BETÄNKANDE

RÖRANDE

OMLÄGGNING AV NYKTERHETSUNDERVISNINGEN

SAMT RÖRANDE

ÅTGÄRDER MOT MISSBRUK AV
TOBAK OCH KAFFE

AVGIVET AV

FÖR ÄNDAMÅLET INOM KUNGL. ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET
DEN 30 OKTOBER 1917 TILLKALLADE

SAKKUNNIGA.

STOCKHOLM 1918

IVAR HÄGG8TRÖMS BOKTRYCKERI A. B.

184 »51

INNEHÅLL:

Sid.

Skrivelse till departementschefen .................................................................................... 3

Inledning ................................................................................................................. 7

I. Nykterhetsundervisningen...................................................................................... 17

A. Allmänna grunder för nykterhetsundervisningen ............................................. 17

B. Nykterhetsundervisningen inom olika slag av läroanstalter.............................. 25

1. Egentliga barndoms- och ungdomsskolor................................................... 28

a. Folkundervisningsanstalter ................................................................. 28

Folkskolan, s. 28. — De sakkunniga, s. 28. — Fortsättningsskolan,

s. 30. De sakkunniga, s. 33. — Den högre folkskolan; skeppsgosseskolan,
s. 36. — De sakkunniga, s. 37. — Folkhögskolan, s. 38.

— De sakkunniga, s. 39.

b. Anstalter för den högre undervisningen ............................................. 10

1. Allmänna och kommunala läroanstalter, s. 40. — De sakkunniga:
Realskolan, samskolan och den kommunala mellanskolan, s. 50. —
Gymnasiet, s. 51.

2. Privatläroverk (högre goss- och samskolor, enskilda mellanskolor
samt högre flickskolor), s. 53. — Högre goss- och samskolor samt
enskilda mellanskolor, s. 53. — De sakkunniga, s. 53. —
Högre flickskolor, s. 53. —- De sakkunniga, s. 53.

2. Fackskolor (lärlings- och yrkesskolor), s. 54. — De sakkunniga, s. 54.

3. Konfirmationsundervisningen ..................................................................... 55

C. Den fortsatta nykterhetsundervisningen............... 56

1. Allmänna upplysningskurser, s. 56. — De sakkunniga, s. 59.

2. Nykterhetsorganisationernas upplysningsverksamhet, s. 61. — De sakkunniga,
s. 62.

3. Föreläsningsverksamheten, s. 67. — De sakkunniga, s. 68.

D. Utbildningen av lärarkrafter för nykterhetsundervisningen .............................. 73

1. Universitet och andra högre lärarutbildningsanstalter................................. 75

a. Utbildningen av lärare i samhällslära för högre skolor och folkskole seminarier

.......................................................................................... 75

b. Den akademiska undervisningen i hälsolära för blivande biologilärare 79
— De sakkunniga, s. 84.

2. Folkskoleseminarier, s. 87. — De sakkunniga, s. 88.

3. Kurser för fortsatt utbildning .................................................................. 97

a. Lärarkurser, s. 97. — De sakkunniga, s. 102. — Social kurs, s. 105.

— Hygienisk kurs, s. 106.

b. Allmänna utbildningskurser, s. 123. — De sakkunniga, s. 124.

c. Instruktionsverksamhet, s. 128. — De sakkunniga, s. 130.

E. Nykterhetsundervisning i anslutning till den militära utbildningen .................. 133

1. Manskapsutbildningen, s. 133. — De sakkunniga, s. 135.

2. Befälsutbildningen, s. 138. — De sakkunniga, s. 138.

Sid.

F. Hjälpmedel för nykterhetsundervisning, s. 140. — De sakkunniga, s. 140.

G. Statlig ledning, s. 149. — De sakkunniga, s. 151.

H. Centralförbundet för nykterhetsundervisning, s. 157. — De sakkunniga, s. 158-

I. Kostnadsberäkning ..............................................................................."•..........

II. Åtgärder mot missbruk av tobak och kaffe .........................................................

A. Uppdragets omfattning. Plan för behandlingen.............................................

B. Missbrukets skadeverkningar, omfattning och orsaker....................................

C. Bekämpande av missbruket...........................................................................

1. Undervisning i skolorna, s. 179. — De sakkunniga, s. 182.

2. Upplysningsarbete i övrigt genom skolan, s. 187. — De sakkunniga, s. 189.

3. Annat upplysningsarbete, s. 191. — De sakkunniga, s. 192.

4. Övriga åtgärder.......................................................................................

a. Åtgärder beträffande tobak, s. 194. — De sakkunniga, s. 198.

b. Åtgärder beträffande kaffe, s. 203. — De sakkunniga, s. 205.

Särskilt yttrande ............................................................................................................

161

164

165
169
178

194

210

10.

11.

12.

Bilagor:

Förslag till grundplan för nykterhelsundervisningen vid skolor .............................. 216

Förslag till föreläsningsplan vid kursen i hygien för blivande lärare ..................... 219

Förslag till föreläsningsplan vid den sociala fortbildningskursen för lärare ............ 222

Förslag till ändring av § 19, mom. 113 av soldatinstruktionen ........................... 224

Förslag till undervisningsmateriel för nykterhetsundervisning ................................. 225

Förslag till instruktion för konsulenten för nykterhetsundervisning och nykterhets upplysning

......................................................................................................... ^29

Förslag till förordning angående försäljning av tobak till minderåriga .................. 231

Huvudsynpunkter att taga i betraktande vid uppgörande av program för centralförbundets
för nykterhetsundervisning kurser under arbetsåret 1914—1915 ...... 232

Sammandrag av de redogörelser för nykterhetssällskapens upplysningsverksamhet
under år 1916, som före den 1 mars 1917 inlämnats till Kungl. Socialstyrelsen 235
Grundlinjer för de av professor G Wirgin vid 1918 års pedagogiska kurs hållna

föreläsningarna i hälsolära och skolhygien ......................................................... 242

I vissa främmande länder vidtagna åtgärder mot minderårigas tobaksbruk............ 260

Översikt över undervisnings- och upplysningsarbetet i Danmark och Norge beträffande
de skadliga verkningarna av missbruket av njutningsmedel ............... 265

Till

Herr Statsrådet och chefen för kungl. Ecklesiastikdepartementet.

Genom nådigt beslut den 30 oktober 1917 bemyndigade Kungl. Maj:t
chefen för ecklesiastikdepartementet ej mindre att tillkalla högst fem sakkunniga
för verkställande av utredning och avgivande av förslag dels rörande
omläggning av upplysnings- och undervisningsverksamheten för nykterhetens
främjande, dels ock angående åtgärder för motarbetande av missbruk av
tobak och kaffe, än även att uppdraga åt en av de personer, som sålunda
tillkallades, att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.

I anledning härav tillkallade Herr Statsrådet samma dag för ändamålet
undertecknade Bergqvist, Helger, Nordlund och Sjövall samt uppdrog
åt undertecknad Bergqvist att vara ordförande för de sakkunniga.
Efter framställning av de sakkunniga tillkallade Herr Statsrådet den 16
juli 1918 såsom sakkunnig ytterligare ledamoten av riksdagens första
kammare, direktören August Ljunggren, dock endast för en tid av högst
sju dagar, och har direktören Ljunggren i anledning härav under tiden
den 20—26 juli 1918 deltagit i de sakkunnigas arbete.

Den 1 december 1917 utsåg Herr Statsrådet numera förste kanslisekreteraren
i ecklesiastikdepartementet, fil. lic. Fr. W. E. Sandberg att vara
sekreterare hos de sakkunniga, och Sandberg har från och med nämnda
dag tjänstgjort i sådan egenskap.

De sakkunniga hava upprepade gånger hållit längre eller kortare sammanträden
och under mellantiderna var på sin ort varit sysselsatta med

utredningsarbeten av olika slag för ifrågavarande uppdrag samt med utarbetande
av vissa delar av de sakkunnigas betänkande.

Under arbetets lopp hava på anmodan av de sakkunniga följande personer
på olika tider med de sakkunniga överlagt angående vissa med de
sakkunnigas uppdrag sammanhängande spörsmål, nämligen: föreståndarinnan
för högre lärarinneseminariet vid stiftelsen Kjellbergska flickskolan i Göteborg
Thyr a Kullgren, med. lic. Alfhild Tamm, laboratorn vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet, med. dr. G. M. Korren, rektorn vid folkskoleseminariet
i Stockholm G. Norrby samt adjunkten vid sistnämnda seminarium,
docenten, fil. dr. H. Strindberg. Därjämte hava de sakkunniga
var för sig under hand överlagt rörande vissa frågor med flera olika
personer.

Efter därom av de sakkunniga gjord framställning medgav Kungl.
Maj:t genom nådigt beslut den 31 december 1917, att två av de sakkunniga
finge under en tid av högst tio dagar i Norge studera förefintliga
anordningar för nykterhetsundervisning, förebyggande av tobaksmissbruk
m. m. ävensom inhämta upplysningar i dessa frågor samt att två av de
sakkunniga finge under lika lång tid för enahanda ändamål besöka Danmark.
I enlighet härmed hava undertecknade Bergqvist och Sjövall besökt
Danmark samt undertecknade Helger och Nordlund företagit resa till Norge.

Sedan de sakkunniga nu slutfört sitt arbete, få de sakkunniga härmed
vördsamt överlämna sitt betänkande, vars förra avdelning innefattar utredning
och förslag rörande åtgärder för nykterhetsundervisningen samt
för upplysningsarbetet rörande nykterhetsfrågan och vars senare avdelning
behandlar spörsmålet om åtgärder mot missbruk av tobak och kaffe.

Därest de av de sakkunniga i detta betänkande avgivna förslagen vinna
beaktande och åtgärder i förordad riktning vidtagas, anse sig de sakkunniga
böra här erinra därom, att det kungl. cirkuläret den 4 november 1892 angående
undervisning om de rusgivande ämnenas natur och verkningar m. m., i den
mån det avser nykterhetsundervisning, toi’de böra upphävas och i dess
ställe ett nytt cirkulär utfärdas. Sistnämnda cirkulär synes böra innehålla
en kortfattad redogörelse för de grundprinciper, enligt vilka nämnda undervisning
numera bör ordnas, hänvisning till vad skolförfattningar och

läroplaner innehålla om berörda fråga, uppmaning till lärarna att beakta
sagda undervisning och begagna sig av de tillfällen till fortbildning på
området, som kunna beredas av statsmakterna, samt erinran till skolmyndigheterna
därom, att tillsyn bör utövas även över nykterhetsundervisningen
och att behövliga hjälpmedel för denna undervisnings bedrivande böra
anskaffas. I nu ifrågavarande cirkulär torde också böra angivas, vad lärarna
och skolmyndigheterna hava att iakttaga i fråga om undervisning
angående tobakens och kaffets skadliga verkningar.

Den i ovannämnda cirkulär den 4 november 1892 intagna uppmaningen
till lärarna att söka bibringa ungdomen en rätt insikt i fråga om
människans förhållande till djurvärlden synes lämpligen kunna upptagas
även i det nu föreslagna cirkuläret.

Slutligen tillåta sig de sakkunniga framhålla önskvärdheten av att
vederbörandes uppmärksamhet fästes på vikten av de i soldatinstruktionen
intagna uppmaningarna till nykterhet.

Stockholm den 19 oktober 1918.

B. J:SON BERGQVIST.

Nils Helger. Karl Nordlund. Binär Sjövall.

Fr. W. E. Sandberg.

Inledning.

Det arbete, som sedan lång tid tillbaka nedlagts på främjandet av
nykterheten i vårt land, har, såsom naturligt är, till stor del haft karaktären
av upplysnings- och undervisningsarbete dels i olika slag av läroanstalter,
dels bland den stora allmänheten. Särskilt det sistnämnda upplysningsarbetet
har varit omfattande och har som bekant av statsmakterna
under åtskilliga år understötts genom årliga, betydande anslag. Mindre
omfattande har däremot nykterhetsundervisningen i skolorna varit. Medvetandet
om att väsentliga brister förelågo beträffande de anordningar, som
vidtagits i syfte att bland vårt folk sprida kännedom om nykterhetsspörsmålet,
har emellertid på många håll varit klart. Ett utslag härav voro de
motioner, som vid 1912 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar
och vari hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att Kungl. Maj:t ville åt den kungl. nykterhetskommittén jämväl uppdraga
att efter verkställd utredning inkomma med förslag till en planmässigt bedriven,
effektiv nykterhetsundervisning såväl inom som utom skolan, eller —
om detta ej läte sig göra — att Kungl. Maj:t måtte på annat sätt vidtaga
åtgärder i ovannämnda syfte. Motionerna föranledde också riksdagen att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
utredning, i vad mån ett mera planmässigt och effektivt undervisningsoch
upplysningsarbete i nykterhetsfrågan kunde vara erforderligt och genomföras
såväl inom som utom skolan.

Denna riksdagens skrivelse, varöver socialstyrelsen sedermera avgav
infordrat utlåtande, föranledde, att Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den
27 juni 1914 bemyndigade chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla
högst sex sakkunniga för att inom departementet biträda vid utredning
av frågan om en planmässigt bedriven nykterhetsundervisning
såväl inom som utom skolan. Den 20 juli 1914 tillkallade departementschefen
i enlighet med detta bemyndigande för ändamålet sex personer,
vartill sedermera enligt särskilt givet nådigt bemyndigande kom ännu en.

1. Åtgärder
för planmässig
nykterhetsundervisning.

Motioner vid
1912 irs
riksdag.

1914 irs sakkanniga.

De sakkunniga avgåvo den 16 mars 1915 utlåtande med förslag angående
planmässig nykterhetsundervisning såväl inom som utom skolan.

De resultat, vartill de sakkunniga vid sitt arbete kommit, hava i korthet
angivits i en till de sakkunnigas utlåtande fogad sammanfattning, som
upptager dels de önskemål, vilka de sakkunniga i sitt utlåtande framställt, dels
ock den hemställan, som de sakkunniga, på olika punkter ansett sig böra
göra. Denna sammanfattning återgives här.

Sammanfattning.

I. Önskemål:

A. Folkskolor, fortsättning sskolor, allmänna läroverk m. fl.:

att, i avseende å nykterhetsuudervisningens plats på de olika läroplanerna, alkoholläran
må på ett naturligt sätt uppdelas på och anknyta sig till skilda ämnen, såsom
historia (med samhälls- och ekonomilära), naturlära (biologi) med hälsolära samt
kemi, kristendom m. fl., allt i enlighet med vad i betänkandet uttalats.

B. Folkhögskolor:

att enahanda synpunkter beträffande nykterhetsundervisningen, som i fråga om
nu nämnda läroanstalter framhållits, må vid folkhögskolorna komma till beaktande i
samband med undervisningen i ämnena stats- och kommunalkunskap, nationalekonomi
samt hälsolära in. fl.;

C. Armén och flottan:

att nykterhetsundervisningen må beaktas i samband med manskapets enskilda och
dagliga militära utbildning, i enlighet med i betänkandet framställt förslag;

I). Konfirmationsundervisningen:

att prästerskapet må beakta nykterhetsfrågan i samband med den etiska delen av
konfirmationsundervisningen;

E. Universiteten:

att den kurs i allmän hygien för blivande lärares behov, som det åliggerprofessorn
i hygien och bakteriologi vid universitetet i Uppsala att årligen giva, må framdeles
göras obligatorisk;

att även vid universitetet i Lund en liknande kurs må anordnas eller anordningar
i enahanda syfte vidtagas;

att i samband med den akademiska undervisningen i nationalekonomi och statistik

(sociologi) tillfälle mä beredas blivande lärare i historia och ekonotnilära att inhämta
kännedom om alkoholspörsmålets sociala sidor;

att tillfälle må beredas blivande präster, domare och ämbetsmän att i samband
med sina akademiska studier fa kännedom om alkoholproblemet, företrädesvis dess sociala
sidor;

F. Folk- och småskoleseminarier:

att vid folkskoleseminarierna nykterhetsundervisningen må fördelas mellan ämnena
historia, ekonomilära, biologi och hälsolära samt kristendom, på det sätt och i
den omfattning, som i betänkandet föreslagits;

att vid seminariernas övningsskolor uppmärksamheten må riktas på seminarieelevernas
pedagogiska utbildning jämväl beträffande nykterhetsundervisningen;

att vid småskoleseminarierna nykterhetsspörsmålet må upptagas till behandling
med en motsvarande läggning av frågan, som föreslagits beträffande folkskoleseminarierna
;

G. Officers- och underofficersutbildningen:

att för eleverna vid officers- och uuderofficersskolor må av särskilda föreläsare
hållas en serie föredrag, belysande olika sidor av alkoholfrågan;

att tillfälle må beredas officerare och underofficerare, som därtill anmäla sig, att
bevista den pedagogiska kursen i alkohollära med samhällskunskap och hygien eller
åtminstone den del av sagda kurs, som avhandlar själva alkoholläran:

H. Kurser och föreläsningar:

att den nuvarande kursen i alkohologi och hälsolära må under förändrad benämring:
Pedagogiska kursen i alkohollära med samhällskunskap och hygien, anordnas i enlighet
med vad som i betänkandet är föreslaget;

att de nuvarande tillfälliga kurser i nykterhetsfrågan, vilka av centralförbundet
för nykterhetsundervisning anordnas på olika ställen i landet, även framdeles må «enom
förbundet anordnas:

att instruktionskurser i nykterhetsfrågan må anordnas i kommunerna i den omfattning
och på det sätt, som i betänkandet föreslagits;

att föreläsningar i nykterhetsfrågan må hållas för manskapet vid armén och
flottan dels obligatoriskt å övningstid, dels fakultativt å fritid, i enlighet med vad som
föreslagits i betänkandet;

I. Studie- och ungdomsverksamheten:

att de anslag, som nu utgå till nykterhetsorganisationer, må allt fortfarande tilldelas
dem, dock att intill hälften av det till vederbörande organisation utgående anslag
må användas till den verksamhet, som bedrives genom organisationens ungdomsavdelning,
och att denna fördelning tydligt må komma till synes i organisationernas
räkenskaper;

K. Centrala organisationer:

att centralförbundet för nykterhetsundervisning allt framgent må vara i tillfälle
att utöva en central ledning över undervisnings- och upplysningsarbetet i nykterhetsfrågan; att

nykterbefsfrågan såsom hittills må uppmärksammas av den centrala ledningen
för den statsunderstödda populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten;

L. Andra åtgärder för nykterhetsundervisning ens främjande:

att uti läroböcker i sådana ämnen, vid vilkas behandling vissa sidor av nykterhetsspörsmålet
böra belysas, motsvarande synpunkter också bliva tillbörligt framhållna;

att en kort sammanfattning av nykterhetsspörsmålets olika sidor må utarbetas
och i form av s. k. flygblad årligen tillställas skolornas avgående lärjungar;

att undervisningsmaterielen må tillgodoses på det sätt, att dels ny materiel utgives,
dels redan befintlig sådan omarbetas, i enlighet med vad i betänkandet föreslagits
;

att en kortfattad framställning om rusdryckerna och deras verkningar ma utarbetas
och årligen vid varje rekrytskola tilldelas en var av manskapet vid armén och
flottan;

att en särskild handbok (uppslagsbok) må utarbetas, avsedd till ledning vid meddelande
av undervisning i nykterhetsfrågan;

att inom den statsunderstödda biblioteksverksamheten nykterhetsfrågan må tillgodoses
vid val av böcker för folk- och skolbibliotek.

2. Hemställan:

att Kungl. Maj:t täcktes

1) i de av folkundervisningskommittén föreslagna undervisningsplaner för folkoch
småskolan samt fortsättningsskolan, i gällande undervisningsplaner för de allmänna
läroverken och folkskoleseminarierna ävensom i gällande läroverksstadga vidtaga sådana
ändringar eller göra sådana tillägg i avseende å nykterhetsundervisningen, som
betingas av de önskemål, de sakkunniga i detta avseende framställt;

2) vidtaga åtgärder och utfärda bestämmelser i syfte dels att nykterhetsundervisning
bliver manskapet vid armén och flottan meddelad, dels att nykterhetsfrågan i
officers- och underofficersskolor bliver föremål för undervisning, allt i enlighet med de

sakkunnigas förslag; o .

3) för prästerskapet påpeka vikten av att nykterhetsfrågan bliver behandlad i
samband med den etiska delen av konfirmationsundervisningen;

4) vidtaga åtgärder och utfärda bestämmelser i syfte att vid universitetet i Lund

en kurs i allmän hygien, avsedd för blivande lärares behov, kommer till stånd, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i förevarande avseende blivit vid universitetet i
Uppsala fastställt; _

5) vidtaga åtgärder för utfärdande av bestämmelse därom, att den tid av högst
en vecka, varunder vederbörande lärare eller lärarinna vid folkskola åtnjuter tjänstle -

dighet för deltagande i den pedagogiska kursen i alkohollära med samhällskunskap
och hygien, må inräknas i den fastställda årliga lärotiden vid folkskolan;

6) vidtaga åtgärder i syfte att, där uppdrag att leda de av de sakkunniga
föreslagna instruktionskurser i kommunerna i behörig ordning lämnas ordinarie lärare
vid folkskola, fullgörande av sådant uppdrag må anses lika med tjänstgöring såsom
ordinarie lärare vid folkskola såväl i avseende å rätt för läraren att efter viss tids
tjänstgöring komma i åtnjutande av ålderstillägg som i avseende å rätt för skoldistrikt
att för lärarens avlönande erhålla statsbidrag, ävensom att den tid, som använts för
uppdrag av ovannämnd beskaffenhet, må, vad angår lärare vid annan läroanstalt än
folkskola, tillgodoräknas honom vid beräkning av den tjänstetid, som erfordras för vinnande
av ålderstillägg;

7) vidtaga åtgärder i syfte att de anslag, som för närvarande utgå till vissa nykterhetsorganisationers
studieverksamhet, må under ändrad rubrik utgå till ifrågavarande
organisationers studie- och ungdomsverksamhet;

8) vidtaga åtgärder och utfärda bestämmelser i syfte att en kort sammanfattning
av nykterhetsspörsmålet må utarbetas och i form av s. k. flygblad årligen tillställas
skolornas lärjungar;

9) vidtaga åtgärder och utfärda bestämmelser i syfte att en kortfattad framställning
om rusdryckerna och deras verkningar må utarbetas och årligen vid varje rekrytskola
tilldelas eu var av manskapet vid arméu och flottan;

10) vidtaga åtgärder för att materielen för nykterhetsundervisningen bliver på
sätt föreslagits tillgodosedd;

11) vidtaga åtgärder i syfte att en särskild handbok (uppslagsbok) må utarbetas,
avsedd till ledning vid meddelande av undervisning i nykterhetsfrågan;

12) förklara, att, i den mån nykterhetsundervisning bliver på sätt de sakkunniga
uttalat upptagen i de undervisningsplaner, som gälla eller komma att gälla för de
under 1) nämuda slag av läroanstalter, nådiga cirkuläret den 4 november 1892, i vad
det avser nykterhetsundervisningen, skall anses hava upphört att gälla; samt

13) hos riksdagen begära anslag till täckande av de kostnader, vilka föranledas
av de utav de sakkunniga föreslagna åtgärderna, i enlighet med de beräkningar, som
återfinnas i betänkandet.

Över de sakkunnigas förslag infordrades ett flertal yttranden. Sådana
avgåvos av folkskolöverstyrelsen efter hörande av folkskolinspektörerna samt
folkskoleseminariernas lärarkollegier och folkhögskolornas styrelser, läroverksöverstyrelsen
efter hörande av lärarkollegierna vid allmänna läroverk
och kommunala mellanskolor, samtliga domkapitel och Stockholms stads
konsistorium, universitetskanslern efter hörande av vederbörande myndigheter
vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet, socialstyrelsen,
cheferna för samtliga arméfördelningar, kommendanten i Boden,
militärbefälhavaren på Gottland, chefen för generalstaben, inspektören för
infanteriet, inspektören för militärläroverken, stationsbefälhavarna vid flottans
stationer i Stockholm och Karlskrona, chefen för marinstaben, chefen för
sjökrigsskolan, chefen för kustartilleriet, centralförbundet för nykterhets -

Y ttranden
över 1914 års
sakkunnigas
förslag.

undervisning efter börande av åtskilliga nykterhetsorganisationer in. ti.
samt svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran.

Omdömena om de sakkunnigas förslag voro växlande. Från flertalet
håll uttalades anslutning till förslaget, framför allt i dess huvudsakliga
delar, från några håll åter framfördes en ganska djupgående kritik.
Denna har riktats dels mot de sakkunnigas principiella behandling av
den uppgift, som varit dem förelagd, dels mot de detaljförslag, som framlagts
av de sakkunniga.

I förra hänseendet har det framhållits, att den grundläggande, mera
principiella utredningen vore ofullständig och bristfällig samt att de sakkunniga
ej verkställt någon undersökning av orsakerna till den nuvarande
nykterhetsundervisningens brist på enhetlighet och planmässighet. De sakkunniga
hade, ansågs det, i det hela utan vidare godtagit den nuvarande
undervisningens principer och organ, vilket inverkat på den enhetlighet
i undervisningen, som vore synnerligen önskvärd.

Vidare har särskilt från kyrkligt håll framhållits, att de sakkunniga
ej tillräckligt beaktat de etiskt-religiösa synpunkterna på nämnda fråga.

I det senare hänseendet, alltså beträffande de av de sakkunniga framlagda
detalj förslagen till nykterhetsundervisningens ordnande vid olika slag
av läroanstalter, bär såsom en väsentlig brist framhållits, att nämnda förslag
genom att anknyta nykterhetsspörsmålet till flera olika ämnen skulle
leda till en olämplig splittring av frågan och således kunna motverka i
stället för att befordra det man ville främja. Slutligen har det anmärkts,
att de sakkunniga ej framlagt något förslag i syfte att hos de blivande
lärarna garantera nödig sakkunskap i nykterhetsfrågan.

Proposition På grundvalen av de sakkunnigas utlåtande framlade sedermera Kungl.

‘”riksdag4"8 MaJ:t Proposition tiP 1917 års riksdag angående anslag till upplysnings-och
undervisningsverksamheten för nykterhetens främjande. Såsom framgår av
det propositionen bilagda anförandet till statsrådsprotokollet, har propositionen
i det stora hela följt de förslag, som framställts av de sakkunniga, varvid
emellertid hänsyn på åtskilliga punkter tagits till de yttranden, som
avgivits över de sakkunnigas utlåtande. De i propositionen framställda äskandena
äro hopförda under tre olika punkter, av vilka den första avser beviljandet
av ett förslagsanslag, högst 106,300 kronor, till upplysnings- och
undervisningsverksamhet för nykterhetens främjande att under de villkor,
Kungl. Maj:t prövade lämpliga, utgå till vissa närmare angivna ändamål.
Bland dem må nämnas anordnande vid universiteten och karolinska institutet
av kurser i allmän hygien för blivande lärare, anordnande av pedagogiska
kurser i alkohollära med samhällskunskap och hygien för åtskilliga

lärare och lärarinnor samt för officerare och underofficerare, anordnande*
av instruktionskurser i kommunerna och av föreläsningar för manskapet
vid armén och marinen samt främjande av åtskilliga nykterhetsorganisationers
studie- och ungdomsverksamhet. Vidare begärdes medel till utarbetande
och utgivande av publikationer samt anskaffande och revision av
undervisningsmateriel i nykterhetsfrågan, och slutligen föreslogs, att riksdagen
skulle medgiva, att uppkommande besparingar å anslaget till anordnande
av pedagogiska kurser i alkohollära med samhällskunskap och hygien
finge enligt Kungl. Maj:ts bestämmande användas till anskaffande och
revision av materiel för nykterhetsundervisningen.

Vid nämnda riksdag väcktes i anledning av nyssnämnda proposition
två likalydande motioner, en inom första kammaren av herr A. Ljunggren
och en inom andra kammaren av herr N. Helger, däri motionärerna
huvudsakligen i anslutning till de sakkunnigas förutnämnda utlåtande påyrkade
ytterligare anslag å tillhopa 14,700 "kronor för vissa nykterhetsundervisningen
befrämjande syften.

De förslag till omläggning av nykterhetsundervisningen, som sålunda
framlades, ledde emellertid ej till något positivt resultat. I den skrivelse,
vari riksdagen hos Kungl. Maj:t anmälde sitt beslut i ärendet, framhöll
riksdagen, att bland de myndigheter och nykterhetsorganisationer, som under
ärendets behandling yttrat sig i frågan, olika meningar rått beträffande
lämpligheten av ett genomförande av de sakkunnigas förslag. Dylika
meningsskiftningar hade även kommit till uttryck i ovannämnda
motioner. Enär föreliggande fråga vore av stor betydelse för hela verksamheten
inom landet för nykterhetens främjande, krävdes det enligt riksdagens
mening en mycket ingående och grundlig behandling av ärendet,
innan några nya grundläggande principer fastställdes för denna verksamhet.
Då ifrågavarande proposition emellertid kommit riksdagen till hända
först under en sen tidpunkt av riksdagen, hade det för riksdagen icke
vant möjligt att ägna frågan den omsorgsfulla prövning, som erfordrades.
Riksdagen hade därför sett sig nödsakad" att avstå från att då fatta ståndpunkt
till principerna för en omlagd verksamhet i nu förevarande avseende
för nykterhetens främjande, och hade riksdagen till följd härav icke heller
ansett sig böra ingå på eu prövning av de av Kungl. Maj:t begärda anslag,
som sammanhängde med ett genomförande av de nya riktlinjerna
för undervisningens anordnande på hithörande område. Riksdagen uttalade
därjämte sin förväntan, att frågan snarast åter skulle framläggas för riksdagen,
och beviljade för tillfället medel i närmaste överensstämmelse med
sina beslut under föregående år.

Motioner Tid
1917 års
riksdag.

1917 års riksdags
beslut.

Nya sakkunniga.

2. Åtgärder
mot tobak smissbruk.

3. Åtgärder
mot kaffemissbruk.

Den utgång, frågan om nykterhetsundervisningens ordnande sålunda
erhöll, föranledde, att densamma inom kort upptogs till förnyad behandling.
Detta skedde därigenom, att chefen för ecklesiastikdepartementet av
Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 30 oktober 1917 bemyndigades att
tillkalla högst fem sakkunniga för förnyad utredning av frågan. Tillkallandet
skedde samma dag. Det uppdrag, som anförtroddes åt de sålunda
utsedda sakkunniga personerna, inskränkte sig emellertid ej till
nyssnämnda fråga. Departementschefen upptog nämligen i samband därmed
till behandling ännu två spörsmål, som hava åtskilliga beröringspunkter
med frågan om nykterhetsundervisningen, nämligen om åtgärder för
motarbetande av missbruk av tobak och kaffe.

Även sistnämnda frågor hava sedan ganska lång tid tillbaka varit
föremål för uppmärksamhet, och förslag till åtgärder i saken hava från
flera håll framställts. Vad först beträffar frågan om åtgärder mot missbruk
av tobak, har densamma vid olika tillfällen bragts på tal inom riksdagen,
och år 1906 anhöll riksdagen i anledning av en inom andra kammaren
väckt motion i skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte taga under
övervägande, vilka åtgärder kunde vidtagas till hämmande av minderårigas
tobaksbruk, samt, i den mån lösningen påkallade riksdagens medverkan,
för riksdagen framlägga det förslag, vartill förhållandena kunde giva
anledning. I motiveringen till sin skrivelse uttalade riksdagen den uppfattningen,
att upplysningsarbetet i förening med tillsyn över skolungdomen
visserligen borde vara utgångspunkten för strävandena på detta område,
men ifrågasatte dessutom utfärdandet, genom stadgande i undervisningsförfattningarna
eller eljest, av vissa allmänna bestämmelser mot skolungdomens
tobaksförbrukning, särskilt avseende förbud att sälja eller utlämna
tobak till minderåriga.

Under senare år hava slutligen på vissa håll farhågor väckts av den
alltjämt stegrade konsumtionen inom landet av kaffe. Ej minst läkarna
hava haft sin uppmärksamhet riktad på den fara för folkhälsan, som ett
omättligt bruk av kaffe kan medföra. Även denna fråga har uppmärksammats
av riksdagen, närmast med anledning av en vid 1912 års riksdag
inom andra kammaren väckt motion. Denna motion återupptog emellertid
även den av 1906 års riksdag behandlade frågan om åtgärder mot
tobaksmissbruk, särskilt med hänsyn därtill att den av riksdagen år 1906
gjorda framställningen i ämnet då ännu ej lett till slutligt resultat. Motionen
föranledde riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt låta utreda, vad från det allmännas

sida, särskilt genom upplysningsverksamhet, kunde åtgöras för att stödja
strävandet att motarbeta missbruk av tobak och kaffe, ävensom vidtaga de
åtgärder, som därav kunde föranledas. Riksdagen har därvid framhållit,
att upplysning om tobakens skadliga verkningar lämpligen kunde under
vapenövningarna meddelas de värnpliktiga, varjämte vissa lagstiftningsåtgärder
kunde vidtagas för att minska faran för tobaksmissbruk. Till förekommande
av missbruk av kaffe syntes däremot alla åtgärder av legislativ
natur vara uteslutna. Vad i sådant avseende skulle uträttas, borde åstadkommas
genom ett väl ordnat upplysnings- och undervisningsarbete.

Såsom ovan omnämnts, hava samtliga dessa tre frågor med hänsyn i>e tre fråtill
de beröringspunkter, de sinsemellan äga, överlämnats åt nu förevarande de™mråan"
sakkunniga för behandling i ett sammanhang. En sådan sammankoppling bang.
synes också vara väl motiverad. Ju mer insikten i de aktuella sociala och
socialhygieniska frågorna fördjupats, dess mer hava beröringspunkterna
framträtt, dess mer har även i anslutning härtill gjort sig gällande en
strävan att i arbetet på deras lösning särskilt beakta dessa beröringspunkter
och därmed upptaga flera eller färre frågor av denna art till gemensam
behandling. Dessa naturliga tendenser komma flerstädes att i den
följande utredningen på olika sätt exemplifieras. Vad särskilt vidkommer
de frågor, som närmast varit föremål för förevarande utredning, hänför
sig deras sammanhang företrädesvis till deras samfällda betydelse för folkhälsan
samt till deras nära samband med njutningsbegäret. Att detta
nära sammanhang allt mer blivit uppmärksammat och erkänt, därom vittnar
bland annat den omständigheten, att nykterhetsorganisationerna flerstädes
uppmärksammat och sökt ingripa även mot kaffe- och tobaksmissbruket.

De sakkunniga hava i utlåtandet först behandlat frågan om nykter- Gången av de
hetsundervisningen och dess anordning samt därefter sökt tillse, i vad mån saf^nu“t“fa8
åtgärder för motverkande av missbruk av tobak och kaffe må kunna vid- ning. ''
tagas. Vad förstnämnda fråga beträffar, hava de sakkunniga inledningsvis
berört anordningen av nykterhetsundervisningen inom olika slag av läroanstalter
samt för vissa kategorier av ungdom. Härvid hava de sakkunniga
till en början angivit de allmänna grunder, vilka enligt de sakkunnigas
mening böra vara bestämmande för en dylik undervisning särskilt inom
barndoms- och ungdomsskolor, varefter de sakkunniga skärskådat frågan
ur synpunkten av möjligheter och behov i detta hänseende vid olika slagav
läroanstalter. Därefter hava de sakkunniga till behandling upptagit det
fortsatta upplysningsarbetet med angivande av de medel, de sakkunniga
ansett lämpliga för uppehållande och fördjupande hos den stora allmän -

heten av den inom skolan vunna kunskapen på nu ifrågavarande område.
Slutligen hava de sakkunniga tagit under omprövning den viktiga och grundläggande
frågan om utbildningen av lärarkrafter för nykterhetsundervisningen,
därvid först behandlats de olika slagen av lärarutbildningsanstalter
och därefter de anordningar, som ansetts nödiga för tillgodoseende av behovet
av fortbildning för de olika slag av undervisare, vilka fått sig nykterhetsundervisning
anförtrodd. I sammanhang härmed hava ett par kapitel
ägnats dels åt nykterhetsundervisningens hjälpmedel, böcker och undervisningsmateriel,
dels ock åt frågan om ledningen av ifrågavarande undervisning,
centralförbundets för nykterhetsundervisning verksamhet samt kostnadsberäkning.

Någon historisk översikt av frågan om nykterhetsundervisningen i vårt
land hava de sakkunniga ej ansett sig behöva lämna. Ej heller har det synts
nödigt att närmare redogöra för de bestämmelser rörande undervisning av
ifrågavarande art, som för närvarande äro gällande. I båda dessa hänseenden
få de sakkunniga hänvisa till den redogörelse, som lämnas i 1914
års sakkunnigas utlåtande. Däremot hava de sakkunniga ansett sig böra
utvidga skildringen i nämnda utlåtande med en redogörelse för motsvarande
förhållanden i våra båda grannländer, Danmark och Norge, till vilka
länder de sakkunniga för detta ändamål företagit studieresor. Denna redogörelse
är såsom bilaga fogad till detta betänkande (Bil. 12).

I avseende å den närmare utredningen av de olika frågor, vilka hänskjuta
till de sakkunniga, må slutligen erinras om att det givna uppdraget,
vad angår nykterhetsfrågan, är begränsat till frågan om nykterhetsundervisningens
anordning, under det att uppdraget, vad angår de båda
andra socialhygieniska frågorna, avser en allmän utredning rörande lämpliga
åtgärder för bekämpande av kaffe- och tobaksmissbruket, alltså även
avser åtgärder av legislativ, särskilt restriktiv natur. Följden härav har
givetvis måst bliva, att frågornas inre samband vid detalj utredningen endast
delvis kunnat komma till uttryck, något som även i viss mån betingats
av andra grunder. I avseende å lärarutbildningen hava de sakkunniga
funnit det naturligt att behandla frågorna i ett sammanhang. I avseende
å undervisningens anordning åter hava de sakkunniga med hänsyn
till stoffets olikartade karaktär och därav betingade behandling funnit det
mest praktiskt att behandla dem var för sig. De ifrågasatta restriktiva
och legislativa åtgärderna slutligen betinga självfallet en behandling, som
endast anser frågorna om bekämpande av kaffe- och tobaksmissbruk, då
dylika åtgärder i fråga om alkoholmissbruk, som nämnts, icke falla inom
omfattningen av de sakkunnigas uppdrag.

I. Nykterhetsundervisningen.

A. Allmänna grunder för nykterhetsundervisningen.

Om man tager något närmare kännedom om den utveckling, nykterhetsundervisningen
i vårt land erhållit, så ock om det meningsutbyte, som
vid olika tillfällen ägt rum rörande såväl nykterhetsfrågan som upplysningsverksamhetens
organisation, kan man icke undgå att lägga märke till
att väsentligt olika meningar yppats beträffande frågans innebörd och att
dessa meningsmotsättningar i flera avseenden lämnat spår efter sig i sagda
undervisnings anordning.

O O

Det är, kan man säga, förnämligast på fyra huvudpunkter, som nyss
antydda meningsskiljaktigheter gjort sig märkbara, nämligen dels i fråga
om ledningen av nykterhetsundervisningen, dels beträffande denna undervisnings
förläggning, vidare i avseende å de ledande synpunkterna vid
bestämmandet av läroinnehållet och slutligen rörande nykterhetsundervisningens
anknytning till olika undervisningsämnen.

Vad först beträffar ledningen av ifrågavarande undervisning, gälla
meningsskiljaktigheterna företrädesvis frågan, i vilken utsträckning å ena
sidan staten och dess organ, å andra sidan det enskilda intresset och initiativet
böra göra sig gällande. Historiskt sett har nykterhetsundervisningen
— såsom så många andra samhällsföreteelser — haft sitt ursprung i enskilda
personers och sammanslutningars entusiastiska och uppoffrande arbete
för att sedan så småningom, när dess samhälleliga betydelse allt mer uppskattats,
erkännas och omvårdas såsom även en offentlig samhällsuppgift.

Enligt de sakkunnigas mening är av synnerlig vikt att få till stånd
en väl avvägd samverkan mellan enskilt initiativ å ena sidan och samhällets
stödjande bistånd å den andra. Det enskilda intresset för nykterhetsundervisningen
och den mångsidiga erfarenhet, som under en lång
följd av år på detta område samlats, äro värden, som i vidsträckt mån
höra utnyttjas vid det fortsatta arbetet. Å andra sidan har samhället, sär3 -

Skilda meningar
angående
nykterhetsundervisningen
;
de sakkunnigas
åsikt.

1. Ledning.

2. Förläggning.

3. Innehåll.

skilt på grund av de allt mer genomgripande restriktiva lagstiftningsåtgärderna
gent emot alkoholmissbruket, i senare tider fått ett så uppenbart
intresse av opinionens bearbetande som stöd för effektiviteten av dessa
lagbud, att dess direkta meddelaktighet i arbetet för nykterhetsundervisningens
befrämjande faller sig helt naturlig. Det gäller emellertid härvidlag
att se till, att den statliga medverkan icke allt för mycket begränsar
de fria personliga krafternas rörelseområde. Staten bör, enligt de sakkunnigas
mening, företrädesvis, vid sidan av dess ekonomiska bistånd,
utöva en allmänt ordnande högsta ledning samt särskilt i vad på den
ankommer, söka garantera, att undervisningen på skilda håll präglas av
saklig vederhäftighet och därmed blir så övertygande och verksam som
möjligt. Inom ramen av denna allmänna reglerande och stödjande verksamhet
må sedan de personliga krafternas insats komma till sin fria och
erkända rått.

I fråga om nykterhetsundervisningens förläggning gäller det företrädesvis
att väl avväga arbetsfördelningen mellan skolans undervisning''
och den bland allmänheten bedrivna fria upplysnings- och agitationsverksamheten.
I avseende härå synes det de sakkunniga vara med hänsyn till
skolans betydelsefulla uppfostrande uppgift uppenbart, att den grundläggande
nykterhetsundervisningen bör bedrivas i och genom skolan själv.
Men därjämte synes det de sakkunniga vara av vikt, att på detta, som på
andra bildningsområden, den i skolan grundlagda insikten vidgas och stärkes
genom en vål avpassad fortsatt upplysningsverksamhet, som särskilt utnyttjar
och vädjar till den mer omfattande personliga livserfarenhet, vilken
tillhör de mognare åldersstadierna.

Vad vidare beträffar innehållet av den genom nykterhetsundervisningen
meddelade kunskapen, hava meningarna därom varit mycket delade.
Det är i synnerhet två olika synpunkter, som härvidlag varit framträdande.
Den ena sidan har velat se nykterhetsundervisningen så gott som uteslutande
ur medicinskt-fysiologisk synpunkt, den andra har starkt betonat
nykterhetsfrågans sociala innebörd och ur sådan synpunkt velat ordna
undervisningen på detta område. Det torde kunna sägas, att det förra
betraktelsesättet särskilt framträdde, när man under ett tidigare skede av
nykterhetsarbetet först började söka att på alkoholspörsmålet anlägga vetenskapliga
synpunkter. I den äldre nykterhetsagitationen var det individuellt
avskräckande och varnande momentet särskilt starkt framträdande,
och det var en helt naturlig följd härav, att de medicinska synpunkterna
skulle, på sätt som antytts, träda mera i förgrunden. I den mån insikten

om nykterhets frågans betydelse blivit mera levande och allmänt spridd,
har emellertid behovet av nyss antydda individuellt avskräckande och
varnande moment blivit allt mindre. Därmed har också den folkpsykologiska
anknytningen för de medicinska synpunkterna mistat mycket av
sin forna betydelse. Jämsides härmed hava, allt efter som den vetenskapliga
behandlingen av alkoholfrågan blivit mer djupgående, de medicinska
alkoholproblemen visat sig vara allt mer komplicerade och svårlösta, och
därmed hava även svårigheterna att i undervisningen lättfattligt framställa
den medicinska forskningens resultat på detta område avsevärt ökats. A
andra sidan har med den under senare decennier allt rikare förgrenade
socialvetenskapliga forskningen och det därmed jämnlöpande sociala lagstiftningsarbetet
insikten om alkoholproblemets nära och mångsidiga samband
med ett flertal andra betydelsefulla sociala företeelser och problem
blivit allt klarare, och även om på flera punkter detta samband av den
moderna socialpsykologiska och socialstatistiska forskningen ådagalagts vara
nog så invecklat och med hänsyn till det inre orsakssammanhanget ganska
svårutrett, så har dock i det stora hela belysningen av nykterhetsfrågan
från social synpunkt icke vid undervisningen erbjudit på långt när samma
svårigheter, som när frågan rört sig om den medicinska alkohoiforskningens
resultat. Härtill hava även, förutom de talande och ovedersägliga resultat,
som den socialstatistiska vetenskapen härutinnan i viktiga hänseenden kunnat
ställa till förfogande, i ej ringa mån bidragit de direkta och påtagliga
livserfarenheter, som undervisningen på detta område kunnat i — tyvärr
— rikt mått utnyttja. Så har utvecklingen i det hela kommit att gestalta
sig så, att vid nykterhetsundervisningen en förskjutning i fråga om meddelade
fakta och bestämmande synpunkter ägt rum i den riktningen, att
hela problemet allt mer behandlats som ett socialt problem och att de
medicinska synpunkternas betydelse allt mer trätt tillbaka.

Aven om alltså på grund av den allmänna utvecklingen den sociala
sidan av nykterhetsfrågan blivit allt mer uppmärksammad vid undervisningen
på nu ifrågavarande område, synes likväl alltjämt en viss osäkerhet
råda i detta hänseende, och fortfarande intaga, synes det de sakkunniga,
de medicinska synpunkterna i inånga fall ett större rum än tillbörligt. Detta
förhållande har tidigare framhållits av bl. a. 1914 års sakkunniga. Till
den uppfattning av frågan, som dessa i sitt betänkande uttalat, ansluta
sig även nu förevarande sakkunniga och vilja i överensstämmelse därmed
framhålla, att vid nykterhetsundervisningen frågans sociala sida bör starkast
betonas och mest framhävas, medan de medicinska momenten böra
förnämligast tjäna såsom utgångspunkt för behandlingen av spörsmålet i
dess helhet. Härav följer, att den medicinska undervisningen bör inskrän -

4. Anknytning
till olika
ämnen.

kas till meddelande av mera påtagliga och oomtvistliga fakta, såsom alkoholens
inflytande på individens motståndskraft mot sjukdomar, dess inverkan
på arbetskraften o. dyl.

Slutligen bör erinras om den motsättning i uppfattningen av denna
frågas innebörd, som kommit till synes på ännu en punkt, vilken äger
nära sammanhang med det närmast föregående, nämligen beträffande frågans
anknytning till olika ämnen. I detta hänseende har på flera håll
gjorts gällande, att nykterhetsundervisningen borde anknytas till ett flertal
ämnen. Från andra håll har framhållits, att en dylik anordning med nödvändighet
måste leda till en för frågan i dess helhet ödesdiger splittring
dels genom undervisningens uppdelande i en mångfald smådelar, dels ock.
där ämnesläsning förekommer, genom en oundviklig uppdelning på många
händer av ansvaret för undervisningens meddelande, varigenom skulle kunna
riskeras, att över huvud ingen nykterhetsundervisning komme att meddelas.
Häri instämma de sakkunniga och vilja för sin del betona vikten av att
undvika nykterhetsundervisningens starka sönderdelande. Helst skulle de
sakkunniga se, att sagda undervisning kunde koncentreras på endast ett
ämne. Då emellertid av skäl, som framgår av det följande, detta ej lärer
kunna lämpligen låta sig göra, vilja de sakkunniga framhålla önskvärdheten
av att nykterhetsundervisningen så anordnas, att tyngdpunkten av densamma
blir förlagd till ett enda ämne och att ansvaret för dess meddelande
så vitt möjligt koncentreras på en hand, allt i syfte att bibringa
lärjungarna, en i möjligaste mån enhetlig uppfattning av nykterhetsspörsmålet.

Här uppställer sig då frågan, vilket ämne kan anses bäst lämpat som
utgångs- och stödjepunkt för nykterhetsundervisningen, ty att införa nykterhetsundervisning
såsom ett självständigt läroämne på skolans program
anse de sakkunniga i likhet med 1914 års sakkunniga uteslutet. Svaret
på denna fråga är delvis givet i det föregående, där de sakkunniga betonat
vikten av att de sociala synpunkterna främst få göra sig gällande vid
sagda undervisning. Det läroämne, som kan låta nämnda synpunkter
starkast framträda, bör alltså tydligen vara mest ägnat att lämna anknytning
åt nykterhetsundervisningen. Att man härvid stannar vid den historisktstatsvetenskapliga
ämnesgruppen, torde ej behöva närmare motiveras. Närmast
ligger att tänka sig nykterhetsundervisningen ingående i den undervisning
i samhällslära, som i en eller annan form förekommer eller enligt
de sakkunnigas mening bör förekomma vid de olika läroanstalterna. Vid
det närmare bestämmandet av ämne åter måste de olika läroanstalternas organisation,
framför allt undervisningsplanernas utformning, vara avgörande.

Hittills torde vid undervisningen i våra skolor samhåll släran i allmänhet
hava varit föga uppmärksammad och således ej heller nykterhetsundervisningen
kunnat få den plats, där den enligt de sakkunnigas mening hör
hemma.

De sakkunniga hava här vid framhållandet av samhällslårans betydelse
för en väl ordnad nykterhetsundervisning närmast hänvisat
på skolundervisningen. Enligt de sakkunnigas mening gäller emellertid
det sagda även i fråga om andra slag av upplysningsverksamhet på
detta område, naturligen med den jämkning i ena eller andra riktningen,
som eventuellt betingas av respektive undervisningsformers anordning och
huvudsakliga syfte. Förbindelsen mellan nykterhetsundervisning och samhällslära
bör alltså vara grundläggande för all undervisning i nykterhetsfrågan.
Först när denna blir så insatt vid sidan av och i organiskt sammanhang
med andra sociala spörsmål av vikt och aktuellt intresse, kan en
enhetlig och allsidig uppfattning av denna fråga såväl som av det stora
sociala problemet i dess helhet bibringas vårt folk.

Insikten om den stora vikten av att på nu nämnt sätt inordna nykterhetsundervisningen
i dess lämpligaste sammanhang får emellertid ej skymma
bort, att, såsom i det föregående delvis redan antytts, även andra moment
finnas, som böra ingå i en planmässig nykterhetsundervisning, men
som böra vid undervisningen få andra anknytningspunkter än de nyss
angivna. De sakkunniga syfta här på de hygieniska och de etiskt-religiösa
momenten. I det föregående har erinrats om att den hygieniska
synpunkten tidigare haft en dominerande ställning och att ännu i de flesta
fall nykterhetsundervisningen har en starkt hygienisk färgning. Till detta
förhållande torde särskilt en omständighet hava bidragit. Som bekant utfärdades
den 4 november 1892 ett kungl. cirkulär med föreskrifter och
anvisningar beträffande nykterhetsundervisningen vid de allmänna läroverken,
folk- och småskoleseminarierna samt folkskolorna. I detta cirkulär
framhölls särskilt, att sådan undervisning skulle meddelas i samband med
naturkunnighet, och i överensstämmelse härmed har givetvis nykterhetsfrågan
upptagits till behandling så gott som uteslutande i läroböcker i naturkunnighet
och hälsolära, d. v. s. väsentligen ur hygienisk synpunkt. Aven om,
såsom nyss antytts, härutinnan en betydande inskränkning bör ske, är det
givet, att det hygieniska moralitet ingalunda får helt försummas. Härför
tala särskilt ett par omständigheter. Dels är insikt i de viktigare medicinska
erfarenheterna på detta område av betydelse för individens hygien såväl
som för samhällets, dels är, framför allt på de tidigaste åldersstadierna, en
undervisning, innefattande vissa enklare hygieniska anvisningar och råd,
för lärjungarna betydligt mer lättfattlig och således mer fruktbringande

än en rent social undervisning. Plats för det hygieniska momentet gives
i en utvidgad undervisning i hälsolära.

Nykterhetsfrågan har emellertid, såsom redan antytts, ännu en sida,
åt vilken ävenledes bör ägnas behörig uppmärksamhet, nämligen den
etiskt-religiösa. Denna har även av 1914 års sakkunniga framhållits, och
ett rikt detaljerat förslag till grundlinjer för den till ämnet kristendom
anknutna nykterhetsundervisningen har i deras betänkande framlagts. Det
ligger ju också i sakens natur, att en fråga av sådan innebörd som nykterhetsfrågan
skall — sedd från en religiös världsåskådnings ståndpunkt —
förete många moment, som direkt inbjuda till etiskt-religiös behandling.
I väsentliga delar kunna de sakkunniga härutinnan instämma i domkapitlets
i Uppsala uttalande i anledning av 1914 års sakkunnigas betänkande,
att »redogörelsen för alkoholmissbrukets socialekonomiska och socialhygieniska
följder näppeligen lär ensam för sig, där ej förut den rent
personliga ansvarskänslan inför den sedliga plikt, det bär gäller, blivit
väckt, vara ägnad att lägga grund till ett djupare och varaktigare nykterhetsintresse».
Och det ligger onekligen en sanningskärna i denna erinran
av föreståndaren för Birka folkhögskola: »Allt för ofta ursäktas rusdrycksmissbruket
med talet om lagstiftningens brister, och individens ansvar inför
sig själv och samhället ställes i skuggan eller överflyttas på samhället
självt.» Härvid framträder starkt nykterhetsfrågans dubbla natur, såsom
allmänt samhällelig och såsom individuell, varigenom densamma får beröringspunkter
med social-etiken såväl som med den individuella etiken. De
sakkunniga instämma med ovannämnda 1914 års sakkunniga i fråga om
vikten av att jämväl den etiskt-religiösa sidan av nykterhetsspörsmålet blir
tillbörligt beaktad främst vid skolundervisningen men därjämte även under
det fortsatta upplysningsarbetet på nu ifrågavarande område. Dock vilja
de sakkunniga bestämt varna för att vid den etiska undervisningen åt
nykterhetsfrågan gives ett allt för brett utrymme. De sakkunniga göra i
detta hänseende till sitt följande uttalande av folkskolöverstyrelsen i dess
i ärendet avgivna utlåtande: »Det kan icke vara gynnsamt för bibringandet
av en rätt uppfattning av det universella och djupt personliga i det
kristna sedlighetskravet, om läraren finner sig förpliktad att giva något
visst etiskt intresse förmånsrätt i undervisningen.»

Av det nu sagda följer, att nykterhetsfrågan måste komma att i någon
mån beröras även vid undervisningen i de två skolämnen, där hälsoläran
och etiken för närvarande hava sin plats, nämligen den naturvetenskapliga
undervisningen och religionsundervisningen. Även om således — i skenbar
motsättning till vad de sakkunniga nyss uttalat — nykterhetsundervisning
skulle komma att anknytas till tre olika läroämnen, behöver denna om -

ständighet ej för näranda undervisning medföra större splittring, än som
äger ruin beträffande undervisningen i andra av skolans ämnen. Så t. ex.
får ju vid skolundervisningen kemi ingå i biologiundervisningen, matematik
i fysikundervisningen o. s. v., eller med andra ord, vid behandlingen av det
ena ämnet måste anknytnings- och stödjepunkter ofta hämtas från det andra.
Detta utesluter ju dock icke, att ämnets tyngdpunkt ligger på ett enda
håll och att en samlad och enhetlig undervisning i ämnet gives. Detsamma
kan i stort sett tillämpas på nykterhetsundervisningen. Denna kan
och bör få vissa anknytningspunkter till mer än ett ämne, men den samlade,
enhetligt genomförda undervisningen måste förläggas till ett enda
ämne, det ämne, dit samhällsläran föres.

Vid undervisningsstoffets fördelning på de olika ämnen, med vilka en
viss nykterhetsundervisning förknippas, är det av vikt att tillse, det dessa
ämnen komma i lämplig inbördes ordningsföljd. De sakkunniga hava
redan framhållit, hurusom enligt de sakkunnigas mening de sociala synpunkterna
svårligen kunna anläggas vid nykterhetsundervisningen på" de
tidigare åldersstadierna, medan däremot de enklare etiskt-rellgiösa och
hygieniska momenten där kunna i lämplig form lätt tillgodogöras av
lärjungarna. I enlighet härmed böra alltså dessa till religionsundervisningen
och till den naturvetenskapliga undervisningen anknutna moment upptagas
tidigast. Därefter bör på det härför lämpliga högre stadiet följa den egentliga
undervisningen i nykterhetsfrågan, såsom förut betonats sedd ur företrädesvis
social synpunkt. Denna grundsats behöver och bör emellertid ej utesluta,
att då på högre stadier undervisning av etiskt-religiös och naturvetenskaplig
art förekommer, nykterhetsfrågan kan och bör i lämpligt sammanhang
beröras. De sakkunniga anse sig härvid böra särskilt instämma
i den erinran, som domkapitlet i Uppsala i sitt yttrande över 1914 års
sakkunnigas betänkande uttalar, att man lått kan »genom ett allt för ivrigt
sökande efter anknytningspunkter, även där sådana ej naturligt erbjuda
sig, komma att motverka i stället för att befrämja nykterhetsintresset: det
allt för avsiktliga verkar, såsom bekant, gärna förstämmande».

Den koncentration av nykterhetsundervisningen, som de sakkunniga i
det föregående velat förorda, medför därjämte såsom en naturlig och viktigkonsekvens,
att den egentliga undervisningen på ifrågavarande område
kommer att samlas i en lärares hand. Att av organisatoriska och pedagogiska
skäl svårigheter i detta hänseende kunna uppstå, hava de sakkunnTga
ej förbisett, men de sakkunniga anse sig berättigade att hysa den förhoppningen,
att dylika svårigheter i regeln böra kunna övervinnas. I detta sammanhang
bör även betonas vikten av att samarbete äger rum mellan representanterna
för de ämnen, där något slag av nykterhetsundervisning

Metodiska

anvisningar.

meddelas. Särskilt torde böra framhållas, att den i det föregående omnämnda,
såsom en förberedelse och inledning lämnade hygieniska undervisningen
ej bör komma att stå allt för isolerad, utan att ett visst samband mellan
denna och övrig nykterhetsundervisning upprätthålles.

Vad slutligen angår metodiska anvisningar i fråga om nykterhetsundervisningen,
äro dylika enligt de sakkunnigas mening mycket behövliga
men böra i främsta rummet gå ut på att lämna anvisningar för en lämplig
plan för en helhetsundervisning. Därjämte är det önskvärt, att nämnda
anvisningar i fråga om de olika läroämnena angiva ett begränsat antal
anknytningspunkter, som i särskild grad och osökt erbjuda sig, därvid
dock detaljerade föreskrifter av normerande art icke böra ifrågakomma,
ty här måste man i särskild grad lita till den enskilde undervisarens
pedagogiska takt och urskillningsförinåga.

B. Nykterhetsundervisningen inom olika slag av läroanstalter.

Såsom de sakkunniga i det föregående framhållit, har i vårt land Närmare och
redan mycket gjorts för meddelande av nykterhetsundervisning, och strå- fj‘irmi''ie mal''
vandena i detta hänseende hava utan tvivel i många fall krönts med framgång.
De sakkunniga hava också tidigare betonat, att särskilt den genom
enskildas initiativ och intresse redan vunna, mångsidiga erfarenheten i fråga
om nykterhetsundervisning bör i största möjliga omfattning utnyttjas för
det framtida arbetet på detta område. Då det nu gäller att se till, huru
nykterhetsundervisningen bör lämpligen omläggas och utvidgas, bör man
alltså enligt de sakkunnigas mening söka att av de anordningar för dylik
undervisning, som redan finnas, tillgodogöra sig vad som är gott och brukbart,
om än i övrigt utgångspunkterna äro nya. Sådan har också de sakkunnigas
strävan varit, då det varit fråga om att närmare angiva det sätt,
varpå nykterhetsundervisningen enligt de sakkunnigas mening bör vara
ordnad för att lämna bästa möjliga resultat. Därjämte hava de sakkunniga
sökt tillgodogöra sig de många värderika uppslag och anvisningar,
som 1914 års sakkunniga i sitt betänkande lämnat och som kunna hämtas
i de över detta betänkande avgivna utlåtandena. Vid lösandet av sin uppgift
hava de sakkunniga i främsta rummet tagit sikte på den närmast
liggande framtiden och de uppgifter, som under densamma komma att
åligga nykterhetsundervisningen. Enligt de sakkunnigas mening får man
emellertid ej inskränka sig endast härtill. Det synes de sakkunniga
tydligt, att en omläggning av nämnda undervisning, som tager hänsyn
endast till nuvarande förhållanden oeh till vad som synes kunna inom en
nära liggande framtid realiseras, lätt får en prägel av tillfällighet och begränsning.
Här gäller det därför att göra klart för sig, att bortom det
nära liggande målet befinner sig ett fjärmare, och att man måste taga
hänsyn även till detta, då vägen till det närmare skall i detalj utstakas.

Ej minst nödigt synes detta vara med hänsyn till den utveckling och omformning,
som undervisningen vid de olika läroanstalterna med nödvän -

Förslag till
grundplan för
nykterhetsundervisningen.

dighet måste förutsättas komma att undergå inom en tämligen nära framtid.
Man bör alltså enligt de sakkunnigas mening söka för sig uppdraga
vissa allmänna riktlinjer, som kunna tänkas bliva bestämmande för ett
senare ordnande av nykterhetsundervisningen, och således göra klart för
sig — åtminstone i. det väsentliga — den form, varunder man önskar
sagda undervisning framdeles ordnad. Denna uppfattning bava de sakkunniga
velat vid utarbetandet av sitt förslag fasthålla och sökt på de olika
punkterna genomföra. Därav följer ock, att de förslag till frågans mer
omedelbara ordnande, som de sakkunniga i det följande komma att framlägga,
ofta betingats av den utvecklingslinje, utefter vilken de sakkunniga
önska frågan i framtiden lagd.

De sakkunniga hava vid avfattningen av sina förslag behandlat de
olika slagen av läroanstalter vart för sig och i sammanhang därmed fått
tillfälle att närmare angiva sin ståndpunkt i olika avseenden. Därjämte
hava de sakkunniga — ej minst med tanke på den enhetlighet i fråga om
nykterhetsundervisningen, som de sakkunniga vid flera tillfällen förordat
— utarbetat ett förslag till grundplan för nykterhetsundervisningen. Vad
beträffar denna grundplan, som återfinnes såsom bilaga till detta betänkande
(Bil. 1), hava de sakkunniga med densamma allenast velat ungefärligen
angiva omfattningen och innehållet av en nykterhetsundervisning,
anordnad i enlighet med de grundprinciper, de sakkunniga sökt följa vid
fullgörandet av sitt uppdrag i detta hänseende. För att emellertid något
närmare precisera, inom vilket tidsmått en så beskaffad nykterhetsundervisning
skulle kunna rymmas, hava de sakkunniga uppställt grundplanen
i form av ett antal smärre avdelningar eller kursmoment, vart och ett av
den omfattning, att läroinnehållet bör kunna meddelas ungefär under
loppet av en vanlig lektionstimme. Med en sådan uppställning hava de
sakkunniga alltså ej velat angiva, att grundplanen vore avsedd att oförändrad
följas vid något visst slag av läroanstalter, utan allenast framhålla
vad som enligt de sakkunnigas mening bör meddelas vid en lämpligt
ordnad nykterhetsundervisning. Ej heller har det varit de sakkunnigas
tanke, att den å grundplanen angivna tidsföljden skulle under alla omständigheter
iakttagas. I nu nämnda hänseenden torde den närmare
anordningen böra bero av de förhållanden, som i olika fall kunna föreligga.

Såsom framgår av sid. 216—218, där grundplanen återgives, upptager
densamma elva smärre avdelningar eller kursmoment, varvid emellertid
särskilt angives, att vissa moment äro av den omfattning, att de enligt de
sakkunnigas mening kunna och i barndomsskolor böra uppdelas på flera
lektionstimmar. Lärostoffet är fördelat på tre huvudavdelningar, omfattande

1) de viktigare sidorna av alkoholens inverkan på den enskilde (inom. 1—4),

2) alkoholmissbrukets återverkan på hemmet (mom. 5—6) och 3) alkoholmissbrukets
återverkan på samhället (mom. 7—11). Under inom. 1 har upptagits
eu inledning angående de alkoholhaltiga dryckerna, alkoholhalten och nämnda
dryckers tillredning. De sakkunniga hava härmed velat angiva, att
det i vissa fall kan anses lämpligt att inledningsvis omnämna ifrågavarande
fakta, i första hand uppgifter om alkoholhalten samt om destillering och
jäsning. Som sagt hava de sakkunniga ej velat göra gällande, att nämnda
detaljer under alla förhållanden skola upptagas till behandling just vid
undervisningens början, utan anse detta böra ske, endast om så kan synas
behövligt för att giva den följande undervisningen nödigt underlag.

Den första huvudavdelningen upptager som synes huvudsakligen de
psykiska, etiskt-religiösa och hygieniska moment, som böra ingå i nykterhetsundervisningen,
medan de sociala synpunkterna behandlas i de två
senare huvudavdelningarna. Vad de särskilda momenten beträffar, torde
böra påpekas, att det i mom. 2 ingående lärostoffet är så rikhaltigt, att
för dess genomgående vid undervisningen längre tid måhända kan erfordras
än i fråga om övriga moment och att momentet därför lämpligen kan uppdelas.
Detsamma gäller även om mom. 10. Endast där den disponibla
undervisningstiden är synnerligen knapp — såsom förhållandet är särskilt
i de högre skolorna — torde det kunna sättas i fråga att sammanföra
det under sistnämnda moment upptagna lärostoffet. Dettas rikhaltighet såväl
som dess för uppfattningen av nykterhetsfrågan viktiga samt delvis
rent aktuella natur gör, att momentet enligt de sakkunnigas mening dock
helst borde, såsom även i grundplanen alternativt angives, uppdelas på
fyra moment.

Vad slutligen de under mom. 5—0 upptagna frågorna beträffar, vilja
de sakkunniga erinra om att dessa som synes beröra förhållanden, som ej
sällan äro av individuellt mycket ömtålig natur. Det synes därför vara
av nöden att vid undervisningen behandla dessa frågor med särskild varsamhet
och urskillning. Frågornas vikt gör likväl, att de ej få helt utelämnas
ur nykterhetsundervisningen.

Den anmärkningen kan måhända framställas mot den nu omnämnda
grundplanen, att åtminstone vissa av dess moment upptaga ett lärostoff,
som är allt för omfattande och rikhaltigt för att böra sammanföras så,
som skett. Härtill må svaras, vad de sakkunniga redan förut framhållit,
nämligen att grundplanen ej är avsedd att oförändrad följas vid undervisningen.
Det bör alltså stå den enskilde undervisaren fritt att i sin
undervisning upptaga — på lämpliga punkter och i lämpligt sammanhang
— de moment eller enstaka detaljfrågor, som han anser sig böra behandla.

Då emellertid de sakkunniga sökt att i grundplanen i huvudsaklig mån
upptaga det, som bör ingå i en enligt de sakkunnigas mening lämpligt
anordnad nykterhetsundervisning, torde planen kunna vara undervisaren till
ledning såväl i fråga om urvalet av lärostoff som beträffande lärogången.

1. Egentliga barndoms- och ungdomsskolor.

a. Folkundervisningsanstalter.

F olkskolan.

r>e sakkun- I samband därmed att de sakkunniga i det föregående betonat vikten
mga'' av att det sociala momentet av nykterhetsfrågan i allmänhet starkast framhäves
vid nykterhetsundervisningen, hava de sakkunniga framhållit, att de
sociala synpunkterna likväl ej lämpa sig för de tidigare åldersstadierna,
främst på grund därav, att lärjungarnas allmänna utveckling där ännu ej
vore tillräcklig för att sätta dem i stånd att tillbörligt fatta dessa synpunkter.
Denna omständighet måste givetvis vara avgörande för anordningen
av nykterhetsundervisningen i folkskolan (däri inbegripen småskolan).
Härav följer, att nämnda undervisning där måste inskränkas till att
omfatta huvudsakligen etiskt-religiösa och enkla hygieniska moment och
att sålunda någon samlad nykterhetsundervisning svårligen kan förekomma
i folkskolan. Enligt de sakkunnigas mening bör nämnda undervisning där
huvudsakligen lägga an på att tjäna ett praktiskt uppfostrande syfte och
i överensstämmelse därmed meddelas i form av lättfattliga råd och anvisningar.
Dessa torde böra lämnas dels vid den etiskt-religiösa undervisningen,
dels ock i samband med undervisningen i hälsolära. Synnerligen
lämpligt torde det ock vara att understundom låta undervisningen taga
form av en berättelse, en konkret livsbild ur nykterhetsrörelsens historia

o. d., ägnade att giva lärjungarna en åskådlig föreställning om det arbete,
som pågått och alltjämt pågår på nykterhetsfältet. Goda utgångspunkter för
dylik undervisning finnas i flera av de läroböcker, som numera användas
i folkskolan, och viss ledning för val av lämpligt stoff torde, efter vad de
sakkunniga inhämtat, kunna erhållas i den nya normalplan för folkskolan,
som lärer komma att inom den närmaste framtiden fastställas. Vad
beträffar det stadium, där nykterhetsspörsmålet synes kunna lämpligen
anknytas till undervisningen, gäller vad de sakkunniga i det föregående
påpekat, nämligen att vissa enklare råd och anvisningar kunna, därest
lämpliga tillfällen erbjuda sig, vara på sin plats redan på de tidigaste

2!)

stadierna. De i någon mån utförligare upplysningar i detta hänseende,
som kunna lämnas i folkskolan, torde däremot böra sparas till de sista
skolåren. Så bör enligt de sakkunnigas mening nykterhetsfrågans etisktreligiösa
sida behandlas först under det sista skolåret. Detta synes vara
så mycket mera naturligt, som hela kristendomsundervisningen under detta
är torde böra meddelas under starkt betonande av det etiska momentet,
vadan anknytningen till nykterhetsfrågan här kan osökt äga rum. Jämväl
undervisningen i hälsoläran förlägges i regeln till folkskolans högsta klasser
och lämnar där möjlighet för läraren att beröra nykterhetsspörsmålet ur
medicinsk synpunkt.

1 detta sammanhang vilja de sakkunniga erinra om de under senare
år framträdande strävandena att göra folkskolan sju-årig i stället för sexårig.
På vissa ställen har redan en dylik omläggning ägt rum, och det
torde kunna antagas, att den sju-åriga folkskolan för framtiden skall få
allt större utbredning. En dylik förlängning av tiden för folkskolekursen
medför uppenbarligen goda möjligheter att fördjupa den i folkskolan
lämnade undervisningen och kan således komma även nykterhetsundervisningen
till godo.

Att angiva någon bestämd tidsomfattning för nykterhetsundervisningen
i folkskolan är uppenbarligen varken lämpligt eller möjligt. Ej heller
bör, såsom redan antytts, denna undervisning koncentreras till vissa timmar
eller serier av timmar, liksom det är tydligt, att densamma ej bör
isoleras utan, såsom nyss påpekats, meddelas i anknytning till de ämnen,
som kunna tjäna som stödje- och utgångspunkt för nykterhetsfrågan.

Det har ej undgått de sakkunniga, att den anmärkningen skulle kunna
riktas mot eu nykterhetsundervisning i folkskolan, anordnad i överensstämmelse
med de sakkunnigas här gjorda uttalande, att nämnda undervisning
komme att där erhålla en jämförelsevis undanskymd plats. Härom äro
de sakkunniga fullt medvetna och hava ej heller förbisett, att det av 1914
års sakkunniga i detta hänseende lämnade förslaget åsyftar eu mer omfattande
nykterhetsundervisning i nämnda slag av skolor. Anledningen till
denna skiljaktighet är emellertid ej någon olikhet i uppfattningen av nämnda
undervisnings betydelse för folkskolan och dess lärjungar utan är att söka
i en omständighet, som tillkommit, sedan 1914 års sakkunniga behandlade
denna fråga. Sedan dess har nämligen genomförts en reform, som är ägnad
att i hög grad inverka på det sätt, varpå nykterhetsundervisningen vid
folk- och fortsättningsskolor torde böra ordnas. De sakkunniga syfta här
på det av 1918 års riksdag antagna förslaget angående upprättande av
praktiska ungdomsskolor, varom de sakkunniga få tillfälle att i det följande
närmare yttra sig. I samband därmed återkomma de sakkunniga

1018 ars riksdags
beslut.

Uttalanden
om ämnet
med bergskunskap.

till nykterhetsundervisningen i folkskolan så till vida, att de sakkunniga
upptaga frågan om de åtgärder för nämnda undervisning i fråga om folkskolan,
som komma att bliva behövliga under den övergångstid, som är
att vänta före det allmännare genomförandet av nyssnämnda förslag.

Fortsättningsskolan.

Frågan om nykterhetsundervisningens anordning i fortsättningsskolorna
har, som nyss nämnts, genom det av 1918 års riksdag fattade beslutet
om dessa skolors omorganisation kommit i ett nytt och väsentligt förbättrat
läge. Genom sagda beslut har nämligen den förut frivilliga fort O

cT> O O

sättningsskolan blivit obligatorisk, och det är tydligt, att denna omständighet
är av stor betydelse för nykterhetsundervisningens ordnande ej
blott, såsom nyss antytts, i folkskolan utan även i fortsättningsskolan.
Med hänsyn därtill, att efter genomförandet av riksdagens ifrågavarande
beslut alla folkskolans lärjungar skulle komma att åtnjuta fortsatt undervisning,
har nämligen öppnats möjlighet att därstädes få till stånd en
nykterhetsundervisning, som på grund av lärjungarnas högre ålder och
därmed följande större mognad dels kan bliva mer omfattande och enhetlig
än i den egentliga folkskolan och dels låta det sociala momentet framträda
på ett sätt, som, såsom de sakkunniga i det föregående framhållit,
ej kan ifrågasättas i sistnämnda slag av skolor. Härtill kommer ännu en
för saken gynnsam omständighet. Enligt den undervisningsplan, som framlagts
i samband med den av riksdagen beslutade omorganisationen av fortsättningsskolan,
skulle nämligen undervisningen därstädes samla sig kring,
jämte modersmålet, två andra huvudämnen, arbetskunskap och medborgarkunskap
(samhällslära). Särskilt medborgarkunskap är, såsom de sakkunniga
förut framhållit, synnerligen lämpad såsom stöd för en samlad och
från sociala synpunkter utgående nykterhetsundervisning. Medborgarkunskapens
lämplighet för denna uppgift har redan av folkundervisningskommittén
framhållits i dess år 1914 avgivna betänkande angående fortsättningsskolan,
och även 1914 års nykterhetssakkunniga hava liksom ock folkskolöverstyrelsen
i sitt utlåtande över sagda betänkande givit sin anslutning
till nämnda kommittés åsikt i detta hänseende.

De sakkunniga hava ansett sig böra i detta sammanhang i korthet
giva en översikt av de uttalanden beträffande ämnet medborgarkunskap,
som gjorts i samband med den stora frågan om upprättande av praktiska
ungdomsskolor. Härigenom vinnes en klarare överblick av de förutsättningar,
som efter fortsättningsskolereformens genomförande komma att stå
till buds för eu god anordning av nykterhetsundervisningen vid nu ifråga -

varande läroanstalter. Undervisningen i medborgarkunskap bör, säger
folkundervisningskommittén, framför allt avse att stärka de ungas känsla
av samhörighet med och ansvar gent emot andra och bör, i den mån det
för skolan är möjligt, bidraga till att uppfostra de unga till att var på
sin plats med intresse och ansvarskänsla göra sin insats i det samhälleliga
livet. Utgångspunkt för undervisningen skulle bliva det samfund, som
är grundvalen för hela samhällsbyggnaden, familjen. I sammanhang härmed
skulle talas om betydelsen av ett rätt förhållande mellan familjemedlemmar,
om vikten av sparsamhet, om hemmets ordning och hygien, om
nykterhetens betydelse o. s. v. Från behandlingen av de frågor, som närmast
rörde familjen, komme man, över frågan om familjens ställning till
grannarna, till undervisningen om de samhällen, som utgöras av kommunen
och församlingen, för att därefter vidga blicken till de större samhällena:
kyrkan och staten.

De grundsatser, kommittén uppställt i fråga om fortsättningsskolans
organisation, har kommittén sökt giva praktisk tillämpning i de förslag
till undervisningsplaner för dylika skolor, som kommittén framlagt i sitt
betänkande. Kommittén har vid utarbetandet av sitt förslag till berörda
omorganisation utgått från den förutsättningen, att yrkessynpunkten i den
mån möjligt är bör införas i fortsättningsskolans undervisning, och har
för den skull tänkt sig fortsättningsskolan såsom en yrkesfortsättningsskola
eller, för att använda den benämning, som är upptagen i det av riksdagen
antagna förslaget, yrkesbestämd fortsättning sskola, anordnad efter ett flertal
olika yrkesspecialiteter. Där förutsättningarna för en yrkesbestämd
skola saknas, skulle fortsättningsskolan få karaktären av en allmän fortsättning
sskola. Givetvis hava undervisningsplanerna för nu ifrågavarande
skolform måst i flera hänseenden lämpas efter de olika skoltyper, för vilka
de äro avsedda, men de härav betingade olikheterna åro, åtminstone formellt,
föga framträdande i fråga om ämnet medborgarkunskap. Beträffande
särskilt nykterhetsundervisningens upptagande på nämnda ämnes undervisningsplaner
äro kursplanförslagen samstämmande. Härvid bör emellertid
framhållas, att de allmänna fortsättningsskolornas organisation medgiver
ett större utrymme åt ämnet medborgarkunskap än de yrkesbestämdas och
således också erbjuder möjlighet till en mera fördjupad nykterhetsundervisning.

På denna punkt har emellertid kritik av kommitténs förslag riktats.
Främst bör härvid omnämnas det uttalande i detta hänseende, som gjorts
av 1914 års sakkunniga. Dessa anföra i sitt betänkande följande: »Folkundervisningskommittén
synes vid uppgörandet av kursplanen för fortsättningsskolan
icke hava ifrågasatt, att de sociala synpunkterna skulle sär -

skilt beaktas vid nykterhetsundervisningen. Denna behandlas endast ur
rent hygienisk synpunkt. I kursplanen är den lagd under ämnet arbetskunskapen,
rubriken ’yrkeshygien’, under ''omständigheter, som inverka
på arbetsförmågan’, under ämnet medborgarkunskap, rubriken ''familjen’4
efter ''hemmets ordning och hygien. Denna brist i kursplanen torde
stå i nära samband med kommitténs uppfattning av medborgarkunskap,
som i stort sett sammanfallande med författnings-och förvaltningskunskap.
De sociala rörelserna hava icke tagits i betraktande och de nationalekonomiska
förhållandena högst obetydligt. Ehuru den tid, som kunnat anslås
åt ämnet medborgarkunskap — enligt kommitténs utredning kan sällan
mer än 60 timmar komma i fråga, ofta däremot mindre — är ganska
knapp, böra dock de sociala synpunkterna under alla förhållanden få sitt
vederbörliga beaktande. Här kan då också nykterhetsfrågan komma med
i sitt naturliga sammanhang och i sin egenskap av en av vår tids allra
viktigaste sociala frågor.» Liknande anmärkningar hava senare framställts
även°av centralförbundet för nykterhetsundervisning, som avgivit utlåtande
över kommitténs förslag, och folkskolöverstyrelsen har i sitt yttrande över
nämnda förslag i viss mån vitsordat riktigheten av anmärkningarna, överstyrelsen,
som utarbetat ett flertal förslag till kursplaner för fortsättningsskolor
av olika typer — i väsentliga delar anslutande sig till folkundervisningskommittcns
förslag — har också i planerna för medborgarkunskap
i yrkesbestämda och i allmänna fortsättningsskolor sökt låta de sociala
synpunkterna i nykterhetsfrågan framträda pa ett bestämdare sätt, an de
gorå i kommitténs förslag. I enlighet härmed har överstyrelsen å kursplanförslagen
för såväl yrkesbestämda som allmänna fortsättningsskolor
dels under rubriken »familjen» och underrubrikerna »hemmets hygien»
och »hemmets ekonomi» upptagit frågan om rusdryckerna, dels ock under
rubriken »staten» angivit »några av vår tids viktigaste företeelser på samhällslivets
område: emigrationen, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, bostadsfrågan,
kooperationen» och således givit nykterhetsfrågan en starkt markerad
social inramning. Nämnda kursplanförslag hava i det hela gillats
även av de år 1916 tillkallade sakkunniga för utredning av frågorna om
den lägre tekniska undervisningen, fortsättningsskolan och den lägre handelsundervisningen
samt det inbördes förhållandet mellan dessa olika undervisningsområden.
Förslagen hava sedermera upptagits till granskning vid
avlåtandet till 1918 års riksdag av ovannämnda proposition angående upprättandet
av praktiska ungdomsskolor. 1 sitt anförande till statsrådsprotokollet
vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t yttrade departementschefen
rörande folkundervisningskommitténs förslag beträffande den yrkesbestämda
fortsättningsskolans undervisningsplan i vad den avser ämnet

inedborgarkunskap: »I fråga om ämnet medborgavkunskap liar jag ingen

annan erinran att göra, än att jag i likhet med folkskolöverstyrelsen anser,
att den sociala synpunkten bör i det hela något klarare framträda, än vad
kommittén föreslagit, ävensom att i samband härmed den i fortsättningsskolan
förekommande nykterhetsundervisningen huvudsakligen bör anknytas
till detta ämne. En sådan anordning överensstämmer med den numera
allmänt uttalade uppfattningen, att sagda undervisning bör i främsta
rummet anläggas efter sociala, ej efter hygieniskt-biologiska synpunkter.»
Samma mening synes departementschefen hysa även i fråga om de allmänna
fortsättningsskolorna.

Den uppfattning, som kommit till synes dels i folkskolöverstyrelsens
yttrande angående nykterhetsundervisningen i fortsättningsskolorna, dels ock
i det nyss återgivna anförandet till statsrådsprotokollet, delas av de sakkunniga
vad beträffar det i nämnda undervisning meddelade sakinnehållet.
I fråga om undervisningens närmare anordning åter synes — av folkskolöverstyrelsens
utlåtande att döma — en viss meningsskiljaktighet föreligga.
Sådant folkskolöverstyrelsens förslag är avfattat, synes det nämligen vid tilllämpningen
kunna medföra, att nykterhetsspörsmålet vid undervisningen
inpressas på så gott som varje möjlig plats. Ett dylikt tillvägagångssätt är,
såsom de sakkunniga förut framhållit, ej lämpligt. Tvärtom bör man särskilt
i fortsättningsskolan sträva efter koncentration i nykterhetsundervisningen
och i enlighet härmed mot slutet av skolkursen lämna en till samlad tid
förlagd, sammanfattande framställning av nykterhetsfrågan, ägnad att giva
densamma lämplig belysning från olika sidor och att bibringa lärjungarna
en så vitt möjligt klar uppfattning av frågans innebörd och dess ställning
till övriga spörsmål av allmänt och aktuellt intresse. För att nå detta
mål bör, såsom de sakkunniga redan förut framhållit, särskilt den samlade
undervisningen röra sig om nykterhetsfrågans sociala sida. En synnerligen
lämplig ram för denna undervisning erbjuder som nämnt ämnet medborgarkunskap,
som lämnar goda tillfällen till behandling av de sociala
synpunkter på nykterhetsfrågan, som äro närmare angivna å det ovan
omnämnda förslaget till grundplan för nykterhetsundervisningen. Vad
det etiskt-religiösa momentet beträffar, torde även detta komma att i
viss utsträckning tillgodoses, trots det att fortsättningsskolans undervisningsplan
ej upptager ämnet kristendomskunskap såsom fristående ämne.
Läraren torde nämligen ofta nog få anledning att i samband med den
sociala nykterhetsundervisningen beröra även den socialetiska sidan av
nykterhetsspörsmålet, varigenom i viss mån anknytning vinnes till den

De sakkunniga.

1. Undervisningen
i den
blivande fortsättningsskolan.

2. Undervisvisningen
under
övergångstiden.

etiskt-religiösa undervisning i frågan, som enligt de sakkunnigas ovan uttalade
mening bör meddelas under det sista året i folkskolan.

Det faller av sig självt, att eu omorganisation av sådan omfattning
som den av riksdagen nu beträffande fortsättningsskolorna beslutade ej kan
omedelbarligen genomföras i hela sin vidd. Man måste givetvis alltid härvid
räkna med en övergångstid. Så har också skett i det av riksdagen
bifallna förslaget. Övergångstiden har där satts till fem och ett halvt år,

d. v. s. församlingarna skulle senast vid utgången av år 1924 hava på
något sätt ordnat sig efter de nya bestämmelserna. Utan tvivel är det att
vänta, att även efter det övergångstiden utlupit, åtskilliga orter komma
att finnas, där på grund av ogynnsamma förhållanden någon fortsättningsskola
av den nya typen ännu ej blivit upprättad. Under sådana omständigheter
är det av nöden att även i fråga om nykterhetsundervisningens
ordnande taga hänsyn till den mellantid, som är att vänta. För att alla
folkskolans lärjungar skola under berörda övergångstid få någon ersättning
för den mera utförliga och samlade nykterhetsundervisning, som eljest
skulle meddelats dem i fortsättningsskolan, torde det vara lämpligt att på
de orter, där den nya ordningen ännu ej trätt i kraft, förlägga den för
fortsättningsskolan eljest avsedda nykterhetsundervisningen till den egentliga
folkskolan. Att denna undervisning emellertid ej kan därstädes bedrivas
i den omfattning eller på det sätt, som de sakkunniga förordat
beträffande fortsättningsskolan, är tydligt och framgår av vad i det föregående
yttrats. Särskilt äro, såsom de sakkunniga tidigare framhållit,
folkskolans lärjungar i allmänhet ej mogna för en verkligt klargörande
behandling av nykterhetsfrågans sociala sidor, men önskligt är dock, att
under ifrågavarande övergångstid vid folkskolundervisningen så stort utrymme
lämnas åt de sociala synpunkterna, som lärjungarnas allmänna
utveckling medgiver.

För att närmare angiva, vad de sakkunniga tänkt sig under övergångstiden
böra och kunna meddelas lärjungarna i hithörande stycken,
vilja de sakkunniga här först framhålla, att denna undervisning särskilt
bör meddelas vid undervisningen i svensk historia men därjämte även vid
undervisningen i kristendom och i naturkunnighet. Vad härvid förstnämnda
läroämne beträffar, bör det vara lämpligt att här anordna nykterhetsundervisningen
huvudsakligen i form av en skildring av en eller annan
bemärkt nykterhetsivrande persons livsgärning. Framställningen kan härigenom
vinna i åskådlighet och bliva ägnad att fästa sig. i lärjungarnas
minne med makten av eu personlig förebild och med vädjan till personligt
ansvar. Även kan läraren vid sådan undervisning på lättfattligt vis
inflicka en enkel redogörelse för de samhälleliga missförhållanden, som förorsakas
av alkoholmissbruk och som bildat utgångspunkten för den skild -

rade personens ingripande. Vid detta personval synes i främsta rummet
Per Wieselgren böra nämnas. Även vid skildringen av konungarna Gustaf
II Adolf, Karl Xll och Oskar 1 erbjuda sig tillfällen att giva exempel på
ingripande mot ett rusdrycksbruk, som blivit en samhällsfara. Och skildras
t. ex. Urban Hjärne eller Karl v. Linné, givas härvid osökt tillfällen att
omnämna dessas betydelsefulla uttalanden om vikten av folknykterhet.

Tydligtvis kunna för historieläraren även andra tillfällen erbjuda sig
att med några korta ord vidröra den redan tidigt framträdande erfarenheten
om dryckessedens farlighet och den stora betydelsen av ett sunt
levnadssätt; så t. ex. vid skildringen av forntidens seder och levnadssätt,
av bondeklassen och dess liv under medeltiden och vid Gustaf Vasas befrielsekrig.
Slutligen bör naturligtvis skildringen av vår egen tid och dess
samhälleliga förhållanden giva anledning att i stora drag omnämna de
moderna nykterhetssträvandena och deras betydelse.

Vad därnäst kristendomsundervisningen beträffar, är det även här
önskvärt, att läraren samlar sin undervisning om vikten av ett nyktert
leverne till ett begränsat antal särskilt lämpliga tillfällen. Dylika erbjuda
sig närmast vid behandlingen av den kristna sedeläran: plikterna mot hemmet
och samhället samt mot eget liv (fjärde och femte buden). Därjämte
kunna vid undervisningen vissa bibelställen komma på tal, vilka direkt
framhålla dryckenskapen som en last.

Slutligen bör läraren vid undervisningen i naturkunnighet i främsta
rummet erinra om de i lista klassen lämnade råden och anvisningarna om
ett sunt levnadssätt och något mera ingående belysa dessa. Och därvid
bör han åskådliggöra betydelsen av en nykter livsföring genom att med
några lättfattliga exempel giva en inblick i alkoholens inflytande på arbetsförmåga
samt på sjuklighet och dödlighet.

En undervisning, anordnad som nu nämnts, torde emellertid kunna
i viss mån komma till användning, även sedan fortsättningsskolan i sin nya
form blivit allmänt införd. Som bekant hava under nuvarande förhållanden
ej alla de från den egentliga folkskolan avgående lärjungarna inhämtat
samma mått av kunskaper. Folkskolestadgans § 48 medgiver nämligen
den lärjunge i folkskolan, som av fattigdom hindras att begagna undervisningen,
till dess han genomgått hela den för skolan i vederbörande
reglemente bestämda kurs, att under vissa villkor i förtid lämna
skolan. Det av 1918 års riksdag fattade beslutet angående ungdomsskolorna
förutsätter bland annat, att denna möjlighet till för tidig avgång
från folkskolan skall väsentligen försvinna. Sannolikt måste man dock vara
beredd på att ett antal, om än ringa, sådana barn kommer att även under
de nya förhållandena finnas, åtminstone under en avsevärd tid framåt.

3. Undervisningen
under
särskilda förhållanden.

Organisation.

Vidare stadgar omnämnda paragraf i folkskolestadgan, att lärjunge, som
saknar erforderlig fattningsgåva att förvärva det fulla kunskapsmått, som
bör i skolan inhämtas, kan få tillstånd att avgå från skolan utan att
hava inhämtat föreskriven lärokurs. Slutligen har man att ihågkomma de
lärjungar, som undervisas i s. k. mindre folkskolor, där givetvis förutsättningarna
för meddelande av nödig nykterhetsundervisning äro väsentligt
minskade. Till samtliga dessa tre kategorier av lärjungar bör hänsyn
tagas vid ordnandet av nykterhetsundervisningen i folkskolan. De sakkunniga
hava i sådant syfte tänkt sig, att de av de sakkunniga här ovan
givna anvisningarna skulle kunna komma till användning dels i de skolor,
där antalet lärjungar av någon av de båda första kategorierna kan
väntas bliva mer betydande, dels, och särskilt, i de s. k. ersättningsskolor,
som enligt 1918 års riksdags beslut skola upprättas för de mindre
folkskolornas lärjungar och som äro avsedda att för dem tjäna som fortsättningsskolor.
Framhållas bör, att i de ersättningsskolor av denna typ,
vilkas lärarinnor äga kompetens att meddela en nykterhetsundervisning av
ungefär den art, som avses för den egentliga fortsättningsskolan, en sådan
undervisning även bör meddelas, i den mån förhållandena det medgiva.

Slutligen vilja de sakkunniga erinra, att för vissa trakter i vårt land,
särskilt vissa delar av Norrland, där de svagaste skolformerna hava mycket
stor utbredning och där i övrigt skolväsendet av olika skäl står relativt
lågt, vissa extraordinära åtgärder torde visa sig nödvändiga för att med
nykterhetsundervisning träffa ungdomen i den tidigare åldern. Att i detta
hänseende lämna några direkta förslag torde knappast vara möjligt, utan
lärer saken få genom vederbörande myndigheters försorg ordnas allt efter
de förhållanden, som i de olika fallen kunna vara rådande.

I detta sammanhang torde böra erinras jämväl om ett förslag, som
framställts och som upptagits även i det av riksdagen nyligen antagna
förslaget om upprättande av praktiska ungdomsskolor, nämligen anordnandet
av. s. k. ambulerande fortsättning sskolor. Dessa skolor torde hava en
uppgift att fylla just i trakter, sådana som de nyss omnämnda, där antalet
mindre folkskolor är särskilt stort. Det synes de sakkunniga sannolikt,
att man även på den vägen skulle kunna nå de lärjungar i de mindre
folkskolorna, som eljest komme att erhålla en jämförelsevis obetydlig
nykterhetsundervisning.

Den högre folkskolan; skeppsgosseskolan.

Den högre folkskolan har hittills, särskilt under senare år, i många
fall haft en organisation, som närmat sig den kommunala mellanskolans

och således också de lägre statsläroverkens. 1 andra fåll åter liar denna
skolform inskränkt sig till att meddela eu allmänt medborgerlig och praktisk
bildning, som visserligen varit mer omfattande än den som folkskolan
kan giva, men som dock ej nått upp till den vid de kommunala mellanskolorna
meddelade. I ett fåtal fall slutligen hava de högre folkskolorna
anordnats med omedelbar syftning mot det praktiska livet. Tydligt kan
man här skönja en börjande differentiering i avseende å denna skolforms
organisation, ledande dels till en mer teoretisk typ, dels till en mer praktisk.
1 det av 1918 års riksdag antagna förslaget till omorganisation av
ungdomsskolorna har denna begynnande klyvning genomförts och lett till
anordnande av dels allmänna, dels yrkesbestämda högre folkskolor.

För den förra typen har målet angivits vara att bereda sådana barn,
vilka efter avslutad folkskolekurs äro i" tillfälle att ännu under något eller
några år odelat ägna sig åt fortsatt dagligt skolarbete för vinnande av
förberedelse för praktiskt arbete, ett vidgat mått av medborgerlig praktisk
bildning, för den senare typen samma allmänna mål med inriktning på
olika grenar av arbetslivet i skolans omgivning. Den sålunda angivna orga- De
nisationen av de högre folkskolorna bör tydligen bliva bestämmande för
anordningen av nykterhetsundervisningen vid dessa läroanstalter. I båda
slagen av skolor hava ju lärjungarna nått samma grad av mognad och
hava samma på ålder grundade förutsättningar för tillgodogörande av
lämnad nykterhetsundervisning. Till följd härav kan och bör vid såväl de
allmänna som de yrkesbestämda högre folkskolorna åt nämnda undervisning
givas i det hela samma sakinnehåll. Då emellertid på grund av den
olika syftningen hos dessa båda skoltyper timplanen och den allmänna
läggningen av kurserna äro olika, kan anordningen av nykterhetsundervisningen
vid sagda slag av skolor ej bliva fullt likartad. 1 de högre folkskolorna
av den allmänna typen har givetvis större utrymme kunnat beredas
åt ämnet samhällslära, varmed också följer möjlighet att vid undervisningen
giva bredare utrymme åt nykterhetsfrågan, som i dessa skolor torde
kunna behandlas ungefär på samma sätt som vid statens realskolor och de
kommunala mellanskolorna, I avseende härå få de sakkunniga hänvisa till
det följande. Vad åter den yrkesbestämda högre folkskolan beträffar, torde
hela dess karaktär peka åt en nykterhetsundervisning, anordnad i ungefär
samma omfattning och med samma allmänna läggning som i fortsättningsskolan.
I fråga om nykterhetsundervisningen i den yrkesbestämda högre
folkskolan gäller alltså i det hela vad de sakkunniga i det föregående anfört
beträffande sagda undervisning i fortsättningsskolan.

Till de högre folkskolorna räknas även skeppsgosseskolorna, som numera
äro organiserade i överensstämmelse med förstnämnda läroanstalter.

sakkun niga.

Organisation.

Nu förekommande
nykterhetsunderrisning.

Likheten i organisation medför givetvis överensstämmelse i fråga om nykterhetsundervisningens
likaväl som annan undervisnings bedrivande.

F olkhögskolan.

För folkhögskolorna finnas som bekant inga officiella kursplaner fastställda.
Undervisningen därstädes bindes ej av några detaljerade bestämmelser,
utan varje skolas ledning har frihet att lägga undervisningen så,
som anses lämpligast och som förhållandena vid skolorna kräva. Att för
dessa läroanstalter föreslå någon bestämt angiven och avgränsad nykterhetskurs
torde alltså ej kunna komma i fråga.

Denna folkhögskolornas friare organisation medför å andra sidan, att
nykterhetsundervisningen vid dem kan intaga en gynnsammare ställning
än vid andra läroanstalter så till vida, att möjlighet finnes för vederbörande
att i full obundenhet inordna nämnda undervisning på de lämpligaste
ställena.

För bedömandet av nykterhetsundervisningens läge vid folkhögskolorna
hava stått de sakkunniga till buds dels skolornas årsredogörelser, dels ock
de uppgifter i detta hänseende, som införskaffats av 1914 års sakkunniga.
Särskilt nämnda uppgifter hava synts de sakkunniga av värde för frågans
bedömande, och de sakkunniga vilja därför i detta sammanhang lämna en
kort sammanfattning av de erhållna redogörelserna. Av dessa framgår, att
nykterhetsfrågan berörts vid samtliga folkhögskolor antingen genom särskilda
åt frågan ägnade lektioner eller lektionsserier eller ock i samband
med övriga ämnen vid skolan. I många, kanske de flesta fall synes nykterhetsfrågan
hava behandlats i samband med undervisningen i hälsovård

och hälsolära, och över huvud taget torde frågans naturvetenskapliga sidor
hava rätt utförligt uppmärksammats. Vid åtskilliga skolor har emellertid
nykterhetsundervisningen knutits till undervisningen i historia, i samhällslära,
kommunalkunskap, nationalekonomi, geografi, kemi och psykologi,
således till de flesta ämnen å skolornas undervisningsplaner. I några fall
synes undervisningen hava bedrivits efter en fullt genomarbetad plan,
tydligen i syfte att giva en tämligen allsidig belysning åt nykterhets spörsmålets

olika sidor. Såsom exempel på huru en dylik samlad och

planmässig undervisning ordnats, må anföras den vid Alsta folkhögskola
följda planen:

1. De alkoholhaltiga dryckernas tillverkning och egenskaper.

2. Alkoholens fysiologiska och anatomiska verkningar. -

3. Alkoholens inverkan på arbetsförmågan.

4. Alkoholfrågans sociala betydelse:

a) Alkoholkonsumtionens storlek.

b) Alkoholkonsumtionens ekonomiska betydelse.

c) Alkoholen och folksjukdomarna.

d) Alkohol och fattigdom.

e) Alkohol och brottslighet.

f) Alkohol och ärftlighet.

De nu omnämnda uppgifterna synas visserligen som sagt angiva, att De
den vid folkhögskolorna lämnade nykterhetsundervisningen jämförelsevis
mest behandlat nykterhetsfrågans naturvetenskapliga moment. Emellertid
visar en granskning av årsredogörelserna från senaste år, att vid nämnda
skolor en tendens gör sig märkbar att i samband med historieundervisningen
mer och mer betona de moderna sociala strömningarna. Den hittills
i åtskilliga fall följda läroordningen torde således erbjuda mycket
goda förutsättningar för meddelande av en effektiv och väl ordnad nykterhetsundervisning.
Redan nu sättes, såsom nyss omnämnts, nykterhetsfrågan
ofta i sammanhang med undervisningen i historia och samhällslära och
behandlas således ur historisk synpunkt. En dylik anknytning är enligt
de sakkunnigas mening synnerligen lämplig, särskilt med hänsyn till den
större mognad och uppfattningsförmåga, som kan förutsättas hos folkhögskolans
lärjungar.

över huvud taget bör det enligt de sakkunnigas mening framhållas,
att särskild omsorg bör ägnas åt att dessa lärjungar erhålla en verkligt
god nykterhetsundervisning. De torde nämligen med hänsyn såväl till sin
utvecklingsgrad som till sitt allmänna intresse och nit i allmänhet hava
goda förutsättningar för att tillägna sig en dylik undervisning. Man bör
ej heller förbise betydelsen av att det här och där finnes personer, tillhörande
folkets bredare lager, vilka förvärvat en djupare, systematisk insikt
i nykterhetsfrågan samt fått blicken öppen för dess betydelse, och
vilka kunna var i sin stad bidraga till befrämjande av nykterhet och
därmed följande yttre hyfsning. Jämväl i detta hänseende kunna folkhögskolorna
verka som små kulturhärdar, varifrån upplysning sprides i vidare
kretsar. Den uppmärksamhet, som, enligt vad förutnämnda uppgifter visa,
vid folkhögskolorna ägnas nykterhetsundervisningen, så ock dessa skolors
ofta ådagalagda intresse för ideella strömningar över huvud taget synes de
sakkunniga visa, att många förutsättningar för en fullgod nykterhetsundervisning
äro för handen vid ifrågavarande läroanstalter.

I detta sammanhang bör ock erinras om den föreläsningsverksamhet,
som i ej obetydlig utsträckning bedrives även vid folkhögskolorna och

sakkun niga.

Organisation.

som icke sällan rör sig på de sociala frågornas fält. Även på denna väg
torde ökad upplysning rörande nykterhetsfrågan kunna nå fram till folkhögskolornas
lärjungar.

Beträffande dessa läroanstalter torde de sakkunniga i övrigt kunna
inskränka sig till att uttala den önskan, att nykterhetsundervisningen må
överallt ordnas på ungefär samma sätt som vid de folkhögskolor, vilka nu
ägna densamma största uppmärksamheten och vilka i detta hänseende kunna
anses vara goda förebilder.

De sakkunniga hava redan framhållit, att särskilda föreskrifter här ej
lämpa sig. För vinnande av större enhetlighet i förevarande hänseende
vilja de sakkunniga emellertid förorda, att genom av Kungl. Maj:t utfärdat
cirkulär, som torde böra ersätta det förut omnämnda, år 1892 utfärdade
cirkuläret om nykterhetsundervisningen, uppmärksamheten särskilt fästes
på denna angelägenhet, och att i samband därmed några allmänna anvisningar
lämnas beträffande innehållet och anordningen av nykterhetsundervisningen
vid ifrågavarande skolor. Särskilt torde därvid böra framhållas
vikten av att nykterhetsfrågans sociala sida vederbörligen beaktas
vid undervisningen.

b. Anstalter för den högre undervisningen.

1. Allmänna och kommunala läroanstalter.

Med avseende å förutsättningarna för en rationellt planlagd nyktérhetsundervisning
äro de högre undervisningsanstalterna — realskolor,
kommunala mellanskolor, gymnasier samt privatläroverk med likartade
uppgifter — på grund av sin organisation i så måtto ogynnsammare ställda
än folkskolan, att det i stor utsträckning genomförda ämneslärarsystemet
givetvis måste medföra risken av en viss splittring av berörda undervisning
på skilda lärare. Den koncentration av nykterhetsundervisningen, som de
sakkunniga eftersträvat, kan därför på detta skolområde icke genomföras i
så stor utsträckning, som varit önskvärt. Men de sakkunniga anse det ytterst
angeläget, att nämnda syfte vinnes så långt möjligt är. Av denna anledning
bör tillses, att, även om nykterhetsundervisningens detaljer i viss
mån fördelas på skilda ämnen och lärare, det huvudsakliga av densamma
dock förlägges inom ett bestämt ämnesområde. I enlighet med de sakkunnigas
hela uppfattning av läggningen på denna undervisning kan detta
ämnesområde endast bliva samhällsläran.

För närvarande förhåller det sig ju emellertid så, att samhällsläran i
mer vidsträckt bemärkelse knappast kan sägas komma till sin tillbörliga

rätt inom de högre skolorna, ett förhållande som de sakkunniga ej kunnat
förbise. Visserligen torde det i viss man ligga utanför de sakkunnigas
egentliga uppdrag att framlägga detaljerade förslag rörande åtgärder för
samhällslärans tillgodoseende vid ifrågavarande läroanstalter; detta torde i
första hand åligga de myndigheter, som hava det närmaste ansvaret för
de högre skolorna sig anförtrott. Då emellertid denna fråga har synts de
sakkunniga alltför nära förknippad med det spörsmål, som de sakkunniga
haft att främst taga under behandling, för att kunna i detta sammanhang
helt förbigås, har åt en bland de sakkunniga, förste folkskolinspektören
K. Nordlund, uppdragits att närmare utreda denna fråga och att söka
tillse, vilka möjligheter kunna förefinnas för dess lösning i huvudsaklig
överensstämmelse med de grundprinciper, de sakkunniga sökt följa vid
fullgörandet av sitt uppdrag i detta hänseende. Den av Nordlund utarbetade
redogörelsen har följande lydelse:

»En blick på nu gällande undervisningsplaner för realskola och gymnasium
ger vid handen, att modern samhällslära har en mer självständigt
markerad plats sig anvisad endast i fråga om den del av ämnet, som innefattas
under den vedertagna termen statskunskap, omfattande modern författning
och förvaltning, alltså den statliga organisationen i trängre mening;
för både realskolans och gymnasiets högsta åi’sklasser är den vid sidan av
historiekursen angivna särskilda kursen i modern samhällslära begränsad
härtill. I fråga åter om andra delar av samhällsläran, exempelvis samhällets
ekonomiska och sociala byggnad och lagstiftning, hänvisa gällande
bestämmelser för orientering väsentligen till den rent historiska framställningen
utan framhävande av behovet att särskilt uppmärksamma det nu
levande och verkande samhällets särmärken härutinnan. Sålunda nöjer
sig undervisningsplanen för realskolan allenast med att i de metodiska
anvisningarna i allmänhet framhäva, att läraren på realskolans högre stadium
bör''söka att för lärjungarna klargöra sådana allmänna politiska och
sociala begrepp som samhälle, stat, klasser, partier m. fl., vilka den blivande
medborgaren måste förstå för att kunna bilda sig en självständig
uppfattning av hithörande frågor’. Och de metodiska anvisningarna för
gymnasiet betona, att undervisningen i historia bör ''drivas på sådant sätt,
att lärjungen därigenom får lättare att förstå sin egen tids sociala, politiska
och allmänt kulturella rörelser, deras uppkomst och inbördes sammanhang’.

Naturligtvis hindrar icke denna påfallande knapphet och begränsning
i kursplanernas anvisningar, att vid studiet av den nyaste historien den
moderna samhällsläran kan få sin tillbörliga, mer allsidiga belysning. Man

Utredning
rörande samhälls]
ärans
ställning vid
de allmänna
läroverken.

finner även, att nyare läroböcker i historia, avsedda för nu ifrågavarande
skolformer, mer än förr uppmärksamma hithörande företeelser; särskilt
gäller detta läroböckerna i den svenska historien. Ävenledes bör anmärkas,
att en och annan lärobok i statskunskap — exempelvis E. Hildebrands
mycket anlitade lärobok i ''Svensk stats- och samhällskunskap’
— väsentligen vidgat framställningen utöver det i kursplanerna angivna
begränsade området. Därjämte torde en del lärare, oavsett vad läroböckerna
innehålla eller icke innehålla, ägna hithörande områden särskild uppmärksamhet.
Men någon verklig garanti för att åt samhällsläran i vidsträckt
bemärkelse inom de högre skolformerna beredes tillbörlig plats,
innebära berörda symtom givetvis icke. Tvärtom torde med bestämdhet
kunna påstås, att de faktiska förhållandena i nu berörda hänseende, vad
nämnda skolformer vidkommer, äro i hög grad otillfredsställande. Härtill
bidraga — förutom undervisningsplanernas avfattning — väsentligen två
särskilt anmärkningsvärda omständigheter, nämligen anordningen av dels
den akademiska lärarutbildningen, dels undervisningen i historia.

Vad först beträffar utbildningen av lärare, så har denna ända till
senaste tid i hög grad försummat den moderna samhällsläran. Universitetskurserna
i historia hava av ålder varit inriktade företrädesvis på den
politiska historien i trängre bemärkelse, och där samhällshistorien mer ingående
uppmärksammats, har sådant i regeln skett företrädesvis i fråga
om äldre tidsskeden. Akademisk utbildning åter i det inom den filosofiska
fakulteten vid de svenska högskolorna företrädda ämnet statskunskap
har för läroverkens historielärare aldrig varit obligatoriskt föreskriven, och
ämnet har för övrigt företrädesvis omfattat stats- och kommunalkunskap
i trängre bemärkelse; först i senare tid hava glädjande ansatser försports
att vidga studiet in över nya fält inom samhällslärans vida område. Vad
här sagts om den bristfälliga akademiska utbildningen i samhällslära, torde
i stort sett hava tillämplighet även på de högre lärarinneseminarierna.

Beträffande vidare undervisningen i historia har denna i särskilt hög
grad lidit av den anhopning med nytt undervisningsstoff till gammalt, vilken
i allmänhet i senare tider lagt särskilda svårigheter i vägen för en rationell
lösning av de högre skolornas undervisnings- och organisationsfrågor;
en jämförande blick på de historiska läroböckerna nu och för några decennier
sedan torde härutinnan giva en god inblick i sakläget, allrahelst om
man därtill besinnar, att de pedagogiska anspråken på närmare utveckling
och tillrättaläggande av det i läroboken förefintliga stoffet under senare
tider väsentligen skärpts och detta såväl i teori som ej mindre i praktisk
tillämpning. Följden härav har blivit — särskilt där läraren, som tillbörligt
är, sökt fasthålla vid kravet på behörig säkerhet i kunskapstil 1-

ägnandet — att allt större svårigheter att medhinna kurserna framträtt,
och som rätt naturligt är, hava, trots kursplanernas fingervisningar, dessa
svårigheter särskilt haft ogynnsamma konsekvenser i fråga om studiet av
den nyaste tidens historia och samhällsföreteelser. Vad här är sagt, gäller
i all synnerhet historiestudiet å gymnasiet, där exempelvis studiet av
den svenska samhällsutvecklingen under 1800-talet och av modern svensk
statskunskap mångenstädes på grund av tidens knapphet får en alldeles
för ringa omfattning, ett förhållande så mycket betänkligare, som just å
detta stadium ett ingående studium av moderna samhällsföreteelser på grund
av lärjungarnas större andliga mognad borde kunna bliva särskilt fruktbringande.

Det torde vara uppenbart, att nu berörda förhållanden icke kunna
anses tillfredsställande och att det må betraktas som en viktig angelägenhet
— ej allenast av skäl, som med utgångspunkt från det här ifrågavarande
speciella uppdraget i första hand inställa sig, utan även av andra
viktiga grunder -— att åt modern samhällslära i vidsträckt bemärkelse inom
de högre läroanstalterna berecles en tryggad plats. En anordning i denna
riktning är så mycket naturligare, som en sådan synes vara en tydlig
konsekvens av de nu gällande kursplanernas allmänna syftning. Mer och
mer har man kommit till insikt om att skolans historieundervisning —
likaväl som historien som vetenskap — har som sin huvuduppgift att
direkt eller indirekt giva eller underlätta en orientering i den moderna
tidens politiska och samhälleliga liv. De för gymnasiet meddelade metodiska
anvisningarna betona också som uttryck för en sådan grundsyn på
historieundervisningen, att lärjungen genom densamma bör få ''lättare att
förstå sin egen tids sociala, politiska och allmänt kulturella rörelser, deras
uppkomst och inbördes sammanhang’. Men härav synes, såsom samma
metodiska anvisningar också framhäva, i fråga om stoffurvalet följa, att
läraren, på grund av stoffets stora omfattning, i fråga om vissa äldre tidsskeden
måste stanna vid en mera summarisk behandling men däremot bör
göra framställningen fylligare ’ju närmare den kommer vår egen tid’. Då
därjämte de metodiska anvisningarna fleistädes — särskilt för undervisningen
å gymnasiet — med styrka framhäva, att stor vikt vid den rent
historiska framställningen bör läggas på samhällsutvecklingen, synes det
endast vara en enkel konsekvens av hela det grundläggande åskådningssättet,
att den särskilt föreskrivna avslutande framställningen av modern
statskunskap icke begränsas till en skildring av de rent statliga institutionerna
och deras verksamhet utan vidgas till att omfatta jämväl andra
viktigare sidor av det moderna samhällets liv, framför allt de mer fram -

trädande sociala samhällsföreteelserna med deras allmänna förutsättningar
i samhällets ekonomiska struktur.

Men alldeles oavsett de mer principiella pedagogiska synpunkterna
och de konsekvenser, som ur desamma i berörda hänseende kunna dragas,
ligger det i öppen dag, att mycket starka sakliga skäl av praktisk art tala
för att åt samhällsläran inom den högre skolans ram medges ett icke allt
för knappt tillmätt utrymme. Det moderna samhället med dess breda
demokratiska byggnad och vitt förgrenade folkliga självstyrelse kräver för
sitt sunda liv en utbredd objektiv insikt i moderna sambälleliga företeelser,
och kravet på en sådan insikt måste få sin särskilda tyngd därav, att
det moderna samhällets organisation är av synnerligen invecklad och mångsidig
beskaffenhet och svårligen kan överskådas eller begripas utan planmässigt
meddelad, pedagogiskt tillrättalagd orientering. Visserligen är
sant, att den unge samhällsmedlemmen vid sitt inträde i det medborgerliga
livet har tillgång till även andra kunskapskällor härutinnan; särskilt
tillföres honom en hel del faktiskt stoff genom den i tidningspressen och
annorstädes ständigt flödande politiska diskussionen. Men den kunskap,
som på dessa vägar förvärvas, är vanligen i mer än ett hänseende bristfällig;
den är ofta mycket fragmentarisk och ger ej sällan på grund av
kunskapskällornas partipolitiska t tendens åt de ‘samhälleliga företeelserna
en skev, stundom rent oriktig belysning. Det kan på grund av dessa förhållanden
ej nog starkt betonas, att det för det medborgerliga livets sundhet
är av utomordentlig vikt, att den nye medborgaren redan före sitt
inträde i detsamma fått eu första vederhäftig och saklig orientering i det
moderna samhället, dess uppgifter och dess förpliktelser; en sådan orientering
bör vara ägnad att i ej ringa grad motverka den tendens till ytlighet,
ensidighet och ovederhäftighet, som tyvärr ofta framträder i omdömen
om samhälleliga företeelser och som utgör en av de stora svagheterna i
nutidens rikt pulserande offentliga liv.

Att skolan även på detta område har en viktig uppgift att fylla,
har i senare tider allt mer insetts. I åtskilliga främmande länder är
frågan på dagordningen eller redan löst. I Frankrike bedrives undervisning
i samhällslära i elementära former redan på ett lägre skolstadium,
och kursplanerna för gymnasiet föreskriva bl. a. som tillbehör
till historieundervisningen en överblick av den moderna civilisationens
allmänna karaktär, omfattande även de viktigare sidorna av modernt
samhällsliv. I Österrike är bl. a. för gymnasiets högsta klass föreskriven
en kurs i »Btirgerkunde», omfattande en orientering över statsorganismen
i dess rent statliga, sociala och näringsekonomiska funktioner. Aven i

Tyskland har denna fråga i senare tider livligt uppmärksammats. För
den tyska fortsilttningsskolan är den medborgerliga uppfostran den centrala
uppgiften, vilken den söker fylla även genom direkt undervisning i
valda delar av samhällsläran. Jämväl inom den högre skolan har detta
undervisningsområde allt mer kommit till sin rätt. För Preussens högre
flickskolor föreskriver 1908 års undervisningsplan eu utförlig, allsidigt
lagd kurs i samhällslära, och för Preussens högre gosskolor innebär 1915
års reviderade kursplan en förskjutning av historiestudiets tyngdpunkt
fram emot modern tid med därav följande starkare uppmärksammande av
moderna samhällsinstitutioner. Därjämte hava spridda försök gjorts med
sociala föreläsningsserier för äldre elever, varjämte bör nämnas, att för
sam hällsstudiets främjande fortbildningskurser för lärare anordnats. 1
Förenta staterna synes ävenledes samhällsläran på skilda skolstadier hava
ett tryggat utrymme.

Aven i vårt lands skolväsen har samhällsläran mer och mer trängt
sig fram. Sedan länge intager den en mycket betydelsefull plats på folkhögskolans
arbetsprogram. Och i de praktiska fortsättningsskolor, som
på grund av statsmakternas beslut under den närmaste framtiden skola
organiseras, kommer detta ämne att bliva ett av de bärande huvudämnena.
Så mycket mer anmärkningsvärt är då, att samhällsläran icke ännu fått
sig tillförsäkrad ett bestämt avgränsat rum å den högre skolans undervisningsplan.
Ett sådant sakernas läge måste betecknas som ett betänkligt
missförhållande. Å ena sidan tyda åtskilliga tecken på att okunnigheten
rörande en hel del moderna samhällsförhållanden, deras historiska upprinnelse
och verkliga innebörd är mycket utbredd just inom de högre
samhällsklasserna, och det torde rent av med skäl kunna ifrågasättas, huruvida
icke det levande intresset för och även insikten i de moderna samhällsproblemen
äro mera framträdande inom vissa lägre samhällslager, xl
andra sidan bör hållas i sikte, att genom den högre skolan skall utbildas
och för sin viktiga uppgift dugliggöras större delen av dessa samhällets
ledande klasser, och att särskilt vissa ledande yrkesgrupper, såsom arbetsledare,
präster, lärare, militärer, behöva, icke blott för sin allmänna medborgerliga
insats i det offentliga livet utan även med hänsyn till det behöriga
fyllandet av sina särskilda uppgifter, en rik fond av social ''insikt.

Till en viss grad torde denna de högre klassernas och den högre
skolans avvisande eller indifferenta hållning till modern samhällskunskap
kunna härledas ur en delvis av bristfällig föreställning om detta ämnes
väsentliga innehåll härflytande skygghet att mer ingående syssla med företeelser
och problem, vilka hava ett visst sammanhang med rörelser i tiden,
som med en missvisande generalisering ej sällan stämplas som revo -

lutionära och sainhällsfientliga. Man förbiser härvid, att okunnigheten är
ett mycket dåligt vapen mot belarade destruktiva samhällsföreteelser. Och
man förbiser ävenledes, att den objektivt refererande undervisningen rörande
olikartade moderna samhällsföreteelser och dessas därav följande legitimerande
såsom inneslutna i skolundervisningens kunskapsområde äro ägnade
att i hög grad från ungdomens synpunkt utplåna deras bismak av ''förbjuden
frukt’ med därav ej sällan följande särskilda frestelser till okritiskt,
reservationslöst godtagande av omogna reformidéer.

Härvid skall emellertid villigt medgivas, att man ävenledes ofta mötes
av en annan anledning till tvekan, vilken är mera berättigad och gör sig
gällande alldeles oavsett olika ställningstagande till de sociala idériktningarna
och även oavsett de skolformer, det gäller. Denna tvekan hänför
sig till farhågan, att undervisningen i samhällslära, såsom delvis behandlande
starkt omstridda strävanden, vilka uppröra tiden, näppeligen kan
få den lugnt objektiva läggning, som skolans från dagens strider fridlysta
område kräver. Gent emot sådana farhågor bör i fråga om den högre
skolan erinras om att en även på det sociala området orienterad undervisning
i samhällslära icke med nödvändighet behöver direkt behandla omstridda
samhällsrörelser i tiden i vidsträcktare mån, än vad redan nu
studiet i det senaste århundradets historia giver anledning till. Det väsentliga
av berörda studium i samhällslära skulle nämligen givetvis avse
en framställning av de tekniska och ekonomiska omvälvningar, vilka framkallat
de för nutiden säregna sociala problemen, samt det fortlöpande
praktiska socialpolitiska arbete, som avsett att lösa dessa problem. Ett
sådant studium, understött av lärobokens sakuppgifter, kan knappt få annat
än en väsentligen objektiv karaktär och bör särskilt vara agnat att förläna
eu behövlig och nyttig objektiv bakgrund åt betraktelsen av de sociala
idébrytningarna, i den mån dessa upptagas till refererande behandling.
Emellertid, även om läraren stundom skulle frestas att vid samhällslärans
studium bryta sig ut ur den objektiva ramen — vilket icke är detsamma
som att han en och annan gång vid sidan av det samvetsgranna refererandet
av fakta ger lugnt uttryck för en personlig mening — så är skadan
härav säkerligen avgjort mindre än skadan av att studiet i samhällslära
inom den högre skolan vårdslösas eller helt försummas. Tv jag tvekar
icke att beteckna den utbredda okunnigheten rörande sociala företeelser
och spörsmål hos de högre samhällsklasserna som en stor samhällsfara och
dess avhjälpande eller verksamma mildrande som en samhällsgagnelig, i
djupare mening verkligt samhällsbevarande uppgift, vars fyllande i första
hand tillkommer den högre skolan.

Vad så vidkommer sättet och möjligheterna för samhällslärans inpas -

snidt: på deri högre skolans arbetsplan, må i korthet några viktigare detalj
frågor beröras. En fråga, som i detta sammanhang mycket diskuterats,
lörer samhällslärans förhållande till historien på skolschemat, närmare
bestämt, huruvida samhällsläran skall hava sin plats som särskilt ämne å
undervisningsplanen eller ingå som en mer eller mindre integrerande del
i historieämnet. På vissa håll, exempelvis särskilt i Frankrike, har samhällsläran
gärna behandlats isolerad utan starkare anknytning till historien.
På andra håll åter, exempelvis i de skandinaviska länderna, har densamma
behandlats under historieundervisningen. I Tyskland, där denna
fråga under senare år särskilt ingående behandlats, har man i allmänhet
bestämt förordat den senare anordningen. Det synes, som om de starkaste
skälen talade för detta senare alternativ. Det bör nämligen hållas
i sikte, att även historieundervisningen i trängre bemärkelse bör kunna
lämna bidrag till belysning av moderna samhällsföreteelser, dels mer
indirekt genom de jämförelser, som osökt göra sig mellan äldre och
senare tiders samhällsförhållanden, dels även genom den förklaring, den
bakgrund till de senare, som denna undervisning har till uppgift att
giva. Härtill kommer, att vissa moderna samhällsförhållanden och samhällsrörelser
helst böra behandlas i nära sammanhang med vissa moment
i 1800-talets historia. Sålunda bör storindustrialismens uppkomst och
återverkan på det moderna samhällets sociala struktur skildras i samband
med Englands och Frankrikes inre förhållanden på 1830- och 1840-talen,
och socialdemokratien samt den sociala lagstiftningen böra åtminstone i
stora drag beröras i samband med Bismarcks socialpolitik. Modern samhällslära
är sålunda på mångahanda sätt så sammanflätad med historien,
att dessa ämnesområden knappast på skolans stadium kunna särskiljas, och
under inga förhållanden böra de anförtros åt olika lärare. Men om sålunda
de båda ämnesområdena näppeligen med fördel böra helt åtskiljas, så synes
å andra sidan dock böra bestämt förordas, att den moderna samhällsläran,
även om vissa delar av densamma i vederbörligt historiskt sammanhang
förut berörts,. dock efter genomgången av den historiska knrsen behandlas
i en översiktlig framställning. En sådan framställning bör också hava en
i kursplanen bestämt avgränsad tidrymd sig anvisad såsom garanti för
att densamma verkligen kommer till sin vederbörliga rätt.

En andra fråga blir då den, huru åt samhällsläran inom de olika skolformerna
skall kunna beredas ett tillräckligt utrymme. I detta sammanhang
bör erinras därom, att i de nya fortsättningsskolorna ämnet medborgarkunskap
kommer att få en ganska rymlig plats. Sagda ämne lärer
nämligen komma att i den yrkesbestämda fortsättningsskolan upptaga intill
60 undervisningstimmar, medan i den allmänna fortsättningsskolan ej

mindre än 120—180 undervisningstiinmar torde komma att anslås åt detsamma.
Då motsvarande till den högre skolan förlagda kurs kvalitativt
och kvantitativt bör vara minst lika värdefull som den i fortsättningsskolan
förekommande, kan den åt denna kurs anslagna tiden icke tillmätas avsevärt
kortare, även med tillbörlig hänsyn tagen till den högre mognadsgraden
och de större kunskapsförutsättningarna för undervisningens tillgodogörande
hos den högre skolans lärjungar. På grund härav synes undervisningen i
samhällslära inom var och en av den högre skolans huvudformer böra sträcka
sio- över minst en läsetermin med tre å fyra undervisningstiinmar i veckan.
Denna åt samhällsläran ägnade undervisningstid bör vidare inom varje särskild
skolform förläggas till det sista läsåret, detta med hänsyn dels till
lärjungarnas här förefintliga relativa mognad, dels även till samhällslärans
naturliga anpassning som en avslutning på det egentliga historiestudiet.
Fråo-an” blir då den, huruvida denna särskilda kurs utan större svårighet

låter sig inpassas.

Lättast ställer sig saken i fråga om realskolan och dess parallellform
särskolan. Den för sjätte klassen föreskrivna historiekursen innefattar,
som bekant, dels en repetition av nyare tidens historia, dels en vidgad och
fördjupad framställning av det senaste århundradets historia, dels slutligen
eu kurs i svensk statskunskap. Av dessa moment torde den föreskrivna
repetitionen vara det minst värdefulla, om man nämligen särskilt tar hänsyn
till de levnadsbanor, för vilka realskolexamen är avsedd att öppna vägen.
Genom utmönstrande eller väsentlig reduktion av denna repetition skulle
behövlig tid lätt kunna beredas för samhällsläran, så mycket lättare som åt
historien i denna klass fyra veckotimmar äro anslagna. Alternativt skulle
nämnda repetition kunna förläggas till vårterminen i femte klassen, vilken
anordning även av andra skäl, som nedan skola antydas, kan vara att påtänka.
Fn sådan anordning skulle utan större svårighet låta sig genomföra,
då realskolans historiekurs har ett relativt brett utrymme och därför
utan skada kunde tåla vid någon tillbakapressning nedåt.

Något svårare ställer sig saken i fråga om den kommunala mellanskolan,
då ju i allmänhet ämneskurserna redan nu i denna skolform i
jämförelse med realskolan äro i viss mån sammanpressade. Emellertid
torde dock här ett något ökat utrymme för samhällsläran kunna åstadkommas
genom begränsning av den allmänna repetitionen, en begränsning,
mot vilken inga starkare betänkligheter böra kunna göras gällande särskilt
vid det förhållandet, att lärjungarna redan i folkskolan genomgått en elementär
kurs företrädesvis i svensk historia. Givetvis måste dock samhällsläran
i den kommunala mellanskolan få ett något knappare utrymme
än i real- och samskolan.

Mest svårlöst är föreliggande fråga i vad rörer gymnasiet, där i all
synnerhet de förut påpekade tendenserna till anhopning av ett allt för rikt
material starkt framträtt. Emellertid är det alldeles klart, att frågans
lyckliga lösning för gymnasiets del är i alldeles särskild grad betydelsefull;
närmare besedd torde uppgiften heller icke behöva anses som olöslig.
Lyckligast hade varit, om för ändamålet en eller annan veckotimme kunnat
läggas till historieämnet utöver de nuvarande. På grund av den allmänna
ämnesträngseln torde dock icke en sådan utväg, åtminstone inom
den nuvarande organisationstypens ram, vara framkomlig. Den enda
utväg, som för närvarande bör ifrågakomma, synes vara att hoptränga
genomgången av den egentliga historiekursen till de tre första ringarna,
varefter studiet av samhällsläran skulle följa under höstterminen i fjärde
ringen. En sådan anordning torde också vara möjlig att genomföra.
Vissa partier av den nya tidens äldre skeden, särskilt av den allmänna
historien intill 1789, kunna utan olägenhet från synpunkten av historieundervisningens
centrala syfte att orientera i den moderna tiden i
framställningen mer eller mindre starkt förkortas. En viss lättnad för
kunskapstillägnandet å gymnasiet skulle även kunna åvägabringas, därest,
som ovan alternativt föreslagits, en innötande repetition av realskolans
historiekurs förlädes till vårterminen i femte klassen. Slutligen bör påpekas,
att vissa den inre samhällsutvecklingen berörande sidor av Sveriges
historia efter 1809 torde, åtminstone i utförligare framställning, böra behandlas
såsom delar av samhällsläran och i närmaste samband med motsvarande
moderna samhällsinstitutioner och samhällsföreteelser. För att
emellertid nu föreslagna kursförskjutning skall i verkligheten — ej blott
i den föreskrivna kursplanen — kunna åvägabringas, fordras ovillkorligen
ett noggrant aktgivande på att de begagnade läroböckernas disposition av
innehållet bringas i full överensstämmelse med kursplanens intentioner.
Det synes, som om man alltför litet beaktat, att frågor rörande kursplanerna
för de olika ämnena i mycket hög grad äro läroboksfrågor, i det
att de använda läroböckerna innehålla den närmare beskrivningen på kursernas
omfattning och deras beskaffenhet följaktligen är av grundläggande
betydelse för den praktiskt tillämpliga kursplanen. Härav följer, att vederbörande
skolmyndigheter vid antagande av läroböcker böra ägna en
särskilt vaken uppmärksamhet åt frågan om dessa läroböckers beskaffenhet
med hänsyn till materialets och framställningens omfattning. Under förutsättning
att så sker, torde det vara möjligt att genomföra den föreslagna
kursförskjutningen, varigenom åt samhällsläran å gymnasiet skulle beredas
tillräckligt utrymme.

Det har synts mig nödvändigt att så utförligt som skett behandla

frågan om samhällslärans ställning inom den högre skolan, enär denna
fråga i enlighet med de sakkunnigas flerstädes utförda eller antydda principiella
uppfattning på det allra närmaste sammanhänger med frågan om
nykterhetsundervisningens rationella inpassning i undervisningsplanen.
En annan härmed sammanhörande viktig fråga, nämligen den om lärarutbildningen
i samhällslära för den högre skolan, kommer att i annat sammanhang
upptagas till behandling.»

•

De sakkun- Den här återgivna utredningen beträffande samhällslärans ställning
mga vid de högre läroanstalterna har, såsom förut angivits, på uppdrag av de
sakkunniga avfattats av en bland dem. De i utredningen gjorda uttalandena
äro alltså ej att på varje punkt uppfatta såsom ett uttryck för
de sakkunnigas mening. Detta kan så mycket mindre vara fallet, som
en undersökning sådan som denna givetvis förutsätter rena fackinsikter
på ett område, som ju endast i vissa — om ock viktiga — hänseenden
berör det, vartill de sakkunnigas arbete i övrigt varit förlagt. Även om
de sakkunniga alltså ej kunnat taga ställning till enskildheterna i nämnda
utredning, anse de sakkunniga sig likväl kunna instämma i densamma i dess
huvudsakliga delar, främst i dess starka betonande av samhällslärans vikt
och behövlighet för den högre skolundervisningen och för högre allmänbildning
över huvud taget samt i de uttalade önskemålen beträffande
sagda ämnes beaktande vid undervisningen i de högre skolorna.

Efter denna anmärkning övergå de sakkunniga till en kortfattad
redogörelse för nykterhetsundervisningens lämpliga anordning i den högre
skolans skilda former.

Realskolan, samskolan och den kommunala mellanskolan.

I nära anslutning till vad de sakkunniga förut anfört, vilja de sakkunniga
här framhålla, att de alkoholhaltiga dryckernas skadlighet i all
synnerhet för ungdomen bör redan på ett mycket tidigt stadium inskärpas.
Lämpligen böra sådana praktiska varningar framföras i biologiundervisningen
inom klass 1 i samband med läran om människokroppen och dess livsfunktioner.
De böra och kunna här givetvis icke inramas i en bredare
framställning av de alkoholhaltiga dryckernas medicinska och sociala skadeverkningar
utan böra i lämpligt sammanhang framföras som praktiska
postulat, som råd, fotade på säker erfarenhet, med vädjan till vad de unga
själva säkerligen mången gång erfarit eller genom läsning i böcker fått
kännedom om. På samma lägsta stadium bör lämpligen också under religionsundervisningen
t. ex. vid utläggning av femte budet, varning mot
dryckenskap inskärpas som en förpliktelse mot oss själva och mot den
högre makt, som förlänat oss livets stora gåva.

Öl

Ett annat stadium, på vilket nykterhetsfrågan allvarligt, låt vara mer
kortfattat, bör beröras, är realskolans femte klass med hänsyn därtill, att
större delen av lärjungarna i denna klass övergår direkt till gymnasiet
och följaktligen icke kommer i åtnjutande av den till sjätte klassen förlagda
mer systematiska undervisningen. En undervisning på detta stadium
är motiverad framför allt därav, att ungdomen just i den kritiska
brytningsåldern, när frestelser att efterlikna de äldres sämre levnadsvanor
med särskild styrka inställa sig, har behov av att i detta hänseende och
andra näraliggande väckas till eftertanke. Då denna brytningsålder särskilt
karakteriseras av ett personlighetens första framspirande, synes det
vara lämpligt att här söka påverka med personliga exempel och med vädjan
till personligt ansvar. Härför kunna anknytningar fås dels vid religionsundervisningen
i anslutning till den tecknade bilden av Jesu liv och
till framställningen av den kristna sedelärans grundtankar, dels även vid
historieundervisningen, kanske lämpligast genom en bredare teckning av
Per Wieselgrens livsgärning. Liknande tillfällen böra jämväl i den kommunala
mellanskolan å motsvarande stadium i mån av utrymme tillvaratagas.

Tyngdpunkten av nykterhetsundervisningen i nu ifrågavarande likartade
skolformer bör emellertid förläggas till den högsta klassen. Enligt
nu gällande kursplaner skall å detta stadium i biologi behandlas människokroppens
fysiologi samt i anslutning därtill hälsolära. I detta sammanhang
bör av alkoholläran här behandlas dess hygieniska moment — motsvarande
de tre första momenten i normalschemat (Bil. 1). Till denna
undervisning bör så å samma stadium i nära tidsföljd ansluta sig ett kapitel
i samhällslära^ berörande alkoholfrågans sociala moment och omfattande
5 ä 6 undervisningstimmar. I fråga om det lämpliga innehållet
i denna undervisning hänvisas till nämnda normalschema.

Utöver vad nu angivits, kunna jämväl i andra sammanhang inom
dessa skolformer spridda, naturliga anknytningar för nykterhetsfrågans behandling
utnyttjas. De sakkunniga anse sig icke hava anledning att närmare
ingå härå, så mycket mera som dylika anknytningar erbjuda sig
olika för olika lärarindividualiteter, men vilja allenast betona, att sådana
tillfällen böra — till undvikande av tröttande upprepning — endast i
korthet och mycket sparsamt tagas i bruk.

Gymnasiet.

Å gymnasiet bör nykterhetsfrågan beträffande dess mer samlade behandling
inpassas efter i huvudsak samma plan som i realskolan, d. v. s.
fördelas mellan undervisningen i biologi och i samhällslära med tyngd -

punkten lagd på denna senare. Här föreligger i fråga om tidssammanhanget
mellan de båda momenten den särskilda svårigheten, att enligt
gällande kursplan studiet av människokroppen med hälsolära är förlagt
till andra ringen, under det att samhällsläran givetvis bör förläggas till
fjärde ringen. En överflyttning av ovannämnda kursmoment i biologi till
tredje eller fjärde ringen kan svårligen ifrågasättas, då den för tredje ringen
bl. a. föreskrivna jämförande framställningen av djurrikets, förnämligast
ryggradsdjurens organografi och embryologi måste stödja sig på eu förutgående
utförligare framställning av människokroppen som prototyp och det
begränsade timantalet i fjärde ringen måste anslås åt repetition. Det synes
följaktligen å gymnasiet icke låta sig göra att bevara det nära tidssammanhanget.
Den medicinska sidan av alkoholproblemet må alltså — såsom
nu — få sin behandling i andra ringen. När sedan som ett kapitel i
samhällsläran alkoholproblemet i fjärde ringen från social synpunkt behandlas,
bör dock lämpligen i största korthet inledningsvis erinras om de
moment av alkoholens medicinska och psykologiska verkningar, vilka från
social och nationalekonomisk synpunkt äro av betydelse, närmast alltså
alkoholens inverkan på arbetsförmågan och på sinnet, det senare momentet
då med tillgodogörande av de särskilda förutsättningar, som den förutgående
undervisningen i psykologi i regeln torde hava givit. I fråga om
den samlade nykterhetsundervisningens innehåll och omfattning å gymnasiet
gäller i huvudsak, vad angående realskolan här ovan anförts, dock
beträffande normalschemats tillämpning med de särskilda modifikationer i
fråga om synpunkternas fördjupande och urvalet av detaljer, som betingas
av den större andliga mognaden och de vidgade förkunskaperna hos lärjungarna.

Förutom vid den samlade undervisningen bör nykterhetsfrågan även inom
denna skolform kunna mer i förbigående beröras, då osökt anledning därtill
gives. Sålunda kan i religionsundervisningen omnämnas det lutherska
livsidealet i hithörande ting samt pietismens och andra religiösa rörelsers
ställning till frågan, varjämte densamma har sin plats vid framställningen
av vissa kapitel i den individuella och sociala etiken. Vidare bör i historieundervisningen
en viss uppmärksamhet ägnas åt nämnda fråga särskilt
i anslutning till behandlingen av Gustaf Hirs brännvinslagstiftning. Med
hänsyn till den mognade ungdomens särskilda läggning och mer utvecklade
kritiska omdöme bör emellertid till undvikande av tröttande upprepning
och möjliga divergenser i de anlagda synpunkterna särskilt tillses, att nykterhetsfrågan
icke i annan mån och på annat sätt upptages till behandling,
än vartill ämnessammanhanget naturligt uppfordrar.

2. Privatläroverk (högre goss- och samskolor, enskilda
incllanskolor samt högre flickskolor).

Högre goss- och samskolor samt enskilda mellanskolor.

Bland de statsunderstödda privatläroverken finnas som bekant åtskilliga,
som visserligen i avseende å sin organisation i flera hänseenden avvika
från de allmänna läroverken men som beträffande målet för undervisningen
samt lärjungarnas ålder och allmänna utvecklingsståndpunkt
kunna i det hela jämställas med nämnda läroverk. Ifrågavarande privatläroverk
fördela sig på två kategorier, högre goss- och samskolor samt
enskilda mellanskolor. Dessa läroanstalters nyss angivna överensstämmelse
med de allmänna läroverken medför tydligen, att jämväl nykterhetsundervisningen
därstädes kan och bör planläggas och meddelas på liknande sätt.
Vad de sakkunniga i det föregående anfört i fråga om nämnda undervisvisning
å de olika stadierna vid de allmänna läroverken, kan således i
stort sett gälla motsvarande stadier vid berörda privatläroverk.

Högre flickskolor.

De högre flickskolorna skilja sig i organisatoriskt hänseende i regeln
så mycket från andra slag av läroanstalter, att de sakkunniga ansett sig
böra i nu förevarande hänseende ägna dem särskild uppmärksamhet.

I likhet med folkhögskolorna äro nämnda skolor med hänsyn till sin
verksamhet mindre bundna av allmänna föreskrifter. Då de allra flesta
flickskolor hava till uppgift att på samma sätt som de högre läroanstalterna
för gossar giva sina lärjungar en mera allsidig medborgerlig bildning
och hava till mål att förskaffa lärjungarna en viss kompetens, är
emellertid undervisningen därstädes i regeln ordnad på ett långt mer
enhetligt sätt än vid folkhögskolorna. Flickskolorna utgöra således en i det
hela likformigt utbildad skoltyp, i sina huvuddrag överensstämmande med
de allmänna läroverken och liknande läroanstalter för gossar. Denna omständighet
medför å sin sida möjlighet att vid flickskolorna anordna en
nykterhetsundervisning, som med hänsyn till lärjungarnas allmänna förutsättningar
torde kunna vara av ungefär samma art som vid statsläroverken.

Hittills lärer, enligt vad de sakkunniga hava sig bekant, egentlig
nykterhetsundervisning endast undantagsvis hava lämnats vid flickskolorna.
Emellertid kan undervisning i samhällslära utan större svårighet inpassas
å det högsta stadiet — vilket för övrigt redan nu på sina håll torde i
tillfredsställande omfattning skett — och även i hälsolåra meddelas oftast

Organisation.

De sakkunniga.

Organisation.

De sakkunniga.

undervisning på detta stadium, vadan alltså goda förutsättningar för
anknytning av nykterhetsundervisning finnas. Enligt vad de sakkunniga
inhämtat, torde ej heller ur annan synpunkt några väsentliga hinder
finnas för meddelande av nykterhetsundervisning i samband med undervisningen
i nämnda ämnen. Samhällsläran torde emellertid ännu i allmänhet
intaga en så pass undanskymd plats vid flickskolorna, att eu
förändring i detta hänseende enligt de synpunkter, de sakkunniga i det
föregående framställt, är synnerligen önskvärd. I detta sammanhang
bör ock erinras om den vid flickskolorna allmänt införda undervisningen
i huslig ekonomi, som torde kunna erbjuda vissa goda anknytningspunkter
för behandling av nykterhetsspörsmålet. Särskilt för undvikande av skadlig
splittring av nykterhetsundervisningen vilja de sakkunniga emellertid framhålla,
att dylik anknytning till ämnet huslig ekonomi bör ske endast då
lämpligt tillfälle osökt erbjuder sig, och att nykterhetsfrågan alltså ej bör
ingå såsom någon oföränderligt förekommande del av detta ämne.

Vad beträffar anordningen av undervisningen, torde alltså därom
i det hela kunna gälla, vad som i sådant hänseende i det föregående sagts
i fråga om statsläroverken, därvid den åttaklassiga flickskolan närmast förutsättes
motsvara realskolan och flickskolans gymnasium statsläroverkens
gymnasium.

Slutligen vilja de sakkunniga liksom förut beträffande folkhögskolorna
ifrågasätta, att genom ett av Kungl. Maj:t utfärdat cirkulär, sådant som
ovan (sid. 40) omnämnts, påpekas önskvärdheten av att en väl ordnad
nykterhetsundervisning bleve allmänt införd vid flickskolorna, helst i samband
med en utvidgad undervisning i samhällslära. Lämpligt vore det
enligt de sakkunnigas mening, att detta cirkulär tillika angåve riktlinjerna
för dylik undervisning vid ifrågavarande skolor och därjämte meddelade
tämligen utförliga anvisningar för undervisningens anordnande.

2. Fackskolor (lärlings- och yrkesskolor).

Sedan de sakkunniga i det föregående behandlat frågan om nykterhetsundervisningen
vid olika slag av barndoms- och ungdomsskolor av
mera allmän natur, återstår nu att något stanna vid denna undervisnings
ställning vid de olika slag av fackskolor, där ett betydande antal unga
män och kvinnor söker fortsatt utbildning.

De sakkun- Såsom ett allmänt omdöme om dessa läroanstalter i nu ifrågavarande
n''sa> hänseende vilja de sakkunniga angiva, att nykterhetsundervisningen ej
torde behöva därstädes upptagas till behandling. Skälet härtill är lätt att
inse. I fråga om alla dylika läroanstalter gäller tydligen, att det måste

förutsättas, att lärjungarna tidigare erhållit undervisning i något slags
skola, folk- och fortsättningsskola, allmänt läroverk, flickskola eller dylikt
Då nu, på sätt i det föregående angivits, ordnad nykterhetsundervisning
förutsättes bliva införd i alla skolor av allmänt förberedande natur, komma
jämväl alla till fackskolorna övergående lärjungar att tidigare hava erhållit
dylik undervisning. Vid fackskolorna är ju den huvudsakliga undervisningen
i regeln begränsad till rena fackämnen, som ej kunna hava några
direkta beröringspunkter med nykterhetsspörsmålet. Försök att även till studiet
av dylika fackämnen anknyta sagda spörsmål skulle med all ''sannolikhet
få en i viss mån artificiell karaktär, som ej vore ägnad att befordra
syftet med åtgärden. Under sådana omständigheter synes det de sakkunniga
bäst att helt utelämna nykterhetsfrågan ur dessa läroanstalters undervisning.
Härvid bör emellertid enligt de sakkunnigas mening undantag
göras för en viss grupp av fackliga läroanstalter, nämligen sådana, vilkas
undervisning sysslar med ämnen, som hava mer eller mindre nära samband
med husligt arbete, såsom lanthushållsskolor, hushållsskolor, husmodersskolor
o. dyl. Att i fråga om nu omnämnda läroanstalter giva några
närmare anvisningar beträffande behandlingen av nykterhetsfrågan torde
emellertid ej vara lämpligt.

Den omorganisation av vissa av ifrågavarande läroanstalter, som blir
en följd av 1918 års riksdags förut omnämnda beslut angående upprättande
av praktiska ungdomsskolor, synes de sakkunniga i sin mån ägnad
att bereda ytterligare möjlighet att på lämpligt sätt låta nykterhetsspörsmålet
vinna beaktande vid utbildningsanstalterna för husligt arbete.

3. Konfirmationsundervisningen.

Vad beträffar konfirmationsundervisningens ställning till nykterhetsspörsmålet
och detta spörsmåls upptagande vid nämnda undervisning, instämma
de sakkunniga uti vad 1914 års sakkunniga i sitt betänkande
därom yttrat.

C. Den fortsatta nykterhetsundervisningen.

Behovet. Allt mer och mer har i vårt land den uppfattningen vunnit styrka,

att det ej är nog att genom en god undervisning för den uppväxande
ungdomen sörja för bildning och upplysning bland folket, utan att det
därjämte kräves åtgärder för att den sålunda vunna kunskapen må befästas
och vidgas. Så har behovet av en fortsatt undervisning utöver den genomsnittliga
så kallade folkskolebildningen gjort sig allt mer gällande och
tagit sig uttryck i åtgärder från såväl statens sida som genom enskilt initiativ.
Tydligt är, att ett behov av liknande art föreligger även i fråga om
nykterhetsundervisningen, vilken lika litet som annan undervisning får
isolera sig. Man måste således vidtaga anstalter för att även den nykterhetsundervisning,
som meddelas i folkskolan, får sin tillbörliga utfyllnad
vid den fortsatta undervisning, som allmänt erkännes vara behövlig i fråga
om andra undervisningsämnen.

Vid övervägande av frågan, hur en fortsatt undervisning på detta
område skall kunna ordnas, bör man ej förbise, att åtskilligt redan i sådant
hänseende åtgjorts och att man således här har flera utgångspunkter för
frågans vidare behandling. Främst böra då nämnas de av centralförbundet
för nykterhetsundervisning sedan åtskilliga år anordnade korta kurserna,
vidare den av olika nykterhetsorganisationer föranstaltade studieverksamheten
samt slutligen den numera synnerligen omfattande offentliga föreläsningsverksamheten,
som i sin män lämnar rum även för fortsatt upplysning
inom nykter hetsfrågans område. Från dessa tre redan förefintliga
verksamhetsgrenar bör man enligt de sakkunnigas mening utgå vid behandlingen
av frågan om åtgärder för främjandet av en fortsatt nykterhetsundervisning.

1. Allmänna upplysningskurser.

Centralför bundets kurser.

De nyss omnämnda, av centralförbundet för nykterhetsundervisning
anordnade korta kurserna hava varit avsedda såväl för folkskolornas lärår -

kår som för allmänheten, och deras syfte har angivits vara att genom
eu kort översikt över nykterhetsfrågan väcka intresse för olika sidor av
detta spörsmål samt därigenom egga till självstudier. Kurserna hava till
ett antal av 7 till 10 årligen sedan år 1903 hållits på olika platser i
landet under en tid av 4—6 dagar. Tiden har upptagits av föredrag och
föreläsningar, berörande olika sidor av nykterhetsfrågan, varjämte i samband
med kurserna vanligen anordnats utställning och försäljning av undervisningsmateriel
och litteratur in. in. Statsbidrag har ej utgått till dessa
kurser, vilka bekostats genom anslag från landsting, städer och andra
kommuner, nvkterhetsorganisationer och enskilda. Beträffande dessa kursers
innehåll hava 1914 års sakkunniga uttalat sig för en förskjutning åt de
sociala sidorna av alkoholspörsmålet. 1 nämnda sakkunnigas yttrande angående
berörda kurser instämmer även föredragande departementschefen i
samband med avlåtande av proposition till 1917 års riksdag.

Då nu förevarande sakkunniga sökt bilda sig en uppfattning
om ifrågavarande kurser, hava de sakkunniga utgått ifrån en av
dem verkställd utredande undersökning av de under åren 1914—1917
hållna kurserna. Förstnämnda år har tagits till utgångspunkt för undersökningen,
emedan kursernas anordnare och ledare, centralförbundet för
nykterhetsundervisning, sagda år utformat en vägledning, »Huvudsynpunkter
att taga i betraktande vid uppgörande av programmen för centralförbundets
kurser under arbetsåret 1914—1915», för upprättandet av
kursprogrammen. Nämnda vägledning, som bifogats detta betänkande såsom
bilaga (Bil. 8), innefattar dels disposition för nykterhetsfrågans behandling,
dels ock en uppmaning till anordnarna att vid uppgörandet av program
för en kurs specialisera sig på vissa av huvudsynpunkterna. Sagda
vägledning visar en tydlig strävan hos centralförbundet att åt kurserna
giva ett mera systematiskt ordnat innehål] och att låta nya synpunkter
komma till behandling vid desamma.

Den av de sakkunniga verkställda undersökningen har avsett att närmare
utröna ämnesvalet vid de kurser, som hållits, sedan nämnda vägledning
utformats av centralförbundet och impulsen därmed givits till en
viss ändring av kursernas anordning och syfte. Föredragen vid dessa
kurser hava därvid av de sakkunniga uppdelats i grupper, med huvudsaklig
ledning av den i anförda »Huvudsynpunkter» givna dispositionen,
och därjämte har ett försök gjorts att inom varje grupp dela föredragen
i mera allmänna och speciella. Resultatet av denna gruppering är sammanfattat
i följande tabell, som inrymmer föredragen vid de 16 kurser,
som hållits under de 4 år, undersökningen omfattar.

Utredning
rörande desse
kurser.

Antal föreläsningar.
Allmänna.	Speciella.	Summa.
39	41	SO
27	35	62
5	28	33
1	14	15
47	38	85
	35	35
5	40	45

Ämnesgrupper.

1. Biologiskt-hygieniska ämnen

2. Etiska ämnen.........

3. Sociala ämnen ..................................................

4. Nationalekonomiska ämnen...............................

5. Upplysningsämnen.............................................

6. Lagstiftningsämnen (inber. alkoholistvård).

Denna tabell tarvar nu följande förklaring. Uppdelningen av föredragen
i mera allmänna och speciella har företagits med tillhjälp av föredragstitlarna.
Så hava såsom allmänna föredrag inom grupp 1 (biol.-hyg.
ämnen) räknats sådana som »Mat och dryck», »Nervernas vård», »Vardagslivets
hygien», »Arbete och vila», »Industriarbetarens hygien», »Tuberkulosvården»,
under det att som speciella räknats dem, beti äflande vilka
titeln direkt framhållit, att föredraget åsyftat att belysa alkoholens medicinska
skadeverkan. Och t. ex. inom grupp 2 (etiska ämnen) hava såsom
allmänna föredrag angivits sådana som »Livsansvar», »Fördjupad ansvarskänsla»,
»Vad vi skola älska och vårda», »Tvång till frihet», »Man och
kvinna», »Det sanna ungdomsidealet», »Vårt tolks sedliga ansvar», »Kvinnomakt
och kvinnoansvar», under det att som speciella räknats »Alkoholbruket
och etiken», »Nykterhet och karaktärsbildning», »Kvinnan och
nykterhetssaken», »Alkohol och sällskapslivet», »Den vita rasen och alkohol»,
»Moderatism och absolutism». Till denna uppdelning torde det emellertid
vara på sin plats att foga den reservationen, att även de mera allmänna
föredragen säkerligen ofta lämnat ett visst, stundom ansenligt utrymme åt
nykterhetsfrågan och att sålunda endast eu gradskillnad föreligger mellan
dem och de speciella, vid vilka det naturligtvis ej är uteslutet, att vissa
mera allmänna utvikningar kunna hava företagits.

Vidare torde gruppen 5 »Upplysningsämnen» tarva en närmare definition.
Till denna grupp hava sådana föredrag förts, som beröra uppfostran
och folkbildning. Såsom allmänna sådana hava räknats t. ex.
»Bildningsarbetet>, »Uppfostran till självansvar», »Konsten och livet»,
»Samhällets barnavård». »Nöjeslivet», »Scoutrörelsen», »Folkskollärarna och
folkhälsan», »Ärftlighet och uppfostran», »Geijer», »Heidenstam», och som
speciella t. ex. »Nykterhet och folkuppfostran», »Ungdomen och nykterhetssaken»,
»Modern kultur och nykterhetsrörelse», »Alkoholfrågan i skön -

litteraturen». Uppenbarligen Hr ofta gränsen mellan dessa föredrag och
dem, som hänförts till gruppen 2 (etiska ämnen), föga skarp.

När de sakkunniga efter dessa förklaringar övergå till de resultat,
som den så företagna undersökningen lämnar, torde vissa allmänna omdömen
kunna fällas, även om de enskilda föredragens innehåll ej alltid
kan med säkerhet angivas och en tillräckligt klar bild av de undersökta
kursernas karaktär erhållas. Centralförbundets ovan anförda ingripande i
avsikt att göra kursföredragen mera systematiskt ordnade och samtidigt mera
konkreta till sitt innehåll har tydligtvis icke lyckats i den utsträckning,
som önskvärt hade varit. Det påfallande stora utrymme, som lämnats åt
föredrag inom grupperna 2 och 5 och ej minst det stora antalet mera
allmänna föredrag inom dessa grupper vittnar otvetydigt om att kurserna
ännu hava kvar allt för mycket av sin ursprungligen åsyftade »väckande»
karaktär. Detsamma belyses lika tydligt av det förhållandet, att grupperna
3 och 4, innefattande de mera konkreta sociala och nationalekonomiska
föredragen, varit företrädda med sammanlagt knappast 3 av de 22 föredrag,
som i genomsnitt hållits vid varje kurs.

De sakkunniga anse det högeligen angeläget att uttala, att en bestämd
ändring av denna kursernas karaktär bör äga rum, därest dessa kurser
även för framtiden skola hållas och därvid fylla en verkligt behövlig
uppgift. Det omedelbara syftet att »väcka» intresset har naturligtvis alltjämt
sin betydelse och måste sålunda även framgent tillgodoses, men det
måste dock i väsentlig grad träda tillbaka för ändamålet att meddela en
sammanhängande och sakligt vägande framställning, och även här måste
undervisningens tyngdpunkt förläggas till de sociala och nationalekonomiska
områdena. Med sådan läggning böra emellertid dessa kurser även
framdeles väl försvara sin plats, och de sakkunniga vilja under denna
förutsättning föreslå, att de då erhålla den klart fattade uppgiften att uteslutande
tjäna den fortsatta folkupplysningen. Ur deras uppgift bör därigenom
utgå att utbilda särskilda lärare och ledare, och de komma därmed
att undgå sammanblandning med de just för sistnämnda utbildning avsedda
kurser, som de sakkunniga nedan föreslå. För att ytterligare framhäva
det angivna syftet med de nu diskuterade kurserna vilja de sakkunniga
åt dem föreslå namnet allmänna upplysning skur ser.

Till det, som de sakkunniga nu anfört om dessa kursers framtida
läggning, vilja de sakkunniga emellertid foga, att kursernas väsentligen
sociala och nationalekonomiska karaktär naturligtvis ej behöver förhindra,
att de även kunna till begränsat antal inrymma föredrag av annan art,
om blott även dessa gagna den fortsatta folkupplysningen. Särskilt vilja

De sakkunnigas
åsikt
om kursernas
framtida
planläggning.

1. Allmänt.

2. Föreläsarnas
kompetens.

3. Anordning.

4. Kontroll.

de sakkunniga här framhålla, att det ej synes vara ur vägen att vid dessa
kurser meddela en viss fortsatt upplysning angående viktigare kapitel av
den praktiska hälsoläran, därvid sålunda även vådorna av tobaks- och
kaffemissbruk och lämpliga åtgärder däremot kunna vinna omnämnande.
Redan nu inrymmes i kurserna, såsom ovan nämnts, ett ej alldeles ringa
antal sådana föredrag, och därmed kan alltså med fördel fortsättas. Blott
vilja de sakkunniga i fråga om dessa ämnens nuvarande behandling göra
den erinran, att de olika föredragen oftast stått oförmedlade vid varandra
och att de därigenom onödigtvis erhållit den olämpliga karaktären av ur
tillfälliga synpunkter valda brottstycken. Tydligtvis bör även i fråga om
denna sida av den fortsatta folkundervisningen kravet på planmässighet
tillbörligt tillgodoses.

De allmänna synpunkter för kursernas anordnande, som nu angivits,
medföra tydligen i sin ordning krav på fullgod kompetens hos de vid kurserna
använda föreläsarna. Möjlighet att tillgodose dessa krav synes kunna
vinnas genom de sakkunnigas i det följande närmare utformade förslag
dels om upprättande av en central byrå för föreläsningsverksamheten på
nu ifrågavarande område, dels om statsunderstöd till kurserna genom direkt
bidrag till bestridande av kostnaderna för föreläsare.

I fråga om kursernas allmänna anordning torde följande böra framhållas.
Kursernas syfte och deltagarnas personliga förhållanden böra givetvis
medföra en väsentlig begränsning av kursernas längd. I regeln böra
dessa omfatta o å 6 dagar och ej utsträckas över en vecka. En så kort
kurstid medgiver å andra sidan ett tämligen vidlyftigt dagsprogram, omfattande
åtminstone 5 föreläsningstimmar. Kurserna böra förläggas till
städer eller till lämpliga ställen å landsbygden, växlande år från år. så
att olika landsdelars behov så vitt möjligt tillgodoses. Hittills har i regeln
kursernas antal varit ganska stort — såsom ovan nämnts 7 å 10 varje år —
men enligt de sakkunnigas mening torde antalet åtminstone tills vidare
kunna väsentligt inskränkas, och vilja de sakkunniga alltså föreslå, att
tre kurser årligen anordnas. Genom en dylik begränsning torde bl. a.
den fördelen vinnas, att goda lärarkrafter lättare kunna anskaffas för
kurserna.

Som nämnts hava de hittillsvarande kurserna stått under ledning av
centralförbundet för nykterhetsundervisning och av förbundet anordnats i
samarbete med en för ändamålet bildad lokal kommitté. Härutinnan torde
ingen förändring böra vidtagas. Dock vilja de sakkunniga förorda, att åt

«1

centralförbundet gives större bestämmanderätt än hittills, särskilt i fråga
om kursprogrammens innehåll. Föreläsarna böra väljas huvudsakligen genom
den i det följande omnämnda, planerade föreläsningsbyråns försorg. Den
kontroll över kursernas anordning, som givetvis betingas särskilt av det
statliga understöd till kurserna, varom ovan talats, bör utövas genom den
centrala myndighet, som får den högsta ledningen av nykterhetsundervisningen
sig anförtrodd.

Såsom i det föregående omnämnts, har hittills intet statsunderstöd
utgått till ifrågavarande kurser. Dylikt understöd har ej ifrågasatts vare
sig av 1914 års sakkunniga eller av Kung], Maj:ts till 1917 års riksdag
avlåtna proposition. Nu förevarande sakkunniga hava visserligen ej heller
tänkt sig, att statsanslag skulle utgå direkt till kurserna, men i stället,
såsom redan antytts, ansett sig böra föreslå statsunderstöd i form av bidrag
till bestridande av kostnaderna för föreläsarna. Till denna fråga återkomma
de sakkunniga i annat sammanhang. I övrigt hava de sakkunniga ej förutsatt
någon ändring i avseende å kursernas ekonomisering, utan utgått
ifrån, att hädanefter som hittills anslag till kursernas anordnande komma
att lämnas av landsting, städer och andra kommuner samt av enskilda. Med
sitt förslag att på nu angivet sätt tillförsäkra kurserna understöd från
statens sida hava de sakkunniga jämväl åsyftat att vinna möjlighet att
genom vederbörande centralmyndighet öva någon kontroll över kurserna
och deras anordning, en möjlighet, som ej saknar betydelse. Det synes
nämligen de sakkunniga vara ett viktigt statsintresse, att en god och vederhäftig
kunskap angående nykterhetsfrågan blir allmänt spridd, särskilt
med tanke på möjligheten för staten att därigenom vinna ett nödvändigt
stöd för sina lagstiftningsåtgärder på nykterhetsområdet.

2. Nykterhetsorganisationernas upplysningsverksamhet.

Flera av de inom vårt land bildade nykterhetsorganisationerna hava
ej blott utfört ett mycket omfattande agitationsarbete i nykterhetens tjänst
utan även sedan åtskilliga år tillbaka utövat en ej ringa upplysnings- och
undervisningsverksamhet på såväl nykterhetsrörelsens som den allmänna
folkbildningens område. Särskilt hava dessa sammanslutningar genom sin
studie- och ungdomsverksamhet dels på olika sätt spritt kunskap i åtskilliga
allmänbildande ämnen, dels, naturligt nog, direkt främjat nykterhetsupplysningen.
Ett betydelsefullt erkännande av denna sin verksamhet hava
ifrågavarande sammanslutningar erhållit genom de anslag, som sedan flera
år tillbaka årligen beviljats av riksdagen för deras understödjande.

6. Statsunderstöd.

Den nuvarande
upplysningsverksamheten.

De sakkunniga: undersökning

och uttalanden.

Aven från andra hall hav nu ifrågavarande verksamhet blivit väl vitsordad.
Så hava 1914 års sakkunniga i sitt betänkande framhållit, att de
i nämnda syfte utgående anslagen fortfarande vore av behovet påkallade
med hänsyn "såväl till den allmänbildande som till den direkt i nykterhetsintresset
arbetande, förtjänstfulla verksamhet, som av dessa föreningar utövades.
Nämnda sakkunniga hava därjämte anfört, att i själva anslagets
namn borde tydligt angivas det dubbla ändamål, till vilket anslaget utginge,
varför en ändring i vederbörande anslagsrubriker »till studie- och ungdomsverksamhet»
syntes bättre motsvara de faktiska förhållandena. I samband
därmed uttalade de sakkunniga önskvärdheten av att hälften av det
till resp. förening utgående anslaget måtte användas till den verksamhet,
som bedreves av vederbörande ungdomsorganisationer, samt att i de till
vederbörlig granskning insända redovisningarna för statsmedlens användning
bestämd skillnad måtte göras mellan de till de olika grenarna av föreningarnas
verksamhet använda medlen.

De av nämnda sakkunniga framförda önskemålen hava vunnit beaktande
i så måtto, att Kungl. Maj:t i propositioner till 1915 och följande års
riksdagar upptagit förenämnda anslag under rubrik »till främjande av
respektive organisationers studie- och ungdomsverksamhet» samt i samband
därmed, att medlen ställts till förfogande, föreskrivit, att organisationernas
redogörelser för sin verksamhet och deras räkenskaper i den del de innefattade
redogörelse för statsanslagets användning skulle vara så uppställda,
att en noggrann kännedom om statsanslagets användning därav kunde vinnas.
Däremot har icke, såsom 1914 års sakkunniga förordat, stadgats, att
hälften av det till respektive förening utgående anslaget skulle användas
till den verksamhet, som bedreves av vederbörande ungdomsorganisationer.
Den till 1917 års riksdag avlåtna propositionen angående anslag till upplysnings-
och undervisningsverksamhet för nykterhetens främjande har i
dessa hänseenden ej ifrågasatt någon ändring.

För att vinna närmare kännedom om denna gren av nykterhetsorganisationernas
arbete hava nu förevarande sakkunniga verkställt undersökningar
dels angående omfattningen av den för närvarande bedrivna upplysningsverksamheten,
dels i fråga om användning och fördelning av det
härför utgående statsanslaget. (Bil. 9).

Den förstnämnda undersökningen avser år 1916 och har utförts med
ledning av de redogörelser, som av organisationerna avlämnats till socialstyrelsen;
särskilt har härvid beaktats talarverksamheten, ungdomsverksamheten,
studieverksamheten med studiecirklar och s. k. folkhögskolkurser,
instruktionsverksamheten samt av organisationerna utgivna publikationer.

C 3

Såsom allmänt omdöme om den av ifrågavarande organisationer bedrivna
upplysningsverksamheten över huvud taget anse de sakkunniga sig kunna
på grundvalen av den verkställda undersökningen instämma i 1914 års
sakkunnigas ovan omnämnda yttrande, att denna verksamhet väsentligen
bedrivits i rätt riktning och på ett förtjänstfullt sätt.

Vad först talarverksamheten beträffar, torde denna ur viss synpunkt
sett ej kunna göra anspråk på offentligt understöd, nämligen i den mån
densamma är inriktad på direkt agitation för medlemsrekrytering eller för
politisk aktion i nykter hetsfrågan. Däremot synes nämnda verksamhet
vara värd att erhålla stöd av det allmänna, för så vitt den organiseras och
utföres så, att den kan i enlighet med de sakkunnigas grundprinciper gagna
den fortsätta folkupplysningen i samhälls- och alkohollära, med andra ord
utövas på ett verkligt objektivt sätt. Sådant stöd kan och bör talarverksamheten
erhålla dels genom de statsbidrag, som de sakkunniga i annat
sammanhang komma att föreslå för föreläsningsverksamheten på detta område
(se sid. 67), dels ock genom de kurser, s. k. allmänna utbildningskurser,
varom de sakkunniga komma att i det följande framställa förslag
(se sid. 123).

Beträdande nykterhetssällskapens upplysningsverksamhet bland barn
och ungdom, ungdomsverksamheten, anse de sakkunniga, att densamma
liksom hittills bör hava till uppgift att understödja de ungas fostran till
ett nyktert liv samt att i den mån det kan ske införa dem i nykterhetsfrågan.
Ytterligare en viktig uppgift synes böra tillkomma nämnda verksamhet,
nämligen motarbetande av missbruk av tobak och kaffe. Särskilt
i fråga om tobaksmissbrukets bekämpande hava dessa ungdomsorganisationer
redan gjort en god insats dels genom att förbjuda sina yngre medlemmar allt
tobaksbruk och dels genom att i föredrag och lektioner upplysa de unga
om tobaksmissbrukets vådor. De sakkunniga hava ej funnit sig böra föreslå
någon förändring i ungdomsföreningarnas administration eller i fråga om
sättet för bedrivande av deras verksamhet utan anse alltså, att statsunderstöd
fortfarande bör medgivas denna gren av nykterhetsarbetet. Därjämte
hava de sakkunniga tänkt sig en indirekt ökning av detta understöd på
två sätt. Dels böra sällskapen få rätt att vid rekvisition av föreläsare
åtnjuta bidrag av statsmedel, på sätt de sakkunniga i det följande komma
att närmare angiva, dels ock rätt att till billigt pris erhålla undervisningsmateriel.
Särskilt bör tillses, att vid valet av föreläsningar tobaks- ocli
kaffefrågorna vinna tillbörligt beaktande.

1. Talnrverksamlioten.

2. Ungdomsverksamheten.

3. Studieverksamheten.

4. Instruktionsverksamheten.

Vad. därefter beträffar studieverksamheten i egentlig mening, bör denna
enligt de sakkunnigas mening allt fortfarande hava till sin uppgift att
genom höjande av medlemmarnas allmänbildning göra dem väl skickade
att bilda sig en riktig och välgrundad uppfattning av nykterhetsfrågan.
Allt mer har på senare tid framträtt en tendens att inordna nämnda verksamhet
som ett led i den allmänt sociala och kulturella utvecklingen, och
de sakkunniga finna i anslutning till sin allmänna uppfattning av nvkterhetsfrågans
inriktning för sin del en dylik utveckling synnerligen önskvärd.
Studieverksamhetens närmare utformning med biblioteksverksamhet,
studiemöten, afton- eller fortsättningsskolkurser och flyttande s. k. folkhögskolkurser
anse de sakkunniga ändamålsenlig och i det hela tillfredsställande.
De sakkunniga vilja därför tillstyrka, att statsanslag alltfort
måtte utgå till nämnda verksamhet för att stödja dess utveckling till större
fasthet, enhetlighet och omfång. Från organisationernas sida har framställts
såsom ett önskemål, att större statsbidrag måtte beviljas dem för
inköp av böcker. Denna önskan finna de sakkunniga värd beaktande men
anse sig ej hava anledning att här närmare ingå på frågan, då densamma
torde kunna tillfredsställande lösas på annan väg.

Instruktionsverksamheten är enligt de sakkunnigas mening av synnerlig
betydelse för spridande av en vederhäftig och god kunskap om nykterhetsspörsmålet
samt för utbildande av talare och ledare för nykterhetsverksamhetens
olika grenar, och de sakkunniga vilja framhålla vikten av att
organisationen av denna verksamhet försiggår i den riktning och under
iakttagande av de huvudprinciper, de sakkunniga förordat för all upplysnings-
och undervisningsverksamhet på detta område. Uppenbart är emellertid,
att en upplysningsverksamhet över huvud taget kan fullt motsvara
sitt syfte endast under den förutsättningen, att densamma har till sitt
förfogande tillräcklig mängd goda ledare och lärare. Att döma av uttalanden
från sällskapen själva synas åtskilliga svårigheter föreligga
för sällskapen att erhålla sådana personer, och strävandena torde därför
böra inriktas på att åstadkomma goda möjligheter för utbildande av ledare.
För sin del hava de sakkunniga sökt bidraga härtill genom framställande
av vissa förslag, som finnas närmare omnämnda på olika ställen i de sakkunnigas
framställning. Sålunda vilja de sakkunniga främst hänvisa till
de nyss omnämnda allmänna utbildningskurserna, som tänkts skola alldeles
särskilt lämpa sig för utbildningen av sådana ledare och lärare, varom här
är fråga (se sid. 123). Vidare hava de sakkunniga tänkt sig, att för nykterhetssällskapen
särskilt avpassade instruktionsföredrag skulle anordnas
genom den nedan omförmälda föreläsningsbyråns förmedling (se sid. 08),

och slutligen torde den statliga ledning, som de sakkunniga anse oundgängligen
nödvändig för hela nykterhetsundervisningsverksarnheten, kunna
på olika sätt främja det nyss angivna önskemålets vinnande (so sid. 149).
Framhållas bör, att frågan om förebyggande av tobaks- och kaffemissbruk
ej heller vid detta slag av verksamhet bör förglömmas. Aven för detta
syftes tillgodoseende hava de sakkunniga för avsikt att föreslå ett särskilt
anslag till nyssnämnda föreläsningsbyrå.

De anslag, som för närvarande utgå till den här åsyftade upplysningsverksamheten,
uppgå till följande, av riksdagen för år 1918 beviljade
belopp:

till främjande av Sveriges storloges av I. O. G. T. studie och

ungdomsverksamhet.........kronor 8,000: —

till främjande av Sveriges blåbandsförenings studie- och

ungdomsverksamhet

till främjande av Sveriges nationaltempels av Templarorden
studie- och ungdomsverksamhet ....
till främjande av Nationalgodtemplarordens studie- och

ungdomsverksamhet...........

till främjande av nykterhetsföreningen Vita bandets

studie- och ungdomsverksamhet......

till främjande av nykterhetsorden Verdandis studie- och

ungdomsverksamhet

4.000

3.000

2.000
2,000
2,000:

Såsom framgår av det föregående, hava de sakkunniga ansett sig böra
föreslå, att de direkta statsanslagen måtte fortfarande utgå till de grenar av
nykterhetssällskapens upplysningsverksamhet, som hittills åtnjutit sådant
anslag. Bifall till de sakkunnigas förslag på flera andra punkter skulle
därjämte innebära ett indirekt understödjande av nämnda verksamhet i
dess helhet. Särskilt torde härtill bidraga dels de allmänna utbildningskurserna,
dels den för nykterhetsundervisningen avsedda föreläsningsbyrån,
dels ock den statliga myndighet, som kan komma att utöva högsta ledningen
av nykterhetsundervisningen. Alla dessa syften skulle enligt de
sakkunnigas förslag främjas väsentligen genom statens försorg.

Utom till de ovan nämnda nykterhetsorganisationerna utgår sedan
åtskilliga år tillbaka offentligt anslag till ytterligare två sammanslutningar,
i vilkas arbetsuppgifter även ingår verksamhet för spridande av upplysning
på nykterhetsfrågans område, nämligen Sveriges studerande ungdoms
helnykterhetsförbund (S. S. U. H.) och Sveriges lärares nykterhetsförbund
(S. L. N.). Nämnda anslag, som för närvarande utgå med 4,000 kronor

o. Anslag.

till det förra och 3,000 kronor till det senare förbundet, hava emellertid
alltjämt beviljats å riksstatens sjätte huvudtitel av det därstädes på extra
stat uppförda anslaget till främjande av nykterhet och motarbetande av
dryckenskapens följder. Då ifrågavarande båda sammanslutningar utöva
en verksamhet, som i det hela är likartad med de ovan omnämnda nykterhetsorganisationernas,
och därjämte enligt de sakkunnigas mening allt fortfarande
äro förtjänta av understöd från det allmännas sida, synes intet
vägande sjcäl föreligga att i avseende å understödets natur göra någon
skillnad mellan de olika nu berörda sällskapen. De sakkunniga vilja
alltså förorda, att understöden till sagda två förbund för framtiden överflyttas
från sjätte till åttonde huvudtiteln och uppföras tillsammans med
de understöd till nykterhetsorganisationer, som där redan hava sin plats.
Anslaget till förbunden torde emellertid böra såsom hittills utgå till
främjande av förbundens verksamhet och ej inskränkas till främjande av
deras studie- och ungdomsverksamhet. I avseende å anslagens storlek hava
de sakkunniga intet att erinra utan anse dessa böra utgå med samma
belopp som för närvarande.

Den undersökning angående användning och fördelning av de till
nykterhetsorganisationernas studie- och ungdomsverksamhet utgående statsanslagen,
som de sakkunniga, enligt vad ovan omnämnts, företagit, har
grundats på organisationernas till kammarrätten år 1918 ingivna räkenskaper.
Undersökningen har emellertid ej kunnat bliva alldeles fullständig,
enär vissa, organisationers räkenskaper ej varit tillgängliga för de sakkunniga.
Den granskning, de sakkunniga verkställt beträffande övriga räkenskaper
av ifrågavarande art, har emellertid givit vid handen, att sagda
räkenskaper äro uppställda i enlighet med förut omförmälda, av Kungl.
Maj:t lämnade föreskrifter. Det av 1914 års sakkunniga uttalade önskemålet
åter, att av räkenskaperna måtte framgå, att hälften av det till
respektive förening utgående anslag använts till den verksamhet, som bedreves
av respektive ungdomsorganisationer, har naturligt nog ej vunnit
efterföljd vid räkenskapernas uppgörande, då någon bestämmelse i dylikt
hänseende ju ej utfärdats av Kungl. Maj:t.

De sakkunniga, som anse nyss berörda önskemål värt beaktande med
hänsyn till studie- och ungdomsverksamheternas lika berättigande, hava
tagit i övervägande, huruvida icke rent av särskilda anslag borde beviljas
till var .och en av nämnda verksamhetsgrenar. Som emellertid för vissa
organisationer praktiska svårigheter skulle möta för noggrant särskiljande
av utgifterna för studieverksamheten och för ungdomsverksamheten, finna de
sakkunniga det vara tillräckligt, att statsbidragets fördelning mellan de båda

verksamhetsgrenarna blir ungefärligen lika, men anse, att detta bur uppställas
som eu fordran. De sakkunniga vilja sålunda föreslå, att som villkor
för åtnjutande av anslag till organisationernas studie- och ungdomsverksamhet
föreskrives, att omkring hälften av det till respektive organisationer
utgående anslaget må användas till vardera av nämnda verksamhetsgrenar.

3. Föreläsningsverksamheten.

Vid behandlingen av frågan om åtgärder för främjande av fortsatt nykterhetsundervisning
anse sig de sakkunniga slutligen även böra taga hänsyn
till den offentliga föreläsningsverksamhet i nykterhetsfrågan, söm försiggår
under formen av enstaka föredrag och lektioner eller fristående små serier
av dylika. De sakkunniga hava redan anfört samt i Bil. 9 närmare belyst,
hurusom de olika nykterhetsorganisationerna bedriva eu sådan föreläsningsverksamhet,
och det är påtagligt, att, om än denna verksamhet i icke ringa
grad har ett speciellt agitatoriskt syfte och tjänar den s. k. »missioneringen»,
densamma dock även .åsyftar att lämna bidrag till en konkret upplysning
i nykterhetsfrågan. Ett liknande syfte har även klart framträtt, när centralförbundet
för nykterhetsundervisning år 1906 beslöt att utvidga sin
verksamhet med en förmedling av föreläsningar och nykterhetslektioner åt
föreläsnings- och nykterhetsföreningar; ändamålet med denna förmedling
angavs nämligen särskilt vara »att underlätta föreningarnas bemödanden
att erhålla goda talare och undervisare» och »att genom anställandet endast
av vederhäftiga talare och undervisare garantera åt föreningarna och
publiken en saklig framställning av alkoholspörsmålet». Någon förmedling
av föredrag i nykterhetsfrågan har därjämte även ombesörjts av folkbildningsförbundet,
arbetarnas bildningsförbund in. fl., liksom nykterhetsfrågan
stundom berörts vid den allmänna populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten.

Nu berörda upplysningsverksamhet i nykterhetsfrågan har visserligen
varit behäftad med uppenbara brister. Den ifrågavarande förmedlingen har
icke erhållit den omfattning, som önskvärt varit; sedan år 1912 har centralförbundet
icke utgivit någon katalog över föreläsare och lektionshållare, och
förmedlingen av föreläsningar synes redan från början hava varit ganska
ringa och numera vara så gott som ingen. Svårigheten att erhålla verkligt
kvalificerade personer som talare och undervisare har tydligtvis varit
stor. Aven har det varit svårt att förmå de enskilda föreningarna* att välja

Tidigare före
läsningsvers
samhet.

Den tidigare
verksamhetens
brister.

De sakkunniga.

Föreläsnings byrå.

Byråns uppdrag.

1. Katalog
över föreläsare.

de mest kvalificerade föreläsarna; av ekonomiska hänsyn hava föreningarna
ofta tvungits att först i andra hand taga i betraktande föreläsarnas kompetens.

Ju större dessa brister äro, desto mera belysa de nödvändigheten av
ett starkt och väl anordnat stöd åt denna verksamhet. Och, såsom de
sakkunniga förut anfört, är densamma värd att erhålla sådant stöd även
av det allmänna, i samma mån som den kan befinnas vara ett tjänligt
medel för fortsatt god folkupplysning. Härvid år att erinra om att de
föreslagna upplysningskurserna ju endast kunna påräknas träffa ett begränsat
antal särskilt intresserade personer och att detta även i viss mån
gäller om nykterhetsorganisationernas inre studie- och ungdomsverksamhet.
Så mycket angelägnare bör det därför vara för staten att se till, att stora
delar av befolkningen nås genom fristående, lätt tillgängliga föredrag och
att denna verksamhet blir så väl ordnad som möjligt.

De sakkunniga anse sig därför böra på denna punkt gå vidare än 1914
års sakkunniga och föreslå särskilda statliga åtgärder. Förebilden härvid är
ju naturligen given i den allmänna populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten,
och statens främsta åtgärd bör sålunda vara att garantera ett
verksamt ekonomiskt bidrag för täckandet av de med föredragens hållande
förbundna kostnaderna. Därnäst och som vederlag för detta ekonomiska
bidrag bör staten tillförsäkra sig tillbörlig ledning över denna föreläsningsverksamhet
och dess förmedling samt nödig kontroll över statsbidragets
användning.

De sakkunniga föreslå detta utfört på följande sätt. Överinseendet
över ifrågavarande verksamhet bör anförtros åt skolöverstyrelsen, i anslutning
till denna överstyrelses allmänna åliggande att öva inseende över anstalter
för allmän folkbildning, och överstyrelsen bör i detta sitt arbete
erhålla det sakkunniga biträde, som nedan föreslås under avdeln. H (sid.
157). Därjämte bör överstyrelsen förskaffa sig ett särskilt organ för denna
sida av upplysningsverksamheten i form av en central föreläsningsbj rå.
De sakkunniga förutsätta härvid, att centralförbundet för nykterhetsundervisning,
som redan förut inriktat sig även på sådan verksamhet, skall ställa
sig gynnsamt till en förnyad dylik i den vidgade omfattning och anknytning
till skolöverstyrelsen, som de sakkunniga påtänka, och att centralförbundet
även kommer att utses till byrå för denna föreläsningsverksamhet,
därest ej alldeles särskilda omständigheter skulle föranleda överstyrelsen
till annat beslut.

Denna föreläsningsbyrå bör för det första erhålla i uppdrag att årligen
före visst datum upprätta förslag till förteckning (katalog) över föreläsare
(talare, resp. undervisare) och föreläsningsämnen, vilket förslag skall för

fastställelse inlämnas till skolöverstyrelsen. Vid uppgörandet av denna
katalog höra flera viktiga synpunkter beaktas. Närmast bör det centrala
kravet tillgodoses, att samtliga föreläsare äga tillbörlig sakkunskap i fråga
om det eller de ämnen, som de önska behandla, och bedömandet härav bör
äga ruin efter mönster av motsvarande prövning i fråga om den allmänna
populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten. Byrån bör alltså granska
inkomna ansökningar om upptagning i katalogen; därjämte bör den, enligt
de sakkunnigas mening, i mån av behov även taga initiativ i frågan genom
hänvändelse till personer med erkänd kompetens på olika grenar av förevarande
ämnesområden. \ id detta sitt val av föreläsare bör byrån även
söka åstadkomma, att katalogen kommer att upptaga personer, bosatta i
olika delar av landet, så att de enskilda landsändarnas behov av föreläsare
som regel må kunna från näraliggande håll tillgodoses. Vidare bör byrån
tillse, att katalogen kommer att innehålla ett fylligt urval av olika föreläsningsämnen,
och det synes de sakkunniga nödvändigt, att dessa ämnen
icke strängt begränsas till den speciella nykterhetsfrågan utan också utsträckas
till sådana mera allmänna frågor — särskilt sociala och nationalekonomiska
samt i viss mån även medicinska — vilka äro ägnade att belysa
nykterhetsfrågan eller därmed äga sammanhang. Lämpligen kan
därjämte även ett visst antal ämnen upptagas rörande frågan om vådorna
av tobaks- och kaffemissbruk och bekämpandet av detta missbruk. Och
slutligen vilja de sakkunniga särskilt förorda, att ett antal av de i katalogen
upptagna ämnena utföres såsom instruktionsföredrag; såsom de sakkunniga
senare, i kapitlet om instruktionsverksamhet (sid. 131), framhålla,
bör föreläsningsbyrån nämligen kunna utnyttjas även för denna viktiga
gren av utbildningsverksamheten i nykterhetsfrågan.

För det andra bör denna föreläsningsbyrå erhålla i uppdrag att ombesörja
förmedlingen av föredragen. Närmast bör naturligtvis den utar- 1
betade och kringsända katalogen härvid tjäna till ledning för de olika beställningarna.
De sakkunniga anse sig emellertid även höra räkna med att
möjlighet stundom kan yppa sig att för särskilt tillfälle erhålla viss, speciellt
önskad föreläsare, som icke finnes uppförd i katalogen, och de sakkunniga
finna sig böra förorda, att föreläsningsbyrån på vederbörlig
anhållan och efter på vanligt sätt företagen provning av kvalifikationen
förmedlar även sådana föredrag och därigenom möjliggör ^anordnande
även för dessa fall av det statsbidrag, som de sakkunniga nedan föreslå.
Föreläsningsbyrån bör stå till tjänst med förmedling av föreläsare åt alla,
som begära dylika, och de sakkunniga vilja i fråga härom särskilt uttala
den förhoppningen, att de i katalogen upptagna föreläsarna må komma

2. Förmediii"
av föreläsningar.

Statsanslag.

att rikligen anlitas främst vid den omfattande föreläsningsverksamhet, som
de olika nykterhetsorganisationerna bedriva. Denna sida av nämnda organisationers
upplysningsarbete skulle utan tvivel härigenom starkt främjas
såväl inåt som utåt, och därmed skulle i särskild grad den fortsatta allmänna
folkupplysningen på detta område befordras. Såsom de sakkunniga
redan å sid. 60 förordat, skulle därjämte dessa föreläsare med stor fördel
kunna anlitas även för den fortsatta folkupplysning, som de föreslagna allmänna
upplysningskurserna vore avsedda att lämna. Vidare vilja de sakkunniga
framhålla, att den ifrågavarande förmedlingen bör göra det lätt för
anordnarna av olika slag av möten — såsom hembygdsmöten (särskilt för
ungdom), kyrkliga och andra möten, vilka huvudsakligen sj^sselsätta sig
med frågor av annan innebörd än de i förevarande katalog upptagna —
att vid dessa möten, när så finnes önskvärt, inpassa ett och annat av de
i katalogen erbjudna föredragen, eventuellt i form av en mindre föredragsserie.
Och slutligen böra katalogens föredrag komma till användning vid
de föreläsningar vid armén och marinen, som de sakkunniga föreslå å sid.
137, samt vid de föreläsningar, som kunna tänkas anordnade för den
mosrnare ungdomen vid läroverk i stället för någon ordinarie lektionstimme
eller vid sidan av den egentliga ufidervisningen, alltså i likhet med
de nu av S. S. U. H. anordnade föredragen i skolorna. De sakkunniga
anse sig alltså kunna se förhoppningsfullt på den blivande omfattningen
av nu föreslagna förmedling av föreläsningar.

En ofrånkomlig betingelse för framgången av denna så planlagda verksamhet
är emellertid, att den av staten erhåller ett verksamt ekonomiskt stöd, och
de sakkunniga anse sig därför böra lämna ett detaljerat förslag, hur denna fråga
bör ordnas. De sakkunniga förutsätta härvid, att dessa föreläsningar, vilka kvalitativt
böra bliva fullt likvärdiga med de allmänna populärvetenskapliga föreläsningarna,
även i ekonomiskt hänseende likställas med dessa senare, och att
en ändring i ersättningen för den ena gruppen automatiskt medför en
motsvarande ändring för den andra. För det närvarande utgå de sakkunniga
ifrån, att en enstaka föreläsning medför ett arvode av 30 kronor
jämte reseersättning å andra klass järnväg och dagtraktamente och att
vid längre serier av föreläsningar eller föreläsningsturnéer en viss reduktion
av ersättningsbeloppet äger rum. Under dessa förhållanden anse de sakkunniga
det behövligt, att staten främst och såsom regel bidrager med 20
kronor till själva arvodet för varje föreläsning, oberoende av om det är
fråga om en enstaka föreläsning eller en serie av dylika; det relativt större
statsbidraget i senare fall bör nämligen tillräckligt motiveras därmed, att
det ur'' undervisningssynpunkt är uppmuntransvärt med anordnande av
serieföredrag.

ekonomiskt e,nelIerty Hfga 1 8tatena intresse att på särskilt xis

sämre tillL^ M m,e™ T be ^na och i koinmunikationshänseende
sänne tillgodosedda bygder, och enligt de sakkunnigas mening kan detta

c nyligen ske pa sådant sätt, att staten även åtager sig dels helt eller
åtminstone till väsentlig del ersättningen för föreläsares resa, i den mån
denna fram och åter sammanlagt överstiger 200 km., dels ock hans dagtraktamente,
om detta kommer att utgå för mera än 1 da». Detta
förslag grunda de sakkunniga på de likartade bestämmelser, som redan
finnas i fråga om de av folkskolöverstyrelsen anordnade fortbildningskurserna
i gymnastik för folkskollärare och -lärarinnor.

De sakkunniga måste emellertid tillägga, att även om det nu före d

ock*a be träff*1 et. 1 och fbr8ig “åste anses vara betydande, detsamma

dock beträffande vissa särskilda fall kan visa sig otillräckligt och att

de\ f".r 1deS8a fal1 kan !lsa S1g nödvändigt, att staten åtager sig alla de
ned forelasmngen eiler föreläsningarna förbundna omkostnaderna. Natur falf^Som

Såda %a 0m vissa> På förhand noga bestämda

1. Som sådana vilja de sakkunniga särskilt anföra föreläsningar vid armén

och marinen samt vid läroverk; i dessa fall hava de tilltänkta anordnarna

och dert «rnTrT fngen S;lr3kiIdr kaSSa att disPonera för detta ändamål,
till stånd dsål tndat fa?+t ,at! föreläsmngarna här över huvud ej komma
anl. dät lcke stat<“ helt bekostar dem. Samma betraktelsesätt kan

i J; de sakkunnigas mening med fog anläggas även i fråga om sådana
föredrag, som bestå las ur den tilltänkta katalogen för vissa särskilda möten
eller kurser, vid vilka Övriga föredrag erhållas kostnadsfritt, t. ex. ur kamratfcretsen
av mötes- eller kursdeltagare. Behovet av fortsatt folkupplysning

SlffänenkVMdh ? r ^<}e1?8ami“a ^nyttja även nu berörda, lämplig
tiUfäHen höra utgöra tillräckliga skäl för att staten sträcker sitt ekonomiska
bidrag så långt i dessa fall.

Om än sålunda de sakkunniga, i syfte att befrämja efterfrågan av
dessa upplysnmgsföredrag, föreslå olika omfattning av statsbidraget för
olika grupper av fall, vilja de sakkunniga likväl betona önskvärdheten
av en bestämmelse, som garanterar, att det antal föreläsningar, till vilkas
bestridande statsanslaget skall användas, icke får understiga ett visst mimmital;
härigenom skulle alltså undvikas, att allt för stor del av anslaget
komme att åtgå till dryga rese- och traktamentsersättningar. Som sådan
bestämmelse vilja de sakkunniga föreslå, att Ve av statsanslaget skola anvandas
som bidrag till själva arvodet vid föreläsningar och instruktionsföredrag
angående nykterhetsfrågan och därmed förbundna allmänna ämnen
och /o till ersättning för resor och dagtraktamenten, varjämte den återstående
6 bor användas till ersättning vid föreläsningar angående vådorna av kaffe-och

3. Förvaltning
av statsanslag.

4. Årsredogörelse.

tobaksmissbruk och bekämpandet av detta missbruk. Skulle tilläventyrs den
sålunda till rese- och traktamentsersättning anslagna delen av statsbidraget ej
helt utnyttjas, bör återstoden kunna användas till föreläsararvoden.

Utgår man från dylika grunder och därvid i fråga om den första
tiden av den föreslagna föreläsningsbyråns verksamhet uppskattar de genom
byrån förmedlade föredragen i nykterhetsfrågan och därmed förbundna
allmänna ämnen till ett årligt antal av omkring 500 samt vidare
räknar med att arvodet vid en del av dessa föreläsningar kommer att
helt bestridas med statsmedel, så skulle de 4/e av anslaget, som skola användas
till föreläsararvoden, komma att uppgå till inemot 12,000 kronor
och hela anslaget alltså till 18,000 kronor. Då de sakkunniga därför vilja
föreslå, att Kungl. Maj:t täcktes hos riksdagen begära ett anslag av denna
storlek för den nu skildrade föreläsningsverksamheten, vilja de sakkunniga
emellertid samtidigt framhålla, att denna verksamhet ju måste försöksvis
prövas, innan några säkra hållpunkter för bedömandet av verksamhetens
omfattning och därmed för statsanslagets definitiva storlek kunna vinnas.
Anslaget bör av dessa skäl närmast utgå som ett förslagsanslag.

Handhavandet och fördelningen av detta statsanslag bör anförtros åt
föreläsningsbyrån, vilken alltså, utöver att upprätta förslag till katalog och
att ombesörja förmedlingen av föredragen, skulle få detta åliggande såsom
sitt tredje uppdrag.

Som fjärde åliggande bör denna byrå slutligen hava att årligen till
skolöverstyrelsen inkomma med eu redogörelse över föreläsningsverksamheten,
omfattande förteckning över var föreläsningar hållits, de omhandlade
ämnena och föreläsarnas namn samt redovisning för statsanslagets användning.

D. Utbildningen av lärarkrafter för nykterhetsundervisningen.

Hur väl planerad och organiserad nykterhetsundervisningen än må
vara, är det dock en nödvändig förutsättning för att det med undervisningen
åsyftade målet skall nås, att de lärare, som hava densamma sig
anförtrodd, äro väl kvalificerade och hava fått en god utbildning. De
sakkunniga hava därför måst för sig framställa det spörsmålet, om den
utbildning, sagda lärare hittills erhållit, verkligen kan sägas hava fyllt
de krav, man med fog kunnat ställa i detta hänseende. Svaret på denna
fråga kan enligt de sakkunnigas mening endast bliva nekande. Någon
närmare motivering för denna slutsats synes vara överflödig. Det torde
vara nog att erinra därom, att vid de högre lärarutbildningsanstalterna,
universitet och därmed likartade läroanstalter, hittills ingen som helst
utbildning i nu ifrågavarande hänseende förekommit samt att vid de lägre
utbildningsanstalterna, i främsta rummet folkskoleseminarierna, nykterhetsundervisningen
i stort sett varit föga planmässig och ganska begränsad.

För de sakkunniga har det då varit nödvändigt att fråga sig, vad som
kan och bör göras för att fylla den brist, som i dessa hänseenden tydligen
förefinnes. Närmast har då legat att tillse, huruvida man ej för det
önskade syftemålets vinnande skulle kunna inskränka sig till en lämplig
ombildning av de hittills årligen anordnade kurserna för lärare. Efter övervägande
av denna fråga hava de sakkunniga emellertid funnit, att denna
utväg ej är möjlig, främst med hänsyn därtill, att nämnda kurser under
alla omständigheter måste vara allenast fortsättning av en på annat håll
och på annat sätt vunnen utbildning. Det synes de sakkunniga principiellt
oriktigt att vid kurser, vilkas huvudsyfte måste vara att tillgodose
lärares behov av fortbildning, lämna en primär lärarutbildning. För den
grundläggande utbildningen måste således sörjas i annan ordning.

De sakkunniga äro visserligen medvetna om att i det åt de sakkunniga
lämnade uppdraget ej i första hand ingår att framlägga förslag om det
sätt, varpå en dylik grundläggande utbildning bör ordnas. Såsom de sakkunniga
redan i början av sin framställning påpekat, hava de sakkunniga
emellertid velat undvika att betrakta de till de sakkunnigas behandling
;o

Behovet.

Utgångspankter
för
behovets tillgodoseende.

hänskjuta frågorna isolerade utan sökt se dem i det vidare sammanhang,
vari de stå till andra, dem närstående frågor. Med hänsyn till det intima
sambandet mellan undervisning och lärarutbildning hava de sakkunniga
därför ej kunnat underlåta att gå närmare in på denna fråga, och de
sakkunniga hava följaktligen ansett sig böra åtminstone i huvuddrag anangiva,
hur en dylik grundläggande undervisning enligt de sakkunnigas
mening bör vara beskaffad. De sakkunniga hava ju redan i annat sammanhang
framhållit såsom sin åsikt, att nykterhetsundervisningen i skolorna
bör anknytas främst till historia med samhällslära och därjämte i
viss omfattning till biologi (naturlära), och de sakkunnigas förslag till
nämnda undervisnings anordnande vid de olika slagen av läroanstalter har
utgått från denna grundförutsättning. Det har således nu gällt för de
sakkunniga först att i fråga om de allmänna läroverken och därmed jämförliga
läroanstalter överväga dels de blivande historielärarnas utbildning
i samhällslära och social nykterhetskunskap, dels ock de blivande biologilärarnas
kompetens för undervisning i hälsolära jämte den framställning
om njutningsmedlens skadliga inverkan på individen, som faller under
detta läroämne, samt att därefter beträffande folkskolor och andra till den
lägre folkundervisningen hörande läroanstalter tillse, huru utbildningen av
lärare för nykterhetsundervisning bör anordnas.

Redan vid behandlingen av frågan om anordnande av nykterhetsundervisning
vid de olika läroanstalterna hava de sakkunniga bemödat sig
att inställa nykterhetsfrågan i den miljö, som enligt de sakkunnigas åsikt
är den riktiga, och samma strävan har förefunnits hos de sakkunniga, även
då de haft att behandla frågan om lärarutbildningen. Härvid har det stått
klart, att den enligt de sakkunnigas förmenande enda möjligheten att få
en fast stödjepunkt för nykterhetsfrågans behandling i samband med utbildningen
av lärare för den högre undervisningen är att anknyta nämnda
fråga till härför lämpade studieområden samt således få undervisning
rörande nykterhetsfrågan inordnad som ett led i den ordinarie lärarutbildningen.
De sakkunniga hava i detta syfte velat preliminärt bringa på
tal vissa möjligheter dels för inpassande av lämpliga studiekurser i samhällslära,
omfattande även socialpolitik, för blivande lärare i historia, dels
ock för anordnande av undervisning i hälsolära för blivande lärare i biologi.
Naturligen är det i främsta rummet vederbörande akademiska myndigheters
sak att närmare utforma och fixera förslagen så, som förhållandena kunna
kräva. De sakkunniga hava således förutsatt, att de sakkunnigas yttrande
på denna punkt kommer att före ett slutligt avgörande hänskjutas till
nämnda myndigheter för att av dem underkastas den granskning och i
samband därmed bliva föremål för den närmare omprövning, som kan bliva
erforderlig.

Vad angår den andra stora kategorien av lårarutbildningsanstalter,
folkskoleseminarierna, ftro ju förhållandena därstädes annorlunda bland
annat därutinnan. att de vid seminarierna utbildade lärarna i de allra flesta
fall senare komma att vid sina skolor undervisa i alla där förekommande
.ämnen, vadan samtliga elever vid sagda seminarier behöva utbildning för
sin blivande verksamhet såsom lärare å nykterhetsfrågans område. De
förändringar i avseende å seminariernas kursplaner in. in., som de sakkunniga
anse nödvändiga, för att nämnda utbildning skall kunna bliva fullt tillfredsställande,
komma de sakkunniga att i det följande närmare omnämna.

Slutligen vilja de sakkunniga erinra om att en tillfredsställande utbildning
vid folkskoleseminarierna i berörda hänseenden har nära sammanhang
med frågan om seminarielärarnas fackliga utbildning, vilken fråga
emellertid väsentligen sammanfaller med ovan antydda fråga om läroverkslärarnas
universitetsutbildning.

1. Universitet och andra högre lårarutbildningsanstalter.

a. Utbildningen av lärare i samhällslära för högre skolor och folkskole seminarier.

I den män ett ordnande av nykterhetsundervisningen vid de högre
skolorna och folkskoleseminarierna i sin tur kräver en effektiv lärarutbildning
i berörda hänseende, bör tyngdpunkten av denna lärarutbildning
givetvis på ett eller annat sätt förläggas till den historiskt-samhällsvetenskapliga
lärarutbildningens område.

Vad då först vidkommer universitetsutbildningen, synes den anordningen
ligga närmast till hands, att en socialvetenskaplig kurs i nykterhetsfrågan
anordnas för blivande lärare, i första hand för dem, vilka komma
att få sig anförtrodd berörda nykterhetsundervisning. Av 1914 års sakkunniga
har också ifrågasatts, att för blivande historielärare borde meddelas
»en överblick över alkoholfrågan närmast i anslutning till undervisningen
i nationalekonomi eller statistik (resp. sociologi)».

Denna tanke på en isolerad social kurs i nykterhetsfrågan har emellertid
flerstädes mött invändningar. Sålunda betonar professor L. Stavenow i
yttrande till filosofiska fakultetens i Uppsala protokoll, att »undervisningen
i historia för blivande lärare bör gå ut på att jämte bibringandet av allsidiga
kunskaper i ämnets olika huvuddelar öva de studerande i att uppleta
och kritiskt begagna källor och litteratur i ämnet samt hos dem alstra
ett opartiskt och förutsättningslöst bedömande av de politiska och sociala
företeelserna», varigenom de studerande böra »ha förutsättningar att på
egen hand vid behov djupare intränga i särskilda hithörande problem».

Diskussion
om särskild
kurs i nykterhetskunskap.

Diskussion
om akademisk
undervisning
i samhällslära
med
därtill anknuten
nykterhetsundervisning.

Han anser, att något undantag härvid ej bör göras för nykterhetsfrågan,
då vissa företeelser ej böra oproportionerligt betonas, och avstyrker bestämt,
» att nykterhetskurser vid universitetet inrättas för de blivande lärarna
i historia, och än mera, att desamma skulle göras obligatoriska». I detta
avstyrkande har den filosofiska fakulteten i Uppsala instämt. Lärarkollegiet
vid Kungshohns realskola, vilket ävenledes särskilt uppmärksammat
denna fråga, anser visserligen, att en social kurs i nykterhetsfrågan bör
vara värdefull, men varnar i princip mot »att belasta universitetsstudierna
med obligatoriska specialkurser till förfång för de vetenskapliga fackstudierna,
m. a. o. att seininarisera universiteten». Kollegiet erinrar vidare
om »hur låg kurs dylika obligatoriska föreläsnings- och tentamensserier,
som ej stå i allra intimaste sammanhang med de frivilligt valda studiefacken,
äga bland den akademiska ungdomen», samt »hur oviljan mot
tvånget plägar vända sig i ovilja mot själva ämnet», och befarar följaktligen,
»att nykterhetsarbetet intet har att vinna på att dessa kurser göras
obligatoriska, snarare tvärtom».

De invändningar, som sålunda gjorts gällande mot en mer isolerad
social universitetskurs i nykterhetsfrågan, äro otvivelaktigt förtjänta av
allvarligt beaktande. Helt annorlunda ställer sig emellertid saken, därest
denna fråga — liksom motsvarande undervisningsfråga vid högre skolor
och seminarier — ses i det större sammanhang, som betingas av dess nära
samhörighet med frågan om sainhällslärans studium. Givet är, att därest
samhällsläran — såsom föreslagits — på de högre skolornas studieplaner
skulle få en tryggad plats sig anvisad, denna åtgärd ej kan undgå att föra
med sig en motsvarande åtgärd i syfte att åstadkomma en ordnad universitetsutbildning
för lärare i samhällslära. De sakkunniga önska härutinnan
särskilt erinra om att en sådan åtgärd redan nu är av behovet ovillkorligen
påkallad med hänsyn till nödvändigheten att utbilda kompetenta
lärare för ämnet ekonomilära vid folkskoleseminarierna. Under förutsättning
att en sådan ordnad universitetsutbildning i samhällslära kommer till
stånd, kan ett studium av nykterhetsfrågan inpassas som ett naturligt led
däri, och härmed förfalla väsentligen de invändningar, som riktats mot
den ifrågasatta nykterhetskursen vid universiteten.

I yttranden, som avgivits över det av 1914 års sakkunniga avgivna
betänkandet, framföres från flera håll tanken på ordnad universitetsutbildning
för lärare i samhällslära. Sålunda förordar Luleå domkapitel
med hänsyn till folkskoleseminariernas behov en kurs i samhällslära för
blivande lärare i ekonomilära. Umeå läroverkskollegium tänker sig samhällsläran
som ett med historien kombinerat ämne vid läroverken samt
förordar under denna förutsättning, »att åtgärder vidtagas för utbildande

av lärare, skickade att undervisa i sociologi från såväl etisk som nationalekonomisk
synpunkt». Gävle läroverkskollegium vill hava en sådan kurs
obligatorisk även för lärare i kristendom. Uppsala folkskoleseminariums
lärarkollegium önskar, »att varje akademiskt bildad lärare redan vid universitetet
erhölle en grundlig kännedom om det svenska samhällets allmänna
natur och beskaffenhet, ekonomiska betingelser och sociala problem
liksom också en översikt av den allmänna sociologiens metoder och
forskningsföremål». Centralförbundet för nykter hetsundervisning rekommenderar
en kurs i samhällslära även för präster och jurister, och 8. S. U. H.
uppför även läkarna på önskelistan.

Tydligt är, att dessa opinionsyttringar äro att i viss mån betrakta
som symtomatiska uttryck för att man på skilda håll allmänt erkänner
det trängande behovet av en mer utbredd social kunskap. 1 förevarande
sammanhang hava emellertid de sakkunniga närmast att taga ställning till
frågan om universitetsutbildning i samhällslära som förutsättning för effektivt
bedriven undervisning i detta ämne vid högre skolor och folkskoleseminarier.
Såsom de sakkunniga redan antytt, anse de sakkunniga effektiva
åtgärder att främja denna frågas lösning vara ofrånkomliga. Skall
ett studium av sainhällsläran vid högre skolor och folkskoleseminarier
giva verkliga resultat, torde detsamma böra fotas på säkrare grund än
lärarens mer eller mindre goda vilja att på egen hand förskaffa sig behövliga
kunskaper i ämnet. Att detsamma i en eller annan form blir
examensämne, torde därför vara nödvändigt. Det gäller enligt de sakkunnigas
mening närmast, hur denna fråga bör positivt lösas.

Såsom de sakkunniga redan antytt, äro de sakkunniga ej beredda att
i förevarande hänseende framställa bestämda förslag, utan torde denna
fråga böra underkastas särskild omprövning under medverkan av universitetsrepresentanter
för samhällslärans ämnesområde. Emellertid anse sig
de sakkunniga dock oförhindrade att antyda vissa möjligheter för frågans
lösning, vilka i första hand synas erbjuda sig.

Det examensämne, till vilket den akademiska lärarutbildningen i samhällslära
lämpligen bör anknytas, synes de sakkunniga vara det inom den
hlosofiska fakulteten inrymda ämnet statskunskap. För en sådan anordning
tala flera skäl. Dels omfattar detta ämne redan nu, även med den
av gammalt förefintliga benägenheten att begränsa dess område till den
egentliga statsläran, otvivelaktigt en synnerligen viktig del av samhällsläran.
Dels har en kombination mellan detta ämne samt historien för sig
en stadgad tradition. Dels slutligen har i senare tider, åtminstone vid ett

Möjligheter
för anordning
av undervisning
i samhällslära.

1. Anknytning.

2. Innehåll.

3. Betydelse
som förutsättning
för
lärarkompetens.

av universiteten, ämnet i fråga visat benägenhet att med sig assimilera
de moment från nationalekonomiens, socialpolitikens och statistikens områden,
vilka i förening med den egentliga statsläran bruka anses innefattas
i den vetenskap, som benämnes sociologi eller samhällslära.

De särskilda frågor, som med denna utgångspunkt kräva ett klargörande,
avse dels ett tryggande av de sociologiska, speciellt de socialpolitiska
studiegrenarnas ställning inom statskunskapens ämnesområde,
dels ett fastställande av detta ämnes betydelse som förutsättning för lärarkompetens
med hänsyn till samhällslärans studium inom högre skolor och
folkskoleseminarier.

I avseende å den förra frågan vilja de sakkunniga inskränka sig till
att uttala två önskemål. I första hand torde böra förutsättas, att vissa
minimikurser, omfattande viktigare socialpolitiska och därmed sammanhängande
nationalekonomiska moment, ingå i fordringarna för de lägre
betygen i statskunskap i filosofisk ämbetsexamen. I andra hand bör tagas
under övervägande, huruvida icke för högre betyg i såväl den filosofiska
ämbetsexamen som även filosofie licentiatexamen böra medgivas alternativa
kurser, varigenom examinander finge frihet att bedriva mer djupgående
studier inom nyss nämnda, för undervisningen inom högre skolor och
folkskoleseminarier särskilt betydelsefulla specialområden. 1 såväl det ena
som det andra fallet bör även nvkterhetsfrågan inom det socialpolitiska
ämnesområdet kunna hava anspråk på tillbörligt beaktande, och särskilt
önska de sakkunniga framhålla lämpligheten av att i minimiforaringarna
för godkänt betyg i ämnet ingår en redogörelse för resultaten av de genom
socialstyrelsens och kontrollstyrelsens försorg föranstaltade socialstatistiska
undersökningarna över alkoholfrågan under jämförelse med motsvarande
undersökningar i vissa andra länder.

I avseende å den senare frågan kunna flera möjligheter tagas under
övervägande. Sålunda torde kunna tänkas, att man åtnöjde sig med att,
utan att fastslå examensbetyg i statskunskap som ovillkorlig förutsättning
för lärarkompetens i ämnet historia, dock på lämpligt sätt i vederbörande
författning framhäva ett sådant examensbetygs avsevärda betydelse som
merit för lärartjänst i detta senare ämne. Redan härigenom skulle utan
tvivel vinnas, att en ökad sakkunskap inom samhällslärans område hos allt
flera lärare skulle göra detta ämnes studium inom högre skolor och folkskoleseminarier
allt mer fruktbringande. Alternativt kunde som en mer
radikal åtgärd övervägas att i viss analogi med nu gällande kompetensfordringar
för lärartjänster i modersmålet och biologi stadga exempelvis
betyget godkänd i statskunskap jämte betyget med beröm godkänd i historia
som ovillkorlig förutsättning för lärarkompetens i ämnet historia.

I nära. samband med den viktiga frågan om samhällslärans studium
vid universiteten som led i den teoretiska lärarutbildningen står frågan
om samma ämnes ställning vid de högre lärarinneseminarierna, då ju dessa
seminaiiei utbilda större delen av de högre skolornas —samskolornas och
de högre flickskolornas — kvinnliga lärarkrafter. Enligt vad de sakkunniga
inhämtat, ingår vid statens högre lärarinneseminarium samhällslära!! som
ett, moment i kursplanen för ämnet historia, särskilt inom denna läroanstalts
första eller lägsta årsklass. Men tillika har blivit upplyst, att nämnda
kursmoment på grund av bristande tid föga gör sig gällande vid undervisningen.
Då ett tryggande av samhällslärans studium vid de högre lärarinneseminarierna
alltså uppenbarligen nära sammanhänger med de skilda
ämnenas inbördes utrymme inom skilda årsklasser och studielinjer och
f lågan följaktligen på denna punkt synes vara nog så komplicerad, tilltro
sig. de sakkunniga icke förmåga att ens preliminärt söka överblicka de
möjliga utvägarna för frågans lösning utan förorda en särskild undersökning
av densamma under medverkan av på detta undervisningsområde speciellt
orienterad sakkunskap. För egen del inskränka sig de sakkunniga till att
framhålla önskvärdheten av att kravet å lärarutbildning i samhällslära
även här vinner behörigt beaktande.

Högre lärarinnesuminarier.

b. Den akademiska undervisningen i hälsolära för blivande biologilärare.

Såsom de sakkunniga förut i korthet antytt, hava de sakkunniga ansett
sig kunna och böra framlägga ett förberedande förslag även beträffande den
akademiska undervisningen i hälsolära för blivande biologilärare. Härvid
hava. de sakkunniga låtit sig bestämmas närmast av två omständigheter,
nämligen dels det förhållandet, att undervisning i ämnet hälsolära ju delvis
ingår i de frågor, som tillhöra de sakkunnigas speciella uppdrag, dels
ock den stora betydelsen av en sund natur och hygienisk miljö samt vikten
av att kunskap härom meddelas vid skolundervisningen. Över huvud
taget har det hygieniska spörsmålet sa stor betydelse för den uppgift,
de sakkunniga hava sig förelagd, att de sakkunniga ej ansett sig kunna
lösgöra detsamma ur sammanhanget. Detta betraktelsesätt är för övrigt
i det hela likartat med det, som hysts av dem, som tidigare behandlat
dessa frågor, särskilt 1914 års sakkunniga.

Vid intagandet av sin ståndpunkt i detta hänseende hava de sakkun- man för m.-niga haft förmånen att kunna utgå från den även av 1914 års sakkunniga varani-ie kurs
omnämnda och av dem förordade kurs för lärare i allmän hygien, som i]Än
sedan höstterminen 1916 hållits vid universitetet i Uppsala. Denna kurs,

som enligt gällande bestämmelser skall varje hösttermin givas av professorn
i hygien och bakteriologi vid nämnda universitet, skall omfatta minst
30 undervisningstimmar (föreläsningar och laborationer). Den plan för
ifrågavarande kurs, som framlagts av den nuvarande innehavaren av professuren
i nyssnämnda ämnen G. Wirgin, har följande innehåll:

»Kursen i fråga bör tjäna tvenne syften. Den bör å ena sidan avse att meddela
blivande lärare i hälsolära fördjupade insikter rörande de olika faktorer, som kunna
inverka på folkhälsan, och rörande de åtgärder, som från den enskildes och samhällets
sida kunna vidtagas till höjande av den enskildes och hela befolkningens hälsotillstånd.
Kursen bör å andra sidan meddela kunskaper i skolhygien, som ar behövliga for alla
lärare för att fästa deras uppmärksamhet på och väcka deras intresse för ^larjungarnas
och lärarnas hälsotillstånd eller som kunna inverka på undervisningens gång och dess
resultat.

Avdelning I.

Inledning Befolkningsstatistik, något om rashygien; sjukdomar och dödsorsaker,
taktorer, som "inverka på befolkningens hälsotillstånd , smittor, njutningsmedel kläder,
föda, bostad m. m. Lagstiftning och andra åtgärder från det allmannas sida till förbättrande
av hälsotillståndet och resultatet därav.

1. Mikroorganismerna och deras betydelse i det praktiska livet.

2 Smittosamma sjukdomar och åtgärder från den enskildes och samhällets sida
till deras bekämpande; särskilt akuta smittosjukdomar, tuberkulos; veneriska sjukdomar;
sexualhygien. . . ... ..

3. Bostadshygien; utrymme, belysning, uppvärmning, ventilation in. m.

4. Dricksvatten och yttre renhållning.

5. Härdning, bad- och friluftsliv.

6. Arbete och vila.

7. Yrkeshygien med särskild hänsyn, till yrkesval.

8. Vår föda och dess inverkan på hälsan.

9. Alkoholundervisuing:

Den svenska rusdryckslagstiftningen.

Alkoholbrukets psykologiska och moraliska följder.

Alkoholens fysiologiska verkningar.

Alkoholbrukets sociala följder. o

10. Om tobak och kaffe med hänsyn till deras inverkan pa halsan.

Avdelning II.

1. Hygieniska synpunkter beträffande skolbyggnaden.

2. Undervisningens hygien.

3. Lärjungarnas hälsotillstånd.

4. Lärjungarnas hygien i hemmet.

5. Litteraturhänvisningar.»

Yttranden av
myndigheter
m. fl.

Såsom ovan antytts, hava 1914 års sakkunniga i sitt betänkande yttrat
sio- om berörda kurs och därvid framhållit såsom önskvärt, att kursen
bleve obligatorisk för blivande lärare samt att en motsvarande anordning
kunde komma till stånd vid universitetet i Lund.

Hilii har universitetskanslern i sitt yttrande över nilmnda betänkande
instämt. Kursens behövlighet har vitsordats jämväl av åtskilliga andra
myndigheter, som avgivit utlåtande över betänkandet, däribland samtliga
de fakulteter vid universiteten, som yttrat sig i saken.

Att kurs i hygien för blivande lärare måtte anordnas även vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet har föreslagits av lärarkollegiet vid nämnda
institut. Kollegiet har därvid framhållit, att vid karolinska institutet sedan
lång tid tillbaka undervisning i hygien bedrives, att där en hygienisk institution
och ett hygieniskt museum med riklig undervisningsmateriel vore
för handen, att tillika i huvudstaden många och stora hygieniska aniäggningar
funnes att visa och att där undervisning av blivande lärare i
hygien tidigare i åtskilliga år bedrivits. Då numera vid Stockholms högskola
ej så få blivande lärare i biologi bedreve studier och avlade filosofisk
ämbetsexamen, förelåge behov av sådana kurser i Stockholm. Även univei
sitetskanslern har uttalat, att dylika kurser framdeles eventuellt torde
bliva erforderliga.

Beträffande omfattningen och innehållet av en dylik kurs har medicinska
fakulteten vid universitetet i Lund — under uttalande av önskvärdheten
av att kurs även måtte komma till stånd vid sagda universitet —
framhållit, att då ingen kunde ensam vara fackman inom den mängd olika
discipliner, som enligt kursplanen skulle ingå i sagda kurs, och Sålunda
ej heller någon kunde yttra sig med tillräcklig sakkunskap på alla dessa
områden, fakulteten ansåge nödvändigt och förbehölle sig rätt att för kursen
använda olika fackmän dels inom, dels även utom fakulteten för att dymedelst
i möjligaste mån tillfredsställa sakkunskapens krav, varförutan en
sådan kurs som den ifrågavarande helt förlorade sitt värde.

Frågan huruvida eu dylik kurs borde vara obligatorisk eller ej, har
berörts av flera bland de myndigheter, som yttrat sig över 1914 års sakkunnigas
betänkande. Universitetskanslern har bestämt avstyrkt det av
nämnda sakkunniga framställda förslaget, att kursen gjordes obligatorisk
föi alla blivande lärare vid allmänna läroverk och folkskoleseminarier.
Endast för blivande lärare i biologi torde dessa kurser bliva av sådan betydelse,
att en bestämmelse om deras genomgående såsom villkor för
avläggande av filosofisk ämbetsexamen skulle kunna tillstyrkas. Filosofiska
fakulteten vid universitetet i Lund har ansett sig kunna förorda en
dylik kurs endast för de blivande biologilärarna; för dessa ansåge fakulteten
den så mycket mera av behovet påkallad, som dessa för sin undervisning
i hälsolära vid de allmänna läroverken ej erhölle någon förutbildning
vid universiteten. Det större akademiska konsistoriet i Uppsala.har
avstyrkt, att kursen i allmän hygien gjordes obligatorisk. Medicinska
11

fakulteten vid universitetet i Uppsala har ej haft något att i princip invända
mot en obligatorisk kurs men likväl hemställt, att någon bestämmelse
på denna punkt för närvarande icke träffades, under hänvisning till
att professorn i hygien ännu icke hade till sitt förfogande egen institution
med lämpliga lokaler och erforderlig assistens, så att kursen ännu icke
torde kunna" lämpligen anordnas för ett så stort antal deltagare, som kunde
förväntas, om kursen bleve obligatorisk. Även syntes detta fakulteten
böra uppskjutas, till dess man vunnit någon tids erfarenhet om lämpligaste
sättet för kursens anordning. Filosofiska fakulteten vid samma universitet
har ej ansett det lämpligt, att kursen bleve obligatorisk.

Läroverksöverstyrelsen slutligen har anfört, att beträffande lärarna i
biologi, som hade att undervisa i hälsolära, en obligatorisk kurs i allmän
hygien syntes komma att utgöra ett värdefullt tillskott i deras speciella
utbildning för lärarkallet. överstyrelsen säger sig således icke dela de
sakkunnigas åsikt, att ifrågavarande universitetskurs borde göras obligatorisk
för alla blivande lärare, men skulle dock finna det välbetänkt, om
varje blivande lärare genom en föreskriven kurs i hygien och fysisk uppfostran
bibringades ett vaket intresse för hygieniska frågor samt en klar
uppfattning om den fysiska uppfostrans grundprinciper. En sådan kurs
kunde emellertid icke föreskrivas såsom obligatorisk, förr än en motsvarande
kurs blivit inrättad icke blott såsom de sakkunniga föreslagit, vid
universiteten i Uppsala och Lund utan även vid Stockholms och Göteborgs
högskolor. Därjämte borde nu meddelade kurser i hygien vid högre
lärarinneseminariet i Stockholm och de privata högre lärarinneseminarierna
i Stockholm, Göteborg och Lund1 så omläggas, att de skulle komma att
beröra alla de frågor, som den ifrågasatta lärokursen i hygien och fysisk
uppfostran vid universiteten och högskolorna omfattade.

Vad till sist beträffar anordnare av kursen, har universitetskanslern
framhållit vikten av att densamma planlägges och anordnas av medicinska
fakulteten. Samma mening har uttalats av filosofiska fakulteten vid universitetet
i Lund.

I det anförande, som åtföljde Kungl. Maj:ts för 1917 års riksdag
framlagda proposition i anledning av 1914 ars sakkunnigas betänkande,
har vederbörande departementschef'' yttrat, bland annat, följande: »Åtminstone
för närvarande kan man knappast räkna med möjligheten av att vid
universiteten och de enskilda högskolorna kunna anordna kurser i alko
hollära för alla sådana studerande vid dessa läroanstalter, som i framtiden i

i Lärarinneseminariet i Lund har med slutet av vårterminen 191ö upphört med sin verksamhet.

komma att såsom lärare i olika ämnen meddela undervisning även på
nyssberörda område. En dylik anordning, som visserligen torde få anses
vara den enda fullt effektiva, har ej heller av de sakkunniga blivit ifrågasatt.
Lika litet torde det nu vara möjligt att genomföra en sådan omläggning
av det för ämneslärare vid de allmänna läroverken med flera läroanstalter
obligatoriska provåret, att detsamma komtne att omfatta även den
för meddelande av undervisning i nykterhetsfrågan önskvärda utbildningen.
Man måste för närvarande inskränka sig till vissa åtgärder av mindre
ingripande beskaffenhet, vilka emellertid kunna förutsättas komma att
verka i det avsedda syftet.

Vid sådant förhållande anser jag mig kunna biträda läroverksöverstyrelsens
mening, att någon särskild kurs i alkohollära icke nu bör anordnas
för blivande lärare i kristendom och historia. Tvivelsutan kunna
dessa, såsom läroverksöverstyrelsen framhåller, antagas äga tillräckliga
förutsättningar för att själva förskaffa sig den utbildning, som kan anses
erforderlig för att vid undervisningen i respektive ämnen ägna nykterhetsproblemen
tillbörligt beaktande.

Vad åter angår de blivande lärarna i biologi, har deras behov av
utbildning i förevarande hänseende blivit i någon mån tillgodosett genom
den vid universitetet i Uppsala — i enlighet med den vid inrättandet år
1912 av professuren i hygien och bakteriologi professurens innehavare
ålagda skyldighet — anordnade kursen i allmän hygien. På sätt föreslagits
av de sakkunniga och av medicinska fakulteten vid universitetet i
Lund, torde emellertid även vid detta universitet en motsvarande kurs
böra komma till stånd, och jämväl vid karolinska institutet synes, i enlighet
med förslag av institutets lärarkollegium, böra anordnas en dylik kurs,
avsedd för det betydande antal studerande, som i Stockholm utbilda sig
till lärare. Kurserna böra emellertid, enligt min mening:, vara frivilliga
och sålunda icke ingå såsom ett obligatoriskt moment i de blivande lärarnas
utbildning.

Enligt de bestämmelser, som äro givna beträffande den i Uppsala
anordnade kursen i allmän hygien, har alkoholläran helt naturligt fått
ett mycket begränsat utrymme på undervisningsplanen. Det är önskvärt,
att denna gren av undervisningen något utvidgas, och torde för sådant
ändamål totalantalet undervisningstimmar, för närvarande 30, böra i någon
mån ökas. På liknande sätt torde undervisningen i alkohollära böra tillgodoses
vid de ifrågasatta nya kurserna i Lund och Stockholm. Genom
en dylik utvidgning skulle det bliva möjligt att skänka särskilt de
sociala sidorna av nykterhetsspörsmålet en mera ingående behandling och
sålunda för kursernas deltagare ställa detta spörsmål i en allsidigare
belysning.»

De «akkun» För egen del få de sakkunniga anföra, att, såsom iu redan i det före gående

framhållits, de sakkunniga anse en kurs, sådan som här avses, vara
av behovet påkallad. Behövligheten är emellertid ej närmast betingad av
de i kursen ingående detaljerna angående de rent medicinska verkningarna
av missbruk av njutningsmedlen. För kursens anordnande talar i främsta
rummet hälsolärans stora betydelse vid skolundervisningen, så ock det
förhållandet, att de blivande biologilärarna för närvarande ej erhålla någon
som helst akademisk undervisning, som speciellt omfattar människan.
Ett ytterligare skäl till kursens upprättande ligger, såsom redan påpekats,
däri, att den akademiska undervisningen är avsedd även för lärarna vid
folkskoleseminarierna, där blivande lärare i sin tur utbildas även i ämnet
hälsolära. Vid avgivandet av sitt förslag på denna punkt hava de sakkunniga
ansett sig kunna räkna med det förhållandet, att de blivande
biologilärarna erhålla föregående undervisning i fysiologi. Vid universitetet
i Lund är sådan undervisning redan obligatoriskt införd, och god
utsikt torde finnas, att liknande undervisning inom en nära framtid kommer
att anordnas även vid universitetet i Uppsala och vid Stockholms
högskola. Vid detta förhållande fästa de sakkunniga stor vikt, enär undervisning
i fysiologi är en synnerligen viktig förutsättning för inhämtande
av en kurs i hygien.

i. Korsört er. Kurser av nu ifrågavarande art böra tydligen anordnas på alla de
platser, där biologilärare utbildas, således närmast i Uppsala, Lund och
Stockholm. 1 Stockholm bör kursen, såsom av flera myndigheter redan
förordats, givetvis anordnas vid karolinska institutet samt avses närmast
för lärjungar vid Stockholms högskola. Denna kurs, liksom för övrigt de
båda andra kurserna, torde emellertid böra stå öppen för studerande även
från annat håll. I detta sammanhang får ej förglömmas, att biologilärarinnor
i avsevärt antal utbildas jämväl vid högre lärarinneseminariet i
Stockholm samt privata högre lärarinneseminarierna i Stockholm och i
Göteborg. För dessa läroanstalters elever synas särskilda anordningar böra
vidtagas. Olika möjligheter kunna härvidlag ifrågakomma. Beträffande
seminariet i Göteborg är det tydligen nödvändigt att vid läroanstalten
anordna den behövliga kursundervisningen, då ju vid Göteborgs högskola
ingen medicinsk eller naturvetenskaplig undervisning meddelas. För de
två seminarier i Stockholm, högre lärarinneseminariet och privata högre
lärarinneseminariet, varest biologilärarinnor utbildas, kan man tänka sig,
antingen att såsom i Göteborg hygieniska kurser anordnas vid seminarierna
eller möjligen att eleverna vid dessa seminarier få sin kursutbildning vid
karolinska institutet i likhet med Stockholms högskolas lärjungar. Det förra

av dessa alternativa förslag torde måhända kunna realiseras, därigenom
att vederbörande seminarieläkare eller eventuellt annan lämplig läkare
tages i anspråk för kursundervisningen. Beträffande Göteborgsseminariet
synes denna utväg vara den enda möjliga. Det torde ej vara olämpligt
att framhålla, att vid valet av läkare för nu ifrågavarande läroanstalter
hänsyn tages även till kompetens oeh lämplighet för meddelande av nu
berörda kursundervisnin».

I fråga om kursens omfattning vilja de sakkunniga hänvisa till det
förslag till grundplan för eu dylik kurs, som de sakkunniga utarbetat och
som återfinnes bland bilagorna till detta betänkande (Bil. 2). Detta förslag,
som är uppgjort under medverkan av professor Wirgin, ansluter sig
i stora delar till den av honom uppgjorda, i det föregående återgivna
plan, som följes vid den nu anordnade hygienkursen vid universitetet i
Uppsala, men skiljer sig i vissa andra hänseenden från densamma. Ifrågavarande
planförslag upptager fyra huvudavdelningar, nämligen I. Den
enskildes hygien, II. Hemmets (bostadens) hygien, III. Yrkesverksamhetens
hygien samt IV. Vådorna av dålig hygien och samhällets allmänna kamp
häremot. Under avdelning IV har särskilt upptagits en framställning om
kampen mot missbruket av njutningsmedel, varunder alltså bör behandlas
även åtgärder mot missbruk av tobak och kaffe. En jämförelse med den
ovan återgivna, av professor Wirgin uppgjorda planen för hygienkurs i
Uppsala visar, att de sakkunniga i sitt planförslag uteslutit de i förstnämnda
plan under avdelning I p. 9 upptagna frågorna av social innebörd.
Denna uteslutning har företagits med hänsyn därtill, att de sakkunniga
velat i enlighet med de i det föregående angivna grundprinciperna för
ifrågavarande kurs förorda eu undervisning av rent hygieniskt innehåll
vid densamma. Genom denna åtgärd torde hava vunnits dels den fördelen,
att kursen klart och skarpt begränsas, dels ock möjlighet att undervisningen
vid kursen lägges i en enda lärares hand. Härigenom bör väsentligt
hava försvagats den i det föregående omnämnda, av medicinska fakulteten
i Lund framställda anmärkningen mot professor Wirgius kursplan,
att flera lärare vore behövliga för undervisningens behöriga meddelande.

Ur sistnämnda kursplan har i de sakkunnigas förslag ytterligare uteslutits
avdelning II, som omfattar skolhygien. Anledningen härtill är
näraliggande. De sakkunniga anse visserligen kunskaper" i skolhygien
vara i hög grad behövliga för biologiläraren, men då detta i lika grad

gäller för alla andra lärare och, såsom nedan säges, universitetskursen i

hygien ej bör göras obligatorisk för mera än en viss grupp av blivande

lärare, bör undervisningen i detta ämne enligt de sakkunnigas åsikt med -

2. Kursens
omfattning;.

3. Kursen
obligatorisk
för vis«a blivande
lärare.

4. Betydelsen
för lärarkompetensen.

5. Anordnare

delas i saraband med provårskursen, i vilken också för närvarande en
obligatorisk kurs i skolhygien ingår. Beträffande denna kurs i skolkygien
tillåta sig de sakkunniga framställa det önskemålet, att i samband med
densamma måtte anställas ett slutförhör, närmast såsom en garanti för att
ifrågavarande viktiga detalj av provårskursen beaktas av lärarkandidaterna.

Den akademiska kursen i hygien bör givetvis i överensstämmelse med
sitt syfte vara obligatorisk för alla blivande biologilärare och bör följaktligen
vara en förutsättning för betyg i ämnet zoologi i filosofisk ämbetsexamen.
Kursens obligatoriska natur medför tydligen krav på att nödig institutionsoch
laboratorieutrustning står till förfogande för vederbörande akademiska
lärare. Denna synpunkt har redan framhållits av medicinska fakulteten
i Uppsala i dess förut omnämnda yttrande över 1914 års sakkunnigas förslag
i detta hänseende, och nu förevarande sakkunniga instämma med sagda
fakultet däri, att kursen ej bör föreskrivas, innan nyss omförmälda behov
tillgodosetts. Tydligen bör möjligheten att erhålla tillräcklig vetenskaplig
utrustning för kursundervisningen underlättas därav, att de sakkunniga, i
motsats till 1914 års sakkunniga, ej tänkt sig kursen obligatorisk för alla
blivande lärare utan blott för biologilärarna, och således föreslagit en inskränkning
i kursens elevantal, som bör kunna ej oväsentligt nedbringa
kostnaderna för ifrågavarande utrustning. Även denna fråga synes emellertid
böra göras till föremål för en närmare omprövning i samband med
den av de sakkunniga förutsatta ytterligare behandlingen av hela detta
spörsmål.

Undervisningen bör ordnas med lämpliga mellantider och avslutas
med obligatoriskt förhör, och vitsord över vid sådant förhör ådagalagda
godkända kunskaper bör vara ovillkorlig förutsättning för godkännande i
ämnet zoologi uti filosofisk ämbetsexamen. Men därjämte synes böra tagas
under övervägande, huruvida icke för högre betyg i samma examen samt
i filosofie licentiatexamen kunde anordnas en alternativ studielinje, genom
vilken möjliggjordes att för medicine professor redovisade, mer omfattande
kurser i hygien och angränsande områden kunde genom särskild överenskommelse
tillgodoräknas examinand som merit för betyget i zoologi. Härigenom
skulle vinnas, att bland lärare i biologi vid gymnasier och seminarier
funnes en och annan, som på ifrågavarande område ägde mer
djupgående insikter.

Såsom ovan omnämnts, har från åtskilliga håll framhållits, att kurser
av nu angivet slag böra anordnas av de medicinska fakulteterna, resp.

karolinska institutet. Häruti instämma de sakkunniga helt och hållet och
vilja ytterligare allenast framhålla som Önskvärt, att tid för kurserna måtte
bestämmas efter samråd mellan vederbörande medicinska akademiska myndigheter
och de filosofiska fakulteterna samt, beträffande Stockholms högskola,
högskolans naturvetenskapliga avdelning.

Anordnandet av den nu föreslagna kursen skulle naturligen komma
att medföra vissa kostnader, dels engångskostnader för anskaffande av
behövlig undervisnings- och institutionsmateriel, dels årliga kostnader för
undervisningens bedrivande. Vilka belopp, som kunna för detta ändamål
bliva erforderliga, hava de sakkunniga emellertid ej kunnat ens tillnärmelsevis
beräkna, närmast med hänsyn därtill, att kostnaderna äro väsentligen
beroende av den utformning, som de akademiska myndigheterna
kunna komma att föreslå för kurserna. Då det är av vikt, att ifrågavarande
akademiska undervisning så snart som möjligt kan komma till
stånd, är det önskvärt, att den närmare omprövning, som ytterligare ä,r
erforderlig i detta hänseende, måtte utan uppskov företagas.

1 sammanhang med nu framställda förslag om anordningar vid universitet
och högskolor, avseende i främsta ruinmet nykterhetsundervisningen,
vilja de sakkunniga erinra om det den 26 juli 1918 avgivna förslaget om
upprättande av en högskola för utbildande av bl. a. lärare i fysisk fostran
samt av gymnastik- och idrottsledare. Det synes de sakkunniga, som om
i samband med en dylik utbildning utrymme skulle kunna erhållas för
undervisning även rörande nykterhetsfrågan, omfattande dess såväl sociala
som i främsta rummet fysiologiska sidor. Nämnda personer komma i
regeln i en ställning, som kan giva dem goda tillfällen att utöva ett starkt
inflytande på skolungdomen, med vilken de ju komma i en nära personlig
beröring. De sakkunniga vilja alltså uttrycka den önskan, att i samband
med en möjligen förestående omorganisation på ifrågavarande område nu
omnämnda förhållande måtte uppmärksammas och de anstalter för sakens
främjande vidtagas, som läroplan och organisation medgiva.

2. Folkskoleseminarier.

Den för folkskoleseminarierna gällande kursplanen har förlagt det
väsentliga av nykterhetsundervisningen till den kurs i hälsolära, som ingår
i tredje klassens studieplan. Särskilt bör bemärkas, att kursplanen uppenbarligen
avser, att även den sociala synpunkten bör i detta sammanhang

6. Kostnader.

Utbildning av
lärare i fysisk
fostran.

Nykterhetsnndervisningens
nuvarande
plats.

komma till sin rätt. Folkundervisningskommittén (Betänkande I, band 1,
sid. 174) utgick ifrån att i den hygieniska kursen nykterhetsfrågan skulle
»göras till föremål för behandling ej blott ur hygienisk, utan ej mindre
ur ekonomisk, social och etisk synpunkt», och nu gällande kursplan föreskriver
i huvudsaklig överensstämmelse härmed, att i hälsoläran skall bl. a.
avhandlas »spriten, tobaken och andra stimulerande medel, deras betydelse
för den enskilde och samhället». Enligt vad de sakkunniga inhämtat, meddelas
också, nykterhetsundervisningen vid seminarierna i regeln efter dessa
direktiv. Vid ett flertal seminarier meddelas i hälsolära på 5 till 10 lektionstimmar
undervisning i alkoholspörsmålet, omfattande även — stundom
företrädesvis — de sociala momenten. Vid ett och annat seminarium behandlas
dock vissa detaljer, exempelvis alkoholmissbrukets inverkan på arbetsduglighet,
fattigdom och brottslighet, i samband med ekonomiläran, varjämte
på några håll i historieundervisningen mer eller mindre utförligt
behandlas nykterhetsrörelsens historia och nykterhetslagstiftningen; i samband
härmed gör sig vid ett och annat seminarium gällande en tydlig
tendens att begränsa nykterhetsundervisningen i anslutning till hälsolära
till de rent medicinska synpunkterna. En viss ojämnhet framträder alltså
onekligen i fråga om nykterhetsundervisningens faktiska anordning vid
seminarierna.

De sakkun- Det är uppenbart, att kursplanens direktiv med avseende å nykterniga-
hetsundervisningens inramning i seminariernas studieplan icke står i överensstämmelse
med den allmänna uppfattning rörande ifrågavarande spörsmål,
som de sakkunniga i det föregående sökt hävda. I enlighet med
denna uppfattning yrka de sakkunniga därför, att i hälsoläran nykterhetsundervisningen
strängt begränsas till frågans rent medicinska sida
och att övriga sidor av densamma, så vitt möjligt, behandlas i samband
med samhällsläran, i första hand socialpolitiken.

Här inställer sig emellertid den särskilda svårigheten, att samhällsläran
i mer vidsträckt bemärkelse, särskilt omfattande även socialpolitiken,
icke vid seminarierna framträder som ett fast avgränsat, i bestämda konturer
utskisserat ämnesområde. De sakkunniga vilja därför i syfte att
främja lösningen av den föreliggande uppgiften i önskad riktning något
beröra denna mer omfattande fråga. Givetvis måste de sakkunniga härvidlag
nöja sig med att allenast föra fram några synpunkter såsom preliminära
bidrag till frågans lösning under hänvisning till vidare behövlig
utredning genom vederbörande myndigheters försorg. De sakkunniga hava
emellertid vid frågans övervägande sökt förskaffa sig en så vitt möjligt
allsidig överblick över de på densamma inverkande omständigheterna, bl. a.

genom utsändande under folkskolöverstyrelsens förmedling till seminarierna
av ett antal frågor, å vilka genom vederbörande rektorers försorg
avgivits upplysande svar.

De sakkunniga önska först fästa uppmärksamheten därpå, att en strävan
att åt undervisningen i samhällslära vid seminarierna förläna fasta konturer
och skäligen utmätt tidsutrymme är motiverad även av andra
vägande skäl än av önskvärdheten att rationellt inpassa nykterhetsfrågan
i läroplanen. De sakkunniga få härutinnan erinra om att frågan om
samhällslärans ställning vid seminarierna blivit på ett särskilt sätt aktuell
genom det av riksdagen nyligen fattade beslutet om upprättande av
obligatoriska fortsättningsskolor. I dessa fortsättningsskolor kommer
ämnet medborgarkunskap att bliva ett av huvudämnena. 1 avseende å
den tilltänkta omfattningen av detta ämne torde i förevarande sammanhang
särskilt böra bemärkas, att undervisningen enligt folkundervisningskommitténs
förslag företrädesvis tänkes knyta sig till de samhälleliga huvudtyperna
hem, kommun, kyrka och stat, men att folkskolöverstyrelsen,
såsom överstyrelsen i sitt utlåtande över kommitténs betänkande yttrar,
sökt låta de sociala synpunkterna på ett bestämdare sätt framträda i
ämnets kursplan, än de kommit att göra i kommitténs kursplansförslag.
Och vidare har departementschefen i sitt till den kungl. propositionen
angående upprättande av praktiska ungdomsskolor fogade yttrande, såsom
förut nämnts, betonat (sid. 187), »att den sociala synpunkten bör i det
hela något klarare framträda, än vad kommittén föreslagit».

Här inställer sig nu givetvis spörsmålet, i vilken utsträckning seininarieuudervisningen
bör taga hänsyn till de särskilda krav på lärarens
utbildning — i förevarande sammanhang i ämnet medborgarkunskap —
som bet-ingas av de nya fortsättningsskolorna. De sakkunniga få härvid
till en början särskilt erinra om att föredragande departementschefen i sitt
anförande till nyss omnämnda kungl. proposition (sid. 273) väl å ena sidan
erinrar om att, såsom det framhölls vid beslutet om senaste seminariereforrn,
seminarierna icke kunna, »om de ej skola åsidosätta sin egentliga
uppgift, övertaga jämväl utbildningen av lärare för folkskolornas överbyggnader»,
men också å andra sidan med styrka betonar, »att folkskoleseminarierna,
därest den obligatoriska fortsättningsskolan kommer till stånd,
böra vid sin undervisning så långt som möjligt taga hänsyn till det förhållandet,
att de från seminarierna utgående lärarna i stor utsträckning
komma att tjänstgöra även som lärare i fortsättningsskola». Det synes de
sakkunniga uppenbart, att seminarieundervisningen i första hand därvid
bör, så långt möjligt är, söka inrikta sig på att meddela en säker grundläggande
utbildning i de för samtliga fortsättningsskolor gemensamma, mer
12

allmänbildande ämnena, under det att utbildningen i det för de yrkesbestämda
fortsättningsskolorna karakteristiska, med hänsyn till innehållet
varierande ämnet arbetskunskap, i den mån detsamma helt eller delvis
kommer att anförtros åt folkskollärare, må företrädesvis ombesörjas genom
särskilt anordnade fortbildningskurser. Kungl. Maj:ts föi-slag och riksdagens
beslut med avseende å sådana fortbildningskurser synas också i stort
sett utgå från denna förutsättning, i det att de fortbildningskurser, till
vilka statsmedel av 1918 års riksdag beviljats, avse utbildning just i ämnet
arbetskunskap.

Vad nu vidkommer ämnet medborgarkunskap, betonar folkundervisningskommittén,
att särskilt de äldre lärarna torde hava otillräcklig
förutbildning för undervisning i detsamma, och såväl folkundervisningskommittén
som folkskolöverstyrelsen framhåller som önskvärt, att detta
ämne på ett eller annat sätt måtte införlivas med fortbildningskursernas
program. De sakkunniga anse sig också i detta sammanhang böra för utskicka,
att de sakkunniga i viss mån sökt tillmötesgå detta önskemål genom
planläggningen av den i det följande föreslagna sociala lärarkursen i alkohollära.
Å andra sidan torde vara uppenbart — och detta är härvidlag det
avgörande — att en obligatorisk, av staten anordnad fortbildning i medborgarkunskap
som kompetensvillkor för undervisning i fortsättningsskola icke
kan eller bör ifrågasättas, då en sådan anordning skulle för såväl staten
som lärarkåren bliva synnerligen betungande. Folkskolöverstyrelsen anser
sig också kunna förutsätta som det regelmässiga, att folkskolläraren genom
egna fortsatta studier bör kunna göra sig i tillfredsställande grad förtrogen
med detta ämne med hänsyn till fortsättningsskolans krav, och även föredragande
departementschefen anser (berörda kungl. proposition sid. 270),
att »för undervisning i detta ämne torde folkskolläraren i regel på grundval
av redan erhållen utbildning på egen hand genom studium av
lämplig litteratur och genom praktisk erfarenhet från de kommunala förhållandena
och andra sidor av samhällslivet kunna skaffa sig de nödiga
förutsättningarna». Klart torde dock vara, att en synnerligen viktig förutsättning
för att folkskollärarna genom självstudier skola kunna i tillfredsställande
grad utbilda sig för berörda läraruppgift är den, att seminarieundervisningen
för framtiden skall vara i stånd att i ämnet giva en omsorgsfullt
planlagd grundläggande orientering.

De sakkunniga hava sökt förskaffa sig eu överblick över den för närvarande
meddelade undervisningen i samhällslära vid seminarierna och
därvid funnit, att densamma synnerligen ojämnt tillgodoser ämnets olika
delar. T stort sett torde man kunna säga, att ämnet med särskild hänsyn

till dess uppgifter vid tortsättningsskolorna lämpligen bör i seminarieundervisningen
innefatta tre huvudpartier: eu orientering i den ekonomiska
samhällsutvecklingen och samhällsbyggnaden, vidare eu överblick av
vissa viktigare sociala frågor och socialpolitiken samt stats- och kommunalkunskap
i vedertagen bemärkelse. Av dessa partier är utan all fråga det
nationalekonomiska det vid seminarierna bäst tillgodosedda i och med ekonomilärans
tryggade ställning som självständigt ämne. Vida sämre äro de
båda andra huvudpartierna tillgodosedda. Undervisning i stats- ocli kommunalkunskap
skall enligt kursplanen meddelas i anslutning till historieundervisningen.
Eldigt inhämtade uppgifter meddelas emellertid denna
undervisning vid olika seminarier i mycket olika utsträckning, från 4 å 5
till 18 å 20 lektionstimmar. Likartat är förhållandet med de sociala frågorna
och socialpolitiken. Enligt kursplanen skall detta kapitel i dess huvudsakliga
delar — närmare angivna: arbetarfrågan, befolkningsspörsmålen, enskilda
och offentliga åtgärder till förbättrande av de sociala förhållandena —
behandlas i samband med ekonomiläran, men även här kan — och detta
är i förevarande sammanhang av särskilt intresse — vid skilda seminarier
konstateras mycket stor ojämnhet, i det att det för kapitlet i fråga använda
timantalet enligt meddelade uppgifter varierar från 4 upp till 15 å 20.
Uppenbarligen sammanhänger detta förhållande i viss mån därmed, att
ämnets karaktär och innehåll i det hela vid skilda seminarier betydligt
variera och ännu icke vunnit behörig normativ stadga, något som ytterligare
belyses dels därav, att de använda läroböckerna förete stora inbördes
skiljaktigheter med avseende å innehållet, dels även därav, att de lärare,
som undervisa i fjärde klassen, dit ämnets tyngdpunkt är förlagd, hava
inbördes mycket olikartad studieläggning, i det somliga äro företrädesvis
utbildade i humanistiska ämnen, särskilt i historia, andra åter i matematiskt-naturvetenskapliga
ämnen.

En strävan att åt samhällsläran i hela dess ovan angivna omfattning
vid seminarierna bereda ett med hänsyn till ämnets särskilda betydelse
tillräckligt utrymme är uppenbarligen förenad med mycket stora svårigheter,
beroende i främsta rummet på den redan förefintliga överlastningen
av dessa läroanstalters arbetsprogram. Om emellertid de sakkunniga ändock
våga giva några antydningar rörande en enligt deras mening framkomlig
väg, vilja de sakkunniga, såsom förut antytts, med eftertryck betona,
att frågan i denna del givetvis måste ses i det större sammanhang,
som betingas av de olika ämnenas beroende av varandra i fråga om såväl
timtal som kursomfattning, och därför icke medgiver en definitiv lösning
i den mera isolerade ställning, i vilken den här framträder.

De sakkunniga utgå ifrån, att samhällsläran på ett eller annat sätt

måste inpassas i det åt ämnena historia och ekonomilära i fjärde klassen
enligt normaltimplanen anslagna timtalet. Givetvis hade frågans lösning
underlättats, därest ytterligare någon tid i denna klass kunnat från annat
ämne lösgöras och för ändamålet disponeras. Men de sakkunniga tilltro
sig icke att kunna giva någon som helst positiv anvisning för frågans lösning
efter denna linje, då dels ytterligare ökning av timtalet i denna
hårt ansträngda klass näppeligen kan ifrågasättas, dels även de sakkunniga
icke tilltro sig att bedöma, huruvida minskning i timantalet för något annat
ämne kan företagas.

Är det då över huvud tänkbart att inpassa samhällsläran under nyss
angivna förutsättning? Vad först vidkommer stats- och kommunalkunskapen,
bör detta område hava åtminstone rätt att göra anspråk på behörigt
utrymme inom den åt historien anslagna tiden, ehuruväl de sakkunniga
ingalunda förbise, att ämnet över huvud är, såsom i den pedagogiska diskussionen
framhållits, något knappt tillgodosett i avseende å timtal. Vad
åter vidkommer behandlingen av de sociala frågorna, under vilka då de
sakkunniga inbegripa även nykterhetsfrågan, synas svårigheterna icke vara
alldeles oöverkomliga vid det förhållandet, att, såsom ovan nämnts, redan
nu vid ett och annat seminarium åt detta kapitel kunnat disponeras ända
upp till 20 timmar av den åt ekonomiläran anslagna tiden. Men givet är,
att för en lycklig lösning av frågan i det hela ovillkorligen kräves, att
ekonomilärans rent nationalekonomiska del måste vidkännas ytterligare en
viss reduktion med hänsyn till disponibel tid.

På av folkskolöverstyrelsen framställd förfrågan, huruvida en sådan
ytterligare reduktion för det angivna ändamålet kunde ifrågasättas, hava
seminariernas rektorer efter samrådande med vederbörande lärare avgivit
mycket divergerande svar. Vissa rektorer anse en sådan reduktion möjlig
och giva anvisning på olika delar av ämnesområdet såsom till en viss grad
överflödiga. Andra åter yttra sig mer eller mindre bestämt i avstyrkande
riktning. Särskilt avseende förtjänar härvid ett yttrande av rektor H.
Dahlgren, förutvarande ordförande i folkundervisningskommittén. »De sociala
frågorna» — så uttalar han sig bl. a. — »som för övrigt allt mer
trängt sig fram i historieundervisningen, så att denna delvis starkt bestämmes
av den sociala synpunkten, böra visserligen utgöra viktiga beståndsdelar
av ekonomilärans kurs. Men det vore helt visst icke lyckligt, om
de skulle komma att undantränga det ekonomiska innehållet, som från
början utgjort detta nya läroämnes bärande tanke. En undervisning, som
avser att i någon mån motverka den allmänna bristen på ekonomisk insikt
och omtanke, torde väl icke böra anses mindre samhällsnyttig än en
ävenledes gagnelig undervisning i socialpolitik, men jag har på känn, att

don senare i eu svensk skola allt för lätt skall komma att breda ut sig
på den förras bekostnad.»

För ett ställningstagande till frågan synes det de sakkunniga vara av
en viss betydelse, att man erinrar sig de motiv, som från början föranlett
upptagandet av ämnet ekonomilära på folkskoleseminariernas undervisningsplan.
Av folkundervisningskommitténs betänkande (I. sid. 148 o. f., 595 o. f.)
framgår bl. a., att motivet härtill i främsta rummet varit att med »ett
visst mått av allmän ekonomisk bildning» göra läraren bättre rustad för
den allmänna folkskolans uppgift att ge en undervisning med rot i det
verkliga livet och med den närmast möjliga anknytning till folkets produktiva
arbete», att därvid bringa honom i nära kontakt med den befolkning,
där han verkar, och lära honom att dela dess intressen, varigenom
skolan mer komme att framstå som ett organiskt led i folkets liv och å
andra sidan folkets intresse för skolan borde starkare visa sig samt avståndet
bliva allt längre från den ödesdigra uppfattning, som i skolan ser
blott och bart ett onus. I samklang med dessa motiv framhåller kommittén
vidare med avseende å ämnets innehåll, att huvudvikten måste
»läggas på kännedomen om de konkreta ekonomiska förhållanden, som äro
av största betydelse för det svenska folkets hushållning»; ett brett utrymme
måste därför beredas åt den beskrivande ekonomien, varmed då
närmast avses beskrivningen av Sveriges näringsliv. Särskild vikt lägger
kommittén vid att — såsom ock av det detaljerade förslaget till kursplan
framgår — framställningen av det svenska jordbruket blir utförlig, och
kommittén förklarar direkt, att det varit »behovet av undervisning i
jordbrukets ekonomi vid folkskoleseminarierna, som närmast föranlett frågan
om ekonomilärans upptagande i undervisningsplanen». Dock vill kommitén
för studiet av den speciella näringsekonomien förläna behörig bakgrund
genom en allmän nationalekonomisk orientering och ger i kursplanen ett
ganska brett utrymme jämväl åt översikter över den allmänna socialekonomien,
det ekonomiska livets utveckling och den ekonomiska politiken.

Emellertid har detta ganska omfattande program för ekonomilärans
studium på grund av den allmänna ämnesträngseln i nu gällande undervisningsplan
för seminarierna endast i ganska begränsad utsträckning kunnat
förverkligas, i det att den för ämnet ursprungligen reserverade tiden
reducerats från 5 till 3 veckotimmar, därav 1 veckotimme i andra klassen
för den mer speciella kursen i affärslära, bokföring och hemmets ekonomi
samt 2 veckotimmar i fjärde klassen för den övriga kursen. Trots den
sålunda jämförelsevis avsevärda reduktionen av timantalet år dock det i
undervisningsplanen angivna kursinnehållet nog så vittomfattande och kan
i varje fall icke sägas hava reducerats ens tillnärmelsevis i motsvarande

utsträckning. Pa så sätt synes hava uppkommit cn viss oemotsvarighet
mellan tidsutrymmet och kursens kvantitativa utsträckning, som i sin mån
torde hava bidragit till ämnets förut antydda brist på normativ stadga.
Det synes de sakkunniga, som om ämnets studium skulle avgjort vinna
på att kursen på ett mer distinkt sätt begränsades till ett trängre område
och att man samtidigt därvid toge under övervägande, huruvida icke på
annat håll kunde vinnas ersättning för vad som sålunda från densamma
avskildes. Enligt de sakkunnigas uppfattning låter sig såväl det ena som
det andra åstadkommas.

De sakkunniga förutsätta härvidlag, att den mer speciella kursen i
andra klassen, såsom varande av mer omedelbar och direkt betydelse för
undervisningen i den egentliga folkskolan, kvarstar obeskuren, och fästa
sig uteslutande vid den för fjärde klassen bestämda kursen. Vad av densamma
måste bibehållas är uppenbarligen i törsta hand, vad kursplanen
benämner »en översikt av de allmänna ekonomiska lagarna» och vad därmed
har sammanhang, alltså, närmare bestämt, den teoretiska nationalekonomien.
omfattande "i första hand det allmännaste av läran om jorden,
kapitalet och arbetet, vidare en överblick av det ekonomiska livets utveckling,
företrädesvis i senare tider, samt av den ekonomiska politiken.
Denna allmänna orientering är den nödvändiga förutsättningen för det
mer speciella ekonomiska studiet och måste därför inleda studiet.
Härvid bör också enligt de sakkunnigas mening starkt ifrågasättas
att strängt begränsa den i egentlig mening nationalekonomiska kursen
till dessa områden. Vad som då skulle bestämt avskiljas, är den
speciella nåringsekonomien samt i samband därmed alla sådana mer utförliga
digressioner in på den speciella näringsekonomiens områden, vilka
icke” äro särskilt starkt motiverade som exemplifikationer på de allmänna
nationalekonomiska synpunkterna; hit skulle då också kunna räknas exempelvis
en hel del mer speciella detaljer av läran om värde och prisbildning,
om jordräntan samt av läran om bank- och penningväsendet,
vilket allt ur viss synpunkt kan hänföras till den speciella näringsekonomien.
De sakkunniga vilja härvid fästa uppmärksamheten på att ett sådant
avskiljande av den mer speciella näringsekonomien så mycket hellre
bör kunna ifrågasättas, som i alla händelser det ekonomiska studiet i dessa
delar med def begränsade timtalet måste bliva mycket fragmentariskt; i
all synnerhet gäller då detta jordbruksekonomien, om man erinrar sig den
av folkundervisningskommittén uppgjorda vittomfattande planen för denna
del av ämnesområdet.

Frågan blir då den, huruvida den blivande läraren i sin utbildning
på ett eller annat sätt kan i annat sammanhang finna ersättning för vad

lian genom den ekonomiska kursens sålunda föreslagna begränsning skulle
gå förlustig. De sakkunniga vilja härvidlag först fästa uppmärksamheten
därvid, att tredje klassens kurs i geografi enligt gällande undervisningsplan
omfattar Sveriges geografi »med särskild vikt lagd på dess näringsliv
och befolkningsförhållanden». Uppenbart är, att i detta sammanhang både
kunna och böra meddelas åtskilliga ekonomiskt-statistiska uppgifter, vilka
tjäna att orientera eleverna på den speciella näringsekonomiens område.
Från flera seminarier föreslås också, att den i seminarierna meddelade
undervisningen i speciell näringsekonomi helt förlägges till tredje klassens
geografikurs, och vid ett seminarium synes en sådan anordning redan
hava vidtagits.

Det synes emellertid de sakkunniga vara tydligt, att härigenom dock
utbildningen i speciell näringsekonomi icke skulle i full utsträckning
kunna tillgodoses, framför allt icke, om man i det väsentliga fasthåller vid
de intentioner, som från början, såsom ovan antytts, varit bestämmande för
ekonomilärans upptagande inom seminariernas ämnesområde. Till fullständigande
av denna utbildning erbjuder sig lyckligtvis för ett flertal
folkskollärare en annan möjlighet, varå de sakkunniga särskilt önska fästa
uppmärksamheten. Enligt vad gjorda utredningar hava givit vid handen,
torde för undervisningen i olika grenar av arbetskunskap inom de yrkesbestämda
fortsättningsskolor, som nu stå inför sitt förverkligande, folkskollärarnas
medverkan komma att i stor utsträckning påfordras, och i första
hand gäller detta landsbygdens jordbruksfortsättningsskolor. Enligt departementschefens
yttrande till ovan omnämnda kungl. proposition angående
upprättande av praktiska ungdomsskolor (sid. 271) skulle härvid åt
folkskolläraren i första hand kunna anförtros undervisning i de mer teoretiska
momenten av ämnet arbetskunskap, bl. a. i yrkets ekonomi. I
syfte att bereda folkskollärare möjlighet till utbildning för dessa nya uppgifter
komma, som förut antytts, för de skilda yrkesbestämda fortsättningsskolorna
avpassade olikartade fortbildningskurser att anordnas, och för sådana
kurser har redan riksdagen beviljat medel, särskilt för ett större antal
utbildningskurser i jordbruk. Det synes de sakkunniga vara uppenbart,
att vid dessa kurser just den speciella yrkes- och näringsekonomien
har sin naturliga plats och att detta skiftande ämnesområde här i nära
anslutning till ett studium av yrkets teknik bör på ett helt annat sätt
kunna komma till sin rätt än vid seminarierna.

Mot den antydan, som de sakkunniga här velat giva, kan ju med eu
viss rätt invändas, att den ersättning för den ifrågasatta minskningen i
ekonomilärans studium, som genom berörda fortbildningskurser erbjudes,
icke kan anses fullt tillfyllestgörande, då dels den härigenom i utsikt ställda

ytterligare utbildningen i näringsekonomi blir alltför speciell såsom i regeln
begränsad till ett visst yrke eller en viss grupp av yrken och dels endast
eiTdel av lärarkåren kommer i åtnjutande av denna utbildning. Häremot
vå"a dock de sakkunniga göra gällande, att nämnda fortbildningskurser
o-enom den grundligare fördjupningen på ett särskilt område dock kvalitativt
f reo-eln torcle kunna fullt ''ersätta de spridda moment av ekonomiskt strövetande
på skilda områden, som enligt de sakkunnigas mening bör kunna från
seminariernas kurs i ekonomilära avskiljas. Och de sakkunniga våga även
förutsätta, att den ekonomiska insikt, som genom dessa kurser småningom
kommer att meddelas åt allt större grupper inom lärarkåren, i förening
med den eggelse till ekonomiskt studium, som redan de nya uppgifterna
i fortsättningsskolan i och lör sig komma att framkalla, skall vara fullt
tillräcklig att i rimlig grad förverkliga folkundervisningskommitténs vackra
syfte åt? organiskt inordna folkskolorna och deras arbete i de skilda orternas
materiella arbetsliv och starkt inrikta skolans arbete på stärkande
av vårt folks ekonomiska insikt och omtanke. Och särskilt vilja de sakkunniga
i detta sammanhang rikta uppmärksamheten på den betydelsefulla
uppgift, för vilken landsbygdens folkskollärare allmänt torde komma att
o-enom berörda kurser utrustas, nämligen att göra fortsättningsskolans
läri un o-ar förtrogna med det svenska jordbruket och dess villkor; här äi
i själva verket förefintlig en väsentlig garanti för att folkundervisningskommitténs
särskilda omsorg om skolans arbete för modernäringens främjande
icke skall hava varit förgäves. .

Tagas de av de sakkunniga nu angivna omständigheterna i tillbörligt
beaktande, vill det synas, som om den ifrågasatta begränsningen av ekonomilärans
studium vid seminarierna till angivna områden borde kunna
o-enomföras, utan att några väsentliga värden för folkskolans och dess lärarkårs
del därigenom riskeras. Genom en sådan begränsning skulle också
det ekonomiska studiet kunna nära ansluta sig till studiet i samhällslära
och däri ingå som en integrerande del. Samhällslära!! vid seminarierna
skulle sålunda enligt de sakkunnigas mening lämpligen kunna omfatta tre
kvantitativt ungefär likvärdiga element: ekonomilära, innefattande en över
sikt av den teoretiska ekonomien, av det ekonomiska livets utveckling, företrädesvis
i senare tid, samt av den ekonomiska politiken, vidare socialpo
litiken, inneslutande även nykterhetsfrågan, och slutligen stats- och kommunalkunskap,
omfattande även grunddragen av den offentliga hushållnino-en.
Dessa varandra närgränsande områden borde också i studieplanen
även i det yttre sammanfogas till ett fast avgränsat helt. Denna sålunda
skisserade kurs i samhällslära skulle givetvis till sin grundbetoning på det
närmaste ansluta sig till det historiska studiet och följaktligen helst också

meddelas av läraren i historia, en anordning, vilken i fråga om ekonomiläran
så mycket hellre bör kunna ifrågasättas, som redan nu i detta ämne,
trots dess nog sa disparata sakinnehåll, vid ett flertal seminarier meddelas
undervisning av historielärare. Härigenom skulle också kunna genomföras
eu anordning, som ur mer än en synpunkt vore att rekommendera, nämligen
att timmarna för historien och ekonomiläran i fjärde klassen sloges
tillsamman, att först historien på höstterminen avslutades och därpå vårterminen
helt eller måhända med undantag av ett ringa fåtal åt historien
reserverade repetitionslektioner kunde anslås åt samhällsläran. Genom en så
anordnad koncentrationsläsning borde särskilt vinnas, att, enligt vad erfarenheten
ger vid handen, större arbetsresultat ernås, än om, såsom för
närvarande med historien och ekonomiläran är fallet, ett ämne har åt sig
reserverat endast ett par veckotimmar. Under nu angivna förutsättningar
bör samhällslärans studium vid seminarierna, vilket skulle komma att omfatta
c:a 75 lektionstimmar, bliva verkligt fruktbringande, även med hänsyn
till det särskilda kravet på utbildning för undervisningen i medborgarkunskap
inom fortsättningsskolan. Åt behandlingen av nykterhetsfrågan
från social synpunkt — de medicinska momenten förutsättas
förut vara i tredje klassen behandlade — bör utan svårighet inom denna
sålunda planlagda kurs i samhällslära kunna reserveras 6 å 8 lektionstimmar,
vilket för meddelande av en första grundläggande insikt —
och mer kan med hänsyn till ämnesträngseln icke ifrågasättas — bör
vara tillfyllest.

I anslutning till det nu sagda vilja de sakkunniga föreslå, att ovan
avgränsade ämnesområde upptages i undervisningsplanen såsom särskilt
ämne med namnet »ekonomi- och samhällslära». Häri inbegripes då även
den mer speciella ekonomikursen i andra klassen.

3. Kurser för fortsatt utbildning.

a. Lärarkurser.

I fråga om alla slag av undervisare gäller helt visst, att för dem förr
eller senare gör sig gällande ett behov av utbildning utöver den under de
egentliga studieåren förvärvade. Detta behov av fortbildning har i vårt
land också på flera olika sätt erkänts av det allmänna, och åtgärder för
dess tillgodoseende hava vidtagits i fråga om flera undervisningsområden.
I detta hänseende torde här endast behöva erinras om de fortbildningskurser,
som sedan någon tid tillbaka anordnats i åtskilliga såväl läro- som
13

Centralförbundets
sommarkurser.

övningsämnen för folkskolans lärare, samt om de årligen återkommande,
ett flertal olika ämnen omfattande sommarkurserna dels för lärare vid
allmänna och enskilda, under läroverksöverstyrelsens inseende stående läroanstalter,
dels ock för lärare vid folkskoleseminarierna.

Ett liknande behov har givetvis förelegat även beträffande nykterhetsundervisningen.
Så som förhållandena i avseende härå hittills gestaltat
sig, har fortsatt utbildning för undervisare å detta område varit i särskild
grad behövlig. På sätt de sakkunniga i det föregående mer än en gång
framhållit, har ju den utbildning, som hittills i regeln kommit blivande
undervisare i nykterhetsfrågan till del, varit behäftad med åtskilliga brister,
och för vissa kategorier har ingen som helst utbildning av denna art förekommit.
I fråga om alla dessa lärare gäller, att de för att kunna fylla
den undervisningsuppgift på ifrågavarande område, som ålegat och åligger
dem, varit hänvisade att genom fortsatta studier vidga sina kunskaper
eller eventuellt förskaffa sig sådana. Det är alltså tydligt, att i dessa fall
åtgärder för anordnande av fortsatt utbildning varit synnerligen behövliga
och nyttiga.

Det behov i nu ifrågavarande hänseende, som sålunda förelegat, har
man sökt fylla främst genom de kurser, som sedan flera år tillbaka anordnats
genom centralförbundets för nykterhetsundervisning försorg och
som bekostats huvudsakligen av särskilda, av riksdagen anslagna medel.
Den första kursen av detta slag hölls, sedan 1907 års riksdag beviljat nödigt
anslag, år 1908 och benämndes kurs i alkohologi och hälsolära för ämneslärare
vid folkskoleseminarierna och de allmänna läroverken. Av 1909 års riksdag
ökades anslaget så mycket, att under loppet av två år tre kurser kunde hållas,
en under vartdera av åren 1909 och 1910 för seminariernas, de allmänna
läroverkens, flickskolornas och folkhögskolornas lärarkårer samt gymnastiklärarna
vid rikets seminarier och allmänna läroverk samt en under år
1910 för folkskollärare. Härigenom vidgades alltså väsentligt den kategori
av lärare, för vilken kurserna voro avsedda. Genom beslut av 1910 års
riksdag lämnades tillträde till den förstnämnda kursen åt ämneslärare
och ämneslärarinnor vid alla under läroverksöverstyrelsens inseende ställda
läroanstalter. Ytterligare utvidgning i detta hänseende skedde genom 1912
års riksdags beslut, i det att tillträde till den förra av de båda kurserna
lämnades jämväl åt ämneslärarpersonalen vid småskoleseminarierna och de
högre folkskolorna. För närvarande är den ena kursen således avsedd företrädesvis
för ämneslärare och ämneslärarinnor vid folk- och småskoleseminarierna,
vid folkhögskolorna och de högre folkskolorna samt vid de under
läroverksöverstyrelsens inseende ställda läroanstalterna ävensom för gymna -

•JO

stiklärare vid folkskoleseminarierna och de allmänna läroverken, den andra
kursen åter avsedd företrädesvis för folkskollärare.

Jämväl kursernas namn har under årens lopp något växlat. Från
början och under flera år framåt benämndes de »sommarkurser i alkohologi
och hälsolära», men namnet har — närmast med anledning av 1914
års sakkunnigas därom gjorda hemställan — sedermera ändrats till »pedagogiska
kurser i alkohollära med samhällskunskap och hygien». Den sålunda
föreslagna och sedermera vidtagna ändringen i benämning motiverades
av sagda sakkunniga så, att därigenom själva avsikten med kurserna
bättre komme till synes, i det deras betydelse för lärarutbildningen därigenom
framhävdes, liksom de sakkunniga medelst tilläggande av namnet
samhällskunskap velat betona, att tyngdpunkten i behandlingen av alkoholfrågan
även där borde läggas på spörsmålets sociala sidor.

Kurserna hava olika längd. Den för läroverks- och seminarielärare
m. fl. avsedda kursen omfattar nio veckor, folkskollärarkursen åter sex.
För båda kurserna är den dagliga undervisningstiden bestämd till sex
timmar.

Undervisningsämnen äro i båda kurserna kemi, anatomi, fysiologi,
hygien och alkohollära, och undervisningen meddelas dels i form av föreläsningar,
dels såsom laborationer eller demonstrationer. Vid 1918 års
kurser har timplanen varit följande:

1. Den längre kursen.

kemi
anatomi
fysiologi
hygien

18 föreläsningar

54 laborationer,

17 demonstrationer,

17 »

57 laborationer och demonstrationer,

alkohollära 66 timmar, omfattande

a) alkoholens fysiologiska och patologiska verkningar................. 18 timmar

b) alkoholens psykiska och moraliska verkningar........................... 12 »

c) alkoholbrukets sociala skadeverkningar1....................................... 18 »

d) nykterhetsrörelsens historia.............................................................. 5 »

e) synpunkter rörande nykterhetsundervisningen i ämnet

kristendom ......................................................... 3 »

f) alkoholistvården................................................................................. 2 »

g) rusdryckslagstiftningen....................................................................... 6 »

h) nykterhetsrörelsens etiska innebörd............................................... 2 »

1 Innefattande 1) socialstatistiska undersökningar i alkoholfrågan 4 timmar, 2) alkoholfrågan ur nationalekonomisk
och statsfinansiell synpunkt 6 timmar, 3) orsakerna till alkoholens sociala skadeverkningar 6
timmar och 4) socialt reformarbete i kampen mot alkoholfaran 2 timmar.

100

Omdömen om
sommarkurserna.

		2. Den	kortare kursen.
kemi	14	föreläsningar	22 laborationer
anatomi	15		24 demonstrationer
fysiologi	15		15 »
hygien	15	»	39
alkohollära	60	timmar.

Alkoholläran omfattade i den kortare kursen samma underavdelningar
som i den längre kursen med undantag därav, att undervisningen om
rusdryckslagstiftningen var utesluten i den kortare kursen. Aven timantalet
för nämnda underavdelningar var i övrigt lika.

Kurserna hava alltjämt hållits i Stockholm, dock med den inskränkningen,
att undervisningen i anatomi och fysiologi vid den längre kursen
och i anatomi vid den kortare kursen har varit förlagd till Uppsala.

Deltagarna i den längre kursen hava i regeln varit 20 till antalet,
medan vid den kortare kursen plats varit beredd för 100 deltagare. Enligt
av Kungl. Maj:t senast meddelade bestämmelser för kurserna antagas till
den längre kursen av folkskolöverstyrelsen högst 10 bland sökande lärarinnor
företrädesvis vid folk- och småskoleseminarier, folkhögskolor och
högre folkskolor ävensom gymnastiklärare vid seminarier, varjämte läroverksöverstyrelsen
må antaga de övriga bland de sökande lärare och lärarinnor
eller gymnastiklärare från de under läroverksöverstyrelsens inseende
ställda läroanstalterna.

Den kortare kursens deltagare åter utses på sätt, som bestämmes av
folkskolöverstyrelsen, med fördelning så vitt möjligt av platserna efter
folkmängden inom landstingsområden och städer, som ej deltaga i landsting.

Statens kostnader för de båda kurserna hava ej inskränkt sig till arvoden
åt de vid kurserna anställda föreläsarna pell deras medhjälpare
samt anslag till utgifter för kursernas anordnande. Även åt deltagarna hava
statsmedel utgått i form av understöd.

Frågan om kursernas anordning har vid upprepade tillfällen varit
föremål för diskussion, och åtskilliga anmärkningar i avseende därå hava
därvid framställts samt önskemål uttalats. Så har det framhållits, att den
för kurserna anslagna tiden varit för kort för det rikhaltiga och omfattande
lärostoff, som upptagits på undervisningsplanen, varigenom trötthet
framkallats hos deltagarna. Även har påpekats, att särskilt den genomgångna
kursen i kemi varit onödigt omfattande samt att åtskilliga bland
deltagarna saknat nödiga elementära förutsättningar för att kunna förstå
och tillgodogöra sig undervisningen däri. Från vissa håll har gjorts gällande,
att de propedeutiska kurserna i kemi, anatomi och fysiologi vore
helt och hållet överflödiga. Däremot borde, har det från vissa håll fram -

101

hållits, det sociala momentet i nykterhetsfrågan hava fått mera framträda
och större uppmärksamhet hava ägnats åt samhällsläran. Härmed
sammanhänger i viss mån det yrkandet, att kurserna borde uppdelas på
två linjer, eu naturvetenskaplig och en humanistisk, så ock förslaget, att
kurserna skulle uppdelas på två år, särskilt med hänsyn till den allt för
starka anhopningen av undervisningsstoff vid de nuvarande kurserna samt
möjligheten att i nyss angivna hänseende vidga undervisningen. Slutligen
har den anmärkningen framställts, att undervisningen vid kurserna
ej nog starkt koncentrerats kring kursernas huvudsakliga område, nykterhetsfrågan.

A andra sidan hava erkännande omdömen från många håll uttalats,
och kursernas stora värde och betydelse för undervisarna har starkt betonats.
Emellertid är det mycket ofta kursernas nytta och värde ej så
mycket för den egentliga nykterhetsundervisningen, som fastmer för den
naturvetenskapliga lärarutbildningen, som därvid företrädesvis framhållits.
Måhända har denna deras betydelse i sin mån bidragit till den i stort
sett höga uppskattningen av kurserna.

Aven 1914 års sakkunniga hava givit kurserna mycket erkännande.
De anse dem hava »stor betydelse med avseende å lärarnas utbildning för
ernående av kompetens att undervisa i nykterhetsspörsmålets olika sidor».
Vidare anse de, att planläggningen av kurserna visat sig i det hela ändamålsenlig
och att desamma i allmänhet torde kunna sägas hava medfört
önskvärt resultat. De hava därför förordat kursernas fortvara, i synnerhet så
länge det blivande planmässiga arbetet i fråga om nykterhetsundervisning i
vissa skolor — främst folkskoleseminarierna — ännu ej hunnit visa sina verkningar.
Först när dessa verkningar blivit skönjbara, vore tillfälle att överväga,
i vad mån den utanför skolan meddelade undervisningen kunde och
borde inskränkas. Emellertid hava de sakkunniga föreslagit vissa ändringar
i kursernas nuvarande anordning. Dessa ändringar avse huvudsakligen
kursernas namn (jfr ovan), minskning i det dagliga timantalet samt sådan
ändring i de dittills gällande kursplanerna, att timantalet bleve förskjutet
åt den egentliga alkoholläran på bekostnad framför allt av ämnena kemi
och hygien. Genom sistnämnda förslag, som innebär en ökning av antalet
åt alkohollära ägnade timmar till 84 mot eljest förekommande 66 i den
längre och 60 i den kortare kursen, säga sig nämnda sakkunniga hava
velat bereda ytterligare rum åt nykterhetsspörsmålets sociala och ekonomiska
sidor och på så sätt även i fråga om denna art av nykterhetsundervisning
låta alkoholfrågans sociala problem träda mer i förgrunden — en
synpunkt, som de sakkunniga även genom sitt ovan omnämnda förslag till
ändrad benämning på kurserna velat låta komma till synes. Vad beträffar

102

de i det föregående angivna, i kurserna ingående propedeutiska kurserna
i kemi, anatomi och fysiologi, hava ifrågavarande sakkunniga starkt framhållit,
att det just vore den propedeutiska undervisningen i nämnda ämnen,
som skänkte den naturliga och säkra grundvalen för en rätt uppfattning
och ett verkligt tillgodogörande av den därpå följande undervisningen i
den egentliga alkoholläran. Därjämte vore de därvid inhämtade kunskaperna
med all säkerhet av synnerligen stor betydelse för deltagarnas fortsatta
lärarverksamhet vid undervisning i hälsolära.

Såsom framgår av den här lämnade redogörelsen, hava 1914 års sakkunniga
ej tänkt sig någon mera genomgripande förändring i sommarkursernas
organisation. Av stor betydelse är emellertid den starkare betoning,
nämnda sakkunniga även i detta sammanhang givit åt nykterhetsfrågans
sociala moment, och de förslag, de framställt, till åtgärder för
bättre tillgodoseende av de sociala synpunkterna vid ifrågavarande utbildningskurser.

De sakkun- För egen del anse nu förevarande sakkunniga det otvivelaktigt, att
nu omnämnda kurser varit av stor betydelse för nykterhetsundervisningen
i vårt land. A ena sidan hava kurserna, såsom förut antytts, erbjudit
den så gott som enda möjligheten för undervisare på nykterhetsområdet
att åtminstone ur vissa synpunkter vinna en mera planmässig och ordnad
utbildning för sitt värv, och å andra sidan hava kurserna i fråga om anordningen
av dylik utbildning otvivelaktigt givit en erfarenhet, som kan
med stor fördel utnyttjas, då det gäller att omlägga nykterhetsundervisningen
inom och utom skolan.

1. Sommarkursernas

fortbestånd.

Yad beträffar frågan om sommarkursernas fortbestånd, bör densamma
enligt de sakkunnigas mening ses ur två synpunkter, nämligen med hänsyn till
dels det närvarande och under den närmaste tiden väntade behovet av fortsatt
utbildning å ifrågavarande område, dels ock det framtida behovet i nämnda
hänseende. Tydligt är, att en möjligen skeende omläggning av den grundläggande
utbildningen av undervisare i nykterhetsfrågan ej kan omedelbarligen
genomföras och att några mer avsevärda resultat därav först efter
någon tids förlopp kunna väntas. Under den övergångstid, som man således
måste räkna med, kommer uppenbarligen behovet av fortbildning i
nämnda hänseende att vara ungefär lika stort som under nuvarande förhållanden
samt anstalter för dess tillgodoseende vara nödvändiga. De sakkunniga
instämma alltså med 1914 års sakkunniga däri, att kurser för
ifrågavarande ändamål böra fortfarande anordnas. Yad därefter beträffar
behovet för en mera avlägsen framtid av sådana fortbildningskurser, kan

103

det måhända synas, som om dylik fortsatt utbildning skulle bliva alldeles
överflödig, därest frågan om anordningen av den grundläggande utbildningen
på nu ifrågavarande område blir tillfredsställande löst — lösningen
ma nu vinnas på det sätt de sakkunniga föreslagit eller till äventyrs°på
någon annan väg. En sådan åsikt har också understundom uttalats. Enligt
de sakkunnigas mening är emellertid en dylik slutsats ej riktig. Även
om den nyssnämnda förutsättningen blir fylld och väl fylld, kvarstår, synes
det de sakkunniga, alltjämt ett behov av ytterligare utbildning i nu berörda
hänseende. Å ena sidan måste i fråga om nykterhetsundervisningen liksom
i fråga om andra ämnen alltid för en samvetsgrann undervisare föreligga
krav pa att få sina tidigare inhämtade kunskaper uppfriskade,
och å andra sidan medför den även på detta område alltjämt fortgående
utvecklingen ett oavvisligt behov för läraren att sättas i tillfälle att tao-a
del av denna utvecklings resultat, med ett ord att följa med.

Ett liknande behov av fördjupad utbildning på nykterhetsundervisningens
område föreligger enligt de sakkunnigas mening ytterligare för
vissa personer — exempelvis militära befattningshavare av olika slag —
vilka på grund av sin tjänsteställning hava att utöva en lärarverksamhet,
som i vissa hänseenden är jämförlig med lärares vid läroanstalter. Slutligen
böra därjämte ihågkommas föreståndarna för och lärarna vid skeppsgosseskolorna,
numera organiserade som högre folkskolor.

Redan nu angivna omständigheter synas alltså de sakkunniga starkt
tala för att kurser, ägnade att meddela dylik utbildning, fortfarande anordnas.
Emellertid torde denna fråga ej böra ses enbart ur synpunkten av
behovet av fortsatt utbildning på den rena nykterhetsundervisningens område,
den bör ses ur den större synpunkten av nykterhetsspörsmålets samband
med andra, för undervisningen betydelsefulla ämnen av allmännare
räckvidd, och man bör således se till, huruvida icke en fortsatt utbildning
i dessa senare ämnen kan gagnas genom de kurser, varom nu är fråga.

I detta senare hänseende vilja de sakkunniga fästa uppmärksamheten
vid att genom 1918 års riksdags beslut om upprättande av praktiska ungdomsskolor
för en stor kategori av lärare behovet av fortbildningskurser i
vissa ämnen har långt starkare än förut framträtt, nämligen för den organiserade
fortsättningsskolans lärare. Särskilt nämnda skolas starka krav på
undervisning i medborgarkunskap medför uppenbarligen för läraren behov
av vidgade och fördjupade kunskaper i samhällslära. Då nu, såsom de sakkunniga
i det föregående mer än en gång betonat, detta ämne synes vara
i alldeles särskild grad ägnat att giva rum för en verkligt god och fruktbringande
nykterhetsundervisning, är det tydligt, att åtgärder för tillgodoseende
av fortsatt undervisning rörande nykterhetsspörsmålet skulle

104

2. Kursernas
allmänna
läggning och
uppdelning.

kunna lända även samhällsläran till nytta. Med andra ord, enligt de sakkunnigas
mening böra de förhandenvarande behoven av fortbildning å nu
nämnda båda undervisningsområden kunna åtminstone i viss utsträckning
samtidigt tillgodoses.

Men i ännu ett annat avseende lära fortbildningskurser av nu ifrågavarande
slag kunna bliva undervisningen i fortsättningsskolan, liksom även
och ej minst undervisningen i den egentliga folkskolan, till gagn. De
sakkunniga syfta här på ämnet hälsolära, som ju enligt det nyligen
antagna förslaget skulle få plats i fortsättningsskolans undervisning. Nykterhetsspörsinålet
har ju, såsom förut framhållits, anknytningspunkter med
hälsoläran, och en fördjupad nykterhetsundervisning bör således tydligen
taga hänsyn även till de hygieniska synpunkterna och på så sätt förbinda
sig med den fortsatta utbildningen i hälsolära. Det bör här framhållas,
att, såsom av det föregående framgår, detta förhållande ju alltjämt varit
uppmärksammat vid anordnandet av centralförbundets för nykterhetsundervisning
sommarkurser, som givit en ganska väsentlig plats även åt den
hygieniska undervisningen, och betonats jämväl av 1914 års sakkunniga.
Alla nu anförda omständigheter tala för anordnandet av en — lämpligen
i form av kurser lämnad — fortsatt utbildning, som kan gagna såväl nvkterhetsundervisningen
som undervisningen i samhällslära och hälsolära.

Om de sakkunniga sålunda anse, att de här ifrågavarande kurserna
alltjämt böra ingå som ett led i lärarnas fortbildning, så är härmed ingalunda
sagt, att dessa kurser även för framtiden böra erhålla samma innehåll,
som nu föreslås. Snarare är det nödvändigt, att kursplanerna tid
efter annan underkastas en revision. Allt eftersom undervisningen vid
seminarierna hunnit omorganiseras, så att de därifrån utgående lärarna
erhållit eu god utbildning i hithörande ämnen i enlighet med de sakkunnigas
förslag, kunna kurserna erhålla ett mindre elementärt och i de föreliggande
ämnena djupare inträngande innehåll.

Vad nu kursernas läggning under den närmaste framtiden beträffar,
anse de sakkunniga sig böra fästa visst avseende vid en del av de i det föregående
omnämnda kritiska anmärkningarna mot sommarkurserna i deras nuvarande
form. Så synes det de sakkunniga först och främst, att kurserna även
enligt 1914 års sakkunnigas ovan omnämnda förslag skulle få en för starkt
betonad naturvetenskaplig läggning, medan det sociala momentet bleve för
litet tillgodosett. Ej heller torde man kunna bortse från den av åtskilliga
deltagare i de hittillsvarande kurserna framställda anmärkningen, att ett
allt för rikhaltigt kunskapsstoff hopats under den för kurserna avsedda tiden.
Hittills hav som nämnts den dagliga arbetstiden uppgått till sex timmar

105

vid vardera kursen. En så starkt belastad undervisning måste, då den
fortgår under så lång tidsrymd, som här plägat ske, verka tröttande på
åhörarna. Denna olägenhet hava 1914 års sakkunniga sökt minska genom
av dem framställt förslag att förlänga den kortare kursen till sju veckor
samt i fråga om bägge kurserna förkorta den dagliga arbetstiden till fem
timmar. En dylik förlängning är emellertid redan i och för sig en olägenhet,
särskilt emedan det för många kursdeltagare medför betydande
svårighet att för detta ändamål offra så mycken tid. För de sakkunniga
står det klart, att nu antydda olägenheter svårligen kunna undvikas,
så länge kursernas nuvarande grundanordning kvarstår, även med de modifikationer,
som ifrågasatts av 1914 års sakkunniga. Under sådana förhållanden
synes det de sakkunniga nödvändigt, att en viss omläggning av
kurserna företages.

Det måste således betraktas som ett synnerligen viktigt önskemål att
i möjligaste mån begränsa tiden för ifrågavarande kurser. Närmast till
hands torde det då ligga att ur de gamla kursernas mycket rikhaltiga lärostoff
urskilja de delar av den vid kurserna lämnade speciella undervisningen
rörande nykterhetsfrågan, som enligt de sakkunnigas mening äro
de för nykterhetsundervisningen ojämförligt viktigaste, nämligen dem som
omfatta nämnda frågas sociala moment. Dessa delar böra ytterligare vidgas
genom att ställas mot bakgrunden av den allmänna samhällskunskapen
samt alltså kompletteras med hithörande delar av densamma.

Redan det nu angivna lärostoffet torde vara så omfattande och tillika
så väl avgränsat, att det kan utgöra ett tillräckligt och lämpligt underlag
för en särskild fortbildningskurs. A andra sidan anse de sakkunniga det
vara i avseende å omfånget så avpassat, att en ganska grundlig och systematisk
behandling av detsamma bör kunna medhinnas inom den jämförelsevis
korta tid, som de sakkunniga, såsom i det föregående framhållits,
anse önskvärd i fråga om kurser av dylikt slag och som ej bör överskrida
en månad.

En utbrytning, sådan som de sakkunniga här förordat, komrne sålunda
att omfatta en viss del av de gamla kursernas undervisningsområde.
Emellertid återstår ännu ett väsentligt och till omfånget vidlyftigare parti,
nämligen den naturvetenskapliga delen. För den fortsatta lärarutbildningen
beträffande nykterhetsfrågan har denna del, såsom förut nämnts,
visserligen anknytningspunkter, men dock ej tillnärmelsevis den betydelse som
de sociala momenten. Denna uppfattning har från flera andra håll uttalats,
jämväl av kursdeltagare. Ett par belysande exempel torde böra här anföras. Så
har det framhållits, att även om kurserna i kemi, anatomi och fysiologi ej hade

a. Social kors.

106

b. Hygienisk
kurs.

så stor betydelse för nykterhetsundervisningen, de dock vore av vikt, enär
de bibringade deltagarna grundlig kunskap i kemi, anatomi och fysiologi.
Enligt ett annat uttalande hade nämnda kurser ej så stort värde för själva
alkohollärans behandling men däremot för verksamheten i övrigt inom
skolan och borde för den skull bibehållas. Uttalandena hava som synes
samma innebörd, nämligen att sommarkursernas naturvetenskapliga delar
äro mycket nyttiga för lärarfortbildningen i motsvarande ämnen men däremot
av jämförelsevis ringa betydelse för nykterhetsundervisningen. Den
mycket utförliga behandling, som hittills vid sommarkurserna ägnats åt de
naturvetenskapliga ämnena, torde alltså enligt de sakkunnigas mening ej
kunna anses nödvändig för en klar uppfattning av alkoholfrågan i och för
sig men är däremot, åtminstone till vissa delar, väl motiverad, om hälsoläran
göres till det centrala och ett kapitel om den medicinska vådan av missbruk
av njutningsmedel — alltså även kaffe- och tobaksmissbrukets skadeverkan
— inryckes däri. Hälsoläran är, anse de sakkunniga, i och för sig ett så
viktigt ämne, att den kräver en framskjuten plats, även om ingen som helst
nykterhetsundervisning skulle vara anknuten därtill. Biologilärarna, åt vilka
undervisningen i hälsolära i regeln torde komma att anförtros, måste således
hava ett stort behov av att få ökad utbildning i nämnda ämne i synnerhet
under nuvarande förhållanden, då ingen för dem avsedd universitetsundervisning
däri finnes att tillgå. Och även om i sinom tid sådan undervisning
kommer till stånd, torde det för nämnda lärare vara av vikt atthava
tillfälle till fortbildning på ifrågavarande område och därigenom förhjälpas
att hålla sina tidigare förvärvade kunskaper vid makt. Under
sådana förhållanden anse de sakkunniga det vara synnerligen behövligt,
att en särskild kurs i hälsolära anordnas. Ehuru en dylik kurs av nyss
angivna skäl ej kan anses vara av någon mera central betydelse för nykterhetsundervisningen,
hava de sakkunniga likväl ansett sig hava anledning
att framställa förslag i sådant hänseende, då ju en dylik anordning otvivelaktigt
ligger inom ramen för de sakkunnigas uppgift och de båda slagen
av kurser dock hava många inbördes anknytningspunkter.

Vad därefter beträffar omfattningen av ifrågavarande kurs i hälsolära,
hava de sakkunniga tänkt sig, att i kursundervisningen först och främst
bör ingå en ganska fyllig och allsidig framställning av själva hälsoläran.
Därjämte bör kursen omfatta fysiologi, som ju är ett hälsoläran mycket
nära liggande ämne och en naturlig utgångspunkt för rätt förstående av
hälsoläran. Även undervisningen i fysiologi torde böra meddelas till ungefär
samma omfång som hittills skett. Med denna anordning skulle förevarande
fortbildningskurs bliva väl avgränsad och kurstiden lämpligt tillmätt, nämligen
även här ungefär en månad.

107

I sommarkursernas hittills gällande undervisningsplan hava ingått ytterligare
två ämnen, anatomi och kemi. Givetvis hava båda dessa ämnen, och
i synnerhet kemin, värde för lärarfortbildningen i allmänhet. För en
nykterhetsundervisning, anordnad på sätt de sakkunniga i det föregående
förordat, hava dessa ämnen likväl ringa betydelse, varför de sakkunniga
ej ansett sig hava anledning att ingå på frågan om behövligheten av några
åtgärder för fortsatt utbildning däri. De eventuella behoven i detta hänseende
böra därför granskas i sammanhang- med frågan om fortbildning i
övriga ämnen. Vissa notiser i anatomi och kemi, som närmare höra samman
med undervisningen i fysiologi och hälsolära, torde utan svårighet
kunna i önskvärd utsträckning inryckas i dessa båda läroämnen vid nyssnämnda
hygienkurs, utan att tiden för densamma härigenom nämnvärt
förlänges.

Tydligt är, att en omläggning av anordningarna för fortbildning å
nykterhets undervisningens område, sådan som nu föreslagits, kommer att
medföra, att den ofta omhandlade frågan om lämpligheten av att bibehålla
en för vissa lärarkategorier avsedd längre kurs samt en för andra
grupper avsedd kortare kommer i ett helt och hållet nytt läge. För en
sådan anordning finnes enligt de sakkunnigas mening under nyss angivna
förutsättning ej längre något skäl.

De sakkunniga föreslå alltså, att fortbildningskurser må anordnas dels
i samhällslära med nykterhetskunskap, dels i fysiologi och hälsolära. De
förstnämnda kurserna kunna lämpligen benämnas sociala kurser, de sistnämnda
hygieniska.

Vad därefter beträffar frågan, hur ofta dylika kurser böra anordnas,
synes det de sakkunniga tydligt, att, på grund av samhällslärans stora
betydelse såväl för nykterhetsundervisningen som i och för sig, behovet av
fortbildning i nämnda ämne måste framstå i särskild grad. Ännu starkare
ter sig detta behov, om nykterhetsundervisningen i skolorna blir omlagd
i överensstämmelse med de sakkunnigas i det föregående framlagda förslag.
Får nämligen det sociala momentet den övervägande vikt för sagda undervisning,
som de sakkunniga avsett, kommer givetvis skolundervisningen i
nykterhetsfrågan att ställas in i ett helt annat sammanhang än hittills och
kommer även att i stor omfattning läggas i händerna på andra lärare än nu.
Då således av dessa lärare kommer att krävas en undervisning, för vilken de
förut i allmänhet fått ringa eller ingen utbildning, blir det tydligen nödvändigt
att sörja för att denna brist blir i möjligaste mån avhjälpt och
att nödig undervisning i samhällslära för dem anordnas. Den sociala
kursen bör alltså hållas väsentligt oftare än den hygieniska, och de

3. Kursernas
anordning
och talrikhet.

108

4. Deltagare.

sakkunniga anse dessa kurser kunna försöksvis så anordnas, att under en
tidsrymd av tre år den sociala kursen hålles två gånger och den hygieniska
en gång. Skulle till äventyrs den framtida erfarenheten komma att
visa, att behovet av kurser av ena eller andra slaget är större, än de
sakkunniga ansett sig kunna här förutsätta, får givetvis frågan upptagas
på nytt och de åtgärder för tillgodoseendet av detta behov vidtagas, som
en förnyad omprövning visar vara nödiga.

Nu omnämnda båda slag av kurser äro givetvis i främsta rummet
avsedda för dem, som hava att i skolor av olika slag svara för nykterhetsundervisningen,
d. v. s. huvudsakligen för lärare vid de under läroverks-
och folkskolöverstyrelsernas inseende stående läroanstalterna. Emellertid
bör enligt de sakkunnigas mening tillträde till dessa kurser efter
särskild omprövning lämnas även åt vissa andra, i det föregående omnämnda
personer, vilka på grund av sin tjänsteställning hava att utöva en verksamhet,
som i vissa hänseenden kan jämföras med lärares.

Av det nu sagda framgår, att de sakkunniga tänkt sig kurserna gemensamma
för alla, till deltagande i kurserna eljest berättigade personer, oavsett
den olikhet i förutbildning, som kan föreligga. I fråga om de sociala kurserna
torde i detta hänseende ingen ovisshet behöva förefinnas. Vad åter
den hygieniska kursen beträffar, kan måhända någon tvekan uppstå rörande
lämpligheten att sammanföra läroverks- och seminarielärare samt folkskollärare.
Visserligen är numera även folkskollärarnas biologiska utbildning
i regeln mycket god, men givetvis är den väsentligt mindre omfattande
än den, som förvärvas genom avläggande av examen vid universitet och
annan högre lärarutbildningsanstalt. Däremot torde i avseende å ämnet
hygien skillnaden i förutbildning i allmänhet vara mindre avsevärd, i synnerhet
så länge den akademiska lärarutbildningen i nämnda ämne ej är ordnad
på ett tillfredsställande sätt. Tills vidare torde alltså de hygieniska delarna
av ifrågavarande kurs kunna göras gemensamma för alla deltagare, medan
det däremot beträffande ämnet fysiologi bör stadgas, att de deltagare, som
hava vederbörligen styrkt utbildning i detta ämne, må kunna befrias från motsvarande
delar av kursen. Att för dessa deltagare anordna särskild undervisning
i fysiologi är enligt de sakkunnigas mening obehövligt. Det bör
för övrigt påpekas, att en dylik befrielse endast är till gagn för övriga
kursdeltagare, i det att dessas antal därigenom minskas just i det ämne,
där behovet av individuell handledning gör sig mest gällande. Möjligt är
ju, att när i en framtid den hygieniska lärarutbildningen vid universitet
och andra högre utbildningsanstalter blivit väl ordnad, även den hygieniska
delen av ifrågavarande lärarkurs blir relativt överflödig för biologilärarna.

101)

Dock torde, såsom förut framhållits, kursen alltjämt komma att även för
dessa lärare vara nyttig och behövlig såsom repetitorium och för att sätta
dem i tillfälle att följa utvecklingen på området.

Vad beträffar antalet deltagare, torde de båda slagen av kurser ej
kunna likställas. I fråga om de sociala kurserna torde någon starkare
begränsning i detta hänseende ej vara erforderlig, då ju undervisningen
vid dessa kurser bör bedrivas uteslutande i form av föreläsningar. Vid
de hygieniska kurserna åter måste undervisningen i ej ringa utsträckning
bestå i laborationer och demonstrationer, vilka kräva ett visst mått av
individuell handledning och således ej tillåta ett allt för stort antal deltagare.
Vid bestämmandet av detta antal bör enligt de sakkunnigas
mening hänsyn tagas även till betydelsen därav, att lärarna vid kurserna
hava möjlighet att åtminstone i någon mån komma i personlig beröring
med sina elever och därigenom något lära känna dem och deras särskilda
behov.

Hittills hava ju, såsom förut omnämnts, sommarkurserna varit förlagda
uteslutande till Stockholm, en anordning, för vilken flera omständigheter
tala. Så torde det i allmänhet vara lättare att där erhålla lämpliga lärare
för kurserna, och vidare bör man ej alldeles förbise den dragningskraft,
som, enligt vad erfarenheten visar, huvudstaden alltid utövar och som ej
saknar sin betydelse för möjligheten att göra ett gott urval bland aspiranterna
till kurserna. Emellertid vore det enligt de sakkunnigas mening
önskvärt, att den sociala kursen understundom förlädes också till lämpliga
platser i landsorten, särskilt emedan därigenom för många intresserade
möjligheterna till deltagande i kursen skulle väsentligt ökas. Givetvis bör
man av nu antydda skäl vid val av förläggningsort söka tillgodose olika
delar av landet. Vad åter den hygieniska kursen beträffar, torde mycket
tala för att densamma i regeln anordnas i Stockholm. För att den hygieniska
kursundervisningen skall kunna lämna bästa möjliga resultat, är det
nämligen synnerligen önskvärt, att, såsom hittills skett vid sommarkurserna,
den teoretiska undervisningen belyses genom demonstration av goda
lokala hygieniska inrättningar av olika slag samt annan hygienisk åskådningsmateriel.
Givetvis är tillgången härpå i allmänhet ojämförligt större
i en storstad än annorstädes. Med hänsyn härtill torde den hygieniska
kursen knappast kunna med fördel anordnas annat än i Stockholm samt
möjligen en eller annan av de övriga större städerna. I

I fråga om den tid på året, då kurserna böra anordnas, vilja de

5. Antal deltagare.

6. Förläggningsort.

. Tid på året.

sakkunniga anföra följande. Hittills hava sommarkurserna — såsom namnet
angiver — ägt rum under sommarmånaderna juni, juli och augusti. För
bibehållandet av denna tid tala många skäl, främst den omständigheten, att
såväl lärare som deltagare då i regeln äro lediga från sitt vanliga arbete.
De sakkunniga vilja emellertid här erinra om en deltagar kategori, för vilken
den hittills brukliga tiden ofta visat sig vara olämplig, nämligen folkhögskollärarna.
Upprepade gånger har från detta håll anmärkts, att de vid
de allra flesta folkhögskolor anordnade sommarkurserna vanligen till tiden
sammanfalla med nvkterhetsundervisningskurserna och således hindra lärarna
vid sagda skolor att deltaga i sistnämnda kurser. Detta förhållande
synes vara att så mycket mer beklaga, som folkhögskolorna, såsom de sakkunniga
i det föregående framhållit, väl lämpa sig för spridande av en
god nykterhetsundervisning och det därför är av vikt, att dessa läroanstalters
lärare erhålla en grundlig utbildning på ifrågavarande område.
Då det emellertid knappast torde vara möjligt att av hänsyn till en låt
vara betydelsefull, men likväl jämförelsevis fåtalig deltagargrupp förlägga
kurserna till en för denna grupp mer passande tid, måste de sakkunniga
inskränka sig till att framhålla önskvärdheten av att vad som är möjligt
göres för att för folkhögskollärarna underlätta deltagandet i nämnda kurser.

8. Närmare De sakkunniga hava härefter att något yttra sig om den närmare

anordning. anor

a. Den sociala [ fråga om den sociala lärarkursens innehåll och läggning få de sak kurseu

linniga hänvisa till ett utarbetat förslag till föreläsningsplan för densamma
(Bil. 3), ett förslag, som naturligtvis icke avser att tjäna som ett
i alla detaljer bindande direktiv utan allenast att illustrera kursens allmänna
karaktär och i övrigt att tjäna till en viss ledning vid den detaljerade
utformningen av densamma. Såsom redan det föreslagna namnet
angiver, avser kursen företrädesvis att belysa alkoholproblemet som samhällsproblem.
Emellertid har det ansetts behövligt att inledningsvis belysa
även alkoholens individuella medicinska och psykologiska skadeverkningar,
därvid dock endast medtagits så mycket, som är nödvändigt för en allmän
orientering inom dessa områden, särskilt för klarläggande av de personligtindividuella
förutsättningarna för de viktigare sidorna av nykterhetsfrågan
som samhällsproblem. Under behandlingen av alkoholens psykologiska
verkningar böra givetvis — såsom planen angiver — inordnas även vissa
etiska synpunkter och utredningar; andra etiska moment, särskilt av socialetisk
innebörd, torde bäst komma till sin rätt i naturligt samband med
den etiska betraktelsen berörande detaljer i klarläggandet av alkoholpro -

blemet från social synpunkt; sålunda böra lämpligen etiska synpunkter
flerstädes beröras vid utredningen av alkoholens sociala skadeverkningar, och
den viktiga frågan om det personliga föredömets betydelse för nykterhetens
främjande belyses naturligast i samband med en skildring av det organiserade
nykterhetsarbetet. °

Den nu ifrågavarande kursen avser ju som huvudföremål en utredning
av alkoholproblemet från social synpunkt. I densamma har emellertid, som
av töreläsningsplanen framgår, inrymts även åtskilligt, som avser en orientering
jämväl, över vissa mera centrala områden av den moderna samhällslaran.
Givetvis hava de sakkunniga varit angelägna att ytterst inrikta de
skilda momenten på belysning av alkoholproblemet såsom huvudföremålet
för den meddelade undervisningen. Men det är uppenbart, att kursen med
dess i töreläsningsplanen angivna läggning likväl i viss mån erhåller karaktaren
av en social kurs i mera vidsträckt bemärkelse. Såsom de sakkunniga
förut framhållit, bör detta emellertid anses endast kunna vara till
fordel, lvursen blir härigenom särskilt ägnad att vidga och fördi upa den
sociala insikten hos kursdeltagarna, ett syfte så mycket mer behjärtansvärt
som a ena sidan samhällslära!! som läroämne inom olika skolformer får
och — efter de sakkunniga bestämda övertygelse — måste få en allt större
betydelse och å andra sidan hittills litet eller intet är åtgjort för lärarnas
förutbildning på detta allt mer uppmärksammade undervisningsområde

Till denna mera allmänna motivering av förslaget till föreläsninasplan
för den sociala lärarkursen i nykterhetsfrågan anse sig de sakkunnig höra
tillägga några ord om detaljerna i denna föreläsningsplan och om den
föreslagna omfattningen av kursens olika delar. Särskilt anse de sakkunniga
härvid behövligt att ingå på en något utförligare motivering av den
del av kurser! som på en föreslagen tid av ungefär 12 föreläsningstimmar
skulle avhandla alkoholens medicinska och psykologiska verkningar De sakkunniga
vilja här erinra om att motsvarande framställning vid centralförbundets
för nykterhetsundervisning nuvarande pedagogiska kurser i alkohollära
erhållit ett väsentligt större utrymme; alkoholens fysiologiska och
patologiska verkningar avhandlas på 18 och dess psykiska och moraliska
följder pa 12 föreläsningstimmar. De sakkunnigas förslag på denna punkt
betecknar alltså en väsentlig reduktion, och detta även om den framställning
av alkoholens medicinska verkningar medräknas, som skulle komma
att inrymmas — under avdelningen: missbruk av njutningsmedel — i den
lärark urs i hygien, som de sakkunniga föreslå. De sakkunniga anse siemellertid
äga tillräckligt bärande skäl för den sålunda föreslao-na reduktionen.
De sakkunniga kunna ånyo hänvisa till att de ansett huvudvikten
vid skolundervisningen i nykterhetsfrågan böra falla på denna frågas sam -

112

hällelio-a sidor och att sålunda lärarutbildningen för denna undervisning vid
universitet och seminarier på naturligt sätt hänvisas till att bliva väsentligen
humanistiskt inriktad. Vid denna lärarutbildning måste således den
medicinska framställningen av nykter hetsfrågan inskränka sig till en översikt
av sådan art, att lärare utan särskild naturvetenskaplig förutbildning
kunna tillgodogöra sig densamma.

Enahanda synpunkter böra och kunna enligt de sakkunnigas förmenande
anläggas på den lärarkurs, som nu avhandlas; denna kurs är ju avsedd att
lämna en med ovannämnda lärarutbildning sidoordnad fortbildning. Aven
från denna kurs böra alltså vissa detaljerade medicinska utläggningar, särskilt
i fråga om speciella organsjukdomar och deras uppkomstbetingelser,
uteslutas. Det är närmast genom dylik uteslutning, som den omtalade
reduktionen i timantalet kunnat åstadkommas och därmed även den förut
berörda möjligheten kunnat erhållas att frigöra denna lärarkurs i nykterhetskunskap
från den förberedande utbildning i åtskilliga naturvetenskapliga
ämnen, vilken ingår såsom ett även till tidsutsträckningen särdeles
framskjutet led i de nuvarande pedagogiska kurserna i alkohollära,.

Det framgår emellertid av det redan sagda, att de sakkunniga icke
anse de företagna begränsningarna utgöra något hinder för att den medicinska
framställningen, så som de sakkunniga föreslå densamma infogad i
den ifrågavarande lärarutbildningen, kommer att motsvara sitt ändamål att
utföra en allmän orientering, särskilt för klarläggande av de personligtindividuella
förutsättningarna för alkoholens sociala skadeverkningar. Och
då de sakkunniga vid sin utredning om förevarande fortbildningskurs för
lärare — i motsats till vid framställningen av lärarutbildningen vid universitet
och seminarier — ansett sig böra utforma ett utförligt förslag
till undervisningsplan, finna de sakkunniga det just här angeläget att nåo-ot
närmare belysa, vad den tilltänkta medicinska serien av omkring 12
föreläsningar enligt deras förmenande skulle kunna innefatta utan att gå
utöver det, som lämpligen kan delgivas personer i lärarställning utan större
naturvetenskapliga förkunskaper.

De sakkunniga anknyta denna mera ingående belysning naturligen till
anvisningarna i förslaget till undervisningsplan. De sakkunniga anse. så
lunda, att denna föreläsningsserie skall kunna inledas med en kort orientering
över de allmänna dragen av de narkotiska ämnenas förhållande till
organismen och inflytande på livsverksamheten för att därifrån gå över
tilf en likaledes mera allmän skildring av alkoholen som ett av de narkotiska
ämnena. Vid denna skildring kan lämpligen fogas en utläggning av de
olika såväl inre som yttre omständigheter, vilka äga betydelse för alkoholverkans
styrka i olika fall. Vidare bör i föreläsningsserien ingå en be -

113

skrivning på olika alkoholhaltiga dryckers beståndsdelar i jämförelse med
olika närings- och njutningsmedels sammansättning samt en redogörelse
för de olika ämnenas näringsvärde för prisenhet och för minskningen i
näringsvärde vid råmaterialets omvandling till alkohol. Därjämte bör i
serien inrymmas en framställning av det kroniska alkoholmissbrukets följder,
och de sakkunniga anse denna framställning möjlig att lämna,
utan att därvid de enskilda organens sjukliga omändringar behöva var
för sig analyseras. De sakkunniga finna det nämligen för den avsedda
lärarutbildningen tillfyllest, att undervisningen på denna punkt väsentligen
uppehåller sig vid det, som här i främsta rummet äger social betydelse
och dessutom kan tillägnas utan särskilda medicinska förutsättningar, nämngen
resultaten av de numera ganska mångsidiga statistiska undersökningarna
angående alkoholmissbrukets samband med dödlighet, sjuklighet
och olycksfall. Och de sakkunniga anse därjämte, att undervisningen i
anslutning till denna redogörelse i övrigt kan begränsa sig till en någorlunda
fyllig skildring av hurusom själva den egentliga alkoholverkan på
ett ofta mycket svårutredbart sätt kombinerar sig med andra sjukdomsalstrande
orsaker. Endast i fråga om det kroniska, liksom naturligtvis
även det akuta alkoholmissbrukets inverkan på själs verksamheten bör en
detaljanalys företagas och göras ingående, och detta på grund av den stora
betydelse, som denna speciella alkoholinverkan äger för förståelsen av alkoholens
sociala skadeverkningar. Just på detta område finnas emellertid
enligt de sakkunnigas mening goda möjligheter att meddela en detaljskildring
utan naturvetenskapliga förkunskaper. Den orientering, som avses
med denna föreläsningsserie, bör sålunda på angivet vis kunna anpassas
för ifrågarande lärare och likväl vara möjlig att lämna i tillfyllestgörande
omfattning.

Med avseende å de sociala kapitlen i förevarande kurs tarvas vid
sidan av den meddelade planen knappast någon utförligare kommentar. I
enlighet med dispositionens grundtanke, vilken innebär, att själva alkoholmissbruket
med hänsyn till dess olikartade skadeverkningar först göres till
föremål för en allsidig och ingående analys, följer efter behandlingen av
de fysiologiska och psykologiska skadeverkningarna först en skildring av
de sociala skadeverkningarna, för vilken de sakkunniga tänkt sig böra företrädesvis
ligga till grund de moderna socialstatistiska undersökningar,
som företagits i utlandet, senast i Norge, samt naturligtvis i första hand
de djupgående utredningar, vilka i Sverige äro anförtrodda åt socialstyrelsen
och kontrollstyrelsen och ännu icke äro slutförda. Denna avdelning
bör inledas med en orienterande framställning av undersökningarnas teknik
i syfte att särskilt klargöra svårigheten att med de statistiska siffrornas
15

114

tillhjälp utreda det inre orsakssammanhanget mellan de olikartade, i varandra
ingripande sociala faktorerna. Till denna avdelning bör så nära
sluta sig en mer kortfattad framställning av alkoholens nationalekonomiska
verkningar, avseende att klargöra sambandet mellan alkoholmissbruket och
det nationella välståndet med därav härflytande återverkningar på statens
ekonomiska och politiska styrka inåt och utåt.

Härefter följer så en andra huvudavdelning, avhandlande »alkoholproblemet
i dess samhälleliga infattning». Denna avdelning, som inledes med
en kortfattad historisk framställning av alkoholmissbrukets utbredning i
äldre tider och dess närmaste förutsättningar i bristande insikt om dess
ödesdigra verkningar, avser — såsom rubriken antyder — att allsidigt belysa
alkoholproblemet i dess intima växelverkan med andra sociala företeelser
och problem i nutiden, företrädesvis dem, som knyta sig till storindustrialismens
och storstadens fortgående tillväxande. Framställningen
bör här alltså i viss mån vidgas ut till en bredare skildring av nutidens
allmänna socialpolitiska situation i särskilt syfte att klargöra, hurusom
alkoholmissbruket icke kan verksamt bekämpas, därest icke vid dessa strävanden
behörig hänsyn tages till denna situation, dess förutsättningar och
dess särskilda krav. Genom sin läggning kommer denna avdelning tillika
att vid sidan av sitt speciella syfte giva en orientering över några mer
centrala områden av den moderna samhällsläran.

I den tredje och sista huvudavdelningen bör så meddelas en framställning
av »kampen mot alkoholfaran» och de huvudlinjer, efter vilka
densamma i närvarande tid utkämpas. Med direkt anknytning till den i
föregående avdelning givna skildringen av alkoholproblemets sociala miljö
skulle så först följa en skildring av de teoretiska utgångspunkterna för och
de praktiskt tillämpade eller tillämpliga metoderna vid det allmänna arbetet
för höjande av det sociala välståndet och den sociala trevnaden. Denna framställning,
som fullföljer den förut påbörjade mer vidgade orienteringen i
modern samhällslära, innesluter även en redogörelse för strävanden till
höjande av det andliga livsläget med hänsyn till dessa strävandens alldeles
särskilda betydelse för alkoholmissbrukets bekämpande. Härefter återgår
så utredningen till kursens närmaste föremål: alkoholpi’oblemet, och skildrar
det direkta arbetet för alkoholmissbrukets bekämpande. I en framställning
av »arbetet för personlig nykterhet» ges naturligt utrymme för
en historisk överblick av nykterhetsföreningarnas insats i olika tider och
en erinran om den strängt social-etiska betraktelse, som uppbär deras i
regeln absolutistiska ståndpunkt. Härefter skulle komma en framställning
av nykterhetslagstiftningen och nykterhetspolitiken, kronologiskt
följande dess skilda faser och med sidoblickar på analoga, mer eller

115

mindre impulsgivande företeelser i främmande länder. Kapitlet avslutas
sä med en kort skildring av alkoholistvården och dess organisation såsom
samhällets yttersta reservmedel i de fall, där de preventiva åtgärderna
slagit slint.

Vad härefter beträffar deri närmare anordningen av den hygieniska
kursen, kunna de sakkunniga inskränka sig till att i korthet hänvisa till
den redan nu pågående undervisningen i fysiologi och hälsolära vid de
ifrågavarande pedagogiska lärarkurserna. De sakkunniga hava, som förut
nämnts, icke ansett sig böra ändra omfattningen av denna undervisning,
och ej heller synes någon ändring vara av nöden i fråga om innehållet i
densamma. Vad härvid närmast gäller hälsoläran, så anse de sakkunniga
det lämpligt att i detalj hänvisa till den nuvarande planen för denna
undervisning, och de sakkunniga foga därför med tillstånd av kursledaren
i detta ämne, professor Wirgin, som Bil. 10 till detta betänkande de av
honom utarbetade grundlinjerna till dessa föreläsningar under 1918 års
kurs. Dessa grundlinjer äro visserligen beträffande en del enskildheter
föremål för ytterligare utformning av professor Wirgin. Men redan i sin
nuvarande gestaltning belysa de, hur denna undervisning till sin allmänna
läggning väl anknyter sig till det uppgjorda förslaget till läroplan vid
den tilltänkta akademiska kursen i hygien för blivande biologilärare och
sålunda härigenom är särskilt ägnad att tjäna den avsedda fortbildningen.
Att en del utvidgningar av läroämnet företagits och detsamma kommit
att omfatta bl. a. även en skildring av gällande författningar angående
hälsovården samt skolhygienen, synes de sakkunniga vara väl på sin plats
och ytterligare understryka kursens fortbildningskaraktär.

Av åtskilliga deltagare i de nuvarande sommarkurserna har framhållits
betydelsen för deltagarna att äga tillgång till litteratur på de undervisningsområden
kurserna beröra. I samband därmed har det önskemålet
framställts, att grundlinjer till de kommande kursföreläsningarna ävensom
anvisningar på lämplig litteratur måtte i god tid före kursernas början
tillställas deltagarna, som därigenom skulle få möjlighet till någon förberedelse
på egen hand samt sedermera även till repetition av det under
kursen genomgångna. Detta önskemål är enligt de sakkunnigas mening
väl berättigat. Dylika förberedande studier kunna utan tvivel underlätta
tillägnandet av undervisningen vid kurserna och på sådant sätt bidraga
till att denna undervisning kan läggas på ett något högre plan än eljest,
samt att kursernas omfattning kan något begränsas. Emellertid bör det
framhållas, att den litteratur, som kursdeltagarna sålunda skola på förhand

b Den hygieniska
kursen

9. Litteratur.

116

10. Metodiska
föreläsningar.

11. Kontroll.

genomgå, måste vara avpassad efter deras förutsättningar och allmänna
ståndpunkt, då ju faran för missuppfattning av det lästa måste vara väsentligt
större, när sakkunnig handledning saknas. Till deltagarna torde
alltså böra utsändas — jämte grundlinjer för kurserna — en P. M. innehållande
dels upplysningar angående lämplig käll-litteratur, dels ock anvisningar
på sådana partier i densamma, som ägna sig för genomgång
eller repetition.

I samband med sommarkurserna hava under senare år hållits några
metodiska föreläsningar i vissa för nykterhetsundervisningen betydelsefulla
skolämnen. Denna åtgärd, som motsvarar ett av deltagare i tidigare kurser
uttalat önskemål, synes de sakkunniga välbetänkt och bör även för framtiden
vidtagas. Måhända kunna dylika föreläsningar anknytas även till något annat
ämne än huvudämnena. Över huvud taget torde det lända kurserna till fördel,
om det rent pedagogiska momentet vid desamma bleve något mer uppmärksammat
än hittills. Såsom framgår av uttalanden av kursdeltagare, vållar
nykterhetsundervisningen i metodiskt hänseende ofta större svårigheter än
övrig skolundervisning, och tanken på prov- eller övningslektioner, hållna
av deltagarna, har också framkastats från vissa håll. Enligt de sakkunnigas
mening åro likväl dylika lektioner i regeln av ringa värde. Däremot torde
ett antal mönsterlektioner vara väl på sin plats vid kurserna, närmast såsom
illustrationer till de metodiska föreläsningarna. Sådana lektioner böra
hållas av en intresserad och skicklig lärare, som därvid helst bör undervisa
sina egna lärjungar. Lämpligt torde vidare vara att i anslutning till
föreläsningarna anordna dels demonstrationer av undervisningsmateriel,
dels diskussioner.

Enligt de sakkunnigas mening är det naturligt, att vid en institution
sådan som nu ifrågavarande kurser en viss kontroll utövas. Detta torde
ligga i såväl kursledningens och lärarnas som deltagarnas och jämväl det
allmännas intresse. För kursledningen kan det givetvis vara av betydelse
att kunna konstatera, huru deltagarna följt undervisningen och tillgodogjort
sig denna, och lärarna vid kurserna måste helt visst känna ett behov av
att vinna erfarenhet om hur deras undervisning verkat på åhörarna och
hur densamma bäst bör läggas. Vad deltagarna själva beträffar, sammanhänger
frågan om kontrolls önskvärdhet tydligen på det närmaste med
spörsmålet, i vad mån deltagandet i kurserna kan räknas såsom en merit.
För det allmänna slutligen måste det uppenbarligen vara av intresse, att
de jämförelsevis betydande anslag, som lämnas för kursernas anordnande,
varda använda på bästa sått. Frågan är då, huru en dylik kontroll lämp -

117

ligen bör anordnas. Hittills har kontroll i så måtto utövats vid kurserna,
att frånvaro från undervisningstinime förutsatt särskilt medgivande av kursledningen,
varjämte sådan frånvaro — med undantag för styrkt sjukdom
under viss tid — medfört förlust av dagtraktamente för motsvarande tid.

Det synes de sakkunniga vara tvivelaktigt, om dylik sträng uppsikt över
deltagarna är behövlig, särskilt med tanke på den ansvarskänsla, som man
med hänsyn till deras mognade ålder och stadgade levnadsställning måste
vara berättigad att hos dem förutsätta. Den kontroll, som även enligt de
sakkunnigas mening är både behövlig och nyttig beträffande dessa kurser,
synes böra vinnas på helt annan väg, nämligen genom att söka så mycket
som möjligt intressera deltagarna för kurserna och föranleda dem till aktivt
deltagande i arbetet. Denna tanke torde ej heller vara främmande för
deltagarna själva. Flera olika former för dylikt deltagande äro tänkbara.

Så t. ex. kan ett samlande referat av något genomgånget parti lämnas
eller monografier, som komplettera föreläsningarna, utarbetas och föredragas
av någon deltagare. Fn form har redan i annat sammanhang omnämnts,
nämligen diskussioner, vilka kunna anordnas i anslutning till
metodiska föreläsningar eller i samband med referat eller föredrag. Denna
kursdeltagarnas egen medverkan torde lämpligen kunna förläggas till särskilda
för dem avsedda sammanträden, vilka böra hållas då och då, exempelvis
tre gånger i veckan. Svårt synes det vara att giva företräde åt
något av de nu anförda sätten, då lämpligheten ju mycket beror på
deltagarnas individuella läggning. Formerna för dessas personliga medverkan
i kursarbetet böra således av ledning och lärare avpassas efter omständigheterna
i de olika fallen.

Dylikt personligt, aktivt deltagande torde emellertid förutsätta en 12. Arbetsganska
väsentlig ändring i fråga om arbetstiderna vid kurserna. De sak- tlder''
kunniga hava redan i det föregående framhållit önskvärdheten av att kurstiden
ej blir över hövan lång. Särskilt måste det anses vara av vikt, att
den dagliga arbetstiden blir lämpligt förkortad, så att ej alltför trång plats
lämnas åt kursdeltagarnas själv verksamhet. Enligt de sakkunnigas mening
bör under sådana förhållanden den dagliga undervisningen ej få omfatta
mer än högst fyra timmar. Härigenom kunde deltagarna erhålla tillfälle till
självstudier och till förberedelse för ovannämnda sammanträden. Det
torde ej vara uteslutet, att den av de sakkunniga nu föreslagna anordningen
kan visa sig medföra behov av någon förlängning av kurstiden. Fördelarna
av kursdeltagarnas eget verksamma deltagande i arbetet synas
emellertid de sakkunniga så stora, att de väl uppväga en eljest föga önskvärd
förlängning av tiden.

118

13. Förhör
och prov.

De sakkunniga hava ovan framhållit, att ur deltagarnas egen synpunkt
frågan om kontroll vid kurserna väsentligen sammanfaller med frågan,
huruvida kursernas genomgående kan medföra eu merit eller ej — ett
spörsmål, som å sin sida nära sammanhänger med frågan om anordnandet
av förhör eller andra slags prov i anslutning till kurserna. Hittills har
intet som helst prov avlagts av kursdeltagarna, vilka vid kursernas slut
blott erhållit ett intyg, utvisande att vederbörande deltagit i kurs. Emellertid
har från åtskilliga håll det önskemålet framställts, att deltagarna
finge undergå något slags prövning, som värdesattes genom betyg och som
således kunde medföra merit. Deltagarna i 1915 års sommarkurser t. ex.
uttalade sig för att tillfälle måtte beredas kursdeltagarna att inom ett år
efter bevistad kurs och utan tentamensavgift avlägga kunskapsprov. Från
annat håll har påyrkats, att prov väl borde få avläggas men att inga graderade
betyg borde givas.

Även 1914 års sakkunniga hava berört denna fråga. Nämnda sakkunniga
hava därvid framhållit, att idén med ifrågavarande kurser ej vore
att bibringa ett visst kunskapsmått utan att belysa områden, där man redan
förutsatte en viss grad av kunskaper. De sakkunniga ansågo även vissa
praktiska svårigheter föreligga. Rimligtvis borde ej kunna begäras, att
deltagarna skulle avlägga prov i samband med själva kursen; och den
omständigheten, att de flesta kursdeltagarna med sannolikhet kunde antagas
vara boende i skilda delar av landet, syntes vara ett hinder för
sådant provs avläggande vid en senare tidpunkt, i det att de icke kunde
tänkas skola enbart för detta ändamål vilja underkasta sig en i många fall
kanske lång och kostbar resa.

Tydligt är, att för kursdeltagarna provs avläggande skulle vara önskvärt,
om därmed följde rätt att erhålla — eventuellt graderade — betyg,
vilka kunde vid behov åberopas som merit, önskemål i denna riktning
hava ju ock, såsom förut omnämnts, framställts från deltagare synnerligast
ur foikskollärarnas led. Särskilt berättigande synas dylika önskemål också
hava för sistnämnda deltagarkategori, som ju i regeln har jämförelsevis
få tillfällen att öka sina vitsordade meriter. Frågan om provs lämplighet
ur meritsynpunkt bör emellertid ses i samband med hela fortbildningsspörsmålet,
som ju nu fått särskild aktualitet genom 1918 års riksdags
beslut om upprättande av praktiska ungdomsskolor. Härom hava de sakkunniga
redan i annat sammanhang erinrat. Ehuru de sakkunniga äro
medvetna om de svårigheter, som utan tvivel komma att visa sig i fråga
om anordnandet av prov för kursdeltagarna, och på den grund varit mycket
tveksamma beträffande lämpligheten därav, hava de sakkunniga likväl under
för handen varande omständigheter ej ansett sig böra avstyrka dylika prov.

119

Huru dessa sedan böra anordnas, därom kunna olika meningar råda. Att
lör alla kursdeltagare stadga obligatoriskt förhör i omedelbar anslutning
till kurserna skulle medföra allt för vidlyftiga och besvärliga anordningar,
och det kan därjämte befaras, att svårigheter skulle uppstå att erhålla
lämpliga föreläsare, därest dylik examination skulle fordras av dem. Slutligen
synes ett sådant stadgande synnerligen olämpligt med hänsyn till de
sannolikt ej fåtaliga deltagare, för vilka betygs- och meritsynpunkten är
av helt ringa eller ingen betydelse. Ej heller anse de sakkunniga — i
likhet med 1914 års sakkunniga — det vara möjligt att anordna tentamina
inom viss tid efter kursernas slut. Återstår då att göra förhören eller proven
fakultativa,, en anordning, som synes de sakkunniga erbjuda vissa fördelar.

Olika möjligheter kunna härvid diskuteras. Så hava de sakkunniga tänkt
sig, att man måhända kunde åt en enda person med mera allmän sakkunskap
på det område, det här gäller, uppdraga förrättandet av de begärda
tentamina. Vidare vore det måhända lämpligt, att förhöret ej omfattade
hela den genomgångna kursen utan allenast vissa centrala delar av
densamma. Härigenom borde avläggandet av ifrågavarande prov kunna ej
oväsentligt underlättas.

De sakkunniga hava emellertid ej ansett det lämpligt att här framlägga
något detaljerat förslag beträffande provens avläggande, då, såsom
förut framhållits, denna fråga ej torde böra lösryckas "ur sitt naturliga
sammanhang med spörsmålet om anordnande av fortbildningskurser i allmänhet.
Med hänsyn till det jämförelsevis preliminära stadium, varpå
sistnämnda spörsmål under nuvarande omständigheter befinner sig, torde
det alltså vara lämpligast att ej beträffande en detalj taga avgjord ställning.
De sakkunniga vilja därför föreslå, att under de närmaste åren
försök göras med anordnande av fakultativa prov vid sommarkurserna.

Härvid bör, i den mån så kan ske, hänsyn tagas till det sätt, varpå frågan
om. fortbildningskurser i allmänhet blir ordnad. De erfarenheter, som
dylika försök komma att lämna, böra sedermera vara vägledande, då det
gäller att fatta slutligt avgörande i denna fråga.

De hittillsvarande sommarkurserna hava, såsom ovan omnämnts, bekos- u. Kost™
tats med medel, som för varje år beviljats av riksdagen. Under de senare tleråren
har det härför utgående anslaget utgjort 56,000 kronor, därav höo-st

23,000 kronor till kurser för seminarielärare in. fl. och högst 33,000
kronor till kursen för folkskollärare. Riksdagen har därjämte medgivit,
att de under åren 1914—1919 uppkomna besparingarna å sagda anslag
finge efter Kungl. Maj:ts bestämmande användas till anskaffande och
revision av materiel för nykterhetsundervisningen. Arvodet till kursledare

120

a. Den sociala
kursen.

i båda kurserna har utgått med 30 kronor för varje föreläsningstimme
(för föreläsning, o-emensam för båda kurserna, har beräknats lo kronor
för vardera kursen) samt med 10 kronor för varje demonstrations- eller
laborationstimme. Till arvode för amanuenser åt kursledare har utgått
ett belopp av högst 1,850 kronor. Kursdeltagarna hava, som nämnts, i viss
utsträckning uppburit understöd under tiden för kurserna. Åt högst 20
deltagare i kursen för seminarielärare in. 11. har utgått dagtraktamente
med °8 kronor för kursdag jämte resekostnadsersättning enligt bestämmelserna
för femte klassen i gällande resereglemente, dock ej för resan Stockholm—Uppsala
och åter. Tillägg för sovplats och transport av resgods
har icke utfått. Till deltagarna i folkskollärarkurserna åter — vilkas antal
bestämts höra vara högst 100 - har utgått dagtraktamente med 4 kronor
jämte resekostnadsersättning, beräknad på sätt nyss angivits, dock ej åt
annan än den, som styrkt, att landsting eller kommun lämnat ett tillskott
till dao-traktamentet av minst 2 kronor för kursdag. Landstingens anslag
för nu nämnda ändamål uppgingo, enligt vad de sakkunniga inhämtat,
för år 1918 till sammanlagt 7,056 kronor, varjämte ett landsting anslagit
800 kronor att användas till anordnande av populärvetenskapliga nykterhetsföreläsningar
eller nykterhetskurser inom länet eller till stipendier för
deltagande i lärarkurserna. Även kommuner torde, ej sällan anslå medel
till resehjälp o. d. åt deltagare. De belopp, som i sådant syfte utgått,

hava de sakkunniga ej kunnat utröna.

Vid beräkningen av kostnaderna för de bada för lärare avsedda kurser,
som de sakkunniga i det föregående föreslagit, hava de sakkunniga i stort
sett utgått från liknande utgångspunkter som hittills^ skett, ehuru de sakkunniga
tänkt sig vissa ändrade bestämmelser. Vad först den sociala
kursen beträffar, hava de sakkunniga beräknat i genomsnitt samma arvode
för föreläsningstimme, som hittills utgått, eller 30 kronor. Såsom framgar
av de sakkunnigas förslag, skulle ett antal timmar ägnas åt diskussioner,
metodiska övningar o. d. För ledning av dylika sammanträden torde höra
uto-å 10 kronor för timme, d. v. s. samma arvode, som för närvarande
utgår för demonstrations- och laborationstimme. Föreläsningstimmarnas
antal synes kunna beräknas till 100 (se timberäkningen i Bil 3), medan
antalet timmar för diskussioner in. m. bör kunna begränsas till 25. Billigt
de sakkunnigas mening bör dagtraktamente fortfarande utgå till kursdeltagare,
tilfhörande de kategorier, för vilka sommarkurserna hittills vant
avsedda, d. v. s. lärare och lärarinnor vid de under läroverks- och tolkskolöverstyrelsernas
inseende stående läroanstalterna. Hittills hava, som
sao-t, deltagarna i kursen för seminarielärare in. fl. uppburit något högre
dagtraktamente än deltagarna i folkskollärarkursen. Särskilt med hänsyn

121

därtill, att enligt de sakkunnigas förslag den sociala kursen skulle vara
gemensam för såväl läroverks- och seminarielärare som folkskollärare o. d.,
synes någon skillnad i avseende å dagtraktamentets storlek ej böra förekomma.
Vid övervägandet av det belopp, som kunde anses skäligt, bava
de sakkunniga stannat vid 7 kronor. Emellertid torde man böra utgå
från att några deltagare äro bosatta på den ort, där kurs pågår. Till
dessa deltagare synes ett lägre dagtraktamente böra utgå; de sakkunniga
vilja härför föreslå hälften av det till de övriga deltagarna utgående arvodet,
eller 3 kronor 50 öre. I fråga om dagtraktamentet till de i kurserna
deltagande folkskollärare, som ej äro bosatta å kursorten, bör stadgas, att
endast två tredjedelar skola utgå av statsmedel och att det återstående
beloppet såsom hittills bör lämnas av landsting eller kommuner. Reseersättningen
torde böra utgå såsom hittills. Vid beräkningen av totalsumman
av utgifter för kurserna hava de sakkunniga antagit reseersättningarna
uppgå till i genomsnitt 50 kronor för varje till sådan ersättning
berättigad deltagare. Såsom förut anförts, anse de sakkunniga ej något
maximiantal deltagare i dessa kurser böra uttryckligen fastställas. Däremot
bör antalet av de deltagare, till vilka understöd skall utgå, fixeras.
I detta hänseende hava de sakkunniga ansett lämpligt föreslå, att understöd
må tilldelas högst 100 deltagare från de under folkskolöverstyrelsens inseende
ställda läroanstalterna och högst 25 deltagare från allmänna läro -

verk och därmed jämförliga läroanstalter. Vid beräkningen av kostnad.erna
för kursen hava de sakkunniga utgått ifrån att av de förstnämnda 100
deltagarna 90 skulle mottagas från annan ort än den, där kursen hålles,
och 10 från kursorten. I övrigt hava de sakkunniga förutsatt, att medel
skulle utgå till grundlinjer och annat tryck, till städning av kurslokal
m. m. samt för oförutsedda utgifter. I följande tablå äro samtliga statsverkets
kostnader för en social kurs hopförda.

Arvode till föreläsare, 100 timmar å kr. 30: — i genomsnitt för föreläsa, kr. 3,000: —
» » » 25 » » » 10: — (diskussioner o. dyl.) » 250: —

Dagtraktamente till 90 deltagare » * 7: — för dag i 30 dagar, 2/8

av detta belopp ................................................................................... » 12,600: —

Dagtraktamente till 10 deltagare å kr. 3: 50 för dag i 30 dagar.......... » 1,050: —

» »25 » » » 7: — » »i 30 » » 5,250: —

Reseersättning till 115 » » » 50:—............................................ » 5,750: —

Tryckningskostnader (grundlinjer m. m.) ................................................... » 1,500: —

Städning, uppassning m. m......................................................................... » 500: —

Oförutsedda utgifter .................................................................................... » 1,100: —

Summa kr. 31,000

Såsom framgår av tablån, har intet belopp för arvoden åt amanuenser
upptagits. Då enligt de '' sakkunnigas förslag inga demonstrationer eller

122

b. Den hygieniska
kursen.

laborationer skulle förekomma vid de sociala kurserna, bortfaller behovet
av biträde åt föreläsarna.

I fråga om den hygieniska kursen hava de sakkunniga tillämpat i
stort sett samma beräkningsgrunder som beträffande den sociala kursen.
Såsom i det föregående anförts, hava de sakkunniga ej ansett sig böra föreslå
något bestämt deltagarantal till den hygieniska kursen. Då de sakkunniga
emellertid för beräkningen av kostnaderna för sagda kurs måst utgå ifrån
ett visst antal kursdeltagare, måste de sakkunniga taga i betraktande, att
av förut anförda skäl ej ett så stort antal deltagare kan mottagas vid den
hygieniska kursen som vid den sociala. Undervisningen vid den hygieniska
kursen är, som nämnts, avsedd att i stor utsträckning bestå i demonstrationer
och laborationer, vari ej allt för många personer kunna
samtidigt deltaga. Deltagarna måste därför uppdelas på grupper, omfattande
högst 25 personer var, och naturligen kunna endast några få
sådana grupper samtidigt mottagas. De sakkunniga hava vid beräkningen
av kostnaderna för sagda kurs utgått ifrån ett antal av 100 deltagare,
motsvarande 4 sådana grupper. De allra flesta av deltagarna
komma givetvis att tillhöra de oli^.a lärarkårerna, men tillfälle att deltaga
bör ju, såsom förut nämnts, beredas även vissa andra personer. De sistnämndas
antal torde kunna begränsas till ett 10-tal. De övriga 90 skulle
alltså vara lärare eller lärarinnor och i likhet med den sociala kursens
deltagare erhålla understöd. Liksom i fråga om sistnämnda kurs hava de
sakkunniga förutsatt, att plats lämnas för högst 25 lärare vid allmänna
läroverk och dylika läroanstalter och att av de övriga deltagarna ett 10-tal
skulle kunna väntas från resp. kursoid. Likaledes har förutsatts, att en
tredjedel av kostnaderna för de deltagande folkskollärarnas dagtraktamenten
skulle — såsom i fråga om den sociala kursen — bestridas av vederbörande
landsting eller kommuner. Kursens plan medför, såsom förut
sagts, att ett flertal timmar måste ägnas åt demonstrationer och laborationer,
medan antalet föreläsningar blir jämförelsevis ringa. För det
förstnämnda syftet hava de sakkunniga beräknat omkring 200 timmar,
till föreläsningar omkring 50 timmar. Det stora antalet demonstrationer
och laborationer medför givetvis behov av assistenter; ett anslag för assistentarvoden
är således behövligt. Assistentbiträde torde vara erforderligt
under förslagsvis 100 timmar, och arvodet torde böra beräknas efter 10
kronor för timme; för detta ändamål erfordras alltså ett belopp av 1,000
kronor. För nämnda demonstrationer in. m. torde därjämte komma att
behövas åtskillig förbrukningsmateriel, för vars bekostnad föreslås ett
belopp av 500 kronor. Hela kostnaden för statsverket för en hygienisk
kurs skulle alltså uppgå till följande belopp:

123

Arvode till föreläsare, 50 timmar ä kr. 30:— i genomsnitt för törel.......

> för demonstrationer och laborationer, 200 timmar å kr. 10:—...
Dagtraktamente till 55 deltagare it kr. 7:— för dag i 30 dagar, 2/« av

detta belopp..........................................................................................

Dagtraktamente till 25 deltagare å kr. 7:— för dag i 30 dagar
» »10 » » » 3:50 » » i 30 »

Reseersättning till 80 deltagare it kr. 50: — .................................

Assistenttjänstgöring, 100 timmar ä kr. 10: — ..............................

Förbrukningsmateriel........................................................................

Tryckningskostnader (grundlinjer m. m.) ......................................

Städning, uppassning m. m............................................................

Oförutsedda utgifter..........................................................................

kr.

1,500:

2,000:

7,700:

5,250:

>	1,050	—
	4,000	—
	1,000	—
	500	—
»	1,500	—
......... »	500	—
............ »	1,000	—
Summa kr.	26,000	—

Såsom framgår av det föregående, skulle kostnaderna för de av de
sakkunniga föreslagna kurserna sammanlagt uppgå till 57,000 kronor,
således 1,000 kronor mera än för de två hittills anordnade sommarkurserna.
I själva verket uppstår emellertid genom de sakkunnigas förslag
en väsentlig kostnadsminskning, emedan, såsom i det föregående
nämnts, de sakkunniga ej tänkt sig båda kurserna anordnade under samma
år, utan en social kurs under två år å rad samt en hygienisk det tredje.
Den årliga kostnaden för kurser blir med sådan anordning betydligt reducerad.
Det belopp, som på detta sätt blivit så att säga disponibelt, hava
de sakkunniga tänkt sig kunna få användas för bekostande av två andra,
av de sakkunniga föreslagna och enligt de sakkunnigas mening viktiga
nya anordningar till förbättrande av nykterhetsundervisningen och utbildningen
av lärarkrafter för densamma, nämligen den å sid. 67 o. f. föreslagna
föreläsningsverksamheten samt de nedan skildrade allmänna utbildningskurserna.

Vid bedömandet av de kostnader, som alltså skulle tillskyndas statsverket,
bör man erinra sig, att ifrågavarande kurser skulle komma att
få en väsentlig betydelse ej blott för nykterhetsundervisningen utan även
för det mer omfattande syftemålet att utbilda lärarkrafter i samhällslära
och hälsolära, varigenom med samma kostnad flera olika viktiga ändamål
tillgodoses.

b. Allmänna utbildningskurser.

De kurser, för vilka här ovan redogjorts, äro, som förut anförts,
avsedda att vara fortbildningskurser för lärare vid skilda slag av läroanstalter
och få, särskilt i vissa delar av sin tilltänkta organisation, därav
sin prägel. Under den i anslutning till 1914 års sakkunnigas utlåtande
förda diskussionen i förevarande fråga hava emellertid framkommit yrkan -

Behovet.

124

De sakkunnigas
förslag.

den, att utbildningskurser av liknande slag som dé förenämnda skulle
vara av stor betydelse även för studieledare och andra personer med liknande
uppgifter inom nykterhetsorganisationerna. De sakkunniga hava så
mycket hellre velat i detta sammanhang behjärta nämnda yrkanden, som
enligt de sakkunnigas mening ett mer omfattande bistånd från statens sida
i fråga om nykterhetsorganisationernas verksamhet i första hand synes böra
inrikta sig på att åt dessa oi-ganisationers upplysningsverksamhet söka förläna
största möjliga mått av saklig vederhäftighet. I anslutning härtill
hava de sakkunniga icke kunnat undgå att finna, att ett stöd av liknande
slag skulle ur olika synpunkter vara mycket värdefullt även för representanter
för annan sådan lärande och upplysande verksamhet, till vilken
upplysningsarbete även i fråga om nykterhetsspörsmålet lämpligen kan
anknytas. De sakkunniga hava härvid särskilt haft i tankarna statskyrkans
präster samt församlingsledare och predikanter inom de frikyrkliga samfunden.
En hel del av dessa församlingslärare torde redan nu i sin verksamhet
ägna förevarande spörsmål den uppmärksamhet, dess etiska och
sociala betydelse kräver, och under alla omständigheter är det för en
effektiv nykterhetsupplysning av utomordentlig betydelse, att personer,
vilka verka såsom folkmenigheternas andliga ledare, intresseras samt göras
skickade för att bedriva en sådan upplysningsverksamhet med sakligt
vederhäftigt innehåll. Möjligen kunna i detta sammanhang även förtjäna
att omnämnas andra personer med ledande ställning, exempelvis ledare
inom fackföreningar och andra liknande sammanslutningar. Om det alltså
skulle vara för nykterhetssakens främjande synnerligen värdefullt, om åt
personer med nämnda ledande och lärande uppgifter bereddes tillfälle att
förvärva sig fördjupade insikter i nykterhetsfrågan och närgränsande frågor
av hygienisk och social art, torde det å andra sidan vara uppenbart, att
det även för sådana personers egentliga uppgifter vore av värde, att deras
verksamhet kunde i viss mån omfatta dessa för den psykiska och
fysiska folkhälsan så viktiga upplysningsgrenar, varigenom åt hela deras
ledarverksamhet kunde beredas en bredare och fastare grund inom det
levande och verkande folksamhället. Vad särskilt beträffar statskyrkans
prästerskap, vilja de sakkunniga erinra om att, enligt vad de sakkunniga
hava sig bekant, numera vid de blivande prästernas universitetsutbildning
uppmärksamhet ägnas även åt de sociala frågorna, samt att i fråga om
prästerna således finnas särskilt gynnsamma förutsättningar för deltagande
i en utbildningskurs sådan som denna.

Det bästa sättet att tillgodose nu angivna önskemål har synts de sakkunniga
vara att upptaga de ovan omnämnda yrkandena om särskilda

125

kurser i berörda syfte. De sakkunniga vilja alltså förorda anordnandet av
sådana kurser, vilka lämpligen torde kunna benämnas allmänna utbildningskurser.
Dessa kurser höra vara tillgängliga för de här ovan omnämnda
kategorierna, d. v. s. i främsta rummet studie- och ungdomsledare och
andra personer med liknande uppgifter inom nykterhetsorganisationerna,
statskyrkans präster samt församlingsledare och predikanter inom de frikyrkliga
samfunden. Tillträde till kurserna bör också lämnas åt skolornas
lärare. Härvid vilja de sakkunniga dock bestämt framhålla, att kurserna
äro avsedda för utbildning på nykterhetsfrågans område av ledare och
talare men däremot icke i första hand av lärare för undervisning i skolor,
samt att kurserna alltså icke äro att betrakta såsom någon ersättning för
de i det föregående omnämnda lärarkurserna. Vidare bör tillträde, i den
mån utrymmet det medgiver, lämnas åt andra för nykterhetsfrågan intresserade
personer, vilka kunna anses besitta nödiga förutsättningar för
deltagande.

Såsom de sakkunniga i annat sammanhang vilja närmare omnämna,
hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att bland deltagarna i varje
kurs av detta slag utdelas ett antal stipendier, vilka böra i särskilt stadgad
ordning ansökas. Vid utdelandet av dessa stipendier bör iakttagas, att
kompetensen ej bedömes allt för snävt och att hänsyn tages mer till de
sökandes reella kompetens än till deras genom examina o. dyl. förvärvade
meriter ävensom till den omständigheten, att de sökande på grund av
sin ställning äro i tillfälle att göra de vid kursen inhämtade kunskaperna
fruktbärande i nykterhetsarbetet.

Omfattningen av ifrågavarande kurser bör enligt de sakkunnigas åsikt
bestämmas huvudsakligen av två omständigheter. A ena sidan måste man
ihågkomma, att de personer, vilkas deltagande i kurserna är särskilt önskvärt
och för vilka dessa äro närmast avsedda, i regeln disponera sin tid endast
i ganska begränsad utsträckning — ett förhållande, som manar till nödig
begränsning av tiden för kurserna. Å andra sidan får man icke minska
på kravet på verkligt god och vederhäftig utbildning under kurserna och
således ej tillmäta tiden allt för knapp. De sakkunniga hava med hänsyn till
nu angivna omständighet ansett den högsta tid, som deltagarna kunna ägna åt
en sådan kurs, vara tre veckor. Härvid hava de sakkunniga tagit i betraktande
även det av åtskilliga nykterhetsorganisationer framhållna önskemålet, att med
ifrågavarande kurser måtte förbindas vissa instruktionsmöten eller instruktionskurser,
avsedda för sagda organisationers eget inre arbete. Dessa möten
eller kurser, som alltså äro en organisationernas privata angelägenhet, böra
enligt de sakkunnigas mening ej sammanblandas med de egentliga nykter -

1. Kursernas
namn.

2. Deltagare.

3. Stipendier.

4. Omfattning.

Instruktion ••
kurser.

126

6. Arbetstid.

6. Lärostoff.

7. Ledning

8. Antal
deltagare.

hetskurserna, ehuru det av praktiska skäl kan anses lämpligt att med
varandra kombinera de båda slagen av kurser. Instruktionskurserna böra
därför förläggas till ett par särskilda dagar efter utbildningskursens slut.
Med hänsyn härtill bör sistnämnda kurs reduceras till att omfatta endast 21/2
kursveckor eller 15 arbetsdagar. Denna tid förefaller visserligen de sakkunniga
ganska knapp men torde dock kunna anses vara tillräcklig, under
förutsättning att den utnyttjas på bästa sätt. I sådant syfte torde minst
5 föreläsningar för dag höra anordnas. Denna arbetstid synes ej vara för
lång, då ju deltagarna kunna samla sig kring denna enda uppgift och
kursen i sin helhet sträcker sig över jämförelsevis kort tid. Utom föreläsningarna
torde tid kunna vinnas för några praktiska övningar samt för
demonstration av undervisningsmateriel in. m.

Vad lärostoffet beträffar, bör detta utgöras av det vid den sociala
lärarkursen meddelade, dock i någon mån förkortat med hänsyn till utbildningskursens
mindre omfattning och olika syftning. Dessutom bör liksom
vid de allmänna upplysningskurserna plats beredas för ett antal lektioner
i praktisk hälsolära.

De allmänna utbildningskurserna böra stå under högsta ledning av
folkskolöverstyrelsen, som bör utse kursstyrelse och godkänna kursernas
planläggning. Såsom kursstyrelse torde i många hänseenden bäst lämpa
sig centralförbundet för nykterhetsundervisning, som ju besitter en rik
erfarenhet på hithörande område.

Kurs bör vara avsedd för en sluten krets och således vara tillgänglig
endast för ett begränsat antal deltagare, sammanlagt ej överstigande 100.
Det bestämda antalet bör för varje gång fastställas av den högsta kursledningen
med hänsyn tagen till förhandenvarande omständigheter, platsutrymme
o. dyl. Såsom redan i det föregående omnämnts, hava de sakkunniga
ansett det synnerligen önskvärt, att ett antal stipendier utdelas
blandade sökande till kursen. Stipendierna, vilka torde höra bestämmas
till högst 50, böra fördelas av folkskolöverstyrelsen efter förslag av kursstyrelsen.
Vid fördelningen bör noga tillses, att de olika deltagarkategorierna
i lämplig mån tillgodoses, särskilt med hänsyn till betydelsen av att
tillfälle till deltagande i kursen beredes ej blott nykterhetsorganisationernas
studieledare "utan även andra intresserade personer, som äro i tillfälle
att verksamt gagna nykterhetsupplysningen men som ofta hava väsentligt
mindre möjligheter att få privat ekonomiskt understöd. Ovan har framhållits,
att prövning bör äga rum av varje deltagares kvalifikationer. Givetvis
bör en dylik prövning vara mera sträng i fråga om dem, som ansökt

127

om stipendiums erhållande, men bör som nämnts ske Hven beträffande
icke-stipendiater.

Kurserna böra alltid förläggas till platser i landsorten, därvid även
andra ställen än städer böra kunna ifrågakomma. Så t. ex. torde folkhögskolor
och andra större skolor i många fall vara mycket lämpliga
som förläggningsplats, synnerligast av två skal, nämligen dels den större
lättheten att på sådana ställen vinna önskvärd personlig samverkan mellan
lärare och deltagare samt de rikligare tillfällena till ostört personligt tankeutbyte,
dels ock möjligheten att, såsom man i Danmark stundorn lyckats
genomföra (jfr sid. 270), genom billig inkvartering och gemensam bespisning
nedbringa omkostnaderna för kurserna.

Vad beträffar antalet kurser, anse de sakkunniga det svårt att med
bestämdhet yttra sig därom. Det torde nämligen vara vanskligt att på
förhand göra. någon beräkning i fråga om antalet sökande till kurserna.
Emellertid vilja de sakkunniga erinra därom, att inom nykterhetsorganisationerna
för närvarande finnas mellan sju och åtta tusen personer''sysselsatta
såsom studie- och ungdomsledare samt att omsättningen bland dessa
funktionärer är. ganska stark. Redan under nuvarande förhållanden anordnas
av sagda organisationer ofta nog sådana instruktionskurser, varom
ovan talats,, och det synes de sakkunniga otvivelaktigt lända såväl de allmänna
utbildningskurserna som nämnda enskilda instruktionskurser till
gagn, att kurserna hållas samtidigt och anknytas till varandra. Med hänsyn
härtill anse de sakkunniga lämpligt, att en allmän utbildningskurs
anordnas försöksvis tills vidare en gång årligen. Erfarenheterna i fråga
om anslutningen till kurserna få sedermera avgöra, huruvida dessa behöva
anordnas oftare eller mindre ofta, än nu föreslao-fts.

7 O

Vid bestämmandet av den tid av året, då dessa kurser böra äga rum,
bör hänsyn tagas dels till möjligheten att erhålla föreläsare och dels till
lämpligheten för deltagarna. Föreläsarna torde i regeln komma att hämtas
ur de akademiska lärarnas led, varav blir eu följd, att kurserna svårligen
kunna anordnas annat än under de akademiska feriemånaderna, särskilt
under början av sommaren. Sistnämnda tid torde vara särskilt lämplig
för de deltagare bland lantmännen, som kunna väntas villiga att deltaga
i kurserna. Även under vinterferierna kunna understundom kurser
med fördel anordnas, särskilt med tanke på folkhögskolornas terminsfördelning.
. Tid för kurserna bör givetvis i varje särskilt fall bestämmas av
kursledningen.

9. Förlag:.-»ingsort.

10. Antal
kurser.

11. Tid på
året.

128

12. Kostnader.

1914 års salt
kunniga.

Beträffande kostnaderna för ifrågavarande kurser vilja de sakkunniga
anföra följande. Då lika höga anspråk i avseende å kvaliteten måste ställas
på de föreläsare, som skola medverka vid dessa kurser, som på dem, vilka
tagas i anspråk för de förut omnämnda lärarkurserna, bör tydligen samma
genomsnittsarvode för föreläsningarna beräknas i båda fallen, eller 30
kronor. Det bör här framhållas, att en begränsning av föreläsarnas antal
i många fall torde kunna vidtagas, därigenom att vid kurserna hållas sammanhängande
serier av föredrag. lin dylik anordning år i och för sig
understundom lämplig och medför därjämte en ej obetydlig minskning i
kostnaderna. De sakkunniga hava ovan föreslagit, att till högst 50 av deltagarna
i sådan kurs skulle utdelas stipendier. Dessa stipendier skulle
motsvara det understöd i form av reseersättning och dagtraktamente, som
avsetts skola liksom hittills utgå till vissa deltagare i lärarkurserna. Stipendiebeloppet
har de sakkunniga följaktligen tänkt sig böra hava däremot
ungefärligen svarande storlek och vilja därför föreslå 100 kronor såsom
lämplig genomsnittssumma. Övriga för ifrågavarande kurser erforderliga
kostnader3 hava beräknats efter ungefär samma grunder, som tillämpats
beträffande lärarkurserna, och därvid har förutsatts, att varje kurs skulle,
såsom ovan föreslagits, upptaga en tid av 15 arbetsdagar med i genomsnitt
5 föreläsningar för dag, varjämte några timmar, förslagsvis 25, för diskussioner
in. in. upptagits. Én sammanställning av statsverkets kostnader
för en kurs av nu ifrågavarande slag upptager följande siffror:

Arvode till föreläsare, 75 timmar å kr.

> » » 2d » »

Stipendier till deltagare, 50 st. å kr. 100:
Tryckningskostnader (grundlinjer m. in.)

Städning, uppassning in. in.................

Utgifter för byrå samt oförutsedda utgifter

i: — i genomsnitt för törel. . ): — (diskussioner o. dyl.).....	kr. » »	2,250 250 5,000	—
	»	1,000	—
		200	—
		1,300	—
Summa kr.	10,000	—

c. Instruktionsverksamhet.

I sina avgivna utredningar och förslag hava 1914 års sakkunniga
särskilt framhållit nyttan av att lärarna, närmast de talrika folkskollärarna,
i så stor utsträckning som möjligt gjordes skickliga och intresserade för
meddelande av nykterhetsundervisning. Då ett flertal lärare icke komme i
tillfälle att bevista vare sig den större utbildningskursen i Stockholm eller
de av centralförbundet för nykterhetsundervisning anordnade mindre kurserna
i landsorten, föreslogo därför nämnda sakkunniga, att ett antal a\ b instruktörer
eller föreläsare skulle på förslag av centralförbundet utses av

129

folkskolöverstyrelsen samt genom centralförbundets försorg efter rekvisition
stil Ilas till förfogande för skoldistrikten. Dessa instruktörer skulle i första
hand i respektive skoldistrikt inför lärarkåren under 2 å 3 dagar på värjo
ställe dels med skolbarnen hålla vissa instruktionslektioner i nykterhetsfrågan,
dels i föreläsningsform giva anvisningar rörande nykterhetsundervisningens
ändamålsenliga bedrivande såväl genom upplysningar rörande
nykterhetsspörsmålet som genom demonstrerande av undervisningsmateriel.
Men därjämte borde instruktörerna även kunna tjäna upplysningsverksamheten
inom andra intresserade kretsar dels därigenom, att vid berörda,
närmast för lärare anordnade kurser även andra intresserade i orterna
finge deltaga, dels därigenom, att instruktörerna, i den mån tiden det
tilläte, kunde av nykterhetsföreningar kallas att vid av föreningarna anordnade
offentliga möten för allmänheten hålla föredrag, belysande olika
sidor av nykterhetsfrågan. Dessa instruktörer vilka förberörda sakkunniga
tänkt sig i första hand böra vara lärare, borde avlönas med 350
kronor för månad, av vilken summa hälften borde bestridas av statsmedel
och hälften av vederbörande kommuner, landsting eller enskilda, varjämte
vederbörande kommuner eller enskilda borde bestrida vad därutöver erfordrades
för logi, vivre, skjuts och dylikt. I

I fråga om detta förslag hava i infordrade yttranden gjorts gällande
mycket delade meningar. A ena sidan har med styrka av flera folkskolinspektörer
framhållits betydelsen av att genom dylik verksamhet lärarkårens
stora massa kunde nås, och från lärarhåll i Norrland har härvid särskilt
erinrats om de många mindre folkskolorna med småskolutbildade lärare i
denna landsända. A andra sidan hava flera folkskolinspektörer med ledning
av vunnen erfarenhet om förut bedriven instruktionsverksamhet givit
uttryck åt sina tvivelsmål. Särskilt har anmärkts på det olämpliga i att
främmande personer hölle nykterhetslektioner med barn, vilkas kunskapsförutsättningar
ej vore för dem kända. »Säkerligen bleve det», utlåter sig
folkskolinspektören G. Björkman, »i de flesta fall en fullt fristående nykterhetslektion
av den typ, som de sakkunniga icke synas vilja uppmuntra,
och instruerandet bleve måhända snarare ett vilseledande än ett klargrörande»,
varför han förordar, att instruktörens verksamhet lämpligen borde
»bliva endast föreläsarens och rådgivarens, icke lektionshållarens». Socialstyrelsen
framhåller särskilt svårigheten att anskaffa lämpliga föreläsare
och finner det uppenbart, att dessa föreslagna kurser med endast en föreläsare
icke skulle mottagas med det intresse och röna den tillslutning av
deltagare och således ej heller verka på samma sått väckande som centralförbundets
mindre kurser, vilka därför i stället borde genom statsbidrag
17

Uttalanden.

130

understödjas. Från liera håll riktas särskild anmärkning mot den ifrågasatta
fördelningan av kostnaderna; dessa måste för mer avsides belägna
kommuner bliva särskilt betungande, varigenom instruktionsverksamheten
säkerligen endast i mindre grad komme dem till godo. Styrelsen för centralförbundet
för nykterhetsundervisning föreslår, att hela arvodet måtte
utgå av statsmedel, enär i annat fall de bygder, där nykterhetsintresset
vore ljummast och där verksamheten vore mest av behovet påkallad, ej
alls skulle komma att kalla någon instruktör.

Med hänsyn särskilt till de av vissa folkskolinspektörer gjorda erinringarna
har folkskolöverstyrelsen endast med en viss tvekan förordat de
sakkunnigas förslag, därvid vissa förbehåll göras. Styrelsen förutsätter,
att instruktörernas verksamhet, i vad den avsåge folkskolorna, skulle
regleras genom av styrelsen i samråd med centralförbundet utfärdad instruktion.
Ingen inspektion i skolorna borde från instruktörernas sida
ifrågakomma, och instruktörerna borde i sin verksamhet stå i lämplig förbindelse
med folkskolinspektörerna. Slutligen borde instruktörerna ej vara
ålagda att hålla nykterhetslektioner, och inga sådana borde förekomma
annat än på särskild anmodan. I den kungl. propositionen i ärendet vid
1917 års riksdag uttalar departementschefen som sin mening, att innan
detta förslag till anordnande av nykterhetsundervisning under en helt ny
form genomfördes i den av de sakkunniga avsedda omfattningen, ett försök
av mindre räckvidd borde göras, samt hemställer därför om anslag
allenast åt två instruktörer.

De sakkun- Vid övervägande av förevarande fråga hava de sakkunniga kommit
nigai till den uppfattningen, att en instruktionsverksamhet, inriktad i första
hand på nykterhetsundervisningens metodik men även, där möjlighet härför
kan beredas, omfattande elementär saklig orientering i nykterhetsfrågan,
bör, rätt anordnad, kunna bliva till ej ringa nytta vid sidan av
den mer omfattande utbildning, som genom de föreslagna lärarkurserna
och de allmänna utbildningskurserna förmedlas. I all synnerhet bör en
sådan verksamhet bliva av verklig betydelse för meddelande av insikt
rörande det lämpliga utnyttjandet av den undervisningsmateriel, till vilken
de sakkunniga utarbetat förslag. Men även i övrigt bör den göra god
tjänst genom spridande av nödtorftig insikt rörande nykterhetsfrågan till
de många lärare, vilka ej varit i tillfälle att bevista nyssberörda större
kurser eller på annat sätt förskaffat sig tillräckliga kunskaper. Å andra
sidan hava de sakkunniga ej kunnat undgå att erkänna det berättigade i
flera av de anmärkningar och tvivelsmål, som framkommit under diskussionen
om denna fråga. Sålunda ligger utan tvivel stor vikt uppå, att

181

för den ifrågasatta instruktionsverksamheten allenast anlitas för uppdraget
tillit lämpliga personer. Ävenledes torde kunna ifrågasättas, huruvida icke
understundom denna instruktionsverksamhet kunde göras mer lockande
genom anlitande av mer än en föredragshållare. Beträffande så kallade
nykterhetslektioner, hållna av från annan ort kommande instruktörer, synes
en viss varsamhet böra iakttagas. Att intresserad och skicklig lärare
ä ort, där instruktionsföredrag hålles, med egen skolklass håller sådan
lektion med instruktiv karaktär, är emellertid mycket lämpligt, där sådant
kan låta sig göra.

Med behörigt hänsynstagande till de framställda erinringarna och i
syfte att förläna den ifrågasatta instruktionsverksamheten tillräckligt smidiga
och för olika anspråk lämpade former hava de sakkunniga trott det
bäst gagna de ändamål, man genom densamma velat vinna, om denna
verksamhet nära anknötes till två av de sakkunniga föreslagna institutioner
för nykterhetsundervisningens bedrivande, nämligen* dels den under skolöverstyrelsen
lydande konsulenten för nykterhetsundervisning, dels den till
centralförbundet för nykterhetsundervisning anknutna föreläsningsbyrån.

Då den nämnde konsulenten för nykterhetsundervisning med hänsyn
till sin allmänna övervakande verksamhet måste besitta såväl stor insikt
och erfarenhet på nykterhetsundervisningens område som även stor personlig
auktoritet, synes det lämpligt, att en del av instruktionsverksamheten,
särskilt i vad den avser lärarpersonalen, åt honom anförtros.
De sakkunniga hava därför tänkt sig, att konsulenten årligen vid ett antal
tillfällen — förslagsvis minst sex — skulle hålla instruktionsföredrag eller
kortare serier av sådana. I första hand borde dylika föredrag eller föredragsserier
anoi’dnas på sådana ställen och tider, att ett större antal mötesdeltagare
därvid kan påräknas, t. ex. i samband med av folkskolinspektör
anordnat sammanträde med lärare. Men därjämte kunde konsulentens
föredragsverksamhet — allt efter skolöverstyrelsens närmare bestämmande —
lämpligen en och annan gång förläggas särskilt till orter, där av en eller
annan anledning nykterhetsundervisningen mer eller mindre blivit försummad,
oavsett om en större åhörarkrets vore att påräkna.

Givetvis bör, åtminstone under de närmaste åren, behovet av särskild
instruktionsupplysning genom konsulentens föredragsverksamhet långt ifrån
bliva tillfredsställt. De sakkunniga hava därför tänkt sig, att dylik instruktionsverksamhet
ävenledes kunde under konsulentens reglerande överinseende
utövas av vid ovannämnda föreläsningsbyrå inskrivna, av skolöverstyrelsen
godkända föreläsare under de ekonomiska villkor, som för sådana
föreläsare varda bestämda. De sakkunniga vilja särskilt erinra om att de
sakkunniga, såsom å annat ställe (sid. 71) närmare beröres, föreslagit, att

132

särskilda resebidrag skulle från byrån utgå för längre resor, varigenom
kostnaderna för anlitande av föreläsare även å mer avlägsna orter ej komrae
att bliva särskilt betungande.

Vad den närmare anordningen av berörda instruktionsverksamhet vidkommer,
vilja de sakkunniga framhålla, att densamma kan avse såväl
skolornas lärarpersonal som även — och särskilt gäller detta de genom
byrån tillgängliga instruktörerna och föreläsarna — andra nykterhetsintresserade
kretsar, nykterhetsföreningar och dylika. Upplysningsverksamheten
bör dels gå ut på att lämna praktiska metodiska anvisningar för
nykterhetsundervisning i förening med demonstration av lämplig materiel,
dels avse meddelande av teoretiska insikter i nykterhetsfrågan. Undantagsvis
kan instruktionsverksamheten även tänkas utvidgad till mindre
kurser för begränsat antal deltagare, därvid mer än en föreläsare kan
anlitas. Sådana kurser för mer slutna kretsar kunde sålunda någon gång
sträcka sig ut över 4 å 5 dagar, och genom deras förläggande till t. ex.
folkhögskola, skulle med den dagliga sällskapliga samvaron utan tvivel
följa ett tillskott av andligt tankeutbyte, som vore ägnat att förstärka
behållningen av desamma.

Kostnaderna för den sålunda skissei''ade instruktionsverksamheten skola,
i den mån de av statsverket tillskjutas, bestridas genom de för konsulenten
och berörda föreläsningsbyrå anvisade anslagen. I övrigt få de sakkunniga,
vad vidkommer detaljerna i förevarande förslag, hänvisa till vad i fråga
om konsulent och föreläsningsbyrå i betänkandet sid. 153 och 68 är anfört.

133

E. Nykterhetsundervisning i anslutning till den militära

utbildningen.

1. Manskapsutbildningen.

Det ligger nära till hands, att en strävan att med effektiv nykterhetsundervisning
nå breda lager av vårt folk även måste inrikta uppmärksamheten
på den militära utbildningen och de möjligheter, densamma härutinnan
kan erbjuda. Denna angelägenhet har också under förevarande frågas
föregående behandling behörigen beaktats. Härvid bör särskilt erinras
därom, att även en militär sakkunnig var tillkallad vid 1914 års sakkunnigutredning
samt att nämnda utredning framställde vissa positiva förslag
i berörda avseende. Dessa förslag avse i första hand nykterhetsundervisningens
inpassande i manskapsutbildningen.

Av 1914 års sakkunniga föreslås härutinnan tre särskilda åtgärder. i»u år* »kDels
borde det militära befälet i anslutning till därför lämpade moment i den kunD,g*''
enskilda utbildning, som är förlagd till början av beväringsrekrytskolan,
framhålla och belysa lämpliga sidor av alkoholspörsmålet, därvid i första
rummet sådana synpunkter borde vinna beaktande, »vilka närmare sammanhöra
med militära frågor, såsom exempelvis alkoholens förhållande till idrott,
till skjutskicklighet, till marschduglighet, till uthållighet i allmänhet och
dylikt ävensom dess betydelse i disciplinärt avseende». Dels borde denna
mer elementära undervisning kompletteras genom föreläsningar, hållna av
lämpliga föreläsare och avseende att giva vissa synpunkter i nykterhetsfrågan
en mera enhetlig och allsidig behandling; sådana föreläsningar borde
emellertid med hänsyn till utbildningstidens knapphet inskränkas till två,
hållna å övningstid vid varje truppförband i samband med rekrytskolan,
varjämte det borde stå vederbörande chefer fritt att utom dessa två föredrag
föranstalta om anordnande å fritid av ytterligare föreläsningar för
manskapet. Dels slutligen föreslås, att ett särskilt flygblad på 3 å 4 sidor,
innehållande upplysningar i nykterhetsfrågan, utgives från trycket och vid
lämplig tidpunkt under utbildningens gång tilldelas en var av manskapet.

Denna sista åtgärd föredrages framför den alternativa åtgärden att utvidga

134

Uttalanden.

och fördjupa de i instruktionsböckerna meddelade upplysningarna i
nykterhetsfrågan, detta enär vid sådan ifrågasatt åtgärd denna fråga
5 skulle få sig tillmätt ett allt för stort utrymme i förhållande till andra
i ifrågavarande undervisningsböcker berörda frågor».

De förslag, som av 1914 års sakkunniga sålunda framställts, hava
mottagits med både instämmande och kritik. Åtskilliga militära myndigheter
hava intet väsentligt haft att mot desamma erinra. Av andra uttalanden
i samma anda torde särskilt böra nämnas socialstyrelsens yttrande,
vilket obetingat förordar, att en del av nykterhetsupplysningsarbetet fö.rlägges
till de militära övningsplatserna, »dit ju landets manliga ungdom i
stora massor och i en för nykterhetsupplysning synnerligen lämplig ålder
samlas». Å andra sidan hava flera militära myndigheter framfört mer eller
mindre bestämda invändningar. Chefen för generalstaben har särskilt betonat
övningstidens knapphet, varav enligt hans uppfattning följer, »att
någon minskning av den för det rent militära utbildningsarbetet förfogbara
tiden till förmån för andra ämnen icke är möjlig». Andra militära
myndigheter hava från nykterhetsintressets egen synpunkt varnat för att
på ifrågasatt sätt göra ämnet till föremål för tvångsmässigt studium
och med risk för disciplinens och lydnadsandans slappnande göra våld
på underlydandes tankefrihet, därvid särskilt eu militär myndighet erinrar
om att »den, som någon gång varit med om ett föredrags hållande inför
trupp, då politiska uttalanden ägt rum, den vet ock, vilket ytterst pinsamt
och för disciplinen prövande intryck dylikt efterlämnar». Även har
i detta sammanhang befarats, att »hos mer än en av instruktörerna hinder
för en verkligt resultatbringande undervisning kommer att uppresa sig
på själva övertygelseområdet», och sällskapet för nykterhet och folkuppfostran
framhåller, att ett åläggande för officerare och underofficerare
att meddela ifrågavarande undervisning icke bör ifrågakomma utöver vad
instruktionsböckerna giva anledning till, i synnerhet då det ju knappast
torde vara tänkbart, att deras strängt belastade tid medgiver en vidlyftigare
undervisning i ämnet, varemot sällskapet rekommenderar föreläsningar
inför större kontingenter, hållna av erkänt kompetenta föreläsare.
Förslaget om utdelande av småskrifter, vilket i allmänhet, där
myndigheterna över huvud över detsamma yttrat sig, mötts med gillande,
avstyrkes bestämt av socialstyrelsen, vilken befarar, att — såsom gäller
annat dylikt tryck — »endast de intresserade, för vilka desamma i själva
verket äro obehövliga, taga någon närmare kännedom om deras innehåll,
under det att de övriga genast låta dem förkomma».

135

I Kungl. Maj:ts ])ioposition till 1917 års riksdag förklarar föredragande
departementschefen efter samråd med cheferna för lantförsvars- och
sjöförsvarsdepartementen, att det knappast låter sig göra att i samband
med den dagliga och militära utbildningen på ett verksamt sått i enlighet
med 1914 års sakkunnigas förslag inpassa nykterhetsundervisning utan förfång
för den militära utbildningen. Däremot uttrycker han sin sympati
för det särskilt i vissa utlåtanden av militära myndigheter framkomna förslaget,
att nykterhetsfrågan skulle erhålla eu utförligare behandling i soldatinstruktionerna
och motsvarande handledningar. Vidare tillstyrker departementschefen
anordnandet av föreläsningar vid rekrytskolorna och utdelandet
av flygblad, allt i huvudsaklig överensstämmelse med meranämnda
sakkunnigas förslag, samt förordar utverkandet av för dessa åtgärders
genomförande nödiga anslag.

Vid övervägande av förenäinnda spörsmål hava nu förevarande sak- De
kunniga behjärtat tanken att med en effektiv nykterhetsundervisning
nå den på de militära övningsplatserna samlade ungdomen. Å andra sidan
hava de sakkunniga icke kunnat undgå att erkänna, att den kritik, som
riktats mot de föreslagna formerna för tankens förverkligande, visar hän
på förefintliga svårigheter av psykologisk art, även om de sakkunniga därvid
anse sig böra framhålla, att denna kritik i derå fall utgår från felaktiga
eller överdrivna föreställningar om den föreslagna undervisningens
tilltänkta omfattning och innehåll och därför i viss mån kommit att skjuta
över målet. De sakkunniga önska framhålla ett par omständigheter, vilka
i förevarande fall mana till varsamhet.

I viss motsättning till socialstyrelsens ovan anförda mening synes det
de sakkunniga böra ifrågasättas, huruvida värnpliktsåldern är i allo lämplig
för meddelande av en mer omfattande nykterhetsundervisning i de
föreslagna formerna. De sakkunniga äro ingalunda i tvivelsmål om att
icke en verksam undervisning vid denna ålder är nyttig och behövlig, men
väl synes böra noga övervägas, om den här tilltänkta undervisningen verkligen
har utsikt att bliva verksam eller om den icke snarare löper risk att i
viss mån motverka det behjärtansvärda syftet. Värnpliktsåldern karaktäriseras
ofta av ett visst övermodigt kynne, och undervisning i ett med hänsyn
till de starkt motsatta opinionerna så ömtåligt ämne som nykterhetsfrågan
kräver därför här en alldeles särskild personlig takt och auktoritet
hos läraren, i all synnerhet som denna undervisning i de föreslagna formerna
icke kan undgå att te sig såsom i viss mån fristående vid sidan av
den egentliga militära utbildningen och därjämte genom sin obligatoriska
karaktär lätt får över sig ett drag av motbjudande tvång. Det kan med

sakkun niga.

Allmänt.

136

2. Former för
undervisningen.

en viss rätt ifrågasättas, om de nödiga personliga förutsättningarna hos
läraren härvid få beräknas vara för handen i tillräcklig utsträckning, såväl
vad vidkommer militärbefälet som även de disponibla föreläsarna. Hos
militärbefälet torde, såsom militära myndigheter framhållit, ej sällan en
direkt motvilja finnas mot undervisnings meddelande i detta ämne, och de
tillfälligt anlitade föreläsare, som väl vanligen torde komma att hålla de
tilltänkta föredragen, sakna i regeln den personliga bekantskap och förbindelse
med manskapet, som är en så viktig förutsättning för den behövliga
auktoriteten.

Härjämte bör beaktas ännu en omständighet. De sakkunniga hava
derstädes i förevarande betänkande varnat mot att allt lör ofta under den
fortlöpande undervisningen upptaga nykterhetsfrågan till mer ingående
behandling och i fråga om de skilda skolformerna i allmänhet sökt eftersträva
en avgjord koncentration därav till lämpligt stadium och i lämpligt
sammanhang. Det torde vara i god överensstämmelse med denna strävan,
om de sakkunniga förmena, att en i den militära utbildningen inlagd bredare
nykterhetsundervisning vid denna sista etapp av ungdomens mer
skolmässiga utbildning lätt kan verka som tröttsam upprepning av vad
densamma redan förut grundligt fått lära sig, och följaktligen kan medföra
risken att framkalla motsatsen av det, som åsyftats.

Med det sagda hava de sakkunniga för ingen del velat förneka nyttan
och betydelsen av varje form av nykterhetsundervisning på de militära
lägerplatserna. Men de sakkunniga hava velat förorda försiktighet i
valet av former, och särskilt bör enligt deras förmenande tillses, dels att
en sådan undervisning icke i nämnvärd mån bryter sig ut ur den militära
utbildningens ram, dels även att densamma endast i mycket begränsad
omfattning blir obligatorisk.

Yad då de föreslagna formerna för undervisningens meddelande på
lägerplatserna vidkommer, synes det de sakkunniga vara både lämpligt
och möjligt, att, såsom av flera militära myndigheter ifrågasättes, i de för
rekrytskolan avsedda instruktionsböckerna framställningen av hithörande
spörsmål något utvidgas, så att den kommer att lämna en visserligen
relativt kortfattad men klar, bestämd och saklig skildring av alkoholmissbrukets
faror med hänsyn företrädesvis till den militära prestationsförmågan
och till disciplinen. Den muntliga undervisningen kunde så
inskränkas till ett inpräglande och understrykande av bokens framställning,
beledsagat av några rättframma maningar, och, så lagd och begränsad,
torde densamma kunna påräkna både kompetens och god vilja hos
militärbefälet. Det behöver ej närmare erinras om att för ämnet särskilt
intresserade officerare naturligtvis borde hava frihet att utvidga undervis -

137

ningen i denna punkt utöver deri nödtorftiga ininimirarnen. Därbrcdvid
torde vissa därför särskilt lämpade moment av alkoholfrågan kunna beröras
i samband med undervisningen i militär hälso- och sjukvård, och i de
fall, då denna undervisning meddelas av läkare, vilket, ätt döma av vissa
avgivna yttranden, särskilt synes vara förhållandet med de marinen tillydande
kårerna, torde ett berörande av sådana moment kunna ske både
auktoritativt och instruktivt. Därest, såsom de sakkunniga velat föreslå,
soldatinstruktionen i alkoholfrågan berörande delar något utvidgas, synes
det föreslagna särskilda flygbladet på 3 å 4 sidor bliva överflödigt, då
den däri givna framställningen näppeligen kan tänkas bliva sakligt nämnvärt
upplysande utöver vad soldatinstruktionen kan meddela, "bo sakkunniga
åro så mycket mer böjda att avråda från utgivande av ett
särskilt flygblad, som de sakkunniga i likhet med socialstyrelsen tillåta
sig starkt betvivla, att ett sådant flygblad under givna förhållanden i
nämnvärd grad skulle gagna den behjärtansvärda saken. Genom de
sakkunnigas försorg har utarbetats ett ''förslag till den framställning av
nykterhetsspörsmålet, som avsetts skola ingå i soldatinstruktionen. Förslaget
återfinnes såsom Bil. 4 till detta betänkande.

Vad vidkommer de av 1914 års sakkunniga föreslagna föreläsningarna,
vilja de sakkunniga ifrågasätta lämpligheten av att ovillkorligen ett par
sadana föreläsningar skola hållas å övningstid under varje rekrytskola.
Dels på grund av från militärt håll framkomna kritiska uttalanden, dels
även på grund av vad de sakkunniga i övrigt förnummit rörande det i
\ iss män respektlösa eller likgiltiga sätt, som ej sällan präglar truppens
hållning vid åhörande av föreläsningar, till vilka densamma kommenderats,
hava de sakkunniga stannat vid den meningen, att det må bero på chefens
eget avgörande med hänsyn till truppens anda och hans kännedom om
föreläsarens förmåga av auktoritativ och medryckande framställning, huruvida,
och under vilka former — obligatoriskt å tjänstetid eller frivilligt å
fritid — han vill bereda manskapet tillfälle att åhöra sådana föreläsningar
i nykterhetsfrågan. Härvid vilja de sakkunniga särskilt framhålla lämpligheten
av att den militära chefsmyndigheten i sina avgöranden och dispositioner
härutinnan samråder eller samverkar med regementspastorn,
vilkens sedligt vårdande uppgifter vid truppförbanden torde bliva allt mer
betydelsefulla. Vad slutligen beträffar organisationen av ifrågavarande
föreläsningsverksamhet, synes densamma, där icke på annat sätt föreläsare
kunde förvärvas, lämpligen kunna erhållas genom den föreläsningsbyrå,
varom närmare avhandlas å annat ställe i de sakkunnigas betänkande (sid.’
68 o. f.). Såsom därstädes närmare utredes, skulle byrån därvid under
alla omständigheter bestrida en del av föreläsningskostnaderna, och där
18

138

1914 irs sakkunniga.

De sakkunniga.

icke vid truppförbanden möjligen från särskilda fonder eller kassor kostnadsbidrag
kunde tillskjutas, skulle nämnda byrå på därom gjord framställning
eventuellt hava möjlighet att bestrida hela kostnaden. Något
särskilt statsanslag för nu berörda militära föreläsningsverksamhet skulle
alltså icke påfordras.

2. Befälsutbildningen.

Uppenbarligen hava 1914 års sakkunniga gått ut ifrån att den
muntliga nykterhetsundervisning, som i direkt samband med den enskilda
rekrytutbildningen borde förekomma, skulle karakteriseras av en viss bredd
och följaktligen även komma att ställa vissa krav på befälets fackinsikter
i ämnet. I överensstämmelse härmed hava de föreslagit, att vid varje
utbildningskurs för officer och underofficer skulle förekomma c:a 10
orienterande föreläsningar i alkoholfrågan. Detta förslag har. i allmänhet
av de militära myndigheter, som yttrat sig över detsamma, blivit avstyrkt,
företrädesvis under hänvisning till tidens knapphet och därav följande
svårighet att tränga in nytt lärostoff och nya undervisningstimmar i den
militära befälsutbildningen.

De sakkunniga hava icke kunnat undgå att beakta dessa invändningar;
i varje fall synes det de sakkunniga vara tvivel underkastat, huruvida en ifrågasatt
kurs av detta innehåll jämsides med den forcerade examens- och tentamensläsning,
som i allmänhet karakteriserar vår befälsutbildning, skulle
hava utsikt att framkalla önskvärt sakligt intresse hos militärskolornas
elever. Härtill kommer, att den mer elementära undervisning i anslutning
till soldatinstruktionen, som de sakkunniga för egen del förordat, knappast
•rör en mer djupgående undervisning för befälet behövlig, utöver vad redan
? fortsåttningsskola eller läroverk nfeddelats. De sakkunniga äro därför
mest benägna att icke påyrka särskild nykterhetsundervisning vid våra
befälsskolor i den form och utsträckning, som 1914 års sakkunniga föreslagit.
Däremot torde i naturlig inramning någon undervisning av denna
art°i annan form kunna meddelas. Den undervisning, som vid manskapsutbildningen
påtänkes, avser i första hand, såsom förut framhållits, alkoholens
inverkan på militär prestationsförmåga och disciplin och har följaktligen
i huvudsak en medicinsk karaktär. Det synes då ligga nära till
hands, att de i befälsutbildningen inpassade meddelandena i alkoholfrågan
lämnas i anslutning till den av läkare meddelade undervisningen i hälsooch
sjukvård. De sakkunniga förorda så mycket hellre detta tillvägagångssätt,
som detsamma redan, enligt vad skolans läkare i avgivet yttrande
upplyser, praktiseras vid krigsskolan på Karlberg och i fråga om den sjö -

130

militära befälsutbildningen rekommenderas i av vice amiralen W. Dyrssen
avgivet yttrande. Det synes de sakkunniga vara för ändamålet tillräckligt,
att en uttrycklig anvisning i antydd riktning meddelas såsom gällande all
militär befälsutbildning.

Härjämte bör det vara av särskilt värde, om enstaka för frågan
intresserade officerare eller underofficerare finge tillfälle att grundligare
studera nykterhetsfrågan. För att främja en sådan utbildning hava de
sakkunniga å annat ställe föreslagit, att officer eller underofficer finge
deltaga i de återkommande lärarkurscrna med nykterhetsfrågan i socialt
eller hygieniskt sammanhang såsom föremål, önskvärt vore, att möjlighet
till tjänstledighet bereddes befäl, som åstundadc bevista dessa kurser.

Då skeppsgosseskolan kan sägas meddela en grundläggande underbefälsutbildning,
bör i detta sammanhang anmärkas, att nykterhetsundervisningens
ställning i denna skola i annat sammanhang (sid. 37) av de sakkunniga
i korthet avhandlats.

140

1914 års
sakkunnig».

Uttalanden.

De sakkunniga.

1. Handböcker.

F. Hjälpmedel för nykterhetsundervisning.

Nykterhetsundervisningen kräver naturligen liksom all annan undervisning
för sitt rätta bedrivande vissa hjälpmedel. Frågan om dylika
hjälpmedel upptogs av 1914 års sakkunniga, som i sitt betänkande framställt
flera olika förslag i detta hänseende, omfattande läroböcker, flygblad,
undervisningsmateriel, småskrifter, avsedda för manskapet vid armén och
flottan, handbok i nykterhetsfrågan samt folk- och skolbibliotek. I de utlåtanden,
som avgåvos i anledning av nämnda betänkande, har upprepade
gånger framhållits vikten av göda hjälpmedel, främst god undervisningsmateriel.
Aven förslaget om utarbetande av en handbok i nykterhetsfrågan
har väckt stort intresse och livlig anslutning. Den uppfattning av frågan
om hjälpmedel, som sålunda allmänt ådagalagts, delas jämväl av nu förevarande
sakkunniga, som ägnat detta spörsmål åtskillig uppmärksamhet.
Särskilt hava de sakkunniga behandlat frågorna om handböcker, flygblad,
undervisningsmateriel och bibliotek.

Beträffande först handböcker för nykterhetsundervisning hava, såsom
nyss omnämnts, 1914 års sakkunniga förordat utarbetandet av en handbok
(uppslagsbok), avsedd att vara till ledning vid undervisningen såväl för
lärare i allmänhet som även för officerare och underofficerare. Förslaget
om en sådan handboks utgivande mottogs med stort och allmänt intresse,
varom, som antytts, de senare avgivna utlåtandena över de sakkunnigas
betänkande burit många vittnesbörd, och upptogs även i den till 1917
års riksdag avlåtna propositionen angående nykterhetsundervisningen. Ej
minst från de allmänna läroverkens sida har handbokens betydelse framhållits.
Nu förevarande sakkunniga instämma i de sålunda gjorda uttalandena
om behövligheten av dylikt hjälpmedel för nyssnämnda undervisning
men hava ej ansett sig böra upptaga det framställda förslaget oförändrat.
Enligt de sakkunnigas mening kan nämligen det i berörda hänseende
föreliggande behovet knappast tillgodoses av ett enda slag av
publikation. Nykterhetsundervisning skall ju meddelas åt personer med
vitt skilda förutsättningar och på helt olika utvecklingsståndpunkt, och de,

141

som hava att meddela denna undervisning, hava följaktligen mycket skiltande
behov av handledning eller uppslagsbok. Det synes de sakkunniga
därför, som om eu enda, för alla dessa avsedd handbok skulle i vissa
hänseenden bliva allt för knapphändig, i andra för utförlig och omfattande.
De sakkunniga hava därför tänkt sig, att den publikation, varom här är
fråga, skulle kunna så att säga uppdelas i liera, som kunde tillgodose
de olika förefintliga behoven.

Vad först beträffar dem, som skola undervisa på högre stadier eller
som hava att föreläsa vid kurser eller liknande tillfällen eller som över
huvud vilja förskaffa sig eu mera ingående kunskap i hithörande spörsmål,
är det för dessa givetvis behövligt att kunna på vissa punkter fördjupa
sina studier i nykterhetsfrågan. För dem kräves alltså tillgång till vetenskapligt
noggrann och utförlig litteratur, ett vetenskapligt handbibliotek.
Givetvis kan det ej ifrågasättas, att ett dylikt bibliotek eller samlingsverk
skulle endast genom statens försorg åstadkommas, då ju detta skulle kräva
allt för dryga kostnader. Det avsedda syftet torde i stället kunna vinnas
genom att de arbeten, som på olika håll publiceras och i kvalitativt
hänseende anses hålla måttet, hopföras i en förteckning, som i lämplig
omfattning distribueras. Att redan nu åtskilliga arbeten finnas, som
lämpa sig för de här avsedda specialstudierna, torde knappt behöva påpekas.
Till samma kategori kunna även räknas bl. a. redogörelserna för de
specialutredningar i hithörande ämnen, som för närvarande äro under
arbete inom socialstyrelsen och kontrollstyrelsen. Den organisation —
lämpligen centralförbundet för nykterhetsundervisning — som får sig
anförtrott att ombesörja uppgörandet och distributionen av ifrågavarande
förteckning, bör dels tillse, att förteckningen undan för undan kompletteras,
dels taga initiativ för åstadkommande av nya arbeten, som kunna
tjäna det avsedda ändamålet. De sakkunniga äro Övertygade om att vetenskapsmännen
även för framtiden skola uppmärksamma och vetenskapligt
behandla de olika nykterhetsproblemen samt att nykterhetsfrågans målsmän
skola söka med uppmärksamhet följa och tillgodogöra sig den litteratur
av nu ifrågavarande art, som framkommer. Som nämnts anse de sakkunniga
det uteslutet, att berörda litteratur skulle helt bekostas av statsmedel,
men de sakkunniga vilja likväl framhålla, att statsunderstöd dock
kan visa sig erforderligt för att möjliggöra utgivandet av hithörande arbeten;
det ligger ju i sakens natur, att inom ett litet land dylika verk
finna blott ett begränsat antal köpare. De sakkunniga vilja i detta sammanhang
erinra om att 1910 års riksdag beviljat ett belopp av 10 000
kronor för utförande och, i den mån sådant kunde ifrågakomma, publicerande
av vetenskapliga undersökningar och utredningar på alkoholfrågans

ii. Velenskapligt
handbibliotek.

142

b. Handbok.

e. Handledning -

område. Med understöd från detta anslag har som bekant redan ett betydande
arbete på sagda område publicerats, över huvud är en dylik
understödjande verksamhet ej främmande för staten.

De arbeten, som nu åsyftats, skulle, som nämnts, vara avsedda för
mer ingående specialstudier på alkohol- och nykterhetsfrågornas område
och torde alltså betinga en jämförelsevis utförlig form och en strängt
vetenskaplig hållning. De torde fördenskull få ett omfång och en speciell
läggning, som ej göra dem ägnade att omedelbart användas vid den
mera kursoriska undervisning för utbildning av lärare, som vore avsedd
att äga rum vid universitet, högskolor och högre lärarinneseminarier, vid
folkskoleseminarier och vid de olika lärarkurserna. För denna utbildning
kräves tydligen en enhetligt avfattad handbok av lämpligt omfång. Enhetligheten
i avfattningen behöver givetvis ej förutsätta en enda författare.
De olika kapitlen kunna och böra författas av olika, vetenskapligt väl
kvalificerade fackmän, varemot den slutliga redaktionen bör verkställas
efter enhetliga principer, så att de olika framställningarna så vitt möjligt
hopsmälta till en god enhetsbild. Arbetets omfång torde ej böra överskrida
300 sidor. Vad beträffar planen för handboken, synes det de sakkunniga
lämpligt, att denna i det hela följer den plan för den sociala iärarkursen,
som de sakkunniga utarbetat. Dock torde vissa modifikationer böra vidtagas.
Så synas de allmänt sociala och nationalekonomiska problemen kunna
erhålla en mer kursorisk behandling, lämpligast såsom ingress till olika
kapitel. Vidare bör den medicinska avdelningen erhålla en något bredare
avfattning än vid sagda kurs, och slutligen böra i anslutning till sistnämnda
avdelning frågorna om tobaks- och kaffemissbruk erhålla tillbörlig
uppmärksamhet. Sistberörda frågor böra därjämte i vederbörligt sammanhang
behandlas ur nationalekonomisk synpunkt. Utgivandet av en sådan
handbok medför tydligen krav på statsunderstöd i form av ett engångsanslag
på samma sätt, som jämlikt beslut av 1916 års riksdag skett för
utgivande av en handledning i gymnastik för folk- och småskolorna. I
fråga om det belopp, som för detta ändamål kan vara erforderligt, vilja
de sakkunniga hänvisa till vad därom antöres här nedan i sammanhang
med förslag om utgivande av en s. k. handledning. Tydligen kunna även
framdeles då och då ytterligare statsanslag krävas för utgivande av nya
upplagor av handboken.

De sakkunniga hava vidare tänkt sig, att det för vederbörande lärare
skulle vara till en god hjälp att såsom vägledning för den omedelbara
nykterhetsundervisningen hava tillgång till en kortfattad handledning i

143

nykterhetsfrågan. Denna handledning vore visserligen avsedd att meddela
vägledande synpunkter för sagda frågas lämpliga behandling vid undervisningen,
men borde dock icke innehålla direkta pedagogiska och metodiska
vinkar och råd utan utgöra en fortlöpande läsbar behandling av frågan
och därigenom giva läraren en lättfattlig, saklig, kortfattad orientering
över densamma, inriktad på den mer elementära undervisningen. Handledningen
får således icke undanskjuta eller söka ersätta den utförligare
handboken och ej heller hava cn fackmässigt pedagogisk karaktär utan
blott innehålla, vad läraren omedelbart behöver för sin undervisning. Det
har synts de sakkunniga, att en dylik handledning är nödvändig, om de
sakkunnigas förslag i fråga om nykterhetsundervisningen skola leda till
verkligt praktiska resultat. Efter de nu givna antydningarna om handledningens
syfte och innehåll torde planen och avfattningen av handledningen
kunna bäst angivas så, att densamma bör utformas på grundvalen av den
av de sakkunniga uppgjorda grundplanen för nykterhetsundervisning och
förbindas med uppgift å och i lämplig omfattning avbildning av undervisningsmateriel
för nykterhetsundervisningen. Därjämte bör handledningen
giva hänvisning till lämplig, ej allt för svåråtkomlig litteratur. Omfånget
torde böra begränsas till omkring 5 tryckark. Vad beträffar kostnaderna
för utgivandet av nu ifrågavarande arbete samt av den nyss föreslagna
handboken, må erinras om det ovan omnämnda anslaget till handledning
i gymnastik, vilket anslag utgjorde 12,000 kronor. För nu förevarande
syfte torde böra på liknande sätt medel ställas till förfogande.
De sakkunniga hava alltså tänkt sig, att för utgivande av de båda nu föreslagna
arbetena ett belopp av 20,000 kronor skulle vara erforderligt.
Härav torde till författararvode in. in. för handboken böra beräknas
omkring 12,000 kronor; eventuellt överskott härå torde kunna användas
som bidrag för arbetets framställande, varigenom boken skulle kunna säljas
för billigare pris, än eljest vore möjligt. För handledningen torde
böra beräknas omkring 8,000 kronor att användas på likartat sätt. De sakkunniga
vilja alltså föreslå, att ett belopp av tillhopa 20,000 kronor måtte
beviljas för nu berörda två ändamål, att fördelas ungefär så, som här angivits.

• Vad slutligen beträffar lärjungarna, torde intet behov föreligga av
någon särskild, för dem avsedd lärobok i nykterhetsfrågan, då man ju
måste förutsätta, att det för dem behövliga lärostoffet kommer att inrymmas
i vederbörande läroböcker i de ämnen, med vilka nykterhetsundervisning
förenas. Innan sagda läroböcker emellertid bliva i berörda
hänseende lämpligen avfattade, synes undervisningen kunna hava gagn av
en enkel och mycket kortfattad framställning av det allra viktigaste, som

2. Lät-,
böcker.

144

. Flygblad.

lärjungarna böra minnas av kursen i nykterhetsfrågan. Nämnda syfte
kräver självfallet stark begränsning av omfånget, som ej torde böra överskrida
10—12 sidor. Emellertid anse de sakkunniga, att åstadkommandet
av en dylik sammanfattning bör överlämnas åt det enskilda initiativet.
Skulle ett lämpligt sådant litet häfte för lärjungarna komma till stånd och
särskilt bidrag för dess utgivande bliva erforderligt, torde frågan om statsanslag
härtill böra bliva föremål för särskild prövning.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla angelägenheten av
att vederbörande skolmyndigheter — såsom redan 1892 års cirkulär framhåller
— ägna sorgfällig uppmärksamhet åt att de läroböcker, som godkännas
för användning i skolorna, behandla nykterhetsfrågan på ett tillfredsställande
sätt och framför allt, att framställningen är fullt objektiv
och korrekt. Det kan lika litet gagna undervisningen som främja förhållandet
mellan hem och skola, om lärjungarna i sina läroböcker få läsa
en framställning, som i och för sig ej är riktig eller opartisk och som
därför med nykterhetsrörelsen förtrogna föräldrar på grund av egen erfarenhet
måste stämpla som oriktig eller vilseledande. Här som alltid är
det nödvändigt, att läroboksförfattaren, där han ej har personlig erfarenhet
att bygga på, grundar sina uppgifter på väl bestyrkta fakta och ej
på en subjektiv uppfattning eller på hörsägner. I

I sitt betänkande hava 1914 års sakkunniga upptagit även frågan om
flygblad och hava föreslagit, att en kort sammanfattning av nykterhetsspörsmålets
olika sidor måtte utarbetas och att dylika s. k. flygblad måtte
överlämnas till lärjungarna, då de lämnade skolan. Förslaget har diskuterats
i åtskilliga av de över nämnda betänkande avgivna utlåtandena och har i
vissa fall mötts av instämmande, i andra av kritik. I senare hänseendet
har framhållits, att ett dylikt flygblad, eu eller ett par gånger utdelat,
måhända kunde hava en viss betydelse för nykterhetsidéns befrämjande,
men att, om flygbladet konune igen år efter år, det torde förlora all väsentlig
betydelse i nämnda hänseende. Från andra håll har betonats, att dylika
flygblad borde erhålla en tilltalande typografisk utstyrsel samt att de borde
utdelas vid uttagande av lysning till äktenskap. Beträffande flygblad, avsedda
för militären, har framhållits, att större effekt kunde väntas av i
vederbörande soldatinstruktion införda utförligare anvisningar och råd.

Den till 1917 års riksdag avlåtna propositionen rörande nykterhetsundervisningen
har upptagit frågan om flygblad. I anförandet till statsrådsprotokollet
påpekas emellertid, att utdelning av dylika blad borde företrädesvis
ske till barn, som avginge från folkskolan eller dess överbyggnader.

Det torde ej kunna förnekas, att utdelning av flygblad kan hava en

145

viss betydelse, om saken handhaves på ett riktigt sått. Å andra sidan
anse de sakkunniga den nyss omnämnda kritiken av i!) 14 års sakkunnigas
förslag fullt berättigad i den mån den framhåller, att ett schablonmässigt
tillvägagångssätt lätteligen förslöar ett möjligen förefintligt intresse. Härav
bör alltså följa, att man, om ifrågavarande flygblad skola medföra åsyftat
gagn, bör dels sörja för tillräcklig omväxling av innehållet, dels ock välja
lämplig tid för utdelning. Emellertid anse de sakkunniga det icke nödvändigt,
att denna angelägenhet göres till föremål för några generella
statsåtgärder. Däremot anse de sakkunniga det önskvärt, att det enskilda
initiativet även på detta område tages i anspråk och uppmuntras, och
de sakkunniga ansluta sig i detta hänseende i viss mån till ett av
svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran gjort uttalande, att
ombesörjandet av denna angelägenhet borde uppdragas åt någon institution
med allmänt fostrande syfte, av vilken kunde väntas, att tillbörlig
vikt städse komrae att fästas vid nykterhetsfrågan. Här åsyftad samverkan
med det enskilda intresset torde kunna lämpligen ske så, att den av
de sakkunniga föreslagne konsulenten för nykterhetsundervisning söker
befrämja, sakligt och ekonomiskt, realiserandet av de enskilda initiativen i
detta hänseende. Härigenom bör kunna vinnas önskvärd smidighet och
möjlighet beredas till lämplig växling i avseende såväl å innehållet i flygbladet
som å dess utdelning på passande ställen och tidpunkter.

De sakkunniga övergå härefter till den betydelsefulla frågan om
undervisningsmateriel för nykterhetsundervisningen. Hittills har utarbetandet
och framställandet av dylik materiel ombesörjts på enskild väg
företrädesvis genom centralförbundet för nykterhetsundervisning, som nedlagt
ett visst arbete på denna uppgift men enligt de sakkunnigas mening
knappast uppnått däremot svarande resultat. Statsmakterna hava emellertid
under senare år givit sitt understöd åt ifrågavarande angelägenhet dels
genom särskilt anslag vid visst tillfälle, dels ock på det sätt, att Kungl.
Maj:t och riksdagen medgivit, att de besparingar, som under åren 1914 —
1919 uppkomme å de till anordnande av kurser i alkohologi och hälsolära
anvisade medlen, finge användas till anskaffande av materiel för nykterhetsundervisning.
Vikten av att lämplig undervisningsmateriel finnes att
tillgå, hava 1914 års sakkunniga framhållit och hava föreslagit, att ett
årligt anslag måtte för ändamålet ställas till centralförbundets förfogande
med åliggande för förbundet att, i den mån sig göra läte, tillhandahålla
föreningar och skolor undervisningsmateriel för tillverkningskostnaderna.

I flera av de över detta förslag avgivna utlåtandena hava delvis ganska
allvarliga anmärkningar framställts mot den nu förekommande undervis19 -

. Undervisningsmateriel -

146

nino-smaterielen, och dot har i sammanhang därmed framliullits, att den
bästa och enda fullt tillfredsställande utvägen vore, att staten helt toge
denna angelägenhet i egen hand och kostnadsfritt till skolorna utdelade
erforderlig materiel.

Det lider intet tvivel, att ett stort behov av god undervisningsmateriel
för närvarande förefinnes. De sakkunniga hava närmare undersökt den nu
tillgängliga materielen och hava därvid funnit, att densamma är behäftad
med åtskilliga brister. Dels är densamma i flera fall föråldrad och ej i
o-od överensstämmelse med vetenskapens nuvarande ståndpunkt, dels saknas
materiel på många viktiga punkter, medan åtskillig materiel måste anses vara
jämförelsevis överflödig. Den stora betydelse, de sakkunniga fästa vid denna
fråga och dess lösning i god riktning, har gjort, att de sakkunniga utarbetat
ett°förslag i fråga om'' den undervisningsmateriel, som de sakkunniga ansett
behövlig. ^Härvid hava de sakkunniga i avseende å förslagets uppställning
ansluta^ sig till den av de sakkunniga utarbetade grundplanen för nykterhetsundervisning
och tagit särskild hänsyn till undersökningar, som utförts
i Sverige och övriga skandinaviska länder. Förslaget återfinnes bland bilagorna
"till detta betänkande (Bil. 5). Tillsynen över anskaffningen _ av
materielen samt distribueringen av densamma till allmänna och enskilda
läroanstalter bör enligt de sakkunnigas mening uppdragas åt de centrala
myndigheter, som få uppdrag att öva inseende över nykterhetsundervisningen.
Härigenom vinnes möjlighet till omedelbar förbindelse med de
olika läroanstalterna, varvid även distributionskostnaderna torde komma att
nedbringas. Den distribution åter, som ifrågakommer till nykterhetsorganisationer
och till enskilda, synes böra ombesörjas av enskild organisation,
lämpligast av centralförbundet, som i detta hänseende besitter stor erfarenhet?
Givetvis bör det tillkomma centralförbundet att även taga initiativ
till utarbetande av ny materiel.

Det synes de sakkunniga klart, att det för staten år av intresse, att
undervisningsmateriel tinnes tillgänglig för nykterhetsundervisningen lika
väl som för annan undervisning och att det därjämte är av vikt, att staten
i vissa fall åtager sig att bidraga till betäckande av kostnaderna för framställandet
av behövlig materiel, då avsättningsmöjligheterna i vårt land
ofta nog äro otillräckliga. Vid sådant förhållande torde ingen anledning
föreligga att behandla den för nykterhetsundervisningen avsedda undervisningsmaterielen
på annat sätt än övrig undervisningsmateriel. För sistberörda
materiel tinnes nu ett fast, gemensamt anslag, å vilket besparingar
hittills årligen uppstått. Medel torde således redan under nuvarande förhållanden
f viss omfattning finnas tillgängliga. Statsunderstödet torde,
såsom nu i liknande fall sker, böra utgå dels i form av direkta anslag
för framställande av undervisningsmateriel, dels så, att staten erlägger ett

147

rnelianpris till vederbörande förläggare, varigenom priset på materielen
kan nedsättas. Den närmast för folkundervisningen avsedda undervisningsmaterielen
finnes för närvarande uppförd å en av folkskolöverstyrelsen
utgiven förteckning-; i den mån nykterhetsundervisningsmaterielen användes
vid folkundervisningen, bör densamma alltså upptagas ä nämnda förteckning
och kostnaderna för materielen bestridas i samma ordning som
för den där nu uppförda. För att göra det möjligt för enskilda institutioner
och organisationer att till nedsatt pris förvärva dylik materiel böra
särskilda medel anslås. För tillgodoseendet av det närmast förefintliga behovet
i detta hänseende torde kunna användas de förut omnämnda, under
de senare åren uppkomna besparingarna å sommarkursanslaget, vilka, enligt
vad riksdagen medgivit, må efter Kungl. Maj:ts bestämmande användas
till anskaffande och revision av materiel för nykterhetsundervisningen.
De sakkunniga vilja tillstyrka, att dylik rätt i avseende å dispositionen
av eventuella besparingar å anslag till de av de sakkunniga föreslagna
fortbildningskurserna även för framtiden må medgivas. Därest,
såsom torde vara att antaga, ytterligare medel för detta ändamål kunna i
framtiden visa sig erforderliga, bör särskild framställning därom göras.

Till sist återstår att något tala om bibliotek, såväl centralbibliotek för o
nykterhetsfrågan som andra boksamlingar. Först må erinras om att 1914
års sakkunniga framhållit, att genom den med statsmedel understödda
biblioteksverksamheten tillfälle borde kunna beredas att i folk- och skolbiblioteken
införa sådan litteratur, som såväl för allmänheten som särskilt
för skolungdomen kunde bidraga till ökande av kunskaper på nykterhetsfrågans
område. 1 detta uttalande instämma nu förevarande sakkunniga.
Vad beträffar frågan om centralbibliotek för nykterhetsfrågan, vilja de
sakkunniga erinra om att centralförbundet för nykterhetsundervisning dels
självt äger åtskillig hithörande litteratur, dels har hos sig deponerad en
ganska omfattande samling av arbeten rörande nykterhetsfrågan. Enligt
vad de sakkunniga inhämtat, utgöra dessa båda boksamlingar, av vilka den

O 7 O C1 ''

sistnämnda uppgives vara den ojämförligt större, tillhopa omkring 3,700
arbeten, därav omkring 2,000 svenska och omkring 1,700 utländska.

Då de sakkunniga haft sig bekant, att ägaren till den hos centralförbundet
deponerade samlingen vore villig att mot viss ersättning avstå
densamma, har fråga uppstått, huruvida samlingen vore av det värde och
intresse, att ett statsinköp vore att förorda. De sakkunniga hava därför
genom förste bibliotekskonsulenten i folkskolöverstyrelsen F. Fljelmqvist förskaffat
sig närmare kännedom om samlingens värde ur ren bibliotekssynpunkt.
Av de upplysningar, som av Fljelmqvist erhållits, framgår, bland
annat, att de stora offentliga biblioteken i vårt land innehava de allra

>. Bibliotek.

148

flesta i berörda samling ingående arbeten, att samlingen trots sin jämförelsevis
betydliga omfattning naturligen ej är fullständig samt att i Stockholm
ej finnes något offentligt, staten tillhörigt bibliotek, som lämpligen
kan mottaga samlingen till förvaring och vidare utveckling.

Med hänsyn till de upplysningar, som sålunda erhållits, hava de sakkunniga
ej ansett sig kunna föreslå, att ifrågavarande boksamling för närvarande
förvärvas av staten. Emellertid är det tydligt, att det ur flera
synpunkter är av stort värde, att en jämförelsevis fullständig samling böcker
rörande nykterhetsfrågan finnes lätt tillgänglig på ett ställe. Särskilt
tänka de sakkunniga härvid på den i det föregående föreslagna organisationen
av föreläsningsverksamheten. Det synes de sakkunniga särdeles
önskvärt, att ett ställe finnes, där de föreläsare, som anlitas för denna
verksamhet, kunna bekvämt äga tillgång till behövlig litteratur. Aven
bör enligt de sakkunnigas förmenande ett sådant centralt nykterhetsbibliotek
utgöra ytterligare en sporre för den institution, som får sig dess vård
och förkovran anförtrodda. Det synes de sakkunniga därför önskvärt, att
från det allmännas sida understöd komme biblioteket till del, avsett såväl
för dess ordnande och katalogisering som för dess underhåll och komplettering.
De sakkunniga hava därför velat förorda, att ett årligt anslag
måtte lämnas för bibliotekets skötsel och underhåll. Anslaget torde med
hänsyn till de nuvarande prisförhållandena böra uppgå till 1,000 kronor.
Då emellertid intresset av en dylik boksamlings tillvaro och vidmakthållande
måste anses vara särskilt stort hos nykterhetsorganisationer o. d..
synes man kunna och böra som villkor för statsbidragets åtnjutande stadga,
att genom centralförbundets försorg ett visst årligt belopp, exempelvis en
fjärdedel av statsbidraget, tillskjutes för samma ändamål. Kommer statsunderstöd
att beviljas centralförbundet för nu berörda ändamål, bör därjämte
föreskrivas, att biblioteket skall stå under överinseende av den blivande
centrala tillsynsmyndigheten för nykterhetsundervisningen, varjämte
föreskrifter torde böra lämnas i fråga om bibliotekets användning och
tillgänglighet för allmänheten m. m.

Även om den ovan åsyftade, hos centralförbundet deponerade boksamlingen
ej skulle komma att kvarstanna hos centralförbundet, kvarstår
naturligen behovet av ett centralt bibliotek i nykterhetsfrågan, och ett årligt
anslag synes även under sådana omständigheter vara behövligt för
underhåll och komplettering av den samling litteratur på ifrågavarande
område, som centralförbundet självt äger. Någon förändring i avseende
å anslagsbeloppets storlek eller villkoren för anslagets åtnjutande synes
för dylikt fall ej böra ifrågasättas.

149

G. Statlig ledning.

En verksamhet så omfattande som den i vårt land bedrivna nykterhetsverksamheten
har naturligen känt behov av eu central ledning, och
man kan således vänta, att åtgärder för erhållande av dylik ledning vidtagits.
Det var ock i sådant syfte, som de största nykterhetsorganisationerna
år 1901 upprättade en gemensam institution, centralförbundet för
nykterhetsundervisning, vars verksamhet, såsom också namnet angiver, varit
riktad ej minst på ledning av undervisnings- och upplysningsverksamheten
å nykterhetsområdet. En mer officiell prägel har nämnda förbund sedermera
erhållit genom det anslag, som riksdagen sedan åtskilliga år beviljat
detsamma.

hörbundets behövlighet och betydelse för nykterhetsarbetet har även
av 1914 års sakkunniga vitsordats, och de sakkunniga hava understrukit
behovet av denna centrala organisation, som enligt samma sakkunnigas
åsikt borde fortfarande leda och övervaka det omfattande upplysningsarbetet
i nykterhetsfrågan.

Vissa betänkligheter hava i anledning av nämnda uttalande framställts
i en del av de utlåtanden, som avgivits i anledning av berörda sakkunnigas
betänkande. Så har läroverksöverstyrelsen framhållit olämpligheten av
att någon del av undervisningen vid statens egna eller statsunderstödda
läroanstalter ställdes under annan ledning eller kontroll än deras lagligen
överordnade myndigheter. Socialstyrelsen har ställt sig tveksam beträffande
innebörden av de sakkunnigas uttalande i denna punkt och framhållit,
att centralförbundet borde liksom hittills hava till uppgift att
funktionera såsom enskild initiativtagare och ledare av den frivilliga verksamheten
på området i fråga. Slutligen har svenska sällskapet för nykterhet
och folkuppfostran framhållit, att övervakandet över ifrågavarande
upplysnings- och undervisningsarbete borde ske genom offentlig myndighet
enligt av Kungi. Maj:t fastställda grunder.

Behoret.

1914 ärt
sakkunnig!».

Uttalanden.

150

Frågan om ledningen av nykterhetsundervisningen upptogs sedermera
till förnyat skärskådande av föredragande departementschefen vid avlåtande
till 1917 års riksdag av proposition angående anslag till upplysnings-och
undervisningsverksamhet för nykterhetens främjande. I sitt anförande till
statsrådsprotokollet yttrade departementschefen härom följande:

»De tungt vägande anmärkningar, som av riksdagen i dess skrivelse
den 24 maj 1912, av de sakkunniga i deras utlåtande och av åtskilliga
myndigheter i avgivna yttranden framställts mot nykterhetsundervisnintrens
nuvarande anordning, kunna så att säga koncentreras i det ofta återkommande
uttalandet, att denna undervisning lider av brist på planmässighet
och effektivitet. För att den önskvärda planmässigheten i ett så
omfattande och på så många händer fördelat arbete som nykterhetsundervisningen
skall kunna vinnas, vill det synas oundgängligt, att detta arbete
är så°vitt möjligt ställt under enhetlig ledning. Så har emellertid hittills
långt ifrån varit fallet. Den nykterhetsundervisning, som meddelats i statens
egna eller statsunderstödda läroanstalter, har givetvis stått under inseende
av de myndigheter, som haft att övervaka verksamheten vid dessa
läroanstalter över huvud; vad åter angår den frivilliga verksamheten på
hithörande område, har densamma i huvudsak letts av centralförbundet
för nykterhetsundervisning, och jag kan tillägga, att denna ledning förtjänar
allt erkännande. Men det synes mig alldeles påtagligt, att det för
sakens befrämjande vore i hög grad gagneligt, om eu större samverkan
än som hittills förefunnits, här kunde komma till stånd.

Det bör, såsom i ärendet framhållits, icke ifrågakomma, att de statliga
myndigheter, åt vilka ledningen av undervisningen vid olika slag av
läroanstalter är anförtrodd, lida något intrång i denna sin befogenhet,
men å andra sidan är det ganska naturligt, att det skulle lända till betydande
fördel, om dessa myndigheter hade tillfälle att i någon form
tillgodogöra sig de erfarenheter, som inhämtats vid den enskilda verksamheten
på detta område. Vidare får det väl anses givet, att denna enskilda
verksamhet skulle hava gagn av att kunna räkna på det stöd, som
statens ifrågavarande myndigheter kunna vara i tillfälle att lämna.. Eu
dylik samverkan synes mig kunna åvägabringas på det sätt, att åtskilliga
uppgifter med avseende å nykterhetsundervisningen — anordnande av
kurser för lärare, anordnande av instruktionskurser i kommunerna, anskaffande
av undervisningsmateriel, utgivande av handböcker in. m., om vilket
jag kommer att längre fram yttra mig — lades i händerna på en särskild
niTmnd, bestående exempelvis av en lärare vid någotdera av universiteten
eller vid karolinska institutet, en ledamot av läroverksöverstyrelsen, en
ledamot av folkskolöverstyrelsen samt två representanter för centraiför -

151

• -''''W

bundet, varjämte i nämnden torde böra ytterligare ingå eu ledamot av
socialstyrelsen samt, vid behandlingen av frågor rörande nykterhetsundervisningen
vid armén och marinen, eu officer eller militärläkare. Ledamöterna
i en dylik nämnd torde icke böra åtnjuta någon särskild gottgörelse
utöver rese- och traktamentsersättning enligt tredje klassen i gällande
resereglemente för de resor, de företaga för fullgörande av ifrågavarande
uppdrag. Berörda ersättning synes kunna utgå från åttonde huvudtitelns
förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar, vadan i nu förevarande
sammanhang något anslag för berörda ändamål ir;ke behöver tagas i
beräkning.»

Det sålunda framlagda förslaget, som innebar ett alldeles nytt uppslagtill
lösning a\ frågan om ledningen, ledde som bekant ej till någon åtgärd,
då riksdagen, såsom i det föregående omnämnts, på särskilda grunder
avslog Kung]. Maj:ts nyss omförmälda proposition.

För egen del vilja nu förevarande sakkunniga understryka behovet av De
eu central ledning av nykterhetsundervisningen och instämma därutinnan
särskilt med nyss återgivna anförande till statsrådsprotokollet. Emellertid 1
hava de sakkunniga ej kunnat biträda det förslag till frågans lösning, som av
departementschefen framställts. Det har nämligen förefallit de sakkunniga,
som om en nämnd, sammansatt på föreslaget sätt av personer från vitt
skilda verksamhetsområden och i vissa fall utan den pedagogiska insikt
och erfarenhet, som otvivelaktigt äro erforderliga även vid ledningen av
nu ifrågavarande undervisning, näppeligen skulle kunna till fullo garantera
den enhetlighet och planmässighet i ledningen, som eftersträvats och som
åsyftats även av departementschefen. Det torde tvärtom vara fara värt,
att den brist på homogenitet, som oförnekneligt komme att vidlåda den
ifrågasatta nämnden, skulle kunna ofördelaktigt inverka på nykterhetsundervisningens
bedrivande. Särskilt torde detta bliva fallet, om denna
undervisning ordnades efter de grundsatser, som de sakkunniga i möjligaste
mån sökt att följdriktigt genomföra på olika punkter av sitt förslag
och som skulle medföra ett starkt krav på enhetlig ledning av densamma.

Redan i det föregående hava de sakkunniga förberedelsevis angivit
sin allmänna ståndpunkt i denna fråga och hava därvid framhållit, att det
enligt de sakkunnigas mening vore av stor vikt, att för nykterhetsundervisningens
ledning även det enskilda intresset och erfarenheten i vidsträckt
mån toges i anspråk samt att en livlig samverkan mellan det statliga och
det enskilda på detta område syntes komma att lända det hela till gagn.
Sagda uttalande vilja de sakkunniga här ånyo understryka och vilja där -

sakkun niga.

Allmänt

152

2. Ledningen
av de olika
verktamhetsformerna.

a. Nykterhetsnndervisningen.

b. Upplysningsarbetet.

jämte giva ett uttryck för sitt erkännande av de i många avseenden göda
initiativ och impulser, som på nämnda undervisningsområde givits från
enskilt håll. Jämväl på nykterhetsundervisningen vid skolorna har det
privata intresset utan tvivel verkat livgivande och uppryckande; härom
bär ej minst S. S. U. H:s och Sveriges lärares nykterhetsförbunds verksamhet
vittnesbörd. Det skulle därför helt visst lända verksamheten till
skada, om det enskilda initiativet förkvävdes eller byråkratiserades.

Om än de sakkunniga alltså äro starkt medvetna om vikten för denna
sak av livlig kontakt med den på enskild väg bedrivna verksamheten, kunna
de sakkunniga dock ej tillstyrka, att själva ledningen av undervisningen i
skolorna handhaves av någon enskild organisation. De sakkunniga finna det
naturligt, att den nykterhets undervisning, som meddelas vid de under
skolöverstyrelsens, respektive läroverksöverstyrelsens inseende ställda barndoms-
och ungdomsskolorna, och den vid samma skolor i nykterhetssyfte
utförda uppfostrande verksamheten i likhet med all övrig undervisningsoch
uppfostringsverksamhet, som bedrives vid dessa skolor, stå under respektive
skolöverstyrelsers överinseende. På samma sätt bör det tillkomma
överstyrelserna att med den av staten understödda utbildningen av lärare
för nykterhetsundervisningen — med undantag av den till universiteten
förlagda utbildningen — taga i huvudsak samma befattning som med övrig
utbildning av lärare. Det bör emellertid jämväl här betonas, att även om
det ur organisatorisk synpunkt måste vara av betydelse, att statens främsta
myndigheter på undervisningens område hava uppsikt över och ledning av
lärarutbildningen i nu ifrågavarande hänseende, de enskilda organisationernas
verksamhet dock även här är av betydelse. Det år således synnerligen
önskvärt, att impulser från nämnda håll må tillföras arbetet på
lärarutbildningen.

I den instruktion, som, intill dess den nya skolöverstyrelsen trätt i
verksamhet, gäller för dess direkta föregångare, folkskolöverstyrelsen,
stadgas (i § 2, 5), att överstyrelsen skall öva inseende över anstalter för
allmän folkbildning. I detta allmänna åliggande, som för framtiden kommer
att överflyttas på skolöverstyrelsen, bör enligt de sakkunnigas mening
också ingå att öva inseende även över de av staten understödda kurser
och föreläsningar, som anordnas för allmän io\kupplysning i nykterhetssyfte,
och likaledes att utöva tillsyn över att de statsmedel, som anslås
för dylik verksamhet, användas för därmed avsedda ändamål. En dylik
uppgift är ingalunda främmande för nämnda överstyrelse. Särskilt bör i
detta sammanhang erinras om den övervakande ledning, som folkskolöverstyrelsen
utövar beträffande den populärvetenskapliga föreläsningsverksain -

153

heten. Det ligger då mycket Tillra till hands, att åt sagda överstyrelse
eller rättare åt den blivande skolöverstyrelsen lämna ett liknande uppdr ag i fråga
om en verksamhet, som har så många direkta beröringspunkter med föreläsningsverksamheten.
Hittills har som bekant socialstyrelsen haft ett visst
överinseende över upplysningsverksamheten på nykterhetsområdet, ett förhållande,
som väl närmast torde förklaras därav, att vid tiden för socialstyrelsens
inrättande folkskolöverstyrelsen ännu ej fanns till och ej heller
någon annan central myndighet, åt vilken uppgiften kunde lämpligen överlåtas.
Det har tydligen varit de sociala momenten hos nu ifrågavarande
verksamhet, som i första hand givit anledning till nämnda anordning. Då
det gäller övervakande och ledning av upplysningsverksamheten i nykterhetsfrågan,
synas likväl de sociala synpunkterna ej böra i sagda hänseende
vara avgörande utan fastmera de pedagogiska. Därav följer givetvis, att såsom
redan framhållits, berörda övervakande och ledande uppgift bör tillkomma
den pedagogiska fackmyndigheten. Det synes de sakkunniga vara av stor
vikt, att frågan om nämnda upplysningsarbetes ledning blir löst på bästa
sätt, ty det ligger i sakens natur, att det för staten är en betydelsefull
uppgift att tillse, att en i möjligaste mån riktig uppfattning av nykterhetsfrågan
bibringas vårt folk. Härigenom skulle, såsom de sakkunniga i
annat sammanhang framhållit, staten helt visst vinna ett gott stöd för de
åtgärder i lagstiftningshänseende, som staten på detta område finner sig
böra vidtaga, och efterlevnaden av de givna föreskrifterna främjas.

Av det sagda torde alltså framgå, att det för de sakkunniga framstår såsom
naturligt, att den högsta övervakande och ledande verksamheten beträffande
undervisnings- och upplysningsarbetet rörande nykterhetsspörsmålet överlåtes
åt de myndigheter, läroverksöverstyrelsen och den blivande skolöverstyrelsen,
som hava liknande uppgift i fråga om den allmänna undervisningen
och det allmänna folkbildningsarbetet.

o O

Frågar man så, huru överstyrelserna äro rustade för utförande av det
åliggande, som i nu berörda hänseende bör tillkomma dem, torde svaret
bliva, att nämnda ämbetsverk för närvarande knappast äro i stånd att i
alla hänseenden fylla en dylik uppgift. En central ledning av en så omfattande
verksamhet som den här ifrågavarande torde kräva en så enhetlig
behandling av förekommande frågor och en så god förtrogenhet med
nykterhetsrörelsen och dess olika arbetsområden, att överstyrelsernas ledamöter
å ena sidan ej torde kunna medhinna det omfattande arbete, som
härför fordras, och å den andra sidan ej rimligtvis kunna förutsättas äga
den erforderliga specialinsikten. Man torde därför enligt de sakkunnigas
åsikt vara nödsakad att tillgripa den utväg, som i flera liknande fall valts,
20

Konsulent

154

c. UtbildDingskursernn.

nämligen anställandet hos överstyrelserna av ett särskilt sakkunnigt biträde
eller en konsulent. Så har skett i fråga om andra slag av verksamhet
för allmän folkbildning, såsom folkhögskolundervisningen, den
populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten och folkbiblioteksverksamheten.
Den nu ifrågasatte konsulenten borde tydligen hava i huvudsak
samma ställning som de konsulenter, vilka redan äro anställda hos överstyrelserna.
Han bör vara väl förtrogen med nykterhetsfrågan samt 5ga
god kännedom om den organiserade nykterhetsrörelsen. För honom bör
gälla av överstyrelserna fastställd instruktion. Förslag till dylik instruktion
har av de sakkunniga utarbetats och finnes som bilaga (Bil. 6) fogat
till detta betänkande. Jämte det att överstyrelserna genom detta sitt organ
utöva den centrala ledningen av ifrågavarande undervisnings- och upplysningsverksamhet,
böra överstyrelserna också tråda i samarbete och söka förbindelse
med de fria organisationer av olika slag, som arbeta i nykterhetsundervisningens
tjänst, så ock med andra centrala myndigheter (exempelvis
socialstyrelsen), som hava med närbesläktade verksamhetsområden att skaffa.

Det arvode, som tillkommer de ovan omnämnda, hos överstyrelserna
anställda sakkunniga biträdena eller konsulenterna, växlar betydligt allt
efter omfattningen "av det uppdrag, som åligger vederbörande tjänstemän.
Tydligen skulle den nu ifrågasatte konsulenten komma att få en uppgift,
som i" flera hänseenden vore närmast jämförlig med föreläsningskonsulentens,
och det synes de sakkunniga därför lämpligt, att arvodet för honom utginge
med samma belopp som för sistnämnde befattningshavare, eller med 2,000
kronor för år.

Vad beträffar överstyrelsernas åligganden i nu ifrågavarande hänseende,
må, utöver vad nyss sagts därom, först framhållas, att det inseende över den
vid skolorna bedrivna undervisnings- och uppfostringsverksamheten i nykterhetssyfte,
som bör tillkomma överstyrelserna, bör utövas i främsta rummet i
sammanhang med den inspektion av skolorna, som åligger överstyrelserna.
Därjämte bör det tillkomma överstyrelserna att tillse, att de för skolorna
gällande undervisningsplanerna äro i nu berörda hänseende avfattade på
ett ändamålsenligt sätt, varjämte överstyrelserna också torde böra hava sin
uppmärksamhet riktad på det sätt, varpå de vid skolorna använda läroböckerna
i vederbörande ämnen behandla nykterhetsspörsmålet.

Beträffande därefter de med statsmedel anordnade utbildningskurserna
för lärare för nykterhetsundervisningen, har ju hittills centralförbundet
för nykterhetsundervisning haft åt sig uppdraget att omhänderhava anordnandet
av kurserna såväl organisatoriskt som ekonomiskt. Plan för kurserna
åter har fastställts av Kungl. Maj:t efter förslag av centralförbundet

155

och yttrande av folkskolöverstyrelsen. Enligt de sakkunnigas mening bör
i fråga om fortbildningskurserna i nykterhetssyfte galla detsamma som
beträffande andra fortbildningskurser. Deri alltjämt fortgående strävan att
från Kungl. Maj:ts till vederbörande centrala ämbetsmyndigheters avgörande
överflytta alla sådana ärenden, som ej anses böra prövas och avgöras
av Kungl. Maj:t, har föranlett, att folkskolöverstyrelsen genom nådigt brev
den 15 februari 191S fått i uppdrag att beträffande fortbildningskurser i
allmänhet för lärare vid folkskolor och småskolor ombestyra — genom eu
av överstyrelsen godkänd kursstyrelse — kursernas anordnande samt
godkänna kursplaner. Nykterhetsundervisningskursernas i många hänseenden
stora överensstämmelse med nyss ornförmälda fortbildningskurser synes de
sakkunniga böra leda därtill, att läroverks- och skolöverstyrelserna få liknande
befattning med desamma som med sistnämnda kurser. Överstyrelserna
böra alltså få i uppdrag att besluta om fördelningen av de till
nykterhetskurserna beviljade anslagen av statsmedel, att utfärda närmare
allmänna bestämmelser angående kurserna, att antaga kursstyrelser samt
efter förslag av dessa pröva och fastställa kursplaner, att bestämma grunder
för antagande av kursdeltagare eller ock själva antaga sådana, att med
uppmärksamhet följa det vid kurserna bedrivna arbetet samt att i pedagogiskt
och ekonomiskt avseende granska av kursstyrelserna avgivna redogörelser
för de hållna kurserna. Vid fullgörandet av dessa åligganden
skulle överstyrelserna givetvis biträdas av sin konsulent, i den ordning
den för honom utfärdade instruktionen angiver. Vad beträffar antagandet
av kursstyrelser, hava de sakkunniga förutsatt, att därest ej alldeles särskilda
omständigheter skulle föranleda annat beslut, centralförbundet för
nykterhetsundervisning såsom hittills utses att fullgöra kursstyrelses
åligganden

Jämväl den av de sakkunniga i annat sammanhang närmare omnämnda
föreläsningsverksamhet, som bedrivits av centralförbundet och som de
sakkunniga ansett böra på förut angivet sätt ytterligare utvidgas, bör liksom
annan föreläsningsverksamhet av liknande art stå under skolöverstyrelsens
överinseende. I sådant hänseende bör skolöverstyrelsen årligen
efter förslag av centralförbundet fastställa för allmän utdelning avsedd
förteckning å föreläsare och föreläsningsämnen samt att därutöver, då
sådant för särskilt fall ifrågasattes, godkänna föreläsare och föreläsningsämnen,
som ej innefattas i sagda förteckning. Vidare skall överstyrelsen
företaga granskning av den redogörelse, som bör årligen till överstyrelsen
avgivas rörande nämnda föreläsningsverksamhet och som bör redogöra för
dels var föreläsningar hållits och föreläsares namn, dels de under året

ning»-verksamheten.

156

anordnade allmänna upplysningskurserna samt andra mer eller mindre
kursliknande föreläsningsserier, som ombesörjts av centralförbundet, dels
ock redovisning för statsanslagets användning.

De båda överstyrelserna böra ock tillse, att lämpliga hjälpmedel för
nykterhetsundervisningen framställas och på lämpligt sätt tillhandahållas
vederbörande anstalter.

Slutligen bör det tillkomma överstyrelserna att antingen omedelbart
vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som kunna finnas erforderliga,
för att den under överstyrelsernas inseende stående undervisnings-
och upplysningsverksamheten i nykterhetssyfte skall motsvara sitt
ändamål.

Det framgår av det föregående, att de sakkunniga tänkt sig ett ganska
livligt samarbete mellan de båda överstyrelserna och centralförbundet för
nykterhetsundervisning. Med hänsyn härtill och då det torde vara ur
praktisk synpunkt lämpligt, att centralförbundets ställning till överstyrelserna
i nu ifrågavarande hänseende blir fullt klar, torde föreskrifter rörande
centralförbundets verksamhet böra i vederbörlig ordning lämnas.
Då de sakkunniga ansett stor vikt böra fästas vid denna omständighet,
hava de sakkunniga i annat sammanhang (sid. 157) närmare berört denna
fråga ävensom frågan om centralförbundets befogenhet i övrigt.

157

H. Centralförbundet för nykterhetsundervisning.

De sakkunniga hava i det föregående erinrat om nödvändigheten av
att staten vid planläggandet av nykterhetsundervisningen rikligt utnyttjar
den hänförelse för nykterhetssaken och den samlade erfarenhet i upplysningsarbetets
organisation, som äro till finnandes hos nykterhetssällskapen,
och att ingen åtgärd vidtages, som lägger hinder i vågen för utvecklande
av dessa organisationers initiativkraft och arbetslust. För organisering
och ledning av den egentliga nykterhetsundervisningen inom och utom
skolan hava de större organisationerna sedan många år varit sammanslutna
i centralförbundet för nykterhetsundervisning. Det är huvudsakligen genom
denna sammanslutning, som staten för sin upplysningsverksamhet i nykterhetsfrågan
hittills stått i samarbete med den organiserade nykterhetsrörelsen.

Förbundets verksamhet, som varit mycket omfattande, har bestått i
anordnande av kurser för lärare och ungdomsledare, anskaffande och distribuerande
av undervisningsmateriel, anordnande av utställningar av dylik
materiel, förmedling av föreläsare och undervisare samt utgivande av en
tidskrift för nykterhetsundervisning och hälsolära. För bedrivande av
denna verksamhet har förbundet åtnjutit avsevärda statsanslag, nämligen:
till verksamheten i allmänhet 10,000 kronor, vilket anslag under senare
år redovisats å administrationskonfo, till de större nykterhetskurserna sammanlagt
56,000 kronor samt till tidskriften 1,500 kronor. Därjämte hava
besparingar å anslaget till kurserna fått användas till anskaffande av
materiel.

Som villkor för beviljande av anslaget å 10,000 kronor har uppställts
fordran, att förbundet från nykterhetskorporationer, kommuner och enskilda
erhållit ett tillskott, motsvarande minst lika mycket som statsanslaget.
Som villkor för beviljande av såväl detta anslag som anslaget till kurserna
har fordrats, att politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid

Nuvarande

verksamhet.

158

1914 års sakkunniga.

De sakkunniga.

Statsbidrag.

förbundets föreläsningar eller undervisningsarbete förbjudas, att berättelse
över verksamheten avlämnas till socialstyrelsen och behörigen styrkta
räkenskaper till kammarrätten, så uppställda, att en noggrann kännedom
om anslagens användning därav kan vinnas. Vid förnyad ansökan om
anslag har förbundet haft att foga plan för verksamheten under kommande
arbetsår.

Redan 1914 års sakkunniga hava understrukit behovet av en central
organisation att leda och övervaka det omfattande upplysningsarbetet i
nykterhetsfrågan samt framhållit, att förbundets verksamhet vore förtjänt
av fortsatt statsunderstöd, då detsamma spelade en betydande roll genom
att tillhandagå föreningar och myndigheter med upplysningar samt förmedling
av olika undervisningsanordningar.

Även nu förevarande sakkunniga anse, att en livlig samverkan mellan
staten och centralförbundet till främjande av en god nykterhetsundervisnin"
bör äga rum. Av vad som anförts på olika ställen i detta betänkande
framgår, att de sakkunniga så långt ifrån att vilja lägga hinder i
vä"en för förbundets arbete fastmera önska en kraftigare utveckling av
dess verksamhet. Särskilt bör detta kunna äga rum i fråga om förmedlingav
föreläsningar samt anskaffande och distribuering av materiel.

Härav följer, att statsbidrag fortfarande bör komma förbundet till godo.
På grund av det sjunkande penningvärdet torde det emellertid vara omöjligt
för förbundet att uppehålla sin verksamhet ens i nuvarande omfattning,
om icke statsanslaget ökas. Då därtill, som nämnts, enligt de sakkunnigas
förslag ännu större anspråk komma att ställas på förbundet,
torde''en höjning av statsbidraget få anses nödvändig. Och de sakkunniga
vilja efter att hava tagit kännedom om den utgifts- och inkomststat., som
vid förbundets årsmöte uppgjorts, föreslå, att det årliga anslaget till förbundets
administration ökas från 10,000 till 15,000 kronor.

Beträffande villkoren för anslagets åtnjutande hava de sakkunniga
tagit i övervägande, huruvida fordran, att förbundet från nykterhetssållskapen,
kommuner och enskilda erhåller minst lika mycket som statsbidraget,
bör upprätthållas. Efter vad de sakkunniga inhämtat, utgår sällskapens
bidrag i förhållande till medlemsantalet. Då detta under senare
åren varit i det närmaste stationärt, då en ökning av dessa bidrag på grund
av de stora krav, som ställas på medlemmarna, icke gärna kan ifrågasättas
samt då den omläggning av de mindre nykterhetskurserna, som de sakkunniga
föreslå, torde medföra, att icke lika stora kommunala anslag som

159

hittills kunna påräknas, måste för förbundet de största svårigheter möta
att uppbringa bidragen från sällskapen, kommuner oeh enskilda till hälften
av nämnda statsbidrag. De sakkunniga få sålunda föreslå, att villkoren i
detta hänseende så modifieras, att bidrag till endast minst 1L av statsbidraget
kräves från annat håll.

I den stat för förbundet, som senaste årsmöte uppgjort, har på grund
av de ekonomiska svårigheterna en inskränkning i byråns personaf vidtagits.
. Denna inskränkning torde med nödvändighet medföra en revision
av de instruktioner, som gälla för nämnda personal. Särskilt måste ledalens
personliga deltagande i arbetet å byrån komma att i högre grad
tagas i anspråk. Detta nödvändiggöres jämväl av den utvidgning av förbundets
verksamhet, som de sakkunniga i olika avseenden ansett bchövlio-.
Da emellertid förbundets arbete till allra största delen bedrives med statsmedel,
måste det anses skäligt, att någon statlig myndighet har inflytande
på avfattandet av den instruktion, som skall gälla för förbundets ledare
De sakkunniga vilja därför hemställa, att som villkor för erhållande av
statsbidrag ytterligare föreskrives, att instruktion för förbundets ledare
uppgöres i samråd med skolöverstyrelsen.

Under en följd av år har statsbidrag utgått till två tidskrifter för
j1!Snin” \. “ykterhetsfrågan. Tidskriften Mimer har till ändamål att
meddela allmänheten i lättfattlig form alkoholforskningens senaste resultat
och innehåller fördenskull populärvetenskapliga artiklar i alkoholfrågan.
Mimer utgives av en enskild person, lektor Johan Bergman, utkommer
med ett nummer i månaden och omfattade år 1917 195 sidor. Prenumerationspriset
är år 1918 kr. 5: 50, och antalet prenumeranter uppgår
enligt uppgift samma år till omkring 100.

Tidskriften Tirfing . åter vill verka för »nykterhetsundervisning oeh
hålsolära». ridskriften innehåller huvudsakligen artiklar om nykterhetsfrågans
pedagogiska och metodiska behandling. En mängd utförliga undervisningsplaner
för detta ämne samt för hälsoläran har meddelats ävensom
flertalet aktstycken, som beröra statsmakternas ställning till en planmässig
l^kterhetsundervisning, såsom 1914 års sakkunnigas utlåtande och myndigheternas
yttranden däröver in. in. Vetenskapliga artiklar i nykterhetsfrågan
hava mera sparsamt förekommit. Tirfing, som är organ för centralförbundet
för nykterhetsundervisning samt för Sveriges lärares nykterhetsförbund,
redigeras av centralförbundets ledare, direktör August Ljunggren,
och utkommer med 9 nummer om året, år 1917 omfattande 138''sidor!

Tidskrift.

160

Prenumerationspriset å posten är år 1918 kr. 1: 50 (före år 1917 enkrona).
Antalet prenumeranter uppgives år 1918 till omkring 2,200.

De sakkun- De sakkunniga hava tagit i övervägande, huruvida statsbidrag bör
niga ut^å till två tidskrifter med så närbesläktad uppgift.

° Att en populärvetenskaplig tidskrift för studium av alkoholfrågan ä,r
behövlig måste anses självklart. Sedan nykterhetsundervisningen blivit
planmässigt ordnad såväl inom som utom skolan, torde det däremot icke
vara lika nödvändigt, att en särskild tidskrift uppehälles för en så begränsad
uppgift som att verka för den pedagogiska och metodiska behandlingen av
nvkterhetsfrågan och hälsoläran, helst dessa ämnens behandling icke lärer
erbjuda några väsentliga olikheter mot behandlingen av övriga ämnen.
För vad som i nämnda hänseende behöver meddelas allmänheten, utöver
det som kan få plats i de vanliga pedagogiska tidskrifterna, kan troligen
ett begränsat utrymme beredas i en populärvetenskaplig tidskrift för nykterhetsfrågans
studium.

Det är dessutom de sakkunniga bekant, att varken Mimer eller 1 irring
vunnit sådan spridning, att de, oaktat statsbidrag till dem utgått kunnat
uppehållas utan ansenliga ekonomiska uppoffringar av utgivarna. Fn enda
sådan tidskrift skulle säkerligen visa sig mindre förlustbringande

Utan att avstyrka statsbidrags beviljande till de båda. tidskrifterna
vilja de sakkunniga uttala sig för önskvärdheten av att utgivarna toge i
övervägande, huruvida icke tidskrifterna borde sammanslås till en tiaskritt
för studium av nykterhetsfrågan och med ett begränsat utrymme för behandling
av spörsmål, som röra själva nykterhetsundervisningens metodik
och vad därmed hör samman.

I. Kostnadsberäkning.

På åtskilliga ställen i det föregående hava de sakkunniga berört de
kostnader, som skulle föranledas av de i olika hänseenden framställda
förslagen rörande nykterhetsundervisningens ordnande, och de sakkunniga
hava flerstädes lämnat detaljerade kostnadsberäkningar. Det torde vara
lämpligt att här på ett ställe sammanföra slutresultatet av de beräkningar,
som sålunda gjorts.

Några erinringar böra i detta sammanhang göras. De sakkunniga
vilja först framhålla, att vissa kostnader svårligen kunna exakt beräknas.
Särskilt gäller detta den akademiska undervisning i samhällslära och i
hälsolära, som de sakkunniga föreslagit för blivande lärare, då de härför
behövliga kostnaderna, såsom förut framhållits, äro direkt beroende av den
närmare utformning, som de akademiska myndigheterna kunna giva åt de
sakkunnigas förslag. Något anslag härför ifrågasattes därför ej nu. Mycket
ovissa måste också beräkningarna bliva, i den mån de avse kostnader för
utgivande av böcker och andra trycksaker, då ju som bekant prisläget
under nuvarande förhållanden är ytterst osäkert och statt i så gott som
oavbruten höjning. De angivna kostnadsbeloppen kunna därför i flera hänseenden
endast anses vara ungefärliga.

Sammanställningen av de föreslagna årligen behövliga anslagssummorna
har följande utseende:

till anordnande av fortbildningskurser för lärare in. fl.,
under två år av tre social kurs (kr. 31,000:—), under
det tredje året en hygienisk kurs (kr. 26,000: —) i årligt

genomsnitt med avrundning uppåt ...................................... kr. 30,000: —

till anordnande av allmän utbildningskurs.............................. » 10,000: —

till föreläsnings- och instruktionsverksamhet ........................ » 18,000: —

till främjande av Sveriges storloges av I. O. G. T. studie och

ungdomsverksamhet........................................................... » 8,000:_

till främjande av Sveriges blåbandsförenings studie- och

ungdomsverksamhet................................................................... , 4,000: —

162

till främjande av Sveriges nationaltempels av Templarorden

studie- och ungdomsverksamhet...............................•...........•• kr till

främjande av Nationalgodtemplarordens studie- och

ungdomsverksamhet................................................................•

till främjande av nykterhetsföreningen Vita bandets studie och

ungdomsverksamhet ...................................................... *

till främjande av nykterhetsorden Verdandis studie- och

ungdomsverksamhet.....................................................................

till främjande av Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbunds
verksamhet............................................ *

till främjande av Sveriges lärares nykterhetsförbunds verksamhet
......................................................................................

till avlöning åt en konsulent för nykterhetsundervisnmgen »
till främjande av centralförbundets för nykterhetsunder visning

verksamhet ............................................... s

till underhåll och skötsel av centralförbundets för nykter hetsundervisning

bibliotek................................................... *

Summa kr.

3,000: —

2,000: —

4,000: —

3,000: —
2,000: —

15,000: —

1,000: —
104,000: —

För o-enomförande av de av de sakkunniga framlagda förslagen erfordras
därjämte i två fall engångsanslag. Sådana anslag äro behövliga for
utgivande av en handbok i nykterhetsfrågan samt för utgivande av en
för lärare i nykterhetsfrågan avsedd handledning. De sakkunniga hava
härför föreslagit ett belopp av 20,000 kronor att fördelas på de båda ifrågavarande
arbetena. . . ,

För år 1919 har riksdagen till upplysnings- och undervisningsverk

samhet för nykterhetens främjande å åttonde huvudtiteln anvisat ett förslagsanslag,
högst, å 90,500 kronor. Ovannämnda, av de sakkunniga
föreslagna årliga anslag uppgå sammanlagt till 104,000 kronor varvid
emellertid bör ihågkommas, att de sakkunniga i detta belopp inräknat de
två anslag å tillhopa 7,000 kronor, som, på sätt i det föregående (sid. 6b)
omnämnti, enligt de sakkunnigas förslag skulle överflyttas från nksstatens
sjätte till dess åttonde huvudtitel. Tages hänsyn härtill, visar det sig,
att den genomsnittliga årliga kostnaden för nu ifrågavarande ändamål
enligt de sakkunnigas förslag med 6,500 kronor överstiger de anslag, som
på nu angivna sätt hittills utgått för sagda syfte.

I anslutning till vad nu anförts få de sakkunniga alltså hemställa om

förslag till 1919 års riksdag att , . , .

dels till upplysnings- och undervisningsverksamhet för nykterhetens
främjande anvisa under åttonde huvudtiteln på extra stat för ar 1920

163

ett förslagsanslag, högst 104,000 kronor, att under de villkor, som av
Kungl. Maj:t prövas lampliga, utgå till ovan angivna ändamål med högst
därstädes föreslagna belopp;

dels såsom bidrag till utarbetande och utgivande av ej mindre eu
handbok i nykterhetsfrågan ån även en för lärare i nykterhetsfrågan avsedd
handledning anvisa under åttonde huvudtiteln på extra stat för år
1920 ett reservationsanslag av 20,000 kronor;

dels ock medgiva, att uppkommande besparingar å anslagen till anordnande
av fortbildningskurser för lärare in. fl. samt till anordnande av
allmän utbildningskurs må enligt Kungl. Maj:ts bestämmande användas
till anskaffande och revision av materiel för nykterhetsundervisningen.

104

II. Åtgärder mot missbruk av tobak och kaffe.

Redan i det föregående hava de sakkunniga framhållit, att flera skäl
kunna anses föreligga för den sammankoppling av frågorna om nykterhetsundervisning
och om åtgärder mot missbruk av tobak och kaffe, som
gjorts i det åt de sakkunniga anförtrodda uppdraget. De sakkunniga
hava därjämte påpekat, att ej heller dessa tre frågor borde betraktas som
ett avoTänsat helt utan ses i sitt sammanhang med andra, dem närstående
sociala frågor av vikt och aktuellt intresse, samt att de sakkunniga därför
ansett sig& berättigade att till diskussion upptaga spörsmål, som eljest ej
omedelbart folie inom ramen för de sakkunnigas uppdrag. Nu angivna
allmänna synpunkter vilja de sakkunniga här bringa i erinran, då jämväl
i det följande förhållanden komma att beröras, som endast indirekt höra

samman med nu föreliggande uppgift. _ „

Det bör här ock erinras därom, att — såsom jämväl tidigare framhållits
— de sakkunniga redan i samband med sin behandling av frågan
om nykterhetsundervisningens ordnande på flera punkter berört spörsmålet
om åtgärder mot tobaks- och kaffemissbruk, nämligen i fråga om lärarutbildningen.
Beträffande åter undervisnings- och upplysningsarbetet rörande
tobaks- och kaffemissbruk hava de sakkunniga, med hänsyn till den
olikartade karaktären hos och den därav betingade olika behandlingen av
stoffet, funnit det mest praktiskt att särskilja frågorna om tobaksmissbruket
och kaffemissbruket.

105

A. Uppdragets omfattning. Plan för behandlingen.

De sakkunniga hava i det föregående i korthet omnämnt de åtgärder
och förhållanden, som varit närmaste anledningen till det åt de sakkunniga
anförtrodda uppdraget. Här nedan vilja de sakkunniga lämna en
något utförligare redogörelse i detta hänseende.

Såsom förut nämnts, är det på ursprungligt initiativ av riksdagen,
som nu ifrågavarande båda spörsmål kommit under behandling, ehuruväl
den enskilda verksamheten långt tidigare sysselsatt sig raecl desamma.
Inom riksdagen var det frågan om åtgärder mot missbruk av" tobak, som
tidigast bragtes på tal, och i sin förut omförmälda, av enskild motion föranledda
skrivelse hade 1906 års riksdag påkallat undersökning angående åtgärder
för hämmande av minderårigas tobaksbruk och hade därjämte till
diskussion upptagit vissa vägar, som möjligen kunde leda till målet. 1
främsta rummet har riksdagen härvid framhållit upplysningsarbete i förening
med tillsyn över skolungdomen, eventuellt jämte utfärdande av vissa
allmänna bestämmelser mot skolungdomens tobaksförbrukning genom stadgande
i undervisningsförfattningarna eller eljest. Vidare har riksdagen
pekat på förbud mot försäljning av tobak till minderårig såsom en möjlig
åtgärd samt slutligen anfört, att vid sakens utredning jämväl borde komma
under övervägande förbud för ungdomen i allmänhet att begagna tobak
samt stadgande av rätt för ordningsmyndighet och uppfostrare att fråntaga
minderårig tobak, som han lyckats åtkomma.

Utlåtande över denna riksdagens skrivelse infordrades först från kommerskollegium,
som i sin ordning inhämtade yttranden från överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser, vilka överlämnat uttalanden av åtskilliga
korporationer och enskilda personer. Kommerskollegium har för sin
del stannat vid att föreslå dels upplysningsverksamhet, dels ändrade föreskrifter
rörande skolmyndigheters åtgärder mot tobaksmissbruket bland
skolbarn, dels ock förbud mot försäljning av tobak till person, som ej fyllt
15 år, i samband varmed borde meddelas förbud mot tobaksförsäljning
medelst automater. Kollegium framlade därjämte ett förslag till förordning
i sistnämnda hänseende.

Frågornas
tidigare behandling.

1906 års riksdag.

• 166

1912 års riksdag.

Senare fram
ställningar.
Utlåtanden.

Innan nu omförmälda framställning av riksdagen lett till något definitivt
resultat, upptogs frågan ånyo inom riksdagen, denna gång i förening
med fråga om åtgärder mot kaffemissbruk och även nu på föranledande
av enskild motion. Riksdagen anhöll i skrivelse den 30 april 1912 om
utredning, vad från det allmännas sida, särskilt genom upplysningsverksamhet,
kunde åtgöras för att stödja strävandet att motarbeta missbruk av
tobak och kaffe, samt om de åtgärder, som härav kunde föranledas. I
fråga om tobaken erinrade riksdagen om möjligheten att bland de värnpliktiga
igångsätta upplysningsarbete samt ifrågasatte vissa lagstiftningsåtgärder,
särskilt förbud mot försäljning till minderåriga. Beträffande
missbruket av kaffe framhöll riksdagen, att alla åtgärder av legislativ natur
syntes vara uteslutna samt att härvid endast ett väl ordnat upplysningsoch
undervisningsarbete borde ifrågakomma. Bland åtgärder i sådant syfte
anförde riksdagen undervisning i skolor och seminarier, folkskrift med
statsunderstöd, uppsats i almanackan, upprättandet av hushållsskolor och
hushållskurser för flickor och unga kvinnor även i form av repetitionskurser
efter tidigare genomgången skolkökskurs.

Ytterligare en framställning i fråga om åtgärder mot tobaksmissbruk
inkom vid denna tid till Kungl. Maj:t, i det att centralstyrelsen för Sveriges
allmänna folkskollärarförening i skrivelse den 12 maj 1914 hemställde om
förbud dels mot att försälja och tillhandahålla tobaksvaror åt minderåriga
och dels för minderårig att på offentliga platser begagna tobak i någon
form.

Över den av 1906 års riksdag gjorda framställningen samt de däröver
avgivna utlåtandena så ock över sist omförmälda skrivelse infordrades sedermera
yttrande från medicinalstyrelsen, som inhämtade utlåtanden från
karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium och från ledamoten
av styrelsens vetenskapliga råd, professorn J. G. Edgren.

Ungefär samtidigt överlämnades till medicinalstyrelsen, för avgivande av
utlåtande, även 1912 års riksdags nyss omnämnda skrivelse. I anledning härav
infordrade styrelsen yttranden från förste provinsialläkare, stadsläkare och
därmed jämställda läkare till ett antal av sammanlagt omkring 250 samt
avgav den 29 juli 1914 eget utlåtande, därvid styrelsen, som ju samtidigt
hade att yttra sig om 1906 års riksdags skrivelse rörande tobaksmissbruk,
behandlade endast frågan om kaffe.

Sedan ytterligare till Kungl. Maj:t inkommit en genom länsstyrelsen
i Umeå överlämnad framställning från stadsfullmäktige i nämnda stad,
avseende åtgärder mot minderårigas tobaksmissbruk, infordrades i ärendet
37ttrande från socialstyrelsen. Vid avgivandet av sitt utlåtande har social -

167

styrelser! tagit i betraktande, vild förut förekommit i denna fråga, samt
erinrat om särskilda framställningar i ämnet, som, efter det styrelsens
yttrande infordrats, ingivits till Kungl. Maj:t från stadsfullmäktige i Örebro,

Karlstad och Västervik och som åsyftade lagstiftningsåtgärder av den art,
kommerskollegium tidigare föreslagit. För egen del har socialstyrelsen
tillstyrkt vidtagande av de av kommerskollegium och medicinalstyrelsen
förordade åtgärderna.

Slutligen har efter erhållen remiss även folkskolöverstyrelsen yttrat
sig angående de föreslagna åtgärderna mot kaffemissbruk, därvid överstyrelsen
åberopat inhämtade utlåtanden av samtliga ecklesiastika konsistorier
och folkskolinspektörer. Vid avgivande av sitt yttrande har överstyrelsen
samrått med sin sakkunnige i hygieniska frågor, professorn E. Alrnquist.

Vad beträffar det uppdrag, som i avseende å nu omnämnda båda Dlr 6akkQDspörsmål
givits åt de sakkunniga, vilja de sakkunniga hänvisa till före- mgj’rsa“pp''
dragande departementschefens yttrande inför Kungl. Maj:t i samband med
fattande av beslut angående tillkallande av sakkunniga för nu i frågavarande
uppdrag. Departementschefen anförde därvid, efter erinran om den
behandling frågan förut erhållit, följande.

»Av den omfattande utredning angående förekomsten av tobaks- och
kaffemissbruk, vilken sålunda förebragts, har jag fått ett starkt intryck av
att allvarliga missförhållanden i dessa hänseenden på många håll fått insteg
hos vårt folk. Den ökning av kaffe- och tobakskonsumtionen, som gjort
sig gällande under de senaste årtiondena, givetvis med undantag för de
säregna förhållanden, som inträtt under världskriget, synes dessutom giva
anledning till förmodan, att dessa missförhållanden äro i tilltagande. Det
måste då vara synnerligen angeläget, att målmedvetna och energiska åtgärder
vidtagas för att minska och, om möjligt, undanröja det försvagande
av folkkraften, som ett missbruk av dessa njutningsmedel obestridligen
medför, särskilt för det uppväxande släktet. Uppmärksamhet måste därvid
ägnas även åt de moraliska vådor, vilka, enligt vad en sorglig erfarenhet
givit vid handen, kunna framkallas av tobaksbruket bland minderåriga.

Ett otyglat begär efter detta njutningsmedel, väckt redan i barndomen,
har nämligen mången gång visat sig föra de unga in på farliga vägar,
driva dem att genom tjuvnadsbrott och oredligt förfarande skaffa sig penningar
att tillfredsställa sitt tobaksbegär. Måhända skulle man vinna ett
verksamt hjälpmedel till bekämpande av detta onda genom att beträda den
nära till hands liggande och även av riksdagen anvisade utvägen att genom
legislativa åtgärder försvåra minderårigas åtkomst av tobak. Angående
lämpligheten av dylika åtgärder hava dock olika uppfattningar gjort sig

168

•rånande. I den stora mängd av yttranden, som avgivits över riksdagens
omförmälda skrivelser, hava även i andra avseenden framträtt skilda meningar
angående de åtgärder, som lämpligen höra tillgripas för vinnande
av "de utav riksdagen avsedda syftemålen. Ett ingående övervägande av
de synpunkter, som sålunda kommit till uttryck, torde därför nu böra
ske. — — — Enstämmigt framhålles i de avgivna yttrandena, att en av
de viktigaste vägarna för uppnående av ett framgångsrikt resultat är anordnande
av ett omfattande och energiskt upplysnings- och undervisningsarbete
i hithörande frågor. Det är ock denna synpunkt, som bibringat mig den
uppfattningen, att nu senast berörda spörsmål böra göras till föremål för
utredning i samband med den förnyade behandling, som frågan om upplysningsverksamheten
för nykterhetens främjande av förut nämnd anled
ning torde böra undergå. Givetvis böra härvid icke allenast åtgärder av
förut angiven art upptagas till granskning, utan jämväl samtliga de övriga
synpunkter göras till föremål för prövning, vilka kunna vara av vikt för
bedömandet av hithörande spörsmål.»

Vid närmare granskning av de båda här ifrågavarande spörsmålen
finner man, såsom förut i ärendet påpekats, att desamma på många punkter
hava nära anknytning med varandra. I båda fallen gäller det den uppväxande
ungdomen och är det fråga om njutningsmedel, som i stor omfattning
brukas av de unga. Bägge frågorna hava därjämte en tydligt
markerad hygienisk innebörd. Allt detta synes väl motivera en samtidig
behandling av desamma. Å andra sidan förefinnas i vissa hänseenden så
väsentliga olikheter dem emellan, att beträffande vissa åtgärder den ena
eller andra frågan måste företrädesvis eller uteslutande upptagas till skärskådande.
Särskilt gäller detta i fråga om de åtgärder i lagstiftningseller
restriktionssyfte, som föreslagits och som böra komma under övervägande.

169

B. Missbrukets skadeverkningar, omfattning och orsaker.

Att ett överdrivet bruk av tobak och kaffe medför skadliga verkningar
för individen, torde allmänt erkännas. Dessa skadeverkningar
inskränka sig ej endast till det kroppsliga hälsotillståndet, de sträcka sig
även till de psykiska förmögenheterna och indirekt även till det samhälleliga
livet. Man kan således med skäl tala om tobaks- och kaffemissbrukets
medicinska, psykologiska och nationalekonomiska skadeverkningar.
En helt kortfattad överblick över det sätt, varpå dessa skadliga verkningar
framträda, torde här böra lämnas. De sakkunniga hava härvid i stor
utsträckning följt de uttalanden i berörda hänseenden, som under det
ovan nämnda utredningsarbetets gång gjorts av vederbörande myndigheter,
främst medicinalstyrelsen.

Angående tobaksmissbrukets inverkan på den mänskliga organismen
och de sjukdomssymtom, som pläga uppträda i samband därmed, har
medicinalstyrelsen i anslutning till professor Edgrens ovan omnämnda, till
styrelsen avgivna utlåtande och framställning yttrat bland annat följande.
»Bland de allvarsammaste av dessa äro symtomen från hjärtat: hjärtklappning,
oregelbunden hjärtverksamhet, betydande hjärtsvaghet med astmatiska
besvär, vartill kommer, att den kända symtomkomplexen angina pectoris
(bröstkramp) kan framkallas av kronisk tobaksförgiftning, i allt väsentligt
erinrande om den ödesdigra symtombild, för vilken koronarsklerosen (kalkvandling
i hjärtats kärlväggar) är det anatomiska underlaget. Tobaksanginan
försvinner, säger professor Edgren, så snart tobaksbruket upphör,
och det är ej alldeles säkert, att de anatomiska förändringarna, arterioskleros
och kardioskleros, hava sin enda grund i tobaksbruk. Även omnämnas
i framställningen övriga symtom, som tillskrivas tobaksmissbruket,
från andra organ såsom nervsystemet, digestionskanalen, ögonen o. s. v.
Det ovan sagda gäller vuxna personer, men samma skadliga inverkan, som
drabbar dessa, torde, säger professor Edgren, nog sannolikt i ännu högre
grad träffa de unga, och synes det honoiu ligga i öppen dag, att de minderåriga
böra helt och hållet avstå från bruket av tobak.» I lärarkolle22 -

Medicinska

skadeverk ningar.

a. Tobak

170

b Kaffe.

giets vid karolinska institutet ovan omförmälda yttrande, som avfattats
av professorerna E. Almquist, J. Waern och C. Gr. Santesson och som även
av medicinalstyrelsen åberopas, säges rörande tobakens skadlighet för minderåriga,
att exakta eller med experiment vanna bevis därför icke äro
framlagda. Kollegiet tillägger dock: »Att barn äro mera känsliga för

gifter än de vuxna, äga vi likväl goda skäl att antaga. Barn äga dessutom
mindre förmåga att bedöma vad nyttigt är och att hålla måtta. All
medicinsk erfarenhet över tobaksbruket talar för att den minderåriges
organism måste fredas för tobakens inverkan.» Medicinalstyrelsen själv
framhåller, att styrelsen för sin del ansåge det vara styrkt, att tobaksbruket
vore för den minderårige skadligt, även om rent vetenskapliga, medicinska
bevis icke härför förebragts.

1 fråga om de skadliga verkningarna av en överdriven kaffekonsumtion
torde tyngdpunkten ej ligga så mycket på den direkt hälsovådliga
inverkan av kaffet som fastmer därpå, att kaffet i så stor utsträckning
kommit att utgöra en väsentlig del av barnens dagliga kost samt att kafilet
har en betydande förmåga att döva hungerkänslan. Dessa förhållanden
framhållas i många av de förenämnda utlåtanden, som avgivits till medicinalstyrelsen
av provinsialläkare m. fl. Där betonas ock den stora brist
på mjölk, som sedan ett antal år tillbaka försports såväl i städerna som
på landsbygden och som synes allt mer försvåras. Bristen på mjölk, som
i särskilt hög grad synes befordras genom det sätt, varpå andelsmejerierna
bedriva sin verksamhet, medför i regeln, att kafle tillgripes som
ersättning. Beträffande kaffemissbrukets direkta skadliga inflytande på
hälsan har medicinalstyrelsen i sitt utlåtande i anledning av 1912 års
riksdags skrivelse anfört, att det rådde föga delade meningar om att
talrika fall av nervösa rubbningar, magsjukdomar, blodbrist och allmänt
dåligt nutritionstillstånd, särskilt hos barn och kvinnor, vore att skriva
på kaffemissbrukets konto. Å andra sidan hade framhållits svårigheten
att i det särskilda fallet objektivt ådagalägga detta, vidare att många andra
sociala och hygieniska missförhållanden vore medskyldiga och framför allt
att kaffe, använt i ej allt för stor mängd under i övrigt göda hygieniska
och dietetiska förhållanden, ej kunde anses skadligt. På liknande sätt har
folkskolöverstyrelsen i sitt nämnda utlåtande över sagda riksdagsskrivelse
sammanfattat gjorda uttalanden angående kaffemissbrukets skadlighet dels
genom kaffets förut berörda förmåga att döva hungerkänslan, dels genom
dess direkta inflytande på kroppen: »Särskilt framhålles, hurusom det rikliga
förtärandet av kaffe, till följd av kaffets egenskap att borttaga eller
minska hungerkänslan utan att i motsvarande mån tillföra kroppen verklig

171

näring, leder till undernäring med åtföljande allmän kraftnedsättning, som
i sin ordning medför disposition för sjukdomar av olika slag, särskilt lungtuberkulos,
samt hurusom kaffet, ej minst vid dålig beredning, åven omedelbart
inverkar skadligt på organismen och vid omättligt bruk grundlägger
raaglidanden och nervösa rubbningar av mångfaldig art, och det synes
vara en så gott som enhällig mening, att dylika följder av den tilltagande
kaffekonsumtionen på ett oroande sätt framträda inom stora befolkningsgrupper.
»

De psykologiska skadeverkningarna av tobak och kaffe äro givetvis av
samma art som dem, vilka alstras av allt övermått av njutning med dess
viljekraften förlamande följder. Nämnda verkningar torde särskilt framträda
vid ett överdrivet bruk av tobak under barndomen och ungdomen.
Detta har ock framhållits i flera av de utlåtanden, som avgivits över 1906
års riksdags förut omförmålda skrivelse angående åtgärder mot tobaksförbrukning
bland ungdomen. I dessa utlåtanden har anförts, att tobak hindrar
barnens utveckling och demoraliserar, att ungdomen på grund av starkt
tobaksbruk visar ett slappt och sjukligt utseende med nedsatt förståndsskärpa
samt att enligt en av lärare allmänt gjord erfarenhet tobaksbruket
synes förslappa både arbetet och den sedliga hållningen bland skolbarnen
samt gör dem föga mottagliga för andlig påverkan.

Slutligen bör man ej bortse ifrån de nationalekonomiska följderna av
en stark tobaks- och kaffekonsumtion. Detta har redan av riksdagen framhållits
i dess år 1912 avlåtna skrivelse och har sedermera ytterligare påpekats
i vissa över nämnda skrivelse avgivna yttranden. Medicinalstyrelsen
erinrar år 1914 om att omkring 40 millioner kronor årligen utgivits till
utlandet för importen av kaffe, och socialstyrelsen framhåller, att tobaksbruket,
som — enligt vad från olika håll uppgåves och av tillgänglig
statistik bestyrktes — alltjämt tillväxte i vårt land, måste anses som en
även ur nationalekonomisk och social synpunkt betänklig företeelse. Utgifterna
för detta ändamål utgjorde nämligen i många fall en icke oväsentlig
belastning, varom de av styrelsen verkställda hushållsundersökningarna
i fråga om vissa hushåll bure vittne. I

I fråga om missbrukets omfattning hava åtskilliga uttalanden
gjorts i de yttranden, som under utredningsarbetets gång avgivits av
olika myndigheter. Vad först beträffar tobak, uppgiver folkskolinspektören
i Västerås, att han i folkskolan i de fem åldersklasserna från 9 till 13
år med 100 eller flera barn i varje åldersklass träffat resp. 8, 11, 23, 30

Psykologiska

skadeverk ningar.

National ekonomiska skadeverk ningar.

Missbrukets
omfattning,
a. Tobak.

172

och 38 barn, som rökte tobak. Från Lysekil har anförts, att cigarrettrökning
ofta börjades vid 10 års ålder och förekomme i stor utsträckning.
Kronofogden i Indals fögderi har meddelat, att rökning icke vore allmän
bland gossar, men väl snustuggning; unga män och ynglingar tuggade
nästan överallt och i övermått. Ytterligare har från folkskolehåll framhållits
det starka tobaksbruket bland skolbarn, varvid från ett håll uppgivits,
att nästan alla gossarna i folkskolan tuggade snus, från ett annat,
att några gossar börjat röka i småskolan, en de! t. o. m. före skolgången.
Liknande uppgifter hava lämnats från flera andra håll, vadan man torde
kunna draga den säkra slutsatsen, att tobaksmissbruk på många orter i
vårt land härskar bland de minderåriga. Det synes även framgå av de
gjorda uttalandena, att missbruket i städerna och liknande samhällen framför
allt gäller cigarrettrökning, å landsbygden snustuggning. Att bruket
av tobak bland ungdomen under senare år avsevärt tilltagit, är också en
allmän mening.

Till belysning av frågan, i vilken omfattning tobaksbruket vunnit
insteg bland vissa kategorier av den manliga ungdomen, må här meddelas
några uppgifter, visande resultatet av en undersökning, verkställd av med.
d:r S. Lindström och av honom publicerad i en uppsats »Rökning bland
minderåriga» i Svensk tidskrift år 1916. Uppgifterna äro samlade från
två kategorier arbetarungdom, den ena en korporation av gossar i Stockholm,
vars medlemmar i avseende å sin sysselsättning kunna närmast anses
som springgossar, den andra bestående av de yngsta arbetarna vid en
större verkstad i ett samhälle ett par mil från Stockholm. Resultatet ä,r
sammanfört i följande tabell.

Ålder	Springgossar	Verkstadsu n gdom
Antal personer	Därav	rökare	Antal personer	Därav rökare
Antal	%	Antal	%
13 år.....................			_	10	4	40
14 ».....................	17	2	12	7	3	43
15 ».....................	31	14	41 \|	11	6	54
16 > ....................	15	13	87	17	10	59
17 » ...................	10	6	60	15	15	100
18 >...................	13	6	46	17	16	94
19 ».....................	5	5	100	13	9	69
20 ».....................	5	4	80	6	4	67
Tillsammans	99	50	50 i	96	67	70

173

Siffermaterialet är som synes föga omfattande, men på grund av den
brist på konkreta uppgifter, som i detta hänseende förefinnes, torde detsamma
likväl vara av visst värde, så mycket mer som, enligt vad den
nämnde författaren framhåller, de grupper, bland vilka undersökningen
företagits, torde kunna anses ganska representativa åtminstone för arbetarungdomen
i Stockholm och dess omgivningar. Siffrorna peka uppenbarligen
i alldeles samma riktning som de allmänna omdömen, vilka avgivits
angående nu ifrågavarande förhållande, och bestyrka i sin mån dessa omdömen.

Vad vidare angår missbruket av kaffe, är det tydligt, att man vid
bedömandet härav måste bortse från de förhållanden, som inträtt efter det
nu pågående världskrigets utbrott med den ytterst starka importminskning,
som därav föranletts. Att under normala förhållanden missbruket av kaffe
ej minst bland barnen är vida utbrett, betygas i åtskilliga av de i ärendet
avgivna utlåtandena. Några belysande exempel böra anföras. En folkskolinspektör
i Dalarne verkställde för några år sedan en undersökning i
fråga om skolbarnens näringsförhållanden, omfattande omkring G,600 barn.
Det befanns då, att på landsbygden i allmänhet ungefär vart tredje barn
gick till skolan på morgonen utan att hava förtärt lagad mat och att på
industriorter i allmänhet blott vart tredje barn fått förtära lagad mat på
morgonen, innan det gått till skolan. Vad som på morgonen fått ersätta
den lagade maten var i regeln kaffet. För drygt 43 % — i städerna och
industriorterna nära 55 % — av barnen utgjordes morgonmåltiden av kaffe
med eller utan bröd eller smörgås. Även vid återkomsten från skolan var
kaffet ofta det som barnen i första hand fingo att stilla sin hunger med.
I de särskilt på landsbygden talrika fall, då skolan slutade jämförelsevis
sent på dagen (småskolan kl. 3, folkskolan kl. 4 på e. in.), var det inemot
50 %, som vid hemkomsten fingo kaffe, innan de erhöllo någon lagad mat.
En undersökning i samma syfte som den nu nämnda har något tidigare
utförts av Sveriges lärares nykterhetsförbund. Denna undersökning omfattade
inemot 23,000 barn och gav vid handen, att av des-a omkring 53%
förtärde kaffe, innan de gingo till skolan. Slutligen bör omnämnas den
undersökning, som år 1915 företogs vid Stockholms stads folkskolor angående
barnens morgonmål och som finnes utförligt omnämnd i Stockholms
stads folkskolors berättelse för år 1915. Resultatet av undersökningen är
sammanfattat i följande tabell.

Kaffe.

174

Morgonmål i hemmet	Barn
Antal	%
Kaffe med bröd eller smörgås........................	8,203	34,2
» utan » » » ........................	29	0,i
Te med » » » ........................	1,033	4,3
Choklad med * » » ........................	6 967	29,0
» utan » » » ........................	10	—
Mjölk med » » » ........................	1,229	5,1
» utan » » * ........................	44	0,2
Endast bröd eller smörgås ..............................	97	0,4
Gröt eller välling.............................................	4,573	19.o
» » » samt kaffe...........................	38	0,2
» » » » choklad .....................	8	—
> » » » kaffe med bröd eller
choklad med smörgås.....................	1,433	6,o
Annan mat (ägg, buljong, pannkaka, korv
o. s. v.) ..........................................	150	0,6
	77	0,3
» >, mer eller mindre beständigt.........	1291	0,6
Tillsammans	24,020	100,0

1 Därav 54 barn utan mat på grund av bristande matlust.

Tabellen visar, att för 34,3 % eller mer än en tredjedel av barnen
morgonmåltiden utgjorts av kaffe med (eller någon enstaka gång t. o. m.
utan) bröd eller smörgås, ett förhållande, som uppenbarligen är mycket
otillfredsställande. Ytterligare några exempel må anföras, då desamma
måste anses vara mycket belysande. År 1910 företogs i Örebro på initiativ
av stadens folkskolinspektör en undersökning av liknande art som den
nyss anförda i Stockholm, och det utröntes därvid, att av 2,848 barn 1,608
förtärde endast kaffe med dopp, innan de om morgnarna begåvo sig till
skolan, samt att 1,921 barn erhöllo kaffe två, tre eller flera gånger dagligen.
Bland barnen befunnos 217 otvetydigt undernärda, därav 48 i
småskolan och 169 i folkskolan. Av de förra erhöllo 41 och av de senare
141 kaffe i stället för ordentlig mat en till flera gånger om dagen, och
det visade sig därjämte, att av de undernärda småskolebarnen 12 aldrig
fingo en måltid utan kaffe. Bland folkskolegossarna fingo 32 kaffe i stället
för”mat två gånger dagligen, 12 tre gånger, en fyra gånger och en ända
till sex gånger dagligen. I Söderhamn har det vid undersökning befunnits,
att 63 % av°samtliga skolbarn i staden förtärde kaffe regelbundet en, två,

175

tre eller flera gånger dagligen, att 33 % undantagsvis och blott 3 % aldrig
begagnade denna dryck. En undersökning av förhållandena i Hudiksvalls
folkskolor har visat, att det övervägande antalet barn får nöja sig med
kaffe med dopp som morgonmål före skolgången, och från Sandviken har
anförts, att 55,5 % av skolbarnen erhöllo kafle med eller utan dopp, innan
de begåvo sig till skolan. Slutligen må omnämnas, att det från flera håll
uppgivits, att till och med små späda barn erhålla kaffe. I det hela får
man av de lämnade yttrandena det bestämda intrycket, att kaffekonsumtionen
visar stark tendens till ökning ej minst bland barn.

De sakkunniga hava redan erinrat om den nuvarande kristidens inverkan
på konsumtionen särskilt av kafle. Det torde emellertid vara så gott
som visst, att den under de sista åren inträffade starka, nödtvungna minskningen
i kaffeförbrukningen ej kommer att kvarstå efter kristidens slut,
utan att konsumtionen då kommer att, så snart förhållandena det medgiva,
återgå till sin forna höjd. Vad tobaksförbrukningen beträffar, var denna,
såsom förut antytts, före kristiden stadd i stark ökning, och under krigsåren
har denna ytterligare påskyndats, intill dess bristande tillgång under
senaste tid nödtvunget nedbringat konsumtionen.

Att närmare ingå på orsakerna till det sålunda konstaterade missbruket
av såväl tobak som kaffe torde knappast kunna här ske. Några omständigheter
må dock påpekas. Vad först tobaken beträffar, är det uppenbarligen
i främsta rummet den i våra dagar allt mer tilltagande njutningslystnaden,
som får tillskrivas en stor del av skulden till det stegrade bruket
och missbruket. Därjämte kan, såsom i avgivna utlåtanden framhållits,
tobaksrökningen ej sällan anses såsom ett symtom för barns olydnad,
självsvåld eller vanart, varvid utan tvivel exemplets makt är starkt medverkande.
Den omständigheten, att tobaksvarorna numera försäljas långt
allmännare än förr och alltså äro väsentligt mera lättillgängliga, spelar
otvivelaktigt också en stor roll i fråga om förbrukningens stegring. Orsakerna
till den starka kaffekonsumtionen åter torde i stor utsträckning ligga
på annat område, om ock, framför allt beträffande vuxna, njutningsmomentet
även här givetvis spelar in. Bland de omständigheter, som enligt
de sakkunnigas mening måste anses medverka till ett vitt utbrett kaffebruk,
må följande nämnas. Först bör då erinras om de i viss meningvärdefulla
egenskaperna hos kaffet, nämligen dess under normala förhållanden
stora lättillgänglighet samt lättheten att bereda detsamma, i förening
med kaffets kända egenskap att utgöra en värmande, verkligt stimulerande
och välsmakande dryck, vilken därtill — såsom medicinalstyrelsen i sitt

Kristidens
inverkan på
konsumtionen.

Missbrukets

orsaker.

176

yttrande påpekar — helst tillika med »dopp» eller annan löda men
även ensam för sig, efterlämnar en angenäm känsla av mättnad även i de
fall, då den verkliga näringstillförseln varit minimal. Ingen annan dryck,
säger medicinalstyrelsen, kan i alla dessa avseenden jämföras med kaffet.
En ytterligare medverkande orsak är tydligen den ofta förekommande starka
splittringen inom familjerna med därav förorsakade olika mattider. Känt
är ju, att förvärvsarbetet inom vidsträckta befolkningslager är förlagt utom
hemmet, därvid de arbetande måste leva på från hemmet medförd eller i
hemmet i hast intagen föda, samt att husmodern ofta jämte sitt husmoderliga
arbete har att i eller utom hemmet utföra yrkesarbete, som tvingar
henne att så hastigt som möjligt avfärda hushållsgöromålen och således
omöjliggör en omsorgsfullare matlagning. Under sädana förhållanden blir
kaffedieten den huvudsakliga inom familjen. Ofta sammanfalla under skoltiden
ej heller barnens måltider i hemmen med föräldrarnas, vadan barnen
före sin vandring till skolan såväl som efter hemkomsten därifrån erhålla

uppvärmt kaffe med bröd i stället för lagad mat. Starkt bidragande 9 ro

också de under senare år allt större svårigheterna att erhålla andra födoämnen
av liknande art, främst mjölk. Dessa svårigheter hava framhållits
i många avgivna utlåtanden. Det har anförts, att mjölktillgången mångenstädes
är väsentligt mindre på landsbygden än i städerna, närmast beroende
på de s. k. andelsmejeriernas verksamhet. Förste provinsialläkaren
i Blekinge län framhåller, att i alla arbetarhem på landet en konstant

mjölknöd är förhanden och att arbetarna ej (»ens för pengar») kunna få

mjölk till rimligt pris i synnerhet inom områden, där andelsmejerier
finnas. Förste provinsialläkaren i Malmöhus län betonar samma svårigheter
och anför, att det finnes exempel på att 10 12 års barn i fattiga
hem knappast någonsin förtärt ett glas mjölk, då så gott som all mjölk
av lantbrukarna lämnas till mejerierna och blott en ringa mängd separerad
mjölk återkommer därifrån.

Kaffets ovan omtalade egenskap att vara kraftigt stimulerande gör,
att detsamma särskilt för vissa yrkesarbetare med synnerligen ansträngande
sysselsättning blivit i hög grad omtyckt och oumbärligt. I synnerhet gäller
detta skogsarbetare, fiskare och nattskiftesarbetare. Slutligen bör såsom
cn väsentligt bidragande orsak nämnas, att husmödrarna ej fått sin uppmärksamhet
tillräckligt fäst på kaffemissbrukets faror samt att de ej
fått den upplysning i detta hänseende, som är erforderlig. Det har från
synnerligen talrika håll påpekats, att husmödrarna i stor omfattning sakna
behövlig0 kännedom om sättet för anskaffande och tillredande av billig,
närande och hälsosam föda; särskilt gäller detta om arbetarhemmen, där
även kvinnorna nu mera ofta äro sysselsatta med lönarbete. I samband

177

därmed har det framhållits, att det husliga arbetet mångenstädes är underskattat
och att man ej till fullo förstår den ekonomiska betydelsen av en
insiktsfull och ordentlig skötsel av detta arbete. Ett utsträckt bruk av
kaffe följer i regeln av detta betraktelsesätt. Även i de jämförelsevis få fall,
då en flicka under sin skoltid eller strax därefter genomgått en skolkökskurs,
får hon — har det påpekats — i allmänhet endast ringa tillfälle att i
hemmet öva den hushållskonst, vars begynnelsegrunder hon inhämtat, och
den i skolan förvärvade kunskapen går till stor del förlorad. Under dylika
förhållanden är det förklarligt, att det lättlagade kaffet, särskilt i arbetarhemmen,
blir den förnämsta beståndsdelen i matordningen.

178

Utgångs punkter.

C. Bekämpande av missbruket.

Av den föregående, sammanfattande redogörelsen torde otvetydigt
framgå, dels att missbruk av tobak och kaffe i ej ringa omfattning fått
insteg bland vårt folk, ej minst bland den uppväxande ungdomen, dels
ock att detta förhållande allmänt inses av dem, som av ena eller andra
anledningen hava att taga närmare befattning med hela förevarande spörsmål.
1 fråga om de åtgärder, som kunna vara ägnade att råda bot för det
kända och erkända missförhållandet, hava många olika meningar uttalats och
en mångfald förslag framställts. Ser man emellertid närmare på dessa förslag
och uttalanden, finner man, att de i stort sett koncentrera sig kring
några huvudpunkter. Det är, som man ju kunde vänta, framför allt på
undervisningens och upplysningens väg, som man tänkt sig kunna nå
målet, varvid det dock upprepade gånger betonats, att undervisnings- och
upplysningsarbetet borde stödjas och kompletteras av en lämpligt avvägd
lagstiftning.

Särskilt i fråga om tobaken har tanken på lagstiftningsåtgärder tagit
fast form, ehuruväl åsikterna skiftat beträffande frågan, hur långt lagstiftningen
borde sträcka sig. Ganska allmänt synes man vara ense om
behövligheten av förbud mot försäljning av tobak till minderårig, varvid
dock olika meningar rått om den ålder, som i berörda hänseende borde
stadgas. Till detta förbud borde enligt vissa uttalanden knyta sig andra,
såsom förbud mot att tillhandagå minderårig med anskaffande av tobak,
att försälja tobak i matvaru- och specerihandel samt att använda minderårig
såsom biträde i tobakshandel. Från några håll har till och med
framställts förslag om utfärdande av allmänt förbud för minderårig att
över huvud taget begagna tobak samt om rätt för ordningsmyndighet och
uppfostrare att fråntaga minderårig tobak.

Vad beträffar åtgärder mot missbruk av kaffe synes den största vikten
allmänt läggas på en omfattande och effektiv undervisnings- .och upplysningsverksamhet
såväl inom som utom skolan. I samband därmed har
starkt betonats behovet av tillräcklig undervisning i matlagning och hus -

179

hållsgöromål för flickor och unga kvinnor, och vidare har framhållits
önskvär.dbeten av åtgärder, ägnade att öka tillgången på mjölk, varjämte
även tanken på lämpliga ersättningsmedel för kaffe — förutom mjölk —
från åtskilliga håll framförts. Jämväl i fråga om kaffet har förslag till
legislativa åtgärder väckts, dels i form av väsentligt ökad tull på kaffe,
dels såsom allmänt förbud för minderårig att förtära kaffe.

1 den följande framställningen angående åtgärder mot tobaks- och
kaffemissbruk hava de sakkunniga ansett lämpligt att i det hela anknyta
till de ovan antydda stora huvudpunkter, kring vilka diskussionen angående
dessa frågor förnämligast rört sig. De sakkunniga vilja följaktligen
först yttra sig om undervisningen i skolorna, därefter beröra upplysningsarbete
i övrigt genom skolan, vidare ingå på frågan om annat upplysningsarbete
samt slutligen överväga övriga åtgärder, som kunna anses behövliga
och möjliga, därvid de sakkunniga också få anledning att stanna
vid frågan om lämpligheten av lagstiftnings- och restriktionsåtgärder.
Under de tre första punkterna komma de sakkunniga att behandla åtgärder
beträffande såväl tobak som kaffe; under den sistnämnda punkten åter
anse sig de sakkunniga böra — såsom redan tidigare omnämnts — särskilja
de båda frågorna, detta närmast med hänsyn till den olikhet, som,
synnerligast i avseende å möjligen behövliga åtgärder i lagstiftningsväg,
förefinnas dem emellan.

Innan de sakkunniga närmare angiva de mått och steg, som synas
ägnade att befrämja strävandena att motarbeta missbruk av tobak och
kaffe, anse de sakkunniga lämpligt att på varje punkt dels lämna en redogörelse
för de bestämmelser, som för närvarande må kunna finnas stadgade,
samt för de åtgärder, som redan kunna hava vidtagits, dels ock en närmare
utförd översikt av de förslag och uttalanden, som framkommit i de under
förevarande. ärendes behandling avgivna utlåtandena.

1. Undervisning i skolorna.

Enligt nu gällande bestämmelser skall frågan om tobak beröras vid
undervisningen i skolorna, och även kaffet torde därvid hava avsetts
komma under behandling. Beträffande de allmänna läroverken föreskrives
i läroverksstadgan § 66, att vid undervisningen i de naturvetenskapliga
ämnena bör meddelas en efter lärjungarnas uppfattning lämpad kännedom
om bl. a. tobakens natur och verkningar. Vidare har, såsom folkskolöverstyrelsen
i sitt utlåtande över riksdagens ovan omnämnda skrivelse

Nu gällande
bestämmelser.

180

.Tidigare förslag.

1. Allmänt.

Tobak.

Kaffe.

2. Skolämne.

erinrar, sedan rätt lång tid tillbaka i undervisningsplanerna för folkskolor,
fortsättningsskolor och högre folkskolor någon erinran förekommit
angående undervisning om de rusgivande och narkotiska ämnenas natur
och verkningar, och vid denna undervisning torde val, säger överstyrelsen,
kaffets verkningar och faran av ett överdrivet bruk därav i någon
män kommit till behandling; i de nya undervisningsplaner, som folkskolöverstyrelsen
på grundval av folkundervisningskommitténs förslag dels
redan utarbetat, dels hade under utarbetande för under densamma lydande
läroanstalter, hade ifrågavarande undervisning fått en mera framskjuten plats.
Vidare må erinras, att i den för folkskolinspektörerna gällande instruktionen
(§ 2 mom. 1) det bland folkskolinspektörens åligganden beträffande
folkskolor och småskolor upptages, att denne skall verka för och, i den
mån det är honom möjligt, övervaka, att barnen vid undervisningen erhålla
kännedom om de rusgivande ämnenas samt tobakens natur och
verkningar.

Beträffande de utlåtanden, som under detta ärendes tidigare behandling
avgivits, hava de sakkunniga redan i det föregående omnämnt vissa
mera allmänna uttalanden och förslag i fråga om skolundervisning om
tobaks- och kaffebruk. Till dessa uttalanden vilja de sakkunniga här
tillägga följande av mera speciell innebörd. \ ad först beträffar tobaken,
har riksdagen i sin skrivelse år 1912 framhållit, att frågan om tobaksoch
kaffemissbruk ej finge försummas vid undervisningen i folk- och
småskolor samt naturligtvis ej heller i seminarierna. Aven från talrika
håll i övrigt har betonats behovet av undervisning på ifrågavarande område,
varvid det ffkväl ofta tillagts, att undervisning ensamt ej vore nog,
utan att också mer positiva åtgärder vore nödvändiga.

Samma åsikter hava i allmänhet framförts beträffande kaffet, och det
har därvid särskilt erinrats om att missbruk härav i främsta rummet yppat
sig bland de kroppsarbetande samhällslagren, vadan undervisning rörande
kaffemissbrukets faror borde särskilt lämnas i folk- och småskolor samt i
de läroanstalter, folkskole- och småskoleseminarierna, som utbilda lärare
för nämnda skolor. Särskilt från läkarhåll har emellertid uttalats den
meningen, att föga kunde vinnas med undervisning i skolorna och att
tyngdpunkten av strävandena för kaffemissbrukets motarbetande läge på
andra områden.

I fråga om det skolämne, till vilket man tänkt sig undervisningen
om tobaks- och kaffemissbruk anknuten, hava endast helt få uttalanden
gjorts. Alla dessa utgå emellertid ifrån naturkunnighet (hälsolära) såsom
det härför lämpligaste ämnet.

181

Ej heller frågan om vilket skolstadium kali anses hälst lämpat för
nämnda undervisning, har allmänt berörts, förste provinsialläkaren i
Stockholms län har framhållit, att undervisning om kaffemissbrukets skadliga
följder borde vara obligatorisk redan under första året av skolgången,
och på liknande sätt har även förste provinsialläkaren i Jämtlands län
yttrat sig under hänvisning till den omständigheten, att den största faran
av kaffemissbruket träffade barnen. Förstnämnde läkare anser därjämte,
att under ett senare stadium även undervisning om sagda missbruks orsaker
och medlen för dess bekämpande borde lämnas.

Angående undervisningens omfattning hava endast allmänna uttalanden
gjorts. Fn läkare har föreslagit, att dylik undervisning skulle meddelas
i alla skolor samt att ämnet hälsolära gjordes obligatoriskt, lämpligen
därigenom att ett erforderligt antal timmar av den till naturkunnighet
anslagna tiden utbyttes mot hälsolära med obligatorisk undervisning rörande
skadligheten av missbruk av kaffe in. in. Av länsstyrelsen i Jönköpings
län har framhållits behovet av att i undervisningsförfattningarna intoges
uttryckliga bestämmelser därom, att i de allmänna skolorna — såväl elementarläroverk
som folkskolor — lärjungarna skulle bibringas undervisning
ej mindre om alkoholens fördärvbringande verkningar och vådan av
ymnigt förtärande av kaffe än även om de skadliga inflytelserna, särskilt
på ungdomen, av bruket av tobak i dess olika former. Att ifrågavarande
undervisning borde meddelas med större eftertryck och mera allvar än
hittills, har från talrika håll betonats.

Åtskilliga utlåtanden hava berört behandlingen i vederbörande läroböcker
av frågan om missbruket av tobak och kaffe. Så hava skolrådet i
Malmö och folkskollärarföreningen därstädes framhållit, att i läroböcker i
naturlära tobakens skadlighet borde utförligare än hittills behandlas.
Länsstyrelsen i Falun har förordat intagande i skolornas läse- och läroböcker
av uppsatser in. in. angående denna fråga, och förste provinsialläkaren
i Värmlands län har föreslagit samma åtgärd, särskilt beträffande
kaffet, i förening med muntliga anvisningar och råd av läraren vid dylika
styckens genomgående. Samme läkare har påpekat, att lärarna behövde
en kortfattad, enkelt och praktiskt uppställd handbok i ämnet.

Då de sakkunniga haft anledning antaga, att åtgärder på vissa håll
av vederbörande skolmyndigheter vidtagits mot folkskolbarnens tobaksoch
kaffebruk, hava de sakkunniga till ett antal skolrådsordförande utsänt
ett cirkulär, innehållande vissa frågor rörande denna sak. Cirkulären

3. Skolstadium.

4. Omfattning-.

5. Läro
böcker.

De sakkunnigas
rundfråga.

182

De sakkunniga.

1. Undervisningens
allmänna
anordning.

sändes till skolrådsordförandena i de flesta städer och köpingar samt i åtskilliga
landsförsamlingar, innefattande mer tättbefolkade platser eller större
industriella företag. Inalles utsändes 205 cirkulär, och omkring 150 svar
hava inkommit. Följande frågor framställdes:

1. Hava inom Edert skoldistrikt några åtgärder vidtagits i syfte att
bland skolbarnen förhindra bruk av tobak och motverka en överdriven
förbrukning av kaffe?

Därest så skett:

2. Vad har i sådant avseende åtgjorts?

8. Hava några resultat därav försports?

4. Vilka erfarenheter i övrigt anser Ni Eder hava vunnit genom
ifrågavarande åtgärder?

Beträffande resultatet av denna rundfråga vilja de sakkunniga i fråga
om detaljerna hänvisa till de olika avdelningarna i den följande framställningen
och inskränka sig här till att lämna följande allmänna överblick.

I omkring två tredjedelar av de inkomna svaren omnämnes, att åtgärder
vidtagits, och i åtskilliga fall, där enligt uppgift intet åtgjorts, har
orsaken därtill uppgivits vara den, att anledning till ingripande saknats.
De vidtagna åtgärderna hava varit av olika art. På de flesta ställen hava
förmaningar och råd givits och även någon undervisning lämnats. Stundom
har skolläkaren medverkat härvid. I åtskilliga fall uppgives, att en
mera utförlig och i skolornas läroplan inpassad undervisning meddelats;
i Gävle och Ystad har denna bedrivits i enlighet med en särskild kursplan
för nykterhetsundervisning. Vid folkskolorna i Ystad har särskilt
talats om kaffe i småskolavdelningen, och i folkskolans andra klass har
frågan om tobaken rätt utförligt behandlats. Från ett tiotal ställen omnämnes,
att undervisning rörande tobak och kaffe lämnas i samband med
undervisningen i hälsolära, på ett ställe vid undervisningen i huslig
ekonomi.

Resultaten av de företagna åtgärderna synas i allmänhet hava varit
ganska ringa. Endast i 12 svar förmäles, att åtgärderna »icke varit utan
betydelse» eller »länt till gott resultat». I ytterligare 11 svar talas om
förbättring i avseende å skolbarnens tobaksbruk och i 5 svar om förbättring
av kaffevanorna.

Den allmänna uppfattningen om betydelsen av god och i lämplig
utsträckning meddelad undervisning i skolorna angående de skadliga verkningarna
av tobaks- och kaffemissbruk delas jämväl av de sakkunniga. På
detta område liksom i fråga om nykterhetsundervisningen är det tydligen
av vikt att nå det uppväxande släktet och således hos de unga redan

183

under tidiga år väcka medvetandet om faran av brist på självbehärskning
och om betydelsen av måttlighet i detta hänseende såväl som i andra.

Hårav följer, att undervisning av nu ifrågavarande art bör förekomma i
alla läroanstalter för barn och ungdom. Då tobakens och kaffets skadeverkningar
ju falla framför allt inom det medicinska området och äro
mindre framträdande ur social eller etisk synpunkt, torde undervisningens
råtta plats vara hälsoläran. Av vikt är emellertid, att även frågans nationalekonomiska
moment erhåller beaktande synnerligast i fortsättningsskolan
och i de högre skolorna; detta torde, såsom de sakkunniga i samband
med sin framställning av spörsmålet om nykterhetsundervisning erinrat,
lämpligast ske i samband med sistnämnda undervisning, och bör då givetvis
anknytning ske till samhällsläran.

Liksom vissa lättfattliga råd angående betydelsen av ett sunt och
nyktert liv enligt de sakkunnigas mening böra meddelas redan på skolans
tidigaste stadium, så bör ock frågan om tobaks- och kaffemissbruket
beröras redan vid den första undervisningen i form av korta hygieniska
råd och anmaningar samt dietetiska- föreskrifter, och lämpligen kan detta
ske även i samband med meddelande av ordningsföreskrifter för skolarbetet.

Enligt de sakkunnigas mening är på detta tidiga stadium tobaks- och
kaffefrågan för de små i regeln väsentligt betydelsefullare än nykterhetsfrågan
och jämväl i flera hänseenden lättfattligare. I folkskolans femte
och sjätte klasser inträder sedan hälsoläran som läroämne, och i samband
därmed kan sålunda en mera direkt undervisning rörande tobak och kaffe
lämnas. Självfallet bör frågan ånyo upptagas till behandling i lämpligt
sammanhang vid undervisningen i de högre klasserna, i folkskolans överbyggnader
samt i de högre skolorna, dels i samband med undervisningen
i hälsolära, dels vid undervisningen i samhällslära vid behandlingen av
nykterhetsfrågans nationalekonomiska sida.

Behandlingen av tobaks- och kaffefrågorna bör givetvis ej erhålla
onödig bredd. Viktigt är framför allt, att undervisningen även här blir
planmässig; på det högre stadiet bör densamma organiskt infogas i läroplanen
för hälsolära. I anslutning till läroplanen bör läroböckernas framställning
av frågan avfattas.

Därest ifrågavarande undervisning blir, på sätt nu förordats, mer upp- 2. Tillägg i
märksammad i skolorna än hittills varit fallet, synas vissa kompletterande .skolf8rfatt •11

i *ii , . „ n . J r mngar m. m

tillägg böra göras 1 vederbörande skolförfattningar, avseende nämnda undervisning.
I detta hänseende vilja de sakkunniga anföra följande. Vad
först beträffar de allmänna läroverken, föreskrives, såsom ovan omnämnts, ^änna urö
i läroverksstadgan § 66, att vid undervisningen i de naturvetenskapliga verken.

184

ämnena bör meddelas en efter lärjungarnas uppfattning lämpad kännedom
om de ruskande ämnenas och tobakens natur och verkningar, varemot
intet där nämnes om kaffet, I denna paragraf, som giver allmänna föreskrifter
om den undervisning beträffande hälsolära och sundhetsanordmno-ar
som skall meddelas i läroverken, bör införas en hänvisning om kaffet.
Då paragrafen som sagt innehåller allmänna stadganden i fråga om undervisning
°i hälsolära, synes densamma böra i den allmänna hygienens
intresse fullständigas med en bestämmelse om att lärjungarnas uppmärksamhet
fästes vid vikten av en sund levnadsordning, särskilt i fråga
om mat och dryck samt om arbete och vila. Ett förslag sådant som
detta torde visserligen väsentligen falla utanför ramen för de sakkunnigas
uppdrag, men de sakkunniga hava här som på andra punkter, med
hänsyn till det nära sambandet mellan den här föreliggande uppgiften och
fråo-an om hälsovårdens främjande i allmänhet, ansett sig berättigade att
på givna anledningar upptaga även sistnämnda spörsmål till behandling.
1 detta sammanhang vilja de sakkunniga erinra även om § 138 i läroverksstado-an,
som handlar om klassföreståndarens åligganden, samt om § Ilo,
somC i mom. 3 föreskriver, att rektor med biträde av skolläkaren skall
hava noggrann tillsyn över lärjungarnas fysiska uppfostran. A båda dessa
författningsrum synes böra införas en bestämmelse, att lektoi, lesp. klass
föreståndaren bör'' på lämpligt sätt meddela lärjungarna råd och anvisningar
angående sunda levnadsvanor. Där bör jämväl stadgas åliggande för rektor
atf vaka över att dessa frågor tillbörligt beaktas vid undervisningen.
Erinras må ytterligare, att enligt § 211 inom. 2 i nämnda stadga ledamot
av styrelse för statens samskola bör förskaffa sig kännedom om skolans
sundhetsanordningar. Åven på denna väg torde strävandena i nu ifiågavarande
hänseende kunna i sin män främjas.

Jämväl de allmänna läroverkens kursplaner samt de till dem hörande
metodiska anvisningarna synas böra i likhet med själva läroverksstadgan
kompletteras i hithörande avseende. Så bör beträffande realskolan i kursplanen
för biologi i klass 1 tillfogas t. ex. »enkla praktiska anvisningar
angående en sund levnadsordning», och i de därtill hörande metodiska
anvisningarna bör införas ett råd angående lämplig.föda samt fördelning
av arbete och vila. I sjätte klassens kursplan bör i samband med tobak
införas ett tillägg rörande kaffe, och i de metodiska anvisningarna bör
jämväl kaffet få ett omnämnande, varjämte där bör erinras, att vid undervisningen
framhålles dels i allmänhet vikten av en sund levnadsoidning,
dels betydelsen av att kaffet ersättes med närande och välsmakande In smedel,
dels ock kaffets och den genom dess missbruk åstadkomna undernäringens
skadliga inverkan på kroppens utveckling och hälsotillstånd. I

185

fråga om gymnasiet bör i kursplanen för ring 11 införas samma tillägg,
som nyss angivits beträffande klass 6, och de motsvarande metodiska
anvisningarna böra kompletteras med ett omnämnande av kaffet.

Vad nu sagts om realskolan vid de allmänna läroverken, bör tydligen
i tillämpliga delar gälla även de kommunala mellanskolorna. Frågan torde
därjämte böra omnämnas i de för sagda skolor gällande reglementena, eller
ock därstädes hänvisning i detta stycke göras till läroverksstadgan.

I fråga om flickskolorna, för vilka ju ej finnes någon allmängiltig
läroplan, torde allenast den åtgärden höra vidtagas, att i det cirkulär,
som, på sätt de sakkunniga tidigare föreslagit, skulle av Kungl. Maj:t
utfärdas angående nykterhetsundervisning vid sagda skolor, även undervisning
om tobak och kaffe omnämnes, varvid bör angivas, att frågan
skall beröras dels å det lägsta stadiet, dels i sjunde eller åttonde klassen.

För de högre folkskolorna har hittills ej funnits någon gemensam
stadga, utan varje skola har haft sitt eget reglemente. Enligt vad de sakkunniga
hava sig bekant, pågår emellertid för närvarande inom folkskolöverstyrelsen
utarbetande av förslag till allmänna bestämmelser för nämnda
läroanstalter. I dessa torde i nu förevarande hänseende böra inrymmas
föreskrifter och anvisningar av samma art, som de nyss beträffande realskolan
föreslagna.

Vad därefter angår folkskolorna, finnes varken i den nu gällande
folkskolestadgan eller i gällande normalplan för folkskolorna något nämnt
om undervisning rörande tobaks- och kaffemissbruk, och ej heller det
kungl. cirkuläret den 4 november 1892 angående undervisning om de rusgivande
ämnenas natur och verkningar m. m. berör denna fråga. De sakkunniga
hava emellertid erfarit, att inom folkskolöverstyrelsen pågår utarbetande
av förslag till ny folkskolestadga, och de sakkunniga vilja fördenskull
här uttala det önskemålet, att i nämnda stadga måtte inryckas
bestämmelser i fråga om undervisning rörande tobaks- och kaffemissbruk
samt råd beträffande levnadsvanorna av samma art som de, vilka föreslagits
bliva införda i läroverksstadgan. Jämväl ny normalplan för folkskolan
är under utarbetande, och de sakkunniga hava satts i tillfälle att
taga kännedom om det förslag härtill, som utarbetats av folkskolöverstyrelsen.
De sakkunniga hava härvid inhämtat, att nu ifrågavarande
spörsmål därstädes blivit på ett enligt de sakkunnigas mening tillfredsställande
sätt uppmärksammat. Sagda undervisning skulle enligt nämnda
24

b. Kommunala
mellanskolor.

c. Flickskolorna.

d. De högre
folkskolorna.

e. Folkskolan.

186

f. Fortsättningsskolan.

g. Folkskolinspektörerna.

3. Lärarutbildningen.

a. Lärare vid
allmänna
läroverk
m. m.

förslag anknytas till den i folkskolans högsta klass lämnade undervisningen
i naturkunnighet. Lämpligt torde vara, att i de till normalplanen hörande
anvisningarna rörande önskvärdheten av vissa sammanhållande synpunkter
i fråga om den metodiska behandlingen av sagda ämne ett tillägg
göres, avseende sund levnadsordning och av exempelvis följande innehåll:
»Såsom en sådan enhetlig synpunkt kan särskilt framhållas den sunda
levnadsordningen, synnerligast i fråga om mat och dryck samt beträffande
arbete och vila.» Vad ovan sagts om rektorernas vid de allmänna läroverken
åligganden i fråga om övervakande m. m. av undervisningen på
detta område, gäller beträffande folkskolorna om vederbörande skolråd
(resp. folkskolstyrelse).

Liksom genom 1918 års riksdags beslut om fortsättningsskolornas
omorganisation förutsättningen för en god nykterhetsundervisning vid
dessa läroanstalter blivit väsentligt större, så torde också undervisningen
angående missbruk av tobak och kaffe kunna draga stor nytta av den
blivande omdaningen av nämnda skolor. Vad omfattningen av berörda
undervisning i fortsättningsskolan beträffar, vilja de sakkunniga hänvisa
till det av folkskolöverstyrels.en i dess utlåtande över folkundervisningskommitténs
betänkande angående fortsättningsskolan framlagda förslaget
till undervisningsplan för ämnet medborgarkunskap i fortsättningsskolan,
där frågan om tobak, kaffe och andra njutningsmedel finnes upptagen
under rubriken »hemmets hygien». Den plats, ämnet huslig ekonomi
enligt ovannämnda riksdagsbeslut kommer att få såväl i fortsättningsskolan
som i andra praktiska ungdomsskolor, synes de sakkunniga vara ägnad
att befrämja berörda undervisning. De sakkunniga hava så mycket större
förväntningar i detta hänseende, som frågan om njutningsmedlen, deras
användning och missbruk upptagits såsom ett moment i folkskolöverstyrelsens
förslag till undervisningsplan för husligt arbete i dylika skolor.

1 det föregående har omnämnts den i instruktionen för folkskolinspektörerna
intagna erinran om sådan inspektörs åliggande i fråga om
undervisning i hälsolära samt beträffande tobaken. Det synes de sakkunniga
önskvärt, att i sagda instruktion (§ 2 mom. 1, 9:de och 10:de attsatserna)
inrycktes dels en erinran om kaffet, dels ock en anvisning om
vikten av att inspektörerna tillse, att i folkskolorna givas sådana råd angående
sunda levnadsvanor, varom i det föregående talats.

Vad slutligen angår lärarutbildningen synes ingen åtgärd, avseende
nu ifrågavarande undervisning, vara erforderlig för blivande lärare vid
de allmänna läroverken och därmed jämförliga läroanstalter, då dessa
lärares biologiska och hygieniska utbildning — allra helst om densamma

187

kompletteras på sätt de sakkunniga föreslagit vid behandlingen av frågan
om sagda lärares utbildning för nykterhetsundervisning — torde vara
fullt tillräcklig för den undervisning av nu åsyftad art, som kan komma
att åligga dem.

1 den för folkskoleseminarierna gällande kursplanen i biologi och
hälsolära påpekas, att i hälsolära i tredje klassen skall ingå undervisning
om spriten, tobaken ocli andra stimulerande medel, deras betydelse för
den enskilde och samhället, och vidare ingår i undervisningen i husligt
arbete en framställning av de stimulerande njutningsmedlen ur hygienisk
och ekonomisk synpunkt. Redan nu torde den sålunda meddelade undervisningen
om tobaken och kaffet vara ganska fyllig, och de sakkunniga
hava blott att härvid uttrycka en önskan, att densamma måtte göras något
mer systematisk, än nu torde ske, och vilja i sådant avseende hänvisa
till den av de sakkunniga utarbetade grundplanen för nykterhetsundervisningen,
där frågan jämväl finnes antydd.

I samband härmed må framhållas, att berörda spörsmål bör i ungefär
liknande omfattning som vid folkskoleseminarierna komma under behandling
även vid småskoleseminarierna.

2. Upplysningsarbete i övrigt genom skolan.

Den undervisning rörande missbruk av tobak och kaffe, som de sakkunniga,
på sätt i det föregående framställts, anse böra meddelas i skolorna,
är givetvis av stor betydelse, då ju därigenom skall grundläggas
den kunskap i dessa stycken, som är nödvändig för den uppväxande ungdomen
och varförutan ingen väsentlig förbättring i avseende å nämnda missbruk
torde vara att vänta. Aven på detta område synes emellertid en
alltjämt fortgående upplysningsverksamhet böra bedrivas jämsides med den
i skolorna lämnade undervisningen, främst i syfte att nå hemmen. Utan
föräldrars och målsmäns bistånd torde nämligen åtgärderna för missbrukets
bekämpande bliva föga verksamma. En dylik upplysningsverksamhet
torde böra och kunna bedrivas såväl genom skolan som utanför och
oberoende av skolan. Särskilt synes en vidsträcktare upplysning vara
av behovet påkallad i fråga om kaffemissbruket, enär den i skolorna
lämnade undervisningen i detta hänseende ej lärer kunna i samma utsträckning
som beträffande tobaksbruket stödjas av lagstiftningsåtgärder av
ena eller andra slaget. Närmast hava de sakkunniga här att undersöka,
på vad sätt upplysningsarbetet genom skolan bör ordnas och vilka åtgärder
i detta syfte kunna vara att anbefalla.

b. Folkskolaseminarierna.

c. Småskoleseminarierna.

Behovet.

188

Tidigare

uttalanden.

De sakkunnigas
rundfråga.

Vikten av att med upplysning och anmaning träffa hemmen har redan
för lång tid sedan framhållits. Så påpekades redan i utlåtande av
det utskott i riksdagens andra kammare, som år 1899 hade att behandla
inom riksdagen väckta motioner om lagstiftningsåtgärder mot tobaksbruk
hos de unga, att skrifter rörande denna fråga borde spridas i hemmen.
Och i de utlåtanden, som i anledning av ovan omförmälda riksdagsskrivelse
av år 1906 avgivits av olika myndigheter, hava liknande synpunkter
gjorts gällande. I sådant hänseende har av en folkskolinspektör i Gottlands
län framhållits vikten av att kunskap om tobaksbrukets skadlighet
för barn spredes även bland föräldrar och uppfostrare, och nystan av populära
föreläsningar rörande samma ämne inför barnens föräldrar har påpekats
av skolrådet i Resele. Jämväl i fråga om kaffemissbruket hava
liknande uttalanden gjorts. Särskilt vilja de sakkunniga i avseende härå
omnämna det av folkskolöverstyrelsen avgivna utlåtandet över 1912 års
riksdags skrivelse, däri överstyrelsen framlagt åtskilliga förslag till främjande
av upplysningsarbetet beträffande kaffemissbruket. Överstyrelsen
omnämner sålunda den påverkan, som av läraren och lärarinnan kunde
genom samtal och föredöme utövas på barnens hem dels vid föräldramöten,
dels vid personliga sammanträffanden i skolan och i hemmen. Ett
gott stöd skulle härvid kunna lämnas av skolläkarna, där sådana finnas
anställda, genom den beröring, vari dessa komme med hemmen dels vid
undersökningarna av barnens hälsotillstånd, dels vid behandlingen av de
barn, som vore i behov av läkarvård, så ock genom utdelning av tryckta
meddelanden, innehållande kortfattade råd angående barns hälsovård i
hemmen, överstyrelsen erinrar ock om att en broschyr om kaffemissbruket
bland barnen år 1911 med statsunderstöd utarbetats av Sveriges lärares
nykterhetsförbund under sakkunnig medverkan samt i 425,000 exemplar
utdelats till barnen i alla landets folkskolor.

Av intresse äro de uppgifter rörande samverkan med hemmen, som
lämnats vid besvarandet av de i det föregående omnämnda, av de sakkunniga
utsända frågecirkulären. Det visar sig av de inkomna svaren, att
hänvändelse till föräldrarna i en eller annan form ägt rum på ungefär
halva antalet av de orter, där över huvud taget någon åtgärd i detta syfte
vidtagits. Merendels synes hänvändelsen hava försiggått genom personliga
samtal t. ex. vid föräldramöten, genom utdelning av flygblad eller genom
småskrifter, som närmast utdelats till barnen. Stundom hava därjämte
tidningarna anlitats för notiser och upprop. Verksamheten har i de flesta
fall avsett kaffemissbruket och har ofta utmynnat i råd och anvisningar
för en bättre diet. Att enligt de ingångna svaren resultaten av det så -

189

landa nedlagda arbetet ej blivit synnerligen märkbara, har ovan omnämnts.
Om anledningarna härtill hava vissa uttalanden gjorts. Från ett par håll
har framhållits, att om hemmen ej stödja arbetet, synnerligast för motverkande
av cigarrettrökningen, detta är lönlöst. Vidare har erinrats om
de skadliga inflytelser, som ofta nå de unga efter skolårens förlopp och
som lätt omintetgöra vad tidigare vunnits. I ett svar påpekas svårigheten
att kontrollera tobaksbruket å de många nöjeslokaler, som besökas av barnen;
rökning i smyg vore, säges det vidare, svår att förhindra, så ock
förmedlingen av tobaksinköpen genom äldre, och hänvändelser till tobakshandlare
med begäran att ej försälja tobak åt minderåriga vore ofta fruktlösa,
då det vore svårt att få alla sådana försäljares löfte i detta hänseende.
. Den dåliga mjölktillgångens inflytande på möjligheten att föra en
sund diet och därigenom indirekt på katfekonsumtionen har därjämte påpekats.
Att i ett eller annat fall förhållandena i avseende å barnens kaffeförbrukning
äro relativt gynnsamma, har ansetts bero bl. a. därpå, att
måltidstimmarna för skolan och hemmet varit gemensamma, varigenom
barnen erhållit lagad mat, samt att god skolköksundervisning varit anordnad
(Djursholm). Här bör ock omnämnas den förut omförmälda undersökning
angående folkskolbarnens diet, som år 1915 utfördes i Västerås
och som visade, att flertalet barn då erhöll kafle på morgonen före skolgången.
I anledning av denna undersökning vidtogos vissa åtgärder, såsom
införande i stadens tidningar av rad till hemmen rörande lämplig och
hälsosam föda för barnen, speciellt på morgonen, samt utdelande av tryckta
hälsoregler, av vilka därjämte ett exemplar skulle av barnen fastklistras
på insidan av pärmen till läroboken i naturkunnighet. Enligt vad upplysts,
kunde läkarna kort därefter iakttaga en avsevärd minskning i barnens
kaffedrickande. Nyttan av en god undervisning i huslig ekonomi
även i nu ifrågavarande hänseende har slutligen vitsordats av folkskolmyndigheterna
i Mariestad.

De sakkunniga äro för sin del fullt övertygade om betydelsen av att genom De
skolan söka vinna hemmens medverkan vid strävandet att motarbeta tobaksoch
kaffemissbruket bland barnen och instämma i de uttalanden, som från olika
håll gjorts i detta hänseende. Beträffande sätten att finna väg till hemmen
hava- de sakkunniga föga att tillägga, utöver vad därutinnan förordats av
folkskolöverstyrelsen i dess ovan omnämnda utlåtande. De sakkunniga
vilja alltså främst framhålla nyttan av den personliga påverkan på föräldrar
och målsmän, som på olika sätt torde kunna åstadkommas från
skolans sida. Härför synas lämpa sig föräldramöten, då saken kan genom
rektorers eller andra skolföreståndares försorg bringas på tal. Även genom

sakkun niga.

190

enskilda lärare, framför allt genom klassföreståndare, där sådana finnas,
torde åtskilligt kunna uträttas vid de personliga sammanträffandena med
barnens anhöriga. Att skriftutdélning, rätt handhavd, kan medföra goda
resultat torde vara sannolikt och best)rrkes av de erfarenheter från Västerås,
som ovan omtalats. De sakkunniga vilja blott påpeka, att i de »hälsoregler»
e. d., som i detta syfte utdelas, saväl tobaks- som kaffemissbruket
bör beröras och därjämte lämnas dietetiska anvisningar speciellt beträffande
födan före skolgången om morgnarna. För utdelningen torde lämpligen
böra väljas tillfällen, som på grund av de yttre omständigheterna
kunna antagas hava en särskild betydelse för barn och föräldrar, t. ex.
barnens inskrivning i skolan. Även härvidlag gäller i tillämpliga delar
vad de sakkunniga i det föregående yttrat om det enskilda initiativet
och önskvärdheten av att detta måtte medverka. Andra tillfällen av
liknande art äro skolornas årsavslutningar, då rektor eller skolföreståndare,
möjligen understundom också inspektor eller dylik funktionär kan
med ett maningens och varningens ord nå ett större antal representanter
för barnens hem, så ock uppropen vid läsårens början. Skolläkarens
medverkan är givetvis alltid nyttig och önskvärd, särskilt med hänsyn
till hans i många avseenden auktoritativa ställning gent emot hemmen.
Över huvud taget bör det beaktas, att skolläkaren tages i anspråk
att såsom skolans organ till allmänheten förmedla kännedom om hygieniska
angelägenheter; så kan ske dels efter rektors anvisningar genom
föredrag o. d. vid föräldramöten, dels ock vid meddelandet av individuella
medicinska ordinationer. Vid folkundervisningsanstalterna är
skolläkarinstitutionen ännu ej så utvecklad, som önskvärt vore. Detta
förhållande har även beaktats av folkskolöverstyrelsen, som i den 30
september 1916 avgivet utlåtande i fråga om statsbidrag för läkarundersökning
av lärjungar i folk- och småskolorna framhållit vikten av att en
obligatorisk kontroll över lärjungarnas hälsotillstånd utövades vid folkskolorna.
De sakkunniga kunna icke underlåta att här ytterligare betona,
vad överstyrelsen i sådant avseende anfört.

Redan i det föregående hava de sakkunniga föreslagit vissa tillägg i
vederbörliga skolförfattningar i avseende å rektorernas verksamhet i den
allmänna sundhetens och hälsovårdens intresse. Ltöver dessa anvisningar
torde inga bestämmelser för nu ifrågavarande ändamål vara erforderliga.
Skriftutdelningen torde lämpligen kunna regleras genom ett till skolmyndigheterna
ställt cirkulär.

3. Annat upplysningsarbete.

191

I motsats till v ad förhållandet varit beträffande upplysningsverksamheten
rörande nykterhetsfrågan, hava strävandena för motarbetandet av
missbruk av . tobak och kaffe bland den vuxna befolkningen i värf land
hittills varit jämförelsevis mindre framträdande.

Bland de åtgärder, som i detta syfte vidtagits, torde här böra nämnas följande.
Enstaka föreläsningar rörande tobaks- och kaffemissbruk hava förmedlats
genom den populärvetenskapliga föreläsningsverksamhetens försorg samt
förekommit även vid de kortare kurser, som av centralförbundet för nykterhetsundervisning
anordnats i landsorten. Vidare har Sveriges lärares nykterhetsförbund
verkat mot nämnda missbruk genom utgivande av broschyrer
och ombesörjande av uppsatser i frågan (av prof. T. Thunberg). Även
eljest hava småskrifter i sagda syfte utgivits och spritts. Slutligen hava
nykterhetsorganisationerna genom sin ungdomsverksamhet arbetat för
spridande av kunskap på detta område dels genom lektioner och anvisningar
för barn samt spridning av skrifter i ämnet, dels genom föredrag
avsedda även för vuxna.

Såsom redan omnämnts, har behovet av ett väl ordnat upplysnino-sarbete
på nu ifrågavarande område från många håll påpekats. ‘ Främst
må i sådant avseende erinras om 1912 års riksdags uttalande, att till
förekommande av missbruk av kaffe ett väl anordnat upplysningsarbete
i tal och skrift vore att anbefalla. Beträffande tobaksmissbruket har länsstyrelsen
i NyköPing förordat ett kraftigt upplysningsarbete rörande
skadligheten av tobaksbruk under uppväxtåldern. Åtskilliga mer detaljerade
förslag beträffande lämpliga åtgärder hava därjämte framställts såväl
i riksdagens skrivelser som i de utlåtanden, som avgivits i anledning
därav. Så hava många läkare framhållit, att de vuxna borde genom föredrag
nås med upplysningar om kaffemissbrukets vådor, samt föreslagit
att föreläsningsföreningarna borde åläggas att anordna föreläsningar om
denna fråga. Vidare har 1912 års riksdag anfört, att upplysning om tobakens
skadliga verkningar kunde meddelas för den skara unga män, som
årligen vapenövades, därvid särskilt borde omförmälas det ur såväl hygienisk
som estetisk synpunkt förkastliga bruket att tugga snus. Förskoom
upplysning åt de värnpliktiga även i fråga om kaffemissbruket har
framställts av folkskolöverstyrelsen. Åtskilliga förslag avse spridandet av
skrifter och flygblad samt införandet i almanackan av en lättfattlio- framställning
om skadligheten av tobaks- och kaffemissbruk. Från läkarhåll

Tidigare

åtgärder.

Uttalanden.

192

bär emellertid påpekats, att dylika uppsatser, om åsyftad nytta med dem
skulle vinnas, borde ofta upprepas, medan i vissa fall nyttan av sådana
åtgärder betvivlats och den meningen gjorts gällande, att tyngdpunkten
av arbetet på kaffemissbrukets motverkande ej läge i åtgärder av nämnda
slag. Förslag har ytterligare gjorts om anskaffande av tryckta plakat
med varningsord, avsedda att upphängas vid järnvägsstationer, i samlingslokaler
o. d. Folkskolöverstyrelsen har tänkt sig, att tryckta meddelanden
med råd angående barns hälsovård i hemmen skulle genom pastorsexpeditionerna
överlämnas till hemmen vid anmälan om barns födelse, samt
vidare att folkskrifter om kaffemissbruket skulle utdelas till de värnpliktiga.
Tidningspressens, i synnerhet nykterhetspressens, medverkan i
striden mot nyssnämnda missbruk i form av artiklar och annonser hai
av vissa läkare föreslagits. Slutligen har personlig agitation förordats i
åtskilliga yttranden. Flera läkare påpeka betydelsen av att »föreningar
mot kaffemissbruk» bildades. Förste provinsialläkaren i Västernorrlands
län har föreslagit åläggande för statsunderstödda sjukkassor och dylika
sammanslutningar, som vore ekonomiskt intresserade av levnadssättet och
hälsotillståndet hos sina medlemmar, att övervaka och beivra kaffemissbruk
hos dessa. Enligt folkskolöverstyrelsens mening borde i instruktioner
för barnmorskor, församlingsdiakonissor, kommunala barnavårdarinnor,
dispensärsköterskor och sjuksköterskor ingå föreskrift angående meddelande
av upplysningar om en rationell matordning och särskilt om
kaffebrukets faror. Även tjänsteläkarnas medverkan har påkallats, så
t. ex. av Göteborgs skolförening, som föreslagit ett fullständigande av
föreskrifterna i kungl. förordningen den 17 oktober 1900 angående minderårigas
användande i fabriker därhän, att vederbörande läkare vid de
årlma°undersökningarna av de minderåriga arbetarnas hälsotillstånd skulle
havå i uppdrag att fästa nödig uppmärksamhet vid möjligen förekommande
tobaksbruk bland ifrågavarande arbetare av båda könen samt meddela råd
och upplysningar i detta avseende.

De sakkun- De sakkunniga hava redan i det föregående givit tillkänna sin å niga-

sikt angående behovet av fortsatt upplysningsverksamhet rörande, tobaksoch
kaffemissbruket och vilja här blott ytterligare understryka sitt förut
o-jorda uttalande härutinnan. Det återstår alltså för de sakkunniga att
yttra sig angående de åtgärder, som kunna anses medverka till det åsyftade
målets° uppnående. Först vilja de sakkunniga alltså framhålla, att
de ifrågavarande spörsmålen kunna med fördel upptagas till behandling
vid de°av de sakkunniga i det föregående föreslagna kurser, allmänna
upplysningskur ser, som avsetts skola motsvara de av centralförbundet för

193

uykterhetsundervisniug anordnade kortare kurserna. Redan tidigare har,
.såsom ovan omnämnts, frågan understundom uppmärksammats vid sistnämnda
kurser. Vidare synes saken böra såsom hittills uppmärksammas
vid nykterhetsorganisationernas studie- och ungdomsverksamhet. Lämpligt
är enligt de sakkunnigas mening, att vid beviljandet av anslag till sagda
organisationers föreläsningsverksamhet föreskrift lämnas därom, att vissa
av de under anslagstiden anordnade föredragen skola gälla frågan om
tobaks- och kaffemissbruket eller därmed besläktade spörsmål. Även vid
annan föreläsningsverksamhet böra dessa frågor ihågkommas, och den centrala
ledningen för den statsunderstödda populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten
bör tillse, att föreläsare i berörda ämnen finnas att tillgå,
samt verka för att föreläsningar av dylik art bliva hållna. Vad beträffar
den föreläsningsverksamhet, som skulle ombesörjas genom den av de sakkunniga
ovan föreslagna föreläsningsbyrå, som skulle ledas av centralförbundet
för nykterhetsundervisning, borde densamma verka för att föreläsningar
angående tobak och kaffe bleve hållna, samt förmedla dylika
föreläsningar; den centrala tillsynsmyndigheten för _ nykterhetsundervisningen
skulle det åligga att tillse, att så skedde. Även må erinras om
att de sakkunniga föreslagit, att 1/6 av det till nämnda byrå utgående
anslaget skulle användas till ersättning av föreläsningar rörande vådorna
av tobaks- och kaffemissbruk och bekämpandet av detta missbruk. Att
frågan bör behandlas i samband med den undervisning i allmänna ämnen,
som meddelas de värnpliktiga, hava de sakkunniga likaledes i annat sammanhang
framhållit. Utan tvivel skulle därvid en kortfattad handledning''
vara nyttig; såsom sådan torde måhända kunna brukas den prisskrift, som
på föranstaltande av svenska läkarsällskapet nu utarbetas rörande militär
hälsovård och i vilken upplysningar även i fråga om tobaks- och kaffemissbruk
torde böra lämnas.

Beträffande sådan verksamhet, som kan bedrivas genom spridning av
skrifter och flygblad, vilja de sakkunniga inskränka sig till att erinra om
vad ovan (sid. 190) sagts om utdelning av dylikt tryck genom skolans
försorg och vad som i övrigt yttrats om åstadkommandet och distributionen
av sådana skrifter å nykterhetsfrågans område.

Folkskolöverstyrelsen har, såsom ovan nämnts, erinrat om åtskilliga
personer, som utöva en mer eller mindre offentlig verksamhet av socialt
hygienisk natur, och har tänkt sig, att deras medverkan i nu förevarande
hänseende skulle vara av värde. Häri instämma de sakkunniga till fullo
och vilja starkt betona, att dylika personer på grund av sin ständiga och
nära beröring med ej minst de samhällslager, där åtminstone kaffemissbruket
torde vara mest vanligt, måste vara särdeles lämpliga att rikta
25

194

Nuvarande

bestämmelser.

uppmärksamheten på dessa frågor och verka för sundare vanors insteg.
Särskilt torde av nära liggande skäl barnmorskorna kunna öva ett mycket
gott inflytande på sina patienter och deras hem. De sakkunniga vilja
därjämte förorda, att, i den mån så kan ske, i vederbörliga instruktioner
m. m. för nu ifrågavarande kategorier införas bestämmelser eller anvisningar,
som kunna vara ägnade att främja nu berörda syfte. Den från
något håll ifrågasatta verksamheten av läkare genom besiktning o. s. v.
av minderåriga i fabriker kan utan tvivel lända till gagn, så ock förslaget
om en viss övervakande verksamhet från sjukkassors sida. Dylika åtgärder
måste givetvis merendels vara av rent frivillig art. Det är ju självfallet,
att många tillfällen till personlig, frivillig upplysning i fråga om missbruk
av tobak och kaffe kunna erbjuda sig såväl för läkare som för
andra personer.

Vad till sist beträffar frågan om denna angelägenhets beaktande vid
utbildningen av lärare o. d., hava de sakkunniga redan i annat sammanhang
yttrat sig därom. Här må blott erinras om en näraliggande angelägenhet,
nämligen vikten av att ifrågavarande spörsmål tillbörligt uppmärksammas
vid utbildningen av barnmorskor; såsom ovan påpekats, torde
nämligen dessa kunna utöva en betydelsefull verksamhet i nu förevarande
hänseende.

4. Övriga åtgärder.

De sakkunniga hava i det föregående (sid. 179 ff.) omnämnt de undervisnings-
och upplysningsåtgärder, som kunna vara ägnade att motverka
missbruket av tobak och kaffe. Det återstår nu för de sakkunniga att
något beröra de åtgärder i övrigt, som kunna ifrågasättas för sagda ändamål.
Härvid torde man även böra överväga, huruvida några åtgärder av
legislativ eller restriktiv natur må anses lämpliga och möjliga att genomföra.
Då emellertid, såsom redan påpekats, i nu berörda hänseenden en betydande
skillnad föreligger mellan tobak och kaffe och det således kan förutsättas,
att samma åtgärder ej kunna tänkas vidtagna beträffande dessa båda
spörsmål, synes det vara lämpligt att behandla nämnda frågor var för sig.

a. Åtgärder beträffande tobak.

Något allmänt förbud för minderåriga att använda tobak finnes som
bekant icke. I åtskilliga fall hava emellertid dylika förbud utfärdats av
skolmyndigheter, avseende lärjungarna vid resp. läroanstalt. Vad de allmänna
läroverken beträffar, stödja sig dessa förbud på den i gällande läro -

195

verksstadga § 53 mom. 2 förefintliga bestämmelsen, att lärjunge skall avhålla
sig från sådana njutningsmedel, vilka kunna menligt inverka på hans andliga
och kroppsliga utveckling eller icke lämpa sig för hans ålder och egenskap
av lärjunge, samt ställa sig till noggrann efterrättelse de föreskrifter
som rektor i samråd med kollegiet och etter läroverksöverstyrelsens godkännande
i dessa avseenden meddelar. 1 enlighet med detta stadgande
iinnas vid de allra flesta allmänna läroverk särskilda, för läroverket gällande
ordningsföreskrifter, som godkänts av nämnda överstyrelse. De sakkunniga
hava vant i tillfälle att taga del av de vid läroverken för närvarande ^äflande
ordningsföreskrifterna. 1 de allra flesta fall finnas föreskrifter i fråga
om tobaksbruk, växlande i avseende å omfattningen. Fullständigt förbud
mot allt bruk av tobak finnes stadgat vid 4 läroverk. Förbud mot rökning
utanför hemmet gäller vid 6 läroverk. I regeln gäller emellertid förbudet
rökning a gator, torg och offentliga platser i övrigt eller utomhus och är
lämnat vid 49 läroverk. Detta torde innebära, att rökning inomhus ej är
lärjungarna förbjuden. X a g ra läroverk medgiva emellertid ej rökning inomhus
utan vissa villkor. Vid 4 läroverk fordras härför föräldrars °eller
målsmäns skriftliga samtycke, vid 3 läroverk »målsmans tillstånd». Från 5
läroverk meddelas, att intet som helst förbud finnes stadgat, vid 2 läroverk har
endast muntligt förbud meddelats. Det framgår av det nu sagda, att skolmyndigheterna
endast undantagsvis tillgripit totalt förbud mot tobaksrökning
utan mestadels stannat vid förbud mot rökning utomhus. I

I fråga om folkskolorna finnes intet i detta avseende stadgat. Folkskolestadgan
giver emellertid möjlighet till dylika föreskrifters meddelande
så till vida, att enligt nämnda stadgas § 10 för varje skoldistrikt skall finnas
dels ett reglemente, dels ock en särskild ordningsstadga. Samma paragraf
föreskriver, att sagda reglemente skall innehålla bland annat bestämmelser
angående ordning och tukt. (lärjungarnas åligganden i allmänhet ävensom
formerna för tillrättavisning och bestraffning). Det står alltså vederbörande
lokala skolmyndighet fritt att i reglementet för skoldistriktet intaga bestämmelser
även angående tobaksbruk. Av denna möjlighet torde också
åtskilliga skolstyrelser och skolråd hava begagnat sig, vilket framgår av
svaren på det förut omnämnda, av de sakkunniga utsända frågeformuläret.

I 16 av de inkomna omkring 150 svaren omnämnes, att förbud mot tobaksbruk
stadgats, och i vissa fall har straffpåföljd vid förbudets överträdelse
bestämts. Fn annan, ofta anlitad utväg, som dock blott indirekt sammanhänger
med nu ifrågavarande spörsmål, har redan i det föregående omnämnts,
nämligen hänvändelse till tobakshandlandena med begäran om
vägran att försälja tobak till skolungdom.

1. De allminna
läroverken.

2. Folkskolorna,

196

Uttalanden.

Såsom förut antytts, hava i de i anledning av 1906 års riksdags skrivelse
.avgivna utlåtandena åtskilliga uttalanden gjorts i fråga om de åtgärder av
förbuds natur, som ansetts böra påkallas. I sin skrivelse rörande denna
fråga hade 1906 års riksdag ifrågasatt, huruvida icke lämpligen vissa allmänna
bestämmelser mot skolungdomens tobaksförbrukning borde utfärdas
genom stadgande i undervisningsförfattningarna eller eljest. Kommerskollegium
har i sitt utlåtande över sagda riksdagsskrivelse upptagit nämnda
förslag till behandling och har därvid anfört, att kollegium ansåge lämpligt,
att ifrågavarande författningar bleve kompletterade i sydte att motverka
skolungdomens tobaksbruk. Kollegium har därvid kunnat stödja sig
på så gott lom enhälliga tillstyrkanden från de myndigheter, från vilka
kollegium inhämtat utlåtanden i ärendet. Allmänt har framhållits behovet
av bestämmelser, innebärande förbud för skolungdomen att begagna tobak.

Förslag hava emellertid framställts om utfärdande av förbud med väsentligt
större räckvidd. I sådant hänseende har riksdagen i sm nyssnämnda
skrivelse anfört, att undervisningsförfattningarnas kompletterande
på här angivet sätt ej syntes vara tillfyllest utan att det syntes riksdagen
uppenbart,0att strävandena i detta hänseende måste stödjas av lagstiftningen
även utom undervisningsförfattningarnas område. Riksdagen ifrågasatte
därför utfärdandet av förbud mot försäljning av tobak till minderårig, som
ej fyllt 15 år. Beträffande förslag om förbud för ungdomen i allmänhet
att begagna tobak samt stadgande av rätt för ordningsmyndighet och uppfostrare
att fråntaga minderårig tobak, som han lyckats åtkomma, har riksdagen
däremot ställt sig mer tveksam men ansett förslagen böra komma
under övervägande. Frågan om dylikt utsträckt förbud har berörts av så
o-ott som alla°de myndigheter in. fl., som yttrat sig i anledning av riksdagens
skrivelse. Allmänt har därvid tillstyrkts »ändamålsenliga och verksamma»
lagstiftningsåtgärder. Från ett par nåll har dock en viss tvekan uttalats.
Så’ har överståthållarämbetet ansett åtgärd att genom straffbestämmelser
söka förhindra ungdomens bruk av tobak icke tillrådlig, dels emedan ett sådant
förbud väl borde avse endast dem, som vore under 15 år, vilka emellertid
vore kriminellt omyndiga och icke kunde fällas till böter, dels emedan
svårighet förelåge att utöva tillsyn över ett dylikt förbuds efterlevnad. Ej
heller har tillstyrkts förslag om förbud för tobakshandlare att till minder*
är i g utlämna tobak, särskilt med hänsyn till svårigheten att uppehålla ett
dylikt förbud och lättheten att kringgå detsamma. Aven ifrågasatt inskränkning
av antalet tobakshandlare har avstyrkts av ämbetet. Länsstyrelsen
i Östersund har tillstyrkt rätt för lärarpersonalen vid skolor att, om
minderårig lärjunge, varmed här borde förstås den, som ej fyllt 18 år, befunnes
innehava tobaksvaror, fråntaga honom och förstöra dem. samt lika -

197

ledes tillstyrkt förbud mot begagnande av tobak för i fabrik, hantverk eller
annan hantering anställda minderåriga med skyldighet för arbetsgivare och
arbetsbefäl att övervaka förbudets efterlevnad och med samma befogenhet
för dessa, som förut föreslagits i fråga om lärare. Däremot har länsstyrelsen
avstyrkt förbud mot försäljning eller utlämnande till minderåriga
av tobak, enär ett sådant ej kunde övervakas, så ock föreslaget åliggande
för polismyndigheten att inskrida mot minderåriga, som begagnade tobak
på gata eller annan allmän plats.

Betydelsen av att dylika åtgärder i lagstiftningsväg funnes vidtagna,
har jämväl framhållits från skolhåll, under betonade att skolans och även
hemmens kontroll över de unga därigenom skulle i betydlig grad underlättas.
Den åtgärd, som synes i främsta rummet hava ansetts lämplig och
behövlig, är det förut omnämnda förbudet mot försäljning av tobak till
ungdom. Åldersgränsen har föreslagits olika hög, växlande mellan 15, 16,
17 och 18 år. Kommerskollegium har i sitt utlåtande tillstyrkt sådant förbud
och i likhet med riksdagen tänkt sig åldersgränsen vid 15 år. Förslaget
om rätt för ordningsinyndighet att fråntaga minderårig tobak har i åtskilliga
fall tillstyrkts men också i några fall mött motstånd. Ovan har omnämnts
den mening, som uttalats av överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Östersund. Rent avstyrkande yttranden hava avgivits av länsstyrelserna
i Malmö, Västerås och Falun, medan länsstyrelsen i Visby förordat sådan
modifikation av nämnda förslag, att polisman erhölle åläggande att, då han
anträffade minderårig, som på allmän plats begagnade tobak, söka göra sig
underrättad om dennes namn och hemvist samt anmäla förhållandet hos
vederbörande skolråd.

Å andra sidan har utvidgning av förbudet föreslagits därhän, att rabatt
fråntaga minderårig tobak skulle tillkomma även lärare, målsmän, uppfostrare,
skolrådens ordförande samt arbetsgivare. Kommerskollegium har
i sitt utlåtande framhållit, att det läge i sakens natur, att uppfostrare redan
nu ägde rätt att med tjänliga medel ingripa mot under deras vård och
handledning stående minderåriga, vilka använde tobak, och liknande mening
har uttalats av flera andra myndigheter.

I flera fall har framhållits önskvärdheten av förbud för minderårig att
användas i tobaksfabrik eller tobakshandel; dessa förslag hava ej vunnit
kommerskollegiets tillstyrkande. Det i många yttranden framställda förslaget
om förbud mot försäljning genom automatapparater och kringvandrande
personer har däremot tillstyrkts av kommerskollegium.

Ytterligare ett par förslag må omnämnas, avseende dels förbud att
lämna ungdom tobak som vederlag för arbete, dels ock ansvarighet för ar -

198

betsgivare i fråga om förseelse, som med hans vetskap eller vilja begås av
i hans tjänst anställda.

Slutligen har från flera håll betonats behovet av en allmän restriktiv
lagstiftning i fråga om tobaksbruk.

De sakkun- Såsom framgår av vad i det föregående sagts, dela de sakkunniga den
diskussion allmänt uttalade meningen, att ungdomen bör helt avhålla sig från bruk
och förslag, av tobak och att åtgärder för motverkande av sådant bruk äro av behovet
påkallade. I fråga om undervisnings- och upplysningsåtgärder i detta syfte
hava de sakkunniga redan yttrat sig och därvid framställt åtskilliga förslag.
Då det nu är fråga om vilka åtgärder kunna på lagstiftningens väg vidtagas,
hava de sakkunniga däremot varit mycket tveksamma. Av de yttranden,
som i detta ärende avgivits, så ock av vad de sakkunniga själva erfarit,
hava de sakkunniga fått ett starkt intryck av de stora svårigheter, som
möta vid denna frågas behandling. Åtskilliga förslag beträffande förbud
och andra lagstiftningsåtgärder hava väl, såsom av den ovan lämnade översikten
framgår, framställts, men mot så gott som varje punkt kan, synes
det de sakkunniga, en mer eller mindre stark kritik riktas.

i. Allmänt Vad först beträffar det från många håll framförda förslaget om gene ungdom''.

1 rellt förbud för ungdom under en viss ålder att begagna tobak, skulle
givetvis en dylik åtgärd vara den allra effektivaste och gjorde alla andra
anstalter i berörda syfte överflödiga. Åtskilligt talar också för ett sådant
förbud. Emellertid hava de sakkunniga ansett så stora svårigheter förenade
därmed, att de sakkunniga ej kunna tillstyrka dylik åtgärd. Såsom framgår
av den i Bil. 11 lämnade översikten av de i vissa andra länder genomförda
lagstiftningsåtgärderna på detta område, har ej heller sådant stadgande
annorstädes blivit givet med undantag för Japan, där, enligt lag av år
1900, allt tobaksbruk är förbjudet för personer under 20 år. Emot ett
påbud med så stor räckvidd talar enligt de sakkunnigas mening främst
den omständigheten, att ej alla, eller åtminstone ej flertalet — beroende
på den åldersgräns, som stadgades — av dem, för vilka förbudet skulle
gälla, skulle vara underkastade straffrättsligt ansvar. De sakkunniga hava
under sådana omständigheter svårt att se, hur förbudet skulle kunna upprätthållas
och kunna ej heller tänka sig möjligheten att för detta speciella
område stadga andra bestämmelser om ansvarighet, än som äro gällande
för alla övriga fall. Därjämte synes det de sakkunniga väl kunna ifrågasättas,
om ordningsmakten verkligen skulle vara i stånd att ens i ringa
mån övervaka en dylik lags efterlevnad. Och en lag, som kanske så gott
som alltid stannade på papperet, torde ej hava stort värde.

199

,oll Ar‘T ide 8akku1n“ga alltSi‘ <-j kunna tillstyrka ett all ungdom
filande förbud mot tobaksbruk, aro de sakkunniga likväl fullt ense
om att beträffande skolungdomen sådana bestämmelser böra finnas som
?vrtobak ^ lgt att Vidta"a å*ärder ti]1 förhindrande av dess användande

, Emellertid anse de sakkunniga det ej heller lämpligt att föreslå utfärdandet
av ett allmänt förbud, som avsåge endast skolungdomen Skolungdomen
befinner sig ju i så väsentligt olika åldrar, att en för alla crällande
föreskrift skulle komma att få en oproportionerligt olika innebörd
de ynSsta åldersgrupperna, Det bör härvid erinras om
att. ett tobakstörbud, som avsåge skolornas lärjungar, skulle för folkskolans
lärjungar sträcka sig endast intill en ålder av i genomsnitt omkring 13
ar, medan samma förbud skulle gälla lärjungar vid allmänna läroverk i
betydligt högre ålder, ej sällan upp till 20 år och därutöver, medan det
samtidigt ej vore gällande för det stora flertal ungdom, som ej tillhörde
någon läroanstalt. .Slutligen skulle ett dylikt förbud uppenbarligen ej
kunna sträcka sig till den ganska talrika kategori av lärjungar, som erhåller
undervisning vid privata läroanstalter av olika slag eller i annan ordning
åtnjuter enskild undervisning. Nu antydda ojämnhet i förbudets räckvidd
skulle utan tvivel ej. vara till gagn för saken. Möjligen skulle man kunna
tänka sig, att ett förbud utfärdades, som sträckte sig så låno-t, att det
kunde omfatta all dylik ungdom vid folkskolor och vid allmänna läroverk
d v. s. avsåge all dylik ungdom under exempelvis 14 års ålder. För de
allmänna läroverkens lärjungar över denna ålder skulle sedan förbud vara
beroende av de för varje särskild läroanstalt givna föreskrifterna. Även
en dylik bestämmelse skulle emellertid verka ojämnt — de sakkunnig
torde blott behöva erinra om det säkert ofta inträffande förhållandet a&tt
en klass i nu ifrågavarande hänseende bleve uppdelad i två hälfter

Såsom i det föregående omnämnts, äro vid så gott som alla statens 3
allmänna läroverk föreskrifter rörande tobaksbruk givna, och det har också £
påpekats, att dessa bestämmelser ingå i de av läroverksstadgan förutsatta
för resp. läroanstalt gällande ordningsföreskrifterna. För folkskolans lärjungar
torde, som nämnts, dylika bestämmelser endast undantagsvis hava
givits. Enligt de sakkunnigas, mening måste det anses vara en brist i
skolförfattningarna, att där ej finnes något stadgande, som avser bruket
av tobak, och de sakkunniga hava därför velat föreslå, att i nämnda författningar
mföres en bestämmelse, som lämnar vederbörande skolmyndio--heter viss befogenhet att giva närmare föreskrifter i detta hänseende. Härvid
bör dock tydligt utsägas, att sådana föreskrifter skola lämnas och alltså

2. Förbinl för
skolungdom.

Tillägg i
i kol författningar.

200

ei få vara fakultativa. Vad de allmänna läroverken beträffar, bör alltså
läroverksstadgan erhålla ett tillägg med nu angivna innebörd; lämpligt
torde det vara, att detsamma införes vid § 53 såsom ett tredje moment.
Momentet kunde förslagsvis få följande lydelse: >Vad särskilt beträffar
bruket av tobak, skall rektor tillse, att lämpliga föreskrifter därom varda
meddelade; ankommande det i sådant avseende på rektor att i samråd med
kollegiet pröva och avgöra, i vilken utsträckning förbud för lärjungarna
att använda tobak må anses vara av förhållandena påkallat.»_ t ör folkskolornas
vidkommande bör en liknande bestämmelse införas i folkskolestadgan,
varefter de närmare föreskrifterna kunna givas i vederbörande
skolreglementen.

4. Eörsäljningsförbud.

Det är visserligen otvivelaktigt, att nu omnämnda åtgärder skola visa
si»'' vara »anska verksamma medel i arbetet mot tobaksmissbruket bland
un»domen,° men det synes de sakkunniga klart, att väsentligt mer skulle
vinnas genom åtgärder^ som för minderåriga försvårade åtkomsten av tobak.
I sådan riktning hava, såsom i det föregående omnämnts, många, kanske
de flesta uttalanden i denna fråga gått, och man har därvid i regeln stannat
vid forsla» till förbud mot försäljning till minderårig av tobak. Särskilt
vilja de sakkunniga erinra därom, att kommerskollegium i sitt yttrande
över 1906 års riksdags skrivelse förordat dylik åtgärd och jämväl utarbetat
förslag till förordning i sådant syfte. Detta förslag har följande

lydelse:

»8 1 Tobak eller vad därav är förfärdigat må icke till minderårig, som ej fyllt
femton V utlämnas från bod eller annat försäljningsställe, ej heller av den, som eljest
till avsalu utbjuder dylik vara. „

8 2. Icke heller må tobak eller vad därav är förfärdigat tillhandahallas allmänheten
medelst automatapparat eller annan därmed jämförlig anordning.

§ B. Överträdelse av vad ovan stadgats straffes med böter från och med tio till
och med femtio kronor.

S 4. Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förbrytelse mot denna
författning, fortsätter samma förbrytelse, skall, när han därtill varder lagligen förvunnen,
för varje gång stämning därför utfärdas och delgivits, domas till de böter,
som ärö stadgade för sådan förbrytelse. o

8 5 För förbrytelse, som mot denna författning med husbondes vetskap begas
av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, ansvare husbonden, liksom
vore förbrytelsen begången av honom själv. _ __

8 6 I fråga om böternas förvandling och fördelning, om rätt att anställa atal
för överträdelse av författningen, om övervakande^ av författningens efterlevnad samt
om domstol, där överträdelser av densamma skola atalas, lande i ti lampliga Jehu- till
efterrättelse vad i gällande förordning angående villkoren for försäljning, av brännvin

är stadgat.»

201

För egen del vilja de sakkunniga instämma i de gjorda uttalandena
om behov av bestämmelser av nu angiven art. Ett allmänt försäljningsförbud,
avseende minderåriga, torde vara den bästa väg, på vilken ett
varaktigt resultat skall kunna nås, om det än är tydligt, att även ett dylikt
förbud mången gång skulle komma att kringgås oeh att åtskilliga svårigheter
äro förbundna med övervakandet av förbudets efterlevnad. Från
många håll har det, såsom ovan sagts, påyrkats, att ett allmänt försäljningsförbud
skulle kombineras med skyldighet för ordningsmyndigheten att
fråntaga minderårig tobak, som han lyckats åtkomma. En sådan bestämmelse
hava de sakkunniga ej ansett sig kunna tillstyrka. Visserligen
synes det, såsom framgår av den i Bil. 11 lämnade redogörelsen, som om
man i Norge, där dylik skyldighet kan av de lokala myndigheterna åläggas
ordningsmakten, hade goda erfarenheter av nämnda åtgärd, men de sakkunniga
hava ej känt sig övertygade om att förhållandena i vårt land äro
så nära överensstämmande med de i Norge rådande, att man skulle kunna
utan vidare på vår befolkning tillämpa de norska erfarenheterna. Det
har därför synts de sakkunniga tillrådligast, att man åtminstone för närvarande
inskränkte sig till enbart försäljningsförbud. Måhända skulle man
kunna överväga det från vissa håll framställda förslaget om rätt — möjligen
också skyldighet — för ordningsmakten att söka utröna den minderåriges
namn samt för vederbörande skolmyndighet anmäla den skyldige.
Dock kunna de sakkunniga ej underlåta att omnämna, att detta förslag
av flera skäl ej synes rätt tillfredsställande.

De sakkunniga hava alltså stannat vid förslag om försäljningsförbud
för minderåriga. Såsom Bil. 7 lämna de sakkunniga ett förslag till förordning
rörande dylikt förbud. Till detta förslag, som i väsentlig mån
överensstämmer med det ovan återgivna, av kommerskollegium utarbetade
och som torde kunna ligga till grund för en möjligen blivande förordning
i detta hänseende, vilja de sakkunniga foga några erinringar, vilka främst
avse de punkter, på vilka de sakkunniga ansett sig böra avvika från kommerskollegii
förslag.

Vad först beträffar den i kommerskollegii förslag använda beteckningen
för tobak, vilja de sakkunniga förorda, att här användes samma
uttryck, som förekommer i kungl. förordningen den 15 december 1914
angående tobaksmonopol, där det i § 1 p. 3 säges: »Med tobaksvara förstås
i denna förordning varje vara, som är tillverkad av tobak eller däri
tobak i någon form ingår, såvitt varan är avsedd eller ägnad till förbrukning
av människor.» Beträffande vidare åldersgränsen för de minderåriga,
på vilka stadgandet skulle tillämpas, har kommerskollegium föreslagit densamma
till 15 år. Enligt de sakkunnigas mening bör åldern i stället
26

202

sättas till 16 år. Denna åldersgräns har under senare tid på flera områden
kommit att ersätta tidigare stadgad gräns och synes bliva den vanliga inom
vår civillagstiftning. Det torde emellertid vara lämpligt, att bestämmelsen
om åldersgränsen får en något modifierad avfattning. En enligt de sakkunnigas
åsikt god formulering av nämnda bestämmelse är den, som återfinnes
i § 59 mom. 3 av kungl. förordningen den 4 juni 1914 angående
försäljning av rusdrycker. I enlighet härmed skulle i fråga om tobak
stadgas förbud mot försäljning till den, som skäligen kan antagas ej hava
fyllt 16 år.

Bötesbeloppet för överträdelse av förbudet torde böra höjas så mycket,
att högsta beloppet sättes till 100 kronor i stället för, såsom kommerskollegium
föreslagit, till 50 kronor. I likhet med kollegium anse de sakkunniga
husbonde böra vara ansvarsskyldig för överträdelse, som med hans
vetskap begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person.
På samma sätt bör var och en, som tillhandagår den minderårige med
anskaffande av tobak, vara underkastad ansvarsskyldighet.

Åtskilliga andra förslag till bestämmelser i inskränkande syfte hava,
såsom förut omnämts, blivit framställda. Sådana äro t. ex. förslag om
inskränkning av antalet tobakshandlande, förbud mot begagnande i tobaksfabrik
eller handel av minderårig, förbud mot tobaksbruk för i fabrik,
hantverk eller annan hantering anställd ungdom och förbud mot lämnande
av tobak som vederlag för arbete. Intet av dessa förslag synes de sakkunniga
böra tillstyrkas, dels emedan allt för stora svårigheter utan tvivel
skulle i flera fall yppa sig att upprätthålla bestämmelser av dylik art, dels
emedan ett allmänt försäljningsförbud torde kunna i det hela medföra
samma resultat.

Vad särskilt beträffar det även av kommerskollegium upptagna förslaget
om förbud mot försäljning av tobaksvaror genom automatapparat
eller dylik anordning, lärer sådant förbud numera med hänsyn till införandet
av tobaksmonopol och i samband därmed utfärdad förordning
vara obehövligt. Förbud mot försäljning av tobaksvaror genom gatuförsäljare
har ju även ifrågasatts. I Stockholm är numera genom av polismyndigheterna
utfärdad förordning sådan försäljning förbjuden. Liknande
förbud torde även på andra orter i landet hava utfärdats eller kan åtminstone
av polismyndigheterna givas. Något allmänt förbud i detta hänseende
synes alltså ej för närvarande vara av nöden.

•203

b. Åtgärder beträffande kaffe.

Den stora betydelsen av att åtgärder för undervisning och upplysning
angående skadligheten av missbruk av kaffe vidtagas såväl inom skolan som
utanför densamma, torde vara uppenbar. Det är dock icke nog att påpeka
och inskärpa dessa lärdomar samt att anbefalla sunda levnadsvanor och eu
god diet, det är också nödvändigt att tillse, att möjlighet beredes för att
dylika vanor må kunna få insteg bland vårt folk och att goda kostförhållanden
där må bliva rådande; härför fordras dock att kunna giva anvisning
på praktiska utvägar för ändamålens vinnande och framlägga positiva förslag.
Att härvid många svårigheter möta, därom äro de sakkunniga fullt
medvetna och känna särskilt de vanskligheter, som förorsakats av det nuvarande
kristidsläget och som kunna befaras sträcka sina verkningar långt
framåt i tiden.

Närmast gäller det då att tillse, om ej inskränkning i kaffebruket skulle
kunna vinnas genom goda ersättningsmedel. Härvid bör likväl först erinras,
att ordet ersättningsmedel kan fattas i två betydelser, dels såsom avseende
ett verkligt födoämne, som kan träda i stället för kaffet, dels såsom betecknande
ett ämne, som är avsett att i likhet med kaffet användas såsom njutningsmedel
men som icke har de direkt skadliga verkningar, som kaffet vid
överdrivet bruk medför. För detta senare slag av ersättningsmedel kan
lämpligen användas det allmänt brukade ordet kaffesurrogat.

Såsom det ur alla synpunkter bästa ersättningsmedlet bör uppenbarligen
anses en god och närande föda. Härom erinrar 1912 års riksdag i
sin förutnämnda skrivelse under framhållande av vikten av »bättre insikt
om verklig födas företräde framför den nu så vanliga kaffedieten för äldre
som för barn». En nödvändig förutsättning för att en dylik insikt skall
kunna omsättas i det dagliga livet, är emellertid en god tillgång på livsmedel;
betydelsen härav för den allmänna hygienen och även för striden
mot kaffemissbruket har betonats i flera av de i anledning av nämnda riksdagens
skrivelse angivna utlåtandena. Särskilt hava, såsom medicinalstyrelsen
påpekar, åtgärder för underlättande av mjölktillgången starkt påyrkats
och vikten av denna frågas goda lösning har framhållits även av skolmyndigheter
på olika håll, varom folkskolöverstyrelsen i sitt utlåtande erinrat.

Av riksdagen har vidare framhållits behovet av hushållsskolor och hushållskurser
för flickor och unga kvinnor såväl ur allmogeklassen som ur
industriarbetarnas led, där de grundligare än nu finge inhämta konsten att

Heliovet

Uttalanden,
a. Föda,

b. UndervUning
i hushållsgörom&l -

204

e. Handledning
i barnavård.

d. Kaffesurrogat.

tillreda sund, välsmakande men dock billig föda. Riksdagen har emellertid
påpekat, att många kvinnor vid mera vuxen ålder helt visst glömma, vad
de tidigare inhämtat i dessa stycken, och har därför anfört, att en repetitionskurs
för dylika kvinnor säkerligen skulle fylla ett verkligt behov.
Att vid dylik undervisning kaffemissbrukets faror även direkt borde framhållas,
har i ett utlåtande betonats. Såväl från läkarhåll som från olika
skolmyndigheter har betydelsen av en god och tillräckligt omfattande undervisning
i hushållsgöromål anförts. Härom yttrar medicinalstyrelsen, att
de flesta läkare, som uttalat sig i denna fråga, sett en av huvudlinjerna i
arbetet mot kaffemissbruket i en i stor utsträckning genomförd, praktiskt
anlagd undervisning i matlagning och huslig ekonomi, som verkligen sträckte
sig ned till de lager, där dylikt missbruk mest förekomme. I alldeles
samma riktning yttrar sig folJcskolöverstyr elsen, som i sitt utlåtande erinrar
om den av överstyrelsen i dess yttrande över folkundervisningskommitténs
betänkande angående fortsättningsskolan uttalade åsikten, att det borde
uppställas som en fordran, vilken efter viss övergångstid borde vara uppfylld,
att inom varje skoldistrikt tillfälle på ett eller annat sätt skulle vara
berett den kvinnliga ungdomen att erhålla undervisning i husligt arbete
och att som regel i alla fortsättningsskolor med kvinnliga lärjungar undervisning
i husligt arbete borde meddelas. Den av riksdagen förordade repetitionsundervisningen
för äldre kvinnor har också från åtskilliga håll tillstyrkts,
och i samma riktning går medicinalstyrelsens förslag, att i fabrikerna
borde anordnas kök, där arbeterskorna finge i tur och ordning'' laga
maten.

För nu ifrågavarande syftes vinnande har vidare anbefallts praktisk
handledning i barnens vård och uppfödning. Av eu läkare har föreslagits,
att en kort praktisk handledning härutinnan skulle obligatoriskt överlämnas,
dels då ett barns födelse anmäldes, dels då barnet intoges i folkskola
och slutligen vid avgången därur (eventuellt vid konfirmationen). Folkskolöverstyrelsen
har framställt ett liknande förslag.

Frågan om kaffeersättningsmedel i direkt mening eller kaffesurrogat
har upptagits i åtskilliga yttranden, och meningarna därom hava varit rätt
skiftande. Vissa läkare hava ansett, att surrogaten medförde samma vådor
som kaffet självt, men flertalet av dem, som yttrat sig i denna fråga, synes
dock tillstyrka användningen av surrogat. Folkskolöverstyrelsen anser det
vara önskvärt, att strävandet att finna goda kaffesurrogat ej avstannade,
och ifrågasätter, om icke ett på vetenskaplig grund utfört experimentellt
arbete i sådan riktning borde genom det allmännas försorg bringas till

205

offentli

° kontroll över surrogaten, vilka skulle till sin beskaffenhet deklareras.

ävenSWifti,inflft,r?fier;'',le °mn?lnnts’ P* »i"» håll velat taga .tand*-

aven ia0stiftningen till hjälp i striden mot kaffemissbruket Åtgärder av • nin?‘

& "f “r tar 1912 rifes

] , Vn lai »nsett sig kunna, åtminstone för närvarande, förorda

ö™bSTinir?^, ÖrbUtd 1 ViSSa M1 mot »”Vändande ''av St
leSat v art Stint eJI»r »”dra mera kraftigt ingripande åtgärder av
e stativ art. Åtskilliga förslag i den av medicinalstyrelsen här antydda
ktningen hava särskilt från läkare framställts. Så bär en betydande^''
mng av importtullen å kaffe förordats; beträffande detta försS bär fo°k vtiT

tatT t a“r°,u kunde underlåta att taga i över ande

huruvida icke i folkhälsans intresse tullen å kaffe borde o-öras

-"der skolålder!

restaiirantet Ä" ^försäljningen, speciellt ^Ug^lS!

gä„a ungdomet ^Immfa^r^oÄuft S

gande å spisordningen vid allmänna inrättningar, såsom sjukhus folksanatorier,
försörjningsinrättningar och dylika. sjukhus, tolksana

vara ™ ÄltÄÄ: JÄjÄ “S?*

på K punkt1ynee,S°.ödvåndiren’ VarfÖren ‘ de“a htos““d”

dem b^eda^tmräckli^tiH fl’ämst tänka På möjligheten att för

m Dereua tiiirc ckhg tillgång pa goda näringsmedel, varvid fråo-an om

Anstalt11 f mn£ }°mir 1 främ*ta rummet. Ridare’ bö man ^dta“

denna mening är till fullo bestyrk’ av* de uttelanden^sorSer^I-InS
föregaenrle behändig gjorts och som i det föregående omnämnts Men

Sä «« ra

WJs^sTbrvanans raakt mtt bMar A““

206

2. Speciella
förslag.

a. Mjölkfrågan.

aäätä

Ä E"rÄrÄg£

SStwä^s»*

2aå!ä.‘c*5sfi sä

följande.

„ ,, „ v _ lam nåd? redogörelsen för de i detta ärende

avgir°S,ÄaL frånr^jÄ^
på mänga stallen i. art bruket av kaffe ej sällan torde hava

framkila “ eller åtminstone befors avn*™^th anse frågaTom

llS3fiHaSSSI|S|

lilSiiiiiiP

Sed,e r framÄ mii So för närvarande tillämpa. -***£*

BW hava de sakkunniga

främst i tanke vissa ^^^^4 det

pä landsbygden, särskilt indus,r,-

207

injöllchn.sten. ah immiiaa inrättningar ej sällan vållat svåri o-heter för ■

^affamiet av mjölk åt den icke-jordbrukande befolkningen” har från" så

pt£dhet a"''Ör‘S- a“ m“" "*%>» utan vidare äl£u£Ä£

främst Ti''nir4rln‘arei f m4hi“''da «*“ om OM produktion av livsmedel,

nåoot sZ hektULda- ""T1 iil''°.''iat"rl,"''’n «i 1 s‘»nd att härutinnan falla

med erinran ,ttTed ld ei'' fT™ " Positivt förslag utan vilja blott,
ed erinran att len s. k. produktionskoramittén i sitt den* 25 mai 1918

?VCn-dra <*** ™ uppmärksamhet)^ uttala

Ci„rakvletS\SigaS°sparläTjl,g‘ ■- *» « god

tande^undeTvkfinll4!1!,11^-''!.64 .beto“*t8’ att ™ g»d »oh tillräckligt omfat- a ta,.,.......

ncle undervisning i hushallsgöromål vore ett utmärkt medel i striden mot ! hus SITS''

vilja t "K" ” ,Vi''ja framlä*«a »in mening traZ » — *

f, ™ 0 ; J de sakkunniga anknyta sin framställning till de ovan

(sid 204) återgivna uttalanden, som i detta hänseende gjorts av medicialstyreisen
och folkskolöverstyrelsen. De sakkunniga vilja vidare här
J t om att föredragande departementschefen i sitt anförande till statsrådsprotokollet
vid avlåtande till 1918 års riksdag av proposition anande

senPsrAnysDsdeberördaaut1tSlia "n°dom®k?lor anslutit sig *iU folkskolöverstyrelT
”, ''v oerorda uttalande om behovet av en inom alla skoldistrikt lämnad
obligatorisk undervisning i husligt arbete och att även riksdagen

om°viktenTe„alo''88 t8kaive!se { d“na *»*»> ty«r samma uppfattning
f l-L utvidgning av undervisningen i nämnda ämne.

om irt sakkunniga hysa den övertygelsen, att bristande kunskaper i frå^a
om sättet för skötseln av ett hem och oförmåga att tillreda även enkel föda
“2 f starkt bidragit till ökning av kaffekonsumtionen och till den
j minst för barnen olampliga levnadsordning, som tyvärr i så betvdande

fredsstaf A ““f? bknd Vårt folL Det är därfö^ med synnerlig tillfredsställelse,
de sakkunniga hälsat riksdagens nyss berörda beslut angående

obligatorisk undervisning i husligt arbete” och’ de sakkunniga fästa” störa

, rb°Ppni.nfar ™d de fejder även för kaffemissbrukets bekämpande som
kunna väntas därav. Enligt de sakkunnigas mening bör likväl saX

DctTTf- ^ ln?«ukaS blott till den uppväxande kvinnliga ungdomen
Det ar nämligen att befara, att den vid ungdomsskolorna vanna kunskapen
pi ifrågavarande område mängen gång förflyktigas, då kZnan? stom

208

c. Handledning
i
barnavård.

d. Kaffesurrogat.

e. Lagstiftningsåtgärder.

ii+ va n 1 i er “itp blir sysselsatt med ett förvärvsarbete,

Den ovan omnämnda åsikten om praktisk handledning i barnens vard

1 fräna om kaffesurrogat i egentlig mening hava de sakkunniga redan
framhållit5såsom sin åsikt, att barn höra avhållas från an^ndntn^i^ ^

sraee‘“ ditt1 erhålla göda och oskadliga su£

rättiganoe. l'' | kristiden har i detta hänseende givit tillfälle till

nÄ

känt, att de »ro göda ''JZl förhMlanden hava de

awSTÄ gS»m deras försorg behövliga analyser verkställas och
varning lämnas mot underhaltiga preparat.

De sakkunnig hava ovan anfört, att enligt de sakkunnigas mening

aJ förtära kaffe Nämnda förslag kunna de sakkunniga ej biträda.

209

skulle tå de önskade följderna just på de håll, där efter gjord erfarenhet
kaffemissbruket fått sin största spridning och mot vilka åtgärden således
främst ville syfta. Ännu mindre kunna de sakkunniga tillstyrka ett allmänt
förbud för barn att förtära kaffe. Oavsett den omständigheten, att
ett dylikt förbud enligt de sakkunnigas mening skulle innebära ett allt
för starkt ingrepp i privatlivets rättigheter, torde synnerligen ringa utsikter
förefinnas för möjligheten att ens i mycket nödtorftig omfattning öva uppsikt
över förbudets upprätthållande, och de sakkunniga hava för övrigt svårt
att inse, vilken straffpåföljd skulle kunna stadgas för överträdelse av förbudet.
Bättre än de nu ifrågasatta åtgärderna vore det att tillgripa ett
jämnare verkande medel. Även i detta hänseende hava de sakkunniga ansett
det vara lämpligt att begagna sig av den erfarenhet, som den nuvarande
kristiden kan giva. och hava då övervägt möjligheten att .åstadkomma
en lämpligt avvägd ransonering. Detta vore helt visst den effektivaste åtgärden
mot kaffemissbruk och hade därjämte den förtjänsten att vara väl
prövad och känd. Det är givet, att eu sådan åtgärd ej bör tillgripas utan
vägande skäl, men hänsynen å ena sidan till det uppväxande släktet och
å den andra till nödvändigheten att hejda det särskilt å vissa trakter och
inom vissa yrken excessiva kaffebruket har kommit de sakkunniga att övervinna
de betänkligheter, som eljest måst uppställa sig. De sakkunniga
hava alltså tänkt sig en ransonering, som innebure, att intet kaffe lämnades
åt minderåriga men en lämpligt avvägd mängd tilldelades de äldre.
Åldersgränsen anse de sakkunniga böra sättas vid 10 år. Av helt naturliga
skäl äro de sakkunniga ej i stånd att framlägga något som helst detaljerat
förslag i detta hänseende utan hemställa, att frågan på lämpligt sätt göres
till föremål för närmare prövning.

De övriga förut omnämnda, från olika håll framställda förslagen om
åtgärder för minskad kaffeförbrukning, avseende dels begränsning av kaffeförsäljning
vid olika tillfällen, dels kaffets borttagande från vissa allmänna
inrättningar, anse sig de sakkunniga så mycket mindre böra tillstyrka, som
det med de ifrågavarande förslagen ämnade syftet torde bättre vinnas genom
de nyss föreslagna ransoneringsåtgärderna.

210

Särskilt yttrande.

Föreliggande förslag till omläggning av nykterhetsundervisningen skiljer
sig icke i fråga om grundprinciperna för nämnda undervisning från
det förslag, som framlades av 1914 års sakkunniga. Då det gäller tilllämpandet
av dessa grundprinciper, hava emellertid nu förevarande sakkunniga
kunnat föreslå mera genomgripande förändringar i nykterhetsundervisningen
än de förra.

Flera gynnsamma omständigheter hava bidragit härtill. Det av 1914
års sakkunniga uttalade önskemålet, att nykterhetsundervisningen förlägges
huvudsakligen till fortsättningsskolan, har kunnat förverkligas, sedan 1918
års riksdag beslutat en omorganisation av denna skola. Genom införande
av medborgarkunskap som undervisningsämne i fortsättningsskolan har en
naturlig plats beretts för en nykterhetsundervisning med social läggning.
Vidare hava nu förevarande sakkunniga haft till sitt förfogande de utlåtanden,
som myndigheter och korporationer avgivit över 1914 års sakkunnigas
förslag. I dessa utlåtanden hava framkommit uppslag, som under
förevarande sakkunnigas arbete kunnat komma till gagn. Den större omfattningen
av de sakkunnigas uppdrag har också bidragit till att frågan
kunnat ses i ett större sammanhang. Slutligen hava under de sakkunnigas
arbete flera nya beaktansvärda uppslag till lösning av med uppdraget förknippade
frågor framkommit.

På grund av allt detta har undertecknad, ehuru jag som medlem av
1914 års sakkunniga biträdde det av dem framlagda förslaget, efter förutsättningslös
prövning av såväl den mot nämnda förslag riktade kritiken
som de nya uppslagen, kunnat ansluta mig till nu föreliggande förslag
till en grundlig omläggning av nykterhetsundervisningen.

Även i vad detta betänkande innehåller angående frågan om åtgärder
mot kaffemissbruk har jag instämt.

I avseende på av de sakkunniga föreslagna åtgärder mot missbruk av
tobak har jag däremot förordat längre gående lagstiftningsåtgärder, än vad
övriga sakkunniga ansett tillrådligt. Särskilt har jag ansett det högeligen

211

önskvärt, att till ungdomens skyddande mot tobaksfaran kraftigare verkande
förbudsbestämmelser måtte tillgripas.

Majoriteten av de sakkunniga har nöjt sig med att förorda förbud
mot försäljning av tobak till minderårig, som skäligen kan antagas vara
under 16 år, samt bestämmelser i skolförfattningarna, att vederbörande
lokala skolmyndigheter skola meddela föreskrifter till stävjande av lärjungars
tobaksbruk.

I fråga om försäljningsförbudet har jag intet annat att erinra, än att
det knappast torde kunna bliva effektivt, om det icke fullständigas med ett
förbud, som lägger något band på de unga själva i fråga om bruket av tobak.
Om pojkarna tillåtas att röka på gator och torg, blir det troligen som
hittills, att ingen bekymrar sig om, var de åtkommit sina tobaksvaror.
Handlande, som tagit det mindre noga med försäljningsförbudet, och äldre
pojkar, som varit tjänstaktiga mot de små, undgå säkerligen för det mesta
behörig näpst. Ett allmänt förbud för minderårig under t. ex. 16 år att
begagna tobak, åtminstone på allmän plats, samt åläggande för polismyndighet
att beivra överträdelse av detta förbud, skulle medföra, att, så snart
någon minderårig befunnes begagna tobak på gator och torg, anledning
gåves till undersökning för utrönande av hur och var han åtkommit varan.
Härigenom bleve det lättare att beivra överträdelser mot försäljningsförbudet.
ö

Mot ett förbud för minderårig att begagna tobak hava de sakkunniga
invänt, att ej alla eller åtminstone ej flertalet av dem, för vilka förbudet
skulle gälla, vore underkastade straffrättsligt ansvar, samt ifrågasatt, om
ordningsmakten verkligen skulle vara i stånd att ens i ringa mån övervaka
en dylik lags efterlevnad. Det är naturligtvis riktigt, att juridisk
straffpåföljd ej drabbar minderårig, som är under 15 år, och, då straffbarhetsåldern
snart nog torde komma att höjas till 16 år, kunna rättsliga åtgärder
i form av böter eller frihetsstraff ej tillgripas mot ens någon av
ifrågavarande minderåriga. Men härmed är icke sagt, att ett förbud av
detta slag behöver vara verkningslöst. Det finnes en mängd ordningsföreskrifter,
som gälla även för minderåriga, ehuru icke rent juridiska straff av
dem kunna utkrävas. Samhället saknar icke medel att det oaktat göra
sina lagar gällande gentemot de unga. I vanliga fall upprätthållas dyiika
stadgande^ genom tillsägelser i varje särskilt fall, genom förhindrande av
den förbjudna handlingen eller genom hänvändelser till de ungas målsmän,
i svårare fall till barnavårdsnämnd.

Ett förbud för minderåriga under 16 år behövde ingalunda bli verkningslöst.
För de allra flesta gossar vore en tillsägelse från polisen till -

212

Facklig att avhålla honom från att röka på gatan, och om polisen toge
från honom den tobak, han olovligen innehade, och därom underrättade
hans föräldrar, vore detta i de flesta fall straff nog. Endast för barn, som
kommit så långt i vanart, att de borde bliva föremål för barnavårdens
omsorger, vore längre gående åtgärder behövliga.

Rätt för polisman att fråntaga rökande pojkar den tobak, de inneha,
torde vara det mest effektiva medlet att skydda de unga från tobaks faran.
En sådan bestämmelse vore också det säkraste sättet att göra försäljningsförbudet
effektivt.

Av i ärendet hörda myndigheter hava endast överståthållarämbetet
och ett par länsstyrelser avstyrkt att medgiva för ordningsmakten sådan
rätt. Det långt övervägande antalet länsstyrelser har tillstyrkt införande
av dylika bestämmelser. I England har sedan ett 10-tal år polisen haft
icke allenast rätt utan även skyldighet att på nämnda sätt ingripa mot
minderåriga, som röka på allmän plats, och i Norge hava de flesta kommuner
infört liknande föreskrifter. \ ad sistnämnda land beträffar, har
från många håll enstämmigt vitsordats, att verkningarna av bestämmelserna
varit goda.

De sakkunnigas majoritet har visserligen ej känt sig övertygad om
att förhållandena i vårt land äro så nära överensstämmande med de i
Norge rådande, att man skulle kunna utan vidare på vår befolkning överflytta
de norska erfarenheterna. Det är emellertid svårt att förstå, vilka
väsentliga olikheter i svenska och norska förhållanden, som skulle göra en
så enkel ordningsföreskrift lämplig i det ena och olämplig i det andra
av dessa båda grannländer.

I stället för allmänt förbud hava de sakkunniga föreslagit sådana bestämmelser
i skolförfattningarna, att vederbörande skolmyndigheter åläggas
meddela föreskrifter till motarbetande av ungdomens tobaksbruk.

I fråga om behövligheten av dylika bestämmelser är jag enig med
majoriteten. Däremot har jag icke kunnat känna mig övertygad om lämpligheten
av att överlämna meddelandet av dessa föreskrifter åt de lokala
skolmyndigheterna. De sakkunniga lämna själva exempel på hur ojämnt
läroverksstadgans i 53 § 2 mom. lämnade medgivande att utfärda sådana
bestämmelser tillämpas vid olika läroverk, och det är långt ifrån otänkbart,
att vid skilda läroverk i samma stad kan meddelas mycket olika föreskrifter
i detta hänseende. Överlämnas nu rätten att meddela föreskrifter
angående folkskolebarns tobaksbruk åt skolråden, komma också dessa att
i mycket olika utsträckning begagna sig av denna rätt, och lärjungar, som
flytta eller resa från ett skoldistrikt till ett annat, bli genast underkastade

213

andra bestämmelser, något som icke kan vara till gagn för dessa bestämmelsers
efterlevnad.

På grund av det anförda har jag ansett, att de sakkunniga bort
föreslå, utöver försälj ningsförbudet, dels förbud för minderårig under
sexton år att begagna tobak å offentlig plats samt i sammanhang därmed
rätt för polismyndighet att, om minderårig befinnes överträda förbudet,
fråntaga honom den tobak, han innehar, och skyldighet att om möjligt
därom underrätta den minderåriges föräldrar eller målsman samt dels allmänt
förbud för skolungdom att begagna tobak.

Nils Helgek.

BILAGOR

216

Lektion 1.

Lektion 2.

Alternativt
2 lektioner.

Lektion 3.

Lektion i.

Bil. 1.

Förslag

till

grundplan för nykterhetsundervisningen vid skolor.

(Avsedd att anpassas på olika skoltyper.)

I. De viktigaste sidorna av alkoholens inverkan på den enskilde.

Inledning: De alkoholhaltiga dryckerna, alkoholhalten, tillredning.

A. Gynnsam inverkan:

1. Inverkan på känslolivet: höjning av stämningsläget; dövande av olustkänsloi,
minskande av försagdhet. Anm.: Faran i ofta upprepad konstlad stimulering; frestelsen
att använda ökade alkoholmängder.

2. Näringsvärde: ensam och i förening med kolhydrater i vissa drycker. Anm..
Begränsningen i alkoholens värde som näringsämne; alkohol som verklig värmekälla
och som alstrare av subjektiv värmeförnimmelse. Obs! den etiska synpunkten: är man
etiskt berättigad att genom alkohol söka höja stämningsläget o. s. v.? Torde vara
etiskt mindre värdigt, man bör använda andra, etiskt mer högtstående medel.

B. Skadlig inverkan:

1. Försämring av kroppsarbete, som fordrar precision, och av förståndsverk samheten:

Gyllensvärds pekningsförsök. Diirigs bergbestigningsförsök. Erfarenheten

från idrottslivet. — Vogts inpräglingsförsök. Kraepelins associationsförsök. Ju svarare
uppgift, desto starkare inverkan och påverkan redan av små alkoholdoser. Efterverkan
vid starkare eller upprepad alkoholförtäring. (Inverkan på uthålligheten.) Ofta felaktig
subjektiv förnimmelse av ökad arbetsduglighet.

2. Med försämrad omdömesförmåga sammanhängande sänkning av den andliga

nivån: „ . „ ...

a. minskning av de kulturella intressena; forraande av nöjeslivet.

b. luckrande av moralbegreppen: minskad självbehärskning (retlighet, vredesutbrott);
omoraliska handlingar.

3. Ökad sjuklighet och dödlighet: de engelska livförsäkringsbolagens erfarenhet.
Alkoholmissbruk i förening med andra skadliga inflytelser och därav följande sjukdomar
(kort översikt). Alkoholmissbruk och minskad motståndskraft mot smittosamma
sjukdomar, olycksfall.

217

4. Försämrad ekonomi. Alkoholhaltiga dryckers salupris i jämförelse med
egentliga födoämnens med samma kalorivärde.

II. Alkoholmissbrukets återverkan på hemmet. Lektion 5.

"4'' Ekonomisk återverkan: dels direkt, dels genom minskad arbetsduglighet och
ökad sjuklighet, Betydelsen härav särskilt för de fattigare hemmen: sänkningen av den
ekonomiska standarden med följande undernäring och trångboddhet; hälsofaran härav
(särskilt tanke på tuberkulosen).

B. Moralisk återverkan: husliga tvister till följd av familjeförsörjarens försum- Lektion 6.
meker av sina plikter eller retlighetsutbrott; återverkan på barnen: vanvård, förförelse,
sedlig försummelse. Faran för hemmets ödeläggelse genom alkoholmissbrukets följder.

III. Alkoholmissbrukets återverkan på samhället. Lektion 7.

A. De nuvarande synpunkterna:

1. Minskning i det produktiva arbetet: samhällets behov att bestå av dugande
medlemmar; alkoholens förmåga att försämra arbetsprestationen, särskilt den som beror
av den (högre) förståndsverksamheten; samhällsskadan genom lösaktighet i seder.

2. Fattigdomen: De årliga, utgifterna för alkoholkonsumtion. Omnämnande av Lektion 8.

statsinkomsterna av alkoholförsäljning och tillverkning och dessa inkomsters delvis
imaginära betydelse. Förstöring av livsmedel. Kommunernas och statens utgifter för
fattigvård; alkoholmissbrukets skuld häruti. — Allmänt om armodet som samhällsont;
växelverkan mellan armod och alkoholmissbruk. Lösdriveri och alkoholmissbruk.

3. Brottsligheten: Fylieriförseelserna. Alkoholmissbruk som orsak till affektbrott; Lektion 9
våldsdåd, sedlighetsförbrytelse. Indirekt orsak, via armod, till brott, särskilt tjuvnadsbrott.

B. Samhällets reaktion:

»Om eu lem lider, så lida alla lemmarna med.» Den skada samhället lider, ger
staten rätt och plikt att inskrida. Motiveringen för statens inskridande i olika tider
något skiftande: i äldre tider företrädesvis nationalekonomiska motiv (tidigare inskridande
mot husbehovsbränning), småningom starka filantropiska motiv (den Wieselgrenska
rörelsen), numera mer allsidig motivering. Nykterbetslagstiftningen med storludustrialismens
genombrott allt mer betraktad som led i den allmänna sociala lagstiftningen
och allt mer behärskad av dess huvudsyfte: höjandet av de lägre klassernas
livsläge (den moderna nykterhetsrörelsen väsentligen en småfolksrörelse); kraven på
statens ingripande allt mer skärpta (förbudet). Det starkaste motivet härför: behovet
av särskilt skydd mot de starka frestelser till alkoholmissbruk, som storindustrialism
och storstadselände skapat (det nervösa arbetslivet, fattigdomens och trångboddhetens
särskilda predisponerande för spritmissbruk som tillfälligt medel att komma bort från
den beklämmande verkligheten).

Lektion 10.

Alternativt
4 lektioner:

1. Tiden
före 1809.

2. Husbehovsbrännings tiden.

3. Wieselgren
och den äldre

nykterhets rörelsen.

4. Industrialismens
inverkan
på alkoholbruket.

Den moderna
nykterhetsi
öreisen.

218

Lektion ll. C. 1. Nutida åtgärder:

a. förebyggande: upplysningsarbete; sammanslutningar; restriktionslagstiftnmg
huvuddragen av denna.

b. vårdande: nykterhetsnämnder; alkoholistanstalter.

2. Olika meningar om framtida reformlinjer.

219

Bil. 2.

Förslag

till

föreläsningsplan vid kursen i hygien för blivande lärare.

Inledning: Begreppet hygien. Måttet på folkhälsan. Hälsolära och hälsovårdslära.

I. Den enskildes hygien.

A. Kroppens vård:

1. Allmän renlighet: hudens vård (tvättning; handrengöringen; bad i olika förmer;
härdning mot »förkylning»); munhygien (sköljning; tandborstning; behandling
av dåliga tänder); allmän snygghet (motverkande av ohyra; medel mot fotsvett; motverkan
av spottningsseden).

2. Kläderna: beskaffenheten (skyddande; ej förhindrande värmeutdunstningen;
lämpade efter årstiden; anpassade efter kroppens naturliga form); olika beklädnadsämnen
och deras egenskaper; kravet på klädedräktens renlighet (underkläder); vikten
av »torra fotter» (torkning av strumpor; ombyte av strumpor och skodon; träskor eller
tofflor till innebruk); skodonens form.

3. Ljus och frisk luft: ljusets inverkan på blodberedningen, sinnesbeskaffenheten,
arbetsförmågan; modern ljusbehandling som läkemedel; den friska luften och
»det friska utseendet» (den »förskämda» luften och dess inverkan).

4. Födan: huvudbeståndsdelar; auimalisk och vegetabilisk föda; lämpliga födoämnen
(näringsvärde, volym, salupris); nödig mängd föda; födans fördelning på olika
måltider (vikten av närande måltid före arbetets början); betydelsen av omväxling i
föda; födans smaklighet samt renliga iordningställande och förvaring; skadliga tillblandningar
till födan; mjölken (dess hygieniska behandling); dricksvattnet (kroppens
vattenbehov; bevis på gott dricksvatten). Näringsmedel och njutningsmedel.

5. Kroppsligt arbete och vila: arbetets tjänliga utsträckning och fördelning.
Vila och förströelse. Sömnen och dess betydelse (sömntid och -längd).

B. Själslivets vård:

anlag och uppfostran; själslivets sunda utveckling (känslo-, vilje- och förståndslivets
skolning); själsarbetets hygien (den dagliga arbetstiden; arbetsperioder och pauser
kroppslig idrotts betydelse som omväxling med själsarbete).

II. Hemmets (bostadens) hygien.

1. Boningshusets beskaffenhet: bevisen på att ett hus är väl byggt (grunden,
kallaren, murarna, väggarna, trossbottnarna och golven, fönsterna, garderoberna och
vindsutrymmena, taket).

220

2. TJtrymmet: minimiluftrymd för barn och vuxna; utrymme och hemtrevnad.

3. Belysningen: dess betydelse för renlighet och för kampen mot smittorna;

fordran på belysningens styrka (fönsternas storlek och placering); naturlig och konstgjord
belysning (sol i lägenheten). /

4. Uppvärmningen: kroppens behov av viss rumsvärme; lämplig värmegrad;
olika uppvärmningsmetoder (fördelar och olägenheter vid olika metoder; inräkning och
os); lätt- och svåruppvärmda bostäder; »golvdrag»; torra och fuktiga lokaler (fönstertorkning).

5. Luftväxlingen: den naturliga luftväxlingen; vädring och dess betydelse (tvärdrag;
vädring av garderoben och kläder); otjänligt »drag» (dess uppkomstbetingelser).

6. Möblerna: lämpliga avstånd mellan möblerna; möjlighet av bekväm rengöring;
inga »dammgömmor»; ej för många uppställda småsaker; sängplatsernas anordning;
mattornas anordning och behandling.

7. Vattentillgången: sätt att erhålla vatten (grundvatten och ytvatten); rening
av vatten; vattenledning; vattnets egenskaper (hårt och mjukt).

8. Benhållningen: damning; sopning (våtsopning); skurning (golvfernissning);
motarbetande av ohyra och snyltdjur (råttor, mal, kackerlackor, väggohyra); sotning.
Avloppsledningar (vattenlås); avskrädets tillvaratagande; avträden.

III. Yrkesverksamhetens hygien.

1. De enskilda yrkena ur hygienisk synpunkt: yrkenas sjuklighet och dödlighet.

2. Hälsot ar ans art: arbetstidens längd och fördelning på dygnet (nattarbetets
faror); arbetslokalen (hetta; fukt; drag; damm; dålig luftväxling); skadliga produkter
av tillverkningen. IV.

IV. Vådorna av dålig hygien och samhällets allmänna kamp häremot.

A. Sambandet mellan smittospridning och dålig hygien:

1. Ällmänt om smittoämnen: deras förekomst; livsbetingelser; skadlighet; gynnsamma
omständigheter för deras ökning och spridning.

2. De aliuta infektionssjukdomarna: smittovägar; smittofarligheten och dess
växlingar under olika inre och yttre betingelser; inkubationstid; immunitet. Kännetecknen
på de vanligare akuta infektionssjukdomarna (mässling; röda hund; vattenkoppor;
påssjuka; influensa; kikhosta; halsfluss; skarlakansfeber; difteri; barnförlamning;
nervfeber).

3. Tuberkulosen: sjuklighet och dödlighet i tuberkulos; smittovägar; smittofarlighetens
växlingar under olika betingelser och olika åldrar; »öppen» tuberkulos; tuberkulosskräck.

B. Annan våda av dålig hygien:

1. Dålig tandvård; undernäring; överansträngning.

2. Missbruk av njutningsmedel: alkoholens medicinska inverkan; kaffemiss bruk

(undanträngande av den egentliga födan); tobaksmissbruk (vådan särskilt för
ungdomen''''.

221

C. Samhällets kamp för förbättrad hygien:

1. Kampen mot smittorna: förebyggande åtgärder (höjande av den enskilda
och offentliga hygienen i allmänhet; speciella åtgärder: vaccinationen; isoleringsåtgärder;
desinfektion av kläder, bostad, uttömningar); behandlingen av den insjuknade.

2. Kampen för förbättrad hygien i övrigt: samhällets organ för hälso- och
sjukvård; hälsovårdslagstiftning; hygieniska lagstiftningsåtgärder och övriga förordningar
(särskilt hänsyn till yrkeshygienen).

3. Kampen mot missbruket av njutningsmedel.

222

Bil. 3.

Förslag

till

föreläsningsplan vid den sociala fortbildningskursen för lärare.

I. Alkoholens individuella och samhälleliga skadeverkningar.

A. Alkoholens fysiologiska och psykologiska verkningar.

De narkotiska ämnenas verkningar. Alkoholen som narkotiskt äipne. Alkoholen
som näringsämne och värmekälla. Följderna av kroniskt alkoholmissbruk: inverkan pa
sjuklighet och dödlighet. Alkoholens akuta och kroniska inverkan på själsverksamheten:
nedsättning av förståndsverksamhet och andligt arbete, osunt inflytande pa
känslo- och viljeliv; sänkning av det andliga livsläget: uppluckrande av moralbegreppen
och pliktkänslan, förråande av nöjeslivet och minskat intresse för ideella livsvärden.
(12 föreläsningar.)

B. Alkoholens sociala verkningar.

Moderna social-statistiska alkoholundersökningar och deras teknik. Alkoholförbrukningens
utbredning och dess fördelning inom olika samhällslager. Alkohol och
hemliv. Alkohol som orsak till vanart hos ungdomen. Alkohol och fattigdom. Alkohol
och lösdriveri. Alkohol och fylleriförseelser. Alkohol och brottslighet. (13 föreläsningar.
)

C. Alkoholens nationalekonomiska verkningar.

Det ekonomiska framåtskridandet och dess förutsättningar: företagsamhet och
sparsamhet. Alkoholmissbrukets och övriga njutningsmedels ogynnsamma inverkan härvidlag,
med särskild hänsyn till fattigdomens bekämpande genom social reform. Betydelsen
av kapitalbildning för den nationella produktionens höjande och alkoholmissbrukets
hämmande inflytande härvidlag, särskilt inom de lägre klasserna. Fördelen
för den finansiella självständigheten gentemot utlandet av en stark nationell produktion.
Riktlinier för en sund skattepolitik: statshushållets avhängighet av folkets välstånd;
förkastligheten av att bygga statens ekonomi pa beskattning av inkomstkällor,
som undergräva folkets ekonomi. (6 föreläsningar.)

II. Alkoholproblemet i dess samhälleliga infattning.

A. Samhället och alkoholen i äldre tider.

Alkoholbruket i äldre tider. Samhällets ställning till detsamma: undervärdering
av de individuella och sociala skadeverkningarna; ensidigt framträdande av ekonomiska
synpunkter. (3 föreläsningar.)

223

B. Det moderna samhällets utgestaltniny och alkoholproblemets nya läge.

Den storindustriella revolutionen, dess orsaker och förlopp. Uppkomsten av det
moderna proletariatet med dess utmärkande drag. Storstadens utveckling och bostadsförhållanden.
Progressiv alkoholförbrukning som parallellföreteelse till industrialism och
storstads vasen. Det inre sambandet härvidlag: armod, enformigt, uppslitande arbetsliv
samt av allt detta härflytande stegrat behov av ytligt nöjesliv och njutning. Industnahsmen
och storstaden som allmän orsak till minskad fysisk motståndskraft: överdödlighet
inom de industriella yrkena och i storstaden; den allmänna växelverkan
mellan alkoholism, industrialism och storstad. Särskild'' överdödlighet inom speciella
yrken och orsaken härtill; alkoholmissbruk en viktig orsak. (15 föreläsningar.)

III. Kampen mot alkoholfaran.

A. Indirekt genom social reform.

Betydelsen av social reform för alkoholbrukets bekämpande. Verktyg för ingripande:
arbetsgivare, arbetare (fackföreningar; kooperation), staten. Olika soeialekonomkika
åskådningar: merkantilismens polisstat, ekonomisk liberalism, socialism, socialreformatorisk
åskådning. Socialt reformarbete: 1) höjande och säkerställande av den
ekonomiska levnadsstandarden: höjande av lönenivån, sänkning av levnadskostnaderna
(kooperation), socialförsäkring och sjukkasseverksamhet; 2) förbättrande av arbets- och
levnadsmiljön: arbetarskyddslagstiftning, bostads- och egnahemspolitik; 3) höjande av
det andliga livsläget: folkbildningssträvandena, åtgärder för nöjeslivets förädling (20
föreläsningar.) ° .

B. Direkt genom motarbetande av alkoholbruket.

a) Arbete för personlig nykterhet.

Betydelsen av personlig nykterhet ur social-etisk synpunkt. Upplysningsverksamhet
och föreningsarbete i deras historiska utveckling och nuvarande gestaltning (8
föreläsningar.)

b) Restriktionsåtgärder och förbudssträvanden.

Lagstiftning i äldre tider, särskilt i Sverige. Husbehovsbränningens avskaffande
och verkningarna därav. Göteborgssystemet och kommunalt veto. Det lokala vetot:
förekomst och verkningar, särskilt i Norge och Förenta staterna; frågans läge i Sverige.
Förbudet: dess olika former, utsträckning och verkningar i Förenta staterna,
Ryssland, Finland, Island och Norge; förbudsfrågans läge i Sverige. Moderna restriktionsåtgärder:
den individuella kontrollen och den svenska försäljningsreformen samt
deras verkningar, statistiskt belysta. Särskilda kristidsätgärder och deras verkningar
(10 föreläsningar.)

c) Alkoholistvård. (2 föreläsningar.)

Summa 91 föreläsningar.

224

Bil. 4.

Förslag

till

ändring av § 19, mom. 113 av soldatinstruktionen.

Soldaten skall taga sig till vara för all omåttlighet, särskilt vid förtärandet av
spritdrycker, enär dessa inverka menligt på såväl kroppens som själens verksamhet.

Spriten (alkoholen) är ett gift, som lätt nedsätter musklernas förmåga att utföra
arbete eller uthärda ansträngningar. Alkoholen kan visserligen för en stund minska
känslan av trötthet, men detta beror därpå, att den försvagar också hjärnans verksamhet,
så att den trötte icke märker sitt tillstånd utan tror sig ha större krafter, än han i
verkligheten bar. Snart återkommer tröttheten med ökad styrka. Våra idrottsmän veta
också,0att varje förtäring av spritdrycker inverkar ogynnsamt på deras träning. Långvarigt
bruk av spritdrycker kan förorsaka sjukliga förändringar i flera av kroppens
organ. Mången har på så sätt fått sin hälsa ödelagd.

Alkoholens menliga inverkan på själsförmögenheterna yttrar sig framför allt i ett
försvagande av självbehärskningen och uppfattningsförmågan, egenskaper som för soldaten
äro oumbärliga. Självbehärskningen är oundgänglig för disciplinen, och utan
snabb och säker uppfattningsförmåga kan soldaten icke på tillbörligt sätt uppfylla
tjänstens åligganden. Det tillkommer därför soldaten att städse ihågkomma de faror,
som spritdryckerna medföra. Fullständig avhallsamhet från starka drycker skadar
ingen och har visat sig vara till stort gagn såväl för den enskilde som för samhället.

Spritmissbruket försvagar vårt lands försvarskraft även därigenom, att det försämrar
ekonomien och ofta medför vanvård av hemmen. Det skadar samhället genom
att befordra lösaktighet i seder. Yarje svensk medborgare, som känner ansvar för sitt
lands framtid, bör därför anse sig förpliktigad att, främst genom eget föredöme, motarbeta
missbruket av spritdryckerna.

Tobaksmissbruk i form av vare sig rökning, tuggning eller snusmng, ar skadligt,
särskilt under långa marscher. Helst bör tobak liksom spritdrycker helt och
hållet undvikas.

225

Bil. 5.

Förslag

till

undervisningsmateriel för nykterhetsundervisning.

(Anpassat efter »Grundplan för nykterhetsundervisningen vid skolor».)

Förberedande anmärkningar:

1) förslaget är avsett för ett successivt
utförande;

2) reproduktionen av den föreslagna
materielen torde lämpligen företagas på
varierande sätt allt efter de olika åldersklasser,
för vilka materielen är avsedd;

3) före ett eventuellt utförande bör förslaget
underkastas eu sakkunnig revision
för tillgodogörande av nya erfarenhetsrön.

Till Lektion 1:

1. De olika beståndsdelarna i ett antal
viktigare näringsmedel och alkoholhaltiga
drycker, resp. antal kalorier på viktenheten.

2. Näringsvärdet för prisenhet för ett
antal viktigare näringsmedel och alkoholhaltiga
drycker.

3. Sammansättning och alkoholhalt i olika
vanligare alkoholhaltiga drycker.

4. Råmaterialets minskning i näringsvärde
vid framställning av alkoholhaltiga
drycker, spec. brännvin och Öl.

Till Lektion 2:

1. Resultatet av Gyllensvärds pekningsförsök; 29 -

Ex.: Centralförbundets undervisningsmateriel
kollektion II; eller Stump & Willenegger:
Graphische Tabellen zur Alkoholfrage,
Tab. F 2 a.

Ex.: Centralförbundets kollektion III.

Ex.: Centralförbundets materiel 9 II eller
Stump & Willen egger, tab. F 3.

Ex.: Centralförbundets materiel 8, 4.

Se Uppsala läkarförenings förhandlingar
Bd 22 (1917).

226

2. Resultatet av Durigs bergbestigningsförsök; 3.

Resultatet av Lange-Spechts undersökniDgar
angående förmågan att iakttaga
och urskilja;

4. Resultatet av Yogtsinpräglingsförsök;

5. Resultaten av Kurz och Kraepelins
räkne- och assoeiationsförsök.

Se Pfliigers Archiv Bd 113 (1906).

Se Zeitschrift fur Pathopsvchologie Bd

in (1915).

Se Norsk Magazin for lsegevidenskaben

1910.

Se Kraepelins Psychologische Arbeiten
Bd 3 även Stump & Willenegger tab. B 5
eller Ulbrichts Wandtafel n:r 8.

Till Lektion 4:

1. Sjukligheten bland sjukkassornas abstinenta
och icke abstinenta medlemmar;

2. Sambandet mellan alkoholmissbruk
och lunginflammation;

3. Överdödligheten inom de s. k. alkoholyrkena; 4.

Absolutisters underdödlighet;

5. Sambandet mellan alkoholmissbruk
och olycksfall.

Till Lektion 5:

1. Alkohol(miss)brukets ekonomiska betydelse
för hemmet;

2. Fördelningen av utminuterat brännvin
på olika inkomst- och yrkesklasser;

3. Alkoholdryckernas ringa näringsvärde
för prisenhet;

4. Trångboddhetens faror (tuberkulosen).

Ex.: Stump & Willenegger tab. C 1 (nytt
statistiskt material nödvändigt).

Ex.: Centralförbundets »Grafiska framställningar»
1911, tavl. 30.

Ex.: Försäkringsbolagets Gothas dödlighetsstatistik;
se centralförbundets materiel
8, 2) eller Ulbrichts Wandtafel n:r 2 och 3.

Ex.: Olika livförsäkringsbolags dödlighetsstatistik
(däribland svensk livbolagserfarenhet:
Svenska Liv; Allmänna Liv, denna
sista statistik ännu ej utarbetad). Se även:
Centralförbundets materiel 8, 1) eller Ulbrichts
Wandtafel n:r 4.

Ex.: Broek (Nykterhetskomm. X. 1 s
12) eller Ulbrichts Wandtafel n:r 5.

Ex.: Broek (Nykt.-komm. X. 1 s. 23)
eller Stump & Willenegger, tab. F 6.

Hänvisning till kontrollstyrelsens pågående
undersökning. Se även den norska
Alkoholkommissionens »Indstilling till lov
om sälg og skjsenkning av brsendevin etc.
1915 s. 132.

Se under lektion 1, u:r 2.

Centralförbundets grafiska framställningar
tavla 29; se även Henschen: Tuberculosis
Bd 8 (1909).

227

Till Lektion G:

1. Alkoholmissbrukets betydelse för vanvård
och försummelse av barn;

2. Orsakerna till vanart hos barn.

Till Lektion 7:

1. Antalet i rusdrycksindustrien sysselsatta
personer;

2. Alkoholmissbruk och förstörd arbetstid
;

3. Fylleriförseelsernas fördelning på de
olika veckodagarna.

Till Lektion 8:

1. Svenska folkets årliga utgifter för
alkoholkonsumtion;

2. Jämförelse mellan dessa utgifter och
andra större utgiftsposter;

3. Det allmännas inkomster genom alkoholkonsumtionen; 4.

Rysslands sparbanksstatistik efter förbudets
införande;

5. Svenska folkets årliga utgifter för
fattigvård;

6. Alkoholmissbruk som orsak till behovet
av fattigvård; den ekonomiska betydelsen
härav.

Till Lektion 9:

1. Alkoholmissbruk och lösdriveri;

Hänvisning till socialstyrelsens pågående
utredning: alkohol och vanvård av barn.
Se även Rygg: Undersokelser ang. drikfeldigheten
og dens sociale folger i Norge
(Bil. 3 till norska alkohol-komrmns indstilling)
s. 72—82.

Se Lund: Ober die Ursachen der Jugendazoziatität.
Uppsala 1918 s. 62 och följ.

Se Nykterhetskommittéus betänkande.

Se Broek (Nykt.-komm. Xis. 28—29)
(arbetsgivarna och abstinensen under arbetstiden).

Se Rygg: Undersokelser s. 35—38.

Se Nykt.-komm:ns betänkande IV.

Se centralförbundets graf. framställn.
tavla 40.

Se Nykt.-komm:ns betänkande IV s. 138.

Se Mimer, Arg. 14 (1916 s. 33—62);
även Nazorow (Ref. Int. Monatschrift zur
Erforschung des Alkoholismus 1916 hft. 8).

Se Fattigvårdslagstiftningskommitténs
betänkande.

Hänvisas till socialstyrelsens pågående
utredning (Nyströms P. M. s. 18); se även
norsk statistik (Rygg: Undersokelser s. 83
o. följ.) och dansk statistik (Nykt.-kommissionens
Betänkning och Stat. Meddelelser
1915).

Hänvisning till socialstyrelsens pågående
utredning (P. M. s. 23); se även Rygg:
Undersok. s. 32 och Rygg: Drikkens sociale
skade s. 46.

228

2. Fylleriförseelsernas årliga antal;

3. De restriktiva åtgärdernas betydelse
för nedgången i antalet fylleriförseelser;

4. Alkoholmissbruk och brottslighet;

5. Brottslighet och förbud.

Till Lektion 10:

1. Den progressiva alkoholförbrukniugen
i industriländerna;

2. Alkoholförbrukningen i de nordiska
länderna under det sista århundradet;

3. Bilder ur nykterhetsrörelsens historia -

Se Nykt.-komm:ns betänkande VI. 4 s.
188; även hänvisning till socialstyrelsens
pågående utredning (P. M. s. 28).

Se Stockholmssystemets årsstatistik.

Hänvisning till socialstyrelsens pågående
utredning (P. M. s. 23); se även centralförbundets
materiel 6, 4) och graf. främst,
tavla 12 eller norsk statistik Rygg: Un dersok.

s. 39 o. följande och dansk statistik
(Kommrns Betsenkning) samt Broek (Nykt.
komm. X. 1) s. 12—17.

Se J. Petterson, Redogörelse för förbudsomröstningen
1909—1910 och »Oversigt
over de paa Indenrigsministeriets Foranledning
fremkomne Oplysninger om Verkningerne
af det midlertidlige Förbud af
27 Februar 1917».

Se centralförbundets materiel 6, 2) och
centralförbundets främst, tavla 10.

Se centralförbundets materiel 6, 3) och
graf. främst, tavla 11.

Se Helger: Berättelser ur nykterhetsrörelsens
historia i Sverige och v. Kochs serier
av skioptikonbilder med små tryckta
föredrag (Sv. Nykterhetsförlaget).

Till Lektion 11:

1. Nykterhetssällskapens uppkomst och Se centralförbundets graf. främst, tavla

utveckling; 35—37.

2. Nykterhetsordnarnas och centralförbundets
upplysningsverksamhet och dennas
omfattning;

3. Stockholmssystemets nykterhetseffekt. Se Systemets årsstatistik; jfr härvid

även Lektion 9 n:r 3.

229

Bil. 6.

Förslag

till

instruktion för konsulenten för nykterhetsundervisning
och nykterhetsupplysning.

1. Konsulenten tillkommer att med uppmärksamhet följa det arbete för
undervisning och upplysning i nykterhetssyfte, som bedrives vid de under skolöverstyrelsens,
resp. läroverksöverstyrelsens överinseende ställda anstalter av olika slag,
såsom skolor, utbildnings- och upplysningskurser, föreläsningar m. m., att tillse att
gällande bestämmelser efterlevas samt att då anledning till anmärkning förekommer
därom göra anmälan hos vederbörande överstyrelse.

2. Vid utförande av sin verksamhet skall konsulenten, så ofta anledning och
tillfälle därtill erbjuda sig, träda i samarbete med de personer och organisationer,
som på skilda områden arbeta i nykterhetsundervisningens tjänst, skaffa sig kännedom
om bland dessa förefintliga önskemål och strävanden samt genom råd och upplysningar
understödja och främja deras arbete.

3. Konsulenten skall verka för att för nykterhetsundervisningen ändamålsenlig
och tillräcklig undervisningsmateriel finnes att tillgå, att, där så prövas erforderligt,
med anlitande av medel, som för ändamålet kunna bliva anvisade, främja framställandet
av sådan, samt tillse, att förteckningar över förefintlig lämplig materiel
upprättas och spridas. Konsulenten skall ock vaka över att de samlingar av nykterhetsundervisningen
beträffande materiel, böcker och skrifter, som på allmän bekostnad
understödjas, förvaras i väl ordnat och lätt tillgängligt skick.

4. Konsulenten tillkommer att i öfverensstämmelse med därom lämnade närmare
föreskrifter antingen personligen deltaga i behandlingen inom vederbörande överstyrelse
av där förekommande ärenden rörande nykterhetsundervisning eller ock i
dessa ärenden avgiva skriftliga yttranden. I varje fall skola samtliga berörda ärenden
av konsulenten undérkastas den förberedande behandling, som för deras föredragning
erfordras.

5. I fråga om utbildningskurser för nykterhetsundervisning skall konsulenten
till vederbörande överstyrelse avgiva förslag till förefintliga anslagsmedels fördelning,
till de allmänna bestämmelser och särskilda regler angående kurserna, som överstyrelserna
hava att fastställa, föreslå lämplig kursstyrelse ävensom, sedan berättelse
över hållen kurs avgivits, underkasta densamma granskning i pedagogiskt och ekonomiskt
avseende.

6. Beträffande de upplysningskurser, som anordnas med understöd av statsmedel,
skall konsulenten, sedan berättelse över hållen kurs avgivits, underkasta densamma
granskning i pedagogiskt och ekonomiskt avseende.

230

7. Konsulenten tillkommer att tillse, att årligen före den 1 juli vederbörlig förteckning
över föreläsare och instruktörer varder upprättad, av överstyrelsen granskad
och godkänd samt genom centralförbundets för nykterhetsundervisning försorg vederbörande
tillställd.

8. Konsulenten skall själv årligen vid minst sex tillfällen hålla instruktionsföredrag
eller kortare serier av sådana, och skola dessa föredrag eller föredragsserier
efter närmare bestämmande av överstyrelserna hållas å möten, som anordnas för detta
eller andra utbildnings- eller upplysningssyften, företrädesvis på sådana ställen och
tider, att ett större antal raötesdeltagare därvid kan påräknas. Det skall därjämte
tillkomma konsulenten att beträffande de instruktörer, som äro upptagna i den uti
föregående punkt omnämnda förteckningen över föreläsare och föreläsningsämnen,
tillse, att deras verksamhet på lämpligt sätt regleras i syfte att dels komplettera den
instruktionsverksamhet han ej själv medhinner, dels ock själva hålla dylika instrukt.
ionsmöten.

9. I all sin verksamhet har konsulenten att låta sig angeläget vara att, till
främjande av överstyrelsens uppgift att antingen själv omedelbart vidtaga eller hos
Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som kunna finnas erforderliga, för att arhetet på
nykterhetsundervisningen skall motsvara sitt ändamål, med uppmärksamhet följa den
sociala och vetenskapliga utvecklingen på de områden, som nu äro i fråga, och så ofta
anledning därtill förefinnes, framkomma med initiativ och uppslag till denna angelägenhets
förkovran.

10. Vid utövandet av sin verksamhet har konsulenten jämväl att öva tillsyn och
ledning av den undervisning och upplysning i fråga om bruket av tobak och kaffe,
som enligt gällande bestämmelser skall genom överstyrelsens försorg anordnas, och
skall konsulenten därvid i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse vad honom i
motsvarande avseenden åligger i fråga om nykterhetsundervisningen.

11. Konsulenten åligger att inom januari månads utgång till överstyrelserna
inkomma med berättelse över sin verksamhet under näst föregående år.

12. Konsulenten är skyldig att föra förteckning över och förvara såväl de
skrivelser, som till honom ankomma, som ock koncept till de skrivelser, som av
honom avfärdas.

231

Bil. 7.

Förslag

till

förordning angående försäljning av tobak till minderåriga.

Vara, som är tillverkad av tobak eller däri tobak i någon form ingår, såvitt
varan är avsedd eller ägnad till förbrukning av människor, må icke till minderårig,
.skäligen kan antagas ej hava fyllt sexton år, utlämnas från bod eller annat försäljningsställe,
ej heller av den, som eljest till avsalu utbjuder dylik vara. Icke heller
ma någon tillhandagå minderårig med anskaffande av sådan vara.

§ 2.

Överträdelse av vad ovan stadgats straffes med böter från och med tio till och
med etthundra kronor.

§ 3.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förbrytelse mot denna författning,
fortsätter samma förbrytelse, skall, när han därtill varder lagligen förvunnen,
för varje gång stämning därför utfärdas och delgivits, dömas till de böter, som äro
stadgade för sådan förbrytelse.

§ 4.

För förbrytelse, som mot denna författning med husbondes vetskap begås av hans
hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, ansvare husbonden, liksom vore
förbrytelsen begången av honom själv.

§ 5.

I fråga om böternas förvandling och fördelning, om rätt att anställa åtal för
överträdelse av författningen, om övervakande av författningens efterlevnad samt om
domstol, där överträdelser av densamma skola åtalas, lände i tillämpliga delar till
efterrättelse vad i gällande förordning angående villkoren för försäljning av brännvin
är stadgat.

232

Bil. 8.

Huvudsynpunkter

att taga i betraktande vid uppgörande av program för centralförbundets
för nykterhetsundervisning kurser under arbetsåret 1914—1915.1,

I. Alkoholens fysiologiska verkningar.

a) För deri som begagnar alkohol,
bl För avkomman (rashygien).

II. Alkoholens psykiska och moraliska verkningar.

III. Alkoholens sociala verkningar.

a) Alkohol och fattigdom.

b) » » brott.

c) Övriga sociala verkningar.

IV. Alkoholfrågan ur stats finansiell synpunkt.

V. » » nationalekonomisk synpunkt.

VI. Speciella delar av alkoholfrågan, som höra behandlas.

a) Olika slag av alkoholhaltiga drycker och deras sammansättning.

b) Olika slag av berusningsmedel (alkohol, opium, haschisch etc.) och deras bekämpande
(opiumlörbuden i Japan och Kina etc.).

c) Alkoholkonsumtionen i Sverige och andra länder (degression och progression).

d) Dryckesseder i Sverige förr och nu.

VII. Nykterhetslagstiftningen.

a) Historisk översikt.

b) Nu gällande rusdryckslagar och deras tillämpning.

c) På dagordningen stående lagstiftningsfrågor.

d) Främmande länders nykterhetslagstiftning. i

i P. M. utarbetad av centralförbundet för nykterhetsundermning.

VIII. Alkoholistvärden.

233

a) Behandlingsmetoder.

b) Lagstiftningsåtgärder.

c) Initiativ av föreningar och enskilda.

IX. Folkuppfostran och nykterhet.

A) Hemmet och alkoholfrågan.

B) Nykterhetssällskapens ungdoms- och studiearbete.

C) Skolan och alkoholfrågan.

1. Alkoholbruket bland barn och ungdom, dess inverkan på barnens
hälsa etc.

2.. Alkoholbruket bland barn och ungdom, dess faror för skolans
undervisning och uppfostrarn

3. Alkoholbruket bland barn och ungdom, dess faror för den religiöstsedliga
utvecklingen.

4. Alkoholbruket bland barn och ungdom, dess inverkan på brottsligheten.

5. Redogörelse för nykterhetsundervisningen i Sverige, förordningar

läroplaner m. m. n ’

6. Dito för nykterhetsundervisningen i en del andra länder.

7. Anvisningar rörande nykterhetsundervisningen i

a) Folkskolan,

b) Fortsättningsskolan,

c) Yrkesskolor och yrkesfortsättningsskolor,

d) Högre folkskolor,

e) Kommunala mellanskolor,

f) Realskolor, gymnasier och samskolor,

g) Läroverk för kvinnlig ungdom,

h) Matlagningsskolor,

i) Folk- och småskoleseminarier,

j) Tekniska läroanstalter,

k) Folkhögskolor och lantmannaskolor,

l) Rekryt- och underbefälsskolor,

m) Skeppsgosseskolor,

n) Navigationsskolor,

o) Krigshögskolor, krigsskolan och sjökrigsskolau.

D) Åtgärder för ungdomens fostran till nykterhet efter slutad skolgång.

1. Studie- och läsecirklar.

2. Gymnastik- och idrottsföreningar.

3. Föreläsningsverksamhet, sång och musik.

, *9 Anvisningar rörande planer för föreläsnings- och instruktionskursers anordnande
i stader och kommuner, å lägerplatser o. s. y.

234

X. Nykterhetsrörelsens historia.

a) Den svenska nykterhetsrörelsens uppkomst och utveckling.

b) Nykterhetsrörelsen i andra länder.

Observera:

1. Högst fem föreläsningar per dag.

2. Programmet bör specialisera sig på vissa huvudsynpunkter av alkobollragan,

enär tiden är alldeles för kort att taga med alla. „ ... . , ,

3 Om möjligt bör kursen försiggå a tva lokaler, sa att nar föreläsningen slutar
å den ena lokalen, nästa föreläsning tar sin början en kvart senare a den andra

En längre rast på en eller två timmar bör förläggas mellan 3:dje och 4:e lore iäsmngen.

En förelägning om den Unisona sångens betydelse bör förläggas i början av
kursen, varefter varje föreläsning börjar med unison sång.

Stockholm i sept. 1914.

August Ljunggren.

235

Bil. 9.

Sammandrag

av de redogörelser för nykterhetssällskapens upplysningsverksamhet
under år 1916, vilka före den 1 mars 1917 inlämnats
till Kungl. Socialstyrelsen.

l. Sveriges storloge av I. 0. G. T.

a. Talar verksamhet.

Som vanligt hava offentliga upplysnings- och agitationsföredrag hållits i alla
distrikt, dels av yrkestalare, som företagit längre »missionsresor» genom distrikt eller
delar av distrikt, dels av storlogens, distriktslogernas och kretslogernas tjänstemän och
andra tillfälliga talare, vilka hållit enstaka föredrag å tider, som bäst lämpat sig för
de olika logerna. En stor del av föredragsverksamheten har ingått som led i en s. k.
fålttågsplan för hela landet. På vissa häll hava från större godtemplarsamhällen utsänts
s. k. flygande kolonner, bestående av 3—5 godtemplare, vanligen yngre, vilka i
svagare loger anordnat möten med tal. deklamation, sång och musik.

b. Ungdomsverksamhet.

Vid slutet av arbetsåret 1915—1916 funnos 1,190 ungdomsloger. Loge- och
medlemsantalet hade under året ökats betydligt. Många av logerna hava utfört ett
gott arbete genom väl förberedda möten med omsorgsfullt valda program, inom andra
kan spåras mindre livligt intresse liksom även liknöjdhet från de äldres sida. 120
ansökningar om små ungdomslogebibliotek hava beviljats; de flesta äro underavdelningar
till grundloge- eller studiecirkelbiblioteken.

c. Studieverksamhet.

Antalet studiecirklar utgjorde vid arbetsårets slut 1,012. Studiebiblioteken räknade
181,032 band. 31,526 personer hava erhållit boklån. Studiecirklarna hava under
arbetsåret anordnat 5,526 studiemöten och samkväm, därvid hållits 923 föredrag. En
del cirklar hava börjat ägna sig åt studium av hembygdens natur, historia och kulturförhållanden.
Många studiecirklar hava vidare allt mera bidragit till åstadkommande
av gedigna logemöten och litteraturintresse hos även övriga logemedlemmar och bland
utomstående. I förening med studiecirklarna hava anordnats 52 aftonskolekurser. En
del av dessa äro elementära, andra meddela mera fördjupade kunskaper i exempelvis
litteraturhistoria och samhällslära. En viss tvekan framskymtar i årsrapporten i fråga
om möjligheten att hålla den skildrade verksamheten i gång med den stora omfattning,
den erhållit.

286

Under arbetsåret 1915—1916 hava 10 folkhögskolkurser hållits (i Blekinge 3,
i Värmland 2, i Dalarna 2, i Uppland 1, i Jämtland 1). Kurserna hava vanligen
varat 5—6 veckor med flera lektioner dagligen. Undervisningen har varit dels mera
elementär, dels mera fördjupad och omfattat bl. a. naturvetenskapliga ämnen, nationalekonomi,
stats- och kommunalkunskap, kulturhistoria och alkohollära. Två fristående
studiekurser hava hållits med ett större antal lektionstimmar. I rapporten framhålles,
hurusom även denna gren av upplysningsverksamheten befinner sig i stark utveckling
men bär svårt att erhålla skickliga ledare.

d. Instruktionsverksamhet.

Instruktionskurser och instruktionsresor hava anordnats i alla distrikt, och samtidigt
därmed har utdelats trycksaker för instruktionsarbetet. Ordensstudieledaren har
under arbetsåret 1915—1916 medverkat vid kurser i 9 distrikt och dessutom hållit en
serie instruktionsföredrag vid Hola folkhögskolas sommarkurs. Kurserna hava omfattat
såväl ordensarbetet som studiecirklarnas och bibliotekens verksamhet samt ungdomsverksamheten.

e. Publikationer.

Ordens officiella organ är veckotidningen Reformatorn. Såsom munadsbilaga
till denna har utkommit »Studiecirklarna», organ för ordens studieverksamhet. Dessutom
utkomma inom de flesta distrikt månads- eller kvartalsvis programblad, som
innehålla diverse anvisningar för arbetet inom de olika verksamhetsgrenarna.

För ungdomslogernas medlemmar utgiver storlogen tillsammans med Templarorden
barntidningen Daggdroppen, som utgår i 16,500 exemplar. Dessutom hava utkommit
2 häften »Ledning vid uppgörande av program för uugdomslogerna».

Ordens studiehandbok har utkommit med ett nytt häfte, upptagande anvisningar
till bibliotekens skötsel.

f. Statsanslag.

Årets statsanslag, 8,000 kronor, har använts till täckande av kostnaderna för
administrerandet och organiserandet av upplysningsverksamhet i grundlogerna (med
deras studiecirklar och kurser) samt i ungdomslogema. Däremot har statsbidraget
icke använts till direkt understöd åt studiecirklarna, som åtnjuta särskilt anslag i
form av bundna böcker.

2. Sveriges natlonaltempel av Templarorden.

a. Talarverksamhet.

Vid lokal- och studietemplens sammanträden förekomma även föredrag och föreläsningar
i allmänbildande ämnen samt serieföreläsningar.

b. Studieverksamhet.

Studietemplen, till ett antal av över 300, arbeta under formen av dels läsecirklar,
dels studiekurser (omkring 100 tempel). Vid dessa kurser, som utgöras av

237

afton- och fortsättningsskolor med i regeln 2 timmars arbete i veckan, har undervisning
lämnats i svenska språket, bokhålleri, stenografi, esperanto, geografi, historia,
samhällskunskap, alkokollära, hälso- och sjuk vårdslära, hushålls- och hemskötsel, jordbrukslära
m. m. Läsecirklarna äga bibliotek. Studiekommmittén förmedlar bokinköp.
Hela bokförrådet utgör omkring 20,000 band.

c. Instruktionsverksamhet.

Instruktionskurser, var och eu under 2 dagar, hava hållits i Stockholm, Ludvika
och Hultsfred. Den förstnämnda var besökt av studieledare från 20 distrikt, de båda
senare av templens studieledare samt lärarpersonal. Vid kurserna hava hållits föreläsningar
angående templens arbetsmetoder, biblioteksrörelsen, nykterhetsrörelsens
organisation och historia, rusdryckslagstiftning o. dyl. Smärre instruktionskurser
hava hållits till ett antal av 2 ä 3 inom varje distrikt, därvid anvisningar lämnats
för det lokala arbetet.

d. Publikationer.

Av uationaltemplet har utgivits »Templarordens studiebibliotek» i 4 häften under
året. Häftena innehålla uppsatser i skilda ämnen, anvisningar för arbetet i templen
och
giver

e. Statsanslaget

har utgjort 3,000 kronor.

för självstudier. Dessutom utsändas bokförlagens kataloger. Nationaltemplet uttillsammans
med Sveriges storloge av I. O. G. T. ungdomstidningen Daggdroppen.

3. Sveriges Blåbandsförening.

a. Talarverksamhet.

Föredrag hava hållits till ett antal av 6,582 och ungefär dubbelt så måuga
enskilda möten; 7 resetalare hava varit anställda. För ungdomsförbundet har en talare
hållit ett 60-tal föredrag.

b. Ungdomsverksamhet.

Av Blå bandets barnavdelningar, som benämnas »Hoppets här», finnas 68 lokalföreningar,
vilka hållit sammanlagt 1,065 möten och fester, varvid förekommit tal,
lektioner m. m.

Ungdomsföreningen för den vuxna ungdomen har hållit 116 möten, därav 4
större ungdomsmöten.

c. Studieverksamhet.

Studiecirklarna hava varit 176. I cirklarna har huvudsakligen studerats skönlitteratur,
historia, hembygdskunskap, alkohollära, biologi och geografi, statskunskap
och samhällslära. Studiecirkelbibliotek finnas till ett antal av 132; 23 vandringsbibliotek
finnas.

Ett par hembygdskurser hava hållits.

238

d. Instruktionsverksamhet.

Under arbetsåret hava hållits 19 instruktionskurser, de flesta anordnade av studieledarna
i samarbete med styrelserna för respektive länsförbund. Kurserna hava
upptagit föredrag angående studieverksamheten och vanligen avslutats med en fest
för allmänheten.

e. Publikationer.

Blåbandsföreningens officiella organ är »Blå Bandet», som utkommer eu gång i
veckan. Dessutom utgives jultidningen Norrsken (30,000 ex.) och barntidningen
Blåklint, varjämte ungdomsförbundet utger tidskriften »Ungdomsarbete».

f. Statsanslaget

har utgjort 4,000 kronor och har använts till anslag åt länsförbunden, till Hoppets
här och ungdomsförbundet samt till studiekurser och administration.

4. Nationalgodtemplarorden.

a. T alar verksamhet.

Missionering har bedrivits dels medelst genomgående resor, dels genom s. k.
lördags- och sönaagsföredrag. Det senare betecknas som fördelaktigast. Verksamheten
har avsett upplysning bland utomstående. På en del möten har programmet med
endast föredrag utbytts mot samkvämsaftnar, vilket haft gott resultat. Föredrag hava
också anordnats av studiecirklar. (Se nedan!)

b. Ungdomsverksamhet.

Vid slutet av arbetsåret 1915—1916 funnos 141 ungdomstempel. Vissa svårigheter
för ett effektivt arbete hava yppat sig. Vid distriktchefsmöte i Visby uttalades,
att missionering borde kombineras med organisations- och instruktionsarbete för ungdomsverksamheten.

c. Studieverksamhet.

Studiecirklarna hava varit 116. I regeln har deras arbete fullföljts efter detaljerad
plan. Sammanhängande studier hava bedrivits i bl. a. skönlitterära ämnen, religionshistoria,
fredsfrågan, alkohollära, kommunalkunskap, nationalekonomi. 1,380
möten och offentliga samkväm hava hållits med bl. a. föredrag, samtal och diskussioner.
I 4 cirklar har aftonskola anordnats. Som en av cirklarnas huvuduppgifter
angives att förmedla god litteratur. Cirklarnas bibliotek räkna 10,515 band, och boklånen
hava varit 14,169. De flesta böcker äro skönlitterära. Som allmänt omdöme
uttalas, att studieverksamheten synes hava »slagit igenom». Logernas sammanhållning
befordras och deras anseende ökas.

239

d. Instruktionsver ljumhet.

Instruktionskonferenser under ordensstudieledarens medverkan Lava under året
hållits i 11 distrikt. Dessutom har av ordensstudieledaren hållits ett flertal instruktionsföredrag
ute i logerna. Instruktionsarbetet betecknas som »rätt så intensivt».

e. Publikationer.

Ordensorganet är veckotidningen Nationalkuriren. Dessutom utgives jultidningen
Jnletrid och en tillfällig ungdomstidning, Solstrålen. Den senare utgår i 14,000 ex.
»Studieplaner» och små programblad, författade av ordensstudieledaren, samt''bokförteckningar
hava också utgivits.

f. Statsanslaget

är 2,000 kronor.

5. Vita bandet.

a. Talarverlcsamhet.

h öreläsningar och föredrag, behandlande nykterbetsfrågan ur olika svnpunkter,
hava hållits. Antalet föreläsningar har uppgått till 127 av 11 föreläsare.

b. Ungdomsverksamhet.

Nykterhetslektioner hava hållits för barn och ungdom.

c. Studieverksamhet.

Föreningens studieverksamhet har bestått i spridning av litteratur och utlåning
av 7 st. vandringsbibliotek.

d. Statsanslaget,

2,000 kronor, har använts till föredrag för upplysningsverksamheten, nykterhetsundervishing
bland barn och ungdom samt vandringsbibliotek.

6. Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförening (S. S. U. H.).

a. Talarverksamhet.

Föredragshållare hava utsänts av centralstyrelsen eller vederbörande distriktsstyrelser
till de flesta lokalföreningar. Föredragen hava hållits ej blott för föreningsmedlemmar
utan även för skolungdom i allmänhet. Lektionstimmar hava flerstädes
ställts till förfogande.

b. Ungdomsverksamhet.

Antalet lokalföreningar vid olika läroanstalter utgjorde 184, varjämte 14 andra
föreningar tillhörde förbundet. Nykterhetsfragan bär behandlats ur olika synpunkter,

24D

och S. S U. H. har starkt uttalat sig för den sociala synpunkten såsom den viktigaste.
1 årsrapporten betonas svårigheten att hålla arbetet uppe i nuvarande omfattning; a
andra sidan förmäles ock om livlig verksamhet i många föreningar.

Studieverksamhet.

I samband med förbundsmötet har hållits en studiekurs,
distrikt hava sådana kurser anordnats.

Även inom åtskilliga

d. Instruktionsverksamhet.

De utsända talarna hava även uppdrag att lämna råd och hjälp vnl anordnandet
av lokalföreningarnas verksamhet. Ett verksamt stöd har laranats av manga rektorer
och skolföreståndarinnor.

Publikationer.

Tidskriften Polstjärnan utgives i 20 häften och 4,000 ex. Därjämte utgives
under namn av S. S. U. H:s studiehandbok en serie vetenskapliga skrifter, behandlande
olika sidor av nykterhetsspörsmålet. Vidare har utkommit årsskriften Unga kratter.

f. Statsbidraget

har utgjort 4,000 kronor och använts till föredragsverksamhet, särskilt
värva en ny årsklass medlemmar i skolorna.

syfte att för -

7. Sveriges lärares nykterhetsförbund (S. L. N.).

a. Talar verksamhet.

Två föredragsturnéer hava anordnats samt därjämte enstaka föredrag på eu del
platser.

b. Ungdomsverksamhet.

Ett 90-tal kretsar av Sveriges vår äro verksamma bland skolungdom. Dessutom
bedrives arbete under friare former på en hel del orter. S. L. N:s årsbok lämnar ett
starkt intryck av svårigheterna vid arbetet.

25 provinsombud verka var och en inom sitt område för nykterhetsundervisnmg.

S. L. N. ombesörjer lektioner i skolor och vid lärarmöteu och anskaffar kollektioner
av materiel till utlåning.

c. Studieverksamhetm
har bestått i spridande av lämplig litteratur.

241

d. Publikationer.

Förbundet har utgivit tre häften »Meddelanden från S. L. N.», innehållande
programförslag in. m., samt en årsbok.

e. Statsanslaget,

3,000 kronor, har till största delen använts till föredrag; 665 kr. hava tilldelats
Sveriges vår-verksamheten.

242

Bil. 10.

Grundlinjer

för

de av prof. G. Wirgin vid 1918 års pedagogiska kurs hållna
föreläsningarna i hälsolära och skolhygien.

Av en elementär undervisning i hygien kan man fordra, ej blott att den omfattar
det kunskapsförråd, som den enskilde för egen del behöver, utan därutöver, vad
som gör honom skickad att såsom man i ledet deltaga i de samhälleliga hälsovardssträvandena
(Thunberg). . ..

Hälsovårdslagstiftning. Samhällets åtgärder till förbättrad hygien, matt pa folkhälsan,
hälsolära, hälsovårdslära.

Dödligheten eller dödstalet = under ett år avlidna pa varje tusental av befolkningen.

Medellivslängden = den sammanlagda livslängden hos alla under ett ar avlidna
(födda) dividerad med antalet avlidna (födda). År 1913 funnos i Sveriges större städer
(över 10,000) sammanlagt 1,462,424 invånare. Dödligheten var 12,41 pro mille, därav
i ålderdomssjukdomar 1.02 p. m., lungsot 1,78 p. m., lunginflammation 0,96 p. in., luftrörsinflammation
0,43 p. m., kräfta 1,00 p. m„ vårfeber, mässling, skarlakansfeber,
difteri, kikhosta, influensa, nervfeber och paratyfus samt akut barnförlamning sammanlagt
0,60 p. m., akut mag- och tarminflammation 0,37 p. m., olyckshändelser, självmord
0,55 p. m.

Orsakerna till sjukdom och död bland människor, »inre» och »yttre»: de inre
intimt fastade vid individen, t. ex. medfödda anlag, överansträngning, utsvävningar
m. m.; de yttre genom förhållanden i den omgivning, i vilken människor leva: t. ex.
osunt dricksvatten, bristande anordningar för renhållning, otjänliga födoämnen, farliga
yrken, smitta på grund av bristande isolering av smittosjuka personer m. in., m. m.
De »inre» företrädesvis den enskildes sak att taga hand om; de »yttre» söker man bekämpa
genom åtgärder från det allmännas sida.

Medicinen söker bota sjukdomar. Hygienen söker förekomma sjukdom och nedsatt
arbetskraft.

Hälsoläran — enskild hygien — hygies, grek. = frisk, avhandlar det som gagnar
eller skadar den enskildes hälsa, och de åtgärder till hälsans bevarande och stärkande,
som den enskilde kan vidtaga.

Hälsovårdsläran — allmän hygien — avhandlar det, som kan gagna eller^skada
alla eller vissa grupper samhällsmedlemmars hälsa ävensom de åtgärder, som från det
allmännas sida kunna vidtagas till skydd för och till stärkande av folkhälsan, t. ex.
yrkeshygienen'', yrkeslagstiftning.

Hälsolära och hälsovårdslära hava många beröringspunkter, gripa in i varandra,
så att det understundom kan vara svårt att avhandla dem åtskilda.

Betydelsen av sundhetslagstiftning för ett folks hälsa framgår bäst av judarnas

243

historia. Se Nilsson »Ett föregångsfolk i hälsovård». Skrifter utgivna av sällskapet
för nykterhet och folkuppfostran.

Exempel på judarnas sundhetslagstiftning, se särskilt 3:e Mosebok. Efter hälsovårdsstadgans
tillämpning har hälsotillståndet i Sveriges städer och stadsliknande samhällen
förbättrats, liksom för riket i sin helhet. Genom hygieniska lagbestämmelser
och därav föranledda sanitära anordningar har hälsotillståndet inom hären och flottan
väsentligt förbättrats.

Fördelen av ett gott hälsotillstånd kan beräknas i penningar. Sjuklighetens och
dödlighetens avtagande i vissa samhällen har efter olika beräkningsgrunder uppskattats
till värden på hundratals miljoner kronor.

Hälsovårdsstadgan för riket den 25/9 1874.

N. = hälsovårdsnämnd eller kommunalnämnd.

Hälsovårdsnämndens sammansättning, självskrivna ledamöter: polischefen, läkaren,
en av magistraten utsedd person; av stadsfullmäktige utsedda ledamöter. Inalles 7
eller 5.

Om allmänna hälsovården 1 stad.

Hälsovårdsnämnden skall ägna sin uppmärksamhet åt allt, som kan inverka på
sund heten och allmänna hälsotillståndet i staden; skall häruti söka åstadkomma förbättringar
och ett tillfredsställande skick. Nämnden äger på förekommen anledning
låta kalla till inställelse inför sig en var, som bor eller eljest uppehåller sig i staden.
Vite kan utsättas vid uteblivande utan förfall. Nämnden skall ägna särskild omsorg
åt 1) ymnig och lätt tillgång på gott vatten, 2) vattenavloppens i staden ordnande, 3)
åtgärder mot vattensamling och torrläggning av vattensjuk mark, 4) anordningar för
bortforslingen från staden av avträdesämuen och annan orenlighet.

Förseelser belagda med böter 2—100 kronor i hälsovårdsstadgan: den som orenar
vatten i källa eller andra vattentag för dryck eller matlagning, den som säljer till
människoföda otjänliga matvaror eller säljer sådana varor trots förbud, den som inrättar
viss fabriksnäring eller håller svin utan att göra anmälan till hälsovårdsnämnden och
avvakta dess besked; den som anlägger avträden o. s. v. i strid mot hälsovårdsstadgans
bestämmelser; den som haller svin i boningshus eller eljest under, över eller invid
rum, som begagnas 111 bostad för människor.

I följande särskilt nämnda fall tillkommer det nämnden att meddela föreskrifter
eller förbud:

till förekommande av menlig inverkan på sundheten från liks förvandling;

förbjuda uthyrning och påbjuda utrymning av i hög grad hälsovådliga lägenheter;
reglera inneboendeväsendet;

att anhålla och oskadliggöra matvaror otjänliga till människoföda;

att fabriker och näringar icke bliva i hälsoväg till men för närboende eller det
allmänna;

att avträde, fähus, stallar må motsvara sundhetens och snygghetens fordringar;

att tillsvidare förbjuda svinhållning.

Även i andra fall än som här nämnts har hälsovårdsnämnden befogenhet att meddela
föreskrifter eller förbud, om behövliga ur sanitär synpunkt.

Nämnden äger att göra sig hörsammad genom utsättande av vite; vitets maximistorlek
ej angiven.

Hälsovårdsstadgan för stad kan tillämpas även för köping, hamn, fiskläge eller

244

annat ställe med större sammanträngd befolkning. Kung]. Maj:ts befalla ngsbavande
beslutar efter vederbörandes hörande. Kungl. Maj:t prövar.

£0m hälsovårdsstyrelse och allmänna hälsovården på landet.

Kommunalnämnden har närmaste inseendet över och befattningen med allmänna

hälsovården på landet. j i t u tr xr

För att erhålla för sin hälsovardande verksamhet behövliga medel skall K. IN.
vända sig till kommunalstämma eller kommunalfullmäktige, liksom H. N. till stadsfullmäktige.
......

Årsberättelse till provinsialläkaren om allmänna hälsotillståndet. =
Kommunalnämnd skall ägna synnerlig uppmärksamhet åt lätt tillgång pa gott

vatten för dryck och matlagning; ,,. ... ,

att källor och brunnar (även å enskildas tomter) icke bliva förorenade;
att orenlighet uti eller i närheten av boningarna varda i möjligaste man avlägsnande,
fabrik eiier annan inrättning inom kommunen anlägges, anordnas eller
drives på sådant sätt, att den bliver menlig för arbetarnas eller närboendes hälsa;

samt att jämväl andra omständigheter, som kunna menligt inverka pa hälsoforhållandena
inom kommunen, så vitt möjligt, undanröjas.

Beträffande valet av begravningsplats m. m. finnas bestämmelser i halsovardsstadgan
8 13 rörande jordmån, vatten, utdikning och plantering. Villkor för liks nedsättande
i kyrka, gravkor eller murad eller sprängd grav, gravars förnyade användande,
gravs djuplek. ....

Beträffande osunda bostäder, ventilation av samlingslokaler och beträffande otjänliga
födoämnen har kommunalnämnd samma befogenhet som hälsovårdsnämnd 1 stad.

Kommunalnämnd skall söka åstadkomma rättelse av funna sanitära, missförhållanden
genom upplysningar, råd, uppmaningar och varningar. Kan göra sig hörd
genom att åsätta viten, som tillhopa ej få överstiga 20 kronor.

Särskilda föreskrifter med avseende å farsoter och smittosamma sjukdomar.

Om på landet sådant sjukdomsfall yppas, att anledning finnes att antaga, att pest,
kolera, nervfeber (tyfoidfeber), rödsot (dysenteri), smittkoppor, fläckfeber, skarlakansfeber,
elakartad halssjukdom (difteri), barnförlamning (poliomyelit) eller epidemisk bjårnfeber
(cerebro-spinalmeningit) är under utbrott, skall kommunalnämndens ordförande
genast tillkalla vederbörande tjänsteläkare eller anmäla förhållandet till Kungl. Maj:ts
befallningshavande. Läkarebesöket på statens bekostnad. Prästerskapet har i brådskande
fäll samma rätt som kommunalnämndens ordförande. Varje husfader, i vars hem sjukdom
av ifrågavarande beskaffenhet utbrutit, åligger att ofördröjligen därom underrätta kommunalnämndens
ordförande eller prästerskapet, börande därvid tillkännagivas, om läkare
blivit tillkallad eller icke, samt i sistnämnda fall meddelas så fullständig upplysning
om sjukdomens beskaffenhet och den eller de insjuknade, som för läkarens tillkallande
erfordras

I stad skall hälsovårdsnämndens ordförande vidtaga behövliga åtgärder: särskilt
sjukhus, utrymma ohälsosamma bostäder, förekomma onödiga folksamlingar; inställande

av undervisning beror på skolstyrelse. ...... ,

Epidemistadga 19/8 1875. Läkare bär anmälningsskyldighet for forutnamnda

245

smittosamrua sjukdomar. Hälsovårdsnämnd är skyldig tillhandahålla värdanstalter för
smittosamma sjukdomar. Smittosam! sjuk person mä icke undandraga sig att låta
våida sig på sådan vårdanstalt. Nämnden skall sörja för desinfektion av smittade bostäder
och föremål ni. m.

Lag för skyddskoppympning^! 1916. Ansvar för ympningsplikt framflyttad till
det år, barnet fyller 6 år. Undantag för ympning: ansökan hos medicinalstyrelsen det
år barnet fyller 5 år. Personlig inställelse av sökanden i Stockholm inför överståthållarämhetet,
i annan stad inför magistraten, på landet hos kronofogden eller länsmannen
i orten, förebringa nödig utredning om skälen för sina betänkligheter mot
ympningen. Protokoll över vad vid inställelsen förekommit bifogas ansökningen. Beviljar
medicinalstyrelsen icke undantag, underställes ärendet Konungens prövning. Revaccinationstvång:
1. vid inträffad eller hotande koppepidemi (Kungl. Maj:ts befällningshavande
bestämmer omfånget), 2. stamrekryter, beväringar, som börja l:a tjänstgöring
under fred, 3. mobiliserade (Konungen prövar omfåuget), 4. »galizier», därest hälsovårdsnämnden
prövar nödigt, 5. å tvångsarbetsanstalter intagna. Föregående vaccination
villkor för inskrivning på sjömanshus, anställning i tullverket, vid allmänna sjukvården
eller vid hälsopolis, för medicine kandidat, som skall börja tjänstgöra vid sjukvårdsanstalt,
elev vid barnmorskeanstalt eller vid sjuksköterskekurs. Undantagna om
förut smittkoppor eller vaccinerade under senaste 5 åren, ävensom de, hos vilka ymparen
märker sjukdomsanlag eller dylikt, eventuellt intyg av tjänsteläkare. Ympare i
i allmänhet endast läkare. För landsbygden till besiktningsförrättare även annan,
som undergått föreskriven kurs i besiktning av skyddskoppympade. Animal vaccin.
Statsverket bekostar vaccin, ersättning åt ympare och besiktningsmän. Lagen trätt i
kraft 1 januari 1917.

Pest- och koleraförordningen 1915. Åtgärder till förhindrande av pestens och
kolerans införande i riket. Bestämmelser om observation eller karantän m. m. för
fartyg från smittad ort; desinfektion av vissa varor; efterbesiktning av resande.

Lungsotslagen deu 4jg 1914.

[Sjuklighet och dödlighet i tuberkulos — smittvägar — smittfarlighet, olika betingelser
och olika åldrar — öppen tuberkulos — tuberkulosskräck.]

Läkare (pastor) skyldig anmäla dödsfall i strup- och lungtuberkulos, ävensom
sjuke, som kunna medföra påtaglig fara för sin omgivning. 1 mejeri eller mjölkbutik
anställd person fri från smittosam lungsot. Lungsiktig får ej vara amma eller barnsköterska.
Hälsovårds- och kommunalnämnder skyldiga på sin bekostnad låta desinficera
den avlidnes bostad, säng- och gångkläder in. m. i enlighet med medicinalstyrelsens
råd och anvisningar för desinfektion. Dylika kläder fä ej lämnas annan till
begagnande dessförinnan.

Giftstadgan 7/12 1906. Hälsovårdsnämnder och kommunalnämnder äro skyldiga
att övervaka, att vara, avsedd till förtäring, ej till salu hålles, om den innehåller vissa
konserveringsätnnen, såsom borsyra, salicylsyra, svavelsyrlighet, formalin in. H. Omslag
om födoämne får ej innehålla giftig färg; kokkärl får ej vid kokning med ättika avgiva
bly; sådana kärl få ej tillverka?, och liksom ovannämnda konserveringsämnen
tillsaluhållas eller försäljas, ej användas eller förvaras inom lokal, där servering åt allmänheten
äger rum, ej heller i lokal, där servering står i sammanhang.

Kött och fläsk få ej försättas med färgämnen.

Nämnden skall genom föreställningar söka rätta missbruk; om det ej hjälper,
göra anmälan hos vederbörande polismyndighet.

Starkare gifter (1 klassen), t. ex. fosfor kunna få utlämnas för undervisnings -

246

ändamål, för förgörande av råttor (fosformos) på skriftlig rekvisition. Stryknin till
förgörande av rovdjur kan försäljas till person, som företer intyg om tillstånd från
Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Försäljning av toalettmedel, innehållande giftig färg, ävensom giftiga barnleksaker
är förbjuden.

Arsenik beräknad som metall får ej uppgå till Vs mor* i 200 kvcm. tapet-,
pappers- eller väggfårg, 50 kvcm. vävnad, i 2 V2 gr. garn eller i färger på 100 kvcm.
yta i leksak.

Giftigt ämne bör förvaras under lås; icke] i sådant kärl, att forväxling lätt
kan ske.

Hospitalsstadgan u/6 1901. Önskas för sinnessjuk vård å hospital, ingives skriftlig
ansöken till direktionen med angivande av den klass, i vilken plats för den sjuke avses
(1 klass: enskilt rum, 2 och 3 klass: allmänt rum; i 2 klass betalas för föda, gångoch
sängkläder samt bevakning; i 3 klass, medellösa, betalas endast för föda; 2 och 3
klass äro likställda). Ansökan bör underskrivas av målsman, make eller maka, anförvant,
husbonde eller annan av den sjukes närmaste omgivning eller beträffande
person, för vilken fångvårdsstyrelse eller hälsovårdsnämnd iklätt sig betalningsskyldighet
av styrelsens eller nämndens ordförande, och bör, utom i sistnämnda fall, därest målsman
eller nära anförvant ej underskrivit ansökningen, orsaken härtill angivas.

Ansökan skall vara avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med formulär, som
av medicinalstyrelsen fastställes, och åtföljt av:

1. Prästbevis angående den sjuke, innefattande de upplysningar, som i flyttningsbetyg
skola meddelas.

2. Legitimerad, vid hospitalet i fråga ej anställd läkares intyg, avfattat i enlighet
med anvisningarna i den s. k. bilagan A. och grundat på undersökning, som
verkställts inom en månad före ansökningens ingivande.

3. Utlåtande av trovärdiga personer, rörande den sjukes förhållande, innefattande,
så vitt ske kan, svar på de i den s. k. bilagan B. upptagna frågor, jämte intyg
av vederbörande prästerskap i enlighet med fastställt formulär.

4. Yederbörandes förbindelse å avgifter till anstalten, utfärdad i överensstämmelse
med bilagan C.

Blanketter till ansökan och till bil. A., B. och C. torde i regel kunna erhållas
från hospitalen. Det är av vikt att iakttaga, att bil. B. bör vara utskriven och vederbörligen
undertecknad, innan man vänder sig till läkare för erhållande av bil. A.

Lagstiftningen om barnavård, P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 2 kronor.
Emil Sundberg.

Ordningsstadgan för rikets städer, Byggnadsstadgan. Yrkesfarelagen 1912.

I. Den enskildes hygien.

A. Kroppens vård.

1. Personlig renlighet. Eu person med orenliga vanor håller därigenom
vägar öppna för smittoämnen. Handrengöring och dess betydelse. — Rengöring av
hela kroppen. — Spottningsoseden. — Hosthygien och munhygien. — Hårets vård. —
Åtgärder mot ohyra, klädlöss: hett vatten, pressning. Huvudlöss: se anvisning. För
utjämnande av onödiga sociala skillnader är av vikt, att en viss renlighet blir hela
folkets gemensamma egendom. Kroppens renlighet drar gärna med sig renlighet i

247

klädedräkt, sängkläder, bostad, födans beskaffenhet, förvaring och tillagning. Bristande
renlighet på vart och ett av dessa områden kan medföra hälsorubbning. Användning
av såpa eller tvål nödvändiga för renlighet.

Bad. Härdning mot förkylning. Det vanna badet verkar lugnande och stärkande.
Det kalla badet verkar uppfriskande, härdande.

Bad ha betydelse i kampen mot osunda njutningsmedel.

Skolbad grundlägga behov efter bad, förbättra luften i skolan, livar lärjungarna
och förbättrar hälsotillståndet; återverka)'' på hemmen; hela, rena, ohyrefria underkläder.
Utslagssjukdomar upptäckas.

Badformer: sjöbud: lämpligt ,för de flesta. Undantag: kraftuedsättning, blodbrist,
reumatism och andra sjukdomar. Åtgärder om frusen efter bad: värme, dryck, rörelse

— bada ej i djupt vatten vid uppjagad hjärtverksamhet eller snart efter starkare måltid.
Första badet för året mycket kort. Gnid kroppen efter badet.

Duschbad — (36 gr.) 32 gr. — 16 gr. — 2 min: 1/,i insåpning, yg varm urskölpning,
V8 kall avsköljning.

Karbad — 35 — 37 gr. — ej för långvarigt — avkylning!

Badstubad — renlighet — njutning och vederkvickelse — iir billigast — har
traditioner för sig. — Dess anordning visas.

Exempel på billiga badinrättningar;; hänvisas till Englunds och v. Posts uppsatser,
se litteraturförteckning.

Luftbad i hemmet; 5—10 min., frottering.

Medel mot fotsvett: dagliga fottvagniugar, barfotagång — daglig ömsning av
strumpor, hudgarvande medel.

2. Kläderna. Bekväma, ej tryckande, skyddande. Skola skydda kroppen för
värmeförluster om vintern, utan att omöjliggöra värmeavgivandet om sommaren. Lätta.
Lämplig färg om sommaren, lätta, vida. Underkläder: halvylletrikot. — Renhållning.

Skodon. Fothygien. Torra fotter! Strumpombyte, tofflor inomhus! Tillräckligt
rymliga för tår, vrist, häl; även vid belastad fot (efter fotens form). Sulan tillräckligt
bred, ej för hög klack.

3. Ljus och frisk luft. Naturlig belysning. Ljuset befordrar blodberedningen:

— (människor i polartrakter, mörka bostäder, djur och växter i mörker) — inverkar
fördelaktigt på sinnet och arbetsförmågan, verkar desinficerande (= den moderna Ijusbehaudlingen),
bakterier, tuberkulos i mörka bostäder), befordrar renlighet.

Mörka skolrum ha befordrat uppkomst av närsynthet.

Någon del av himlen bör synas från varje plats i skola eller verkstad.

Konstgjord belysning tröttar ögat, (ritning, handarbete, skrivning och läsning).
Huru mycket ljus behöves, för att belysningen skall anses vara tillräcklig? 10—25
m.-n.-ljus. Huru får man 10 meter-normalljus belysning med 1 stearinljus?

Olägenheter av konstgjord belysning, som man kan förebygga.

Ojämn fördelning av ljuset. Flera smärre ljuskällor; placering.

Olikhet med dagsljuset i färg; ersättning lämplig ljuskälla: färgade glas.

Bländning: faran större vid stark glans hos ljuskällan; skärmar, hög placering.

Fladdrande, hoppande ljus: val av ljuskälla: skötsel av lampor.

Strålande värme och hetta: ljusets placering, ventilation.

Gasformiga föroreningar: ventilation, lämplig ljuskälla.

Indirekt belysning rekommenderas.

fkötsel av fotogenlampor, hänvisas till almanack 1895.
tgärder vid tara för gasexplosion eller gasförgiftning. Öppna fönster, stäng

248

huvudkran, tänd ej ljus, ut i fria luften! Medvetslösa personer fä konstgjord respira tl0D’

Ständig’ vistelse i fria luften ger i regel ett friskt utseende. Frisk luft användes
som botemedel mot sjukdomar i lungorna. Vänj dig vid frisk luft. Gor andningsgymnastik.
Förbättra ej luften med luktande ämnen. • . ... ~.,

4. Föda. Huvudbeståndsdelar; animalisk och vegetabilisk föda; lampliga lodoärnuen
(näringsvärde, volym, salupris), nödig mängd föda; födans [°rdelnmg.P®
måltider; vikten av närande föda före arbetets början; födans smaklighet och renliga
iordningsställande samt förvaring; skadliga tillblandningar till födan.

Föda före arbetet befordrar resultatet.

Havrerajölsvälling: 2 1. vatten + 1 1. mjölk + 1 Va kopp havremjol + 1 matsked
salt. Vattnet kokas; mjöl + vatten, kall redning; kokning 20-30 min., därefter tillsattes
mjölk och salt, kort kokning under vispning (fröken Goransson).

Mjölk: lämpligaste näring för barn; rå, om säker kalla, annars kort uppkokning,,

Skmn Mjölk^bakteriefri i juver, förorenas på mångahanda sätt. svans, juver händer,
(konvalescenter i smittosam sjukdom och samboende med dem farliga), föder, karl, bor

avkylas^^ kärnmjölk näringsrika i förhållande till priset, nyttiga. Förvaring
vid låg temperatur; särskilt om den är kokt.

Människans kropp utgiver dagligen c:a 3 liter vatten I Stockholm åtgår sommartid
150 liter per person och dag. Större husdjur behöva 30-50 liter vatten per dag.

Ett hårt vatten är mindre lämpligt till tvätt och matlagning: kaffe, arter, bönor;
magsjukdom. Härd hetsgraden kan minskas genom tillsats av litet soda.

Ett mjukt vatten (regn-, flod-, insjövatten) ofta av tvivelaktig renhet; lämpligt
till hushållsbehov efter kokning; mindre välsmakande som dricksvatten

Ett gott vatten är klart, färglöst, har ingen lukt, frisk smak och slutligen
— viktigast från hygienisk synpunkt — kommer från ett upphamtningsstalle, som ar
skyddat mot föroreningar. Långt avstånd till avtraden, gödselhögar och dylikt, ej
orena tillflöden.

Säker rening av ett misstänkt vatten sker genom kokning.

Närings- och njutningsmedel: Tobak, kaffe, choklad, té (Öl och vin).

5 Kroppsligt arbete och vila. Arbetets tjänliga utsträckning och fördelning.
Kroppsövningar och friluftsliv stärker kroppens alla organ och funktioner; medför

styrka och uthållighet vid kroppsliga ansträngningar. Vila och förströelse. >_omn oc
sängtid.

B. Själslivets vård.

4.nla skolning; själsarbetets hygien (den dagliga arbetstiden; arbetsperioder och pauser;
kroppslig idrotts betydelse som omväxling med släparbete) se Thunberg, Lärobok i
hygien; Frev Svenson, Själslivets hygien; se litteraturförteckningen.)

249

II. Hemmets (bostadens) hygien.

1. Boningshusets beskaffenhet. Bevisen pa att ett hus är vill byggt (grunden,
källaren, murar, väggtjocklek, trossbottnar och golv, fönster, skafferi, garderober,
vindsutrymme, taket, tvättstuga, vedbod).

2. Utrymme. Tillräckligt rymlig. 15 kbm. pr person. Hemtrevnad. Rengöringsmöjligheter,
dammgömmen. Sängplatsernas anordning; beräkna plats för eu
säng pr person (fönster, dörrar, eldstäder). Skillnad efter kön, föräldrar från äldre
barn. Särskilt kök, tvättstuga, källare, vind, ventilförsett skafferi, piskbalkong, »ård,
trädgård. \

Inneboende. Eget ruin med egen ingång, tillräckligt stort utrymme för familjen.
\

Paradrnm böra ej finnas i trång bostad.

Onödiga'' möbler och prydnadssaker.

Var och en familjemedlem egen sängplats.

3. ^Belysning. Betydelse för renlighet, kampen mot smittor. Fönsternas storlek
och placering. Naturlig och konstgjord belysning.

Ljus och solig. Särskilt viktig för barn, sjuka och äldre personer — fritt läge

— synes himlen? Översta våningarna! Sol i något rum minimum. Utsikt!

(Åtgärder, varigenom dagern förbättras: ljusa väggar, vitt fönsterträ och spröjsar,
kakelugnar, tak. Blommor och gardiner placeras att ej skymma. Dålig dager i bostaden:
vistas ute; vädra rummet.)

Ej mörka gardiner, växter, som taga bort ljus, orena fönsterrutor. Rengöring
av fotogenlampor, daglig putsning av veken, d:o d:o beträffande fotogenkök. °

4. Uppvärmning. Tillräcklig väggtjocklek — ej på bara marken — tätt golv

— dörrar och fönster sluta tätt — innanfönster — förstuga — eldstad i gott skick i
varje ljum.

Fördelar och olägenheter av olika uppvärmningsmetoder. Demonstration av olika
uppvärmningsanordningar. Lokaluppvärmning: öppen spis: god ventilation. Magasinerar
ringa värme, dyr.

Kakelugn: behaglig värme, ej het yta, ren yta. Dammgömmor, os, inräkning,
dyr uppvärmning (kostnadsminskning genom »insatser»).

E/ikel järnkamin: bra för uttolkning av fuktiga lägenheter, hastig uppvärmning.
Lätt glödande, sveder, utstrålar stark värme, kallnar snart, magasinerar ej värme.

-Magasinskamin. Synpunkter för bedömning: 1) Myckenhet värme, som alstras
per timme eller dygn (bränslemängd, verkningsgrad). 2) Kan eldningens intensitet avpassas
efter värmebehovet (reglerbarhet)? 3) Bekväm tändning, omtändning, påfyllning
av bränsle, uttagning av aska, sotning. 4) Måttligt varm yta, avdamnin°g, största
möjliga frihet från os. Ingen kamin fullt pålitlig. Ställ ej i sovrum! Aldrig stängt
spjäll!

Gaskamin: avled gaser och vatten.

Fotogenkamin: lukt, vatten, ej i bostäder, på sin höjd tillfälligt.

Centraluppvärmningens fördelar: eldning på ett ställe, bättre renhållning, jämnare
temperatur, bättre luftväxling, bränsle kan vara av billigare slag och tillgodogöras
bättre än vid lokaluppvärmuing. Kostnaden blir ibland större, i regel mindre
än, vid sistnämnda (anläggningens beskaffenhet och skötsel).

, Varmluftssvstem: rummen uppvärmas genom varmluft, som tillföres från oftast i
källaren belägua varmkammare. Fördelar och olägenheter. Tekniska benämningar;
32 ’

»uppvärmning genom ventilation», »genom cirkulation»; kalorifer; fliskluftskanal,
varmluftskanal, utsugningskanal, cirkulationskanal; luftskorsten; distanstermometer.

Varmvattensystem: demonstration av olika system. Expansionskärl; radiatorer,
värmeelement. Fördelar och olägenheter. Dammgömmor, fara för frysning.

Ånguppvärmning: demonstration av olika system. Dragregulatorer; fara för svedning
av damm. (Fara för frysning, återgångsånga.)

Val av uppvärmningssystem: öppen spis: lyxeldning — ventilation.

Kakelugn: bostad — mindre skola.

Magasinskamin: bostad, icke sovrum, mindre skola. Theorells ventilerande magasinskamin,
visas å hygieniska museet. j

Varmvattensystem: bostad, mindre skola. /

Ånguppvärmning: större skola. /

Varmluftsuppvärmning: större skola.

Beständig eldning fordrar föga mer bränsle än avbruten, fordrar mindre kraftiga,
billigare apparater. \

Huvar å rök- eller luftskorstenar avhålla vindstötar, demonstreras.

Drag: partiell avkylning av kroppen i närheten av kalla väggar, golv, fönster,
lufttrummor. Avhjälpes: isolering, beklädnad, skärmar, temperering av luft.

Stäng ej spjället vid kamineldning!

Elda kakelugnen på mest ekonomiska sätt!

Håll en temperatur av 16 gr. C.! Stillasittande arbete 18 gr. Sovrum 14—16 gr.

Använd ej värmeapparater utan avlopp för förbränningsgaserna!

Håll eldstäderna rena — låt dem ej bli glödande!

Vanligaste orsaker till inräkning — os. Osotat eller annars tillproppade rökkanaler,
kall pipa, öppenstående imventil; otillräcklig friskluft-tillförsel, kalla kanaler i
yttervägg, för låg skorsten i förhållande till tak in. m., otätheter i kakelugns- och
rökrör, kanal av för små dimensioner, kanal i många krökar. Besolning.

Lätt- och svåruppvärmbara bostäder; golvdrag.

5. Luftväxling. Naturlig luftväxling.

1 ett hus bestående av ett enda rum, där temperaturen inne är högi^ än ute,
tränger luft in nedtill, ut upptill. Någonstädes emellan dessa bägge zoner är luften
stillastående: neutrala zonen. ''

Porerna i våra vanliga byggnadsmaterial genomsläppa ej nämnvärda mänger luft.

Den naturliga luftväxlingen sker genom otätheter i byggnaden, påverkas av vindriktning
och vindstyrka, av temperaturskillnaden ute och inne. Öppna rökkanaler
kunna åstadkomma stark luftväxling. Oljemålade väggar, mattbelagda täta golv genomsläppa
ytterst ringa mängd luft.

Fönsterluftning genom tvärdrag ger hastigt luftombyte. Fönster, som kan öppnas
varje årstid i alla rum. Öppna även den översta delen av fönstret! Kort fönsterluftning
minskar ej mycket på rummets värmegrad, exempel. Ju trängre bostad, dess
grundligare vädring.

Om endast eu öppning på ett rum, jämförelsevis ringa ventilation: jämför så
kallade väggventiler, lättrutor.

Otjänligt drag: dess uppkomstbetingelser.

6. Torrhet. Ingå tecken till fukt! Lukt, mögel, fläckar.

Huru förebygges och avlägsnas fukt i bostäder? Vädra, oberoende av väderleken
varje rum under minst 15 minuter, morgon, middag, kväll! Öppna även dessemellan
fönstren några gånger — några minuter åt gången. Invändig imma på fönstry.i är

251

tecken till att vädring behöves. Då det är varmt och torrt ute, är det av gagn att
hålla fönstren öppna hela dagen!,

Låt den övre kakelugnsventilen stå öppen såväl dag som natt mellan eldningarna
!

Vädra köket minst 10 min. efter arbetets slut! Håll köksdörrarna stängda vid
kokning, stekning, tvätt eller torkning av kläder, men låt imventilen stå öppen!
Vädra vid behov dessutom genom fönstren!

Lat garderobdörrarna stå öppna! Utrym garderoben emellanåt!

Elda så mycket, att eldstaden ständigt är varm under dagen!

Torka Yonstren, så snart invändig imma bildas på dem!

Torka väta eller mögliga väggar med mjukt, rent papper eller rena dukar!

Flytta möblerna ett stycke från väggen; lämna ytterväggar så fria från möbler
i ch tavlor som möjligt!

7. Möblerna. Lämpliga avstånd — möjlighet till bekväm rengöring — dammgömmor
—- småsaker — mattornas anordning och behandling.

8. »Vattentillgången. Sätt att erhålla vatten (grundvatten, ytvatten). Rening
av vatten.

Grundvatten, som samlar sig på flera meters djup, är eller kan i regel bli ett
gott dricksvatten. Upphämtas bäst genom borrbrunnar.

Den grävda brunnen skyddas från föroreningar genom murade och ceraeutfogade
väggar, upphöjd tät krans, vattentät jordyta runt brunnen av minst 1 m. bredd.
Kärlen, med vilka vatten upphämtas, få icke tillföra förorenande ämnen.

Källan, »det naturliga utloppet för en grundvattenström», skyddas genom överbyggnad
och stängsel.

Ett ytvatten kan renas genom lämpligt anordnade sandfiltra.

För enskilda hushåll i samhällen utan vattenledning finnas mindre filter t. ex.
kolfilter, deras fördelar och nackdelar.

Järn kan till allra största delen avlägsnas genom särskilda anordningar.

Ett järnhaltigt vatten: fläckar på tvätt, smakar bläck, olämpligt till matlagning,
kan skada tänderna. Rening från järn: se längre fram.

9. ^Renhållningen. Avträde. Svinmat — gödselsopor — skräp — avloppsledning
— sopning — skurning.

Våta eller orena kläder och skodon ej i bonings- och sovrum. Förvara ej mat i
bonings- och sovrum! Förvara ej matavfall och sopor i bostaden! Avlägsna snarast
ur bdstaden orenlighet och luktande ämnen!

Ohyra, vägglöss, kackerlaekor, flugor, loppor — svavelrökning, täta väggar, håvar,
fluglim; efterhållning, golvrenhållning.

Torkmatta vid ingången. Avtag genast smutsiga skodon! Spotta i nattkärl eller
eldstad! III.

III. Yrkeshyglen.

1. Sjuklighet och dödlighet i olika yrken.

2. Hälsofaran8 art: arbetstidens längd, fördelning på dygnet (nattarbetets faror),
arbetslokalen: utrymme, belysning, värme, damm, gas, rök, ångor, fuktighet, renhållning,
dammspridande sopning.

Åtgärder: hygieniskt skydd: skyddade personer, minderåriga, kvinnor; skydd
vid farligt arbete; söndagsvila; pauser.

252

IV. Skolhygien.

Skolhuset.

Då en skola skall byggas, bör först ett detaljerat byggnadsprogram utarbetas.

Stockholms folkskollärarförenings program för nybyggnad.

Överintendentsämbetets normalritningar till folkskolehus.

Normalbestämmelser angående läroverksbyggnader. Se B. J:son Bergqvist: Undervisningsplan
för realskolan m. fl. författningar. Kronor 2:25.

Skolan bör hava ett centralt läge, luften i dess omgivning bör vara ren (dammrika
platser, rökande fabriksskorstenar, stinkande upplag); solen belysa Alla undervisniugsruinmen
någon del av dagen, dagern ej skymmas av byggnader, träd. Larmande
grannskap undvikes. Skolhuset bör hava ett högt läge. Dess orientering bör lämpligen
vara sådan, att skolrummen få sol före och efter lektionerna.

Tomten bör bereda plats för skolhus, gymnastik, bostäder, avträdeh, pissoar; vidare
utrymme för lekplats, lekskjul (idrottsplats), trädgård. Utrymme bör finnas för
framtida utvidgning.

Granden bör vara sådan, att fast botten finnes på måttligt djup; den bör vara
torr och möjligast fri från organiska ämnen; berg eller fast grus bästa grund. Vattensjuk
mark utdikas, dräneras, högt gruudvattenstånd sänkes genom dränering. Markens
yta på tomten bör vara sådan, att dagvattnet hastigt avrinner.

Byggnaderna. Enkelhet och ändamålsenlighet eftersträvas. De vanligaste planerna
för större folkskolehus äro uppgjorda efter korridorsystemet, tambursystemet eller
hallsystemet. Trappor böra vara minst 1,3 m. och förstugor 2,5 breda. (En preussisk
förordning rörande trappbredden i skolhus fordrar en trappbredd av 70 cm. pr 100
personer för ett antal invånare av 10 — 500; om antalet invånare är 500—1,000 50
cm. pr 100 personer, över 1,000 invånare 30 cm. pr 100. Ex.: Eu skola har 1,200
lärjungar, huru stor behöves den sammanlagda trappbredden? 500 lärjungar 70 cm.
pr 100 = 3,5 m.; 500—1,000 lärjungar 50 cm. pr 100 = 2,5 m.; 1,000—1,200 lärjungar
30 cm. på 100 = 0,6 m. Summa trappbredd 6,6 m.) Minst 2 utgångar för
300 personer.

Porten öppnas utåt, trappsteg med lagom höjd och bredd. Ledstänger^ och räck
med hinder för rutschning; trapphus och korridorer böra vara eldsäkra, ljusa och
ventilerbara.

Skolrummet. Maximimåttet på längden bestämmes efter den normala syn- och
hörselförmågan hos lärare och lärjungar; djupmåttet bestämmes av hänsyn till ‘dager
och övervakningsmöjligheter, höjden bestämmes av hänsyn till luftrymd, dager; •—-eko,
uppvärmning och ventilation samt byggnadskostnader. Högsta antalet lärjungar pr
klass? Belysningsförhållanden.

Golvmaterialet bör ej vara dammande, lätt att rengöra. Golvlaget massivt eller
med fyllnad av bränt kalkgrus.

Väggarna böra vara lätta att rengöra, böra hava lämplig färgton; hörn lätta att
rengöra. Taket bör vara bländande vitt.

Belysning.

Fönsterytan bör vara 1/4 av golvytan, pelare mellan fönster smala, fönster uppdragna
under taket med rak begränsning — rummets djup ej för stort — glaset bör
vara rent. — Träd och byggnader i närheten av fönster kunna taga bort dagern.

Lärjungarna böra bava dagern (ljuset) från vänster för att undgå skuggor.

253

Dager framifrån bländar. Likaså, om dager från två håll och för låga bröstvärn —
skydd: gardiner, luckor, höjda bröstvärn.

Huru avgöra om dagern är tillräcklig! Läsning av fint tryck. Jägers stilskalor.
Mätning med instrument. Ett stearinljus något mer än 1 normalljus, en fotogenlampa
5—60 n.-ljus. En auerlampa 70—100 n.-ljus — eu öppen gaslåga c:a 10 n.-ljus. En
vanlig koltrådslampa 16 n.-ljus. Ett normalljus ger på 1 meters avstånd en belysningav
1 meter-normalljus.

D ppvärmning.

Modernaste anordning av uppvärmning och luftväxling i skolhus, visas skolhuset
Klara S. Kyrkogata.

Kontroll av en värmeanläggning. Observation av värmekälla och ledningar; flera
termometrar; kontroll å dessa, få ej utsättas för starkt strålande värme.

Värmegraden i skolrum bör vid morgonlektionens början vara 16 gr., får under
dagens lopp stiga till högst 19 gr. Överhettning medför hälsovåda. Värmefördelningen
i skolrummet bör vara någorlunda jämn i horisontal och vertikal riktning,
ävensom till tiden, — Värmeelements yttemperatur bör om möjligt ej överstiga 60 gr.

O. Luftens fuktighet bör icke överstiga 60 proc. relat, fuktighet. Gränsen nedåt för
luftfuktigheten sannolikt av mindre sanitär betydelse. Vad innebär uttrycket »torr luft»?

Luftväxling.

Erfarenhet beträffande dålig luft i skolor.

Dålig luft trots göda ventilationsanordningar: bristande tillsyn och kontroll,
okunnighet om skötsel, överkänslighet hos lärare och lärjungar.

Vid konstgjord ventilation erfordras ej blott utsugningskanal utan även friskluftskanal,
varför? Varför maste den tillförda friskluften värmas vintertid? Huru sker
uppvärmningen? Trummornas tvärsnitt 25 kvctn. pr barn motsvarar vid en lufthastighet
i kanalen av 1 meter i sekunden 9 kbm. pr barn per timme.

Huru mätes luftens hastighet i kanaler? Anemometrar visas.

Priskluftstillförsel i skolrum: Thimokowitsehs system visas. Nilssons system visas.
Stark utsugning villkor för dess användbarhet.

Minimiluftrymd i skolrum: 4 kbm. för mindre barn, 5 kbm. för större barn, 7
kbm. för vuxna elever. I slöjdsalar: 10 kbm., i gymnastiksalar: 20 kbm., 5 meters
höjd beräknas i sistnämnda.

Kolsyre-undersökningar å_ luften i skolrum och andra lokaler göras icke därför,
att man anser, att kolsyran själv i de mängder, vari den bildats genom människans
livsverksamhet, skulle vara skadlig, utan man gör det, emedan den är en mätare av
luftens förorening genom människors andning och utdunstning, då andra källor till
kolsyrebildning, såsom konstgjord belysning, kunna uteslutas. Olika gränsvärden för
otillåten kolsyrehalt finnas. Pettenkofers gränstal 1 pro mille. Ålmquists 1,5 pro
mille kolsyra.

Huru tages ett luftprov för kolsyreundersökning? Visas.

Huru anordnas provet för bestämmande av luftväxlingen i ett skolrum? Beskrives.

I program för skolor brukar man räkna med en luftväxling av 21/.,—3 ggr pr
timme i klassrum, 2 ggr pr timme i korridoren.

Hygienens minimifordran på ventilation i skolrum: bekväm anordning för fönsteröppning,
innanfönster på gångjärn, utluftning på rasterna, rastskjul.

Fönsterlufirning på sommaren, så snart ske kan; + 17 gr.,''fönster öppna så gott
som ständigt.

254

Dricksvatten och renhållning.

Riklig tillgång på dricksvatten vid skolorna får ej saknas. Normalritningar för
folkskolor.

Av Wallis’ enquéte framgår, att många skolor hava det illa ställt beträffande
dricksvatten.

Modern dricksauordning visas i Klara församlings nya folkskola.

Läraren bör framhålla för lärjungarna faran av orent dricksvatten; bör hava sin
uppmärksamhet riktad på skolans dricksvattenförhållanden och vattnets skyddande mot
förorening.

Förorenat vatten bar givit upphov till svåra epidemier. Ex. Hamburg, Altona,
brunnsepidemier.

Tvättställ böra finnas: handrengöring före måltid samt efter besök å avträde.

Torkrum önskvärda.

Skolbarnens deltagande i skolhusets renhållning nyttigt ur uppfostrans synpunkt
och icke till skada, är enligt Kungl. Maj:ts dom icke medgivet kommunerna.

Det är eu felaktig föreställning, att skolhusets läge i närheten av kyrkogård
skulle innebära hälsofara.

Skolbad. Se personlig hygien.

Skolbänken.

Önskemål beträffande skolbänken på skolbygieniska kongressen i Ntirnberg:

Den bör vara en- eller högst tvåsitsig.

Den bör icke hava några rörliga beståndsdelar.

Den bör hava refflat fotbräde av fotens längd.

Den bör hava för skrivning lämpligt avstånd mellan bordskivans kant
och ryggstöd.

Den bör medgiva ett bekvämt ut- och inträdande.

Den bör medgiva golvets frigörande för rengöring.

Den bör underlätta utbyte av storlek.

Den bör hava pulpet och sits fast förbundna med varandra.

Den bör hava fristående ryggstöd.

Den bör hava sitsen bakåtlutande, avpassad efter kroppsformen.

Den bör hava ryggstöd, som utan avbrott ansluter sig till sitsens rundning,
i jämnhöjd med korskotorna försett med eu något framspringande utmätning
samt därefter luta bakåt c:a 10 gr.

Den bör hava en sakta sluttande bordskiva 15 gr.

Den bör vara billig och praktiskt användbar.

Viktigare hygieniska synpunkter på skolbänken:

Kan lärjunge läsa och skriva i bänken, utan att ögonen komma för nära boken?
Kan lärjunge läsa och skriva i bänken, utan att kroppshallningen i övrigt blir
olämplig?

Kan lärjunge sitta bekvämt i bänken? År ryggstödet lämpligt, finnes fotstöd,
är bänken tillräckligt bred?

Åstadkommer skolbänken dammgömmor?

Svarta tavlan bör vara svart, ej nött, ej reflektera ljuset. Skoltavlesvart.

Arbete som straff får ej alstra överansträngning; frihetsstraff böra ej borttaga
nödig måltid.

Hotelser böra ej användas.

Barn med notoriskt dåligt inflytande på kamraterna skiljas från skolan.

255

Läkarundersökningar, vågning, mätning, hälsoregister.

Sjukliga tillstånd under skolåldern.

... %ggsuedhet sättes i förbindelse med skolarbetet: uppstår ofta i skolplikti"
ålder; manga lärjungar intaga skoliotisk hållning. r °

Ryggradens normala krökningar: framåt i hals och länd, bakåt i ryg"- och
korsdeleu. Jbo

Huru uppstår snedhet? ena benet kortare, vaneställning, engelska sjukan, muskelsvaghet,
(hogerhanthet, inälvornas läge).

,^.uru uPPlåcka? kotornas taggutskott, axlarnas höjd, skulderbladens nedre spetsar
ena höften trader tram. 1 ''

Allmänna åtgärder: kraftig näring, kroppsrörelse, rodd, gymnastik, ortopedisk
behandling: viktig vid hastig ökning.

Huru stor andel har skolan i uppkomsten av snedrygg, och vad kan "öras: observation,
kroppshållning, gymnastik, skolbänkar.

Närsynthet och andra ögonsjukdomar.

Den långsynt® ser på avstånd utan ansträngning, på nära håll med ansträngning
Hj ovanligt bland skolbarn; rättas genom lämpliga glas. °

Den närsynte ser dåligt på avstand, bra på nära håll. Antal närsynte och "raden
av närsynthet ökas under skoltiden. Ljus lokal, ljusaste plats, svarta tavlan,''”skrivstallning,
friluftsliv, vid horisont. I skolor på landet mindre närsynthet.

Astigmatism: mer eller mindre otydlig syn på alla avstånd, särskilt vid dåli"
belysning; särskilda glas. °

öronsjukdomar. Icke sällsynta i skolan, föra med sig ledsamma följder för
barnets utveckling. Obs.! nära katedern. Vanliga efter skarlakansfeber.

Adenoida vegetationer, ett slags polyper med säte överst i svalget i det bakom
gomseglet belagna nässvalgrummet. Kunna framkalla lomhördhet. Barn med adenoida
vegetationer andas ofta med öppen mun, ha bred näsa, äro slappa, bleka, sömnigt
ansiktsuttryck; adenoida vegetationer böra avlägsnas.

Ofta påkommande huvudvärk. Olika grader — hos somliga timtals. Skol- och
hemarbete ej egentliga orsaker. Åtföljer andra sjukliga tillstånd; gymnastikundervisning:
otta pa grund av för hög värme i klasserna, för nära kaminen.

Blodbrist. Trötthet, dålig hållning, ofta tåles ej gymnastiken, hjärtklappuin",
marken pa huden ^ — botas ofta under skolgång genom lämplig medicin m. m. —
elakt drag, missförhållanden i hemmet, tobaksnjutmng, nattvak m. m.

Näsblödning. Blodstigningar åt huvudet på grund av framåtlutad hållnin",
tränga kragar m. m.? Katarrer i näsan. Näsblödning stillas. Särskild behandling °

Strama. Framåtlutad ställning? Skolarbetet troligen ej orsak.

Nervösa och psykiskt abnorma barn. För att fa en inblick i, huru nervositet
artar sig hos barn, erinras om vissa företeelser hos en normal människa, när hon blir
ordentligt trött. Muskelro. Växlande sinnesstämning: retlig, forcerad glättighet, nedstamdhet.
Brist pa tilltagsenhet: uppträdandet mot andra för en egoistisk prägel; icke
längre halla pa med eu och samma sak — frånvarande — orolig sömn — tvångsföreställningar.
°

Liknande symtom hos nervösa barn.

Orsaker: arv, alkoholism, sjukliga tillstånd, undernäring, osunda njutningsmedel
överansträngning, uppfostran och hemmet.

En del nervösa barn i kroppsligt avseende svaga.

256

Exempel på sjukdomssymtom hos nervösa barn. Oro i kroppen, ryckningar (tics),
danssjuka, fallandesot, hysteriska anfall, hosta, harskling, epidemisk kramp, bristande
sömn, brist på sinnesjämvikt, benägna att överdriva,, »fåntasilögnare», angsliga, tvångsföreställningar.
Trötta, ouppmärksamma, tanklösa, impulsiva; handlingar bära ej sällan
prägel av osjälvständighet och Mllningslöshet; låta lätt övertala sig till avvikelser.

° Alla övergångar till normala barn. En vänlig och samtidigt bestämd uppfostran,

ett tacksamt verksamhetsfält. , , , . ..

Svårare former: 1. En grupp: brist på moralisk känsla — moral insanity - moraliskt
färgblinda barn. 2. De psvkiskt mindervärdiga — lättaste formen: debilitet,
medelsvar form = imbecillitet; idioti, utslag av svårare sjukliga tillstånd i hjarnan.

Alla: intelligensen mer eller mindre försvagad. Slöa — ouppmärksamma. Luckor
på orund därav: kunskaper små — osäkerhet — förut omtalade nervösa symtom.^

° Kriminella böjelser felas ibland, långt ifrån alltid. Flera barn, som barnavårdsnämnderna
få taga hand om, höra hit. Brukar vara ett medfött tillstånd eller utvecklar
sig i de tidigaste barnaåren. Hos andra barn först hän mot puberteten —
dementia praecox: vandringsdrift, förelöpare till sjukdomen. ....

Onani: en utbredd last, och eu last, som gör stor skada, huvudsakligen därigenom,
att den försvagar karaktären. De påstådda följderna av lastens inverkan pa halsan
äro ofta överdrivna.

V. De smittosamma sjukdomarna, deras orsaker och bekämpande.

Allmänt angående smittoämnen m. m.

Mikroorganismernas indelning, olika former samt livsvillkor genomgas undei demonstrationerna
i bakteriologi. . ,

Mikroorganismernas förekomst: jorden; ytvatten; grundvatten; damm; budens yta
och med den förbundna körtelgångar och öppningar; digestionskanalen; djur och vaxter.
Kött av friska djur, som är bakteriefritt vid slakten, kan förorenas av hander, redskap,
damm från luften och därigenom innehålla massor av mikroorganismer. Genom tillräcklig
kokning och stekning förgöras de.

Gagneliga och skadliga mikroorganismer.

Sjukdomar framkallas genom bakteriernas alstring av giftiga ämnen, möjligen

genom dess massförökning i kroppens vävnader. . . , ,, . ,

Smittosamma sjukdomar hava en så kallad inkubationstid — det dolda skede,

örnurosamma sjuÄuuuiiu. uava eu ^ ..........

varunder det i kroppen inträngda smittämnet förökar sig och till sist framkallar tydliga
sjukdomstecken. Inkubationstiden för skarlakansfeber och difteri ligger i all -

*_______________ difteri ligger i all mänhet

inom eu vecka, för nervfeber inom tre veckor.

Skillnad mellan smittosamma sjukdomar och förgiftningar.

Olika slag av immunitet mot smittosamma sjukdomar: naturlig, konstgjord; medfödd;
förvärvad; aktiv; passiv; vaccination.

Vaccinationen förordas därför, att den är ett under vissa betingelser säkert skyddsmedel mot att
svårt insjukna i koppor. Exempel av färskare dato, Bosniens och Herzegovinas befrielse från kopporna.
— Särskilt är vaccinationen ett skyddsmedel för skolorna. Exempel: Vaccinationen har icke kunnat
bevisas vara orsaken till några följdsjukdomar annat än i sällsynta undantagsfall. _ De olagenheter den
vållar äro obetydliga i jämförelse med dess stora nytta. Man skulle vid andra smittosamma sjukdomar,
t. ex difteri och skarlakansfeber, önska, att man hade ett lika verksamt och ofarligt skyddsmedel. Koppor
är en oerhört smittosam sjukdom och kan ej enbart bekämpas med samma medel som andra ba länge
Byssland, med vilket land vi torde komma i allt livligare förbindelser, har hundratusen fall av koppor om
året, är smittofaran för oss särskilt stor. Vid de tillfällen, da smittan kommit hit, har epidemien enligt

257

läkarnas uppfattning blivit hävd så gott som uteslutande pa grund av befolkningens genom vaccinationen
alstrade relativa oemottaglighet. Erfarenheten från de länder, där vaccinationstvång icke existerar, visar
att koppbekämpandet är svarare än i de länder, där strängt vaccinationstvång är infort.

Seru m terapi.

Kort beskrivning, huru serutn beredes.

Vissa sjukdomar framkallas av levande organismer, som icke äro bakterier, t. ex.
skabb (spindel), masksjukdomar, huvudohyra, frossa och vissa tropiska sjukdomar av
protozoer och andra lagt stående, till djurriket hörande organismer; »torsk» hos barn
av inögelliknande svamp.

b)|Några viktigare smittosamma sjukdomar och åtgärder mot spridning.

Smittosamma sjukdomar orsaka inanga sjukdoms- och dödsfall. Smittosamma
sjukdomar kräva alla samhällsmedlemmars medverkan för bekämpandet.

Man har delat de smittosamma sjukdomarna i grupper, allt efter det sätt, varpå
smittämnet företrädesvis sprider sig. Hostsjukdomar: t. ex. difteri; utslagssjusdomar:
t. ex. skarlakansfeber; diarrésjukdomar: t. ex. nervfeber och sårsjukdomar: t. ex. veneriska
sjukdomar.

Det är möjligt, att eu smittosam sjukdom föreligger, då man träffas av illamående
och feber, särskilt om man kommit i beröring med smittosamt sjuk person eller
om smittosam sjukdom går på trakten.

1. Difteri, barnförlamning, skarlakansfeber och nervfeber.

Difteri: kännetecknad av feber, halssmärtor, svårighet att svälja, rodnad av
svalget, gråvita fläckar på gombågar och mandlar, kan sprida sig till strupen (strypsjuka,
krapp). Smitta från mun och näsa. Inkubation i regeln mindre än en vecka.

Barnförlamning: feber, illamående, sömnig, dåsig, förlamning. Smitta från mun^
näsa och avföring. Mindre än 14 dagars inkubation.

Skarlakansfeber: feber, huvudvärk, ofta yrsel och kräkning, halssmärtor, .svårighet
att svälja, »smultrontunga», rött utslag å kroppen, hudavfall i dager. Smitta från
mun, näsa, hudfjäll. Inkubation i regel mindre än en vecka.

Nervfeber, tyfoidfeber, tarmtyfus: feber, huvudvärk, näsblödning, torra läppar,
brunaktig tunga, förstoppning, efterföljd av ärtgul diarré. Inflammation med sårbildning
i tarmen. Smitta från avföring, urin. Inkubation beräknas till 2 veckor.

2. Åtgärder mot spridning av difteri, barnförlamning, skarlakansfeber och
nervfeber.

Epidemier liknas vid eldsvådor, varvid människorna, som utsättas för smittan —
elden, motsvara det lätt antändliga materialet.

En brinnande fackla faller ned i en torr vedgård; bär bort branden till ett ställe,
där den kan släckas eller fara för eldens spridning icke förefinnes.

Den smittosamt sjuke bör isoleras på epidemisjukhus eller annat avskilt rum.

Familjefadern har skyldighet anmäla tall av smittosam sjukdom för kommunalnämndens
ordförande eller prästerskapet, som hava rättighet tillkalla läkare på statens
bekostnad.

Friska anhöriga få efter den sjukes isolering å sjukhus ej besöka skolan, förrän
efter iukubationstidens slut.

Personer kunna bära på smittoämnen utan att känna sig sjuka; hela den sjukes
omgivning eller beröringskrets är misstänkt. Den bör längre tid hålla sig borta från
onödigt umgänge med andra. Bjudningar, basarer, marknader.

258

Särskilt stor renlighet beträffande mjölk.

Avträdet behandlas så, att därifrån ej kan spridas smitta; renhållning, kalkning,

tömning. ....

Brunnen skyddas mot föroreningar. År sjukdomen orsakad av smittat dricksvatten,
stänges källan, den upprensas och desinfekteras eventuellt.

Personlig renhållning särskilt viktig.

För smitta misstänkta kläder och föremål få ej bortskänkas, säljas eller utlanas.

3 Vård av den smittsamt sjuke i hemmet är knappt möjlig utan kunnig sköterska, som
endast sysslar med den sjuke. Ordna så, att rummet lätt kan rengöras under och efter sjukdomen, endast
oundgängligen nödvändiga möbler fä vara kvar. „

Vädring skall ske med lätthet. Vädra genom fönster och eldstad, bränn sopor, oskadliggör genast
varje förorening, som lämnar den sjuke, utrota flugor, skydda nycklar och lasvred.

Utrustning: 2 tvättfat, hink, sänglinne, handdukar, näsdukar. Spritkök för kokning av matrester,
diskvatten in. m. Egen servis för den sjuke. Föda får ej förvaras i^sjukrummet
Desinfektionsmedel: sublimat, klorkalk eller kalkmjölk, kresolsåpa.

Tvål och nagelborste. Balja för förvaring av orena tvättkläder. Dukar for fuktig rengöring av

sjukrummet.håll hans händer rena; ofta byte av linne. Mun och näsa renhållas med koksaltlösning.
Infettning förhindrar fjällspridning. . ... ,,

Den tillfrisknade: badas, rena kläder, längre tid ej onödig beröring med friska, bor längre eller
kortare tid betraktas som smittofarlig.

Den döde: tvättning med sublimat eller inveckling i sublimatlakau; folksamling i dodsboet förbjuden.
Desinfektion under sjukdomstiden. ., , „ . .T , -

Avföring, urin, desinfekteras med kalkmjölk1 eller klorkalk-, Xedgraves efter desinfektionen pa
avsides, ofarlig plats.

Tvättkläder blötas i (5 % kresolsåpa8) eller kokas.

Badvatten: desinfektion med klorkalk, omröring. ’ to kg. pr bad om -oO, liter, far sta ett par
timmar före uthållning.

Tvättvatten: 1 rågad tesked klorkalk pr liter vatten.

Servis: Uppvärmes i kallt vatten långsamt till kokning.

Sköterskan: endast sjukvård, endast nödvändigaste sammanträffande med friska, ej mjölka eller beröring
med matvaror, avsedda för andra än den sjuke. Måltider ej i sjukrummet, noggrann handrengoring
°efter varje förorening, svalgrengöring, tandborstning. Tva tvättbara dräkter, som täcka hennes

andra kläder. _ . , .. , • •

Icke ens nära anhöriga få besöka den sjuke, annat än under samma trygghetsåtgärder som i epidemisjukhuset
i Stockholm: rengöringar, skyddsklädnad, glasvägg.

4. Desinfektion av en smittad bostad. ...... .. ...

Den sjuke åter frisk och smittfri efter vård i hemmet eller avförd till epidemisjukhus eller avliden.
Vid desinfektion och rengöring observeras särskilt de ställen, som äro tydligt förorenade eller misstänkta4.
Rensa alla dammgömmor.

Desinfektören bör vara klädd i fullt tvättkar dräkt. _ .

Dyrbarare saker, som äro till synes rena och vilka den sjuke icke kunnat nedsmitta, avborstas, avtorkas
med fuktig duk eller borstas, vädras och solas, läggas undan för någon tid, minst 14 dagar.

Värdelösa föremål, den sjukes smutsiga skolböcker eller leksaker, sänghalm och dylikt böra helst

uppbrännas. skada kan kokaSj gr undergå sådan behandling: tvättkläder, sänglinne, servis (porslin

efter långsam upphettning av vattnet under tillsats av soda till 1—3 %).

Sängkläder och gångkläder desinfekteras med ånga i desinfektionsugn eller i för tillfallet anordnad

I brist på desinfektionsugn behandlas kläder liksom möblerna med formalin, fickor och armfoder
ävensom tydligt förorenade ställen genomdränkas särskilt grundligt.

1 1 del osläckt kalk släckes med 1 2 3/* vatten, tillsättes ytterligare 31/* vatten, omrores — kalkmjolk
— lika mängd avföring och kalkmjölk; desinfektiouen färdig efter 3 timmar.

2 2 matskedar starkt luktande klorkalk till varje avföring, omronng.

8 1 del kresolsåpa till 20 delar vatten = 5 °/o kresolsåplösning.

* Före desinfektionen bör rummet vara uppvärmt till vanlig rumstemperatur, lo—lo gr.

259

Skodon blötas in- och utvändigt med desinfektionslösning: kresolsåpa eller formalin och uppstoppas
med papper, hö eller halm.

[Rum och möbler översprutas (eventuellt) grundligt med formalinlösning. (3 matskedar formalinlösning
pr liter vatten) medelst assuransspruta med särskilt anordnat munstycke för vätskans fördelning i
fina droppar. (D:r Englunds metod.) Det desinficerade rummet får stå stängt 12 timmar, helst till följande
dag.]

Generalrengöring av allt tvättbart med het såplösning,

Stark eldning och vädring till grundlig uttorkning av rum, möbler och kläder.

Rengöring, eventuellt kokning av redskap, som använts till desinfektionen.

Avträdet desinfekteras: nervfeber, barnförlamning; tunnan: innehållet blandas med rikliga mängder
kalkmjölk, minst 10 liter till en tunna om 50 liter, eller klorkalk, t/2 liter till en tunna om 50 liter, omröring.
Nedgräves tidigast efter 3 timmar å avsides plats.

Sits och golv skuras med kresolsaplösning av 5 %.

Sopstad, riinnstenar, förorenad mark dränkes med kalkrojölk.

c) Andra smittosamma sjukdomar i skolan och åtgärder mot desamma.

Mässling: snuva, röda ögon, torrhosta, feber, utslag, fjällning. Återinträde c:a 2
veckor efter utslaget.

Röda hund liknar föregående, men svagare symtom. Återinträde c:a 1 vecka
efter utslaget.

Vattenkoppor: lindrig feber, blåsor med klart, sedermera grumligt, ej varigt innehåll.
Återinträde eea 2 veckor.

Påssjuka: svullna spottkörtlar, 2 veckors isolering.

Kikhosta: 2—3 veckors vanlig hosta, därefter kiknande anfallsvis särskilt nätterna;
åter, när hostan icke stör undervisningen.

Influensa: snuva, hosta, feber, mattighet, smärta här och där i kroppen.

Ondskorv: svampsjukdom i håret med fläckvis håravfall, smittsam, långvarig.

Skabb: klåda mellan fingrarna och andra ställen, lätt botad med av läkare föreskrivna
salvor; kläder rengöras.

Även flera andra sjukdomar, yttrande sig i snuva, hosta eller diarré, äro av
smittosam natur och fordra vissa försiktighetsmått till förhindrande av deras spridning.

260

Bil. 11.

I vissa främmande länder vidtagna åtgärder mot
minderårigas tobaksbruk.

1. Norge.

Sedan år 1899 finnes i Norge en »Lov til Beskyttelse af Borr! mod Brug af
Tobak». Lagen har följande lydelse:

»§ 1. Gjennem Vedtsegt, stadfaestet af Kongen, kan ethvert Kommunestyre forbyde Sälg af Tobak
i hvilkensomhelst Form til Barn under 15 Aar, uanseet om Tobakken angives kjobt til Barnets eget eller
andres Brug.

Vedtsegten kan ligeledes indeholde Förbud mod åt kjobe Tobak i nogen Form til Brug for eller
efter Opfordring af Barn under 15 Aar samt åt överläde saadant Barn Tobak som Gave eller i Laan eller
Bytte eller mod Vederlag i Arbeide eller personlige Tjenester.

§ 2. Den i § 1 omhandlede Vedtsegt kan indeholde Bestemmelser om, åt Politiets Tjenestemaend
kan skride ind mod Barn, der nyder Tobak paa Gade, Landevei eller andet offentligt Sted. I hvilken
Udstrsekning saadan Indskriden kan Ande Sted, maa noie angives i Vedtsegten.

§ 3. Overtrsedelse af Vedtsegter, der er givne i Henhold til denne Lov, straffes med Boder fra
Kr. 2,00 til Kr. 100,00 og behandles efter de for Politisager givne Lovregler.»

Av den rätt, som denna lag giver kommunerna, hava dessa allmänt begagnat
sig både i städerna och på landsbygden, om än bestämmelserna äro mer eller mindre
stränga. Under det att somliga kommuner nöjt sig med själva försäljuingsförbudet,
hava andra beslutit giva polisen rätt att fråntaga de unga tobak, om de begagna
sådan på offentlig plats. I vissa »vedtsegter» äro bestämmelserna härvidlag mycket
detaljerade, så att de minderåriga, som röka offentligt, riskera att få t. o. m. cigarrettmunstycket
konfiskerat.

Här må anföras lydelsen hos några »vedtsegter» av olika, mer eller mindre
utförliga typer.

Mest kortfattad är den »vedtsegt», som gäller för Kristiania stad. Den lyder:

»Sälg af Tobak i hvilkensomhelst Form til Barn under 15 Aar skal vsere forbudt, uanseet om
Tobakken angives kjobt til Barnets eget eller andres Brug.» I

I de flesta kommuner är det också förbjudet att som gåva, lån eller bytesmedel
eller som vederlag för arbete eller tjänster överlåta tobak åt barn. Likaså har flertale6
kommuner meddelat polismyndigheterna rätt att inskrida mot barn, som begagna tobak
på offentlig plats.

»Herredsstyrelsen» för Mo herred i Nordlands amt har antagit följande »vedtsegt»:

261

''§ 1. Sälg af Tobak i hvilkensomhelst Form til Bara under 15 Aar skal vaere forbudt i Mo
Herred, uanseet om Tobakken angives kjabt til Barnets eget Brug eller andres.

§ 2. Det skal ligeledes vaere forbudet åt kjabe Tobak i nogen Form til Brug for eller efter
Opfordring af Barn under 15 Aar, samt åt överläde saadant Barn Tobak som Gave, Laan eller Bytte
eller mod Vederlag i Arbeide eller personlig Tjeneste.

§ 3. Barn under 15 Aar, der nyder Tobak paa offentlig Vei eller oflentligt Sted, kan af Politiets
Tjenestemaend fratages den Tobak, det har hos sig, samt den Tobakspibe eller andet Kedskab, hvoraf
Barnet for Tilfaelde benytter sig.

§ 4. Overtraedelse af denne Vedtatgt straffes efter § 3 i Lov til Beskyttelse af Bara mod Brug af
Tobak af 19de April 1899 med Bader fra 2 til 100 Kröner, der tilfalder Statskassen.»

1 dessa och de flesta fall är det icke tillåtet för barn att köpa tobak åt vuxna,
icke ens åt sina egna föräldrar, i andra fall får det ske men endast på grund av
skriftlig rekvisition. I en och annan kommun har man i detta hänseende varit så
försiktig, att man fordrar, att i rekvisitionen angives den myckenhet, som skall köpas
eller att rekvirenten skall vara av försäljaren känd, vuxen person.

Beträffande rätten för polisen att fråntaga barn tobak äro stadgandena i vissa
fall mycket detaljerade. Sålunda angives noga, vad som förstås med offentlig plats.
Vidare förekommer i vissa »vedtsegter» föreskrift, att då polisen fråntagit barnen
tobaksvaror m. no, det konfiskerade skall tillställas barnens målsman med underrättelse
om vad som passerat.

Till de mest utförliga höra de bestämmelser, som gälla för Lodingen herred i
Nordlands amf. De lyda:

»§ 1. Sälg af Tobak i hvilkensomhelst Form til Bo™ under 15 Aar skal vsere forbudt i Lodingens
Herred, uanseet om Tobaken angives kjobt til Barnets eget eller andres Brug, medmindre Barnet medbringer
en för Tilfaeldet särskilt udfserdiget Rekvisition fra kjendt voxen Person.

§ 2. Det skal ligeledes vaere forbudt åt kjobe Tobak i nogen Form til Brug for eller efter Opfordring
af Bara under 15 Aar, samt åt överläde saadant Bara Tobak som Gave, Laan eller i Bvtte eller
mod Vederlag i Arbeide eller personlige Tjenester.

§ 3. Barn under 15 Aar, der nyder Tobak paa offentlig Vei, Kai, offentligt Bevaertningssted, i
offentligt Forsamlingslokale eller andet offentligt Sted, kan af Politiets Tjenestemsend fratages den Tobak
og Tobakspibe eller andet Redskab (f. Ex. Mundstykke), hvoraf Barnet for Tilfaelde benytter sig. Herom
bliver Underretning åt meddele Barnets Föresatte.

§ 4. Överträdelse af denne Vedtaegt straffes efter § 3 i Lov til Beskyttelse av Bom mod Brug af
Tobak af 19de April 1899 med Boder fra 2 til 100 Kröner, der tilfalder Statskassen.» I

I det närmaste enahanda »vedtaegt» gäller för Kristiansands stad.

Genom samtal med skolmän, stortingsmän och polismän m. fl. från olika delar
av landet har en av de sakkunniga sökt erhålla kännedom om verkan av denna
förbudslagstiftning.

Samtliga de tillfrågade voro ense om att lagstiftningen varit av stort gagn.
Före lagens tillkomst var tobaksbruk bland minderåriga mycket vanligt t. o. m. vid
8 10-årsåldern. Skoledirektoren Tommesen från Tromso anförde exempel på att
gossar i skolåldern varit så begivna på tobaksbruk, att de hade svårt att undvara tobaken.
Från Västlandet berättade skoledirektoren Vevle, att den allmänna meningen
bland lärarna vore, att lagen starkt motverkat intresselöshet, skolkniug och sedlig
slapphet.

I fråga om lagens upprätthållande voro meningarna emellertid något delade. Att
lagen icke både någon absolut verkan, framhöllo exempelvis opdagelsechefen Söhr, som
i manga år vant chef för ordningspolisen, och skoleinspektoren Hoversholm i Kristiania.
Lagen hade kringgåtts, dels därigenom att äldre gossar gått yngre tillhanda vid köp
och dels därigenom att tobakshandlare sade sig hava svårt att avgöra, om en yngling

262

vore under 15 år. Men någon önskan att få lagen upphävd hade icke försports.
Polisen var ingalunda ovillig att anställa åtal mot dem, som överträdde lagen, och
det mötte sällan någon svårighet att få de skyldiga fällda, så vitt det ej gällde fall
vid gränsåldern. Ett par lärare ansågo, att polisen i vissa fall varit för slapp, men
andra, och de allra flesta, intygade, att det rådde gott samarbete mellan lärarna och
polisen, då det gällde att beivra förseelser mot lagen. Vid undersökningar i klasserna
erkände för det mesta de tobaksrökande gossarna, var de köpt tobak, varefter läraren
anmälde vederbörande handlande till polisen, som anställde åtal. I allmänhet var det
i de små tobaksbutikerna, som förbudet överträddes, men ingalunda av det stora flertalet
tobakshandlare. _ _

I fråga om den i de flesta »vedtsegter» medgivna rätten för polisen att fråntaga
barn cigarretter och tobaks varor, dä de begagnas på offentlig plats, meddelades från
flera håll, att denna rätt tillämpades. Gossarna voro därför mycket rädda för att visa
sig för polisen med cigarretten i munnen. Fråntagningsrätten är ej införd i den
»ve dt segt», som gäller för Kristiania, men flera lärare och andra trodde, att den fanns,
och försäkrade, att både polis och lärare beivrade barns tobaksrökning på gatan. De
hade därutinnan, likaväl som då det gällde beivrau av förseelser av tobakshandlarna,
stöd hos den allmänna meningen. Ingenstädes hade ingripande mot tobaksrökande
gossar föranlett några obehagliga uppträden.

Skoledirektoren Vevle framhöll, att om åtgärderna mot barns tobaksbruk skulle
hava åsyftad verkan, det vore nödvändigt, att lärarna föreginge de unga med gott
exempel." Det vore ett oskick, om läraren under timmarna snusade eller lade tobak i
munnen, eller om han, så snart lektionen var slut, tände sin cigarr eller pipa i barnens
åsyn. I ett fall hade i »skolepianeu» införts förbud för läraren att begagna
tobak å skolans område. Herr Vevle ville verka för att sadant förbud bleve mera
allmänt infört i »skoleplanerna» i Bergens stift. Det vore att anse som eu ren ordningsföreskrift.

Som allmänt intryck av meddelandena om i Norge vidtagna åtgärder mot minderårigas
tobaksbruk måste sägas, att man där på allvar sökt genom lagstiftning bekämpa
denna oart. Kommunerna hava erhållit mycket vidsträckt befogenhet att antaga
detaljerade bestämmelser till skyddande av barnen mot bruk av tobak. De flesta
kommuner hava begagnat sig av denna rätt, några endast genom att förbjuda försäljning
av tobak till barn under 15 år samt tillhandagående med anskaffande av tobak
åt barn, men flertalet genom att medgiva polisen rätt att inskrida mot Jiarn, som begagna
tobak på offentlig plats. I stort sett hava de med lagstiftningsåtgärderna avsedda
resultaten uppnåtts. .

I skolorna undervisas om tobaksbrukets skadlighet, men denna undervisning
syntes i allmäuhet vara mycket knapphändig, åtminstone att döma av det obetydliga
utrymme, som läroböckerna ägna åt denna sak.

2. Danmark.

1 Danmark framlades år 1906 förslag till förbud mot försäljning av tobak till
minderåriga under 16 år. »Sundhetskollegium» hade enträget påyrkat verksamma
bestämmelser mot tobaksrökning av barn under 18 ar. Lagförslaget förkastades
emellertid.

263

3. Finland.

0 b>edan man ga ar ar det i finland förbjudet att sälja tobak till minderåriga under
under senare tid åldersgränsen blivit höjd eller några andra åtgärder
blivit vidtagna mot minderårigas tobaksbruk, är icke de sakkunniga bekant.

4. Tyskland.

. * Tyskland finnas inga genom civillag införda bestämmelser mot tobaksbruk av

minderåriga. Men på grund av att det oerhörda tobaksbruket bland militären under
kriget hotat breda ut sig även bland de minderåriga, hava de militära myndigheterna
åtminstone i enstaka fall utfärdat förordning angående »Jugendfiirsorge», enligt vilken
det är förbjudet för ungdom under 16 år bl. a. att röka tobak.

5. England.

I anledning av en hemställan från en år 1903 tillsatt regeringskommitté, som
fått i uppdrag att anställa undersökning rörande brittiska befolkningens påstådda
kroppsliga försämring (phvsical deterioration) väcktes år 1906 i både över- och underull
förslag till lag i syfte att förebygga minderårigas tobaksrökning (Juvenile Smoking
Bill) Forslaget avslogs denna gång men antogs sedermera och finnes intaget i
Children Act av år 1908. °

Lagen innehåller i huvudsak följande:

Den, som säljer cigaretter m. m. till minderårig, som synbarligen är under 16
år, vare sig det sker för den minderåriges eget bruk eller ej, straffas med böter, första
resan ej överstigande två pund, andra resan ej överstigande fem pund och tredje
resan ej överstigande tio pund.

Det är tjänstgörande poliskonstapels eller parkvaktares plikt att lägga beslag på
cigaretter m. m., tillhöriga minderårig, som befinnes loka på gata eller annan offentlig
plats och som synbarligen är under 16 år. Med det beslagtagna skall förfogas, som
beslagtagarens överordnade föreskriva. Konstapel eller parkvakt är berättigad att visitera
gosse, som påträffas röka, men ej flicka.

Ägare av automat för försäljning av cigaretter kan, om den i större omfattning
brukas av barn, vid vite tvingas att avlägsna apparaten, j

Lagen skall ej tillämpas på minderårig, som endast till följd av anställning hos
tobaksfabrikant eller tobakshandlare säljer eller innehar cigarretter.

Yad som i lagen är stadgat om cigarretter, gäller också om tobak i annan form
ävensom cigarrettpapper och tobakssurrogat. Dock gäller ej försäljningsförbudet i fråga
om annat än cigarretter och cigarrettpapper, om handlanden ej vet eller har anledning
antaga, att den minderårige köparen själv skall använda varan.

6. Nordamerikas förenta stater.

I flera stater äro lagar antagna, vilka vid äventyr av höga böter eller fängelse
förbjuda att sälja eller giva tobak till skolgossar eller andra minderåriga, varjämte

264

polisen flerstädes har rätt eller skyldighet att fråntaga barnen den tobak de överkommit.

7. Japan.

L Japan utfärdades år 1900 en kejserlig lag, genom vilken allt tobaksbruk är
förbjudet för personer under 20 år.

205

Bil. in.

Översikt

över undervisnings- och upplysningsarbetet i Danmark och Norge
beträffande de skadliga verkningarna av missbruket av
njutningsmedel.

Följande översikt grundar sig på den kännedom om undervisnings- och upplysningsarbetet
i Danmark och Norge beträffande de skadliga verkningarna av missbruket
av njutningsmedel, som de sakkunniga erhållit eller fullständigat genom studieresor
till nämnda länder. Studien ansluter sig så nära som möjligt till de spörsmål, som
de sakkunniga ansett sig böra upptaga till behandling under utredningsarbetets gårig.
Den har därför ej strängt begränsats till det, som gäller den speciella undervisningen
och upplysningen i fråga om njutningsmedlen, utan har omfattat jämväl sådana frågor
som undervisningen i hälsolära och i samhällslära.

1 den nu följande redogörelsen skildras förhållandena i Danmark och Norge var
för sig. Beträffande vartdera landet är redogörelsen uppställd väsentligen efter samma
plan som de sakKunnigas betänkande, och den jämförelse med den i betänkandet lämnade
skildringen, som kan anses önskvärd, torde härigenom bliva lätt att företaga. I.

I. Danmark.

a. Allmänna grunder för ifrågavarande upplysningsarbete.

I den mån undervisningen är förlagd till skolorna (se nedan), har staten, resp.
kommunerna naturligtvis ledningen. Men i övrigt kan man säga, att upplysningsarbetet
i än högre grad — med mindre ekonomiskt statsbidrag — än i Sverige stöder
sig på enskilda sammanslutningars arbete. Främst bland dessa torde böra nämnas
Danmarks Afholdsforenings Lsererforbund (D. A. L. F.), som stiftats 1897 och som i
sin upplysningsverksamhet mycket erinrar om centralförbundet för nykterhetsundervisning.
Aven andra nykterhetsorganisatiouer hava på ett principiellt''likartat, ehuru
på vissa punkter (se nedan) mindre omfattande vis än motsvarande svenska organisationer
utfört ett upplysningsarbete. Den centrala sammanslutningen »Danske Afholdsselskaöers
Landsforbund» synes däremot, av dess årsredogörelse i Danmarks Afholdsforenings
Aarbog att döma, mera syssla med ekonomiska och politiska frågor, och dess
från i år nyinrättade upplysningskontor motsvarar närmast svenska nykterhetssällskapens
upplysningsvis i Stockholm. Dock sorterar det centrala nvkterhetsbiblioteket
(Danmarks Afkoldsbibliotek) under landsforbundet. Något särskilt överinseende och
reglerande, statligt organ i fråga om denna enskilda upplysningsverksamhet saknas
fullständigt.

266

Beträffande undervisningens förläggning har från absolutistiskt håll gjorts upprepade
uttalanden för att få upplysningsarbetet i nykterhetsfragan sa ordnat, att större
vikt lades vid skolundervisningen och denna gjordes obligatorisk. Dessa uttalanden
bilda alltså en motsvarighet till vissa av de i Sverige framställda önskemål, som äro
föremål för de sakkunnigas utredning. I Danmark hava dessa försök ännu icke lett
till något synligt resultat. Men det är värt att anteckna, att under den politiska
valkampanjen i Danmark år 1918 vederbörande kandidater tillfrågats bland annat om
sin ståndpunkt till nykterhetsfolkets år 1915 fastställda program, och att alla, som
svarat å frågan, oberoende av partiståndpunkt instämt i programmets punkt 8, som
lyder: »Undervisning om alkoholspörsmålet införes vid seminarierna samt i skolor,
gymnasier och andra läroanstalter, högre som lägre, vid vilka ungdom utbildas.» Uppenbarligen
är alltså marken även i Danmark förberedd för åtgärder med syfte att åstadkomma
lämplig förläggning av och därmed även större planmässighet i nykterhetsupplysningen.

Åt den nykterhetsundervisniug, som nu lämnas, synes i Danmark liksom annorstädes
allt mera givas ett socialt innehall. En dylik läggning framkommer starkt i
den danska nykterhetskommitténs (»den af Indenrigsministeriet den 25 Juni 1903 nedsatte
Kommission till Overvejelse af Foranstaltninger till /Edruelighedens Fremme»)
betänkande liksom även i den officiella redogörelsen för det temporära alkoholförbudet
i mars månad 1917, och dessa arbeten lära livligt utnyttjas för ifrågavarande
upplysningsarbete. Samtidigt bör emellertid erinras om att det i Danmarks Afholdsforenings
”årsböcker städse talas om undervisning i »Sundheds- og Alkohollsere» och
att nykterhetsproblemet såväl i skolböcker som i den av D. A. L. F. utgivna »Dansk
Lsesebog» till väsentligaste del anknvtes till skildringen av människokroppen och dess
förrättningar. Det är alltså uppenbart, hurusom även här en tävlan mellan de olika
synpunkter, under vilka nykterhetsfragan kan ses, är stark och att de medicinska
synpunkterna alltjämt i mycket hålla sig kvar på den centrala platsen. Tydligt är,
att även den etiska synpunkten flerstädes framträder; man fiuner detta t. ex. i en
del av de i läroböcker och småskrifter förekommande berättelserna, och vissa nykterhetsorganisationer
på religiös grund (Evangelisk Afholdsforbund; Det blåa Kors) företräda
”särskilt denna synpunkt. Överhuvud synes i Danmark knappast någon mera
utredande diskussion hava förekommit om nykterhetsundervisningens lämpligaste framtida
anknytning till något eller några särskilda ämnen av allmännare innebörd.

b. Skolundervisningen.

Såsom ovan antytt, finner man de förekommande ansatserna till en nykterhetsundervisning
i skolorna ansluta sig till undervisningen i naturkunskap (Naturhistorie;,
närmast till den undervisning i hälsolära, som finnes infogad däri.

För folkskolorna (Kommuneskolerne) i Köpenhamn bestämmer gällande undervisningsplan, att i
6:te klassen skall, i anslutning till omnämnandet av jästsvampar och bakterier, »omtalas alkohol och dess
skadliga verkningar», och att, vid den till 7:de (översta) klassen förlagda undervisningen om människokroppens
byggnad, förrättningar och vård skall, i anslutning till omtalandet av matsmältningen, omnämnas
»njutningsmedel — alkohol och andra skadliga ämnen». För folkskolorna utanför Köpenhamn finnes
ingen sådan undervisningsplan. Men det finnes ett cirkulär från ministeriet angående undervisningen, i
vilket angives en allmän ram för skolarbetet; det mål för undervisningen, som i detta cirkulär uppgives,
är avsett att — ehuru med olika omfattning och fördjupning — nås i alla dessa folkskolor. Och i detta

267

cirkulär finnes i korthet meddelat, att, när i högsta klassen läses om människokroppens byggnad och livsverksamhet,
något bör nämnas om dess vård (»herunder hdt Sundhedsloare»), Men intet namnes om
någon undervisning angående njutningsmedlen och deras faror.

I fråga om realskolan (Mellemskolen) bestämmer en kungörelse från ministeriet, att undervisning
i hälsjlära skall lämnas i naturlig anslutning till skildringen av människokroppens byggnad och
verksamhet; därunder »kan» även upplysas »om förebyggande av smittosamma sjukdomar (t. ex. tuberkulos)
och om alkoholens skadliga verkningar».

Beträffande gymnasiet skall, lika för samtliga de tre förekommande linjerna, undervisningen i människans
fysiologi förbindas med redogörelse för »vissa punkter av hälso- och sjukdomsläran (t. ex. bakterier,
smitta, serum, vaccination, alkoholism m. m.)». I motsvarande ministeriella kungörelse medgives
emellertid rätt att, då så finnes nödigt, inskränka omfånget av denna undervisning något; därtill kan, om
tiden och förhållandena tillåta det, inrymmas undervisning i hemmets hygien samt i kvinnohvgien för
kvinnliga elever.

Ur dessa officiella bestämmelser för skolundervisningen framgår alltså, att visserligen
undervisningen i hälsolära tillkämpat sig ett visst utrymme inom olika skolformer
men att undervisningen i fråga om njutningsmedlen och deras faror är mycket ringa.
Samma intryck giva de i skolorna använda läroböckerna i naturkunskap. Arnold
Mollers »Sundhedslsere till Skolebrug» (4:de uppi. 1917), som läses i Köpenhamns folkskolor,
nämner om alkohol på 1 1/2 sida och därefter på 1 sida om kaffe, te, choklad
och tobak. Och A. Kroghs »Almindelig Naturhistorie og Fysiologi» (2:dra uppi. 1910),
som studeras på gymnasialstadiet, talar på endast ett par rader om alkohol som bedövningsmedel.
Utom i läroböckor i naturkunskap beröres nykterhetsfrågan ej annat
än i de använda läseböckerna i modersmålet; i dessa böcker finnas upptagna några
små berättelser av nykterhetsinnehåll.

Detta intryck om nykterhetsundervisningens ringa omfattning i de danska skolorna
bekräftas även av skollärarna. Vad särskilt folkskolorna beträffar, synes denna undervisning
redan i Köpenhamn vara ganska obetydlig och ineffektiv, trots de jämförelsevis
bestämda anvisningarna i undervisningsplanen, och i fråga om folkskolorna utanför
huvudstaden synes den i allmänhet vara av rent tillfällig art och inskränka sig till
en kort, muntlig skildring. Endast om vederbörande lärare själv är speciellt intresserad
för nykterhetsfrågan, tyckes framställningen understundom göras mera levande
och utförlig; i eu del av dessa fall har läraren då lyckats att få införd den Dansk
Ltesebog, som ovan omnämnts.

Vid undervisningen i samhällslära (Samfundslaere) synes nykterhetsfrågan ej alls
beröras, trots det att denna undervisning uppnått en fast plats och ganska gott utrymme
såsom en bestämd del av ämnet historia.

Så finnes i undervisningsplanen för folkskolorna i Köpenhamn bestämt, att i 7:de klassen skall meddelas
undervisning om det viktigaste i grundlag och statsförvaltning och dessutom om näringslivets utveckling
(samfärdsmedel, lantbruk, handel, hantverk och industri). Och för folkskolorna i övrigt omnämnes
i det ministeriella cirkuläret, att det »bör vara möjligt att giva de äldre barnen ett efter deras
fattningsförmåga anpassat begrepp om samhällsförhållandenas utveckling». Beträffande realskolan är
genom ministeriel! kungörelse bestämt, att samhällsläran »icke skall vara föremål för en samlad framställning»
men att spridda drag av densamma, särskilt berörande stats- och kommunstyrelse samt det ekonomiska
livet, skola omnämnas, då historieundervisningen lämnar naturliga anknytningspunkter härför. Och
detta kompletteras genom motsvarande bestämmelse för denna skolas fortsättningsklass (Kealklassen), i
vilken »huvuddragen av samhällsläran» skola genomgås. För gymnasiets vidkommande benämnes läroämnet
uttryckligen: »Historie og Samfundskundskab», och undervisningen i samhällsläran skall »särskilt
lämna lärjungarna kunskap om Danmarks nuvarande statsförfattning, stads- och kommunstyrelse samt om
samhällets ekonomiska liv; därjämte skall den bibringa dem kännedom om huvuddragen av de båda andra
nordiska rikenas och några europeiska stormakters statsförfattning och styrelse».

Genom dessa bestämmelser och än starkare genom ett studium av de använda
läroböckerna i samhällskunskap — t. ex. av P. Munch (Ö storlekar, för de olika sko -

268

loma); Vilb. Larsen; Chr. Jensen og H. Liitzhoft — erhålles det in trycket, att ifrågavarande
undervisnings tyngdpunkt faller på statskunskapens område och att den över
huvud väsentligen befattar sig med själva de organisatoriska anordningarna, under det
att den däremot antingen icke alls eller också endast i förbigående berör de störa
sociala problem, som alltjämt och delvis i ökad grad äro aktuella, såsom pauperismen
och dess orsaker, brottslighetens orsaker, storstadsproblemet, bostadsfrågan m. m. Det
är uppenbart, att under dylika omständigheter föga eller intet tillfälle erbjuder sig
att i denna undervisning infoga en skildring av nykterhetsfrågan som socialt problem,
och det är sålunda redan ur formell synpunkt väl förklarligt, att denna fråga ej ännu
beröres i de danska skolorna vid undervisningen i samhällskunskap, även om denna
undervisning i fråga om utrymmet i läroplanen Er bättre tillgodosedd än i Sverige.

Jämte denna redogörelse för förhållandena i de egentliga barn- och ungdomsskolorna
kan här tillägga-;, att en viss undervisning i nykterhetsfrågan förekommer vid
en särskild läroanstalt, nämligen järnvägs skolan (Jaernbaneskolen). För ett par år
sedan förordnade nämligen trafikministern efter anmodan från nykterhetsball, att »upplysande
föredrag om al k o hot spörsmål et » skulle hallas för eleverna vid denna skola.

c. Upplysningsarbetet utanför skolorna.

Beträffande detta arbete torde man vara berättigad att säga, att det i allt väsentligt
företagits i Danmark på samma vis, som motsvarande arbete i Sverige hittills
försiggått.

Allmänna upplysning skur ser, motsvarande det svenska centralförbundets korta
landsortskurser, hava även i Danmark anordnats, nämligen av »Danmarks studerende
Ungdoms Afboldsforbuud (D. S. U. A.)», med den även i Sverige verksamme föredragshållaren
d:r Benediktssen som ledare. Kurserna hava hållits i olika större städer,
innefattat ett antal föredrag över skilda ämnen på hälso- och alkohollärans område
och besökts av huvudsakligen nykterhetsintresserade personer; ingå praktiska övningar
eller prov hava varit förbundna med kurserna. Dessa hava ej blott till antal utan
även till tidsutsträckningen (1—2 dagar) varit betydligt mindre omfattande än centralförbundets
kurser.

Nykterhetsorgauisationernas inre upplysningsverksamhet har även i Danmark utformat
sig som en studie- och en ungdomsverksamhet, och Sverige torde i själva verket hava
varit förebilden härvid. Vad först beträffar studieverksamheten, sh. bär denna ännu icke
på långt när kommit upp till den omfattning, som den äger i Sverige. Men det finnes
ett särskilt »Centraludvalg» för att befrämja denna verksamhet, frågan bär anmälts
till behandling vid flera nykterhetssällskaps årsmöte under år 1918, och intresset för
densamma torde kunna anses vara i bestämt stigande. Som ett särskilt och även för
Sveriges vidkommande lärorikt bevis härpå kan nämnas, att i början av sagda
år nybildats eu särskild »Studiekredsforening» med bekanta och ansedda män som
ledare. Denna förening är en central sammanslutning för all slags studieverksamhet
— alltså ej blott nykterhetsorganisationernas — i syfte att utgiva vägledningar för
studiecirklarnas arbete, befrämja utgivandet av böcker till bruk för studiecirklar och
självstudier samt inköp av dessa böcker vid de offentliga biblioteken, stödja börjande
studiecirklar och över huvud agitera för studieverksamheten. Föreningen, som mottagits
med gillande även av nykterhetsorganisationerna, har redan hunnit att utgiva ett par
vägledningar av ovannämnt slag, i vilka ej blott studietemat utredes pa ett särdeles

269

mönstergillt sätt, utan även synnerligen förträffliga anvisningar lämnas om huru den
enskilda cirkeln bör planlägga studiet av frågan och fördela arbetet på olika ledamöter.
Beträffande de mycket lärorika detaljerna i dessa anvisningar kan hänvisas till föreningens
småskrift: »Folkeoplysning gennein Samlmming og Selvstudium» (Gyldendahl,
1918). I eu av de närmast planerade vägledningarna har föreningen tänkt att upptaga
alkoholfrågan till behandling. Även i tidskriften »Bogens Verden», som utgives
av denna förening i samarbete med Dansk Biblioteksforening och vars första häfte
utkom i maj 1918, finnes en särskild avdelning för studievägledningar liksom även för
meddelanden »Fra Studiekredserne». Arbetet för åstadkommande av en omfattande,
verkligt planmässig och framgångsrik studieverksamhet synes sålunda härmed vara
grundat i Danmark på ett vis, som synes vara ägnat att kunna tjäna till föredöme
för andra länder.

Vad härefter beträffar nykterketsorganisationernas ungdomsverksamhet, så synes
denna redan nu hava erhållit en ganska stor omfattning. Den omsluter, enligt uppgift
för år 1916, mera än 15,000 barn. Dess organisation synes vara alldeles likartad
med motsvarande svenska.

Även upplysningsarbetet i nykterhetsfrågan genom offentlig föreläsningsverksamliet
har i Danmark försiggått ungefär som i Sverige. Även i Danmark hava talare
särskilt utsänts genom nvkterhetsorganisationerna, och speciellt har D. A. L. F. varit
verksamt härvid. I Danmark synes denna talarverksamhet hava till avsevärd grad erhållit
en direkt agitatorisk och polemisk prägel. Nämnas bör därjämte, att det i Danmark
finnes ett »Åfholdstalernes Förbund», stiftat redan 1889, och att talarna i detta förbund
godkännas av Danmarks Afholdsforenings Foredragsudvalg. Genom denna anordning har
en strävan kommit till uttryck att hålla uppenbart odugliga personer borta från talarlistan
och att sålunda lämna en viss garanti åt dem, som vilja begagna förbundet för
erhållande av föreläsare. Några mera i detalj utformade eller mera stränga fordringar
för upptagandet på talarlistan synas dock icke förefinnas, och talarna synas till stor
del bestå av personer, som helt på egen hand skaffat sig sin utbildning.

Slutligen främjas ju även i Danmark ifrågavarande upplysningsarbete genom
uppsatser i tidskrifter och tidningar. Liksom i Sverige utgives även i Danmark ett
antal periodiska publikationer av nykterhetsorganisationerna, och D. S. U. A. äger ett
särskilt »Presseudvalg», vilket förmedlar till presseu ett avsevärt antal populärvetenskapliga
artiklar i såväl alkoholfrågan som närbesläktade frågor.

d. Utbildningen av lärare, föreläsare och ledare.

Motsvarande den ringa omfattningen av undervisningen i nykterhetsfrågan vid
skolorna finnes ingen särskild lärarutbildning i denna fråga vid universitet, lärarhögskola
(Statens Lsererhojskole) och seminarier. Beträffande de sistnämnda har Danmarks
Afholdsforening år 1914 hos undervisningsministeriet anhållit, att den kommitté,
som för närvarande arbetar med frågan om undervisningen vid seminarierna, måtte
uttala sig för införande av undervisning i alkohollära därstädes. Kommittén har emellertid
ännu icke avgivit sitt yttrande.

I håUolära finnes vid universitetet för blivande lärare ingen annan undervisning än en kurs för
blivande gymnastiklärare; vid lärai högskolan finnes detta ämne numera (enligt berättelsen för arbetsåret
1914—15) endast — och i reducerad omfattning — på skolköksavdelningen, och för seminariernas vidkommande
namnes i den ministeriella kungörelsen om undervisningen visserligen människokroppens livsfunktioner
men ej något om hälsolära, och den undervisning häri, som likväl gives, synes vanligen
vara ringa.

270

I samhällslära är lärarutbildningen mera tillgodosedd. Vid universitetet lägges vid liistorieundervisningeu
allt mera vikt vid samhällskunskapen, även om denna ej sammanfattas i någon särskild avgränsad
kurs. Vid lärarhögskolan meddelas en fyllig undervisning i dels »Danmarks Statsforfatnings- og Statsforvaltningsret»,
dels »Almindelig Samfundslsere og Social-0konomi», och i det senare läroämnet meddelas
undervisningen i form av samtal med kompletterande föredrag samt slutligen under friare behandling av
sådana spörsmål, vilkas allsidiga dryftande är möjligt blott genom att hämta stoff från skilda delar av
ämnet. Endast vid seminarierna är undervisningen i samhällslära mindre omfattande. I den ministeriel!»
kungörelsen angående undervisningen föreskrives visserligen, att det vid ämnet historia bör läggas vikt
vid kulturhistorien, »särskilt samhällsutvecklingen», men det synes, som om den åt detta läroämne anslagna
tiden vore så ringa, att föga tillfälle gåves att efterkomma denna föreskrift.. — Någon undervisning om
nykterhetsfrågan som socialt problem synes äga rum lika litet vid den officiella lärarutbildningen som i
skolorna.

Deri fria utbildningen har prövats på olika vägar, under ledning väsentligen av

D. A. L. F. Detta förbund har för det första anordnat vissa utbildning skur ser. Vid
dessa kurser omväxlas med föredrag, diskussioner samt lektioner med skolbarn. Tillträde
till dessa kurser kan erhållas av varje lärare och lärarinna, från och med 1915
därjämte även av seminarieelever, som tillhöra D. S. U. A. Kurserna hållas vanligen
med 1—2 års mellanrum på någon lämplig plats, som ej behöver vara stad (så
var kursen år 1913 förlagd till Lyngby Hojskole och 1915 till Skodsborg Sanatorium),
och räcka endast några dagar (kursen på Skodsborg 5 dagar). Intresset för dessa kurser
synes vara stort och enligt D. A. L. F:s årsredogörelse i ständig tillväxt. Att
kurserna likväl måste begränsas på ovannämnt sätt, synes väsentligen äga ekonomiska
orsaker; statsbidraget till eu sådan kurs är endast 200 kronor och således blott en
ringa bråkdel av statsanslaget till centralförbundets motsvarande — ehuru synnerligen
mycket mera omfattande och ingående — pedagogiska lärarkurser i Stockholm.

Vidare har D. A. L. F. frän och med år 1914 anordnat instruktionskurser (0velsesskoler)
eu gång årligen under 3—5 dagars tid för ett begränsat antal lärare och
lärarinnor (högst 20). Dessa kurser, som synas hava mycket uppmärksammats av såväl
pedagogiska kretsar som nykterhetsorganisationer, och till vilka numera betydligt flera
personer anmäla sig än som kunna mottagas, avse att giva deltagarna insikt om hur
en nykterhetslektion bör planläggas och utföras såväl i skolorna som vid andra tillfällen,
såsom vid större nykterhetssammankomster, vid skolmöten eller vid de förekommande,
mera allmänt pedagogiska instruktionsmötena. Vid dessa kurser leder varje
deltagare minst en lektion angående någon del av den medicinska eller sociala alkoholfrågan,
och därefter företages gemensam diskussion om hur lektionen utfallit. Denna
diskussion synes hava förts mycket kamratlikt och samtidigt med sakligt gott utbyte.
Det önskemålet har emellertid framställts i fråga om kursens allmänna^ planläggning,
att nykterhetsspörsmålet bör mera systematiskt fördelas på och genomgås vid de olika
lektionerna. Erinras kan även om att det lyckats kursstyrelsen att anordna kostnadsfri
inkvartering åt kursdeltagarna under kurstiden.

Därjämte har D. A. L. F. år 1916 lyckats genomföra, att förbundets ordförande,
lärare Yde Kirk (Leinvig) under viss tid av året direkt på ort och ställe giver vederbörande
lärare vägledning i nykterhetsundervisning. Han reser i tur och ordning till
de skolor, med vilka han på förhand träffat avtal, och har därvid med sig åskådningsmateriel
för undervisningen. I skolorna giver han för eu grupp skolbarn lektioner i
form av förklarande föredrag till åskådningsmaterielen; pa flera ställen har därjämte
även någon lärare under hans ledning tätt giva en lektion. Vägledningen för lärarna
avser särskilt bruket av åskådningsmaterielen. Lektionerna synas i regeln hava åhörts
även av lärare från kringliggande skolor, ledamöter av skolstyrelser och andra intresserade.
De hava hittills varit förlagda uteslutande till landsbygdens skolor.

271

Slutligen förmedlar D. A. L. K anskaffning av sådana lärare och lärorinnor, som
kunna giva lektioner i hälso- och alkohollära vid de ovannämnda mera allmänt, pedagogiska
instruktionsmötena, och det synes föreligga en strävan att bereda dylika lektioner
en mera fast plats på programmet för dessa möten.

Utöver dessa förmer för fri lärarutbildning för nykterhetsuudervisningen förekommer
därjämte i Köpenhamn särskilda, av Fsellesforbundet for Borneafholdsvirksomheden
anordnade instruktionskurser för ledarna av nykterhetsorganisationernas ungdomsverksamhet.
Vid dessa små kurser förekommer vägledning för nykterhetslektioner
och för tillgodogörandet av lämplig undervisningsmateriel i form av dels föredrag, dels
underhållning med grupper av barn. Diskussion om det, som förekommit, anordnas
och därjämte utställas böcker och materiel. Även är ledningen av tidskriften Heimdal,
organ för denna ungdomsverksamhet, föremål för debatt vid dessa kurser.

Som allmänt omdöme om denna fria utbildning av lärare, undervisare och ledare
torde kunna sägas, att flera värdefulla ansatser företagits men att denna utbildning
just pa grund av sin fullständigt fria karaktär och därjämte även uppenbarligen av
ekonomiska orsaker icke är tillfyllestgörande för åstadkommande av tillbörlig sakkunskap.
Kurserna äro påfallande korta, läroämnet synes vid desamma vara föga planmässigt
disponerat, och alltför stort utrymme synes givas åt de medicinska synpunkterna,
under det att det vidare sociala perspektiv, under vilket nykterhetsfrågan kan
ses, knappast erhållit eller kunnat erhålla någon plats. Däremot är tydligtvis uppmärksamheten
livligt inriktad på att lämna den rent tekniskt färdigheten att leda en
nykterhetslektion.

e. Bibliotek, handböcker m. m. och materiel.

I början av denna redogörelse har omnämnts, att det i Danmark finnes ett centralt
nykterhetsbibliotek (Danmarks Afholdsbibliotek), som äges av de danska nykterhetssällskapens
landsförbund. Detta centralbibliotek, som numera (från år 1914) är
inrymt i egen lokal i Köpenhamn och alltjämt förestås av den egentlige stiftaren, herr
Anton Sehmidt, är välförsett i fråga om både äldre och nyare nykterhetslitteratur
samt noggrant ordnat; två kataloger över detsamma hava utgivits. Från detta
bibliotek kan varje medlem av nykterhetsorganisationerna liksom i övrigt varje annan
sinom nykterhetsrörelsen känd person » mot vederbörlig borgen gratis erhålla boklån
pa en månads tid, och biblioteket är därjämte Öppet som lässtuga å bestämda tider.
Det förmedlar dessutom försäljning av nykterhetslitteratur och står även till tjänst som
upplysnings byrå. Andra speciella nykterhetsbibliotek finnas icke; de särskilda nykterhetsordnarna
och logerna synas — på grund av den talrika förekomsten av offentliga
bibliotek — knappast heller sträva efter att anordna dylika. Av intresse är härvidlag
den förut omnämnda, nybildade studiekretsföreningens uppgift att arbeta för ett lämpligt
inköp vid de offentliga biblioteken av böcker, som kunna gagna studiecirklarnas
arbete och det därtill anknutna självstudiet.

Handböcker på danskt språk, omfattande en samlad och modern framställning av
nykterhetsspörsmålet med speciell uppgift att göra tjänst vid utbildningen av lärare
och ledare eller som handledning åt dem vid deras undervisning, finnas icke. De
knapphändiga notiser angående njutningsmedlen, som finnas intagna i gängse danska
läroböcker, äro redan omnämnda (under avdelningen: Skolundervisningen). Små särskilda
upprop till nykterhetens främjande äro vid skilda tider tryckta; särskilt kan här
nämnas »Lsegernes Afholdsforenings Plakat», som landsförbundet sökt att lä upphängt

272

å järnvägsstationerna. Ett annat plakat kar utarbetats under samarbete mellan bland
andra den nämnda läkarföreningen oek krigsmin.steriet ock kar utsänts för upphängning
i kaserner ock andra militära lokaler. . _ „

Beträffande undervisningsmateriel är föga att säga. Den som användes, ar i
stort sett densamma, som nu förekommer i Sverige. Självständigt har D. A.
utgivit några av d:r Hindkede utarbetade tavlor beträffande alkohol och dödlighet. Fn
ganska stor samling av materiel för nykterhetsundervisningen finnes i Dansk Skolemuseum
i Köpenhamn, där den är tillgänglig för allmänheten. A-ven i det förutnämnda
centralbiblioteket finnes en del undervisningsmateriel, som alltså kan erhallas
till utlåning; centralbiblioteket lämnar därjämte hänvisning till firmor, dar önskad
materiel kan inköpas.

f. Statsanslag.

Till de danska nykterhetsorganisationernas landsförbund utgår ett årligt statsanslag
av 29,000 kronor, vilket fördelas bland de olika, till förbundet anslutna sällskapen
efter deras storlek; i förbundet nyin trädande sällskap äro i detta hänseende
likställda med de äldre. Särskilt statsbidrag sökes av Danmarks Afholdsforenings nyinrättade
upplysningskontor. D. A. L. F. erhåller i statsbidrag för sin utbildningsock
upplysningsverksamhet 2,000 kronor årligen; därtill ur Danmarks Afholdsforenings
kassa 1 500 kronor. Danmarks Afboldsbibliotek åtnjuter intet statsbidrag men erhåller
årligen''från landsförbundet 500 kronor och från nykterhetssällskap 300 kronor; det
äger dessutom en viss inkomst genom sin försäljningsverksamhet.

g. Tobak, kaffe.

I anslutning till den knapphändiga skolundervisningen i nykterhetsfrågan synes
stundom även missbruket av tobak och kaffe och farorna härav omnämnas; såsom förut
omtalats, framgår detta t. ex. av omnämnandet härav i Mollers Suudhedslmre. 1 övrigt
synes upplysningsverksamhet härom endast föga och då mera tillfälligtvis förekomma.
Lagstiftningsåtgärder mot ifrågavarande missbruk hava icke företagits, om än förslag
härom framkommit i riksdagen. Någon gång har lokalt skolförbud utfärdats for de
yngsta klasserna att röka i skolan eller offentligt. II.

II. Norge.

a. Allmänna grunder för ifrågavarande upplysningsarbete.

I den mån undervisningen är förlagd till skolor och lärarutbildningsaustalter (se
nedan), utövar staten, resp. kommunerna ledningen, ehuruväl vissa initiativ härvidlag,
särskilt i fråga om folkskollärarnas fortbildning, väsentligen utgå tran en enskild sammanslutning,
»Landskomiteen for avholdsundervisning», vilken även i andra hanseenden,
t. ex. genom försäljning av undervisningsmateriel samt utarbetande av handböcker,
verksamt stöder skolornas upplysuingsarbete. I avseende a det fria upplysningsarbetet
intager denna sammanslutning, en självständigt ledande stallning med
jämförelsevis ringa stöd från det allmännas sida.

»Laudskomiteen för avholdsundervisning» stiftades år 1902 och består av representanter
för nykterhetssällskapen, varjämte socialdepartementet liar riitt att utse eu
delegerad. Kommittén utser inom sig ett särskilt »styre» av 7 personer, vilket ombestyr
den löpande administrationen.

Kommittén har enligt gällande »Lov» som uppgifter sig föresätta: 1) att anskaffa
och sprida lämplig materiel och litteratur, 2) att anordna kurser för lärare, ledare
av barn- och ungdomslag och andra, som intressera sig för undervisningsarbetet,
3) att utsända föredragshållare till skolor och föreningar samt 4) att sammanföra och
halla tillgängligt ett nykterhetsbibliotek. Som ekonomiskt stöd för sin verksamhet
har den i första hand haft att lita till de anslutna nykterhetsföreningarna, vilka tillskjutit
ärliga belopp, under senare år uppgående till c:a 750 kronor. Därjämte har
fr. o. in. år 1912 staten tillskjutit ett årligt belopp av 1,000, senare 2,000 kronor samt
därtill vid enstaka tillfällen vissa summor för särskilda ändamål. Slutligen har kommittén
haft att påräkna någon inkomst av försäljning av undervisningsmateriel och
litteratur. I det hela kan sägas, att kommittén utfört sitt mycket erkännansvärda
arbete med rätt så blygsamma ekonomiska resurser.

I avseende å undervisningens förläggning torde kunna sägas, att skollagstiftningen,
åtminstone i princip, utgår ifrån att densamma bör i dess grundläggande
moment inrymmas å skolschemat, i det att undervisningsplanerna för skilda skolformer
därutinnan innehålla rätt utförliga anvisningar. Dock torde kunna sägas, att man i
Norge ännu icke fullt utdragit konsekvenserna av denna princip, t. ex. med avseende
ä lärarutbildningen, i avseende å vilken i detta hänseende icke är i tillfyllestgörande
grad sörjt.

I avseende å nykterhetsundervisningens innehåll och allmänna har ålit är har,
liksom i Sverige, så småningom en viss förskjutning gjort sig märkbar.

Liksom i Sverige hade nykterhetsverksamheten från början en religiöst väckande
karaktär. Det norske totalavholdsselskabs upphovsman Asbjörn Kloster (född 1823,
död 1876) var kväkare. Både han och hans medhjälpare sökte väcka drinkaren till
insikt om att hans väg bar till förtappelse, och väcka andra till uppoffrande kristligt
räddningsarbete. Efterhand som en del vetenskapsmän ställde sig på nykterketsvännernas
sida och sökte giva skäl för uppfattningen, att även små alkoholmängder voro
direkt farliga och skadliga för hälsan, började nykteriietsväunerna för omkring 20 år
sedan att ivrigt använda detta vapen i sin strid och sålunda behandla nykterhetsfrågan
framför allt som en häl so vårdsfråga. På de senare åren hav i Norge härutinnan dock,
liksom i Sverige, en viss förändring gjort sig märkbar, särskilt påverkad därav, att
uppfattningen om de små alkoholdosernas skadlighet ställts i tvivelsmål. I samband
härmed hava alkoholmissbrukets sociala skadeverkningar allt mer uppmärksammats i
den populära förkunnelsen, och denna utveckling bar fått ett kraftigt stöd genom de
i sitt slag epokgörande socialstatistiska »undersokelser augaaende drikfasldigheten og dens
sociale folger i Norge», som professor N. Rygg på den under senare år verksamma
alkoholkommissionens uppdrag företagit och år 1914 offentliggjort. Dock hava dessa
nyare strömningar ännu icke i högre grad påverkat skolans undervisning, inom vilken
fortfarande nykterhetsfrågan väsentligen behandlas i samband med hälsoläran. Ävenledes
bör anmärkas, att det religiösa draget i den norska nykterhetsagitationen fortfarande
är starkt framträdande. Särskilt gör detta sig märkbart i nykterhetssällskapens
verksamhet. Mötena börja och sluta i allmänhet med bön. Godtemplarorden bibehåller
alltjämt sin religiösa ritual. De godtemplare, som av denna anledning separerat
och bildat »Den frisindede godtemplarorden» ha icke vunnit någon större anslutning.
35

274

b. Skolundervisningen.

1. Folkskolan.

Enligt »Lov om folkeskolen paa landet» av den 26 juni 1889 med tillaegslove §
6 samt »Lov om folkeskolen i byerne» av samma dag § 4 skall i alla folkskolor meddelas
undervisning om »grundtrsek av sundhetslära, hvorunder ogsaa undervisning
om de berusende drikkes virkninger og farer». Emellertid synes denna lag tillämpas
ytterst ojämnt. Den bar dock varit till stort gagn, bl. a. därigenom att de talrika
nykterbetsvänliga lärarna fått ett gott stöd för bedrivande av en ingående nykterbetsupplysning
i skolorna. Och även enstaka i nykterhetsfrågan mera indifferenta
lärare anse sig av lagen förpliktade att meddela åtminstone någon undervisning om
alkoholens verkningar och faror.

Den förut omnämnda norska alkoholkommissionen har ägnat uppmärksamhet jämväl
åt nykterhetsundervisningen i folkskolan. Den hade sålunda utsänt en förfrågan
till skoledirektörerna för att utröna, hur det inom deras distrikt var sörjt för nykterhetsundervisningen.
I samtliga svar meddelas, att i skolornas läroplaner icke nämndes
nykterhetsundervisningen annat än i undantagsfall, och att då saken omnämndes, läroplanen
upptog endast själva lagtexten. Alla voro ense om att lagens tillämpning var högst
ojämn och att det berodde huvudsakligen på läraren, om över huvud taget någon undervisning
alls förekom. Skoledirektören Vevle i Bergen uttalar i sitt utförliga utlåtande
följande önskemål: att saken uppmärksammas vid examen, att åskådningsmateriel anskaffas,
att detaljerade undervisningsplaner antagas, att saken behandlas i läroböckerna
och att den uppmärksammas vid seminarierna.

Professorn dr. med. Axel Holst, som på kommissionens uppdrag granskat de vanligast
använda läroböckerna i »sundhetslära, finner sig böra uttala, att de, för så
vitt de uttala sig om alkoholens inflytande på hälsan, på ett enstaka undantag när
tillägga densamma en större skadlig verkan, än som är förenligt med vår tids vetande.
I stället för att nöja sig med att påpeka, att ett måttligt bruk efter hand kan medföra
den faran att leda till missbruk, gå de nämligen ut från att ett måttligt brun.
tillika är direkt hälsoskadligt. Då det icke kan åberopas någon erfarenhet (kjends fjerning)

som stöd för denna åskådning, borde läroböckernas uttalanden härom rättas.

len också i vad de omhandlade böckerna gå närmare in på missbrukets inflytande på
hälsan, innehölle de en del oriktiga uppgifter.

I anledning av den kritik, som den norska nykterhetsundervisningen sålunda
blivit underkastad, har kirke- og undervisningsdepartementet avlåtit en skrivelse till
skoledirektörerna med anmodan, att de må tillse, att i läroplanerna upptagas detaljerade
planer för nykterhetsundervisningen, ävensom anmodat den kommitté, som är
sysselsatt med utarbetande av en normalpiau, att den måtte beakta saken. Några
skolstyrelser hava med anledning härav redan antagit planer för nykterhetsundervisningen.
Här må anföras två, nämligen från Kristiania och från Notoddeu, ett industrisamhälle
vid Rjukan.

I Kristiania folkskolor ingår nykterhetsundervisningen i hälsoläran, som upptager
36 timmar. Läroplanen lyder:

Berusande drycker som näringsmedel (åskådningsmateriel: analyserna), jämförelse mellan näringsvärde
och pris.

Alkoholens giftighet. Går lätt över i blodet och upptages i organen, särskilt hjärnan. (Bus: akut
hjärnförgiftning — olyckor, blott.)

275

Små mängder alkohol kunna verka upplivande för en stund men nedsätta arbetsförmägan. (Grafiska
tabeller av Landsföreningen för nykterhetsundervisning pl. 4). Jämförelse mellan alkoholverkan och
trötthet (pl. 5). Idrott, träffsäkerhet. Alkohol ökar värmeutstrålningen från huden. (Ex. skidturer.)

Verkningar av kronisk alkoholförgiftning.

Nedbrytande inflytande på karaktären. Nedsatt motståndskraft mot sjukdom (t. ex. lungsot) _

sjukliga förändringar i hjärnan och i det övriga nervsystemet. — Anhopning av fett. — Försvagade matsmältningsorgan
(fettlever och efter hand skrnmptever). Efter hand förstoring av hjärtat och försvagande
av hjärtmuskulaturen. Fyllerigalenskap (delirium och efter hand långvarig sinnessjukdom). — Alkohol
och dödlighet (pl. 5).

Alkohol som samhällsont: Den är en vanlig orsak till fattigdom och leder ofta till brott. Det

norska folkets utgifter till rusdrycker jämförda med andra utgifter (pl. 1, 2, 3).

Genom dryckesvanor förledes mången till alkoholmissbruk.

Planen för nykterhefcsundervisningen i Notoddens folkskola lyder:

A. Alkohol är ett gift. Förekommer i rusdrycker, brännvin, Öl och vin. Litet om dessa dryckers
tillredning av olika produkter. Alkoholinnehållet pavisas genom försök.

Då alkohol är ett gift, förorsakar njutningen därav sjukdom, kräkningar, ja t. o. m. döden.

B. Varför njutes den då?

1. Somliga tro, att den är styrkande — närande. Här påvisas dess näringsinnehåll genom analyserna.
Den förminskar hjärnans arbetsmöjlighet (graf. tabeller pl. 4). Den verkar upplivande för ögonblicket
— reaktiva. Den ökar icke kroppsvärmen.

2. Somliga tycka, att ett rus är karlaktigt. Vad duktighet man vinner. — Idealen. Märk vad
man kräver av folk i ansvarsfull ställning.

3. Somliga berusa sig för nöjes skull. Somliga nöjen duga icke. De få ej vara råa.

4. Berusning användes som pådrivande kraft, när förbrytelser begås. (Förmildrande omständighet.
)

5. En och annan dricker försatt glömma — släcka sin sorg. Glömma gammalt elände genom att
lägga till nytt.

6. Somliga dricka och bjuda andra, därför att det är brukligt — dryekessederna.,

7. De mest förfallna dricka, därför att de måste. Försvagad vilja. Nedbruten karaktär. Träldom
under lasten. Frestelserna många.

Härunder också om ärftligt begär efter rusdrycker.

C. Följderna.

1. För den enskilde. Hälsan nedbrytes. Förkortar livet. (Pl. 5, I och II.) Sjukdomar, som
direkt och indirekt följa av dryckenskap. Förlust av förtroende. Ekonomisk ruin Moraliskt fördärv.
Nöd, svält och elände för familjen.

2. För samfundet. Vad det årligen kostar landet. På olika sätt sökes få åskådliggjort, vilken
summa 40 mill. kronor är. Norges utgifter (graf. tab. 1—3).

Alkohol som orsak till brott.

Vad rusdryckshanteringen kostar landet indirekt.

Polis, rättegång, fängelser, dårhus, förlorad arbetsförtjänst, fattigdom o. s. v.

D. Medlen till dryckenskapens bekämpande.

1. Måttlighet. Svagheten därvid.

2. Total avhållsamhet. Avholdssakens historia (kort).

Målet är att göra största möjliga antal till personliga absolutister och att befria samhället från
rusdryckshanteringen. Inskränkningen av försäljning (pl. 6—8).

Totalt förbud. Samhällets ansvar, risk och plikt.

Av Norges lärares nykterhetsförbund är år 1916 utsänd en plan, som för en hel
del skolor med nykterhetsvänliga lärare blivit en normalplan. Den upptager nykterhetsundervisniug
i alla möjliga ämnen från småskolans första klass till folkskolans 7:e
(motsv. vår folkskolas 5:te). I småskolan beröres saken i åskådningsundervisningen, i
folkskolan under fysik (vätskors blandning, specifik vikt, värmeavdunstning), kemi (kolhydrater,
jäsning, alkoholens kemiska egenskaper, förbränning, de olika alkoholdryckernas
tillverkning), hälsolära (här förekommer den utförligare kursen, som innefattar

276

även ett kapitel om alkoholbruket som samhällsont samt om medel mot dryckenskapen:
nykterhetsarbete och lagstiftning), skolköksundervisniug (under matvaruläran)
eu rätt utförlig kurs, kristendom (biblisk historia och katekes), Norges historia (dryckesseder
i äldre tider, nykterhetsrörelsens historia, lagstiftningen mot alkoholmissbruket,
alkoholförbrukningen, inskränkningarnas resultat), världshistorien (Hellas’ och
Roms förfall, Karl XII m. fl. absolutister), geografi (olika länders njutningsmedel),
norska (olika läseboksstycken) och räkning (statistik).

De norska läroböckerna för folkskolan äro i allmänhet mycket kortfattade. Det
utrymme, som ägnas åt alkoholfrågan, är därför också helt obetydligt. I enlighet med
skollagens föreskrift är det huvudsakligen läroböckerna i hälsolära, som ägna någon
uppmärksamhet åt alkoholfrågan. De vanligast använda läroböckerna i detta ämne
äro: Sundhetslaere av Holmsen, Schreiner og Ström (48 sid.) och Sundhetslaere av
Anders Olsen (55 sid.). Den förra ägnar åt alkoholspörsmålet 2 sidor samt eu helsidesplansch,
utvisande det norska folkets utgifter för rusdrycker och för vissa andra
förbrukningsartiklar, samt en grafisk framställning av de Krsepelinska minnesförsöken.

Innehållet är i huvudsak:

Intet ämne har påfört människan

1. Rusdryckernas beståndsdelar. Förbränning.

2. Rusdryckerna som värmealstrare. Ge ej nya krafter. Verka bedövande.

3. Alkohol är ett gift, som kan helt ödelägga en människa,
så mycket elände som alkoholen.

‘ 4. Alkoholen är ett gift för alla levande celler. Enskilda celler do i en blandning av samma
styrka som brännvin och starkt vin. Alkoholen upptages i tarmkanalen, går i blodet och kommer i beröring
med alla celler. Icke en enda cell går fri från alkoholens nedbrytande verkningar. Matsmältningen
med dess körtlar, isvnnerhet levern, är det första, som angripes hos vanedrinkaren. Dålig smak
i munnen, kväljningar och ''kräkningar. Luftvägarna och lungorna, njurarna, hjärtat och ådrorna försvagas
också. • , ....

Vid många tillfällen skadas det ena eller andra av dessa organ sa starkt, att det slutar med doden.

Slutorden lyda: »Ett måttligt bruk av alkoholdrycker går lätt över till missbruk. Därför är full ständig

avhållsamhet från rusdrycker det säkraste.»

Det bör särskilt märkas, att denna alkoholkurs icke innehåller något om alkoholens
sociala verkningar, ehuru den norska alkohollitteraturen ingalunda saknar arbeten, som
framhålla denna sak. Vidare är det anmärkningsvärt, att en av författarna är läkare,
och att denne alltså delar ovannämnda uppfattning om alkoholens fysiologiska verk -

Olsens hälsolära ägnar 3 sidor åt alkoholfrågan samt nyssnämnda plansch om
norska folkets utgifter till olika ändamål. Framställningen i denna bok rör sig mera
om alkoholens inverkan på nervsystemet och behandlar även kapitlen om alkohol och
brott samt om rusdryckerna som ett samhällsont.

De allmännast använda läroböckerna i norsk historia äro: O. Lodoen: Det norske
folks historie och Jens Haereids Norges historie. Ehuru den norska skollagen upptar
ssamfundslsere» i förbindelse med norsk historia, innehålla icke alla läroböcker i detta
ämne något om alkoholfrågan. Förstnämnda lärobok ägnar s/i sida, åt »Vor alkohollovgivning»
samt lämnar någon, för övrigt mindre korrekt, uppgift om nykterhetsrörelsen.
Haereids bok nämner intet om nykterhetsfrågan. Ej heller beröres saken i
läroböckerna i världshistoria, som ingår såsom särskilt läroämne i Norges folkskolor.

2. Folkhögskolan.

De i regeln kortfattade redogörelserna för folkhögskolorna och de med dem nära
besläktade amtsskolorna lämna endast undantagsvis vägledande upplysningar. Av de -

277

samma framgår dock, alt undervisningen i hälsolära vanligen tages ganska grundligt,
varför man torde vara berättigad sluta sig till att även nykterhetsfrågan behandlas;
i eu och annan årsredogörelse omniimnes också detta uttryckligen. Vid en del folkhögskolor
undervisas också i samfuudslära, därvid även nykterhetsfrågan stundom torde
från social synpunkt behandlas.

3. Mellanskolan.

1 det nu gällande reglementet för mellanskolan upptagas för undervisningen i
naturkunskap även »grundtraek av suudhetslaeren, hvorunder ogsaa undervisning om de
berusende drikkes virkninger og farer». Denna undervisning meddelas i tredje klassen
av den 4-åriga mellanskolan, i vilken klass avgångsexamen i ämnet naturhistoria
äger rum. Reglementet ger ganska utförliga anvisningar rörande läggningen av denna
undervisning. En mer ingående fysiologisk utredning av alkoholens verkningar gives
icke. I första hand skall hänvisas till elevernas egen erfarenhet, att dryckenskap nedbryter
människor andligt och lekamligt och gör dem till föremål för andras förakt och
avsky, och att berusning berövar människan herraväldet öfver sig själv och därmed
förmågan att behärska sina lidelser samt ofta blir orsak till våldsamhet och råhet i
uppträdandet. Härtill skola fogas upplysningar om hur dryckenskap faktiskt varit orsak
till otaliga förbrytelser och hur blott ett enda rus lätteligen kan bliva ödesdigert
för en människas hela liv. Till dessa meddelanden med övervägande social betoning
skola så knytas notiser om huruledes ofta återkommande användande av alkolhaltiga
drycker, även om det ej leder till berusning, dock har en ödesdiger inverkan på en
del organ. Nykterhetsfrågan behandlas i de vanligen använda läroböckerna på eu å
två sidor.

Inom historien skall lärjungen bl. a. meddelas kunskap om den borgerliga samfundsordningen.
Men reglementet ger i detta sammanhang inga som helst anvisningar
om nykterhetsfrågans behandling från social synpunkt. Ej heller i fråga om religionsundervisningen
lämnar reglementet några direkta anvisningar i berörda hänseende.

Såsom synes, faller inom mellanskolan — liksom i allmänhet i norska läroanstalter
— nykterhetsundervisniugen inom naturkunskapens rara. Någon starkare betoning
har denna undervisning i realiteten nog icke fått. Såsom i allmänhet är fallet,
beror härvid så mycket på den enskilde läraren. För övrigt är i allmänhet tiden i
mellanskolan för kursernas genomgående mycket knapp; särskilt gäller detta den treåriga,
på avslutad folkskola byggda mellanskolan, vilken under de senare åren börjat
tränga sig fram.

O 3 •

4. Gymnasiet. I

I reglementet för undervisningen å gymnasiet förekommer den egendomligheten,
alt undervisningen i fysiologi och hälsolära tillkommer läraren i kemi, detta av den
anledningen, att kursen företrädesvis rör sig om näringsomsättningen: matsmältning,
andning, blodomlopp. Undervisningen är förlagd till klass I med 2 veckotimmar under
ett halvår, alltså e:a 36 lästimmar.’ Reglementet nämner här blott i korthet, att i
samband med nervsystemets fysiologi även hör uppmärksammas missbruk av alkohol
som orsak till nervösa rubbningar. Prov för artium (studentexamen) avlägges i kemi
och fysiologi med hälsolära redan i klass I.

278

Den vanligast använda läroboken av Knudsen-Falk behandlar frågan om skadliga
njutningsmedel (alkohol och nikotin) å c:a 2 sidor.

Till historiekursen hör enligt reglementet för gymnasiet bl. a. även behandling
av »kulturforhold i 2:den kalv-del av det 19:de aarhundrede», omfattande bl. a. »samfundsforkold
(den sociale bevaegelse)». Detta rätt vidsträckta område behandlas i den
mest använda läroboken i allmän historia av Schjoth-Lange i ett kapitel »Vor tids
kultur»; bl. a. förekommer här en avdelning om »sociale bevsegelser», där på ett tio-tal
rader behandlas kampen mot »drikkeontet», särskilt föreningsväsendet och lagstiftningsarbetet.
Enligt vad från Kristiania katedralskola meddelas, behandlades hela kapitlet
på c:a 8 lektioner, varav givetvis blott en mycket begränsad del kunde ägnas åt nykterhetsrörelsen.
Vid sidan av den för alla linjer gemensamma kursen å gymnasiet
förefinnas emellertid särskilda möjligheter till utvidgat studium å den nyspråkliga
linjen, där historieämnet har sig tilldelat två extra veckotimmar i vardera av klasserna
II och III. På dessa timmar skall behandlas det senaste århundradets kulturhistoria
från och med den franska revolutionen. Läraren har frihet att välja specialområden
allt efter sina studier och intressen. Bland möjligheter nämnes förutom en mera ingående
behandling af speciella sociala frågor även eu kurs i nationalekonomi. Enligt
vad från auktoritativt håll meddelats, hava emellertid möjligheterna att här inlägga eu
bredare kurs i samhällslära eller nationalekonomi mycket sällan utnyttjats. Som särskild
orsak angavs bl. a., att denna linje i överväldigande grad befolkas av kvinnliga
elever, vilka anses hava föga intresse för dessa studieområden; ofta läses på denna linje
särskilt konsthistoria.

I fråga om religionsundervisningen omnämner reglementet ej särskilt nykterhetsfrågan.
Men anmärkningsvärd är den för denna undervisning särskilt rekommenderade
föredragningsmetoden utan egentliga läxor och med stor frihet för läraren att
välja ämne; tydligt är, att i denna form religionsundervisningen av intresserade lärare
lian göras fruktbringande även för nykterhetsfrågan.

För övrigt torde för nykterhetsproblemets behandling å gymnasiet gälla ungefär
detsamma som i Sverige: mycken ojämnhet, ont om tid och rätt stor skepsis hos lärarpersonalen.

5. Skolor för vissa befattningshavare.

Den 26 juli 1916 antog stortinget en »Lov om pligtmsessig avhold fra alkoholnydelse
i visse stillinger» för t. ex. järnvägsmän, sjöfolk och militärer. I den proposition,
som ligger till grund för denna lag, uttalas mycket kraftigt nödvändigheten av
att de personer, som äro underkastade denna lag, erhålla undervisning om rusdryckernas
verkningar och faror. En sådan undervisning skall också i resp. utbildningsanstalter
äga rum, och kirkedepartementet har i skrivelse till avholdspartiets landsntevnd
framställt begäran om utarbetande av en lärobok om alkoholen och nykterhetsspörsmålet
att användas i alla skolor för fackutbildning åt de befattningshavare, som i
tjänsteutövning äro underkastade obligatorisk avhållsamhet från rusdrycker.

c. Upplysningsarbetet utanför skolorna.

Vid sidan av och utöver den i skolan bedrivna nykterhetsundervisningen bedrives
även i Korge eu för en större allmänhet avsedd fri upplysningsverksamhet. Denna
verksamhet tar sig olika former.

279

Allmänna upplysning skur ser med läggning i huvudsaklig överensstämmelse med
det svenska centralförbundets kortare kurser förekomma även i Norge. Dessa kurser
kunna emellertid sägas vara i huvudsak anlagda på att meddela eu fortsatt utbildning
åt lärare samt talare och ungdomsledare inom nykterhetssällskapen, liksom också den
lasta ahorarkadern vid kurser av detta slag företrädesvis tillhör dessa kategorier.
Ehuruväl dessa kurser stå öppna för och även utnyttjas av den stora allmänheten
torde darfor vara rattast att betrakta dem som ett led i lärarutbildningen varför eu
närmare redogörelse för dem lämnas i annat sammanhang (se nedan).

Nykterhetsordnarnas inre upplysningsverksamhet förtjänar i detta sammanhang
särskild uppmärksamhet. °

•v. ^ft6r ™önster frau Sverige bildades den första studiecirkeln år 1908 i Kristiania,
Arbetsåret 1916—1917 var antalet studiecirklar inom godtemplarorden 156 med 1 969
medlemmar. Bibliotekens samlade värde utgjorde 8,046 kronor. Antalet boklån var
samma ar 4,620. Det är särskilt anmärkningsvärt, att 3,386 av dessa gällde nykternetslitteratur.
Inom övriga organisationer är studieverksamheten av ringa omfattning
ötudiecirkelverksamheten i Norge åtnjuter icke statsbidrag. Ungdomsverksamheten hedrives
inom sällskapen på samma sätt som i Sverige bland den vuxna ungdomen, dock i
jämförelsevis ringa omfattning. Barnverksamheten däremot har i Norge sedan (rammalt
omfattats med stort intresse. Redan 1861 bildades en barnförening av det norska
totalavholdsselskabs upphovsman, Asbjörn Kloster, och enligt senaste uppgifter hade
detta sällskap i små barnorganisationer 35,699 barn. I godtemplarordens barnloger
funnos 38,000. Av övriga sällskap har den norska godtemplarorden omkring 3 000
barn som medlemmar. Barnverksamheten bedrives ungefär som i Sverige, dock med
mera religiös läggning. I ordnarna bedrives arbetet mera ordensmässigt °än i Sverige,
i Vei]Q n!?logerna betala eu »skatt» till storlogen. För senaste arbetsår inbringade
den 3,000 kr. Varje barnloge står under beskydd av eu grundloge. Möten hållas
vanligen — åtminstone i Kristiania — tidigt på kvällen t. ex. kl. 6, varefter o-mndlogen
sammanträder kl. 8 och barnen få gå hem. Även för barnverksamheten är anstånd
en resesekreterare.

I detta sammanhang förtjänar också nämnas en för Norge säregen ungdomsverksamhet,
de s. k. bondeungdomslagen, som visserligen icke äro några egenthga nykterhetsföreningar
men som likväl i hög grad bidraga till ungdomensfostran till nykterhet.

essa öreningar ha till ändamål dels att samla den till städerna — enkannerligen
huvudstaden inflyttade landsungdomen till förädlande samvaro och förströelser och
sålunda skydda den från stadslivets mångahanda dåliga inflytelser, dels att främja
landsmålets utbredning. Bondeungdomen i Kristiania anordnad föredrag av de främsta
krafter, som stå att få inom landet, diskussioner m. in. Den har i stadens allra centralaste
del ett stort hotell »Bondeheimen» med en ofantlig »kaffestova», där flera
lfum av.uil"d.0m, varje daK intar frukost, smörgåsar, mjölk, kaffe men inga starkare
al onoldrycker än landsöl. I samma hus finnes också en landsmålsteater, som uppför

v ?, a uatf°nella stycken. Den 17 maj anordnar bondeungdomen ofantliga, talrikt
besökta fester. Och det sades, att man vid dessa aldrig fick se någon berusad.

Upplysningsarbetet i nykterhetsfrågan tager givetvis även i Norge förn av offentlig
forelasnmgsverksamhet, Inom själva nykterhetssällskapen bedrives upplysningsverksamheten
bland de vuxna dels genom resesekreterare femissaerer), anställda liv
respektive centralorganisationer för år, och dels genom tillfälliga talare. De förra
företaga längre missionsresor, varvid de instruera lokalföreningarna i det inre arbetet
och därtill hålla offentliga föredrag, där sådana kunna anordnas. Även distriktorga -

280

libation erna anställa talare för längre resor men verka mest genom tilllalliga talare,
ock som sådana användas i stor utsträckning distriktstyrelsernas medlemmar. L detta
sammanhang bör även omnämnas, att år 1918 landskommitten i enlighet med sitt
program sökt beträda en i viss man ny väg i sin upplysningsverksamhet genom att
[renom regeringen av stortinget begära ett särskilt anslag å 15,000 kronor för anordnande
av spridda föredrag, hållna av framstående vetenskapsman pa moten, dar dylika
föredrar kunna förväntas särskilt verksamt tjäna upplysningsverksamheten i vidare
kretsar” särskilt nämnas lärarmöten, prästmöten, inremissionsmoten och malmoten.

d. Utbildningen av lärare, föreläsare och ledare.

1. Utbildningen av folkskollärare.

De norska folkskolesemiuarierna (»laererskoler») äro för närvarande treariga. Enligt
nu gällande föreskrifter skall i andra klassen under naturkunnigheten avhandlas
»det menneskelige legemes byguing, liv og pleie». I använda läroböcker, exempelvis
Engelbrectsens Sundhetslära avhandlas bland njutningsmedhm även a c:a 2 sulor frågor
om alkohol, tobak och kaffe. Därjämte upptager undervisningsplanen som frivilligt
ämne huslig ekonomi (»husstel»), omfattande bl. a. c:a 20 föredrag i näringsmedelslära,
därav ett par föredrag avhandlande »alkoholiske drikke. Garn og skade». Ett visst
mått av nykterhetsundervisning torde sålunda i regeln förekomma vid de norska seminarierna,
ehuruväl även här den knappa tiden och lärarnas ojämna intresse lagt hinder
i väomi. Från nykterhetsväuligt håll hava sedan en längre tid tillbaka bristerna ha,rutinnan
uppmärksammats. Sålunda beslöts vid en nykterhetskurs i Bergen ett uttalande,
o-ående ut på »åt der sorges for, åt laererskolerne giver tilstraskkelig utdannelse liaeren
om alkoholen, saa åt Irererstanden kan undervise derom paa försvarlig maate». rragau
har i senare tid särskilt uppmärksammats av alkoholkommissionen, med anledning varav
kirke- og undervisningsdepartementet i skrivelse den 22°september 1917 till examenskommissionen
för seminarierna fäst dess uppmärksamhet på vikten av att undervisningen
i alkoholfrågan pa seminariet meddelas sa omfattande, att läraren bibringas nödig insikt
och förmåga att på ett fullt tillfredsställande sätt undervisa sina elever, liksom att
läroböckerna innehålla en tillfyllestgörande framställning av hithörande saker. I anslutning
härtill anmodas kommissionen att från denna synpunkt överväga seminariernas
undervisniugsplan och framkomma med nödiga förslag samt att uppmärksamma fragan
vid godkännande av nya läroböcker i naturkunskap med hälsolära.

”Emellertid har frågan om utbildning av folkskollärare i dess helhet under senare
år vant föremål för omfattande utredningar, vilka föreligga i flera »mdstillinger» från
»lmrerutdannelsekomiteen» — den första av år 1915 — samt däröver avgivna utlåtanden.
Dessa utredningar hava i första hand rört sig om utvidgande av lärarutbildningen
dels genom ett fjärde seminarieår — obligatoriskt eller frivilligt — dels genom beredande
av olika i'' viss mån alternativa fortbildningsmöjligheter (studentexamen, universitetsundervisning,
fristående lärarhögskola). Eu enstaka detalj, sådan som den om
nykterhefcsundervisningen, har därför icke bär kunuat spela någon mer avseväid lön.
Ett och annat är dock att anteckna.

I det utförliga utkastet till undervisningsplan för de egentliga seminarierna anvisar
kommittén åt hälsoläran hela tredje (i detta ämne sista) läsaret med 2 veckotimmar.
Bär skall bl. a. utförligt studeras hygien — personlig hygien, bostadshygien

281

och samhällshygien. Bland områden, som särskilt skola uppmärksammas, nämnes särskilt
kapitlet om alkoholen och dess verkningar, alkoholspörsmålets olika sidor samt
nykterhetsarbetet, alltså en antydan om en avsedd rätt så omfattande behandling av
nykterhetstrågan. °

Efter svenskt mönster upptages även på programmet ekonomilära, i dess mer
centrala delar hopkopplad med historia, men i en hel del detaljer inpassad i skilda
ämnen, såsom matematik, kemi och huslig ekonomi. 1 samband med historien skola
särskilt behandlas valda delar av socialekonomien, dess allmänna teori samt en historisk
framställning av den socialekonomiska utvecklingen, de samfundsordningar och
ekonomiska system, som avlöst varandra från medeltidens feodalväsen till vår tids
storkapitalistiska arbetsdrift och de med densamma sammanhängande socialpolitiska
och socialekonomiska teorierna. Här antydes alltså eu orientering åt samhällsläran,
tagen i mer vidsträckt bemärkelse, dock utan närmare omnämnande av de konkreta
aktuella sociala frågorna. I utkastet till lag med dess ytterst kortfattade kursformuleringar
är icke nykterhetsfragan särskilt omnämnd. De utlåtanden, som avgivits över
den föreslagna seminariereformen, innehålla intet särskilt anmärkningsvärt från nykterhetsundervisningens
synpunkt. J

Av på seminanebildningens grund, erbjuder särskilt tanken på en universitetetslararskola
ett visst intresse. Denna lärarskola tankes förbereda till en särskild lärarexamen,
som under vissa förutsättningar skulle giva kompetens till lärarplatser vid
bl a. mellanskolor och seminarier. I anslutning till den i denna examen ingående
biologikursen föreslås här — förutom eu kurs i fysiologi — även en kurs i hälsolära,
särskild for man och kvinnor och meddelad av resp. manlig och kvinnlig läkare. Denna
kurs förordas med hänsyn ej minst till seminariernas behov men tänkes ej ingå i det
egentliga examenspensum.

2. Utbildningen av lärare vid de högre skolorna.

I Jen akademiska kursen för biologer ingår numera en särskild föreläsningskurs
\ fysiologi, omfattande c:a 22 å 24 timmar och meddelad av läkare. Kursen omfattar
för närvarande enligt av föreläsaren meddelade uppgifter företrädesvis jämförande fysiologi
men med människan som prototyp. Kursen är obligatorisk och representerar
en femtedel av kursen i biologi för lärarexamen. Här och var förekomma i densamma
omnämnanden av hygieniska frågor, men frågan om de skadliga njutningsmedlen beröres
ej särskilt. Inga planer på omläggning eller utvidgning av denna kurs föreligga för
närvarande, annat än att införande av laborationer och experimenter ifrågasättes Från
lärarhall har framförts krav på, att densamma med hänsyn till kombinationen av kemi
och fysiologi å gymnasiet skulle bliva obligatorisk för de lärare i kemi, som ej i sin
lärarexamen examinerats i biologi. Tilläggas bör, att i den genom det s. k. pedagogiska
seminagiet förmedlade lärarutbildningen ingår även en tentamen i hygien, särskilt
skolhygien, avlagd för en professor i medicin.

Någon motsvarighet till ämnet statskunskap inom de filosofiska fakulteterna vid
svenska universitet finnes icke i Norge. Däremot har sedan år 1915 till den historiska
kursen för lärarexamen lagts en fordran på kännedom om nationalekonomiens elementer.
Denna bila kurs spelar dock ännu ej någon mer avsevärd roll, men enligt meddelad
uppgift av en av professorerna i ämnet orienteras det historiska studiet allt mer in på
det ekonomiska området och får därmed allt starkare anknytning till samhällslära
36

282

Som totalomdöme om den norska universitetsundervisningen från förevarande synpunkt
kan uttalas, att densamma icke uppmärksammat nykterhetsfrågan i lärarutbildningen
men att den genom ett begynnande uppmärksammande av hygieniska och samhällsvetenskapliga
spörsmål så småningom torde bereda stödjepunkter för dess organiska
inpassande i lärarutbildningen.

3. Den fria utbildningsverksamheten.

En för lärare samt talare och ungdomsledare inom nykterhetssällskapen avsedd
fri utbildningsverksamhet har under de senare åren anordnats av den förut omnämnda
landskommittén genom av densamma organiserade kurser. Dessa kurser hava vant av
två slag: >almenvidenskabelige foredragskurser», till omfattningen närmast motsvarande
våra populärvetenskapliga kurser i skilda delar av landet, samt >mindre kurser»
eller »lokala kurser> av mer blygsamma dimensioner och med anslutning företrädesvis
från den ort, där de hållas. De populärvetenskapliga kurserna planlaggas och ledas av
landskommittén som i arbetets detaljer biträdes av en lokal »kurskpmmitte». De
mindre kurserna planläggas och ledas av nykterhetsorgamsationerna pa orten genom
en gemensam kommitté, men landskommittén stöder med initiativ och bistånd vid
planläggningen samt förbehåller sig godkännande av kursplanen, därest den till kurden

lämnar ekonomiskt stöd. ...... ,

Impulsen till de större kurserna fick landskommittén närmast i samband med ett
studiebesök vid de svenska stora sommarkurserna i Stockholm, som år 1904 foretogs
av ett par av landskommitténs medlemmar. Från år 1905 hava hållits tio sadana
kurser, i regeln en om året, stundom ingen, år 1917 två, en i Stavanger i januari och
en i Kristiania i september. Kurserna hava hållits i skilda delar av faudet, i forsta
hand i stiftsstäderna, t. o. in. i Tromsö (1913). 1 regeln hava de vant förlagda till de

första dagarna av januari, i Tromsö dock av lätt insedda skäl till sommaren. Kurserna
hava i regeln sträckt sig över 4 å 5 dagar; den senaste kursen l Knstiania — deri
mest omfattande av dem — sträckte sig dock över 2 veckor Deltagarantalet har i
hög grad växlat. De första kurserna hade det högsta antalet fasta deltagare c:a 200,
vid den stora kursen i Kristiania hade antalet nedgått till c:a 80. Härtill komma
ytterligare ett växlande antal tillfälliga åhörare. Av de fasta deltagarna hava de flesta
Varit lärare, vanligen folkskollärare samt ungdomsledare och föredragshållare mom
nykterhetssällskapen, i enstaka fall präster och andra intresserade År 1905 gjordes
framställning om särskilt anslag till kurser för lärare, men den ledde icke till resultat.
Lärarna utgöra emellertid ofta majoriteten vid kurserna. .

Omkostnaderna för dessa kurser hava vanligen bestritts genom anslag från nykterhetssällskapen,
ibland även genom kommunalt bidrag, vartill komma kursavgi ter
samt tillskott från landskommittén. Stundom har även stortinget beviljat extra anslag,
så till kursen i Tromsö 1,000 kronor och till den stora kursen i Kristiania 5,500 kronor.
Yissa av deltagarna åtnjuta i allmänhet mindre stipendier från nykterhetssallskap eller
— såsom i Kristiania 1917 — från kursanslagen. Så åtnjöto vid kursen i Stavanger
1917 av 68 fasta deltagare 34 mindre stipendier på 10—33 kronor, och vid kursen 1
Kristiania s. å. utdelades c:a 60 stipendier å 30—140 kronor. I regeln torde dessa
bidrag till deltagarnas kostnader närmast böra karakteriseras som resekostnadsbidiag.
Även i fråga om dessa kurser liksom i fråga om landskommitténs allmänna verksamhet
frapperas man — i jämförelse med förhållandena i Sverige — av de ytterst blygsamma

283

ekonomiskn förhållanden, under vilka denna upplysningsverksamhet arbetar, förhållanden,
vilka givetvis måste förutsätta stort intresse och verkliga uppoffringar från kursdeltagarnas
sida.

Kurserna hava i första hand omfattat ett större antal föredrag av sakkunniga.
Ämnena fördela sig i stort sett ungefär lika på de medicinska och de historiskt-sociala
områdena. Gärna ingå även etiskt-religiösa ämnen, även av mer allmän art (»Kristendomen
och samfundsndvikliugen», »Avhold og karaktersdannelse», »Alkoholen og bibelen»,
»Alkohol og idealitet» o. s. v.). Kursernas pedagogiska syftning kommer till
uttryck i upptagande av pedagogiska ämnen, dels rörande nykterhetsundervisningen,
dels rörande andra pedagogiska frågor (ex. »Legens historie og opdragende betydning»,
»Lediggang, en samfundssygdom, og hvordan kan den bedst bekjsempes»). Slutligen
upptagas även medicinska och psykologiska ämnen utanför alkoholfrågans egentliga
område, ex. om missbruk av kaffe, te och tobak, »Maatehold», »Arvelighet», »Det sjaelelige
livs utviklingsbetingelser», »Nydelse og glsede i psykologiens lys».

Till de pedagogiska föredragen ansluta sig vid kurserna vanligen undervisningsövningar,
vanligen i form av 4 å 6 provlektioner. Vid den stora kursen i Kristiania
1917 försökte man sig även på föredrag sövningar. Slutligen hava vid kurserna förekommit
diskussioner, vanligen om nykterhetspedagogiska spörsmål.

Betydelsen av dessa kurser är naturligen svår att exakt karakterisera. Intresset
för dem har i allmänhet varit betydande, även om stundom, som fallet särskilt var
med den senaste kursen i Kristiania 1917, från extremt nykterhetsvänligt håll missnöje
förmärkts över föredragens allt för litet agitatoriska och stundom även något avkylande
kritiska läggning. Från medicinskt föreläsarhåll har antytts, att de medicinska föredragen
för en del av åhörarna torde varit väl svårsmälta, och man synes även i Norge
sympatisera med tanken på upplysningsverksamhetens mer avgörande orientering i
social riktning.

De mindre kurserna hava hållits högst ojämnt här och var i skilda orter. De
hava inrymt dels ett fåtal föredrag, dels provlektioner och demonstrationer av undervisningsmateriel
och torde få anses närmast motsvara de svenska instruktionskurserna
för lärare och ungdomsledare, ehuruväl av något större proportioner. Deltagare ha
vanligen varit lärare, på orter, där seminarium tinnes, även seminarieelever samt ledare
av »barneloger» och »barnelag». Vanligen hava hållits blott 1 å 2 sådana kurser
årligen, ett år (1914) dock ända till 6 kurser.

Dessa mindre eller lokala kurser hava varit av två huvudtyper, dels korta, varande
blott ett par dagar, dels (i Kristiania och Bergen) utsträckta över 2 å 21/2 månader
med endast någon kvälls undervisning i veckan. Den senare kurstypen har
tydligen varit särskilt dragande, räknade i Kristiania (1912) 109 fasta deltagare, i
Bergen (1912—1913) 174 fasta deltagare. Kursernas ekonomi har vanligen ombestyrts
av nykterhetsorgauisationerna på resp. orter och laudskommittén har i regeln ej lämnat
högre bidrag än 50 kronor för kurs.

e. Bibliotek, handböcker och materiel.

Laudskommittén bar till nykterhetsupplysningens tjänst under årens lopp sammanfört
ett ganska omfattande nykterhetsbibliotek, bestående av periodisk och annan
nykterhetslitteratur, företrädesvis norsk men även från främmande länder. Detta

284

bibliotek, vilket förvaras å landskommitténs lokal i Kristiania, är tillgängligt för
utlåning.

Landskommittén har även utgivit och spritt lämplig populärvetenskaplig litteratur.
Denna litteratur har dels förmedlats till försäljning, dels även genom kommitténs
försorg tryckts; särskilt hava värdefullare föredrag, hållna å de av kommittén anordnade
kurserna, tid efter annan utgivits. Efter flera års ansträngningar genom infordrande
av tävlingsskrifter samt förhandlingar med lämpliga sakkunniga har kommittén
även lyckats få till stånd en handbok för nykterhetsundervisningen. Denna handbok
är författad av chefen för I. O. G. T. i Norge, f. d. folkskolläraren, numera filmcensorn
Arne Halgjem och granskad av en kommitté, bestående av prof. med. dr. R.
Vogt, byråchefen A. Th. Kjter samt sekreteraren i kirkedepartementet A. Hjorvik,
samt omfattar ett 60-tal sidor. ^

I denna handbok liksom i nyssnämnda plan förlägges alkoholundervisningen till en mängd läroämnen.
Den egentliga alkoholläran meddelas dock under hälsoläran. Författaren motiverar denna anordning
på följande sätt: T,

»I skolans olika ämnen förekommer en hel del stoff, som lätt bildar anknytningspunkter för anmärkningar
om rusdryckers egenskaper och verkningar. På alla stadier möter man sådant stoff, som man
bör utnyttja, med stadig hänsyn tagen till lärjungarnas utvecklingsståndpunkt, så att barnen genom hela
skolan litet i sänder få ögonen öppnade för rusdryckens fara och därtill åtskillig kunskap, som kan bilda
grund för den egentliga alkoholläran i 7:e skolåret. Detta är så mycket mer behövligt, som många av
folkskolans läijungar avgå från skolan utan att ha genomgått avgångsklassen och dess pensa. Dessa barn
äro mycket ofta från hem, där alkoholfaran är störst, och äro därför i särskild grad i behov av det stöd och
den kunskap, som skolan kan ge på detta område. Här är i de olika ämnena icke plats för långa utredningar.
En kort anmärkning här och där eller några få frågor med svar far i allmänhet vara nog. Ett
undantag bildar fäderneslandets, särskilt den nyare tidens historia, där kampen mot rusdryckseländet
(drikkeondet) bör omtalas mera utförligt.»

Boken innehåller jämväl en förteckning över skrifter för studium av alkoholläran. Den nyss an.
förda, av landskommittén utsända läroplanen är i huvudsak densamma, som följts i handboken. Denna
är utsänd till ett stort antal skolstyrelser.

En av de första uppgifter, som landskommittén tog sig an, var anskaffandet av
undervisningsmateriel. Den första kom ut redan 1903, och sedan har litet i sänder
utgivits och den gamla förbättrats. Den norska åskådningsmaterielen för nykterhetsundervisning
är icke så rikhaltig som den, som finnes å centralförbundets utställning,
men den är tillgänglig för inköp till skolorna, och den är mycket praktiskt anordnad.
I en av årsberättelserna understrykes särskilt strävan att vid materielens framställande
anlita sakkunnigt bistånd, »saa det vi bringer, saavidt muligt er uangribeligt».

Om man frånräknar lådan med apparater och kemikalier samt några äldre, mindre lyckade planscher,
föreställande en gosses utveckling till drinkare, utgöres den till salu hållna materielen av
följande:

»Kasse med analyser av bröd, kjod, melk, baverol, portvin og braendevin», vart och ett bestående
av de i lika tjocka glasrör inneslutna näringsmedlen med glasrören insatta i en träram, som lätt kan
ställas upp på ett bord, utan att man behöver plocka fram rören ett och ett.

Plansch 1. Det norske folks aarlige utgifter til braendevin, ol og vin sammenlignet med hets utgifter
till andre forbrukningsgjenstande 1906—1910.

Plansch 2. Det norske folks utgifter til braendevin, ol och vin 1910 sammenlignet med statsutgifter,
skatter, undervisningsutgifter m. m.

Plansch 3 a. Forbruk av braendevin og av alkohol i de nordiske iande c:a 1840—1910.

Plansch 3 b. Alkoholforbruket i Norge 1851—1910.

Plansch 4. Ilukommelseforsok. Utenadlaeren av tal.

Plansch 5. Ilukommelseforsok under inflydelse av sult.

285

Plansch 6. Drukkenskabsarrestationen i Kristiania 1917 paa liver cnestc dag i aaret. (Visar söndagsstängningens
verkan.)

Plansch 7. Drukkenskabsarrestationernes procentevise fördelning paa ugedagene. (Jämförelse
mellan städer med och städer utan söndagsstängningen.)

Plansch 8. Legemsforncermelsernes procentvise fördelning paa ugedagene og dmkkenskabsarrestaionernes
procentvise paa maanaderne.

f. Statsanslag.

Statsanslagen till nykterhetsverksamheten utgjorde för 1917, om man frånräknar
24,200 kronor till alkoholistvården, följande: till organisationerna sammanlagt 25.000
kronor, till utländska byråer 400 kronor, till avholdsfolkets oplysningskontor 6,000
kronor samt till landskomiteen for avholdsundervisning 2,000 kronor. Det senare
anslaget höjdes för år 1918 till 3,000 kronor.

g. Tobak, kaffe.

I samband med undervisningen i hälsolära förekomma även kortare omnämnanden
i anslutning till i läroböckerna meddelade notiser rörande andra stimulerande
medels, särskilt tobakens och kaffets, ogynnsamma inverkan på livsfunktionerna. I
övrigt synes ingen mer omfattande, för allmänheten avsedd upplysningsverksamhet i
dessa stycken bedrivas. Däremot har man i Norge sökt tillgripa ganska kraftiga
restriktiva åtgärder för hämmande av ungdomens tobaksmissbruk. Å annat ställe (se
.Bil. 11) redogöres utförligt för vad härutinnan åtgjorts.

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

RÖRANDE

DOCENTINSTITUTIONEN
VID UNIVERSITETEN OCH KAROLINSKA
INSTITUTET M. M.

AVGIVET DEN 31 OKTOBER 1918
AV DE AV CHEFEN FÖR K. ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET
JÄMLIKT NÅDIGT BEMYNDIGANDE
DEN 8 FEBRUARI 1918

TILLKALLADE SAKKUNNIGE

LUND 1918

BERLINGSKA BOKTRYCKERIET

Innehållsförteckning.

Sid

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet ...... 5

Inledning ..................... ................................. ^

I. Docentinstitutionen och därmed sammanhängande frågor ............ H

Kap. 1. Docentinstitutionens ställning inom universitetsorganisationen
...................................................... jg

Kap. 2. Om docentstipendierna ........................................... gg

A. Docentstipendiernas karaktär och storlek ............... 38

B. Frågan om rörliga docentstipendier........................ 44

C. Tiden för innehavande av docentstipendium............ 54

D. Docentstipendiernas antal och fördelning ............... 63

1- Uppsala universitet ....................................... 74

2. Lunds universitet.......................................... g4

3. Karolinska institutet .................................... 93

E. Förfarande med besparade docentstipendier............ 94

F. Docents skyldigheter ............................... 402

G. Docents tjänsteårsberäkning ................................. 400

H. Docents bisysselsättningar.................................... 44g

Kap. 3. Utrikes resestipendier................................................ 428

Kap. 4. Ersättning för opposition åt ostipendierad docent ......... 135

Kap. 5. Vikariatsarvoden .................................................... 445

II. Inrättande av s. k. rörliga professurer................................... 439

EU. Pensionerad akademisk lärares ställning.................................... 203

IV. Författningsförslag ............................................... 221

1) Förslag till ändrad lydelse av universitetsstatuterna §§ 106

och 120 .......................................................

2) Förslag till ändrad lydelse av K. Maj:ts nådiga stadgar för

karolinska mediko-kirurgiska institutet §§ 88 och 98 ............ 224

3) Förslag till ändringar i särskilda föreskrifter till staterna för
Uppsala och Lunds universitet samt för karolinska medikokirurgiska
institutet....................................................... 225

A. Uppsala universitet............................................. 225

B. Lunds universitet................................................ 233

C. Karolinska institutet .......................................... 240

D. Övergångsbestämmelser...................................... 247

4) Förslag till bestämmelser rörande rätt för docent inom medicinsk
fakultet eller vid karolinska institutet i kliniskt ämne

att tillgodoräkna sig viss tjänstgöring................................. 251

5) Förslag till ändrade föreskrifter beträffande de för vetenskapsidkare
vid universiteten bestämda s. k. riksstatens resestipendier 253

6) Förslag till bestämmelser om pensionerad akademisk lärares

ställning ........................................................................

Y. Specialmotivering till författningsförslagen................................. 257

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet.

Jämlikt nådigt bemyndigande den 8 februari d. å. har åt
oss anförtrotts att utreda, dels vissa med docentinstitutionen
vid universiteten och karolinska institutet sammanhängande frågor,
närmare berörda i framställningar, ingivna av docentföreningarna
i Uppsala och i Lund år 1913, dels ock spörsmålet, huruvida
från nämnda läroanstalter med pension avgångna professorer och
andra lärare må äga att vid dem utöva undervisning och bedriva
vetenskaplig forskning, ävensom under vilka betingelser detta
må ske.

I särskild skrivelse den 22 juli d. å. hava vi vidare anmodats
att till Kungl. Majrt inkomma med förslag till bestämmelser
i avseende å arten och omfattningen av den undervisning vid
universitetet eller någon av de enskilda högskolorna, som docentmå
anses böra meddela för att komma i åtnjutande av rätt till
ålderstilläggsberäkning vid övergång till allmänt läroverk, högre
lärarinneseminariet eller folkskoleseminarium.

Rörande sistnämnda spörsmål liava vi tidigare, den 31 augusti
d. å., avgivit begärt yttrande och förslag.

Beträffande övriga i utredningen inbegripna frågor få vi härmed
vördsamt överlämna betänkande tillika med förslag till nya
eller förändrade författningsbestämmelser i de delar, där så av
förhållandena ansetts påkallat.

Såsom sekreterare har undertecknad Björck tjänstgjort.

Stockholm den 31 oktober 1918.

JOHAN C. W. THYRÉN

WILHELM BJÖRCK ANTON BLÅNOR

JOHAN JÖNSSON

O. M. STRÖMBERG

Inledning.

Vid fullgörandet av det åt oss lämnade uppdraget, i vad det
berör docenterna vid statsuniversiteten och vid karolinska institutet,
hava vi haft att utgå ifrån dels en av docentföreningen
i Uppsala den 2 maj 1913 dagtecknad, till Konungen riktad framställning
rörande vissa ändringar av docentstipendiernas antal,
storlek och sättet för deras tillsättande, ävensom angående ersättning
för fullgörande av opposition å fakultetens vägnar av
ostipendierad docent, höjning av vikariatsarvodenas storlek och
sättet för dessa arvodens beräknande samt deras utfyllande till
föreskrivet belopp med docentstipendiemedel, ändring av den tid,
varunder innehavare av riksstatens resestipendier böra vistas utrikes,
samt slutligen förändringar i sättet för docents tjänsteårsoch
lönetursberäkning vid övergång i allmänna läroverkens tjänst;
dels ock en från docentföreningen i Lund den 15 maj 1913 dagtecknad,
till kanslern för rikets universitet ingiven framställning,
vari hemställts om vidtagande av lämpliga åtgärder till förverkligande
av vissa närmare angivna önskemål, omfattande enahanda
ämnen, som berörts i den av docentföreningen i Uppsala avlåtna
framställningen. Docentföreningen i Lund har därjämte velat
hän vända kanslerns uppmärksamhet jämväl å ett av föreningen
till fakulteterna resp. sektionerna i Lund inlämnat, ovannämnda
framställning bifogat memorandum rörande frågan om docenternas
biinkomster.

Över nämnda tvenne framställningar hava, på grund av remisser
vederbörande universitetsmyndigheter i Uppsala och Lund
ävensom karolinska institutets lärarkollegium, avgivit infordrade
yttranden, varefter universitetskanslern den 9 december 1914 till
K. Maj:t inkommit med underdånigt utlåtande i saken.

Sedermera har kanslern med anledning av nådig remiss, efter
hörande av universitetens och karolinska institutets vederbörande
myndigheter, till K. Maj:t den 22 maj 1917 inkommit med utarbetade
förslag till de ändringar i gällande bestämmelser, som
synts böra föranledas av de utav docentföreningarna gjorda framställningarna,
så vitt de anginge formen för tillsättningen av de
rörliga docentstipendierna samt arvoden till vikarier och därmed
förknippade frågor.

Över vissa i docentföreningarnas framställningar behandlade
ämnen hava slutligen på grund av nådiga remisser läroverksöverstyrelsen
samt statskontoret inkommit med underdåniga utlåtanden.

I de docentinstitutionen berörande frågor har sedermera i
en till de sakkunnige ingiven skrift, dagtecknad den 22 maj 1918,
docentföreningen i Lund dels ytterligare framhävt vikten av de
förut omskrivna förändringarna i docenternas ställning, dels också
uppkastat åtskilliga nya spörsmål, som förmenades böra av de
sakkunnige beaktas, däribland frågan om docents skyldigheter,
om rätt för docenter i vissa medicinska ämnen att tillgodoräkna
sig s. k. sjukhusår samt om inrättande av s. k. rörliga professurer.

Den andra till vår behandling överlämnade frågan har uppkommit
genom en av dåvarande professorn J. A. Lundell gjord
ansökan att jämväl efter avskedstagandet från professorsbefattningen
vid Uppsala universitet få bära titeln professor. Över
nämnda ansökan ha yttranden avgivits av vederbörande myndigheter
vid universiteten och karolinska institutet, varjämte
universitetskanslern den 6 december 1917 i infordrat underdånigt
utlåtande, med anledning av vad som under ärendets behandling

förekommit, hemställt om utfärdande av vissa bestämmelser för
medgivande åt pensionerade lärare att vid universitetet eller institutet
utöva undervisning och bedriva vetenskaplig forskning.

Det har svnts ändamålsenligt att här först till behandling
upptaga samtliga de med varandra nära sammanhängande frågorna
rörande docentinstitutionen, för att därefter underkasta dels
den nyssnämnda frågan om inrättande av rörliga professurer, dels
det genom f. d. professor Lundells framställning uppkomna spörsmålet
en närmare prövning.

I. DOCENTINSTITUTIONEN OCH HÄRMED
SAMMANHÄNGANDE FRÅGOR.

KAP. 1.

Docentinstitutionens ställning inom universitetsorganisationen.

Åtskilliga av de i nu föreliggande framställningar avhandlade
angelägenheter hava vid flera tidigare tillfällen varit föremål för
K. Maj:ts och riksdagens prövning. Så var senast förhållandet
i samband med 1908 års universitetsreform, då frågan om docentinstitutionens
organisation utgjorde ett av de betydelsefulla spörsmål,
vilkas utredning uttryckligen av K. Maj:t överlämnades åt
den nedannämnda kommitté och de sakkunnige, som förberedde
förslag till riksdagen rörande lönereglering för rikets universitet
och karolinska institutet m. in.

I de betänkanden, som avgivits av såväl den genom nådigt
beslut den 19 maj 1899 tillsatta s. k. universitetskommittén, som
de den 31 december 1906 och den 27 mars 1907 tillkallade
sakkunnige för beredande till underdånig föredragning av de
frågor, som utgjort föremål för universitetskommitténs förslag,
har sålunda docentinstitutionens ställning och uppgifter inom
universitetsorganisationen varit föremål för ingående behandling.

I sin utredning (avlämnad 1901) har nämnda kommitté
lämnat en ingående historisk översikt över såväl docent- som
adjunktsinstitutionernas tillblivelse och utveckling, varav här
huvuddragen må antydas.

Docentinstitutionen vid våra universitet har gamla anor,
även om dess nuvarande karaktär utbildats under jämförelsevis

sen tid. Institutionen kan ledas tillbaka till den i universitetens
konstitutioner meddelade rätt att offentligen disputera samt enskilt
undervisa, vilken efter erhållet samtycke av dekanus eller
fakultet tillkom den, som genom promotion förvärvat akademisk
grad. Så småningom gjordes emellertid rätten att vid universitetet
docera beroende av formlig anställning såsom docent genom
förordnande av kanslern efter vederbörande fakultets prövning
av den till anställning ifrågasattes skicklighet samt behovet av
hans anställande som docent.

Till universitetens ordinarie tjänstemän voro emellertid docenterna
då lika litet som nu att räkna. Först i ganska
sen tid kunde de erhålla särskild ersättning för sitt arbete i universitetets
tjänst. Det var sålunda ej förrän vid 1850—51 årens
riksdag som anslag för docentstipendier beviljades, till ett antal
vid vartdera universitet av 6, å 500 kronor. Grenom beslut av
1865—66 årens riksdag höjdes beloppet till 750 kronor. I samband
med adjunktsinstitutionens ombildning år 1877 blevo stipendiebeloppen
än en gång höjda. Samtidigt ökades också antalet
och infördes den alltjämt bestående uppdelningen i »fasta» och
»rörliga» stipendier.

Allt intill nämnda tidpunkt hade docenterna att fylla väsentligen
samma uppgifter, som ålågo adjunkterna. Anmärkningsvärt
nog synes adjunktsinstitutionen, sådan den från början avsetts,
i betydelsefulla punkter hava uppvisat karaktäristiska överensstämmelser
med docentinstitutionen i dess nuvarande gestaltning.

Adjunktsinstitutionen daterar sig vid Uppsala universitet
från år 1620, då konung Gfustaf Adolf förordnade, att fyra stipendiater
skulle tillika vara adjunkter i filosofiska fakulteten.
Avsikten var ej att inrätta fasta tjänster av lägre rang än professurerna
utan endast att genom tilldelande av stipendier uppmuntra
förtjänta magistrar att efter avslutade studier kvarstanna
vid universitetet. Därigenom erhöll detta tillgång på lämpliga
vikarier för professorerna och möjlighet bereddes den studerande

ungdomen till erhållande av enskild undervisning. Uppsala och
Lunds universitets konstitutioner av 1655 och 1666 innefatta
jämväl bestämmelser rörande adjunkterna, som giva vid handen,
att adjunkternas ställning ditintills ej härutinnan undergått någon
väsentlig förändring. Någon allmän skyldighet för adjunkterna
att vikariera för professorerna stadgades ej. Endast för det fall,
att fakulteten funne för gott förordna någon därtill skicklig adjunkt,
hade denne att utan ersättning under nådåret för avliden
professors änka föreläsa i den avgångnes ställe.

Under perioden mellan konstitutionernas utfärdande och 1852
års statuter blevo adjunkternas tjänståligganden utvidgade och
deras ställning närmare bestämd. Det föreskrevs sålunda, att
varje adjunkt skulle tilldelas någon viss vetenskap, som av honom
skulle bedrivas, ävensom det ålades honom att vid förhinder för
professor eller vid vakans hålla föreläsningar i professors ställe.
I samband med denna ökning av adjunkternas åligganden förbättrades
jämväl de ekonomiska villkoren. Sålunda upptog staten
för Lunds universitet år 1749 adjunkturer med fast lön. Hand
i hand härmed ändrades också förklarligt nog uppfattningen om
deras ställning. De betraktades ej längre som stipendiater utan
såsom innehavare av ordinarie lärartjänster, ehuru av lägre rang
än professorerna.

Enligt statuterna av år 1852 var skyldigheten att vikariera
för professor fortfarande att anse såsom adjunktens förnämsta
åliggande, men för att höja adjunktsinstitutionen och av densamma
draga större gagn upptogos i statuterna tillika stadganden
om självständig undervisningsskvldighet omfattande offentliga
föreläsningar utan särskild ersättning en timme två dagar i
veckan.

De brister, som vidlådde adjunktsinstitutionen i den gestaltning,
den under tidernas lopp erhållit, började emellertid alltmera
framträda.

Vid de utredningar, som föregingo det i statsverkspropositionen

till 1876 års riksdag framlagda förslaget till lönereglering för universiteten,
brötos också meningarna i fråga om adjunktsinstitutionen
synnerligen starkt mot varandra, i det från vissa håll påyrkades
dess bibehållande i obetydligt förändrad gestalt, medan från andra
sidan krav på adjunkturernas indragning med styrka gjorde sig
hörda. Denna senare uppfattning, som visade sig vara förhärskande
vid universiteten, låg till grund för det nämnda K. förslaget
år 1876, och vann jämväl riksdagens godkännande. Genom beslut
av följande års riksdag avskaffades adjunktsinstitutionen
definitivt.

Då det för nu förevarande syfte är av betydelse att något
närmare betona den gamla adjunktsinstitutionens svagheter, vilja
vi, i huvudsaklig anslutning till vad som av universitetskommittén
i detta avseende anförts, redogöra för de olika skäl, som förmenades
tala för och emot nämnda institutions bibehållande.

Det ansågs obestridligt, att adjunkterna i flera olika avseenden
voro universiteten till gagn; sålunda hade man i adjunkterna
att påräkna värdefulla biträden såväl vid den offentliga
undervisningen genom föreläsningar, seminarier och praktiska
övningar, som vid den enskilda handledningen av de studerande.
Adjunkterna voro vidare vid behov regelbundet att tillgå för
vikariat. Och slutligen var genom institutionen sörjt för, att icke
professorsplatserna vid uppkommen ledighet någon längre tid
behövde stå obesatta av brist på lämpliga efterträdare. %

De fördelarna övervägande olägenheterna ansågos av universitetskommittén
ytterst kunna förklaras därigenom, att adjunkterna
frän att hava varit stipendiater med vissa på stipendieinnehavandet
grundade förpliktelser under utvecklingens gång blivit
tjänstemän med fast anställning. Alldeles särskilt framträdde
det betänkliga i detta förhållande vid professurernas rekrytering.
Det låg i sakens natur, att de akademiska myndigheterna, vilka
i vårt land av ålder haft ett avgörande inflytande på befordrmgsärendenas
förlopp och utgång, visade en bestämd benägenhet

att giva företräde åt den ofta sedan åtskilliga är vid universitetet
knutne adjunkten, vilken därjämte ej sällan under läng tid
upprätthållit den sökta tjänsten på förordnande. Då adjunkturerna
på så sätt betraktades såsom exspektansplatser till professur,
och följaktligen befordran från adjunktur till annan befattning
än professur jämförelsevis sällan förekom, var det ej ovanligt,
att adjunkterna, när de omsider uppnådde avvaktad befordran,
hunnit en ålder, då arbetsförmågan redan börjat avtaga. Därtill
kom, att nämnda förhållande var ägnat att förhindra eller försvåra
den för högskolornas utveckling nödvändiga växelverkan såväl
emellan dem själva inbördes som emellan dem och samhället i
övrigt, i det att utsikterna för befordran till professor för annan
än den, som i egenskap av adjunkt gått på exspektans, voro skäligen
små. Adjunktsinstitutionen kunde vidare sägas vara ett
slöseri med arbetskraft, då en tillräcklig offentlig lärarverksamhet
icke var adjunkterna anvisad. Deras viktigaste uppgift var
ju att ständigt stå redo för att vikariera. Men självfallet kunde
det tillfälliga behovet av vikarier ej försvara en institution, som
bestod av fasta tjänster.

Den i det föregående framhållna utveckling till fasta tjänster,
som adjunkturerna undergått, gjorde dem ej blott mindre skickade
att fylla sin bestämmelse i det allmännas intresse, den var
ej heller för inneliavarne av dessa tjänster lycklig. För yngre
forskare måste erhållande av stipendium, avsett att underlätta
den fortsatta utbildningen, anses utgöra en betydande förmån,
för vilken universiteten med skäl kunde kräva fullgörande av
vissa förpliktelser. På erhållande av stipendium kunde emellertid
icke rimligen grundas anspråk på full försörjning och vidare
befordran. Men sedan stipendiet ersatts av den fasta adjunktslönen,
förmärktes förklarligt nog från adjunkternas sida allt bestämdare
strävanden att åstadkomma en förhöjning av den med
tjänsten förenade lönen. Därvid kunde det icke undgås, att riksdagen
från sin synpunkt måste tillse, att lönebeloppet icke kom

att betunga statskassan mera än vad som med hänsyn till de
syften, som man med adjunktsinstitutionen ville huvudsakligen
tillgodose, var rimligt. Adjunkterna å sin sida funno sig genom
de av statsmakterna beviljade löneförbättringar icke hava kommit
i åtnjutande av de ekonomiska villkor, som deras utbildning
gjorde skäliga.

De synpunkter, för vilka här i korthet redogjorts, voro vid
adjunktsinstitutionens ombildning de bestämmande. Man skilde
skarpt mellan å ena sidan det behov av en utvidgad ständig
undervisning, som vetenskapens utveckling och specialisering
framkallat, samt å andra sidan de uppgifter, vilka av ålder ålegat
ifrågavarande institution. Det förra behovet skulle helt fyllas
av ordinarie lärare med en mera omfattande och självständig
samt bättre avlönad verksamhet än adjunkterna haft, de senare
åter skulle helt övertagas av med stipendier försedda docenter.
Riktlinjerna för 1876 års universitetsreform, i vad den berörde
nu föreliggande spörsmål, finnas angivna av föredragande departementschefen
i hans anförande till statsrådsprotokollet. Sedan
det framhållits, att uppgiften vore att ombilda adjunkturerna till
lärarbeställningar, som utgjorde en alltid påräknelig, integrerande
del av universitetets självständiga undervisning, på samma gång
som dessa lärares ställning bleve i ekonomiskt hänseende betryggad,
uttalade departementschefen: »Men vid denna utveckling,
och om de i adjunkternas ställe anställde ordinarie lärare
inträda i kretsen av självständigt verksamme undervisare, så
måste på samma gång de olika elementer, som inom adjunktsinrättningen
funnits förenade med varandra, undergå en söndring.
Om å ena sidan den egna lärarverksamheten stärkes och bliver
lika oberoende som ständig, så bör å andra sidan den uppgift,
adjunkturerna av ålder haft, att vid universitetet kvarhålla yngre
framstående förmågor, tillfalla en annan institution — jag menar
den med stipendier försedda docentinstitutionen. Denna yngre
klass av lärare skulle genom dem tillagda understöd sättas i till -

fälle att utan tryckande näringsomsorger fortsätta sina vetenskapliga
studier och tillika vara att tillgå, ifall deras krafter
behövde - för offentlig undervisningsverksamhet tagas i anspråk.
Men de skulle icke anses som innehavare av en ständig tjänstebefattning,
utan endast för vissa år kunna påräkna detta understöd
för att, i händelse icke före denna tids förlopp utsikt öppnar
sig för dem att bliva närmare fästa vid universitetet, det icke
må för dem vara för sent att övergå, antingen till en lärarverksamhet
av annat slag eller till den praktiske ämbetsmannens
värv. Genom en sådan anordning synes det, som både en krets
av självständigt verksamme universitetslärare kunde tillkomma,
genom vilka behovet av eu utvidgad undervisning skulle tillgodoses,
och tillika en plantskola bildas av hoppgivande unge män,
vilka utbildade sig för eu fortsatt lärarverksamhet».

Riksdagen anslöt sig till de angivna riktlinjerna genom att
med anledning av propositionen hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes
för näst sammanträdande riksdag framlägga en detaljerad
plan för adjunktinstitutionens samt de dåvarande docentstipendiernas
ombildning, vilken plan likväl ej borde förutsätta större
kostnader än de då beräknade samt i övrigt vila på följande
grunder. I stället för då bestående adjunkturer skulle inrättas dels
fasta professorsplatser utöver då befintliga i de ämnen, där sådana
för undervisningens upprätthållande samt för obligatoriska
examinas förrättande vore av nöden, ävensom tillfälliga professorsbeställningar
för att tilldelas utmärkte vetenskapsmän, och
dels docentstipendier, likaledes fördelade i fasta för de examensämnen,
där behovet företrädesvis så påkallade, och rörliga. Docentstipendier
skulle utdelas för allenast tre år, men borde under
vissa förutsättningar kunna få bibehållas ytterligare under
högst tre år.

Enligt vad det vid statsverkspropositionen till 1877 års riksdag
fogade statsrådsprotokollet ger vid handen, skulle de nämnda
grundsatserna tillämpas vid adjunktsinsti tu tionens slutliga

ombildning. Omorganisationens innebörd, med hänsyn till docentinstitutionen,
var att — såsom universitetskommittén angivit —
»till den del, varom här är fråga, låta de uppgifter, som tillkommit
adjunktsinstitutionen, övertagas av en docentkår, så gestaltad
som adjunktskåren ursprungligen varit».

Det låg i sakens natur, att så länge adjunkterna funnos till,
docenterna kommo att intaga en förhållandevis underordnad ställning
inom universitetens lärarkår. Någon ovillkorlig skyldighet
att vikariera för professor ägde docenten icke. Ej heller förelåg
för docenten något åliggande att offentligen föreläsa. Alltjämt
låg sålunda tyngdpunkten i meddelandet av den enskilda undervisning,
som varit såväl adjunkternas som docenternas uispiungligen
viktigaste åliggande. Vikariatsförordnanden bestredos i
regel av adjunkterna, liksom också normalt professorerna framgingo
ur deras krets.

Med adjunkturernas indragning inträdde härutinnan nödvändigtvis
en grundväsentlig förändring. I alltjämt växande omfattning
hava docenterna därefter deltagit även i den offentliga
undervisningen, vikariatsförordnandena ha jämväl som regel övertagits
av dem och med jämförelsevis få undantag har också
rekryteringen av de ordinarie akademiska läiarne föisiggått ui
docentkåren.

Samtidigt förmärktes emellertid å vissa håll strävanden, åsyftande
att åt docentinstitutionen giva en förändrad ställning i
universitetets organisation även i andra hänseenden. Redan universitetskommittén
kunde konstatera, att liksom högskolorna på
sin tid haft en adjunktsfråga, vars lösning länge nog tog uppmärksamheten
i anspråk, så hade så småningom uppstått en
docentfråga, som även den erbjöde stora svårigheter.

Till klargörande av dennas egentliga innebörd framhöll kommittén,
hurusom visserligen det sätt, varpå docentinstitutionen
fullgjort sin del av de uppgifter, som vore högskolorna anförtrodda,
rättfärdigade ett i det hela synnerligen fördelaktigt om -

döme. Utan docenterna hade högskolorna icke kunnat motsvara
de stegrade anspråk på eu mera intensivt bedriven och mångsidig
undervisning, som utvecklingen medfört. Och ytterligare
manade rättvisan att erkänna, det docenterna gjort en betydande
insats i den vetenskapliga forskning och produktion, som utgått
från högskolorna.

Docentinstitutionen hade alltså icke gäckat de förhoppningar,
som man vid 1877 års universitetsreform trodde sig kunna hysa
om dess förmåga att övertaga de uppgifter, som dittills huvudsakligen
ålegat adjunkterna. Men å andra sidan hade utvecklingen
visat tendenser till att betaga institutionen den karaktär,
som man vid nämnda reform tänkt sig densamma böra äga, och
att därpå trycka samma prägel, som adjunktsinstitutionen redan
tidigt erhållit. Som ovan anförts, var det adjunkternas övergång
till fasta beställningar, som gjort dem olämpliga att fylla
de uppgifter, som äro högskolans yngre lärarkår förbehållna och
man uppdrog därför dessa uppgifter åt docenterna, vilka ej ansetts
vara och ej heller för framtiden voro ämnade att bliva
fast anställda tjänstemän. I den till grund för reformen liggande
planen betonades med rätta starkt, att docentinstitutionens utmärkande
drag borde vara rörlighet i anseende till personerna.
Docenturerna finge ej betraktas som exspektansplatser till ordinarie
lärarbeställningar vid universitetet. Docenten borde enligt
kommitténs uppfattning, därest ej utsikterna till befordran
vore gynsamma, lämna sin anställning, sedan han under några
år av densamma hämtat gagn för sin vidare utveckling. Docenturen
vore ej en avlönad befattning, utan endast en i förordnandets
form lämnad venia docendi.

Denna ursprungliga och riktiga uppfattning hade emellertid
otvivelaktigt under årens lopp i någon mån fördunklats och detta
kunde ej minst sägas om docenternas egen uppfattning av sin
ställning. Då docentinstitutionen tjänade syften, som ständigt
krävde tillgodoseende, måste den vara permanent, men därav

följde icke, att docenterna vore innehavare av fasta tjänster.
Detta hade dock ej tillräckligt beaktats. Institutionen hade
kommit att lida av det missförhållandet, att docenterna för länge
i sådan egenskap kvarstode, och grunden därtill hade man säkerligen
att ytterst söka i ett förbiseende därav, att docenturen
i och för sig icke medförde några som helst befogade anspråk
på lön och vidare befordran vid högskolan. Gäckade förhoppningar
i sådant avseende hade hos docenterna alstrat ett visst
missnöje med deras ställning. Kommittén förmenade sig med
det nu sagda hava berört en väsentlig sida av den s. k. docentfrågan.

Även om emellertid docenturen till sin natur varken vore
eller borde vara en med lön utrustad stadigvarande befattning,
så vore det efter kommitténs uppfattning å andra sidan lika
visst, att det arbete, som docenterna i högskolans tjänst utförde,
borde skäligen ersättas. För lösningen av de spörsmål, som docentinstitutionen
erbjöde, vore denna synpunkt av största vikt. Underkännandet
av löneanspråk, som grundades på docentanställningen
såsom sådan, Unge icke drivas därhän, att jämväl kraven
på full gottgörelse för förrättat arbete avvisades. Docenterna
hade haft fog för klagan i sistberörda avseende, och om än förhållandena
dårnera vore bättre härutinnan, återstode ännu något
att uträtta. Kommittén ansåg sig härmed hava antytt en andra
huvudsida av docentfrågan.

Kommitténs ståndpunkt innebar alltså korteligen att bibehålla
och söka, såvitt lagbestämmelser det förmådde, fast grunda
docentinstitutionen på de principer, som 1877 års universitetsreform
fastställde. Samtidigt ville kommittén verka därhän, att
docentkåren kvalitativt höjdes, samt sätta universiteten i tillfälle
att av docentkåren draga större gagn än dittills varit möjligt.

Emellertid torde det böra i detta sammanhang anmärkas,
att kommittén på en enligt vår uppfattning grundläggande punkt
frångick de år 1877 fastslagna grundsatserna. Kommittén före -

slog nämligen, att tiden för åtnjutande av docentstipendium icke
borde i författningsväg begränsas. Ingen åtgärd torde efter vår
åsikt vara i högre grad ägnad att äventyra docentinstitutionens
hävdvunna karaktär än möjliggörande för docent att för en
oöverskådlig framtid åtnjuta docentstipendium.

De sedermera tillkallade departementssakkunnige hava i sin
allmänna syn på docentinrättningen icke avvikit från den av
universitetskommittén framställda. Så tillvida innebar emellertid
sakkunnigförslaget en ändring gentemot det av universitetskommittén
avgivna, att det förra allt fortfarande upptog mellan fakulteterna
rörliga docentstipendier. Och beträffande dessa —
men icke om de fasta — gjorde sakkunnige gällande, att de
icke borde av samme innehavare åtnjutas längre tid än 9 år.

Under ärendets förberedande handläggning framhölls från
vissa myndigheter, att en begränsning i tiden för innehavande
av stipendium vore nödvändig. Det för riksdagen år 1908 av
K. Maj:t framlagda förslaget tog i så måtto hänsyn till detta
önskemål, att enligt detsamma docentstipendium ej skulle kunna
genom kanslerns beslut innehavas av en och samma docent
längre än inalles sex år. För nämnda frågas vidare utveckling
lämnas nedan en närmare redogörelse.

De framställningar, som närmast utgöra anledningen till att
docentinstitutionens förhållanden ånyo upptagits till skärskådande
och prövning, hava genom sin läggning gjort det nödvändigt
att så utförligt, som här ansetts böra ske, erinra om docentinstitutionens
ställning under olika tider inom svensk universitetsorganisation.
Jämsides med de naturliga kraven på förbättrade
ekonomiska villkor, har den i inledningen omnämnda av docentföreningen
i Lund år 1913 ingivna framställningen än en gång
framhävt docenternas bestämda fordran på ökad möjlighet till
förlängning av tiden för stipendieinnehavandet. Och vidare hava
lundadocenterna i sin år 1918 till oss ingivna skrivelse genom
yrkandet på utbyte av ordet »stipendium» mot »arvode» såsom

beteckning för dqn docent tillkommande ekonomiska gottgörelse,
gjort ånyo aktuella de varnande ord, som ovan anförts ur universitetskommitténs
för 17 år sedan avgivna betänkande.

Sammanställas nämnda önskemål och krav, har man svårt
att för sig fördölja, att de tidigare framträdande strävanden
att utveckla docentinrättningen, i riktning mot vad den avskaffade
adjunktsinstitutionen under sitt sista skede var, ännu icke
helt upphört att göra sig gällande.

De speciella, här mera antydningsvis berörda frågor, som i
nämnda hänseende av docenterna blivit framförda, skola senare
utförligare tagas under övervägande. Här må blott i allra största
korthet såsom en allmän ståndpunkt angivas, att bland de
sakkunnige icke kunnat råda någon meningsskiljaktighet därom,
att ur universitetens, docentinstitutionens och docenternas synpunkt
en utveckling av docenturerna till stadigvarande befattningar
måste betecknas såsom innebärande allvarsamma vådor för
framtiden. Med denna allmänna uppfattning har det synts oss
påkallat att bringa i erinran de riktlinjer, som år 1877 uppdrogos
för docentinstitutionen, för att härtill foga en allmän översikt
över institutionens uppgifter och ställning inom svenskt universitetsliv.

Docentinstitutionen utgör en integrerande del av vår nutida
universitetsorganisation och universiteten skulle icke kunna utföra
sitt arbete, om docentinstitutionen bortfölle. En väl kvalificerad
docentkår är sålunda oundgängligen nödvändig för att ,k unna
besätta universitetens ordinarie lärareplatser, den måste finnas
som reserv, då det gäller att hava till hands skickliga vikarier
vid förfall för de ordinarie lärarne, dess medlemmar deltaga på
mångfaldigt sätt i universitetets vetenskapliga forskningsarbete
och docenterna ha slutligen alltmer tagits i anspråk för universitetens
ordinarie undervisning, så att denna numera icke kan
uppehållas utan deras deltagande.

Vad beträffar rekryteringen av professorsplatserna, som nästan

undantagslöst sker ur docenternas led, måste, universitetet kunna
kräva att ha tillräckligt stort och alltid disponibelt urval av
kompetenta aspiranter på platserna, emedan man i motsatt fall
vid en hastigt påkommen ledighet skulle vara nödsakad att besätta
professuren ifråga med en underlägsen person, vilken sålunda
för en lång tid framåt kunde ställa både forskning och undervisning
i ämnet på en låg nivå. Då emellertid professurerna i
regel besättas endast ungefär vart tjugofemte år, följer härav att
ett mycket stort antal av de vetenskapsmän, vilka anställts som
docenter inom ett ämne, icke kunna påräkna befordran till professur.
Ekonomiskt sett måste sålunda utsikterna i de flesta fall
te sig föga lockande att slå in på en sådan bana. Då det givetvis
är av största intresse att förekomma, att den akademiska
banan blir förbehållen endast åt den ekonomiskt oberoende,
blir det för statsmakterna nödvändigt att genom tillräckliga anslag
sörja för att universiteten ständigt kunna förfoga över den
oundgängliga reserven av unga vetenskapsmän. Staten måste
sålunda understödja ett antal forskare, vilkas arbetskraft universiteten
visserligen icke till fullo taga i anspråk, men som icke
förty alltid äro oundgängliga, om universitetens vetenskapliga liv
ej skall behöva lida något avbrott i sin kontinuitet. Ur den
enskildes synpunkt måste ett inslående på den akademiska banan
alltid te sig som synnerligen likfullt, isynnerhet sedan numera
alla platser tillsättas så gott som uteslutande på grund av vetenskapliga
förtjänster och tidslängden av vederbörandes anställning
i universitetets tjänst därvid endast har mycket ringa betydelse.
Denna osäkerhet i docenternas ställning motiverar mer än väl
den frihet de onekligen i jämförelse med andra statsanställda
åtnjuta.

Alldeles samma skäl gälla vid tillgodoseendet av behovet av
kompetenta vikarier för förordnanden, då ordinarie innehavaren
av platsen ej kan sköta sina åligganden. Det kan härvid särskilt
förtjäna påpekas, att behovet av vikarier under senare år avse -

värt ökats, då professorerna i stor utsträckning tagits i anspråk
för offentliga uppdrag av mångahanda slag.

Docenternas betydelse för den vetenskapliga forskningen sammanhänger
nära med den oavbrutet pågående specialiseringen
inom alla arbetsgrenar. Helt naturligt kunna de ordinarie platserna
ej ökas i takt med specialiseringens fortskridande. Då nu
professorsstolarna besättas med alltmer speciellt utbildade vetenskapsmän,
som ytterst sällan kunna tänkas överblicka sitt ämne
i hela dess vidd och dessutom oftast innehava sina platser två
å tre decennier, så är det ju tydligt, att stora delar av de särskilda
vetenskaperna skulle kunna komma att bli ganska obearbetade,
om andra utvägar saknades. Nya vetenskaper — och
sådana skapas i våra dagar ofta överraskande fort — skulle
kanske få vänta i decennier på representanter. Uppenbarligen
finnas här stora behov att fylla. Den talrika kåren av yngre
vetenskapsmän har också här en av sina väsentligaste uppgifter.
Bland dem finns det möjlighet att utbilda specialister på ett
flertal av en vetenskaps olika fält, och särskilt viktigt är, att man
av dessa, vilka befinna sig i den period av livet, då man är som
mest mottaglig för nya intryck och tillika förvärvat sig en avsevärd
förmåga att arbeta fram sina uppslag, kan vänta sig mer
intresse för det nya som rör sig i tiden. Docenterna synas också
för närvarande ha en icke ringa andel i den vetenskapliga produktionen
inom landet,

Docenternas plats inom den akademiska undervisningen bär
sedan gammalt bestämts av behovet av propedeutisk undervisning.
I äldre tider meddelades sådan förnämligast genom privata
lektioner eller betalta kollegier. Genom de nu gällande examensstadgarna
för samtliga fakulteter ha dessa blivit ålagda — väsentligen
på grund av statsmakternas fordran på studietidens
begränsning —- att noggrant sörja för den förberedande undervisningen.
Det heter sålunda i filosofiska fakultetens examensstadga:
»Fakulteten skall tillse, att en med hänsyn till examina

ordnad undervisning finnes att tillgå för de studerande. För
detta ändamål skola årligen i varje examensämne hällas vetenskapliga
föreläsningar, så ock anordnas dels propedeutiska kurser,
dels seminarie- och övningskurser; särskilt skall i de ämnen som
ingå i de för filosofisk ämbetsexamen föreskrivna ämnesgrupper,
undervisning lämpad efter fordringarna i denna examen varje läsår
finnas att tillgå.» Liknande bestämmelse? återfinnas i de övriga
fakulteternas examensstadgor. Klart är ju, att det här uppställda
mycket stora kravet på årligen återkommande propedeutiska
kurser, som nödvändigtvis måste taga i anspråk ett betydande
timantal, icke kan fyllas genom vederbörande professors undervisning,
vilken är begränsad till fyra timmar och till större delen
måste upptagas av vetenskapliga föreläsningar och seminarieövningar.
Den ordinarie lärarkåren är sålunda otillräcklig och
fakulteten blir hänvisad till att uppdraga en avsevärd del av den
propedeutiska undervisning, som enligt gällande bestämmelser
erfordras, åt sina docenter.

Docenterna, som av naturliga skäl bilda en god mellanlänk
mellan de äldre, ordinarie lärarne och lärjungarne, hava även
sin uppgift att fylla inom den högre, egentligen vetenskapliga
undervisningen. Professorn kan ofta av sitt krävande och skiftande
arbete hindras att i detalj ägna sig åt de studerandes
individuella utbildning, medan docenten, som merendels står de
äldre studenterna rätt nära i ålder, och ofta särskilt lämpar sig
.som rådgivare och stöd vid dessas vetenskapliga studier och
tidigaste försök till egna forskningar. I all synnerhet blir detta
fallet, om vederbörande docent, vilket icke sällan inträffar, även
får tillfälle att som ledare eller biträdande lärare ägna sig åt
.seminariearbete och därigenom erhåller ett icke ringa inflytande
på de studerandes vetenskapliga produktion i form av licentiatoch
doktorsavhandlingar, vilka ofta framgå ur seminariearbetet.

Nya och förändrade förhållanden beträffande såväl den vetenskapliga
forskningens ståndpunkt som sättet för undervisningens

bedrivande göra sålunda ett ändamålsenligare utnyttjande av den
betydande kraftkälla, som docenterna utgöra för våra universitet,
önskvärd och nödvändig. Utgångspunkten för våra strävanden
i denna riktning har varit förvissningen om att ett infogande av
docenterna i universitetsorganisationen på ett så naturligt sätt
som möjligt skall göra den största rättvisa åt docenternas enstämmigt
vitsordade betydande insatser i den svenska vetenskapliga
odlingen. Lika obefogat som det synts oss att i väsentliga
hänseenden förändra docentinstitutionens nu hävdvunna karaktär,
lika nödvändigt har det synts oss att söka förbättra docenternas
ställning vid universiteten. Vi ha icke kunnat undgå att uppmärksamma
att trots den förbättring i de yttre ekonomiska villkoren,
som åstadkoms genom det av 1918 års riksdag fattade
beslut om höjning av docentstipendiernas belopp, docenternas
ekonomiska förhållanden fortfarande måste betecknas såsom föga
tillfredsställande. Vi hava med hänsyn härtill ansett oss böra
föreslå ytterligare höjning av stipendiernas belopp.

Men docentinstitutionen vore förvisso illa betjänt av att
reformsträvandena därmed ansågos hava nått sitt mål. Aven
inom den vetenskapliga forskningens och undervisningens områden
går utvecklingen i våra dagar hastigt. De åtgärder, som för
tio år sedan vidtogos i samband med de då genomförda förändringarna
i universitetens verksamhet uti docentinstitutionens
förhållanden, göra förbättringar önskvärda även i andra hänseenden
än de nu närmast berörda. Och detta icke enbart eller i
främsta rummet ur synpunkten av docenternas eget intresse.

De senaste årens rastlösa vetenskapliga forskningar ha, som
erinrats, sett nya vetenskaper växa fram och grenar av förut
enhetliga discipliner kunna nu framträda med goda anspråk på
självständig ställning. Förut blygsamma tekniska hjälpmedel
hava omhändertagits, bearbetats och successivt nått vetenskaplig
fulländning och kräva såmedelst för sitt rätta handhavande full
vetenskaplig utbildning.

Och hand i hand med denna snabba och rika utveckling
hava, såsom ovan visats, anspråken på universitetens undervisning
alltjämt ökats ej blott ur mångsidighetens utan ock ur fördjupningens
synpunkt. Därmed uppställa sig givetvis krav jämväl
ifråga om lär arkrafternas utökande. Väl ha vid upprepade
tillfällen K. Maj:t och riksdagen haft anledning uppmärksamma
och behjärta nu i korthet berörda förhållanden genom att utrusta
universiteten med såväl de nya lärarkrafter som de förbättrade
tekniska hjälpmedel, som tidsutveckligen gjort oumbärliga. Men
enligt vårt förmenande har icke den betydande krafttillgång, som
redan står till universitetets förfogande i docentkåren, tagits i
anspråk för detta nydaningsarbete i den omfattning som varit
önskvärt eller möjligt.

Mångahanda förhållanden hava visserligen härvid ställt sig
hindrande i vägen. Säkerligen har det begränsade antalet
docentstipendier varit ägnat att i många fall utgöra ett bestämt
hinder för undervisningens tillgodoseende genom anlitande av docenter
i erforderlig utsträckning. Aven på denna punkt har det
därför blivit nödvändigt att bättre än hittills tillgodose viktiga
universitetsintressen. Vi hava därför velat föreslå ett ökat antal
docentstipendier i samband med en förändrad, och, som vi våga
hoppas, rationellare fördelning av samtliga stipendier å ämnen
och ämnesgrupper. Därjämte torde redan i detta sammanhang böra
nämnas, att vi förordat, att de å anslagen för docentstipendier besparade
medel måtte på ett mera ändamålsenligt sätt än som
hittills varit möjligt utnyttjas för undervisningens och den vetenskapliga
forskningens främjande.

Likaledes torde lämpligen i detta sammanhang böra erinras
om, att vårt här föreliggande förslag innefattar reglering även
av de för docenternas utbildning för deras blivande forskar- och
lärarverksamhet betydelsefulla utrikes resestipendierna till större
överensstämmelse med tidsförhållandenas krav. Och slutligen
bör måhända även här framhållas, att frågan om vikariatsarvo -

dena vid förordnande för tjänstledig akademisk lärare eller vid
vakans ävenledes varit föremål för vårt beaktande, och att jämväl
härutinnan förslag föreligga till förbättring av de nuvarande
förhållandena.

Emellertid äro de nu summariskt berörda åtgärderna varken
var för sig eller tillsammans tillräckliga att giva docentinstitutionen
den betydelse, som bör tillkomma densamma inom univertetens
forsknings- och undervisningsverksamhet.

Då nu föreliggande spörsmål år 1907 sista gången voro föremål
för ett mera ingående övervägande, framställdes från vissa
myndigheter yrkanden på förändringar i docenternas åligganden,
som då rönte endast ringa beaktande. Så uttalades t. ex. från
humanistiska sektionen i Uppsala, att en förhöjning av stipendiebeloppet
borde förbindas med ökad undervisningsskyldighet,
förslagsvis till 50 föreläsningar för läsår eller motsvarande av
vederbörande myndighet godkänt arbete. På så sätt skulle fakulteterna
bliva i tillfälle att genom docenter, som innehava stipendier,
anordna elementära kurser, varigenom till de studerandes
förmån vunnes betydlig insats i den avgiftsfria undervisningen.
— Matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid samma universitet
utgick från oförändrad föreläsningsskyldighet, men föreslog
att denna måtte kunna utbytas mot annan däremot svarande undervisning
eller annat vetenskapligt arbete i universitetets eller
dess institutioners tjänst.

Ännu klarare framträda dessa reformsträvanden i ett yttrande
från det större konsistoriet i Uppsala, däri lämpligheten
av ändrade bestämmelser rörande stipendiatens åligganden betonas.
Den dittillsvarande av docenten hållna veckoföreläsningen
hade, såsom erfarenheten ansåges hava ådagalagt, ofta visat sig
vara av ringa gagn för studenterna. Den nämnda skyldigheten
syntes därför bäst böra utbytas mot skyldigheten att på fakultetens
uppdrag giva en inom ämnet behövlig kurs. Men då behovet
inom olika ämnen vore mycket olika, borde denna under -

visning på fakultetens förslag kunna utbytas mot annan tjänstgöring,
som för universitetets verksamhet prövades nödig eller
nyttig, och slutligen borde en docent, ehuru visserligen mindre
ofta, kunna erhålla rättighet att åtnjuta stipendium blott mot skyldighet
att författa och utgiva vetenskapligt arbete, dock i så fall
icke till högre belopp än 1,500 kronor.

Filosofiska fakulteten i Lund, vars åsikt biträddes av det
större konsistoriet därstädes, uttalade såsom sin uppfattning att
stipendiat skulle vara skyldig att i sin vetenskap hålla 50 föreläsningar
under läsåret eller åtaga sig annan däremot svarande
undervisning.

Universitetskanslern delade emellertid icke dessa meningar,
utan höll före, att någon ökning i docenternas obligatoriska undervisning,
sådan den vore fastställd, icke borde ifrågakomma.
På samma sätt som dittills borde det dock stå öppet för vederbörande
myndigheter att, där behov förefunnes av särskild undervisning,
kurser och dylikt, medgiva utbyte av stipendiatens,
en föreläsningstimme i veckan omfattande undervisning mot annat
till omfånget däremot svarande universitetsarbete.

I överensstämmelse med departementschefens till statsrådsprotokollet
uttalade åsikt förbands icke någon höjning i undervisningsskyldigheten
för docentstipendiaterna med den vid 1907
års riksdag å extra stat vidtagna ökningen av stipendiebeloppen
till 2,000 kronor. En ståndpunkt överensstämmande med kanslerns
intogo de år 1907 tillkallade sakkunnige. Någon ökning
i de en gång fastställda åliggandena har sedermera icke heller
av K. Maj:t ifrågasatts böra inträda.

Då docentinstitutionens förhållanden nu gjorts till föremål
för förnyad reglering, har senast förevarande spörsmål åter blivit
aktuellt även därigenom, att docentföreningen i Lund i sin till
oss inlämnade skrift vidgått, att det vore naturligt, att med förhöjda
stipendier ökad tjänstgöringsskyldighet ålades docenterna.
I sådant hänseende förmenade docentföreningen, att två föreläs -

ningar i veckan finge anses utgöra en rimlig prestation. Även
bland docenterna själva synes sålunda den åsikten hava trängt
igenom, att en förstärkt ställning åt institutionen icke kan
byggas på enbart ekonomisk grund. I lika hög grad torde säkerligen
denna ställning betingas av den på vederbörligt håll
bestående uppfattningen av docentkårens insatser i universitetets
arbete. Det ligger i sakens natur, att anspråken på dessa insatsers
betydelse skola med åvägabringande av väsentligt förbättrade
ekonomiska villkor ytterligare stegras. Och det torde vara
medvetandet härom, som tagit sig uttryck i docentföreningens
förenämnda förslag.

Sakkunnige hava av flera skäl funnit det alldeles uteslutet
att beträffande tjänstgöringsskyldigheten alltjämt förbliva vid
nu rådande förhållanden. Den sist anförda synpunkten har
emellertid härutinnan icke främst varit avgörande. Spörsmålet
om docenternas tjänsteåligganden bör enligt vår åsikt skärskådas
mot bakgrunden av institutionens betydelse för universitetets hela
verksamhet. Det har därvid icke undgått vår uppmärksamhet,
vad som redan år 1906 av ovan omförmälda‘myndigheter betonades,
att den hittills övliga formen för docentundervisningens
bedrivande i flertalet fall varit för universiteten och deras adepter
av jämförelsevis ringa värde och i alla händelser icke på
långt när motsvarat varken den av docenterna därå nedlagda
mödan eller det därmed avsedda syftet. Förhållandena ha också
i väsentliga avseenden förändrats, sedan denna undervisningsform
först fastställdes såsom docenternas insats i universitetens
verksamhet. Och i många fall har man redan för åtskilliga år
sedan utbytt densamma mot mera tidsenligt undervisningsarbete,
såsom ledande av seminarieövningar eller de naturvetenskapliga
disciplinernas mångahanda praktiska övningar. Men till en genomförd
anpassning av docenternas arbete till tidsföi''hållandena
torde det icke egentligen hava kommit. Enligt vår uppfattning
är utvecklingen nu mogen för detta steg.

Docenternas måhända förnämsta arbetsfält inom undervisningsområdet
bör vara den elementära handledningen av7 de studerandes
examensstudier. Åt docenterna bör sålunda överlåtas
att i vidsträckt mån fullgöra den propedeutiska undervisningen i
skilda fack. Det bör i följd härav ingå i deras uppgift att liksom
hittills medverka såsom ledare av seminarieövningar (proseminarieövningar)
o. dyl. Och vid laborationsövningarna ligger
det i öppen dag. att docenten till undervisningens fromma bör
kunna finna ett både givande och omväxlande verksamhetsfält.
Härvid hava vi visserligen i främsta rummet haft uppmärksamheten
fäst vid den filosofiska fakultetens förhållanden, där på
grund av de faktiska förutsättningarna såväl behovet av sådan
elementär handledning torde värn större än i någon annan fakultet
som också antalet docenter med docentstipendium är som
störst. Men uppenbart torde vara, att alldeles motsvarande förhållanden
erbjuda sig inom andra fakulteter, därest de i det föregående
omförmälda bestämmelserna i de olika fakulteternas
examensstadgar skola bliva något annat och mera än en tom
föreskrift eller de studerande icke skola vara hänvisade till med
avgift belagda kurser för vinnande av nödig handledning. Särskilt
torde jämväl böra erinras därom, att inom de medicinska
fakulteterna förefinnes ett numera icke litet, och efter allt att
döma i tillväxt statt antal biträdande lärare, till vilka särskilda
arvoden blivit i staten beviljade. Det har synts oss naturligt
och riktigt, att den undervisningsverksamhet, som nu mot särskild
ersättning överlämnas åt dylika biträdande lärare, normalt
bör kunna ingå i en stipendierad docents åliggande. Vid tillgång
på docentstipendiat i exempelvis kirurgi torde det icke kunna anföras
någon rimlig anledning att låta stipendiaten inför ett glest
auditorium föreläsningsvis behandla någon mera vetenskaplig
uppgift, medan grundläggande obligatorisk kirurgisk undervisning
samtidigt omhänderhaves av en kanske mindre skolad biträdande
lärare utanför de egentliga universitetslärarnes krets. Likaledes

bör det tagas i allvarligt övervägande, huruvida icke åtskilliga
av de vid universitetet föreskrivna obligatoriska elementära kurser,
till vilkas ledning nu särskilda anslag utgå, med vida större
fördel skulle kunna överlämnas åt docentstipendiater.

Givet är emellertid att en omläggning av här i korthet antydda
innebörd icke låter sig med avseende å detaljerna angivas.
Åt universitetsmyndigheterna, i främsta rummet vederbörande
fakulteter och sektioner samt de olika ämnenas representanter
inom dessa, vilka hava undervisningens allmänna planläggning
sig anförtrodd, måste det överlämnas att inom ramen av givna
mera allmänt hållna stadgande!! omsätta nyss berörda önskemål
i handling.

Vid fastställande av de åligganden, som, vid bifall till vad
här nedan beträffande docentstipendiernas belopp föreslås, ansetts
böra tillkomma docent, hava vi utgått från de nu angivna allmänna
förutsättningar för den docentinstitutionen tillkommande
undervisningsverksamhet. Då det däremot gäller att angiva den
omfattning, vari undervisningsåliggande vid varje särskild art av
undervisningsverksamhet bör tillkomma docent, torde det ligga
utanför möjligheterna att på förhand meddela för alla fall tillämpliga
bestämmelser. Lämpligen torde man härvid böra åt vederbörande
myndigheter överlämna att inom vissa gränser fastställa
omfattning och art av docentens undervisningsskyldighet med
hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna.
I överensstämmelse med denna vår ståndpunkt hava vi inskränkt
oss att i § 106 mom. 3 universitetsstatuterna och i § 88 mom. 3 i
stadgarna för karolinska institutet föreslå sådan ändring, att viss
maximiundervisning i form av vetenskapliga och propedeutiska
föreläsningar stadgas och att det sedermera må ankomma pa vederbörande
att fastställa, huruvida undervisningen skall utövas
genom föreläsningar av det ena eller andra slaget eller genom
ledande av seminarie- eller andra övningar (»däremot svarande
tjänstgöring»), I överensstämmelse med docentföreningens

i Lund förslag hava vi därvid alternativt upptagit vetenskapliga
föreläsningar en timme två dagar i veckan eller ock propedeutiska
föreläsningar intill 50 timmar under lästermin. Avgörande
har vid fastställandet av det föreslagna tidsmåttet varit, att åt den
maximala undervisningsskyldiglieten bör givas sådan omfattning,
att den möjliggör docentens utnyttjande för propedeutiska kurser
av full effektivitet i hittills bruklig utsträckning. Självklart
lägger stadgandet inga som helst hinder i vägen för eu kombinering
av föreläsningar i viss utsträckning med propedeutisk undervisning,
om så prövas ändamålsenligt böra ske.

Det är vår livliga övertygelse, att genom en så anordnad
undervisning de bästa resultat skola uppnås. Naturligen förutsattes
för ett framgångsrikt realiserande av här angivna mål, att
det hos såväl universitetens myndigheter som vederbörande professorer
och docenter skall kunna påräknas intresse att å ena
sidan fullt utnyttja och å andra sidan fullgöra det i många fall
ökade arbete, som omläggningen av verksamheten medför.

Till sist torde i detta sammanhang jämväl böra med några
ord erinras om en annan åtgärd, som av oss föreslås till vidtagande
i syfte att ytterligare främja ianspråktagandet av docenterna
för upprätthållande av universitetens verksamhet. För närvarande
disponeras som bekant de vid universiteten, i följd av
gällande bestämmelser, gjorda besparingar å anslagen för docentstipendier,
såsom de olika fakulteternas eller sektionernas docentstipendiefonder,
av kanslern efter vederbörande fakultets eller
sektions förslag, för ändamål överensstämmande med det med
stipendierna avsedda syftet. Sålunda hava anslag ur nämnda besparingsfonder
kunnat beredas för vetenskapliga undersökningars
utförande, för materials anskaffande, ävensom, vid behov, för anordnande
av särskild undervisning. De medel, som hittills årligen
stått till förfogande, hava emellertid varit jämförelsevis begränsade
och därjämte för olika fakulteter i hög grad växlande. Härtill
har bidragit bl. a. att docentstipendiemedel även i vissa fall

kunnat indragas till reservfonden för främjande av universitetens
ekonomi i allmänhet.

Såsom nedan närmare utvecklas, hava vi på grund av docentföreningarnas
framställningar i ämnet ägnat jämväl detta
spörsmål närmare uppmärksamhet och hava vi funnit oss böra
föreslå, att icke utdelade docentstipendier eller delar därav böra
tillfalla docentstipendiefonderna, för att såmedelst användas till
forskningens och undervisningens befordrande. Samtidigt ha förslag
till lämpliga bestämmelser avfattats, i syfte att för framtiden
åstadkomma en rättvisare fördelning av de årliga besparingarna
å de olika fakulteterna och sektionerna, varjämte såsom nyhet
ifrågasatts, att jämväl karolinska institutet må äga att efter för
universiteten gällande grunder förfoga över motsvarande besparingar
å dess docentstipendieanslag.

Genom sist berörda åtgärder sättas vederbörande högskolor
i tillfälle att, i större utsträckning än som genom de egentliga
docentstipendierna är möjligt, ytterligare utvidga och ändamålsenligt
avpassa sin undervisningsverksamhet. I detta avseende
hava vi även uppmärksammat, att enligt beslut av 1840 års riksdag
beviljats ett anslag å 900 kronor »till befordran av vetenskapliga
studier, som ej tillhöra de egentliga examensämnena»,
vilket anslag finner användning i syfte, som till alla delar torde
falla inom det som genom de förstärkta docentstipendiefonderna
avses främjat. Rörande anslaget i fråga förordnade K. Maj:t sedermera,
att kanslern skulle äga att till anslagets åtnjutande hos
K. Maj:t föreslå någon förtjänt och skicklig vetenskapsidkare.
Enligt detta K. brev,, likasom enligt nämnda riksdagsbeslut, var
anslaget avsett för båda universiteten. Sedan det emellertid år
efter år oavbrutet utgått till vetenskapsmän vid Uppsala universitet,
blev det år 1907 upptaget i staten för detta universitet. Såsom
villkor för anslagets åtnjutande är numera stadgad skyldighet
att antingen offentligen föreläsa under tjugo timmar om året

eller i annan, av vederbörande fakultet eller sektion godkänd form,
meddela motsvarande kostnadsfri undervisning.

Det synes oss föreligga skäl, att, med hänsyn till att de förstärkta
docentstipendiefonderna genom de av oss föreslagna bestämmelserna
komma att finna tillit överensstämmande användning,
ifrågavarande anslag för framtiden, såsom icke längre behövligt,
upphör med utgången av den tid, för vilken innehavaren
fått sig detsamma tilldelat.

Framställningar
från docentföreningarna
i
Lund.

KAP. 2.

Om docentstipendierna.

A. Docentstipendiernas karaktär och storlek.

I en till de sakkunnige från docentföreningen i Lund ingiven
framställning har påyrkats, att den till docent utgående
ersättning skulle fastställas såsom arvode, ett önskemål, som docentföreningen
funnit vara av natur att kunna göra anspråk på
synnerligt beaktande.

Docentföreningen gör gällande, att benämningen docentstipendium
tvivelsutan vid docentinstitutionens tillkomst ägde fullt
berättigande, då stipendierna, vid denna tid utgående i belopp om
1500 och 1200 kronor, vore att uppfatta enbart såsom »smärre belöningar
och uppmuntringar». Emellertid ville docentföreningen
framhålla, att ändamålet med docentstipendierna numera vore
att möjliggöra vetenskaplig verksamhet och undervisning, särskilt
i de ämnen, som vore i behov av undervisning i större utsträckning
än vad de fasta lärareplatserna medgåve. Under
sådana förhållanden finge stipendierna anses utgöra ersättning
för ett omfattande arbete, som vore avsett att utgöra docents
huvudsysselsättning. Det vore enligt föreningens uppfattning
under dylika omständigheter stridande både mot sakläge och
språkbruk att benämna den till docenterna för deras arbete utgående
ersättning stipendium och föreningen funne alla skäl tala
för att ifrågavarande ersättning betecknades såsom arvode.

Vidkommande därefter det belopp, varmed docentstipendium
framdeles bör utgå, hava i de ingivna framställningarna skilda
uppfattningar gjort sig gällande. Emellertid är detta knappast ägnat
att förvåna med hänsyn till de olika tidpunkterna för yrkandenas
framförande. De två från docentföreningarna i Uppsala och
i Lund år 1913 härflytande framställningarna hava i denna del
uteslutande tagit sikte på den av riksdagen år 1908 ånyo fastställda.
grundsatsen, att de rörliga stipendierna skulle utgå med
ett 500 kronor lägre belopp än de fasta. Det har därvid påyrkats,
att samtliga docentstipendier, oberoende av huruvida de
äro fasta eller rörliga, måtte fastställas till 2,500 kronor.

I den förnyade framställning av den 22 maj 1918, som de
sakkunnige fått mottaga från docentföreningen i Lund, har åter,
förutom ett upprepande av nyssnämnda krav jämväl hemställts
om en förhöjning av de av årets riksdag till 3,500 kronor resp.

3.000 kronor ökade stipendiebeloppen.

Vid tidigare regleringar av docentstipendiernas belopp synes
städse jämförelsen med de allmänna läroverkens extra ordinarie
ämneslärare hava varit avgörande. Jämväl vid senaste provisoriska
förhöjning torde denna synpunkt fått bliva bestämmande.
Efter redogörelse för innebörden i docentföreningarnas framställningar
anförde föredragande. departementschefen sålunda under
åttonde huvudtiteln i årets statsverksproposition (punkt 130):
»Docenternas framställning ingavs redan året före världskrigets
utbrott. Sedan dess har penningvärdet fallit oerhört, och det är
uppenbart, att ekonomiska anspråk, som år 1913 tedde sig såsom
någorlunda väl avvägda, ej motsvara det nuvarande tidsläget. Sedan
docentstipendiernas antal och storlek bestämdes, hava de extra
ordinarie ämneslärarne vid de allmänna läroverken erhållit förbättring
i sin ekonomiska ställning två gånger, nämligen år
1913, då arvodet för fullt kompetent sådan lärare höjdes från

2.000 kronor till 2,700 kronor, samt år 1917, då en tillfällig löneförbättring
av 400 kronor beviljades för innevarande år. Redan

nu åtnjuter sålunda exempelvis en lärare, som efter avlagd ämbetsexamen
och genomgånget provår ägnar sig åt de allmänna
läroverken — krigstillägget oberäknat — 3,100 kronor, medan en
docent, som omsider erhållit ett fast docentstipendium, stannar
vid 2,500 kronor. I den lönereglering för bland annat lärarna
vid de allmänna läroverken, som jag har för avsikt att under
riksdagens lopp föreslå, ärnar jag hemställa om ytterligare höjning
i de extra ordinarie ämneslärarnes arvoden, och disproportionen
mellan dessa lärare och docenterna skulle därmed bli
ännu större, därest de sistnämndas förberörda framställning vunne
statsmakternas godkännande».

Efter att hava betonat ändamålsenligheten av att en mera
ingående omprövning ägnades docenternas sak, innan den förelädes
riksdagen för ett varaktigt ordnande, förklarade sig departementschefen
vilja föreslå en tillfällig förhöjning i stipendierna,
»som åtminstone någorlunda motsvarar den för nyssberörda läraregrupp
vid de allmänna läroverken tillärnade».

Genom den av departementschefen i hans ovanberörda yttrande
åsyftade lönereglering, som av innevarande års riksdag
fastställdes för de allmänna läroverkens in. fl. läroanstalters befattningshavare,
har extralärarearvodet ånyo höjts från det senaste,
med 3,1Q0 kronor utgående, till 3,300 kronor.

Enligt docentföreningens i Lund uppfattning vore anledningen
till nyss berörda parallellisering att söka allenast i en ordlikhet
och på denna grund i ett förbiseende av de mest väsentliga
skillnader. En jämförelse med de allmänna läroverkens lektorer
läge enligt föreningens åsikt med hänsyn till de krav, som numera
uppställdes för vinnande av kompetens till docentur, närmare
tillhands. I överensstämmelse med denna sin uppfattning
ville docentföreningen framställa det önskemålet, »att samtliga
docentarvodenas storlek bestämdes till samma belopp som lektorslön
i första lönegraden». De invändningar, som kunde riktas
mot en dylik förhöjning av docentarvodena, ansåge före -

ningen i första hand komma att utgå från det förhållandet, att
av en lektor krävdes större undervisningsskyldighet än av en
docent. Häremot ville föreningen göra gällande, att meddelandet
av den akademiska undervisningen krävde en långt större
förberedelse än den undervisning, som åläge eu lektor; en undervisningstimme
vid universitetet kunde under inga omständigheter
likställas med en undervisningstimme vid de högre allmänna läroverken.
Av en docent krävdes därjämte framförallt, utom
undervisning, vetenskapligt arbete, resulterande i tryckta skrifter,
den enda förutsättning under vilken han kunde påräkna att
få behålla sitt stipendium. Från detta arbete, som vore nästan
genomgående förknippat med dryga omkostnader, vore en lektor
helt befriad.

A universitetshåll förmenades vidare den farhågan möjligen
uppstå, att, om docentstipendierna fastställdes till samma belopp
som lektorslön, den större avlöningen skulle locka docenterna
att »gråna vid universitetet». Enligt föreningens uppfattning
gjorde redan den ekonomiskt säkra ställning, som, under nuvarande
organisation av docentinstitutionen, innehavandet av ett
docentstipendium innebure, en dylik farhåga ogrundad. För övrigt
läge korrektivet mot ett dylikt missförhållande däruti, att de
akademiska myndigheterna själva anställde gallring efter strängt
vetenskapliga grunder, så att stipendium icke vidare tilldelades eu
docent, som ej längre fyllde det vetenskapliga måttet, men däremot
icke uti att genom låg ersättning över lag ställa samtliga
docenter på ekonomisk förknappning.

De av docentföreningen i Lund åberopade förhållandena synas
de sakkunnige icke vara av natur att kunna rubba den uppfattning
av docentstipendiernas karaktär, som ligger till grund för
deras hittillsvarande benämning. Val är det riktigt, att förmånen
av det ekonomiska stöd, som ett docentstipendium utgör,
medför förpliktelsen att fullgöra ett visst arbete i universitetets

Sakkunnige.

tjänst. Men denna arbetsprestation — även om den något ökas
utöver de för närvarande stadgade 35 timmarna för läsår — torde
icke från något håll varit avsedd att uppfattas och ej heller ha uppfattats
såsom tillräcklig, för den händelse stipendiet endast eller
till väsentlig del vore att anse såsom ersättning för utfört arbete.

Då docentstipendierna vid 1850—51 årens riksdag inrättades,
krävdes från riksdagens eller universitetets sida icke någon
offentlig undervisning av deras innehavare. Men i samband med
1877 års omreglering av stipendiebeloppen stadgades den undervisnings
skyldighet, som ännu till oförändrad omfattning åligger
stipendiat. Till det ursprungliga, alltjämt i förgrunden ställda
syftet att sätta yngre vetenskapsidkare i tillfälle att utan alltför
tyngande ekonomiska bekymmer utöva vetenskaplig forskning
och att därigenom bereda universiteten samt andra statsinstitutioner,
för vilka motsvarande förutsättningar erfordras, oundgänglig
tillgång till utbildade vetenskapsmän för fyllande av
uppkommande vakanser, har sålunda sedermera blivit fogat ännu
ett annat. För universitetet har det blivit ett intresse att i
viss begränsad utsträckning tillgodogöra sig docenternas arbetskraft
för den vetenskapliga undervisningen, och alla torde också
vara ense därom, att för docenternas blivande verksamhet i universitetets
tjänst detta ianspråktagande varit av mycket stor
betydelse. Däremot torde, såsom vi ovan påpekat, icke från något
håll tidigare den uppfattningen hava framkommit, att docentstipendium
skulle övervägande hava karaktär av ersättning
för nämnda undervisningsverksamhet. Och det förhållandet, att
docentstipendium städse endast under en begränsad, icke alltför
lång tid kunnat utgå till en och samma innehavare, synes
oss övertygande tala till förmån för den av oss företrädda
åsikten.

På här i korthet antydda grunder finna vi oss sakna anledning
föreslå någon förändring i docentstipendiernas benämning.

Vad därefter angår frågan om det belopp, varmed docentstipendium
bör utgå, framgår det icke otvetydigt av skrivelsen
huruvida med uttrycket »lektorslön» avsetts hela avlöningen eller
allenast däri ingående lön med frånräknande av tjänstgöringspenningar.
Den åberopade jämförelsen med lektorerna torde
också efter de sakkunniges uppfattning icke möta mindre svårigheter
än den tidigare åberopade, som vid utmätandet av stipendiebeloppen
utgick från extralärarnes förhållanden. Aven om
förutsättningarna godtagas, torde det för övrigt näppeligen vara
uppnåeligt att på en gång åstadkomma en höjning av stipendierna
från 2,500 (resp. den år 1918 beslutade förhöjnigen till 3,500
kronor) kronor till 5,800 kronor. Enligt vår åsikt är det med hänsyn
till docenternas säregna ställning i universitetsorganisationen
icke möjligt att ifrågasätta jämställande med någon viss grupp
av ordinarie befattningshavare. Den i det föregående lämnade
redogörelsen för docentinstitutionens tillkomst och föregående
historia torde i detta hänseende vara tillräckligt talande.

Vid fastställande av docentstipendiernas storlek bör hänsyn
tagas dels till den kompetens, som för docenturs erhållande erfordras,
dels också därtill, att åt docentstipendium bör givas sådan
storlek, att det skänker åt sin innehavare möjlighet till ett någorlunda
bekymmersfritt utövande av vetenskaplig forskning. Men
därjämte lär man icke kunna undgå att beakta, att beloppet icke
rimligen kan sättas så högt, att det alltför mycket närmar sig
den till universitetens ordinarie lärare i professorsgrad utgående
avlöningen. Ej heller hava vi ansett möjligt att låta docentstipendium
till beloppet överstiga vad som av riksdagen fastställts
böra i avlöning utgå till befattningshavare av laborators och
observatörs ställning inom universitetens filosofiska fakulteter.
För befordran till dessa tjänster, som rekryteras ur docenternas
krets, erfordras som regel större meriter än för erhållande av
docentförordnande. Därjämte äro de förbundna med en ej ovä -

sentligt större tjänstgöringsskyldighet än som hittills ålegat innehavare
av docentstipendium.

Med hänsyn tagen till ovan angivna förhållanden vilja vi
föreslå, att de fasta docentstipendierna måtte fastställas att utgå
med ett till 4,500 kronor förhöjt belopp. Därvid förutsätta vi
likväl, att krigstidstillägg alltjämt måtte utgå i samma ordning
som till andra statens befattningshavare.

B. Frågan om rörliga docentstipendier.

Historik. I detta sammanhang hava vi också att angiva vår ställning

till det redan i framställningarna år 1913 uppställda, sedermera
förnyade kravet på ett likställande av de fasta och rörliga stipendiernas
belopp. Nämnda uppdelning av docentstipendierna går,
som redan nämnts, tillbaka till 1877 års universitetsreform. Sedermera
har skillnaden i samband med den föreslagna löneregleringen
för universiteten år 1908 av K. Maj:t förordats till borttagande.

Dessförinnan (1901) hade universitetskommittén föreslagit, att
de redan befintliga rörliga docentstipendierna måtte ombildas till
inom viss fakultet eller sektion fasta stipendier.

Såsom skäl härför åberopade kommittén i främsta rummet
huvudsynpunkten för stipendietillsättningen: behovet av tillgång
på personer, lämpliga att vikariera och biträda vid undervisningen.
Då ett avgörande härutinnan endast kunde träffas på grundvalen av
förhållandena inom varje särskild fakultet eller sektion för sig,
bjöde konsekvensen, att stipendierna vore fästa vid viss fakultet
eller sektion. Därjämte åberopade kommittén svårigheten att
efter rättvisa grunder tillsätta ett rörligt docentstipendium, enär
det därvid gällde att med hänsyn till graden av ådagalagda vetenskapliga
förtjänster jämföra docenter i vitt skilda vetenskaps -

grenar. Ancienniteten bleve vid sådant förhållande ej sällan den
förnämsta tillsättningsgrunden.

I de över universitetskommitténs betänkande av myndigheterna
avgivna yttranden lämnades förslaget, i vad det avsåg
upphävande av skillnaden mellan fasta och rörliga docentstipendier,
utan anmärkning.

En motsatt uppfattning kom emellertid till uttryck i de av docenterna
vid Uppsala och Lunds universitet år 1906 ingivna underdåniga
framställningar. Däruti påyrkades nämligen, att de
rörliga docentstipendierna måtte bibehållas till minst samma antal
som då funnes. Ett slopande av de ifrågavarande stipendierna
ansåges verka hämmande på nya vetenskapsriktningar, då dessas
utövare bland docenterna aldrig skulle kunna påräkna något
ekonomiskt understöd i form av docentstipendier. Såsom ytterligare
skäl för de rörliga stipendiernas bibehållande åberopades
vidare, att åtminstone för flera vetenskaper behov förefunnes att
hava flera docenter, och att vid vikariat stipendierna av stipendiaterna
behölles och inräknades i vikariatsarvodet, vid vilket förhållande
stipendierna ej, såsom avsetts, komme att utgöra ett
bidrag till ersättning för viss nödvändig undervisning i form av
propedeutiska kurser, praktiska övningar och biträde vid laborationer.
Därest de av universitetskommittén framhållna svårigheterna
att jämföra sökande, tillhörande olika fakulteter och sektioner
ansåges oövervinneliga, anhöllo slutligen petitionärerna,
att de rörliga stipendierna måtte bliva bundna vid fakultet eller
sektion, men rörliga inom dessa.

Över ovannämnda framställningar avgåvos infordrade yttranden
av universitetsmyndigheterna (1906). Därvid förordade den teologiska
fakulteten i Uppsala, att de ifrågavarande stipendierna
gjordes rörliga blott inom respektive fakulteter och sektioner,
under det att juridiska fakulteten och den filosofiska fakultetens
båda sektioner uttryckligen uttalade sig för, att de såsom hittills
skulle vara rörliga mellan fakulteter och sektioner. Denna se -

nare uppfattning biträddes även av större akademiska konsistoriet,
sonr dätvid bl. a. yttrade: »Dessa stipendier anse petitionärerna
vara av svnnerlig vikt, ty även om antalet fasta stipendier ökas
till det begärda, kommer dock alltid att finnas dels sådana ämnen,
att vid dem icke äro fästade stipendier, dels docenter, vilka,
ehuru synnerligen värdefulla för universitetet, likväl icke kunna
bliva stipendiater, emedan dylik i samma ämne redan finnes.
Dessa skäl synas konsistoriet talande, och vill konsistoriet även
i den punkten tillstyrka petitionen. Men för det avsedda syftet
synes det nödvändigt, att stipendierna liksom hittills bliva rörliga
mellan de olika fakulteterna och ej blott inom dem, emedan
det eljest lätt kan hända, att en fakultet icke kan utdela sitt
stipendium, medan samtidigt en annan fakultet har behov av
flera».

Även det större akademiska konsistoriet vid Lunds universitet
uttalade den meningen, att de nuvarande rörliga docentstipendierna
borde bibehållas vid sitt antal av 5 och fortfarande
vara rörliga för att motverka den ojämnhet, som eljest kunde
uppstå för de olika vetenskaperna, och även med hänsyn därtill
att docentantalet inom de särskilda fakulteterna och sektionerna
vore mycket växlande.

Jämväl universitetskanslern förklarade sig i den 15 december
1906 avgivet underdånigt utlåtande anse, att rörliga
stipendier fortfarande borde finnas till då befintligt antal, dels
på den grund att en del ämnen vore gränsämnen mellan de
föreslagna grupperna, dels också därför att behov av sådana även
av andra skäl stundom kunde uppstå. Någon omöjlighet att på
lämpligt sätt verkställa utdelningar av desamma, ansåge kanslern
lika litet som dittills behöva uppkomma. För sin del anslöte sig
kanslern till den meningen, att dessa stipendier borde såsom
dittills vara. rörliga inom alla fakulteter, då en sådan anordning
medgåve en större frihet vid stipendiernas utdelande. Samtidigt
förklarade sig kanslern icke kunna tillstyrka bifall till det utav

vissa akademiska myndigheter i Lund framställda förslaget, att
fyra av de begärda nya stipendierna skulle fästas vid filosofiska
fakulteten men göras rörliga inom denna. Dessa stipendier
syntes lämpligast böra erhålla egenskap av fullt fasta docentstipendier.

De för hithörande frågors behandling år 1907 inom departementet
tillkallade sakkunnige hava även yttrat sig i nu föreliggande
spörsmål, och därvid anfört bl. a.: Redan den omständigheten,
att icke varje läroämne i förslagen tillmätts sitt eget docentstipendium,
utan att även enligt dem flerestädes ett stipendium
skulle vara bundet vid en ämnesgrupp, syntes utgöra ett starkt
skäl för bibehållandet av rörliga docentstipendier vid sidan av de
fasta. Förhållanden läte nämligen lätt tänka sig, då inom en
och samma grupp behovet av flera stipendier än de för gruppen
tillgängliga kunde göra sig mycket starkt gällande, och då tillgång
till rörliga stipendier på den grund kunde vara synnerligen
maktpåliggande. Likaledes kunde även inom ett och samma
ämne behovet av mer än ett stipendium understundom tänkas
bliva kännbart. Härtill komme, att de rörliga stipendierna medgåve
att tillgodose de inom grupperna icke representerade vetenskaper
och vetenskapsgrenar. Då härvid behovet inom de särskilda
fakulteterna vid olika tidpunkter kunde ställa sig rätt
olika, torde den nuvarande friare organisationen, där stipendierna
i fråga vore rörliga mellan fakulteter och sektioner, vara att
föredraga framför att, såsom ifrågasatt blivit, binda vart stipendium
vid sin fakultet och sektion. Bibehållandet av de rörliga
stipendiernas nuvarande beskaffenhet i detta hänseende hade ock
av flertalet myndigheter, som senast däröver yttrat sig, bland
annat av såväl Uppsala som Lunds större konsistorier och universitetskanslern,
blivit förordat.

I proposition till 1908 års riksdag anförde, beträffande frågan
om de rörliga docentstipendierna, föredragande departementschefen,
att goda skäl för de olika meningarna blivit framställda.

Sakkunnige.

Departementschefen hölle dock före, att ifrågavarande stipendier
såsom rörliga kunde vara till nytta i utomordentliga fall, och
ville han därför bibehålla dem i deras nuvarande egenskap. Däremot
fann departementschefen, att de rörliga stipendierna borde
utgå med samma belopp som de fasta eller 2,500 kronor, i överensstämmelse
med vad som (genom dyrtidstillägg) redan skett
vid 1907 års tillfälliga reglering av stipendiebeloppen.

Rörande nyssnämnda proposition fann statsutskottet icke
anledning till annan erinran, än att det synts utskottet, som tillräckliga
skäl icke blivit anförda för likställande, på sätt föreslagits,
av de fasta och rörliga stipendiernas belopp, utan ansåg
utskottet, att de senare stipendierna fortfarande borde utgå med
något lägre belopp än de förra, och föreslog utskottet, att de
rörliga stipendierna bestämdes till allenast 2000 kronor vardera.

Riksdagen beslöt i överensstämmelse med denna statsutskottets
hemställan.

Såsom av hela denna frågas tidigare behandling otvetydigt
framgår, sammanhänger spörsmålet om de rörliga docentstipendiernas
fortvara synnerligen nära med det sätt, varpå de olika
fakulteternas och sektionernas behov av fasta stipendier är tillgodosett.
Från nära nog alla håll vitsordas, att det nuvarande
antalet ingalunda kan anses tillfredsställande. Då det gällt att
fylla det oundgängligt befunna behovet av ökat antal stipendier,
har man tidigare på universitetshåll i allmänhet icke ansett sig
böra ifrågasätta en ökning av de rörliga stipendiernas antal, utan
i stället för olika ämnen eller ämnesgrupper påyrkat inrättande
av nya fasta stipendier. Först genom docentföreningarnas framställningar
år 1913 har i samband med förnyade yrkanden på
likställande av de bägge stipendietypernas belopp, krav framställts
på ett utökande av antalet rörliga stipendier vid båda universiteten
till det dubbla eller till tio. Hos universitetsmyndigheterna
hava i denna punkt skilda meningar kommit till synes. I Uppsala
har man i allmänhet ställt sig avvisande mot docenternas

4!*

förslag och gjort gällande, att en ökning av stipendiernas antal
i stället borde avse de fasta docentstipendierna. I Lund
åter har förslaget vunnit anslutning. Jämväl hos kanslern’ för
rikets universitet har kravet på ökning av antalet rörliga
stipendier erhållit stöd. I underdånigt utlåtande den 9 december
1914 yttrar kanslern bl. a.: »Fördelen för universiteten
att erhålla nya rörliga stipendier framför en ökning i antalet
fasta låter sig ej förneka. Genom de rörliga stipendierna hava
universiteten möjlighet att kvarhålla särskilt begåvade docenter,
vilkas ämnen äro sådana, att vid dem icke äro fästa stipendier,
eller vilka ej kunna bliva stipendiater, enär dylik i samma ämne
redan finns. Och att på detta sätt bereda lovande vetenskapsidkare
tillfälle att fortsätta sina studier är givetvis ett av de
viktigaste ändamål docentstipendierna avse att fylla. Genom en
ökning av antalet rörliga docentstipendier på sätt av docenterna
nu begärts torde det mest trängande behovet av stipendier för
den närmaste framtiden vara tillgodosett». Slutligen förordas i
överensstämmelse med ovan anförda yttrande av större konsistoriet
i Uppsala, att stipendierna liksom hittills bliva rörliga mellan
de olika fakulteterna och ej blott inom dem.

De sakkunnige ha icke kunnat undgå att uppmärksamma, att
de skäl, som för universitetskonnnittén (1901) synas hava varit mest
avgörande, då den föreslagit förvandling av de rörliga stipendierna
till fasta, icke under ärendets fortsatta behandling blivit
gendrivna. Kommittén yttrade (s. 197): »Tillsättandet efter rättvisa
grunder av ett rörligt stipendium faller sig utomordentligt
svårt, enär det därvid gäller att med hänsyn till graden av
ådagalagda vetenskapliga förtjänster jämföra docenter i vitt skilda
vetenskapsgrenar. Ancienniteten blir vid sådant förhållande ej
sällan den förnämsta tillsättningsgrunden, och det rörliga stipendiets
speciella funktion att uppmuntra och belöna den genom
vetenskaplig verksamhet mest framstående har svårt att komma
till sin rätt. I betraktande härav vill det synas, som om ingen

skada skulle uppkomma genom de rörliga stipendiernas förvandling
till fasta. Allra minst torde detta behöva befaras, om, såsom
kommittén förordat, högskolorna erhålla till sitt förfogande
ett ökat antal stipendier, och sålunda de särskilda fakulteterna,
resp. sektionerna få rikare tillfälle att giva sitt erkännande åt
den vetenskapliga kapaciteten».

Vad som här anförts rörande ancienniteten såsom den reelle
skiljedomaren mellan tävlande docenter inom olika fakulteter,
sektioner eller ämnen hava jämväl erfarenheter från senare år i
rikligt mått bekräftat.

En undersökning av de vid utdelningen av de rörliga stipendierna
följda grundsatserna giver vid handen, att verkliga avvikelser
från anciennitetsprincipen sällan förekommit. Sålunda synes
vid Uppsala universitet under åren 1905—17 den vid tillfället
för stipendietillsättningen äldste ostipendierade docenten i 12 fall
av 17 hava erhållit det lediga stipendiet. Vid 4 tillfällen har
en — ofta obetydligt — yngre docent föreslagits, varvid emellertid
i 3 fall de »förbigångna» senare kommit i åtnjutande av
rörligt stipendium. Endast en ostipendierad docent, som icke
•varit innehavare av avlönad befattning, har alldeles uteslutits
från förslag. Vid Lunds universitet hava förhållandena varit
likartade. Under nämnda period hava därstädes rörliga stipendier
tillsatts 16 gånger. Härvid synes i samtliga fall på ett undantag
när den äldste ostipendierade docenten hava ifrågakommit,
där icke innehavandet av allmän eller enskild avlönad befattning
befunnits utgöra skälig anledning till avvikelse från regeln.

Även docenternas egen framställning måste härutinnan anses
synnerligen talande. Det heter nämligen i uppsalaföreningens
petition: »Det kan inträffa, att en nybliven docent genast eller
mycket kort tid efter sitt förordnande till docent erhåller fast
docentstipendium, medan däremot ett rörligt stipendium aldrig
tillfaller någon, förrän efter flera år av undervisning och vetenskapligt
arbete».

Öl

Hot ligger också i sakens natur, att det för myndigheterna
icke skall vara möjligt att mot varandra väga de vetenskapliga
kvalifikationerna hos konkurrerande docenter inom så vitt från
varandra skilda områden som exempelvis juridik, finsk-ugrisk
språkforskning och växtbiologi. Under sådana omständigheter
måste i stället antalet tjänsteår med nödvändighet komma att
fålla utslaget. Men därmed har också obestridligen en av de
åberopade förutsättningarna för de rörliga stipendiernas bibehållande
i hittillsvarande form bortfallit. Uppenbarligen hava
de nämnda stipendierna icke varit ägnade att garantera lovande
unga vetenskapsidkare det stöd, de behöva för fortsatt arbete i
sin forskning.

Emellertid hava av de akademiska myndigheterna även
andra skäl för de rörliga stipendiernas bibehållande än de nyss
omnämnda blivit anförda. Det har framhållits, att utanför grupperna
stående vetenskaper och vetenskapsgrenar genom de rörliga
stipendiernas borttagande skulle bliva berövade alla möjligheter
att bliva företrädda bland docentstipendiaterna. Det har ävenledes
anförts, att, i motsats till vad hittills ej sällan varit fallet,
varje utsikt till att samtidigt kunna tilldela två docenter i samma
ämne stipendium skulle försvinna med de rörliga stipendiernas
indragande. Och slutligen har man på sina håll velat med de
rörliga stipendierna »motverka den ojämnhet, som för de olika
vetenskaperna kunde uppstå med hänsyn till att docentantalet
inom de särskilda fakulteterna, och sektionerna vore mycket
växlande».

Bortsett från sist framhållna synpunkt, vilken i detta sammanhang
icke torde förtjäna avseende, då det tillfälliga antalet
docenter icke synes få vara bestämmande för det antal stipendier,
som anslås åt universiteten, sammanhänga givetvis de anförda
erinringarna på det närmaste med fördelningen å olika ämnen
eller ämnesgrupper av de fasta docentstipendierna, ävensom med
de bestämmelser, som för dessa stipendiers utdelning kunna bliva.

stadgade. Visserligen torde det vara obestridligt, att under nuvarande
förhållanden de uttryckta farhågorna icke kunna avvisas
såsom helt ogrundade. Men å andra sidan kvarstår också
anciennitetsgrundsatsens hegemoni såsom en med den hittillsvarande
ordningen oskiljaktigt förbunden, synnerligen allvarsam
olägenhet.

Efter noggrann omprövning hava vi kommit till den övertygelsen,
att endast en grundligt förändrad ordning för hela
docentstipendieinstitutionen i denna del är ägnad att helt avlägsna
samtliga de nu antydda svårigheterna.

Utgångspunkten har härvidlag varit en strävan att giva ancienniteten
minsta möjliga spelrum, och i stället låta den vetenskapliga
begåvningen och skickligheten bliva avgörande vid
stipendiernas utdelning. Då detta icke är möjligt med bibehållande
av de mellan fakulteterna rörliga docentstipendierna, hava
vi icke tvekat att föreslå dessas indragning. Men samtidigt
måste också en anordning åvägabringas, som möjliggör såväl att
två representanter för samma ämne samtidigt innehava stipendium,
som att vart och ett bland universitetets läroämnen eller
grenar därav vid behov kan komma i åtnjutande av sådant.

För vinnande av dessa syften hava vi tänkt oss eu ökning
av stipendiernas antal på sätt nedan närmare angives. Därvid
liar, i fråga om de vid ämnesgrupper bundna fasta stipendierna
inom filosofiska fakulteten, docentstipendium beräknats normalt
böra finnas att tillgå för samtliga större ämnen. Dessutom har
genomgående ett visst antal stipendier avsetts för övriga grupper
tilldelade ämnen. Inom de tre s. k. högre fakulteterna (teologiska,
juridiska och medicinska) har likaledes ökning av antalet
docentstipendier föreslagits, i de fall, där det nuvarande icke befunnits
tillräckligt. För att ytterligare möjliggöra inom filosofiska
fakulteten dels dubblering, dels tillgodoseende av vetenskaper
och vetenskapsgrenar, som ej ingå i de av oss bildade grupperna,
bär därjämte för filosofiska fakulteten upptagits ett mindre antal

inom sektionerna rörliga stipendier, avsedda att i främsta
rummet tillgodose nyssnämnda ändamål. Med dessa förutsättningar
hava vissa av de nuvarande restriktiva bestämmelserna
rörande stipendieutdelningen ansetts höra försvinna. Sålunda
synes inom de högre fakulteterna, där antalet stipendier genomgående
måste bliva ej oväsentligt mindre än inom den filosofiska
fakultetens båda sektioner, bundenhet till visst ämne eller ämnesgrupp
som regel icke böra förekomma. Likaledes torde nu
förefintliga stadganden, avseende att förhindra att ett ämne tillgodoses
med två fasta stipendier samtidigt, böra undanröjas, för
att såmedelst i utomordentliga fall medgiva dubblering. Till
dessa förhållanden återkomma vi utförligare här nedan.

En ytterligare gaz-anti, för att de av de rörliga stipendiernas
borttagande befarade svårigheterna icke skola inställa sig, hava vi
ansett oss kunna erhålla genom att, som redan omförmälts, föreslå,
att å anslaget till docentstipendier uppkomna besparingar må
disponeras av kanslern huvudsakligen för det med ifrågavarande
stipendier avsedda syfte. Härigenom torde årligen ett antal stipendier
och understöd komma att stå till förfogande med bestämd uppgift
att användas till undanrödjande av eventuella ojämnheter
samt för att stödja yngre lovande vetenskapsidkare, som av en
eller annan anledning icke kunnat komma i åtnjutande av något
docentstipendium i hittills hävdvunnen bemärkelse. Bestämmelser,
avsedda att förhindra såväl den nu förekommande avsättningen
av docentstipendiemedel till reservfonden som ock överdriven
fonderingsbenägenhet beträffande besparade stipendiemedel komma
likaledes att av oss föreslås.

Under dessa förutsättningar torde ett ersättande av de mellan
fakulteterna rörliga stipendierna med dels en ökning av antalet
fasta stipendier, dels nyinrättande av inom sektionerna
rörliga stipendier få anses innebära en avgjord fördel.

C. Tiden för innehavande av docentstipendium.

Hurrande be- Enligt nu gällande bestämmelser tillsättas docentstipendierna

av kanslern, i regel för en tid av tre år. På framställning av
fakultet, sektion eller lärarkollegium i fråga om fast docentstipendium,
och av det större konsistoriet, efter förslag av samtliga
fakulteter eller sektioner var för sig, i fråga om rörligt
docentstipendium, äger kanslern att för stipendiat, som utmärkt
sig genom vetenskapligt författarskap eller det sätt, varpå han
biträtt vid undervisningen, vare sig förlänga tiden för stipendiets
åtnjutande med ett, två eller sammanlagt högst tre år eller
och för sagda tid tilldela honom annat docentstipendium. Ifråga
om totaltiden för stipendiums åtnjutande på grund av förordnande
av kanslern gäller, att ingen må åtnjuta stipendium under
längre tid än sammanlagt sex år. Då i särskilda undantagsfall
förhållandena anses påkalla, att docent, som innehaft stipendium
i sammanlagt sex år, må erhålla antingen ytterligare förlängning
av tiden för åtnjutande av sålunda innehaft stipendium eller ock
annat docentstipendium, skall kanslern härom göra framställning

hos K. Maj:t.

Under vissa förhållanden skall stipendium enligt bestämmelserna
utdelas allenast för ett års tid, med möjlighet till förlängning
på ovan angivna villkor för ytterligare ett år i sänder, intill
sammanlagt högst tre år.

Beträffande de s. k. rörliga docentstipendierna vid karolinska
institutet gäller, att de skola tillsättas för eu tid av ett, två eller
tre år, med rätt för lärarkollegiet att, om stipendiaten genom sitt
arbete i undervisningens och vetenskapens tjänst anses hava
gjort sig därav förtjänt, föreslå honom till ytterligare åtnjutande
av stipendiet under en tid av ett, två eller tre år, intill dess han
innehaft detsamma i sex år.

Framställning från I sin år 1913 ingivna framställning har docentföreningen
docentföreningen . Lund ]iemställt, att Eden för innehavande av docentstipendium

måtte kunna av kanslern utsträckas med eu treårsperiod utöver
vad som för närvarande vore fallet (ökning från (5 till 9 år),
sedan stipendiet efter G år (obligatoriskt) anslagits till ansökan
ledigt. Till stöd härför framhålles, att det antal år, som förfiöte,
innan docent, som ej nödgats lämna vetenskapsmannens yrke,
bleve befordrad till professor, i medeltal vore 8 år, alltså 2 år
längre än nuvarande normaltid för stipendiums åtnjutande.
Under sådana omständigheter läge det en orimlighet uti, att
han förlorade möjligheten att få behålla sitt stipendium just
de år, det bäst behövdes, nämligen åren närmast innan han
kunde påräkna akademisk befordran. En dylik förlängning
med ännu en treårsperiod borde emellertid enligt föreningens
uppfattning motiveras av, att den sökandes vetenskapliga verksamhet
under den tid, han redan åtnjutit stipendiet, varit av
den art och omfattning, att han gjort sig väl förtjänt av
förlängning.

Under framhållande av att den nu stadgade tid, varunder
stipendium finge åtnjutas av samme docent, i åtskilliga fall
befunnits vara för kort, i följd varav K. Maj:t på ansökan
medgivit, att stipendium finge innehavas under längre tid — hittills
längst under inalles nio år — har samma docentförening i
sin till de sakkunnige ingivna skrivelse ånyo understrukit kravet
på stipendietidens förlängning.

Förevarande punkt i docentföreningens framställning har
av de akademiska myndigheterna i Lund i avgivna yttranden
förordats allenast av den teologiska samt, under viss förutsättning,
av den juridiska fakulteten. Sistnämnda fakultet ifrågasatte
för de rörliga stipendiernas del en förkortning av stipendietiden,
men kunde för de fasta tillstyrka docenternas hemställan,
förutsatt, att hittills följda grundsatser för förlängningen
fortfarande tillämpades och därigenom en sådan endast
i särskilda undantagsfall komme ifråga. Medicinska fakulteten
befarade, att, därest avgörandet rörande förläng -

Myndigheterna.

ningen överflyttades från K. Maj:t till kanslersämbetet, det
måhända bleve mycket svårt att undvika, att förlängning
med eu tredje treårsperiod bleve ett ofta förekommande förhållande
och ej inskränktes till de fall, där det av mera tvingande
skäl vore påkallat. Fakulteten trodde därför, att de skäl,
som talade emot införandet av den föreslagna förändringen av
gällande bestämmelser vore de tyngst vägande. Även filosofiska
fakultetens humanistiska sektion avstyrkte framställningen i
denna del under åberopande av att kravet tenderade mot en
omläggning av docentinstitutionen i riktning mot den gamla, en
gång utdömda adjunktsinstitutionen: ett antal i själva verket
fast anställda akademiska lärare, som vore hänvisade till en
akademisk karriär. Den nuvarande docentinstitutionen vore i
stället byggd på möjligheten att genom docentstipendierna vid
universitetet kvarhålla ett vida större antal docenter än som
kunde påräkna akademisk befordran, och ur dessas antal framginge
i allmänhet de akademiska lärarna, medan överskottet efter en
del år måste söka sin vidare utkomst på andra banor. Systemet
måste framkalla kännbara och svåra konflikter och uppoffringar
för den enskilde, men det torde knappast bestridas, att
det på det hela taget fungerat väl och länt till universitetens
och den högre skolundervisningens bästa; för närvarande torde
det ej vara möjligt att ersätta det med något annat. I ett så
ordnat system kunde det ej vara lämpligt att kvarhålla docenterna
ännu längre än nu skedde, vilket skulle bli en följd av
att utsträcka den reguljära tiden för åtnjutande av docentstipendium
till 9 år. Jämväl matematisk-naturvetenskapliga sektionens
majoritet avstyrkte framställningen.

Ej heller universitetskanslern fann några vägande skäl för
den föreslagna förändringen av nu gällande bestämmelser i ifrågavarande
hänseende hava förebragts och ansåg sig därför ej
böra förorda framställningen i denna del.

Enligt den av K. Maj:t för 1877 års riksdag framlagda
slutliga planen för universitetsreformen skulle docentstipendierna,
såväl de fasta som de rörliga, i allmänhet och där ej särskilda
förhållanden föranledde undantag, utdelas för en tid av tre
år. Härefter skulle tiden för stipendiets åtnjutande kunna förlängas
med ett, två eller högst tre år, med villkor att stipendiaten
under tiden antingen genom utgivna vetenskapliga skrifter
eller genom meddelad offentlig undervisning visat sig därav förtjänt.
Till grund för dessa bestämmelser låg en enligt vår åsikt
alldeles riktig uppfattning av docentens ställning, då därigenom
underströks, att docentstipendiat ej vore att anse som innehavare
av fast tjänst. Föredragande departementschefen yttrade
också år 1877, att stipendierna varken borde »vara så stora
eller åtnjutas under så lång tid, att de närma sig karaktären av
ständiga löner och därigenom motverka den rörlighet, inrättningen
av stipendier medgiver och fordrar».

I dessa bestämmelser föranleddes emellertid ändring på
grund av motion till 1889 års riksdag. I sin skrivelse den 15
maj 1889 angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel anförde riksdagen, att enstaka fall syntes
kunna inträffa, då det vore önskvärt och av universitetets intresse
påkallat, om en förtjänt vetenskapsidkare, av vilkens
fortsatta verksamhet vid universitetet stort gagn vore att förvänta,
kunde något längre tid än sex år vid ett docentstipendium
bibehållas. Enligt riksdagens åsikt borde emellertid en
sådan utsträckning av stipendietiden endast i undantagsfall
medgivas och riksdagen hade därför för sin del medgivit, att
villkoren för åtnjutande av docentstipendier bestämdes så, att
dylikt stipendium, där i särskilt fall så kunde prövas för universitetets
verksamhet nödigt, måtte kunna innehavas längre
tid än sex år.

I anledning av riksdagens nämnda beslut utfärdade K.
Maj:t den 10 april 1891 nya bestämmelser, varuti föreskrevs,

Historik -

att docentstipendierna skulle tillsättas av kanslern för en tid
av tre år med rätt för denne att, på framställning av vederbörande
fakultet eller sektion, för stipendiat, som utmärkt sig
genom det sätt, varpå han vid undervisningen biträtt, eller
genom vetenskapliga skrifter, förlänga tiden för stipendiets åtnjutande
med ett, två eller tre år. Tillika tillerkändes kanslern
rätt att, då han i särskilt fall funne det för universitetets verksamhet
nödigt, att docent, som innehaft docentstipendium i
sex år, erhölle ytterligare förlängning av stipendietiden, därom
göra framställning hos K. Maj:t.

Universitetskommittén har i sitt år 1901 avgivna betänkande
utförligt sysselsatt sig med frågan om grunderna och
tiden för tilldelande av docentstipendium. Kommittén fann
gällande stadganden om tidsbegränsning i huvudsak byggda
på en riktig uppfattning av institutionens uppgifter och syften.
Däremot förmenade kommittén, att bestämmelserna ej givit
ett klart och effektivt uttryck åt de riktiga principerna, och
vid tillämpningen, särskilt ifråga om stipendieförlängning, hade
sålunda ancienniteten mången gång kommit att spela en alltför
stor roll på bekostnad av dugligheten. Emellertid ansåg kommittén
icke, att någon begränsning av tiden för stipendieinneliavandet
borde fastställas, enär genom sådan begränsning det
kunde till högskolans skada inträffa, att den dugligaste komme
att få stå tillbaka för en underlägsen medtävlare. Kommittén
föreslog därför, att ifråga om tiden för stipendiums
åtnjutande borde stadgas endast, att stipendium skulle tillsättas
för 3 år i sänder. Mot kommittéförslaget i denna del
gjordes från åtskilliga håll inom universiteten invändningar,
åsyftande att en viss begränsning av stipendietiden måtte föreskrivas.
Även kanslern fann tiden i regel ej böra uppgå till mer
än 6, undantagsvis 9 år. Det läge nämligen enligt kanslerns
mening vikt uppå, att docenten icke genom att allt för länge
bibehållas vid docentstipendiet lockades att obefordrad kvar -

stanna vid universitetet. Skapandet av en ny form av den
gamla adjunktsinstitutionen borde undvikas. Docentstipendiet
bolde sålunda utgöra snarare en uppmuntran till fortsatt vetenskapligt
arbete än en full gottgörelse för utfört sådant samt
borde ock därför framförallt tillkomma den unge lovande vetenskapsmannen.
Men hade en docent inemot eu 10-årsperiod haft
anställning såsom sådan utan att — av en eller annan orsak -efter så lång tid kunna påräkna fast akademisk tjänst, kunde det
icke vara i det allmännas eller i hans eget intresse, om han genom
erhållande av fortsatt understöd likasom inbjödes att kvarstå
vid akademien.

Departementssakkunnige (1907) gjorde gällande, att olika fakulteter
icke hade samma behov att begränsa stipendietiden. Fullt
likformiga allmänna bestämmelser vore därför icke erforderliga
för de fasta docentstipendierna. Med hänsyn till de rörliga stipendiernas
särskilda uppgift syntes däremot en bestämmelse i
förevarande avseende icke kunna undvaras. De sakkunnige ansågo
tiden för dessas åtnjutande böra begränsas till högst tre
treårsperioder.

I det förslag till hithörande frågors ordnande, som förelädes
1908 års riksdag, har föredragande departementschefen
utförligt motiverat införande av en ovillkorlig begränsning av
tiden för åtnjutande av docentstipendium. Kanslern borde alltjämt
äga befogenhet att utdela stipendiet för högst sex års tid.
Utsträckningen av tiden intill nio år skulle, såsom ett undantagsfall,
ovillkorligen göras beroende av huruvida särskilda omständigheter
därtill gåve anledning och borde sådan utsträckning
endast kunna medgivas av K. Maj:t efter framställning från
kanslern. För den händelse, i utomordentliga fall, docent skulle
hava gjort sig förtjänt av ytterligare ekonomiskt stöd, höll departementschefen
före, att detta borde åstadkommas på annat
sätt än genom förlängning av tiden för docentstipendiums åtnjutande.
Särskilt påpekades, att ett tillfälligt behov av anslag

Sakkunnige.

kunde av kanslern tillgodoses från universitetets reservfond.
Likaledes funnes i universitetens stater till K. Maj:ts disposition
medel uppförda, som härvid kunde komma till användning. Och
slutligen gåve erfarenheten vid handen att riksdagen i flera fall
genom beviljande av medel till personliga professurer tillgodosett
liknande ändamål, som med förlängning av tiden för åtnjutande
av stipendium avsåges fyllt.

Vid ärendets behandling i riksdagen påyrkades i motion
sådan ändring i de uti K. Maj:ts proposition stadgade villkor
för docentstipendiums åtnjutande, att tiden härför måtte i särskilda
fall kunna utsträckas utöver de av K. Maj:t föreslagna
högst nio år.

I avgivet utlåtande förklarade sig statsutskottet visserligen
anse, att endast i särskilda undantagsfall tiden för innehavande
av docentstipendium borde utsträckas utöver nio år, men, då
det kunde inträffa, att en stipendieinnehavare gjort sig särskilt
förtjänt av ett understöd för fortsatt verksamhet vid universitetet,
under det att dock ej något sådant kunde honom beredas
i annan form än ett längre innehavande av ett en gång
erhållet docentstipendium, ansåge sig utskottet böra förorda
motionen.

Oaktat riksdagen beslöt i enlighet med denna statsutskottets
enhälliga hemställan, torde dock stadgandet ifråga av K.
Maj:t hittills hava tolkats i överensstämmelse med vad som i
propositionen föreslagits. Någon förlängning utöver 9 år torde
i intet fall hava förekommit.

Vi ha så utförligt, som här skett, ansett oss böra beröra
nu föreliggande spörsmåls tidigare behandling, av den anledning
att tiden för docentstipendiums åtnjutande måste betraktas
såsom i viss mån grundläggande för docentinstitutionen,
i all synnerhet, sedan stipendiebeloppen nått den storlek, som
av oss föreslagits. I det föregående har redan framhållits, att

vi icke anse oss kunna medverka till några som helst åtgärder,
som kunna vara ägnade att förrycka docentinstitutionens
hävdvunna karaktär. Otvivelaktigt hava på sina håll strävanden
låtit sig förmärkas, som ytterst torde åsyfta att av universitetens
docenter skapa en kår av fasta, avlönade befattningshavare.
Såsom av vissa myndigheter eftertryckligt betonats,
torde ett inslående på denna väg löpa stora faror att föra fram
till ett återupprättande av den en gång avskaffade adjunktsinstitutionen.
De skäl, som på sin tid föranledde dennas ombildning
och avskaffande, lära emellertid, såsom redan av oss påpekats,
äga sin fulla tillämplighet jämväl ifråga om försöken att
åter införa densamma vid våra universitet.

De sakkunnige hålla med hänvisning härtill före, att förhållandena
med nödvändighet påkalla en begränsning av tiden
för åtnjutande av docentstipendium. Endast därigenom öppnas
möjlighet till jämn och ständig tillgång på unga vetenskapsidkare
inom docenternas krets. Vid motsatt förhållande skulle
även en högst avsevärd ökning av stipendiernas antal icke
vara ägnad att vid universiteten i större utsträckning binda
yngre framstående förmågor. Helt visst skulle nämligen de
oberäkneliga och ovissa utsikterna till erhållande av docentstipendium
icke kunna undgå att utöva en avskräckande inverkan
på eventuella docentaspiranter utan stark ekonomisk
ryggrad. Att ett sådant förhållande skulle vara till obotlig
skada för hela vår lärda odling, därom torde någon meningsskiljaktighet
icke kunna råda.

Då det gäller att närmare fastställa den tid, under vilken
en och samme docent normalt må komma i åtnjutande av
stipendium, torde man kunna utgå ifrån, att de hittillsvarande
bestämmelserna varit i det hela tillfredsställande. Alltjemt
torde därför första tilldelningen böra omfatta en tid av tre år.
Har under denna tid docenten infriat de förväntningar, som
ställts på honom, må kanslern på därom av vederbörande fa -

kultet eller sektion gjord framställning kunna medgiva förlängning
av tiden på ytterligare ett, två eller högst tre år.
Dessa, sex år torde böra betraktas som den normala maximitid,
varunder en docent må äga att åtnjuta stipendium. Endast i
särskilda undantagsfall synes ytterligare förlängning böra fä
ifrågakomma. Avgörande bör i sådant fall den vetenskapliga
forskargärningen vara. Är denna av synnerligen förtjänstfull
art, torde vederbörande myndigheter säkerligen icke underlåta
att vidtaga åtgärder i syfte att åt docenten utverka ytterligare
förlängning av stipendietiden. Sådan förlängning bör liksom
hittills meddelas av K. Maj:t på särskild framställning av kanslern.
Emellertid synes önskvärt, att tiden för stipendiums åtnjutande i
intet fall överstiger 7 år. Skulle alldeles särskilda omständigheter
föreligga, torde andra utvägar stå att finna. Här må endast
i korthet erinras om tvenne åtgärder, som av oss i annat
sammanhang ifrågasättas till vidtagande, av vilka man i nu
förevarande hänseende helt visst torde kunna hava berättigad
anledning förvänta gynnsamma resultat. Den ena utgöres av de
redan berörda understöd, som årligen skola utdelas av de enligt
vårt förslag betydligt förstärkta docentstipendiefonderna, för
vilka understöds bortgivande någon begränsning med hänsyn
till tid icke ifrågasättes. Såsom den andra utvägen, vilken särskilt
avsetts för belöning av den utmärkta vetenskapliga förtjänsten
och forskarbegåvningen, vilja vi framhålla de här nedan
omförmälda, av ämnen obundna, s. k. rörliga professurer, varav
för vartdera universitetet till upprättande föreslås två samt för
karolinska institutet en. Därest nämnda åtgärder förverkligas,
torde något behov av långa stipendieperioder säkerligen icke
komma att göra sig gällande.

Under hänvisning till det ovan anförda få vi sålunda föreslå,
att tiden, under vilken en och samme docent må komma
i åtnjutande av docentstipendium, må omfatta två treårsperioder,
vartill i undantagsfall må kunna komma på framställning

av kanslern och efter K. Maj:ts beprövande en ytterligare förlängning
med ännu ett år.

I). Docentstipendiernas antal och fördelning.

Enligt nu gällande stat, utgår till universitetet i Uppsala
''28 fasta docentstipendier å vartdera 2,500 kronor och 5 rörliga
docentstipendier ä vartdera 2,000 kronor; till universitetet i Lund
23 fasta och 5 rörliga sådana stipendier samt till karolinska
institutet 3 fasta och 2 s. k. rörliga stipendier, de senare å vartdera
1,000 kronor.

Rörande nämnda fasta docentstipendiers fördelning å fakulteter
och sektioner, ämnen eller ämnesgrupper lämnas här nedan
för de olika högskolorna närmare uppgifter.

Behovet av ökat antal docentstipendier har synnerligen starkt
framhållits i docentföreningarnas framställningar. Docentföreningen
i Uppsala erinrar sålunda genom hänvisning till faktiskt
bestående förhållanden, att många legitima behov vore högst
bristfälligt tillgodosedda. Det vetenskapliga arbetets snabba ut
veckling och alltjämt fortgående specialisering påkallade, att tillfälle
bereddes allt flera krafter att arbeta inom olika delar av de
vetenskaper, vilka förr utan svårighet kunde behärskas av den
enskilde. Då det icke kunde antagas, att nya ordinarie lärarplatser
i någon större utsträckning kunde tillskapas, måste det
ifrågavarande behovet tillgodoses genom ett rationellt understödjande
och utnyttjande av docenternas arbete. Jämväl med hänsyntill
undervisningens, delvis på grund av det stigande studentantalet,
alltjämt ökade krav vore ett förhöjt antal docentstipendier
erforderliga. På här i korthet antydda grunder förmenade
docentföreningen, att inrättandet av ett avsevärt antal nya fasta
docentstipendier kunde anses väl motiverat. Då föreningen det
oaktat i stället ville föreslå en ökning av de rörliga stipendiernas

Nuvarande bestämmelser.

Framställningar
från docentföreningarna
i Uppsala
och Lund.

antal, berodde detta dels på önskvärdheten att bättre kunna
tillfredsställa de mest trängande behoven, dels på svårigheten att
för det dåvarande bestämt angiva, vilka ämnen eller ämnesgrupper,
som i första rummet borde komma i åtanke. En fördubbling
av de rörliga stipendiernas antal ansåges vara synnerligen
av behovet påkallad och docentföreningen ville sålunda
föreslå, att 5 nya rörliga docentstipendier måtte beviljas att utgå
med samma belopp, som de förefintliga fasta.

Docentföreningen i Lund påpekade i sin år 1918 ingivna
framställning, att antalet docentstipendier vid Lunds universitet
måtte ökas med antingen 5 rörliga eller, måhända hellre, inom
varje fakultet eller sektion med 1 sådant fast stipendium, som
icke vore knutet till visst läroämne. Till stöd härför anfördes
beträffande filosofiska fakulteten bl. a., att på grund av det ringa
antalet docentstipendier åtskilliga docenter i viktiga läroämnen
hade ganska små utsikter att inom rimlig tid erhålla fast stipendium.
Vissa av professorer företrädda läroämnen vore över
huvud taget icke med i någon grupp med fast stipendium. Docent
i dylikt ämne vore sålunda hänvisad till de rörliga stipendierna
eller till de båda fasta stipendier, som ej vore bundna
vid visst läroämne. Detsamma gällde docenter i sådana ämnen,
som icke vore representerade av professur. De docenter av den
förstnämnda kategorien, som icke erhölle fast stipendium, och
samtliga docenter tillhörande de båda sistnämnda kategorierna
hade alltså att tillsammans konkurrera om två fasta stipendier,
som ej vore bundna till visst ämne samt, tillsammans med alla
övriga docenter utan fast stipendium, tävla om de 5 rörliga. En
följd av dessa förhållanden vore, att månget viktigt läroämne
riskerade att icke förfoga över de för undervisningen nödiga
docentkrafterna. Av de övriga fakulteterna i Lund syntes särskilt
den teologiska vara i behov av en ökning av docentstipendiernas
antal, i det att den blott hade 2 fasta stipendier.

I den senare framställningen har samma docentförening

(>5

ytterligare utvecklat och närmare preciserat kravet på en ökning
av de fasta docentstipendiernas antal vid Lunds universitet. Nya
docentstipendier ansåges sålunda nödvändiga för samtliga fakulteter
med undantag av den juridiska. Teologiska fakulteten
funnes höra erhålla 1 nytt stipendium, den medicinska 3 nya.
Beträffande filosofiska fakulteten hölle föreningen före, att inom
den humanistiska sektionen ytterligare 4 docentstipendier vore
erforderliga. Tillika uttalades önskemål om ändrad fördelning
av docentstipendierna å denna sektions ämnesgrupper. Fakultetens
matematisk-naturvetenskapliga sektion förmenades hava
behov av 3 nya docentstipendier. Slutligen gjorde docentföreningen
gällande, att en ökning i antalet av de inom filosofiska fakulteten
befintliga docentstipendier, som icke äro bundna vid visst
ämne, otvivelaktigt vore önskvärd.

Det torde till sist i detta sammanhang böra nämnas, att
docentföreningarna i sina framställningar påyrkat sådan ändring
i tillsättningen av de rörliga docentstipendierna, att denna i
likhet med vad som gäller för de fasta, skulle ske efter ansökan.

Docentföreningarnas båda förstnämnda framställningar, över
vilka universitetsmyndigheterna och kanslern avgivit infordrade
utlåtanden, hava varit föremål för ganska växlande omdömen.
I det föregående har redogjorts för vad som vid ärendets behandling
framkommit rörande frågan om de rörliga docentstipendierna.
För de av myndigheterna anförda synpunkter beträffande
de olika högskolornas behov av ytterligare fasta stipendier lämnas
närmare redogörelse här nedan.

Frågan om det för de olika läroanstalterna erforderliga antalet
docentstipendier torde lämpligen böra skärskådas mot bakgrunden
av de önskemål, som vid tidigare regleringar av docentinstitutionens
förhållanden blivit framställda, och de krav, som
därvid blivit tillgodosedda.

Vid förberedandet av 1877 års universitetsreform påyrkades

Myndigheterna.

Historik.

från Uppsala universitet 19 och från Lunds universitet 11 fasta docentstipendier.
Av de förra kommo ej mindre än 12 på humanistiska
sektionen, vilken uttryckligen angav, att ett stipendium borde
finnas för varje ordinarie professur. K. Maj:t äskade emellertid
av riksdagen anslag allenast till 10 fasta docentstipendier vid Uppsala
och till 7 vid Lunds universitet. Riksdagen biföll detta
förslag med den ändring, att ytterligare 1 stipendium avsågs
för teologiska fakulteten i Uppsala, varigenom detta universitet
kom att erhålla 11 fasta docentstipendier. Genom beslut av 1889,
1896, 1900 och 1901 årens riksdagar beviljades medel till ytterligare
4 docentstipendier vid vartdera universitetet. Härigenom
kom antalet av fasta docentstipendier att vid tidpunkten för
1908 års universitetsreform uppgå till respektive 15 och 11. Härtill
böra läggas de 5 rörliga stipendier vid vartdera universitetet,
som tillkommo genom beslut av 1877 års riksdag.

Vid karolinska institutet inrättades docentstipendier först år
1889, då ovannämnda rörliga stipendier å vartdera 1000 kronor
tillkommo. Riksdagen synes därvid hava utgått från att docentstipendier
vid institutet kunde vara behövliga för en eller annan
mera teoretisk specialitet.

I samband med docentinstitutionens övriga förhållanden
upptogs nu föreliggande spörsmål även av universitetskonnnittén.
Kommittén framlade emellertid ej något bestämt förslag rörande
det erforderliga antalet nya stipendier, utan inskränkte sig att
angiva sin allmänna ståndpunkt i frågan. Bästa sättet att genom
stipendier betrygga docentinstitutionen, vore enligt kommitténs
förmenande, att till varje ordinarie »lärarbefattning» knyta
ett docentstipendium. Av ekonomiska skäl kunde emellertid en
så betydande ökning av docentstipendierna ej ifrågasättas. Den
vore ej heller strängt taget nödvändig, då många ämnen, särskilt
inom de tre högre fakulteterna, stode varandra så nära,
att de, sammanförda i grupper, kunde gemensamt representeras
av ett stipendium. Den närmare utredningen om behövliga nya

stipendier eller deras fördelning på ämnen eller ämnesgrupper
borde ankomma på vederbörande fakulteter och sektioner. Kommittén
föreslog därför, att antalet docentstipendier borde såväl
vid universiteten som vid karolinska institutet ökas med ledning

, # O

av en dylik utredning. Samtidigt förordade kommittén, som
förut nämnts, att de rörliga stipendierna borde avskaffas.

T de yttranden, som avgåvos över universitetskommitténs
förslag, påyrkades från Uppsala universitet för medicinska fakulteten
4 nya docentstipendier, och för filosofiska fakulteten 13
(därav för humanistiska sektionen (i och för den matematisknaturvetenskapliga
5, vartill kommo 2 för båda sektionerna gemensamt).
Vederbörande myndigheter i Lund uttalade sig icke
rörande antalet behövliga stipendier. Större konsistoriet inskränkte
sig till att förorda en ökning av stipendieantalet. Karolinska
institutets lärarkollegium vitsordade behovet av flera docentstipendier,
men ansåg sig med hänsyn till den svävande
frågan om undervisningens ordnande ej ännu kunna uppgiva behovets
storlek.

'' Bestämda yrkanden på nya docentstipendier framkommo
sedermera i petitioner från docenter vid universiteten år 1906.
Beträffande de fasta stipendierna krävdes av docenterna vid
Uppsala universitet för den teologiska fakulteten 1 nytt och
för den filosofiska 14 nya stipendier. Därjämte förmenades de
rörliga stipendierna alltjämt böra bibehållas till minst samma
antal som då. Docentföreningen i Lund förklarade sig ej kallad
att direkt yttra sig över stipendiernas antal, men uttalade den
förhoppningen, att frågan måtte lösas, åtminstone vad filosofiska
fakulteten anginge, enligt den principen, att vid varje examensämne
fästes ett docentstipendium.

(3ver nyssnämnda ansökningar avgåvos infordrade yttranden
av vederbörande akademiska myndigheter, varvid universitetet
i Uppsala framställde krav på en förhöjning av antalet
fasta stipendier till 36 (teologiska fakulteten 2 nya (eventuellt 1),

juridiska fakulteten 1 nytt, medicinska fakulteten 4 nya och filosofiska
fakulteten 14 nya stipendier). Universitetsmyndigheterna
i Lund begärde 17 nya stipendier (för teologiska fakulteten 1
nytt och för filosofiska fakulteten 16 nya stipendier). Tillika
uttalades av juridiska fakulteten, att, om de rörliga stipendierna
gjordes till fasta, ett av dem borde förbehållas fakulteten. I
övrigt förklarade sig myndigheterna för de rörliga stipendiernas
bibehållande till oförändrat antal.

Universitetskanslern förklarade sig i ett den 15 december
1906 avgivet underdånigt utlåtande anse det vara angeläget, att
docentstipendium funnes för varje undervisningsämne eller åtminstone
för varje grupp av närbesläktade ämnen och uttalade
han den mening, att vad i sådant hänseende föreslagits av de
större konsistorierna i Uppsala och Lund icke torde överskrida
behovet.

Tillika förmenade kanslern att de rörliga stipendierna borde
bibehållas till oförändrat antal.

De för universitetsfrågomas förberedande behandling inom
ecklesiastikdepartementet 1906—07 tillkallade sakkunnige infordrade
från universiteten närmare upplysningar rörande det erforderliga
antalet docentstipendier. Därvid hänvisades av myndigheterna
i Uppsala till de tidigare framställda kraven. Samma
ståndpunkt intogo i Lund teologiska och juridiska fakulteterna
samt filosofiska fakultetens humanistiska sektion. Medicinska
fakulteten förklarade, att, med hänsyn därtill, att fakulteten omfattade
ett så stort antal läroämnen, samt till de medicinska
vetenskapernas fortgående specialisering, syntes ytterligare l
fast docentstipendium vara av behovet påkallat. Den matematisk-naturvetenskapliga
sektionen ansåg minst 6 stipendier erforderliga.

Vid företagen prövning funno de sakkunnige för egen del,
att följande antal nya fasta docentstipendier borde inrättas: vid
Uppsala universitet 21, varav 2 för teologiska, 1 för juridiska, 4

för medicinska samt 14 för filosofiska fakulteten, samt vid Lunds
universitet 11, varav 1 för teologiska, 1 för medicinska och 9
för filosofiska fakulteten. Härigenom skulle hela antalet fasta
docentstipendier komma att uppgå till respektive 36 och 22.
Tillika borde vid båda universiteten de rörliga stipendierna bibehållas
till oförändrat antal.

Särskilt yttrande till de sakkunniges betänkande hade vid
denna punkt avgivits av professor Kallenberg. Han anmärkte,
att den proportion mellan antalet docentstipendier vid vartdera
universitetet, som då bestode, skulle väsentligen rubbas genom
de sakkunniges förslag. Härvid vore väl intet att erinra, då de
sakkunnige för vartdera universitetet tillstyrkt den ökning, som
av fakulteterna och sektionerna påyrkats. Såsom representant
för Lunds universitet ville Kallenberg emellertid framhålla, att
fakulteter och sektioner i Lund efter hans mening ådagalagt en
överdriven ängslan för att begära mer än vad som måste anses
såsom det absoluta minimum — i vissa fall syntes man till och
med hava stannat under detta minimum.

Denna av Kallenberg uttalade uppfattning vann stöd genom
de yttranden, som vid remiss av de sakkunniges förslag avgå vos
av myndigheterna i Lund. Sålunda framhöll större konsistoriet,
att i de år 1906 gjorda framställningarna angående ökning av
docentstipendiernas antal endast det minimum upptagits, som vid
dåvarande förhållanden ansetts oundgängligen behövas.

I de sakkunniges framställningar förekom intet förslag angående
docentstipendier vid karolinska institutet. På en av de
sakkunnige framställd förfrågan ^hade lärarkollegiet hänvisat till
institutets riksdagspetita år 1907. Däri framhölls en förstärkning
av docentinstitutionen särskilt önskvärd beträffande de teoretiska
ämnesgrupperna. Lärarrådet ansåge 4 nya stipendier vara
av nöden, varav 2 borde avses företrädesvis för docenter i de
teoretiska ämnena och de 2 övriga tillsättas utan särskild företrädesrätt
för vissa ämnen.

Frågan förelädes i proposition 1908 års riksdag i samband
med löneregleringen för universiteten och karolinska institutet.
Föredragande departementschefen förklarade sig i sitt
yttrande till statsrådsprotokollet anse det otvivelaktigt, att antalet
docentstipendier borde rätt avsevärt ökas. De från olika
håll till stöd för kraven på förhöjt antal stipendier angivna
skälen utgjorde vart för sig och tillsammantagna ett kraftigt
stöd för yrkandet, att nya docentstipendier måtte inrättas.
Den uttalade meningen, att ett docentstipendium borde finnas
för varje undervisningsämne, syntes hava lagts till grund
för yrkandet om nya docentstipendier för’ filosofiska fakulteten
i Uppsala. Det kunde visserligen av flera anledningar vara
önskligt, att denna princip komme till användning, ehuru det
torde vara att gå för långt att på densamma grunda förslag om
nya docentstipendiers tillskapande. Den hade ej heller tagits till
utgångspunkt för de framkomna förslagen om nya docentstipendier
för de så kallade högre fakulteterna, för vilka det också ej
varit vanligt eller nu påyrkats, att stipendierna skulle bindas vid
vissa ämnen. Anledningen hade varit den, att flera av dessas
ämnen stode i ett så nära samband med varandra, att det
ej ansetts vara av nöden, att för varje särskilt ämne ett
särskilt stipendium funnes. Ett likartat betraktelsesätt kunde
enligt departementschefens uppfattning i avsevärd grad göras
gällande beträffande den filosofiska fakulteten, där ävenledes
grupper kunde urskiljas, vilkas ämnen ej stode längre från
varandra än vardera av de övriga fakulteternas ämnen i allmänhet
taget, ,

Förslaget upptog för universitetet i Uppsala 13 nya fasta
docentstipendier och för universitetet i Lund 12 sådana stipendier,
varigenom antalet fasta stipendier vid de båda universiteten kom
att uppgå till 28 resp. 23. För karolinska institutet upptogos 3
nya stipendier, vilket vore samma antal, som efter förslaget
skulle komma att finnas för medicinska fakulteten i Uppsala.

Ett av dessa stipendier avsågs för de teoretiska ämnena, de andra
borde ej vara fästa vid visst ämne eller ämnesgrupp. Därjämte
föreslogos de dä förefintliga rörliga stipendierna böra vid samtliga
läroanstalter bibehållas till oförändrat antal.

Riksdagen biföll detta förslag. Sedan dess bär någon förändring
i docentstipendiernas antal icke vidtagits.

Beträffande de av docentföreningarna framhållna önskemål
om inrättande av nya rörliga docentstipendier hava vi i annat
sammanhang uttalat oss. Med hänsyn till vår ståndpunkt härutinnan
torde kravet på ändringar i tillsättningen av nämnda
stipendier icke påkalla något särskilt yttrande.

De sakkunnige hava däremot att här till närmare prövning
upptaga behovet vid de olika läroanstalterna av ökat antal docentstipendier
på grundvalen av de förutsättningar, som i det
föregående angivits.

1. Uppsala universitet.

Teologiska fakulteten.

För närvarande disponerar fakulteten fyra fasta docentstipendier,
därav ett för exegetik, ett för kyrkohistoria, ett för
systematisk teologi, teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi
samt ett för praktisk teologi. Härtill kan läggas ytterligare
ett, åstadkommet genom enskild donation, avsett för en
docent i apologetik och disponerat i överensstämmelse med de
för övriga docentstipendier gällande bestämmelser.

Då inom fakulteten förefinnas sju professurer — därjämte
finnas i staten upptagna en »direktors»-, en assistent-, samt en
biträdande lärarbefattning — torde behovet av docentstipendier
få anses väl tillgodosett såväl ur undervisningens synpunkt
som med hänsyn till angelägenheten att till fakulteten i erforderlig
utsträckning kunna knyta yngre vetenskapsidkare. På

Sakkunnige.

grund härav torde någon ökning i antalet docentstipendier för
fakultetens del icke böra ifrågakomma. Med hänsyn till ämnenas
nära samhörighet och jämförelsevis ringa antal synes emellertid
den förändring böra vidtagas, att stipendierna inom fakulteten
icke fördelas på vissa ämnen eller ämnesgrupper.

Juridiska fakulteten.

De fakulteten nu tillkommande tre docentstipendierna, vilka
icke äro bundna vid visst ämne, torde kunna anses såsom
tillsvidare tillfredsställande, vadan vi ej heller för denna fakultet
vilja ifrågasätta något nytt stipendium.

Medicinska fakulteten.

Antalet fakulteten tillkommande docentstipendier utgör nu
tre. Rörande dispositionen å olika ämnen är föreskidvet, att
fakultetens läroämnen skola fördelas i två grupper. Till den
ena höra de vetenskaper och vetenskapsgrenar, som falla inom
medicine kandidatexamens, till den andra de, som falla inom
medicine licentiatexamens läroområde, likvisst med iakttagande
av att icke blott patologi utan även patologisk anatomi anses
tillhöra den förra gruppen. Vidare stadgas, att vid tillsättning
skall iakttagas, att vardera ämnesgruppen får till sitt
förfogande minst ett stipendium. Dock tillerkännes fakulteten
möjlighet, att, därest viktiga undervisningsbehov av tillfällig
art påkalla särskilda bestämmelser vid en stipendietillsättning.
därom göra framställning hos kanslern, så vitt ske kan före
stipendiets ledigblivande, och tillkommer det i så fall kanslern
att i ärendet fatta beslut.

Fakultetens lärarkrafter utgöras för närvarande av 15 professorer,
2 laboratorer och 1 prosektor samt 5 andra lärare
under olika benämningar (av professurerna är dock en per -

sonlig, medan en upptages i staten som e. o. professur
för att vid ledighet återbesättas först efter särskilt förordnande
av K. Maj:t; prosektorns lön utfvlles för närvarande med
ett personligt lönetillägg ä allmänna indragningsstaten. å 400
kronor).

I betraktande av den mångsidiga utveckling, som den medicinska
forskningen under senare tid uppvisat, och det härmed
sammanhängande antalet professorer, vill det synas som
om de tre nu disponibla docentstipendierna ingalunda kunna
anses tillräckliga. Visserligen torde de biträdande lärarne i
viss mån ur speciell undervisningssynpunkt fylla uppgifter,
som det eljest varit naturligt och riktigt att överlåta åt docentstipendiater.
Och säkerligen hava, ej minst under senare
år, docentstipendiernas jämförelsevis ringa storlek icke varit
ägnad att i större utsträckning underlätta knytande av lovande
medicinska forskare såsom docenter till universitetet i
den allt skarpare konkurrensen med andra, ur olika synpunkter
långt gynnsammare ställda verksamhetsfält. Helt visst
hava dessa omständigheter i förening åstadkommit, att tillgången
på docentaspiranter ej varit så stor, att fakulteten kunnat finna
giltig anledning att med hänvisning härtill under senare år
påkalla ökat antal stipendier.

Emellertid torde det vara anledning förvänta, att, därest
docentstipendiernas belopp för framtiden fixeras i överensstämmelse
med ovan angivna förslag, och under förutsättning av
att de övriga förmåner, som enligt vårt förmenande böra tillkomma
docenter i kliniska ämnen vinna bifall, förhållandena
i nyssnämnda hänseende skola undergå sådan ändring, att en
med övriga fakulteter närmare överensstämmande proportion
olika lärarkrafter emellan utan svårighet kan åstadkommas.
Ur universitetets synpunkt måste det vara ett betydande intresse
att kunna erbjuda yngre vetenskapsmän möjlighet att
bedriva forskningar inom de grundläggande teoretiska discipli -

nerna under så gynnsamma betingelser, att den praktiska läkarbanans
ekonomiska förvärv smöjligheter icke i allt för hög
grad må kunna utöva en lättförklarlig dragningskraft och dessa
forskiyngar sålunda förbehållas uteslutande ett ekonomiskt välsituerat
fåtal. Likaledes torde det få anses särdeles maktpåliggande,
att väsentligt ökade möjligheter beredas universiteten
att vid sig såsom docenter knyta inom de särskilda kliniska
ämnena verksamma forskare, något som endast i jämförelsevis
ringa omfattning under hittills rådande förhållanden varit möjligt.
Jämväl i detta sammanhang vilja vi framhålla lämpligheten
utav, att den undervisningsverksamhet, som nu i icke
ringa utsträckning måst överlämnas åt biträdande lärare, måtte
i största möjliga mån komma att utövas av docenter, en anordning,
vars genomförande torde underlättas, därest ett ökat
antal till beloppet höjda docentstipendier ställas till förfogande.

Med hänvisning till det ovan anförda vilja vi föreslå, att
ytterligare två docentstipendier måtte tilldelas fakulteten. Härav
torde det ena böra förbehållas docent i den förra, och det
andra docent i den senare av nyssnämnda båda grupper. För
vinnande av en fullt konsekvent uppdelning av fakultetens ämnen,
torde emellertid, i likhet med vad som redan är fallet vid
karolinska institutet, till den förstnämnda böra hänföras även
ämnet rätts- och statsmedicin, vilket hittills ingått i den senare
gruppen. Fakulteten skulle under dessa förutsättningar komma
att disponera 5 docentstipendier.

Filosofiska fakulteten.

Otvivelaktigt har behovet av ökat antal docentstipendier
gjort sig mest kännbart inom filosofiska fakulteten. Flei''a omständigheter
bidraga till att ålägga denna fakultet en särdeles
drvg undervisningsbörda.

Särskilt vilja vi härvidlag rikta uppmärksamheten å den

alltjämt fortgående specialisering, som inom dess olika vetenskaper
kan konstateras och som låter ämnen eller ämnesgrenar
växa ut till självständiga discipliner, vilka med större eller
mindre styrka göra anspråk på egen plats å universitetens timplan.
Ur forskningens lika väl som undervisningens synpunkt
gör sig därför nödvändigheten av en arbetsfördelning alltmer
gällande.

Anmärkningsvärt är också, att av de tillgängliga rörliga
docentstipendierna sistlidna läsår vid Uppsala såväl som vid
Lunds universitet samtliga tilldelats docenter tillhörande filosofiska
fakulteten. Aven om härvid hänsyn tages till en längre tidsperiod
är denna fakultets övervikt vid dispositionen av de rörliga stipendierna
vid Uppsala universitet mycket påfallande, vilket framgår
av vidstående översiktstabell, avseende fördelningen under
åren 1909—17.

Tabell utvisande de rörliga docentstipendiernas fördelning å fakulteter
och sektioner vid Uppsala universitet åren 1909—1917
(enl. terminskatalogen).

Fakultet eller sektion	1909	1910	1911	1912	1913	1914	1915	1916	1917
< r*	3"	< r*	£3	< r		<1	3-	rf r-r-		(Tf	•VA	c	ll. t. v.t.	<	h.t. 1
Teologiska............					''			-
Juridiska ............	1			—				—	--					— —
Medicinska............	1								j			1	1	1 —	—	-I
Filos, humanistiska.	2	2	2	2	2	3	3	3	ce ce	3	3	3	3	ce CM	3	3
» mat.-naturlek	1	1	2	2	1	2	2	2	1 2	1	1	1	f	1 : 1	2	2
Tak ant a...............	—	2	1	1	2	—	—	—	1 1—	1	1	—	—	1 1	—	—

Då, såsom i annat sammanhang anförts, de sakkunnige föreslå,
att de hittillsvarande inom samtliga fakulteter rörliga stipendier
måtte försvinna, framstår det under dessa förhållanden såsom
oavvisligt att öka de vid filosofiska fakulteten bundna docentstipendiernas
antal.

För närvarande disponerar fakulteten 18 stipendier, varav
10 tillhöra dess humanistiska, 7 dess matematisk-naturvetenskapliga
sektion, samt ett är avsett för ämnet geografi, utan
att vara bundet till viss sektion. Fakultetens olika examensämnen
äro sammanförda i smärre grupper, vardera med ett
mindre antal till gruppen bundna stipendier till sitt förfogande.
Dessa grupper utgöra nu:

I. Inom humanistiska sektionen:

1) teoretisk filosofi samt praktisk filosofi med 1 doc.-stip.,

2) litteraturhistoria med poetik samt konst historia

med konstteori ............... » 1

3) historia samt statskunskap ............... » 2

4) klassiska språk: latin samt grekiska... » 1

5) nordiska språk — inclusive svenska

språket .................................... » 1

6) nyare språk: engelska, tyska samt ro manska

s]3råk.............................. » 2

7) pedagogik, sanskrit med jämförande in doeuropeisk

språkforskning, semitiska

språk samt slaviska språk ............ » 2

II. Inom matematisk-naturvetensicapliga sektionen:

8) matematik, astronomi samt mekanik

och matematisk fj^sik .................. med 2 doc.-stip.,

9) fysik............................................. » 1 »

10) kemi samt geologi med mineralogi...... » 2 »

11) botanik samt zoologi........................ » 2 » ;

III. Inom fakulteten i dess helhet:

12) geografi ........................................ med 1 doc.-stip.

Humanistiska sektionen räknar 22 (därav en personlig),
matematisk-naturvetenskapliga 17 (därav två personliga) professors -

befattningar, vartill komma för sistnämnda sektion 1 observatorsoch
1 laboratorsbefattning.

I det föregående har framhållits, att de sakkunnige känna
sig fullt övertygade om, att ett ökat behov av docentstipendier
för fakultetens vidkommande förefinnes. Redan i sitt den 11
september 1902 avgivna yttrande uppskattade fakulteten antalet
behövliga fasta stipendier till 22, och jämväl universitetskanslern
förklarade, som ovan erinrats, år 1900 såsom sin åsikt, att
docentstipendium helst borde finnas för varje läroämne, vilket
under nuvarande förhållanden skulle innebära ej mindre än do
stipendier. Samma uppfattning har för övrigt redan kommit
till uttryck i ett av fakulteten år 1870 avgivet yttrande.

Den av oss företagna prövningen giver vid handen, att en
ökning av antalet till bestämda ämnesgrupper bundna stipendier
med 0, alltså till 24, är ofrånkomlig. I samband med denna
ökning av antalet docentstipendier bör enligt vår uppfattning
en omgruppering för åstadkommande av större, naturligt samhöriga
ämnesgrupper åvägabringas, i syfte att å ena sidan
skapa garantier för att vissa viktigare läroämnen med konstant
och vitsordat behov av mera omfattande undervisning må äga
tillgång till stipendierad docent för denna undervisnings utövande
och å den andra möjliggöra även för docenter i övriga
ämnen inom gruppen att alternerande komma i åtnjutande av
stipendium.

Av de av oss föreslagna sex ämnesgrupperna falla de tre
förstnämnda helt inom den humanistiska, de tre övriga inom den
matematisk-naturvetenskapliga sektionens läroområde. Till sistnämnda
område har här hänförts även det för närvarande mellan
sektionerna rörliga ämnet geografi.

Vid denna av oss genomförda fördelning hava följande grupper
uppställts:

1. Filosofiska gruppen, till vilken hänföras: teoretisk filosofi,
praktisk filosofi samt pedagogik;

2. Historiska gruppen, omfattande: historia, klassisk fornkunskap
och antikens historia, nordisk och jämförande fornkunskap,
statskunskap, statistik, litteraturhistoria med poetik samt konsthistoria
med konstteori;

8. Språkliga gruppen, som omfattar samtliga språkliga ämnen:
nordiska språk, (incl. svenska), tyska, engelska, romanska språk,
slaviska språk, latin, grekiska, sanskrit, jämförande indoeuropeisk
språkforskning, semitiska språk samt finsk-ugrisk språkforskning;

4. Matematiska gruppen, med ämnena: matematik, matematisk
fysik, mekanik samt astronomi;

5. Fysisk-kemiska gruppen, omfattande: fysik, meteorologi, fysikalisk
kemi samt kemi:

6. Biologisk-geograjiskag rappert, som innesluter ämnena: botanik incl.
växtbiologi, zoologi; paleontologi, geologi, mineralogi samt geografi.

Vid bedömandet av den ökning i antalet stipendier, som
av oss här nedan föreslås böra äga rum, är det på grund av
den förändrade gruppindelningen stundom icke möjligt att för
varje särskilt ämne eller ämnesgrupp göra en numerisk jämförelse.
Särskilt gäller detta de matematisk-naturvetenskapliga
disciplinerna. Vi hava därför sett oss nödsakade att i sådana fall
inskränka oss till att jämföra det nu förefintliga och det föreslagna
antalet stipendier inom större ämnesområden.

Innan vi gå att redogöra för resultatet av den företagna
prövningen, torde det böra anföras, att filosofiska fakultetens
i Uppsala båda sektioner, vilka i avgivet yttrande avstyrkt
inrättande, på sätt docentföreningen föreslagit, av ytterligare
fem rörliga docentstipendier, hemställt om fyra nya fasta docentstipendier,
varvid de nuvarande rörliga voro avsedda att
fortfarande bibehållas. Av de sålunda till upprättande föreslagna
beräknades tre tillfalla humanistiska sektionen och borde
ett därvid tilldelas gruppen klassiska språk med iakttagande av,
att, då denna grupp sålunda skulle komma att förfoga över två
docentstipendier, det ena borde vara förbehållet docent i latinska

språket, om kompetent sådan funnes. Det andra borde disponeras
för ämnesgruppen nyare språk, det tredje slutligen tillfalla
ämnesgruppen teoretisk filosofi, praktisk filosofi samt pedagogik.
Av de två fasta docentstipendierna i denna grupp borde det ena
enligt sektionens mening vara förbehållet docent i teoretisk filosofi,
därest kompetent sådan funnes.

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen påyrkade ytterligare
ett docentstipendium för gruppen matematik, matematisk fysik,
mekanik, astronomi samt meteorologi, som nu förfogade över två
docentstipendier. Av ifrågavarande grupps tre stipendier ansåges
ett böra utdelas med företräde för de båda examensämnena
mekanik och matematisk fysik.

Den av oss föreslagna filosofiska gruppen omfattar tre examensämnen
med tre professurer. För närvarande finnes ett stipendium
för två av dessa ämnen, varemot pedagogik, såsom redan
erinrats, har i särskild grupp, med ett gemensamt stipendium,
förenats med fyra språkliga ämnen. Med hänsyn till undervisningen
torde ämnet teoretisk filosofi få anses i främsta rummet
ha krav på ett stipendium. Därjämte torde skälig anledning föreligga
att för de båda ämnena pedagogik och praktisk filosofi
beräkna ett docentstipendium. Gruppen bör alltså kunna göra
anspråk på två docentstipendier, vilket innebär en ökning med ett.

Den historiska gruppen innesluter 7 ämnen med 8 professorsbefattningar.
För närvarande äro tre docentstipendier bundna
till gruppens ämnen. Vid bedömande av föreliggande behov
hava vi utgått ifrån att ämnena historia, statskunskap samt
litteraturhistoria enligt regeln böra till sitt förfogande äga vardera
ett docentstipendium. De återstående, gruppen tilldelade
ämnena klassisk fornkunskap och antikens historia, nordisk och
jämförande fornkunskap, statistik samt konsthistoria torde böra
tillsammans disponera åtminstone ett stipendium. Få grundval
av denna beräkning hava för gruppen avsetts 4 stipendier, vilket
innebär en ökning med ett.

Den språkliga gruppen skulle med den av oss föreslagna
omfattningen komma att innesluta 11 läroämnen och äro inom
dessa vid universitetet verksamma 11 professorer. För närvarande
förfoga de gruppen tillhöriga ämnena över 6 docentstipendier,
varvid dock torde böra anniärkas, att ett av dessa är
gemensamt för sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning,
slaviska språk samt pedagogik, vilket sistnämnda ämne
icke kan hänföras till den språkliga gruppen. Otvivelaktigt erfordras
för denna grupps vidkommande ett större antal stipendier
än det nu befintliga. Man torde böra utgå ifrån, att det
normalt bör finnas tillgång till ett stipendium för vardera av de
omfattande ämnena: nordiska språk, tyska, engelska, romanska
språk, latin, grekiska samt semitiska språk, å vilket sistnämnda
ämne en särdeles tyngande undervisningsbörda vilar, på grund
av ämnets obligatoriska karaktär i teol. fil. examen. Enbart för
tillgodoseende av de nämnda ämnena erfordras sålunda 7 stipendier.
För att gruppens behov må varda tillfredsställande beaktade,
torde emellertid ytterligare ett stipendium böra avses
närmast för de återstående ämnena: sanskrit, jämförande indoeuropeisk
språkforskning, slaviska språk samt finsk-ugrisk språkforskning.
För fyllande av den språkliga gruppens behov erfordras
sålunda tillsammans 8 docentstipendier, utgörande en ökning mot
nuvarande antal av 2.

Den matematisk-naturvetenskapliga sektionen disponerar för
närvarande 7 docentstipendier för samtliga ämnen. Med hänsyn
till den företagna omgrupperingen låter en detaljerad jämförelse
sig icke här genomföras, utan få vi därvid åtnöja oss med att
räkna med sektionen såsom en enhet.

Till den föreslagna matematiska ämnesgruppen hänföras
fyra ämnen med lika många professorsbefattningar. Av dessa
torde ämnet matematik med hänsyn till den omfattande undervisningen
hava konstant behov av ett stipendium. För de
övriga ämnena, matematisk fysik, mekanik samt astronomi,

torde böra beräknas ytterligare två stipendier, vadan gruppen
skulle komma att inalles till sitt förfogande erhålla tre stipendier.

Den fysisk-kemiska gruppen omfattar 4 läroämnen med 5
professorsbefattningar (därav 1 personlig). De däri ingående
ämnena kemi och fysik torde båda för tillgodoseende av undervisningens
krav hava konstant behov av docentstipendiat. För
de återstående ämnena, fysikalisk kemi och meteorologi, torde
böra avses ett gemensamt docentstipendium. Ämnesgruppen
skulle sålunda komma att disponera tre docentstipendier.

I den biologisk-geografiska gruppen ingå 6 läroämnen med
8 professorsbefattningar (därav 1 personlig och 1 åstadkommen
genom donationsmedel). Av dit hänförda ämnen torde botanik,
zoologi samt geografi normalt kunna kräva vartdera 1 stipendiat.
För gruppens återstående läroämnen, paleontologi samt geologi
med mineralogi, torde böra beräknas ett docentstipendium, varigenom
gruppen skulle komma att till sitt förfogande äga 4
stipendier.

Med tillämpning av ovan angivna beräkningsgrunder skulle
matematisk-naturvetenskapliga sektionen komma att disponera tillsammans
10 fasta docentstipendier. A gruppernas ämnen komma
för närvarande dels matematisk-naturvetenskapliga sektionens 7
fasta docentstipendier, dels det fakulteten i dess helhet tillhörande
docentstipendiet för geografi. Ökningen för nämnda grupper
tillsammantagna utgör således 2 docentstipendier.

Till åskådliggörande av nu berörda förhållanden torde
vidfogade översiktstabell vara ägnad att bidraga. (Se nästa
sida.)

Fakulteten i dess helhet beräknas sålunda kunna göra anspråk
å tillsammans 24 vid bestämda ämnesgrupper bundna docentstipendier,
av vilka 6 föreslås till nyinrättande. Emellertid
torde med fog kunna göras gällande, att, utöver vad sålunda be 6 -

Grupp

Ant

ce p

"3 D

3 -

Föreslagna docentstipendier -

3 P- B
S ® S
2

3 o:

~ O: •Zl

3
83
83

ro ro
3 3 2:

3 er?

5 ?°

er''* S
p 3 p

g.!§. B

P ©
P B

er ^
£ ce

P 83 p 3 ro
g-83 P I b"

po
P

Nyadocent stipendier -

ss*

5 2
ö 3

1. Filosofiska gruppen ............

2. Historiska gruppen ............

3. Språkliga gruppen...............

4. Matematiska gruppen .........

5. Fysisk-kemiska gruppen ......

6. Biologisk-geografiska gruppen

Summa |35 39| 18

3 3
7''8

1111

4 4
4

3II 6

räknats, vissa krav kvarstå ouppfyllda. Särskilt vilja vi framhålla,
att jämväl sådana vetenskaper, som icke företrädas av
professur och sålunda icke heller förekomma inom här uppräknade
ämnesgrupper, ävensom vissa särskilt utbrutna vetenskapsgrenar,
böra hava möjlighet att i förekommande fall såsom
docenter förvärva förtjänta vetenskapsidkare och att därvid även
dessa böra äga utsikter att i viss utsträckning kunna komma i
åtnjutande av stipendium. Likaledes torde det, i likhet med vad
som ej sällan inträffat, allt fortfarande kunna visa sig önskvärt,
att en särskilt framstående forskare kan knytas vid universitetet,
ehuru stipendiat i samma ämne redan finnes. Även till detta
förhållande synes sålunda viss hänsyn böra tagas vid det slutliga
antalets fastställande. Här sist berörda synpunkter torde med
fördel kunna tillgodoses på så sätt, att fakulteten erhåller ytterligare
tre stipendier, vilka i motsats till de i det föregående omförmälda
icke böra vara bundna vid ämnesgrupper utan »rörliga»
inom vardera sektionen.

Företagna undersökningar hava givit vid handen, att två av

dessa stipendier böra förbehållas den humanistiska och det tredje
den matematisk-naturvetenskapliga sektionen.

Docentstipendier av nu förordade karaktär hava alltsedan år
190!) till ett antal av 2 varit för handen inom filosofiska fakulteten
vid Lunds universitet och synas därvid vunna erfarenheter
rörande fördelarna av en sådan anordning hava varit uteslutande
gynnsamma.

Sammanlagda antalet filosofiska fakulteten tilldelade docentstipendier
skulle enligt ovan angivna förslag komma att uppgåtill
27. I jämförelse med nu bestående förhållanden innebär detta
en ökning med 9. Härvid är likväl att märka, vad som jämväl
tidigare framhållits, att vart och ett av de 5 rörliga docentstipendierna
i realiteten disponerats alldeles övervägande av
nämnda fakultet. Då samtidigt med ovan omförmälda förändringar
i docentstipendiernas fördelning de hittillsvarande rörliga
stipendierna föreslås till indragning, inskränkes sålunda den å
fakulteten kommande ökningen i själva verket till omkring 4
docentstipendier.

Den företagna prövningen har alltså bibringat oss den övertjrgelsen,
att för Uppsala universitets vidkommande en ökning av
antalet docentstipendier å samtliga fakulteter med 6 är oundgängligen
av nöden. Den närmare fördelningen av nuvarande
och föreslagna docentstipendier å fakulteter och sektioner framgår
av tabellen å nästa sida.

Då de fem rörliga stipendierna förutsättas indragna, skulle
hela antalet universitetet tillkommande docentstipendier sålunda
komma att uppgå till 89. Vid bifall till nu förordade åtgärder
påkallas i staten för Uppsala universitet en höjning av anslaget
till docentstipendier från 113,000 kronor med 62,500 kronor till
175,500.

	Antal		Minskning
Fakultet eller sektion	nuvarande docentsti- pendier	föreslagna docentsti- pendier	Ökning
! Teologiska fakulteten.................................	4	4	—	—
Juridiska » .................................	3	3	—	— i
Medicinska » .................................	3	5	2	—
Filosofiska » .................................	1	—	—	1
» » , humanistiska sektionen	10	16	6	—
» » , mat.-naturv. sektionen.. Rörliga mellan samtliga fakulteter och sektio-	7	11	4
ner ......................................................	5	—	—	5
Slamma	33	39	12	6

2. Lunds universitet.

Teologiska fakulteten.

Fakulteten disponerar nu två fasta docentstipendier, vilka
icke äro begränsade till visst ämne eller ämnesgrupp på annat
sätt, än att, då docent i ett ämne åtnjuter det ena stipendiet, det
andra icke må tilldelas docent i samma ämne, för så vitt kompetent
docent i annat ämne finnes. Antalet professorsbefattningar
utgör 7, varjämte en biträdande lärartjänst finnes.

Med hänsyn till att i Uppsala, med i det hela enahanda förutsättningar,
på samma fakultet komma ej mindre än 4 docentstipendier
— och då fakulteten i avgivet yttrande hemställt om
ännu ett docentstipendium — vilja vi förorda inrättande av ytterligare
ett sådant. På förut anförda skäl anse vi, att stipendierna
inom denna fakultet icke böra fördelas på vissa ämnen
eller ämnesgrupper. Ej heller synes tillräcklig anledning föreligga
att bibehålla den nyssnämnda bestämmelse, som åsyftar
förhindrande av dubblering utav stipendium inom samma ämne.

Juridiska fakulteten.

I likhet med vad fallet är vid Uppsala universitet äger juridiska
fakulteten i Lund till sitt förfogande tre fasta docentstipendier,
vilka icke äro bundna till vissa ämnen. Då från fakultetens
sida någon ökning i stipendiernas antal icke ifrågasatts,
torde något ytterligare docentstipendium icke behöva inrättas.

Medicinska fakulteten.

Vid utdelningen av fakultetens två fasta docentstipendier
gälla i huvudsak samma föreskrifter, som ovan omnämnts under
uppsalafakulteten. Sålunda skall det ena stipendiet tilldelas docent
inom de vetenskaper och vetenskapsgrenar, som falla inom
medicine kandidatexamens läroområde, det andra docent i ämne
inom licentiatexamens läroområde med den inskränkning, att icke
blott patologi utan även patologisk anatomi skola anses tillhöra
den förstnämnda gruppen. Fakultetens fasta lärarkrafter
utgöras av 12 professorer samt 9 andra lärare under olika benämningar.

Med hänvisning till att vad som ovan anförts rörande vikten
ur såväl den vetenskapliga forskningens som undervisningens
synpunkt av att till fakulteten kunna i större utsträckning än
hittills knyta dugande vetenskapsmän såsom docenter, i alla delar
äger sin tillämpning jämväl å förhållandena vid Lunds universitet,
vilja vi föreslå, att antalet docentstipendier även här måtte
ökas. Då behovet av docenter icke torde vara mindre i Lund
än i Uppsala, har det synts skäligt, att antalet, i likhet med vad
föreslagits skola bliva fallet vid sistnämnda universitet, fastställes
till 5, vilket innebär en ökning med 3. Av de nytillkomna
stipendierna torde ett böra utdelas med företräde för docent inom
den förra och ett för docent inom den senare av nyssnämnda båda
grupper; för det återstående torde däremot någon inskränkning
till visst ämne eller ämnesgrupp icke vara erforderlig. Emeller -

tid synes även bär ämnet rätts- och statsmedicin, i likhet med
vad som för Uppsala universitet föreslagits, böra hänföras till
den förstnämnda gruppen.

Filosofiska fakulteten.

I det föregående är närmare utvecklat, hurusom för filosofiska
fakulteten ett väsentligt större behov av docentstipendier
gör sig gällande än för någon annan fakultet. Uppenbarligen
har vad som härutinnan anförts i sammanhang med behandlingen
av motsvarande förhållanden vid Uppsala universitet, i än högre
grad giltighet för Lunds universitet. Också har universitetskanslern
uti avgivet underdånigt''yttrande den 9 december 1914
framhållit, hurusom »behovet av nya docentstipendier särskilt
vid universitetet i Lund synes hava visat sig kännbart». Den av
oss företagna ingående prövningen har låtit det nuvarande stipendieantalets
otillräcklighet framstå i särdeles tydlig dager. Då
det gällt att undanröja nämnda missförhållande, har fakulteten
för sin del givit sin anslutning till den av docentföreningarna
påyrkade ökningen av de rörliga stipendiernas antal till 10, säkerligen
under påverkan av dels medvetandet att dessa stipendier
övervägande skulle komma fakulteten till godo, dels också de
gynnsamma erfarenheter, som vunnits genom de för Lund säregna,
inom denna fakultet rörliga stipendier, vilka sedan år 1909
funnits till ett antal av 2. Emellertid har nyssnämnda förhållande
för de sakkunnige, som icke kunnat giva denna fakultetens
ståndpunkt sitt stöd, inneburit en ej ringa svårighet, såtillvida
som vi, vid bedömandet av de olika ämnesgruppernas större eller
mindre behov av ökade stipendieresurser, härigenom kommit att
sakna hållpunkter ifråga om fakultetens egen uppfattning. Vid
fastställande av erforderligt antal hava emellertid samma grundsatser
blivit följda, som vi för Uppsala universitet tillämpat.

För närvarande disponerar fakulteten 10 fasta docentstipendier,
fördelade på följande sätt:

I. Inom humanistiska sektionen:

1) teoretisk filosofi samt praktisk filosofi... med 1 doc.-stip.,

2) litteraturhistoria med poetik samt konst historia

med konstteori .................. » 1 »

3) historia samt statskunskap ............... » 2 »

4) klassiska språk: latin samt grekiska ... » 1 »

5) nordiska språk................................. » 1 »

6) nyare språk: engelska, tyska samt ro manska

språk............ » 2 » ;

II. Inom mat ematisk-natnrvet enskapliga sektionen:

7) matematiska ämnesgruppen, innefattande

matematik, astronomi, mekanik samt

fysik............................................. med 3 doc.-stip.,

8) naturvetenskapliga ämnesgruppen, inne fattande

kemi, geologi och mineralogi,

zoologi samt botanik ..................... » 3 » ;

III. Inom fakulteten i dess helhet:

9) 2 stipendier, med vilka skola företrädesvis tillgodoses

dels i första rummet de ämnen, som icke ingå i grupperna
1)—8), dels ock sådana i grupperna 1)—8) ingående
ämnen, i vilka det icke finnes någon med fast
stipendium försedd docent.

Vidare förekommer det allmänna stadgande, att, där det
för ämnesgrupp finnes två eller tre stipendier, dessa skola tilldelas
docenter i olika till gruppen hörande ämnen.

På sätt i det föregående skett beträffande Uppsala universitet,
hava vi sökt i större ämnesgrupper sammanföra fakultetens

olika läroämnen och underkastat de olika gruppernas och däri
ingående ämnens behov av docentstipendier en närmare prövning.
Med användande av den för Uppsala föreslagna gruppindelningen
hava vi inordnat de i professurerna i Lund förekommande ämnena1)
på följande sätt:

1. Filosofiska gruppen, med ämnena: teoretisk filosofi, praktisk
filosofi, pedagogik samt psykologi;

2. Historiska gruppen, till vilken hänföras ämnena: historia,
klassisk fornkunskap och antikens historia, statskunskap, statistik,
litteraturhistoria samt konsthistoria;

3. Språkliga gruppen, omfattande ämnena: nordiska språk,
tyska, engelska, romanska språk, latin (romersk vältalighet och
poesi), grekiska, sanskrit, jämförande indoeuropeisk språkforskning
samt österländska språk.

4. Matematiska gruppen, som omfattar: matematik, matematisk
fysik, mekanik samt astronomi;

5. Fysisk-kemiska gruppen, inneslutande ämnena: fysik samt
kemi;

6. Biologisk-geografiska gruppen, med ämnena: zoologi, botanik,
ärftlighetslära, geologi, mineralogi samt geografi.

För närvarande äga den filosofiska gruppens fyra, av tre professorer
företrädda läroämnen till sitt förfogande endast ett fast
docentstipendium. Då ingen tvekan torde kunna råda därom, att
ämnet teoretisk filosofi med hänsyn till den omfattande undervisning,
som däri förekommer, bör normalt kunna påräkna ett
docentstipendium, och då vidare gruppens återstående ämnen,
praktisk filosofi samt pedagogik och psykologi, hava behov av
ett gemensamt stipendium, vilja vi föreslå, att för gruppen avses
två docentstipendier, varav ett n}rtt.

På den historiska gruppen komma 6 ämnen med för närvarande
5, men från och med 1919 års ingång 6 professorsbefattningar.

*) läroämnen, ej examensämnen.

Tillika torde böra erinras om, att från universitetsmyndigheterna
krav blivit framställda dels å en särskild professur i statistik, dels
oek å en professur i fornnordisk- och medeltidsarkeologi, jämväl
hänförliga till denna grupp. För närvarande disponeras ä gruppens
ämnen tre fasta docentstipendier. Ämnena historia, statskunskap
och litteraturhistoria böra normalt till sitt förfogande hava värdera
ett docentstipendium. För återstående ämnen, statistik,
konsthistoria samt klassisk fornkunskap och antikens historia,
torde böra beräknas ett stipendium. Gruppen skulle sålunda
komma att erhålla 4 docentstipendier, innebärande en ökning
utöver det nuvarande antalet med 1.

Den språkliga gruppen innesluter 9 läroämnen, företrädda
av 9 professorer; dessutom 1 lärare i slaviska språk. För närvarande
har gruppen sig tilldelade 4 fasta docentstipendier.
Då samma skäl som i Uppsala föreligga att för ett vart av ämnena:
nordiska, tyska, engelska, romanska, latinska, grekiska och
österländska språken, beräkna ett docentstipendium, erfordras
ensamt för tillgodoseende av detta krav 7 docentstipendier. I betraktande
av, att gruppen innesluter jämväl sanskrit med jämförande
indoeuropeisk språkforskning samt ämnet slaviska språk,
till vilket sistnämnda ämne, som, ehuru examensämne, icke är
företrätt av professor, hänsyn i detta sammanhang ävenledes
torde böra tagas, synes ytterligare ett docentstipendium böra
avses för nu ifrågavarande grupp.

Tillgodoseendet av gruppens behov skulle sålunda kräva inalles
8 docentstipendier, vilket innebär en ökning utöver det nuvarande
antalet med 4.

Inom den matematiska gruppen, som omfattar 4 läroämnen,
finnas nu 4 professorsbefattningar samt 1 observatorstjänst. Tillsammans
med ämnet fysik, som av oss hänförts till följande
grupp, disponera • nämnda ämnen för närvarande 3 docentstipendier.
Undervisningen torde påkalla, att ett stipendium normalt
förbehålles ämnet matematik. För gruppens övriga tre ämnen

torde i betraktande av ej mindre hithörande ämnens betydande
omfattning, än även det behov av undervisning och handledning
av de studerande, vilket i ämnen sådana som mekanik
och matematisk fysik framstår såsom synnerligen starkt, böra
beräknas 2 docentstipendier. Ifrågavarande grupp erfordrar alltså
inalles 3 docentstipendier.

Den fysisk-kemiska gruppen räknar allenast två ämnen
med för närvarande endast samma antal professurer samt en laboratorsbefattning
(i kemi). Under sådana omständigheter torde
man, i trots av dessa forskningsområdens stora omfattning och
betydelse, ej kunna ifrågasätta större antal docentstipendier än
två, ett för vartdera ämnet, även om det torde få anses ligga i
sakens natur, att ämnet kemi, som i Uppsala företrädes av ej
mindre än 3 professorer, ej kan betraktas nöjaktigt tillgodosett
med det ringa antal lärarkrafter, som nu stå till dess förfogande
vid universitetet i Lund.

Den biologisk-geografiska gruppen representerar 6 läroämnen
med 7 professorsbefattningar (därav 1 personlig). Ämnena zoologi,
botanik samt geografi torde vartdera vid undervisningen
hava full användning för en docentstipendiat. Och då som bekant
det sydsvenska lärosätet genom fjolårets riksdagsbeslut blivit
ärftlighetsforskningens egentliga svenska centrum, kunna
särdeles starka skäl åberopas för att genom tilldelande åt gruppen
av ytterligare ett docentstipendium sätta även yngre forskare
inom ärftlighetslärans område i tillfälle att fullfölja i eminent
mening landsgagneliga undersökningar. En sådan möjlighet
öppnas genom att åt ämnena ärftlighetslära, geologi samt mineralogi
avse ett gemensamt stipendium. För gruppen torde sålunda
böra beräknas 4 stipendier.

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen skulle, med tillämpning
av angivna beräkningsgrunder, komma att förfoga över
tillsammans 9 fasta docentstipendier. Härvid är dock att märka,
att till sektionen hänförts även ämnet geografi, ehuru professorn

i detta ämne för närvarande tillhör humanistiska sektionen. Enär
ä de till sektionen hänförda ämnen nu komma 6 docentstipendier,
uppgår ökningen sålunda till 8.

På grundvalen av nyss verkställda beräkningar skulle filosoiiska
fakulteten erhålla 28 vid bestämda ämnen eller ämnesgrupper
bundna stipendier. Då det hittillsvarande antalet utgör
14, uppgår det till beviljande ifrågasatta antalet nya stipendier
av denna karaktär till ej mindre än 9. Utom nyssnämnda 14
stipendier förfogar, som nämnts, fakulteten för närvarande över
ytterligare 2 inom fakulteten rörliga stipendier å samma belopp
som de fasta. Av enahanda skäl, som ovan anförts för införande
vid universitetet i Uppsala av stipendier av denna typ, böra givetvis
ifrågavarande docentstipendier alltjämt tillkomma även universitetet
i Lund. Med hänsyn till att de ämnen, som ej beräknats
normalt disponera de grupperna tilldelade docentstipendier, vid
universitetet i Uppsala, på grund av där genomförd starkare ämnesuppdelning,
till antalet ej oväsentligt överstiga motsvarande antal
i Lund, torde vid sistnämnda universitet antalet på nyssnämnda
sätt rörliga stipendier kunna bibehållas vid 2. Dock svnes, motsvarande
inskränkning i fråga om dispositionen böra vidtagas
även här, så att det ena må tilldelas docent inom humanistiska,
det andra docent inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen.

Under dessa förutsättningar skulle sammanlagda antalet till
fakultetens förfogande stående docentstipendier komma att uppgå
till 25, mot nuvarande 16. Härtill må emellertid anmärkas,
att de nu till indragning föreslagna 5 rörliga docentstipendierna på
senaste åren samtliga kommit filosofiska fakulteten tillgodo, vadan
fakulteten i verkligheten disponerat omkring 20 stipendier. Den
reella ökningen skulle med denna reservation belöpa sig till 4 ä 5.

För vinnande av större överskådlighet rörande de med
stipendiefördelningen förbundna förhållandena, har uppgjorts bifogade
tabell:

Grupp					A	n t a	l
Ämnen	Professurer	Nuvarande docent-stipendier	Föreslagna docent-stipendier	Nya docent-stipendier
vid grupp bundna	inom fakulte- ten rörliga	normalt beräk- nade för vissa ämnen inom gruppen	tillgängliga för övriga ämnen inom gruppen	summa till gruppen bundna	till sektion bundna	inom gruppen	inom sektionen
1. Filosofiska gruppen......	4	3	i			i	i	2	1	i	—
2. Historiska gruppen ......	6	6	3			3	i	4	1	i
3. f Språkliga gruppen ......	9	9	4		■ 2	7	i	8	1	4	—
4. Matematiska gruppen ...	4	4	1			1	2	3	]	\|
5. Fysisk-kemiska gruppen	2	2	6			2	—	2	1	3	—
6. Biol.-geografiska gruppen	6	7	)			3	1	4	1	J
Summa	31	31	14		2	1 G	6	23	2	9

Genom den verkställda undersökningen hava vi sålunda kommit
till den uppfattningen, att tillgodoseendet av Lunds universitets
behov av docentstipendier förutsätter tillgång till 36 sådana
stipendier. Den närmare fördelningen av nuvarande och föreslagna
stipendier framgår av nedanstående tabell:

Fakultet eller sektion	Antal	Ökning	1 te*
nuvarande docentsti- pendier	''ö o" ® e « tS % rf P (t te (jq £ 3 ■ p	Önskning
Teologiska fakulteten.................................	2	3	1	—
Juridiska » .................................	3	3	—	—
Medicinska » .................................	2	5	3	—
Filosofiska » .................................	2	—	—~	2
» » , humanistiska sektionen	8	15	7	—
» » , mat.-naturv. sektionen..	6	10	4	—
Rörliga mellan samtliga fakulteter och sektio-
ner ......................................................	5	—	—	5
Summ a	ce oj	36	15	7

Då universitetets stat för närvarande upptager 23 fasta och 5
rörliga stipendier, innebär ovan framlagda förslag en ökning av
antalet med 8 docentstipendier. Vid bifall till nu ifrågasatta åtgärder
beträffande docentstipendiernas antal och belopp föranledes
en ökning i universitetets stat av anslaget till docentstipendier
från 95,500 kronor med 66,500 kronor till 162,000 kronor.

3. Karolinska institutet.

För närvarande disponerar karolinska institutet, som ovan
erinrats, tre fasta docentstipendier å samma belopp som universitetens
samt två s. k. rörliga docentstipendier å vartdera 1,000
kronor.

Rörande de förstnämndas fördelning å de olika läroämnena
vid institutet föreskrives, att ett av stipendierna skall uteslutande
disponeras för docent i något av de teoretiska ämnena, till vilka
räknas anatomi, histologi, fysiologi, medicinsk kemi, farmakologi,
patologisk anatomi, patologi, hygien samt rätts- och statsmedicin.
De övriga två stipendierna äro disponibla till förmån för alla vid
institutet förekommande läroämnen utan företrädesrätt för docent
i något av dem.

De mindre stipendierna äro icke fästa vid vissa ämnen, ehuru
hänsyn vid deras tillsättande i första rummet skall tagas därtill,
att genom dem undervisning beredes i sådana ämnen eller ämnesgrenar,
för vilka ej förut vid institutet någon avlönad lärare finnes,
men i vilka särskild undervisning anses nödig.

Institutets lärarkrafter utgöras för närvarande av 24 professorer
(därav 1 personlig), 1 e. o. professor, 4 laboratorier, 1
prosektor samt 1 biträdande lärare, vartill från och med år 1919
jämlikt beslut av årets riksdag kommer ytterligare 1 prosektor.
Tillika torde böra nämnas, att ovannämnda e. o. professorsbefattning
genom beslut av samma riksdag ombildats till eu laboratorstjänst.

Nuvarande bestämmelser.

Efter vår uppfattning föreligger för karolinska institutet
samma behov av docentstipendier, som för de medicinska fakulteterna
i Uppsala och Lund. För närvarande är visserligen institutet
med hänsyn till docentstipendiernas antal något gynnsammare
ställt än dessa. Men de båda rörliga stipendier å 1,000
kronor, som tillkommit genom beslut av 1889 års riksdag, torde
i betraktande av gällande penningvärde numera icke kunna tillerkännas
alltför stor betydelse för kvarhållande vid institutet av
förtjänta forskare. För uppnående av önskvärd överensstämmelse
mellan de medicinska fakulteterna och karolinska institutet vilja
vi föreslå, att de nuvarande rörliga stipendierna måtte ombildas
till fasta och i samband därmed höjas till samma belopp som
dessa. Härigenom skulle institutet komma att förfoga över inalles
5 fasta docentstipendier eller samma antal, som enligt ovan
framställda förslag skulle tillkomma de medicinska fakulteterna
vid universiteten.

Beträffande fördelningen å olika ämnen synes med tillämpning
i huvudsak av hittills gällande grundsatser och i överensstämmelse
med vad som ovan ifrågasatts för universiteten, två
stipendier böra förbehållas de teoretiska ämnena, två de praktiska,
varemot för det återstående ingen inskränkning bör gälla.

Vid bifall till ovanberörda förslag beträffande docentstipendiernas
antal vid institutet erfordras i staten en höjning av anslaget
till docentstipendier från 12,500 kronor med 10,000 kronor
till 22,500 kronor.

E. Förfarande med besparade docentstipendier.

Medel, som vid universiteten besparas å anslaget för docentstipendier,
skola, jämlikt i de särskilda föreskrifterna till staten
lämnade närmare stadgande!!, i regel läggas till fakulteternas eller
sektionernas fonder av besparade docentstipendier. Detta förfarande
skall beträffande fasta docentstipendier tillämpas i de fall, då

besparingen uppkommit därigenom, att stipendieinnehavaren pä
grund av förordnande såsom vikarie för professor, e. o. professor,
prosektor, laborator eller observator går stipendiebeloppet eller
viss del därav förlustig, och det ej särskilt föreskrivits, att annorlunda
skall förfaras !). De ifrågavarande fonderna skola på
fakultetens eller sektionens förslag, enligt av kanslern för varje
fakultet eller sektion givna bestämmelser, av kanslern disponeras
för undervisningens eller den vetenskapliga forskningens behov
i det syfte, som avses med docentstipendier. Tillika är för Uppsala
universitet föreskrivet, att av docentstipendiet i geografi besparade
medel skola fördelas lika mellan filosofiska fakultetens
båda sektioners ifrågavarande fonder. Samma förfaringssätt skall
vid Lunds universitet tillämpas beträffande medel, besparade av
fakultetens gemensamma fasta docentstipendier.

På enahanda sätt uppkomna besparingar av rörliga docentstipendier
skola fördelas i fem lika delar, vilka var för sig skola
tillföras teologiska, juridiska och medicinska fakulteternas samt
filosofiska fakultetens båda sektioners fonder av besparade docentstipendier.

Motsvarande rätt tillkommer emellertid icke för närvarande
karolinska institutet.

Det torde tillika böra särskilt anmärkas, att för de fall, där
icke ovan anförda stadganden föreskriva besparade medels införlivande
med fakulteternas fonder, medlen i stället hava tillagts
reservfonden. 8å är exempelvis enligt meddelad uppgift för närvarande
fallet vid Lunds universitet med samtliga juridiska fa *)

Sådan särskild föreskrift kar givits för det fall, att innehavaren av docentstipendium
på grund av förordnande såsom vikarie för ordinarie akademisk lärare
eller på grund av resa, under vilken stipendiet icke får bibehållas, skall avstå hela
stipendiebeloppet, och stipendieledigheten omfattar eller kan beräknas omfatta minst
ett år. Stipendiet må i sådant fall för denna tid på förslag av vederbörande
kunna tilldelas annan docent, helst i samma ämne. — För den händelse stipendium
i brist pa kompetent docent icke kan utdelas, är däremot ingen särskild föreskrift
meddelad om dess användning. Praxis torde i regel vara, att stipendiet i sådant
fall tillföres reservfonden.

Framställningar
från docentföreningarnai
Uppsala
och Lund.

Myndigheterna.

kultetens tre docentstipendier, vilka icke kunnat utdelas av brist
på kompetent docent.

I berörda förhållanden hava docentföreningarna i sina framställningar
framhållit önskvärdheten av vissa förändringar. Så
anför uppsalaföreningen bl. a., att det till stärkande av docentstipendiefonderna
skulle avsevärt bidraga, om det stadgades, att
icke utgående docentstipendier under alla omständigheter skulle läggas
till besparingsfonderna. Härvid åsyftas det ovan anmärkta förhållandet,
att enligt praxis, besparade docentstipendier vid åtskilliga
tillfällen tillföras reservfonden, i Uppsala t. ex. när ordinarie
innehavaren går stipendiet förlustig under utrikes resa samt
understundom vid längre ledighet mellan olika innehavare. Docentföreningen
framhåller med -hänvisning härtill önskvärdheten av ett
allmänt stadgande, att docentstipendium eller del därav, som ej
utgår till ordinarie eller tillfällig innehavare, bör läggas till respektive
fakulteters och sektioners besparingsfonder. Samtidigt
påpekas betydelsen av, att fonderna i fråga bliva till verkligt
gagn genom effektiva utdelningar i sådana fall, då andra möjligheter
saknas att ersätta docenter, vilkas verksamhet är av
betydelse för forskning och undervisning.

Docentföreningen i Lund har i förevarande avseende hemställt,
att docentstipendium, som av någon anledning icke utdelas,
måtte gå till docentstipendiefonden, icke till reservfonden, samt
att den förra måtte användas uteslutande till docenternas förmån,
alltså, förutom till uppmuntrande av docents forskarverksamhet,
i all synnerhet till bestridande av en arbetet motsvarande ersättning
för av docent meddelad undervisning (t. ex. ledande av seminarieövningar,
vilket nu syntes skäligen lågt honorerat); särskilt
gällde detta docent, som icke åtnjöte docentstipendium.

Nu föreliggande punkt har föranlett yttranden allenast av
de akademiska myndigheterna i Lund samt av universitetskanslern.
Därvid har tillstyrkan till det framställda förslagets första
del, att icke utdelade docentstipendier alltid måtte gå till bespa -

ringsfonderna, icke till reservfonden, lämnats av samtliga fakulteter
samt av större konsistoriet och drätselnämnden. Förslagets
andra del, att docentstipendiefonderna uteslutande skola användas
till docenternas förmån, har däremot genomgående mött
bestämt motstånd. Juridiska fakulteten har sålunda med hänsyn
därtill, att även andra yngre vetenskapsidkare, till vilkas verksamhet
anledning funnes knyta förhoppningar, kunde vara förtjänta
av understöd av dess docentstipendiefond, funnit de ifrågasatta
bestämmelserna rörande fondernas användning uteslutande
för docenter icke lämpliga. Medicinska fakulteten har i samma
angelägenhet framhållit, att docenternas intressen vore tillräckligt
tillgodosedda genom den formulering stadgandet i denna
punkt för närvarande hade, och att den något vidsträcktare användning
av fonden, som därigenom möjliggjordes, vore till universitetets
och undervisningens fördel. Även filosofiska fakultetens
båda sektioner samt större konsistoriet hava avstyrkt de
av docenterna föreslagna förändringarna i bestämmelserna.

Universitetskanslern förklarade sig intet hava att erinra mot
det framställda önskemålet, att icke utgående docentstipendier
under alla förhållanden skola tillföras vederbörande fonder av besparade
docentstipendier. Däremot ansåg sig kanslern, med åberopande
av vad juridiska fakulteten i Lund i frågan anfört, icke
böra biträda det väckta förslaget, att nämnda fonder skulle uteslutande
användas till docenternas förmån.

Efter vår uppfattning utgör det hittills använda sättet att
fondera icke utdelade docentstipendier för att med de fonderade
medlen främja undervisningens eller den vetenskapliga forskningens
behov i det syfte, som med docentstipendierna avses,
ett synnerligen lyckligt förfaringssätt. Då det emellertid icke
torde kunna åberopas någon rimlig anledning att i förevarande
hänseende låta karolinska institutet intaga en annan och mindre
gynnad ställning, än de båda universiteten, anse vi oss böra

Sakkunnige.

föreslå, att rätt att upplägga docentstipendiefond bör för framtiden
tillkomma jämväl karolinska institutet, på enahanda villkor,
som för universiteten bliva gällande.

Emellertid kunna ur olika synpunkter mot de nuvarande
bestämmelserna riktas befogade invändningar. En revision synes
oss därför vara av behovet påkallad, så mycket mera som genom
såväl stipendiebeloppens förhöjning som det av oss framställda förslag,
att tillfälligtvis lediga stipendier hädanefter icke skola för
kortare tid ledigförklaras, utan tillföras docentstipendiefonderna,
fondernas tillgångar kunna förväntas bliva ej oväsentligt ökade
och därigenom nu framträdande olägenheter bliva än mera kännbara.
En företagen undersökning av de grundsatser, som hittills
blivit tillämpade vid besparingarnas förvaltande, har givit användbara
hållpunkter för omarbetningen av hithörande stadganden.

Till en början torde det av flera skäl vara ändamålsenligt
att lämna en översikt över den omfattning, vari besparingar av
docentstipendiemedel vid de olika universiteten under senare år
tillförts docentstipendiefonderna och reservfonden. Härom äro
vidstående tabeller ägnade att giva upplysning.

Tabell, utvisande de belopp, till vilka vid Uppsala universitet de olika
fakulteternas och sektionernas fonder av besparade docent stipendier
uppgått under åren 1912—17.

	År	Teologiska fakulteten	Juridiska fakulteten	Medicinska fakulteten	Humanis-tiska sek-tionen	Matematisk- ; naturveten-skapliga sektionen
		Kr. öre	Kr.	öre	Kr.	öre	Kr.	öre	Kr.	öre
1912 ..		1 81 67	25,165	70	4,424	72	6,633	04	12,145	02
1913 ..		478 88	29,343	03	3,977	50	2,531	65	13,726	98
1914 ..		1,309 44	32,462	91	5,694	17	3,659	43	12,935	31
1915 ..		2.036 112	34,939	57	5,706	96	2,579	16	15,917	54
1916 ..		3,008 35	36,789	57	5,606	96	1,623	33	16,896	70
1917 ..		3,705 56	36,828	45	4,309	74	681	67	18,353	21

Tabell, utvisande de belopp, till vilka vid Lunds universitet de olika
fakulteternas och sektionernas fonder av besparade docentstipendier
uppgått vid början av åren 1!)14—18.

År	Teologiska fakulteten	Juridiska fakulteten	Medicinska fakulteten	Humanis-tiska sek-tionen	Matematisk- naturveten- skapliga sektionen
Kr.	öre	Kr.	öre	Kr.	öre	Kr.	öre	Kr.	öre
1914 .....................	2,840	28	35	60	83	83	4,072	94	4,074	98
1915 .....................	3,373	62	568	94	658	34	3,470	18	1,705	64
1916 .....................	4,154	14	1,143	94	1,233	34	1,220	17	849	96
1917 .....................	3,765	25	1,343	94	1,133	34	2,284	05	533	30
1918 .....................	3,265	25	1,343	94	816	68	3,749	33	324	97

Tabell, utvisande de av docentstipendier besparade belopp, som under åren
1912—17 vid Uppsala och Lunds universitet tillförts reservfonden.

	1912	1913	1914 1915 ! 1916 \| 1917
	Kr.	öre	Kr.	öre	Kr.	örej Kr.	öre 1 Kr.	örej Kr. jöre
Uppsala universitet...	2,881	94	2,951	39	2,187	50 —	_\| _	— 3,659 72
Lunds universitet......	1,770	81	1,562 49	1,666\| 67 2,833	33 3,124	99 6,666 67

Det synes sålunda vara anledning uppmärksamma, att vid
Uppsala universitet besparingsfonderna i vissa fall uppnått en
högst avsevärd storlek. Så är särskilt fallet beträffande den juridiska
fakultetens, vilken år 1917 uppgick till 36,828 kronor 45
öre. Aven matematisk-naturvetenskapliga sektionens fond uppnådde
den höga summan av 18,353 kronor 21 öre. Likaledes
är det anmärkningsvärt, att vid Lunds universitet av docentstipendiemedel
ganska betydande belopp tillförts reservfonden.

I likhet med universitetsmyndigheterna i Lund samt
kanslern finna vi det riktigt, att besparade docentstipendiemedel
under alla förhållanden komma till användning för det

100

med docentstipendium avsedda syftet och sålunda tillföras besparingsfonderna.
Docenternas framställning i denna del vilja
vi därför förorda. I överensstämmelse med denna vår åsikt hava
vi föreslagit, att i de särskilda föreskrifterna till staten måtte
inflyta ett stadgande, att medel, som besparats å anslaget för
docentstipendier skola utan inskränkningar fonderas, för att disponeras
på sätt nedan närmare angives.

Beträffande åter docenternas önskemål, att fonderna ifråga
måtte användas uteslutande till docenternas förmån, hava vi icke
funnit oss kunna förorda en ovillkorlig bestämmelse av denna innebörd.
Såsom särskilt av juridiska fakulteten i Lund framhållits,
kunna även andra yngre vetenskapsidkare vid universiteten, till
vilkas verksamhet anledning finnes knyta förhoppningar, vara
förtjänta av understöd. Möjlighet att under angivna förhållanden
tilldela dem sådana bör därför lämpligen hållas öppen. Nämnda
synpunkt hava vi tillmötesgått genom att föreslå, att för
undervisningens behov eller för uppmuntrande av vetenskaplig
forskning understöd ur docentstipendiefond må tilldelas docent,
som icke innehar docentstipendium, eller annan yngre vetenskapsidkare.
Rimligen bör sådant understöd emellertid till beloppet
icke få överstiga docentstipendium, varför vi i förslaget till bestämmelser
angivit 4,500 kronor såsom högsta belopp. Likaså
torde i detta sammanhang böra erinras därom, att vi jämväl
föreslagit, att ur docentstipendiefond må utgå den ersättning, som
skulle tillkomma ostipendierad docent, vilken förordnas att vid
disputationsakt opponera å fakultets, sektions eller lärarkollegiums
vägnar. Mot en sådan anordning lär ur principiell synpunkt
icke kunna vara något att invända.

Understöd ur docentstipendiefond bör på förslag av vederbörande
fakultet eller sektion utdelas efter kanslersämbetets bestämmande.

Vidkommande därefter det hittillsvarande sättet för de besparade
docentstipendiemedlens fondering, kan detta knappast

101

sägas hava varit fullt lyckligt. Särskilt har det svårligen kunnat
undgå att te sig mindre egentligt, att vissa fakulteter eller
sektioner med ringa antal docenter skola kunna till sina resp.
fonder årligen lägga betydande belopp, medan andras resurser i
förevarande avseende äro vida mera begränsade, ehuru behovet
av medel därvid kanske är långt större. Ett sådant sakernas
tillstånd har hittills varit ofrånkomligt, då varje fakultet eller
sektion med sin besparingsfond införlivat de besparingar, som
under året uppstått å fakultetens eller sektionens docentstipendier.
En rättvisare och jämnare fördelning kan emellertid vinnas
på så sätt, att samtliga under ett kalenderår uppkomna besparingar
vid kalenderårets slut fördelas å de olika fakulteterna och
sektionerna, i förhållande till det antal docentstipendier, som tillkommer
fakulteten resp. sektionen. Med tillämpning av denna
fördelningsgrundsats erhålla i Uppsala: teologiska fakulteten 4/s»,
juridiska fakulteten 3/ä9, medicinska fakulteten 5/39, filosofiska
fakultetens humanistiska sektion 16/39 och dess matematisk-naturvetenskapliga
sektion n/39 av den årliga besparingssumman. Vid
Lunds universitet erhålla på samma sätt: teologiska och juridiska
fakulteten vardera 3/36, medicinska fakulteten 5/36, filosofiska
fakultetens humanistiska sektion 15/3g och dess matematisknaturvetenskapliga
sektion 10/36 av varje års besparingar. Vid
karolinska institutet skall givetvis hela det verkligen besparade
beloppet inflyta till docentstipendiefonden.

Emellertid låter sig naturligen icke på förhand den möjligheten
uteslutas, att en fakultet resp. sektion visar sådan hänsyn gentemot
docentstipendiefondens tillgångar, att utdelning endast sparsamt
ifrågakommer. Då ett sådant tillvägagångssätt kan vara ägnat
att äventyra det med fonden avsedda syftet, hava vi ansett garantier
mot opåkallad fonderingsbenägenhet böra åvägabringas.
En verksam sådan hava vi funnit kunna åstadkommas genom ett
stadgande av innehåll, att, då en fakultets eller sektions docent.
stipendiefond överskjuter hälvten av en fakultets eller en sektions

102

andel i docentstipendieanslaget, överskottet skall tillföras reservfonden.
På så sätt berövas faktiskt de olika fakulteterna och
sektionerna varje anledning att i onödan avvisa anspråk på bidrag
ur deras resp. fonder. Vid karolinska institutet, där reservfond
saknas, förefinnes emellertid icke möjlighet till genomförande
av nyss berörda anordning. Där uppkommet överskott synes
lämpligen i stället böra under i övrigt lika villkor återgå till
statsverket.

Som redan erinrats, är det anledning förutsätta, att den delvis
förändrade ordning beträffande användningen av besparade
docentstipendiemedel, som här föreslagits, under de nya förhållandena
skall komma att bliva av icke ringa betydelse för den
vetenskapliga forskningen och undervisningen vid universiteten
och karolinska institutet. Ej obetydliga belopp skola årligen ur
fonderna kunna utdelas antingen såsom tillfälliga docentstipendier
eller såsom större eller mindre understöd för främjande av särskilda
forskningsuppgifter eller åvägabringande av viss önskvärd undervisning.
Därigenom att denna vidsträckta möjlighet beredes vederbörande
att, utan de begränsande stadganden, som gälla för
de egentliga docentstipendierna, förfoga över besparade docentstipendiemedel
torde de rörliga stipendiernas borttagande kunna
försiggå utan att därav befarade olägenheter inställa sig. Över
huvud är efter vår uppfattning docentstipendiefonderna, på föreslaget
sätt disponerade, ägnade att reglera tillfälligt uppkommande
ojämnheter i det här föreslagna stipendiesystemet.

F. Docents skyldigheter.

Nuvarande be- De docent åliggande skyldigheter finnas angivna i universi stämmeiser.

t,ets statuternas §§ 106, 86 och 120 samt i stadgarna för karo linska

institutet §§ 88, 66 och 98.

Enligt dessa bestämmelser är envar docent pliktig att, på
förslag av vederbörande fakultet, sektion eller lärarkollegium och

1013

enligt kanslerns bestämmande, mot skälig ersättning, som i varje
särskilt fall fastställes av kanslern, sedan fakulteten eller sektionen
och docenten yttrat sig, övertaga den undervisning i sin vetenskap,
som för ett ändamålsenligt anordnande av den akademiska
undervisningen prövas erforderlig. Likaledes föreligger för docent
en allmän skyldighet att åtaga sig förordnande såsom vikarie
i sin vetenskap, då han icke är hindrad av laga förfall,
samt att efter vederbörande fakultets, sektions eller lärarkollegiums
förordnande opponera vid disputationsakt.

För docent, som innehar docentstipendium, föreskrives vidare,
att han är pliktig att i sin vetenskap utan särskild ersättning
antingen giva eu offentlig föreläsningskurs å 15 timmar under
höstterminen och 20 timmar under vårterminen eller ock, på förslag
av vederbörande fakultet eller sektion och enligt kanslerns
bestämmande, bestrida annan däremot svarande tjänstgöring.
Tillika stadgas, att, då docent, som innehar docentstipendium,
såsom vikarie uppehåller hela den med ordinarie lärarbefattning
förenade undervisningsskyldigheten, den förutnämnda undervisningsskyldigheten
bortfaller. Gäller vikariatsförordnandet blott
del av termin eller viss del av undervisningen under eu termin,
ankommer det på kanslern att avgöra, i vilken män samma
tjänstgöringsskyldighet må nedsättas.

En eventuell höjning av docentstipendierna till av föreningen
föreslaget belopp borde enligt docentföreningens i Lund åsikt
åtföljas av en reglering av docenternas tillsättning samt dem
åliggande skyldigheter. Beträffande sistnämnda angelägenhet funne
föreningen, att docentstipendiat alltjämt borde vara skyldig att
utan ersättning opponera å akademisk avhandling. Vid reglerandet
av docents undervisningsskyldighet borde i första hand föreskrivas,
att det skulle åligga denne att avgiftsfritt giva en av de i
studieplanen föreskrivna kurserna. Dessa kurser vore numera
förenade med för de studerande ofta dryga utgifter och det syntes
föreningen vara ett angeläget önskemål, att de bleve avgiftsfria,

Docentföreningens
i Lund framställning
år 1918.

104

Sakkunnige.

så mycket mera, som de under de senaste åren fått ökad betydelse
för universitetsundervisningen, sedan genom de allmänna
läroverkens omläggning dessa icke i samma utsträckning som
tidigare vore inriktade på att vara förskolor för universiteten.
Bestämmelser i den föreslagna avfattningen ansåges till fullo garantera,
att universiteten under den ena av läsårets terminer erhölle
erforderlig kursundervisning, på samma gång som de även
betraktades såsom de lämpligaste med hänsyn till att det erforderliga
timantalet för dessa kurser ej alltid kunde stricte angivas.

Under termin, då stipendierad docent icke gåve i studieplanen
föreskriven kurs, borde han åläggas att meddela undervisning
under bestämt antal timmar, förslagsvis motsvarande tvenne
veckotimmar. Dock ansåges docent böra i enstaka fall och för
vetenskapligt arbete kunna erhålla minskning i det stadgade
timantalet.

I de docent i allmänhet åliggande skyldigheter att mot ersättning
övertaga erforderlig undervisning i sin vetenskap, att
åtaga sig förordnande såsom vikarie samt att efter fakultets, sektions
eller lärarkollegiums förordnande opponera vid disputation,
hava vi icke funnit anledning ifrågasätta annan förändring än
att sistnämnda åliggande bör tillkomma ostipendierad docent
allenast mot viss, stadgad ersättning.

Beträffande stipendierad docents tjänstgöringsskyldighet hava
vi däremot, såsom förut i annat sammanhang (sidd. 31—35) framhållits,
ansett det uteslutet att, vid förhöjning av docentstipendierna
till föreslagna belopp, alltjämt förbliva vid de sedan
1877 oförändrade förhållandena. Från universitetsmyndigheterna
hava, såsom jämväl erinrats, yrkanden på ett ökat ianspråktagande
av docenterna för uppehållande av den akademiska
undervisningen framställts redan i samband med senaste reglering
av docentinstitutionen. I sin ovan omförmälda skrivelse har
ävenledes docentföreningen i Lund utvecklat, hurusom en even -

105

tuell höjning av docentstipendiernas belopp borde förbindas med
eu ökning av tjänstgöringsåliggandena.

Enligt vår i det föregående framställda uppfattning bör eu förnyad
reglering av docenternas tjänstgöring hava till allmänt syfte
att närmare knyta docenternas verksamhet till universitetet. För
att bereda möjligheter för en sådan anordning torde en ökning
av den hittillsvarande tjänstgöringen böra föreskrivas, att utgå i
den mån så prövas ändamålsenligt. Härvid erfordras ändring i
§ 10(1 mom. 3 av gällande universitetsstatuter samt i § 88 mom.
3 av stadgarna för karolinska institutet.

I det förslag till ändrad lydelse av nyssnämnda stadganden,
som av oss framställes, hava vi trott oss bäst tillgodose det
nämnda syftet genom att åt vederbörande myndighet överlämna
att inom angivna gränser, beträffande såväl art som omfattning,
närmare fastställa stipendierad docents tjänstgöringsskyldighet
med hänsyn till de i varje fall föreliggande omständigheterna.
Finnes tjänstgöringen lämpligen böra utgå i form av offentliga
föreläsningar, sjmes den böra omfatta en timme två dagar i
veckan, vilket innebär en fördubbling av vad som nu är föreskrivet.
Stadgandets formulering får givetvis icke uppfattas såsom ett
hinder för medgivande av en av vederbörande myndigheter såsom
lämplig befunnen koncentration av föreläsningarna till viss del
av läsåret. Med hänsyn till önskvärdheten av att docenterna i
större utsträckning än hittills övertaga den propedeutiska undervisningen
i de olika vetenskaperna, hava vi tillika föreslagit, att
kanslern på vederbörande fakultets eller lärarkollegiums förslag
må äga att bestämma, att tjänstgöringsskyldigheten må kunna
fullgöras antingen genom hållande av propedeutiska föreläsningar
till ett antal av intill 50 under lästermin eller ock genom bestridande
av annan däremot svarande tjänstgöring. Behovet av
sådan propedeutisk undervisning kan emellertid för olika ämnen
växla ganska avsevärt. Den övre gräns för docents skyldighet
att åtaga sig dylik undervisning, som genom stadgandet ifråga

106

Framställningar
från docentföreningarna
i Uppsala
och Lund.

bestämts, har fastställts med tanke på det beräknade högsta
behov av propedeutisk undervisning, som ansetts kunna normalt
ifrågakomma. För annan tjänstgöring än föreläsningar (t. ex. ledande
av seminarieövningar, ledande av eller biträde vid laborationsövningar
o. dyl.) är det icke möjligt att på förhand angiva någon
bestämd omfattning. Därtill äro förhållandena i skilda fall alltför
olikartade. Åt vederbörande myndigheter måste det därför överlämnas
att, med hänsyn tagen därtill att den docenter i olika ämnen
åliggande tjänstgöring må erhålla möjligast likartade omfattning,
på grundvalen av givna stadganden i detalj reglera hithörande
förhållanden. Härvid torde man säkerligen icke underlåta att
beakta den möjlighet att avpassa tjänstgöringens omfattning
efter dess olika betungande karaktär, som den föreslagna formuleringen
inrymmer.

Det lär väl knappast behöva särskilt framhållas, att, då så
prövas lämpligen böra ske, docentstipendiats tjänstgöringsskyldighet
må kunna fullgöras på en gång genom föreläsningar i
viss utsträckning och genom annorlunda beskaffad tjänstgöring.

G. Docents tjänsteårsberäkning.

Docent föreningarna i Uppsala och Lund hava i sina år 1918
ingivna framställningar påyrkat förändrade bestämmelser i fråga
om docents tjänsteårs- och lönetursberäkning vid övergång till
befattning vid de allmänna läroverken in. fl. läroanstalter. Sålunda
har föreslagits, dels att ostipendierad docent, för tjänsteårsberäkning
vid övergång till allmänna läroverken, skulle vara
skyldig hålla allenast 85 föreläsningar (mot nuvarande 70), dels
ock att docent vid övergång till de allmänna läroverken måtte
för lönetur få tillgodoräkna sig fem tjänsteår (för närvarande tre).

I den av docentföreningen i Lund år 1918 till de sakkunnige
överlämnade skrivelse har vikten av dessa förut framförda
krav ytterligare betonats. Därjämte har ännu ett för do -

107

centerna betydelsefullt önskemål upptagits, som icke i de tidigare
framställningarna berörts. Docentföreningen påyrkar nämligen
rätt för medicinska fakultetens docenter inom den kliniska ämnesgruppen
att i viss utsträckning tillgodoräkna sig docenttjänstgöring
vid ansökan till läkarbefattning vid sjukhus.

Rörande förevarande angelägenhet anför docentföreningen
följ ande:

»För den medicinska fakultetens docenter i den kliniska ämnesgruppen
står, för det fall docent icke vinner befordran till
professor, endast sjukhusläkarbanan öppen, försåvitt han icke
skall bliva nödsakad att ägna sig åt privat praxis. Den senare
blir i de smärre städerna som oftast rent allmän, och därmed
är för läkaren varje möjlighet till fortsatt vetenskapligt och
praktiskt arbete inom det fack, varåt han ägnat sig, utesluten.
Så är emellertid icke fallet på sjukhusläkarbanan.

Vid konkurrens om sjukhusläkarbefattningar är det, som sig
bör, långvarigheten och beskaffenheten av den sökandes tidigare
rent praktiska sjukhusarbete, hans sjukhusår, som för medicinalstyrelsen
väl är den bestämmande normen vid upprättandet av
förslaget. Vidare tages också, åtminstone då det gäller specialavdelningar
som rent kirurgiska eller interna avdelningar, en viss
hänsyn till avlagda lärdomsprov och möjligen också andra vetenskapliga
meriter.

Mot det riktiga och rättvisa i denna princip kunna väl knappast
invändningar göras. Med densamma måste emellertid med
nödvändighet bli förbunden en stor vansklighet att rätt väga de
vetenskapliga meriterna och undervisningsarbetet mot det praktiska
sjukhusarbetet. Medan det praktiska sjukhusarbetet genom
avdelningens storlek, materialets beskaffenhet och tjänstgöringstidens
längd låter sig noggrant bestämma och sålunda utgör eu
god och skarp värdemätare vid förslagets uppgörande, kunna de
vetenskapliga meriterna och lärarbefattningarna ej på samma
sätt värderas. Då sagda tjänster för övrigt, med undantag av

108

själva docentförordnandet, ej hos medicinalstyrelsen annoteras,
löpes i hög grad den risken, att dessa meriter och befattningar
minst och kanske icke alls komma att värdesättas och beaktas
vid upprättande av förslag till ifrågavarande sjukhustjänster. I
varje fall medför detta en osäkerhet med avseende på framtidsutsikter,
vilket kan betecknas både som en olägenhet och ett
missförhållande.

Jämte det ringa antal docentstipendier, som åtminstone i
Lund äro knutna till medicinska fakulteten, har man säkerligen
i nu relaterade missförhållande att söka den huvudsakliga orsaken
till att ända till de senaste åren endast enstaka kliniskt fullt
utbildade läkare någon längre tid stannat kvar vid universitetet
för att ägna sig åt vetenskapligt arbete. F. n. kan emellertid,
trots dessa ogynsamma omständigheter, ett lyckligt omslag härutinnan
konstateras såväl i Uppsala och Stockholm som i Lund.
Just inom medicinens praktiska discipliner ha de sista åren ett
omfattande och intensivt vetenskapligt arbete bedrivits. Detta
arbete är av så mycket större värde som f. n. ett antal medicinska
specialgrenar vunnit ett så starkt uppsving, att landet
näppeligen torde vara i stånd att följa läkarvetenskapens mångsidiga
utveckling utan dessa yngre vetenskapsmäns hjälp. Ett
säkerställande av dessa forskares ställning och deras utsikter för
framtida befordran är därför ett ur många synpunkter synnerligen
viktigt önskemål».

Docentföreningen ville därför uttala den önskan, att de vid
universitetens medicinska fakulteter och karolinska institutet avlagda
lärdomsprov och utförda vetenskapliga arbeten liksom
också därstädes innehavda med undervisning förenade tjänster
inom de kliniska ämnena måtte tagas med i beaktande och
komma till vederbörlig värdesättning vid upprättandet av förslagtill
sj ukhusläkarbef attningar.

Vidare hemställdes, att till grund för denna värdesättning
en viss bestämd norm måtte läggas, så att vederbörande do -

109

center mätte bliva i stånd att uppskatta sin ställning och sina
utsikter. Härvid kunde olika möjligheter tänkas realiserade, vilka
föreningen icke ville underlåta att påpeka.

Dels skulle, i likhet med förhållandet inom den filosofiska
fakulteten, kunna bestämmas, att vissa år av docentförordnandet,
exempelvis sex, förutsatt att detta varit förenat med undervisningseller
annat till ämnet hörande arbete, skulle räknas som sjuklmsår.
Detta förfaringssätt lede emellertid av den betänkliga
bristen, att någon säkerhet, att vederbörande docent under denna
tid förmådde uppehålla sin tekniska färdighet — detta gällde ju
framför allt kirurgerna — ej på så sätt vunnes. Praktisk verksamhet
i sådan utsträckning, att den kunde anses vara tillfyllest
för vidmakthållande av denna färdighet, måste då krävas.

Det kunde även tänkas, att själva lärdomsproven komme att
uppskattas såsom visst antal sjukliusår, att exempelvis en godkänd
disputation finge gälla för ett år och docentförordnande för ytterligare
ett eller två år. Värdesättningen av en fortsatt tjänstgöring
som docent kunde då fixeras enligt första alternativet. Till förfång
för sjukhusläkarna förmenades en sådan anordning näppeligen
kunna bliva, enär det väl kunde anses som säkert, att en
tid av ett eller två år för en godkänd doktorsavhandling, respektive
docentspecimen utgjorde minimum. Denna anordning skulle
också medföra den fördelen,- att lasarettsläkare i landsorten, som
vid sidan av sitt dagliga sjukhusarbete haft tid och intresse över
att vetenskapligt dokumentera sig, finge praktisk nytta av även
detta sitt arbete.

En tredje möjlighet vore slutligen den, att medicinalstyrelsen
på ansökan i varje givet fall beviljade sjukhusårsberäkning,
eventuellt efter fakultetens hörande om arten och beskaffenheten
av vederbörande docents tjänstgöring.

Ännu andra möjligheter kunde tänkas. Att de alla hade
sina vanskligheter, vore klart. Men frågan vore av sådan vikt
för docenterna, universiteten och medicinens utveckling i landet,

Sakkunnige.

att en ingående prövning syntes föreningen vara ett trängande
behov.

Vad först vidkommer frågan om förändrad tjänsteårsberäkning
för docent vid övergång till de allmänna läroverken m. fl.
läroanstalter, hava vi den 81 augusti 1918 avgivit särskilt yttrande
och förslag över docentföreningarnas framställning i denna del.

Spörsmålet om utsträckt lönetursrätt för docent vid befordran
till lärartjänst vid allmänt läroverk in. fl. läroanstalter har på
grund av proposition till 1918 års riksdag redan varit föremål
för riksdagens prövning, varom departementschefen jämväl erinrat
vid fastställande av de sakkunniges arbetsuppgifter, och torde
med hänsyn härtill denna angelägenhet icke nu påkalla något vårt
yttrande.

Den väckta frågan om rätt till beräkning av s. k. sjukliusår
för docent inom den kliniska ämnesgruppen av medicinska fakulteten
torde otvivelaktigt höra till de svåraste, som nu föreligga
till prövning. Den är också ur skilda synpunkter särdeles
maktpåliggande och jämväl principiellt av stor räckvidd. För
universiteten utgör det ett betydelsefullt intresse att för tillgodoseende
av de medicinska fakulteternas undervisningsbehov
kunna påräkna dugande kliniskt verksamma forskare för docentförordnande.
Förutom med svårigheten att härvid kunna erbjuda
tillräckligt fördelaktiga ekonomiska villkor hava de kliniska ämnena
(kirurgi, praktisk medicin, obstetrik och gynekologi m. fl.)
under senare år haft att kämpa även med den svårigheten, att
de vetenskapsidkare läkare, som vid universitetet förordnas
såsom docenter, i Uppsala och Lund så gott som alldeles saknat
möjligheter att förvärva nödiga meriter för eventuell framtida
befordran till sjukhusläkartjänst. Erfarenheten har nämligen givit
vid handen, att, vid uppgörande av förslag till sådan befattning,
tiden för tjänstgöring vid sjukhus enligt sakens natur torde av
de bedömande myndigheterna som regel tillmätas avgörande vits -

ord. Möjligheterna till erhållande av förordnande A sjukhusläkartjänst
inom universitetsstäderna äro emellertid synnerligen begränsade,
enär vid det enda tillfälle under året, då vederbörande
professor normalt icke själv tjänstgör såsom klinikchef, under
semestern, billig hänsyn till underläkarens utbildning kräver, att
denne beklädes med överläkarförordnande. Endast vid eventuell
tjänstledighet under termin inträder enligt praxis docenten i
professors ställe.

På grund av nu anmärkta förhållanden hava de ifrågavarande
docenterna varit hänvisade till övertagande av vikariat
under kortare perioder vid angränsande samhällens sjukvårdsinrättningar.
Endast härigenom hava docenterna ansett sig kunna
hålla sina befordringsmöjligheter å sjukhusläkarbanan öppna.
Uppenbart är emellertid, att ett sådant förhållande skall innebära
avsevärda olägenheter ur undervisningens och det vetenskapliga
arbetets synpunkt.

Då det gällt att utfinna något sätt att undanröja missförhållandet
ifråga, hava vi låtit oss angeläget vara att söka utröna,
huruvida möjligen någon anordning skulle kunna vidtagas, som
satte docenterna i tillfälle att normalt deltaga i det egentliga
sjukvårdsarbetet å universitetsklinikerna. Kunde sådan utväg
anvisas, torde nu förevarande spörsmål kunna bringas till lösning,
utan att någon principiell ändring i gällande bestämmelser
behövde ifrågakomma. Sådan möjlighet lär emellertid icke kunna
beredas i annan mån, än att, med hänsyn till den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet, som i annat sammanhang ifrågasättes,
det torde kunna förväntas, att poliklinisk undervisning i större
utsträckning än hittills kommer att av docent utövas. Men därmed
vinnes med nuvarande bestämmelser och praxis inga garantier
för att docenten vid senare ansökan till sjukhusläkarbe fattning
får tillgodoräkna sig ett med hänsyn till hans förutsättningar och
verksamhet rimligt antal sjukhusår.

Det har därför blivit nödvändigt att söka andra utvägar

112

för uppnående av ett syfte, som vi icke tveka att icke blott ur
universitetens och docenternas utan även ur sjukvårdens synpunkt
beteckna såsom synnerligen viktigt. Docenterna hava i sin ovannämnda
framställning antytt flera sådana. Gemensamt för samtliga
är, att docent skulle erhålla rätt att vid ansökan till befattning,
varom här är fråga, av sin tjänstgöring såsom docent vid
universitetet tillgodoräkna sig ett visst antal år. För närvarande
kan en i viss mån likartad rätt sägas föreligga för docent inom
filosofiska fakulteten, då denne vid befordran till lärarbefattning
vid allmänt läroverk äger att tillgodoräkna sig docenttjänstgöring
såsom likvärdig med den i stadgan för rikets allmänna läroverk
§ 179 omnämnda tjänstgöring vid någon av de under överstyrelsens
inseende ställda läroanstalter.

Emellertid måste det vid denna parallell uppmärksammas,
att, såsom jämväl i docentföreningens skrivelse betonats, och
alldeles särskilt inom område, där operativa ingrepps utförande
förutsättes, grundvalen för ett framgångsrikt utövande av sjukhusläkarens
yrke nödvändigtvis måste vara uppehållande av den tekniska
färdigheten. Vid befordran till befattning vid sådan anstalt
måste sålunda med nödvändighet garantier föreligga, att vederbörande
aspiranter fortfarande besitta denna färdighet. Vid avgivande
av förslag i här föreliggande angelägenhet hava vi
därför funnit oss böra ägna berörda omständighet noggrann uppmärksamhet.
Utgångspunkten för bedömandet av en ifrågasatt
anordnings möjliga genomförbarhet har också städse varit, huruvida
den nämnda garantien kan anses föreligga eller icke.

Oundgänglig sakkunskap vid denna prövning har tillförts de
sakkunniga därigenom, att professorn i kirurgi vid universitetet
i Lund, J. Borelius deltagit i överläggningarna rörande denna
fråga, och hava vi icke ansett oss böra föreslå vidtagande
av någon anordning, vilken professor Borelius icke kunnat utan
vidare tillstyrka såsom enligt hans uppfattning innebärande full

1 1,5

säkerhet, för att sjukhustjänstens krav i nämnda hänseende bliva
behörigen tillgodosedda.

I betraktande av den synnerliga önskvärdheten av att landets
sjukhusläkarkår i större omfattning än hittills blir i tillfälle att
utöva vetenskaplig forskning, synes det till en början finnas
anledning att, på sätt docentföreningen i Lund föreslagit, taga
i övervägande, huruvida icke medicine doktorsgrad eller genom
avlagda prov därtill förvärvad behörighet borde, vid upprättande
av förslag till befattning såsom läkare vid lasarett, hospital och
dylik sjukvårdsinrättning, rättvisligen kunna tillgodoräknas lika
med viss tjänstgöring vid sådan anstalt.

Att doktorsgrad såsom sådan tillgodoräknas innehavaren lika
med tjänstgöring, innebär ingen nyhet i vårt land, utan består
ett dylikt förhållande sedan äldre tider å andra områden. Och
vad angår särskilt nu föreliggande fall, skulle för sådan tjänsteårsberäkning
kunna åberopas det efter vår uppfattning vägande skälet,
att utförandet av den vetenskapliga undersökning, som erfordras
för doktorsgradens förvärvande, aldrig torde kräva mindre än ett
års träget arbete. Då under denna tid vederbörande läkare kan
normalt behöva avbryta sin sjukhusverksamhet, är han sålunda
hänvisad att efter fullgjort disputationsprov återgå till sjukvårdsinrättningen
med minst ett tjänsteår mindre än den kollega, som
icke offrat tid på att förvärva en även för den praktiska läkarverksamheten
betydelsefull vetenskaplig kompetens. I betraktande
härav skulle vi ansett oss böra förorda, att nämnda prov måtte
vid förslags uppgörande räknas lika med ett års sådan tjänstgöring,
som omförmäles i § 21 av K. Maj ds nådiga läsarettsstadga
den 18 oktober 1901, därest det icke synts oss omöjligt att låta
disputationsprovet ersätta ett års praktisk tjänstgöring, så länge
det stadgande i första punkten av nämnda lagrum kvarstår, jämlikt
vilket minimitiden av praktisk tjänstgöring utgör allenast ett år.

Vidkommande därefter frågan, huruvida förordnande och
tjänstgöring såsom docent bör i viss utsträckning medföra rätt till

114

sjukhusårsberäkning, synes själva förordnandet såsom sådant icke
böra föranleda någon särskild förmån. Med tjänstgöringen såsom
docent är förhållandet ett annat. Det torde numera utgöra eu
bestämd förutsättning för erhållande av docentur i kliniskt ämne,
att den. som därtill ifrågasättes, under flera år tjänstgjort vid
sjukhus. Till kravet på fullgjorda- vetenskapliga prestanda kommer
sålunda, beträffande docenter inom den kliniska ämnesgruppen,
anspråk på grundlig praktisk utbildning vid sjukvårdsinrättning.
Ett dylikt kravs upprätthållande är också i själva verket alldeles
nödvändigt, då man betänker, att docenten ifråga när som helst
skall vara beredd att i egenskap av vikarie för professorn i
vederbörande ämne icke blott beklädas med chefskapet för en av
de större sjukvårdsinrättningarna i riket utan därjämte övertaga
ansvaret för utbildningen av landets läkarkår och sålunda även
de blivande lasarettsläkarna.

Men vid detta förhållande måste det uppfattas som eu
oegentlighet, att docenten icke har någon säkerhet för, att hans
vetenskapliga verksamhet, i den mån den icke är formellt förbunden
med sjukhustjänstgöring, i tillbörlig mån uppskattas vid
jämförelse med läkare, som hava sin tjänstgöring förlagd till sjukvårdsinrättningar
av även ganska blygsam omfattning. Principiellt
anse vi oss därför böra förorda, att docent på grund av sin verksamhet
såsom sådan, må komma i åtnjutande av här ifrågavarande
tjänsteårsrätt.

Det gäller därefter att avgöra, i vilken utsträckning sådan
lutt till tjänsteårsberäkning bör ifrågakomma. Ingen tvekan torde
kunna råda därom, att härutinnan de olika kliniska ämnena böra
principiellt likställas. Vid fastställande av tidsmåttet, måste de ämnen,
i vilka fordringarna på den tekniska färdighetens uppehållande
äro starkast framträdande, såsom kirurgi samt obstetrik och gynekologi,
bliva normerande. Efter professor Borelius’ förmenande
skulle härvid en tid intill tre år icke kunna ingiva betänkligheter
med hänsyn till det oeftergivliga kravet på bibehållen operativ

färdighet. Under sådana omständigheter synes det oss skäligt,
att den ifrågavarande tjänsteårsrätten generellt stadgas böra högst
omfatta denna tid. Emellertid lär det kunna inträffa, att docentens
verksamhet vid universitetet förlänges utöver nyssnämnda
tre år, och att den samtidigt är av så högt kvalificerande art, att
billigheten bjuder, att docenten erhåller ytterligare utsträckt rätt
till beräknande av sjukhusår.

Viss möjlighet har därför ansetts böra hållas öppen för att
eu högt förtjänt docent i sådant fäll må kunna få i särskild ordning
tillgodoräkna sig sin docenttjänstgöring. Ett sådant förhållande
synes endast kunna vara till resp. sjuk vårdsanstalters fördel,
då därigenom ökade utsikter vinnas för att i sinom tid kunna
åt den praktiska sjukvården förvärva en praktiskt och teoretiskt
väl skolad läkare. Med hänsyn till vad ovan sagts, kan emellertid
ett stadgande härom icke givas samma generella innebörd
som det nyss anförda. I överensstämmelse med professor Borelius
hava vi trott oss kunna rättvist tillgodose berörda synpunkter
genom att föreslå, att en tid av ytterligare högst tre år må
kunna tillgodoräknas docent, i det fall att medicinsk fakultet vid
universiteten och lärarkollegiet vid karolinska institutet vitsordar,
att docentens tjänstgöring varit av beskaffenhet att förutsätta
och vidmakthålla den praktiska läkar duglighet, som i varje särskilt
fall kan anses erforderlig.

Vidkommande slutligen frågan, vilka slag av sjukvårdsanstalter,
som nu avhandlade tjänsteårsrätt bör omfatta, torde ingen
egentlig tvekan kunna råda därom. Klart är nämligen, att den
icke bör ifrågasättas erhålla vidsträcktare omfattning än de föreliggande
förhållandena faktiskt betinga och göra skäligt. I varje
särskilt fall bör sålunda docentens förutsättningar och utbildning
vara avgörande. Sålunda bör tjänsteårsrätten för docent i kirurgi
avse odelat lasarett eller kirurgisk avdelning vid delad sådan
sjukvårdsinrättning. Docent i praktisk medicin bör på samma
sätt äga nämnda rätt beträffande befattning såsom läkare vid

Historik.

110

medicinsk avdelning vid delat lasarett eller därmed likställt sjukhus.
Och vad till sist angår övriga docenter inom den kliniska
ämnesgruppen synes tjänsteårsrätt böra gälla allenast förslag till
läkarbefattning vid sådan sjukvårdsinrättning eller avdelning
därav, som avser- behandling av sjukdomsfall, vilka äro föremål
för den av vederbörande docent företrädda vetenskapsgren. Docent
i oftalmiatrik bör sålunda tillerkännas tjänsteårsrätt vid
ansökan till läkarbefattning vid avdelning för ögonsjukdomar,
docent i psykiatri enahanda förmån vid ansökan till läkartjänst
vid hospital eller asyl o. s. v.

Här förordade åtgärder förutsätta givetvis, att den förslagsupprättande
myndigheten städse hålles underrättad om, huruvida och
i vad mån omskrivna rätt tillkommer ifrågavarande docenter.
Härvid torde enahanda förfarande kunna vinna tillämpning, som
nu är stadgat för meddelande till läroverksöverstyrelsen rörande
till lönetursberäkning berättigad docent inom filosofiska och teologiska
fakulteterna. Det synes sålunda böra ankomma på fakulteten
eller lärarkollegiet att för varje år till kanslersämbetet insända
förteckning å de docenter, som äga att vid ansökan till
sjukhusläkartjänst tillgodoräkna sig tjänstgöring vid universitetet
eller institutet. Sådan förteckning bör givetvis upptaga alla för
ärendets bedömande erforderliga uppgifter. Efter verkställd granskning
bör kanslersämbetet hava att till K. medicinalstyrelsen översända
förteckningarna ifråga.

H. Docents bisysselsättningar.

Frågan om stipendierad docents rätt till bisysselsättningar
har genom motion år 1912 varit föremål för riksdagens prövning.
Under framhållande av att docentstipendier tilldelats docenter,
som varit innehavare av synnerligen tidskrävande befattningar
och att man därför med skäl skulle kunna beteckna deras stipendier
såsom lönefyllnad åt i enskild tjänst sysselsatta personer, hemställde

motionären, att riksdagen måtte hos K. Maj:t anhålla om utredning,
huruvida, icke föreskrifter kunde meddelas, varigenom säkerhet
erhölles för att docentstipendierna vid universiteten och karolinska
institutet icke tilldelades docenter, som genom regelbundet
arbete i enskild tjänst undandroge sig att ägna sig åt strängare
vetenskapliga studier, samt att K. Maj:t måtte för riksdagen
framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

I anledning av ifrågavarande motion yttrade statsutskottet
i avgivet utlåtande, att utskottet ej ville förneka, att fall torde
hava förekommit, då det med docentstipendium avsedda ändamål
blivit till väsentlig del undanskjutet och stipendiet mera fått
prägeln av ersättning för det jämförelsevis ringa arbete i universitetets
tjänst, som av stipendiaten utkrävdes, under det att
vederbörandes tid i övrigt utnyttjades i annan statstjänst eller
enskild befattning. Dessa fall torde dock icke hava varit så ofta
förekommande, som motionären velat göra gällande, och, där de
verkligen skulle yppa sig, saknade universitetsmyndighetema
icke utväg att med nu i ämnet gällande bestämmelser åstadkomma
rättelse i missförhållandet. Utskottet ville i sådant avseende
särskilt erinra om den för nämnda myndigheter till buds
stående möjligheten att i fall, där missbruk av stipendiet ägt
rum, icke förlänga tiden för dess innehavande utöver den ordinarie
perioden av tre år. Då utskottet vidare ansåge sig kunna
antaga, att universitetsmyndighetema icke skulle underlåta att
med noggrannhet övervaka ifrågavarande förhållanden, ville det
synas utskottet, som om någon riksdagens särskilda åtgärd i
ärendet icke för närvarande vore av behovet påkallad, varför
utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Riksdagen beslöt i överensstämmelse med
utskottets hemställan.

Med anledning av nämnda uttalande av statsutskottet anmodade
kanslern i skrivelse till de större akademiska konsistorierna
i Uppsala och Lund samt till karolinska institutets lärarkolle -

118

Docentföreningen
i Lund i ingivna
framställningar
åren 1913 och
1918.

gium den 28 september 1912, vederbörande akademiska myndigheter,
vilka hade att avgiva förslag till bortgivande av docentstipendium,
att städse vid sådana förslags avgivande till kanslern
meddela upplysning angående allmän eller enskild befattning eller
tjänst, som till äventyrs innehades av docent, vilken föresloges
till erhållande av sådant stipendium.

Sedermera har K. Maj:t den 24 april 1915 föreskrivit, att,
utöver vad redan stadgats i fråga om utdelande av docentstipendium,
vid beslut härom behörig hänsyn skall tagas därtill,
att stipendiaten icke genom innehavande befattning eller annorledes
är i avsevärd grad förhindrad att utöva sådan lärår- eller
forskarverksamhet, vars stödjande avses med docentstipendium.

Uti sin år 1918 till kanslern avlåtna framställning ville
docentföreningen i Lund rikta kanslerns uppmärksamhet jämväl
å ett av föreningen till fakulteterna, resp. sektionerna i Lund
inlämnat, framställningen bifogat memorandum rörande docenternas
biinkomster. I nyssnämnda memorandum framhöll föreningen,
att docentstipendium vore en i regel alldeles otillräcklig
summa för att en docent därmed skulle kunna bestrida sina
oundgängliga utgifter. Sidoinkomster vore sålunda i regel alldeles
oundgängliga för en docents ekonomiska existens. Härtill
komme, att åtnjutande av docentstipendium vore något tillfälligt
och osäkert och att det icke rimligen kunde begäras, att docenten
skulle avskära de reservmöjligheter, som stode honom till
buds och som för honom vore alldeles nödvändiga med hänsyn
till den alltid mycket sannolika händelsen, att han icke ernådde
en professur.

Beträffande särskilt biinkomster av publik natur anförde
föreningen dels att åtskilliga tjänster vid universitetet och dess
institutioner, ävensom vid andra statsinstitut, avsåge en verksamhet,
som vore mer eller mindre befryndad med och av gagn
för docentens vetenskapliga arbete och utveckling, en omständighet,
som ansåges i sin mån kunna bidraga att motväga tidsför -

lusten. De arvoden av detta slag, som kunde ifrågakomma, vore
därjämte i de flesta fall knappt tilltagna, vadan ur synpunkten
av deras storlek näppeligen deras oförenlighet med docentstipendium
motiverades.

Vidkommande biinkomster av priråt natur erinrade föreningen
om att, i fråga om den verksamhet, som med dessa vore förbunden,
stundom kunde gälla samma anmärkning som den första
av de ovan framställda. Men därjämte förefunnes för en generell
och rättvis reglering på detta område synnerligen stora vanskligheter,
bl. a. den olikhet i arbetskraft mellan olika individer, som
gjorde, att en kumulering av verksamhet, som för den ene vore
till förfång för den egentliga uppgiften, för den andre icke medförde
en sådan verkan.

Slutligen gjorde föreningen gällande, att allmänna missförhållanden
icke kunde sägas hava framträtt, som påkallade en generell
reglering av hithörande mångskiftande förhållanden. I stället
förmenades eu sådan kunna åstadkomma en allmän skada, som
vida övervägde den behövliga rättelse, vilken i enskilda undantagsfall
kunde bliva följden.

Emellertid ville föreningen ingalunda förneka, att missförhållanden
i enstaka fall kunde förekomma, vilka icke minst från
docentkårens egen synpunkt vore att beklaga. Den möjligheten
vore icke utesluten, att vid bortgivande av docentstipendium
hänsyn borde tagas därtill, att en docent vid sidan av sin docentverksamhet
innehade avlönad anställning i allmän eller enskild
tjänst eller eljest i större utsträckning ägnade sig åt annan
sysselsättning än den med docenturen förbundna.

Härvid syntes föreningen endast en allmän regel kunna uppställas
: docentstipendium borde icke tilldelas docent, vilken innehade
en sådan allmän eller enskild befattning, som medförde för
sin innehavare fast lön och vore avsedd att väsentligen och
stadigvarande absorbera hans arbetskraft. Vidare förmenade
föreningen, att det närmast vore vid stipendiums förnyelse, som

120

en åtstramning kunde vara på sin plats och en effektiv kontroll
vore genomförbar. Då fråga vore om docentstipendiums bortgivande
åt samma docent för ännu en treårsperiod, funne föreningen
det fullt tillbörligt, att vederbörande myndighet noggrannt
prövade, huruvida de krav, som universitetet hade rätt att ställa
på innehavare av docentstipendium, icke blivit åsidosatta, och
huruvida det kunde anses, att av docenten utövade andra sysselsättningar
hade haft och väl också i en framtid komme att hava
en menlig inverkan i detta avseende. Enligt föreningens uppfattning
borde huvudsynpunkten vid en dylik förnyelse vara
docentens samlade meriter (arten av vetenskaplig produktion,
akademisk lärarverksamhet och jämväl docentålder).

Då docentföreningen, såsom av framställningen framginge,
icke ansåge uppställandet av fixa allmänna bestämmelser angående
docentstipendiums förenlighet med andra inkomster vara vare sig
ändamålsenligt eller ens möjligt, funne den frågan icke vara på
annat sätt att lösa, än att det förtroendefullt överlämnades åt
vederbörande universitetsmyndigheter att vid bortgivande av
docentstipendium i varje särskilt fall taga hänsyn till föreliggande
omständigheter utan att vara bundna av snäva regler, vilkas
tillämpande ofta skulle kunna komma att verka orättvist. Slutligen
tillät sig docentföreningen att uttrycka det önskemålet, att,
då huvudsyftet med docentstipendiums bortgivande syntes vara
att sätta vederbörande i stånd att bedriva vetenskaplig verksamhet,
docentstipendium endast i undantagsfall tilldelades docent
med avsevärd privatförmögenhet.

I sin senare till oss ingivna framställning av år 1918 förklarar
samma docentförening med hänvisning till den tidigare
skrivelsen, att, därest önskemålen med avseende å docentstipendiernas
storlek vunne beaktande, funne föreningen det givet, att
docent borde vara skyldig att i fråga om biförtjänster förhålla
sig som andra statens ämbetsmän med samma ekonomiska förmåner.
Föreningen funne docents rätt till biförtjänster icke höra

121

avgöras genom uppställandet av fixa allmänna bestämmelser,
utan borde åt fakultet (sektion) överlämnas att i varje särskilt
fall avgöra docentstipendiets förenlighet med biförtjänster. Föreningen
ville som sitt önskemål framhålla, att sådant arbete -vare sig betalt eller obetalt —- som vore direkt befordrande för
en docents vetenskapliga forskning eller utveckling ej finge betraktas
som hinder för innehav av docentstipendium.

Över förstnämnda framställning hava de akademiska myndigheterna
i Lund avgivit yttrande i samband med behandlingen
av övriga docentinstitutionen berörande frågor.

Teologiska och medicinska fakulteterna avstyrkte därvid
docentföreningens förslag, att stipendium icke måtte tilldelas
docent med privatförmögenhet. Juridiska fakulteten hänvisade
till i annat sammanhang avgivet yttrande i ärendet. Filosofiska
fakultetens båda sektioner förklarade sig avstyrka det nämnda
förslaget under instämmande i docentföreningens uttalande om
överlämnande åt myndigheterna att i varje särskilt fall taga
hänsyn till föreliggande omständigheter.

Universitetskanslern hänvisade i sitt den 9 december 1914 avgivna
underdåniga yttrande över docentföreningarnas framställningar
till annat samma dag avgivet utlåtande i ifrågavarande ärende.

Lika nödvändigt som det är att åvägabringa en reglering
av nu förevarande förhållanden, lika svårt torde det vara att
medelst bestämmelser åstadkomma en på en gång rättvis och
effektiv lösning av spörsmålet om docents rätt att jämte docentstipendium
innehava annan avlönad sysselsättning. Inträffade
händelser hava varit ägnade att inskärpa vikten av att uppmärksamhet
visas spörsmålet i fråga, och angelägenheten härav ökas
givetvis i samma mån som docentstipendiernas belopp höjas och
därmed större krav kunna ställas på att deras innehavare mera
odelat hänge sig åt att fylla de uppgifter, som med stipendierna
avses.

Myndigheterna.

Sakkunnige.

122

De vid varje form av statsanställning föreliggande svårigheterna
att tillfredsställande avgränsa de medgivna från de otilllåtna
bis3"sselsättningarna bliva i detta fall särskilt störa, på
grund av stipendiets karaktär av understöd för bedrivande av
vetenskaplig forskning, därvid endast en mindre del av de av
statsmakterna för detsammas åtnjutande föreskrivna åliggandena
äro av natur att tillåta omedelbar kontroll. I de fall, då kumulering
av docentstipendium och annan avlönad befattning tilldragit
sig mera allmän uppmärksamhet, torde det hava gällt
rektorstjänst vid kommunalt gymnasium, lärarbefattning med full
tjänstgöring vid statsunderstött läroverk samt bataljonsläkartjänst
å stat. I så utpräglade fall som de här nämnda, torde ingen
tvekan kunna råda därom, att docentstipendium icke bort få förenas
med befattningar av nyssnämnda karaktär. Vad åter angår
det ofta inträffade förhållandet, att docent tjänstgör såsom
lärare vid undervisningsanstalt med endast några få timmars
veckotjänstgöring, lär det svårligen kunna vara med billigheten
överensstämmande att enbart på denna grund ifrågasätta hans
behörighet till docentstipendium, så framt icke splittringen av
arbetskrafterna visat sig vara till förfång för hans vetenskapliga
verksamhet. Här möter sålunda redan en betydande svårighet,
då det gäller att avgöra, i vilken utsträckning lärarverksamheten
utanför universitetet må kunna förenas med ställningen
som docentstipendiat. Lätt nog torde likartade fall från andra
områden låta sig anföras. Sålunda är det ju ett vanligt och ur
allmän folkbildningssynpunkt i hög grad glädjande förhållande,
att de akademiska lärarna deltaga i den populära föreläsningsverksamheten.
Ett fullständigt förbud mot docentstipendiats utövande
av denna verksamhet skulle ur det allmännas synpunkt
vara lika litet önskvärd som ur docentens. Likaledes lär det
beträffande docenter i de praktiska ämnena inom medicinska
fakulteten icke kunna vara något statsintresse, att de avhålla

las*

sig frän ett utövande av läkaryrket, som ur olika synpunkter
niåste vara för deras doeentverksamhet av största betvdelse.

Söker man vid uppdragande av gränslinjerna mellan docentstipendiaternas
tillåtna och otillåtna bisysslor anknytning till den
under senare år tillämpade praxis, torde det till eu början kunna
fastslås, att det icke bör medgivas docentstipendiat att under stipendietiden
innehava annan statstjänst av stadigvarande karaktär.
Men under dylika omständigheter måste det ävenledes anses som
en naturlig konsekvens, att icke heller kommunal befattning av
likartad beskaffenhet må förenas med docentstipendium. Det
torde nämligen icke kunna anses rimligt, att stipendiat, som
utnämnes till adjunkt vid ett läroverk, går stipendiet förlustig,
medan motsvarande förfarande icke skulle tillämpas i fråga om
en vida högre avlönad befattning såsom rektor vid en kommunal
läroanstalt. Samma skäl som i dessa båda fall måste anses
föreligga för förbud mot kumulering, nämligen att stipendiaten
är av den innehavda tjänsten i avsevärd mån hindrad att så
ägna sig åt vetenskaplig forskning, som med stipendiet avses,
torde jämväl vara för handen i fråga om liknande anställning
vid enskild läroanstalt.

Särskild uppmärksamhet måste i detta sammanhang jämväl
ägnas olika befattningar vid universiteten. Hittills har beträffande
t. ex. befattningen såsom biträdande lärare i medicin i Uppsala
och Lund, såsom föreståndare vid historiska museet i Lund
eller såsom biträdande lärare i öron-, näs- och halssjukdomar i
Uppsala av riksdagen uppställts det villkor, att, därest vederbörande
befattningshavare är innehavare av fast docentstipendium,
arvodet för befattningen skall minskas, så att detsamma jämte
stipendiet ej överstiger 5,000 kronor, vilket belopp emellertid med
hänsyn till den tillfälliga förhöjningen för år 1919 ökats till 6,000
kronor. Beträffande i^ter andra likartade befattningshavare, såsom
föreståndaren för röntgenlaboratoriet i Lund, vars avlöning
utgår med 5,000 kronor för år, finnes föreskrivet, att med nämnda

124

arvode icke må förenas docentstipendium. Samma bestämmelse
gäller jämväl i fråga om föreståndaren för kliniken och polikliniken
för öron-, näs- och halssjukdomar i Lund, vilken befattningavlönas
med 4,000 kronor.

Vidare finnas vid universiteten ej så få arvodestjänster (assistenter,
amanuenser o. dyl.) med arvoden upp till 2,500 kronor,
vilka hittills ansetts kunna utan vidare innehavas av docentstipendiat.

Visserligen synes det knappast möjligt att å nu förevarande
område genomföra en allmän reglering av kumuleringsmöjligheterna,
särskilt i betraktande av den något växlande ståndpunkt,
som riksdagen intagit beträffande vissa av befattningarna i fråga.
Men med hänsyn därtill, att docentstipendierna nu föreslagits böra
utgå med samma belopp som laboratorslön, synes eu förening av
sådana befattningar, som här nämnts, icke lämpligen böra såsom
regel få förekomma. En sådan ståndpunkt synes så mycket rimligare,
som genom den vidsträcktare tjänstgöring, som föreslagits
böra åligga docentstipendiat, det för flertalet av de ifrågavarande
befattningarna torde gälla, att den med dem förenade undervisning
eller tjänstgöring faller inom den för docentstipendiat föreslagna
maximitjänstgöring. Det å extra stat för ändamålet beviljade
förslagsanslaget skulle således kunna helt besparas, därest
docent stipendiaten förklaras böra övertaga lärarens undervisningsåligganden.

För den händelse emellertid vederbörande icke av nedan
föreslagna stadgande skola finna hinder föreligga för eu kumulering,
bör givetvis alltjämt föreskrivas, att arvodet i så fall skall
minskas, så att detsamma jämte stipendiet ej överstiger 6.000
kronor, vilket belopp även med de till 4,500 kronor förhöjda
docentstipendier ansetts böra utgöra högsta vikariatsarvode för
professors- eller extra ordinarie professorsvikarie.

Vid övervägande av de åtgärder, som kunna anses lämpligen
böra vidtagas för att förhindra ett upprepande av de obe -

125

stridliga missförhållanden, som tidigare i enstaka fall låtit sig
påvisas, torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke analoga
bestämmelser rörande förening av tjänster, som för statens befattningshavare
i allmänhet äro gällande, i varje fall i huvudsak borde
utsträckas att gälla även för docentstipendiater. Närmast till
hands läge vid sådant förhållande att söka förebilden i de villkor,
som genom beslut av årets riksdag fastställts för befattningshavare
vid de allmänna läroverken in. fl. läroanstalter. Det har
därvid stadgats, dels att med rektors- eller ämneslärarbeställning
icke må förenas annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommunens
stat, dels ock att befattningshavare ej må åtaga sig undervisning
vare sig i enskilda, kommunala eller andra läroanstalter,
så framt ej, sedan ifrågavarande undervisning prövats ej inverka
hinderligt för tjänstgöringen vid läroverket, uppdraget befinnes
kunna få mottagas och tills vidare behållas.

A nu föreliggande område skulle emellertid efter vår uppfattning
dylika bestämmelser knappast vara ägnade att säkert
leda till målet. Frånsett vad som redan i det föregående framhållits
rörande svårigheten att finna en formulering, som skulle
kunna äga generell tillämpning samt omöjligheten att exakt fastslå
och angiva de prestationer, som äro förbundna med docentstipendiernas
åtnjutande, kan man icke alldeles bortse från den
ej oväsentligt växlande individuella förmågan att utan förfång
för den rent vetenskapliga gärningen vid sidan därav utöva annan
verksamhet.

Med hänsyn tagen till här i korthet antydda förhållanden
hava vi funnit spörsmålet om docentstipendiats rätt att åtaga
sig annan befattning eller verksamhet bäst böra lösas på i huvudsak
samma väg, som av kanslern och K. Maj:t redan beträtts
i ovan omförmälda skrivelse och nådiga brev.

Det torde sålunda böra liksom hittills överlämnas åt vederbörande
myndigheter att utöva den kontroll, som härutinnan till

126

undanröjande av missförhållanden visat sig nödvändig och som
vid bifall till nu föreslagna högre stipendiebelopp torde kunna
och böra ännu strängare genomföras än tidigare. För upprätthållande
av denna kontroll böra emellertid vissa riktlinjer finnas
angivna. Vi ha trott oss kunna åvägabringa sådana genom att
i de särskilda föreskrifterna till staten för universiteten och karolinska
institutet infoga en bestämmelse av liknande innebörd som
den i nyssnämnda K. brev den 24 april 1915 meddelade. Huvudsynpunkten
vid avgörandet, huruvida viss befattning eller verksamhet
kan anses förenlig med docentstipendium, bör sålunda
vara befattningens eller verksamhetens beskaffenhet att i mera
avsevärd grad förhindra docenten att utöva den lärår- eller forskarverksamhet,
vars stödjande ävses med docentstipendium.
Nyssnämnda tilläggsstadgande är emellertid med nuvarande avfattning
avsett att tillämpas allenast vid tilldelning av stipendium.
Det torde likväl vara uppenbart, att olägenheterna knappast kunna
sägas vara mindre, för den händelse den åsyftade befattningen
tillträdes eller verksamheten upptages efter tidpunkten för docentstipendiets
tilldelande. I detta fall saknas för närvarande
möjlighet till effektiv kontroll, vilket icke kan anses riktigt.
Myndigheternas kontrollerande ingripande bör därför icke inskränkas
till en prövning allenast av omständigheterna vid stipendietillsiittningen,
utan måste hava möjlighet att göra sig gällande
jämväl sedermera, om förhållandena sådant påkalla.

Detta syfte torde kunna vinnas genom att giva ifrågavarande
föreskrift den av oss föreslagna lydelse (punkterna 10 i,
resp. 9 i och 1 g i de särskilda föreskrifterna till staten för
Uppsala och Lunds universitet samt karolinska institutet): »Docentstipendium
må ej tilldelas eller åtnjutas av docent, som genom
innehavande befattning eller annorledes är i avsevärd grad förhindrad
att utöva sådan lärår- eller forskarverksamhet, vars
stödjande avses med docentstipendium».

127

Beträffande slutligen det av docentföreningen i Lund uttryckta
önskemälet, att docentstipendium icke måtte tilldelas
docent med privatförmögenhet, hava vi i överensstämmelse med
de akademiska myndigheterna icke funnit det möjligt att i föreskri
ftsväg härutinnan vidtaga någon åtgärd.

KAP. 3.

Utrikes resestipendier.

Nuvarande bestämmelser.

Framställningar
från docentföreningarna
i Unpsala
och Lund.

Till vetenskapsidkare vid universiteten utgå för närvarande
två resestipendier vid vartdera universitetet, ett större å 2,000
kronor och ett mindre å 1,500 kronor. Båda stipendierna tillsättas
enligt bestämmelser givna i K. brevet den 2 april 1886 av
K. Maj:t efter förslag av större akademiska konsistoriet, i regel
för ett år. Stipendiat, som erhållit det större stipendiet, är skyldig
att uppehålla sig å utrikes ort minst BO veckor, och stipendiat,
som erhållit det mindre, minst 21 veckor.

Docentföreningarna i Uppsala och Lund hava i sina framställningar
gjort gällande, att det erbjöde stora svårigheter att
fullgöra ovannämnda bestämmelser med hänsyn till tiden för utrikesvistelsen
och i regeln erfordrades avsevärda tillskott ur stipendiatens
kassa. Detta hade haft till följd, att många docenter
ej hade råd att söka dylikt stipendium. Det framhölls likaledes,
att någon ändring i avseende på ifrågavarande stipendiers belopp
och tiden för utrikes vistelsen icke förekommit, sedan stipendierna
först inrättades. Då sedan dess levnadskostnaderna högst väsentligt
ändrats, vore en reglering av förhållandet mellan resans tid
och stipendiebeloppet nödvändig.

Enligt uppsalaföreningens uppfattning vore det emellertid förenat
med svårigheter att fastslå en för alla möjliga fall lämplig
bestämmelse om minimitiden för eu sådan stipendieresa. Resor i
olika syften droge ytterst olika kostnader, men oavsett detta syn -

129

tes det föreningen uppenbart, att även för sådana studier i utlandet,
som med fördel kunde bedrivas utan någon större ökning av
levnadskostnaderna, de beräkningar, som legat till grund för de
nuvarande bestämmelserna om resornas längd vore ohållbara, sedan
allting i högsta grad fördyrats. Och även om någon gång en
summa av 2,000 kronor täckte omkostnaderna för 30 veckors
utrikesvistelse, syntes man dock främst böra taga hänsyn till
de fall, där nämnda summa vore alldeles otillräcklig, och därför
minska restidens längd. Möjligheten att i vissa fall ålägga stipendiaten
något längre utrikesvistelse stode ju alltid öppen, men
minimum borde sättas så lågt, att ingen forskningsgren bleve utesluten
från tävlan. För närvarande vore kostnadsberäkningen för
månad 285 kronor för det större och 30(J kronor för det mindre stipendiet.
Föreningen ville i detta sammanhang erinra om, att vid utdelande
av stipendier ur Liljewalchska fonden beräkningarna utginge
från en kostnad av 400 kronor för månad. Såsom minimum
kunde denna summa möjligen anses något för hög och föreningen
ville därför föreslå, att restiden i föreliggande fall beräknades
efter 350 kronor för månad för det större och 375 kronor för
det mindre, varigenom minimitiden skulle komma att fixeras
till 24 resp. 17 veckor. En viss skillnad mellan de beräknade
månadssummorna syntes böra bibehållas, då kostnaderna vid
förlängd utrikesvistelse i regel icke stege proportionellt utan
ställde sig relativt billigare.

Docentföreningen i Lund framställde i nu förevarande fråga
år 1913 intet bestämt yrkande. I den skrift, som i år tillställts
oss från samma förening, behandlas jämväl spörsmålet om resestipendierna
och framhålles däruti, att stipendierna varken i fråga
om antal, belopp eller tiden för utrikesvistelsen numera kunde
anses motsvara rimliga krav. Docentföreningen funne det ökade
antalet docenter och av dem företrädda vetenskapsgrenar nödvändiggöra
en ökning av stipendiernas antal, och ville föreningen
såsom sitt önskemål uttala, att inalles sex resestipendier inrät 9 -

130

Myndigheterna.

tades, förslagsvis två, avsedda för en utrikesvistelse av sex månader,
två för en utrikesvistelse av fyra månader och två för en
utrikesvistelse av två månader. Med hänsyn till beloppet inskränkte
sig föreningen att, i överensstämmelse med vad som
skett år 1913, påyrka ett rimligare förhållande än det nuvarande
mellan detta och tiden för utrikesvistelsen.

Samtliga fakulteter liksom drätselnämnden samt större akademiska
konsistoriet vid universitetet i Uppsala hava i avgivna
utlåtanden tillstyrkt bifall till den av därvarande docentförening
påyrkade inskränkningen i tiden för utrikesvistelsen. I stort sett
hava även de akademiska myndigheterna i Lund intagit samma
ståndpunkt. Teologiska fakulteten har sålunda uttalat sig till
förmån för en rimligare proportion mellan stipendiebeloppet
och restiden. Juridiska fakulteten har funnit de framställda
önskemålen befogade, men ej velat bestämt förorda den föreslagna
fixeringen av minimitiden. Medicinska fakulteten har
ansett det lyckligare att höja stipendiernas belopp än att minska
tiden för utrikesvistelsen. Filosofiska fakultetens båda sektioner
hava tillstyrkt att ett rimligare förhållande åvägabringas mellan
restid och stipendiebelopp, men samtidigt framhållit önskvärdheten
av att det till förfogande stående beloppet ökades frän
3,500 till 5,000 kronor. Den humanistiska sektionen har därjämte
velat ifrågasätta, om ej de med stipendieresor i allmänhet
sammanhängande förhållanden borde i vissa avseenden underkastas
ändring.

Detta sistnämnda yrkande synes hava framkommit med anledning
av ett särskilt uttalande inom sektionen av professor M. P.
Nilsson. I detta erinrades om att, därest nya grunder för resestipendierna
uppställdes, ett betydligt höjt anslag borde ställas till universitetets
förfogande för ändamålet, varvid såväl belopp som tid
borde bestämmas med hänsyn till den i varje fall föreliggande
resplanen. Likaledes borde vid en eventuell nyordning upptagas
till betraktande grundvalen för hela anordningen, syftet med

dessa resestipendier. Även om riksstatens resestipendier en gång
varit avsedda att vara /o/\sA-«m<7Sstipendier, så hade de på grund
av omständigheterna på det hela taget blivit utbildn inf/s stipendier
och detta borde de också lämpligen förbliva. Att de ej kunde
vara forskningsstipendier, betingades redan därav, att åldersmeriterna
spelade en stor, oftast avgörande roll vid deras utdelning.
Som utbildningsstipendier kunde de emellertid nu på grund av vissa
omständigheter ej bliva så fruktbringande som under andra förhållanden
skulle vara möjligt. Stipendierna tillfölle i regel docenten
vid en alltför sen tidpunkt. Om en nyligen utnämnd
docent erhölle resestipendium, skulle man dels kunna förutsätta,
att han skulle vara mera obunden av andra intressen än sin
vetenskapliga utbildning och dels bättre kunna upprätthålla kravet
på att dessa sättas i första rummet.

För den händelse en högst behövlig omarbetning av reglementet
för riksstatens resestipendier komme att verkställas, hemställde
Nilsson, att sådan ändring vidtoges, att resestipendiernas
erhållande förlädes till den för den vetenskapliga utbildningen
avgörande tiden, de två närmaste åren efter docentutnämningen.
I sammanhang härmed borde jämväl sådana bestämmelser meddelas,
att stipendieresa ej finge delas i annat fall än att det
bestämt kunde visas, att delningen vore önskvärd uteslutande ur
vetenskaplig synpunkt.

Jämväl större akademiska konsistoriet i Lund tillstyrkte, att
ett rimligare förhållande åvägabragtes mellan resestipendiernas
belopp och tiden för utrikesvistelsen.

Universitetskanslern fann det framställda önskemålet fullt
befogat. Den av docenterna i Uppsala föreslagna proportionen
mellan stipendiernas belopp och restidens längd syntes honom
vara i jämförelse med övriga resestipendier, som stode vetenskapsidkare
till buds, väl avvägd. Dessutom funne kanslern större
skäl tala för en dylik ändring av bestämmelserna för ifrågavarande
resestipendier än för det från vissa myndigheter vid Lunds

132

Sakkunnige.

universitet framkomna förslaget om ökning av själva stipendiebeloppet.
Beträffande professor Nilssons ovan anförda yttrande
ansåge sig kanslern icke hava anledning att uttala sig i förevarande
avseende.

Det torde vara obestridligt, och jämväl av de hörda myndigheterna
enstämmigt vitsordat, att nu gällande bestämmelser
för riksstatens resestipendier icke kunna betraktas såsom tillfredsställande.
Den långa tid som förflutit, sedan nämnda bestämmelser
tillkommit1), har i flera hänseenden gjort ändringar i
hög grad av behovet påkallade. Sättet för studiernas bedrivande,
likaväl som penningvärdets fall, hava var i sin mån medverkat
till att de stipendiebelopp, som för fyrtio år sedan syntes väl
avvägda i förhållande till restiden, nu måste te sig alltför knappt
tillmätta. Även om det torde vara med verkligheten överensstämmande,
att stipendierna från början haft en karaktär av
forskningsunderstöd, torde det numera svårligen kunna förnekas,
att de äga sin övervägande betydelse ur utbildningssynpunkt.
Därav, jämfört med kommunikationsmedlens utveckling, synes
också följa, att vistelsen utrikes icke nödvändigtvis och i allmänhet
behöver utsträckas till samma längd som tidigare förutsatts
vara erforderligt. Men till gengäld kräver det avsevärt
ökade docentantalet, att ett större antal stipendier står till buds.
I annat fall löper man risken, att ändamålet med stipendierna
förfelas, därigenom att dels utlandsvistelsen kommer att inträffa
vid en alltför sen tidpunkt av docentens studiebana, dels också
att endast en jämförelsevis ringa del av docentkåren blir i tillfälle
att komma i åtnjutande av resestipendium. Givet är, att
man därjämte bör söka åvägabringa en rimlig proportion mellan
stipendiebeloppet och tiden för vistelsen utrikes.

Stipendierna utgingo från början (år 1852) med 1,800 resp. 1,200 kronor.
Efter anslagets förhöjning höjdes beloppen år 1875 till de nuvarande å 2,000 resp.
1,500 kronor.

I 88

För vinnande av nämnda syften hava vi ansett oss böra
föreslå såväl en höjning av stipendiebeloppen som eu ökning av
stipendiernas antal samt en reglering av tiden för utrikesvistelsen.
Då det emellertid synes önskvärt, att den nu föreliggande,
ehuru säkerligen endast ytterst sällan realiserade möjligheten för
en och samme docent att tvä gånger erhålla sådant resestipendium
undanröjes, hava vi funnit en föreskrift påkallad för att
sådant fall ej längre må kunna inträffa. I sammanhang med
nämnda förändringar i de för stipendierna gällande stadganden har
jämväl skyldigheten att avgiva reseberättelse ansetts böra givas
en mera tidsenlig avfattning.

De sakkunnige ha trott sig nöjaktigt tillgodose här ovan i
korthet berörda synpunkter genom att föreslå sådan ändring av
nu gällande bestämmelser, att, i stället för de nuvarande två
stipendierna, måtte vid vartdera universitetet inrättas fyra stipendier,
ett större och tre mindre.

Det större stipendiet torde böra utgå med 8,000 kronor, de
mindre med 1,500 kronor. Stipendiat, som erhållit det större
resestipendiet skall vara skyldig att vistas utrikes minst 150 dagar,
medan tiden för utrikesvistelsen för stipendiat som erhållit
något av de mindre resestipendierna skall omfatta minst 70
dagar. Då vi ha oss bekant att enligt praxis restiden faktiskt förkortats
därigenom, att resan ansetts börja med ingången av den
vecka, varunder resan påbörjats, har det synts riktigast, att
restiden för framtiden fastställes i dagar i stället för, såsom hittills,
i veckor.

Vid bifall till nyssnämnda förslag torde böra förutsättas, att
resan undantagslöst företages i ett sammanhang, så framt icke
en uppdelning med hänsyn till resans ändamål kan visas innebära
avgjorda fördelar. Då vi emellertid ansett oss kunna utgå
ifrån att vederbörande myndigheter skola hava sin uppmärksamhet
riktad å vikten härav och sådan delning förutsätter särskilt

134

medgivande av K. Maj:t, hava vi icke funnit uttryckligt stadgande
i denna del erforderligt.

Nu förordade ökning av de utrikes resestipendiernas belopp
och antal påkallar en höjning av anslaget till resestipendier samt
läroböckers, tidskrifters och lärda verks utgivande med 8,000
kronor.

Genom här föreslagna ändringar ifråga om de för vetenskapsidkare
vid universiteten bestämda riksstatens resestipendier
synas bestämmelserna i K. brevet den 2 april 1886 böra erhålla
förändrad lydelse i enlighet med vad som i författningsförslagen
angives.

KAP. 4.

Ersättning för opposition åt ostipendierad docent.

Grällande universitets statuters § 120 stadgar ifråga om

opposition å akademiska avhandlingar dels, att vederbörande
fakultet skall förordna någon av sina lärare eller, där så är nödigt,
anmoda annan skicklig person att vid disputationsakt opponera,
dels ock att lärare, som tillhör fakulteten, är skyldig att
åtaga sig sådant uppdrag. Motsvarande bestämmelser för karolinska
institutet meddelas i § 98 av stadgarna för nämnda läroanstalt.

På grund av sagda bestämmelser hava i icke obetydlig och,
som det vill synas, alltjämt ökad utsträckning högskolornas docenter
tagits i anspråk för det krävande opponentskapet. Omständigheterna
giva också vid handen, att härvid de ostipendierade
docenterna icke alltför sällan ifrågakomma, varvid hittills ingen
som helst ersättning utgått.

Docentföreningarna i Uppsala och Lund hava, under framhållande
av det obilliga i att staten utnyttjade de ostipendierade
docenternas arbetskraft för ifrågavarande, oftast tidsödande uppdrags
fullgörande utan ersättning, hemställt, att för uppdraget
gottgörelse måtte lämnas. Till stöd härför framhålla föreningarna,
att såväl professor som docentstipendiat vid fullgörande
av oppositi©oskyldighet kunde erhålla tjänstledighet från dem
åliggande undervisning, medan motsvarande möjlighet icke förelåge
för docent utan stipendium, vilken därför vore hänvisad till
ekonomisk gottgörelse för sitt arbete.

Nuvarande

bestämmelser.

Framställningar
från docentföreningarna
i Uppsala
och Lund.

136

Myndigheterna.

Under framhållande av att uppdraget i regeln krävde minst
2 veckors koncentrerat arbete, hemställde föreningarna, att ett
arvode av 200 kronor måtte få utgå till ostipendierad docent,
som fullgör förordnande såsom fakultetsopponent. Beträffande tillhandahållandet
av medel för ändamålet föreslog docentföreningen
i Uppsala, att särskilt förslagsanslag måtte beviljas, medan
enligt docentföreningen i Lund erforderliga medel borde kunna
anvisas ur docentstipendiefonderna. Sistnämnda förening har i
sin senare till oss ingivna skrift jämväl påkallat en höjning av
det tidigare föreslagna arvodet till 300 kronor.

I sammanhang härmed har docentföreningen i Lund vidare
påyrkat, att docent måtte få rätt till ersättning för eventuella
resekostnader och andra utgifter, som föranletts av uppdraget
såsom fakultetsopponent.

Över ifrågavarande framställningar hava vederbörande akademiska
myndigheter samt universitetskanslern och statskontoret
avgivit utlåtanden. Därvid hava olika meningar i flera hänseenden
framträtt.

Samtliga hörda myndigheter vid Uppsala universitet hava
tillstyrkt härvarande docentförenings begäran och tillika hemställt,
att ett förslagsanslag å 1,600 kronor måtte för ändamålet
å universitetets stat anvisas.

Vid Lunds universitet har teologiska fakulteten föreslagit,
att det ifrågasatta arvodet måtte tillkomma såväl stipendierad
som ostipendierad docent men, under förutsättning av bifall härtill,
avstyrkt framställningen om ersättning för de med opposition
förenade kostnaderna. Juridiska fakulteten har däremot funnit
framställningen även i sistnämnda hänseende böra tillstyrkas samt
beträffande arvodets storlek uttalat, att 100 kronor utgjorde
skälig ersättning, fakidteten dock obetaget att i särskilda fall
besluta en förhöjning till högst 200 kronor. Medicinska fakulteten
har ansett begäran om ersättning värd beaktande, men
funnit sig böra avstyrka framställningen om gottgörelse för

extrakostnader. Filosofiska fakultetens båda. sektioner baxa förordat
framställningen i dess helhet och tillika framhållit, att
medel till bestridande av opponents ersättning för med uppdraget
förenade kostnader borde å universitetets stat anvisas:
beträffande ersättningens storlek ansåg matematisk-naturvetenskapliga
sektionen 100 kronor utgöra skäligt arvode, varvid dock
sektionen borde äga rätt att i särskilda fall höja detsamma till
200 kronor.

Karolinska institutets lärarkollegium har ävenledes tillstyrkt
framställningen, i vad den avsåge arvode å 200 kronor för opposition
samt ifrågasatt, att erforderliga medel måtte få utgå antingen
ur anslaget till förbättrande av arvodena för vikarierande
lärare vid institutet eller ock ur särskilt för ändamålet beviljat
förslagsanslag å 1,000 kronor.

Kanslern för rikets universitet framhöll, att det ej syntes
vara med billighet förenligt att ålägga en oavlönad akademisk
lärare att utan ersättning utföra ett uppdrag, som med de akademiska
avhandlingarnas stigande omfång och vetenskapens allt
fortgående specialisering mer och mer medfört avsevärt arbete
utan att kunna räknas såsom någon nämnvärd merit. Beträffande
arvodets storlek ansåg kanslern, att det icke kunde förnekas,
att olika oppositioner kunna taga olika tid och arbete i
anspråk, men att det näppeligen vore möjligt att låta arvodet
bestämmas för varje gång. En något så när rättvis uppskattning
av det nedlagda arbetet i varje förekommande fall skulle
vara synnerligen svår och resultatet skulle kanske ofta giva anledning
till missnöje. Under sådana förhållanden funne sig
kanslern böra gå en medelväg mellan det belopp, som år 1908
ansågs skäligt, och det som nu föreslagits, och ville följaktligen
förorda en ersättning av 150 kronor för varje gång.

Det av docentföreningen i Lund framställda förslaget
om ersättning för utgifter, föranledda av opponentuppdraget,
ansåg sig kanslern icke böra biträda, enär sådana eventuella

188

Historik.

kostnader kunde täckas av den ersättning, som i övrigt tillerkändes
opponenten.

Beträffande sättet för tillhandahållande av medel för omförmälda
ersättning, förmenade kanslern det vara lyckligast, därest
vederbörande docentstipendiefonder icke bleve för ändamålet
anlitade; dessa fonder skulle -— särskilt ifråga om de filosofiska
fakulteternas olika sektioner, inom vilkas ämnen det största
antalet disputationer försigginge — i detta avseende lätt kunna
visa sig otillräckliga eller bliva alltför hårt betungade. Givetvis
vore då ett upptagande av ett särskilt förslagsanslag i vederbörande
stater att föredraga. Med utgångspunkt från vad som
år 1908 beräknades, ansåg kanslern, att för ändamålet erfordrades
för Uppsala universitet ett anslag å 1,200 kronor, för
Lunds universitet ett anslag å 600 kronor och för karolinska
institutet ett anslag å 450 kronor och borde anslagen givetvis
hava förslagsanslags natur.

Statskontoret har i likhet med kanslern ansett, att ersättning
för rese- och andra med fullgörande av oppositionsförordnandet
möjligen förenade kostnader icke borde förekomma, och
beträffande gottgörelse för själva oppositionen anfört, dels att
det syntes billigt att sådan gottgörelse tillerkändes vederbörande,
dels ock, att, ehuru det ju ur besparingssynpunkt vore förmånligast,
om kostnaden härför kunde bestridas ur de respektive universitetens
fonder, statskontoret dock icke ville motsätta sig att,
såsom kanslern tillstyrkt, ett förslagsanslag för ändamålet anvisades
av statsmedel. Härvid syntes dock böra förutsättas, att
ett sålunda beviljat anslag komme till användning allenast i de
fall, då någon med stipendium försedd docent icke lämpligen
kunde förordnas såsom fakultetsopponent.

Nu föreliggande fråga har först på senare tid varit föremål
för myndigheternas och statsmakternas uppmärksamhet. Universitetskommittén
hade icke anledning ägna spörsmålet någon
prövning.

139

Genom de från docenter i Uppsala och Lund år 1906
ingivna underdåniga ansökningar kom emellertid frågan om ersättning
för opposition å fakultetens vägnar att underställas de
akademiska myndigheternas samt de för förberedande av 1908 års
universitetsreform tillkallade sakkunniges yttrande.

Hos universitetsmyndigheterna rådde visserligen i någon
mån delade meningar angående docenternas krav på ersättning,
men flertalet myndigheter liksom universitetskanslern förordade
dock den begärda gottgörelsen.

Efter att hava erinrat om frågans tidigare behandling samt
därunder anförda skäl för och emot ansökningen yttrade ovannämnda
sakkunnige: »Måhända är av de skäl, som anförts mot
det ifrågavarande arvodet, det skälet det starkaste, att det
av ålder ansetts åligga docent att liksom annan akademisk
lärare utan ersättning fullgöra uppdraget såsom fakultetsopponent.
Emellertid kan det knappast förnekas, att de akademiska disputationerna
inom det vetenskapliga livet vid universiteten numera
spela en vida mindre betydelsefull roll än förr. Ett förtjänstfullt
framträdande vid ett di sputationstinfälle torde förr
hava inneburit en icke ringa merit, under det att man väl måste
erkänna, att ett förordnande såsom fakultetsopponent numera
knappt utgör någon mer avsevärd tillökning å en meritförteckning.
Samtidigt torde det arbete, som uppdraget kräver för sitt rätta
fullgörande, hava ej obetydligt ökats. Själva avhandlingarna
hava vuxit i omfång och det nya vetenskapliga material,
som i dem framlägges till granskning, torde i regel vara ej obetydligt
större nu än förr. Slutligen är den nutida starka specialiseringen
inom vetenskapen en faktor, som verkar i samma
riktning».

Enligt nämnde sakkunniges uppfattning vore det därför icke
riktigt att ålägga en oavlönad akademisk lärare att utan ersättning
utföra ett tidskrävande arbete, som, hur lärorikt det än
månde vara, icke innebure någon nämnvärd merit för hans fram -

Docenternas
framställningar
år
1906.

Myndig heterna.

1907 ars
sakkunnige.

140

tid. Kravet på arvode för ifrågavarande uppdrag, då det fullgjordes
av icke stipendierad docent, ägde därför enligt de sakkunniges
åsikt verkligt fog för sig. Däremot syntes det på grund
av varjehanda praktiska svårigheter icke möjligt att låta arvodet
bestämmas för varje gång, utan vore ett fast arvode vida att
föredraga. Det föreslagna beloppet, 100 kronor, ansåges icke vara
för högt tilltaget. Det syntes också skäligt, att, då det i undantagsfall
förekomme, att eu fakultet eller sektion sökte sin opponent
utanför både de ordinarie universitetslärarnas och docenternas
krets, ett lika arvode tilldelades fakultetsopponenten, därest han
icke såsom tillförordnad universitetslärare minst uppbure ett mot
docentstipendiums belopp svarande arvode för år räknat.

Med hänsyn till antalet disputationer vid de olika universiteten,
där ostipendierad docent kunde antagas komma att opponera,
ansåges ett årligt förslagsanslag för Uppsala universitet av
800 kronor och för Lunds universitet av 400 kronor komma att
visa sig tillräckligt. För karolinska institutets del hade kanslern
på grundval av lärarkollegiets förslag hemställt om ett anslag
för enahanda ändamål å 300 kronor.

Riksdagen På grund av den till 1908 års riksdag avlåtna K. propositionen

ut )S

med förslag till lönereglering för universiteten m. m. underställdes
frågan riksdagens prövning. Föredragande departementschefen
förklarade sig icke vilja underkänna önskvärdheten av, att ersättning
åt fakultetsopponent under de av de sakkunnige angivna
förhållandena måtte kunna utgå. Emellertid antog han, att, med
den samtidigt ifrågasatta betydande ökningen av docentstipendiernas
antal, behovet av dylik särskild ersättning skulle komma
att bliva betydligt mindre än dittills. Särskilda anslag för ändamålet
påyrkades under sådana förhållanden icke, utan förmenades
ersättningen kunna utgå av de till universiteten och karolinska
institutet beviljade anslagen till arvoden åt vikarierande
akademiska lärare. Ur nämnda anslag kunde kanslern bemyndigas
låta utanordna ersättningen ifråga.

141

I propositionen hemställdes alltså, att riksdagen ville medgiva,
att från anslagen till arvoden åt vikarierande lärare måtte
till den, som fullgör uppdrag att å fakultets eller sektions eller
vederbörande lärarkollegiums vägnar vid akademisk disputation
opponera, därest han ej innehade docentstipendium eller vore
ordinarie lärare vid någotdera av universiteten eller vid karolinska
institutet eller såsom tillförordnad lärare för minst en termin
vid någon av dessa högskolor åtnjöte ett arvode, som för
år minst uppginge till "2,500 kronor, utgå ersättning för nämnda
uppdrags fullgörande med ett belopp av högst 100 kronor, dock
med iakttagande av att härigenom ej någon minskning finge förorsakas
i de belopp, som till fyllnad i vikariatsarvoden under
året skulle utgå ur dessa anslag.

Med anledning av denna K. Maj:ts framställning förklarade
statsutskottet i avgivet utlåtande, att, om än uppdraget ifråga,
på sätt i statsrådsprotokollet framhölles, i många fall vore både
tidsödande och maktpåliggande, detsamma dock torde få anses
dels så instruktivt och dels så pass meriterande, att någon ersättning
för detta uppdrag, vars erhållande av ålder ansetts såsom
en utmärkelse, icke syntes utskottet böra förekomma. Utskottet
kunde alltså icke biträda förslaget i denna del.

Riksdagen beslöt i enlighet med denna statsutskottets avstyrkande
hemställan.

De skäl, som av docenterna anförts och som av myn- sakkunnige,
digheterna vitsordats såsom bärande, hava synts även oss övertygande
tala för att möjlighet beredes docent utan docentstipendium
att erhålla gottgörelse för sitt arbete, då han på
fakultetens, sektionens eller lärarkollegiets vägnar fullgör opposition
å avhandling. Såsom av de sakkunnige år 1907 framhölls.
ha förhållandena å detta område under senare tid utvecklats
på sådant sätt, att disputationsavhandlingarna högst betydligt
tilltagit i omfattning, varigenom jämväl den med oppositionen

142

förenade arbetsbördan avsevärt vuxit, allt under det att den av
fakultetsopponenten företagna detalj granskningen blivit mer än
någonsin avgörande för fakultetens bedömande av avhandlingens
värde. Samtidigt har även härutinnan förändrade förhållanden
inträtt, att uppdraget icke, på sätt tidigare varit fallet, kan sägas
i mera nämnvärd män utgöra en direkt merit för opponenten.
Medan sålunda uppdraget i äldre tider varit av beskaffenhet att
kunna åläggas, utan att berättigade krav på ersättning för detsamma
kunde göras gällande, har det i våra dagar erhållit en
väsentligt annan karaktär. Sådan gottgörelse synes givetvis
böra ifrågakomma ej blott till de ostipendierade docenterna utan
till en var utanför fakultetens eller lärarkollegiets avlönade lärares
krets stående vetenskapsman, vilken fakulteten anser nödigt
att i visst fall anmoda att tjänstgöra såsom opponent.

Det ligger emellertid i sakens natur, att det måste tillses,
att säkerhet samtidigt vinnes för att vederbörande professor eller
stipendierad docent icke undandrager sig att fullgöra den del
av sina tjänståligganden, som opposition å fakultetens vägnar
enligt statuternas bestämmelse uttryckligen utgör. De sakkunnige
vilja därför föreslå, att, där så lämpligen kan ske, uppdraget
såsom opponent i första hand skall lämnas åt någon av fakultetens
eller sektionens fast avlönade lärare eller stipendierade docenter.

Vid tillmötesgående av nyssnämnda krav, synes den begärda
ersättningen för av uppdraget föranledda kostnader icke böra
ifrågakomma. Härför talar jämväl med styrka svårigheten, för
att icke säga omöjligheten, för vederbörande myndighet att säkert
avgöra, när och i vilken utsträckning sådana kostnader skola
anses skäligen vara av uppdraget betingade.

Beträffande ifrågavarande opponentarvodes storlek har K.
Maj:t år 1908 ifrågasatt högst 100 kronor, docenterna hava år
1913 begärt 200 kronor, år 1918 300 kronor, medan kanslern i
sitt underdåniga yttrande år 1914 föreslagit ett belopp av 150

kronor. Det torde vara uppenbart, att uppdragets fullgörande
under vissa förhållanden kan vara förenat med ej obetydligt
större svårigheter och kräva avsevärt längre tid än det normala.
Att därför orubbligen fastslå, att ersättning i varje fall skall utgå
med en bestämd summa, skulle svårligen kunna undgå att åtminstone
eu och annan gång leda till orättvisor. Enligt vår
uppfattning är det därför riktigare att lämna åt vederbörande
fakultet, sektion eller lärarkollegium att inom vissa fastslagna
gränser fixera arvodet för varje gång. En sådan anordning har
från univ ei sitetshåll på visst sätt föreslagits och torde sålunda
icke kunna vara ägnad att hos vederbörande framkalla betänkligheter.
Lämpligen synes man kunna fastställa, att ett arvode
av lägst ISO, högst 300 kronor efter förslag av vederbörande
fakultet, sektion eller lärarkollegium uppå kanslerns bestämmande
må tilldelas sådan docent utan docentstipendium.
Härvid torde böra förutsättas, att minimibeloppet bör utgöra det
normala, medan högre ersättning endast i särskilda undantagsfall
må ifrågakomma. Beträffande ersättning åt utanför kretsen
av fakultetens resp. lärarkollegiets fast avlönade lärare och docenter
stående vetenskapsman, som fullgör enahanda uppdrag,
torde vederbörande fakultet eller lärarkollegium för varje särskilt
fall böra göra hemställan hos kanslern.

Vidkommande därefter frågan om sättet för erforderliga medels
beredande hava härutinnan skilda meningar yppat sig hos
de i ärendet hörda myndigheterna, i det att för ändamålet dels
krävts särskilt förslagsanslag, dels ifrågasatts att vikariatsanslaget
skulle kunna tagas i anspråk, dels också föreslagits att medlen
kunde utgå av docentstipendiefonderna. Med den begränsning,
vi ovan ansett böra stadgas för uppdragets överlämnande till
ostipendierad docent, och med hänsyn till att antalet docentstipendier
samtidigt föreslås ökat, torde det erforderliga beloppet
även med den ovan förordade förhöjningen av arvodet utöver
vad som tidigare beräknats, icke kunna anses behöva överskrida,

144

vad som av universitetskanslern angivits, nämligen för Uppsala
universitet 1,200 kronor, för Lunds universitet 600 kronor och
för karolinska institutet 450 kronor för år räknat.

Under dylika betingelser torde farhågorna, att dessa utgifter
skulle alltför hårt komma att belasta docentstipendiefonderna, därest
dessa för ändamålet tagas i anspråk, vara överdrivna. De förändringar
i dispositionen av nyssnämnda fonder, som i annat sammanhang
föreslås vidtagna, torde i ej oväsentlig mån komma
att underlätta, att medel till ifrågavarande arvoden beredas ur
fonderna. Vikariatskassan, vars tillgångar redan nu äro rätt hårt
anlitade, torde däremot ej utan förhöjt bidrag kunna tagas i anspråk
för ändamålet. Att särskilt förslagsanslag för nu förevarande
syfte skulle ställas till universitetens förfogande, hava vi
icke ansett oss kunna tillråda, vid det förhållande att universiteten
till sin disposition äga andra, tillräckliga medel för ändamålet.
Då vi för karolinska institutets del föreslå upprättande av
en docentstipendiefond, torde erforderliga medel efter fullt enhetliga
grunder kunna beredas de skilda, läroanstalterna.

Ersättning åt de utanför kretsen av fakulteternas fast avlönade
lärare stående vetenskapsmän, som tjänstgöra som fakultetsopponenter,
torde däremot lämpligen böra utgå ur reservfonden.

På grund av vad ovan föreslagits, påkallas dels förändringar
i gällande universitetsstatuter samt i karolinska institutets stadgar,
dels ock särskilda bestämmelser med hänsyn till ordningen
för ersättningens utgående.

KAP. 5.

Vikariatsarvoden.

För närvarande utgår arvode till vikarierande lärare, som Nuvarande bemed
full tjänstgöring upprätthåller professur, med 4,000 kronor för stämmelsei''
år, där ej K. Maj:t föreskriver, att det skall utgöra högre belopp.

I regel har arvodet utgått med 4,000 kronor, men högre belopp,
intill 5,000 kronor, har ej sällan efter K. Maj:ts bestämmande ifrågakommit.
Särskilt synes så hava varit fallet beträffande vikarier inom
juridiska fakulteten. Vid förordnande att uppehålla laborators-,
prosektor- eller observatorstjänst är arvodet 3,500 kronor för år,
om tjänstgöringspenningarna vid tjänsten utgöra 2,000 kronor,
men 3,000 kronor för år, om tjänstgöringspenningarna utgöra
1,500 kronor.

Enligt nu gällande föreskrifter skall vikariatsarvodet utgå
sålunda, att för vikaries avlöning tagas i anspråk i första hand
de med tjänsten förenade tjänstgöringspenningarna, i den män
de äro tillgängliga, därefter lönen, likaledes i mån av tillgång.
Härutöver erforderlig fyllnad i arvodet skall utgå ur docentstipendium,
om vikarien åtnjuter sådant och därnäst ur det i staten
uppförda anslaget till arvoden åt vikarierande akademiska lärare
eller å detta anslag besparade medel, dock med rätt för kanslern
att — såvida anordningen kan vidtagas utan att vid årets
slut den nedan omförmälda proportionella minskningen behöver
äga rum — medgiva, att nämnda till vikariatsarvoden särskilt avsedda
medel må näst efter tjänstgöringspenningar och lönemedel

146

anlitas till bestridande av vikariatsarvodet. I sådant fall, liksom
annars då docentstipendium alls icke, eller blott till en del, behöver
tagas i anspråk för vikariatsarvodets fyllande, skall vad
av stipendiet innehålles antingen tilldelas annan docent enligt
närmare angivna villkor eller ock tillföras vederbörande fond av
besparade docentstipendier.

Vikariatsarvode utgår för närvarande med en tolvtedel av
det årliga beloppet för månad. Likaså skola, där tjänstgöringspenningar,
del av lön, som tjänstledig lärare prövas skyldig
att avstå, eller docentstipendier i enlighet med ovannämnda
bestämmelser avstås för att av annan uppbäras, dessa medel
beräknas med en tolvtedel av årliga beloppet för varje månad..
Den del av vikariatsarvode åter, som icke består av medel, som
i varje fall skola utgå, utbetalas efter av mindre konsistoriet
uppgjort, av kanslern fastställt förslag vid varje kalenderårs
slut. Skulle tillgängliga medel icke medgiva arvoclenas utgående
med hela det ovannämnda beloppet, sker proportionell minskning
i denna del av arvodena. Denna inskränkning gäller arvodena,
oansett deras storlek, för alla, som på förordnande uppehålla
akademisk lärartjänst.

Slutligen stadgas, att, därest vikarie åtnjuter annat stipendium
än docentstipendium, legat eller annan med docentstipendium
jämförlig förmån, varmed viss arbetsprestation är förbunden
och denna prestation upphör att lämnas under vikarietiden, kanslern
har att på framställning av mindre konsistoriet, med hänsyn
till innehållet i de allmänna föreskrifterna, bestämma, om dylika
medel skola helt eller delvis inberäknas i arvodet, som för sådant
fall endast till återstående delen skall utgå i angiven ordning,
dock att tjänstgöringspenningar alltid skola först användas
till vikariens gottgörande.

Beträffande vikarie, som bestrider endast viss del av tjänstledig
befattningshavares åligganden, avträdes av denne den del
av tjänstgöringspenningarna, som av kanslern, efter vederböran -

147

des förslag i sammanhang med förordnandets utfärdande bestämmes.
Fyllnad i arvodet må härvid, likaledes enligt kanslerns
efter vederbörandes förslag meddelade beslut, åtnjutas, beräknad
»högst efter andelen i tjänstgöringspenningarna i förhållande till
vikariatsarvodet för full tjänstgöring». Denna fyllnad skall utgå
på samma sätt som vid vikariat med full tjänstgöring är föreskrivet.

Aven vid tidigare regleringar av docentinstitutionens förhål- Historik,
landen har frågan om vikariatsarvodet stått på dagordningen.

Frågan går tillbaka till tiden för adjunktsinstitutionens avskaffande,
i det att därmed den dessa befattningshavare åliggande skyldigheten
att vikariera för professorerna överflyttades på docenterna
och samtidigt ett väsentligt ökat behov av vikarier inställde sig
vid förfall för innehavare av de till e. o. professurer ombildade
adjunkturerna. Docenterna ägde emellertid i olikhet mot adjunkterna
att komma i åtnjutande av särskild ersättning för vikariat.

Genom de först givna bestämmelserna, som godkändes av Riksdagen
1876 års riksdag och fastställdes genom K. brev den 30 november
1876, blevo vikariatsfrågans ekonomiska förhållanden icke
på tillfredsställande sätt reglerade. Ersättningen för vikariatet
grundades därvid på de till den ordinarie befattningshavaren utgående
tj änstgöringspenningarna, vilka under tiden för ledigheten
skulle avstås, helt eller delvis, allteftersom tjänstledigheten omfattade
samtliga eller endast vissa av befattningshavarens åligganden.

Tj änstgöringspenningarna utgjorde enligt de åren 1885 och 1898
fastställda stater i regeln 1,500 kronor för professor, 1,200 kronor
för e. o. professor, 1,500 resp. 750 kronor för olika laboratorer
o. dyl. befattningshavare. Då tj änstgöringspenningarna utgingo
med eu tolvtedel för varje kalendermånad, ersattes följaktligen
den, som i egenskap av vikarie uppehöll lärarbefattning, utan
skillnad mellan terminer och ferier, med tolvtedelen av detta belopp
för varje månad.

148

Sedermera inbegreps, för den händelse en såsom vikarie förordnad
docent åtnjöt stipendium, även detta i arvodet, i det att stipendiaten
då befriades från honom i denna egenskap åliggande undervisningsskyldighet.

Docenternas De bestående missförhållandena i fråga om vikariatsersätt jwKtioner

m n-ngen föranledde år 1897 docenterna vid universiteten och karolinska
institutet att hos K. Maj:t påyrka förbättrade villkor.
Därvid krävdes, att arvodet vid vikariat för examinerande professor
icke måtte bestämmas till lägre belopp än till 3,000 kronor
för läsår, vilket belopp motsvarade vad han då i lyckligaste fall
kunde få uppbära. Till vikarie för e. o. professor utan exarninationsskvldighet
ävensom för annan ordinarie lärare borde arvodet
utgå med 2,800 kronor för läsår.

Tillika begärdes, för det fall att förordnandet icke sträckte
sig över ferierna utan blott gällde lästermin — och sålunda, under det
arbetet i sin helhet folie på terminen, den förut knappa ersättningen
ytterligare reducerades — att såväl vikariatsarvode som docentstipendium
måtte utbetalas med en åttondel av årliga beloppet
för var och en av det akademiska läsårets åtta månader.

Docenterna i Lund krävde dessutom vissa andra stadganden,
bl. a. att docentstipendium, som möjligen innehades av vikarie
för ledigt lärarämbete, måtte, under den tid vikariatet varade,
tilldelas annan docent.

Riksdagen Med anledning av nämnda framställningar föreslog K. Maj :t i

ar 18"'' statsverkspropositionen till 1899 års riksdag, att till förbättrande av
arvodena åt vikarierande akademiska lärare måtte, utöver de i utgiftstaterna
för universiteten den 13 november 1885 upptagna, för ändamålet
tillgängliga anslag å 1,500 kronor för universitetet i Uppsala
och 1,000 kronor för universitetet i Lund, beviljas särskilda anslag av
3,500 kronor för det förra och 4,000 kronor för det senare universitetet,
samt i enahanda syfte för karolinska institutet 2,000 kronor
att användas enligt de bestämmelser, som av K. Maj:t meddelades.
K. Maj:ts ifrågavarande framställning blev av riksdagen bifallen.

14!»

Emellertid torde det höra anmärkas, att, enligt departementschefens
till statsrådsprotokollet uttalade mening, önskemålet att genom
särskilda bestämmelsei- så mycket som möjligt förekomma alltför
stora olikheter i vikariearvodenas belopp under i övrigt likartade
förhållanden, ävensom docenternas yrkande, att såväl vikariearvoden
som docentstipendier skulle beräknas för läsår, ej för kalenderår,
ansåges senare böra komma under övervägande.

De med anledning av ovannämnda riksdagsbeslut den 130
november 1900 lämnade närmare föreskrifter bestämde, att vikariatsarvodet
skulle utgöra de med befattningen förenade tjänstgöringspenningarna,
beräknade med ’/12 för månad samt därutöver,
i mån som anslaget så medgåve, ett tilläggsarvode beräknat
efter 1,500 kronor för år. Docentstipendium liksom andra därmed
jämförliga förmåner skulle inräknas i tilläggsarvodet, i följd
varav blott därutöver erforderligt belopp skulle utgå från nu
ifrågavarande anslag. Kanslern tillerkändes jämväl rätt att inom
ramen av befintliga tillgångar, efter framställning, bevilja lämplig
förhöjning i det vikarien eljest tillkommande tilläggsarvodet. Visade
det sig vid den till kalenderårets slut förlagda utbetalningen av den
del av arvodet, vilken icke i varje fall skulle utgå, att tillgängliga
medel icke medgåve arvodenas utgående med hela det avsedda
beloppet, skulle proportionell minskning ske i denna del
av arvodena. Eventuellt överskott å anslaget skulle såsom besparing
överföras till ett kommande år, för att i mån av behov
användas till det angivna ändamålet.

Med rätta framhöll universitetskommittén, som jämväl hade
frågan om vikariatsarvodet under behandling, att nyssnämnda
åtgärder icke kunde anses innefatta någon slutlig lösning av
förevarande spörsmål. Allt fortfarande bestode skillnader i arvodena,
som icke motsvarades av någon olikhet i avseende å
det vikarierna åliggande arbetet. Kommittén utgick vid - sitt
fastställande av vikariatsarvodets belopp från den grundsatsen,
att samma arbete förtjänade samma lön. En regel, som skulle

Universitetskommittén

år 1901.

150

hava allmän giltighet, måste enligt kommitténs mening fastslå
beloppet av en professorsvikaries ersättning till 3,000 kronor.
Att variera arvodena efter den med olika professurer förbundna
olika betungande examinationen vore icke möjligt. Beträffande
arvodet åt vikarier för andra lärare än professor, måste man
tillse, ej blott att vikariens arbete skäligen lönades, utan även
att arvodet stode i lämpligt förhållande till den ordinarie tjänstinnehavarens
avlöning. Med tillämpning av dessa grundsatser,
funne kommittén skäligt föreslå, att ersättning åt vikarien för
år räknat borde utgå med 2,500 kronor, då han bestrede tjänst
med 4,500 kronors avlöning och med 2,000 kronor, då vikariatet
avsåge med 3,000 kronor avlönad tjänst. Sådan vikarie, som
senast nämnts, skulle emellertid, därest han vore innehavare av
docentstipendium å 1,500 kronor, komma att uppbära högre arvode
än som föreslagits. Några särskilda bestämmelser, åsyftande
att för dessa undantagsfall minska arvodet, syntes likväl
kommittén icke böra meddelas.

För vikarie med partiell tjänstgöring ansåges det riktigast,
att kanslern efter vederbörandes förslag i varje särskilt fall fastställde
arvodets storlek.

Beträffande de för vikariens avlöning erforderliga medel,
föreslog kommittén, att, i män av tillgång, tjänstgöringspenningar,
lön och docentstipendium eller annat därmed jämförligt legat
eller stipendium i nu nämnd ordning skulle tagas i anspråk samt
därefter eventuellt behövligt tillskott beredas av för ändamålet
anvisade statsmedel. Kommittén fann alltså icke skäl ifrågasätta
någon förändring beträffande av vikarie innehaft docentstipendium
och ansåg sig icke böra upptaga det i binda doc enternas petition
framställda förslaget, att vid vakansvikariat docentstipendium
måtte under tiden för vikariatet tilldelas annan docent.

Vad slutligen vidkom frågan om vikariatsarvodets fördelning
antingen med åttondelar, resp. sjättedelar i vissa fall vid karolinska
institutet, på läsårets eller med tolvtedelar på kalender -

151

årets månader, fann kommittén icke fullgiltiga skäl tala för det
i docentpetitionerna föreslagna förra alternativet. Vid karolinska
institutet vore redan genom K. brevet den BO november 1900
stadgat, att arvodet för kortare tid än ett år skulle utgå med så
stor bråkdel av ärsbeloppet, som svarade mot förhållandet mellan
den tid, varunder vikarien meddelat undervisning, och den tid.
varunder skyldighet att undervisa vore i medeltal årligen förbunden
med tjänsten. I denna bestämmelse ifrågasatte kommittén
icke någon förändring, med hänsyn till, dels att lärarnes
undervisningsskyldighet vid institutet vore olika reglerad, dels
vikarierna ej sällan vore praktiserande läkare, vilka under tiden
för vikariatet måste tillbakasätta sin praktik, och billigheten med
hänsyn därtill syntes kräva, att ersättningen för korta vikariat
vore högre per månad än vid universiteten.

En i flera hänseenden annan ståndpunkt än universitetskom- sakkunnige
mittén intogo 1907 års sakkunnige. Efter att hava erinrat om
innehållet i de av myndigheterna med anledning av universitetskommitténs
förslag avgivna yttranden, samt om en av större
konsistoriet i Lund den 4 april 1903 till kanslern ingiven skrivelse
berörande nu föreliggande fråga, konstaterade de sakkunnige,
ätt ingen anledning förelåge till ändring i den dittills följda
grundsatsen, att docentstipendiat borde gottgöras med belopp,
som uppkomme genom förening av stipendiebeloppet med beloppet
av tjänstgöringspenningarna. Med de av de sakkunnige
samtidigt föreslagna beloppen ä docentstipendium och tjänstgöringspenningar
skulle docentstipendiat med full vikarietjänstgöring
komma att i arvode erhålla lägst 4,000 kronor, högst 5,000
kronor för år räknat. Och då de sakkunnige ansåge rättvisan
kräva, att för samma arbete samma betalning utginge, även om
vikarierna icke innehade docentstipendium, skulle de nämnda beloppen
bliva normerande för professorsförordnande i alla de fall,
då vikarien ej vore ordinarie universitetslärare. Det syntes därför
önskvärt att något närmare belysa frågan på denna punkt,

152

och detta så mycket mer, som de föreslagna beloppen rätt avsevärt
överstege de av universitetskommittén beräknade.

De sakkunnige framhöllo i detta syfte, att, genom tjänstgöringspenningarnas
höjning för ordinarie professor till 2,000 kronor
och på grundvalen av föreskrifterna i K. brevet den 30 november
1900, arvodena faktiskt i många fall hade utgått med
högre belopp än 3,000 kronor. Genom dyrtidstillägget å docentstipendium
samt den åt e. o. professor beviljade tillfälliga löneförbättringen,
vilken skulle utgå som tjänstgöringspenningar, hade
docent i vissa fall jämväl som vikarie för e. o. professor uppburit
vikariatsarvode överstigande nämnda belopp. Sedan år 190S
docentstipendiernas belopp ökats till 2,000 kronor, kunde vikariatsarvodet
komma att uppgå till 4,000 kronor. Faktiskt hade
för övrigt redan under 1880-talet professors vikarier i enstaka fall
uppburit arvoden upp till 4,000 kronor. Under senare år hade
liknande fall upprepade gånger förekommit. Toges dessa här i
korthet relaterade förhållanden och det yppade behovet till utgångspunkt,
förmenade de sakkunnige, att de av dem ifrågasatta
vikari atsar vodena icke skulle te sig alltför höga.

Det kunde och borde emellertid å andra sidan icke förnekas,
att de föreslagna arvodesbeloppen innebure en så pass avsevärd
höjning av en professorsvikaries dittillsvarande levnadsförhållanden,
att man på denna grund kunde våga hysa en förhoppning,
att de skulle utöva ett välgörande inflytande på den punkt, där
våra universitet för närvarande syntes mer hotade än kanske på någon
annan, nämligen i fråga om docentrekryteringen. De ansåges
ock i åtskilliga fall skola vara ägnade att utjämna den missproportion,
som bestode mellan professorsvikaries arvode och lektors
lön, en missproportion, som i vissa fall påkallat särskilt fyllnadsanslag.

Beträffande vikariatsarvodes utgående höllede sakkunnige före,
att tjänstgöringspenningar, lön och docentstipendium i mån av tillgång
samt därefter fyllnad i arvodet borde i nu nämnda ordning

l 53

ifrågakomma. Likaledes ansåges arvodena höra alltjämt utgå
för kalenderår och således för varje vikariatsmånad med en tolvtedel
av årsbeloppet. Vid partiellt förordnande borde det ankomma
på kanslern att fastställa arvodets storlek.

I fråga om samtidigt innehavda stipendier in. m. gjorde de
sakkunnige i motsats till universitetskommittén gällande, att det
knappast vore riktigt att låta dylika på enskilda donationer grundade
tillgångar inräknas i arvodet vid vikariers avlönande, för
den händelse donationen icke uttryckligen avsåge sådant. I det
av de sakkunnige uppgjorda förslaget till allmänna stadganden
beträffande vikari atsarvodena fanns också inryckt en bestämmelse
av innebörd, att sådant på enskild donation grundat legat eller
stipendium, som av vikarie innehades, icke skulle i vikariatsarvodet
inberäknas.

I samband med lönereglering för universiteten och karo- Riksdagen

• ct7*

linska institutet förelädes frågan i proposition 1908 års riksdag.
Föredragande departementschefen anförde till statsrådsprotokollet
bl. a., att det av universitetskommittén föreslagna vikariatsarvodet
å 3,000 kronor dåmera ej kunde anses vara tillfyllest. A
andra sidan kunde departementschefen ej förena sig i de sakkunniges
förslag om 5,000 kronor för år. Ett vikariatsarvode
till detta belopp vore betraktat såsom regel för högt; det skulle
komma att utgöra dubbla summan av de nu tillämnade förhöjda
tjänstgöringspenningarna vid befattningen. Departementschefen
föresloge för sin del, att vikariatsarvodet vid professur bestämdes
till 4,000 kronor för år räknat. På sätt de sakkunnige omförmält,
hade under de senare åren i särskilda fall vikari atsar voden
utgått med detta belopp. Om man nu gjorde till regel vad som
för särskilda fall plägat ske, hade man enligt departementschefens
åsikt gått tillräckligt långt.

Denna vikariatsersättnings utgående gjordes liksom nu beroende
av, huruvida till dess bestridande tillgängliga medel för
ändamålet vore tillräckliga. Den underkastades alltså eventuellt

154

nedsättning i huvudsaklig överensstämmelse med ännu gällande
grunder.

Emellertid betonade departementschefen, att det borde förbehållas
K. Maj:t, att i särskilda fall, då omständigheterna så påkallade,
medgiva, att vikariatsarvoden till högre belopp måtte utgå.

Likaledes framhölls, att nyssnämnda förslag påkallade en
särskild föreskrift för det fall, att en med stipendium försedd
docent förordnades såsom professors vikarie. Professors tjänstgöringspenningar
och docentstipendium skulle nämligen komma
att tillhopa utgöra 5,000 kronor för år. Då ingen anledning
förefunnes att frångå principen om 4,000 kronor i vikariatsarvode
för år, måste en nedsättning ske, vilken borde göras å docentstipendiet.
Denna nedsättning påyrkades även ur eu annan, viktig
synpunkt. Då genom stipendierad docents förordnande som
professor den lärarverksamhet, som tillkomme honom i hans
egenskap av stipendiat, bortfölle, ginge alltså en mer eller mindre
betydelsefull prestation av undervisning för högskolan förlorad.
Det syntes departementschefen synnerligen lämpligt, att det å
docentstipendiet innehållna beloppet komme vederbörande högskola
tillgodo genom att tilldelas annan docent med skyldighet
att i eu eller annan form meddela undervisning, helst i samma
ämne, varför stipendiet utginge, eller åtminstone i ämne inom
samma fakultet eller sektion. Detta borde dock ske, endast då
vikariatet avsåge ej alltför kort tid. Därest beloppet ej så användes,
borde det tilläggas anslaget till förbättrande av arvodena
åt vikarierande lärare. Innehölles hela docentstipendiet, bleve
beloppet i dess helhet ledigt för enahanda ändamål, som nyss
nämnts.

Beträffande vikariatsarvoden vid uppehållande av laboratorsm.
d. befattningar syntes dessa arvoden böra sättas till högst
3,500 kronor, med rätt för K. Maj:t att även härvidlag medgiva
särskilda undantag.

Rörande sättet för vikariatsarvodenas beräkning samt för

deras utgående fann departementschefen ingen anledning föreligga
till ändring av då gällande grunder. Avdrag för andra
stipendier, anslag, legat in. in., som vore med docentstipendium
jämförliga och åtnjötes av vikarien, borde därvid ifrågakomma
endast när någon särskild prestation under vikarietiden upphörde
att för dem lämnas.

Mot K. Maj:ts ovannämnda framställning förklarade sig
statsutskottet intet hava att erinra och blev propositionen i denna
del av riksdagen bifallen.

I sina ovannämnda framställningar år 1918 hava docentföreningarna
i Uppsala och Lund gjort krav gällande på förändringar
i dels vikariatsarvodets storlek, dels grunderna för detta
arvodes utgående.

Beträffande arvodenas storlek framhålla docentföreningarna,
att det nuvarande arvodet icke kunde anses tillräckligt. Vid förordnanden
i statens tjänst vore i allmänhet den principen gällande,
att den förordnade avstode sina tjänstgöringspenningar
och erhölle, förutom sin ordinarie lön, de tjänstgöringspenningar,
som vore förenade med den befattning, förordnandet avsåge.
Att beräkna arvodet för en professorsvikarie efter samma
metod mötte emellertid den svårigheten, att docentstipendiet icke
kunde betraktas såsom avlöning. Det syntes därför riktigare
att söka jämförelse med ersättningar för vikariat, vilka utginge
till icke ordinarie tjänstemän vid förordnande- att uppehålla
tjänst av jämförlig beskaffenhet. Under erinran att professorerna
genom 1908 års lönereglering blivit likställda med ämbetsmän
av rådsgrad i hovrätterna och de centrala verken samt att
hovrättens adjungerade ledamöter med stadigvarande förordnande
uppbure arvoden efter 5,000 kronor för år räknat, — ett förhållande
som ansåges hava varit en bidragande orsak till storleken
av de inom juridiska fakulteten utgående vikariatsarvodena
—, gjorde föreningarna gällande, att enahanda skäl kunde
åberopas till stöd för arvoden av detta belopp för professorsvi -

Docentföreningarnas
framställningar
år 1913 och
1918.

156

karier även inom andra fakulteter. Samma belopp hade för
övrigt föreslagits redan år 1907 av de inom departementet tillkallade
sakkunnige.

Av ett vikariatsarvode på 5,000 kronor skulle en stipendierad
docent redan nu kommit i åtnjutande, om till docentstipendiet
la des professorns tjänstgöringspenningar å 2,500 kronor,
därest ej särskild föreskrift funnits om nedsättning för detta fall
av docentstipendiet med 1,000 kronor. Såsom stöd för denna
nedsättning både särskilt åberopats det förhållande, att stipendiaten
vid vikariat befriades från den särskilda lärarverksamhet,
som ålåge honom i egenskap av stipendiat. Häremot gjorde
föreningen gällande, att professorsvikarien hade, förutom en mer
eller mindre omfattande examinationsskyldighet, en fyra gånger större
undervisningsskyldighet än docenten. En ökning i avlöningsförmåner
till docentstipendiets dubbla belopp syntes vid sådant
förhållande, oberoende av att den särskilda docentundervisningen
ej komme till fullgörande, ingalunda kunna betraktas som oskälig.

I den av docentföreningen i Lund år 1918 ingivna framställningen
har påyrkats, att vikariatsarvodet måtte bestämmas
att utgå med ett visst belopp för år, förslagsvis 1,200 kronor,
utöver docentstipendiet.

Jämte nu omnämnda krav på förhöjd ersättning vid uppehållande
på förordnande av professorsbefattning hava docentföreningarna
även ifrågasatt förändrade bestämmelser rörande sättet
för vikariatsarvodets utgående.

Docentföreningen i Uppsala framhåller sålunda, att det föreskrivna
förfaringssättet för vikariatsarvodets utgående i flera avseenden
icke vore tillfredsställande. Det vore principiellt oriktigt,
att docentstipendium, vilket ej för närvarande, då det tilldelades
för bestämd, kortare tid, kunde betecknas som egentlig lön eller
arvode, utan endast som anslag för bedrivande av högre vetenskapliga
studier och författarskap och för fullgörande av viss
för universitetet nödvändig undervisningsskyldighet, toges i an -

språk för avlönande av vikarie för innehavare av ordinarie lärarbefattning.
Det komme då att användas för ett ändamål, som
vore främmande för dess egentliga bestämmelse och i sista hand
komme även den akademiska undervisningen att lida eu kvantitativ
inskränkning.

Ur dessa bägge synpunkter — stipendiernas utgående till
sitt egentligaste ändamål, de vetenskapliga studiernas £ behov och
till undervisningen -— ville docenterna understryka vikten av att
det fullkomligt ordinarie behovet av lön åt vikarie tillgodosåges
genom ett tillräckligt tilltaget ordinarie anslag. Då stipendiat
förordnades såsom vikarie, kunde docentstipendiet utgå till ändamål,
som fullständigt överensstämde med dess egentliga idé. Vid
förordnande för helt år borde beloppet oavkortat tillfalla den
närmast därtill berättigade. Vid kortare förordnande ansåges
beloppet lämpligen böra indragas till respektive fakulteters fonder
för besparade docentstipendier. På så sätt kunde medlen
lättare och mer rationellt disponeras. Besparingsfonderna kunde
så småningom växa och bliva till verkligt gagn genom effektiva
utdelningar i sådana fall, då andra möjligheter saknades att avlöna
docenter, vilkas verksamhet vore av betydelse för forskning
och undervisning. För att ytterligare stärka fonden i fråga, ville
föreningarna föreslå, att det dittills praktiserade tillvägagångssättet
att till reservfonden i vissa fall lägga docentstipendium,
som ej utdelades, måtte upphöra och ett allmänt stadgande införas,
att docentstipendium eller del därav, som ej utginge till
ordinarie eller tillfällig innehavare, skulle tillföras vederbörande
fakultets besparingsfond. Docentföreningen i Lund har i
denna punkt framställt samma önskemål med den olikheten, att
docentstipendium, som genom inträdande vikariat för minst en
termin bleve löst från sin innehavare, förmenades böra, för den
tid vikariatet varade, obligatoriskt anslås ledigt.

I fråga om sättet för vikariatsarvodets beräknande ansåges
även en förändring vara påkallad. Innebörden av stadgans ut -

158

tryck »för år» vore enligt uppsalaföreningens uppfattning den,
att arvodet skulle utgöra ersättning för det med uppehållande
av vederbörande akademiska tjänst förbundna arbetet under ett
år. En vikarierande akademisk lärare presterade emellertid detta
arbete under de tvenne lästerminernas åtta månader. Gällande
bestämmelser förmenades sålunda giva vid handen, att vikarierande
akademisk lärare, som tjänstgjort under tvenne terminer,
skulle äga att erhålla arvode, beräknat såsom fullt årsarvode.
Och den, som erhållit förordnande på kortare tid än ett år, ansåges
skola erhålla arvode efter samma grund, d. v. s. efter sin
tjänstgöringstids förhållande till årets arbetstid, 8 månader. En
sådan* anordning vore också efter föreningens åsikt den enda
riktiga. Endast formellt vore vikariens tjänstgöring inskränkt
till själva lästerminerna. Den återstående delen av året måste
vikarien liksom varje annan akademisk lärare använda till vetenskapligt
författarskap och till förberedelse för terminens arbete.

Emellertid hade ifrågavarande stadgande ingalunda i regel
på detta sätt tolkats och tillämpats. Man hade utgått från den
tid, under vilken vederbörande formellt varit förordnad såsom
vikarierande akademisk lärare, och satt denna i relation till året
i sin helhet. Det oriktiga och orättvisa i ett dylikt tillvägagångssätt
bleve så mycket mer framträdande, som det vore mycket
sällsynt, att en vikarierande akademisk lärare finge sitt förordnande
utsträckt till att omfatta även ferierna. Genom att inträda
i tjänstgöring under sommar- och julferierna kunde den
ordinarie befattningshavaren sålunda betydligt minska den ersättning,
som vikarien rättvisligen borde åtnjuta.

Uppsaladocenterna åbei’opade till stöd för denna sin ståndpunkt,
att de akademiska myndigheterna redan vid ett tillfälle i
princip erkänt det berättigade i kraven på en omläggning av vikariatsarvodenas
beräkning. Det enligt föreningarnas uppfattning enklaste
och mest praktiska sättet att genomföra en ändring i gällande
praxis härutinnan vore att stadga, att arvodet utginge icke

159

efter kalenderåret med tolv månader utan efter det akademiska
arbetsåret med åtta månader. Vikarierande akademisk lärare
skulle då ha att för varje arbetsmånad uppbära ''/« av det för
hela året bestämda arvodet. I denna punkt har docentföreningen
i Lund gjort gällande en i viss mån skiljaktig uppfattning.

Nämnda förening har nämligen yrkat, att vikariatsarvode vid
förordnande på kortare tid än ett år måtte utgå per föreläsningsmånad
med 1/» i stället för med 1/n av årsbeloppet eller,
om denna ordning ansåges förbunden med avsevärda praktiska
svårigheter, att vikariat, som avsåge hela vårterminens undervisningsskyldighet,
måtte räknas som vikariat för sju månader samt
att vikariat avseende hela Aösfterminen måtte gälla som vikariat
för fem månader.

Docenternas krav i nu förevarande fråga kunna alltså sammanfattas
på följande sätt:

att arvode vid förordnande att med full tjänstgöringsskyldighet
uppehålla professorsbefattning måtte utgå
med 5,000 kronor för år (resp. med 1,200 kronor utöver
docentstipendiet);

att docentstipendium ej måtte tagas i anspråk för avlöning
av vikarie, utan endera ledigförklaras eller inflyta
till docentstipendiefonderna;

att vikariatsarvode måtte beräknas att utgå för arbetsmånad
med 1/s av det för hela året bestämda arvodet
eller på annat sätt, som möjliggör ersättning för
den del av läsårets arbete, som vikariatet avsett; samt
att anslaget till vikariatsersättningar måtte höjas.

Nu förevarande spörsmål hava av de år 1913 hörda akade- Myndigheterna,
miska myndigheterna gjorts till föremål för väsentligen skiljaktiga
bedömanden. Vid Uppsala universitet har förslaget om
arvodets höjande, till 5,000 kronor för år vunnit tillstyrkan av
större akademiska konsistoriet och samtliga fakulteter, med undantag
för den teologiska, vilken ifrågasatt, huruvida ej en even -

160

tuell ökning av vikariatsarvodet lämpligast borde ske i den formen,
att en av tjänstetidens längd beroende successiv förhöjning
av arvodet ägde ruin. Dock borde professorslönen enligt fakultetens
åsikt i intet fall tagas i anspråk för vikariens avlönande
i större utsträckning än vad som nu skedde och helst ej utöver
tjänstgöringspenningarna. Drätselnämndens majoritet har däremot
avstyrkt framställningen i denna del med framhållande av,
dels att de nu utgående arvodesbeloppen fastställts så sent som för
icke fullt fem år sedan samt att övertygande skäl för arvodenas
höjande icke av sökandena åberopats eller framlagts och dels att,
då sådant i särskilda fall erfordrades, förhöjning i arvodet kunde
vinnas genom hemställan hos K. Maj:t.

Den av förhöjningen påkallade ökningen av vikariatsanslaget
med 2,700 kronor tillstyrktes jämväl av ovannämnda myndigheter,
som förordat arvodesförhöjningen.

Såväl konsistoriet som fakulteter och drätselnämnd hava
avstyrkt framställningarna, i vad de angå, att docentstipendium
ej måtte tagas i anspråk för vikaries avlöning.

Beträffande den ifrågasatta förändringen i sättet för vikariatsarvodets
beräkning hava docenternas förslag till avhjälpande
av hittillsvarande missförhållanden icke vunnit tillstyrkan
från något håll. Teologiska fakultetens avstyrkande grundades
därpå, att förslaget utginge från oriktiga förutsättningar, eftersom
det ej toge hänsyn till den mångsidiga, en professor åliggande
tjänstgöring, som folie utanför de skyldigheter, vilka vikariatsförordnandet
omfattade, och då det i många fall kunde leda till
orimliga konsekvenser. Juridiska fakulteten fann det möjligt
att vinna tillfredsställande resultat med nuvarande anordning
och ansåg det väckta förslaget medföra betänkliga, stundom rent
orimliga följder. Medicinska fakulteten hyste visserligen sympati
för den tankegång, som läge till grund för förslaget, men kunde
icke förorda detsamma i dess nu föreliggande form. Särskilt
inom medicinska fakulteten, där ordinarie lärarbefattningar av

161

olika slag förekomme med såväl kortare som längre undervisningstid
än 8 månader, skulle den föreslagna bestämmelsen leda
till påtagligen orimliga konsekvenser. Inom filosofiska fakulteten
påvisades genom grundliga detalj utredningar det väckta förslagets
brister. Medan majoriteten avstyrkte detsamma, ifrågasattes
från något håll, att arvodet i regel borde utgå med 1/s för
tjänstgöringsmånad, men med 1 f\-i i de fall. då förordnandet icke
överstege två månader eller gällde en sådan professur, vars innehavare
vore upptagen av institutionsarbete även under ferier.

Drätselnämnden avstyrkte under erinran, att de av medicinska
fakulteten framhållna svårigheter och missförhållanden kunde
uppkomma även inom andra fakulteter. På de av fakulteter och
drätselnämnd anförda skäl avstyrkte även större konsistoriet den
föreliggande framställningen.

Vid universitetet i Lund har kravet på vikariatsarvodets förhöjning
till 5,000 kronor understötts av teologiska fakulteten för
de fall, där ej K. Maj:t funne skäl fastställa högre belopp.
Juridiska fakulteten ansåg 4,000 kronor böra utgöra normalt begynnelsearvode,
vilket sedan kunde förhöjas efter längre tids
förordnande, med hänsyn till vikariens då vunna större erfarenhet
och därav betingade högre skicklighet. Samma ståndpunkt
intog filosofiska fakultetens matematisk-naturvetenskapliga sektion.
Docenternas framställning tillstyrktes av medicinska fakulteten,
medan åter filosofiska fakultetens humanistiska sektion icke fann
anledning frångå hittills följd praxis. Åt en överensstämmande
uppfattning gav drätselnämnden uttryck. Större konsistoriet
hänvisade i denna del till fakulteternas och drätselnämndens
yttranden.

Vidkommande förslaget att vid vikariat den förordnades docentstipendium
icke skulle tagas i anspråk vid arvodets beräknande,
gav teologiska fakulteten, genom att förorda stipendiums
ledigförklarande redan vid vikariatsförordnande för en termin,
detsamma sin anslutning. Juridiska fakulteten fann den liittills li -

162

varande anordningen visserligen icke vara oförenlig med stipendiets
ändamål, men det syntes dock fakulteten önskligt, att
stipendiemedlen, så vitt möjligt, komme docenterna i denna deras
egenskap till godo och sålunda i förevarande fall, där vikariatet
utsträcktes att omfatta minst ett år, komme att bilda ett nytt
tillfälligt stipendium, men för kortare tid lades till fonden av
besparade docentstipendier. Medicinska fakulteten uttalade sig
icke i nu förevarande spörsmål. Filosofiska fakultetens båda
sektioner avstyrkte såväl, att docentstipendium icke skulle tagas
i anspråk för avlöning av vikarierande lärare, som ledigförklarande,
för den tid vikariatet omfattade, av genom vikariat ledigt stipendium.
Större akademiska konsistoriet avstyrkte, att vikariatsarvode
bestredes ur andra medel än docentstipendier, därest
förordnandet avsåge längre tid än en termin, liksom att docentstipendium
skulle obligatoriskt ledigförklaras, även om vikariatstiden
utgjorde endast en termin.

Vad slutligen sättet för vikariatsarvodets beräkning beträffar,
hava docenternas framställningar i denna punkt rönt jämförelsevis
ringa understöd vid Lunds universitet. Teologiska fakulteten
har ensam förordat bifall till ettdera av de av docentföreningen
i Lund föreslagna alternativen, men betonat, att vid korta vikariat
endast det alternativ både betydelse, enligt vilket arvodet
utginge för föreläsningsmånad. Juridiska fakulteten avstyrkte,
under framhållande av, att de klandrade förhållandena läge längre
tillbaka i tiden och att ett återupprepande ej vore att befara
samt att bifall till berörda hemställan skulle medföra en förändrad
beräkningsgrund även för de ämbetets ordinarie innehavare
tillkommande tjänstgöringspenningarna. En sådan förändring
vore enligt fakultetens åsikt principiellt oriktig. Medicinska fakulteten
funne det visserligen fullkomligt rimligt, att docent, som
under helt år, eller ännu mera under flera år i följd, uppehölle
professorsämbete, därför uppbure vikariatsersättning ej endast
för 8 av årets 12 månader utan för hela året, men fakulte -

ten vore förvissad därom, att de akademiska myndigheterna
i varje givet fall skulle veta att taga skälig hänsyn till de
berättigade anspråken i berörda hänseende från de docenters
sida, vilka uppehölle professorsämbeten, och avstyrkte därför
förslaget. Filosofiska fakultetens båda sektioner ansågo inga skäl
föreligga till förändring av de med vikariatsarvodenas beräkning
sammanhängande förhållanden och åberopade därvid den av 1901
års umversitetskommitté lämnade utredning. Drätselnämnden
fann de av docentföreningen framställda alternativa förslagen
föranleda mycket avsevärda svårigheter, på den grund, att alla
universitetets befattningshavare ägde rätt att erhålla tjänstgöringspenningar
med 1/12 för månad och kunde med hänsyn härtill
ej förorda framställningen. Även större akademiska konsistoriet
avstyrkte docentföreningens framställning i denna del.

Karolinska institutets lärarkollegium instämde i fråga om
vikariatsarvodets storlek uti de av universitetskonsistorierna avgivna
yttrandena med det tillägg, att vikariat för fast anställd
laborator syntes böra ersättas med ett i samma proportion förhöjt
belopp. Sådant arvode skulle då komma att utgå med 4,375
eller i avrundat tal 4,400 kronor. För genomförande av dessa
förändringar syntes icke för närvarande erfordras någon förhöjning
i reservationsanslaget å 2,000 kronor till förbättrande av arvodena
för vikarierande lärare vid karolinska institutet, å vilket
anslag för det dåvarande funnes en behållning å över 3,200
kronor. Förslaget i vad det avsåge sättet för beräkning av
vikariatsarvode avstyrktes av kollegiet, då detsamma skulle leda
till den orimligheten, att vikarie för en professor, som ej hade
ålderstillägg, skulle komma att för månad uppbära samma avlöning
som den ordinarie tjänstinnehavaren.

Universitetskanslern erinrade i sitt den 9 december'' 1914
avgivna utlåtande om att under de senare åren, särskilt inom
de båda juridiska fakulteterna, men beträffande ett universitet
även inom samtliga övriga fakulteter och sektioner, högre vika -

164

riatsarvode — i regel 5,000 kronor — än enligt fastställda grunder
skolat utgå, av K. Maj:t bestämts. Förslaget att nu göra
till regel, vad som för särskilda fall plägat ske, funne kanslern
vara befogat och både han intet att erinra mot docenternas
i denna punkt framställda äskande.

Beträffande det önskemål, som enligt kanslerns uppfattning
utgjorde själva kärnpunkten i docenternas framställningar, nämligen
att vid bestridande av vikariatsarvoden docentstipendier
icke skulle tagas i beräkning, konstaterade kanslern, att de akademiska
myndigheterna härutinnan till största delen hade ställt
sig avvisande. Kanslern yttrade i fortsättningen för egen del
rörande denna punkt: »Uppenbart är att här beröres själva

grundfrågan om docentstipendiernas ändamål; och svårigheten
att lösa denna fråga är beroende på den dubbla uppgiften, som
docentstipendierna äro avsedda att fylla, nämligen dels att tillgodose
behovet av extra och vikarierande universitetslärare, dels
att sörja för yngre vetenskapsmäns uppmuntran till fortsatta
studier på den vetenskapliga banan. Den första synpunkten
hävdas av de akademiska myndigheterna, den senare är det genomgående
önskemålet i docenternas nu förevarande framställningar.
Mot den nu gällande bestämmelsen att för bestridande
av vikariatsarvode åt docentstipendiater docentstipendierna skola
tagas i anspråk, hade varken 1901 års universitetskommitté eller
de år 1907 tillkallade sakkunnige något att erinra och ett frångående
av denna princip skulle rubba de en gång fastställda
grunderna för hela docentstipendieinrättningen». Kanslern hade
icke kunnat finna giltiga skäl vara anförda för en så genomgripande
ändring, som med förslaget avsåges.

Rörande det av docenterna i Uppsala gjorda påpekandet av
behovet utav en höjning av anslaget till vikarierande akademiska
lärare, ville kanslern hänvisa till den av akademiräntmästaren i
Uppsala verkställda beräkningen.

Beträffande de önskemål, som framställts rörande sättet för

vikariatsarvodenas beräkning, erinrade kanslern, att dessa krav
redan gjorts gällande uti av docenterna vid de båda universiteten
och karolinska institutet år 1807 till K. Maj:t ingivna ansökningar
och hade häri hemställts, att vikariatsarvoden och
docentstipendier måtte utbetalas med 1/s av årliga beloppet för var
ocli en arv det akademiska läsårets åtta månader — vid karolinska
institutet i vissa fall med 1/c, för varje tjänstgöringsmånad. De
akademiska myndigheterna hade i allmänhet ställt sig avvisande
gent emot de nu föreliggande framställningarna. Där de upptagits
mera välvilligt, hade emellertid hänvisats till de praktiska
svårigheter, som skulle uppstå vid det generella genomförandet
av själva principen; dessutom både på ett par håll olika förslag
framlagts till frågans lösning. — Kanslern kunde icke bestrida
det berättigade i docenternas kritik av nu i detta hänseende
rådande förhållanden. Fall hade förekommit, då vikarie förordnats
för tvänne lästerminer i följd, men icke för mellanliggande
ferieperiod. Då emellertid allvarliga invändningar från
de akademiska myndigheternas sida gjorts mot den nu föreliggande
framställningen och den av docenterna åvägabragta utredningen
ej svnts vara tillräcklig för frågans allsidiga bedömande,
ansåge sig kanslern icke kunna biträda förslaget i dess nu föreliggande
form; ej heller syntes andra vid frågans behandling
framkomna förslag erbjuda någon antaglig lösning av spörsmålet.
Då å andra sidan enligt kanslerns mening berättigandet av kravet
på åtminstone i vissa avseenden ändrade bestämmelser härutinnan
icke kunde underkännas, hemställde kanslern, att K.
Maj:t måtte låta verkställa utredning, i vad mån det av docenterna
i denna punkt framställda önskemålet skulle med hänsyn
till de vid universiteten befintliga olika professurerna kunna
realiseras.

K. Maj:t har sedermera i förnyad nådig remiss den 2 mars
1915 anbefallt kanslersämbetet att efter vederbörandes hörande

166

inkomma med utarbetat förslag till de förändringar i gällande
bestämmelser, som föranledas av docentföreningarnas framställningar,
i vad de angå bl. a. arvodena till vikarier och därmed
förknippade frågor. Med anledning härav hava efter förnyad handläggning
de större akademiska konsistorierna vid Uppsala och
Lunds universitet, sedan ärendet gjorts till föremål för inredning
genom särskilda kommitterade, till kanslersämbetet ingivit förslag
till förändrade bestämmelser, varefter kanslern till K. Maj:t
den 22 maj 1917 inkommit med eget förslag i ämnet.

Såväl Uppsala som Lunds konsistorier hava med tillstyrkan
av docenternas framställning förordat, att arvodet till vikarie
för professor vid full tjänstledighet måtte höjas från 4,000 kronor
till 5,000 kronor för år räknat.

Beträffande åter sättet för vikariatsarvodets utgående hade
de av större akademiska konsistoriet i Uppsala utsedda kommitterade
icke kunnat finna skäligt, att tjänstgöringspenningar som
regel skulle avstås och vikariatsarvoden beräknas med 1/s för varje
månad. Beaktas borde, att i regel för en professor även ferierna
måste upptagas av vetenskapligt arbete i tjänstens intresse, särskilt
såsom förberedelse till följande termins föreläsningar och undervisning
i övrigt. Härtill komme prefektgöromål vid åtskilliga
professurer och en del andra liknande uppgifter, som ålåge professor
även under ferierna. Emellertid hade kommitterade icke
förbisett, att den nuvarande anordningen med vikariatsarvodenas
utgående med 1/i2 per kalendermånad, i vissa fall och under vissa
förutsättningar, kunde leda till orättvisor gent emot vikarierna.
Så t. ex. i det fall, att en professor toge tjänstledighet under
vardera av läsårets båda terminer men ansåges vara i tjänst under
de fyra feriemånaderna och för samma månader uppbure sina
tjänstgöringspenningar. Likaså syntes det för kommitterade klart,
att, därest eu professor erhölle tjänstledighet under en hel lästermin,
vikariens arvode rättvisligen borde utgå med större be -

107

lopp än — såsom nu vore fallet — S''/? resp. 41/* tolvtedelar av
ett helt års arvode.

Ett annat fall, då de nuvarande bestämmelserna ej verkade
rättvist, förelåge, när undervisningen vid en professur vore sammanförd
till viss del av läsåret, och då ett vikarieförordnande
omfattade just sådan tid, till vilken undervisningen vore koncentrerad
från annan tid. Ett vikariatsarvode, beräknat efter 1/n per
kalendermånad, kunde då ej anses tillfyllest. Aven under andra
förhållanden än de nn antydda, kunde läget otvivelaktigt vara
sådant, att det vore obilligt, om vikarien ej finge arvodet beräknat
efter en för honom fördelaktigare grund än 1/i2 för månad.

Det syntes kommitterade nödvändigt att öppna möjligheter
för undanröjande av dessa följder av nu gällande bestämmelser
rörande vikariatsarvoden. Men med hänsyn till de mycket stora
olikheter i fråga om arbetsförhållandena, som rådde icke blott
mellan de särskilda professurerna inbördes utan även för varje
professur under olika delar av året, ansåges det vara ogörligt att
finna en formel, som på förhand för alla tänkbara fall rättvist
reglerade vikariatsarvodena så, att arvodet komme att stå i direkt
proportion mot den del av årets arbetsbörda, som folie på tiden
för vikariatsförordnandet. Kommitterade hade därför stannat vid
den anordning, att vikariatsarvodena i regel såsom dittills borde
utgå med x/12 Per månad, men att, där särskilda omständigheter
därtill föranledde, en förhöjning av vikariatsarvodet måtte kunna
av kanslern bestämmas, såsom t. ex. i det vanliga fall, då tjänstledigheten
omfattade en hel termin eller så stor del av dennas
arbete, att vikariens arvode skäligen borde ställas högre. I detta
syfte föreslogo kommitterade, att punkterna 9 c) och 9 f) i K.
brevet den 19 februari 1909 angående särskilda föreskrifter, hörande
till staten för universitetet i Uppsala, måtte erhålla förändrad
lydelse i överensstämmelse med de grundsatser som av
kommitterade angivits. Punkten 9 c) skulle härigenom erhålla
följande lydelse: »Vikariearvode utgår med en tolvtedel för varje

168

månad av det årliga beloppet; dock att, om vikariat omfattar
så stor del av det å lästerminerna under ett läs- eller kalenderår
belöpande arbetet, att vikarien skäligen bör komma i åtnjutande
jämväl av arvode för viss del av ferierna, och hans
vikariat icke omfattar sådan del, kanslern må, efter vederbörandes
hörande, under iakttagande av att sammanlagda arvodet för
år ej må överstiga vad i punkt 9 a härovan stadgas, bestämma,
att vikariearvodet skall utgå med högre belopp, högst en åttondel
av det årliga beloppet, för månad. Där tjänstgöringspenningar,
del av lön, som lärare, vilken icke uppehåller sin befattning,
prövas skyldig att avstå, eller docentstipendier i enlighet
med ovan angivna bestämmelser avstås för att av annan uppbäras,
skola dessa medel beräknas med eu tolvtedel för varje månad
av årliga beloppet eller, där, enligt vad nyss är stadgat, vikariearvode
utgår med högre belopp för månad, efter motsvarande
beräkningsgrund som detta».

Mot förslaget, i vad det sålunda avsåg att föreskriva skyldighet
för tjänstledig befattningshavare att avstå tjänstgöringspenningar
under längre tid än ledigheten faktiskt omfattat, riktades
vid ärendets behandling i konsistoriet bestämda gensagor.
Med anledning härav beslöt också konsistoriet att göra sådan
ändring i det av kommitterade avgivna förslaget, att ifrågavarande
stadgande bortföll (»eller, där, enligt---som detta»). I

övrigt godkände konsistoriet kommitterades förslag.

Jämväl större akademiska konsistoriet i Lund hade åt utsedda
kommitterade uppdragit att i ärendet avgiva förberedande
utlåtande. Rörande grunderna för vikariatsarvodes utgående anförde
nämnda kommitterade, efter att hava relaterat lundadocenternas
alternativa yrkanden, att konklusionen med utgångspunkt
från docenternas egna premisser icke syntes fullt riktig, eftersom
även olika delar av samma termin kunde vara i ganska olika
grad betungande, på grund av koncentration utav undervisning
eller examination o. s. v. Icke heller kunde t. ex. den konse -

kvens av docenternas förslag (vilken ej heller kunde undgås efter
det av Uppsala konsistoriums majoritet antagna, förslag) anses
lämplig, att, därest, av två docenter mod docentstipendium, A.
erhållit vikariatsförordnande för år med 5,000 kronors arvode,
medan B. förordnats för endast lästerminerna under året,
jämväl med 5,000 kronors vikariatsarvode, B., vilken i motsats
till A. skulle äga att under ferierna uppbära docentstipendiet,
komme att in toto erhålla så mycket mera än A., som docentstipendiet
utgjorde för fyra månader, resp. kronor 833: 33 eller
666: 67. — En allmän bestämmelse om vikariatsarvodes fördelning
i åttondelar per månad syntes sålunda mindre tillfredsställande
och kommitterade ansåge sig nödsakade att, i likhet med
vad konsistoriet uti sitt yttrande den 30 maj 1914 gjort, avstyrka
framställningen i denna del.

För vanliga fall ansåge kommitterade, att, om vikariatsarvodet,
såsom nu föreslagits, höjdes till 5,000 kronor per år, detsamma
kunde anses tillräckligt även för de förordnanden, som
uteslutande omfattade termin eller del av termin. Då emellertid
fall någon gång kunde förekomma, där ett kortare vikariat medförde
alldeles särskilt betungande arbete, ansåge sig kommitterade
kunna föreslå, att till undvikande av framställning hos K. Maj:t
i varje särskilt sådant fall, i punkt 8 c) efter orden »vikariearvode
utgår med en tolvtedel för varje månad av det årliga beloppet»
infördes följande: »dock att, där av särskild anledning
under ett kortare vikariat, icke överstigande två månader, arbetet
är särdeles betungande, kanslern må äga att efter vederbörandes
förslag bestämma, att ersättningen till den som förordnats att
med full tjänstgöringsskyldighet uppehålla professorsbefattning,
för månad skall utgå med högre belopp än en tolvtedel av
5,000 kronor».

Kommitterade förklarade vidare, att de, då de föreslogo detta
tillägg, icke underlåtit uppmärksamma, att den ifrågasatta anordningen
för vissa fall tvingade till ett val mellan två alterna -

170

tiv, vilka båda var på sitt sätt kunde synas innebära betänkligheter.
Om nämligen en vikarie, som under någon kortare tid
åtnjutit ersättning med mera per månad än 1/ia av 5,000 kronor,
därefter erhölle fortsatt förordnande under en tid, som, sammanlagt
med tiden för det första förordnandet, uppginge till ett år
eller däröver, så måste antingen, om maximigränsen av 5,000
kronors arvode per år skulle iakttagas (såsom av Uppsala konsistorium
föreslagits), vikarien för en längre eller kortare del av
det senare förordnandet åtnöja sig med mindre per månad än
1 /i2 av 5,000 kronor eller ock, om nämnda kvotdel per månad
skulle anses för absolut minimum, universitetet vidkännas för året
i fråga en utbetalning till denne vikarie av mera än 5,000 kronor.
Vid valet mellan dessa alternativ, hade det första synts kommitterade
mindre tilltalande, vadan i ovan föreslagna tillägg icke
införts någon klausul motsvarande den av uppsalakonsistoriet
föreslagna (»under iakttagande av, att sammanlagda arvodet för
år ej må överstiga vad i punkt 9 a) här ovan stadgas»). Det senare
alternativet åter hade visserligen mot sig den farhåga, att
det medgivna överskridandet av årsbeloppet 5,000 kronor icke
skulle i tillämpningen komma att begränsas till de exceptionella
fall, som kommitterade avsett. Dock syntes med den av kommitterade
föreslagna avfattningen denna risk knappast vara så
stor. att den borde ställa sig hindrande i vägen för att i nämnda
utsträckning tillmötesgå docenternas begäran, helst skillnaden
mot nuvarande förhållanden komme att inskränka sig därtill, att
beslutanderätten för dessa exceptionella fall lades i kanslersämbetets
hand i stället för att vara K. Maj:t förbehållen.

Kommitterade framhöllo slutligen, att, enligt uppsalakommitterades
av konsistoriet avvisade förslag, professor skulle kunna
få avstå intill */8 per månad av årets tjänstgöringspenningar,
och kommitterade ville erinra om de under ärendets tidigare behandling
ofta anförda skäl, som talade mot detsamma.

171

Större konsistoriets beslut utföll i enlighet med kommitterades
hemställan.

I underdånigt yttrande den 22 maj 1917 har sedermera t. f.
universitetskanslern ingivit eget förslag i ärendet. Efter att hava
redogjort för de av de olika konsistorierna intagna ståndpunkterna
förklarade sig t. f. kanslern icke hava kunnat undgå att finna,
hurusom förhållandena vid bestämmande av ersättning åt professorsvikarie
måste i olika fall ställa sig ganska olika. Särskilt
vore detta förhållandet med den medicinska fakulteten. Vad
denna fakultet beträffade, borde arvodet kunna av kanslern bestämmas
att utgå med särskild hänsyn till den faktiska arbetsmängden
vid den tid av året vikariatet omfattade, dock allenast
vid kortare vikariat, i vilket avseende den av det större konsistoriet
i Lund föreslagna maximitiden två månader syntes kunna
godtagas, och vidare med den begränsning, att månatliga arvodet
icke finge av kanslern bestämmas till högre belopp än som
motsvarade en åttondedel av det årliga normalbeloppet.

Inom övriga fakulteter vore förhållandet i regel annorlunda,
i det att arbetet där i de flesta fall påginge allenast under lästerminerna
och då vore någorlunda jämnt fördelat på hela arbetstiden.
Undantag funnes visserligen, men vore jämförelsevis fåtaliga.
Vidkommande de teologiska, juridiska och filosofiska fakulteterna
ansåge t. f. kanslern inga särskilda bestämmelser erfordras
om befogenhet för kanslern att medgiva förhöjning i vikariatsarvode.
Där särskilda omständigheter påkallade dylik förhöjning,
återstode ju alltid möjligheten att därom göra framställning
hos K. Maj:t.

Vad beträffade det av större konsistoriet i Uppsala särskilt
uppmärksammade fall, då vikariat omfattade lästerminerna, men
icke ferierna, ansåge t. f. kanslern till en början, att, om det normala
årsarvodet för professorsvikarie höjdes till 5,000 kronor, detta
arvode, särskilt vid jämförelse med professors avlöningsförmåner,
i själva verket kunde, såsom större konsistoriet i Lund yttrat, i

172

vanliga fall anses tillräckligt även för de förordnanden, som
uteslutande omfattade termin eller del av termin. I alla händelser
borde den del av vikariatsarvodet, som utgjordes av professors
tjänstgöringspenningar, icke få utgå med mera för månad än en
tolvtedel av årsbeloppet. I annat fall skulle den ordinarie befattningshavaren
komma att få avstå en del av sina löneförmåner
jämväl för den tid, varunder han själv bestritt befattningen,
vilket vore orimligt. Likaledes borde docentstipendium i varje
fall fördelas jämnt på kalenderårets tolv månader. Däremot ansåge
t. f. kanslern docenternas här ifrågavarande önskemål kunna och
böra i denna punkt så till vida tillgodoses, att, om vikariat omfattade
under samma kalenderår minst, förslagsvis, sex månader
av lästerminerna, men icke någon del av ferierna, den del av
vikariatsarvodet, som icke utginge av tjänstgöringspenningar eller
docentstipendium, skulle, utan särskilt av kanslern därom meddelat
beslut, utgå med en åttondel av samma del för månad
räknat. För eu docent, som icke innehade docentstipendium,
skulle vid bifall härtill arvodet komma att i normala fall uppgå
till 520 kronor 83 öre för månad, eller för åtta läsmånader
till sammanlagt 4,166 kronor 67 öre.

I fråga om vikariatsarvodets utgående vid partiellt förordnande
hade t. f. kanslern intet att erinra mot de av konsistorierna
avgivna sinsemellan överensstämmande förslag.

På grund av vad sålunda anförts, hemställde t. f. kanslern,
att vederbörande punkter i de genom nådiga brev den 19 februari
1909 utfärdade särskilda föreskrifter hörande till staterna för
universiteten i Uppsala och Lund måtte erhålla ändrad lydelse i
överensstämmelse med av honom formulerat förslag.

Slutligen framhöll t. f. kanslern, att han, beträffande den av
universitetsmyndigheterna beräknade, av arvodesförhöjningen nödvändiggjorda
ökning av anslaget till vikarierande akademiska lärare,
icke hade någon erinran att göra. De föreslagna anslagsförhöjningarna,
nämligen för Uppsala universitet med 4,000 kronor

178

till 9,000 kronor och för Lunds universitet med 1,500 kronor till
0,500 kronor, syntes icke vara för högt tilltagna, även med de
jämkningar i förslagen i fråga om vikariatsarvodenas utgående,
vilka blivit av kanslern förordade.

Statskontoret förklarade sig i infordrat yttrande den 6 november
1917 endast under den förutsättningen kunna förorda
bifall till ökningen av vikariatsarvodenas belopp till 5,000 kronor,
att det hittills använda förfaringssättet för arvodenas beräkning
fortfarande tillämpades, och avstyrkte sålunda förslaget, att docentstipendium
under vikariatstiden skulle komma någon av
universitetens fonder till godo. Till vad universitetskanslern i
yttrande den 9 december 1914 anfört angående sättet för arvodenas
beräkning och de i sådant hänseende av docenterna framställda
önskemål hade statskontoret intet att tillägga. Enligt av
universitetens drätselnämnder gjorda beräkningar erfordrades under
förutsättning av ovannämnda ökning av vikariatsarvodets
belopp en höjning i anslaget till vikariatsersättningar av sammanlagt
5,500 kronor.

Med anledning av docentföreningarnas förutnämnda år 1913 Riksdagen år i9is.
ingivna framställningar hemställde K. Maj:t i statsverkspropositionen
till 1918 års riksdag om tillfällig höjning av vikariearvodena
vid universiteten och karolinska institutet. Föredragande
departementschefen anförde därvid, att det nuvarande normalbeloppet
icke utgjort en verkligt tillfredsställande ersättning för
den krävande vikarietjänstgöringen och att därför det i vanliga
fall utgående arvodet borde höjas. I avvaktan på en genomgripande
reglering av docenternas ekonomiska förhållanden föreslogs
en interimistisk höjning för år 1919 av vikariatsersättningen
till 5,000 kronor för år. Vid fastställande av beloppet hade departementschefen
ansett riktigt att, i likhet med vad som tidigare
skett, taga viss hänsyn till storleken av docentstipendierna, vilka
samtidigt föreslogos böra höjas med 1,000 kronor för år. En
procentuellt lika höjning ifrågasattes för vikarierande prosektor,

174

Sakkunnige.

laborator och observator, för vilken arvodet ansågs böra sättas
till högst 4,375 kronor. Till av förslaget betingad förstärkning
av nu utgående anslag till vikarierande akademiska lärare vid
Uppsala universitet och karolinska institutet hemställdes om ett
förslagsanslag, högst 6,000 kronor.

Riksdagen biföll på hemställan av statsutskottet K. Maj:ts
nyssnämnda framställningar.

Det torde svårligen låta sig förnekas, att mycket av vad
docenterna anfört till stöd för de framställda kraven på ändrade
villkor i fråga om vikariatsförhållandena är förtjänt av allvarligt
beaktande. Uppenbarligen förutsätter upprätthållandet av högskolornas
verksamhet ständig tillgång till kvalificerade vikarier
för fullgörande, vid förfall för de ordinarie lärarna, av deras åligganden.
Genom de år 1908 vidtagna förändringarna måste visserligen
vikariatsförhållandena erkännas befinna sig i ett väsentligt
bättre läge, än som dessförinnan varit fallet. Likväl torde de
nu gällande bestämmelserna få anses i flera hänseenden erfordra
ytterligare revision, åsyftande att undanröja ännu kvarstående
bristfälligheter. Alldeles särskilt synes oss en av tidsomständigheterna
betingad, snar reglering av vikariatsarvodets belopp
maktpåliggande. En sådan påkallas även av den förhöjning av
docentstipendiernas belopp, som av oss samtidigt föreslås till
genomförande.

Då det gäller att bestämma vikariatsersättningens storlek
måste hänsyn tagas till flera olika förhållanden. Sålunda torde
arvodet böra sättas högre än det till docent utgående stipendiet.
Men å andra sidan bör som regel åt den, som på förordnande
upprätthåller en ordinarie befattningshavares tjänst, icke
tillerkännas en gottgörelse, som alltför mycket närmar sig den
ordinarie befattningshavarens löneförmåner. Slutligen kan storleken
av de till befattningshavare vid läroverken utgående

175

väsentligt höjda löneförmåner, som av 1918 års riksdag fastställts,
icke alldeles undgå att öva inflytande ä vikariatsarvodet vid
universiteten. Det måste nämligen för universiteten vara ett
viktigt intresse, att de icke obetydliga svårigheter, som nu
ofta möta, då det gäller att i konkurrens med andra läroanstalter
förvärva och behålla dugande ställföreträdare för lediga ordinarie
lärare eller å vakanta befattningar, i görligaste mån avlägsnas.
Att härvid en efter tidsförhållandena bättre avvägd ekonomisk
gottgörelse för fullgjort arbete skall vara ägnad att gynnsamt
inverka på rekryteringen, lär med säkerhet vara att förvänta.

Hittills har, som förut erinrats, det normala arvodet för
professorsvikarie utgjort 4,000 kronor, men har detta arvode
genom beslut av årets riksdag för år 1919 interimistiskt höjts
till 5,000 kronor. Ett arvode av denna storlek torde även för
framtiden kunna anses utgöra en tillfredsställande ersättning åt
den, som första gången beklädes med förordnande att upprätthålla
professorsbefattning. Givetvis skulle det innebära avsevärda
fördelar, därest en och samma vikarie kunde kontinuerligt under
längre tid för vikariatet påräknas, i betraktande av den större
erfarenhet och därav betingade högre skicklighet, som han därvid
kan förutsättas hava förvärvat. För vinnande av detta
syfte torde en anordning med en successivt inträdande förhöjning
av arvodet vid fortsatt vikariat böra tagas i övervägande.

De sakkunnige hava sig också bekant, att under senare tid
den praxis vunnit tillämpning, att arvodet för vikarie, efter någon
tids tjänstgöring i sådan egenskap, genom beslut av K. Maj.t i varje
särskilt fall fastställts till högre belopp för år än det författningsenligt
normala. Enligt vår uppfattning föreligga starka skäl att för
framtiden fasthålla och legalisera denna grundsats. I nära anslutning
till vad redan i flera fall skett, vilja vi föreslå, att vikarie,
som under minst ett år med nit och skicklighet uppehållit
befattning såsom professor eller e. o. professor med full tjänstgöring,
må vara berättigad att uppbära arvode, beräknat efter

176

5,500 kronor för år och att vikarie, som under enahanda förhållanden
tjänstgjort under sammanlagt minst tre års tid, må åtnjuta
vikariatsarvode efter 6,000 kronor för år. Med hänsyn till rådande
förhållanden synes det jämväl billigt, att, för erhållande av nämnda
rätt till arvodesförhöjning, fullgjord vikariatstjänstgöring vid något
av statsuniversiteten och vid karolinska institutet jämställas. \ i
hava därför åt stadgandet i fråga givit en avfattning, som medgiver
ett sådant beräkningssätt.

Mot ovan framställda förslag torde möjligen kunna invändas,
att förhöjning ifrågasatts böra inträda i väl hastigt tempo. Bortsett
från att, som redan nämnts, förslaget i huvudsak utgår från
hittills tillämpade grundsatser, torde ytterligare böra erinras därom,
att ifrågavarande vikariatstjänstgöring endast i undantagsfall
utsträckes över längre tid i följd. För erhållande av ett
års och, givetvis i ännu högre grad, av tre års sammanlagd
vikariatstid har sålunda den förordnade ofta måst tjänstgöra
såsom docent under en vida längre period. Härunder inträffande
kortare vikariatsterminer skola tillsammans nå ovan föreslagna
omfattning, för att för vikarien medföra rätt till på
angivet sätt förhöjt arvode. I betraktande av detta hava
vi funnit nyss uppställda förutsättningar för åtnjutande av det
högre arvodet rättvist avvägda. För att emellertid å andra sidan
utesluta varje möjlighet för vikarie att alltför snart erhålla rätt
till förhöjt arvode, hava vi ansett det böra föreskrivas, att docentförordnandet
före förhöjningens inträde skall hava omfattat
minst fem år.

Beträffande vidare vikarie, som förordnas att med full tjänstgöring
uppehålla befattning såsom prosektor, laborator, observator
eller föreståndare för entomologiska avdelningen vid zoologiska
institutionen i Lund, lär jämväl en förhöjning av den till
sådan vikarie utgående ersättning få anses nödvändig. Det hittillsvarande
för sådant fall fastslagna arvodet utgör 3,500 resp.
3,000 kronor för år, alltefter de med tjänsten förbundna tjänst -

göringspenningarnas bele)])]». Den i är beviljade tillfälliga förbättringen
bar dock medfört eu förhöjning av årsarvodena för
vikarie inom denna grupp till högst 4,;375 kronor.

Fastställandet av skäliga arvodesbelopp för nu ifrågavarande
befattningshavares vikarier möter ej obetydliga svårigheter. A
ena sidan låter det sig naturligen icke göra att för vikarie å
sådan tjänst ifrågasätta ett arvode, som överstiger den till den
ordinarie befattningshavaren utgående lägsta begynnelseavlöningen,
vilken för närvarande utgör 4,500 kronor inom filosofiska
och 5,600 kronor inom medicinska fakulteten. A andra sidan
faller det sig icke gärna möjligt att fastställa ersättningen för
sådant vikariat till ett belopp understigande docentstipendiets.
Under dessa förhållanden hava vi ansett oss böra stanna vid ett
arvode åt nämnda vikarier med full tjänstgöring å 4,500 kronor
för år. För upprätthållande alltjämt av nu bestående skillnad
mellan vikarierande lärare inom olika fakulteter med fullt jämförlig
kompetens och överensstämmande arbetsuppgifter, hava
tillräckliga skäl icke synts oss vara för handen. Snarare torde
anledning föreligga att till prövning upptaga frågan, huruvida
det kan vara med rättvisa och billighet överensstämmande att
låta nämnda ordinarie befattningshavare i löneliänseende intaga
en olika ställning. Oberoende av tjänstgöringspenningarnas belopp
bör sålunda för vikarie av nu förevarande typ beräknas
ovan nämnda ersättning. Då emellertid vikariat å laboratorsm.
fi. befattningar i betraktande av de ifrågavarande tjänsternas
ringa antal endast mera sällan ifrågakomma och i allmänhet icke
heller utsträckas över synnerligt lång tid, hava vi icke ansett
oss böra för dessa vikarier föreslå, på sätt som för professorsvikarier
skett, en successivt inträdande förhöjning av
arvodena.

Om till sådan vikarie högre arvode, än ovan föreslagits, finnes
lämpligen böra utgå, synes bestämmandet av beloppet böra tillkomma
K. Maj:t. Så bör jämväl, likasom hittills, vara förhållan 12 -

178

det, därest vid något tillfälle professorsvikarie anses böra komma
i åtnjutande av vikariatsarvode överstigande, vad som nu ifrågasatts.

Vidkommande därefter arvode åt vikarie, som bestrider eller
förut bestritt allenast viss del av ordinarie befattningshavares
tjänstgöringsskyldighet, lär det icke vara möjligt att därutinnan
på förhand för olika fall fastställa några allmänt giltiga regler
vare sig för den i det särskilda fallet lämpliga kvotdelen av arvodet
för full tjänstgöring, eller för den på föregående tjänstgöring
grundade förhöjning, som i fråga om professorsvikarie kan befinnas
skälig med hänsyn till de för arvode vid full tjänstgöring
fastställda grundsatser.

Delad tjänstgöring kan vara delad antingen mellan den ordinarie
befattningshavaren och vikarien, eller mellan flera vikarier.
Vidare kan en vikarie hava endast föreläsningsskyldighet
eller endast examinationsskyldighet (eller ock blott någon del av
dylik smidighet). Även kan tänkas att vikarien (under examensperioden)
uteslutande har skyldighet att examinera, men
statutenligt åtnjuter befrielse från föreläsningsskyldighet; i detta
fall torde dock vikariatsförordnandet rättast böra rubriceras såsom
odelat förordnande att förestå professur.

Uppenbart är, att vid partiell vikariatstjänstgöring, som till
tiden faller efter odelad vikariatstjänstgöring, den tidigare tjänstgöringen
bör, jämlikt ovan framställda grunder, vid arvodets bestämmande
tagas i betraktande. Men lika uppenbart är, att, där
partiell vikariatstjänstgöring föregått, rimlig hänsyn till denna
bör tagas vid fastställande av arvode för senare inträdande vikariat,
vare sig detta avser full tjänstgöring eller allenast bestridande
av viss del av professors tjänståligganden.

Liksom det hittills varit överlämnat åt kanslersämbetet att
närmare reglera hithörande förhållanden efter framställning av
vederbörande universitetsmyndigheter, torde det jämväl i framtiden
böra tillkomma kanslern att träffa närmare avgörande,.

såväl för vad angår inverkan av den föregående tjänstgöringen,
denna må ha varit delad eller odelad, som oek för vad angår
den kvotdel av arvodet för full tjänstgöring, som i det särskilda
fallet må anses böra tillkomma vikarien.

Vad angår sättet för vikariatsarvodets utgående1., hava vi
icke funnit skäl föreligga att härutinnan föreslå någon förändring
i nu gällande bestämmelser. Likasom hittills böra sålunda
i första hand tjänstgöringspenningarna, i den mån de äro tillgängliga,
tagas i anspråk. Så är förhållandet vid alla tillfällen
utom vad beträffar vikarie, som upprätthåller rektors undervisnings-
och examinationsskyldighet. Näst efter tjänstgöringspenningarna
ifrågakomma’ den med befattningen förenade lönen,
likaledes i den mån den är för ändamålet tillgänglig. Härutöver
erforderlig fyllnad skall, på sätt nu sker, utgå i främsta rummet
av docentstipendium, därest vikarien innehar sådant. Vi hava
sålunda icke funnit oss kunna tillmötesgå docentföreningarnas
framställning i denna del. Det torde nämligen vara en undantagslöst
gällande regel inom statsförvaltningen, att vid förordnande
av en befattningshavare såsom vikarie å annan tjänst, den
med den egna befattningen förbundna ersättningen fortfarande
åtnjutes. Därtill kommer som ett i detta fall viktigt moment,
att i docentinstitutionens uppgifter ingår just, att docenterna skola
vid behov vikariera för de ordinarie lärarne. I sådant avseende
innehålla universitetsstatuterna åläggande för stipendierad docent
att, när så befinnes nödigt, åtaga sig vikaiåat. Det torde i betraktande
härav icke kunna anses orimligt eller »främmande för
stipendiernas egentliga bestämmelse», att docentstipendiet tages
i anspråk för att delvis ersätta stipendierad docent i hans egenskap
av vikarie. Ledigförklarande på sätt nu är stadgat av vikariens
innehavda stipendium kan sålunda icke med fog ifrågasättas,
än mindre bör givetvis ledigförklarande av ett på grund av
vakansvikariat ledigt stipendium inträda redan vid förordnande
på en termin, såsom jämväl från docenthåll påyrkats.

180

Emellertid kommer, närhelst docentstipendiat förordnas som
vikarie för annan professor än rektor, en viss del av stipendiet
att icke behöva tagas i anspråk för vikariatsarvode. Tjänstgöringspenningar
och docentstipendium utgöra nämligen tillhopa
7,000 kronor och överstiga sålunda med 2,000 kronor det lägsta
och med 1,000 kronor det högsta av oss föreslagna vikariatsarvodet.
I sådant fall synes oss den överskjutande delen av stipendiet
böra besparas och under alla förhållanden tillfalla, såsom
i annat sammanhang närmare angivits, docentstipendiefonderna.
Härigenom tillgodoses på ett efter vår uppfattning vida fördelaktigare
och effektivare sätt det med docenternas framställning
avsedda syftet, än om stipendium tillfälligtvis och för i regel
helt kort tid skulle komma annan docent till godo.

Näst efter tjänstgöringspenningar och docentstipendium skola,
för åstadkommande av erforderlig fyllnad i vikariatsarvodet till
stadgat belopp, medel utgå, vid universiteten av det i vederbörande
stat uppförda anslaget till arvoden åt vikarierande akademiska
lärare eller å detta anslag besparade medel och vid karolinska
institutet av det i staten uppförda reservationsanslaget till
förbättrande av arvodena åt vikarierande lärare. Nämnda anslag
komma tydligen att behöva anlitas, dels regelbundet för utfyllande
av arvodet till rektors vikarie, dels jämväl i det fall,
då vikarie icke åtnjuter docentstipendium eller därmed jämförlig
förmån.

I fråga om sättet för vikariatsarvodets beräknande hava, som
ovan framhållits, docentföreningarna med styrka hävdat, att de
nuvarande bestämmelserna finge anses synnerligen otillfredsställande
och i sina verkningar mindre rättvisa. Den bakgrund, mot
vilken docenternas krav på denna punkt framförallt bör ses, torde
utgöras av eu del i det förflutna inträffade fall, då professor under
terminen åtnjutit tjänstledighet men vid feriernas början
återinträtt i tjänstgöring och på så sätt kunnat tillgodoräkna sig
under ferierna utfallande tjänstgöringspenningar, och vikarien

1 Kl

sålunda varit hänvisad att åtnöja sig med arvode allenast för de
månader, det akademiska läsåret omfattar.

I likhet med universitetskanslern hava de sakkunnige icke
kunnat undgå att uppmärksamma, att sådana anmärkningsvärda
fall emellanåt inträffat, vadan docenterna icke hava saknat berättigad
anledning till klander. Ej heller kunna vi underlåta att
framhålla, att eu anordning av den nu anmärktas betänkliga
innebörd synes oss, till förekommande av vidare missbruk, påkalla
den tjänstledigheten beviljade myndighetens synnerliga beaktande.
Då det emellertid blivit upplyst, att vederbörandes uppmärksamhet
numera är riktad på det klandrade förhållandet, torde man
kunna vara förvissad om, att vid anledning till misstanke, att
befattningshavare åsyftar att på nämnda sätt förfara, myndigheterna
för framtiden icke skola underlåta att inskrida.

Emellertid ligger det i sakens natur, att kortare vikariatsförordnanden,
omfattande allenast en del av en termin eller ett
läsår, alltid kunna ifrågakomma, vid vilka, på grund av den
akademiska undervisningens koncentration på kalenderåret, ett
proportionsvis mera betungande arbete kommer att åvila vikarien
än om förordnandet sträckte sig över året i dess helhet.
Vid fastställandet av nu föreslagna arvodesbelopp har därför visst
avseende ansetts böra fästas vid denna'' omständighet. Det förhöjda
arvodet kan också förväntas göra de anmärkta olägenheterna
för docenterna avsevärt mindre kännbara. Under angivna
förutsättningar skulle en såsom professorsvikarie förordnad stipendierad
docent även i det mest ogynnsamma fall — om nämligen
förordnandet inskränktes till att omfatta läsårets åtta månader —
komma att uppbära kronor 4,833: 33, 5,166: 67 eller 5,500 i stället
för resp. kronor 5,000, 5,500 och 6,000. Mindre gynnsam
blir givetvis ställningen för den ostipendierade docenten, vilken
under samma förutsättning endast skulle komma att uppbära
resp. kronor 3,333: 33, 3,666: 67 och 4,000.

De åtgärder, som till avlägsnande av förhandenvarande miss -

182

förhållanden av docentföreningarna föreslagits böra vidtagas, och
som delvis redan tidigare på grund av petitioner från docenterna
varit under övervägande, synas icke vara av natur att utgöra
en tillfredsställande lösning av frågan. Som ovan erinrats, ha
docenterna ifrågasatt, att vikariatsarvodet skall utgå icke efter
kalenderårets tolv utan efter läsårets åtta månader. Vikarierande
akademisk lärare skulle sålunda efter detta förslag hava att för
varje arbetsmånad uppbära */8 av det för hela året bestämda
arvodet. Docentföreningen i Lund har alternativt hemställt, att
vikariat, som avsåge hela vårterminens undervisningsskvldighet,
måtte räknas som vikariat för sju månader samt att vikariat,
avseende hela höstterminen, måtte gälla som vikariat för fem
månader. Båda alternativen avse sålunda att möjliggöra, att
full ersättning utgår för den del av årets obligatoriska arbete
som förordnandet omfattat.

Då det icke lär kunna förekomma, att en professor mot sin
vilja ålägges tjänstledighet för längre tid, än lian verkligen är
hindrad att utöva sin befattning, förutsätter det framställda förslaget
för sitt realiserande oundgängligen en helt förändrad ordning
för tjänstgöringspenningarnas utgående. För en sådan skulle
möjligen stöd kunna hämtas från förhållandet beträffande andra
befattningshavare inom undervisningsväsendet. Så t. ex. de högre
allmänna läroverkens in. fl. läroanstalters lärare, till vilka tjänstgöringspenningar
utgå allenast för läsårets 273 dagar, eller
nämnda anstalters rektorer, som hava att fullgöra en del av sina
tjänståligganden under ferietiden och till vilka på denna grund
tjänstgöringspenningar utgå med visst belopp under lästermin
och med visst, lägre belopp under ferierna. Emellertid äro förhållandena
vid universiteten och karolinska institutet icke fullt
jämförliga med de vid de allmänna läroverken bestående. Sålunda
har under ärendets förberedande behandling med fog påpekats,
att en professor även under feiäerna vore i viss utsträckning
upptagen av sin tjänst. Dels förekomma nämligen under

1Hd

denna tid ej sällan administrativa göromål för samtliga professorer,
dels upptagas ferierna med nödvändighet av förberedelse för
den kommande terminens undervisning. Ännu mera vägande
äro de invändningar mot förslaget i fråga, som tagit sikte på de
institutionsföreståndarne åliggande plikter, vilka föreligga under
hela läsåret, samt framförallt de särskilda förhållanden, som äro
för handen inom de medicinska fakulteterna och vid karolinska
institutet. Sålunda är därstädes undervisningen i dera ämnen
koncentrerad till en begränsad de! av läsåret och i andrä fall, såsom
beträffande de professorer, som innehava befattning såsom
överläkare vid sjukhus, äro även ferierna till större delen upptagna
av ordinarie tjänstgöring. Under sådana betingelser är
det uppenbarligen omöjligt att åvägabringa en ändrad generell
anordning för tjänstgöringspenningarnas utgående, som skulle
komma att för alla innebära full rättvisa.

I jämförelse med nu påpekade grundläggande svagheter hos
det av docenterna framställda förslaget äro de av dera myndigheter
påvisade orimligheter, som under vissa omständigheter skulle
bliva en följd av på angivet sätt utgående vikariatsarvoden, av
mera underordnad betydelse. Samtliga här i korthet antydda
förhållanden utgöra emellertid avgörande skäl mot en på föreslaget
sätt förändrad beräkning av vikariatsarvoden. Anmärkas bör
jämväl i detta sammanhang, att en med den ifrågasatta likartad
ordning tidigare varit gällande för kortare vikariat vid karolinska
institutet, men genom senare utfärdade bestämmelser undanröjts.

Med hänvisning till det ovan anförda, få vi sålunda föreslå,
att vikariatsarvode alltjämnt må utgå för varje månad med en
tolvtedel av det årliga beloppet. Likaså böra, där tjänstgöringspenningar,
lön eller del av lön, som lärare, vilken icke uppehåller
sin befattning, prövas skyldig att avstå, eller docentstipendium, i
enlighet med vad ovan föreslagits, avstås, dessa medel beräknas
för varje månad med en tolvtedel av det årliga beloppet. Detta

184

stadgande innebär i två hänseenden avvikelser från vad som hittills
gällt. Det nu förekommande uttrycket »(docentstipendier,
som avstås) för att av annan uppbäras» bör givetvis utgå såsom
icke ägande tillämpning å de nya förhållandena i förevarande
avseende, som av oss föreslagits böra inträda. Däremot erfordras
på grund av dessa å en annan punkt ett tillägg till nu gällande
föreskrifter. Det kan nämligen inträffa, att t. ex. laborator
beklädes med förordnande såsom professor eller e. o. professor
och sålunda berättigas till ett arvode å 5,000 ä 6,000 kronor. • I
sådant fall, där vikariatsarvodet uppgår till belopp lika med eller
högre än den förordnades avlöningsförmåner, böra givetvis —
under förutsättningen att professurens lön är disponibel — ej
blott tjänstgöringspenningarna och del av lön, utan lönen i dess
helhet avstås. Detta fall har föranlett inskjutande i punkterna
9 c, 8 c och 1 c resp. av ordet »lön» mellan »tjänstgöringspenningar»
och »del av lön».

Som ovan framhållits skulle fyllnad i vikariatsarvodet alltjämnt
komma att utgå ur anslaget till arvoden åt vikarierande
lärare. Enligt hittills gällande bestämmelser skall ifrågavarande
andel utbetalas först vid varje kalenderårs slut, sedan det mindre
konsistoriet resp. lärarkollegiet avgivit förslag, som av kanslern fastställts.
Om det därvid visar sig, att tillgängliga medel icke medgiva
arvodenas utgående med hela det avsedda beloppet, skall proportionell
minskning i denna del av arvodena företagas. Uppenbarligen är
det med hänsyn till denna eventuellt inträdande minskning, som
utbetalningen stadgats skola försiggå på sätt som nämnts. Det
säger sig självt, att ett avlöningssätt, som låter vikarie fullgöra
ett arbete, för vilket ersättning i visst fall författningsenligt utfaller
först vid kalenderårets slut och då kanske icke ens till fullt
belopp, måste vara förbundet med kännbara olägenheter. I syfte
att undanröja eller i varje fall minska nämnda olägenheter, har
K. Maj:t för Lunds universitets vidkommande den 30 december
1911 medgivit, att tillsvidare de delar av vikariatsarvodena, som

utgå ur anslaget i fråga, må utbetalas månadsvis efter fullgjord
tjänstgöring, i (len mån sådant med anlitande av medel, som ä
anslaget besparats under föregående år, kan ske. Motsvarande anordning
har av myndigheterna vidtagits vid Uppsala universitet.

För den händelse sagda besparingar förefinnas, kan sålunda
utbetalningen oberoende av stadgandets ordalydelse månatligen
verkställas. Men skulle ä vederbörande anslag inga besparingar
vara gjorda, kvarstå tydligen de anmärkta olägenheterna oförminskade.
Visserligen synes meranämnda proportionella minskning,
i varje fall under senare år, icke hava behövt inträda."
Klart är emellertid, att med bibehållande av anslagets hittillsvarande
natur möjligheten, att en sådan åtgärd skall behöva tillgripas,
icke kan helt uteslutas, även om det måste anses ytterst osannolikt
att med i framtiden väsentligt höjda docentstipendier realiter
en sådan skall ifrågakomma. För åstadkommande av full säkerhet
härutinnan hava vi övervägt, huruvida icke åt anslaget i fråga borde
givas förslagsanslags karaktär. Skäl låta sig givetvis för en sådan
åtgärd anföras. Men säkerligen skulle från universiteten betänkligheter
komma att resas mot nämnda förändring. Och då vi
genom en modifierad avfattning av förevarande stadgande ansett
oss kunna för alla förhållanden åvägabringa garantier för att
praktiskt taget en var vikarie alltid skall fullt erhålla sin rätt, hava
vi icke ansett nödigt ifrågasätta förändrad natur av anslaget.

Till en början synes oss utan olägenhet kunna föreskrivas,
på sätt som ovannämnda K. brev den 30 december 1911 tillsvidare
medgivit, att utbetalning av fyllnadsbelopp ur anslaget
för avlöning av vikarierande lärare må försiggå månadsvis efter
fullgjord tjänstgöring, i den mån så kan ske med anlitande av
medel, som å anslaget besparats. I annat fall bör, likasom hittills
varit stadgat, nämnda del av vikariatsarvodet utbetalas vid kalenderårets
slut. Härvid torde möjlighet för proportionell minskning
böra inträda, för så vitt icke »nämnda eller andra tillgängliga
medel» medgiva arvodenas utgående med hela det avsedda beloppet.

186

Det nu använda uttrycket i förevarande stadgande »tillgängliga
medel», som återfinnes under punkterna 9 d) 8 d) resp. I d) i de
särskilda föreskrifterna till staten för Uppsala och Lunds universitet
samt karolinska institutet, är till sin innebörd något
dunkelt. Sannolikt har med detsamma för universitetens del avsetts
att möjliggöra, att i sista hand reservfondens medel skulle
tagas i anspråk, för att förhindra inträdandet av proportionell
minskning, sedan vikariatsanslaget förbrukats. Ett sådant tillvägagångssätt
är emellertid icke för karolinska institutets del
möjligt, då, som bekant, rätt att upplägga reservfond icke tillkommer
sagda anstalt. Vare sig en sådan ordning varit avsedd
eller icke, synes det rimligt, att åt stadgandet gives antydd innebörd
och att således, där reservfond tinnes disponibel, »tillgängliga
medel» må anses inbegripa denna. Då det väl torde få anses
osannolikt, att reservfondens tillgångar någonsin skola bliva alldeles
uttömda, torde under angivna betingelser vikariens rätt städse
förväntas bliva vederbörligen tillgodosedd. För att uttryckligen
anvisa en sådan utväg vilja vi, som nämnts, föreslå, att orden
»tillgängliga medel» i förevarande punkt utbytas mot »nämnda
eller andra tillgängliga medel».

Rörande slutligen frågan huru förfaras skall, då vikarie för
ordinarie akademisk lärare åtnjuter annat stipendium än docentstipendium
eller legat eller annan med docentstipendium jämförlig
förmån, synas oss nu gällande bestämmelser härutinnan påkalla
ändring endast i ett hänseende.

Under punkten 9 e) resp. 8 e) och I e) i de särskilda föreskrifterna
till staten för resp. Uppsala och Lunds universitet samt
för karolinska institutet finnes stadgat, att, därest vikarie äger
åtnjuta annat stipendium än docentstipendium eller legat eller
annan med docentstipendium jämförlig förmån, varmed viss arbetsprestation
är förbunden, och denna prestation upphör att lämnas
under vikarietiden, kanslern har att på framställning av det
mindre akademiska konsistoriet, med hänsyn till innehållet i punk -

187

ten 9 a) resp. 8 a) och I a) bestämma, om dylika medel skola
helt inberäknas i vikariatsarvodet eller icke.

Det har icke undgått vår uppmärksamhet, att för framtiden
genom den förändrade dispositionen av docentstiyeiuliefonderna
fall kunna komma att inträffa, då det kan ställa sig
mycket svårt att avgöra, huruvida »viss prestation» kan anses
vara med dylikt anslag förbunden eller icke. Efter vårt förmenande
bör åt denna omständighet icke heller tillerkännas sådan
betydelse, att avgörandet må grundas uteslutande på, huruvida
viss prestation varit med stipendiet eller förmånen förknippad.
Rimligare är säkerligen att låta förmånens natur i och för sig
här fälla utslaget, alldeles oberoende av prestationen. Vi hava
därför föreslagit att nämnda inskränkning måtte ur bestämmelserna
utgå.

Emellertid är det uppenbarligen icke billigt, att en med docentstipendium
jämförlig förmån, exempelvis D. Larnegies docentstipendium
eller ett tilénskt legat, av vikarierande akademisk lärare
behålles såsom en förmån utöver vikariatsarvodet. A andra sidan
ligger det i öppen dag, att, i den mån förmånen grundar sig på
enskild donation, densamma icke kan rimligen tagas i anspråk
för avlöning av vikarie, så framt sådant icke uttryckligen finns
stadgat. Däremot synes den under vikariatstiden böra tillfalla
annan innehavare. Beträffande åter erhållet bidrag ur docentstipendiefond
kunna sådana förhållanden möjligen föreligga, som
göra det naturligt att låta bidraget inräknas i arvodet. För ett
dvlikt förfarande bör sålunda i bestämmelserna öppnas möjlighet.

Lämpligen synes det kunna helt överlämnas åt kanslern att,
i samma ordning, som nu sker, träffa avgörande, såväl huruvida
förmånen i fråga över huvud av vikarien skall få åtnjutas under
vikariatstiden, som ock huruvida den i så fall skall i vikariatsarvodet
inräknas eller icke.

I överensstämmelse med denna vår uppfattning har nu ifrågavarande
punkt erhållit ändrad lydelse.

188

Till sist hava vi att i detta sammanhang ingå på frågan, huruvida
höjning av anslaget till vikarierande lärare vid de båda universiteten
samt av anslaget till förbättrande av arvodena åt vikarierande
lärare vid karolinska institutet genom nu föreslagna åtgärder
är av behovet påkallad. Med hänsyn till att material saknas
för ett säkert avgörande, hur den av oss föreslagna successiva förhöjningen
av vikariatsarvodet kommer att verka, ställer det sig icke
lätt att angiva, om och i så fall i vilken omfattning ett ökat
anslag är av nöden. För stipendierad docent är emellertid den
del av vikariatsarvode, som stipendiet utgör, med de av oss föreslagna
belopp, ej oväsentligt större än den hittills utgjort och
jämväl med de för år 1919 beslutade höjningarna utgör. Därtill
kommer som en ingalunda betydelselös omständighet ökningen
av antalet docentstipendier. Under dessa förhållanden synes
knappast anledning föreligga, att, i varje fall innan närmare erfarenhet
vunnits * rörande nu angivna bestämmelsers inverkan,
begära ökning av ifrågavarande anslag.

II. INRÄTTANDE AV RÖRLIGA PROFESSURER.

Inrättande av s. k. rörliga professurer.

Den till oss av docentföreningen i Lund år 1918 ingivna
framställningen har velat rikta uppmärksamheten på ytterligare
ett par angelägenheter, som ansåges böra tagas under omprövning
i samband med de till de sakkunniges behandling hänskjutna
frågor.

Docentföreningen erinrar sålunda om, att universiteten för
närvarande saknade utväg att vid sig såsom docenter knjda yngre
förtjänta vetenskapsmän för längre tid än den, under vilken
ett docentstipendium finge innehavas. I enstaka fall förefunnes behov
av medel såväl för upprätthållande av den akademiska undervisningen
och tillgodoseende av vetenskapsgrenar, vilka saknade
ordinarie representanter vid universiteten, som också för att sätta
docent i tillfälle att fullborda större vetenskapliga arbeten samt
för att förhindra, att en för universiteten värdefull kraft på grund
av utebliven befordringsmöjlighet, efter slutat innehavande av
docentstipendium, av ekonomiska skäl tvingades söka sig annat
verksamhetsområde än universitetet. Föreningen funne detta
behov icke böra tillgodoses därigenom, att möjlighet öppnades
att utdela de vanliga docentstipendierna på längre tid än nio år,
då ett dylikt medgivande tvivelsutan lätt skulle leda till ett utestängande
av yngre krafter. I stället ville föreningen framhäva
önskvärdheten av att ett begränsat antal forskningsstipendier
nyinrättades, vilka kunde tilldelas docent, oberoende av om han
tidigare innehaft docentstipendium under de föreslagna trenne

Framställning frän
docentföreningen
i Lund.

192

Historik.

treårsperioderna samt på tid och villkor, som i varje särskilt fall
av kanslern bestämdes. Enligt föreningens méning borde dessa
forskningsarvoden stå öppna för alla universitetets docenter och
i alla de fall, då de utdelades, borde understödet gälla fortsättande
och slutförande av icke alltför nyss påbörjade forskningsarbeten,
varav redan vetenskapligt icke oviktiga resultat förelåge.
Såsom ett steg i samma riktning skulle docentföreningen med
glädje hälsa inrättandet av de från flera håll föreslagna rörliga
professurerna.

Före år 1877 funnos vid universiteten ett begränsat antal
adjunktsbefattningar, vilka icke voro bundna till visst ämne,
s. k. rörliga adjunkturer. Genom dessa lär ar befattningar avsåg
man att vid högskolorna fästa utmärkta vetenskapsmän, vilka,
antingen därför att ingen lärostol funnes inrättad i den vetenskap.
åt vilken de ägnat sig, eller till följd av ogynnsamma
konjunkturer, ej uppnått befordran till annan ordinarie lärarbefattning.
Då adjunktsinstitutionens ombildning var under övervägande,
förbisåg man ingalunda, att dessa rörliga adjunkturer
hade en betydelsefull uppgift att fylla och att följaktligen, då
institutionen såsom sådan försvunne, man på annat sätt borde
söka tillgodose det med de rörliga adjunkturerna avsedda syftet.

Såsom redan erinrats, ingick också i den plan för universitetsreformen,
som förelädes 1876 års riksdag, upprättande vid
universiteten av professorsbefattningar, som icke voro bundna
till bestämda ämnen.

Av departementschefens anförande till det vid statsverkspropositionen
till 1876 års riksdag fogade statsrådsprotokollet framgår, att
man genom denna åtgärd önskade fortfarande bereda möjlighet för
högskolorna att bibehålla forskare av synnerligen framstående
vetenskaplig förtjänst. Rörande förevarande spörsmål heter det
i statsrådsprotokollet följande: »Utom dessa vid vissa ämnen
fästade extra ordinarie professioner vore det önskligt, att nödiga
tillgångar kunde beredas att, då tillfälle därtill yppades, vid uni -

193

versitetet såsom extra ordinarie professorer, med skyldighet att
i undervisningen deltaga, bibehålla män av synnerligt framstående
vetenskaplig förtjänst utan avseende på läroämne; men för sådant
ändamål lära åtminstone för närvarande erforderliga medel icke
finnas att tillgå.»

Statsutskottet underströk i avgivet utlåtande vikten av den
i utsikt ställda åtgärden att vid universiteten inrätta s. k. rörliga
professurer.

Det torde jämväl böra framhållas, att vid ärendets behandling
i riksdagen från flera håll tillfredsställelse uttalades med
K. Maj:ts av statsutskottet understödda förslag. Sålunda yttrades
av hr Key till försvar för K. Maj:ts och utskottets ståndpunkt
bl. a.: »Kan man icke vidare tänka sig, att under år av dåliga
konjunkturer, då större sparsamhet måste iakttagas, det kan
uppstå eu utmärkt vetenskapsman, för vilken man gärna skulle
vilja skapa en ny tjänst, utan att man under de då rådande
förhållandena kan bevilja det för sådant ändamål nödiga anslaget?
Däremot kan det en annan gång i följd av bättre
tider, gå lätt nog, kanske alltför lätt, att få ett sådant anslag
beviljat för en vida mindre utmärkt person. Jag tror därför, att
det är bättre såsom utskottet föreslagit, att vissa professioner
göras fasta, de nämligen, vilka ovillkorligen behövas för uppehållande
av undervisningen och de obligatoriska examina, och
sedan lägga i K. Maj:ts hand att bestämma över dessa rörliga
professurer, vilka, efter K. Maj:ts beprövande inom de gränser,
som bestämmas av de beviljade anslagen, må tilldelas de personer,
som erhållit kanslerns, konsistoriernas och universitetsfakulteternas
förord.»

Från andra håll rönte uppslaget visserligen ett mindre välvilligt
mottagande. Riksdagens beslut utföll emellertid, som redan
erinrats, i överensstämmelse med statsutskottets ovannämnda
hemställan.

Riksdagen anförde i skrivelse efter att hava framhållit behovet

194

av en allmän plan över den tilltänkta organisationen, att även en
arman omständighet vid det nu framlagda förslaget hade synts riksdagen
påkalla uppmärksamhet. Enligt nämnda förslag skulle visserligen
i stället för de nuvarande adjunkturerna inrättas e. o. professorsbefattningar,
fästade vid vissa läroämnen, men däremot skulle
ej, åtminstone icke under den närmaste framtiden, några rörliga,

d. v. s. vid bestämda läroämnen icke bundna e. o. professorsbeställningar
komma att upprättas, ehuru departementschefen själv förklarat,
att det vore önskligt, att nödiga tillgångar kunde beredas
för att, då tillfälle därtill yppades, vid universiteten bibehålla män
av synnerligt framstående vetenskaplig förtjänst, utan avseende
på läroämne. Det skäl, som anförts mot upprättande av rörliga
professurer vore, att för ändamålet erforderliga medel icke för
närvarande funnes att tillgå. Riksdagen föreställde sig emellertid,
att, om de vid bestämda läroämnen fästade professorsbefattningarna
ej gjordes flera, än som av behovet oundgängligen
krävdes, så skulle med de nu av K. Maj:t äskade och av utskottet
tillstyrkta anslagsförhöjningar för universiteten, tillgångar
kunna beredas för anställande av professorer i ovan omförmälda
syfte. Riksdagen ansåge det vara av särdeles stor vikt, att universiteten
genom dylik anställning ägde ett medel att »vid sig
och vetenskapens tjänst fästa» män av ovanlig skicklighet och
sällsyntare gåvor, och borde därför, enligt riksdagens förmenande,
uti planen för den nya organisationen ovillkorligen ingå, att medel
avsåges för nu omtalade ändamål. De nya professorstjänster
åter, vilka skulle vara bundna vid vissa bestämda läroämnen, och
vilka alltså ständigt skulle finnas tillsatta, borde icke benämnas

e. o. professorsbefattningar, då denna benämning syntes innebära
en motsägelse emot själva karaktären av ifrågavarande tjänster.

Riksdagen hemställde också hos K. Maj:t i överensstämmelse
med statsutskottets förslag, att för nästkommande riksdag måtte
framläggas en detaljerad plan för adjunktsinstitutionens och de
dåvarande docentstipendiernas ombildning, vilken plan ej borde

195

förutsätta större kostnader än de redan beräknade samt bland
annat innesluta inrättande, i stället för då bestående adj tinktur er,
av tillfälliga professorsbefattningar för att tilldelas utmärkta
vetenskapsmän.

Då vid påföljande riksdag den begärda detaljerade planen
av K. Maj:t framlades, visade sig likväl tillgängliga medel
icke tillräckliga för att medgiva de ifrågavarande professurernas
inrättande. Beträffande nu föreliggande angelägenhet yttrade
föredragande departementschefen i sitt anförande till statsrådsprotokollet,
att, efter beräkning av de för inrättande av fasta professorsbeställningar
och docentstipendier erforderliga anslag, de
tillgängliga medlen lämnade vissa överskott, som för Uppsala
universitet uppginge till 9,500 kronor och för universitetet i Lund
till 6,750 kronor. »Med dessa tillgångar skulle» menade departementschefen,
»utvägar beredas att tillgodose det av riksdagen omförmälda
behov av medel för upprättande av tillfälliga professorsbeställningar
och rörliga docentstipendier. Beträffande det sätt,
varpå först nämnda ändamål borde vinnas, hava de myndigheter,
som yttrat sig i frågan på skäl, som synas mig fullt giltiga, avstyrkt
inrättandet av ständiga professorslöner för detta ändamål.
Då nämligen behovet av lärarplatser i bestämda ämnen är grundat
i kända, mera stadigvarande förhållanden i avseende på vetenskapernas
natur och utveckling, så beror tillsättningen av tillfälliga
lärarbefattningar på, huruvida och i vilken mån ovanligt
framstående förmågor framträda och göra sig gällande genom
utgivna förtjänstfulla vetenskapliga arbeten. Det finnes tider,
då sådana samtidigt visa sig i oförmodad rikedom, och andra
tider inträda, då de äro mer sällsporda. Att vid sådana förhållanden
inrätta och på stat uppföra ett bestämt antal löner, vilka
sannolikt nog komme att i alla händelser förses med innehavare,
synes icke ändamålsenligt. Det vore därför med dessa egendomliga
förhållanden mest förenligt, om vederbörande fakultet ägde
att, då anledning därtill yppades, göra hemställan om anställande

196

vid universitetet av yngre vetenskapsidkare med särdeles hoppgivande
anlag. Prövningen kan vid ett sådant sätt att gå till
väga icke bliva annat än ganska allvarlig. Så vitt jag har mig
bekant, användes ock ett liknande förfaringssätt vid utländska
universitet. De belopp, vilka, enligt vad jag förut nämnt, icke
bliva för inrättande av fasta lärarplatser eller vid fakulteterna
fästade docentstipendier erforderliga, synas mig därför böra ställas
till Eders Kungl. Maj:ts disposition för att vid universiteten förvaltas
och, i den ordning Eders Kungl. Maj:t kan finna för gott
föreskriva, användas till avlöning för personliga professorsbeställn
in gar eller till rörliga docentstipendier. För användande av
dessa medel finnes ock, efter redan gjorda framställningar, omedelbart
tillfälle».

Riksdagen biföll, såsom förut i annat sammanhang erinrats,
K. Maj:ts förslag, således även den del, som avsåg upprättandet av
tillfälliga professorsbeställningar. Emellertid framhöll riksdagen
i avseende å denna punkt, att, då de disponibla överskottsmedlen
syntes i förhållande till vikten och betydelsen av därmed avsedda
ändamål nog knappa, tillgångarna i främsta rummet borde avses
för docentstipendier, varav behovet otvivelaktigt vore mest framträdande.

Därmed hade sålunda frågan för denna gång fallit. Det
med anordningen avsedda syftet har i stället tillgodosetts därigenom,
att K. Maj:t vid upprepade tillfällen äskat medel till
inrättande av personliga professurer vid universiteten och karolinska
institutet. Dessa framställningar ha i regeln av riksdagen
bifallits. För närvarande utgår anslag å allmänna indragningsstaten
till ej mindre än 6 sådana personliga professurer, därav
vid universitetet i Uppsala 4 — en avlönas dock delvis av medel
ur enskild donation —, vid Lunds universitet 1, och vid karolinska
institutet 1.

Emellertid har frågan om rörliga professurers inrättande icke
därefter helt fått vila. I sitt till universitetskommittén avgivna

197

utlåtande rörande docentinstitutionen hade sällskapet av yngre
lärare och tjänstemän vid Lunds universitet berört jämväl detta
spörsmål. Sällskapet framhöll sålunda, att, medan indragningen
av de fasta adjunkturerna vore en åtgärd, som av den allmänna
meningen påkallades, vore förhållandet ett annat ifråga om de
rörliga. En ersättning för dessa påyrkades från flera håll redan
vid adjunktsinstitutionens ombildning och vore allt fortfarande
ett önskemål. Förtjänta vetenskapsmän kunde komma att kvarstå
såsom docenter utöver den tid, för vilken stipendierna utginge,
och i sådana fall vore det för högskolan angeläget att
kunna fortfarande fästa dem vid sig och bereda dem en tryggad
bärgning. Sällskapet ville för vinnande av detta syfte föreslå,
att det för Lunds universitet på ordinarie stat beviljades förslagsvis
tre arvoden å minst 8,000 kronor. Då dessa befattningar
icke skulle bindas vid visst ämne, kunde de ej gärna
bliva föremål för ansökan utan borde efter förslag av respektive
fakulteter tillsättas av kanslern för t. ex. fem år, med möjlighet
till förlängning eu gång. Innehavare av dylikt arvode skulle
hava skyldighet att offentligt föreläsa två timmar i veckan eller
meddela annan däremot svarande undervisning.

Förslaget ifråga fann emellertid hos universitetskommittén
icke något gynnsamt mottagande. Kommittén erkände visserligen,
att det för högskolorna vore ett synnerligen viktigt intresse att
bereda en tryggad ställning åt sådana vetenskapsmän av ovanlig
förtjänst, vilka omständigheterna ej medgivit befordran till någon
av de fasta professurerna. Utsikterna till befordran för vetenskapsidkare
vore enligt sakens natur i vårt land med dess fåtaliga
högskolor och jämförelsevis ringa antal lärostolar i hög grad
ovissa och beroende av konjunkturer. Det kunde sålunda mycket
väl inträffa, att en vetenskapsman av hög rang, vilkens förtjänster
skulle göra honom självskriven till professur, därest sådan i hans
ämne vore ledig, finge åldras såsom docent utan annan inkomst
än den, enskild undervisning och i bästa fall därjämte ett docent -

198

stipendium kunde förskaffa. I sådana fall vore det enligt kommitténs
uppfattning en plikt att träda hjälpande emellan och
därigenom utjämna de hårdheter, vartill den vetenskapliga banans
befordringsförhållanden så lätt gåve upphov.

Medan alla ansåges vara ense om själva tanken, förmenades
frågan om den bästa formen för åtgöranden i detta avseende lätt
kunna giva anledning till meningsskiljaktighet. Mot det nyssnämnda
förslaget talade enligt kommitténs åsikt stora betänkligheter.
Det gällde här att tillgodose ett behov, som icke ständigt
eller i samma omfattning förelåge, utan vilket berodde på, huruvida
och till vilket antal högskolorna slöte inom sig obefordrade
docenter av ovanlig förtjänst. Men med all säkerhet kunde man
antaga, att ständigt tillgängliga löner eller arvoden regelbundet
komme att förses med innehavare, oavsett om dessa inom sin
vetenskap intoge en mera framstående ställning eller ej. Ganska
sannolikt skulle på detta sätt dessa löner eller arvoden så småningom
komma att betraktas såsom en förmån, till vilken docenterna
efter ålder avancerade, och syftemålet med desamma skulle
därmed vara helt och hållet förfelat.

Det riktiga vore vid sådant förhållande enligt kommittén,
att i varje särskilt fall, då den vetenskapliga forskningens intresse
ansåges med styrka kräva, att vid högskolan fästes en
genom vetenskaplig verksamhet synnerligen förtjänt man, som
till följd av ogynnsamma omständigheter eller saknaden av lärostol
i den av honom företrädda vetenskapsgrenen ej kunnat vinna
befordran till professor, anslag till en personlig professur åt
honom utverkades. Den prövning, som härvid komme att anställas,
utgjorde en borgen för, att den extra ordinära förmånen
beviljades, endast då förutsättningarna därför verkligen vore för
handen. Önskvärdheten av, att så skedde, då betingelserna förefunnes,
ville kommittén för sin del hava på det kraftigaste betonat.

Sedermera har, såvitt vi ha oss bekant, ingenting åtgjorts
till förverkligande av tanken på rörliga professurers inrättande.

199

Vad först angår det av docentföreningen framställda önskemålet
om inrättande av särskilda forskarstipendier, avsedda att
bereda sådana docenter, som redan under stadgad tid åtnjutit docentstipendium,
tillfälle att fullfölja påbörjade vetenskapliga undersökningar
av större räckvidd, torde det med ifrågavarande understöd
avsedda syftet få anses vara på ett tillfredsställande sätt tillgodosett
genom den av oss föreslagna anordningen i fråga om docentstipendiefondernas
disposition. Docentföreningens framställning i denna
del synes oss därför icke böra föranleda någon ytterligare åtgärd.

Beträffande därefter den av docentföreningen framförda tanken
att till förnyat övervägande upptaga frågan om inrättande av s. k.
rörliga professurer, synes oss denna vara förtjänt av stor uppmärksamhet
och allvarlig prövning. Helt visst skulle det ur såväl universitetens
som de enskilda forskarnas synpunkt vara av stor betydelse,
om de olika högskolorna, på sätt riksdagen ursprungligen förutsatt,
disponerade ett visst begränsat antal professorslöner, som icke vore
bundna vid bestämt ämne. Därigenom skulle möjlighet öppnas att
åt läroanstalterna ifråga förvärva vetenskapsmän av utmärkt skicklighet
och förtjänst, vilka på grund av ämnets beskaffenhet eller
föreliggande förhållanden i övrigt icke skulle kunna uppnå den
ordinarie universitetslärarens ställning. Genom att såsom lärare
knytas till universiteten och karolinska institutet skulle dessa
framstående forskare bliva i tillfälle att inför en lärjungekrets
utveckla sina undersökningars resultat och såmedelst kunna giva
sina adepter viktiga impulser till forskningarnas vidare fullföljande.

Visserligen kan det häremot göras gällande, att statsmakterna
hittills ställt sig förstående emot och med välvilja upptagit
de krav, som alltsomoftast rests från universiteten på att
genom beviljande av personliga professurer tillgodose samma
ändamål, som med de rörliga professurerna avses främjat, och att
följaktligen något egentligt behov av de ifrågavarande befattningarna
icke skulle föreligga. Det måste emellertid enligt välmening
innebära eu bestämd fördel för såväl högskolorna som

Sakkunnige.

200

den enskilde forskaren att kunna på förhand räkna med att
vid en viss tidpunkt en sådan vid särskilt ämne icke bunden
professur står till förfogande. Därigenom försvinner det osäkerhetsmoment,
som vidlåder anordningen med framställning till
riksdagen i varje särskilt fall om inrättande av personliga professurer,
därvid städse statsfinansiella hänsyn i en viss situation
kunna nödvändiggöra ett avböjande från riksdagens sida av i
övrigt nog så välgrundade krav.

På nu angivna grunder hava vi funnit oss kunna i princip
ansluta oss till det framställda önskemålet. Det ligger emellertid
i sakens natur, att en åtgärd sådan som den föreslagna skulle
helt förfela sitt syfte, om den icke förbundes med garantier
för att endast särskilt framstående forskare vinna befordran till
dylik- professur. Då frågan tidigare varit under övervägande,
har det just varit farhågorna, att en vakant lön under alla förhållanden
skulle tagas i anspråk, även om verkligt förtjänte kandidater
saknades, som utgjort det mest avgörande skälet mot
inrättande av rörliga professurer eller vidtagande av andra liknande
åtgärder. Emellertid borde det icke behöva erbjuda oöverkomliga
svårigheter att åvägabringa effektiva garantier mot att
dessa löner betraktas såsom en förmån, av vilken docenterna
efter ålder skola komma i åtnjutande. Sådana garantier böra
efter vår uppfattning förbindas med tillsättningsformerna. Vid
övervägande av huru med tillsättningen av de ifrågavarande professorstjänsterna
skall förfaras, har man att tänka sig antingen
den beträffande övriga professurer normala vägen genom ansökan,
eller den jämförelsevis mera sällan använda genom kallelse.
Befordran efter ansökan till rörlig professur torde ''från början få
anses utesluten. Då befattningarna, som nämnts, icke skulle vara
bundna till bestämt ämne, kunde, därest de ledigförklarades,
ett obegränsat antal forskare inom vitt skilda vetenskaper att
anmäla sig såsom sökande. Den prövning av de sökandes kompetens,
som därvid bleve erforderlig, skulle med nödvändighet

201

komma att bliva ytterligt omständlig och förbindas med synnerligen
stora, för att icke säga oöverkomliga praktiska svårigheter. Tillsättningen
torde därför icke kunna på annat sätt ordnas än genom
kallelse, därvid förslagsrätt i första hand bör tillkomma samtliga
fakulteter och sektioner. Därigenom vinnes, att den krets av
forskare, vilka kunna till befordran ifrågakomma, starkt begränsas,
och torde det vid sådant förhållande för överordnade myndigheter
icke kunna falla sig alltför svårt att efter vederbörlig utredning
företaga den slutliga prövningen. Med hänsyn härtill torde det få
anses naturligt, att de akademiska myndigheterna vid avgivande
av nämnda förslag till besättande av rörlig professur bindas av
bestämmelser motsvarande dem. som nu gälla vid besättande av
övriga professurer på angivna väg. Den till kallelse föreslagne
synes sålunda böra enligt från sakkunnige inhämtade vitsord
vara i besittning av »uppenbar skicklighet till ämbetet» samt
»förtjänt att till ämbetet nämnas framför varje annan svensk
man, som till detsamma kan komma i åtanke». Med hänsyn till
att den föreslagne i månget fall kan förutsättas ensam inom
landet företräda sin vetenskap och i betraktande av det särskilda
syfte, som nämnda professurer avse att tillgodose, torde det vidare
få anses påkallat, att den till befordran ifrågasatte därjämte
styrkes, oavsett hans förhållande till andra eventuellla aspiranter,
besitta den »utmärkta» skicklighet som tidigare varit föreskriven
såsom villkor för kallelse till professur.

I fråga om ordningen för tillsättningen torde lämpligen böra
föreskrivas, att större konsistoriet, efter föregående yttrande av
fakulteter och sektioner resp. lärarkollegiet, till kanslersämbetet
har att ingiva förslag å den person, som finnes böra till professuren
ifrågakomma. På kanslern torde det därefter böra ankomma
att till K. Maj:t ingå med den framställning i saken, vartill
förslaget kan giva anledning.

Med hänsyn till rådande ekonomiska förhållanden hava vi,
ehuru, som nämnts, i princip övertygade om anordningens stora

202

betydelse för universiteten, icke velat ifrågasätta framställning
till riksdagen om nödiga medels omedelbara beviljande. Då för
närvarande medel anvisats universiteten och karolinska institutet
å allmänna indragningsstaten till fem personliga professurer
samt bidrag till eu sjätte, hava vi trott nu förevarande syfte utan
höjning av de nämnda högskolornas stater kunna vinnas därigenom.
att, i mån som de ifrågavarande befattningarna bliva lediga,
de därför i staterna för respektive läroanstalter beviljade beloppen
upptagas såsom löner, avsedda för rörliga professurer. Det
på så sätt disponibla antalet torde få anses fullt tillräckligt.
Enligt vår uppfattning bör endast ett begränsat och för varje
läroanstalt på förhand bestämt antal rörliga professurer stå till
högskolornas förfogande.

Härvid synes emellertid rättvisa och billighet bjuda, att beträffande
fördelningen å de olika högskolorna större likformighet
åstadkommes, än vad som nu kommit att gälla ifråga om de personliga
professorsbefattningarna. Det synes sålunda icke föreligga
någon giltig anledning, varför universitetet i Uppsala skulle till
sitt förfogande erhålla tre gånger flera dylika professurer än
universitetet i Lund. Lämplig utjämning torde kunna åvägabringas
därigenom, att vid först inträdande vakans å personlig
professur vid Uppsala universitet en rörlig professorsbefattninguppföres
i staten för Lunds universitet. På så sätt skulle vartdera
universitetet komma att efter genomförd reglering disponera
två rörliga professurer samt karolinska institutet efter professor
G. Forsells avgång från innehavande tjänst likaledes en sådan
professur. De såsom bidrag till professorns vid Uppsala universitet
T. Svedberg avlöning beviljade medel synas icke böra tagas
i anspråk vid genomförande av nu föreslagna åtgärder.

Det torde slutligen böra särskilt framhållas, att vi ansett
oss berättigade förutsätta, att efter vidtagande av ovannämnda
åtgärd, statsmakternas medverkan till inrättande av nya personliga
professurer endast i mycket sällsynta fall skall behöva påkallas.

III. PENSIONERAD AKADEMISK LÄRARES

STÄLLNING.

Pensionerad akademisk lärares ställning.

I en den 12 maj 1916 dagtecknad skrivelse har dåvarande Framställning från
professorn vid Uppsala universitet J. A. Lundell hemställt, att
K. Maj:t, samtidigt med att nådigt avsked med pension beviljades
Lundell från innehav ande befattning, måtte medgiva honom
rätt att även efter avskedet bära titeln professor. Till stöd för
denna framställning anförde Lundell bl. a. att, enär han efter
avskedstagandet fortfarande ämnade sysselsätta sig med vetenskapligt
arbete och, i den mån tillfälle därtill kunde givas, med vetenskaplig
undervisning, det kunde anses sakligt motiverat, om
han efter 25 års professorsgärning finge fortfarande behålla professorstiteln.

Över denna framställning hava infordrade yttranden avgivits Myndigheterna.
av de akademiska myndigheterna i Uppsala och Lund samt av
universitetskanslern.

Humanistiska sektionen i Uppsala tillstyrkte professor Lundells
ansökan om avsked med pension, men uttalade samtidigt, att sektionen
icke ansåge sig kunna yttra sig om, huruvida ej en
kungl. fullmakt å professorsbeställning vid statsuniversitet gåve
innehavaren rätt att även efter avskedstagande bära titeln
professor. I avgivet yttrande den 30 maj 1916 förklarade sig
mindre akademiska konsistoriet tillstyrka professor Lundells ansökan
om avsked med pension. Vad åter anginge Lundells
önskan att efter avskedet bibehålla titeln professor, funne konsistoriet
denna framställning riktigast böra behandlas av det
större konsistoriet. Konsistoriet förmenade likväl, att det skulle

206

vara till universitetets fördel, att K. Maj:t täcktes förklara, att
vid statsuniversitet anställd professor, som erhållit nådigt avsked
med pension, måtte benämnas, såsom ända till 1873 varit brukligt,
»professor emeritus». Större akademiska konsistoriet beslöt emellertid
å sammanträde den 31 maj 1916 att instämma i humanistiska
sektionens yttrande i ärendet samt att för det dåvarandeej
uttala sig beträffande det av mindre akademiska konsistoriet
framställda förslaget.

I den sålunda väckta frågan om benämning för professor,
som erhållit nådigt avsked, inhämtade sedermera kanslersämbetet
yttranden från de större akademiska konsistorierna vid universiteten
samt karolinska institutets lärarkollegium.

I avgivet yttrande den 20 juli 1916 anförde större konsistoriet
i Uppsala, att det icke syntes olämpligt, att den gamla och
vackra titeln professor emeritus vid Uppsala universitet åter upptoges,
för att såmedelst betona, att en pensionerad professor vid
universitetet efter erhållet avsked både såsom vetenskapsman
och — i den mån det i vissa fall kunde vara möjligt — såsom
lärare fortfarande tillhörde universitetet, och ansåge konsistoriet
därvid, att samma titel även borde tillkomma universitetets redan
pensionerade professorer.

Större konsistoriet i Lund yttrade den 9 september 1916, att
den vid ärendets behandling i mindre konsistoriet i Uppsala uttalade
tanke, att pensionerade lärare måtte närmare än nu i vårt
land vore förhållandet, knytas till universitetet, syntes synnerligen
behj ärtans värd icke minst med hänsyn till pensionerade, men
ännu arbetsföra professorers rätt att för sina forskningar begagna
universitetets institutioner. Då frågan likväl syntes vara av icke
så alldeles ringa omfattning och sannolikt även nödvändiggjorde
vissa ändringar i universitetsstatuterna, hemställde konsistoriet,
att kanslersämbetet måtte föranstalta om en utredning, i vad
mån en sådan förändring i de pensionerade lärarnas ställning
kunde vara önskvärd och genomförbar. Vad anginge frågan om

207

benämning för pensionerade professorer syntes det icke uteslutet,
att en förändring, sådan som den nyss berörda, i de pensionerade
professorernas ställning kunde göra en annan officiell titel än f. d.
professor lämplig, vadan, därest den ifrågasatta utredningen komme
till stånd, densamma borde omfatta även sistnämnda fråga.

Karolinska institutets lärarkollegium förklarade i yttrande
den 14 september 1916, att bakom professor Lundells begäran
läge en behj ärtans värd sak. som på ett ej så alldeles lyckligt
sätt kombinerats med titelfrågan, så att denna framstode som
den huvudsakliga. Det ansåges också vara en allmän mening,
att det vore önskvärt, att avgångna professorer, som fortfarande
hade arbetslust och arbetskraft, måtte, såvitt möjligt, beredas
tillfälle till fortsatt arbete i sin vetenskap. Så hade också redan
vid upprepade tillfällen skett vid institutet. Ofta medgåve emellertid
icke de lokala förhållandena ett sådant förfarande, särskilt
om professor för sina arbeten skulle behöva disponera en klinik.
Detta hindrade dock icke, efter kollegiets mening, att önskemålet
framhölles, på det att detsamma måtte behj ärtas i de fall,
då det läte sig göras.

Frågan om titel för avgången professor syntes i och för sig
vara ganska likgiltig. Men det kunde hända, att den icke saknade
betydelse för nyssberörda önskemåls förverkligande, då rättigheten
att efter avgång med pension bära en viss titel t. ex.
»professor» eller »professor emeritus» kunde tänkas bidraga
att hålla uppmärksamheten riktad på berörda önskemål och kanske
därigenom i ett och annat? fall bidraga till dess förverkligande.
Ur denna synpunkt ansåges skäl icke saknas att understödja
professor Lundells begäran.

I skrivelse den 2 oktober 1916 anmodade kanslersämbetet
det större konsistoriet i Lund att till ämbetet inkomma med den
utredning i ärendet, som av konsistoriet kunde anses önskvärd,
ävensom yttrande och förslag, vartill utredningen kunde giva
anledning. Ifrågavarande utredning överlämnade konsistoriet åt

208

♦

särskilda kommitterade, vilka efter att liava erinrat om gällande
pensionsbestämmelser anförde bl. a. följande.

»Någon förändring i avseende å tiden för professors avskedstagande
synes kommitterade endast så till vida önskvärd, som
det helt visst skulle vara till universitetets fördel, om den praxis
infördes, att professor, som under lästerminen uppnådde 65 års
ålder, komme att i tjänsten kvarstå till slutet av samma termin.
Emellertid skulle det, enligt kommitterades uppfattning, kunna
innebära en avsevärd fördel för det allmänna, om förutvarande
professor kunde genom ändrad ställning vid universitetet erhålla
rätt att dels därstädes meddela undervisning, dels och för sina vetenskapliga
forskningar begagna dess institutioner på nedan närmare
angivet sätt.

Vad först angår frågan om rätt för förutvarande professor
att vid universitetet meddela undervisning åt de studerande, hava
kommitterade den åsikten, att däremot icke behöva förekomma
några erinringar av saklig innebörd; och bör förty förutvarande
professor äga att inom området för sin vetenskap meddela sådan
undervisning. — Av hänsyn till universitetets i tjänst varande
lärares undervisning synes, i likhet med vad som gäller dessas
undervisning, anmälan böra av förutvarande professor göras hos
fakultet eller sektion om ämnet för den erbjudna undervisningen.
Vidare måste naturligtvis sådan undervisning med avseende å
tid och rum anordnas så, att den icke står i vägen för universitetets
ordinarie undervisning.

Vidkommande frågan om rätt för avgången professor att erhålla
arbetsplats å vederbörande institution finna kommitterade,
att en sådan rätt bör i princip erkännas. Det synes orimligt,
att en vetenskapsidkare, som är sysselsatt med naturvetenskapliga
(incl. medicinska) forskningar, som förutsätta tillgång till
någon institution, skulle nödgas avbryta dessa av brist härpå.
Icke heller är det lämpligt, att detta skulle uteslutande bero på
institutionsföreståndarens välvilja, utan bör en rätt härutinnan

209

uttryckligen medgivas. Denna rätt måste emellertid vara så till
vida begränsad, att någon universitetsmyndighet, exempelvis
mindre konsistoriet, bör äga att, efter institutionsföreståndarens
hörande, bevilja förmånen. — I detta sammanhang vilja kommitterade
erinra om ytterligare en omständighet av betydelse i
detta avseende. Om nämligen nu antydda rätt för avgången
professor förefinnes, torde det vara möjligt att ur tillgängliga
medel erhålla erforderliga anslag för bestridande av kostnader,
som kunna vara förbundna med hans specialundersökningar, såsom
anslag till inköp av vissa instrument m. in. Att i dessa
fall, då fråga är om medlens utgående ur institutionsanslaget,
institutionsföreståndaren är bestämmande i saken, synes kommitterade
självklart.

Vad slutligen angår frågan om möjlighet till fortsatt verksamhet
för avgången professor vid universitetets kliniker, anse
kommitterade sådan utesluten till den del härför erfordras handhavande
av patienterna, för vilka klinikchefen bär ansvaret. Härtill
kommer, att det i fråga om Lunds universitet gäller kliniktjänstgöring
vid länets sjukhus, som står under landstingets
förvaltning. — Däremot bör, enligt kommitterades åsikt, sådant
kliniskt material som samlade sjukhistorier och preparat hållas
för avgången professor tillgängligt för att kunna för vetenskaplig
forskning användas.

Om kommitterade sålunda anse, att förutvarande professor
bör hava så gott som obegränsad rätt att vid universitetet inom
området för sin vetenskap meddela undervisning åt de studerande
och, där så prövas utan olägenhet kunna ske, få sig anvisad arbetsplats
å institution, tillhörande området för vetenskapen i fråga,
återstår spörsmålet, huruvida lärareförordnande lämpligen bör
lämnas sådan avgången professor. Kommitterade anse, att detta
icke bör vara helt uteslutet, men förmena, att härtill bör i första
hand användas i tjänst varande lärare och endast, där detta ej
kan ske, förutvarande professor. I denna punkt kunna kommit 14 -

210

terade f. ö. hänvisa till § 85 inom. 2 i gällande universitetsstatuter,
enligt vilket stadgande hinder icke synes förefinnas för ett
vikarieuppdrags lämnande åt förutvarande professor (»annan lämplig
person»).»

Beträffande frågan huruvida och i vad mån en sådan ändrad
ställning för förutvarande professor gjorde nya föreskrifter erforderliga,
hava kommitterade förutsatt, att, därest sådana föreskrifter
icke lämpligen ansåges kunna meddelas genom särskild K.
förordning, borde nödiga ändringar vidtagas i gällande statuter.
Under sistnämnda förutsättning påkallades tilläggsbestämmelser *
i §§ 2, 85, 104 och 131 och framställde kommitterade förslag till
ändrad lydelse härutinnan.

I sammanhang med den förändring i ställning till universitetet,
som kommitterade föreslagit för ordinarie lärare, vilken
från tjänsten avgått med pension, syntes lämpligen frågan om
förutvarande professors titel kunna upptagas. Kommitterade ansåge
sig därvid böra föreslå ett återupptagande av den förut
brukliga titeln »professor emeritus», vilken titel syntes så mycket
lämpligare, som här avsåges professor, vilken vid universitetet
fullgjort stadgad tjänstgöring för erhållande av honom tillförsäkrad
pension. Det vore riktigare att återgå till denna tidigare
förekommande titel än att bibehålla titeln »professor», då ju lämpligen
av titeln borde framgå den ställning, vederbörande intoge
i samhället. Ett ytterligare skäl för att icke bibehålla titeln
professor syntes vara, att man på så sätt undveke varje missförstånd
i fråga om de funktioner, som enligt gällande statuter
tillkomma »professor», d. v. s. i tjänst varande professor. — Den
omständigheten, att vissa personer, oavsett tjänsteanställning,
ägde att bära den dem i särskild ordning förlänade titeln »professor»
såsom ett erkännande för vetenskaplig skicklighet, borde
icke härvid influera, då det i nu föreliggande fall vore fråga
om viss tjänsteinnehavares titel efter avgång från tjänsten med
pension.

Konsistoriet anslöt sig i ett den 5 maj 1917 avgivet yttrande
till vad kommitterade i ärendet anfört, ävensom till den
i utlåtandet uttalade uppfattningen rörande lämpligheten av införandet
vid universitetet av den praxis, att professor, som under
lästermin uppnådde pensionsåldern, komme att i tjänsten kvarstå
till slutet av samma termin.

Genom remiss från kanslersämbetet den 22 maj 1917 anmodades
större konsistoriet i Uppsala att inkomma med den ytterligare
utredning i ärendet, som, med anledning av vad större
konsistoriet i Lund yttrat och föreslagit, kunde anses önskvärd,
ävensom yttrande och förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Åt särskilda kommitterade uppdrogs att uppsätta förslag i
berörda remissärende och funno sig dessa böra förorda, att konsistoriet
måtte i huvudsak instämma i vad konsistoriet i Lund
anfört med det undantag, att i nämnda sammanhang bestämmelser
icke ansåges böra meddelas angående den ordning, i vilken
ordinarie lärare, som avgått med pension, måtte kunna ifrågakomma
såsom vikarie, då lärarbefattning vore ledig eller annars
ej uppehölles av ordinarie innehavare.

Beträffande sättet för meddelandet av bestämmelser i berörda
avseende, syntes detta icke böra ske genom ändring av de
nyligen utfärdade universitetsstatuterna, utan ansåges nödig föreskrift
i enlighet med lundakonsistoriets alternativa yrkande lämpligen
kunna meddelas genom särskild förordning av K. Maj:t.

Vid ärendets behandling inom konsistoriet framkommo från
flera håll betänkligheter mot det föreliggande förslaget. Sålunda
anförde professor Gallstrand bl. a.: Vid bedömande av den föreliggande
frågan hade man framförallt att taga hänsyn till den
nytta de föreslagna förändringarna kunde förväntas medföra eller
den skada de kunde befaras göra universitetets verksamhet och
mål, den vetenskapliga forskningen och undervisningen. Med
hänsyn till att det relativt ofta inträffade, att en pensionerad

212

professor till efterträdare erhållit en av sina förre lärjungar, hade
man svårt att värja sig för den farhågan, att, om den pensionerade
professorn önskade arbeta vetenskapligt på sin förra institution
eller meddela undervisning, för vilken förutsattes tillgång
till denna institutions hjälpmedel, detta av pietetshänsyn skulle
medgivas även i de fall, då den tillträdande professorns vetenskapliga
arbete och undervisning skulle bliva lidande därpå, att
han ej så, som önskligt vore, förfogade över institutionens hjälpmedel.
Det syntes därför uppenbart, att de föreslagna förändringarna,
i vad de rörde vetenskapligt arbete och undervisning
på institution, kunde befaras medföra skada. A andra sidan
syntes de ej heller kunna medföra nytta, då det veterligen ej inträffat,
att pensionerad professor, som önskat arbeta å institution,
ej, i den mån sådant utan olägenhet för institutionens verksamhet
låtit sig göra, fått sin önskan uppfylld. Utan varje olägenhet
ansåges det emellertid sällan kunna ske och ett sådant förhållande
hade därför hittills snarare utgjort undantag, vilket
syntes stå i rimlig överensstämmelse med de principer, som
kommit till uttryck i gällande pensionsföreskrifter. Skulle åter
de föreslagna förändringarna fastställas, vore det att befara, att
förhållandet snarare skulle bliva regel än undantag.

Vad åter beträffade undervisning, som ej fordrade tillgång
till institution, torde redan nu tid och lokal kunna anvisas för
pensionerad professor, som önskade meddela sådan.

Rörande speciellt de med de kliniska institutionerna sammanhängande
förhållandena framhöll professor Friberger, att den
dualism, som befarades kunna uppkomma inom en institution,
om den förutvarande prefekten skulle vara kvar vid sidan av sin
efterträdare, kunde bliva särskilt ofördelaktig, då det gällde en
sjukhusavdelning. Det vetenskapliga materialet vore där sjuka
människor, för vilka den i tjänst varande klinikchefen stode i
ansvar och det kunde ej vara lämpligt, att någon annan, vem
det vara månde, oberoende av klinikchefen använde sjukmaterialet

till forskning, resp. undervisning. De föreslagna bestämmelserna
skulle dock giva den avgångne klinikchefen ett visst berättigande
härtill. Åtminstone för kliniska anstalter ansåges det föreliggande
förslaget vara förenat med vådor. Skulle det ändock i
huvudsak vinna anslutning från konsistoriets sida, hemställde
Friherger, att bestämmelsen om, att mindre konsistoriet före sitt
beslut i dessa ärenden skulle höra den i tjänst varande institutionsprefekten,
måtte utbytas mot ett stadgande, att dennes medgivande
först skulle inhämtas.

Konsistoriet, som ansåg att redan nu rektor ägde rätt att
åt pensionerad professor anvisa lokal för undervisning, beslöt avstyrka
de framställda ändringsförslagen.

Karolinska institutets lärarkollegium avgav den 15 november
1917 infordrat utlåtande. Kollegiet fann sig av den gjorda utredningen
icke föranlett att avvika från den ståndpunkt, som
kollegiet intagit i sin skrivelse den 14 september 1916 och vilken
i huvudsak överensstämde med det förslag, som framlagts
av större konsistoriet i Lund samt kommitterade i Uppsala. Kollegiet
föreslog sålunda för institutets del, att pensionerad professor
måtte efter avskedstagandet få bära titeln professor emeritus;
att professor emeritus och annan pensionerad ordinarie lärare vid
karolinska institutet, måtte förklaras berättigad att, dels efter
anmälan hos lärarkollegiet meddela undervisning vid institutet
inom området för sin vetenskap, i den mån sådan undervisning
kunde med avseende å tid och rum anordnas så, att den icke
stode i vägen för institutets ordinarie undervisning, dels erhålla
arbets])lats vid någon av institutets vetenskapliga institutioner,
under förutsättning att en dylik plats kunde åt honom efter vederbörande
institutionsföreståndares hörande och medgivande, av
lärarkollegiet beredas. Ifrågavarande bestämmelser syntes kollegiet
kunna komma till stånd, utan att några ändringar behövde
göras i institutets stadgar.

Slutligen har universitetskanslern den 6 december 1917 av -

214

givit underdånigt yttrande i ärendet. För egen del anförde kanslern
därvid följande.

Vad först anginge den fråga, som ursprungligen givit anledning
till den nu i ärendet föreliggande utredningen, nämligen
frågan om den titel, som borde tillkomma professor efter erhållet
avsked, ansåge kanslern i överensstämmelse med vad från universitetsmyndigheterna
anförts i detta hänseende, att det väckta
förslaget om återupplivande vid universiteten av den gamla titeln
professor emeritus vore tilltalande. Då någon åtskillnad i detta
avseende icke torde böra göras mellan universiteten och karolinska
institutet, syntes nämnda titel jämväl böra tillkomma professor
vid sagda institut.

Beträffande den ställning vid universitetet eller institutet,
vilken borde tillkomma, ej mindre sålunda avgångna professorer
än även övriga ordinarie lärare, som erhållit avsked med pension,
ansåges det till eu början icke vara nödvändigt, att medelst
särskilt stadgande i universitetsstatuterna och karolinska institutets
stadgar utmärka, att en sådan lärare fortfarande tillhörde
universitetet eller institutet. Bestämmelse i sådant syfte likasom
angående ifrågavarande lärares ställning och befogenhet i övrigt
kunde på sätt ock alternativt föreslagits, fastställas genom särskilda
av K. Maj:t utfärdade bestämmelser.

I huvudsaklig anslutning till vad det större akademiska konsistoriet
i Lund och karolinska institutets lärarkollegium ävensom
de av det större akademiska konsistoriet i Uppsala tillsatta
kommitterade föreslagit, ansåge kanslern vidare lämpligt, att såväl
professor emeritus som ock annan ordinarie lärare, vilken
avgått med pension, borde erhålla befogenhet att inom området
för sin vetenskap fortfarande vid vederbörande läroanstalt meddela
undervisning, då nämligen detta kunde ske utan något som
helst intrång på den ordinarie undervisningen.

Slutligen funne kanslern det även lämpligt, att ifrågavarande
f. d. akademiska lärare borde, där icke hinder av en eller annan

2 I 5

anledning mötte, kunna erhålla arbetsplats på institution, som
tillhörde området för den vetenskap, de var för sig företrätt. Ett
undantag syntes härvid dock böra stadgas, (loda skäl hade nämligen
blivit anförda för den uppfattningen, att vid kliniska institutioner
endast sådant kliniskt material, som t. ex. sjukjournaler
och preparat måtte hållas för avgången professor tillgängligt för
att kunna användas för vetenskaplig forskning. Handhavandet
av patienterna, för vilka klinikchefen bure ansvaret, borde däremot
icke få överlämnas åt någon utomstående, således icke
heller åt den från sin befattning avgångne professorn. För undanröjande
av de befarade olägenheter, vilka syntes hava föranlett
det större akademiska konsistoriets i Uppsala avstyrkande
beslut i förevarande avseende,- ansåge kanslern även lämpligt, om
föreskrift meddelades därom, att fråga om upplåtande åt f. d.
lärare av arbetsplats å institution skulle underkastas särskild
prövning i varje fall, samt att dylik upplåtelse icke måtte medgivas
med mindre dels vederbörande institutionsföreståndare
lämnat sitt samtycke därtill och dels, vid universiteten, vederbörande
fakultet eller sektion, som bure ansvaret för undervisningen
inom densamma, blivit i ärendet hörd.

Att i detta sammanhang meddela bestämmelser om den ordning,
i ''vilken ordinarie lärare, som avgått med pension, måtte
kunna ifrågakomma såsom vikarie, då lärarbefattning vore ledig
eller annars ej uppehölles av ordinarie innehavaren, ansåges däremot
varken lämpligt eller behövligt. Skulle undantagsvis ett
sådant vikarieförordnande befinnas erforderligt eller lämpligt, syntes
bestämmelserna i § 85 mom. 2 av universitetsstatuterna och
i § 65 mom. 1 av karolinska institutets stadgar icke lägga hinder
i vägen för meddelande av dylikt förordnande., åtminstone,
vad universiteten beträffade, när skicklig ordinarie akademisk
lärare icke* funnes att tillgå.

På grund av det anförda hemställde kanslern, att K. Maj:t
måtte utfärda bestämmelser av följande innehåll:

216

Sakkunnige.

l:o.

Professor vid universitetet i Uppsala, vid universitetet i Lund
eller vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, vilken med pension
avgått från sin befattning, skall äga att såsom professor emeritus
vid universitetet eller institutet, efter anmälan, vid universitetet
hos vederbörande fakultet eller sektion och vid institutet
hos dess lärarkollegium, meddela undervisning vid universitetet
eller institutet inom området för den vetenskap hans professur
omfattat, i den män sådan undervisning kan med avseende å
tid och rum anordnas så, att den icke står hindrande i vägen
för läroanstaltens ordinarie undervisning.

2:o.

Professor emeritus må, på därom gjord framställning och
sedan vederbörande institutionsföreståndare därtill lämnat sitt
medgivande, kunna, vid universitetet av det mindre akademiska
konsistoriet efter hörande av vederbörande fakultet eller sektion
och vid karolinska institutet av dess lärarkollegium, erhålla tillstånd
att, om. och i den mån det prövas utan olägenhet kunna
ske, använda dels arbetsplats å institution, som tillhör området
för hans vetenskap, dels ock institutionens vetenskapliga hjälpmedel,
häri dock icke inräknat kliniskt sjukmaterial.

3:o.

Yad i punkten 2:o är stadgat angående professor emeritus
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om annan ordinarie
lärare vid något av universiteten eller vid karolinska institutet,
vilken med pension avgått från sin befattning.

I samband med införandet år 1873 av bestämmelser om rätt
till pension för samtliga professorer vid universiteten borttogs
titeln professor emeritus, vilken dittills tillkommit avgången professor
vid statsuniversitet. Anda till nämnda tidpunkt hade sär -

skild »eremitilön» varit förbunden med ställningen ifråga, och
det låg givetvis vid denna anordnings ersättande med nya
förhållanden stor vikt uppå att jämväl utåt betona den genomförda
organisatoriska förändringen.

Det nu ifrågasatta återupplivandet av den en gäng försvunna
benämningen, torde icke vara ägnat att inge betänkligheter
ur den synpunkt, att därmed skulle i sin tur kunna följa
krav på återinförande av med emeritus-ställningen förbundna
förmåner. Ehuru hela saken måste anses vara av jämförelsevis
ringa vikt, hava de sakkunnige efter de tillstyrkande yttranden,
som av myndigheterna avgivits, ansett sig kunna förorda
den begärda rätten för pensionerad professor att efter avskedstagandet
benämnas »professor emeritus». Med hänsyn till såväl
universitetens och deras lärares säregna ställning inom administrationen
som den historiska tradition, vilken härvid med framgång
kunnat åberopas, lära några konsekvenser av en sådan
åtgärd icke vara att befara, i det att till stöd för eventuella liknande
yrkanden från andra med pension avgångna statstjänstemän
icke torde kunna åberopas sådana skäl, som i nu föreliggande
fall äro för handen.

Vida betydelsefullare äro givetvis de krav på sakliga förändringar
av nu bestående förhållanden, som under ärendets behandling
blivit utav vissa av de hörda myndigheterna ifrågasatta
till införande i gällande bestämmelser. Såsom ovan lämnade framställning
giver vid handen, innebära dessa yrkanden eu uttryckligen
tillförsäkrad rätt för pensionerad akademisk lärare, dels att i viss
utsträckning meddela undervisning vid universitetet eller institutet,
dels ock att erhålla arbetsplats på institution, som tillhör
området för den av den avgångne utövade vetenskap. Slutligen
har jämväl frågan om den ordning, i vilken ordinarie lärare, som
avgått med pension, må kunna ifrågakomma som vikarie, varit
under övervägande.

Vid reglering av nämnda förhållanden synas oss de av större

218

akademiska konsistoriet i Lund angivna riktlinjerna, vilka funnit
gillande i huvudsak av såväl större akademiska konsistoriet i
Uppsala och karolinska institutets lärarkollegium som kanslersämbetet,
i stort sett kunna följas.

Uppenbarligen kan det ingalunda i och för sig eller i allmänhet
betraktas som någon olägenhet, att pensionerad lärare av
ideellt intresse för undervisning och vetenskap frivilligt åtager
sig att fortfarande verka i universitetets eller institutets tjänst.
Att sådan medverkan, då den erbjudes, icke bör avböjas, torde
jämväl hittilldags hava varit allmänt erkänt och vederbörande rektor
torde icke heller hava ansett sig böra eller kunna förvägra
nödig lokal för den erbjudna undervisningens meddelande, då så
vid något enstaka tillfälle ifrågasatts. Detta utesluter emellertid
icke, att fall kunna tänkas inträffa, då av olika anledningar fullgiltig
anledning föreligger att avvisa sådant erbjudande. Då det
gäller att utfärda föreskrifter å området ifråga, bör givetvis hänsyn
tagas även härtill. Likaledes synes det vara önskvärt, att
den ifrågavarande undervisningen inordnas i universitetets arbete
på ett ändamålsenligt sätt. Ett lyckligt uttryck synes nu framhållna
begränsning hava erhållit i det ovannämnda förslaget till
bestämmelser, då det däri föreskrives, dels att tillstånd för professor
emeritus att meddela undervisning endast avser sådan inom
området för den vetenskap, hans professur omfattat, och detta allenast i
den män sådan undervisning kan med avseende å tid och rum anordnas
så, att den icke står hindrande i vägen för ordinarie lärares
undervisning, dels också att sådan undervisning skall anmälas hos
fakultet, sektion eller lärarkollegium.

Vad därefter angår ifrågasatt föreskrift om tillstånd för professor
emeritus att erhålla arbetsplats å institution inom området
för av honom utövad vetenskap samt tillgång till dess vetenskapliga
hjälpmedel, torde visserligen de betänkligheter av olika slag,
som häremot blivit anförda under ärendets behandling vid Uppsala
universitet förtjäna beaktande. Men då vi å andra sidan

219

hava funnit det framställda kravet i och för sig överensstämma
med billigheten, och då vi därjämte övertygat oss om att de
framhållna önskemålen icke innebära någon nyhet gentemot hittills
tillämpad praxis, finna vi ingen anledning motsätta oss
det nämnda förslaget. Aven härutinnan gäller likväl, vad som
nyss framhållits, att det noga måste tillses, att inga andra
berättigade intressen bliva lidande genom anordningen. Det är
sålunda avgjort nödvändigt, att institutionsföreståndarens medgivande
måste utgöra en ofrånkomlig förutsättning i varje fall
för tillståndets beviljande. För att möjliggöra full översikt över
hithörande förhållanden vid universitetet i dess helhet, synes
emellertid rätten att i sista hand besluta i frågan böra tillkomma
det mindre konsistoriet.

Beträffande de villkor i övrigt, som för tillståndet böra uppställas,
synes framförallt böra framhävas, i anslutning till vad
som av större konsistoriet i Lund därutinnan anförts, att bland
de vetenskapliga hjälpmedel, som skulle kunna ställas till förfogande,
icke under några förhållanden bör få ingå kliniskt sjukmaterial.
Däremot torde inga betänkligheter kunna anföras mot
att sjukhistorier o. d. disponeras, på ovan angivna villkor, även
av avgången professor, så mycket mindre, som det härvid oftast
torde komma att röra sig om material, som av honom själv
hopbragts.

I likhet med kanslern finna de sakkunnige ingen anledning
att i detta sammanhang ifrågasätta några nya föreskrifter rörande
vikariatsförordnande för pensionerad lärare. Däremot har
ett annat härmed besläktat spörsmål, som framkastats under
nu föreliggande ärendes behandling hos myndigheterna, av oss
befunnits vara av innebörd att förtjäna närmare avseende. Det
har sålunda uttryckligen betonats som ett önskemål av vikt, att
akademisk lärare, som under löpande termin uppnådde stadgad
pensionsålder, skulle erhålla rätt att fortfarande tjänstgöra till
terminens slut.

220

Efter vad vi ha oss bekant, äger en sådan anordning vid
läroverken allmän tillämpning. Det ligger också i sakens natur,
att med hänsyn till önskvärdheten av undervisningens kontinuitet
den ifrågasatta förändringen skall innebära bestämda fördelar.
A andra sidan kan man icke bortse ifrån, att förfarandet lätteligen
skulle kunna medföra ett ytterligare uppskov med professurernas
återbesättande utöver det redan nu betänkligt stora
tidsmått, som därvid plägar förekomma. Den föreslagna anordningen
kan därför tagas i övervägande, endast under den
förutsättning, att åtgärder till välbehövlig reglering av nyssnämnda,
därmed nära sammanhängande förhållanden samtidigt
vidtagas. Vi anse oss emellertid för vår del kunna tillstyrka det
framkomna önskemålets realiserande under villkor, att ansökan
om avsked med pension ingives i god tid, så att den genom avskedstagandet
vakanta tjänstens ledigförklarande icke genom änordningen
i fråga uppskjutes.

Vad slutligen vidkommer sättet för nu erforderliga bestämmelsers
meddelande, synas ändringar i universitets statuterna eller
karolinska institutets stadgar icke med nödvändighet påkallas.
I likhet med kanslersämbetet finna vi oss böra föreslå, att
nämnda föreskrifter meddelas i särskilda bestämmelser, gemensamma
för universiteten och karolinska institutet och synas dessa
föreskrifter kunna formuleras i närmaste överensstämmelse med
de av kanslersämbetet föreslagna.

IV. FÖRF ATTNINGSFÖRSL AG.

1) Förslag till ändrad lydelse av universitetsstatuterna

§§ 106 och 120.

§ 106.

1. Docent —----erforderlig.

2. Om —----stadgas i § 86.

3. Docent, som innehar docentstipendium, vare pliktig att i

sin vetenskap utan särskild ersättning giva en offentlig föreläsningskurs
av vetenskaplig karaktär en timma två dagar i veckan
eller ock, på förslag av vederbörande fakultet och enligt kanslerns
bestämmande, antingen hålla propedeutiska föreläsningar intill
femtio timmar under lästermin eller ock bestrida annan däremot
svarande tjänstgöring. Uppehåller------nedsättas.

§ 120.

1. »Vederbörande fakultet skall förordna någon av sina fast
avlönade lärare eller stipendierade docenter eller ock, där detta
ej lämpligen kan ske, förordna ostipendierad docent eller anmoda
annan skicklig person att vid disputationsakt opponera. Lärare
-----opponenter.

2. Sedan

uppträda».

2) Förslag till ändrad lydelse av K. Maj:ts nådiga
stadgar för karolinska mediko-kirurgiska
institutet §§ 88 och 98.

§ 88.

1. Varje docent-----erforderlig.

2. Om--—--stadgas i § 66.

3. Docent, som innehar docentstipendium, vare pliktig att i

sin vetenskap utan särskild ersättning giva eu offentlig föreläsningskurs
av vetenskaplig karaktär en timma två dagar i veckan
eller ock, på förslag av lärarkollegiet och enligt kanslerns bestämmande,
antingen hålla propedeutiska föreläsningar intill femtio
timmar under lästermin eller bestrida annan däremot svarande
tjänstgöring. Uppehåller-----nedsättas.

§ 98.

1. »Lärarkollegiet skall förordna någon av sina fäst avlönade
lärare eller stipendierade docenter eller ock, där detta ej
lämpligen kan ske, förordna ostipendierad docent eller annan

skicklig person att vid disputationsakt opponera. Lärare--

— — — opponenter.

2. Sedan

uppträda».

3) Förslag till ändringar i särskilda föreskrifter till
staterna för Uppsala och Lunds universitet samt för
karolinska mediko-kirurgiska institutet.

A. Förslag till ändring i särskilda föreskrifter till staten för
Uppsala universitet punkterna 9 och lO.

9. Beträffande arvoden åt vikarier gälla, jämte vad härom
linnes stadgat i ovannämnda nådiga kungörelse den 13 juni 1908,
följande bestämmelser:

a. Till vikarierande akademisk lärare skall, vid förordnande
att med full tjänstgöringsskyldighet uppehålla professors- eller e. o.
professorsbefattning, arvode utgå med 5,000 kronor för år. Har
vikarie, som, under minst fem års tid innehaft anställning såsom
docent vid något av rikets universitet eller vid karolinska institutet,
redan förut under sammanlagt minst, ett års tid med full
■ tjänstgöringsskyldighet uppehållit professors- eller e. o. professorsbefattning
vid någon av nämnda läroanstalter, kan beloppet
höjas, där hans professorsvikariat omfattat sammanlagt minst
ett års tid, till 5,500 kronor och där det omfattat sammanlagt
minst tre års tid, till 6,000 kronor för år. Har vikarien under
tid, som nu är sagd, uppehållit sådan befattning, men har han
därvid icke under hela den tid haft full tjänstgöring, ankomme

226

på kanslersämbetet att efter vederbörande» förslag bestämma,,
huruvida och, i så fall, till vilket av sagda belopp vikariatsarvodet
må förhöjas.

Vid förordnande att med full tjänstgöringsskyldighet uppehålla
observatörs-, prosektor»- och laboratorsbefattning skall till
vikarien arvode utgå med 4,500 kronor för år.

Om begränsning av dessa belopp i det fall, att tillgängliga
medel visa sig otillräckliga, stadgas nedan i punkten 9 d.

b. Vikariatsarvode vid befattning, varom under punkten 9 a
förmäles, utgår i första hand av de med befattningen förenade
tjänstgöringspenningarna, i den mån de äro härför tillgängliga,
och därefter av den med befattningen förenade lönen, likaledes
i den mån densamma är härför tillgänglig. Härutöver erforderlig
fyllnad i vikariatsarvodet till stadgat belopp skall utgå först
av docentstipendium, om vikarien innehar sådant, och därnäst
av det i staten uppförda anslaget till arvoden åt vikarierande
akademiska lärare eller å detta anslag besparade medel. Vad av
docentstipendium innehålles, skäll tillföras vederbörande docentstipendiefond
enligt vad i punkten 10 1 sägs.

c. Vikariatsarvode utgår för varje månad med en tolvtedel
av det årliga beloppet. Likaså skola, där tjänstgöringspenningar,
lön eller del av lön, som lärare, vilken icke uppehåller sin befattning,
prövas skyldig att avstå, eller ock docentstipendium •
eller del därav i enlighet med ovan angivna bestämmelser avstås,
dessa medel beräknas för varje månad med en tolvtedel av årliga
beloppet.

d. Skall del av vikariatsarvode, enligt vad i punkt 9 b sägs,
utgå av det i staten uppförda anslaget till arvoden åt vikarierande
akademiska lärare eller å detta anslag besparade medel, må

227

utbetalning ske månadsvis efter fullgjord tjänstgöring, därest
nämnda tillgångar så medgiva. 1 annat fall utbetalas återstoden
av arvodet vid varje kalenderårs slut, sedan det mindre konsistoriet
avgivit förslag, som av kanslern fastställts. Visar sig
härvid, att nämnda eller andra tillgängliga medel ieke medgiva
arvodenas utgående med hela det här ovan avsedda beloppet,
sker proportionell minskning i denna del av arvodena.

e. Därest vikarie äger åtnjuta annat stipendium än docentstipendium,
eller ock legat eller annan med docentstipendium jämförlig
förmån, har kanslern att på framställning av det mindre
konsistoriet bestämma, om dylika medel skola helt eller delvis
inberäknas i vikariatsarvodet, som för sådant fall endast till
återstående delen skall utgå i förut'' angiven ordning; dock att
tjänstgöringspenningar alltid skola först användas till vikariens
gottgörande.

f. Där befattningshavare, som i punkt 9 a omförmäles, själv
bestrider endast viss del av sin tjänstgöringsskyldighet, medan
annan del därav bestrides av vikarie, skall vikarien av det för
full tjänstgöring stadgade vikariatsarvodet erhålla den kvotdel,
som av kanslern, efter vederbörandes förslag, i sammanhang med
förordnandets utfärdande fastställes; och skall vid bestämmandet,
jämlikt punkten 9 b, av den ordning, vari arvodet skall utgå,
befattningshavare till vikarie avstå denna samma kvotdel av
tjänstgöringspenningarna.

228

vid icke käft full tjänstgöring under så lång tid, som i punkt 9 a
stadgas, för att vikariatsarvode å 5,000 kronor för år må höjas
till 5,5(X) kronor resp. 6,000 kronor, ankomme på kanslersämbetet
att efter vederbörandes förslag bestämma, vilket av sagda
belopp, som skall för honom anses utgöra vikariatsarvode för full
tjänstgöring, och vare därefter förfaret, såsom här ovan i första
stycket stadgas.

10. Ifråga om docentstipendierna gälla följande bestämmelser:

a. Teologiska och juridiska fakulteternas docentstipendier
fördelas icke på vissa ämnen eller ämnesgrupper.

b. Medicinska fakultetens läroämnen uppdelas med hänsyn
till fakultetens docentstipendier i två grupper. Till den ena höra
de vetenskaper och veteilskapsgrenar, som falla inom medicine
kandidatexamens läroområde, till den andra höra de, som falla
inom medicine licentiatexamens läroområde, likvisst med den
inskränkning, att patologisk anatomi samt rätts- och statsmedicin
anses tillhöra den förra gruppen. Av fakultetens docentstipendier
skola tvenne förbehållas docenter inom den förra och
tvenne förbehållas docenter inom den senare gruppen.

c. Filosofiska fakultetens fas’ta docentstipendier fördelas i
följande sex grupper:

Inom humanistiska sektionen:

1) två för den filosojiska gruppen: teoretisk filosofi, praktisk filosofi
samt pedagogik.

2) fyra för den historiska gruppen: historia, statskunskap, statistik,
litteraturhistoria med poetik, konsthistoria med konstteori,
klassisk fornkunskap och antikens historia samt nordisk och
jämförande fornkunskap.

229

3) åtta för den språkliga gruppen: nordiska språk (inclusive
svenska språket), tyska, engelska, romanska språk, slaviska
språk, latin, grekiska, sanskrit, jämförande indoeuropeisk språkforskning,
semitiska språk samt finsk-ugrisk språkforskning.

Inom matematisk-naturvetenskaplig a sektionen :

4) tre för den matematiska gruppen: matematik, matematisk fysik,
mekanik samt astronomi.

5) tre för den fysisk-kemiska gruppen: fysik, meteorologi, fysikalisk
kemi samt kemi.

6) fyra för den biologisk-geografiska gruppen: botanik (inclusive
växtbiologi), zoologi, paleontologi, geologi, mineralogi samt
geografi.

d. Av filosofiska fakultetens rörliga docentstipendier skola
de två tillhöra den humanistiska och det tredje den matematisknaturvetenskapliga
sektionen.

e. Då vid tillsättandet av docentstipendium flera docenter
ifrågakomma, skall, med vederbörlig hänsyn till undervisningens
behov, stipendiet tilldelas den docent, som prövas vara mest förtjänt
med avseende på graden av vetenskaplig skicklighet.

f. Docentstipendier tillsättas, med undantag för fall, som
framgår av punkt 10 g, efter ansökan hos vederbörande fakultet
eller sektion. Erforderliga närmare föreskrifter rörande tillkännagivande
utav ledighet av stipendierna, tid för ansökan in. in.,
utfärdas av kanslern. Vid ansökningen skola fogas meritförteckning,
utgivna skrifter och de övriga lärdomsbevis, sökanden önskar
åberopa.

Fakulteten eller sektionen skall snarast möjligt till kanslern
översända handlingarna jämte eget yttrande och förslag, varvid

‘280

beträffande filosofiska fakultetens vid grupper bundna docentstipendier
iakttages, att professorerna inom vederbörande ämnesgrupp
böra yttra sig över ansökningarna, innan sektionen fattar
beslut i ärendet.

g. Docentstipendium tillsättes av kanslern för en tid av tre
år. På framställning av fakultet eller sektion äger kanslern att
för stipendiat, som utmärkt sig genom vetenskapligt författarskap
eller det sätt, varpå han biträtt vid undervisningen, förlänga
tiden för stipendiets åtnjutande med ett, två eller sammanlagt
högst tre år. Ifråga om totaltiden för stipendiums
åtnjutande på grund av förordnande utav kanslern gäller, att ingen
må åtnjuta stipendium under längre tid än sammanlagt sex år.
Då i särskilda undantagsfall förhållandena anses påkalla, att docent,
som ‘innehaft docentstipendium i sammanlagt sex år, må
erhålla ännu ett års förlängning av tiden för åtnjutande av sålunda
innehaft stipendium, göre kanslern härom framställning
hos K. Magt.

h. Vid avgivande till kanslern av förslag angående bortgivande
av docentstipendium åligger det vederbörande akademiska
myndighet att lämna uppgift, huruvida och för vilken tid docent,
som blivit ifrågasatt till erhållande av docentstipendium, förut
varit innehavare av sådant.

i. Docentstipendium må ej tilldelas eller åtnjutas av docent,
som genom innehavande befattning eller annorledes är i avsevärd
grad förhindrad att utöva sådan lärår- eller forskarverksamhet,
vars stödjande avses med docentstipendium.

På särskild prövning av k anslersa mbetet må bero, huruvida
docent må äga att jämte docentstipendium erhålla eller behålla
annat stipendium.

j. Docentstipendium må kunna på förslag av vederbörande
akademiska myndighet med kanslerns medgivande behållas av
docent, som, efter vederbörlig tillåtelse, för vetenskapligt ändamål
uppehåller sig annorstädes än vid universitetet. Dock vare i sådant
fall stipendiaten skyldig att, därest annan person — efter förslagav
vederbörande fakultet eller sektion och sedan det mindre
konsistoriet över detta förslag avgivit yttrande — av kanslern
förordnas att under stipendiatens frånvaro uppehålla större eller
mindre del av den med åtnjutande av docentstipendiet förenade
undervisningsskyldighet, till bestridande av de härmed förenade
kostnaderna, utav detta stipendium avstå så stor del, som motsvarar
den tid, under vilken förordnandet varar. Tages härvid
det sålunda tillgängliga beloppet icke till fullo i anspråk, skall
överskottet tillfalla den i punkten 10 1 nämnda fond.

Efter återkomsten till universitetet äge docentstipendiets
innehavare, såvida han i övrigt uppfyller föreskrivna villkor, rätt
att jämväl efter den för docentstipendiets åtnjutande bestämda
tids utgång uppbära detsamma under lika lång tid, som han på
grund av nyssnämnda föreskrift måst avstå stipendiet åt annan,
med skyldighet för stipendiaten att även under denna överskjutande
tid fullgöra alla åligganden, vilka äro förenade med åtnjutandet
av detta docentstipendium.’

232

infinna. Därest lian efter den tid, vid vilken han ägt tillträda
stipendiet, är frånvarande från universitetet, vare han underkastad
samma skyldighet och åtnjute samma förmån, som enligt punkt
10 j tillkommer den, vilken före sin avresa från universitetet innehar
docentstipendium.

1. Medel, som besparas å anslaget för docentstipendier,
skola såsom docentstipendiefonder fördelas på fakulteter och
sektioner. De medel, som under ett kalenderår besparats, skola
vid årets slut fördelas i förhållande till det å varje fakultet eller
sektion belöpande antal docentstipendier, så att teologiska fakulteten
erhåller 4/39, juridiska 3/39, medicinska 5/39, filosofiska fakultetens
humanistiska sektion 16/39 samt dess matematisk-naturvetenskapliga
sektion u/39-

Skulle på grund av besparingar en fakultets eller sektions
docent stipendiefond överskjuta hälvten av fakultetens eller sektionens
andel i docentstipendieanslaget, alltså för teologiska fakulteten
9,000 kronor, för juridiska fakulteten 6,750 kronor, för
medicinska fakulteten 11,250 kronor, för filosofiska fakultetens
humanistiska sektion 36,000 kronor samt för matematisk-naturvetenskapliga
sektionen 24,750 kronor, skall överskottet föras till
reservfonden.

På fakultets eller sektions hemställan må ur dess docentstipendiefond,
för undervisningens behov eller för uppmuntrande
av vetenskaplig forskning, understöd, dock icke överstigande ett
belopp av 4,500 kronor för kalenderår räknat, av kanslern tilldelas
docent, som icke innehar docentstipendium, eller ock annan
yngre vetenskapsidkare. Ur docentstipendiefond må även till
ostipendierad docent, som förordnas att å fakultets eller sektions
vägnar opponera vid disputationsakt, utgå ersättning med 150

233

kronor eller, där fakulteten eller sektionen finner särskilda skid
föreligga, med högre belopp, dock ej (iverstigande 300 kronor.

B. Förslag till ändring i särskilda föreskrifter till staten för
Lunds universitet punkterna 8 och 9.

8. Beträffande arvoden åt vikarier gälla, jämte vad härom
finnes stadgat i ovannämnda nådiga kungörelse den 13 juni 1908,
följande bestämmelser:

a. Till vikarierande akademisk lärare skall, vid förordnande
att med full tjänstgöringsskyldighet uppehålla professorsbefattning,
arvode utgå med 5,000 kronor för år. Har vikarie, som under
minst fem års tid innehaft anställning såsom docent vid något
av rikets universitet eller vid karolinska institutet, redan förut
under gamm anlagt minst ett års tid med full tjänstgöringsskyldighet
uppehållit professors- eller e. o. professorsbefattning vid
någon av nämnda läroanstalter, kan beloppet höjas, där hans
professorsvikariat omfattat sammanlagt minst ett års tid, till

5,500 kronor och där det omfattat sammanlagt minst tre års tid,
till 6,000 kronor för år. Har vikarien under tid, som nu är sagd,
uppehållit sådan befattning, men bär lian därvid icke under hela
den tid haft full tjänstgöring, ankomme på kanslersämbetet att
efter vederbörandes förslag bestämma, huruvida och, i så fall, till
yilket av sagda belopp, vikariats arvodet må förhöjas.

Vid förordnande att med full tjänstgöringsskyldighet uppehålla
observatörs- och laboratorsbefattning eller befattning som
föreståndare för entomologiska avdelningen av zoologiska institutionen,
skall till vikarien arvode utgå med 4,500 kronor för år.

234

Om begränsning av dessa belopp, i det fall, att tillgängliga
medel visa sig otillräckliga, stadgas nedan i punkt 8 d.

b. Vikariatsarvode vid befattning, varom under punkten 8 a
förmäles, utgår i första hand av de med befattningen förenade
tjänstgöringspenningarna, i den mån de äro härför tillgängliga,
och därefter av den med befattningen förenade lönen, likaledes
i den mån densamma är härför tillgänglig. Härutöver erforderlig
fyllnad i vikariatsarvodet till stadgat belopp skall utgå först av
docentstipendium, om vikarien innehar sådant, och därnäst av
det i staten uppförda anslaget till arvoden åt vikarierande akademiska,
lärare eller å detta anslag besparade medel. Vad av
docentstipendium innehålles, skall tillföras vederbörande docentstipendiefond
enligt vad i punkten 9 1 sägs.

e. Vikariatsarvode utgår för varje månad med eu tolvtedel
av det årliga beloppet. Likaså skola, där tjänstgöringspenningar,
lön eller del av lön, som lärare, vilken icke uppehåller sin befattning,
prövas skyldig att avstå, eller ock docentstipendium
eller del därav i enlighet med ovan angivna bestämmelser avstås,
dessa medel beräknas för varje månad med eu tolvtedel av årliga
beloppet.

d. Skall del av vikariatsarvode, enligt vad i punkt 8 b sägs,
utgå av det i staten uppförda anslaget till arvoden åt vikarierande
akademiska lärare eller å detta anslag besparade medel, må utbetalning
ske månadsvis efter fullgjord tjänstgöring, därest nämnda
tillgångar så medgiva. I annat fall utbetalas återstoden av arvodet
vid varje kalenderårs slut, sedan det mindre konsistoriet
avgivit förslag, som av kanslern fastställts. Visar sig härvid, att
nämnda eller andra tillgängliga medel icke medgiva arvodenas

utgående med hela det här ovan avsedda beloppet, sker proportionell
minskning i denna del av arvodena.

e. Därest vikarie äger åtnjuta annat stipendium än docentstipendium,
eller ock legat eller annan med docentstipendium jämförlig
förmån, har kanslern att på framställning av det mindre
konsistoriet bestämma, om dylika medel skola helt eller delvis
inberäknas i vikariatsarvodet, som för sådant fall endast till återstående
delen skall utgå i förut angiven ordning; dock att tjänstgöringspenningar
alltid skola först användas till vikariens ^åtgörande.

f. Där befattningshavare, som i punkt 8 a omförmäles, själv
bestrider endast viss del av sin tjänstgöringsskyldighet, medan
annan del därav bestrides av vikarie, skall vikarien av det för
full tjänstgöring stadgade vikariatsarvodet erhålla den kvotdel,
som av kanslern, efter vederborandes förslag, i sammanhang med
förordnandets utfärdande fastställes; och skall vid bestämmandet,
jämlikt punkten 9 b, av den ordning, vari arvodet skall utgå,
befattningshavare till vikarie avstå denna samma kvotdel av
tjänstgöringspenningarna.

Har vikarie, som i första stycket sägs och som under minst
fem års tid innehaft anställning såsom docent vid något av rikets
universitet eller vid karolinska institutet, redan under sammanlagt
ett år eller längre tid uppehållit professors- eller e. o. professorsbefattning
vid någon av nämnda läroanstalter, men har han
därvid icke haft full tjänstgöring under så lång tid, som i punkt
8 a stadgas, för att vikariatsarvode å 5,000 kronor för år må
höjas till 5,500 kronor resp. 6,000 kronor, ankomme på kanslersämbetet
att efter vederborandes förslag bestämma, vilket av sagda
belopp, som skall för honom anses utgöra vikariatsarvode för full

236

tjänstgöring, och vare därefter förfaret, såsom här ovan i första
stycket stadgas.

9. Ifråga om docentstipendierna gälla följande bestämmelser: a.

Teologiska och juridiska fakulteternas docentstipendier
fördelas icke på vissa ämnen eller ämnesgrupper.

b. Medicinska fakultetens läroämnen uppdelas med hänsyn
till fakultetens docentstipendier i två grupper. Till den ena höra
de vetenskaper och vetenskapsgrenar, som falla inom medicine
kandidatexamens läroområde, till den andra höra de, som falla
inom medicine licentiatexamens läroområde, likvisst med den inskränkning,
att patologisk anatomi samt rätts- och statsmedicin
anses tillhöra den förra gruppen. Av fakultetens docentstipendier
skola tvenne förbehållas docenter inom den förra och tvenne förbehållas
docenter inom den senare gruppen.

c. Filosofiska fakultetens fästa docentstipendier fördelas i
följande sex grupper:

Inom humanistiska sektionen:

1) två för den filosofiska gruppen: teoretisk filosofi, praktisk
filosofi, psykologi samt pedagogik.

2) fyra för den historiska gruppen: historia, statskunskap, statistik,
litteraturhistoria med poetik, konsthistoria med konstteori samt
klassisk fornkunskap och antikens historia.

3) åtta för den språkliga gruppen: nordiska språk, tyska, engelska,
romanska språk, latin, grekiska, sanskrit, jämförande indoeuropeisk
språkforskning samt österländska språk.

Inom matematisk-natnrvetenskaplig a sektionen :

4) tro för den matematiska gruppen: matematik, matematisk
fysik, mekanik samt astronomi.

5) två för den fysisk-kemiska gruppen: fysik samt kemi.

6) fyra för den biologisk-geograjiska gruppen: zoologi, botanik,
ärftlighetslära, geologi, mineralogi samt geografi.

d. Av filosofiska fakultetens rörliga docentstipendier skall
det ena tillhöra den humanistiska, det andra den matematisknaturvetenskapliga
sektionen.

f. Docentstipendier tillsättas, med undantag för fäll, som
framgår av punkt 9 g. efter ansökan hos vederbörande fakultet
eller sektion. Erforderliga närmare föreskrifter rörande tillkännagivande
utav ledighet av stipendierna, tid för ansökan m. m., utfärdas
av kanslern. Vid ansökningen skola fogas meritförteckning, utgivna
skrifter och de övriga lärdomsbevis, sökanden önskar åberopa.

Fakulteten eller sektionen skall snarast möjligt till kanslern
översända handlingarna jämte eget yttrande och förslag, varvid
beträffande filosofiska fakultetens vid grupper bundna docentstipendier
iakttages, att professorerna inom vederbörande ämnesgrupp
böra yttra sig över ansökningarna, innan sektionen fattar
beslut i ärendet,

g. Docentstipendium tillsättes av kanslern för eu tid av tre
år. På framställning av fakultet eller sektion äger kanslern att
för stipendiat, som utmärkt sig genom vetenskap »ligt författar -

238

skap eller det sätt, varpå han biträtt vid undervisningen, förlänga
tiden för stipendiets åtnjutande med ett, två eller sammanlagt
högst tre år. Ifråga om totaltiden för stipendiums åtnjutande
på grund av förordnande utav kanslern gäller, att ingen må åtnjuta
stipendium under längre tid än sammanlagt sex år. Då i
särskilda undantagsfall förhållandena anses påkalla, att docent,
som innehaft docentstipendium i sammanlagt sex år, må erhålla
ännu ett års förlängning av tiden för åtnjutande av sålunda innehaft
stipendium, göre kanslern härom framställning hos K. Maj:t.

På särskild prövning av kanslersämbetet må bero, huruvida
docent må äga att jämte docentstipendium erhålla eller behålla
annat stipendium.

mindre del av den med åtnjutande av docentstipendiet förenade
undervisningsskyldighet, till bestridande av de härmed förenade
kostnaderna, utav detta stipendium avstå så stor del, som motsvarar
den tid, under vilken förordnandet varar. Tages härvid
det sålunda tillgängliga beloppet icke till fullo i anspråk, skall
överskottet tillfalla den i punkten 9 1 nämnda fond.

Efter återkomsten till universitetet äge docentstipendiets
innehavare, såvida han i övrigt uppfyller föreskrivna villkor, rätt
att jämväl efter den för docent stipendiets åtnjutande bestämda
tids utgång uppbära detsamma under lika lång tid, som han på
grund av nyssnämnda föreskrift måst avstå stipendiet åt annan,
med skyldighet för stipendiaten att även under denna överskjutande
tid fullgöra alla åligganden, vilka äro förenade med åtnjutande
av detta docentstipendium.

k. Docent, som efter vederbörlig tillåtelse för uppgivet vetenskapligt
ändamål uppehåller sig annorstädes än vid universitetet,
vare sig inom eller utom riket, må anses behörig att, såvida
han i övrigt uppfyller erforderliga villkor, erhålla docentstipendium,
men vare, vid äventyr att förlora detta stipendium, skyldig att,
så snart den tid gått till ända, för vilken han fått sig rätt till
frånvaro från universitetet medgiven, ofördröjligen sig därstädes
infinna. Därest han efter den tid, vid vilken han ägt tillträda
stipendiet, är frånvarande från universitetet, vare han underkastad
samma skyldighet och åtnjute samma förmån, som enligt punkt
9 j tillkommer den, vilken före sin avresa från universitetet innehar
docentstipendium.

l. Medel, som besparas å anslaget för docentstipendier, skola
såsom docentstipendiefonder fördelas på fakulteter och sektioner.
De medel, som under ett kalenderår besparats, skola vid

‘240

årets slut fördelas i förhållande till det å varje fakultet eller
sektion belöpande antal docentstipendier, så att teologiska fakulteten
erhåller 3/36, juridiska 3/36, medicinska 5/3g, filosofiska fakultetens
humanistiska sektion 15/sr, samt dess matematisk-naturvetenskapliga
sektion 10/s6.

Skulle på grund av besparingar en fakultets eller sektions
docentstipendiefond överskjuta hälvten av fakultetens eller sektionens
andel i docentstipendieanslaget, alltså för teologiska fa-.
kul teten 6,750 kronor, för juridiska fakulteten 6,750 kronor, för
medicinska fakulteten 11,250 kronor, för filosofiska fakultetens
humanistiska sektion 33,750 kronor samt för dess matematisknaturvetenskapliga
sektion 22,500 kronor, skall överskottet föras
till reservfonden.

På fakultets eller sektions hemställan må ur dess docentstipendiefond,
för undervisningens behov eller för uppmuntrande av
vetenskaplig forskning, understöd, dock icke överstigande ett belopp
av 4,500 kronor för kalenderår räknat, av kanslern tilldelas
docent, som icke innehar docentstipendium, eller ock annan
yngre vetenskapsidkare. lTr docentstipendiefond må även till
ostipendierad docent, som förordnas att å fakultets eller sektions
vägnar opponera vid disputationsakt, utgå ersättning med 150
kronor eller, där fakulteten eller sektionen finner särskilda skäl
föreligga, med högre belopp, dock ej överstigande 300 kronor.

C. Förslag till ändring i särskilda föreskrifter till staten för
karolinska mediko-kirurgiska institutet.

1. Beträffande arvoden åt vikarier gälla, jämte vad härom
linnes stadgat i nådiga kungörelsen den 13 juni 1908 angående

241

villkor och bestämmelser för åtnjutande av de för vissa befattningshavare
vid rikets universitet och karolinska mediko-kirurgiska
institutet från och med år 1909 gällande nya avlöningsförmåner,
följande 1 testämmelser:

a. Till vikarierande lärare vid karolinska institutet skall, vid
förordnande att med full tjänstgöringsskyldighet uppehålla professorsbefattning,
arvode utgå med 5,000 kronor för år. Har vikarie,
som under minst fem års tid innehaft anställning såsom docent
vid karolinska institutet eller vid något av rikets universitet,
redan förut under sammanlagt minst ett års tid med full tjänstgöringsskyldighet
uppehållit professors- eller e. o. professorsbefattning
vid någon av nämnda läroanstalter, kan beloppet höjas,
där hans professorsvikariat omfattat sammanlagt minst ett års
tid, till 5,500 kronor och, där det omfattat sammanlagt minst
tre års tid, till 6,000 kronor för år. Har vikarien under tid, som
nu är sagd, uppehållit sådan befattning, men har han därvid
icke under hela den tid haft full tjänstgöring, ankomme på kanslersämbetet
att efter vederbörandes förslag bestämma, huruvida,
och, i så fall, till vilket av sagda belopp vikariatsarvodet må förhöjas.

Vid förordnande att med full tjänstgöringsskyldighet uppehålla
fast laboratorstjänst skall till vikarien arvode utgå med

4,500 kronor för år.

Om begränsning av dessa belopp, i det fall att tillgängliga
medel visa sig otillräckliga, stadgas nedan i punkt 1 d.

b. Yikariatsarvode vid befattning, varom under punkten 1 a

förmäles, utgår i första hand av de med befattningen förenade

tjänstgöringspenningarna, i den mån de äro härför tillgängliga, och

därefter av den med befattningen förenade lönen, likaledes i den

mån densamma är härför tillgänglig. Härutöver erforderlig fyllnad

242

i vikariatsarvodet till stadgat belopp skall utgå först av docentstipendium,
om vikarien innehar sådant, och därnäst av det i
staten uppförda anslaget till förbättrande av arvodena åt vikarierande
lärare vid institutet, eller å detta anslag besparade medel.
Vad av docentstipendium innehålles, skall tillföras institutets
docentstipendiefond enligt vad i punkten 2 j sägs.

c. Vikariatsarvode utgå]- för varje månad med eu tolvtedel av
det årliga beloppet. Likaså skola, där tjänstgöringspenningar,
lön, eller del av lön, som lärare, vilken icke uppehåller sin befattning,
prövas skyldig att avstå, eller ock docentstipendium eller
del därav i enlighet med ovan angivna bestämmelse]- avstås,
dessa medel beräknas för varje månad med en tolvtedel av årliga
beloppet,

d. Skall del av vikariatsarvode, enligt vad i punkt 1 b sägs,
utgå av det i staten uppförda anslaget till förbättrande av arvodena
åt vikarierande lärare vid institutet eller å detta anslagbesparade
medel, må utbetalning ske månadsvis efter fullgjord
tjänstgöring, därest nämnda tillgångar så medgiva. 1 annat fall
utbetalas återstoden av arvodet vid varje kalenderårs slut, sedan
lärarkollegiet avgivit förslag, som av kanslern fastställts. Visar
sig härvid, att nämnda medel icke medgiva arvodenas utgående
med hela det här ovan avsedda beloppet sker proportionell
minskning i denna del av arvodena.

e. Därest vikarie äger åtnjuta annat stipendium än docentstipendium,
eller ock legat eller annan med docentstipendium jämförlig
förmån, här kanslern att på framställning av lärarkollegiet bestämma,
om dylika medel skola helt eller delvis inberäknas i
vikariatsarvodet, som för sådant fall endast till återstående delen

skall utgå i tomt angiven ordning; dock att tjänstgöringspenni liga
r alltid skola törst användas till vikariens godtgörande.

f. Där befattningshavare, som i punkt 1 a omförmäles, själv
bestrider endast viss del av sin tjänstgöringsskyldighet, medan
annan del (hirav bestrides av vikarien, skall vikarien av det för
full tjänstgöring stadgade vikariatsarvodet erhålla den kvotdel,
som av kanslern etter vederbörandes förslag i sammanhang med
förordnandets utfärdande fastställes; och skall vid bestämmandet,
jämlikt punkten 1 b, av den ordning, vari arvodet skall utgå,
befattningshavare till vikarie avstå denna samma kvotdel av
tjänstgöringspenningarna.

Har vikarie, som i första stycket sägs och som under minst
fem års tid innehaft anställning såsom docent vid karolinska institutet
eller vid något av rikets universitet, redan under sammanlagt
ett år eller längre tid uppehållit professors- eller e. o.
professorsbefattning vid någon av nämnda läroanstalter, men har
han därvid icke haft full tjänstgöring under så lång tid, som i
punkt 1 a stadgas, för att vikariatsarvode å 5,000 kronor för år
må höjas till 5,500 kronor resp. 6,000 kronor, ankomme på kanslersämbetet
att efter vederbörandes förslag bestämma, vilket av
sagda belopp, som skall för honom anses utgöra vikariatsarvode
för full tjänstgöring, och vare därefter förfaret, såsom här ovan i
första stycket stadgas.

2. Ifråga om docentstipendier gälla följande bestämmelser:

a. Dessa stipendier hava till ändamål att vid institutet fästa
unga framstående docenter samt sålunda tillgodose undervisningen
och det vetenskapliga arbetet vid institutet,

b. Läroämnena vid institutet uppdelas med hänsyn till docentstipendierna
i två grupper. Till den ena höra de vetenska -

244

per och vetenskapsgrenar, som falla inom medicine kandidatexamens
läroområde, till den andra höra de, som falla inom medicine
licentiatexamens läroområde, likvisst med den inskränkning,
att patologisk anatomi samt rätts- och statsmedicin anses tillhöra
den förra gruppen. Av docentstipendierna skola tvenne
förbehållas docenter inom den förra och tvenne förbehållas docenter
inom den senare gruppen.

c. Då vid tillsättandet av docentstipendium flera docenter
ifrågakomma, skall, med vederbörlig hänsyn till undervisningens
behov, stipendiet tilldelas den docent, som prövas vara mest förtjänt
med avseende på graden av vetenskaplig skicklighet.

d. Docentstipendier tillsättas, med undantag- för fall, som
framgår av punkt 2 e, efter ansökan hos lärarkollegiet. Erforderliga
närmare föreskrifter rörande tillkännagivande utav ledighet
av stipendierna, tid för ansökan m. in., utfärdas av kanslern.
Vid ansökningen skola fogas meritförteckning, utgivna skrifter
och de övriga lärdomsbevis, sökanden önskar åberopa.

Lärarkollegiet skall snarast möjligt till kanslern översända
handlingarna jämte eget yttrande och förslag.

e. Docentstipendium tillsättes av kanslern för eu tid av tre
år. På framställning av lärarkollegiet äger kanslern att för stipendiat,
som utmärkt sig genom vetenskapligt författarskap eller
det sätt, varpå han biträtt vid undervisningen, förlänga tiden för
stipendiets åtnjutande med ett, två eller sammanlagt högst tre
år. Ifråga om totaltiden för stipendiums åtnjutande på grund av
förordnande av kanslern gäller, att ingen må åtnjuta stipendium
under längre tid än sammanlagt sex år. Då i särskilda undantagsfall
förhållandena anses påkalla, att docent, som innehaft
docentstipendium i sammanlagt sex år, må erhålla ännu ett års

förlängning av tiden för åtnjutande av sålunda innehaft stipendium,
göre kanslern härom framställning hos K. Maj:t.

f. Vi av docentstipendium åligger det lärarkollegiet att lämna
uppgift, huruvida och för vilken tid docent, som blivit ifrågasatt
till erhållande av docentstipendium, förut varit innehavare av
sådant.

g. Docentstipendium må ej tilldelas eller åtnjutas av docent,
som genom innehavande befattning eller annorledes är i avsevärd
grad förhindrad att utöva sådan lärår- eller forskarverksamhet,
vars stödjande avses med docentstipendium.

På särskild pröfning av kanslersämbetet må bero, huruvida
docent må äga att jämte docentstipendium erhålla eller behålla
annat stipendium.

h. Docentstipendium må kunna på förslag av lärarkollegiet
med kanslerns medgivande behållas av docent, som efter vederbörlig
tillåtelse för vetenskapligt ändamål uppehåller sig annorstädes
än vid institutet. Dock vare i sådant fall stipendiaten
skyldig att, därest annan person efter lärarkollegiets förslag av
kanslern förordnas att under stipendiatens frånvaro uppehålla
större eller mindre del av den med åtnjutande av docentstipendiet
förenade undervisningsskyldighet, till bestridande av de härmed
förenade kostnaderna, utav detta stipendium avstå så stor del,
som motsvarar deu tid, under vilken förordnandet varar. Tages
härvid det sålunda tillgängliga beloppet icke till fullo i anspråk,
skall överskottet tillfalla den i punkten 2 j nämnda fond.

Efter återkomsten till institutet äge docentstipendiets innehavare,
såvida han i övrigt uppfyller föreskrivna villkor, rätt att
jämväl efter den för docentstipendiets åtnjutande bestämda tids

utgång uppbära detsamma under lika lång tid, som lian på grund
av nyssnämnda föreskrift måst avstå stipendiet åt annan, med
skyldighet för stipendiaten att även under denna överskjutande
tid fullgöra alla åligganden, vilka äro förenade med åtnjutandet
av detta docentstipendium.

i. Docent, som efter vederbörlig tillåtelse för uppgivet vetenskapligt
ändamål uppehåller sig annorstädes än vid institutet,
vare sig inom eller utom riket, må anses behörig att, såvida han

1 Övriga uppfyller erforderliga villkor, erhålla docentstipendium,
men vare, vid äventyr att, förlora detta stipendium, skyldig att,
så snart den tid gått till ända, för vilken han fått sig rätt till
frånvaro från institutet medgiven, ofördröjligen sig därstädes infinna.
Därest han efter den tid, vid vilken han ägt tillträda stipendiet,
är frånvarande från institutet, varf'' han underkastad
samma skyldighet och åtnjute samma förmån, som eldigt punkt

2 h tillkommer den, vilken före sin avresa från institutet innehar
< l< »centstipendium.

j. Medel, som besparas å anslaget för docentstipendier,
skola bilda eu docentstipendiefond.

Skulle på grund av besparingar docentstipendiefonden överskjuta
hälvten av docentstipendieanslaget, alltså 11,250 kronor,
skall överskottet återgå till statsverket.

På lärarkollegiets hemställan må ur docentstipendiefonden,
för undervisningens behov eller för uppmuntrande av vetenskaplig
forskning, understöd, dock icke överstigande ett belopp av

4,500 kronor'' för kalenderår räknat, av kanslern tilldelas docent,
som icke innehar docentstipendium, eller ock annan yngre vetenskapsidkare.
Ur docentstipendiefonden må även till ostipendierad
docent, som förordnas att å lärarkollegiets vägnar opponera vid

247

disputationsakt, utgå ersättning med 150 kronor eller, där lärarkollegiet
finner särskilda skid föreligga, med högre belopp, doek
ej överstigande 300 kronor.

I) Förslag till övergångsbestämmelser rörande
docentstipendier.

Uppsala universitet.

1. Docent, som innehar docentstipendium, då dessa föreskrifter
träda i kraft, tiger behålla stipendiet under den tid, för
vilken detsamma honom tilldelats. Därest han före den 1 november
1919 förbinder sig att underkasta sig den vidsträcktare
tjänstgöring eller jämkning i åligganden, som av föreskrifterna
kan följa, skall stipendiet höjas till här stadgade belopp av 4,500
kronor för år.

2. Innehar stipendiat, som i punkt 1 sägs, fast docentstipendium,
skall stipendiet under den tid, för vilken det honom
tilldelats, utgå av den andel av docentstipendieanslaget, som
jämlikt dessa föreskrifter belöper sig på den fakultet, vartill stipendiaten
hör, resp. den grupp, som omfattar hans ämne.

3. Bland de rörliga stipendier, som innehavas av stipendiat,
då dessa föreskrifter träda i kraft, skola, de tre först utlöpande,
oansett huruvida stipendiaterna tillhöra filosofisk eller annan fakultet,
utgå av de jämlikt dessa föreskrifter inom vardera sektionen
av den filosofiska fakulteten rörliga stipendierna. Övriga
tvenne rörliga stipendier skola, såvitt de innehavas av stipendiat,
då dessa föreskrifter träda i kraft, under den tid, för vilken stipendium
tilldelats stipendiaten, utgå av den andel av docentstipendieahslaget,
som jämlikt dessa föreskrifter belöper sig på den

248

fakultet, vartill stipendiaten hör, eller, där han tillhör filosofiska
fakulteten, på den stipendiatens ämne omfattande grupp eller den
grupp, vartill hans ämne närmast är att räkna.

4. Visar sig vid tillämpning av dessa övergångsbestämmelser,
att den på viss fakultet resp. grupp belöpande andel av docentstipendieanslaget
understiger det belopp, som åtgår till utbetalande
av de stipendier, som enligt sagda bestämmelser skola
av fakultetens resp. gruppens andel utgå till redan varande
stipendiater, ankomme på kanslern ätt, efter hörande av vederbörande
fakulteter eller sektioner, ävensom av mindre konsistoriet,
bestämma, huruvida det ytterligare erforderliga beloppet skall
utgå av den på annan fakultet eller grupp belöpande andel av
docentstipendieanslaget eller av samma eller annan fakultets eller
sektions docentstipendiefond.

5. De docentstipendiefonder, som, då dessa bestämmelser
träda i kraft, tillhöra de särskilda fakulteterna eller sektionerna,
skola sammanräknas till en totalsumma, vilken skall fördela»
mellan fakulteter och sektioner i förhållande till den på varje
fakultet eller sektion belöpande andel av docentstipendieanslaget.
Skulle på detta sätt docentstipendiefonderna överstiga de i punkten
10 1 av de särskilda föreskrifterna till staten för Uppsala
universitet stadgade maximibelopp, skall överskottet tillföras reservfonden.

Lunds universitet.

1. Docent, som innehar docentstipendium, då dessa föreskrifter
träda i kraft, äger behålla stipendiet under den tid, för
vilken detsamma honom tilldelats. Därest han före den 1 november
1919 förbinder sig att underkasta sig den vidsträcktare tjänstgöring
eller jämkning i åligganden, som av föreskrifterna kan följa,.

249

skull stipendiet höjas till här stadgade belopp av 4,500 kronor
för år.

2. Innehar stipendiat, som i punkt 1 sägs, fäst docentstipendium,
skull stipendiet under den tid, för vilken det honom
tilldeluts, utgå av den andel av docentstipendieanslaget, som jämlikt
dessa föreskrifter belöper sig på den fakultet, vartill stipendiaten
hör, resp. den grupp, som omfattar hans ämne.

3. De tvenne, filosofiska fakulteten i dess helhet tilldeladestipendier,
skola, oansett huruvida stipendiaterna tillhöra samma
eller olika sektion, under den tid, för vilken stipendiet tilldelats
stipendiaten, utgå av de jämlikt dessa föreskrifter inom vardera
sektionen rörliga stipendier. Finnes endast eu stipendiat, som
här sägs, skall hans stipendium utgå av det rörliga stipendiet
inom den sektion, som han tillhör.

4. Rörligt stipendium, som innehaves, då dessa föreskrifter
träda i kraft, skall under den tid, för vilken stipendiet tilldelats
stipendiaten, utgå av den andel av docentstipendieanslaget, som
jämlikt dessa föreskrifter belöper sig på den fakultet, vartill
stipendiaten hör, eller, där han tillhör filosofiska fakulteten, på
den stipendiatens ämne omfattande grupp, eller den grupp, vartill
hans ämne närmast är att räkna.

5. Visar sig vid tillämpning av dessa övergångsbestämmelser,
att den på viss fakultet resp. grupp belöpande andel av
docentstipendieanslaget understiger det belopp, som åtgår till utbetalande
av de stipendier, som enligt sagda bestämmelser skola
av fakultetens resp. gruppens andel utgå till redan varande stipendiater,
ankomme på kanslern att efter hörande av vederbörande
fakulteter eller sektioner, ävensom av mindre konsistoriel

bestämma, huruvida det ytterligare erforderliga'' beloppet skall

250

utgå av den på annan fakultet eller grupp belöpande andel av
docentstipendieanslaget eller av samma eller annan fakultets eller
sektions docentstipendiefond.

6. De docentstipendiefonder, som, då dessa bestämmelser
träda i kraft, tillhöra de särskilda fakulteterna eller sektionerna,
skola sammanräknas till en totalsumma, vilken skall fördelas
mellan fakulteter och sektioner i förhållande till den på varje
fakultet eller sektion belöpande andel av docentstipendieanslaget.
Skulle på detta sätt docentstipendiefonderna överstiga de i punkten
9 1 av de särskilda föreskrifterna till staten för Lunds universitet
stadgade maximibelopp, skall överskottet tillföras reservfonden.

Karolinska institutet.

1. Docent, som, då dessa föreskrifter träda i kraft, innehar
docentstipendium å 2,500 kronor, äger behålla stipendiet under
den tid, för vilken detsamma honom tilldelats. Därest han före
den 1 november 1919 förbinder sig att underkasta sig den vidsträcktare
tjänstgöring eller jämkning i åligganden, som av föreskrifterna
kan följa, skall stipendiet höjas till här stadgade belopp av 4,500
kronor för år.

2. Stipendiat, som, då dessa föreskrifter träda i kraft, innehar
rörligt docentstipendium å 1,000 kronor, äger behålla stipendiet
under den tid, för vilken detsamma honom tilldelats. Sådant
stipendium skall utgå av ett utav de två stipendier, vilka jämlikt
dessa föreskrifter äro förbehållna medicine licentiatexamens läroämnen.

4) Förslag till bestämmelser rörande rätt för docent

inom medicinsk fakultet eller vid karolinska
institutet i kliniskt ämne att tillgodoräkna
sig viss tjänstgöring.

1. Docent i kirurgi vid något av rikets universitet eller vid
karolinska institutet må vid upprättande av förslag till befattning
såsom läkare vid lasarett eller därmed jämförlig sjukvårdsinrättning,
äga rätt tillgodoräkna sig, såsom likvärdig med tjänstgöring,
varom i K. Maj:ts nådiga lasarettsstadga den 18 oktober 1901
§ 21 förmäles, intill tre år av den tjänstgöring han såsom docent
vid universitetet eller institutet fullgjort.

2. Docent i praktisk medicin vid någon av nu nämnda läroanstalter
äge ock rätt, som ovan stadgas, vid upprättande av förslag
till befattning såsom läkare å medicinsk avdelning vid lasarett
eller därmed jämförlig sjukvårdsinrättning.

3. Docent i annat kliniskt ämne än kirurgi eller praktisk
medicin äge ock rätt, varom bär stadgas, A id upprättande avförslag
till befattning såsom läkare vid sådan sjukvårdsinrättning
eller avdelning därav, som närmast avser behandling av sjukdomsfall,
vilka äro föremål för den av honom företrädda vetenskapsgren.

252

4. Utöver här stadgade tid må docent tillgodoräkna sig, på
sätt här stadgas, en tid av ytterligare högst tre år, där medicinsk
fakultet eller lärarkollegium vitsordar, att hans tjänstgöring varit
av beskaffenhet att förutsätta och vidmakthålla den praktiska
iäkarduglighet, som i varje särskilt fall kan anses erforderlig.

5) Förslag till ändrade föreskrifter beträffande

de för vetenskapsidkare vid universiteten bestämda
s. k. riksstatens resestipendier.

(jfr K. brev den 2 april 1886 litt. B.).

1. Av dessa stipendier utgå för vartdera universitetet årligen
fyra, ett större å 3,000 kronor och tre mindre å vartdera

1,500 kronor.

2. Ansökan-----åtnjuta.

3. Sökande------besöka.

4. Inom nästföljande--------överlämnar.

5. Stipendium, varom bär stadgas, må endast en gång tilldelas
samme innehavare.

6. Utnämnd stipendiat------tilldelat.

7. Stipendiat åligger att uppehålla sig å utrikes ort minst
etthundrafemtio dagar, om han erhållit ett större resestipendium,
och minst sjuttio dagar, om han erhållit ett mindre.

Därest------ framställning.

8. Stipendiebeloppen-------är avsedd.

9. Stipendiat åligger att inom en månad efter hemkomsten
till vederbörande akademiska konsistorium inlämna redogörelse
för den tid, som använts till resan, och de studier, han därunder
idkat

6) Förslag till bestämmelser om pensionerad
akademisk lärares ställning.

1. Professor vid universitetet i Uppsala, vid universitetet i Lund
eller vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, vilken med pension
avgått från sin befattning, skall äga att såsom professor
emeritus vid universitetet eller institutet, efter anmälan, vid universitetet
hos vederbörande fakultet eller sektion och vid institutet
hos dess lärarkollegium, meddela undervisning vid universitetet
eller institutet inom området för den vetenskap, hans professur
omfattat, i den mån sådan undervisning kan med avseende
å tid och rum anordnas så, att den icke står hindrande i vägen
för ordinarie lärares undervisning.

2. Professor emeritus må, på därom gjord framställning och
sedan vederbörande institutionsföreståndare därtill lämnat sitt
medgivande, kunna, vid universitetet av det mindre akademiska
konsistoriet efter hörande av vederbörande fakultet eller sektion
och vid karolinska institutet av dess lärarkollegium, erhålla tillstånd
att, om och i den mån det prövas utan olägenhet kunna
ske, använda dels arbetsplats å institution, som tillhör området
för hans vetenskap, dels ock institutionens vetenskapliga hjälpmedel,
häri dock icke inräknat kliniskt sjukmaterial.

& Vad i punkten 2 är stadgat angående professor emeritus,
skall äga motsvarande tillämpning ifråga om annan ordinarie
lärare vid något av universiteten eller vid karolinska institutet,
vilken med pension avgått från sin befattning.

l.-

V. SPECIALMOTIVERING TILL FÖRFATTNINGSFÖRSLAGEN.

Specialmotivering till författningsförslagen.

De framställda förslagen till förändrad organisation av docentinstitutionen
vid universiteten ocli karolinska institutet samt
övriga i betänkandet avhandlade frågor göra ändringar erforderliga
dels i universitetsstatuterna samt stadgarna för karolinska
mediko-kirurgiska institutet, dels i de av K. Maj:t utfärdade
särskilda föreskrifterna till staten för de olika läroanstalterna,
dels slutligen i vissa genom kungliga brev utfärdade stadganden.
Nya bestämmelser påkallas i anledning av den förändring i pensionerad
lärares ställning, som i betänkandet föreslagits böra inträda,
ävensom av förslaget till tjänsteårsberäkning för docent
inom medicinska fakulteten. Till samtliga författningar och författningsändringar,
som föranledas av våra i betänkandet avgivna
förslag, hava förslag av oss utarbetats. Det torde ur flera synpunkter
vara ändamålsenligt att här i ett sammanhang framlägga
eu kortfattad motivering till de nämnda författningsförslagen,
såvitt de ej i det föregående motiverats.

Såsom av den föregående framställningen (sid. 32 ff.) framgår,
föreslå vi en förändring av docents åligganden. På anförda
grunder är i förevarande avseende en ändring i § 106 mom.
3 av universitetsstatuterna och av § 88 mom. 3 i stadgarna för
karolinska institutet nödvändig:.

Likaledes påkallar den av oss ifrågasatta rätten för ostipendierad
docent, som förordnas att å fakultets, sektions eller lärarkollegiums
vägnar opponera å disputationsavhandling, till ersättning

Föreslagna andringar
i universitetsstatuterna
och
stadgarna för karolinska
medikokirurgiska
institutet.

260

Ändringar i särskilda
föreskrifter
till staten för
Uppsala och Lunds
universitet samt
för karolinska
institutet.

Vikariatsarvo den.

(Punkterna
Uppsala 9 a—f,
Lund8 a— f, karolinska
institutet
1 a—f.)

för nämnda uppdrag, ändring av universitetsstatuterna § 120
mom. 1, ävensom i stadgarna för karolinska institutet § 98 mom. 1.
Motivering för föreslagen förändrad lydelse av nämnda lagrum
återfinnes å sid. 141 —144 av betänkandet.

För genomförande av ifrågasatta förändringar beträffande
pensionerad akademisk lärares ställning, har någon ändring i
statuter eller stadgar icke ansetts nödvändig, utan hava erforderliga
föreskrifter ansetts kunna meddelas i särskild förordning.

De delar av de särskilda föreskrifter hörande till staten för här
ifrågavarande läroanstalter, som, på grund av vad som i betänkandet
föreslagits, erfordra omarbetning, avse dels vikariatsarvodena,
dels docentstipendierna. Hithörande bestämmelser,
som nu återfinnas, vad beträffar Uppsala universitet under punkterna
9 och 10 i K. brevet den 19 februari 1909, vad beträffar
Lunds universitet under punkterna 8 och 9 samt vad angår
karolinska institutet under punkterna I och II i samma dag utfärdat
K. brev,, hava ansetts alltjämt böra meddelas i denna
form. Någon särskild stadga för docentstipendierna har sålunda
icke funnits behövlig.

För vinnande av önskvärd likformighet även i bestämmelsernas
formulering ha åt föreskrifterna för karolinska institutets
del, såvitt möjligt, givits samma avfattning som föreslagits för
universiteten. I såväl principiellt som formellt hänseende ansluta
sig sålunda föreskrifterna för de tre läroanstalterna nära till
varandra.

De vikariatsarvodena berörande föreskrifterna för de respektive
högskolorna ingå under punkterna 9 a—f, 8 a—f samt
1 a— f. Likasom hittills fastställas i punkten a arvodenas belopp
samt allmänna grundsatser för deras utgående, varvid särskilt
torde böra framhållas, att stadganden rörande den av oss föreslagna
successiva förhöjningen av arvode för vikarie med längre

2G I

tids tjänstgöring intagits uti ifrågavarande punkt. I övrigt
bör anmärkas, att åt vikarie å den genom beslut av 1917 års
riksdag inrättade befattningen såsom föreståndare för entomologiska
avdelningen vid zoologiska institutionen i Lund, bör tillerkännas
samma arvode, som tillkommer övriga befattningshavare
i laborators ställning. Rörande grunderna för de förhöjda arvodesbeloppen
hänvisas till vad som anförts å. sid. 174—179 i
betänkandet.

Punkten b i vårt förslag överensstämmer med första hälften
av nuvarande punkten b). Däremot har under denna punkt i
övrigt givna bestämmelser, enligt vilka kanslern äger att medgiva,
att de till vikariatsarvoden särskilt anslagna medel må kunna,
näst efter tjänstgöringspenningar och lönemedel, anlitas till bestridande
av vikariatsarvodet, funnits böra utgå. Enligt vår
uppfattning måste det nämligen sägas ingå i docentinstitutionens
uppgifter att vid behov tillhandahålla vikarier å ordinarie lärarbefattningar.
Från denna ståndpunkt bör docentstipendium
konsekvent anlitas för avlöning av vikarien och följaktligen
möjlighet icke föreligga att i dess ställe utnyttja andra medel.
Därigenom blir jämväl särskild föreskrift för detta fall om eventuellt
ledigförklarande av docentstipendium överflödig.

I enlighet med stadgandet i punkten 10 1, resp. 9 1 och 2 j
rörande förfarande med besparade docentstipendiemedel, har i
slutet av nu förevarande punkt föreslagits, att docentstipendiemedel
som icke tagas i anspråk för vikariatsarvode, skola tillföras
docentstipendiefonderna. Uttrycket »vad av docentstipendium
innehålles» avser naturligen såväl stipendium i sin helhet som
del därav.

Punkten c överensstämmer i föreslagen avfattning nära med
den nuvarande. På grund av vikariatsarvodets samtidigt ifrågasatta
förhöjning har det emellertid blivit nödvändigt, att, på skäl
som närmare utvecklats å sid. 184, jämväl inrycka ordet »lön» i
stadgandet.

262

Docentstipen dier.

Punkterna
Uppsala universitet
10 a—1,
Lunds universitet
9 a—1, karolinska
institutet
2 a—j.)

Ehuru punkten d i förslaget formellt avviker från hittillsvarande
stadgande rörande sättet för vikariatsarvodets utbetalande,
innebär den nya lydelsen i sak ingen förändring mot nu bestående
förhållanden, då, som förut erinrats, praxis, delvis med stöd
av i K. brev givna föreskrifter, hittills varit, att även de ur
vikariatsanslaget -utgående medel, då så kunnat ske, utbetalts i
samband med det övriga arvodet. För att tydligare hänvisa till
reservfonden, för den händelse vikariatsanslaget ej skulle visa
sig tillräckligt, har, såsom å sid. 185—186 anmärkts, det något
obestämda uttrycket »tillgängliga medel» i fråga om universiteten
ersatts med »nämnda eller andra tillgängliga medel». I motsvarande
stadgande för karolinska institutet kan likväl endast
angivas anslaget till förbättrande av arvodena åt vikarierande
lärare såsom källa för erhållande av erforderlig fyllnad i arvodet.

I punkten e har vidtagits en saklig förändring, för vilken motivering
lämnats å sid. 186—187 i betänkandet. Ur formell synpunkt
har därjämte den nu till ledning för kanslerns bestämmande
lämnade hänvisningen till punkten a) ansetts riktigast böra bortfalla,
detta av den anledning, att det måste anses självklart, att
kanslern vid fastställande av beloppet i åsyftade fall har att taga
hänsyn till stadgade arvodesbelopp och hänvisningen i övrigt
icke är ägnad att tjäna till ledning vid frågans bedömande.

De för närvarande i punkterna 8 f), resp. 9 f) och I f) meddelade
föreskrifter rörande fastställande .av arvode för partiellt
vikariatsförordnande hava en skäligen svårtydbar avfattning.
Jämte det att förslaget åsyftar att avhjälpa de punkten nu vidlådande
formella brister, har den förordade successiva höjning
av vikariatsarvodena nödvändiggjort vissa nya föreskrifter, vilka
emellertid helt ansluta sig till de grundsatser, varå nuvarande
stadganden vila.

I de nu gällande föreskrifter fastställes i punkterna 10 a)—d),
resp. 9 a)—d) och II b) de utgående fasta docentstipendiernas
fördelning å fakulteter, sektioner, ämnen eller ämnesgrup -

per. Med hänsyn till de å sid. 71 tf. närmare utvecklade
grunderna för ändrad sådan fördelning av docentstipendierna ha
åt nämnda punkter måst givas en ändrad avfattning. För de
motiv, som härvid varit avgörande, har samtidigt utförlig redogörelse
lämnats.

Rörande grunderna för tilldelning av docentstipendium åt
docent, vilka nu angivas i punkterna 10 e), resp. 9 e) och IT c),
stadgas i förslagets punkter 10 e, resp. 9 e och 2 c. Gentemot
nuvarande ordning har ingen annan förändring ifrågasatts än att
i överensstämmelse med den av oss angivna allmänna uppfattning
av docentinstitutionens ställning inom universitetsorganitionen,
möjligheten för hänsynstagande till undervisningens behov
något starkare framhävts. Fn sådan bestämmelse är jämväl
nödvändig i betraktande av att förslaget icke upptager föreskrifter
till förhindrande av att tvenne eller flera docenter i samma
ämne samtidigt innehava stipendium. Att för styrkande av
graden av vetenskaplig skicklighet olika lärdomsprov, ävensom
beskaffenheten av utövad akademisk verksamhet må åberopas,
torde vara så naturligt, att något särskilt stadgande därom icke
kan anses erforderligt.

Om förfarandet vid tillsättning för olika fall av fast eller
rörligt docentstipendium samt vid förlängning av tiden för detsammas
åtnjutande stadgas i punkterna 10 f)—i), k), in)—o),
resp. 9 f)—i), k), m)—o) samt II c)—f). Därjämte lämnar K.
brevet den 18 april 1890 motsvarande föreskrifter för de s. k. rörliga
stipendierna vid karolinska institutet.

I föreliggande förslag ingå motsvarande stadgande!! under
punkterna 10 f—h resp. 9 f—h och 2 d — f.

De väsentligaste avvikelserna i det av oss framställda förslaget
mot nuvarande förhållanden äro betingade dels därav, att de
mellan fakulteterna rörliga stipendierna ifrågasatts till avskaffande,
dels ock därav att tillfällig tilldelning av stipendier för
kortare tid icke ansetts böra få förekomma, dels slutligen av den

264

förändrade gruppindelning, varå vårt förslag till stipendiernas
fördelning bygger. Sistnämnda förhållande har sålunda nödvändiggjort
ett stadgande, att, beträffande filosofiska fakultetens vid
grupper bundna docentstipendier, yttrande rörande de sökande
till sådant stipendium skall avgivas av professorerna inom vederbörande
ämnesgrupp, innan sektionen fattar beslut i ärendet.
Då vi låtit oss angeläget vara att åt ämnesgrupperna giva möjligast
naturliga avgränsning, torde den nämnda förberedande behandlingen
genom de professorer, vilkas ämnen stå i närmare
samband med varandra, kunna förväntas bliva en verklig realprövning,
varvid de vetenskapliga meriterna och icke ancienniteten
skall komma att fälla utslaget.

Beträffande förlängningen av tiden för åtnjutande av docentstipendium
har den förändringen i bestämmelserna vidtagits
att sådan genom beslut av K. Maj:t ej må kunna ifrågakomma
utöver 7 år. Denna vår ståndpunkt finnes motiverad å sid. 60
—63 i betänkandet.

I syfte att omöjliggöra för docentstipendiat att genom kumulering
av tjänster i mera avsevärd grad förhindras att utöva
den lärår- eller forskarverksamhet, vars stödjande avses med
docentstipendium, har ett särskilt stadgande ansetts lämpligen
böra inflyta i föreskrifterna. Principiellt anshiter sig den av oss
föreslagna formuleringen i huvudsak till de föreskrifter, som meddelats
i K. brevet den 24 april 1915. I ett hänseende föreligger
likvisst en avvikelse. Medan nämnda K. brev avser allenast
tidpunkten för stipendiets tilldelande, bör som å sidd. 125 — 127 närmare
utvecklats, enligt vår uppfattning möjlighet till kontroll
förbehållas vederbörande myndigheter jämväl sedermera under
stipendietiden. I sådant syfte har efter ordet »tilldelas» tilllagts
»eller åtnjutas».

Rörande stipendierad docents rätt att vid resa i vetenskapligt
syfte bibehålla docentstipendium, ävensom att under enahanda
förhållanden komma i åtnjutande av dylikt stipendium, finnas nu

265

föreskrifter meddelade för universiteten i K. brev den 2 april 1886
och uti de särskilda föreskrifterna till staten i punkterna 10 p
resp. 9 p samt i punkterna TI g)—k) för karolinska institutet.
Intet tvivel synes kunna råda därom, att, i den mån ifrågavarande
bestämmelser äro av beskaffenhet att böra fortfarande behållas,
desamma böra meddelas i samband med övriga docentstipendierna
berörande författningar.

Yad först angår docents behörighet att med bibehållande
av docentstipendium erhålla och behålla annat stipendium, hava
bestämmelser härom för universiteten meddelats dels i de angivna
punkterna 10 p) resp. 9 p) av de särskilda föreskrifterna
till staten, dels i nämnda K. brev litt. A) punkterna 1) samt 2)
(delvis). Det stadgas sålunda, att docent icke må anses behörig
att, under den tid han åtnjuter docentstipendium, erhålla
annat publikt eller privat för studier vid det universitet, där han är
anställd, bestämt stipendium, därest icke sådan rätt i något fall
är genom särskilt stadgande medgiven. Huruvida han må äga att
jämte docentstipendium behålla annat stipendium, som blivit honom
tillagt, innan han av docentstipendium kommit i åtnjutande, skall
bero på särskild prövning. Tillika föreskrives, att vederbörande
myndighet vid avgivande av förslag till docentstipendium skall till
kanslern inberätta, om och till vilket belopp någon av de föreslagna
innehar annat stipendium, samt jemväl i ämnet sig yttra.

Beträffande åter det fall, att stipehdiet avser understöd för
studier annorstädes än vid det universitet, där docenten är anställd,
eller för resa i vetenskapligt syfte, gäller, att han må anses behörig
utan vidare att behålla detsamma vid sidan av docentstipendiet,
därest icke annorlunda är genom särskilt stadgande
uttryckligen föreskrivet och därest ej stipendiaten åliggande
undervisning behöver uppehållas.

För reglering av förhållandet ifråga erfordras särskilda bestämmelser,
vilka hava sin naturliga plats i de särskilda föreskrifterna
till staten för de olika läroanstalterna. Det synes

266

emellertid därvid icke föreligga anledning att, på sätt det nuvarande
stadgandet gör, upprätthålla bestämd skillnad mellan å
å ena sidan publikt eller privat stipendium, avsett för studier
vid det universitet, där docenten är anställd, och å andra sidan
sådant stipendium, avsett för studier annorstädes eller för resa
i vetenskapligt syfte. Ej heller synes den omständigheten, huruvida
stipendiet ifråga redan erhållits före docentstipendiets tilldelande
eller först därefter, vara av beskaffenhet att motivera i
förra fallet behörighet efter vederbörlig prövning i senare fallet
fullständigt förbud mot stipendiets åtnjutande.

Efter vår uppfattning bör den oundgängliga prövningen, vilken
alltjämt bör tillkomma kanslersämbetet, göras i båda dessa avseenden
generell och sålunda gälla, huruvida docent över huvud
må äga att jämte docentstipendium erhålla och behålla annat stipendium.
Att vederbörande förslagsgivande myndighet därvid har
att lämna för prövningen oundgängliga uppgifter, torde, såsom
fallande av sig själv, icke behöva särskilt stadgas.

Bestämmelsen ifråga synes lämpligen kunna ingå som ett
andra stycke i punkten 10 i, resp. 9 i och 2 g.

För det fall att docent med docentstipendium, sedan han
förklarats behörig att uppbära annat stipendium för studier utom
universitetet eller för resa i vetenskapligt syfte, är frånvarande
från universitetet, érfofdras särskilda föreskrifter huru de åligganden,
som äro förenade med docentstipendiums åtnjutande,
skola under tiden för hans frånvaro fullgöras. Motsvarande förhållande
kan givetvis inträda också i det fall, att docent utan
docentstipendium är av enahanda anledningar frånvarande från
universitetet. Likaså höra bestämmelser meddelas, huru förfaras
skall, för den händelse docent på grund av någon utav nyssnämnda
orsaker är från universitetet frånvarande och därunder
blir i tillfälle att söka och erhålla docentstipendium.

Nödiga föreskrifter härutinnan hava hittills funnits meddelade
i ovan omförmälda K. brev litt. A punkterna 2), 3) och 4).

I redan fastslagna grundsatser liar ingen ändring ifrågasatts.
Men samtliga dessa stadganden hava ansetts böra, tillsammans
med övriga docentstipendierna berörande bestämmelser, inryckas
i de särskilda föreskrifterna till staten, i likhet med vad redan
är fallet beträffande karolinska institutet (punkterna II g)—k)).

Bestämmelserna i fråga ingå under punkterna 10 j och k,
resp. 9 j och k samt 2 h och i av de särskilda föreskrifterna till
staten för Uppsala och Lunds universitet samt för karolinska
institutet.

En viktig del av nu förevarande bestämmelser avhandlar
förfarandet med besparingar, gjorda å anslaget för docentstipendier.
Dithörande stadganden återfinnas för närvarande under
punkterna 10 j) och 1) resp. 9 j) och 1) i föreskrifterna till staten
för Uppsala och Lunds universitet. Såsom redan erinrats, föreligger
för karolinska institutet icke den universiteten tillkommande
rätt att i enlighet med givna föreskrifter disponera nämnda besparingar,
i vilket förhållande emellertid vi ifrågasatt ändring till
överensstämmelse med universiteten. I det av oss avgivna förslag
till nya bestämmelser hava härutinnan erforderliga föreskrifter
meddelats i punkten 10 1, resp. 9 1 och 1 j. Förslaget
innebär i flera hänseenden principiella avvikelser från hittills
tillämpade grundsatser och få vi härutinnan hänvisa till den å
.sid. 97—102 i betänkandet lämnade utförligare framställning.

I detta sammanhang torde även frågan om övergången till
den nya ordningen lämpligen böra tagas till behandling. Särskilda
övergångsbestämmelser äro nämligen oundgängliga dels med hänsyn
till nuvarande innehavare av docentstipendier, såväl av fasta
som alldeles särskilt av rörliga, dels också med hänsyn till
de nu förefintliga docentstipendiefonderna, vilka på grund av
förslagets bestämmelser kunna tänkas bliva föremål för den i
andra stycket av nyssnämnda punkt omförmälda reduktion. De
för reglering av ifrågavarande förhållanden nödiga föreskrifter

Övergångsbestämmelser
rörande
docentstipendier.

268

synas lämpligen böra meddelas särskilda för var och en av de
tre läroanstalterna.

Vad beträffar de fasta docentstipendierna, torde den nya
ordningen icke behöva medföra några egentliga svårigheter. Då
antalet sådana docentstipendier å samtliga fakulteter, i fråga om
filosofiska fakulteten jämväl å samtliga motsvarande ämnesgrupper,
är lika med eller större än det nuvarande, kunna vid de nya
bestämmelsernas trädande i kraft stipendier till de nuvarande
innehavarna utan vidare utgå av de i den nya staten uppförda
stipendier, varav de på grund av sina ämnen äro berättigade att
komma i åtnjutande. För ^besättande bör följaktligen endast det
överskjutande antalet ledigförklaras — med den nedannämnda begränsning,
som föranledes av de rörliga stipendiernas indragning.
Först i den mån tiden för nuvarande stipendiaters innehavande
av stipendium utgår, kunna återstående stipendier besättas efter
den nya ordningen. Vad angår de belopp, med vilka stipendierna
under övergångstiden böra utgå, synes den grundsatsen böra
tillämpas, att stipendiat, som inom viss av K. Maj:t och riksdagen
bestämd tid, förbinder sig att underkasta sig den vidsträcktare
tjänstgöring eller jämkning i åligganden, som av de
nya bestämmelseima kan följa, bör komma i åtnjutande av ett
till 4,500 kronor förhöjt stipendium.

Skulle docent med fast stipendium däremot icke inom fastställd
tid hava underkastat sig föreskrivna villkor, bör han givetvis
äga att intill utgången av den tid, han förordnats såsom
innehavare av stipendiet i fråga, med bibehållande av nuvarande
tjänstgöringsskyldighet, uppbära stipendium med nu utgående
belopp.

I båda fallen bör stipendiet under angivna tid utgå av den
andel av docentstipendieanslaget, som jämlikt de nya föreskrifterna
belöper sig på den fakultet, vartill stipendiaten hör, respektive
på den grupp, som omfattar hans ämne.

I enlighet med här i korthet berörda ordning hava före -

skrifter avfattats i förslaget till övergångsbestämmelser under
punkterna 1 och 2 för Uppsala och Lunds universitet, samt
under punkten 1 för karolinska institutet.

Mera komplicerade ställa sig naturligen förhållandena beträffande
de rörliga stipendiernas innehavare, då nämnda stipendier,
såsom ofta erinrats, äro avsedda att försvinna, och det torde
kunna förutsättas, att särskilda medel för deras utbetalande under
•övergångstiden icke skola finnas tillgängliga. De nuvarande innehavarna
kunna emellertid obestridligen göra gällande rättmätiga
anspråk på att fortfarande få åtnjuta de dem tilldelade stipendier
intill treårsperiodens slut samt därjämte av billighetsskäl,
därest de därav anses hava gjort sig förtjänta, under ytterligare
den tid, som på grund av nu gällande stadganden kan
bliva medgiven. Då ett fortsatt åtnjutande av stipendium likväl
i senare fallet endast kan uppfattas som en förmån, varav docenterna
av billighet kunna bliva delaktiga, har någon särskild
föreskrift angående sådan eventuell förlängning av stipendietiden
icke funnits ,påkallad.

Ifråga om de belopp, varmed nämnda stipendier böra utgå,
synas skäl föreligga till likställande av de rörliga med de fasta
stipendierna, under förutsättning att stipendiaten inom stadgad
tid underkastar sig den vidsträcktare tjänstgöring eller jämkning
i åligganden, som kan varda stadgad. Sker ej detta, bör stipendiet
utgå med hittillsvarande belopp.

Vidkommande frågan huru medel till sådana under övergångstiden
alltjämt utgående rörliga stipendier skola beredas,
synes något olika förfarande böra komma i tillämpning vid de
olika läroanstalterna. Vid Uppsala universitet torde lämpligen
kunna så förfaras, att tre av de nuvarande innehavarna av
rörliga stipendier under den återstående stipendietiden övertaga
de tre föreslagna, inom filosofiska fakultetens sektioner rörliga
stipendierna. Härvid synas de tre först utlöpande stipendierna,
oavsett vilken fakultet stipendiaterna tillhöra, böra ifrågakomma.

270

Beträffande de övriga torde det bliva nödvändigt, att för nämnda
ändamål disponera tillgängliga fasta docentstipendier inom den
fakultet innehavaren av rörligt stipendium på grund av sitt ämne
kan anses tillhöra, eller, där han tillhör filosofiska fakulteten,
annat stipendium inom den stipendiatens ämne omfattande
grupp eller den grupp, vartill hans ämne närmast är att räkna.
Skulle, mot all rimlig förmodan den på viss fakultet eller grupp
belöpande andel av docentstipendieanslaget icke medgiva stipendiets
utbetalande, torde förhållandena nödvändiggöra anlitande
tills vidare av antingen annan fakultet tillhörigt stipendium eller
docentstipendiefonderna eller ock båda dessa utvägar tillsammans.
Det synes härvid böra läggas i kanslerns hand att efter vederbörande
fakulteters och mindre konsistoriets hörande i saken
fatta beslut.

Bestämmelser av nu angivna innebörd hava föreslagits under
punkterna 3 och 4 i övergångsbestämmelserna för Uppsala
universitet.

\ id Lunds universitet böra de nuvarande innehavarna av
de två inom filosofiska fakulteten rörliga stipendierna åtnjuta
de två enligt förslaget inom sektionerna rörliga, så länge de
finnas vara därav förtjänta. Skulle endast en sådan stipendiat
finnas, bör givetvis det genom förslaget åt hans sektion tilldelade
rörliga stipendiet tagas i anspråk vid stipendiets utbetalande.
Beträffande innehavarna av de mellan fakulteterna rörliga stipendierna
återstår ingen annan utväg än att förfara på sätt ovan
angivits för de ovan omförmälda två rörliga stipendierna vid
universitetet i Uppsala. Enahanda förfarande som i Uppsala
bör jämväl tillämpas, för den händelse vederbörande fakultets
eller grupps andel i docentstipendieanslaget understiger det
belopp, som åtgår för stipendiers utbetalande till nuvarande
stipendiater.

Nämnda stadganden för Lunds universitet äro givna under
punkterna 3—5.

271

Beträffande slutligen karolinska institutets rörliga stipendier
torde dessa böra till nuvarande innehavare utgå med oförändrat
belopp under den tid, för vilken de tilldelats dessa. För att medel
under alla förhållanden med säkerhet må finnas att påräkna för
ändamålet, synes ett utav de två stipendier, som enligt de nya
föreskrifterna förbehållits medicine licentiatexamens läroämnen,
böra tagas i anspråk för ändamålet.

I sistnämnda fall, då endast 2,000 kronor av nämnda stipendium
sålunda behöva utbetalas, liksom eljest, då rörligt eller
fast docentstipendium under övergångstiden utgår med lägre belopp
än det i staten beräknade, skall överskottet naturligen, enligt
bestämmelserna i punkten 10 1, resp. 9 1 och 2 j av de
särskilda föreskrifterna till stater för respektive läroanstalter, tillföras
vederbörande docentstipendiefonder.

\ i anse oss emellertid böra framhålla, att övei''gången till
den nya ordningen skulle i hög grad förenklas, därest K. Maj:t
täcktes föreskrifva, att rörliga stipendier som hädanefter bliva
lediga, må besättas allenast för tid, som återstår tills de nva
bestämmelserna träda i kraft. Genom en sådan åtgärd skulle
förhållandena i fråga kunna på förhand fullständigt överskådas
och följaktligen de olika möjligheterna i väsentlig mån nedbringas.

De största svårigheterna vid övergången till den nya ordningen
torde otvivelaktigt bliva förbundna med docentstipendiefondernas
reglering. Särskilt kan så förväntas bliva fallet, om
en docentstipendiefond vid de n}~a bestämmelsernas trädande i
kraft skulle komma att överstiga det belopp, som enligt de av
oss föreslagna grundsatser utgöra det högsta medgivna. Härvid
skulle givetvis, därest ej annorlunda såsom övergångsbestämmelse
föreskrives, omedelbar reduktion till reservfonden av eventuellt
överskjutande belopp inträda, och sålunda ifrågavarande medel
komma att undandragas användning för det syfte, som de egentligen
avse.

Det torde emellertid icke kunna anses billigt att å redan

272

befintliga fonder tillämpa ifrågavarande bestämmelse. Men å
andra sidan ligger det i sakens natur, att fonderna vid de nya
bestämmelsernas trädande i kraft icke kunna få till beloppet
överskrida den fastställda gränsen.

För reglering enligt angivna grundsats av berörda förhållanden
torde endast två vägar kunna beträdas. Antingen kan såsom
övergångsstadgande föreskrivas, att i de fall, där docentstipendiefonderna
överskrida fastställda maximibelopp, skall överskottet
fördelas å övriga fonder, så att dessa komma att erhålla sin andel
av det till fördelning disponibla beloppet. Skulle genom
nämnda tillskott någon av fonderna komma att överskrida det
bestämda högsta beloppet, måste ny reduktion och fördelning å
de övriga inträda. Eller ock kan vid den nya ordningens införande
summan av samtliga docentstipendiefonders tillgångar
underkastas fördelning efter den på varje fakultet eller sektion
belöpande andelen av docentstipendieanslaget. Därigenom skulle
varje fakultet eller sektion komma att erhålla sammå bråkdel av
det högsta belopp, som enligt förslaget skulle tillkomma fakulteten
eller sektionen.

Även om det förstnämnda tillvägagångssättet måste sägas
vara det med hänsyn till nu gällande stadganden i varje fall
teoretiskt riktigare av de två, möter vid dess tillämpning synnerligen
stora vanskligheter, vilka för oss varit avgörande vid
det slutliga valet av det andra sättet. Om detta gäller dessutom,
att det befinner sig i full överensstämmelse med de fördelningsgrundsatser,
som föreslagits böra tillämpas vid besparade
docentstipendiemedels årliga fördelning å fakulteter och sektioner.

Vi vilja sålunda föreslå, att de docentstipendiefonder, som,
vid de nya bestämmelsernas trädande i kraft, tillhöra de särskilda
fakulteterna eller sektionerna, skola sammanräknas till en totalsumma,
vilken skall fördelas mellan fakulteter och sektioner i
förhållande till den på varje fakultet eller sektion belöpande
andel av docentstipendieanslaget.

273

Naturligen bör jämväl föreskrivas, att, om — vilket ej torde
komma att inträffa — på detta sätt docentstipendiefonderna vid
något av de båda universiteten skulle komma att överstiga de i
punkterna 10 1 resp. 9 1 stadgade maximibelopp, överskottet skall
tillföras reservfonden.

Berörda stadganden återfinnas under punkterna 5 resp. 6 i
förslaget till övergångsbestämmelser för Uppsala och Lunds
universitet.

Motivering för här föreslagna stadganden, vilka synas böra
utfärdas såsom särskilt K. brev, återfinnes å sid. 110—116 av
betänkandet.

De förändringar, som av oss föreslagits beträffande riksstatens
resestipendier, påkalla nya föreskrifter rörande beloppet och
antalet av dessa stipendier, liksom ifråga om restidens längd.
Förslaget till nya föreskrifter har avfattats i överensstämmelse
med vad som å sid. 132 —134 anförts.

A sid. 216—220 av betänkandet har närmare utvecklats de
grundsatser, som böra vinna tillämpning vid reglerande av pensionerad
akademisk lärares utövande av undervisning och bedrivande
av vetenskaplig forskning vid vederbörande läroanstalt.
Det av oss framlagda förslaget till bestämmelser härutinnan ansluter
sig på det närmaste till det av universitetskanslern utarbetade
förslaget i ämnet.

Vid bifall till vad här föreslagits rörande olika författningar,
böra följande förordningar upphävas:

Förslag till bestämmelser
rörande
rätt för docent
inom medicinsk
fakultet eller vid
karolinska institutet
i kliniskt ämne
att tillgodoräkna
sig viss tjänstgöring.

Förslag till ändrade
föreskrifter beträffande
de för
vetenskapsidkare
vid universiteten
bestämda s. k.
riksstatens resestipendier.

Förslag till bestämmelser
om
pensionerad akademisk
lärares
ställning.

274

1. Ovannämnda punkter i de särskilda föreskrifterna till
staten för Uppsala och Lunds universitet, givna i K. brevet den
19 februari 1909.

2. K. brev den 19 februari 1909 angående bestämmelser
rörande vikariatsarvoden och docentstipendier vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet.

3. K. brev den 18 april 1890 angående docentstipendier
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet.

4. K. brev den BO december 1911 angående utbetalande av
vikariearvoden vid universitetet i Lund.

5. K. brev den 2 april 1886 angående förändrade bestämmelser
rörande docentstipendier och riksstatens resestipendier.

6. K. brev den 24 april 1915 angående utdelande av docentstipendier.