BETÄNKANDE

ANGÅENDE

DEN KVINNLIGA SJUKVÅRDSPERSONALENS
UTBILDNING OCH
ARBETSFÖRHÅLLANDEN

AVGIVET DEN 22 DECEMBER IDIG

AV INOM KUNGL. CIVILDEPARTEMENTET

TILLKALLADE SAKKUNNIGE

<7V

STOCKHOLM 1910

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Innehållsförteckning.

Sid.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kung]. Civildepartementet............................ 5

Utredning och förslag.

1 Kapitlet: Huvudsynpunkter angående sjukvårdens utveckling samt sjuksköterske kårens

uppkomst och ställning............................................................................ 12

2 Kapitlet: Sjuksköterskeväsendets uppkomst och utveckling i Sverige ................ 24

3 Kapitlet: Riksdagens behandling av frågan angående den kvinnliga sjukvårds personalens

ställning och arbetsförhållanden .................................................... 55

4 Kapitlet: Översikt över anordningen och omfattningen av sakkunniges utredning 59

5 Kapitlet: Några allmänna synpunkter angående den kvinnliga sjukvårdspersonalen:

Dess storlek och utbildning; omsättningen, överansträngningen, sjukligheten
och dödligheten inom densamma ........................................................................ 67

6 Kapitlet: Våra nuvarande sjuksköterskeskolor ........................................................ 74

7 Kapitlet: Utredning och förslag angående åtgärder till förändringar i sjuksköterske utbildningen

........................................................................................................ 94

8 Kapitlet: De vid sjukvårdsanstalter anställda sköterskornas arbetsförhållanden

och lönevillkor .................................................................................................. 125

9 Kapitlet: Om husmödrar och föreståndarinnor vid sjukvårdsanstalter ................ 142

10 Kapitlet: De vid sjukvårdsanstalter anställda sköterskebiträdenas arbetsförhållan den

och lönevillkor ............................................................................................ 144

11 Kapitlet: Utredning och förslag angående distriktssjukvården och distrikts sjuksköterskoma.

.................................................................................................. 150

12 Kapitlet: Den enskilda familjesjukvården och dess sköterskor ............................ 168

13 Kapitlet: Om sjulcsköterskebyråer och om platsförmedling för sjuksköterskor .... 176

14 Kapitlet: Sjuksköterskorna och den militära sjukvården....................................... 186

15 Kapitlet: Om vakningen i sjukvård ........................................................................ 197

16 Kapitlet: Om inspektion över den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och

arbetsförhållanden ............................................................................................... 207

17 Kapitlet: Om sjuk- och olycksfallsförsäkring för sjukvårdspersonal .................... 214

18 Kapitlet: Sjuksköterskornas pensionering ................................................................ 220

19 Kapitlet: Förslag till författningar............................................................................ 244

4

Bilagor.

20 Kapitlet: SM.

Bil. la—lo: Frågeformulär ........................................................................... 257

Bil. 2 a—2 k: Sammanställningar angående sjukvårdsanstalter, distrikt, sjuk sköterskebyråer

och deras sjukvårdspersonal ............................................ 295

Bil. 3: Tab. 1—51: Sammanställningar över sjukvårdspersonalens utbildning,

löne- och arbetsförhållanden in. in......................................................... 321

Bil. 4 a—4 f: Pensions- och sjukkassor av särskild betydelse för sjuksköterskor

i vårt land................................................................................................... 423

Bil. 5: Matematiska beräkningar till utredningen och förslaget angående sjuksköterskornas
pensionering ........................................................................ 453

Bil. 6 a —6 f: Av läkare, sjuksköterskor, sköterskebiträden, sjuksköterskeelever
m. fl. uttalade önskemål angående sjukvårdspersonalens utbildning

och arbetsförhållanden ............................................................................... 457

Bil. 7 a—7 h: Om sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden i
några främmande länder: Danmark, Korge, Finland, Tyskland, Österrike,

England, Frankrike och Nordamerikas Förenta stater ............................ 479

Bil. 8: Om statsexamen och statsregistrering i främmande länder ............... 535

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Civildepartementet.

I skrivelse den 29 maj 1911 har riksdagen anhållit, att Kungl.
Maj:t måtte verkställa en undersökning av sjuksköterskors och sjuksköterskeelevers
vid allmänna sjukvårdsinrättningar och s. k. distriktsköterskors
arbetsföi‘hållanden samt vidtaga de åtgärder, vartill undersökningen
kunde giva anledning.

Genom skrivelse av den 6 juni 1912 uppdrog dåvarande statsrådet
och chefen för kungl. civildepartementet herr Axel Schotte enligt
nådigt bemyndigande åt undertecknade Jundell och Ekman samt f. d.
rödakorssystern Charlotte Cederström och översköterskan sophiasystern
Emmy Lindhagen att i egenskap av sakkunnige inom civildepartementet
biträda med utredning angående kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden
m. m. och att framlägga förslag till de åtgärder från
det allmännas sida, som i anledning av undersökningen synas i olika
avseenden påkallade. Till sekreterare hos de sålunda tillsatta sakkunnige
förordnades samtidigt sjukhemsförestånderskan rödakorssystern
Agda Meyerson.

Den 31 januari 1914 erhöll Charlotte Cederström, som på grund
av enskilda angelägenheter blivit hindrad vidare deltaga i sakkunniges
arbete, på anhållan befrielse från sitt uppdrag, och utsåg chefen för
kungl. civildepartementet samtidigt de sakkunniges sekreterare Agda
Meyerson att i Charlotte Cederströms ställe biträda som sakkunnig vid

6

berörda utredning, dock att härigenom ingen förändring skedde i det
Agda Meyerson meddelade uppdraget att vara sakkunniges sekreterare.

Den 31 mars 1915 avled Emmy Lindhagen. Till att i hennes
ställe som sakkunnig biträda med utredningen förordnade herr statsrådet
den 18 juni 1915 sofiasystern AVilhelmina Elisabeth Paykull.
Samtidigt uppdrog herr statsrådet åt lasarettsläkaren i Östersund med.
doktor Halvor Graeve samt åt förestånderskan för Fredrika Bremerförbundets
sjuksköterskebyrå i Göteborg Anna Lönnerblad att ävenledes
såsom sakkunnige inom civildepartementet biträda vid verkställandet
av ifrågavarande utredning. Härigenom blev sakkunniges antal
det, som egentligen redan från början förutsetts.

Vid utarbetandet av i betänkandet framställda förslag till författningar
har jämlikt herr statsrådets förordnande biträtt assessorn
i Svea hovrätt Bertil Wieselgren. De för sjuksköterskornas pensionering
i betänkandet framlagda matematiska beräkningarna hava på sakkunniges
anmodan utförts av lektor Edw. Göransson.

Till kungl. civildepartementets ovannämnda skrivelse av den 6
juni 1912 hade bifogats det yttrande, som departementschefen, dåvarande
statsrådet Schotte, i föreliggande fråga anfört i det samma
dag inför Hans Maj:t Konungen hållna statsrådet. Detta yttrande
innehåller efter en kort översikt av frågans behandling i riksdagen
bland annat följande:

»Den undersökning, som i anledning av riksdagens ifrågavarande
framställning torde böra vidtagas och handhavas av särskilt tillkallade
sakkunniga, synes böra bli så allsidig och omfattande som möjligt.
Allenast därigenom vinnes en trogen bild av hela sjuksköterskekårens
i landet ställning och förhållanden samt lägges en tillräckligt säker
grund för de åtgärder, som i lagstiftningsväg eller eljest från det allmännas
sida kunna ifrågasättas. Jag anser därför, att denna undersökning,
i enlighet med andra kammarens ursprungliga beslut i frågan,
också bör i görlig grad avse jämväl de privata i privatvård sysselsatta
sjuksköterskorna, vilkas förhållanden säkerligen ofta äro vida
sämre än de i offentlig tjänst anställdas. Jämväl sköterskebiträdenas
vid sjukhusen arbetsförhållanden påkalla enligt min mening utredning.

7

Däremot synes mig sjukhusens ekonomipersonal (köks- och tvättbetjäning,
städerskor etc.) icke böra i detta sammanhang bli föremål för
undersökning, enär denna personal näppeligen i allmänhet torde meta
ansträngas eller eljest lämnas sämre villkor å sjukhusen än hos enskilda
arbetsgivare.

Det missförhållande, som för närvarande svårast torde trycka sjuksköterskorna,
lärer vara den över hövan långa arbetstiden, även nattetid,
som förekommer vid vissa sjukvårdsinrättningar och ej minst i privatvård.

I detta som i andra avseenden torde även vissa olikheter råda
mellan större och mindre sjukvårdsanstalter, och torde bemyndigande
lämnas mig att, därest sådant visar sig lämpligt, tillkalla ytterligare
en sakkunnig att såsom särskild representant för de större sjukhusen
deltaga i utredningen.

I övrigt är sjuksköterskepersonalens ställning väsentligen beroende
av den ordning, som råder med avseende å dess anställande, avlöning,
rättighet till semester och dylikt samt huru det år sörjt för densamma
vid sjukdom och på ålderdomen. Nu gällande bestämmelser angående
statsbidrag till pensionering av sjuksköterskor har i tillämpningen
befunnits medföra vissa svårigheter; hela frågan om pensionering av
sjuksköterskekåren, liksom möjligheterna att bereda understöd vid
sjukdom, torde dessutom behöva upptas till allsidig prövning.

Riksdagen synes huvudsakligen hava avsett en undersökning om
sjuksköterskornas arbetsförhållanden och de sätt att förbättra dessa,
som kunna ifrågakomma. För en allsidig undersökning och utredning
av ifrågavarande sjukvårdspersonals ställning böra emellertid, såsom
medicinalstyrelsen också påpekat, även andra synpunkter tagas i övervägande,
särskilt sjuksköterskornas utbildning.

Under den allra närmaste framtiden har jag för avsikt att föreslå
upptagande av frågan om den vid statshospitalen anställda sjukvårdspersonals
— och sannolikt också viss ekonomipersonals anställning,
utbildning, avlöning, pensionsrätt in. in.; och torde för denna frågas
utredning särskilda, på detta speciella område sakkunniga behöva
anlitas. Uppenbart är att vidkommande hospitalens sjukvårdspersonal
— den kvinnliga såväl som den manliga — ett intimt samarbete

8

erfordras mellan sistnämnda ifrågasatta sakkunniga och de sakkunniga,
om vilkas tillkallande jag nu hemställer; och torde detta samarbete
lättast ordnas, i samråd med de sakkunniga, av departementschefen.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga mig att
för närvarande inom civildepartementet tillkalla fyra sakkunniga med
uppdrag dels att verkställa en allsidig undersökning av sjuksköterskors?
sjuksköterskeelevers och sköterskebiträdens vid allmänna sjukvårdsinrättningar
och s. k. distriktssköterskors ävensom vid privatvård anställd
kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden, såsom deras anställning,
arbetstid, avlöning, förmåner av semester, understöd vid
sjukdoms- och olycksfall, pension o. s. v., dels ock att framlägga förslag
till de åtgärder från det allmännas sida, som i anledning av
undersökningen synas i olika avseenden påkallade.»

Det av dåvarande chefen för civildepartementet genom detta
uttalande i statsrådet för sakkunnige sålunda begränsade uppdraget
har emellertid med anledning av en vid 1915 års riksdag väckt
motion samt riksdagens skrivelse till Konungen av herr statsrådet den
3 juni 1915 ökats med ett nytt uppdrag, nämligen uppdraget att
verkställa utredning och förslag ifråga om statsbidrag till kommun,
som i sin tjänst anställer examinerad sjuksköterska.

I det statsråd, som den 3 juni 1915 hölls inför Hans Maj:t
Konungen, yttrade herr statsrådet enligt till sakkunnige överlämnat
utdrag av protokollet vid behandling av frågan om utredning i sistnämnda
ärende bland annat, att statsrådet förutsatte, att det uppdrag,
som de sakkunnige tidigare erhållit, ej skulle härigenom fördröjas,
utan att de sakkunnige skulle avgiva särskilt betänkande angående
den till dem sist remitterade frågan.

Sakkunnige, som nu slutfört det först erhållna uppdraget att
utreda den kvinnliga sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden in. m.
och att avgiva de förslag, som i anledning av undersökningen synas
påkallade, få härmed vördsamt till herr statsrådet avgiva sitt betänkande
i detta ärende.

Vid detsammas behandling hava sakkunnige arbetat efter följande
allmänna plan.

9

Sakkunnige hava utgått ifrån, att det av regeringen till dem
lämnade uppdraget innebar, att de borde söka utreda det sociala och
ekonomiska läge, varuti den kvinnliga sjukvårdspersonalen befinner sig,
och därvid särskilt söka få reda på de missförhållanden, som härutinnan
möjligen kunna förefinnas; att de borde söka utreda, dels vilka
av dessa eventuellt förefintliga missförhållanden, som böra bliva föremål
för statens ingripande, dels vilka som böra kunna avhjälpas genom
sjuksköterskeorganisationerna själva, respektive genom de lokala myndigheter
och anstalter, som driva sjukvård; och att de slutligen borde
dels avgiva förslag om, huru staten skall ingripa i de frågor, där sä
synes önskvärt, dels antyda, hur enligt sakkunniges mening vissa andra
frågor skulle kunna lösas genom sköterskeorganisationernas självverksamhet
eller lokala myndigheters och anstalters egna åtgöranden.

Kungl. Maj:t har i sin skrivelse begränsat sakkunniges uppdragtill
att gälla den egentliga kvinnliga sjukvårdspersonalen, således sjuksköterskorna,
sjuksköterskeeleverna och sköterskebiträdena, vare sig
dessa äro anställda i det allmännas eller i enskilda personers tjänst.
Sjukhusens ekonomipersonal (köks- och tvättbetjäning, städerskor o. s. v.)
ansåg regeringen däremot icke böra i samma sammanhang bliva föremål
för undersökning, »enär denna personal näppeligen i allmänhet
torde mera ansträngas eller eljest lämnas sämre villkor å sjukhusen
än hos enskilda arbetsgivare». Även sakkunnige finna den av Kungl.
Maj:t sålunda gjorda begränsningen av undersökningen lämplig och
berättigad. Det är enligt sakkunniges mening så långt ifrån, att sjukhusens
ekonomipersonal har sämre villkor än hos enskilda arbetsgivare,
att den å sjukhusen snarare har bättre villkor än i enskildas tjänst.
Framför allt gäller detta med hänsyn till, att kosten för denna personal
å sjukhusen alltid uppfyller rimliga anspråk, att denna personals arbetstid
nästan alltid är rimligt lång och regelbundet begränsad, att fritiderna
äro regelbundna.

Den noggranna och allsidiga utredning av de inom sjukvårdsyrket
för närvarande hos oss rådande förhållandena, som regeringen
önskade erhålla och som var en nödvändig förutsättning för eventuella
förslag från sakkunniges sida, hava sakkunnige icke ansett sig kunna

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. in. ‘2

10

verkställa på ett tillfredsställande sätt utan medverkan från så många
som möjligt av dels de personer, sköterskor, sköterskeelever ocli
sköterslcebiträden, som undersökningen närmast gällde, dels de personer,
som i övrigt måste tänkas hava god kännedom i den föreliggande
frågan och stort intresse av dess utredning, såsom sjukhusläkare, stads-,
provinsial- och extra provinsialläkare, föreståndarinnor för sjuksköterskeskolor,
föreståndarinnor och husmödrar vid allmänna sjukvårdsanstalter,
föreståndarinnor för sjuksköterske- och platsförmedlingsbyråer o. s. v.
Denna åsyftade medverkan från de mer eller mindre direkt intresserades
sida hava sakkunnige vunnit genom att till så många som
möjligt av de nämnda personerna utsända särskilda frågeformulär att
av dem besvaras och sedan till sakkunnige återsändas.

I dessa frågeformulär hava sakkunnige anhållit dels om rent
sakliga uppgifter, dels om uttalanden angående de önskningar, var och
en av de tillfrågade hyste i föreliggande angelägenhet. De sakliga
upplysningarna hava sakkunnige använt i nedanstående statistiska utredningar.
De uttalade önskningarna komma fram i särskild till betänkandet
fogad bilaga (bil. 6 a—6 f).

För ett rätt bedömande av sköterskekårens nuvarande ställningoch
av strävandena för framtida förbättringar i denna ställning torde
det vara nödvändigt att känna till de allmänna huvuddragen av sjukvårdens
utveckling genom tiderna samt de allmänna omständigheter,
som hittills inverkat på sköterskekårens uppkomst och ställning. Sakkunnige
hava därför börjat sin utredning med ett kapitel över sistnämnda
ämne.

Naturligt är, att sakkunnige redan från första början haft för
ögonen det önskvärda däri, att eventuella förslag överallt, där det
vore möjligt och lämpligt, toge hänsyn till det sätt, varpå den moderna
sjukvården utvecklats särskilt i vårt eget land, och de förhållanden,
som efter hand lett till uppkomsten av vår egen nuvarande sjuksköterskekår
och som efter hand bestämt dess etiska och sociala ställning.
På grund härav hava sakkunnige utarbetat en något mer ingående
historisk framställning av sjukvårdens utveckling i vårt land,
särskilt med hänsyn till de sista tre decennierna, den tid, under vilken

II

hos oss funnits modern sjukvård och modernt utbildade sköterskor.
Denna historiska översikt följer här som andra delen av sakkunniges
egentliga utredning''.

Bedömandet av sjukvårdens nuvarande ståndpunkt och sköterskekårens
nuvarande ställning i vårt land samt av de åtgärder, som i
sjukvårdens och sköterskepersonalens intresse böra ifrågakomma, måste
vinna i säkerhet, om man känner till och kan jämföra de nuvarande
förhållandena hos oss med förhållandena i andra länder. Sjukvårdens
omdaning i modern riktning är ju ock en företeelse, som i nyaste
tiden gjort eller nu gör sig gällande i alla civiliserade länder, varför
också en hel del likartade frågor angående sjukvården och sjuksköterskekåren
för närvarande möta oss i ett stort antal länder. Flera av
sakkunniges ledamöter hava haft tillfälle att personligen studera förhållandena
i en del främmande länder. Detta har bland annat möjliggjorts
genom de resestipendier, som av regeringen beviljades tre av sakkunniges
ledamöter, nämligen Emmy Lindhagen, Charlotte Cederström
och Agda Meyerson. Emmy Lindhagen besökte sommaren 1912 under
6 veckor västra Tyskland och Wien, Charlotte Cederström vid samma
tid under 4 veckor England och Agda Meyerson under 6 veckor östra
Tyskland, Danmark och Finland.

De sålunda gjorda studierna och erfarenheterna ligga till grund
för de skildringar av förhållandena i Danmark, Finland, England, Frankrike,
Tyskland och Österrike, som inflyta i betänkandet såsom bil. 7.
Redogörelser för en del andra länder än de personligen besökta, nämligen
för Norge och Nordamerikas Förenta stater hava utarbetats med
tillhjälp av uppgifter i facktidskrifter och genom korrespondens med
sakkunniga i respektive länder.

Stockholm den 22 december 1916.

I. JUNDELL.

CARL EKMAN. H. GRAEVE. ANNA LÖNNERBLAD.

AGDA MEYERSON. E. PAYK1JLL.

12

Sjukvård och
sjukvårdspersonal
hos
forntida folk.

Sjukvård och
sjukvårdspersonal
från
kristendomens
början till
omkring
mitten av
1800-talet.

1 KAPITLET.

Huvudsynpunkter angående sjukvårdens utveckling samt
sjuksköterskekårens uppkomst och ställning.

Sedan människosläktets urtid hava föräldrarna vårdat sina barn
och barnen ägnat sina föräldrar vård. Många av de gamla kulturfolken,
exempelvis de gamla indierna, egypterna, judarna, hade hunnit vida
längre än till den mera instinktiva omvårdnaden av den egna familjens
sjuka, fattiga och hjälpbehövande. Man vet, att många av dessa gamla
folk hade anstalter och lagar med samma syften som vår moderna
tids sjukhus och vår moderna tids förordningar angående hygien och
fattigvård. De hade utom läkare även sjukvårdspersonal i vår tids
mening, d. v. s. kårer, som hade till uppgift att vårda, icke egna
familjemedlemmar, utan sjuka, fattiga och nödställda i allmänhet.

Kristendomen, den nya läran, gav en ny levande ande, ny levande
kraft åt de gamla försöken att hjälpa sjuka och nödställda. Det var
en kristens plikt mot Gud att hjälpa de eländiga, sjuka och övergivna.
I de kristna församlingarna uppsöktes och utvaldes kvinnor, som voro
särskilt lämpade att utföra barmhärtighetsverken mot sjuka och olyckliga.
Dessa kvinnor kallade sig diakonissor, tjänarinnor, d. v. s. de
fattigas och sjukas tjänarinnor. För de samhällets sjuka och övergivna,
som eljes ingenstädes hade hem och skydd, upprättade kyrkan efterhand
härbergen och sjukhus. En del av dessa kallades hospital, andra kallades
helgeandshus efter det första av påven Innocentius III år 1200 i Kom
upprättade stora sjukhuset, som kallades Helgeandshospitalet. Denna
sålunda av kyrkan upprättade, systematiskt ordnade och organiserade
sjukvård och fattigvård utbredde sig över Europas alla länder. Överallt
bildades samtidigt munk- och nunneordnar, vilkas medlemmar helgade
sitt liv åt de sjukas och nödställdas vård i och utanför anstalterna.
Dessa barmhärtiga munk- och nunneordnars medlemmar ägnade
sig mångenstädes åt sin uppgift med en oupphinnelig hängivenhet.

1 de länder, där katolicismen utträngdes, råkade också sjukvården
i lägervall. I de sjukhus, som bibehöllos, bestreds sjukvården av obildade,
ofta råa, supiga och lastbara tjänare och tjänarinnor. Att vårda
sjuka blev ett yrke för alla möjliga förolyckade existenser, som häruti
sågo enda medlet till räddning från undergång. Anständiga människor,
som på försök eller av nöd gävo sig till att vårda sjuka, sökte snarast
möjligt en annan utkomstkälla. I eu del europeiska länder räknas
därför ännu i dag sjukvården knappt till de riktigt anständiga yrkena.

Emellertid förhöll det sig efter reformationen icke så, att sjukvården
i de protestantiska länderna handhades av samhällets dåliga
eller sämsta element, under det att densamma i de katolska länderna
låg uteslutande i barmhärtiga munkars och nunnors händer. Ty även i
de katolska länderna råkade sjukvården efter hand i lägervall. Tillgängen
på sjukvård övande munkar och nunnor var i allmänhet för
liten, varför även folk från de lägsta klasserna, folk av samma skrot
och korn, som ovan antytts, måste ombetros med att biträda munkar
och nunnor vid de sjukas vård i den katolska kyrkans vårdanstalter.

Man kan därför säga, att sjukvårdskåren ända intill nyaste tiden
rekryterats av två vitt skilda kontingenter. Den ena utgöres av de
djupt religiösa män och framför allt kvinnor, som helt offrade sig själva,
frivilligt avstodo från världslig lycka, endast åtrående att genom bön,
andakt och hängivet arbete för sjuka, döende, fattiga och övergivna
vinna himmelens salighet. Den andra utgöres av män och kvinnor ur
de lägre och lägsta samhällslagren, av individer, som ofta ägnade sig
åt sjukvårdskallet; emedan ingen annan bana stod dem öppen. En
mindre del av dessa individer var nog också samvetsgrann och duglig
samt gjorde sitt bästa för att lindra, trösta och hjälpa och uträttade
dänned ett gott barmhärtighetsarbete, men en stor eller största delen
av dem utgjordes av förkomna, brottsliga, supiga och lastbara människor,
som ingen annan ville hava i sin tjänst och som för att icke förgås
ägnade sig åt sjukvård såsom en sista existensmöjlighet.

På sjukvårdsanstalterna i de protestantiska länderna utgjordes
vårdpersonalen t. ex. på 16 —1700- och första hälften av 1800-talet
huvudsakligen av sist skildrade kategori av män och kvinnor. I de katolska
länderna hade man ofta en blandning av bägge kategorierna: Barmhärtiga
systrar som ledarinnor av anstalterna, särskilt av deras ekonomi,
och obildad, olämplig, lågt avlönad personal för den egentliga sjukvården.

Den berömde kirurgen Dieffenbach (död 1847) skildrar, hurudan
sjukvårdspersonalen ofta var ända till mitten av förra århundradet.
»Hvarje ålderstigne, supige, surögde, döfve, lame, krokige, utlefvade, hvar

14

Deri moderna
sjukvårdens
uppkomst
under mitten
av 1800-talet.

och en som ej duger till något mer i verlden, är enligt folks mening i alla
händelser god nog att sköta sjuka. Få ge sig till sjukhusen af lust
och kärlek till sjukvård. De flesta komma, emedan de icke hafva tak
öfver hufvudet och emedan de icke kunna eller vilja arbeta. Nödställda
odågor och kvinnoskepnader af tvetydigaste rykte . . . Den otäcka
anblicken i sjukhuset, som föranledes af smuts och orenlighet, ökas
ännu mer, när man ser hoparna af sjukvårdare och sjukvårdarinnor i
deras smutsiga kläder och med deras elaka, vanställda, ofta stympade
ansikten, så att man tror sig se en hop straffångar. Hvilken tröst
kan en lidande få hos vårdare med sådana förhärdade hjärtan? Han
får knappt någon annan tröst ån den, han kan finna hos den vid hans
sida liggande olyckskamraten.»

Talrika liknande uttalanden angående sjukvårdspersonalens ståndpunkt
ännu långt in på 1800-talet kan man finna av personer, som
sett den med egna ögon.

Men även i de anstalter, där sjukvården helt handhades av barmhärtiga
nunnor, voro förhållandena allt annat än tillfredsställande. Eu
bitanke eller rättare huvudtanke hade dessa nunnor alltid, en tanke
släppte de aldrig ur sikte: Allt skulle ske för vinnande av himmelens
välsignelse och salighet. Det första och det sista och det viktigaste i
vården var egen andakt och bön och religiös påverkning av de sjuka.
Sjukdomen var till för frälsningens skull och kunde botas genom bön.
Sköterskans huvuduppgift var att genom sina böner förmå den Högste
att borttaga lidandet från den sjuke. Sjukhusen voro ställen, där
andakten övades systematiskt för att fördriva sjukdomen. Om den
sjukes kroppsliga vård bekymrade sig den barmhärtiga nunnan föga,
och även om hon velat det, så kunde hon det ej, ty "hon hade oftast
inget begrepp om egentlig sjukvård. Därtill kom, att nunnan aldrig
var underordnad läkaren, utan endast sina överordnade i den religiösa
orden, vilket gjorde, att hon iakttog endast den religiösa ordensdisciplinen
och sällan kunde skolas och disciplineras från medicinsk
synpunkt. Kommer så till, att läkekonsten till mitten av förra århundradet
stod på låg ståndpunkt, att särskilt läkarnas förmåga att bekämpa
smittosamma sjukdomar var mycket ringa, att sjukhusen voro överfulla
av sjuka, att de voro mörka, kvava och fulla av smuts och ohyra, så
förstår man, att sjukhusen voro fasans boningar, härdar för fysisk och
ändlig smitta, endast lidandenas och dödens hopplösa hemvist.

I våra dagar uppsökas sjukhusen, emedan den sjuke vet, att han
där alltid kan få ro och lindring, att han där tack vare den moderna
läkekonstens underbara segrar i regeln kan återvinna hälsa och åter -

15

bördas till livet. De moderna medicinska upptäckterna skulle emellertid ej
så snabbt kunnat få en så stor praktisk betydelse, deras välsignelser skulle
svårligen hava kunnat komma varje samhällsmedlem till godo, om läkaren
till sin hjälp ej haft annan sjukvårdspersonal än den ovan skildrade.
Men till mänsklighetens lycka föddes det moderna sjukvårdsväsendet
ungefär samtidigt som vår tids första stora revolutionerande medicinska
upptäckter. Den första och blivande grunden till denna omdaning av
sjukvården lades under 1860-talet av Florence Nightingale. Florence
Nightingale insåg, att en sjuksköterska behöver utbildas för sitt yrke,
hon insåg, att aldrig så goda naturliga anlag ej vore tillräckliga för
att bilda en verklig sjuksköterska, utan att planmässig utbildning
var nödvändig härför såsom för nästan alla andra yrken. Florence
Nightingale hade dock haft sin föregångare och själv gått i skola. Skolan
var den år 1836 i Kaiservverth (Ithenprovinsen) grundade första lutherska
diakonissan.stalten, som snart blev föredöme för liknande anstalter i hela
världen, och hennes lärare och föregångare voro denna skolas grundläggare
Theodor och Friederike Fliedner. Denna skola var den första,
där unga bildade kvinnor fingo systematisk undervisning i sjukvård,
och den har därför själv och genom Florence Nightingale blivit den
moderna sjukvårdens ursprung. Den första helt världsliga skolan
för systematisk utbildning av sjuksköterskor grundades av Florence
Nightingale 1860 vid St. Thomas’ Hospital i London. I hela den civiliserade
världen uppväxte sedan på få årtionden liknande skolor, och
med dem från dessa skolor utgående sköterskorna i sin tjänst utvecklas
nu läkekonsten snabbt till en av de betydelsefullaste faktorer i samhällets
och var enskild individs tillvaro, utvecklas till kulturens kanske
vackraste och säkraste vinst.

Florence Nightingales fordran, att en sjuksköterska skall äga
speciell systematisk utbildning för sitt kall, har visat sig vara berättigad
till en grad, som hon nog själv knappast kunde tro, då hon uttalade
sin sats. Ty det är först de senare decenniernas medicinska utveckling,
som gjort denna fordran alldeles ofrånkomlig och låtit den framträda
i all skärpa. Det är särskilt under de sista decennierna, som metoderna
för den medicinska profylaxen, diagnosen och terapien blivit så invecklade,
att läkarens biträde härvid, sköterskan, måste bibringas en förut
oanad teknisk färdighet, en förut oanad mångsidighet. Hängivenhet,
självuppoffring äro oundgängliga egenskaper för en modern sjuksköterska
likaväl som för förra tiders ordenssyster, men härtill kommer som fordran
på den moderna sköterskan, genom studier vunna teoretiska insikter,
genom övning och erfarenhet vunnen praktisk färdighet och teknisk

Fliedner s
diakonissa
anstalt.

Florence

Nightingale.

16

Sjukvårdspersonalens

nuvarande
storlek i
några länder.

skicklighet. Det vill med andra ord säga, att man på en modern
sjuksköterska har dels fordringar på vissa karaktärsegenskaper, dels
samma fordringar som för de flesta andra borgerliga yrken, nämligen
specialutbildning för att bliva väl skickad till yrkets utövning.

Utbildning och yrkesskicklighet skapa emellertid ej i och för sig
ett borgerligt yrke och en kår. Härför fordras, att antalet individer,
som utbildar sig till och ägnar sig åt ett visst arbete, skall vara
åtminstone i någon mån avsevärt. Men att så nu är förhållandet
visas av följande siffror.

Enligt officiella uppgifter gällande år 1898 funnos i Tyskland
9 121 personer (= 1‘6 8 på 10 000 invånare), som sysslade med enklare
sjukvård (inklusive massage och desinfektion), s. k. Heildiener. År 1909
var antalet av dessa »Heildiener» 14 789 (—2''33 på 10 000 invånare),
varav 11 639 män och 3 150 kvinnor. Av dessa 14 789 Heildiener
hade 8 731 genomgått en av staten godkänd examen, under det att
6 058 ej voro »staatlich gepriift».

1898 funnos i Tyskland 29 577 personer (=5''4g på 10 000 invånare),
som sysslade med egentlig sjukvård, »berufsmässige Krankenpfleger»;
därav voro 3 150 män och 26 427 kvinnor. År 1909 var deras antal
68 818 (= 10''83 på 10 000 invånare); av dessa 68 818 voro 12 881 män
och 55 937 kvinnor. Av de 68 818 hade 25 671 genomgått den av staten
godkända sjukvårdsexamen, under det att 43 147 ej voro »staatlich
gepruft».

Enligt de nämnda officiella uppgifterna skulle således sammanlagda
antalet kvinnor; som år 1909 i Tyskland utövade högre eller
lägre sjukvård vara (3 150 + 55 937 —) 59 087. Enligt en annan uppgift
skulle det emellertid redan 1907 i Tyskland funnits omkring 75 000
kvinnor, som arbetade i egentlig sjukvård, under det att antalet kvinnor,
som arbetade i sjukvård och därmed besläktade områden (egentlig sjukvård,
biträdande sjukvård, förlossningar, massage, tjänarinnor vid sjukvård,
sjukvårdsförvaltning, fattigvård och barnavård), utgjorde sammanlagt
omkring 129 000.

Enligt en uppgift skulle det i början på 1900-talet i England
funnits 23 med sjukvård eller dylikt sysselsatta personer på 10 000
invånare, under det att den motsvarande siffran för Tyskland skulle
vara 14t> och för Österrike 8’25.

I vårt land skulle enligt de sakkunniges utredning i slutet av
år 1913 namnuppgifter kunnat erhållas på 4 204 med egentlig sjukvård
sysselsatta kvinnor (se tab. 3). Det då verkligen för handen varande
antalet av med sjukvård sysselsatta kvinnor torde emellertid bliva

17

riktigare, om man ökar nämnda siffra med omkring ett tusental, alldenstund
man nog kan skatta antalet av dem, vilkas namn och adress
varit omöjliga att finna, till bortåt ett tusen. Man skulle sålunda
kunna med sttfr sannolikhet säga, att det i Sverige för närvarande på
10 000 invånare finnes omkring 9 med egentlig sjukvård sysselsatta
kvinnor. Härvid äro icke medräknade de mellan 800 och 900 kvinnor,
som syssla med sjukvård i statens hospital för sinnessjuka, vartill kommer
mellan 700 och 800 manliga sjukvårdare å samma anstalter. Medräknas
alla, får man 12 med egentlig sjukvård sysselsatta personer på 10 000
innevånare i vårt land.

Men antalet sköterskor och sköterskebiträden är icke endast Jlur deri störa
redan nu stort. Det befinner sig i hastigt stigande, och det kommer sjuka%tttl./ske.
att göra så ännu en lång följd av år framåt. Orsaken till denna snabba kåren uppkvantitativa
ökning av sköterskenumerären ligger delvis i det ökade
behovet av egentlig sjukvård. Talrika gamla sjukvårdsanstalter utvidgas,
talrika nya inrättas; varje stort framsteg läkekonsten gör, varje ökad konstens
möjlighet att bekämpa sjukdom och död, som läkaren får i sin hand,
leder till upprättandet av anstalter, där de nya framstegen och möj- okade beligheterna
tillämpas och göras välsignelsebringande. I överensstämmelse
med medicinens specialisering bliva dessa anstalter ofta specialsjukhus:
Epidemisjukhus, tuberkulossjukhus, sinnessjukanstalter, barnsjukhus,
ortopediska anstalter, sanatorier och vilohem, ljusbehandlingsanstalter
o. s. v. Och över allt fordras för vårdens genomförande
sköterskor, som äro utbildade för sin uppgift. Då det moderna samhället
fattar det som sin skyldighet att bereda alla, även de fattigaste,
alla de möjligheter till hälsans återvinnande och livets räddning, som
den moderna läkekonsten och sjukvården giver, är det tydligt, att
sjukvården måste bliva utomordentligt omfattande. Där anstaltsvård
av en eller annan anledning icke kan eller bör beredas den sjuke,
sörjer samhället genom distrikts- och epidemisköterskor för den sjukes
vård i hemmet. Härtill kommer den allt mer stegrade efterfrågan på
sjuksköterskor för den enskilda vården av sjuka i de burgna hemmen,
en efterfrågan, som blir större i samma mån de enskildas ekonomiska
ställning förbättras, i samma mån som sjukvården fordrar verkligt kunnig
hjälp och i samma mån som sköterskornas skicklighet ökas genom god
utbildning.

Om emellertid sköterskorna komme till användning endast för påÄ
den direkta sjukvården, skulle behovet av sköterskor och tilloppet till ‘Yör^do^onT
sköterskebanan ändock ej blivit så stort. Men sköterskornas uppgift fattande socibegränsas
ej till vård och hjälp enbart vid sjukdom, utan hela den ar^,otetp

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden in. in. ■’

18

c'' Sjukvårdsarbetets

särskilda
lämplighet
för kvinnor.

d) Ben
moderna
kvinnorörelsen.

nödställda individen kommer ofta under hennes omvårdnad. Sjukvården
är endast en del av samhällets stora barmhärtighetsverk; en annan
del är den förebyggande vården och den stödjande vården. Och hela det
sociala hjälparbetet ligger nu till betydande del i sköterskornas händer
och kommer, i framtiden att i ännu större omfattning anförtros åt
dem. Sjuksköterskor äro för närvarande i stor utsträckning verksamma
som församlingssystrar för församlingarnas fattigvård, som föreståndarinnor
för ålderdomshem, fattighus och fattiggårdar, arbetsinrättningar,
barnhem, upplysnings- och understödsbyråer, uppfostringsanstalter;
de äro verksamma vid skolor, såsom inspektriser för utackorderade
barn och som bostadsinspektriser, vid fängelser och vid
polisen o. s. v. Yi finna således sköterskan vårdande, stödjande och
hjälpande överallt i det sociala välgörenhets- och övervakningsarbetet.

Emellertid är det säkerligen ej endast behovet av arbetskrafter
inom den moderna sjukvården och välgörenheten, som medfört, att så
många kvinnor strömmat till dessa verksamhetsområden. Härtill har
väsentligen arbetets egen natur bidragit. Att vårda, hjälpa och stödja
äro instinktiva uppgifter för kvinnan, tillhöra hennes väsens egenart.
När därför samhället och den enskilde ropat på hjälp emot sjukdom,
olycka och nöd och när man upptäckt, hur dessa skola botas och förekommas,
hava kvinnor i mängd skyndat till och offrat ett hängivet
och plikttroget arbete.

Till läkekonstens intensiva utveckling och det därmed förenade behovet
för läkaren av kunnig hjälp, till sjukvårds- och välgörenhetsarbetets
stora utvidgning och det därav förorsakade stora behovet av arbetskrafter
och till den omständigheten, att arbetets egen natur måste tilltala
den kvinnliga naturen, tillkomma emellertid ytterligare två viktiga
faktorer, som medverkat till sjukvårdens snabba utveckling till etttydligt
avgränsat borgerligt yrke och till uppkomsten av en stor tydligt
avgränsad sjuksköterskekår. Dessa faktorer äro den moderna kvinnorörelsen
och sjukvårdens allt mer fortgående förändring från religiös
barmhärtighetsgärning till borgerligt yi''ke.

Enligt vår tids uppfattning bör kvinnan hava samma rätt som
mannen till arbete och till att få utbildning till det arbete, vartill
hennes håg och anlag draga henne. Hon bör ock hava rätt att genom
eget arbete förvärva och behålla en egen självständig ställning. Dessa
krav skulle nog hava uppkommit och blivit beaktade oberoende av den
moderna industrialismen, men säkert har denna industrialism våldsamt
påskyndat utvecklingen i antydd riktning. Den moderna industrien har
gjort den ena grenen efter den andra av det kvinnliga hemarbetet

1!)

överflödigt, och den efter eu självständig ekonomisk och social ställning
strävande kvinnan måste söka arbete utom hemmet, ofta i skarp tävlan
med männen. I det moderna sjukvårds- och välgörenhetsarbetet öppnade
sig nu för kvinnan ett vidsträckt verksamhetsfält, där hennes allra
bästa egenskaper och instinkter kunde få göra sig gällande till gagn
för samhället och den enskilde individen.

Fordringarna på god yrkesutbildning och hela det moderna
samhällets världsliga organisation hava omdanat sjukvården från en
religiös barmhärtighetsgärning till ett borgerligt yrke, ett kall, som
icke är förbehållet endast för de religiöst fromma, utan som står
öppet för alla samvetsgranna, ett ärligt och uppoffrande arbete hängivna
kvinnor. Även denna omständighet har ökat tillströmningen till
sjukvårdsverksamheten.

Denna utveckling av sjukvården till ett borgerligt yrke betraktas
dock icke från alla håll med fullt gillande, och det är otta de högst
bildade, de för sjukvården och de sjuka varmast kännande, de som
för sjuksköterskekallets utveckling offrat allt sitt intresse och all sin
kraft, vilka ställa sig mer eller mindre tveksamma gentemot denna
utveckling. Denna ibland tydligt uttalade, ibland endast antydda tvekan
finner man såväl utomlands som hos oss. Det sjuksköterskeideal, som
medvetet eller omedvetet föresvävar dessa tveksamma, är den katolska
barmhärtiga ordenssystern eller forna dagars nunna eller diakonissa, den
djupt religiösa kvinnan således, den som känner sig kallad att utöva
sjukvården för att tjäna Gud, som utövar den som eu religiös plikt;
den kvinna, som kastar å sido alla andra intressen än andakten och
sjukvården, den för vilken hela världens övriga gång, glädje och bestyr
äro likgiltiga, den som ej vill taga emot lön, ej unna sig vila, men
som utan hänsyn nöter ut sig själv i barmhärtighetens tjänst och som
sedan, när hon är utsliten, lever sina återstående dagar av andras
barmhärtighet. De som se sköterskeidealet i denna bild, anse sköterskekallet
heligt och äro rädda, att det skall profaneras, om det blir ett
borgerligt yrke. Blotta ordet yrke om sjukvården väcker hos dem
mindre angenäma tankar, de se då för sitt inre också fackförbund av
sjuksköterskor, ekonomiska kamporganisationer av väl kända slag.

Uti dessa synpunkter finnes en sak, som är absolut berättigad,
och det är, att sjuksköterskeyrket förutsätter verklig kallelse. Kallelsen
kan sägas bestå i anlag och håg för sjukvården, men framför allt
i verklig, djup medkänsla med den sjuke, en ständigt vaken önskan
att hjälpa, lindra och trösta och ett aldrig sinande tålamod gentemot
dem, som drabbats av olyckan. Den som väljer sjuksköterskeyrket bör

o) Sjukvårdens
förändring
från
religiös
barmhärtighetsgärning

till borgerligt
yrke.

20

vara medveten om, vilken allvarlig uppgift, hon ägnar sig åt; hon bör
veta, att det är orätt att ägna sig däråt, om man ej har pliktkänsla
och omutlig trohet mot sin uppgift.

Att den som verkligen har denna uppoffringsvilliga medkänsla
och trohet, för att bliva en god sköterska också behöver sluta sina
sinnen och döva sina känslor för allt annat mänskligt, för allt annat,
som bringar människan glädje, strider och sorg, är dock mer än tvivelaktigt.
Och det må nu gillas eller icke gillas, så är en avstängning
från det levande livet absolut mot den moderna tidsandan. En ny
stor klosterkår kommer icke att skapas, allraminst i de protestantiska
länderna. Önskningarna och åsikterna må för övrigt vara vilka som
helst, faktum är, att ingenstädes, icke ens i de katolska länderna,
äro de religiösa ordnarna i stånd att tillgodose mer än en bråkdel av
det behov efter sjukvårdspersonal, som samhället måste tillgodose. Och
erfarenheten visar också, att den sjuke och samhället icke hava
förlorat och icke komma att förlora på att sjukvård ej drives som
sådan religiös tjänst, där den egna salighetens vinnande och deri sjukes
frälsning äro målet och de sjukas vård blott medlet. Den sjukvård,
det hängivna barmhärtighetsverk på de mest skilda områden, som
presterats av de kvinnor, som utbildats i de goda moderna sköterskeskolorna,
har åtminstone icke överträffats av vare sig de katolska eller
protestantiska religiösa ordnarnas barmhärtiga systrar.

Det finnes vissa människorättigheter, som synas så primära, att de
böra tillkomma varje människa. Men det finnes ock fordringar från
samhällets sida, vilka synas så primära, att de böra ställas på varje
individ. En sådan primär fordran av samhället är den, att var och
en, som därtill är mäktig, skall genom nyttigt arbete förtjäna sitt
uppehälle och icke falla andra till last. Det kan därför icke heller
anses sänka sjuksköterskeyrkets idealitet, om sköterskan liksom andra
yrkesutövare för sitt trägna plikttrogna arbete fordrar ett rimligt tillmätt
bröd och att hon icke vill på sin ålders dagar leva som ett nådehjon.

En fordran, som individerna ställa på samhället och samhället med
lika mycket rätt på individerna, är, att ingen må i otid förspilla sin
arbetskraft och hälsa; individens arbetskraft och hälsa är lika mycket
samhällets som individens kapitaltillgång. Att snabbast möjliga, gagnlösa
utnötning av sköterskans arbetskraft är nödvändig eller önskvärd
för att bibehålla sj uksköterskekallets idealitet, är en exstatisk vanföreställning.
Sköterskans yrke minskas icke heller i idealitet, om hon i sitt
arbete dock är en självständig individ och icke ett viljelöst redskap i
någon from klosterordens organisation.

Vår tids sjukvård har blivit ett världsligt, borgerligt yrke. Vi
hava sett, att det därför icke är eller behöver bliva mindre allvarstungt,
mindre pliktfordrande, mindre ädelt. Även som borgerligt yrke
kan och bör sjukvården bibehålla egenskapen att vara ett kall.

Den ståndpunkt, på vilken sjuksköterskeyrket och sjukvården för B*^**™£h
närvarande befinna sig hos oss liksom i de flesta andra länder, är helt ^nae]cdeiarna
en frukt av enskilt initiativ och enskild verksamhet. Bortser man från av statens inTyskland,
Amerikas Förenta stater, Australien och även Finland, där staten
på de allra sista åren vidtagit en del åtgärder, har staten eljes tills nu yrhet.
ingenstädes ingripit på något sätt, varken reglerande eller stödjande. Men
att ett borgerligt yrke, som drives i så stort omfång som sköterskeyrket,
ett yrke, vars uppgifter äro så delikata och krävande och vars utövare
i allra första hand anlitas av offentliga anstalter, statens så väl som
kommunens, i längden eller för all framtid skulle kunna undvara eller
undandraga sig varje form av inblandning frän statens sida, var ej att
vänta. Även härutinnan framträder med styrka sjukvårdens utvecklingtill
ett borgerligt yrke. Här som på många andra områden har friheten
från statens inblandning varit till både fördel och nackdel, och
här som så ofta eljes hava fördelarna mest framträtt i början och
nackdelarna först senare, men då med småningom allt mer tilltagande
intensitet. Fördelarna av frihet från statens inblandning hava varit, att
det enskilda initiativet kunnat göra sig gällande med en snabbhet, kraft
och entusiasm, som man icke så ofta kan påräkna vid statens åtgöranden;
vidare att icke alla åtgöranden behövt stöpas i samma form, utan att
en, särskilt i början nödvändig, mångfald av uppslag fått utvecklas
och visa sin användbarhet och livskraft. Nackdelarna av den fullständiga
friheten, vilka börja göra sig allt mera gällande, äro: Tillströmning
till banan av en del mindre väl kvalificerade element; uppkomsten
av en del mindervärdiga sjuksköterskeskolor; för starkt, ibland till
och med hänsynslöst utnyttjande av sköterskornas arbetskraft; för ringa
avlöning; ingen trygghet mot nöd och inträdd arbetsoförmåga på grund
av ålder, sjukdom eller invaliditet; otrygga arbetsvillkor; osäker rättslig
ställning o. s. v. Dessa olägenheter hava framträtt olika starkt i
olika länder, i vissa länder, t. ex. i Tyskland, med en här och var
rentav fruktansvärd intensitet. Att vårt land icke heller är alldeles
fritt från olägenheterna av sjukvårdens fullständiga oberoende av statens
ordnande och kontrollerande inflytande, torde framgå av sakkunniges
nedan följande utredning, om ock denna utredning samtidigt visar, att
de berörda missförhållandena hos oss ännu icke nått någon verkligt
elakartad karaktär. Dock är det ingen säkerhet för, utan tvärtom

22

antagligt, att så kommer att bliva fallet, om förhållandena få utveckla
sig fullt fritt som hittills. Skulle staten därför underlåta att ingripa
redan nu, innan missförhållandena ännu nått någon högre grad, så
kommer den med all sannolikhet finna sig föranledd att ingripa senare,
då missförhållandena nått en högre grad — och då ock blivit svårare
att stävja.

Skulle staten under alla omständigheter föredraga att icke ingripa,
så komma missförhållandena kanske att kunna stävjas på annat
sätt, nämligen genom det tryck, som kraftiga sköterskeorganisationer
kunna åstadkomma. Yilket som till sist kan vara för sjukvården och
sjukvårdspersonalen, för allmänheten och för staten bäst och lyckligast,
en reglering genom statens ingripande eller genom vederbörande kårs
självverksamhet, är svårt att på förhand avgöra, här liksom på de flesta
andra områden. Sakkunnige hava, som nedan synes, kommit till det
resultatet, att en del frågor kunna handhavas och lösas av sjuksköterskekåren
själv och av de lokala myndigheter och anstalter, som driva
sjukvård, under det att andra frågor synas sakkunnige böra lösas, om
också icke helt genom statens hand, så dock åtminstone under statens
medverkan. Att överlämna frågan om sköterskekårens utbildning,
sociala och ekonomiska ställning helt åt sköterskekåren ensam vore att
förklara, att sköterskekåren och sjukvårdsyrket icke i minsta mån är
i behov av det stöd av staten, som de allra flesta kårer och yrken —
både de högre och de lägre kvalificerade och även de icke kvalificerade
arbetarekårerna och arbetareyrkena — åtnjuta i större eller mindre omfattning
i form av fri eller av staten understödd undervisning vid högskolor
och andra skolor, i form av bestämda examensfordringar, sjuk- och
ålderdomsförsäkring, ersättning för olycksfall i arbete, i form av skyddslagar
O. S. V.

Det är visserligen möjligt, att sköterskekåren skulle kunna småningom
alldeles på egen hand lösa alla de frågor, som hava betydelse för
densamma. Men det förutsätter en organisation så ordnad och mäktig
och så beredd att använda alla tillåtna medel, att den kommer att
rätt mycket likna ett vanligt fackförbund. Det synes i detta fall icke
önskvärt, att utvecklingen skall gå den vägen. De allra flesta sjuksköterskekårer
och sjuksköterskeorganisationer och däribland framför
allt vårt lands hava till främsta syfte att höja kåren i etiskt hänseende
och att höja kåren socialt genom att framför allt Böja den etiskt; de
verka främst för sjuksköterskekallets fördjupning och förädling; de rent
sociala och ekonomiska frågorna hava satts i sista hand. Det vore
för de sjuka och hjälpbehövande, och det är ju dem det först och sist

ändock galler, lyckligast, om det fortfarande kunde få förbliva så, att
sjuksköterskekårens önskningar och intressen icke skola tvingas kretsa
kring ekonomiska strider och frågor.

En sådan önskan liyser sjuksköterskekåren säkert också själv.

Detta hindrar naturligtvis ej, att sjukvårdens utövare liksom andra, ynka och sjuki
samhället fylla samma ekonomiska, sociala eller etiska uppgift, kunna
finna och också funnit behov att sammansluta sig till föreningar och
större förbund för främjandet av gemensamma sociala och etiska
intressen. Sjukvården vore icke ett modernt yrke, om dess utövare icke
därtill genom lokala, nationella och världskongresser sökte dryfta och
genomföra kåren intresserande frågor och önskemål. I båda dessa
hänseenden är emellertid sjukvården modern. I Hertalet civiliserade
länder finna vi utom lokalorganisationer en eller flera nationella landsorganisationer.
Beträffande de mest kända bland de nationella sjuksköterskeföreningarna
återfinnas redogörelser i bil. 7 a 7 h, som innehåller
eu överblick över sjuksköterskeförhållandena inom en del olika
kulturländer. Hur sådana föreningar sedan sammanslutit sig till en
internationell sjuksköterskeförening, »International Gouncil of Nurses»,
framgår av samma bilaga, där vi även finna några ord angående av
denna internationella sjuksköterskeförening anordnade kongresser och
vid dem uttalade önskemål.

En produkt av de sålunda organiserade sjuksköterskeförenmgarnas
verksamhet äro en del tidskrifter, som behandla sjukvårdsfrågor samt tidskriftei-.
sjukvårdskårens sociala och etiska intressen. De viktigare av dessa
tidsskrifter äro:

Svensk sjukskötersketidning och Humanitet, organ för Hospitals förbundet

(Sverige);

Tidskrift for Sygepleie (Danmark);

Sykepleien (Norge);

Epione (Finland);

Unterm Lazarus-Kreuz och Der Krankenpfleger (Tyskland);

La Garde-Malade Hospitaliére (Frankrike);

The British Journal of Nursing, Nursing Times och The Nursing
Mirror (Storbritanien);

Nosocomo och Tijdschrift voor Ziekenverpleging (Holland);

The American Journal of Nursing och The Trained Nurse (Amerika).

24

2 KAPITLET.

Sjuksköterskeväsendets uppkomst och utveckling i Sverige.

De hedniska begreppen om hälsa, sjukdom och död blevo med
kristendomens införande helt förändrade. Att bliva sjuk och do »sotdöd
i egen säng» hade betraktats såsom vanhedrande, nu blevo människornas
sinnen mera öppna för nästans lidande och död. Det blev
en religiös plikt att taga hand om fattiga och sjuka.
dJn^sJJri, Samhället självt sörjde emellertid länge ej på något sätt för dessa,

nu, omkring utan sjuk- och fattigvården låg helt och hållet i enskilda goda och
mitten av uppoffrande samhällsmedlemmars händer, tills så småningom kyrkan
° e övertog denna vård. På grund av kyrkans inflytande tillkommo så småningom
anstalter, som mottogo fattiga, vilka av ålder eller sjukdom
voro hindrade att försörja sig genom tiggeri. Dessa anstalter, de s. k.
helgeandshusen, byggdes vanligen invid klostren och kyrkorna. I
städerna uppfördes även hospital, avsedda för vanliga sjuka, men oftast
hysande sinnessjuka, vanföra och obotligt sjuka. Utanför städerna lågo
»spetälskehusen», avsedda för smittosjukdomar, huvudsakligen spetälska.
Sjukvården vid alla dessa anstalter bestreds av munkar och nunnor,
och anstalterna underhöllos av klostrens medel eller med av tiggarmunkar
insamlade gåvor.

När vid reformationen klostren stängdes samt deras och kyrkornas
gods indrogos till staten, bibehöllos dock de omnämnda anstalterna,
men de ordnades nu under statens ledning genom de av Gustav I utfärdade
föreskrifterna. Så småningom försvunno de huvudsakligen för
fattigvård avsedda helgeandshusen och sammansmälte med hospitalen och
sjukstugorna, vilka blevo anstalter, där åldringar, barn, lytta, vanföra
och fattiga samt kropps- och sinnessjuka vårdades samtidigt. År 1639
uppfördes det första sjukhus, som uteslutande var ämnat för vård av personer
lidande av akuta sjukdomar. Det uppfördes i Kopparbergs län för
kronans och bergslagens tjänstemän och arbetare, i händelse de skulle

insjukna eller trättas av olycksfall. Där fanns särskild anställd kiruig
(:>barberare»)- År 16(56 framlade Olof Judbeck planen till ett akademiskt
sjukhus i Uppsala, vilken plan dock ej kom till utförande. Ej förr än
1717 lyckades Lars floberg realisera denna plan, och ett s. k. Nosocomium
med några få sängplatser öppnades, där de medicine studerande
kunde idka praktiska studier.

Serafimerlasarettet öppnades år 1752 såsom en följd av den under
1700-talets första hälft allt mer vaknande insikten om nödvändigheten
av ordnade sjukvårdsanstalter. särskilt för de fattiga. Denna anstalt
ävensom de motsvarande i landsorten vid denna tid efterhand uppkommande
»lasaretten» stodo i början under serafimerriddarnes uppsikt. Så
småningom inrättades en sådan sjukvårdsinrättning inom varje landskap.

År 1781 funnos i riket 17 lasarett, och år 1861 hade deras antal
stigit till 46.

År 1862 utgavs en kungl. förordning, varigenom landstingen tingo
övertaga landsortslasaretten, varmed sjukvårdens utveckling till en
väsentligen kommunal angelägenhet blev fullt genomförd. ^ Statens
fattigvårdsverksamhet hade nu alldeles upphört, och dess sjukvårdsverksamhet
begränsades till vård av sinnessjuka å hospitalen.

T början var ej någon skarp gräns dragen mellan läkarvård
och sjukvård. Läkaren, som besökte den sjuke i dennes hem, verkställde
själv den nödvändiga behandlingen, ja han tillredde även och
o-av den sjuke medicinen. Men han överlämnade åt husets kvinnor att
reda den sjukes bädd, torka svetten ur hans panna och vaka över honom,
när han yrade i feberfantasier. Som kvacksalveri räknades ej, att olärda
män och kvinnor behandlade folk för sjukdom och olycksfall.

När så läkarvetenskapen utvecklades och sjukvårdstekniken samtidigt
blev mer invecklad, fick läkaren behov av assistenter och medhjälpare.
De tjänstekvinnor, vilka hade rengöringen vid sjukhusen
om hand, fingo då biträda med sjukbehandlingen utan att hava andra
förutsättningar därför än den erfarenhet och den praktiska vana, de
så småningom förvärvat sig. De som tjänstgjort längst, fingo, när
lasaretten utvidgades, till sin lijälp en piga och. kallades då själva sjukvakterskor
eller sköterskor.

Om sjukvårdspersonalen vid de svenska sjukhusen under första
hälften av 1800-talet gäller ungefär detsamma, som sades om sjukvårdspersonalen
vid sjukhusen i andra protestantiska länder vid samma tid.
Bortsett från ett färre antal samvetsgranna personer utgjordes nog de
flesta sköterskorna av personer, som knappast voro lämpliga för sjukvård.
En del gamla sköterskor voro gifta och hade man och barn

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m. 4

26

Våra sjukhus
på 1870- och
18S 0~i alen.

Utveckling eu
av sjukvården
å vår lands■
bygd.

boende i sitt rum. Som biförtjänst lära de hava sålt Öl och andra
dryckesvaror till de sjuka.

Ännu på 1870- och 80-talen voro de flesta svenska sjukhus ytterst
gammalmodigt, ohygieniskt och obekvämt inrättade. Vid Maria sjukhus
i Stockholm t. ex. fanns år 1875 ingen vattenledning. På sjukavdelningarna
funnos inga järnspislar, utan sköterskorna fingo på en
öppen häll värma vatten och koka grötar till sjukbehandlingen. Vid
detta sjukhus hade 1 sköterska att vårda 50 sjuka och till sin hjälp
hade hon 1 kvinnligt biträde.

Vid Serafimerlasarettet fanns år 1886 visserligen vattenledning
på salarna,, men detta vatten var sjövatten och dugde ej att dricka.
Dricksvatten fanns vid en pump på gården och måste av sköterskorna
bäras upp i stora tunga kopparflaskor. De sjuka fingo vid denna
anstalt ej rent sänglinne oftare än var 14:de dag. På en stor, invid
den sjuke stående träpall, vilken tjänstgjorde såsom nattduksbord,
placerades sked, kniv och gaffel, vilka ej allt för ofta diskades, utan
blevo kvarliggande hos patienten. 1 handfat, 1 kam och 1 stort lakan
att torka sig på voro gemensamma toalettartiklar för alla på en sal.

Vid Lunds lasarett fanns vid samma tid på en sal för 10 —12
patienter även 1 gemensamt handfat av koppar. Gasledningar funnos.
men fotogenlampor användes. Sköterskorna måste med hjälp av någon
tillfrisknad patient bära ner de sjuka ända från 3:dje våningen till
den i bottenvåningen belägna badavdelningen, vilken dock för övrigt var
mycket snygg. Sköterskorna måste själva bära upp bränsle till de
stora ugnar, varmed sjukhuset uppvärmdes. De måste även bära ut
de döda, och dessa släpades på en träbrits, täckt med ett lakan, över
gården till likboden.

Vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg funnos vid samma tid på
de kirurgiska avdelningarna sammanlagt 88 platser. Varje sköterska
skötte utan hjälp 22 patienter och all städning. För iordninghållande
av korridorer och trappor anställdes dock snart en städerska.

Befolkningen på landsbygden har i alla tider för det mesta kommit
senare i åtnjutande av kulturella och samhälleliga förbättringar å
olika områden än städernas invånare. Så även i fråga om sjukvården.
Ej förr än på 1600-talet började en och annan landsända att sörja för
någon läkarhjälp inom länet utom den, som erhölls vid sjukhusen.
Till att börja med avlönades läkaren troligen med enskilda medel. Så
bodde från år 1622 i Kristianstad en läkare, som skulle besörja läkarvården
i hela Skåne, men i riksstaten upptages ingen provinsialläkare därstädes
förrän år 1681. Småland erhöll år 1677 en »hovrättsmedikus», vilken

27

skulle tjänstgöra såsom assessor i hovrätten i Jönköping och även vara
provinsialläkare i Småland och Västergötland, men ar 1692 bestämdes,
att han endast skulle tjänstgöra i Jönköpings län och bo i Jönköping.
Gottland fick på 1680-talet eu läkare, som tillika var häradshövding,
men 1698 tillsattes en stadsläkare i Visby, som ock var provinsialläkare
på hela Gottland. År 1746 funnos i landet 9 provinsialläkare och in
på 1800-talet. hade antalet stigit till 40. T Sundhets-collegii (medicinalstyrelsens)
första årsberättelse om medicinalverket i Sverige, vilken
berättelse utgavs 1851, uppgives provinsialläkarnes antal till 84. Dessutom
funnos 30 distriktsläkare, som ej voro avlönade av staten, 87
stadsläkare och kirurger, summa 201 anställda läkare i hela riket,
oberäknat de läkare, som voro anställda i armén. Ser man nu i medicinalstyrelsens
sista årsberättelse (för år 1914) finner man, att Sverige har
475 stads- och provinsialläkare samt 881 andra praktiserande läkare,
och dock är sjukvården på landsbygden i vissa delar av vårt land
(t. ex. i Norrland) mycket illa tillgodosedd.

Landsbefolkningen hade varit van att, då ingen läkare fanns, vid
sjukdom och olycksfall söka hjälp hos varandra, och genom traditioner
hade berättelser om hälsobringande kurer, läkemedel och hälsokällor
fortplantats. Kloka gubbar och gummor hade stor praktik, och trots
att läkare sedermera funnos att tillgå, rådfrågade många hellre dessa
»naturläkares, och kvacksalvare och göra så än i dag.

På drottning Hedvig Eleonoras befallning under förmyndareregeringen
uppsatte Archiater Urban Hjärne ett förslag om inrättande
av ett barnsängshospital för barnmorskors undervisning. Anstalten
öppnades i Stockholm år 1682, och det blev i lag stadgat, att ingen
fick utgiva sig för barnmorska, som ej blivit examinerad av statsfysikus.
Sedermera, år 1778, öppnades även en barnmorskeanstalt i
Skåne med undervisningen förlagd omväxlande till Malmö och Lund.
År 1856 öppnades en tredje barnmorskeanstalt, nämligen i Göteborg.
Anstalten i Lund upphörde emellertid år 1907; dock användes den tills
vidare för barnmorskornas repetitionskurs (se sid. 122).

Det var till en början svårt att få kommunerna att kosta på sig
utgiften för anställande av examinerad barnmorska. Barnmorskans lön
utgjordes vanligen av 5 tunnor havre eller 3 tunnor råg, på en del
ställen därtill 2 lass ved och fri bostad. Om nu kommunen anställde
barnmorska, så hände det dock, att barnaföderskan hellre anlitade de
gamla jordegummorna. Men så småningom blevo barnmorskorna populära,
och följden blev att de ej anlitades endast vid förlossningar, utan

28

lika ofta vid sjukdomsfall. Och de voro länge den bästa hjälp eu
provinsialläkare kunde få till vakning och tillsyn hos sjuka.

VppkomsUu Genom inverkan från Tyskland, där pastor Theodor Fliedner och

moderna sjuk- hans maka Friederike (i Kaiserswerth, Rhenprovinsen) år 1836 hade
v&rd och stiftat en diakonissanstalt, bildades med denna till mönster år 1851 en
ejukv&rdskår. dylik anstalt i Stockholm. Från denna Diakonissanstalt i Stockholm
^dteXiStTck- var det, som de första svenska sjuksköterskorna med någon slags utMm.
bildning utgingo. Den första utbildade sjuksköterskan, som anställdes
i Stockholms stads tjänst, tillhörde också denna anstalt. Hon anställdes
år 1876 vid Maria sjukhus. Diakonissanstalternas huvudändamål är, som
bekant, ej att utbilda sjuksköterskor, utan att utbilda protestantiska,
religiösa medhjälperskor för fattig- och församlingsvård över huvud,
men kunskap i sjukvård är nödvändig för en diakonissa, vilken gren
av socialt arbete hon än blir anvisad. Det undervisningsmateriel i och
för sjukvård, som till en början stod systrarna till buds inom Diakonissanstalten
i Stockholm, var ej stort, ty det första lilla hemmet på Kungsholmen
hade endast plats för 12 patienter. Fröken Maria Cederskiöld.
som av anstaltens stiftare för studier hade skickats ut till Kaiserswerth,
blev hemmets första föreståndarinna. Under årens lopp ökades antalet
sjuksängar först till 30, sedermera till 60. År 1864 flyttades anstalten
till Ersta, och år 1907 öppnades det nuvarande sjukhuset därstädes,
vilket har 100 sängar. Den obligatoriska sjukvårdskursen, vilken till
en början räckte 4 månader, ökades år 1892 till 5, 1893 till 6, 1894
till 10, 1896 till 11, 1899 till 12 och år 1907 till 18 månader.

De vid Diakonissanstalten utbildade skötei-skorna anställdes under
årens lopp vid sjukhus i Stockholm och i landsorten, men då numera
utbildade sjuksköterskor kunna erhållas från många andra utbildningsanstalter,
tjänstgöra ej diakonissor vid så många sjukhus som förr.
Utom vid anstaltens eget sjukhus äro diakonissor för närvarande anställda
vid 13 lasarett, 2 sanatorier, flera sjukhem för obotligt sjuka,
asyler för sinnessjuka med flera sjukvårdsanstalter.

Inträdesåldern för en diakonissa är 20—40 år, och kvinnor ur
alla samhällsklasser mottagas. En stor kontingent elever utgöres av
småskolelärarinnor, prästdöttrar och döttrar från välburgna bondehem.
Ungefär två tredjedelar komma från borgar- och arbetarklasserna.

Hela det första året vid Diakonissanstalten är eleven på prov och
får arbeta med husligt arbete, deltaga i församlingsvård eller biträda
vid barnhem eller annan anstalt, dock ej vid sjukhuset. Förr fingo
ej alla diakonissor sjukvårdsutbildning, numera är denna obligatorisk

29

under 1 år, det andra eleväret. De som då visa särskilda anlag för
sjukvård, få genomgå den fullständiga kursen, d. v. s. ytterligare /■>
års utbildning. Vigd till diakonissa blir en elev vanligen efter 2 Va å 3
års ai’bete vid Diakonissanstalten; efter första elevåret kallas hon provsyster.
Den teoretiska undervisningen i sjukvård är numera mycket
väl tillgodosedd och gives under en tid av sex månader av överläkaren,
underläkaren och översköterskan vid sjukhuset, vilka var och en giva
en lektion i veckan, därvid följande läroboken »Sjukvårdens principer»,
författad av anstaltens nuvarande överläkare doktor H. Tolk Någon
examen har hittills ej anordnats, men man är betänkt på att införa
en sådan.

Den praktiska färdigheten förvärvar eleven genom tjänstgöring
vid sjukavdelningarna under avdelningssköterskors ledning. Avdelningarna
vid Ersta sjukhus äro olika stora: 25—32 patienter vårdas å
varje, och vid de största avdelningarna tjänstgöra 1 avdelningssköterska
och 4 till 5 elever. Arbetstiden för sjukvårdseleverna är från kl. Vs 7 f. m.
till 8—9 e. m. med ledighet kl. 1—3 e. m., under vilken tid dock
middagsmåltiden infaller.

Yakningen skötes uteslutande av eleverna, vilka vaka en månad
i sträck, 1 på varje avdelning. Särskild översköterska för natten är
icke anställd. Nattjänstgöringen räcker från kl. 8 e. m. till Vs 7 f. m. De
vakande eleverna sova om dagarna i särskilda, tyst belägna rum. De få
om natten ett mål lagad mat samt en gång kaffe.

En eftermiddag i veckan samt halva söndagen hava sköterskor
och elever ledigt. Under första elevåret gives 11 dagars semester,
därefter 1 månad om året.

Diakonisselev erhåller efter första året 100 kronor i handpenningar,
dräkt (intill 55 kronor per år) samt allt fritt på anstalten, vilken förbinder
sig att betala utskylder, att giva eleven vård vid sjukdom samt,
om hon antages till diakonissa, att sörja för hennes ålderdom. 8 platser
(en särskild avdelning) äro vid Ersta sjukhus avsedda för sjuka systrar.

Sedan Diakonissanstaltens början och till och med år 1914 hava
där utbildats 1 414 diakonissor. Angående den del av detta antal, som
under nämnda tid erhållit sköterskeutbildning, kan upplysning -dock ej
lämnas, emedan anteckning härom ej alltid förts å anstalten. Numera
är utbildningen i sjukvård såsom ovan nämndes obligatorisk för alla
eleverna.

Den omdaning av sjukvården, som blev en följd av Florence
Nightingales arbete bland de sårade i Krimkriget, och bildandet av

Föreningen
för frivillig
sjukvård i

falt

Genévekonventionen tingo även stor betydelse för den svenska sjukvården.
År 1864 anslöt sig Sverige till konventionen, och »Föreningen
för frivillig sjukvård i fält» började sin verksamhet. Till denna förenings
uppgift hörde även utbildandet av sjuksköterskor för militärsjukvård
i händelse av krig. Redan år 1866 skickade föreningen 6
unga kvinnor till Serafimerlasarettet, där de under läkarnes ledning
skulle deltaga i de sjukes vård och därigenom vinna praktisk färdighet.
Tjänstgöringen vid lasarettet räckte 5 å 6 månader, och föreningen
betalade elevernas rum och mat. Eleverna hade därefter intet vidare
med föreningen att göra, annat än att de förbundo sig att fortsättningsvis
arbeta i sjukvård och att i krigstid stå till föreningens förfogande.
De erhöllo vanligen anställning såsom sköterskor vid landsortslasaretten.
År 1867 reste fröken Emmy Rappe med bidrag av
»Föreningen för frivillig sjukvård i fält» till S:t Thomas’ Hospital i
London för att vid »Nightingale Institution» utbilda sig till sjuksköterska.
Hemkommen blev hon föreståndarinna vid Uppsala akademiska
sjukhus, där hon arbetade i 10 år och där hon sedermera (fr. o. m.
år 1875) ledde utbildningen av föreningens elever. Vid Sahlgrenska sjukhuset
i Göteborg hade föreningen även (fr. o. m. år 1877) elever till
utbildning under ledning av sjuksköterskan Emma Klingberg, vilken
tillhört föreningen sedan 1868.

År 1876 hade föreningen 8 sköterskor i Uppsala, 7 i Göteborg,
2 i Örebro, 2 i Varberg, 1 i vardera av städerna Karlstad, Visby,
Växjö och Sundsvall.

Till år 1881 hade föreningen utbildat 128 sköterskor vid olika
lasarett, nämligen 71 vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, 28 vid
Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, 13 vid Serafimerlasarettet i Stockholm,
2 vid Sabbatsbergs sjukhus därstädes, 13 vid olika landsortslasarett
och 1 i Köpenhamn.

För utbildningen hade undervisningen vid S:t Thomas’ Hospital
tagits till mönster. Den teoretiska undervisningen hade under några
år meddelats av föreståndarinnorna vid sjukhusen, vilka vid denna tid
tyckas hava varit sjuksköterskor. Men efter år 1880, då föreningen
fått tillåtelse att sända elever till det året förut öppnade Sabbatsbergs
sjukhus, bestämdes det, att alla antagna elever skulle genomgå sin kurs
därstädes och att den teoretiska undervisningen skulle meddelas av
föreningens läkare. Kursen varade i 6 månader och innefattade tjänstgöring
på de medicinska, kirurgiska och gynekologiska avdelningarna.
Eleverna fingo av föreningen 50 kronor i månaden till husrum och
mat, som de måste skaffa sig utom sjukhuset.

31

År 1886 byter föreningen om namn och kallar sig »Svenska för- Svenska för .

° ° c mngen Röda,

emngen Röda korset». kårset.

År 1890 gjorde 15 Röda korssystrar till föreningens styrelse en
framställning om anordnande av ett gemensamt hem för eleverna och
för sådana av föreningens sköterskor, som arbetade uti privat sjukvård.

Styrelsen beslöt att inrätta ett sådant hem, och den 1 november 1891
öppnades detta, samtidigt med att Röda korsets elever ingingo i den
sköterskeskola, vilken då öppnades vid Sabbatsbergs sjukhus. Sabbatsbergskursen
räckte de första åren 6 månader. Årligen gåvos 2 kurser,
och Röda korset sände 4 elever till varje kurs. Elevantalet ökades
efter hand, så att det utgjorde: År 1898 6, 1902 8, 1906 10, 1908 12
och år 1912 15 elever i varje kurs.

Sammanlagt hava vid Röda korsets elevhem sedan år 1891 och till
och med år 1914 utbildats omkring 320 sjuksköterskor. Kursen hade
1888—1891 varit Vs-årig, men blev år 1891 1-årig: 1/» år vid Sabbatsberg
och Va år vid Uppsala akademiska sjukhus eller Maria sjukhus
i Stockholm; år 1900 ökades kursens längd till 1 Va år. Det sista halvåret
tjänstgöra eleverna vid Röda korsets eget, år 1900 nyinrättade sjukhem
och kallas under denna tid »provsystrar». År 1911 blev lärokursen
2-årig, och den innefattar nu 1 års utbildning å Sabbatsbergs
sjukhus samt därefter 1 års tjänstgöring vid olika specialsjukhus och
Röda korsets sjukhem. Sålunda få eleverna under sista utbildningsåret
arbeta vid barnsjukhus, barnbördshus, hospital, operationssal, ögon- och
öronkliniker, garnisonssjukhus och röntgeninstitut. Yarje elev får dock
ej genomgå alla specialanstalterna. Från och med hösten 1916 skall
kursen vid Röda korset bliva 3-årig.

Arbetstiden för Röda korsets elever är vanligen från kl. Va 7 f. m.
till kl. 8—Vä 9 e. m. med en kort frukostrast och 2 timmars middagsledighet,
men beroende av ordningen vid den anstalt, där de för tillfället
tjänstgöra. Nattjänsten beror även av bestämmelserna vid de olika sjukhusen.
Vid det egna sjukhemmet vaka systrarna 6 veckor i sträck från
kl. 8 e. m. till 9 f. m. och sova då under dagen. Eleverna erhålla bostad
med värme och lyse, kost, tvätt, läkarvård och medicin samt undervisning.
Under senare delen av kursen erhåller elev 2 bomullsklädningar,

3 förkläden och 1 hatt. Efter första halvåret har eleven 10 å 12
dagars semester, efter det andra en månad. Efter kursens slut har
den nyblivna sköterskan en månads eller sex veckors ledighet, innan
hon börjar tjänstgöra i privatvård.

Den sköterska, som genomgår Röda korsets utbildningskurs, förbinder
sig nämligen att för föreningens räkning utöva privat sjukvård

32

Drottning
Sophia och
Sophiahemmet.

under 1 Vs ars tid mot en ersättning av 400 kronor för år med
beräknad tjänstgöring under 275 dygn per år. De dygn, lion därutöver
tjänstgör, erhåller hon hela den summa, som erlägges för hennes
arbete, d. v. s. 3 kronor per dygn. Dessutom erhåller hon under denna
tid: 2 bomullsklädningar, 4 förkläden, 1 kappa, 1 hatt och tyg till en
svart klädning. Stannar sköterskan fortfarande vid hemmet, erhåller
hon 2 lönetillägg å 50 kronor efter 3 och 6 år samt 50 kronor till
kläder. Minst 1U av lönen skall föiTäntas enligt styrelsens beslut.
Kortare eller längre ledighet beviljas av föreståndarinnan, dock ej för
längre tid än 6 veckor i följd, förr än de 275 tjänstgöringsdygnen äro
fullgjorda. Under de dygn, sköterskan ej är upptagen i sjukvård, har hon
liksom eleverna bostad och kost m. in. fritt å sköterskehemmet. Före
år 1904 var avgiften för Röda korsets utbildningskurs 200 kronor.
Då ökades den till 300 kronor och år 1911 till 350 kronor.

Den teoretiska undervisningen erhålla eleverna numera gemensamt
med Sabbatsbergseleverna (se nedan), endast en del lektioner, i sjukvårdsetik
och i tekniska handgrepp, givas särskilt för Röda korseleverna av
Röda korsets föreståndarinna. Vid bedömandet av elevers duglighet
och lämplighet fäster man sig företrädesvis vid: Bemötande av patienter,
arbetsförmåga, pålitlighet, ordningssinne, uppfattningsförmåga, omtänksamhet,
uppförande, flit, lämplighet för operationsarbete.

Sedan sköterskan fullgjort sin förpliktelse att under viss tid tjänstgöra
såsom privatsköterska för Röda korsets sköterskeliem, kan hon,
om hon så vill, lämna hemmet och likväl erhålla privatvård eller fast
plats genom den platsanskaffningsbyrå, som är förenad med sköterskehemmet.
Denna Röda korsets platsförmedlingsbyrå förmedlar arbete
dels åt hemmets egna sköterskor, dels åt andra sjuksköterskor med
2-årig utbildning, vilka, efter till styrelsen för svenska föreningen Röda
korset gjord ansökan, blivit antagna och blivit genom kontrakt bundna
vid föreningen med skyldighet att i krigstid tjänstgöra i militärsjukvård.
För platsförmedling betala sistnämnda sjuksköterskor (de som
utbildats vid Röda korset betala ingen avgift) en avgift av 12 kronor
per år för privatvård och 5 kronor i årlig avgift vid innehavande av
fast plats.

Röda korset kan till arméns förfogande vid behov utsända närmare
700 skolade sjuksköterskor.

I början av 1880-talet började drottning Sophia arbeta för att
i Stockholm bilda en anstalt, där bildade kvinnor kunde få tillfälle
att utbilda sig till sjuksköterskor på samma gång som de bibringades

eu rätt uppfattning av sitt kall. Drottning Sophia, som djupt ömmade
för lidande medmänniskor, insåg, att allmänhetens behov av rationell
sjukvård ej på långt när var tillgodosett. År 1884 öppnade
drottningen den första sköterskeskolan (vid Upplandsgatan) för ett
fåtal elever. Skolan, för vilken man till föreståndarinna och instruktion
ssköterska lyckats erhålla fröken Alfhild Ehrenborg, utbildad vid
St. Thomas’ hospital i London, utvidgades snart med några sjukrum
för patienter. Elevernas antal växte årligen vilket nödvändiggjorde
utvidgning; sådan skedde den 1 oktober 1889, då det nya Sophiahemmet
vid Val hal la vägen togs i bruk. Detta inrymde sköterskeskola
och ett större sjukhem med plats för 5 G patienter. Drottningen
ägnade personligen varmt intresse och mycket arbete åt denna anstalt,
var själv ordförande i dess styrelse och lämnade (vilket även konung
Oscar II gjorde) rikligt understöd i ekonomiskt avseende. Enligt drottning
Sophias i livstiden uttalade önskan är drottning Victoria numera
ordförande i Sophiahemmets styrelse. Sophiahemmets sköterskeskola var
näst Diakonissanstalten den första svenska anstalt, där unga kvinnor i
ett gemensamt hem under god ledning kunde bibringas teoretiska och
praktiska kunskaper, nödvändiga för den, som ville ägna sig åt vården
av sjuka.

Under de omkring 30 år, som denna skola utbildat elever, har
naturligtvis utbildningen undergått många förändringar och så småningom
allt mera fullkomnats. Sophiahemmets lokaler ha även under
årens lopp blivit utvidgade och moderniserade efter tidens krav.

Från början antogos elever två gånger årligen, sedermera blott
eu gång om året. Från och med 1905 inkallas ny elevkurs i januari
månad varje är. Före antagningen till elev undergå sökande prövning,
d. v. s. de tjänstgöra en eller två s. k. provmånader för att, om de
befinnas lämpliga, inkallas till kursens början. Utbildningen räcker numera
i 3 år, varav 2 år äro egentlig elevtid; det tredje året utför
eleven mera självständigt och mera krävande arbete och kallas »provsyster
2. Sedan Sophiahemmet började sin verksamhet och till och med
är 1914 hava 920 provelever antagits. Av dessa hava 604 befunnits
lämpliga och hava erhållit utbildning. 335 av dessa i Sophiahemmet
utbildade sköterskor hava kvarstannat i Sophiahemmets sköterskekår.
Under de första 10 åren intogos 15—20 elever om året. Från och med
1906 hava omkring 25 elever årligen antagits. De år 1889 fastställda
fordringarna för att kunna vinna inträde såsom elev kvarstå alltjämt i
oförändrat skick. Enligt dessa bör den sökande tillhöra protestantisk
trosbekännelse, äga allvarlig håg för sjuksköterskekallet, byggd på sann
Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden in. m. 5

34

gudsfruktan, äga god hälsa, vara ogift eller änka, hava fyllt 21 år;
men ej vara över 35 år samt hava åtnjutit »nöjaktig skolundervisning».
Då Sophiahemmets sköterskeskola öppnades för att bildade unga kvinnor
skulle intresseras för sjukvårdskallet, avsåg man med »nöjaktig skolundervisning»
egentligen 8-klassigt läroverk eller motsvarande kunskaper.
I alla år ha dock undantag härifrån gjorts, om sökande i övrigt
kunnat anses lämplig, så att även elever med folkskolebildning antagits.

För provtiden var avgiften först 50 kronor och är numera 70 kronor.
Elev erlade tidigare 100 kronor för kursen, vilken avgift från och
med år 1908 höjdes till 150 kronor. Medellösa elever kunna fä nedsatt
avgift eller till och med helt och hållet befrias ifrån den. Provelever
och elever åtnjuta för avgiften undervisning, husrum, eldning
och belysning, kost, läkarvård, medicin och tvätt. Provelev bekostar
själv sin arbetsdräkt; antagen elev erhåller såväl arbetsdräkt som hatt
och ylleklädning, allt efter fastställd modell. Sophiahemmets elever
och sköterskor skola alltid bära denna dräkt. Utgå de ur kåren, fide
ej bära dräkten.

Under sista (tredje) året av utbildningstiden erhåller eleven i lön
250 kronor. Sköterska, anställd i Sophiahemmets tjänst, avlönas med
350—450—500—550 kronor per år, beroende på olika tjänstgöringsålder.
Varje sköterska är skyldig ingå i Sophiahemmets pensionskassa
och är efter fyllda 50 år berättigad till pension eller fritt uppehälle
å det vilo- och ålderdomshem, som är beläget strax intill Sophiahemmet
och kallas »Solhemmet».

Under Sophiahemmets första tid (åren 1884—1885) erhöllo eleverna
den för alla gemensamma praktiska utbildningen delvis vid
Sabbatsbergs sjukhus, senare därjämte vid Serafimerlasarettet. Från
oktober 1889 sker den utom vid hemmet endast vid Serafimerlasarettet.
Den teoretiska undervisningen meddelades av läkare och av hemmets
föreståndarinna. Kursen, vilken i början av hemmets verksamhet var
1-årig, förlängdes år 1889 till 1 Va, 1895 till 2 och 1905 till 3 år.

Sistnämnda år började man anordna en förberedande kurs för
de efter provtjänstgöringen antagna eleverna. Denna kurs pågår under
en tid av 5 veckor, innan det egentliga sjukvårdsarbetet börjar, och
under denna tid få eleverna teoretiska lektioner i olika ämnen,
praktiska övningar i sjukvårdsteknik samt dagligen friskgymnastik.
Undervisningsämnena äro: Sjukvårdslära- (teoretisk och praktisk), anatomi,
bibelstudier, matlagning (teoretisk och praktisk).

Denna förberedande tid är naturligtvis av stor betydelse, ty
eleverna få därunder ostört ägna sig åt studier, vilka eljest, när lek -

:sr>

tionerna givas samtidigt med tjänstgöringen ä sjukavdelningar, ej
kunna bedrivas med samma energi, ty varken tid eller krafter räcka
i så fall till. Till och med år 1907 pågingo dock ännu en del lektioner,
nämligen i medicin och kirurgi, samtidigt med avdelningsarbetet,
men från och med 1908 anslås 4 veckor under det andra elevåret enbart
till studier i följande ämnen: Kirurgi, medicin, bibelkunskap, sjukvårdslära
(teoretisk och praktisk). Även under dessa 4 veckor hava
eleverna dagligen gymnastik.

Den teoretiska undervisningen avslutas med en examen i närvaro
av Sophiahemmets styrelse.

De betyg, som av resp. lärare givas, sammanfattas till ett totalbetyg
för teoretiska kunskaper, vilket utdelas till eleven, om hon såsom
utbildad sköterska önskar utträda ur »hemmets» tjänst.

Den praktiska tjänstgöringen fullgör eleven utom ä Sophiahemmet
å avdelningar vid olika sjukvårdsanstalter, och man försöker
ordna så, att var elev utbildas på olika specialavdelningar allt efter
sin fallenhet. Till kursens förfogande stå Serafimerlasarettets kirurgiska,
medicinska, oftalmologiska, gynekologiska, operations- och poliklinikavdelningar.
I barnavård sker utbildningen vid Kronprinsessan Lovisas
vårdanstalt för sjuka barn och vid barnsjukhuset Simon och Mathilda
Sachs minne, i förlossningsvård vid Allm. barnbördshuset, i sinnessjukvård
vid Stockholms hospital (Konradsberg). En del nyutbildade
sköterskor sändes på senare åren även till Serafimerlasarettets röntgeninstitut
för en 4 månaders utbildningskurs.

Elevers och sköterskors dagliga arbetstid och ledighet rättar sig
naturligtvis efter ordningen vid de sjukhus, där de tjänstgöra. Under
utbildningstiden åtnjuter elev lista året 14 dagars, 2:dra året 3 veckors
och 3:dje året 1 månads ledighet.

Utbildade sköterskor i Sophiahemmets tjänst hava varje år 1 månads
till 6 veckors ledighet.

Utom vid Sophiahemmet äro sköterskor tillhörande Sophiahemmets
kår anställda såsom husmödrar, avdelnings- eller operationssköterskor
vid lasarett, sjukstugor, sanatorier, hospital, barnsjukhus, barnbördshus,
ålderdomshem, hem för obotligt sjuka, konvalescenthem med flera anstalter,
år 1913 vid sammanlagt 36 olika anstalter. Ett mindre antal
sophiasystrar arbeta dessutom i privat sjukvård.

Då Sabbatsbergs sjukhus den 1 januari 1879 öppnade några av
sina paviljonger för den sjukvårdsbehövande allmänheten, var detta
av stor betydelse för sjukvårdens utveckling och för sjuksköterskornas

Sabbatsbergs

sjukhus.

arbetsförhållanden. Jämlikt nja tiders krav var detta sjukhus hygieniskt,
ändamålsenligt och trevligt inrett, och det kom att stå såsom ett
mönstersjukhus både i fråga om ordning och patienternas omvårdnad.

I och för sjukvården anställdes vid varje medicinsk avdelning
1 diakonissa och 1 biträde; på varje kirurgisk avdelning 1 av läkare
upplärt biträde med 1 underordnat biträde. Varje avdelning rymde 24
salspatienter och 2 patienter på enskilt rum. Av två personel- skulle
således dessa 26 patienter vårdas, salen, dagrummet och extrarummet,
korridor, tekök, badrum, klosett samt sköterskans rum städas och hållas
i god ordning, maten hämtas upp från köket och delas ut åt de sjuka
samt matkärl och porslin diskas. Dessutom fingo sköterskan och biträdet
laga sin egen, av dem själva bekostade inåt i det lilla kök, som
hörde till var avdelning. Emellanåt köptes den dock portionsvis i
sjukhusets kök. Konvalescenter hjälpte dock till med diverse arbete
å avdelningarna. Genom att så småningom elever började tillåtas arbeta
vid sjukhuset bereddes någon lindring i sköterskornas arbete.

Redan 1881 hade ett par elever från »Röda korset» mottagits
samt några andra unga kvinnor. Sedan kommo även elever från
»Drottningens sjukhem» (Sophiahemmet), och 1891 började Sabbatsbergs
egna kurser för utbildande av sjuksköterskor. År 1891 anställdes också
en särskild husmoder, vilken bland andra uppgifter hade den att leda
elevernas utbildning, att tillsammans med sjukhusets direktör granska
elevers ansökningshandlingar och bedöma elevers lämplighet under
provtiden.

Redan från början antogos till varje kurs 28 elever, kursen var
'' a-årig, och varje är börjades två kurser, den 1 maj och den 1 november.
Allt efter som sjukhuset utvidgats, har elevernas antal stigit, och från
och med år 1912 omfattar varje kurs 45 elever, bland vilka dock äro
medräknade de Röda korsets elever, vilka tjänstgöra vid Sabbatsberg.
Sammanlagt torde vid sjukhuset från år 1891 till och med år 1914 hava
utbildats omkring 1 400 sjuksköterskor, därav omkring 300 tillhörande
Röda korsets kurser.

De redan i början gällande bestämmelserna rörande ålder, hälsotillstånd,
god frejd, skolkunskaper (elementarskolebildning eller därmed
jämförliga kunskaper) och karaktärsanlag, vilka uppställts för att bliva
antagen som elev, äro ännu i huvudsak desamma, utom att åldern,
vilken först sattes till 21—35 år, nu ändrats till 21—33 år och att
man i fråga om elementarskolekunskaper ej så ofta gör undantag. Den
sociala nivå, på vilken sökanden stod, tycktes till att börja med ej
spelat vidare stor roll för antagningen till elev, men fordringarna på

uppfostran och karaktär hava skärpts allt mer, och numera göras
noggranna efterforskningar om de sökande, innan de antagas.

De första elevkurserna räckte endast V* år, och den första månaden
därav räknades såsom provmånad. Man fann det dock olämpligt
med allt för täta ombyten, och införde därför, att de av eleverna,
vilka ansågos lämpliga, fingo stanna ännu Va år såsom s. k. »biträdande
sköterskor». Vid varje avdelning anställdes 1 sådan biträdande sköterska,
och hennes tjänstgöring räknades till utbildningen och omnämndes i
betyget. Men då var kurs hade 25—30 elever och endast 14 avdelningar
funnos, kunde likväl ej alla elever, som befunnos lämpliga därtill, få stanna
såsom »biträdande sköterskor». Denna olägenhet avhjälptes därigenom,
att man längre fram bestämde, att de, som ville, tingo gä såsom elever
under ett helt år. Sedan år 1912 är Sabbatsbergskurson i sammanhang
med tillbyggandet av sjukhuset omlagd så, att den numera räcker 2 år,
och provtiden är 2 månader.

Eleverna hade under de första år, som utbildning pågick vid Sabbatsberg,
varken husrum, kost eller andra förmåner, utan fingo helt
sörja för sig själva. På 1890-talet fingo de fortfarande bo utom sjukhuset,
men de kunde för 30 kronor i månaden inackordera sig i maten
därstädes och erhöllo då 3 måltider om dagen. Efter vaknatt fingo
de på sjukhusets bekostnad eu kopp kaffe med 2 skorpor. Aren 1897
-—1911 måste eleverna åter både äta och bo utom sjukhuset. Husmodern
lyckades dock utverka, att på vinden av vissa avdelningar
rum för helårselever inreddes, och dessa elever fingo under sista
halvåret fritt husrum och även kaffe på morgonen. De »biträdande
sköterskorna» hade fri bostad, kost och tvätt samt, så länge kursen
var 1-årig, 100 kronor i lön under det halvår, de tjänstgjorde såsom
sådana. Sedan kursen blivit tvåårig gives lön. 125 kronor, under tredje
halvåret; fjärde halvåret tjänstgöring utan lön å specialsjukhus.

Kursen vid Sabbatsberg var till år 1910 avgiftsfri. Numera
erlägger elev 365 kronor. Vid kursens början inbetalas 190 kronor,
samt lämnas en förbindelse på de återstående 175 kronorna, vilka erläggas
i början av det andra halvåret.

Vid de första elevkurser, vilka år 1891 ordnades vid Sabbatsbergs
sjukhus, var den undervisning, som bibringades eleverna, fullkomligt
planlös. Den som hade bästa anlagen och största förmågan
att göra sig nyttig, lärde mest. Avdelningssköterskorna hade ingen
undervisningsskyldighet och föga förmåga att instruera, de vågade ofta
ej överlämna några behandlingar åt eleverna. Elevernas förflyttning
till olika avdelningar berodde även på godtycklighet eller förhindrades

88

därav, att sköterskor, som kade god nytta av en elev, ogärna ville
mista henne. Så småningom erhöll man dock ordning i den praktiska
tjänstgöringsindelningen, och numera går man efter en fastställd plan,
så att eleverna under det första året skola tjänstgöra: 4 månader
på medicinsk och 4 månader på kirurgisk avdelning, 2 månader
på specialavdelningar och 2 månader på operationssal eller poliklinik.
Nästa halvår tjänstgöra de såsom »biträdande sköterskor» på en och
.samma avdelning eller operationssal. Det sista halvåret av kursen få
de i mån av tillgång till platser och fallenhet tillfälle att tjänstgöra
vid olika specialsjukhus såsom: Långbro sinnessjukhus 2 månader, S:t
Görans tuberkulossjukhus 2 månader, Allmänna barnbördskuset 2 månader,
barnsjukhuset Simon och Mathilda Sachs’ minne 3 månader, röntgenavdelning
4 månader samt vid Sabbatsbergs ögon- och öronkliniker.
Föreståndarinnan övervakar, att eleverna i största möjliga utsträckning
få deltaga i själva sjukbehandlingen. Dessutom deltaga de i salarnas
och rummens städning, bäddning av sängar, rengöring av kärl och instrument.
förfärdigande av förband, skurning av pannor, kranar in. in.

År 1892 började särskilt anställd läkare, den samme som undervisat
Röda korsets elever, att giva teoretisk undervisning två gånger
i veckan. Lektionerna omfattade de första grunderna av fysiologi och
anatomi, hälsolära, sjukdoms- och förbandslära och avslutades med en
examen. Först användes en lärobok av doktor J. Göransson samt en
av doktorerna Warfvinge och Wallis utgiven hälso- och sjukvårdslära;
sedermera följes Sophiahemmets lärobok.

Numera är undei’visningen mera grundlig. Någon av underläkarna
vid Sabbatsberg åtager sig vanligen att meddela den. Eleverna
tentera i grupper på 4—5 åt gången, och vid slutet av första halvåret
hålles examen inför sjukhusets direktör, föreståndarinna, avdelningssköterskor
m. fl.

Fn utomstående, intresserad sjuksköterska erbjöd sig år 1903 att
en gång i veckan giva eleverna undervisning i sjukvårdslära, handgrepp,
sjukvårdens etik in. in. Hennes erbjudande antogs, och sedermera
anställdes hon i och för dessa lektioners hållande. Numera har
en av sjukhusets egna avdelningssköterskor övertagit denna undervisning,
vilken avslutas med examen. Under elevkursen hava alltid
eleverna, såsom vid de flesta sjukvärdsskolor plägar ske, fått åse en
eller flere obduktioner med demonstration av obducenten.

Elev boende utom sjukhuset skulle enligt första reglementet infinna
sig kl. Va 7 f. m. De »biträdande sköterskorna», vilka ju bodde
inom anstalten, skulle börja morgonarbetet kl. 6 f. m. efter att hava

39

iordningställt sina ruin. Nu gäller denna sistnämnda tid för alla.
Klockan 3—5 e. m. hava eleverna alltid haft ledigt, och dagens arbete
skall sluta kl. 8 e. rn., men kan naturligtvis bliva fördröjt. Efter
vaknatt gavs förr ledigt tidigast kl. 12 midd., men oftast mycket
senare. På kirurgiska avdelningar och på operationssalarna var det förr
mycket svårt att erhålla någon ledighet, tv personalen var ej så talrik
som nu. Nu tinnes det så många elever, att de som vakat, få ledigt
sedan morgonarbetet undangjorts. Det har länge varit vanligt och är
så ännu, att eleverna om söndagarna hava ledigt från kl. 10 f. m. till
kl. 5 e. m. eller hela kvällen från kl. 5 e. m.

Så länge elevkursen var halvårig, gavs naturligtvis ingen semester.
Nu gives 14 dagars semester under vart och ett av de 2 år, som kursen
varar, och längre om så skulle behövas.

Allt sedan elevkursen började, har vakningen varit så ordnad, att
de biträdande sköterskorna och eleverna turat om att vaka. På de medicinska
avdelningarna fick var och en förr vaka var 3:dje natt, på de
kirurgiska kom vakturen var 4:de, ty där tjänstgjorde flera elever.
Nu är turen var 4:de natt över hela sjukhuset. " Någon särskild
nattsköterska finnes icke. utan översköterskan vid varje avdelning
har även under natten ansvaret och får vid behov väckas. Några
särskilda sovrum för dem som vakat och skola sova på dagen, finnas
ej, utan bliva de sovande störda av sina rumskamrater. Särskild sen
middag serveras för dem som skola vaka. På natten få de smörgås,
ägg och kaffe.

De nu förefintliga elevrummen vid Sabbatsberg äro i allmänhet
mycket trevliga; eleverna bo 2, i några rum 3 tillsammans. Det
tillkommer föreståndarinnan, som själv varit sjuksköterska, att tillsammans
med översköterskorna bedöma elevers uppförande, lämplighet
för och kunskaper i praktisk sjukvård. Noggranna rapporter avgivas
om varje elev å tryckta formulär rörande uppförande, flit, ordningssinne,
iakttagelseförmåga, pålitlighet, rådighet, sätt mot patienter, uppträdande
i allmänhet.

Då kursen är genomgången, erhåller elev ett avgångsbetyg, vari
är angivet, på vilka olika avdelningar hon tjänstgjort, och hennes insikter
i olika ämnen.

De sköterskor, vilka utgå från Sabbatsbergs elevskola, skriva
vanligen in sig vid Röda korsets eller vid Fredrika Bremerförbundets
platsanskaffningsbyrå och erhålla på så sätt privat sjukvård eller fasta
platser vid sjukvårdsanstalter.

i

40

Allmänna, och
Sahlgrenska
sjukhuset i
Göteborg.

Tack vare eu storartad donation av direktören Niklas Salilgren
öppnades i Göteborg år 1782 det efter honom uppkallade
Sahlgrenska sjukhuset (Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset). Det
ålåg redan från början anstalten, såsom reglementet angiver, att lösa
en dubbel uppgift, nämligen »att vid sidan av sjukhusverksamheten
tjäna till läroanstalt för läkare». I ett senare reglemente återfinnes
samma föreskrift, och i reglementet av år 1875 står dessutom uttryckligen:
»Tillfälle bör beredas välfrejdade kvinnor till övning såsom sjuksköterskor».

Kvinnlig personal av den förut vanliga typen hade naturligtvis i
början biträtt med sjukvården, men år 1871 anställdes på den kirurgiska
avdelningen 4 nya sköterskor, alla tillhörande Röda korset och utbildade
vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Även en översköterska över
det hela tillsattes, också hon tillhörande Ilöda korset. År 1877 mottogos
även elever tillhörande Röda korset till en 6 månaders praktisk
kurs. Detta var början till sjukhusets elevskola. Till eu början antogos
endast 4—6 elever om året. Sjuksköterskorna, vilka haft allt
för maktpåliggande tjänstgöring, fingo nu alltid någon hjälp av dessa
elever. Vid den medicinska avdelningen försiggick utvecklingen ungefär
på enahanda sätt. Först efter år 1892 alternerade eleverna på båda
avdelningarna.

År 1883 hade en särskild nattsköterska anställts. År 1884 anställdes
eu särskild operation ssköterska och år 1897 eu särskild polikliniksköterska,
båda förut tillhörande sjukhusets egna elever. Förr
hade dessa båda befattningar jämte avdelningsarbetet bestritts av avdelningssköterskorna.

Först år 1901 fastställdes av sjukhusets styrelse en plan för elevundervisningen.
För att höja denna anställdes vid sjukhuset under
några år sophiasystrar, först på operationssalen, sedan å flera olika
avdelningar. I huvudsak har denna första plan bibehållits, dock
har kursen under årens lopp förlängts, och elevernas antal ändrats.
Tvenne kurser anordnas årligen med början den 1 maj och den 1
november. Åren 1901—1906 omfattade kursen eu tid av 1 år med
både praktisk och teoretisk undervisning. Till majkursen mottogos
14 elever, till novemberkursen 18 elever. Första månaden avsågs
såsom provmånad. Bland de dugligaste eleverna utvaldes undersköterskor,
vilka mot särskild lön fingo tjänstgöra Vs—1 är utöver
elevkursen. År 1907 blev denna tjänstgöring obligatorisk för alla
elever, och kursen blev alltså minst 1 Vs-årig. Från och med maj
1912 är elevkui’sen 2-årig för alla. Elevantalet, vilket växlat (några

•11

år både det stigit till 53), är nu bestämt till -1 (i elever årligen. Provtiden
är numera 2 månader, men kan elev på grund av olämplighet
även längre fram i kursen skiljas från sjukhuset. Elevens ålder vid
antagandet bör vara 21—35 år, men kan härifrån undantag göras.

De fordringar, som ställas på elev, äro: God hälsa, goda kunskaper
(elementarskolekurs eller däremot svarande kunskaper) och
god frejd, bestyrkta genom bifogade betyg, samt personliga referenser.
Sjukhusets direktör och föreståndarinnan för elevskolan antaga
eleverna.

Enligt 1901 års plan både elev, som fritt bodde på sjukhuset,
att ersätta kosten med omkring Dio kronor per dag; hon måste själv
bekosta sin tvätt och måste dessutom erlägga 10 kronor för den teoretiska
kursen. Stannade elev ett 3:dje halvår såsom undersköterska,
erhöll hon under denna tid allt fritt jämte 150 kronor i lön. Sedan
år 1912 erlägger elev vid kursens början 360 kronor eller ställer
borgen för inbetalning av beloppet å bestämda tider. Elev åtnjuter å
sjukhuset bostad, lyse, värme, kost, tvätt samt undervisning ävensom
under 4:de halvåret en lön av 150 kronor. Vill sjukdomsfall bär
elev rätt till fri läkarevård, medicin och plats på ha!venskilt rum å
sjukhuset.

Före år 1901 var elevundervisningen vid sjukhuset ej noggrannare
ordnad, men nämnda år bestämdes, att elev skulle tjänstgöra 6
månader på den medicinska och 6 månader på den kirurgiska avdelningen,
däri inbegripet 1 å 2 månader på operations- eller poliklinikavdelning.
Sedan den 2-åriga kursen införts, tjänstgöra eleverna sammanlagt
7 månader på medicinska och kirurgiska avdelningar, 2 månader
på operationssal eller poliklinik. 2 månader vid barnsjukhus och
1 månad vid epidemisjukhus. Under tredje och fjärde halvåren tjänstgöra
de såsom undersköterskor (biträdande sköterskor) på en medicinsk
eller kirurgisk avdelning, röntgenavdelning eller barnsjukhus. De som
därtill äro lämpliga, få utbilda sig till operationssköterskor och skola
i så fall helst ännu Vs år (det 5:te halvåret) tjänstgöra på operationssalen.

Eleverna deltaga i salarnas städning, bäddning av sängar, rengöring
av kärl och instrument, förfärdigande av förband m. in. och så
mycket som möjligt i själva sjukbehandlingen.

Under åren 1896—1900 brukade någon av underläkarna hålla
en frivillig föreläsningskurs för eleverna. Sedermera hölls kursen regelbundet
2 å 3 gånger i veckan under 3 å 4 månader. Numera ger eu
för ändamålet anställd läkare teoretisk undervisning ungefär lika länge
Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden in. in. tf

42

Vpptalo
akademist a
sjukhus.

under elevtidens 2:dra halvår, och vid kursens slut tentera eleverna i
små grupper. Dessutom ger en sjuksköterska en praktisk-teoretisk
kurs under 2 månader med 2 å 3 lektioner i veckan.

Klockan 6 f. m. börjar arbetet för eleverna på sjuksalarna och
pågår med 2 timmars daglig ledighet till kl. 8—Va 9 e. m. Söndagsledigliet
gives från kl. 10 f. in. till kl. 4 e. in. eller från kl. 4 e. m. hela
kvällen. Undersköterskorna hava även 2 timmars daglig ledighet. Efter
vaknatt är ledigheten från kl. 9—10 f. in. till kl. 4 e. m.

De mera försigkomna eleverna få tjänstgöra såsom nattsköterskor
för 2 avdelningar och vaka då varje natt varannan månad under ett
halvt års tid. Under denna tid sova de naturligtvis om dagarna. Övriga
elever vaka var 4:de eller var 5:te natt, när extra vakning behöves.

Under elevkursen få eleverna om möjligt en veckas semester
under lasta halvåret, under nästa halvår 14 dagar och under sista
halvåret en vecka. Kostpenningar utbetalas under 14-dagars ledigheten,
vilken infaller under tjänstgöringen såsom undersköterska.

Varje avdelningssköterska giver å tryckta formulär noggranna
rapporter angående eleverna, och sjukhusets direktör i samråd med
föreståndarinnan bestämmer efter dessa utlåtanden avgångsbetyget för
elevåret. För undersköterskans tjänstgöring sätter den avdelningssköterska,
hos vilken hon tjänstgjort, betyg, vilket därefter undertecknas
av överläkaren på avdelningen.

Sedan skolan börjat och till slutet av år 1914 hava där utbildats
450 sköterskor.

'' De sköterskor, vilka utgå från Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset,
skriva vanligen in sig vid Fredrika Bremerförbundets sköterskebyrå
i Göteborg i och för erhållande av sjukvårdsarbete.

Olof lindbeck d. ä:s ovannämnda förslag till ett akademiskt
sjukhus i Uppsala tillkom egentligen för att tillgodose undervisningen
för medicine studerande. Detta förslag blev dock aldrig realiserat,
ehuru ett mindre statsanslag därtill beviljades. Frågan bragtes åter
på tal i början av 1700-talet. och medel insamlades på privat väg. År
1717 blev ett mindre hus inrättat till sjukhusbyggnad och intogos de
första patienterna. Först i mitten av 1700-talet. tyckes dock sjukvård
därstädes hava bedrivits med någon ordning. På 1760-talet bestreds
sjukvården av professorn i praktisk medicin vid Uppsala universitet
samt av eu kirurg, den s. k. akademibarberaren. Personalen för övrigt
bestod, av 1 sköterska, 1 entreprenör och 1 kokerska. De två sistnämnda
skulle mot en ersättning av 6 skilling portionen hålla maten.

Sjukhuset hade plats för 10 patienter, och ända in pa 1800-talet fortforn
dessa blygsamma förhållanden. År 1840 var sängantalet ökat till
33, och personalen bestod av 2 läkare, 1 syssloman, 1 dräng, 1 sköterska,
1 piga. 1 hushållerska och 1 kokerska. Efter ytterligare utvidgning
och sammanslagning med länslasarettet uppfördes slutligen det nuvarande
sjukhuset, vilket öppnades år 18G7. Under årens lopp hava
tillbyggnader och reparationer företagits även ä detta, och nu disponerar
sjukhuset över 327 sängplatser.

År 1867 anställdes den första översköterskan, fröken Emmy
Rappe, vilken, såsom förut nämnts, tillhörde Röda korset och studerat
i London. Hon ledde sjukvården vid sjukhuset och hade de första
åren till hjälp 4 betalande elever. Kursen varade 3 månader. Så
småningom ökades elevantalet; Röda korset sände från och med år
1875 även en del av sina elever dit. År 1889 ökades elevkursens längd
till 6''månader, och föreläsningar höllos för eleverna; avgiften blev
30 kronor i månaden. Ej förrän 1905 ökades kursen till 1 år. Även
nu blev avgiften 30 kronor i månaden, men de 4 sista månaderna voro
avgiftsfria. Två serier föreläsningar höllos varje år. Eleverna hade
dock i allmänhet mycket svårt att lämna avdelningarna för att åhöra
dessa, ty personalen var knapp. Styrelsen insåg även detta fel och
ökade småningom elevantalet från 20 till 50, vilket även berodde på,
att sjukhuset utvidgats. Är 1912 omlades kursen; den blev 2-årig
med 400 kronors avgift för det första året; det andra året är avgiftsfritt.

För att bliva antagen till elev vid Uppsala akademiska sjukhus
fordras med läkarebetvg styrkt god hälsa och goda kroppskrafter, skolbildning
(minst fullständig folkskolekurs) samt referenser av två tillförlitliga
personer. Åldern är satt till 20—30 år. Elevernas praktiska
kurs är fördelad till medicinska, kirurgiska, gynekologiska, barnbördsoch
tuberkulosavdelningar samt omfattar även tjänstgöring på operationssal
och såsom nattsköterska.

De största kirurgiska avdelningarna hava platser för 42 patienter,
men äro ofta överbelagda och kunna hysa ända till 50 patienter. På
dessa avdelningar tjänstgöra 2 sköterskor, 4 elever och 1 biträde. Vid
avdelningar för 25 patienter tjänstgöra 1 sköterska och 2 elever, och
hjälp av ett biträde erhålles vissa timmar dagligen med skurning och
diskning.

Det dagliga arbetet för sköterskor och elever börjar kl. Va 7 f. in.,
nattsköterskorna börja kl. 9 e. m. och sluta kl. 8 f. m. Någon bestämd
daglig ledighet linnes ej om vardagarna. Om söndagarna få eleverna

44

Södra

Sveriges sjuksköterskehem.

tura att hava fritt f. m. eller e. in. Avdelningssköterskorna väckas ej
om natten, utan vid behov tillkallas tjänstgörande läkaren. Ännu alltjämnt
är det illa ställt med bostäder för sjuksköterskeeleverna; en del
får bo trångt inom sjukhuset, andra måste bo i förhyrda rum utom
sjukhuset. Nu har dock en nybyggnad planerats, varigenom dessa
bostadsförhållanden skola förbättras.

Den teoretiska undervisningen äger rum i 2 kurser årligen för
25 elever åt gången och gives huvudsakligen av sjukhusets underläkare,
som föreläser sammanlagt omkring 40 timmar; lektioner givas 3 gånger i
veckan kl. 4—5 e. m. Ingen examen hålles. Sofiahemmets lärobok
har följts.

Största antalet sökande till Akademiska sjukhusets sjuksköterskekurs
kommer från bonde- och hantverkarehem, då endast folkskolekurs
fordras; även elementarskolebildade kvinnor genomgå dock ofta kursen.

Från skolans början och till och med år 1914 hava där utbildats
omkring 320 sköterskor.

Sköterskorna från denna utbildningskurs, vilken ju i mänga alvar
kortare än de flesta andra vid större sjukhus och anstalter, kunde
på grund av den korta utbildningstiden ej bliva inskrivna vid sköterskebyråer
med större fordringar, utan hava därför Uppsalasköterskor
slutit sig tillsammans och bildat ett sköterskehem med platsanskaffningsbyrå
i Stockholm. Denna byrå har dock endast existerat ett par
år. Nu när kursen är 2-årig, äro, vad kunskap i sjukvård angår, dessa
sköterskor jämngoda med elever från andra motsvariga kurser.

Den första sjukvård »anstalt, som omtalas inom Malmöhus län, är
det gamla hospitalet i Lund, S:t Görgens Hospital eller Spetelskeklostret,
vars existens kan spåras ända från är 1149. Ett litet anspråkslöst
länslasarett inrättades i Lund år 1768 med plats för 2 patienter.
År 1776 fanns vid detta sjukhus möjlighet att intaga 8 patienter, men
verksamheten gick därefter åter tillbaka tills i början av 1800-talet.
då länslasarettet sammanslogs med universitetets kliniker och därefter
allt mer och mer utvidgades. Efter förnyade till- och ombyggnader
och moderniseringar har det nuvarande storartade lasarettet uppstått,
rymmande 408 sängar.

Malmö hade på 1830-talet ett tämligen bristfälligt ordnat sjukhus
(ombyggt år 1854), vilket efter utvidgning under 1860-talet rymde 60
sängar. År 1896 uppfördes ett nytt sjukhus efter tidens fordringar,
men redan år 1904 påbörjades en större utvidgning av detta nya sjtikhus.
som numera rymmer 328 sängar.

Vid båda de nämnda anstalterna både sjuk värden länge bedrivits
på det gamla sättet: Outbildad, knapp personal, gammalmodiga sjukvårdsutensilier
och dåliga hygieniska förhållanden i vissa avseenden.
År 1885 anställdes vid Lunds lasarett 2 översköterskor, 1 på den medicinska
och 1 på den kirurgiska avdelningen. Båda dessa översköterskor
kommo från bildade hem och hade fått sin sjuksköterskeutbildning vid
Kommunehospitalet i Köpenhamn, där elever rnottogos, ehuru någon
ordnad undervisning där ej förekom. (Så lingo t. ex. eleverna på
Kommunehospitalet tjänstgöra på cn och samma avdelning hela elevtiden.
men genom särskilt tillmötesgående lingo de båda svenskorna
efter Vs års tjänstgöring assistera på olika avdelningar, medicinska och
kirurgiska, och vunno på så sätt större erfarenhet.)

Sköterskepersonalen vid Lunds lasarett hade hittills utgjorts av
1 outbildad sköterska för 2 salar med 10 sängar på varje. Denna
sköterska skulle utom vården om de sjuka även besörja allt förekommande
arbete. Hon skulle städa och skura, bära upp bränsle, elda,
hämta upp maten från köket in. in. Om nätterna tjänstgjorde dock
en vakhustru från staden (enligt uppgift mest sovande). Sedan de
båda översköterskorna anställts, blev sjukvårdsarbetet bättre ordnat,
och sjukvårdsutredningen och arbetsförhållandena blevo bättre. Sköterskornas
antal ökades, sä att de blott hade en sal med 10 patienter
vardera.

År 1892 anordnades vid lasarettet eu utbildningskurs för s. k.
landstingselever (elever, vilka utbildas på landstingets bekostnad och
sedan äro skyldiga att under vissa år tjänstgöra inom länet), vilka
till ett antal av 6 åt gången genomgingo eu kurs på 8 månader. Härigenom
fingo sköterskorna också lindring i en del göromål.

År 1898 anställdes en sköterska från Sophiahemmet, utbildad
efter tidens krav och särskilt för den nya kirurgiens fordringar. Snart
därpå anställdes även eu operationssköterska och några avdelningssköterskor
från Sophiahemmet.

Intresset för sjukvård hade för övrigt inom länet redan tidigare
väckts till liv, och behovet av fullständigare utbildade sköterskor än
de som genomgått landstingets 8 månaders kurs, gjorde sig gällande, i
synnerhet för privatvård inom familjerna. Detta behov sökte man avhjälpa
genom att år 1893 bilda en sydsvensk filial av Röda korset,
vilken hade sin huvudbyrå i Landskrona och till att börja med förmedlade
arbete åt 20 sköterskor. Sedermera inrättades ett hem för
sköterskor först i Lund och sedan i Malmö, och Röda korsets filial
utverkade, att dess sköterskor fingo utbilda sig vid Lunds lasarett och

46

på Epidemisjukhuset i Stockholm samt på andra sjukhus därstädes,
dock utan att resultatet blev tillfredsställande.

Såväl läkare som allmänheten kommo i följd härav till insikt därom,
att en fullständig ^bildningsanstalt måste grundas, om man skulle
kunna tillgodose alla nutidens krav på sjuksköterskeutbildning och få
tillgång på fullt skolade sköterskor för sjukhus, kommuner och privatvård.
På förslag av Röda korsets sydsvenska filial utsändes år 1898
ett upprop undertecknat av 258 personer från Skåne, Halland och
Blekinge med eu vädjan till personer, som önskade bidraga till bildande
av ett »Sjuksköterskehem i södra Sverige». Uppropet lämnade
önskat resultat. På ett möte i Lund år 1899 tillsattes av intresserade eu
kommitté av 7 personer, vilken kommitté sedermera beslöt, att anstalten
skulle i sig sammanfatta tre uppgifter: Den skulle vara en utbildningsskola,
ett sjuksköterskehem och en platsförmedlingsbyrå. Längre
fram bestämdes, att verksamheten skulle förläggas till Lund och bedrivas
under namnet »Södra Sveriges sjuksköterskehem». Denna anstalt
öppnades år 1901. Från och med år 1905 utgår från Malmöhus läns landsting
ett årligt anslag för verksamheten, vilket numera utgöres av 3 000
kronor och varav en väsentlig del tillfaller sjuksköterskehemmet med
skyldighet för detta att varje år mottaga 3 frielever enligt lasarettsdirektionens
i Lund bestämmande. Den förut vid Lunds lasarett bekostade
elevkursen har uppgått i Södra Sveriges sjuksköterskehems
2-åriga kurs, vilken kurs första åren leddes av de vid lasarettet tjänstgörande
sophiasystrarna, men som numera ledes av vid hemmet utbildade
sköterskor. Även den elevskola, som dock endast några år funnits vid
Malmö allmänna sjukhus, övertogs år 1905 av »Sjuksköterskehemmet»,
och en gemensam utbildningsanstalt hade sålunda uppstått för Lund och
Malmö.

Sedan sjuksköterskeskolans början år 1901 och till och med år
1914 ha därstädes utbildats 182 elever, av vilka 102 kvarstå i hemmets
tjänst. Till elev antages kvinna, som bär god hälsa, allvarlig håg för
sjuksköterskekallet och i övrigt därför lämpliga egenskaper och som
har åtnjutit skolundervisning motsvarande minst 6:te klassen av elementarläroverk.
Åldern bör vara 21—35 år, varifrån styrelsen dock
har rättighet att göra undantag. Ansökan, ställd till sjuksköterskehemmets
föreståndarinna, bör åtföljas av prästbetyg, läkarebetyg, skolbetyg
och andra intyg; även referenser från två ojäviga personer fordras.
Elevkursen bestämdes från början till 2-årig med 1 å 2 månaders föregående
provtid och är fortfarande lika lång. Avgiften för kursen är

47

500 kronor, och erhåller eleven härför kost, tvätt, läkarvård och medicin
samt fria resor till och från de sjukhus, vid vilka hon tjänstgör.

Den praktiska utbildningen under det första eleväret är förlagd
till Lunds lasarett och Malmö allmänna sjukhus, å vilka anstalter eleven
tjänstgör sammanlagt 1 år, fördelat i 2 månader på resp. manlig och
kvinnlig medicinsk och kirurgisk avdelning, poliklinikavdelning samt
tuberkulosavdelning. Andra året innefattar utbildning i sinnessjukvård,
epidemivård, förlossnings- och barnavård samt tjänstgöring vid ögonavdelning,
större kirurgisk eller gynekologisk avdelning, operationssal
och för några elever även röntgenavdelning.

Den teoretiska undervisningen meddelas av docenterna i medicin
och kirurgi vid Lunds universitet samt förste underläkaren vid Malmö
allmänna sjukhus ävensom av instruktionssköterskor. Ämnena äro: Anatomi,
fysiologi, medicin, kirurgi, hygien och sjukvårdslära. Eleverna
göra anteckningar och använda även Sophiahemmets lärobok. Förhör
hållas, och respektive lärare giva efter kursens slut betyg. Andra elevåret
genomgå eleverna en repetitionskurs med förhör. De därefter
givna betygen bliva giltiga.

De elever, vilka tjänstgöra vid Lunds lasarett, bo i sjuksköterskehemmet
och äta även där; de som tjänstgöra i Malmö, bo och intaga
sina måltider inom sjukhuset. Hemmet betalar till Malmö allmänna
sjukhus 200 kronor om året för var elev. Det dagliga arbetet för elever
börjar kl. 6 f. in. och slutar kl. 8—9 e. m. med 2 timmars middagsrast och
Va timme till frukost. Vakningen ställer sig olika på olika avdelningar,
men när den förekommer regelbundet, börjar den kl. 8 e. m. och slutar kl.
9 f. m. med ledighet på dagen. Vid extra vaknatt gives ej hela dagen fri.

Eleverna få första sommaren semester under 1 vecka samt andra
elevåret under 3 veckor.

Avdelningssköterskorna lämna uppgifter till elevskolans föreståndarinna
enligt tryckta formulär angående elevernas uppförande,
anlag och lämplighet. Vid kursens slut erhåller elev avgångsbetyg för
uppförande, praktisk duglighet och teoretiska kunskaper.

De som utbildats, hava skyldighet att kvarstanna vid sköterskehemmet
1 år efter elevtidens slut och tjänstgöra dä enligt föreståndarinnans
bestämmande dels i privatvård, dels såsom vikarier vid sjukhus.
Lönen under detta år är minst 500 kronor och allt fritt, men kan
något variera efter arbetets beskaffenhet. Sköterska åtnjuter 1 månads
semester årligen, om hon på samma sätt år efter år kvarstår i Södra
Sveriges sjuksköterskehems tjänst. En månads ömsesidig uppsägningstid
är bestämd.

48

SjukskÖtersIcf -skolorna vid
länslasaretten.

111 bildningen
vid de små
lasaretten och
sjuk slug om a.

Sjuk sköter skcoch
platsförmedlingsbyråerna.

Utom vid de större sjuksköterskeskolorna började man allt mer
allmänt antaga elever vid länslasarett cell större sjukstugor samt så
småningom även vid privata sjukvårdsanstalter. Dels erhöllo sjukhusen
en billig arbetskraft, dels ansåg man. att behovet av sköterskor för
landskommunernas räkning måste fyllas. Detta gjorde, att landstingen
å många håll genom anslag stödde denna verksamhet samt insatte frielever,
vilka sedan skulle tjänstgöra inom vissa kommuner inom länet i
epidemi- eller distriktssjukvård. Så började under 1890-talet 6 länslasarett
med elevkurser, och under åren 1900—1910 hade omkring 20
lasarett ordnat sådan undervisning. År 1914 pågingo, utom vid de 7 ovan
skildrade större sköterskeskolorna, elevkurser vid 48 länslasarett. Närmare
se kap. 6.

Utbildningen vid många av de små lasaretten ävensom vid många
sjukstugor, som också antaga elever, förtjänar dock knappast benämningen
utbildningskurs, alldenstund ingen egentlig undervisning gives.
Man har nog anledning antaga, att elever ofta antagits här för att
vinna billig arbetskraft och att det tillskott i arbetskraft, som genom
eleverna vunnits, på vissa håll utnyttjats allt för grundligt, så att överansträngning
ofta förekommit, till en viss grad beroende på att dessa
elever antagas vid yngre ålder (ända från 17—18 år) än den som är
bestämd för elever vid de större institutionerna, där numera ej så ofta
överansträngning förekommer. Om dessa ofta ofullständigt utbildade
sköterskor ej erhållit fasta platser vid sjukstugor och i distrikts- eller
församlingsvård, utan varit hänvisade till privatvården, hava de för
erhållande av arbete endast haft att hänvända sig till de vanliga
kommissionskontoren, enär de större platsförmedlingsbyråerna för sjuksköterskor
ej hos sig inskriva sköterskor med kortare kurser.

På de allra sista åren hava i Stockholm och en del landsortsstäder
några större sammanslutningar bildats i och för platsförmedling för
sjuksköterskor. Sådana av föreningar upprätthållna platsförmedlingsbyråer
för sjuksköterskor äro Fredrika Bremerförbundets byråer i
Stockholm och Göteborg, Röda korsets sjuksköterskebyrå i Stockholm
och Södra Sveriges sjuksköterskeheins byrå. Andra platsförmedlingsbyråer
hava upprättats av en del mindre sköterskeorganisationer. Även
hava privatpersoner av affärsintresse hyrt ut rum åt sköterskor och
annonserat om att de tillhandahålla allmänheten sköterskor och förmedla
sjukvård.

Till kommissionskontoren och dylika mindre, ofta nog ganska
opålitliga byråer, vända sig även de kvinnor, vilka arbeta eller arbetat

49

såsom sköterskebiträden och vilka önska arbete i privat sjukvård
Närmare angående sköterskebyräerna se kap. 13. J ''d''

PM Sfl1(i T d1el1an8talter tjänstgöra i stället för elever eller jämte elever
v- , mangel kvinnor, vilka kallas »biträden; eller »undersköterskor» h,träJtnai
några anstalter utföra de enklare behandlingar, bädda sörja för nati
enternas dagliga toalett, hjälpa dem vid måltiderna- ytterstofta ™ i

““f Vidtfandra “r äter deltaga^iträden^mindnTi^jäiva

.]ukvai den, utan utföra mera grovsysslor och städning. I)et är klart
att många av dessa biträden med tiden få vana och praktisk färdiSefi

ÄTtato ''“fr™ Jäsa Ä

maste giva dem foi att kunna draga största möjliga nytta av deras
'' P‘ tioT den“a k;ite"ori av biträden utgår nu en del av de elever

r UStalt61'' 1 hndS°1;t“'' där * elementarskoleunderaning
fordras. Genom rekommendationer om sökandes lämrdio-W
och samvetsgrannhet i arbetet hava för dem undantag i fördrifva!

öJ?rts Jld kurser’ sä att de bästa krafterna no»- tillvara *

” g

dr-v+n °ripeteata 70ch olämPli8’a biträden, vilka uppträda i sköterske
drakter liknande dem, som begagnas vid olika större institutioner och
bjuda allmänheten eu billigare hjälp än den verkligt skolade. ’

•mtal DhöSade kvinn°r’ Vilka1under 188°- och 9O-talen i allt större «**
c ital började agna sig åt sjukvårdsarbete, möttes till en början vid ’köterske sjukhusen

och av allmänheten med ett visst misstroende Man både SjUT

kimd JUdläSeiii ^ Van att tlH kJalP bava obildade kvinnor vilka /ör,*“ Hdenkunde
behandlas hur som helst och om vilkas lämplighet för s"n unn Yad

J°m Sades 0m sjukvardspersonalen i andra Europas län
der före den moderna sjukvårdens införande. Europas lan /a

nagfa fä _år blevo dock genom anställande av bildade fullt
skolade avdelnmgssköterskor ej blott sjukvården, hygienen och ord

Sp VPv uSiUm am7 tillgodosedda, utan uppfattnFngen av smkskoteiskekallet
blev också eu helt annan ^

Inom familjerna möttes ofta läkarens förslag om att anställa pm
sjuksköterska med invändningar, framkallade av frulfn för »a t eu
sådan dar fin fröken bara är till besvär». Men snart nog lärde man

* °r r°++Stu att defSa Obildade, till sköterskor uppfostrade imma kvinnor
uppfattade sitt kall rätt och att det i deras uppgift inföck att helt
och hållet varda patienten inklusive sjukrummet.

nom få år hade den allt mer växande sköterskekåren gjort sig
Kvmnhg sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m. „

7

50

Tv- Ko- vid si likhusen och inom privatpraktiken hade läkaren snart
lärT sin "uppskatta den’ skolade hjälpen, som kanske ofta besparade
honom ett besök hos patienten och som vid försämring i ratt tid

kunde^tdlkalhi^ho^e^^igt ökningen av antalet bildade och val

nil(la(1p sköterskor och den allt större omfattning, i vilken de anUtäta
beviga bäst, vilken betydelse och vilket förtroende, som snart

förbättrades nu först syukvärden å anstalterna
Otvivelaktigt var därvid i början den anställda personalen ofta
t- liipn i förhållande till uppgifterna, så att överansträngning bla
personalen dä ofta var oundviklig. Efterhand, i samma man som
ökade penningmedel ställts till förfogande for anstalternas drift, ha

utbildade **%£££%*£

rinnors6 blevo h^da^DeföX, tal ST^LstS avdelningssköterskorna
vid Sabbatsbergs sjukhus avlönades med 4o kronor i manaden, och
äulle de med denna avlöning själva hålla sig mat, de t^aga^

i,t!Ä ÄÄ ÄS ÄSenskä f k tillkom

här naturligt™ kost.

ZetjTÄ denna tid 1 krona per natt. År 1912 var begynnelse lönen

450 kronor och slutlönen 550 kronor. 0 ^ ,

I siutet av 1890-talet var det vanligt, att en från Sab a.

‘,=rsffiSrsrä

£HåSi5!SS»,t Ssf«£

Vid större anstalter är den minsta lonen för "“varande, 4-50° krono,
„pr 4r onerationssköterskor hava vanligen 6—700 kronor, ^asom
b j [1 i kraftigt omsorgen om sköterskepersonalen pa vissa

lL Sfnv , 1 eÖ sköterskor, som äro anställda i Stockholms städs och
?a., k lails tiänst Utom vanliga naturaförmåner erhålla de en

SSS?t öo7Lnor”h eu slutlön av 1 »•« kronor (för som -

!^Ötpf01''. lIT''eW“ ««* kronor och slutlönen 1 260
kronor). Iå »langa hall äro dock sköterskor i förhållande till arbetets
ansvar och intensitet mycket lågt avlönade. Vid eu del sjukstugor
och epidemisjukstugor erhålla de ännu endast 250-300 la-onoi om

1 V 1 samband med epidemivårdens ordnande å landsbygden anställdes
de forsta distriktssköterskorna åren 1900 och 1901. År 1901 voro av
kommuner och landsting anställda på landsbygden 153 sköterskor
År 1910 var antalet 352, år 1912 394 och år 1914 488

i och'' fnr ta-/V ;Va,\dsbygden anställda sköterskorna äro anställda
i och for epidemivård. En del epidemisköterskor utöva vanlig siuk skvldigf^att^lsmitto?ain

sjukdom finnes inom kommunen, men de äro
sWeg? ld“na sm Patient, så snart ett smittofall inträffar SiukWflr
kr med andrf Uppgifter äro här och där anställda av försammafiksef
attTd11’ aT ^ °Ch e°endomar> och allt mera börjar

»ynpuShar TewZ.”3'' ** *

i ä^ZdShLgdr-sk°terskor’ vare si8 de arbeta på små anstalter eller
F demiI e leÅ fc^samhugsvård inom allmogehemmen hava

löupf" Vdi d? SamS StM!t med avseende På arbets-, bostads-, kost- och
iäWhalla?den‘ Plstrikts'' och epidemisköterskornas ersättning beräknas
vanligen så, att de fä en viss årslön samt eu viss ersättning,

fil1’ I Pf.b®8Ö,k hos Patienter. En vaknande insikt börjar göra
•fnpÄ de’ a? JU,St deSSa sk°terskor, om deras arbete skall bliva Välmåga
fö^?^ b°ra T mycket g°d utbiIdnin£ och omdömesföruaga
f i att kunna upptaga striden mot fördomar, okunnighet och

1 je:pe se- | 0C1 med höjandet av fordringarna böra givetvis arbetsoch
löneförhållandena förbättras även här.

föli ande1" kani tel fUtär? sjukvärd<* hänvisas till ett **.

jande kapitel. Angående skoterskor i sinnessjukvård och särskilt deri sktite>-skoma

av staten bekostade sinnessjukvården hänvisas J-ill i j tnom miUtär den

29 september ,913 ~

Stää r “

gande hiälnvirklr!irftnaS VäXande fordrillgar på hygien och förebyg- utveckunae„
F - • + . _lbet hava gjort, att man även i ganska stor utsträckning av ;:>uk,köte'' ~

ÄfTav el Äf” P4 p0TSter ? “<* b^else, vilka förut 2S7Ä
mnenafts av ej sjukvårdskunmga. Tnom fattigvårdsområdet är att an- **«<**»

hjälparbetet.

teckna att Diakonissanstalten redan är 1884 själv började enskild forsåmWsvärd
inom Katarina församling i Stockholm. Nar sedan från
4r 1888 först en, sedermera flera diakonissor anställdes av denna församling
själv och av andra församlingar 1 Stockholm hortfoll anstaltens
ecen verksamhet på detta område. Diakonissanstalten bär numera
koncentrerat sig på att giva de systrar, vika skola ägna s,g åt liknande
uppgift, en utbildning, som omfattar ej blott sjuk- och barnavard, utan
ä?en eu praktisk övmngstid i fattig- och forsamlmgsvard

Smilariterliemmet i Uppsala, en genom enskilda medel uppi att
hållen ^bildningsanstalt för sjuksköterskor och församlingssystrar, har
i.StThorit Ull sill uppgift att tillhandahålla församlingar och forsä^läSa
sköterskor, och dess sköterskeutbildning
; r Janlao-d därefter. Sjuksköterskor, vilka vilja agna sig åt fattigvård,
havJ tillfälle att speciellt utbilda sig vid de kurser, vilka under en
föUd av år anordnats av Centralförbundet för socialt arbete och
Svenska fattigvårdsförbundet, men dessa kurser äro ej avsedda särskilt

^ Sj St?dÖenerSmot tuberkulosen1. Tvärt land, kraftigt understödd av
Nationalföreningen mot tuberkulos och de stora jubileumssanatorierna
har kommit en hel del sköterskor att ägna sig åt tuberkulos vard. Ak
särskilt stor social betydelse är dispensärverksamheten. Nationalföreningen
anordnade år 1910 en speciell utbildningskurs i dispensarvar

för sjuksköterskor med föregående fullständig utbildning Dessa kurser

ha sedan många gånger upprepats i Stockholm och r Goteborg och
10 sköterskor hava deltagit i varje kurs, som ar avgiftsfn Bidrag til
levnadskostnader under kursen tilldelas även av’

Kursen omfattar föreläsningar över personlig hygien, bostadshygen
huslig ekonomi, tuberkulosvård, barnavard, fattigvård, lungsiktig^
vrkefval in m. Vidare ingår i kursen praktisk tjänstgöring vid
tuberkulosanstalt samt deltagande i bostadsinspektion och desinfektion
aV bostäder. Nationalföreningen utdelar dessutom manatligen stipendium
till 1 fullt kompetent sjuksköterska för idkande av studier i tuber u -vård genom praktisk tjänstgöring vid sanatorium, numera alltid Soderby
sjukhus. Stipendiet hestår av 40 kronor i resebidrag och allt fritt vid

an^Sfaom föreståndlrinnor vid barnhem, barnkrubbor, upplysnings- och
understödsbyråer ävensom vid privata välgörenhetsinrättningar av andra
Tåg InsIällTs numera gärna sjuksköterskor. Såsom

triser hava sjuksköterskor arbetat både i huvudstaden och i landsorten

Svensk

sjuksköte rikeförening.

under senare är, och är 1908 anställdes i polisens tjänst i Stockholm

skötertkornr1 och \ eborSkviun%a betjänte, vilka togos bland sjuksköterskorna
och kallas »polissystrar». Aven vid bostadsinspektionen

aro sjuksköterskor verksamma. Sjuksköterskor ägna sig även åt under 0C1h

hygien vid kvinnliga fortsättningsskolor
rmh privata kurser over sjukvård i hemmet. Enstaka sköterskor anlitas
för närvarande såsom styrelsemedlemmar vid offentliga och privata siukar
s- oc i fattigvårdsanstalter, i pensionsnämnder in. m Bland Stock

Ä Wetjf StadSf",Imäkti«e - »™> «n sjuksköS"st

utveckW a "-^sköterskornas och sjuksköterskearbetets

håffnW blind V rt a f°r samhörighetskänsla och sammandrar
191^1 f • a aV skolade sjuksköterskor bilda medltmmar

i sÄT*’ kfad ''»S!“«k sjuksköterskeförening» med
fordras att minst 1V “ lf °C-+ * ^ndsorten. För inträde i föreningen

anstalt förTull "t ** P undervisning vid större utbildnings insta

t för sjuksköterskor och att därefter under lika lång tid (eller

för skoterskor med 2-årig kurs under 1 år) hava tjänstgjort å sink
vardsanstalt eller vant privatsköterska vid de större byråerna För stående

skötel fh diskussioner för medlemmar och utom stående

skoterskor samt föreläsningar av läkare, sköterskor och andra

KuTeTvåt bsTökT 1911 ''V™* “ för sjuLsSeSt.

Kursen vai besökt av omkring 200 sköterskor från Sverige och 4
finska skoterskor samt räckte en vecka med 3—5 föreläsningstimmar

Sam" höL avVlT ^ ^v&rdmmtalter. Ite Best? förelä,-giens omrida IteTT "" Tre„rön inom medicinens och kirurgi
Torde åt, q ? “T ,med vllket denna repetitionskurs omfatkurser
^arte> ^tt Svenska sjukskoterskeföreningen beslöt anordna sådana
™Jn d ? tredje ar. Hosten 1914 skulle således en kurs äo-t rum
men den blev uppskjuten på grund av mobilisering och de oroliga tid ernå.''

1909 nät 11 fö.r gemensamma intressen fick sjuksköterskekåren år ,w **

-ives’ tv i u aJukskotersketlduing började utgivas. Tidningen ut- •*«"*-öives av cn redaktionskommitté av 6 sjuksköterskor av vilka en är Hdning''
redaktör och ansvarig utgivare. Syster Estrid Rodhe, en sällsynt ädel

endast lierSOnhghet/ ,var tidningens första redaktör, men fick

döden Tidskrift,, “V verksaml>et. di lön rycktes bort av

dskriften,

54

hälsades med glädje av Sveriges sjuksköterskor ^ åridgen otät srtt

Drenumerantantal. Den redigeras nu av syster Bertha Wellm, och den
innehåller instruktiva artiklar samt diskussioner over ämnen, som beröra
sköterskornas intressesfär, och dessutom nyheter från samma område.

Frågan om sjukvårdspersonalens
hållanden och ekonomiska ställning
kapitlen.

nuvarande utbildning, arbetsförbehandlas
ingående i de följande

N

■i KAPITLET

Riksdagens behandling av frågan angående den kvinnliga
sjukvårdspersonalens ställning och arbetsförhållanden.

. n 1(t •1 1 ärS riksda§'' väckte ledamoten av andra kammaren

C'' ^ndhagen en motion, nr 289, med hemställan, »att riksdagen
ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte:

1: o) verkställa en undersökning av sjuksköterskors, sjuksköterskeelevers
och ovng kvinnlig å sjukhusen i riket eller i privatvård anställd
peisonals arbetsförhållanden samt vidtaga de åtgärder till denna personals
basta, vårtid undersökningen kan giva anledning;

a 2/-°a klga / övervägande erforderliga åtgärder för att bereda
understöd åt sjuksköterskor, sjuksköterskeelever eller andra medlemmar
av forenamnda. personal, vilka genom smitta eller överansträngning i
sitt arbete erhållit obotlig sjukdom».

Motionaren motiverade sin hemställan med att påpeka, att siukvårdsanstalterna
i landet »äro okontrollerade. inrättningar, där svåra
missförhållanden mångenstädes dölja sig», och ansåg han så vara
rrj,,1 vad angar. den kvinnliga sjukvårdspersonalens ställning och
foihallanden. Motionaren skildrade i väl så skarpa ordalag denna
personals överansträngning och inhumana behandling både av de överordnade
vid sjukhusen och vid platsförmedlingsbyråerna och sade sig
bava tätt sina upplysningar från »många trovärdiga håll»

, .rn^mare utredning remitterades frågan till andra kammarens
andra tillfalhga utskott. Detta utskott framhöll i sitt utlåtande,
att det ansåg den av motionären framförda frågan utan tvivel vara
lortjant av allvarlig uppmärksamhet, men uttalade, att i motionens
motivering framkomna antydningar om, att landets läkarkår skulle stå
oförstående och fientlig mot sjuksköterskornas berättigade krav icke
torde vara sakligt grundade, vadan utskottet icke kunde instämma i

Herr

Li ndhagens
motion.

Ärendets behandling

i riksdagens
andra
kammare.

56

denna motivering. Tvärt om vore nog många och viktiga förbättringar
i sjuksköterskekårens ställning och utbildning att tillskriva ett oförtrutet
och intresserat arbete från läkarnas sida. ... , ,

För att få eu överblick av huru sjuksköterskekårens förhållanden
i verkligheten ställde sig utsände utskottet frågeformulär till ett antal
av sammanlagt 188 till läkare, sjuksköterskor, elever och skoterskebiträden.
Av dessa frågeformulär återkommo 1 Oo besvarade I ''
ledning av de sålunda lämnade uppgifterna utarbetades en kort utredning
angående sjukvårdspersonalens arbetstider fritimmar, kosthåll,
semester, löneförmåner och förmåner vid sjukdom samt angående
pensions- och sjukkasseförhållanden för nämnda personal. Aven om
utbildningen hade utskottet inhämtat en del upplysningar.

Utskottet ansåg, att dess preliminära utredning visat att eu del
missförhållanden förefunnos, men att en ingående utredning och belysning

av frågan borde göras. ... „.. .

Utskottet hemställde därför, »att andra kammaren ville tor s

del besluta, att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t matte 1) verkställa
en undersökning av sjuksköterskors, sjuksköterskeelevers och
övrig kvinnlig å sjukhusen i riket eller i pnvatvard anstalld persona -arbetsförhållanden samt vidtaga de åtgärder till denna personals basta
vartill undersökningen kunde giva anledningar: 2) taga i övervakarn
erforderliga åtgärder för att bereda understöd åt sjuksköterskor
sjuksköterskeelever eller andra medlemmar av forenamnda personal
vilka genom smitta eller överansträngning i sitt arbete erhållit obotlig

sjukdomar a kammareM tillfölliga utskott hade under sitt arbete fått
mottaga eu skrivelse från Fredrika Bremerförbundet, vilken förening,
åberopande sig på sin uppgift att verka för förbättring av den arbetande
kvinnans ställning, sade sig med tillfredsställelse sett, att omskrivna
motion blivit väckt, »då tillfälle därigenom kan beredas att fa en
fullständig och saklig utredning om de med sjukvårdspersonalens arbeta

förknippade förhållandena». . . ., ,.

Fredrika Bremerförbundet hade vänt sig till en del institution^ .
vilka stå dessa förhållanden nära, nämligen förbundets egen sjukvardskommitté.
som driver platsförmedling för sjuksköterskor Sophiahemmet
Edda korset, Diakonissanstalten, Södra Sveriges sjukskoterskehem b*
till Svensk sjuksköterskeförening med en uppmaning att:inkomma, meu
uttalanden om behovet av en utredning. Stödjande sig på samtliga
dessa institutioners instämmanden i det gagnelig i motionens sylte
hemställde Fredrika Bremerförbundet, att andra kammarens tillfällig

utskott genom sitt tillstyrkande villo bidraga till, att
gjorda yrkandena måtte vinna riksdagens godkännand

i motion

Oil

stvrt''W>n f,4 t lg “Y ut8,kottet hade KunSl- Maj:t anbefallt medicinal,
'' l ^ + JVglVa+7ttrande angående motionen. Medicinalstyrelsen
förklarade, att .motionens syfte helt visst var människovänligt», men
ansag, att de i motiveringen åberopade omständigheterna »icke torde
vara verklighetstrogna», då ej med fog torde kunna påstås, att veder"
börande läkare skulle vara alldeles oförstående för kraven på ordnade
arbetsförhållanden för sina kvinnliga biträden eller visa bristande om anke

om deras framtid. Medicinalstyrelsen ansåg, »att eu riksdagsskrivelse
sådan som den nu av motionären föreslagna och med "eu
motivering sådan som motionens, varvid allt som hittills åtgjorts och

helf oTh talle7 r h!'' sJuksk(;tor8kf äf "dets höjande och förbättrande
,. t ock h llet förbises, skulle verka hämmande och nedslående i stället
for väckande och förbättrande».

• i Medicinalstyrelsen i sin tur hade infordrat yttrande av överläkaren
7 d SJakhas doktor ,1. Rissler och överläkaren vid Sabbatsberas siuk hus

doktor H. M etterdal Den förre avrådde från försök att »reglera ett
efter tid och förhållanden så skiftande arbete som sjukvårdsarbetet»
och ansag, att ingen rimlig grund funnes till antagande av att allmänna
eller svara missförhållanden inom ifrågavarande område föreläde samt
att sjukvård och sjukvårdspersonal vore bäst betjänta av att in mi
åtgärder i motionens syfte vidtogos. °

till Överlakaren doktor H. Wetterdal däremot tillstyrkte i sitt yttrande
Ohmcdicmalstyrelsen en utredning, ehuru även han skarpt klandrade
motionärens orimliga påståenden i motiveringen till motionen.
ram ++ 7aganS ^handling i riksdagens andra kammare den 26 april
i911, S1§_11herrar Persson i Stallerhult, Söderberg i Horbarn

5?„Kjell fg’ k-sson, Vahlfluist- 8’reve Ib Hamilton samt andra
tillfälliga utskottets ordförande herr E. F. Hellbera

Andra kammaren biföll utskottets hemställan!

utskott/01,tf kammaren både frågan hänskjutits till första tillfälliga
utskottet, vilket aven i sitt yttrande inlade en bestämd gensaga mot

rcvTrm°tl0narea aberoPade omständigheterna, vilka utskottet fann i
åtskillig^ avseenden mindre verklighetstrogna resp. överdrivna. Oaktat
detta ansåg utskottet, att inom det av motionären avsedda arbetsområdet
>en de missförhållanden ännu förefinnas, vilka påfordra eu ingående
undersökning». Men utskottet ansåg, att den ifrågasatta undersökningen
och utredningen icke borde, såsom motionen avsett, omfatta all sjukvårdspersonal,
utan endast den personal, som sysslar med sjukvåid i
Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. tu,

Ärendets behandling
i
riksdagens
första kammare.

Riksdagens

beslut.

t

58

pffpntlie1 mening d. v. s. sjuksköterskor och sjuksköterskeelever. Utskottet
angå" även, att utredningen borde begränsas till att omfatta endast
>sjuksköterskor och sjuksköterskeelever vid allmänna sjukvårdsmrattningar
och de s. k. distriktssköterskorna». Och ansag sig utskottet
med nämnda begränsning böra tillstyrka forsta delen av andra kammarens
utskotts hemställan. Vidare faun utskottet, att vad som i
andra delen av andra kammarens utskotts hemställan framställts, Kun
sägas ingå redan i dess första del, varför andra delen av hemställan

borde ^k (jet anför(la hemställde första kammarens utskott,

att första kammaren måtte på så sätt biträda andra kammarens i
ärendet fattade beslut, att första kammaren för sm del beslutar det
riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t matte verkställa en undersökning
om sjuksköterskors och sjukskoterskeelevers vid allmänna sjukvårdsinrättningar
och s. k. distriktssköterskors arbetsförhållanden samt
vidtaga de åtgärder, vartill undersökningen kan giva anledning.

Första kammaren biföll vid ärendets behandling den 15 maj 1911

utan debatt utskottets hemställan. .

Andra kammaren ändrade den 1C maj sitt föregående beslut till

överensstämmelse med första kammarens.

i

59

/

1 KAPITLET.

Översikt över anordningen och omfattningen av sakkunniges

utredning.

serie utsända fråge -

Till

Såsom nämnts liava sakkunnige genom en _ _

fonnuiär sökt erhålla så noggranna detaljupplysningar”som möjligt
an dende den kvinnliga sjukvårdspersonalens ställning och arbetsförhållanden.
Dessa formulär hava, bortsett från eu del kompletterande
orfrågnmgar, utsänts och till sakkunnige återsänts under tiden mars
f vafför sakkunniges uppgifter, i den mån de

i i S1J? u°ii ia£eiormuki.ren, i allt väsentligt avse de vid denna tid
radande forhallandena.

Dessa formulär äro (se bil. 1 a—1 o):
anstalt^ läkame vid offentli"a eller därmed jämförliga sjukvårds 1)

angående anställda sjuksköterskor;

2) angående anställda sjuksköterskebiträden;
b) angående sjuksköterskeelever.

föreståndarinnor (husmödrar) vid dylika sjukvårdsanstalter.
sjuksköterskor vid dylika sjukvårdsanstalter;
sköterskebiträden » » ^

> sjuksköterskeelever > »

Till städs-, provinsial- och extra provinsialläkare.

av kommun eller landsting anställda distrikts-, epidemi-, poliklinikoch
dispensärsköterskor. ''

av kommun anställda sköterskor vid fattiggårdar, fattighus, ålderdomshem,
försörjnings- och arbetsinrättningar, barnhem m. m.
mnehavarmnor av eller föreståndarinnor vid privata vårdanstalter
såsom sjukhem, konvalescenthem, vilohem, tuberkulosanstalter, barndyhktf°r
OSSmng8an8talter’ anstalter för sinnessjuka, sinnesslöa eller

Till

Till

Till

Till

Fråge formulär.

Öv er sikt över
sjukvår dsanstalterna,

sjukvårdsdistrikten

och sjukvårdspersonalen.

60

Till sjuksköterskor anställda vid sådana privata vårdanstalter;

> sjuksköterskeliem, sjuksköterske- och platsförmedlingsbyraer;

> siuksköterskor i enskild familjesjukvard. r

De till varje person utsända frågeformulären åtföljdes av lampliga
cirkulär något olika avfattade alltefter den kategori av personer, till
vilka de sändes, i vilka cirkulär vederbörande uppmanades att besvara
de i cirkuläret framställda frågorna och att till sakkunnige återsända

de sålunda besvarade frågeformulären. . , n i

I bil. 2 a—2 g äro alla de tillfrågade sjukvårds- eller darmed

jämförliga anstalterna angivna till namnet; ävensa innehåller i. -uppgifter om antalet sköterskor och sköterskebiträden samt elever
vid resp. anstalter, uppgifter om antalet sjuksängar ävensom anteckning.
huruvida anstalten är offentlig eller kan sagas vara jamforhg
med offentlig anstalt eller om den är eu enskild persons Av bil. -framgår, att sakkunnige icke till privata anstalter hanfort sadana
anstalter som exempelvis Sophiahemmet, döda korset kreta sjukhus,
de stora tuberkulossanatorierna eller över huvud taget anstalter, som
på grund av sin stabilitet, organisation och pa grund av sm vårdpersonals
arbetsförhållanden kunna anses vara jämförliga med anstalter,

som underhållas med offentliga medel. . , „ , -i.x

Bil 2 h uto-ör en tabellarisk översikt over Sveriges sjukvårdsdistrikt
i stad och på land samt över antalet av de sköterskor i dessa distrikt,

vilka äro anställda av kommun eller landsting.

Bil. 2 j utgör eu tabell över förhandenvarande skötel ske ''

[ bil 2 finner man ock angivet, i vad man svar a sakkunniges
förfrågningar inkommit eller uteblivit från resp. anstalter, distrikt och

skoterskebyra^^^ ^ ^ g „ro tab j ocb o i bil. 3 utarbetade iab.
1 innehåller eu summarisk sammanfattning av antalet anstaltei.

distrikt och städer, till vilka frågeformulär utsänts, over antalet anstalter
resp. distrikt, från vilka användbara svar ingått, samt over
antalet anstalter, städer och distrikt, till vilka sakkunnige ej kunna
ta hänsyn vid den statistiska detaljutredningen, emedan sval ute
blivit eller emedan uppgifterna varit alldeles för ofullständiga eller

emedan anstalten varit tillfällig eller dylikt. .. , p

Av tab. 1 framgår nu, att sakkunnige genom till vederbörande läkare
utsända frågeformulär sökt erhålla upplysningar från sammanlagt 441
sjukvårdsanstalter och 386 sjukvårdsdistrikt i stad och pajandet. Dar
läkare vid någon anstalt ej är anställd, hava sakkunnige sant det mot -

(il

)

svarande frågeformuläret till anstaltens föreståndarinna. De behövliga

uppgifterna
adress hava

a låkarnes resp. anstalternas och distriktens namn och
erhållits med tillhjälp av medicinalstyrelsens årsberättelse
samt svensk lakarmatnkel eller på annat sätt.

, „ 350 av d(J tillfrågade 441 anstalterna hava ingått så pass

tullstandiga svar, att de kunnat användas för de sakkunniges detalj -

de tal i utred n i i L anstalt®r 1,ava (-> kannat »Plogas i den statistiska
detaljutredningen emedan svar uteblivit eller emedan de inkomna

ippgifteina vant alltför knapphändiga eller emedan resp. anstalt

endast varit upprattad for tillfälligt ändamål eller dylikt (se sid 296)

tillfrW?Tde 2°? nr/6 *ammanlagt 380 distrikt> vilkas tjänsteläkare
förakt’ h-aVa erha!llts sadana upplysningar, att de kunnat användas
tor sakkunniges statistiska detaljsammanställning. Från 177 distrikt

zsssLSJg? "ller l,ava svaren vm''u aiit,sr <*»''

o oA7 rtab- ?’ SOm utarbetats huvudsakligen med tillhjälp av bil
r a rj’ sammanlagda antalet sköterskor vid'' de av sak nm0e

tillfrågade offentliga eller därmed jämförliga anstalterna utgjorde
ocl1 att sammanlagda antalet sköterskor vid de anstalter från

ihLdFPTfteV /I?. frän vederbörande läkare och vilkas sköterskor
sålunda kunnat tillfrågas, utgör-1 056. De motsvarande siffrorna för
skoterskebitraden utgör 1 171 resp. 1 082 samt för elever 745 resp
‘r1'' ,tom ha de sakkunnige kunnat tillfråga sammanlagt 71 föreståndarinnor
vid offentliga eller därmed jämförliga sjukvårdsanstalter.

.I,/''6 skoterskor ingå 67 sköterskor vid fattighus och
fattiggardar. lull urvalet av dessa 67 sköterskor vid fattighus och

samtbV^Sf^r Sakwn56 k°™mit Pä följande sätt. Bland Sveriges
som jvn nf gl^uS °r l fattlggärdar sändes frågeformulär dels till alla,
I™, V010,avsedda för uien an 10 hjon, dels till alla anstalter, vilka
bava särskilda avdelningar för kropps- eller sinnessjuka, även om antalet

säkert6 att^WD 10 6ller dfrun1der (sakkunnige antogo a priori som
säkert, att anstalter, som icke hade särskilda avdelningar av sist amnda

beskaffenhet och som dessutom ej voro avsedda för mer än 10
hjon ej hade sjuksköterska anställd i sin tjänst). Uppgifter på dessa

“tillTn S“^e 1 de frägeformut sTm

insänts tdi kungl. fattigvårdslagstiftnmgskommittén och som ställdes

fnlnkkvTlgeS dl8p0SÄltl0n- Bland samtliga fattighus och fattiggårdar
funno sakkunnige på så sätt 431, till vilka utsändes frågeformulär
Pa fråga till dessa 431 anstalter, huruvida där fanns någon sjuk•
koterska anstalld som föreståndarinna eller i annan egenskap/ in -

Antalct
sjukv&rdsanstalter
och
distrikt, som
tillfrågats, och
antalet, som
lämnat svar.

Antalet tillfrågade
av
den ä sjuk.
vårdsanstalter

anställda
personalen.

G2

Antalet tillfrågade

distriktssköterskor.

Antalet tillfrågade

privatsköterskor.

Anordningc
av förfrågningarna.

,-ommo svar från 266 anstalter. Av dessa 266 anstalter meddelade 63.
att där funnos skolade sköterskor anställda, nämligen 67 skoterskor
^ dessa 63 anstalter. Yi se, att 165 av de tillfrågade 431 anstalterna
underlåtit att svara på sakkunniges fråga, men man kali nog <

■ätt stor säkerhet antaga, att alla dessa 165 anstalter tillsammans icke
ha mer än några enstaka sköterskor eller kanske ingen enda i sm
tjänst, tv det är sannolikt, att anstalter, som ha utbildade sjuksko
lersköl’ i sin tjänst, nog ej underlåtit att svara pa sakkunniges fråga
Tab. 2 visar, att sammanlagda antalet distnktsskotei skor i stad oc
oå land som äro anställda av landsting eller kommun utgor ol5 samt
It! sakkunnige från vederbörande läkare erhållit upplysningar angå»de
mTS” dessa sköterskor, si att frågeformulär kunde Utandas
dem under det att vederbörande ej insänt upplysningar angående 232,
vilka således ej kunnat upptagas i sakkunniges statistiska detaljsamman Stall''n^gträffailde

i privatvård anställda sköterskor bär det naturligtvis
varit m veke t svårt att anskaffa namn och adress och därigenom na
dem med meddelanden. De utvägar, de sakkunnige kartor anvant, hava
varit dels att alla föreståndarinnor vid anstalter, sjukskoterskebyraei
Ä anmodats att insända namn och adresser pä av dem tanda,
i privat sjukvård arbetande sköterskor, dels att sakkunnige infort upprop
i Svensk sjukskötersketidning. Sakkunnige hava pa så satt erhållit
namn och adress på 526 i privat sjukvård arbetande sköterska.

Till var och en personligen av de nu nämnda forestandaimnon a.
sköterskorna, biträdena och eleverna, vilkas namn och adress sakkunnige
erhållit (i regeln genom vederbörande ^ läkare, för privatskoterskor
samt för fattighus och fattiggårdar pa ovan namnt satt), utsändes
så ett frågeformulär jämte cirkulär, vilka frågeformulär voro
olika avfattade för de olika personalgrupperna. För att svaren skulle
kunna avgivas utan bihänsyn, anmodades varje person att i slut A
brev (för vilket porto bifogats av sakkunnige) insända sina a fiaöe

formuläret tecknade svar. ...

Av samma anledning meddelades också i cirkulären till namnda

personer att svaren skulle bliva i så måtto konfidentiella, att de
endast skulle bliva tillgängliga för de sakkunnige.

hava sakkunnige naturligtvis också efterkommit och mast efteikomma
även i utredningen, där därför icke heller sjukvårdspersonalens uppefter
använts för att skildra förhållandena exempelvis vid någon el e
några särskilda anstalter, utan endast till att genom sammanstallningai
låta belysande siffror komma till synes. I den man som sjukvårds -

63

personalens förhållanden belysas av denna personals egna uppgift,.,''
firma vi darfor i nedanstående framställning siffror och icke namn ’

som så°rsärskiltm l i JaV och en sjukvårdspersonalen,

son sa särskilt önskade, möjlighet att få det ena eller andra för dl

äft i f'' i?S Gm °fntHgt framla-t 1 e»et na™b så anmodades
alla ntt i sa fall gorå anteckning härom i frågeformuläret. Annorledes

a sakkunnige gatt till väga för att i största möjliga mån kunna för

tredmngen draga nytta av läkarnas önskningar och erfarenheter

£enmSe T ‘ Cirk,1i!aren til] dem, att deras uttalanden möj ett

sid i 1 komma att publiceras med angivande av namn, men att
ett sadant angivande av namn skulle utebliva, om vederbörande å
frågeformuläret antecknade en önskan därom.

HSn ^ omfattning, .1 vilken den i offentlig eller därmed jämförliotjänst
an stalld a sjukvårdspersonalen velat medverka till sakkunniges
utredning, framgår av tab. 3. mges

, Av 71. fdlfrågade föreståndarinnor hava 66 = 93 % insänt frågeformulären
besvarade och 5 = 7m % underlåtit att svara. Av 1 056

/ld Vllkas namn och adress erhållits och till

ff å& ifoimulfr saledes kunnat utsändas, hava 745 = 70m % insänt
frågeformulären besvarade, under det att 311= 29m % icke insänt
svar. De motsvarande siffrorna för sköterskor anställda av landsting

frågeformulär M- i?"VT 283 232 = 82-» * besvaradl

siffra™ Sb t inf7 , * obesvarade. För sköterskor i privatvård äro

'' A'', rf t’K1''ägafe;.,181,= 34''1„* s™- och 345 = 65''o * utan svar.

till Ä skoterskebitraden, vilkas namn och adress erhållits och

BO » k,U"Uat Sä"das’ utgör 1 #8*; tew kava B49 =

under” det stt 1? -Z "T ‘“er mindre Myndigt besvarade,
ei det att 433 - 40 o % ej lämnat några svar. De motsvarande

elever är° 727 tilIfr4«“de> 472 = * svar och 255 =

os i % uteblivna svar.

utsJÄ antalet kvinnor i sjukvård, till vilka sakkunnige
utsänt frågeformulär, har saledes utgjort 3 745 = 89m ^ av den siffra
4 204, vilken representerar storleken av hela den kvinnliga siukvårdspersona
en,oså vitt den kunnat av sakkunnige exakt utredas. Av de
3 745 fdlfragade personerna hava 2 345 = 62m % insänt frågeformulär

37m ^ckp16 b ellT mindre fullständigt besvarade, under det att 1 400 =
37 4 m icke alls atersant nagra frågeformulär.

Av tab 2 och tab. 3 framgår, att storleken av den kvinnliga siuk de

8®kkunnige kunnat utröna den, såsom SLXte,
utgoi 4 204, men att av dessa 4 204 endast 2 345 = 55m % insänt av

Antal inkomna
svar„

Anledningen
till att svar
uteblivit.

64

sakkunnige uppgjorda frågeformulär i mer eller mindre fullständigt
besvarat “kink. Om sakkunniges utredning endast grundade sig pa de
frågeformulär, som av den kvinnliga sjukvårdspersonalen atersants
besvarade skulle denna utredning sålunda bero pa uppgifter flan omkring
halva antalet av alla med sjukvård sysselsatta kvinnor. Redan
om så Verkligen vore förhållandet, vore detta eu mer an tillräcklig
"rund för ett säkert bedömande av alla de frågor som har kunna
vara av intresse, men i verkligheten grundar sig sakkunniges utred
ning, åtminstone för så vitt den gäller viktiga och betydelsefulla fr a or
icke'' enbart på sjukvårdspersonalens egna personliga uppgifter, utan
även på de av sakkunnige genom frågeformulären inhämtade upplysningarna
från läkare, sköterskebyråer och forestandannnor. Pa fra0e
formulären från dessa senare personer hava, såsom framgår* ^

mer eller mindre fullständiga svar mgatt angående o -45 kv nnor, so
syssla med sjukvård, d. v. s. angående 89’1 % av hela antalet 4!204).
Sakkunniges utredning måste således sägas hava natt en fullt tillfyllestgörande
omfattning, och det torde val knappast ^ier vari
möjligt att nå längre. Ett exempel skall visa, hur ^cket Mlstandigare
sakkunniges utredning är, än som framgå? av antalet svar, som
ingått från de tillfrågade, i sjukvård sysse safta kvinnorna sjalva^ En g
tab 3 är sammanlagda antalet sköterskeelever 745. Till / 2 / personligt
av dessa 745 sköterskeelever kunde sakkunnige utsmida de for elevei
avsedda frågeformulären, men endast från 472 elever mkommo mer eUe>
mindre fullständigt besvarade frågeformulär, under det att 255 icke
insände något svar. Detta hindrar icke attvjd sm utredning
i fråga om elevernas utbildning och arbetsförhållanden kunnat ta
hänsyn till alla 745 eleverna i allt, som kan vara viktigt i namnda
hänseenden såsom i frågorna om utbildningstidens längd, undervisningsämnen,
undervisningens beskaffenhet, fordringar å skolbildning, Övriga
inträdesfordringar, provtid, elevernas förmåner, arbetstid, vakning o. sm.
i Mgoi hai hänsyn tagits till 823 elever, en siffra, som vunnits

anställda personalen visat
för utredningen. Av sammanlagt 526 i pnvatvard arbetande skoterskor
hava endast 181 = 34-4 % insänt svar. Av sammanlagt 13».

11 056 + °83) i offentlig eller därmed jämförlig tjänst anstallda sju
sköterskor hava 977 (745 + 232) --= 73m %, proportionsvis således mai
än dubbelt, insänt svar pä utsända frågeformulär se

Utredningen har således mötts med större intresse och tillmötes
fiende hos deS sjukvårdspersonal, son, är anställd , offentlig och dar -

med jämförlig tjänst, än hos den i privatvård anställda personalen.
Det mindre intresset för utredningen hos sistnämnda personal framgår
icke blott därav, att endast 34''4 % av alla de i privat sjukvård arbetande
kvinnorna besvarat de till dem sända frågeformulären, utan även
därav, att så få i privatvård anställda sköterskor ens hörsammat sakkunniges
uppmaning att insända namn och adress för att sålunda göra
det möjligt att tillsända dem frågeformulären.

Detta mindre intresse från privatsköterskornas sida kan säkerligen
förklaras genom båda eller endera av följande omständigheter: Privatsköterskorna
hava på förhand kommit till den uppfattningen, att åtgärderna
från det allmännas sida att förbättra den kvinnliga sjukvårdspersonalens
ställning icke alls eller endast i ringa mån skulle kunna taga hänsyn
till privatsköterskorna; privatsköterskorna äro ej sällan mycket bristfälligt
utbildade sköterskor, i ett stort antal fall endast f. d. sköterskebiträden
utan teoretisk utbildning, och dessa hava ej själva vetat, om
de skulle kalla sig sköterskor eller biträden och i alla händelser ej
velat genom att ifylla ett frågeformulär giva andra möjligheter till en
klassificering. På grund av nämnda omständigheter är sakkunniges
utredning angående privatsköterskornas antal, utbildning, arbetsförhållanden
och angående deras egna önskemål mycket ofullständig i kvantitativt
hänseende. Sakkunnige våga emellertid tro, att det icke är
möjligt och icke heller nödvändigt att härutinnan komma längre och
djupare, än sakkunnige gjort, och att de viktigaste frågorna beträffande
sjukvårdspersonalen i privatvård erhållit en för deras bedömande tillräcklig
utredning.

Av tab. 3 framgår, att även ett stort antal (311 + 51 = 362 = 27-o
%) av de vid offentliga eller därmed jämförliga anstalter, distrikt och
dylikt anställda sköterskorna ej besvarat frågeformulären. Man torde
med rätt stor sannolikhet kunna antaga, att svarens uteblivande i även
en mycket stor del av dessa fall liksom i fråga om privatsköterskorna
bero på, att sköterskorna icke haft så god utbildning, att de själva
obetingat ansett sig kunna räkna sig till sköterskornas grupp, men
icke heller velat själva rubricera sig som sköterskebiträden.

Vi se nedan, att en del förhållanden belysts genom att sammanställa
de svar, som på samma fråga avgivits av dels läkarna, dels sjukvårdspersonalen.
Härmed har naturligtvis icke avsetts att kontrollera
tillförlitligheten av läkarnas svar genom att angående samma sak även
inhämta uppgifter från sjukvårdspersonalen eller omvänt, att kontrollera
sjukvårdspersonalens svar genom att inhämta uppgifter från läkarna,

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. fn. .9

Frågor, smn
besvarats både
av läkare
och sjukvårdspersonal.

66

Utredningens

tabeller.

utan sakkunniges mening med samma frågors riktande åt båda bållen
har varit dels att överhuvud fästa alla parters uppmärksamhet på
betydelsen av vissa, eljes kanske ej så beaktade förhållanden, dels att
låta varje enstaka fall och förhållande få sin tillbörliga inverkan på
utredningen. För att utesluta varje möjlighet till missförstånd och
därmed kanske också misstämning må här med ett exempel belysas,
vad sakkunnige avsett och velat vinna genom att låta såväl läkarna
som sjukvårdspersonalen besvara samma frågor. Vi välja som exempel
frågan: Hur dags börjar och hur dags slutar arbetet? Angående denna
sak känner anstaltsläkaren någon gång ej allt i detalj; han har en gång
härutinnan givit vissa föreskrifter och varit på det klara med, hur förhållandena
gestalta sig för var och en av hans medhjälperskor och underlydande,
men åtskilligt ändrar sig redan efter en eller annan vecka eller
en eller annan månad, och snart gestaltar det sig på många håll så,
att arbetsdagens längd, tiden för dess början och slut visserligen i stort
sett stämmer med, vad den dirigerande läkaren avsett, men att arbetets
krav så småningom och så, att nästan ingen annan än den sköterska,
den elev eller det biträde, som har att utföra arbetet, märkt det, förskjutits
på ett för enstaka av personalen mindre lämpligt sätt. Läkarens
svar på frågan blir av lätt insedda skäl sammanfattande, gällande för
personalen i stort sett. Genom att rikta samma fråga till varje sköterska,
elev och sköterskebiträde för sig får man ju en statistik, där
varje variation kommer till sin rätt.

För övrigt är det endast beträffande ett mindre antal frågor sakkunnige
ansett utredningen vinna i noggrannhet genom att i samma
fråga begära upplysningar av både över- och underordnade. Dessa jämförande
sammanställningar hava därtill, såsom vi nedan skola se, givit
resultat, som i allmänhet äro synnerligen väl överensstämmande.

Fn stor del av de i och för utredningen utförda sammanställningarna
äro publicerade dels som bil. 2 a—bil. 2 k, dels som tab. 1 —
tab. 51 i bil. 3. Men ett mycket stort antal liknande sammanställningar
(ytterligare omkring 250), som voro nödvändiga för sakkunniges utredning,
hava icke avtryckts i betänkandet, detta dels av utrymmesskäl,
dels därför att allt det väsentliga, som ur dem var att inhämta, kunde
med få ord återgivas i betänkandets text.

«7

5 KAPITLET.

Några allmänna synpunkter angående den kvinnliga sjukvårdspersonalen:
Dess storlek och utbildning; omsättningen, överansträngningen,
sjukligheten och dödligheten inom densamma.

Av tab. 2 framgår, att den kvinnliga sjukvårdspersonalens storlek,
för så vitt sakkunnige kunnat utröna den medelst exakta siffror,
utgör 4 204 personer (detta bortsett från dem som äro anställda vid statens
hospital för sinnessjuka). I verkligheten är den dock säkerligen väsentligt
större, ity att sakkunnige trots alla försök ej kunnat erhålla upplysningar
från en del anstalter samt framför allt från en del i privat
sjukvård anställda kvinnor. Särskilt stort är säkerligen antalet av de
i privat sjukvård arbetande kvinnorna, om vilka det, av skäl som ovan
närmare framhållits, varit omöjligt att erhålla några som helst upplysningar.
Däremot torde endast ett litet antal av vid anstalter i sjukvård
arbetande kvinnor saknas i sammanställningen, och detta då huvudsakligen
personal vid små, mera betydelselösa anstalter, som drivas som
enskilda personers privatekonomiska företag. I det närmaste fullständiga
äro nog siffrorna, i vad de avse personal anställd vid sjukvårdsanstalter,
som underhållas med offentliga medel, eller anstalter, som
kunna anses därmed jämförliga i så måtto, att de underhållas och
drivas till allmänt gagn utan ekonomiska biavsikter med tillhjälp av
donationer eller genom mer eller mindre betydelsefulla föreningars
verksamhet.

Många, som granska bil. 2 a—2 k, på grund av vilka tab. 2 i bil. 3
är uppgjord, komma kanske att där finna siffror, som de anse oriktiga,
om de jämföra dem med vad de själva känna om anstalterna i fråga.
I så fall beror detta i regeln därpå, att bilagornas uppgifter icke avse
samma år, som bilda utgångspunkt för vederbörandes granskning. Antalet
av den vid en anstalt anställda sjukvårdspersonalen, antalet sjuksängar
där o. s. v. växlar nämligen ofta från år till år. Sakkunniges

Sjukvårdspersonalens

storlek och
fördelning å
olika verksamhetsområden.

68

Översikt
över sjuksköterskornas

utbildning.

Omsättningen
bland
sjukvårdspersonalen.

bil. 2 gäller i flertalet fall året 1913, här och var dock något
senare år, detta emedan svaren på förfrågningarna ofta låtit vänta
på sig och inkommit först efter flera, med mellantider gjorda nya
framställningar. För övrigt är det nog så, att sakkunnige, trots strävanden
i motsatt riktning, även förbisett en del anstalter av offentlig
eller därmed jämförlig natur. Dessa antydda omständigheter, som
inverka på noggrannheten i en del sifferdetaljer, hava emellertid icke
ringaste betydelse för utredningens värde.

Tab. 3 visar, att av de nämnda 4 204 personerna 71 äro föreståndarinnor,
2 217 sjuksköterskor, 1 171 sköterskebiträden samt 745
sköterskeelever. Av de 2 217 sköterskorna äro 526 verksamma i privatvård,
515 i distriktsvård, 1 176 i tjänst å sjukvårdsanstalt, som underhålles
med offentliga medel eller som kan sägas vara jämförlig med
sådan anstalt.

Sammanlagt 1 575 sköterskor äro anställda i verkligt offentlig
tjänst såsom distriktssköterskor (515) eller såsom anstaltssköterskor
(1 060); 116 sköterskor äro anställda i tjänst, som kan anses vara jämförlig
med offentlig tjänst (se tab. 2).

Av de 1 171 biträdena äro 1 019 anställda i offentlig tjänst och
152 i därmed jämförlig tjänst. Av föreståndarinnorna äro 63 anställda
i offentlig och 8 i därmed jämförlig tjänst (se tab. 2).

Omfattningen av sjuksköterskornas utbildning angives av tab. 4,
som även innehåller uppgifter om, hur dessa sköterskor äro fördelade å
resp. utbildningsanstalter. Av 1 126 sköterskor, som svarat, hava 49
genomgått 3-årig kurs, 114 2-årig, 129 lVa-årig, 613 1-årig, 71 Va-årig
och 146 en ändå kortare, ej ordnad praktisk kurs; 4 hava genomgått
kurser i utlandet.

En av de punkter, vilken sakkunnige helst skulle velat belysa med
exakta siffror, emedan den är av särskild vikt för bedömandet av sjukvårdspersonalens
ställning, är frågan om omsättningen inom densamma,
d. v. s. frågan om det antal sköterskor och biträden, som varje år nykommer
till och varje år avgår ur kåren. Denna omsättning skulle kunna
bedömas, om man hade exakta siffror över dels sjukvårdspersonalens
storlek, dels över antalet årligen nytillkommande utövare av sjukvård.
Men sjukvårdspersonalens storlek låter sig ej med säkerhet beräknas,
då någon registrering av dem, som hava sjukvård till levnadsyrke,
icke hos oss förekommer och då mantalsuppgifterna härom säkerligen
äro högst ofullständiga, ity att endast en del av dem, som utöva sjukvård
resp. hava sjukvård till egentligt yrke, anteckna detta i mantalsförteckningarna.
Den omständigheten, att man känner antalet av de

(ii)

elever, som varje år utgår från skolorna, säger oss därtill icke ens
någonting om det varje år nytillkommande antalet av dem, vilka
som sköterskor börja utöva sjukvård. En viss del av dem, som genomgått
kurserna, ägnar sig av en eller annan anledning aldrig åt yrkets
utövning, många, som genomgått lägre kurs, fortsätta först sin utbildning
vid en skola med högre kurs, innan de ägna sig åt sjukvården,
men framför allt tillkommer bär som alldeles oberäkneligfaktor
tillströmningen av sjuksköterskebiträden, vilka efter längre eller
kortare tids tjänstgöring å sjukvårdsanstalter uppträda samt söka och
få arbete som sköterskor. Lika oberäknelig är avgången ur sköterskekåren,
i all synnerhet som uppgiften, att vederbörande haft eller har
sjukvård till levnadsyrke, icke kommer fram ens i vanliga legala
anteckningar i den utsträckning, som motsvarar verkliga förhållandet.

Den verkliga omsättningen inom sjukvårdskåren låter sig således
icke exakt bedömas. Men genom att taga reda på de för tillfället verksamma
sköterskornas och biträdenas ålder och längden av den tid, var
och en utövat sjukvård (för sköterskorna elevtiden inberäknad), kan
man dock vinna en rätt stor klarhet över viljan och förmågan att
stanna kvar i sjukvårdsyrket.

Tab. 5 visar, att av 1 126 sköterskor 1 var under 20 år, att 128
voro 20—25 år, 341 26—30 år, 284 31 — 35 år, 146 36—40 år, 87
41—45 år, 70 46—50 år, 32 51—55 år, 3 56—60 år och 2 över 60
år; för 32 saknas uppgifter om ålder.

Endast 107 (70 + 32 + 3 + 2) sköterskor = 10.5 % voro således
över 45 år och endast 37 (32 + 3 + 2) = 3.2 % voro över 50 år. Redan
detta synes visa, att uthålligheten i sjukvårdsyrket ej är synnerligen stor.

Till samma resultat kommer man vid en granskning av tab. 6 a,
som visar, hur länge sköterskorna kvarstannat i sjukvård. Av 1 126
sköterskor hava endast 132 (46 + 38 + 21 + 20 + 5 + 2) varit i sjukvård
mer än 15 år, endast 27 (20 + 5 + 2) mer än 24 år, endast 2 mer
än 30 år.

En viss uppfattning om viljan och förmågan att uthärda i arbetet
kan man också erhålla genom att taga reda på, huru länge vaije
sköterska varit kvar i den tjänst, hon vid förfrågningen innehade. En
sammanfattning av upplysningarna härom få vi i tab. 6 b, som visar, att
av 1 126 sköterskor endast 42 (20 + 9 + 7 + 6) kvarstannat på samma
plats i över 15 år. (För sköterskor i privatvård menas här naturligtvis
icke den tid, de varit hos en och samma patient, utan den tid de sammanlagt
ägnat sig åt privat familjesjukvård.) Detta synes vara relativt
liten uthållighet i tjänsten. Om också anledningen till den i och för

Sjuk sköterskornas

(lider, den tid,
de varit i
sjukvård och i
samma tjänst.

70

sig ogynnsamma siffran måste till stor del sökas i någon av nedan
anförda omständigheter, så är det väl ändock antagligt, att ogynnsamma
arbetsförhållanden och önskan att, när utsikt därtill visat sig.
kunna utbyta dem mot bättre, medverkat därtill.

Beträffande de i offentlig eller därmed jämförlig tjänst anställda
sköterskorna skulle ju siffror vara av intresse, som visa, hur ofta ombyten
av sköterskor ske vid de olika vårdanstalterna, särskilt de stora
vårdanstalterna, och i de andra tjänsterna, emedan man härav kunde
bedöma, huru sköterskorna trivas, finna sig eller uthärda i dessa olika
tjänster. Emellertid hava uppgifterna härom icke helt det värde, som
man i första ögonblicket skulle tro. Ty i en del fall bero flyttningarna
på enskilda omständigheter, sköterskan ingår äktenskap eller nödgas
ägna sig åt vård av sjuka anhöriga, eller hon vill komma till en plats,
där hon ej har allt för långt ifrån sina närmaste anförvanter; i andra
fall byter hon tjänst, icke på grund av egen eller arbetsgivarens önskan,
utan på order av den organisation hon tillhör (Sophiahemmet, Diakouissanstalten,
Röda korset o. s. v.). Detta senare moment har spelat eu
stor roll särskilt under de senaste åren med deras stora krav på sjukvård
vid eu mångfald nya tjänster: Vid nyupprättade eller utökade

anstalter, i landsortsdistrikt, vid dispensärer o. s. v. Till dessa nya, ofta
mera maktpåliggande tjänster sändas då ej nyss utexaminerade sköterskor,
utan sådana, som förut blivit prövade i andra uppdrag. Sådana
omständigheter betinga ofta en mycket stor omsättning inom vissa
anstalter, utan att man därav kan draga några slutsatser angående
sköterskans uthållighet i tjänsten. ''

överansträng- Var och en som känner till sköterskorna något närmare vet, med

"V'' vilken entusiasm det stora flertalet av dem givit sig in på sjukvårdssknt,
erskoma. verksamheten * och att denna av det stora flertalet fattas icke som ett
vanligt yrke, utan som ett levnadskall, som ett arbete, vilket i och för
sig bringar det väsentligaste, inre tillfredsställelse. Den tidiga avgången
från verksamheten och de relativt täta platsombytena kunna således ej
i regeln bero på bristande intresse och vilja, utan måste antagas bero
på andra orsaker, och bland dessa då till stor del på arbetets ovanligt
krävande art och de andliga och kroppsliga krafternas oförmåga att
bära påfrestningarna lika länge som i flertalet andra yrken. Hade man
kunnat få uppgifter även från dem, som efter längre eller kortare tid
lämnat sjukvården, skulle man nog fått denna uppfattning bestyrkt
med exakta siffror.

Antagandet, att den andliga och kroppsliga uttröttningen är en
viktig anledning till att sjuksköterskorna relativt tidigt uppgiva sitt

71

yrke, styrkes av tab. 7, som angiver sköterskornas egna svar pa
sakkunniges fråga, huruvida de ofta känna sig överansträngda. Av
1 126 sköterskor hava icke mindre än 337 = 29''0 % svarat ja på denna
fråga, och av dessa 337 hava 111 angivit för mycken vakning, 54 för
liten vila och frisk luft och 47 för mycket arbete som anledning härtill.
Tydligt är ju, att en liknande fråga, ställd till snart sagt vilken
kår som hälst i vår jäktande tid skulle givit till resultat en stor procent
överansträngda, varför man naturligtvis måste döma med försiktighet
och söka tänka sig förhållandena inom sköterskekåren relativt till förhållandena
inom andra kårer. Den som känner, att sjuksköterskor
icke i allmänhet äro benägna att jämra sig över småsaker, och som
vet. att de från början få lära sig att sjukvård är ett påfrestande
arbete och att ingen bör ägna sig däråt, som ej är medveten om plikten
att ej spara sig själv, är emellertid övertygad om att deras klagomål
ej framkommit i otid, utan bero på att fordringarna på sköterskan
ej sällan äro övermåttliga.

Sakkunniges försök till utredning om omsättningen bland sköterskebiträdena
har givit följande resultat.

På frågan, hur lång tid sammanlagt de arbetat som sköterskebiträden,
hava (se tab. 8 a) 384 av 649, som insänt besvarade frågeformulär,
lämnat svar. Tiderna hava varit: För 46 under 1 år, för 52
1—2 år, för 61 2—3 år, för 54 3—4 år, för 49 4—5 år, för 32 5—6
år, för 21 6—7 år, för 15 7—8 är, för 16 8—9 år, för 8 9—10 år
och för 30 över 10 år.

På frågan, huru länge de innehaft sin nuvarande anställning,
hava, såsom framgår av tab. 8 b, endast 11 av de 649 sköterskebiträden,
som insänt besvarade frågeformulär, underlåtit att svara. För de 638,
som svarat, voro tiderna: För 181 under 1 år, för 173 1 2 år, för

121 2—3 år. för 45 3—4 år, för 36 4—5 år, för 16 5—6 år, för 20

6_7 år, för 10 7—8 år, för 12 8—9 år och för enstaka över 9 år.

Mer än 3 år på samma plats hade således 163 och mer än 5 år på
samma plats hade 82 av 638 biträden förblivit.

Av 649 biträden hava 283 = 43''6 % klagat över att ofta vara
överansträngda, såsom framgår av tab. 9. Anledningen till överansträngningen
uppgives av 44 vara för lång arbetstid, av 15 för många
patienter, av 53 för mycket arbete, av 52 för tungt arbete, av 59 föi
mycket arbete och vakning, av 14 vakning o. s. v. Vi se således, att
av 283, som klagat över överansträngning, ett stort antal ansett, att
vakning medverkat härtill. Antalet biträden, som säga sig vara överansträngda,
är således påfallande stort. Frånvaron av jämförelsepunkter

Deri tid
sköterskebiIrädcna
varit
i sjukvård och
i samma
tjänst.

Överansträngning
bland
sköter stel iträdena.

72

övéranatr drifning
bland
eleverna.

Sjukligheten
bland sjukvårdspersonalen.

med andra yrken är mycket kännbar och omöjliggör ett objektivt
bedömande av läget.

Siffrorna över den tid, sköterskebiträdena utövat sitt arbete såsom
sådana, och framför allt siffrorna över den tid, de kvarstannat i sina
senaste platser, äro dock sådana, att man får det bestämda intrycket,
att omsättningen bland sköterskebiträdena ej är större än omsättningen
bland andra kvinnliga yrkesgrupper i motsvarande samhällsställning.
Man får åtminstone det bestämda intrycket, att sköterskebiträdena i
genomsnitt stanna på de platser, de innehava, väl så lång tid som
exempelvis tjänarinnor. Och detta trots de påfallande talrika klagomålen
över överansträngning. Detta talar för, att sköterskebiträdenas
arbetsförhållanden och lönevillkor i stort sett åtminstone ej äro sämre
än i de yrken, som de kunnat välja eller skulle valt, om de ej haft
tillfälle att ägna sig åt sjukvård. Detta är emellertid ej något skäl
emot att man bör söka i möjligaste mån undanrödja de omständigheter,
som antagligen äro ägnade att försvåra biträdenas arbete (se kap.
15, om vakning i sjukvård).

Aven eleverna klaga ofta över överansträngning, såsom framgår
av tab. 9.

Av 472 sköterskeelever förklara sig 136 = 28‘8 % ofta vara överansträngda
av olika anledningar. Icke mindre än 63 av de 136 uppgiva
anledningen till överansträngningen vara för tungt arbete, och
angiva de ofta härvid arbetet vara lyftning av sjuka; 30 elever angiva
orsaken till överansträngningen vara för mycket arbete eller, såsom 10
såga, för lång arbetstid; 18 uppgiva orsaken vara för mycken vakning
och 2 för många patienter; 13 uppgiva ingen anledning till överansträngningen.

Av 2 247 personer, sköterskor, biträden, elever, hava således sammanlagt
756 (337 + 283 + 136) = 33''6 % klagat över ofta förekommande
överansträngning, en siffra som förtjänar största beaktande.

Huruvida den kvinnliga sjukvårdspersonalen i Sverige lider av
större eller mindre sjuklighet och dödlighet än andra kvinnor i motsvarande
åldrar, kan man icke med säkerhet avgöra. Någon pålitlig
statistik angående den allmänna sjukligheten inom olika yrkesgrupper
kan man ju över huvud taget icke eller endast med största svårighet
uppgöra. Vad man lättare kan utföra, är en systematisk undei''-sökning på förekomsten av någon eller några vissa särskilt karaktäristiska
sjukdomar (exempelvis tuberkulos) inom ett visst område
eller inom vissa grupper av befolkningen. En dylik undersökning
beträffande sjukvårdspersonalen såsom kår har hos oss icke blivit ut -

förd. Trots frånvaron av specialundersökningar kan emellertid den
som har någon större praktisk verksamhet som läkare eller sjuksköterska,
med bestämdhet påstå, att kvinnlig sjukvårdspersonal i så
måtto lider av större sjuklighet än andra kvinnor i motsvarande ålder,
att neurasteni och sömnlöshet, såsom ett uttryck för den ovannämnda
överansträngningen, hos dem äro ytterst vanliga. Delvis är det nog
dessa affektioner, som betinga den relativt större sjuklighet, som framgår
av en beräkning utförd på grundval av erfarenheterna från Sjuksköterskornas
sjukkassa. Denna beräkning, som på sakkunnniges anhållan
utförts inom kungl. socialstyrelsens byrå för sjukkasseväsendet,
har visat följande resultat. Om sjukligheten inom kvinnliga sjukkassor
i allmänhet (omfattande huvudsakligen kvinnor tillhörande arbetareklassen)
sättes = 1, så blir sjukligheten inom sjuksköterskornas kassa
= 1*91, alltså nästan dubbelt så stor. För jämförelses skull kan nämnas,
att sjukligheten bland lärarinnor, beräknad på samma sätt, blir endast
0''88, alltså mindre än hälften av sjukligheten bland sjuksköterskorna.
Dock är här att anmärka, att de siffror, som ligga till grund för
beräkningen, i vad den avser Sjuksköterskornas sjukkassa, äro allt för
små för att tillåta tillförlitliga slutsatser angående sjukligheten bland
sjuksköterskorna.

Utom överansträngning och därav följande affektioner föreligger
ett annat särskilt viktigt förhållande beträffande sjukligheten bland
sjukvårdspersonalen, bestående i faran att smittas av smittosamt
sjuk, som denna personal vårdar. På denna fråga samt på frågan
om förekomsten av andra specialsjukdomar hos sjukvårdspersonalen
skola sakkunnige ingå närmare nedan, i kapitlet om sjuk- och olycksfallsförsäkring
för sjukvårdspersonal.

Beträffande dödligheten bland den kvinnliga sjukvårdspersonalen,
torde det väl knappast någonstädes finnas några tillförlitliga statistiska
uppgifter, gällande sådan personal. Yad man säkert vet är, att dödligheten
bland vissa utländska religiösa, särskilt katolska, sjuksköterskeorganisationer
för icke så länge sedan var utomordentligt stor. Särskilt
var där dödligheten i tuberkulos orimligt hög, ibland 2 till B gånger
så stor som dödligheten i tuberkulos bland andra kvinnor av motsvarande
ålder. Men dessa utländska förhållanden hava med säkerhet
ingen motsvarighet hos oss, där sköterskekårens ställning och villkor
äro helt andra och där den allmänna dödligheten bland sköterskorna
icke visats förete något särskilt anmärkningsvärt.

10

Dödligheten
bland sjukv
årdspcrsonalen.

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m.

74

Sjukskötcrskeskolornas
tillkomst
och olika
beskaffenhet.

Olika, grupper
av sjuksköterskeskolor.

6 KAPITLET.

Våra nuvarande sjuksköterskeskolor.

a) Sköterskeskolornas antal oeh beskaffenhet. Antal elever. Undervisningens
art oeh omfattning. Elevmaterialets beskaffenhet.

Alla anstalter för utbildning av sjuksköterskor, som finnas i vårt
land, hava tillkommit på enskilt initiativ. Där skolorna, såsom i regeln
är förhållandet, äro förlagda till kommunala sjukvårdsanstalter, hava
de understöd av de kommunala myndigheter, under vilka de sjukhus
höra, där skolorna utöva sin verksamhet. Detta kommunala understöd
har bestått däri, att anstalterna upplåtits för skolorna och att vid
anstalternas uppförande eller omändring och även eljest hänsyn ofta
tagits till skolornas behov. Staten har däremot hittills icke på något sätt
ingripit varken vid skolornas upprättande eller i deras senare verksamhet
och gestaltning. Denna och en del andra, nedan närmare antydda
omständigheter hava gjort, att våra sköterskeskolor äro av
mycket olika beskaffenhet och att de meddela sina elever en utbildning,
som har en för de olika skolorna mycket olika valör, så olika,
att det knappast finnes två skolor, som äro fullt jämförliga.

Trots detta kan man sammanföra ett större antal skolor till ett
fåtal grupper, inom vilka åtminstone något så när likartade förhållanden
råda med hänsyn till utbildningens omfattning och beskaffenhet.
I tab. 11—tab. 14 finna vi en översikt över samtliga offentliga och
enskilda sjukvårdsanstalter, vid vilka kvinnor mottagas för utbildning
till sjuksköterskor. Yi finna, att antalet av dessa resp. skolor är sammanlagt
57, De kunna uppdelas i fyra stora grupper.

Första gruppen omfattar 15 anstalter med minst 2-årig, teoretisk
och praktisk utbildning; andra gruppen omfattar 11 anstalter med
1-årig, teoretisk och praktisk utbildning; tredje gruppen omfattar 16

75

anstalter med 1-årig, enbart praktisk utbildning, och fjärde gruppen omfattar
15 anstalter med ''A-årig eller kortare, enbart praktisk utbildning.

Av dessa fyra grupper skolor fyller den fjärde gruppen säkerligen
icke på långt när de oundgängliga minimifordringarna för sköterskentbildning.
Dessa skolors ledare äro för övrigt själva fullt på det
klara med bristerna i elevutbildningen därstädes, vilket bland annat
framgår därav, att de på frågan, om de mottaga elever till slcöterskentbildning,
ofta svara, att de »mottaga elever till förberedande utbildning»
eller dylikt. Om de också således vanligen ej själva göra anspråk
på att anses utbilda sjuksköterskor, så måste de likväl medtagas i
sakkunniges utredning, emedan de elever, som utgå från dessa anstalter,
ofta sedan dels anse sig själva som sjuksköterskor, dels erhålla fasta
anställningar i offentlig tjänst, dels utöva privat sjukvård i stor omfattning
och dels slutligen i alla händelser tillhöra den kvinnliga sjukvårdspersonal,
som utredningen har att befatta sig med.

Inom de övriga tre grupperna torde åtminstone minimifordringarna
på sköterskeutbildning vara tillgodosedda, även om utbildningens beskaffenhet
för övrigt är ytterst olika å de olika anstalterna och inom
de olika grupperna. Att den av sakkunnige gjorda indelningen allt
efter utbildningstidens längd och förekomsten eller saknaden av teoretisk
undervisning icke alltid verkar fullt rättvist, måste emellertid än
en gång påpekas, om det också på sätt och vis antyddes nyss med
yttrandet, att våra sköterskeskolor meddela sina elever eu utbildning
av mycket olika valör, så olika att det knappast finnes två skolor, som
äro fullt jämförliga. Det kan nämligen mycket väl förhålla sig så,
att en anstalt, som exempelvis giver endast eu 1-årig, enbart praktisk
kurs utan teoretisk undervisning, men som förfogar över ett relativt
stort antal sjuksängar, som mottager ett i förhållande till sängantalet
litet antal elever och som har goda och för elevernas praktiska utbildning
intresserade sköterskor, står högre än eu anstalt, som giver en
1-årig eller längre utbildning, i vilken ingår ett visst litet antal teoretiska
lektioner, men som i övrigt ej fyller så höga krav. Trots detta torde
den gjorda uppdelningen allt efter utbildningstidens längd och förekomsten
av teoretisk undervisning dock i det stora hela vara befogad
och lämplig. För övrigt är den ofrånkomlig, om man ej i detalj vill
beskriva varje skola för sig, något som åter skulle försvåra varje överblick
och därtill vara till ingen nytta för utredningen.

Även den som sätter den praktiska erfarenheten och dugligheten
framför allt annat och som ej har minsta benägenhet att överdriva
värdet av teoretiska kunskaper och boklig lärdom, skall dock, om han

Över Bikt ao
utbildningen
vid de olika
»trupperno. av
skolor.

76

för övrigt har minsta uppfattning om medicinska frågor, medgiva, att
den, som skall vårda en sjuk, måste känna det viktigaste om människokroppens
byggnad och förrättningar, om sjukdomslära och hygien. Det
är ju en alldeles onödig uppgift att med exempel söka visa, att vårdarinnan,
i saknad av dessa kunskaper, oftast skulle bliva ett klumpigt
och tafatt, ofta skadligt redskap i stället för läkarens pålitliga medhjälpare
för sjukdomars förekommande, hävande och lindrande.

Innan vi nu övergå till en närmare granskning av sköterskeskolorna,
bör det påpekas, att de nuvarande skolorna icke alltid under
sin tillvaro haft samma organisation, meddelat lika långvarig och lika
kvalificerad undervisning som för närvarande, utan att många av dem
ändrats efter hand, varvid utbildningstidens längd ökats och undervisningen
så småningom förbättrats.

Önskvärt hade varit, att man för alla skolor fått veta, vilket år
utbildningen vid resp. skolor sattes till den längd, den nu har, ävensom
att man fått veta, vilka år de viktigaste förändringarna härutinnan genomförts.
Emellertid hava ej alla skolor lämnat fullständiga svar på sakkunniges
frågor härutinnan, vilket väl ofta berott därpå, att de nuvarande
ledarne av resp. skolor ej kände de säkra data i antydda hänseende. Vad
sakkunnige kunnat få veta i denna punkt, är sammanfört i tab. 10.

Vid uppställningen av tab. 11—tab. 14 hava sakkunnige, i den
mån dessa tabeller avse dels sammanlagda antalet hittills utbildade elever,
sedan skolorna började, dels antalet nyantagna elever i varje kurs,
dels antalet nyantagna och antalet utexaminerade elever för varje år,
dels slutligen sammanlagda antalet elever i alla samtidigt pågående
kurser, kunnat taga hänsyn även till uppgifter, som gå så sent som
till och med år 1914. I övrigt avser sakkunniges redogörelse förhållandena
sådana de voro under åren 1912, 1913 eller 1914.

Anstalter med 2-årig eller längre utbildningstid och avsevärd teoretisk

undervisning.

Av sådana anstalter finnas i vårt land 15 stycken (se tab. 11).
Under åren 1912, 1913 och 1914 mottogo dessa 15 anstalter sammanlagt
338, resp. 316 och 309 nya elever. Det antal, som årligen utexaminerats,
är ej konstant lika stort, då åtskilliga elever på eget initiativ
eller emedan de av vederbörande befunnits olämpliga för sköterskekallet,
avgå innan kursens slut. Sammanlagda antalet åren 1912, 1913
och 1914 utexaminerade elever utgjorde därför resp. 309, 314 och 321.

77

Sedan dessa 15 anstalter först började sin verksamhet och tills nu (slutet
av år 1914) hava de utbildat sammanlagt 5 077 sköterskor.

Ersta diakonissanstalt var Sveriges första skola för utbildning
av sjuksköterskor och den började denna sin verksamhet år 1851.
Senare i ordningen med hänsyn till tiden kom Sabbatsbergs sjukhus,
varest utbildning för elever från Föreningen för frivillig sjukvård i fält
började år 1881, Allmänna och Sahlgrenska sjukhusets i Göteborg skola,
som började år 1882 (redan år 1877 mottogos dock där några elever
från Föreningen för frivillig sjukvård i fält), Sophiahemmets, som började
år 1884 (dess skola är sedan år 1905 3-årig), samt Akademiska
sjukhusets i Uppsala, som började år 1889 (en del elever hade
dock mottagits ända sedan år 1867), och Röda korsets, som började
år 1891. För nu nämnda sköterskeskolor ävensom för skolan vid Södra
Sveriges sjuksköterskehem i Lund, vilka skolor tillsammans kvalitativt
eller kvantitativt eller i båda avseendena spelat den största rollen i
sköterskeutbildningen i vårt land, redogjordes mera utförligt ovan i
kapitlet om sjuksköterskeväsendets uppkomst och utveckling i Sverige.
Dessa till antalet 7 sköterskeskolor hava utbildat icke mindre än 4 348
av de 5 077 ovannämnda eleverna och av de omkring 300 elever, som
årligen utbildas vid de minst 2-åriga teoretisk-praktiska skolorna, utbildas
omkring 225 vid dessa 7 anstalter. En mer ingående redogörelse
för dessa 7 skolor syntes därför önskvärd och har lämnats i
kapitel 2.

Skolor med 1-årig teoretisk och praktisk kurs.

Av sådana skolor finnas hos oss 11 (se tab. 12).

Från dem hava hittills utexaminerats sammanlagt 603 elever, och
under sista tiden vid dem årligen antagits omkring 75 nya elever (under
åren 1912, 1913 och 1914 resp. 74, 72 och 81 elever) och utexaminerats
omkring 70.

Skolor med 1-årig praktisk kurs idan teoretisk undervisning.

Av sådana skolor finnas hos oss 16 (se tab. 13).

Under sista tiden hava vid dem årligen antagits omkring 80 elever
(år 1912 76, år 1913 82, år 1914 86). Någon uppgift om, huru många
elever som utbildats vid dessa skolor sammanlagt, sedan de började sin
verksamhet, har i regeln ej kunnat erhållas, tydligen emedan vederbörande
själva ej hava några anteckningar därom.

78

As i talet kvinnor,
so?n samtidigt
utbildas
i sjukvård.

Skolor med 1U-årig eller kortare praktisk kurs utan teoretisk undervisning.

Dessa skolor äro till antalet 15 (se tab. 14).

Dessa 15 skolor hava i allmänhet lämnat obesvarade sakkunniges
frågor angående artalet, da skolan började sin elevutbildning och angående
totalantalet elever från det utbildningen där började, vilket säkerligen
beror därpå, att nuvarande vederbörande själva ej hava kännedom
därom. Företrädarna i skolans ledning hava ej ansett saken så viktig,
att de fört liggare eller anteckningar över skolans verksamhet, och
den eller de, som känt till en större eller mindre del av denna verksamhet,
hava kanske för länge sedan lämnat anstalten. Emellertid
hava sakkunnige även från dessa anstalter fått den viktigaste uppgiften
beträffande elevantalet, nämligen uppgiften om det antal elever,
som för närvarande årligen nyantagas och utexamineras. Sammanställningen
i tab. 14 visar då bland annat, att för närvarande omkring
80 (år 1912 83) kvinnor årligen genomgå en sådan kortare praktisk
sjukvårdskurs.

Om man vill veta, huru stort totalantalet av de kvinnor är, som
samtidigt syssla med sin utbildning i sjukvård, så måste man för varje
anstalt med mer än 1-årig utbildning, men med årlig nyantagning av
elever addera ihop siffrorna för alla de vid olika år nyantagna, som
utbildas samtidigt, d. v. s. addera siffrorna för de olika årskurserna.
Tab. 11 visar, att sammanlagda antalet av dem, som äro i färd med
att genomgå 2-åriga eller längre teoretisk-praktiska kurser i sjukvård
utgör 628 (år 1912 611, år 1913 624, år 1914 651), således ett ungefär
dubbelt så stort antal som det, som årligen utexamineras, vilket
är 314 (år 1912 309, år 1913 314, år 1914 321). Antalet av dem,
som samtidigt genomgå en 1-årig teoretisk-praktisk kurs, är omkring
75 (år 1912 14, 1913 72, 1914 81), en siffra, som tämligen väl
stämmer och bör stämma med det antal, som årligen utexamineras,
vilket är omkring 70 (år 1912 68, 1913 67, 1914 76), då ju olikheten
i de resp. siffrorna här ju endast betingas av de få elever, som av en
eller annan anledning avgå, innan de avslutat sin kurs. (Vid de lägre
kurserna är antalet elever, som avvisas eller eljes avbryta kursen,
mycket obetydligt, till skillnad mot vad som ofta är fallet vid de
högre kurserna.) Omkring 80 kvinnor genomgå samtidigt en 1-årig,
enbart praktisk sjukvårdskurs, och ungefär samma antal avslutar

ärligen en sådan kurs. Omkring 40 kvinnor genomgå samtidigt eu
Vs-årig, enbart praktisk sjukvårdskurs; det antal kvinnor, som årligen
genomgår eu sådan kurs, blir då omkring 80.

Det ungefärliga antalet kvinnor, som samtidigt sysselsätter sig
med sin utbildning i sjukvård, är således 628 + 75 + 80 + 40 = 823.
Det ungefärliga antalet kvinnor, som årligen avslutar resp. sjukvårdsknrser,
utgör 314 + 70 + 80 + 80 = 544.

Om vi från de nyssnämnda totalsiffrorna 823 och 544 fråndraga
antalet av dem, som endast genomgå en Vs-årig, enbart praktisk sjukvårdskurs
och som därför ej kunna anses på långt när fylla ens minimifordringarna
på sköterskeutbildning, så blir antalet av dem som samtidigt
sysselsätta sig med sköterskeutbildning, som fyller åtminstone
oundgängliga minimifordringar, 823 — 40 — 783 och antalet av dem
som årligen avsluta en sådan utbildning, 544 — 80 = 464.

Den viktigaste förutsättningen för en sjuksköterskeskola är, jämte
tillgången på elever, tillgång på sjukmaterial av lämplig mängd och
beskaffenhet. Åtminstone den grundläggande delen av sköterskeutbildningen
måste därför också ske vid sjukhus och kan icke tänkas förlagd
till de sjukas hem, vilket icke hindrar, att den sköterska, som endast
har erfarenhet i anstaltsvård, men icke alls i hemvård av sjuka, alltid
blir en ofullkomligt utbildad sköterska, en sköterska, som kanske aldrig
kan till fullo förstå sjukvårdens väsen och alla dess uppgifter. Här
skall till en början granskas, i vad mån de olika skolorna hava den
för den grundläggande utbildningen oundgängligen nödvändiga tillgången
till sjuka, som vårdas å sjukhus.

Yi finna då av tab. 11—tab. 14, att 4 skolor hava tillgång till
respektive äga sjukvårdsanstalter, vilkas upprättande helt eller åtminstone
delvis varit föranlett av sköterskeskolans krav; dessa sjukvårdsanstalters
ändamål är till åtminstone väsentlig del att vara sköterskeskolor.
Sådana enkannerligen, om också icke uteslutande för skolornas
behov upprättade sjukvårdsanstalter äro: Sophiahemmet, Röda korsets
sjukhem, Diakonissanstaltens sjukhus (Ersta sjukhus) och Samariterhemmet
i Uppsala (i tabellerna betecknade som moderanstalter). Av
dessa 4 sköterskeskolornas i viss mening egna sjukhus är Ersta sjukhus
så stort (100 sängar), att det ensamt är tillräckligt och ensamt
användes för skolans elever, under det att Sophiahemmets, Röda korsets
och Samariterhemmets skolor för sina elever även hava tillgång till
och använda sig av andra sjukhus (se tab. 11).

Flertalet sköterskeskolor äro emellertid upprättade vid de vanliga
kommunala sjukhusen eller länslasaretten, där man under de sista

Tillgängen til!
sjukhus för
utbildningen
av sköterske•
elever.

so

Proportionen
mellan antalet
elever och
cmt-alet sjuksånror.

decennierna av rent intresse för sjukvården eller av andra icke fullt
så osjälviska motiv (behov av billig arbetskraft) upptagit sköterskeutbildningen
såsom en Overksamhet.

Att förfoga över ett eget, uteslutande eller väsentligen för skolans
behov avsett sjukhus måste naturligtvis vara en stor fördel för en
sköterskeskola. Vid ett sådant sjukhus kunna en hel del anordningar
göras, som uteslutande avse undervisningen; dagordningar och arbetsordningar
kunna uppställas med väsentlig hänsyn till undervisningens
krav; de för patienternas vård ansvariga sköterskorna kunna väljas med
hänsyn till deras förmåga och intresse att meddela undervisning i
sjukvård o. s. v. En sköterskeskola med ett eget sjukhus kan över
huvud lätt och i detalj organiseras efter en förut utarbetad, för undervisningen
avsedd plan. Vid anstalter, vilkas huvuduppgift är sjukvården
i och för sig och vid vilka sköterskeutbildningen upptagits såsom eu
mer oväsentlig biverksamhet, blir skolans hela funktion mer beroende
av tillfälligheter, på hos vederbörande läkare och sköterskor tillfälligtvis
förekommande intresse för och händelsevis förekommande förmåga
att leda skolan, på dessa läkares och sköterskors förmåga att få vederbörande
sjukhusstyrelser att även taga hänsyn till skolans krav o. s. v.

Det första krav, man måste ställa på en sköterskeskola är, att det
sjukmaterial, som på egna eller andra sjukhus står skolan till förfogande,
är tillräckligt stort, så att varje elev under sin utbildningstid får
vårda tillräckligt många och tillräckligt olikartade fall. En uppfattning
om, hur olika de olika skolorna härutinnan äro utrustade, får
man, om man för varje skola jämför antalet av de elever, som samtidigt
utbildas vid skolan, med sammanlagda antalet av de sjuksängar,
som å eget eller andra sjukhus stå skolan till buds. Vid uppgörandet
av en sådan beräkning möter man emellertid den svårigheten, att man
icke alltid vet, om man skall upptaga alla de å olika sjukhus för
skolan tillgängliga sjuksängarna. Att man, trots det att sängarna stå
undervisningen till buds, ofta ändock icke bör medräkna dessa sängar
i undervisningsmaterialet, är väl tämligen säkert. Det synes åtminstone
sakkunnige, att sådana sjuksängar icke böra medräknas, vid vilka man
icke kan undervisa i allmän sjukvård, utan uteslutande eller så gott
som uteslutande i en viss begränsad del av sjukvården. Man kan
också uttrycka det så, att sakkunnige icke ansett sig böra räkna sådana
sjuksängar såsom respektive skolors resurs, vid vilka man icke skulle
kunna lämna utbildning, om man uteslutande hade det sjukmaterial,
som intages å dessa sängar, och intet annat till sitt förfogande. För
att taga ett exempel, så hava sakkunnige icke för någon elevskola

Hl

upptagit eventuellt tillgängliga sängar för sinnessjuka, emedan ett.
material av enbart sinnessjuka icke lämpar sig för den grundläggande
utbildningen i sjukvård. Av samma anledning hava icke medräknats
de eventuellt tillgängliga barnbördshusens sängar. Vidare hava sakkunnige
icke heller såsom sköterskeskolas utbildningsresurs upptagit sådana
sjukhus, vilka visserligen i och för sig skulle lämpa sig utmärkt
för en grundläggande sköterskeutbildning, men till vilka sköterskeskolan
icke sänder alla sina elever eller åtminstone ett stort antal av dem
till tjänstgöring, utan endast enstaka eller ett mindre antal. Naturligtvis
hava sakkunnige icke heller såsom resp. sköterskeskolors kliniska
resurser upptagit sådana sjukhus, om vilka båda de antydda
restriktionerna gälla, sjukhus sålunda, som, utom det att de äro specialsjukhus,
därtill endast utnyttjats för enstaka eller ett litet antal elever.

I tab. 11—tab. 14 finna vi därför under rubriken huvudanstalter
för utbildningen endast upptagna de sjukhus, vilka icke äro enbart
specialsjukhus och till vilka sändas alla eller eu stor del av resp.
skolors elever. I överensstämmelse härmed har i dessa tabeller antalet
sjuksängar per elev beräknats endast med hänsyn till summan av
antalet sjuksängar å moderanstalt och huvudanstalt. För fullständighetens
skull hava sakkunnige emellertid under rubriken »bianstalter förutbildningen»
omnämnt även alla andra anstalter, till vilka resp. skolor
överhuvud taget skicka några elever för utbildning.

Av tab. 11—tab. 14 framgår nu, att skolornas huvudanstalter till
största delen utgöras av vissa länslasarett och de stora kommunala
sjukhusen. Dessa anstalter lämpa sig ju också, i den mån de icke äro
specialsjukhus, utmärkt väl till sköterskeskolor på grund av deras stora
och med hänsyn till sjukdomarnas art mycket växlande material av
invärtes och utvärtes sjuka, ett material, som möjliggör att låta eleven
på den för det praktiska arbetet avsedda tiden få övning i vården av
och kännedomen om mycket olika sjukdomsfall.

Även ett i och för sig betydande och omväxlande sjukmaterial
blir emellertid icke tillfyllest, om elevantalet är för stort i förhållande
till antalet patienter. För ett riktigt bedömande av sköterskeskolans
resurser måste man nämligen också känna förhållandet mellan antalet
elever och antalet patienter (antalet sjuksängar). Sakkunnige hava därför
för varje elevskola räknat ut, hur många sjuksängar, som komma på
var och en av de samtidigt tjänstgörande eleverna. De växlingar, som
i detta avseende finnas, äro angivna i tab. 11—tab. 14. Dessa växlingar
äro högst betydande och detta även inom var och en av de
fyra olika grupperna av skolor. Maximum. 54 sjuksängar på varje
Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden in. ni. _ 11

82

Användningen
av
speeiaisjukhus
för utbildningen.

Kompetensen
hos de sjuksköterskor,

som meddela

elev, finna vi vid Hörby lasarett, minimum, 1''6 sjuksängar på varje
elev, finna vi vid Ersta Diakonissanstalt. Medelsiffran för de minst
2-åriga teoretisk-praktiska skolorna är 5''8, för de 1-åriga teoretiskpraktiska
17’4, för de l-åriga enbart praktiska skolorna 20 0 samt för
de Vä-åriga enbart praktiska 2 0''2.

Tydligt är ju emellertid, att den siffra, som anger antalet sjuksängar
per elev, icke enbart i och för sig angiver, hur mångsidig
praktisk övning en elev kan få i sin skola, ity att detta också bestämmes
av den tid, under vilken varje elev får vårda varje sjuk, som
hon satts till att vårda, d. v. s. därav, huru ofta hon får byta patienter.
Ty inom vissa gränser blir ju övningen större, ju tätare eleven får byta
patient. Dock få ju dessa gränser icke bestämmas endast av undervisningens
krav, då man ju samtidigt självfallet har att taga hänsyn till
de sjukas tillstånd och behov av vård samt till obehaget för den sjuke
av allt för täta ombyten av vårdpersonal.

En del skolor hava möjlighet att sända sina elever även till verkliga
specialsjukhus eller specialavdelningar. I regeln sändas emellertid
icke skolans alla elever, utan endast enstaka eller ett mindre antal av
dem till dessa specialavdelningar. Ibland är avsikten med denna placering
av elever å specialavdelningar naturligtvis den att utbilda specialsköterskor,
i vilket fall skolans föreståndarinna bland samtliga elever
utväljer dem som hon anser mest lämpliga för den eller den sjukvårdsgrenen.
I andra fall användas specialsjukhusen och specialavdelningarna
mindre i detta syfte, utan mera för den allmänna utbildningen i sjukvård,
för vilken sjukhusmaterialet å en del specialkliniker kan lämpa
sig rätt väl, under det att vissa andra specialkliniker (exempelvis
sinnessjukhus) härför äro mindre lämpliga, såsom redan ovan antytts.
Det torde nog såväl hos resp. skolors ledande krafter som hos eleverna
och kanske även hos enstaka läkare finnas en viss benägenhet att
uppskatta sköterskeskolornas värde och prestationsförmåga efter antalet
av de olika specialkliniker, som stå resp. skolor till buds, en måttstock,
som emellertid enligt sakkunniges mening kan vara nog så vilseledande,
varom mera utförligt nedan.

Att undervisningens beskaffenhet och värde i väsentlig grad är
beroende på de undervisande krafternas kompetens, är däremot utan
vidare klart, och gäller detta naturligtvis både den praktiska och teoretiska
undervisningen.

Med hänsyn till den praktiska utbildningen visar nu sakkunniges
sammanställning, att denna utbildning vid 38 av våra till antalet sammanlagt
57 elevskolor handhaves av sköterskor, som genomgått minst

2-årig teoretisk och praktisk utbildning. Vid 4 skolor handhaves den
praktiska undervisningen av sköterskor, som endast genomgått 1-årig
kurs (ej uppgivet om enbart praktisk eller teoretisk-praktislc kurs).
Sammanlagt hava 15 skolor underlåtit att besvara sakkunniges fråga
angående de undervisande sköterskornas kompetens. Av dessa 15 skolor
åro 11 sådana skolor, som meddela enbart praktisk, 1- eller V*-årig
kurs, och man torde hava skäl att antaga, att de undervisande sköterskorna
vid dessa anstalter i allmänhet icke själva genomgått de
högsta sköterskeskolorna. Beträffande våra sammanlagt 15 skolor med
minst 2-årig teoretisk-praktisk utbildning meddela 12, att den praktiska
undervisningen där handhaves av sköterskor, som själva åtnjutit
minst sådan undervisning; endast 3 av dessa 15 skolor hava ej lämnat
upplysning i frågan.

Vid 26 av våra sammanlagt 57 sköterskeskolor, nämligen vid de 15
skolorna med 2-årig och vid 11 skolor med l-årig kurs meddelas icke
blott praktisk, utan även teoretisk undervisning. Med hänsyn till denna
teoretiska utbildning (se tab. 15 a och tab. 15 b) vore det naturligtvis
önskvärt att dels noga känna, vilka de olika ämnena äro, i vilka undervisning
meddelas, sammanlagda antalet lektionstimmar och antalet lektionstimmar
i varje ämne, dels ock känna kompetensen hos dem, som
meddela undei’visningen. Om vi i nämnda hänseende först granska de
2-åriga skolorna, så finna vi, att sammanlagda antalet undervisningstimmar
växlar mellan 120 högst (vid Sabbatsberg och Södra Sveriges
sjuksköterskehem) och 55 lägst (vid Uppsala akademiska sjukhus). Medelsiffran
är 87 timmar. Vid de 1-åriga skolorna med teoretisk undervisning
växlar antalet undervisningstimmar mellan 96 högst (Västerås)
och 40 lägst (Karlskrona och Gävle) samt är i medeltal 67 timmar.
Från 5 skolor med 2-årig kurs (Linköpings, Västerviks, Fakt, Umeå,
Samariterhemmets i Uppsala) samt från 3 skolor med l-årig kurs
(Örebro, Östersund och Luleå) hava inga uppgifter lämnats angående
sammanlagda antalet undervisningstimmar.

Känner man förhållandena beträffande den teoretiska undervisningen
vid sköterskeskolorna, så är man starkt benägen att tolka
svarets uteblivande så, att vederbörande ledare för skolorna själva ej
äro säkert underkunniga härom. Endast vid ett fåtal skolor är antalet
undervisningstimmar på förhand bestämt; vid de flesta skolor växlar
nog antalet lektioner rätt mycket under olika år, beroende på tillfälliga
omständigheter, läkarnas intresse för undervisningen och andra
förhållanden. Av dessa anledningar torde nog också de flesta skolornas
uppgifter angående sammanlagda antalet lektioner icke få fattas så,

den pr akti.
undervisningen.

För den teoretiska
under*
visningen använda
antalet
timmar.

84

Ämnena för
den teoretiska
undervisningen
:

undervisningens

omfattning i
de olika
ämnena och
lärorkrafterna

för denna
undervisning.

att det uppgivna antalet lektioner är just det eller ungefärligen det
vid skolan alltid eller i regeln förekommande, utan torde uppgiften i
det ojämförligt största antalet fall avse det antal lektioner, som hållits
för pågående eller närmast föregående kurs.

Den nu gjorda inskränkningen av värdet i uppgifterna angående
totalantalet undervisningstimmar gäller säkerligen i lika eller ännu högre
grad uppgifterna angående de ämnen, i vilka teoretisk undervisning
gives, samt antalet timmar, som äro anslagna till vart och ett av dessa
olika ämnen. De lämnade uppgifterna gälla säkerligen i regeln endast
pågående eller närmast föregående kurs. men för den, som känner förhållandena,
säga de intet om det antal ämnen och det antal timmar
för de olika ämnena, som i allmänhet förekommit eller som för närmaste
framtiden skola stå på undervisningsschemat. Detta som sagt
av det skälet, att skolorna i allmänhet icke hava något fastställt schema,
utan oftast låta och vanligen (på grund av bristande tillgång på intresserade
lärarkrafter) äro tvungna att låta den teoretiska undervisningen
bliva till innehåll och omfattning rätt obunden.

Trots den således även här gjorda inskränkningen av uppgifternas
värde har det dock sitt stora intresse att granska upplysningarna om
de ämnen, i vilka undervisning sker, och om antalet lektioner i vart
och ett av dessa ämnen samt om de lärarkrafter, som meddela denna
undervisning (se tab. 15 a och tab. 15 b).

Undersöka vi då först förhållandena vid de sammanlagt 15 2-äriga
skolorna, så uppgiva sig 7 av dessa 15 skolor meddela undervisning i
sjukdomslära, det viktigaste av den teoretiska undervisningen, ity att
sköterskan genom den erhåller den för henne nödvändiga kännedomen
om sjukdomarnas orsak och väsen, deras symtom och behandling.
Från 8 skolor lämnas icke upplysning, att de meddela undervisning i
sjukdomslära, men från 5 av dessa 8 skolor meddelas i stället, att
undervisning lämnas i medicin och kirurgi. Denna undervisning i medicin
och kirurgi, d. v. s. i invärtes och utvärtes sjukdomar, är naturligtvis
detsamma, som andra skolor kalla undervisning i sjukdomslära. Skillnaden,
där någon finnes, är väl den, att när det talas om sjukdomslära,
kunskapen om alla de olika sjukdomarna i regeln meddelas eleven
av en och samme lärare, under det att undervisningen, då det talas
särskilt om undervisning i medicin och kirurgi, åtminstone i några
skolor, meddelas av speciallärare. Från en skola (Akademiska sjukhusets
i Uppsala) meddelas ej, att undervisning lämnas i sjukdomslära resp.
medicin och kirurgi, utan därifrån svaras, att undervisning lämnas i
anatomi (40 timmar) smed beröring av de vanligaste sjukdomarna i

tillämpning», vilket ju vill saga. att sjukdom slärans för sköterskan
viktigaste grunddrag genomgås i anslutning till och i samband med
undervisningen i anatomi.

Vid alla 15 av de 2-åriga skolorna gives undervisning i anatomi,
vid 12 gives undervisning i fysiologi, vid G gives undervisning i hygien,
vid 11 gives teoretiska lektioner i sjukvårdslära och vid 2 lektioner i
sjukvårdens etik.

Utom i sjukvårdslära och i sjukvårdens etik, där undervisningen
meddelas så gott som uteslutande av sköterskor, handhaves den övriga
teoretiska undervisningen (i anatomi, fysiologi, sjukdomslära, medicin,
kirurgi, hygien) av läkare. Vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och vid
Umeå lasarett meddelas den teoretiska undervisningen enbart av läkare.
De sålunda undervisande läkarna äro i de ojämförligt flesta fallen de
överläkare och biträdande läkare, som hava tjänsteanställning som läkare
vid de sjukvårdsanstalter, där elevskolorna äro upprättade. \ id några
av de största och bästa skolorna anlitas även andra läkare som lärare
vid skolorna.

Hur litet bunden av schema och hur varierande den teoretiska
undervisningen, såsom ovan antyddes, i verkligheten är, framgår med
särskilt stor tydlighet därav, att man endast för en del skolor får veta,
hur lång tid, som ägnas åt vart och ett av de ämnen, i vilka enligt
uppgift teoretisk undervisning meddelas. Vår fråga härom har i de
flesta fallen lämnats obesvarad. De uppgifter härutinnan, som lämnats,
äro så ofullständiga, att det icke gagnar att diskutera dem, utan hänvisas
med avseende på dem endast till tab. 15, som är mycket belysande
i och genom sin — ofullständighet.

Det är icke ens sagt, att undervisningen i ett ämne vid en skola,
som uppgivit sig meddela undervisning i detta ämne, ens är så mycket
värd, som undervisningen i samma ämne vid en annan skola, som ej
uppgivit sig meddela undervisning i nämnda ämne.

Övergå vi så till de 1-åriga skolorna med teoretisk undervisning,
vilka till antalet äro 11, så gäller det naturligtvis även om dem,
att antalet ämnen och antalet timmar, i och under vilka undervisningmeddelas,
icke äro fastställda i schemata och att undervisningen med
säkerhet där är underkastad stora växlingar. Dessa skolor hava också
endast undantagsvis och endast för något enstaka ämne besvarat
frågan angående antalet lektioner i de olika ämnena, vilket också framgår
av tab. 15 b.

De ämnen, i vilka teoretisk undervisning eljest meddelas vid
desBa sammanlagt 11 1-åriga skolor, äro enligt uppgift följande: I

86

medicin och kirurgi vid 5 skolor, i anatomi vid 5, i fysiologi vid 2, i
hygien vid 4 och i sjukvårdslära vid 2 skolor. Vid de skolor, som icke
uppgivit sig undervisa i medicin och kirurgi resp. sjukdomslära, torde
nog ändock en icke ringa del av undervisningstimmarna upptagas av
dessa ämnen, ehuru undervisningen i dem sker i anslutning till och
såsom utvidgning av andra ämnen, exempelvis anatomien eller fysiologien.

Sammanlagda antalet lektioner vid de resp. 1-åriga teoretisk-praktiska
skolorna växlar såsom nämnts mellan 96 maximum och 40 minimum
och är i medeltal 67 lektioner.

Undervisningen i medicin, kirurgi, anatomi, fysiologi och hygien
bestrides även vid alla de 1-åriga teoretisk-praktiska skolorna, där
undervisning i dessa ämnen gives, av läkare, som val alltid äro de vid
resp. sjukvårdsanstalter anställda tjänsteläkarna.

Läroböcker. En viss ledning för bedömandet av en teoretisk undervisnings

beskaffenhet och omfattning har man, om man känner de läroböcker,
som eventuellt användas vid undervisningen i fråga. Vad då beträffar
de 2-åriga skolorna, så användes »Sophiahemmets lärobok för sjuksköterskor»
vid 9 skolor samt denna lärobok ävensom doktor Tolk
lärobok »Sjukvårdens principer» vid 3 skolor, under det att 3 skolor
ej besvarat sakkunniges fråga angående läroböcker vid den teoretiska
undervisningen. Beträffande de 1-åriga skolorna, så användes Sophiahemmets
lärobok vid 7 av de 11 skolorna, vid 2 användes denna lärobok
jämte Tolk, vid 1 användes Göranssons lärobok och Warfvinge-Wallis’
Hälso- och sjukvårdslära och vid 1 Edholm och Ekeroths Handbok för
sjukvårdsunderbefäl jämte Sophiahemmets lärobok.

Utom på undervisningsmaterial, undervisningsämnen, antal lektioner,
lärarekrafter och läroböcker beror ju resultatet av eu skolas
undervisning så väsentligt på elevmaterialets beskaffenhet, på elevernas
ålder, förkunskaper och till sist, men icke minst, på en del icke vägbara
och icke mätbara förutsättningar, begåvning, intresse och fallenhet
för den verksamhetsgren, till vilken skolan söker utbilda. Av intresse
är därför att se. vilka fordringar de olika skolorna ställa på dem, som
söka bliva antagna som elever vid resp. skolor.

Åldersgränser Tab. 16 lämnar en översikt angående minimi- och maximiåldern för

antagning som elev vid de fyra huvudgruppperna av våra sköterskeskolor.

Vid 5 skolor är minimiåldern bestämd till 18 år, vid 5 till 19.
vid 26 till 20 år och vid 10 till 21 år. Vid 3 skolor saknas bestämmelser
angående minimiålder, och från 8 skolor hava uppgifter härutinnan
icke lämnats. Med stor sannolikhet kan man antaga, att det

87

vid dessa sistnämnda 8 skolor, som ej besvarat sakkunniges fråga om
minimiålder, ej finnes någon fastställd sådan, varför antalet skolor utan
fastställd minimiålder för eleverna med afl sannolikhet kan sättas till
omkring 11 i stället för 3.

Maximiåldern för antagning till elev är vid 2 skolor 29 år, vid
13 skolor 30 är, vid 2 skolor 33 år, vid 6 skolor 35 ar, vid 1 skola
40 år och vid 3 skolor ej fastställd. Icke mindre än 30 skolor hava
underlåtit att besvara sakkunniges fråga om maximiålder. Man kan med
stor sannolikhet antaga, att det vid dessa 30 skolor ej finnes någon fastställd
maximiålder för antagning som elev. Antalet skolor utan fastställd
maximiålder för antagning som elev skulle således vara 33 eller
så omkring, under det att antalet skolor med fastställd maximiålder
härför endast är 24 eller så omkring.

Fordringarna beträffande förkunskaper och övriga förutsättningar
för att bli antagen till sköterskeelev framgå av tab. 17.

Denna tabell visar, att av de 15 skolorna med 2-årig eller längre Fordringarna
teoretisk-praktisk utbildning 5 fordra folkskolebildning, att 3 fordra »goda kunskaper för
skolkunskaper», 2 »helst elementarskolebildning» och att 5 fordra nntao”£9 m
elementarskolebildning obligatoriskt. Av 11 skolor med 1-årig praktiskteoretisk
utbildning fordra 5 folkskolebildning, 1 »goda skolkunskaper»,

4 önska »helst elementarskolebildning», ingen har obligatorisk fordran
på elementarskolebildning, 1 har lämnat frågan om fordran på skolkunskaper
obesvarad. Av 16 skolor med 1-årig, enbart praktisk utbildning
fordra 6 folkskolebildning, 2 »goda skolkunskaper» och 5
»helst elementarskolebildning», 3 lämna frågan obesvarad. Av skolor
med 7.-årig, enbart praktisk utbildning fordra 3 folkskolebildning, 3
»goda skolkunskaper», 2 »helst elementarskolebildning», 1 elementarskolebildning
obligatoriskt, 6 lämna frågan obesvarad. Av de sammanlagt
57 skolorna fordra således 19 folkskolebildning, 9 »göda skolkunskaper»,
13 »helst elementarskolebildning», 6 elementarskolebildning
obligatoriskt, 10 lämna frågan om skolkunskaper obesvarad. Det torde
knappast vara tvivel underkastat, att alla dessa 10 skolor, som lämnat
frågan om skolkunskaper obesvarad, icke hava några särskilda, höga
fordringar på skolkunskaper, utan nöja sig med folkskolebildning.

Detta framgår också därutav, att icke mindre än 9 av dessa 10 skolor
tillhöra de två grupper av skolor, som giva enbart praktisk utbildning.
Av samtliga 57 skolor fordra endast 6 elementarskolebildning
obligatoriskt.

Upplysning om de skolkunskaper, som finnas hos dem, som nu
genomgå elevkurserna, får man av elevernas egna uppgifter. Av 472

88

Övriga inträdesfordringar.

Sysselsättning
före elevtiden.

Provtid för
utrönande
av inträde? -sökandes
lämplighet
för sjukvårdsarbete.

elever, som svarat, uppge sig 222 hava endast folkskolebildning, 45
därutöver undervisning vid folkhögskola, handelsskola, seminarium eller
teknisk yrkesskola, 20 hava åtnjutit privat undervisning, 4 hava tagit
realskoleexamen, 164 hava genomgått elementarskola. 2 avlagt studentexamen,
15 hava ej lämnat upplysningar.

Övriga inträdesfordringar, som skolorna uppställa, äro (se tab. 17):
Håg för sköterskekallet, 7 skolor; personliga (eller skriftliga) rekommendationer,
33 skolor; frejdebetyg, 10 skolor; att tillhöra det län, i
vilket skolans sjukvårdsanstalt ligger, 2 skolor; 7 skolor meddela, att
de icke hava några särskilda inträdesfordringar och 15 skolor lämna
frågan om särskilda inträdesfordringar obesvarad. Dessa 15 skolor,
som lämnat nämnda fråga obesvarad, torde i regeln icke heller uppställa
några särskilda inträdesfordringar. Detta framgår väl därav,
att 13 av dessa 15 skolor tillhöra de två grupper av skolor, som giva
endast 1- eller Vs-åriga, enbart praktiska kurser.

Sysselsättning före elevtiden i sjukvård uppgives av eleverna själva
sålunda: Sjukvård 36, barnavård 30, hushållsgöromål 93, kontorsgöromål
38, lärarinneverksamliet 26, affärsbiträde 18, telefonist 2. studier
4, ingen föregående sysselsättning 16; 209 elever lämna ingen uppgift
i frågan, vilket väl i flertalet fall torde betyda, att de ej haft någon
särskild verksamhet före sjukvårdsutbildningen.

Den ojämförligt viktigaste förutsättningen för att bliva en god
sjuksköterska är att hava håg och fallenhet för sköterskeyrket och att
äga de för detta yrke nödvändiga karaktärsegenskaperna. Då förhandenvaron
av dessa förutsättningar ju ingalunda kan bevisas genom
några som helst betyg, intyg eller rekommendationer, så låta ett stort
antal skolor de inträdessökande eleverna genomgå eu provtid, under
vilken elevernas förutsättningar med hänsyn till karaktär, håg och
duglighet prövas och efter vars förlopp eleven antages eller avvisas.
Detta hindrar naturligtvis icke, att elev, som en gång genomgått godkänd
provtid och fått börja sin utbildning, sedermera kan avvisas, om hon befinnes
vara olämplig. Av våra 57 skolor (se tab. 17) hava 17 en provtid
på en månad, 9 en provtid på två månader, 1 (Diakonissanstalten vid Ersta,
lör utbildning av diakoniss-sköterskor) en provtid på ett år; 15 skolor
hava ingen provtid, och 15 skolor lämna frågan om provtid obesvarad.
Då man med stor säkerhet kan antaga, att frågan om provtid ej skulle
lämnats obesvarad, om provtid funnits, så kan man med största säkerhet
antaga, att 30 skolor ej hava infört, provtid. Detta framgår också
därav, att alla de 15 skolor, som lämnat frågan om provtid obesvarad,
åro skolor med endast 1- eller Vs-årig, enbart praktisk utbildning.

Hi»

För att möjliggöra även för personer, som icke deltaga i eller
leda skolans arbete, att bilda sig ett omdöme om elevs kunskaper,
duglighet och övriga förutsättningar för ett visst arbete ävensom för
att tjäna vederbörande elev i viss män som legitimation bruka ju skolor
i allmänhet, såväl de lägre som de högre och högsta, utfärda mer eller
mindre specificerade betyg. Men vid sjuksköterskeskolorna förekommer
detta icke i samma utsträckning som vid andra skolor, detta tydligen
dels beroende därpå, att utbildningen vid de olika sköterskeskolorna
är kvantitativt och kvalitativt så olikvärdig, att ett betyg i och för
sig icke lämnar mycken upplysning om sköterskans kompetens, dels
också därpå, att den som förvärvat ett sköterskebetyg icke därigenom
kommer i åtnjutande av några som helst särskilda lagstadgade rättigheter.
Av våra sammanlagt 57 skolor (se tab. 18) utfärda nu också
endast 31 skolor detaljerade betyg åt sina elever, under det att 26 skolor
blott utfärda ett summariskt slutbetyg eller ett enkelt intyg om genomgången
kurs. Av de 31 skolor, som utfärda detaljerade betyg, utdela
27 skolor betyg för uppförande, 24 skolor betyg för Hit och 27 skolor
betyg för praktisk duglighet. Betyg för teoretiska kunskaper utfärdas
vid 17 av de sammanlagt 26 skolor, som överhuvud taget meddela teoretisk
undervisning.

Vid några skolor avgiva de sköterskor, som närmast handleda
eleverna i den praktiska sjukvården, på regelbundna mellantider rapporter
till skolans ledarinna angående elevernas framsteg och det
av dem utförda arbetet (se tab. 18). Vid 4 skolor äro rapporterna
skriftliga och muntliga, vid 3 skolor enbart skriftliga och vid 16 skolor
enbart muntliga. 22 skolor hava besvarat frågan, om regelbundna
rapporter angående elevernas arbete förekomma, nekande. Till dessa
22 nekande kan man också utan fara för större misstag lägga de 12
skolor, som lämnat nämnda fråga obesvarad. Vid omkring 34 skolor
förekomma således icke rapporter av antydd beskaffenhet, under det
att sådana avgivas vid 23 (4+3+16) skolor.

Dessa rapporter kunna hava stor betydelse för undervisningen.
Genom dem kan skolans ledarinna vara i tillfälle att ständigt följa
elevernas framsteg och att tillse, att varje elev får syssla med alla de
åligganden, som äro viktiga för hennes utbildning, och att härutinnan
inga större luckor få bli bestående.

Det är ju vid skolor vanligt, att resultatet av en undervisningskurs
vid kursens slut prövas genom en särskild examen. Av de sammanlagt
26 (15+11) skolor, som meddela teoretisk-praktisk utbildning,
hava (se tab. 18) endast 10 (7+3) uppgivit, att eleverna även få undergå
Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden in. in. 12

Jictl/f] och
intyg efter
av »lutad
utbildning.

Regelbundna
rapporter
under elevtiden
angående

elevernas
framsteg.

Examina
vid elevtidens
slut.

90

Sammanställning
av de
ekonomiska
villkoren för
utbildningen
vid de olika
skolorna.

examen, 12 (7+5) förklara, att så ej sker, och 4 (1 + 3) hava lämnat
frågan, huruvida examen förekommer, obesvarad. Man kan med största
säkerhet antaga, att även dessa 4 skolor höra till dem, som ej anställa
någon examen med sina elever, alldenstund en, åtminstone till det yttre,
så viktig sak nog ej vid direkt fråga skulle förbigåtts med tystnad.
om den förekommit. Av samma anledning kan man ock av tab. 18
draga den slutsatsen, att någon form av examen icke förekommer vid
någon av de skolor, som meddela endast praktisk undervisning.

b) De ekonomiska villkoren och förhållandena under utbildningen.

Vända vi oss nu till frågan om de ekonomiska villkoren för och
under utbildningen vid sköterskeskolorna, så finna vi, såsom var att
vänta, betydande variationer härutinnan. Den kontanta avgift, eleven
har att erlägga till skolan, rubriceras av skolan ibland som avgift för
kursen, ibland som avgift för de naturaförmåner, särskilt kost, som
eleven åtnjuter under utbildningstiden. I eu del skolor åtnjuter eleven
eu viss lön, detta särskilt mot slutet av elevtiden. För att möjliggöra
en överblick i själva huvudsaken, frågan om vilka ekonomiska uppoffringar
eleven måste göra för sin utbildning, hava sakkunnige antagit,
att eleven, då hon bor och spisar å anstalten, har fri kost och fri
bostad och sedan endast räknat med skillnaden mellan eventuell lön
och avgift, oavsett om avgiften av skolan räknas som avgift för kursen
eller för kost eller annat.

Tab. 19 visar nu, i vad mån lönen överstiger avgiften, eller
omvänt, avgiften överstiger lönen, eller huru avgift och lön kompensera
varandra (lönen lika stor som avgiften resp. varken lön eller avgift),
detta som sagt med antagandet, att avgiften för naturaförmåner ingår
i hela avgiften. Yi finna då, att vid 30 av de sammanlagt 57 skolorna
kontant avgift och lön för elevtiden kompensera varandra resp.
att eleven i och för kursen varken har att erlägga avgift eller att
uppbära lön. Endast vid G skolor (alla med undantag av 1 tillhörande
den högsta gruppen, de 2-åriga skolorna) överstiger lönen avgiften med
50 till 200 kronor (sistnämnda siffra gäller endast 1 skola, eljes är
maximum 125 kronor). Vid 21 skolor överstiga elevernas avgifter i
och för kursen deras löner under kursen med summor, som vid 9 skolor
växla mellan 20 och 120 kronor, vid 7 skolor mellan 150 och
240 kronor och vid 5 skolor mellan 300 och 400 kronor. Härav
framgår, att skolorna endast undantagsvis giva eleverna kontant er -

91

sättning och då vanligen endast små belopp, 50—100—125 kronor för
en 2-årig elevtid. Vid 21 av de 57 skolorna får skolan, såsom sagt, åtminstone
någon, ibland rätt avsevärd kontant ersättning för utgifterna
in natura resp. för utgifterna till lärarkrafternas avlöning.

Utöver det nu sagda är endast att tillägga (se tab. 20), att 5
skolor bestå sina elever fria arbetskläder och att 25 skolor giva sina
elever fri vård vid sjukdom. Endast tvenne skolor uppgiva, att eleverna
ej hava bostad inom anstalten.

I sakkunniges redogörelse för de ekonomiska villkoren bär ovan
endast räknats med antalet skolor. Men för en klar uppfattning av de
verkliga förhållandena är det ännu viktigare att göra en sammanställning
med hänsyn till antalet elever. En sådan sammanställning finna vi också i
tab. 19, där såsom nämnt kost och bostad antagits vara fria och eventuella
avgifter härför (resp. för andra naturaförmåner) upptagits helt
enkelt som avgift (för kursen) och där hänsyn endast tagits till skillnaderna
mellan lön och avgift under och för kursen. Av denna tabell framgår
då, att av sammanlagt 835 elever, som omfattas av sammanställningen
i tab. 19, 12 hava en kontant utgift av 20 kronor under och för kursen,
att 26 elever hava att erlägga 100—105 kronor, 15 elever 120 kronor,
64 elever 150 kronor, 12 elever 180 kronor, 5 elever 225 kronor, 120
elever 240 kronor, 12 elever 300 kronor, 152 elever 350—365 kronor
och 84 elever 400 kronor. För 197 elever är skillnaden mellan kontant
avgift och kontant lön lika med 0 (d. v. s. eleverna hava varken kontant
utgift eller kontant inkomst). Kontant inkomst av och under utbildningen
hava sammanlagt 136 elever, därav 6 elever 50 kronor, 80 elever 100
kronor, 23 elever 120 kronor, 13 elever 125 kronor och 14 elever 200
kronor. Naturaförmånerna äro (se tab. 20) utom fri kost: Fri bostad
för 756 elever (42 elever hava ej fri bostad, för 37 elever uppgifter ej
lämnade), fri värme och fritt lyse för 756 elever (32 elever hava ej fri
värme och fritt lyse, för 47 elever uppgifter ej lämnade), fri tvätt för
780 elever (13 elever hava ej fri tvätt, för 42 elever uppgifter ej
lämnade). 192 elever hava fria tjänstekläder, 606 elever hava frivård
vid sjukdom.

Genom till eleverna själva riktade frågor hava sakkunnige sökt
närmare utröna bland annat, huru beskaffade en del av de ovan
nämnda naturaförmånerna äro. Av 472 elever, som insänt besvarade
frågeformulär, meddela 382, att kosten är tillfredsställande, under det
att 58 elever förklara den otillfredsställande och 32 elever ej lämna
svar på frågan om kostens beskaffenhet. De klagomål, som anföras över
kosten, äro framför allt, att den är enformig och dåligt lagad, någon

Sam ma n -ställning av
de ekonomiska
villkoren för
utbildningen
med hänsyn
till elevernas
ekonomi.

Beskaffenheten
av
elevernas
naturaförmåner.

92

Elevernas

arbetstid.

Elevernas

dagliga

ledighet.

gång att den är otillräcklig. I enstaka fall se sig eleverna nödsakade
att själva köpa inåt, trots det att de liava fri kost.

Av sammanlagt 470 elever, som uppgivit sig liava fri bostad,
hava 36 eget rum, 20C dela rum med 1 kamrat och 207 med flera
kamrater; 21 lämna ej upplysning, om de hava eget eller delat rum.
Icke mindre än 94 av de 470 eleverna förklara bostaden otillfredsställande,
emedan den är bullersam, trång, mörk eller kall eller har flera
av de nämnda olägenheterna.

e) Elevernas arbetsförhållanden.

Enligt uppgifterna av läkarna för 630 elever är arbetstiden för
64 elever 10—11 Va timmar, för 24 elever 11 —13 timmar, för 205
elever 12 timmar, för 148 elever 12—13 timmar, för 7 elever 12—14

timmar, för 128 elever 13—14 timmar; för 54 elever lämnas ingen

upplysning. Av 472 elever, som själva besvarat sakkunniges frågor,
meddela 22, att deras dagliga arbetstid är 11—12 timmar, 49 att den
är 12—13 timmar, 150 att den är 13—14 timmar, 205 att den är
14—15 timmar, 22 att den är 15 —16 timmar, 2 att den är 14—17
timmar, 22 elever lämna ej upplysning om arbetstidens längd. Från
arbetstiderna avgår dock i regeln en daglig ledighet om 1—2 timmar.

Arbetet börjar enligt uppgifter i de 472 elevsvaren för 31 elever
kl. 5 — 6 på morgonen, för 245 elever kl. 6, för 117 elever kl. 6—V> 7,
för 55 elever kl. 7 och för 14 elever kl. Va 8—8 på morgonen; för 10
elever saknas uppgift angående tiden för morgonarbetets början. Årbetet
slutar för 15 elever kl. 6—7 på kvällen, för 44 kl. 7—Vs 8, för 132

kl. 8, för 91 kl. 8—Vs 9, för 159 kl. Vs 9—9 och för 9 elever kl. 9—

Vs 11 på kvällen; för 22 elever saknas uppgift angående tiden för
arbetets slut på kvällen.

De anförda siffrorna visa under alla omständigheter, att elevernas
arbetstid ofta är oskäligt lång, säkerligen dock ej alltid så orimligt
lång, som en del svar antyda, ity att det nog är säkert, att en viss
del av de många arbetstimmarna icke är att fatta som arbete i egentlig
mening, utan mer som skyldighet att vara till hands. Sist antydda
omständighet torde nog ock förklara divergenserna mellan läkarnas
och elevernas uppgifter.

Den fastställda dagliga ledigheten är enligt läkarnas uppgifter,
som gälla sammanlagt 630 elever: 1 timme dagligen för 31 elever,

1 Vs—2 timmar dagligen för 3 elever, 2 timmar dagligen för 415 elever,

2 timmar varannan dag för 81 elever och 2—3 timmar dagligen för

93

4 elever; 7G elever uppgivas icke hava någon fastställd daglig ledighet,
och för 20 elever lämnas ingen uppgift. En stor del av de elever, som
icke hava fastställd daglig ledighet, få dock vanligen daglig ledighet, men
då efter sköterskans godtfinnande, 1—2 timmar dagligen eller 2—3 timmar
varannan eller var tredje dag. Även där fastställd daglig ledighet
finnes, är eleven dock ofta hindrad att taga ut denna ledighet, något
som åtminstone 4G av 472 elever påpeka. 43 av 472 elever uppgiva
sig ej hava tillstånd att under ledigheten vistas utom anstalten.

Att elevernas dagliga ledighet ofta är alldeles för knappt tillmätt,
är tydligt. Att eleven under den dagliga ledigheten ej har frihet att
vistas utom anstalten, borde naturligtvis ej förekomma utom i undantagsfall,
vid tillfällen, då det kan vara osäkert, om eleven nödvändigt
behövs eller ej.

Söndagslediglieten är så oregelbundet ordnad, att det är omöjligt
att i korthet ge en i detalj riktig framställning om densamma; vi få
nöja oss med ungefärligen riktiga siffror, och dessa äro följande: Av
472 elever hava, jämlikt elevernas egna uppgifter, 59 ledigt 2—4 timmar
varje söndag, 113 hava ledigt 4—5 timmar varje söndag, 140 hava
ledigt 6—7 timmar varje söndag eller ungefär halva dagen, 69 hava
ledigt halva dagen varannan söndag, 12 hava ledigt »varannan söndag
efter morgonarbetet», 4 hava ledigt varannan söndag, 22 hava
ledigt var tredje eller var fjärde söndag, 7 hava ledigt halva söndagen
var tredje vecka, 1 har ledigt var sjätte söndag, 3 hava växlande
söndagsledigheter, 16 hava ingen bestämd söndagsledighet och för 26
saknas uppgifter.

Utöver denna söndagsledighet beviljas ibland, vanligen dock endast
på särskild begäran, en halv eller en hel dags ledighet.

Av 835 elever hava 581 sammanlagt 1 till 4 veckors semester
årligen.

Eleverna*
söndagsledighet.

Semester /väder
elevtiden.

Frågan om elevernas vakning behandlas nedan i det särskilda
kapitlet om sjukvårdspersonalens vakning; frågan om elevernas överansträngning
har behandlats ovan (se sid. 72); frågan om sjukdomsfall
och olycksfall bland sköterskeeleverna behandlas nedan i samband med
samma frågor beträffande den övriga sjukvårdspersonalen (se kap. 17).

94

Den stora
olikheten i
sjuksköterskornas

utbildning
och orsakerna
därtill.

7 KAPITLET.

Utredning och förslag angående åtgärder till förändringar
i sjuksköterskeutbildningen.

Arten och graden av den utbildning, vilken bör ägas av den som
vill utöva sjuksköterskeyrket, har hos oss icke, såsom fallet är med
det stora flertalet av mera maktpåliggande yrken, reglerats genom
statens ingripande, utan av enskilda personers subjektiva uppfattning
om vad som för sköterskeutbildningen är lämpligt eller oundgängligen
kräves. Mycket ofta eller säkerligen ojämförligt oftast har utbildningens
beskaffenhet emellertid icke bestämts av vad man ansett vara för den
blivande sköterskan oundgängligen nödvändigt att veta och kunna, utan
av de resurser för utbildningen, som händelsevis stått den ena eller
andra skolan till buds. Sköterskeutbildningens omfattning beror hos oss
således ofta på skolans tillfälliga resurser, och endast i en del fall hava
skolorna först sett till, att de haft resurser för utbildning av kompetenta
sköterskor, och sedan på grund av dessa resursers förhandenvaro
öppnat sköterskeskola. I ett stort antal fall har nog, även om sådant
icke uttalats, avsikten med elevers mottagande icke varit att utbilda
kompetenta sjuksköterskor, utan att få tillgång till billig arbetskraft
för resp. anstalt.

Följden av dessa förhållanden framgår av ovan lämnade redogörelse
för sköterskeutbildningens nuvarande ståndpunkt hos oss. Det
finnes i denna utbildning endast en genomgående regel, och detta är
den fullständiga regellösheten. Villkoren för antagning till elev (såsom
elevernas ålder, skolkunskaper, rekommendationer), elevernas avgifter
för kursen resp. deras lön under elevtiden, hela utbildningstidens längd,
förekomsten av teoretisk undervisning, undervisningsämnen, den för
varje undervisningsämne anslagna tiden, förekomsten av provtid, läroböcker,
examen och betyg, detta och allt annat visar alla möjliga
variationer. Variationerna äro i verkligheten så talrika, att det, såsom

95

ovan antyddes, icke torde finnas två skolor, som äro alldeles lika. Om
vi trots detta kunnat uppställa 4 grupper av skolor, så har detta
kunnat ske endast genom att bortse från en massa särskiljande moment
och genom att fasthålla vid endast tvenne huvudpunkter, hela kursens
längd samt förekomsten över huvud taget av teoretisk undervisning
eller icke. Oår man utöver dessa två synpunkter, ser man vid granskning
av primäruppgifterna genast, hur förhållandena växla till och
med bland skolorna i samma grupp, och det framgår därvid också,
att icke alltid samma regler och tillvägagångssätt tillämpas ens vid
samma skola. Detta har lett till, att vi i vårt land för närvarande
hava sköterskor av de mest skilda kvalifikationer, från dem, som utgått
från de fattiga arbetarhemmen och blott äga folkskolebildning samt
endast genomgått en enbart praktisk, halvårig kurs vid någon mindre
sjukvårdsanstalt, och till dem, som utgått från samhällets i socialt
hänseende högsta kretsar och som äga högsta skolkunskaper och
genomgått eu treårig teoretisk-praktisk kurs.

Därutöver hava vi emellertid eu massa kvinnor, som utöva sjuk- Sjukvård,
som kalla sig för sjuksköterskor och som uppträda och även bli JanZtmu
ansedda såsom sådana, utan att någonsin hava genomgått någon som ning.
helst ordnad kurs. Denna klassens sköterskor, vilka så gott som undantagslöst
endast äga folkskolebildning, hava tidigt ställts inför nödvändigheten
att försörja sig med eget arbete och hava då först tagit anställning
som sköterskebiträden på sjukvårdsanstalt; sedan de tjänstgjort
som sådana under längre eller kortare tid, avgå de från sjukhusen och
taga då ofta anställning som privatsköterskor. Men icke endast i
privat vård vinna dessa f. d. sköterskebiträden anställning som sköterskor,
utan av och till erhålla de också fasta anställningar som sköterskor
på mindre, även offentliga sjukvårdsanstalter eller som distriktssköterskor.

Huru stort antalet av dessa, om man så vill säga, alldeles outbildade
sköterskor är, därom kan man knappast våga mer än en gissning, alldenstund
endast ett fåtal av alla de outbildade sköterskor, som arbeta
i privat familjevård och endast en del av alla sådana, som äro anställda
på anstalter, velat genom att ifylla sakkunniges frågeformulär
giva några upplysningar om sig och sin utbildning. Var och en som
har någon erfarenhet i sjukvård vet emellertid, att deras antal är mycket
stort, möjligen bilda de en kår, som ensam för sig är bortåt hälften
så stor som den övriga egentliga sköterskekåren.

Den första frågan, man nu gör sig, är denna: Vilka fördelar vardein*- av
och vilka nackdelar innebär det, att det hos oss finnes sköterskor med ktrcZ^f.
så vitt skild utbildning och i övrigt så vitt skilda kvalifikationer? blandning

96

med mitt dre
kvalificerade
sköterskor.

Olägenheterna
av
sköterskekärens
uppblandning

med okvalificerade

sköterskor.

Många komma kanske att förvåna sig över, att denna första fråga fått
eu sådan formulering, ity att mången, som icke närmare tänkt sig in
i förhållandena, vid första påseende skall firma det förunderligt, att
man över huvud taget kan tro det vara i och för sig förenat med
någon fördel, att sjuksköterskornas kvalifikationer äro så ytterst olika
och att det även finnes ett stort antal svagt eller mycket litet kvalificerade
sköterskor.

En närmare belysning visar emellertid, att även de minst kvalificerade
sköterskorna hos oss fyllt en icke betydelselös uppgift. Detta
redan på grund därav, att antalet av mera kvalificerade sköterskor —
om vi dit räkna endast sådana sköterskor, som genomgått minst en
1-ärig teoretisk-praktisk kurs — icke hittills varit tillräckligt att
fylla behovet av sköterskor för den offentliga och privata sjukvården.
Vidare är det tydligt, att de mindre kvalificerade sköterskorna väl
i stort sett (dock icke alltid, stundom är det tvärtom) hava mindre
fordringar med avseende på lön, kost, bostad och diverse bekvämligheter
eller i alla händelser kunna erbjudas och kunna åtnöja sig med
mindre förmåner härutinnan än de högre kvalificerade sköterskorna.
En följd härav är den, att även mindre väl situerade familjer, vilka
på grund av sina enkla bostadsförhållanden och sina för övrigt små
omständigheter icke anse sig kunna och icke vilja anlita någon högt
kvalificerad sköterska, hava möjlighet att för vård i hemmet av sina
familjemedlemmar kunna anlita sköterskor med blygsammare fordringar
och av en social ställning, som mer närmar sig deras egen och som
för dem lättare möjliggör det otvungna umgänge med sköterskan, utan
vilket det ju för den sjukes familj kan bliva en särskild börda att
hava en sköterska i sitt hem. Dessa lågt kvalificerade sköterskor, av
vilka många äro i besittning av den hjärtats godhet och karaktärens
daning, som i och för sig äro de första och viktigaste förutsättningarna
för att kunna vara en god sköterska, hava varit otaliga sjuka och
deras anhöriga till hjälp och tröst.

A andra sidan är det otvivelaktigt förenat med stora olägenheter
för att icke säga faror, att sjukvård hos oss får utövas som yrke, utan
att vederbörande härför behöver hava genomgått något som helst prov
eller ådagalagt någon som helst kompetens. Allmänheten, som icke
har tanke på eller icke har förmåga eller möjlighet att avgöra, huruvida
den som söker anställning som sköterska, är väl eller dåligt eller
icke alls skolad för sin uppgift, riskerar att få sina sjuka vårdade av
personer, som genom sin okunnighet och opålitlighet kunna bringa de
sjuka i stor fara, kanske i livsfara. Härtill kommer, att den icke kom -

97

petenta sköterskan, om hon också icke är till direkt fara för den sjuke,
icke kan lämna denne all den hjälp och bereda honom all den lindring,
som eljest kunde beredas honom. Dessutom kan den inkompetenta
sköterskan icke vara läkaren till den hjälp i sjukvården, han behöver,
vilket leder till tidsförlust för läkaren, till eljest ej oundgängligen
nödvändiga sjukbesök, vilket allt, särskilt å landsbygden med dess
knappa tillgång på läkare, åstadkommer, att läkarens tid och krafter
Vagas i anspråk för mindre väsentliga uppgifter, ehuru han är överhopad
av svårare och viktigare sådana. Att den inkompetenta sköterskan,
där hon ägnar sig åt vård av smittosamt sjuka, kan bliva till
en verklig samhällsfara, därigenom att hon ej är förtrogen med, ej
inser vikten av och icke iakttager föreskrifterna till förekommande av
sådana sjukdomars spridande, är också uppenbart.

Ytterst betydelsefullt är, att dessa inkompetenta och obildade
sköterskor sänka hela sköterskekårens anseende. Visserligen träffar
man icke sällan bland de outbildade sköterskorna personer, vilka ägnat
sig åt sjukvården på grund av en obetvinglig lust att hjälpa sjuka
och nödställda, och personer, vilkas hjärta och karaktär giver dem
förutsättningar att bliva ideala sköterskor. Men ytterst ofta hava
dessa lågt eller icke alls kvalificerade sköterskor ägnat sig åt sjukvården
för att nå en i deras mening bättre och mera ansedd ställning. Det
väsentliga för dem är, utom möjligheten till större inkomster, att kallas
sjuksköterska eller syster och att få anlägga eu sjuksköterskas dräkt
och insignier. Då så alla dessa, vanligen obildade individers inträde
på sköterskebanan icke hämmas eller kontrolleras genom Hägra som
helst prov eller föreskrifter, så är det tydligt, hur lätt sköterskekåren
blir uppblandad med mindre värdefulla eller rent av skadliga element.
Att denna försämring i sköterskekårens kvalitet kommer att oupphörligt
fortskrida, om inga åtgärder vidtagas däremot, torde vara otvivelaktigt.
Vår tid lägger mera an på att bibringa samhällets medlemmar kunskaper
och färdigheter och mindre på karaktärens daning. För hur mången
står den synpunkten levande, att det väsentliga i livet är ett plikttroget,
samvetsgrant arbete, att däremot den höjd å den sociala trappstegen,
där individen utför sitt arbete, är mindre viktig. Det sätt,
varpå de högre klasserna ibland bemöta de lägre, visar, att denna
synpunkt icke alltid vunnit behövligt erkännande hos samhällets bildade
och förmögna klasser; den hos de lägre klasserna ofta rådande
ävlan att nå en, som de tro, socialt mera förnäm ställning, även om
denna ej inbringar dem lättnad i arbete eller större inkomster, visar
motsvarande brist hos dessa klasser. I båda samhällskategorierna således
Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. in. 13

98

en brist på verkligt djup i uppfattningen av plikter och människovärde,
en brist, som dock av lätt insedda skäl är mer ursäktlig och förklarlig
hos de lägre klasserna, där tid och förutsättningar för sinnenas och
karaktärernas daning ofta äro så begränsade eller alldeles saknas.

Den omständigheten, att outbildade och därför okunniga och
inkompetenta element inom sköterskekåren beröva denna ett för fyllande
av dess uppgift oumbärligt förtroende och allmänt anseende, kan åter
i sin tur befaras verka avskräckande på kårens rekrytering med de
för detta levnadsvärv ur olika synpunkter allra bäst lämpade. Allt
sedan på 1860-talet i vårt land en verklig sköterskeutbildning började,
har ett stort antal kvinnor från i djup mening bästa hem ägnat sig
åt sjuksköterskeyrket. För en stor del av dessa har det icke varit
ekonomiska hänsyn eller önskan att erhålla ett ökat socialt anseende,
som förmått dem att ägna sig åt denna livsuppgift. Det har varit
främst ideella motiv, som lett dessa kvinnor in på sjuksköterskebanan.
Och det är till stor del deras förtjänst, att sköterskeyrket hos oss nått
den allmänt aktade ståndpunkt, det intager, och att det inneburit en
så värdefull insats i vår sjukvårds utveckling, som fallet är.

Sköterskekärens försämring genom tillblandning av mindervärdiga
element kommer att från sköterskeyrket avhålla icke endast kvinnor,
socialt och ekonomiskt så lyckligt lottade, att sköterskeställningen för
dem i dessa avseenden är utan betydelse, utan den torde därifrån avlägsna
även andra mycket värdefulla element, som efterhand börjat söka
sig dit och som, om yrkets utveckling icke tvingas in på olämpliga
banor, antagligen komma att bilda sköterskekärens huvudmassa. Därmed
åsyftas kvinnor, vilka, komna ur goda hem, äga bildning och varmt
intresse för sjukvården, men vilkas ekonomiska ställning är sådan, att
de behöva förvärva sig en egen inkomst, kvinnor sålunda, för vilka
sjukvården är på samma gång en ideell livsuppgift och ett yrke, som
ger en blygsam, men anständig försörjning. Då arbete med sjukvård
även med de förbättringar, som kunna förmodas bli eu följd av denna
utredning och därpå grundade förslag och beslut, säkerligen i fortsättningen
kommer att lämna blott en anspråkslös ekonomisk ersättning
för ett synnerligen prövande, ofta uppslitande arbete, så skulle motvilja
att tillhöra en ej välaktad kår försvåra anslutningen från det bästa
sköterskematerialet, och detta desto mera ju flera banor, som efter
hand öppnas för den kvinnliga verksamheten.

Det är därför av särdeles vikt, att båda ovan omnämnda kategoriers
intresse och lust för sjukvårdsarbetet bevaras i så vid omfattning
som möjligt.

99

Sköterskekårens överhopning med obildade och mindre väl kvalilicerade
personer kommer också att efter hand sänka kårens ekonomiska
ställning. Dessa enkla sköterskor kunna åtnöja sig med lägre lön,
deras fordringar på kost, bostad och bekvämligheter kunna nedtryckas
åtskilligt under de villkor, som anständigtvis borde kunna erbjudas en
bildad, kvalificerad sköterska. Denna senare kan därför antingen bliva
utestängd från konkurrensen, eller hon nödgas arbeta under obilliga
villkor. Även väl situerade familjer anlita i ganska stor omfattning
dessa enklare sköterskor för att därigenom göra en besparing, som
för dem tydligen ej kan spela minsta roll. Ännu betydelsefullare
är, att många myndigheter i sin tjänst anställa sådana mindre väl
kvalificerade sköterskor. Sålunda finna vi exempelvis mycket dåligt utbildade
sköterskor ej sällan anställda som distrikts- och epidemisköterskor
på landet, i befattningar således, vilka, såsom vi nedan skola se, fordra
sköterskor med garanterad kompetens. Om man också kan antaga,
att det i eu del fall icke varit strävan att göra en besparing i utgiftsstaten,
utan bristande tillgång på kvalificerade sköterskor, som gjort,
att okvalificerade antagits till befattningen, så är det dock långt ifrån
säkert, att så alltid varit förhållandet.

Nyss antyddes, att en obildad, okvalificerad sköterska kan åtnöja
sig med mindre fordringar på lön, kost, bekvämligheter o. s. v.
Anmärkas bör emellertid, att erfarenheten givit vid handen, att beträffande
exempelvis kost en bildad, högt kvalificerad sköterska lätt nog
finner sig i en för hennes vanor mycket förenklad kost, men att däremot
f. d. biträden, som blivit sköterskor, ofta hava överdrivna
pretentioner i detta avseende; detta ej blott å sjukhusen, utan även i
privatvård.

Sköterskekårens sänkning i etiskt, socialt och ekonomiskt hänseende
är en fara, som hotar icke endast hos oss, utan även i en
del andra länder. Hur man skall hindra en sådan försämring eller få
till stånd, bevara eller utvidga en väl kvalificerad sköterskekår, är
också ett synnerligen aktuellt spörsmål i alla kulturländer.

De viktigaste av de medel, som diskuterats och föreslagits och
på en del håll även genomförts för nåendet av detta mål, äro statsreglering
och statsexamen för sjuksköterskor. I en särskild bilaga,
bil. 8, lämnas redogörelse för den viktiga frågan om statsexamen och
statsreglering för sjuksköterskor i främmande länder, till vilken redogörelse
här hänvisas.

Av densamma framgår, att statsexamen och statsregistrering i de
länder, där de genomförts, icke förmått att hålla sköterskekåren fri

Statsexamen
och legitimering
såsom
åtgärder mot
sköterskekårens
försämring.

Förbud att
öva sjukvård
för icke
legitimerade.

100

Samhällets
plikt att
garantera tillgång
på
kompetenta
sköterskor.

från att översvämmas av outbildade och obildade eller rent av ovärdiga
medlemmar. Härför skulle tydligen fordras ytterligare bestämmelser angående
sjukvårdens utövning, sådana, att de medföra avsevärd straffpåföljd
för var och en som utövar sjukvård som yrke utan att hava
avlagt statsexamen och utan att vara statligt registrerad eller, såsom vi
mest bruka uttrycka oss, legitimerad som sjuksköterska. Några sådana
straffbestämmelser finnas emellertid icke i något land, och det kan genast
tilläggas, det finnes nog ingen i vårt land, som skulle vilja föreslå
sådana bestämmelser, och icke heller torde det finnas minsta utsikter
för, att sådana skulle bliva antagna av våra lagstiftande myndigheter.
Vår allmänhet skulle icke heller med glädje se, att sådana bestämmelser
genomfördes, utan tvärtom kraftigt motarbeta dem. Ej ens de två
kårer, som bäst förstå, att en god sjukvård är omöjlig utan en högtstående
sköterskekår, läkarne och sköterskorna själva, hysa några som
helst sympatier för tanken att göra sjukvården till ett så strängt
skyddat yrke. I de ojämförligt flesta kulturländer och även hos oss
äro ju icke ens alla yrken, som fordra den allra högsta och mest
krävande specialutbildning, icke ens alla de yrken, där okunnighet av
resp. utövare med stor sannolikhet leder till avsevärda vådor för andras
liv och egendom, av lagen så strängt skyddade, att icke stora mängder
mindre samvetsgranna och hänsynslösa individer där göra intrång.
Under sådana förhållanden kan det ju icke finnas en tanke på att
genom straffbestämmelser skydda sjukvårdsyrket, där redan en relativt
mycket kort utbildningstid faktiskt ger vederbörande möjlighet att
göra mycken nytta, där okunnighet och oskicklighet mera sällan
skada direkt, utan oftare indirekt, därigenom att den sjuke ej får all
den lindring och hjälp, som skulle kunna beredas honom, och där
slutligen de viktigaste förutsättningarna för att bliva en god utövare
av verksamheten icke enbart äro stort vetande och stor skicklighet,
utan också vissa andra egenskaper, hjärtats och karaktärens godhet
samt förmåga och vilja till hängiven uppoffring, egenskaper, som icke
bibringas genom skola och icke kunna prövas medels än så rigorösa
examina.

Under sådana förhållanden kan det enligt sakkunniges mening åtminstone
icke för närvarande bliva tal om lagstadgat förbud för utövning
av sjukvård för andra än examinerade och legitimerade sjuksköterskor.
Därav följer dock icke, att sköterskeyrket icke behöver och icke lämpligen
bör bliva föremål för någon kontroll och något stöd från det
allmännas sida. En nödvändig förutsättning för att bliva en god sköterska
är visserligen god karaktär, god vilja och hängivenhet, men dessa egen -

101

skaper enbart skapa aldrig- en fullgod sköterska; för att bliva en sådan
fordras ock ett gott mått av kunskaper och ett stort mått av systematiskt
inövade färdigheter. Fordringarna på sköterskornas kunskaper
och färdigheter hava stigit i rask fart jämsides med läkekonstens
utveckling; sjukvårdens teknik är i vissa av sina allra viktigaste delar
så invecklad, att den fordrar lång skola för att inläras.

Sammanställer man detta med den omständigheten, att samhället,
såsom redan förut framhållits, för sin sjukvård och hälsovård, för sin
fattigvård, välgörenhet och barnavård för närvarande oundgängligen
behöver en högst betydlig, väl utbildad kår av sköterskor och att
behovet av sådana ännu långa tider framåt, såsom också förut antytts,
kommer att ständigt ökas, så följer därav, att det kan bliva samhällets
oundgängliga plikt att tillse, att det finnes ett tillräckligt antal goda
sköterskeskolor, och att tillse, att förhållandena bliva sådana, att sjuksköterskeskolorna
ej sakna väl kvalificerade elever, och att de nyblivna
sköterskorna icke sedan få eu så svår ställning och så ogynnsamma
arbetsförhållanden, att de i förtid uppgiva sitt yrke. Denna plikt kan
bliva så mycket mer bjudande för samhället, som sjukvården och hälsovården,
barnavården och fattigvården till väsentliga delar äro angelägenheter.
som direkt åligga, icke enskilda personer, utan offentliga
myndigheter, vilkas behov av verkligt kompetenta sköterskor under
alla omständigheter måste tillgodoses, om man ej vill riskera, att de
olika formerna av den nämnda vården bliva olika former av missvård.

Att det, som för samhället kan bliva en bjudande, oavvislig plikt,
hos os$ ännu icke blivit det, att vårt samhälle sålunda hittills ännu
besparats arbete, omsorger och kostnader för en uppgift, som den eljest
ej skulle kunnat undandraga sig, därför hava vi att tacka enskildes
uppoffrande och hängivna arbete, såsom framgår av den ovan lämnade
redogörelsen för den moderna sjukvårdens utveckling i Sverige. Hur
storslaget detta enskilda initiativ än varit och hur outplånlig och stor
samhällets tacksamhetsskuld än måste vara för detta enskilda initiativ,
så hindrar detta ej, att man kan se vissa brister i de genom och efter
detta initiativ inträdda förhållandena. Och det är ju så mycket mindre
anledning för någon att känna sig illa berörd av dessa brister, som de
helt säkert icke kunnat undvikas, så länge frågan om sjukvårdspersonalens
utbildning, ställning och arbetsförhållanden fått helt sakna beaktande
från statens sida.

I detta kapitel upptagas till behandling endast de brister, som
gälla sjuksköterskornas utbildning. Nyss har utförligt skildrats, hur
sköterskekåren småningom starkt uppblandats med okvalificerade element,

Britterna i
Jen nuvarande
utbildningen
och frägan

102

om enhetlig, sköterskebiträden och dylika, som aldrig fått någon systematisk under*organisation
byggnad. På samma plan, ofta ej ens så högt, stå de sköterskor, som
för utbildning ägna sig åt självständig sjukvård efter endast ett halvt års enbart praktisk
avkompetent1’ kurs. Försvarliga kunskaper och färdigheter hava i allmänhet de

sköterskekår. sköterskor, som genomgått en 1-årig praktisk eller en 1-årig praktiskteoretisk
kurs. Särskilt skall ingen sakkunnig förneka, att en 1-årig
praktisk-teoretisk kurs, om urvalet av elever sker med omsorg, mycket
ofta visar sig tillräcklig för att dana fullt acceptabla, för vissa uppgifter
till och med alldeles utmärkta sköterskor. Den omständigheten,
att de år 1906 utfärdade föreskrifterna för statsexamen för sköterskor i
Tyskland förutsätta ordnad studiekurs under sammanlagt blott ett år
vid av staten godkänd sjukvårdsskola, bestyrker också uppfattningen,
att en 1-årig praktisk-teoretisk kurs kan vara tillräcklig att utbilda
acceptabla sköterskor. Men i Tyskland arbetas redan nu från många
håll, speciellt från läkare- och sköterskekretsar, på att höja kursens
längd till två år för berättigande att få anmäla sig till statsexamen,
och hos oss hava flera sköterskeskolor efter hand ombildats från 1-åriga
till 2-åriga. Allt detta, ävensom den omständigheten, att Sophiahemmet
hos oss sedan år 1905 har en 3-årig utbildning, att Röda korsets
skola från och med hösten 1916 skall bliva 3-årig och att 3-årig utbildning
i England och Amerika förekommer vid ett stort antal skolor,
att internationella kvinno- och sköterskekongresser uttalat sig för 3-åriga
utbildningskurser o. s. v., gör det tydligt, att 2-årig utbildning icke
är en överdriven fordran på en sköterska, som skall stå på en ansvarsfull
post.

Men det väsentliga är naturligtvis icke kursens längd i och för
sig, utan vad som bör inhämtas. I detta hänseende bör man ju helt
generellt kunna säga, att det vore mest önskvärt, att sköterskekåren
finge en möjligast mångsidig enhetlig utbildning. En sådan mångsidig
och enhetlig utbildning skulle förutsätta, utom goda skolkunskaper (helst
elementarskolebildning) och utom en ej alltför knappt tilltagen provtid,
dels teoretisk undervisning med fastställt minimiantal lektioner av kompetenta
lärare i anatomi, fysiologi, hygien och bakteriologi, läkemedelslära,
sjukdomslära, sjukvårdslära och sjukvårdens etik, dels praktisk utbildning
i vanlig sjukvård (vård av invärtes och utvärtes sjuka), i vård
av nerv- och sinnessjuka, i epidemisjukvård och barnavård; därtill utbildning
i hushållets skötsel, särskilt i matlagning.

En jämförelse mellan de antydda, säkerligen icke orimliga fordringarna
för en fullständig och enhetlig utbildning och det som läres
vid våra sköterskeskolor, visar, hur långt ifrån dessa skolor äro att

103

kunna dana eu enhetlig, fullständigt utbildad skö torsk okär. till och med
våra bästa skolor, de 2-åriga resp. 3-åriga med teoretisk-praktisk utbildning,
skulle behöva genomgående kompletteringar för att fylla nyssnämnda
fordringar. Fn del skulle behöva kompletteras med hänsyn till
fordringarna å elevernas förkunskaper, andra med hänsyn till antalet
teoretiska undervisningsämnen resp. till antalet lektionstimmar i dessa
ämnen. Nästan alla skulle behöva kompletteras med hänsyn till den
praktiska utbildningen, åtminstone för så vitt man i likhet med sakkunnige
anser, att varje sköterska borde äga praktisk utbildning även
i epidemisjukväxd och barnavård, en utbildning, som de flesta skolor
för närvarande helt sakna, under det att andra skolor kunna erbjuda
sådan endast åt någon del av sina samtliga elever. Att undervisningen
vid en stor del skolor blir bristfällig därför, att de undervisande
sköterskorna ej besitta för undervisningen nödig kompetens och nödigt
intresse, är en känd erfarenhet, och även härutinnan skulle således
korrigeringar vara önskvärda. Denna sista punkt är säkerligen särskilt
beaktansvärd. Det är alls icke sagt, att var och en som önskar bliva
sjuksköterska, också önskar bliva lärarinna eller är lämplig därtill.
Tvärtom är undervisningen för mången sköterska ett mycket tungt
onus, ofta lagt på henne egentligen därför, att eleverna, som ovan
nämnts, äro billiga arbetskrafter för sjukhusen.

För att trygga undervisningens jämna gång och för att hindra,
att luckor uppkomma i den ena eller andra elevens utbildning i praktiska
färdigheter, skulle man allestädes behöva införa systematiska
rapporter över elevernas framsteg, avgivna av de direkt handledande
sköterskorna till skolans ledande krafter för att för dessa möjliggöra
en systematisk kontroll och ledning av varje elevs utbildning. Slutligen
borde verket krönas av offentlig examen under kontroll av censorer,
utsedda av statsmyndigheter, samt av avgångsbetyg och eventuellt därpa
följande legitimation.

Att genomförandet av antydda kompletteringar skulle leda till
målet, bildandet av en enhetlig, mångsidigt kompetent sköterskekår,
är otvivelaktigt. Möjligen skulle man kunna befara, att denna efter
statlig måttstock uniformt tillskurna kår så småningom skulle komma att
intaga en i etiskt hänseende mindre hög ståndpunkt, därför att vederbörande
skolor skulle känna en del av ansvaret avlyftat från sig, i och
med det att staten övertoge de i sista hand avgörande garantierna för
sköterskekårens utbildning. Det skulle kunna tänkas, att skolans
ledande krafter icke skulle komma att ägna så allvarlig uppmärksamhet
åt utgallringen av element, som på grund av vissa själs- och karaktärs -

Fördelar och
olägenheter av
en enhetligt
organiserad
utbildning och.
statsexamen.

104

egenskaper icke ägna sig för sköterskekallet, om de veta, att avgörandet
ändock är förlagt till examensprovet, där dessa egenskaper icke kunna
prövas och bedömas. Om emellertid provtid och utgallring av olämpliga
element ställas som obligatoriska föreskrifter och om vederbörande
skolor icke visa rent oförstånd vid valet av sina ledande krafter, så
torde den antydda faran bliva mera uppkonstruerad än verklig.

Av större betydelse är en annan fara, den som varje centraliserad
organisation med eller utan statens medverkan medför, nämligen faran
för monotoni, orubblighet, oförmåga till snabb anpassning efter tidens
växlande krav. Decentralisationens och frihetens fördelar, möjligheten
att omedelbart fullfölja nya initiativ, rikedomen på variation och framför
allt den skolorna emellan rådande tävlan, som leder till strävan
att ständigt vara bäst eller åtminstone att aldrig stanna för långt efter,
kunna gå förlorade, om det för alla skolor och alla elever i första hand
gäller att nå ett visst fixerat mål, varken mer eller mindre. Det skulle
således exempelvis kunna tänkas, att Sophiahemmet icke funne anledning
att uppehålla sin 3-åriga skola, utan ändrade den till 2-årig, om godkända
examina skulle få avläggas efter 2-åriga undervisningskurser.
Faran, att inga skolor komma att sträva att intaga ledareställning och
att nå högre än de mått, den centrala organisationen angivit, är nog
så sannolik. Denna fara kommer väl å andra sidan att kompenseras
därav, att en del mindre högt stående skolor komma att inrätta sig
efter av staten fastställda examensfordringar.

Att statsexamen skulle utesluta möjligheten av en viss nödig och
nyttig variation i de olika skolornas utbildningsarbete, är emellertid
en överdriven farhåga. Omständigheterna medföra ju, att varje skola
starkt påverkas av de vid skolans sjukhus verksamma läkarne, vare sig
dessa läkare äro där anställda endast för sjukvården eller jämväl direkt
som skolans lärare. De olika skolorna kunna då icke undgå att komma
under inflytande av läkare med olika utbildning, intresse och initiativ,
och för så vitt de myndigheter, som skola övervaka examina, förstå,
att de härigenom tillsyneskommande variationerna i de olika skolornas
elevutbildning icke är till ondo, utan till godo, behöver centralorganisation
och statsexamen för sköterskor ei leda till stereotypi i utbildningen.

Det synes således de sakkunnige, som om inga avgörande, principiella
skäl tala emot tanken att genom införandet av statsexamen med
betyg och eventuellt legitimation skapa eu enhetlig, fullt kvalificerad
sköterskekår. Att detta från sakkunniges sida på intet sätt förbindes
med någon tanke på att förbjuda och med stralf belägga utövning av

105

sjukvård som yrke av personer, som icke genomgått sådan examen,
torde ännu en gång böra tydligt framhållas. Tanken på statsexamen
har här diskuterats för att visa, hur man eventuellt skulle kunna gä
tillväga för att säkerställa tillgången på kompetenta sköterskor för
den allmänhet, som önskar att anlita sådana, och framför allt för de
myndigheter, som i sin tjänst måste anställa sådana.

Trots erkännandet av det principiellt berättigade i tanken att
införa statsexamen för sjuksköterskor är det dock icke sakkunniges
mening att nu förorda dess införande hos oss. Detta därför, att det
torde finnas en annan utväg, genom vilken man kan vinna det väsentliga
av de fördelar, som man avser att vinna genom införande av
statsexamen, och undvika de svårigheter, som skulle vara förenade
därmed. En del av de svårigheter, som äro förenade med statsexamens
införande, äro av underordnad betydelse och nämnas här endast i förbigående.
Dit hör upprättandet av undervisningsschema för sköterskeskolorna
samt av särskilda examenskommissioner, vilkas medlemmar
såsom censorer skulle leda och övervaka examina. En annan och avgörande
svårighet är, att staten själv icke äger några sjukhus, åtminstone
icke några, som ägna sig till sköterskeskolor. Över de skolor,
som utan statens medverkan upprättats av enskilda eller av kommuner
eller landsting vid dessas sjukhus och lasarett, kan staten svårligen
bestämma. Och det är icke sagt, ja det är till och med osannolikt,
att dessa anstalter skulle finna med sin fördel förenligt att inrätta sig
efter en statsexamens föreskrifter.

Det är många orsaker, som skulle göra, att även de skolor, vilkas
kurser i stort sett äro lagda så, att de kunna tänkas inrätta sig för
statsexamen med högt ställda fordringar, d. v. s. de i tab. 11 upptagna
skolorna med minst 2-årig teoretisk-praktisk utbildning, sannolikt ändock
icke skulle göra det. För det första skulle de känna det som en tyngd
att regelbundet behöva få sina unclervisningsresultat prövade och synade,
en tyngd, som, om den ock ej gjordes onödigt stor, dock skulle tydligt
kännas av dem, som från första början och allt hitintills varit befriade
från någon sådan. Skolans inställning för statsexamen skulle också
tvinga till vissa ändringar i anstaltens arbetsordning, i elevernas utnyttjande
i sjukvården, till ökning i vissa undervisningsämnen, eventuellt
till anställning av flera lärarkrafter. På många, ja kanske på de allra
flesta ställena skulle möjligheten att inrikta sig för statsexamen vara
utesluten på grund av omöjligheten att efterkomma någon viss liten
del av examensstadgans föreskrifter, exempelvis föreskriften, att elev
skall erhålla praktisk utbildning i barnavård eller epidemisjukvård.

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m. 14

Hindren för
införandet av
statsexamen
i vår i land.

106

Sakkunnig es
förslag om av
staten godhända
skolor.

Skolor, som redan nu kava en mer än 2-årig teoretisk-praktisk kurs
eller som kava för avsikt att införa en sådan längre kurs, skulle i
motsats kärtill finna det absurt att skaffa sina elever intyg på att
de äga en utbildning, som är mindre än den de i verkligheten fått.
Man skulle således, om man nu införde statsexamen ock legitimation
för sköterskor, riskera att få en bestämmelse, till vilken vederbörande
skolor högst ogärna ock endast delvis skulle taga ock kunna taga
hänsyn.

A andra sidan kvarstår dock oemotsägligt det önskvärda däri,
att staten — utan att tillgripa straffbestämmelser mot okvalificerade
utövare av sjukvård ock utan att tillgripa straffbestämmelser för vare
sig enskilda eller myndigheter, som anlita sig av sådana okvalificerade
utövare av sjukvård — på ett effektivt sätt giver tillkänna, att sjukvård
enligt dess uppfattning bör utövas av därtill oemotsägligt skickade
personer. Detta synes nu sakkunnige enklast kunna ske därigenom,
att staten tillägger de skolor, som efter allt, vad man om dem kan
inhämta, utbilda väl kvalificerade sjuksköterskor, epitetet godkänd
ock att den bereder de i sådana skolor utbildade sköterskorna vissa
förmåner och därutöver genom vissa förmåner även förmår myndigheter
och därmed jämförliga vederbörande att för den offentliga ock
därmed jämförliga sjukvården i största möjliga utsträckning använda
sköterskor från godkända skolor.

Staten skulle enligt detta sakkunniges förslag icke godkänna den
enskilda sköterskan, utan sköterskeskolan. Staten giver således icke
genom någon examen eller legitimation garanti för vederbörandes kunskaper
eller lämplighet för sköterskeyrket. Ansvaret härför vilar fortfarande
helt och fullt på skolan. Skolans intresse av att välja och
sovra elevmaterialet måste således bliva oförminskat.

För att vinna godkännande skulle skolan ej behöva vidtaga andra
formaliteter än att göra ansökan därom till Kungl. Maj:t med vidfogande
av enligt formulär fastställda uppgifter. Kungl. Maj:t remitterar
ansökningen för yttrande till medicinalstyrelsen. På grund av
skolans egna uppgifter och på grund av vad i övrigt är om skolan
känt och eventuellt efter inhämtande av utlåtande från läkareförening
i den trakt, där skolan finnes, och från Svensk sjuksköterskeförening
skulle då medicinalstyrelsen avgiva sitt tillstyrkande eller avstyrkande
utlåtande.

De uppgifter, den skola skulle insända, som söker Kungl. Maj:ts
godkännande, skulle innehålla uppgift om vem som har högsta ledningen
av skolan, upplysningar om de anstalter och sjukavdelningar,

107

som stå till skolans förfogande för den praktiska utbildningen, om det
år skolan började sin verksamhet, utbildningstidens nuvarande längd,
om antalet nya elevkurser per år och dagarna, då de nya kurserna
börja, maximiantalet deltagare i varje kurs, maximiantalet av samtliga
på en gång tjänstgörande elever (sammanlagda maximiantalet av samtliga
på en gång pågående kurser), uppgifter om villkoren för elevs
antagande (ålder, skolkunskaper, rekommendationer o. s. v.), om kursavgifter
och elevers eventuella avlöning, om elevers naturaförmåner av
utbildningsanstalten, om utbildningen hos de sköterskor, som skola
handleda elevernas praktiska arbete, timplan för teoretiska undervisningsämnen,
om lärarekrafterna i dessa ämnen, om dagordningen inom
sjukvårdsanstalten eller anstalterna med särskild hänsyn till ledighet
för de teoretiska studierna, om betyg och avgångsexamen o. s. v. Förslag
till sådant formulär bör uppgöras av medicinalstyrelsen, eventuellt
efter hörande av styrelserna för Allmänna Svenska läkareföreningen
och Svensk sjuksköterskeförening.

Av sakkunniges frågeformulär, bil. 1, framgår, vilka uppgifter
enligt sakkunniges mening borde upptagas i ifrågavarande ansökningsformulär.
Här vilja sakkunnige särskilt framhålla endast en punkt,
nämligen den, att erfarenheten ej blott i vårt land, utan även i andra
länder, där undervisning i sjukvård rationellt bedrives, visat, att minimiåldern
för elevers antagande vid godkänd sjuksköterskeskola aldrig
borde få sättas under 21 år. Före denna ålder saknar den unga
kvinnan den grad av mognad så till själ som kropp, vilken är nödvändig
för att hon skall kunna dels göra en god insats i sjukvårdsarbetet
till verklig hjälp för lidande medmänniskor, dels undgå att
själv bliva i förtid bruten av detta arbete.

På förekommen anledning, eventuellt efter anmälan av läkare,
läkareförening, sjuksköterskeförening eller nedan föreslagna inspektris,
skulle medicinalstyrelsen kunna ingå till Kungl. Maj:t med framställning
om återtagande av godkännandet för viss skola.

Av vad ovan sagts framgår, att godkännande redan nu kan
komma i fråga för de bestående skolorna med 2-årig eller längre teoretiskpraktisk
utbildning. Inom denna ram skulle godkännande av skolor
med mycket olika schema för utbildningen kunna ske. Det väsentliga
för erhållande av godkännande skulle vara erfarenheten eller det bestämda
intrycket därav, att urvalet till skolans elevplatser sker med
omsorg och att skolans elever få en utbildning, som i stort sett gör
dem till fullt kompetenta sköterskor.

Fördelen med denna anordning är, att intet som helst band

108

Förmåner böra
beredaa dem,
tf om genomgå/, t.
godkända
skoterskeskolor,
och
■myndigheter,
torn anställa
sköterskor från
godkända
skolor.

lägges på skolornas fria utveckling och tendenserna till inbördes tävlan
dem emellan. Vidare, att ett godkännande icke behöver förvägras på
grund av någon mindre brist, som det på grund av yttre omständigheter
(exempelvis skolans belägenhet å ort, där visst kliniskt undervisningsmaterial
saknas) icke står i skolans makt att med bästa vilja
i världen avhjälpa, eller på grund av en viss knapphet i undervisningen
i ett eller annat teoretiskt ämne. Befinnes däremot någon betydelsefull
brist föreligga, kan godkännandet ske under förutsättning
av att den avhjälpes.

Från de sålunda godkända skolorna skulle komma att utgå en
sköterskekår, som, om den också saknade en fastställd uniformitet, dock
skulle vara väl, till och med synnerligen väl kvalificerad. Att anordningen
med godkännande av skolorna också lätt anpassar sig efter utvecklingens
fordringar är tydligt, alldenstund man lätt kan skärpa
fordringarna på godkännande i den mån läkekonstens utveckling gör, att
man måste uppställa större eller nya krav på sköterskornas utbildning.

Men även detta förslag att godkänna sköterskeskolorna skulle bli
ett förslag på papperet och utan värde, om man icke genom vissa
förmåner lyckas förmå de kvinnor, som önska ägna sig åt sköterskeyrket,
att genomgå just de godkända skolorna. Dessa förmåner böra
vara både av socialt-etisk och ekonomisk natur.

Fn socialt-etisk fördel, som lätt skulle kunna beredas dem som
genomgått godkända skolor och som de med säkerhet skulle skatta
högt, är, att icke första bästa tilltagsna individ skall kunna tränga
sig in i kåren och nedsätta dess anseende. Praktiskt och enklast synes
detta kunna vinnas genom att för de godkända skolornas sköterskor
fastställa vissa yttre märken eller emblem, vilkas bärande eller begagnande
av därtill obehöriga skulle vara förbjudna och under vissa
förutsättningar belagda med straffpåföljd.

Om medicinalstyrelsen, eventuellt efter anmälan av sjuksköterskeförening
eller av läkare eller av nedannämnda inspektris eller annan
person, finner sköterska ovärdig tillhöra sköterskekåren, bör en sköterska
också kunna fråntagas en förut förvärvad rätt att bära dessa emblem,
och bör hon därmed ock förlora de andra rättigheter, som medfölja
genomgåendet av godkänd sköterskeskola.

Utseendet av de emblem och insignier, vilka godkända sköterskor
skola hava rätt att bära, synes sakkunnige höra fastställas av medicinalstyrelsen
efter förslag av Svensk sjuksköterskeförening.

De ekonomiska fördelarna synas framför allt böra bestå i ett
underlättande för dessa sköterskor att få anställning i offentlig tjänst,

10!)

d. v. s. i den sjuk- och hälsovård, i den fattigvård och barnavård
in. m., som uppehälles av offentliga eller därmed jämförliga myndigheter.
Ett främjande av möjligheten för dessa sköterskor att bliva
antagna i offentlig eller därmed jämförlig tjänst är så mycket mer
berättigat, som kravet på god sköterskeutbildning framträder som
oavvisligt i de allra flesta offentliga och liknande sköterskebefattningarna.
Detta gäller icke endast de stora sjukvårdsanstalterna med
deras krav på god utbildning hos sjukvårdspersonalen, utan även de
talrika små sjukvårdsanstalterna, sjukstugorna och epidemisjukstugorna.
De stora sjukvårdsanstalternas läkare hava biträde av underläkare, som
där hava bostad och nästan ständigt äro där tillgängliga, och antalet
sköterskor och eventuellt avdelningar är där så stort, att de olika
sköterskorna kunna få ägna sig åt olika arbete, eventuellt tjänstgöra å
olika special-avdelningar och därigenom få en verklig specialutbildning.
Vid sjukstugorna finnes däremot endast en läkare anställd; denne bor
icke inom sjukstugan och är ej sällan oåtkomlig på grund av de ofta
långa sjukresor, han nödgas företaga. Sjukmaterialet å dessa sjukstugor
är också så ytterst växlande, att redan denna omständighet enbart fordrar
en väl utbildad sköterska. Å epidemisjukstugorna råda samma förhållanden
som å sjukstugorna, undantagandes därutinnan, att sjukmaterialet
är mera enformigt, vilket emellertid motväges av de stora risker,
som äro förenade med felgrepp i epidemisjukvården (epidemiers spridning,
överförandet av nya smittor på förut av annan smittosjukdom
angripna). Vården å epidemisjukstugorna borde således icke heller
anförtros åt annat än väl utbildade sköterskor.

Många synas vara av den uppfattningen, att sjukvården på landsbygden
ställer mindre fordringar på sköterskan än annan sjukvård. Förhållandet
är tvärtom, att den kommunala sjukvården på landsbygden av
sköterskan kräver stor mångsidighet, omdömesförmåga, intresse och
uthållighet. Närmare härom se 11 kapitlet, om distriktssjukvården.

Med det sagda påstås dock ingalunda, att 2-årig utbildning måste
sättas som minimum för sköterskor å sjukstugor, epidemisjukstugor
och i distriktsvård. Det i regel tillfredsställande, ofta alldeles utmärkta
arbete, som sköterskor med lägre utbildning hittills uträttat i nämnda
befattningar, gör ett sådant påstående oberättigat.

De ovan antydda förhållandena ävensom den synpunkten, att den
offentliga sjukvården måste fylla höga krav och under inga omständigheter
bör få medföra fara för dem, som med eller mot sin vilja måste
anlita densamma, föra i alla händelser den tanken nära, att inga andra
sköterskor borde få anställas i offentlig tjänst än sådana, som genom -

no

gått godkänd sköterskeskola. Någon avgörande invändning mot en
sådan föreskrift torde knappast kunna anföras, och man kan såsom
stöd för åtgärdens lämplighet hänvisa på vissa bestämmelser i den
finska lagen av år 1910 (se bil. 7 c).

Om sakkunnige också icke nu vilja förorda en sådan åtgärd, så
torde det dock få anses sannolikt, att frågan därom senare kommer upp
igen och då löses så, att i offentlig tjänst endast får anställas sköterska
från godkänd skola. Att sakkunnige icke nu vilja förorda en obligatorisk
sådan föreskrift, beror delvis därpå, att man ej med säkerhet
kan beräkna, huruvida antalet elever, som för närvarande årligen utgå
från de skolor, som redan nu kunna antagas vilja söka och hava utsikt
att vinna godkännande, skulle vara tillfyllest för att fylla de av sådana
nya föreskrifter betingade behoven. Viktigaste skälet nu emot det
antydda förslaget är dock, att sakkunnige över huvud taget ej gärna
vilja föreslå tvångsföreskrifter på sjukvårdens område, där enskilda personer
och kommunala myndigheter utan statens ingripande i regel gått
till verket med varmt och kärleksfullt intresse och allvarligt strävat
framåt, så långt de ekonomiska möjligheterna medgivit.

Om man således åtminstone icke för närvarande bör genom lag
förbjuda offentliga och därmed jämförliga myndigheter att i sin tjänst
anställa andra sköterskor än sådaua, som utgått från godkända skolor,
så bör man finna medel, som göra det förenat med fördel för dessa
myndigheter att icke anställa andra än sådana sköterskor. Ett effektivt
sådant medel är väl endast någon form av ekonomiskt bidrag till de
med sköterskans anställning förenade utgifterna.
statsbidrag Detta bidrag synes dock icke böra utgå direkt till sköterskornas

ringP7f(sjui avlöning. Däremot torde ett understöd i form av statsbidrag till pensio.
tköurskor,som iiering av kvalificerade sköterskor vara ett gott medel, med vilket man
godkifad skola kan v“ma åtskilliga syften. Såsom nedan synes komma sakkunnige
och uro att såsom ett av de viktigaste resultaten av sin undersökning föreslå
cafte“eiL skygghet för kommunal eller annan offentlig myndighet resp. för
därmed jäva styrelser och nämnder, som äro dessa myndigheter underlydande, att
förlig tjänst, pensionera sjuksköterskor, som varit anställda i deras tjänst och som
natt ett visst antal levnads- och tjänsteår. Denna skyldighet skulle
gälla vare sig sköterskan genomgått godkänd skola eller icke. Statsbidrag
till pensioneringen skulle däremot utgå, endast om sköterskan
genomgått godkänd sköterskeskola. Sådant bidrag till pensioneringen
skulle ock utgå för godkänd sköterska, som är anställd i sjukvård,
som kan jämnställas med offentlig sjukvård eller dylikt, exempelvis åt

in

sköterskor, som innehava anställning vid av föreningar eller stiftelser
anordnad sjukvård, barnavård eller åldringsvård av allmännyttig natur.

Genom stadgande av skyldighet för vederbörande myndighet att
pensionera sköterskor, som äro anställda i offentlig eller därmed jämförlig
tjänst, skulle man för det första tillmötesgå en av sjuksköterskornas
livligaste och mest berättigade önskningar. Genom statsbidrag
till denna pensionering, om sköterskorna utgått från godkända
skolor, skulle bördan av pensioneringen kännas mindre för vederbörande
myndighet och skulle de nämnda sköterskorna hava alla utsikter att
i första hand komma i åtanke vid tävlan om anställningar i offentlig
eller därmed jämförlig tjänst. Kvinnor, som vilja ägna sig åt sjukvård,
komma då att i första hand eftersträva inträde vid de godkända sköterskeskolorna,
och dessa skolor komma då också att vinna större möjlighet
att gallra med hänsyn till de inträdessökande elevernas kvalitet.

Yad staten och allmänheten skulle vinna genom den nu antydda
ekonomiska uppoffringen vore framför allt regelbunden utbildning av
ett tillräckligt antal väl kvalificerade sköterskor till tjänst särskilt för
den offentliga hälso- och sjukvården, en vinst, som i och för sig balett
betydande samhälleligt intresse. Men dessutom kan och bör staten
för sina uppoffringar betinga sig en speciell viktig fördel, nämligen
förpliktelse för varje från godkänd skola utgången sköterska, som
åtnjuter förmånen av statsbidrag för pensioneringen vid anställning i
offentlig tjänst, att vid krig eller krigsfara ställa sig till de militära
myndigheternas förfogande. Härigenom skulle frågan om ordnandet
av sjukvården i fält få en svårighet undanröjd, och fältsjukvården tillförsäkras
de bästa sköterskorna. En ytterligare utredning angående
militär- och fältsjukvårdens förseende med sköterskor lämnas för övrigt
nedan i ett särskilt kapitel.

Här må ännu en synpunkt framhållas, som ytterligare stöder det
befogade i att staten beviljar det antydda bidraget till sköterskepensionering.
För utbildning till de allra flesta yrken, av vilka många
äro för det allmänna mindre oumbärliga än sköterskeyrket, underhåller
staten dyrbara skolor i större eller mindre, antal. För sköterskeutbildningen
har staten hittills ej behövt vidkännas den minsta uppoffring.
Det antydda statsunderstödet kommer, såsom ovan visats, att
indirekt kraftigt främja en god sköterskeutbildning. Understödet kan
därför med fog sägas verka för ett ändamål, där statens stöd alltid
utdelats med frikostig hand, nämligen för beredande av möjlighet för
varje medborgare att utbilda sig så, att han kan bliva en nyttig
samhällsmedlem.

Statens ock
allmänhetens
vinst av statsbidrag
till
sköterskornas
''pensionering
och det
berättigade
i ett sådant
bidrag.

112

Nu fjällande
bestämmelser
om av staten
godkända sköterskeskolor

och om bidrag
av statsmedel
till vissa
sjuksköterskors

pension erm g.

Beträffande den antydda pensioneringens närmare föreskrifter samt
det tilltänkta statsbidragets storlek hänvisas till ett följande kapitel.
Här må endast påpekas, att statsbidrag till sköt rskas pensionering
tänkes utgå efter sköterskans ålder och antal tjänsteår i offentlig tjänst,
oavsett om hon tjänstgjort på ett eller flera ställen. Vidare synes staten,
såsom nämnts, böra bevilja pensionsbidraget ej endast, om tjänsten
är offentlig, utan även om den är därmed jämförlig.

Ytterligare må erinras om en omständighet, som är av intresse
för diskussionen om statens godkännande av vissa skolor och om statsbidrag
till pensionering av sköterskor, som utgått från godkända skolor.
Denna för allmänheten ävensom för många läkare och till och med
för en del sköterskor okända omständighet är, att hos oss redan existera
och tillämpas föreskrifter om statens godkännande av vissa
sköterskeskolor och om bestämt fixerade bidrag till pensionering av
sköterskor, som genomgått sådana skolor.

Benämningen »av Kungl. Maj:t godkänd sjuksköterskeskola» användes
i Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående statsbidrag till
pensionering av sjuksköterskor av den 30 december 1901. Bestämmelserna
rörande sådant statsbidrag utsäga i punkt 1: »Statsbidrag tillkommer
endast teoretiskt och praktiskt utbildad sjuksköterska, som är»
etc., i punkt 2: »För att sjuksköterska skall anses vara teoretiskt och
praktiskt utbildad, erfordras, att hon antingen med vitsord om godkända
kunskaper genomgått vid sjukvårdsanstalt särskilt inrättad, av
Kungl. Maj:t godkänd sjuksköterskeskola eller* etc. Detta »eller» innebär
flera olika möjligheter för sjuksköterskor att komma i åtnjutande
av statsbidrag till pension även utan vitsord om godkända kunskaper,
förvärvade i av Kungl. Maj:t godkänd sjuksköterskeskola. Att hon
vunnit nödig skicklighet eller inhämtat nödiga kunskaper skall dock
för dessa senare eventualiteter alltid styrkas genom av vederbörande
sjukhus-, lasaretts- eller hospitalsläkare utfärdat intyg.

De skolor, som ville fästa avseende vid möjligheten att genom
pensionsbidrag av staten underlätta de utexaminerade sköterskornas
pensionering, började såsom naturligt var att efter nämnda kungörelses
utfärdande hos Kungl. Maj:t anhålla om godkännande. Då sådan anhållan
inkommer, infordras alltid medicinalstyrelsens utlåtande, som för
varje särskilt fall grundar sig på prövning av de från skolan erhållna
uppgifterna om undervisningsplanen. Några särskilda villkor för sådant
godkännande äro ej fastställda. Hittills hava följande sjuksköterskeskolor
av Kungl. Maj:t blivit godkända:

Sophiahemmets den 21 mars 1902, Röda korsets den 13 juni 1902,

Diakonissanstaltens vid Kreta i Stockholm den 15 maj 1905, Allmänna
och Sahlgrenska sjukhusets i Göteborg den 30 oktober 1903, Vänersborgs
lasaretts den 5 februari 1909, Södra Sveriges sjuksköterskehems i Lund
den 16 februari 1912, Karlstads lasaretts den 15 mars 1912 och Fakt
lasaretts den 4 april 1913. Att ej flera sjuksköterskeskolor inrättat
sig för och förskaffat sig sådant godkännande, är naturligtvis beroende
därav, att även de sköterskor, som genomgått andra sjuksköterskeskolor
än de av Kungl. Magt godkända, nu kunna efter av vederbörande
läkare utfärdat intyg komma i åtnjutande av statsbidrag till pension.
Angående storleken av detta statsbidrag m. in. se sid. 221—222.

Det synes såsom sagt otvivelaktigt, att åtminstone flertalet av
de skolor, som för närvarande hava en 2-årig teoretisk-praktisk kurs,
snart skola inrätta sig för och vinna godkännande av den art, sakkunnige
bär närmast tänkt sig, och att således det med förslaget
avsedda ändamålet skall vinnas. Men därmed är icke frågan om
sköterskeutbildningen löst i sin helhet. Även om en stor del av de
skolor, som icke nu kunna vinna sådant godkännande, efter hand
säkerligen komma att arbeta sig fram till den härför nödvändiga
ståndpunkten, så kommer där att kvarstå ett stort antal lägre stående
skolor, som icke skulle kunna och icke skulle hava för avsikt att
vinna godkännande, om fordringarna sättas så högt, som ovan antyddes.
De viktigaste av dessa skolor äro de med 1-årig teoretisk-praktisk
utbildning. Dessa skolor äro ofta rätt väl ordnade, och en stor del
av dem skulle utan svårighet kunna ytterligare höjas. Tanken ligger
då nära, att bilda eu ny, ehuru lägre, något så när enhetlig grupp
skolor, vilka ävenledes skulle söka och vinna godkännande av staten.
Det skulle med andra ord finnas en högre och en lägre grupp av godkända
skolor, båda tillkomna efter samma huvudprinciper, men med
olika höga fordringar på utbildningens omfattning.

Fördelen med en sådan ordning vore först den, att man därigenom
antagligen kan minska antalet sköterskor, som utöva sjukvård utan
att kunna hänvisa på en tydlig legitimation härför. Denna fördel vore
säkerligen av stor betydelse. Ju större kåren av legitimerade sköterskor
är, dess tydligare inpräntas det både hos allmänheten och hos de sjukvård
utövande, att sjukvård är ett yrke, som endast bör utövas av
den som härför har nödiga kvalifikationer. Frågan blir då den, kan
man under ett år i allmänhet bibringa en sköterskeutbildning, som i
avsevärd grad kan vara till allmänt gagn. Härpå måste var och eu
som vet, hur stort antal utmärkta sköterskor, som utgått från förut
l-åriga (först senare 2-åriga) skolor, svara ett alldeles obetingat ja. Men

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m. 15

De godkända
skolorna böra
vara av två
sfagt högre och
lägre.

Lämpligheten
och behovet av
skolor med
mindre höga
fordringar.

114

förutsättningen för att så skall ske är den som förefunnits förut, då
de 1-åriga skolorna först började sin verksamhet, nämligen att elevmaterialet,
som söker sig dit, är synnerligen gott. Men i och med det
att högre skolor inrättats, har det bästa elevmaterialet sökt sig till
dessa skolor, och förutsättningarna för att under 1-årskurser kunna
utbilda väl kvalificerade sköterskor hava därmed efter hand minskats.
Denna förändring kommer att bliva ytterligare utpräglad, om högre
skolor vinna godkännande av staten och de från dem utgångna sköterskorna
komma i åtnjutande av ovan antydda förmåner. De småningom,
men ständigt stegrade fordringarna på sköterskornas kunskaper, som
äro eu följd av läkekonstens snabba utveckling, göra det efter hand
allt mera svårt att på en 1-års kurs inpressa, vad man gärna vill fordra.
Trots detta måste man obetingat medgiva, att sköterskor med 1-årig
utbildning kunna vill fylla ett stort antal sjukvårdsuppgifter såväl i
enskild som i offentlig sjukvård. Särskilt med tanke på den privata
familjesjukvården och alla dem som där önska hjälp för vård och tillsyn
av mindre svårt sjuka och en vård, som icke blir dem ekonomiskt
alltför betungande, måste man önska tillvaron av i någon form legitimerade
sköterskor med försvarlig utbildning och ringare anspråk. Men
om den 1-åriga utbildningen anordnas med särskild tanke på småanstalternas
och distriktsvårdens behov, kunna sköterskor med 1-årig
utbildning för närvarande också fylla behovet på många småanstalter
och på landsbygden.

Frågan om bildandet av eu klass av staten godkända, lägre sköterskeskolor
och en från dem utgången särskild sköterskekår är en av
de punkter, varom man kanske skulle vara tveksam, om ej behovet av
sådana sköterskor vore uppenbar. Tvekan beror framför allt på det
mindre tilltalande i att i ett sådant yrke som sköterskeyrket, där sä
mycket beror på karaktären och de rent personliga egenskaperna, genom
statens ingripande skapa tvenne från början skilda kårer. Olika högt stående
kårer inom samma yrke få lätt stridiga eller konkurrerande intressen,
som hindra ett vänskapligt, harmoniskt samarbete. Och ett sådant skulle
man ju önska .åtminstone mellan alla dem som av staten anses berättigade
till sjukvårdens utövande. Men skulle ett sådant harmoniskt
samarbete ej inträda, så får man trösta sig därmed, att förhållandena
sedermera väl icke bliva sämre än nu. Även nu kan man såväl i som
utom tjänsten iakttaga större eller mindre svårigheter i samarbetet
mellan olika utbildade sköterskor resp. mellan sköterskor, som utgått
från olika skolor. De båda ovan föreslagna gruppernas intressen komma
dock säkerligen att i stort sett bliva så likartade, att de icke komma

att känna sig som två skilda kårer, utan som (in enhetlig kår med
det gemensamma målet att höja sjukvården och kåren.

Ovan hava sakkunnige uttalat den åsikten, att den offentliga sjukvården
i allmänhet tarvar sköterskor av hög kvalitet, ävensom att det
vore ett statsintresse att trygga tillgången på sådana sköterskor, som
stå på höjden av tidens fordringar. Av det å föregående sida sagda
framgår emellertid, att det åtminstone för närvarande och säkerligen
också för lång tid framåt finnes ett stort behov av mindre högt kvalificerade
sköterskor eller att sådana åtminstone äi*o fullt användbara i en
mångfald befattningar. Så länge så är, måste man önska, att även dessa
senare sköterskor, det vill enligt sakkunniges förslag säga sköterskorna
från de lägre godkända skolorna, komma i åtnjutande av statsbidrag till sin
pensionering, om de äro anställda i offentlig eller därmed jämförlig tjänst.

Därutöver höra fastställas vissa emblem, genom vilka även de
sköterskor, som genomgått lägre skola, kunna på ett enkelt sätt styrka
sin kompetens att utöva sjukvård.

Att staten för det bidrag, den lämnar till pensioneringen av de
lägre skolornas sköterskor, om dessa äro anställda i offentlig eller därmed
jämförlig tjänst, bör fordra skyldighet även för dessa sköterskor
att vid krig eller krigsfara ställa sig till de militära myndigheternas
förfogande, synes de sakkunnige mycket lämpligt.

Det synes de sakkunnige vara önskligt, att sjuksköterskorna från
de två olika gruppernas skolor, de högre och de lägre skolorna, erhålla
benämningar, som å ena sidan på lämpligt sätt framhålla det gemensamma
i båda gruppernas arbete och som å andra sidan på lämpligt
sätt antyda en olikhet dem emellan. Det synes sakkunnige, att benämningen
sköterska för de sjuksköterskor, som utgått från de högre skolorna,
och benämningen an der sköterska för dem, som utgått från de
lägre skolorna, böra vara antagliga. Särskilt synas dessa benämningar
på ett kort, tydligt och lättfattligt sätt markera skillnaden även för
den allmänhet, som önskar anlita sjuksköterskor för vård i hemmet av
sina sjuka anhöriga. De markera också tydligt skillnaden mellan dessa
två grupper å ena sidan och sköterskebiträdenas grupp å andra sidan.

Det sålunda föreslagna bildandet av tvenne grupper sköterskor,
en grupp med högre och en grupp med lägre kompetens, har enligt
sakkunniges mening särskilt stor betydelse för hela biträdeskåren.
Härigenom beredes möjlighet för alla de samvetsgranna, dugliga och
pålitliga medlemmarna av denna kår att på erkänt legitim väg avancera
från sköterskebiträde till sköterska. Möjligheten att skapa denna utväg
för sköterskebiträdena har också varit en av huvudanledningarna, varför

De /Vän de
lägre godkända
skolorna
ul gående
sköterskorna*
förmdncr och
skyldigheter.

Sköterskor och
undersköterskor.

De lägre godkända
skolornas
betydelse
för sköterskebiträdenas

vidare utbildning.

116

De godkända
sköterskesholomaa
öpp -

sakkunnige föreslagit bildandet av en grupp av godkända sköterskor
med kortare utbildning. Skulle man godkänna endast en enda grupp av
sköterskor, så måste detta bliva den högre gruppen med minst 2-årig
teoretisk-praktisk utbildning. Men möjligheterna för sköterskebiträdena
att genomgå en sådan kurs måste bliva rätt begränsade dels på grund
av ekonomiska skäl, dels emedan fordringarna på skolkunskaper vid de
högre kurserna redan hittills i allmänhet sträckt sig längre än till
enbart folkskolebildning och framdeles säkerligen komma att ytterligare
skärpas. Svårigheten att genomgå de lägre, 1-åriga skolorna, torde
däremot icke bliva större, än att varje verkligt dugligt, samvetsgrant och
för sköterskekallet lämpligt biträde bör kunna övervinna dem. Fordringarna
på skolkunskaper vid de 1-åriga skolorna komma nog i regeln
ej att gå över folkskolebildning, och med omtanke och sparsamhet
bildar den ekonomiska frågan intet större hinder. I flertalet fall äro
nämligen kurserna vid de nuvarande 1-åriga skolorna avgiftsfria eller de
förutsätta endast en mindre avgift, och dessa skolor komma antagligen att
härutinnan ej vidtaga förändringar, som inverka på förhållandena i stort
sett, och eleven åtnjuter under elevtiden fri kost, bostad, värme, lyse
och tvätt. De små penningmedel, som ändock fordras under elevåret,
kan ett omtänksamt sköterskebiträde nog i regeln hopspara under några
års tjänstgöring som biträde, under vilken tid biträdet, utom samma
naturaförmåner och därtill ofta även en del kläder, ju alltid åtnjuter
en avsevärd lön.

De 1-åriga godkända skolorna komma således enligt sakkunniges
uppfattning och önskan att bereda möjlighet för alla verkligt dagliga
och lämpliga element bland biträdena att utbilda sig till sköterskor med
erkänd kompetens. Detta innebär tre väsentliga fördelar. För det första
den redan förut antydda, att man minskar antalet av dem, som efter ett
eller annat års tjänstgöring som sköterskebiträden börja att illojalt giva
sig ut som sköterskor och utan legitim grund öva självständig sjukvård.
För det andra vinnes den fördelen, att alla de för sköterskekallet verkligt
lämpliga biträdena, och antalet av sådana är ej ringa, kunna bevaras
för yrket, alldenstund goda vitsord från innehavda befattningar
som sköterskebiträde tydligen komma att hava stor betydelse för urvalet
av elever vid de 1-åriga skolorna. Slutligen vinnes den fördelen, att
man på lämpligt sätt tillmötesgår en inom hela biträdeskåren (se bil. 6 c,
de av biträdena uttalade önskemålen) förhandenvarande allmän önskan, att
möjligheter skola beredas dem att kunna avancera till skötei’skor.

I detta kapitel om utbildningen vilja sakkunnige yttra sig i en
fråga, som angår utbildningen av en del vårdpersonal för statens anstalter

117

för sinnessjuka. I sitt den 29 september 1913 avgivna betänkande föreslå
de kommitterade, som förordnats att utreda frågan om personalens
vid nämnda anstalter uppförande på ordinarie stat m. m., att för kompetens
till platser som »överskötare» och »översköterskor» skall fordras
bland annat en viss utbildning i vården av kroppssjuka. För blivande
översköterskor skulle fordras, utom utbildningen i sinnessjukvård, eu
1-årig kurs i vård av kroppssjuka och för blivande överskötare ett
halvt års kurs i vård av sådana sjuka.

Beträffande de kvinnor, som skola utbildas till översköterskor
vid statens sinnessjukanstalter, säga de nyssnämnda kommitterade i
sitt betänkande sid. 95: »Det vore naturligtvis ur alla avseenden lämpligt,
att utbildningen (i kroppssjukas vård) försigginge på de sjukhus,
vilka av staten godkänts för utbildande av sjuksköterskor, i fall sådant
godkännande kommer till stånd, och torde därför staten, vid beviljande
av sådant såsom villkor för detsamma böra stipulera, att årligen ett visst
antal elever från statens sinnessjukvård skola mottagas. Skolan (statens
tillämnade skola för utbildning av överskötare och översköterskor)
skulle naturligtvis ha fördelningen av eleverna å de olika sjukhusen
om hand.»

De nyssnämnda kommitterades förslag att såsom villkor för de
vanliga sjuksköterskeskolornas godkännande av staten sätta skyldigheten
för dem att mottaga ett visst antal elever från statens tillämnade skola
för högre kvalificerade sinnessjuk vårdarinnor, har framkommit efter
överläggning mellan nämnda kommitterades ordförande och sakkunniges
ordförande, vilken senare framlagt förslaget för sakkunnige. Nu föreliggande
utredning var emellertid då så litet framskriden, att varken
sakkunniges ordförande eller någon annan av sakkunnige då kunde
taga ställning till frågan, något som också påpekades för kommitterades
ordförande. Sakkunnige kunna således först nu yttra sig i ärendet.

I detta avseende må då först påpekas, att något avgörande hinder
för att låta kvinnor, som önska vinna kompetens för översköterskebefattning
vid statens anstalter för sinnessjuka, deltaga i undervisningen
vid de godkända sköterskeskolorna icke synes föreligga. Det går tvärt
om antagligen väl för sig, bland annat därför, att den ena gruppen
av sköterskeskolor, den lägre gruppen, just kommer att hava utbildningskurser
av den längd, som kommitterade anse lämplig för de antydda
»översköterskorna». Sakkunnige vilja därför för sin del i denna punkt
tillstyrka det antydda förslaget, dock med-följande begränsningar.

Skolornas rätt att avvisa från statens sinnessjukvårdsskola till
dem remitterade elever, vilka de anse olämpliga, bevaras okränkt; de

/tanda för utbildning
av en

del vårdperso^
nät för statens
anstalter för
sinnessjuka.

118

böra hava rätt att avvisa sådana elever vid kursens början eller under
dess vidare lopp. Vidare bör ingen skola ha skyldighet att till undervisning
mottaga ett så stort antal av nämnda elever, att det bildar
mer än 1V, av hela antalet i resp. kurs deltagande elever. Att sakkunnige
på detta sätt begränsat antalet av sinnessjukvårdselever i
vanliga skolor beror därpå, att dessa elever bilda ett särskilt material
med särskild läggning och särskilda intressen, säregenheter, som bliva
rätt fixerade genom den 3—4 år långa, föregående tjänst i sinnessjukvård
(se det citerade betänkandet, sid. 92), som föreslagits av ovannämnda
kommitté. Blir nu dessa elevers antal för stort i eu kurs, sä
kunna de för mycket sätta sin egen prägel på kursen, något som de
vanliga skolorna enligt sakkunniges bestämda uppfattning säkerligen
komma att vilja undvika, i nödfall genom att underlåta söka godkännande.
I detta sammanhang kan det vara nog så belysande att påpeka,
att våra mest uppskattade elevskolor ytterst ogärna mottaga elever till
utbildning, vilka förut genomgått andra elevskolor.

Skulle det vid de vanliga skolorna vunna antalet platser för
kvinnliga elever understiga det som för statens sinnessjuk värda reskola
är behövligt, vilket kan bliva förhållandet, om icke ett tillräckligt stort
antal skolor söka godkännande såsom 1-åriga utbildningsanstalter, så
torde sinnessjukvårdareskolan böra och antagligen med lätthet kunna
genom avtal med någon eller några särskilda av de vanliga elevskolorna
utverka anordnandet av kurser, avsedda uteslutande för sinnessjukvårdselever.

Förslaget att för godkännande av de vanliga skolorna för sjuksköterskeelever
uppställa det villkoret, att de även skola vara skyldiga
att mottaga ett visst antal manliga elever från statens skola för manliga
»överskötare» är däremot olämpligt och omöjligt att genomföra. Sakkunnige
äro övertygade om, att ett sådant villkor skulle avhålla ett
mycket stort antal sköterskeskolor och framför allt de verkligt goda
från att söka godkännande. Alla våra sköterskeskolor äro upprättade
för uteslutande kvinnliga elever och äro internat för dessa elever. Att
nu uppställa den fordran, att dessa internat för unga kvinnor rätt som
det är skulle vara skyldiga att mottaga en eller flera manliga elever, är
naturligtvis orimligt. Det behöver knappast med exempel bevisas, vilka
svårigheter, som här skulle möta vid bostäders anordning, undervisningens
ledning o. s. v. Därtill kommer för övrigt en annan omständighet, som
redan i och för sig omöjliggör varje tanke på att skicka de nämnda
manliga sinnessjukvårdseleverna till de godkända sköterskeskolorna, och
det är. att kommitterade i sitt betänkande föreslagit, att utbildningstiden

i kroppssjukvärd för dansa blivaude överskötare skulle vara endast ett
halvt ar. Men Vränga kurser komma, om sakkunniges förslag godkännas,
icke att finnas vid någon enda av de av staten godkanda
sköterskeskolorna. Kortaste utbildningstiden blir där 1 är. Ingen
sköterskeskola med kompetens för godkännande kommer att ataga
sig att, utöver sina 1-åriga eller längre utbildningskurser för sköterskeelever,
anordna V-j-åriga kurser för några enstaka manliga sjuvvårdselver.

Frågan om utbildningen av de nämnda manliga sjukvärdseleverna
får enligt sakkunniges mening ordnas så, att statens skola för utbildning
av överskötare och översköterskor för sinnessjukanstalter träffar
ett godvilligt avtal med något särskilt sjukhus att anordna den för
skolan behövliga kursen i kroppssjnkvård för manliga elever. Eller ock
skulle staten själv kunna anordna dylika kurser vid sina militära sjukhus.

På tal om manliga sinnessjukvårdares utbildning i kroppssjukvård
vilja sakkunnige uttala som sin mening, att det vore högeligen
önskvärt, att det i vårt land funnes en mindre kår av manliga sjukvårdare
också för den vanliga civila sjukvården. Sådana manliga sjukvårdare
skulle behövas å de kommunala sjukavdelningarna lör könssjukdomar
hos män samt å länslasarettens avdelningar för könssjuka
män ävensom för eu del tyngre sjukvårdsändamål. Det är föi mången
såväl läkare som lekman synnerligen motbjudande att se sjukvården
å nämnda avdelningar bestridas av kvinnor, något som icke torde
förekomma annorstädes i världen. Manliga patienter uttrycka ibland
själva sitt djupa ogillande av denna anordning. Sakkunnige vilja dock
här icke uppgöra något detaljerat förslag angående utbildning av manliga
sjukvårdare, utan endast hänvisa till att det för närvarande hos oss finnes
eu diakonskola och att det väl icke skulle vara omöjligt att fä verksamheten
där utvidgad. Sedan borde vederbörande förmås att taga
hänsyn till befintligheten av dessa manliga sjukvårdare.

Den här avsedda diakonskolan började sin verksamhet i Gävle
1905; den är sedan 1908 förlagd till Sköndal i Södertörn. Hela diakonkursen
räcker i 3 år; för utbildningen i sjukvård användas 0 månader.
Penna 0 månaders kurs är förlagd till Gävle lasarett. År 1912 utbildades
8, år 1913 9, år 1914 13 diakoner. För närvarande finnas sammanlagt
omkring 70 diakoner.

Till slut må i detta kapitel framhållas önskvärdheten av att i
en snar framtid repetitions- och fortsättningskurser anordnas för sköterskor
från godkända skolor.

Sådana repetitionskurser komma att få stor betydelse lör sjuk -

Behovet; av
manliga
sjukvtirdare*

Diakonskola n.

Repetition»’''
och fortsätta
?i ingtkurxer.

120

vården. De sjuka och särskilt också de sjuka å våra offentliga sjukvårdsanstalter
hava rätt att fordra, att deras sköterskor stå i jämnhöjd
med tidens fordringar. Men för att så skall vara måste särskilda
anordningar vidtagas för sköterskornas vidare utbildning och för
vidmakthållande av deras kunskaper, vilka åtgärder äro så mycket
mer nödvändiga under en tid, då såsom nu läkekonsten och sjukvåi’den
nästan årligen göra betydelsefulla framsteg. Men icke endast den sjuke
fordrar fullt modern utbildning; läkaren fordrar detsamma av sköterskan
för den sjukes skull. Man kan väl förstå, hur svårt samarbetet
skall bliva mellan en yngre, fullt modernt utbildad läkare och
en på sjukvårdens område efterbliven sköterska. Men om man också
kan förstå detta, kan man icke undgå att känna ovilja mot det sätt,
som nu emellanåt tillämpas, då en anstalt byter läkare. Anstaltens
sköterskor, som kanske under ett eller annat decennium efter bästa
förmåga och till den föregående läkarens fulla belåtenhet skött sina
åligganden, bliva plötsligt uppsagda till mer eller mindre omedelbar
avflyttning. Ehuru man med allt fog kan antaga, att sådana uppsägningar
i så gott som alla fall bero på sakskäl och varit dikterade av
vederbörande läkares omsorg för sjukvårdens behöriga handhavande,
kan man icke undgå att känna sig obehagligt berörd av sådana icke
så alldeles ovanliga händelser. Det skulle ock vara att tro läkarekåren
vara höjd över all mänsklig svaghet, om man antoge, att icke
ibland rent personliga skäl, antipati mot vederbörande sköterska, varit
anledningen till sådana avskedanden. Sådana plötsliga avskedanden
komma framdeles, om sköterskornas rätt till pension blir fastställd
så som sakkunnige nedan föreslå, att få en mot sköterskan än mer ingripande
karaktär, då hennes pensionering påverkas av avskedanden i
förtid från innehavda platser i offentlig eller därmed jämförlig tjänst.
Det synes nu sakkunnige, att förhandenvaron av repetitionskurser för
sköterskor skulle kunna förekomma de antydda avskedandena, som
icke verka rättvist, ens om de föranledas av efterblivenhet i utveckling.
Det är ju dock icke heller i andra tjänster vanligt, att tjänsteinnehavare
avskedas, emedan vederbörande ej följt med utvecklingen
på sitt område.

Tydligt är, att om repetitionskurser för sköterskor komma att
anordnas, dessa böra anordnas vid en anstalt och under ledning av
lärare och sköterskor, som stå på höjden av den moderna läkekonsten
och sjukvården. Vidare bör anstalten ifråga vara utrustad med så
många specialavdelningar som möjligt för att giva tillfälle för de
repeterande sköterskorna till bästa utbildning i specialsjukvård. På

121

grund härav vilja sakkunnige föreslå, att dessa kurser anordnas å
Serafimerlasarettet, varest de antydda förutsättningarna alltid torde
finnas. Dock torde det av utrymmesskäl icke vara möjligt att anordna
sådana kurser redan vid det nuvarande Serafimerlasarettet.
Kurserna måste nämligen vara icke endast teoretiska, utan framför
allt praktiska. De förutsätta därför, att vederbörande repetenter under
kursen få bo inom den sjukvårdsanstalt, där kurserna pågå, något som
icke torde vara möjligt att anordna inom nuvarande Serafimerlasarettet,
i all synnerhet som dess sjukavdelningar äro helt upplåtna för utbildningen
av Sophiuhemmets sköterskeelever. Men frågan om Serafimerlasarettets
förflyttning från dess nuvarande trånga plats, dess omorganisation
och utvidgning kan väl näppeligen länge uppskjutas. Sakkunnige
föreslå nu, att sådana åtgärder vidtagas, att sjukvårdens behov
av repetitionskurser för godkända sköterskor kan tillgodoses vid
den nya kliniska centralanstalt, som skall ersätta Serafimerlasarettet.
Detta bör så mycket hellre kunna ske, som de för repetitionskurserna
behövliga åtgärderna icke behöva föranleda ökade eller åtminstone ej
nämnvärt ökade byggnadskostnader eller ökat årsanslag för anstalten
i fråga. Kepetenterna komma nämligen att å anstalten tjänstgöra som
sköterskor för en del av de sjuka, varigenom anstaltens eljes behövliga
antal vårdarinnor minskas. Då minskningen icke helt kan motsvaras
av antalet repetenter, emedan repetenternas tid delvis måste reserveras
för teoretiska studier, så bör eller åtminstone kan den förlust i
arbetstid, som anstalten gör, kompenseras därigenom, att repetenterna
å anstalten endast åtnjuta fritt vivre, kost och andra vanliga naturaförmåner,
men däremot icke någon lön. Skulle det visa sig omöjligt
att vid Serafimerlasarettet mottaga alla i*epetenter, så får man bereda
möjlighet för liknande kursers anordnande även vid universitetsklinikerna
i Uppsala och Lund.

Troligt är, att de sjukvårdsanstalter, som önska hava sköterskor,
som ständigt motsvara alla berättigade fordringar, komma att låta
sköterskorna bibehålla sina löner under den tid, de genomgå repetitionskurserna.

För repetitionskursernas behöriga gång skall för övrigt nog
knappast behövas annat än ett mindre anslag från statens sida till
avlöning av lämpliga lärarkrafter. Sakkunnige vilja för övrigt icke
uppgöra någon närmare plan för nämnda repetitionskurser, ty sådan
synes lämpligen och lätteligen framdeles kunna uppgöras och fastställas
av medicinalstyrelsen efter hörande av överläkarne vid den
kliniska centralanstalt, dit kurserna förläggas, samt styrelserna för
Kvinnlig sjukvårdsper sonals arbets förhållanden m. ni. lö

t

122

Allmänna Svenska läkareföreningen ock Svensk sjuksköterskeförening.
För den händelse Serafimerlasarettets förflyttning och omorganisation
icke skulle förverkligas förr än efter ett avsevärt antal år, vore det
kanske lämpligt, att medicinalstyrelsen vidtoge åtgärder för provisoriskt
ordnande av sådana kurser efter avtal med lämplig sjukvårdsanstalt.

De av sakkunnige nu föreslagna repetitionskurserna ha en viss
motsvarighet i de redan sedan länge bestående repetitionskurserna för
barnmorskor. Om dessa kurser säger den stadga för barnmorskeundervisningen,
som utkom år 1907, i § 15 följande: »Repetitionskurser för
äldre barnmorskor anordnas av medicinalstyrelsen, i mån av behov och
då medel för ändamålet stå till styrelsens förfogande. De fortgå under
minst 14 dagar åt gången och hava till ändamål att bereda tillfälle
åt barnmorskor i riket att dels uppliva, vad de under sin första lärotid
inhämtat, dels lära känna nyare framsteg inom förlossningskonsten...»
Dessa repetitionskurser för barnmorskor började i slutet av 1890-talet
och hava (åtminstone i Stockholm och Göteborg) varit 2 för varje år. De
barnmorskor, som anmäla sig och som antagas till genomgående av
repetitionskurs, erhålla nästan utan undantag av resp. län ett understöd,
vanligen växlande mellan 50 och 100 kronor, allt efter länets avlägsenhet
från den anstalt (i Stockholm, Göteborg, och Lund), där repetitionskurserna
givas. Dessutom utgår ett statsanslag av sammanlagt 2 000
kronor per år till samtliga dessa kurser, och detta belopp användes
bland annat till understöd åt kursdeltagarna, av vilka var och en hittills
fått omkring 15 kronor. Deltagandet i dessa repetitionskurser är frivilligt.
dock kan under vissa omständigheter barnmorska åläggas av
stadsläkaren eller l:ste provinsialläkaren att deltaga i repetitionskurs.

Det synes sakkunnige! att man vid uppgörandet av plan för
repetitionskurserna för godkända sköterskor kan hämta åtskilligt ur
föreskrifterna för repetitionskurserna för barnmorskor. Tydligt är dock,
att repetitionskurserna för sköterskor böra fortgå under betydligt längre
tid än repetitionskurserna för barnmorskor. 2 eller 3 månader är
kanske eu för de förstnämnda kurserna lämplig tidrymd.

Det vore ock synnerligen önskvärt, att de sköterskor, som vid
resp. skolor hava överledningen av undervisningen, vunnit kompetens
härför genom särskild utbildning och att de genom särskilda repetitionskurser
kunde hålla sig i nivå med sjukvårdens utveckling. Sådana
kurser skulle nog utan större kostnad kunna anordnas genom och vid
någon av våra förnämsta sköterskeskolor, och eventuellt borde nog
något statsbidrag härför kunna komma i fråga.

1 sakkunniges utredning och förslag angående sköterskornas utbildning
hava, bortsett från frågan om särskild utbildningskurs för
husmödrar och för distriktssköterskor (se nedan), ej gjorts några uttalanden
angående anordning av specialutbildning för vissa sköterskor.
Denna underlåtenhet beror därpå, att sakkunnige anse, att sådan specialutbildning
kan och bör fortgå utan några som helst åtgärder frän de,t
allmännas sida. Har staten medverkat för tryggandet av eu allmänutbildning
så god. att den lätt möjliggör vidare utbildning å specialområdena,
sä kan man överlämna denna specialutbildning, som väsentligen
består i praktiskt arbete å specialkliniker, åt den enskilda företagsamheten,
enkannerligen också åt sköterskornas eget initiativ. Det
vill synas, som om många ledarinnor av elevskolor, i likhet med mänga
av eleverna, hava en överdriven föreställning om vikten av möjligast
mångsidiga specialutbildning under elevtiden. Man strävar efter möjligheter
att fä skicka eleven till alla möjliga specialavdelningar. Avdelningar
för ögon- och öronsjuka, för förlossningar och kvinnosjukdomar,
för ljusbehandling, ortopedi o. s. v., allt strävar man efter att lå hava
till disposition för elevutbildningen.

Sakkunnige hålla före, att elevutbildningen bör avse möjligast
grundliga utbildning i allmän sjukvård, men att för mycken tid ej bör
ägnas åt specialiteterna. Sköterskans allmänutbildning bör vara sådan,
att det sedan icke möter nämnvärda svårigheter för specialläkaren att
bibringa sköterskan de fö]- sjukvåi’den i hans speciella fack behövliga
kunskaperna och färdigheterna. Detta kan sägas så mycket säkrare,
som tvä olika specialister på samma område ofta gå sa olika tillväga,
att det är lika stor skillnad i de fordringar, de hava i sättet för sjukvårdens
kandi]avande. som i de olika sätten för sjukvård inom olika
specialiteter. Endast i fråga om sinnessjukvården har specialutbildning
av sköterskor ett allmännare intresse, men då denna fråga, åtminstone
i den män staten kan tänkas behöva ingripa, redan bearbetats
av de inom kungl. civildepartementet tillkallade kommitterade för
utredning av frågan angående personalens vid statens anstalter för
sinnessjuka uppförande på ordinarie stat in. in., så kunna sakkunnige
här förbigå denna fråga, sedan sakkunnige dock med anledning av en
särskild detalj hänvisat till vad nyss anförts å sid. 11G—119.

Sakkunnige vilja icke lämna kapitlet om förslag till förbättringar
i undervisningen utan att redan på förhand söka att med några ord
bemöta några invändningar, som kanske icke skola utebliva mot sakkunniges
förslag att endast fordra 2-årig utbildningskurs för godkännande
av de högre sköterskeskolorna. Det kan nämligen väntas,

Sjuhticötr.r''t
koma it ttpevtalutMldninsj.

Om ■f-drtg
utbildning ntui
aasom mini*
mum för g od*
hända luigrn
skötersheskolor.

124

att det från vissa håll kommer att fordras 3-årig kurs för högre
skolor. Man kommer att fordra 3-årig kurs dels väl för sjukvårdens
egen skull, dels, såsom man kan antaga, om det också icke kommer
att tydligt uttalas, för höjande av sköterskekårens anseende. Denna
sistnämnda bevekelsegrund för höjande av kompetensfordringar är en
omständighet, som man finner i många kårer, något varpå man skulle
kunna anföra åtskilliga exempel. Men sakkunnige, som ha att taga
hänsyn icke endast till sjukvårdspersonalens intresse, utan även till det
allmännas, vilja påpeka, att det allmännas åtgärder icke få bestämmas
i huvudsakligaste grad av vad som kan lända till stort anseende och
större inflytande för en kår, utan av det lagom, som för samhället är
nyttigt och nödvändigt. Och att i sistnämnda hänseende 2-årig utbildning
för de högre skolorna är tillräcklig för närvarande och för
åtskillig tid framåt, det framgår därav, att både läkare, myndigheter
och allmänhet i stort sett äro fullt nöjda med de sköterskor, som verkligen
genomgått våra nuvarande, i mångt och mycket illa organiserade
2-åriga teoretisk-praktiska kurser. (Hittills har hos oss funnits endast
en 3-årig skola, Sophiahemmets, och den har varit 3-årig endast sedan
år 1905.) Har missnöje uttalats och hava önskningar framställts, så
hava dessa icke gällt de i nuvarande 2-årsskolor utbildade, utan dem,
som icke fått denna utbildning. Lägges så härtill, att sakkunniges
förslag innehåller säkert verkande direktiv för betydelsefulla förbättringar
i de nuvarande 2-åriga skolornas utbildning, så tro sakkunnige,
att det mål skall vinnas, som är det väsentliga. Och detta mål är
icke i första rummet en i höjden uppställd sköterskekår, utan en kår
av sköterskor, tillräckligt dugliga att fylla de uppgifter, som verkligen
föreligga, och i stånd att — under den ledning av läkarna, under
vilken sköterskorna ju dock alltid och nästan oavbrutet stå, såväl vid
anställning i fast plats som i enskild familjesjukvård — fortfarande
utveckla sig i sjukvård ej endast under ett år, utan under hela den
del av sitt liv, de ägna sig åt sjukvård. Och sist, men icke minst är
ju att komma ihåg, att sakkunniges förslag utgör minimifordringar och
verkligen högt ställda sådana (statsexamen i Tyskland förutsätter endast
1 års utbildning) och att det står alla, som det önska, fritt att organisera
godkända skolor med 3-årig eller ändå längre utbildningstid.

125

8 KAFITLET.

De vid sjukvårdsanstalter anställda sköterskornas arbetsförhållanden
och lönevillkor.

Av tab. 2 framgår, att så vitt sakkunnige kunnat utröna, 1 060
sköterskor äro anställda vid offentliga sjukvårdsanstalter, vid anstalter
således, som upprättats genom och drivas med offentliga medel, statens,
landstingens eller kommunernas, under det att 116 äro anställda vid
sjukvårdsanstalter, som kunna i viss mån anses därmed jämförliga, i
ty att de icke drivas som enskilda affärsföretag, utan som välgörenhetsanstalter,
grundade på donationer eller upprätthållna genom föreningar,
menigheter eller dylikt till gagn för allmän hälso- och sjukvård.

Vid första ögonkastet skulle man tycka, att det vore lämpligast
att vid utredningen behandla den vid de förstnämnda och den vid de
sistnämnda anstalterna anställda sjukvårdspersonalen särskilt, så att
av utredningen tydligt framginge, vilka olika förhållanden och villkor,
som eventuellt förefinnas i sjukvårdspersonalens ställning vid de två
olika grupperna av anstalter. Sakkunnige hava emellertid icke gjort
så, emedan sakkunnige visste — något som sedan ytterligare framgick av
de inkommande svaren — att sjukvårdspersonalens ställning och villkor
(om man undantager pensionsfrågan) i allt väsentligt äro lika, vare sig
anstalterna äro offentliga eller endast äro med sådana något så när
jämförliga. Kompetensvillkor, löner och övriga förmåner, arbetstidens
längd, vakning, ledighet o. s. v. visa inga olikheter, som variera
med någon som helst regelbundenhet, allt efter som det gäller anstalter
av förstnämnda eller sistnämnda slaget. Härtill kommer, att de ojämförligt
flesta av det sistnämnda slaget anstalter och framför allt alla
de, som hava ett nämnvärt antal sköterskor och sköterskebiträden,
hava en stabilitet och organisation, som icke står tillbaka för flertalet
av de offentliga anstalterna.

Under sådana förhållanden hava sakkunnige icke funnit skäl att
gruppera materialet för undersökningen, allt efter som det varit fråga

Sköterskorna*
anställning å
anstalter mv
olika storlek
och art.

126

om den ena. eller andra sortens anstalter, utan har hänsyn i stället
tagits till dels anstaltens natur (lasarett eller liknande större sjukvårdsanstalter,
epidemisjukhus, tuberkulossjukhus, försörjningsinrättningar

o. s. v.), dels ock till deras storlek (lasarett eller sjukstugor, större eller
mindre tuberkulossjukhus, större eller mindre epidemisjukhus). Sakkunnige
hava genomfört denna uppdelning för att se, om några mera
regelbundna olikheter kunde påvisas vid anstalter av olika natur och
olika stoz-lek, något som åtminstone ej kunde a priori uteslutas. Vid
uppdelningen i större och mindre epidemisjukhus och tuberkulossjukhus
hava sakkunnige benämnt dem mindre, som hava 50 sjuksängar eller
därunder, och större dem, som hava över 50 sjuksängar. (Sängantalet
huvudsakligen enligt uppgifter för år 1912, de senaste, som i allmänhet
kunde fås, då utredningen började; de om eu del anstalter lämnade
sifferuppgifterna gälla dock icke år 1912, utan åren 1913—1914, detta
emedan svar på sakkunniges förfrågningar trots upprepade hänvändelser
till vederbörande icke förut kunnat erhållas.) Den antydda uppdelningen
allt efter anstalternas storlek och arten av de där vårdade sjuka har
genomförts överallt vid bearbetningen av det statistiska materialet.
Om detta ändock icke kommer till synes mer än delvis i nedanstående
redogörelse och tabeller, så beror det därpå, att sakkunnige för korthetens
skull undvikit att särskilt diskutera eller i tabell framställa
resultaten för vart slag av anstalter i alla de fall, då dessa resultat ej
varit påfallande olika för de olika slagen av anstalter och ett särskiljande
av dem i den slutliga redogörelsen därför skulle varit utan
intresse.

Av tab. 1 och tab. 2 finna vi, att 1 176 sköterskor voro anställda
vid sammanlagt 441 offentliga eller därmed jämförliga sjukvårdsanstalter.
Av dessa 1 176 vid sjukvårdsanstalter anställda sköterskor voro 584
anställda vid lasarett eller liknande större sjukvårdsanstalter, 92 vid
sjukstugor eller liknande mindre sjukvårdsanstalter, 47 vid militära
sjukvårdsanstalter, 186 vid epidemisjukhus, 71 vid tuberkulosanstalter,
129 vid hem för obotligt sjuka, försörjningsinrättningar och dylikt, 67
vid fattighus och fattiggårdar.

Tab. 21 visar, att det ojämförligt största antalet anstalter, nämligen
icke mindre än 248 (129-rll9), hava endast 1 sköterska, 52
anstalter hava 2 sköterskor, 32 hava 3 och 25 hava 4 sköterskor; mer
än 4 sköterskor hava endast 51 anstalter. Vid 129 av de sammanlagt
248 anstalterna med endast 1 sköterska finnes icke ens ett biträde,
utan får sköterskan där ständigt sköta sjukvården ensam, under det att
vid 119 av de 248 anstalterna utom sköterskan även finnes 1 biträde.

Detta står naturligtvis i överensstämmelse därmed, att det ojämförligt
största antalet sjukvårdsanstalter har ett litet antal sjuksängar. Bil. 2 k
visar, att av samtliga 441 anstalter 64 hava 10 sängar eller därunder, 115
hava 11—20 sängar, Öl hava 21—30 sängar, (JO hava 31—50 sängar,
51 hava 51—75 sängar, 28 hava 76 — 100 sängar, 23 hava 10]—150
sängar, 12 hava 151 — 200 sängar; över 200 sängar hava 19 anstalter;
angående 18 anstalter saknas uppgifter eller dylikt.

Den omständigheten, att flertalet av våra sjukvårdsanstalter
äro små, på 50 sängar eller därunder, och att ett stort antal av dem
har endast 1 sköterska, förtjänar att alldeles särskilt beaktas. Det
visar, att det är svårt att i praktiken överallt genomföra en del
fordringar, som teoretiskt sett äro berättigade. Sådana teoretiskt
taget berättigade fordringar, som icke kunna genomföras vid våra små
anstalter, såvida kostnaderna icke skola bliva oproportionerligt stora,
utan som kunna genomföras endast vid de stora och största anstalterna,
äro: skarp fördelning mellan natt-tjänstgöring och dag-tjänstgöring
(se nedan), regelbundna fritider på dagen, regelbundna fridagar i
veckan och regelbunden söndagsledighet, regelbundna måltidstimmar
och fastställd arbetstid över huvud taget.

Denna svårighet att utan orimligt stora kostnader vid småanstalterna
reglera arbetet för sköterskan, eu svårighet, som i en del
fall blir än större, därför att sköterskan icke har något biträde till
hjälp, leder naturligtvis därhän, att överansträngning förekommer oftare
vid dessa små anstalter än vid de större. Av tab. 7 framgår också,
att vid lasaretten och de andra större sjukvårdsanstalterna endast
19''l % av sköterskorna, under det att vid sjukstugorna 38’s % givit
denna klagan tillkänna.

Även anstaltens art synes dock påverka den frekvens, i vilken
överansträngning förekommer; höga överansträngningssiffror. omkr. 32 %
(se tab. 7) för sköterskorna, visa fattighus och fattiggårdar samt hem för
obotligt sjuka, försörjningsinrättningar och dylikt.

Det arbete en sköterska har mätes i viss mån av antalet patienter,
för vilka hon i regel bär ansvaret. Av tab. 22 se vi, att av 745
anstaltssköterskor 27 ansvara för 1—10 patienter, 117 för 11—20
patienter, 244 för 21 — 30 patienter, 124 för 31—40 patienter, 36 för
41—50 patienter, 22 för 51—60; ett mindre antal sköterskor svarar
för mer än 60 patienter. Det finnes dock, såsom framgår av tabellen,
en del sköterskor, som bära ansvaret för ett ännu större antal patienter.
Tydligt är ju, att det kan vara förenat med olägenhet, ja till och med
fara för de sjuka, om sköterskan har ansvar för ett för stort antal

t le äntå anstal/erna*
bf
lydelse m£(f.
hänsyn tiP.
/yersonalsns
arbeta

förhållanden.

Antalet
patienter, för
vilka

sköterskan

ansvarar.

128

Läkarnas

ronder.

Den ä avdelningen
biträdande
personalen.

sjuka. Det kan nämligen hända, att hon då ej hinner ägna varje
sjuk den uppmärksamhet, hans tillstånd kräver.

Kan man då tänka sig, att det vore lämpligt att i lag föreskriva
att sköterska aldrig bör få hava ansvar för mer än ett visst
måttligt antal patienter? Av flera skäl kan man med säkerhet säga,
att så icke skulle vara förhållandet. Storleken av sköterskans arbete
och ansvar samt behovet av hennes hjälp beror icke endast på antalet
patienter, som anförtrotts åt henne, utan även på arten av de sjukdomar,
av vilka patienterna å hennes avdelning lida, samt på omsättningen
å avdelningen. Avdelningar för kroniskt sjuka giva mindre
arbete och hava mindre omsättning än avdelningar för akut sjuka;
avdelningar å lungsotssanatorier föranleda mindre arbete än lika stora
avdelningar ä sjukhus för svårare lungsjuka; avdelningar för kvinnor
föranleda i allmänhet mer arbete än lika stora avdelningar för män o. s. v.
Även sjukhusens beskaffenhet har ett stort inflytande på måttet av det
arbete, som kräves av en sköterska. En avdelning å ett fullt modernt
sjukhus med dess goda planering och med alla dess anordningar för
att göra de sjukas vård så god och lätt som möjligt ger väsentligt
mindre arbete än en lika stor avdelning å ett omodernt sjukhus med
olämpligt förlagda rum och med brist på nyare inredning och utrustning.

Ett stort inflytande på hur sköterskan kan hinna utföra sina
åligganden, har det sätt, varpå överläkare och underläkare ordna sina
ronder och sitt arbete å avdelningarna. Ju mera läkarna härutinnan
kunna eller vilja ålägga sig regelbundenhet med avseende å tiderna,
desto lättare blir arbetet för sköterskorna, ju mera oregelbundenhet
de härutinnan visa, desto svårare blir det för sköterskan att hinna
med allt och hinna med det i rätt tid. I sist antydda, för arbetet å
avdelningarna synnerligen viktiga omständighet kunde underläkarna,
som ju alltid bo inom anstalten och sällan hava någon praktisk verksamhet
utanför densamma, med litet god vilja åtminstone ofta, om ock på
grund av arbetets natur ej alltid, åstadkomma lättnader i sjukvårdsarbetets
gång å avdelningarna. Där underläkarna ej självmant beakta
detta förhållande, borde överläkarna tillse, vad lämpligen göras kan.

I änmi högre grad än av de nämnda omständigheterna bestämmes
storleken och arten av den arbetsbörda, en avdelningssköterska har,
av den hjälp, hon har av elever och sköterskebiträden för de sjukas
vård och av städerskor för lokalernas renhållning m. m. Ju större
den nämnda underordnade personalen är, dess mer räcker sköterskan
till för den egentliga sjukvården.

Ett i någon mån tillförlitligt objektivt mått på omfattningen av

det arbete, som åligger sjukvårdspersonalen på en avdelning, får man,
om man tager reda på proportionen mellan antalet sjuksängar och antalet
vårdpersonal å avdelningen, om till vårdpersonal räknas sköterskor,
elever och sköterskebiträden. Nämnda proportion framgår av tab.
''23, som visar, att det bland 339 anstalter vid 3 vårdanstalter fanns 1
vårdande på 1—3 sjuksängar, vid 19 anstalter 1 på 3''i—5 sängar, vid
52 anstalter 1 på fri-—7 sängar, vid 66 vårdanstalter 1 på 7 i—9
gängar, vid 53 anstalter 1 på 9''1—11 sängar, vid 34 anstalter 1 på
11 • l ——13, vid 18 anstalter 1 på 13''1 15, vid 9 anstalter 1 på 15''i—17,

vid 9 anstalter 1 på 17''l—19, vid 29 anstalter 1 på 19''i—25, vid 2
anstalter 1 på 25''i—30, vid 3 anstalter 1 på 30''l — 40 sängar o. s. v. Det
skulle vara en tänkbar möjlighet, att man i lag bestämde, att proportionen
emellan antalet vårdande och antalet sjuksängar eller (dä antalet
sjuka ofta är varierande och annat än antalet i staten fastställda sjuksängar)
rättare patienter ej fingo understiga ett visst minimum. Emellertid
skulle till och med en sådan förordning verka ojämnt och icke
med säkerhet träffa de anstalter, där förhållandena framför allt skulle
tarva förbättring. Detta delvis därför, att arbetsförhållandena icke
bero endast på proportionen mellan antalet vårdare och antalet sjuka,
utan även på flera andra ovan antydda omständigheter, som knappast
låta sig genom lag ändras; dessa omständigheter göra bland annat, att
man, även om den nämnda proportionen är oförändrad, vanligen kan
göra arbetet lättare, ju större anstalten är. Å en anstalt, där det
exempelvis finnes 1 vårdare och 6 sjuka, blir arbetet för den vårdande
i regeln mera ansträngande än å en annan anstalt, där det finnes 10
vårdande och 60 sjuka, detta emedan arbetet vid den senare anstalten
kan ordnas mera rationellt, visst arbete ges åt därför lämplig person,
vakning och ledighet kan fördelas på lämpligt sätt o. s. v.

Till de nämnda svårigheterna för anställandet av jämförelser
mellan sköterskepersonalens arbete å olika anstalter kommer ytterligare
den omständigheten, att omfattningen av den egentliga sjukvårdspersonalens
(sköterskornas, sköterskebiträdenas och elevernas) arbete i hög
grad påverkas av den omfattning, i vilken denna personal erhåller
hjälp av städerskor för grovgöromål. Frågan om den egentliga sjukvårdspersonalens
arbete skulle emellertid icke blivit mycket säkrare
belyst, om man, mot vanligheten, vid beräkningen av den nämnda proportionen
även räknat städerskor och dylikt till vårdpersonal. Eu
hel del redan nämnda och andra, nedan anförda omständigheter inverka
nämligen på denna fråga nästan lika mycket som antalet av förhandenvarande
städerskor.

Proportion**
mellan antalet
s juksängar och
rdrdpertonotens
antal.

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden in. m.

n

130

Arbetet med
sjuka, intagna
d enskilt ruin.

Personalens

tillräcklighet.

Extra hjälp ä
sjukavdelningarna.

Överbeläggning
d sjukavdelningarna.

Eu omständighet, som kan åstadkomma ett betydligt ökat arbete
för sköterskan, är befintligheten av rum för enskilda patienter. Har
sköterskan t. ex. en avdelning på 20 sjuka, är det för henne betydligt
lättare att övervaka och sköta dessa, om de alla ligga på en stor
sjuksal än om de äro fördelade på t. ex. en säl på 12 sjuka och flera
smårum på 1 å 2 sjuka. De på enskilt rum liggande patienterna äro
dessutom i allmänhet mera pretentiösa och ställa större fordringar på
sköterskans hjälp, även om denna är mindre nödig, än de på allmän
sal liggande, med uppassning mindre bortskämda sjuka.

Det nu anförda visar, huru svårt det är att genom siffror säkert
beräkna, var arbetet i kvantitativt hänseende på sjukvårdspersonalen
ställer måttliga och var det ställer omåttliga fordringar. På denna
svårighet hava sakkunnige också varit beredda. Sakkunnige hava därför
sökt vinna ytterligare upplysningar genom att låta sjuksköterskorna
själva avgiva yttranden och omdömen i frågan. Dessa yttranden och
omdömen hava sammanställts dels i tab. 7, som angiver, hur ofta
sjuksköterskor och särskilt då också anstaltssköterskor känna sig överansträngda
samt anledningen till överansträngningen (se närmare härom
sid. 70 — 71), dels i tab. 24, som belyser sköterskornas uppfattning angående
sjukvårdspersonalens tillräcklighet.

Av 678 anstaltssköterskor hava 204 förklarat sjukvårdspersonalen
på avdelningen för liten, 85 hava förklarat städerskepersonalen för
liten, 114 hava förklarat, att tillräcklig manlig betjäning saknas för
utförande av tyngre grovsysslor. Dessa siffror tala för, att sjuksköterskornas
arbete i regeln är strängt och ofta över hövan strängt.

Därtill kommer, att extra hjälp icke alltid erhålles, då sådan väl
skulle behövas (se tab. 24). Av 678 sköterskor förklara 78, att de ej
få extra hjälp vid sjukdomsfall bland personalen, och 186, att de ej få
extra hjälp vid skurning m. m., vilket gör, att arbetet tidtals blir
särskilt betungande. I samband härmed står, att många sköterskor få
utföra arbete, som ej har med sjukvården att gorå (exempelvis biträda
å sysslomanskontor, sömnad för anstalten, att sköta trädgård); icke
mindre än 40 sköterskor uppgiva sig vara ålagda utföra grovsysslor,
som ej äro lämpliga för en sköterska.

En annan omständighet bidrager ofta till att göra själva sjukvårdsarbetet
betungande, nämligen den, att sjukavdelningarna på många
anstalter långa tider äro överbelagda. Då den ordinarie sjukvårdspersonalen
anställes, beräknas dess storlek efter det fastställda ordinarie
antalet sjuksängar. Men tillströmningen av sjuka är till många anstalter
så stor, att där tidvis och ofta under stora delar eller största delen

1:31

av året måste intagas övertaliga patienter. Någon motsvarande utökning
av vårdpersonalen sker därvid ofta ej. Av 678 sköterskor
angiva sig 152, därav 123 ä lasarett anställda, arbeta ä ofta överbelagda
avdelningar. Nu är det ju visserligen sannt, att på andra
tider avdelningarna hysa ett antal patienter, som är mindre än det
fastställda ordinarie antalet sjuksängar (något som emellertid på ett
stort antal överbelagda anstalter är sällsynt), och att sköterskorna data
motsvarande lindring i arbetet. Denna omständighet torde emellertid
vara av mindre betydelse, alldenstund en en gång ådragen överansträngning
ej alltid botas genom en motsvarande tids lindring i arbetet,
utan tvärtom kan kräva mångdubbelt längre tid att övervinnas.

Förut hava sakkunnige påpekat, hur litet tillfredsställande det skulle
verka, om man genom lag sökte reglera proportionen mellan det fastställda
antalet sjuksängar och antalet vårdande. Ännu mindre tillfredsställande
måste en sådan lag synas, om man betänker, att densamma då
även skulle tvinga till rigorös hänsyn till alla de ständiga små växlingar,
som föranledas av nu sist beskrivna omständigheter, sjukdomsfall bland
personalen, tillfälliga överbeläggningar å avdelningarna o. s. v.

Arbetstidens längd är ju ett vanligt mått på de prestationer,
som fordras av den arbetsskyldige. Sakkunnige hava tillfrågat dels
läkarna, dels sköterskorna angående längden av arbetstiden. Svaren
äro sammanställda i tab. 25 och tab. 26.

Överensstämmelsen mellan läkarnas och sköterskornas uppgifter
är på denna punkt mindre god än eljes, vilket emellertid kan förklaras
därav, att sköterskornas arbetstid icke vid de olika anstalterna är
genom föreskrifter fastställd, utan att det är ordnat så, att sköterskorna
oberoende av sådana äro skyldiga att varje dag fullgöra vissa åligganden.
Då läkarnes uppgifter därtill äro mera genomsnittssiffror för resp. anstalters
sköterskor, men sköterskans uppgifter gäller endast henne själv,
så äro de olikheter i läkarnes och sköterskornas uppgifter, som finnas
i denna och en del följande tabeller, förklarliga, såsom för övrigt redan
förut antytts (se sid. 66). En annan orsak till den bristande överensstämmelsen
ligger nog i en olika uppfattning om huruvida tid, då
man är skyldig vara till hands, bör uppfattas som arbetstid, även om
arbete därunder i regeln ej förekommer eller det arbete, som presteras,
endast är — ett i och för sig nog så maktpåliggande och viktigt —
övervaknings- och tillsyningsarbete.

Från de anförda arbetstiderna avgå dock för flertalet av sköterskorna
en daglig ledighet på 1 till 2 timmar. Alla nedan anförda

Arbetstiden.,
timman dri
den börjar
och slutar.

132

siffror böra därför, om de skola ange den verkliga arbetstiden, avkortas
med i allmänhet 1 till 2 timmar.

Enligt läkarnas uppgifter (se tab. 25) hava av sammanlagt 834
sköterskor endast 72 (2 + 3 + 1 + 50 + 16) sköterskor en arbetstid, som
är mindre än 11 timmar om dagen, för 55 är arbetstiden 11 timmar,
för 116 är den 11 7. timma, för 125 12 timmar, för 32 12 V2 timmar,
för 89 13 timmar, för 66 13 Vs timmar, för 77 14 timmar, för 20 14 Vä
timmar, för 42 15 timmar; 95 sköterskor uppgivas hava obestämd
arbetstid, och för 45 sköterskor hava inga upplysningar lämnats.

Enligt sköterskornas egna uppgifter (se tab. 26) hava av sammanlagt
745 sköterskor endast 35 (1+1 + 1 + 2 + 1 + 8 + 1 + 13 + 7)
en arbetstid, som är mindre än 12 timmar per dag, 38 resp. 40, 122,
111, 222, 44, 19 och 4 hava en arbetstid av resp. 12, 12 V2, 13, 13 Vs,
14, 14 Vo, 15 och 15 Va timmar per dag; 51 sköterskor säga sig hava
obestämd arbetstid, och 59 hava ej insänt något svar på frågan om
arbetstidens längd.

Angående de timmar på dagen, då arbetet börjar och slutar,
erhålla vi upplysning av tab. 27 och tab. 28, som väl ej fordra närmare
kommentarier. Det väsentliga är, att sköterskornas arbete i
allmänhet börjar vid 7-> 7 till 7-tiden på morgonen och vanligen slutar
vid 8 till 9-tiden på kvällen.

Arbttets art. I sjukvård lika litet som eljest är emellertid arbetstidens längd

ett noggrant uttryck för vad som fordras och vad som presteras.
En sköterska, som utan jäkt hinner på 12—13 timmar fullgöra sina
åligganden, har ett helt annat arbete än den, som under samma tid
jäktas utan uppehåll. 1 sjukvård kan man emellertid icke såsom i
många andra yrken bestämma arbetets storlek genom arbetsproduktens
vågning eller mätning. Därtill kommer, att arbetet på en sjukvårdsanstalt
för sköterskan vanligen innebär uppdrag, som äro ytterst olika
och på ytterst olika sätt taga krafterna i anspråk. Förutom det rena
sjukvårdsarbetet, som redan i och för sig är olika krävande allt efter
arten av de sjukdomar, av vilka patienterna å avdelningen lida, har
avdelningssköterskan en massa uppgifter, som mest likna en husmoders:
Att se till, att allt är snyggt, helt och rent, att det råder
skick och ordning bland patienterna, att den underordnade personalen
gör sina skyldigheter o. s. v. Denna övervakning innebär, att sköterskan
måste känna sig bära ansvaret utom för sjukvården även för
ordningen, för inventarier, för tvätten och för matutdelningen. Sköterskan
bär ansvaret ej blott för sitt eget, utan även för elevers och
biträdens arbete.

133

Icke mindre maktpåliggande är sköterskans uppgift att vara de
sjukas rådgivare och stöd i deras själsliga bekymmer och nöd och att
över huvud taget, där så fordras, verka uppfostrande och lärande.
Våra offentliga sjukvårdsanstalter bliva med goda och samvetsgranna
sjuksköterskor uppfostringsanstalter, som verka både i hygieniskt och
etiskt hänseende.

Avdelningssköterskans arbete är således i mångt och mycket
sådant, att dess produkt omöjligt kan vägas eller mätas, lika litet
som en mors eller husmoders arbete i familjen. Redan sköterskans
blotta närvaro är ju eu vägande insats, men den kan ej värdesättas
som direkt arbetsprodukt. Det nu sagda, jämnställt med det förhållandet,
att omfattningen av de antydda olika uppgifterna för sköterskan
är ytterst växlande å olika avdelningar och å olika anstalter, visar,
hur osäkert det skulle verka, om man sökte genom lagstadgad maximiarbetsdag
eller dylikt hindra ett obehörigt utnyttjande av sköterskans
krafter. Därtill kommer en omständighet, som icke låter sig av några
föreskrifter påverkas, och det är de ofta ytterst plötsliga variationerna
i sjukligheten och de sjukas tillströmning till anstalterna, vilka variationer
äro sådana, att man ofta skulle nödgas låta många sjuka ligga
utan hjälp eller vägra att intaga dem å anstalten eller också tvingas
att för tillfälliga, om än aldrig så korta överbeläggningar hålla ett
överskott av sjukvårdspersonal, om man stiftade och efterlevde lagar
om maximiarbetsdag för sjukvårdspersonal.

På tal om sköterskornas arbetstid vilja sakkunnige påpeka, att
rätt många sköterskor förklarat sig hava arbete utom den anstalt, vid
vilken de äro anställda, tydligen då som biträde å läkares mottagning
eller dylikt. Ehuru det kanske vore oriktigt att utan vidare
förbjuda något sådant, borde det dock enligt sakkunniges mening ej få
ske efter resp. läkares och sköterskas eget gottfinnande, utan först efter
medgivande av de vederbörande direktioner, som avlöna sköterskan.

Hur det i allmänhet ställer sig med sköterskornas dagliga ledighet,
framgår av tab. 29 och tab. 30, där sakkunnige sammanställt läkarnas
och sköterskornas uppgifter härom.

Enligt läkarnas uppgifter hava av 834 sköterskor 308 (23+15+
248+8+4+3+7) enligt sjukhusordningen fastställd daglig ledighet om
1 till 2, någon gång fler timmar, men de flesta sköterskorna, 511,
hava ingen sådan i sjukhusordningen fastställd dagledighet; om 15
sköterskor lämnas ingen uppgift.

Enligt sköterskornas egna uppgifter hava av 745 sköterskor 168
fastställd daglig ledighet om 1 till 2. någon gång fler timmar, 470

Daglig

ledighet.

134

hava ej någon i sjukhusordningen fastställd daglig ledighet; 88 sköterskor
lämna ingen uppgift i frågan; 19 sköterskor säga sig icke hava
någon daglig ledighet (bör kanske vara icke någon fastställd daglig
ledighet).

De sköterskor, som ej hava fastställd daglig ledighet, enligt
läkarnas uppgifter 511 (av 834, som svaren avse), enligt sköterskornas
uppgift 470 (av 745, som svaren avse), få taga ut daglig
ledighet efter eget gottfinnande. d. v. s. efter som de anse, att arbetet
å avdelningarna tillåta dem att taga någon ledighet. Att ledighetens
längd då blir mycket varierande och obestämd, ses av tab. 30, enligt
vilken exempelvis 11 sköterskor kunna taga sig 1 timmas och 79 2
timmars samt 27 1—2 timmars daglig ledighet, under det att 102
uppgiva, att längden av den ledighet, de kunna taga sig, är obestämd
och 235 underlåta att härom giva ens det beskedet, tydligen emedan
härutinnan fullkomlig nyckfullhet råder.

För övrigt framgår det av de till sakkunnige inkomna svaren,
att sköterskorna, även där daglig ledighet är fastställd i sjukhusordningen,
rätt ofta äro av arbetet hindrade från att taga ut denna
ledighet (sådan uppgift lämnas av 23 sköterskor, som hava rätt till
daglig ledighet).

skyldighet att Fn omständighet, vilken, enligt vad den som känner förhållan frönlau)

^ena vet, ofta leder därhän, att sköterskorna ej taga ut den dagliga
ledighet, de eljest skulle kunna få, är den skyldighet, de ofta hava,
att anmäla sin frånvaro, då de gå utom anstalten. Av 678 sköterskor
hava 419 uppgivit, att de äro skyldiga att anmäla sin frånvaro och
då oftast (270 sköterskor) för anstaltens läkare resp. underläkare.
Även den omständigheten, att sköterskan, då hon tager sig ledigt,
ofta ej har någon annan pålitlig och erfaren person, på vilken hon
kan överlämna ansvaret för patienterna under sin frånvaro, gör, att
hon ibland avstår från att taga ut sin dagliga ledighet. Av de ingångna
svaren framgår det, att sköterskorna endast i omkring eu
fjärdedel av fallen under sin frånvaro kunna överlämna ansvaret för
patienterna åt annan sköterska, detta tydligen ofta därför, att vederbörande
är ensam sköterska vid anstalten. Emellertid är det, för den
som känner förhållandena, nog otvivelaktigt, att det icke så sällan
icke är bristande möjlighet att få daglig ledighet, utan sköterskans
bristande intresse härför, som gör, att en del sköterskor på långa tider
icke komma utom sin avdelning eller sin anstalt.

Fridagar och Hur sköterskorna hava det ordnat med fridagar (fridag, obe ''mMul

räknat söndagsledighet) och med söndagsledighet framgår av tab. 31.

Av 745 sköterskor hava 120 1 fridag i veckan, 3 hava 1 fridag i
månaden, 31G uppgiva sig ej hava någon fridag och för 42 är fridag
ej bestämd. Med stor säkerhet kan man, då man känner förhållandena
och vet, hur relativt sällan fridagar förekomma, också räkna de 264
sköterskor, som lämnat frågan om fridag obesvarad, till dem som ej
hava särskild fridag i veckan.

T uppgifterna över söndagsledigheten (se tab. 31) synes, att 129
sköterskor icke hava någon särskild söndagsledighet och att utsträckningen
av densamma, där den linnes, växlar högst betydligt. 20 sköterskor
hava ledigt 1 — 3 timmar varje söndag, 7/ hava halva söndagen
ledig, 20 hava hela söndagen ledig, 54 varannan söndag, 34
varannan söndag halva dagen, 79 var tredje söndag; 5 hava ledigt
halva dagen var tredje söndag, och 90 hava ingen bestämd söndagsledighet;
56 sköterskor angiva ej söndagsledighetens längd, och 181
sköterskor lämna ingen uppgift ens om förekomst av söndagsledighet.

Av ovanstående framgår, att frågan om sköterskornas ledighet
är nyckfullt ordnad och att sköterskorna ofta ej hava det nödvändiga
måttet av ledighet. Ett visst mått härav är nödvändigt, för. att sköterskan
ej alltför tidigt må förlora kroppslig hälsa och spänstighet och
förmåga att uthärda i arbetet. Ständig vistelse i sjukhusluft och frånvaro
av verklig motion i friska luften åldrar i förtid även de unga,
friska och starka. Lika viktig är en ej alltför knappt tillmätt ledighet,
för att sköterskan må bibehålla sin andliga friskhet och spänstighet.
Denna är ett kapital, som är av värde icke endast för henne
själv, utan även för de sjuka, hon vårdar. En av strängt och enformigt
arbete uttröttad, nedstämd och misslynt sköterska har ej
någon levnadsglädje att meddela åt de sjuka, en hurtig sköterska med
glatt sinne har mera kraft till deltagande och är själv en hälsobringande
faktor.

Det synes sakkunnige, att det icke vore överdrivet att fordra, att
sköterskorna som regel utom måltidsrasterna dagligen finge 2 timmars
ledighet samt därutöver en halv dag i veckan ledig, vilken omväxlande
skulle vara vardag och söndag. Frågan är endast, om det kan
vara lämpligt att redan nu genom lagstiftning tillförsäkra sköterskorna
detta eller ett annat visst mått av ledighet. Härpå måste sakkunnige för
egen del svara nej. Det viktigaste hindret för en sådan lagstiftning
ligger i den förut påpekade omständigheten, att ett så stort antal av
våra sjukvårdsanstalter äro så små, att de endast hava en enda sköterska.
Obligatorisk ledighet för henne skulle göra, att sköterska ofta
skulle saknas, då sådan som bäst behövdes. Öberäkneligheten i för -

136

Löneförmåner.

loppet av en del sjukdomsfall, den ofta förhandenvarande olämpligheten
av sköterskeombyte vid vården av vissa sjuka ävensom de redan
antydda plötsliga variationerna i mängden av tillströmmande sjuka
skulle göra det mycket svårt att verkligen också efterkomma en sådan
föreskrift. Detta skulle lättast kunna ske vid de stora anstalterna,
eventuellt (såsom redan nu sker vid en del stora anstalter) genom anställning
av en extra sköterska, som bär till huvuduppgift att inträda
i de ledigas ställe. Men vid de små anstalterna skulle en antydd
föreskrift ej kunna genomföras utan oproportionerligt stora ekonomiska
uppoffringar. Man skulle då bliva tvungen att från föreskrifterna
om viss obligatorisk ledighet för sköterskorna befria småanstalterna,
för vilka föreskrifterna bäst skulle behövas, men låta dem
gälla för de större anstalterna, där förhållandena redan nu äro gynnsammare
och där de även utan lagföreskrifter nog kunna förbättras
och också utan direkt tvång förbättrats.

Sakkunnige övergå nu till en granskning av de vid sjukvårdsanstalter
anställda sköterskornas förmåner och redogöra då först för
storleken av deras kontanta lön, varvid här till en början bortses från
de anstalter, som ej giva sköterskorna fri kost.

Tab. 32 utgör en sammanställning av begynnelselönerna och tab.
33 en sammanställning av slutlönerna för sammanlagt 979 sköterskor.
Begynnelselönen växlar från endast 100 ända till 900 kronor per år.
1 sköterska har 100 kronor i begynnelselön. 73 sköterskor hava en årlig
lön av 200—300 kronor, 117 eu lön över 300 upp till och med 400
kronor; de flesta sköterskorna, nämligen 548, hava en lön över 400 upp
till och med 500 kronor, 176 hava eu lön över 500 upp till och med
600 kronor, 22 hava över 600 upp till och med 700 kronor, 19 hava
över 700 upp till och med 800 kronor, 1 sköterska har 900 kronor.

Slutlönen är för 1 sköterska 100 kronor, för 35 sköterskor 200
—310 kronor, för 79 320—400 kronor, för 355 425—500 kronor, för
186 525—600 kronor, för 80 650—700 kronor, för 65 720—800
kronor, för 15 820—900 kronor, för 109 905—1 000 kronor, för 4
1 050—1 200 kronor, för 36 1 250—1 500 kronor.

Med några ord böra särskilt omnämnas löneförhållandena vid de
anstalter, där sköterskorna ej ha fri kost, utan få hålla sig med kost
själva. Uppgifter från sammanlagt 20 sådana anstalter (6 sjukstugor,
13 små epidemisjukhus samt 1 försörjningsanstalt) visa, att begynnelseoch
slutlönerna där växla mellan lägst 400 och högst 1 200 kronor
om året.

Av det anförda synes, att ett mycket stort antal sköterskor

erbjudas löner, som iiro ungefär lika med vanliga tjänarinnelöner.
En begynnelselön av 400 kronor och en slutlön av 600 kronor
synes sakkunnige böra vara minimum, och dä man ser, att så många
sköterskor ej nå, detta minimum, ligger tanken nära till hands att söka
få till stånd någon förordning om minimilön för vid sjukvårdsanstalter
anställda sköterskor. Då emellertid anstaltsvården hos oss, bortsett från
hospitalsvården och den militära sjukvården, så gott som uteslutande
är en antingen av kommunerna eller av andra menigheter resp. enskilda
välgörande föreningar eller dylikt helt omhändertagen angelägenhet
och då staten icke eljest ingriper och bestämmer lönerna för tjänstepersonal
vid andra kommunala och enskilda verk och inrättningar, så
måste nämnda tanke på lagstadgad minimilön för vissa sköterskor utan
vidare uppgivas. Detta så mycket mer som den förbättring i sköterskornas
avlöning, vilken efter hand skett utan något som helst ingripande
från statens sida, säkerligen kommer att fortgå. Denna förbättring
i lönevillkoren kommer att ytterligare påskyndas, om de förslag
genomföras, som sakkunnige ovan uppgjort för sköterskeutbildningen
och sköterskornas anställning. Huvudmassan av de sköterskor,
som få åtnöja sig med de oskäligt låga avlöningarna, utgöres nog av
sköterskor med mycket ringa utbildning, vilka vederbörande ansett sig
kunna bjuda vad som helst. Med bättre utbildning konuner att följa
större prestige och högre löner. Att en så småningom skeende utveckling
av den redan påbörjade sammanslutningen inom sköterskekåren
också kommer att få ett visst inflytande på förbättringen av sköterskornas
ekonomiska ställning, måste man också antaga, även om
man vet, att denna sammanslutning egentligen inriktar sig på etiska
uppgifter.

Såsom ett efterföljansvärt exempel på eu tillfredsställande lönestat
för sjuksköterskor, vilja sakkunnige anföra den nu gällande avlöningsstaten
för sjuksköterskor, som äro anställda i Stockholms stads
resp. dess myndigheters tjänst. Den kontanta begynnelselönen där utgör
för flertalet sköterskor 500 kronor per år med 5 ålderstillägg å
100 kronor efter resp. 3, 6, 9, 12 och 15 år, slutlön således 1 000
kronor. En del sköterskor (operationssköterskor, sköterskor anställda
å epidemisjukhuset och enstaka andra) få en begynnelselön av 660
kronor samt 5 ålderstillägg å 120 kronor vart tredje år, slutlön således
1 260 kronor. Från och med 1 januari 1915 har samma lönesta,
t även tillämpats för Göteborgs sjuksköterskor.

Anstaltsköterskornas förmåner utöver lönen framgår av tab. 34, som
avser uppgifter, som inkommit från läkarne angående 994 sköterskor.
Qvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m. 18

NalurafbTmdiuma
och
deras betkafenhel -

138

Yi se där, att alla sköterskor liava fri bostad med möbler.
Av dessa 994 med fri bostad hava 878 eget rum, under det att 30
få dela rum med kamrat; för 86 lämnas ingen uppgift, om sköterskan
har eget eller delat rum. Fri värme och belysning lämnas åt 992
sköterskor, städning och uppassning lämnas åt 767 (179 sköterskor fä
städa sitt rum själva och få ingen uppassning); 965 sköterskor få fri
kost, under det att 28 få hålla sig kost själva (alla dessa 28 äro anställda
vid sjukstugor, mindre epidemisjukhus eller försörjningsinrättningar);
972 sköterskor hava fri tvätt, under det att 22 (anställda vid
sjukstugor och mindre epidemisjukhus) ej hava fri tvätt.

Då det syntes sakkunnige önskvärt, att beskaffenheten av de in
natura utgående förmånerna av bostad och kost närmare belystes, så
hava frågor härom framställts till sköterskorna själva.

Deras uppgifter om bostadens beskaffenhet framgå av tab. 35.

Yi finna däld, att av 745 sköterskor ej mindre än 171 klaga
över att bostaden av skilda anledningar är mindre god; oftast är den
bullersam eller kall.

Sköterskornas uppfattning av kostens beskaffenhet framgår av
tab. 36.

Av 745 sköterskor hava 139 uppgivit kosten vara mindre tillfredsställande.
Felet är då nästan alltid, att den ej är bra tillagad
och ej tillräckligt omväxlande.

Att det är bristerna i tillagningen och i omväxlingen, som ofta
gör sjukhuskosten mindre tilltalande för såväl de sjuka som för sjukhuspersonalen,
är en allmänt känd sak. Dessa kostens brister äro,
framför allt för personalen, en svår olägenhet. De sjuka stanna ju i allmänhet
endast en jämförelsevis kort tid på anstalterna. Många hinna
därför ej alls få den motvilja mot sjukhuskosten, som så ofta inställer
sig, då den skall förtäras under månader och år. Nu måste det dock
medgivas, att anledningen till att personalen har mindre smak för sjukhuskosten
till en del icke beror på kosten, utan därpå, att denna
personal har mindre tillfälle till rörelse och arbete i friska luften, vilken
omständighet motverkar aptiten. Men ju mindre aptiten är, dess större
omtanke och konst fordrar matens tillagning. Men om konst vid sjukhuskostens
tillagning kan man nog sällan tala. Däremot kan man nog
ofta tala om vederbörande köksförestånderskors och kokerskors brist på
insikt i och rätt ljumma intresse för deras såväl för de sjuka som för
sjukvårdspersonalen alldeles särskilt viktiga uppgift. Köksförestånderskor
för sjuk vårdsanstalter och dylikt borde vara i kokkonsten både
teoretiskt och praktiskt väl utbildade, vakna, till och med helst bildade

kvinnor, fordringar, som för närvarande sällan uppfyllas. Ä andra
sidan måste det ju medgivas, att matlagningen och utspisningen, åtminstone
å de mycket stora anstalterna, erbjuder alldeles särskilt störa
svårigheter. Förliandenvaron av fastställda spisordningar hindrar ej
endast det fria valet av maträtter, utan även lämpliga ocli möjliga
variationer i sättet för tillagningen, ävensom variationer med hänsyn
till årstiderna. Här borde nog åtskilligt kunna vinnas genom större
frihet för köksförestånderskan. Till nedsättning av kostens smaklighet
verkar också utportioneringen (denna gäller dock i allmänhet endast
patienterna), att maten ofta icke får ätas just som den är färdig att
förtäras, frånvaron av särskild matsal, den ofta mindre prydliga serveringen
o. s. v. Allt detta gör, att kosten, till vilken i regeln användas
goda råvaror och ingredienser, blir mindre begärlig, att oproportionerligt
stora delar av den går i soptunnan eller blir svinmat och
att ett visst antal av personalen, som har fri kost, trots detta ofta för
egna medel skaffar sig annan inåt. (Av 745 sköterskor hava 41 uppgivit,
att de trots fri kost köpa mat för egna pengar.)

Beträffande den semester, som årligen bestås anstaltssköterskor,
se vi av tall. 37, att den växlar mellan 2 och C veckor; för ungefär
halva antalet sköterskor (563 av 1000) är den SO dagar; 43 sköterskor
hava ingen bestämd semester.

För att sköterskan överhuvud taget skall kunna taga ut sin
semester, giva åtminstone en del anstalter semesterbidrag, varjämte de
flesta anstalter avlöna vikarier.

Semesterbidraget utgår med 33 öre om dagen för 3 sköterskor,
44 öre för 15 sköterskor, 80 till 83 öre för 204 sköterskor, 1 krona för
80 sköterskor, 1 krona 10 öre för 27 sköterskor o. s. v. (se tab. 37).
Något mindre än halva antalet sköterskor (420 av 994) erhåller intet
semesterbidrag; dessa sköterskor kunna således ej utan avbränningar på
sina små besparingar, om sådana överhuvud finnas, lämna anstalten under
sin semester. Men även där semesterbidrag gives, är detta i regel för
litet för att utan egna tillskott av sköterskan under semestern skaffa
henne kost, husrum och annat av det. hon å sjukhuset åtnjuter in natura.

Däremot avlöna anstalterna, såsom nämnts, i regel vikarie under
semestern. Av 329 anstalter avlöna 254 semestervikarie, vid 19 an
stalter få kamrater sköta vikariatet utan särskild ersättning, vid 13
anstalter (alla dessa 13 äro småanstalter, sjukstugor eller små epidemisjukhus,
med endast eu enda sköterska) får sköterskan själv avlöna
vikarie; 43 anstalter hava ej lämnat upplysning i denna fråga.

Förmånerna vid sjukdom te sig sålunda (se tab. 38):

Semestta,
semesterbidrag
och semestervikarie.

Förmåner vid
sjukdom m. m.

140

A ntagandc
och

avsktdartdf.

Av 994 sköterskor åtnjuta 461 full lön under vanligen 1, ibland
2 till 3 månader, 125 åtnjuta under olika tid en till olika grad reducerad
lön; för 139 sköterskeplatser finnas inga bestämmelser angående
löneförmåner vid sjukdom och för 269 hava uppgifter i denna punkt
icke lämnats. Uppgifternas uteblivande för dessa 269 sköterskeplatser
torde nog i de allra flesta fall också här bero på frånvaron av bestämmelser.
677 sköterskor få under sjukdom fri vikarie och 681 få fri
sjukvård, dock har endast i ett fåtal fall upplysning lämnats om, hur
länge dessa förmåner få åtnjutas, säkerligen emedan bestämmelser härom
vanligen saknas. I)en fria vården beredes sköterskan vid 104
av 329 anstalter å helenskilt rum, vid 31 på halvenskilt rum,
vid 13 anstalter (alla dessa 13 äro småanstalter, sjukstugor eller
små epidemisjukhus) å allmän sal; 181 anstalter (därav 90 småanstalter
med i regeln endast en sköterska) hava ej lämnat uppgift
om den klass, i vilken sköterskan eventuellt erhåller fri sjukvård,
säkerligen emedan bestämmelser eller nämnvärd tillämpning i frågan
ej föreligger eller emedan resp. anstalter ej förfoga över annat än
allmänna salar.

Av sammanlagt 984 sköterskor åtnjuta 345 förmånen av fria
utskylder, i ty att dessa erläggas av vederbörande arbetsgivare.

Att de här senast belysta förhållandena, bostaden och dess
beskaffenhet, kosten och dess beskaffenhet, frågan om årlig semester
och semesterbidrag samt om förmånerna under sjukdom, icke heller
kunna bliva föremål för lagstiftning, är tydligt, huru gärna man än
här skulle önska förbättringar. Sådana synnerligen önskvärda förbättringar
vore bland annat en tillförsäkrad semester om minst en
månad samt semesterbidrag av åtminstone 1.5 0—2 kronor om dagen.
Men då staten icke eljest i regeln ingriper och bestämmer storleker»
av den kontanta minimilönen för tjänstepersonal inom kommunala
eller enskilda verk och inrättningar och än mindre omfattningen av
denna personals naturaförmåner, så kan det icke gärna ifrågasättas, att
staten skulle göra så, då det gäller i kommunal eller enskild tjänst
anställda sjuksköterskor.

En av de för sköterskekåren allra viktigaste angelägenheterna
är frågan om lämpliga och rättvisa grunder för sköterskornas antagande
och avskedande. Praktiskt taget, om också ej alltid formellt, är anstaltens
läkare den, som på få undantag när ensam antager och avskedar
sköterskan. Att så måste vara, är också tydligt. Ansvaret för
sjukvården vilar på läkaren, han är den ende, som kan bedöma, huruvida
sköterskan är lämplig eller icke på den post det gäller. Då sköterske -

141

yrket fordrar friska och spänstiga krafter kanske mer än något annat
yrke, bliva äldre sköterskor med stort antal tjänsteår ofta förbigångna
av yngre medtävlande, något vartill också frågan om sköterskans
eventuella pensionering av anstalten bidrager. »Äldre sköterskor få
inga platser», är också en inom sköterskekåren allmänt gängse sats.

Mycket ofta sakna också sköterskorna den enkla förmån, som
består i fastställd uppsägningstid. Sammanställning för 994 sköterskor
visar, att bestämmelser om uppsägningstid saknas för 156 sköterskor;
135 hava en månads, 92 två, 483 tre och 10 sex månaders uppsägningstid;
för 114 sköterskor har ej lämnats uppgift om uppsägningstiden.

Att antaga, att icke rent subjektivt godtycke någon gång skulle
gorå sig gällande vid sköterskornas antagande och avskedande, vore,
såsom förut påpekats, att påstå, att läkarkåren stode över all mänsklig
svaghet. Bortsett från enstaka fall, torde dock läkarens göranden och
låtanden härvidlag bestämmas av vad han, som varande den ende
sakkunnige och för sjukvården ansvarige, anser vara för sjukvården
oundgängligt. Sakkunnige tro, att de ovan föreslagna repetitions- och
fortsättningskurserna för sköterskor komma att på väsentligt sätt
underlätta ett rättvist handhavande av frågan om sköterskors uppsägning.
Ävenså torde den av sakkunnige föreslagna pensioneringsordningen
för sköterskor komma att verka därhän, att äldre sköterskor
få lättare att erhålla fasta tjänster, än vad hittills varit fallet.

142

Åligganden.

Utbildning.

9 KAPITLET.

Om husmödrar och föreståndarinnor vid sjukvårdsanstalter.

I anslutning till kapitlet om sköterskornas arbetsförhållanden
och lönevillkor må här nämnas några ord särskilt om husmödrarnas
och föreståndarinnornas resp. över sköterskornas vid sjukvårdsanstalter
ställning.

Av uppgifter från sammanlagt 66 kvinnor med denna ställning
vid offentliga eller därmed jämförliga sjukvårdsanstalter framgår, att
de hava följande åligganden. 42 deltaga som sjuksköterskor i arbetet
å sjukavdelningarna, under det att 9 förklara sig ej hava något sådant
arbete och 15 hava lämnat frågan därom obesvarad. 23 deltaga i
elevers undervisning, under det att 24 förklara sig ej hava någon elevundervisning
och 19 lämna frågan härutinnan obesvarad. 49 förklara
sig hava expeditionsgöromål, under det att 3 förklara sig ej hava några
sådana göromål och 14 lämna frågan härom obesvarad.

En av husmödrarnas och föreståndarinnornas resp. översköterskornas
huvuduppgifter är ju att handhava sjukhusens förråd och
inventarier, något som ock antagligen åligger alla de 66 föreståndarinnor,
som insänt besvarade frågeformulär, ehuru 6 därom ej
lämnat besked. 28 föreståndarinnor hava därutöver att övervaka mathållningen.
På en stor mängd sjukvårdsanstalter antar, avskedar och
övervakar husmodern en del underordnad personal såsom köksbiträden,
tvätterskor, städerskor, ibland kanske också sköterskebiträdena, som
dock ofta antagas och avskedas av resp. avdelningssköterskor själva.
54 av de 66 husmödrarna hava uppgivit, att de äga de nämnda uppgifterna
gentemot underordnad personal.

Det stora flertalet av husmödrarna och föreståndarinnorna äga
sjuksköterskeutbildning, helt naturligt då de ju ofta själva få deltaga
i sjukvårdsarbetet och därtill ofta hava de viktigaste delarna därav
sig anförtrodda. Av de 66 husmödrarna säga sig 54 äga sjuksköterske -

14;?

utbildning, under det att 10 ej hava sådan utbildning och 2 därom ej
lämna någon upplysning. Av de 54 husmödrarna med sjuksköterskeutbildning
hava 14 utgått från Sophiahemmet, 17 från Sabbatsbergs sjukhus
och 10 från Ersta dialconissanstalt.

Det synes väl knappast tvivelaktigt, att det vore önskvärt, att
till husmödrar å sjukhus endast antoges kvinnor med god sköterskeutbildning.
Även om husmodern ej själv deltager i sjukvården, bör
hon väl förstå den, i annat fall kunna hennes åtgöranden ofta verka
störande. Husmodern har ju ofta till uppgift att övervaka en mängd
detaljer i hela sjukvårdsarbetets gång, och hon måste därvid väl samarbeta
med sköterskorna samt väl förstå såväl läkarnas som sköterskornas,
sköterskebiträdenas och elevernas arbetsuppgifter. Hon har att i
allt söka underlätta och ordna dessa, där så behöves, och se till, att allt
går jämnt och utan avbrott, något som ej kan ske, om hon ej själv
någon gång deltagit i praktisk sjukvård.

Därmed är emellertid ej sagt, att sköterskeutbildning i och för
sig giver kompetens att vara husmoder. Det är nog endast ett litet
fåtal av alla våra sköterskor, som besitta denna kompetens, och man
kan ej underlåta att uttala den livliga önskan, att det genom enskilt
initiativ eller genom myndighets mellankomst måtte upprättas husmoderskurser
för sköterskor. Dessa kurser borde bland annat omfatta
varukännedom, vård och behandling av linneförråd och ett hushålls
alla övriga inventarier, födoämneslära, sjukhushygien och bokföring.
Då husmödrarna ofta därtill äro ledarinnor av elevkurserna, borde de
bibringas särskilda kunskaper för att härutinnan fylla måttet (se
sid. 122).

Då föreståndarinnorna hava en gentemot den övriga sjukvårdspersonalen
något överordnad ställning, så äro deras förmåner i allmänhet
något högre än sjuksköterskornas. Lönerna växla vanligen
mellan 400 och 2000 kronor per år. Naturaförmånerna äro ungefär
desamma som sköterskornas.

FSrmdner.

144

Sköte?''# kebilrädenas

unstö’Ilning d
anstalter av
olika storlek
och art.

Skolkunskaper
ock föregående
sysselsättning.

10 KAPITLET

De vid sjukvårdsanstalter anställda sköterskebitrådenas
arbetsförhållanden och lönevillkor.

Av tab. 2 framgår, att sammanlagda antalet sköterskebiträden
vid våra sjukvårdsanstalter utgör 1 171, varav 1 019 äro anställda vid
sjukvårdsanstalter, som upprättats och underhållas med offentliga medel,
under det att 152 äro anställda i tjänst, som därmed kan jämnställas,
ity att de äro anställda vid anstalter, som underhållas genom donationer,
av föreningar eller andra, som driva sjukvården till allmänneligt gagn.

Av samtliga biträdena äro 216 anställda vid småanstalter med 50
sängar eller därunder. Vid dessa små anstalter är biträdenas antal
vanligen 1 — 3 vid varje, ity att av 116 småanstalter, som över huvud
taget hava sköterskebiträden, 64 anstalter hava endast 1 biträde, 30
anstalter 2 biträden, 15 anstalter 3 biträden, 1 anstalt 4 biträden, 5
anstalter 5 biträden, 1 anstalt 6 biträden, 1 anstalt 7 biträden och 1
anstalt 11 biträden. Med sköterskebiträden anställda utom anstalter
har man praktiskt taget icke att räkna, för så vitt man med sköterskebiträde
menar person, som endast under sköterskans ledning och i den
omfattning sköterskan bestämmer, deltager i sjukvården.

Beträffande biträdenas fördelning på olika sorters anstalter, så
framgår av tab. 2, att av sammanlagt 1 171 biträden 517 tjänstgöra
vid lasarett eller dylika större anstalter, 66 vid sjukstugor eller dylikt,
5 vid militära sjukvårdsanstalter, 122 vid epidemisjukhus, 118 vid
tuberkulosanstalter, 343 vid hem för obotligt sjuka, försörjningsinrättningar
eller dylika anstalter.

Av sammanlagt 649 biträden, som själva insänt svar å sakkunniges
frågeformulär, hava 610 uppgivit sig hava endast folkskolebildning, 19
hava dessutom mottagit undervisning vid folkhögskola, handelsskola
eller aftonskola.

Sköterskebitrådenas sysselsättning, innan de ägnade sig åt sjukvård,
har naturligtvis Varit mycket olika. Många (92 av 649) komma

direkt från sina Item och hava tagit biträdesplatsen å sjukhus som första,
tjänst; största antalet (2(»0 av 649) har varit tjänarinnor, 35 hava haft
hushållsgöroinål, 22 hava varit affärsbiträden, 18 barnsköterskor. 17
sömmerskor o. s. v. 170 som ej lämnat uppgift om sin föregående sysselsättning
komma antagligen till största delen också direkt från sina hem.

Biträdenas arbetsuppgifter hänföra sig dels till sjukvården, dels
till vanliga tjänarinnesysslor. På de olika anstalterna är det mycket
olika av den ena eller andra sortens arbete, som kommer i fråga,
beroende dels på den överordnade sköterskan, dels på huruvida städerskor
finnas anställda för de grövsta sysslorna, dels på huruvida anstalten
mottager elever till sköterskeutbildning.

På frågan, om de få deltaga i sjukvården, hava 449 av 649 biträden
svarat jakande, 16 nekande och 184 ej givit något svar. Av dem
som svarat ja, hava 143 meddelat, att de få utföra enkla behandlingar,
114 att de »få utföra allt arbete, som tillhör sjukvården», 20 att de
biträda vid operationer o. s. v. I den rena tillsynen av de sjuka under
dagen och natten (om vakningen, se nedan) få nästan alla biträden
deltaga, likaså i de sjukvårdsarbeten, som bestå i badning, tvättning,
kamning och matning av de sjuka samt bäddning för dem.

I de ojämförligt flesta fall få biträdena dessutom utföra rena
tjänarinne- eller uppasserskesysslor, städning, utbärning av inåt, diskning,
skurning och annan rengöring av golv samt räkning av tvätt. Endast
enstaka sköterskebiträden hava uppgivit, att de ej hava åligganden
av sistnämnda art.

I enstaka fall förekommer teoretisk undervisning för sköterskebiträdena,
enligt läkarnas uppgifter nämligen vid 2 anstalter av sammanlagt
141, vilkas läkare lämnat upplysning om sina sköterskebiträden,
resp. för 7 biträden av sammanlagt 725, för vilka läkareuppgifter föreligga
(endast för enstaka biträden har svar angående förliandenvaron
eller ej av teoretisk undervisning för sköterskebiträden uteblivit).

Vid 23 av 141 anstalter, där biträden finnas och för vilka läkaresvar
föreligga, resp. för 108 av 725 biträden, för vilka läkaresvar föreligga,
finnes möjlighet för biträde att vid samma anstalt avancera till
elev vid anstaltens elevskola.

Arbetstidens längd för sköterskebiträdena framgår av tab. 39 a och
39 b. Vi se av dessa, att sköterskebiträdena i de allra flesta fall hava eu arbetstid
om 13 till 15 timmar om dagen, om i arbetstid inräknas även den
dagliga ledigheten. Av tab. 40 framgår, att arbetsdagen för de flesta
börjar mellan kl. 6 och 7 på morgonen och slutar mellan kl. 8 och 9 på
kvällen. Detta är ju visserligen en lång arbetsdag, dock är den säker Kvinnlig

sjukvårdspersonals arbetsförhållanden in. m. 19

A rbets -uppgifter.

Teoretisk
undervisning
och möjlighet
att avancera
till sjuksköterskeelev

vid anstaltens
skola.

Arbetstid.

146

Daglig

ledighet.

Fridagar och
söndag*-ledighet.

ligen icke längre än för den väl närmast jämnställda arbetsklassen,
nämligen familjetjänarinnornas klass.

Från sköterskebiträdenas arbetstid får man emellertid avdraga
den dagliga ledighet, som i regeln beviljas dessa biträden (se tab. 41).
men vanligen icke familjetjänarinnor. Av 725 biträden hava enligt
läkarnas uppgifter 452 fastställd daglig ledighet och 27a ej fastställd
daglig ledighet, utan ledighet, som beviljas av sköterskan, när arbetet
så medgiver. Den fastställda dagliga ledigheten är för 89 biträden 1
timma om dagen resp. 2 timmar varannan dag för 19 biträden; 339
biträden hava 2 timmars daglig ledighet och 5 hava 2 till 3 timmars
daglig ledighet.

Utom denna ledighet bör från arbetstiden avräknas ledigheten
för måltiderna, som dock endast i en mindre del av fallen (för 110
biträden av sammanlagt 649, som själva svarat på frågan) är fastställd
och som varierar mellan 1/2 och 2 timmar om dagen. Men ilven där
måltidsrasternas längd ej är bestämd, äro tiderna för måltiderna dock
bestämda; av 649 biträden meddela endast 51, att bestämd tid för
måltiderna icke finnes.

Arbetsdagens längd torde sålunda icke göra sköterskebiträdenas
arbete svårare än tjänarinneklassens i allmänhet; även arbetets natur
(se sid. 145) är ju icke sådan, att det gemenligen är svårare än familjetjänarinnornas
arbete. Om sköterskebiträdena trots detta ofta själva
klaga över överansträngning och anse arbete i sjukvården särskilt svårt
och om även andra måste medgiva, att så ofta är förhållandet, så ligger
orsaken härtill i en för sjukvårdsarbetet säregen omständighet, nämligen
den myckna vakningen, en fråga till vilken sakkunnige återkomma
längre ned.

Angående fridagar i veckan resp. månaden, söndags!edigheten
inberäknad, så finnas fastställda sådana för 361 av de 737 biträdena,
för vilka läkarne svarat; för 366 finnes ingen fastställd sådan ledighet,
och för 10 lämnas ingen uppgift. Den fastställda ledigheten växlar
högst betydligt. Flertalet av de 361 biträden, som hava fastställda
fridagar, nämligen 230, får ledigt en eftermiddag resp. dag i veckan;
47 hava två halva dagar resp. en hel dag i veckan; 27 hava var
söndag, 29 hava halva söndagen och 16 varannan söndag halva dagen
ledig, och för 12 äro ledighetstiderna andra. För de 366 biträden,
som ej hava fastställda fridagar resp. söndagsledigheter, beviljas sådan
ledighet i den utsträckning och å den tid, sköterskorna finna lämpligt.

I allmänhet torde ledigheterna -för sistnämnda biträden ej vara kortare
än för dem, som hava fastställd ledighet.

Sköterskebiträdenas löner (so tab. 42) växla mellan 100 och 400 Kontant lön.
kronor per är. Av 737 sköterskebiträden, för vilka läkarne insänt uppgifter,
åtnjuta 9 100—120 kronor per år, 23 150—175 kronor, 135
180—200 kronor, 54 204—225 kronor, 253 240—250 kronor, 27
260—288 kronor, 158 300 kronor, 31 330—350 kronor och 37 360—400
kronor per är; för 10 biträden hava uppgifter ej lämnats.

För alla 737 sköterskebiträdena hava läkarna svarat, att de åtnjuta xatnrafritt
husrum med värme, fri kost och fri tvätt. 385 biträden erhålla
dessutom en del kläder (därav 195 biträden >tjänstekläder», 183 för- beskaffenhet.
kläden resp. skyddsrockar).

Om bostadens beskaffenhet yttra sig 649 biträden på sakkunniges
frågor sålunda: 88 säga sig hava eget rum, 391 dela rum med eu annan,

156 dela rum med flera; 14 biträden lämna inga upplysningar i frågan
om ensamt eller delat rum. 389 biträden förklara sin bostad tillfredsställande,
149 förklara den mindre tillfredsställande, 111 meddela ej.
hurudan de finna sin bostad. Av de 149 biträden, som finna sin bostad
mindre tillfredsställande, angiva 24, att den är bullersam, 29 att den
är trång, 15 att den är kall, 33 att den är bullersam och därtill trång,
mörk eller kall; 21 uppgiva, att den är trång och därtill mörk eller
mörk och kall o. s. v.

Beträffande kostens beskaffenhet meddela (av 649 biträden, som
återsänt besvarade frågeformulär) 303 biträden, att den är tillfredsställande
och 296, att den icke är tillfredsställande; 50 biträden yttra
sig ej i denna fråga. Klagomålen över kosten äro: Att den är enformig,
eller enformig och därtill kall, smaklös, dålig eller för litet närande;
åtskilliga klaga över, att maten är dåligt lagad; 30 klaga särskilt över,
att mjölken är dålig. Över att kosten är otillräcklig, hava endast 6
biträden klagat. Det är tydligen matens enformighet, som är den mest
framträdande bristen i biträdenas kost. På en närmare belysning av
biträdenas kostfråga behöva sakkunnige ej här ingå, då det, som därom
bör sägas, redan sagts vid redogörelsen för sköterskornas kost.

Beträffande semester framgår av läkarnes uppgifter, att av 725 Semester och
sköterskebiträden 61 hava rätt till semester under 7 till 8 dagar, 25 ''bidrag''
under 8 till 14 dagar, 19 under 10 dagar, 486 under 14 dagar, 59
under 15 eller 16 dagar, 13 under 3 veckor och 1 under 1 månad.

För 59 biträden finnes ingen fastställd semester, 1 har ingen semester,
och om 1 saknas uppgift.

Semesterbidrag utdelas åt 424 av 737 biträden. För 29 av dessa
424 saknas uppgift om semesterbidragets storlek; eljest utgår det med
resp. 0*38, 0*71, 0*7 5, 0*83—0*84, 0''87, 0*89, Fao, ro7, 1-50 och 2 kronor

148

Förmåner vid
sjukdom.

Uppsägnings tid.

Sammanfattning
angående
sköterskcbiträdena*

ställning.

per dag för resp. 27, 48, 83, 4, 111, 52, 58, 2, 9 och 1 biträde. 311
biträden få intet semesterbidrag, och om 2 biträden saknas uppgift.
Såsom synes, lämnas, även då semesterbidrag gives, vanligen ej så stort
sådant, att biträdena med enbart detta kunna skaffa sig det, som de
å anstalten åtnjuta in natura, något som väl borde vara fallet med
semesterbidraget.

Beträffande förmåner vid sjukdom, finner man genom sammanställning
av läkareuppgifterna för 725 biträden, att 492 biträden under sjukdom
åtnjuta full lön; av dessa 492 hava 68 full lön under 14 dagar, 255
under en månad, 3 under 6 veckor, 11 under 2 månader, 26 under 3
månader, 129 »under hela sjukdomstiden»; 170 biträden åtnjuta under
längre eller kortare tid en på olika sätt reducerad lön; i övrigt saknas
bestämmelser eller uppgifter om lön under sjukdom. För 51 biträden
uppgives det, att de vid sjukdom under 1 månad få fri sjukvård.

Bestämd uppsägningstid finnes för 602 av de 725 biträdena, om
vilka över lxuvud taget upplysning lämnats av läkarne. Av dessa 602
biträden hava resp. 166, 251, 8C, 48 och 44 en uppsägningstid på
resp. !/„, 1 i/a; 2 och 3 månader; 7 biträden äro stadda på år. 76
biträden sakna fastställd uppsägningstid, och för 47 föreligga inga
uppgifter.

Om man överblickar de ovan skildrade förhållandena angående
sköterskebiträdenas arbetsförhållanden och villkor och om därtill lägges
sakkunniges egna personliga erfarenheter angående sköterskebiträdenas
arbetsförhållanden och villkor på sjukvårdsanstalterna, så måste det sägas,
att av utredningen ej framgått, att där kunnat påvisas några verkligen
svårartade förhållanden. I stort sett hava sköterskebiträdena ju visserligen
knappast någon bättre ekonomisk ställning än familjetjänarinnorna,
och deras arbete är ju rätt strängt med läng arbetstid och, vilket är
särskilt påkostande, rätt mycken vakning. Men å andra sidan äro
deras uppgifter till väsentlig del desamma som familjetjänarinnornas,
och där de äro andra, uppfattas de i allmänhet av biträdena såsom
mera intresseväckande. Huruvida sköterskebiträdena i allmänhet hava
längre arbetstid än familj etjänarinnorna är ju mycket svårt att avgöra.
Säkert är emellertid, att på sjukvårdsanstalter förekomma vissa moment,
som göra arbetet där mer lockande och drägligt än arbetet som familjetjänarinna.
Till dessa moment höra arbetets tidiga slut på kvällen
och ledigheten därefter samt utsikten att kunna bliva sköterska. Till
dessa moment höra också den i regel förekommande, om ock ej alltid
i sjukhusordningen fastställda dagliga ledigheten och i allmänhet bestämda
måltidsraster; vidare arbetets regelbundenhet och ordning, vidare

It!)

att biträdet har att lyda under en enda person, nämligen sköterskan,
och ej såsom i familjer under ofta ett flertal personer, och att denna
person dels verkligen också är sakkunnig, vilket ej alltid är händelsen
i familjerna, dels både vill och kan och är tvungen att vara hennes
lärarinna i de göromål, som skola utföras. Bostads- och kostförhållandena
sjunka ej heller å sjukvårdsanstalterna gärna ned till så låg nivå, som
de göra för många tjänarinnor. Då härtill kommer, att löneförmånerna
äro de för tjänarinnorna i allmänhet gängse, så kan man ej påstå, att
sköterskebiträdenas arbetsförhållanden äro särskilt svårartade. I alla
händelser synes det sakkunnige ej föreligga fog för att staten skulle
med lagstiftning ingripa å detta område, då den ej förut ingripit å
andra jämförliga områden. Den omständigheten, att det här gäller
personer, som i allmänhet äro anställda i offentliga eller därmed likartade
myndigheters tjänst, utgör ju ej heller något extra skäl för ett
sådant ingripande, då ju staten ej eljest genom föreskrifter sökt bestämma
likställda tjänstemäns eller arbetares löne- och arbetsvillkor.

Endast ett moment i sköterskebiträdenas arbetsförhållanden synes
förtjäna särskilt beaktande och eventuellt reglering genom lagföreskrifter,
nämligen vakningen, då denna antagligen har det mest avgörande
inflytandet på huruvida sköterskebiträdena bliva överansträngda
i arbetet. Men detta moment gör sig i lika mån gällande för all sjukvårdspersonal,
ity att det vid vakningens inverkan på kropp och själ
mindre beror på vad arbete, som utföres under vakningen (detta
åtminstone för så vitt det gäller de olika arbeten, som en sköterska,
ett sköterskebiträde eller en elev utför) än just på själva omständigheten,
att natten ej får användas till sömn. På grund härav komma sakkunnige
att behandla frågan om sköterskebiträdenas vakning och eventuella
åtgärder därutinnan i samband med frågan om den övriga sjukvårdspersonalens
vakning och om eventuell lagstiftning i denna fråga.

150

Distrikt*-sköterskornas
anställning
av landsting,
landsorts- och
städskommuner.

11 KAPITLET.

Utredning och förslag angående distriktssjukvården och
distriktssjuksköterskorna.

Distriktssköterskor äro av kommuner eller landsting anställda
sjuksköterskor, som hava till uppgift att efter tjänstgörande läkarens
i distriktet anvisning i hemmen tillse och vårda de sjuka, I huvudsak
kommer deras hjälp den fattiga eller fattigaste delen av befolkningen
till godo. Främst anlitas de för vård i hemmet av smittosamt sjuka
i alla de talrika fall, där kommunen ej har epidemisjukhus eller epidemisjukstuga
till sitt förfogande eller där den sjuke av annan anledning
ej kan överföras till vårdanstalt. Ofta får distriktssköterskan tjänstgöra
omväxlande på kommunens fasta eller provisoriskt upprättade epidemisjukstuga
och i de sjukas hem. Så länge inga epidemier härska i
distriktet eller så länge endast spridda fall uppträda, tjänstgör hon i
de sjukas hem; uppträda fallen hopade, öppnas den fasta eller för tillfället
upprättade epidemisjukstugan, och distriktssköterskan inkallas
då ofta till tjänstgöring å denna anstalt.

Angående di strikts vårdens utveckling i vårt land hänvisas till
kap. 2: Om sjuksköterskeväsendets uppkomst och utveckling i Sverige.
Nedan skildras endast förhållandena i distriktsvården sådana de varit
under de allra sista åren.

Av de sammanlagt 515 distriktssköterskor, som år 1912 funnos
i vårt land, voro 121 anställda i tjänst hos stadskommuner och 394
anställda i tjänst hos landskommuner (se bil. 2 h). Enligt en av sakkunnige
uppgjord preliminär sammanställning gällande året 1916, finnas
nu å landsbygden anställda sammanlagt 416 distriktssköterskor. Av
dessa 416 distriktssköterskor avlönas 177 av landstingen och 167 av
kommunerna, de övriga 72 avlönas delvis av landstingen och delvis av
landsortskommunerna själva. (Uppgifter saknas endast från sammanlagt
13 läkardistrikt.) Sakkunniges nedanstående utredning avser i övrigt
åren 1912—1914.

Såsom av bil. 2 h framgår, hava på sakkunniges till städs-, provinsial -

151

noll extra provinsialläkare utsända frågeformulär angående distriktssköterskor
(bil. 1 h) svar ingått från distrikt med sammanlagt :> 1 0 landsdistriktssköterskor
och 7 ti stadsdistriktssköterskor, men på grund av olika
anledningar äro läkarnas upplysningar användbara endast i den män de
avse 283 distriktssköterskor (224 i landsorten och 59 i städer.) För
dessa 283 sköterskor hade läkarne på sakkunniges anhållan även lämnat
uppgift angående resp. sköterskors namn och adress, varför till dessa
283 sköterskor särskilda, för distriktssköterskor avsedda frågeformulär
sändes (bil. 1 j). Härpå ingingo svar från sammanlagt 232 sköterskor
(se bil. 3, tab. 2 och tab. 3). Genom en sammanställning av de sålunda av
läkarne och sköterskorna erhållna uppgifterna har erhållits ett mer än
tillräckligt material för att få eu fyllig och pålitlig bild av distriktssköterskornas
ställning och arbetsförhållanden.

Av 191 landsdistriktssköterskor, som själva till sakkunnige insänt
besvarade frågeformulär, hade under år 1912 102 även under en del av
året varit inkallade till tjänstgöring å sjukvårdsanstalt, 40 hade ej varit
inkallade till sådan tjänstgöring, och 49 lämna intet svar på frågan, huruvida
de under året tjänstgjort även å anstalt. Den som tjänstgjort kortaste
tiden på sjukvårdsanstalt hade tjänstgjort 0 dagar, längsta tiden var
365 dagar, medeltalet var 139 dagar. På andra håll liar distriktssköterskan
intet med sjukvårdsanstalterna att skalfa, utan har endast
till uppgift att tillse och vårda de sjuka, i första hand då de
smittosamt sjuka, i deras hem. Distriktssköterskan är således i första
hand till för att biträda vid epidemisjukvården. Hon kallas därför
på många håll epidemisköterska eller distrikts- och epidemisköterska.

Så länge dessa sköterskor tjänstgöra på epidemisjukstugorna,
stämma ju deras arbetsförhållanden i stort sett med sköterskornas å
de små epidemisjukstugor, som hava vid själva sjukstugan fast anställd
sköterska, endast med den skillnaden, att den provisoriska och tillfälliga
karaktären i sjukstugans funktion och sköterskans inkallande dit till
tjänstgöring ibland kan göra sjukvården där övermåttan jäktande och
ansträngande, emedan nödig utrustning och framför allt nödigt biträde
saknas och måste i all hast anskaffas. Huvudsakligen är emellertid
distriktssköterskornas arbete förlagt till de sjukas hem.

Det är framför allt de landsbygdens sjuka som samtidigt äro fattiga
och nödställda, med vilka distriktssköterskan kommer i beröring mer nära
än någon annan, som ej tillhör deras egen familjekrets. En framställning
om distriktssköterskornas verksamhet skulle till stor del bliva en intim
skildring av landsbygdens fattigdom, okunnighet, fördomar och vidskepelse
och av sköterskornas strid med dessa faktorer. Här må till

Distrikts sköterskans åligganden.

152

en liten del återgivas den naturtrogna skildring av dessa förhållanden,
som tecknats av den varmhjärtade, fint bildade och begåvade, av döden
dessvärre redan i unga år bortryckta sjuksköterskan fröken Estrid
Rodhe. Under titeln »Sjukvård på landsbygden» skildras i Svensk sjukskötersketidning
1912 hennes erfarenheter från några under åren 1910
och 1911 företagna studieresor.

Framställningen i Skötersketidningen lyder sålunda: p

B$trid Rodhe »Fredrika-Bremer-Förbundets stipendienämnd tilldelade år 1910 syster Estrid

om »jukvårdcn Rodhe ett stipendium för studier av sjukvården på landsbygden. Till följd härav
å lamkbygden. företog hon åren 1910 och 1911 resor i Stockholms skärgård och i stora trakter
av Norrland. Under denna senare resa, som omfattade delar av Härjedalen och
.Jämtland, Västernorr lands, Västerbottens och Norrbottens län med stora sträckor
av Lappmarken, tillryggalade Estrid Rodhe 30 mil per bil, 16 mil efter hästar och
313 mil per järnväg, dessutom fick hon ibland gående taga sig fram ''/2 mil eller
mera i sträck.

Redaktionen för Svensk sjukskötersketidning har erhållit benäget medgivande
av Estrid Rodhes föräldrar och Fredrika-Bremer-Förbundets stipendienämnd att få förfoga
över de anteckningar, hon gjorde på dessa resor, och fastän red. är medveten
om, att dessa försök att till ett helt samla dessa spridda, olikartade intryck och
erfarenheter ej tillnärmelsevis kan motsvara, vad Estrid Rodhe hade kunnat ge,
om hon fått leva och själv utarbeta desamma, har den dock velat rädda undan
glömskan något av det värdefulla materiel, som hennes anteckningar innehålla.
Red. har dessutom drivits av önskan att i någon, om ock ringa mån göra Estrid
Rodhes arbete för samlandet av detta materiel fruktbärande.

Totalintrycket, då man genomgår samtliga anteckningar, blir en bild av
fattigdom, resignation, okunnighet, osnygghet och på sina ställen även av förvildning
och sorgligt nog också ockrande på sjuka människors godtrogenhet; en bild.
som verkar nästan förlamande genom det tröstlösa i dess enkla, nakna sanning.
Den bilden visar oss också ofantliga sträckor av vårt land, där befolkningen har
att kämpa med nästan oövervinneliga svårigheter för att vid sjukdoms- och olycks•
fall eller vid förlossningar kunna erhålla något slags sakkunnig hjälp. Den visar
dessutom, att alla de kulturbärare, vilka ha mod att förlägga sin verksamhet inom
de ödsliga skogs- eller skärgårdsbygderna, måste utöva sin gärning under hårda
villkor och med mycket små resurser. — Heder åt en var, som i trohet och självförgätenhet
där bringar hjälp och tröst åt fattiga, lidande landsmän.

Förstå vi, som mången gång ända till leda njuta av kulturens och civilisationens
alla fördelar, vad det verkligen innebär att vara bosatt fjärran från nästan
allt dylikt, hänvisad att leva och verka bland en befolkning av 4 å 5 000 personer,
•spridda kanske på eu areal av 10- till 19 000 kv.-kilometer, där alla moderna
kommunikationer saknas, där landsvägarna, på vilka ett åkdon kan framföras, äro
få och dåliga och där den resande för att komma fram ofta är hänvisad till de
s. k. klövjevägarna, på vilka människor och djur trampa sin stig genom ödemarkerna?
Ja, det finnes trakter, där t. o. m. dylika saknas och där det är möjligt
att färdas blott vintertiden, då snö och is göra terrängen farbar. Det är mänskligt,
att ett liv under sådana förhållanden ej verkar lockande för dem, som på grund

av förvärvad utbildning kunna hoppas på eu god framtid under lyckligare och gynnsammare
omständigheter. Men för befolkningen blir det ödesdigert, att bildade
människor sky dessa ödsliga nejder, och dess lott blir därigenom dubbelt beklagansvärd.

Läkardistrikten inom Norrland äro ofantligt stora, såsom exempelvis
Arjeplougs distrikt 146, Vilhelmina 87, Stonsele 83, Sorsole 78, Mala 53
och Dorotea 47 kv.-mil. (Enligt den 1911 gällande distriktsindolningen.)
Dessa distrikt ligga intill eller efter varandra och äro beräknade för 6
läkare, men då, såsom har inträffat, alla 6 distrikten varit utan ordinarie
läkare och endast 2 kunnat få vikarier (en pensionerad läkare och en medicine
kandidat), då må man väl säga, att de tusentals människor, som äro bosatta
inom denna ytvidd av 494 kv.-mil fjärran från städer och sjukhus och utan järnvägar,
som kunna förkorta avstånden, äro beklagansvärda, om sjukdom och lidande
tillstöta. Ej må man heller förvåna sig över, om kvacksalvare av allehanda slag
bland dem finna en god jordmån, ty när grep ej en drunknande efter det halmstrå,
han kunde nå. Men även utan ett så enastående olyckligt tillstånd, som att flera
läkareplatser av brist på sökande stå obesatta, äro förhållandena i alla fall svåra
nog till följd av de störa avstånden, ty resorna bliva både dyra och besvärliga,
och då människorna många gånger ej ha råd att söka den hjälp, de behöva, dröja
de ofta till det onda gått för långt, och då blir följden vanligen den, att det ej
anses lönt att göra något. I många svårare sjukdoms- eller olycksfall medför en
transport genom fjäll- och skogsbygder eller från avlägsna skärgårdstrakter så stora
strapatser och mödor för den sjuke, att han därav får sin motståndskraft bruten
och dukar under, sedan han väl kommit under bättre förhållanden och lämplig vård
å sjukhus.

En ytterlig svårighet vid vårdandet av sjuka i de fattiga hemmen är matfrågan.
Det gäller många gånger inte bara att kunna få något för den sjuke
lämpligt, utan att kunna få något alls såväl till honom som till de friska, sköterskan
själv inberäknad. Att befolkningen mången gång är undernärd framgår därav, att
många patienter under sin vistelse någon längre tid å en sjukstuga på ett i ögonen
fallande sätt »äta upp sig», liksom därav att många i början av sin vistelse där
ej fördraga maten, innan de hinna vänja sig vid densamma. Isynnerhet i Norrland
lever befolkningen mycket på kaffe och kornbröd; i deras mathållning ingår även
lingon kokta med sackarin; mjölken är otillräcklig och då gårdarna äro små, finnes
ej mycket att sälja, varför det även blir ont om kontanter. Kommer så härtill,
att folket får föra ett hårt, mödosamt liv, är ej underligt, om mänga bli klena och
nervösa och att trångboddhet och dålig hygien i hög grad bana väg för tuberkulos.
Denna sjukdom sprider sig bland folket på ett fasaväckande sätt därigenom, att
de olika familjemedlemmarna äta ur samma fat ofta med en sked och ha för vana
att begagna varandras kläder. Till följd härav hålla somliga byar nästan på att
dö ut, människorna äro fatalister och anse, att då Gud bestämt, att de skola do,
är det ej lönt att strida emot eller söka läkare.

De norrländska hemmen äro i allmänhet barnrika, och en barnskara på 8—17
stycken är ej sällsynt. Tyvärr är dock barnavården dålig, och många små duka
under av vanvård. Redan vid 4 månaders ålder bruka barnen få äta av de vuxnas
föda, vilken serveras småttingarna i form av »tuggor».

Vid smittosamma fall är numera desinfektion påbjuden, i en del fall utföres

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m. 20

154

densamma av sköterskan, annars av särskilda därtill utsedda desinfektörer, vilka
doek stundom utföra detta sitt arbete utan uppfattning av vad därmed åsyftas.
Man får dock ej allt för mycket förvåna sig över denna brist på förståelse, ty
begreppen i hälso- och sjukvård äro litet varstädes skäligen grunda. Så t. ex. tillråddes
sköterskan vid en provisorisk sjukstuga att ej öppna fönstren för att inte
sprida smittan, under det att inom en familj, där difteri gick, det anses gå för sig
att använda vedlåren till spottlåda. I en annan familj, där ett barn hade difteri,
envisades fadern att äta och dricka de matrester barnet lämnade, och till svar på
sköterskans protester häremot sade han endast: »År jag ej herre i mitt eget hus?»
Följderna av hans envishet uteblevo ej, han fick difteri och dog liksom hans barn
gjort före honom. Vid vården av detta barn skulle sköterskan söka genomföra ett
slags isolering genom att i familjens enda rum hålla barnets saker skilda från de
övrigas. Den hjälp, hon vid denna svåra uppgift erhöll, framgår av det anförda.
Under de tre dygn, hon vårdade det difterisjuka barnet, var hennes enda viloplats
en trästol.

En sköterska kallades att vårda en hustru, som led av magsår. För att
komma till platsen måste hon först färdas på vagn ett stycke väg, sedan på släde
över en frusen sjö och sist tillryggalägga V4 mil till fots. Kvinnan hade legat sjuk
i flera dagar utan någon nämnvärd hjälp, varför sängen var förorenad av blodkräkningar
m. in. I familjens enda rum härbärgerades utom den sjuka hustrun,
mannen, 3 barn och hönsen, varförutom mannen dit drog in näten med fisk, då han
kom hem från fisket.

Ett par familjer med flera barn hade hittat på ett visserligen bekvämt, men
allt annat än hygieniskt sätt att göra sig av med avfall och orenlighet; de hade
nämligen grävt en grop i köksgolvet och avlevererade därstädes allt dylikt i stället
för att slå bort det utomhus. Det förvånar ej, att här även fanns ohyra i massor.

Det är visst icke alltid, som den usla hygienen är beroende på bristande tillgångar.
I ett ganska välbärgat hem användes sålunda blott en handduk åt gången,
och den skulle då vara till allt, även till disken. Där serverades gröt, som åts ur
eti fat med en sked; den sjuke, lungsotspatient, började äta, slickade så av skeden
och lät den gå vidare.

En sinnessjuk hustru väntade sitt 9:de barn; då hon tyckte, att det dröjde
för länge med barnets födelse, försökte hon klippa upp magen med en ullsax och
hann skada sig, innan hon hindrades i sitt uppsåt. I denna familj fick sköterskan
vaka 5 dygn natt och dag. Då hon på femte dygnet sade till mannen, att hon ej
orkade hålla ut på samma sätt längre, svarade han: »En sköterska ska inte sova,
det behöver hon inte». Som synes, var det väl något, som fattades även i mannens
förstånd. Som ogift hade han legat sjuk i 18 år, men vid en eldsvåda gått upp
och sedan varit frisk. Till historien hör, att mannen någon tid efteråt slög ihjäl
sig, och att, som det hette, »hustrun sedan fick det bättre».

En sköterska kallades att vårda en hustru, som sedan någon tid låg i barnsängsfeber.
Efter en landsvägsfärd på 3 mil kom hon på aftonen fram till stugan.
Familjen utgjordes av den sjuka hustrun, en supig man och 8 barn. Smuts och
ohyra hade alldeles tagit överhand. Grannarna voro rädda för smitta och vågade
därför ej gå och se till dem. I stugan fanns ett litet rum utom det, som familjen
bebodde; där förvarades lump, trasor och allehanda skräp. Detta rum fick sköterskan
rymma ut och skura, och där lade hon den sjuka. Av några tomsäckar sydde hon

155

madrassvar, tick litet ron halm och skaffade på så sätt snygga sängkläder. Det
nyfödda barnet hade fått mat av modern och därav samt på grund av vanvård
blivit sjukt och kved ocli skrek. Även de större barnen voro till ytterlighet vanvårdade;
för att få dem rena tog sköterskan dem en och en ned till den närbelägna
sjön, »skrapade» och badade dem samt klippte deras hår. De voro så fulla av
ohyra, att det blev »som en hinna» på vattnet. Snygga kläder fick hon liksom mat
dels genom att tigga i gårdarna och dels genom att för egna medel köpa tyg och
sy, dels måste kommunalordföranden hjälpa. Hustrun skulle ha sköljningar, men
ej ett enda kärl fanns rent, ej heller eu gryta att värma vattnet i. förrän sköterskan
fått diska och skura.

Efter åtta dagar dog den sjuka, och mannen stod ensam med sin stora barnskara.
Naturligtvis kunde sköterskan ej lämna hemmet utan att ha fått barnen
utplanterade. Prästen, som själv hade 5 barn, tog det minsta. Så gick hon till
kommunalordföranden, som både mycket att säga om familjens gudlöshet, men efter
föreställningar från sköterskan lovade ta ett av barnen, sedan han först frågat:
»Varför tar inte syster dem själv?» Den äldsta gossen skulle stanna hos fadern, och
så småningom blevo även de andra barnen placerade.

För att själv bli snygg, efter det hon gjort rent i hemmet, måste sköterskan
ömsa kläder och tvätta sig utomhus.

Till en av de norrländska sjukstugorna infördes en gång en pojke med ett
ben nästan avfrätt av tuberkulos. Föräldrarna hade väntat på att det skulle bli
före och att isen .skulle bära för att de skulle kunna ta sig fram med den sjuke.
Ofta dröja de också i hopp om en förändring till det bättre. Det är ingen lätt
färd att frakta en sjuk på en improviserad bår över berg, myrar och moras, på
slippriga spångar eller i båt över älvar och sjöar. Ofta få många följa med för
att bytas vid att bära. För sådana färder är vintertiden bäst. Efter flera mil
genom dylika trakter kan återstå en 10—20 mil landsväg eller i bästa fall en del
därav på järnväg, innan den sjuke når bestämmelseorten, lasarettet eller sjukstugan.
Här kunna de sjuka sedan ligga månad efter månad utan att få besök av någon
av de sina.

Avskildheten och de långa avstånden göra, att människorna mycket gifta
sig inom släkten, vilket naturligtvis i längden innebär en degenerering.

Som redan nämnts är barnavården dålig. En sköterska förehöll en hustru,
att hon skötte sitt späda barn illa. »Har hon något barn då», lydde hustruns svar,
»jag har haft åtta och har allt skött dem.» Lugnt frågade sköterskan: »Hur många
leva?» Svaret: »Tre» gavs med mindre säkerhet. Det kan tilläggas, att det sista
dog kort efter.

Skogsarbetarna äro ofta utsatta för olycksfall, deras mathållning, huvudsakligen
bestående av kaffe och bröd, gör också, att deras magar bli dåliga. I ännu
högre grad än den övriga befolkningen föra de ett ohygieniskt liv, så t. ex. använda
de natt och dag, vecka efter vecka, samma kläder.

En gosse, som fått blindtarmsinflammation, fördes till närmaste lasarett, beläget
24 mil från kyrkbyn, där familjen bodde. Halva vägen med båt, resten med
skjuts. Gossens mor medföljde gående bredvid vagnen hela vägen.

I vissa trakter av Norrland mottagas i stugorna litet varstädes s. k. »luftlapare»,
»luftgäster» (bröstsjuka), vilka sprida smitta bland folket, som ej förstår
att skydda sig.»

156

Kompetensfordringar
ä
distriktssköterskor.

Arten och omfattningen av en distriktssköterskas uppgifter framgå
rätt val redan av Estrid Rodhes skildring. Aldrig torde eu sköterska
så ofta stå inför så i alla avseenden svåra arbetsuppgifter som distriktssköterskan,
svåra på grund av de sjukas och deras anhörigas obotliga
fattigdom, okunnighet, vidskepelse, osnygghet och misstänksamhet, svåra
på grund av de på allt upptänkbart sätt växlande sjukvårdskraven,
svåra på grund av omöjligheten att i alla allvarliga situationer kunna
inhämta läkarens råd och anvisningar. Den som är en god distriktssköterska,
väl fyller måttet som sådan, fullgör därför en sällsynt vacker
uppgift, som kanske icke lyser så mycket, men värmer så mycket mer.
Inom ingen annan gren av sjukvården blir också fordran på goda
karaktärsegenskaper och goda kunskaper så ofrånkomlig som i distriktsvården.
Men långt ifrån alltid hava vederbörande haft insikt härom,
vilket framgår därav, att till distriktssköterskor antagits personer med
säkerligen alltför ringa kvalifikationer, detta åtminstone ibland emedan
man härigenom kunnat bjuda något mindre löneförmåner.

Det vill synas sakkunnige, som om kompetensvillkoren för att bliva
antagen till distriktssköterska i allmänhet satts för lågt. Av sammanställning
av läkareuppgifterna framgår, att kompetensvillkoren för sammanlagt.
283 distrikt eller rättare distriktsskötersketjänster (224 landsorts-,
59 städs-) växla på följande sätt: För 8 distrikt (6 landsorts-, 2 städs-)
fordras 2-årig sköterskekurs, för 110 distrikt (103 landsorts-, 7 städs-)
fordras l-årig kurs, för 9 distrikt (alla landsorts-) fordras 6 månaders
sköterskeutbildning. I ett stort antal fall äro bestämmelserna avfattade
på ett mycket svävande sätt. Så t. ex. fordras för 7 distrikt (5 landsorts-,
2 städs-) »fullständig sjuksköterskekurs», för 9 distrikt (4 landsorts-,
5 städs-) fordras »allmän sköterskeutbildning» resp. »vanlig sjuksköterskekurs»
eller »sjuksköterskekurs», för 58 distrikt (55 landsorts-,
3 städs-) fordras »kurs å sjukhus», för 14 distrikt (10 landsorts-, 4
städs-) fordras »kurs å länslasarett», för 1 distrikt (städs-) fordras
»kurs å epidemisjukhus»; för 9 distrikt (7 landsorts-, 2 städs-) anföres
en uppgift, som, om man vill använda de riktiga orden, egentligen borde
hava använts för alla de andra i denna punkt omnämnda distrikten,
nämligen att inga bestämmelser härutinnan äro fastställda; för 58
distrikt (25 landsorts-, 33 städs-) hava ingå upplysningar lämnats,
antagligen av sistnämnda anledning, nämligen att inga bindande bestämmelser
finnas. Endast för 127 distrikt äro således fordringarna på
allmän sköterskeutbildning klart avfattade och växla här från 6 månader
till 2 år, för 98 distrikt äro fordringarna avfattade på mycket olika sätt,
men överallt så, att de tillåta antagandet av sköterskor med den mest

växlande — och mest minimala — kompetens, och antagligen gäller
detsamma för ytterligare 58 distrikt.

Utöver fordringarna å allmän sköterskeutbildning fordras på eu
del håll även viss specialutbildning. Sä till exempel uppgives för 42
distrikt (rättare distriktsskötersketjiinster), att där fordras utbildning
i epidemivård under 1 månad; för 14 distrikt, att där fordras sådan
utbildning under 2 månader, och för 43 distrikt, att där fordras utbildning
i epidemivård, utan att dock bestämmelser finnas angående
den tid, under vilken sköterskan skall hava utbildat sig i sådan vård.
På något enstaka ställe fordras utbildning i dispensärvård (Nationalföreningens
mot tuberkulos kurs i dispensärvård.) I flertalet distrikt finnas
inga särskilda fordringar å specialutbildning.

För dispensärsköterskor, som anställas vid dispensär, vilken tilldelas
statsbidrag, fordras »såväl fullgod allmän sjukvårdsutbildning som
ock undervisning vid särskild dispensärkurs». (Kungl. Maj:ts nådiga
kungörelse av den 1 okt. 1914.) På tal om dispensärsköterskor välja sakkunnige
här lämna några upplysningar om de hittillsvarande (av Nationalföreningen
mot tuberkulos anordnade) dispensärkurserna. Kurserna
omfatta eu tid av G veckor. Undervisningsämnena äro: Bostadshygien,
personlig hygien, tuberkuloslära, huslig ekonomi, barnavård, fattigvård,
tuberkulösa hems vård. Till och med år 1914 hava sammanlagt o G
sköterskor genomgått dessa dispensärkurser. Av dessa 56 sköterskor
hava 35 fått fasta platser i dispensärvård. (Nu, år 1916, äro enbart å
landsbygden anställda 51 dispensärsköterskor). Deras löner äro i allmänhet
1 200 kronor per år (i Norrbotten 1 000 kronor), dessutom
fri bostad, lyse och värme.

Med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter, som åligga en distriktssköterska,
varom mera nedan, och med hänsyn till de svåra förhållanden,
under vilka hon måste uppfylla dem, anse sakkunnige sig böra påpeka
nödvändigheten av att dessa sköterskors kvalifikationer bringas upp
på ett högt plan. Eljest blir icke distriktssköterskan den kulturens
bärare och det medkänslans sändebud, som hon bör vara för de okunniga,
fattiga och sjuka. För sin uppgift att vara eu sådan bör hon vara
danad genom egna medfödda anlag å hjärtats, karaktärens och förståndets
vägnar och genom en omsorgsfull utbildning, som tar skarpt
fasta på hennes blivande arbetsuppgifter.

Det har förut framhållits som sakkunniges mening, att sköterskornas
specialutbildning, bortsett från utbildningen i sinnessjukvård, icke har
det allmänna intresse och icke har att möta sådana svårigheter, att
staten där bör eller behöver på något sätt ingripa. Skulle ett sådant

158

Juh man.

ingripande från statens sida vara påkallat, så vore det emellertid framför
allt i fråga om utbildningen till distriktssköterskor. Distriktsvården
erbjuder nämligen så särskilda egendomligheter och svårigheter, att en
ordnad, obligatorisk specialutbildning för sköterskan här vore synnerligen
önskvärd, i all synnerhet som hon icke här, såsom annorstädes,
har läkarens ständiga kontroll och ledning att gå efter. Vad man av
en distriktssköterska borde fordra är: Allmän sköterskeutbildning i
minst 1-årig godkänd sköterskeskola samt därutöver en 1-årig kurs
omfattande epidemivård, tuberkulosvård och dispensärverksamhet, sinnessjukvård,
barnavård, fattigvård och matlagning samt därtill helst
också en tids förberedande, men avlönad praktisk tjänstgöring i ett
distrikt under en erfaren distriktssköterskas ledning. Sköterska, som
utbildats först i en 1-årig godkänd skola och sedan genomgått en
särskild kurs i distriktsvård, borde naturligtvis anses hava genomgått
2-årig godkänd skola. Om det framdeles skulle visa sig önskvärt, att
det linnes obligatorisk specialutbildning även för vissa andra sköterskor,
synes också denna lämpligen böra ordnas enligt antytt schema, d. v. s.
först allmän sjuksköterskeutbildning i minst 1-årig godkänd skola och
därefter specialutbildning under minst ett år, som sedan berättigar
sköterskan till den ställning och de förmåner, som tillkomma sköterskor,
vilka genomgått 2-åriga godkända skolor.

Om också ingen, som har en aning om landsortens sjukvårdsförhållanden,
kommer att anse något av de nyss uppräknade undervisningsämnena
såsom ett för distriktssköterskan icke nödvändigt kunskapsområde,
så är det emellertid dock kanske för tidigt att redan nu
införa en bestämmelse, att ingen må få anställas som distriktssköterska,
som ej har den antydda specialutbildningen. Detta redan av det skäl.
att man först måste se till, att specialkurser av antydd art för utbildning
av distriktssköterskor finnas. Till dess bör man låta sig nöja
med den början till reform, som skulle vinnas genom antagande av
sakkunniges ovan gjorda förslag angående godkännande av vissa skolor
och pensionsbidrag av staten till tjänstesköterskor, som genomgått godkända
skolor, då detta säkerligen snart leder därhän, att åtminstone
ingen anställes som sköterska i offentlig eller därmed jämförlig tjänst
och således icke heller i distriktsvård, som ej genomgått godkänd
sköterskeskola. önskvärt vore sedan, att någon eller några av våra förnämsta
sköterskeskolor ville anordna någon distriktssköterskekurs och
att bidrag av allmänna medel gåves skolan för dessa kursers anordning.

Utom till höjning av distriktssköterskornas utbildning bör man
även sträva till att underlätta deras arbete och att gorå det så effek -

159

tivt som möjligt. Ett medel i denna riktning är, att alltid sätta eu
läkare till att vara distriktssköterskans närmaste förman. Så har man
visserligen redan nu gjort i de Hosta, men icke i alla distrikt. Tv
visserligen är stadsläkaren, stadsdistriktsläkaren, dispensärläkaren, provinsial-
eller extra provinsialläkaren i regeln sköterskans närmaste förman,
men det finnes ej sä få exempel på, att annan person, pastor
eller kommunalnämndens resp. fattigvärdsstyrelsens ordförande eller eu
särskild styrelse har detta uppdrag. Men då endast eu läkare har förutsättningar
för att helt förstå innebörden av ett sjukvårdsuppdrag.
arten och omfattningen av det därmed förenade arbetet samt lämpligheten
eller olämpbgheten av de av sköterskan vidtagna åtgärderna
eller behovet av resurser för sjukvårdens tillgodoseende eller behovet
av att sköterskan över huvud taget skickas till eu viss sjuk, sfi vore
det lämpligt, att sköterskan subordinerade direkt endast under
tjänsteläkaren. Att kommunalstyrelsen sedan, såsom förhållandet är
i flertalet distrikt, dessutom förordnar eu särskild nämnd för sjukvårdsangelägenheternas
tillgodoseende, därom är ju ej annat än gott
att säga, åtminstone för så vitt tjänsteläkaren är självskriven ledamot
i denna nämnd.

Önskvärt är också, att distriktssköterskans bostad, där så ske
kan, förlägges i närheten av den som förman förordnade tj än stel åkarens
bostad. Läkaren kan då på ett mer effektivt sätt övervaka och leda
sköterskans arbete. Av 191 Inndsortsdistriktssköterskor bo för närvarande
142 i läkarens närhet, 17 sköterskor bo 2—10 kilometer från
hans bostad, 9 bo på ett avstånd därifrån av 1—2 mil, 3 på ett avstånd
av 2—3 mil, 10 på ett avstånd av 3—4 mil och enstaka bo
ännu längre bort.

fjor sköterskan i läkarens närhet, kan läkaren bättre övervaka,
att sköterskan får alla de resurser, som behövas för hennes verksamhet
i sjukvården, barnavården, dispensärvården och fattigvården. Härutinnan
utvecklas för närvarande stundom en njugghet sådan, att sköterskan
ibland rent av får vidkännas utgifter av egna medel eller får gå och
tigga ihop det nödvändigaste för att kunna uträtta något. I sådant
kan och bör läkaren genom sitt inflytande vinna förbättring.

Genom att förlägga sköterskornas bostäder till närheten av den
överordnade läkarens får man å ena sidan möjlighet till ett bättre
övervakande och en bättre ledning av sköterskans arbete samt bättre
utnyttjande av hennes arbetsförmåga, men å andra sidan även eu möjlighet
till kontroll över att sköterskans krafter icke utslitas över
hövan. Distriktssköterskans arbete är ju sådant, att det icke för henne

Bostadens

belägenhet*

160

såsom för anstaltssköterskan kan bli tal om regelbundna arbets- och
vilotimmar på dagen, regelbundet nattarbete eller regelbunden söndagsledighet;
varje försök till lagstiftning här måste avvisas på grund av
arbetets egen absolut oberäkneliga och växlande natur. Desto viktigare
blir det då, att den överordnade läkaren har icke endast befogenhet
att ingripa, när så behöves, utan även har så många tillfällen som
möjligt att med egna ögon övervaka, att fordringarna på sköterskan
icke bliva orimliga. Har läkaren då minsta sinne för rimlighet i
fordringar, skall lian icke tillåta att, såsom nu ej sällan händer, sköterskan
kan få vara i oavbruten tjänstgöring i flera dagar, ja veckor
utan tillfälle att få sova avklädd. Läkaren skall då också göra sin insats
gällande för att sköterskans bostad, då hon har fri sådan, fyller rimliga
krav, något som nu ej alltid är fallet.

Genom att göra läkaren till distriktssköterskans förman och genom
att förlägga sköterskans bostad i närheten av läkarens kommer den
hos sköterskan ibland tillsyneskommande lusten att på egen hand
behandla sjuka, även där möjlighet att rådfråga läkare finnes, att försvinna.
Dock må man minnas, att viktigaste medlet till förekommande
av kvacksalveri från distriktssköterskornas sida är att giva dem en
god utbildning. Ju bättre utbildning sköterskan har, dess bättre känner
hon skillnaden mellan sjukvård och läkekonst, dess bättre känner hon
den senares svårigheter och tunga ansvar, och hon tager icke i onödan
detta ansvar på sig.

T vissa trakter, nämligen i stora distrikt med dåliga kommunikationer,
kan det nog vara önskvärt, att sköterskans bostad förlägges till
de bygder, som hava största avståndet från läkaren. Står då sköterskan
vid sitt görande och låtande i telefonförbindelse med tjänsteläkaren,
kan denne leda sjukvården i dessa trakter med mindre antal
sjukbesök än eljes, varigenom lian kan egna mera tid åt de fall, som
oundgängligen kräva hans personliga besök.

Övergå vi nu till en redogörelse för de löneförmåner, som de av
landsting, stads- eller landsortskommuner anställda distriktssköterskorna
åtnjuta, så visar sammanställningen följande:

Ponton/ lön. Av sammanlagt 283 distriktssköterskor erhöllo 28 (24 landsorts och

4 städs-) 300—400 kronor i årlig lön, 7 (6 landsorts- och 1 städs-)
erhöllo 425—450 kronor, 50 (34 landsorts- och 16 städs-) erhöllo
500—550 kronor, 105 (90 landsorts- och 15 städs-) 600 kronor, 51
(47 landsorts- och 4 städs-) 650 — 700 kronor, 25 (21 landsorts- och 4
städs-) 720—750 kronor, 8 (1 landsorts- och 7 städs-) erhöllo 800—
850 kronor, 9 (alla städs-) erhöllo 900—1 400 kronor. Dessa sistnämnda

161

9 sköterskor åtnjöto emellertid i regeln ej fri bostad och ej ens under
tjänstgöring fri kost, vilket förklarar deras jämförelsevis höga löner.

I regeln åtnjuta distriktssköterskorna under de dagar, dä de
vårda sjuka, antingen fri kost i den sjukes hem eller också ersättning
för kost, vilken ersättning utbetalas av kommunen eller landstinget.
Ersättning utgår då med ett belopp, som växlar mellan 50 öre och 1
krona 50 öre per dag. Av de 283 distriktssköterskorna (224 landsorts-
och 59 städs-) åtnjöto 204 (170 landsorts- och 28 städs-) fri
kost i den sjukes hem, 39 (32 landsorts- och 7 städs-) erhöllo under
tjänstgöringsda gärna ersättning för kost av allmänna medel, 21 (7
landsorts- och 14 städs-) erhöllo under tjänstgöringsdagarna varken
fri kost eller ersättning för kost, för de övriga 19 sköterskorna (9
landsorts- och 10 städs-) hava uppgifter i frågan ej lämnats.

I)å distriktssköterskan aldrig åtnjuter fri kost eller ersättning därför
annat än under tjänstgöringsdagar och alltid måste hålla sig med mat
själv, då hon ej har tjänstgöring, så blir ju hennes ekonomi mycket beroende
på antalet tjänstgöringsdagar. Genom fråga till distriktssköterskorna
själva hava sakkunnige därför sökt få reda på, huru många dagar på året,
de haft tjänstgöring och således fri kost eller ersättning för kost. Av
232 distriktssköterskor (197 landsorts- och 35 städs-), som insänt besvarade
frågeformulär, lämna 187 (153 landsorts- och 34 städs-) upplysning
i kostfrågan (uppgifterna avse året 1912). Av dessa 187 meddela
3, att de haft fri kost eller ersättning för kost under 14—30 dagar, 3
under 31—60 dagar, 7 under 61—90 dagar, 16 under 91—120 dagar,
9 under 121 —150 dagar, 12 under 151 —180 dagar, 13 under 181—
210 dagar, 14 under 211—240 dagar, 12 under 241—270 dagar, 10
under 271—300 dagar, 22 under 301 — 330 dagar, 18 under 331—360
dagar; 12 hava ej fri kost under tjänstgöring; 36 distriktssköterskor
lämna intet svar på frågan angående huru mänga dagar, de haft tjänstgöring
under året med fri kost eller ersättning för kost. Av sammanställningen
framgår således, att av 151 distriktssköterskor, som
lämnat upplysning, 50 haft arbete med fri kost eller kostersättning
under 3 kvartal eller därutöver, 39 hava haft sådant arbete 2 kvartal
eller därutöver och 37 under 1 kvartal eller därutöver. Naturligtvis
angiver antalet dagar, under vilka distriktssköterskan haft sjukvård
med rätt till fri kost eller ersättning för kost, icke hela antalet arbetsdagar
för henne, utan det angiver endast, huru många dagar hon
varit i hel sjukvård under dagen eller dygnet i den sjukes hem. Under
ett större eller mindre antal av de andra dagarna på året är hon

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. w. 21

Natur a förmäner.

*

162

Extra, inkomster.

upptagen av besök i och resor till de sjukas hem, av desinfektioner,
såromläggningar o. s. v.

Yad man ser är, att distriktssköterskorna, vilkas kontanta löner
i genomsnitt ej nå större höjd än de å sjukvårdsanstalter anställda
sköterskornas, äro väsentligt sämre ställda än sistnämnda sköterskor
med hänsyn till den viktigaste av naturaförmånerna, kosten, ity att
distriktssköterskorna hava fri kost eller ersättning därför under ibland
visserligen rätt stor, men ibland liten del av årets alla dagar.

Men även övriga naturaförmåner: Fri bostad med möbler, fri
värme och lyse, fri tvätt och fri sjukvård, vilka anstaltssköterskan
nästan alltid åtnjuter, komma ej så ofta distriktssköterskan till del.

Av 283 distriktssköterskor (224 landsorts- och 59 städs-) åtnjöto
enligt läkarnas uppgifter 110 (89 landsorts- och 21 städs-) fri bostad,
oftast med möbler; 27 (21 landsorts- och 6 städs-) åtnjöto bidrag till
hyra, vanligen med 100 kronor per år, 120 (84 landsorts- och 36 städs-)
åtnjuta varken fri bostad eller hyresbidrag; om 26 distriktssköterskor
(alla landsorts-) lämnas härutinnan ingen uppgift.

Av samma 283 sköterskor åtnjöto 87 (65 landsorts-, 22 städs-)
fri värme och fritt lyse, 6 (4 landsorts-, 2 städs-) bidrag till ved, 178
(144 landsorts-, 34 städs-) åtnjöto ej fri värme och lyse eller bidrag
därtill, och om 12 sköterskor (11 landsorts-, 1 städs-) lämnas ej upplysning
i frågan. Fri tvätt erhålla 45 av de nämnda sköterskorna (29
landsorts-, 16 städs-); 212 (173 landsorts-, 39 städs-) erhålla ej fri
tvätt; om 26 (22 landsorts-, 4 städs-) lämnas härutinnan ingen upplysning.
99 av sköterskorna (70 landsorts-, 29 städs-) erhålla vid sjukdom
fri läkare- och sjukvård, 139 (114 landsorts-, 25 städs-) få det ej,
och om 45 (40 landsorts-, 5 städs-) lämnas härom ingen uppgift.

För att förbättra distriktssköterskornas löneförmåner hava vederbörande
ofta bestämt, att sköterskan har rätt att i vissa fall uppbära
viss kontant extra ersättning för en del utfört arbete. Sådana
extra ersättningar erläggas antingen av kommunen resp. landstinget
eller eventuellt av dem, som anlita sköterskan, om dessa äro bemedlade.

För det första erhålla en del sköterskor extra ersättning: för
utförda desinfektioner. Av 283 sköterskor (224 landsorts-, 59 städs-)
erhålla 127 (115 landsorts-, 12 städs-) ersättning för desinfektion, 80
(52 landsorts-, 28 städs-) erhålla ej ersättning för desinfektion, 14 sköterskor
(alla landsorts-) få endast ersättning för vissa desinfektioner
och om 62 (43 landsorts-, 19 städs-) lämnas härom ingen uppgift. Då
ersättning för desinfektion lämnas, utgår den med mycket olika belopp

163

i de olika distrikten, växlingarna ligga mellan 50 öre ock 3 kronor
per desinfektion. (Av de 115 landsortssköterskorna uppbära 22 50
öre för varje desinfektion, 46 1 krona, 3 1 krona—1 krona 50 öre,
9 1 krona 50 öre, 6 2 kronor, 5 2 kronor 50 öre, 12 50 öre—2 kronor,
12 3 kronor för desinfektion.)

För vård av smittosamt sjuk erhålla av de nämnda 283 sköterskorna
129 (106 landsortssköterskor i 77 landsortsdistrikt och 23
stadssköterskor) särskild dagersättning, 133 (106 landsortssköterskor
i 91 landsortsdistrikt, 27 stadssköterskor) erhålla ingen dagersättningför
vård av smittosamt sjuk; för 21 sköterskor (12 landsorts- i 10
distrikt, 9 städs-) har härutinnan ingen uppgift lämnats. Då dagersättning
för vård av smittosamt sjuk lämnas, utgår den med belopp,
som i olika distrikt växla mellan 25 öre och 3 kronor per dag (av de
106 landsortssköterskor, som få ersättning, uppbära 11 25 öre per dag,
68 50 öre, 22 1 krona, 3 2 kronor och 2 3 kronor per dag).

För vård av icke smittosamt sjuk erhålla av de nämnda 283
sköterskorna 203 (168 landsortssköterskor i 134 landsortsdistrikt och
35 stadssköterskor) särskild dagersättning, 50 (28 landsortssköterskor
i 25 landsortsdistrikt och 22 stadssköterskor) erhålla härför ingen dagersättning;
för 18 sköterskor (i 11 landsortsdistrikt) råda härutinnan
växlande förhållanden och för 12 sköterskor (10 landsortssköterskor
i 8 landsortsdistrikt och 2 stadssköterskor) hava uppgifter härutinnan
ej lämnats. Då dagersättning för vård av icke smittosamt sjuk lämnas,
utgår den med ett belopp växlande mellan 50 öre och 2 kronor per
dag. (Av de 168 landsortssköterskorna, som få sådan ersättning, erhöllo
131 50 öre per dag, 29 1 krona, de övriga 8 1 krona 50 öre—2
kronor per dag.)

Det bör kanske särskilt påpekas, att de nu angivna extra ersättningarna
för sjukvård utgå till sköterskorna endast, då de tjänstgöra
dygnet om i de sjukas hem, däremot vanligen ej, då de inkallas till
tjänstgöring å sjukvårdsanstalt och icke heller då de endast göra besök
i de sjukas hem.

Av intresse skulle naturligtvis vara att veta, huru mycket distriktssköterskornas
kontanta årsinkomster ökas genom de nu nämnda extra
ersättningarna. Upplysningar härom kunna lämnas endast av sköterskorna
själva, alldenstund dessa ersättningar ibland utbetalas till sköterskorna
av allmänna medel, men i andra fall utbetalas till henne av dem. som
anlita henne. Distriktssköterskorna hava därför tillfrågats om storleken
av deras sammanlagda kontanta årsinkomst av lön och dagersättning;
skillnaden mellan denna och den kontanta årslönen angiver ju storleken

164

Semester och
förmåner vid
sjukdom.

av de antydda extrainkomsterna under året genom dagersättningarna.
En del sköterskor kava också besvarat frågan angående storleken av
deras sammanlagda kontanta årsinkomst, under det andra sköterskor
lämnat denna liksom en del andra frågor obesvarade. Anledningen till
svarens uteblivande på här avsedda punkt torde kanske delvis ligga däri,
att en väsentlig del av de extra inkomsterna åtgå till extra utgifter,
som äro betingade av uppdraget att vårda den sjuka, såsom resekostnader
(åtminstone i det stora flertalet fall har sköterskan dock fria
resor till och från tjänstgöringsstället, då vården sker på anmodan av
vederbörande överordnade), extra utgifter för mat samt för tvätt vid
vård av smittosamt sjuk o. s. v. (För distriktssköterskan blir tvätt
ofta en mycket stor utgiftspost, ju större desto samvetsgrannare hon
är beträffande skyldigheten att själv fasthålla vid och även lära andra
anti- och aseptikens krav samt vikten av den personliga hygienen.)

Av de svar, som ingått och som avse året 1912, framgår det emellertid,
att storleken av de antydda extrainkomsterna växlar högst betydligt.
För 21 sköterskor har den varit mindre än 50 kronor, för 17 sköterskor
har den växlat mellan 51 och 100 kronor, för 19 mellan 101 och 150
kronor, för 16 mellan 151 och 200 kronor, för 3 mellan 201 och 250
kronor, för 1 mellan 251 och 300 kronor, för 2 mellan 301 och 350
kronor, för 3 mellan 351 och 400 kronor samt för 2 mellan 451 och
500 kronor.

I alla händelser äro dessa extrainkomster, såsom tydligt synes
redan av dessa siffror, sällan så stora, att de helt uppväga de utgifter
för kost, bostad, värme, lyse och tvätt, distriktssköterskorna oftast,
men anstaltssköterskorna nästan aldrig hava. Distriktssköterskornas
ekonomiska ställning anses även i allmänhet och är nog också i genomsnitt
sämre än anstaltssköterskornas.

Även med hänsyn till en del andra förmåner är distriktssköterskornas
ställning ofta mindre gynnsam än anstaltssköterskornas. Så t. ex. är
deras semesterfråga ogynnsammare ordnad. Av 283 distriktssköterskor
(224 landsorts-, 59 städs-) åtnjuta 36 (33 landsorts-, 3 städs-) ingen
semester; 31 (30 landsorts, 1 städs-) hava ingen fastställd semester, de
kunna således ibland få, ibland vara utan semester; 38 (34 landsorts-,
4 städs-) hava 2 veckors semester; 4 (landsorts-) hava 2—3 veckors
semester och 174 (123 landsorts-, 51 städs-) hava 3—4 veckors semester.
Men för många distriktssköterskor gäller, att deras semester endast är
villkorlig, ity att vikarie ofta ej anskaffas, utan sköterskan får uppgiva
sin vistelseort under semestern samt blir inkallad i tjänstgöring och
får avbryta sin semester, om så av vederbörande anses behövligt. Av

165

de 283 distriktssköterskorna äro 121 (92 landsorts-, 29 städs-) på så
sätt bundna under sin semester, 53 (43 landsorts-, 10 städs-) däremot
helt fria därunder, under det att uppgifter i frågan ej lämnats om 109
sköterskor (89 landsorts-, 20 städs-). Ofta får distriktssköterskan av
egna medel avlöna vikarien. Av de 283 distriktssköterskorna få 57
(34 landsorts-, 23 städs-) själva avlöna vikarien, 89 (56 landsorts-, 33
städs-) hava fri vikarie, om 137 (134 landsorts-, 3 städs-) lämnas härom
ingen upplysning. Semesterbidrag åtnjuta endast några få distriktssköterskor,
åtminstone har sakkunniges fråga härom besvarats jakande
endast för 15 av de 283 sköterskorna. Fri sjukvård vid sjukdom erhålla
99 distriktssköterskor (70 landsorts-, 29 städs-).

Att distriktssköterskornas förmåner kvantitativt ligga åtskilligt
under anstaltssköterskornas är av ovanstående nog tydligt. Men också
i kvalitativt hänseende äro dessa förmåner ofta mindre värda än anstaltssköterskornas.
Att den fria bostaden, då sådan lämnas, ofta ej är tillfredsställande,
framgår av sköterskornas uppgifter, men viktigast är, att
den kost distriktssköterskan får, då hon har rätt till fri sådan, ofta är
mycket dålig, ibland alldeles oätbar antingen på grund av dess egen
beskaffenhet eller på grund av den motbjudande osnyggheten vid dess
beredning, hantering och servering. Den fria kosten i den sjukes och
fattiges trånga och smutsiga hem måste även för en mycket anspråkslös
människa ofta bliva till pina och vånda. Den försakas därför också
ej sällan av sköterskan, som i stället av egna medel skaffar sig och
ibland även den sjuke bättre kost.

I en hel del distrikt har kommunal- eller hälsovårdsnämndens
ordförande eller annan person i uppdrag att tillse, att sköterskan får
lämplig och tillräcklig kost, då hon har rätt till fri kost. Men ofta
eller oftast förekommer ingen sådan tillsyn.

Hur kostfrågan och övriga förhållanden ibland kunna ställa sig för
distriktssköterskan, kan man förstå av Estrid Rodhes nyss anförda
iakttagelser.

Ovanstående utredning torde visa, hur ofullkomligt sjukvården på
landsbygden ännu är ordnad, hur mycket sämre de stora viddernas
bebyggare hava det än städernas. Ingen kan väl undertrycka den
önskan, att den moderna läkekonstens välsignelser må i fullare mått
komma även de förra till del. Rättvisligen måste dock erkännas, att
landsbygdens myndigheter ej stått sysslolösa inför det svåra problemet
att bringa hjälp och läkedom även till de avlägsna kojorna. Att de
ännu icke helt mäktat lösa detta problem, medgiva de nog gärna själva,
och de äro därför säkerligen ej heller ovilliga att lyssna till förslag

Naturaför månernas beskaffenhet.

Sammanfattning
och
önskemål
angående
distriktssjukvården
och
distriktssköterskorna.

66

om förbättringar. Ett av de mest verksamma medlen till sådana förbättringar
är skapandet av eu fullt kompetent, för arbetet hängiven
distriktssköterskekår, som arbetar under läkarnes ledning och som, utan
att själv vara i tryckt ekonomisk ställning, utrustas med de resurser,
utan vilka sköterskans arbete blir fruktlöst. Sakkunnige vilja i några
punkter sammanfatta sina uttalanden angående de åtgärder, som synas
behövliga för det antydda målets vinnande.

För anställning som distriktssköterska bör fordras utbildning i
allmän sjukvård under minst 1 år i godkänd 1-årig skola. Därutöver
bör, så fort ske kan, tilläggas fordran på en för ändamålet avpassad
specialkurs under minst 1 år. Distriktssköterskans löneförmåner borde
liksom anstaltssköterskans sättas så, att begynnelselönen bleve minst
400 kronor och slutlönen minst 600 kronor per år. Kostfrågan borde
ordnas så, att sköterskan hela året om har fri kost eller skälig ersättning
därför. Då sköterskan utövar sjukvård i medellösa hem, bör hon
alltid hava ersättning för kost; endast under dagar, då hon tjänstgör
i bemedlades hem och där får fri kost, bortfaller ersättning för kost.
En bestämmelse sådan som den, »att fri kost, där den kan anskaffas,
besörjes av den, som kallar sköterskan», tyckes åtminstone ibland innebära.
att sköterskan får umbära mat, när den fattige sjuke icke har
någon själv. Så får distriktssköterskans kostfråga naturligtvis ej ordnas.
Fri bostad, lyse och värme eller tillräcklig ersättning härför borde ingå
i löneförmånerna. Tjänsteläkaren bör vara sköterskans närmaste förman.
Sköterskan bör hava rätt till 1 månads semester med fri vikarie och med
skäliga kostpengar under semestertiden. Tjänsteläkaren bör hava rättighet
och skyldighet icke endast att leda och kontrollera sköterskans
arbete, utan även att tillse, att hennes arbetskrafter icke utnyttjas på
oskäligt sätt och att de förmåner, som tillkomma henne, äro av nöjaktig
beskaffenhet. Att vederbörande vid fråga om distriktssköterskas avskedande
böra beflita sig om all den hänsyn, varom ovan talats, då
fråga var om anstaltssköterskorna, är också tydligt.

Ovan har antytts, att det kanske är för tidigt, att redan nu i
lag stadga en viss specialutbildning för distriktssköterskor, men bliva
sakkunniges gjorda förslag antagna, så komma redan dessa mycket snart
att leda därhän, att till distriktssköterskor ej komma att antagas
personer med undermålig utbildning och att 1-årig godkänd skolablir
minimiutbildning för distriktssköterskor liksom för andra i offentlig
tjänst anställda sköterskor. Lagstadganden, som avse att reglera särskilt
dessa sköterskors kompetens, lönevillkor och arbetsförhållanden,
torde dock enligt sakkunniges mening för närvarande ej böra genom -

167

föras. Skälen till sakkunniges ståndpunkt härutinnan äro i tillämpliga
delar desamma, som anförts, då motsvarande frågor beträffande anstaltsslcöterskorna
behandlades. I ett helt annat läge kommer emellertid
saken, om staten besluter sig för att, jämlikt den vid 1915 års riksdag
av herr Martin Holmström väckta motionen, lämna bidrag till
kommun, som i sin tjänst anställer kvalificerad sköterska. Sakkunnige,
som av kungl. civildepartementet fått i uppdrag att inkomma med
utredning och förslag även i denna fråga, komma att senare yttra sig
därom i en särskild framställning.

!

168

Sjuksköterskans
arbete
oeh ställning
vid den enskilda
familjesjukvdrden.

12 KAPITLET.

Den enskilda familjesjukvården oeh dess sköterskor.

Av all sjukvård kan den i enskilda familjer förekommande vara
den för sköterskorna mest ansträngande och fordrande. Den fordrar
av henne en mångsidighet, en människokännedom, en förmåga av hänsyn
och uppoffring- så, som ingen annan sjukvård. Den privata familjesjukvården
tager ofta i anspråk sköterskans yttersta själs- och kroppskrafter.
Visserligen finnes det ju talrika undantag från denna regel,
således talrika fall, där privatvården på sköterskan endast ställer rimliga
krav eller till och med ytterst små krav, fall där sköterskan av
den sjuke och dennes familj bemötes med utomordentlig hänsyn och
förståelse och där intet sparas för att göra sköterskans vistelse i den
sjukes hem för henne så litet ansträngande som möjligt. Men ytterst
ofta mötes sköterskan i privatvården av mer eller mindre svåra förhållanden.
Härvid tänker nog sköterskan i allmänhet mindre därpå, att de
patienter, hon får att vårda, relativt ofta äro så svårt sjuka, att det
rena sjukvårdsarbetet i enskild familjevård i stort sett blir rent kroppsligen
ansträngande. I det hänseendet hör man mera sällan klagomål
från sköterskornas sida. De själva liksom alla andra inse ju det naturliga
däri, att familjemedlemmarna ofta i det längsta vilja själva vårda
sina anhöriga och vilja avstå härifrån först, när vården blir så ansträngande,
att de icke själva förmå bestrida den. Vad som ofta gör sjukvården
i privatfamiljer så fordrande, är frånvaro av ordning och behärskning
hos den sjukes omgivning, den genom frånvaro av sakkunskap
ofta irriterande övervakningen av den sjukes vård, vilken
mången anhörig till den sjuke anser sig böra utöva; familjernas ofta
ådagalagda oförmåga eller bristande vilja att behandla sjuksköterskan
som en bildad kvinna; deras oförmåga eller bristande vilja att inse,
att även en sjuksköterska ej kan uthärda utan ett visst minimimått
av vila; att hon har vissa bei’ättigade fordringar på kost, bädd och

utrymme för sig och sina tillhörigheter. Sällan hör man dock sköterskan
klaga över aldrig så svåra brister och umbäranden, då de äro
en följd av den sjukes och hans familjs knappa tillgångar, på trångboddhet
och fattigdom; men att de stundom komma fram, när sköterskan
får underkasta sig verkligen svåra umbäranden endast på grund
av vederbörandes oförstånd eller bristande välvilja, är lätt förklarligt.

Säkert är i alla fall, att sköterskorna vida oftare finna privatsjukvården
mindre tilltalande, än det framkommer av deras uttalanden.
Detta framgår framför allt av de flesta sköterskornas längtan och strävan
att vinna anställning i offentlig eller därmed jämförlig tjänst, i all
synnerhet tjänst å sjukvårdsanstalt. Delvis är det naturligtvis den större
ekonomiska tryggheten, kontinuerligt arbete och eventuellt även pension,
som göra, att sköterskan helst önskar anställning i sådan tjänst, men
främst föranledes denna önskan av de, särskilt i sjukhustjänsten, mera
ordnade och tilltalande arbetsförhållandena. Sjukhuset må vara än så
gammalt och överbelagt, alltid har sköterskan sin bädd att vila ut på,
arbetet å sjukhuset må vara aldrig så jäktande, sällan händer det dock,
att sköterskan ej får tillfälle att några timmar på dygnet komma ur
kläderna och vila fullständigt, sjukhusets läkare må vara aldrig så
fordrande, alltid är han dock en sakkunnig, som icke i likhet med
familjemedlemmarna i den sjukes hem oriktigt bedömer sköterskans av
insikt företagna åtgärd; de i sjukhusen intagna patienterna må visa
sköterskan ohörsamhet eller någon gång näsvishet, aldrig går det upp
mot det översitteri en del i hemmet vårdade sjuka visa emot sina sköterskor.
A sjukhuset har sköterskan rätt och skyldighet att ordna
och styra; i den sjukes hem har hon ingen myndighet. Visar den å
sjukhuset intagne olämpligt uppförande och rättar han sig icke efter
sköterskans föreskrifter, kan sköterskan vända sig till anstaltens läkare
för att få ändring. Läkaren svarar i sista hand för ordningen å sjukhuset,
och den som ej vill finna sig i vad lian föreskriver, riskerar att
bliva utskriven från anstalten. I den enskilda sjukvården kan sköterskan
visserligen genom hänvändelse till läkaren vinna rättelse i en
del missförhållanden, men läkarens lust att ingripa är här mindre, och
i alla händelser har han här mindre makt att åstadkomma förändringar.
Bliva förhållandena i privatvården då för svåra, så kan sköterskan
naturligtvis lämna vården av den sjuke. Det är emellertid förunderligt,
hur relativt sällan detta sker; trots andlig och kroppslig utmattninghåller
den plikttrogna sköterskan ut i känslan av att hon icke får svika
den sjuke, vars vård hon en gång åtagit sig, så länge denne behöver
hennes hjälp. Naturligtvis finnes det sköterskor, som icke hava en

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden in. m. 22

170

Privatskoter#
kornas
utbildning.

sådan plikttrohet, utan övergiva den sjuke, utan att förhållandena äro
outhärdliga. Det finnes naturligtvis också ett visst antal sköterskor, som
äro olämpliga för sitt kall, i alla händelser olämpliga för privatsjukvård,
sköterskor, som ej hava förmåga att underordna sig och anpassa sig
efter givna förhållanden, sköterskor, som äro härsklystna, intriganta och
fordrande. Åtskilliga sådana element komma alltid att finnas inom
sköterskekåren, och även den yttersta omsorg vid utgallringen av olämpliga
elever skall icke kunna förhindra detta.

I flertalet fall är det naturligtvis så, att privatsköterskan från
början eller rätt snart finner sig jämförelsevis väl tillfredsställd med
sitt yrke. Visserligen blir det alltid ansträngande och bereder aldrig
ekonomisk trygghet, men det kan också bringa en del behag och en
säregen inre tillfredsställelse. Privatsköterskan kommer i snabb omväxling
in i de mest olika samhällslager och familjer. Hon får insikt i
livets alla skiften och strävanden, alla dess sorger och missräkningar,
och hon lär känna människorna från deras goda och dåliga sidor, och
intet mänskligt blir henne främmande. Har hon då takt och gott
hjärta, blir hon lätt både de sjukas och deras familjers djupt avhållna
vän, på vilken de tänka i tacksamhet och tillgivenhet som på ingen
annan.

Ovan har med några ord tecknats de huvuddrag, som angiva
privatsköterskornas ställning och arbetsuppgift. Genom utsända frågeformulär
hava sakkunnige också försökt att statistiskt fastställa några
särskilda punkter i deras arbetsförhållanden, så långt det ansetts lämpligt
med hänsyn till att den privata sjukvården icke är endast
en privat persons arbetsuppgift till en annan privat person, utan lika
ofta och lika mycket en den enskilda familjens förtroendeuppgift till
eu annan enskild person, för vilken familjen fattat förtroende.

De sammanställningar sakkunnige uppgjort angående privatsköterskor
och privatvården äro delvis redan anförda i kapitlet »Allmänna
synpunkter angående den kvinnliga sjukvårdspersonalen» (jämför
tab. 4—tab. 7). Utöver vad där framställts om privatsköterskorna,
må här anföras de omständigheter och siffror, som äro av speciellt intresse
för den privata familjesjukvården och privatsköterskorna.

Förut har nämnts, att namn och adresser erhållits på sammanlagt
526 privatsköterskor, till vilka de särskilt för sådana sköterskor
avsedda frågeformulären (se bil. 1 o) kunnat sändas. Det stora flertalet
av dessa namn och adresser erhöllos genom sköterskebyråer. För att få
ytterligare adresser på privatsköterskor infördes ett upprop i Svensk

171

sjukskötersketidning. Det är påfallande, hur få som på grund av detta
upprop gåvo sig tillkänna. Det var endast några tiotal. Det är också
påfallande, att så få av de privatsköterskor, till vilka sakkunniges frågeformulär
utskickats, återsänt dessa besvarade, nämligen endast 155 av
de 526 tillfrågade. Anledningarna härtill hava ovan antytts. De torde
väsentligen vara de två följande, dels att de, som kalla sig privatsköterskor,
till avsevärd del äro mindre väl utbildade sköterskor, ofta
endast f. d. sköterskebiträden, vilka icke själva visste, om de skulle
räkna sig som sköterskor eller ej, och vilka i alla händelser ej genom
uppgifter i formulären ville bereda andra möjlighet till en klassificering,
dels att privatsköterskorna på förhand antogo, att de åtgärder, som
från det allmännas sida kunde komma ifråga till förbättring av de
nu verksamma privatsköterskornas ställning, icke kunde bliva av ingripande
natur. Troligt är; att just de icke väl utbildade privatsköterskorna
oftare underlåtit att svara än de i privat vård verksamma,
väl utbildade sköterskorna. I detta sammanhang må dock antydas,
att många privatsköterskor genom hög allmänbildning, genom utbildning
i bästa sköterskeskolor och genom lång praktisk erfarenhet i vitt
skilda tjänster å offentliga och enskilda anstalter samt stor erfarenhet
i privatvård tillhöra sjuksköterskekårens allra yppersta element.

Med full säkerhet kan det emellertid antagas, att proportionen
mellan väl utbildade sköterskor å ena sidan samt otillräckligt utbildade
sköterskor och sköterskor utan någon systematisk utbildning resp.
f. d. sköterskebiträden å andra sidan av antydd anledning är bättre i
sammanställningen (tab. 4) än i verkligheten. Vidare kan med säkerhet
påstås, att sammanlagda antalet kvinnor, som utöva privat sjukvård,
är mycket större än omkring 500, den siffra, som ungefärligen
anger dem, vilkas namn och adresser erhållits enbart från sköterskebyråerna.
Men hur stort detta sammanlagda antal är, om det är
två eller kanske tre gånger så stort som den nämnda siffran,
därom kan man icke våga någon gissning. Man kan icke erhålla
något stöd för bedömandet härav i uppgifterna om det antal elever,
som årligen utgår från sköterskeskolorna, ty utom dessa nyutgångna
elever tillkommer ständigt ett oberäkneligt antal sköterskebiträden,
som sluta sin tjänst på sjukhusen och börja praktisera som privatsköterskor.
Då endast några få tiotal av sådana sköterskor, som ej
erhålla arbete genom sköterskebyråer, besvarat frågeformulären och
ett statistiskt bearbetande av ett så ringa material med tydligen
stora variationer i alla möjliga avseenden ej skulle lämna något nämnvärt
utbyte, så hava i nedanstående sammanställningar liksom ovan

172

Tillgång till
arbete och
•inkormter.

endast behandlats svaren från de 155 sköterskor, som alla erhållit
arbete genom sköterskebyråer.

Vad som då först intresserar, är att veta, .ungefär huru många
dagar på året dessa sköterskor på senare tid haft arbete och inkomst
av sjukvård i enskilda familjer. Av de nämnda 155 sköterskorna hade
under år 1910 13 sköterskor arbete i privat vård under 1—90 dagar,
10 under 91—180, 26 under 181—270 och 29 under 271—365 dagar;
4 sköterskor hava ej haft något arbete i privatvård under året och 73
hava icke lämnat någon uppgift i frågan. De motsvarande siffrorna för
1911 voro 10 resp. 15, 25 och 31 sköterskor med privatvård under
1—90 resp. 91—180, 181—270 och 271—365 dagar samt 6 sköterskor,
som ej haft någon privatvård, och 67, som ej lämnat någon uppgift
i frågan. De motsvarande talen för 1912 voro 9 resp. 10, 35 och
42 sköterskor med arbete i privatvård under 1—90 resp. 91—180, 181
—270 och 271—365 dagar samt 6 sköterskor, som icke under året haft
någon privatvård, och 53, som ej lämnat upplysning i frågan.

Den kontanta årsinkomsten av arbetet i privatvård var under år
1910 för 5 resp. 6, 6, 6, 5, 8, 9, 9, 7 och 4 sköterskor 125—200 kronor
resp. 201—300, 301—400, 401—500, 501—600, 601—700, 701—800,
801—900, 901—1 000 och 1 001—1 100 kronor; 90 sköterskor lämna
ingen uppgift angående årsinkomsten. För år 1911 voro de motsvarande
siffrorna 8 resp. 4, 5, 8, 9, 10, 14, 11, 7 och 1 sköterska med inkomst från
privatvård av 125—200 resp. 201 — 300, 301—400, 401—500, 501 — 600.
601—700, 701—800, 801—900, 901 — 1 000 och 1 001—1 100 kronor;
78 sköterskor lämna ingen uppgift. För år 1912 voro siffrorna 3 resp.
3, 2, 7, 17, 15, 17, 14, 5, 4 och 2 sköterskor med årsinkomst av
privatvåi-d av 125—200 resp. 201—300, 301—400, 401 -500, 501—600.
601—700, 701—800, 801—900, 901 — 1 000, 1 001 — 1 100 och 1 200—
1 300 kronor; 66 sköterskor lämna ingen uppgift i frågan.

Ovanstående visar, att ett oproportionerligt stort antal av de
155 sköterskor, som överhuvudtaget återsänt besvarade frågeformulär,
underlåtit att besvara frågan angående det antal dagar, de under året
haft arbete i privatvård. Detta förklaras till stor del därutav, att
sköterskorna icke föra anteckningar över de dagar, de hava arbete
och de dagar de äro utan.

Då frågorna angående det antal dagar per år, som privatsköterskorna
haft arbete i enskild familjevård, uppställdes, kunde man förutse,
att svar å dessa frågor av nämnda skäl ofta skulle utebliva. Då
man möjligen kunde tänka sig, att sköterskan bättre hade i minnet
summan av sin kontanta inkomst per år av privatvården, så tillfråga -

des sköterskorna direkt, hur stora deras kontanta årsinkomster av privatvård
varit under åren 1910, 1911 ocli 1912. Resultatet av förfrågningen
framgår av ovanstående och visar, att ej heller denna fråga besvarats
oftare, utan t. o. m. något mindre ofta än frågan om antalet tjänstgöringsdagar.
I)å många sköterskor (90, 78 och 06 för de resp. 3 åren)
underlåtit att lämna uppgifter angående den kontanta årsinkomsten,
så är man fortfarande mycket oviss om, hur privatvården ekonomiskt
ställer sig för sköterskan.

Då sakkunnige emellertid förutsågo, att svar å nyss antydda frågor
ofta skulle utebliva, framställdes dessutom en annan fråga, som kunde
antagas bliva mera regelbundet besvarad. Den formulerades sålunda:
Har tillgången till arbete i privatvård för Eder i allmänhet varit god?
Qenna fråga har endast av ett fåtal lämnats obesvarad. Av de 155
sköterskorna hava 133 på densamma svarat ja, 7 hava svarat nej och
15 hava icke lämnat någon uppgift. De talrika jakande svaren tala
för, att de vid sköterskebyråerna inskrivna privatsköterskorna sannolikt
hava fullt arbete och tillräcklig utkomst. Alldeles säkert är detta dock
icke, då man ju väl kan tänka sig, att de sköterskor, som underlåtit
att återsända de till dem sända formulären, i allmänhet haft mindre
tillgång till arbete än de, som besvarat dem. Troligt är dock icke,
att så är. Ty dels är det en erfarenhet, att sköterskebyråernas tillgång
s på sköterskor under vanliga förhållanden sällan är för stor och att
densamma redan vid måttligt ökad sjuklighet i regeln är alldeles otillräcklig,
dels torde fördelningen av arbete mellan de å eu byrå anmälda
sköterskorna väl ske tämligen jämnt. I regeln torde således de genom
sköterskebyråernas förmedling arbetande privatsköterskorna hava tillräcklig
arbetstillgång. Därmed är det också antagligt, att deras ekonomi
är i det hela taget rätt tillfredsställande, alldenstund sköterskan under
de dagar hon arbetar ju alltid utom den kontanta lönen har allting
fritt utom kläder och tvätt. Naturligtvis måste eu privatsköterska
ändock alltid hava större utgifter än en å sjukvårdsanstalt anställd
sköterska, ty under alla de mer eller mindre ofta återkommande och
mer eller mindre länga mellantiderna, under vilka hon är utan arbete,
måste hon själv helt bekosta sitt uppehälle, under det att den vid
anstalt fast anställda sköterskan endast behöver sörja för kläder och
skodon. En motvikt häremot bildar emellertid den vanligen större
kontanta ersättning, som privatsköterskan har, varför privat sjukvård
och sjukvård i fast anställning å sjukhus i stort sett tyckas ställa sig
ekonomiskt ungefär lika, något som också framgår av det sätt, varpå
privatsköterskorna (vilka i allmänhet också hava stor personlig erfarenhet

174

av anstaltstjänst, såsom framgår av nedanstående) besvarat frågan,
huruvida de anse privatvård ekonomiskt mer gynnsam än anstaltstjänst.
Av 155 sköterskor hava 52 å denna fråga svarat ja, 53 nej och 50
hava lämnat frågan obesvarad.

Till ovanstående betraktelse angående privatsköterskornas ekonomi
är dock att tillägga, att denna icke beror endast på inkomsten av
privat sjukvård i familjer, utan även på inkomst av tjänst å offentliga
eller därmed jämförliga sjukvårdsanstalter. Det är ej uteslutet, att en och
annan privatsköterska, som endast tillfälligtvis arbetat å anstalt, vid
bedömandet av tillgången till arbete som privatsköterska även inräknat
sina tillfälliga anställningar å sjukvårdsanstalt, detta ehuru det frågades,
huruvida tillgången till arbete i privatvård varit god. Någon liten uppfattning
om, hur ofta sköterskor, som i allmänhet ägna sig åt privatvård,
få tillfälligt arbete som vikarier eller dylikt å sjukvårdsanstalt,
får man av följande. Av de 155 privatsköterskor, som insänt besvarade
frågeformulär, hade år 1910 15 resp. 9, 7 och 17 haft anställning å
anstalt under 1—90 resp. 91 —180, 181—270 och 271—365 dagar; 107
sköterskor lämna ingen uppgift angående tillfällig anstaltsjänst, vilket
antagligen bör tolkas så, att de icke haft någon sådan anställning
under år 1910. För år 1911 voro de motsvarande siffrorna 16 resp.
8, 9 och 15 sköterskor med anställning å anstalt under 1—90 resp.
91 —180, 181—270 och 271—365 dagar; 107 sköterskor lämna ingen uppgift.
För år 1912 voro de motsvarande siffrorna 17 resp. 10, 4 och
14 sköterskor med anställning å anstalt under 1—90 resp. 91 —180,
181—270 och 271 — 365 dagar; 110 sköterskor lämna ingen uppgift.

Beträffande den kontanta ersättningen vid privat familjevård, så
framgår denna av tab. 43.

Av intresse är först att särskilt påpeka, att ersättningen till
sköterskebyråernas sköterskor i det ojämförligt största antalet fall
utgår efter av byråerna fastställda taxor. Av de 155 sköterskorna
hava icke mindre än 137 uppgivit, att så sker; endast 6 hava gått
efter egen taxa och 12 hava underlåtit att i frågan lämna upplysning.
De olika byråernas taxor äro sådana, att 6 sköterskor för privatvård
få räkna sig till godo 1 * 2 r, kronor per dag, 7 sköterskor 2 kronor,
6 sköterskor 2*5 0 kronor och 82 sköterskor 3 kronor. De motsvarande
avgifterna för dygn äro sådana, att 1 sköterska fått räkna sig till godo
1*45 kronor per dygn, 9 sköterskor 2 kronor, 22 sköterskor 2t>o kronor
och 94 sköterskor 3 kronor. Ersättning för vaknatt växlar i byråernas
taxor mellan 1*5 0 och 4*5 0 kronor. (Vid sjukvård endast under natten
beräknas ersättning för kost under den följande dagen.) Ersättning för

sjukvård i hemmet per månad sätta byråerna till 60 å 93 kronor och
ersättning för enstaka besök till 1 å 2 kronor.

Av särskild betydelse är privatsköterskornas uppfattning över
frågan, huruvida privatvård är mer ansträngande än vård å anstalt.
Då de 155 sköterskor, som insänt besvarade frågeformulär, såsom ovan
visades, också hava ansenlig erfarenhet om anstaltsvård och därför på
erfarenhet grundad förmåga att jämföra de båda slagen av sjukvårdsarbete,
så måste deras svar på den i nämnda avseende gjorda förfrågan
ju anses tillförlitliga. Av de 155 sköterskorna hava 97 uppgivit,
att privatvården är mer ansträngande än anstaltsvården, under det
att 18 förklarat den ej vara mer ansträngande och 40 underlåtit att
giva upplysning. Tab. 7 visar också, att överansträngning förekommer
relativt oftast hos privatsköterskor och hos distriktssköterskor, vilka
senares arbete ju även mest liknar privatsköterskornas. 39’4 resp.
41’4 % av dessa sköterskor klaga över att ofta vara överansträngda.

Beträffande den nyss lämnade redogörelsen angående privatsköterskornas
ekonomiska förhållanden, bör emellertid en särskild omständighet
än en gång betonas, ehuru den förut redan är antydd, nämligen
att denna redogörelse endast gäller de sköterskor, som äro inskrivna
vid och erhålla arbete genom sköterskebyråerna. Utom dessa vid de
mer eller mindre välordnade sköterskebyråerna inskrivna privatsköterskorna
finnes emellertid en till sin storlek icke bestämbar grupp av
i allmänhet mer eller mindre dåligt, delvis ytterst dåligt, utbildade
sköterskor, som söka och erhålla arbete genom annonser, genom förmedling
av vanliga tjänarinne- och platsbyråer eller dylikt. Angående
denna grupp av sköterskor lämna sakkunniges utredning, såsom ovan
flera gånger antytts, ingen ledning, emedan det varit omöjligt att
beträffande dessa sköterskor erhålla tillräckligt många detaljupplysningar.
Yad alla de med sjukvårdsförhållandena bekanta veta, är, att
denna grupp av privatsköterskor säkert är mycket omfattande och att
dessa sköterskors ekonomiska ställning ofta är mycket dålig, dels
emedan de ofta få åtnöja sig med rätt liten ersättning för sitt arbete,
dels och framför allt emedan tillgången till arbete för dem är mycket
nyckfull. Det är också inom denna grupp av privatsköterskor, som
man finner relativt talrika element, vilka hota att sänka hela sköterskekårens
och sjukvårdsyrkets anseende och vilka göra genomförandet av
en del av sakkunniges förslag särskilt nödvändigt.

Jämförelse
mellan privatvård
och
anstaltsvård
med hänsyn
till arbetets
ansträngande
karaktär.

Privats
ko/ers kor,
som ej erhålla
arbete genom
sköterskebyråer
och
dessa

sköterskors

ställning.

176

Plats förmedling

vid
sjukvårdsanstalter
och
sköterskeskolor.

Av större
föreningar
upprättade
sköterskebgråer.

13 KAPITLET.

Om sjuksköterskebyråer och om platsförmedling’
för sjuksköterskor.

Redan av vad som ovan anförts framgår, vilken stor roll sköterskeoch
platsförmedlingsbyråerna spela för sköterskorna och framför allt
då för privatsköterskorna. Största delen av de väl utbildade bland
dessa sköterskor måste ju stå i ständig kontakt med sköterskebyråerna.
Bortsett från den platsförmedling, som uppehälles av de enkom för
arbetsförmedling för sköterskor eller för sköterskor och andra kvinnliga
arbetssökande upprättade byråerna, utövas ofta mer eller mindre omfattande
arbetsförmedling genom en stor del av våra sjukvårdsanstalter.
särskilt av de anstalter, som äro förenade med sköterskeskolor. Om
någon anstalt eller enskild person behöver en sköterska, höra de ofta
efter å det i trakten befintliga sjukhuset, och elevskolans föreståndarinna
giver då '' ofta anvisning på lediga, nyutgångna eller äldre sköterskor,
som hon känner till eller som direkt anmält sig hos henne såsom
arbetssökande. Angående omfattningen av denna arbetsförmedling,
som icke är systematiskt ordnad och som i allmänhet eller sannolikt
alltid sker kostnadsfritt, är det nästan omöjligt att få några sifferuppgifter,
alldenstund vederbörande föreståndarinna sällan för systematiska
anteckningar över sin verksamhet härutinnan.

Övergå vi nu i stället till de för platsförmedling särskilt upprättade
sköterskebyråerna och sköterskehemmen, vare sig dessa äro
inrättade i samband med sköterskeskolor eller äro från dem skilda, så
finna vi följande.

Främst bland våra nu existerande sköterskebyråer stå otvivelaktigt
de sjuksköterske- och platsförmedlingsbyåer, som upprätthållas
av Röda korset, Fredrika Bremerförbundet och Södra Sveriges sjuksköterskehem.
Alla dessa tre byråer äro förenade med hem för sjuksköterskor
och förmedla numera i allmänhet platser endast för sköterskor

177

från ut.bildningsanstalter med minst 2-årig kurs. Alla tre åro ledda
av i sjukvård utbildade föreståndarinnor och upprätthållas genom sammanslutningar
av för sjukvård intresserade samhällsmedlemmar, däribland
också läkare.

(Sophiahemmet har alltid sänt ut en del av sina egna sköterskor i
privat sjukvård samt åt sina egna sköterskor anskaffat platser å sjukvårdsanstalter.
På samma sätt har också Diakonissanstalten i Stockholm
samt Samariterhemmet i Uppsala verkat. Någon platsförmedling
i annan mening har ej utövats vid dessa tre anstalter.)

flöda korsets platsförmedlingsbyrå började sin verksamhet år 1891.
Den förmedlar, såsom nämnts i kap. 2, arbete utom åt de sköterskor,
som, efter utbildning i flöda korsets egen sköterskeskola, kvarstanna
i sköterskehemmets tjänst, även åt sådana sköterskor med 2-årig
utbildning, som antagits av Föreningen Röda korset och som genom
kontrakt med denna förening förbundit sig att i krigstid tjänstgöra

1 militär sjukvård. För platsförmedling betala dessa senare sköterskor
till byrån en årlig avgift av 12 kronor för privatvård och 5
kronor vid innehavande av fast plats. Under åren 1910, 1911 och 1912
förmedlade byrån arbete åt 75 resp. 100 och 120 sköterskor. Vid
denna byrå behöver arbetsgivaren ej erlägga någon avgift till byrån
för förmedlingen. Någon bokföring över antalet förmedlingar har ej
förts förr än de allra sista åren. Under åren 1914 och 1915 hava

2 252 förmedlingar av privatvård skett.

Å det i kap. 2 omnämnda, av Röda korset upprättade sköterskehemmet
(vid Kammakaregatan), finnes rum för de sköterskor, som,
jämlikt villkoren för erhållande av utbildning i Röda korsets egen
sköterskeskola, äro skyldiga att efter avslutad kurs under 1 Va års tid
för Röda korsets sjuksköterskehems räkning tjänstgöra i privat sjukvård.
Lönen från hemmet utgör för dessa sköterskor 400 kronor om
året jämte fri kost in. in. under de dagar, sköterskan ej tjänstgör. En
del av dessa sköterskor kvarstå i hemmets tjänst en längre följd av år
efter de föreskrivna 1 Va åren, och hava de då även sin bostad å sköterskehemmet.
Närmare angående villkoren för dessa å sköterskeliemmet
boende sköterskor se sid. 32. Antalet av dessa i sköterskehemmets
tjänst sålunda verkande sköterskor utgör mellan 45 och 50 per år.

Fredrika Bremerförbundet började år 1889, i samband med sin
platsförmedling för självförsörjande kvinnor, även förmedla sjukvårdsarbete.
År 1902 avskildes den sistnämnda verksamheten från den
övriga platsförmedlingen, och en särskild sjuksköterskebyrå med
egen styrelse upprättades. År 1907 upprättade Fredrika Bremerför Kvinnlig

sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m. 23

Rodd korsets
byrå.

Fredrika Bremerförbundels

byråer.

178

Södra Sveriges
sjuksköterskehems
byrå.

bundet en liknande byrå i Göteborg. Vid Fredrika Bremerförbundets
byrå i Stockholm erlägger arbetsgivaren, då det är fråga om fast plats
för sköterskan, 1 % av sköterskans första årslön; då det är fråga om
privatvård erlägger arbetsgivaren 1 krona för varje förmedling, som
gäller sjukvård för mer än 1 dygn. Vid Fredrika Bremerförbundets
byrå i Göteborg är taxan densamma, då det gäller fast plats, men 1
krona 50 öre, när det gäller privatvård för över 1 dygn. Sköterska,
som är inskriven vid Fredrika Bremerförbundets sköterskebyråer i Stockholm
eller Göteborg, erlägger själv en årlig inskrivningsavgift av 5
kronor; vid arbete i enskild sjukvård erlägges därtill en avgift av 10
öre per arbetsdag under 250 arbetsdagar årligen, efter vilken tid sköterskan
ej erlägger avgift för ytterligare platsförmedling under året; vid
vikariat och tillfällig sjukvård erlägges till byrån en afgift motsvarande
3 % (i Göteborg 4 %) av inkomsten; vid antagande av fast plats erlägges
en avgift motsvarande 1 % av första årets lön.

Vid Fredrika Bremerförbundets byrå i Stockholm voro år 1910 inskrivna
217 sköterskor, därav 98 privatsköterskor och 119 med fast anställning.
Stockholmsbyrån förmedlade år 1910 619 fall av privatvård och
29 fasta platser. År 1911 voro de motsvarande siffrorna 232 skötei’skor,
därav 87 privatsköterskor och 145 med fast anställning, 592 förmedlingar
av privat sjukvård och 42 förmedlingar av fast anställning. År
1912 voro de motsvarande siffrorna 239 sköterskor, därav 92 privatsköterskor
och 147 med fast anställning samt 625 förmedlingar av
privatvård och 32 förmedlingar av fast anställning.

Å det hem, som är förenat med Fredrika Bremerförbundets byrå
i Stockholm (vid Tunnelgatan), finnes bostad för omkr. 20 sköterskor
mot en hyresavgift av 12—13 kronor i månaden.

Vid Fredrika Bremerförbundets byrå i Göteborg voro år 1910 inskrivna
184 sköterskor, därav 129 privatsköterskor och 55 med fast anställning.
Göteborgsbyrån förmedlade år 1910 633 fall av privatvård och
15 fasta anställningar. År 1911 voro de motsvarande siffrorna 179
sköterskor, därav 118 privatsköterskor och 61 med fast anställning,
1 447 förmedlingar av privatvård och 14 förmedlingar av fast anställning.
År 1912 voro siffrorna 194 sköterskor, därav 116 privatsköterskor
och 78 med fast anställning, 1 381 förmedlingar av privat sjukvård
och 17 förmedlingar av fast anställning.

Å det hem, som är förenat med Fredrika Bremerförbundets byrå
i Göteborg, finnes bostad för 27 sköterskor mot en hyra av 10 kronor
50 öre i månaden.

Södra Sveriges sjuksköterskehem öppnade en platsförmedlingsbyrå
i Lund samtidigt med att det började sin sjuksköterskeskola. Utom

179

för hemmets egna sköterskor förmedlar denna hyra även arbete åt ofullständigt
utbildade sköterskor med lägre taxa. Vid denna byrå gälla
för övrigt följande villkor: Sköterskan erlägger vid erhållande av fast
plats eller vikariat en avgift av 1 % av första årets lön, för erhållande
av enskild sjukvård 10 öre per dag under de 100 första arbetsdagarna
av året. Några andra avgifter har sköterskan där ej. Arbetsgivaren
erlägger ingen avgift vid förmedlingar. Byrån har under åren 1910, 1911
och 1912 förmedlat arbete åt resp. .95, 43 och 37 sköterskor. Å själva
hemmet kan beredas bostad, utom för eleverna, endast för 4 sköterskor.

Under de sista åren hava några sammanslutningar av sköterskor smunktägt
rum i och för förmedling av sjukvårdsarbete. Sådana genom skö- IT

terskesammanslutningar upprätthållna platsförmedlingsbyråer äro: All- tersktförmänna
svenska sjuksköterskeföreningen och dess byrå (har förut hetat eningar.
Stockholms sjuksköterskebyrå), Uppsala-systrarnas byrå (Sjuksköterskehemmet
U. A. S.), Sydsvenska sjukvårdsföreningens byråer samt Örebro
stads- och läns sjuksköterskeförenings byrå.

Vid Allmänna svenska sjuksköterskeföreningen, som bildades år 1914,
sedan Stockholms sköterskebyrå upphört att existera, erlägger sköterskan
en inskrivningsavgift av 5 kronor, 5 kronor i årsavgift samt 5 % av i
privatvården erhållen lön. Sköterska med fast plats å sjukhus eller
annan inrättning samt distriktssköterska betalar en årlig avgift av 10
kronor, så länge hon har den av föreningen anskaffade platsen. Arbetsgivaren
erlägger ingen avgift för förmedlingar. Under år 1915 har
antalet till föreningen anslutna sköterskor varit omkring 50.

Vid Uppsala-systrarnas byrå erlägger sköterskan följande avgifter:

5 kronor i inskrivningsavgift, 5 % av arbetsförtjänsten vid förmedling
av privatvård och 10 kronor vid förmedling av fast plats. Arbetsgivaren
erlägger ingen avgift för förmedlingen. Byrån förmedlar arbete
endast åt de sköterskor, som genomgått fullständig elevkurs vid
Uppsala akademiska sjukhus.

Vid Sydsvenska sjukvårdsföreningens byråer (i Malmö, Halmstad,
Kristianstad, Landskrona, Ystad och Varberg) erlägger sköterskan 5
kronor i årsavgift samt vid erhållande av fast plats 1 % av första
årets lön. Arbetgivarens avgift för arbetsförmedling är 1 krona. Sammanlagda
antalet sköterskor vid dessa byråer under åren 1910, 1911
och 1912 har varit resp. 25, 25 och 19.

Vid Örebro stads och läns sjuksköterskeförenings byrå erlägges
i årsavgift 10 kronor samt dessutom, om sköterskan arbetar i enskild
sjukvård eller innehar vikariat, 4 % av den kontanta inkomsten och,
om hon innehar fast plats, 1 % av den fasta lönen. Arbetsgivarens avgift
för arbetsförmedling är 1 krona inom Örebro stad och 1 krona 50 öre

180

Sköterskebyråer,
som
drivas som,
enskild perso?is
affärsföretag.

Förmedling ar
sjukvårdsarbete
genom
de vanliga
tjänarinneoch
platsanskaffnings•

byråerna.

utom staden. Antalet sköterskor under åren 1910, 1911 och 1912 var
resp. 25, 40 och 50.

Utom de nu nämnda, av mera allmänna föreningar och av särskilda
sköterskeföreningar upprätthållna sjuksköterskebyråerna, finnas
några mindre byråer, som drivas som enskild persons affärsföretag.
Ett par av dessa ledas av sjuksköterskor, de andra av personer,
som ej äro utbildade i sjukvård. Vid dessa byråer, som i allmänhet
ej ställa några högre fordringar på sköterskeutbildning, söka de sköterskor
arbete, som ej bliva antagna vid de andra byråerna.

Bland dessa byråer äro att nämna följande fyra:

Östermalms inackorderingsbyrå i Stockholm, där sköterskans årsavgift
(samtidigt inskrivningsavgift) utgör 2 kronor per år. Förmedlingsavgiften
synes såväl för allmänheten som för sköterskan vara växlande,
»beroende dels på lön, dels på om platsen är fast eller av kortare
varaktighet». Byrån har under åren 1910, 1911 och 1912 förmedlat
arbete åt resp. 62, 74 och 75 sköterskor.

Yasabyrån i Stockholm fordrar 2 kronor per år i årsavgift inklusive
inskrivningsavgift. Förmedlingsavgiften är för sköterskan »beroende
på lön och tid, men är låg». Allmänhetens avgift för arbetsförmedlingen
är icke bestämd, men utgör vanligen 2—3 kronor per förmedling.
Byrån har under vartdera året 1911 och 1912 förmedlat
arbete för omkring 45 sköterskor.

Östergötlands läns sjuksköterskebyrå i Linköping fordrar av sköterskan
10 kronor i årsavgift samt 4 % av hennes inkomst av sjukvårdsarbetet.
Allmänhetens avgift för arbetsförmedling är 1 krona inom
Linköpings stad samt 1 krona 50 öre utom staden. Byrån började
först år 1912, och hade då 23 sköterskor anmält sig till erhållande av
arbete genom byrån.

Vid Örebro sjuksköterskebyrå erlägger sköterskan 2 kronor i inskrivningsavgift,
4 kronor i årsavgift, 4 % av den kontanta inkomsten
samt 5 å 10 kronor för varje platsförmedling, beroende på löneförmånerna.
Antalet sköterskor var under åren 1910, 1911 och 1912
resp. 18, 20 och 22.

Bortsett från de nu nämnda byråernas verksamhet, sker nog en
icke obetydlig, till sin verkliga omfattning dock alldeles okänd förmedling
av sjukvårdsarbete genom de vanliga, av enskilda personer drivna
tjänarinne- och platsanskaffningsbyråerna. Av dessa använda sig dock
uteslutande f. d. sköterskebiträden eller andra kvinnor med ringa utbildning
för sjukvårdsarbetet.

181

Av ovanstående framgår, att platsförmedlingen för sköterskor
icke år systematiskt ordnad och att den, åven bortsett därifrån att den
ofta är för dyr, lämnar åtskilligt övrigt att önska.

En fordran, som man med bestämdhet måste fasthålla vid, är, att
föreståndarinna för sköterskebyrå bör vara väl utbildad sjuksköterska.
Ingen kan nämligen på ett verkligen tillfredsställande sätt sköta en
platsförmedling för sjuksköterskor, som icke väl känner arten av den
vård, som varje särskilt sjukdomsfall kräver, hur ansträngande den
ena eller andra sjukvården är och vilka särskilda personliga egenskaper,
som fordras hos den sköterska, som skall tjänstgöra i varje särskilt
fall. Om allt detta får en föreståndarinna, som är erfaren sjuksköterska,
lätt en uppfattning genom frågor eller genom därförutom framkommande
upplysningar av dem, som rekvirera sköterska. En föreståndarinna,
som ej är sjuksköterska, får därom lätteligen en felaktig
uppfattning. För en föreståndarinna, som är sjuksköterska, är det
dessutom lättare möjligt att av sina samtal med sköterskorna och av
omdömena av de personer, som sköterskan vårdat resp. dessas familjer,
bedöma sköterskans duglighet och personliga egenskaper. Endast en
väl utbildad sköterska förmår att pålitligt bedöma, vilka klagomål
från den sjuke eller hans anhöriga, som kunna vara berättigade, och
vilka som äro absolut oberättigade och endast beroende på vederbörandes
oförmåga att bedöma hithörande frågor. Av allt detta framgår,
att det behövs en erfaren och bildad sköterska till föreståndarinna, om
arbetsförmedling för sköterskor skall i möjligaste mån utfalla till de
sjukas och deras anhörigas, för att nu icke tala om läkarnes belåtenhet.
En djup förståelse av det maktpåliggande i åtagandet att förmedla
sjukvård åt sköterskor bör således finnas hos föreståndarinnorna för
sköterskebyråerna, det är en berättigad fordran från de sakkunniga
läkarna, och den bör i allmänhetens intresse vidhållas.

En sjuksköterska har dessutom större intresse av och förmåga
att tillse och bedöma, om och i vad män sköterskornas berättigade
krav på oundgänglig nattvila, ledighet på dagen, utrymme för sig och
sina tillhörigheter och dylikt bliva tillgodosedda.

Av allt det sagda följer också, att det privatekonomiska intresset
bör hållas fjärran från själva ledningen av sköterskornas platsförmedlingsbyråer.
Men då blir det också tydligt, att vartenda skäl, som anförts
mot det lämpliga i att icke-sjuksköterskor förestå arbetsförmedling
för sköterskor, också gäller mot lämpligheten, att sådan förmedling
över huvud taget får drivas såsom privataffär. Sannolikheten och
möjligheterna för att främst de sjukas, men även sköterskornas intressen

Bristerna i den
nuvarande
(fyrmedlingen
av sjukvårdsarbete.

182

Skal mot att
ordna förmedling
av sjukvårdsarbete

såsom en offentlig
angelägenhet.

Sakkunniges
förslag om av
staten godkända
sjuksköter
skebyråer.

därmed bliva åsidosatta, äro nämligen då stora. De erfarenheter, som
anföras från utlandet, angående den fria förmedlingen av arbete i sjuk1
vård, vissa företeelser där vid eu del sköterskehem med tillhörande
platsförmedling, hava ytterligare visat, hur önskvärt det vore att få
en platsförmedling för sjukvård, som vore helt undandragen det enskilda
ekonomiska intresset. Visserligen hava vi i vårt land endast
enstaka gånger sett så svårartade förhållanden, som man fått exempel
på utomlands, men vad man sett är redan tillräckligt för att visa, att
sjukvårdsförmedling hos oss ej alltid skötts tillfredsställande och att
ingenting garanterar för att icke svårartade företeelser kunna inträda
även i vårt land.

Alla de nämnda skälen tillsammans göra, att mången nog helst
skulle se arbetsförmedling för sjukvård ordnad helt som en offentlig
angelägenhet. Detta förutsätter för det första, att enskilda personer
skulle förbjudas utöva platsförmedling för sjukvård, en sak, som ju
redan i och för sig är mycket litet tilltalande, i all synnerhet som
motsvarande anordning inom andra yrkesgrenar saknas. För det andra
förutsätter detta, att på lagstiftningens väg landet uppdelas i vissa
distrikt och att i varje distrikt enligt lag skulle finnas eu sköterskebyrå.
Emellertid torde förhållandena åtminstone ännu icke vara mogna
för eu sådan offentlig organisation av sjukvårdsförmedlingen. Därtill
kommer, att det torde vara rätt så svårt att bestämma, vilka myndigheter,
som skulle hava skyldighet att upprätta och underhålla dessa
byråer, d. v. s. vilka offentliga penningmedel, som härför böra användas.

På grund av det sagda anse sakkunnige, att staten icke bör ordna
platsförmedlingen i sjukvård såsom en offentlig angelägenhet. Endast i så
måtto synes enligt sakkunniges mening staten böra för närvarande ingripa,
att den på ett lämpligt sätt utmärker de platsförmedlings- och sjuksköterskebyåer,
vilka äga förutsättningar att på ett mönstergillt sätt sköta
arbetsförmedling i sjukvård. Sådant erkännande borde dock endast
komma de sköterskebyråer till del, som ej drivas som rena affärsföretag
av enskilda personer, utan endast sådana, som drivas av föreningar
utan ekonomiska biavsikter. Detta skulle kunna ske, om sköterskor
från såväl högre som lägre godkända skolor antingen ensamma eller i
förening med andra intresserade sammanslöte sig till upprättandet av
sköterskebyråer. Säkerligen skulle detta syfte nås, om sådana, genom
dylika föreningar upprätthållna byråer tillerkändes vissa förmåner.
En lämplig sådan förmån vore att i och för kommande pension tillerkänna
föreståndarinna för sådan byrå rätt att räkna de år, hon

m

tjänstgjort å byrån, såsom år i offentlig sjukvårdstjänst och att giva
sådan föreståndarinna bidrag av statsmedel till pensionsavgiften enligt
samma grunder, som föreslagits gälla för i offentlig tjänst anställd
sköterska. Eu annan lämplig förmån vore att tilldela sådana sköterskebyråer
benämningen godkända.

Villkoren för att ernå de nämnda förmånerna böra vara: 1) att

föreningen för handhavande av byråns angelägenheter för en tid av 3
år i sänder utser en styrelse av minst 5 personer, av vilka minst 1
bör vara läkare och 1 sjuksköterska från godkänd sjuksköterskeskola;
2) att byråns föreståndarinna väljes av denna styrelse; 3) att till föreståndarinna
utses endast sköterska, som genomgått godkänd högre
sköterskeskola,; 4) att föreståndarinnan avlönas av föreningen med på
förhand fastställd lön; 5) att föreningen anhåller om byråns godkännande
hos Kungl. Maj:t och till denna sin anhållan fogar uppgifter
enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär.

Ansökning angående byrås godkännande remitteras'' av Kungl.
Maj:t till medicinalstyrelsen för yttrande, vilket yttrande bör avgivas
efter hörande av styrelserna för Allmänna svenska läkareföreningen
och Svensk sjuksköterskeförening.

Sköterskebyrå, som sålunda fått Kungl. Maj:ts godkännande,
skall vara skyldig att mot avgift, som på förslag av byrån fastställes
av medicinalstyrelsen, förmedla sjukvårdsarbete åt sköterskor från godkända
skolor. Byrån skall vara skyldig att föra dagbok över sin
verksamhet och att till medicinalstyrelsen insända årsrapport över
densamma, allt enligt av medicinalstyrelsen fastställda formulär.

De av sakkunnige föreslagna villkoren och bestämmelserna avse
bland annat att giva byrån en sakkunnig, något så när stabil ansvarig
ledning och att garantera, att arbetsförmedlingen handhaves på ett
för sköterskorna rättvist och så litet som möjligt betungande sätt.

Sakkunnige hava underlåtit att själva uppgöra förslag till formulär
att ifyllas, då byrå söker godkännande, eller förslag till formulär
för dagböcker och årsrapporter, men tillfyllestgörande anvisningar till
sådanas uppställande finnas i de frågeformulär, som innefattas i bilaga
1. Tydligt är för övrigt, att dessa formulär tid efter annan
kunna behöva omarbetas allt efter vunnen erfarenhet, något som medicinalstyrelsen
bör genomföra. Endast en sak vilja sakkunnige här
särskilt påpeka, nämligen att dagbok bör vara uppställd och förd
så, att man i den kan följa och kontrollera, hur arbetet fördelats
mellan de arbetssökande, så att härutinnan största möjliga rättvisa
iakttages.

184

Göda sköterskebyråers

betydelse för
sköterskorna

och för alu

mån heten.

Kungl. Maj:ts godkännande bör givas för en tid av 5, högst 10
år i sänder, och det bör kunna återtagas under samma förhållanden
och på samma sätt som godkännandet för sköterskeskola.

Av vad ovan sagts torde framgå, hur nära frågan om privatsköterskornas
ställning och arbetsförhållanden sammanhänger med frågan •
om sköterskebyråernas verksamhet. En privatsköterska, som icke har
stöd av en god sköterskebyrå, har en synnerligen osäker och svår ställning.
Tillgången till arbete blir för henne alldeles särskilt oregelbunden,
och intet skydd har hon mot bristande hänsyn från den sjuke
eller dennes omgivning eller mot ett otillbörligt utnyttjande av hennes
krafter. Det enda medel mot outhärdliga anspråk hon har, är att avbryta
och lämna vården av den sjuke, vilket åter hennes ekonomi ofta
icke tillåter henne att göra. Här kan en god byrå och dennas föreståndarinna
genom sina föreskrifter och genom lämpor vinna mycket.
Sedan den omständigheten, att ersättningen för sjukvård icke utgår
efter gottfinnande av sköterskan eller dem som anlita henne, utan
efter av byrån fastställd taxa, är till fördel. Om sköterskebyråerna
alltid, såsom en del byråer redan nu göra, genom sköterskan tillställde
dem, som rekvirerat sköterska, byråns tryckta bestämmelser angående
sköterskans rättigheter och skyldigheter gent emot dem, som anlita
henne, så skulle detta säkerligen hava sin stora betydelse. Om dessa
bestämmelser avfattades något så när lika av de olika byråerna, vore
det så mycket bättre. Eventuellt kunde sådana bestämmelser utarbetas
efter samråd med lokala läkareföreningar eller styrelserna för Allmänna
svenska läkareföreningen och Svensk sjuksköterskeförening. Men den
största insatsen för den enskilda sjukvårdens ordnande på ett för sköterskorna
tillfredsställande sätt kan en intresserad och förstående byråföreståndarinna
göra, särskilt om läkarna skänka henne sin medverkan, en
medverkan, som icke torde vara svår att vinna. Genom ett samarbete
mellan den läkare, som behandlar den sjuke, och byråföreståndarinnan
torde nog de svåraste missförhållandena i privatvården i flertalet fall
kunna avhjälpas.

Att förmedling av sjukvård sker på bästa möjliga sätt, är naturligtvis
ej endast ett sköterskeintresse. Den frågan har ännu större vikt
för allmänheten; den sjuke och hans anhöriga böra veta, var de kunna
erhålla sakkunnig och pålitlig hjälp. Tillgång till en god sköterskebyrå
och en erfaren och pålitlig föreståndarinna för densamma har i viss
mån likartad betydelse för eu trakt som tillgång till ett gott sjukhus.

Det är kanske icke uteslutet, att det framdeles kommer att visa sig
önskvärt, att de olika godkända byråerna sammansluta sig till en central

organisation. Att för närvarande vidtaga åtgärder för att framkalla
en sådan central organisation av sköterskebyråerna synes däremot ej
påkallat.

Sakkunnige tro, att det ovan gjorda förslaget till arbetsförmedling
i sjukvård är lämpligt även därför, att det ansluter sig till givna
förhållanden. Vi hava nämligen, såsom framgår av nyss lämnade redogörelse,
i vårt land en del genom föreningar uppehållna sköterskebyråer,
som hittills skött sin uppgift till allas belåtenhet, såväl allmänhetens
som läkarnas och sköterskornas. Men dessa goda sköterskebyråers
ställning bör stärkas och stödjas gent emot en del företag av mindre
god beskaffenhet. Antagas kan, att sådana goda byråer skulle kunna
påräkna understöd av kommuner eller eljest.

Sakkunniges förslag om pension sbidrag från staten åt föreståndarinnor
för av staten godkända sjuksköterskebyråer innebär ju, att
staten giver ett, om ock synnerligen litet understöd för en särskild
gren av arbetsförmedling. Detta innebär dock, som bekant, intet principiellt
nytt, då ju staten sedan några år understöder annan god arbetsförmedling,
nämligen de av län och kommuner upprättade arbetsförmedlingsbyråerna.
För år 1915 utbetalade staten i understöd åt dessa
byråer 63 629 kronor. Att förmedlingen av sjukvårdsarbete emellertid
ej kan förläggas till de vanliga offentliga arbetsförmedlingsbyråerna,
torde tydligt framgå av vad ovan sagts angående denna arbetsförmedlings
särskilt ömtåliga natur och den alldeles särskilda personliga
kontakt, som måste råda mellan de arbetssökande sköterskorna och
sköterskebyråns föreståndarinna.

Nuvarande
sjuksköterskebyråer,
som
böra ombildas
till godkända
byråer

De godkända
sjuksköterskebyråerna
och
den vanliga
offentliga
arbetsförmedlingen.

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m.

24

186

14 KAPITLET.

Sjuksköterskorna och den militära sjukvården.

Genom sin organisation och förbättring av den engelska arméns
sjukvårdsförhållanden under Krimkriget visade Florence Nightingale,
att civiliserade stater hade möjlighet att effektivt bistå dem, som sårats
på slagfältet, samt att med framgång kämpa emot smitto- och andra
sjukdomar, vilka härja bland soldaterna och för dem utgöra en lika
stor fara som fiendens vapen.

Några år senare (1864) lyckades Henri Dunant samla ombud från
de flesta av Europas stater och ena dem till antagandet av Genévekonventionen;
härmed lades i dessa stater grunden till samarbete
mellan armén och de frivilliga föreningarna för sjukvård resp. Röda
korsföreningarna i de olika länderna.

Alla dessa föreningar togo till sin uppgift att under fredstid
anskaffa sjukvårdsmateriel, utrustning för krigssjukhus samt transportmedel
för sårades forsling. Föreningarna togo även till uppgift att tillhandahålla
lämplig och övad personal för sjukvård i fält.

Följer man dessa föreningars utveckling, så ser man ungefär samma
förlopp i de olika länderna. Man märker, att den entusiasm, som i
början utmärkte föreningarnas arbete, efter hand mattas av för att
vid krig eller krigsfara åter blossa upp och leda till nya kraftiga
insatser.

Sedan Röda korset stiftades, hava fordringarna på materiel och
personal successivt stigit och förändrats till sin natur, beroende dels
på läkarkonstens utveckling, dels på uppfinningar inom områden, som
beröra sjuktransportväsendet och krigföringen, men också beroende på
att, just till stor del genom Röda korsföreningarnes eget arbete, en verkligt
skolad och för sitt kall utbildad sjuksköterskekår uppstått i de flesta

187

länder. Denna nya, kompetenta sjuksköterskekår har både under föregående
krig och under det nuvarande kriget med misstämning sett
vissa missförhållanden, som uppstått inom sjukvårdsområdet, därigenom
att flöda korskommittéerna ej först och främst rekryterat sin sjukvårdspersonal
ur de skolade sköterskornas led, utan med frivilliga hjälperskor.
Och sjuksköterskorna hava överallt sökt att påvisa riktigheten av att
sjukvårdsarbetet först och främst bör överlämnas åt dem som på detta
område äro mest utbildade.

De sjuksköterskor, vilka under fredstid anställas i och för arméns
sjukvård, bilda både i Sverige och annorstädes i jämförelse med den
civila sjuksköterskekåren en mycket liten grupp, beroende därpå, att
för arméns behov under fred manliga sjukvårdare användas i stor utsträckning.

Den militära sjukvården i några främmande länder.

Under det spansk-amerikanska kriget yttrade sig vid en amerikansk
sjuksköterskeförenings årsmöte föreningens ordförande Mrs Robb
angående de frivilliga sjukvårdskrafterna i fält. Hon berättar, att
när krigsutbrottet hotade nationen, ett stort antal sköterskor genast
anmälde sig för att hjälpa. »Men», säger Mrs Robb, »olyckligtvis
voro utbildade sköterskor ej de enda kvinnor, vilka kände sig manade
att erbjuda sin hjälp, utan överfältläkarens byrå belägrades av kvinnor
av alla slag, från sådana, vilka anse sig ''födda till sjuksköterskor’ till
religiösa svärmerskor och allehanda äventyrerskor. Det kaos och
den förvirring, som överallt i början uppstod, förlängdes och förvärrades
genom brist på erfarenhet hos de ledande. Härigenom och
genom anställande i sjukvården av en mängd olikartade element uppstod
dålig sjukvård, ännu sämre moral och en absolut frånvaro av
metod eller system.» Dessa ord yttrades i januari 1898.

Huru länge det oordnade tillståndet skulle hava fortsatt, är ej
gott att veta, men förhållandena ordnades under sommaren samma år
av den s. k. Hjälpkåren nr 3, en för tillfället bildad förening, som
anslöt sig till Röda korset. Denna förening bestod av män och kvinnor,
vilka tagit till sin uppgift att biträda regeringen genom att insamla
penningar till anställande och underhåll av utbildade sjuksköterskor
vid krigslasaretten. Föreningen satte sig genast i förbindelse med
erfarna och dugliga sköterskor, och genom samarbete med dessa ända
till krigets slut åstadkommos på vissa håll goda sjukhusförhållanden och
god krigssjukvård.

jNordamerika»
Förenta stater.

188

JSngland.

Då smittosamma sjukdomar utbröto bland soldaterna i utbildningslägren,
förmåddes äntligen överfältläkaren att på vanligt sätt anställa
sjuksköterskor för de olika lägren, om vilken åtgärd en överste Höft
skriver följande: »Jag kan icke med ord uttrycka den lättnad, jag

kände, då översköterskan med sina sjuksköterskor öveiYog ledningen
av isoleringssjukhuset.»

En följd av de lärdomar, som detta krig gav Amerika, blev
bildandet av en kommitté, bestående dels av personer, vilka varit verksamma
i hjälparbetet, dels av styrelseledamöter från New-York Hospital
samt dessutom av fem framstående sjuksköterskor, däribland Mrs Robb.
År 1901 bildades så en förening för ordnad militärsjukvård. Åtskilliga
år förgingo, innan Röda korsföreningarna ville antaga de bestämmelser,
denna förening uppsatte angående fordringar å en sjuksköterskekår för
arméns räkning. Men sedan åsikterna så småningom jämkats samman
på sammanträden mellan representanter från Röda korset ocli nämnda
förening, tillsatte Röda korsets »Byrå för krigshjälp» (War Relief
Board) år 1909 en centralkommitté för sjukvården. I denna kommitté
invaldes 10 sjuksköterskor, och enligt den nya plan, som uppgjordes,
överensstämma fordringarna på sjuksköterskorna i fält fullkomligt
med de vanliga fordringarna på sköterskor. I var och en
av de förenade staterna finnas numera Röda korsföreningar och kommittéer,
i vilka sjuksköterskor äro invalda, med uppdrag att kontrollera
listorna på de sköterskor, som anmäla sig till krigstjänst.
Man fordrar numera av de sökande: 2-årig utbildning vid sjukhus
med minst 50 manliga patienter eller att sökande är »Registred Nurse»
(statsregistrerad sköterska) och att hon arbetar under en Röda korskommitté
med goda vitsord från densamma. I Röda korsstyrelserna sitta
numera 600 sjuksköterskor. Röda korset har till sitt förfogande 4 500
sjuksköterskor, och ordförande i Röda korsets nationalkommitté är en
sjuksköterska, Miss Jane Delano.

Då det nuvarande kriget utbröt, i augusti 1914, ansågo de engelska
sjuksköterskorna, att landet aldrig förr varit så väl rustat för flottans
och härens sjukvård. Vid flottan fanns före krigets utbrott en kår
av sköterskor, rekryterad av sådana, som genomgått en 3-årig kurs
vid civil sjukvårdsanstalt och blivit rekommenderade såsom lämpliga
för militär sjukvård. I dessa sköterskors åligganden ingår att
undervisa den manliga sjukvårdspersonalen, och de böra för att bliva
antagna även äga vana vid undervisning. Alla sköterskor hava officers
rang och äro pensionsberättigade efter 10 års tjänstgöring.

189

Omorganiserandet av engelska arméns sjuksköterskekår uppdrogs
år 1902 åt en sjuksköterskekommitté. Sköterskebefattningar inom denna
kår äro enligt sedermera antagna stadgar av 5 olika kategorier, men
skola sköterskorna redan vid inträde i kåren helst hava genomgått 3-årig
sköterskeskola. Åldern för antagandet är 25—35 år, och äro föreståndarinnorna,
som lämna rekommendationer, ansvariga för att sökandena
äro fullt lämpliga med avseende på uppfostran, karaktär och
utbildning. Efter 20 tjänsteår eller vid uppnådda 50 levnadsår erhålla
arméns sköterskor pension.

Utom över dessa ordinarie kårer av sköterskor disponerade armén
och flottan vid krigsutbrottet över reservkärer av väl utbildade sjuksköterskor
samt dessutom över omkring 3 000 väl övade examinerade
sjuksköterskor tillhörande en förening, kallad The Territorial Force
Nursing Service, bildad 1909 på förslag av sekreteraren i krigsdepartementet.
Dessutom funnos åtskilliga tusental fristående sjuksköterskor
disponibla.

Även i England har flöda korset utövat en vidsträckt verksamhet.
Det har av krigsministeriet sig ålagt ett visst ansvar för sjukvården
och har även en viss myndighet. Men då denna förening även i
England ej hade lagt tillräcklig vikt vid att deras sköterskor skulle
vara utbildade och tränade, kom de sårades vård under det nu pågående
kriget att under transporter och vid många sjukhus överlåtas
på Röda korsets hjälpsköterskor, som i tillfälliga kurser utbildats för
»den första hjälpen». Alla möjliga kvinnor rusade vid krigets utbrott
till dessa Röda korsets tillfälliga sjukvårdskurser. En mängd okunniga
och otränade kvinnor sändes till Belgien och Frankrike för att tjänstgöra
vid sjukvården. En viss slags kontroll på utbildning fordrades
visserligen, men enligt engelska uppgifter gick det på byråarna till
ungefär sålunda: Namn? Adress? Har Ni utbildning? Ett jakande svar
och vederbörande antogs, under det att sköterskor med bevisligen god
utbildning flngo det svaret, att intet arbete fanns för dem. Detta
gynnande av icke utbildade tilldrog sig uppmärksamhet. Josef Edgar
Chamberlain skriver i New-York Evening Mail följande: »Även i annat
avseende än i barbariet i de militära metoderna har detta krig fört
utvecklingen bakåt. Så har det redan visat sig en betydande tillbakagång
i sjukvårdsmetoderna genom många oskolade och olämpliga
kvinnors intrång i lägren och på sjukhusen. Därest denna rörelse
icke hejdas, kommer den oändligt stora vinst för krigssjukvården,
vilken åstadkoms genom Florence Nightingales arbete under Krimkriget,
att gå förlorad för världen.»

190

Tyskland.

Vid årsmötet med Storbritanniens och Irlands skolade sjuksköterskors
Nationalförening, som hölls i London i december 1914, inlades en protest
mot detta system i form av en resolution, som enhälligt antogs. Denna
resolution insändes till krigsministern, och resultatet blev en uppmaning
från generaldirektören för arméns sjukvårdsväsen till sköterskornas
Nationalförening att inkomma med de bevis, varpå resolutionen stödde
sig. Denna uppmaning ledde till en längre framställning, som insändes
i samma månad och som innehåller föreningens anmärkningar och förslag,
varav något resultat dock ej ännu kommit till synes.

Efter 1870 års krig uppstodo i Tyskland en mängd Röda korsföreningar.
Vid sidan av den verkliga sjuksköterskekår, som utbildas
vid dessa olika föreningars sköterskeskolor, har man sedan 10 år
också en kår »hjälpsköterskor». Dessa hava ofta genomgått eu 2—4
månaders sjukvårdskurs på en kirurgisk avdelning och under denna
tid gjort full sjukhustjänst. Sedan måste de varje år tjänstgöra vid
sjukhus under en kortare tid, 2—4 veckor. Dessa hjälpsköterskor
förbinda sig att under krig tjänstgöra minst 3 månader.

Med det stora antal sjuksköterskor, som Tyskland ju vid krigsutbrottet
ägde, enligt den officiella statistiken var deras antal 75 000,
samt med de omnämnda hjälpsköterskorna syntes väl Röda korsföreningarna
bort kunna ordna den egentliga krigssjukvården utan att
däri behöva indraga en stor del av den million kvinnor, som sedan
krigets utbrott anmält sig till frivillig hjälp, men så blev ej fallet.
Man lät en hel mängd kvinnor på sjukhusen få en mycket bristfällig
utbildning och sedermera lät man dem, som under kriget tjänstgjort
6 månader i sträck, avlägga s. k. »Notprufung» och därigenom bliva
likställda med de sköterskor, som avlagt statsexamen.

I den tyska sjukskötersketidningen »Unterm Lazaruskreuz» lästes
snart ett upprop till examenskommissionerna för sköterskeexamina i
Tyskland, innehållande en varning mot denna »Notprufung». I detta
upprop påpekas, att det ej rått någon brist på skolade sjuksköterskor
i Tyskland, vilket bevisades även därav, att sedan medio av september
1914 till sommaren 1915 över 600 tyska sjuksköterskor, tillhörande
»Berufsorganisation» hade anställts av Österrikiska staten för att övertaga
sjukvården vid de observationsstationer mot epidemier, som inrättats.
Antalet av dessa tyska sköterskor i österrikisk tjänst ökades dagligen,
emedan missnöje rådde över att i Tyskland mångenstädes erfarna sjuksköterskor
placerades på underordnade platser eller avskedades för att
ersättas med »nödutbildade», vilka numera avlönades lika högt som de
skickligaste sjuksköterskor, vilket allt av de senare uppfattades såsom

191

orättvisor. Uppropet fortsätter sålunda: »Att hjälperskor under krigstid
äro nödvändiga, vilja vi ej bestrida. Men vi instämma med den
Röda korsmedlem, som uppmanade oss till avfattandet av detta upprop,
däruti att ej blott sjuksköterskekallet, utan först och främst de sjuka
måste allt framgent skyddas för att bli vårdade av alla dessa oerfarna
personer, vilka nu utsläppas med betyg såsom sjuksköterskor, betyg vilka
göra den föreskrivna lagliga statsexamen fullkomligt betydelselös och
vilka betyg ej giva någon som helst garanti för innehavarinnans kompetens.

Redan före kriget fanns, såsom nämnts, ingen brist på sjuksköterskor,
men väl på personligheter särskilt lämpade för ansvarsfullare ställningar.

Denna massutbildning av personer, vilka i allmänhet anse, att eu
god samhällsställning och allmänbildning kunna ersätta en ordentlig
fackmässig utbildning och erfarenhet, innebär för sjuksköterskekallet
en ytterst betänklig fara och betyder för dem, som med denna falska
syn på saken börja att utöva verksamheten, endast en svår missräkning.»

I följande nummer av omnämnda skötersketidning offentliggjordes
en del yttranden i de svar, som ingått till tidningen från examenskommissionerna,
i vilka svar de flesta bedja att få instämma med tidningen,
ja, att få »understryka varje ord», som sagts i uppropet mot
»Notpriifung». Denna examen har för övrigt nu avskaffats.

I Danmark kommo de första sjuksköterskor, som utbildats från Danmark.
den år 1862 öppnade Diakonissanstalten i Köpenhamn, till gagn redan
år 1864, i kriget mot Preussen och Österrike. De mottogos först med
misstroende av överfältläkaren, men sedermera uttryckte denne sin
uppriktiga beundran för deras arbete. Först år 1876 bildades i
Danmark en Röda korsförening, vilken anslöt sig till det internationella
förbundet. Föreningen utbildar sköterskor, men har ingen egen
utbildningsanstalt (se redogörelsen för Danmarks sjukvårdsförhållanden,
bil. 7 a).

År 1909 väcktes i Danmark förslag om organiserandet av en sjuksköterskekår
för den danska armén. Förpliktade till krigstjänst hade
dittills varit sköterskor hörande till Röda korset samt eu del landsortssköterskor,
vilka genom statsbidrag satts i tillfälle att genomgå
utbildningskurs. Först sommaren 1915 har förslaget av år 1909 slutbehandlats
och genomförts. Enligt detta förslag skall arméns sköterskeorganisation
sammansättas sålunda: Chef för hela kåren blir en översköterska.
Kåren består av översköterskor, sköterskor och assistentsköterskor
vid garnisonssjukhusen, av Röda korsets sköterskor och
»hjälpsköterskor» samt av de sköterskor, vilka på grund av att de
erhållit statsbidrag till sin utbildning, äro skyldiga att göra tjänst i

192

Den för
arméns behov
i fredstid
anställda
kvinnliga
sjukvårdspersonalen.

Svenska föreningen
Röda
korset och
Drottning
Sophias förening
för
sjukvård i fält.

krig. Därtill kommer en del andra sköterskor, som under vissa villkor
ställt sig till arméns förfogande, samt en del sköterskor eller för sjukvård
lämpliga kvinnor, vilka ställa sig till disposition och bliva antagna
av de ledande.

Den militära sjukvården i Sverige och sakkunniges förslag
beträffande densamma.

Fast anställda i svenska arméns sjukvård (i lönestaten upptagna)
äro endast 5 sjuksköterskor och 4 sköterskebiträden i och för sjukvården
vid garnisonssjukhusen i Stockholm, Boden och Karlsborg.
Dessa sköterskor hava i årslön 5—600 kronor med 2 ålderstillägg å
100 resp. 200 kronor efter 5 resp. 10 års tjänstgöring samt 1 månads
semester med 25 kronor i kostbidrag under semestern. Biträdena hava
BOO kronor i lön och 1 månads semester med 25 kronor i kostbidrag
under semestern.

Dessutom anställas på därom till regeringen gjord framställning
vid olika regementen, antingen för hela året eller endast under övningstid,
en grupp sjuksköterskor, år 1915 uppgående till ett antal av
42. Dessa sköterskor avlönas med 600 kronor om året eller vid kortare
anställning med 3 kronor per dag; de som äro anställda per år
åtnjuta 1 månads semester. I förslaget till stat för år 1917 begärdes,
att 30 sjuksköterskor måtte anställas för en tid av 3 år och med nyssnämnda
förmåner.

Det är ju tydligt, att behovet av sköterskor för armén under
fredstid ej kan jämföras med samma behov under eventuellt krig, och
i Sverige liksom i andra länder fylles den vid krig uppstående bristen
genom det samarbete, som organiserats mellan armén och föreningarna
för frivillig sjukvård i fält. Förutom Svenska föreningen Röda korset,
stiftad år 1864, finnes hos oss Drottning Sophias förening för sjukvård i
fält, bildad år 1900. (Dessa två föreningar äro numera sammanslagna
under en och samma överstyrelse.) Vid mobilisering och krig stå
föreningarna i direkt förbindelse med arméns sjukvårdsstyrelse.

Under de sista åren och i synnerhet under det pågående kriget har
föreningen Röda korset lyckats höja allmänhetens intresse och offervillighet
för dess behjärtansvärda syfte, varigenom bland annat förråden av förbrukningsartiklar
och förbandsmaterial hava kunnat ökas i betydlig grad.
Fn mängd nya lokalföreningar hava bildats över hela landet, och ansenliga
penningsummor hava influtit. Föreningen, vars ordförande är
hertigen av Västergötland, består av flera underavdelningar, däribland
Röda korsets kvinnoförening, som särskilt har till uppgift att samla

193

materiel och vårda förråden. En annan avdelning är Röda korsets
sjuksköterskehem, där sköterskeelever utbildas, samt dess sköterskebyrå,
som förmedlar sjukvårdsarbete för alla till Svenska föreningen Röda
korset hörande sjuksköterskor (se kap. 2). Dessa till Röda korset
hörande sköterskor uppgingo år 1915 till ett antal av omkring 700.

Efter tyskt mönster igångsatte Röda korsets kvinnoförening utbildandet
av eu Röda korsets reservkår av frivilliga sjuksköterskor,
bestående av kvinnor, vilka efter genomgången kortare teoretisk kurs
genom sjukhusstyrelsers tillmötesgående varit i tillfälle att under några
månader (eller på andra håll veckor) delvis eller helt deltaga i arbetet
å sjukavdelningar. Olägenheten av sådana halvutbildade hjälpsköterskor
har framträtt under föregående och pågående krig, och redan före
det nuvarande krigets utbrott hava Svensk sjukskötersketidning, Svensk
sjuksköterskeförening och enskilda intresserade sjuksköterskor haft sina
blickar riktade på dessa Kvinnoföreningens anordningar för utbildande
av reservsköterskor, och de hava börjat en energisk kamp för sin uppfattning
angående den bristande kompetensen hos dessa sjukvårdsutövare.
I Svensk sjukskötersketidning för juni 1914 framhåller tidningens
redaktör, syster Bertha Wellin, olämpligheten av en sådan ytligt
utbildad reservkår samt de olägenheter, som under dess utbildningstid
på sjukhusen uppstå med hänsyn till patienterna, sjukvården och de
ordinarie eleverna. Hon säger bland annat: »Under många år har
inom ledningen för de mera framstående utbildningsanstalterna liksom
inom sjuksköterskekåren själv arbetats för att fördjupa uppfattningen
av sjuksköterskekallet, skärpa ansvarskänslan hos sjuksköterskorna och
övervinna ytlighet i utbildningen. Det slags »sjuksköterskeutbildning»,
som nu inaugererats på ett flertal sjukhus, kommer givetvis icke att
stödja dessa strävanden.» Även från många andra sjuksköterskors
sida har uttalats ett giv akt mot den åsikten, att sjukvården, som ju
är en underordnad, men viktig del av sjukbehandlingen, kan utövas
utan utbildning eller utan tillräcklig utbildning.

ö_. Sedermera utsände Röda korsets överstyrelse ett nytt förslag till
ordnande av kurser för »hjälpsystrar», enligt vilket förslag hjälpsystrarna
skulle erhålla en utbildning räckande 5 — 6 månader. Svensk
sjuksköterskeförening hade satts i tillfälle att genom två representanter
deltaga i den Röda korskommitté, som skulle behandla detta förslag.
Då Svensk sjuksköterskeförenings styrelse såsom sin åsikt framhållit,
att »hjälpsystrar» för att kunna vara sjukvårdarinnor samt patienterna
till verklig nytta borde få en utbildning räckande 1 år, så reserverade
sig naturligtvis föreningens representanter mot det beslut, som Röda

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m. 25

Rodd korset
reservsköterskor.

194

korskommittén fattade, nämligen att uppmana sjukhusen att mottaga
elever, vilka skulle genomgå Va-årskurser för vinnande av kompetens
att under krig tjänstgöra såsom »hjälpsystrar». Reservanterna utgingo
därpå ur kommittén. Kurserna för hjälpsystrar togo emellertid
sin början i januari 1916 efter en av omnämnda kommitté utarbetad
plan. En del sjukhus i Stockholm och i landsorten hava nämligen
samtyckt till att mottaga dessa hjälpsy stere^er,^vilka efter genomgången
utbildning skulle bilda »Svenska Röda korsets kvinnliga sjukvårdstrupper».

förslag till fält Sakkunnige, som kommit till den uppfattningen, att de på grund

sjukvårdens av det erhållna uppdraget säkerligen kunde anses skyldiga och i alla
sköterskored händelser hade rättighet att utreda och avgiva förslag ä,ven i den viktiga
frågan om den svenska fältsjukvårdens förseende med kompetenta sköterskor,
hava redan ovan antytt sin mening, om hur denna fråga kunde
lösas. I kapitlet om förslag till förbättringar av sjuksköterskornas utbildning
föreslå sakkunnige, att varje sjuksköterska, som utgått från godkänd
sköterskeskola och på grund av anställning i offentlig eller därmed
jämförlig tjänst är berättigad erhålla statsbidrag till sin pension, skall
vara skyldig att stå till de militära myndigheternas förfogande vid krig
eller då krig är att befara.

Genom en sådan anordning bleve frågan om sjukvård i fält under
krig löst på ett verkligt tillfredsställande sätt, för så vitt det gäller
bildandet av en stor, utmärkt, ordinarie huvudtrupp av kvinnliga
sjukvårdare, ty härigenom tillförsäkras den stridande armén tillgång
till den bästa sjukvårdspersonal, som står att uppbringa, något som
ju alla gärna vilja giva dem, som kämpa på liv och död för fosterlandet.
Enligt sakkunniges beräkning finnes det redan nu i vårt
land minst 1 691 sjuksköterskor, som äro anställda i offentlig eller
därmed jämförlig tjänst (se tab. 3), sköterskor sålunda, som om de
genomgått godkända skolor, skulle bliva berättigade att uppbära bidrag
av staten till sin pensionering. Otvivelaktigt komma resp. anstalter
och distrikt att efter hand endast anställa sköterskor, som genomgått
godkänd skola, varigenom sålunda alla förutsättningar inträda för dessa
sköterskors förpliktelse till eventuell krigstjänst, nämligen genomgången
godkänd skola, anställning i offentlig eller därmed jämförlig tjänst samt
bidrag av staten till pensionering. Den antydda anordningen giver,
som synes, den i fält stående armén tillgång till ej endast sköterskor,
som äro godkända, utan till sköterskor, som därutöver genom träning
å sjukhus eller annorstädes i mer eller mindre ansvarsfulla platser nått
särskilt hög kompetens.

195

De invändningar, som möjligen kunna göras mot detta förslag
äro: Att vederbörande läkare kanske skola draga i betänkande
att i tjänst antaga godkända sköterskor, emedan det kunde
befaras, att alla sköterskorna plötsligt kallades ut i krigstjänst och
att anstalterna resp. distrikten plötsligen därigenom ställdes utan sköterskor.
Emellertid torde man ej behöva räkna med svårigheter på
grund av antydd anledning. För det första har det nämligen genom
nyligen gjorda förfrågningar utrönts, att det stora flertalet anstaltsläkare
visat stor villighet att redan nu, trots frånvaron av en allomfattande
förpliktelse för sköterskorna till eventuell tjänstgöring i fält,
frigöra från en tredjedel till hälften av alla sina sköterskor. För det
andra förstår ju varje civil sjukhusläkare, att de militära myndigheterna,
även om de hava formell rätt därtill, ej skola komma på den
tanken att plötsligt beröva de civila sjukhusen alla deras sköterskor.

Detta så mycket mindre, som kanske det stora flertalet civila sjukhus
under krig komma att åtminstone delvis beläggas med arméns sårade
och sjuka.

Skulle det visa sig, att arméns behov av sjuksköterskor ej skulle Sköterskebliva
tillräckligt tillgodosett genom nämnda anordning, så synes det använlnin
sakkunnige lämpligt, att de militära myndigheterna hos vederbörande för ijykvårLn
sjukhusläkare anhålla, att dessa även måtte ställa ett visst antal skö- * fältterskebiträdén,
som härtill vore villiga, till förfogande. Det är väl
intet tvivel underkastat, att sjukhusläkarna skulle visa största möjliga
tillmötesgående även beträffande dispositionen av sköterskebiträdena.

Det synes sakkunnige, att sådana sköterskebiträden, verkligt tränade
som de äro i allvarligt och tungt sjukvårdsarbete och alltid i de delar
av sjukvårdsarbetet, som äro verkligt oangenäma, skola kunna vara
sjukvården i fält till bra mycket större gagn än en stor del av de
visserligen entusiastiska, men ofta rätt litet dugliga och oftast otränade
kvinnor, som strömma till vid diverse upprop. Dugliga sköterskebiträden
kunna ibland ersätta sköterskor, men största betydelsen att
ha tillgång till tränade biträden ligger däruti, att man med sådana
kan låta en sköterska svara för vården av ett flerdubbelt större antal
sjuka än eljest, varigenom således behovet av utbildade sköterskor
väsentligen nedbringas.

Sakkunniges förslag skulle endast nödga till att i tid ordna Så, Anskaffning
att tillgång funnes till sjukvårdspersonal i reserv att inträda i de ut- a\rsoZi''
kallades ställe. Anskaffandet av denna reservpersonal kan nu tänkas persona''
ske på tvenne olika sätt. Endera så, att någon central organisation
anordnar utbildningskurser för kvinnor, som frivilligt anmäla sig till

196

att genomgå sådana och till att ställa sig till disposition, där de
bäst behövas, eller så, att varje anstalt och varje läkare uppmanas att
själv sörja för sitt behov av reservsköterskor. Den senare anordningen
ger ju större variationsmöjlighet och väcker kanske därför
också större intresse. Varje anstaltsläkare får därigenom tillfälle att
så ordna frågan om sina reservsköterskor, som han finner lämpligast
på grund av lokala förhållanden och sin egen personalkännedom.
Den ene anstaltsläkaren kommer kanske att finna det mest praktiskt,
att låta en större eller mindre del av de sköterskebiträden, vilkas
pålitlighet och prestationsförmåga han känner, att rycka upp i de
utkommenderade sköterskornas ställe. Den andre läkaren, som kanske
är ledare för en sköterskeskola, låter de äldre eleverna rycka upp
på sköterskeplatserna och antager i stället nya elever. En annan läkare
kan genom direkta eller indirekta personliga hänvändelser få tillgång
till ett större eller mindre antal före detta sköterskor, som på grund
av giftermål eller annan anledning lämnat sjukvården. Åter en annan
finner det kanske lämpligast att själv å sin anstalt anordna kurser
för kvinnor, som efter upprop anmäla sig hos honom till genomgående
av lämplig kurs och tjänstgöring i resp. anstalts reservkår. Läkaren
kan då giva kursen just den omfattning och den beskaffenhet, som
han anser vara behövliga för hans anstalt. Intet hindrar för övrigt,
att man utnyttjar båda de antydda utvägarna för anskaffande av en
reservkår av kvinnliga sjukvårdstrupper, nämligen dels verksamhet av
eu central organisation, dels de olika anstaltläkarnes skyldighet till
självständig omsorg i frågan.

197

15 KAPITLET.

Om vakningen i sjukvård.

Tillsynen av och vården om de sjuka under natten är den egentliga
sjukvårdens mest ansträngande uppgift. Olika personer äro mycket
olika skickade, för denna uppgift, emedan de hava så olika förmåga
att uthärda nattvak. En av den praktiska utbildningens huvuduppgifter
är att söka vänja eleverna vid vakning. Men all träning till
trots blir dock mycken vakning för de flesta människor något, som
verkar skadligt till både kropp och själ. Vakningen är också det
som framför allt annat gör sjukvården till ett så ansträngande, ofta
nedbrytande, till för tidig åldring föranledande yrke. Den är den
kanske vanligaste anledningen till att så många sköterskor och sköterskebiträden
efter relativt kort tid lämna sitt yrke. Då sakkunniges
förfrågningar naturligtvis ej kunnat nå dem som av olika anledningar
i förtid upphört med sjukvård efter att hava ägnat sig däråt längre
eller kortare tid, så kan visserligen denna uppgift ej stödjas med
siffror, men den torde även dessförutan ej betvivlas av någon, som
närmare känner sjukvårdsarbetet.

Vakningens betydelse för sköterskepersonalens överansträngning
framgår av tab. 7 och tab. 9, i vilka sammanställas nu tjänstgörande
sjukvårdspersonals svar på frågan, om den ofta kände sig överansträngd
och om anledningen till denna överansträngning. Av 337 sköterskor,
som ofta voro överansträngda, sade sig 111 finna anledningen härtill
ligga i för mycken vakning. Av 283 sköterskebiträden, som sade sig
ofta vara överansträngda, funno 73 (59+14) anledningen härtill i för
mycken vakning eller i vakning jämte för mycket arbete. Siffrorna för
eleverna voro 136 överansträngda, därav 18 av för mycken vakning
jämte för mycket arbete. Påfallande är, att så få elever angiva vak -

Vakningenx
betydelse i
sjukvårdsarbetet.

198

Sjuk sköterskornas

vakning a
sjukvårdsanstalterna.

ningen som anledningen till överansträngningen, men sakkunnige tro.
att vakningen ändock ofta medverkar till överansträngningen i många
av de fall, där eleven angivit annan anledning till densamma, såsom
för mycket arbete, för lång arbetstid o. s. v. (se tab. 9).

I tab. 44 belyses med siffror vakningens omfattning och anordning
för sköterskorna på våra sjukvårdsanstalter. Från anstaltsläkarne
föreligga svar angående 852 sköterskor. Av dessa äro 474 skyldiga
att vaka och 296 icke skyldiga att vaka. Av de 474, som äro skyldiga
att vaka, hava 184 regelbundet ordnad vakning, nämligen 24
vakning längre tid i följd (med vissa mellantider alla nätter under
vanligen 1 till 2 veckor) och 160 vakning vissa regelbundet återkommande
nätter (9 sköterskor vakning varannan natt, 13 var tredje natt,
16 var fjärde natt, 2 var femte natt, 8 var sjätte natt, 14 var sjunde
natt, 42 en natt var fjortonde dag; för 56 sköterskor föreligger visserligen
den uppgiften, att vakningen är så ordnad, att den återkommer
vissa regelbundna nätter, men läkaren har ej lämnat uppgift om,
hur ofta vaknätterna återkomma). 290 sköterskor ä^o skyldiga att
vaka, men vakningen är ej regelbundet ordnad, utan får sköterskan
vaka, när så behöves. Av 852 sköterskor skulle enligt läkarnes uppgifter
296, således omkring en tredjedel, ej vara skyldiga att vaka.
Denna uppgift är naturligtvis fullt exakt, men den leder; dockeden i
sjukvård oinvigde till en oriktig slutsats, till det antagandet?nämligen,
att bortåt en tredjedel av anstaltssköterskorna få i» lugn och ro
sova om nätterna. Så är emellertid ej förhållandet. Med vakning
mena nämligen läkare och sjukvårdspersonal skyldigheten att för de
sjukas vård och tillsyn'' vistas påklädd uppe hela natten eller att, vanligen
i samma rum som den sjuke, ligga halvt påklädd och genast
redo att hjälpa; men man betecknar ej med vakning, att en med sjukvård
sysselsatt, som har rättighet att under nattenUägga sig avklädd
att sova, under natten blir väckt eller tillkallad till den sjuke ett större
eller mindre antal gånger. Uppgiften, att en sköterska ej behöver vaka,
innebär således icke, att hon under nätterna får sova i lugn och ro.
Med siffror framgår detta därav (se tab. 45), att;) av 443 sköterskor,
som själva sagt sig vara befriade från vakning, endast 45 uppgivit sig
under nätterna vara befriade från ansvar för patienter, under det att
127 (244-103) säga sig ofta bliva väckta om nätterna genom ringning
eller genom sköterskebiträde resp. elev och 100 säga sig bliva mindre
ofta väckta samt 135 säga sig bliva väckta endast av allvarligare anledning
såsom hotande tillstånd hos någon sjuk, operation eller dylikt
(36 sköterskor lämna inga detalj uppgifter). Att det stora flertalet av

199

de sköterskor, som ej äro skyldiga att vaka i ovan angivna bemärkelse,
ändock ofta bliva väckta under natten kan man för övrigt sluta sig
till redan därav, att av 293 sjukvårdsanstalter endast 14 uppgiva sig
hava nattsköterska, d. v. s. sköterska, som har sjukvård endast under
natten eller endast den uppgiften, att under natten leda och övervaka
underordnad sjukvårdspersonal, biträden och elever. Med få undantag
måste därför avdelningssköterskan väckas, så ofta något av vikt föreligger
eller synes föreligga på sjukavdelningen.

Den underordnade sjukvårdspersonalens d. v. s. biträdenas och
elevernas nattvak är vanligen noggrannare reglerad än sköterskornas.
Om en sköterska ej har helvakning, men trots detta blir väckt hur
många gånger som helst på natten, måste hon på dagen förrätta sin
tjänst på vanligt sätt. Men mycket ofta får hon icke ens efter helvakning
tillfälle att under följande dag vila och sova, något vard ver
mer än hälften av de sköterskor, som äro skyldiga till helvakning,
klaga. I allmänhet är det sköterskan, som är ansvarig för och ordnar
vakningen på avdelningarna samt vilotiden efter vakningen, och
får hon därvid i första hand tillse, att biträden och elever ej slitas ut
för mycket av vakning. Yakningens längd och anordning i övrigt
samt vilotidernas längd efter vaknatt äro därför på flertalet anstalter
vanligen bestämda, då det gäller elever och biträden.

Från läkarna hava inkommit uppgifter angående 560 elever (se
tab. 46). Av de 560 eleverna äro 4 icke skyldiga att vaka. 173 äro
skyldiga att vaka vissa regelbundet återkommande nätter (110 elever
vaka varannan natt under eu längre tid, 15 varannan natt under 2
veckor, 6 var tredje natt, 5 var femte natt, 7 var sjätte natt, 14 var
sjunde natt, 4 var nionde natt, 3 var tionde natt, 4 var tolfte natt,
5 en natt i månaden). 278 elever vaka alla nätter en längre tid i
följd och äro fria om dagarna (5 elever vaka 14 nätter i följd 2
gånger under elevtiden, 3 vaka en vecka i sträck var sjunde vecka,
183 vaka under kursens lopp en månad i sträck, 6 vaka under andra
året av kursen en månad i sträck, 73 vaka under elevåren 2 månader
i sträck per år, 8 vaka 3 månader per år). 105 elever vaka på oregelbundet
sätt.

Vakningen börjar enligt läkarnas och elevernas uppgifter vanligen
mellan kl. 7 och 9 på kvällen och slutar vanligen mellan kl. 6 och
11 följande förmiddag.

Angående sköterskebiträdenas vakning framgår det genom sammanställning
av läkareuppgifterna (se tab. 47), att av 737 sköterskebiträden
672 äro skyldiga och 58 icke skyldiga att vaka; för 7 bi -

Elevernas
vakning å
sjukvärdsanstalterna.

Sköterskebiträdenas

vakning d
sjukvårdsanstaltema.

200

Vakningen
och morgonarbetei
ä
vjukvardsanntalterna.

Antalet sjuka,
öv er vilka elev
och biträde
vaka 77). 77i.

träden saknas uppgifter. Av de 672 vakningsskyldiga biträdena vaka
356 vissa regelbundet återkommande nätter (9 biträden vaka varannan
natt, 38 var tredje natt, 33 var fjärde natt, 5 var tredje eller
var fjärde natt, 48 var femte natt, 71 var sjätte natt, 64 var sjunde
natt, 1 var nionde natt, 32 var tionde natt och 55 var tolfte natt);
128 biträden vaka alla nätter en längre tid i följd (26 biträden vaka
en vecka i sträck var tredje vecka, 12 en vecka i sträck var sjunde
vecka, 2 två veckor i sträck var sjätte vecka, 52 en månad i sträck
var tredje månad, 5 en månad i sträck var fjärde månad, 7 en månad i
sträck var femte månad, 4 vaka två veckor och 6 vaka sex veckor
på året; om 14 biträden äro uppgifterna otydliga); för 83 biträden är
vakningen ej regelbundet ordnad (11 vaka turvis med sköterskor, 32
tidvis en vecka i sträck, 40 »när så behöves»); för 105 biträden hava
inga uppgifter lämnats angående vakningens anordning.

Biträdenas vakning börjar i allmänhet såväl enligt läkarnas som
biträdenas egna uppgifter mellan kl. 8 och 10 på kvällen och slutar
vanligen mellan kl. 6 och 10 följande förmiddag; 18 (5+8+3+2) biträden
få efter vaknatt arbeta till framemot kl. 11, 12, 1 eller 2
följande dags middag, ja enstaka biträden tyckas bli lediga först
ytterligare några timmar senare.

Att vakning i så hög grad anstränger sjukvårdspersonalen beror
till väsentlig del just därpå, att tungt arbete följer direkt efter vaknatt.
På de allra flesta, ja nästan alla sjukhus deltager den som vakat
under natten, i »morgonarbetet», den mest jäktande och mest ansträngande
delen av dagens arbete.

Med vakning har antagligen i många av de insända uppgifterna,
såväl läkarnas som sjukvårdspersonalens, menats det nattarbete, som
ansetts vara slut, då dagpersonalen börjar. Detta gör det sannolikt, att
siffrorna för vaktimmarna äro för låga. Att vakningen faktiskt fortsättes
i morgonarbetet har nog beaktats för litet, såväl av läkarna som av
sjukvårdspersonalen själv. Troligt är därför, att många av de uppgifter,
som gå ut därpå, att vakningen slutar redan kl. 6, 7 eller 8 på morgonen,
endast avser, att dagpersonalen då inträder i tjänst, utan att
därför den personal, som arbetat under natten, just då avlöses.

Antalet patienter, över vilka elever och biträden vaka, växlar
högst betydligt. 40 elever vaka över 1—10 sjuka, 42 elever vaka över
11—20 patienter, 84 elever vaka över 21 — 30, 77 elever över 31—40,
120 elever över 41—50, 110 elever över 51—60, 23 elever över 61 —
70, 13 elever över 71 — 80, 5 elever över 81 — 90 och 18 elever över
91—100 patienter; för 24 elever saknas uppgift. För sköterskebiträdena

201

äro siffrorna följande: 27 biträden vaka över 1—10 patienter, 36 över
11—20, 33 över 21—30, 16 över 31—40, 61 över 41 — 50, 55 över
51 — 60, 80 över 61—70, 42 över 71—80, 9 över 81—90, 88 över 91
—100 patienter; 94 biträden vaka över ett växlande antal patienter,
och för 131 biträden saknas uppgifter.

Med kännedom därom, att många sjuka ofta äro oroligast och fordra
den mesta tillsynen om nätterna, inser man, att för det stora flertalet
elever och biträden vakningen om nätterna blir ett ansträngande
arbete. Härtill bidrager ytterligare den omständigheten, att eleverna
och biträdena enligt sakkunniges sammanställning ofta hava de patienter,
över vilka de skola vaka, liggande på olika avdelningar. Ungefär
halva antalet elever och biträden få under natten springa från en
avdelning till en annan för att tillse och hjälpa de sjuka.

Den tid, som borde anslås till vila omedelbart efter vaknatt, borde
ej gärna vara kortare än 10—12 timmar. Sakkunniges sammanställningar
visa emellertid, att många elever och biträden få mycket kortare
vilotid efter sina vaknätter. Enstaka elever få enligt läkareuppgifterna
och elevernas egna uppgifter ingen ledighet alls på dagen efter vaknatt,
utan först följande natt, rätt många få endast 1—6 timmars ledighet
omedelbart efter vakningen. För sköterskebiträdena gäller detsamma.
Av 672 biträden hava enligt läkarnas uppgifter 39 ingen
ledighet omedelbart efter vaknatt, 27 hava endast 1—5 timmars och 101
6—10 timmars ledighet; 404 hava ledigt hela dagen efter vaknatt;
för 101 biträden föreligga inga uppgifter i frågan. Av 514 biträden,
som själva yttrat sig, meddela 55, att de ej hava någon ledighet omedelbart
efter vaknatt, 14 att de hava 2—5 timmars ledighet, 74 att
de hava 6—10 timmars ledighet, 213 att de hava 12—24 timmar, 7
att de hava obestämd tid för vakledighet; 43 lämna ej någon upplysning
angående längden av den ledighet, de hava efter vaknatt; 108
meddela ej, huruvida de hava eller icke hava sådan ledighet. Att sköterska,
om hon själv vakat, ej kan gå och lägga sig på dagen, om
hon har en med svårt sjuka belagd avdelning, är självfallet.

Ofta kunna de, som vakat, ej till sömn och vila utnyttja den
tid, som gives dem ledig efter vaknatt, emedan de ej hava tyst sovrum
att ligga i under dagen, något som framgår av läkarnas och sjukvårdspersonalens
samstämmiga uppgifter. Detta beror dels därpå, att
bostadens läge i och för sig gör den bullersam, dels därpå att biträden och
elever vanligen få dela rum med en eller flera kamrater, varvid de, som
skola vila på dagen, störas av kamrater, som ej vakat. Särskilda sovrum
för dem, som vakat, är därför ett berättigat önskemål. Av 474 skö Kvinnlig

sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m. 26

Vilotid efter
vaknatt.

Tyst sovrum
efter vaknatt.

202

Utspisning
under
rakningen.

terskor klaga 86, av 441 elever 71 och av 629 biträden 193 över att
de ej hava tyst beläget rum att sova i efter vaknatt. Tillsyn över
att eleverna verkligen använda ledigheten efter vaknatt till vila finnes
i regeln, men ej alltid (64 elever, som bo å anstalterna, lämnas utan
sådan kontroll).

Olägenheterna av nattvak motverkas något av att den vakande
under natten får tillräcklig och lämplig kost. Att härutinnan ej allt
gjorts, som kan göras, framgår av de av läkarna lämnade uppgifterna
för utspisningen under natten. Av 474 vakande sköterskor få 162 ej
någon mat alls under natten, under det att 209 hava måltider under
vakningen; för 103 sköterskor lämnas ingen uppgift om utspisningen
under natten. Men endast ett fåtal (19) av de 209 får under natten
eu eller flera måltider lagad mat samt smörgås, mjölk, kaffe eller te; för
54 utgöras måltiderna endast av ägg, smör, bröd, kaffe eller chokolad;
för 16 bestå de endast i smörgås och kaffe eller smörgås och mjölk.
Smörgåsar med kaffe, te, chokolad eller mjölk torde också säkerligen
vara den enda kost, som bestås de 120 sköterskor, om vilka läkarna
uppgivit, att de hava måltider under nätterna, men för vilka kostens
beskaffenhet ej uppgivits. Att de 103 sköterskor, för vilka läkarna
underlåtit att svara, om de hava måltider under natten eller ej, få
antingen sistnämnda kost eller också ingenting alls, kan tagas för säkert,
ty hade de fått lagad mat under natten, skulle detta säkerligen blivit
av läkaren påpekat. Anmärkningsvärt är, att sköterskorna själva, antagligen
på grund av bristande insikt om rationell utspisning vid nattarbete,
ej ofta angivit missnöje med beskaffenheten av den kost, de få
om natten; endast ett 40-tal sköterskor förklarar den otillräcklig och
ett 30-tal förklarar dén olämplig.

Av 556 elever, angående vilka läkareuppgifter föreligga och
vilka äro skyldiga att vaka, få 29 inga måltider under natten, 503
få mat under natten, angående 24 elever föreligga inga upplysningar.
Av de 503 elever, som utspisas under natten, få 65 »3 måltider under
natten»; 9 få en lagad rätt, kallskuret, bröd, smör och mjölk; 155 få
smör, bröd, kaffe, ägg; 69 få smör, bröd samt kaffe, te, chokolad eller
mjölk; för 205 elever uppgives ej, varav den kost består, som utspisas
under natten, men man torde ej taga miste, om man antager, att den
består av smör och bröd med kaffe, te, choklad eller mjölk samt
eventuellt ägg.

Elevernas egen uppfattning av kosten under vaknatt framgår
därav, att av 441 elever 72 förklara den otillräcklig och 68 förklara
den olämplig.

203

Beträffande 672 vakskyldiga biträden framgår det av sakkunniges
sammanställningar av läkareuppgifterna, att 450 få och 138 ej
få någon mat under natten; för 84 saknas uppgifter. Kosten för dem
som få mat, är följande: För 44 biträden 2 rätter lagad mat, bröd,
ägg, kaffe; för 18 biträden 1 lagad rätt, ägg, smör, bröd, kaffe; för
228 biträden smör, bröd, ägg, kaffe eller chokolad; för 3 biträden
kallskuret, smör, bröd, ägg, mjölk; för 10 smör, bröd, mjölk, kaffe;
för 87 smör, bröd, mjölk; 60 biträden, beträffande vilka upplysning
ej lämnats om matens beskaffenhet, få under natten säkerligen någon
av de sistnämnda kostsatserna.

Med tanke på den alldeles särskilda betydelse vakningen har för
sjukvårdspersonalens hälsa och med tanke därpå, att frågan om nattarbete
för kvinnor inom en del yrken och industrier hos oss liksom
i åtskilliga andra länder reglerats genom lagstiftning, frågar man sig,
om det ej vore lämpligt att genom lag reglera sjukvårdspersonalens
nattarbete. Den svenska lagen angående förbud mot kvinnors användande
till arbete nattetid i vissa industriella företag, utfärdad 1909,
lyder i § 1 på följande sätt: »Sysselsattes kvinna uti företag, som avser
idkande av bergverks-, bruks- eller fabriksrörelse, hantverk eller
därmed jämförlig hantering eller annan dylik industriell verksamhet
och som drives i den omfattning, att däri under någon tid av nästföregående
eller löpande år sysselsatts flera än tio arbetare, må hon
icke till arbete i företaget användas i vidare utsträckning, än att hon
må komma i åtnjutande av oavbruten ledighet från arbetet under minst
elva timmar varje dygn. I denna ledighet skall tiden mellan klockan
10 på aftonen och klockan 5 på morgonen ingå.»

Den nu anförda lagen åsyftar att förhindra kvinnors användning
i nattarbete inom vissa industrier. Den lagstiftning, som skulle behövas
med hänsyn till sjukvårdspersonalen, borde däremot avse att
förhindra, att nattarbetet blir alltför betungande för personalen ifråga,
att förhindra, att det får en till tiderna så utsträckt omfattning,
att det måste verka nedbrytande på personalens hälsa. Lagen borde
helst vara sådan, att den tillförsäkrade sköterska, biträde eller elev,
som under dagen tjänstgjort i sjukvård, befrielse ’ från sjukvårdsarbete
under natten och omvänt befrielse från sjukvårdsarbete under
dagen åt dem, som under natten tjänstgjort i sjukvård. Då en sådan
lag emellertid skulle fordra anställandet överallt av tvenne arbetslag,
vilket av ekonomiska skäl är ogörligt, måste man nöja sig med mindre,
nämligen med fordran på tillräcklig vila under dagen för dem, som arbetat

Gällande lagstiftning
om.
kvinnors användande
i
arbete nattetid
inom vissa
industrier.

Sakkunniges
förslag till
lagstiftning
angående vak•
ning vid
sjukvård.

204

Föreslagna
undantag8-bestämmelser
angående
vakning eu.

under natten, och med fordran, att nattarbete ej återkommer allt för
ofta. Lagen borde åtminstone innehålla följande: Att den som i och
för sjukvård har någon i lära eller tjänst, skall vara skyldig att bereda
den som under natten vakat i och för sjukvården, minst 11 timmars
oavbruten ledighet till vila omedelbart efter vakningens slut; att den
som vakar i och för sjukvård oftare än var tredje natt, ej får åläggas
arbete under någon av de mellanliggande dagarna; att ingen får
åläggas vakning längre än 7 nätter i sträck. Med vakning bör menas,
att den vårdande under natten, som räknas från kl. 9 e. m. till kl. 7
f. m., icke beredes tillfälle till 8 timmars oavbruten vila.

För att tillförsäkra den som arbetat under natten, möjlighet att
fullt återhämta sig under dagen, torde man böra föreskriva en rätt
lång dagsledighet, ity att dels dagssömnen verkar mindre uppvilande
än nattsömnen, dels sömnen i allmänhet ej inträder så lätt under dagen
som under natten. 11 timmars dagsledighet efter nattarbete torde
vara ett lämpligt och behövligt tidsmått. Sakkunniges förslag avser
ock att hindra, att någon ålägges vaka i sträck vecka efter vecka
utan tillfälle att av och till få omväxla med nattsömn, ett förslag som
väl ej behöver närmare motiveras. Något annat förslag beträffande
»sträckvakningen», än att ingen får åläggas sjukvårdsarbete längre än 7
nätter i sträck, torde ej behöva framställas, dels emedan erfarenheten
visat, att sträckvakningen stundom fördrages förvånande väl under
månader och år, om intet arbete behöver utföras under dagen, och
dels emedan sällan någon, oberäknat kanske under elevtiden, tvingas
till sådan, som ej befunnits fördraga den rätt väl.

De nu antydda stadgandena böra dock förstås så, att väckning
(av den under dagen eller natten vilande) för tillfällig hjälp, om väckningen
förmedlas av den sjukvårdsperson, som är skyldig utöva den egentliga
vakningen för natten eller tillsynen under dagen, icke är att betrakta
som tjänstgöring från föreskriftens synpunkt sett.

En lag av nu antydd art torde vara väl behövlig, men sakkunnige
kunna dock ej föreslå, att den skall antagas att utan undantag
gälla all sjukvårdspersonal. Skälen härtill äro följande. Den skulle
nödga flertalet sjuka, som i sitt hem vilja vårdas av sköterska, att
alltid hava tvenne sköterskor, vare sig sjukvården vore mycket ansträngande,
så att två sköterskor väl skulle behövas, eller så litet
ansträngande, att den utan svårighet kunde fullgöras av en enda sköterska.
Att en sådan dubblering av den sjuke ofta förnimmes som en
pina, är väl bekant; att den av ekonomiska och andra skäl ofta blir
svår eller omöjlig att genomföra i den sjukes hem, är också tydligt.

205

Den antydda lagen skulle säkert leda till en minskning i sköterskors
användning i privat familjevård.

Lagen skulle även leda till svåra olägenheter för kommunernas
vård av sjuka i deras hem genom distriktssköterskor. Verklig vila
från sjukvården under natten kan distriktssköterskan ej få, utan att
hon under natten får bo i ett annat rum än den sjuke, men ett sådant
står ej till buds i det fattiga och trånga hemmet, även om det vore
tänkbart, att sköterskan skulle kunna få under natten helt lämna den
sjuke. Ännu mindre utförbart skulle det vara att i ett sådant hem
härbergera tvenne sköterskor, en dagsköterska och en nattsköterska
eller att låta tvenne sköterskor ständigt fara dit och dän för att
tura i arbetet. På grund härav torde lagen ej böra tillämpas för
annan sjukvårdspersonal än den, som är anställd å sjukvårdsanstalter.

Den föreslagna lagen skulle emellertid tvinga alla små vårdanstalter,
där det nu endast finnes 1 sköterska och därtill intet eller
ock endast 1 biträde, att öka sin sjukvårdspersonal, så att anstalten
förfogade över minst 2 sköterskor eller 1 sköterska jämte 2 biträden.
Då många av dessa småanstalter endast hava ett mycket litet antal
sängar (64 anstalter hava 10 sängar eller därunder, 115 anstalter hava
11—20 sängar, se bil. 2 k), så skulle man här framtvinga anställning
av en i förhållande till sängantalet orimligt stor sjukvårdspersonal.
Endast å de större sjukvårdsanstalterna med deras talrikare personal
kan lagen tillämpas utan att föranleda nämnda olägenhet. ,

För att förekomma den antydda belastningen av småanstalterna
och för att för sådana anstalter samtidigt bereda större frihet i vakningens
anordning, än som eljefte skulle vara möjligt, hava sakkunnige
föreslagit en särskild undantagsbestämmelse för anstalter med 30 sängar
eller därunder. För sådana anstalter skall enligt sakkunniges förslag
endast gälla, att tjänstgöringen nattetid skall vara fördelad mellan
minst två personer enligt plan, som av vederbörande läkare fastställes.
Denna modifikation tvingar visserligen ändock även de allra minsta anstalterna
att tillförsäkra sig biträde av minst en person förutom sköterskan.
Men detta är både önskvärt och oundgängligt, ity att de svåraste
formerna av överansträngning genom nattvak och för mycket arbete
förekommer vid småanstalterna, där sköterskan ensam svarar för hela
sjukvården. Tab. 21 upptager 129 småanstalter, där hela sjukvårdspersonalen
utgöres av en enda sköterska utan biträde,
håller det sig väl så, att sköterskan även å dessa anstalter stundom
erhåller något biträde, då sjukvården blir för ansträngande, men hon
har ingen rättighet att yrka på sådant biträde, hon får det ofta icke

206

alls, och får hon det, kommer det ibland så sent, att sköterskan redan
hunnit bliva fördärvad av arbete och nattvak.

Nu finnes det ju en hel del stora och små offentliga och enskilda
vårdanstalter (sanatorier, konvalescenthem, försörjningsinrättningar),
vilkas sjukmaterial är sådant, att det nattarbete, som där förekommer,
är relativt obetydligt och icke jämförligt med det, som förekommer
vid anstalter av motsvarande storlek, men avsedda för akut eller svårt
sjuka personer. Skulle föreskrifterna om sjukvårdspersonalens nattarbete
tillämpas även vid de förstnämnda anstalterna, där det långa
tider ej förekommer någon vakning, så skulle avsevärda kostnader
onödigtvis förorsakas dessa anstalter. Detta skulle kunna undvikas
genom att medgiva anstalt av antydd art rätt att hos kungl. medicinalstyrelsen
anhålla om dispens från föreskrifterna om sjukvårdspersonalens
vakning. Allt efter förhållandena, anstaltens storlek och
arten av de där intagna fallen, skulle medicinalstyrelsen kunna för viss
tid endera medgiva befrielse från skyldigheten att iakttaga dessa föreskrifter
eller ock meddela särskilda föreskrifter angående vakningens
anordning vid anstalten.

207

IG KAPITLET.

Om inspektion över den kvinnliga sjukvårdspersonalens
utbildning och arbetsförhållanden.

Bortsett från de medicinska högskolornas verksamhet står nästan Sjukvårds.
allt, som kan hänföras till medicinsk verksamhet, under kungl. medicinal- ^mning^m
styrelsens mer eller mindre ingående kontroll. Icke blott läkarna, utan medicinska
även tandläkare, veterinärer, apotekare, sjukgymnaster och barnmorskor "**
ävensom de lokala hälsovårdsmyndigheterna subordinera i vissa avseenden våråmyndigunder
''denna vår högsta medicinska administrativa myndighet. Sjuk- heler''
vårdspersonalen står däremot icke på något sätt i sådant subordinationsförhållande
till medicinalstyrelsen. Den i allmän tjänst anställda sjukvårdspersonalen
subordinerar endast under de lokala myndigheterna
eller styrelserna, den i enskild tjänst anställda sköterskan och särskilt
då också den sköterska, som arbetar i den enskilda familjesjukvården,
har ingen fastställd relation till någon som helst medicinsk myndighet
eller hälsovårdsmyndighet. Privatsköterskorna hava exempelvis icke ens
skyldighet att anmäla sig för dön lokala hälsovårdsmyndigheten, då de
slå sig ned i en ort för att där utöva sin enskilda verksamhet, en
skyldighet, som åligger läkare, tandläkare och barnmorskor. Detta
förhållande har till följd bland annat den ovan påpekade omständigheten,
att man icke känner, hur stort det antal kvinnor är, som i värt
land utövar sjukvård som yrke, och naturligtvis icke heller känner-,
hur dessa kvinnor äro fördelade på olika områden. Då samma skäl,
som göra, att man infört den ovannämnda anmälningsskyldigheten för
andra utövare av medicinsk verksamhet, nog med fog kunna anses gälla
även sjuksköterskeverksamheten, vore det nog ej olämpligt att införa
sådan anmälningsskyldighet även för sjuksköterskor, om ock sakkunnige
icke nu vilja föreslå en obligatorisk sådan anmälningsskyldighet.

Sakkunniges utredning har visat, att sjukvårdspersonalens ställning Sjukvårdsoch
arbetsförhållanden, även oavsett förhållandena i den enskilda familje -

208

arbetsförhållanden
samt
lämpligheten
av att ordna
dessa genom
lag.

Lämpligheten
av fortlöpande
redogörelser
över sjukvårdspersonalens

ställning och
arbetsförhållanden.

sjukvården, på många håll lämnar mycket övrigt att önska, detta såväl
i den slutna sjukvården (anstaltsvården) som i den öppna sjukvården
(distriktsvården). Lönerna äro ofta för njugga, mot kosten och bostäderna
kunna ej sällan berättigade anmärkningar göras, arbetstiden
är mycket ofta för lång, daglig ledighet och söndagsledighet saknas ej
sällan och är dessutom ofta för knappt tilltagen, vakning förekommer
mångenstädes över hövan ofta och leder ofta till överansträngning o. s. v.
Alla dessa på de mest skilda orter i landet förekommande brister, för
vilka man ej kan blunda, även om man villigt måste erkänna den
nästan överallt fortgående förbättringen i snart sagt alla avseenden,
kunna nog hos mången väcka den tanken, att#det vore lämpligt att låta
vår högsta överordnade medicinska myndighet, d. v. s. kungl. medicinalstyrelsen,
kontrollera sjukvårdspersonalens ställning och arbetsförhållanden
och att utrusta den med befogenhet att ingripa och föreskriva rättelse,
när förhållandena synes den påkalla sådan. Litet närmare eftersinnande
visar emellertid, att det skulle vara mycket olämpligt att genomföra
en sådan anordning. Mot densamma tala alla de skäl, som ovan anförts
(se 8 kapitlet) mot lämpligheten att genom lagbestämmelser fastslå sjukvårdspersonalens
löneförmåner och arbetsvillkor. Visserligen kan det
ju anföras, att en genom medicinalstyrelsen utövad kontroll, med rättighet
och skyldighet för styrelsen att ingripa, då den så funne nödvändigt,
kunde verka mera mjukt och framför allt mera individuellt avpassad
än en fixerad lagbestämmelse; medicinalstyrelsen skulle på ett helt
annat sätt än en fixerad lagbestämmelse kunna taga hänsyn till alla
för frågans bedömande viktiga moment. Denna fördel motväges dock
därav, att alla slutligen dock resignera under en lagbestämmelse, under
det att många ofta hava svårare att finna sig i åtgöranden, som i olika
fall variera allt efter en administrativ myndighets gottfinnande. Man
kan befara, att den tänkta anordningen ofta skulle leda till tvistigheter
mellan medicinalstyrelsen och vederbörande lokala hälsovårdsmyndigheter
och andra sjukvårdsstyrelser. Och detta kunde lätt leda till det
värsta av allt, nämligen till att kväva det varma intresse och den
levande lust, som oförtydligen finnes på de allra flesta håll, att efterhand
söka förbättra såväl sjukvården som sjukvårdspersonalens ställning.

Goda skäl synas således kunna anföras för att de lokala hälsovårdsmyndigheterna
och de lokala sjukhus- och sjukvårdsstyrelserna må
fortfarande som hittills få själva bestämma över sjukvårdspersonalens
lönevillkor och arbetsförhållanden. Men däremot torde åtgärder böra
vidtagas, som göra det möjligt såväl för alla myndigheter som för
allmänheten att lätt skaffa sig en inblick i, hur dessa förhållanden

209

gestalta sig och hur de efter hand förändras. Då ingen kan eller bör
hava intresse av att sjukvårdspersonalens lönevillkor och arbetsförhållanden
hemlighållas eller undandragas ett öppet bedömande, torde
sådana åtgärder lätt kunna genomföras. Enklast synes följande anordning
vara: Alla sjukvårds- och sjukhusstyrelser resp. befattnings innehavare,

som redan nu äro skyldiga att till medicinalstyrelsen
insända årsberättelser, åläggas att i dessa berättelser även meddela
vissa data angående den i deras tjänst anställda resp. den under dem
subordinerande sjukvårdspersonalen. Exempelvis innehålla de nuvarande
till medicinalstyrelsen ingående årsberättelserna från sjukvårdsanstalterna
bland annat eu bilaga, betecknad bil. B, som efter tryckt formulär meddelar
uppgifter om personalen och dess löneförmåner. Denna bilaga kunde
nu på lämpligt sätt utvidgas, sä att den även illustrerade sjukvårdspersonalens
arbetsförhållanden och de förändringar, som under berättelseåret
gjorts härutinnan vid resp. anstalter.

Medicinalstyrelsen skulle själv uppgöra och fastställa formulär, i
vilka de uppgifter skulle anföras, som kunna vara av intresse i här
avsedda frågor. Hur dessa formulär lämpligast böra se ut, visar erfarenheten
efter hand, och det går ju lätt att ändra dem allt efter gjorda
erfarenheter, på samma sätt som andra formulär i årsberättelser till
medicinalstyrelsen eller dylikt ändrats många gånger. I sakkunniges
till läkare, föreståndarinnor, sköterskor, biträden och elever utsända
frågeformulär (se bil. 1 a—1 o) torde, om så skulle behövas, finnas så
god ledning för uppgörande av de första sådana formulären, att deras
utarbetande är en mycket enkel sak. På grundvalen av de sålunda
till medicinalstyrelsen inkomna rapporterna kunna och böra fortlöpande
tryckta årsredogörelser utarbetas. Sådana skulle kraftigt bidraga till
att höja sjukvårdspersonalens ställning i olika avseenden. Nya uppslag
och anordningar bliva genom dessa berättelser bekanta för alla, och
ingen vill vara sämst i omsorgen för sin personal. Införandet av dessa
årsrapporter, vilket ter sig som en skäligen passiv åtgärd, torde i verkligheten
bliva en synnerligen verksam sådan till förbättrandet av
sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.

Ovan bär föreslagits, att det skulle tillkomma medicinalstyrelsen
att, innan en sjuksköterskeskolas ansökan om godkännande avgöres av
Kungl. Maj:t, yttra sig i ärendet. För att förekomma, att en skola,
som en gång blivit godkänd, får kvarstå som sådan, även om den efter
hand så försämrats, att den icke längre fyller de för resp. skolors godkännande
nödvändiga kraven, föreslogs, att godkännandet endast skall
ske för en tid av 5, högst 10 år, varefter ansökning om godkännande
Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m fn. 27

6kölerskesko
lomas beskaffenhet
och
lämpligheten
av inspektion
över dem.

210

skulle få förnyas. Men även denna säkerhetsföreskrift är möjligen icke
tillfyllest för att giva trygghet för att skolornas verksamhet bedrives på
det rätta sättet. Såsom redan upprepade gånger framhållits, upprätthålles
en stor del, antagligen en oproportionerligt stor del, av våra sköterskeskolor,
icke på grund av vederbörandes intresse för utbildning av
sköterskor, utan av en rent egoistisk önskan att skaffa anstalten så
billig arbetskraft som möjligt och därigenom göra dess utgiftsstat så
förmånlig som möjligt. Följden härav är, att det dagliga löpande
arbetet kommer i första hand och undervisningens krav i sista hand.
Var och en som känner förhållandena, vet också, att ofta varje hänsyn
till elevskolans uppgift såsom sådan kastas å sido. Man behöver billig
arbetskraft och är glad, om endast tillräckligt antal elever anmäler sig;
någon sofring av elevmaterialet, vilken sofring torde vara av den mest
grundläggande betydelse, kommer då ej i fråga.

Redan i kapitlet om elevutbildningen har påpekats, att omfattningen
och beskaffenheten av den teoretiska undervisningen, där sådan förekommer,
även vid samma anstalt växlar vid olika tider. Detta beror på
frånvaron av fastställda schemata och frånvaron av skyldighet för någon
som helst att taga hänsyn till schemat, om något sådant händelsevis
finnes. De viktigaste delarna av den teoretiska undervisningen meddelas
vid skolorna, som ju till största delen utgöras av våra landsortslasarett,
av sjukhusets överläkare eller ännu oftare av dess underläkare. Men
underläkarna finna ofta denna elementära undervisning hjärtans tråkig och
kunna icke intressera sig för den trots de några hundra kronor, de hava i
ersättning för sitt extra arbete. Underläkarna hava antagit sina befattningar
å sjukhusen för att ytterligare öka sin medicinska utbildning
och erfarenhet och icke för att undervisa i medicinskt abcd. Kommer
så härtill, att läraretalanger icke heller äro så vanliga och att underläkarna
på våra sjukhus i regeln hava eu lång, ofta en orimligt lång
arbetsdag, så förstår man, att den teoretiska undervisningen ofta får
sitta emellan och ofta också ej får någon plats alls. En teoretisk
lektion, som utsatts till en viss timma, förskjutes till eu helt annan
timma eller den kommer icke den dagen, icke ens den veckan, ja
kanske icke ens hela den kursen. Och när lektionerna komma, så
infinna sig till dem elever, som ofta äro uttröttade av arbete och
vakning och som därför icke kunna följa med, även om de hava den
bästa vilja i världen.

I kapitlet om elevutbildningens förändring har framhållits, att skola,
som söker godkännande, bör till ansökningshandlingarna foga uppgifter
om skolans arbetssätt och att bland dessa uppgifter även bör finnas det

211

schema, som man avser att följa vid den teoretiska och praktiska undervisningen.
Av vad som nyss sades framgår utan vidare, att detta schema
bör innehålla uppgifter icke endast om undervisningsämnen och antal lektioner
i varje ämne, utan även uppgift om, hur elevernas arbetsdag är
ordnad och hur deras tid är fördelad mellan praktiskt arbete, föreläsningar,
tid för läxläsning och behövlig vila. Det bör ej vara ordnat så.
att eleven måste komma dödstrött till lektionerna eller så, att läxorna
måste läsas på nätterna efter långa ansträngande arbetsdagar eller på
dag efter lång vaknatt. Men ett schema i och för sig giver ingen
trygghet för, att schemat verkligen tillämpas; om förhållandena också
eu tid varit de allra bästa, kunna de, ibland till och med plötsligt,
bliva allt annat än goda, detta exempelvis genom en överläkares eller
föreståndarinnas avgång och ersättning med annan för skolan mindre
intresserad och för dess ledning mindre väl skickad person. Tryckta
eller skrivna handlingar kunna överhuvud taget svårligen enbart giva
en tillförlitlig föreställning om beskaffenheten av en skolas verksamhet,
och allra minst gäller detta, när fråga är om sådana skolor, där det,
såsom vid sköterskeskolorna, ligger stor vikt på etiska moment och
icke endast på samlandet av kunskaper och inövandet av färdigheter.

Här fordras, att ett förstående öga och öra har tillfälle att se och höra.

Med andra ord, det är önskvärt, att sköterskeskolor, som skola vara
godkända, stå under sakkunnig inspektion.

Därvid må emellertid genast betonas, att den som får i uppdrag Formen isr
att öva inspektionen, icke bör hava rätt att själv ingripa i skolornas av

arbete, att däri föreskriva ändringar eller rättelser. Sköterskeskolornas
verksamhet sammanhänger så intimt med resp. anstalters sjukvårdsverksamhet,
vilken å sin sida utan inskränkning dirigeras av vederbörande
lokala hälsovårdsmyndigheter resp. de av dem tillsatta sjukhusstyrelserna
och överläkarne, att varje ingripande från annan än överordnad
myndighet lätt skulle kunna alstra misstämning eller rent av förbittring.

Sådana känslor skulle då kunna leda därhän, att vederbörande antingen
beslöte sig för att icke söka godkännande för skolan eller att helt
upphöra med elevutbildningen, eventualiteter, som på inga villkor få
provoceras, då staten icke har egna elevskolor att sätta i de sålunda
upphördas ställe. Den som har i uppdrag att utöva inspektionen, bör
därför hava till uppgift att undersöka och studera resp. skolor på ort
och ställe och att till lämplig myndighet, som ju här endast kan vara
medicinalstyrelsen, avgiva rapport om sina iakttagelser. På medicinalstyrelsen
må det sedan ankomma att på grund av dessa rapporter
eventuellt vidtaga åtgärder. De åtgärder medicinalstyrelsen bör kunna

212

Inspektion
''iver sköterska. -byråer na.

Ucn person,
som å
medicinalstyrelsens

vägnar
närmast bör
utöva inspektionen,
bör
vara sjufa
sköterska.

De skyldigheter
, 8om böra
åligga denna
inspektris
(konsulent).

vidtaga äro: Att delgiva vederbörande rapporten ifråga, eventuellt med
påpekande av de önskemål, medicinalstyrelsen själv anser höra beaktas;
att vid den vart 5:te till vart 10:de år återkommande ansökningen om
förnyat godkännande av skolan för sin del hos Kungl. Maj:t eventuellt
avstyrka ett sådant förnyat godkännande; att hos Kungl. Maj:t föreslå,
att godkännandet för en viss skola omedelbart upphäves.

Även de godkända sköterskebyråerna synas sakkunnige böra stå
under medicinalstyrelsens inspektion. Även sköterskebyråernas verksamhet
kan på många sätt komma in på olämpliga banor, detta ibland
alldeles plötsligt, genom ombyte av föreståndarinna, och de program för
sin verksamhet, som dessa byråer skola vara skyldiga inlämna till
vederbörande vid ansökningen om godkännande, giva ingen garanti för
att icke så kan ske.

Då en erfaren sjuksköterska har de största förutsättningarna för
att bedöma sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden samt frågan om elevmaterialets
sofring och elevernas utbildning så; att de etiska momenten,
som i sjuksköterskekallet äro viktigare än allt annat, bliva tillräckligt
beaktade, så föreslå sakkunnige, att uppdraget att å medicinalstyrelsens
vägnar utöva den antydda inspektionen överlåtes åt en sjuksköterska.
Faller då valet till befattningen som inspektris icke på olämplig person,
kan man vara säker om, att hon vid sina besök å anstalterna ej kommer
att mottagas endast som den studerande och granskande inspektrisen,
utan som den välvillige sakkunnige, av vilken man gärna tager råd.

Utom att å medicinalstyrelsens vägnar utöva den antydda inspektionen
över sjuksköterskeskolor och sköterskebyråer och att därom till
styrelsen avgiva rapport och att på anhållan meddela råd och upplysningar
i de ärenden, över vilka inspektionen sker, skulle inspektrisen
eller konsulenten, om man hellre vill kalla henne så, även hava till uppgift
att inom medicinalstyrelsen utarbeta förslag till de formulär och till
förändringar i de formulär, vilka skola ifyllas och insändas av de sköterskeskolor,
som söka godkännande av Kungl. Maj:t; att utarbeta förslag till de
formulär, som skola ifyllas och ingivas till vederbörande av de sköterskebyråer,
som söka godkännande, samt till de formulär, som skola ifyllas
och insändas med sjukvårdsanstalters, vissa tjänsteläkares och godkända
sköterskebyråers samt sköterskeskolors årsberättelser. Inspektrisen skulle
även hava till uppgift att bearbeta och till årsredogörelser sammanställa
de nu nämnda årsrapporterna resp. delarna av årsrapporterna.
På anmodan av medicinalstyrelsen skulle hon vara skyldig att avgiva
yttrande och förslag i frågor angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens
utbildning och arbetsförhållanden. Även utan anmodan skulle

21.H

det tillkomma henne, att till styrelsen ingiva framställningar och förslag
i nämnda frågor. Skulle inspektrisens tid ej bliva fullt upptagen av
nu nämnda arbeten, kan hennes arbetskraft eventuellt utnyttjas för
undervisning i de ovan nämnda repetitionskurserna.

Redan av vad ovan sagts är det självklart, att inspektrisen bör
vara anställd som tjänstinnehavare i kungl. medicinalstyrelsen. Hon
synes sakkunnige böra förordnas tills vidare av denna styrelse efter
hörande av styrelserna för Allmänna svenska läkareföreningen och Svensk
sjuksköterskeförening. Förslag till närmare föreskrifter angående tillvägagångssättet
vid inspektrisbefattningens tillsättande ävensom förslag
till instruktion för inspektrisen, innehållande bland annat förteckning
på hennes arbetsuppgifter samt eu närmare precisering av hennes
ställning i och till medicinalstyrelsen samt av det sätt, på vilket hon har
att gå till väga vid inspektioners utförande in. m., uppgöras av medicinalstyrelsen
och stadfästas av Kungl. Maj:t, sedan styrelserna för Allmänna
svenska läkare för eningen och Svensk sjuksköterskeförening fått yttra
sig om desamma.

Inspektrisens löneförmåner synas sakkunnige kunna och böra
likställas med den av staten avlönade yrkesinspektrisens. Sakkunnige
föreslå därför, att lönen för här avsedda inspektris sättes till B 600
kronor per år, på vanligt sätt fördelade i lön och tjänstgöringspengar.
Vid tjänsteresor bör hon komma i åtnjutande av reseersättning enligt
samma grunder, som gälla för statens yrkesinspektris.

\

[vxpektris sns
(konsulentens)
ställning och
lönevillkor.

214

Frekvensen
och arten av
smiltosjukdomar
hos
sjukvårdspersonal,

ådragna i och
genom vård
av patienter.

17 KAPITLET.

Om sjuk- och olycksfallsförsäkring för sjukvårdspersonal.

I ett föregående kapitel behandlades frågan om den allmänna
sjukligheten och dödligheten bland den kvinnliga sjukvårdspersonalen i
vårt land. Där påpekades, utom de hos denna personal ofta förekommande,
av överansträngning beroende sjukdomarna, ännu ett annat
anmärkningsvärt förhållande, nämligen faran för denna personal att
smittas av de smittosamt sjuke, .som den vårdar. Tabellerna 48, 49
och 50 belysa närmare denna sistnämnda omständighet.

Av 1 126 sköterskor, som insänt besvarade frågeformulär, meddela
154 = 13''7 %, att de ådragit sig sjukdom genom smitta från av dem
vårdade patienter. Av dessa 154 sköterskor hade 67 angripits av difteri,
15 av skarlakansfeber, 2 av skarlakansfeber + difteri, 1 av vattkoppor
+ difteri, 2 av mässling, 1 av kikhosta, 36 av tyfoidfeber, 2 av
tyfoidfeber + difteri, 3 av ansiktsros, 10 av blodförgiftning, 7 av »tuberkulos»,
1 av lungtuberkulos; 7 sköterskor uppgiva ej arten av den
smittosjukdom, de ådragit sig i och genom utövning av sjukvård.
Mest utsatta för faran att smittas genom vårdad patient äro sköterskorna
å epidemisjukhusen samt distriktssköterskorna. Bland de epidemianstaltssköterskor,
som svarat, hava 31 % och bland de distriktssköterskor,
som svarat, hava 24''« % ådragit sig smittosjukdom genom
och i arbetet.

Av 649 biträden, som insänt besvarade frågeformulär, uppgiva
sig 30 = 4''0 % hava ådragit sig smitta från av dem vårdade patienter.
Av dessa 30 hade 12 angripits av difteri, 2 av skarlakansfeber, 1 av
smittkoppor, 1 av difteri + smittkoppor, 1 av mässling, 1 av kikhosta,
1 av röda hund, 2 av tyfoidfeber, 1 av ansiktsros, 2 av blodförgiftning,
1 av lungtuberkulos; 5 uppgiva ej arten av den sjukdom, de i
tjänsten ådragit sig. Av de å epidemisjukhus anställda biträdena, som
svarat, hava 19''4 % ådragit sig smitta genom vårdad patient.

215

Av 472 elever uppgiva sig 10 2 i % hava ådragit sig smitta

genom av dem vårdade patienter. Av dessa 10 hade 4 angripits av difteri,
2 av skarlakansfeber, 1 av röda hund, 1 av blodförgiftning, 2 av
ögonsjukdom (1 ådrog sig härigenom blindhet på ena ögat). Här är
att märka att tjänstgöring ä epidemisjukhus sällan förekommer under
elevtiden, utan vanligen först efter kursens slut, varför endast mycket
få elever bli utsatta för den större smittorisken å epidemisjukhusen.

Sammanställningarna visa. att det framför allt är sköterskorna,
som äro utsatta för att smittas av de av dem vårdade sjuka. Säkert
kan man säga, att de här angivna talen för fall av smitta genom
vårdad patient nog ej riktigt belysa den frekvens, med vilken sådana
olycksfall inträffa bland sjukvårdspersonalen. Detta mindre emedan
171 sköterskor, 243 biträden och 111 elever underlåtit att svara på
frågan, om de någon gång smittats av vårdad patient, ty uteblivna svar
kunna här säkerligen tolkas såsom nej, utan emedan alla de fall av
här avsedda smittosjukdomar, som gått till döden, ju bortfalla från
sammanställningen, och antalet av dessa fäll är nog avsevärt. I verkligheten
skulle således frekvensen av sjukdomsfall bland vårdpersonal,
ådragna genom smitta av vårdad patient, vara högre än vad som framgår
av nyss anförda siffror. Dock kan man å andra sidan anföra, att
nog åtskilliga fall av dem, som angivas hava uppkommit genom smitta
av vårdad patient, i verkligheten kunna hava uppkommit genom smitta
oberoende av sjukvården. Detta gäller bland annat åtminstone en
stor del av sjukdomsfallen i tuberkulos, vilken sjukdom man numera
i allmänhet tillskriver smitta, som ådragits redan under barnaåldern,
om den också ofta ej kommer till utbrott förrän efter uppväxtåren
och då på grund av särskilt ogynnsamma omständigheter, exempelvis
överansträngning, dåliga hygieniska förhållanden o. s. v. Denna sistnämnda
felkälla i statistiken kan möjligen uppväga den i motsatt riktning
verkande andra felkällan (fall, som slutat dödligt, och därför ej
kommit med i sammanställningen), varför de ovanstående siffrorna i
stort sett kanske tämligen riktigt antyda sjukdomsfrekvensen på grund
av smitta genom vårdade patienter.

Bortser man från sjukdomarna föranledda av överansträngning
och av smitta från vårdad patient, kan man ej påvisa, att sjukvårdspersonal
är utsatt för några särskilda, genom sjukvårdsyrket som sådant
betingade sjukdomar. Detta påstående kan visserligen icke stödjas på
medicinska specialundersökningar, då sådana alldeles saknas, utan det
grundas på den erfarenhet, varje läkare eller sköterska med större verksamhet
säkerligen har. Ett rätt gott stöd för detta påstående, att den

Om förekomsten
av
särskilda, för
sjukvårdsyrket
utmärkande
sjukdomar.

216

kvinnliga sjukvårdspersonalen ej lider av några för yrket särskilt karaktäristiska
eller svårartade sjukdomar, lämnar dock tab. 51, vilken innehåller
en sammanställning av de svar, denna personal givit på frågan:
huruvida annan sjukdom (än smittosjukdom) eller olycksfall ådragits i
och genom utövandet av sjukvård och av vad art denna sjukdom resp.
detta olycksfall då varit.

Av 1 126 sköterskor meddela 110, av 472 elever 22 och av
649 sköterskebiträden 36, att de i tjänsten ådragit sig sjukdom (annan
än smittosjukdom) eller olycksfall.

Visserligen hava 394 sköterskor, 43 elever och 355 biträden ej
besvarat den framställda frågan, men då de uteblivna svaren säkert med
fog kunna anses såsom nej på den framställda frågan, så torde de anförda
siffrorna väl få anses belysa frekvensen av de enligt sjukvårdspersonalens
egen mening i tjänsten ådragna sjukdomarna och olycksfallen.
Man torde väl kunna säga. att antalet olycka- och svårartade sjukdomsfall
(se tab. 51) ej är påfallande stort och att således ej heller något i
personalens egna uppgifter stöder antagandet, att denna personal är särskilt
utsatt för olycksfall eller svåra sjukdomsfall. Man får t. o. in., om
man bortser från något enstaka olycksfall, den bestämda uppfattningen,
att de olycksfall och svåra sjukdomar, denna personal lidit av, skulle
uppträtt i ungefär samma frekvens, även om vederbörande ej haft något
.yrke alls. Sjukdomarnas och olycksfallens art tyckas nämligen, så vitt
man kan döma av det allmänna intryck man får — säkra statistiska
hållpunkter saknas ju — ej visa något särskilt anmärkningsvärt. Detta
gäller nog även de siffror, som angiva frekvensen av i och genom utövandet
av sjukvård ådraget hjärtfel, ty dels skulle man nog, om man
tillfrågade andra kvinnogrupper, få en lika hög frekvens på hjärtfel,
som man här fått för den kvinnliga sjukvårdspersonalen, dels tro sig
ytterligt många människor, som lida av mer eller mindre betydelselösa
hjärtsymtom, lida av hjärtfel.

Sammanfattas vad som anförts i detta kapitel och i kapitel 5, så
kan man säga, att ingenting bevisar, att den kvinnliga sjukvårdspersonalen
skulle lida av större allmän dödlighet än kvinnor i motsvarande
ålder, att icke heller någonting talar för att hos denna personal skulle
förekomma några speciella svåra yrkessjukdomar eller olycksfall i påfallande
mängd eller av påfallande art. Det enda, som med säkerhet
kan sägas, är, att den kvinnliga sjukvårdspersonalen dels är utsatt för
den ovannämnda enkla och okomplicerade, till stor del genom för
mycken vakning förorsakade överansträngningen, dels för sjukdomar,
ådragna genom smitta från vårdad patient.

217

Vad de genom överansträngning förorsakade sjukdomarna beträffar,
så lider det ej minsta tvivel, att dessa under senare tid
avtagit i antal, detta åtminstone för så vitt det gäller den å större
offentliga eller därmed jämförliga anstalter anställda sjukvårdspersonalen,
och detta tack vare den förbättring i personalens arbetsförhållanden,
som här efterhand inträtt i följd av vederbörande styrelsers och läkares
åtgöranden. Att den på grund av meddelandena från Sjuksköterskornas
sjukkassa gjorda beräkningen trots detta visar stor sjuklighet bland
sjuksköterskorna, bör naturligtvis väl beaktas. Dock måste här ännu
en gång upprepas, vad som sades å sid. 73, nämligen att denna beräkning
ej kan tillmätas full beviskraft, emedan man vid densamma
måst utgå från siffror, som i vad de avse denna kassa äro allt för små.
Härtill kommer, att sakkunnige äro övertygade om, att de av dem
gjorda förslagen, om de antagas, komma att kraftigt bidraga till minskning
av de genom överansträngning framkallade sjukdomarna hos sjukvårdspersonalen.

Det synes därför sakkunnige, att om man bortser från sjukdomar
genom smitta från vårdad patient, inga tvingande skäl föreligga,
som gorå det nödvändigt, att göra den kvinnliga sjukvårdspersonalen
till föremål för en speciellt den avseende lagstiftning angående
skydd, försäkring eller ersättning vid sjukdom eller olycksfall.
Vad som i detta avseende kan och bör göras frän statens sida,
bör lämpligen göras i sammanhang med och såsom del av motsvarande
åtgärder för andra yrkesgrupper.

På tal om hjälp vid sjukdom och olycksfall åt den kvinnliga
sjukvårdspersonalen vilja sakkunnige i korthet redogöra för omfattningen
av den frivilliga sjuk- och olycksfallsförsäkringen bland den
kvinnliga sjukvårdspersonalen.

Av 1 126 sköterskor, som insänt besvarade frågeformulär, säga
sig 267 vara medlemmar i sjukkassa och erlägga årsavgifter till resp.
kassor växlande mellan 4 och 30 kronor (endast i 2 fall mer). 69 av de
1 126 sköterskorna sade sig vara olycksfallsförsäkrade. Av 649 sköterskebiträden
säga sig 92 vara medlemmar i sjukkassa och personligen
erlägga årsavgifter till resp. sjukkassor växlande mellan In.i och 30
kronor per år; av samma 649 sköterskebiträden voro endast några enstaka
olycksfallsförsäkrade. Endast i ett par enstaka fall bidrogo arbetsgivarna
till erläggande av årsavgifterna för försäkringarna.

Det stora flertalet av de sköterskor, som äro medlemmar i sjukkassa,
tillhöra »Sjuksköterskornas sjukkassa», som stiftades år 1906 och
som den 30 december 1911 av kungl. kommerskollegium erhöll regist Kvinnlig

sjukvårdspersonals arbetsför hållanden m. m. 38

Den frivilliga
sjuk- och
olycksfallsförsäkringen

bland sjukvårdspersonalen.

218

Sakkunniges
förslag att
jämnställa
smitta genom
vårdad p atlet t1
med olycksfall
i arbete.

Tering enligt lagen av den 4 juli 1910. Denna kassas ändamål är att
bereda enbart sjukhjälp. Kassans verksamhetsområde omfattar hela
landet, dess styrelse har sitt säte i Göteborg. Inom kassan äro upprättade
två särskilda klasser, första och andra klassen. Inträde i kassan
står öppet för sjuksköterskor, som a) genomgått av staten legaliserad
sjuksköterskekurs eller därmed fullt likställd kurs vid sjukhus; efter
prövning av kassans styrelse i varje särskilt fall kan dock inträde beviljas
jämväl sjuksköterska, som, utan att hava genomgått sådan kurs, med
betyg av vederbörande läkare styrker sig hava. väl tjänstgjort minst ett
år som sköterska vid sjukhus; b) genom läkarebetyg styrker sig äga
god hälsa och icke veterlig! vara behäftad med åkomma av sådan art,
som kan antagas komma att kräva varaktigare sjukhjälp; samt c)
icke fyllt 40 år. Inträdessökande, som tillhör annan registrerad sjukkassa,
är pliktig att, sedan inträde vunnits i Sjuksköterskornas sjukkassa,
utan uppskov utträda ur förstnämnda kassa. Med styrelsens
medgivande äger medlem övergå från ena till andra klassen inom kassan.
Årsavgift till kassan erlägges med: I första klassen 12 kronor, i andra
klassen 17 kronor. Sjukhjälp utgår i penningar med: I första klassen
l krona 50 öre, i andra klassen 2 kronor för varje dag. Under de 10
år som förflutit, sedan sjukkassan stiftades, hava 454 personer varit inskrivna
som medlemmar i densamma. Sjukhjälp har utgått till 231
medlemmar med ett sammanlagt belopp av 33 680 kronor. Inkomsterna
ha utgjorts av: Medlemsavgifter 30 125 kronor, statsbidrag 3 976
kronor, kommunbidrag 580 kronor, räntor 3 392 kronor och gåvor
8 725 kronor.

År 1915 utgjorde medlemsantalet i Sjuksköterskornas sjukkassa
334, av vilka 116 tillhörde första och 218 andra klassen. Sjukhjälp
hade under år 1915 utgått till 71 medlemmar för 3 052 sjukdagarmed
5 625 kronor. Kassans tillgångar utgjorde år 1915 11 854 kronor.
Utförligare angående kassan se bil. 4 e och 4 f.

Endast i ett hänseende och detta visserligen i ett mycket viktigt,
nämligen med hänsyn till smitta genom vårdad patient, kommer sjukvårdspersonalen
att allt framgent intaga en särställning, som förtjänar
att särskilt beaktas. Det måste väl anses såsom en gärd av enkel
rättvisa, att den som i tjänsten ådragit sig en mer eller mindre farlig
smittosjukdom, beredes skälig ersättning för förlorad arbetsförtjänst och
eventuellt inträdande invaliditet. Dessa sjukdomsfall kunna med fullt
fog rubriceras som olycksfall i arbetet. Den därav drabbade bör hava
lika rätt till skadeersättning, som den, vilken i andra yrken drabbas
av olycksfall, för vilka den nyantagna olycksfallsförsäkringslagen före -

219

skriver ersättning''. Det befogade i ett sådant krav är så mycket mer
tydligt, som sjukvårdspersonalens ekonomiska ställning ju ej heller är
bättre än de yrkesgruppers, för vilka lägen om ersättning för olycksfall
i arbete gäller.

A andra sidan synas förhållandena ej vara sådana, att olycksfall
bestående i sjukdom genom smitta av vårdad patient kräver särskilda
stadgande!! beträffande ersättningens storlek o. s. v., utan synes det
sakkunnige, att de stadgande!!, som härutinnan gälla i lagen angående
ersättning för olycksfall i arbetet också böra kunna tillämpas på nyssnämnda
art av olycksfall. Sjukvårdspersonalens intressen kunna således
anses bliva tillgodosedda genom den nya lagen, om man blott däri
får uttryckt, att i tjänst ådragen sjukdom genom smitta av vårdad
patient är att betrakta som olycksfall.

Sakkunnige hava därför föreslagit sådan ändrad lydelse av § 1 i
lagen av den 17 juni IDIG om försäkring för olycksfall i arbete, att såsom
skada till följd av olycksfall i arbete även må anses smittosam sjukdom,
som ådragits i sjukvårdsarbete av därtill anställd. Enligt detta
förslag bliva alla å offentliga och enskilda sjukvårdsanstalter anställda
sjuksköterskor ävensom samtliga distriktssköterskor samt elever och
biträden, vilka ju äro att anse såsom arbetare i nämnda lags betydelse,
försäkrade för fara av smittosjukdom, ådragen under arbetet. Sjukvärdsanstalterna
och distrikten, d. v. s. deras innehavare resp. representationer,
korporationer eller enskilde, stat eller kommun bliva att
anse såsom arbetsgivare. Däremot äro på egen hand praktiserande
sjuksköterskor vid tillfällig anställning hos enskilde nog dessvärre icke
att anse såsom arbetare i nämnda lags bemärkelse, och hava sakkunnige
icke funnit sig böra här föreslå en ändring i lagens omfattning härutinnan.

220

fyukvar fleper
8 otuiI cm:
nuvarande
pensionsförhållanden -

18 KAPITLET.

Sjuksköterskornas pensionering.

För vinnande av upplysning om. i vilken mån de nuvarande
sköterskorna genom antingen medlemskap i pensionsföreningar eller
försäkring i annan anstalt eller på grund av direkt beviljade pensioner
från de institutioner, hos vilka de varit anställda, tillförsäkrats ålderdoms-
eller invaliditetsunderstöd, hava sakkunnige i utsända frågecirkulär
sökt inskaffa uppgifter därom. Några fullständiga sådana hava dock
tyvärr icke kunnat erhållas. Av 1 865 tillfrågade sköterskor hava inga
som helst svar ingått rörande 707. Bland de återstående 1 158 hava
från 204 sådana svar bekommits, att därav icke klart besked framgått
i förevarande avseende. 526 hava meddelat, att de icke tillhörde någon
pensionskassa eller annan dylik försäkringsanstalt. De återstående,
428 till antalet, angiva sig däremot äga pensionsförsäkring i en eller
annan form.

Sålunda tillhöra av dessa 428 sköterskor: 349 Sjuksköterskornas
allmänna pensionsförening, 52 Sophiahemmets pensionskassa, 4 Barnmorskornas
pensionskassa, 3 Samariterhemmets pensionsfond samt 7
diverse andra anstalter. 13 vilka sagt sig vara pensionsförsäkrade hava
icke uppgivit, hos vem denna försäkring tagits.

Av svaren från de 428 pensionsförsäkrade. framgår ytterligare, att
för 195 bland dessa sköterskor lämna de anstalter eller samhälligheter,
hos vilka de äro anställda, bidrag till försäkrings- eller medlemsavgifterna.
Bidragen ifråga uppgå till: För 4 sköterskor 24 kronor för
varje, för 125 sköterskor 25—30 kronor för varje, för 27 sköterskor
50 kronor för varje, för 17 sköterskor 75 kronor för varje och för 1
sköterska 100 kronor, allt per år. Från 21 sköterskor, som uppgivit
sig erhålla bidrag, har icke frågan om bidragets storlek besvarats.

Utöver dessa pensionsförsäkrade kommer så ett antal i regeln från
sin anställning avgångna sköterskor, till ett 70-tal, vilka, enligt upp -

221

gifter från läkare och sköterskor, blivit beviljade direkta anslagspensioner
från sina arbetsgivare. Förvisso äro dock upplysningarna härom synnerligen
ofullständiga. Pensionsanslagen variera enligt svaren betydligt.
A några håll, där man har fastställda normer härom, uppgå pensionsanslagen
från bibehållen, full lön ned till 60 % av slutlönen. Sköterskorna
i Stockholms stads tjänst, som, inberäknat naturaförmånerna, erhålla
1 500 å 1 800 kronor om året i slutlön, erhålla sålunda i pension 60 X
av medelvärdet för de sista 5 årens slutiön, d. v. s. 900 å 1 080 kronors
årlig pension. Samma löne- och pensionsbestämmelser äro från och med
år 1915 fastställda även för sköterskorna i Göteborgs städs tjänst. Med
sistnämnda undantag synas dock pensionsanslag beslutits utan att några
på förhand prövade och fastställda grunder därför funnits. Man har beviljat
ett årligt belopp, växlande mellan högst 750 kronor och lägst 100
kronor. I flertalet fall synas beloppen vara satta till 300—400 kronor.

Då bestämmelser finnas om tjänstetid och levnadsålder för åtnjutande
av pension, upptaga dessa i regel som villkor 25 tjänsteår och 50 levnadsår.
Dock finnas i något enstaka fall tider, stipulerade till 35 tjänsteår
och 65 levnadsår. A några håll har man gått en medelväg med respektive
30 tjänsteår och 55 eller 60 levnadsår. Det ojämförligt större antalet
sådana stadganden ha dock, som ovan anförts, uppdragit pensionsgränsen
vid 50 års ålder och fullgjorda 25 tjänsteår.

Pensionsfrågans ordnande.

Sakkunnige hava utgått ifrån, att i deras uppdrag ingår att utreda,
huruvida från det allmännas sida bör, utöver vad hittills skett, utfärdas
nyå bestämmelser eller vidtagas andra åtgärder rörande sjuksköterskornas
rätt till pension.

Vad som på ifrågavarande område hittills åtgjorts från statens
sida har varit, att ett årligt statsbidrag utgått som understöd åt vissa
sköterskors pensionering. I nådiga kungörelsen av den 30 december
1901 »angående statsbidrag till pensionering av sjuksköterskor» stadgas,
under vilka förhållanden detta bidrag kommer vederbörande till del.
Sålunda bestämmes, att »statsbidrag tillkommer endast teoretiskt och
praktiskt utbildad sjuksköterska, som är hos staten, landsting eller
kommun eller å allmän sjukvårdsanstalt eller enskild stiftelse tillhörande
sjukvårdsinrättning anställd mot åtnjutande av lön eller rätt till ersättning
enligt taxa och som tillika är delägare i någon för ifrågavarande
ändamål inrättad pensionsanstalt, för vilken Kungl. Maj:t fastställt
reglemente». Vidare preciseras i kungörelsen, vad som avses med uttrycket
»teoretiskt och praktiskt utbildad» (se sid. 112). Ytterligare stadgas,

Statens hittillsvarande
b idrag
för sjukvårdspersonal^,
is
pensionering.

222

Svenska sjuksköterskornas

allmänna pensions
förening.

att bidraget utgår för varje därtill berättigad sköterska med lika stort
belopp, som för näst föregående år blivit av eller för henne insatt i
pensionsanstalt, dock icke i något fall med högre belopp än 25 kronor
för varje verkligt tjänsteår. Utom regler för, hur ansökningen om
dylikt statsbidrag skall ske och räkenskaper däröver föras, stadgas slutligen,
att för erhållande av pension skall sköterska under minst tolv
år varit anställd i sådan tjänsteutövning, som nyss omförmäldes.

De belopp, vartill dessa statsbidrag under de senaste fem åren uppgått,
ha varit:

År 1910:

Pensionskassan för Sophiahemmets sjuksköterskor Kr. 2 400
Svenska sjuksköterskornas allmänna pensionsförening > 8 800 11 200

Den	förstnämnda ..........	År 1911:	Kr.	2 375
Den	senare ..................		......... »	10 820	13 195
Den Den	förstnämnda senare .......................	År 1912:	Kr. ......... »	2 350 11 590	13 940
Den	förstnämnda ...........	År 1913:	Kr.	2 250
Den	senare ....................		......... »	12 995	15 245
Den Den	förstnämnda .......... senare .......................	År 1914:	Kr. ......... »	2 250 13 655	15 905

Som synes har Sophiahemmets pensionskassa stått stilla eller gått
något tillbaka, under det att Allmänna pensionsföreningen raskt utvecklat
sig. För år 1915 har den senares statsbidrag uppgått till kronor
14 750.

Då Svenska sjuksköterskornas allmänna pensionsförening hittills
haft en synnerligen stor betydelse för våra sjuksköterskors pensionering
och då sakkunnige för egen del försökt få denna pensionsförening att
fortsätta sin verksamhet i nära anslutning till och som del av en av

223

sakkunnige föreslagen organisation, hava sakkunnige, trots att donna
avsikt, såsom nedan ses, ej kunnat genomföras, ansett det lämpligt att i
en särskild bilaga, (bil. 4) avtrycka dels stadgar för Svenska sjuksköterskornas
allmänna pensionsförening, dels pensionsföreningens årsberättelse
för år 1915.

Som av det föregående framgår, måste det anses, att sjuksköterskornas
pensioneringsfråga hittills varit synnerligen bristfälligt
ordnad. Huruvida pension ifrågakommer eller icke, beror antingen på
den förtänksamhet och de ekonomiska möjligheter att förvärva eu
pensionsrätt, som sjuksköterskorna personligen var för sig besitta, eller
på den grad av tillmötesgående och humanitet, som vederbörande anstalt
eller dess principaler ådagalägga. Någon garanti eller någon existerande
rätt att erhålla pension, då ålderdom eller av annan grund inträffad
arbetsoförmåga urståndsätter sköterska att uppehålla sin tjänst och
därmed förtjäna sitt uppehälle, föreligger — om man undantager de
sköterskor, som äro i tjänst hos några av våra största kommuner
(exempelvis Stockholm, Göteborg) — icke. De svaga lönevillkor, under
vilka det övervägande flertalet sköterskor arbeta och varom i annat
ställe i detta betänkande meddelad statistik bär vittne, göra det också
svårt, för att icke säga omöjligt, för flertalet att under yngre dagar
genom egna avsättningar plus det hittills utgående statsbidraget uppbringa
pensionsbelopp, tillräckligt för en anständig bärgning. Sakkunnige
finna sålunda det såväl från sköterskekårens som från läkarnas
sida (se bil. 6) på olika sätt starkt betonade kravet på ett samhälleligt
ingripande i syfte att förbättra sköterskornas pensionsförhållande vara
väl befogat.

1 detta sammanhang finna sig dock sakkunnige böra framhålla,
att längre gående åtgärder kunna tänkas möjliga endast för sköterskor,
som utöva sjukvård av mera allmän natur. Likasom hittills utgående
statsbidrag endast tillkommer sköterska, som är hos staten, landsting
eller kommun eller å allmän sjukvårdsinrättning anställd, så torde även
en utvidgad understödsskyldighet vare sig från statens eller från uppdragsgivarens
sida icke kunna regelbindas för andra än sköterskor, som
innehava motsvarande befattningar. Statsbidrag för sköterskebiträdenas
pensionering torde däremot icke böra ifrågakomma. Sjuksköterskebiträden
äro nämligen i flertalet fäll, där de icke efter en tids arbete
som biträden söka in såsom elever på sköterskeskolorna och sålunda
bliva sköterskor, ej så definitivt sysselsatta med sjukvård. De hava
icke genom någon föregående utbildning så att säga ägnat sin framtid

Behovet av om
förbättring i
sjukvårdspersonalens

pensionering
samt omfattningen
av en
sådan förbättring.

224

Fördelning av
utgifterna för
pensioneringen.

åt uppgiften, utan torde ur pensioneringssynpunkt böra mera kunna
likställas med tjänarinnor i allmänhet. Genom inrättandet av godkända
lägre sjuksköterskeskolor enligt sakkunniges förslag har för övrigt möjlighet
beretts för alla pålitliga och dugliga element inom sköterskebiträdenas
kår att komma in i sköterskekåren och därmed nå de
pensionsvillkor, som sakkunnige nedan föreslå för sköterskorna.

Beträffande de i enskild sjukvård sysselsatta sköterskorna, så torde
de av skäl, som ligga i sakens natur, också få undantagas från stadganden
om genom statsåtgärder mera fixerad pension. Det är däremot
att hoppas, att den förut på frivillighetens väg ordnade anstalt, som
efter hand, med stöd särskilt av en mängd ganska betydande donationer,
vuxit fram på detta område, Svenska sjuksköterskornas allmänna
pensionsförening, skall kunna på ett så långt möjligt är tillfredsställande
sätt tillgodose de i enskild sjukvård sysselsatta sköterskornas behov av
stöd härutinnan.

Vad som, dä det alltså närmast blir fråga om de i mera allmän
sjukvård arbetande sköterskornas pensionsförhållanden, närmast gäller
att åstadkomma, är klart fixerade förpliktelser för arbetsgivaren, d. v. s.
för anstalt eller för den eljes engagerade sköterskans principal, att
bidraga till eller garantera hennes pension. Något hållbart skäl att i
fortsättningen befria dem från en sådan skyldighet föreligger enligt
sakkunniges mening icke. Så betydelsefull för den lokala och direkta
verkningskretsen är sköterskornas arbete, att det gives tillräckliga motiv
för att anstaltens eller anställningens huvudmän åläggas delaktighet i
skyldigheten att sörja för sköterskornas pensionsrätt. I det förhållandet,
att ett icke ringa antal anstalter, landsting och kommuner beviljat hos
dem anställda avgående sköterskor direkta pensionsanslag, ligger också
ett erkännande om det fullt befogade i en sådan anordning. Sakkunnige
äro också eniga om att förorda framläggande av förslag i syfte att
fastställa principalernas bidragsplikt.

Den tanken kan då ligga nära till hands att ordna det hela så,
att föreskrift blott gives därom, att den, som för allmän eller därmed
jämförlig sjukvård anställer sköterska, är skyldig att — med rätt att
efter vissa grunder tillgodogöra sig eventuellt utgående statsbidrag —
ansvara för hennes pension. Sålunda, att på detta område skulle
stipuleras eu arbetsgivarens ansvarsplikt i stället för viss försäkringsplikt.

Vid en närmare prövning visar det sig dock, att med en sådan
anordning äro förbundna så många svåra olägenheter, att sakkunnige
icke ansett sig kunna förorda densamma. Den skulle så gott som

omöjliggöra ny anställning eller ombyte av plats för äldre sköterska. 1
den skulle också ligga en frestelse för vederbörande att söka omedelbart
före den till pension berättigande tjänstetidens utgång från tjänsten
skilja den blivande pensionstagaren. Sköterskekårens hela ställning
bleve en annan och sämre än med en på vanligt sätt ordnad pensionsrätt.
Aven för anstalterna kunde dylika, till tidslängden oberäkneliga
framtidsutgifter vid kalkyler och eljes bli en källa till olägenheter. En
sådan anordning finna sig därför sakkunnige redan av dessa skäl böra
avstyrka.

Härtill kommer, att det torde kunna anföras göda skäl för att
tungan för pensionen bör falla även på dels staten, dels sköterskan
själv. För statens deltagande är huvudmotivet att utjämna utgiftsbördan;
sköterskans deltagande motiveras av det önskvärda i att sköterskan
genom egna bidrag känner sig erhålla en både genom arbete och
penningetillskott förvärvad rätt.

Vid behandling av frågan om, huru och vid vilken anstalt eu
dylik obligatorisk pensionsförsäkring för sjuksköterskorna lämpligen
borde anordnas, kunde ju den tanken ligga nära till hands, att den för
hela landets befolkning inrättade ålderdomspensionsförsäkringsanstalten
och speciellt dess avdelning för frivilliga avgiftstillskott skulle kunna
utnyttjas. Så visar sig dock icke vara fallet. Både med hänsyn till
den ålder, vid vilken där utfallande pensioner erhållas, och med hänsyn
till övriga med nämnda försäkring sammanhängande förhållanden måste
tanken om ett utbyggande i detta fall på den försäkringsverksamheten
övergivas.

Vid övervägande av andra sig erbjudande alternativ trodde sakkunnige
sig finna, att lämpligaste sättet för organiserandet av sjuksköterskornas
pensioneringsbehov vore att utveckla och för en på matematiskt
hållbara grunder anordnad pensionering ombilda den ovan
nämnda Svenska sjuksköterskornas allmänna pensionsförening.

Efter underhandlingar med delegerade för denna förenings styrelse
uppgjordes också ett förslag till nya stadgar för föreningen. Om föreningen
konstruerats i enlighet med dessa stadgar, skulle den enligt
sakkunniges mening kunnat bereda en för sköterskor i olika ställning
både förmånlig och betryggande pensionsrätt. De huvudgrunder, på
vilka det nya stadgeförslaget uppgjorts, voro i korthet följande:

Den nya pensionsanstalten skulle bestå av två huvudgrupper. Den
ena av dessa grupper skulle omfatta alla de sköterskor, som nu komma
att ingå i den av sakkunnige föreslagna »Sjuksköterskornas pensionsKvinnlig
sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m.

Pensionering i
anslutning till
förut bestående
pensionsanstalter.

226

Sakkunniges
förslag till
upprättande
av »Sjuksköterskornas

pelis ionskasso> -

kassa», d. v. s. sköterskor från godkända skolor, som inneliava allmän
eller därmed jämförlig tjänst, och skulle verksamheten i denna grupp i
allt väsentligt gå efter de regler, som sakkunnige här föreslå för en ny
kassa. Den andra av de båda grupperna skulle omfatta de sköterskor,
som ej vore berättigade till inträde i första gruppen, och skulle verksamheten
i denna andra grupp i huvudsak fortgå efter de nu för Svenska
sjuksköterskornas allmänna pensionsförening gällande grunderna, d. v. s.
inträde i denna grupp skulle vara frivilligt och medgivas såväl för
sköterskor i allmän tjänst som för privatsköterskor, och pensionen
skulle här utgå i viss procent av insatta medel. Då pensionstillskotten
i denna andra grupp enligt förslaget skulle i allt väsentligt beräknas
komma från föreningens donationer och den hittills bedrivna verksamheten
i huvudsak fortgå enligt förut gällande grunder, så hänvisas med
hänsyn till övriga förhållanden till bil. 4, som bland annat innehåller
stadgarna för Svenska sjuksköterskornas allmänna pensionsförening.

Då det av sakkunnige och delegerade för pensionsföreningens
styrelse uppgjorda förslaget emellertid icke blivit gillat av majoriteten
i pensionsföreningens styrelse, hava sakkunnige uppgjort förslag till en
särskild pensionsanstalt för sjuksköterskor, som äro anställda i allmän
eller därmed jämförlig tjänst. Sakkunnige hava benämnt denna anstalt
» Sjuksköterskornas pensionskassa ».

Medlemmar i Sjuksköterskornas pensionskassa tillförsäkras genom
på förhand till storleken fastställda årliga avgifter från viss ålder en
bestämd årlig pension. Pensionskassan skall vara avsedd för sköterskor,
vilka genomgått fullständig utbildningskurs i godkända sköterskeskolor.
sådana de skisserats annorstädes i sakkunniges förslag, och vilka sköterskor
innehava anställning såsom sjuksköterskor eller husmödrar i en av staten,
landsting, kommun eller annan samfällighet anordnad sjukvård eller
ock i stiftelse av allmännyttig natur, som övar vård av sjuka, barn
eller åldringar, eller ock innehava plats såsom föreståndarinnor för godkända
sköterskebyråer. Pension skall utgå från 55 års ålder med ett
belopp av 500 kronor årligen. Inträdesåldern kan variera från 21 till 35
är. Avgifterna, vilka i stadgeförslagets tab. 1, II och III angivas uträknade
för de olika åldersgrupperna, skola bestridas med 50 kronor av
arbetsgivaren och med hälften av återstående pensionsavgift — till
storleken beroende på den olika åldern vid inträdet — från vardera
av staten och sköterskan, för den senare dock lägst 30 kronor. Obligatorisk
medlemsplikt gäller — med undantag för sådan hos kommun,
landsting, staten eller eljes anställd sköterska, för vilken, genom fast -

227

ställd pensionsbestämmelse eller annan av Kungl. Maj:t godkänd pensionsförsäkring,
pension till minst samma belopp, som här föreskrivits, blivit
garanterad — för varje på nyss nämnt sätt anställd sköterska, varav följer
obligatorisk bidragsplikt till medlemsavgifterna för sådan sjuksköterskas
principal och likaledes fastställd bidragsrätt till återstoden av avgifterna
från staten. Under vissa förhållanden skall avkortad pension
kunna utgå.

I sin fullständighet lyder sakkunniges förslag till bestämmelse för
3>Sjuksköterskornas pensionskassa» sålunda:

228

Förslag

till

Reglemente för Sjuksköterskornas pensionskassa.

Om pensionskassans ändamål.

§ 1.

Sjuksköterskornas pensionskassas ändamål är att bereda pension
åt svenska sjuksköterskor enligt nedan angivna grunder.

Om delaktighet i pensionskassan.

§ 2.

Kassans delägare utgöras av sköterskor, vilka, genom i detta
reglemente till storleken fastställda årsavgifter, från viss ålder tillförsäkras
en bestämd årlig pension.

§ 3.

Rättighet att vara delägare i pensionskassan tillkommer sköterska,
som icke uppnått 36 års ålder och som genomgått fullständig utbildningskurs
vid sköterskeskola, vilken omnämnes i kungl. förordningen
(kungörelsen) den . . ., och som innehar anställning såsom sjuksköterska
eller husmoder i av staten, landsting, kommun eller annan samfällighet
anordnad sjukvård eller ock i stiftelse av allmännyttig natur, vilken övar
vård av sjuka, barn eller åldringar, eller anställning som föreståndarinna
vid sådan sjuksköterskebyrå, vilken omnämnes i kungl. förordningen
(kungörelsen) den . . .

#

§ 4-

Om delägare upphör att hava sådan anställning, som i § 3 säges,
äger hon kvarstå som delägare i pensionskassan utan skyldighet att
erlägga avgift, men med rättighet att erlägga eu lika stor årsavgift,

229

Horn av och för henne senast erlagts; dock att sköterska, som i dylik
anställning tjänstgjort kortare tid än 10 år och som lämnar anställningen
av annan anledning än vederbörligen styrkt sjukdom, är skyldig
att utträda ur pensionskassan, när hon, efter det hon blev delägare.
under loppet av 10 år icke under minst 1 år haft sådan anställning.

§ 5.

Sköterska, som på grund av bestämmelsen i § 4 måst utträda ur
pensionskassan, äger att, 30 dagar efter till kassans styrelse gjord anmälan,
utbekomma, jämte ränta efter 4 procent, de avgifter, vilka hon
själv betalat.

§ 6.

Sköterska, som på sätt i § 4 sägs, måst utträda ur pensionskassan,
förlorar härmed rätten till pension svarande mot förut erlagda
avgifter och återfår icke denna rätt, även om hon åter erhåller anställning,
som medför rättighet till delägarskap i kassan.

Om pensionskassans inkomster och kostnadernas bestridande.

Pensionskassans inkomster utgöras av:

a) statens bidrag;

b) bidrag av arbetsgivarna;

c) delägarnas egna avgifter;

d) gåvor, varmed anstalten kan varda ihågkommen; och

e) räntor.

§ 8.

Inkomsterna sammanföras i en fond, benämnd pensionsfonden,
från vilken alla pensionskassans utgifter bestridas.

Om avgifterna till pensionskassan oeh sättet för deras utgörande.

§ 9.

Mom. 1. Till pensionsavgifter för delägare, som innehar sådan
anställning, som i § 3 sägs, utgå årligen följande bidrag:

a) av staten lägst 16 kronor 25 öre, högst 72 kronor 30 öre
eldigt i mom. 2 angivna grunder;

230

b) av arbetsgivaren 50 kronor;

c) av delägaren själv lägst BO kronor, högst 72 kronor BO öre
enligt i mom. 2 angivna grunder.

Mom. 2. Av den årsavgift, som enligt tab. I i bilaga till detta
reglemente fordras utöver arbetsgivarens bidrag, för beredande av en
pension å 500 kronor, bidrager staten med hälften och sköterskan med
återstoden, dock att sköterskans avgift uppgår till minst 30 kronor.
Därest den av och för sköterskan erlagda årsavgiften skulle överskjuta
den för erhållande av 500 kronors pension enligt ovannämnda tab. I
i bilaga till detta reglemente erforderliga, användes överskottet för
beredande av tilläggspension på sätt i § 13 angives.

Mom. 3. Om sköterska, som upphört med sådan anställning,
som i § 3 säges, återinträder i sådan tjänstgöring, bestämmes årsavgiften
sålunda. Den pension från fyllda 55 år, som de av och för
sköterskan erlagda nettoavgifterna kunna bereda henne, uträknas, och
den framtida årsavgiften bestämmes så, att hennes pension från fyllda
55 år med nedan angivna undantag uppgår till 500 kronor. Årsavgiften
för en pension å 100 kronor antages vid denna beräkning utgöra
Vs av de enligt tab. I i bilaga till detta reglemente mot sköterskans
ålder vid återinträdandet svarande avgifterna. Vid beräkningen
iakttages, att den blivande årsavgiften i intet fall blir högre än den
högsta i denna tabell upptagna, som svarar mot avgiften för en 35-årig
sköterska. Skulle denna högsta avgift icke vara tillräcklig för att
bereda en pension å 500 kronor, erhålles den lägre pension, vartill
erlagda avgifter förslå.

Mom. 4. För utgörande av sköterskans egen avgift ansvarar
vederbörande arbetsgivare, med rätt för denne att av delägarens lön
avdraga ett belopp svarande mot pensionsavgiften.

Mom. 5. Av och för sköterskan erlagda avgifter införas i en
motbok för varje sköterska, och åligger det delägaren att vid varje
års slut insända denna till kassan för anteckning av den pensionsrätt.
som från och med det kalenderår, under vilket delägaren fyller 56 år,
erhålles på grund av de under året gjorda inbetalningarna. För dennas
beräkning användes tab. II i bilagan till detta reglemente.

§ 10.

Pensionsavgift för i tjänst varande delägare med undantag allenast
av i avgiften ingående statsbidrag levereras till pensionsanstaltens
direktion av vederbörande arbetsgivare före den 1 juli varje år och utgår
för ett helt år, även om sköterskans anställning upphör före årets utgång.

Statsbidraget rekvireras av direktionen direkt hos kungl. statskontoret.

Delägare, som ej är i tjänst anställd, har själv att till kassan före
nämnda datum inbetala sin pensionsavgift.

Avgift erlägges sista gången det kalenderår, under vilket sköterska
uppnår 55 år.

§ 11.

Det åligger vederbörande arbetsgivare att före den 1 juni varje
år till pensionskassan överlämna förteckning i två exemplar, enligt av
kassans direktion fastställt formulär, över hos arbetsgivaren anställda
sköterskor. Med ledning av förteckningen uträknas inom pensionskassan
delägarnas avgifter, varefter ena exemplaret av förteckningen återställes
till sköterskans arbetsgivare, försett med påteckning om införda avgifter.
Arbetsgivaren har att sedermera utan vidare rekvisition till
pensionskassan inleverera debiterat belopp inom därför i § 10 stadgad tid.

§ 12.

Till pensionskassan erlagda avgifter må icke återställas i andra
fall än i § 5 sägs, ej heller upplupna, men oguldna avgifter efterskänkas.

§ 13.

Pension kan genom tillskott utöver bestämnda pensionsavgifter
ökas, dock så, att pensionen från fyllda 55 år ej kommer att överstiga
700 kronor. Även dessa insättningar antecknas i delägarens motbok,
och vid varje års slut beräknas den pension, sköterskan genom dessa
insättningar kan erhålla.

Om rått till pension och pensionens belopp.

§ 14.

Skyldighet att avgå från sådan anställning, som i § 3 säges, inträder
med utgång av det kalenderår, under vilket sköterskan uppnått 55 år.

Pensionen utbetalas den 1 april och 1 oktober, och beräknas pensionens
belopp på sätt i § 9 mom. 3 och § 15 är bestämt. Pensionen
utbetalas första gången den 1 april det kalenderår, under vilket sköterskan
uppnår 56 års ålder.

Rätt att efter avgång från sådan anställning, som i § 3 säges,
erhålla pension, inträder den 1 juli det kalenderår, då delägare fyller

232

47 år, förutsatt att minst 12 årsavgifter, för vilka pensionsrätten på
grund av bestämmelsen i § 4 icke gått förlorad, blivit för sköterska
erlagda.

Pensionen beräknas i detta fall enligt tab. III i bilaga till detta
reglemente.

§ 15.

Pension utgår endast i helt tal av kronor, så att vad som understiger
en halv krona uteslutes och vad som går upp till eller överskjuter
en halv utföres som hel krona.

§ 16.

Delägare eller pensionstagare, som genom laga kraftägande beslut
dömts förlustig medborgerligt förtroende, erhåller under den tid
hon är medborgerligt förtroende förlustig endast så stor del av pensionen,
som grundas på hennes egna avgifter.

§ 17.

Den som under fem på varandra följande år icke uttagit sin
pension, varder från förteckningen över pensionstagare avförd. Anmäler
hon sig sedermera, äger hon rätt till pension från början av det halvår,
under vilket anmälning skett, men ankommer det på pensionskassans
direktion, om och i vilken mån pension må till henne utbetalas för
den förflutna tiden.

Det åligger direktionen att i december månad varje år låta i
allmänna tidningar införa en förteckning över pensionstagare, vilka icke
uttagit sina pensioner och vilka icke från förteckningen över pensionstagare
blivit avförda.

§ 18.

Pensionstagare, som bosätter sig å utrikes ort utan att därtill äga
Kungl. Maj:ts tillstånd, förverkar därigenom pension för den tid, hon är
utrikes.

Varder pensionstagare främmande makts undersåte eller träder
hon utan Kungl. Maj:ts tillstånd i främmande stats tjänst, upphör
rätten till pension.

§ 19.

Pension beräknas för fulla kalendermånaden och vidtager antingen
den 1 januari året efter det, under vilket delägare fyllt 55 år. eller under

(let kalenderhalvår, som infaller näst efter det, under vilket ansökan
gjorts, dock tidigast den 1 juli det kalenderår, då delägare fyller 47 år.

Pension upphör att utgå med den kalendermånad, under vilken
pensionstagare avlidit eller pensionsrätt förlorats.

Om pensionsbrev.

§ 20.

Den som önskar att från pensionskassan erhålla pension, skall
till pensionskassan inlämna till kassans direktion ställd ansökan och
därvid bifoga ålders- och frejdbevis i huvudskrift. Direktionen underrättar
delägaren om sitt beslut och utfärdar pensionsbrev för delägare,
som i behörig ordning förklarats vara berättigad till pension, så snart
intyg om erhållet avsked företetts.

§ 21.

I händelse pensionsbrev förkommer eller varder pensionstagare
avhänt, bör denna på egen bekostnad låta i ett nummer av allmänna
tidningar kungöra dödandet av pensionsbrevet och inför pensionskassans
direktion förete detta tidningsnummer, varefter direktionen har
att utfärda nytt pensionsbrev.

Om utbetalning av pension.

§ 22.

Då pension utbetalas, företes pensionsbrevet till anteckning å
detsamma om utbetalningen, varjämte avlevereras frejdbevis och intyg att
pensionstagaren vid ingången av kvartalets sista månad ännu levde
eller, ifall hon dessförinnan avlidit, om dagen, då dödsfallet inträffade.

§ 23.

Utbetalning av pension verkställes av pensionskassan till pensionstagaren
själv eller behörigen befullmäktiga!; ombud mot kvitto.

År pensionstagare boende i landsorten, vare hon berättigad att
genom direktionens försorg få pensionen med allmänna posten mot avdrag
av porto sig tillsänd, därest hon under rekommendation med allmänna
posten till direktionen insänt pensionsbrevet för påteckning
Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m. 30

234

tillika med i § 22 omnämnda bevis och intyg jämte kvitto ä pensionsbeloppet
enligt av direktionen fastställt formulär.

§ 24.

Pension kan icke överlåtas och må ej tagas i mät för gäld.

Om pensionskassans styrelse oeh förvaltning.

§ 25.

Sjuksköterskornas pensionsinrättning förvaltas av direktionen över
folkskollärarnes pensionsinrättning under namn av direktionen över
sjuksköterskornas pensionskassa, och gälle därvid tills vidare i tilllämpliga
delar och i alla de omständigheter, om vilka icke i detta
reglemente finnes särskilt stadgat, enahanda föreskrifter, som enligt
reglementet för folkskollärarnes pensionsinrättning äro givna för denna
inrättning samt dess förvaltning.

§ 26.

Hos direktionen skall föras fullständig räkenskap över pensionskassans
inkomster och utgifter, tillgångar och skulder samt matrikel
över alla kassans delägare jämte uppgifter om ålder, tidpunkt för inträde,
arbetsgivare, avgifter m. m., som kan tjäna till ledning för bedömande
av delägares skyldigheter och rättigheter. Vid delägares inträde
i kassan utfärdar direktionen medlemsbevis, i vilken medlemmens
såväl avgiftsplikt som pensionsförmåner finnas tydligt angivna.

§ 27.

Efter årsräkenskapernas avslutande avgive direktionen ofördröjligen
till Kungl. Maj:t genom civildepartementets expedition underdånig berättelse
rörande pensionskassans förvaltning under det föregående året,
åtföljd av en tabellarisk översikt av kassans ställning. Denna översikt
skall sedermera genom direktionens försorg i allmänna tidningarna införas.

§ 28.

Före den 1 oktober varje år skall direktionen till Kungl. Maj:t
lämna uppgift å det förslagsanslag, som anses böra i nästföljande statsreglering
upptagas för bestridande av det statsbidrag, som kan beräknas
under nästföljande år behöva utgå.

235

§ 29.

över de av direktionen vidtagna beslut, som angå rättigheten
till och villkoren för pensions åtnjutande, må den missnöjda hos Kung!.
Maj:t i underdånighet anföra besvär, vilka av dem som äro boende i
andra orter av riket än i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, skola till kungl. civildepartementets expedition
ingivas inom BO dagar efter erhållen de] av beslutet, men av dem som
bo inom nämnda län inom 45:e dagen. Pensionssökande, som vistas
utrikes, äge 180 dagars besvärstid.

§ 30.

Kassans tillgångar göras räntebärande genom placering i obligationer
utfärdade eller garanterade av staten eller utfärdade av kommun
eller av Sveriges allmänna hypoteksbank eller konungariket Sveriges
stadshypotekskassa eller i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken,
bankbolag eller sparbank eller i skuldförbindelser, för vilka kassan
äger säkerhet genom inteckning i fast egendom inom två tredjedelar
av där senast fastställda taxeringsvärde.

Om särskild revision av pensionskassan.

§ 31.

Granskning av pensionskassans räkenskaper och förvaltning verkställes
i Stockholm år 19 . . . och därefter vart tredje år under högst
två veckor, räknade från och med första måndagen i maj månad av
tre revisorer, av vilka Kungl. Maj:t tillsätter en och de övriga två
utses genom omröstning bland kassans delägare. Kungörelse om sådan
omröstning och förfaringssättet därvid utfärdas av direktionen. Dessa
revisorer sammanträda i huvudstaden första måndagen i maj månad
det år, revisionen skall ske.

§ 32.

Före revisionens början skall genom direktionens försorg upprättas
och revisorerna tillställas en efter försäkringstekniska grunder
verkställd utredning av pensionskassans förbindelser till delägarna vid
senaste avslutade räkenskapsårets utgång. Därest ka?sans tillgångar

230

överskjuta det beräknade kapitalvärdet av kassans förbindelser med
mer än sju procent, äger kassans direktion, om den finner lämpligt,
att använda överskottet utöver nämnda säkerbetstillägg av sju procent
till understöd åt behövande sjuka medlemmar eller annat för medlemmarna
behjärtansvärt ändamål.

§ 33.

Förutom den i § 31 bestämda granskningsrätt tillkomme revisorerna
att hos Kungl. Maj:t föreslå de förändringar i bestämmelserna
för pensionskassan eller de åtgärder i avseende å kassans förvaltning
och räkenskaper, vilka de anse av behovet påkallade. Efter avslutad
förrättning avgive revisorerna till Kungl. Maj:t berättelse om vad vid
revisionen förekommit.

§ 34.

Revisionsberättelsen skall genom direktionens försorg tryckas och
tillställas varje arbetsgivare, som har sköterskor anställda, vilka äga
delaktighet i pensionsanstalten.

§ 35.

Revisorerna åtnjuta för sitt uppdrag enahanda reseersättning och
dagtraktamente, som tillkommer riksdagens revisorer.

Till dessa stadgar böra givetvis fogas övergångsbestämmelser,
främst syftande att så långt ske kan bereda de vid kassans instiftande
redan utbildade sköterskorna inträde i denna. Stadgandet i paragraf 3
kan nämligen tänkas komma att, omedelbart tillämpat på de hittillsvarande
sköterskorna, utestänga vissa bland dessa, som trots att de äga
åsyftade kvalifikationer för inträde, genomgått annan ^bildningsanstalt
än de, som komma att omnämnas i den författning, varpå paragrafen
i fråga syftar. Övergångsbestämmelserna torde därför lämpligen
böra innehålla en temporär utvidgning av inträdesrätten, att
gälla alla, vilka genomgått utbildningskurs av viss längd och beskaffenhet.
Inträdesåldern och anställningen höra däremot naturligen från
början vara oförändrade de i de antagna stadgarne föreskrivna.

237

Bilaga.

Delägaren antages vara född den 1 juli.

Tabell I.

Årsavgiften, som fordras för 500 kronors pension, från början av
kalenderåret efter det delägaren fyllt 55 år. I

Ålder den 1 juli inträ-desftret	Årsavgift	Ålder den 1 juli intxä-desäret	Årsavgift
21	82-50	29	130-50
22	87-—	30	138-90
23	91*90	31	148-10
24	97-20	32	158-10
25	102-90	33	169-10
26	109"—	34	181-20
27	115-60	35	194-r. o
28	122-70

I dessa avgifter ingår en förvaltningsavgift av 5 kronor.

238

Tabell II.

Den pensionsrätt från början av kalenderåret efter det delägare
fyllt 55 år som förvärvas genom en inbetalning på en gång av 100
kronor utöver förvaltningsavgiften.

Ålder den		| Ålder den	1
1 juli det år,	Pensionsrätt	11 juli det år,	Pensionsrätt;
då inbetal*	i kronor	då inbetal-	i kronor
ning göres		ning göres	,
21	35-88	39	15-96
22	34‘5 2	40	15-2 5
23	32-8 3	41	14*56
24	31-40	42	13-9 1
25	30" 0 8	43	13-28
26	28-72	44	12-69
27	27-4 0	45	12-11
28	26*25	46	11-56
29	25*0 9	47	11*04 |
30	23-99	48	10*53
31	22-9 3	49	10''05
32	21-9 1	50	9*5 9
33	20-94	51	9-15
34	20-02	52	8-72
35	19-13	53	8*3 1
36	18-28	54	7-91
37	17-48	55	7*53
38	1 6" 7 0

Tabell III.

239

Den pension som kan erhållas från viss ålder i stället för 100
kronors pension från början av kalenderåret efter det delägaren fyllt
55 år.

Beräknad. ålder	Pensionens belopp i kronor	Beräknad ålder	Pensionens belopp i kronor I
47	56-417	51 Va	75-4 8 5
47 Vt	58-20 7	52	78-089 :
48	60’07 2	52 7,	80''SIO |
48 V,	62-oi4	53	83-6 4 9
49	64-031	53 7a	86-6 18
49 7s	66-132	54	89-7 35
50	68-3 2 7	54 7t	93-ooo
50 Va	70-61 G	55	96-414
51	72-93!)

240

Pensionsåldern
och
pensionsbeloppen.

Specialmotivering för pensionsförslaget.

Någon närmare detalj motivering för de olika stadgandena i detta
förslag torde, med ett par undantag, knappast vara erforderlig.

Beträffande pensionsåldern torde nog från de mest intresserade
den anmärkningen vara att emotse, att densamma blivit satt för hög.
Sakkunnige hava likväl icke tilltrott sig att kunna förorda en lägre ålder.
Den föreslagna pensionsåldern sammanfaller också med lärarpersonalens
i folk- och småskolor. Dessutom hålla sakkunnige före, att de åtgärder
i syfte att reglera sjuksköterskornas arbetsförhållanden, enkannerligen
deras vakning, som sakkunnige föreslagit, skola hindra, att sköterskorna
hädanefter bliva utslitna så tidigt, som hittills i åtskilliga fall
skett. Ur denna synpunkt torde det därför hos dem i regel kunna
förutsättas god arbetsförmåga till uppnådda 55 år.

Det stadgade pensionsbeloppet, 500 kronor, torde väl också bliva
föremål för meningsutbyte. Sakkunnige äro väl medvetna om, att
beloppet är lågt. Men i betraktande av de nuvarande förhållandena
och med hänsyn till de uppoffringar, som även detta belopp förutsätter
från såväl staten som arbetsgivaren, hava sakkunnige funnit över- %
vägande skäl tala för att stanna för detta belopp. Genom att tillfälle
blivit berett medlem att genom egna insatser förstärka sin pension
synes det föreliggande förslaget kunna tillfredsställa rimliga anspråk,
åtminstone för närvarande.

Förslagets realiserande förutsätter utom det, att statsmakterna
godkänna grunderna för Sjuksköterskornas pensionskassa, att förordningar
utfärdas rörande dels i godkänd skola utbildad sjuksköterskas
i allmän sjukvård, dels hennes principals plikt att ombesörja medlemskap
för henne i nämnda kassa och att inbetala därmed förknippade
avgifter. Att staten bör indraga sina bidrag till Svenska sjuksköterskornas
allmänna pensionsförening för de sköterskor, som komma att
tillhöra pensionskassan, är väl självfallet.

241

Som av § 9 i förslaget till reglemente framgår, hava sakkunnige
tixerat avgiften för arbetsgivare till visst belopp, under det att bidraget
från staten och sköterskas tillskott variera efter den senares inträdesålder,
från lägst kronor 16.‘J5 till högst kronor 72.30, med det undantag
dock, att sköterska, som inträder i en ålder under 27 år och i
följd därav i enlighet med pensionsavgifternas beräkning skulle erlägga
lägre årsbidrag än 30 kronor, ändock skall erlägga sistnämnda belopp.

Orsaken, till att arbetsgivarens bidrag på detta sätt fixerats, har
vant en önskan att undgå, att från arbetsgivarens sida vid anställande
av sköterska hänsyn skulle tagas till sökandens ålder på sådant sätt,
att sköterska i 30 till 35 års åldern skulle, på grund av de arbetsgivaren
åliggande pensionsavgifternas storlek, ha svårare att erhålla
plats och därför undanträngas av yngre medsökande. Med här föreslagna
bestämmelser spelar denna omständighet icke in på valet. Att
däremot sköterskan själv och staten, inom den begränsning, som det förrätt
till inträde stadgade åldersmaximum innebär, få vidkännas något
skiftande bidrag, beroende på den längre eller kortare tid, under vilken
pensionsbeloppet skall bildas, torde icke behöva vålla olägenhet eller
möta motsägelse, utan tvärt om vara av sakens natur betingat.

Genom särskilda bestämmelser hava sakkunnige sökt bereda möjlighet
för sköterska, som lämnat sköterskeyrket, men inom viss kortare
tid återgår till detta, att få kvarstå i pensionskassan och få fortsätta
med att bereda sig pension, dock med i visst fall sänkt belopp. Likaså
har enligt förslaget tillfälle öppnats för sköterska att genom egna,
högre tillskott än reglementet föreskriver kunna öka pensionen, dock
till sammanlagt högst 700 kronor.

Beräkningarna rörande avgifter m. m. hava verkställts av lektor
Edvard Göransson, och närlägges härmed som bilaga hans redogörelse för
beräkningsgrunderna (bil. 5).

Vid framläggande av förslag till en dylik statsunderstödd pensionsanstalt
uppstår fråga, huruvida den lämpligast borde organiseras med
egen, självständig styrelse och förvaltning eller om den skulle, såsom
åtskilliga liknande kassor, hänföras till viss myndighet att av denna
förvaltas. Under prövningen härom hava sakkunnige kommit till den
uppfattningen, att det senare alternativet vore det bättre eller i varje
fall det i liknande fall vanligare, och har förslaget till reglemente
utarbetats i överensstämmelse därmed.

När det så gällde att ifrågasätta, till vilken myndighet denna
pensionsanstalts förvaltning lämpligast borde förläggas, så funno sakkunnige,
att frågan om det statsunderstödda pensionsväsendets fortsatta

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden ni. m. 31

Pensionsavgifterna,
ce ii
deras fördelning.

Pensionskassans

organisation.

242

Arbetsgivare*
skyldighet att
bereda anställd
sköterska
pension.

handhavande vore underkastad särskild utredning, syftande till en
omläggning eller en centralisering av detsamma. I sådant avseende
hava inom finansdepartementet tillkallade kommitterade den 15 januari
1916 avlämnat ett första förslag. Men oberoende av, till vilka åtgärder
nämnda utredning och därpå grundade ytterligare förslag kunna
föranleda, hava sakkunnige vid utarbetandet av reglementet för Sjuksköterskornas
pensionskassa anknutit detta till hittills rådande förhållanden,
varvid man tydligen haft att välja mellan att uppdraga förvaltningen
åt direktionen för Folkskollärarnes pensionsinrättning eller åt
Riksförsäkringsanstalten. Båda dessa förvaltningsmyndigheter hava nämligen
hittills erhållit uppdrag att omhänderhava pensionsanstalter av
den typ, som nu av sakkunnige ifrågasättes för sjuksköterskorna.

Sakkunnige hava sökt utröna, huruvida någon avgörande princip
förefunnits vid uppdelningen mellan dessa nämnda förvaltningsmyndigheter
av de åt dem lämnade uppdragen. Någon sådan princip har
emellertid icke kunnat utfinnas. Vid sådant förhållande hava sakkunnige
stannat för att som förvaltningsmyndighet föreslå direktionen
för Folkskollärarnes pensionsinrättning, till vilken på senare tiden tillkomna
kassor av liknande slag blivit förlagda. Uppenbart är emellertid,
att därest i berörda avseende på grund av ena eller andra skälet
en omläggning av det statsunderstödda pensionsväsendet kommer till
stånd, därför erforderliga ändringar i reglementet för Sjuksköterskornas
pensionskassa med största lätthet kunna företagas. Sakkunnige
finna sig därför i detta sammanhang endast böra uttala den meningen,
att ett fördröjande av lösningen av sjuksköterskornas pensionsfråga
icke synes skäligen böra ifrågasättas på den grund, att spörsmålet om
hur förvaltningen av det statsunderstödda pensionsväsendet bör ordnas
icke blivit slutgiltigt avgjort.

För att emellertid göra syftet att åstadkomma en pensionering
för sjuksköterskorna till annat än en bestämmelse på papperet, så har
man, såsom framhålles på annat ställe i detta betänkande, egentligen
två alternativ att välja på. Det ena är att stadga, att som sköterska
i allmän sjukvård finge anställas endast sådan sköterska, som genomgått
godkänd sköterskeskola. Därigenom skulle försök att kringgå
pensioneringsskyldigheten genom att anställa sköterskor utan utbildning
i godkänd sköterskeskola kunna förekommas. Sakkunnige hava
emellertid icke för närvarande velat föreslå ett sådant stadgande, bland
annat av det skälet, att man icke äger säkerhet för att sköterskor,
utbildade vid godkända skolor, under den närmaste tiden skola finnas

243

att tillgå i tillräckligt antal. Det andra alternativot består i en föreskrift
därom, att efter viss dag varje anstalt, som driver allmän sjukvård,
skall vara skyldig att bereda sina sköterskor en pension, minst
motsvarande den, sakkunnige föreslagit tillkomma medlemmar i Sjuksköterskornas
pensionskassa, vare sig sköterskorna blivit utbildade i godkänd
sköterskeskola eller icke. Då i sistnämnda fall anstalten finge
ensam bekosta pensioneringen, under det att, därest sköterska från
godkänd skola anställes, såväl sköterskan själv som staten komme
att, på sätt här ovan angives, deltaga i kostnaderna för pensioneringens
säkerställande, så borde, synes det, en bestämmelse i enlighet med
det sist anförda alternativet böra verka därhän, att alla anstalter funne
med sin fördel förenligt att anställa sköterskor från godkända sköterskeskolor,
utan att uttryckligt tvång därom behövde föreskrivas.

I enlighet härmed finna sig därför sakkunnige böra föreslå, att
föreskrift måtte utfärdas därom att:

Kommun eller annan samfällighet, stiftelse eller därmed jämförlig,
som övar vård av sjuka, barn eller åldringar, är skyldig
bereda sjuksköterskor, vare sig dessa utbildats i godkända skolor eller
icke, ävensom husmödrar, som anställts i och för denna vård, pensioner,
till storleken minst motsvariga dem de skulle erhålla, om de tillhöra
Sjuksköterskornas pensionskassa, därvid i högre ålder än 35 år
antagna skola likställas med nyss nämnda pensionskassas högsta åldersgrupp.

Denna formulering av förordningen kan tänkas innebära den svårigheten,
att det i vissa fall uppstår tvekan, huruvida den för sjukvården
anställda är sköterska eller sköterskebiträde. I flertalet fall
torde dock denna fråga redan vara avgjord i den av vederbörande uppgjorda
staten, där personen ifråga uppgives anställd såsom sköterska
eller sköterskebiträde. Det väsentliga och för frågan om pensionering
avgörande ligger dock däri, att med sköterska menas person, som närmast
inför läkaren är ansvarig för de sjukas vård, under det att sköterskebiträdet
är närmast ansvarigt under sköterskan.

t

244

19 KAPITLET.

Förslag till författningar.

Förslag

till

Kungörelse angående vissa åtgärder för åstadkommande av förbättrade
utbildnings- och arbetsförhållanden för kvinnlig sjukvårdspersonal m. m.

Om sjuksköterskeskolor.

§ I Läroanstalt,

avsedd att bibringa kvinnor, vilka kava för avsikt
att ägna sig åt vård av sjuka, för sådant ändamål erforderliga teoretiska
och praktiska insikter (sjuksköterskeskola), må, på sätt här nedan
stadgas, kunna erhålla godkännande av Kungl. Maj:t.

§ 2.

Läroanstalt, varom i § 1 sägs, är antingen

a) högre, varest fullständig lärokurs omfattar en tid av minst två år, eller

b) lägre, varest fullständig lärokurs omfattar en tid av minst ett år.

§ 3.

Vill den, som anordnat sjuksköterskeskola, för densamma förvärva
Kungl. Maj:ts godkännande, har han att i civildepartementet
ingiva till Kungl. Maj:t ställd underdånig ansökan om erhållande av

245

sådant godkännande. I sammanhang med ansökningen skall å formulär,
som av medicinalstyrelsen fastställes, uppgivas bland annat:

1) Namnet å den person, vilken innehar högsta ledningen av skolan;

2) den eller de sjuk värdsanstalter, vilka stå till skolans förfogande för
meddelande av praktisk utbildning åt skolans elever;

3) det år under vilket skolans verksamhet tagit sin början, eller, om
skolan ännu icke trätt i verksamhet, den tidpunkt, då detta avses
skola ske;

4) utbildningstidens längd ävensom de tider under året, dä ny elevkurs
börjar och slutar, samt antalet sådana kurser, vilka under
ett och samma år taga sin början;

5) det högsta antal elever, vilka på en gång mottagas i varje lärokurs,
ävensom det högsta antal elever, som samtidigt må vistas
vid skolan;

6) de fordringar i avseende å kunskapsmått, personliga egenskaper
m. m., som uppställas för elevs mottagande till undervisning vid
skolan;

7) de avgifter, elev må hava att till skolan erlägga;

8) de förmåner beträffande lön, fri bostad, fri kost eller dylikt, som
elev må kunna vid skolan åtnjuta;

9) de lärarkrafter, vilka stå till skolans förfogande, ävensom, i den
mån desamma icke utgöras av läkare, den särskilda utbildning
dessa erhållit;

10) skolans undervisningsplan, därvid särskilt skall angivas bestämmelserna
om den teoretiska undervisningen samt om ledighet för de
teoretiska studiernas bedrivande, dagordningen i den eller de sjukvårdsanstalter,
varest elevernas praktiska arbete försiggår, samt
föreskrifterna beträffande avgångsexamen och avgångsbetyg från
skolan.

Närmare föreskrifter rörande de uppgifter, vilka skola bifogas
ansökan om godkännande av sjuksköterskeskola, meddelas av medicinalstyrelsen.

§ 4.

Finnes med hänsyn till vad om sjuksköterskeskola och dess verksamhet
inhämtats ansökan om godkännande böra bifallas, bestämmer
Kungl. Maj:t vid meddelande av godkännande för skolan tillika den
tid, lägst fem, högst tio år, för vilken godkännandet skall vara gällande.

246

§ 5.

Därest under den tid, för vilken godkännande lämnats sjuksköterskeskola,
sådana omständigheter yppas, att, för den händelse desamma
förelegat vid ansökningens prövning eller då varit kända, ansökningen,
enligt vad antagas kan, icke skulle hava bifallits, äger medicinalstyrelsen
hos Kungl. Maj:t hemställa om godkännandets återkallande.

§ 6.

Av Kungl. Maj:t godkänd sjuksköterskeskola är under den tid, för
vilken godkännandet är gällande, pliktig att, där så påfordras, till
undervisning vid skolan mottaga kvinnor, som undergå utbildning till
översköterskor vid statens anstalter för sinnessjuka, dock ej till större
antal än att antalet sålunda till undervisning mottagna elever vid varje
lärokurs uppgår till högst en femtedel av hela antalet i kursen deltagande
elever.

§ 7.

Den, som genomgått fullständig lärokurs i av Kungl. Maj:t godkänd
sjuksköterskeskola och därvid prövats hava på ett tillfredsställande
sätt tillgodogjort sig undervisningen, är berättigad att anlägga
och offentligen bruka visst utmärkelsetecken. Dylika utmärkelsetecken
skola finnas av två olika slag, utvisande huruvida vederbörande genomgått
högre eller lägre sjuksköterskeskola, och skola dessa olika slag
av utmärkelsetecken till utseendet så skilja sig från varandra, att förväxling
icke kan äga rum. Den, som genomgått lägre sjuksköterskeskola,
är icke berättigad att bruka utmärkelsetecken, avsett för den,
som genomgått högre sådan skola. Modeller till dessa utmärkelsetecken
fastställas av medicinalstyrelsen.

Om sjuksköterskebyråer.

§ 3.

Förening, som har till ändamål att utöva verksamhet för anskaffande
av anställning åt sjuksköterskor och för denna verksamhet
upprättar särskild byrå (sjuksköterskebyrå), kan, på sätt bär nedan
stadgas, för sådan byrå erhålla Kungl. Maj:ts godkännande.

§ 9.

För att godkännande, varom i § 8 förmålets, må lämnas, erfordras:

att för föreningen finnes en av föreningen för eu tid av tre år i
sänder vald styrelse, bestående av minst fem personer, av vilka minst
en skall vara legitimerad läkare och en sjuksköterska, som fullständigt
genomgått av Kungl. Magt godkänd sjuksköterskeskola;

att ledningen av byråns verksamhet utövas av eu av nämnda
styrelse tillsatt föreståndarinna, vilken fullständigt genomgått av Kungl.
Maj:t godkänd högre sjuksköterskeskola samt av föreningen åtnjuter
fast avlöning; samt

att byråns verksamhet icke må tillföra föreningen eller dess medlemmar
någon vinst utöver vad som åtgår till täckande av kostnaderna
för byråns förvaltning.

§ 10.

Vill förening, som anordnat sjuksköterskebyrå, för densamma förvärva
Kungl. Maj:ts godkännande, har föreningen att i civildepartementet
ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökan om erhållande av sådant
godkännande. Vid ansökningen skall föreningen foga vederbörligen
styrkta uppgifter uti de i § 9 omförmälda avseenden, utvisande, att
föreningen och byrån uppfylla de i sistnämnda paragraf stadgade villkor
för erhållande av dylikt godkännande.

Närmare föreskrifter angående de uppgifter, som skola bifogas
ansökning om godkännande av sjuksköterskebyrå, meddelas av medicinalstyrelsen,
som tillika fastställer för samma uppgifter erforderliga
formulär.

§ Il Finnes

med hänsyn till vad om förening och av densamma anordnad
sjuksköterskebyrå inhämtas ansökan om godkännande böra bifallas,
bestämmer Kungl. Maj:t vid meddelande av godkännande för byrån
tillika den tid. lägst fem högst tio år, för vilken godkännandet skall
vara gällande.

I fråga om återkallande av meddelat godkännande skall vad i
sådant hänseende i § 5 stadgats angående sjuksköterskeskola i fråga
om sjuksköterskebyrå äga motsvarande tillämplighet.

§ 12.

Förening, som för av densamma anordnad sjuksköterskebyrå erhållit
Kungl. Maj:ts godkännande, är pliktig att mot avgift, som efter

248

förslag av föreningen fastställes av medicinalstyrelsen, genom byrån
förmedla anställning i sjukvårdsarbete åt sjuksköterskor, som fullständigt
genomgått av Kungl. Maj:t godkänd sjuksköterskeskola och därvid
på tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen.

§ 13.

Å sjuksköterskebyrå, som erhållit Kungl. Maj:ts godkännande,
skall föras dagbok över den av byrån utövade verksamheten. Tillika
skall i början av varje år före februari månads utgång till medicinalstyrelsen
insändas redogörelse för byråns verksamhet under näst föregående
år. Närmare bestämmelser angående sådan redogörelse meddelas
av medicinalstyrelsen, som tillika fastställer för samma redogörelse
erforderliga formulär.

Allmänna bestämmelser.

§ 14.

Högsta tillsynen över (i denna kungörelse avsedda) sjuksköterskeskolor
och sjuksköterskebyråer utövas av medicinalstyrelsen, som tillika
verkställer inspektion av sådana sjuksköterskeskolor och sjuksköterskebyråer,
som erhållit Kungl. Maj:ts godkännande.

Medicinalstyrelsen föranstaltar tillika, att i de årsberättelser,
vilka från sjukvårdsanstalter eller sjukvård utövande organisationer av
olika slag till medicinalstyrelsen avgivas, intagas uppgifter om antalet
av hos vederbörande anstalt eller organisation anställd eller under
anstalten eller organisationen lydande kvinnlig sjukvårdspersonal, denna
personals utvidgning, lönevillkor och pensionsförhållanden, dess arbetsförhållanden
särskilt beträffande anordnandet av vakningen samt dess
tillgång till ej mindre ledighet under tjänstgöringsdagarna än även
semester.

§ 15.

Till biträde vid utövandet av den inspektion, varom i § 14 sägs,
anställer medicinalstyrelsen en sjuksköterska, som fullständigt genomgått
av Kungl. Maj:t godkänd högre sjuksköterskeskola. För nämnda
sjuksköterska, vilken av medicinalstyrelsen förordnas tills vidare, utarbetar
styrelsen erforderlig instruktion. I övrigt utövar medicinalstyrelsen
omförmälda inspektion på sätt styrelsen finner ändamålsenligt.

249

§ 16.

Medicinalstyrelsen utarbetar för varje år redogörelse för vad
medicinalstyrelsen genom inspektioner, inkomna årsberättelser eller
annorledes iakttagit i fråga om utbildnings-, arbets-, löne- och pensionsförhållanden
för den kvinnliga sjukvårdspersonalen i riket.

Beträdes sjuksköterska, som jämlikt § 7 gjort sig berättigad att
anlägga och bruka i nämnda paragraf omförmält utmärkelsetecken, med
grov försumlighet vid utövande av sjukvård, eller brister hon i passande
och anständigt uppförande mot överordnad, kamrat, läkare eller patient,
eller vanvårdar hon eljest sitt anseende, äger medicinalstyrelsen förbjuda
henne att vidare bruka samma utmärkelsetecken.

Har sådant förbud meddelats, må sjuksköterskan därefter hos
Kungl. Maj:t i underdånighet anföra besvär, som skola ingivas till civildepartementet
sist före klockan tolv å trettionde dagen från det hon
av förbudet erhöll del.

Denna kungörelse träder i kraft den . . .

17.

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden in. in.

32

250

Förslag

till

Lag angående skydd för vissa utmärkelseteeken för sjuksköterskor.

§ 1.

Ej må sådant av medicinalstyrelsen fastställt utmärkelsetecken,
varom förmäles i kungörelsen den . . . angående vissa åtgärder för åstadkommande
av förbättrade utbildnings- och arbetsförhållanden för kvinnlig
sjukvårdspersonal m. m., offentligen brukas av annan än den, som, enligt
vad i nämnda kungörelse finnes stadgat, är berättigad att anlägga
och nyttja sådant utmärkelsetecken.

Likaledes vare förbjudet att offentligen bruka tecken eller märke,
som med nu omförmälda utmärkelsetecken företer sådan likhet, att
förväxling lätt kan äga rum.

§ 2.

Brukar någon obehörigen offentligen sådant utmärkelsetecken,
varom i § 1 första stycket förmäles, eller överträder någon det i samma
paragrafs andra stycke stadgade förbud, straffes med böter högst 200 kr.

§ 8- ,

Böter, som enligt denna lag ådömas tillfalla kronan. Saknas tillgång
till deras fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.

Denna lag träder i kraft den . . .

251

Förslag

till

Lag angående vissa bestämmelser rörande kvinnlig sjukvårdspersonals

tjänstgöringsförhållanden.

§ 1-

Mom. 1. Kvinna, som å allmän eller enskild sjukvårdsanstalt
är anställd i tjänst att utöva sjukvård (sköterska) eller biträda vid
sådan vård (biträde) eller som i och för sin utbildning vistas vid sjukvårdsanstalt
(elev), bör erhålla tillfälle till erforderlig ledighet och
vila. Särskilt skall i sådant hänseende följande iakttagas:

1) Vakning, varmed förstås sådan tjänstgöring i och för sjukvård
nattetid, att den därmed sysselsatte icke under tiden mellan klockan
9 eftermiddagen och klockan 7 förmiddagen kan komma i åtnjutande
av minst 8 timmars oavbruten vila, må icke åläggas sköterska, biträde
eller elev under flera än sju nätter utan avbrott.

2) Sysselsättes sköterska, biträde eller elev med vakning oftare
än var tredje natt, må arbete under dagarna mellan de nätter, under
vilka vakning äger rum, icke åläggas henne.

B) Sköterska, biträde eller elev, som använts till vakning, skall
omedelbarligen efter avslutandet av varje natts vakning erhålla oavbruten
ledighet till vila under minst elva timmar.

Mom. 2. Vad i mom. 1 under 1)—3) stadgats skall dock ej äga
tillämpning å sjukvårdsanstalt, varest antalet sängar icke uppgår till
minst trettio. I fråga om sådan anstalt skall iakttagas, att tjänstgöringen
nattetid hos de sjuka skall vara fördelad mellan minst två
vid anstalten anställda personer enligt plan, som av vederbörande
läkare fastställes.

Mom. 3. Om å anstalt, beräknad för mindre än trettio sängar,
det fastställda antalet sängar överskrides, så att antalet sängar å anstalten
uppgår till trettio eller däröver, skall, så länge detta förhållande
äger rum, vad i mom. 1 under 1)—3) föreskrives å anstalten
tillämpas.

252

§ 2.

Medicinalstyrelsen må, där på grund av särskilda förhållanden
så prövas lämpligt, medgiva undantag från tillämpning av de i § 1
meddelade bestämmelser i fråga om anordnande av vakning. Där
sådant undantag medgives, meddelar medicinalstyrelsen tillika de i varje
särskilt fall erforderliga föreskrifter beträffande anordnandet av ifrågavarande
tjänstgöring.

§ 3.

Varda å sjukvårdsanstalt, å vilken de i § 1 mom. 1 under 1) — B)
meddelade bestämmelser skola tillämpas, sagda bestämmelser icke iakttagna,
eller överträdas å annan sjukvårdsanstalt föreskrifterna i § 1
mom. 2 eller, där dessa ej skola å anstalten tillämpas, de särskilda
föreskrifter, medicinalstyrelsen jämlikt § 2 må hava för anstalten utfärdat,
straffas den eller de, som enligt för vederbörande anstalt gälland
reglemente eller arbetsordning hava att utöva ledningen av arbetet
anstalten, med böter högst 200 kronor.

§ 4.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till deras fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.

Denna lag träder i kraft den . . .

po CD

258

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av § 1 i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete.

§ I Envar

etc.------------arbetsgivaren.

Såsom skada till följd av olycksfall i arbete anses jämväl smittosam
sjukdom, som ådragits i sjukvårdsarbete av därtill anställd.

Denna lag träder i kraft den .. .

254

Förslag

till

Lag angående å allmän eller därmed jämförlig sjukvärdsanstalt
anställda sjuksköterskors pensionsrätt.

§ I Kommun

eller annan samfällighet, stiftelse eller därmed jämförlig,
som övar vård av sjuka, barn eller åldringar, är skyldig bereda hos
samfälligheten anställda sjuksköterskor, vare sig dessa utbildats i godkända
skolor eller icke, ävensom husmödrar, som anställts i och för
denna vård, pensioner, till storleken minst motsvariga dem de skulle
erhålla, om de tillhöra Sjuksköterskornas pensionskassa, därvid i högre
ålder än 35 år antagna skola likställas med nyss nämnda pensionskassas
högsta åldersgrupp.

Denna lag träder i kraft den. . .

BILAGOR

\

Bil. 1 a—1 o.
Frågeformulär.

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. in.

33

\

Bil. 1 a.

Frågeformulär I till de ledande läkarne

vid offentliga eller därmed jäm förliga

sjukvårdsanstalter.

Uppgift

till den av regeringen den 6 juni 1912 tillsatta kommittén för verkställande av utredning rörande

den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden.

Angående anställda sköterskor. *

1. Sjukvårdsanstaltens namn?

Antalet sjuksängar därstädes?

2. Finnes föreståndarinna eller hus moder

anställd vid anstalten?

3. Huru många sköterskor sammanlagt

äro anställda vid sjukhuset?
Finnes särskild operationssköterska
(en eller flera)?

Polikliniksköterska (en eller flera)?
Nattsköterska (uteslutande för natttjänstgöring
anställd skolad sjuksköterska,
en eller flera)?

4. Uppgiv godhetsfullt proportionen

mellan antalet sjuksängar och
under dagen tjänstgörande sjukvårdspersonal,
om till sjukvårdspersonal
räknas avdelningssköterskor,
elever och sköterskebiträden.
(Personal för uteslutande
operations- och poliklinikarbete
medräknas ej.)

Uppgiv godhetsfullt proportionen
mellan antalet sjuksängar och
under natten tjänstgörande sjukvårdspersonal? 5.

Huru lång är i allmänhet Edra av delningssköterskors

arbetstid pr
dygn (daglig ledighet ej medräknad)? -

Huru tidigt börjar arbetet?

Huru dags slutar det?

6. Hava Edra sköterskor någon fast ställd

daglig ledighet?

Huru lång?

Hava de någon hel eller halv fridag
i veckan eller månaden (sön- och
helgdagar ej medräknade)?

7. Huru lång årlig semester har:

föreståndarinna (husmoder)?
avdelningssköterska?
operationssköterska ?
polikliniksköterska ?
nattsköterska?

Gives semesterbidrag?

Huru stort?

Avlönar sjukhuset vikarie under
sköterskas semester?

Eller avlönar sköterska själv sin
vikarie?

8. Huru stor kontant lön för år uppbär:

föreståndarinna ?
avdelningsköterska?
operationssköterska ?
polikliniksköterska ?
nattsköterska?

Givas efter vissa tjänsteår löneförhöjningar? Vilka

äro bestämmelserna härför?

* Å en del sjukhus finnas anställda s. k. undersköterskor. Då dessa med hänsyn till sin
ställning vid somliga anstalter tydligen tillhöra sjuksköterskornas grupp, under det de vid andra
sjukhus snarare böra räknas till sköterskebiträden, överlämnas det åt Eder själv att avgöra, i
vilken grupp de skola inräknas.

260

9. Vilka förmåner åtnjuter anställd
sköterska med avseende på:
husrum och möbler (eget rum
eller delat)?
eldning?
belysning?

städning och uppassning?

kost?

tvätt ?

kläder?

Andra förmåner t. ex. bidrag till
utskylder eller dylikt? (Pensionsfrågan
se punkt 13).

10. Uppgiv godhetsfullt huvuddragen

av spisordningen för sköterskorna
eller insänd eventuellt förefintlig
sådan.

11. Huru länge får anställd sköterska

vid sjukdomsfall uppbära:
full lön?

reducerad lön (lönens storlek
därvid)?

Är hon skyldig att vid sjukdomsfall
själv avlöna vikarie?

Vårdas anställd sköterska vid sjukdom
kostnadsfritt å enskilt, kalvenskilt
rum eller å allmän sal?

Hur länge?

12. I vilken omfattning och ordning

är avdelningssköterska skyldig
att vaka?

Om särskilda, skolade nattsköterskor
äro anställda, huru är deras
tjänstgöring anordnad?

Är någon särskild sköterska anställd
med uppgift att leda och
kontrollera den underordnade
personalens (elevers, sköterskebiträdens)
tjänstgöring under
natten?

Har sköterska under nattjänstgöring
bestämda måltidstimmar ?

Angiv godhetsfullt huvuvuddragen
av spisordningen för natten.

Har sköterska, som vakat, tyst beläget
rum att sova i under
dagen?

13. Finnas några bestämmelser angå ende

anställda sköterskors pensionering
eller understöd vid
invaliditet? (Dessa bestämmelser
torde godhetsfullt meddelas.)
Eller bestämmes pensionen vid
varje särskilt fall efter vederbörandes
gottfinnande?

Om pensioner av sistnämnda art
beviljats, till vilka belopp ha de
utgått?

14. Är ömsesidig uppsägningstid be stämd? Huru

lång är i så fall denna?

15. Från vilken utbildningsanstalt ta gas

företrädesvis de vid Edert
sjukhus anställda sköterskorna?

16. Hava enligt Eder uppfattning skö terskor

med för övrigt god hälsa
på grund av överansträngning
måst avbryta sin tjänstgöring
eller helt lämna sin plats?

17. Vilka önskningar eller anmärknin gar

skulle Ni vilja framställa
med hänsyn till sköterskors kompetens
och arbetsförhållanden?

18. Vilka förslag skulle Ni vilja fram ställa

med avseende på sköterskors
lönevillkor samt i fråga
om åtgärder för sjukdoms-,
olycksfalls- och ålderdomsunderstöd? 19.

Vilka förslag skulle Ni vilja framlägga
till böjande av sköterskekåren

i etiskt och socialt hänseende?
Insänd godhetsfullt namnförteckning å
samtliga Edra anställda sköterskor
samt uppgift på, vilken plats en
var bekläder, samt dessutom namnet
på den som innehar föreståndarinne-(husmoder)-befattningen.

261

Bil. 1 b. Frågeformulär 2 till de ledande läkarne

vidäoffentliga eller därmed jäm förliga

sjuk vårdsanstalter.

Uppgift

till den av regeringen den 6 juni 1912 tillsatta kommittén för verkställande av utredning rörande
den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden.

Angående sköterskebiträden.*

1. Sjukvårdsanstaltens namn ?

Finnas sköterskebiträden vid Edert

sjukhus?

2. Åtnjuter sköterskebiträde någon teo retisk

undervisning?

Av vem meddelas denna?

3. Huru lång är sköterskebiträdes dag liga

arbetstid (daglig ledighet ej
medräknad)?

Huru tidigt börjar arbetet?

Hur dags slutar det?

4. Har sköterskebiträde någon fast ställd

daglig ledighet?

Hur lång?

Har hon någon hel eller halv fridag
i veckan eller månaden (sön- och
helgdagar ej medräknade)?

5. Har sköterskebiträde någon årlig

semester?

Huru lång?

Gives semesterbidrag?

Huru stort?

6. Uppgiv godhetsfullt huvuddragen

av spisordningen för sköterskebiträden
eller insänd eventuellt
förefintlig sådan.

7. I vilken omfattning och ordning är

sköterskebiträde skyldig att vaka?

Hur dags börjar nattjänsten?

När slutar den?

Över hur många patienter vakar i
regel sköterskebiträde?

Har hon därvid att samtidigt tillse
patienter på olika våningar?

Har hon efter vaknatt följande dag
någon ledighet?

Huru lång?

Har sköterskebiträde vid nattjänstgöring
bestämda måltidstimmar?
Uppgiv godhetsfullt spisordningen
för natten?

8. Huru stor kontant årlig lön har

sköterskebiträde ?

Givas efter vissa tjänsteår löneförhöjningar? Vilka

äro bestämmelserna härför?

9. Vilka förmåner har sköterskebiträde

med avseende på:
husrum?
eldning?
belysning?
kost?
tvätt?
kläder?

I övrigt?

Har varje sköterskebiträde eget rum
eller dela två eller flera samma
rum?

* Med sköterskebiträden avses här endast sådan personal, som i nämnvärd omfattning
deltager i den direkta sjukvården, däremot ej sådan personal, som är anställd endast för städning
och andra grovgöromål.

262

10. Huru länge får sköterskebiträde

vid sjukdomsfall uppbära:
full lön?

reducerad lön (lönens storlek
därvid)?

Har hon vid sjukdom kostnadsfri
läkare- och sjukvård?

Hur länge?

11. Finnas några bestämmelser angå ende

sköterskebiträdes pensionering
eller understöd vid invaliditet? (Dessa

bestämmelser torde godhetsfullt
meddelas.)

Eller bestämmes pensionen vid
varje särskilt fall efter vederbörandes
gottfinnande?

Om pensioner av sistnämnda art
beviljats, till vilka belopp ha de
utgått?

12. År ömsesidig uppsägningstid be stämd? Huru

lång är i så fall denna?

13. Antager sjukhuset f. d. sköterske biträde

till elev?

14. I vilken riktning borde enligt Edert

förmenande förbättringar göras
med avseende på sköterskebiträdenas
utbildning och arbetsförhållanden? 15.

Vilka förslag skulle Ni vilja fram ställa

med avseende på sköterskebiträdenas
lönevillkor samt i
fråga om åtgärder för sjukdoms-,
olycksfalls- och ålderdomsunderstöd? Insänd

godhetsfullt namnförteckning å
samtliga Edra sköterskebiträden.

Bil. lc.

Frågeformulär 3 till de ledande läkarne

vid offentliga eller därmed jäm förliga

sju k vårdsanstalter.

Uppgift

till den av regeringen den 6 juni 1912 tillsatta kommittén för verkställande av utredning rörande

den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden.

Angående sjuksköterskeelever.

1. Sjulcvårdsanstaltens namn?

Antar sjukhuset elever för utbildning
till sjuksköterskor?

Sedan vilket år?

(Om sjukhuset icke självständigt utbildar
elever, utan endast är upplåtet
för elever från andra utbildningsanstalter
besvaras ej punkterna
2, 3, 4, 5, 6, 11).

2. Huru många elever bar sjukhuset

utbildat under vart och ett av
åren:

1910?

1911?

1912?

Uppgiv om möjligt den ungefärliga
siffran på samtliga vid sjukhuset
utbildade elever för alla de år,
elevutbildningen pågått.

Vilket är högsta antalet elever, som
får deltaga i varje kurs?

3. Huru lång är elevkursen för när varande? Har

den alltid varit lika lång?

Om ej, hur lång har den förut varit?

4. Vilka inträdesfordringar ställas med

avseende på:
trosbekännelse?
ålder?

skolkunskaper?

hälsa?

referenser?

Övriga bestämmelser?

5. Genomgår sökande någon provtid?
Huru lång?

Betalar provelev någon avgift?

Huru stor?

6. Betalar elev någon avgift?

Huru stor?

Erhåller elev någon lön?

Huru stor?

7. Har elev fri kost?

Om så är fallet, avviker då spisordningen
i nämnvärd mån från
sköterskornas?

I vad avseende?

Om elev icke bar fri kost, bar hon
då tillfälle att mot ersättning
erhålla kost inom anstalten?

Till vilket pris?

Eller intager bon sina måltider utom
anstalten?

8. Vilka förmåner åtnjuter elev med

avseende på:

husrum (bostad inom anstalten,

fri bostad utom anstalten, ej

fri bostad)?

eldning?

belysning?

tvätt?

kläder?

I övrigt?

9. Huru länge och i vilken omfattning

vårdas elev kostnadsfritt vid
sjukdom?

264

Vårdas hon därvid å enskilt eller
halvenskilt rum eller å allmän
sal?

10. Vilka utbildningsanstalter ha de

sköterskor genomgått, som leda
elevernas praktiska arbete?

11. Vilka specialavdelningar å Edert

eget sjukhus eller å andra anstalter
stå till förfogande för
Edra elevers praktiska utbildning? 12.

Åtnjuter elev teoretisk undervis ning? I

vilka ämnen?

Ungefär hur många timmar sammanlagt
äro anslagna för vart
och ett av dessa ämnen?

13. År den teoretiska undervisningen

utsträckt till tiden för hela elevkursen? Eller,

om denna undervisning är
begränsad till viss del av kursen,
till huru lång del av densamma? År

någon del av elevkursen anslagen
till enbart teoretiska studier?
Huru lång tid?

14. I vilka ämnen meddelas den teo retiska

undervisningen:
av läkare?
av sjuksköterskor?
av andra personer?

Följas några läroböcker vid undervisningen? Vilka? 15.

Avgiva avdelningssköterskorna på

regelbundna tider omdömen angående
elevs uppförande och
duglighet?

Avgivas dessa omdömen skriftligt?
Enligt formulär?

Eller muntligt?

Till vem?

16. Avlägger elev examen?

Erhåller elev avgångsbetyg?

Vem utfärdar detta?

Utdelas betyg för:

uppförande?

flit?

praktisk duglighet?
teoretiska kunskaper?

Utdelas betyg i specialämnen (i
vilka)?

17. Huru lång är elevens dagliga ar betstid

(daglig ledighet ej medräknad)? Huru

tidigt börjar arbetet?

Hur dags slutar det?

18. Hava Edra elever någon fastställd

daglig ledighet?

Huru lång?

Har elev någon hel eller halv fridag
i veckan eller månaden
(sön- och helgdagar ej medräknade)? Har

elev någon årlig semester?
Huru lång?

19. I vilken omfattning och ordning

är elev skyldig att vaka?

Hur dags börjar nattjänsten?

När slutar den?

Över hur många patienter vakar i
regel elev?

Har hon därvid att samtidigt tillse
patienter på olika våningar?
Har elev bestämda måltidstimmar
under natten?

Uppgiv godhetsfullt huvuddragen
av spisordningen för elev vid
nattjänstgöring ?

Har elev efter vaknatt följande dag
någon ledighet?

Om så är, huru lång?

Hava elever, som vakat, särskilda
rum att sova i under dagen?
Äro dessa rum tyst belägna?

265

För huru många elever är varje
sådaut rum avsett?

Kontrolleras att elev, som vakat,
ligger till sängs bestämt antal
timmar på dagen?

20. Har enligt Eder uppfattning bildningsnivån
hos de inträdessökande
under årens lopp stigit
eller sjunkit?

21. Vilka förbättringar anser Ni vara
önskvärda med hänsyn till sjuksköterskeelevernas
utbildning,
ställning och arbetsförhållanden? Insänd

godhetsfullt namnförteckning på
samtliga de sjuksköterskeelever,
som för närvarande genomgå
kurs.

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m.

34

266

Bil. Id.

Uppgift

till den av regeringen den 6 juni 1912 tillsatta kommittén för verkställande av utredning rörande

den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden.

Frågeformulär till föreståndarinnor (husmödrar) vid sjukvårdsanstalter.

1. Edert namn och Eder ålder?

Vid vilken sjukvårdsanstalt är Ni
för närvarande anställd?

Hur länge har Ni innehaft Eder
nuvarande anställning?

2. Har Ni sjuksköterskeutbildning?
Vid vilken anstalt är Ni i så fall

utbildad?

Tillhör Ni fortfarande denna utbildningsanstalts
sköterskekår?

Eller tillhör Ni numera någon annan
sköterskekår ? V ilken ?

Om Ni ej har sjuksköterskeutbildning,
vilken sysselsättning har Ni
förut haft?

3. Vilka äro Edra åligganden med

hänsyn till elevers antagande,
handledning och undervisning?

4. Vilka äro Edra åligganden med av seende

på:

sjukvård (arbete å sjukavdelning,
operationsarbete eller annat)?
expeditionsgö romål ?
förråd och inventarier?
mathållning och kökspersonal?
anställande, uppsikt över och avskedande
av den underordnade
personalen vid anstalten?
ynka äro Edra övriga åligganden?

5. År Eder bostad till läge, utrymme

och beskaffenhet tillfredsställande
?

Om så ej är fallet, i vilket avseende
är den mindre tillfredsställande?

6. Gör Ni själv någon årlig inbetalning

till pensionskassa?

Vilken pensionskassa?

Huru stor årlig inbetalning?
Lämnar anstalten något årligt bidrag
till denna pensionskassa?

Huru stort?

Vilka förmåner tillförsäkrar denna
pensionskassa Eder?

(Angående den pension, som eljes
kan vara förenad med Eder tjänst
vid anstalten, har kommittén erhållit
upplysning av vederbörande
läkare.)

7. Tillhör Ni någon sjukkassa?

Huru stor är årliga avgiften till

densamma?

Lämnar anstalten något årligt bidrag
därtill?

Huru stort?

Vilka förmåner tillförsäkrar sjukkassan
Eder?

Är Ni olycksfallsförsäkrad?

Huru stor är försäkringsavgiften
för år?

Lämnar anstalten något årligt bidrag
därtill?

Huru stort?

Vilka förmåner bereder olycksfallsförsäkringen
Eder?

8. Om anstalten mottager sjuksköter skeelever,

kan Ni då uppgiva,
huru många elever, som under

267

de tre sista åren måst avbryta
kursen:

på grund av överansträngning?
på grund av sjuklighet?
på grund av olämplighet för
s j uksköterskekalle t ?

9. Vilka önskningar och anmärkningar
skulle Ni vilja framställa
med hänsyn till elevutbildningen
(fordringar på skolbildning,
inträdesålder,utbildningskursens
längd samt ordnandet och omfattningen
av den teoretiska och
den praktiska undervisningen)?

10. Vilka önskningar och anmärknin gar

skulle Ni vilja framställa
med hänsyn till sjuksköterskors,
sköterskebiträdens och elevers
arbetsförhållanden och ekonomiska
villkor?

11. Vad anser Ni skulle kunna göras

för att hos sjuksköterskorna
väcka och vidmakthålla en rätt
uppfattning av deras kall samt

befrämja ansvarskänsla och kåranda? Vad

kan och bör enligt Eder uppfattning
göras, för att sjuksköterskekåren
i vårt land allt framgent
må bibehålla den aktade
ställning den hittills intagit?

12. Vilka önskemål skulle Ni vilja
framställa för att föreståndarinnans
(husmoderns) verksamhet
må bliva sjukvården, sjukvårdspersonalen
och sjukvårdsanstalten
så gagnelig som möjligt?

(Uppgifter angående Eder lön, Edra
förmåner vid sjukdomsfall, semester
m. m. har kommittén
erhållit av vederbörande läkare.)

Uppgiv godhetsfullt (eventuellt på särskild
lista) namn och adress på av Eder
kända sjuksköterskor, som utöva privat
sjukvård, samt namn och adress
å av Eder kända byråer, som förmedla
platsanskaffning för privatsköterskor.

268

Bil. 1 e.

Uppgift

till den av regeringen den 6 juni 1912 tillsatta kommittén för verkställande av utredning

rörande den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden.

Frågeformulär till sjuksköterskor anställda vid sjukvårdsanstalter.

1. Edert namn och Eder ålder?

Huru länge har Ni arbetat i sjukvård
(elevtiden inberäknad)?

Vilken utbildningsanstalt har Ni
genomgått?

Genomgick Ni fullständig kurs därstädes
eller om icke, hur stor del
av kursen?

När genomgick Ni denna kurs?

Tillhör Ni fortfarande denna utbildningsanstalts
sköterskekår?

Eller tillhör Ni numera någon annan
sköterskekår? Vilken?

Vid vilken sjukvårdsanstalt är Ni
nu anställd?

Huru länge har Ni varit anställd
där?

Vilken befattning innehar Ni därstädes? 2.

Vad slags avdelning förestår Ni

(medicinsk, kirurgisk, gynekologisk,
tuberkulos-, sinnessjukavdelning
o. s. v.)?

För hur många patienters vård har

_. Ni ansvaret?

År Eder avdelning ofta överbelagd?

I vilken grad brukar detta förekomma? -

3. Huru stor är den under dagen tjänst görande

personalen på Eder avdelning
(eventuellt på Eder operations-
eller poliklinikavdelning)?
Hur många därav äro:

sköterskor (Ni själv medräknad)?
elever?

sköterskebiträden? *
städerskor?
andra biträden?

I vilken mån deltager sköterskebiträde
i sjukvården?

Vilka sysslor fullgör sköterskebiträde
dessutom?

Anser Ni sjukvårdspersonalen vid
Eder avdelning (resp. operationssal,
poliklinikavdelning) för
knappt tilltagen?

Anser Ni städerskepersonalen tillräckligt
stor?

Finnes tillräcklig manlig betjäning
för tyngre transporter och dylikt
inom anstalten?

4. Får Ni extra hjälp vid ökat arbete:

vid sjukdomsfall bland personalen? vid

skurning, fönsterrengöring
eller dylikt?

* Å en del anstalter finnas anställda s. k. undersköterskor. Då dessa med hänsyn till sin
ställning vid somliga anstalter tydligen tillhöra sköterskegrnppen, under det de vid andra anstalter
snarare böra räknas till sköterskebiträdena, överlämnas det åt Eder själv att avgöra, i vilken
grupp de skola inräknas.

269

!">. Huru lång är i allmänhet Eder arbetstid
för dygn (daglig ledighet
medräknas ej i arbetstiden)?

Huru tidigt börjar Ni i regel Edert
dagliga arbete?

Hur dags slutar Ni det i regel?

Biträder Ni utom anstalten i nämnvärd
omfattning vid någon läkares
privata mottagningar eller vid behandling
av patienter?

Huru många timmar om dagen är
Ni i regel upptagen därmed?

Är denna tid inberäknad i Eder
dagliga arbetstid?

6. Har Ni någon fastställd daglig ledig het? Eller

får Ni taga den efter eget
gottfinnande?

Huru lång är den dagliga ledigheten?

Har Ni verkligen tillfälle att taga
ut denna ledighet eller komma
ofta hinder i vägen?

Yem övertager ansvaret för patienterna
(resp. operationssalen) under
Eder frånvaro?

Är Ni skyldig att anmäla Eder frånvaro? Till

vem?

Har Ni någon hel eller halv fridag
i veckan eller månaden (sön- och
helgdagar ej medräknade)?

Hur är ledigheten ordnad på sönoch
helgdagar?

7. Anser Ni kosten god, tillräckligt

närande och omväxlande?

Om så ej är fallet, i vad avseende
är den mindre tillfredsställande?

Förekommer det, att Ni emellanåt
på egen bekostnad måste anskaffa
Eder mat?

Har Ni tillfälle att på något så när
bestämd tid intaga Edra måltider?

Är det sörjt för, att operationspersonalen
på morgonen före opera -

tionernas början får en närande
måltid?

Har operationspersonalen tillfälle att
efter slutade operationer, oaktat tiden
för de bestämda måltiderna är
förliden, intaga ordentlig måltid?

Finnes särskild matsal?

Är denna trevlig och tillräckligt
rymlig?

Sker serveringen snyggt och prydligt? (Om

Eder tjänst är förenad med
skyldighet att mot viss ersättning
hålla patienterna med kost, så
besvara ej de i punkt 7 uppställda
frågorna, utan angiv i stället i
denna punkt, hur stor ersättning
Ni härför har för dag och patient,
om Ni själv får avlöna ett eller
flera biträden, hur kostersättningen
är beräknad för Eder egen
person och för Edra biträden samt
vilka önskemål Ni skulle vilja
uttala med hänsyn till denna Eder
skyldighet att utspisa patienterna.)

8. Består Eder bostad av två rum, ett

rum eller delat rum?

Anser Ni Eder bostad vara god,
mindre god eller dålig?

Om den är mindre tillfredsställande,
så angiv i vilket avseende (t. ex.
bullersam, trång, mörk, kall)?

Får Ni Edert rum städat samt hjälp
med borstning av kläder och
skodon?

9. Hur är nattjänstgöringen ordnad på

Eder avdelning (eller på operationssalen)? Är

Ni själv skyldig att vaka?

Till vilken omfattning?

Om annan person vakar, blir Ni
ändock ofta väckt?

Är Ni skyldig att hörsamma patienternas
ringningar under natten?

270

Är det sörjt för, att Ni efter vaknatt
får tillräcklig vila på dagen?
Anser Ni, att Ni under vaknätter
får lämplig och tillräcklig kost?

10. Har Ni ådragit Eder sjukdom ge nom

smittas överförande från
av Eder vårdad patient?

Vilken har denna sjukdom, varit?
Har Ni i och genom utövandet av
sjukvård ådragit Eder annan
sjukdom eller olycksfall?

I så fall av vad art?

11. Känner Ni Eder of ta överan strängd ?
Om så är fallet, vad är i Eder

tanke förnämsta orsaken därtill?

12. Får Ni utföra sådant arbete, som

enligt Eder åsikt ej borde åläggas
en sjuksköterska?

I så fall av vad art?

Om Ni är avdelningssköterska, så
uppgiv, om Ni dessutom bär
andra åligganden än sådana,
som tillhöra sjukvården å Eder
avdelning (t. ex. på operationssal,
poliklinik, röntgenavdelning,
apotek, laboratorium)?

Om Ni är operationssköterska eller polikliniksköterska,
så uppgiv, om Ni dessutom
har andra åligganden än sådana,
som tillhöra operationssalen eller polikliniken
(t. ex. vård av patienter, röntgenavdelning,
apotek, laboratorium)?
Huru många timmar om dagen taga
i regel dessa andra åligganden?

13. Hör det till Edra åligganden att

meddela teoretisk undervisning
åt anstaltens elever?

Erhåller Ni härför särskild ersättning? Huru

stor?

14. Om Ni har elever att utbilda, föl jer

Ni vid deras praktiska undervisning
någon för hela sjukhuset
föreskriven metod eller

får Ni därvid följa Edert eget
omdöme?

15. Gör Ni själv någon årlig inbetal ning

till pensionskassa?

Vilken pensionskassa?

Huru stor årlig inbetalning?

Lämnar anstalten något årligt bidrag
till denna pensionskassa?

Huru stort?

Vilka förmåner tillförsäkrar denna
pensionskassa Eder?

(Angående den pension, som eljes
kan vara förenad med Eder
tjänst vid anstalten, har kommittén
erhållit upplysning av
vederbörande läkare.)

16. Tillhör Ni någon sjukkassa?

Hur stor är årliga avgiften till

densamma?

Lämnar anstalten något årligt bidrag
därtill?

Huru stort?

Vilka förmåner tillförsäkrar sjukkassan
Eder?

Är Ni olycksfallsförsäkrad?

Huru stor är försäkringsavgiften
för år?

Lämnar anstalten något årligt bidrag
därtill?

Huru stort?

Vilka förmåner bereder olycksfallsförsäkringen
Eder?

17. Har Ni före Eder första anställ ning

som sköterska vid sjukvårdsanstalt
ägnat Eder åt privat
sjukvård?

I så fall huru länge?

Hur lång tid sammanlagt har Ni
ägnat Eder åt privat sjukvård?

Anser Ni privat sjukvård mer ansträngande
än arbete å sjukvårdsanstalt? Om

så är, i vilket hänseende?

Anser Ni privat sjukvård ställa sig

271

• ekonomiskt gynnsammare än

fast anställning vid sjukvårdsanstalt? 18.

Anser Ni, att den praktiska utbild ningen

under elevtiden förskaffade
Eder de insikter och den
färdighet i de sjukas vård och
behandling, som Ni själv finner
önskvärd?

Eller vilka önskemål skulle Ni vilja
uttala med hänsyn till förbättringar
i detta avseende t. ex.
kursens längd, tjänstgöring på
olika avdelningar, de undervisande
sköterskornas kompetens
och intresse för undervisningen?

Vilka önskemål skulle Ni vilja uttala
med hänsyn till sjuksköterskornas
ställning och arbetsförhållanden
under elevtiden?

19. Anser Ni, att den teoretiska under visningen

under elevtiden förskaffade
Eder de insikter, som
Ni själv anser önskvärda?

Eller vilka önskemål skulle Ni vilja
uttala med hänsyn till förbättringar
i detta avseende t. ex.

undervisningsämnen, överläsningstid,
läroböcker?

20. I vilken riktning borde enligt Edert

förmenande förbättringar göras
med avseende på sjuksköterskornas
ställning och arbetsförhållanden? Vilka

förslag skulle Ni vilja framställa
med avseende på sköterskornas
lönevillkor samt i
fråga om åtgärder för sjukdoms-,
olycksfalls- och ålderdomsunderstöd? 21.

Vad anser Ni skulle kunna göras

för att hos sjuksköterskorna
väcka och vidmakthålla en rätt
uppfattning av deras kall samt
befrämja ansvarskänsla och kåranda? Vad

kan och bör enligt Eder åsikt
göras, för att sjuksköterskekåren
i vårt land allt framgent må
bibehålla den aktade ställning
den hittills intagit?

(Uppgifter angående Eder lön, Edra
förmåner vid sjukdomsfall, semester
m. m. har kommittén
erhållit av vederbörande läkare.)

272

Bil. lf.

Uppgift

till den av regeringen den 6 juni 1912 tillsatta kommittén för verkställande av utredning

rörande den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden.

Frågeformulär till sköterskebiträden.

1. Edert fullständiga namn och Eder

ålder?

Vid vilken sjukvårdsanstalt är Ni
för närvarande anställd?

Huru länge bär Ni innehaft Eder
nuvarande plats?

Vid vilka andra sjukvårdsanstalter
har Ni förut varit anställd som
sköters kebiträde ?

Huru lång tid sammanlagt har Ni
varit sköterskebiträde ?

Vilken sysselsättning har Ni haft,
innan Ni ägnade Eder åt sjukvård? Vilken

skolundervisning har Ni åtnjutit? 2.

A vad slags avdelning (medicinsk,

kirurgisk, tuberkulos-, operations-,
poliklinisk, sinnessjukavdelning

o. s. v.) tjänstgör Ni för närvarande? 3.

Huru lång är i allmänhet Eder ar betstid

för dygn (måltidstimmar
och daglig ledighet medräknas ej
i arbetstiden)?

Huru tidigt börjar Ni Edert dagliga
arbete?

Huru dags slutar Ni det?

I vilken mån deltager Ni i sjukvården? Vilka

sysslor fullgör Ni dessutom?

-1. År någon viss ledighet fastställd för
Edra måltider?

I så fall hur lång tid sammanlagt
för dag?

Anser Ni maten god, tillräckligt närande
och omväxlande?

Om så ej är fallet, i vilket avseende
är den mindre tillfredsställande? Har

Ni tillfälle att på något så
när bestämd tid intaga Edra måltider? 5.

Är Ni skyldig att vaka?

Huru dags börjar nattjänsten?

När slutar den?

Om Ni vakar vissa regelbundet återkommande
nätter, så angiv:
huru ofta dessa vaknätter återkomma; om

Ni har tillfälle att efter
vaknatt vila på dagen;
huru många timmar denna vila
får räcka.

Om Ni vakar en längre tid alla
nätter i följd, så uppgiv:
huru lång denna tid är;
om Ni denna tid är fullt ledig
från arbete under dagen;
eller om så ej är fallet, hur
många timmars dagligt arbete
Ni då har.

Är det sörjt för, att Ni efter vaknatt
kan få sova ostört om dagen?

Anser Ni, att Ni under vaknätterna
får lämplig och tillräcklig kost?

273

Ålägges Eder under vaknatt andra
sysslor än sådana, som direkt tillhöra
sjukvården?

Vilka äro i så fall dessa sysslor?

6. Har Ni eget rum?

Eller med huru många delar Ni rum?
Är Eder bostad god, mindre god
eller dålig?

Om den ej är tillfredsställande, så
angiv i vilket avseende (t. ex.
bullersam, trång, mörk, kall)?

7. Vårdas Ni vid något långvarigare

sjukdom på Edert rum eller intages
Ni å sjukavdelning?

8. Känner Ni Eder ofta överansträngd?
Om så är fallet, vad är i Eder tanke

förnämsta orsaken därtill?

9. Har Ni ådragit Eder sjukdom ge nom

smittas överförande från av
Eder vårdad patient?

Vilken har denna sjukdom varit?
Har Ni i och genom utövandet av
sjukvård ådragit Eder annan sjukdom
eller träffats av olycksfall?
I så fall av vad art?

1U. Tillhör Ni någon sjukkassa?

Huru stor är årliga avgiften till
denna?

Vilka förmåner tillförsäkrar sjukkassan
Eder?

11. Vilka önskemål skulle Ni vilja

framställa med hänsyn till höjande
av sköterskebiträdenas
praktiska färdighet i sjukvård?

12. Vilka önskningar skulle Ni vilja

framställa med hänsyn till sköterskebiträdenas
arbetsförhållanden
och ekonomiska villkor?

13. Vilka önskningar skulle Ni vilja

framställa i fråga om åtgärder
för sjukdoms-, olycksfalls- och
ålderdomsunderstöd åt sköterskebiträden? (Uppgifter

angående Eder lön, Edra
förmåner vid sjukdomsfall, semester
m. m. har kommittén
erhållit av vederbörande läkare.)

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. in.

35

274

Bil. 1 g.

Uppgift

till den av regeringen den 6 juni 1912 tillsatta kommittén för verkställande av utredning

rörande den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden.

Frågeformulär till sjuksköterskeelever.

1. Edert fullständiga namn och Eder

ålder?

Huru många år hade Ni fyllt, då
Ni började som sjuksköterskeelev?
Vilken elevskola genomgår Ni?

2. Vilken skolundervisning har Ni åt njutit? Vilken

var Eder sysselsättning, innan
Ni ägnade Eder åt sjukvård?

o

3. A vad slags avdelning (medicinsk,

kirurgisk, tuberkulos-, operations-,
poliklinisk, sinnessjukavdelning

o. s. v.) tjänstgör Ni för närvarande?
*

4. Huru lång är i allmänhet Eder ar betstid

för dygn (daglig ledighet
medräknas ej i arbetstiden)?
Huru tidigt börjar Ni Edert dagliga
arbete?

Huru dags slutar Ni det i regel?

5. Är Eder dagliga ledighet beroende

på den överordnade sköterskans
tillåtelse?

Hur lång plägar i så fall denna ledighet
vara?

Eller om Ni har någon fastställd
daglig ledighet, har Ni då verkligen
tillfälle att taga ut denna

ledighet eller komma ofta hinder
i vägen därför?

Har Ni rättighet att under den dagliga
ledigheten utan särskilt tillstånd
vistas utom anstalten?

Hur är ledigheten ordnad på sönoch
helgdagar?

6. Har Ni fri kost?

Anser Ni maten god, tillräckligt närande
och omväxlande?

Om så ej är fallet, i vad avseende
är den mindre tillfredsställande?

Har Ni tillfälle att på något så när
bestämd tid intaga Edra måltider? Förekommer

det, att Ni trots det
Ni har fri kost, dock emellanåt
på egen bekostnad måste skaffa
Eder mat?

7. Har Ni bostad inom anstalten?

Har Ni i så fall ensamt rum, eller

med hur många delar Ni rum?

Anser Ni Eder bostad god, mindre
god eller dålig?

Om den är mindre tillfredsställande,
så angiv i vilket avseende (bullersam,
trång, mörk, kall eller
dylikt)?

* Frågorna från och med 3 till och med 9 avse förhållandena vid den anstalt, där Ni för
närvarande tjänstgör.

År Ni skyldig att vaka?

Hur dags börjar nattjänsten?

När slutar den?

Om Ni vakar vissa, regelbundet återkommande
nätter, så uppgiv:
hur ofta dessa vaknätter återkomma; om

Ni har tillfälle att efter vaknatt
vila på dagen;
hur många timmar denna vila
får räcka.

Om Ni vakar en längre tid alla
nätter i följd, så uppgiv:
hur lång denna tid är;
om Ni denna tid är fullt ledig
från arbete under dagen;
eller om så ej är fallet, liur
många timmars dagligt arbete
Ni då har.

Är det sörjt för, att Ni efter vaknatt
kan få sova ostört om dagen?

Anser Ni, att Ni under vaknätterna

, får lämplig och tillräcklig kost?

Ålägges Eder under vaknatt andra
sysslor än sådana, som direkt tillhöra
sjukvården?

Vilka äro i så fall dessa sysslor?

9. Vårdas Ni vid något långvarigare
sjukdom på Edert rum eller intages
Ni å sjukavdelning?

10. Känner Ni Eder ofta överansträngd?
Om så är fallet, vad är i Eder

tanke förnämsta orsaken därtill?
Alägges Eder ofta så tunga sysslor,
att Ni anser dem överskrida
Edra kroppskrafter?

Av vad slag äro i så fall dessa
sysslor?

11. Har Ni ådragit Eder sjukdom ge nom

smittas överförande från
av Eder vårdad patient?

Vilken har denna sjukdom varit?
Har Ni i och genom utövandet av
sjukvård ådragit Eder annan
sjukdom eller träffats av olycksfall? I

så fall av vad art?

12. Vilka önskemål skulle Ni vilja uttala

med hänsyn till kursens längd,
undervisningsämnen, överläsningstid,
arbetstid, ledighet eller
i övriga hänseenden?

276

Bil. 1 h.

Uppgift

till den av regeringen den 6 juni 1912 tillsatta kommittén för verkställande av utredning

rörande den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden.

Frågeformulär till stads-, provinsial- och extra provinsialläkare

angående av kommun eller landsting anställda distrikts-, epidemi-, dispensår-, polikliniksköterskor.

(Här avses icke sköterskor, som äro anställda uteslutande för
tjänstgöring å sjukvårdsanstalt.)

1. Uppgiv godhetsfullt namn och adress

(eventuellt å särskild lista) på av
kommun eller landsting inom
Edert tjänsteområde anställda:
distriktssköterskor,
epidemisköterskor,
dispensärsköterskor,
polikliniksköterskor (vid polikliniker,
som ej stå i samband
med sjukvårdsanstalter).

2. Finnes särskild av kommunen eller

landstinget tillsatt nämnd, som bestämmer
över dessa sköterskors
verksamhet in. m.?

Huru är denna nämnd sammansatt?
Vem är dessa sköterskors närmaste
förman?

3. Vilka äro fordringarna för anställ ning

som distrikts-, epidemi-, poliklinik-
resp. dispensärsköterska
med avseende på:
ålder?

allmän sjuksköterskeutbildning? specialutbildning

?
medlemskap i pensionskassa?

4. Huru stor är dessa sköterskors kon tanta

begynnelselön för år?

Få sköterskorna efter vissa tjänsteår
lönef örhö j ningar ?

Huru stora äro dessa löneförhöjningar
och efter huru många
tjänsteår inträda de?

5. Hur är kostfrågan ordnad för:

distriktssköterskor ?
epidemisköterskor?
dispensärsköterskor ?
polikliniksköte rskor ?

Vem svarar för, att sköterska med
rätt till fri kost får lämplig sådan,
då hon anlitas av medellös?

6. Vilka särskilda förmåner åtnjuta

dessa sköterskor med avseende på:
bostad och möbler?
eldning?
belysning?
tvätt?

läkare och sjukvård?
i övrigt (såsom bidrag till utskylder
m. m.)?
(Pensionsfrågan se punkt 10.)

7. Om sköterskorna hava särskild dag ersättning,

huru stor är denna

a. vid vård av smittosjuk:
medellös?
bemedlad?

277

b. vid vård av annan sjuk:
medellös?

bemedlad ?

c. för desinfektion?

8. Vem tillhandahåller sköterskan nö diga

instrument och andra sjukvårdsartiklar? Om

sköterskan får själv anskaffa
dylika, erhåller hon då kontant
bidrag därtill?

I så fall huru stort?

9. Hur lång årlig semester hava skö terskorna? Erhålla

de under denna tid full
lön?

Gives semesterbidrag?

Huru stort?

Anställes särskild vikarie under
sköterskas semester?

Vem avlönar denna vikarie?

Om särskild vikarie ej anställes,
är sköterska då skyldig att, om
så påfordras, avbryta sin samester? 10.

Finnas några bestämmelser angå ende

sköterskornas pensionering
eller understöd vid invaliditet?
(Dessa bestämmelser torde godhetsfullt
meddelas.)

Eller bestämmes pensionen vid
varje särskilt fall efter vederbörandes
gottfinnande?

Om pensioner av sistnämnda art
beviljats, till vilka belopp hava
de utgått?

11. År ömsesidig uppsägningstid be stämd? Huru

lång är i så fall denna?

12. Hava enligt Eder uppfattning dist

rikts-, epidemi-, poliklinik- eller
dispensärsköterskor med för övrigt
god hälsa måst avbryta sin
tjänstgöring eller helt lämna sin
plats på grund av överansträngning? 13.

Vilka önskningar eller anmärk ningar

skulle Ni vilja framställa
med hänsyn till ovannämnda
sköterskors kompetens och arbetsförhållanden? 14.

Vilka förslag skulle Ni vilja fram ställa

med avseende på dessa
sköterskors lönevillkor samt i
fråga om åtgärder för sjukdoms-,
olycksfalls- och ålderdomsunderstöd? 15.

Insänd godhetsfullt ett exemplar

av eventuellt förefintliga instruktioner
för ovannämnda sköterskor.

16. Uppgiv godhetsfullt namn och

adress på inom Edert tjänsteområde
befintliga och av Eder
kända kommuner, respektive
deras underlydande styrelser och
nämnder, församlingar, industriella
eller andra företag, enskilda
föreningar, polikliniker, offentliga
eller privata större och
mindre sjukvårdsanstalter, barnhem
o. s. v., vilka i sin tjänst
hava mera varaktigt anställda
sjuksköterskor, vare sig dessa
sköterskor uteslutande tjänstgöra
vid anstalter eller ej.

278

Bil. lj.

Uppgift

till den av regeringen den 6 juni 1912 tillsatta kommittén för verkställande av utredning rörande

den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden.

Frågeformulär till av kommun eller landsting anställda distrikts-, epidemi-,
poliklinik- och dispensärsköterskor.

1. Edert namn och Eder ålder?

Vilken ^bildningsanstalt har Ni

genomgått ?

Genomgick Ni fullständig kurs därstädes
eller om icke, huru stor
del av kursen?

När genomgick Ni denna kurs?

Tillhör Ni fortfarande denna utbildningsanstalts
sköterskekår?

Eller tillhör Ni maniera någon annan
sköterskekår ? Vilken ?

Har Ni sedermera genomgått någon
specialkurs (i barnavård, epidemivård,
dispensärvård eller dylikt)?

Var har Ni genomgått sådan kurs?

Huru lång var denna kurs?

2. Vilken är Eder nuvarande befatt ning? Vilket

år och vilken dag tillträdde
Ni densamma?

Huru lång tid sammanlagt har Ni
varit distrikts-, epidemi-, poliklinik-,
dispensärsköterska?

Har Ni, innan Ni blev distrikts-,
epidemi-, poliklinik-, dispensärsköterska,
tjänstgjort vid några
sjukvårdsanstalter ?

Vid vilka?

Huru länge sammanlagt?

Har Ni utövat privat sjukvård?

Huru länge sammanlagt?

3. Är Ni anställd:

av landsting? vilket?
av kommun? vilken?

Är Ni bunden vid Eder plats genom
kontrakt?

På hur lång tid gäller kontraktet?
Vem är Eder närmaste förman?

4. Om Ni har fri bostad, så angiv om

den är god, mindre god eller
dålig?

Om den ej är tillfredsställande, så
angiv i vilket avseende (trång,
mörk, kall eller dylikt)?

Bor Ni i läkarens närhet?

Eller på hur långt avstånd från
honom?

5. Vem tillhandahåller Eder nödiga

instrument och andra sjukvårdsartiklar? Om

Ni får själv anskaffa dylika,
erhåller Ni då kontant bidrag
därtill?

I så fall huru stort?

Får Ni trots bidraget själv vidkännas
utgifter för instrument och
sjukvårdsartiklar?

G. Har Ni fri kost vid sjukvård?

Eller håller Ni Eder därvid själv
kost mot ersättning pr dag?

Hur stor är i så fall denna ersättning
?

#

279

Om den aom anlitar Eder skall
hålla Eder med kost, får Ni då
i allmänhet lämplig och tillräcklig
mat?

Är någon skyldig tillse, att så sker?
Vem?

7. Kan Ni under tjänstgöring i regel

få någon daglig ledighet?

8. Huru många dagar sammanlagt

har Ni tjänstgjort under vart
och ett av åren:

1910?

1911?

1912?

Har någon del av denna tjänstgöring
år 1912 varit förlagd till
sjukvårdsanstalt (sjukstuga, epidemisjukstuga
eller dylikt)?

I så fall huru lång tid?

9. Huru stor sammanlagd kontant in komst

av lön och dagersättning
har Ni erhållit under år 1912?

(Här inräknas icke eventuell
ersättning för kost).

Under hur många dagar av år 1912
har Ni utöver denna inkomst
erhållit fri kost eller ersättning
för kost?

10. Gör Ni själv någon årlig inbetalning
till pensionskassa?

Vilken pensionskassa?

Huru stor årlig inbetalning?

Lämnar kommunen eller landstinget
något årligt bidrag till denna
pensionskassa?

Huru stort?

Vilka förmåner tillförsäkrar denna
pensionskassa Eder?

(Angående den pension, som eljes
kan vara förenad med Eder
tjänt, har kommittén erhållit
upplysning av vederbörande 15.
läkare.)

11. Tillhör Ni någon sjukkassa?

Huru stor är årliga avgiften till

densamma?

Lämnar kommunen eller landstinget
något årligt bidrag därtill?
Huru stort?

Vilka förmåner tillförsäkrar sjukkassan
Eder?

Är Ni olycksfallsförsäkrad?

Hur stor är försäkringsavgiften
för år?

Lämnar staden eller landstinget
något årligt bidrag härtill?
Huru stort?

Vilka förmåner bereder olycksfallsförsäkringen
Eder?

12. Känner Ni Eder ofta överansträngd?
Om så är förhållandet, vad är i

Eder tanke förnämsta orsaken
därtill?

Uppgiv den längsta tid Ni varit i
oavbruten sjukvård dag och natt
utan vila under Eder tjänstgöring
såsom distrikts-, epidemi-,
poliklinik-, dispensärsköterska.

13. Har Ni ådragit Eder sjukdom ge nom

smittas överförande från
av Eder vårdad patient?

Vilken har denna sjukdom varit?
Har Ni i och genom utövandet av
sjukvård ådragit Eder annan
sjukdom eller olycksfall?

I så fall av vad art?

14. Har Ni i allmänhet haft att påräkna
förståelse och erforderliga
medel till avhälpande av de
svårigheter, vilka kunna uppstå
för Eder vid fullgörandet av
Edra åligganden till följd av
patienters oförstånd, trångboddhet,
fattigdom eller dylikt?

Har Ni ofta varit nödsakad att i
kritiska fall självständigt inleda

280

sjukdomsbehandling, emedan det
varit omöjligt för Eder att nå
läkare?

16. Vilka önskningar skulle Ni vilja

uttala med hänsyn till de förutsättningar
och den utbildning
en distrikts-, epidemi-, dispensärsköterska
bör äga, på det att
hon må bliva väl kvalificerad
och att hennes verksamhet må
bliva så gagnelig som möjligt?

17. Vilka önskningar och anmärknin gar

skulle Ni vilja framställa
med avseende på distrikts-, epidemi-,
poliklinik-, dispensärsköterskors
arbets-, bostads- och
kostförhållanden ?

Vilka önskningar och förslag skulle
Ni vilja framställa med hänsyn
till dessa sköterskors lönevillkor

samt ifråga om åtgärder för
sjukdoms-, olycksfalls- och ålderdomsunderstöd
?

18. Vad anser Ni skulle kunna göras
för att hos sjuksköterskorna
väcka och vidmakthålla en rätt
uppfattning av deras kall samt
befrämja ansvarskänsla och kåranda? Vad

kan och bör enligt Eder åsikt
göras, för att sjuksköterskekåren
i vårt land allt framgent må
bibehålla den aktade ställning
den hittills intagit?

(Uppgifter angående Eder lön, förmåner
vid sjukdomsfall, semester
m. m. har kommittén
erhållit genom vederbörande
läkare.)

281

Bil. 1 k.

Uppgift

till den av regeringen den 6 juni 1912 tillsatta kommittén för verkställande av utredning rörande

den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden.

Frågeformulär till av kommuner anställda sköterskor vid fattiggårdar, fattighus,
ålderdomshem, försörjnings- och arbetsinrättningar, barnhem m. m.

1. Edert namn och Eder ålder?

Har Ni arbetat i sjukvård? I så
fall huru länge (elevtiden inberäknad)? Och

vilken utbildningsanstalt har
Ni i så fall genomgått?

Genomgick Ni fullständig kurs därstädes
eller hur stor del av kursen?

När genomgick Ni denna kurs?

Tillhör Ni fortfarande denna utbildningsanstalts
sjuksköterskekår?

Eller tillhör Ni numer någon annan
sjuksköterskekår? Vilken?

2. Var är Ni nu anställd?

Huru länge har Ni varit anställd
där?

Vilken är Eder befattning därstädes?

Har Ni förut innehaft fast plats vid
offentliga eller enskilda vårdanstalter?
Vilka?

Huru lång tid sammanlagt har Ni
varit anställd vid dessa sistnämnda
anstalter?

Har Ni även arbetat i vanlig privat
sjukvård?

Huru lång tid sammanlagt?

3. För huru många personers vård bär

Ni i allmänhet ansvaret?

Huru många av dessa kunna i all Kvinrdig

sjukvårdspersonals arbetsförhållanden

mänhet betraktas såsom sjuka
(hälvten, en tredjedel, en fjärdedel
o. s. v.)?

Hur stor personal har Ni till hjälp
vid dessa personers vårdande?

Anser Ni personalen tillräcklig eller
anser Ni den för knappt tilltagen?

Har Ni utom Edert arbete med sjukvården
även andra åligganden
t. ex. hushållsgöromål, bokföring
eller dylikt?

Får Ni utföra sådant arbete, som
enligt Eder åsikt ej borde åläggas
en sjuksköterska?

I så fall av vad art?

4. Huru lång är i allmänhet Eder ar betstid

för dygn (daglig ledighet
medräknas här ej i arbetstiden)?

Hur tidigt börjar Ni i regel Edert
dagliga arbete?

Hur dags slutar Ni det i regel?

5. Hur lång daglig ledighet har Ni

under vardagar?

Är denna ledighet fastställd?

Eller får Ni taga den efter eget
gottfinnande?

Har Ni verkligen tillfälle taga ut
den fastställda ledigheten eller
komma ofta hinder i vägen?

. m. 36

é

282

Vem övertager under Eder frånvaro
ansvaret för dem Ni eventuellt
har att vårda?

Har Ni någon hel eller halv fridag
i veckan eller månaden (sön- och
helgdagar ej medräknade)?

Hur är ledigheten ordnad på sönoch
helgdagar?

6. Har Ni någon årlig semester?

Huru lång?

Gives semesterbidrag?

Huru stort?

Avlönar kommunen Eder vikarie?

Eller får Ni själv avlöna Eder vikarie? 7.

År Ni skyldig att vaka?

Till vilken omfattning (angiv vid
vilken timma vakningen börjar
och slutar; hur ofta vaknätterna
återkomma; om Ni vakar i
sträck, så angiv hur långa vakperioderna
äro, och hur ofta de
återkomma)?

Om annan person vakar, blir Ni
ändock ofta väckt?

År Ni skyldig att hörsamma patienters
ringningar under natten?

8. Hur stor var Eder årliga kontanta

begynnelselön på den plats, där
Ni nu är anställd?

Har Ni fått eller får Ni efter vissa
år löneförhöjningar? Huru
stora?

Vilka äro Edra förmåner med avseende
på?

rum och möbler?

eldning?

belysning?

kost?

tvätt?

kläder?

läkare och sjukvård?
lön under sjukdom?

Övriga förmåner (t. ex. fria utskylder)? År

ömsesidig uppsägningstid bestämd? Hur

lång är i så fall denna?

9. Består Eder bostad av två rum,
ett rum eller delat rum?

Anser Ni Eder bostad vara god,
mindre god eller dålig?

Om den är mindre tillfredsställande,
så angiv i vilket avseende
(t. ex. bullersam, trång, mörk,
kall)?

Får Ni Edert rum städat samt
hjälp med borstning av kläder
och skodon?

10. Anser Ni kosten god, tillräckligt

närande och omväxlande?

Om så ej är fallet, i vad avseende
är den mindre tillfredsställande?

Förekommer det, att Ni emellanåt
på egen bekostnad måste anskaffa
Eder mat?

Har Ni tillfälle att på något så när

bestämd tid intaga Edra måltider?

11. Har Ni under den tid Ni ägnat

Eder åt sjukvård ådragit Eder
sjukdom genom smittas överförande
från av Eder vårdad
patient?

Vilken har denna sjukdom varit?

Har Ni i och genom utövandet av
sjukvård ådragit Eder annan
sjukdom eller olycksfall?

I så fall av vad art?

12. Känner Ni Eder ofta överansträngd?

Om så är fallet, vad är i Eder

tanke förnämsta orsaken därtill?

Uppgiv den längsta tid Ni varit i
oavbruten sjukvård dag och natt
utan vila?

13. Kan Ni från don kommun, där

Ni nu är anställd, påräkna pension? Hur

stor?

Vid vilken ålder?

Efter hur många tjänsteår?

Gör Ni själv någon årlig inbetalning
till pensionskassa?

Vilken pensionskassa?

Hur stor årlig inbetalning?
Lämnar kommunen något årligt
bidrag till denna pensionskassa?
Huru stort?

Vilka förmåner tillförsäkrar pensionskassan
Eder?

14. Tillhör Ni någon sjukkassa?

Hur stor är årliga avgiften till

densamma?

Lämnar kommunen något årligt
bidrag därtill?

Huru stort?

Vilka förmåner tillförsäkrar sjukkassan
Eder?

År Ni olycksfallsförsäkrad?

Huru stor är försäkringsavgiften
för år?

Lämnar kommunen något årligt
bidrag därtill?

Huru stort?

Vilka förmåner bereder olycksfallsförsäkringen
Eder?

15. Vilka önskningar skulle Ni vilja

uttala med hänsyn till de förutsättningar
och den utbildning
en vid fattiggård, fattighus, ålderdomshem,
försörjnings- och
arbetsinrättning eller barnhem
anställd sköterska bör äga, på
det att hon må bliva väl kvalificerad
och att hennes verksamhet
må bliva så gagnelig som
möjligt?

16. Vilka önskningar och anmärknin gar

skulle Ni vilja framställa
med avseende på ovannämnda
sköterskors arbets-, bostads- och
kost förhållanden ?

Vilka önskningar och förslag skulle
Ni vilja framställa med hänsyn
till dessa sköterskors lönevillkor
samt i fråga om åtgärder för
sjukdoms-, olycksfalls- och ålderdomsunderstöd? 17.

Vad anser Ni skulle kunna göras

för att hos dessa sköterskor
väcka och vidmakthålla en rätt
uppfattning av deras kall samt
befrämja ansvarskänsla och kåranda? Vad

kan och bör enligt Eder åsikt
göras, för att sjuksköterskekåren
i vårt land allt framgent må
bibehålla den aktade ställning
den hittills intagit?

284

Bil. 1 l.

Uppgift

till den av regeringen den 6 juni 1912 tillsatta kommittén för verkställande av utredning rörande

den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden.

Frågeformulär till innehavarinnor av eller föreståndarinnor vid privata vårdanstalter
såsom sjukhem, konvalescenthem, vilohem, tuberkulosanstalter, barnhem,
förlossningsanstalier, anstalter för sinnessjuka, sinnesslöa eller dylikt.

1. Edert namn och Eder ålder?
Uppgiv godhetsfullt namn och adress

å den anstalt, som Ni innehar
eller förestår?

2. Har Ni sjuksköterskeutbildning?
Vid vilken anstalt är Ni i så fall

utbildad?

Tillhör Ni fortfarande denna utbildningsanstalts
sköterskekår?

Eller tillhör Ni någon annan sköterskekår? Vilken? Om

Ni ej har sjuksköterskeutbildning,
vilken sysselsättning har
Ni förut haft?

3. Är anstalten Eder egen privata?
Eller om icke, vem tillhör anstalten?

4. Vad slags sjuka eller eljest vårdbe hövande

mottagas huvudsakligen
å anstalten (invärtes eller utvärtes
sjuka, tuberkulösa, barn, sinnessjuka,
obotligt sjuka, åldringar,
barnsängskvinnor o. s. v.)?
Uppgiv antalet vårdade pr dag i
medeltal för år 1912.

5. Om anstalten icke är Eder egen,

vilka äro Edra förmåner med
avseende på:

Kontant årlig lön?

Årlig semester?

Husrum och möbler?
Belysning?

Eldning?

Städning och uppassning?
Kost?

Tvätt?

Kläder?

Kan Ni från anstalten påräkna
pension?

Huru stor? När utfaller den?
Andra förmåner t. ex. bidrag till
utskylder eller dylikt?

6. Gör Ni någon årlig inbetalning till

pensionskassa ?

Vilken pensionskassa?

Hur stor årlig inbetalning?

Lämnar anstalten något årligt bidrag
till denna pensionskassa?

Huru stort?

Vilka förmåner tillförsäkrar denna
pensionskassa Eder?

7. fiHhör Ni någon sjukkassa?

*^uru stor är årliga avgiften till

densamma?

Lämnar anstalten något årligt bidrag
därtill?

Huru stort?

Vilka förmåner tillförsäkrar sjukkassan
Eder?

285

Är Ni olycksfallsförsäkrad?

Huru stor är försäkringsavgiften
för år?

Lämnar anstalten något årligt bidrag
därtill?

Huru stort?

Vilka förmåner bereder olycksfalls
försäkringen Eder?

Anteckna godhetsfullt här nedan nam
nen på hos Eder anställda:

Sjuksköterskor

Sköter skebiträden

Elever

286

Bil. 1 m.

Uppgift

till den av regeringen den 6 juni 1912 tillsatta kommittén för verkställande av utredning rörande

den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden.

Frågeformulär till sjuksköterskor anställda vid privata vårdanstalter såsom
sjukhem, konvalescenthem, vilohem, tuberkulosanstalter, barnhem,
förlossningsanstalter, anstalter för sinnessjuka,
sinnesslöa eller dylikt.

1. Edert namn och Eder ålder?

Huru länge har Ni arbetat i sjukvård
(elevtiden inberäknad)?

Vilken utbildningsanstalt har Ni
genomgått ?

Genomgick Ni fullständig kurs därstädes
eller hur stor del av kursen?

När genomgick Ni denna kurs?

Tillhör Ni fortfarande denna utbildningsanstalts
sjuksköterskekår?

Eller tillhör Ni numer någon annan
sjuksköterskekår? Vilken?

2. Var är Ni nu anställd?

Huru länge har Ni varit anställd
där?

Vilken är Eder befattning därstädes?

Har Ni förut innehaft fast plats vid
offentliga eller enskilda vårdanstalter?
Vilka?

Huru lång tid sammanlagt har Ni
varit anställd vid dessa sistnämnda
anstalter?

Har Ni även arbetat i vanlig privat
sjukvård?

Hur lång tid sammanlagt?

3. Om Ni i Eder nuvarande plats har

egentlig sjukvård, så uppgiv, för
hur många patienters vård Ni i
allmänhet bär ansvaret?

Vad slags sjuka har Ni huvudsakligen
att vårda (invärtes sjuka,
utvärtes sjuka, sinnessjuka, tuberkulösa,
barnsängskvinnor o. s. v.)?

Hur stor personal har Ni till hjälp
vid dessa patienters vård:
huru många sköterskor?
sköterskebiträden ?
städerskor?
andra biträden?

Anser Ni personalen, som Ni har
till hjälp, för knappt tilltagen?

Har Ni utom Edert arbete med sjukvården
även andra åligganden
t. ex. undervisning, hushållsgöromål,
bokföring eller dylikt?

Huru många timmar om dagen
kräva i regeln dessa andra åligganden? Får

Ni utföra sådant arbete, som
enligt Eder åsikt ej borde åläggas
sjuksköterska?

I så fall av vad art?

4. Om Edert arbete icke består i egent lig

sjukvård, så angiv det väsentliga
i Edra åligganden?

5. Får Ni hjälp vid ökat arbete t. ex.

vid sjukdomsfall bland personalen? -

287

vid ovanligt svåra sjukdomsfall?
vid tillfällig stark ökning av Edra
andra åligganden?

6. Huru lång är i allmänhet Eder ar betstid

för dygn (daglig ledighet
medräknas här ej i arbetstiden)?

Huru tidigt börjar Ni i regel Edert
dagliga arbete?

Hur dags slutar Ni det i regel?

7. Huru lång daglig ledighet har Ni

under vardagar?

Är denna ledighet fastställd?

Eller får Ni taga den efter eget
gottfinnande?

Har Ni verkligen tillfälle att taga
ut den fastställda ledigheten eller
komma ofta hinder i vägen?

Vem övertager under Eder frånvaro
ansvaret för dem Ni eventuellt
har att vårda?

Har Ni någon hel eller halv fridag
i veckan eller månaden (sön- och
helgdagar ej medräknade)?

Hur är ledigheten ordnad på sönoch
helgdagar?

8. Har Ni någon årlig semester?

Huru lång?

Gives semesterbidrag?

Huru stort?

Avlönar anstalten Eder vikarie?

Eller får Ni själv avlöna Eder vikarie? 9.

År Ni skyldig att vaka?

Till vilken omfattning (angiv vilken
timma vakningen börjar och slutar;
hur ofta vaknätterna återkomma;
om Ni vakar i sträck,
så angiv hur långa vakperioderna
äro, och hur ofta de återkomma)?

Om annan person vakar, blir Ni
ändå ofta väckt?

Är Ni skyldig att hörsamma patientens
ringningar under natten?

Huru många timmar på dagen får
Ni vila efter vakning?

Anser Ni denna vila tillräcklig?

Vilka äro Edra måltider under vaknatt
och varav bestå de?

Anser Ni själv, att Ni under vaknatt
får lämplig och tillräcklig
kost?

10. Hur stor var Eder årliga kontanta

begynnelselön på den plats, där
Ni nu är anställd?

Har Ni fått eller får Ni efter vissa
år löneförhöjningar?

Huru stora?

Vilka äro Edra förmåner med avseende
på:

rum och möbler?

eldning?

belysning?

kost?

tvätt?

kläder?

läkare och sjukvård?
lön under sjukdom?

Övriga förmåner (t. ex. fria utskylder)? Är

ömsesidig uppsägningstid bestämd? Hur

lång är i så fall denna?

11. Består Eder bostad av två rum,

ett rum eller delat rum?

Anser Ni Eder bostad vara god,
mindre god eller dålig?

Om den är mindre tillfredsställande,
så angiv i vilket avseende
(t. ex. bullersam, trång, mörk,
kall)?

Får Ni Edert rum städat samt hjälp
med borstning av kläder och
skodon?

12. Anser Ni kosten god, tillräckligt

närande och omväxlande?

Om så ej är fallet, i vad avseende
är den mindre tillfredsställande?

288

Förekommer det, att Ni emellanåt
på egen bekostnad måste anskaffa
Eder mat?

Har Ni tillfälle att på något så när
bestämd tid intaga Edra måltider? 13.

Har Ni under den tid Ni ägnat

Eder åt sjukvård ådragit Eder
sjukdom genom smittas överförande
från av Eder vårdad
patient?

Vilken har denna sjukdom varit?

Har Ni i och genom utövandet av
sjukvård ådragit Eder annan
sjukdom eller olycksfall?

I så fall av vad art?

14. Känner Ni Eder ofta överansträng?

Om så är fallet, vad är i Eder

tanke förnämsta orsaken därtill?

Uppgiv den längsta tid Ni varit i
oavbruten sjukvård dag och natt
utan vila?

15. Anser Ni Eder nuvarande anställ ning

mera ansträngande än arbete
å offentlig sjukvårdsanstalt
(lasarett, sjukstugor eller kommunala
sjukhus)?

Om så är, i vilka hänseenden?

Anser Ni Eder nuvarande anställning
ekonomiskt ställa sig gynnsammare
än fast anställning vid
offentlig sjukvårdsanstalt?

Anser Ni vanlig privat sjukvård i
familjer mer ansträngande än
det arbete Ni nu har?

Om så är fallet, i vilka hänseenden?

Anser Ni sådan vanlig privat sjukvård
ställa sig ekonomiskt gynnsammare
än den anställning
Ni nu har?

16. Kan Ni från den anstalt, där Ni

nu är anställd, påräkna pension ?

Huru stor?

Vid vilken ålder?

Efter hur många tjänsteår?

Gör Ni själv någon årlig inbetalning
till pensionskassa?

Vilken pensionskassa?

Huru stor årlig inbetalning?

Lämnar anstalten något årligt bidrag
till denna pensionskassa?

Huru stort?

Vilka förmåner tillförsäkrar pensionskassan
Eder?

17. Tillhör Ni någon sjukkassa?

Hur stor är årliga avgiften till

densamma?

Lämnar anstalten något årligt bidrag
därtill?

Huru stort?

Vilka förmåner tillförsäkrar sjuk
kassan Eder?

Är Ni olycksfallsförsäkrad?

Huru stor är försäkringsavgiften
för år?

Lämnar anstalten något årligt bidrag
därtill?

Huru stort?

Vilka förmåner bereder olycksfallsförsäkringen
Eder?

18. Anser Ni, att den praktiska utbild ningen

under elevtiden förskaffade
Eder de insikter och den
färdighet i de sjukas vård och
behandling, som Ni själv finner
önskvärd ?

Eller vilka önskemål skulle Ni vilja
uttala med hänsyn till förbättringar
i detta avseende t. ex.
kursens längd, tjänstgöring på
olika avdelningar, de undervisande
sköterskornas kompetens
och intresse för undervisning?

Vilka önskemål skulle Ni vilja uttala
med hänsyn till sjuksköterskornas
ställning och arbetsförhållanden
under elevtiden?

289

19. Anser Ni, att den teoretiska under visningen

under elevtiden förskaffade
Eder de insikter, som
Ni själv anser önskvärda?

Eller vilka önskemål skulle Ni vilja
uttala med hänsyn till förbättringar
i detta avseende t. ex.
undervisningsämnen, överläsningstid,
läroböcker?

20. I vilken riktning borde enligt Edert

förmenande förbättringar göras
med avseende på sjuksköterskornas
ställning och arbetsförhållanden? Vilka

förslag skulle Ni vilja framställa
med avseende på sköter -

skornas lönevillkor samt i fråga
om åtgärder för sjukdoms-,
olycksfalls- och ålderdomsunderstöd? 21.

Vad anser Ni skulle kunna göras
för att hos sjuksköterskorna
väcka och vidmakthålla en rätt
uppfattning av deras kall samt
befrämja ansvarskänsla och kåranda? Vad

kan och bör enligt Eder åsikt
göras, för att sjuksköterskekåren
i vårt land allt framgent må
bibehålla den aktade ställning
den hittills intagit?

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden ra. ra.

37

290

Bil. 1 n.

Uppgift

till den av regeringen den 6 juni 1912 tillsatta kommittén för verkställande av utredning rörande

den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden.

Frågeformulär till sjuksköterskehem, sjuksköterske- och platsförmedlingsbyråer.

1. Sjuksköterskehemmets eller byråns

namn och adress?

Vem innehar hemmet eller byrån?
(Uppgiv godhetsfullt fullständigt
namn).

2. Huru många år har hemmet eller

byrån förmedlat arbete åt sjuksköterskor? 3.

Förestås hemmets eller byråns plats förmedling

för sköterskor av en
sjuksköterska?

Vilken utbildningskurs har denna
sjuksköterska i så fall genomgått?

o

4. Åt huru många sköterskor har hem met

eller byrån förmedlat arbete
under vart och ett av åren:
1910?

1911?

1912?

5. Uppställer hemmet eller byrån vissa

fordringar på utbildning hos de
sköterskor, som söka arbete genom
hemmet eller byrån?

Vilka äro i så fall dessa fordringar?

6. Huru mycket betalar sjuksköterskan

till hemmet eller byrån:
i inskrivningsavgift?
i årsavgift?
i procent av inkomst?
i dagavgift?

i platsförmedlingsavgift?
i annan form?

7. Utövar hemmet eller byrån privat

sjukvård genom utsändande av
sjuksköterskor, som äro fast anställda
av hemmet eller byrån
mot lön för månad eller år?
Vilka äro i så fall dessa sköterskorsförmåner
med avseende på:
kontant lön för år?
kost?
husrum?
eldning?
belysning ?
tvätt ?
kläder?

läkare och sjukvård?
semester?

Andra förmåner (t. ex. bidrag till
pensions- eller sjukkassa eller
annat)?

År ömsesidig uppsägningstid bestämd? Huru

lång är i så fall denna?

8. Hyr hemmet eller byrån ut rum åt

sj uksköterskor ?

Hur stor är i så fall hyran för månad: för

enskilt rum?
för delat rum?

Ingår i denna hyresavgift:
eldning ?
belysning ?
städning?

sänglinne och handdukar?

291

9. Vilka äro sköterskans skyldigheter
gent emot hemmet eller byrån
(med avseende på antalet tjänstgöringsdagar
för år eller annat)?

10. Har hemmet eller byrån några sär skilt

uppgjorda bestämmelser
angående den ersättning, som
till sjuksköterskan skall utgå
från den vårdade, samt angående
hennes skyldigheter och
rättigheter i övrigt gent emot
dem, som anlita henne?

Vilka äro i så fall dessa bestämmelser? 11.

Har hemmet eller byrån ofta fun nit

anledning till anmärkningar
mot det sätt, varpå sjuksköterskorna
fullgjort sina åligganden?
(Redogör godhetsfullt för viktigare
sådana anmärkningar).

12. Ingå till hemmet eller byrån ofta

anmärkningar från allmänhetens
sida rörande det sätt, varpå
sjuksköterskorna fylla sin uppgift
eller på deras uppträdande
i övrigt?

(Redogör godhetsfullt för viktigare
sådana anmärkningar).

13. Ingriper hemmet eller byrån vid

möjligen uppkomna konflikter
mellan sjuksköterskan och dem,
vilka anlita hennes vård?

14. Vilka anser Ni vara de mest be hjärtansvärda

önskemålen med
hänsyn till privatsköterskors:
utbildning?
arbets- och vilotider?
platsförmedling?
bostadsförhållanden ?

15. Vilka önskningar och förslag skulle

Ni vilja framställa med avseende
på privatsköterskors avlöningsvillkor
samt i fråga om
åtgärder för sjukdoms-, olycksfalls-
och ålderdomsunderstöd?

16. Vad anser Ni skulle kunna göras

för att hos sjuksköterskorna
väcka och vidmakthålla en rätt
uppfattning av deras kall samt
befrämja ansvarskänsla och kåranda? Vad

kan och bör enligt Eder åsikt
göras, för att sjuksköterskekåren
i vårt land allt framgent
må bibehålla den aktade ställning
den hittills intagit?

Insänd godhetsfullt ett exemplar av alla
förefintliga bestämmelser, som i
något avseende gälla hemmets eller
byråns sköterskor.

Insänd godhetsfullt fullständigt namn
och adress å alla vid hemmet eller
byrån inskrivna privatsköterskor.

292

Bil. 1 o.

Uppgift

till den av regeringen den 6 juni 1912 tillsatta kommittén för verkställande av utredning rörande

den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden.

Frågeformulär till sjuksköterskor i enskild familjesjukvård.

1. Edert namn och Eder ålder?

Hur länge har Ni arbetat i sjukvård
(elevtiden inberäknad)?

Vilken utbildningsanstalt har Ni
genomgått?

Genomgick Ni fullständig kurs därstädes
eller om icke, hur stor del
av kursen?

När genomgick Ni denna kurs?

Tillhör Ni fortfarande denna utbildningsanstalts
sköterskekår?

Eller tillhör Ni numera någon annan
sköterskekår? Vilken?

2. Under hur lång tid sammanlagt har

Ni egnat Eder åt privat sjukvård?

(Om Ni på mellantider haft anställning
å sjukvårdsanstalter, medräknas
ej dessa tider.)

Uppgiv hur många månader eller
om det är Eder möjligt huru
många dagar Ni haft privat sjukvård
under år 1910?
under år 1911?
under år 1912?

Har Ni dessa år dessutom varit anställd
vid offentliga eller enskilda
s j uk vårdsanstalter ?

Vilka?

Hur länge har Ni varit anställd vid
sjukvårdsanstalt
under år 1910?
under år 1911?
under år 1912?

3. På vilket sätt har Ni under senare

år i regel erhållit privat sjukvård
:

genom sjuksköterske- eller platsförmedlingsbyråer?

vilka?

genom läkare?

på vilket annat sätt (t. ex.

genom annonser)?

4. (Frågorna i denna punkt besvaras

endast av sköterskor, som för
närvarande antaga privat sjukvård
genom sjuksköterske- eller
platsförmedlingsbyråer.)

a. Huru stora avgifter har Ni att
erlägga till byrån:

i inskrivningsavgift?
i årsavgift?
i procent av inkomst?
i dagavgift?

i platsförmedlingsavgift?
i annan form?

b. Utgår Eder ersättning i privat
sjukvård enligt av byrån fastställd
taxa?

Uppgiv i så fall ersättningens storlek
enligt denna taxa: /

för dag?
för dygn?
för vaknatt?
för månad?
för besök?

c. Eller bestämmer Ni själv storle -

293

ken av Eder ersättning, ehuru
Ni anlitar byrån?

Vilken ersättning brukar Ni i så fall
erhålla:

för dag?
för dygn?
för vaknatt?
för månad?
för besök?

d. Ingår i Edert avtal med byrån
förbindelse att tjänstgöra ett visst
antal dagar om året?

Huru många dagar?

e. Medför Ni av byrån uppgjorda
bestämmelser att delgivas dem,
som anlita Eder vård?

Hava dessa bestämmelser visat sig
vara till nytta i Edert förhållande
till allmänheten?

f. Anser Ni, att Eder byrå för
strängt utnyttjar Eder arbetskraft?

g. Ingår i avtalet med byrån bestämmelse
om ömsesidig uppsägningstid? Huru

lång är i så fall denna?

5. (Frågorna i denna punkt besvaras

endast av privatsköterskor, som
äro fast anställda av sjuksköterskehem,
sjuksköterske- eller platsförmedlingsbyrå
mot lön av sköter
slcehemmet eller byrån).

Vilka äro Edra skyldigheter enligt
avtal med hemmet eller byrån?

Vilka äro Edra löne- och övriga
förmåner (med anseende på bostad,
semester, pension m. m.)
enligt detta avtal?

6. (Frågorna i denna punkt besvaras

endast av sköterskor, vilka genom
läkare- eller eljest utan förmedling
av något sköterskehem, platsförmedlings-
eller sköterskebyrå
erhålla privat sjukvård).

Vilken ersättning brukar Ni erhålla:
för dag?
för dygn?
för vaknatt?
för månad?
för besök?

(Efterföljande punkter besvaras av
alla privatsköterskor.)

7. Anser Ni, att tillgången till arbete,

under den tid Ni varit privatsköterska,
för Eder i allmänhet
varit god?

8. Ungefär huru stor bar Eder kon tanta

årsinkomst av privat sjukvård
varit under vart och ett av
åren:

1910?

1911?

1912?

(Alla avgifter för platsförmedling
avdragas från årsinkomsten.)

9 Tillhör Ni någon pensionskassa?
Vilken?

Huru stor är årliga avgiften till
densamma?

Lämnar sjuksköterskehem, sköterske-
eller platsförmedlingsbyrå
något årligt bidrag därtill? Huru
stort ?

Vilka förmåner tillförsäkrar pensionskassan
Eder?

Tillhör Ni någon sjukkassa?

Huru stor är årliga avgiften till
densamma?

Vilka förmåner tillförsäkrar sjukkassan
Eder?

Är Ni olycksfallsförsäkrad?

Huru stor är försäkringsavgiften
för år?

Vilka förmåner bereder olycksfallsförsäkringen
Eder?

10. Visar sig allmänheten behjärta
Edra rättmätiga krav på daglig
ledighet, rimlig vakning, vila ef -

294

ter vaknätter samt tillräcklig kost
(även under vaknatt)?

Hur sörjes i allmänhet för Eder i
avseende på liggplats och utrymme
för Eder och Edra medförda
tillhörigheter?

Har Ni i ovan anförda avseenden,
om så erfordras, stöd av vederbörande
läkare?

11. Känner Ni Eder ofta överansträngd?

Om så är förhållandet, vad är i
Eder tanke förnämsta orsaken
härtill?

Uppgiv, om Ni ofta fått vara i
oavbruten sjukvård dag och natt
utan vila?

Uppräkna i så fall några sådana
perioder av oavbruten tjänstgöring
med angivande av varje sådan
periods längd.

12. Anser Ni privat sjukvård mera an strängande

än arbete å sjukvårdsanstalt? Om

så är, i vilka hänseenden?

Anser Ni privat sjukvård ekonomiskt
ställa sig gynnsammare än fast
anställning vid sjukvårdsanstalt?

13. Har Ni i privat eller annan sjuk vård

ådragit Eder sjukdom genom
smittas överförande från av
Eder vårdad patient?

Vilken har denna sjukdom varit?

Har Ni i och genom utövandet av
sjukvård ådragit Eder annan sjukdom
eller träffats av olycksfall?

I så fall av vad art?

14. Anser Ni, att den praktiska ut bildningen

under elevtiden förskaffade
Eder de insikter och
den färdighet i sjukas vård och
behandling, som Ni själv finner
önskvärd ?

Eller vilka önskemål skulle Ni vilja
uttala med hänsyn till förbättringar
i detta anseende, t. ex.

kursens längd, tjänstgöring på
olika avdelningar, de undervisande
sköterskornas kompetens
och intresse för undervisning?

Vilka önskemål skulle Ni vilja uttala
med hänsyn till sjuksköterskornas
ställning och arbetsförhållanden
under elevtiden?

15. Anser Ni, att den teoretiska under visningen

under elevtiden förskaffade
Eder de insikter, som
Ni själv anser önskvärda?

Eller vilka önskemål skulle Ni
vilja uttala med hänsyn till förbättringar
i detta avseende t. ex.
undervisningsämnen, överläsningstid,
läroböcker?

16. Vilka anser Ni vara de mest be hjärtansvärda

önskemålen och
vilka förslag skulle Ni vilja framställa
med hänsyn till privatsköterskors
:

arbets- och vilotider?
avlöningsförhållanden ?
platsförmedling?
bostadsförhållanden ?
sjukdoms-, olycksfalls- och
ålderdomsunderstöd ?

17. Vilka övriga åtgärder skulle enligt

Eder mening kunna vidtagas för
att förekomma sköterskors överansträngning
i privat sjukvård
och till förbättring av deras ställning
och arbetsförhållanden i
densamma?

18. Vad anser Ni skulle kunna göras

för att hos sjuksköterskorna väcka
och vidmakthålla en rätt uppfattning
av deras kall samt befrämja
ansvarskänsla och kåranda?

Vad kan och bör enligt Eder åsikt
göras, för att sjuksköterskekåren
i vårt land allt framgent må bibehålla
den aktade ställning den
hittills intagit?

Bil. 2 a—2 k.

fr

Sammanställningar angående sjukvård san stal ter,
distrikt, sj u ks köte rske by råer och sjukvårdspersonal,
till vilka sakkunnige sökt
taga hänsyn vid sin utredning.

296

De sjukvårdsanstalter och sköterskebyråer, vilka ej insänt några uppgifter om sin sjukvårdspersonals
löner och arbetsförhållanden eller vilkas uppgifter därom äro så ofullständiga,
att de ej medtagits i sakkunniges utredning, äro i bil. 2 a—2 k försedda med tecknet Uteblivandet
av uppgifter gäller framför allt småanstalterna och är, särskilt då det gäller de
små epidemisjukhusen, ofta beroende därpå, att anstalten varit tillfällig eller att den långa
tider ej varit belagd, att den ej har fast anställd personal, utan att sådan anställes endast vid
behov eller att anstalten ännu ej tagits i bruk eller dylikt. Uteblivna eller ofullständiga svar
från distrikt bero ofta på, att läkarbefattningarna där varit vakanta eller dylikt.

I kolumnen över antal elever i bil. 2 a äro eleverna hänförda till den anstalt, som bildar
själva elevskolan, men däremot icke till de anstalter, där de endast tjänstgöra för sin praktiska
utbildning. I den kolumn i bil. 2 a, 2 b och 2d, som angiver antalet sjuksängar på varje vårdarinna,
menas med vårdarinna såväl sjuksköterska som sköterskebiträde och elev, och äro här
elever hänförda endast till den anstalt, där de vid uppgifternas insamling (åren 1913—1914)
verkligen voro sysselsatta i det praktiska sjukvårdsarbetet och där de sålunda kunde räknas
som arbetskrafter i och för de sjukas vård.

Vid beräkningen av antalet sjuksängar på varje vårdarinna har icke medräknats den
sjukvårdspersonal, som är anställd uteslutande å operationssal och poliklinik, då ju denna personal
antingen icke alls eller också endast i obetydlig utsträckning har befattning med den
dagliga löpande sjukvården å anstalterna.

I bil. 2 c, 2 e och 2f, d. v. s. i tabellerna över militära sjukvårdsanstalter, tuberkulosanstalter,
hem för obotligt sjuka, ålderdomshem eller dylikt, ävensom här och var beträffande
andra anstalter, hava sakkunnige icke infört några uppgifter angående proportionen mellan antalet
vårdarinnor och antalet sjuksängar. Detta emedan läkarna här icke lämnat några uppgifter
angående det antal sängar, som kommer på varje vårdarinna, eller emedan de svarat, att detta
antal är växlande. I en hel del av dessa fall skulle också en för frågans besvarande utförd
beräkning, bestående i en division av antalet vårdarinnor med antalet sjuksängar, vara allt
annat än upplysande, nämligen i alla de fall, då de å anstalten intagna icke varit sjuka i verklig
mening, utan av annan anledning varit vårdbehövande, eller i de fall, då antalet vårdade varit
i hög grad växlande eller då den egentliga kvinnliga sjukvårdspersonalen i sjukvården biträdes
av annan vårdpersonal, exempelvis manliga sjukvårdare (å militära sjukvårdsanstalter), barnmorskeelever
(å barnbördshus), barnsköterskor (å barnavårdsanstalter).

Då det är fråga om sjukstugor och smärre epidemisjukhus, har läkaren mycket ofta
underlåtit att uppgiva antalet sjuksängar på varje vårdarinna, tydligen emedan detta framgår
vid en första blick på de anförda siffrorna över antalet sjuksängar och antalet vårdarinnor.
Uppgiftens uteblivande, då det gäller de nämnda anstalterna, beror emellertid säkerligen också
ofta dels därpå att beläggningen med sjuka vanligen är så ytterst växlande, dels därpå att
tillfällig hjälp där ofta anställes, då man börjar finna antalet patienter så stort, att det svårligen
kan skötas av den ordinarie personalen, omständigheter, som göra angivandet av en bestämd
proportion mellan antalet vårdarinnor och antalet sjuksängar vansklig. I det sagda ligger också
antytt de reservationer, som kunna anföras, då sakkunnige trots detta infört siffror, som avse att
antyda proportionen mellan antalet vårdarinnor och antalet sjuksängar för alla sjukstugor och
epidemisjukhus.

I bil. 2 d hava några enstaka, å smärre epidemisjukhus anställda sköterskor upptagits
såsom anställda i tjänst jämförlig med offentlig, ehuru dessa epidemisjukhus (sammanlagt 5 till
antalet) upprätthållas genom enskildas medel. Det har synts sakkunnige icke oberättigat att
så göra, då dessa sköterskors verksamhet ju kan sägas vara av allmännyttig natur.

297

Bil. 2 a.

Lasarett och liknande större sjukvårdsanstalter.

Anstaltens namn	Antal sjuk- sängar	Antal skö- terskor	Antal biträ- den	Därav i offentlig tjänst	Därav i tjänst, som kan lik-ställas med offentlig	Antal elever	Antal sjuksängar på 1 vårdarinna
Antal sköterskor	Antal biträden	Antal sköterskor	Antal m biträden
Kungl. Serafimerlasarettet .........	438	19	.49	19	49	-	_	_	8,0 j
Sabbatsbergs sjukhus ...............	679	32	—	32	—	—	—	120	7,o
Sjukhuset S:t Göran..................	537	13	35	13	35	—	—	—
Maria sjukhus ........................	209	11	27	11	27	—	—	—	V,5
Provisoriska sjukhuset...............	100	4	9	4	9	—	—	—	6,7 1
Sjukhuset Sira ........................	140	3	4	3	4	—		—
Sophiahemmet ........................	68	12	—	—	—	12	—	70	2,3 1
Ersta Diakonissanstalt...............	100	24	—	—	—	24	—	62	4—5
Röda korsets sjukhem ............	18	3	—	—	—	3	—	60	2,2
Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt	130	4	14	—	—	4	14	—	6,5
Sachs’ska Barnsjukhuset............	54	2	4	2	4	—	—	—	3,9
Barnsjukhuset Samariten .........	50	2	8	—	—	2	8	—	5,0
Allm. Barnbördshuset ...............	64	2	13	2	13	—	—	—	5,3
Södra Barnbördshuset ...............	100	4	—	4	—	—	—	—
Barnbördshuset Pro Patria.........	24	3	—	—	—	3	—	—	8,0
Allm. Barnhusets sjuk- o. isolerings-
avdelning0 ...........................	62	2	5	—	—	2	5	—	8,8
Löwenströmska lasarettet .........	54	2	6	2	6	—	—	2	9,0
Östhammars » .........	36	2	2	2	2	—	—	2	6,o
Norrtelje 0 »	50	2	3	2	3	—	—	2	7,1
Akademiska sjukhuset i Uppsala	327	23	—	23	—	—	—	54	6,o
Flens lasarett..................	85	3	4	3	4	—	—	4	7,7
Södertelje » ..................	46	4	5	4	5	—	—	3	9,0
Eskilstuna > ..................	66	2	1	2	1	—	—	4	8,5
Nyköpings 0 » ..................	73	6	3	6	3	—	—	4	5,6
Finspångs > ..................	37	2	2	2	2	—	—	4	0,2
Kisa » ..................	36	2	3	2	3	—	—	—	7,2
Transport	3,583	188	197	| 138	| 170	| 50	] 27	391

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m.

38

298

Bil. 2 a. (Forts.)

Lasarett och liknande större sjukvårdsanstalter.

Anstaltens namn '' •	Antal sjuk- sängar	Antal skö- terskor	Antal biträ- den	Därav i offentlig tjänst	Därav i tjänst, som kan lik-ställas med offentlig	Antal elever	Antal sjuksängar på 1 vårdarinna
Antal sköterskor	Antal biträden	Antal sköterskor	Antal biträden
Transport	3,583	OO 00 vH	197	138	170	50	27	391
Linköpings lasarett ...............	174	6	6	6	6	—	—	23	6,7 |
j Söderköpings » ...............	85	5	3	5	3	—	—	—	10,5 i
1 Vadstena » ...............	97	5	10	5	10	—	—	—	8,0 1
Norrköpings sjukhus ...............	155	8	5	8	5	—	—	—	7,2
j Jönköpings lasarett ...............	150	7	5	7	5	—	—	13	9,4
j Eksjö »	55	4	7	4	7	—	—	—	9,1
| Ljungby »	44	5	—	5	—	—	—	—	8,s 1
1 Wäxiö >	140	11	—	11	—	—	—	6	8,7 j
j Borgholms >	34	2	3	2	3	—	—	2	6,8 1
i Kalmar »	150	7	8	7	8	—	—	7	7,8 j
i Oskarshamns 0 »	46	3	1	3	1	_	_	_	11,6
| Västerviks » .........	124	4	_	4	_	_	_	10	10,7 j
Visbv >	92	4	7	4	7	_	_	3	9,2 i
i Karlshamn »	100	5	4	5	4	_	_	7	7,1
1 Karlskrona »	115	9	6	9	6	_	_	5	7,1
Kristianstads »	70	10	2	10	2	_	_	15	6,6
Simrishamns »	72	5	3	5	3	_	_	4	8,0
1 Engelholms »	75	5	5	5	5	_	_	4	7,5
| Hälsingborgs »	127	6	—	6	—	—	_	7	6,3
j Hörby >	54	4	2	4	2	_	_	1	7,7
j Landskrona »	58	4	—	4	_	_	_	_	14,0
’ Ystads »	60	4	—	4	—	—	_	2	10,0
Malmö Allmänna sjukhus ...	354	18	26	18	26	—	_	_	6,8
Lunds lasarett ..............	418	15	56	15	56	—	_	_	6,2 j
Trelleborgs0 »	55	6	1	6	1	_	_	_
Halmstads »	80	4	3	4	3	—	—	6	8,0 j
Transport	6,567	354	360 j	304	333 |	50	27	506	.1

Bil. 2 a. (Forts.)

299

Lasarett och liknande större sjukvårdsanstalter.

1 Anstaltens namn |	Antal sjuk- sängar	Antal skö- terskor	Antal biträ- den	Därav i offentlig tjänst	Därav i tjänst, som kan lik-ställas med offentlig	Antal	Antal sjuksängar på 1 vårdarinna
Antal sköterskor	Antal biträden	Antal sköterskor	Antal biträden	elever
Transport	6,567	354	360	304	333	50	27	506
Varbergs lasarett ...............	52	4	6	4	6	—	—	—	8,3
Falkenbergs > ...............	32	2	5	2	5	—	—	—	6,o
Kungälfs > ...............	42	1	3	1	3	—	—	—	10,o
Strömstads > ...............	36	2	2	2	2	—	—	—	18,o
Uddevalla » ...............	192	10	11	10	11	—	—	7	7,8
Allm. o. Sahlgrenska sjh., Göteb:g	410	26	—	26	—	—	—	92	7,o
Ekmanska lasarettet ...............	50	3	—	3	—	—	—■	6	5,o
Holtermanska sjukhuset .........	100	3	—	3	—	—	—	—
Göteborgs Barnsjukhus............	142	4	—	4	—	—	—	—	5,0
Göteborgs Barnbördshus .........	95	1	—	1	—	—	—	—	9,o
Majornas sjukhus ..................	26	3	—	3	—	—	—	—	6,5
Borås lasarett...............	168	7	8	7	8	—	—	—	14,0
Vänersborgs » ...............	150	6	—	6	—	—	—	11	6,9
Alingsås » ...............	101	6	5	6	5	—	—	7	7,2
Falköpings ^ j ...............	136	9	—	9	~	—	—	4	9,1
Lidköpings » ...............	120	6	—	6	—	—	—	6	10,0
Mariestads0 > ...............	75	3	7	3	7	—	—	2	6,2
Filipstads » ...............	50	4	3	4	3	—	—	—	7,1
Karlstads » ...............	200	8	9	8	9	—	—	12	7,6
Örebro » ...............	200	12	8	12	8	—	—	12	6,2
Köpings » ...............	60	4	3	4	3	—	—	—	10,0
Norbergs » ...............	50	2	5	2	5	—	—	1	6,2
Sala » ...............	70	3	8	3	8	—	—	3	4,6
Västerås » ...............	72	5	4	5	4	—	—	5	8,8
Fall! » ...............	178	12	11	12	11	—	—	14	7,1
Mora > ...............	54	3	4	3	4	—	—	3	9,i
Transport	9,428	! 503	462	453	435	50	27	691

300

Bil. 2 a. (Forts.)

Lasarett och liknande större sjukvårdsanstalter.

Anstaltens namn	Antal sjuk- sängar	Antal skö- terskor	Antal biträ- den	Därav i offentlig tjänst	Därav i tjänst, som kan lik-ställas med offentlig	Antal elever	Antal sjuksängar på 1 vårdarinna
Antal sköterskor	Antal biträden	Antal sköterskor	Antal biträden
Transport	9,428	503	462	453	435	50	27	691
Smedjebackens lasarett ..		28	2	2	2	2	—	—	1	7,0
Gäfle »		186	10	9	10	9		—	8	7,4
Hudiksvalls >		100	7	5	7	5	—	—	—	9,1
Söderhamns »		66	4	2	4	2	—	—	—	6,6
Backe »		33	3	1	3	1	—	—	—	8,2
Härnösands »		98	6	1	6	1	—	—	4	10,0
Sundsvalls0 »		200	10	4	10	4	—	—	10	8,3
Örnsköldsviks >		95	6	8	6	8			6	9 5
Sollefteå »		87	3	5	3	5	_	_	5	7,0
Östersunds »		124	8	4	8	4	—	—	4	6,o
Umeå »		134	9	6	9	6	—	—	10	8,3
Skellefteå >		45	3	2	3	2	—	—	—	7,5
Piteå j		31	1	i	1	1	—	—	3	6,2
Luleå »		77	7	3	7	3	—	—	3	5,1
Haparanda »		35	2	2	2	2	—	—	—	8,7
Summa	10,767	584	517	534	490	50	27	7451
Anstalter, vilka ovan	Antal	1
fått tecknet 0 och till
vilkas sjukvårdsper-	siäl ter
sonal sakkunnige av
nämnd anledning ej
vid utredningen kun-
nät taga hänsyn.........	7	561	32	24	30	19	2	5	18

1 Siffran 745 är grundad på läkareuppgifterna, som avse året 1913. Senare inhämtade upplysningar visa
att antalet elever under åren 1912—1914 var i medeltal omkr. 823 per år; se kap. 6 och tab. 11—tab. 14.

301

Bil, 2 b.

Sjukstugor och därmed jämförliga mindre anstalter.

Anstaltens namn	Antal sjuk- sängar	Antal skö- terskor ''	Antal biträ- den	Därav i offentlig tjänst	» ■ Därav i tjänst, som kan lik-ställas med offentlig	Antal sjuksängar på 1 vårdarinna
Antal [sköterskor	Antal biträden	Antal sköterskor	Antal biträden
Vaxholms	sjukstuga..................	11	1		1	_	_	—	11,0
Enköpings	..................	28	2	2	2	2	—	—	7,o
Löfsta bruk	» ..................	15	1	1	—	—	1	1	7,5
Dannemora	(enskild)......
Strängnäs	» ..................	24	2	—	2	—	_	—	12,0
Mariefreds 0	t ..................	16	2	—	2	—		—	8,o
Trosa 0	> ..................	12	1	1	1	1		—	6,0
Rejmyre		10	1		1	~	—	—	10,o
1 Åtvidabergs	> ..................	8	1	—	1	—	—	—	8,0
Gislaveds	» ..................	14	1	1	1	1	—	—	1,0
Hvetlanda	> .................	24	1	1	1	1	—	—	12,0
Säfsjö 0	» ..................	11	1		1	—	—	—	11,0
Tranås 0	»	12	1	1	1	1	—	—	6,o
Unnaryds	V	12	1	—	1	—	—	—	12,o
Värnamo	> ................	20	1	—	1	—	—	—	20,o
Lenhofda	>	12	1	—	1	—	—	—	12,o
Tingsryds	>	12	1	. _	1	—	—	—	12,o
Vimmerby	»	12	1		1	—	—	—	12,o
Högsby	> ...............	4	1	—	1	—	—		4,o
	»	14	1	1	1	1	—		7,o
Söderåkra0	T> ..................	6	1	—	1	—	—	-	6,o
Sölvesborgs sjukstuga 0 ..................	13	1	—	1	—	—		13,5
Karlskrona	barnbördshus..................	10	—	2	—	2	—	—	5,0
Laholms 0	sjukstuga ..................	20	1	—	1	—	—		20,o
Kungsbacka	« » ..................	18	1	—	1	—	—	—	18o
Mölndals 0	> ...............	24	! 3	3	3	3	—	—	4,o
Billingsfors	» ................	14	i	1	—	—	1	1	7,o
	Transport	376	30	14	| 28	I 12	2	2

302

Bil. 2 b. (Forts.)

Sjukstugor och därmed jämförliga mindre anstalter.

Anstaltens namn	Antal sjuk- sängar	Antal skö- terskor	Antal biträ- den	Därav i offentlig tjänst	Därav i tjänst, som kan lik-ställas med offentlig	Antal sjuksängar på ( 1 vårdariDna
Antal sköterskor	Antal biträden	Antal sköterskor	Antal biträden
Transport	376	30	14	28	12	2	2
Vanföreanstalten, Göteborg...............	—	—	—	—	_	—	—
Yulcans tändst.-fabr. sjukst., (enskild)	—	—	—	—	_	—	—
Nydqvist & Holms sjukst., Trollhm (ensk.)	—	—	—	—	_	—	—
Maria Alberts stiftelse, Trollhättan ...	24	1	2	1	2	—	_
Trollhättans0 sjukstuga »	—	—	—	—	—	—	—
Svenljunga » ..................	14	1	—	1	—	—	—	14,0
Ulricehamns » ..................	18	1	1	1	1	—	—	9,o I
Amåls »	22	1	—	1	_	—	—	22,o |
Arvika >	20	1	—	1	_	—	—	20,o 1
Dalby »	10	1	1	1	1	—	—	5,o!
Kristinehamns » ........	24	2	3	2	3	—	—	4,8 1
Säffle i	14	1	—	i	—	—	—	14,o |
Silbodals >	16	1	1	i	1	—	—	8,o
Sunne0 »	13	1	1	i	1	—	—	6,5
Torsby >	17	1	—	i	—	—	—	17,0
Uddeholms »	14	1	1	i	1	—	—	7,o
Askersunds »	23	1	2	i	2	—	—	7,6
Grythytteheds j	13	1	1	i	1	—	—	6,5
Nora >	24	2	—	2	—	—	—	12,0
Ljusnarsbergs > ..............	19	1	2	1	2	—	—	5,3
Lindesbergs >	20	2	1	2	1	—	—	6,3
Karlskoga i	22	2	2	2	2	—	—	5,5
Ankarsrums bruks > (enskild)..	—	—	—	—	—	—	—
Ramsbergs »	6	1	—	1	—	—	—	6,0 1
By > ..................	8	1	—	1	—	—	—	8,o
Grangärde » ..............	12	1	—	1	— 1	—	—	12,o i
Transport	729 |	55 |	32 |	53	30 |	2	2 I

303

Bil. 3 b. (Forts.)

Sjukstugor och därmed jämförliga mindre anstalter.

Anstaltens namn	Antal sjuk- sängar	Antal skö- terskor	Antal biträ- den	Därav i offentlig tjänst	Därav i tjänst, som kan lik-ställas med offentlig	Antal sjuksal 1 vårdari
	Antal sköterskor	Antal biträden	Antal sköterskor	Antal biträden	a ^ P a ►ö P°
Transport Domnarvets sjukstuga (enskild)......	729	55	32	53	30	2	2
! Grängesbergs » (enskild)......	—	—	—	—	—	—	—
Hedemora » ...............	14	1	1	1	1	—	—	7,o
Långshyttans > ..................	8	1	—	1	—	—	—	8,o
Leksands » ................	12	1	—	1	—	—	—	12,o
Lima » ...............	6	1	—	1	—	—	—	6,o
Ludvika0 » ..................	—	—	—	—	—	—	—
| Malungs > .................	8	1	—	1	—	—	—	8,o
Nås0 > ...........	12	1	1	1	1	—	—	6,o
Orsa > ...............	19	1	1	1	1	—	—	9,5
Svärdsjö • .................	8	1	—	1	—	—	—	8,o
Särna0 » ............	—	—	—	—	—	—	—
Älfdalens » ..................	13	1	—	1	—	—	—	13,o
Loos » ..................	14	1	—	1	—	—	—	14,o
Hede » ..................	10	1	—	1	—	—	—	10,o
Svegs0 » ..................	14	1	—	1	—	—	—	14,o
Sandvikens bruks » (enskild)......	—	—	—	—	—	—	—
Ströms » ..................	15	1	—	1	—	—	—	15,o
Ljusne > (enskild)......	—	—	—	—	—	—	—
Gäddede > ..................	14	1	—	1	—	—	—	14,o
Burträsk > ..................	8	1	—	1	—	—	—	8,o
Byske > ..................	8	1	—	1	—	—	—	8,o
Degerfors » ..................	13	1	—	1	—	—	—	13,o
Lycksele0 > ..................	10	1	—	1	—	—	—	10,o
Nord in äling.? »	18	1	—	1	—	—	—	18,o
Norsjö » ..................	10	1	—	1	—	—	—	10,o
Transport	9G3	75	35	73	33	2	2

304

Bil. 2 b. (Forts.)

Sjukstugor och därmed jämförliga mindre anstalter.

Anstaltens namn		Antal sjuk- sängar	Antal skö- terskor	Antal biträ- den	Därav i offentlig tjänst	Därav i tjänst, som kan lik-ställas med offentlig	Antal sjuksängar på 1 vårdarinna
Antal sköterskor	Antal biträden	Antal sköterskor	Antal biträden
Transport	963	75	35	73	33	2	2
Nysätra 0 sjukstuga .........		8	1	—		—	—	—	8,o
Asele » .........		16	1	—	1	—	—	—	16,o
Vindeln0 » .........		—	—	—	—		—	—
Arvidsjaur » .........		7	1	—	1	—	—	—	7,o
Gellivare » .........		20	1	2	1	2	—	—	6,o
Kiruna » (enskild)......	—	—	—	—	—	—	—
Jockmocks > .........		17	1	2	1	2		—	5,6
Neder Kalix'' » .........		16	1	—	1	—		—	16,o
Por j us0 » .........		—	—	—	—	—
S. de C:s barnsjukhem, Stockholm......	25	1	3	—	—	i	3
Lilla Hemmet, Stockholm.........		50	1	11	—	_	i	11
Radiumhemmet, » .........		32	4	7	—	—	4	7	-
Hemmet för lupussjuka, Mariedal......	48	1	—	—	—	1	—	\
Yanföreanstalten, Stockholm ...		38	2	5	—	—	2	5
Sällskapet Barnavård, Stockholm ......	—	2	1		—	2	i
Summa	1,240	92	66	79	37	13	29
	Antal
Anstalter, vilka ovan fått teck-	an-
net 0 och till vilkas sjuk-	stalter
vårdspersonal sakkunnige av
nämnd anledning ej kunnat
taga hänsyn vid utredningen...	20	203	18	8	18	8	—	—

305

Bil. 2 c.

Militära sjukvårdsanstalter.

Anstaltens namn	Antal sjuk- sängar	Antal sköterskor (i offent-lig tjänst)	Antal biträden (i offent-lig tjänst) 1
	200	6	3
	100	1	1
	100	2	1
	50	1	—
	16	1	—
	20	1	—
	50	1	—
	60	1	—
	60	1	—
	48	1	—
	55	1	—
	40	1	—
	48	1	—
	60	1
» » Smålands artilleriregemente...............	35	1	—
> » Smålands husarregemente * ...............		(1)	—
» » Västgöta regemente ........................	55	1	—
	52	1	—
» » Bohusläns > ........................	60	1	—
> » Göta artilleriregemente.....................	42	1	—
» » Livregementets grenadiärer...............	57	1	—
» » Södermanlands regemente..................	60	1	—
* * Upplands infanteriregemente ............	50	1	—
» > Dalregementet .................................	50	1	—
> » Västmanlands regemente ..................	60	1	—
	34	1	—
» » Upplands artilleriregemente...............	35	1	—
» • » Hälsinge regemente.....................	60	1	—
	60	1	—
> » Jämtlands fältjägare regemente..........	50	1	—
» > Västernorrlands regemente ...............	60	1	—
» » Gottlands infanteriregemente0............		1	—
Flottans sjukhus i Karlskrona..............................	250	It	—
» epidemisjukhus i > ..............................	100	r	—
» sjukhus vid Oskar Fredriksborg...............	36		—
	13	l1	—
* sjukhus vid Vaxholms fort.................................	25	i	—
» » » Marstrands skeppsgosseskola ............	16	i	—
Summa	2,167	47	5

* Endast belagt under mötet.

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m.

39

306

Bil. 2 d.

Epidemisjukhus.

Anstaltens namn	Antal sjuk- sängar	Antal skö- terskor	Antal biträ- den	Därav i offentlig tjänst	Därav i tjänst, som kan lik-ställas med offentlig	Antal sjuksängar på 1 vårdarinna
Antal skö- terskor	Antal biträ- den	Antal skö- terskor	Antal biträ- den
Epidemisjukhuset	i Stockholm............	560	8	22	8	22			18,6
»	i Södertälje............	37	1	2	1	2	—	—	12,3
>	i Norrtälje ............	12	1	—	1	—	—	—	12,o
>	i Öregrund 0 .........	5	1	—	1	—	—	—	5,o
>	i Djursholm .........	14	1	—	1	—	—	—	14,o
»	å Lidingön 0 .........	16	*	*	—	—	—	—
>	i Sundbyberg .........	15	1	1	1	1	—	—	7,5
>	i Botkyrka 0............	10	1	—	1	—	—	—	10,0
	i Bromma ............	22	1	1	1	1	—	—	11,0
>	i Danderyd 0 .........	11	*	*	—	—	—	—
»	i Gustavsberg (ensk.)	6	1	—	—	—	1	—	6,o
}	i Nacka..................	8	1	—	1	—	—	—	8,o
Tf	i Huddinge 0 .........	29	*	*	—	—	—	—
>	i Skebo 0 ...............	14	*	*	—	—	—	—
	i Solna..................	23	3	1	3	1	—	—	5,7
•	i Spånga ...............	5	1	1	1	1	—	—	2,5
>	i Uppsala...............	75	3	3	3	3	—	—	12,5
>	i Enköping ............	24	1	1	1	1	—	—	12,0
>	i Nyköping ............	50	2	—	2	—	—	—	25,0
>	i Eskilstuna .........	36	1	—	1	—	—	—	36,0
>	i Fors ..................	20	1	1	1	1	—	—	10,o
>	i Torshälla ............	21	1	1	1	1	—	—	10,5
>	i Strängnäs ............	19	1	1	1	1	—	—	9,5
»	i Trosa..................	24	1	1	1	1	—	—	12,o
>	i Flen ..................	20	1	1	I	1	—	—	10,o
>	i Gnesta ...............	17	1	1	1	1	—	—	8,5
>	i Katrineholm.........	24	1	1	1	1	—	—	12,o
>	i Malmköping.........	15	1	1	1	1	—	—	7,5
>	i Oxelösund .........	10	1	—■	1	—	—	—	10,0
	Transport	1,142	37	40	36	40	1	- 1

* Personal anställes vid behov.

307

Bil 2 d. (Forts.)

Epidemisjukhus.

Anstaltens namn	Antal sjuk- sängar	Antal skö- terskor	Antal biträ- den	Därav i offentlig tjänst	Därav i tjänst, som kan lik-ställas med offentlig	Antal sjuksängar på 1 vårdarinna
Antal skö- terskor	Antal biträ- den	Antal skö- terskor	Antal biträ- den
	Transport	1,142	37	40	36	40	1
Epidemisjukhuset	i Vingåker ............	24	1	1	1	1	—	—	12,0
>	i Linköping .........	91	4	2	4	2	—	—	15,1
)	i Norrköping 0 ......	98	3	4	3	4	—	—	14,0
>	i Söderköping ......	46	1	1	1	1	—	—	23,0
»	i Motala ...............	12	1	1	—	—	1	1	6,0
T>	i Skänninge .........	10	1	—	1	—	—	—	10,o
>	i Boxholm (enskild)	14	1	—	—	—	1	—	14,o
>	i Kvillinge 0 .........	16	1	—	1	—	—	—	16,o
>	i Åtvidaberg .........	24	1	—	1	—	—	—	24,o
>	i Jönköping .........	60	3	—	3	—	—	—	20,o
	i Eksjö ...............	10	1	—	1	—	—	—	10,o
>	i Nässjö ...............	25	1	—	1	—	—	—	25,o
»	i Tranås 0 ............	10	*	*	—	—	—	—
»	i Vetlanda ............	9	1	—	1	—	—	—	9,o
>	i Växjö ...............	20	2	—	2	—	—	—	10,o
>	i Kalmar ............	30	1	—	1	—	—	—	30,o
»	i Oskarshamn ......	20	1	—	1	—	—	—	20,o
»	i Västervik .........	28	1	1	1	1	—	—	14,o
»	i Vimmerby .........	15	1	—	1	—	—	—	15,o
	i Mönsterås .........	8	1	—	1	—	—	—	8,o
>	i Visby 0...............	62	2	1	2	1	—	—	20,6
>	i Karlskrona .........	78	2	2	2	2	—	—	39,0
	i Ronneby0 .........	19	1	1	1	1	—	—	9,5
>	i Karlshamn .........	16	1	1	1	1	—	—	8,0
>	i Lyekeby ............	12	1	—	1	—	—	—	12,o
	i Nättraby ............	10	1	—	1	—	—	—	10,o
»	i Jämshög ............	12	1	1	1	1	—	—	6,o
»	i Sölvesborg .........	12	1	—	1	—	—	—	12,o
	Transport	1,933	74	56	71	55	3	1

* Personal anställes vid behov.

308

Bil. 2 d. (Forts.)

Epidemisjukhus.

Anstaltens namn	Antal sjuk- sängar	Antal skö- terskor	Antal biträ- den	Därav i offentlig tjänst	Därav i tjänst, som kan lik-ställas med offentlig	Antal sjuksängar pä 1 vårdarinna
Antal skö- terskor	Antal biträ- den	Antal skö- terskor	Antal biträ- den
	Transport	1,933	74	56	71	55	3	1
Epidemisjukhuset	i Kristianstad ......	22	1	—	1	—	—	—	22,0
	i Simrishamn 0 ......	12	1	—	1	—	—	—	12,0
>	i Lund ...............	36	2	—	2	—	—	—	18,0
V	i Landskrona ......	50	1	1	1	1	—	—	25,o
	i Hälsingborg.........	90	4	2	4	2	—	—	15,o
>	i Ystad 0...............	40	1	—	1	—	—	—	40,o
	i Trälleborg0.........	45	1	1	1	1	—	—	22,5
»	i Bjuv..................	20	1	2	—	—	1	2	6,6
	i Eslöv ...............	9	1	—	1	—	—	—	9,0
»	i Brågarp 0............	4	1	—	1	—	—	—	4,o
>	i Burlöv 0 ............	56	1	—	1	—	—	—	56,o
»	i Furulund0 (ensk.)	20	1	—	—	—	1	—	20,o
>	i Hörby (enskild)...	11	1	—	—	—	1	—	11,0
»	i Kjävlinge0 .........	11	1	—	1	—	—	—	11,0
	i Kropp 0...............	5	1	—	1	—	—	—	5,0
>	i Limhamn............	14	1	1	1	1	—	—	7,o
»	i Skromberga (ensk.)	22	l	1	—	—	1	1	11,0
»	i Väsby ...............	10	1	—	1	—	—	—	10,o
*	i Södra Åsum 0......	10	1	—	1	—	—	—	10,9
	i Malmö ...............	200	4	8	4	8	—	—	16,6
1	i Halmstad............	75	1	1	1	1	—	—	37,5
•	i Laholm 0 ............	12	1	—	1	—	—	—	12,o
	i Falkenberg .........	13	1	1	1	1	—	—	6,5
	i Varberg 0............	20	1	—	1	—	—	—	20,o
»	i Kungsbacka 0......	8	-i-	*	—	—	—	—
}	i Marstrand .........	8	1	—	1	—	—	—	8,o
	i Lysekil9 ............	24	1	—	1	—	—	—	24,o
I	i Uddevalla .........	40	2	2	2	2	—	—	20,o
	Transport	2,820	109	76	102	72	7	4

* Personal anställes vid behov.

309

Bil. 2 d. (Forts.)

Epidemisjukhus.

				Därav	Därav i tjänst,	►tf >» P° tf
	Antal	Antal	Antal	i offentlig	som kan lik-ställas med	1—‘ p
Anstaltens namn	sjuk-	skö-	biträ-	tjänst	offentlig	<~t tf TT
	sängar	terskor	den	Antal	Antal	Antal	Antal	P w 2. P:
				skö-	biträ-	skö-	biträ-
				terskor	den	terskor	den	p £
Transport	2,820	109	76	102	72	7	4
Epidemisjukhuset i Strömstad .........	10	1	—	1	—	—	—	10,o
» i Örgryte...............	52	1		1	—	—	—	52,o
t i Göteborg............	254	8	16	8	16	—	—	10,5
» i Vänersborg.........	25	1	*	1	—	—	—	25,o
> i Alingsås ............	18	1	—	1	—	—	—	18,o
> i Borås ...............	34	1	1	1	1	_	_	17,o
> i Ulricehamn 0 ......	10	*	*	—		—	—
> i Amål 0 ...............	14	1		1	_	_	_	14,o
» i Trollhättan .........	40	1	3	1	3	—	—	10,o
• i Lilla Edet .........	8	1	1	1	1	—	—	4,o
» i Billingsfors 9 ......	12	1	—	1	—	—	—	12,o
> i Svenljunga .........	9	1	—	1	-	—	—	9,o
» i Mariestad 0 .........	10	1	1	1	1	_	_	5,0
> i Lidköping .........	10	1		1		—	—	10,o
» i Skara ...............	14	1	_	1	_	_	_	14,o
> i Skövde ...............	20	1	—	1	—	—	—	20,o
> i Falköping............	8	1	-	1	—	—	—	8,o
» i Tidaholm............	20	1	—	1	—	—	—	20,o
» i Karlstad ............	26	1	2	1	2	—	—	8,6
» i Kristinehamn......	15	1	1	1	1	—	—	7,5
» i Filipstad ............	4	1	—	1	—	—	—	4,o
> i Arvika ...............	12	1	—	1	—	—	—	12,o
» i Örebro ...............	80	3	3	3	3	—	—	13,8
> i Askersund .........	6	1	—	1	—	—	—	6,0
» i Nora 0 ...............	10	*	*	_	_	—	—
» i Lindesberg .........	10	1	—	1	—	—	—	10,0
> i Karlskoga .........	20	1	—	1	—	—	—	20,o
» i Ljusnarsberg ......	12	1	—	1	—	—	—	12,o
Transport	3,583	144	104	137	100	7	4

* Personal anställes vid behov.

310

Bil. 2 d. (Forts.)

Epidemisjukhus.

Anstaltens namn	Antal sjuk-	Antal skö-	Antal biträ-	Därav i offentlig tjänst	Därav i tjänst, som kan lik-ställas med offentlig	^ > d ert-H-» M 03 Ö 04 X-
	sängar	terskor	den	Antal skö- terskor	Antal biträ- den	Antal skö- terskor	Antal biträ- den	P ® l!
Transport Epidemisjukhuset i Västerås ............	3,583 65	144 3	104 3	137 3	100 3	7	4	21,6
» i Sala ..................	43	2	2	2	2	—	—	21,5
» i Köping...............	42	2	*	2	—	—	—	21,0
» i Arboga...............	21	1	S:	1	—	—	—	21,o
» i Hebv 0 ...............	12	1	—	1	—	—	—	12,o
» i Norberg ............	18	1	—	1	—	—	—	18,o
» i Ramsnäs ............	38	1	1	1	i	—	—	19,o
> i Simtuna0 .........	9			—	—	—	—
» i Skinskatteberg0...	9	•f.	*	—	—	—	—
» i Östervåla 0 .........	10	1	—	1	—	—	—	10,o
» i Falun ...............	32	2	2	2	2	—	—	16,o
» i Hedemora .........	12	1	—	1	—	—	—	12,o
» i Avesta ...............	10	1	—	1	—	—	—	10,o
» i Borlänge ............	10	1	—	1	—	—	—	10,o
» i Grangärde .........	9	1	—	1	—	—	—	9,o
» i Grängesberg 0......	10	*	*	—	—	—	—
» i Ludvika 0............	8	1	—	1	—	—	—	8,o
» i Mora..................	7	1	—	1	—	—	—	7,0
» i Älvdalen ............	5	1	—	1	—	—	—	5,o
» i Gävle ...............	70	1	3	1	3	—	—	17,5
» i Söderhamn0 ......	35	—	—	—	—		—
» i Hudiksvall .........	12	1	—	1	—	—	—	12,o
» i Ljusdal...............	11	1	—	1	—	—	—	11,0
» i Valbo ...............	28	1	—	1	—	—	—	28,o
> i Härnösand .........	23	1	1	1	1	—	—	11,5
» i Sundsvall............	44	3	3	3	3	—	—	71,3
» i Örnsköldsvik ......	10	1	—	1	—	—	—	10,0
» i Sollefteå ............	10	1	—	1	—	—	—	10,0
Transport	4,196	175	119	168	115	7	4

* Personal anställes vid behov.

311

Bil. 2 d. (Forts.)

Epidemisjukhus.

Anstaltens namn	Antal sjuk-	Antal skö-	Antal biträ-	Därav i offentlig tjänst	Därav i tjänst, som kan lik-ställas med offentlig	►ö > B jta. B1
		sängar	terskor	den	Antal skö- terskor	Antal biträ- den	Antal skö- terskor	Antal biträ- den	3. P: B B g *8 ~ ''i
Transport	4,196	174	119	168	115	7	4
Epidemisjukhuset i Östersund		24	1	1	1	1	—	—	24,0
> i Brunflo.....		15	1	1	1	1	—	—	7,5
» i Umeå 0.....		20	1	—	1	—	—	—	20,0
» i Skellefteå 0		10	1	—	1	—	—	—	10,o
» i Åsele 0 .....		5	1	—	1	—	—	—	5,o
> i Luleå0 .....		16	1	1	1	1	—	—	8,o
» i Piteå 0 .....		11	—	—	—	—	—	—
> i Haparanda		16	1	—	1	—	—	—	16,o
» i Gellivara ..		20	1	—	1	—	—	—	10,o
> i Jukkasjärvi.........	25	2	—	2	f -	—	—	12,5
> i Över Luleå.........	16	1	—	1	—	—	—	16,o
Anstalter, vilka ovan beteck-nats med 0 och till vilkas sjukvårdspersonal sakkun-nige av nämnd anledning ej kunnat taga hänsyn vid	Summa Antal an- stalter	4,374	186	122	179	118	7	4
utredningen .....................	44	892	38	12	37	12	1	—

312

Bil. 2e.

Tuberkulosanstalter.1

Anstaltens namn	Antal sjuk- sängar	Antal skö- terskor	Antal biträ- den	Därav i offentlig tjänst	Därav i tjänst, som kan lik-ställas med offentlig
Antal sköterskor	Antal biträden	Antal sköterskor	Antal biträden
Sanatoriet Skogsfälle! ...........................	70	2	4	2	4	_	_
Värmlands läns tuberkulosanstalt ............	102	3	6	3	6	—	—
Svenshögens sanatorium...........................	82	2	2	2	2	—	—
Högbo tuberkulosanstalt...........................	67	3	4	3	4	—	—
Furs sanatorium ....................................	47	1	3	1	3	—
Söderby Sjukhus....................................	452	14	36	14	36	—	—
Hålahults sanatorium ..............................	124	3	10	—	—	3	10
Ludvika tuberkulosanstalt........................	12	1	—	1	—	—	—
Hesselby0 sanatorium...........................	120	4	10	—	—	4	10
Österåsens0 »	124	3	9	—	—	3	9
Kroppefjälls0 > ...........................	51	1	3	1	3	—	—
Hemmet för lungsotssjuka, Göteborg0 ......	62	4	3	4	3	—	—
Vattholma sanatorium..............	23	2	—	—	—	2	—
Blommenhovs »	24	1	2	1	2	—	—
Stratomta0 »	30	1	2	1	2	—	—
Gottlands läns tuberkulosanstalt...............	26	1	2	1	2	—	—
Hälsingborgs0 »	40	1	2	1	2	—	—
Lindesbergs sanatorium................	25	1	1	1	1	—	—
Kolbäcks 0 tuberkulossjukhus ...........	16	1	1	1	1	—	—
Jonas Selggrens sanatorium .............	45	1	3	1	3	—	—
Sanatoriet Solliden0..........	40	2	4	—	—	2	4
» Hälsan 0 ......................	20	1	1	—	—	1	1
Utanede sanatorium .........	20	1	1	1	1	—	—
Transport	1,622	54	109	39	75	15	34

1 Tuberkulosanstalter, som endast äro avdelningar av andra vårdanstalter, äro ej upptagna här, utan i
någon annan av de uppställda grupperna. .

313

Bil. 2 e. (Forts.)

T uberkulosanstalter.

Anstaltens namn	Antal sjuk- sängar	Antal skö- terskor	Antal biträ- den	Därav i offentlig tjänst	Därav i tjänst, som kan lik-ställas med offentlig
Antal sköterskor	Antal biträden	Antal sköterskor	Antal biträden
Transport	1,622	'' 54	109	39	75	15	34
Bälteberga .sjukhem......................		18	1	—	—	—	i	—
Kaptensgårdens sanatorium0..........		27	1	2	—	—	i	2
Sandvikens sanatorium, Fredrikskulle ......	20	2	1	—	—	2	1
Blinkarps > ................		33	2	—	—	—	2	—
Kronprinsessan Victorias kustsanatorium0	180	4	—	—	—	4	—
Kustsanatoriet Apelviken 0.............		114	3	2	—	—	3	2
Kustsjukhuset & Styrsö................		78	3	4	—	—	3	4
Kronprinsessan Margaretas vårdanstalt för
tuberkulösa barn0 ...................		80
Trollhättans sjukhem för bröstsjuka0 ......	12	1	—	1	—	—	—
	Summa	2,184	71 0	118	40	75	31	43
	Antal
Anstalter, vilka ovan betecknats	an-
med 0 och till vilkas sjukvårds-	stalter
personal sakkunnige av nämnd
anledning ej kunnat taga hän-
syn vid utredningen ...............	14	916	27	39	9	11	18	28

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden in. in.

40

314

Bil af.

Hem för obotligt sjuka, ålderdomshem, anstalter för sinnessjuka (icke statens)
samt sjukavdelningar vid försörjningsinrättningar.

Anstaltens namn	Antal sjuk- sängar	Antal skö- terskor	Antal biträ- den	Därav i offentlig tjänst	Därav i tjänst, som kan lik-ställas med offentlig
Antal sköterskor	Antal biträden	Antal sköterskor	Antal biträden
Allmänna Försörjningsinrättningens sjukhus
för kroppssjuka, Stockholm ..................	1,049	45	55	45	55	—	—
D:o eko för sinnessjuka, Stockholm ......	387	3	45	3	45	—	—
Stockholms sjukhem ..............................	225	4	32	—	—	4	32
Katarina sjukhus, Stockholm ..................	131	2	20	2	20	—	—
Långbro sinnessjukhus, Stockholm............	640	22	86	22	86	—	—
Uppsala försörjningsinrättnings sjukavdel-
ningar ................................................	139	4	—	4	—	—	—
Nyköpings upptagningsanstalt ..................	20	1	2	1	2	—	—
Sjukhemmet i Flen.................................	33	3	2	—	—	3	2
Linköpings försörjningsinrättnings sjukavd.	60	2	2	2	2	—	—
Norrköpings försörjningsinrättnings sjukavd.	235	4	7	4	7	—	—
Lenningska sjukhemmet, Norrköping ........	75	1	7	—	—	1	7
Östergötlands sjukhem .........................	32	1	1	—	—	1	1
1 Sjukhemmet i Göteborg...........................	84	3		—	—	3	—
Anstalten Gibraltar i Göteborg ...............	391	5	50	5	50	—	—
j Uddevalla försörjningsinrättnings sjukavd. 0	28	1	—	1	—	—	—
j Uddevalla sjukhem.................................	12	1	2	—	—	1	2
Borås försörjningsinrättnings sjukavdelning	45	2	2	2	2	—	—
Skaraborgs läns sjukhem ........................	46	1	5	—	—	1	5
Karlskrona sjukhem ..............................	39	1	—	—	—	1	—
Karlskrona försörjningsinrättning ............	100-	3	—	3	—	—	—
Malmö försörjningsinrättnings sjukavdel-
ningar ................................................	300	6	6	6	6	—	—
Landskrona sjukhem ..............................	80	1	6	1	6	—	—
Karlstads försörjningsinrättnings tuberkulos-
avdelning0..........................................	21	1	3	1	3	—	—
Transport	4,172	117	333	102	284	15	49

315

Bil. 2 f. (Forts.)

Hem för obotligt sjuka, ålderdomshem, anstalter för sinnessjuka (icke statens)
samt sjukavdelningar vid försörjningsinrättningar.

Anstaltens namn		Antal sjuk-	Antal skö- terskor	Antal biträ- den	Därav i offentlig tjänst	Därav i tjänst, som kan lik-ställas med offentlig
		siingar	Antal sköterskor	Antal biträden	Antal sköterskor	Antal biträden
Transport	4,172	117	333	102	284	15	49
Örebro försörjningsinrättnings sjukavdelning	108	2	3	2	3	—	—
Västerås försörjningsrättnings	»	37	2	1	2	1	—	—
Falu försörjningsinrättnings''	>	29	2	2	2	2	—	—
Gävle försörjningsinrättnings	T>	25	2	1	2	i		—
Adolf Grapes sjukhem, Gävle .......		21	1	—	1	—	—	—
Söderhamns försörjningsinrättnings sjukavd.°	20	—	—	—	—	—	—
Sundsvalls försörjningsinrättnings 0		120	1	2	1	2	—	—
Östersunds försörjningsinrättnings 0		30	1	—	1	—	—	—
Järvsö sjukhus för spetälska0.......		■ 45	1	1	1	1	—	—
Anstalter, vilka ovan beteckuats med 0 och till vilka sakkunnige av nämnd anledning ej kunnat	Summa Antal an- stalter	4,007	129	343	114	294	15	49
taga hänsyn vid sin utredning...	6	264	5	6	5	6	—	—

316

Bil. 2 g.

Privata sjukvårdsanstalter.

Syster Sigrid Anderssons sjukhem, Stockholm.
Syster Agdas sjukhem, »

Dr G. Gyllings sjukhem, 0 »

Haldska sjukpensionatet,0 »

Elisabeth Olssons sjukhem, 0 »

Therése Peterssons sjukhem,0 >

Professor Haglunds sjukhem, »

Lisa Öhrns sjukhem, 0 »

Elin Lindmans sjuk- o. förlossningshem,0 >
Stockholms privata förlossningshem, »

Doktor Sandmans sjukhem, »

Dr Nordensons hem för ögonsjuka, »

Lydia och Ida Johnssons hem för stilla sinnesslöa,
Karlshäll. 0
Lidingö sanatorium.

Zottermans sjukhem, Lidingön.
Nådhammarföreningens konvalescenthem, Brevik.

Stille-Werners sjukhem, Stockholm.
Sjukhemmet Fjällnäs, Sundbyberg. 0
Huvudsta sjukhem. Karlberg.

Dr Carlssons kirurgiska klinik, Göteborg.

Dr Strandmans privatsjukhus. »

Dr Lindqvist & Dr Mannheimers privatklinik,
Göteborg.

Dr Kruses privatklinik, Göteborg.

Dr Bagges privatklinik, 0 Göteborg.

Dr Pihls ögonsjukhem, 0 >

Privatkliniken för invärtes sjukdomar, 0 »
Göteborgs privata sjukhem, »

Emma Mathiesens sjukhem, »

Haga sjukhem, Tidaholm.

Fjällpensionatet, Mörsil.

Alefors lungsotshem, Alingsås.0
Sanatoriet Solgården, Bor. 0
Privata sjukhemmet, Örebro. 0
Vita Korset, Örebro.

Örebro privata förlossningshem.0
Aspuddens sjukhem.

Alma Lagerströms sjukhem, Enköping.
Saltsjöbadens sanatorium. 0
A. Westermarks sjukhem, Märsta.

Väsby vilohem. 0
Bäcka vilohem, Orsa.

Romanäs sanatorium.

Sävsjö sanatorium.

Mörsils sanatorium. 0

Solna sjukhem.0

Sigtuna sjukhem. 0

Peterska sjukhemmet,'' Uppsala. 0

Katrinelunds sjukhem.

317

Bil. 2 h.

Översikt

över antalet proviusial-, biträdande provinsial-, extra provinsial- och (l:ste) stadsläkare
samt över antalet av kommun eller landsting anställda sjuksköterskor inom
varje län samt över den omfattning, i vilken nämnda läkare
besvarat frågeformulären.

L ä n	j Antal provinsial-, j extra prov.- och bi- trädande provdäkare	Antal (l:ste) stads- läkare	Antal sköterskor å landsbygd	Antal sköterskor i städer	J/J C c 2 p ao TT O- «T *i ce TT O	Antal sköterskor i distrikt, vilkas läkare svarat	Antal sköterskor i städer, vilkas läkare svarat	Summa av läkare uppgivna sköterskor, som tillfrågats
Stockholms ..................	14	5 ‘	22	3	25	18		18
Uppsala........................	0	2	4	4	8	4	—	4
Södermanlands...............	12	0	4	1	5	—	—	—
Östergötlands ...............	10	6	18	28	46	17	18	35
Jönköpings ..................	12	4	3	3	6	—	3	3
Kronobergs ..................	7	1	11	3	14	6	3	9
Kalmar ........................	13	5	14	4	18	12	3	15
Gottlands .....................	4	1	3	3	6	3	—	3
Blekinge........................	4	4	13	10	23	8	10	18
Kristianstads..................	10	2	47	2	49	42	1	43
Malmöhus .....................	18	8	49	4	53	45	1	46
Hallands........................	6	5	12	8	20	n	5	16
Göteborgs och Bohuslän...	14	7	8	1	9	8	1	9
Älvsborgs .....................	17	5	28	6	34	25	—	25
Skaraborgs.....................	8	8	8	1	9	8	—	8
Värmlands.....................	19	3	11	11	22	11	9	20
Örebro ........................	14	4	16	5	21	12	4	16
Västmanlands ...............	8	4	6	6	12	6	6	12
Kopparbergs..................	19	3	15	1	16	10	—	10
Gävleborgs.....................	18	3	23	—	23	12	—	12
Västernorrlands ............	15	2	36	7	43	32	6	38
Jämtlands .....................	11	1	23	4	27	21	4	25
Västerbottens ...............	17	2	9	3	12	—	—	—
Norrbottens ..................	16	3	11	3	14	8	2	10
Summa	292	941	394	121	515	319	76	395

224'' 592 283’

1 I denna siffra är inräknad l-.ste stadsläkaren i Stockholm.

2 Antalet sköterskor i de distrikt, frän vilka läkareuppgifter erh&llits, utgör visserligen 319 i (landsorten) och
76 (i städerna), men på grund av uppgifternas ofullständighet eller dylikt ha i verkligheten icke mer än 224 i landsorten
och 59 i städer anställda läns-, distrikts- eller kommunalsköterskor kunnat tillfrågas.

318

Bil. 2j.

Sjuksköterskebyråer.

Fredrika Bremerförbundets sjuksköterskebyrå, Stockholm.

Röda korsets sjuksköterskebyrå, Stockholm.

U. A. S., (Uppsalasystrarnas byrå), Stockholm.

Allm. Sy. sjuksköterskeföreningen (Stockholms sjuksköterskebyrå).
Vasabyrån, Stockholm.

Östermalms inackorderingsbyrå, Stockholm.

Emmy Gihls sjuksköterskebyrå, Stockholm.

Fredrika Bremerförbundets sjuksköterskebyrå, Göteborg.
Svea-Byrån, Göteborg.

Ester Wretmans sjuksköterskebyrå, Göteborg. 0
Örebro stads och läns sjuksköterskeförening.

Örebro sjuksköterskebyrå.

Östergötlands läns sjuksköterskebyrå i Linköping.

Södra Sveriges sjuksköterskehems platsanskaffningsbyrå.
Sydsvenska sjukvårdsföreningens byråer.

Malmö Sjuksköterskehem. 0

319

Bil. 2 k.

Antal sjuksängar vid offentliga eller därmed jämförliga anstalter.

Anstaltens art						S j u	k s	t n g	a r
1—» l O	T to o	21—30	31—50	Öl—75	76—100	101—150	151—200	201—250	251—300	över 300	Vissa enskilda eller ej belagda anstalter eller dylikt	Hela antalet anstalter
					Antal an	sta	1 t e	r
Lasarett och lik-
nande större
s jukvårdaanstal-
ter..................	—	1	3	19	24	14	15	9	1	—	7	—	93
Sjukstugor o. där-
med jämförliga
mindre anstalter	20	46	11	1	—	—	—	—	—	—	—	16	94
Militära sjukvårds-
anstalter .........	—	4	1	13	13	3	—	1	1	—	—	2	38
Epidemisjukhus..	44	58	23	16	8	5	—	1	—	i	1	—	152
Tu b erkulosanstal-
ter..................	—	8	7	4	4	3	4	1	—	—	1	—	32
Hem för obotligt							•
sjuka, anstalter
för sinnessjuka
(icke statens)
samt sjukavdel-
ningar vid för-
sörjningsinrätt-
ningar .........	—	3	6	7	2	3	4	—	2	i	4	—	32
Summa	64	115	Öl | 60	51	28	23	12	4	2	13	18	441

Bil. 3. Ta b. 1—Tab. Öl.

Sammanställningar angående sjukvårdspersonalen,
dess utbildning, löne- och arbetsförhållanden
m. m.

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m.

41

\

tf*

/

V

» V

''

:i23

Tah. 1.

Offentliga eller därmed jämförliga sjukvårdsanstalter och distrikt, till vilkas

läkare frågeformulär utsänts.

1	Antal anstalter, distrikt och städer, vilkas tjänste- läkare tillfrågats	I sakkunniges statistiska detaljutredning upptagna anstalter, städer och distrikt	Anstalter, städer och dis-trikt, ej upptagna i sak-kunniges detaljutredning på grund av uteblivna eller ofullständiga svar eller på grund av andra å sid. 296 nämnda anled-ningar
Lasarett och liknande större sjukvårdsanstalter .........	93	86	7
Sjukstugor ............................................................	94	74	20
Militära sjukvårdsanstalter.......................................	38	38	—
Epidemisjukhus......................................................	152	108	44
Tuberkulosanstalter ................................................	32	18	14
Hem för obotligt sjuka, anstalter för sinnessjuka (ej
statens), sjukavdelningar vid försörjningsinrättningar
inklusive sinnessjuk- och tuberkulosavdelningar ...	32	26	6
Summa anstalter	441	350	91
Landsortsdistrikt, vilkas tjänsteläkare tillfrågats.........	292	166	126
Städer, vilkas (l:e) stadsläkare tillfrågats ..................	94	43	51
Summa distrikt	386	209	177
Summa anstalter + distrikt....................................	827	559	268

324

Idb. 2.

Den kvinnliga sjukvårdspersonalens storlek, såvitt den kunnat utrönas, samt den

adress för tillsändande

O:

O:

3

00

S SB S

3*
© 5

o

Bä —

CD

B Ä

®5’ a

Cfc

PT

C:

pr

o

o

Bi

B

2 B

O

Bl

©

eu

©

|¥
2 a

B

CG
O SB
B?B

© *
SLqtq

2 »

o,S

3 55

5 g

Ö-m.

O:

p- B

B ce

p:* B
B B

CD O

! £s

I" !

I ©, 3^

I Saf

I CU

I c-P
i ^ g

! © fT

!

B pr

Ä o

SO: ►*

B

CD

CG

g

« 3

© SB
3= B
o gr
* CfQ

B* Er*
P‘- SO

2 sb

B B

. ®*

Ii

B9 ET

O: B.

2- 5r

i 0Q* 2
I 0

I B

CD B»
I e-f- ®

CO

pr

O:

pr

o

g

o

c

!>r

c

so»

Lasarett o. liknande större

sjukvårdsanstalter......

Sjukstugor ..................

Epidemisjukhus ............

Tubekulosanstalter.........

Hem för obotligt sjuka,
anstalter för sinnessjuka
(icke statens) samt sjukavdelningar
vid försörjningsinrättningar
inkl.
dessas sinnessjuk- och
tuberkulosavdelningar..
Fattighus och fattiggårdar

Summa

Summa å offentliga eller
därmed jämförliga sjuk
våxåsamtalter anställd

sjukvårdspersonal ......

Distriktssköterskor i städer
...........................

orten ........................

Summa distriktssköterskor
Summa

03	8	534	50	490	27	71	584	517	745
—	—	79	13	37	29	—	92	66	—	—	—
	—	47	—	5		—	47	5	—	'' -
—	—	179	7	118	4	_	180	122	—	—	— 1
		40	31	75	43		71	118
		114	15	294	49		129	343
—	—	07	— 1	—	—	—	07	—	—	—	—
03	8	1,000	no |	t ,01!)	152	71	1,170	1,171	745	-	- !
		u 121 394	418				2,Ils 121 394
									■ __
—	-	515	—	—	—	—	515	—	—	_	—
on	j 8	1.575	no	1,01»	152	71	1,091	1.171	745	520	4,2041
		2	,1)33				l n 1			+ ?	CD fe *=’ rfl
		Summa	i offentlig eller därmed			2 g n
		jämförlig tjänst anställd	kvinn				5 h B
			lig sjukvårdspersonal				-=p -

1 I denna sammanställning är ej inräknad den sjukvårdspersonal, som är anställd vid statens hospital för

325

omfattning, vari de
av frågeformulär.

sakkunnige kunnat erhålla sjukvårdspersonalens namn och

g

So p

o S P o

* P
3 -- P

—• XI! 77 *2
ES ^ pa £L
ai ®

IQ

r.3

p?E g

a» 3

O: a g.

O 35°

?ro 5

s ^ §■

g £S.
P *■* 2
^ cd P
qo O

SÖ f/i
3 P
£3 ® p

e-Is

3 2 g

02 “ ■ •

§ 0Q

5 5°° C- **

Sii:§

C: o *r É ^o

r ®

•-<

p® b: c»
ers jl. pr pt
p s- p o:
® p ® g a.

g 3
5T 3 ?f

O? 3 ^

^ O <-

ro zfi

a J»
tf

§

o p
co _ a

!d O i

o a

TT® “''g,

g -5 a *

H B® p

p £■* St 3
^ “ ?r p

p®.
OQ ►

p :

oo :

* p

* 02 p:
3 ®

g: B
o?

^ o -

3 c»

p p

3 3
3 3

§r c g

£ ® 5-

o: er;

*1 P CL.

rrS''3

C ® a
- ce C

3 ® g 23

CD r*.

g: c eu

JZp* S-* CD*
S*> ® <

(TQ O ®

PO»

02 pr

77 §f
P 02

-i r/>

B-‘ 7?
7? £

CD

P
-2. rX

?T M 21»

a 77

PO

^ c ^

» 5 _

a o _

so» —

OTQ “
P c+
02 C0

er cd

po ce

3

£ £f 3

e-h 02 P
3: TT p
a 3 -

Po CD S.

S 3 3
?r c.
o er

^ p

o 3°

2-3-

S SO:

b- 77

tf»?3

S <1 CD*

p r/)
3 p

02 b

rf- B

£3

?§

p

O CfQ

o a.
er p

~e-3

2. CD

pr ^

i-j »- 00 o -

_P cd GG
ST» £§
*-?’ p; er «
»323
=r e»" p

2 B *-►) 3

3 p *-i —■
f? P® P

0 tf 3 «

p: ^ O er

•< p

►4.00 b:

01 < p
^ P p ä
. ^ CD rf

CD , . p

''“''»Sira

- P

3 p:

eg CU

50 CD

So 2-

p° ^ ^ 32

CfQ 2. Bp
— 3 p
02 7T0Q 3
P P 1

_ 02

|s

ep

P

CD P _

*g ®

§: g-l

gr&3s

P- u

a^ s?

O: » S? 3
f » it

® » “ g e_>.

-»1 CD
p _» ef TT

rf P:

3 rCD
2 « ¥ *
P b” ®
p0 h»

DO B?i7Q
f-f> 02 P

CD

P® _
CfQ O
p 2-

2. *£

^3 S ^D
P 3 ce»

a ?»

gr g 2

a 3

O: O “''
"I o__

® ^ 3
•— v £•
K-O-P
SO"
3

B 31 S?

&^.g

aSf

a Se"

OS a'' w
so oa <
"o>
o a

71

552

74

47

148

44

493

58

5

no

79

727

- I

124

67

337

18

38

27

24

8

12

39

18

6

1,056

1,082

727

120

SO

18

—	59	—	—	—	62		—	—
—	224	—	—	—	170	- I -	—	—
—	283	—	-	—	232	- 1 -	-
71	1,839	1,082	727	526	352	89 | 18	?	4,204''
		8,745				459		02 7s®
Anta], som kunnat till-frågas sinnessjuka och som omfattar 800 it 900 kvinnliga och 700	Antal, som ej kunnat tillfrågas ä 800 manliga sjukvårdare.		*4 ~ B 2 < B 0 p» g |3 2 5 p 0- p *—* ®

326

Tab. 3.

Översikt över antalet i sjukvård sysselsatta kvinnor,

	Storleken av hela den kvinnliga sjukvårdsperso-nalen, så vitt den kunnat exakt utrönas	Antalet av dem, till vilka fråge-formulär kunnat sändas
; Föreståndarinnor vid offentliga eller därmed jämförliga
sjukvårdsanstalter.................................	71	71 1
Sköterskor vid lasarett- och liknande större sjukvårds-
anstalter .......................................	584	552
Sköterskor vid sjukstugor .......................	92	74
Sköterskor vid militära sjukvårdsanstalter ...............	47	(34 + 13) 47 1
Sköterskor vid epidemisjukhus.........	186	148
Sköterskor vid tuberkulosanstalter ..........................	71	44
Sköterskor vid; hem för obotligt sjuka, anstalter för		i
sinnessjuka (icke statens) samt vid försörjningsinrätt-	.	|
ningar inkl. dessas sinnessjuk- och tuberkulosavdeln.	129	124
Sköterskor vid fattighus och fattiggårdar................	67	67
Summa sköterskor vid offentliga eller därmed
jämförliga sjukvårdsanstalter	1,176	1,056 *
Av stadskommuner anställda sköterskor ..........	121	59
Av landsting eller landsortskommuner anställda skö-
terskor .........................	394	224
Summa stads- och landsdistrilctssköterskor	515	283
De i offentlig eller därmed jämförlig tjänst anställda
sköterskorna ...................	1,691	1,339
Sköterskor i privat familjesjukvård.............	526 + ?	526
Summa sköterskor	2,217	1,865
Sköterskerskebiträden i offentlig eller därmed jämförlig
tjänst ..................	1,171	1,082
Elever .............................	745	727
Summa	4,2046	3,745 1

1 Det verkliga av läkarna insända antalet namn och adresser är 47, men många uppgifter
ej erhöllo frågeformulär, vilket i tab. räknas såsom 34 obesvarade frågeformulär. 1 I denna
6 svar inkommit för sent, ha endast svar från 191 sköterskor kunnat medtagas i de statistiska
grupper hava ej upptagits i detaljsammanställningarna. 6 I denna siffra är ej inräknad den
—900 kvinnliga och 700—800 manliga sjukvårdare.

327

6

som kunnat tillfrågats och som svarat.

Jo tillfrågade av hela antalet kvinnlig sjuk-vårdspersonal	Antalet be-svarade fråge-formulär	% hesvarade av alla utsända fråge-formulär	Antalet obesva-rade fråge-formulär	% obesvarade av alla utsända fråge-formulär
lOO.o	(hl	93.0	5	7.0
94.5	382	69.2	170	30.8
80.4	49	66.2	25	33.8
lOO.o	12	25.3	(1 + 34) 35 1	74.5
79.fi	100	67.6	48	32.4
62.0	35	79.5	9	20.5
96.1	100	80.6	24	19.4
lOO.o	67	lOO.o	—	O.o
89.8	745	70.5	311 *	29.5
48.8	35	59.3	24	40.7
56.9	(191) 197 *	87.9	27	12.1
55.0	(226) 232	82.o	51	18.o
79.2	977	73.o	362	27.0
—	(155) 1814	34.4	345	65.6
84.1	(1,126) 1,1584	62.1	707	37.9
92.4	649	OO.o	433	40.o
97.6	472	64.»	255	35.1
89.1	(2,313) 2,345	62.6	1,400	37.4

erhöllos så sent, att frågeformulären endast kunde sändas till 13 sköterskor, under det^ att 34
siffra äro dock inräknade de i not 1 omnämnda 34, som i verkligheten aldrig utsänts. 5 Emedan
detaljsammanställningarna. 4 Uppgifterna från 26 sköterskor tillhörande smärre, rätt olikartade
sjukvårdspersonal, som är anställd vid statens anstalter för sinnessjuka och som omfattar 800

328

Tab. 4. *

Utbildningsanstait och utbild

Antal anstalter, vilkas sköterskor svarat		Sophiahemmet	Röda korset	Sabbatsberg	Upsala Akademiska sjukhus
1 år	17’ år i	2 år	3 år	1 år	17* år	2 år	7« 1 j 2 år år år	7» år	1 år	2 år
										A	n t	a 1
75	Lasarett och liknande större sjuk-											i !
	vårdsanstalter...........................	5	6	18	35	2	15	2	5 61 | 13	11	21	4
43	Sjukstugor .................................	—	—	—	1				8 —	2	4	1
8	Militära sjukvårdsanstalter............	—	—	1	1	—	i	—	- 4; -	—	1	—
9	Epidemisjukhus, större ...............	—	—	1	3	—	—	—	1 —	—	2	—
71	> mindre...............	—	3	—	—	i	—	—	— 1 2 j -	3	8	—
12	Tuberkulosanstalter .....................	-	—	—	2	—	i	—	— 13 —	2	3	—
24	Hem för obotligt sjuka, anstalter för
	sinnessjuka (icke statens) samt								j
	sjukavd. vid försörjningsinrätt-
	ningar ...................................	4	1	1	2	i	4		1 j 27 ! —	2	14	—
63	Fattighus och fattiggårdar............	-		1	—	—	—		— i 1 —	7	4	—
—	Sköterskor anställda i privat familje-
	sjukvård ...............................	—	i!	4	5	14	10	—	4 35 ;	5	—	1
—	Distriktssköterskor i städer .........	—	|	—	—	—	2	—	— 1 —	2	2	—
—	» i landsorten.....	—		—	—	1	-		l! Ill	9	22	—
805	Summa	9	n	26	49	19	83	»>	11| 164 13	43	SI	6

Summa sköterskor, vilka genomgått 3-årig elevskola................................................ 49

> » > » 2-årig » 114

> » '' > > lVs-årig » 129

» » » » 1-årig » 613

> > » » Vi-årig » 71

» » » > utländsk » ................................................ 4

» ej genomgått egentlig skola, utan endast kort tids praktiskt arbete 146

Summa 1,126

327

enligt sköterskornas egna uppgifter.

Linköpings lasarett	Jönköpings lasarett	Västerviks lasarett	Södra Sveriges sjuksköterske- hem i Lund	Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg	Vänersborgs lasarett	Karlstads lasarett	Fåla lasarett	U meå lasarett	Ersta diakoniss* anstalt	f|l fris '' 1
1 år	2 år	2 år	2 år	2 år	1 år	l1/* år	2 dr	i år	2 är	1 år	2 år	1 år	2 år	1 år	2 år	1 år	i1/* år	17* år
s k <> t e	r s	k o	>•
:i	5	5	2	30	12	18	o	1		2		i		i	i	21	4	4
3 1	i	—	1	—	2 1	2	i	_	—	2	—	3	—	i	—	:	1	1
1 4	—	i	—	—	1 2	—	—	1	—	1 1	—	_ 2	—	—	—	4	:	_
	“	''	''	“	4	1										7	i
5	~~	i			1	1				1				2		20 |	i
i		i	—	—	3	3	—	1	~	1		3	—	—	—	2	—	5
4 3 18	—	2 1 1	1	1 2	6	10	2	—	—	2		—		—	—	3	i	1 2
_	2	6	2	*2	_	3	_	6	-	i	_	4	3	4
43		12	4	33	34	41	11	5	—	15	_	16	-	5	i	64	11	17

(Forts.

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden in. m.

4 2

330

Tab. 4. (Forts.)

Utbildningsanstalt och utbildni

j ^ i 1 O: — ! O » ! & So i ^ £		Karls- krona lasarett	Kristian- stads lasarett	Wäxiö lasarett	Ekmanska sjukhuset i Örgryte	Lidköpings lasarett	lasarett	Örebro	Västerås lasarett	Gävle lasarett	Härnösands lasarett	Östersunds lasarett	Luleå lasarett
i i & :		1	l1/*	1	17*	7*	1	i	1		1	1	1	1	1	1
p		år	år	år	år	år	år	år	år	år	år	år	år	år	år
														A	n t	a 1
! 75	Lasarett och liknande större sjuk-
	v&rdsanstalter...........................	i	3	—	2	2	ii	—	2		1	3	5	5	—	—
43	Sjukstugor .................................	—	—	—	—	1	—	—	—		2	—	2	—	—	i
8	Militära sjukvårdsanstalter............	—	—	—	—	—	—	—	1		—	—	—	—	—	—
9	Epidemisjukhus, större ...............	_		i	1	1	_	_	1			1	1
i 71	> mindre...............	i	1				—	i			2		4	—	—	—
1 12	Tuberkulosanstalter .....................	—	—	—	—	1	—	—	—		—	—	—	—	—	—
| 24	Hem för obotligt sjuka, anstalter för
1	sinnessjuka (icke statens) samt sjukavd. vid försörjningsinrätt-ningar ....................................		1				i
| 63	Fattighus och fattiggårdar............	—	—	i	—	—	3	—	1		2	1	4	—	—	—
	Sköterskor anställda i privat familje-
	sjukvård .................................	—	—	4	7	—	2	—	4		—	—	—	—	—	—
—	Distriktssköterskor i städer .........	i	1	—	—	—	—	—	—		1	—	—	—	i	—
—	» i landsorten.....	—	—	6	—	2	6	—	6		4	1	6	15	6	i
305	Summa	3	5	12	11	7	23	i	15		12	0	22	20	7	o

331

enligt sköterskornas egna uppgifter.

! Nyköpings lasarett	Kalmar lasarett	1 Karlshamns lasarett	Simrishamns'' lasarett	j Engelholms lasarett	Falköpings ! lasarett	Örnskölds- viks lasarett	i Sundsvalls 1 lasarett	| Östhammars 1 lasarett	| Eskilstuna \ lasarett	Flens lasarett	Finspongs | lasarett	Ystads lasarett	ej p Pa CD PC o o	HH P 09 O p CD PC	> P 00 P B £ CD CD PC <1 O: g g-	> CD P 1 | rr; cd — pr ET °:
1 år	1 år	1 år	1 år	1 år	1 år	1 år	1 år	7» år	7« år	V". år	7* är	V» år	< CD ?c o ST	p*	P *■» PC O *1	09 * P CD s ?
8 k	ö t	e r s k	3 r
		7	i		i	2	i					i	i	19	382	552
i	—	—	—	—	—	—	i	—	—	—	i	—	—	6	49	74
														1	12	(34 +) 13
i														7	24	\ 148
—	—	—	—	—	—	—	—	—	i	—	—	—	—	34	76	/
															35	35
i										i			i	6	100	124
—	—	—	—	—	2	—	i	—	—	i	i	—	—	17	67	67
—	—	—	i	—	1	—	—	—	—	—	—	—	2	24	155	526
—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	9	35	59
i	2	—	—	2	—	—	ii	i	—	i	—	—	—	23	191	224
4	2	7	2	2	5	2	14	i	i	3	2	i	4	146	1,126	1,865

332

Tab. 5.

Sköterskornas fördelning efter

Antal anstalter, vilkas sköterskor svarat		Under 20 år	20—25 år	26—30 år	31—35 år
		Antal
75	Lasarett och liknande större sjukvårds-
	anstalter.............................................	1	56	127	104
43	Sjukstugor.............................................	—	5	19	11
8	Militära sjuk vård sanstalter .....................	—	1	4	3
9	Epidemisjukhus, större...........................	—	1	7	10
71	» mindre ........................	—	5	8	16 j
12	Tuberkulosanstalter.................................	—	3	13	9
24	Hem för obotligt sjuka, anstalter för sin-
	nessjuka (icke statens) samt försörjnings-
	inrättningar .......................................	—	11	32	26
63	Fattighus och fattiggårdar .....................	—	7	15	19
—	Sköterskor anställda i privat familjesjukvård	— ''	20	55	30
—	Distriktssköterskor i städer.....................	—	—	10	6
—	» i landsorten...............	—	19	51	50
805	Summa	1	12S	341	284

\

ålder enligt sköterskornas egna uppgifter.

36—40 år	41—45 år	46—50 år	51—55 år	56—60 år	Över 60 år	Ej upp-given ålder	Antalet sköterskor, som svarat	Antalet sköterskor, ! som till- | frågats
sköte	r s k o r
44	16	19	7	i		7	382	552
3	5	4	i	—	—	1	49	74
—	2	2	—	—	—	—	12	(34 +) 13
3	2	1	—	—	—	—	24	\ 148
15	10	13	4	i	i	3	76	/
3	4	3	—	—	—	—	35	44
10	5	9	3			4	100	124
5	7	5	5	i	i	2	67	67
22	ii	5	8	—	—	4	155	526
5	2	i	1	—	—	10	35	59
36	23	8	3	—	—	1	191	224
14(!	87	70	32	3	2	32	1,126	1,865

334

Tab. 6 a.

Antal år i sjukvård (elevtiden inberäknad) enligt sköterskornas

egna uppgifter.

Antal anstalter, vilkas sköterskor svarat		1—3 år	4—6 år	7—9 år	t-1 O 1 H-» to po	13—16 år	16—18 år	t—‘ CD 1 to po ►-1	22—24 år	to Ox 1 to “-I po	28—30 år	30—33 år	Ej uppgivet
				A n t	a 1	s k	ö t	3 r s	k o	r		i
75	Lasarett och liknande större
	sjukvårdsanstalter ............	19	103	85	80	44	13	13	5	ii	—	1	8
43	Sjukstugor...........................	2	8	12	15	6	2	2	—	2	—	—	—
8	Militära sjukvårdsanstalter.....	—	3	4	1	—	3	—	1	—	—	—	—
9	Epidemisjukhus, större.........	2	10	3	4	2	1	2	—	—	—	—	|
71	» mindre ......	2	3	16	14	8	10	11	5	4	—	1	2
12	Tuberkulosanstalter...............	2	12	10	6	2	1	1	—	—	—	—	1
24	Hem för obotligt sjuka, an-
	stalter för sinnessjuka (icke
	statens) samt sjukavd. vid
	försörjningsinrättningar......	7	30	17	17	10	4	5	5	1	3	—	1
63	Fattighus och fattiggårdar.....	8	11	18	10	9							11
—	Sköterskor anställda i privat
	familjesjukvård ...............	18	79	32	8	9							9
—	Distriktssköterskor i städer ...	2	10	6	2	3	—	1	—	—	—	—	11
—	» i landsorten	33	39	35	23	15	12	3	5	2	2	—	22
805	Summa	95	308	238	180	108	46	88	21	20	5	2	65

Tall. 6 b.

335

Uthållighet i nuvarande anställning enligt sköterskornas

egna uppgifter.

Under 1 år	1—‘ 1 CO	4—6 år	7—9 år	10—12 år	CO l Ox	05 l CD P° >1	19—21 år	22—24 år	25—27 år	Ej uppgivet i	Antalet sköterskor, som svarat	Antalet skö-terskor, som till-frågats
			Antal sköt	e r s k o r
57	130	86	53	16	13	3	4	5	6	9	382	552
9	13	11	7	4	3	1	—	1	—	—	49	74
4	3	—	—	—	5	—	—	—	—	—	12	(34 +) 13 !
2	9	7	2	—	2	—	—	—	—	2	24	OO rH
8	10	19	9	10	9	4		—	—	7	76
3	22	5	2	1			“			2	35	44
.	22	34	13	10	7	1	2			3	100	124
13	21	14	7	6	2	1	—	—	—	3	67	67
16	81	30	10	5	—	4	—	—	—	9	155	526
—	1	9	4	—	—	—	—	1	—	20	35	59
10	27	46	34	20	19	6	3	—	—	26	191	224
130	339	261	141	72	60	20	9	7	6	81	1,126	1,865

335

Tal. 7.

Ofta överansträngd enligt

Antal anstalter, vilkas sköterskor svarat		CD	*	I					A v	vad
Ingen uppgift	För mycket arbete	För liten ledighet och semester	För mycken vaka	Ombyte av personal	Ansvar	För liten vila och frisk luft
									A	n t a 1
75	Lasarett o. liknande större
	sjuk vårdsanstalter ......	220	73	89	15	10	6	7	3	28
43	Sjukstugor.....................	21	19	9	5	2	8	—	—	2
8	Militära sjukv&rdsanstal ter	9	3		i	—	1	—	1	—
9	Epidemisjukhus, större ...	14	7	3	2	—	3		1	1 !
71	> mindre	33	22	21	4	—	8	—	—	7 ;
12	Tuberkulosanstalter........	20	ii	4	7	—	1	—	—	i
24	Hem för obotligt sjuka,
	anstalter för sinnessjuka
	(icke statens) samt sjuk-
	avd. vid försörjningsin-									.
	rättningar ..................	37	32	31	7	—	—	—	—	—
63	Fattighus och fattiggårdar	21	21	25	6	2	—	—	—	4
! —	Sköterskor anställda i pri-			j
	vat familjesjukvård......	46	61	48	—	—	38	—	2	—
i —	Distriktssköterskor i städer	u	9	15 |	—	—	3	—	—	2
! -	» i landsorten	(»9	79	43 !	—		43	—	-	9
305	Summa	501	337	i 2S8	47	20	111	7	7	54

sköterskornas egna uppgifter.

orsak?												er
Otillräcklig hjälp	För litet luft och motion	För stora avstånd inom arbetsområdet	Arbetets enformighet	Patienters tröttande uppträdande	Oregelbundna måltider	De långa, höst och vår nästan ofarbara vägarna	Hög ålder och långa avstånd	Ingen ledighet på 20 år	Oron över patienter	Ej uppgivet	Antalet sköterskor, som svarat	Antalet sköterskor, som tillfrågats	''o överansträngda av la antalet, som svarat
s k 6	ters	kor
3										1	382	552	19,1
1										1	49	74	38,8
											12	(34 + ) 13	25,0
											24	\ 148	29,21 }29,o
—	3										76	1	28,oj
2											35	44	31,4
2		3	3	9						8	100	124	32,o
3	—	—	—	1	—	—	—	—	—	5	37	67	31,8
—	2	—	_	_	9	—	—	—	2	8	155	526	39,4
—	—	1	—	—	—	1	1	1	—	—	35	59	25.7
6	2	6	—	—	7	—	—	—	—	—	191	224	41,4
17	7	10	8	10	10	1	1	1	2	23	1,120	1.8G5	29,9

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden tn. m.

43

338

Idb. 8 a.

Antal år i sjukvård enligt sköterskebiträdenas egna uppgifter.

	Under 1 år	1—2 år	2—3 år	3—4 år	rf*- 1 Ox P° »1	5 — 6 år	6-7 år	1 CD P« ►i	6-8	9—10 år	Över 10 år	Ej uppgivet
		A	n t a 1	8 k ö	t e i	s k	e b i	trä	d e	11
Lasarett och liknande större
sjuk vårdsanstalter............	21	21	21	23	21	11	4	3	7	—	8	166
Sjukstugor .......................	3	8	1	1	1	2	—	—	—	—	—	7
Epidemisjukhus, större ......	3	5	14	1	5	3	2	—	—	—	1	10
> mindre......	2	3	5	3	—	1	—	—	—	—	2	7
Tuherkulosanstalter ............	11	3	9	9	7	3	1	—	2	—	2	11
Hem för ohotligt sjuka, an-stalter för sinnessjuka (icke statens) samt sjukavd. vid
försörjningsinrättningar.....	6	12	11	17	15	12	14	12	7	8	17	64
Summa	46	52	61	54	49	32	21	15	16	8	30	265

339

Tab. 8 b.

Uthållighet i nuvarande anställning enligt sköterskebiträdenas egna uppgifter.

Under 1 år	h-* 1 ro P»	ro L p°	3—4 år	4 —5 år	5 —6 år	Ci 1 -T CD*	7—8 år	8 — 9 år	C: 0 1 o •-»	Ej uppgivet	| Summa biträden, som svarat
		Antal	s k ö	ters	k e b i	träd	e n
107	83	49	18	11	8	7	2	6	7	8	306
10	8	3	—	1	1	—	—	—	—	—	23
8	10	14	5	6	—	—	—	—	i	—	44
8	8	3	i	—	—	—	1	—	i	1	23
10	18	20	i	i				1	1		58
32	46	32	20	17	7	13	7	.5	14	2	195
181	173	121	45	36	16	20	10	12	24	11	649

340

Tab. 9.

Ofta överansträngd enligt sköterskebiträdenas och elevernas egna uppgifter.

''	ÖJ 2,.	P	Ingen uppgift	| För lång arbetstid	För många patienter	v va B a W © e+- P ►1 er* O	° 1 | För tungt arbete “i ______	« | För mycket arbete “ | och vakning	c^. 1 Vakning	Ej uppgivet	% överansträngda av hela antalet, som svarat	Antalet sköterskebiträden resp. elever, som svarat
		A	ita	1 s	k ö	ter	8 k	e b	i t r	ä d	e n
Lasarett och liknande större sjuk-
vårdsanstalter ........................	69	153	84	42	9	28	15	46	8	5	50,o	306
Sjukstugor ................................	15	2	6	—	—	1	—	—	1	—	8,7	23
Epidemisjukhus, större ...............	20	7	17	—		—	—	2	—	5	15,9	44
> mindre...............	8	6	9	—	1	1		i	—	3	26,1	23
Tuherkulosanstalter .....................	24	21	13	—	—	10	-	3	1	7	38,2	58
Hem för obotligt sjuka, anstalter för
sinnessjuka (icke statens) samt
försörjningsinrättningar ............	37	94	64	2	5	13	37	7	4	26	48,2	195
Summa	173	283	193	44	lo	53	52	59	14	46	43,6	649
Lasarett och liknande större sjuk-				A	11 t	a 1	e 1	v e	r
vårdsanstalter .......................	270	1136	66	10	2	30	i>8	18 1 -	13	28,8| 472

342

Tab. 10.

Elevkursernas olika längd

Anstaltens namn				K	u r s e n s
Obestämd tid	3—4 mån.	3—6 mån.	4 mån.	6 mån.
Anstalter, som dr 1914 hade minst 2-drig teoretiskpraktisk kurs:
Diakonissanstalten vid Ersta .	_	1851—1891	_	_	1892
Sophiahemmet ........................	—	—	—	—	—
Koda korset ...........................	—	-	—	—	—
Sabbatsberg ...........................	—	1881—1890	—	—	—
Uppsala akademiska sjukhus ...	—	1867—1888	—	—	—
Linköpings lasarett..................	—	—	—	—	—
Jönköpings » ..................	—	—	—	—	—
Västerviks » .................. Södra Sveriges sjuksköterskehem Allmänna och Sahlgrenska sjuk-					—
huset, Göteborg ..................	—	—	—	—	—
Vänersborgs lasarett ...............	—	—	—	—	—
Karlstads > ...............	—	—	—	—	—
Falu » ...............	—	—	—	—	—
Umeå » ...............	—	—	—	—	—
Samariterhemmet, Uppsala ......
Anstalter, som år 1914 hade minst 1-drig teoretiskpraktisk kurs:
Växiö lasarett..................	1901—1905	_	_	_	_
Karlskrona » ..................	—	—	—	—	—
Kristianstads » ..................	—	—	1898-1905	—	—
Ekmanska sjukhuset i örgryte...	—	—	—	—	—
Lidköpings lasarett..................	—	—	1900	—	—
Örebro » ..................	—	—	—	—
Västerås » ..................	—	—	—	—	—
Gävle » ..................	—	—	—	—	—
Härnösands » ..................	_	_	—	_	_
Östersunds » ..................	—	—	—	—	—
Luleå » ..................	—	—	—	—	—

343

vid olika tidpunkter.

längd
(i man.	8—12 mån.	10 mån.	11 mån.	1 år	1 x/a år	2 år	3 år
1893		1894-1895	1896—1898	1899-1906	1907—1913	1914-
			—	1884-1888	1889-1894	1895-1904	1905—
	_	_	—	1891—1899	1900-1910	1911 —	—
1891—1897	_	_	—	1898-1911	—	1912—	—
1889—1904	—	—	—	1905-1911	—	1912—	—
		_	—	1895-1908	—	1909—	—
			_	_	—	1903-	—
			_	_	—	1907—	—
—		—	—	—	—	1901—
1882—1900			_	1901-1906	1907-1911	1912—	—
		_	—	—	1909-1911	1912-	—
	_	_	_	1907-1911	—	1912—	—
	_	_	_	1894-1910	—	1911—	—
	_	_	—	1907 •• 1911	—	1912—	—
1 _				1906-1907	1908—1913	1914—
				1906—
	_	_	—	1895-1911	1912—	.-	—
_	1906-1907	_	—	1908-1911	1912—	—	—
_	_	—	—	1911-	—	—	—
	_	—	—	1901-	—	—	—
_	_	—	—	1904-	—	—	—
_	_	—	—	1905-	—	—	—
_	__	_	—	1903-	—	—	—
_	_	_	—	1894-	—	—	—
	_	—	—	1906—	—	—	—
1 -	—	—	—	1905-	—	—	—

(Forts.)

344

Tab. 10. (Forts.)

Elevkursernas olika längd

Anstaltens namn				Kursens
Obestämd tid	3—4 mån.	3—6 mån.	4 mån.	5 man.
Anstalter, som dr 1911 hade minst 1-drig praktisk kurs:
Visby lasarett...............	_	_	_	_
Simrishamns »	_	_	_	_
Hälsingborgs >	.-	—	—	_	_
Hörby » ........	—	—	-y-	—	_
Uddevalla > .......	_	_
Örnsköldsviks >	_	_	_	_
Nyköpings »	—	—	—	—	_
Kalmar >	1900—	—	—	_	_
Borgholms » .......	—	—	—	_	_
Karlshamns » .........	—	—	_	_	_
Engelholms »	—	—	—	—	_
Alingsås > .......	—	—	—	—	''—
Falköpings » ......	—	—	—	—	_
Sala »	—	—	_	_	__ j
Norbergs » .........	—	—	—	_	_
Sundsvalls ’ » .....				—
Anstalter, som dr 1914 hade minst 3 mdnaders praktisk kurs:
Löwenströmska lasarettet.........	_	_	_	_	_
Norrtälje lasarett ...............	—	—	—	1912—	—
Södertälje » ...........	_	_	_	_	_
Östhammars » .....	_	* _	_	_	_
Eskilstuna » .........	_	_	_	_	_
Klena4 »	—	—	_	_	_
Finspångs » ......	—	—	—	—	—
Ystads » .........	—	_	_	_	_
Halmstads5 > ..............	—	_	_	_	_
Mariestads » .......	—	_	_	_	_
Smedjebackens » ...............	—	—	—	—	_
Mora6 » ..............	—	_	_	_	_
Söderhamns > ...............	1912—	_	—	_	_
Sollefteå > ......	—	1912—	_	_	_
Skellefteå > ...............	—	—	—	—	—

1 Uppgift saknas om vilket år kursen förlängdes till ett år. 5 Uppgift saknas om när
der. 6 Kursen blev under år 1912 1-årig. 6 Kursens längd från och med år 1914 9 månader.

vid olika tidpunkter

längd
6 mån.	8—12 mån.	10 mån.	11 man.	1 år	1 lh år	2 år	3 år
i _				1906—
	—	—	—	1897—		—	—
—	—	—	—	1899—	—	—	—
—	—	—	—	1909—	—	—	—
—	_	—	—	1912—	—	—	~
—	—	—	—	1906—	—	—	—
—	_	—	—	1898-	- ''	—	—
—	—	—	—	år?1	_	—	—
—	—	—	—	1905-	—	—	—
—	—	—	—	1910—	—	—	—
—	—	—	—	1900—	—	—	—
—	—	—	—	år? 1	—	—	—
—	—	—	—	1896-	—	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—
—	__	—	—	1913-	—	—	—
1896-1907				1908—1912		8
1903—
—	—	—	—	—	—	—	—
1912-	—	—	—	—	—	—	—
1902 —	—	—	—	—	—	—	—
1912-	—	—	—	—	—	—	—
1912-	—	—	—	T-	—	—	—
1912-	—	—	—	—	—	—	—
1912—	—	—	—	—	—	—	—
1912-	—	—	—	5	—	—	—
1898-	—	—	—	—	—	—
1909-	—	—	—	—	—	—	—
1911-	—	—	—	—	—	—	—
1912-	—	—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—
1904-	—	—	—	—	—		—

den 1-åriga kursen började. 5 Blev 2-årig 1913. * Kursens längd från och med år 1912 7 måna -

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m.

44

346

Tab. 11.

Anstalter med 2-årig eller längre

Anstaltens namn	Elevskolan började	Sammanlagda elevant sedan skolan börjai	Antalet elever, som nyanta-gits till varje kurs under åren	Antalet nyan-tagna elever pr år under	Antalet elever, som utbildats samtidigt un-der åren	Antaletelever, som utexami-nerats under åren
	Po •”S	CD ert-	1912	1913	1914	1912	1913	1914	1912	1913	1914	1912	1913	1914
Diakonissan stalten vid
Ersta1 .....................	1851	1,414	15	10	10	30	20	19	62	62	62	16	19	21
Sophiahemmeta ............	1884	604	27	27	27	27	27	27	70	76	74	18	25	19
Röda korset..................	1891	320	15	15	15	30	30	30	60	60	60	30	30	28
Sabbatsbergs sjukhus.....	1881	1120	30	30	30	60	60	60	120	120	120	60	60	60
Uppsala akademiska sjuk-hus ...........................	4891) 1889	322	26	18	26	52	38	32	54	56	56	47	41	16
Linköpings lasarett ......	4867) 1895	200	12	14	11	12	14	11	23	28	22	11	12	14
Jönköpings lasarett ......	1903	45	7	6	8	7	6	8	13	14	14	7	6	8
Västerviks lasarett.........	1907	20	5	6	4	5	6	4	10	10	10	4	4	2
Södra Sveriges sjuksköter-skehem i Lund .........	1901	118	15	16	17	15	16	17	30	29	33	12	14	17
Allm. o. Sahlgrenska sjuk-
huset........................	1882	450	23	23	23 46	46	47	92	92	93	53	46	46
Vänersborgs lasarett......	11877) 1909	150	6	5	6	6	5	6	11	11	11	6	4	6
Karlstads lasarett .........	1907	50	6	6	6	6	6	6	12	12	12	6	6	6
Falu lasarett ...............	1894	51	3	4	4	7	7	7	14	14	14	6	14	14
Umeå lasarett...............	1907	33	5	5	5	5	5	5	10	10	10	3	3	4
Samariterhemmet, Uppsala	1894	180	15	15	15	30	30	30	30	30	60	30	30	60
Summa8	—	5,077	210	200	207	338	316	309	611	624	651	309	314	321

1 Utbildningen i egentlig sjukvård är visserligen endast U/rårig, men då denna sjukvårdskurs föregås av
minst 2-årig sköterskeutbildning. 2 S årig elevutbildning. 3 Härtill kommer Sundsvalls lasarett, vars skola blev

teoreiisk-praktisk elevutbildning.

Antal sjuksängar vid moderanstalten	Antal sjuksängar vid huvudanstalten	Bianstalter och antalet sjuksängar vid dem	Totalantalet sjuksängar, som kan anses stå den allmänna utbildningen till buds	Totalantalet sjuksängar per elev vid sammanräkning av alla för den allmänna utbild-ningen tillgängliga anstalter, beräknat efter 1914 års elev-antal och 1912 års sängantal
1 | 100			100	. 1.6
68	(Serafimerlasarettet)	Kronpr. Lovisas vårdanst. för sjuka barn
j	438	(130), Sachs’ska barnsjukhuset (54), Allm.
		barnbördshuset (70) och Konradsberg
		(255) i Stockholm ..............................	506	6,8
18	] [	Maria sjukhus (209), Epidemisjukhuset	]	)
	((Sabbatsbergs sjukhus)]	(560), Sachs’ska barnsjukhuset (54), Allm.	l 697	3,8
	679	barnbördshuset (70), Konradsberg (255)
—	) \	och Garnisonssjukhuset (200) i Stockholm	)	)
—	327		327	5,8
—	174		174	7,9
—	150	Jönköpings epidemisjukhus (60) ............	150	10.7
—	124	Stockholms epidemisjukhus (560)............	124	12,4
		Stockholms epidemisjukhus (560), Lunds
~	418	Hospital (1227) .................................	418	12,6
		Barnbördshuset (95),Epidemisj ukhuset(254)
		och Barnavärn i Göteborg samt Kristine-
—	517	hamns hospital (768) ........................	517	5,5
—	150		150	13,6
—	200	Epidemisjukhuset(254),Barnsjukhuset(142)
		och Barnbördshuset (95) i Göteborg,
		Kristinehamns Hospital (768)...............	200	16,6
—	178	Falu epidemisjukhus (32), Högbo tuberku-
		losanstalt (67)....................................	178	12,7
—	134		134	13,4
69	[Vasby lasarett (60),Domn-	Länslasarettet i Karlskrona (120)............	149	2,5
	arvets sjukstuga (20)]
	80
255	3,569		3,824	0,8

en förberedande provtid av ett helt års längd, kan Diakonissanstalten med fullt fog räknas till de skolor, som giva
2-årig 1913, men som i sammanställningarna upptagits som 1-årig skola.

348

Tab. 12.

Anstalter med l-årig teoretisk -

Anstaltens namn	Elevskolan började år	Sammanlagda elevantalet sedan skolan började	Antalet elever, som nyantagits till varje kurs under åren	Antalet nyan tagna elever per år under
1912	1913	1914	1912	1913	1914
Växiö lasarett...........................	1901	51	6	7	7	6	7	7
Karlskrona 1 » ...........................	1895	75	5	—	6	5	—	6
Kristianstads 1 > ...........................	1898	81	5	4	4	10	8	8
Ekmanska sjukhuset i Örgryte .........	1911	9	6	6	6	6	7	6
Lidköpings lasarett .....................	1900	50	6	6	6	6	6	6
Örebro » .....................	1904	100	12	12	12	12	12	13
Västerås > .....................	1905	37	2	2	2	5	5	5
Gävle » .....................	1903	70	8	7	6	8	7	6
Härnösands > .....................	1894	70	2	2	3	4	4	6
Östersunds > .....................	1906	24	2	2	2	4	4	4
Luleå » .....................	1905	36	3	3	3	3	3	3
Summa	—	603	57	51	57	69	63	70

1 1‘A-arig elevutbildning.

349

praktisk elevutbildning.

1 Antalet elever, som 1 utbildats samtidigt under åren	Antalet elever, som utexaminerats under åren	Antalet sjuksängar vid huvudanstalten	Bianstalter och antalet sjuk-sängar vid dem	Totalantalet sjuksängar, som kan anses stå den allmänna utbildningen till buds	Totalantalet sjuksängar pr elev vid sammanräkning av alla lör den allm. utbildningen tillgäng-liga anstalter, beräknat efter 1914 års elevantal samt 1912 års sängantal
1912	1913	1614	1912	1913	1914
6	7	7	G	7	7	140		140	20
5	—	6	5	—	5	115		115	19,1
15	12	12	10	8	8	185		185	15,4
6	6	6	5	5	G	50	Göteborgs epidemisjukh. (254)	50	8,3
6	G	G	6	G	G	120		120	20
12	12	13	12	12	13	200		200	15,3
1 5	5	5	5	5	5	115		115	23
8	13	13	8	13	13	186		186	14,3
4	4	G	4	4	6	98		98	16,3
1 4	4	4	4	4	4	124	Stockholms epidemisjukh.
							(560) eller Göteb. epidemi-
1							sjukh. (254).....................	124	31
3	3	3	3	3	3	77		77	25,6
74	72	81	68	67	76	1.410		1,410	17,4

350

Tai. 13.

Anstalter med 1-årig

Anstaltens namn /	Elevskolan började år	Sammanlagda elevantalet sedan skolan började	Antalet elever, som nyantagits till varje kurs under åren	Antalet nyantagna elever per år under
1912	1913	1914	1912	1913	1914
Visby	lasarett ...............	1906	20	3	3	3	3	3	3
Simrishamns	*	1897	38	4	3	3	4	3	3
Hälsingborgs	Tf	1899		7	7	7	7	7	7
Hörby	>	1909	4	1	1	1	1	1	1
Uddevalla	" ...............	1912		7	7	7	7	7	7
Örnsköldsviks		1906	28	6	5	6	6	5	7
Nyköpings	» ...............	1898		4	(4)	.(4)	4	(4)	(4)
Kalmar	»	1900		7	8	8	7	8	8
Borgholms	»	1905		2	2	2	2	2	2
Karlshamns		1910		7	7	8	7	7	8
Engelholms	»	1900		3	3	3	6	6	6
Alingsås	>			7	ro	(7)	7	(7)	(7)
Falköpings	>	1896		4	4	4	4	4	4
Sala	>			3	(3)	(3)	6	(6)	(6)
Norbergs		1913	5	—	2	3	—	2	3
Sundsvalls 1 2	>	1896?		5	5	5	5	10	10
	Summa	—		70	71	74	76	82	86

1 Siffror inom parentes äro grundade på uppgifter, som äro 1 eller 2 år tidigare.

2 År 1913 blev elevskolan 2-årig.

351

enbart praktisk elevutbildning.1

Antalet elever, som utbildats samtidigt under åren	Antalet elever, som utexami-nerats under åren	Antalet sjuksängar vid huvud-anstalten	Totalantalet sjuksängar per elev, beräknat efter 1914 års elevantal och 1912 års sängantalj
1912	1913	1914	1912	1913	1914
3	3	3	3	3	3	92	30,6
4	3	3	4	3	3	72	24
7	7	7	7	7	7	127	18,1
1	1	1	1	1	1	54	54,0
7	7	7	7	7	7	192	27,4
6	5	7	5	1	6	95	13,5
4	(4) fl	(4)	4	(4)	(4)	69	17,2
7	8	8	7	8	8	150	18,7
2	2	2	2	2	2	34	17
7	7 .	8	7	7	8	100	12,5
3	3	3	6	6	6	75	25
7	(7)	(7)	7	[7)	(7)	101	14,4
4	4	4	4	4	4	136	34
3	(3)	(3)	6	(6)	(6)	70	23,3
	2	3	—	2	3	50	16,6
5	10	10	5	2	7	185	18,5
70	76	80	75	70	82	1,602	20,0

352

Tab. 14.

Anstalter med Vs-årig eller kortare

Anstaltens namn	Elevskolan började år	Sammanlagda elevantalet ''sedan skolan började	Antalet elever, som nyantagits till varje kurs under åren	Antalet nyantagna elever per år under
1912	1913	1914	1912	1913	1914
Löwenströmska lasarettet ............	1903	50	2			4
Norrtälje » ............			2			6
Södertälje » ............			3			6
Östhammars » ............	1902	30	2			4
Eskilstuna > ............			4			4
Flens > ............			4			8
Finspångs * ............			4			4
Ystads » ............			2			4
Halmstads > ............			6			12
Mariestads > ............	1898		2			2
Smedjebackens > ............	1909		1			2
Mora > ............			—			6
Söderhamns » ............			—			—
Sollefteå » ............			5			15
Skellefteå > ............	1904		3			6
Summa	—	| 40	(40)	(40)	83	(83)	(83)

Siffror inom parentes äro grundade på uppgifter, som äro 1 eller 2 år tidigare.

353

enbart praktisk elevutbildning.1

Antalet elever, .som samtidigt under	utbildats åren	Antalet elever, som utexami-nerats under åren	Antalet sjuk-sängar vid huvud-anstalten	Totalantalet j sjuksängar j per elev, be- J räknat efter j 1912 års elev-! antal ochl912 års sängantalj
1912	1913	1914	1912	1913	1914
9			4			54	1 27
2			ö			SO	25
3			6			50	16,6
2			4			36	18
4			4			66	16,5
4			8			85	21,2
4			4			38	9,5
2			4			60	30
6			12			80	13,3
2			2			72	36
1			2			28	28
3			6			54	18
—			—			66	—
5			15	1		87	17,4
3			G			45	15
43	(43)	(43)	83	(83)	(83)	871	20,2

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden »i. m.

45

354

Tab. 15 a.

Den teoretiska undervisningen vid anstalter med minst 2-årig teoretisk praktisk

elevutbildning.

Undervisning lämnas och antalet undervisningstimmar
är i

Anstaltens namn	Anatomi	Fysiologi	Hygien	Sjukdomslära	Medicin	Kirurgi	Sjukvårdslära	Sjukvårdens etik	Summa under- visnings- timmar
Diakonissanstalten vid Erata............	Ja	Ja	_	24	_	_	Ja	_	72
Sophiahemmet ..............................	20	—	—	—	18	20	50	Ja	108+ ?
Röda korset .................................	15	15	JO	—	30	15	—	—	105
Sabbatsbergs sjukhus .....................	15	15	25	20	—	25	20	—	120
Uppsala akademiska sjukhus .........	40	—	—	—	—	—	15	—	55
Linköpings lasarett ........................	Ja	Ja	—	Ja	—	—	—	—	?
Jönköpings » ........................	J 3.	Ja	Ja	Ja	—	—	Ja	-	100
Västerviks » ........................	Ja	Ja	—	Ja	—	—	—	Ja	?
Södra Sveriges sjuksköterskehem i Lund .......................................	20	20	20		20	20	20		120
Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset	Ja	Ja	Ja	—	—	Ja	Ja		65
Vänersborgs lasarett........................	Ja	—	—	—	Ja	Ja	Ja		60
Karlstads » ........................	Ja	J a	—	—	—	—	Ja	—	72
Falu > ........................	Ja	Ja	Ja	-	Ja	Ja	Ja	—	?
Umeå > ........................	Ja	Ja	—	Ja	—	—	Ja	—	?
Samariterhemmet, Uppsala...............	Ja	Ja	—	Ja	Ja	Ja	—	—	?

355

Tab. 15 b.

Den teoretiska undervisningen vid anstalter med l-årig teoretiskpraktisk
elevutbildning.

Undervisning lämnas och antalet undervisningstimmar
är i

Anstaltens namn	Anatomi	Fysiologi	Hygien	Sjukdomslära	Medicin	Kirurgi	Sjukvårdslära	Sjukvårdens etik	Summa under- visnings- timmar
Växjö lasarett ........................	14	_	_	_	14	14	14	_	56
Karlskrona > ........................	10	—	10	—	10	10	—	—	40
Kristianstads » ........................	J R	—	Ja	—	Ja	Ja	—	—	78
Ekmanska sjukhuset i Örgryte.........									45
Lidköpings lasarett ........................	J R	Ja	J H	—	Ja	J H	Ja	—	48
Örebro > ........................									?
Västerås » ........................									96
Gävle » ........................									40
Härnösands » ........................	Ja	Ja	Ja	—	Ja	Ja	—	—	60
Östersunds » ........................									?
Luleå » ........................									?

356

Tab. IG.

Maxim!- och minimiålder

				M i n i m	i å 1	d e	r
	18	år	19	är	20	år	21	år	Ej bestämd	Ingen uppgift
Skolor	skolor	elevplatser	skolor	elevplatser	skolor	elevplatser	skolor	elevplatser	skolor	elevplatser	skolor	elevplatser
Skolor med minst 2-årig teo-retisk-praktisk utbildning...			1	G2	7	183	7	396
Skolor med 1-årig teoretisk-praktisk utbildning .........	1	3	3	< 17	6	42	_	_	_	_	1	12
Skolor med 1-årig enbart prak-tisk utbildning ...............	2	13	1	i	8	41	1	2	2	''i	2	13
Skolor med ''/sårig enbart praktisk utbildning .........	2	6			5	13	2	6	1	2	5	16
Summa	5	22	5	so	26	279	10	404	3	9	8	41

\

357

för antagning till elev.

					Maxim	i å 1	(1 e r						Summa skolor	Summa elevplatser
29	år	30	år	33	år	35	år	40	år	Ej bestämd	Ingen uppgift
j skolor	elevplatser	skolor	elevplatser	skolor	elevplatser	03 TT O O*	elevplatser	skolor	elevplatser	skolor	elevplatser	skolor	elevplatser
_	—	G	221	2	212	3	no	1	62		- ''	3	36	15	641
2	9	5	34	—	—	2	14	—	—	1	5	1	12	11	74
—	—	i	7	—	—	1	2		—	2	7	12	61	16	77
_	_	i	3									14	40	15	43
2	9	13	265	2	212	6	126	1	62	3	12	30	149	57	835

358

Tab. 17.

Inträdesfordringar

		Fordringar å	skolbildning							Övriga
Skolor	Elementar- skolebildning obligatorisk	Elementar- skolebildning önskvärd	kunskaper»	»Goda skol-	bildning .	Folkskole-	Ingen uppgift	terskekallet	Håg lör skö-	Personlig eller skriftlig rekom-mendation	Frejdebetyg
	skolor	CO CO ◄ 0 I-»	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever
Skolor med 2-årig teore-tisk-praktisk utbildning	5	266	2	72	3	90	5	213			3	201	13	433	6	317
Skolor med l ång teore-tisk-praktisk utbildning	_	_	4	22	1	12	5	32	1	8	2	14	9	57	4	29
Skolor med 1-årig enbart praktisk utbildning......	_	_	5	28	2	6	6	33	3	10	2	5	4	22	_	_
Skolor med ''/2-årig enbart praktisk utbildning......	1	4	2	5	3	4	3	12	6	18			7	18
Summa	6	270	13	127	9	112	19	290	10	36	7	220	33	330	10	346

Diakonissanstalten vid Ersta.

359

för elever.

inträ desfordringar				P	r o	v t i	d				Summa skolor	Summa elever
gående platser	Betyg från före-	Att tillhöra det län, i vilket skolan ligger	Inga särskilda inträdes- fordringar	Ingen uppgift	1 månad	2 månader	so. •-*	Ingen provtid	Ingen uppgift
skolor	! , elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever
5	291	_		_	_	2	74	7	237	5	305	1	62	2	37		—	15	641
1 5	44	1	6	3	13	—	—	3	29	2	10	—	—	6	35	—	—	11	74
I —	—	1	7	3	16	6	33	5	23	2	9	—	—	4	17	5	28	16	77
_	_	_	_	1	2	7	23	2	6	_	—	—	—	3	6	10	31	15	43
10	335	2	13	7	31	15	130	17	296	9	324	I1	62	15	95	15	59	57	835

360

''Idb. 18.

Avgångsexamen,

Skolor

Regelbundet fortlöpande omdömen
över elevernas framsteg under
kursens lopp

Skriftliga
o.
muntliga -

Skrift liga -

Munt liga -

Inga

Ingen
uppgift,
om
sådana
avgivas

Avgångsexamen

Ja

Nej

Ingen

upp gift -

Skolor, som

Betyg för uppförande

Ja

Nej

Ingen

upp gift -

Skolor med 2-årig teoretisk-praktisk
utbildning
Skolor med 1-årig teoretisk
praktisk utbildning
Skolor med 1-årig enbart
praktisk utbildning ...
Skolor med ''/s-årig enbart
praktisk utbildning ...

Summa

144

15

3161 7l316j 2j 20j

—I — — 4

159 8

161

16

22

24| 2

15

33 i 4 24

21 i 6

98! 12

15

54

7:2961 7

322

:

3 16

— — 8

35

11, 52

101312 31

24

433

1 23
3| 23
5 2 ä
7j 19

16! 90

478 — —

49

28

561

103

109

361

avgångsbetyg m. m.

giva detaljerad	e slutbetyg												i Antal skolor, som giva summariskt slutbetyg ; eller blott intyg om genomgången kurs	Antal elever, som erh betyg resp. in	Summa sko!	Summa elev
Betyg för flit	Betyg för praktisk duglighet	Betyg för teoretiska insikter	> P et- 9» ce g*	P £1 o
.la	Nej	Ingen upp- gift	Ja	Nej	Ingen upp- gift	Ja	Nej	Ingen upp- gift
skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	O	< «>	alla sådant tyg
10 |288	2	190	2	103	13	570	—		1	11	11	500	i	10	2	71	14	581	i	60	15	641
i ! 7	49	1	4	1	6	8	51	-	—	1	8	6	41	2	10 ’	1	8	9	59	2	15	n	74
i 5 i	21			1	7	4	18	1	3	1	7							6	28	10	49	16	77
! 2	6	- -		_	_	2	6				_	_	—	—	-		—	2	6	13	37	15	43
j 24 364	3	194	4	116	27	645	1	3	3	26	17	541	*>	20	3	79	31	674	26	161	57	835

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m.

46

362

Tab. 19.

Elevernas löner

Skolor	Lönen under elevtiden överstiger avgiften för och imder kursen med kr.	Varken lön eller avgift förekom-mer resp. lönen lika stor som av-giften
50	100	120	126	200
skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	! elever	skolor	elever	skolor	elever
Skolor med 2-årig teore-
tisk-praktisk utbildning		—	2	80	1	23	1	13	1	14	2	72
Skolor med 1-årig teore-
tisk-praktisk utbildning	1	6									5	31
Skolor med 1-årig enbart
praktisk utbildning......											12	61
Skolor med ‘/s årig enbart
praktisk utbildning......											11	33
Summa	1	6	2	80	1	23	1	18	1	14	30	197

363

eller avgifter.

	Avgiften för och under under	elevtiden överstiger lönen med kr. elevtiden, men en avgift av kr.	resp. ingen lön		Summa skolor	Summa elever
20	100— 105	120	150	180	225	• 240	:ioo	350— 365	400
skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever
_	_	1	51	—	—	1	60	—	—		—	1	120	1	12	2	152	2	84	15	641
1	12	1	6	1	8	—	—	1	6	1	5									11	74
—	—	1	7	1	3	—	—	2	6		—	—	_	—	—		—		—	16	77
		1	•2	2	4	1	4													15	43
1	12	4	26	4	15	2	64	3	12	1	5	1	120	1	12	2	152	2	84	57	835

364

Tal. 20.

Förmåner jämte fri

	Bostad	Bostad utom anstal- ten	Ej		Bostadsförmåner			Värme och lyse
Skolor	inom anstal- ten	upp- givet	Fri bostad	Ej fri bostad	'' Ej upp-givet	Fritt	Ej fritt	Ej upp- givet
	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever ■	skolor	[ elever	skolor	elever
Skolor med 2-årig teore-tisk praktisk utbild-ning .....................	14	627			1	14	14	627	1	14			14	627	1	14
Skolor med 1-årig teore-tisk praktisk utbild-ning .....................	10	68			1	6	10	68			1	6	10	68			1	6
Skolor med 1-årig en-bart praktisk utbild-ning .....................	16	77					11	43	2	16	3	18	11	43	1	6	4	28
Skolor med ''/sårig en-bart praktisk utbild-ning .....................	11	29	2	9	2	5	7	18	4	12	4	13	7	18	4	12	4	13
Summa	51	801	2	9	4	25	42	756	7	42	8	37	42	756	6	32	9	47

365

kost under elevtiden.

	T	v ii	t				Fria tjänstekläde	r	Förmån vid sjukdom	Summa skolor	Summa elever
Fri	Ej	fri	Ej upp- givet	Ja	Nej	Skö- terske- rockar	Ej upp- givet	Fri sjukvård	Ej fri sjukvård	Ej upp-givet
skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever	skolor	elever
15	641	—	—			5	192	9	389	-	—	1	60	10	541	2	24	3	76	15	641
10	68	—	—	i	6	—	—	10	68	.		1	6	6	36	—	—	5	38	ii	74
11	48	1	6	4	28	—	—	11	48	—		5	29	3	13	1	6	12	58	16	77
8	28	3	7	4	8			10	28	1	2	4	13	6	16	1	2	8	25	15	43
44	780	4	13	9	42	5	192	40	533	1	2	11	108	25	606	i	32	28	197	57	835

Antal sköterskor

Anstaltens art	1 skö-terska utan biträde	1 skö-terska med biträde	2	3	Antal 4
	Antal
Lasarett och liknande större sjukvårdsanstalter	1	2	18	14	1 16
Sjukstugor och därmed jämförliga mindre an-	/
stalter ......................................................	43	22	10	1	—
Militära sjukvårdsanstalter..............................	—	35	1	—	—
Epidemisjukhus.............................................	78	39	10	7	3
Tuberkulosanstalter .......................................	3	12	6	6	3
Hem för obotligt sjuka, anstalter för sinnessjuka
(icke statens) samt sjukavdelningar vid för-
sörjningsinrättningar..................................	4	9	7	4	3
Summa	129	119	52	32	25

367

vid antal anstalter.

sköte	r s k o i
5	6	7	8	9	10	11—20]	över 20	Ingen uppgift	Summa anstalter
anstå	1 t e r
7	9	4	3	3	4	8	4	18 13 1	93 94 38 152 32
=	1	i	2	—	—	1	—
1	1						2	1	32
8	11	5	6	3	4	9	6	33	441

368

Tab. 22.

Antalet patienter, för vilka sköterskorna

Antal anstalter, vilkas sköterskor svarat	Anstaltens art					A	n t a 1
I o	11—20	21—30	za T o	41—50	o« 1—» 1 Öl o
		Antal
i 75	Lasarett och liknande större sjukvårds-
	anstalter..................... .............. ,	14	38	145	64	19	7
43	Sjukstugor.......................................	6	23	12	—	—	—
8	Militära sjukvårdsanstalter ...............	1	1	5	1	—	—
9	Epidemisjukhus, större.....................	—	1	4	4	2	3
71	> mindre ..................	3	27	15	9	1	—
12	Tuberkulosanstalter...........................	—	7	2	18	3	4
24	Hem för obotligt sjuka, anstalter för	—
	sinnessjuka (icke statens) samt sjuk-
	avdelningar vid försörjningsinrätt-
	ningar..........................................	2	8	45	20	7	2
63	Fattighus och fattiggårdar ...............	1	12	16	8	4	6
305	Summa	27	117	244	124	36	22

ansvara, enligt sköterskornas egna uppgifter.

sköt	e r 8 k	o r								> 3	Antal sköterskor, som tillfrågats
i 1 2 T 3	—X T CO O	cx ** 1 o o	T o « o	101—125	IC T c« o	©« h-* ©<	176—200	Obestämt	c a? CE. S	al sköterskor, om svarat
)) a t i	e n t e	r
1 3									92	382	552
—	—	—	—	—	—	—	—	2	6	49	74
—	—	2	—	—	—	—	—	—	2	12	(34 + ) 13
—	—	1	_	—	—	—	—	3	6	24	ce
—	—	1	—	—	—	—	—	1	19	76	J
									1	35	14
3	3	2			1	2	1		4	100	124
4	2	2	2	2	2	1		1	4	67	67
10	5	S	2	o	f* ♦J	3	1 i	7	134	745	1,056

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden in. m.

47

370

Idb. 23.

Antalet sjuksängar på 1

Anstaltens art	T oo	00 1	C* H 1 —I	7,1—9	CD T t—» i—‘	T oo
					i	Intal
Lasarett och liknande större sjukvårds-
anstalter ..........................................	2	6	25	36	15	1
Sjukstugor ..........................................	—	5	19	15	7	12
Epidemisjukhus, större ........................	—	—	—	—	1	1
» mindre........................	1	8	8	15	30	20
Summa	3	19	52	66	53	84

1 De siffror, som i denna tabell angiva antalet sjuksängar på varje vårdarinna, då med
å sid. 296.

871

varje vårdarinna.''

00 *-» l O»	* 15,1—17	t—1 T 5	19,1—25	25,1—30	30,1—40	40,1—50	50,1—60	09 J9AQ	Ingen uppgift	Summa anstalter
anstalter
2		i							5	93
6	3	2	4	—	—	—	—	—	21	94
4	1	2	4	—	1	—	2	•	—	16
6	5	4	21	2	2	—	—	1	13	136
18	9	9	29	2	3	—	2	1	39	339

■vårdarinna menas såväl sköterska som sköterskebiträde och elev, äro vnnna på sätt, som angives

372

Tab. 24.

Personalens tillräcklighet

Antal anstalter, vilkas sköterskor svarat	Anstaltens art	Är sjukvårdspersonalen tillräcklig	I Är städerskepersonalen tillräcklig
Ja	Xej	Ingen uppgift	Ja	^Jej	Ingen uppgift
		Antal
75	Lasarett och liknande större sjuk-	''
	vårdsanstalter........................	200	93	89	185	44	153
43	Sjukstugor •..............................	10	24	15	20	3	26
8	Militära sjukvårdsanstalter .........	(i	6	—	7	2	3
9	Epidemisjukhus, större...............	11	2	11	15	—	9
71	» mindre ............	—	31	45	14	6	56
12	Tuberkulosanstalter ..................	28	4	3	29	i	5
	Hem för obotligt sjuka, anstalter
	för sinnessjuka (icke statens)
	samt sjukavdelningar vid för-
24	sörjningsinrättningar...............	30	44	26	14	29	57
242	Summa	285	204	189	284	85	309

37»

enligt sköterskornas uppfattning.

				Erhålles extra hjälp vid		>
'' r lunett riiiracKiig manlig betjäning	sjukdomsfall bland personalen	skurning m.	m.	o £ S „ » g:	O g. 3 » Zf. CD
.la	Nej	Ingen uppgift	Ja	Nej	Ingen uppgift	.Ta	Nej	Ingen uppgift	< 2: 3 % **• o -t	3. a * g. ST 8 S
sköt*	r s k o	r
220	(12	100	267	36	79	182	83	117	382	552
22	9	18	29	7	13	20	12	17	49	74
11	-	1	3	5	4	G	2	4	12	(34+) 13
15	1	8	15	3	G	IG	1	7	24	| 148
13	13	50	39	13	24	39	19	18	76
29		G	31	1	3	12	15	8	35	44
30	29	41	70	13	17	18	54	28	100	124
340	114	224	454	78	146	293	186	199	678	989

374

Tab. 25.

Sköterskornas dagliga arbetstid

						A	n t a 1
Anstaltens art	8	8 Vt	9	9 V»	10	io V*	11
	tim.	tim.	tim.	tim.	tim.	tim.	tim.
						A	n t a 1
Lasarett och liknande större sjukvårds-
anstalter ....................................	2		3	_	42	14	24
Sjukstugor ....................................		—		1	2		1
Epidemisjukhus, större ..................	_	_	_	_	_		_
» mindre..................					l
Tuberkulosanstalter, större...............	—		—	—	2	—	15
» mindre ............	—	—	—		1	—	—
Hem för obotligt sjuka, anstalter för sinnessjuka (icke statens) samt sjuk-
avd. vid försörjningsinrättningar ...	—	—	—	—	2	2	15
Summa	O	—	3	1	50	10	55

I arbetstiden ingår här den dagliga ledigheten.

375

enligt läkarnas uppgifter.1

timra	tv r									Samma skö- terskor	Antal anstal- ter
I ii1/* ! tim. i	12 tim.	12 ''h tina.	13 tim.	13 7* tim.	14 tim.	14 V» tim.	iö tim.	Väx- lande	Ingen upp gift
sköt	e r s k	o r
64	74	14	50	43	22	9	38	16	4	419	84
—	10	2	6	1	10	6	4	23	—	66	57
—	—	—	14	1	17	—	—	1	8	41	12
—	4	2	9	5	5	1	—	47	28	102	90
4	5	—	8	3	3	—	—		2	42	11
—	—	—	2		2	4	—	—	3	12	11
48	32	14	_	13	18	-		8		152	& CO
116	125	32	89	66	77	20	42	95	45	834	293

376

Tab. 26.

Sköterskornas dagliga arbetstid

Antal anstalter, j vilkas sköterskor svarat	Anstaltens art							A	n t a ]
6	7	8	9	9 Vs	10	10 */t	ii
								A	n t a 1
75	Lasarett och liknande större
	sjuk vårdsanstalter ............	1	i	i	2	1	8	1	8 i
43	Sjukstugor ...........................	—	—	—	—	-	—	—	—
8	Militära sjukvårdsanstalter ...	~			—	—	—
9	Epidemisjukhus, större .........		—	—	—	_	—
71	» mindre.........			—	—	—	—	—	— !
12	Tuberkulosanstalter...............		—	—	—	—	—	—	i
24	Hem för obotligt sjuka, an-
	stalter för sinnessjuka (icke
	statens) samt sjukavdeln. vid
	försörjningsinrättningar......	—		—	—	—	—	—	3 |
63	Fattighus och fattiggårdar......	—	—	-	—	-	—	—
305	Summa	1	i	i	o	1	8	j 1	13

1 I arbetstiden ingår här den dagliga ledigheten.

377

enligt sköterskornas egna uppgifter.''

timmar
n V*	■ 12	12 ‘/i	13	13 7«	14	14 V*	15	15 V» och där över	Obe- stämt	Ingen upp- gift	Antal sköter-skor, som svarat	Antal sköter-skor, som tillfrågats;
sköt	ers	1; o r
1	»	22	64	55	135	26	11		14	22	382	552 1
	3	—	8	5	12	8	1	1	7	4	49	74
—	—	1	1	2	1	1	2	1	2	—	12	(34+) 13
—	6	4	8	1	1	—	—		4	—	24	| 1148 i
—	4	5	7	6	9	3	—		16	26	76
1		2	1	12	9	4	2	1		2	35	44 j
5	2	2	15	25	42	2	1		1	2	100	124 j
i	13	4	18	5	13	—	2	1	7	3	67	67 I
7	3S	40	122	in	222	44	19	4	Öl	59	745	1,056

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden in. in.

48

378

Idb. 27.

Arbetstidens början och slut för

Anstaltens art		Arbetet börjar	förmidd. kl.
6	6—6,80	6,80	7	7,15	7,30	8	; Vexlande	K (2.w* 0
								A	n t a 1
j Lasarett och liknande större sjuk-
vårdsanstalter..............................	54	—	57	214	2	57	28	—	7
Sjukstugor ....................................	6	2	11	14		2	8	13	10
Epidemisjukhus, större ..................	5	—	13	6	-	8	—	—	9
> mindre..................	—	—	2	22	—	8	2	16	52
Tuberkulosanstalter, större...............		_	3	9	—	19	3	—	8 i
» mindre ............	-	—	—	7	—	—	2	—	3
Hem för obotligt sjuka, anstalter för
sinnessjuka (icke statens) samt sjuk-
avdelningar vid försörjningsinrätt-									;
ningar ..........................................	18	—	73	52		2	4	3	1
Summa	88	2	159	324	2	96	47	32	89 ;

*

379

sköterskorna enligt läkarnes uppgifter.

1			Arbete	sin tar eftermidd. kl.			00 rn	tf
.	7	7,lfi	7,30	8	8—8,so i	1 8,30 8—9 9	9,80	Växlande o	Ej upp- givet	kimma öterskor	Antal istalter
s k ö	ter	sko	r
!		2	8	100	6 :	59 — 207	4	22 3	8	419	84
	4	—	—	13	1 |	2 1 19	1	1 14	10	66	57
_	_	—	3	12	— 1	15 1 — 1 2	—	— —	9	41	12
	4	—	4	9	— ,	5 10	—	18	52	102	90
—	—	—	—	—		if* i GO	8	4	8	42	11
				1		4	3	1	3	12	11
i 50	8		1	46		4 36	-	4 3		152	28 j
50	16	2	16	181	7 ;	95 5 | 286	16	32 | 38	90	834	293

380

Tab. 28.

Arbetstidens början och slut för sköterskorna

1 Antal anstalter, vilkas sköterskor svarat	Anstaltens art		Arbetet börjar forntid d. kl.
ö—6	6,30	7	7,30	8	8,80	9	10	Obestämt	£ <Ä 2-
										A n	t a 1
	Lasarett och liknande större
75	sjukvårdsanstalter.........	25	40	194	54	43	2	11	1	—	12
43	Sjukstugor .....................	4	8	23	3	5	—	—	—	2	4
8	Militära sjukvårdsanstalter..	—	1	6	—	2	1	—	—	1	1
9	Epidemisjukhus, större......	1	3	3	4	8	—	—	—	—	5
71	> mindre ...	2	4	25	5	4	—	—	—	3	33
12	Tuberkulosanstalter .........	—	1		22	3	1	—	—	—	1
24	Hem för obotligt sjuka,
	anstalter för sinnessjuka							1
	(icke statens) samt sjuk-
	avdelningar vid försörj-
	ningsinrättningar .........	7	27	52	7	4	—		_	1	2
63	Fattighus o. fattiggårdar ...	12	8	29	5	4	—	1		—	8
305	Summa	51	92	339	100	73	4	12	1	7	66

381

enligt sköterskornas egna uppgifter.

1			Arbetet	slutar efter midd	k 1.			Antalet sköter-skor, som svarat	Antalet sköter-skor, som tillfrågats
1 2 |	5	5,so	6	(1,30 i _7 i 7,30	8	1 8,30 !)	9,30	10	10,30	! o i 11 1 ! ^	lEj uppgivet
s k ö	torsk	o r
4	7	3	6	1 1 2	72	55 177	12 *	3	2	— 13	25	382	552
—	—■	—	-	11 —	9	3 i 21	4 !	—	1	— 1 3	6	49	74
—	—	—		1 -	1	— j 3	1	4	—	_ 1 _	2	12	(34+) 13
—	—	—	—	- 1 2	8	8 i 1	_	_	_		5	24	)
													} 148
—	—		—	2 j 2	10	4 14	— 1			- | 1	38	76	J
				1 —	2	— 14	11	4	1		2	35	44
				2 12	36	9 | 35	2	1		1 — j 1	2	100	124
—	_	—	—	12 1 6	21	5 | 10	—	—	—	- i 3	10	67	67
4	7	3	6	20 j 24	1G5	84 275	30 1	12	4	— | 21	!M>	745	1,056

382

Tab. 29.

Förekomsten av fastställd daglig ledighet för sköterskorna och dess längd

enligt läkarnes uppgifter.

Anstaltens art	Fastställd daglig ledighet under antal timmar	| Ingen fastställd daglig ledighet	Ingen uppgift	Summa sköterskor	Antal anstalter
1	17=	2	27=	3	3—4	2 varannan dag
		Äntå	1 8	k ö	ter	s k	o r
Lasarett och liknande större sjukvårds-
anstalter..........................................	8	3	166	8	—			234	—	419	84
Sjukstugor..........................................	—		7	—	—	—	—	59	—	66	57
Epidemisjukhus, större ........................	, 8		—	—	3	—	—	30	—	41	12
> mindre........................		—	3	—	—		-	89	10	102	90
Tuberkulosanstalter, större ..................	—	5	28	—	—	2	—	7	—	42	11
» mindre ..................	—	—	2	—	1	1	—	6	2	12	11
Hem för obotligt sjuka, anstalter för sin-
nessjuka (icke statens) samt sjukavd.
vid försörjningsinrättningar...............	7	7	42	—		-	7	86	3	152	28
Summa	23	15	248	8	4	3	7	511	15	! 834	293

384

Tah 30.

Den dagliga ledigheten enligt

Antal anstalter, vilkas sköterskor svarat	Anstaltens art	Fastställd daglig ledighet	1	A i lh	n t a 2	1 ti 2—3	in m a to ◄ *1 SO a B so o p- so Qf?	r O o* o so Sfi* 3	Ingen uppgift
								A	n t a ]
75	Lasarett och liknande större
	sjukvårdsanstalter ...............	95	5	l	82	1	2	3	1
43	Sjukstugor..............................		—		_	—	—	—	—
8	Militära sjukvårdsanstalter ......	—	—	—	—	—	—	—	—
9	Epidemisjukhus, större............	3	—		—	3	—	—	—
71	» mindre .........	2	—	—	—	—	—	—	2
12	Tuberkulosanstalter..................	7	—	3	4	—	—	—	—
24	Hem för obotligt sjuka, anstal-
	ter för sinnessjuka (icke sta-
	tens) samt sjukavdelningar vid
	försörjningsinrättningar.........	59	—	—	54	—	5	-
63	Fattighus och Fattiggårdar ......	2	—	—	i	—	—	1	—
305	Summa	16S	o	4	141	4	7	4	3

385

sköterskornas egna uppgifter.

Daglig ledighet efter skö- terskans eget gottfinnande			A	n t a	1 ti	m m a	r			Ingen ledighet	Ingen uppgift	Antal sköterskor, som svarat	Antal sköterskor, som till-frågats
V.	1	2	1 — 2	2—3	3—6	2 timmar 2 gånger i veckan	Obestämt	Ej uppgifvet
sköt	ers	i o r
244	1	tf	48	17	2	2		33	135	5	38	382	552
42	—	2	4	2	i	—	i	32	—	—	7	49	74
11	—	—	4	1	—	—	—	3	3	—	1	12	(34+) 13
20	—	—	2	—	—	—	—	3	15	—	1	24
48	—	—	4	1	i	—		13	29	—	26	76
27		1	13	1		2		9	1		1	35	44
33		1	2	3	3		i	5	18	2	6	100	124
45	—	1	2	2	—	2	—	4	34	12	8	67	67
470	I	11	70	27	7	«	2	102	235	11»	88	''745	1,056

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m

49

386

Tdb. 31.

Sköterskornas fridagar och söndagsledighet

Antal anstalter, vilkas sköterskor svarat	Anstaltens art	Fri	dag (oberäknat söndagsledighet)
En i veckau	En i månaden	Ingen	Obestämd	Ingen uppgift
		Antal
75	Lasarett ochjliknande större sjukvårds-					i
	anstalter.......................................	26	3	246	4	103
43	Sjukstugor ......................................	—	—	41	—	8
8	Militära sjukvårdsanstalter ...............	—	—	—	—	12
9	Epidemisjukhus, större.....................	—	—	4	—	20
71	> mindre ..................	—	—	1	—	75
12	Tuberkulosanstalter ........................	33	—	—	—	2
24	Hem för obotligt sjuka, anstalter för sin-
	nessjuka (icke statens) samt sjukav-
	delningar vid försörjningsinrättningar	60	—	24	—	16
63	Fattighus och fattiggårdar ...............	1	—	—	38	28
805	Summa	120	3	816	42	264

387

enligt sköterskornas egna uppgifter.

			S ö	n d a	g s 1 e	d i g	a e t				Antalet sköterskor, som svarat	> cd a l
1—3 timmar var söndag	Halva dagen var söndag	Hela dagen var söndag	Varannan sön- dag hela dagen	Varannan sön- dag halva dagen	Var tredje sön- dag hela dagen	Var tredje sön- dag halva dagen	Obestämd	W 0 c2. P	Ingen särskild söndagsledighet	Ingen uppgift	tal sköterskor, om tillfrågats
sköt	ers	kor
	59	7	44	5	43		16	55	94	59	382	552
5	5	—	—	i	—	—	16	—	8	14	49	74
1	—	—	—	i	—	—	4	—	3	3	12	(34 + ) 13
2	1	_	_	_	_	_	7	_	4	10	24	)
												>148
2	2	—	—	—	—	1	23	1	1	46	76	/
5	2	—	—	—	14	1	5	—	4	5	35	44
2	G	13	8	27	18	3	7		2	14	100	124
3	2	—	2	—	4	1	12	—	13	30	67	67
20	77	20	54	34	79	5	90	56	129	181 |	745	1>056

388

Tal. 32.

Sköterskornas begynnelselön enligt läkarnes uppgifter.

Anstaltens art	100 kr. i 1	200—300 kr.	310—400 kr.	426—500 kr.	525—600 kr.	650—700 kr.	720—800 kr.	850—900 kr.	Begynnelselönen ej fastställd	K ►3 c2. < n p	Summa sköterskor	Antal anstalter
			Antal	s k	ö t e	r s k	o r
Lasarett och liknande												1
större sjukvårdsan-
stalter ..................	—	46	72	335	65	9	—	—		10	537	84
Sjukstugor ...............	—	4	17	29	8	2	—	—	—	—	60	51
j Militära sjukvårdsan-
stalter ..................	—	—	—	—	46	—	—	—	—	—	46	36
1 Epidemisjukhus, större	—	6	—	12	13	9	—	—	—	—	41	12
> mindre	1	7	9	31	27	2	9	i	—	2	89	77
! Tuberkulosanstalter,
större	—	—	—	33	9	—	1	—	—	—	43	11
> mindre	—	—	—	1	6	—	5	—	—	—	12	11
] Hem för obotligt sjuka.
anstalter för sinnes-
sjuka samt sjukav-
delningar vid försörj-
ningsinrättningar.....	—	10	19	107	2	—	4	—	4	6	151	27
Summa	t	7»	117	548	176	22	19	i	4	18	! 979	»09

♦

390

Tab. 33.

Sköterskornas slutlön

Anstaltens art	t-* O o >r	200—310 kr.	1 320—400 kr.	425—500 kr.	525—600 kr.	1 650—700 kr.
	Antal
Lasarett och liknande större sjuk-
vårdsanstalter .....................	—	8	39	216	80	69
Sjukstugor..............................	—	4	17	29	8	2
Militära sjukvårdsanstalter ......	—	—	—	—	46	1
Epidemisjukhus, större ............	—	5	1	3	22	1
> mindre .........	1	9	(i	34	19	7
Tuberkulosanstalter, större ......	—	—		11	3	—
» mindre......	—	—		—	5	1
Hem för obotligt sjuka, anstalter
för sinnessjuka (icke statens)
samt sjukavdelningar vid för-
sörjningsinrättningar ............	—	9	16	62	3	- j
Summa	1	85	79	355	186	SO

391

enligt läkarnes uppgifter.

720—800 kr.	820—000 kr.	905—1,000 kr.	►-» O eu 0 1 lo o o fi	1,250—1,500 kr. 1	Slutlönen ej bestämd	:- Ej uppgiven slutlön	Samma sköterskor	I Antal anstalter
sköte	r s k o r
36	12	70	-			8	538	84
—	—	—	—	—	—	-	60	51
—	—	—		—	—	-	46	36
1	—	—		8	—		41	12
9	9	—	—	—	—	2	89	77
3	i	22	—	1 *	—	2	43	11
2		3			1 ■		12	11
14		14	4	27		2	151	27
65	19	109	4	36	1	14 |	»SO	309

392

Tab. 34.

Sköterskornas naturaförmåner m. m.

Anstaltens art	Husrum med möbler	Eget eller delat rum	Eldning och belysning	Städning och uppassning
gj	* «2.	W *5 < o et-	Summa sköterskor	Eget	Delat	Ej uppgivet, om eget eller delat rum	Summa sköterskor	s-H P	«2.	Ej uppgivet	Summa sköterskor	p	3.	Ej uppgivet	Summa sköterskor
															n	t a 1
Lasarett och liknande
större sjuk vårdsan-
stalter ...............	532	—	1	533	464	12	55	533	532	—	1	533	506	26	i	533 |
Sjukstugor ............	66	—	—	66	64	1	i	66	66	—	—	66	48	17	i	66 1
Militära sjukvårdsan-
anstalter ............	46	—	—	46	46	—	—	46	46	—	—	46	—	—	46	46
Epidemisjukhus,
större	41	-	—	41	31		10	41	41	—	—	41	38	3	—	41
» mindre	100	—	2	102	82	—	20	102	101	i	—	102	42	60	—	102
Tuberkulosanstalter,
större	42	—	-	42	40	2	—	42	42	—	—	42	42	—	—	42 {
> mindre	12	-	—	12	10	2	—	12	12	—	—	12	12	—	—	12 :
Hem för obotligt sju-
ka, anstalter för sin-
nessjuka (icke sta-
tens) samt sjukav-
deln. vid försörj-
ningsinrättningar	152	-	—	152	139	13	—	152	152	—	—	152	79	73	—	152
Summa	991	_	3	994	878	30	86	994	992	i	1	994	767	179	48	994

393

enligt läkarnes uppgifter.

	Kost		Tvätt	Tjänstekläder	Övriga förmåner	Summa sköterskor	Antal anstalter
c_i p	O	Ej uppgivet	Stimma sköterskor	-V	yA .2.	Ej uppgivet	Summa sköterskor		O"	Ej uppgivet	Summa sköterskor	Fria ut- sk.ylder	Julpengar	Förmånernas art ej upp- given	Ingå	Ej uppgivet
s k ö	t e	r s k	o r
533			533	533			533	234	292	7	533	228		45	198	62	533	1 84
60	5	i	66	64	2	—	66	4	58	4	66	16	2	—	47	1	66	57
46	—	—	46	46	—	—	46	—	46	—	46	—		—	—	46	46	-
41		—	41	41		—	41	17	24	—	41	3	—	—	38	—	41	12
: 84''	18	■ —	102	82	20	—	102	23	79	—	102	14	1	5	—	82	102	90
42	—	—	42	42	—		42	—	42	—	42	8	—	—	30	4	42	11
12			12	12			12		ii	1	12	5			7		12	11!
147	5		152	152			152	126	26		152	41	-		104	7	152	28
965	2S	i	994	972	22	—	994	404	578	12	994	315	3	50	424	202	994	293

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m.

50

394

Tab. 35.

Bostadens beskaffenhet och renhållning

Antal anstalter, vilkas sköterskor svarat	Anstaltens art	Bostaden	består av	Q o Pa	Mindre god
2 rum	1 rum	Ö o 53* et- t-i 0	Ingen uppgift
		Antal
75	Lasarett och liknande större sjuk värdsanstalter ...	3	361	13	5	272	83
43	Sjukstugor...................................	—	47	1	1	32	12
8	Militära sjuk vårdsanstalter ................	1	11	—	—	7	5
9	Epidemisjukhus, större...................	3	19	2	—	15	8I
71	> mindre ...........................	13	54	2	7	43	16
12	Tuberkulosanstalter .................	3	30	2	—	25	8
24	Hem för obotligt sjuka, anstalter för sinnessjuka
	(icke statens) samt sjukavdelningar vid försörj-						''
	ningsinrättningar ........................	8	85	7	—	67	28
63	Fattighus och fattiggårdar ................	13	50	i	3	49	11
805	Summa	44	657	28	16	510	171 1

395

enligt sköterskornas egna uppgifter.

			Mindre god					Erhåller hjälp för egen hostad med			> a ST	> B
Trång	g O: 1 pr	Kall	*4 W ef 0Q*	Bullersam	Bullersam och trång	Bullersam och mörk	Bullersam och kall	Bullersam o. tuktig	Ej uppgiven an- ledning	Ingen uppgift	Skurning	Städning	Skurning och städ- ning	Ingen hjälp	Ingen uppgift	il sköterskor, som svarat	il sköterskor, som tillfrågats
eko	t e	r s k o r
6	8	14		48			1	1	5	27	42	240	32	5	63	382	552
1	—	3	—	6	_	_	2	—	_	5	1	16	—	27	5	49	74
—	—	3	l	—	1	—	—	—	—	—	1	5	—	2	4	12	(34 + ) 13
—		_	—	8	—	—	_	—	—	1	—	_		—	24	24	\ 148
1	—	9	—	4	—	—	1	—	i	17	30	—	1	37	8	76	/
4	1	2			1	—	—		—	2	11	16	5	—	3	35	44
1		3		.	4	8	1	1	i	5	39	24			30	100	124
—	1	2	—	2	—	—	—	—	6	7	—	—	—	—	67	67	67
13	10	36	l	77	6	8	5	2	13	64	124	301	38	78	204	745 •	1,056

396

Talj. 36.

Kostens beskaffenhet enligt sköterskornas egna uppgifter.

Antal anstalter, vilkas sköterskor svarat	Anstaltens art	Tillfredsställande	Mindre tillfredställande	Ingen uppgift	Mindre	tillfredsställande	| Mai köpes trots fri kost	Mat köpes ej	Ingen uppgift	i Antalet sköterskor, som svarat	Antalet sköterskor, som tillfrågats
Otillräcklig	i—i s» < X __ ct> 23 £t> JQ g -• © CR *3 tf* r*-	I avseende på om- växling	I avseende på tillag- ning o. omväxling	Margarin serveras i stället för smör	Ej uppgiven an-ledning
				,	t n t	a 1	s k	ö t	3 r s	k o	r
1 75	Lasarett och liknan-
	de större sjuk-														!
	vårdsanstalter ...	296	70	16	—	10	42	2	15	i	10	287	85	382	552
43	Sjukstugor............	40	2	7	—	1	1	—	—	—	—	28	21	49	74
8	Militära sjukvårds-
	anstalter............	—	2	10	—	—	—		—	2	2	7	3	12	(34 + ) 13
9	Epidemisj ukhus,
	större ......	22	_	2								21	3	24
71	» mindre ...	42	1	33	—	1	—	—	—	~	6	23	47	76	| 148
12	Tuberkulosanstalter	24	10	1	—	—	9		—	1	—	34	1	35	44
24	Hem för obotligt
	sjuka, anstalter
	för • sinnessjuka
	(icke statens) samt
	sjukavdelningar
	vid försörjnings-
	inrättningar ......	49	49	2	i	15	9	22	—	2	22	48	30	100	124
63	Fattighus och fat-
	tiggårdar .........	53	5	9	—	—	—	—	—	5	1	40	26	67	67
306	Summa	626	139	80	i	27	61	24	16	n	41	488	216	746	1,056

398

Idb. 37.

Semester och semesterbidrag för sköterskorna

Anstaltens art		Årlig semester,	antal dagar	Ingen bestämd semester	Ingen uppgift	Summa sköterskor	I | Antal anstalter
14	t—‘ rf- 1 to	21	14—30	30	38	30—45	45
											A	n t a 1
Lasarett och liknande
större sjukvårdsan-
stalter ''...............	6	—	34	48	303	14	49	67	6	11	538	84
Sjukstugor ............	5	1	1	1	42	2	—	1	10	3	66	57
Militära sjukvårdsan-
stalter ...............	—	—	—	—	46	—	—	—	—	—	46	—
Epidemis j ukh us,
större	—	—	1	—	40	—	—	—	—	—	41	12
» mindre	22	—	5	3	38	—	—	1	25	8	102	90
Tuberkulosanstalter,
större	—	—	2	—	37	—	—	4	—	—	43	11
> mindre	—	—	—	—	11	—	—	1	—	—	12	11
Hem för obotligt
sjuka, anstalter för
sinnessjuka (icke
statens) samt sjuk-
avdeln. vid försörj-
ningsinrättningar	20	—	4	—	46	—	—	5	2	75	152	28
Summa	53	1	47	52	563	16	49	79	43	97	1,000	293

399

enligt läkarnes uppgifter. -

		8 e m e s t e	r b i d r	a g	P e	r tl a g, kr.			Storleken av bidra- get ej uppgiven	Intet bidrag	Ingen uppgift	i | Summa sköterskor	Antal anstalter
1 0,38	0,42	0,44	0,56	0,60—67	0,76	O 8 1 o “oo	1,0	1,10	1,25	1,40	1.50	1,67	1,78	2,0
sko	t e	r s k	o r
		15		4	4	97	62	26	4		2	10	2	1	9	229	68	533	84
—	i	—	—	—	1	1	—	1	—	1	—	—	—	—	1	38	22	66	57
						46												46	—
—	—	—	—	—	—	8	13	—	—	—	—	—	—	—	5	15	—	41	12
—	—	—	—	—	—	1	3	—	—	—	—	1	—	—	1	93	3	102	90
																9	29	42	11
																8	3	12	11
3					5	51						1			48	28	16	152	28
3	i	15	2	5	10	204	SO	27	4	1	2	12	2	ll	64	420	141	994	293

400

Tab. 38.

Sköterskornas förmåner vid sjukdom

Anstaltens art	Full lön	Full	lön uppbäres under	Reducerad lön	Tiden för och stor-leken av den reducerade lönen	Inga bestämmelser	Ingen uppgift	Summa sköterskor
1 månad	2 månader	3 månader	1 år	Tiden ej uppgiven	Efter 1 månad Vs av lön	Efter 2 måna-der 70 5^ av lön	tt> K »i •-»» ST O *1 so R -i g. i- EJ §''	Ej uppgivet
													A n	t a 1
Lasarett o. liknande
större sjukvårds-
anstalter .........	306	216	29	59	—	102	55	—	—	i	54	—	172	533
Sjukstugor .........	14	5	—	—	1	8	3	—	3	—		—	49	66
Militära sjukvårds-
anstalter .........													46	46
Epidemisjukhus,
större	18	8	—	6	—	4	—	—	—	—		23	—	41
» mindre	26	—	—	—	—	26	2	—	-	—	2	74	—	102
Tuberkulosanstal-
ter, större ........	29	22	—	—	—	7	13	—	13	—	—	—		42
Tuberkulosanstal-
ter, mindre ......	4	1	—	—	—	3	—	—	—	—	—	6	2	12
Hem för obotligt
sjuka, anstalter
för sinnessjuka
(icke statens)
samt sjukavdel-
ningar vid för-
sörjningsinrättn.	64	55	3	—	—	6	52	48	—	—	4	36	—	152
Summa	461	207	32	65	1	156	125	48	16	i	60	13»	269	994

enligt läkarnes uppgifter.

	F r i	vik	a r i e		1 Summa sköterskor	F r	sju	k v å	d	Summa sköterskor	> t3 P P C os E (t •-J
Ja	Nej	Bidrag till lön åt vikarie	Ingå bestäm- melser	Ingen uppgift	Ja	Nej	Inga bestäm- melser	Ingen uppgift
sköt	ersk	o r
I 401	5			127	533	406	51		76	533	84
24	7	i	1	33	66	36	—	—	30	66	57
—	—	—	—	46	46	—	—	—	46	46	—
32	—	—	9	—	41	37	—	4	—	41	12
52	4	—	46	—	102	39	3	60	—	102	90
26	—	—	—	16	42	28	—	—	14	42	11
3			2	7	12	1	1	2	8	12	11
139			12	1	152	134		17	1	152	28
677	16	i	70	230	994	681	55	83	175	994	298

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden ro. ro.

51

402

Tab. 39 a.

Sköterskebiträdenas arbetstid

			A	r b e	s t i	d e n s
• Anstaltens art j	9 tim. j	10 tim.	1—* O et- B	11 tim.	h-‘ h-» et- B	>—» to B
1		A	n t a	1 sk	ö t e	r s k e-
i Lasarett och liknande större sjukvårdsanstalter ...	_		13	5	16	130
Sjukstugor.........................................................	1	—	2	—	—	4
Epidemisjukhus, större.......................................	—	—	—	16	—	—
» mindre.......................................	—	—	—	1	2	5
Tuberkulosanstalter, större .................................	—	—	—	—	—	—
» mindre.................................	—	—	—	—	—	—
Hem för obotligt sjuka, anstalter för sinnessjuka (icke statens) samt sjukavd. vid försörjningsinrättningar		1		35		5
Summa	1	1	15	57	18	144

Sköterskebiträdenas arbetstid

Anstaltens art					A r	b e	t s t	i d	ens
7—11 tim.	9 tim.	O et- B	10—14 tim.	i—* t—» et- B	11—13 tim.	11—15 tim.	12 tim.	to et- s
			A. n	a 1	s k	ö t	e r p	k e-
Lasarett och liknande större sjukvårdsanstalter ...	_				6				9
Sjukstugor .............................................	—	—	—	—	—	—	—	—	2
Epidemisjukhus, större.....................	—	—	—	—	3	—	—	2	—
> mindre..............................	—	—	—	—	—	—	—	2	_
Tuberkulosanstalter ........................	—	—	—	—	1	—	3	1	2
Hem för obotligt sjuka, anstalter för sinnessjuka
(icke statens) samt sjukavdelningar vid försörj-
ningsinrättningar ....................	1	1	1	i	1	4	2	6	3
Summa	1	1	1	i	11	4	5	11	16

1 I arbetstiden ingår här den dagliga ledigheten.

403

enligt läkarnes uppgifter.1

längd												i Summa sköter-| skebiträden
t—* ro tc r+ 2*	12—13 tim.	12—15 tim.	03 rf 5	03 B	rf» et- 3	1—» rf*» et- B	rf» P 1 t—* o«	15 tim.	o« m'' g*	03 et- B	Ej fast-! ställd	w crc ‘~J‘ < c o
bitr	ii d o	n
27	_	_	95	2	15	6	_	23	_	_	8		340
—	—		2	—	9	1	—	4	—	—	7	—	30
-	-		1	—	49	—	—	—	—	—	7	—	73
	—	—	9	1	—	—	—	—	—	—	18	—	36
—	—	—	—	—	4	2	—	16	6	—	—	—	28
2	—	—	—	—	2	9	3	—	—	—	3	—	19
	27	32	10	26	9	—	—	25	—	8	21	_	199
29	27	32	117	29	88	18	8	68	6	8	64	—	725

enligt deras egna uppgifter.1

län	g fl																	Summa sköter-skebiträdeu, som svarat
12—15 tim.	t—* 03 et- 3	03 B	rf-» 03 B ^ • 03 ''b*''	03 e»__^ F| 1—* rf»	rf-* rf»- et- B	rf-» rf». ta et- B	rf-» rf» et- B	rf» et-__^ B 1 rf-* Ox	rf-1 et- rf» i''T Öl	rf-» Ox et- 3	t-1 Ox et- B	»—* 03 et- i''	03 et- B	rf-1 et- rf» 3 l	►—* et- rf» 3 1 • to O	O o- tv ce et-	W P no no ep
bit	ä d	e n
_	9	10		_	125	61	4	_	_	47	5	2	1	1	1	6	19	306
—	1	3	—	—	5	2	—	—	—	4	—	—	—	—	—	1	5	23
—	4	5	1	—	17	4	—	1	1	—	—	—	—	—	—	3	3	44
—	2	1		1	3	2	—	—	1	2	—	—	—	—	—	6	3	23
7	—	—	—	2	3	3				35							1	58
15	15	13	10	9	19	12				64	3	8					7	195
22	31	32	11	12	172	84	4	1	2	152	8	10	1	1	1	16	38	649

404

Tab. 40.

Arbetstidens början och slut enligt

Anstaltens art		Arbetet	börjar	förmidd. kl.
5— 5,30	6,30	5,45	6	6,15	6,30	6—7	t	7,30	Obestämt	w an? —• • <4 C CD
						A. n	tal	r k	ö t	e r s k e-
Lasarett och liknande större sjukvårds
anstalter..........................................	—	10	3	190	8	46		34	5	4	6
Sjukstugor..........................................	—	—	—	5	—	12	—	2	—	—	4
Epidemisjukhus, större........................	2	4	—	18	—	2	—	12	—	2	4
> mindre .....................	—	—	—	5	—	5	1	4	2	1	5
Tuberkulosanstalter..............................	—	—	—	33	—	14	—	9	—	—	2
Hem för obotligt sjuka, anstalter för sin-
nessjuka (icke statens) samt sjukavdel-
ningar vid försörjningsinrättningar......	—	—	—	95	—	47	36	12	—	—	5
Summa	2	14	3	346	8	126	37	78	7	7	26

405

sköterskebiträdenas egna uppgifter.

Arbetet slutar eftermidd. kl.	Summa sköter-skebiträden, aom svarat
5	6	6,30	6,30— 7,30	7	7.30	8	8,30	9	9,80	10	Obestämt	* H 73. *-*• ■jj ö 2. >ö
bitr	äden
	4	1		8	1	109	83	67	2	5	11	15	306
	—	—	—	2	—	5	3	7	—	—	2	4	23
t	—	—	—	—	—	29	8	1	—	—	—	6	44
1	—	—	1	—	1	5	3	4	—	—	—	8	23
—	—	—	2	1	1	1	—	23	22	5	—	3	58
1	3	4	3	2	12	44	15	59	7	11	6	28	195
2	7	5	6	13	15	193	112	161	31	21	19	64	649

406

Tal. 41.

Sköterskebiträdenas dagliga ledighet enligt läkarnes uppgifter.

Anstaltens art	Fastställd daglig ledighet	Den dagliga ledigheten be-stämmes av sköterskan	Summa skö- terskebiträden
1 tim.	2 tim.	21/*—3 tim.	2 tim. varannan dag	Summa
	Antal sköterskebiträden
Lasarett och liknande större
sjuk vårdsanstalter............	39	202	—	—	241	99	340
Sjukstugor ........................	3	3	—	— •	6	24	30
Epidemisjukhus, större.........	40	16	—	—	56	17	73
» mindre ......	—	3	—	—	3	33	36
Tuberkulosanstalter, större ...	4	5	2	11	22	6	28
» mindre	—	7	3	—	10	9	19
Hem för obotligt sjuka (icke
statens) samt sjukavdel-
ningar vid försörjningsin-
rättningar .....................	3	103	—	8	114	85	199
Summa	s»	339	5	19	452	273	725

407

''Idb. 42.

Sköterskebiträdenas lön enligt läkarnes uppgifter.

Anstaltens art			Å	s 1 ö n e n s	belopp kr.			Summa sköterskebiträden
100—120	150—175	180—200	204—225	240—250	260—288	CO O o	330—350	360—400	Ej uppgivet
			Antal	sköter skebiträden
Lasarett och liknande större
sjukvårdsanstalter............	6	17	67	25	32	24	127	10	35	9	352
Sjukstugor ........................	2	3	21	—	3	—	1	—	—	—	30
Epidemisjukhus, större ......	—	—	5	3	49	—	16	—	—	—	73
» mindre......	1	3	9	—	11	1	8	1	2	—	36
Tuberkulosanstalter, större...	—	—	—	—	28	—	—	—	—	—	28
» mindre	—	—	3	2	12	—	2	—		_	19
Hem för obotligt sjuka, an-
stalter för sinnessjuka, (icke
statens) samt sjukavdel-
ningar vid försörjningsin-
rättningar .....................	—	—	30	24	118	2	4	20	—	1	199
Summa	9	23	135	54	253	27	158	31	37	10	737

408

Idb. 43.

Ersättning för privat familjesjukvård

	< brt BP? er- jb ’ M. g	För dag kr.		För dygn	kr.
	g g 5 1 B g. »•Sb A C_l. r— 3 » Ö CD S fl-8 - § ra p a ■	1: 25	to T	2: 20	CO ''i	Ingen uppgift	1: 45	ro i	2: 60	CO T	Ingen uppgift
	Antal
Summa	137	6	7	6	82	3fi	1	9	22	94	ii !

Tab. 44.

Sköterskornas vakning

Anstaltens art	Skyldiga att vaka	Ej skyldiga att vaka	Ej uppgivet	Summa sköterskor
	Antal
Lasarett och liknande större sjukvårds-
anstalter .......................................	162	257	20	439
Sjukstugor .......................................	44	7	15	66
Epidemisjukhus, större........................	21	20	—	41
> mindre .....................	61	4	37	102
Tuberkulosanstalter, större..................	30	4	6	40
» mindre ...............	6	2	4	12
Hem för obotligt sjuka, anstalter för
sinnessjuka (icke statens) samt sjuk-
avdelningar vid försörjningsinrättningar	150	2	—	152
Summa	474	296	82	852

409

enligt sköterskebyråernas taxa.

För vaknatt kr.

För månad kr.

För besök kr.

! 09 :I

to i

JO Oj O

CO T

3: 75

1

4: 50

Ingen uppgift

05 O ''i

O» ''l

90—93

Ingen uppgift

t—» 1

1: 50—2: —

l:sta besök 2: — öfriga 1: —

Ingen uppgift

sköter

skor

| 8 j 12 |

2 | 68

1

1

ii

34 |

3

7

40

87 || 21

5

43 | 68

enligt läkarnes uppgifter.

		Regelbundet ordnad vakning			Ej regelb. ordnad	s w S, £.
			Vissa nätter					77 p 5 g.
Var annan natt	Var 3:dje natt	< P ii *> Qj O 0 P	< P Oi ''£ 0 p et- et-	Var 6:te natt	Var 7:de natt	1 natt var 14:e dag	Ej uppgivet	Summa	Längre tid i följd	vak- ning, utan när så fordras	S- et- PC g. 2 » 3 < jg. p 77 77 O P *
sköt	e r s k	o r
	9	4	1	1	7		8	30	24	108	162
1	4	5	—	—	—	—	—	10	—	34	44
—	—	4	—	—	—	—	—	4	—	17	21
8	—	—	1	—	—	—	—	9	—	52	61
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	30	30
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	6	6
		3		7	7	42	48	107		43	150
9	13	16	2	8	14	42	56	160	24	290	474

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m. 52

410

Tab. 45.

Vakningsskyldighet enligt sköterskornas egna uppgifter.

k EJ		Skyldiga att vaka	Ej skyldiga att vaka, men bliva väckta	►tf K	H-» tf Cfc	> tf et- P
kl anstalter, vilkas sköterski svarat	Anstaltens art	Ja	Nej	Ingen uppgift	Ofta genom ring-ning	Ofta genom biträde, elev eller dylikt	Mindre ofta	Vid dödsfall, opera-tion och dylikt	eles fria från ansvar för atienter under natten	en uppgift om väckning	let sköterskor, som svarat
•1				A n	tal	s k	ö t e	r s k	o r
75	Lasarett och liknande större sjukv&rdsanstalter............	34	345	3	8	69	92	111	42	23	382
43	Sjukstugor ........................	45	2	2	—	1	—	1	—	—	49
8	Militära sjukvårdsanstalter...	7	4	1	—	—	—	—	—	4	12
9	Epidemisjukhus, större ......	10	14	—	—	7	2	5	—	—	24
71	» mindre ......	63	8	5	3	3	—	2	—	—	76
12	Tuberkulosanstalter ............	19	16	—	4	—	—	10	—	2	35
24	Hem för obotligt sjuka, an-stalter för sinnessjuka (icke statens) samt sjukvårds-avdelningar vid försörj-ningsinrättningar ............	49	50	1	9	23	6	- 6	1	5	100
63	Fattighus och fattiggårdar ...	58	4	5	—	—	—	—	2	2	67
305	Summa	285	443	17	24	103	100	135	45	36	745

412

Tab. 46.

Elevernas vakning enligt

Anstaltens art	Skyldiga att vaka	Ej skyldiga att vaka	Regelbundet ordnad vakning vissa nätter
Varannan natt	Varannan natt under 2 veckor	Var 3:dje natt	Var 6: te natt	Var 6: te natt	Var 7: de natt	Var 9:de natt	Var 10:de natt	Var 12:te natt	1 natt var 4:de vecka	Summa
Lasarett och liknande större sjukvårdsanstalter ............		Antal
556	4	no	15	6	5	7	14	4	3	4	5	173
Summa	556	4	no	15	6	5	7	14	4	3	4	5	173

413

läkarnas uppgifter.

Regelbundet ordnad vakning längre tid	i följd	Ej regelbundet ordnad vakning	> B E
14 dagar i sträck 2 gånger under elevtiden	Var 7:de vecka	1 månad i sträck under elevtiden	Under 2:dra året av elev- tiden 1 månad	2 månader pr år under elevtiden	3 månader pr år	Summa	När så fordras	Turvis med biträde	Endast då dubbelvakning behöves	Vakning sällsynt	Summa	< (V 00 O 3 p: O 00 pr S qg* p p VT P	B E 09 B* PT 00 VT O: $ 3 pr A flP AP* <1 N
e 1 e	e r
5	3	183	6	73	8	278	43	8	3	51	105	556	560
5	3	183	0	73	8	278	43	8	3	51	105	556	560

414

Idb. 47.

Sjuksköterskebiträdenas vakning

									S k	y i	d i g a
			Regelbundet ordnad vakning vissa nätter
Anstaltens art	Varannan natt	Var 3:dje natt	Var 3:dje eller 4:de natt	Var 4:de natt	Var ö:te natt	Var 6:te natt	Var 7:de natt	Var 9:de natt	Var 10:de natt	Var 12:te natt	Summa
							A n	t a 1	s j	u k	s k ö -
Lasarett och liknande större sjukvårds-vårdsanstalter ..............................		16		11	14	54	6	1	7	15	124
Sjukstugor.......................................	1	7	5	1	2	—	—	—	—	—	16
Epidemisjukhus, större.....................	—	—	—	8	—	—	—	—	—	—	8
> mindre ..................	5	5									10
Tuberkulosanstalter, större ...............	—	5	—	4	—	17	—	—	—	—	26
» mindre...............	3	5									8
Hem för obotligt sjuka, anstalter för sinnessjuka (icke statens) samt sjuk-avd. vid försörjningsinrättningar.....				9	32		58		25	40	164
Summa	9	8S	5	83	48	71	64	1	82	55	B56

415

enligt läkarnas uppgifter.

att	v a	k a													Skyldiga att vaka	Ej skyldiga att vaka	Ej uppgivet, om skyldighet att vaka föreligger	Antalet sköterskebiträden
Regelbundet ordnad vakning längre tid i följd	Utan regelbundet ordnad vakning	1 Ingå uppgifter om vakningens anordning
1 vecka i sträck var 3:dje vecka	1 vecka i sträck var 7:de vecka	14 dagar i sträck var 6:te vecka	1 månad i sträck var 3:dje månad	1 månad i sträck var 4:de månad	1 månad i sträck var örte månad	14 dagar på året	45 dagar på året	Tidens längd ej uppgiven	Summa	1 Turvis med sköterskor	Tidvis 1 vecka i sträck	När så behöves	Summa
ter	ske	b i	r ä	den
26	12	2	49	5	7	4	6	14	125			1	i	56	306	45	1	352
—	—	—	3	—	-	—	—	—	3	2	—	2	4	3	26	3	i	30
										3	32	9	44	21	73	—	-	73
—										6	—	13	19	5	34	1	i	36
—												2	2	—	28	—	-	28
												7	7	—	15	—	4	19
												6	6	20	190	9	_	199
26	12	2	52	5	7	* \	6	14 |	1281	n	32	40 |	83	105 672	68	7 |	737

416

Tab. 48.

I tjänsten ådragen sjukdom genom smitta från

Antal anstalter, vilkas sköterskor svarat					S	j u k-
Anstaltens art	Nej	Ja	Difteri	Skarlakansfeber	Skarlakansfeber och difteri
					A	n t a 1
75	Lasarett och liknande större sjukvårdsanstalter.....	295	34	14	4
43	Sjukstugor.........................................................	36	4	2	—	—
8	Militära sjukvårdsanstalter .................................	9	2	—	—	- |
9	Epidemisjukhus, större.......................................	12	12	7	—	—
71	» mindre ....................................	50	19	11	5
12 24	Tuberkulosanstalter .......................................... Hem för obotligt sjuka, anstalter för sinnessjuka (icke statens) samt sjnkavdelningar vid försörj-	27	3
	ningsinrättningar..........................................	79	5	2	1	—
63	Fattighus och fattiggårdar .................................	48	5	1	—	—
—	Sköterskor anställda i privat familjesjukvård.........	no	18	7	3	—
—	Distriktssköterskor i städer.................................	17	5	3	—	—
_	» i landsorten ...........................	118	47	20	2	2
305	Summa	801	154	67	15	2

417

vårdad patient enligt sköterskornas egna uppgifter.

d o m	a r n a s ar	t									§. *
Misshag	Kikhosta	Vattkoppor och difteri	Tyfoidfeber	Tyfoidfeber och difteri	Ansiktsros	Blodförgiftning	Tuberkulos	P CT3 e+- P er © M pr © ce	Sjukdomens art ej uppgiven	[ngen uppgift	ital sköterskor, som svarat	sköterskor, som upp ivit sig hava blivit ttade av v&rdad sjul
sköt	ers	kor
	-		4		3	7		-	2	53	382	8,9 i
—			2	—	-''		—	—	—	9	49	8,2
—		_	—	__	—	—	—	—	2	1	12	16,7 I
—		—	3	—	—	—	—	—	2	—	24	5,7) ’ >31,0 I
—	—	—	2	—-	—	—	—	—	T	7	76	25,0 /
—			_	—	—		3	—	—	5	35	8,6 i
			1				1			16	100	5,0
—	—	—	1		_	1	2	—	—	14	67	7,5
1	—	1	5	—	—	—	i	—	—	27	155	11,6;
—	—	—	2	—		_	—	—	—	13	35	14,3
1	1	—	16	2		2	—	i	—	26	191	24,6
2	1	1	36	o	3	10	7	i	7	171	1,126	13,7

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden in. m

53

418

Tab. 49.

1 tjänsten ådragen sjukdom genom smitta från vårdad patient enligt
sköterskebiträdenas egna uppgifter.

Anstaltens art	Nej	Ja	Difteri	Skarlakansfeber	TJ1 Smittkoppor	s Difteri och smitt- koppor	13 Mässling M ---.—	Kikhosta c	v Röda hund	n s *-*» o. K CD* O'' O •-»	a e 7T s -i O CO	« Blodförgiftning	Lungsot	Sjukdomens art ej uppgiven	Ingen uppgift	Antalet biträden, som svarat	X biträden, som uppgiva sig hava blivit smittade av vårdad sjuk
				A	n t	a 1	e t	b	t	ä	/ d e	n
Lasarett och liknan-
de större sjuk-
vårdsanstalter ...	199	14	6	1	—	—	—	—	1	—	i	2	—	3	93	306	4,7
Sjukstugor............	15														8	23	0,o
Epidemisjukhus,
större ......	21	11	4	1	i	i	i	i	_	2	_	—	_	_	12	44	25.°| _
																	> 19,4
» mindre ...	12	2	2												9	23	8,7 / ’
Tuberkulosanstalter	38														20	58	_
Hem för obotligt
sjuka, anstalter
för sinnessjuka
(icke statens) samt
sj uka vdelningar
vid försörjnings-
inrättningar ......	91	3											1	2	101	195	1,5
Summa	376	30	12	2	i	i	i	i	1	2	i	2	1	5	243	649	4,6 x

419

Tal. 50.

Under elevtiden ådragen sjukdom genom smitta från vårdad patient enligt

elevernas egna uppgifter.

Sjukdomens art

Anstaltens art

Antal elever

Lasarett och liknande
större sjukvårdsanstal -

Epidemisjukhus............

Hem för obotligt sjuka,
sinnessjukanstalter (icke
statens) .....................

Summa

420

Idb. 51.

I tjänster) ådragen sjukdom, annan än smittosam sjukdom, och i tjänsten ådraget

	Nej	Ja											Sjuk-
Luftrörskatarr, förkyl- ning resp. halsfluss	Astma genom ofta upp- repade desinfektioner	Lunginflammation	Lungsäcksinflammation	Lungtuberkulos i	Hjärtfel	Njursten, njurhlödning resp. njurskada	Underlifsblödning	g P 0Q CD po *-»	Tarmkatarr	Blindtarmsinflamma- tion	Gulsot
! Sköterskor å'' sjukvårds-	426	44	6		1	3	4	10		4		_	_
1 anstalter ..................
; Distriktssköterskor i stä-														■
1 der och på landet......	122	33	3	1	1	—	i	1	2	—	2	1	1
Sköterskor i privat fa-
| miljesjukvård ............	54	33	4	—	2	—	—	6	i	—	2	1	—	—
Summa sköterskor	622	no	13	1	4	3	o	17	3	4	4	2	1	_
Elever ........................	407	22	1	_	—	1		1	—	—	—	—	2	2
i Biträden .....................	258	36	—	__	3	1		4			2	1	3	2
i Hela personalen............	1287	16S	14	1	7	5	5	22	3	4	«	3	6	4 1

421

olycksfall enligt sköterskornas, elevernas och biträdenas egna uppgifter.

d o ni e n s art	Ingen uppgift	Antalet sköterskor, j elever och biträden, som svarat	i°/o som uppgiva sig hava ådra- | git sig annan än smittosam i sjukdom resp. olycksfall i tjänsten.
Nervsjukdom	Basedowska sjukan	i Ischias resp. annan nervvärk	Allmän svaghet resp. blodbrist	►—i b aT p. B er? CD 0 1 P rf- cd'' 5	Reumatism	Ögonsjukdom	0 2. 5* 1 B p o’ B	Åderbråck o. blodpropp	Eczem	Fingervärk	Plattfot	Muskelsträckning	GG P® W B CD *r p o- p	Benbrott	Sjukdomens art ej upp-given
	—	4	3		—	—	l	3	_					—	5	275	745	5,j
_	—		1	9	-			3	1	1	_		~	2	3	71	226	14,6 ,
2	t	1	_		_	2	1	_	_	_		1	2	_	7	48	155	21,3
2	1	5	4	9	—	o	2		1	''1		1	2	2	15	394	1,126	9.8
—	—	—	1	2	1	—	—	1	5		2	_	—	1	2	43	172	4,7
—	—	—	—	—	8	~	i	4	—			—		—	7	355	649	5,
2	1	5	5	ii	9	2	3	11	6	1	2	1	2	3	24	792	2,247	7,5

Bil. 4 a -4 f.

Pensions- och sjukkassor av särskild betydelse för
sjuksköterskor i vårt land.

\

r

425

Bil. 4 a.

STADGAR

för

Svenska sjuksköterskornas allmänna pensionsförening,

fastställda av Kungl. Maj:t enligt nådig resolution den 25 september 1896, med ändringar enligt
Kungl. Maj:ts nådiga resolution den 12 februari 1907.

§ 1. Svenska sjuksköterskornas allmänna pensionsförenings ändamål är att
bereda pension åt svenska sjuksköterskor vid fyllda 50 års ålder.

§ 2. Berättigad till inträde i föreningen är varje välfrejdad svensk kvinna,
som icke uppnått 42 år och ägnar sig åt sjuksköterskekallet samt härtill utbildat
sig genom teoretisk-praktisk kurs vid större sjukhus under minst sex månader
och väl vitsordad tjänstgöring därefter såsom sjuksköterska, likaledes vid större
sjukhus, minst sex månader.

Efter prövning av föreningens styrelse i varje särskilt fall må dock inträde
vinnas jämväl av den, som utan att hava genomgått sådan teoretisk-praktisk
kurs, som nämnd är, med betyg av vederbörande läkare styrker sig hava väl
tjänstgjort minst två år såsom översköterska eller avdelningssköterska eller med
dem likställd sköterska vid större sjukhus, ävensom av den, som med intyg av
läkare styrker, att hon, efter att hava genomgått förenämnda teoretisk-praktiska
kurs, tillfredsställande tjänstgjort i enskild sjukvård sammanlagt minst sex
månader.

§ 3. Ansökan om inträde i föreningen skall vara skriftlig och ställd till
styrelsen samt innehålla uppgifter om inträdessökandes fullständiga förnamn och
tillnamn, hemort och bostad ävensom år och dag, då sökanden föddes; och bör
ansökan åtföljas av betyg, som styrka ej mindre sökandens goda frejd, namn
och ålder än även behörighet enligt § 2 att i föreningen vinna inträde.

§ 4. Delägare är skyldig att före uppnådd pensionsålder till föreningen
inbetala minst femhundra kronor, antingen på en gång eller genom årliga insatser
av minst 25 kronor.

Kvinnlig sjulcvårdspersonals arbetsförhållanden m. m.

54

426

Efter beviljat inträde erhåller delägare vid första insättningen motbok, i
vilken varje insatt summa införes samt därefter årligen delägarens behållning
enligt senaste bokslut antecknas.

§ 5. Den lägsta insats, som får göras, är 5 kronor, och skall varje insättning
ske i fullt krontal. Ej må mer än en insättning göras i samma månad.

Mer än 1,000 kronor får ej under loppet av ett kalenderår för någons räkning
i föreningen insättas.

Ränta å insatta medel tillgodoföres delägare från och med månaden näst
efter den, då insättning skett, efter räntefot, som av styrelsen bestämts vid
årets början.

§ 6. Föreningens fonder äro: l:o) besparingsfonden, 2:o) pensionsfonden
och 3:o) garantifonden, bildad av gåvo- och testamentsmedel, givna utan särskilda
villkor.

§ 7. Alla insatser jämte därå upplupen ränta ingå vid kalenderårets slut
till besparingsfonden, och är delägare i denna fond berättigad att från och med
kalenderåret näst efter inträdet i föreningen åtnjuta de fördelar, som uppkomma
genom ränta och arvs vinst efter avlidna delägare.

§ 8. Delägare i besparingsfonden inträder med början av året näst efter
det kalenderår, varunder hon fyllt 50 år, i pensionsklassen, vadan hennes behållning
i besparingsfonden vid sagda tid överflyttas till pensionsfonden, från
vilken delägare därefter och till sin död äger uppbära en årlig pension av minst
6 procent å sagda behållning, dock att, för det fall, som i § 15 mom. 2 här
nedan omförmäies, delägare äger uppbära pension till nämnda belopp endast i
den mån garantifondens avkastning är tillräcklig att fylla behovet.

Delägare, som önskar uppskov med inträde i pensionsklassen, må erhålla
sådant, om hon under det kalenderår, varunder hon fyller 50 år, hos styrelsen
anmäler sin önskan därom; dock äger hon icke att därefter insätta mer än 25
kronor årligen. Sådant uppskov kan icke beviljas längre än till kalenderåret
efter det, varunder delägare fyllt 55 år.

För rätt att erhålla pension fordras, att delägare med av styrelsen godkänt
intyg styrker sig hava under en tid av minst 8 år haft sjukvård till yrke.

Pension utbetalas halvårsvis den 1 april och den 1 oktober samt till
dödsdagen.

Pension må icke tagas i mät för pensionärs gäld.

§ 9. Då sammanlagda beloppet av en delägares i besparingsfonden innestående
medel överskjuter 6,000 kronor, skall överskottet samt sedermera årliga
ränte- och arvsvinsten uttagas, till dess delägare inträtt i pensionsklassen.

§ 10. Delägare äger rätt att, sex månader efter därom hos styrelsen gjord

427

anmälan, före inträde i pensionsklassen utbekomma hela sitt insatta belopp, men
ej upplupen ränta eller arvsvinst.

Därest delägare, som enligt § 9 uttagit räute- och arvsvinst, begagnar sig
av nyss nämnda rätt, skall vad sålunda uttagits avdragas från insatta beloppet.

§ 11. Avlider delägare före inträdet i pensionsklassen eller innan av henne
enligt § 10 uppsagt belopp förfaller, tillfaller hennes innestående behållning, såsom
arvsvinst, delägarne i besparingsfonden.

Då delägare i pensionsklassen dör, tillfaller hennes andel pensionsfonden.

§ 12. Delägare i besparingsfonden, som, utan att hava inbetalat 500 kronor,
icke under något av fem på varandra följande år fullgjort stadgad årsinbetalning
av 25 kronor, upphör att vara delägare, men äger att i enlighet med
§ 10 uttaga sitt insatta belopp.

Den delägare i besparingsfonden, som, utan att hava inbetalat 500 kronor,
under fem på varandra följande år försummar att om sig lämna styrelsen någon
underrättelse, varder, därest ej laga förfall visas, utesluten ur föreningen och
förlorar sin behållning, vilken tillfaller besparingsfonden.

Pension eller enligt § 9 förfallen rånte- och arvsvinst, till vilkas utbekommande
delägare icke anmält sig inom fem år från förfallotiden, utbetalas icke,
utan tillfalla, den förra pensionsfonden och den senare besparingsfonden.

Pensionstagare, som under tio efter varandra följande år icke anmält sig
till förfallen pensions lyftning, skiljes från föreningen och har förlorat rätt att
uppbära pension, även dessförrinnan förfallen.

Genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar sista söckendag i maj
månad meddelas av styrelsen årligen underrättelse om de till utbetalning förfallna,
men icke lyftade medel samt om påföljden för uraktlåten uttagning.

§ 13. Delägare, som genom laga kraftvunnet utslag ådömts förlust av
medborgerligt förtroende, uteslutes ur föreningen, men återfår, därest hon är
delägare i besparingsfonden, sitt däri insatta belopp utan ränta eller arvsvinst
och, därest hon tillhör pensionsklassen, samma belopp med avdrag av vad såsom
pension uppburits.

§ 14. Efter varje års bokslut uträknas besparingsfondens medelräntefot,
enligt vilken fondens samtliga delägare tillgodoräknas ränta å deras behållningar
vid årets början.

Delägare i samma fond erhålla dessutom arvsvinst efter med döden avgångna
delägare med ränta efter medelräntefoten ävensom andel av andra medel,
som jämlikt dessa stadgar böra behandlas såsom arvsvinst.

Denna arvsvinst fördelas på varje delägare i förhållande till hennes behållning
vid årets början, dock må därvid delägare icke erhålla mer än den för
hennes behållning efter försäkringstekniska grunder beräknade arvsvinst, och
skall, därest överskott uppstår, detsamma tilläggas garantifonden.

428

§ 15. Vid varje års slut uträknas de garanterade pensionernas kapitalvärde
och, därest pensionsfonden befinnes större än detta kapitalvärde, må, efter
styrelsens beprövande, under det följande året till pensionärerna utdelas överskottet,
varvid dock iakttages, att denna utdelning för ett år tillsvidare icke må
uppgå till mer än högst 3 procent av den behållning, varmed delägaren ingått
i pensionsklassen.

Befinnes åter pensionsfonden mindre än omförmälda kapitalvärde, fylles
bristen av räntan å garantifonden.

§ 16. Garantifonden må icke till kapitalet minskas, utan endast dess ränta
årligen användas på det sätt och i den ordning här nedan föreskrives, nämligen
:

l:o) att enligt § 15 höja pensionsfonden till det belopp, som erfordras för
att den skall uppgå till garanterade pensionernas sammanlagda kapitalvärde;

2:o) att bestrida förvaltningskostnaden för de i § 6 omförmälda fonder;

3:o) att bidraga till den förböjning i pensionernas belopp, som i § 15 omförmäles; 4:o)

att de år, då garantifonden överstiger 30 procent av pensionsfonden,
läggas till besparingsfonden och behandlas såsom arvsvinst, dock så att arvsvinsten
i sin helhet icke kommer att därigenom överstiga den efter försäkringstekniska
grunder beräknade arvsvinsten; samt

5:o) att med sitt återstående belopp öka garantifondens egen behållning.

§ 17. Besparings-, pensions- och garantifonderna förvaltas och förräntas i
ett sammanhang.

Medel, som kunna bliva till föreningen givna under särskilda villkor eller
för särskilda ändamål, såsom till beredande av understöd åt delägare vid fall av
invaliditet, förvaltas enligt givares föreskrifter eller, där sådana saknas, enligt
av styrelsen fastställda grunder.

§ 18. Föreningens fonder skola antingen placeras i säkra räntebärande
obligationer eller ock utlånas mot säkerhet av inteckning i fast egendom i Stockholm,
som blivit för all framtid mot brandskada försäkrad i brandförsäkringsinrättning,
vars reglemente blivit av Kungl. Maj:t fastställt, dock att det belopp,
vartill fastighet belånas, ej må överstiga två tredjedelar av brandförsäkringssumman.

Medel, som ej kunna placeras på nu omförmälda sätt, må insättas i Sveriges
Riksbank eller enskild, med av Kungl. Maj:t fastställt reglemente försedd
bankinrättning.

Föreningens säkerhetsliandlingar förvaras i brandfritt förvaringsrum, försett
med två olika lås, vartill två av styrelsens ledamöter innehava var sin
nyckel.

§ 19. Förvaltningen av föreningens tillgångar och angelägenheter tillkommer
en styrelse bestående av elva ledamöter. Av dessa väljas nio, därav två

429

läkare, eu lagkunnig ocli minst två delägare för eu tid av tre kalenderår å föreningens
allmänna årsmöte, och avgå bland dem årligen de tre, som, utan nytt
val, längst tillhört styrelsen.

I sammanhang med första valet bestämmes genom lottning mellan de då
valda ordningen att avgå.

De övriga två ledamöterna utses för ett år, en av styrelsen för Föreningen
Röda korset och en av styrelsen för Fredrika-Bremer-Förbundet efter hos dem
gjord hemställan från pensionsföreningens styrelse.

Avgående ledamot kan återväljas. Avgår ledamot före utgången av den
tid valet gällt, väljes å delägarnes årsmöte eller, därest för styrelsens beslutmässighet
så fordras, på extra möte annan ledamot för återstående tiden.

§ 20. Styrelsen väljer inom sig varje år vid första sammanträdet ordförande,
vice ordförande och sekreterare. Dessa kunna återväljas.

§ 21. Styrelsen, som har sitt säte i Stockholm, sammanträder på ordförandens
kallelse minst en gång i kvartalet. För besluts fattande erfordras, att
minst fem ledamöter äro tillstädes; dock böra vid behandling av frågor rörande
ändring av eller tillägg till dessa stadgar eller ock föreningens upplösning minst
sju ledamöter närvara. Utfalla rösterna lika, galle den mening, som ordföranden
biträder.

Vid styrelsens sammanträden föres protokoll, vars riktighet vitsordas genom
påskrift av ordföranden.

Skrivelser från styrelsen undertecknas av ordföranden och sekreteraren.

§ 22. Styrelsen utser två ledamöter, som handhava de löpande angelägenheterna
och övervaka kontorsgöromålen.

Styrelsen äger antaga och entlediga en räkenskapsförare och övriga nödiga
tjänstebiträden samt bestämma arvoden för dem.

Kvitto å insatt belopp attesteras i delägares motbok av räkenskapsföraren
jämte annan av styrelsen därom anmodad person.

§ 23. Föreningens förvaltning, räkenskaper och säkerhetshandlingar samt
styrelsens protokoll granskas årligen av tre revisorer, valda, jämte två suppleanter,
å delägarnes allmänna årsmöte. Minst en av revisorerna och en av suppleanterna
utses bland delägarne.

Styrelsen avlämnar före den 1 april till revisorerna skriftlig berättelse om
föreningens tillstånd och förvaltning under det år, revisionen omfattar, varefter
revision företages i april månad och revisionsberättelse med till- eller avstyrkande
av ansvarsfrihet avlämnas till styrelsen före medlet av maj.

§ 24. Delägarne sammanträda till allmänt årsmöte under förra hälvten av
juni å dag, som styrelsen kungör i Post- och Inrikes Tidningar sista söckendagen
i maj månad.

430

Vid årsmötet förekomma följande ärenden:

1) val av ordförande för mötet, (

2) styrelsens och revisorernas berättelse,

3) om ansvarsfrihet för styrelsen,

4) val av styrelseledamöter, revisorer och revisorssuppleanter,

5) förslag och framställningar från styrelsen,

6) förslag och framställlningar från delägare, vilka dock skola vara till styrelsen

skriftligen ingivna före den 15 maj och åtföljas av styrelsens yttrande,
och

7) beslut om protokollets justering.

§ 25. Vid möte har varje delägare en röst, men kan enligt fullmakt rösta
för högst fyra andra delägare.

Alla val, förutom av ordförande vid möte, ske med slutna sedlar. Övriga
omröstningar skola vara öppna, därest icke någon delägare äskar sluten omröstning.
Vid omröstning gäller, utom i det fall, varom i § 28 säges, enkel pluralitet.
Utfalla rösterna lika, avgöre lotten.

§ 26. Extra allmänt möte kan hållas, när styrelsen finner nödigt, och
skall härom särskild kallelse utgå till delägarne minst fjorton dagar före mötet.
Vid sådant möte företagas icke andra ärenden, än de i kallelsen omförmälda.

§ 27. Efter årsmötet offentliggöres i någon av huvudstadens mest spridda
tidningar en översikt av föreningens ställning.

§ 28. Förslag om ändring av eller tillägg till dessa stadgar eller om föreningens
upplösning må framställas endast vid årsmöte samt först vid nästföljande
årsmöte antagas eller förkastas.

För besluts fattande i de i denna § omförmälda frågor erfordras, att minst
två tredjedelar av de röstande varit ense om beslutet. Beslut i fråga om ändring
av eller tillägg till dessa stadgar underställes Kungl. Maj:ts prövning och
bliver ej gällande förr än nådig fastställelse därå vunnits.

Övergång sstadgande.

Intill 1898 års utgång må inträde i föreningen av styrelsen jämväl beviljas
sökande, som fyllt 42 år, men ännu icke uppnått 48 års ålder samt i övrigt
äger behörighet enligt § 2.]

431

Bil. 4 It.

Styrelsens för Svenska sjuksköterskornas allmänna pensionsförenings

berättelse för 1915.

Det nittonde året av föreningens verksamhet.

Såsom varande en pensionskassa måste Svenska sjuksköterskornas allmänna
pensionsförening registreras jämligt § 2 i lagen om understödsföreningar av den
29 juli 1912. För detta ändamål framlade styrelsen vid årsmötet den 3 juni
1915 ett förslag till ändring i några mera oväsentliga delar av nu gällande stadgar.
Förslaget, som enligt stadgarnas § 28 icke kan definitivt antagas förrän
vid 1916 års möte, blev vid 1915 års möte enhälligt preliminärt godkänt.

Under 1915 ha 105 sjuksköterskor vunnit inträde i föreningen. 42 sjuksköterskor
ha under året utgått ur föreningen, 3 ha avlidit och 2 ha blivit uteslutna
jämlikt stadgarnas § 12 då de trots påminnelser försummat att lämna
styrelsen någon upplysning om sig under 5 på varandra följande år. Hela antalet
delägare utgjorde vid 1915 års slut 1,107 mot 1,049 året förut.

Summan av insättningar, som under året gjorts av och för sjuksköterskor
uppgår till 56,616 kr. (mot 53,311 kr. under 1914), fördelade i 1,136 poster.

Besparing sfondens ingående balans utgjorde.................................... kr. 578,364: 04

och har fonden genom insättningar, statsbidrag och räntor ökats,

så att dess utgående balans uppgår till................................. » 632,942: 16

På insättningar har under året gottgjorts ränta efter 41/a % från och med
månaden näst efter den då insättning skett, och hava samtliga delägare dessutom,
jämlikt stadgarnas § 14, tillgodoräknats ränta och arvsvinst å deras behållning
vid årets början.

Garantifonden. Hit räknas alla gåvor, som givits utan särskilda villkor,
ävensom de fonder, som enligt donationshandlingar och styrelsebeslut, med bibe -

432

hållande av donators namn, med sina räntor stödja garantifonden. Garantifonden,
som vid årets början utgjorde kr. 551,094: 88, uppgick vid 1915 års slut
till kr. 581,188:86 sålunda fördelad:

Den egentliga garantifonden ........................

(mot kr. 136,094: 88 vid årets ingång)

B. A. Danelii donation....................

C. F. Liljewalchs » .....................

E. Cederlunds » .....................

A. F. Lindströms » .....................

A. Bjurholms » .....................

Daniela Östergrens » .....................

Makarna d’Orchimonts » .....................

Otto och Signe Broms’ » .....................

kr. 156,188:86

» 10,000: —

» 300,000: —

» 20,000: —

» 30,000: —

» 25,000: —

» 10,000: —

» 20,000: —

» 10,000: —

Pensionsfonden, som vid 1915 års ingång utgjorde kr. 96,915: 24, har under
året fått 10 nya delägare, så att antalet pensionärer utgjort 48. Pensionerna
hava utgått med 9 X ä det belopp, varmed varje pensionär ingått i pensionsfonden.
För att höja fonden till det härför erforderliga kapitalvärdet, lades vid
årets slut kr. 9,577:91 av garantifondens räntemedel till pensionsfonden, varefter
densamma uppgick till kr. 132,210: 77.

Invaliditets- och nödhjälpsfonden (grundad år 1902 av framlidne advokatfiskal
T. Billbergh), som vid årets ingång uppgick till kr. 15,142: 90, utgjorde
vid dess slut kr. 15,408: —. Understöd från denna fond har under året beviljats
fyra delägare.

P. von Möllers gåvofond utgjorde vid 1915 års ingång kr. 201,973:84.
Enligt för fonden uppgjorda bestämmelser äger styrelsen att efter varje bokslut
avgöra huru stor del av fondens ränteavkastning, som, sedan den av donator
betingade livräntan utgått, får disponeras för understöd åt sjuka eller behövande
sjuksköterskor. För 1915 anslogs härtill kr. 1,923: 84, som kvartalsvis utdelats
i olika poster till 17 sjuksköterskor. Fonden uppgick vid årets slut till kr.
202,085: 74.

Från C. F. Liljewalch j:ors tilläggsdonation har under året i sjukhjälp till
16 av föreningens delägare utdelats tillsammans 2,000 kr. Fonden, som vid 1915
års ingång utgjorde kr. 116,352:67, uppgick vid årets slut till kr. 120,133:95.

Från G. Lettströms fond, varav 4/s av årliga avkastningen är avsedd till
invaliditetshjälp, har utdelats kr. 200: —, varefter fonden, som vid årets ingång
utgjorde kr. 5,282: 63, vid dess slut uppgick till kr. 5,346: 76.

Ansökningar om understöd från dessa fonder skola insändas till styrelsen:
för första kvartalet före den 1 februari, för andra kvartalet före den 1 maj, för

433

tredje kvartalet före den 1 september och för fjärde kvartulnlet före den 1 december.
De skola åtföljas av läkarebetyg samt uppgift om den sökandes verkliga
behov, vare sig på grund av sjukdom eller andra ömmande omständigheter.
Rätt att söka understöd tillkommer även pensionärer.

Doktor Ernst Westerlnnds pensionsfond, vars uppgift är, att med ett årligt
tillskott av 200 kr. öka pensionerna för dem av föreningens pensionstagare, sora
äro i särskilt behov därav, uppgick vid 1015 års ingång till kr. 24,123: 44. Fyra
av föreningens pensionärer uppbära sedan år 1911 en livstidspension å 200 kr.
från denna fond. Vid årets slut utgjorde fonden kr. 24,522: 0H.

Boda leorssystrarnas pensionstillägg, avsedd som grundplåt till en fond, vars
räntor skola utgå som pensionstillägg till behövande delägare i enlighet med
donators närmare bestämmelser, utgjorde vid årets ingång kr. 2,105: 41 och uppgick
vid årets slut till kr. 2,210: 03.

Carl Nyströmers fond, från vilken livränta utgår till av donator namngiven
person och vars avkastning efter dennas död är avsedd till invaliditetsunderstöd,
utgjorde vid årets början kr. 10,041:91 och vid dess slut kr. 9,990:88.

Från Casimir sborg sfonden skola de första livstidspensionerna år 1916 utdelas,
och uppgick fonden vid 1915 års slut till kr. 53,325: 99 mot kr. 51,039: 93 vid
dess ingång.

Följande lasarett göra årliga inbetalningar till pensionsföreningen lör i
deras tjänst anställda sjuksköterskors pensionering: lasaretten i Falköping, Filipstad,
Halm tad, Haparanda, Hudiksvall, Jönköping, Karlskrona, Kristianstad,
Köping, Lidköping, Linköping, Ljungby, Mariestad, Norberg, Nyköping, Strängnäs,
Umeå, Växiö och Östersund, vartill komma Södertälje stad, Sölvesborgs
stad, Uddevalla stad, Husqvarna vapenfabrik, Höganäs stenkolsaktiebolag och
Styrsö havskuranstalt. Denna förteckning är dock måhända ofullständig, ty det
upplyses icke alltid, huruvida det är lasarettet cller^sköterskan själv som
inbetalar.

Eu del landsting göra även insättningar för i deras tjänst varande distriktssköt
rskor.

»Drottning Sofias förening för härens och flottans sjukvård» har insatt 25
kr nor för delägare, som tillhört nämnda förening.

De av pensionsföreningens delägare, som äro i aktiv tjänst, erhålla nedsättning
i biljettpris vid järnvägsresor: 1) till och från tjänstgöringsort (häri inbe gripes

vård av sjuk person i sköterskas eller annan nära anhörigs hem); 2) för
egen hälsas vård (även om mer än en resa under året härför erfordras); 3) under
semester (dock endast för en resa årligen fram och åter).

För att komma i åtnjutande av nämnda förmån skall sjuksköterska vid
Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m. 55

434

biljettköp uppvisa ett av tjänsteläkare undertecknat intyg, som styrker att hon
är delägare i föreningen, och äger då färdas i II klass mot lösande av III klass
biljett och i III klass mot 5 öre mindre per zon än gällande taxa.

Det av riksdagen beviljade årliga statsbidraget till sjuksköterskors pensionering
sökes för år 1915 för 640 delägare. På grund därav att flera delägare
försumma att om sig insända erforderliga upplysningar, kommer dock tyvärr
icke statsbidraget alla dem till del, som äro berättigade därtill, och böra delägare
därför taga noggrann kännedom om de bestämmelser, som äro fästade vid
statsbidraget. Från pensionsföreningens expedition utsändas till delägarna på
hösten eller vid årsskiftet formulär för insamlande av erforderliga uppgifter för
ansökningen om statsbidrag, och det är av största vikt att dessa formulär, behörigen
ifyllda, återsändas inom den stadgade tiden, nämligen före januari månads
utgång. De, som försumma detta, eller de, som icke fullgjort stadgad årsinsättning
under föregående år, gå miste om statsbidraget. För övrigt hänvisas
till kungörelsen angående statsbidrag till pensionering av sjuksköterskor, som
medföljer delägarnas motböcker och som på begäran erhålles från expeditionen.

Gåvor. Ingeniör O. Broms, som avled den 12 april 1915, hade i sitt testamente
förordnat, att 10,000 kronor skulle överlämnas till Svenska sjuksköterskornas
allmänna pensionsförening att under namn av »Otto och Signe Broms
donationsfond» förvaltas enligt styrelsens bestämmelser, och har donationen lagts
till de fonder, som med sina räntor stödja garantifonden.

Dessutom har pensionsföreningen fått emottaga 75 kronor från arvingarna
till eu avliden delägare och 16 kronor insamlade av en sjuksköterska, och hava
även dessa belopp tillförts garantifonden. — — — — —- — — — —

Fördelning på de olika fonderna:

Besparingsfonden............................................................................................. 632,942:16

Pensionsfonden ............................................................................................. 132,210:77

Gavantifonden:

Den egentliga garantifonden................................................... 156,188: 86

B. A. Danelii donation ......................................................... 10,000: —

G. F. Liljewalch J:ors donation ............................................. 300,000: —

E. Cederlunds donation......................................................... 20,000: —

A. F. Lindströms donation ................................................... 30,(XX): —

Daniela Östergrens donation................................................... 10,000: —

A. Bjurholms donation ......................................................... 25,000: —

Alakarna d’Orehimonts donation ............................................. 20,000: —

Otto och Signe Broms’ donation............................................. 10,000: — ggj jgg. gg

Transport 1,346,342:49

435

Transport 1,346,342: 49

Invaliditets- och nödhjälpsfonden..................................................................... 15,408: —

P. von Möllers gävofond................................................................................. 202,085: 74

O. F. Liljewalch J:ors tilläggsdonation ............................................................ 120,133:95

D:r E. Westerlunds pensionfond ..................................................................... 24,522: 08

(i. Lettströms fond....................................................................................... 5.346: 76

Röda korssystrarnas pensionstilläggsfond......................................................... 2,210:03

(Jarl Nyströmers fond.................................................................................... 9,990:88

Casimirsborgs fonden............................................................. 53,325: 99

Summa kronor

1,779,365: 22

436

Bil. 4 c.

STADGAR

för

Pensionskassan för Sophiahemmets sjuksköterskor

av den 10 oktober 1902, ändrade i §§ 2, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 13, 14, 15 och 22 genom
Knngl. Maj:ts nådiga resolution den 11 december 1908 och i §§ 10, 13
och 17 genom Kungl. Maj:ts nådiga resolution den 28
februari 1914.

KAP. I.

Allmänna bestämmelser.

§ 1. Pensionskassan för Sophiahemmets sjuksköterskor har till ändamål
att bereda dem pension, på sätt här nedan stadgas.

§ 2. Delägare i pensionskassan är den, som tillhör Sophiahemmets sjuksköterskekår,
så ock den, som därifrån avgått, men enligt § 10 är berättigad
till pension.

Till nämnda kår hör en var, som efter utgången av den utbildningstid,
vartill hon utfäst sig vid sin antagning till elev, blivit genom skriftligt kontrakt
i Sophiahemmets sjuksköterskekår upptagen och aktivt deltager i dess arbete.

KAP. II.

Pensionskassans inkomster. Delägaravgifter.

§ 3. Pensionskassans inkomster utgöras av:

1. delägarnes årsavgifter;

2. bidrag till pensionskassan från sjukhus, där delägare tjänstgör;

3. statsbidrag enligt de närmare bestämmelser, som meddelats genom
Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse den 30 december 1901 angående statsbidrag till
pensionering av sjuksköterskor;

4. gåvor eller andra tillfälliga inkomster; samt

5. ränta å kassans fonder.

§ 4. 1. Årsavgift till pensionskassan erlägges för delägare med 60 kronor.

2. Större insats än stadgad årsavgift är även tillåten och önskvärd; dock
skall, om den sammanlagda, på egna insatser grundade behållningen för någon
delägare överstiger 6,000 kronor, överskottet^ samt sedermera den årliga räntan
uttagas, till dess pensionsåldern uppnåtts.

3. Delägare, som före 50 års ålder avgått från Sophiahemmets sjuksköterskekår,
men enligt § 10 är berättigad att komma i åtnjutande av pension, sedan
hon uppnått 50 levnadsår, må ock under mellantiden, efter sökt och erhållet
tillstånd av styrelsen, genom fortsatta insättningar av minst 30 kronor
varje gång kunna öka sitt tillgodohavande i besparingsfonden.

KAP. III.

Fonder.

§ 5. Pensionskassans behållna tillgångar, förutom de i § 14 omförmälda,
särskilt bokförda gåvomedleu, fördelas på en besparingsfond och en garantifond.

§ 6. Besparingsfonden utgöres av:

a) delägarnes insatser jämte därå upplöpande räntor;

b) för delägare, av Sophiahemmet gjord insats jämte därå upplöpande räntor
under av Hemmets styrelse fastställda villkor;

c) statsbidraget jämte därå upplöpande räntor under de villkor, som fastställts
genom ovannämnda nådiga kungörelse.

Ränta å dessa medel skall enligt den räntefot, som jämlikt § 9 bliver uträknad,
tillgodoföras delägare från och med månaden näst efter den, då medlen
blivit till kassan inbetalda.

För varje delägare föres särskild räkning såväl över vad av eller för henne
i pensionskassan insatts, som över de statsbidrag, henne tillgodoförts, jämte å
vartdera av dessa båda slags medel upplupna räntor.

Till en var, som vinner delaktighet i pensionskassan, låter styrelsen utlämna
en motbok, vari på begäran införes hennes tillgodohavande i besparingsfonden
enligt senast verkställda bokslut.

När delägare inträder i pensionsklassen, skall hennes tillgodohavande i besparingsfonden
överföras till garantifonden.

§ 7. Garantifonden utgöres av:

a) det belopp, som vid pensionskassans bildande blivit till fonden överfört
från Sophiahemmets sjuksköterskors ålderdoms-, understöds- och pensionsfond;

438

b) belopp, som enligt § 6 till garantifonden överföras från besparings -fonden;

c) bidrag till pensionskassan från sjukhus, där delägare tjänstgör, om ej
annan föreskrift för bidragets användning lämnats;

d) de delar av statsbidraget, som jämlikt bestämmelserna i ovan nämnda
nådiga kungörelse eventuellt tillfalla den för delägarne gemensamma garantifonden
;

e) gåvor till pensionskassan utan sådan bestämmelse som i § 14 omförmäles; f)

andra pensionskassans tillfälliga inkomster; samt

g) fondens egen ränteavkastning.

§ 8. I god tid före varje års slut låter styrelsen genom sakkunnig person
beräkna det närvarande värdet av pensionskassans förbindelser såväl till pensionsklassens
medlemmar med avseende å redan beviljade pensionsförmåner i
dessas helhet som ock till kassans övriga delägare med avseende på framtida
fyllnadspensioner och i § 14 omförmälda extra pensioner. Resultatet av dessa
beräkningar skall inflyta i styrelsens årsredogörelse.

§ 9. Efter varje års bokslut uträknas medelräntan å pensionskassans medel,
och enligt den sålunda funna medelräntefoten, avrundad, därest den utgör
ett brutet tal, till närmast lägre halva eller hela procent, tillgodoräknas besparingsfonden
och garantifouden ränta. Den 1 januari under det löpande året
anses räntan för det förflutna året lagd till kapitalet. Det genom medelräntans
avrundning uppkomna överskottet tillfaller garantifonden.

KAP. IV.

Pensionsrätt och avgång nr sköte rskekåreoi utan sådan rätt.

§ 10. 1. Den, som minst 12 år varit delägare i pensionskassan, är berättigad
att från och med början av kalenderåret näst efter det år, varunder hon
fyllt 50 år, inträda i peusionsklassen. Den, som inträtt i pensionsklassen, äger
därefter från kassan åtnjuta de pensionsförmåner, varom i § 13 finnes stadgat.

2. Delägare, som ännu vid uppnådd ålder av 50 år kvarstår i Sophiahemmets
sjuksköterskekår och fortfarande befinnes arbetsduglig, må, om hon så
Önskar, kunna erhålla uppskov med inträde i pensionsklassen, dock ej längre än
till slutet av det år, varunder hon fyller 55 år.

3. Har delägare till följd av sjuklighet, som enligt betyg av Sophiahemmets
husläkare är av beskaffenhet att kunna utöva menligt inflytande på hennes
framtida verksamhet i hemmets tjänst, nödgats, förr än hon i 12 år varit delägare
i kassan, avgå från Sophiahemmets sjuksköterskekår, är hon ändock, därest
hon icke vill begagna sig av den rätt, varom sägs i § 11 mom. 1, berättigad
till pensionsförmåner enligt § 13, såvida hon varit delägare i minst 5 år.

439

Yrid bestämmandet av pensionsbeloppet må dock icke i detta fall tagas i beräkning
den del av hennes tillgodohavande i besparingsfonden, som utgöres av statsbidrag
jämte därå upplupen ränta.

§ It. Den, som, innan hon i 12 år varit delägare i pensionskassan, avgår
ifrån Sophiahemmets sjuksköterskekår utan sådan rätt till pension, som omlorrnäles
i § 10 mom. 3, upphör att vara delägare i kassan, men är berättigad att
utbekomma sitt på egna insatser grundade tillgodohavande i besparingsfonden
jämte därå upplupen ränta.

2. Enahanda rätt, som i mom. 1 sägs, tillkommer den, som, efter att hava
i 12 år varit delägare i kassan, önskar därmed upphöra före uppnådd pensionsålder.

3. Avlider delägare före inträdet i pensionsklassen, till faller hennes på
egna insatser grundade tillgodohavande i besparingsfonden jämte därå upplupen
ränta hennes lagliga arvingar.

4. Utbetalning enligt denna § av tillgodohavande i besparingsfonden sker
tre månader efter uppsägning.

§ 12. När delägare inträtt i pensionsklassen, upphör all rätt till återbekommande
av för henne i pensionskassan innestående medel av vad slag de
vara må.

KAP. V.

Pensionernas belopp.

§ 13. 1. Till delägare, som inträtt i pensionsklassen, utgår från garanti fonden

årligen under hennes återstående livstid dels pension med ett i förhållande
till hennes till nämnda fond överförda tillgodohavande i besparingsfonden
efter försäkringstekniska grunder bestämt belopp, dels ock fyllnadspension
enligt mom. 2.

2. Fyllnadspension utgår, såvida styrelsen med hänsyn till deu i § 8 omförmälda
beräkningen finner tillgångarna det medgiva, med tolv kronor för varje
år pensionstagaren, innan hon inträdde i pensionsklassen, tillhört Sophiahemmets
sjuksköterskekår.

3. Därest sammanlagda belopp av pension och fyllnadspension icke slutar
å jämnt tiotal, avrundas beloppet till närmast högre tiotal kronor.

4. Delägare, som under ett och samma kalenderår för enskilda angelägenheter
åtnjutit längre tjänstledighet än tre månader, äger icke att för detta år
tillgodoräkna sig fyllnadspension, varemot den, som är tjänstledig för hälsans
vårdande, bibehåller denna förmån, blott hon tjänstgjort under minst tre månader
av året.

* § 14. Gåva till pensionskassan med uttrycklig bestämmelse, att gåvan skall
användas för namngiven delägares pensionering, mottages, såvida gåvan utgör

440

minst 50 kronor. Sådant gåvobelopp bokföres särskilt och räntan därå, beräknad
efter den eventuellt nedåt avrundade medelräntefoten, lägges årligen till
huvudstolen, till dess delägaren inträder i pensionsklassen. Av det då samlade
kapitalet äger delägaren under sin återstående livstid att, utan inskränkning i
sin rätt enligt § 13, årligen såsom extra pension uppbära minst fem procent
men, om den jämlikt § 8 verkställda beräkning visar, att tillgångarna det medgiva,
intill sex procent.

Sedan extra pensionens belopp blivit bestämt, överföras gåvomedlen till
garantifonden.

Avgår dylik delägare före inträdet i pensionsklassen, överföras gåvomedlen
likaledes till garantifonden.

§ 15. Beloppet av för en pensionstagare bestämd pension, fyllnadspension
eller extra pension må icke för samma pensionstagare nedsättas, så länge kassans
behållna tillgångar, inräknat de i § 14 omförmälda, särskilt bokförda gåvomedlen,
motsvara besparingsfonden och de enligt § 8 beräknade fonder. Skulle något
år av bokslutet framgå, att så icke är fallet, skall styrelsen ofördröjligen
vidtaga åtgärd för att detta missförhållande må bliva avhjälpt. Innebär denna
åtgärd höjning av de i § 4 bestämda årsavgifterna eller nedsättning av redan
beviljade pensioner, vare beslutet härom ej giltigt, förrän detsamma blivit av
Kungl. Maj:t fastställt.

KAP. VI.

Styrelse och revision.

§ 16. Pensionskassans angelägenheter vårdas av Sophiahemmets styrelse,
som jämväl är styrelse för pensionskassan. För skötande av löpande ärenden
samt avgivande av yttrande och förslag, då sådant synes erforderligt, tillsätter
styrelsen ett pensionsutskott bestående av minst tre bland styrelsens medlemmar.

Vid behandling av hithörande ärenden föres såväl inom utskottet som styrelsen
särskilt protokoll.

Kostnaderna för förvaltningen bestridas av Sophiahemmet.

§ 17, 1. För varje pensionstagare utfärdar styrelsen pensionsbrev, som

angiver beloppet av vederbörandes pensionsförmåner och å vilket antecknas varje
belopp, som utbetalas.

2. Pensionen utbetalas eller översändes till pensionstagaren kvartalsvis vid
varje kvartals ingång mot uppvisande eller insändande till styrelsen av pensionsbrevet.

I senare fallet, så ock om pension lyftes genom befullmäktigat ombud,
skall genom prästbetyg styrkas, att pensionstagaren ännu lever.

3. Pension må icke tagas i mät för pensionstagares gäld.

4. Pension, till vars utbekommande pensionstagaren icke anmält sig inom
fem år från förfallotiden, utbetalas icke.

441

Har pensionstagaren under tio år underlåtit att anmäla sig till förfallen
pensions lyftning, har hon förlorat rätt att vidare uppbära pension, även dessförinnan
förfallen.

§ 18. Pensionskassans tillgångar göras snarast möjligt räntebärande mot
fullgod säkerhet i enlighet med de närmare bestämmelser, styrelsen meddelar.

§ 19. För pensionskassan låter styrelsen föra särskilda räkenskaper, som
skola avslutas för varje kalenderår och före april månads utgång det nästföljande
året jämte styrelsens och pensionsutskottets protokoll överlämnas till revisorerna.

§ 20. Revision av pensionskassans räkenskaper och förvaltning verkställes
årligen av de för granskning av Sophiahemmets räkenskaper utsedde revisorerna.
Därjämte deltager i revisionen den person, som Kungl. Maj:t, efter styrelsens
anmälan, därtill förordnar för tre år i sänder.

Revisorernas berättelse låter styrelsen trycka och å Sophiahemmets kamrerarekontor
tillhandahålla eu var, som önskar därav taga del.

§ 21. Ändring i dessa stadgar kan beslutas av Sophiahemmets styrelse, men
bliver ej gällande, förr än Kungl. Maj:ts nådiga fastställelse därå vunnits.

KAP. VII.

Övergång sstadgande.

§ 22. Beträffande den vid övergång från sparkassan för Sophiahemmets
sköterskor till pensionskassan delägare tillgodoförda behållning, skall i besparingsfonden
särskilt bokföras:

a) delägarens egna insatser jämte ränta därå;

b) hennes andel i avkastningen av sparkassans donerade fonder samt i till
kassan hemfallna medel.

I de fall, som angivas i § 11 mom. 1, 2 och 3 av pensionskassans stadgar,
utbetalas endast delägarens egna insatser i besparingsfonden jämte ränta
därå, men icke det belopp, som hör ovan i mom. b) omförmäles, vilket tillfaller
garantifonden.

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsJftrMllanden m. m.

56-

442

Bil. 4 d.

Revisionsberättelse för år 1915 om^Pensionskassan för Sophiahemmets

sjuksköterskor.

Inkomster 1915.

Besparings! ondejn:

Inbetalda avgifter............................................................	Kr.	7,290: —
Statsbidrag ....................................................................		2,425: —
Bidrag från Drottning Sophias förening .....................	»	875: —
Räntemedel .....................................................................	»	6,408: 87	16,998: 87
Garantifonden:
1 pensionerad sköterskas från besparingsfonden över-
förda medel ......................................................	Kr.	3,721: 73
Från avgående sköterskor återfallna ...........................	»	729: 06
1 pensionerad sköterskas från extra pensionernas fond
överförda............................................................	>►	880: 15
Räntemedel .....................................................................		28,044: 86	33,375: 80
Extra pensionernas fond:
Gåvor till 7 sköterskor...................................................	Kr.	1,300: —
Räntemedel .....................................................................	»	519: 91	1,819:91
Vinst- och förlustkonto:
Influtna gåvor ...............................................................	Kr.	2,125: 55
Ränteöverskott ...............................................................	»	873: 09	2,998: 64
		Kr.	55,193: 22
Utgifter 1915.
Besparingsfonden:
Till avgående sköterskor återbetalda ...........................	Kr.	293: 30
1 pensionerad sköterskas till garantifonden överförda
medel..................................................................	»	3,721: 73
Till garantifonden återfallna medel..............................	»	729: 06	4,744: 09
Garantifonden:
Utbetalda pensioner till 19 pensionärer.........................		......... Kr.	10,160: —

Transport Kr. 14.904: 09

443

Extra pensionernas fond:

1 pensionerad sköterskas till garantifonden överförda medel ..
Vinst- och förlustkonto:

Livräntor enligt testamente .......................................... Kr.

Diverse utgifter............................................................... »

varefter årets överskott, som ökat kassans fonder, utgör........

Pensionskassans ställning den 31 december 1915.
Tillgångar:

Obligationer.......................................................................................

Inteckningar.......................................................................................

Bankfordringar .................................................................................

Kassabehållning.................................................................................

Skulder:

Besparingsfonden..............................................................................

Garantifonden....................................................................................

Extra pensionernas fond..................................................................

Då kassans samtliga fonder utgjorde den 31 dec. 1914...............

belöper sig ökningen således den 31 dec. 1915 till .....................

överdirektören P. G. Laurin och utvisar följande resultat:

Närvarande värdet av pensioner åt 18 sköterskor........................

Närvarande värdet av fyllnadspensioner åt 115 delägare............

Närvarande värdet av fyllnadspensioner åt 8 kvarstående delägare
Närvarande värdet av extra pensioner åt 12 sjuksköterskor ......

således kassans förbindelser vid slutet av år 1915 .....................

Då motsvarande värde vid slutet av år 1914 var........................

hava sålunda kassans förbindelser under 1915 ökats med .........

Antalet delägare i pensionskassan var vid 1915 års slut 123.

Kr.	14,904:09
»	880: 15
7: 42
7: —	784: 42
Kr.	38,624: 56
Kr.	55,193: 22
Kr.	577,695: 89
	110,760: 83
	52,153: 59
	175: 13
Kr.	740,785: 44
Kr.	140,425: 19
	588,461: 63
»	11,898: 62
Kr.	740,785: 44
»	702,160: 88
	38,624: 56
Kr.	740,785: 44
är verkställd av
Kr.	105,000: —
	276,000: —
»	12,500: —
»	8,500: -
Kr.	402,000: —
	381,300: —
»	20,700: —

444

Bil. 4 e.

STADGAR

för

Sjuksköterskornas sjukkassa,

antagna på firssammanträde den 14 februari 1911.

K AP. I.

Om kassans firma, ändamål och verksamhetsområde m. m.

§ 1. Denna kassa, vars firma är Sjuksköterskornas sjukkassa, är bildad
enligt bestämmelserna i lagen om sjukkassor den 4 juli 1910.

§ 2. Kassans ändamål är att bereda enbart sjukhjälp.

§ 3. Kassans verksamhetsområde omfattar hela landet.

§ 4. Kassans styrelse har sitt säte i Göteborgs stad.

KAP. II.

Om särskilda medlemsklasser.

§ 5. Inom kassan äro upprättade två (2) särskilda klasser, nämligen lista
och 2:dra klassen.

KAP. III.

Om inträde i kassan.

§ 6. 1. Inträde i kassan står öppet för sjuksköterskor, som

a) genomgått av staten legaliserad sjuksköterskekurs eller därmed fullt likställd
privat kurs vid sjukhus;

445

Amu. Efter prövning av kassans styrelse i varje särskilt fall må dock
inträde beviljas jämväl sjuksköterska, som, utan att ha genomgått sådan kurs,
med betyg av vederbörande läkare styrker sig hava väl tjänstgjort minst ett år
såsom sköterska vid sjukhus;

b) genom läkarebetyg styrker sig äga god hälsa och icke veterligen vara
behäftad med åkomma av sådan art, som kan antagas komma att kräva varaktigare
sjukhjälp; samt

c) icke fyllt 40 år.

2. Inträdessökande, som tillhör annan registrerad sjukkassa, är pliktig att,
sedan inträde vunnits, utan uppskov utträda ur förstnämnda kassa.

§ 7. 1. Ansökning om inträde skall göras hos kassans styrelse och åtföljas

av läkare- och frejdebetyg, intyg om sjuksköterskekompetens, uppgift om tjänstgöringsort
samt, i förekommande fall, uppgift om den eller de registrerade sjukkassor
den inträdessökande tillhör.

2. Ansökningen prövas av styrelsen, som äger att avgöra, huruvida inträde
bör beviljas eller icke.

§ 8. Sedan ansökning om inträde blivit godkänd, erhåller inträdande medlem
ett exemplar av kassans stadgar.

§ 9. 1. Med styrelsens medgivande äger medlem övergå från en klass

till en annan inom kassan.

2. Ansökning om övergång, som i mom. 1 sägs, skall göras skriftligen hos
kassans styrelse.

3. Bifalles ansökningen, skall övergången anses hava ägt rum med början
av närmast följande kalenderhalvår.

KAP. IV.

Om avgång ur kassan.

§ 10. 1. Medlem, som oaktat erhållen påminnelse uraktlåtit att erlägga

förfallna avgifter till kassan under en tid av en månad, skall, där ej styrelsen
av särskild anledning prövar undantag böra medgivas, anses hava frivilligt utträtt
ur kassan.

2. Medlem, som lämnar sjuksköterskekallet, innan hon tillhört kassan i
fem (5) år eller, där hon uppnått fyrtiofem (45) års ålder, två (2) år, kan icke
kvarstå i densamma.

På detta undantag när äger. medlem rätt att kvarstå i kassan, så länge hon
i rättan tid erlägger sina medlemsavgifter och i övrigt ställer sig kassans stadgar
till efterrättelse.

446

KAP. V.

Om avgifter till kassan.

§ 11. 1. Årsavgift till kassan erlägges med:

i lista klassen 12 kronor,
i 2:dra » 17 »

2. Medlem, som jämlikt 116 § mom. 3, 2:dra stycket i lagen den 4 juli
1910 tillhör även annan registrerad sjukkassa, erlägger i samband med de ordinarie
avgifterna en särskild årlig tilläggsavgift av 50 öre.

3. Avgifterna erläggas till kassaförvaltaren, antingen helårsvis under förra
hälften av januari eller halvårsvis under förra hälften av januari och juli.

Inträdande medlem erlägger första gången avgift beräknad från och med
den månad, varunder inträdet äger rum.

§ 12. 1. Kassans inkomster utgöras av

a) i § 11 nämnda medlemsavgifter;

b) statens och kommunens bidrag;

c) räntor; och

d) gåvor, varmed kassan kan varda ihågkommen.

2. Där kassans årsinkomster icke räcka till att täcka utgifterna, må bristen
fyllas ur reservfonden (se § 29: 1).

3. Skulle reservfonden befinnas otillräcklig, äger styrelsen att, på sätt som
i § 31 är stadgat, framlägga förslag till nödiga stadgeändringar för höjande av
medlemsavgifterna eller sänkande av de utgående sjukhjälpsbeloppen.

4. Extra uttaxering å medlemmarna må ej förekomma.

KAP. VI.

Om sjukhjälp.

§ 13. 1. Sjukhjälp utgår i penningar med:

i lista klassen 1 kr. 50 öre,
i 2:dra » 2 »

för varje dag.

2. Till medlem, som övergått från den lägre klassen till den högre, utgår
sjukhjälpen för sjukdom, som inträffat under de första sextio (60) dagarna efter
övergången, med för den lägre klassen gällande belopp.

§ 14. Med avseende på sjukhjälpens utgående gäller:

a) att sjukhjälp utgår allenast om sjukdomen varat minst fem (5) dagar
och i så fall först från och med den femte (5:te) dagen;

b) att medlem må uppbära sjukhjälp för högst nittio (90) dagar under
loppet av tolv (12) på varandra följande månader; samt

447

c) att sjukhjälp för en sjukdom ensam eller i förening med annan, som
inträffat, medan i följd av den förra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan
ännu förefanns, utgår för sammanlagt högst etthundraåttio (180) dagar.

§ 15. Medlem, som träffats av olycksfall, är, oavsett vad i föregående
paragraf stadgats med avseende å sjukhjälpstidens begränsning, berättigad till
sjukhjälp för de första sextio (60) dagarna efter olycksfallet; dock gäller även i
ty fall, vad i § 14 a) stadgats.

§ 16. Ansökan om sjukhjälp skall vara åtföljd av läkarebetyg överensstämmande
med av styrelsen fastställt formulär och intygande, att sjukdomen
medfört väsentlig nedsättning av arbetsförmågan under den tid, för vilken sjukhjälp
begäres,

KAP. VII.

Om styrelse och firmateckning.

§ 17. 1. Kassans styrelse består av fem (5) ledamöter med tre (3) supp leanter.

2. Ledamöter och suppleanter väljas å ordinarie sammanträdet för två (2)
år i sänder. Vartannat år avgå två ledamöter och två suppleanter samt vartannat
år de övriga.

3) Avgående ledamot eller suppleant kan återväljas.

§ 18. 1. Styrelsen utser inom sig ordförande, sekreterare och kassa förvaltare.

2. Styrelsen sammanträder, på kallelse av ordföranden, minst en gång i
månaden (dock må undantag göras för en av sommarmånaderna).

3. Styrelsen är beslutför, när fyra (4) ledamöter äro tillstädes, så ock när
tre (3) äro närvarande, så vida dessa äro om beslutet ense. Vid lika röstetal
avgör den vid sammanträdet fungerande ordförandens röst.

§ 19. Kassans firma-[tecknas*av den eller dem bland styrelsens ledamöter,
som styrelsen därtill utser.

§ 20. Kassans räkenskaper skola den 31 december varje år i fullständigt
bokslut sammanföras. Bokslutet skall vara verkställt senast den 1 februari nästföljande
år, då räkenskaperna jämte dithörande handlingar samt den av styrelsens
ledamöter underskrivna förvaltningsberättelsen skola för granskning överlämnas
till de utsedda revisorerna.

448

KAP. vin.

Om revision.

§ 21. För granskning av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper
utses å ordinarie sammanträdet för tiden intill nästa ordinarie sammanträde
två (2) revisorer och lika antal suppleanter för dem.

§ 22. Senast den 1 mars skola revisorerna över granskningen avgiva av
dem underskriven berättelse, däri ansvarsfrihet för styrelsen bestämt tillstyrkes
eller avstyrkes.

KAP. IX.

0»i sjulcbesölcare.

§ 23. Sjukbesökare utses, när sådan anses av behovet påkallad, av styrelsen.

KAP. X.

Om sammanträden.

§ 24. Ordinarie sammanträde med kassans medlemmar hålles i Göteborg
eu gång om året före mars månads utgång.

§ 25. Vid ordinarie sammanträde skola följande ärenden till behandling
förekomma:

a) styrelse- och revisionsberättelserna för det förflutna året;

b) frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid, revisorernas
berättelse omfattar;

c) fråga om arvoden för kassans förvaltning;

d) val av ledamöter och suppleanter i styrelsen;

e) val av revisorer och suppleanter för dem;

f) övriga frågor, som väckas av styrelsen, revisorerna eller enskilda medlemmar.

§ 26. 1. Sammanträde öppnas av styrelsens ordförande eller, vid förfall

för denne, av annan ledamot av styrelsen, varefter närvarande medlemmar välja
ordförande vid sammanträdet.

2. Varje medlem har en röst och kan dessutom på grund av skriftlig
fullmakt utöva rösträtt för en frånvarande medlem.

3. Beträffande alla frågor, om vilka icke i sjukkasselagen av den 4 juli
1910 eller i dessa stadgar är annorlunda stadgat, avgöras besluten genom enkel
pluralitet; i händelse av lika röstetal avgör ordförandens röst. Styrelseledamöter

449

må ej deltaga i beslut angående fråga om styrelsens ansvarsfrihet eller i val
av revisorer.

4. Alla val skola, så framt icke vid sammanträdet annorlunda bestämmes,
ske genom sluten omröstning.

§ 27. Kallelse till sammanträde skall utfärdas senast fjorton (14) dagar
före sammanträdet och utsändas med allmänna posten till medlemmarna under
den adress, de senast till styrelsen inlämnat. Andra meddelanden än kallelser
kungöras på samma sätt som angående kallelser är föreskrivet.

KAP. XI.

Om förvaltningen av kassans medel, säkerhetshandlingarnas förvarande och
räkenskapernas förande m. m.

§ 28. 1. Styrelsen är gemensamt ansvarig för förvaltningen av kassans

medel.

2. Kassaförvaltaren är tillika räkenskapsförare, och åligger det henne att
föra såväl vederbörliga räkenskapsböcker sota medlemsmatrikel. Matrikeln föres
i dubbla exemplar, av vilka det ena förvaras av ordföranden, det andra av kassaförvaltaren,
och i densamma antecknas varje medlems fullständiga namn, födelseår
och -dag, adress, dagen för hennes inträde i kassan, de inbetalningar hon gjort
och de belopp, som till henne utbetalts.

§ 29. 1. De kassans medel, som icke äro erforderliga för löpande utgifter,

skola avsättas till en reservfond och insättas i säker bankinrättning i Göteborg,
i prima obligationer eller i första klassens inteckningar.

2. Kassans säkerhetshandlingar skola antingen deponeras hos bank eller
förvaras i brandfritt valv eller kassaskåp, inom tvenne lås, till vilka kassaförvaltaren
och en av styrelsens övriga ledamöter skola innehava var sin olika nyckel.

KAP. XII.

Om användningen av medel, som icke skola avsättas till fond.

§ 30. Medel, vilka på grund av medgivande, som i 25 § i lagen den 24
juli 1910 sägs, icke skola avsättas till fond, må av styrelsen eller dess beprövande
användas till beredande av sjukhjälp för tid utöver den i § 14 fastställda,
åt sådana av långvarig eller ofta påkommande sjukdom hemsökta medlemmar,
vilka därav äro i större behov.

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m.

57

450

KAP. XIII.

Om ändring av kassans stadgar.

§ 31. 1. Förslag till ändring av dessa stadgar kan väckas av styrelsen,

revisorerna eller enskild medlem av kassan. Förslaget skall, där det ej väckes
av styrelsen, inlämnas skriftligen till denna senast eu månad före det sammanträde,
där detsamma första gången skall behandlas, och åligger det styrelsen att
till sammanträdet avgiva utlåtande över sålunda inkommet förslag.

2. Förslaget behandlas å två efter varandra med minst en månads mellanrum
följande sammanträden, därav minst ett ordinarie. Beslut om ändring vare
ej giltigt, med mindre det vid senast hållna sammanträde biträtts av minst två
tredjedelar av de röstande.

KAP. XIV.

Om förfarande vid kassans upplösning.

§ 32, 1. Väckes förslag om kassans upplösning, hehandlas det på samma

sätt, som i § 31 är förordnat med avseende på förslag till ändring av kassans
stadgar.

2. Finnas vid kassans upplösning, sedan all veterlig gäld blivit betald,
behållna tillgångar, skola dessa användas till något för de i § 6 mom. 1 nämnda
sjuksköterskorna nyttigt ändamål, varom kassans medlemmar å sammanträde
besluta.

§ 33. I övrigt gäller för kassan, i tillämpliga delar, lagen om sjukkassor
den 4 juli 1910.

Tillägg:

Den 30 december 1911 beviljade Kung! Kommerskollegium Sjuksköterskornas
sjukkassa registrering enligt lagen den 4 juli 1910.

Bil. 4 f.

451

Styrelsens i Sjuksköterskornas sjukkassa förvaltningsberättelse

för år 1915.

Antalet medlemmar vid årets början var 316. Sedan under årets lopp 9
medlemmar utgått ur kassan och 27 nya tillkommit, uppgick antalet den 31
december till 334, av vilka 116 tillhörde den l:sta och 218 den 2:dra klassen.

Summan av medlemsavgifterna har utgjort kr. 4,900: 73, statsbidraget
kr. 837:75, kommunbidraget kr. 103:— och räntorna kr. 609:61 (nämligen av
reservfonden kr. 291: 94 och av Jaquette Wijkanders fond kr. 317: 67). Inberäknat
en vid obligationsköp uppkommen vinst av kr. 26: 61, hava inkomsterna
för året uppgått till kr. 6,477: 70.

Sjukhjälp har utgått till 71 medlemmar (för 3,052 sjukdagar) med kr. 5,625:50.
Efter avdrag av förvaltningskostnaderna, belöpande sig till kr. 169: 78, utgör
årets överskott kr. 682:42, varav kr. 37: 67 överförts till Jaquette Wijkanders
fond och det övriga kr. 644: 75 lagts till reservfonden.

Kassans tillgångar den 31 december 1915 uppgingo till kr. 11,853: 95, fördelade
på:

1. Jaquette Wijkanders fond kr. 6,196: 04, varav kr. 5,000: — äro placerade
i Bergslagernas Järnvägs A. B:s 5 % obligationer, kr. 1,000: — i en A.-B. L. M.
Ericsson & Co:s 5 Va % obligation och kr. 196: 04 å sparkassekonto.

2. Reservfonden kr. 5,657:91, varav kr. 3,000: — äro placerade i Göteborgs
stads 5 % obligationer, kr. 1,000: — å en Nora Bergslags Järnvägs A.-B:s
5 % obligation, kr. 600: — å depositionskonto och kr. 1,057: 75 å sparkassekonto
samt kr. 0: 16 kvarstår å kassasaldo.

Räntan av den Wijkanderska fonden har använts till extra sjukhjälp åt tre
kassans medlemmar, som under året varit hemsökta av långvarig sjukdom.

Då nu tio år förflutit sedan denna sjukkassas stiftande, må här lämnas
följande kortfattade översikt av dess verksamhet under den gångna tiden.

Medlemsantalet, som vid slutet av första året var 110, har varit statt i
oupphörligt stigande och utgör nu 334. Inalles ha 454 personer varit inskrivna
som medlemmar.

Sjukhjälp har utgått till 231 medlemmar med ett sammanlagt belopp av
33,680 kr.

Inkomsterna ha utgjorts av: Medlemsavgifter 30,125 kr., statsbidrag 3,976 kr.,
kommunbidrag 580 kr., räntor 3,392 kr. och gåvor 8,725 kr.

452

Förvaltningskostnaderna ha icke uppgått till mer än 1,265 kr.

Såsom av de anförda siffrorna framgår, hava kassans utgifter i det allra
närmaste kunnat täckas av medlemmarnas egna insatser jämte stats- och kommunbidragen,
under det att gåvomedlen och de därå upplupna räntorna ungefär
jämnt motsvaras av kassans fonder, som för närvarande uppgå till 11,854 kr.

Transumt.

Bil. 5.

Matematiska beräkningar till utredningen och
förslaget angående sjuksköterskornas
pensionering.

I

455

Bil. 5.

Till grund för beräkningen har lagts den av ålderdomsförsäkringskommittén
använda dödlighetstabellen för kvinnor och en räntefot av 4 procent.
De sakkunniga anse, att pensionskassan kommer att omfatta 1,000 sjuksköterskor,
och att förvaltningskostnaderna skulle komma att belöpa sig till omkring 5,000 kr.
om året. Då jag icke har mig något bekant om åldersfördelningen, har jag
valt att belasta alla årsavgifter med 5 kr. lika för alla inträdesåldrar. Som
pensionen skall utgå med 500 kr. om året, är belastningen även för låga åldrar
ganska måttlig.

Enligt reglementsförslaget skall hel pension kunna utgå från och med
kalenderåret efter det, varunder delägaren fyller 55 år samt utbetalas den 1 april
och 1 oktober. Om man antager, att alla i medeltal äro födda vid mitten av
året och ävenledes att alla i medeltal inträda vid årets mitt, vid vilken tidpunkt
årsavgifterna senast skola vara erlagda, så är medelåldern, då första halvårspensionen
utfaller, 55 3A år. Antages avgången på grund av dödlighet vara
likformigt fördelad under årets lopp, och att var och en, som lever den 1 april
och 1 oktober, får uppbära 0,5 kr., finner man, att uttrycket för engångspremien
Ax kan skrivas

« + p nx + r n57

då

a = 0,25 V ^4 Egg + 0,75 V ^4 Dgg — 8701,8

så att

fj = 0,26 V S/4 + 0,75 V 1/4 = 1,000142
r = 0,75 V ^4 + 0,26 V S/4 = 1,000148,
121701,8

Ax =

D„

Talen D och N återfinnas i tabell 2 k sid. 8* del II av ålderdomsför X

X

säkringskommitténs betänkande.

456

Värdet av 1 kr. utgående i förskott varje år från och med x års ålder till
och med 55 års ålder beräknas på vanligt sätt ur formeln

x .56 —

och årliga nettopremien ur formeln

x | =

Nx-%>

D

Px =

*x 56 — x !

så att bruttopremien för en livränta å 500 kronor om året utgående 1 april
och 1 oktober första gången det år, då pensionstagaren fyller 56 år, utgör
500 Px + 5 kronor. Dessa årsavgifter återfinnas i tabell I i bilaga till reglements förslaget.

Den pensionsrätt, som tillkommer eu x-årig sköterska för inbetalda 100 kr.,
är — kr. och finnas dessa värden angivna i tabell II i samma bilaga.

Enligt förslaget skall sjuksköterska, som avgår efter fyllda 47 år, kunna
erhålla pension under vissa förutsättningar. Om en sköterska vid ansökan om
pension är x år, kan pensionen antagas utgå första gången efter '' U år. Värdet
av 0,6 kr. utgående varje halvår, första gången vid x + 1U års ålder, är vid x år

ax = 1,000145 ax — 0,5074,

då

Vä (0,75 V 1^i + 0,25 V J/4 + 0,25 V 3/4 + 0,76 V = 1,000145

och

Va (0,26 V — S/4 + 0,76 v — 1!*) = 0,5074.

Den pension, som en x-åring kan erhålla i stället för en pension å 100 kr.

Ax

utgående första gången vid uppnådda 55 8A år, blir 100 — , då Ax har den

ax

i det föregående angivna betydelsen. Storleken av dessa pensioner återfinnas i
tabell III i bilagan till reglementsförslaget.

Stockholm den 21 september 1916.

Edv. Göransson.

Bil. 6 a—6 f.

Av läkare, sjuksköterskor, sköterskebiträden, sjuksköterskeelever
m. fl. uttalade önskemål angående
sjukvårdspersonalens utbildning
och arbetsförhållanden.

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m.

58

459

Bil. (i.

I de frågeformulär, som sakkunnige utsände, uppmanades läkare, föreståndarinnor
och husmödrar samt sköterskor, biträden och elever att uttala sina önskemål
och att insända förslag till förbättringar avseende de förhållanden, vilka beröras
av sakkunniges utredning. Av alla dem som besvarat frågeformulären, har dock
ej så stort antal följt denna uppmaning, men många värdefulla anmärkningar och
uttalanden hava likväl gjorts. Det är härvid av särskilt intresse att iakttaga,
huru i det stora hela läkarnes och sjuksköterskornas uppfattning om vad som
vore fördelaktigt för sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden sammanfalla.
Sakkunnige meddela i denna bilaga en framställning och resumé av
de uttalanden, som gjorts av de olika tillfrågade kategorierna av personer.

Bil. 6 a.

Läkarnes uttalanden.

Läkarne uttala, att de kunskaper, de skolade sköterskorna numera i allmänhet
besitta, äro fullt tillräckliga och att den utbildning, som gives dem, således
tyckes vara god. En läkare varnar rent av för överkvalifikation, »ty», säger
han, »en överkvalificerad sjuksköterska anser sig ofta för god för vissa arbeten,
vilka hon ej bör undandraga sig».

Denna sistnämnda åsikt strider emot sköterskornas och föreståndarinnornas
uppfattning, enligt vilken det är den halvbildade sköterskan eller f. d. biträdet,
ej den verkligt bildade och väl utbildade sköterskan, som håller sig för god för
det ena eller andra arbetet.

En läkare anmärker, att »olika kompetens är nödvändig inom sköterskekåren,
önskligt vore blott», säger han, »att samarbetet mellan sköterskor av
olika kvalifikationer vore jämnare och mera ingående, än vad som i allmänhet
är fallet, ty så väl den ena som den andra parten bör känna, att hon har en
viktig mission att fylla».

460

De flesta läkare, som uttalat sig om sköterskeutbildningen, framhålla dock,
att god allmänbildning är eu nödvändig grund för eleven, om hon skall kunna
tillgodogöra sig en fullgod sköterskekurs. Endast några få läkare anse folkskolekurs
tillräcklig som grund, men de flesta fordra elementarskolebildning, »om
också ej åtta klasser».

En läkare uttalar sig sålunda: »Fordringarna på blivande sköterskor med
avseende på allmänbildning, karaktär, föregående liv, fallenhet och intresse för
sjukvård böra ställas högre än vad åtminstone under senare åren synes hava
varit fallet. Under utbildningstiden borde undervisning, handledning i arbetet
och övervakning vara mera ingående och personlig. Verklig undervisning i
sjukhusekonomi bör meddelas; ordning och förståndig sparsamhet böra inläras.
Vikten av förtroendefullt öppet samarbete med läkaren till patienternas bästa
bör inskärpas. Vid utbildningsanstalterna, som torde böra finnas endast vid ett
fåtal större sjukhus, skulle särskild instruktionssköterska anställas. Åtminstone
under de första sköterskeåren borde rapport äga rum mellan utbildningsanstaltens
ledare och lasarettsläkaren. Borde icke en sköterskeinspektris för hela landet
anställas? Detta till både sköterskornas och sjukvårdens bästa.»

Om kompetensen säger åter en annan läkare: »Bättre underbyggnad (elementarskolebildning
och god uppfostran i bildat hem) bör mera, än vad nu är
fallet fordras, och minst tvåårig elevkurs samt tillfälle till självständigt arbete
(vikariat) vid kursens slut vore önskvärt...»

Många läkare uttala sig för en centralisation av undervisningen vid några
få, större anstalter med så vitt möjligt likformig utbildning och samma minimifordringar
på de inträdessökande i avseende på skolkunskaper och andra önskvärda
förutsättningar. Eu av dessa läkare yttrar sig sålunda: »Den vid ett flertal
länslasarett förekommande sköterskeutbildningen synes mig för närvarande
icke vara tillfredsställande, dels enär den på grund av brist på specialavdelningar
vid dessa lasarett blir allt för ensidig, dels enär den teoretiska utbildningen
blir alltför otillräcklig på grund av bristande tid samt brist på lärarekrafter.
För att få till stånd en god och likformig utbildning borde inom landet finnas
ett tillräckligt antal utbildningsanstalter med en för alla lika, enhetlig plan för
undervisningen. Till dessa anstalter borde staten och landstingen bidraga med
anslag, och vid dessa borde årligen ett så stort antal elever kunna utbildas, ''att
landets behov av sjuksköterskor bleve tillgodosett. Ett tillräckligt antal friplatser
borde finnas för obemedlade.»

»Bort med utbildningen på landsortslasaretten, där ofta undermåliga element
antagas endast för att fylla numerären. Undervisningen bör vara enhetlig och
fordringarna överallt desamma vid rekrytering av kåren», säger eu annan läkare.
»Det bör givas tillfälle för sjuksköterskor till att komplettera utbildningen genom
fortsättningskurser och specialkurser. Stipendier borde utdelas för att möjliggöra
bevistandet av sådana kurser», skriver åter en annan.

Om epidemisjuksköterskors kompetens och utbildning yttrar en läkare:
»Då enligt mitt förmenande epidemisjukvården är fullt ut lika krävande som
vilken annan sjukvård som hälst, då densamma vidare är ett sorts tvångssjukvård
och då den kontroll över sjukvårdens handhavande, som allmänheten vid

401

besök å sjuksalar utövar, av lätt insedda skäl i epidemisjukvården måste uteslutas,
synes det mig berättigat att ställa ganska höga fordringar på personalens
utbildning. Att så i allmänhet ej varit fallet, torde bero dels på en ganska vitt
utbredd uppfattning, att epidemisjukvårdens uppgift endast är isolering av de
sjuka i de smittades intresse, dels på en ej mindre spridd tanke, att gent emot
en smittosam sjukdom är ej så mycket att göra, den sköter sig så att säga själv.
Erfarenheten från sjukhusen, där dessa patienter vårdas, talar ett annat språk,
och synes det klart ådagalagt, att om epidemisjukvården skall bliva effektiv och
tillkämpa sig behövligt förtroende, torde den böra jämnställas med annan sjukvård
i alla hänseenden. Då härav följer att vissa normer böra uppställas för
antagen personals utbildning, torde ett preciserande av denna vara på sin plats.
Jag skulle sålunda fordra 2 års eller åtminstone 1 Vs års utbildning å länslasarett
eller större sjukhus, därav 6 månader å barnavdelning samt därjämte minst
4, hälst 6 månaders utbildning å epidemisjukhus med minst 50 sängar.»

Angående sjuksköterskornas arbetsförhållanden säga nästan alla läkare, som
uttalat sig därom, att den dagliga arbetstiden är alltför lång, beroende på att i
allmänhet vid våra sjukhus personalen är alltför fåtalig. Att nattarbetet behöver
ordnas bättre och skolade nattsköterskor anställas, så att avdelningssköterskorna
finge ostörd nattro, påpekas. En läkare föreslår, att vid större anstalter,
där sjukdomsfall bland sköterskepersonalen höra till dagordningen, en extra sjuksköterska
skulle anställas med uppgift att vid behov rycka in i avdelningssköterskornas
ställe. Då kunde dessa sköterskor även någon gång beredas en eller
ett par dagars extra ledighet, »vilket skulle återställa tillfälligtvis överansträngda
sköterskor».

Ett par timmars obligatorisk ledighet samt en ledig söndag då och då frambålles
också som önskemål, där sådant nu ej förekommer. Årliga semestern bör
även vara fastslagen genom bestämmelser, och tiden för denna bör ej understiga
4 veckor, säga läkarne, ja några önska t. o. m. 6—8 veckors ledighet för sina
sköterskor.

Angående de nuvarande löneförhållandena anse de flesta läkare i sina uttalanden,
att dessa böra förbättras. I allmänhet framhålles, att de lönevillkor,
vilka sedan 1911 gälla för Stockholms stads sköterskor, borde tagas till förebild
vid lönereglering. En läkare anser, att alla länslasarett borde hava samma lönevillkor
för sköterskorna, och några anse, att sköterska, som byter anställning,
likväl bör hava rättighet att räkna tjänsteår.

Angående sjuksköterskors pensionering samt angående understöd vid sjukdom
eller olycksfall uttala läkarne sig med stort intresse. Pensionsåldern sätta
somliga till 50 år, andra till 55 och andra åter till 60 år. Några anse, att sköterskor
böra få pension efter 20 tjänsteår, andra förorda sådan efter 25 eller 30
års tjänst. »Att såsom en del sjukhus göra, endast lämna ett mindre belopp
till sköterskornas pensionskassa, varifrån pensionen blir alltför liten, är otillräckligt»,
säger en läkare. Några läkare anse, att pensionsbeloppet bör utgöra 500—
600 kronor per år, andra åter säga, att det bör gå upp till 800—1,000 kronor.

En läkare yttrar sig i följande ordalag: »Personer, som utföra ett så ansvarsfullt
arbete i det allmännas tjänst, böra avlönas så, att de äga mer än exi -

462

stensminimum, och så att de kunna tillfredsställa billiga fordringar på en viss
komfort och förströelse, så att de fullt kunna tillgodogöra sig den ringa ledighet,
som gives. De böra säkerställas för sjukdoms- och olycksfall samt tillförsäkras
en pension, som bereder dem en ekonomiskt sorgfri ålderdom. Detta
angående i allmän tjänst anställd personal. Enskilda sköterskor, ■utbildade (andra
skola ej tillåtas bedriva offentlig verksamhet), vilka tillhöra föreningar, böra därigenom
beredas en given fördel.»

I fråga om åtgärder vid sjukdoms- och olycksfall samt i pensionsfrågan
yttrar en läkare följande: »Om sjukdom eller olycksfall drabbar eu sköterska,

anser jag självfallet, att hon å sjukhus, där hon är anställd, erhåller vård och
fortsätter uppbära avlöning samt att det sistnämnda är fallet även, när hon söker
vård å annat ställe än sitt sjukhus. Enda frågan att resa är naturligtvis den tid
eu sjuksköterska, som ej kan arbeta, skall fortsätta uppbära avlöning. Givetvis
vore mig kärt, ju längre denna tid kan tagas, kortare tid än 3 månader anser
jag under inga förhållanden kunna ifrågasättas. För övrigt vore det endast rimligt,
om denna tid utsträcktes för sköterska, som längre tid tjänstgjort å samma
sjukhus. Jag förmodar väl, att en sjukhusdirektion i allmänhet vid behandling
av ett dylikt spörsmål tar hänsyn till sköterskans tjänstgöringstid, men anser
dock den frågan väl värd att pröva, om man ej kunde föreslå fastställandet av
sådana villkor för sjukhussköterskor, att en relation mellan tjänstgöringstiden och
tiden med rätt till avlöning under sjukdom bleve i någon mån fixerad.»

»Att pensionering av sköterskor ordnas, synes mig ett nu oavvisligt mål.
Vad angår de större sjukvårdsinrättningarne (eller åtminstone dessa), synes mig i
och för sig intet hinder för, att dessa antaga sin egen pensioneringsstat för sina
sköterskor. A andra sidan synes d t mig dock innehålla bestämda nackdelar för
sköterskornas allmänna pensionskassa, därest de större sjukhusens sköterskor
skulle ställa sig utanför denna kassa .. . Med hänsyn härtill ber jag få framställa
det förslaget, att den Kungl. kommittén behagade till prövning upptaga frågan, om
man ej kunde tänka sig, att (åtminstone) de större sjukhusen fingo pensionsstat
gällande för sköterskorna, vilken förutsatte sköterskornas medlemskap i den allmänna
pensionskassan, så att sjukhusets pension bleve ett komplement till den
allmänna pensionen. Därest denna tanke för en vidare prövning skulle visa sig
rimlig, vilket jag naturligtvis ej kan nu bedöma, synes mig önskvärt, att den
Kungl. kommittén utarbetade förslag till dylik pensionsstat för sjukhusen.»

»Vad angår förfaringssättet vid verkligen kroniska sjukdomsfall inklusive
inträdandet av invaliditet, så torde väl det riktiga vara. att bestämmelserna härom
komma att tillhöra bestämmelserna om pension.»

Läkarne vid sjukstugor och epidemisjukhus uttrycka i allmänhet den
önskan, att landstingen måtte uppsätta ordnade bestämmelser om huru bör förfaras
vid sköterskas iråkade sjukdom i avseende på bibehållen lön och vikarie.
För närvarande måste eu del sköterskor själva avlöna vikatie både vid sjukdomsfall
och under semester. Möjlighet till mera ordnade arbetsförhållanden
borde även beredas dessa sköterskor genom erhållande av extra hjälp vid behov.
Att nattarbetet även matte ordnas så, »att den som förestår sjukstuga ej är skyldig
tjänstgöra om natten», önska flere läkare.

4(J3

Flere läkare framhålla, att sjukvårdspersonalens ställning vid epidemisjukhusen
är alldeles särskilt svår att ordna till följd av det växlande antalet av
patienter och till följd av den tvungna isoleringen mellan de olika avdelningarnas
personal och patienter samt samhället i övrigt.

»Mitt önskemål för epidemisjukhuspersonalen», skriver eu läkare, »är, att
den skall avlönas relativt högre än personal å andra sjukhus av följande skäl:
1) Arbetet å epidemisjukhus är särskilt uppslitande, enär det måste utföras under
en ständig misstro från en stor del av allmänhetens sida. 2) Tidtals blir arbetet
allt för strängt. 3) Sköterskor och biträden få gå som ett slags fångar å sina
avdelningar. De kunna mycket litet träffa varandra, och de desinfektionsåtgärder
(bad, rena kläder), som de måste underkasta sig före besök utom sjukhuset, äro
så tidsödande, att de ofta ej bry sig om att använda sin fritid utanför sjukhuset.
4) Biträdena få utföra allt rengöringsarbete, då man ej kan hava städerskor, som
bo utom avdelningarna och gå till och från. Alla dessa obehag, som nödvändigtvis
följa med anställning vid epidemisjukhus, böra enligt min mening kompenseras
genom ökade förmåner.»

Samma synpunkter framhållas av flere epidemisjukhusläkare. Eu säger:
»En bestämd årlig semester utan löneavdrag och en reglerad ledighet under
arbetstiden är absolut nödvändigt, om sjuksköterskan skall kunna med glädje
och förnöjsamhet fullgöra sitt betungande, ofta med otack lönade värv. Om
vid personalens anställande hänsyn tages dels till sängantalet dels till densammas
ovillkorliga behov av någon tids vila under varje vecka, vore det nog ej så
omöjligt att finna ut en anordning, som på en gång kunde tillgodose sjukvårdens
krav på en skolad, arbetsvillig och plikttrogen personal och densamroas lika
berättigade krav på att ej genom överhopning a^ arbete förlora arbetslusten och
bli utsliten i förtid.»

Något olika än anstalt!äkarnes önskemål ställa sig de önskningar till förbättringar
för distrikts- och därmed jämnställda sköterskor, vilka uttalas av proviusial-
och stadsläkare.

Angående utbildningen för sköterskor anställda i och för sjukvård på landsbygden
eller i församlingsvård i städerna påpeka en del läkare det underliga
däri, att personer antagas, vilka sakna alla slags kunskaper i sjukvård, så att
läkarne själva få lära upp dessa sina sköterskor Detta förhållande föranleder
14 läkare att uttrycka en önskan om, att av en distrikts- eller församlingssköterska
skall fordras, att hon äger »sjuksköterskeutbildning». Några föreslå 1-årig kurs,
andra 2-årig. Att kunskap i epidemivård, hygien, bakteriologi, desinfektion,
dispensärvård, matlagning, vaccination är önskvärd hos landsbygdens sköterskor,
påpeka många läkare. En läkare säger, att distriktssköterskor ej böra vara unga.
»Man bör i så krävande tjänst endast antaga sådana sköterskor, som haft självständig
praktik vid större anstalt och i privat sjukvård.»

1 sammanhang härmed påpeka flere läkare olämpligheten av att skötersketjänster
tillsättas av icke sakkunniga och att sköterskas närmaste förman icke
är läkare, utan t. ex. kommunalordförande eller kyrkoherde. Härom skriver en
läkare: »Särskilt skulle jag vilja understryka vikten av att distrikts- och epidemi -

464

sköterskor tillsättas och entledigas av vederbörande provinsial-, extra provinsial-,
stads-, köpings- eller municipalläkare eller ock i vissa fall av förste provinsialläkaren,
en anordning, som icke minst från sköterskornas synpunkt bör vara tillfredsställande.
Att såsom nu är förhållandet inom Yästernorrlands län (och säkerligen
även inom andra län) sköterskor utses av kommunalnämnden, måste betraktas
såsom olämpligt och ägnat att göra sköterskan mer beroende av denna nämnd
än av hennes närmaste förman till namnet, tjänsteläkaren. Inom Västernorrlands
län har erfarenheten otvetydigt visat, att nuvarande sätt för sköterskornas antagande
bör ändras. Särskilt vid bekämpande av epidemiska sjukdomars spridning
är det av vikt, att just tjänsteläkaren, han och ingen annan, äger att bestämma
platsen, tiden och sättet för sköterskans verksamhet, vilken endast under sådana
omständigheter kan påräknas stödja läkarens arbete.»

En annan provinsialläkare från Norrland skriver: »För att hindra, att

sjuksköterskan, som av kommunalnämndens ledamöter betraktas och behandlas
såsom ett av socknen avlönat tjänstehjon, skall förmås underskriva ett sådant
kontrakt, som bifogad bilaga utvisar, bör provinsialläkaren sättas i tillfälle att
granska ej blott ansökningshandlingarna vid tillsättande av sjuksköterska, utan
även det kontrakt, som uppgöres med henne. Endast härigenom skall det kunna
hindras, att en sjuksköterska anställes på sådana villkor som skett i B. Under
januari—mars 1913 har i denna socken pågått en difteriepidemi med omkring
26 fall och verkställts 22 desinfektioner med formalin, detta utan ersättning för
sköterskan. Rättelse har ej kunnat erhållas, då vederbörande hänvisa till det
orimliga kontrakt som uppgjorts.»

En tredje läkare från Norrland säger, att när det gäller sjukvården, tyckas
kommunerna och landstingen vara omedgörliga. »Följande», säger han, »kan tjäna
till att belysa en epidemisjuksköterskas ställning inom Västernorrlands län. Vid
R. finnes en liten epidemisjukstuga med 3 sängar. Kommunen fordrar, att sköterskan
för kr. 1: 25 per dag och patient skall hålla mat, lyse, tvätt. I denna
avgift är henne tillkommande dagtraktamente (50 öre och fritt vivre) inberäknat.
Patienterna få själva betala sjukvårdsavgift och läkararvode. Endast för obemedlade
betalar kommunen.»

De förhållanden, under vilka landsbygdens sköterskor arbeta, skulle bliva
drägligare, säga två läkare, om det bleve flera sköterskor i varje län och distrikten
gjordes mindre samt sjukstugorna bleve flera. Även borde bestämmas, att
sköterskan alltid skulle hava fri bostad vid sjukstugan eller epidemisjukstugan.
Lönerna äro i allmänhet allt för låga, anse de flesta läkare, som yttra sig i frågan.
Grundlönen föreslås till 500 ä 600 kronor med utsikt till löneförhöjning efter viss
tids tjänstgöring. Enligt några läkares åsikt bör också dagersättningen höjas.

Angående semester anse läkarne, att 1 månad borde vara stadgad ledighet
för dessa sköterskor lika väl som för anstaltssköterskor och att epidemisköterskor
böra befrias från skyldigheten att även under semester infinna sig till tjänstgöring,
om fall av smittosjukdom inträffa.

En läkare föreslår, att sjuk- och olycksfallsförsäkring bör tagas för sköterskornas
räkning av landstingen, och en läkare säger, att försäkringen bör tagas
så hög, att ersättningen utgår med 2 kronor om dagen.

4t!5

Angående pensionering önska 21 läkare, att tydliga bestämmelser måtte
uppsättas, »så att ej landstinget kan i denna fråga förfara godtyckligt». Många
läkare anse det lämpligt, att landstingen gemensamt ordnade en pensionskassa
för länens distriktssköterskor.

Några av de läkare, vilka med intresse yttrat sig om sjuksköterskornas förhållanden,
hava även framlagt sina tankar om sköterskebiträdenas arbetsvillkor
och övriga förhållanden. Några läkare anse, att eu enkel och kort utbildningskurs
borde anordnas vid de större lasaretten för denna grupp av sjukvårdspersonalen.
Andra åter önska, att biträdesbefattningarna borde bortfalla och arbetskrafter
tagas bland eleverna. »Man borde», säger en annan läkare, »mera skilja
på dem som städa och dem som biträda med sjukvården.» Många av de läkare,
som yttrat sig, önska att nattarbetet för biträdena måtte ordnas bättre, att de
som vaka verkligen få tillfälle att sova ostörda på dagen samt att en fastställd
daglig ledighet och en årlig semester måtte bli vanligare för sköterskebiträdena.

»Högre löner», föreslå några läkare, men »20 kronor är normal avlöning»
anse andra. »I övrigt bör sjukhuset stå i samma förhållande till sina biträden,
som cn vanlig husbonde till sina tjänare», säger en läkare. Flere läkare anse,
att bestämmelser om pension samt om sjukdoms- och olycksfallsförsäkring måtte
komma till stånd även för sköterskebiträdena.

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden in. m.

/

afl

Sjuksköterskornas önskemål.

466

Bil. G b.

Av de sammanlagt 1,158 sjuksköterskor, vilka besvarat de av sakkunnige
utsända formulären, ha 485 uttalat sig om den för kåren så viktiga utbildningsfrågan.
Många önskemål hava också uttalats angående elevernas arbetsförhållanden.
Liksom många bland läkarne anse många sköterskor, att eu god och enhetlig utbildning
kan nås endast genom undervisningens centralisering till några större,
av staten godkända anstalter. Och »utbildningen och även arbetsförhållandena
skulle antagligen bliva bättre, om dessa ordnades av en gemensam kommitté
eller överstyrelse för hela Sverige», säga några.

En del sköterskor önska, att kurserna i allmänhet bleve längre och mångsidigare,
somliga vilja hava 2-åriga kurser, andra åter 3-åriga. Ett par sköterskor
framhålla fördelen av eu förberedande kurs, så att eleverna, innan de börja
på sjuksalarna, få praktiska förövningar. En säger, att det bör förekomma
praktiska prov i examen. Anställandet av särskilda instruktionssköterskor
borde bli obligatoriskt, säga många sköterskor. Avdelningssköterskorna
böra ej vara för unga, säga andra, och »böra ha pedagogisk underbyggnad samt
intresse av att eleverna verkligen lära något». En stor mängd sköterskor önska,
att alla elever i samma kurs kunde få samma praktiska utbildning, vilket kunde
möjliggöras genom uppdelning av tiden så, att varje elev hade lika lång tids
tjänstgöring på de olika avdelningarna och finge under lika lång tid deltaga i
operations- och poliklinikarbete. Eu sjuksköterska anmärker, att »kan ej utbildningen
ordnas lika för alla eleverna, bör dock valfrihet lämnas dem i fråga
om specialutbildningen». De flesta av sköterskorna önska, att eu särskild tid av
elevkursen måtte anslås till enbart teoretiska studier, och många anmärka samtidigt,
att »om teoretisk undervisning skall meddelas under pågående praktisk
tjänstgöring, så bör åtminstone tid till överläsning givas». Många av sköterskorna
anse den teoretiska utbildningen i allmänhet allt för ojämn och knapphändig,
några vilja ha en kortare kurs på apotek eller laboratorium, andra önska
undervisning i matlagning. En del sköterskor säga, »att eleverna ej under hela
kursen böra betungas med utförandet av grovsysslor, utan borde sådana sysslor
endast förekomma under elevårets första 3—6 månader, ty arbetet bör ordnas
så, att eleverna vid kursens slut ej äro överansträngda».

Ett tiotal sköterskor uttala den förhoppningen, »att elever vid anstalterna
snart må bli betraktade såsom elever, ej blott såsom en billig arbetskraft».

Angående arbetsförhållandena såga de flesta, att vårdpersonalen behöver i
allmänhet ökas vid våra sjukhus, ty flen på var och eu vilande arbetsbördan blir
ofta allt för tung. »Jag önskar», skriver en sjuksköterska, »att den uppfattningen
kunde komma att göra sig gällande, att en sjuksköterska, om hon också har större
skyldigheter än många andra, likväl bör ha rättighet till en människovärdig tillvaro.
Såsom arbetsförhållandena nu ställa sig för eu stor mängd av oss, ha vi
allt för litet andrum i arbetsjäktet. De flesta av oss bli också ensidiga, tråugsynta
och nervösa, i förtid åldrade och utslitna kvinnor och kunna på så sätt
ej vara till det gagn och den glädje för patienterna, som vi böra och önska
att kunna vara.»

Såsom lindring i arbetsbördan önska de flesta, att natt- och dagtjänstgöring
fullständigt kunde skiljas åt, så att de sköterskor, vilka ha ansvar och
arbete hela dagen, finge rättighet att sova ostörda på natten, vilket vunnes om en
fullt skolad sköterska hade ansvaret för personalen under natten. Vidare önska
många sköterskor, att extra hjälp kunde erhållas vid större överbeläggning
av avdelning eller om sjukdomsfall inträffa bland den övriga personalen.
»Om en fastställd arbetsordning med något så när bestämda rondtider funnes
vid sjukhusen, skulle arbetet betydligt underlättas, ty mycken tid förspiiles i
väntan», säga många sköterskor. »I denna arbetsordning borde även fastställd
ledighet för personalen stadgas, både dagliga fritimmar, söndagsledighet och någon
hel eftermiddag i veckan eller månaden.» Sköterskor vid sjukstugor framhålla
svårigheten för dem, som ej ha någon som hälst hjälp, att få någon slags ledighet
från arbete och ansvar. Ett förslag till avhjälpande härav framställes sålunda:
»I vår tid, när kommunikationsförhållandena äro så pass goda, kunde

några sjukstugor tillsammans hava en nattsköterska, som 8—14 dagar i sträck
skötte nattarbetet och hjälpte till med morgonarbetet vid var stuga, så finge de
ordinarie sköterskorna litet lindring då och då.»

Sköterskor vid epidemisjukhus och epidemisjukstugor framhålla, såsom även
läkarne göra, svårigheten att ordna arbetsförhållandena vid dessa anstalter, beroende
på växlingen i patientantalet. »Vid de mindre anstalterna är i allmänhet
blott en sköterska anställd. Man begär då av henne, att hon utan någon
slags hjälp skall vårda de sjuka, sköta städningen, laga maten och desinfektera.
Men den som förstår, att eu sköterska ofta kan vara fullt sysselsatt dygnet om
med blott en enda patient och att barn utgöra det övervägande patientantalet
vid epidemisjukhusen, den förstår också, att det blir allt för ansträngande för
epidemisköterskorna under långa tider; »att det tidtals är lindrigare hjälper ej
tillräckligt, när man är överansträngd», skriver en sköterska.

Eu annan berättar: »Jag har varit på min plats i 6 år och har flera gånger
själv måst bekosta mig vikarie för att få vila ut. Det har hänt, att sjuk stugan

varit belagd varje dag hela året om, och jag har ej haft en timmes ledighet.
» En annan sköterska, anställd vid ett större epidemisjukhus säger, att
hon på sin sal har 14—16 patienter och att hon ensam skall utföra allt arbete,

både sjukvård, städning och vakning. »Följden blir», säger hon, »att jag för

det mesta vistas på sjuksalen dygnet om.» Alla dessa sköterskor önska naturligt
nog rättighet, att vid behov få anskaffa extra hjälp, i synnerhet med hus -

hållssysslorna. De som ka det så ordnat, att de mot en viss avgift per dag
och person skola besörja kosthållet önska även, att denna anordning måtte avskaffas.
»I dessa dyra tider är 70—75 öre per dag och patient alldeles för
litet», säger eu sköterska, och en annan skriver: »700 kr. i lön skall för mig
även räcka till lön och mat åt en jungfru.»

Många av de sköterskor, som besvarat formulären, uttala sig för en allmän
löneförhöjning, »ty», skriver en av dem, »vid otaliga anstalter är sköterskornas
begynnelselön under 500 kr. om året, med eller utan utsikt till löneförhöjning».
Såsom begynnelselön anse de flesta 600 kr. vara lagom, och önska de, att efter
ålderstilläggen den slutliga lönen måtte uppgå till 900—1,100 kr. Ett 20-tal
sköterskor önska, att det ginge an att få räkna tjänsteår, oavsett om sköterska
byter anställning eller står kvar vid samma anstalt.

En del sköterskor, som endast åtnjuta 14 dagars semester, önska denna förlängd
till en månad, andra, som ej tyckas ha någon semester alls, nöja sig med
att önska 14 dagar om året. Och andra åter, som tyckas ha rättighet till en
månad, vilja gärna ha 6 veckor.

Gemensam pensionskassa och samma pensionsbestämmelser för alla sjuksköterskor
är ett önskemål, som uttalas av många, »ty», säger en av dessa,
»pensionen får ej bero av landstingets eller kommunens godtycklighet, och den
bör vara så pass stort tilltagen, att man kunde vara något så när trygg för
ålderdomen». En stor grupp sköterskor anse, att Stockholms stads Inne- och
pensionsbestämmelser för sköterskorna kunde tjäna till mönster. Det påpekas
även av flera, att oberoende av ålder och tjänsteår understöd borde tillerkännas
sköterska, vilken i tjänsten genom sjukdom, olycksfall eller överansträngning
blivit oduglig till arbete.

Att bestämmelser i fråga om sjukhjälp och löneförhållanden vid akut sjukdom
i de flesta fall saknas, anse många sjuksköterskor vara ett stort fel, »tv
vederbörande handla i dessa fall godtyckligt». Några anse, att sjuk-och olycksfallsförsäkring
bör vara obligatorisk för sjukvårdspersonalen och att den som
anställer personalen, bör bidraga till årspremierna, och många anse det självfallet,
att sjukvårdsanstalter böra ge fri sjukvård åt sin personal. Några vilja
även ha fri vikarie. Andra säga, att även full lön bör utgå under t. ex. 3 månader
i ovannämnda fall.

Sköterskor, som äro anställda i distriks-, epidemi-, dispensär- eller församlingsvård
arbeta under helt olika förhållanden än anstalts- och privatsköterskorna,
varför sakkunnige tillställt dessa sköterskor frågeformulär, som voro
särskilt avpassade för att utröna deras ställning och villkor. Av intresse är nu
att höra de speciella önskemål, som betingas av denna sköterskegrupps särställning
och säregna arbetsförhållanden. På fråga om vilken utbildning och
vilka förutsättningar eu i nyssnämnd tjänst anställd sköterska bör äga för att
kunna anses väl kvalificerad och för att hennes verksamhet må bliva så
gagnelig som möjligt, har mer än halva antalet av dem som besvarat formulären,
svarat, att dessa sköterskor böra ha utgått från de allra bästa utbildningsanstalterna
och att »de böra äga så mångsidig utbildning som möjligt, ty
på landsbygden mer än i städerna behövas väl skolade sköterskor, vana att

reda sig på egen hand, tills läkare kan anträffas». »Därför», säga några andra
sköterskor, »böra de som antaga sådana platser ha flera års praktik bakom
sig.» En sköterska påpekar särskilt behovet av praktisk duglighet och villighet
att förrätta allt slags arbete och av kunskap i matlagning. En annan säger,
att hon önskar, att hon fått undervisning i fattigvård, social hygien och
huslig ekonomi. Eu .sköterska säger, »att för att bliva en lämplig distriktssköterska
behöver man ett klart omdöme och ett gott sätt, som inger befolkningen
förtroende». Ett par sköterskor anse, att landsbygdens sjuksköterskor böra
vara uppfostrade på landet, allra hälst i den trakt, där de taga anställning. Om
behovet för landsbygdens sköterskor att få deltaga i repetitions- och fortsättningskurser
talas även.

I fråga om arbetsförhållandena uttala många sköterskor en önskan om eu
klar och tydlig instruktion, »så att man vet sina skyldigheter och sina rättigheter».
»Att sköterskans närmaste förman bör vara eu läkare, är självfallet», säga
flera. Många säga, att kommunen alltid bör bereda fri, möblerad bostad åt sköterskorna,
hälst förlagd till länets sjukstuga. T annat fall bör bostaden bestå av
1 rum och kök, mottagningsrum och förbandsrum. Ett stort antal sköterskor
anse, att de borde åtnjuta fri kost året om, ej endast då de äro i tjänstgöring.
En sköterska talar om svårigheten av att fattiga patienter äro skyldiga hålla
sköterskan med mat, då de själva ha det knappt och både patient och sköterska
få leva på mjölk och bröd i långa tider.

Vad löneförhållandena beträffar, så önska många av de sköterskor, som
besvarat frågeformulären, att det kunde bli någon gemensam ordning för alla
dessa varandra liknande skötersketjänster med samma lönegrader, ålderstillägg
och förmåner samt pensioner.

Angående pension skriver en sköterska: »Med de små löner vi hava och
med nutidens dyra levnadsomkostnader kunna vi omöjligt själva sätta in annat
än små belopp i pensionskassan. Landsting och kommun borde därför ordna
så, att man sluppe komma på fattighuset.» »Med utsikt till en pension av 73
kr. om året kan man ej annat än känna oro för ålderdomen», säger en annan.

Sakkunnige ha till alla sjuksköterskorna också ställt den frågan, »vad som bör
göras för att hos sköterskekåren väcka och vidmakthålla en rätt uppfattning av
dess kall samt för att befrämja ansvarskänsla och kåranda och vad som bör göras,
för att kåren allt jämt må bibehålla den aktade ställning, den hittills intagit».

De sköterskor, som besvarat dessa frågor, säga huvudsakligast, att kåren ju
består av individer och att det viktigaste är, att urvalet av de elever, med vilka
kåren rekryteras, sker med urskiljning samt att de ledande vid elevskolorna förstå
sin uppgift gent emot eleverna och sköterskekåren. Aven uttalas, att särskilda
instruktionssköterskor måtte anställas för sådana anstalter, där avdelningssköterskornas
eget arbete hindrar dem att ägna sig tillräckligt åt elevernas
fostran. Vidare framhålles, att uppfostran i ett gott hem, goda grundläggande
skolkunskaper och verklig bildning hjälpa medlemmarna av sjuksköterskekåren
att rätt fatta sitt kall. »Halvbildning bör ej skattas för högt, den befrämjar ej
kårens anseende och räcker ej till att skapa den verkliga sjuksköterskan», säger
en. »Ett uppordnande av sjuksköterskeväsendet och sjuksköterskeutbildningen

470

genom staten, såsom man hoppas att följden av kommitténs arbete må bliva,
samt lagligt skydd för sjuksköterskedräkten», anser en sköterska skulle befrämja
kårens anseende. »Frågan om platsförmedling är ytterst viktig», säger en annan,
»ty det stora antal sköterskor, som utövar privat sjukvård, består av alla
slags oskolade och skolade sköterskor, och familjerna bedöma hela kåren efter
den sköterskas uppträdande och förmåga, som de vid sjukdomsfall fått sig tillsänd.
» Till sist anmärker en, att om läkarna endast använde sig av sköterskor
från väl ansedda utbildningsanstalter och byråer, skulle detta i hög grad
medverka till att kåren höjdes och att allmänhetens uppfattning av sköterskekallet
bleve riktigare.

-471

FJil. 6 c.

Föreståndarinnornas och husmödrarnas önskemål.

Även bland föreståndarinnorna och husmödrarna har den åsikten gjort sig
gällande, att det vore fördelaktigt för sköterskeutbildningen, om undervisningen
centraliserades till några få, men verkligt goda anstalter, och om landsortslasaretten
endast utbildade undersköterskor. Härom skriver en föreståndarinna: »Landsortslasaretten
äro lämpliga för utbildande av undersköterskor, vilka kunna bliva avdelningssköterskornas
närmaste hjälp. De böra för deltagande i utbildningskursen
ha genomgått högsta klass i folkskola och möjligen någon fortsättnings- eller folkhögskola.
De böra främst erhålla en praktisk och även en efter deras förhållanden
lämpad teoretisk undervisning i sjukvård. Kursen bör räcka 1 — 1 Va år, och höra
sådana elever förbinda sig att efter kursens slut tjänstgöra 1 år såsom undersköterskor
vid lasarettet, i så fall naturligtvis mot en ordentlig avlöning. På så
sätt skulle lasaretten erhålla ett gott undersköterskematerial. Åldern för deltagande
i sådan kurs bör vara 21—28 år.»

»Vid utbildningsanstalterna», säga flera föreståndarinnor, »böra fordringarna
för inträde skärpas. Nu göras allt för ofta undantag vid antagandet, så t. ex.
i fråga om skolbildning.» En annan däremot säger, att skolbetygen äro ej så
mycket att rätta sig efter, »men vederbörande bör ha vad man i bästa mening
menar med god uppfostran och allmänbildning». Stora fordringar böra sättas
på karaktären, och stor vikt bör under utbildningen läggas vid det etiska momentet
i sjukvårdskallet, säga de flesta föreståndarinnorna. Många vilja skjuta
fram inträdesåldern till 22—23—25 år. Några vilja, att kursen skall räcka 2 år,
andra rösta för 3-årig utbildning.

Tre föreståndarinnor tala om nyttan av förberedande kurser med teoretiska
läroämnen samt praktiska övningar i hushållsgöromål, matlagning och tekniska
handgrepp för vård av patienter. De flesta anmärka, att den teoretiska undervisningen
ej borde givas samtidigt med den praktiska tjänstgöringen.

Ett par föreståndarinnor föreslå, att kursen borde avslutas med eu tids
självständig provtjänstgöring, och några framhålla, att till sjuksköterskekurs borde
höra en tids obligatorisk tjänstgöring i privat sjukvård.

Angående sköterskepersonalens arbetsförhållanden framhålles, att vid länslasaretten
denna personal i allmänhet är allt för knappt tilltagen i förhållande
till det intensiva arbete och den permanenta överbeläggning, som oftast förekommer.
»Det är våra mest energiska och kraftiga läkare, som leda arbetet vid

472

länslasaretten», säger en föreståndarinna, »och även underläkarna vilja hinna
lära och se så mycket som möjligt och driva även de på arbetet. Läkarna hava
även det ekonomiska intresset, och de glömma ofta eller förstå ej, hur de bokstavligen
slita ut sköterskorna till kropp och själ. Det är svårt», fortsätter hon,
»för den, som på ett 10-tal år blivit utsliten, att se de unga pressas till det
yttersta.» Särskilt påpekas vissa omständigheter, som göra arbetet tungt, t. ex.
»onödig väntan, onödigt söndagsarbete, onödigt nattarbete». Till en stor del är
i» sådant beroende på läkarne, men även på allmänheten, som borde uppmanas att
iakttaga föreskrivna tider och så vitt möjligt är undvika att störa med söndagsarbete.

Många föreståndarinnor påpeka behovet av att särskilda översköterskor anställas
för natten för att leda de vakande elevernas eller biträdenas arbete, ty
avdelningssköterskorna böra få vara mera ostörda om nätterna, än de under nuvarande
förhållanden få. Några anse, att efter vaknatt bör ges minst 5 timmars
ledighet, att elever och biträden böra ha eu fri eftermiddag i veckan och en fri
söndag i månaden. Om den årliga semestern säga några, att den för avdelningssköterskor
bör förlängas till 6 veckor, för biträden till 3—4 veckor samt att elever
böra ha rättighet till en semester på 14 dagar under vart elevår.

Några husmödrar säga, att sköterskebiträdena ofta bo allt för trångt och
anse, att flera än 3 aldrig borde dela samma rum.

Angående personalens löneförhållanden säga de flesta, som besvarat frågan,
att det vore öuskligt, att en allmän löneförhöjning komme till stånd. Några
anse, att sköterskor borde ha rättighet räkna tjänsteår, även om de flytta till
annan anstalt, och några önska, att vid lönereglering Stockholms stads löne- och
pensionsförhållanden toges till förebild.

Några husmödrar anse, att för sköterskebiträden borde minimilönen vara
25 kr. i månaden och att lönetillägg bör förekomma efter vissa år. Även framhålles
det önskvärda uti att även eleverna efter första året finge någon ersättning,
såsom förekommer vid några anstalter, ty hänsyn bör tagas till att många
unga flickor måste sätta sig i skuld för att kunna genomgå en utbildningskurs.

Att pensionsbidragen till sköterskorna i allmänhet äro allt för låga för att
bliva till någon verklig hjälp framhålles av flere. Några föreslå en pensionskassa
även för sköterskebiträden, och borde inbetalningarna till den kassan kunna
göras månadsvis.

För att väcka och vidmakthålla sköterskornas ansvarskänsla och kåranda
»höra vederbörande se till», säger eu föreståndarinna, »att undervisningen och sjukhusen
för övrigt få goda ledarinuor, vilka hos eleverna genom föredöme under
samarbetet inskärpa en rätt uppfattning av sköterskekallet».

Fn annan föreståndarinna uttalar sig sålunda: »Om sköterskekallet bleve
ett yrke såsom varje annat, där ett utförbart arbete kräves och där vila ingår
såsom en nödvändig rättighet, skulle nog ansvarskänslan aldrig slappas hos den
som verkligen passar för detta arbete.»

Flere föreståndarinnor säga: »Ansvarskänsla och kåranda befrämjas genom

Svensk sjuksköterskeförenings och Svensk sjukskötersketidnings verksamhet, vilken
bör uppmuntras och understödjas. Samkväm och föreläsningar böra anordnas,
men giv oss även tid att deltaga i dem och att öka våra kunskaper.»

473

»Sjuksköterskekårens hållning och anseende skulle vinna på», säga flere,
»om enhet i utbildningen och enhet i uniformen kunde uppnås, men då fordras
även lagligt skydd för denna uniform, så att ej en mängd icke sköterskor uppträda
i den och kanhända uppträda så, att de i allmänhetens ögon gälla för
sköterskor och skada hela kårens anseende.»

Andra säga: »Undanröj de missförhållanden, som finnas, t. ex. att läkare
i privat sjukvård och även vid mindre anstalter använda sig av oskolade sköterskor
och att dessa sköterskor erhålla ersättning efter samma taxa som de
utbildade, vilket gör, att patienterna ofta döma hela kåren efter dessa sköterskors
bildning och kompetens. Då emellertid även enklare sköterskor behövas i privat
sjukvård, vore det lyckligt, om någon institution kunde taga sig an de oskolade
sköterskorna och förmedla platser åt dem efter den kompetens de besitta,
dock med förbud att bära liknande dräkt som de utbildades. På så sätt skulle
allmänheten bli upplyst om, att det finns olika kvalificerade sjuksköterskor.»

Sakkunnige hava även frågat föreståndarinnor och husmödrar om, »vilka
önskemål de skulle vilja framställa med avseende på föreståndarinnors (husmödrars)
verksamhet och ställning, på det att de måtte bliva till största gagn för
sjukvården och sjukvårdspersonalen samt sjukvårdsanstalten». De flesta husmödrar,
som besvarat formulären, ha härvid påpekat, att för att kunna verka gagneligt
i alla avseenden på en föreståndarinnas (husmoders) plats bör den som innehar
befattningen, själv vara fullt utbildad sjuksköterska och känna arbetet i
detalj samt», tillägga några, »naturligtvis även vara hemma i huslig ekonomi».
Några föreståndarinnor säga, att nämnda platser ej böra innehavas av yngre
personer, utan bör sökande till sådan plats ha uppnått 35 år. Många föreslå,
att för något äldre sköterskor må anordnas kurser för utbildning till föreståndarinnor
med nödvändiga specialstudier; några säga, att tillfälle till studier inom
Sverige och utomlands bör givas föreståndarinnorna, på det att de må kunna
draga nytta av andras erfarenheter. I fråga om arbetsförhållandena för föreståndarinnor
(husmödrar) säga några, »att befattningen bör ej vid de större anstalterna
vara förenad med operations- eller annan sköterskeplats». Vidare framhålles,
att befogenhet och tillfälle bör givas föreståndarinnan att någon gång
samla personalen till samkväm eller annan förströelse, varigenom sammanhållningen
bland sjukhuspersonalen blir bättre. »Nödvändigt för en föreståndarinnas
arbete är det», säger en, »att ett gott samarbete råder mellan henne och sjukhusets
styrelse», och en annan föreslår, att föreståndarinnan eller husmodern skulle
kallas att deltaga i sådana styrelsesammanträden, där frågor, som röra hennes
arbetsområde, skola diskuteras.

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbeisfiyrhåUandtn »». m.

60

474

Bil. 6 d

Sköterskebiträdenas önskemål.

Även sköterskebiträdena ha uppmanats att å frågeformulären uttala sina
önskningar och åsikter om vad som borde göras för att förbättra de förhållanden,
under vilka de arbeta.

En del av biträdena anse, att de liksom eleverna borde få tjänstgöra turvis
på olika avdelningar för att på så sätt få större insikt och erfarenhet i sjukvård.
Många anse, att det borde ordnas särskilda kurser för utbildande av sköterskebiträden.
Om huru lång en sådan kurs bör vara äro åsikterna delade, minst l/t
års praktisk utbildning, säga några, andra vilja ha kursen 1-årig. Några nöja
sig med ledning av eu skolad sjuksköterska, andra vilja ha föredrag av läkare.

Många anse, att 1 års tjänstgöring såsom biträde under nu rådande förhållanden
borde berättiga till deltagande i utbildningskurs för sjuksköterskor,
även om sökande har endast folkskolebildning. De vilja även, att kurserna skulle
för sådana sökande göras billigare eller avgiftsfria.

Angående avlöningen anser mer än hälvten av de biträden, som svarat, att
denna bör utgå med minst 20 kronor i månaden. En del andra, vilka tyckas åtnjuta
20 kronors månadslön, önska denna höjd till 25 kronor, och ännu några andra
föreslå 30 kr. Att lönetillägg gåves efter vissa tjänsteår anses naturligtvis önskvärt.
Somliga önska lönetillägg redan efter 1 års tjänst, andra efter 2 år och
en del efter 4 och 8 år. Många önska ha samma förmåner som de biträden,
vilka tjänstgöra vid statens sinnessjukhus, och andra säga, att sköterskebiträdena
borde ha samma förmåner som de manliga sjukvårdarna i statens tjänst.

Angående arbetstidens längd säga många, att »den dagliga arbetstiden är
allt för lång, 10—12 timmar borde vara nog». Att personalen vid anstalterna
i allmänhet är allt för knappt tilltagen, anse även sköterskebiträdena. »Möjlighet
till erhållande av extra hjälp vid större rengöringar borde finnas», säga en del
biträden. Fastställd daglig ledighet önska de biträden, som ej nu hava sådan. Eu
ledig eftermiddag i veckan, ordnad söndagsledighet och ett dygns ledighet varje
månad, äro även önskningar, som framkommit. Ett biträde anmärker, att »när
en av oss är ledig, borde extra hjälp anställas, ty som arbetet nu är ordnat, blir
det allt för drygt för oss andra».

En årlig semester med kostbidrag önskas av många biträden, och tiden för
denna bör sättas till 14 dagar, 3 veckor eller 1 månad, enligt olika uttalanden.

Angående åtgärder i och för understöd vid sjukdom och angående pensionsförhållanden
uttala de flesta blott en önskan om att dessa förhållanden snart
måtte bliva ordnade, och ett 70-tal biträden önska, att det måtte upprättas ett
ålderdomshem för »utarbetade sköterskebiträden».

Elevernas önskemål.

Elevernas önskemål gälla huvudsakligast utbildningen.

Om arbetsförhållandena yttra sig helt få. Några anse, att elevers arbetsdag
ej bör överskrida 10 timmar. Andra elever anmärka, att arbetet vid sjukhusen
ej borde för dagelever börja förr än kl. 7 f. m. »Detta både för patienternas
och elevernas skull.» Andra anse, att de på aftonen böra få lämna sjuka vdelningarne
senast kl. 9 e. m. Ett tjugutal elever klaga över, att de åläggas allt
för tungt arbete, såsom att bära bårar, lyfta allt för tunga patienter, skura golv
m. fl. sysslor, vilka de anse, att elever böra befrias ifrån.

Några anse, att den anordning, som förekommer vid en del anstalter och
som består däri, att elever, som vaka, under natten åläggas städning av skåp,
instrumentrengöring och dylikt arbete, borde avskaffas och att endast egentlig
sjukvård borde få förekomma nattetid. Ävenså borde eleverna, enligt vad eu
hel mängd av dem yttrat, på morgonen efter vaknatt få avlägsna sig från avdelningarna,
då dagpersonalen infinner sig, och ej kvarhållas där till kl. 9—10
—11 f. in.

Angående utbildningstidens längd önska de allra flesta 2-åriga kurser.
En del elever, som deltaga i 3-åriga utbildningskurser, skulle önska dem avkortade
till 2-åriga. Största delen av de elever, som uttala sig, önska, att den teoretiska
undervisningen må förläggas till särskild tid av kursen utan eller med
begränsad praktisk tjänstgöring. Många klaga över den olämpliga tid på dagen,
under vilken lektionerna hållas, såsom exempelvis just under den till ledighet
anslagna timmen eller på kvällen efter slutat dagsarbete, kl. 9—10 eller VslO—Vall
e. in., och alla säga, att de fullkomligt sakna tid för överläsning eller studier.
En elev uttalar sig sålunda: »Då man betalar för mat och husrum och ger sitt

arbete, borde väl toreläsningstiden likna en skoltid. Tid till studier skulle ovillkorligen
beredas eleverna. Här arbeta vi på avdelningen från kl. 6 f. m. till 9
e. m., och då föreläsningstimmen kommer, rusa vi från arbetet. Under hela
föreläsningen kan man ej slita sig från tauken: Hur skall jag hinna med allt
arbete, som återstår? Och hur skall man efter 14—15 timmars arbetsdag orka
läsa över eller gå igenom anteckningar, man gjort under lektionen?» Olika önskemål
angående specialkurser framställas, såsom angående kurser i massage, laborationer
och i sociala ämnen. Några önska ha en teoretisk repetitionskurs vid
utbildningstidens slut.

476

Angående den praktiska kursen i sjukvård önska en mängd elever, att de
åtnjöte bättre handledning av respektive avdelningssköterskor, andra anse, att särskilda
instruktionssköterskor borde anställas och att verkliga schema borde uppgöras
för elevernas praktiska tjänstgöring.

1 flera skrivelser påpekas, att anstalter, som utbilda elever, borde känna
något ansvar för att dessa elever efter genomgången kurs ha möjlighet att erhålla
arbete. Om ej sjukhuset självt har någon platsförmedlingsbyrå, borde det
för elevernas räkning stå i förbindelse med en sådan byrå. »De flesta elever
vid länslasaretten känna detta eom ett behov, ty när de slutat sin ansträngande
elevkurs, stå de lämnade åt sig själva, ofta utan möjlighet att komma in i någon
välkänd förening eller institution för platsförmedling», säga många elever.

477

VAL 6 f.

Önskemål av föreståndarinnor vid sköterskebyråer med hänsyn till platsförmedling
och privatsköterskors arbetsförhållanden.

Föreståndarinnorna vid platsförmedlingsbyråer anmodades att uttala sina
åsikter om hur platsförmedling för sjuksköterskor lämpligast borde ordnas och
sin uppfattning om önskvärda förbättringar i privata sjuksköterskors bostads- och
arbetsförhållanden samt om sjuksköterskeutbildningen.

Alla föreståndarinnor, som yttrat sig om bedrivandet av platsförmedling för
sjuksköterskor, anse, att sådan förmedling ej bör drivas tillsammans med platsförmedling
av andra kvinnliga yrken, »ty», säger en, »sjuksköterskeverksamheten
berör ett område av säregen och särdeles ömtålig beskaffenhet». De flesta uttala
sig för, att platsförmedlingsbyrå för sjuksköterskor bör ledas av en i sjuksköterskekallet
väl erfaren person, lämplig att bedöma arbetets art och sköterskornas
olika kvalifikationer.

En föreståndarinna uttalar sig för centralisering av platsförmedlingen. En
gemensam centralstyrelse skulle stå i spetsen för byråerna, vilka dock skulle äga
en viss självständighet. Med hänsyn till uppfostran och utbildning skulle sköterskorna
uppdelas i grupper i och för olika arbetsuppgifter.

Angående avlöningsvillkoren för privatsköterskor anmärker en föreståndarinna,
att förhållandena måste ställa sig något olika för olika trakter av landet, men
att önskligt vore, om avgiften för själva platsförmedlingen kunde bortfalla. Detta
skulle möjliggöras genom understöd till byråerna från stat, landsting eller kommun
eller genom frivilliga gåvor.

Många anse, att den nu rådande taxan för privatsköterskor kan sägas vara
tillfredsställande. Andra anse att sköterskans honorar bör något höjas vid vård
av smitta- eller sinnessjuka. Några anse, att privatsköterskor böra ha fri tvätt.

En föreståndarinna påpekar önskvärdheten av, att privatsköterskor finge fri
sjukvård eller åtminstone nedsatta sjukhusavgifter. Vidare anmärka flere, att
även privata sköterskor borde vara berättigade till att erhålla statsbidrag till pensionskassan
och att det borde vara obligatoriskt för sköterskor att tillhöra en
sköterskornas sjuk- och pensionskassa.

Angående bostadsförhållandena anse de flesta föreståndarinnorna vid byråerna,
att önskemålet vore, att varje byrå kunde ordna ett hem för sköterskorna
med rimligt pris för rummen. »Dessa hem skulle övervakas av samma styrelse
som byrån, ytterst centralstyrelsen», säger en föreståndarinna.

478

Angående sjuksköterskornas utbildning påpekas att — särskilt med hänsyn
till privatsköterskors grannlaga ställning inom patienternas hem — till grund för
sjuksköterskeutbildningen bör läggas personlighetens fostran samt god allmänbildning.

En föreståndarinna yttrar sig sålunda: »Utbildningsanstalterna böra känna

och fylla sitt ansvar härvidlag. Det bör göras ett strängt urval vid antagande
av elever. För undervisningen böra de bästa krafter anställas såväl för den personliga
daningen som för den rena sjukvårdsutbildningen. Undervisningen bör
underställas t. ex. en centralstyrelses prövning och godkännande, och utbildningen
bör stå under något slags kontroll.»

För kårandans väckande och bibehållande kräves en mer homogen sammansättning
av kåren eller dess olika grupper. För vinnande och bibehållande
av en aktad ställning beror sköterskekåren i hög grad av att läkare och arbetsgivare
skänka dess medlemmar förtroende och ansvar i mån av deras personliga
medansvarighet och yrkesskicklighet.

Där inga restriktioner hindra den ofullständigt utbildade sköterskan att söka
och erhålla ansvarsfulla uppgifter, blir frestelsen övermäktig för mången med
för litet mått av utbildning att snarast möjligt söka förvärva sitt levebröd som
sjuksköterska. Detta till stor skada för kårens anseende.

Bil. 7 a—7 h.

Om sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden
i några främmande länder:

Danmark, Norge, Finland, Tyskland, Österrike, England, Frankrike och
Nordamerikas Förenta Stater.

481

Bil. 7 a.

Danmark.

Den danska sjukvårdens uppblomstring tillskrives medicine doktor C. E.
Fenger, som en tid var finansminister och sedermera borgmästare i Köpenhamn.
Under utövandet av sistnämnda ämbete genomförde han år 1876 en omorganisation
av sjukvården vid Kommunehospitalet. En annan samtida läkare, doktor Engelsted,
arbetade även för sjukvårdens och sjuksköterskeutbildningens höjande. Han
skrev ett långt företal till en från engelska översatt lärobok för sjuksköterskor
och gav däri uttryck åt åsikter, vilka fullkomligt sammanfalla med nutidens.

Redan år 1863 hade dock efter tysk och svensk förebild en diakonissanstalt
bildats i Köpenhamn och börjat en välsignelserik verksamhet. På 1870-talet
hörjade danska Röda korset sända elever till sjukhusen. Det är dock ej förr än
efter år 1900, som sjukvården och sjuksköterskeväsendet i Danmark lyckas nå
en högre nivå, och detta är till stor del den danska sjuksköterskeföreningen »Dansk
Sygeplejeraads» förtjänst. Föreningen arbetar för en högre sköterskeutbildning
och på tillvaratagandet av sjuksköterskekårens intressen. De utbildningskurser,
som tidigare gåvos vid sjukhusen, voro oftast endast praktiska, men någon ordnad
undervisning existerade ej. Elever, som gjorde nytta vid en avdelning, fingo
stanna där kanske hela elevtiden, och lärde på så sätt mycket litet. Fordringarna
vid antagandet av elever voro ej stora. De bildade kvinnor, som ville utbilda
sig för sjukvårdskallet, reste därför utomlands, ofta till England eller Amerika.
Genom Dansk Sygeplejeraads arbete ha elevskolornas inträdesfordringar numera
blivit höjda. För att bliva medlem av föreningen erfordras numera 3 årig
sköterskeutbildning vid sjukhus samt referenser om gott uppförande och god
karaktär. I föreningen kunna också extra medlemmar få inträda, åt vilka beredes
tillfälle att komplettera sina kunskaper, och har föreningen för sådana medlemmar
lyckats utverka statsbidrag. De sjuksköterskor, vilka för sin utbildning
erhållit statsbidrag, måste förbinda sig att i händelse av krig stå till arméns förfogande,
och de äro skyldiga att alltid till Hälsovårdsstyrelsen anmäla sin adress.
Föreningens medlemmar ha en egen sjukkassa och äro skyldiga att ingå som
medlemmar av »Alderdomssparekassen», som även är bildad på Dansk Sygeplejeraads
initiativ. Föreningen ger vidare ut en tidning, »Tidskrift for Sygepleje»,
och har egen platsförmedlingsbyrå samt rum för sjuksköterskor. Föreningen
åtnjuter gott anseende bland allmänheten och läkarna, och dess sköterskor äro
mycket upptagna. Dansk Sygeplejeraad arbetar numera för genomförandet av
Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden in. m. 61

482

statsregistrering av sjuksköterskor, vilken anordning föreningen anser vara den
enda tillförlitliga kontroll, som kan åstadkommas och som enligt dess mening ej
kan undvaras. Ty isynnerhet inom privatvården arbeta sjuksköterskor med
mycket dåliga kunskaper, och en del mindre väl ansedda platsanskaffningsbyråer
för sjuksköterskor finnas i Köpenhamn.

Sjukvården vid de stora sjukhusen i Köpenhamn är nu utmärkt väl tillgodosedd,
och vid Rigshospitalet, Fredriksbergs hospital och det nya Bispebjerg äro
sjuksköterskornas förhållanden väl ordnade. Arbetstiderna äro bestämda och ej allt
för drygt tilltagna, dagliga ledigheter äro stadgade, och semestrarne tillräckligt
långa. Lönerna äro både vid statens och kommunens sjukhus goda, om också
ej höga, och pensioner givas. Sköterskornas rum äro trevliga och välmöblerade,
och man har väl sörjt för samlingsrum, matsal, balkonger, velocipedstall och
tennisplaner. En oerhörd skillnad i alla avseenden har inträtt mot de förhållanden,
som rådde vid de gamla danska sjukhusen.

Rigshospitalet är en sällsynt vacker klinisk anstalt med en mängd olika
modernt inredda kliniker för in- och utvärtes sjukdomar, avdelningar för barn-,
ögon-, öron- och hudsjukdomar, förlossningsavdelning, storslagen bad- och ljusbehandlingsavdelning,
föreläsningssalar för medicine studerande, röntgentinstitut,
laboratorier m. m. En särskild praktfull byggnad inrymmer matsal och samlingsrum
för sköterskepersonalen samt lokaler för elevskolan. Allt är gediget,
smakfullt och på ett tilltalande sätt inrättat både för patienterna och för personalen.

Ingen föreståndarinna är anställd vid sjukhuset i dess helhet, men elevskolan
har sin särskilda föreståndarinna. Sköterskorna börja sitt dagliga arbete kl. 6 f. m.
och skola sluta kl. 8 e. m. De ha 1 Va timmes daglig ledighet oavsett ledighet för
måltiderna samt en hel fridag i veckan. De väckas aldrig på nätterna. Nattsköterskor
vaka 14 nätter i sträck och sova då om dagarna. Översköterskorna ha 6
veckors årlig semester, övriga 1 månads. Semesterbidrag gives icke. Lönerna vid
Rigshospitalet och andra statens sjukhus äro följande: För översköterskor 1,300 kr.
per år, stigande vart 3:dje år med 125 kr. till högst 1,800 kr. För sköterskor
1,000 kr., stigande vart 3:dje år med 100 kr. till högst 1,200 kr. För assistenter
(yngre sköterskor) 800 kr., stigande efter 3 år till 900 kr. Överallt avräknas
360 kr. per år för fri bostad med värme och lyse, kost och tvätt samt
tjänstekläder. Sköterskor på särskilt ansvarsfulla poster få ett årligt tillägg av 100 kr.

Vid sjukdomsfall åtnjuta sköterskorna fri sjukvård med full lön under 1 år.
Andra året gives fri sjukvård och halva lönen, men sköterskan får då betala 1
kr. om dagen för maten.

Pension gives efter 15 års tjänst och beräknas efter medelinkomsten under
tjänstgöringstiden. Beräkningen börjar dock ej förrän sköterskan fyllt 25 år.
Pensionen utgör efter 10—20 tjänsteår hälvten av medelinkomsten.

Rigshospitalets sjuksköterskeskola är den första i sitt slag i Danmark, d. v. s.
den första kurs med fullständigt och ordnat undervisningsschema och med en
särskild föreståndarinna för elevskolan, en f. d. sjuksköterska.

Inträdesåldern vid skolan är 22—30 år. Ingen högre skolbildning fordras,
men sökanden bör vara av aktad familj.

483

Kursen är 3-årig. Eleverna erlägga ingen avgift. De erhålla allt fritt, även
arbetsdräkt och dess tvätt; 2:dra och 3:dje året få de en ersättning av 20 kr. i
månaden.

De första månaderna arbeta eleverna på sjukavdelningarna endast från kl.
6 f. m. till kl. 2 e. m.; de ha sedan ledigt kl. 2—4 och arbeta i skolan från kl.
4 till 7 e. m. Föreståndarinnan undervisar där teoretiskt och praktiskt i hygien,
städning, rengöring samt sjukvårdslära och tillverkning av förband. Alla förband
för hela sjukhuset tillhandahållas av elevskolan.

En underläkare undervisar i anatomi och fysiologi. Varje elev arbetar 2
veckor på apoteket och en vecka på tvättinrättningen.

Eleverna sköta själva städning och dukning vid elevhemmet. Under det
2:dra elevåret undervisa läkare i sjukdomslära, kirurgi och förbandslära, varefter
examen anställes. Den praktiska tjänstgöringen under 2:dra och 3:dje elevåret är
fördelad på de olika medicinska och kirurgiska avdelningarna, barn- och förlossnings-
samt hudsjukdomsavdelningarne; 2:dra och 3:dje årets elever tjänstgöra
turvis såsom nattsköterskor.

Eleverna erhålla första året 3 veckors semester, sedan 1 månad om året.
Elevrummen äro trevliga, maten riklig och vällagad. Rigshospitalets sköterskeskola
giver dock icke eleverna någon enhetlig utbildning, ty föreståndarinnan
för elevskolan har ingen bestämmanderätt över eleverna, då dessa tjänstgöra vid
de olika klinikerna. Där bestämma resp. översköterskor.

De danska sköterskorna ha känt detta som en brist och ha länge önskat ändrade
förhållanden, så att det bleve mera sammanhållning sköterskorna emellan,
vilket man tror skulle vinnas, om bestämmanderätten läge hos en enda personlighet.
Denna idé har upptagits av kommunalförvaltningen vid dess nyaste sjukhus,
Bispebjerg, vilket rymmer 700 patienter. Man har där anställt en föreståndarinna
för sjukvårdspersonalen och elevskolan. Vid hennes sida står såsom biträdande
föreståndarinna och tillfällig vikarie en annan sjuksköterska. På en avdelning
med 26 patienter tjänstgöra: 1 översköterska, 2 assistenter (yngre sköterskor)
och 3 elever; på barnavdelningar fördubblas elevantalet. Elevkursen är 3-årig,
provtiden är avgiftsfri och är bestämd till 6 månader. 14 dagar sysselsättas
eleverna i den förberedande skolan, under vilken tid de endast några timmar
om dagen arbeta på avdelningarna. Föreståndarinnan leder själv elevskolan. Dagtjänstgöringen
å sjukavdelningarna börjar kl. Vs 7 f. m. och slutar kl. 7 e. m.
Alla skö:erskor ha 2 timmars daglig ledighet, eleverna ha 1 Vs timme. Alla ha
en fridag i veckan och Va fri söndag varannan vecka. Sköterskorna ha 4 veckors
semester om året utan semesterbidrag.

Vakningen skötes för 50 patienter av en ansvarig nattsköterska (en assistent)
och 2 elever. Dessa vaka under 3 veckor i sträck. De börja kl. 7 e. m. och
sluta 7—V* 8 f. m. För dem som vakat, är tiden från kl. 9 f. m. till Vs 4 e. m.
obligatorisk vilotid.

Begynnelselönen är för föreståndarinnan 1,450 kr. per år, stigande till
1,950 kr., för sköterskor 450, stigande till 700 kr., för elever under 2:dra och
3:dje elevåret 200 kr. Alla ha vanliga naturaförmåner plus tjänstekläder. Under

484

provtiden ha eleverna endast fria förkläden. Pension gives efter samma bestämmelser
som vid Rigshospitalet.

Kommunehospitalet i Köpenhamn, vilket på sin tid hade den bäst ordnade
sjukhusvården, förefaller numera något omodernt vad de yttre förhållandena
beträffar. Sjukvårdskursen är ej så omfattande som vid Rigshospitalet
eller Bispebjerg, men teoretisk undervisning gives sedan år 1898 av läkare, och
examen anställes. Eleverna utbildas för de kommunala sjukhusen.

Vid Amtssjukhusen utbildas sjuksköterskor för sjukvården på landsbygden.
Denna landsbygdens sjukvård är ordnad enligt föreningsprincip. Familjer och
enskilda personer i en församling sluta sig tillsammans och bilda eu sjukvårdsförening,
till vilken betalas en årsavgift varierande efter vars och ens skatteförmåga.
Föreningen anställer en sjuksköterska, vilken vid sjukdomsfall i hemmen sköter
föreningens medlemmar. Vid flera samtidiga sjukdomsfall bör den sjukaste ha
företräde. Sjukvårdsföreningen erhåller vanligen ett bidrag av kommunen med
förbehåll, att sjuksköterskan vid behov även åtager sig fattigvårdens patienter.
Men då årsavgifterna till sådana föreningar sättas lågt, så äro föreningarnas
inkomster mycket små, och de löner, som till en början bjödos sjuksköterskorna,
voro särdeles låga, vilket gjorde, att dessa platser voro svåra att få besatta, och
de sköterskor, som antogo platserna, voro bristfälligt utbildade. För att söka
avhjälpa dessa missförhållanden ha en hel del sju k vårdsföreningar på landet
slutit sig tillsammans till en centralförening. Denna Centralförening för sjukvård
utanför Köpenhamr låter vid amtssjukhusen utbilda unga kvinnor till sjuksköterskor
för landsorten. Vid stiftandet av centralföreningen betonades, att
man för att öka tillgången på kompetenta sköterskor och för att få dem att
stanna kvar i sjukvårdsföreningens tjänst, måste försöka göra deras ställning
sådan, »att sjukvården blir en livsgärning, åt vilken unga kvinnor med fördel
och utan bekymmer kunna ägna sig». »Därför måste man skaffa dessa sköterskor»,
heter det i redogörelsen för centralföreningens arbete och planer, »goda löner
och goda arbetsförhållanden samt visshet om att de få höjd lön och pension,
om de stanna på sina platser.» Det betonas även, huru viktig just för dessa
sköterskor en god utbildning är. »En sjuksköterska, som skall arbeta på landsbygden,
bör hava god insikt och övning i vanlig sjukvård och dessutom i förlossningsvård
och barnavård. Hon bör äga god kännedom om hygienens regler
samt om sociala förhållanden.» Man betonar även vikten av att just dessa
sköterskor även andligen äro utbildade till goda personligheter och stå på en hög
sedlig nivå. *

Centralföreningens sköterskor fingo att börja med en 1-årig utbildning, men
numera finnas både 1- och 2kriga kurser, och man kommer antagligen att så
småningom övergå till 2-årig utbildning för alla. Efter kursens slut är 2 månaders
tjänstgöring vid förlossningsanstalt obligatorisk. Till denna sistnämnda
kurs kan sköterskan erhålla statsbidrag. Centralföreningens elever måste förbinda
sig att arbeta för sjukvårdsföreningar, sorterande under densamma, och att i
händelse av krig tjänstgöra vid armén.

Under år 1914 utgingo såsom utbildade sköterskor för centralföreningen 56
elever. Vid 1914 års slut hade, från det verksamheten började, 225 elever utbil -

data. Genom centralföreningens kontor förmedlas platser för sköterskorna till
sjukvårdsföreningarne utom Köpenhamn, men ännu kan centralföreningen ej på
långt när fylla behovet av sköterskor för fasta platser och vikariat.

En föreningssköterska har omkring (iOO kr. i årlig lön samt fri bostad och
fri kost, när hon är i sjukvård.

I Danmark kunna sjukvårdselever, vilka tjänstgjort vid landsortssjuklius
eller större privatklinik, t. ex. 1 år, få räkna sig tillgodo detta år, om de bliva
antagna vid större ^bildningsanstalt.

Centralföreningen har stiftat »Centralföreningens gjensidige Pensionssikring»,
till vilken sjukvårdsföreningarne årligen inbetala 15 kr. för varje av dem anställd
sköterska. Centralföreningen har också medverkat till bildandet av »Alderdomssparekassen»,
och numera insättas årligen »Pensionssikringens» medel i »Alderdomssparekassen»,
i vilken sköterskorna själva även insätta ett årligt belopp.
Centralföreningen har nu efter långa underhandlingar lyckats utverka, att dess
sköterskor erhålla statsbidrag till pension. Bidragets storlek är beroende av sköterskans
egna insättningar och tjänstetidens längd. Man beräknar, att den minsta
pensionen skall utgå med 450 kr. per år.

Centralföreningen ger ut en liten tidskrift, »Sygepleien», vilken är till stor

nytta.

Församling svården inom Köpenhamn har mest skötts av församlingsdiakonissor,
vilka på samma gång de besökt de fattiga hemmen, ju även vårdat de
sjuka eller fört dem till sjukhuset. Nu har magistraten föreslagit, att kommunal
sjukvård i hemmen skall införas, d. v. s. till distriktsläkarnes disposition inom
varje distrikt skulle anställas eu eller två sjuksköterskor, vilka skulle vårda sådana
sjuka, som kunna vårdas i hemmen, om de få sköterskans hjälp, eller sådana som
måste vänta på plats å sjukhus eller blivit utskrivna därifrån, men behöva någon
tillsyn. Sköterskorna skola av kommunen avlönas med 50 öre per besök.
Patienten skulle betala (till kommunen) 15 öre om dagen, om han är medlem i
sjukkassa, som staten erkänt, eller 20 öre, om han ej är medlem i sådan kassa.

För att förmedla privatvård åt sina sköterskor har Dansk Sygeplejeraad 2
byråer belägna i olika delar av Köpenhamn. Sjuksköterskor, vilka genom byrån
erhålla arbete, erlägga till byrån 5 % av inkomsten av sjukvård samt 2 kr. om
året till postporto. Sköterskorna skola vara medlemmar i någon av staten erkänd
sjukkassa. Allmänhetens avgifter för privat sjukvård äro: För helt dygn 4 kr.,
för hel dag 3 kr., för hel natt 3 kr.

Föreningen Föda horset har ingen särskild sköterskeskola eller utbildningsanstalt,
utan antager i sin tjänst antingen färdigutbildade sjuksköterskor eller
också bidrager föreningen genom understöd till elevers utbildning. Röda korsets
sköterskor tjänstgöra vid sjukhus eller i privat sjukvård. De skola tjänstgöra såsom
vikarier vid militärsjukhus, men de tjänstgöra aldrig under regementsövningar.
Röda korset har en platsanskaffningsbyrå, där sjukbud mottagas och varifrån
sköterskor utsändas.

När sköterskan inträder i Röda korsets tjänst, erhåller hon 60 kr. till anskaffande
av föreskriven dräkt. Sedan får hon eu lön av 50 kr. i månaden
med tillägg av 50 öre i kostpengar för var tjänstgöringsdag plus 50 öre för var

486

nattjänstgöring. För var tjänstgöringsdag insätter föreningen åt sköterskan av
hennes lön 50 öre i en pensionsfond, och den hopsparade summan användes vid
hennes avgång till inköp av en livränta åt henne. Hon måste dock för att
erhålla denna förmån ha varit 5 år i föreningens tjänst. Pensionsåldern är 60 år,
och vid denna ålder kan en sköterska, som arbetat i föreningens tjänst i minst
10 år, därav 5 sammanhängande (ty hon kan utgå ur föreningen och åter inträda),
erhålla den omtalade livräntan jämte en av föreningen direkt utbetalad
pension, vilken dock endast är hälvten så stor som den, staten och kommunen
giva sina sköterskor. Blir en Röda korssyster sjuk, så har hon rättighet till fri
vård på sjukhus. Föreningen låter inskriva sköterskan i sjukkassa och betalar
årsavgiften till denna. Under 1 år utbetalas lönen vid sjukdom. Styrelsen
avgör i varje särskilt fall, om lönen bör utgå under ännu V* år. Sköterskan
kan avskedas av föreningen när som helst för visad pliktförgätenhet eller dåligt
uppförande. Eljest är uppsägningstiden Va år. Under epidemier eller krig får
ingen sköterska begära avsked.

På initiativ av Dansk Sygeplejeraad och med tillslutning av Röda korset,
Centralföreningen för sjukvård utanför Köpenhamn samt Menighedsplejer (Fredriksberg)
stiftades år 1911 en hjälp- och pensionskassa för sjuksköterskor under
namn av »Danske Sygeplejeforeningers Hjaelpe- och Alderdomssparekasse». Medlem
kan varje sjuksköterska under 40 år bliva, som arbetar inom någon av
nyssnämnda institutioner, och nya föreningar och institutioner kunna ingå i
kassan. Inbetalningen sker månadsvis i förskott och är beroende av den ålder
medlem hade vid inträdet i kassan: För inträdesålder växlande mellan 25—40 år
inbetalas en avgift per månad växlande mellan 2—5,25 kr.

Pensionsåldern är 55 år. Medlem kan då begära att få upphöra med inbetalningarna
och i stället uppbära ränta på sitt innestående kapital. Denna
rättighet kan inträda tidigare på grund av medlems sjuklighet eller andra orsaker,
som godtagas av styrelsen. Varje medlem har utom sitt ordinarie konto ett
extra konto, på vilket hon själv kan göra insättningar utöver månadsavgiften
och på vilket donationer till kassan eller till enskilda medlemmar kunna insättas.

Dansk Sygeplejeraad har en egen sjuk- och begravningskassa, till vilken
avgiften är 11 kr. per år. Medlem erhåller vid sjukdom 2 kr. per dag under
2 månader av året samt fri medicin efter bestämmande av sjukkassans läkare

Norge.

För omkring 30 år sedan funnos endast enstaka utbildade sjuksköterskor i
Norge. Sköterskorna på sjukhusen rekryterades bland tvätterskor, hjälphustrur
och köksflickor, som hade fått tillfälligt arbete vid sjukhusen och sedan anställdes
att hjälpa till med de sjukas vårdande. En norsk läkare skriver, att när
han tänker tillbaka på sin studietid vid sjukhusen, så står för hans minne många
»oaptitliga, okunniga och sorgligt ohygieniska s. k. sjuksköterskor», men han
tillägger, att där ock funnos de, som hade »goda anlag och hjärtat på rätta stället».

Även i Norge var det genom stiftandet av en Diakonissanstalt, som grunden
lades till utbildandet av kunniga sjuksköterskor. Det var stiftsprosten
Julius Bruun, som insåg behovet av teoretiskt och praktiskt utbildade sjuksköterskor.
Särskilt för privatvården behövdes enligt hans mening en ersättning för
»de ganska allmänt fruktade och mycket litet tilltalande vakhustrurna».

År 1868 öppnades Diakonissanstaltens sjukhus, och år 1871 invigdes de första
diakonissorna. Allt flere elever anmälde sig, och snart sände Diakonissanstalten
sjuksköterskor till flera sjukvårdsinrättningar. Rikshospitalet i Kristiania var
den största av dessa, och därifrån utsändes privatsköterskor både inom huvudstaden
och till landsorten. Så småningom började diakonissorna även arbeta i
församlingsvård samt i sjukvård i fattiga hem och anställdes för sådant arbete i
många norska städer. För närvarande arbeta 250 diakonissor i sjukvård på
44 olika sjukhus samt i privatvård; 52 systrar arbeta vid ålderdomshem och
87 i distriktsvård.

Norges Röda korsförening stiftades i Kristiania år 1865. År 1896 inrättade
föreningen ett hem för sjuksköterskor, och år 1902 öppnade den eu klinik, båda
institutionerna belägna i Kristiania. Föreningen har hittills utbildat sammanlagt
omkring 200 sjuksköterskor. Sköterskorna arbeta i privatvård, vid offentliga
sjukhus och privatkliniker.

Inträdesåldern för Röda korsets elever är 22—32 år. De skola vara av
evangelisk trosbekännelse, ha gott rykte, god hälsa, gott sätt, allvarlig håg för
sjuksköterskekallet och goda skolkunskaper. Kursens längd är 1 Va år, inberäknat
en provtid av 6 veckor. Eleven har rätt till 3 veckors semester. Den teoretiska
undervisningen gives på sköterskehemmet, men praktisk färdighet förvärvar

488

eleven genom tjänstgöring vid Rikshospitalet m. fl. sjukhus i Kristiania. Eleverna
bo antingen på sköterskehemmet eller vid det sjukhus, där de tjänstgöra.
De betala under det första året 30 kr. i månaden och erhålla härför kost och
bostad med ljus och värme samt undervisning. De sista 6 månaderna erlägges
ingen avgift. Eleverna måste under elevtiden skriva in sig i någon sjukkassa.

Efter slutad kurs och avlagd examen är eleven bunden vid Röda korset
såsom fast anställd under 4 år. Sedan kan hon, om hon så önskar, utträda ur
föreningens tjänst. Från den dag, hon börjar den 4-åriga tjänsten, måste hon
vara medlem i pensionsföreningen för Röda korsets sköterskor och inbetala minst
48 kr. om året. Denna pensionsavgift avdrages på sköterskans lön eller inkomst
på privatvård. Dessutom skall hon till hemmet erlägga 50 % av sin arbetsförtjänst
de 2 första åren och 40 N de 2 sista. Sköterskan bor de tider, hon ej
är i arbete, på hemmet och erhåller där fritt vivre samt en del arbetskläder.
På hemmets bekostnad är hon nu inskriven i sjukkassa och erhåller fri medicin,
om läkare föreskriver sådan. Under vart och ett av de 4 åren har sköterskan
3 veckors semester. Vill sköterskan efter dessa 4 års förlopp kvarstå i Röda
korsets tjänst, måste hon fortfarande stå under hemmets kontroll och uppsikt,
bära den föreskrivna dräkten och vara inskriven i pensions- och sjukkassa.
Arbete i sjukvård får endast mottagas genom hemmets byrå. Så långt utrymmet
tillåter, bo sköterskorna i hemmet eller dess filialer. De som ej bo i hemmet,
erlägga för platsförmedling 10 % av sin årliga inkomst av erhållen sjukvård.
om de äro privatsköterskor, och 2 %, om de äro fast anställda vid sjukhus.
Sköterskor, vilka ej utbildats av Röda korsföreningen, men äga motsvarande
utbildning, kunna antagas i föreningens tjänst.

Sköterskan kan efter 3 månaders uppsägning utträda ur Röda korsföreningens
tjänst och måste då förbinda sig att ej uppträda såsom Röda korssyster.
Hon måste dock varje år, så länge hon utövar sjukvård, uppgiva sin adress till
föreningen.

Norska kvinnors sanitetsförening bildades år 1896 och har uträttat mycket för
hygien och sjukvård. Ändamålet med föreningens verksamhet är: Att anskaffa
materiel för sjukvård under krig eller till hjälp vid större olyckshändelser och
epidemier; att utbreda praktisk kunskap om allmän hälsovård; att verka för välorganiserad
sjukvård i städer och på landsbygden; att arbeta för tuberkulosens
bekämpande samt att i och för sin verksamhet utbilda sjuksköterskor.

Föreningen har ett elevhem i Kristiania. Sköterskorna få 1-årig praktisk
och teoretisk undervisning vid olika anstalter, däribland vid Sanitetsföreningens
egen anstalt för tuberkulösa. Efter slutad kurs är eleven under 5 år bunden i
föreningens tjänst.

Sanitetsföreningen har underavdelningar i hela Norge, vilka avdelningar
arbeta ganska självständigt. Vid elevhemmet i huvudstaden utbildas numera varje
år 25 elever. Sammanlagt hava hittills utbildats omkring 300 sjuksköterskor, av
vilka de flesta arbeta på sjukhus, men en stor del även i distriktsvård och i socialt
arbete, vid sjuk- och barnhem, i polisens tjänst, i kvinnlig yrkesinspektion o. s. v.

Vid Kristiania kommunala sjukhus hava sedan år 1900 årligen utbildats
40—50 elever. Kursen är nu 3-årig. Utbildningen, praktisk och teoretisk, räcker

489

egentligen under 1 år, men eleverna arbeta därefter under 2 år vid kommunens
anstalter, och det orduas så vitt möjligt är så, att de få tjänstgöra vid olika
specialanstalter. Omkring 300 sköterskor hava där utbildats.

Arbetstiden för dagpersonalen börjar kl. 7 f. m. och slutar kl. 7—7,30 e. in.
med 2 timmars daglig ledighet de flesta dagar. Dessutom gives en halv fridag
i veckan från kl. 2 e. m. och hela dagen fri var 3:dje söndag. Nattpersonalens
tjänstetid är från kl. Va 8 e. in. till kl. 8 f. m. Någon översköterska för natten
finnes ej anställd, men då alla sköterskor, utom översköterskorna, tura om att
vaka (14 nätter i sträck), så finnas alltid ett par erfarna sköterskor bland nattpersonalen.
Därför bli översköterskorna sällan väckta. Turen att vaka återkommer
efter 4—6 veckors dagtjänst.

Årlig semester gives operationssköterskor under 4 veckor, övriga sköterskor
under 3 veckor. Semesterbidrag gives icke, men sköterskor erhålla vid semesterresa
fri returbiljett på statens järnvägar.

Lönerna äro: För översköterskor vid de större avdelningarna 600 kr. om året,
stigande med 4 ålderstillägg å 100 kr. till 1,000 kr.; för översköterskor vid mindre
avdelningar 500 kr., stigande efter 3 och 6 år till 700 kr. Övriga fast anställda
sköterskor ha 400 kr., stigande efter 3 och 6 år till 450 och 550 kr. Alla
ha fri bostad, kost, lyse, värme, tvätt och arbetskläder.

Alla fast anställda sköterskor skola vara medlemmar av Kristiania kommunala
pensionskassa och betala årsavgift allt efter lön och ålder. Inbetalningarne
äro dock jämförelsevis små, 20—25 kr. per år för vanliga sjuksköterskor. Kommunen
tillskjuter resten av premierna.

Pensionen utgör för vanliga sjuksköterskor 480 kr., för översköterskor i
högsta gruppen 700 kr. Pensionsåldern är 60 år, men full pension kan erhållas
efter 25 års tjänst. En lägre pension kan erhållas vid tidigare inträdd tjänsteoduglighet.
Elever och sköterskor skola även vara medlemmar av den kommunala
sjukkassan, till vilken sjukhuset betalar lika stor del av försäkringspremien,
som andra arbetsgivare göra, d. v. s. 3 öre i veckan; de inbetala själva en avgift
av 18 öre i veckan och få sjukhusvård under V» år på stadens sjukhus
eller fri läkarvård och 90 öre om dagen efter de 3 första sjukdomsdagarne.
Sköterskor få vid sjukdomsfall sin lön endast under 3 dagar.

Förhållandena vid Ilikshospitalct i Kristiania och vid de större sjukhusen
i andra norska städer äro ungefär såsom de ovan skildrade, vad arbetstider, löner
och förmåner beträffar, men pensioner givas ej överallt. Lönerna ha dock
till de allra sista åren varit lägre allestädes, även vid huvudstadens sjukhus. Utbildningen
vid de mindre städernas sjukhus och vid amtssjukhusen är ofta
enbart praktisk, och personalen är i allmänhet knappt tilltagen.

Den första antydan till sammanhållning mellan sjuksköterskor i privatvård,
utgångna från olika sjukhus och ej hörande till Röda korset eller Sanitetsföreningen,
var »Hemmet för privatsköterskor», som bildades i Kristiania ungefär
samtidigt med inrättandet av Röda korsets sköterskehem och Sanitetsför
eningens bildning. I hemmet bo omkring 40 sköterskor, och dit vänder sig allmän
heten för erhållande av privatsköterskor. Flere mindre liknande hem med byråer
ha funnits och finnas i Kristiania och ha där fyllt ett behov. Men det har ej funKvinnlig
sjukvårdspersonals arbetsförhållanden in. m. 62

490

nits någon sammanhållning mellan sköterskorna vid olika kårer, och de norska
sköterskorna ha känt detta såsom en brist. Efter att ha deltagit i sköterskekongresser
i London och Cöln beslöto några norska sjuksköterskor att ställa sig
i spetsen för bildandet av en norsk nationalförening för sjuksköterskor. Ett
upprop utsändes och vann genast tillslutning. På hösten 1912 bildades sålunda
»Norsk Sykepleierskeforbund», vilken förening under den korta tid den existerat
vunnit stora sympatier även bland läkarne och allmänheten. Föreningen
arbetar för sköterskekårens höjande genom bättre utbildning och bättre arbetsförhållanden
och löner; den anordnar samkväm med instruktiva föredrag och
diskussioner samt har även öppnat en platsförmedlingsbyrå. Föreningen ger
även ut en tidskrift, kallad »Sykepleien», redigerad av föreningens ordförande.

Redan dagen efter föreningens bildande blev dess ordförande kallad till
rådplägning vid Kristiania kommunala platsanskaffningsbyrå, där man hade väckt
förslag om kommunal platsförmedling för sjuksköterskor. I det uttalande, som
Norsk Sykepleierskeforbund gjorde angående denna fråga, framhålles, att sjukvårdsarbetet
är ett arbete av säregen natur, att det ej skulle vara till sjukvårdens
och de sjukas fromma att driva platsförmedling för sjuksköterskor endast ur
affärssynpunkt och att, om sådan förmedling skall äga rum, bör den ledas av
i sjukvård utbildade, sakkunniga, för sjukvårdens utveckling intresserade personer.
Föreningen framhöll, att en byrå, dit allmänheten tryggt kunde vända
sig, nog vore av behovet påkallad. På samma gång inlämnade föreningen en
ansökan till magistraten om tillåtelse att öppna en sådan platsförmedlingsbyrå,
och denna ansökan blev sedermera beviljad Byrån öppnades i mars 1914.

Avgifterna för privatvård ha varit mycket varierande i Norge. Bergens
sjuksköterskor ha fått 3 kr. per dag, Röda korssystrarna 2,50 och Sanitetsföreningens
systrar 2 kr. eller lägre ersättning i landsorten och hos mindre bemedlade.
Ofullständigt utbildade sköterskor ha arbetat för kr. 1,25 per dag. Norsk
Sykepleierskeforbunds sköterskor skola ersättas med 3 kr. per dygn för vanlig
sjukvåtd och kr. 3,50 för epidemivård.

Man börjar även i Norge att använda sköterskor i socialt arbete, exempelvis
i striden mot tuberkulosen, vid skolor och i fattigvård och då närmast såsom
hjälp åt läkarna. I Kristiania har kommunen på försök anställt sköterskor för
vissa distrikt. Dessa sköterskor biträda vid distriktsläkarens mottagningar, gå
sedan till hemmen och hjälpa patienterna, taga reda på deras förhållanden, se till,
att klena skolbarn få förbättrad kost, hjälpa mödrarna med barnens vård och
vid utförandet av läkarens föreskrifter. Läkarne anse, att försöken med dylika
sköterskor ha utfallit mycket gynnsamt och varit till hjälp för både patienter
och läkare. Antagligen bli tjänsterna ordinarie. Lönen vid dessa befattningar
är 1,100 kr. om året utan andra förmåner. Sköterskan är skyldig att vara medlem
i den kommunala pensionskassan. När platserna bli ordinarie, tillkomma 2
till 3 ålderstillägg.

Man inser, att det f. n. råder brist på verkligt skolade sjuksköterskor i,
Norge, och stort intresse råder inom läkarekåren för sjuksköterskefrågan, och livliga
diskussioner pågå i »Medicinsk Revue» och i »Sykepleien» angående utbildningsfrågor,
förhållanden inom tuberkulosvården, distrikts vården och sinnes -

491

sjukvården. Det pågående kriget bar även i Norge framkallat frågan om utbildandet
av lijälpsköterskor med kortare kurser, en anordning, om vilken sjuksköterskor
och läkare i allmänhet uttala sig ogillande.

Vid ett möte i läkareföreningen, som hölls i Kristiania hösten 1915, framhöll
direktör Wefring i ett föredrag, att behovet av utbildade sjuksköterskor för
närvarande ej på långt när kunde tillgodoses och att norska staten borde ordna
sjuksköterskornas utbildnings-, löne- och pensionsförhållanden. Då man emellertid
ej ansåg lämpligt att under nuvarande, med anledning av kriget kritiska tid
föreslå tillsättandet av en departementskommitté i och för frågans utredning,
beslöts endast, att läkareföreningen skulle tillsätta en kommitté av 3 medlemmar,
vilken kommitté sedermera eventuellt skulle komplettera sig med sakkunniga
från olika sjukvårdsorganisationer.

492

Bil. 7 c.

Finland.

/

På 1300-talet upprättades i Finland liksom i Sverige de första sjukvårdsinrättningarne,
ämnade lika mycket till försörjningsanstalter. De uppfördes
genom klostrens försorg. Dominikanerordens bröder voro de första, som ledde
dessa anstalter. Nunnor, tillhörande Birgittinerorden, kommo ungefär samtidigt
över från Sverige och biträdde med vården av de sjuka. Dessa nunnor bodde
i klostret Nådendal.

Reformationen åstadkom i Finland samma omgestaltning som i Sverige, och
anstalterna kommo då under världslig styrelse. Konung Gustaf I tyckes hava
haft blick för behovet av sjuksköterskor, ty under kriget med Ryssland år 1555,
då de svenska trupperna i Viborg ledo oerhört genom tyfus och rödsot, skrev
konungen till fästningskommendanten, att denne skulle anställa gamla kvinnor,
som kunde vårda soldaterna, ja han föreskrev även vad dessao kvinnor skulle
göra. Efter tidens sed var det mest koppning han förordade. År 1759 öppnades
av svenska regeringen det första sjukhuset i Åbo, vilket stod under ledning
av Serafimerorden i Stockholm. Detta sjukhus begagnas ännu till länssjukhus.
Det hade först 6 platser och underhölls helt och hållet av staten. Ännu i dag
äro alla länssjukhus statens anstalter. Dessutom tillkommo senare en mängd
av städerna och genom enskilda medel underhållna sjukvårdsinrättningar.

Ännu i början av 1800-talet voro sjukhusförhållandena av sämsta slag,
och begreppen om hygien och de sjukas vård mycket otillfredsställande. Den
ringa hjälp, som de sjuka erhöllo på sjukhusen, gavs dem av samma tjänstekvinnor,
som hade städning, skurning och tvätt om hand. En och annan gång
kunde nog dessa kvinnor bliva verkligt goda och uppoffrande sköterskor, men
oftast förorsakade deras okunnighet och vårdslöshet de sjuka svåra lidanden.
Vanligen voro sköterskorna i Finland såsom överallt på den tiden äldre kvinnor,
änkor eller gifta, och tilläts i senare fallet, att mannen och familjen bodde inom
sjukhuset. Så sent som år 1893 voro sköterskorna vid Viborgs länslasarett
av nämnda slag. Bland dem fanns en änka, som hade blivit född på sjukhuset,
där hennes mor arbetet i 40 år. Hon hade fått moderns plats, gifte sig,
hade tre barn och nu vårdade hon de sjuka så gott hon förstod.

Även i Finland började reformen inom sjukvården genom stiftandet av en
Diakonissanstalt. Amanda Cajander, änka efter en finsk läkare, blev anstaltens
första föreståndarinna. Hon hade utbildat sig vid Diakonissanstalten i Peters -

burg, som var eu dotteranstalt till Kaiserswerth-stiftelsen, och den finska anstalten
blev också en underavdelning av samma stiftelse. Fru Cajander var den första
finska kvinna från bildad familj, som ägnade sig åt offentlig sjukvård, och genom
sin personliga insats lyckades hon trots mycket motstånd höja sköterskekallet
och göra det allmänt aktat. Hon sökte att i sjuksköterskans uppfattning av
sjukvårdsarbetet ingjuta den rätta andan av självuppoffring och intresse för de
sjuka, och hennes efterföljare vid Diakonissanstalten ha städse sökt bibehålla
den etiska riktning, hon gav sjukvårdsarbetet. Diakonissanstalten, som började
mod en sjukavdelning på endast 8 sängar, har mer och mer utvidgats och har
nu 100 sängplatser, fördelade på medicinsk, kirurgisk och gynekologisk avdelning.
Dessutom äro med anstalten förenade barnsjukhus för 34 barn och ett tuberkulossanatorium
för 20 kvinnor. Det finnes utom denna anstalt ytterligare tre
diakonissanstalter i Finland, nämligen i städerna Viborg, Uleåborg och Sordavala.

Genom diakonissornas arbete i privatvård och vid sjukhusen blev början
gjord till införandet av bättre vård för de sjuka. Doktor F. Salzman, den
förste kirurgen vid Diakonissanstalten, senare ordförande i Hälsingfors hälsovårdsnämnd,
verkade ivrigt för sjukvårdens höjande. Han började år 1884 att anordna
kurser för unga bildade flickor, där de skulle lära att ge »den första hjälpen
vid olycksfall». Många av dessa unga damer fattade ett varmt intresse för sjukvården
och fingo lust att vidare utbilda sig. När Salzman år 1888 blev direktör
för det då nyuppförda Kliniska kirurgiska sjukhuset i Hälsingfors, anordnade
han året därpå en utbildningskurs för 6 elever. Till en början var utbildningen
endast kirurgisk, och kursen räckte 6 månader. Teoretisk undervisning meddelades
av sjukhusets läkare och föreståndarinna. År 1892 förlängdes kursen
till 1 år, och eleverna sändes att arbeta även vid de andra universitetsklinikerna,
medicinska, ögon- oeh barnklinikerna.

Intresset för sjukvård hade på slutet av 1880-talet och under 1890-talet allt
mer tilltagit inom bildade kvinnokretsar. Många unga kvinnor hade i Sverige
eller England genomgått utbildningsskolor och arbetade nu i Finland för sjukvårdens
höjande. År 1898 bildades »Sjuksköterskeföreningen i Finland» för att,
såsom stadgarne säga, »verka för sammanslutning bland sjuksköterskorna och
väcka intresse för gemensamma strävanden». Denna förening är mycket väl
ansedd och har verksamt bidragit till finska sjuksköterskekårens höjande och till
bättre sjukvårds- och sjuksköterskeförhållanden. Genom skrivelse till medicinalstyrelsen
angående ett förbättrat sjukvårds väsen har föreningen, kan man säga,
tagit initiativet till de lagförslag till sjukvårdens ordnande i Finland, vilka genom
nämnda styrelse framlagts för senaten.

Medicinalstyrelsen framlade först frågan för styrelsen för Allmänna sjukhuset
i Hälsingfors, vilken i sin tur uppdrog åt en kommitté, bestående av 4 läkare
och 2 sjuksköterskor att utarbeta betänkande i ämnet. Kommitténs förslag
prövades av medicinalstyrelsen, vilken även inhämtade samtliga överläkares vid
länssjukhusen utlåtanden, och till sist överlämnades betänkandet till senaten.
Slutresultatet blev den nu i Finland gällande kejserliga förordningen av den 18
september 1910.

Ur denna författning må anföras:

494

§ 1. För rättighet att såsom skolad sjuksköterska anses och för att kunna
såsom sådan i tjänst anställas, bör sjuksköterska förete intyg över att hon genom
föreskrivna prov vunnit härför nödig kompetens.

Enahanda rätt tillkommer enligt medicinalstyrelsens prövning sjuksköterska,
som icke genomgått ovannämnda prov, men hos medicinalstyrelsen styrkt, att
hon på annat sätt förvärvat sig sådan skicklighet, som erfordras för vinnande
av kompetens såsom skolad sjuksköterska.

§ 2. Till översköterska vid envar av de kliniska avdelningarna av allmänna
sjukhuset i Hälsingfors må endast sådan skolad äldre sjuksköterska antagas,
som vid de å sagda sjukhus anordnade lärokurserna för blivande sjuksköterskor
avslutat fullständig kurs samt därefter minst ett år med väl vitsordad
verksamhet tjänstgjort såsom äldre sköterska vid medicinska eller kirurgiska avdelningen
av allmänna sjukhuset i Hälsingfors. —---

Till översköterska vid länesjukhus eller i sammanhang därmed stående
upptagningsanstalt eller vid annat allmänt sjukhus eller ock till övervårdarinna
vid sinnessjukhus eller till föreståndarinna vid leprasjukhuset i Orivesi må endast
antagas skolad äldre sjuksköterska, som avslutat sådan kurs, som i mom. 1 är
sagt, samt därefter minst ett år med välvitsordad verksamhet tjänstgjort såsom
sköterska vid statens sjukhus.

Såsom operationssalssköterska samt avdelningssköterska vid sådana sjukvårdsinrättningar,
där undervisningskurser för blivande sjuksköterskor äro anordnade,
må endast skolad äldre sjuksköterska vinna anställning.

Med förestående inskränkningar och med undantag av de fall, då enligt
bestämningarna i § 4 äldre sköterskor skola anställas, må såsom sjuksköterska i
statens tjänst även skolad yngre sjuksköterska antagas.---

§ 4. Äldre sjuksköterskor skola till ett antal, som ekonomiedepartementet
i kejserliga senaten, på framställning av medicinalstyrelsen, bestämmer, anställas
vid allmänna sjukhuset i Hälsingfors, vid länesjukhusen samt vid allmänna sjukhusen
i Joensuu, Nyslott, Sordavala, Tammerfors, Jyväskylä, Kajana och Godby.
Erfordras dylika sköterskor framdeles vid andra allmänna sjukhus eller sinnessjukhus,
äger kejserliga senatens ekonomiedepartement även därom bestämma.
Likaså fastställer ekonomiedepartementet antalet yngre sjuksköterskor och manliga
vårdare samt vårdarinnor vid statens sjukvårdsinrättningar.

§ 6. Ej må översköterska eller skolad äldre sköterska med grovt kroppsarbete
betungas.

Paragraferna 7, 8, 9, 10 och 11 innehålla bestämmelser om storleken av
lönerna för de vid allmänna sjukhuset i Hälsingfors samt länesjukhusen anställda
sköterskorna samt om deras naturaförmåner, pension och semester.

Paragraf 13 bestämmer följande: Såsom sjuksköterska vid annan offentlig
sjukvårdsinrättning, än de av statsverket underhållna, eller ock där statsbidrag för
avlönande av sjuksköterska åtnjutes, må endast skolad sjuksköterska antagas; och
må såsom översköterska, operationssalssköterska eller avdelningssköterska vid sjukhus,
där undervisningskurser för sjuksköterskeelever äro anordnade, endast skolad
äldre sjuksköterska anställas.

Paragraf 16 bestämmer, att utbildandet av sjuksköterskor och vad därmed

495

sammanhänger ordnas av ekonomiedepartementet i kejserliga senaten på framställning
av medicinalstyrelsen.

Beträffande elevutbilduingen gives i det nämnda betänkandet ett vackert
erkännande åt Sjuksköterskeföreningen, som icke skytt varken möda eller uppoffringar,
då det gällt att i ett eller annat avseende böja sköterska kåren, och
särskilt framhålles den av föreningen igångsatta elevskolan med elevhem, till
vilken staten årligen ger ett anslag av 9,500 finska mark.

I betänkandet fanns ett förslag om att även få sköterskornas utbildning
genom lag ordnad, så att kurserna bleve tillräckligt omfattande och grundliga,
och en utförlig studieplan var bifogad, men lagen säger endast, att den som
vill anses såsom sjuksköterska och i sådan tjänst skall kunna anställas, bör ha
vunnit nödig kompetens därför.

Kirurgisk sjukhuset i Hälsingfors kan anses såsom typiskt för statens
sjukhus. Sjukhuset har 190 sängar, varje avdelning har 15—20 platser. Eu
översköterska är ledarinna för sjukvården och sköterskepersonalen. Hon har att
ansvara för ordningen på sjukavdelningarna, övervakar sjukvården, antager elever
till elevkursen och placerar dem på olika avdelningar samt deltager i deras
undervisande. Hon ansvarar för sjukvårdsmaterial och linneförråd samt sköter
en del med tjänsten förenade skrivgöromål. På varje sjukavdelning tjänstgöra:
1 avdelningssköterska, 1 undersköterska (andra årets elev) och 2 elever. Arbetet
för dagpersonalen börjar kl. 6—7 f. m. och skall sluta kl. 7 e. m., men räcker
ofta en eller ett par timmar längre. Daglig ledighet gives 2 timmar, dessutom
raster för måltider; därtill eu ledig afton i veckan och halva söndagen fri; för
avdelningssköterskor dessutom en hel fridag varje månad. Avdelningssköterskor
och undersköterskor ha semester under 1 månad, eleverna under 14 dagar. En
särskild översköterska är anställd för att övervaka sjukvården under natten,
under vilken undersköterskor och elever turvis vaka 1 månad eller 2 veckor i
sträck. Nattjänsten räcker från kl. 9 e. in. till kl. 8 f. m. Nattsystrarna bo i en
särskild, tyst belägen våning.

Föreståndarinnan (översköterskan) uppbär jämlikt förordningen en lön av
3,000 mark (2,100 kr.) och i naturaförmåner fri bostad (tre rum och kök),
ved och lyse. Hon får själv bekosta sig mat, tvätt och uppassning.

Avdelningssköterskornas lön är jämlikt förordningen 900 mark (630 kr.)
med 15 % förhöjning efter resp. 10 och 15 års tjänstgöring, de vanliga naturaförmånerna
samt fri arbetsdräkt. Undersköterskornas lön är 35 mark (kr. 24,so)
i månaden och allt fritt.

Oversköterskan äger vid 50 års ålder och efter 25 tjänsteår rätt till pension,
1,800 mark (1,260 kr.) Avdelningssköterskor få vid samma ålder och efter
samma tjänstetid pension svarande mot deras begynnelselön. Pension kan dock
erhållas tidigare, om sköterska av i tjänsten ådragen sjukdom blir för alltid
urståndsatt att arbeta.

De utbildningskurser, som nu i över 25 år ha hållits vid universitetsklinikerna,
ha småningom vuxit ut till en fullständig sköterskeskola med 2-årig kurs,
ordnat program och examina. Dessutom finnes för ett begränsat antal elever
en fortsättningskurs med specialutbildning i ett par sjukvårdsgcenar. I den första

496

kurs, som gavs år 1889, inskrevos 8 elever till ett Va års utbildning. Numera
deltaga i de 2-åriga kurserna samtidigt 90 elever och därutöver.

Undervisningen gives på både finska och svenska språken; två finska kurser
följas alltid av två svenska. Nya elever antagas tre gånger årligen. Kurserna
äro indelade på följande sätt: Förberedande kurs, 3 månader; elevkurs,
12 månader; undersköterskekurs, 9 månader; fortsättningskurs (ej för alla),
3—12 månader. Åldern för inträde är 21—35 år; övriga fordringar äro: God
frejd, betyg om skolkunskaper, motsvarande genomgången högre folkskola eller
minst 5 klasser i elementarskola, kunskap i både finska och svenska språken
samt goda rekommendationer.

Under den förberedande kursen bo eleverna i Sjuksköterskeföreningens elevskola,
under det första elevåret i samma förenings elevhem. Såsom undersköterskor
bo eleverna å de sjukhus, där de arbeta, och erhålla därstädes fritt uppehälle
och i regel även fri arbetsdräkt. Elever, som deltaga i fortsättningskurs,
ha samma förmåner som undersköterskor, men erhålla ibland högre avlöning,
35—50 mark i månaden. Elev betalar för förberedande kurs 200 mark och
åtnjuter härför undervisning och vivre; under första elevåret erläggas 700
mark.

Undervisningen i den förberedande kursen meddelas av skolans föreståndarinna
samt av särskilt anställda lärare. Undervisningsämnena äro: Anatomi,
fysiologi, städnings- och renhållningsteori samt grunderna i hälsolära, sjukvårdens
grunder, teoretiskt och praktiskt, första hjälpen vid olycksfall, matlagning,
teoretiskt och praktiskt, hushållskemi, sjukvårdsetik. Dessutom hållas föredrag
om sjukvårdens historia samt om andra ämnen, som beröra sjukvården. 20
timmars undervisning i massage meddelas av en gymnastikdirektör, och eleverna
få öva sig i anläggandet av förband samt i förfärdigandet av förbandsartiklar.
Städning och liushållsgöromål inläras praktiskt, därigenom att eleverna i tur och
ordning inom hemmet någon tid ansvara för städning, servering, diskning o. s. v.
Under den 3:dje månaden av den förberedande kursen arbeta eleverna 2—3
timmar dagligen vid sjukhus för att så småningom vänja sig vid sjukvårdsarbetet.

Den praktiska tjänstgöringen vid universitetsklinikerna under det första
elevåret ställer sig sålunda: Kirurgiska sjukhuset 6 Va—7 månader, öronkliniken
Va månad, medicinska kliniken 3 månader, ögonkliniken 1 månad, barnsjukhuset
1 månad. Sedermera ha l:sta och 2:dra årets elever gemensamma föreläsningar
1 till 2 gånger i veckan under en längre tid, och omfatta dessa föreläsningar
invärtes sjukdomar, barnavård och barnsjukdomar, infektionssjukdomar, allmän
terapi, kirurgi och narkotisering. Apotekskurs gives av en apotekare.

Efter 2 års utbildning och genomgångna samtliga examina tilldelas elev
sjuksköterskebrev, som berättigar henne till överordnade sköterskeplatser, dock
endast om hon har betyg från elementarskola.

Sjukvårdsskolan står under medicinalstyrelsens uppsikt. Elevhemmet och
den förberedande skolan ledas av en inom sjuksköterskeföreningen tillsatt
styrelse, vilken vid årsskiftet avger en redogörelse både till föreningen och till
medicinalstyrelsen.

497

Vid det kommunala sjukhuset i Hälsingfors, Maria sjukhus, äro arbetsförhållandena
i allmänhet lika dem vid universitetsklinikerna, ehuru löneförmånerna
äro något lägre. Elevkursen är egentligen 2-årig, men eleverna förbinda
sig att stanna vid sjukhuset ett 3:dje år, som även räknas till utbildningen. Eu
förberedande kurs har på senare år anordnats även här.

Vid länssjukhusen äro i allmänhet de anslagna penningmedlen så små, att
den minsta möjliga personal anställes. År 1902 bestämde senaten, att utbildningskurser
på 6 månader skulle anordnas vid dessa sjukhus, och erhölls härigenom
någon tillökning i arbetskrafter. De sköterskor, som blott genomgå sådana
kortare utbildningskurser, kunna ej erhålla överordnade platser.

Vid Åbo länssjukhus börjar arbetet för dagpersonalen kl. Va 7 f. m. och
slutar kl. 9 e. m. Ledighet gives ej mer än 3 timmar (kl. 4—7 e. m.) en gång i
veckan och om möjligt halva söndagen. En särskild nattsköterska är anställd.
Semester gives för alla sköterskor under 1 månad. Eleverna vikariera därvid
för avdelningssköterskorna, dock utan ersättning. Översköterskan skall jämte
sina övriga åligganden bibringa eleverna teoretisk undervisning. Hennes årslön
är jämlikt förordningen 1,500 mark (1,050 kr.) samt allt fritt, även arbetsdräkt.
Avdelningssköterskorna, utbildade vid statens eller därmed likställda sköterskeskolor,
få 75 mark (kr. 52,50) i månaden och fritt vivre, de som genomgått
kortare kurs, få 50 mark (35 kr.) i månaden och fritt vivre. Eleverna ha ej
bostad, endast kost vid sjukhuset.

Distriktsvården i Finland skötes nästan uteslutande av diakonissor, vilka ju
äro särskilt utbildade för fattigvård. De avlönas med 125 mark i månaden i ett
för allt. Vid sjukstugorna i landsorten ha sköterskorna det ofta illa ställt. De ha
mathållningen på entreprenad och få i allmänhet ingen hjälp med matlagning
eller grovsysslor utom på egen bekostnad. Lönen är 50—75 mark (kr. 35—52,60)
i månaden. Sköterskan beräknas kunna förtjäna på mathållningen, men ofta
händer det, att ej mer än 1 eller 2 patienter äro samtidigt intagna, vilka betala

1 mark eller 1 mark 25 penni om dagen för maten.

Privatsköterskor ha i Finland ungefär samma ställning som i Sverige.
Å Sjuksköterskeföreningens sköterskehem, där en sjuksköterska är anställd såsom
föreståndarinna, uthyras rum till billigt pris åt sköterskor. En platsförmedlingsbyrå
är även förenad med hemmet. Vid denna byrå äro många sköterskor
inskrivna. Sjukvårdsarbete förmedlas för sköterskor med både högre och lägre
kompetens. Taxan för dem med högre kompetens är: För helt dygn 4 mark;
för hel dag 3 mark; för natt 4 mark; för mindre än 6 timmar 2 mark; för

2 timmar 1,50 mark. Taxan för dem med lägre utbildning är: För helt dygn

3 mark; för hel dag 2,25 mark; för natt 3 mark; för mindre än 6 timmar
1,75 mark; för 2 timmar 1,50 mark. Byrån förmedlar även fasta platser, men
anskaffar ingen sköterska för lägre lön än 50 mark i månaden.

Sjukvårdarnes i Finland pensionsförening har i sina stadgar av år 1903 bestämt,
att föreningen står öppen för envar manlig eller kvinnlig sjukvårdare och även
för barnmorskor. Pensionsåldern är 55 år. Inbetalning göres efter dels en högre,
dels en lägre tabell. Enligt den högre tabellen betalas vid fyllda 25 år 25 mark

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m. 63

498

om året under 20 års tid och enligt den lägre tabellen 15 mark. Om inbetalningarna
börja vid högre ålder, stegras naturligtvis avgifterna. Pensionsbeloppet
överstiger icke 125 mark om året för den högre inbetalningen och 75 mark om
året för den lägre, så vida ej gåvor eller testamentariska donationer influtit,
då styrelsen beslutar om tillökning i pensionsbeloppen.

499

Bil. 7 d.

Tyskland.

Slutet av 1800-talet medförde stora förändringar inom sjukvården i Tyskland.
Man började inse, att de kyrkliga och välgörande stiftelser för sjukvård,
vilka så väl passat in i föregående tiders seder och bruk, icke kunde anpassas
efter moderna sociala förhållanden. Ej heller kunde de förslå att fylla behovet
av sjuksköterskor i det nya kejsardömet, som genom industriens uppsving blivit
så olikt gamla tiders Tyskland. Nu grundades de första världsliga sjuksköterskeskolorna
efter engelskt mönster, Victoria Haus i Berlin, förbundet med sjukhuset
Friedrichshain, och Hamburgs stads sjukvårdsanstalt ochsköterskeskolaiEppendorf.

Under och efter 1870 års krig hade en mängd olika Röda korsföreningar
uppstått, vilka inrättade egna sjukvårdsanstalter och under en generation hunno
utbilda 3,000 sjuksköterskor av alla trosbekännelser. Flere andra institutioner
med liknande syften växte upp. Men då de flesta av dessa föreningar voro
välgörenhetssällskap, vilkas existens var beroende av allmänhetens offervillighet,
blev följden den, att sjuksköterskornas utbildning n åste åstadkommas med så
små omkostnader som möjligt, och själva skulle sjuksköterskorna uträtta så
mycket arbete som möjligt, vilket ofta ledde till överansträngning, sjukdom, ja,
för tidig död. Den avstängdhet från världen, i vilken systrarna i allmänhet
levde, och den tystlåtenhet, som iakttogs, gjorde, att på vissa håll rådande missförhållanden
ej så snart kommo i dagen. Dessa missförhållanden drevo emellertid
en del sköterskor, diakonissor och ordenssystrar att lämna anstalterna och
att försöka på egen band genom privat sjukvård eller i distriktsvård förtjäna
sitt uppehälle. Men det fanns redan förut en grupp s. k. »Freie Schwestern>,
vilka ej ingått i någon förening eller tillhörde något hem, sedan de avslutat sina
resp. sjukvårdskurser.

År 1903 bildades av syster Agnes Käril och några andra sköterskor med
stöd av »kvinnoföreningen> i Tyskland en förening kallad »Berufsorganisation
der Krankenpflegerinnen Deutschlands». Till denna förening ansluta sig sjuksköterskor
från hela Tyskland, utbildade vid olika anstalter. Föreningen arbetar
för att höja sjuksköterskekallet och för att göra det till ett aktat och eftersträvansvärt
kall för självförsörjande kvinnor, detta genom att skaffa sköterskorna
bättre utbildning och bättre arbetsförhållanden; den har anordnat en plats förmedlingsbyrå
och ger ut en tidskrift, »Unterm Lazarus-Kreuz», redigerad av
Agnes Käril.

500

Under de 10 sista åren hava efter hand stora förändringar försiggått i den
tyska sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden. Utbildningstiden var
förr 6 månader eller 1 år. Den är nu på många, håll l* 1/*—3 år. Vid den
teoretiska undervisningen lägges numera stor vikt. År 1907 infördes i Preussen
en lag angående statsexamen för sjuksköterskor, vilken lag även antagits av en
del andra förbundsstater. Denna examen avlägges vid de respektive sjukhusen
i närvaro av särskilt utsedda censorer efter 1-årig kurs vid en med sjukhustjänstgöring
förenad sjuksköterskeskola. Examen pågår 3 dagar och är både
skriftlig och muntlig, både praktisk och teoretisk. Eleven får övertaga en patient
under 2 dagar och 1 natt och får skriftligen redogöra för sina iakttagelser om
sjukdomen och för den behandling, som givits. Efter genomgången examen erhåller
sköterskan ett diplom, vilket löses med mark 22,50. En sådan av staten
godkänd sjuksköterska står alltjämt under en viss kontroll, och i diplomet finnes
en punkt, som stipulerar, att diplomet kan fråntagas henne, om hon på något
sätt anses ha gjort sig detsamma ovärdig.

Sjuksköterskornas arbetsförhållanden äro i allmänhet förbättrade, och lönerna
ha stigit. Sköterskornas ålderdom är till en viss grad betryggad genom pensionering
samt ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, till vilken anstalterna bidraga
med hälvten av inbetalningarne. Man bereder också sköterskor nedsättning i
biljettprisen vid järnvägarne, men endast vid rekreationsresor.

Den undervisning, som numera gives, är vid talrika sjukvårdsskolor grundlig
och ganska omfattande. Vid många anstalter få eleverna till att börja
med deltaga i arbetet å sjukhusets ekonomiavdelningar, i kök, tvättinrättning, å
apoteket o. s. v. Sedan gives vid sidan av avdelningsarbetet teoretisk undervisning
av läkare, sjuksköterskor, lärare och lärarinnor, först och främst i de
ämnen, som äro nödvändiga för en blivande sjuksköterska, men vid åtskilliga
kurser kompletterade med föreläsningar i sociala frågor. Ett av de senaste
åren har en förberedande skola för sjuksköterskor öppnats i Kiel, och dessutom
har tillfälle beretts för redan utbildade sjuksköterskor att vid den kvinnliga
högskolan i Leipzig fortsätta sina studier, närmast med tanke på vidare utbildning
av aspiranter till överordnade platser och sköterskor på det sociala arbetsfältet.

För sjukvården inom staden Berlins sjukvårdsanstalter är enligt bestämmelser
av år 1907 en särskild sköterskekår bildad. Kåren lyder under den kommunala
myndighet, som motsvarar hälsovårdsnämnd i Sverige. Sköterskekåren består av:
Elever, provsköterskor,1 sköterskor,2 översköterskor, föreståndarinnor.

Föreståndarinnorna vid sjukhusen äro medlemmar i sjukhusens styrelser.

Oversköterskorna ha en begynnelselön av 660 mark, lönen ökas vart 3:dje år
med 60 mark, tills den uppgår till 840 mark om året. Sköterskornas lön är
480 mark, stigande under 12 år till 720 mark. Provsköterskorna ha 30 mark i
månaden och eleverna under första halvåret 10 mark i månaden och under det
andra 15 mark i månaden.

1 Sköterskor, vilka fått sin utbildning på annat håll, men vilka för att bliva intagna i
Berlins sköterskekår måste genomgå en provtid vid ett av stadens sjukhus.

1 De som efter slutad läro- eller provtid vid stadens sjukhus blivit antagna i stadens tjänst.

Alla sköterskor ha 4 veckors årlig seinester och erhålla då ett semesterbidrag
av 50 mark. För badresor och dylikt finnes en särskild fond. Alla sköterskor
tillhörande denna kår erhålla fri bostad med lyse och värme, fri kost, tvätt,
fri arbetsdräkt samt vid sjukdom fri läkarvård och medicin (inklusive tandvård,
glasögon och förband) under en tid av 26 veckor med alla löneförmåner oavkortade.
Skulle sjukdomen räcka längre än 26 veckor, indrages lönen och
övriga förmåner, de senare kunna dock under vissa omständigheter få behållas
längre tid. År sköterskan en längre tid arbetsoduglig, kärn hon erhålla understöd
från invaliditetsförsäkringen. Blir hon sedan åter arbetsför, kan hon ånyo
inträda i stadens tjänst, och föregående tjänsteår räknas henne då till godo.
Har en sköterska varit 10 år i stadens tjänst, kan hon, om hon ej är arbetsför,
erhålla pension eller också få läkarvård, kost och en del av lönen. Pensionen
beräknas på följande sätt: Fn sköterska, som arbetat 10 år, får 1/s av hela
lönen (d. v. s. av den kontanta lönen samt naturaförmånerna, vilket allt beräknas
till 860 mark årligen). För varje därpå följande tjänsteår tillägges ''/bo av
lönen, till dess 30 tjänsteår uppnåtts. Härefter tillägges årligen l/iso av lönen,
till dess sköterskan uppnått 40 tjänsteår. Utom nämnda pension får sköterskan
en livränta från invaliditetsförsäkringen, vilken ränta hon själv har att uppbära.
Hälvten av avgiften för denna livränta avsättes genom stadens försorg för hennes
räkning enligt regeln, att inbetalningarna till invaliditetsförsäkringen göras till
hälvten av arbetsgivare och till hälvten av arbetstagare.

Ett av Berlins sjukhus, Moabit, rymmer 1,050 patienter, fördelade på 35
avdelningar, varje avdelning med 30 sängar. På en sådan avdelning tjänstgöra:
1 översköterska, 2 sköterskor, 1 elev, 1 städerska. Under morgonarbetet är ännu
en hjälperska anställd, som för övrigt användes till skurning.

Arbetet börjar kl. 6 f. m. och slutar för dagsköterskorna kl. 8 e. m. Den
dagliga ledigheten är för alla U/s timma förutom raster för måltiderna, av vilka
middagen och kvällsmålet intagas på sköterskehemmet och de mindre målen på
sjukavdelningen. Översköterskorna bo på avdelningen, de övriga sköterskorna
och eleverna bo på sköterskehemmet. Nattsköterskorna, vilka utgöras av provsköterskor,
som vaka 14 nätter i sträck, börja tjänstgöringen kl. 8 e. m. och
sluta den kl. 7 f. m. Nattsköterskorna väcka översköterskan, då så behöves.

Ålder för elevers antagande är 20—35 år. Villkoren för att bliva antagen
äro: God frejd, gott hälsotillstånd och en tillfredsställande allmänbildning, vilket
allt bör styrkas genom betyg och rekommendationer. Den teoretiska undervisningen
pågår under nästan hela det första året 1 timma 2 gånger i veckan. Efter
årets slut avlägges statsexamen. Eleverna förbinda sig att stanna vid sjukhuset
i 3 år utöver elevtiden.

En särskild arbetsdräkt är antagen för staden Berlins sköterskor. Utomhus
gå sköterskorna vanligen civilklädda.

Staden Hamburgs sjukvårdsanstalter hava också en särskild sjuksköterskekår,
för vilken nya stadgar antogos år 1911. Kåren tillhör Hamburgs Röda korsförening,
och sköterskorna utbildas för tjänstgöring vid Hamburgersjukhusen i
fredstid och för krigssjukvård i händelse av krig. Det stora sjukhuset i Eppendorf,
vilket var ett av de första, där s. k. »världsliga systrar» utbildades, verkar

502

nu något gammalmodigt till inredning och möblering ävenså i ordnandet av sjukvårdsarbetet
och beträffande andan bland sköterskekåren. Något särskilt kunskapsmått
fordras ej för att bliva antagen till elev, i stadgarne står blott, att
sökande bör äga »tillräcklig bildning». Elevkursen pågår 1 Va år, och de 3
första månaderna äro provtid. Elev förbinder sig att stanna vid sjukhuset 1 till
2 år utöver elevtiden. Åldern för inträde är 20—35 år.

Det första halvåret deltaga eleverna i det praktiska arbetet på sjukavdelningarna.
De få då ej mycken handledning av sköterskorna, utan få (enligt deras
egen uppgift) reda sig så gott de kunna. Varje månad förflyttas de till olika
avdelningar. Under denna tid ger föreståndarinnan lektioner i sjukvårdens etik.
Andra halvåret hållas vid sidan av avdelningsarbetet föreläsningar av läkare i
fysiologi, anatomi, medicin och kirurgi. Tredje halvåret undervisar en kirurg i
massagebebandling och anläggande av förband samt demonstrerar, hur man bör
assistera vid operationer. En lärarinna ger 2 gånger i veckan lektioner i hushållskemi,
dietlära och matlagning, och en lärare ger en kurs i sociologi, i bestämmelser
rörande sjukkassor och försäkringsväsende samt fattigvård. Efter 1
års utbildning avlägges statsexamen.

Arbetstiden för dagsköterskorna är från kl. 6 f. m. till kl. 9 e. m. Den dagliga
ledigheten skall vara 2 timmar, men tillfälle gives ej ofta att taga ut den.
En dag i veckan ha sköterskorna ledigt från kl. 2 e. m., om de då kunna komma
ifrån. Senast kl. 12 på natten skola de åter vara hemma. Elever skola vara
hemma kl. 10 e. m.

Nattarbetet skötes av oskolade sköterskor, vanligen f. d. städerskor. De
börja vakningen kl. 9 e. m. och lämna avdelningen kl. 9 f. in. En natt i veckan
äro de lediga, och då vaka 2 elever halva natten var. Översköterskorna bli
ofta väckta om nätterna, ty ingen skolad nattsköterska finnes anställd.

Lönerna äro för översköterskor 700 mark, stigande vart 3:dje år med 100 mark
till 1,000 mark, för övriga anställda sköterskor 450 mark, stigande vart 3:dje år
med 50 mark till 800 mark. Eleverna hava första halvåret 10 mark i månaden,
andra halvåret 15 mark och tredje halvåret 20 mark i månaden. Nattsköterskorna
ha 25 mark i månaden, vilken lön av styrelsen kan höjas till 30 mark. Sköterskorna
ha allt fritt inclusive arbetsdräkt och en svart ylleklädning årligen till utedräkt.

Eleverna betala vid sitt inträde 120 mark, om de vilja förbinda sig att tillhöra
''»Schwesternverein», och 240 mark, om de blott vilja gå igenom kursen. De
erhålla, då de börja, en fullt tillräcklig uppsättning av arbetskläder.

Semester gives under 4 veckor årligen; intet semesterbidrag erhålles, men de
som vilja, kunna vistas fritt vid ett rekreationshem, inrättat för stadens sköterskor.
Behöver en sköterska resa till kurort, bekostas även detta, men den som reser till
föräldrahem eller annorstädes får intet bidrag. Under sjukdom har sköterskan
allt fritt på andra klassens sjukrum och utfår sin lön under 1 månad eller 6 veckor,
beroende på hur länge hon tjänstgjort vid sjukhuset. År det antagligt, att
hon ådragit sig sjukdomen i tjänsten, får hon efter dessa 6 veckor halva lönen
under 3 månader. Pensionerade sjuksköterskor kunna under 1 månad erhålla
fri sjukvård och betala därefter halv sjukvårdsavgift. Pension kan utfås redan
efter 10 tjänsteår och 35 levnadsår, såvida sköterskan av sjukdom eller klenhet

503

är oförmögen att sköta sin tjänst. Efter 10 års tjänst ges i pension 600 mark
ärligen, efter 15 års 800 mark, efter 20 års 1,000 mark, efter 25 års 1,200 mark.

»Stadtkrankenanstalten» betala för sköterskorna till pensions- och invaliditetsförsäkringen.

Kosten är efter våra begrepp knappt tilltagen, ty personalen får blott ett
.stadigt mål om dagen, nämligen middagen, då det omväxlande bestås soppa och
kötträtt eller soppa, fisk och kompott. De övriga målen bestå av kaffe, smör
och bröd, mjölk med smörgås eller te med smörgås. Den som vakar får under
natten 2 smörgåsar.

Under det att förhållandena vid en del anstalter i Tyskland äro goda eller
drägliga, äro de vid andra dåliga eller rent av upprörande. En sammanfattning
gällande för ett större antal anstalter ter sig ungefär sålunda: Elevkursernas
längd 1—3 år, begynnelselön för elever 4—5—6—10 mark per månad, slutlön
för elever 10—15 — 20 mark per månad, begynnelselön för sköterskor 240—
300—360—400—450—480 mark per år, slutlön för sköterskor 480—520—660—
720—800 mark per år, begynnelselön för översköterskor 600—660—700—720 mark
per år, slutlön för översköterskor 800—840—960—1,000 mark per år. Arbetstidens
längd per dag är 13 — 13''/ä—14—15—16 timmar. Den dagliga ledigheten 0—
1 —l1/*—2 timmar. Den årliga semestern 14 dagar till 3 till 4 veckor.

DistrHemsjukvård. Det vi kalla distriktssjukvård motsvarar ungefär det, som
sedan långliga tider i Tyskland kallats församlingsvård. I Tyskland har sedan många
århundraden sjuk- och fattigvård i församlingarne utövats av katolska ordenssystrar
och sedan snart 100 år även av evangeliska diakonissor. Tillförliga data
beträffande sådan församlingsvårds första tillkomst ha icke kunnat erhållas.
Under senare hälften av förra århundradet var den emellertid överallt införd.

Församlingen bestred utgifterna för systrarnas arbete, vilket till lika stor
del utgjorde en direkt hjälp åt prästerna i deras själavårdande verksamhet, som
det bestod i fattigvård och sjukvård. Den senare ägnas av dessa systrar åt
obemedlade sjuka i deras hem antingen gratis eller mot en mycket obetydlig
avgift, som tillfaller utbildningsanstalten, icke systrarna själva. Då denna verksamhet
är kyrkans egen, har den andliga myndigheten uteslutande bestämmanderätt
över systrarna.

Sådan verksamhet anordnas och bekostas också mycket ofta av välgörenhetsföreningar
av olika slag. Ordenshusen och diakonissanstalterna hava också
helt naturligt mångenstädes deltagit i ordnandet av dylikt arbete för sina systrar.
På senare tider hava även s. k. sjukvårdsföreningar bildats på många ställen,
varvid årsbidrag inbetalas av olika personer för att med sålunda insamlade medel
avlöna en sjuksköterska. Men även i dessa fall har det ofta varit prästen, som
kommit att stå i spetsen för dessa föreningar, ehuru de alls icke äro kyrkliga
inrättningar. Stridigheter ha också mycket ofta uppstått mellan läkarna och
prästerna beträffande alla dessa systrars arbete. Från sjuksköterskorna har det
önskemål uttalats, att distriktets läkare alltid och allestädes, då det gäller sjukvård,
skulle vara sjuksköterskans närmaste förman.

Under det sista årtiondet har man i några delar av Tyskland börjat att med
bidrag av resp. stater organisera det sociala hjälparbetet (die soziale Ftirsorge) såväl

504

på landsbygden som i städerna. Man har börjat med spädbarnsvården, emedan
man ansett hjälp mest nödvändig på detta område. Men man hoppas, att inom
icke allt för lång tid en alltomfattande hjälpverksamhet skall framgå ur denna
begynnelse.

Det är i Rhenlandet (Preussen) och i Hessen, som spädbarnsvården börjat
organiseras. Man har där lågt den största vikt vid grundlig utbildning för detta
slags arbete, varför specialkurser anordnats för läkare, för distrikts-, kommunocb
dispensärsköterskor, barnmorskor, för veterinärer med hänsyn till mjölkkontrollen
m. fl. Avenså meddelas undervisning i spädbarnsvård åt mödrar och
blivande mödrar, vilkas digivningsförmåga det i första rummet och med alla
medel gäller att söka bevara.

För de tuberkulösas vård och hjälp har också mycket blivit gjort på många
ställen, dock mindre på landsbygden än i storstäderna.

I alla de fall då dessa inrättningar stå under statens kontroll, skall läkaren
hava en bestämmande ställning gentemot sjuksköterskorna. Äro dessa anställda i
statens tjänst, är dock icke läkaren direkt deras förman, utan lyda de under vederbörande
myndighet.

Löneförhållandena äro mycket växlande.

År sköterskan ordenssyster eller diakonissa, betalar församlingen till de anstalter,
som underhålla systrarna och sörja för deras ålderdom. På vissa platser uppbär
systern lön från anstalten. De systrar, som för egen räkning tagit anställning,
såsom t. ex. medlemmar av »Berufsorganisation» erhålla i församlingsvård
vanligen fri bostad med värme och lyse, mera sällan fri kost. Dessutom ha de
en årslön av 800—1,200 mark.

För anställning i församlingsvård har ofta ingen specialutbildning fordrats,
ibland har dock sådan givits vid anstalterna åt deras resp. systrar i någon form,
som dock genomgående var tämligen primitiv, så snart det gällde det praktiska
arbetet. De religiösa anstalterna lade den största vikten vid den religiösa förberedelsen,
och läkarne torde väl här knappast ha yttrat sig i utbildningsfrågan. För
distriktsdispensärsköterskor och de mångfaldiga befattningar av sådan art, som på
senare år inrättats, fordrar man någon utbildning.

Distriktsvården i städerna utövas vanligen av diakonissor från olika anstalter.
De bo då ofta tillsammans i grupper med en äldre syster till föreståndarinna
för arbetet och hushållet. De giva privat sjukvård till billigt pris eller
utan ersättning, dessutom göra de besök hos fattiga familjer, hjälpa vid sjukas
transport till sjukhus o. s. v. De förestå också ofta småskolor, syskolor för barn
och vuxna, middagsbespisning till billigt pris för fattiga kvinnor, platsförmedlingsbyråer
m. fl. sociala inrättningar. Dessa systrars arbetsdag är lång och uppfylld
av träget arbete. De börja kl. 7—8 f. m. och komma sällan hem förrän kl. 9
—10 e. m. eller senare.

I det sociala hjäljparbetet äro numera en stor mängd sköterskor verksamma.
De anställas sålunda vid mjölkkök, försörjningsinrättningar, bostadshus för tuberkulösa,
vilohem, såsom skolsköterskor m. m. Sköterskorna arbeta själva för
beredande av möjligheter till specialutbildning, på det att de må bliva kompetenta
att sköta alla de olika befattningar, där deras arbete tages i anspråk.

505

I flere tyska storstäder finnas sociala skolor för kvinnor, vilka skolor dock
ej så mycket lämpa sig för sjuksköterskor som för kvinnor, vilka önska förbereda
sig till socialt arbete på andra områden. Utom teoretisk undervisning givas där
också tillfällen till praktisk utbildning dels genom besök vid olika inrättningar,
dels genom några månaders praktiskt arbete inom sjukhus och sociala anstalter
av olika slag. Ordnandet av det praktiska arbetet är dock otillfredsställande.
Man tager emot unga flickor om 18 år och fara föreligger att många platser,
som endast av sjuksköterskor kunna skötas väl, genom relationer falla i händerna
på allt för unga och i praktiskt hänseende otillräckligt utbildade personer.

Vid den kvinnliga högskolan i Leipzig har sedan år 1912 2-åriga kurser varit
anordnade för sjuksköterskor med 5-årig praktisk erfarenhet, därav 3 år på
sjukhus. Dessa kurser ha varit avsedda att förbereda så väl för socialt arbete
som för undervisnings- och förvaltningsverksamhet. Man har nu för avsikt att
där anordna avgränsade 1-åriga kurser såsom förberedelse endast för socialt
arbete och att till den fullständiga kursens 2:dra år förlägga utbildningen i
de två andra nämnda facken. Denna anordning kommer naturligtvis, då den
blir genomförd, att få stor betydelse för specialutbildning av distriktssköterskor.

PrivatsjuJcvården är i Tyskland såsom i andra länder ett område, där många
olika krafter verka och där det är svårast att åstadkomma kontroll, vare sig på
utövarne av sjukvården eller på allmänhetens utnyttjande av dessas krafter.
Utom de sköterskor, som utsändas av anstalter och föreningar, eller de som
arbeta så att säga »på egen risk», finnas många sköterskor tillhörande s. k.
»Schwesternheime». Eu mängd sådana hem ha under de sista åren uppstått.
Antingen ha en grupp sköterskor slagit sig tillsammans och hyrt en lägenhet,
där de bo och där de från läkare eller allmänheten taga emot sjukbud, eller
också är hemmet upprättat av en äldre sjuksköterska eller någon annan person,
vilken betalar en viss årslön åt ett antal sjuksköterskor, vilka hon tillhandahåller
för privat sjukvård och vilka hon förbundit sig att giva vissa naturaförmåner.
Dessa s. k. hem hava ofta många skuggsidor, ty det händer, att allehanda äventyrerskor
bilda sådana hem och att sjuksköterskedräkten missbrukas av okunniga,
ja ofta omoraliska kvinnor, vilka utsändas att utöva privat sjukvård. På
detta sätt skadas hela sjuksköterskekårens anseende. Vid de stora tyska badorterna
lära ofta stora svårigheter av sådan anledning förekomma, och tyska
sjuksköterskor ha i pressen påpekat, att något måste göras, på det att ej badgästerna
från utlandet må få en felaktig och allt annat än fördelaktig uppfattning
av de tyska privatsköterskorna. Man har föreslagit, att staten skulle utöva
någon slags kontroll över dessa »Schwesternheime», så att ej annat än fullt utbildade,
i alla avseenden oförvitliga sjuksköterskor skulle få anställas, samt att
hemmen ej skulle få förestås av andra än erfarna sjuksköterskor. En annan
sida av saken påpekas även, nämligen den, att många sådana hem för en sköterskas
arbete inkassera 6—8 mark per dag, medan sköterskan själv erhåller
20 mark i månaden.

I olika trakter är taxan för privat sjukvård olika hög. I norra Tyskland
och de större städerna betalas 6—9 mark per dygn, i södra Tyskland 4—6 mark.

För att fylla den brist på sjuksköterskor, som för omkring 10 år sedan rådde
Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m. 64

506

i Tyskland och som i synnerhet i krigstid skulle komma att göra sig gällande,
ha Röda horsets föreningar på vissa håll vid sidan av utbildningen av yrkessköterskor
utbildat s. k. Hilfsschwestern. Dessa få en kort utbildning genom H/s—
2—3—6 månaders tjänstgöring vid sjukhusen och en del måste förbinda sig att
under en kort tid årligen under ett visst antal år ånyo tjänstgöra vid sjukhusen.
Mångenstädes beredes härigenom möjlighet till semester för de ordinarie sköterskorna.
Vidare förbinda sig dessa hjälpsköterskor, vilka vanligen äro välsituerade,
att ej utöva sjukvård mot betalning. Många ägna sig åt filantropiska företag.

De tyska sjuksköterskor, som anslutit sig till föreningen »Berufsorganisation
der KranJcenpflegerinnen Deutschlands», bidrogo kraftigt till bildandet av det
internationella sjuksköterskeförbundet, vars medlemmar år 1912 den 4—7 Augusti
möttes i Cöln vid den 4:de internationella sjuksköterskekongressen. Till denna
kongress samlades omkring 800 sjuksköterskor, representerande ej mindre än 23
nationer, samt dessutom 300 andra för sjukvården intresserade personer.

En rad viktiga föredrag och diskussioner förekommo vid denna kongress.
Största uppmärksamheten väckte doktor Heckers föredrag angående de tyska
s j uksköterskornas arbetsförhållanden.

Huru svåra, delvis otroligt svåra, dessa ännu i stor omfattning äro i Tyskland,
framgår dels av detta föredrag, dels av den tidigare, år 1910, av »Berufsorganisation»
företagna utredningen. Otroligt långa arbetstider, utnötning och
svältlöner förekomma i stor omfattning, därtill oefterrättliga, okontrollerade utbildningsförhållanden,
delvis som produkter av »skolor», upprättade av vinningslystna
privatspekulanter, samt tillströmning till kåren av obildade, odugliga eller rent
av skadliga element.

Österrike.

I Österrike har man ej hunnit så långt i ordnandet av sjuksköterskeförhållandena
som i Tyskland. Vid 1900-talets början funnos ytterst få sjuksköterskor
med något slags utbildning. Vid de offentliga sjukhusen voro arbetsförhållandena
särdeles dåliga, ingen egentlig undervisning i sjukvård meddelades,
och där elever mottogos, rådde en ständig brist på sökande till elevplatserna.
För att erhålla sköterskepersonal måste man antaga nästan vem som hälst som
erbjöd sig, och mången elev kunde varken läsa eller skriva.

På privat väg hade dock några föreningar bildats i och för att utbilda
sjuksköterskor. En sådan förening är »Rudolfinerverein», som vid sin anstalt,
»Rudolfinerhaus», i Wien låter utbilda sjuksköterskor, vilka förbinda sig att i
händelse av krig tjänstgöra vid Röda korsets sköterskekår. Efter genomgången
1-årig elevkurs och därefter 2 obligatoriska tjänsteår vid Rudolfinerhaus blir en
»Rudolfinerin» upptagen i Röda korset. Hon är skyldig att i krigstid tjänstgöra
intill sitt 35:te år, oberoende av om hon fortfarande arbetar i sjukvård
eller ej eller om hon är gift eller ogift.

En »Rudolfinerin vom roten Kreuz» har i begynnelselön 480 österrikiska
kronor om året, vilken lön stiger med 3 lönetillägg, så att den efter 17 tjänsteår
utgör 840 kr. om året. Blir sköterskan satt på en överordnad plats, erhåller
hon ett lönetilllägg av 10—30 kr. per månad. Vid arbetsoduglighet kan en
»Rudolfinerin» redan efter 10 tjänsteår erhålla en pension av 600 kr. om året,
denna pension stiger under 20 år med 15 kr. årligen till 900 kr. Men den
som ej tjänstgjort i 10 år, äger inga som hälst anspråk på hjälp vid invaliditet.
Sköterskor, som tjänstgjort i 30 år, erhålla 900 kr. i pension. Varje sköterska
har en eftermiddag i veckan fri från kl. Vs 2 e. m. till kl. 10 på kvällen och en
årlig semester under 14 dagar eller något längre. Vid sjukdomsfall drar anstalten
försorg om sköterskorna, även om de måste vårdas vid annat sjukhus. De
äro försäkrade i eu sjukkassa, och ersättningen utbetalas till anstalten.

År 1912 öppnade Röda korset en utbildningsanstalt i Wien med 2-årig
väl ordnad utbildningskurs. Vid krigets utbrott år 1914 hade just den första
kursen, omfattande 12 elever, hunnit avslutas.

År 1913 utkom en förordning om inrättandet av statliga utbildningsskolor
för sjuksköterkor, och år 1914 infördes statsregistrering. De första skolorna
voro två, en i Wien och en i Prag; flere skulle inrättats, om ej kriget kommit

508

hindrande emellan. Kurserna vid dessa anstalter äro 2-åriga. Det första året
är avsett för förberedande utbildning. Under detta år bibringas eleverna, vilka
för inträde endast behöva äga »högre folkskolebildning», bättre allmänbildning.
Det andra elevåret ägnas åt sjukvårdsutbildningen, som avslutas med statsexamen.
Dessa av staten ordnade sjuksköterskeskolor äro förlagda till universitetsklinikerna
i Wien och Prag.

Översköterskornas löneförmåner i Wien äro: 50 österrikiska kronor i månaden,
fritt vivre och fria tjänstekläder. Avdelningssköterskorna ha 32—40 kr.
i månaden, vilka löner dock så småningom stiga. Ingå pensionsbestämmelser
finnas ännu. Vid sjukdom ha sköterskorna sin lön, så länge de vårdas på sina
rum; flyttas de till en sjukavdelning, mista de lönen.

På grund av den goda tillgången på sköterskor i Tyskland sökte flera
hundra tyska sjuksköterskor i början av 1914 års krig anställning i Österrike,
vilket för sistnämnda land möjliggjorde ordnandet av krigssjukvården. De tyska
sjuksköterskorna, tillhörande »Berufsorganisation», ställdes i Österrike på ledande
platser och ha hjälpt till att där förbättra sjukvården och att utbilda österrikiska
sjuksköterskor. Under de år kriget varat har bristen på sjuksköterskor
i Österrike avhjälpts, och de tyska sjuksköterskorna tjänstgöra numera endast
vid fånglägren. Föreståndarinnorna vid utbildningsanstalterna äro för det mesta
tyskor eller österrikiskor, som fått sin sjuksköterskeutbildning i Tyskland.

509

Bil. 7 f.

England.

I början av 1800-talet vaknade man i England till insikt om att samhället
behövde någon ersättning för den fattigvård och sjukvård, som förr hade utövats
av munkar, nunnor och andra ordensbröder och systrar. I pressen förekommo
artiklar om huru nederländska kvinnor arbetade på dessa områden, och
engelska kvinnor uppmanades att följa exemplet.

I England såsom annorstädes voro de sköterskor, vilka vid sjukhusen ersatte
nunnorna, obildade och okunniga i sjukvård. Det var också allmänt känt,
att de använde starka drycker, men den dåtida allmänna meningen tyckes ej ha
ansett detta förhållande så särdeles klandervärt, och sjukvården ansågs för en
allt annat än tilltalande sysselsättning.

Florence Nightingale var en kvinna från en bildad och ansedd familj. Hon
hade grundligt studerat sjukvårdsförhållanden vid olika sjukhus i England, Skotland,
Irland, Belgien, Frankrike, Tyskland och Italien och därefter vid diakonissanstalten
i Kaiserswerth utbildat sig till sjuksköterska. Hon blev en banbryterska
för den moderna sjukvården i England. Under Krimkriget organiserade och
ledde miss Nightingale den engelska arméns sjukvård och lyckades genom sitt
kraftiga ingripande betydligt minska dödligheten bland de sårade. Efter krigets
slut insamlades åt henne eu summa av 50,000 pund = 900,000 kr. såsom en
gärd av tacksamhet från hela den engelska nationen. Till denna hedersgåva
både ensamt soldaterna bidragit med 80,000 kr. Hon anslog denna summa till
grundandet av en skola för utbildande av sjuksköterskor vid St. Thomas’ Hospital
i London. Denna skola, där miss Nightingale, ehuru av hälsoskäl hindrad
att personligen vara den ledande, dock sökte förverkliga sin ideella och praktiska
uppfattning av sjuksköterskekallet, blev den tidens förnämsta utbildningsanstalt,
dit även lärjungar från andra länder kommo för att få tillfälle att
utbilda sig.

De engelska sjukhus, vilka hade uppstått under 10:de oeh ll:te århundradena
och vilka hade underhållits av klostren eller av rika och högt stående
personer, voro alltid ämnade för den fattigare befolkningen, och ännu i dag äro
de flesta sjukhus avgiftsfria och avsedda för de mindre bemedlade. De underhållas
med räntan av donerade fonder eller med under året insamlade penningar.
De enda sjukvårdsanstalter, som underhållas enbart genom allmänna medel, äro
»the Poor Law Hospitals», vilka närmast motsvara våra försörjningsinrättningars
sjukhus.

510

Vid nästan alla sjukhus och sjukstugor mottagas elever, vilka efter 1—2—3
års utbildning förklaras för »fullt utbildade sköterskor» (fully trained). Någon av
staten fastslagen norm för sjuksköterskors utbildning finnes ej, icke heller någon
officiell registrering av sköterskor, ehuru vissa sköterskegrupper i åratal arbetat
på att få en sådan till stånd. Man anser dock allmänt, att en sköterska bör hava
3-årig utbildning för att bekläda en mera ansvarsfull post. Inträdesåldern för
elever har förr vid de flesta större sjukhus varit lägst 23—24 år, men har på senare
år måst sänkas, vilket beklagas av föreståndarinnorna, vilka säga sig ha gjort
den erfarenheten, att en kvinna ej förrän vid 23 års ålder besitter de kroppsoch
själskrafter, vilka fordras till ett så krävande kall som sjuksköterskans. I
regeln äro dock ännu de engelska sköterskeeleverna äldre än de svenska.

Disciplinen vid sjukhusen är ganska sträng, och både elever och sköterskor
ha en mängd regler att iakttaga, när de äro i tjänstgöring. Men under sin ledighet
äro de fullständigt fria, i det att intet band lägges på dem i fråga om
förströelser eller umgänge. Något religiöst tvång förekommer ej heller. Alla
sjukhus mottaga elever av vilken trosbekännelse som helst.

De engelska sköterskorna komma i allmänhet från medelklassen, numera
sällan från samhällets högsta klasser. I London insläppas mycket sällan tjänarinnor
vid sjukhuskurserna och då blott vid fattigvårdsanstalternas sjukhus. I
landsorten förekommer detta dock oftare. Sköterskornas sociala ställning är ej
så god som i Sverige, beroende därpå, att man i England betraktar dem och
deras arbete mera yrkesmässigt, då däremot i vårt land det etiska momentet i
detta arbete har en synnerligen stor betydelse. Tillgången på sjuksköterskor är
större än efterfrågan, åtminstone i fredstid.

Inom sjukhusen bära sköterskorna en noga bestämd arbetsdräkt, utomhus
äro de vanligen civilklädda. Ty även i England har sköterskedräkten kopierats
av barnsköterskor m. fl., som finna det fördelaktigt att bära sådan dräkt.

Förhållandet mellan läkare och sjuksköterskor är i England vanligen gott
och katnratlikt, och sjukhusläkarna Tätta sig mycket noga efter anstalternas vanor
och förordningar med avseende på tider och dylikt. De stora sjukhusen äro
utomordentligt väl organiserade, och allt är praktiskt ordnat, så att var och en
fyller en bestämd plats i det stora maskineriet.

Vid alla större anstalter lägges stor vikt vid elevernas teoretiska undervisning,
och för att få avgångsbetyg måste eleven genomgå en ganska svår både
skriftlig och muntlig examen.

Vanligen meddelas undervisningen i praktisk sjukvårdslära av föreståndarinnan,
och särskilt anställda läkare undervisa i anatomi, fysiologi, sjukdomslära
m. fl. ämnen.

Förberedande skolor hava anordnats vid flera sjukhus i England och ha
visat sig vara till stor nytta för eleverna.

Det förekommer blott undantagsvis, att engelska sjukvårdsanstalter pensionera
små sköterskor, men det är ej ovanligt, att eu sköterska efter lång tjänstetid
tilldelas en gratifikation. De flesta sköterskor tillhöra enskilda pensionskassor.
Vid sjukdomsfall tages väl vård om sköterskorna. De 1''å behålla sin lön under
sjukdomstiden, om denna ej blir alltför lång. Då blott ett fåtal sjukhus ha en -

511

skilda ruin, utan endast äro avsedda för salspatienter, finnes i allmänhet en liten
sjukavdelning för systrarna, där de vårdas under sjukdom utom vid svåra
kirurgiska fall. Under konvalescenttiden beredes dem ofta tillfälle att vistas på
landet, då de flesta sjukhus disponera över konvalescenthem för sina patienter.

Föreståndarinnorna vid de engelska sjukhusen ha en mycket god ställning
även i ekonomiskt avseende. Ofta nog ha de eu egen liten villa till sitt förfogande,
och lönen kan uppgå till 350 pund sterling (6,300 kr.) per år.

London Hospital är ett av de förnämsta och bäst inrättade sjukhusen i London,
och sjuksköterskornas utbildning och intressen äro där särdeles väl tillgodosedda.
Sjukhuset har 1,000 sängar, och dess sköterskepersonal utgöres av 480
systrar. En del av dessa äro sysselsatta med bokföring, hushållsgöromål, elevundervisning
m. m.; de övriga tjänstgöra på sjuksalarna eller äro s. k. »holidaysisters»,
avsedda att vikariera för de lediga. Alla sköterskor bo på sköterskehemmet,
vilket är trevligt och komfortabelt och där var och en, elev såväl som
sköterska, har ett eget rum. Den mat, som serveras sköterskepersonalen, är riklig
och omväxlande, efter våra sjukhusförhållanden rent av luxuös, och serveringen
är oklanderlig.

Arbetstiden är för översköterskor från kl. Va 9 f. m. till kl. 10 e. m. med 2
timmars ledighet och 1 timma för middagen. Dessutom V* fridag i veckan och
varannan söndag helt fri. Eleverna ha rätt till en hel fridag var 14:de dag.
Sköterskornas sommarledighet är 4—5 veckor och kan tagas i två repriser, om
så önskas.

Översköterskornas löner börja med 30 £ (540 kr.) om året och fritt vivre
samt material till arbetsdräkt. 2:dra och 3:dje året stiger lönen med 5 £. Efter
6 tjänsteår stiger den åter med 5 £ och likaså efter 12 år.

Övriga sköterskor ha 20—27 £ (360—486 kr.) om året. Eleverna få 12 £
(216 kr.) lista året och 20 £ (360) 2:dra året och jämte övriga sköterskor fritt
vivre och bomullsklädningar. Sköterskorna ha fri tvätt, men ej till högre belopp
än 2 shilling 6 pence (kr. 2,25) i veckan.

Sköterskor på särskilt ansvarsfulla och krävande platser ha vanligen något
högre löner än de övriga.

London Hospital beviljar pension åt sina sköterskor, vilket, såsom förut
nämts, icke är vanligt vid engelska sjukhus. Pension ges efter 18 års tjänst
vid minst 45 års ålder. Pensionen utgöres av fullt bibehållen lön, beräknad
efter medeltalet av de årslöner, som uppburits under de 5 sista år, sköterskan
tjänstgjort på sjukhuset.

Sköterskans nattjänst är i England särdeles väl ordnad med särskild personal
för natten, vilken personal under dagen sover i en väl avskild och tyst del av
sköterskehemmet. Dagöversköterskorna väckas aldrig under natten, utan där vaka
t. ex. på en avdelning av 28 patienter en undersköterska, en äldre och en yngre
elev. Sköterskorna vaka vanligen 3 månader i sträck. Vid London Hospital
varar nattjänstgöringen fr. kl. 9,20 e. m. till kl. 9,20 f. in. Från kl. 7 till kl. 9,20 f. m.
deltager således nattpersonalen i morgonarbetet. Under natten serveras en grundlig
måltid samt te på avdelningarna. Utom ovannämnda sköterskor tjänstgöra
4 nattöversköterskor, vilka ansvara för var sin del av sjukhuset och vilka skola

512

besöka varje sal minst 3 gånger under natten, såvida de ej dessemellan bli tillkallade.
Nattöversköterskorna ha ledigt var 14:de natt; de ha längre ferier än de
övriga sköterskorna.

Den förberedande elevskolan är inrymd i en särskild byggnad. Här mottagas
samtidigt 30 elever, vilka under 7 veckor få dels praktisk dels teoretisk
undervisning, innan de få börja tjänstgöra på sjukavdelningarna. I undervisningen
ingår husligt arbete av alla slag samt lagning av sjukmat. Dessutom praktiska
övningar i sjukvård i ett såsom sjuksal inrett rum med alla sjukvårdsutensilier,
men med en docka i kroppsstorlek till övningsobjekt. Lektioner i anatomi
givas även. Undervisningen ledes av föreståndarinnan för elevskolan, en »sisters
från London Hospital och en medhjälparinna. Efter 7 veckor följer examen,
varpå de som blivit godkända, flyttas över till sjukhusets sjukavdelningar. Den
teoretiska undervisningen fortgår med en föreläsning och två s. k. study-classes i
veckan. Dessa »classes» ledas av särskilda »class-sisters», vilka förklara och noga
genomgå läkarnas föreläsningar och rätta elevernas anteckningar. Läroböcker
användas sällan, endast anteckningar företagas under föreläsningarna. Efter 2 år
följer den slutliga examen, vilken förrättas av en utomstående läkare. Varje elev
har nu att avlägga ett skriftligt prov och genomgår en kortare enskild tentamen.
Efter avslutandet av denna 2-åriga kurs är eleven skyldig att ännu 2 år kvarstå
i London Hospitals sköterskekår och tjänstgöra antingen på sjukhuset eller
i privatsjukvård enligt föreståndarinnans bestämmande.

Sjukhusets styrelse anser, att ehuru utbildningskursen endast omfattar en
tid av 2 år, denna kurs, emedan sjukhuset förfogar över så stort patientantal,
är fullkomligt lika instruktiv som 3-åriga kurser vid andra sjukhus.

Vid London Hospital och andra sjukhus kunna utbildade sköterskor få
genomgå en barnmorskekurs med praktik i ett fattigdistrikt i sjukhusets närhet.
Intet sjukhus har dock rättighet att utfärda betyg för barnmorska, utan måste
särskild examen avläggas inför en särskild nämnd.

De flesta Londonsjukhus ha stor likhet med varandra vad beträffar arbetstider,
ledigheter och utbildning. Kursens längd är vanligen 3 år. Översköterskornas
löner variera mellan 30—50 £ (540—900 kr.), fritt vivre, arbetsdräkt
och minst 4 veckors semester om året. Eleverna erhålla överallt en liten avlöning
från 8 £ (144 kr.) l:sta året till 20 £ (360 kr.) samt fri arbetsdräkt
och vid en del sjukhus även utedräkt. Provtiden för elever är ofta ända till
3 månader.

St. Thomas’ Hospital, det vackraste av Londons sjukhus, ligger vid Thamsens
strand och är byggt enligt paviljongsystemet. Dess elevskola, NightingaleSchool,
känd i hela Europa, utbildar många elever. Förberedande kurs finnes
även. Inträdesåldern för eleverna är här 24 år.

Vid > Guys Hospital» hållas kurser i sjukhusadministration och sjukhusekonomi
för blivande föreståndarinnor. För att få genomgå en sådan kurs fordras
3-årig utbildning till sjuksköterska och en ålder av 30—40 år. I kursen ingår
räkenskapsföring, hushållsgöromål, ordnande av tvätt, inköp av förråd in. m.
samt ordnande av elevers arbete och deras antagande. Avgiften för en sådan
kurs är 18 guineas (340 kr.)

Vid University College Hospital komma cn stor del av eleverna från läkares
och universitetslärares familjer, varför vid detta sjukhus ingen brist råder på
bildade elever.

Militär sjuksköterskornas nyligen genomförda organisation kallas » Queen Alexandras
Imperial Military Nursing Service». För flottan finnes »Nav al Nursing
Service». Av dessa organisationers sköterskor fordras 3-årig utbildning på godkänt
sjukhus, men likväl 6 månaders provtjänstgöring. Intet garnisonssjukhus
mottager kvinnliga elever. Sjukvårdssoldater utbildas under en 3-årig kurs.
Sköterskornas lön är mycket god. Begynnelselönerna äro för översköterskor 50 £
(900 kr.), för övriga sköterskor 40 £ (720 kr.). Dessutom ha föreståndarinnor
och översköterskor vissa tillägg, beroende på det patientantal de ansvara
för t. ex. för 300 sängar 30 £ (540 kr.) extra per år. Sköterskor ha i stället
för fritt vivre en viss summa till rum och inåt. Eu översköterska kan sålunda
ha ungefär 2,700 kr. om året. De inackordera sig vanligen i sköterskornas
»mess», vilken förestås av föreståndarinnan.

Militärsjuksköterskorna tjänstgöra vid olika garnisonsorter både i England
och kolonierna. En army-nurse erhåller i kolonierna en större summa i lön och till
vivre än vid tjänstgöring inom England. Pension gives efter 20 tjänsteår, men kan
även beviljas efter 10 år, om sköterskan på grund av under tjänstgöringen bruten
hälsa måste taga avsked. Pensionen är 30 % av avlöningen jämte en viss
därtill lagd ränta.

I händelse av krig finnes eu stor reservkår av sjuksköterskor, bestående av
vanliga sjukhussköterskor, vilka rycka in vid militärsjukhusen, då militärsköterskorna
följa armén.

Den första ordnade distriktsvården i England inrättades åren 1859—G2 av eu
privatman, mr. Rathbone i Liverpool. På egen bekostnad lät han bygga en sjuk -sköterskeskola med hem för sköterskor, som skulle på stadens sjukhus utbildas
som elever. Den första föreståndarinnan skaffade han från St Thomas’ Hospital.
Läkarna ställde sig först avvisande mot hans planer, men då han förpliktade
sig att i 3 år själv underhålla skolan, fick han tillstånd att sätta sin plan i verket.
Inom 4 år blev hela staden Liverpool indelad i 18 distrikt; varje distrikt
hade en sjuksköterska, vilkens plikt det var att sköta de fattiga sjuka i hemmen.

Sex år senare började man införa samma system i Londons East-end, där
eu sjukvårdsförening, »East-London Society», satte verksamheten i gång. Emellertid
insåg man snart, att detta system), som helt berodde av tillfällig privat
välgörenhet, ej i längden var hållbart. År 1874 bildades i London ett sjuk vårdssällskap
»National Nursing Association», som snart utvidgades och då erhöll namnet:
»Metropolitan and National Nursing Association». Medel härtill insamlades
genom bidrag från hela landet. Denna förening satte som sitt mål att förbättra
sjuksköterskornas utbildning och sociala ställning för att kunna skaffa dugliga,
intelligenta, på sjukhus utbildade kvinnor att biträda läkarna och möjliggöra en
god sjukvård i de fattiga hemmen. Där ställes sköterskan ofta inför de mest
komplicerade uppgifter, svårare än mången tror. Endast verkligt goda, bildade,
väl skolade sköterskor duga här, och de behöva t. o. in. en mer mångsidig utbildning
än sjukhussköterskan. Sådana voro miss Florence Lees’ åsikter. Hon
Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m. 65

blev föreningens första föreståndarinna, och det är till stor del henne, man har
att tacka för igångsättandet av det nuvarande systemet för distriktsvård i England.
De blivande distriktssköterskornas utbildning och organisationen av deras
arbete kom i de bästa händer.

Först år 1889 blev, kan man säga, distriktsvården en nationell institution.
Dittills hade den vilat på den tillfälliga privata företagsamheten. Men då stiftades
»Queen Victorias Jubilee Institution for Nurses». Som begynnelsekapital
till denna stiftelse skänkte Drottning Victoria en av kvinnor inom Storbritannien
och Irland till hennes 50-års regeringsjubileum insamlad summa av omkring.
1 Vr miljon kronor. Denna gren av sjukvården har nu tilldragit sig uppmärksamhet
från alla håll och har hastigt utvecklats. Ehuru rörelsekapitalet nu är
mångdubbelt större, än det från början var, förslår det dock ej att tillfredsställa
den efterfrågan efter distriktssköterskor, som ställes till institutet. »Metropolitan
and National Nursing Assosiation» valdes till institutets centralkontor i London och
en mängd föreningar i landsorten, bland dem föregångsföreningama i Liverpool
och Glasgow, slöto sig till institutet, varjämte nya föreningar efter hand bildats
så väl i städerna som på landsbygden.

Dessa lokala sjukvårdsföreningar, som bildas efter ett visst system, begära
från institutet eu eller flera »Queen’s nurses», som de själva anställa och avlöna
med ett av institutet bestämt honorar. Sjuksköterskorna inspekteras av inspektriser
från institutet eller av den på orten boende föreståndarinnan, som skall
vara eu erfaren sjuksköterska. På detta sätt kontrolleras sköterskornas arbete av
eu sakkunnig person, vilket är av utomordentligt stor betydelse; ty härigenom
kvarhålles »Queen’s nurses» arbete på eu hög nivå, och en stark solidaritet mellan
de olika föreningarna uppnås. I städer, där flera sköterskor arbeta, bo de
tillsammans i ett eller flera hem, allt efter stadens storlek. Eu äldre sköterska
är anställd som föreståndarinna. Till henne skall varje sköterska dagligen avgiva
rapport om sitt arbete. Ilon skall också, då svårigheter möta, bistå sköterskan
med hjälp och råd.

När därför eu sjukvårdsförening tillhör »Q. V. lust.», vet man, att sjukvården
där är synnerligen god, ty blott den bästa sjukvård godkännes av institutet.
För att bliva eu »Queen’s nurse» måste en sköterska äga god allmänbildning
och ha gått igenom en 3-årig elevkurs vid eu av institutet godkänd
sjukhusskola, i vilken kurs liksom nästan alltid i England en barnmorskekurs på
3 månader ingår. Därefter är den blivande sköterskan under 6 månader som
elev boende vid ett hem för »Queen''s nurses*. Hon får följa sköterskorna I
deras arbete, varjämte hon studerar nationalekonomiska, socialpolitiska och hygieniska
förhållanden och frågor. Föreståndarinnorna äro skyldiga att hålla föredrag
i dessa och dylika ämnen för de unga sköterskorna och undervisa dessa.
Härefter har eleven att genomgå en ganska sträng examen. Efter denna måste
hon ytterligare i 2 år arbeta i institutets tjänst, innan hon kan få betyg som
»Queens nurse* och erhålla självständigt arbete, dock alltid under uppsikt av
eu inspekterande föreståndarinna, till vilken rapport inlämnas var vecka eller
månad. Omkostnaderna för en »Queen’s nurse» anses stiga till cirka 100 jg om
året. Den kontanta lönen varierar mellan 30 och 50 £ (540 och 900 kr.). Skö -

terskan liar därtill fritt vivre och vanligen fri tjänstedräkt. Någon särskild pensionsinrättning
är ej anordnad för »Q. N:s», men en fond finnes, från vilken årligen
gratifikationer om f> £ utdelas åt äldre förtjänta sköterskor. De behövliga medlen
till sköterskornas avlöning, till medicin för de sjuka, förbandssakor, instrument och
sjukvårdsartiklar, som sköterskan måste ha till sitt förfogande, om hon skall kunna
lämna bästa möjliga hjälp och lindring, åstadkommas på olika sätt inom olika
distrikt. I början tillsköt ofta en eller flere förmögna personer årligen det behövliga
beloppet, men t. ex. vid dödsfall uppstodo då lätt svårigheter, varför man
numera allmänt ordnat saken så, att så gott som alla teckna bidrag efter råd och
lägenhet, sä att hantverkare och småhandlande kunna få god sjukvård i hemmen
vid behov, utan att behöva känna sig anlita välgörenheten. I vissa distrikt
innehålles av arbetarnes avlöning varje vecka eller månad eu obetydlig summa
som bidrag till sjukvårdsföreningen. Ett område av cirka 4 eng. kv.-mil (10 kv.-km.) med 700—2,000 innevånare anses vara, vad eu sköterska på landet kan
hinna med. Erfarenheten har visat, att i städerna eu sköterska räcker till för e:a

8.000 innevånare, om särskild sköterska biträder barnsängskvinnor, eljes anses

3.000 vara en lagom stor siffra. Ofta förses sköterskan med cykel och medel
till densammas underhåll. 1 vissa distrikt, där vägarne ej lämpa sig för cykel,
bestås ponyvagn åt sköterskan, om avstånden äro stora. Arbetstiden beräknas
i regel till 8 timmar. I England anses det för sköterskans plikt att söka ordna
arbetet så, att överansträngning ej uppstår, ty då försämras arbetet, det är en
följd, som knappast kan undvikas. För mindre och fattigare distrikt, som ej ha
råd att hålla tillräckligt många eller ens någon »Queen’s nurse», anställas jämte
eu sådan eller enbart s. k. »village-nurses», bysköterskor. Dessa få en 1-årig kurs
på ett sjukhus, som ej behöver vara godkänt av institutet såsom elevskola. Eu
3 månaders barnmorskekurs är obligatorisk. De arbeta vanligen under uppsikt
av eu Queen’s nurse och skola då avge rapporter om arbetet till henne. Deras
avlöning är vida lägre än en »Queen’s nurses». För hjälp dygnet om finns också
s. k. »cottage-nurses», som på sina ställen få en sex månaders utbildning, stundom
mindre. De förrätta alla möjliga inom de fattiga hemmen förekommande
arbeten. De stå i allmänhet lågt beträffande bildningsgrad och kunskaper; men
naturligtvis kunna de dock vara till stor hjälp i de fattiga hemmen, särskilt om
det är husmodern, som ligger sjuk, eller om patienten behöver ständig hjälp.
De äro lågt avlönade. De avlönas liksom »village-nurses» av de olika föreningarna.

Institutets medel användas blott att avlöna inspektriser och föreståndarinnor,
samt att till sjuksköterskor meddela undervisning i distriktssjukvård o. s. v. för
utbildning till »Queen’s nurses». Ännu finnas distrikt, vilkas sjukvårdsföreningar
ej förenat sig med »Q. V. J. I. N.», där alltså ingen »Q. N.» finns att övervaka
den sjukvård, som kan lämnas av »village»- och »cottage-nurses» och med dessa
jämförliga sköterskor, men antalet av sådana distrikt minskas år från år, tv mer
och mer börjar man inse, att eu distriktssjuksköterska behöver en synnerligen god
och därtill en särskilt efter hennes blivande arbete anpassad utbildning.

De flesta engelska sjuksköterskor tillhöra pensionskassor. Den största pensionskassan
för sjuksköterskor grundades år 1887 av några rika privatman, vilka

516

till grundkapital skänkte 20,000 £ (360,000 kr.). Denna kassa heter »the Ko val
National Pension Fund for Nurses» och har det största antal medlemmar i
Europa, om man jämför dylika pensionskassor för sköterskor. Den utbetalade
är 1912 34,000 £ (612,000 kr.) till 1,385 pensionsmässiga sjuksköterskor, och
dess fonder uppgingo då till 3A miljon pund.

Utan avseende på utbildning eller läkareundersökning kan vilken sköterska
som helst bli medlem av pensionskassan. Medlem får själv bestämma, hur stor
pension hon önskar och vid vilken ålder den skall utfalla, och inbetalningarna,
som göras månads- eller kvartalsvis, beräknas i proportion därefter. Ifall sköterskans
död skulle inträffa före pensionsålderns inträdande, utbetalas hela summan
jämte räntan till arvingarna. Årligen inflyta till kassan penninggåvor från
intresserade personer. Dessa penningar samt under året uppståndna överskott
utdelas såsom tillägg till pensionerna, så att sköterskorna tämligen säkert kunna
beräkna att utfå större belopp än de efter sina inbetalade premier rätteligen
skulle erhålla. Vinsterna användas till att öka pensionernas belopp, även sedan
pensionen börjat utfalla. Till denna pensionskassa hör även en ganska stor
»hjälpfond», avsedd att bispringa nödställda sköterskor med penninglån eller
gåvor för att sätta dem i stånd att i rätt tid inbetala sina premier. Fonden
användes även till att öka äldre, därav förtjänta sköterskors pensioner.

Sjukförsäkring är även ansluten till pensionskassan. En sköterska kan
erhålla från 5 till 20 shillings (4,50 till 18 kr.) i veckan vid sjukdom eller olycksfall.
För att erhålla sjukförsäkring fordras läkareundersökniug och betyg om
viss godkänd utbildning å sjukhus. Sjukförsäkringen är endast avsedd för pensionskassans
medlemmar.

Avgiften för en sköterska, som exempelvis önskar eu pension av 270 kr.
vid 60 års ålder och kr. 4,50 i veckan vid sjukdom intill 60 år, ställer sig så,
att hon varje månad till pensionskassan inbetalar ungefär 6 kr. och i sjukförsäkring
90 öre.

Den nya sjukförsäkringslag, som antogs i England år 1912 och vilken lag
i början var ytterst impopulär, anses komma att vålla förändringar i befintliga
bestämmelser för sjukkassorna. För sjukhusen betyder denna lag ökade utgifter,
tv arbetsgivare är skyldig att giva arbetstagare fri sjukvård och dessutom
betala" försäkring för arbetstagare, vilkens årliga lön ej överstiger 160 £
(2,880 kr.).

I England finnes en mängd olika kategorier av pricatsköferskor och en
mängd sammanslutningar av sköterskor, »cooperations». Eu del sjukhus ha sin
egen grupp privatsköterskor, vilka bo inom sjukhuset och utsändas av föreståndarinnan.
Vanligt är dock, att sköterskor utgångna från samma sjukhus sluta
sig tillsammans i ett i sjukhusets närhet förhyrt hus med en av dem såsom
föreståndarinna. De dela då utgifterna för hyra in. in.

Den största och äldsta sammanslutningen av sköterskor heter »The Nurses
Cooperation» och sysselsätter icke mindre än 500 sjuksköterskor från olika anstalter
med 3-årig utbildning''. Föreståndarinnan är sjuksköterska och har två
assistenter. Föreningen har särskild expeditionslokal, belägen i ett av Londons
förnämaste kvarter, och strax i närheten är det stora sköterskehemmet eller »Klub -

517

lien» belägen. Där linnes bostad för 387 sköterskor till mycket billigt pris. Rum och
frukost kostar ungefär kr. 1,50 om dagen. Sköterskor, som önska bo i sitteget
hem, äro skyldiga att ha telefon. Sköterskorna få endast genom föreningen mottaga
sjukbud och betala till denna 7 ''/a ?o av sin avlöning, men i detta avdrag
ingår avgift för sjuk- och olycksfallsförsäkring.

Allmänhetens avgifter för privatsköterskor äro följande: per dygn 1,1 £
— 18 kr. 90 öre, per vecka 2,2 £ = 37 kr. 80 öre, per vecka vid smittosam sjukdom
2.12.6 £ = 47 kr. 25 öre, per vecka vid kräftsjukdom eller tuberkulos 2.12,6 A
—= 47 kr. 25 öre, per vecka hos morfinister, nerv- eller sinnessjuka 3,3 £ =
55 kr. 50 öre. Vid svårare vakning beräknas ett extra tillägg av 10 shilling
(i pence = 9 kr. 45 öre per vecka.

Vid betraktande av dessa siffror förstår man, att endast rika personer ha råd
att skaffa sig en förstklassig privatsköterska. De privata sjukhemmen, vilka ersätta
de enskilda rummen vid våra sjukhus, förekomma talrikt. Efter svenska förhållanden
äro de dock ej synnerligen tilltalande, och de sköterskor, som antaga platser där,
höra ej till de bästa, utan komma från mindre goda utbildningsanstalter.

Genom sitt eget arbete i lidandets och sjukvårdens tjänst och genom stiftandet
av »Nightingale School» hade Florence Nightingale cj blott gjort den lidande
mänskligheten och det engelska folket en verklig välgärning, utan hon
hade även öppnat eu ny väg för engelska kvinnors självförsörjning och oberoende.
Så småningom började de landet runt arbetande sjuksköterskor, som förskaffat
sig eu verkligt god utbildning, att känna behov av att sammansluta sig.
Mrs Bedford Fenwick, som förut varit sjuksköterska och föreståndarinna vid St.
Bartholomew’s Hospital, gift med Dr. Bedford Fenwick, som även han var djupt
intressserad av sjuksköterskefrågan, bildade år 1887 en förening, »British Nurses
Association», vilken redan första året fick icke mindre än 1,000 medlemmar, alla
med verkligt god utbildning. Denna förening arbetar för sköterskornas självständighet
och självverksamhet till sjukvårdens fromma på samma gång dess
medlemmar ha ett livligt intresse för kvinnofrågan i dess helhet, kvinnlig rösträtt
m. m. Från och med denna tid blev Englands sjukhusvärld delad i två partier.
Den nya föreningen och dess anhängare satte som sitt mål att få en fastställd
och statligt erkänd måttstock på sköterskornas utbildning och kunskaper
för att skydda allmänheten för okunniga utövare av kallet och för att skydda
den verkliga sköterskekåren för illojal konkurrens. Den andra, den konservativa
gruppen, ansåg ej några särskilda bestämmelser nödvändiga och motsatte
sig sköterskornas organisation. Under de 23 år, som sedan den tiden förflutit,
ha många heta strider utkämpats om dessa åsikter vid möten och sammanträden
och i de tidskrifter, som snart började utgivas. Striden gäller statsregistrering
eller icke. London Hospitals funktionärer och flere sjukhusstyrelser med
dem ha alltid arbetat emot sköterskornas självständighet. Tidskriften »Hospital»
är deras organ. År 1893 övertog mrs Bedford Fenwick ledningen av en liten
sjukskötersketidning, kallad »The Nursing Record», den sedermera i alla länder
under namnet »British Journal of Nursing» kända och lästaotidskriften. Denna
tidskrift arbetar för sammanhållning och statsregistrering. År 1908 bildades eu
nationalförening av britiska sjuksköterskor.

518

Med anslutning till denna framställning av engelska sjukvårdsförhållanden
torde det vara på sin plats att omnämna det »Internationella sjuksköterskeförbundet».
Detta har, kan man säga, vuxit fram ur det »Internationella kvinnoförbundet»,
vilket som bekant, arbetar för kvinnans politiska rösträtt. Vid
den kongress, sistnämnda förbund höll i London år 1899, upptogs för första gången
— på mrs Bedford Fenwicks initiativ — sjukvård på programmet. Sjuksköterskor
från åtta olika länder deltogo i kongressen, nämligen från England,
Nordamerikas Förenta stater, Canada, Sydafrika, Nya Zeeland, Australiens fastland,
Danmark och Holland. Dessa bildade sålunda en sektion för sjukvårdsfrågor,
där bland annat den särskilt i England brännande frågan om statsregistrering
livligt diskuterades. Här beslöts, att sjuksköterskor från skilda länder
framdeles vart femte år skulle mötas till internationella sjuksköterskekongresser,
till vilka denna sedan räknats som den första. Det överlädes också om möjligheten
att sammansluta vid kvinnokongressen företrädda sjuksköterskeföreningar
från olika länder till ett internationellt sjuksköterskeförbund. Under loppet
av följande år utarbetades förslag till stadgar för detta förbund. Sålunda kom
det sedan bildade Internationella sjuksköterskeförbundet att helt följdriktigt omfatta
kraven på rösträtt för kvinnor och statsreglering för sjuksköterskor.

Vid Internationella kvinnoförbundets kongress i Berlin år 1904 möttes återigen
sjuksköterskor till en internationell kongress, nu från tio skilda länder.
Vid denna tid hade de nationella sjuksköterskeföreningarna i Förenta staterna,
England och Tyskland nått en sådan styrka, att det Internationella sjuksköterskeförbundet
kunde komma till stånd. Detta förbunds närmaste mål skulle
vara: Att åvägabringa vänskapliga förbindelser mellan sjuksköterskor i alla kulturländer
och åstadkomma ett utbyte av deras erfarenheter beträffande yrkesutbildning
och utveckling till de sjukas och sköterskornas bästa. Förbundet ville
vidare verka för de självständiga sjuksköterskornas sammanslutande till nationella
föreningar för att därigenom höja måttstocken för utbildningen, för uppfattningen
av kallet, sköterskans duglighet till allmänhetens tjänst och hennes förståelse
av plikterna mot fosterlandet, på det hon i alla avseenden måtte kunna
fylla sin viktiga uppgift under nutidens mångsidiga sociala utveckling. Det beslöts,
att sjuksköterskekongresser skulle hållas vart femte år, oberoende av Internationella
kvinnoförbundet, i vars kongresser de hittillsvarande sjuksköterskekongresserna
endast utgjort ett led. I samband med dessa kongresser skulle det
Internationella sjuksköterskeförbundet hålla sina sammanträden, till vilka delegerade
skulle sändas från vart och ett av de länder, som anslutit sig till förbundet.

Kretsen ökas emellertid dels genom hedersledamöter från länder, som ännu
icke anslutit sig till förbundet, dels genom några ledande personligheter bland
sjuksköterskorna, vilka tagit verksam del i förbundets bildande och på livstid
hava säte i dess styrelse. Kongresser anordnas numera vart tredje år, då den
från början bestämda tiden, vart femte ur, snart ansågs olämpligt lång. Till förbundets
ordförande, som även tjänstgör som ordförande vid nästa kongress, har man
plägat utse en representant för det land, där nästföljande kongress skall hållas.

Den 3:dje internationella sjuksköterskekongressen hölls i London den 20—24
juli 1909. Till ordförande vid denna kongress hade år 1904 utsetts mrs Bedford -

Fenwick. Här möttes då bortåt 500 sjuksköterskor från ej mindre än 20 olika
Hinder: England, Tyskland, Förenta staterna, Finland, Danmark, Holland, Canada,
Sverige, Belgien, Frankrike, Schweitz, Italien, Indien, Australiens fastland,
Nya Zeeland, Tasmanien, Sydafrika, Japan, (Juba och Syrien.

Dagen före kongressens öppnande ägde Internationella sjuk skö terskeförbundets
möte rum, varvid från ytterligare fyra länder sjuksköterskeföreningar
anslöto sig till förbundet, nämligen från Finland, Danmark, Holland och Canada.
Till detta möte ägde samtliga kongressdeltagare tillträde. Där såg man också
miss Islå Stewart, som troget stått vid mrs Bedford-Fenwicks sida i kampen för
statsregistreringen. Just vid denna tid var frågan härom synnerligen brännande.
Den val’, sades det, den röda tråd, som gick igenom snart sagt alla förhandlingar,
ja, nästan alla samtal under kongressen. Den hade splittrat Englands
sjuksköterskor i två partier, som stodo på så spänd fot mot varandra, att intet
samarbete överhuvud då var möjligt dem emellan. Endast de sköterskor, som
kämpade för denna frågas lösande genom införande av statsexamen, voro representerade
vid kongressen.

Sedan först ett föredrag hållits om »Internationella undervisningsmetoder
i sjukvård», togs frågan om statsreglering redan första dagen under debatt.
Den som för kongressens deltagare framlade de kända skälen emot densamma
var direktören för London Hospital, mr Sidney Holland. Flere olika talare bemötte
honom, och åsikterna bröto sig skarpt mot varandra. Den första dagen
förekom även föredrag och diskussion om privatsköterskornas arbete. Andra
dagen höllos flere olika föredrag med åtföljande diskussioner om en mängd olika
grenar av socialt arbete, där sjuksköterskor numera anställas. Även talades om
distriktssköterskornas insats i det sociala arbetet. En talarinna påpekade, att
under diskussionerna framhållits, att de allra bästa sjuksköterskorna behövas på
sjukhusen för elevernas ledning, att de allra bästa behövas i privatvården, endast
de allra bästa duga till distriktsvården o. s. v. Allt visar, sade hon, att på alla
poster fordrade man sköterskor, som äro val och mångsidigt fostrade och ha öppet
sinne för samhällets stora frågor. Vidare förekommo föredrag och diskussioner
om sinnessjukvård, om militärsjukvård, om sjuksköterskan som fosterlandsvän, om
förhållandet mellan moral och hälsa, om sjuksköterskan på missionsfältet in. in.

520

Bil. 7 g.

Frankrike. *)

Frågan om sjukvårdspersonalen och dess utbildning bar i Frankrike länge
varit ett politiskt .stridsämne. Redan år 1877 avskedades nunnorna från nästan
alla staden Paris’ sjukhus och ersattes med personer i saknad av fackutbildning.
De sjukas vård blev härigenom snarare försämrad än förbättrad. Sedan
ha många olika försök gjorts och göras alltjämt för att genom teoretisk undervisning
höja denna personal, men allt förgäves, av den enkla orsak att eleverna,
män och kvinnor ur den lägsta samhällsklass och utan förkunskaper, ej varit
eller äro mäktiga att följa doktorernas lärda föreläsningar.

När nunneordnarna i landsorten sågo sina systrars öde i huvudstaden,
funno några av dem för gott att anordna kurser för sjukvårdssystrarna, men
dessa åstadkommo ingen förändring i nunnans uppfattning av sina åligganden
som sjuksköterska och upphörde i allmänhet snart för att nu i våra dagar, då
kongregationerna blivit upplösta, flerstädes åter begynna. Meningen därmed är
att trots allt söka hålla den enskilda nunnan kvar vid sjukvårdsinrättningarna.

Som alla dessa reformförsök till följd av sin opraktiskhet ej lett till önskat
resultat, kan man hänföra den fullständiga omdauing av sjukvårdspersonalen,
som i detta nu verkligen försiggår på skilda håll i Frankrike, till eu kvinnlig
läkares, Anna Hamilton, klarsynta, energiska och väckande uppträdande i
denna fråga.

Genom träget studium i bibliotek och arkiv, genom praktisk tjänstgöring
såsom »interne», d. v. s. på sjukhus boende medicine studerande samt genom
resor och besök på sjukhus i främmande länder samlade hon material till sin
gradualavhandling, som handlade om sjukvårdspersonalens ställning och utbildning
samt sjukvårdsförhållandena i Frankrike. År 1900 ägde disputationen rum
och väckte uppseende i vida kretsar. Ett fåtal vunnos för Anna Hamiltons
idéer, men stora flertalet ställde sig oförstående och gingo i sin hätskhet så
långt, att de till och med upphörde att hälsa på henne. Ty hennes fordran,
att nunnan i egenskap av sjuksköterska skulle frigöras från sitt beroende av de
kyrkliga myndigheterna, upptogs i dessa den hetaste kongregationsstridens dagar

*) Uppsatsen om Frankrike är författad av f. d. rödakorssystern, fru Karin Lundin, född
Linroth, som själv under ett år tjänstgjort som översköterska vid ett sjukhus i Bordeaux. Uppsatsen
har i något mer utförlig form varit publicerad i Svensk sjukskötersketidning.

Horn eu rent politisk fråga, liksom den skarpa kritik, som de bestående franska
sjukvårdsinrättningarna och deras personal blivit underkastade, framkallade eu
oerhörd förbittring inom alla partier.

Det var således mindre underligt, att d:r Hamilton länge förgäves fick
vänta på eu anställning, där hon skulle kunna omsätta sina idéer i praktiken.
Hon slog sig tills vidare ned i Sehweitz, och där erhöll hon kallelse till Bordeaux
såsom »Médecin resident» vid denna stads protestantiska sjukhus, vid vilket
även eu sjuksköterskeskola var fästad. Hon antog denna plats, och den 5 maj
1901 anläDde hon till la Maison de Sante Protestant, till vars »directrice» hon
även utnämndes ett halvår senare vid den gamla föreståndarinnans avgång.
Från denna stund börjar hennes egentliga kamp mot svårigheter och fördomar
av alla slag.

För att belysa förhållandena skola vi taga en hastig överblick av sjukvårdens
utveckling i Frankrike ifrån äldre tider intill nu. Uppgifterna äro dels
hämtade ur dr. Hamiltons tryckta skrifter, dels ur den franska sjukskötersketidningen
»la Garde-Malade Hospitaliore». Dessutom har författarinnan av denna
uppsats i egenskap av »cheftaine», d. v. s. översköterska, tillbringat ett år vid
det ovannämnda Maison de Santé i Bordeaux och därunder personligen haft tillfälle
att samla erfarenheter och bilda sig en uppfattning om det franska sjukvårds
väsen det.

I Frankrike, liksom allestädes där kristendomen vunnit insteg, överflyttades
läkekonst och sjukvård så småningom från lekmännen till de andliga. Läkaremunkarna
vandrade land och rike omkring och vunno stor skicklighet i skötandet
av både invärtes och utvärtes åkommor. Klostren blevo polikliniker för den
omgivande trakten, där såväl munkar som nunnor med ömhet vårdade sig om
de hjälpsökande. Högt uppsatta män och kvinnor, som ville göra sig förtjänta
av saligheten, byggde sjukhus, t. ex. franska huvudstadens första sjukhus, HötelDieu,
som uppfördes år 651 e. Kr. av St. Landry, ärkebiskop av Paris.

Katolicismen lärde, att kroppens sjukdomar säkrast kunna botas medelst
fastor och böner; man byggde sjuksalarna i form av kapell och anordnade den
sjukes hela omgivning och vård så, som om han ej längre hörde jorden till.
Och denna föreställning, att sjukvården (ej läkekonsten) var en angelägenhet,
som närmast berörde de religiösa brödra- och systerskapen, har bibehållit sig intill
sena tider. År 1899 funnos i Frankrike 81 nunneordnar, vilkas egentliga
uppgift var sjukvård, men av dessa tjänstgjorde endast 5 på statens sjukhus; de
övriga verkade inom privata anstalter och i den enskilda sjukvården.

Vi skola litet närmare tala om »les sceurs Augustines» och »les sceurs de
Samt Vincent de Paul», då dessa ordnar kunna anses typiska och nunnornas
sätt att uppfylla sina åligganden ävenledes.

Augustiner-nunnornas moderhus var Hötel-Dieu i Paris, och deras orden
grundades av St. Landry just för att bestrida sjukvården därinom. Men nunnorna
hava aldrig ensamt haft hand därom; i slutet av 1700-talet t. ex. funnos
utom de 102 »dames religieuses» 287 personer av båda könen till deras hjälp.
Det klagades redan då över, att de sjuka försummades av sina vårdarinnor,
vilka voro så gott som uteslutande sysselsatta med andaktsövningar och icke
Kniivliff sjukvårdspersonals arbetsförhållanden in. in. 00

hörsammade sjukhusets myndigheter. Vid deuna tidpunkt tillgick det på sjukhusen
så, att t. ex. flera patienter lades i samma säng; enligt Neckers rapport
till konungen ägde Hötel-Dieu 1,200 sängar, men mottog samtidigt mellan 4,000
och 6,000 sjuka. År 1789 byggdes sjukhuset om, men ännu år 1903, då förf.
besökte Paris, fanns ett annex, uppfört i 7:de seklet, där bland annat en barnbördsavdelning
var inrymd, vilken gjorde ett nästan hemskt intryck tillföljd av
mörker och smuts. Nu lågo visserligen icke flera patienter i samma säng, men
däremot funnos i somliga salar en halv gång till så många bäddar, som utrymmet
var beräknat för.

I Augustiner-nunnornas ordensregel- säges uttryckligen, att priorinnau ensamt
bestämmer om nunnornas tjänstgöring på sjuksalarna, all undervisning i
ämnen rörande sjukvården förbjudes dem, och de få aldrig gå utom sjukhusets
murar; dessutom förbjuder dem blygsamheten att se en blottad kroppsdel eller
att själva vika upp sjånkärmarna på sina släpande ylleklädningar. Med kännedom
om dessa föreskrifter kan man icke förundra sig över, att de sakuade uppfattning
om sjukhusdisciplin och hygien och således voro absolut olämpliga till
sjuksköterskor.

»La rnére», Augustiner-nunnornas vanliga tilltalsord, innehade allehanda
funktioner råd sjukhuset: Hon både uppsikt över sjukvården, men lada som
sagt icke hand vid patienternas vård, utan denna bestreds av manliga och
kvinnliga sjukvårdare. Hennes verkliga roll inskränkte sig till att hålla reda
på inventarierna, räkna tvätt, dela ut mat och med sin blotta närvaro ingiva
patienter och besökande en känsla av förtroende och trygghet. Sina åligganden
som apoteksbiträden eller föreståndarinnor för de olika ekonomiavdelningarna
skötte nunnorna däremot med stort nit och intresse.

Ingen regel utan undantag; förf. hade tillfälle att vid ett besök på Höpital
Saint-Louis, det andra kommunala sjukhus i Paris, där Augustiner-nunnor år
1903 ännu funnos kvar, samtala med »la mére» på en kirurgisk kvinnoavdelning.
Hon tycktes lika kunnig och intresserad av sitt arbete, som vilken modern
sjuksköterska som hälst. Operationsarbetet utfördes ävenledes av en nunna,
något på den tiden ytterst sällsynt, då därtill fordrades ärkebiskopens särskilda
tillstånd. ’ Kirurgerna sago också hälst, att hon uteblev, emedan »la sceur», som
ju uppträdde på operationssalen i sin vanliga dräkt, »ej kunde desinfekteras».
Nu, år 1910, äro Augustiner-nunuorna avlägsnade även från de sista av staden
Paris’ sjukhus, men den, som ännu önskar se en Augustiner-moder i arbete, bör
besöka Höpital Boucicaut, där hon i kraft av donators vilja övervakar sjukvården.

»La sceur de saint-Vincent-de-Paul» framstår ännu i folkmedvetandet som
den personifierade offervilligheten och allestädes på gator och torg mötte man
förr den »gra systern» ute i något barmhärtighetens verk. »La compagnie des
lilles de la Charité» grundades i början av 1600-talet av Vincent de Paul, icke
för att lägga eu ny religiös kvinnoorden till de många redan befintliga, utan
för att utbilda »goda och fromma tjänarinnor, kunniga i att vårda de sjuka
och tillaga födan åt vanföra och åldringar». De fingo sålunda undervisning i
sjukvård, i läkemedels tillredning och distribuering samt avgåvo intet klosterlöfte,
ty detta skulle enligt Vincent de Paul inverka menligt på deras sätt att

fylla sina plikter. »Mina döttrar», sade lian, *1 skolen icke allenast lyda läkaren,
utan vörda honom och noggrant fullgöra hans ordinationer.» — — — »I
sko le u lyda läkaren icke allenast i det, som rör Edra stackars sjuklingar, utan
även i det som rör Eder själva.»

J slutet av 1700-talet hade detta sällskap sin högsta blomstringsperiod för
att sedan sfi småningom mot stiftarens bestämda ord förvandlas till eu vanlig
religiös orden, där läkarens myndighet viker för prästens och undervisningen
borttagits. Systrarnas förakt för all hygien har skadat dem mycket och orsakat,
att de gradvis uteslutits från sjukhusen och tvungits att sysselsätta sig med
andra välgörenhetsverk. År 1808 t. ex. betjänade de ännu 250 sjukhus, men
1899 hade de fast fot endast inom 96, däribland flertalet militärsjukhus. De
fingo icke bistå barnsängskvinnor, linda gossebarn, vårda män, vara närvarande
vid gynekologiska undersökningar eller tjänstgöra vid avdelningarna för veneriskt
sjuka. Alla dessa inskränkningar i deras befogenhet som sjuksköterskor
tvungo dem till ett för patienterna menligt beroende av underordnade biträden
av båda könen. Sjukhusen betalade 200 francs för varje syster, gav dem fullt
underhåll samt förband sig att sörja för de gamla ocli sjuka, och antalet av
dessa endast tärande medlemmar steg ofta till 20 procent.

Året innan, på regeringens initiativ, ett försök gjordes att inrätta eu kommunal
sjuksköterskeskola på det största sjukhuset i Bordeaux, hade förf. tillfälle
att noggrant bese detta och därmed få en inblick i, huru ett franskt landsortssjukhus
med nunnor såsom avdelningssköterskor fungerade. Några anteckningar
därom äro möjligen av intresse såsom belysande för den ståndpunkt sjukhusvården
intog på den ort och vid den tid, d:r Hamilton började sitt reformatoriska
arbete.

Byggnaden utifrån sedd verkar mer fängelse än sjukhus, och lika dystra
te sig salarna, dit ljus och luft endast sparsamt insläppas. Sängarna se ut att
sällan bäddas, och på varje dylik finnes en hylla, där smutsiga kärl, vinbuteljer,
medicinflaskor och uringlas m. in. stå bredvid varandra. Här och var har
eu nattstol sin plats, vilken av atmosfären att döma ofta anlitas, men sällan
tömmes. I bortre ändan av eu sal står ett altare prytt med pappersblommor
och andra dammgömmande saker, där »la surveillante», d. v. s. nunnan-avdelningssköterskau,
ordnar och pysslar. På förf:s fråga, vad hon själv utförde i sjuksalen,
svarade hon: »Jag räknar min tvätt.»

Att patienterna voro vanvårdade syntes, då förf. hade tillfälle mottaga
och vårda personer, vilka flyttats från. Höpital St. André till Maison de
Sante och såg, i vilket beklagansvärt tillstånd, fulla av smuts och ohyra, de befunno-
sig. För att bliva kammad, tvättad och dylikt måste patienten betala
drickspängar till biträdena, de s. k. »infirmiers» eller »infirmiéres». Dessa rekryteras
ej sällan bland samhällets förolyckade individer, eller också lida de av
något lyte, som gör det svårt för dem att finna ett annat levebröd. Hela deras
uppträdande ger intryck av slarv och lättja, ja, mången gång även av hårdhet.
''Sådan sjukvård som medikamentösa bad, påläggande av våtvärmande omslag,
isblåsa in. in. kan ej anförtros åt dem, varför dylik behandling mera sällan förekommer.

524

I detta sammanhang skola vi nämna något om läkarens ställning (vad
här säges om läkaren äger sin tillämpning ännu) inom ett franskt sjukhus,
huru den tillföljd av den övriga personalens mindre duglighet gestaltar sig olika
mot hos oss. Överläkaren »le chef de service», vilken i allt, som rör sjukhusets
förvaltning, är ekonomidirektören underordnad, gör sin rond en gång om
dagen; han biträdes av medicine studerande, »étudiants eu medicine», vilka äro
av två kategorier: »les internes», vilka hava sin bostad på sjukhuset och, eftersom
underläkare ej existera, i överläkarens frånvaro hava att bestämma över
sjukvårdspersonal och patienter, och »les externes», vilkas roll närmast motsvarar
våra kandidaters.

Redan tredje eller fjärde studieåret kan den unge läkarekandidaten bliva
»interne», och då på samma sjukhus finnas inånga »interner», de flesta i åldern
om ett par och tjugu år, men ingen överordnad, undantagandes den stund, då
»chef de service» gör sin rond, kan lättare tänkas än beskrivas, hurudan ordningen
och disciplinen skall vara.

Alla mera invecklade sjuksköterskesysslor, såsom förbands anläggande, injektioners
utförande och dylikt, verkställas av »les étudiants». Till deras åligganden
hör även patienternas behandling före och under operationerna. De
sjuka äro nästan fullkomligt i deras våld, och mången kvinnlig patient, nunna eller
»infinninre» har haft stort skäl att beklaga sig över dessa allt för unga och allt för
oerfarna läkare utan ansvar, vilka påstås ofta missbruka sin ställning och tillåta
sig handlingar, som hos oss skulle stämpla dem som ovärdiga en läkares kall.

På detta sjukhus med plats för 900 patienter betjänas de sjuka nattetid av
två systrar, som genomvandra salarna och blott stanna vid de svårast sjukas
sängar. Att eu patient är i behov av särskild tillsyn delgives nattvakten medelst
en vid sängfoten fästad tavla, varpå läses R, d. v. s. reeommandé, eller A, d. v. s.
agonie, allt efter den sjukes tillstånd. Varje natt förekomma naturligtvis flera
dödsfall, och det vore orimligt att begära av dessa två nattvakter, att de skulle
hinna vara närvarande och mildra ångesten vid varje dödsbädd; att lindra
mindre svårt sjukas plågor och obehag, därtill gives ingen tid.

Som redan är nämnt koncentrerar sig nunnans intresse kring linneförrådet,
och varje besökande föres till det paradlinneförråd, som här liksom på de flesta
inrättningar utgör deras stolthet. Den är värd att ses denna stora luftiga sal,
vanligen det vackraste rummet i byggnaden, med väggarna beklädda av hyllor,
på vilka linnet är ordnat i konstrika mönster: Stjärnor, kors och bokstäver formande
meningar, t. ex. Ave Maria o. d.; färgnyanserna åstadkommas genom
olika styrka i blekningen hos de linnepersedlar, som bilda figurerna.

Mångenstädes i landsorten finnas ännu nunnor kvar på sjukhusen, fast
de ej längre officiellt lyda under de kyrkliga myndigheterna. De hava till och
med ofta avlagt nunnedräkten, äro mindre fientligt stämda mot förändringar
samt söka göra mera för sina patienter än förr, men de hava dock i grunden
kvar sin klassiska uppfattning av sjukvård. På det här ovan beskrivna Höpital
St. André har man försökt i en kommunal sjuksköterskeskola som elever sammanföra
nunnor och andra kvinnor, men dessa senare kunde ej uthärda kamratskapet
och måste rymma fältet. I Bordeaux finnas två kommunala skolor;.

don redan omtalade för nunnor och eu annan för unga kvinnor med god uppfostran
på Ilöpital Tondy. Men oaktadt det årligen utexamineras flera nunnor
än civila, så står sjukvården inom Ilöpital St. André på samma låga ståndpunkt,
och salarna te sig i samma bedrövliga skick som förr.

1 den franska huvudstaden råda alldeles säregna sjukvårdsförhållanden, och
personalen på de kommunala sjukhusen har, som förut nämnts, sedan år 1877
varit frigjord från kyrkligt beroende. Denna s. k. reform genomfördes på doktor
Bourneville’s initiativ, vilken i nunnornas aflägsnande från sjukhusen såg
enda möjligheten för en bättre sjukvård. Men han hade synbarligen icke tänkt
sig in i följderna, och de svårigheter, som nu uppstodo för att finna lämpliga
efterträdare åt »les sceurs», voro oerhörda. Det fanns helt enkelt inga andra
personer med någon sjukhusvana än de redan omnämnda biträdena, vilka
beskrevos såsom okunniga, lata, lastfulla och begivna på rusdrycker. För att
höja dem inrättades sjukvårdsskolor med för åhörarnas bildningsgrad allt för
vidlyftiga teoretiska kurser, men man glömde att sörja för deras moraliska uppfostran
eller deras lekamliga välbefinnande; också åtnjuta »les infirmiéres de
Paris» ett tvivelaktigt rykte.

Sjukvårdarna äro av båda könen med samma utbildning och lönevillkor,
det stora flertalet utgöres dock av kvinnliga, varför i det följande feminin beteckning
användes.

Till »infirmiére» antages en person, gift eller ogift, som tjänstgjort
på sjukhus 6 månader. År hon intresserad av att stiga i graderna, följer
hon med undervisningen, 3 föreläsningar i veckan, tager de föreskrivna examina,
vartill ett gott minne är huvudsaken, och får sitt diplom. Officiellt behöver
»l’infirmiére» 3 år för att bliva »första infirmiére», 2 år därefter utnämnes
hon till »suppléante», ännu 2 år fordras att bliva »soussurveillante» och
efter ytterligare 2 är uppnås den högsta graden eller »surveillante». Ändamålet
med denna långa utbildningstid, 9 Vs år, är att av eu simpel »infirmiére», som
kanske varken kunde skriva eller läsa vid början av sin sjukhusbana, dana en
dugande ansvarsmedveten »surveillante». Man lyckas dock icke på detta sätt
fostra tillräckligt många översköterskor för att fylla behovet, och därför anställes
ofta på de högsta posterna en aktningsvärd person ur den lägre borgareklassen,
vilken tack vare sitt göda rykte endast behöver tjänstgöra några månader på
sjukhuset, innan hon bliver »surveillante*.

De förmåner, som bjudas den lägre personalen på Paris’ sjukhus, äro icke
avundsvärda. Den kontanta lönen varierar melllan 30 och 40 francs i månaden;
arbetstiden sträcker sig mellan kl. 6 f. m. och kl. 8 e. in. med en halvtimmes rast
för måltiderna. Personalen sover i logement, vilka användas dygnet om, emedan
nattsköterskorna ligga där på dagen; dessa lokaler äro till ytterlighet otrevliga
och snuskiga. »Les surveillantes» däremot ha det jämförelsevis bra. Lönen kan
stiga till 2,100 francs om året utom boställsvåning, 2 eller 3 rum och kök, där
deras familj även får bo, och där de intaga sina måltider. De ha dessutom i
allmänhet en halv fridag i veckan. Bland »les surveillantes» finnas och har alltid
funnits utmärkta kvinnor, som åtnjuta både läkares och patienters förtroende
och aktning.

526

Sköterskornas dräkt lämnar mycket övrigt att önska: utanpå eu vanlig
bomulls- eller ylleklädning bäres en av sjukhuset tillhandahållen linuerock, varur
uppknäppta lialslinningar och trasiga kjolkanter ofta sticka fram. Mössorna äro
de enda uniformsplagg, dessa sköterskor använda; en svart elsassmössa med långa
hängande baud i samma färg kännetecknar »la surveillante», den som står henne
närmast på avdelningen, bär en vit mössa med ävenledes svarta hängande band;
den övriga kvinnliga personalen har olikform ade helvita mössor. Alla dessa
huvudbonader se nästan utan undantag flottiga och smutsiga ut.

Här må några personliga iakttagelser från besök vid olika Paris-sjukhus
fullständiga, vad som ovan sagts om »les infirmiéres de Paris» och giva eu flyktig
inblick i sjukvårdens ståndpunkt och sjukhusens förvaltning vid de sedan
flera decennier från kongregationerna frigjorda sjukhusen.

Tidigt eu förmiddag begav förf. sig till ett av stadens äldre sjukhus, La
Pitié, första gången uppfört år 1613 och nu dömt att snart rivas. Byggnaden
verkar från gatan sedd fängelse med sina små högt upp belägna och med järngaller
försedda fönster.

Väl inne genom porten glömmer man det dystra intrycket utifrån vid åsynen
av de leende med träd och blommor planterade gårdarna. De sjuksalar,
som äro belägna i flyglar, på sidorna omgivna av dessa anläggningar, äro efter
omständigheterna väl belysta och väl ventilerade. Men när man åter inträder i
sjukhusets äldsta del stammande från 1600-talet, ter sig allt i ett jämmerligt
skick: trappor, korridorer, klosetter in. m. äro nästan becksvarta och illaluktande.
Sjuksalarna med vita rappade väggar och bonade golv göra ett jämförelsevis
glatt intryck, de rymma 40 ä 50 sängar, och de medicinska salarna hyste ej
heller flera patienter.

Ordning är ett begrepp, som saknas i eu fransk sjuksal, där ett 50-tal
sjuka skola betjänas av 3 eller 4 personer. Sängarna med smutsiga lakan och
filtar sågo även här ut att ej ha bäddats på mången god dag, ehuru såväl sköterskor
som patienter försäkrade, att så ej var fallet. Bland alla upptänkliga
saker på sänghyllan stodo även medicinflaskor, ty här tager var patient självin
sin medicin. Borden bredvid sängarna voro överfyllda av de mest olikartade
föremål, och man kan göra sig en föreställning om vad en patient kan gömma
på i sitt bord, då man t. ex. får se eu gumma sitta i sängen och sprita ärter
för sitt hushåll hemma. Att öka den synbara oredan bidrager ej litet, att patienterna
till största delen bära sina egna kläder.

De medicinska salarna voro dock relativt ordentliga jämförda med de kirurgiska.
I den första dylika kviunosal, förf. besökte, hade överläkaren just slutat
ronden, och eu del kandidater och sköterskor voro sysselsatta med att avsluta
förbanden, samtidigt som även middagen utdelades. Nämnda sal är beräknad
för 46 patienter, men för tillfället hyste den 78 sjuka, vilka lågo på
chaiselonger och tältsängar upptagande nästan varje tum av golvytan. Alla
dessa patienter vårdades av 3 sköterskor och eu »garcon» för grovarbetet; då
därtill eu av vårdarinnorna var i långt framskridet havandeskap, förstår man,
hurudan sjukvården måste bliva. Sårläkningen däremot sker efter vad som påstods,
med få undantag utan varbildning, Till varje avdelning hör ett under -

:V27

sökningsrum, ett kök, i vilket smutsiga förband och matvaror lågo sida vid sida,
samt ett litet dagrum för ila surviellante».

Operationssalarna på de kommunala sjukhusen åro fullt moderna, sköterskearbetet
där utföres av kvinnor, vilka av allt att döma äga stor skicklighet i
sitt fack.

Badavdelningarna på de allmänna sjukhusen äro däremot icke snyggt hållna
och personalen, där ej medikamentösa bad givas, så fåtalig, att ingen möjlighet
linnés att bada var patient vid intagandet. På ett sjukhus t. ex. fanns eu baderska
för KOO patienter.

Natt-tjänstgöringen vid Paris'' sjukhus bestrides av eu person för varje sal,
vilken tjänstgör mellan kl. G e. in. och kl. G f. in.; således är här bättre ställt än
i landsorten.

Maten förefaller att vara god och riklig. Kl. 7 f. in. får patienten soppa
(som ingredienser i en fransk soppa ingå bröd, kött och diverse grönsaker), kl.
11 f. m. och kl. 5 e. in. serveras både soppa och kött med grönsaker, dessutom
utdelas vitt bröd och rödvin till måltiderna.

Hälsovårdsmyndigheterna i Paris hava, tack vare d:r Hamiltons uppträdande,
sedan åtskilliga år halt klart för sig, att detta sakernas tillstånd på sjukhusen
måste förändras genom inrättandet av en verklig sköterskeskola. I arbetet
att ändra förhållandena förefaller det, som om vederbörande gått över ån efter
vatten, enär de hava studerat sköterskeskolor i andra land, först och främst i
England, besökt de internationella sjuksköterskekongresserna in. in., men konsekvent
undvikit att taga lärdom av de i Bordeaux redan befintliga, med stor framgång
arbetande skolorna efter engelska principer med tillämpning på franska förhållanden.
Om den nya skolan i Paris, »Eeole de la Salpetricre», av vilken så
mycket gott för sjukhusvårdens höjande i huvudstadens väntas, verkligen har
utsikter att infria dessa förhoppningar, må framtiden utvisa.

M. André Mesureur, byråchef i »1’Assistance publique», ett ämbetsverk delvis
motsvarande medicinalstyrelsen hos oss, är den egentliga grundaren av sjuksköterskeskolan
vid la Salpetricre och är fortfarande dess nitiske beskyddare.
Detta »Universitet för sjuksköterskor» invigdes officiellt den 4 november 1908
och har en särskilt för ändamålet uppförd byggnad inom området för den stora
allmänt bekanta försörjningsinrättningen la Salpétriére, med vilken den har intet
gemensamt utom namnet. Det storartade läroverket, för vilket kostnaden säges
hava stigit till 1 miljon francs, innehåller föreläsnings- och samlingssalar samt
bostäder för lärarinnor och elever.

För att vinna inträde som elev vid denna skola fordras ett icke 3 månader
gammalt intyg om sökandens föregående, närmast motsvarande vårt prästbetyg
samt ett frejdebetyg, utfärdat av polismyndigheterna. De förkunskaper,
som erfordras, äro fullständig folkskolekurs, men för att underlätta inträdet för
alla dem, som icke ens hava denna att bygga på, har »1’Assistance publique» på
diverse andra sjukhus inrättat kurser motsvarande folkskolans. Således är förhållandet
här detsamma som alltid vid de franska sjukhusen, att litet eller intet
avseende fästes vid elevernas föregående uppfostran, sedliga liv och samhällsställning.
Flertalet elever äro också f. d. »infirmiéres» eller »filles de service»,

528

d. v. s. flickor, som utfört grovarbete vid huvudstadens sjukhus. En kvinna
med bättre uppfostran drar sig för kamratskapet. Varje år mottagas 75 elever,
vilka alla bo i skolan och betala för sig; de som ej hava medel till avgifter,
förbinda sig i kontrakt att efter fullbordade studier tjänstgöra 3 år vid stadens
sjukhus eller i händelse av kontraktsbrott betala 1,095 francs.

Stor vikt lägges på att uppfostra eleverna i husliga sysslor, varför man
ordnat så, att allt arbete inom detta storartade etablissement, såsom städning,
tvätt, matlagning in. in. utföres av sköterskeeleverna själva med biträde av män
för de grövre sysslorna.

Första årets teoretiska kurs meddelas i 200 lektioner omfattande en myckenhet
av ämnen, vilka alla beröra sjuksköterskans arbete. Eleverna skola göra
anteckningar och ofta vara beredda på förhör. De första grunderna av den rent
praktiska sjukvården delgivas de yngre eleverna av de äldre i en för ändamålet
särskilt inrättad sjuksal, utrustad med alla för sjukvård nödiga hjälpmedel. Dessutom
få de under 8 månader av det första året, därav 3 månader i vardera av
en medicinsk och kirurgisk avdelning samt 2 månader i en obstetrisk avdelning,
deltaga mellan kl. 7 och 10 f. m. i morgonarbetet på något sjukhus. Efter att
nöjaktigt ha tagit sin examen flyttas de upp i andra årsklassen och kallas »monitresses».
Dessa senare arbeta under hela sitt andra år på kommunens sjukhus
och inom olika specialiteter från kl. 7 f. in. till 12 in. och från kl. 2 e. m. till 5 e. m.

Aftnarna ägnas åt studier, då föregående års kurs repeteras och fullständigas,
och undervisning meddelas åt de yngre kamraterna.

Det förefaller en utomstående, som om ett missgrepp här vore gjort, ty
dessa unga skötersker få ju aldrig tillfälle att göra sina praktiska lärospån under
en verkligt skolad sköterska, utan sina tekniska kunskaper få de söka snappa
upp vid arbetet på sjuksalar med dålig ledning och bland moraliskt undermåliga
kamrater. De hava icke en gång en arbetsdräkt, som kan fördelaktigt skilja
dem från den övriga kvinnliga personalen, utan måste, även de, bära samma
slarviga och otrevliga rockar som denna.

Några ord böra även här ägnas åt privatsköterskan, »la garde-malade», vilken
också, på några få undantag när, erhåller en otillfredsställande utbildning.
Hon tillhör oftast den lägre borgareklassen eller högre arbetareklassen. Flertalet
har tagit sig till med denna verksamhet utan att hava den minsta underbyggnad,
blott för att förtjäna sitt uppehälle. Andra ha genomgått någon av de
teoretiska kurser, som finnas anordnade för lekmannasköterskor, däri undervisning
ges i alla upptänkliga ämnen; föreläsare är ofta en »medicinskt intresserad»
dam utan annan underbyggnad än dilettantens självstudium. Men för att undervisningen
icke skall bliva blott teoretisk äro läkarna på någon fattig- eller
privatpoliklinik vidtalade att lämna sagda elever tillträde till deras mottagningar.
Efter två års dylik utbildning får den blivande privatsköterskan sitt diplom
och går att utöva sjuksköterskekallet bokstavligen utan att hava sett en sängliggande
sjuk.

En liknande utbildning gives Röda korsets medlemmar, vilka företrädesvis
äro damer ur den högre societen. Denna förening har nyligen i Paris öppnat
ett sjukhus med 20 sängar, och att där följa med vid ronderna, åse eu opera -

529

tion eller några timmar i veckan hjälpa till i eu sjuksal är för dessa damer ett
eftersökt tidsfördriv. Endast i händelse av krig förpliktiga de sig att praktiskt
utöva sjuksköterskans kall.

Diakoniss-institutionen grundades i Frankrike år 1841 av pastor Antoine
Vermeil; från sitt moderhus i Paris sträcker sig denna protestantiska verksamhet
ut över hela landet. Den franska diakonissan har liksom vår svenska syster
sitt verksamhetsfält bland alla slag av samhällets vanlottade individer, såsom
åldringar, föräldralösa, fattiga och behövande. Sjukvården har för henne varit
mera en bisak, varför hon ej heller kunnat reformerande ingripa på detta område.

Till sist några ord om d:r Hamiltons sköterskeskola i Bordeaux samt de
frukter, hennes snart 10-åriga verksamhet där har burit. Till skillnad från alla
andra franska system för sjuksköterskeuppfostran kallar hon sitt »Nightingalesystemet»
oeh har därmed i ett ord angivit riktlinjerna för sin uppfostringsmetod.
,

När Anna Hamilton i maj 1001 kom till Bordeaux, fann hon la Maison
de Sante Protestante, vars ledning i 36 år varit anförtrodd åt en prästänka, i
ett tillstånd av vanvård och oordning, som trotsar all beskrivning. De manliga
patienterna vårdades av simpla och råa män, under det de kvinnliga salarna
betjänades av eleverna, 6 unga flickor med betydligt mindre anseende än husets
portvakterska. De hade ingen uniform, ingen annan sovplats än sjuksalarna
och voro illa närda. Då förf. ett år senare kom till Bordeaux för att biträda
vid reorganiserandet av sjukvården där, voro de största missförhållandena redan
undanröjda, och 10 unga flickor med god uppfostran skulle börja sin sjukvårdsbana.
Den svenska översköterskan eller »la cheftaine» betraktades som en av
de underligaste företeelserna inom denna på besynnerliga anordningar så rika
inrättning. Folk av alla samhällsklasser kommo för att taga sjukhuset och dess
personal i betraktande och med egna ögon övertyga sig om det oerhörda, att
unga, ogifta kvinnor av god familj vårdade sjuka av båda könen.

D:r Hamiltons målmedvetna kamp mot svårigheter av alla slag har vunnit
seger, och nu finnas i Bordeaux två sjuksköterskeskolor av första rangen, vilka
betraktas som sevärdheter, och dit alla notabla besökande, såsom republikens
president, utländska kungliga personer, regeringsmedlemmar och deputerade, icke
försumma att bege sig. Att dessa skolor det oaktat icke fått tjäna som modell
för la Salpötriére kan nog förklaras med det gamla ordspråket: »Ingen är profet
i sitt fädernesland.»

Vi förbigå alla de olika utvecklingsstadier, den första sjuksköterskeskolan
genomgått, och fästa oss endast vid de aktuella förhållandena.

La Maison de Santé Protestante i Bordeaux är, som namnet antyder, en
privat protestantisk sjukvårdsinrättning med plats för omkring 50 patienter,
vilka alla måste vara av ovannämnda trosbekännelse; dess poliklinik däremot är
öppen för envar, som här vill söka hjälp. Skickliga läkare, flertalet lärare vid
stadens medicinska fakultet, lämna inom 13 specialiteter kostnadsfri behandling
åt vem helst som där rådfrågar dem. Det undervisningsmaterial, som står de
19 eleverna tillbuds är, som framgår av följande siffror, ej så vidlyftigt, men i

Kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m. 67

530

stället tillvaratages varje detalj för pedagogiskt ändamål. År 1909 lämnade anstalten
12,309 jmderhållsdagar, 57 stora operationer utfördes och 17 förlossningar
förekommo. Å polikliniken förekommo 12,037 konsultationer och 677 elektricitetsbehandlingar,
anlades 4,979 förband och utfördes 201 mindre operationer.

Eleverna kunna antingen bo inom sjukhuset, »eléves internes» eller utom
detsamma, »éleves externes, men för alla gälla samma inträdesfordringar och
samma undervisningsförmäner. Aspiranten bör vara i åldern mellan 21 och 35
år, vara ogift eller änka, ha fått eu god uppfostran i såväl bokligt som moraliskt
hänseende; vid den senare fästes dock ojämförligt största vikten, och tillförlitliga
och noggranna upplysningar om den sökandes karaktär inhämtas. Bent
läkarebetyg erfordras, men vid framkomsten till anstalten göres en kontrollundersökning
av sjukhusets läkare, och i händelse denna ej utfaller till belåtenhet,
förbehåller sig direktionen rätt att skicka hem den nyantagna eleven på hennes
egen bekostnad. »Les éléves internes», vilka alltid måste tillhöra den protestantiska
trosbekännelsen, äro antingen frielever, »boursiéres», då de gratis erhålla
bostad, vivre och tvätt inom sjukhuset eller också betalande, då de för dessa
förmåner erlägga 90 francs i månaden »Les éléves externes» erhålla endast fri
tvätt för sin sjukhusdräkt.

Varje elev förbinder sig moraliskt att stanna kvar i skolan, tills hon fått
sitt avgångsbetyg, dock kan hon avlägsnas därifrån vid vilken tidpunkt som
helst, om hon av en eller annan orsak ej befinnes lämplig för sjuksköterskans
kall. Efter genomgången kurs är den unga sköterskan fullkomligt fri att bestämma
över sin framtida verksamhet.

Den praktiska undervisningen meddelas på sjuksalarna, vilka helt och hållet
betjänas av eleverna under uppsikt av »la directrice», d:r Hamilton, och översköterskorna.
Eleverna tjänstgöra 3 månader var på följande avdelningar: 1.

Barnavdelning. 2. Medicinsk kvinnlig avdelning. 3. Medicinsk manlig avdelning.
4. Kirurgisk kvinnlig avdelning. 5. Kirurgisk manlig avdelning. 6.
Barnbördsavdelning. 7. Polikliniken (13 specialiteter). 8. Operationssalen, där
de lära att tillreda förband, sköta instrument och sterilisera. Dessutom få de
undervisning i enklare läkemedels beredning, matlagning, tvätt och sjukhusförvaltning.
-Eleverna arbeta på salarna mellan kl. V2 8 f. m. och kl. Vs 8 e. m.
med 2 timmars rast dagligen, halva söndagen ledig, en fridag i månaden samt
en månads ferier under året. De elever, som bestrida nattvakten, tjänstgöra
mellan kl. Vs 7 e. m. och kl. 8 f. in.; de vaka 14 nätter å rad och äro alltid
två tillsammans.

Eleverna få varje månad skriftliga meddelanden om sitt uppförande, då
antingen beröm eller klander rörande deras förhållande i följande punkter framställes:
renlighet, ordning, lugn, raskhet, pålitlighet, punktlighet, vänlighet, tålamod,
duglighet, eftertanke, godhet, sätt att skicka sig, att kläda och kamma sig
samt behandla sitt röstorgan. Dessa anmärkningar ha stor betydelse för det slutliga
betygets avfattande.

Eleverna få två timmars teoretisk undervisning i veckan under de båda
åren, från 15 november till 15 maj. Första årets kurs behandlar anatomi och
fysiologi, hygien, såväl allmän som den särskilda hygien, som bör iakttagas gent -

531

emot den sjuke och av hans omgivning, samt farmakologi. Andra året ägnas
åt ett grundligt och mångsidigt studium av sjuksköterskelära och sjukhusförvaltning.

Föreläsare äro två läkare, vilka bemöda sig om den största enkelhet och
klarhet i framställningen; dessutom illustreras lektionerna så vitt möjligt är med
planscher, fantom, apparater och instrument.

Eleverna skola göra anteckningar, vilka genomses och rättas av lärarna.
Repetitioner och förhör anställas ofta.

Avgångsexamen äger rum vid slutet av andra året och består i: a) en serie
praktiska prov på sjuksalarna, b) en teoretisk muntlig examen, i vilken endast
de elever, som blivit godkända i den förra, få deltaga.

År 1909 voro 49 sjuksköterskor utexaminerade från la Maison de Sante
Protestante; från sjuksköterskeskolan vid 1’Höpital Tondy i Bordeaux, vilken är
dotterskola till den förstnämnda och styres efter samma principer, hade samtidigt
51 sjuksköterskor utbildats. Vid allmänna sjukhuset i Béziers, vars föreståndarinna
är en på London Hospital utbildad fransyska, finnes även en modern
sköterskeskola, men antalet där skolade sköterskor är förf. obekant.

Alla dessa skolade sköterskor bekläda översköterskeposter vid civila och
militära sjukhus och enskilda vårdanstalter eller arbeta som privatsköterskor.
De äro pioniärer var på sin ort och måste kämpa mot människors enfald och
ovilja med aldrig svikande tålamod, men varhelst de hava verkat, även där
kampen måste uppgivas, hava dessa skolade sköterskor genom den vård de förmått
giva de sjuka och den organisationsförmåga de ådagalagt visat, att framtiden
är deras. Genom privatsköterskorna har dock d:r Hamilton vunnit sina
största segrar, i det flera av reformens argaste motståndare vid egen eller anhörigas
sjukdom hos henne anhållit om en skolad sköterska till hjälp.

Enligt årsberättelsen av 1915 från la Maison de santé protestante voro 99
sjuksköterskor utexaminerade därifrån, under det att 20 elever ännu höllo på att
utbildas. Alla dessa sköterskor hava tjänstgjort vid den militära sjukvården
antingen i hemorten eller vid fronten, och 58 av dem innehava förtroendeposter
såsom föreståndarinnor och översköterskor vid krigssjukhus. Tack vare kriget
torde den tid vara förbi, då skolade sköterskor möttes med hån och misstroende,
ty allestädes i Frankrike hava de nu blivit kända och uppskattade för sin duglighet,
sin pålitlighet och sitt goda uppförande.

532

Bil. 7 h.

Nordamerikas Förenta stater.

Sjukvård och sjuksköterskeutbildning stå för närvarande högt i Amerika.
Det sjukvårdssystem, som råder i Förenta staterna och som började tillämpas
i början av 1870-talet, har naturligtvis under årens lopp förbättrats, allt efter som
sjukhusen reformerats och läkarevetenskapen erövrat nya områden. Före denna
tid hade vid många av de stora sjukhusen särdeles usla förhållanden varit rådande.
I en skildring av år 1856 om Blockley Hospital i Philadelphia blottas
en mängd missförhållanden med avseende på hygien, sjukvård och sjukvårdspersonal,
och liknande berättelser finnas om New-York Hospital, Bellevue m. fl.
sjukhus i staden New-York. Kväkarne, vilka troget arbetade i människokärlekens
tjänst, organiserade i Philadelphia den första ordnade sjukvården för de
fattiga hemmen och utbildade vid sin poliklinik både sköterskor och barnmorskor.
För övrigt äro de första försöken att organisera verkliga sjuksköterskeskolor
förbundna med de första kvinnliga läkarnes framträdande i Amerika.

Den ena utbildningsanstalten efter den andra uppstod så småningom efter
engelskt mönster, till en början vid de större sjukhusen, men sedan även vid
mindre, allmänna och privata anstalter av alla slag. Ganska snart fick man
ögonen öppna för att utvecklingen kommit in på orätt spår, i det att en mängd
privata sköterskeskolor upprättats uteslutande av vinstbegär. Ingen garanti
fanns varken för allmänheten i fråga om de utexaminerade sköterskornas duglighet
och kunskaper ej heller för eleverna beträffande undervisning. Deras
arbetsförmåga utnyttjades också hänsynslöst. Föreståndarinnor och sköterskor
vid de förnämsta sjukhusen och sköterskeskolorna började inse nödvändigheten
av statens kontroll över skolorna och av lagliga bestämmelser angående utbildningen.

Efter mycket arbete för denna sak och många stridigheter genomdrevs en
lag om statsregistrering, första gången i början av 1900-talet. Numera äro dylika
lagar antagna i över 30 av Nordamerikas Förenta stater. Lagarna avse att ge
statsligt erkännande åt de sköterskor, vilka utgått från av staten godkänd skola.
Sköterskan måste avlägga s. k. statsexamen inför en examensnämnd bestående
av sjuksköterskor eller av läkare och sjuksköterskor. Efter statsexamens avläggande
äger sköterskan rätt att legitimera sig genom s. k. statsregistrering. I en
del stater finnes en inspektris tillsatt för övervakande av skolorna. Denna inspektris
är sjuksköterska och vanligen ordförande i examensnämnden. Inregis -

533

trerad sköterska har rättighet att efter sitt namn teckna R. N. (Registred
Nurse), vilket numera har stor betydelse i Amerika såsom en garanti för att
sköterskan utgått från en god utbildningsanstalt. Lagarne för statsregistrering
växla i de olika staterna, och examensfordringarna äro också olika. I staten
New-York bör eu sjukvårdsskola för att bli erkänd vara förbunden med ett sjukhus,
som har minst 50 bäddar med i medeltal 30 patienter dagligen. Om sjukhuset
ej kan ge eleven erfarenhet i de för statsexamen erforderliga sjukvårdsgrenarne,
bör det samarbeta med andra sjukhus. Kursen bör vara minst 3-årig
med en förberedande kurs och provkurs på minst 4 månader. Hit förlägges den
teoretiska och praktiska undervisning, som anses nödvändig, innan eleven bör få
taga del i arbetet på sjukavdelningarna. Elevernas arbetstimmar få ej överstiga
50 i veckan.

I Förenta staterna finnas för närvarande över 1,300 sjukvårdsskolor med
över 30,000 elever. Men många av dessa stå på en låg ståndpunkt och kunna
ej bliva godkända av registreringsnämnderna. Kursernas längd variera mellan
2 och 3 år. 4-åriga kurser förekomma också, men det är ej sagt, att dessa äro
bättre eller att de ens uppfylla fordringarna för statsregistrering. Inträdesåldern
är vanligen 21—35 år. Vid en del barnsjukhus kunna elever antagas redan vid
18 års ålder. Vid andra anstalter bar man satt minimiåldern till 22—23 år.
Kurserna äro i regel avgiftsfria, eleven får allt fritt, även arbetsdräkt, och alltmera
börjar man göra elevkurserna så värdefulla och instruktiva som möjligt.
I en del skolor erlägga eleverna för utbildningstiden 200—250 dollars. Vid
vissa sjukhus fordras, att eleverna skola ha genomgått en High School. Undervisningen
meddelas i allmänhet på ett enkelt och praktiskt sätt efter på förhand
uppgjord plan för kurserna. Undervisningen gives av sköterskorna vid respektive
sjukhus samt av särskilda lärare, och stor vikt fästes i de bättre skolorna vid
en grundlig och mångsidig undervisning. Dessutom finnas fortsättningskurser
för specialstudier i medicinsk, kirurgisk, gynekologisk, barn-, epidemi- och tuberkulossjukvård,
för narkotisering, operationsteknik, för nervösas och sinnessjukas
vård samt för distrikts- och poliklinisk sjukvård. I Amerika fordras ofta specialutbildning
av sköterskorna.

The Neurological Institute of New-York är ett litet modärnt sjukhus för
nervösa patienter. Där gives för sköterskor, vilka ha genomgått en 2-årig kurs
vid annan anstalt, en 9 månaders kurs i värden av nervsjuka, vilken kurs bland
annat innefattar undervisning i att sysselsätta lindrigt sjuka patienter.

Vid Teachers College vid Columbia University i New-York finnes en avdelning
för »Nursing and Health» (sjukvård och hälsovård), vilken kom till stånd
år 1910 genom en donation å 150,000 dollars. Avdelningen omfattar följande
kurser:

1. Utbildning av lärarinnor för sjuksköterskeskolor.

2. Utbildning i ledning och administration av sjukhus och sjuksköterskeskolor.

3. Utbildning i olika grenar av socialt arbete.

De studerande beredas tillfälle att deltaga i laboratoriearbete, besöka olika
anstalter och följa undervisningen där, få giva provlektioner o. s. v. De sociala

534

studierna bedrivas i samband med »Settlements» i enlighet med hälsovårdsmyndigheternas
schema för det sociala arbetet. Föreläsningarna omfatta skolsjukvård,
distriktssjukvård, barnhygien, administration av välgörenhets- och arbetsinrättningar
m. m.

Ensamt i staden New-York finnas omkring 8,000 sköterskor, som arbeta i
privat sjukvård. Arbete erhålles antingen direkt genom läkare eller genom förmedlingsbyråer
(registries). Varje större sjukhus har sitt »registry» för dem av
sina utexaminerade sköterskor, vilka vilja ägna sig åt privatvård. Dessutom
finnas s. k. »central registries», som inrättats av sjuksköterskeföreningar, vilka
endast förmedla arbete åt »registred nurses». Privatsköterskor bilda ofta ett litet
gemensamt hem eller bo i s. k. »nurses clubs», större sköterskehem med en
föreståndarinna. Här äro avgifterna i allmänhet billigare än i de enklaste hotell,
men jämförda med svenska förhållanden äro de höga. En privatsköterskas inkomster
äro i New-York ganska stora, men man har också stora fordringar på
hennes kunskaper och uthållighet. Per dygn betalas för sjukvård 4 dollars,
något mera vid infektionssjukdomar och förlossningsfall.

Vid en del »central registries» förmedlas även sjukvård åt s. k. »attendants»,
biträden, vilka erhållit någon liten undervisning i sjukvård samt äro vana att
sköta hem och hushåll. Dessa »attendants » erhålla ofta arbete i hem, där ekononomien
ej tillåter dyrbar hjälp och där sjukdomen ej absolut fordrar en verklig
sjuksköterska.

I Amerika finnas en mängd sjuksköterskeföreningar. Eleverna från var
och en av de större sköterskeskolorna bilda alltid en förening. Flera föreningar
bilda tillsammans distriktsföreningar, och alla distriktsföreningar uppgå uti den
stora »American Nurses Association», vilken räknar 20,000 medlemmar. Ett livligt
föreningsliv råder, talrika möten med lärorika föredrag och diskussioner om
kårens intressen hållas. Särskilt stor förtjänst om framsteg inom sjukvården
och sjukvårdsundervisningen i Amerika har inlagts av »The National League of
Nursing Education». Denna förening är bildad av föreståndarinnor och lärarinnor
vid olika sjukvårdsanstalter. »The American Nurses Association» har anslutit
sig till Internationella sjuksköterskeförbundet, vars sista kongress hölls i
San Francisco sommaren 1915.

På grund av det pågående världskriget var naturligtvis tillslutningen
från europeiska sjuksköterskor till kongressen i San Francisko mycket liten.

Bil. 8.

Om statsexamen och stats regi stre ring
främmande länder.

.

i

\

537

Bil. 8.

Om statsexamen och statsreglering i främmande länder.

Tanken på statens genom lagstiftning utövade kontroll över sjuksköterskeundervisningen
medels förordningar om avläggande av examen inför censorer
eller särskilt tillsatt examensnämnd och därpå följande rättighet för sålunda
examinerad sjuksköterska att officiellt bliva inregistrerad såsom sådan framkom,
såsom helt naturligt var, först i England.

Det var i England Florence Nightingale framställde sina genomgripande
krav på en bättre vård av de sjuka än den, varmed dåtidens läkare läto sig nöja.
Trots allt motstånd lyckades hon genomdriva sina åsikter och förverkliga sina
planer.

Förut har antytts, huru jämsides med de för sitt kall väl skolade sjuksköterskorna,
oskolade, ja, undermåliga sköterskor massvis erbjuda sina tjänster.
Så i Sverige, så överallt. I de större kulturländerna, i miljonstäderna, där kon
trollen är långt svårare att utöva än hos oss och där på sina ställen även läkarekårens
bristande homogenitet försvårar sköterskornas ställning, hava de skolade
sjuksköterskorna tvungits att sluta sig tillsammans till föreningar för att söka
hålla sitt arbete och anseende uppe på den nivå, dit de bästa skolorna lyckats
föra inom dem fostrade sköterskor. I England bildades år 1888 den äldsta av
dessa föreningar, »British Nurses Association». Tillslutningen var stor. Inom ett år
hade mer än 1,000 skolade sköterskor inträtt i föreningen, som år 1891 av
drottning Victoria erhöll rätt att bära namnet »Royal British Nurses Association».
Redan år 1889 anhöll föreningen öm engelska medicinalstyrelsens råd och bistånd
till utarbetande av ett förslag till system för registrering av sjuksköterskor samt
förslag till bildande av en kommitté, som skulle bringa förslagen till verkställighet.
Samtidigt anhöll föreningen hos de olika styrelserna för sjuksköterskeskolorna i
hela riket om benägen medverkan härtill. Medicinalstyrelsen svarade med en
resolution, som erkände nödvändigheten av sjuksköterskornas registrering, men
uttalade som sin åsikt, att detta borde genomföras på lagstiftningens väg. Styrelserna
för sjuksköterskeskolorna ställde sig i allmänhet avböjande till förslaget under
påpekande av att frågan läge utom området för deras verksamhet. En av de
viktigaste punkterna på föreningens program förblev emellertid sedan dess införandet
av statsexamen och statsregistrering. Häri sågo stiftarinnorna nämligen bästa,
ja, enda medlet till sjuksköterskekårens skydd mot den fara, som låg i en mängd
mindervärdiga individers okontrollerade intrång. Högt ställde de sina fordringar:

Kvinnlig sjuhvdrdspersoitals arbetsförhållanden m. m. 68

538

God allmänbildning; en förberedande kurs i husliga göromål; undervisning i
anatomi, fysiologi, bakteriologi, medicin och sjukvårdslära samt 3 hela års elevtid
på sjukhus med godkända lärarekrafter. Vidare begärde de, att en sådan
minimikurs av staten skulle förklaras giltig och inregistreras, samt att sjuksköterskeskolan
skulle hava skyldighet lämna utlåtande över huruvida eleven ägde
sådan karaktär och moral, att hon vore berättigad att bliva erkänd som sjuksköterska.
Examen skulle avläggas inför en lagenligt tillsatt nämnd. Därpå
skulle följa rätt att bliva legitimerad genom statsregistrering. Sjuksköterskornas
statsregister skulle föras av en enligt författningsenliga grunder tillsatt myndighet,
en nämnd däri även sjuksköterskor skulle ingå. Denna nämnd skulle äga
rätt att stryka deras namn, vilka visat sig ovärdiga att kvarstå i registret. Vad
som skulle vinnas genom införande av statsexamen och statsregistrering, vore
enligt statsregistreringens förkämpar, att de goda sjuksköterskorna bleve skyddade
mot konkurrensen från de illa skolade eller oskolade sköterskorna. Dessa
skulle snart helt försvinna. Sålunda skulle också, och detta har under årens
lopp upprepade gånger och med otaliga variationer framhållits, de sjuka skyddas
mot risken att få hälsa och liv förstörda av illa kvalificerade sjuksköterskor.

Från den stund dessa krav på statsexamen och statsregistrering framställdes,
uppstod emellertid inom föreningen en splittring, som till denna dag hindrat
statsregistreringens införande i England, detta bland annat emedan många fruktade,
att statsexamen och statsregistrering skulle försämra de sköterskors ställning,
som utgått ur de allra bästa skolorna, alldenstund de ju bleve jämnställda
med det stora flertalet; dessa högt stående skolor skulle komma att sänka nivån
för sin elevutbildning; den stora allmänheten skulle likväl för enklare förhållanden
och lättare sjukvård sakna tillgång på billigare arbetskrafter.

Då kravet på statsexamen och statsregistrering först framställdes av engelska
sjuksköterskor, företräddes detta krav blott av minoriteten bland dem. Denna
minoritet har alltjämt vuxit och torde nu hava blivit till en ganska aktningsbjudande
majoritet bland Englands skolade sjuksköterskor.

Lagförslag rörande statsregistrering hava flere olika gånger förelagts parlamentet,
men utan att hittills leda till något resultat.

I Nordamerikas Förenta stater framträdde kravet på statsexamen och statsregistrering
för sjuksköterskor senare än i Erfgland. Först uttalades det i staten
New-York, där sjuksköterskorna år 1901 organiserade sig, varefter ett intensivt
arbete för statsregistreringens lagliga ordnande genast vidtog och ledde till följande
förslag. För statsexamens anställande skulle en prövningskommitté tillsättas, bestående
av fem medlemmar. Elevernas minimiålder skulle vara 21 år (i flere stater
har 23 år blivit lagstadgad minimiålder, liksom bestämmelsen är i många av
Amerikas bästa sjuksköterskeskolor; erfarna sjuksköterskor anse, att den kroppsliga
och ännu mer den andliga mognad, som fordras för detta allvarliga kall,
knappast kan nås vid tidigare år). För avläggande av examen skulle fordras betyg
från en med tjänstgöring å sjukhus förbunden, minst 2-årig, gillad och registrerad
sjuksköterskeskola.

En sådan lag blev också antagen för staten New-York och har med en
eller annan avvikelse till år 1912 blivit fastställd för trettioen av Nordamerikas

539

Förenta stater. I några stater fordras 3-åriga elevkurser på sjukhusskolor. I
ett par stater har sjukhustjänstgöring ej nämnts i lagen, varför statsexamen
där kan avläggas utan någon som helst övning i vård av sjuka, ja, sådant
förekommer till och med efter undervisning endast per korrespondens. I 20
av dessa 31 stater är ej lagstadgat, att läkare skall vara medlem av prövningskommittén,
vilket däremot i 11 stater är föreskrivet; ingenstädes utgöres
kommittén enbart av läkare. I ingen av dessa stater är i lag vid straffpåföljd
förbjudet för annan än statsregistrerad sköterska att utöva sjukvård som yrke,
men däremot är det förbjudet att utan grund uppgiva sig vara statsregistrerad.
Statsexamen är alltså icke obligatorisk.

År 1913 antogs i staten Californien en lag, som hänförde sjuksköterskor
till de grupper av kvinnliga arbetare, för vilka »8 timmars-lagen» var fastställd.
Dessförinnan tillämpades på sjukhusen i Californien liksom flerstädes i Nordamerikas
Förenta stater det s. k. »8 timmars-systemet» d. v. s. 3 lag av sköterskor
avlöste varandra, och sköterskornas arbetstid var alltså 7 X 8 = 56 timmar i veckan.
»8 timmars-lagen» däremot innebär, att arbetstiden ej får överskrida 8 timmar för
var och en av veckans 6 arbetsdagar, d. v. s. 48 arbetstimmar per vecka. Detta
betydde alltså, att där 6 arbetskrafter förut kunnat utföra ett arbete, fordrades nu 7.
Alla sjuksköterskor, sjuksköterskeföreningar och sjukhusstyrelser hade också motarbetat
denna lag, som dock mot deras enstämmiga önskan genomdrevs. Den
kunde ej tillämpas på utbildade sköterskor. Alla insågo, att de sjukas behov
av dem liksom av läkarne ej kunde på klockslag fastslås genom lag. Däremot
tillämpades den för eleverna, vilkas utbildning därigenom på flere sätt försvårades,
ja försämrades. Så sträng var lagen, att i vissa skolor eleven skildes
från skolan som straff för 5 minuters överarbete. Hur snedvriden elevens uppfattning
om sitt blivande arbete under sådana förhållanden kunde bliva, är självklart,
ävenså, att den träning, som ligger i elevarbetet, helt och hållet bortföll,
andra nackdelar att förtiga.

Även till Australien nådde ganska tidigt den från England utgångna tanken
på statsexamen och statsregistrering för sjuksköterskor. På Nya Zeeland antogs
redan år 1901 en lag därom, fastställande utbildningstidens längd till 3 år med
såväl praktisk som teoretisk undervisning.

I Queensland ävensom på andra håll i Australien är statsexamen, alltid med
3-årig undervisning och registrering, fastställd genom lag; den examinerade sköterskan
erhåller dels ett betyg, dels ett tjänstetecken, försett med hennes namn
och datum för den av henne avlagda examen. Prövningskommittéerna utgöras
av läkare och sjuksköterskor.

I Tyskland höll redan år 1869 den store Virchow inför en kvinnoförening
i Berlin ett föredrag, vari han för sjukvårdens omorganisering framställde bland
annat följande framsynta förslag: 1. Kvinnor borde anställas för vård även

av manliga patienter. 2. Varje stort sjukhus måste hava sin egen sjuksköterskeskola.
3. För mindre orter borde utbildningskommittéer finnas. 4. Sjuksköterskorna
borde sammansluta sig till organisationer. 5. Särskilda läroanstalter
skulle sörja för förberedande kurser i hygien, dietlära etc. Men då var
Virchow ej den auktoritet, han sedan blev, och sjukvårdens höjande höll icke i

540

Tyskland jämna steg med vad på detta område presterades i England och Amerika.
Det dröjde till år 1903, innan Tysklands sjuksköterskeförbund (»Berufsorganisation»)
kom till stånd. Redan ett år dessförinnan hade dock på ett kvinnoföreningsmöte
i Wiesbaden av sjuksköterskor som önskemål uttalats, »att staten
skulle: 1. Giva alla sjuksköterskor möjlighet att efter en av staten föreskriven
3-årig utbildning få avlägga en examen, som berättigar till att erhålla ett avstaten
utfärdat betyg samt att bära ett lagligen skyddat tjänstetecken, som av
vederbörande myndighet i vissa fall kunde återtagas. 2. Godkänna endast
sådana sjuksköterskeskolor, som kunna: Dels garantera en tillräcklig omsorg om
sin sjukvårdspersonal genom arbetstidens inskränkande till icke mer än 11 timmar
dagligen och genom denna personals nöjaktiga säkerställande på ålderdomen
och i händelse av invaliditet; dels inom anstalten skapa en mönstergill sjukvårdsorganisation,
vilken garanterar ett ändamålsenligt samarbete mellan såväl
administration, läkare- och sjukvård som mellan manlig och kvinnlig sjukvårdspersonal
och vilken skänker sjukvårdspersonalen en såväl ur ideell som materiell
synpunkt tryggad ställning.»

Dessa önskemål uttalades och omfattades av stiftarinnorna av Tysklands
sjuksköterskeförbund, som dock ej lyckats förverkliga desamma. Sjukvården
stod, då de uttalades i Tyskland på en sådan nivå, att en allmän 3-årig utbildning
måste förbliva ett avlägset ideal, ett framtidshopp; detsamma gällde också
fordran på en högst 11 timmars arbetsdag, då 13—14 timmar var något mycket
vanligt och 18 timmar ej särdeles ovanligt.

En lag om statsexamen har dock blivit genomförd. I Tyskland, där allt
redan länge varit så noggrant organiserat, särskilt med hänsyn till ett möjligen
kommande krig, kunde det ju ej dröja länge, innan även sjukvården, just med
avseende fästat på behovet av sjuksköterskor under krigstid, blev föremål för
den organiserande lagstiftningen. Redan år 1905 hade förbundsrådet antagit ett
lagförslag om sjuksköterskeutbildning och statsexamen för tyska riket. År 1907
trädde detta i kraft i Preussen och har senare börjat tillämpas i flere andra tyska
stater. Den tyska lagen för statsexamen fordrar minst 1 års utbildning i ett
av staten såsom sjuksköterskeskola gillat sjukhus. Examen hålles två gånger
om året och försiggår så väl muntligen som skriftligen ävensom i praktiskt arbete
vid sjukbädden. Prövningskommittén består av tre läkare. Denna examen är
icke obligatorisk.

Detta var ju ej tillnärmelsevis vad Tysklands sjuksköterskeförbund hade
önskat, men de sago dock i den nya lagen ett steg i den rätta riktningen. Först
och främst erkändes sjukvården formellt av staten såsom ett borgerligt yrke, och
härigenom skapades ett vapen mot de värsta missbruk, som vuxit fram i de
fullkomligt tygellösa förhållandena. Nu fanns åtminstone en gränslinje emellan
»staatlich geprtifte» (statsexaminerade) och »ärztlich geprufte» (av läkare examinerade).
Detta senare betyg kunde under vissa omständigheter för 20 mark
erhållas efter en sex veckors teoretisk kurs. Det var underskrivet av den föreläsande
läkaren och förskaffade innehavaren rättighet att sköta sjuka och detta
såsom »examinerad sjuksköterska».

I Holland tillsattes för några få år sedan på regeringens initiativ en kom -

541

mitte för att utreda, huruvida lagligen påbjuden statsregistrering voro önskvärd
eller icke. Efter inhämtande av utlåtanden från överläkare och föreståndarinnor
vid samtliga Hollands sjukhus, sjukhem och hospital uttalade sig kommittén emot
införande av lag om statsregistrering. Bland sjuksköterskorna i Holland finnas
tvenne skilda partier, det ena för, det andra mot statsregistrering.

I Danmark inlämnades år 1911 till justitieministern ett förslag till lag om
statskontroll för sjuksköterskors utbildning m. m. Detta förslag inlämnades av
en kommitté, bestående av läkare, sköterskor och representanter från sjukvårdsoch
sjuksköterskeföreningar. Här föreslås eu högre examen efter 3 års utbildning,
som skulle berättiga till överordnade anställningar, samt eu mindre examen
efter 1-årig kurs, som skulle berättiga till distriktssköterskeplats i distrikt med statsanslag.
Komplettering från den lägre l-åriga till den högre 3-åriga examen
skulle möjliggöras genom ytterligare två års utbildning.

I Finland fastställdes år 1910 en kejserlig förordning med bestämmelser om
sjuksköterskors kompetens, tjänsteåligganden, tillsättande, löneförmåner, pensionsoch
semesterförhållanden m. m. Medicinalstyrelsen har att bestämma om och
övervaka, vad till sköterskeutbildningen hörer. Till lagförslaget var en utförlig
studieplan vidfogad, men lagen säger blott, att den, som skall kunna anställas
som sjuksköterska, bör hava vunnit nödig kompetens härför. Därigenom att
sjuksköterskeskolorna sortera under medicinalstyrelsen hava de fått ett gott stöd;
genom tävlan dem emellan torde flere utvecklingsmöjligheter förefinnas än om
de lagligen vore stöpta i en form. Skolorna äro skyldiga att årligen ingiva redogörelser
över sin verksamhet till medicinalstyrelsen.

Den nämnda kejserliga förordningen om sjuksköterskor är ju ej detsamma
som lag om statsregistrering, men den ordnar dock i flera avseenden sjuksköterskornas
förhållanden, och de finska sjuksköterskorna lära vara mycket nöjda
över att äga lagen av år 1910. Förslaget till denna lag utarbetades av en kommitté
av 4 läkare och 2 sjuksköterskor.

Det torde ej sakna intresse att höra vad en statsregistreringens anhängare
i Amerika anser sig hava vunnit, sedan lagarna härom i flere år varit tillämpade.

»Sjuksköterskans arbete har blivit upphöjt till ett yrke. Genom att en viss,
bestämd norm för sjuksköterskeutbildningen fastställts hava utbildningsanstalterna
förbättrats. En lagligen erkänd ställning har givits åt dessa och åt skolade sjuksköterskor.
De senare hava förhjälpts till att bilda en lagligen erkänd kår, som
skall kämpa för bättre villkor. Statsregistreringen har hindrat elever från att
bliva lockade eller lurade in på sådana sjukhus, som ej erbjuda fullgoda möjligheter
för utbildningen, och yrkesskickliga sjuksköterskor hava blivit åtskiljda från
oskolade eller föregivna sjuksköterskor.» (The Brit. Jour. of Nursing, 21 Juli 1911.)

I amerikanska sjukskötersketidningar ha dock även motsatta åsikter offentligen
uttalats, såsom framgår av exempelvis följande citat: »I Michigan hava de
oskolade sjuksköterskorna bildat en förening, vars medlemmar förklarat, att de
ej komma att vårda patienter för mindre än 20 dollars i veckan. De från sjukhusen
utexaminerade taga 20—25 dollars i veckan, och detta», säger tidningen, »sker
i en stat med statsregistrering».

542

»Mångfaldiga gånger försäkrades av statsregistreringens anhängare, att om
vi blott finge en lag om statsregistrering och om allmänheten bleve i tillfälle
att skilja mellan registrerade sjuksköterskor och andra, så skulle alla dessa
sjuksköterskor, som hava ringa eller ingen utbildning, försvinna. Allmänheten
skulle ej hava någon användning för dem. Ingenstädes har detta försäkrats
oss så ofta som i staten New-York av dem som äro upphovet till de nuvarande,
ofantligt bristfälliga lagarna. De sade oss, att vi måste hava statsregistrering
för att skydda allmänheten, att statens järnhand måste betrygga
vården om de sjuka, och flere amerikanska sjuksköterskor foro till sjuksköterskekongressen
i London för att omtala, hur utmärkt våra statsregistreringslagar
skyddade allmänheten och betryggade vården om de sjuka. De visste hela tiden,
att i trots av New-Yorks inregistreringslag efterfrågan på de oskolade sjuksköterskorna
uppenbarligen hade ökats; att i själva staden New-York en av det
värsta slaget av sjuksköterskeskolor, där utbildningen sker genom korrespondens,
hade florerat och blivit rik och fortfor att florera; att en skola med 6 månaders
kurs hade etablerats i staden Albany för att försöka fylla behovet av just det
slag av sjuksköterskor, som stats registreringen skulle göra slut på. De visste
allt detta och fördolde med flit dessa fakta, då de lovordade de bristfälliga lagar,
som de fått till stånd. De tillrådde alla andra sjuksköterskor att allestädes begära
samma slags lagar, på det att allmänheten skulle få ett skydd mot inkompetenta
sjuksköterskor.»

Ett annat yttrande lyder: »Vi vore tacksamma, om någon ville visa oss, vari
skyddet för allmänheten består, då statsregistreringslagarna blott tillämpas på
ungefär 1 av 10 av dem, som förtjäna sitt uppehälle medelst sjukvård.» I ett
annat anförande heter det: »De nuvarande statsregistreringslagarna hava visat sig
vara till ingen nytta i fråga om att införa ordnade förhållanden inom sjuksköterskevärlden
och som skydd för allmänheten. Lagarna äro sins emellan något
olika, några se bra ut vid första ögonkastet, men de hava alla blivit vägda i
vågskålen och befunnits för lätta.» Och vidare: »Teorien om, att sådana stats registreringslagar,

som vi nu hava, skulle skydda allmänheten, är länge sedan
utdömd. Likaså ha några få års praktisk erfarenhet klart bevisat falskheten av
den andra teorien, att de oskolade sköterskorna skulle hastigt förminskas i antal
och slutligen försvinna. För några år sedan beslöto statsregistreringsentusiasterna
att utrota de ofullständigt eller icke utbildade sjuksköterskorna. Den allmänna
verkan har i stället varit att öka deras antal, så att varest det förr var en, det
nu är 3, 4 eller flere sådana, och säkerligen kommer deras antal att mångdubblas.
» Ett resultat av statsregistreringen säges även vara: »Att sjuksköterskorna
bliva övertränade, ty eleven tvingas att ägna sin tid åt ämnen, som icke det
minsta ökar hennes duglighet i det vanliga sjukrummet».

Sid. 267—542 tr. å O. L. Svanbäcks Boktr., Stockholm 1936.