BETÄNKANDE

MED

FÖRSLAG

TILL

NY FLOTTNINGSLAGSTIFTNING

AVGIVET AV

INOM JUSTITIEDEPARTEMENTET
TILLKALLADE SAKKUNNIGE

STOCKHOLM 1917
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Till Hen• Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet.

Genom nådigt beslut den 10 november 1911 bemyndigade Kung!.
Maj:t chefen för justitiedepartementet dels att tillkalla sakkunniga personer
till ett antal av högst fem för att inom departementet biträda
med utarbetande av förslag till ny lagstiftning om flottning och till de
förändrade bestämmelser i andra delar av lagstiftningen, som härav påkallades,
dels ock att i den mån för utförande av särskilda delar av
arbetet erfordrades speciel! sakkunskap med avseende på arbetareförhållanden,
fiskeriintressen eller inom andra områden, som av lagstiftningen
komme att beröras, för dessa delar tillkalla särskilda sakkunniga.

På grund av berörda bemyndigande förordnade dåvarande chefen
för nämnda departement den 22 november 1911 undertecknade häradshövdingen
f. d. revisionssekreteraren Hugo von Sydow, advokaten Eliel
Löfgren, jägmästaren Carl Leonard Björkbom och fl o ttledsingen j ören
•T. A. Melkerson att biträda med nämnda lagarbete, därvid åt undertecknad
von Sydow uppdrogs att som ordförande leda de sakkunnigas
arbete. Efter särskild hemställan av de sålunda tillkallade sakkunniga
att dem måtte beredas tillfälle att i vissa frågor samarbeta med därutinnan
erfarna personer, förordnade vidare samme departementschef den
30 mars 1912 följande personer att med de sakkunniga överlägga i
nedan angivna frågor, nämligen undertecknad disponenten Helmer Flygt

i frågor, som beröra trävaruindustriens särskilda grenar, undertecknad
fiskeriassistenten Ivar Arvvidsson i frågor, som beröra fiskerinäringen,
undertecknad ledamoten av riksdagens andra kammare nämndemannen
Adolf Wiklund i Brattfors i frågor, som beröra jordbruksnäringen och
strandägareintressena, och undertecknad direktören Paul Pell and er i fråga
om flottningskostnaders fördelning å olika slag av virke. Att tjänstgöra
såsom sekreterare hos de sakkunnige förordnade Kungl. Maj:t
den 1 december 1911 nuvarande hovrättsrådet i Gröta hovrätt Arnold
Lindman.

I enlighet med anvisningar, som lämnats av dåvarande chefen för
justitiedepartementet i anförande till statsrådsprotokollet i ovan nämnda
ärende den 10 november 1911, hava vi haft att vid utförande av det oss
anförtrodda arbetet taga särskilt i betraktande dels det betänkande, som
den 27 april 1904 avgivits av »kommittén för utredande av frågan,
huruledes den självägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland
och Dalarna måtte kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets
utveckling i nämnda landsdelar befrämjas» (norrlandskommittén) jämte
underdåniga utlåtanden från vederbörande myndigheter i anledning av
berörda betänkande, allt i den mån betänkandet och utlåtandena beröra
flottningslagstiftningen, dels ock betänkande med förslag till vattenlag
m. in., avgivet den 17 december 1910 av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna.

Härutöver hava till oss överlämnats för att tagas i övervägande
vid fullgörande av vårt uppdrag följande handlingar nämligen:

1) underdånig framställning av flottningschefsföreningen den 14
mars 1907 med anledning av norrlandskommitténs förslag till ändringar
i flottningsstadgan;

2) domänstyrelsens underdåniga utlåtande den 27 maj 1909 i anledning
av nyssnämnda framställning;

3) riksdagens underdåniga skrivelse den 24 maj 1909 med begäran
om bestämmelser rörande skyldighet att vid allmän flottled uppföra
bostäder för flottningsmanskapet, ävensom i anledning av samma skrivelse
avgivna utlåtanden;

4) framställning till chefen för jordbruksdepartementet från för -

eningen för skogsvård den 8 augusti 1911 angående revision av gällande
Hottningsförfattningar;

5) framställning till chefen för jordbruksdepartementet från föreningen
för skogsvård i Norrland den 28 september 1911 angående
revision av gällande Hottningsförfattningar;

6) anmälan till chefen för justitiedepartementet från flottningscbefsföreningen
den 24 maj 1912 att föreningen vore villig genom utsedda
personel- tillhandagå de tillkallade sakkunniga med erforderliga
upplysningar om flottningsförhållandena i riket;

7) underdånig framställning av åtskilliga invånare i Västerbottens
län den 6 maj 1913 angående nödvändigheten av vissa ändringar i flottningsstadgan
för avhjälpande av förmenta missförhållanden;

8) underdåniga erinringar den 14 juni 1913 från doktor Frans
Kempe i anledning av sistnämnda framställning;

9) underdånig framställning från flottningschefen A. 0. Björk den
11 februari 1915 angående vissa förhållanden att beakta vid ny flottningslagstiftning.

Därjämte har oss lämnats tillfälle att taga del av de utlåtanden,
som avgivits med anledning av vattenrätts- och dikningslagskommittéernas
förslag till vattenlag.

Årbetet med ifrågavarande lagstiftningsrevision- tog sin början den
28 november 1911 och har därefter fortsatts dels vid sammanträden med
samtliga sakkunniga eller vissa av dem, dels vid gemensamma överläggningar
av ordföranden och sekreteraren. Undertecknade Arvvidsson
och Bollander hava dock på grund av det begränsade uppdrag, som
givits oss, deltagit endast i de överläggningar och beslut, som beröra
de frågor, för vilkas utredande vi särskilt tillkallats.

Rörande den allmänna uppställningen av den nya lagstiftningen
hava vi enligt oss givet uppdrag haft att taga ståndpunkt till frågan,
huruvida icke den hittillsvarande rättsproceduren beträffande flottledsmåls
behandling herde omläggas och överlämnas till de vattendomstolar, som
enligt vattenrätts- och dikningslagskommittéernas betänkande föreslagits
för handläggning av Övriga vattenrätten rörande mål. Såsom av bilagda
förslag framgår, hava vi ansett oss höra tillstyrka vidtagande av

åtgärd i nu nämnd riktning. Vid de överläggningar, som härom hållits,
hava vi även kommit till det resultat, att de delar av flottningslagstiftningen,
som angå inrättande, utvidgande och förbättrande av allmän
flottled och vad därmed sammanhänger, höra sammanföras med Övriga
delar av vattenrätten och intagas i det av nämnda kommittéer utarbetade
förslag till vattenlag, vilket förslag i samband därmed borde undergå
därav påkallad omredigering. Lagbestämmelserna om allmän flottleds
nyttjande och om de flottandes inbördes förhållande härvid äro åter av
den art, att de icke lämpa sig för införande i en lag, som huvudsakligen
avhandlar reglerna för byggande i vatten; de hava därför sammanställts
i ett särskilt lagförslag. Angående de närmare skälen till den sålunda
intagna ståndpunkten hänvisas till vad därom an föres i de betänkandet
bifogade motiven.

Under arbetets fortgång och sedan de första utkasten till lagförslagen
uppgjorts, hava överläggningar därom hållits med flottningscheferna
N. V. Sandström och A. G. Elfstadius, vilka av flottiljngschefsföreningen
utsetts att tillhandagå oss med upplysningar rörande
flottleds- och flottningsförhållandena inom olika orter.

Med nådigt tillstånd hava undertecknade von Sydow, Björkbom,
Melkerson och Arvvidsson jämte sekreteraren under år 1912 företagit
resor utefter åtskilliga flottleder i Dalarna och Norrland samt Norge för
inhämtande av kännedom om flottningsförhållandena därstädes.

De utarbetade lagförslagen, vilka jämte tillhörande motiv härmed
överlämnas, utgöras av förslag till:

1) vattenlag i vissa delar;

2) lag om flottning i allmän flottled;

3) lag om förteckning å tidigare tillkomna allmänna flottleder; och

4) lag om ändrad lydelse av 19 kap. 15 § strafflagen.

De vid betänkandet fogade statistiska uppgifterna hava införskaffats
genom svenska trävaruexportföreningens försorg, varjämte flottlederna
i norra Sverige inlagts å särskild karta i fyra blad, vilka enligt oss
lämnat nådigt medgivande reproducerats i förminskad skala för att biläggas
varje tryckt exemplar av betänkandet. Arbetet med införskaffande
och bearbetande av de statistiska uppgifterna samt upprättande av kartan

liar krävt mycken tid och omtanke. Detta arbete har under ledning
av f. d. revisionssekreteraren C. Berg med insikt och nit väsentligen
utförts av disponenten Otto Hellström.

Som bilagor äro därjämte vid betänkandet fogade dels särskilt
utlåtande av undertecknad Arwidsson rörande llottningens inverkan på
ilsket jämte tvenne i samma utlåtande åberopade handlingar dels och
en översikt över vissa främmande länders flottningslagstiftning.

De remitterade handlingarna återställas härmed.

HUGO von SYDOW.

ELIEL LÖFGREN.

Med hänvisning till särskilt yttrande.

CARL BJÖRKBOM.

J. A. MELKERSON.

Med åberopande av särskilt yttrande.

HELMER FLYGT.

IVAR ARWIDSSON.

Med åberopande av särskilt utlåtande.

AD. WIKLUND.

PAUL BELLANDER.

Arnold Lindman.

Stockholm den 14 december 1916.

LAGFORSLAG.

Förklaringar.

De delar av efterföljande lagtext, som bibehållits oförändrade från
vattenrätts- och dikningslagskommittéernas förslag till vattenlag den 17
dec. 1910 äro tryckta med tysk stil, (fraktur).

Paragrafer, i vilka ingen ändring vidtagits eller ingen annan
ändring än beträffande hänvisning till annan paragraf, hava tryckts med
mindre frakturstil. Paragrafer, som delvis ändrats, hava tryckts med större
frakturstil.

$ framför eu paragraf utmärker, att denna är tillämplig å flottledsmål.

t framför en paragraf utmärker, att däri förekommer ändring
beträffande hänvisning till annan paragraf.

H i lagtexten utmärker, att ett eller flera i vattenrätts- och dikningslagskommittéernas
förslag förekommande ord borttagits.

Ändringar och tillägg till vattenlagsförslaget samt förslag till andra
lagar äro tryckta med latinsk stil, (antikva).

t: 1-4

Förslag

till

Wattenlag.

Om rätt till watten.

* i §.

Enwar äger att, säwitt ej här nedan eller eljest i lag annorledes stadgas, råda öwcr
det watten, förn finnes a hans grund.

• * 2 §.

2 rinnande watten njute, där stränderna tillhöra olika fastigheter, »värdera strandens
ägare lika lott i wattnet, ända att större del barnro framrinner ä den knes grund än ä
den andres.

Där genom dom eller urminnes hämd eller ato annan särskild rättsgrund ene strandagaren
ar berättigad till större lott i wattnet flit nu sagts, ware han wid denna rätt bibehallen.
Str-ndagare, som. da denna lag träder i kraft, wid lönnligt tågmatten tillgodogör sig
mer an hälften aw den framrinnande wattenmängden, äge till bewarande aw sin rätt till
tvattnet åberopa förut gällande lag.

* 3 §. ''

„ Ägare alu strand wid sjö eller annat wattcn ware, ända att han ej har del i wattenområdet,
berättigad att wid sin strand hawa mindre brygga, båt-, bad- eller twätthns eller
annan dylik byggnad, såframt ej i öwerlätelsehandling annat uttryckligen awtalats samt ej heller
wattenomradets ägare genom byggnaden lider men alu någon betydelse eller hinder mot bbaanaden
möter alu stadgandena i 2 kap. m

* 4 §.

Huruledes under wiha förutsättningar den, förn äger rada öwcr watten, kan
förpliktas att till följd aw företag, förn awses i 2, 3, 5, 6 eller 7 kap., under -

V 4

1: 5-7 kasta sig förlust i honom tillkommande watteninängd eller roattenkraft, därom stadgas
i nämnda kapitel.

För sälunda tillskyndad förlust ivare han, där förlusten kan skattas till
något ivärde, berättigad till gottgörelse, efter ty i 9 kap. skils, dock med de inskränkningar,
som föranledas aro stadgandena t efterföljande §§ aro detta kap. samt i 5
och 6 §§ aro 2 kap.

Beträffande skyldighet att för inrättande, utroidgande eller förbättrande, aro alu
män fl ättled underkasta sig förlust, som oroan nämnts, sä ock beträffande gottgörelse
för skada, som därav vållas, gälle vad i 4 kap. stadgas, dock
med här nedan föreskrirona inskränkningar i rätten till ersättning, där sådan enligt 5 §
samma kapitel kunnat eljest ifrågakomma.

* 5 §.

Tages i större wattendrag matten i anspråk för inrättande, ntwidgande eller förbättrande
aw allmän farled eller allmän flottled eller fiflwäg eller ock för torrläggning aw mark. ware
ägare aw strömfall eller annat område i wattendraget pliktig att utan gottgörelse nnderkasta
sig därigenom uppkommen förlust i wattenmängd. i den män förlusten icke öwerstiger en tredjedel
aw hela wattenmängden. Där wih myckenhet watten tagcs i anspråk oberoende aw wäxlingarna
i wattenstånd, stall omförmålda anpart beräknas aw den wanliga lågwattenmängden.

Widtages för ändamål, som otoan nämnts, i större wattendrag åtgärd, warigenom fallhöjden
i strömfall minskas, ware fallägaren pliktig att utan gottgörelse widkännas en tredjedel
aw den härigenom uppkomna förlusten i wattenkraft eller, om strömfallsägaren går förlustig
både watten och fallhöjd, så stor del bärarn, att (ito den före minskningen i wattenmängd
befintliga wattenkraften i den del aw fallet, som borttages, sammanlagt eu tredjedel awstäs

utan ersättning. t ,

Därest genom wattenreglering eller liknande åtgärd, som werkställts inom de narmaste
tjuga åren före framställandet aw anspråk enligt denna §, den wanliga lågwattenmängden bliwit
ökad, stola de nu giwna bestämmelserna icke Minna tillämpning i awseende å bni tomma
ökningen.

* 6 §.

Har strömfall i större wattendrag bliwit bebyggt i enlighet med wattendomstols beslut,
ware på grund aw wad i 5 § stadgats ägaren icke pliktig att utan gottgörelse underkasta sig
minstning i den wattenmängd eller fallyöjd, som han enligt beslutet äger tillgodogöra sig, med
mindre minst fyrtio år förflutit från den för byggnadens fullbordande jämlikt 11 kap. 55 §
bestämda tid; dock skall för warje förflutet år utöwer tjugu den enligt eljest gällande bestämmelser
strömfallets ägare tillkommande gottgörelse, fårost den awser sådan anpart i wattenmängd
eller fallhöjd, som i 5 § sägs, minskas med eu tjugondel.

* 7 §-

I arojeenbe å strömfall, förn bebyggts enligt Konungens jämlikt äldre lag
meddelade tillstånd till byggande i kungsådra, skola stadgandena i 5 § träda i stället
för de i sammanhang med tillståndet giivna bestämmelser, dock ej i den måit^ dega
ålägga strömfallets ägare särskilda skyldigheter beträffande ivid tiden för tillståndets

5 V

meddelande sörhandenivarande iutveyen, ej heller såvitt angår för allmän flott- 1:8—11
led erforderlig anläggning eller åtgärd, vilken genom ansökan till vederbörlig
myndighet påkallas inom tio år från det denna lag trätt i kraft.

Är, dä denna lag träder i kraft, strömfall i större wattendrag bebyggt i annan
ordning än mi sagts, eller warder sädam strömfall härefter bebyggt i enlighet med
domstols pa grund am äldre lag meddelade beslut, skola, säwitt angår den ivattenmängd
och fallhöjd, förn fallets ägare lagligen äger medelst byggnaden tillgodogöra
sig, stadgandena i 5 § lända till efterrättelse allenast, för bett händelse ägaren försummat
att inom sent är från det lagen trätt i kraft eller, bär bebyggandet skett
sedan lagen börjat tillämpas, från tiden för byggnadens fullbordande rörande byggnaden
söka inskriwning i mattenboken, eller ock i anledning am sådan ansökan inskrimning
icke bewiljats.

* 8 §.

I den män stadgandena i 5 § stola lända till efterrättelse beträffande strömfall, förn
bebyggts i enlighet med äldre lags bestämmelser, stall wad i 6 § finnes föreflriwet jämwäl
äga tillämpning med iakttagande aw att bär omförmälda tibet räknas från den dag. dä denna
lag träder i kraft.

* 9 §•

Är strömfall, förn awscs i 6 eller 7 §, bebyggt för tillgodogörande endast aw en del
aw den ägaren tillkommande wattenmängden, ware ägaren, ändå att, efter ty owan stadgas,
bestämmelserna i 5 § äro tillämpliga, beträffande det aw honom tillgodogjorda wattnet underkastad
samma bestämmelser allenast, i den män den obegagnade delen aw wattnet mä understiga
en tredjedel aw wattenmängden eller den mindre del däraw, wilken tages i anspråk för ändamål,
förn i sistnämnda § omförmäles.

Har, sedan strömfall bebyggts för utnyttjande aw en del aw wattnet, ytterligare byggnad
stelt för tillgodogörande aw annan del däraw, »värde den i 5 § omförmälda anpart beräknad
proportionswis ä de olika wattenmängder, för wilkas tillgodogörande byggnad sålunda a
flilda tider stelt.

* 10 §.

Byggnad, förn offer att tillgodogöra helt eller delwis samma wattenmängd eller fallhöjd,
förn genom förut befintlig byggnad warit utnyttjad, ware i de hänseenden, förn i 6—9 §§
förmälas, utan annan rättswerkan beträffande den sålunda ånyo tillgodogjorda wattenmängden
eller fallhöjden än den. byggnad ställe haft, i Ivars ställe den trätt. *

* 11 §.

Med större wattendrag awses i denna lag sådana områden i rinnande watten, förn
finnas upptagna å laga kraft ägande förteckning, upprättad i den ordning särflilt stadgas enligt
grunder, förn angiwas i 12 §.

1:12—2:3

* 12 §.

Ä förteckning, svin i 11 § sägs, skola uppföras de waticndrag, räknat från tvist genom
utlopp ur sjö, särskilt tillflöde eller annorledes bestämd plats, i wilka wid Manligt lägwatten
framrinner en wattenmängd aw tio kubikmeter eller niet i sekunden.

Har i mål rörande byggnad i strömfall eller om befintligheten aw kungsädra i Mist
del aw wattendrag domstol genom laga kraft ägande befiut, meddelat innan denna lag trätt i
tillämpning, förklarat kungsadra hawa aw ålder funnits i det wattenomrade, förn i målet
awsetts, då skall ock efter anmälan i stadgad ordning sådant wattenområde upptagas å förteckningen,
ändå att wattenmängden är mindre än owan sagts.

2 Kap.

Om byggande t matten och därmed likställda åtgärder.

i §•

Med byggande i watten awses i denna lag uppförande aw damm, bro, brygga, Wall
eller hus, »verkställande aw fyllning eller pålning samt utförande aw annat likartat arbete i
wattendrag, sjö eller mindre wattensamling eller hawet eller ock på land få nära strandbrädden,
att inwerkan kan ske på wattenståndet. Till byggande i watten hänföres ock, sedan byggnad,
förn nu sagts, kommit till stånd, warje ändrings- eller reparationsarbete därå nedom högsta
wattenlinjen.

Huru med byggande i watten likställes wattens bortledande få ock mista andra åtgärder,
därom stadgas i 34 §.

2 §•

Ej må någon så bygga i watten, att annan tillhörig egendom, ware sig jord, hus.
fiske eller annat, genom uppdämning eller annorledes stadas eller lider intrång, utan så är att
den nytta, förn winnes aw byggnaden, pröwas i »värde uppgå till minst dubbelt mot städa»
och intrånget.

För skada och intrång, förn nu nämnts, stall ersättning giwas efter ty i 9 kap. stils.

Om byggande, warigenom annans watten tillgodogöres, gälle wad i 4—6 §§ fin
»cs stadgat.

Skulle byggande i wattcn hawa till följd, att ett awsewärt antal bofasta personer
beröwas dem tillhöriga bostäder, må byggnaden, ändå att nyttan däraw uppgår till wärde,
förn owan sagts, icke ste, såframt ej med hänsyn till byggnadens betydelse för näringsliwet
eller för orten densamma ändock bör tillstädjas.

2:4 ,r

4 §.

Tillhör ett strömfall till skilda delar olika fastigheter, och »vill eu fastighets ägare tillgodogöra
sig förutom egen andel i fallet jämwäl annans lott däri, ware han berättigad därtill
mot ersättning, svin i 9 kap. stils, safrand mer filt hälften aw den efter wattenmängd och
naturlig fallhöjd beräknade wattenkraften i fallet eller den del däraw, vin tvärs bebyggande är
fråga, tillkommer fast egendom, som äges aw honom ensam eller aw honom och dem, wilka
förenat sig med honom om företaget eller pa honom öwerlatit sin rätt till wattnet.

Lag samma ware, bär titta eller flera till olika fastigheter hörande strömfall icke kunna
ändamålsenligt tillgodogöras genom särskilda anläggningar etter deras gemensamma tillgodogörande
innebär wäsentlig ekonomisk etter teknist fördel.

5 §■

Tillhöra stränderna ä ömse sidor aw ett strömfall olika fastigheter, mä ene strandägaren
bjuda motliggande fastighets ägare att gemensamt utnyttja fatlet; will denne det ej, äge bett,
förn bjudit, tillswidare utan ersättning för wattenkraften tillgodogöra sig jämwäl hans lott
däri, i den man han ej själw begagnar sig däraw.

Will strandägare, tvärs lott i strömfall, efter ty nu sagts, aw andra strandens ägare
tagits i anspråk, sedan wid egen anläggning tillgodonjuta sin andel i wattnet eller del barnro,
läge till härom minst tre ar förut och ware, bär för utnyttjandet aw wattnet bliwit uppförd
damm eller annan wattenbyggnad, waraw han för filt anläggning har gagn, skyldig att, efter
ty ä hans lott belöper, ersätta byggnadens wärde i det skick, torn den befinnes, samt taga del
i framtida underhållet barnro. Pröwas byggnaden större än för hans anläggning är nödigt
eller nyttigt, nia ersättnings- och underhållsskyldigheten i män däraw jämkas; tarwas åter för
hans anläggning, att byggnaden tillökas eller annorledes förändras, skall han, i den män ej
bada strandägarnc hawa nytta aw tillökningen eller ändringen, ensam widkännas kostnaden
därför äwensom den öfning i underhållskostnad, wartill ändringen ma föranleda. Har han
uppburit gottgörelse för dammfäste eller för annat intrång eller olägenhet, bör den ock återgäldas,
bär ben icke utgått förn årlig awgift.

Will den, som, efter ty nu stadgats, tillgodogjort sig annans watten, hellre än att åter
awstå wattnet i stället lämna ersättning i kraft efter de för sådan ersättning i 9 kap. stadgade
regler, ware berättigad därtill, om han inom nittio dagar efter sådan uppsägning, som i andra
stycket sägs, anhängiggör talan baroni hos wattendomstolen och härefter behörigen fullföljer
samma talan.

6 §■

Kan strömfall, förn tillhör ostift by eller annan samfälld mark eller förn wid skifte aw
samfällighet ej ingått i stiftet, icke utan delägares förfång stiftas ware sig ensamt eller i förening
med annat samfälligheten tillhörigt wattenområde, och will den, wilken niet än hälften i strömfallet
tillkommer, tillgodogöra sig hela fallet, ware han, bär bet pröwas kunna ste utan synnerlig
städa för samfällighetens öwriga delägare, berättigad att mot ersättning, förn i 9 kap. stils,
från samfälligheten tilläsa sig fallet jämte det utmål, förn enligt bestämmelse wid flifte ma
finnas awsatt för fallets tillgodogörande. Gränserna för strömfallet owan och nedan i wattendraget
skola bestämmas aw wattendomstolen.

Om delägare i samfällt strömfall, wilket ej tern utan delägares förfång skiftas, will utan
att lösa fallet bygga kwarn, säg eller annan mindre anläggning för wattnets tillgodogörande,
bjude de andra att taga del däri; »vilja de ej, och Pröwar wattendomstolen bet kunna ste utan
synnerlig städa för dem, förelägge dä honom, pä wad sätt, willkor och tid han mä bygga och
nyttja anläggningen. Ändä att tid, som mä Mara bestämd för bibehällande nto sådan anläggning,
icke gått till ända, ägc under de i första stycket omförmälda förutsättningar delägare
påkalla lösningsrätt, som bär nämnts.

* 7 §.

Will någon i watten, bär fisken har sin gäng, göra damm eller annan byggnad, warc
han, i ben män det låter sig göra med hänsyn till byggnadens ändamål, pliktig att utan
ersättning widtaga sädana anordningar, att fisten fält komma fram, och att ställa sig till efterrättelse
de särstilda förestrifter i o lerigt, mittel till följd aw byggnaden mä erfordras till
tryggande aw fiflets bestånd.

8 §•

Kronan, kommun eller hushällningssällflap äge under de för byggande i watten stadgade
willkor rätt att, bär till följd aw naturförhållanden eller uppförd byggnad fiflens upp- och
nedgång hindras i watten, waröwer annan äger råda, för fistens framkomst därstädes anordna
särstild fiskwäg eller eljest widtaga för ändamålet nödiga anstalter.

9 §.

Bygges damm öwer wattendrag eller djupaste ädran däri, warc dammens ägare pliktig
att till befrämjande aw fisket inom landet årligen, fåfänge dammen kwarstär, erlägga eu arogift
aw tio kronor eller, bär tillfyllestgörande anordningar enligt 7 § icke kunna widtagas, högst
tjugu kronor för warje wid manligt lägwatten i sekunden bär framrinnande kubikmeter watten,
förn han äger tillgodogöra sig. Skulle efter denna beräkning awgiften bliwa lägre än tio kronor,
ware dock dammägaren fri från sådan arogift.

Ombygges eller ändras damm, förn uppförts innan beutla lag trätt i kraft eller i
enlighet med domstols eller annan myndighets på grund aw äldre lag meddelade beslut, stall
awgift, förn nu nämnts, erläggas allenast, om och i den män ägaren efter ombyggnaden eller
ändringen äger tillgodogöra sig större wattenmängd än förut.

Huru awgift, warom oroan förmäles, skall för ändamålet anwändas, härom förordnar
Konungen.

* 10 §.

I eller ro ib allmän farled $ mä ej byggas, med mindre byggnaden göres pa
sädant sätt eller sadana särskilda anordningar widtagas, att leden fortfarande kan
utan olägenhet aro någon betydelse anwändas för det därmed awsedda Lndamälet.

Lag samma vare, där någon vill bygga i allmän flottled; och skall
genom bestämmelser rörande hushållningen med vattnet eller annorledes

mellan stridiga intressen, såvitt möjligt, så jämkas, att ett vart kan 2: 11 —It»
behörigen tillgodoses utan förfång eller väsentligt omak för annat.

Väckes anspråk att till skydd mot skada å byggnaden särskild anläggning
eller åtgärd bör bekostas av de flottande, skall enligt de i 4 kap.

4 § stadgade grunder därom bestämmas som skäligt prövas.

* It §.

Ej må sä byggas i watten, att menlig inwerkan pa kliinatet eller pä allmänna hälsotillstände
t wallas eller eljest allmänna intrehen i awsewärd män kränkas eller sättas i fara.

* 12 §.

Till bewarandc alu naturminnesmärke bära wid byggande i wattcn wjdtagas sädana
anordningar, som mä utan. företagets betungande med oskäliga kostnader för sagda ändamål
anses lämpliga.

* 13 §.

Finnes, dä någon mitt bygga i watten, bet skäligen kunna antagas, att företag för
inrättande, utwidgande eller förbättrande aw allmän farled eller aw allmän flottled eller aw
fistwäg eller för befrämjande aw annat allmänt eller enflilt ändamål aw betydenhet framdeles
kan ifrågakomma, ändå att behow bärare dä ej förefinnes, stall, bär det kan ste utan ostäliga
kostnader, byggnaden sä inrättas, att företag, förn nu nämnts, säwitt möjligt underlättas.

14 §.

Byggnad i watten skall göras sä, att ändamälxt mä utan ostälig kostnad minnas med
minsta intrång och olägenhet för annan.

15 §.

Tarwas för ändamålsenligt tillgodogörande aw watten, att ä annan tillhörig fastighet
lägges damm, Wall eller wäg eller ledning för wattnet eller att ä annans grund i eller wid
wattendrag werkställes gräwning, sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens reglerande
eller till awwärjande aw städa, ware ägare aw fastighet, förn sålunda tages i anspråk, pliktig
att tåla sådant intrång mot ersättning, förn i 9 kap. sägs.

16 §.

Där utmål till byggnad för wattenkrafts uttagande med därför erforderliga anordningar
icke utan ostäliga kostnader annorledes star till buds, ware ägare aw mark wid wattendraget
pliktig att mot lösen, förn i 9 kap. sägs, till sädant utmål awstä det område, förn oundgängligen
tarwas därför.

Medför upplåtelsen aw utmål städa, warför gottgörelse ej ingår i lösenbeloppet, warde
den städa ersatt, efter ty i 9 kap. sägs.

2:17—20

17 §•

Ej nin för ändamål, förn i 15 och 16 §§ nämnts, tagas i anspråk tomtplats, trädgård
eller park, där det utan ostäliga kostnader kan undwikas.

* 18 §.

Skall ersättning för förlorad wattcnkraft, efter ty i 9 kap. skils, lämnas genom tillhandahållande
aw kraft medelst elektrisk öwcrföring, skall beträffande styldighet att awstä eller
uppläta jord eller lägenhet för framdragande aw därför erforderlig ledning i den sträckning,
förn aw Konungen bestämmes, sä ock angående ersättning och sättet för ersättningens bestämmande
gälla wad förn finnes stadgat för det fall, att Konungen för någon orts förseende med
belysning eller driwkraft eller för därmed jämställt ändaniäl pröwat nödigt, att jord eller
lägenhet, förn tillhör enskild man, menighet eller inrättning, anwändes till framdragande aw
elektrist ledning; dock att, om ledning tarwas allenast öwer mark, tillhörig ersättningsgiwaren
och den, till wilken kraftöwerföringen stcr, därom stall gälla wad i 15 § stadgas rörande
intrång aw där omförmäla anläggningar eller arbeten.

Sawitt angör eljest stadgad styldighet för den, som will utföra elektrisk anläggning, att
under mista förutsättningar söka Konungens tillstånd till företaget, mark jord och lägenhet, tillhörig
den, till wilken kraftöwerföring ster i ersättning för förlorad wattcnkraft, ansedd lika med
mark, förn tillhör anläggningens ägare. Där Konungens tillstånd erfordras, stall sådant tillstånd
gälla sa länge rätten till ersättning medelst elektrisk kraftöwerföring äger bestånd, ända att den
längsta tid öwerstrides, för wilken sadant tillstånd eljest må meddelas.

Beträffande intrång aw ledning för mekanisk öwerföring aw kraft i ersättning för wattcnkraft
ware lag, som i 15 § sägs.

* 19 §.

Den, svin med stöd aw stadgandcna i 4 eller 6 § will tillgodogöra sig annan tillhörigt
watten eller lösa samfällt strömfall, ware, där för ändamålet erfordras, att annans
wattenwerk utriwes eller ändras, Pliktig att draga försorg om arbetet. Skall werket ändras,
och will ägaren själw utföra arbetet, ägc han rätt därtill och njute ersättning efter ty skäligt
pröwas; ware dock, wid påföljd aw skadeständsstyldighet och förlust aw rätten att werkställa
wad som kan mara ogjort, pliktig att fullgöra arbetet inom tid och på sätt, förn i sammanhang
med beslutet om ändringen bestämmes.

20 §.

Ej må i älw, ström, ä eller större bäck arbete för uppförande eller förändrande alu
barn in påbörjas, förrän efter ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, wattcndomstolen meddelat
befled, huru och under Milla willkor arbetet må göras. Om genom annat byggande i
älw, ström, å eller större bäck märkbar inwerkan kan ste på wattenståndet, gällt ock baroni wad
nu sagts, såframt det ej är uppenbart, att matfett allmän eller enskild rätt genom byggnaden
sättes i fara.

Äro i andra fall än owan nämnts sannolika skäl, att genom byggande i watten allmän
eller enstild rätt förnärmas, erfordras jämwäl domstolens pröwning.

Där någon ännu »verkställa byggnad i watten, warför ej erfordras wattcndoinstolens
Plöjning, standc honom ändock fritt, om han sä önskar, att till beredande aw trygghet för
framtiden medelst ansökan påkalla sådan plöjning.

Om Kcmnngens ptömning i tvista fall stils i 7 felp. 15 § andra stycket.

21 §.

Wad i särskilda författningar finnes eller kan warda stadgat angående särskilt tillstånd
till byggande i eller wid hamn eller annan allmän farled ware jämte föreskrifterna i 20 § till
efterrättelse gällande.

22 §.

Innefattar beslnt, svin meddelas i anledning aw ansökan enligt 20 §, mcdgiwande att
bygga i watten, ware beflutet, sedan det tagit åt sig laga kraft, gällande mot enwar säwäl wad
(ingår rätten att uppföra och för framtiden bibehålla byggnaden förn och bär med byggnaden
awses tillgodogörande aw wattnet, beträffande rätten därtill, dock med de inskränkningar, förn i
23 och 24 §§ omförmäla?.

Har byggnaden ej bliwit fullbordad inom tid, förn enligt 11 kap. 55 § aw »vattendomstolen
bestämts, ware bestntct förfallet, säwitt det awser sådan del aw byggnaden, som ej kommit
till stånd; och må förty widare arbete a byggnaden ej ste utan förnyad pröwning aw wattendomstvlcn
efter ansökan, sam i 20 § sägs. Wisas giltigt skäl för dröjsmål eller ställe genom
arbetets inställande synnerligt men uppstå, äge dock wattcndomstolen, på härom före nämnda
tids utgång gjord ansökan, bcwilja anstånd med byggnadens fullbordande pa högst tio år.

23 §.

Awses med beslut, förn i 22 § sägs, byggnad för tillgodogörande aw watten, och wilar
beslutet på antagande, att wattnet tillhör den fastighet, för tvärs rötning byggnaden göte?, ma,
utan hinder aw wad i 22 § stadgas, talan baroni, att wattnet eller del däraw tillhör annan
fastighet eller utgör oskift samfällighet för flera fastigheter eller o ef allmän egendom, wäckas
intill dest twä ar förflutit från det byggnaden fullbordats samt den i beslutet eller sedermera i
anledning aw ansökan om anstånd bestämda tid för fullbordandet tilländagätt eller ock, bär
dehförinuan efter besiktning anteckning om fullbordandet gjorts i wattenboken, från dagen för
sådan anteckning. Försittcs tid, förn nu nämnts, ware rätt till talan förlorad, bär byggnadens
ägare eller någon, från »vitten rätten till byggnaden till honom 6»nergått, i god tro rörande
rätten till wattnet uppfört eller förwärwat densamma. Där genom wattenwcrk allenast eu del
aw det framrinnande wattnet tillgodogöres, galle wad nu stadgats jämwäl »vattnet i ölorigt i
strömfallet eller den del däraw, »vars fallhöjd tages i anspråk, i den män icke motliggande
strandfastighets rätt trädes för när.

Bifalles talan, förn i första stycket sägs, ware, bär den anhängiggjorts, sedan byggnaden
fullbordats eller arbetet härå börjats, byggnadens ägare, såframt han warit i god tro, icke
pliktig att awstä »vattnet, med mindre gvttgörelse för byggnaden lämnas honom enligt de i
5 § andra stycket för bär awsctt fall stadgade grunder. Will han hellre än att awstä wattnet
i stället ersätta »vattenkraften efter reglerna i 9 kap., ware han berättigad härtill, om han
anhängiggör talan härom hos wattendomstolen inom trettio dagar, efter det laga kraft akommit
domen i twisten om wattnet, och härefter behörigen fullföljer samma talan.

2:24 -27

24 §.

Där genom byggnad, »vilken nvpförts i enlighet med beflut, förn i 22 § sägs, eller
genom hushållning med wattnet i öiverensstämmelse med reglerna i sädant beflut wallas städa
eller intrång aw betydenhet, förn »vid beslutets meddelande icke förutsetts eller »visar sig Mara
»väsentligt större än dä beräknats, mä utan hinder om bestämmelsen i 22 § ägare aw fastighet,
som sålunda lider städa eller intrång, föra talan om ändrade föreflriftcr rörande hushållningen
med »vattnet och om widtagande pa byggnadsägarens bekostnad aw sädana smärre förändringar
i byggnadens anordnande, svin mä erfordras till stadans eller intrångets förebyggande eller
minstande.

För städa eller intrång mä, utöwer »vad beflut, som owan nämnts, innehåller, ersättning
ej fordras, utan sä är att beflutet meddelats utan föregången syn aw »vattendomstolen; och äge
i ty fall den, som mitt föra ersättningstalan, tid därtill under fem är efter utgången aw den
för byggnadens fullbordande i beflutet eller ock sedermera i anledning a»v sökt anstånd bestämda
tiden. Försittes den tid, ware rätt till ersättningstalan förlorad.

Wad i andra stycket sagts gällt ej i fråga om gottgörelse för kostnad, warom i 9 kap.
55 § förmäles, ej heller beträffande ersättning för skada och intrång, förn wallas aw byggande
i eller hushållning med »vatten i strid mot domstols beflut.

* 25 §.

Ägare alv byggnad i »vatten må, »vare sig domstol bestämt regler för hushållningen
med wattnet eller icke, hos wattendomstolen söka fastställande aw ändrade eller nya bestämmelser
i ämnet. Sädant ärende pröwas i enlighet med de för byggande i watten stadgade grunder,
och galle om »verkan aw »vatteirdomstolens beflut wad owan finnes sagt beträffande beflut i
byggnadsmäl.

Saknas beträffande byggnad i »vatten bestämmelser om wattenhushällningen, eller äro
gällande bestämmelser ofullständiga, må på talan aw någon, förn alu oloflig hushållning lider
men, wattendomstolen, bär det kan ste utan förnärmande alv tredje mans rätt, till efterrättelse
mellan parterna i mälet och deras rättsinnehaware fastställa sådana bestämmelser, förn utan att
ändra wad lagligen mä gälla äro ägnade att för framtiden förebygga skada, »vilken käranden ej
är styldig att tåla.

26 §.

Har, efter det hemta lag tratt i kraft, byggnad i watten uppförts utan föregående
pröwning aw domstol, »vare byggnadens ägare bewisniugsstyldig i awseende ä de före byggnadens
tillkomst rådande förhållandena i wattnet. *

* 27 §.

Har »vid byggnad i watten utsatts wattenmärke till utmärkande a»v tillåten dämningshöjd
eller till betecknande alu det wattenständ, under wilket wattnet ej må sänkas, stola de i
sammanhang därmed meddelade bestämmelser om hushållningen med wattnet aw byggnadens
ägare noga iakttagas. Finnes »vattenmärke utsatt till utmärkande aw tillåten dämningshöjd,
titan att särskilda bestämmelser meddelats om hushållningen med wattnet, äligge honom att, i
»vad på hans åtgärd ankommer, få förfara, att, wattnet ej mä stiga öroer märket.

* 28 §.

Är för dammluckas öppnande tvist tid i laga ordning bestämd eller eljest särskild före*
skrift om wattnets framsläppande giwen, lände det till efterrättelse.

29 §.

Har ej wattenmärke utsatts, och hawa ej heller eljest meddelats bestämmelser om hushällningen
med wattnet, stall dammlucka eller däremot swarande inrättning för wattnets awlopp
hällas öppen, när sådant tarwas till förekommande aw städa för dem, som oroan eller nedan
äga jord, strömfall eller annan egendom.

30 §.

Rättighet att uppdämma Matten innefattar icke, ända att Mist dämningshöjd lita mara
bestämd, befogenhet att till förfång för allmänna eller enstilda intresten, som äro beroende alu
Wattnets lopp nedom dammen, innehålla det tillrinnande wattnet, i den män delta icke öwerstiger
Manlig lägwattenmängd. Där rättighet finnes att innehålla wattnet utöwer wad nu nämnts
eller att påfordra framstäppande aw mera watten, ware det gällande.

31 §.

Skall, sedan uppdämning ägt rum, awtappning ste, ma ej sä mycket watten på eu gång
framfläppas, att allmän eller enstild rätt sättes i fara.

32 §.

Ägare aw byggnad i watten ware, där försummelse i underhållet kan föranleda fara för
allmän eller enstild rätt, pliktig att underhålla byggnaden få, att sådan fara förcbygges.

33 §.

Dammbyggnad i älw, ström, å eller större bäck eller annan i sädant wattendrag uppförd
byggnad, warigenom märkbar inwerkan ster pa wattenständet, ma ej utriwas, med mindre
dylik åtgärd bliwit i laga ordning medgiwen.

Will ägare aw byggnad, förn i första stycket awses, icke längre nyttja byggnaden, gorr
i den ordning It kap. stadgar ansökan hos wattcndomstolen om tillåtelse att utriwa byggnaden.
Pröwas byggnadens borttagande medföra synnerlig städa för annan tillhörig fast egendom, må
domstolen efter åtagande aw ägare till sådan egendom förestriwa, att styldighetcn att underhålla
byggnaden sa som i 32 § sägs stall för framtiden, intilldeh annorlunda warder bestämt, åligga
honom och dem, förn i äganderätten efterträda honom; wallas byggnadens ägare eller annan
genom dest bibehållande skada, som ej förut bliwit goltgjord, stall den ersättas. Kronan må
ock till skydd för allmänna intresten åtaga sig underhållsskyldighet, som nu nämnts. Göres ej
åtagande, warom nu är sagt, meddele wattendomstolen nödiga förestrifter i awseende å byggnadens
utriwanbe och äge i sammanhang därmed bestämma att, bär byggnadens ägare brister
i fullgörandet aw wad honom ålagts, den, Mars rätt är beroende barnro, ma utföra arbetet på
ägarens bekostnad.

Har, pä sätt i andra stycket stadgas, ägare aw fast egendom jämlikt åtagande ålagts
att underhälla annan tillhörig byggnad i watten, skall wattenrättsdomaren ofördröjligen baroni
göra anmälan hos domaren i det tingslag eller hos rätten i den stad, bär egendomen är belägen;
och warde med anmälan sä förfaret, förn om bcwis angående wcrkställd utmätning aw
fast egendom finnes förcskriwet.

34 §.

I fråga om wattens bortledande, gräwning eller sprängning i watten eller annan
åtgärd till förändring aw wattnets djup eller läge lände i tillämpliga delar till efterrättelse
wad i detta kap. stadgas om byggande i watten.

35 §.

I watten ma ej utkastas eller utsläppas fast alu fall från sägwerk, fabrik eller annan
industriell inrättning, skogsawfall eller andra fasta föremål eller ämnen, om därigenom uppgrundning
eller eljest hinder för wattnets fria lopp förorsakas eller skäligen kan befaras; fler
det, äge Konungens befallningshawande stadga witessörbud, bär answar ä förfarandet ej finnes
förfil (t stadgat, sä ock to ib totte eller annat äwentyr tillhålla den skyldige att widtaga erforderliga
åtgärder till uppgrundningens eller hindrets borttagande. Sådant åläggande må, bär
fråga är om awfall wid skogsawwerkning, giwas jämwäl ägaren aw flogsmarken, ändå att
awwerkningsrätten är till annan upplåten; ägaren dock obetaget att aw de» skyldige söka åter
wad han till följd aw föreläggandet nödgats ntgiwa.

Wad sålunda sagts om utkastande eller utsiäppande aw fasta föremål eller ämnen gälla
ock beträffande sådana föremåls eller ämnens uppläggande på stranden få nära wattnet, att de
kunna däri nedsköljas.

Om utfläppande i watten aw ämnen, warigenom wattnet kan förorenas, gälle wad
särstilt är eller kan warda stadgat.

* 36 §.

Rensning, svin för wattendrags bibehållande är aw nöden, äge den. svin alu uppgrundningen
fall lida men, werkställa utan wattendomstols pröwning, förn i 20 § sägs, ändå att
arbete inom annans område tarwas; dock stall i ty fall denne förut härom tillsägas. Jord
eller annat, förn wid rensningen upptages, må, om ej awsewärda olägenheter wällas däraw,
uppläggas pa närmaste strand eller föras till lämpligt ställe i närheten. Lider markens ägare
liten alu upplaget, njnte ersättning, förn i 9 kap. sägs.

37 §.

Har wattendrag wikit från sitt förra läge eller eljest förändrat sitt lopp, ware om
wattendragets återställande i dest förra stick lag förn om rensning i 36 § är sagt, dock att,
bär ej återställandet ster omedelbart efter förändringen, wad i 20 § finnes stadgat om byggande
i watten stall äga motswarande tillämpning. Warder ej inom tre år från det förändringen
inträtt åtgärd för wattnets återförande widtagen och härefter utan oskäligt dröjsmål fullföljd,
ware bett, svin null återföra wattnet, styldig ersätta kostnad, förn efter förändringen antingen
bliwit nedlagd å mark, warifrån wattnet wikit, eller stett för tillgodogörande aw vattnet i dest
nya lopp eller läge, och förn genom wattnets återförande skulle bliwa utan nytta. Har någon

15 y

i tio är warit i besittning o tu förmån, funt skulle genuin återförandet ga förlorad, gälla be 2; 3^—3
träffande dylik åtgärd wad om wattens bortledande är stadgat.

* 38 tz.

Där arbete, förn i detta kap. sägs, awscr hnwndsakligen inrättande, ntwidgande eller
förbättrande aw allmän farled eller aw allmän flottled eller torrläggning alu mark, wattenreglering
eller awledande aw kloakwatten, skola stadgandena i detta kap. äga tillämpning endast, säwitt
sådant finnes för warje fall i 3 4, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskriwet.

39 8-

Utöwer wad i detta kap. är sagt om byggande i watten i allmänhet stall beträffande
siskebyggnad lända till efterrättelse jämwäl wad bärom finnes särskilt stadgat.

40 §.

Uppstår fråga att för någon orts förseende med dest beholu aw watten eller för annat,
i 38 § ej omnämnt allmänt ändamål bortleda watten nr sjö eller wattendrag för att annorstädes
nyttjas, skola i awseende bära stadgandena i 3 kap. i tillämpliga betar lända till efterrättelse.

Till allmänt ändamål räknas ej wattens utnyttjande wid kraftanläggning eller eljest i
industriellt eller priwatekonomistt syfte, ändå att det sker för statens eller kommuns rötning.

41 §.

Genom wad i detta kap. finne» föreskriwct göres ej rubbning i bett rätt och frihet, förn
är förunnad bergwerk, kwarnar och fiskewerk, ej heller i annan rättighet att flänga eller uppdämma
wattendrag eller i oroligt förfoga öwer wattnet; dock utgöra befintligheten aw sådan
rättighet ej hinder mot tillämpning aw wad i 4, 6 och 8 §§ stadgas.

3 Kap.

Dill allmän farled,

i §•

Där sjöfart med fartyg eller båtar eller framförande alu flottgods i sammanlagda
flottar allmänneligen idkades wid bett tid, da förordningen om allmän farled den 30 december
1880 trädde i kraft, sa ock bär jämlikt stadgandena i nämnda förordning sedermera inrättats
allmän farled eller äldre sådan allmänneligen tagits i bruk, skall dylik led fortfarande finnas
i det läge och till den storlek, förn med förut gällande lag eller särskilda förestrifter öwerensstämmer.

2 §■

Uppstår fråga om inrättande aw allmän farled, där sådan förut ej finnes, skall i bero
ordning, förn i 11 kap. sägs, ansökan därom göras hus wattendomstolen.

3: 3-7

3 §•

Finnes efter frägans behöriga utredande i den ordning, förn i 11 kap. stadgas, föreslagen
allmän farled wara behöwlig för samfärdseln, stall utom i fall, förn i 4 § omförmäla,
»vattendomstolen förordna om farledens inrättande salut om sättet och willkoren därför; rneddele
ock nödig föreskrift, »vilken del alv wattnet bör för samfärdselns behvw läinnas fri från byggnad
och stängsel.

4 §•

Finner mattendomstolen farleden icke mara för samfärdseln behöivlig;
eller finnes farledens inrättande medföra betydande inträng för jord- och
wattenwerksägarc eller andra;

eller är anledning antaga, att genom farledens tillkomst intrång skulle tillfogas
annan allmän farled eller allmän flottled eller ock järn »väg, ware sig statens eller
enskild, till mars anläggande Konungen lämnat tillstånd;

eller erfordras, att för farleden tages t anspråk jord eller lägenhet, förn utgör
del aw det planlagda området för stad, köping eller municipalsamhälle;

eller synes tweksamt, milla huwudsakliga grunder böra »vid farledens inrättande
tillämpa*» med hänsyn till bästa sättet för tillgodoseende aiv allmänna intrejjcn;''
eller har t något fall Konungen förbehållit sig pröivningsrätten;
då skall domstolen hemställa frågan Konungens pröwning.

s §•

Wad i 2 kap. 7, 11—15'' 17—19, 22 samt 24—33 §§ finnes stadgat i fråga om
byggande i »vatten stall i tillämpliga betar lända till efterrättelse jämlöäl med awseende å arbete
för inrättande aw allmän farled; dock att beträffande sådant arbete den i 22 § meddelade tjärn
wisning till 23 § icke äger tillämpning.

Där genom arbete för inrättande a ta allmän farled annans rätt kan förnärmas, må
arbetet ej ste, med mindre Konungen eller »vattendomstolen förordnat, huru och under milla
willkor det må göras.

6 8.

Erfordras för inrättande aw allmän farled, att jord eller lägenhet, förn tillhör annan,
begagnas eller att watten, waröwer annan roder, bortledes ur sjö eller wattendrag, äge »vattendomstolen,
bär ej hemställan enligt 4 § göres, föreskriwa, att »vad för ändamålet tarwas stall
aw ägaren awstås eller upplåtas till begagnande.

Warder fråga om farleds inrättande hemställd Konungens pröwning, ankommer på
Konungen att förordna om skyldighet att awstå wad för farleden är behöwligt.

7 §■

I sammanhang med beflut om inrättande aw allmän farled kan Konungen uppdraga
åt »vattendomstolen att, med iakttagande aw de allmänna bestämmelser Konungen må tjärna

giwit, meddela närmare föreskrifter rörande sättet och »villkoren för farledens inrättande eller 3; 8—18
»visit därför erforderligt arbetes utförande.

Ändä att förordnande, förn nu nämnts, ej giwcs, skall, sedan Konungen meddelat beslut,
må tet öwerlämnas till wattendomstolen för den »vidare behandling förn omförmäla i 8 §.

8 §•

För fast egendom eller annat, förn aivstas för inrättande aw allmän farled, sa ock för
skada, förlust och intrång, förn eljest »vallas aw sådant företag, skall lösen eller ersättning giwas,
bär ej sådant fall är för handen, att pa grund a»v stadgandena i 1 kap. 5 och följande §§
gottgörelse ej stall utgå. Frågan om beloppet aw lösen och ersättning samt om sättet för desi
utgiwande skall i saknad aw öwerenskommelse awgöras aw wattendonistolen enligt de i 9 kap.
stadgade grunder; dock att beträffande lösen och ersättning, förn bör utgå till följd aw alvstäende
aw fast egendom, hörande till planlagt område för stad, köping eller mnnicipalsamhälle, »vad
angående expropriation finnes eller kan warda särstilt stadgat stall i nämnda hänseende lända
till efterrättelse.

9 §•

I fråga om ntlvidgandc eller förbättrande aw allmän farled skall »vad owan är sagt
om inrättande alu dylik led äga motswarande tillämpning.

Om rensning, förn för bibehållande aw allmän farled är aw nöden, »vare lag förn i
2 kap. 36 § finnes stadgat.

10 §.

Uppstår wid allmän farleds begagnande städa för annan genom wägswall eller dylikt,
må särskild talan föras om widtagande aw de åtgärder till förebyggande däraw, som må finnas
erforderliga, sa ock om skadestånd.

11 §•

Kan till följd aw förändrade naturförhållanden allmän farled ej »vidare anwändas för
samfärdseln eller finnes den wara obehöwlig för sådant ändamål eller medför deh bibehållande
wäsentliga olägenheter med awseende å andra allmänna intresien, förordnar Konungen om farledens
awlysande.

12 §.

Där reglemente för allmän farleds begagnande erfordras, meddelas sådant alu Konungens
befallningshawande eller ock aw Konungen, om han sa finner lämpligt.

13 §.

Beträffande inrättande, utwidgande eller förbättrande a»v allmän hamn gälle to eib owan
stadgats i fråga om allmän farled; och stall till allmän farled räknas jämwäl det utrymme i
watten, förn jämlikt hemta lag upplåtes eller wid den tid, då lagen träder i kraft, finnes i laga
ordning upplåtet till allmän hamn.

4: i-3

4 Kap.

Om allmän flottled.

1 §-

Där, efter det förordningen om allmän flottled den 30 december
1880 trätt i kraft, inrättats allmän flottled eller i fråga om äldre flottled
flottningen blivit enligt myndighets beslut ordnad, skall allmän flottled
jämväl framgent bibehållas.

Där vid tiden, då nämnda förordning trädde i kraft, var allmän
flottled, skall ock, ändå att flottningen däri ej sedermera ordnats, allmän
flottled bibehållas, såframt efter nämnda tid åtminstone vissa år därstädes
idkats flottning av någon betydelse.

Huruledes avgöras skall, v arest allmän flottled, efter ty nu sagtsr
skall bibehållas, sedan vattenlagen trätt i kraft, därom är särskilt stadgat.

2 §•

Kan vattendrag, varest allmän flottled ej finnes, användas därtill,
må, där sådant prövas vara av nöden och kunna medföra väsentligt
gagn för orten eller eljest lända till nytta för det allmänna, på ansökan
förordnas att i vattendraget skall vara allmän flottled.

Vid provning av ansökan, som nu nämnts, skall hänsyn tagas till
omfattningen å ena sidan av ortens skogshantering och av gagnet för
densamma av flottledens inrättande samt å andra sidan av de störningar,
som genom flottleden eller flottningen däri kunna vållas andra näringar.

Om allmän flottleds inrättande genom upptagande av ny vattenled
vare tillämpliga delar lag samma.

3 §•

Ansökan om allmän flottleds inrättande ingives till Konungens
befallningshavande, och värde ärendet därefter handlagt vid syneförrättning
i den ordning, som föreskrives i 10 kap. 1—31 §§.

Synemännens utlåtande skall underställas vattendomstolens prövning;
dock må ej vattendomstolen ingå i bedömande av frågor rörande
lösen eller ersättning enligt 5 och 6 §§ i vidare mån, än som föranledes av

;m törel a besvär eller av ändrade anordningar eller föreskrifter rörande 4 i 4 — 6
företagets utförande.

Hurusom allmän flottleds upplåtande till allmänt begagnande så
ock avgörandet av vissa frågor rörande dess nyttjande ankommer på
Konungens befallningshavande, därom skils i lagen om flottning i allmän
flottled.

4 §■

År för allmän flottleds inrättande någon anläggning eller åtgärd
nödig, som kan inverka på strand-, bro-, fiske- eller vattenverksägares
eller annans rätt, såsom:

damm, kaj, väg, ledarm, bomledning, ränna, kanal eller annan
ledning för vattnet;

förvaringsplats för båtar, bommar eller annan materiel;

byggnad för flottni ngspersonalens härbärgerande under f lottum årstiden;
5 6

upptagningsverk, magasinsbom, skiljeställe för flottgodsets sorterande
med därför erforderliga byggnader, buntverk och dylikt;

avsättande av särskilt område för utsorterat virkes sammanläggande
och förvarande i avbidan på dess forslande från platsen;

sprängning, grävning eller muddring;

ändrande eller b ortrivan de av befintlig byggnad;

åläggande, ändrande eller borttagande av väg, bro, färjställe
eller dylikt;

väte den, vars rätt (hirav beröres, pliktig att tåla sådant intrång;
och skola bestämmelser meddelas, huru vid flottledens ordnande och
begagnande tjänligast bör förfaras, så att ändamålet må utan oskälig
kostnad vinnas med minsta olägenhet för annan, så ock, vad särskilt
angår hushållningen med vattnet, huru mellan stridiga intressen i avseende
därå må, såvitt möjligt, så jämkas, att ett varf kan behörigen
tillgodoses utan förfång eller väsentligt omak för annat.

5 §•

För skada, som vållas genom anläggning eller åtgärd för allmän flottled,
skall gäldas ersättning; och skola härom gälla bestämmelserna i 9
kap., dock att, efter ty i 6 § lagen om flottning i allmän flottled stadgas, i
vissa fall frågan om sådan ersättning skall bedömas enligt de för skada
i följd av flotta ingen i nämnda lag givna regler.

4.; g_9 Finnes skada, som kan väntas uppstå i följd av flottningen, bliva

så stadigvarande, att värdet därå kan genom uppskattning på förhand
utrönas, skall, om ersättningstagare påstår det, ersättning därför bestämmas
i flottledsmålet, efter ty i 9 kap. sägs. Eljest gälle om flottningsskada
vad i lagen om flottning i allmän flottled därom stadgas.

Om vissa förhållanden med avseende å större vattendrag skils i
1 kap. 5 och följande §§.

6 §•

Där till anläggning, som i 4 § sägs, tarvas utmål av någon betydenhet,
som kan förväntas bliva av stadigvarande behov för flottleden, må
förordnas, att erforderligt område skall avstås mot lösen, efter ty i 9
kap. sägs.

Nedför upplåtelsen av utmål skada, varför gottgörelse ej ingår i
lösenbeloppet, värde den skada ersatt, efter ty i 9 kap. sägs.

7 §•

Hava i vattendrag, där allmän flottled skall inrättas, dessförinnan
utförts byggnader eller andra arbeten till befrämjande av flottning,
må därav för allmänna flottleden tagas i anspråk vad för densamma
prövas nödigt eller nyttigt; och njute den, som bekostat arbetena, anläggares
rätt att för dem undfå ersättning av de flottande med belopp,
som i beslutet angående flottledens inrättande bestämmes efter det skick,
vari arbetena då befinnas. Om fastighetsägares och annans skyldighet
att fortfarande tåla intrång av anläggningar, som nu nämnts, vare lag,
som i 4 § sägs.

8 §■

Vad i 2 kap. 7 §, 10 § första stycket, 11—13 §§ och 18 § finnes
stadgat i fråga om byggande i vatten skall äga motsvarande tillämpning
med avseende å arbete för inrättande av allmän flottled.

9 §.

Kan i fråga om vattendrag, där fiske av någon betydenhet finnes,
skäligen befaras, att genom anläggningar eller åtgärder för flottleden
eller i följd av flottningen avsevärt men tillskyndas fisket, må för

anordnande och uppehållande av liskodlingsanstalt eller för vidtagande
av andra åtgärder till fiskets bevarande i vattendraget föreskrivas, att
å flottgodset skall läggas en billig avgift att utgå årligen.

Huru avgift, som nu nämnts, skall för ändamålet användas, därom
förordnar Konungen.

10 §.

Utförandet av de för allmän flottleds inrättande erforderliga anläggningar
och åtgärder värde överlämnat åt den, som sökt flottledens inrättande,
såvitt han ej linnés olämplig därtill, eller, där jämväl annan
anmält sig till arbetets övertagande, åt den, som prövas kunna säkrast
och snabbast utföra detsamma; vill kronan utföra arbetet, äge under
i övrigt lika förhållanden företrädesrätt därtill. Antages annan än
sökanden, skall han gottgöra sökanden förskjutna kostnader.

Erfordras för inrättande av allmän flottled, att vattenverk »utrives
eller ändras, besörje därom den, vilken enligt vad nyss sagts antagits
till anläggare. Skall verket ändras, och vill vattenverksägaren själv
utföra arbetet, gälle därom vad i 2 kap. 19 § linnés för motsvarande
fall stadgat.

Har i beslut om allmän flottleds inrättande föreskrivits, att förut
i flottleden utfärda byggnader och arbeten skola enligt 7 § tagas i
anspråk för flottledens räkning, vare anläggare!! skyldig att under
byggnadstiden underhålla vad sålunda skall övertagas.

11 §.

För anläggningskostnaden njute anläggare!! i den ordning, som
stadgas i lagen om flottning i allmän flottled, ersättning av de flottande
med belopp, som, sedan flottleden blivit besiktigad och godkänd, jämlikt
11 kap. 57 § andra stycket fastställes med hänsyn till det skick, vari
byggnader och arbeten befinnas vid tiden för godkännandet.

Till anläggningskostnad hänföres ej blott kostnaden för utförande
av arbete!!, som i 10 § sagts, utan även all annan utgift för företagets
genomförande såsom ersättning och lösen enligt 5 och 6 §§, i den mån
den blivit till ersättnings tagare utbetalad före flottledsarbetets fullbordande;
kostnaden för ärendets behandling vid syneförrättning samt hos vattendomstolen
och Konungens befallningshavande; kostnaden för tillsyn å
arbetet under byggnadstiden jämte annat dylikt samt ränta å förlagskapitalet
för tiden till flottledens godkännande.

: lo-u

4: 12—14 tiar ersättning eller lösen enligt 5 eller 6 § icke av anläggare!!

guldits före arbetets fullbordande, äger ersättningstagaren för beloppets
utfående hålla sig till flottningsföreningen.

12 §•

Finnes under företagets utförande, att visst arbete, som i beslutet
föreskrivits, kan anses obehövligt, eller erfordras i övrigt jämkning av
den för företagets utförande fastställda planen, må vattendomstolen på
ansökan av anläggare!! föreskriva sådana ändrade anordningar, som av
förhållandena påkallas.

13 §.

Visar sig under fortgången av den för företagets fullbordande bestämda
tiden, att anläggare!! icke kan eller vill fullborda företaget före
tidens utgång, må på särskild talan vattendomstolen förklara anläggare!!
förlustig rätten till arbetets vidare utförande.

tiar arbetet icke inom den bestämda tiden behörigen slutförts, vare
anläggare!! förlustig rätten till dess vidare utförande. Dock må, om
giltigt skål för dröjsmål visas eller hänsynen till allmänt väl sådant
kräver, vattendomstolen på därom före tidens utgång gjord ansökan
bevilja anstånd med arbetets fullbordande på viss tid, i regel icke överstigande
ett år; och äger vattenrättsdomaren, där arbetet vid besiktning,
som i 13 kap. 1 § sägs, funnits vara i huvudsak behörigen fullgjort,
för utförande av sådana ändrings- och tilläggsarbeten, som besiktningsmannen
må hava föreskrivit, medgiva nödig utsträckning av
byggnadstiden.

14 §.

tiar anläggare!! avsagt sig arbetet eller förverkat rätten till dess
utförande, läte vattenrättsdomaren utfärda kungörelse i en eller flera tidningar
med anmodan till dem, som kunna vilja övertaga arbetet, att
inom viss tid anmäla sig hos honom; och äge han överlämna arbetets
slutförande åt annan anläggare, med utsättande av sådan ny tid härför,
som av förhållandena påkallas. Den, som i tv fall frånträder arbetet, njute
i avseende å förskjuten anläggningskostnad fortfarande anläggares rätt.

Kan ny anläggare ej erhållas, värde den beslutade flottleden
avlyst.

4:15-1»

15 §.

Närmare föreskrifter i fråga om allmän flottleds nyttjande och om
tiottningsföreningar mellan dem, som flotta i sådan led, meddelas i lagen
om flottning i allmän flottled.

1(5 §.

Laga kraft ägande beslut om inrättande av allmän flottled vare
med de inskränkningar, som följa av stadgandena i detta kapitel, gällande
mot envar såväl vad angår rätten att utföra och för framtiden bibehålla
anläggningar, som i beslutet må hava föreskrivits, som ock beträffande
ersättning och annat, varom beslutet må innehålla bestämmelser.

17 §.

Finnas under flottningens fortgång till skydd mot skada vidtagna
anordningar eller rörande hushållningen med vattnet eller annat meddelade
föreskrifter vara för sitt ändamål otillräckliga eller mindre tjänliga, eller
visar sig behov av nya anordningar eller föreskrifter till förekommande
av skada, må, utan hinder av vad i 16 § stadgats, medelst stämning
till vattendomstolen talan föras mot flottningsföreningen om skyldighet
för de flottande att vidtaga sådana anordningar eller underkasta sig
sådana föreskrifter, som, utan att flottningen därav oskäligt betungas, må
påkallas av anmärkta förhållanden.

18 §.

Menar någon, som byggt eller ärnar bygga i flottleden, att särskild
anordning till skydd mot skada å byggnaden i följd av flottningen bör
bekostas av de flottande, äge medelst stämning å flottningsföreningen
påkalla vattendomstolens bestämmelse om skyddsåtgärd, som i 2 kap.
10 § sägs. Om påföljden av underlåtenhet härutinnan skils i 7 § lagen
om flottning i allmän flottled.

19 §.

I fråga om mål, som i 17 och 18 §§ omförmälas, skola bestämmelserna
i 4—8 §§ i tillämpliga delar gälla. a v ’;

4:20-22

20 §.

Vill flottningsförening eller ock annan vidtaga anläggning eller
åtgärd för befintlig allmän flottleds utvidgande eller förbättrande och
äro sannolika skäl, att allmän eller enskild rätt därav förnärmas, eller
har, där annan än flottningsföreningen eljest vill utföra arbete för flottleden,
föreningen ej därtill samtyckt, skall före arbetets påbörjande inhämtas
vattendomstolens besked, huruvida och under vilka villkor arbetet
må göras. Beträffande anläggning eller åtgärd, för vars utförande ej
erfordras vattendomstolens provning, må ändock till beredande av trygghet
för framtiden sådan prövning kunna påkallas.

Änskönt anläggning tillkommit utan föregången provning, vare
flottningsförening obetaget att sedermera söka domstolens godkännande
därav.

21 §.

Vill någon påkalla vattendomstolens prövning av fråga, som
i 20 § sägs, eller önskar någon att för flottningens underlättande nya
eller ändrade föreskrifter meddelas rörande hushållningen med vatten
eller annat, göre ansökan därom hos vattendomstolen, och värde ärendet
prövat i den ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål; dock
att om för frågans prövning erfordras undersökning av längre sträcka av
vattendraget, vattenrättsdomaren äger förordna, att ärendet skall behandlas
i den ordning, som i 3 § föreskrives för mål rörande inrättande
av allmän flottled.

I samma ordning, som nu sagts, skola ock handläggas frågor om
ändrade bestämmelser rörande skyldigheten att avbarka virke, så ock
om åläggande för de flottande att betala fiskeavgift, som i 9 § sägs.

;/ • '' 22 §.

Beträffande mål, som omförmäles i 21 §, skall vad i 4 och följande §§
bär ovan föreskrives med avseende å mål rörande inrättande av allmän
flottled äga motsvarande tillämpning; dock att, där annan än flottningsföreningen
är sökande, till anläggare skall antagas föreningen, om denna
så fiskar, och må, där företaget fått förfalla, gottgörelse för förskjuten
kostnad åtnjutas, ,i den mån utfört arbete finnes vara till nytta för
flottningen.

Om begränsad rättsverkan i visst fall av beslut i mål, som nu 4:23—26
sagts, skils i 11 kap. 53 § andra stycket.

23 §.

Ilar genom beslut enligt denna lag ersättning för skada blivit
bestämd att utgå medelst årlig avgift till visst belopp, vare den omständigheten
att beslutet härom vunnit laga kraft icke hinder för vattendomstolen
att i sammanhang med beslut om nya eller ändrade anordningar
eller föreskrifter för flottleden meddela sådana ändrade bestämmelser
rörande skadeersättningens belopp eller avgiftens upphörande,
vilka må föranledas av de ändrade förhållandena.

Vad nu stadgats galle ock med avseende å skadeersättning, som
blivit bestämd enligt lagen om flottning i allmän flottled.

24 §.

Byggnader och anläggningar, vilka utförts eller från annan övertagits
för allmän flottleds inrättande, utvidgande eller förbättrande, så
ock fast eller lös egendom, som eljest för flottleden eller flottningens
ombesörjande förvärvas att av de flottande gäldas, vare flottledens tillhörighet.
Om förvaltning av egendom, som nu nämnts, stadgas i lagen
om flottning i allmän flottled.

Ej må allmän flottled tillhörig egendom tagas i mät för annan
gäld än sådan, varför den lagligen må särskilt häfta.

25 §.

Finnes beträffande hushållningen med vattnet i allmän flottled
vattenmärke utsatt till efterrättelse vid flottningens bedrivande galle
vad i 2 kap. 27 § finnes för där avsedda fall stadgat. År för dammluckas
öppnande viss tid i laga ordning bestämd eller eljest särskild
föreskrift om vattnets framsläppande given, lände det till efterrättelse.

Har ej vattenmärke utsatts och hava ej heller eljest meddelats
bestämmelser, som nyss sagts, skall hushållningen med vattnet ske på
sådant sätt, att flottningen må kunna ändamålsenligt skötas med minsta
olägenhet för den, vars rätt är i fråga.

26 §.

Om rensning, som för bibehållande av allmän flottled är av nöden,
vare lag, som i 2 kap. 36 § sägs.

4:27—5:8

27 §.

Allmän flottled må på ansökan avlysas av vattendomstolen, där
sådana omständigheter yppas, att flottningen kan anses vara alldeles
nedlagd.

Uppstår eljest fråga om avlysning av allmän flottled, ankomme
ärendet på Konungens provning, och värde därvid i övrigt så förfaret,
som för varse fall finnes stadgat.

Huruledes vid flottleds avlysning skall förfaras med flottledens
egendom, därom stadgas i lagen om flottning i allmän flottled.

Vårder flottled avlyst, må den, som av bibehållandet av anläggning
för flottleden kan lida men, av vattendomstolen på ansökan tillåtas bortskaffa
densamma.

5 Kap.

Om dikning och annat oledande aw watten för torrläggning aw mark.

i §.

t 7 §.

Ägare alu jord inom dikningssamfällighet, mars ytwidd icke öwerstiger ett hundra hektar,
sä ock den, wilken inom dikningssamfällighet alu större ytwidd än nu nämnts äger fastighet,
mars delaktighet enligt förestående bestämmelser i ben beräknade torrläggningskostnaden icke
nppgar till ett hnndra kronor, må ej betungas med större bidrag än svin swarar mot wärdet
å hans jordförbättring, utan så är att han sökt företaget eller jämlikt 10 kap. 82 § är likställd
med sökande.

t 8 §.

Bill ägare alu jord inom dikningssamfällighet, mats ytwidd öwerstiger ett hundra
hektar, minna befrielse från skyldigheten att taga del i dikningsföretaget, awsäge sig den båtnad,
som genom företaget beredes hans jord. Rätt till sådan afsägelse tillkomme dock ej den, förn
sökt företaget eller jämlikt 10 köp. 82 § är likställd med sökande, ej heller ägare aw fastighet,
mars delaktighet i företagets beräknade torrläggningskostnad icke uppgår till ett hundra kronor.

Huru och inom wilken tid awsägelse, förn nu sagts, skall göras, sa ock om skyldighet
för jordägare, wilken genom awsägelse munnit befrielse från delaktighet i företaget, att till
öfriga deltagare däri awstå jord, därom stadgas nedan.

t o S Förena

sig ägare af twä eller flera fastigheter om gemensamt upptagande clio dike för
torrläggning af drill tillhörig mark i annat ändainäl filt jords förbättring, skall, där rörande
företaget hålles syneförrättning, förn i 10 kap. 32—82 §§ sägs, den mark, förn tarrlägges,
utgöra eu dikningssainfällighet med skyldighet för ägarne flit taga del i kostnaden för företaget
enligt de grunder, förn wid syneförrättning?,i fastställas jämlikt deltagarnes öwerenskommelse
eller, om sådan öwerenskommelse ej träffas, i man (ilo den för tunt deltagare nppskattade
nyttan alu företaget.

10 K.

31 §.

Will man för torrläggning alv filt mark sänka eller nttappa sjö, upprensa, fördjupa,
ntwidga eller räta älw, ä eller annat wattendrag eller eljest awleda watten därifrån, stall, med
iakttagande (ilo föreskrifterna i 32—34 §§, å säd ant företag tillämpas wad owan stadgats om
dikning; dock att, där fråga är huwndsakligen om upprensande alu wattendrag niedelst borttagande
aro slam, dy, sand. wattenwäxter, flogsaffall eller dylikt, i stället för den i 8 § för
witza fall jordägare niedgiwna rätt till awsägelse alu båtnad stall, jämwäl under bär angiwna
förutsättningar, gälla wad i 7 § stadgas om delaktighetens begränsning för jordägare, förn
icke är sökande eller i förewarande hänseende likställd med sökande.

32 §.

, Sänkning eller uttappning aw sjö torn- ej tilläten, med mindre det alu företaget beräkliabe
jordförbättringswärdet med iller än hälften faller a egendom, tillhörig ben, förn östat
företaget, eller honom och andra, ro i lfa förenat sig med hononi därom.

Skulle i något fall sänkning eller uttappning alu sjö awse huwndsakligen annat ändamål
<>n jords förbättring, må företaget komma till stånd allenast, om mer än hälften aw sjöns areal
tillhör sökanden och dem, wilka förenat sig nied honom, fanit bett nytta, förn winnes genom
företaget, pröwas i wärde uppgå till minst dubbelt mot barnro förorsakad skada.

* 33 §.

Ä företag, förn i 31 § sägs. skall wad i 2 kap. 10-13 §§ stadgas beträffande byggande
i wattcn äga motswarande tillämpning.

34 §. *

* 36 §.

Finnes wattenwerk, förn lagligen äger bestånd och är a ro laga beskaffenhet, »vålla uppdämning
eller eljest utgöra hinder mot företag, förn i detta kap. sägs, hawe under nedan

5 : 37—44 stadgade willkor ägare aw mark, förn ingår i företaget, rätt fordra, att sådan ändring alu
wattcnwerket med awseende a läge, fallhöjd, wattentillgäng eller beskaffenhet i ölurigt widtagcs,
som är nödig för företaget, eller att, om ändamålet ej kan minnas genom dylik åtgärd, werket

alldeles utriwes. : ..... " '' ''

Ändring alu wattenwerk stall göras sä, att werket, såwitt ste kan, ej försämras eller
att, där försämringen ej fan undwikas, den i möjligaste män instränkes.

Om ersättning eller lösen i fall, som i denna § awses, stils i 9 kap.

37 §.

39 §.

Om werkställandet alu wattenwerks utriwning eller ändring besörje ägaren alu den
mark, som stall torrläggas. Skall werket ändras, och mitt wattenwerksägaren fjöl» utföra
arbetet, galle baroni wad i 2 kap. 19 § finnes för bär awsett fall stadgat.

* 40 §.

Om fiske iverk, bewattningsanstalt samt annan därmed eller med wattenwerk
jämförlig byggnad eller anläggning för wattnets nyttjande ware i tillämpliga delargällande
wad i detta kap. stadgas om wattenwerk; dock må ej i fråga om
byggnad eller anstalt för allmän flottled eller eljest i fråga om sådan led
nämnda stadganden vinna sådan tillämpning, att olägenhet av betydelse
uppstår för flottledens begagnande, med mindre Konungen prövar övervägande
nytta för det allmänna genom torrläggningsföretaget vinnas.

41 §:

Där för utförande aw företag, som i" detta kap. sägs, erfordras åtgärd, warigenom icke
utnyttjad fallhöjd eller wattenmängd i strömfall minstas, ware strömfallets ägare pliktig att
tåla härigenom uppkommen förlust i wattenkraft. Om gottgörelse för sådan förlust galle wad
i 1 kap. 4 § finnes stadgat.

42 §.

t 44 §.

Uppstår, då fråga wäckes om dikning eller annat awlcdande aw watten för torrläggning
alu mark, twist om dikes eller annan anläggning» läge, storlek eller bestaffenhet i öwrigt,
rätt att leda luatten till annans dike eller wattenaflopp eller att göra anläggning å annans
mark, skyldighet att deltaga i företaget så ock i framtida underhållet, ersättning, förn bör gäldas.

eder annat, svin hör till arbetets utförande; bå skall utom i fatt, förn i 45 § sägs, frågan 5! 45—48
företagas till pröfning wid syneförrättning i den ordning, som i 10 kap. 32—82 §§ stadgas.

Sådan pröwning stall ock äga ruin, bär fråga uppstår om begagnande alu sådan rätt,
förn omförmäla i 36, 40, 41 eller 42 §, och alla sakägare ej warda ense.

Ändå att, efter ty nu sagts, pröwning wid syneförrättning enligt 10 kap. icke erfordras,
stånde deltagare i företag, förn i detta kap. awses, fritt, om de få önska, att till beredande alu
trygghet för framtiden påkalla sådan pröwning.

45 §.

* 46 §.

Där syneförrättning hålles rörande företag, förn awser sänkning eller uttappning atu
sjö eller förändring aw wattnets djup eller läge i luattenbrag, tonrom i 1 kap. 11 § förmätet,
eller i annat luattenbrag, bär allmän farled eller allmän flottled finnes eller fiffel! har sitt breto
eller luattnet begagnas för allmän wattenledning eller ock järntuäg eller annan allmän tokig framgår
öiucr luattnet, stall frågan, hurnwida på grund alu de i 33 8 åberopade logrum jämte lund i
34 § finnes stadgat från det allmännas sida hinder möter mot företaget eller särskilda willkor
böra förestritoas beträffande dest utförande, underställas wattendomstolens pröwning.

Hålles ej rörande företag, förn nu nämnts, syneförrättning, stall pröwning ato nyhberörda
fråga påkallas genom ansökan till wattendomstolen i den ordning, som i 11 kap. stadgas.

Om Samtligen» pröwning i mista fall stils i 7 kap. 15 § andra stycket.

t 47 §.

Innefattar synemän» utlåtande, warwid enligt 10 kap. 76 § skall bero, eller domstols
laga kraft ägande beflut rörande företag enligt detta kap. medgiwande till företaget, tonre bet
gällande mot" cnwar fåloäl toab angår rätten att utföra företaget och för framtiden bibehålla
dike och annan anläggning förn beträffande skyldighet att taga del i företaget; dock med de
instränkningar, förn följa dels alu bestämmelserna om rätt för jordägare att under mista förutsättningar
afsåga sig den båtnad, mitten genom torrläggningsföretag beredes hans jord, dels
ock aro ftabganbena nedan i denna § samt i 49 §.

Finnes företaget angå fastighet, förn icke angiwits i kungörelse enligt 10 kap. 37 §
och mars ägare ej heller eljest lagligen toarit part i målet, tonre utlåtande eller beslut rörande
företaget utan mellan mot sådan fastighets ägare.

t 48 §.

Har företag, ronrom i detta kap. sägs, icke bragts till stut inom tid, förn enligt 10
kap. 59 § förestriwits, loare frågan om företaget förfallen; dock må, om giltigt stål för dröjsmål
wisas eller genom företagets inställande synnerligt men skulle uppstå, wattendomstolen på
härom före nämnda tids utgång gjord ansökan bewilja anstånd med företagets fullbordande,
dock ej för längre tid ätt tio år. Lider någon genom dröjsmålet städa, skall ersättning gäldas
af deltagarne.

Har fråga om företag enligt detta kap. förfallit, äge deltagare i företaget påkalla
wattendomstolens pröwning, hurnwida den å företaget nedlagda kostnad stall gäldas allenast aw

5: 49— 55 sökande» och dem. förn förenat sig med honom, eller om och i wilkcn man jämwäl öwrigi
deltagare skola med hänsyn till wunnen nytta i kostnaden taga del.

* 49 §•

Där genom dikning eller wattenawledning i enlighet med utlåtande eller beslut, som i
47 8 sägs, wällas skada eller intrång aw betydenhet, förn lo i i) utlåtandets eller beslutets meddelande
icke förutsetts eller wisur sig Mara wäsentligt större än dä beräknats, må utan hinder
aw bestämmelsen i 47 § talan föras om ändrade föreskrifter rörande flötseln alu de för företaget
gjorda anläggningar och, sawitt utan större förändring i redan werkställt arbete kan ste,
om widtagande pa deltagarnes i företaget bekostnad alu åtgärder till stadans eller intrångets
förebyggande eller minskande för framtiden. För skada eller intrång ware deltagarne i företaget
ej pliktiga att gima ersättning utöwer wad utlåtande eller beslut, som munn nämnts, innehåller,
niet» mindre talan baroni wäckes inom fem år efter utgången aw den för företagets fullbordande
i utlåtandet eller beslutet eller ock sedermera i anledning aw fett anstånd bestämda tiden.

Warda wid utförande alu företag, förn nu nämnts, stadgade försiktighetsmått ej widtagna,
och lider någon skada däraw, stall för den städa gottgörelse giwas.

t 50 §.

Will jordägare begagna honom, efter ty i 8 § sägs, tillkommande rätt att awsäga sig
den båtnad, förn genom torrläggningsföretag beredes hans jord, göte det skriftligen hos Konungens
befallningshawande sist före utgången alu kalenderåret näst efter det, under wilket företaget
fullbordats, eller, bär jämlikt 10 kap. 80 § slutlig uppskattning alu jordförbättringens wärde
äger rum, sist inom sextio dagar efter det sådan uppskattning luunnit laga kraft.

Wcrkställes sådan ny nppflattning alu jordförbättringen, waroni i 10 kap. 79 § för">ätes,
äge den, funt påkallat uppskattningen, så ock annan jordägare, förn därwid påföres ökad
delaktighet i företaget alu minst fem procent, tid till awsägelsc intill dest sextio dagar förflutit
från det den nya nppstattningen wunnit laga kraft.

Är jord, Mars torrläggning awses med företaget, belägen i tina eller flera län. stall
awsagelsen göras hos Konungens befallningshawande i det län, bär största delen alu jorden ligger.

51 §■

t 55 §.

Jordägare, förn awsagt sig båtnaden alu torrläggningsföretag, ware pliktig att från
och med kalenderåret näst efter det, under wilket företaget fullbordades, intill dest den mot
båtnaden fwarande marken warder awträdd, årligen sist före den 14 december till de kwarstaende
deltagarne ntgiwa ersättning för bni genom företaget lomma ökningen i årlig niohörnig
å hans jord med det belopp, wartill samma öfning bliwit i den ordning, som i andra avdelningen
av 10 kap. stadgas uppskattad. Skyldighet, förn nu sagts, åligge ock ny ägare.

Har till följd aw jordägarens åtgärd eller wallandc den utbrutna marken efter företagets
fullbordande skadats eller minskats i wärde, stall han wid awträdet alu matfat gälda ersättning
därför. För nödig och nyttig kostnad, förn jordägaren nedlagt å matfat, äge han wid awträdet
bekomma gottgörelse. Uppstår twist om wad jordägaren sålunda har att ntgiwa eller bekomma,

utS hvit utbrutna markens (tillträde ej däraw uppehållas; dock ware jordägare ej skyldig ntt öti_(>; 2

(tillträda marken, förrän gottgörelse, förn enligt 51 § tillkommer honom, Minut gulden.

56 §.

Tillhör den i diknings- eller annan torrläggningssamfällighet, som i detta kap. sägs,
ingående jord till skilda delar flera än fem ägare, och har ej delaktigheten i torrläggningsföretagets
utförande och det framtida nnderhållet bliwit sa bestämd, att warje jordägare stör
i answar för tvist sträcka a inarkcii, skall för handhawandet aw de med företaget förenade
angelägenheter i den ordning 10 kap. 73 § föreskriiver utses styrelse, bestående aw eu eller
flera ledamöter. Har ej genom stadgar, förn i 64 § förmälas, eller ock eljest genom beslut alu
samfällighetens delägare bliwit bestämt, huru styrelsen skall Mara sammansatt, skall styrelsen
utgöras aw eu person, benämnd systloman.

Till ledamot aw styrelsen ma ej utses annan ätt i Swerige bosatt swensk medborgare,
bär ej för särskilt fall Konungen medgiwer, att styrelsen ma till mist del, ej öwerstigande eu
tredjedel aw hela antalet, bestå aw medborgare i annat land, eller a utrikes ort bosatta swenska
medborgare.

Har styrelseledamot utsetts för mist tid, ma hatt, ända att bett tid ej gatt till ända,
skiljas från uppdraget genom beslut aw samfällighetens delägare. Lag samma ware, bär styrelseledamot
bliwit för obestämd tid utsedd.

60 §.

6 Kap.

Om inwallniug.

1 §• ''

Will titan för filt marks torrläggning i ändamål aw jordens förbättring göra mall eller
annan byggnad wid eller i watteu till stybb däremot, galle härom wad i 5 kap. 32 § första
stycket samt 33 och 34 §§ stadgas om sjösänkning.

Winnes ej nytta aw inwallniitg, som nu nämnts, med mindre wattenuppfordringswerk
eller dylik anstalt för wattnets upphämtande anivändes, må, ända att enligt owan åberopade
bestämmelser hinder mot företaget ej möter, detta mot bestridande aw någon, ivars rätt beröres
däraw, ej komma till stånd, såframt ej ivärdet aw bett awsedda jordförbättringen finnes stiga
till eu och eu halm gång sammanlagda beloppet alu bett beräknade anläggningskostnaden, lösen
och ersättning för skada och intrång samt den kapitaliserade kostnaden för nppfordringswerkets drift.

2 §•

3-7:2

t 3 §.

Yrkar, dä fråga wäckes om »mattning »vid sjö eller wattendrag, ägare alu jord wid
}jön etter wattendraget, att i stället wattenawledning skatt äga ram, etter affär wid ifrågasatt
mattenatotebning jordägare, att i stället stall fle torrläggning genom intoattning, äge toattenawledningen
företräde, bär det ej wisas, att genom inroattning lika omfattande torrläggning fan
minnas med mindre kostnad och rubbning ato »vattenförhållandena, etter ock att den, förn yrkat
»mattning, kan genom sådant företag få sin jord torrlagd mot hälften etter mindre aro den
kostnad, förn ställe belöpa ä honom såsom deltagare i toattenatotcbningcn.

Den, som efter ty nu är sagt motsätter fig ato annan äskat torrläggningsföretag, åligge
att fullgöra road enligt stadgandet i 10 kap. 50 § förelägga honom. Där det ato honom
åstundade företaget jämlikt otoau girona regler lämnas företräde, skall det bringas till utförande
inom tid, som därför bestämmes, to ib äwentyr att hinder icke möter mot återupptagande ato
frågan om det först tittämnabe företaget.

* 10 §-

Wad i 5 kap. 46 § finnes stadgat härom, att i atoseende å torrläggningsföretag ato
mih beskaffenhet det tillkommer toattendomstolen att prötoa, hnrntoida från bet allmännas sida
hinder möter mot företaget etter särstilda willkor bära förestritoas beträffande dest utförande, äge
motswarande tillämpning i fråga om »mattning fårost wid fjö etter wattendrag förn wid hawet.

11 §■

7 Kap.

Om wattenreglermg.

i §• -

Mitt någon till gemensamt gagn för sig och annan reglera »vattnets atorinning nr sjö
etter annan »vattensamling etter i »vattendrag för beredande ato ökad »vattenkraft etter bättre
hushållning med »vattnet eller sårväl för ändamål, förn »in sagts, förn ock för jords förbättring
genom torrläggning, äge han, bär ej hinder mot företaget möter ato wad nedan stadgas, »vitsord
till den wattenreglering, såframt mer än hälften ato den beräknade båtnaden ato företaget tillfaller
egendom, förn tillhör honom eller honom och andra, »vilka förenat sig med honom härom.

* 2 §.

Mitt ägare ato strömfall utan att påfordra annans förpliktande att deltaga i kostnaden
utföra företag, förn i 1 § sägs, eller »vilja flera strömfallsägare »verkställa dylikt företag, och

av ej fråga om kostnadens fördelning hem emellan eller om skyldighet för annan att dart taga
del, skall företaget anses och behandlas förn byggande i watten enligt 2 kap.

Dac jordägare miljö för torrläggning alu filt jord utföra regleringsföretag utan deltagande
häri alu ägare till strömfall, förn genom regleringen tillskyndas båtnad, warde företaget
räknat till wattenawledning, morot» i 5 köp. förmäles.

Skall åtgärd till reglerande om wattnets awrinning ske uteslutande eller httwudsakligen
till förmån för allmän farled eller allmän flottled, loare lag förn i 3 eller 4 kap. sägs.

* 3 §.

Där genom ioattenreglering förorsakas skada eller intrång å jord, hus. fiske eller annan
egendom, må företaget ej utföras, med mindre bett beräknade båtnaden härom finnes i »värde
uppgå till minst dubbelt mot skadan och intrånget eller ock Konungen pröwar företaget mara
om särskilt gagn för det allmänna.

Wad i 2 köp. 3 A och 10 —13 §§ samt 5 kap. 34 § och 38 § andra stycket för där
amfebba företag finnes stadgat skall äga motsmarande tillämpning i fråga om ioattenreglering.

För skada och intrång genom mattenreglering stall gäldas ersättning eller lösen efter
ty i 9 kap. sägs. 7 * * * 11

4 §•

t 6 §•

Ej ware ägare alu strömfall skyldig att rnidkännas större bidrag till kostnaden för
utförande am Ivattenreglering ätt förn swarar mot tvärhet å bett båtnad Hans egendom härigenom
beredes, utan så är att Hatt sökt företaget eller jämlikt 10 köp. 82 § är likställd med sökande.

7 §•

Will efter wattenreglerings utförande ägare alv bebyggt strömfall inom regleringssamfälligheten
icke tillgodogöra sig Ivattenkraften i widare män än hatt gjort dehförinnan, eller
är. då regleringen ster, strömfall icke bebyggt, loare ägaren, såframt han ej fjälla sökt wattenregleringen
eller är likställd med sökanden, ej skyldig att deltaga i kostnaden för företaget, så länge
han ej begagnar bett multna förbättringen; och skall den å honom belöpande andel i kostnaden
gäldas alu öIvriga delägare i samfälligheten, enloar till så stor del, förn swarar mot. hans

anpart i öwrigt.

Warder efter regleringen anläggning för tillgodogörande alu strömfall inom reglering^
samfälligheten ändrad, eller införes rnid anläggningens drift förändrad ordning, eller warder
förut obegagnat strömfall bebyggt, stall, såframt det ej är uppenbart eller kan wisas, att älven
efter sådan åtgärd ben genom regleringen Ivunna ökningen i wattenkraft lämnas oaitmäitb,
ägaren erlägga ben å strömfallet belöpande andel i kostnaden för regleringens utförande, dock
utan ränta. Om tvärhet alu ben ökade Ivattenkraften wisar sig alvsewärt lägre än Ivid regleringens
utförande beräknats, må på yrkande aro strömfallets ägare Ivattendomstolen bewilja
skälig nedsättning i strömfallets delattighetsproeent.

Har efter regleringens utförande arbetet till följd om olyckshändelse eller eljest måst i
awsewärd män omgöras eller ändras, warde kostnaden därför räknad till anläggningskostnaden,
i Ivars gäldande den, förn senare träder till företaget, stall efter ty nu sagts deltaga. Såsom
anläggningskostnad stall ock anses sådan arogift, som i 11 kap. 85 § omförmäles.

Wisas, efter det wattenreglering blindt utförd, att densamma länder till stadigt
warande nytta för hamn eller annan allmän farled # eller för kloakwattens awledande
frän samhälle, som i 8 kap. 19 § sägs, ma ägare aw farleden st eller kloakledningen,
där den manna nyttan kan uppskattas till irrigt penningbelopp, pä talan aw deltagarne
förpliktas att medelst årlig awgäld eller pä en gång erlägga sä stor del aro
nämnda belopp, förn sroarar mot förhållandet mellan ä ena sidan företagets anläggningskostnad
och ä den andra den beräknade båtnaden aro företaget i sädant hänseende,
förn i 4 § aroses. För bidrag, som nu nämnts, förroärroas ej delaktighet i
företaget, och roare förty bidragsgiivaren ej skyldig att taga del i framtida kostnad
för detta.

Vad sålunda stadgats galle ock med avseende å allmän flottled,
där genom vattenregleringen vinnes stadigvarande minskning i kostnaderna
för flottningen eller för flottledens underhåll; dock att flottledens
bidrag skall utgå i den ordning, som finnes stadgad beträffande allmän
flottleds anläggningskostnad.

Anslag, förn i 11 § sägs, räknas i arvseende, roarom nu är fråga, den till
godo, som giroit anflaget.

13 §.

f 14 §.

Fråga om utförande aw wattenreglering, förn i 1 § sägs, skall pröwas wid syneförrättning
i den ordning, som i 10 kap. 32—82 §§ stadgas.

Synemännens utlåtande i wattenregteringsmät stall underställas wattendomstolens
pröwning; dock mä ej wattenvomstolen ingå i bedömande aw ersättningsfrågor i roffare män
än förn föranledes aw anförda beswär eller aw ändrade förestrifter rörande företagets utförande.

15 §■

Där fråga är om wattenreglering, förn berör wattenförhallandena i någon aw sjöarna
Wänern, Wättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan, mä, ända att
pröwning rörande sättet och willkoren för företagets werkställaude stett i den ordning eljest
finnes i denna lag stadgad, företaget ej bringas till utförande, med nnndre Konungen förklarat
hinder häremot ej möta aw militära flat eller aw hänsyn till »vist orts allmänna ekonomista

intrefien. Lag samma mara, bär bcträfftillbe annan wattenreglering alu synnerlig omsaltning?; 16—8:17
Konungen, förrän frågan bliwit i stabgab orbning slutligen awgjorb, förbehåller sig pröwningen,
hnrnwiba hinber aro säban bestaffenhet, förn nytz nämnts, möter.

Wab sälunba stabgats gälla ock beträffanbe företag, som i 2 § första och aiibra styckena
awses, bär fåbniit företag berör roattenförhallanbcna i någon alv oroan uppräknabc sjöar eller
eljest är aro synnerlig omfattning.

16 §.

22 §.

I be awseenben, bär ej i hetta kap. genom hänwisning till wiht lagbub eller eljest
, särflilt stabgats om Ivattenreglering, stola i tillämpliga betar länba till efterrättelse jämwäl
anbra än förut äberopabe bestämmelser i 2 kap. om bygganbe i toatten samt i 5 kap. om
sänkning eller uttappning aw sjö. Wib tillämpning aw föreskriften i 2 kap. 9 § stall hänsyn
tagas till be wattenstänbsförhällanben, förn beräknas rapa efter regleringens ntförande.

23 §.

8 Kap.

Om kloakledningar.

1 §•

Där samhälle eller fastighetsägare will awleba spillwatten eller annan flytanbe orenlighet,
och för änbamalet tarroas, att kloaklebning frambrages öroer annans mark, roare ägaren aro
ben mark pliktig att tala intrånget barnro mot ersättning eller lösen, förn i 9 kap. sägs.

Meb kloaklebning förstas i hemta lag täckt eller öppen awloppslebning för änbamal,
förn owan nämnts, änbä att bärmeb tillika må awses wattens alvlebanbe för torrläggning alu
begrawningsplats eller ato samhälles planlagba områbe. Awloppslebning, toormeb awses hets
atolebnnbe ato spillwatten och flytanbe orenlighet och hets torrläggning ato annan mark än nytz
nämnts, toare ock ansebb förn kloaklebning, bär spillwattnets och orenlighetens alvlebanbe är bet
huwubsakliga änbamalet.

Watten och orenlighet, förn framrinner i kloaklebning, benämnes i banna lag kloakwatten.

2 §•

t 17 §•

Wab i 5 kap. 44 § finnes stabgat härom, att fråga om bitning eller annat alvlebanbe
aw toatten stall i Hänbelse aro twist pröwas wib syneförrättning i ben orbning, som i 10 kap.

gjjg_9; g 32—82 §§ föreskrives, skall ock äga tillänipniiig beträffande awledande aw kloakwattcn; dock

att, bär fråga är om dylikt awledande från enskilda boningshus för sanimanlagt högst tjugu
hushåll, yrkande om rätt att leda kloakwattnet till annans öppna ledning eller att ömer annans
mark framdraga kloakledning må, utan föregående pröwning wid syneförrättning, instämmas till
allmän domstol.

I fråga om giltigheten aw laga kraft wunnet utlåtande eller beslut rörande awledande
aw kloakwatten skall wad i 5 kap. 47 och 49 §§ finnes stadgat beträffande företag enligt
nämnda kap. i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

I awseende å de skyldigheter, förn beträffande gemensam kloakledning åligga ny ägare
a ro fastighet, warifräu watten genom ledningen awledes, äge stadgandet i 5 kap. 58 § matsmör
ande tillämpning.

18 §.

(J Kap.

Om lösen och ersättning.

I. Medelst lraftöwersöring. *)

i §•

Där någon pa grund a ro stadgandet i 2 kap. 4 § berättigad att tillgodogöra sig annan
tillhörig wattenkraft, skall ersättning för wattenkraften utgå genom tillhandahållande medelst
elektrist eller annan öwerföring aw motswarande kraftbelopp efter nedan angiwna grunder, såframt
icke ersättningens utgörande i kraft pröwas medföra synnerliga olägenheter för ena eller
andra parten. Med awseende a lösen jämlikt 2 kap. 6 § första stycket för samfällt strömfall
ware lag samma, sawitt angår andel i fallet, tillhörig annan än lösengiwaren.

Kraft, som lämnas i ersättning efter ty nu sagts, stall, bär ej annat öwerenskommes,
tillhandahållas från den för wattenkraftens utnyttjande awsedda anläggning.

2 §■

För wattenkraft, förn för annan än ersättmngsgiivaren gar förlorad till följd
aro $ annan i denna lag medgiroen Åtgärd, än i 1 § avses, skall ock ersättningen
utgöras i kraft, därest sådan pa fullt betryggande sätt står att erhålla från roälbeläget
strömfall och det med hänsyn till inteckningsharoares rätt, kostnader och andra omständigheter
pröwas lämpligt.

i) Ehuru tillämpning å flottledsmål av 9 kap. 1 — 29 §§ icke är alldeles utesluten, kommer
dock tvivelsutan sådan tillämpning så ytterst sällan i fråga, att det synts mindre lämpligt att
beteckna dessa §§ med *.

9: 3- 7

s 8.

Warder, efter it) i 1 etter 2 § sägs, ägare a ro strömfall Slagt att medelst ötuerföring
tillhandahålla kraft åt annan, utgöra denna styldighet eu å ben fastighet, roartiCt strömfallet hör
etter efter styckning kommer att höra, »vilande tunga, förn oberoende alu fastighetens alvyttrande
eller exekntiroa försäljning äger bestånd, i »vems hand fastigheten kommer,

4 §•

Jnnehalvare alu inteckning i fastighet, toarå lagts tunga, förn i 3 § sägs, tuare berättigad
att uppsäga ben intecknade gätben till betalning eu månad efter uppsägningen, ändå
att sådan rätt icke i inteckningsförbindelsen atotatatS; nppsäge dock inom ett år efter bet bestntet
angående traftötoerföringen rounnit taga kraft, etter hawe ej annan rätt till uppsägning än i
förbindelsen må mara föreskrilven.

5 §•

Rättighet till kraftbelopp, förn utgår såsom ersättning för förlorad luattcnfraft, skall
mara förenad med ben fastighet, till luilfcn ivattenkraften hört etter ock rättigheten i taga ordning
öwerflyttats,

Pröroas rättigheten kunna utan förfång för iickeckmngshalvare och andra rättsägare
alvhändas ben fastighet, toarmeb ben är förenad, må toattenbomftoten på ansökan alu ben
fastighets ägare besticka om rättighetens ötoerfllottning, dock allenast till fastighet i närheten alv
det strömfall, toarifrån toattentraften gatt förlorad, eller alu bet, »varifrån ersättningen lämnas.

Styckas fastighet, med wilken rättighet, förn nu nämnts, är förenad, skall bärluib bestämmas,
med tuitfen eller milla lotter den i framtiden skall mara förenad.

6 §•

Där ersättning för »vattenkraft i obebyggt strömfall skall utgå medelst fraftötoerföring,
roare erfättningStagaren berättigad att mot gäldande alu uttagningskostnaden bekomma lika
kraftbelopp med bet, förn skall ersättas; önskar han Mara fri från gäldande alu uttagningskostltaben
eller någon del bärare, »värde kraftbeloppet minskat med sä stor del, förn pröroas i
»värde mot)mara nämnda kostnad eller Ivad han bärare icke »vill erlägga. Lämnar ej ersättningstagaren
befled i frågan, skall hav anses miljö mara fullständigt fri från gäldande alu
nttagningskostnad.

Är fråga om ersättning för toattentraft på grund alu stadgandet i 2 kap. 23 § sista
punkten, ankomme dock på erfättningSgitoaren, hurnroida ivid kraftbeloppets bestämmande uttag*
ningskostnaden skall aivräknas eller gäldas.

7 §•

Är det strömfall, toarifrån luattcnfraft alvstås, bebyggt för ivattenkraftens uttagande,
äge crfättningStagaren bekomma lika kraftbelopp med det, svin stall ersättas, utan skyldighet att
gälda annan del alu uttagningskostnaden än ben, förn utgör underhålls- och driftkostnad. Kan
endast en del alu toattentraften i strömfallet tillgodogöras genom ben befintliga kraftanläggningen,
galle beträffande bet öluerfljutanbe kraftbeloppet rond i 6 § stadgas med a inseende å
obebyggt fall.

9: 8-12

8 §•

Med uttagningskostnad awses i hemta lag ben för ersättningsgiwaren beräknade kostnaden
för tillhandahållande ato kraftbeloppet å ersättningstagarens motoraxel eller, bär för
kraftens antoänbanbe motor icke erfordras, å tvist punkt inom någon ersättningstagarens
byggnad.

Kan det skäligen antagas, att ersättningstagaren kunnat tillgodogöra kraftbeloppet med
mindre kostnad genom själwständigt bebyggande ato bet strömfall, Mars wattenkraft han awstår,
stall den uppstattade kostnaden för sådant tillgodogörande anses utgöra uttagningskostnaden.

9 §•

Där, efter ty owan sägs, uttagningskostnad skall gäldas ato ersättningstagaren, warde
ben del bärare, förn utgör anläggningskostnad, erlagd antingen på en gång eller ock under en
tidrymd ato högst fyrtio år medelst årliga amiuitcter, bestämda sålunda, att däri ingår jämtoäl
fem procent ränta å o guld et kapitalbelopp.

Den del, förn utgör underhålls- och driftkostnad, toarbc erlagd genom ständig atogäld.
förn till årligt belopp må bestämmas för tvist tid. dock minst tio år, med rätt för den, förn
stall utgitoa awgälden eller uppbära densamma, att toib utgången ato sagda tid erhålla ny
prötoning aro aregäldens belopp. Har ej talan om sådan prötoning anhångiggjorts före ut
gången ato den fastställda tiden, stall awgälden utgå med oförändrat belopp under lika tid, förn
förut bestämdes, med rätt för den, förn härefter null erhålla ny prötoning ato beloppet, att
härom föra talan på sätt nyst är sagt.

10 §•

Will ersättningstagare, förn tillförsäkrats wiht kraftbelopp mot gottgörande ato uttagningskostnaden
eller del bärare, sedermera erhålla befrielse från kostnadens gäldande, to are hatt
pliktig att för framtiden toidkånnas minskning i kraften med det belopp, förn pröwas i toärbe
motswara sagda kostnad. Intill dest ersättningstagaren hos toattendomstolen anhängiggjort talan
om befrielse, förn nu nämnts, skola fastställda annuiteter och awgälder till uttagningskostnadens
gäldande ato honom erläggas. Där till följd ato de ändrade bestämmelserna ersättningsgitoaren
tillskyndas kostnad eller skada, förn ej fan anses ersatt genom ivad han må hawa uppburit ato
uttagningskostnaden, stall gottgörelse därför gitoas ato ersättningstagaren.

Har bet ersättningstagaren tillkommande kraftbelopp bestämts sålunda, att atodrag stett
för uttagningskostnaden, äge ersättningstagaren ej sedermera göra anspråk på erhållande ato
större kraftbelopp mot gäldande ato kostnaden.

11 §•

Wid elektrist öwerföring skall den elektriska kraftens effektbelopp to ara så stort, att bet,
efter omsättning medelst lämpligt och tidsenligt mottagningsorgan, motstoarar en mekanisk effekt
lika med det kraftbelopp, förn stall tillhandahållas ersättningstagaren. 12 * *

12 §.

Kan kraftötoerföringen ej lämpligen anordnas så, att den öwerförda kraften utgör ett

toib skilda toattenjtånb lika ktootdel ato den kraft, förn beräknas stola uttagas toib den kraft -

anläggning, härifrån ersättningen lämnas, skola sädana föreskrifter nieddelas, att kraftersättningen 9: 13—16
utgår i Iväxlandc storlek wid olika wattenständ eller under skilda delar aw aret, allt i största
möjliga öwerensstämmclse med de mera betydande toäxlingarna i krafttillgäng i ersättningstagarens
strömfall.

13 §.

Om föreskrifter, förn meddelats jämlikt 12 §, sedermera befinnas i awscende ä beräknad
wattenmängd eller andra omständigheter Mila pa oriktiga förutsättningar eller eljest Mara för
någondera parten otillfredsställande, äge wattendomstolcn pa baroni förd talan föreskriwa aw
förhållandena påkallade ändringar; dock ma talan baroni ej föras, innan fem år förflutit från
det föreskrifterna meddelats eller ändrats.

14 §.

Ägare aw strömfall, to ar ifrån kraft skall såsom ersättning till annan öwerföras, ro are
pliktig att anlägga och för framtiden underhålla samt i fall aw behow ombygga för kraftens
öwerförandc erforderlig ledning med tillbehör. Transformatorer för elektrifl öwerföring räknas
till ledning, förn nu nämnts.

15 §.

Erfordras särskilt organ för kraftens mottagande, äligge ersättningstagaren att själw
ombestyra anskaffande och uppsättande barnro. För den beräknade kostnaden härför njute ersättningstagaren,
i den män uttagningskostnaden icke stall gäldas ato honom, gottgörelse oro
ersättningsgiwaren och i annat fall awräkning a det belopp han enligt 9 § första stycket stall
gälda, I wilket fall förn helst stall gottstriwas honom eu ristpremie motswarande eu tiondel
ato nyhnämnda kostnad för mottagningsorganct. Denna riflpremie tillhör icke uttagningskostnaden.

Med mottagningsorgan awses, bär fråga är om elektrist kraftötoerföring, motorer med
tillhörande installationsanordningar, wartill älven räknas ledning från transformatorrum wid
ersättningstagarens anläggning eller, om transformator där ej nppsättes, från den punkt, bär
ledningen införes i någon ersättningstagarens byggnad, till motor eller motorer, Wid mekanist
kraftötoerföring awses med mottagningsorgan lin- eller remstiwor med axellager eller andra
likartade anordningar.

I awseende a mottagningsorganen åligge ej ersättningsgitoaren underhälls- och framtida
nyanflaffningsstyldighet. 16

16 §•

Sker kraftötoerföring till förut befintlig anläggning, stall bett ötoerförda kraften anbringas
pa sätt, som finnes för anläggningens dritoaude mest lämpligt, dock med skyldighet för
ersättningstagaren att, bär de härför nödiga utgifterna öfwerstiga kostnaden för kraftens anbringande
medelst lämpligt mottagningsorgan a ben eller de axlar, tvära bett för ersättningstagaren
förlorade toattenkraften omedelbart werkat, gälda stillnaden; »vill ersättningstagaren ej
gottgöra det ötoerstjutande kostnadsbeloppet, toarbe kraften anbragt pa sist angitona sätt.

9:17-20

17 §•

Kraft, »vilken stall ölverföras såsom ersättning för förlorad »vattenkraft, stall tillhandahällas
ersättningstagaren ä den fastighet, till wilken wattenkraften hört, pa läinplig Plats nära
det strömfall, to drif rent »vattenkraften gatt förlorad.

Önskar ersättningstagaren erhålla den ölverförda kraften pa mist annan plats ä nämnda
fastighet eller ä fastighet, till »vilken enligt 5 § rättigheten till kraften mä öwerflyttas, stall
kraften tillhandahällas pa sålunda angiwen plats, såframt ersättningstagaren gottgör ersättningsgi»varen
det belopp, warmed anläggningskostnaden och den kapitaliserade underhållskostnaden
härigenom ma fördyras. Där för kraftens tillhandahållande ä plats, förn nu nämnts, tomas
längre ledning än eljest »varit ato nöden, stall ersättningstagaren »vidkännas den kraftförlust,
förn därigenom mä uppstä.

18 §.

I sammanhang med beslut om ersättande alu förlorad »vattenkraft medelst kraftötocrföring
skall tvist tid bestäminas, inom wilken ötoerföringen senast skall börja.

Sådan tid stall, där fråga är om tillgodogjord »vattenkraft, räknas från den genom
uppsägning, efter ty i 56 — 59 §§ stadgas, bestämda tillträdesdag och må ej utan ersättningstagarens
medgilvande bestämmas längre än eu manad eller, om särskilda förhållanden föranleda
därtill, tre månader efter nämnda dag.

Är »vattenkraften icke tillgodogjord, stall tiden räknas från det ersättningsfrågan och, i
fall ato elektrist kraftöwerföring, jämtväl frågan om de förhållanden, wilka i 21 § omförmälas,
slutligen awgjordes samt må ej sättas längre än för utförande ato erforderliga arbeten skäligen
må anses behöwligt.

Wid bestämmande ato tibet» för början alu kraftöwerföring stall undersökas, h»irutoida
för undwikande alv dröjsmål därmed protoisorista anordningar lämpligen böra förestriwas.

19 §.

Atostäs på grund ato stadgande»»!» i 2 kap. 4 eller 6 § tillgodogjord »vattenkraft, »vare

ersättningsgitvaren pliktig att till säkerhet för de»» kostnad och skada, sou» ma tillskyndas ersätt ningstagaren

därigenom, att kraftanläggningen och anordningarna för kraftötoerföringen till
ätoentyrs icke »varda inom föreskritven tid fullbordade, hos Konungens befalluingshatoande
ställa pant eller borgen till det belopp, sou» för »varje fall i laga ordning bestäints. Sådan

säkerhet stall ställas, innan uppsägning sker, som i 56 — 59 §§ föreskritves, »vid ätoentyr, om

det försuminas, att uppsägningen är utan »verkan.

Strofer kraftötoerföringen ersättning för icke tillgodogjord »vattenkraft, må ock, om särskilda
förhållanden föranleda därtill, föreskritoas ställande alu säkerhet samt bestäinmas tid
därför äwensom påföljd för underlåtenhet att fullgöra Ivad fålimba förordnats.

20 §.

Där på grund alu stadgande»»»» i 9, 16 eller 17 § emottagare alu kraftersättning ålagts
att till ersättningsgilvaren gälda »viht belopp såsom gottgörelse på eu gång, stall sådan betalning
fullgöras sist fjorton dagar efter det kraftötoerföringen i förestriwen ordning påbörjats.

Från tiben för kraftöwerföringens början räknas ersättningstagarens skyldighet att erlägga
annuitet och awgäld.

9: 21-25

21 §.

De närmare bestämmelserna för ordnande aw elektrisk kraftöwerföring sä ock rörande
kontrollen bära skola, i brist aw parternas äsämjande, meddelas aw sakkunnig person, förn pa
begäran aw part därtill förordnas alv kommerskollegiuin.

År någondera parten missnöjd med bestämmelse, förn sålunda meddelats, äge han föra
talan däremot genom beswär hos kommcrskollegiuni inom trettio dagar frän det han aw sakkunniges
beslut erhållit del.

Menar part, att bestämmelser, förn nu nämnts, icke äro ändamälsenliga, äge, utan
hinder däraw att de wnnnit laga kraft, begära förordnande för sakkunnig person att öwerse
bestämmelserna och meddela de ändringar i dem, som kunna finnas aw förhållandena påkallade;
dock mä talan därom ej föras, innan fem är förflutit från det föreskrifterna meddelats eller
ändrats.

22 §.

Strömfallsägarc, wilken skall tillhandahålla kraft åt annan medelst elektrisk öwerföring,
ware pliktig att, da det kan ske utan wäsentlig olägenhet, mot skälig gottgörelse tillhandagå
kraftemottogaren med nödigt biträde wid werkställande aw erforderliga reparationer å dennes
motorer och öwriga installationsanordningar.

23 §.

Brister ersättningsgiwaren i fullgörande aw hononi åliggande kraftöwerföring, gottgöre
han ersättningstagaren all skada och förlust, som till följd däraw uppstår för denne, utan så
är att bristen i fullgörande berott pa omständighet, som i 26 eller 27 § sägs.

Ersättning för städa och förlust, som nu sagts, må i sammanhang med beslutet om
kraftöwerföringen eller. ock eljest pa talan aw ersättningstagaren kunna på förhand uppskattas
till wiht totte för tvärse dag awbrottet warar, ersättningstagaren obetaget, dä awbrott ster, att
åska högre fladestånd än sålunda bestämts, om han därtill finner fog. Bestämt totte må på särskild
talan kunna efter ändrade förhållanden för framtiden höjas eller sänkas; dock tnå talan
därom ej föras, innan fem ar förflutit från det witesbestämmelse meddelats eller ändrats.

24 §.

Har awbrott, förn i 23 § sägs, fortgått under fjorton dagar, eller finnes eljest anledning
befara, att sådant awbrott ej är aw blott tillfällig natur, äge pa ansökan aw ersättningstagaren
Konungens befallningshawande förordna syhloman att, intill deh betryggande
förhållanden inträtt, omhändertaga och driwa kraftanläggningen; dock ware i ty fall sökanden
skyldig att förskjuta medel till nödiga kostnader.

25 §.

Wisar ersättningsgiwaren fortgående försumlighet i fullgörande aw kraftöwersöringen,
ware ersättningstagaren fri från de skyldigheter, förn må hawa ålagts honom mot ersättningsgiwaren,
och äge pa hans bekostnad åter tomtita i åtnjutande, sawitt möjligt, aw den wattenkraft,
som awstatts

9:26-ål

26 §.

Tillfälligt a inbrott i kraftöwerföringen för reparationer, undersökningar och dylikt medför
ej stadeståndsfkyldighet, med mindre atobrottet skett i strid mot bestämmelse, förn bliwit enligt
21 § meddelad.

Det åligger dock ersättningsgiwaren att tillse, att arobrottet icke blir otc längre »varaktighet
än behowet oundgängligen frätoer; underrätte ock, bär det kan pa förhand beräknas, i
god tid ersättningstagaren.

27 §.

Beror bristen i kraftens tillhandahållande aw omständighet, förn det ej statt i ersättningsgiwarens
makt att förebygga, såsom hinder för kraftanläggningens driwande till följd aw flod,
isgång, iskrawning (förpning), åskslag, »vådeld, allmän arbetsinställelse, krig eller annan jämförlig
händelse, toare ersättningsgiwaren fri från skadeständsskyldighet.

Försummar han att inom skälig tid »vidtaga erforderliga åtgärder för kraftöwerföringens
återställande, toare lag so in i 23—25 §§ sägs.

»Barber kraftöwerföringens återställande omöjliggjort, galle »vad i 25 § stadgad.

28 §.

Brister kraftemottagare i betalningen alo belopp, förn i 9, 16 eller 17 § awses, ma
kraftöwerföringen awbrylas, intill dest betalning fullgjorts.

För tid, warunder aw annan orsak än nyh nämnts atobrott äger ruin i kraftöwerföring,
toare kraftemottagaren ej pliktig utgiwa stadgad awgäld, förn i 9 § andra stycket sägs.

29 §.

För totte och skadestånd, förn i 23 § sägs, njnte i den fastighet, å »vilken skyldigheten
att tillhandahålla kraften »vilar, den härtill berättigade förmånsrätt, förn i 17 kap. 6 § handelsbalfen
stadgas för awgäld aw fast egendom, dock ej till högre belopp än förn motswarar hälften
(ilo det »vid skyldighetens bestämmande fastställda »värdet å det kraftbelopp, förn stall tillhandahållas.

II. I penningar.

* 30 §.

I de fall, bär ersättning för förlorad »vattenkraft icke stall utgå medelst kraftöwerföring,
»varde den bestämd i Penningar; och skall till grund för ersättningens bestämmande läggas »närhet
å ben effektiwa kraften i tillgodogjort stick.

Är den »vattenkraft, förn stall ersättas, icke tillgodogjord, »varde från »närhet awräknad
kostnaden för kraftens uttagande.

* 31 §.

Lösen och ersättning för fast egendom, fåtoitt ej är fråga om förlorad »vattenkraft, få
ock för lös egendom stall utgå i penningar.

32 §.

9: 32-36

För skada, förlust och intrång i andra såll än olvon sagts skall ock ersättning giwas
i penningar.

* 33 §.

Lösen och ersättning i penningar roarbc bestäind att utgå pä eu gäng, bär
ej sakägarile annorledes äsämjas.

I mål rörande allmän flottleds inrättande, utvidgande eller förbättrande
må, ändå att sakägarne ej åsämjas därom, skadeersättning fastställas
att utgå i årlig avgift. Kan skadan ej på förhand bestämmas
eller synes den ej komma att årligen uppstå, må flen skadelidande hänvisas
att göra sin talan gällande i den ordning, som i lagen om flottning i
allmän flottled föreskrives med avseende å flottningsskada; dock att, där
så ske kan, grunderna för ersättningens beräknande böra angivas.

* 34 §.

Medför företag eller åtgärd enligt denna lag skada eller lidande aw annan bestaffenhet
än rent ekonomisk, skall wid ersättningens bestämmande hänsyn, såwitt möjligt, tagas jämwäl
härtill.

* 35 §.

Lösen och ersättning i penningar skall beräknas till fulla närhet och hälften därntöwer
följande fall, nämligen då fråga är om lösen eller ersättning för:

1. tillgodogjord wattenkraft så ock icke tillgodogjord, förn uppenbarligen är ansedd för befintlig
eller under byggnad närande anläggning;

2. fiskenerk, benattningsanstalt samt annan därmed eller med nattennerf jämförlig byggnad
eller anläggning för wattnets nyttjande, få ock flöda å sådan byggnad eller anläggning;

3. anstående an mark med äganderätt utom i fall, förn i 37 § sägs, ätvensom städa å mark
till följd an nattenuppbämning eller annan ändring i nattenståndsförhållandena;

4. fiske eller skada bära;

5. intrång genom ledning för elektrifl kraftönerföring.

Om undantag för mista fall från nåd sålunda föreflrinits skils i 38 och 39 §§. *

* 36 §.

Med fulla närhet utan förhöjning stall gäldas lösen och ersättning för:

1. icke tillgodogjord nattenkraft i andra fall än i 35 § 1 sägs;

2. byggnad, förn ej på grund an stadgandet i 40 § inbegripes under föreskriften i 35 §;

3. egendom, förn fjär onan eller i 35 Z ej särskilt omnämna, så ock förlust i rörelse samt
annan förlust, städa och intrång i ej uppräknade fall.

9: 37-42

. 37 §.

Lösen för jord, förn jämlikt 6 (ap. 9 § skall lösas från ägare, wilken awsagt sig båtnaden
aln inwallning, gäldas med en och en halm gång jordens »värde i dest skick före intvallningen,
dock högst med det belopp, wartill jorden uppskattas efter företagets fullbordan.

* 38 §.

I fråga om lösen och ersättning till följd aro åtgärd för $ allmänt ändamål,
som i 3 eller 4 kap. eller i 2 kap. 40 § avses, skall, där ej tillika åsyftas
»vattens utnyttjande »vid kraftanläggning eller eljest i industriellt eller priroatekonomiskt
syfte, road i 35 § stadgas om förhöjning öroer »värdet ej »vinna tillämpning.

* 39 §.

I fråga om lösen och ersättning, förn tillkommer kronan, äge wad i 35 § stadgas om
förhöjning öwer »närhet ej tillämpning.

Wad nu sagts galle dock ej beträffande kronan tillhörig fastighet, förn upplåtits under
stadgad äborätt eller är anslagen till ämbets- eller tjänstemans awlöning.

* 40 §.

Wid bestämmande aw lösen och ersättning för jord enligt den i 35 eller 37 § stadgade
beräkningsgrund »värde i jordens »värde inräknat »värdet aw härå befintliga, för dest brukande
erforderliga hus.

" ° 41 §.

För fast egendom, före »vars aroträdande fordras uppsägning, etter tv i
56—58 §§ stadgas, skall lösen och ersättning gäldas innan uppjagning sker.

Lösen och ersättning i andra fall skall gäldas före tillträdet aro den egendom,
fast eller läs, »varom fråga är, eller innan den skada eller det intrång göres, ro ar för
ersättning utgår, dock i fråga om företag enligt 4 kap. i intet fall senare
än vid utgången av den för företagets fullbordande bestämda tiden.

, Skall lösen eller ersättning icke utgå på eu gång, äge »vad nu stadgats icke
tillämpning.

* 42 §.

Lösen för fast egendom gäldas utom i fall, som omförmäles i 41 § tredje
stycket, medelst beloppets nedsättande hos Konungens befallningshaivande i det lön,
bär egendomen är belägen.

Beträffande ersättning i penningar för -vattenkraft samt för skada ä fast 9:43-46
egendom genom uppdämning eller genom sänkning aro ivattenständet i -vattendrag,
sjö eller annan -vattensamling -vare ock, sä-vitt ersättningen bestämmes att
utgå på en gång med belopp överstigande ett hundra kronor, lag sou- -in sagts.

I andra fall gäldas lösen och ersättning direkt till den, -vilken äger tillgodonjuta
beloppet. Arvser ersättning arbete till förebyggande a ro skada, byggnads
ändrande, flyttande eller uppförande å annan plats eller dylikt, bör dock, om inteckningsharoarc
äskar det, bestämmelse meddelas till beredande aro säkerhet, att medlen
-varda an-vända pa föreskri-vet sätt.

* 43 §.

Medel, svin jämlikt 42 § skola nedsättas hos Konungens befallningshawande, må, där
bet äflas, insättas i bankinrättning, förn a to Konungens befallningshawande godkännes, för att
där innestå mot ränta under den tid Konungens befallningshawande bestämmer; i fall, förn i
56—58 §§ förmäles, skall räntan intill den föreflriwna awträdesdagen komma lösen- eller
ersättningsgiwaren till godo.

* 44 §.

Er enligt 42 § första stycket lösen för fast egendom nedsatt, skall, sedan egendomen
bliwit awträdd, det ägaren tillkommande belopp aw Konungens befallningshawande fördelas i
den ordning, förn för fördelning aw köpeskilling för utmätningswis såld fast egendom är stadgad.
Kungörelse om sammanträde för fördelningen skall införas i allmänna tidningarna och särskild
underrättelse om sammanträdet meddelas ägaren och innehaware aw fordran, warsör egendomen
hästar, pa enahanda sätt, förn är föreskriwct i fråga om auktion ä utmätt fast egendom.

De med fördelning, förn rot nämnts, förenade kostnader skola gäldas aw lösengiwaren.

* 45 §.

Ersättning, förn enligt 42 § andra stycket bliwit nedsatt, -värde aw Konungens befallningshawände
utbetalad till fastighetsägaren, där han wisar, att inteckningshawarne medgiwit
honom rätt att lyfta beloppet. Eljest fördela Konungens befallningshawande ersättningen i facit
ordning, förn för fördelning aw lösen i 44 § är stadgad. Om kostnaden för fördelningen
galle wad i 44 § är sagt.

* 46 §.

Nppas t-vist mellan ägare, inneha-vare a ro nyttjanderätt eller andra om bättre
rätt till road såsom ersättning eller lösen skall utgå, -värde facit tivift hänivisad till
särskilt utförande.

, ,Har sådan tivist yppats, eller skall fjf för egendom, jo in innehaivcs såsom fideikommiff,
gäldas lösen eller ersättning, bestämd att utgå på eu gång, skall
penningbelopp, ro arom fråga är, nedsättas hos Konungens befallningsha-vande, ändå

Y 46

9: 47_50 att enligt eljest gällande regler sädan nedsättning ej skolat ske; och stände sedan i
awbidan pa twistens flutliga omgörande eller Konungens föreskrift angående fideikommihmedlen
beloppet t kwarstad, där ej enligt 44 eller 45 § utdelning bör
äga rum.

III. Gemensamma bestämmelser.

* 47 §.

Med wattenkraften i ett strömfall awses i detta kap. den effektiwa krafttillgängen däri.
det will säga den mekaniska effekt, förn kan uttaga» wid axeln ä en eller flera i fallet infatta
och därför awpahade wattenmotorer.

Wid beräknande aw den effektiwa krafttillgången i ett strömfall stall hänsyn tagas till
mera betydande wäxlingar under stilda tider aw året.

* 48 §.

Ersättning för tillgodogjord wattenkraft stall, ware sig ersättningen utgår medelst kraftöwerföring
eller i penningar, anses innefatta gottgörelse för wattenwerksbyggnaderna eller den
del bära»), förn för framtiden warder för ägaren onyttig; dock att, där byggnaderna till material
eller byggnadssätt öro med awseende å deras ändamål särskilt wärdefnlla, gottgörelse i mån
bärarn stall erläggas. Har ej ersättningsgiwaren inom ett år efter utloppet aro den bestämda
tiden för fullbordande alu det företag, för wilket wattenkraften awstatts, från crsättningstagarens
fastighet bortfört wad a ro roattenwcrksbyggnaderna sålunda blir hans tillhörighet,
tillfälle det utan lösen ersättuingstagaren.

Med wattenwerksbyggnader awses anordningar dels för wattnets dämning och ledande
till och från kraftanläggning, såsom dammar, rännor, fonder, tuber, tunnlar och turbinkammarc,
och dels för fiskens gång och för flottningens tillgodoseende, såsom laxtrappor, ålledare, flott*
ningsutskow och timmerledare, få ock wad till dylika anordningar hör, luckor med manöweranordningar,
isgriudar och dylikt.

* 49 §.

Skall pa grund aw bestämmelse i hemta lag en del ato wattenmängden eller fallhöjden
i strömfall awstås, ware fallets ägare, om begagnandet ato återstoden härigenom forswåras
eller fördyras, berättigad till ersättning för sådan skada; warder återstoden för strömfallsågaren
onyttig, eller uppkommer synnerligt men wid begagnandet barnro, stall, om ägaren fordrar det,
ersättning i enlighet med förut gitona bestämmelser lämna» för återstodens hela wärde.

* 50 8-

Warder till följd aw företag, som i hemta lag sägs, ägare alu bebyggt strömfall förpliktad
tåla ändring aro wattenwerket eller utbyte alu wattenkraft mot kraft medelst bwerföring,
ujute hatt ersättning för bett förlust hatt må lida i filt rörelse eller eljest härigenom, att alu
honom förut atttoänb kraft under arbetet för wcrkets ändrande eller den öwerförda kraftens
installerande icke står honom till buds.

51 §.

9: 51-55

Hör till strömfall, Mars »vattenkraft till följd alu företag enligt beutla lag gar för
ägaren förlorad, särstilt utmål eller är därmed eljest mark förenad, och »varder marken härefter
för ägaren eller innehawaren onyttig, eller uppkommer synnerligt men »vid dest begagnande, dä
stall, bär ägaren förfarar det, den mark lösas.

* 52 §.

Är »vattenkraften, i strömfall, som i 51 § nämnts, a »osedd till drilvande alv fluor»»,
säg. fabrik eller annan anläggning, eller är med strömfallet förenad annan fast eller lös egendom,
för wars tillgodogörande wattenkraften är awsedd, och lider sådan egendom minskning i
wärde för ägare»», då wattenkraften frångår honom, njute tjäll ersättning för skada», eller, bär
han hellre mitt atoftå egendomen och minskningen i dest wärde är ato betydenhet, lösen därför.

Dä lösen eller ersättning skall utgå för kwarn, såg, fabrik eller annan egendom, mittel!
helt eller dclwis aivstås, stall ock lös egendom, förn hör därtill och warder för ägaren onyttig,
öwertagas mot lösen.

Dar genom aivstående aro »vattenkraft skada eller förlust, förn ej är att hänföra under o »van
meddelade bestämmelser, tillskyndas ägaren eller annan, »värde ock bni skada eller förlust ersatt.

° 53 §.

Där genom rvattemippdämning eller annan Åtgärd enligt beutla lag hel fastighet
eller särskilt avgränsad del bärare rearder för ägaren onyttig eller synnerligt
men »vid begagnandet bärare uppkommer, skall, om ägaren fordrar det, hela fastigheten
eller den särskilda delen lösas.

Warder genom Åtgärd, förn oroan sägs, begagnandet aro fastighet förfroårat
eller fördyrat, skall, i den män fastigheten ej löses, sådan skada ersättas.

* 54 §.

Där å egendom, wilken enligt hemta lag stall lösas eller ersättas, kostnad gores efter
det kungörelse om det företag eller den åtgärd, förn föranleder lösnings- eller ersättningsstyldigheten,
bliwit offentliggjord eller underrättelse eljest meddelats ägaren på sätt i 10 och 11 kap.
för warje särstilt fall stadgas, må wid wärdets eller ersättningens bestämmande den kostnad
tagas i beräkning allenast, fåroitt den pröwas hawa toarit nödig eller nyttig samt icke bliwit
gjord i uppenbar awsikt att minna högre ersättning.

* 55 §.

Har, sedan »värde sattes å egendom, förn stall lösas eller ersättas, men innan lösen
eller ersättningsbeloppet guldits, ägaren gjort »lödig eller nyttig kostnad härå, tonre han berättigad
att undfå ersättning härför, därest icke kostnaden bliwit gjord i uppenbar awsikt att minna högre
ersättning. Tivist härom warde pröwad a tö allmän domstol, och må emellertid egendomen tillträvas,
bär ben, förn stall gima ersättningen, hos Konungens befallningshawande ställer pant
eller borgen för det, marom twistas.

9; 56-59

* 56 §.

Fast egendom, förn pa grund aw bestämmelse i denna lag stall lösas, sä ock lös egendom,
förn det må åligga lösengiwaren att därjämte öwertaga, stall, om ej annorlunda öwerenskommes
eller jämlikt stadgandet i 59 § annorlunda bestämmes, awträdas ä den fardag för
awträdande aw förhyrd lägenhet eller, där fråga är om jordbruksfastighet, ä den arrendefardag,
förn inträffar näst efter sex mänadcr, sedan lösens belopp bliwit slutligen fastställt och därefter
uppsägning stett hos ägaren.

Uppsägning mä ej med laga werkan ste, med mindre lösen för den fasta egendomen,
säwitt ben skall utgå i penningar, guldits i den ordning 42 § stadgar samt, bär strömfall stall
lösas mot ersättning för wattenkraften medelst kraftöwerföring, säkerhet, förn i 19 § sägs, bliwit
ställd. Sker ej sådan uppsägning inom twä ar, sedan lösen slulligen fastställdes, ware bett dä
wäckta frågan förfallen, säwitt fastighetsägarens rätt är beroende däraw.

Arbete eller annan åtgärd, warigenom fast egendom, som stall lösas, fint lida men, mä
ej aw lösengiwaren werkställas före tillträdesdagen.

* 57 §.

Har föreskrift meddelats, att boningshus, kwarn, säg eller annan byggnad, förn anwändes
till handels-, hantwerks- eller fabriksrörelse eller annan yrkesutöwning, skall till följd aw städa
därå genom företag enligt denna lag i dest helhet ersättas eller ock flyttas till annan plats,
stall wad i 56 § stadgas för det fall, att fast egendom stall lösas, äga motswaraude tillämpning.

Lag samma ware, bär strömfallsägare stall awstä wattenkraft, som är aw honom tillgodogjord;
dock att, bär ersättning för wattenkraften stall giwas medelst elektrisk kraftöwerföring,
den tid aw torn åt, inom wilken uppsägning stall ste, räknas från det såwäl ersättningsfrågan
svin frågan om de förhallanden, wilka i 21 § omförmäla^, slutligen awgjorts.

Om styldighet, bär wattenkraft stall ersättas medelst kraftöwerföring, att före uppsägning
ställa säkerhet för wih kostnad och skada stils i 19 §.

* 58 §.

Pröwas genom företag enligt denna lag sådant liten tillskyndas jordbruksfastighet, att
jordbruket därå för framtiden icke kan med fördel driwas, stola, ändå att ägaren icke påkallar
fastighetens lösande, bestämmelserna i 56 § om uppsägning och fardag äga motswarande tilllämpning.

* 59 §.

Utan hinder aw föreskrifterna i 56 — 58 §§ må kunna bestämmas längre eller kortare
uppsägningstid eller annan tillträdesdag än bär stadgas, såframt sadant finnes erforderligt till
förebyggande aw alltför skilda tillträdestider beträffande olika fastigheter eller lägenheter, eller
ock gagnet aw ändring i tidsbestämmelserna med hänsyn till det ifrågasatta företagets snara
genomförande eller annan omständighet pröwas mara öwerwägande i förhållande till den
olägenhet, som däraw kan följa för bett andra parten; tillskyndas särskild olägenhet, stall gottgörelse
därför giwas.

I sammanhang med beslut om lösen eller ersättning i fall, förn awses i 56—58 §§,
stall besked meddelas om wad lösen- eller ersättningsgiwaren åligger i awseende å uppsägning
så ock om tibet! för tillträde.

9: <;o-«4

* 60 g.

Skall i andra fall än i 56—58 §§ sägs ersättning gäldas med penningar för skada,
förlust eller intrång, förn tillskyndas någon genom företag enligt beutla lag, eller för wattenkraft,
som ej är aw ägaren tillgodogjord; dä mä ej arbete ä annans mark werkställas eller
åtgärd eljest till förfång för annan widtagas, innan den ersättning guldits, förn därför bör utgå.

Warder ej ersättning gulden inom tid, förn genom alntal eller eljest i laga ordning
bliwit bestämd, eller, om sådan bestämmelse saknas, inom sent är efter det ersättningens belopp
slutligen fastställdes, ware den dä wäckta frågan förfallen, i wad sådan ersättningstagares rätt
angår.

* 61 §.

Där i fall, förn i 56 eller 57 § förmätet, finnes i ”målet uppgiwen arrendator eller
hyresgäst, Mars rätt är aw företaget beroende, ware han ej pliktig att awflytta eller o lyfta
från wad han innehar förrän efter åtnjuten uppsägningstid i enlighet med o tenn giwna föreskrifter;
och mä dehförinnan arbete, warigenom hans rätt kränkes, ej aw lösen- eller ersättningsgiwaren
widtagas. Har särstild ersättning tillerkänts arrendator eller hyresgäst, warde sådan
före den genom uppsägningen bestämda fardag till honom gulden.

* 62 §.

Om sättet för werkställande aw uppsägning enligt förestående §§ galle wad om uppsägning
aw arrende- och hyrcsawtal finnes särskilt stadgat.

* 63 §.

Wad om exproprierad fastighets befriande från answar för inteckningar eller annan rätt,
som förut beswärat densamma, är eller kan warda stadgat gälle ock beträffande fast egendom,
som löses enligt stadgande i denna lag; och stall wad angär''strömfall, som löses medelst kraftöwerföring,
i nämnda awseende öwerföringens början tillerkännas samma rättswerkan, förn eljest
tillkommer lösestillingens erläggande. *

* 64 §.

Ändå att fastighet, för mittel! till följd aw företag enligt denna lag wattenkraft gar
förlorad, tillhör samme ägare som bett fastighet, för mars rätlinig företaget utföres, stall ersättning
för bett förlorade wattenkraften gäldas, såframt förstnämnda fastighet är beswärad alv
inteckning för fordran eller för rätt till awkomst eller annan förmån eller katt jämlikt 11 kap.
2 § jordabalken häfta för fordran eller altita it rättighet, samt innehaware aw sådan fordran
eller rättighet ej lämnat medgiwande till företaget. Wad nu sagts galle dock ej, bär förlusten
aro wattenkraft pröwas Mara wäsentligen utan betydelse för fordrings- eller rättsögarens
säkerhet.

I fråga om skada, förn genom uppdämning eller genant sänkning a to »vattenståndet i
»vattendrag, sjö eller annan wattensamling tillskyndas fastighet, tillhörig samme ägare förn bett
saftighet, för tonrå rötning företaget ster, skall wad nu stadgats beträffande förlust aw wattenkraft
tiga motswarande tillämpning.

Förmenar innehaware alu fordran eller rättighet, warför fast egendom häftar, att lösen
för densamma eller ersättning för förlorad wattenkraft eller för städa a egendomen genom uppdämning
eller genom sänkning aw wattenständet bliwit för lågt beräknad, ware han berättigad
att, där ej full betalning för hans fordran lämnas honom, hos wattendomstolen ästa förnyad
uppskattning, suwitt Pa hans eller annan sådan fordringsägares rätt inwerkar. Talan härom
stall anhängiggöras sist inom sex månader efter det fördelning aw lösestilling eller ersättning
i penningar wunnit laga kraft eller beträffande ersättning i kraft efter den för kraftöwerföringens
början bestämda tid; försittes tiv. som nu sagts, ware rätt till talan förlorad.

* 66 §.

Har fast egendom bliwit pa grund aw stadgande i denna lag mot lösen awträdd. och
warder ej inom den bestämda tiden för fullbordandet aw det företag, för mars utförande egendomen
bliwit löst, egendomen för det medgiwna ändamälet anwänd; dä äge förre agaren eller
hans rättsinnehaware inom trea är härefter hos wattendomstolen anhängiggöra talan om rätt
att fn återlösa egendomen. Pröwas sädana omständigheter för handen, att företaget eller den
del barnro, för wilken egendomen bliwit loft, må anses såsom öwergiwet, warde talan bifallen;
eljest äge domstolen förordna, att med pröwningen bör pa tolft, aw domstolen bestämd tid anstå.
Godkännes anspråket, och kunna ej parterna sämjas om lösestillingens belopp, warde detta a to
domstolen bestämt till egendomens fulla »värde wid den tid återlösen ster; ej ma dock wardet
fattas högre än det belopp, för wilket egendomen bliwit awträdd.

10 Kap.

Om syneförrättning.

I. Rörande företag enligt 4 kap.

1 §•

Till handläggande av syneförrättning rörande inrättande av allmän
flottled skall förordnas i vattenbyggnad kunnig och i flottning förfaren
person, vilken på grund av ådagalagda kunskaper och praktisk erfarenhet
i hithörande ämnen av Konungen förklarats behörig att hålla dylik förrättning.

2 §•

Förordnande, som i 1 § sägs, skall efter ansökan, varom i 4 kap.
3 § förmäles, meddelas av Konungens befallningshavande.

I ansökningen skola angivas det vattendrag eller de! därav, som 10: it—4
med ansökningen avses, samt den eller de församlingar, där flottleden
förmenas flora framgå, ävensom, såvitt möjligt, vilka bebyggda strömfall
eller med fast fiskebyggnad försedda fisken företaget må angå, samt
beträffande sådan egendom ägares och nyttjanderättshavares namn och
hemvist.

Har viss person föreslagits till förrättningsman, läte Konungens
befallningshavande genom kungörelse, som uppläses i kyrkorna för omiörmälta
församlingar, förelägga dem, som anse frågan kunna inverka
å deras rätt, att inom viss kort tid, vid förlust av rättighet att över
förslaget höras, inkomma med yttrande huruvida de hava något att erinra
mot den föreslagne. Yppas ej stridighet och finnes den föreslagne
lämplig, värde han förordnad, där laga hinder ej möter; i motsatt fall,
ävensom då icke någon blivit föreslagen, förordne Konungens befallningshavande
såsom skäligt prövas. Underrättelse om meddelat förordnande
skall genast tillställas vattenrättsdomaren.

Innan förordnande meddelas, äge Konungens befallningshavande,
där förhållandena påkalla sådant, fordra att sökanden ställer säkerhet för
förrättuingskostnaden.

3 §.

Förrättningsmannen skall vid syneförrättningen biträdas av två av
Konungens befallningshavande utsedda gode män, av vilka en bör vara
förfaren i flottning och en i jordbruk.

År vid syneförrättning fråga om utrivning eller större ändring av
vattenverk eller av anläggning, som i 5 kap. 40 § sägs, skall, där verket
eller anläggningen är av betydenhet, beträffande sådan fråga och vad
därmed sammanhänger i förrättningen såsom synemän deltaga ytterligare
en för sakkunskap och pålitlighet känd god man, vilken av Konungens
befallningshavande förordnas i sammanhang med förordnande, som ovan
sagts, eller ock sedermera på anmälan av förrättningsmannen. Om förslag
till sådan god man gälle vad i 2 § sägs om förslag till förrättningsman.

Förekommer eljest vid syneförrättning fråga, för vars bedömande
tarvas särskilda fackkunskaper, äge synemännen hos Konungens befallningshavande
begära förordnande för ojävig, i sådant ämne sakkunnig
person att biträda synemännen.

4 §•

Konungens befallningshavande läte om ansökningen underrätta
vederbörande skogs- och fiskeritjänstemän; och hava de att vid förrätt -

V 52

JO; 5_6 ningen på lämpligt sätt bevaka en var de allmänna intressen, som ma

falla inom området för hans tjänsteåligganden. Tillika åligger det skogstjänsteman
att på framställning av förrättnings mannen förebringa erforderlig
utredning angående virkestillgången inom flottledsområdet eller
skilda delar därav.

Om förordnande av annat allmänt ombud, när anledning därtill
förekommer, besörje Konungens befallningshavande själv eller medelst
underrättelse om ansökningen till myndighet, under vars förvaltning viss
egendom lyder eller som eljest äger utföra viss talan.

Härjämte förordne Konungens befallningshavande, där förhållandena
påkalla sådant, en allmänt betrodd, om ortens jordbruksförhållanden
kunnig man att såsom ortsombud närvara vid förrättningen«för att
meddela de upplysningar och gorå de framställningar, som må finnas
erforderliga för tillvaratagande av strandägarnas allmänna intressen.
Där så finnes lämpligt, må olika personer förordnas till ortsombud för
skilda delar av vattendraget.

5 §•

Syneförrättning skall hållas å tjänlig årstid och påbörjas snarast
möjligt efter det förordnande meddelats förrättningsmannen samt bör,
såvitt ske kan, utan uppskov fortsättas och avslutas.

Under förrättningen skola å lämpliga platser hållas sammanträden,
minst ett inom värjo församling, där flottleden skall framgå; och äga
strand-, bro-, fiske-, strömfalls- och skogsägare samt andra, som anse
frågan kunna inverka å deras rätt, vid sådant sammanträde eller i samband
därmed företagen synegång framställa de yrkanden, vartill de finna fog.

6 §•

Om tid och ställe för sammanträde, som i 5 § sägs, så ock för
synegång, som i samband därmed företages, förordne förrättningsmannen
efter samråd med Övriga synemän och sökanden, samt meddele sakägare
och andra besked därom medelst kungörelse, som av förrättningsmannen
varder minst tre veckor före den för sammanträdet utsätta tiden avsänd
till vederbörande pastorsämbete för uppläsande, så snart ske kan, i kyrkan
för församling, där sammanträdet skall hållas, så ock minst fjorton dagar
förut införd i en eller, där förhållandena påkalla det, två eller flera av
ortens tidningar. Om tid och plats för första sammanträdet under föirättningen
värde därjämte underrättelse tillställd Konungens befallningshavande
för meddelande till dem, som skola bevaka allmänna intiessen.

Finnas, då kungörelse skall utfärdas, flere sammanträden lämpligen 10: 7 —&
höra hållas i följd efter varandra inom loppet av en vecka, och kan på
grund härav tiden för samtliga sammanträden icke bestämt angivas, må
desamma ändock utlysas; därvid för värjo sammanträde och i samband
därmed företagen sy negån g tiden skall angivas så nära som möjligt
med uppgift tillika på någon i orten boende pålitlig person, minst eu
inom värjo församling, hos vilken närmare besked om tiden för sammanträde
och synegång inom församlingen framdeles skall tillhandahållas;
och åligger det förrättningsmannen att om sammanträde, som nu sagts,
underrätta, sådan person senast klockan 6 aftonen före sammanträdet.

Har sammanträde icke så kungjorts som ovan sagts, må ändock
sammanträdet hållas med tillstädeskomna personer, men vare förrättningsmannen
skyldig utsätta och kungöra nytt sammanträde för hörande av
Övriga, som äga yttra sig i ärendet.

7 §•

Skulle på vederbörligen kungjort sammanträde avsedd utredning
icke medhinnas, bör, innan sammanträdet avslutas, besked meddelas
om tid och ställe för det nya sammanträde, som sålunda kan bliva av
nöden; och vare i sådant fall särskild kungörelse icke erforderlig.

8 §•

Förrättningsmannen åligger att minst fjorton dagar före första
sammanträdet under förrättningen i betalt Öppet brev eller brevkort å
posten avlämna underrättelse om tid och ställe för detta sammanträde
till envar ägare och känd nyttjanderättshavare av bebyggt strömfall eller
med fast fiskebyggnad försedd fiskelägenhet, som företaget angår.
Underrättelsen skall adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvitt
ej säker kunskap vinnes om annan adress inom landet för mottagaren.

År lägenhet samfälld för flera fastigheter, erfordras ej underrättelse till
de särskilda delägarna. Finnes känd styrelse, värde denna underrättad.

Beröres av företaget annan allmän flottled, allmän farled, vattenavlednings-,
invallnings- eller vattenregleringsföretag, järnväg, allmän
väg eller allmän bro och finnes därför känd förvaltning eller styrelse,
skall underrättelse, som ovan sagts, tillsändas donna.

Har till någon, som skolat underrättas, underrättelse ej avsänts
och har han icke tillstädeskommit under syneförrältningen eller i ärendet
avgivit yttrande, värde underrättelse om visst sammanträde under förrättningen
på sätt ovan sagts honom tillsänd minst en vecka förut.

Över avsända underrättelser skall förrättningsmannen upprätta förteckning
med angivande av avsändningsdagen. Förteckningen, som skall
av förrättningsmannen underskrivas och biläggas förrättningshandlingarna,
utgöre, där ej av eljest föreliggande omständigheter annat förhållande
framgår, bevis att den angivna dagen underrättelser avsänts
under de i förteckningen upptagna adresser.

9 §■

För obehörigt dröjsmål med syneförrättnings påbörjande, fortsättande
och avslutande, så ock för försummande av föreskrift rörande
sammanträdes hållande och kungörande samt sakägares underrättande,
ansvare förrättningsmannen såsom för tjänstefel.

10 §.

Kommer ej förrättningsman tillstädes å den för sammanträde utsatta
tid, och infinner lian sig ej heller inom tre timmar därefter; då
må de, som tillstädeskommit, åtskiljas. Utebliver god man, kalle förrättningsmannen
genast i hans ställe annan god man, förfaren i flottning
eller i jordbruk, allt efter den särskilda sakkunskap den uteblivne ägt.

Synemän, som utan skälig orsak utebliver från sammanträde,
ersätte all skada och olägenhet, som därav uppstår; förrättningsman
ansvare därjämte såsom för tjänstefel.

Sökandens, annan sakägares, allmänt ombuds eller ortsombuds
uteblivande från sammanträde må ej hindra förrättningens fortgång.

n §•

Vill sökanden återkalla ansökningen i dess helhet eller beträffande
viss del av vattendraget, göre det skriftligen hos förrättningsmannen,
innan förrättningen avslutas. Har återkallelse skott, läte förrättningsmannen,
där ej annan inträder som sökande, tillsvidare inställa förrättningen
eller den del därav, som av återkallelse!! beröres, samt anmäle
förhållandet hos Konungens befallningshavande, som, där ej kronan var
sökande, har att inhämta besked, huruvida kronan vill fullfölja ansökningen.
Varder ej ansökningen inom fyra veckor fullföljd av kronan
eller annan, vare frågan förfallen; och åligge förrättningsmannen att
härom skyndsamt underrätta vattenrättsdomaren.

Åro" sökandena flera och sker återkallelse av någon eller några av
dem, vare den eller de återstående fortfarande att anse såsom sökande.

Kommer flottleden till stånd, njute den, som återkallat ansökningen, 10:12—14
gottgörelse för förskjuten förrättningskostnad på sätt om annan anläggningskostnads
återgäldande är stadgat.

12 §.

Mot synemän och sakkunnigt biträde enligt 3 § gälle dessa jäv:
om han själv eller någon, med vilken han är i den skyldskap eller det
svågerlag, som enligt lag utgör jäv mot domare, eller någon, av vilken
lian njuter lön eller underhåll, är sökande till förrättningen eller av
företaget kan vänta synnerlig nytta eller genom anläggning eller åtgärd
för detsamma kan vänta skada eller vill vid förrättningen kräva skyddsåtgärd
eller ersättning för flottningsskada; om han är vederdeloman
eller uppenbar ovän till sakägare, som nu sagts; eller om han såsom
domare deltagit i åtgärd eller beslut, som rör saken. Söker någon,
sedan ärendet anhängiggjorts, sak med synemän eller sakkunnigt biträde
eller tillfogar honom något med ord eller gärning i uppsåt att därmed
gorå honom jävig, det skall ej räknas för jäv.

Hänför sig jäv allenast till fråga om viss anläggning eller åtgärd
eller till fråga om ersättning för skada å viss egendom, och är avgörandet
av sådan fråga icke av väsentlig betydelse för företaget i dess helhet,
vare synemän eller sakkunnigt biträde, mot vilken jävet förekommer,
därav icke hindrad att deltaga i förrättningen i övrigt.

13 §.

Menar sakägare, att synemän eller sakkunnigt biträde är jävig,
a nuntie jävet vid det sammanträde, där han först är vid förrättningen
tillstädes, eller, om jävet hänför sig till viss fråga, som i 12 § andra
stycket sägs, vid tillfälle då sådan fråga förekommer till behandling.

Ej må fråga om jäv senare väckas, utan så är att den omständighet,
varå jävet grundas, först efteråt tillkommit eller blivit sakägaren
kunnig. I dylikt fall skall jävet för att vinna beaktande framställas
å det därefter infallande sammanträde, där sakägaren först är närvarande.

14 §.

Över jävsinvändning äge synemännen gemensamt besluta; finna
de jävet lagligen grundat, åligge förrättningsmannen att, om han är
jävig eller om sakkunnigt biträde eller god man är av jäv hindrad att

10:15—17 vidare deltaga i förrättningen, anmäla det hos Konungens befallningshavande,
som förordnar annan i den jävades ställe.

År jäv mot sakkunnigt biträde eller mot god man av beskaffenhet,
som i 12 § andra stycket omförmäles, äge förrättningsmannen, under
iakttagande av vad i 10 § första stycket för där avsett fall stadgats, i
den jävades ställe kalla annan att i den utsträckning, jävsanledningen
påkallar, deltaga i förrättningen.

Beslut, varigenom j ävsinvändning varder gillad, skall ej medföra
någon verkan till rubbning eller upphävande av åtgärd eller beslut,
som tillkommit innan invändningen gjordes.

Ogillas jävsinvändning, må däremot anmält missnöje ej utgöra
hinder för förrättningens fortgång.

15 §.

Synemännen må ej inlåta sig i provning, huruvida vattenverk
eller annan anläggning, om vars ändring eller utrivning fråga väckes,
lagligen tillkommit eller är av laga beskaffenhet. Tvist härom föraulede
ej uppehåll i förrättningen.

16 §.

Vid syneförrättning^ höra synemännen, efter undersökning om
vattendragets lämplighet för flottning, om strändernas odlingsgrad och
om beskaffenheten av de i vattendraget befintliga verk, fisken, broar
och andra inrättningar, tillse å ena sidan huruvida med hänsyn till påräknad
virkestillgång och Övriga omständigheter vattendragets upplåtande
till allmän flottled är av nöden och kan medföra väsentligt gagn
för orten eller eljest lända till nytta för det allmänna, samt å andra
sidan huruvida genom sådant upplåtande väsentlig olägenhet kan uppstå,
så ock huru ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta
olägenhet för strandägare eller annan, vars rätt är i fråga.

17 §•

I fråga om sättet och villkoren för flottledens ordnande och begagnande
åligger det synemännen att förebringa nödig utredning och
härvid särskilt tillse:

1. huruvida den föreslagna leden lämpligen bör bilda en självständig
flottled eller ingå som del i annan, förut befintlig allmän flottled,

57 y

så ock vilken utsträckning uppåt ocli nedåt bör givas åt densamma för 10: 17
tillgodoseende av ledens ändamål;

2. vilka föreskrifter böra, där flottningen kan inverka störande
på vattendragets nyttjande såsom farled, givas för fredande därav, såsom"
att farled och flottled å vissa ställen skiljas genom bommar, att flottningen
någonstädes inskränka till viss tid av dygnet, att virket i farleden
insläppa med vissa försiktighetsmått eller, där så anses oundgängligen
nödigt, framföres i ringbom eller sammanlagt i flottar eller
att, där bomledning tvärs över farleden anses behövlig, särskild vakthållning
eller andra lämpliga åtgärder för ledningens skyndsamma
öppnande anordnas;

3. vilka åtgärder eller föreskrifter kunna anses nödiga till fredande
av allmän färj trafik så ock till betryggande för strandägare och
närboende av nödig samfärdsel stränderna mellan och långs efter dem,
även där allmän farled ej finnes;

4. huruvida med hänsyn till befarad skada eller olägenhet för
fiske eller stränder erfordras att flottningen i hela flottleden eller
någon del därav inskränkes till viss tid av året samt huruvida för vidtagande
av åtgärder till fiskets bevarande särskild avgift bör åläggas
de flottande;

5. huruvida med hänsyn till vattendragets beskaffenhet, där förekommande
fiske och andra på frågan inverkande förhållanden föreskrift
bör meddelas om skyldighet för de flottande att låta avbarka virke, innan
det i flottleden utlägges;

6. vilka byggnader, åtgärder eller föreskrifter i övrigt kunna
anses nödiga för att emot skada skydda stränder, broar, färjor, vattenoch
fiskeverk eller annan egendom ;

7. varest och huru för flottledens ändamålsenliga ordnande eller
för flottningens underlättande strömrensning eller annan åtgärd till
strömbäddens reglerande må verkställas eller dammanläggningar, kajer,
vägar, ledarmar, bommar, rännor eller andra anstalter inrättas;

8. vilka särskilda bestämmelser erfordras i fråga om vattentillgångens
fördelning emellan flottningen och vattenverk, ävensom i
övrigt angående vattenhöjdens reglering efter visst märke eller annorledes
och om uppdämt vattens framsläppande;

9. huruvida tillhandahållande av särskilda byggnader för flottningspersonalens
härbärgerande under flottningstiden finnes vara av nöden
samt i sådant fall varest sådana byggnader lämpligen böra uppföras
och huru desamma med hänsyn till yrkets behov och ortens förhållanden
skäligen höra anordnas;

10: 18 10. huruvida och varest skiljeställe för flottgodsets utsorterande

bör anläggas och huru därför erforderliga anstalter höra inrättas, ävensom
huruvida särskilt område bör avsättas för utsorterat virkes sammanläggande
och förvarande i avbidan på dess forslande från platsen;

11. till huru stort belopp kostnaden för varje särskilt arbete bör
beräknas;

12. huruvida i vattendraget förut verkställda flottledsbyggnader
eller andra för flottnings bedrivande avsedda arbeten äro för flottleden
nödiga eller nyttiga och i ty fall med vilket belopp de böra jämlikt 4
kap. 7 § ersättas;

13. huruvida till rättvis fördelning av flottleds- och underhållsutgifterna
leden bör indelas i flottledsdistrikt samt i sådant fall huru
indelningen bör göras, med iakttagande därav att åt distrikten icke
gives ringare utsträckning än behovet oundgängligen kräver samt att
kostnaden för anläggning till gagn för flere flottledsdistrikt varder i
mån av båtnaden fördelad på samtliga dessa distrikt;

14. huruvida till rättvis fördelning av utfiottnings-, inventarieoch
förvaltningsutgifter flottleden bör indelas i utflottningsdistrikt samt
i sådant fall huru denna indelning bör göras;

15. huruvida och i vad mån skada å annans egendom orsakas
genom anläggningar eller åtgärder för flottleden;

16. inom vilken tid företaget skall vara slutfört. 18

18 §.

Skada genom anläggning eller åtgärd för allmän flottled skall
av synemännen uppskattas, efter ty i 4 kap. 5 § första stycket sägs,
ändå att yrkande därom ej göres. Om lösen för utmål, som i 4 kap.
6 § sägs, vare lag samma.

Askar någon, som kan vänta skada i följd av flottningen, att
ersättning därför, efter ty i 4 kap. 5 § andra stycket sägs, bestämmes i
flottledsmålet, åligge synemännen att verkställa uppskattning jämväl av
sådan ersättning, där skadan anses kunna beräknas på förhand.

Vill sakägare fordra lösen eller ersättning, som nu sagts, eller
påyrka särskilda anordningar eller föreskrifter till förebyggande eller
minskande av skada, bör yrkandet framställas sist vid sammanträdet för
den sträcka av flottleden, där skada är att förvänta eller avsedda
anordningar böra vidtagas.

19 §•

Vid syne förrättningen böra sy liemannen jämväl utreda:

1. efter vilka allmänna grunder särskilda slag av flottgods böra
jämlikt 29 § i lagen om flottning i allmän flottled med varandra jämföras
vid kostnaders fördelning;

2. inom vilken tid och mot vilken ränta jämlikt 30 § i nämnda
lag anläggningskostnaderna böra med hänsyn till den inom värjo flottledsdistrikt
beräknade virkestillgången återgäldas till anläggare eller
annan, som njuter anläggares rätt, och huru med ledning av nämnda
omständigheter taxa för flottledsavgifter bör uppgöras.

20 §.

Skall lösen eller ersättning utgå för vattenkraft, som till följd av
företaget går förlorad, skola synemännen bestämma sådan lösen eller
ersättning i penningar, ändå att från någondera sidan yrkas, att den
skall utgå genom tillhandahållande av kraft jämlikt de i 9 kap. därför
givna regler; och värde hänvisning lämnad den, som äskar kraftöverföring,
att fora talan därom hos vattendomstolen inom tid och i den
ordning, som finnes bestämd för talan mot synemännens utlåtande i
övrigt.

21 §.

Vilja sakägare träffa överenskommelse i fråga om ersättning eller
annat, skall särskild avhandling därom upprättas, av vederbörande underskrivas
samt, där ej synemännen finna överenskommelsen innehålla villkor,
som är oförenligt med flottledens intresse eller länder de flottande
till men, förses med intyg om synemännens godkännande; och värde
därefter sådan överenskommelse bindande såväl för de flottande som
för dem, som slutit överenskommelsen, och deras rättsinnehavare.

Rör överenskommelsen fastighet, tillhörig kronan eller allmän
anstalt, skall den i avseende å kronans eller anstaltens rätt ej gälla,
med mindre den godkännes av vederbörande myndighet.

22 §.

Ägare av fastighet, som saken angår, vare pliktig att till synemännen
på anmodan uppgiva nyttjanderättshavare, som har del i saken.

10:19-22

10:23-26

23 §.

Tvist om ägande- eller besittningsrätt må ej föranleda uppehåll i
förrättningen, utan vare alltid den, som med äganderättsanspråk innehar
egendom, varom tvistas, berättigad att med laga verkan tala och svara
därför, intill dess han varder lagligen vunnen därur.

Ej må den, som genom köp eller annorledes bliver ägare innan
ärendet bragts till slut, rubba vad förre innehavaren samtyckt eller
avgjort. Har i fall, som i 8 § första stycket omförmäles, underrättelse
om förrättningen avsänts till dåvarande innehavaren, vare underrättelse
till ny innehavare ej erforderlig.

24 §.

Stanna synemännen i olika meningar, då beslut eller utlåtande
skall av dem meddelas, gånge efter vad de flesta säga. Åro rösterna å
ömse sidor lika, galle den mening, förrättningsmannen biträder.

25 §.

Förrättningsmannen åligge att vid alla under syneförrättningen
förefallande sammanträden fora protokoll, varu ti paragraferna numreras
i ordningsföljd för hela förrättningen. I protokollet höra noggrant
antecknas alla under förrättningen gjorda iakttagelser och på saken
inverkande omständigheter samt yrkanden och upplysningar av sakägare
och andra så ock verkställda uppskattningar och i övrigt allt, som för
sakens slutliga bedömande är av nöden; och värde tillika därvid fogade
alla under förrättningen slutna överenskommelser och andra till synemännen
ingivna handlingar.

26 §.

Sedan erforderliga sammanträden hållits och alla vid förrättningen
förefallande frågor blivit utredda, upprätte synemännen skyndsamt provisorisk
längd, upptagande dels de anläggningar och åtgärder, vilka synas
kunna ifrågakomma för flottledens inrättande, med angivande av de
platser i eller utefter vattendraget, där dessa tänkts skola förläggas, samt
den egendom, som för sådant ändamål behöver tagas i anspråk, dels
ock den lösen eller ersättning för skada, som enligt skodd uppskattning
synes höra utgå till vederbörande sakägare.

Denna längd ävensom meddelande om förrättningsmannens adress 10:27—29
skall av förrättningsmannen så snart ske kan i bestyrkt avskrift överlämnas
till en eller flera i orten boende, pålitliga personer, minst en
inom värjo tingslag, men i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
minst en inom värjo församling, vilka enligt tillkännagivande
vid sammanträdena inom värjo sådant område av synemännen utsetts
att mottaga handlingarna i målet och hålla dem tillgängliga. Om längdens
framläggande och platsen för dess tillhandahållande skall kungörelse
införas i en eller flera ortstidningar och vare den därefter under trettio,
men i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker under sextio dagar
hos de utsedda personerna tillgänglig för en var, som åstund ar taga
del därav.

27 §.

Under den för längdens granskning i 26 § bestämda tid äga de,
som anse att genom föreslagen anläggning eller åtgärd skada kan dem
tillskyndas, så ock andra, vilkas rätt kan vara av företaget beroende,
till förrättningsmannen ingiva eller i betalt brev med posten insända
de erinringar, de kunna önska framställa.

28 §.

Efter utgången av den för erinringars avlämnande föreskrivna tid
och sedan den ytterligare utredning i ärendet ombesörjts, som av. inkomna
erinringar må föranledas, give synemännen på grund av vad
.sålunda och förut i ärendet förekommit skriftligt utlåtande däri på tid
och plats, varom det åligger förrättnin gsm annen att meddela besked
medelst kungörelse i den ordning, som i 6 § första stycket sägs.

29 §.

Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av
skälen därtill, rörande de i 16, 17 och 18 §§ omförmälta frågor med tillkännagivande,
vid vilken vattendomstol talan mot förrättningen i dessa
delar må föras samt vad enligt 11 kap. 73 § bör iakttagas för sådan
talans bevarande, så ock därom att utlåtandet skall underställas vattendomstolens
provning.

Vid utlåtandet loge synemännen förslag till erforderliga bestämmelser
rörande de i 19 § omförmälta frågor med underrättelse, huru

10:30—32 ärendet i dessa delar kommer att jämlikt 14 § i lagen om flottning i
allmän flottled vidare behandlas.

Sist förklare synemännen förrättningen avslutad.

Avskrift av utlåtandet och nyssnämnda förslag skall genast avsändas
till den eller de enligt 26 § utsedda personer, och skall besked
härom lämnas i den kungörelse, som utfärdas.

30 §.

För förrättning, varom nu är fråga, njute synemännen gottgörelse
i enlighet med vad särskilt är stadgat. Angående beloppet av den
ersättning, som tillkommer sakkunnigt biträde, varom i 3 § förmäles,
beslute synemännen. Kostnad, som nu sagts, så ock kostnad för kungörelser
och underrättelser eller annat, som för syneförrättningen är av
nöden, skall genast förskjutas av sökanden eller, där flora äro sökande,
av den bland dem, som gälda gitter.

Kostnad för skogs- och fiskeritjänstemans samt annat allmänt
ombuds så ock ortsombuds närvaro vid syneförrättningen skall gäldas
av allmänna medel.

Sakägare njute ej ersättning för sin talans bevakande vid syneförrättningen.

31 §.

Vad ovan stadgats i fråga om syneförrättning för inrättande av
allrtiän flottled skall i tillämpliga delar gälla jämväl sådant ärende
rörande allmän flottleds förbättrande, som enligt 4 kap. 21 § bör i
enahanda ordning handläggas.

II. Rörande företag enligt 5, 6, 7 och 8 kap.

32 §.

Till handläggande aw syneförrättning rörande företag, förn i 5, 6 eller 8 kap. awscs,
skall förordnas statens lantbruksingenjör eller annan, efter ty särskilt finnes eller kan warda
stadgat, därtill behörig tjänsteman eller ock annan person, wilken pa grund aw awlagda kunstapsprow
och praktisk erfarenhet i hithörande ämnen aw Konungen förklarats behörig att hälla
dylik förrättning.

Beträffande syneförrättning rörande wattenreglering, wars hnwudsakliga ändamål är
jords förbättring, ware ock lag som nu sagts.

Där det hnwudsakliga ändamälet med wattenreglering är beredande aw ökad wattenkraft
eller bättre hushållning med wattnet, stall till förrättningsman förordnas person, wilken pa

grund aw awlagda kunstapsprow och praktist erfarenhet i awseende ä byggande i watten och 10:33—35
därmed saininanhängaude ämnen aw Konungen förklarats behörig att hälla dylik förrättning.

Är den sålunda sörordnade ej tillika behörig, efter ty i första stycket sägs, att hälla syneförrättning
rörande torrläggningsföretag, skall till biträdande förrättningsnian förordnas person, förn
innehar sådan behörighet.

33 §.

Förordnande, som i 32 § sägs, skall pä ansökan meddelas aw Konungens befallningshawande.

I ansökningen böra, sawitt ske fart, fullständigt uppgiwas företagets omfattning och
bcflaffenhet, de hemman, wattenwerk och andra lägenheter, som saken förarenas angå, samt
ägarnes namn och hemwist äwensom sädana nyttjanderättshawares, wilkas rätt kan mara aw
företaget beroende.

Har wih person förcflagits till förrättningsman eller biträdande förrättningsman, och
finnes ej förstaget godkänt aw samtliga sakägare, förelägge Konungens befallningshawande berrt
genom kungörelse, som uppläses i kyrkan för den eller de församlingar, bär fastighet, förn owan
nämnts, är belägen, att inom wih kort tid, wid förlust aw rättighet att öwer förstaget höras,
inkomma med yttrande, hnruwida de hawa något att erinra mot den föreflagne. Döpas ej
stridighet, warde den förestagne förordnad, bär han finnes lämplig och laga hinder ej möter;
i motsatt fall, äwensom dä icke någon bliwit föreslagen, förordne Konungens befallningshawande
såsom (tåligt pröwas; dock att, bär fråga är om wattenreglering, ansökningen ej må upptagas,
med mindre den iimehäller förslag a wih person till förrättningsman.

34 §.

Förrättningsmannen stall wid syneförrättningen biträdas alu tina gode män, wilka bland
dem, som arv walda till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män wid lantmäteriförrättrting
i orten, utses aw hononr; dock att, bär enligt 32 § tredje stycket tillika förordirats biträdande
förrättningsman, denne utser den ene gode mannen.

35 §.

År wid annan syneförrättning, än som awscs i 32 § tredje stycket, fråga

om ändring eller ittritmiing aw wattenwerk eller aw anläggning, förn i 5 kap. 40 §
sägs; eller

om åtgärd, warigenom ägare aw strömfall tillstyndas förlust i icke utnyttjad wattcnkraft;
eller

om beredande åt strömfallsägare aw båtnad i awseende å wattenkraft; eller är fråga

om awledande aw kloakwattcn från samhälle eller fabrik, utan att pröwning aw de
förhallanden, som omförmälas i 8 kap. 14 §, dchförinnan i förcflriwen ordning ägt runt;

stall beträffande sådan fråga och wad därmed sammanhänger i förrättningen såsom
synemän deltaga ytterligare c it för sakkunskap och pålitlighet känd god man, wilken aw Konungens
befallningshawande förordnas i sammanhang med förordnande enligt 33 § eller ock sedermera
pa anmälan aw förrättningsmannen. Om förslag till sådan god matt galle wad i 33 § sägs
om förslag till förrättningsman.

Förekommer eljest wid syneförrättning fråga, för wars bedömande tarwas särskilda
fackkunskaper, äge synemännen hos Konungens befallningshawande begära förordnande för ojäwig,

10:36_39 > sådant ämne sakkunnig person alt biträda synemännen. Angående beloppet aw den ersättning.

som tillkommer sådan sakkunnig, beslute synemännen; och galle om den ersättning wad om annan
förrättningskostnad finnes här nedan stadgat.

36 §.

Den allmänna planen för wattenreglering skall uppgöras aw förrättningsmannen.
Menar biträdande förrättningsman eller god man, förn i 35 § sägs, att till minnande a ro
större båtnad eller till minftande aro kostnad eller städa aro företaget planen bör till Mist del
ändras, rädgöre baroni i god tid nied förrättningsmannen; warder ändringsförflaget ej ato
denne gillat, skall biträdande förrättningsmannens eller gode mannens mening antecknas i
protokollet.

37 §.

Efter samråd med sökanden, där sa lämpligen kan ste, bestämme förrättningsmannen
tid och ställe för syneförrättningen. Han stall härom ej mindre underrätta de andra synemännen
än äwen utfärda kungörelse, wari tillika de hemman, wattenwerk och andra lägenheter, förn
saken förmenas angå, stola namngiwas eller, i den män det kan ste på oförtydbart sätt, utmärkas
medelst gemensam geografisk eller annan beteckning; föranstalte ock baroni, att kungörelsen
Warder minst tre weckor före den för förrättningen utsatta tiben awsänd till wederbörande
pastorsämbete för uppläsande sa snart ske kan i kyrkan för den eller de församlingar, bär
fastighet, som nyh nämnts, är belägen, så ock minst fjorton dagar före förrättningssammanträdet
införd i en eller, bär förhållandena påkalla det, ttoå eller flera aw ortens tidningar.

38 §.

Förrättningsmannen åligge därjämte att minst fjorton dagar före sammanträdet i betalt
öppet brew eller brewkort å posten awlämna underrättelse om förrättningen till entoar i ansökningen
uppgiiren eller eljest för förrättningsmannen känd ägare ato fastighet, som i kungörelsen
angiwes, så ock till de kända nyttjanderättshaware, wilkas rätt beröres ato företaget. Underrättelsen
skall adreheras till den fastighet, warom fråga är, fåtoitt ej säker kunskap winnes om
annan adreh inom landet för mottagaren.

Är jord eller annan fast egendom, som saken angår, samfälld för helt stifteslag eller
eljest för flera fastigheter, erfordras ej underrättelse till de särskilda delägarne i den samfällda
egendomen. Finnes för denna känd styrelse, warde styrelsen pa sätt otoan nämnts underrättad.

Öroer awsända underrättelser stall förrättningsmannen upprätta förteckning med angiwande
ato atosändningsdagen. Förteckningen, förn stall ato förrättningsmannen understritoas
och biläggas förrättningshandlingarna, utgöre, bär ej ato eljest föreliggande omständigheter annat
förhållande framgår, delvis att den angitona dagen underrättelser awsänts under de i förteckningen
upptagna adreher. 39 * * * *

39 §.

Halva ej föreskrifterna i 37 och 38 §§ iakttagits; anslvare förrättningsmannen såsom

för tjänstefel, och må förrättningen ej fortgå utan nytt kungörande, såframt ej samtliga sakägare

kommit lvid förrättningen tillstädes eller sakägare, förn uteblilvit, i bett för delgitoande ato

stämning stadgade ordning minst eu lvecka förut kallats till förrättningssammanträde.

Ej ware dock nytt sammanträde aw nöden aw den anledning, att tutt) utsändandet eu 10:
eller annan underrättelse försetts med oriktig adreh eller eu eller annan ägare eller nyttjanderättshaware
till fastighet, förn angiwits i kungörelsen, finnes Mara förbigången; men warder aw
annan orsak nytt sammanträde utsatt, bör dock underrättelse om förrättningen lillsändas ntebliwen
sakägare, som förut ej underrättats.

40 §.

Sinner förrättningsmannen saken angå fastighet, förn tillhör kronan eller allmän anstalt,
skall han i god tid insända underrättelse om förrättningen till Konungens befallningshawande
i det län, bär fastigheten är belägen; och aligge Konungens befallningshawande att ofördröjligen
förordna ombud till bewakande aw talan för fastigheten eller, bär sådan talan skall bewakas
aw annan myndighet, öwerlämna underrättelsen till ben myndighet.

41 §.

Kommer ej förrättningsman, biträdande förrättningsman eller aw Konungens befallningshawande
utsedd god man tillstädes a den för förrättningen utsatta tid, och infinner han sig ej
heller inom tre timmar härefter; då ma de, förn tillstädeskommit, åtskiljas. Utebliwer god man,
som är utsedd aw förrättningsman eller aw biträdande förrättningsman, kalle denne genast
annan god man i stället.

Synemän, förn utan laga förfall utebliwer från förrättningen, ersätte all städa och
olägenhet, förn däraw uppstår; förrättningsman och biträdande förrättningsman answare därjämte
såsom för tjänstefel.

42 §.

Sökandens, annan sakägares eller allmänt ombuds uteblitoanbe från syneförrättningen
må ej hindra dennas fortgång.

43 §.

.Will sökanden återkalla ansökningen, göre det skriftligen hos förrättningsmannen före
eller wid första sammanträdet eller ock wid annat sammanträde under förrättningen. Där ej
annan sakägare striftligen förklarar sig wilja fullfölja ansökningen, warde förrättningen inställd
och frågan förfallen.

Äro sökandena flera, må utan samtligas medgiwande återkallelse ej ste, utan få är att
beträffande företag enligt 5, 6 eller 7 kap. kostnaden aw synemännen beräknas uppgå till mer
än nio tiondelar aw bet uppskattade förbättringswärdet eller den eljest i penningar uppstattade
nyttan aw företaget. 44

44 §.

Mot synemän och sakkunnigt biträde enligt 35 § andra stycket gälla bestå jäw: om han
är med sakägare i deri skyldskap eller det swågerlag, förn i rättegångsbalken om jäw mot domare
sägs, eller om han eller någon, förn med honom är sålunda skyld eller beswågrad, äger del i
saken eller eljest tätt »äntå synnerlig nytta eller städa aw förrättningen, eller om han såsom
domare deltagit i åtgärd eller bestut, förn rör saken, eller om han är sakägares wederdeloman

> $

10:45_48 eller uppenbart o tvint. Söker någon, sedan ärendet anhängiggjorts, sak med synemän eller till fogar

honom något med ord eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jäwig, det stall ej
räknas för jäw.

45 §.

Menar sakägare, att synemän eller sakkunnigt biträde är jäwig, anmäle jäwet å första
förrättningsdagen. Ej må fråga om jäw senare wäckas, utan sa är att sakägare warit a tv laga
förfall hindrad att å den dag inställa sig eller den omständighet, tvära jäwet grundas, först
efteråt tillkommit eller bliwit honom kunnig. I bestå fall stall jäwet för att tvinna beaktande
framställas a den sammanträdesdag, förn först inträffar efter det förfallet upphörde eller anledningen
till jäwet uppkom eller blew kunnig.

Finnes under förrättningens fortgång företaget angå fastighet, förn ej angiwits i förut
ntfarbab kungörelse, äge wid owan nämnd påföljd ägare eller nyttjanderättshaware till fåban
fastighet framställa jäw mot synemän å den dag, till wilken i anledning häraw tiy kungörelse
utfärdats eller kallelse delgiwits honom, utan så är att han redan tidigare i annan egenskap
warit tillstädes wid förrättningen..

46 §.

Öwer jäwsinwändning äge synemän»»: samfällt besluta; finna de jäwet lagligen
grundat, åtigge förrättningsmannen att, om han, biträdande förrättningsman, aw Konungens
befalluingshawande utsedd god man eller sakkunnigt biträde är jäwig, anmäla det hos Konungens
befallningshawande, förn förordnar annan i den jäwades ställe. Angar jäwet god man, sou:
bliwit utsedd aw förrättningsman eller biträdande förrättningsman, kalle denne annan god man
i stället.

Beslut, warigenom jäwsinwändning tvärhet gillad, stall ej medföra någon »verkan till
rubbning eller upphäwande aw åtgärd eller beslut, svin tillkommit innan inwändningen gjordes.

Ogillas jäwsinwändning. ma häremot anmält mitznöje ej utgöra hinder för förrättningens
fortgång.

47 §.

Wid förrättningen hawa synemän»»: att tillse, huruwida enligt de i denna lag stadgade
grunder hinder möter mot företaget; finna synemän»»:, efter det utredning stelt i nödiga betar,
sådant hinder möta, giwe genast besked härom och awslute förrättningen.

48 §. s

Syneutännen må ej inlåta sig i pröwniug, huruwida wattenwerk eller annan anläggning,
om mars ändring eller utriwning fråga wäckes, lagligen tillkommit eller är aw laga
beskaffenhet. Twist härom föranlede ej uppehåll i förrättningen, med mindre sökanden eller,
om flere äro sökande, de alla medgiwa sådant uppstow.

Synemännen tillkomme ej heller att pröwa giltigheten aw intoänbning, förn tv ib syueförrättningen
göres, att pa grund aw alntal jordägare är förbunden att tåla uppdämning eller
förhindrad att awleda watten från sin till annans mark; yppas twist därom, och fan ej företaget
bringas till stånd utan rubbning aw det åberopade rättsförhållandet, warde förrättning»:
inställd i awbidan på twistens slutliga pröwning.

4!» §.

10:49—62

Där fråga av om nmlebanbc alu Hoafluatten, skola synemännen meddela fåbana beftämmelfcr,
att matten, luarömcr annan äger råda, eller låsten icke genom awlebanbet förorenas
eller, om fåbant föroreitanbe ej kan nndwikas, att olägenheterna bärarn fämitt möjligt minskas.
Särskilda föreskrifter, förn i nyhnämnda hänseende må hamn mebbelats mib pröroning i bävför
ftabgab orbning skola alu synemännen noga iakttagas,

Hav pröluning, förn nn nämnts, ej skett, och finnes frågan om kloaklebningens sträckning
eller beskaffenhet icke lämpligen kunna arngöras utan föregående sådan pröluning, roarbc förrättningen
inställd i atubiban på sagda hinders unbanröjaitbe.

50 8-

Framställes mib syneförrättning yrkande, förn i 6 kap, 3 § eller 7 kap, 23 § sägs.
föreläggc synemännen ben, förn gjort yrkandet, att inom mist tid med företeende alu synemäimens
beslut i frågan anmäla yrkandet hos Konungens befallningshaiuande, mib ärnentyr, bär bet
försummas, att yrkandet lämnas utan alufeenbe.

Göres inom förelagd tid anmälan, förn nn sagts, skall Konungens befallningshaiuande
uppdraga åt ben förut förorbitabe sörrättningsmannen att i sammanhang med ben pågående
förrättningen handlägga jäntmäl ben nymäckta frågan eller ock, bär benne är om sådan beskaffenhets
att ben förut förorbnabe förrättningsmamien ej är behörig eller lämplig att handlägga
fråga,!, återkalla bet förra förordnandet och förordna annan behörig person till förrätt:
ningSman.

Efter bet de, milkas rätt kan mara beroende alu fråga,,, i förut stadgad ordning lämnats
tillfälle att Yttra sig bäröluet samt behörig utredning ägt rum, omgöra- synemännen, loilfetbcva
företaget bör hörna företräde.

Öl §•

^Barber, innan syneförrättning rörande roijjt företag amflntaé, ny förrättning
anhängiggjord angående annat företag enligt 5, 6, 7 eller 8 kap., förn rör samma
område eller aro annan grund ej fan jämte det förra företaget utföras, skatt anmälan
om förhållandet göras hos Konungens bcfallningsharoandc, som föreskriroer,
att förrättningarna skola sammanslås till eu och enligt de i 50 § tredje stycket
stadgade grunder handläggas aro de» förrättningsman, Konungens befallningshaivande
därtill förordnar. 52

52 §.

Möter ej hinder mot företaget, böra synemännen, efter bet fafägarne bliluit hörda och
utredning skett angående de förhållanden, ivilka kunna inmerfa på fråga», söka att mellan
samtliga sakägare åstadkomma förening i de betar, marom tmift yppas; och rnarde, bär sådan
förening sker, särskild aluhandling baron, upprättad, alu fafägarne nnderskriwen samt medelst
synemäimens påskrift mitsordad.

10:53 — 58 Rör förening kronans eller allmän anstalts rätt, skall, ända att dest ombud ingätt bära,

föreningen i awscende ä sådan rätt ej gälla, med mindre den godkännes aw wederbörande
myndighet 53

§.

Wilja en eller flera sakägare förena sig med sökanden om företaget eller yrka, att därät
giwes större omfattning än sökanden östat, göte det skriftligen; och »värde handlingen »vitsordad
medelst synemännens påskrift.

54 §.

Kommer ej enligt 52 § förening till stånd mellan samtliga sakägare, »värde fråga»» i
de delar, svin äro twistiga, prötvad aw synemännen, jämlikt de i denna lag stadgade grunder.

55 §.

Wattendrag, sjö eller annan wattensamling med aw- och tillopp, förn beröres alu företaget,
och den jord, warpä företaget kan inwerka, stola, om och i den män sädant synes nödigt,
aw förrättning»innimeit atvwägas, nppmätas, awtecknas och beskriwas.

56 §.

För utrönande alv »värdet ä jordförbättring, bär sådan med företaget awses, skola synemännen
efter undersökning aw den jord. »varom fråga är, uppskatta jorden sämäl i dest stick
före företaget förn ock i det stick, »vari den antagen komma efter företagets fullbordan.

Wid uppskattning aw båtnad, förn genom rvattenreglering beredes strömfall, stola de i
9 kap. stadgade grunder beträffande »värdering alv wattenkraft, som skall ersättas eller lösas,
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

57 §.

Wid uppskattning aiv öfning i jords alstringsförmäga böra synemännen. med fäst awseende
ä jordens naturliga bestaffenhet till matjord och allo samt den större eller mindre
swärigheten och kostnaden wid brukningen. med warandra jämföra jordens awkastning i dest aw
watten beswärade skick och den awkastniirg, förn med hänsyn till möjligheten aw jordens mer
eller mindre fullständiga torrläggning till bestämt djup är att påräkna efter företagets utförande.

Med aivkastning awses i denna § den ärliga nettobehållning, förn under ändamålsenlig
skötsel är att i allmänhet påräkna.

58 §.

Utgöres jord, Mara uppstattning enligt 56 § bör ste, helt och hållet eller till någon
del aw sjöbotten eller annan wattendränkt mark, och finnes uppskattningen a»v den bliwande
jordförbättringen ej kunna, innan företaget blitvit fullbordat, werkställas med tillförlitlig noggrannhet;
dä skola synernännen medelst sannolikhetsberäkning enligt grunder, förn må finnas
anwändbara, tillswidare bestämma »värdet a jordförbättringen; och »värde flutlig uppstattning
utsatt att, efter tg i 80 § sägs, förrättas efter företagets fullbordan.

5!» g.

10:59-61

I fråga om företaget tjärna syne,»änne» att bestämma:

luareft och huru dike, atoloppsledning eller annan anläggning, förn pröwas nödig,
tjänligast skall göras, allt med hänsyn till de i 5 fap. It, 12 och 13 §§ eller eljest i beutla
lag stadgade grunder äwensom till toattenmäitgb, fallförhållanden, jordens fattning och andra
omständigheter;

warest jord skall läggas, som uppkastas nr dike wid dest anläggande eller rensande;

warest och huru bro, trumma eller dylikt skall göras eller ombyggas, bär sådant törntåg;

huru beträffande hushållningen med och framsläppandet ant toattnet bör förfaras wid
dammbyggnad, förn må erfordras för företaget, få ock eljest wad för wattenhöjdeiis reglering
och förekommande a to skada genom öroerftoämning eller annorledes bör iakttagas, toartoib med
atofeenbe å toattenmärfeS utsättande skall iakttagas wad i It fap. 54 § finnes för bär atofett
fall stadgat;

huru i fråga om fättet för utförande ato gemensamt arbete samt framtida underhållet
a to gjorda anläggningar tjänligast bör förfaras, toare sig nödiga arbeten skola ombesörjas ato
beltagarne samfällt eller ock arbetet få fördelas, att toifj sträcka tilldelas toarje deltagare att
anlägga och för framtiden »vidmakthålla, i wilket senare fall atofeenbe bär fästas a markens
olika beskaffenhet, få att, bär kostnad eller stoårighet är större, skälig jämkning göres;

tibet!, då wattenwerks ändring eller annat arbete för företaget må begynna; tibet! och
fättet för fullgörande ato samt betalningen för arbete, förn enligt särskilda stadgandet! jordägare
eller toattentoerfSågare berättigats ombesörja; få ock »vist tib, i regel ej ötoerftiganbe tio år,
då företaget i dest helhet bär »vara drägt till stut;

humtoida och på wilket sätt awsyniitg stall ske å arbetet för omgörande, om företaget
må anses fullbordat;

samt i ötorigt allt, förn kan lända till företagets ändamålsenliga anordning.

Desto frågor stola handläggas ato synemännen gemensamt; dock äge wid syneförrättning
för toattenregleringSföretag, förn omförmciles i 32 § tredje stycket, förrättningsmatuien, om han
finner sådant lämpligt, ötoerlämna åt de öivriga synemän»»! att ensamma »verkställa uppskattning
ato toärbet å ben ato företaget påräknade jordförbättringen få ock ato ben städa å jord,
förn genom företaget kan orsakas. I de frågor, i »vilkas behandling förrättninggmaimen sålunda
ej deltager, fuKgöre biträdande förrättningsmannen de åligganden, förn eljest tillkomma
förrättningSman.

60 g.

Har de»! till dikningssamfällighet hörande jord blitoit, efter ty i 5 (ap. sägs, uppdelad
i särskilda awdelningar, och finnes någon a Utdelning få belägen, att upptagande ato dike därstädes
ej törntåg för torrläggning ato annan ambelnittg, äge synemän»»»! föreffritoa, att sådant
dike stall göras först då någon delägare i atobelningen påkallar det; och meddele synemännen
i ty fall de bestämmelser, förn erfordras för arogöronbe alu awdelningens förhållande till samfällighet»!
i ötorigt. 61

61 §•

Lösen och ersättning till följd alv företag, ntarom nu är fråga, få o tf bidrag till sådant
företag enligt 5 kap. 16 § tredje stycket samt atogälb enligt 8 kap. 6 § skall i brist ant åsämjande
bestämmas ato synemännen.

10:62_66 Är jord, wattenwerk eller annan lägenhet, svin skall lösas eller ersättas med penningar,

alu ägaren upplåten åt annan till nyttjande, warde, om och i den mån uti löseskillingen eller
ersättningsbeloppet särskilt wederlag för mistning eller instränkning alu nyttjanderätten bliwit
inberäknat, sådant till sakågarnes kännedom utsatt.

Skall ersättning eller lösen utgå med förhöjning öwer wärdet, böra wärdet och förhöjningen
tunt för sig angiwas.

62 §:

Skall lösen eller ersättning utgå för wattenkraft, som till följd alu företaget går förlorad,
stola synemännen bestämmma sådan lösen eller ersättning i penningar, ändå att från
någondera sidan yrkas, att den stall utgå genom tillhandahållande alu kraft jämlikt de i 9 kap.
därför girana regler; och luarbe hänwisning lämnad den, förn äskar kraftöwerföring, att föra
talan därom hos wattendomstolen inom tid och i den ordning, förn finne» bestämd för talan
mot synemänncns utlåtande i o lurigt.

63 §.

Förrättningen skall, fåtuitt ske kan, utan uppskära fortsättas och awflutas.

Om under förrättningens gång saken finnes angå fastighet, förn ej, på sätt i 37 §
finnes föreskriraet, uppgiwits i förut utfärdad kungörelse om förrättningen, skall, bär ej ägare
och känd nyttjandcrättshaware till ben fastighet ändock tillstädeskommit eller i den för delgiluande
alu stämning stadgade ordning minst eu wecka förut kallats till förrättningen, nytt
sammanträde utsättas för sådana sakägares hörande.

Warder nytt sammanträde alu nöden, skall besked om tiden och stället därför meddelas
innan sammanträdet awslutas. Kan till följd alu laga hinder libell för sammanträdet ej genast
utsättas eller sammanträde ej å utsatt tid hållas, warde om tibet! och stället för det nya
sammanträdet utfärdad kungörelse i den ordning, förn i 37 § sägs. Tarwas det nya sammanträdet
för hörande alu ägare eller nyttjanderättshaware till fastighet, förn i andra stycket
förmäles, skall, ändå att besked meddelats wid föregående sammanträde, kungörelse utfärdas
med angiluanbc alu sådan fastighet äwensoni underrättelse, på sätt i 38 § stadgas, tillsändas
sakägare, som äger föra talan därför.

64 §.

Har nytt sammanträde ej sä tillkännagiwits förn i 63 § sägs, luarc det ändock gillt,
där alla sakägare komma tillstädes eller de utebliwne i den för delgiwande alu stämning
stadgade ordning minst eu wecka förut kallats till sammanträdet.

65 §.

Ägare alu fastighet, svin saken angår, luarc pliktig att till synemännen på anmodan
uppgillra nyttjanderättshawarc, förn har del i saken.

66 8. ,

Trafik om ägande- eller besittningsrätt må ej föranleda uppehåll i förrättningen, med
mindre alla sakägare äro ense om sådant nppffolu, utan luarc alltid den, som med äganderätts -

anspråk innehar egendom, warom twistas, berättigad att med laga werkan tala och swara 10:87__71

därför, intill deff han wardcr lagligen tounnen därur.

Ej inä den, förn genom köp eller annorledes bliwer ägare innan ärendet bragtS till
slut, rubba wad förre innehawaren samtyckt eller awgjort. Har i förut angiwen ordning
underrättelse om förrättningen utsänts till denne, ware särskild underrättelse till »ye innehawaren
ej erforderlig.

67 i;.

Stanna synemänncn i olika meningar, dä beslut eller utlåtande skall aw dem meddelas,
gånge efter wad de flesta säga. Äro rösterna ä ömse sidor lika, gälle den mening, förrätt
ningsmannen biträder.

68 §.

Förrättningsmannen äligge att wid alla under synesörrättningen förefallande sammanträden
föra protokoll, waruti paragraferna numreras i ordningsföljd för hela förrättningen. Protokollet
bör wid warje sammanträdes slut uppläsas och förses med syncmännens underflrift.

69 §''

Sedan alla wid förrättningen anhängiga frågor bliwit genom förening awgjorda eller
aw synemännen utredda, giwe de pa grund aw wad sälunda förekommit utlåtande i saken och
framlägge det skriftligen awfattat för sakägarne innan förrättningen awslutas.

70 §.

Förrättningsmannen upprätte tillika, där tina eller flera skola med skilda andelar taga
del i företaget, särflild i enlighet med utlätandet eller förut ingången förening awfattad längd,
upptagande för warje hemman, heinmansdel eller annan lägenhet deh namn, nummer eller
annan beteckning och ägare samt den därpä belöpande anparten i kostnaden för företaget. Beträffande
torrläggningsföretag för jords förbättring skall längden därjämte innehålla uppgift
för warje fastighet ä de i företaget ingäendc ägornas uppstattade wärde före och efter företaget
samt wärdet aw den jordförbättring, förn lagts till grund för delaktigheten. Är i awbidan
pa flutlig uppskattning delaktigheten bestämd pa sätt i 68 § sägs, warde anteckning baroni gjord. 71 * * * * *

71 §.

'' Ägare aw fast egendom, förn har båtnad aw företaget, sä ock annan deltagare däri
njnte icke ersättning för kostnaden för sin talans bewakande wid synesörrättningen, där ej särskilda
förhallanden påkalla sådan ersättning.

Tarwas för wattcnwerksägare eller annan, förn aw företaget lider skada eller intrång,
särskild kostnad för bewakande aw hans rätt härutinnan, stall i utlåtandet tillerkännas honom
flälig gottgörelse därför.

Kostnad, förn nu sagts, warde fördelad pa deltagarne efter enahanda grunder, förn gälla

beträffande kostnaderna för själwa företaget, dock, wad angår torrläggningsföretag, utan hänsyn
till sadana begränsningar i delaktigheten efter jordförbättring, förn må Mara meddelade enligt

5 kap. 5 eller 6 §.

10; 72—77 Har part genom obefogad inwändning eller annorledes utan skäl föranlett uppflow eller

eljest ökade kostnader för andra parter, ware sådan part pliktig att såsom eu honom enskilt
åliggande kostnad ersätta öwriga sakägare de utgifter, förn annars tomt obehötoliga.

72 §.

Nöjas samtliga sakägare åt synemännens utlåtande, teckna de sitt godkännande dåra,
och ivardc intyg därom ato synemännen meddelat ä utlåtandet och den längd, teorem i 70 §
är nämnt.

73 §.

Skall för handhatoande ato de med företaget förenade angelägenheter finnas styrelse,
skola före förrättningens atoslutande synemännen uppdraga åt en eller flera ato deltagarne att
i den ordning 5 kap. 69 § stadgar utfärda kallelse till sammanträde för styrelsetoal.

74 §.

Skall jämlikt 5 kap. 46 § eller logrum, förn hänwisar dit, synemännens utlåtande i
>vih del underställas toattendomstolens pröwning, åligge förrättningsmannen att före syneförrättningens
awstntande härom meddela besked, som i protokollet antecknas.

Sist formare förrättningsmannen förrättningen atoslutad och gitoe sakägarne tillkänna,
wid wilken wattendomstol talan mot förrättningen lita föras samt toad enligt 11 kap. 73 §
bör iakttagas för talans bewarande sä ock, bär atosägelse ato båtnad genom det med förrättningen
atosedda företag kan ifrågakomma, hos toilken Konungens befallningshatoande sådan
atosägelse må göras. »

75 §.

Alvskrift ato förrättningsprotokollet, rörande företaget upprättade kostnadssörflag, den i
70 § omförmäla längd, synemännens utlåtande och de toid syneförrättningen ingångna föreningar
stall arv förrättningsmannen inom trettio dagar efter förrättningens atoslutande öwerlämnas
till någon i orten boende pålitlig person, förn enligt tillkännagiwande »vid förrättningen
ato synemännen utsetts att mottaga samma handlingar; och ware handlingarna hos honom
tillgängliga för eittoar, förn aftonbar att granska dem eller taga atostrift baron). Utses styrelse
för företaget, skall denna öwertaga handlingarna.

76 §.

Där ej inom föreskritoen tid talan anhängiggjorts mot syneförrättning och ej heller
underställning ato synemännens utlåtande stall ste, stall toid utlåtandet bero; och gånge detsamma
i werkställighet i den ordning, förn för laga kraft ägande dom är stadgad. 77

77 §.

Awser syneförrättning torrläggningsföretag, wid toilket jordägare ej har rätt till atosägelse
ato båtnad, efter ty förut i benne lag finnes stadgat, eller ock företag för atoledande
ato kloakwatten från enstilda fastigheter, och skall underställning till wattendomstolen ej fle, äge

synemän»?», när skäl därtill ärv, förordna, att företaget mä werkställaS i enlighet med ut- 10:78—79
låtandet »ta» hinder bära»), att detta ej wunnit laga kraft. Sökanden ware dock skyldig att
före arbetets påbörjande gälda den ersättning, svin jämlikt utlåtandet bör utgiwas, så ock hos
utmätningsmannen i orten ställa pant eller borgen för det ytterligare skadestånd, svin fan
warda annan till följd aw företaget tillerkänt.

Är förordnande, förn »Man sägs, meddelat, och föres mot syneförrättningen talan, äge
wattendomstolen, när skäl därtill förekomma, att, innan talan slutligen pröwas, förordna, att
werkställighet ej må äga ram eller att, bär företaget redan till eu del Minut utfört, ytterligare
åtgärd ej må widtagas.

78 §.

Föres ej talan mot syneförrättning, och har ej heller underställning alu synemänncns
utlåtande ägt runt, åligga förrättningsmaiinen att inom ett år efter förrättningens awslutandc
insända det därwid förda protokollet jämte kartor, ritningar, kostnadsförslag och öwriga handlingar,
svin röra saken, till lantmäterikontoret i det län, där mark och annan fast egendom,
warom fråga är, eller största delen barnro är belägen.

Efter det handlingarna inkommit till lantmäterikontoret, äge förrättningsmannen att
härifrån till läns utbekomma desamma under tid, förn a ro förste lantmätaren bestämmes.

79 §.

Menar någon, efter det torrläggningsföretag i ändamål am jords förbättring
Minut fullbordat, att sedermera wisat sig, att rott) uppskattning, förn skett enligt 56 §,
jordförbättringens wärde till hans skada Minut oriktigt beräknat, äge dä erhålla ny
uppskattning aro märket, där han före utgången aro kalenderåret näst efter det, under
roilket företaget fullbordades, gör anföfan därom hos Konungens befallningsharoande.
Sådan ny uppskattning skall efter ansökningstidens slut få snart lämpligen kan ske
roerkställas aro de synemän, förn förrättat den föregående uppskattningen, eller, om
hinder möter för dem, av andra, milla utses därtill pa sätt i denna avdelning av
detta kap. föreskrirves; och må därwid på yrkande aro annan deltagare än den. förn sökt
förrättningen, ny uppskattning ske jämroäl beträffande andra jordområden än dem,
förn moses i ansökningen, i bett mån sådant är arv nödeit för minnande aro enhetlig
tillämpning arv grunderna för nppskattilingen. Är någon missnöjd med den nya uppskattningen,
fullsölje talan häremot i den ordning 11 kap. 73 § föreskriroer. I oroligt
galle angående dylik förrättning i tillämpliga betar road förut i denna avdelning
av kapitlet är stadgat; dock roare ej erforderligt, att i kungörelse angående förrättningen
samtliga de fastigheter angiroas, milla beröras aro torrläggningsföretaget.

Hörna deltagarne i företaget träffat förening om ny uppskattning i andra fall
eller om annan tid eller ordning för ny uppskattnings förrättande än nu är sagt;
roare det gild.

Sker genom uppskattningen ändring i road förut Minut bestämt, ro arbe fördelningen
arv kostnad och utgift för företaget, så ock aro underhållsskyldigheten jämkad
härefter.

10: so—
11: i

80 §.

Har, efter ty i 58 § förmätet, slutlig uppskattning aw päräknad jordförbättrings »värde
dlitvit utsatt att äga ram efter''företagets fullbordan, äge enwar jordägare, »vars rätt är aw
frågan beroende, att inom tid, förn i 79 § sägs, hos Konungens befallniugshawande anmäla
ärendet för uppskattningens »verkställande; men försummas det, warc all fråga om dylik uppskattning
förfallen och den förut gjorda wärderingen gällande till framtida efterrättelse.

Om sådan slutlig uppskattning, svin här awses, galle wad om ny uppskattning i 79 § stadgas.

81 §.

För förrättning, matom nu är fråga, njute synernännen gottgörelse i enlighet
med wad särskilt är stadgat. Kostnad, som nu sagts, så ock kostnad för kungörelser
och underrättelser eller annat, som för syneförrättningen är aro nöden, skall genast
förskjutas aro sökanden eller, dar flera äro sökande, aro den bland bero, som gälda gitter.

Äro flera pliktiga att förskjuta förrättningskostnad, warc immat arv bero i
förhällande till de aitbta skyldig att stp ara för allenast så stor andel aro förskottet,
torn enligt oroan glimta regler skulle slutligen belöpa på honom, därest ej andra deltagare
i företaget filt de förskottspliktiga funnes.

Angående den flutliga fördelningen aro kostnad, roarom här är fråga, galle
road beträffande annan förrättningskostnad i 71 §; dock att, bär ivid sådan ny uppskattning,
sant i 79 § sägs, ändring ej göres i förut iverkställd roärdering, bett, förn
påkallat bett senare uppskattningen, skall ensam gälda kostnaden därför.

82 §.

Med sökande moses i denna avdelning av kapitlet icke blott den eller de,
sant sökt förrättningen, utan arom bett eller de, förn i bett ordning 53 § stadgar
förenat sig Hiob sökanden eller fört talan, roilken föranlett större anläggning än
eljest äskats.

11 Kap.

Om domstolar och rättegång i wattenmäl.

I. Om första domstol i wattenmal.

* i §•

Första domstol i Vattenmål benämnes wattendomstol.

Wattendomstol består aw eu wattenrättsdomare såsom ordförande samt såsom ledamöter
twä wattenrättsingenjörer och ttoå wattenrättsnämndemän.

11:2 6

Wattenrättsdomare skall »vara lagkunnig, i domarewärw eller annan praktisk juridisk
»verksamhet erfaren man.

Wattenrättsingenjörerna skola Mara i wattenfrägors tekniska behandling sakkunniga och
erfarna män, den ene särskilt beträffande byggande i »vatten och därmed likartade frågor och
den andre särskilt i frågor om torrläggning a»v mark.

Wattenrättsnämndemännen skola mara allmänt betrodda, om filt orts förhållanden kunniga
män, »villa äro »valbara till nänindeinansbefattning »vid häradsrätt inom orten.

* 3 §.

Wattenrättsdomare förordnas alu Konungen för »vis; tid.

Lag samma »vare beträffande »vattenrättsingenjör; dock att, om lämplig person, »villig
att Åtaga sig förordnandet för »vih tid, ej finnes att tillgå, Konungen äger uppdraga åt wattenrättsdomaren
att, intill deh annorlunda kan »varda bestämt, för »varje mål till ledaniot infalla
person, som aw Konungen förklarats behörig att mottaga sådan kallelse.

* 4 §.

Wattenrättsnämndemän utses för obestämd tid, en för »varje domsaga, va det sätt som
om utseende alu ledamot i ägodelningsrätt finnes stadgat; består domsaga a»v flera tingslag,
förrättas walet inför den alu domsagans häradsrätter, förn domhawanden bestämmer.

Upphör »vattenrättsnämndeman att Mara »valbar till befattningen, eller har han uppnått
sjuttio års ålder eller lagligen alvsagt sig uppdraget, stall efter inkommen anmälan härom
wattenrättsdomarcn förordna om nytt »val. Om styldighet att åtaga sig dylikt uppdrag få ock
att efter omgång fortfarande bestrida befattningen, intill deh befled inkommit till wattenröttsdomaren
att annan bliwit utsedd, gälle wad som finnes stadgat beträffande nämndeman i
häradsrätt.

* 5 §.

Aw de till ivattenrättsnäinndemän »välde skola i »vattendomstolen tjänstgöra de twa, förn
aw wattenrättsdomaren för warje gång kallas därtill. Till tjänstgöring böra kallas nämndemän
från det lätt, förn beröres aw det ifrågawarande målet; awser målet företag, som berör mer
än ett tält, awgöre wattenrättsdomaren, om nämndemännen böra tagas från olika län eller
från ett aw dem.

Hålles wattendomstolens sammanträde »vid syn pa stället, böra företrädeswis de närmast
boende nämndemännen kallas att tjänstgöra.

* 6 §.

Förutom de i rättegångsbalken stadgade järn mot domare i allmänhet gälle såsoin järn
mot ordförande eller ledamot i »vattendomstol: om han som förrättningsman eller god man wid
syneförrättning eller eljest i annan egenstap än såsom ordförande eller ledamot alv domstolen
eller såsom förrättarc aw undersökning, förn i 40 § sägs, tagit befattning med det företag eller
den åtgärd, »varom i målet är fråga.

11:7—12

* 7 §•

För wattenrättsdomare äwensom för wattenrättsingenjör, förn av Konungen förordnats,
skall jämwäl utses ersättare, wilken är styldig att wid tjänstledighet för befattningens innehavare
inträda i tjänstgöring. Angående ersättare, förn nu nämnts, stall triad i 2 och 3 §§
finnes stadgat beträffande wattenrättsdomare och wattenrättsingenjör äga motswarande tillämpning.

Ersättare för wattenrättsdomare ware ock styldig att, dä denne är stadd pa tjänsteresa,
fullgöra de äligganden, som md ankomma pa wattenrättsdomarens avgörande ä tjänsterummet.

* 8 §.

Hos vattendomstol stall vara anställd en lagkunnig sekreterare. För honom skall
finnas ersättare med skyldighet att i män aw behov pa kallelse av wattenrättsdomaren inträda
i tjänstgöring.

Wattcnrättssekreterare och ersättare för honom förordnas aw Konungen, som ock, när
sädant finnes lämpligt, äger återkalla dylikt förordnande.

* 9 §.

Antalet vattendomstolar i riket bestämmes aw Konungen.

Gränserna för de till varje vattendomstol hörande omräden skola följa wattendelarne
mellan olika vattensystem, efter ty Konungen närmare förordnar.

* 10 §.

Beträffande vattendomstolarnas inbördes behörighet och prövningen av fråga därom
stola förestrifterna i 10 kap. rättegängsbalken äga tillämpning.

Avser wattenmäl företag, som berör trea eller flera vattendomstolars områden, tillkomme
mälets upptagande den domstol, vars omräde huvudsakligast berörcs av företaget. Är frågan
härom tveksam, äge pä anmälan nedre justitierewisioncn härom förordna efter ty stäligt finnes.

Är mål, varom i andra stycket förmäles, prövat av vattendomstol utan förordnande,
förn nyst sagts, md ej fråga om vattendomstolens behörighet upptagas av högre rätt, bär ej
part i laga ordning dragit frågan under dest prövning.

* 11 §.

För sina sammanträden ware vattendomstol berättigad att disponera etter nödiga lokaler
i tings- eller radhus, allmän stola eller annan allmän byggnad, förn icke är för tillfället upptagen
för sitt huvudsakliga ändamål eller ntgöres av gudstjänstlokal.

Wallas särskilda utgifter för uppvärmning, belysning, städning eller dylikt, stola de

ersättas.

* 12 §

Dppas, hd beslut stall av vattendomstol meddelas, skiljaktiga meningar, ware lag förn
i rättegångsbalken finnes stadgat beträffande andra domstolar än häradsrätt.

* 13 8

11:13—15

Åtal mot ordförande eller ledamot i wattcndomstol för fel eller försummelse i ämbetet
skall upptagas aw Swea howrätt.

* 14 §.

I allt, marom ej i detta kap. finnes särskilt stadgat, stall beträffande wattendomstolar
och rättegången därstädes gälla wad i lag är för häradsrätt förestriwet. -

II. Om wad till »vattenmål är att hänföra.

* 15 §.

Till vattenmål hänföras följande mäl:

A. ansökningsmäl:

1. ansökan om strömning jämlikt 2 kap. 20 §, huruwida och under wilka
willkor byggande i matten och därmed likställt arbete må ske, så ock jämlikt 2 kap.
25 § första stycket om bestämmelser rörande hushållning med vatten;

2. ansökan om inrättande, utwidgande eller sörbättrande am allmän farled
eller om awledande aw matten för sädant allmänt ändamål, som omsörmäles i
2 kap. 40 §;

3. ansökan jämlikt 2 kap. 33 § om rätt att utriva byggnad i vatten;

4. ansökan jämlikt 4 kap. 12 § om ändrade anordningar med avseende
å beslutade fiottledsarbeten; jämlikt 4 kap. 21 § om provning
utan förutgången syneförrättning enligt 10 kap. av fråga om anläggning
eller åtgärd för befintlig allmän flottleds utvidgande eller förbättrande
eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vatten
eller annat för flottningens underlättande eller om bestämmelser rörande
virkes barkning eller fiskeavgift; jämlikt 4 kap. 27 § första stycket om
avlysande av allmän flottled; samt jämlikt 4 kap. 27 § fjärde stycket
om tillåtelse att bortskaffa flottledsanläggningar;

5. ansökan om förklarande jämlikt 5 kast. 46 § eller 6 kast. 10 §, afl mot
torrläggningsföretag, förn där sägs, hinder från det allmännas sida ej möter, där
sådant företag fatt ifrågakomma utan syneförrättning, som i 10 kast. 32—82 §§ sägs;

6. ansökan om - anstånd med fullbordande aw företag enligt denna lag eller
aw företag, som omsörmäles i 14 kap. 8 §, ntöwer därför föreskriwen tid så ock,
da fråga om torrläggnings- eller wattenregleringsföretag förfallit till följd däraw,
att det ej inom föreskriwen tid fullbordats, om fördelning aw den å företaget nedlagda
kostnad;

Y 78

11:15 7. ansökan jämlikt 9 kap. 5 § om Öwerflyflning från eu fastighet till eu annan

tim rättighet till kraftbelopp, rott tet utgår i ersättning för förlorad ivattenkraft;

B- stämningsmål:

8. talan om borttagande eller ändrande aro annan tillhörig barnro eller anläggning
a ro annat slag i rinnande matten för uttagande aro roattenfraft eller roaflnctS
tillgodogörande annorledes i industriellt syfte, för fiske eller fiskens framkomst, för
bemanning, för allmän farled eller för ändamål, förn omförmäles i 2 kap. 40 §,
sa ock aro byggnad eller anläggning i roatten för järmvägsbro eller allmän roägbro;

9. talan om ersättning för skada eller intrång arv byggnad eller anläggning,
som under 8 sägs;

10. talan om answar för bet sådan byggnad eller anläggning utförts eller
ändrats i strid mot stadgande t denna lag eller mot föreskrift, förn meddelats i
sammanhang med arbetets medgiroande;

11. talan, beträffande andra i denna lag avsedda företag än de i
4 kap. omförmäld a, om anslvar eller skadestånd för hushållning med eller framsläppande
aro roattnet i strid mot lag eller girona röreffrifter få ock om meddelande
aro dylika föreskrifter eller ändrande aro förut girona fa bana i fråga om mist anläggning;

12. talan, förn grnndas därå, att den, rockten är skyldig att underhålla sådan
byggnad i roatten, förn under 8 sägs, brister i fullgörande arv beutla skyldighet eller
utan erhållet medgiroande, bär sådant erfordras, utrtroer dylik byggnad;

13. talan, förn utan samband med ansokningsmål föres jämlikt 2 kap. 5 eller
23 § om gottgörelse för barnro eller annan ivattenbyggnad eller om rätt till f olif att
tillgodogörande a ro annan tillhörigt roatten och bestämmande aro ersättning därför,
jämlikt 2 kap. 9 § om bestämmande aro fiskecirogift, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt
till intrång å annans fastighet i tvista atvfeenden eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt
till utmål å annans fastighet;

14. talan om ividtagande arv sådana anordningar roid allmän farled, förn
erfordras till förebyggande a ro skada genom roågswall eller dylikt, samt i sambaird
med sådan talan framställda skadestånds- och andra anspråk;

15. talan om vidtagande av sådana anordningar eller åtgärder eller
meddelande av sådana föreskrifter, som i 4 kap. 17 eller 18 § sägs, eller
om borttagande eller ändrande av anläggning, som skett för allmän
flottled men förmenas hava olagligen tillkommit eller icke vara av laglig
beskaffenhet, eller om ansvar för utförande av sådan anläggning eller för
olovligt hushållande med eller framsläppande av vatten i allmän flottled;
samt om anläggares förverkande jämlikt 4 kap. 13 § första stycket av
rätten till flottledsarbetes vidare utförande;

16. talan, grundad härå, afl roattcnförhållandena ändrats till följd arv olagligen
tillkommet torrläggnings- eller roattenregleringsföretag;

17. talan om tillämpning arv ftadgandena i 5 kap. 49 § forsta stycket;

18. talan jämlikt 7 kap. 7 § om skyldighet för ägare aw strömfall att deltaga 11: l#»—17
i kostnad för mattenreglering, om nedsättning i den för strömfall beräknade delaktighetsprocentcn
och om beloppet aro de utgifter, milla skola räknas till mattenregleringens
anläggningskostnad;

19. talan jämlikt 7 kap. 12 § ont skyldighet för de», som a ro ivattenreglering
tillskyndats båtnad i annat hänseende än i samma kap. 4 § moses, att lämna bidrag
till företaget;

20. talan jämlikt 8 kap. 10 § ant ändrade föreskrifter rörande delaktigheten
i underhåll och skötsel aro gemensam kloakledning eller i kostnaderna därför;

21. talan om ändrade föreskrifter rörande kraftbelopp, som utgår i ersättning
för förlorad roatteitkraft, så ock om förityad pröroning a ro sådan ständig aivgälds
belopp, förn omförmäles i 9 kap. 9 §;

22. talan jämlikt 9 kap. 25 § ant rätt att åter komma i åtnjutande arv
roatteitkraft, som strömfallsägare till följd aro företag enligt denna lag gått förlustig;
äroensom i samband med sådan talan framställda skadestånds- och andra anspråk;

23. talan jämlikt 9 kap. 65 § aro inteckningsharoare om högre lösen eller
ersättning för intecknad fastighet;

24. talan jämlikt 9 kap. 66 § om rätt att få återlösa fast egendom, som på
grund aro stadgande i denna lag bliroit mot lösen aivträdd;

C. beswttrsmäl:

25. besroär mot utlåtande eller beslut vid syneförrättning enligt 10 kap.
samt mot sådan ny eller slutlig uppskattning aro jordförbättringsroärde, som i nämnda
kap. 79 och 80 §§ omförmäles;

26. besroär mot syneförrättning för anläggande aro järmväg;

D. imdcrstiillniiigsmäl:

27. underställning aro utlåtande roid syneförrättning enligt 10 kap.

Där t denna lag finnes föreskritvet, att rond i något aro de här Divan åberopade
lagrum stadgas skall äga tillämpning å annat fall ätt förn moses i samma
lagrum, skall ock talan, som rör sådan tillämpning, hänföras till roattenntål.

* 16 §.

Dtn gärning, som är belagd med straff enligt 13 kap. 14, 15 eller 16 §,
åtalas enligt stadgande i allmänna strafflagen, tvilket innehåller strängare straffskala
än roattenlagens, roarde den talan med road därmed hör samman icke räknad till
roattenntål.

* 17 §■

Warder någon samtidigt ställd under tilltal dels i roattenntål roid mattendomstol
och dels roid annan domstol, skall tvartdera åtalet särskilt för sig handläggas
och aivdömas.

11:18-21

* 18 §.

Wid »vattendomstol anhängiggjord talan, förn ej enligt 15 § är att hänföra till »vattenmål,
men som rör i denna lag behandlat ämne, mä aw wattendomstolen upptagas, därest
intoänbning mot domstoleirs behörighet icke i laga ordning göres eller den wäckta frägan finnes
hawa awsewärd betydelse för »vattenförhållandena. Upptages talan, förn nu nämnts, »värde
»naket räknat förn »vattenmål.

Öwer invändning i vattenmål äge, ända att den rör rättsförhållande, svin ej stall
bedömas enligt denna lag, wattendomstolen döma, i den män det för prövningen av wattenmälet
erfordras, dock ej bär frägan rör tvist om äganderätt till fastighet eller omfattningen av
fastighets ägoomräde.

Där i denna lag stadgas särskild ordning för behandling a»v »vih fråga, lände det till
efterrättelse.

'' * 19 §.

Finnes »vid allmän domstol anhängiggjord talan, fot» ej enligt 15 § av att
hänföra till »vattenmål, utåt svin rör t denna lag behandlat ämne, angå fråga aw
awsewärd betydelse för »vattenförhållandena, äge, på hemställan aw den allmänna
domstolen, »vederbörande wattendomstol förordna om målets upptagande därstädes.
Meddelas sådant förordnande, hänwise den allmänna domstolen målet till fortsatt
handläggning och awdömande wid wattendomstolen, och »värde målet räknat som
»vattenmål. Mot »vattendotnstols beslut t anledning aro hemställan, son» nu sagts,
må talan ej föras.

Där någon, mot wilken »vid allmän domstol söres talan om borttagande eller
ändrande aw annan anläggning i »vatten än som atvses t 15 § 8 och 15,
förrän målet bliwit »vid underrätten a ro g joll wisar, att han hos »vederbörande
wattcndornstol i behörig ordning gjort ansökan om rätt att bibehålla anläggningen,
skall, såframt ej frågan rör twift om äganderätt till fastighet eller omfattningen
arv fastighets ägoområde, den allmänna underrätten hänwisa det där
anhängiga målet till handläggning och awdömande wid »vattendomstolen i sammanhang
med ansökningsmålet.

20 §.

Är mål prövat av vattendomstol, mä ej frägan om vattendomstolens behörighet upptagas
till bedömande i högre rätt, bär ej frägan av part i laga ordning dragits under den
högre rättens prövning eller ock målet angår tvist, wilken, efter ty i 18 K sägs, ej mä av
wattendomstol upptagas.

21 §•

Wäcker någon i vattenmål anspråk, av vars bedömande wattenmälets utgång är beroende,
men förn ej kan i det mål avgöras, mä wattendomstolen, om sädant äflas av part

od) domstolen pröwar det lämpligt, med hänwisning till parterna att i särskild rättegång tmiftn 11;22_34

om det wäckta anspräket emellertid fortsätta wattenmälets handläggning od) däri meddela beslut
med giltighet allenast under förutsättning aw mist utgång ä bni särskilda timsten.

Brister denna förutsättning, är sädant beflut utan »verkan; och skall i tl) fall, sedan bni
särskilda twisten blindt slutligen awgjord, pa anmälan aw part wattenmalet upptagas till för*
nyat bedömande.

III. Om förfarandet i aiisökiiiiigsmäl.

* 22 §.

Ansökan, förn i 15 § 1 — 7 sägs, skall göras siriftligen och ingiwas till wattcnrättsdomaren
i det antal exemplar, förn finnes nedan för warjc fall föreflriwet.

23 §.

Ansökan enligt 15 § 1 och 2 skall mara åtföljd aro de ritningar jämte
beskrironing och andra handlingar samt innehålla de upplysningar, roilka erfordras
för bedömande arv det tillämnade företagets eller, där fråga är om ändrade bestämmelser
rörande hushållningen med roatten, aro den åsyftade ändringens beskaffenhet,
omfattning och roerkningar. Angår saken, efter ty i 14 kap. 4 § sägs, annan
saftighet än den, till hvilken anläggning, ro arom fråga är, hör eller är arosedd att
härå, skall sådan fastighet så ock den ersättning eller lösen, sökanden förmenar böra
utgå till ägaren eller andra, uppgiroas.

Är fråga om utförande aro anläggning för uttagande arv roattenkraft, skall
därjämte uppgift lämnas ä den fastighet, till roilkcn ivattenkraften i tillgodogjort skick
skall anses för framtiden höra, så ock å storleken aro den roattenkraft, förn beräknas
kunna rott) manligt tågmatten uttagas genom anläggningen.

* 24 §.

I ansökan jämlikt 15 § 4 om prövning av fråga, som i 4 kap.
21 § första stycket omförmäles, skall uppgivas, såvitt möjligt, vilka bebyggd*1
strömfall eller med fast fiskebyggnad försedda fisken, saken
må angå, samt, då ansökningen avser utförande eller godkännande av
visst arbete, å vilken fastighet arbetet skall utföras eller är utfört, så
ock beträffande egendom, som nu nämnts, ägares och nyttjanderättshavares
namn och hemvist.

Ansökan om förklarande, som i 15 § 5 moses, skall mara åtföljd aro fullständig
plan för det torrläggningsföretag, roarom fråga är.

Då ansökan göres enligt 15 § 7, skall sökanden förete delvis därom, hurnroida
den fastighet, roarifrän rättigheten till öwerförd kraft skall öiverflytkas, är hell -

y 82

11:25—27 sroärad med inteckning, äwensom de öwercnskommelser, jont i ärendet md hamn träffats
med inteckningshaware. Ansökningen skall därjämte innehälla uppgift a den plats,
dit kraften önskas för framliden öwerförd, samt mara dtföljd aro plan för den
erforderliga ledningens sträckning.

* 25 §.

Awser ansökan, förn owan sägs, alternatiwa förslag, to arbe sädant särskilt utmärkt och

de ätföljanbe handlingarna därefter lämpade.

Är sökanden owih om något förhållande, toarom i ansökningen eller bilagorna därtill

bör lämnas besked, bör sädant ock angitoas.

* 26 §.

I mål, förn i 15 § 1, 2 och 5 aroses, skola samtliga ansökningshandlingar
ingiroas i tre samt i Övriga ansökningsmål i två exemplar. År fråga om
företag, som berör troä eller flera län eller eljest ett rote sträckt område, skall efter
roattenrättsdomarcns bepröroandc ytterligare ett eller flera exemplar ingivas

Haroa ansökningshandlingar ej ingiroits i nödigt antal exemplar, eller finner
roattenrättsdonlaren handlingarna eljest i något aroseende ofullständiga, sörelägge han
sökanden mist tid att ingiroa road ytterligare erfordras, roid äroentyr, om det försummas,
att ansökningen anses förfallen.

Finner roattenrättsdonlaren, innan kungörelse utfärdas, som i 27 eller 53 §
sägs, att ingiroen ansökan uppenbarligen icke tillkommer roattendomftolcns upptagande,
roarde densamma aro roattenrättsdomaren aroivisad.

* 27 §.

1 mom. Arv ansökningshandlingarna fullständiga, eller roarder road därutinnan
brister inom förelagd tid fullgjort, skall roattenrättsdomaren skyndsamt inhämta
nödiga upplysningar för bestämmande arv den eller de personer, hos vilka
handlingarna efter ty nedan sägs skola hållas för parterna tillgängliga, samt därefter
om ansökningen utfärda kungörelses.

2 mom. Kungörelsen skall tf innehålla tillkännagirvande:

att, intill dest frågan bliroit slutligen pröroad, ett exemplar arv ansökningshandlingarna
skall för dom, som önska taga del därarv, finnas tillgängligt å rvitz för
parterna rvälbelägen plats hos tjänsteman, kommunal befattningsharvare eller pålitlig
enskild person eller, där ansökningen angår företag, som berör tina eller flera län
eller eljest ett Ividsträckt område, hos flere personer, som nu sagts;

att, om någon, mars ratt kan rvara beroende arv ansökningen eller därmed
drojett företag, null bestrida ansökningen eller göra inrvändning mot ifrågasatt före -

83 y

tög<$ omfattning eller mot tillärnad ivattenbyggnads konstruktion eller mot eljest före- 11: 28
flagen anordning, hans erinringar i berörda hänseenden skola, wid äwentyr att
ivattendomstolen eljest icke är pliktig att fästa awseende wid deras innehåll, i twä
exemplar ingiwas till wattenrättsdomaren inom mist tid, minst trettio dagar efter
kungörelsens dag; ''

ntt, därest t makt awgiwas erinringar eller påminnelser, warom i 33 §
sörmäles, eller sådant utlåtande, förn i 40 § sägs, jämwäl desto handlingar skola
hallas tillgängliga hos förut nämnde person eller personer, samt

att kallelser och andra meddelanden till parterna framdeles skola ske pa det
sätt, att desamma genom vattenrättsdomarens försorg offentliggöras i mist
eller mista tidningar inom orten och för parterna fjollas tillgängliga so förn o in
handlingarna i målet är jagt.

3 inom. 1 mål, som avses i 15 § 1, 2, 3, 5 eller 7, så ock i mål
enligt 15 § 6, såvitt angår kostnadsfördelning, som där sägs, skola i kungörelsen
de hemman, vattenverk och andra lägenheter, som saken förmenas
angå, namngivas eller, i den mån det kan ske på oförtydbart
sätt, utmärkas medelst gemensam geografisk eller annan beteckning,
var jämte, där sökanden vill med tillära ad byggnad tillgodogöra sig annan
tillhörig vattenkraft, som av denne förut utnyttjas, särskild uppgift därom
skall lämnas.

4 inom. I mai, som avses i lo § 4, skall i kungörelsen uppgivas,
vilka bebyggda strömfall eller med fast fiskebyggnad försedda fisken,
saken må angå, så ock, då ansökningen avser utförande eller godkännande
av visst arbete, å vilken fastighet arbetet skall utföras eller är utfört.

5 mom. År mål av den beskaffenhet att för dess behöriga ut redande

kungörelse av det innehåll, nu stadgats, icke erfordras, vare lassom
i 53 § sägs. '' 8

* 28 §.

Kungörelse^ som i 27 § sägs, skall genom wattenrättsdomarens försorg dels
för uppläsande sä snart ske Fatt t kyrkan genast omsändas, i mål, som i 27 § 3
mom. omförmäles, till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där i kungörelsen
angivna fastigheter äro belägna, och i mål, som i 27 § 4 inom,
omförmäles, till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där den del
av flottleden, varom fråga är, framgår, dels ock inom tio dagar införas i viss
eller vissa tidningar inom orten, sä ock i allmänna tidningarna.

Wattenrättsdomaren skall därjämte, säsramt i makt är fråga om ansökan
enligt 15 § 1, 2 eller 4 eller om kostnadsfördelning, som i 15 § 6 moses, utan
dröjsmål i betalt öppet brew eller brewkort å posten äwlämna underrättelse om

Y 84

11:29_zo kungörelsens innehall till enwar $ ägare arv fastighet, förn i kungörelsen omförmäles,

få ock till de kända nyttjanderättsharoarc, wilkas rätt beröres i saken. Underrättelsen
skall adretzeras till den fastighet, warom fråga är, {dront ej säker kunskap roinnes om
annan adreh inom landet för mottagaren. Warder, efter ty i 31 § sägs, sökanden
Slagt att delgiroa tvist sakägare kungörelsen, erfordras ej underrättelse, som itu fagts,

till sådan sakägare. o . .

År jord eller annan fast egendom, som saken angar, samfälld för helt skisteslag
eller eljest för flera fastigheter, erfordras ej underrättelse till de särskilda
delägarna i den samfällda egendomen. Finnes för denna känd styrelse,
värde styrelsen på sätt ovan nämnts underrättad.

Har vid utsändandet en eller annan underrättelse försetts med
oriktig adress eller eu eller annan ägare eller nyttjanderättsliavare till
fastighet, som angivits i kungörelsen, blivit förbigången, vare det ej
hinder mot målets fortsätta behandling; dock att, om tillfälle därtill
gives, underrättelse bör utsändas till sakägare, som nu nämnts, däi han
ej ändock yttrat sig i målet.

* 29 §.

Finnes fastighet, till vars ägare enligt 28 § underrättelse skall utsändas,
tillhöra kronan eller allmän anstalt, insände roattenrättsdomaren utan dröjsmål
underrättelse om kungörelsens innehall till Konungens befallningsharoande t det
län, där fastigheten är belägen; och äligge Konungens befallningsharoande att ofördröjligen
förordna ombud till beivakande aro talan för fastigheten eller, där sådan
talan skall beivakas aro annan myndighet, öroerlämna underrättelsen till den myndighet.

Om kungörelse rörande ansökait, som awser byggnad för roattnets tillgodogörande,
skall, ända att underrättelse enligt första stycket lämnas Konungens. befallningsharoande,
underrättelse arv roattenrättsdomaren insändas till myndighet, som arv
Konungen genom allmän föreskrift bestämts.

I mål, sant angår inrättande, utroidgande eller förbättrande arv allmän farled,
skall roattenrättsdomaren om kungörelsen underrätta roäg- och roattenbyggnadsstyrelseir
samt lotsstyrelsen.

* 30 §.

Ert exemplar alu ansökningshandlingarna jämte underrättelse om kungörelsens innehall
skall, säframt ej ansökningen angar fråga, waraw fiffel uppenbarligen icke fatt röna inwerkan,
an, wattenrättsdomarcn tillsändas fifleriintendenten i distriktet för awziwande inom den t kungörelsen
angiwna tiden aw yttrande, huruwida fiflerinäring aw betydenhet genom företaget kan
lida wäsentligt förfång, få ock huruwida särskilda åtgärder, utöwer wad sökanden ma hawa
föreflagit, kunna erfordras till skydd för fiffel Ansökningshandlingarna skola med yttrandet
återställas till wattenrättsdomaren.

* 31 §•

11:31—84

tillit utmarkan ske pa kanal- eller slustanläggning, förelägges sökanden att inom
fjorton dagar efter kungörelsens dag till wattcnrättsdomaren ingiwa betvis, att kungörelsen
delgiwits anläggningens ägare eller styrelsen för densamma pa sätt, som för
delgiwande aro stämning är stadgat. Lag samma tväre beträffande känd förwaltning
eller styrelse för annan allmän farled eller för allmän flottled, vattenavleanings-,
invallnings- eller vattenregleringsföretag, där det företag, varom
i målet är fråga, berör led eller företag, som nu nämnts, så ock beträffande
flottningsstyrelsen för allmän flottled, när i mål rörande företag
enligt 4 kap. annan än flottaingsföreningen är sökande.

Är fråga afl genom tillärnad byggnad taga i anspråk aro annan tillgodogjord
roattenfraft, förelägges sökanden enahanda delgirouingsskyldighet med ägaren aro den
anläggning, där kraften tillgodogöres. Warder denne tvid dclgironingsförsök ä särskilda
dagar ej anträffad i sitt hemroist, ma kungörelsen med samma tverkan dclgitvas
föreståndaren för kraftanläggningen eller, där föreståndare ej finnes eller ej tvid särskilda
dclgironingsförsök anträffas, fästas a lämplig plats pa anläggningen.

Försummar sökanden träd enligt denna § förelägges honom, tv are ansökningen
förfallen, där ej anstånd tvunnits med delgironingen, efter ty i 60 § stadgas, eller
ock inom förelagd tid laga förfall tvisas.

32 §.

Där fråga är om ansökan, förn i 15 § 7 awses, förelägga wattenrättsdomaren sökanden
att inom tid och wid äwentyr, som i 31 § sägs, ingiwa delvis om kungörelsens delgiwning
med ägaren aw det strömfall, från wilket kraftbelopp, warom fråga är, tillhandahälles.

* 33 §.

Sedan den för awgiwande aw erinringar bestämda liten tilländagatt, äge sökanden, om
erinringar inkommit, utbekomma det ena exemplaret bänne; och åligga honom, där flan will
bemöta wad sålunda anförts, att inom wih aw wattenrättsdomaren förelagd tid, minst trettio
dagar, efter utgången aw nämnda tid ingiwa påminnelser i det antal exemplar, förn aw wattenrättsdomaren
bestämmes. Wid påminnelser, förn ingiwas senare än nu nämnts, utan att anstånd,
efter ty i 60 Z sägs, bewiljats, ro are wattendomstolen ej Pliktig att fästa awseende.

Warda de uttagna handlingarna ej inom ten för påminnelsers awgiwande bestämda tid
återställda, skall på sökandens bekostnad awskrift göras efter det ej utlämnade exemplaret.

* 34 §.

Sedan sökanden återställt uttagna erinringsskrifter eller atvskrift aro dem gjorts
eller ock sökanden förklarat sig atvstå från vatten att utfå desamma, skola defia hand -

¥ 86

11:35—39 lingar eller amf (vifta sä ock ett exemplar am de påminnelser, sökanden må hamn
ingiroit, ofördröjligen aro roattcnrättsdomaren sändas till den eller de personer,
hos vilka handlingarna i målet hållas tillgängliga.

* 35 §.

Prörvar roattenrättsdomaren tillfälle böra lämnas parterna att roäxla flera
skrifter än oroan sagts, äge han förordna därom och i den för kallelser till parterna
stadgade ordning meddela dem de för ändamålet nödiga föreskrifter.

36 §. -

Innehåller ansökan i wattenmäl tillika plan till elektrisk ledning för öwersöring aw kraft
såsom gottgörelse för förlorad wattenkraft, äge till befrämjande alu ärendets fortgång wattenrättsdomaren
i sammanhang med utredningen i wattcnmälet eller ock i annan ordning införskaffa
den utredning inom orten, förn ma erfordras för bedömande alu orenhet rörande den
elektriska anläggningen.

Wid awgörande Ware sig alu sistberörda ärende eller alu wattenmälet gälla den i 21 §
stadgade regel.

* 37 §.

Wittnesstämning till wattendomstolens sammanträden utfärdas alu wattenrättsdomaren
eller wattenrättssekreteraren eller ock alu häradshöwdingen i orten, bär wittnet bor eller wistas,
eller beträffande person, förn bor eller wistas i stad, aw ben, förn är satt till stämningars utfärdande
i den stad, eller, bär sådan ej finnes, aw rådstuwurättcns ordförande. Rörande stämning,
förn utfärdats aw annan än wattenrättsdomaren eller wattenrätlssekreteraren, skall den,
svin utfärdat stämningen, genast awsända underrättelse till wattenrättsdomaren.

* 38 §.

Wattendomftolen äge, bär sådant pröroas lämpligt, förordna, att förhör med
roittnen eller parter skall äga rum ivid allmän underrätt. Sker det, öiversändc
wattenrättsdomaren till den underrätts ordförande uppgift å de omständigheter,
ro arom denne för förhörets ledande bör tiga kännedom, sa ock i fall aro bchoro de
i målet mgirona handlingar. Om tiden och stället för förhörets hällande meddele
ordföranden i god tid besked till roattenrättsdomaren, förn i den för kallelser till
parterna stadgade ordning underrättar dem därom.

* 39 §.

Angår makt fråga, för mars bedömande tarwas särskilda fackkunskaper, som
icke annorledes äro för wattendomftolen tillgängliga, ma till biträde åt domstolen
tillkallas ojäivig, i sådant ämne sakkunnig person.

Mot sakkunnigt biträde, som nu sagts, galle de jäv, som efter tv 11:
förut stadgats gälla emot ledamot av vattendomstolen.

* 40 ,§.

Erfordras för bedömande aw målet särskild teknisk utredning eller widlyftigare
wärdering, uppdrage wattenrättsdomaren, bär säd ant finnes lämpligt, åt endera aw
wattenrättsingenjörerna eller åt biträde, förn i 39 § sägs, att efter förberedande
undersökning med eller utan biträde aw wattenrättsnänmdemännen eller c it a tv dem
amg itu a utlåtande i målet. Värdering i enklare fall må kunna uppdragas
åt vattenrättsnämndeman. Tarm as utredning a tv båda wattenrättsingenjörerna
eller eljest aw mer än c it person, tv ard c uppdraget lämpat därefter. För komplettering,
där sådan må erfordras, aw i målet hallen syn tint ock ntwäg, jemt itu
nämnts, anlitas.

Undersökning, som itu nämnts, skall hällas sä snart ske fält och utlåtandet
omedelbart öwersändas till wattenrättsdomaren och aw honom hållas för parterna
tillgängligt hos den eller de personer, som utsetts att tillhandahålla handlingarna
i målet. Förordas i något hänseende andra tekniska anordningar eller
andra regler för hushållningen med wattnet än sökanden må hatva föreslagit,
skall utlåtandet, pa sätt nyst nämnts, hallas tillgängligt under minst fjorton dagar
före wattendomstolens sammanträde.

* 41 §.

1 mål, som i 15 § 4 omförmäles, må vattenrättsdomaren, där
sökanden därotii anhåller och ärendet finnes brådskande, medgiva vidtagande
av erforderliga provisoriska åtgärder. Omfattar sådan åtgärd
•vidlyftigare arbete eller är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt
därav att befara, må sådant förordnande av vattenrättsdomaren lämnas,
allenast såframt sökanden hos Konungens befallningshavande ställer pant
eller borgen för den ersättning, som han kan kännas skyldig utgiva till
följd av arbetet i fråga.

* 42 §.

Framgår aw utlakande, jern i 40 § sägs, eller eljest, att företag eller
åtgärd, warom i målet är fråga, angår fastighet, som mot föreskrift i 27 §

3 eller 4 mom. icke blindt i kungörelsens angiwen, förelägge wattenrättsdomaren
sökanden att i den för delgifvande aw stämning stadgade ordning minst en wecka
före wattendomstolens sammanträde låta kalla ägaren till sådan fastighet så ock
nyttjanderättshaware, där dennes rätt är i fråga, att inställa sig »vid sammanträdet
för fin rätts benläkande.

> Z

11:43-46

* 43 §.

För att lämna rocbcvböranbe kommuner, trafikanter och andra tillfälle att
yttra sig angåenbe nyttan och behowet aro framställt förslag om inrättande,
utvidgande eller förbättrande av allmän farled, allmän flottled eller företag,
som omförmäles i 2 kap. 40 § eller eljest om roibtaganbe arv ätgärber
för tillgoboseenbe arv allmänna intrehen eller angåenbe ärende, som i 36 § sägs,
förord ne ivattenrättsbomaren, bär såbant pröwas lämpligt, afl särskilba sammanträden
skola hållas i sammanhang med undersökning, som i 40 § sägs, eller ock i annan
ordning.

För anordnandet arv sådana sammanträden äge rvattenrättsbomaren, där bet
finnes lämpligt, påkalla Konungens befallningshawanbes biträde.

* 44 §.

För målets slutliga prörvning och aivdömande sammanträder ivattenbornftolen
till syn på stället, eller, bär målet fatt prörvas utan syn, å annan plats, som är för
parterna roälbelägcn.

Har i mål av annat slag, än som avses i 15 § 4, sökanden begärt syn
på stället, må målets arodömande ej ske utan sylt. Äskas i mål om byggnad för
wattnets tillgodogörande syn arv någon, som förmenar sig lida skada arv sådan
byggnad, ware lag samma, såframt ej domstolen finner uppenbart, afl för tillgodoseende
arv parternas rätt syn ej erfordras.

* 45 §.

Tiden och stället för roattendomstolens sammanträde bestämmes aro roaflenrättsdomaren
och skall minst fjorton dagar före sammanträdet tillkännagiwas parterna
i den för kallelser till dem stadgade ordning. *

* 46 §.

Wattenrättsingenjörerna och de wattenrättsnämndemän, wilka böra tjänstgöra wid domstolens
sammanträde, stola aw wattenrättsdomaren särstilt kallas.

Är ledamot aw wattendomstolen aw jäw eller annat förfall hindrad att deltaga i domstolens
sammanträde, kalle'' wattenrättsdomaren ersättare eller, där fråga är om förfall för
wattenrättsnämndemän, annan nämndeman. Barder förfall för nämndeman anmält först wid
sammanträdet, mä wattenrättsdomaren, bär annan wald nämndemans tillkallande ställe medföra
awsewärd tidsntdräkt, kalla annan ojäwig, till befattning som wattenrättsnämndemän walbar
man att tjänstgöra i domstolen.

11:47-61

f * 47 §.

I fråga om tiden för framställande aw järn mot ordföranden eller ledamot ato toattendomstol
eller mot sakkunnigt biträde skall wad i 10 köp. 45 § finnes stadgat beträffande jälvsinwändning
mot synemän äga inotswarande tillämpning.

Beslut, warigenom jäwsinwändning mot wattenrättsnämndeman warder gillad, stall ej
medföra någon medan till rubbning eller upphäwande alv åtgärd eller beslut, förn tillkommit
innan inw ända ingen gjordes, bär ordföranden och Övriga ledamöter warit om åtgärden eller
beslutet ense.

* 48 §.

Arkanden beträffande lösen eller ersättning till följd ato det företag eller den åtgärd,
toarom fråga är, så ock påstående i anledning ato sakkunnigs utlåtande, förn i 40 § sägs, skola
göras medelst striftlig inlaga i ttoå exemplar före toattendomstolens första sammanträde i målet
eller ock framställas å nämnda sammanträde och, bär syn hålles, före synegångens början eller
i den ordning, som domstolen bestämmer. Wid yrkanden och påståenden, förn framställas senare
än nu nämnts, toare wattendomstolen icke pliktig att fästa awseende, utan få är att de föranledas
ato iakttagelser under synegången eller ato eljest under domstolens sammanträden förekomna
omständigheter.

* 49 §.

Ägare am saftighet, förn beröres a ro företag eller åtgärd, morot» i målet är
fråga, roare pliktig att till roattenbomftolen eller wattenrättsdomarcn på aitmoban
uppgiroa nyttjanderättshavare, förn har del t saken.

Såroitt angår fastighet, förn nu nämnts, skall road i 10 kap. 23 och 66 §§
stadgas med awseende å syneförrättning äga matsroarande tillämpning å mål, roarom
nn är fråga.

* 50 §.

Parts utetoaro från toattendomstolens sammanträde utgöre ej hinder för målets handläggning
och awdömande.

* 51 §.

Där ej särskilda omständigheter nödroändiggöra uppskoro med förhandlingarna,
skall, innan roattendomstolcn efter syn eller annan förhandling åtskiljes, utslag i målet
awkunnas eller ock besked lämnas om tid och plats för dest meddelande. Ej må
utan synnerliga skäl, som i protokollet angiroas, tiden sättas senare än troå månader
efter det beskedet lämnas.

Finnes uppskoro med sörhandlingarna a ro nöden, skall besked om tiden och
stället för nytt sammanträde meddelas, innan domstolen åtskiljes, eller ock sederntera
tillkännagiroas i den för kallelser till parterna stadgade ordning.

11:52—53 I sammanhang med beslut om uppskow äge wattendomstolen, bär det för
mälets behöriga utredning pröwas erforderligt, förordna om ny skriftwäxling mellan
parterna och meddela de därför nödiga föreskrifter sä ock gima föreläggande angående
wih parts hörande.

A tid och plats, som för utslagets meddelande blivit bestämd, vare
det för parterna tillgängligt, och åligge vattenrättsdomaren att omedelbart
avsända avskrift därav till den eller de personer, hos vilka handlingarna
eljest hållas tillgängliga.

Då utslag sålunda gives, erfordras ej att vattendomstolen är samlad.

" 52 §.

Finner vattendomstolen anledning antaga, att företaget har vidsträcktare
verkningar än i ansökningen uppgivits, skall tillfälle lämnas
tillstädes varande parter att yttra sig däröver. Finnes antagandet grundat,
ålägge domstolen, ändå att särskilt yrkande ej framställes, sökanden att
gälda den ökade lösen eller ersättning, som därav må föranledas.

I mål, so in i 15 § 4 avses, skall vattendomstolen, ändå att yrkande
därom ej göres, ingå i provning av, huruvida och till vad belopp ersättning
för skada genom anläggning eller åtgärd för företaget bör till
vederbörande utgå.

Där i andra mål på yrkande av någon part uppskattningen av
honom tillkommande lösen eller ersättning finnes böra sättas högre än
sökanden föreslagit, må domstolen jämväl beträffande andra parter vidtaga
sådan jämkning i lösens- och ersättningsbelopp, som må erfordras
för vinnande av likformighet i uppskattningen. Ej må i mål av sistnämnda
slag lösen eller ersättning sättas lägre än sökanden i ansökningen
föreslagit.

Har särskild uppgörelse träffats, värde löseskilling eller ersättning
bestämd i enlighet därmed, dock i mål, som i 15 § 4 avses, endast därest
uppgörelsen icke linnés innehålla villkor, som är oförenligt med flottledens
intresse eller länder de flottande till in en.

° 53 §.

Där mål finnes kunna behörigen utredas utan skriftväxling mellan
parterna, äge vattenrättsdomaren i kungörelse genast utsätta viss tid,
minst tre veckor efter kungörelsens utfärdande, och viss ort för målets
handläggning inför vattendomstolen; och skall beträffande sådant mål
i tillämpliga delar gälla vad i 27 § 3 och 4 mom. samt i 28—32, 36—44
och 46—52 §§ föreskrivits.

År mål, 80m nu nämnts, av beskaffenhet, att det synes lämpligen 11:54—56
kunna avgöras med bindande verkan allenast mot viss eller vissa sakägare,
som uteslutande eller huvudsakligen av dess utgång äro beroende,
och deras rättsinnehavare, må vattenrättsdomaren kunna förordna att
målet utan kungörelse skall behandlas enligt de för stämningsmål i 67—

72 §§ stadgade regler.

* 54 §.

Wattendomstols beslut skall innehålla noggranna bestämmelser om medgiwen byggnads
eller annan anläggnings läge och konstruktion, om lösen och ersättning, i den män ej bestämmelser
baroni skola träffas i den för expropriation stadgade ordning, samt om de wilikör i
öwrigt, förn må Mara erforderliga för tillgodoseende aro allmän och enskild rätt. Där fråga
är om byggnad för wattnets tillgodogörande, skall beslutet angiroa, nied roilkcn fastighet rätten
till tillgodogörandet stall Mara förenad samt i wad män tillgodogörandet medgiwits pa grund
aro äganderätt eller alu annan grund, sä ock innefatta bestämmelse om wattenmärke eller andra
föreskrifter om hushållningen med och framsläppandet alv »vattnet säwäl efter byggnadens fullbordan
förn ock, där det pröwas erforderligt, under byggnadstiden.

Meddelas bestämmelse om »vattenmärke, förn ej finnes utsatt, förcstritvc ock domstolen,
när och aw torn »vattenmärket skall pa sökandens bekostnad utsättas. Wattenmärke stall pa ett
för deh orubbade bestånd betryggande sätt anbringas ä ett för en »v ar lätt skönjbart ställe intvid
det »vatten, »varom fråga är, samt i noggrant bestämt höjdförhållande till en eller flera i berg,
jordfast sten eller annat fast föremal inhuggna fixpunktcr.

Där genom »vattendomstolens beslut strömfallsägare förpliktas att medelst kraftöwerföring
ersätta »vattenkraft, som annan till följd a tv företaget förlorar, stall domstolen för det ändamål,
förn i 9 kap. 29 § awscs, fastställa »viht penningtvärde a det kraftbelopp, som stall tillhandahållas.

° 55 §.

I sammanhang med beslut, »varigenom ifrägasatt anläggning medgiwes,
bestämme »vattendomstolen »vist tid, i regel ej öiverstigande tio år, eller, där fråga
är om anläggning för allmän flottled, två år, inom wilken anläggningen skall
mara fullbordad.

° 56 §.

Ända att sökandens talan bifalles, »värde honom ålagt att goltgöra motparterna
sådana kostnader å målet, förn pröwas hawa »varit nödiga för tillwaratagande
arv deras rätt; dock att i mål enligt 15 § 4 sakägare ej är berättigad
till gottgörelse i annat fall än att flan måst vidkännas särskild
kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet.

Där genom obefogad imvändning eller annorledes jjl part föranlett uppskorv
i målet eller eljest ökade kostnader, förn annars icke erfordrats, gottgöre han annan
part »vad denne till följd häraw fått utgilva.

Y 92

11157-61 o 57 h,

Waltendomstolen må, när synnerliga skäl därtill pröroas föreligga, meddela
huwudsakligt besint rörande mist del a ro företaget, innan makt i öfrig! awgöres.

Bär i mål om utförande av anläggning för allmän flottled besiktning
å arbetet jämlikt 13 kap. 1 § skall äga rum, bör rörande den
anläggare tillkommande gottgörelse för anläggningskostnad beslutet om
arbetets verkställande innehålla allenast en förberedande uppskattning
efter då föreliggande förhållanden, men gottgörelsen till beloppet fastställas
först efter besiktningen med ledning av därvid verkställd värdering
och, där så erfordras, ytterligare utredning vid domstolen. Om fastställande
av amorteringsplan för gottgörelsens utbekommande skils i
15 § lagen om flottning i allmän flottled.

° 58 §.

Waltendomstolen äge, när skal därtill äro, förordna, att deg beslut må roerkställas
utan hinder däraro, att det icke äger laga kraft; dock allenast såframt $ hos
Konungens befallningsharoande ställes pant eller borgen för det skadestånd, som
finnes böra utgå, om beslutet ändras.

År sådant förordnande meddelat, och sullsöljes mot beslutet talan t högre rätt,
äge denna, när skäl därtill förekomma, att, innan ändringssökandet slutligen pröroas,
förordna, att roerkställighet icke må åga rum.

59 §.

Finner wattendomstolen mål, förn i 15 § 2 moses, böra, efter ty i 3 kap. 4 § sägs,
hemställas Konungens pröwning, äligge wattenrättsdomaren att skyndsamt efter bet beslutet
härom meddelades till wederbörande statsdepartement insända domstolens Protokoll och besint i
målet samt öwriga därtill hörande handlingar.

Sedan Konungen fattat besint i målet, stola handlingarna jämte beflutet återsändas till
wattendomstolen, som härefter med målet lribäre lagligen förfar.

* 60 §.

För ingiwande alu erinringar, påminnelser eller andra skrifter eller bewis om delgiwning
äge wattenrättsdomaren bewilja anstånd på Mist tid, när skäl härtill äro.

Snarhet före utgången Mv tid, inom wilken bet åligger part att något fullgöra, laga
förfall wisat, utfätte wattenrättsdomaren ny tid.

* 61 §.

Beträffande frågor, teori det enligt förestående stadganden tillkommer wattenrättsdomaren
att besluta, bör han i tweksamma fall rådgöra med wattenrättsingenjörerna.

Aw wattenrättsdomarens besint i dylika frågor är wattendomstolen ej förhindrad att
wid sammanträde annorlunda förordna.

11:63-67

* 62 g.

Där enligt stadgande härowan handling stall ingiwas till roattendomstol eller wattenrättsdomaren,
mä den i stället pa wedcrbörande parts eget answar i betalt brew insändas med
allmänna posten.

* 63 §.

Wattenrättssekreteraren åliggc att öroer alla wid roattendomstolen anhängiggjorda ansökningsmäl
förn förteckning, ntwisande liden, dä warje mål inkommit, därmed roibtagna åtgärder
samt liden för mälets awgörande.

* 64 §.

För Marje ansökningsmäl stall aw wattenrättssekreteraren upprättas en akt, omfattande
ett exemplar alu samtliga de handlingar, svin i målet ingiwiis, sa ock duplett alu wattendomstolens
protokoll och beflut i målet jämte förteckning ä de handlingar, kartor, ritningar med
mera, förn akten omfattar.

Wid akten stall jämwäl fogas en alu wattenrättsdomaren understriwen förteckning ötoer
de underrättelser, wilka pa grund alu bestämmelserna i 28 § andra och tredje styckena bliwit
alu honom a posten awlämnade; och stall förteckningen angiwa den dag, da alulämnandet stelt.

° 65 §.

Angående bet rvitsord, förn tillkommer förteckning, warom i nästföregående §
andra stycket förmäles, galle wad i 10 kap. 8 § fjärde stycket och 38 §
tredje stycket finnes stadgat beträffande där omförmälta förteckningar.

* 66 §.

Expedition i ansökningsmäl stall mot postförskott sändas till part, svin är skyldig att
lösa densamma, eller, om flora parter äro gemensamt lösenstyldiga, till den alu dom, förn de i
sådan! aroseende mä haroa uppbrott. Warder postförstott ej utlöst, mä poftatogiften uttagas i
den för expeditionslösen stadgade ordning.

Wad sålunda stadgats om expedition galle ock om andra handlingar, wilka part är
berättigad att utfå från wattendomstol.

Har part atofagt sig rätten att på sådant sätt fa handling sig tillsänd eller begärt, att
handling skall på sätt nu är nämnt tillställas i stället för honom själw hans rättegångsombud
eller annan, ware bet gällande.

IV. Om förfarandet i stämningsmål.

* 67 §.

Will någon mot annan föra talan, förn t 15 § 8—24 awses, ingitoe till wattenrättsdomaren
striftlig inlaga, upptagande kärandens påståenden och stälen härtill jämte uppgift å
swaranden; bifoge ock de handlingar, käranden will åberopa till stöd för sin talan.

Y 94

11:68—71 Inlaga, förn nu sagts, stall jämte härtill hörande handlingar ingiwas i twa exemplar;

dock äge, om företedd handlings beskaffenhet härtill föranleder, wattenrättsdomaren medgiwa befrielse
från styldighet, funt nu nämnts.

° 68 §.

Ä stämningsinlaga, förn i 67 § sägs, teckne wattenrättsdomaren föreläggande
för swaranden rot!) roisit roste att skriftligen sivara å stämningspastaendena inom ro ig tid
jf efter det stämningshandlingarna bliroit honom delgirona, sä ock att inställa sig
inför roattendomstolen ä tid och ort, som i resolutionen angiivcs, eller avvakta
vattenrättsdomarens förfogande enligt 72 §.

Wad i 67 § andra stycket stadgas gälle ock med aroseende ä sroaromal med
tillhörande handlingar.

* 69 §.

Sedan resolution ätecknats stämningsinlagan, aligge käranden att delgiwa swaranden
denna jämte öwriga i tron exemplar matrona handlingar pa sätt, förn för delgiwande ato stämning
är stadgat, sa ock inom tid. förn aro wattenrättsdomaren förelägges, ingiwa bewis om
delgiwning, wid äroentyr att hans i målet wäckta talan förfallit mot sådan swarande, med
wilken delgiwning icke styrkes sålunda hawa stett.

° 70 §.

Wad i 26 § tredje stycket, 31 § första stycket, 33 § första stycket utom
med avseende å den tid för påminnelsers avgivande, som må av vattenrättsdomaren
bestämmas, 35, 37—41, 43 §§, 44 § första stycket, 46, 47,
50 och 51 §§, 52 § andra stycket 54 § andra stycket, 56 § andra stycket,
57, 58, 60—63 §§, 64 § första stycket samt 66 § stadgas beträffande ansökningsmäl
skall äga motsroarande tillämpning i fråga om stämningsmål.

° 71 §.

Där någon, mot roilken talan föres i stämningsmål, till bemötande däraro hos
roattenrättsdomaren gör ansökan, förn t 15 § 1, 2 eller 4 moses, roardc målet i
detz helhet handlagt i den för ansökningsmål stadgade ordning, där det ej är av
beskaffenhet att jämlikt 53 § andra stycket ändock höra behandlas som
stämningsmål.

Har i stämningsmål roattendomstolen, eller ock allmän domstol, förordnat om
borttagande eller ändrande aro byggnad eller annan anläggning i roatten, och göres
härefter ansökan, förn nysi nämnts, äge roattenrättsdomaren, om skäl härtill äro och
sökanden ställer pant eller borgen för kostnad och skada, förordna, att utslaget ej må
roerkställas, innan ansökningsmälet bliroit slutligen arogjort eller ock i det mål domstolen
annorlunda förordnar.

11:72-74

° 72 §.

Har cj i stämningsresolution enligt 68 § sammanträde för parternas inställelse
inför roattendomstolcn bliwit utsatt, skall wattenrättsdomaren efter skriftwäxlingotidenS
utgång bestämma tiden och stället för sådant sammanträde eller ock, där för målets
utredning parternas inställelse inför vattendomstolen icke är av nöden,
tid och ort för målets avdömande dessförutan.

Tillkännagivande av vad sålunda förordnats skall anslås i (vattenrättsdomarens
tjänsterum minst fjorton dagar före den bestämda dagen, samt inom
samma tid till parterna avsändas med posten i rekommenderat brev.

V. Om förfarandet i bcswärs- och uiidcrftällningsmal.

° 73 §.

Är sakägare mihnöjd med beslut, varigenom vid förrättning enligt 10
kap. 1—31 §§ synemännen ogillat framställd jävsinvändning, ingive inom
trettio dagar från det beslutet avkunnats, till vattenrättsdomaren sina
besvär jämte utdrag av synemännens protokoll, i vad det avser det överklagade
beslutet.

År sakägare eljest missnöjd med åtgärd eller beslut under syneförrättning
enligt 10 kap., eller vill han föra talan mot synemännens
utlåtande, eller mot ny eller slutlig uppskattning (tro jordsörbättringsroärde enligt
nämnda kap. 79 eller 80 §, ingiroe i mål, som avse företag enligt 4 kap.,
inom trettio, men eljest inom sextio dagar från den dag, förrättningen
förklarats avslutad, sina till vattendomstolen ställda besvär i två eller, om
vattenrättsdomaren prövar sådant nödigt, i flera exemplar.

Sakägare, förn eif mihnöjd med syneförrättning för anläggande aro järnroäg,
ingiroe sina till vattendomstolen ställda besroär på sätt nyst är nämnt inom
trettio dagar från den dag, då utlåtande senast skall haroa meddelats.

I beswären skola fullständigt upptagas klagandens alla påståenden och skälen
därtill; och skola rott) beswären fogas de handlingar, klaganden rott! åberopa till stöd
för ändringssökandet.

Huruledes påståenden rörande synemännens åtgärder och förslag i
frågor, som omförmälas i 10 kap. 19 §, må göras hos Konungens befallningshavande,
därom skils i lagen om flottning i allmän flottled.

° 74 §.

Över besvär, som i 73 § första stycket sägs, meddele vattenrättsdomaren
skyndsamt beslut.

11:75—76 När besroär anförts hos vattendomstolen, underrätte lvattenrättsdomareu
härom förrättningsmannen; och äligge benne att ofördröjligen till roattenbomftoten
insända bet roib förrättningen förda konceptprotokollet jämte kartor, ritningar, kostnadsförslag
och ötynga handlingar, förn röra fafen.

° 75 §.

Sedan be t 74 § andra stycket omförmälda handliitgar inkommit och
bestvärstiden gatt till ända, skall wattenrättsdomarcn genast läka ett exemplar ant
bejroärshandlingarna tillställas bett eller de personer, förn, efter 11) därom är
stadgat, utsetts att mottaga förrättningshandlingarita, samt angående beswären utfärda
kungörelse, man tillkämtagiwes:

att, intill dest målet slutligen awgjorts, ett exemplar a ro bejroärshandlingarna
äroensom aro inkommande förklaringar och påminnelser samt aro utlåtande, som enligt
40 § må komma att arogiroas, skall hållas för sakägare tillgängligt hos bemälde
person eller personer;

att sakägare, förn null bemöta road i beswären anförts och yrkats, skall till
roattenrättsdomaren ingiroa förklaring i troå exemplar inom tvist tid, minst trettio
dagar efter kungörelsens dag, roib äroentyr, bär förklaring ingiroes senare, att roattendomstolen
ej är pliktig att fästa a utseende roib densamma, t bett män bett rör annat
än fråga om roärdet å jordförbättring eller annan båtitab aro bet med syneförrättningen
arosedda företag eller om lösen eller ersättning, som bör till följd aro företaget
utgå; samt

att kallelser och andra meddelanden till parterna i målet framdeles skola ske
på bet sätt, att desamma genom vattenrättsdomarens försorg offentliggöras
i mist eller mista tidningar inom orten samt hållas tillgängliga hos oroonnäntnbe
person eller personer.

Angå beswären allenast fråga om roärdet å jordförbättring eller annan båtnad
aiu företaget eller om lösen eller ersättning, roarde kungörelsens innehåll, såroitt rör
tiden för förklarings arogiroande, lämpat efter stadgandet t 78 §.

I sammanhang med kungörelsens utfärdande bör roattenrättsdomaren, om bet
lämpligen låter sig göra, bestämma tid och ställe för bet roattendomstolens sammanträde,
bär målet skall företagas till handläggning, samt i kungörelsen intaga underrättelse
därom. Sammanträdet må i allmänhet ej utsättas till tidigare dag än trettio
dagar efter den för förklarings arogiroande bestämda tid; dock må, bär i beswären
föres talan allenast beträffande uppskattning a ro båtnad eller fastställande aro lösen
eller ersättning, tidigare dag för sammanträdet bestämmas.

° 76 §.

Angående offentliggörande aro kungörelse, förn i 75 § sägs, galle road i 28 §
första stycket finnes föreskriroet i fråga om bär arosedd kungörelse; och roarde kun -

göfdjen tillita tillställd bett eller de personer, förn utsetts att mottaga förrätt* 11:77—8*
ningshandlingarnct.

Har i mål enligt 5, ti, 7 eller 8 kap. flottan eller allmän anstalt bet i
saken annorledes än förn klagande, mate lag förn i 29 § första stycket sägs.

77 §.

Där i bestvär ömer syneförrättning rörande företag enligt 5, ti, 7 eller
8 kap. söres talan mot ägare eller nyttjanderättshamare till sådan fastighet, milfen
ej angimits i någon angående syneförrättniitgen offentliggjord kungörelse, sörelägge
mattenrättsdomaren klagaudeit att inom tvist tid ingima delvis härom, att styrkt
omskrift am befmärett jämte ben rörande desamma ntfärbabe kungörelsen blindt i bett
för belgiroanbe aro stämning stadgade ordning delgitveit ägare eller nyttjanderättShamare,
förn om an sagts.

* 78 §■

Mitt sakägare awgiwa förklaring allenast öwcr yrkande, som i beswären göres beträffande
wärdet å jordförbättring'' eller annan båtnad aw företaget eller angående lösen eller
ersättning, galle om liden och sättet för sådan förklarings awgiwande tunt) i 48 § stadgas i
fråga om yrkanden och påståenden, som där awses.

* 79 §.

Tiden och stället för wattendomstolens sammanträde stall, såframt ej underrättelse därom
intagits i kungörelse enligt 75 §, minst fjorton dagar före sammanträdet tillkännagiwas pa
det sätt, förn i nämnda kungörelse bliwit bestämt.

° 80 §.

Wad i 26 § andra stycket, 33-40 och 43 §§, 44 § första stycket, 46, 47,
49—52, 54, 57, 58, 60—63 §§, 64 § första stycket samt 66 § stadgas beträffande
ansökningsmål skall äga motsmarande tillämpning å besmärsmål vid vattendomstolen.

t 81 §.

Är beslut i beswärsinal alu beskaffenhet att föranleda toäsentliga förändringar i bett
enligt 10 kap. 70 § rörande delaktigheten i företaget upprättade långben, äge domstolen uppdraga
åt förrättningSmannen att upprätta ny sådan längd i enlighet med domstolens beflut.

° 82 §.

SBarba anförda bestvär aro roattenbomftolen ogillade, pröroe domstolen efter ty
med hänsyn till föreliggande omständigheter finnes skäligt, hurnwida flagattbcit bär

> Z

84 gottgöra motparterna deras kostnader för awgiwande aw förklaring eller eljest för
tillwaratagande aw deras rätt.

Wad t 56 § andra stycket finnes stadgat om skyldighet för part i ansökningsmat
att gälda kostnader, som han genom obefogad inwändning eller annorledes föranlett,
äge motswarandc tillämpning i beswärsmal.

° 83 §.

Skall utlakande wid syneförrättning underställas wattendomstolens pröwning,
warde samtliga handlingarna i målet arv förrättningsmannen insända till mattendomstolen
inom den för beswärs anförande stadgade tid.

Underställningsmål skall företaga^ till awgörande ä tid och plats, som
wattenrättsdomaren bestämmer och later kungöra genom tre weckor före samnianträdet
utfärdad kungörelse, wilken offentliggöres pa sätt t 28 § första stycket sägs samt tillställes
den eller de personer, som utsetts att mottaga sörrättningshandlingarna.

Bestämmelserna i 39, 40, 43, 46 §§, 51 § fjärde och femte styckena,
57, 58, 63 §§, 64 § första stycket och 66 § skola i tillämpliga delar gälla
även beträffande underställningsmål.

I underställningsmål rörande företag enligt 4 kap. skall vattenrättsdomaren
bereda Konungens befallningshavande tillfälle att inom lämplig
tid avgiva yttrande rörande å ena sidan gagnet för orten av det i målet
ifrågasätta företaget och å andra sidan de olägenheter, som tilläventyrs
av detsamma äro att förvänta.

° 84 §.

Där i mål rörande företag enligt 4 kap. bestämmelser erfordras
angående frågor, som omförmälas i 10 kap. 19 §, åligge det vattenrättsdomaren
att, sedan målet blivit hos vattendomstolen avgjort, för provning
av sådana frågor översända handlingarna i målet till Konungens befallningshavande;
och gälle angående ärendets handläggning hos donna
myndighet vad därutinnan stadgas i lagen om flottning i allmän flottled.
Handlingarna i mål, som nu sagts, skola förvaras hos vattendomstolen
och höra förty, sedan målet blivit avgjort, av vederbörande myndighet
dit återställas.

Handlingar, förn i beswärs- och underställningsmål rörande företag enligt
5, 6, 7 eller 8 kap. aw sörrättningsman wid syneförrättning insändas till rockten»
domstol, skola, sedan målet bliwit awgjort och domen wunnit laga kraft, aw wattenrättsdomaren
öwerlämnas till lantmäterikontoret i det län, där mark och annan saft
egendom, ro aro in fråga är, eller största delen däraw är belägen. Angående förrätt»
ningsmannens rätt att från lantmäterikontoret till lans utbekomma handlingarna
galle wad i 10 köp. 78 § finnes stadgat.

VI. Cm bidrag till kostnaden för wattendoiiistolarnas organisation

och werksamhet.

t 85 §.

Sönv, förn efter ansökan enligt 15 § 1 erhäller medgiwande att bygga i watten eller
ntfora därmed likställt arbete i ändamål aw wattnets tillgodogörande säsom driwkraft, warc
pliktig att före påbörjandet aw det niedgiwna arbetet erlägga wih awgift, bestämd i förhällande
till den förut icke tillgodogjorda wattenkraft, förn beräknas kunna wid wanligt lägwatten uttagas
wid anläggningen. Denna awgift stall utgå med eu krona för warje hästkraft till och med
5,000, femtio öre för warje hästkraft öwer 5,000 till och med 10,000 samt tjugufem öre för
warye hästkraft ntöwer 10,000, liten mit i intet fall öwerstiga tjugu tusen kronor.

Där pa grund aw ansökan, förn i nämnda lagrum sägs, rörande hushållningen med
wattnet wid kraftanläggning ineddelas sädana ändrade bestämmelser, warigenom möjliqqöres
uttagande aw större wattenkraft än förut, äligge sökanden enahanda skyldighet, säwitt angär
ökningen i den wattenkraft, förn wid wanligt lägwatten kan tillgodogöras; och stall i sistnämnda
fall awgiften erläggas sä snart beslutet om de ändrade bestämmelserna wunnit laga kraft.

... .. Deltagarna i torrläggnings- eller wattenregleringsföretag, rörande wilket hålles syneförrättning
enligt 10 kap., ware ock pliktiga att, innan företaget bringas till utförande, erlägga
eu awgift aw eu för tusen aw den i penningar uppskattade båtnad, förn företaget beräknas
komma att medföra.

Awgift. som efter olvon nämnd beräkning ställe uppgä till mindre belovp än tio
kronor, skall icke erläggas.

86 §.

Storleken aw awgift enligt 85 § skall enligt bär meddelade grunder bestämmas aw
wattendomstolen eller, bär fråga är om torrläggningsföretag, aw synemäNnen wid syneförrattmngen.
'' ''

Huru awgifter, som nu nämnts, skola indriwas, därom förordnar Konungen. Influtna
avgifter skola anwändas, pä sätt Konungen närmare bestämmer, till bestridande aw kostnader
för wattendomstolarnas organisation och werksamhet.

° 87 §.

Sökande i ansökningsmäl ro a tv pliktig att förskjuta:

kostnaden för sädana kungörelser och underrättelser i målet, tvista bet åligger
ro atte nr ät t sb o ut ave 11 att offentliggöra eller arosända, sa ock för handlingarnas tillhandahållande,
^ såsom t 27^§ sägs, bär särskild utgift härför ifrägakommcr;

ersättning för sädana utgifter för roattendomstolens sammanträde, warom i 11
§ andra stycket förmäles:

gottgörelse åt sakkunnig person, som jämlikt 39 S tillkallas i makt säsom
sakkunnigt biträde åt domstolen;

ersättning för undersökning enligt 40 §; samt

11:85-87

> Z

100

gottgörelse åt roattendomstolens ordförande och ledamöter samt sekreterare för
inställelse rott) doinstolcns sammanträde, bär detta hälles ro it) syn ä stället, dock ej
ersättning för längre resa än frän järnroägs- eller ångbåtsstation, som ligger närmast

fammanträdesplatsen. .

Wad nti sagts beträffande sökande i anföknmgsmal age motlroarande ttllampning
i aroseende å kärande i stämningsmål och klagande t besroärsmål.

Där i underställningsmål kostnad, som nu nämnts, är av nöden,
vare om dess förskjutande lag, som i 10 kap. 30 och 81 §§ sägs, dock
att i den mån kostnad förorsakats i följd av i målet anförda besvär,
dess förskjutande åligger den klagande. _

Huruwida kostnad, jemt någon sålunda förpliktas att gälda, skall helt eller
delrois gottgöras honom aro annan part, roarde arogjort enligt de rörande rättegångskostnader
i roattenmäl gällande regler.

VII. Om fullföljd aw talan mot wattendomstols eller wattenrättsdomarcs beslut.

* 88 §.

* 94 §.

Talan mot wattendomstols slutliga utslag i mål, som avser företag enligt
4 kap., skall, i vad beslutet rör annat än förd ansvarstalan eller lösen
eller ersättning, fullföljas hos Konungen genom besvär, som sist före
klockan tolv å trettionde dagen från beslutets dag ingivas i vederbörande
statsdepartement.

1 enahanda ordning fullföljes ock talan mot vattendomstols beslut,
jom efter ansökan enligt 15 § 5 eller efter underställning, där sådan finnes föreskriroen
meddelats angående fråga, hururoida från det allmännas sida hinder möter
mot roisst företag eller särskilda roillkor böra förcskriroas beträffande dest utförande.

* 95 §.

Mot wattenrättsdomarcs beslut i ärende, förn ej är på roattendomstolens
pröroning beroende, må talan fullföljas hos Konungen genom besroär i enahanda
ordning, jo ut, efter ty oroan är stadgat, gäller med aroseende å besroär mot roatten domstols

beslut i rättegången. .

Mot vattenrättsdomares beslut rörande jävsiråga, varom i 73 9
första stycket förmäles, må talan ej föras.

12 Kap.

Om wattenbok.

101

12: i

* i §.

För roarjc wattendomstols område skall föras bok för antecknande av de
uppgifter rörande företag enligt denna lag, varom här nedan stadgas.
Denna bok kallas vattenbok.

Vattenboken föres i tre avdelningar:

första avdelningen: för inskriwning aw faktiska och rättsliga förhållanden
rörande anläggningar för tillgodogörande aw rinnande watten såsom driwkraft eller
annorledes sä ock rörande dammbyggnader, ända att de ej awse wattneks tillgodogörande;
dock att wad nu stadgats ej äger tillämpning a andra anläggningar för
allmän flottled än dammbyggnåder;

andra avdelningen: för införande av uppgifter om beslut i flottledsmål
rörande inrättande av allmän flottled eller rörande nya eller ändrade
anordningar eller föreskrifter med avseende å befintlig allmän flottled så
ock om andra förhållanden, vilka efter tv därom stadgas i lagen om
flottning i allmän flottled böra antecknas i vattenboken; samt

tredje avdelningen: för förtecknande av alla, efter det denna lag trätt
i kraft, i laga ordning beslutade torrläggningsföretag och andra till
första och andra avdelningen ej hänförliga anläggningar med avseende
å vatten.

I wattenboken böra ock anmärkas hydrografiska och topografiska beskriwningar
öwer de inom wattendomstolens område belägna wattendrag med tillhörande wattensamlingsomraden,
i den man sädana beskriwningar äro eller warda aw wederbörande
myndighet utarbetade.

* 2 §.

Wattenboken föres aw wattenrättsdomaren.

Beträffande anteckningar i wattenboken aw tekniskt innehall äge wattenrättsdomaren
påkalla förslag till anteckningarnas lydelse aw wederbörande wattenrättsingenjör, svin, bär
anteckningarna göras i enlighet med hans förflag, är ensam answarig för deras tillförlitlighet
och fullständighet.

* 3 §•

När, efter det denna tag trätt i kraft, beslut aw domstol eller annan myndighet
meddelats och rounnit laga kraft rörande werkställande, ändrande eller borttagande

Y 102

12: 4 — 5 a IV anläggning, varom enligt 1 § inskrivning bör ske i vattenbokens första
avdelning, eller beträffande hushållningen med wattnct roid sådan anläggning eller
ock jämlikt 2 kap. 33 § angående skyldighet sör annan än anläggningens ägare att
underhålla densamma, åligge det wattenrättsdomaren utan särskild ansökan att med
ledning am beslutet t sagda avdelning av mattenboken merkställa inskrimning am
de humudsakliga förhallanden, som äro aro mitt för kännedomen om anläggningens
beskaffenhet samt om de rättigheter och skyldigheter för framtiden, milla äro förenade
med densamma.

Har beslutet meddelats § arv annan domstol eller myndighet än mattendomstolen,
skall underrättelse om beslutet jämte erforderliga handlingar och upplysningar
genom den beslutande myndighetens försorg sa snart sig göra låter tillsändas roattenrättsdomaren.

* 4 §.

Där anläggning, varom inskrivning bör ske i vattenbokens första
avdelning, tillkommit innan denna lag trätt i kraft eller ock därefter i enlighet med
domstols eller annan myndighets beslut, rnilket dehförinnan meddelats, ivare ägaren
berättigad att rörande anläggningen söka inskrimning.

* 5 §.

Ansökan om inskrimning skall ingimas till mattenrättsdomaren samt mara åtföljd
am $ erforderlig beskrimning få ock am tillgängliga domar och andra handlingar,
förn må angå anläggningens rättsliga förhållanden. Beträffande anläggning
för annat ändamål än allmän flottled skall ansökningen tillika åtföljas
a ro ritningar öroer anläggningen, sådan denna befinnes.

Ansökningen skall innehålla uppgift, med angirnande a ro socken, härad och län,
å den eller de fastigheter, mara anläggningen är belägen, samt ä det mattendrag,
tom bärarn beröres, så ock å de regler för hushållningen med roattnet, roilka tillämpas
rvid anläggningen, roarjämte böra meddelas de andra upplysningar, milla kunna mara
aro mitt för kännedom om de med anläggningen förenade rättigheter och skyldigheter.

Aroser ansökningen inskrimning rörande byggnad för tillgodogörande arv strömfall,
skall särskilt uppgiroas, hururoida strömfallet eller den del bärarn, förn genom
byggnaden tillgodogörcs, helt eller delrois tillhör annan fastighet än byggnaden samt,
om så är förhållandet, roilken rätt byggnadens ägare har att tillgodogöra sig roattnet.

Uppgift, förn nu nämnts, må lämnas medelst hänroisning till företedd bota
eller annan handling, bär densamma innehåller tillfyllestgörande besked i ämnet. Är
sökanden oroijj om något förhållande, roarom ansökning bör innehålla uppgift, mark
sådant i ansökningen angiroet.

103

12:6-ii

* 6 §.

®n ansökan vin inskrivning inkoininit, läte wattenrättsdoniaren, bär lian ej finner sådant
fall »vara för handen, att ansökningen dör genast awflås, utfärda kungörelse om ansökningen
meb föreläggande för dem, svin kunna hawa något att erinra mot iiiflriwningen, att till wattenrättsdoinaren
ingiwa skriftliga erinringar inom Mist tid, minst sextio och högst etthnndratjugu
dagar, från den dag kungörelsen är dagtccknad. Kungörelsen skall innehålla uppgift om tiden
för hällande aw undersökning, warom i 7 § förmätet.

Sådan kungörelse stall genom ivattenrättsdomarens försorg inom tio dagar från nämnda
dag införas säwäl i allmänna tidningarna förn ock i eu eller, om förhållandena påkalla det,
flera tidningar inom orten.

* 7 §.

Rörande tillförlitligheten aro $ ingirona ritningar och beskrironing skall i god tid
före utgången aro den för erinringars arogiroande beftäinda tid efter roattcnrättsdomarens
förordnande på sökandens bekostnad hällas undersökning arv sakkunnig person.
Oroer road rott) undersökningen förekommer skall föras protokoll, som insändes till
roattenrättsdomaren.

* 8 §.

Finnas jjf företedda ritningar eller beskrironing eller ock ansökningshandlingen
ivara sä oriktiga eller ofullständiga, att de ej kunna, med mindre de fullständigt
omarbetas, läggas till grund för inskrironingen, roarde ansökningen aroslagen.

* 9 §•

Är sökandens rätt med avseende å anläggningen beroende alu twist, formare wattenrättsdomaren,
bär ej ansökningen är aw beskaffenhet att böra genast awfläs, densamma wilande
i awbidan pa twistcns utgång.

Möter eljest hinder mot instriwningen, förelägge wattcnrättsdomaren sökanden wih tid,
inom wilken han har att fullfölja ansökningen och wisn, att hindret bliwit undanröjt. Fullgör
sökanden ej inom utsatt tid wad honom ålagts, wardc ansökningen awstagen, bär han ej wisar,
att han ej kunnat fullgöra det inom samma tid; wisas det, må ny tid utsättas.

'' 10 §.

Warder i ärendet utrett, att med ansökningen awsedd anläggning tillkommit eller »väsentligt
ändrats efter den 30 april 1881, och wisas ej domstols eller annan behörig myndighets
bestut till stöd för wad sålunda åtgjorts, må ansökningen ej bevilja?.

* 11 §.

Har pa grund alv ansökan, förn ovan sägs, skett inskriwning i wattenboken, och hawa
härefter fem år förflutit utan att talan »väckts mot lagligheten aw de med instriivningen aw -

104

12:12_15 sedda förhållande», ware, ända ''att till stöd för desamma ej kunnat päwisas domstols eller annan

myndighets beflnt, sökandens rätt att bibehålla anläggningen och, bär fråga är om anläggning
för wattnets tillgodogörande, att i den omfattning instriwningen angiwer tillgodogöra wattnet
fri från klander. Där genom wattenwerk allenast en del aw det framrinnande wattnet till»
godogöres, galle wad nu sagts jämwäl i fråga om rätten att tillgodogöra wattnet i öwrigt i
strömfallet eller den del däraw, Mars fallhöjd tages i anspråk, i den män icke motliggande
strandfastighets rätt trädes för när.

Wad i första stycket stadgats gälle dock ej med awseende ä förhållande, förn stör i strid
mot domstols efter den 30 april 1881 meddelade beflnt, ej heller beträffande reglerna för hushållning
med wattnet.

Där jämlikt 3 Z pa grund aw beslut i ett wid den tid, dä hemta lag träder i kraft,
redan anhängigt mål instriwning skett i wattcnboken rörande eu genom beflutet medgiwen anläggning,
skall wad i första stycket finnes stadgat äga motswarande tillämpning; dock att bär
omförmäla tid alu sent år stall räknas från det anläggningen fullbordades.

* 12 §.

Hurusom för minnande alu frihet från wifia skyldigheter det åligger ägare alu byggnad
i större wattendrag att inom wih tid. efter det denna lag trätt i kraft, söka instriwning i
wattenboken, baroni stadgas i 1 kap. 7 §.

* 13 §•

Om instriwning i wattenboken enligt 3 § eller på grund alu ansökan, som alunit sägs,
stall wattenrättsdomaren ofördröjligen utfärda kungörelse; och warde den offentliggjord på sätt
i 6 § andra stycket finnes stadgat.

* 14 §-

Har enligt förordnande, efter ty t 13 kap. fägs, besiktning hållits ä anläggning,
varom inskrivning bör ske, skall besiktningsprotokollet ingiwas till wattenrättsdomaren
och anteckning om bcfj hnwndsakliga innehåll göras i wattenboken.

Ester bet i enlighet med domstols eller synemän förordnande watkemnärke
bliwit utsatt, skall anmälan därom för anteckning i wattenboken göras hos wattenrättsdomaren.

* 15 §•

När, efter det denna lag trätt i kraft, vattendomstol eller annan
myndighet meddelat sådant beslut, varom anteckning bör göras i vattenbokens
andra eller tredje avdelning, åligge det vattenrättsdomaren, sedan
beslutet vunnit laga kraft, att utan särskild ansökan i vederbörande avdelning
göra anteckning därom, med angivande av dagen för beslutet,
det vatten, som därav beröres, samt företagets eller anläggningens
huvudsakliga beskaffenhet.

105

Har beslutet meddelats av annan domstol eller myndighet än 12''. 16—
vattendomstolen, skall underrättelse om beslutet jämte erforderliga hand- 13:2
lingar och upplysningar genom den beslutande myndighetens försorg så
snart sig gorå later tillsändas vattenrättsdomaren.

'' * 16 §.

Närmare föreskrifter om vattenbokens inrättande och förande meddelas
av Konungen.

13 Köp.

Om besiktning och handräckning sa ock om answar för öwerträdelse aw

denna lag.

* 1 §•

I sammanhang med beslut, warigenom byggande i watten medgiwes, äge
wattendomstolen, när skäl därtill äro, föreskriva att, sedan byggnaden fullbordats
eller den för. fullbordandet bestämda tid gatt till ända, besiktning a arbetet skall
verkställas av sakkunnig person. Har ej vid beslutets meddelande viss
person förordnats eller är förordnad person hindrad att förrätta besiktningen,
förordne vattenrättsdomaren därom vid tiden, då besiktning bör
hållas.

Där i mål, som avser företag enligt 4 kap., beslut meddelas om
byggnads utförande, skall, såvitt ej arbetet skall verkställas av flottningsföreningen
och byggnaden är av mindre betydenhet, föreskrift meddelas
om besiktning, som nyss nämnts.

Kostnad för besiktning enligt denna § skall i fråga om företag
enligt 4 kap. förskjutas av anläggaren, men i andra fall gäldas av byggnadens
ägare.

* 2 §.

Finnas wid besiktning, förn i 1 § sägs, sädana awwikelser från ivattendomstolens
beslut mara gjorda, att allmän eller enskild rätt därigenom kränkes, föreskrime
besiktningsmannen nödiga rättelser samt anmäle, där allmänna intresten a tv bet felaktiga
förfarandet förnärmas och rättelse ej inom mist förelagd tid sker, förhållandet
för allmänne åklagaren i orten.

106

13: 3 — 5 Till besiktning av byggnad för allmän flottled skall anläggaren

kallas, så ock, där annan än flottningsförening är anläggare, flottningsstyrelsen.
Finnes att till följd av förändrade förhållanden värdet å
byggnad avviker från det förut beräknade eller att i annat avseende
särskild -värdering är av nöden, åligge besiktningsmannen att med biträde
av två ojävige gode män, som han själv äger tillkalla, företaga
erforderlig värdering.

* 3 §.

Menar någon, mars ratt är beroende aro annan tillhörig, helt eller delrois
uppförd byggnad i matten, att denna icke tillkommit i taga ordning eller icke är aro
laga beskaffenhet, äge på ansökan aro honom roattenrättsdomarcn förordna sakkunnig
person afl hålla besiktning å byggnaden.

Kostnad för besiktning, förn i denna § sägs, skall gäldas aro sökanden; och
ivare han, där besiktningsmannen påfordrar det, pliktig att förskjuta kostnaden eller
ställa borgen eller annan säkerhet därför, innan besiktningen ivcrkftälleS.

Där sökanden sedermera för talan om byggnadens borttagande eller ändrande
eller om ersättning för skada genom byggnaden, roarbc i det inåt på sökandens begäran
pröroat, hururoida ben förskjutna bcsiktningSkostnaden skall st sökanden gottgöras.

6 4 §•

Har byggnad i rootten tillkommit efter pröivning i laga ordning, stånde ägaren
fritt afl hos roattenrättsdomarcn påkalla besiktning genom sakkunnig person till beroiSntng
härom, afl byggnaden utförts i öroerenSftämmelfe med de därför giroita
föreskrifter eller afl de aroroikelser härifrån, jom må hörna skett, icke äro aro beskaffenhet
afl kränka allmän eller enskild rätt. Ägare aro byggnad i matten må ock eljest
på sätt nu nämnts begära besiktning för erhållande aro intyg angående byggnadens
beskaffenhet.

Har jämlikt 4 kap. 14 § utförandet av flottledsbyggnad överlåtits
från en anläggare till en annan, skall på begäran av endera besiktning
hållas å det utförda arbetet.

Om kostnad för besiktning, som i denna § sägS, galle road t 3 § andra stycket
finnes stadgat. *

* 5 §.

Wad i förestående §§ finnes föreskriwet i fråga om besiktning a byggnad i watten stall
liga inotswarande tillämpning beträffande besiktning a annat arbete, förn i denna lag awses.

107

13:6-io

* 6 §.

Dukt »vad wid besiktning förekommer och ntröncs skall föras protokoll. §

Dm besiktningsmans skyldighet att rörande anläggning, warom inskriwning
bör ske i wattenboken, ingiwa protokollet till wattenrättsdomarcn finnes i 12 kap. 14 §
stadgat.

Protokoll över besiktning, som hålles på grund av stadgandet i
1 § andra stycket, varde ock ingivet till vattenrättsdornaren.

Har besiktning • hållits på grund av ansökan, som i 3 eller 4 §
sägs, skall avskrift av protokollet så snart ske kan tillhandahållas sökanden.

* 7 §.

Aw »vätte,idomstol eller wattenrättsdomare förordnad besiktningsman ätnjute det skydd
och to are underkastad det anstoar, förn i lag stadgas beträffande tjänsteman.

* 8 §.

Ej toare någon förmenat att mot riktigheten a,v besiktning, tonrom otoan skils, åberopa
den motbewisning, »vartill han kan äga tillgång.

t * 9 §.

Bygger någon i »vatten eller utför annat arbete, som i beutla lag atoses, utan föregående
prötoning i laga ordning, »varigenom medgitoande till arbetet erhållits, och finnas förhållandena
uppenbarligen »vara sädana, att dylik prötoning skolat enligt stadgande i denna lag
föregå, äge öwerexekutor förbjuda arbetets fortsättande, intill deh sådan prötoning ägt rum,
sä och när stäl härtill äro, förordna om handräckning till rättelse i »vad olagligen skett; och
roste härom gällande enahanda bestämmelser, so»» äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen
atosedda fall.

Där byggande i »vatten eller annat i hemta lag atosett arbete, »vartill i laga ordning
medgilvande erhållits, »verkställes i strid mot de beträffande arbetets ulförande girona föreskrifter,
må ock förbud och förordnande, warom nu är sagt, meddelas, få framt bet ej är uppenbart,
att genom de atotoikelser, som skett, »varken allmän eller enskild rätt kränkes.

* 10 §.

Warda de rörande hushållning med och framsläppande ato »vatten stadgade föreflrifter
eller ock ato domstol eller annan myndighet i laga ordning meddelade bestämmelser ej iakttagna,
och följer ej rättelse genast efter det tillsägelse skett; dä äge på ansökan ato den, som ato försummelsen
lider men, utmätningsmannen i orten och å landet jämwäl länsmannen, älven om
han ej är satt till utmätningsman, att, sedan han med ojäivigt »vittne hållit syn å stället,
meddela nödig handräckning och uttaga kostnaden därför alv den försumlige.

Tillstänger någon allinän farled eller allmän flottlcd, »nå ock till borttagande alv stängsel,
som uppenbarligen finnes stridande mot lag, handräckning gilvas såsom nyst är sagt.

13: li-u

108

* 11 §■

Ansökan om besiktning och handräckning, morot» oroa» finnes stadgat, må, där
allmänna intressen äro t fråga, göras aro allmän åklagare eller annan vederbörande
myndighet; och skall kostnaden i ty fall förskjutas aro allmänna medel.

* 12 §.

Försummar den, förn är skyldig att underhålla dike, road honom därutiunan
åligger, och bättrar han ej skyndsantt bristen, då han därom^ tillsäges, må den, förn
lider men aro försummelsen, kalla troå ojäroiga män att hålla syn och äge, sedair
bristen bliroit aro bero roitsordad, att på den försumliges bekostnad roerkställa arbetet.

Wad itu är stadgat om dike gällt ock om kloakledning, så ock om annan
ledning för matfat eller mall, sant anlagts för andra i denna lag avsedda
företag än de i 4 kap. omförmälda.

Om underhåll av byggnader och anläggningar för företag, som
omförmälas i 4 kap., skils i lagen om flottning i allmän flottled.

13 §.

Har till utförande aw torrläggningsföretag aw allmänna medel lämnats län, som ej
till fullo äterbctalats, eller har till sädant företag efter ben 1 januari 1905 lämnats bidrag
utan äterbetalningsskyldighet frän de aw riksdagen för ändamälet anwisade anslag eller ur
skogswärdskaha under willkor, att det werkställda arbetet wederbörligen underhälles, stall, där
försummelse i underhållet äger rum. bett i 12 § stadgade rätt för den, som lider men aw försummelsen,
att själw bota bristen tillkomma Konungens befallningshawande eller den myndighet
Konungen bestämmer eller ock, dä fräga är om företag, som åtnjutit understöd ur skogswärdskatza,
länets skogswärdsstyrelse. Kostnaden för underhällsarbetet mä i fall, som nu nämnts,
aw utmätningsman omedelbart uttagas hos bni försumlige.

* 14 §•

Den, förn mot bestämmelserna t 2 kap. 20 § första och andra styckena eller
i 4 kap. 20 § första stycket titan medgiivande aro roattendomstol eller i fall,
som omförmäles i 11 kap. 41 §, av vattenrättsdomare bygger t matten eller
utför därmed likställt arbete eller förn mot stadgandet i 2 kap. 33 § utan roattendomstolens
medgiroande utriwer byggnad t matten, skall, bär hatt insett eller skäligen
bort inse att jämlikt nämnda lagrum dylikt medgiroande ro a rit för arbetets roerkställande
erforderligt, straffas med böter från och med sent till och med fem tillit kronor eller
med fängelse från och med en till och tttcb sex månader.

109

Till (insulär, förn nu nämnts, törne ock bett förfallen, förn efter erhället med- 13:15—30
giwande till byggande i matten eller utförande am därmed likställt arbete från
domstolens beslut gör ammtfelfe am beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt.

15 §.

Den, förn till förfång för allmän eller enskild rätt utan föregående pröwning i den
ordning förut i brunn lag finne© stadgad utför sjösänkning eller annat torrläggningsföretag,
förn i 5 kap. 31 § awses, inwallning eller tonttenreglcring eller ock »vid werkställande att) sådant
företag icke iakttager de därför i laga ordning föreskrivna willkor, straffes med böter från och
med fatt till och med fem tusen kronor eller med fängelse från och med ett till och med sex
månader.

* 16 §■

Bryter någon mot de rörande hushållning med och framsläppande alu botten i beutla
lag stadgade föreskrifter eller ock aw domstol eller annan myndighet i laga ordning meddelade
bestämmelser, och barber skada härigenom tvållad, straffes med böter från och med fem till och
med fem tusen kronor eller med fängelse från och med ett till och med sex månader.

* 17 §.

Borttager eller forbärbar någon uppsåtligen battenmärfe eller särskilt aubragt fixpunkt,
härtill domstols eller annan myndighets beslut om byggande i botten eller därmed likställt
arbete eller rörande hushållning med botten hänför sig, straffes med böter från och med fem
till och med fem tusen kronor eller med fängelse från och med eu till och med sex månader.

* 18 §■

Ej må straff, förn chan är stadgat, tillämpas, bär förseelsen enligt allmänna strafflagen
bör beläggas med strängare straff.

* 19 §•

Förseelse, baroni i 14, 15 eller 16 § förmäles, må ej, bär den förnärmar allenast
enskild persons rätt, åtala© ab annan än målsägande. *

* 20 §•

Böter, förn enligt denna lag ådömas, tillfalla tronan. Saknas tillgång till böternas
fatta gäldande, stola de förhandlas efter allmänna strafflagen.

14: i-6

14 Kap.

Slutbestämmelser.

* i §■

Bied lönnligt lägwatten (lönnlig lägwattenmängd) Moses i denna lag den minsta wattenmängd,
förn i wiht wattendrag under normala förhallanden är att påräkna under minst 355
dagar aw aret.

* 2 §.

I awseeude n rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro förenade med
äganderätt till fast egendom eller besittning aw sädan egendom under äganderättsanspråk, ware
med ägare likställd den, förn med stadgad äborätt besitter hemman eller lägenhet, tillhörande
kronan eller allmän inrättning, sä ock den, som under fideikommihrätt innehar fast egendom.

* 3 §■

I allt, warom denna lag innehäller bestämmelse, ware kronan likställd med enflild
person, bär ej för särskilt fall finnes annorlunda stadgat.

Kronan ware fri frän skyldighet att ställa säkerhet, bär sådan eljest är föreskriwen.

* 4 §•

Företag enligt denna lag anses angå tvist fastighet:

när pästäende göres om förpliktande för fastighetens ägare att deltaga i företaget;

när fastigheten eller dest watten tages i anspråk för företaget eller för anläggning i
samband med detta;

när företaget kan menligt inwerka pa mark eller wattenoniräde, förn tillhör fastigheten,
eller pä fastigheten tillhörig byggnad eller annan fast anläggning eller pä fastighetens anwändningssätt.

* 5 §.

Där enligt stadgande i hemta lag för bestämmande aw ersättning eller för annat ändamäl
kapitalisering stall ske aw wiht återkommande belopp, skall i brist aw äsämjande till grund för
kapitalwärdets beräknande läggas en räntefot alu fem för hundra om året.

* 6 §.

Mitt någon för uppgörande alu plan eller eljest såsom förberedelse till företag enligt
denna lag werkställa mätningar, awwägningar eller andra undersökningsarbeten ä fastighet, som
äges eller innehawes aw annan, äge Konungens befallningshawande, när flat härtill äro,
förestriwa, att erforderligt tillträde till fastigheten under wih tid stall lämnas.

in y

Wid undersökningsarbetets utförande stall fn förfaras, att skada däraw ej eller allenast 14: 7
säwitt de» är oundwiklig orsakas annan; wäxande träd mä ej fattas utan särskilt medgiwande
aw Konungens befallningshawande. För skada och inträng, förn wällaS aw arbetet, stall
ersättning gäldas med stilla märket; och ma re den, förn werkställer eller later iverkställa
arbetet, pliktig att, om Konungens befallningshawande pröwar det nödigt, före arbetets påbörjande
ställa säkerhet för ersättningens gäldande.

* 7 §.

Har enligt stadgandet i 11 kap. 27 § wattenrättsdoinare förordnat, att handlingar i
''vattenmål skola hällas för granskning tillgängliga hos ordförande i kommunalnämnd eller
kommunalstämma, municipalnämnd eller inunicipalstämma eller hos domhawande, kronofogde,
länsman eller ordförande i magistrat, mä sådan befattningshaware icke utan giltigt stål undandraga
sig^ uppdraget, såframt företaget i fråga berör den kommun eller det municipalsamhälle,
han tillhör, eller den domsaga, det fögderi, eller distrikt eller annars det område, förn alu
hans tjänst omfattas. Ej heller mä annan person, sedan han efter eget åtagande mottagit
uppdrag, som nu nämnts, utan giltigt skäl omsäga sig detsamma. Anmälan härom göres hoS
rnattenrättsdomareu. Pröwar denne det anförda skälet giltigt, förordnar han annan person att
omhändertaga handlingarna; och stall kungörelse härom utfärdas i den för meddelanden till
aparterna bestämda ordning. Sedan målet ståtligen awgjorts, äge sökanden utbekomma handlingarna.

I sammanhang med förordnande, som i denna paragraf awses, ma bestämmas mist
ersättning tid den, hos mitten handlingarna skola hallas tillgängliga, att gäldas aw sökanden
i wattenmälet. Utgift, som nu nämnts, räknas till kostnad i målet.

* 8 §.

Har domstol eller annan myndighet, förrän denna lag trätt i kraft, eller ock därefter
med tillämpning alu äldre lag lämnat tillstånd till byggande i watten eller till werkställande
aw därnied enligt 2 kap. likställda åtgärder, och har ej arbetet Minut fullbordat inom tio år
från det lagen trätt i tillämpning eller från det härefter meddelat beslut wunnit laga kraft
eller ock inom den senare tid, högst tio år härefter, förn i anledning aw ansökan om anstånd
med arbetets fullbordande ma hawa aro wattendomstolen bestämts, stall wad i 2 kap. 22 §
andra stycket finnes stadgat i fråga om wattendomstols beslut äga motswarande tillämpning
beträffande tillstånd, förn nu nämnts.

9 §•

Dike, förn, dä bolma lag träder i kraft, finne» upptaget, skall underhålla» aw
den, mitten dittills warit pliktig därtill, intill dest fråga om upptagande aro Hytt
eller förändring aw gammalt dike bliivit roäckt och med tillämpning aro de i donna
lag giro na föreskrifter dikningsskyldigheten bliroit annorledes bestämd. Försummas
underhåll aro äldre dike, roare lag som i 13 kap. 12 § sägs.

År någon på grund arv bestämmelse rott) laga skifte eller enligt gällande
arotal förbunden att hålla dike åt annan, och yppas i sammanhang med roäckt
fråga om förändrad dikesläggning tivist, om och i road män den, förn hållit det äldre

Y 112

14: 10 bikt, bör widkännas underhållet aro det nya eller förändrade diket, må ej dikningsskyldighetens
bestämmande jämlikt de i bottna lag stadgade grunder uppehållas båroro,
utan ankomme trogen på särskild pröroning arv allmän domstol.

Wad nit sagts om dike gälla ock om kloakledning, så ock, om annan ledning
för roatten eller mall, förn anlagts för andra i denna lag avsedda företag än
de i 4 kap. omförmälda.

° 10 §•

Genom denna lag npphäroas:

förordningen den 20 februari 1764, huru sjöar, strömmar och åar öroerallt
i rikt årligen böra roårdas till skadliga roattendämningars aroroärjande;

kungörelsen ben 28 december 1822 angående strömrensningars iverkställande
samt strömmars och åars öppenhållande;

lagen den 29 juni 1879 om dikning och annan aroledning aro roatten;
kungörelsen den 31 december 1879 angående tvista roillkor för tillstånd från
det allmännas sida till roattenaroledning med mera;

förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt öroer roattnet åhans
grund; dock med undantag aro stadgandet i 12 §, i road detta innefattar
bestämmelse, svin ej upptagits i 2 kap. 35 § i lilja lagen;

förord ningen den 30 december 1880 om ansroar för underlåtenhet att öppna
dammlucka;

förordningen den 30 december 1880 om allmän farled;
kungörelsen den 30 december 1880 angående särskilda föreskrifter för handläggning
aro frågor om farled;

2, 3, 4, 6—14 §§ i förordningen den 30 december 1880 om allmän
flottled, såvitt angår frågor, varom i denna lag bestämmelser givits;

1—9 §§ samt 23 § i flottningsstadgan den 30 december 1880, såvitt
angår frågor, varom i dentra lag bestämmelser givits;

förordningen den 30 december 1880 om tillägg till förordningen bett 14
april 1866 angående jords eller lägenhets awstående för allmänt behoro; #

kungörelsen den 20 oktober 1899 angående road iakttagas skall, då någon
rond förmänga tillstånd oro Konungen till byggande i kungsådra; samt

lagen ben 29 juni 1900 om ratt domstol i mista inåt angående jordägares
rätt öiller roattnet å hans grund;

tillika med alla de särskilda stadganden, roilka innefatta ändring eller förklaring
aro ivad sålunda upphäroda lagrum innehålla eller tillägg härtill;

så ock road i oroligt finnes i lag eller särskild författning stridande mot
denna lags bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänroisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i beutla lag, skall denna i stället tillämpas.

113 y

I fråga om flottlods anläggande, utvidgande eller förbättrande i 14: l<)
gränsfloderna Tonica och Muonio är särskilt stadgat.

Wad i fonmcntion med utländsk makt av örnerenskoinmef matt gällande.

Denna lag skall tråda i kraft bett

De tull) nämnda tid anhängiga mål, milla röra ämne, matvin i denna lag
bestämmelse glimts, skola handläggas och bedömas enligt äldre lag; dock att denna
lags bestämmelser skola tillämpas å mål rörande inrättande av allmän
flottled, därest vid den tid, då denna lag träder i kraft, syn enligt äldre
lag ej ännu i målet påbörjats, samt att i fråga om fullföljd aro talan mot
sådan syneförrättning jämlikt lagen bett 20 juni 1879 om dikning och annan
awledning alu matten, unifem amslutas efter den dag, då mattentagen tvätt i kraft,
föreskrifterna i 11 kap. denna lag skola tillämpas. Mål, förn enligt sistnämnda äldre
lag skall pråm as mid syneförrättning anses icke anhängiggjort förr äit kallelse till
parterna utfärdats enligt 31 § samma lag.

_ Har anläggning eller företag, förn i beutla lag amses, tillkommit innan lagen
tvätt i kraft eller ock härefter i enlighet med domstols eller annan myndighets på
grund am äldre lag meddelade beslut, skola mid bedömande aro sådan anläggning^
eller sådant företag^ laglighet samt aro därmed sörcuade rättigheter och skyldigheter
äldre lags bestämmelser lända till efterrättelse utom i följande fall:

1) Beträffande hushållning med och framsläppande a ro matfat tillämpad de
härutinnan t denna lag giroita stadganden.

2) I de frågor, marom bestämmelser gimas i 5 kap. 48—57 §§ mattenlagen,
skola dosta bestämmelser i tillämpliga betar lända till efterrättelse med awsecndc
å torrläggningsföretag, förn fullbordats efter bet lagen tvätt i kraft.

3) Wad i 5 kap. 58 § mattenlagen finnes stadgat skall äga tillämpning i
fråga om äldre torrläggningsföretag, dock ej såmitt angår bidrag, förn förfallit till
betalning innan lagen tvätt t kraft.

4) Föreskrifterna i 5 kap. 59—69 §§ mattenlagen skola minna tillämpning
beträffande äldre torrläggningsföretag, i den mån ej för mist! företag gälla särskilda
stadgar eller bestämmelser, som antagits eller meddelats innan lagen tvätt i kraft.

5) Där för särskilda fall i mattcnlagen meddelas stadganden, som oförtydbart
angå äldre anläggningar eller företag, kände de till efterrättelse.

Sedan denna lag tvätt i kraft, åligge Konungens samtlige bcfallningshamande
att en gång om året under de närmast härefter följande fem åren i.länsknngörelscrna
intaga erinran om föreskrifterna i 1 kap. 7 § andra stycket.

114

Fl.

1-3

Förslag

till

Lag om flottning i allmän flottled.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §■

I allmän flottled stånda envar öppet att, efter ty bär nedan närmare
skils, låta flottgods löst framflyta.

2 §•

De, som i annat fall än i 3 § sägs låta flottgods löst framflyta i
allmän flottled (allmän flottning), skola utgöra en flottningsförening med
uppgift och befogenhet, varom i 4 kap. förmäles.

3 §.

Innehavare av jordbruksfastighet inom by eller hemman, som
gränsar till flottleden, vare utan skyldighet att tillhöra flottningsförening
eller erlägga avgifter för flottledens begagnande berättigad- att från
skog, tillhörig byn eller hemmanet eller vari byn eller hemmanet har
del, framflotta husbehovsvirke, som kan framföras utan avsevärt hinder
för den. allmänna flottningen och utan sammanblandning med däri
ingående flottgods (husbehovsflottning); ställe sig dock i avseende å
såväl anmälan om tillärna ad flottning som iakttagande av nödiga försiktighetsmått
till efterrättelse vad Konungens befallningshavande därutinnan
föreskriver.

115

Fl.

4 §.

Allt i allmän flottning ingående flottgods skall framföras gemensamt
(gemensam flottning), där ej vattendomstolen för viss flottled meddelat
allmän bestämmelse om flottning utan flottgodsets sammanblandande
(separatflottning) eller ock för särskilt tillfälle flottningsstyrelsen finner
nu nämnt flottningssätt kunna tillstädjas viss flottande utan hinder för
gemensam flottning i övrigt.

5 §•

Utan särskilt lov må de, som ombesörja flottningsarbetet, äga tillträde
till stränderna, där sadant är av nöden för skadas avvärjande
eller flottgodsets framförande i vattendraget. Väg eller stig över annans
tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor, vilka kunna skadas därav,
må dock ej tagas, om tillträde till stranden annorledes kan beredas.

Under pågående flottning vare ock tillåtet att i vattnet hålla tillfälliga
ledbommar, där samfärdseln ej avsevärt hindras därav, så ock
att å eller invid stränderna anbringa nödiga bom fästen, stöd eller dylikt
eller därtill använda naturföremål.

2 kap. Om ersättning för flottningsskada.

6 §•

För skada, som vållas av flottgodset eller genom åtgärd, som i
5 § sägs, eller eljest i följd av flottningen (flottningsskada), skall gäldas
ersättning med fulla värdet.

Vad i denna lag stadgas med avseende å flottningsskada gälle ock
beträffande skada, som vållas genom anläggning eller åtgärd för flottleden,
i den mån ej ersättning därför blivit i beslut om anläggningen
eller åtgärden eller eljest i laga ordning på förhand uppskattad och ersatt.

Hurusom i vissa fall flottningsskada kan i sammanhang med
beslut rörande flottledens inrättande, utvidgande eller förbättrande varda
uppskattad och ersatt, därom skils i 4 kap. vattenlagen.

7 §•

Bygger någon i allmän flottled annorledes än med lag eller givna
föreskrifter överensstämmer, stånde själv den skada, som å byggnaden

Fl. 116

8—10 må vållas i följd av flottningen. Där någon utan att påkalla och avbida
vattendomstolens bestämmelse om skyddsåtgärd, söm i 2 kap. 10 §
vattenlagen sägs, gör byggnad i flottleden, stånde ock under tiden själv
skadan.

8 §.

De, vilka under året deltagit i allmän flottning å det ställe, där
skada timat, äro en för alla och alla för en ansvariga för ersättnings
gäldande till den, som lidit skadan, men för ersättnings utbekommande
bär denne att söka flottningsföreningen, vars styrelse har att fora de
flottandes talan härutinnan och ombesörja betalningen. Skulle flottningsstyrelse
ej finnas hos Konungens befallningshavande anmäld eller
utdömd betalning icke kunna utfås hos flottningsföreningen, må viss
flottande sökas.

9 §.

Ersättningsanspråk mot föreningen skall, om och i den mån ersättningen
ej blivit på förhand bestämd, anmälas hos flottningsstyrelsen
eller dess ombud i orten före utgången av det kalenderår, då skadan
uppkom, vid äventyr, om tiden försittes, att rätt till talan är förlorad,
såframt ej ändå före utgången av nämnda tid skadans uppskattning
blivit i laga ordning hänskj liten till skiljemän.

Anmälan, varom nu är fråga, skall göras i skrift, som tillställes den,
hos vilken anmälan skall ske, dock att hos flottningsstyrelseus ombud i orten
anmälan må med laga verkan göras muntligen. Skriftlig anmälan, som
inneslutes i rekommenderat brev, avlämnat på posten inom ovan angivna
tid och ställt till mottagarens vanliga adress, skall anses behörigen delgiven.

10 §•

Vårder ej överenskommelse träffad om ersättningen, skall efter syn
och uppskattning frågan avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka
en utses av värdera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje.

Flottningsförening åligger att varje år å tid, som i reglementet
bestämmes, utse skiljeman och ersättare för denne. Där så i reglementet
föreskrives, skola för skilda sträckor av flottleden eller för prövning
av olika slag av skada utses olika personer.

För viss by eller visst annat område utmed flottleden må efter
sinsemellan träffad överenskommelse strandägare och andra med avseende

117 Fl.

å dem vidkommande flottningsskada med laga verkan på förhand utse H—12
gemensam skiljeman och ersättare för denne samt om valet underrätta
flottningsstyrelsen.

De för flottnings förening utsedda skiljemännens och ersättarnes
namn och adresser skola varje år inom i reglementet angiven tid anmälas
hos Konungens befallningshavande för kungörande på flottningsföreningens
bekostnad i en eller flera tidningar inom orten.

11 §•

Skiljemannaåtgärd, smil i 10 § sägs, må påkallas av envar av
parterna. Sådant påkallande sker medelst framställning till motparten
eller till skiljeman, som denne må hava utsett på förhand.

Har flottningsförening underlåtit utse skiljeman och att vederbörligen
anmäla valet, eller har annan part, för vilken skiljeman ej
blivit på förhand utsedd, ej inom tio dagar efter skiljemannaåtgärdens
påkallande tillkännagivit sitt val av skiljeman, eller kunna de av parterna
utsedda skiljemännen ej enas om valet av den tredje, äge Konungens
befallningshavande eller domaren i orten förordna om valet.

Har sedan skilj emannaåtgärd påkallats, skiljedom ej meddelats
inom etthundraåttio dagar därefter, vare part oförhindrad draga tvisten
under prövning av allmän underrätt i den ort, där skadan skott.

12 §.

Varder dömt till ersättning, skall den ersättningsskyldige ock förpliktas
att gälda kostnaden för skiljemannaförrättningen samt motpartens
utgifter å saken. Sättes ersättningen ej högre än den ersättningsskyldige
före förrättningen bjudit, stånde var sina kostnader och gälde
värdera halva förrättningskostnaden. Ogillas ersättningsyrkande, men
finnes flen, som framställt kravet, ej hava saknat fog därför, vare ock
lag som sist sagts; eljest gälde han all förrättningskostnad och motpartens
utgifter å saken. Har part till skiljeman utsett person utom
orten och tinnes uppenbart, att ojävig och till skiljeman lämplig person
varit att tillgå inom orten, må motparten icke betungas med högre
ersättning för sådan skiljemans inställelse, än som kan anses motsvara
vad person inom orten bort tillerkännas.

Vad de flesta skiljemännen -säga skall, änskönt någondera parten
är missnöjd därmed, gå i verkställighet, där ej rätten eller överexekutor
förordnar annorlunda; den av parterna, som ej nöjes med skiljedomen,

118

Fl.

13—14 dock ej förment att draga tvisten under domstols provning, så framt
lian instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljedomen tillställdes
honom. Skiljedomen skall avfattas skriftligt och däri lämnas
tydlig hänvisning om, vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens
dragande under domstols provning.

Rätt domstol för upptagande av tvist, som nu sagts, vare allmän
underrätt i den ort, där skadan skett.

13 §.

Finnes flottningsskada bliva så stadigvarande, att värdet därå kan
genom uppskattning på förhand utrönas, skall, om ersättnings tagaren
påstår det, ersättningen på förhand bestämmas att utgå vare sig i årlig
avgift under hela den tid flottning kommer att fortgå eller ock på en
gång, allt efter ty skäligt prövas. Ej må, ändå att parterna må vara
ense om visst belopp, ersättningen bestämmas till högre belopp än som
kan anses skäligt.

Vad i 9 kap. 42—46 samt 65 §§ vattenlagen stadgas beträffande
där avsedd ersättnings nedsättande i vissa fall hos Konungens befallningshavande
och förfarandet med nedsatt belopp ävensom rörande inteckningshavares
rätt under vissa förhållanden till särskild talan gälle ock för
motsvarande fall i fråga om ersättning för flottningsskada, som blivit
på förhand bestämd.

Beslut, varigenom ersättning bestämmes på förhand, bör senast
inom ett år från beslutets meddelande genom endera partens försorg
insändas till vattenrättsdomaren för antecknande i vattenboken; och
vare, sedan sådant antecknande skett, laga kraftvunnet beslut gällande
jämväl mot framtida ägare och innehavare av fastighet, som av beslutet
beröres.

Hurusom till följd av ändrade förhållanden avgift, som bestämts
att utgå årligen, kan varda till beloppet ändrad eller ock bestämd att
upphöra, därom skils i 4 kap. 23 § andra stycket vattenlagen.

3 kap. Om avgörande av vissa frågor rörande allmän flottleds
upplåtande och begagnande.

14 §.

Sedan i mål rörande inrättande av allmän flottled jämlikt 11 kap.
§ vattenlagen handlingarna inkommit till Konungens befallnings -

liv

havande för provning av de i 10 kap. 19 § nämnda lag omförmäla 1
frågor, skall Konungens befallningsliavande lämna dem, vilkas rätt kan
vara beroende av nämnda frågors lösning, tillfälle att över svnemännens
förslag i dessa delar yttra sig vid sammanträde inför Konungens befallningshavande
eller, där fråga är om mindre flottled och det i övrigt
linnés lämpligt, inför kronofogden i orten. Bestämmelse om tid och
plats för sammanträdet skall skyndsamt meddelas genom kungörelse,
utfärdad minst tre veckor före sammanträdet.

Kungörelsen skall genom Konungens befallningshavandes eller
kronofogdens försorg omedelbart tillställas den eller de personer, som
jämlikt 10 kap. 26 § vattenlagen utsetts att mottaga handlingarna i
målet, samt dels för uppläsande, så snart ske kan, i kyrkan genast
avsändas till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där flottleden
framgår, dels ock inom tio dagar införas i den eller dem av ortens
tidningar, som för meddelanden till parterna i vattenmålet bestämts
eller eljest finnas lämpliga. Till sammanträdet skall anläggare!! särskilt
kallas.

Så snart ske kan efter sammanträdets avslutande, företage Konungens
befallningshavande o inför m älta frågor till avgörande i enlighet
med föreskrifterna i 29 och 30 §§.

15 §.

Väc-kes, sedan allmän flottled kommit till stånd, med avseende därå
eller beträffande viss anläggning för densamma hos Konungens befallningshavande
fråga, som i 14 § omförmäles, gälle beträffande sådant
ärende i tillämpliga delar vad där är stadgat; dock att för fastställande
av amorf eringsplan sammanträde ej är av nöden, så framt flottningsföreningen
och förlagsgivaren annorledes blivit vederbörligen börda.

Av äldre beslut vare Konungens befallningshavande ej förhindrad
att meddela ny eller ändrad bestämmelse i ämne, varom nyss förmälts;
dock att fastställd amorteringsplan ej må rubbas i vidare mån än som
överensstämmer med stadgandena i 31 §.

16 §.

Sedan de för allmän flottleds inrättande föreskrivna arbeten blivit
besiktigade och godkända, värde flottleden av Konungens befallningshavande
genom särskilt utslag upplåten till allmänt begagnande, dock
må dylikt upplåtande ej ske, innan Konungens befallningshavande med -

Fl.

5—16

Fl. 120

17 — 18 delat beslut i de frågor, som i 14 § omförmäla^ samt fastställt reglemente
för flottningsförening.

Ej må flottning idkas i allmän flottled, förrän den blivit till
allmänt begagnande upplåten; dock att rätt till interimsflottning, efter
ty nedan sägs, må kunna av Konungens befallningshavande i vissa fall
dessförinnan medgivas.

1? §■

Har enligt behörig myndighets beslut förordnats om allmän flottleds
inrättande och kan, ändå att i beslutet föreskrivna åtgärder icke
vidtagits, flottning ske utan väsentligt men för strand-, bro-, fiske- och
vattenverksägare eller andra samt utan betydligare hinder för föreskrivna
flottledsarbetens utförande, må i avbidan på flottledens upplåtande
till allmänt begagnande tillstånd till interimsflottning kunna
medgivas den, som förut enskilt flottat därstädes, så ock annan, som visas
genom uppehåll med flottningen komma att lida avsevärd förlust.

Önskar någon erhålla tillstånd till interimsflottning, ingive ansökan
därom till Konungens befallningshavande, som har att dels på lämpligt
sätt bereda strandägare och andra, vilkas rätt kan beröras av frågan,
tillfälle att yttra sig däri dels ock infordra yttrande från vattenrättsdomaren,
den enligt 10 kap. 2 § vattenlagen förordnade förrättuingsmannen
samt anläggaren av flottleden.

18 §.

Tillstånd till interimsflottning må av Konungens befallningshavande
meddelas i den omfattning, som med hänsyn till föreliggande omstänheter
finnes lämplig, dock ej för längre tid än ett år i sänder; och
föreskrive Konungens befallningshavande de villkor för flottningen, som
för varje fall må finnas erforderliga, med iakttagande därav dels att de
av vattendomstolen meddelade allmänna bestämmelser för flottledens
nyttjande till allmän flottning bliva i tillämpliga delar gällande med
avseende å interimsflottningen dels ock att interim sflottande förpliktas
att för sitt flottgods erlägga flottledsavgift till belopp, som beräknas
böra utgå, sedan flottleden upplåtits till allmänt begagnande.

Interims flottande bör tillika erinras om honom åliggande skyldighet
att ersätta ej mindre strandägare och andra uppkommande flottningsskada
än även anläggaren av den allmänna flottleden all genom
flottningen förorsakad kostnad för underhåll av flottledsbyggnader,

121

som må vara utförda; och skall vad i 8 samt 10—12 §§ stadgas med 19 20
avseende å ersättning för llottningsskada i tillämpliga delar gälla även
beträffande ersättning av interimsflottande för ilottledsbyggnaders
underhåll.

Där omständigheterna sådant påkalla, bör ock föreskrivas, att
interimsflottande, innan flottningen vidtager, skall ställa fullgod säkerhet
för avgifter och skadestånd, som nu sagts.

Vid tillstånds meddelande värde tillsett, att bland flera sökande
ingen erhåller obehörig fördel framför annan.

19 §.

Beslut, varigenom tillstånd till interimsflottning meddelas, må, ändå
att ändring däri sökes, gå i verkställighet. Om beslutet värde på
sökandens bekostnad kungörelse genast införd i en eller flera tidningar
i orten.

Utan hinder därav att beslutet vunnit laga kraft eller gått i verkställighet,
må Konungens befallningshavande, när anledning därtill förekommer,
efter interimsflottandes hörande föreskriva nya villkor för flottningen
eller erforderliga inskränkningar däri eller ock återkalla det meddelade
tillståndet.

20 §.

Vid meddelande av tillstånd till interimsflottning förordne Konungens
befallningshavande syssloman att med den befogenhet, som i 33 §
andra stycket tillerkännes flotta in gsstyrelse, av de flottande uttaga de i
18 § omförmälda flottledsavgifter och att i övrigt tillse att föreskrivna
villkor iakttagas vid flottningen.

Till syssloman, som nu sagts, skall förordnas lämplig och vederhäftig
person eller ock flottningsstyrelse för annan uppströms eller
nedströms belägen allmän flottled; och njute sysslomannen arvode av de
flottande med belopp, som i brist av åsämjande bestämmes av Konungens
befallningshavande.

Flottledsavgifter, som ''av sysslomannen uppbäras, skola göras
räntebärande genom insättande å bankinrättning; och åligger det sysslomannen
att, sedan flottleden upplåtits till allmänt begagnande och flottningsförening
bildats, till flottningsstyrelsen redovisa vad han uppburit
jämte upplupen ränta. Där till följd av stadgandena i 4 kap. 14 §
vattenlagen frågan om allmän flottled förfaller, skall redovisning läm 16 -

122

Fl.

21—23 nas till Konungens befallningshavande, som med medlen förfar på sätt
i 82 § första stycket stadgas; dock att ägare av enskilda flottledsbyggnader
äger av influtna avgifter bekomma vad å nämnda byggnader må
belöpa, så ock, där flan ej är anläggare, vad lian därutöver kan hava
själv erlagt i avgifter.

21 §.

Där beträffande vattendrag, varest icke finnes allmän flottled men
flottning flere år fortgått, sådant förhållande uppkommer, att rätten till
flottning icke vidare utan oskäliga kostnader står till buds, vare, sedan
ansökan om allmän flottleds inrättande i vattendraget inkommit, den
omständigheten, att beslut därå ej ännu av vattendomstolen meddelats,
ej hinder för Konungens befallningshavande att medgiva interimsflottning,
såframt flottningens avstannande finnes komma att medföra synnerligen
betydande förluster; och skall å sådant ärende stadgandena i
17—20 §§ äga motsvarande tillämpning. Ej må dock i fall, som nu
nämnts, interimsflottning beviljas, med mindre sökanden ställer fullgod
säkerhet dels för avgifter och skadestånd, som i 18 § om förmälas, dels
ock därutöver för visst betydande belopp att utgå såsom vite, därest
flottleden ej kommer till stånd. Med förfallet vite skall förfaras på
sätt i 82 § första stycket stadgas med avseende å allmän flottleds tillgångar
i händelse av ledens avlysande.

22 §.

klar i beslut om allmän flottleds inrättande eller sedermera föreskrivits,
att flottning i flottleden skall till viss tid av året inskränkas,
äge Konungens befallningshavande, där för visst fall under pågående
flottning yppas behov av tidens utsträckande, på ansökan lämna tillstånd
därtill antingen beträffande flottleden i dess helhet eller med avseende å
viss del därav.

4 kap. Om flottningsföreningar.

Om flottning sförenings uppgift och verksamhet.

23 §.

Flottningsförening har att i enlighet med denna lag ombesörja
den allmänna flottningen, handhava och vidmakthålla flottleden jämte

123 fl

dess tillhörigheter samt uppbära och redovisa de för Hottledeus nyttjande 24—2<»
stadgade flottledsavgifter.

Ej må flottningsförening utöva verksamhet, som är främmande
för det ändamål, föreningen sålunda har att fullfölja.

24 §.

För flottledens läkning må flottningsförening förvärva fast egendom:

1. där det tarvas för utförande av anläggning eller åtgärd för
flottleden eller för flottningens ändamålsenliga ordnande;

2. där förvärvande av visst område finnes önskvärt för nedbringande
av skadeersättning;

3. där fastighet skall användas för anordnande av nödiga kontors-
eller verkstadslokaler eller bostäder åt flottningschef, kontors-,
flottnings- och annan personal.

I andra fall, än nu sagts, vare flottningsförening ej tillåtet att förvärva
fast egendom.

•25 §.

Allmän flottled tillhörig egendom må ej för gäld intecknas eller
pantsättas; dock att Konungens befallningsbavande äger, där sådant
prövas ändamålsenligt, för visst fall medgiva flottningsförening att med
inteckning för gäld belasta fastighet, som i 24 § 3 omförmäles. Fast
egendom må ej utan Konungens befallningshavandes tillstånd avyt ras;
för flottningen behövliga byggnader och anläggningar må ej avhändas
flottleden.

Har flottningsförening för ändamål, som i 24 § sägs, förvärvat
större område än behovet kräver eller finnes eljest fast egendom icke
vara för flottleden eller flottningen behövlig, åligger det föreningen
att, så snart det kan ske utan förlust, efter tillstånd, som nyss sagts,
avyttra vad lämpligen kan undvaras.

Medel, som inflyta för egendom, tillhörig flottleden, må ej förbrukas
till gäldande av årets löpande utgifter utan skola användas
såsom kapitaltillskott till fond, varom i 32 § förmäles, eller eljest till
framtida båtnad för flottleden.

26 §.

Har flottningsförening något år att vidkännas kostnad, som efter
ty i 30 § stadgas må fördelas å flera år att av de flottande gäldas enligt

FL 124

27—28 viss amorteringsplan, må föreningen, där ej kostnaden förskjutes av årets
flottande, med förlagsgivare träffa avtal om kostnadens förskjutande
medelst förlagslån med rätt för förlagsgivaren att uppbära de för kostnadens
återgäldande stadgade amorteringsavgifter.

Till belopp och under villkor, som bestämmas av flottningsstämma,
äge flottningsstyrelsen för föreningens oundgängliga behov upptaga tillfälligt
lån. För gäldande av sådant lån sv are allenast de, som flotta
det år, skulden göres.

27 §.

Med de inskränkningar och under de villkor, som kunna vara
bestämda i reglementet, må med bindande verkan jämväl för kommande
års flottande beslut fattas eller avtal träffas om flottuingschefs, tjänstemäns
och arbetares anställande för flera år, om deras avlöningsförmåner
samt om pensioner, olycksfalls- och sjukdomsunderstöd och dylikt åt dem
eller deras anhöriga. Vill någon vinna visshet att beslut eller avtal, som
nu sagts, icke må kunna klandras av skäl, som i 62 § sägs, söke
Konungens befallningshavandes stadfästelse därå. Å sålunda stadfäst
beslut eller avtal äge stadgandet i 62 § ej tillämpning.

Flottningsförening äge ock ingå avtal, gällande för flere år, med
strandägare och andra rörande ersättning för flottningsskada, om strandarrenden,
om flottningsarbetets utförande på ackord och annat dylikt.

Om flottningsförenings utgifter och deras fördelande på de flottande.

28 §.

I flottningsförenings räkenskaper skola föreningens utgifter sammanföras
under nedannämnda huvudgrupper:

1. Flottledsutgifter, omfattande kostnader, som skola återgäldas
till anläggare, förlagsgivare eller annan, vilken njuter anläggares rätt,
eller eljest utgives för flottledens utvidgande eller förbättrande, så
ock kostnader för förvärvande av fast egendom, allt i den mån ej kostnaderna
göras eller egendomen förvärvas för tillgodoseende av ändamål,
som under 4, 5 eller 6 omförmäles;

2. Underhållsutgifter, omfattande kostnader för vidmakthållande
av flottleden och av densamma tillhörig egendom, i den mån kostnaderna
ej skola hänföras till de under 4, 5 eller 6 omförmälda utgifter;

125 Fl.

3. Utlottning sutgifter, omfattande all arbets- och annan kostnad 28
för virkets framskaffande i flottleden, strandarrenden, horn- och dammavgifter,
ersättning för flottningsskada, som icke skall hänföras till 4,
samt andra utgifter för liknande ändamål;

4. Sorteringsutgifter, omfattande kostnader för skiljeanordningars
inrättande och vidmakthållande, för virkets insamlande och urskiljande
vid skiljeställe, för anskaffande och vidmakthållande av redskap och
materiel för skilj ningen, så ock för ersättande av skada genom anläggning
för skilj ningen eller i följd av skiljningsarbetet;

5. Inventarieutgifter, omfattande kostnader för anskaffande och
vidmakthållande av redskap och materiel för utflottningen;

6. För vältning sutgifter, omfattande kostnader för kontorshållning,
bokföring, styrelse- och revisorsarvoden, flottningschefs och kontorspersonals
avlöning samt för pensioner, olycksfalls- och sjukdomsunderstöd
och dylikt;

7. Separatutgifter, omfattande kostnader av annan än gemensam
art, såsom för afvältning av flottgodset, separatflottning, avskilt virkes
buntning, flottläggning eller transporterande, inbärgande nedanför skilje- .
ställe av vinddrivet eller spillt virke och dylikt.

Har till rättvis fördelning av flottleds- och underhållsutgifter flottleden
indelats i flottledsdistrikt, skola i räkenskaperna sagda utgifter
föras särskilt för varje distrikt. Lag samma vare om utdottningsutgifter,
där flottleden blivit indelad i utflottningsdistrikt.

29 §.

.För de flottandes inbördes delaktighet i olika slag av gemensamma
utgifter skall i den ordning, som i 14 och 15 §§ sägs, Konungens
befallningshafvande fastställa allmänna grunder, varefter skilda slag av
flottgods höra vid kostnaders fördelning jämföras med varandra; och
skall därvid iakttagas:

att kostnader, hänförliga till visst flottleds- eller utflottningsdistrikt,
fördelas allenast å flottgods, som å sådant distrikt framflottats;

att grunderna för delaktighet i flottleds- och underhållsutgifter
bestämmas med hänsyn till vad som finnes skäligt och lämpligt för
främjande av en god skogshushållning;

att Övriga utgifter varda fördelade efter den större eller mindre
svårighet, de särskilda flottgodsslagen orsaka vid flottningen eller sorteringen;
dock att jämkning i tillämpningen av denna fördelningsgrund
beträffande vissa slag eller dimensioner av virke eller beträffande virke,

126

Fl.

30 som flottas lång väg, bör äga ram, om sådant kan ske utan ökning av
kostnaden för annat virke;

samt att i sorteringsutgifter deltaga beträffande värjo skiljeställe
allenast de flottande, som därstädes få flottgods till sig avskilt; dock
att, där uppenbart är, att till följd av det utsorterade virkets avskiljande
ur flottleden orsakas minskning i sorteringskostnaden för flottgods, som
vidare framflottas i flottleden, Konungens befallningshavande ägor bestämma,
att även ägare av sådant flottgods skall i mån av båtnad, som
nu sagts, deltaga i gäldandet av sorteringskostnaden vid skiljeställe,
där virket icke avskiljes.

Separatutgifter fördelas på allenast de flottande, vilkas flottgods
föranlett kostnaderna i fråga; separatflottande vare fri från deltagande
i arbetskostnaden för den gemensamma flottningen.

30 §.

Där kostnader, som hänföras till flottledsutgifter, finnas vara så
betydande, att, om de lades å allenast ett års flottning, donna skulle
därigenom oskäligt betungas, förordne Konungens befallningshavande
i den ordning, som i 14 och 15 §§ sägs, att sådana kostnader skola
gäldas genom amortering under flora, högst trettio, år medelst vissa
avgifter å flottgodset (flottledsavgifter), så avvägda, att beloppet jämte
ränta å vad av beloppet innestå^ oguldet skäligen kan antagas bliva
därmed under den beräknade liden till fullo guldet; och värde räntan
därvid så bestämd, att den motsvarar den räntefot, mot vilken beloppet
skäligen må antagas kunna upplåna^ med tillägg, där så finnes nådigt,
av en riskpremie intill två procent. ''

Vad nu stadgats beträffande flottledsutgifter gälle ock med avseende
å kostnader, hänförliga till underhålls-, sorterings-, inventarieeller
förvaltningsutgifter, av sådan beskaffenhet, att jämväl kommande
års flottande därav hämta väsentlig fördel, så ock i fråga om flottningsskadeersättning,
där något år därför utgått särdeles betydande belopp
utöver vad eljest är vanligt.

Under ovan stadgad förutsättning äge ock flottningsförening utan
inhämtande av Konungens befallningshavandes besked besluta amortering
under högst tre år av kostnader, som ovan sagts.

Fastställda avgifter må ej uppbäras för längre tid än till dessdet
belopp, varom fråga är, jämte ränta blivit till fullo guldet.

127 Fl.

31-33

31 §.

Visar sig, sedan plan för amortering blivit av Konungens befallningshavande
fastställd, att ändring av de bestämda avgifterna eller
annan jämkning i villkoren erfordras, må, såvitt fordringsägares rätt
ej därigenom försämras, Konungens befallningshavande på ansökan efter
dennes hörande förordna om sådan jämkning.

Har vid den beräknade betalningstidens utgång kostnaden ännu
icke blivit till fullo gulden, må Konungens befallningshavande på ansökan
bevilja utsträckt tid för dess gäldande; dock må härvid beträffande
anläggning, som med amorteringen avses, i intet fall till amortering
upptagas större belopp av den ursprungliga kostnaden än som motsvarar
dåvarande värdet av anläggningen. För utrönande av detta
värde må Konungens befallningshavande förordna om nödig utredning.

32 §.

På ansökan av fiottningsförening eller med dess begivande äge
Konungens befallningshavande för en tid varje gång av högst tio år
förordna, att till utjämnande av underhållsutgifterna viss årsavgift skall
distriktsvis utgå för varje stycke flottgods. I den mån avgifterna för
ett år icke åtgå till gäldande av samma års underhållsutgifter, skola de
ingå till en fond, benämnd underhållsfond.

I enahanda ordning må ock kunna förordnas om upptagande av
bestämda årsavgifter för bildande av understödsfonder till utjämnande
av olika års utgifter för pensioner, olycksfalls- och sjukdomsunderstöd och
dylikt åt flottningschef, tjänstemän och arbetare eller deras anhöriga.

För förvaltningen av fond, som nu sagts, skall Konungens befallningshavande
fastställa reglementariska bestämmelser, utmärkande förutom
annat, under vilka förhållanden och till vilket belopp fondens
medel må tagas i anspråk till gäldande av kostnader av angivet slag.

Fonds medel må icke användas eller tagas i mät för annat ändamål än
sådant, för vars tillgodoseende fonden bildats.

33 §.

Till bestridande av föreningens utgifter är envar, som deltager i
den allmänna flottningen, pliktig att årligen å tider, som angivas i reglementet
eller i brist av stadgande därstädes bestämmas av flottnings -

FL 128

34 styrelsen, tillskjuta nödigt förlag samt, om förlaget ej förslår till
täckande av de utgifter, som skola läggas å årets flottning, fylla
kristen.

Förslag till uttaxering av dylikt förlag skall av flottningsstyrelsen
årligen uppgöras med ledning av de enligt 66 § avgivna uppgifter.
Försummar flottande att erlägga infordrat tillskott, äger styrelsen till
säkerhet därför hålla hans flottgods kvar och efter tillsägelse till den
flottande låta å offentlig auktion sälja så mycket därav att beloppet därigenom
täckes.

Uppburet förlag skall av flottningsstyrelsen redovisas och må ej
användas eller tagas i mät för annat ändamål än täckande av föreningens
utgifter för det år, för vilket förlaget lämnats.

Om reglemente.

34 §.

För flottningsförening skall finnas reglemente, som Konungens
befallnings!)avande efter prövning av därtill avgivet förslag fastställer.

Flottningsförenings reglemente skall angiva:

1. föreningens benämning;

2. den eller de allmänna flottleder, som med föreningens verksamhet
avses;

3. den ort inom riket, invid eller i närheten av vattendraget, där
flottningsstyrelsen skall hava sitt säte;

4. huru styrelsen skall, såvitt på föreningens val ankommer,
sammansättas;

5. antalet revisorer, som av föreningen skola utses;

6. tiden för räkenskapsavslutning;

7. huru ofta ordinarie flottningsstämma skall hållas;

8. det sätt, varpå kallelse till stämma skall ske och andra meddelanden
bringas till de flottandes kännedom, ävensom den tid före
stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

9. huruvida och i vad mån begränsning av flottandes rösträtt
skall äga rum;

10. inom vilken tid föreningen, efter ty i 10 § stadgas, varje år
skall utse skiljeman och ersättare för honom så ock inom vilken tid på
förhand utsedda skiljemäns och ersättares ävensom i 44 § omförmälda
ombuds namn och adresser skola anmälas hos Konungens befallaingshavande; -

129

11. närmare föreskrifter om vad den, som ärnar deltaga i allmän
flottning, har att iakttaga jämlikt 66 §;

12. vad husbehovsflottande bär att ställa sig till efterrättelse i
avseende å såväl anmälan om tillämnad flottning som iakttagande av
nödiga försiktighetsmått.

13. den tid, efter vars förlopp rätten till timmermärke, som
lämnats utan användning, skall vara förlorad.

Ej må i reglemente intagas bestämmelse, som finnes stridande
mot donna eller annan lags föreskrifter.

35 §.

Om uppgörande av förslag till reglemente föranstalte de, som
ärna begagna flottleden; och läte Konungens befallningshavande däröver
höra skogsägare och andra, som av frågan äro intresserade, å
sammanträde, som Konungens befallningshavande på lämpligt sätt utlyser
och later hålla. J

„ Utan hinder av besvär mot beslut, varigenom reglemente första
gången fastställes för flottningsförening, må reglementet tillämpas, intill
dess i anledning av besvären annorlunda må förordnas.

36 §.

^ottningsförening beslutad ändring i reglementet vare ej
gaflande, med mindre den varder av Konungens befallningshavande

l8.StSl3.llQ.

över inkommet ändringsförslag läte Konungens befallningshavande,
innan fastställelse meddelas, höra skogsägare och andra vederbörande i
den ordning, som i 35 § första stycket stadgas; och skall, där ändrings fram8täUts

av annan an flottningsföreningen, denna tillika lämnas
tillfälle att å flottningsstämma yttra sig däröver.

37 §.

Fastställt reglemente så ock underrättelse om däri meddelad ändring
skall av Konungens befallningshavande skyndsamt överlämnas till vattendomstolen.

Reglemente skall genom föreningens försorg mångfaldigas i tryck
och vid begäran hållas skogsägare och flottande tillhanda.

Fl.

35-37

130

Fl.

38-40

Om flottning sstyrelse och flottningschef.

38 §.

För flottningsförening skall finnas en styrelse (flottningsstyrelse),

bestående av en eller flera ledamöter.

Styrelsen äge i enlighet med vad i denna lag är stadgat förvalta
föreningens angelägenheter. Styrelsen väljes å flottningsstämma; dock
att vissa ledamöter kunna, efter ty i 39 och 40 §§ stadgas, utses på
annat sätt.

Till styrelseledamot må utses annan person än flottande.

Ledamot av styrelsen skall vara här i riket bosatt svensk medborgare,
där ej för särskilt fall Konungen medgiver undantag.

Styrelseledamot må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd,
ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den, som utsett

Avgår av föreningen vald styrelseledamot, innan den tid, för vilken
han blivit vald, gått till ända, och finnes ej ersättare, åligger det Övriga
styrelseledamöter, såframt styrelsen ej är beslutför med kvarstående
ledamöter eller enligt reglementet fulltalig, styrelse alltid skall forehnnas,
att ofördröjligen föranstalta om val av ny ledamot.

39 §.

Konungens befallningshavande äge, där det för tillgodoseende av
ortens skogshushållning eller andra allmänna intressen finnes önskvärt,
för viss tid utse lämplig person att utöver det i flottningsförenmgs
reglemente angivna antal styrelseledamöter vara ledamot av styrelsen
med samma befogenhet som dessa att deltaga i handhavandet av föreningens
angelägenheter och med samma ansvar för styrelsens åtgärder.
Till sådan styrelseledamot skall utses någon med skogs- och flottmngsförhållandena
i orten förtrogen person, som ej själv deltager i flottningen
eller är anställd i flottandes enskilda tjänst; och njute denne av
föreningen arvode, vars belopp i brist av åsämjande bestämmes av
Konungens befallningshavande.

40 §.

Finnas inom samma vattensystem skilda flottleder, som handhavas
av olika flottningsföreningar, vare styrelsen för huvudvattendragets

131 Fl.

flotta ingsförening berättigad att i styrelsen för angränsande bivattendrags 41—48
förening utöver annars bestämt antal styrelseledamöter insätta en ledamot
att deltaga i avgörandet av frågor, som äga betydelse för flottningens
ordnande uti vattendraget i dess helhet. Ej må dock förening, som sist
sagts, betungas med utgifter för arvode eller annan ersättning till
sålunda utsedd styrelseledamot.

41 §.

När styrelseledamot utsetts å flottmogsstämma, skall anmälan därom
göras hos Konungens befallningshavande för införande i länskungörelserna.
av den valdes namn och adress. Vid anmälan skall fogas bestyrkt
avskrift av protokoll eller annan handling, som bestyrker valet.

Har Konungens befallningshavande jämlikt stadgandet i 39 § utsett
ledamot i styrelsen, värde ock sådant kungjort.

Saknar flottningsförening anmäld, behörig styrelse, äge Konungens
befallningshavande på yrkande av rättsägare förordna syssloman att
med samma befogenhet, som tillkommer flottningsstyrelse, företräda föreningen
eller flottleden i det ärende, varom fråga kan vara.

42 §.

Styrelser) äge att själv eller genom ombud ej mindre i förhållande
till tredje man handla å föreningens vägnar än även inför domstol
och andra myndigheter företräda föreningen; dock att där mot föreningen
föres talan, som rör något föregående års flottande, dessa äro berättigade
att själva eller genom ombud, utsett å flottningsstämma med samma års
flottande, bevaka sin talan i målet.

I brottmål, som angår flottgodset, äge styrelsen fora målsägandetalan
för sådan flottande, som ej själv för talan i målet.

Inskränkning i den befogenhet, som sålunda tillkommer styrelsen,
vare, i den mån ej annat följer av vad i denna lag eller reglementet
stadgas, utan verkan mot tredje man, med mindre han ägt eller bort
äga kännedom om inskränkningen.

43 §.

Den allmänna flottningen jämte virkets avskiljande ur flottleden
till de särskilda flottande ävensom flottledens skötsel åligger styrelsen
och under dess inseende en av flottningsstämman utsedd flottningschef;

Fl. 132

44—46 dem åligger tillse att det allmännas intresse av flottledens vidmakthållande
behörigen tillgodoses, att flottningen ombesörj es på ändamålsenligaste
sätt och att icke oberättigad förmån beredes någon flottande
framför annan; ställe sig ock till efterrättelse i reglementet givna föreskrifter
så ock de föreskrifter, som av flottningsstämma eller, såvitt ror
flottningschef, av styrelsen meddelas, där de ej äro stridande mot lag
eller författning eller mot föreningens reglemente.

44 §.

Styrelsen åligger att för varje tingslag, där flottleden framgår,
utse minst ett, inom orten bosatt ombud, till vilket strandägare och
andra äga hänvända sig med anmälningar enligt 9 § samt andra framställningar
rörande flottleden och flottningen däri. Ombuds namn och
adress skola årligen inom tid, som bestämmes i reglementet, anmalas
hos Konungens befallningshavande för kungörande i en eller flera tidningar
inom orten.

45 §.

Där ej annorlunda är bestämt i reglementet, vare styrelsen beslutför,
då mer än halva antalet ledamöter är närvarande, och gälle
såsom styrelsens beslut den mening, om vilken de flesta röstande förena
sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden vid
sammanträdet. Till styrelsesammanträde skola dock, såvitt ske kan,
samtliga ledamöter kallas.

Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandling av fråga rörande
avtal mellan honom och föreningen. Ej heller må han deltaga i behandling
av fråga om avtal mellan föreningen och tredje man, där han
i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot föreningens.
Vad sålunda är stadga! äge motsvarande tillämpning beträffande
rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten eller tredje man.

46 §.

Angående befogenhet för styrelseledamot att för föreningen mottaga
stämning är stadga! i rättegångsbalken, dock att dylik befogenhet
icke tillkommer ledamot, som i 40 § omförmäles; och skall vad i sådant
avseende gäller äga tillämpning jämväl, då annat meddelande skall delgivas
föreningen.

133 FL

Vill styrelsen kära till föreningen, kalle styrelsen de flottande till 47—60
flottningsstämma för val av ombud att i den tvist fora föreningens talan.
Stämning skall anses delgiven, då den blivit föredragen å stämman.

47 §.

Över styrelsens förvaltning och föreningens rörelse skall styrelsen
med iakttagande av föreskrifterna i 28 § låta fora ordentliga räkenskaper,
som för värjo räkenskapsår avslutas och vari föreningens utgifter fördelas
mellan de flottande enligt de av Konungens befallningshavande
fastställda grunder.

Minst en månad eller den kortare tid, som må vara bestämd i
reglementet, före den flottningsstämma, där revisorernas berättelse skall
framläggas, avlämne styrelsen till revisorerna en av styrelsens ledamöter
underskriven förvaltningsberättelse.

Inom tid, som nyss sagts, skall ock styrelsen tillställa en var
flottande bestyrkt räkenskapsutdrag, utvisande dennes mellanhavande
med föreningen vid räkenskapsårets slut.

48 §.

Styrelseledamöter, som genom att överträda donna lag eller föreningens
reglemente eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda
flottleden förlust eller flottande, anläggare, förlagsgivare eller
annan, som njuter anläggare rätt, skada, svare därför en för alla och
alla för en.

Flottningschef svare ock för skada, som på sätt nu nämnts, av
honom tillskyndas flottande.

49 §.

Vad i donna lag linnés stadga! om styrelseledamot äge motsvarande
tillämpning å ersättare för sådan ledamot.

Har ersättare utövat styrelseledamots befogenhet, vare den omständighet,
att förutsättningen för hans inträde i styrelsen saknats, utan
verkan mot envar, som ej visas hava ägt kännedom därom.

Om revision.

50 §.

Styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper skola granskas
av en eller flora revisorer.

134

Fl.

51-52 Revisorerna utses årligen å den flottningsstämma, där styrelsen

väljes; dock skall dessutom Konungens befallningshavande, när sådant
efter ansökan eller eljest finnes lämpligt, för viss tid utse en revisor att
med Övriga revisorer deltaga i granskningen.

Till revisor må ej utses den, som är i föreningens eller styrelseledamots
tjänst.

Revisor må, ändå att den tid, för vilken lian blivit utsedd, ej gått
till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den, som utsett honom.

Avgår av föreningen vald revisor, innan den tid, för vilken han
blivit vald, gått till ända, och finnes ej ersättare, åligger det styrelsen
att ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor. Avgår revisor, som
av Konungens befallningshavande utsetts, skall anmälan därom genast
göras hos nämnda myndighet.

Av Konungens befallningshavande utsedd revisor njute ersättning
av föreningen med belopp, som i brist av åsämjande bestämmes av
Konungens befallningshavande.

Öl §.

Styrelsen skall bereda revisor tillfälle att när som helst inventera
alla de penningmedel och Övriga tillgångar, som styrelsen för flottledens
eller de flottandes rakning omhänderhar, samt granska föreningens alla
böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av revisor begärd
upplysning angående förvaltningen ej av styrelsen eller flottningschefen
förvägras.

Vid fullgörande av sitt uppdrag hava revisorerna att ställa sig till
efterrättelse de särskilda föreskrifter, som av föreningen meddelas och
ej avse inskränkning i deras i lag stadgade befogenhet eller eljest strida
mot lag eller författning eller mot föreningens reglemente.

Revisorerna skola över granskningen avgiva en av dem underskriven
berättelse, som, efter det styrelsen lämnats tillfälle taga del av
densamma, framlägges å flottningsstämma jämte styrelsens förvaltningsberättelse.

Angående revisorers befogenhet att påfordra sammankallande av
extra flottningsstämma stadgas i 58 §.

52 §.

Hava revisorer i sin berättelse eller annan handling, som framlägges
å flottningsstämma, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift

135 Fl.

eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i 53—54
handling, som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag
visat vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, flottande,
anläggare, förlagsgivare eller annan, som njuter anläggares rätt, ansvariga
för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

Om flottning sstämma.

53 §.

Flottandes rätt att deltaga i handhavandet av flottningsförenings
angelägenheter utövas å flottningsstämma. Där äge envar, som anmält
virke till deltagande i den allmänna flottningen, rösträtt i enlighet med
vad i 55 § sägs.

Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för
annan deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och
föreningen. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal
mellan föreningen och tredje man, där han i frågan ägor ett väsentligt
intresse, som kan vara stridande mot föreningens. Vad sålunda stadgats
äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan
mot honom eller tredje man. Styrelseledamot må ej deltaga i beslut
om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller
i val av revisor.

54 §.

Där ej annat finnes stadgat i reglementet, välje flottningsstämma
själv ordförande att leda förhandlingarna, och tillkommer därvid värjo
röstande en röst.

Å stämman - skall upprättas och till godkännande framläggas en
förteckning över närvarande flottande och ombud för flottande med uppgift
å den rösträtt, som tillkommer en var av dem. Sedan donna förteckning,
som skall tjäna till röstlängd vid stämman, godkänts, lände
densamma till efterrättelse å stämman, dock att, där stämman uppskjutes
till senare dag än nästföljande söckendag, ny förteckning skall upprättas
å den fortsätta stämman.

Vid ordinarie stämma, som i 57 § omförmäles, skola upprättas två
särskilda röstlängder, en för det gångna flottningsåret och en för det nya.

136

56—56 Över beslut, som å stämman fattas, skall genom styrelsens försorg

föras protokoll, som underskrives av ordföranden och minst en å stämman
närvarande röstägande. Senast fyra veckor efter stämman skall protokollet
vara tillgängligt för de flottande.

55 §.

Jämte vad i övrigt i denna lag är stadgat om utövande av rösträtt
och fattande av beslut å flottningsstämma gälle:

att flottande äger deltaga i handhavandet av föreningens angelägenheter
endast såvitt angår det år, varunder flan deltager eller deltagit
i flottningen;

att med de begränsningar, som må vara bestämda i reglementet,
rösträtt tillkommer varje flottande i förhållande till beloppet av det förlag,
flan enligt upprättad ^taxeringslängd tillskjutit eller har att tillskjuta
till bestridande av föreningens utgifter;

att flottande, som icke inbetalat förlag, förfallet till betalning
tidigare än fjorton dagar före stämman, är förlustig sin rösträtt, intill
dess inbetalningen fullgöres;

att frånvarande flottandes rösträtt må utövas genom ombud;

att såsom föreningens beslut gäller den mening, för vilken de
flesta rösterna avgivas;

att vid lika röstetal val avgöres genom lottning men i andra
frågor den mening gäller, som biträdes av de flesta röstande, eller, om
jämväl antalet röstande är lika, av stämmans ordförande.

56 §.

Flottningsstämma skall, såframt ej annat blivit i reglementet eller
för visst fall av flottningsstämma bestämt, sammanträda å den ort, där
styrelsen har sitt säte.

Styrelsen har att, på sätt reglementet föreskriver, kalla de flottande
till flottningsstämma. Där enligt bestämmelse i reglementet för giltighet
av beslut erfordras, att det fattas å två på varandra följande stämmor,
må kallelse till andra stämman ej ske, innan den forsta hållits.

Under fem dagar närmast före flottningsstämma skall förteckning
över de ärenden, som därvid skola förekomma, genom styrelsens försorg
hållas tillgänglig för de flottande ävensom ofördröjligen översändas till
flottande, som med uppgivande av postadress anhåller därom.

137

Skall å stämman förekomma ärende, innefattande förslag till ändring 57—58
av reglementet, värde den föreslagna ändringen till sitt huvudsakliga
innehåll angiven i förteckningen.

Ärende, som ej varit upptaget å förteckningen, må ej vid stämman
företagas till avgörande, där det ej enligt lag eller reglementet skall
förekomma å stämman eller omedelbart föranledes av ärende, som där
skall avgöras. Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock å stämman
kunna fattas beslut om utlösande av extra stämma för behandling av
visst ärende.

Flottande vare berättigad att få ärende hänskjuta till prövning å
stämman, såframt han hos styrelsen framställer yrkande därom minst
tio dagar före stämman.

57 §.

Innan flottningen värjo år börjas, skall hållas ordinarie flottningsstämma,
å vilken framläggas avgående styrelsens och revisorernas berättelser
över föregående räkenskapsårs räkenskaper och förvaltning samt
företages till avgörande av det gångna årets flottande frågan om beviljande
av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid, revisionsberättelsen omfattar.

Härefter skola det nya årets flottande utse flottningsstyrelse jämte
revisorer ävensom granska styrelsens förslag till uttaxering av årets
kostnader.

58 §.

Styrelsen så ock syssloman, som i 41 § tredje stycket förmäles,
äge, när sådant finnes lämpligt, kalla årets flottande till extra flottningsstämma.
Förekommer ärende, som rör visst förflutet års flottande, bör
med dem hållas särskild stämma.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen
med angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra flottningsstämma
att hållas, så snart det med iakttagande av föreskriven
kallelsetid kan ske. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan
påfordran, äge revisorerna själva utlysa flottningsstämma. Åro ej samtliga
revisorer ense om stämmas utlysande, gälle den mening, varom de
flesta förena sig, eller vid lika röstetal den mening, som biträdes av
den av Konungens béfallningshavande tillsatte revisorn, där sådan finnes,
men eljest deras mening, som anse extra stämma ej böra hållas.

138

Fl.

59—61 Extra flottningsstämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för

uppgivet ändamål skriftligen påfordras av minst en tiondedel av samtliga
flottande eller det mindre antal, som må vara bestämt i reglementet.

59 §.

Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla de flottande
till ordinarie flottningsstämma, eller bär styrelsen ej senast två veckor
efter påfordran, varom i 58 § tredje stycket är sagt, utlyst flottningsstämma
att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan
ske, eller finnes ej behörigen utsedd styrelse, har Konungens befallningshavande
att på anmälan av flottande ofördröjligen utlysa stämma.

Konungens befallningshavande äge ock, när han så finner nödigt,
anmoda styrelsen att utlysa extra flottningsstämma. Efterkommer styrelsen
ej inom en vecka sådan anmodan, må Konungens befallningshavande
själv utlysa stämman.

Om rätt till talan i vissa fall rörande förvaltningen.

60 §.

Vårder talan å styrelsens förvaltning under den tid revisorernas
berättelse omfattar ej anställd inom ett hundra åttio dagar från det
berättelsen framlades å flottningsstämma, vare så ansett, som om ansvarsfrihet
blivit styrelsen beviljad.

Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å
förvaltningen, som grundas därpå, att styrelseledamot begått brottslig
handling, kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen
avsett även den handling.

Talan mot revisorer enligt 52 § må ej anställas, sedan två år förflutit
från det revisorernas berättelse framlades å flottningsstämma, utan
så är, att talan grundas därpå att brottslig handling blivit begången.

61 §.

Menar styrelsen eller ledamot därav eller flottande, att beslut,
som å flottningsstämma fattats, icke tillkommit i behörig ordning eller
eljest strider mot lag eller författning eller mot föreningens reglemente
eller eljest fastställda föreskrifter, äge därå tala genom stämning å för -

139

Fl.

eningen inom nittio dagar från beslutets dag. Försummas det, vare 62—64
rätt till klandertalan mot beslutet förlorad.

Vill styrelsen anhängiggöra klandertalan, vare lag som i 46 §
andra stycket sägs; dock skall styrelsens rätt till talan anses bevarad,
om den där omförmälda flottningsstämman blivit inom ovan i donna
paragraf stadgad tid utlyst att hållas så snart det med iakttagande av
föreskriven kallelsetid kan ske.

Har klandertalan anhängig)’orts, äge domstolen, när skål därtill
förekommer, att, innan slutligt utslag i målet meddelas, förordna, att
klandrade beslutet ej må verkställas.

Domstols utslag, varigenom föreningsbeslut upphävts eller ändrats,
gälle jämväl för dem, som ej instämt klandertalan.

62 §.

Menar flottande, att genom föreningens beslut om kostnaders uttaxering
flottningen oskäligt betungas, eller att för föreningen fattats
beslut eller träffats avtal, som eljest är oförenligt med flottledens intresse
eller länder till uppenbart men för de flottande, äge att därutinnan söka
rättelse hos Konungens befallningshavande.

Hurusom i visst fall beslut, som nu nämnts, kan på förhand vinna
Konungens befallningshavandes stadfästelse, därom skils i 27 §.

Om flottningsförenings laga domstol.

63 §.

Flottningsförening vare uti de mål, för vilka ej annorlunda genom
donna eller annan lag stadgas, lydande under allmän underrätt i den
ort, där föreningens styrelse enligt reglementet har sitt säte.

Om förvaltningen av skilda flottleder inom samma vattensystem.

64 §.

Finnas inom samma vattensystem skilda flottleder under olika
flottningsföreningars förvaltning, skall i värjo flottled flottningen såvitt
möjligt ordnas på sådant sätt, som utan oskäligt betungande eller gynnande
av flottningen i viss flottled må vara agnat att befrämja flottningen
i vattendraget i dess helhet; och bör därvid vad flottningschef

Fl. 140

66—66 för nedströms belägen flottled med iakttagande av de regler, som må
vara fastställda av vattendomstolen, lämpligen bestämmer beträffande
vattenhushållningen och flottgodsets framsläppande, såvitt ske kan, lända
till efterrättelse för uppströms belägen flottled.

Har flottande i uppströms belägen flottled försummat erlägga för
utgifternas täckande infordrat tillskott, vare på framställning av styrelsen
för nämnda led styrelsen för nedströms belägen led, dit den flottandes
flottgods må hava vidare framflottats, pliktig att, därest flottgodset kan
där ur leden uttagas, kvarhålla det för tillskottets uttagande i den ordning,
som stadgas i 33 §.

65 §.

Önska olika flottningsföreningar förenas till en, fatte var för
sig beslut därom. Dylikt beslut jämte förslag till reglemente skall för
fastställelse underställas Konungens befallningshavandes provning.

Konungens befallningshavande äge ock på framställning av bivattendrags
flottningsförening förordna, att donna förenas med huvudvattendragets
förening, där sådan sammanslagning finnes lämplig med
hänsyn till flottningens ändamålsenliga ordnande i vattendraget i dess
helhet samt byggnader och anstalter i bileden finnas i tillfredsställande
skick.

Om sammanslagning av flottningsföreningar underrätte Konungens
befallningshavande vattendomstolen för anteckning i vattenboken.

5 kap. Ordningsföreskrifter för deltagande i allmän flottning.

66 §.

Envar, som vill deltaga i allmän flottning, åligger att före den
i 57 § omnämnda flottningsstämma hos flottningsstyrelsen anmäla
myckenheten och beskaffenheten av det flottgods, han ämnar under året
införa i flottleden, samt därefter avlämna flottgodset å eller invid flott
vatten inom uppgivet distrikt av flottleden, allt i överensstämmelse med
de närmare föreskrifter reglementet därom innehåller.

Han vare ock pliktig att över det virke, han tillför flottleden,
fora och vid anfordran till styrelsen avlämna fullständiga virkesjournaler
och tumningslistor, utvisande för värjo flottleds- och utflottningsdistrikt
det tillförda virkets mängd och dimensioner.

141

Har flottande mot bättre vetande anmält större myckenhet flottgods 67—69
än flan sedermera tillför flottleden samt i enlighet med sådan anmälan
utövat rösträtt å flottningsstämma, vare lian skyldig att erlägga flottningsumgälder
även för den flottgodsmängd, som för mycket uppgivits.

67 §.

Allt flottgods, som i allmän flottled framflottas, skall vara försett
med tydliga märken, vilka, innan de få användas, skola vara godkända
av flottningsstyrelsen.

över anmälda och godkända märken skall av styrelsen föras förteckning,
och må i reglementet stadgas rätt för flottningsförening att
vid märkes godkännande upptaga viss lämplig avgift. Antalet märken,
som av varje flottande må användas, varder med iakttagande av vad i
reglementet därom må stadgas bestämt av flottningsstyrelsen.

Rätt till märke, som ej använts under viss i reglementet angiven
tid, vare förlorad; och må förty sådant märke av annan flottande upptagas
och anmälas till godkännande.

68 §.

Å flottgods, som är omärkt eller försett med otydligt eller ej godkänt
märke eller icke blivit i stadgad ordning anmält till flottning, skola
läggas dubbla umgälder; och äge flottningsstyrelsen till säkerhet för
dem kvarhålla flottgodset och, där ägaren är känd, efter tillsägelse till
honom å offentlig auktion sälja så mycket därav, att beloppet därigenom
täckes. År ägaren okänd, give Konungens befallningshavande i länskungörelserna
och tidning inom orten föreläggande för honom att inom
nittio dagar anmäla sig hos Konungens befallningshavande; sker ej
anmälan, må flottgodset säljas å offentlig auktion, och skall behållningen
av de vid försäljningen influtna medel tillföras någon föreningens
fond, varom i 32 § förmäles, eller eljest användas till något flottledens
gemensamma ändamål.

Ej må i andra fall, än i 73 och 74 §§ omförmälas, utan flottningsstyrelsens
begivande omärkt eller otydligt märkt flottgods upptagas ur
allmän flottled. Över husbehovsvirke må dock utan hinder av vad sålunda
stadgats ägaren förfoga.

69 §.

Virke, som tillföres allmän flottled å plats, varifrån dess utflottning
beräknas kunna medhinnas under första flottningsåret, må flottas

Fl. 142

70—71 obarkat, så framt icke med avseende å beskaffenheten av vattendraget
med stränder och fiske ävensom Övriga förhållanden, som kunna inverka
på frågan, vattendomstolen finner skäligt att för hela flottleden eller
viss del därav förordna, att allt eller visst slags virke skall, innan det
utlägges i vattendraget, hava undergått avbarkning.

Virke, vars utflottning beräknas icke kunna medhinnas under första
flottningsåret, skall, innan det utlägges i vattendraget, hava medelst avbarkning
väsentligen befriats från bark, där ej med hänsyn till ovan
'' sagda förhållanden vattendomstolen funnit skäligt medgiva undantag
från denna bestämmelse.

Ej må avbarkning verkställas å isen eller å stranden så nära
vattnet, att barken kan nedsköljas däri.

6 kap. Om tillsyn å allmänna flottleder och flottningsföreningar.

70 §.

Å allmän flottleds skötsel och underhåll samt flottningsförenings
verksamhet utövar Konungens befallningshavande tillsyn; och äro fiottningsstyrelsen
och flottningschefen skyldiga att därvid på anfordran
lämna Konungens befallningshavande alla erforderliga upplysningar.

För utövande av tillsynen äge Konungens befallningshavande
åtnjuta biträde av vederbörande vattenbyggnads- och skogstjänstemän
samt må, där så finnes erforderligt, förordna lämplig person att på
flottningsförenings bekostnad hålla undersökning.

Om rätt att vid förefallande behov hos vattenrättsdomaren påkalla
besiktning å anläggning för allmän flottled så ock om handräckning
skils i 13 kap. vattenlagen.

71 §•

Har under någon tid flottning ej bedrivits i allmän flottled eller
visst flottledsdistrikt och varder till följd därav underhållet försummat,
äge den, som för anläggnings utförande må vara berättigad till ersättning,
vidtaga åtgärder för dess nödtorftiga underhåll; finnas medel tillgängliga
i underhållsfond, som i 32 § sägs, må Konungens befalla in gshavande
föranstalta att nödiga underhållsarbeten varda därmed vidtagna.

72 §.

Vidmakthållas ej de till farleds betryggande eller i övrigt till skydd
emot skada föreskrivna flottledsbyggnader, tillhålle Konungens befallningshavande
flottningsstyrelsen att sådant fullgöra eller läte, om så
erfordras, genast avhjälpa bristen på bekostnad av de flottande, som
därför höra svara.

Uppstår genom försummelse i underhållet av skyddsbyggnader
fara för vattenverk eller annan egendom, och bättras ej skyndsamt
bristen, sedan flottningsstyrelsen eller ombud, som i 44 § sägs, eller
ock den, som inom distriktet förestår flottningen, blivit tillsagd därom,
vare ock den, som kan lida men av försummelsen, berättigad att på
föreningens bekostnad själv verkställa arbetet, efter det bristen blivit
av kronobetjänt i orten vid undersökning på stället vitsordad.

73 §.

Har i allmän flottled virke sjunkit å ställe, där det kan vålla uppgrundning
eller annan olägenhet, äge Konungens befallningshavande om
dylikt virkes bortskaffande enahanda vårdnad, som i 72 § första stycket
sägs om underhåll av där avsedd flottledsbyggnad; stånde ock strandägare
eller annan, som kan lida men av virkets kvarlämnande, fritt att
upptaga virket, sedan behovet därav blivit vid undersökning på platsen
vitsordat av två ojävige män. Om upptagandet skall underrättelse
lämnas till flottningsstyrelsen eller till ombud, som i 44 § sägs, eller
ock till den, som inom distriktet förestår flottningen; och äge styrelsen
avgöra, huruvida det upptagna virket skall av föreningen för ägarens
räkning omhändertagas mot ersättning för upptagningskostnaden eller
ock till upptagaren överlåtas.

Vad nu är sagt om sjunket virke galle ock om virke, som i
sjunkande tillstånd står upprätt i flottleden.

n §.

Skulle vid allmän flottled i land flutet virke lämnas å ställe, där
det kan vålla skada, kvarliggande längre än med avseende å flottningens
lämpliga anordning och andra förhållanden kan anses behövligt,
äge Konungens befallningshavande tillhålla flottningsstyrelsen att återföra
virket till flottleden vid äventyr att sådant eljest må på föreningens
bekostnad verkställas.

144

Fl.

76-76

75 §.

Visar sig att underhållet av allmän flottled försummas, att fastställda
amorteringsavgifter eller bestämda skadeersättningar ej behörigen
gäldas eller att flottningen ej ordentligt besörjes, eller förekommer eljest
anmärkning mot flottningsförenings verksamhet, och vin nes ej rättelse
efter det flottningsstyrelsen blivit därom tillsagd, sammankalle Konungens
befallningshavande de flottande; och ankomme då på särskild provning,
om och med vad villkor allmän flottning i flottleden vidare må tillåtas.

76 §.

För varje år å tid, som av Konungens befallningshavande föreskrives,
skall flottningsstyrelsen till Konungens befallningshavande insända: förteckning

över årets samtliga flottande jämte uppgift å dem tillkommande
rösträtt inom föreningen samt grunderna för deras deltagande
i årets utgifter;

uppgift å den mängd flottgods, som inom värjo flottledsdistrikt
framflottats under året;

bestyrkt räken skapsutdrag, utvisande vad under året gnidits och
vad vid årets slut återstår oguldet av kostnad, som skall gäldas enligt
fastställda eller av föreningen antagna amorteringsplaner, ävensom befintliga
fonders ställning;

styrkt avskrift av styrelsens och revisorernas berättelser samt av
protokoll, upptagande de å flottningsstämma i anledning av nämnda
berättelser fattade beslut.

Finner Konungens befallningshavande nödigt att infordra ytterligare
upplysningar eller att taga del av föreningens räkenskaper och
Övriga handlingar, vare styrelsen och flottningschefen skyldiga tillhandagå
härmed.

Sedan handlingar, som nu nämnts, inkommit, tillkännagive
Konungens befallningshavande genom kungörelse, som på flottningsföreningens
bekostnad införes i länskungörelserna samt i tidning inom
orten, att handlingarna finnas hos Konungens befallningshavande tillgängliga
för den, som vill taga del av dem.

Beträffande virke, som i flottleden lågt sig i brötar eller magasinerats
å otillåten plats eller i strid mot meddelade bestämmelser, skall
vad nu stadgats äga motsvarande tillämpning.

145

77—78

7 kap. Straffbestämmelser.

77 §.

Idkas utan behörigt tillstånd flottning i allmän flottled, innan densamma
blivit till allmänt begagnande upplåten, eller eljest å tid, då flottning
ej är medgiven, eller utlägges i allmän flottled obarkat virke, där
sådant icke är tillåtet, vare bot från fem till femtio öre för varje stycke
flottgods, dock lägst tio kronor; och skall, där olovlig flottning ägt rum
innan flottleden upplåtits till allmänt begagnande, den skyldige tillika
förpliktas utgiva flottledsavgifter, varom i 18 § förmäles.

Underlåter någon att vid flottning ställa sig till efterrättelse de
föreskrifter, som till skydd för allmän farled, väg, bro eller färja blivit
meddelade; eller

underlåter flottande vad honom åligger enligt 66 § andra stycket
med avseende å virkesjournaler och tumningslistor; eller

bryter någon mot det i 68 § andra stycket stadgade förbud att
ur allmän flottled upptaga omärkt eller otydligt märkt virke; eller

verkställer någon avbarkning i strid mot bestämmelsen i 69 §
tredje stycket;

straffes med böter från och med fem till och med femhundra kronor.

78 §.

Med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor
straffes:

1) ledamot av flottningsstyrelse eller flottningschef, där han mot
bättre vetande i handling, som framlägges å flottningsstämma eller ingjves
till Konungens befallningshavande, rörande flottledens eller flottningsföreningens
angelägenheter meddelar oriktig uppgift;

2) styrelseledamot eller flottningschef, där han uppsåtligen använder
någon flottledens tillhörighet för ett annat ändamål än det, för vilket
samma tillhörighet må användas;

3) revisor, där han i berättelse eller annan handling, som framlägges
å flottningsstämma, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift
rörande flottledens eller flottningsföreningens angelägenheter eller uppsåtligen
underlåter att gorå anmärkning mot dylik uppgift i handling,
som av honom granskats.

146

Fl.

79-82

79 §.

Åsidosattes föreskrift, som i 37 § andra stycket, 41 § första stycket,
44 §, 47 § andra och tredje styckena, 51 § första stycket, 54 § sista
stycket eller 76 § första och andra styckena är meddelad, straffes den
försumlige med böter från och med fem till och med femhundra kronor.

Förseelse mot 47 § tredje stycket, 51 § första stycket eller 54 §
gista stycket må åtalas allenast av målsägande; och skall härvid såsom
målsägande anses såväl flottningsföreningen som varje flottande.

Åtal för förseelse, som i donna paragraf omförmäles, skall anhängiggöras
vid allmän underrätt i den ort, där flottningsstvrelsen har
sitt säte.

80 §.

Ej må straff, som ovan är stadgat, tillämpas, där förseelsen enligt
allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

81 §.

Böter, som ådömas enligt donna lag, tillfalla kronan, dock att av
böter, som ådömas enligt 77 §, en fjärdedel tillfaller åklagaren. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skall förvandling ske enligt allmänna
strafflagen.

8 kap. Särskilda bestämmelser.

82 §.

Varder allmän flottled jämlikt 4 kap. 27 § vattenlagen avlyst,
skall, där dess tillgångar överstiga skulderna, behållningen tillfalla länets
skogsvårdsstyrelse eller, där skogsvårdsstyrelse ej finnes, vederbörande
hushållningssällskap att användas till främjande av skogsvården inom

flottledsområdet. .,

Understödsfond, varom i 32 § andra stycket förmärs, skall vid
flottleds avlysande främst användas för därmed avsedda ändamål, därvid
personer, som redan tillerkänts pension eller annat understöd, hava företräde
framför dem, som ännu icke kommit i åtnjutande därav; och må,

147 FL

där så linnés lämpligt, fondens ändamål tillgodoses genom de understöds- 83 — 85
berättigades inlösande i anstalt för försäkring eller understöd.

Där förhållandena påkalla sådant, äge Konungens befallningshavande
utse särskild förvaltare att övertaga avlyst flottleds tillhörigheter
och vidtaga erforderliga åtgärder därmed. Efter fullgjort uppdrag
redovise förvaltaren inför Konungens befallningshavande.

- 83 §.

Vill utländsk man idka flottning i allmän flottled inom svenskt
område, skall han, jämte iakttagande av vad i denna lag är föreskrivet,
hos Konungens befallningshavande i orten nedsätta en av två vederhäftiga
inländska män utfärdad löftesskrift, däruti de, en för bägge och bägge
för en, borga såsom för egen skuld för fullgörande av vad honom såsom
flottande åligger.

84 §•

I fråga om framförande av flottgods i sammanlagda flottar äge
stadgandena i denna lag icke tillämpning; men låter någon flottgods
framflyta hopfäst i knippen eller buntar eller framföres flottgods i ringbom,
räknas det för lösflottning, och vare förty donna lag därå tillämplig.

Vad i donna lag är föreskrivet ägor icke tillämpning på gränsfloderna
Torneå och Muonio.

85 §.

Genom donna lag upphävas:

1) 1 och 5 §§ i förordningen den 30 december 1880 om allmän
flottled samt Övriga stadgande!! i samma förordning, i den mån de angå
frågor, varom i vattenlagen icke meddelats bestämmelser;

2) 10—22 §§ samt 24—26 §§ i flottningsstadgan den 30 december
1880, dock med den inskränkning beträffande 20 §, som föreskrives
i 86 § bär nedan, så ock Övriga stadgande!! i nämnda författning, i den
män de angå frågor, varom i vattenlagen icke meddelats bestämmelser;

3) kungörelsen den 2 oktober 1885 angående ändring, såvitt granvirke
angår, i gällande föreskrifter om barkning av virke, som i allmän
flottled framflottas, dock med den inskränkning, som föreskrives i 86 8
bär nedan;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande
mot donna lags bestämmelser.

148

86 §.

Denna lag skall träda i kraft den

Rättigheter och skyldigheter, som uppkommit dessförinnan, skola
bedömas efter äldre lag.

Beträffande flottningen i flottleder, som tillkommit med stöd av
äldre lag, samt i fråga om flottningsföreningar, som bildats, innan
donna lag trött i kraft, skola donna lags bestämmelser tillämpas; dock
att där reglemente eller eljest för flottledens nyttjande givna bestämmelser
innehålla föreskrifter, som avvika från vad under 4 kap. härovan
stadgats, sagda föreskrifter skola lända till efterrättelse, intill dess med
ledning av donna lag nya föreskrifter hunnit meddelas, samt att, beträffande
skyldigheten att avbarka virke, de i hittills gällande författningar
meddelade bestämmelser eller med stöd därav särskilt givna
föreskrifter skola i avseende å sagda leder fortfarande gälla, intill dess
med tillämpning av donna lag ändrade bestämmelser därutinnan ma
komma till stånd.

Det tillkommer Konungens befallningshavande att övervaka och
vidtaga nödiga åtgärder att förut fastställda reglementen varda så fort
ske kan ändrade till överensstämmelse med donna lag.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i donna lag, skall donna i stället
tillämpas.

149

Lag om för teckning

flottleder.

Förslag

till

Lag om förteckning å tidigare tillkomna allmänna flottleder.

1 §•

Omedelbart efter det vattenlagen tratt i kraft, insände Konungens
befallningshavande, var för sitt län, till Konungen uppgift å de vattenområden
inom länet, i vilka enligt 4 kap. 1 § första stycket vattenlagen
allmän flottled skall bibehållas, samt upplyse tillika om dagen för det
eller de beslut, varigenom efter den 30 april 1881 varje uppgiven
flottled blivit ordnad, ävensom om flottledens utsträckning uppåt och nedåt.

2 §•

Med ledning av de från Konungens befallningshavande inkomna
uppgifterna utfärdar Konungen snarast provisorisk förteckning över de
vattenområden, i vilka enligt 4 kap. 1 § första stycket vattenlagen
allmän flottled skall bibehållas.

I sammanhang härmed skall kungöras, att, om någon vill påstå,
att vattenområde, som bort upptagas i nyss nämnda provisoriska förteckning,
obehörigen förbigåtts i densamma eller ock att i visst område skall
finnas allmän flottled på grund av stadgandet i 4 kap. 1 § andra stycket,
han må med bifogande av de handlingar, som han vill åberopa till stöd
för sitt påstående, gorå anmälan därom hos vederbörande vattendomstol
före viss dag, åtta månader efter dagen för kungörelsens utfärdande.
Handlingar, som sålunda inkomma, skola efter sagda tids utgång ofördröjligen
av vattenrättsdomaren insändas till Konungen.

Visas sannolika skäl, att allmän flottled finnes i vattenområde, som
i andra stycket nämnts, upptages detsamma å en provisorisk tilläggs -

Lag om för teckning

flottleder.

150

förteckning, som av Konungen utfärdas sist ett år efter det vattenlagen
tratt i kraft.

De provisoriska förteckningarna över allmänna flottleder så ock
kungörelse, som ovan nämnts, skola införas dels för varje län i de delar,
som beröra samma län, i dess länskungörelser, dels ock tre gånger med
fyra veckors mellantid i allmänna tidningarna.

3 §•

Förmenar någon, att visst vattenområde med orätt vare sig upptagits
å provisorisk förteckning eller uteslutits därifrån, äge flan, vid
förlust av vidare talan, inom två år från det vattenlagen trött i tillämpning
hos vederbörande vattendomstol anhängiggöra klander mot förteckningen
medelst ansökan, som i två exemplar skall ingivas till vattenrättsdomaren
och i lika antal exemplar åtföljas av de handlingar, vilka till stöd för
klandret åberopas.

I fråga om behandlingen av sådan talan skall vad i 11 kap. vattenlagen
finnes stadgat beträffande ansökningsmål i tillämpliga delar lända
till efterrättelse. I sammanhang med utfärdande av sådan kungörelse
angående klandret, som i 11 kap. 27 § vattenlagen omför in kies, åligge
vattenrättsdomaren att till justitiekansler!! insända underrättelse om kungörelsens
innehåll.

4 §•

Sedan den i 3 § stadgade tid för anhängiggörande av klandertalan
mot de provisoriska förteckningarna gått till ända, skola vattendomstolarna,
var för sitt område, ofördröjligen i enahanda ordning, som
i 2 § stadgas med avseende å de provisoriska förteckningarna, offentliggöra,
i vilka delar förteckningarna såsom oklandrade vunnit laga kraft
och i vilka delar klander väckts. Efter det anhängiggjord klandertalan
blivit genom laga kraft ägande beslut avgjord, skall uppgift därom jämväl
på enahanda sätt offentliggöras.

5 §•

I mån som provisorisk förteckning vinner laga kraft eller anhängiggjord
klandertalan bliver slutligen avdömd, vare därmed för framtiden
avgjort, huruvida, sedan vattenlagen trött i kraft, tidigare tillkommen
allmän flottled finnes i visst vattenområde eller icke.

151

Om sålunda träffat avgörande skall anteckning ske i vattenbokens
andra avdelning; och galle härom i tillämpliga delar stadgandena i 12
kap. 15 § vattenlagen.

'' 6 §.

Uppstår, innan laga kraft ägande förteckning, som ovan nämnts,
föreligger, tvist därom, huruvida, efter det vattenlagen trött i tillämpning,
i visst vattenområde finnes tidigare tillkommen allmän flottled, må den
tvist ej upptagas till bedömande i annan ordning än ovan stadgats; och
värde förty i slikt mål vederbörande part hänvisad att gorå sitt påstående
i omförmälta hänseende gällande i den ordning, som ovan i 2
eller 3 § sägs.

Lag om för teckning

flottleder.

Denna lag skall tråda i kraft den

152

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 19 kap. 15 § strafflagen.

Härigenom förordnas att 19 kap. 15 § strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Förstörer eller skadar man uppsätligen allmän minnesroard, brygga, bro, färja,
brunn, wattenledning, gasledning, wäg, gata, farled eller flottled; eller stängsel
eller märke, som, till awwärjande aro fara eller till roarning därför, roid allmän roäg,
gata eller farled eller ä annat sädant ställe satt är; straffes med fängelse i högst ser
manadcr eller straffarbete i högst tron är. I ringare fall nid till böter dömas.

Tillstänger man oloroligen, utan skadegörelse, som nu är nämnd, allmän roäg,
gata, farled eller flottled, eller utkastar man i segelled eller flottled barlast eller annat,
roararo uppgrundning förorsakas kan; ivare straffet böter.

Denna lag skall träda i kraft den

MOTIV.

155 Inledn.

Inledning.

Vid vilken tid Sveriges vattendrag först började användas till flottning
av timmer, kan icke nu bestämmas. Med den rikedom på naturliga vattenvägar,
som i Sverige genomflyta landets i äldre tider ännu mer än nu talrika
och omfattande skogsarealer, har man all anledning att antaga, det
detta sätt för virkets framforslande från skogarne till platserna för dess begagnande
kommit i bruk, om icke förr, så åtminstone vid tiden då storkonsumtion
av trävaror börjat förekomma. Denna tidpunkt kan sägas sammanfalla
med gruvdriftens införande och utvecklande i Sverige, d. v. s. 1300- och
1400-talen. I dessa tider plägade man för att underlätta gruvornas bearbetande
i desamma upptända störa eldar, och detta förfaringssätt bibehölls långt
fram i tiden delvis jämsides med sprängning medelst krutx). Till sådana eldar
åtgingo naturligen störa mängder virke, vartill kom byggnadsvirke till själva
gruvorna och allt bränsle till bergsbrukets drift för malmens bearbetande. Det
är knappast tänkbart, att man för framforslande av dessa störa virkesmängder
skulle underlåtit att begagna sig av de bekväma leder, som vattenvägarne
erbjödo för virkets flottande. Direkta belägg för saken från äldre tider känna
vi ej, men från senare hälften av 1600-talet vet man, att Stora Kopparbergs
bergslag i stor utsträckning lät flotta sitt gruvvirke2).

Aven för andra ändamål än tillgodoseende av bergsbrukets behov
har flottning i äldre lider förekommit. I skrivelse den 22 december 1551
till åtskilliga betrodda män i Västergötland förordnar Gustaf I, att under

fl Ännu i ett bergskollegii brev den 9 november 1737 anbefalldes i viss mån för användande
i Stora Kopparberget donna metod såsom mindre farlig för gruvans bestånd än sprängning
med krut. K. Stadgar etc. ang. justitien och hushållningen vid bergverken och bruken. Första
forts. sid. 48. (Stockholm 1786).

fl Se nästa sida.

Historik.

Inledn. 156

året vindfälld ekskog skulle under vintern framköras till Göta älv för att på
våren forslas “utåt älvenu till Älvsborg, varifrån Lönnligen med ett sitt fartyg
ämnade exportera virket. Ehuru det icke direkt utsäges, är man berättigad
antaga, att virkets forslande till Älvsborg skulle verkställas medelst flottning.
Att flottning förekommit hundra år senare är i allt fall bevislig!.
Vid en år 1739 förrättad undersökning av flottningsmöjligheterna i Viskans
Hallandsdel upplystes av ortens befolkning, att “för 100 år tillbaka
blivit ekevirke och annat timmer flottat “, och av teckningar å en karta
över Trollhättan, vilken synes förskriva sig från liden före 1658, får man
den uppfattning, att ^flottning då förekom genom Trollhättefallen. Att så
skett i början av 1700-talet angives uttryckligen genom en skriftlig påteckning
a en av W. Kruse år 1714 upprättad karta över nämnda fall *). År 1674
lät landshövdingen i Kopparbergs län hålla en undersökning, huruvida möjlighet
funnes för ett lönande laxfiske i Dalälven, därest genom kungsådrans
öppnande vid Älvkarleby laxen bereddes tillfälle att taga sig upp förbi därvarande
fall. Landshövdingen fann ingå utsikter förefinnas för ett sådant
laxfiske i älven “förmedelst det kontinuerliga flottandets skull som årligen till
Kopparbergs gruva nedföre så Öster- som Väster Dalälven utflyta". Genom
flottgodset förmenades alla fiskebyggningar skola “omkullslås och ruineras “.
Att det här var fråga om verklig lösflottning framgår av detta landshövdingens
yttrande och bekräftas av vad Tunn socknemän i ärende! andragit,
nämligen att “störa stockar och vasar utför äfven till Kopparbergs gruva
utflyta med strömmen årligen “.

Emellertid var flottledens begrepp alltjämt obeaktat av svensk lagstiftning
och i de talrika resolutioner, som under 1600-talet meddelats i anledning
av allmänna och enskilda besvär vid riksdagarne i frågor om vattendragens
öppenhållande för farled, fiskvåg, förekommande av översvämning
m. m., nämnes icke flottningens behov. Ej heller 1734 års lag meddelar
bestämmelser om flottled och flottning. Vid tiden för denne lags antagande
hade dock flottledsfrågor genom besvär väckts på tal vid riksdagen.

Redan konung Karl XI hade på klagomål från borgmästare och råd
samt borgerskap^ i Vänersborg utfärda! en resolution, dagtecknad den 5

9 Se kung!, vattenfallsstyrelsen: Trollhättan, dess kanal- och kraftverk, II : 1 sid. 96 och 98
(Stockholm 1916).

157

augusti 1685, av innehåll, att kungsådran i alla älvar och strömmar på Dal
och uti Värmland skulle alltid hållas öppna och icke av frälsemans fiskeredskap
hindras. Till stöd för det berättigade i detta påbud anfördes, att detsamma
vore likmätigt både lag och kungl. resolutioner. Under åberopande
såväl av denna speciella föreskrift för orten som av utfärdade allmänna resolutioner
om kungsådrans öppenhållande sökte borgerskapet i Karlstad vid 1723
års riksdag rättelse i ett överklagat förfarande från ägarens av Dejeforsen i
Klarälven sida, bestående däri att borgerskapet och ortens allmoge “vid deras
timmers nederflottande och släpande igenom“ nämnda fors bleve hindrade, så
att de efter den 18 maj värjo år “förnekades att hava genom kungsådran
fri passage för sitt virke11. Kungl. Maj:t hänsköt till landshövdingen att
sörja för, att ingen mot utfärdade förordningar skedde något förnär i förevarande
hänseende.

Vid 1731 års riksdag upprepade och utvidgade staden Karlstad sina*
besvär. \ id dessa fogades dels utdrag av Kils häradsrätts dombok för den
3 maj 1721 av innehåll, att till förebyggande av skada å laxfisket i Dejeforsen
allt timmerflottande genom donna fors förbjödes vid vite efter den 20
maj, då fisket begynte och första floden i äfven vore över, dels ock utdrag
av Karlstads tingslags häradsrätts dombok för den 7 mars 1723, innehållande
ett liknande förbud mot timmerflottning genom två andra forsar i samma älv,
Forshaga- och Skiveforsarne, efter den 10 maj värjo år, samt tillika förbud
vid vite att landlägga och taga något timmer på säteriet Forshagas strand
och land utan frälsepossessorens lov och tillstånd. I besvären yrkade staden,
att dessa förbud måtte upphävas i vad de strede emot en av landshövdingen
greve Cronhielm år 1709 utfärdad resolution, enligt vilken flottningen skulle
försiggå då vattnet vore högst. Detta inträffade, anförde staden, under den
senare av de båda flöden, som plägade förekomma i Klarälven, och staden
yrkade att få förbliva vid de av Cronhielm meddelade bestämmelserna eller
att åtminstone flottningstiden vid Forshaga måtte utsträckas till den 25 maj.
Vidare yrkades, att, då Forshaga ägare icke ville själva landtaga och flottlägga
virket nedanför dervarande fall, borgerskapet skulle berättigas att ombesörja
detta arbete. Över besvären hördes bland annat landshövdingen i
länet E. Wrangel. Dennes yttrande är av intresse bland annat däri, att av
detsamma framgår, att i Klarälven vid donna tid timret plägade flottas av

Inledn.

Inledn. 158

varje timmerägare för sig, vilket landshövdingen klandrade såsom opraktiskt
och förlängande flottningstiden, under det att, om värjo handlande hade sitt
eget timmermärke, flottningen kunde ske gemensamt på en gång. Då gemensam
flottning av flera timmerägare sålunda kunnat ifrågasättas och ett sådant
hjälpmedel härför som timmermärket förordats, förstår man, att vid denna
tidpunkt flottningsrörelsen i landet måste hava nått en icke alldeles obetydlig
utveckling. Kungl. Maj:ts resolution över besvären meddelades den 5 mars
1735 och innehöll att vid häradsrätternas vitesförbud såsom laga kraftvunnen
skulle förbliva. Vidkommande frågan om timrets landtagning och flottläggande
vid Forshaga föreskrevs, att, därest godvillig uppgörelse ej kunde träffas,
häradsrätten i orten skulle anbefallas att syna och värdera platsen, som därtill
komme att nyttjas, samt bestämma en viss årlig avgäld, som staden
skulle gälda ägaren i lega så länge timmerhandel dreves; och skulle staden
"få ombesörja arbetet, såframt ej jordägaren ville mot lika arvodeslön utföra
detsamma. I andra punkter av sina besvär klagade staden över hinder i
flottningen i andra vattendrag i Värmland. Dessa klagomål lämnades till
landshövdingens utredande och avhjälpande.

Frågan om flottningens rätt i avseende å kungsådrorna upptogs ånyo
vid riksdagen 1738—39, denna gång i form av allmänna besvär av borgarståndet.
I dessa besvär yrkades att borgerskap^ tillika med allmogen och
flere måtte bibehållas vid en fri och obehindrad flottning i kungsådror och
allmänna farleder. Tillika yrkades att alla “tingsförbud‘‘, som skott utan
kommunikation med borgerskap^ och allmogen — så synes hava varit förhållandet
med de förut åberopade tingsförbuden från Värmland — till en fri
farts betagande genom kungsådrorna, måtte upphöra. Det är tydligt, att man
både i tankarna Karlstads besvär vid föregående riksdagar. Alla stånden
biföllo ett utskottsbetänkande av innehåll, att i dessa delar vederbörande
både att ställa sig till efterrättelse 20 kap. 3 § byggningabalk^ i 1734
års lag. Det åberopade lagrummet innehåller det bekanta stadgandet att,
där kongsådra av ålder varit, tridiung av vattnet skall lämnas öppen, och,
där segelled är, tolv alnar, till båtled åtta alnar, allt i djupaste vattnet.
Kungsådran ställdes sålunda i flottningens tjänst. Kungl. resolution av nu
nämnt innehåll utfärdades den 12 april 1739 och intogs i årstrycket. Rese -

159 Inledn.

lutionen kan, såsom det äldsta kända allmänna påbud rörande flottningsrörelsen,
förtjäna att bär anföras. Den både följande lydelse:

§ 62.

Att borgerskap^ så väl som allmogen må få nyttja en fri
och obehindrad flottning igenom kungsådror och allmänna farleder,
och att samma ådror och farleder ej måge dämmas, överbyggas eller
med fiskeredskap uppfyllas, så att farten därigenom bliver hindrad,
utan de borgerskapet och allmogen ohördan skedde tingsförbud emot
sådan fri fart upphöra, tills därom nogare undersökes, derutinnan
hava alla vederbörande att ställa sig lagen 20 kap. 3 § byggningabalk^
till underdånig efterrättelse.

Vid samma tid idkades flottning i Indalsälven, såsom framgår av en
k ammar kollegii skrivelse den 16 juni 1737 till landshövdingen Bielke ]).

Även för kronans behov togs flottningen i anspråk. Sålunda förordnade
Konung Karl XII genom särskilda brev den 9 april m. fl. dagar år 1717
om flottning av masteträd genom Motala ström. Genom kungl. resolution
den 4 december 1739 förelädes landshövdingen i Hallands län att enligt av
kammarkollegium upprättat förslag bereda flottning i Viskan för ekvirke, avsett
för den till Göteborg förlagda örlogseskaderns behov. Viskan var då
inom länet på flera ställen överbyggd med fiskeverk och kvarndammar, uti
vilka för ändamålet skulle anbringas öppningar på kronans bekostnad och
med rätt för vederbörande till skadestånd för förlust i rörelse enligt mätismanna
ordom» I Viskan ansågs vara kongsådra, fastän den blivit igenstängd.
Man är frestad att rubricera detta beslut med en modern beteckning såsom
ett regleringsutslag för inrättande av allmän flottled.

Man finner av de bär sammanförda handlingarna* 2), att flottning åtminstone
i förra hälften av 1700-talet förekom i åtskilliga vattendrag i olika
delar av landet.

0 Handlingar i rättstvisten om Krångedeforsarna I sid. 38. (Stockholm 1912).

2) I den mån ej annan källa angivits, hava de ställts till vårt förfogande från den samling
vattenrättsliga aktstycken, som tillvägabragts genom Järnkontorets vattenrättsutredning åren
1912—1915.

Inledn. 160

Ännu dröjde det emellertid någon tid, innan flottningsrörelsen
blev beaktad i den egentliga lagstiftningen. Detta skedde först genom
Kungl. Maj:ts allmänna stadga och ordning för rikets havs-, skår-,
ström- och insjöfiske den 14 november 1766 samt i förklaringen därtill den
24 januari 1771. Donna författning ersattes sedermera av fiskeristadgan den
29 juni 1852, men dessförinnan hade utfärdats Kungl. brevet den 8 april
1811, som direkt avsåg att reglera flottningsförhållandena. Sistnämnda kungl.
brev föranleddes, såsom nya lagberedningen framhållit i sitt betänkande med
förslag till 1880 års vattenrättslagstiftning (sid. 119), av klagomål från
Värmland av ganska snarlik natur som de, vilka cirka 100 år tidigare fått
uttryck i de riksdagsbesvär, för vilka ovan redogjorts. Angående innebörden
och tolkningen av nämnda äldre flottningsförfattningar hänvisas till nya lagberedningens
berörda betänkande (sid. 84 — 87 och 122 —123). Ku gällande
lagstiftning på detta område innehålles i kungl. förordningen om allmän flottled
och i flottningsstadgan, båda utfärdade den 30 december 1880 och grundade
på nya lagberedningens nyssnämnda förslag.

Efter de nu lämnade korta antydningarna om äldre tiders flottningsförhållanden
vilja vi övergå till att något skärskåda flottningens betydelse för
det nutida Sverige, dess näringsliv och ekonomi.

Statistiska Sveriges officiella statistik lämnar följande upplysningar:

upplysningar.

Å r

Sveriges export av:

Summa

Därav
endast från
Norrland

Sveriges

totalexport

Trävaror

Trämassa

Papp- och
pappersar-beten av
trämassa

Kronor

Summa

kronor

1863—72 ............

1873—82 ............

1883-92 ............

1893—02 ............

1903—12 ............

Summa

1913 ..................

1 289 065 000

2 188 150 000

2 757 358 000

3 477 115 000

5 307 355 000

466 617 183

921 970 045

986 185 864

1 339 705 480

1 547 484 367

1 361 270

17 277 438

53 412 516

179 075 128

589 649 464

20 903 642

164 346 389

125 339 581

276 911 274

467 978 453

960 151 125

1 203 944 769

1 644 120 189

2 414 045 105

344 767 222

753 012 201

813 959 258

1 115 834 238

1 431 971 204

15 019 043 000

817 347 000

5 261 962 939

185 960 121

840 775 816

99 678 720

587 500 886

42 083 243

6 690 239 641

327 722 084

4 459 544 123

193 715 987

161 Inleda

		Sveriges export av:		Exporten av	Sveriges export av järn, stål och järnmalm
År	Sveriges totalexport	Trävaror	Trämassa, papp- och pappersar-beten av trävaror	Summa	trävaror, trä-massa, papp-och pappers-arbeten i % av total-	Exporten av järn, stål och järnmalm i % av total-exporten
	Kronor	Kronor	Kronor	Kronor	exporten	Kronor
1903	441417 000	172 330 971	50 807 414	223 138 385	51	72 298 485	16
\| 1904	414 724 000	137 392 318	61 075178	198 467 496	48	73 376 093	18
\| 1905	450 212 000	139 010 784	66 204 734	205 215 518	46	88 852 375	20
1906	504 285 000	168 841 182	72 016 203	240 857 385	48	99 929 415	20
i 1907	524 663 000	162 849 015	88 627 748	251 476 763	48	99 268 517	19
1908	482 017 000	135 644 959	88 631 081	224 276 040	47	86 766 782	18
1909	472 980 000	133 279 136	84 072 811	217 351 947	46	79 441 039	17
1910	592 864 000	168 640 239	104 246 458	272 886 697	46	112 197 237	19
1911	663 576 000	164 747 351	117 550 066	282 297 417	43	121 103 323	18
1912	760 617 000	164 748 412	133 329 045	298 077 457	39	149 055 237	20
Summa	5 307 355 000 1 547 484 367	866 560 738	2 414045 105	45	982 288 503	19
1913	817 347 000	185 960 121	141 761 963	327 722 084	40	161 488 099	20

Av dessa siffror framgår, att vad Sverige utför på världsmarknaden
främst utgöres av alstern av landets skogar och den därå grundade industrien.
Landets egen störa förbrukning av skogs al sfer framgår ej av dessa siffror.
Ej heller är värdet av sådana skogsprodukter som träkol, tjära, terpentin
m. in. däri inbegripet. Siffrorna angiva således icke fullständigt skogsbrukets
betydelse för landet och dess ekonomi. Men icke ens i förhållandet till
järnindustrien äro siffrorna fullt upplysande. Ty donna industri använder
årligen träkol till värde av omkring 30 miljoner kronor, och härav höra åtminstone
20 miljoner kronor frånräkna^ årliga exportvärdet av järn och stål
samt tillgodoräknas skogsbruket.

Att Sverige i övervägande grad är ett skogsproducerande land är nogsamt
känt, likasom att de förnämsta skogstillgångarna äro belägna i Norrland,
Dalar ne och Värmland. Detta vidsträckta område, omfattande drygt
7s av landets hela yta, upptager i stort sett ett enda sammanhängande skogsbälte
alltifrån kusten vid Bottniska havet till fjällregionen. Denna senare,
•belägen närmast intill norska gränsen, har i norr en bredd av omkring 100

Inledn. 162

kilometer och avsmalnar mot söder, till dess den når övre Dalarne, där den
kan anses upphöra.

Ovannämnda skogsområde, till största delen bestående av oländiga
moränmarker, sandhedar och myrar, har i stort sett få naturliga förutsättningar
för jordbruk. Men i stället har naturen för ett ekonomiskt lönande
skogsbruk skapat möjligheter, utan vilka vår träförädlingsindustri ej skulle
kunnat intaga den rangplats, den nu innehar. Utom det nordsvenska träets
utmärkta beskaffenhet är det de av naturen gynnade naturliga transportförhållandena,
som härmed i främsta rummet avses.

Vid ett studium av norra Sveriges fysiska karta uppfattar man omedelbart,
att landskapet är alltifrån norska gränsen ned till Bottniska vikon
genomskuret av talrika större och mindre vattendrag, alla rinnande i
sydostlig riktning. Dessa bilda icke, såsom största delen av Norges
vattendrag, starkt stupande forsar och talrika vattenfall. Ej heller äro
de, såsom flertalet av Rysslands floder, trögt flytande med sänka, lätt

översvämmade stränder. I början djupt nedskurna i floddalarna flyta
de norrländska vattendragen med lagom stor hastighet mot kusten. På

våren brytes isen och avsmälter snön i de nedre delarna långt tidigare än
i fjällen, så att, när fjällfloden sköljer, störa vattenmassor redan funnit

sin väg ut i havet. Härigenom stiger vattnet i älvarna förhållandevis

långsamt; högvattnet blir varaktigt och översvämningar av skadlig natur
förekomma sällan i de längre ned belägna, merendels ur mäktiga sandlager
utgrävda flodbäddarna. Till följd av fjällfloden äro bäckar och floder även i
översta barrskogsområdet vårtiden starkt vattenförande.

Kuststräckan från Törne älvs mynning till mynningen av Dalälven
mäter i längd omkring 750 kilometer. Denna sträcka genomfåras av ej
mindre än 11 störa älvar och 37 mindre älvar och åar, alla användbara för
timmertransport och under tidernas lopp flottbargjorda. Flertalet av de större
floderna hava talrika, vitt utgrenade biflöden. Till följd härav äro så gott
som alla traktör väl försedda med vattendrag, så att från varje skogstrakt
landtransporten till vattendraget blir jämförelsevis obetydlig. De långsträckta
sjöar eller breda spakvatten, som ofta förekomma, erbjuda ypperliga tillfällen
till timmerstockarnas magasinering. Den långsträckta skärgården utanför

163

flodmynningarna bereder även göda möjligheter för sådan magasinering ävensom
skydd för timmerbogseringar från flodmynningarna till förädlingsverken.

Naturen har således anvisat Nordsverige dess plats såsom ett företrädesvis
skogsbrukande land, och de naturliga förutsättningarna för ett lönande
skogsbruk äro där de största möjliga. Länge voro emellertid de ofantliga
skogarna därstädes utan egentligt värde och de rika naturtillgångarna onyttjade.
Vad som givit skogarna deras nuvarande värde och skapat storindustrien därstädes
är ytterst flottlederna. Vattendragen voro ej av naturen användbara för
flottning annat än på kortare sträckor. Mellan möjligheten till vattendragens
användande till flottning och det vitt utgrenade system av flottleder, som
utmärkes av de vid betänkandet fogade flottledskartorna, ligger en tidrymd av
intensivt mänskligt arbete. Kartorna kunna till någon del, nämligen beträffande
dammbyggnaderna, giva en svag föreställning rörande omfattningen
av detta arbete, men de upplysa ej något om storleken av vad som utförts
i form av rensning och förändring av flodbäddarna, skyddsbyggnader, timmerrännor
in. m.

Såsom framgår av kartorna, äro de befintliga flottlederna till allra största
delen allmänna kommunikationsleder. Man kunde av de ovan anförda exportsiffrorna
föranledas till den tanken, att staten tagit mycket stor del i anläggningen
av dessa för landets ekonomiska liv så betydelsefulla kommunikationer, detta
så mycket hellre som kronan såsom ägare av störa skogsmarker varit direkt
intresserad därav. Statens andel i flottledernas åstadkommande har dock
huvudsakligen varit en genom lagstiftningen reglerande. Till anläggningskostnaderna
har staten bidragit med ett jämförelsevis ringa belopp. Flottlederna
äro således tillkomna huvudsakligen genom enskild företagsamhet.

Denna omständighet har haft både göda och mindre göda följder.
Otvivelaktigt har det enskilda initiativet, som alltid är mycket starkare än
det allmänna, satt en vida större fart i flottledsbyggandet och gjort detta
betydligt billigare, än om det skulle utförts genom det allmännas försorg.
Däremot hava flottlederna, som tillkommit efter hand allt efter som behovet
framträtt, nog ej alltid anlagts med den planmässighet, som frågans störa
betydelse fordrat, liksom deras administration i vissa fall blivit onödigt vidlyftig.
Frånvaron av det allmännas direkta medverkan till flottledernas åstadkommande
har även medfört, att flottningsväsendets betydelse i landets eko -

Inledn.

Inledn. 164

nomiska liv ej kan genom officiell statistik åskådliggöras. För att erhålla
några statistiska data i nämnda avseende hava vi därför måst vånda oss till
Svenska trävaruexportföreningen, som beredvilligt åtagit sig att söka anskaffa
sådana. För de statistiska upplysningar rörande flottningsväsendet, som här
meddelas, hava vi alltså att tacka denna förening.

De sålunda inhämtade upplysningarna äro sammanfattade i de betänkandet
bifogade tabellerna 1—5. Såsom synes av dessa, har det icke lyckats
trävaruexportföreningen att samla statistiska uppgifter för flera än 30 flottleder,
och materialet är även för dessa flottleder ganska bristfälligt. Sålunda
saknas många viktiga uppgifter för flera av de allra största flottlederna. Av
de flottleder i Norrland och Värmland, för vilka uppgifter saknas, till antalet
23, är en del av icke ringa betydenhet, i det att där flottas ej obetydliga
virkeskvantiteter, uppgående i ett par flottleder till omkring 1 miljon stockar
årligen för värdera.

Dessa 23 flottleder äro:

i Norrland: Torne älvs nedre del med Muonio älv, Keräsjoki, Sangisån,
Töreån, Persöån, Alån, Kosån, Lillpite älv, Dekan, Jävreån, Kåge älv, Kålabodaån,
Nätraån, Grådeån, Ljustorpsån, Selångersån, Gnarpsån, Hamrångeån
och Testeboån, samt

i Värmland; Norsälven, Byälven, Jösseälven och Äseby älv.

Sammanlagda flottgodsmängden i dessa flottleder kan antagas utgöra
omkring 5 miljoner stockar årligen.

Även i de mellansvenska och sydsvenska vattendragen förekommer
flottning av ej obetydlig omfattning. Sålunda sker flottning årligen i Kolbäcksån,
Hedströmmen, Svartälven-Gullspångsälven, Lillälven-Gullsj öälven, Viskan,
Ätran, Nissan, Lagan, Stångån, Svartån (Östergötland), Emån och i övrigt i
en del mindre vattendrag i Småland, Östergötland, Västergötland och Dalsland
samt till och med även i Södermanland och Uppland. Man torde med visshet
kunna antaga, att i dessa vattendrag årligen framflottas 3 ä 4 miljoner
stycken timmer.

De i tabellerna redovisade 30 flodområdenas totalareal utgör cirka
264,380 kvadratkilometer, varav 11,000 kvadratkilometer ligga i Norge.
Totalarealen inom Sverige utgör således 253,400 kvadratkilometer eller cirka
56.5 procent av hela landets yta.

165 Inledn.

Den beräknade skogsmarksarealen för ifrågavarande BO flodområden,
minskad med den inom Norge befintliga, cirka 2,800 kvadratkilometer, uppgår
till 139,610 kvadratkilometer. Då all skogbärande mark inom landet
beräknas till 216,236 kvadratkilometer, utgör således den redovisade skogsmarksarealen
cirka 64.5 procent av all skogbärande mark inom landet. I
förhållande till skogsmarksarealen inom Norrland, Dalarna och Värmland,
157,599 kvadratkilometer, utgör den ej mindre än 88.6 procent. Dessa
siffror angiva icke blott storleken av det område, dessa 30 floder behärska,
utan även detta områdes andel i Sveriges träproduktion.

De redovisade flottledernas sannolika längd uppgår enligt tabell 1 och
efter den tillökning med 6 procent, som omnämnes i förklaringen till samma
tabell, till 26,300 kilometer. Med beräkning jämväl för Övriga flottleder
kan man med säkerhet antaga, att de svenska flottlederna hava en sammanlagd
längd av minst 30,000 kilometer. Till jämförelse må nämnas att samtliga
järnbanor i hela Sverige år 1912 hade en längd av endast 14,164 J) kilometer
och att hela jordens omkrets vid ekvatorn uppgår till 40,000 kilometer.

Längden av de större flottlederna är med beräkning av 6 procents
tillägg för krökar i vattendraget, vilka ej kunna mätas i kartans skala:

för	Ängermanälven ............................	...... 3,562	kilometer
T)	Dalälven........................................	..... 2,762	n
n	Ljusnan .......................................	...... 2,068	n
	Indalsälven ...................................	...... 1.973	n
»	Kalix älv med övre Törne älv..	...... 1,949	n
n	Ume älv.........................................	...... 1,879	r>
v	Skellefte älv..................................	...... 1.680	n
n	Ljungan ..........................................	..... 1,607	T)
n	Lule älv.........................................	. 1,340	n
v	Klarälven .......................................	...... 1,272	n
n	Piké älv ........................................	.. . 1,052	n

21,144 kilometer

Dessa 11 flottleder upptaga således i längd mer än 2/3 av sammanlagda
längden för alla svenska flottleder.

fl Vid slutet av år 1914 var järnvägarnas sammanlagda längd 14,644 kilometer.

Inledn. 166

Av de redovisade 30 flodsystemen äro de allra flesta allmänna flottleder.
I endast några få vattendrag är det enskilda flottledsintresset, vad
flottledernas längd angår, ännu förhärskande. I främsta rummet komma här
Eåne älvs och Ryska älvs flottleder, 524 och 614 kilometer långa, av vilka
ej mindre än 376 respektive 346 kilometer äro enskilda.

Alla skogsmarker äro helt naturligt icke lika väl utrustade med flottleder.
Somliga hava längre körväg till vattendraget och i följd därav
dyrare drivningskostnader än andra. Ett ganska gott uttryck för flottledens
förmåga att betjäna omkringliggande skogsmark erhålles genom förhållandet
mellan flottledens längd och den produktiva skogsmarkens areal.
Ju mindre arealen är i förhållande till flottledens längd, desto kortare blir
landtransporten och desto billigare utdrivningskostnaden. Ju större den
areal är, som flottleden för varje kilometer därav betjänar, desto sämre beställt
är det med transportmöjligheterna. Bäst utrustade i detta hänseende äro
områdena intill Hörneån, Sävar älv och Tafleån med 2.8 respektive 2.9 och 3
kvadratkilometer skogsmark per kilometer flottled; sämst de invid Skärjån,
Delångersån och Ume älv med 13 respektive 8.5 och 7.4 kvadratkilometer per
kilometer (se tabell 1, kol. 4). Här bör dock anmärkas, att sistnämnda
tre vattendrag hava mycket störa sjöar. Härigenom ställer sig förhållandet
mellan flottledens längd och skogsmarksarealen i verkligheten fördelajttigare
än som av de anförda siffrorna framgår.

Av största intresse är naturligtvis att inhämta, vilka mängder flottgods
årligen transporteras på flottlederna. Uppgifterna för år 1912 visa (se tab. 2),
att på de 26,300 kilometer flottleder, som i tabellerna redovisas, framflottats
77,711,000 stycken flottgods. Efter denna beräkningsgrund bör för hela
Sveriges flottledssystem, om detta antages utgöra 30,000 kilometer, flottgodsmängden
samma år ej hava understigit 85,000,000 stockar. Härigenom
bekräftas ock riktigheten av ovan gjorda antagande, att på icke redovisade
flottleder framflottats sammanlagt 8 till 9 miljoner stycken flottgods.

Känt är, att antalet flottgods de senaste åren högst betydligt ökat,
detta huvudsakligen beroende på de störa mängder massaved, som numera
nedläggas i flottlederna. Detta förhållande bekräftas av statistiken, som för
övervägande flertalet flottleder visar (se tab. 2 kol. 1) en stark stegring i
flottgodsmängden för sista 5-års perioden, jämförd med den näst föregående

167

5-års perioden. Siffrorna för den sista 5-års perioden angiva för de redovisade
30 flottlederna ett framflottat stockantal av nära 66 miljoner. Denna siffra torde
giva till resultat för hela Sverige under samma period 70 — 75 miljoner stockar.

Det torde kunna antagas, att det flottade stockantalet framdeles snarare
kommer att ökas än minskas. Siffrorna för år 1912 få därför ej anses vara
exceptionellt höga. Emellertid torde i en statistisk beräkning medeltalssiffrorna
för den sista 5-års perioden vara mera representativa, och därför hava dessa
siffror i tab. 2 lagts till grund för utförda jämförelsetal för olika flottleder.

I sakens natur ligger, att flottlederna hava mycket olika trafik. Främst
i fråga om trafikintensitet står den lilla Harmångersån, som visar en årlig
flottgodsmängd per kilometer av 6,858 och därnäst Delångersån med 5,800
stockar (se tab. 2 kol. 5). För de 11 störa älvarna äro motsvarande tal följande:

Dalälven ..................		.. 5,525
Ljusnan......................		.. 4,750
Klarälven....................		.. 3,926
Ljungan ..................		.. 3,352
Ångermanälven ........		.. 2,910
Indalsälven.................		.. 2,757
Skellefte älv.............		.. 1,539
Ume älv ...................		.. 1,181
Pite älv ..................		605
Kalix älv....................		468
Lule älv ....................		408

I medeltal för de redovisade 30 flottlederna utgör årliga flottgodsmängden
per kilometer flottled 2,655.

Flottledernas transportsiffror giva ett gott uttryck för avverkningarnas
styrka inom de angränsande skogsområdena. Ju större den flottgodsmängd
är, som framflottas per kvadratkilometer från det av flottleden betjänade skogsområdet,
desto större är avverkningsintensiteten. Även i detta hänseende är
Harmångersån främst med 1,164 stockar årligen pr kvadratkilometer produktiv
skogsmark; därnäst komma Moälven och Hörneån med ett motsvarande
stockantal av 1,342 ochl,152. För de 11 störa älvarna är stockantalet:

för Ljusnan ...................................................... 806

„ Dalälven..................................................... 762

Inledn.

Inledn. 168

för Ljungan ...................................................... 668

„ Klarälven .................................................. 620

„ Angermanälven ........................................ 575

„ Indalsälven ................................................ 400

„ Skellefte älv.............................................. 375

„ linie älv................................................... 159

„ Pite älv ..................................................... 109

„ Kalix älv ............................. 72

„ Lule älv................................. 57

Medeltalet stockar per kvadratkilometer produktiv skogsmark för de 30
flottlederna är 459.

De anförda siffrorna för Lule, Kalix och Pite alvar utmärka, att därstädes
avverkningen är mycket svag. Detta antyder, att skogsbestånden i
dessa älvars skogsområden äro glesa och föga givande, men förklaras åven
därav, att skogarna i mycket stor utsträckning ägas av kronan samt av
enskilda under inskränkt dispositionsrätt, och att i dessa trakter finnes ringa
cellulosaindustri. Hade det nu funnits en blott något så när omfattande
flottningsstatistik för några tiotal år tillbaka, så skulle man kunnat uppvisa
icke blott de särskilda flottledernas transportförmåga samt utvecklingen av
transporten därå, utan även omfattningen av de verkställda avverkningarna.
Man hade direkt ur statistiken kunnat utläsa olika skogsområdens produktivitet,
om de lämnat stigande eller fallande mängder timmer, icke blott till
antal utan till kubikmassa, samt i vad mån överavverkning på vissa orter
förekommit. Man hade även kunnat följa cellulosaindustriens utveckling på
de skilda orterna.

Utslagsgivande i fråga om avverkningens omfattning är naturligtvis ej
stycketalet, utan detta bör kompletteras med uppgift rörande kubikinnehållet
för varje flottad stock. De uppgifter härom, som kunnat erhållas (se tab. 3),
giva vid hunden, att kubikinnehållet pr stycke är störst i Kalix älv och
Lule älv med 7.8 respektive 6.7 kubikfot per stycke och är lägst i Hörneån,
Dalkarlsån och Rickleån samt Dalälven med respektive 2, 3.1, 3.2 och 3.6
kubikfot. Detta sammanhänger tydligen därmed, att i de två förstnämnda älvarna
framflottas obetydliga mängder massaved, under det att däremot de sist nämnda
vattendragen i stor utsträckning förmedla transport av råmaterial till cellulosa -

1(19

fabrikation. Aven inverkar härvid metoden för virkets aptering; i Dalälven
t. ex. förekomma störa kvantiteter flottgods i 3 meters längder, vilket flottgods
drager lägre avgifter än det längre virket. Betecknande för det statistiska
materialets ofullständighet är, att det icke varit möjligt för trävaruexportföreningen
att från sådana flottleder som Angermanälven, Ljusnan, Indalsälven
och Ljungan erhålla uppgift rörande det där framflottade virkets kubikinnehåll.

Av mycket stort intresse är att erhålla kännedom om flottningskostnadernas
storlek i olika vattendrag. Donna fråga sammanhänger på det
intimaste icke blott med flottledens ålder utan även med de svårigheter, som
flottningen har att övervinna samt fulländningen av de tekniska hjälpmedlen
och av flottledens administration. En flottningskostnad, sådan som i Ljungan
och Ljusnan, av allenast 9.3 4 respektive 8.2 4 öre per stycke (se tabell 3 kol. 5)
tyder på ovanligt gynnsamma transportförhållanden. Ännu lägre kostnader
kunna påvisas i åtskilliga mindre vattendrag, såsom Rickleån, Harmångersån,
Delångersån m. fl. Mångdubbelt större åter äro kostnaderna i t. ex. Bite älv,
Kalix älv och Lögde älv med 28.15 respektive 33.04 och 26.24 öre per
stycke. Rättvisligen bör dock även här erinras om betydelsen av virkets
aptering och att kostnaden per kubikenhet alltid blir i sista hand utslagsgivande.
Det behöver ej framhållas, vilken anledning till eftertanke rörande möjligheten
till förbättrade anordningar i en del flottleder en jämförande, årligen utkommande
statistik i fråga om flottningskostnaderna skulle utöva.

Medelkostnaden för de 30 redovisade flottlederna utgör 12.37 öre per
stycke, därav 8.9 5 öre för den egentliga flottningen och 3.4 2 öre för sorteringen.
Sammanlagda kostnaderna för flottningen i dessa vattendrag belöpa
sig i medeltal pr år för 5-årsperioden 1908 — 1912 till 8,158,236 kronor.

Av tabell 4 framgår, att tiden för flottningens början infaller i samma
månad för alla flottleder alltifrån Torne älv ned till Dalälven, nämligen maj.
Däremot är tiden för flottningens avslutande mera växlande. Ju större flottleden
är, desto längre dröjer det helt naturligt, innan särskilt det omfattande
sorteringsarbetet hunnit avslutas. Längst varar arbetet i Ljusnan och Dalälven,
nämligen till mitten av november. I en del små vattendrag är arbetet
slutfört redan i början och mitten av juni.

Högsta antalet årligen anställda arbetare har för de 19 flottleder, för
vilka uppgifter härom erhållits, uppgått till 16,700 i medeltal för 5-års

Inleda

Inledn. 170

perioden. I arbetslöner hava för 24 flottleder utbetalts i medeltal sammanlagt
4,151,390 kronor årligen. På grund härav torde kunna antagas, att i de
redovisade flottlederna omkring 25,000 man årligen utfört cirka 1,300,000
dagsverken, vilka lämnat en inkomst av cirka 5,200,000 kronor.

I intet avseende är den förebragta utredningen så bristfällig som i
fråga om storleken av kostnaderna för åstadkommandet av landets väldiga
nät av flottleder. Huru störa de naturliga förutsättningarna för flottledsbyggandet
än varit, är det dock uppenbart, att utgifterna för upprensning,
fördjupning och rätande av vattendragen, för bortsprängning av befintliga
hinder, för uppförande av dammar, timmerrännor och kanaler, timmermagasin
och sorteringsanordningar, strandskoningar och skyddsbyggnader av olika slag,
samt för anskaffande av ångbåtar, varpspel och en oändlig mängd av andra
flottningsredskap måst uppgå till ofantliga summor. Angående t. ex. den
mer än 120 mil långa, mer än 100 år gamla flottleden i Klarälven har det
ej varit möjligt att få utrett mera rörande de på flottleden nedlagda kostnaderna,
än att därå återstår obetalt ett belopp av 240,000 kronor. Men
otvivelaktigt hava under årens lopp kostnader till miljoner kronors värde här
blivit använda.

De uppgifter, som kunnat erhållas rörande storleken av de å flottlederna
nedlagda kapital, hava för 28 flottleder, däribland flera av de allra största,
givit till resultat i exakta siffror en sammanlagd summa av endast något
över 35 miljoner kronor. För en enda av dessa flottleder, Ljusna älv, har
dock bevisligen utgivits över 12 miljoner kronor, och en anställd beräkning
över verkliga kostnaden för donna flottled slutar på ett belopp av cirka 25
miljoner kronor. Med stöd härav torde ej vara för djärft att antaga (se
förklaringen till tabell V), att kostnaden för utbyggande och förbättrande av
samtliga flottleder i Sverige ej understiger ett belopp av 150 miljoner kronor.
Härav har, enligt en från domänstyrelsen bekommen uppgift, staten bidragit
med 2,225,000 kronor.

Det hade givetvis varit av allra största intresse att åstadkomma en
utredning rörande storleken av de belopp, flottningsföreningarna årligen utbetalat
i strandskadeersättningar. Tyvärr hava upplysningarna i detta hänseende
blivit så ofullständiga, att någon statistisk bearbetning av desamma
ej kunnat företagas.

171

1:4

Förslag

till

V attenlag.

I KAP.

Om rätt till vatten.

4 §•

I första stycket av förevarande paragraf, sådan den avfattats av vattenrättsoch
dikningslagskommittéerna, lämnas en hänvisning till vissa i de närmast efterföljande
kapitlen av vattenlagen meddelade stadgande!! av innehåll, att under vissa
förutsättningar den, som äger råda över vatten, kan förpliktas att till följd av företag,
som avses i nämnda kapitel, underkasta sig förlust i honom tillkommande vattenmängd
eller vattenkraft. I andra stycket av paragrafen uttalas två rättsregler: den ena, att
för sålunda tillskyndad förlust, där den kan skattas till något värde, gottgörelse skall
lämnas, efter ty i 9 kap. skils, och den andra, att härvid dock skola gälla de inskränkningar
i skyldigheten att lämna gottgörelse, vilka föranledas av stadgandena
i efterföljande paragrafer av detta kap. samt i 2 kap. 5 och 6 §§. I ett tredje
stycke hava de ovannämnda kommittéerna — vilka icke haft att behandla flottledsoch
flottningsfrågor i vidare mån än, såvitt sådant betingades av hänsynen till andra
företag rörande vattnet — intagit ett uttryckligt förklarande om fortfarande giltighet
av flottledsförordningens bestämmelser såväl beträffande skyldighet att för inrättande,
utvidgande eller förbättrande av allmän flottled underkasta sig förlust i vattenmängd
eller vattenkraft, som ock om gottgörelse för sådan förlust, dock med nyssnämnda
inskränkningar i rätten till ersättning, där sådan kunnat eljest ifrågakomma. Paragrafens
tredje stycke har i vårt förslag erhållit en något ändrad lydelse. Då vi tänka
oss, att flottledsförordningen skall ersättas i hithörande delar av nya bestämmelser

Paragrafens

innehåll.

Y 172

1:4 i 4 kap. vattenlagen, är det givet, att den gjorda hänvisningen till berörda förordning
icke kunnat bibehållas. I dess ställe har hänvisats till det nya 4 kap. i vattenlagsförslaget,
vilket i sin ordning betingat en mindre omredigering av stadgandet även
i övrigt.

i kap. 5 och Såväl med den avfattning, vattenrätts- och dikningslagskommittéerna givit åt

^tillämpade detta stadgande, som med dess nya lydelse förutsättes i detsamma, att 5 och följande
Mflottlederlm Paraorafer i 1 kap. vattenlagen skola fä tillämpning jämväl med avseende å allmänna
flottleder. Det torde därför vara lämpligt — desto mer som just från flottningsintresserat
håll vissa missuppfattningar rörande innebörden för flottlederna av
dessa stadgande:! kommit till synes — att bär i korthet redogöra för, huru desamma
jämte vissa andra stadgande:: enligt förslaget komma att inverka, sett från flottningsintressets
synpunkt.

i vilken mån Den första fråga, som härvid erbjuder sig till besvarande, är den, i vilken

^vattendrag ‘ män, när efter vattenlagens ikraftträdande allmän flottled skall inrättas, utvidgas
språkrör allm e^er förbättras, vattnet i vattendragen kan för sådant ändamål tagas i anspråk.
flottled? Donna fråga besvaras icke i första kapitlet vattenlagen. Beträffande densamma
hänvisas, såsom nyss nämnts, i tredje stycket av 1 kap. 4 §, sådan donna paragraf
lyder i kommittéernas förslag, till 1880 års tiottledsförordning, vars 3 och 4 §§
besvara densamma för nu gällande rätts vidkommande; och enligt föreliggande
lagförslag avgöres donna fråga jämlikt hänvisningens ändrade innehåll genom bestämmelserna
i 2 och 4 §§ i 4 kap. vattenlagen. En jämförelse mellan dessa lagrum
giver vid handen, att de föreslagna paragraferna i vattenlagen i allt väsentligt,
jämväl i avseende å ordalydelsen, överensstämma med de nyssnämnda lagrummen
i flottledsförordningen. De nu gällande principerna i förevarande hänseende komma
alltså, om föreliggande förslag varder lag, att även därefter äga tillämpning.

På de platser i ett vattendrag, varest ingå vattenbyggnader finnas, äga
alltså enligt föreliggande förslag de flottande på samma sätt och under samma villkor,
som nu gälla, för flottningen använda hela vattenområdet, och detta vare sig vattendraget
är att hänföra till större vattendrag i vattenlagens mening (1 kap. 11 och
12 §§) eller ej, och vare sig kongsådra nu finnes i vattendraget eller icke. Att de
flottandes rätt härutinnan, såframt och så länge vattenbyggnaders uppförande ej
. ifrågakomma, icke är, varken enligt nu gällande lag eller enligt föreliggande
förslag till bestämmelser i vattenlagen, inskränkt till en tredjedel vare sig av vattendragets
bredd eller av vattenmängden är otvivelaktigt.

173

Ej heller för det fall, att flottled skall framdragas genom en förut befintlig
vattenverksdamm eller annan vattenbyggnad, stadgas i vattenlagen någon dylik begränsning
i avseende å själva rätten att för flottleden taga i anspråk det vatten,
som för flottningen är nödigt. Enligt 4 § i 4 kap. är strömfallsägare pliktig att
tåla det intrång i detta liksom i många andra hänseenden, som tarvas för flottleden
och flottningens behöriga bedrivande. Visserligen är man icke berättigad att
för ändamålet från vattenverksägaren taga i anspråk mera vatten, än flottledens
behov kräver. Men det verkliga behovet av flottningsvatten skall i överensstämmelse
med regleringsutslagets föreskrifter tillgodoses, vare sig detta överstiger
en tredjedel av vattenmängden eller icke. I detta avseende göres ingen
åtskillnad mellan större vattendrag och mindre. Såsom redan nämnts, är det icke
1 kap. 5 § utan 4 kap. 4 §, som innehåller de bestämmande reglerna härutinnan.
Av vad nedan (sid. 180 och 181) yttras med avseende å 2 kap. 10 § framgår,
att, när i förut befintlig allmän flottled skall uppföras vattenbyggnad för annat
ändamål, flottledens rätt skall tillvaratagas. Ej heller i sådant fall stadgas
alltså någon rättslig begränsning av den vattenmängd, flottleden äger för sina behov
kräva. En annan sak är, att flottledens behov av vatten i själva verket är
starkt begränsat.

Någon som helst rätt till skadestånd för strömfallsägaren åsamkad förlust i
vattenmängd eller vattenkraft konstitueras icke av bestämmelserna i 1 kap. 5 §. Såvitt
angår företag enligt 2, 3, 5, 6 eller 7 kap. vattenlagen innehålles det grundläggande
stadgandet härom i 1 kap. 4 § andra stycket. Med avseende å flottledsanläggningar
har det däremot av grunder, för vilka här nedan redogöres, ansetts riktigast
att i detta avseende i sistnämnda paragrafs tredje stycke allenast hänvisa till
5 § i 4 kap., vars huvudstadgande till innehåll och form överensstämmer med
motsvarande stadgande i 6 § flottledsförordningen. Genom sistberörda nu gällande
lagrum lika val som genom det föreslagna likställes intrång i annans vattenrätt med
intrång i egendom av annat slag och förutsattes för rätten till ersättning, att skada
vållas genom anläggning eller åtgärd för flottleden. 6 § flottledsförordningen meddelar
härutöver bestämmelser om ersättning jämväl för skada i följd av flottningen, i vilket
avseende motsvarande föreskrifter enligt den nya lagstiftningen återfinnas i 6 § lagen
om flottning i allmän flottled. För vattnets blotta nyttjande stadgas lika litet i vårt
förslag som enligt nu gällande lagstiftning någon gottgörelse. De på dessa områden

1:4

1 kap. 5 §
konstituerar
icke rätt till
skadestånd för
vattenförlust.
Därom stadgas
i 4 kap.
5 §.

1:4

1 kap. 5 §
konstituerar
endast frihet
från skadestånd
sskyldighet
i vissa fall.

174

gällande huvudgrundsatsema komma alltså med den nya lagstiftningen fortfarande
att äga giltighet.1)

Däremot vill vattenlagsförslaget beträffande förlust i vattenkraft, som för
flottledens räkning tillskyndas strömfallsägare, införa ändrade regler i avseende å
förutsättningarna för den frihet från skadeståndsskyldighet, som både gällande lag
och nämnda förslag stadga i vissa fall, där sådan skyldighet eljest enligt nyss omförmälta
huvudregler kunnat ifrågakomma. Sådan frihet betingas enligt 7 § andra
stycket vattenrättsförordningen2) av kungsådras förefintlighet »av ålder» i ett vattendrag
och följer av föreskriften om kungsådrans öppenhållande för flottning (samt andra
ändamål). Motsvarande stadgande återfinnes icke i vattenlagsförslaget utan ersättes

De omnämnda missuppfattningarna av vattenlagsförslagets innebörd i dessa delar hava
måhända delvis sin förklaring i den på vissa håll förekommande föreställningen, att enligt nu
gällande lagstiftning ersättning under inga förhållanden skulle kunna tillerkännas vattenverksägare
för det vatten, som åtgår för flottningens framförande genom fallet. En sådan föreställning står
emellertid i strid såväl med flottledsförordningens lagtext som med nya lagberedningens motiv till
densamma. I 7 § nämnda förordning nämnes vatten lika väl som jord såsom föremål för det
expropriationsförfarande, som för allmän flottleds räkning under vissa förutsättningar kan förekomma,
med uttryckligt tillägg, att expropriationsbestämmelserna gälla »jämväl om sättet för
ersättningens bestämmande». Den paragraf i flottledsförordningen, som allmännast är att tillämpa
i avseende å skadestånd, nämligen i alla sådana fall, där expropriation icke skall äga rum,
är 6 §. Dess innehåll är sådant, att ingen art av skada genom anläggning eller åtgärd för
allmän flottled enligt 4 § samma förordning uteslutes från dess tillämpningsområde. Bland
de rättsägare, på vilkas rätt sådan anläggning eller åtgärd i 4 § angives kunna inverka, nämnes
förutom strand-, bro- och fiskeägare även »vattenverksägare eller annan». Stadgandet i 6 §
omfattar sålunda skada och intrång på stränder och byggnader och även i annans vattenrätt.
Skulle något tvivel härom kunna hysas, bör det hävas genom nya lagberedningens motiv till 9 §,
vilken hänför sig till skada enligt 6 §. Där uppräknas (sid. 184, återgivet här nedan sid. 217)
vissa skador såsom föremål för ersättning, och bland dem nämnes: »då för flottningen användes
någon del av den tillgång på vatten, som är behövlig för vattenverk». Visserligen förekomma i
motiven till flottledsförordningen vissa andra yttranden (t. ex. sid. 167, 170), som plåga anföras
som stöd för den motsätta uppfattningen. Emellertid avse dessa sådant nyttjande av vatten för
flottningsändamål, som sker utan skada för vattenägaren. Detta s. k. blotta nyttjande av vattnet
ställes (sid. 170) direkt i motsats till nyttjande, varigenom skada sker. Dessa yttranden stå
alltså ingalunda i strid med vårt förslag, vilket tvärtom intager samma ståndpunkt i dessa frågor.
I själva verket hava emellertid anläggningar och åtgärder för allmän flottled endast mycket sällan
varit av den art, att ersättning för skada i annans vattenrätt bort utgå. Genom inskränkningar
i tiden för flottningens bedrivande eller dylikt har sådan skada för vattenverksägaren merendels
kunnat förebyggas.

2) Sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 20 oktober 1899. Enligt vattenrättsförordningens
ursprungliga lydelse utgjorde samma stadgande en särskild paragraf, 8 §, vilken genom
nyssnämnda lag fått annat innehåll, avseende möjlighet att i vissa fall vinna befogenhet att överbygga
kongsådra.

175

där av bestämmelserna i 5 och följande paragrafer av 1 kap. Av skäl, för vilka
redogöres i vattenrätts- och dikningslagskommittéernas betänkande sid. 182 — 187,
hava nämligen kungsådrebestämmelserna funnits otillfredsställande icke minst från
det allmännas synpunkt och därför ansetts höra ersättas med ändamålsenligare
föreskrifter.

I stället för att gorå skadeståndsfriheten i fråga beroende av den bevisning,
som i värjo fall tilläventyrs kan åvägabringas rörande förekomsten sedan gammalt
av kongsådra:!, hava de nämnda kommittéerna genom bestämmelserna i 1 kap. 5
och följande paragrafer vattenlagsförslaget velat anknyta densamma till de särskilda
vattendragens på förhand en gång för alla konstaterade betydenhet. I sådant syfte
har föreslagits (5 §), att skadeståndsfrihet för intrång i annans vattenrätt skall äga
rum i viss omfattning i större vattendrag, ävensom att till större vattendrag skola
hänföras (11 och 12 §§) sådana områden i rinnande vatten, som efter visst angivet
förfarande befunnits äga en vattenföring vid vanligt lågvatten (14 kap. 1 §) av
minst 10 kubikmeter i sekunden eller vari domstol genom tidigare meddelat beslut
förklarat kongsådra av ålder finnas. Ersättningsfriheten är begränsad till en tredjedel
av den framrinnande vattenmängden, under det att kongsådra!! omfattar »en
tredjedel av vattendragets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd». Om
för allmän flottled vidtages i större vattendrag åtgärd, varigenom fallhöjden i strömfall
minskas, inträder ock enligt förslaget ersättningsfrihet för de flottande intill en
tredjedel av den därigenom uppkomna förlusten i vattenkraft. Till detta stadgande
saknas motsvarighet i nu gällande lag. I 6, 7 och 8 §§ har med avseende å strömfall,
som före flottledsanläggningen blivit bebyggda, stadgats, att, där byggnaden tillkommit
jämlikt vattenlagens bestämmelser, sedan denna trätt i tillämpning, eller ock jämlikt
nu gällande lag efter särskilt tillstånd av Konungen, det i 1 kap. 5 § stadgade
undantaget från de allmänna skadeståndsbestämmelserna i 4 kap. 5 § vattenlagen
icke inträder, med mindre 20 år förflutit, och inträder allenast efter fallande skala,
därest väl 20 men icke 40 år förflutit, allt räknat från den för byggnadens fullbordande
bestämda tiden eller, beträffande äldre vattenbyggnader, från tiden för
vattenlagens ikraftträdande. Att emellertid även under nu angivna förhållanden
ersättningsfrihet äger rom, där man — såsom hittills merendels skett — lyckas
förebygga skada för strömfallsägaren, framgår av vad ovan yttrats. Byggnad, som
i laga ordning tillkommit enligt gällande lag utan att Konungens tillstånd ansetts
erforderligt, är, där ej strömfallsägaren försummar att gorå anmälan till vattenboken,

1:4

Rättsförhållandena
enligt
vattenlagen i
“större vattendrag -

1:4

Vattenlagsbcstämmelserna
och
flottningsintresset.

176

alldeles fritagen från undantagsbestämmelsen i 1 kap. 5 §. Beträffande skälen
för dessa stadganden hänvisas till vattenrätts- och dikningslagskommittéernas betänkande
sid. 198—200 samt 216—224. I övrigt meddelas i 1 kap. vattenlagen en
del detaljföreskrifter, vilka kunna i detta sammanhang lämnas å sido.

Det framgår av ovanstående, sammanträngda framställning och är för övrigt
ofrånkomligt med ett sådant sätt att ordna dessa förhållanden som det här föreslagna,
att nu gällande bestämmelser och de föreslagna icke med avseende å alla vattendrag
och i alla avseenden täcka varandra. De nya bestämmelserna komma sålunda, därest
de upphöjas till lag, att bliva tillämpliga på vissa strömfall, varest man kanske icke
skulle kunna bevisa förekomsten av kongsådra. Genom bestämmelsen om ersättningsfrihet
i viss mån för förlorad fallhöjd, har för flottningsintresset ekonomiskt underlättats
att genom uppdämning nedanför ett fall eller genom sprängning eller upprensning
i forsnacken förbättra en flottled. Detsamma gäller även i viss mån om
de ekonomiska villkoren för de flottande att bortleda vatten ur älvfåran t. ex. i
särskild ränna eller kanal. Sådant bortledande måste nämligen i regel inverka även
på vattenmängden vid sidan om kongsådra, och för sådan vattenförlust är enligt
gällande rätt strömfallsägare icke underkastad de bestämmelser, som gälla beträffande
kungsådras vatten. A andra sidan är det givetvis möjligt, att man någon gång
skulle kunna styrka kungsådras förefintlighet av ålder i visst vattenområde, som icke
enligt vattenlagen skulle komma att hänföras till större vattendrag. Dock må i
detta avseende framhållas, hurusom bevisningen om kungsådras förefintlighet torde
erbjuda större svårigheter, än mången föreställer sig.

Vid bedömandet av den föreslagna lagstiftningens inverkan på flottningens
intressen är att beakta en särskild omständighet av synnerlig betydelse. Vi syfta
på det även av kommittéerna (sid. 201) framhållna förhållandet att så gott som
alla vattendrag av större vikt inom norra Sverige redan äro allmänna flotti eder, i
vilket avseende hänvisas till de detta betänkande åtföljande kartorna med tillhörande
biläger. Nyinrättande av allmän flottled kan således endast i mycket ringa omfattning
tänkas för framtiden ifrågakomma i mera betydande vattendrag inom Sveriges
egentliga skogsområden, inom vilka för övrigt förekomsten av kongsådra torde vara
långt mera än i sydligare delar av landet med äldre och mera genomförd åkerbruksoch
annan kultur begränsad till vattendrag med betydligare vattenföring. I dessa
trakter är man alltså, med den utsträckning flottledssystemet faktiskt ernått, väsentligen
oberoende av de regler, som kunna varda i ny lagstiftning fastslagna för

177

1:4

allmän flottleds inrättande i mera betydande vattendrag. Vad åter beträffar redan
befintliga allmänna flottleder och de anordningar och föreskrifter, som för däri
bedriven flottning finnas vidtagna, åtnjutes härför, både enligt nu gällande lag och
enligt vattenlagsförslaget, särskilt skydd. I 2 kap. 10 g nämnda förslag förbjudes
byggande i allmän flottled, med mindre byggnaden göres på sådant sätt eller sådana
särskilda anordningar vidtagas, att leden fortfarande kan utan olägenhet av betydelse
användas för det därmed avsedda ändamålet, varjämte i 34 § i samma kapitel med
byggande i vatten likställes vattens bortledande samt grävning eller sprängning i
vatten. Av dessa stadgande!! följer skyldighet för strömfallsägare, som vill bebygga
strömfall, varest är allmän fiottled, att enligt vattendomstolens bestämmande sörja
för att flottningen kan även efter byggnadens utförande obehindrat fortgå. För
gällande lagstiftning finnes motsvarande stadgande i 7 § första stycket vattenrättsförordningen.

Såsom nyss framhållits, har ifrågavarande skadeståndsfrihet beträffande vatten,
som i större vattendrag för flottledens räkning må undandragas strömfallsägarens
utnyttjande, begränsats till eu tredjedel av den framrinnande vattenmängden, under
det att kungsådran såsom omfattande en tredjedel av vattendragets bredd i det
djupaste vattnet, merendels innehåller större anpart av vattnet. Vidkommande skälen
för den sålunda föreslagna lagändringen hänvisas till vattenrätts- och dikningslagskommittéernas
betänkande (sid. 202). Det har stundom uttalats farhåga för att
tredjedelen av vattenmängden icke skulle vara tillräcklig för flottningens behov. Att
bestämmelsen i fråga har betydelse endast på de platser, där byggnader i vattnet
för annat ändamål äro uppförda eller skola uppföras är ovan framhållet. Vad angår
även sådana platser våga vi emellertid betvivla, att nämnda vattenmängd annat än
möjligen i sällsynta undantagsfall icke skulle räcka till för flottningen. Man söker
ju, såvitt möjligt, ordna flottningen så, att den bedrives vid högre vattenföring eller
åtminstone icke vid lågvatten. Vad det i detta sammanhang kommer an på är i
allt fall väsentligen flottningens framförande genom eller förbi damm och kraftstation
i en genom flottningsutskov, ränna eller kanal sammanträngd fåra. Sådana anordningar
förekomma mångenstädes i landet. Har det verkligen visat sig behov att åt
dem giva större kapacitet än som motsvarar en tredjedel av älvens vattenmängd?

\ i våga betvivla detta redan med avseende på tredjedelen av 1 åg vatten mängden och
än mer naturligen beträffande flottning vid högre vattenföring. För övrigt är att
taga hänsyn till den härförut vidrörda förbättrade rätt de nya bestämmelserna avse

1:4

Paragrafens
av fattning.

178

att giva de flottande i avseende å vattens bortledande ur älvfåran och fallhöjdens
minskande, där sådan kan vara av nöden. Att till följd av garantien för befintliga
flottleder denna fråga i varje fall har ganska ringa betydelse för flottningen i norra
Sverige, framgår av vad nyss yttrats. Likaledes må ånyo framhållas, huru sällan
det förekommit, att icke förhållandena kunnat mellan allmän flottled och strömfallsägare
ordnas utan skyldighet för de flottande att gälda skadestånd för erforderligt
flottningsvatten.

Av nu antydda grunder hava vi funnit oss sakna anledning att i de avseenden,
som beröras i 1 kap. vattenlagen, påkalla för flottledernas och tiottningens vidkommande
andra regler än dem, som vattenrätts- och dikningslagskommittéerna funnit
för Övriga vattenrättsliga intressen ändamålsenliga. Att dessa regler i vissa icke
oväsentliga hänseenden äro ägnade att förbättra flottningsintressets ställning, framgår
av ovanstående. Med avseende å de närmaste åren efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande hava vi dock genom ett tillägg till 7 ansett flottningsintresset höra
ytterligare tryggas.

Det kan synas, som om med denna ståndpunkt det lämpligaste sättet att
giva uttryck åt vår uppfattning härutinnan skulle vara att ur 4 § i kommittéernas
avfattning utesluta det sista stycket och låta de två föregående styckena omfatta
även mål enligt 4 kap. och således i förevarande avseende i allo likställa sådana mål
och i dem vidtagna anordningar och åtgärder med mål och åtgärder enligt de andra
kapitlen i vattenlagen. Då vi likväl icke gått denna väg utan låtit flottledsmålen
fortfarande intaga en särställning i paragrafens text, beror detta på vissa för flottlederna
i jämförelse med andra företag enligt vattenlagen säregna förhållanden.

Med avseende å andra företag enligt vattenlagen saknar man i det väsentliga
anledning att tänka på någon åtskillnad mellan skada genom anläggning eller
åtgärd för företagets genomförande och skada genom dess begagnande. Där man
med något fog kan tala om skada av sistnämnda slag, hänför sig donna — om man
frånser skada genom vågsvall eller dylikt, varom beträffande allmän farled stadgas
i 3 kap. 10 § — huvudsakligen till sättet för hushållning med och framsläppande
av vatten, och anspråk på ersättning för sålunda tillskyndad skada behandlas såsom
vattenmål (11 kap. 15 § 11). Annorlunda ställer sig saken med avseende å allmän
flottled. Vid sidan om skada genom anläggning eller åtgärd för själva leden och
dess ordnande har man att taga hänsyn till skada i följd av flottningen och dess

17!)

bedrivande. Skada av sistnämnda slag skall enligt stadgandena i 2 kap. i lagen om
flottning i allmän flottled i regel bedömas icke av vattendomstolen utan av skiljemän
och eventuellt därefter av allmän domstol. Skada genom anläggning eller åtgärd
för flottleden skall däremot bedömas enligt reglerna i 9 kap. vattenlagen; fråga därom
handlägges av vattendomstolen eller av synemän enligt 10 kap. De lagbud, som
komma att med den nya lagstiftningen tillämpas på det ena slaget skada och på
det andra äro sålunda av väsentligen olika innebörd. Men å andra sidan går det
ej att i praktiken strängt upprätthålla skillnaden mellan dessa båda principiellt skilda
grupper av skada. Vi hänvisa i sådant hänseende till vad nedan yttras under
4 kap. 5 § vattenlagen, enligt vilket lagrum skada av det ena slaget under vissa
förhållanden tänkts skola komma att behandlas enligt de för det andra slaget givna
bestämmelserna. Då saken måst ordnas på detta sätt med avseende å skada överhuvud,
varom här är tal, hava vi ej sett någon utväg att ordna saken annorlunda,
när skadan i fråga träffar annans rätt över vatten.

Av dessa grunder hava vi sett oss nödsakade att i förevarande paragraf
bibehålla särställningen för flottledens förhållanden. Paragrafens tredje stycke har
alltså fått kvarstå allenast med smärre modifikationer, väsentligen föranledda därav
att hänvisning skolat ske till 4 kap. vattenlagen i stället för vattenrätts- och dikningslagskommittéernas
motsvarande hänvisning till nu gällande flottningslagstiftning.

7 §•

Till förebyggande av vissa ojämnheter i tillämpningen, som möjligen kunna
vara att befara vid övergången till den nya lagstiftningen, har till donna paragraf
gjorts ett tillägg av innehåll, att under tio år efter lagens ikraftträdande för fiottledsanläggnings
rökning må kunna åberopas även sådana bestämmelser i resolutioner
rörande överbyggande av kongsådra, vilka enligt lagförslaget eljest icke skulle
vara tillämpliga.

2 KAP.

Om byggande i vatten och därmed likställda åtgärder.

10 §.

Redan av vattenrätts- och dikningslagskommittéema hava i förevarande paragraf
föreslagits bestämmelser till skyddande av allmän flottled mot ingrepp däri
genom byggnader för annat ändamål. I dessa bestämmelser har flottleden i allo

1:7 2: io

Övergångs bestämmelse.

Strömfallsägarens
rätt
i förhållande
till flottningsintresset.

y iso

2: lo likställts med allmän farled. Åt båda slagen av allmän led har givits fullkomligt
samma skydd. Det av nämnda kommittéer avgivna förslaget innehåller nämligen
förbud att bygga i eller vid allmän farled eller allmän flottled, med mindre byggnaden
göres på sådant sätt eller sådana särskilda anordningar vidtagas, att leden
fortfarande kan utan olägenhet av någon betydelse användas för det därmed avsedda
ändamålet.

Den i dessa bestämmelser uttalade grundsatsen hava vi för flottledens vidkommande
velat huvudsakligen bibehålla. Emellertid har det befunnits nödigt att
till stadgandet i fråga foga ett par närmare bestämmande!!, vilket föranlett utbrytandet
av föreskrifterna rörande allmän flott-led till ett andra stycke i paragrafen,
innehållande rörande byggande i sådan led hänvisning till första styckets regler
om byggande i allmän farled. Särskilda bestämmelser till flottledens värnande mot
eventuellt intrång av byggnad vid leden hava vi icke ansett erforderliga, liksom
sådana ej heller stadgats i 7 § vattenrättsförordningen. Vilka åtgöranden hänföras
till byggande i vatten framgår av stadgandena i 1 § av detta kapitel; att därmed
likställas vissa andra arbeten stadgas i 34 §.

När i ett vattendrag, varest finnes allmän flottled, skall byggas vattenverk
eller göras annan anläggning, liksom ock när allmän flottled framdrages genom
förut bebyggt strömfall, uppstå lätteligen vissa förhållanden mellan de olika intressena
i vattnet, som, utan att föranleda verklig rättsförlust eller skada för någotdera,
dock bereda båda ett visst omak. Vattenverksägaren måste, sedan i vattnet
inrättats allmän flottled, stundom ordna sig i någon mån annorlunda än förut i
vissa avseenden, han måste planera driften av verket med hänsyn till det framflytande
timret m. m. Och flottningsstyrelsen, som innan ett strömfall bebyggts,
hatt vattendragets hela bredd och dess hela vattenmängd till flottningens förfogande,
nödgas kanske, när strömfallets ägare vill utnyttja sin rätt, finna sig i flottningens
sammanträngande i en smal ränna för en ringa del av vattnet. När samma
strömfall skall samtidigt användas för skilda ändamål lär sådant och liknande svårligen
kunna undvikas. Det hör till det slags omak. som följer med olika var för
sig berättigade intressens sammanträffande på en punkt, den enskilda äganderättens
intresse och det allmänna kommunikationsintresset, och för intetdera intresset har
man rätt att undandraga sig hänsynen till det andra. Otvivelaktigt är dock,
att slitningar lätt nog uppkomma på detta område. Och det är därför eu
lika viktig som grannlaga uppgift för vattendomstolen att efter skälighetens krav

181 y

avväga bestämmelserna till den enes förnöjande utan den andres tillbakasättande. •>; K)
I själva verket har man under deri tid 1880 års vattenlagstiftning varit i tillämpning
städse följt denna grundsats. I regleringsutslag för allmän flottled har man
genom bestämmelser om flottningens förläggande till flodtid, genom sättet för flottledsbyggnaders
anbringande, genom direkta regler för vattenhushållningen eller
annorledes sökt i bebyggda strömfall ordna förhållandena till det bästa för både
flottledens och vattenverkets behov, och i regel har man lyckats åvägabringa sådana
förhållningsregler, att värdera parten ansett sig, om än med något omak, dock
utan förfång kunna utnyttja sin rätt. Till följd härav torde ersättningskrav i nu
berörda hänseende sällan hava väckts.

Det har synts oss angeläget att i själva lagtexten fastslå den rättsnorm,
som sålunda redan vunnit allmän tillslutning. Det bär i förevarande paragraf skott,
såvitt angår byggande i allmän flottled för annat ändamål än flottledens. För den
motsätta situationen: då anläggning för allmän flottled skall utföras i förut bebyggt
strömfall, är grundsatsen uttalad i 4 kap. 4 g. Stadgandets ordalydelse är på
båda ställena huvudsakligen lika och inskärper, att mellan stridiga intressen skall,
såvitt möjligt, så jämkas, att ett vart kan behörigen tillgodoses utan förfång eller
väsentligt omak för annat.

År det däremot icke möjligt att genom jämkning tillgodose både vattenkrafts-
och flottningsintresset utan skada om ock med något omak för någotdera,
upphör likställigheten dem emellan. Strömfallsägaren kan åberopa den enskilda
äganderättens helgd, men är i sin förfoganderätt över vattnet begränsad genom
förbudet att bygga så, att olägenhet av betydelse uppstår för befintlig allmän flottled.
Söker han vattendomstolens tillstånd till en byggnad, som ej kan verkställas
utan att vålla sådan olägenhet för flottningen, måste hans ansökan av domstolen
avslås, såframt den icke låter sig jämkas så, att flottningsintresset varder behörigen
tillgodosett. Den enskilde ägaren har såsom sådan icke gent emot en befintlig allmän
flottled vad på angränsande områden kallas expropriationsrätt. Sådan rätt tillkommer
däremot flottningsintresset gent emot den enskilda äganderätten. Därom
stadgas i 4 kap. 4 och 5 §§.

År flottningen i flottleden stadd i utveckling, så att man har verkliga objektiva
grunder att emotse en stegring i flottgodsmängden under en nära framtid, synes
olägenhet av betydelse för flottleden icke vara förebyggd genom sådana bestämmelser,
genom vilken flottningen allenast av den vid tiden för kraftanläggningens

Y 182

2; 10 tillkomst flottade virkesmängden behörigen tillgodoses. Därutöver bör sörjas även
för den ökning i flottgodsmängden, som man under den givna förutsättningen snart
nog kan förvänta. För mer eller mindre ovissa möjligheter i framtiden bör däremot
strömfallsägaren icke rimligen betungas med särskilda skyldigheter utöver vad flottningens
förliandenvarande behov kräver. Huru än förhållandet i särskilt fall må
vara i nu berört hänseende, kan det emellertid vid liden för kraftanläggnings tillstädjande
i strömfall, varest linnés allmän flottled, vara svårt nog för vattendomstolen
att i alla detaljer avgöra, huru byggnaden skall göras eller med vattenhushållningen,
timmerpåsläppningen eller annat bör lämpligast förfaras, så att vartdera
intresset kan behörigen tillgodoses utan förfång eller väsentligt omak för det andra.
Det kan visa sig ändamålsenligt att beträffande vissa speciella bestämmelser uppskjuta
avgörandet, till dess med tillämpning av provisoriska förhållningsregler någon
tids erfarenhet vunnits. För ett sådant förfaringssätt öppnas möjlighet genom stadgandena
i 11 kap. 57 §.

Vår ståndpunkt i hithörande frågor överensstämmer fullständigt med de åskådningar,
nya lagberedningen lågt till grund för sitt betänkande med förslag till 1880 års
vattenrättslagstiftning. Beredningens uppfattning av förhållandet mellan strömfallsägarens
enskilda äganderätt och det allmänna kommunikationsintresset har. kanske
fått klarast uttryck i några — visserligen i något annat sammanhang — i missi vet
till betänkandet gjorda uttalanden. Beredningen yttrar härom följande (sid. 4 och 5):
»Såsom allmän regel gäller från äldsta lider att vattnet tillhör eller rättare får
tillgodogöras av den, inom vars rågång det befinnes, utan andra inskränkningar än
som till följd av vattnets natur erfordras för bevarande av annans likartade rätt
till samma vattendrag ävensom för vattendragens bibehållande för de allmännyttiga
ändamål, vartill de av naturen äro lämpliga och behövliga. Då nämnda grundregel
icke är underkastad någon stridighet eller tvekan, har lagstiftningen följaktligen
inom förevarande område till huvudsaklig uppgift att närmare fastställa beskaffenheten
av berörda inskränkningar i jordägarens rätt över det å hans grund befintliga
vattnet och därigenom negativt åt samma rätt giva nödig begränsning och

bestämdhet.--Bland de inskränkningar, som strandägare!! i det allmännas

intresse måste underkasta sig äro de, vilka för samfärdselns och varuforslingens
behov måste åläggas honom, de mest i hans rätt ingripande. Tillvaron av segelled,
båtled eller flottled, vare sig på grund av det för vår rätt egendomliga institut,
som benämnes kongsådra, eller ock oberoende därav, hindrar enligt gällande lag

strandägare!! från att i vattnet verkställa byggnader eller annorledes över vattnet 3; 4_4: 1

förfoga med den frihet, som eljest är förhållandet. På de ställen, där dylika kommunikationsleder
i enlighet med hittills gällande lag kommit till stånd, har en ny
lagstiftning i förevarande ämne huvudsakligen till uppgift att fortfarande hålla dem
fria från möjliga inkräktningar från strandägarens sida — —.»

Den i paragrafens sista punkt intagna bestämmelsen för det fall att anspråk
väckes om skyldighet för de flottande att bekosta särskild anläggning eller åtgärd
till skydd mot skada å byggnad, som strömfallsägare eller ägare av annat vattenområde
ärnar uppföra i vattnet, har sin motsvarighet i 11 § flottledsförordningen
av år 1880. I detta lagrum hänvisas till sådan talans avgörande jämlikt de i 4 §
samma förordning stadgade grunder. I förevarande paragraf har för motsvarande
fall givits hänvisning till 4 kap. 4 § vattenlagen, vilken paragrafs innehåll och även
avfattning står i full överensstämmelse med 4 § i flottledsförordningen. Gällande
lags bestämmelser äro alltså jämväl i donna del bibehållna.

3 KAP.

Om allmän farled.

4 §•

I förevarande paragraf angivas vissa förhållanden, som föranleda därtill, att inrättande av
fråga om inrättande av allmän farled skall hänskjutas till Konungens provning.

Till vad vattenrätts- och dikningslagskommittéerna i detta avseende föreslagit har flottled kan

lida intrång.

allenast gjorts det tillägg, att sådan provning skall äga rum, där det finnes anledning
att antaga, att genom farledens tillkomst intrång skulle tillfogas allmän flottled.

4 KAP.

Om allmän flottled.

1 §•

I motiven till 3 kap. 1 § hava vattenrätts- och dikningslagskommittéerna Vikten av
framhållit, hurusom det ingalunda är oviktigt, att allmänheten kan veta, varest aUm*flottled
farled linnés, samt att detta icke minst har betydelse för strandägarna, vilkas rådighet finnes -

Y 184

4: 1 över vattnet i många avseenden lider intrång av farleden. I överensstämmelse med
den sålunda uttalade åskådningen hava kommittéerna i det nämnda lagrummet föreslagit
bestämmelser, enligt vilka i varje fall bör kunna avgöras, huruvida i ett
visst vattendrag finnes allmän farled eller icke.

Riktigheten av kommittéernas uttalande om vikten av visshet, var allmän
farled finnes, torde vara ovedersäglig. Av än större vikt är det dock, att klarhet
föreligger eller omedelbart står att vinna, huruvida i ett visst vattendrag eller på
en viss punkt i vattendraget finnes allmän flottled. Det intrång i strand- och strömfallsägares
rätt, som vållas av allmän flottled och av flottnings bedrivande i sådan
led, är långt mera ingripande än vad i regel förhållandet är med allmän farled,
och sannolikheten av skadegörelse vida större. Ser man saken från deras synpunkt,
vilka hava gagn av flottleden, är den visserligen icke mindre betydelsefull. För
värjo skogsägare och köpare av skog är det uppenbarligen av den största vikt för
bedömandet av skogens värde, huruvida lian för skogsalstrens framforslande kan
anlita det billiga transportmedel, som erbjudes av allmän flottled. I saknad av
möjlighet härtill blir, åtminstone i norra Sverige, även den växtligaste skog mångenstädes
av ringa värde.

Nu gällande Vikten av klarhet i förevarande fråga är visserligen icke förbisedd i nu gällande

lagstiftning, j 2 och 3 §§ i kungl. förordningen om allmän flottled givas bestämmelser, enligt

vilka man har att i varje fall avgöra, om allmän flottled finnes eller icke. Värdet
av dessa bestämmelser för den tid, som gått, bör icke underskattas. Vid en revision
av flottningslagstiftningen kunna de emellertid med hänsyn till nutidens och framtidens
ökade krav på klarhet och överskådlighet i vattenrättsliga frågor icke synas
fullt tillfredsställande.

Innan vi gå att framställa, huru enligt vår mening lagstiftningen i donna
del bör ordnas, torde det vara erforderligt att i korthet skärskåda innebörden i
nyssberörda nu gällande lagstadganden i ämnet.

Genom stadgande^ i 3 § i flottledsförordningen bemyndigas Konungens befallningshavande
att under vissa förutsättningar förordna om inrättande av allmän flottled
i vattendrag, varest sådan led ej finnes. Bär sådant förordnande givits och
föreskrivna åtgärder kommit till utförande, finnes för framtiden allmän flottled,
såframt den ej till äventyrs skulle blivit i behörig ordning avlyst. Rörande flottledens
utsträckning m. m. lämnas besked i Konungens befallningshavandes utslag.
Och någon större svårighet att hos nämnda myndighet erhålla underrättelse, huru -

185

4: i

vida ocli när ett dylikt s. k. regleringsutslag meddelats angående visst vattendrag,
bör icke kunna förutsättas, enär jämlikt kung!, cirkulär den 30 dec. 1880 Konungens
befallningshavande bär skyldighet att fora särskilt register över förekommande ärenden
av vattenrättslig natur, till vilka ärenden uttryckligen hänföras ärenden rörande
allmän flottled.

Större vanskligheter vid tolkningen och tillämpningen erbjuda stadgande^ i
2 § i flottledsförordningen. I detta lagrum stadgas att i vattendrag, där vid den
tid, då samma förordning trädde i kraft, »flottning på grund av dittills gällande lag
eller särskilda föreskrifter allmänneligen idkades eller tillåten var», skall allmän
flottled jämväl framgent bibehållas. För bedömandet av frågan, huruvida allmän
flottled linnés i sådana vattendrag, i vilka icke enligt flottledsförordningen av år 1880
Konungens befallningshavande inrättat allmän flottled av nyo, har man alltså att gå
tillbaka till de förhållanden, som förelågo den 1 maj 1881, då nämnda förordning
trädde i kraft, varjämte innehållet i de dessförinnan på detta område gällande författningar
kan i viss mån inverka på frågans avgörande. Dessa äldre författningar
äro kung!, brevet den 8 april 1811 och fiskeristadgan den 20 juni 1852, samt
beträffande förhållanden före sistnämnda författning den med densamma väsentligen
överensstämmande Kung!. Maj:ts allmänna stadga och ordning för rikets havs-,
skär-, ström- och insjöfiske den 14 november 1766 med Kung!. Majrts förklaring
därtill den 24 januari 1771. Genom 1811 års kungl. brev uppdrogs åt landshövdingarna
i de län, »där flottning uti strömmar och vattendrag är övlig», att »för de
vattendrag, varest flott- och farleder förut varit och vara böra» meddela erforderliga
bestämmelser rörande flottningen in. in. I fiskeristadgan (11 §) föreskrevs, att
»i varje älv, ström, å eller sund» skulle »kongsådra alla lider på året i det djup,
att all fisk framkomma kan, hållas öppen till en tredjedel av vattnet, där sådan
ådra av ålder varit, och hälften mindre eller en sjättedel av vattnet, där ingen ådra
av ålder varit, men fiske ovanför ligger eller flottled nyttjas, eller vattendämning, i
brist av sådan öppning kunde skada annans ovanför belägna ägor». Vidare stadgades
(14 tj) bland annat, att under vissa förutsättningar kunde tillåtas, att kongsådra
överbyggdes, »så framt det sker på sådant sätt, att flott- eller farled, när den behöves,
utan betalning hålles öppen». 1811 års brev är upphävt genom 1880 års lagstiftning
och de nämnda paragraferna i fiskeristadgan genom lagen om rätt till fiske
flen 27 juni 1896.

Tolkningen av de i förevarande ämne gällande bestämmelser erbjuder i mer

Y 186

4: 1 än ett avseende beaktansvärda svårigheter.1) Att här närmare ingå på desamma,
torde icke vara erforderligt. Frånsett tolkningssvårigheterna och den ovisshet rörande
lagbestämmelsernas innebörd, vilken kan härledas därifrån, måste i alla händelser
betänkligheter resas mot att bibehålla sådana bestämmelser, vilka under vissa förhållanden
gorå förefintligheten av allmän flottled beroende på den omständigheten,
huruvida i ett vattendrag flottning »allmänneligen idkades eller tillåten var» vid en
tidpunkt, som redan nu ligger mer än 35 år tillbaka i tiden, varvid den möjligheten
icke är utesluten, att man med undersökningen kan nödgas gå ytterligare tiotals år
tillbaka. Att åstadkomma en tillförlitlig utredning av dessa förhållanden blir naturligen
med vart år, som går, allt svårare, på samma gång som det undantagsvis kan
inträffa, att allmän flottled i händelse av tvist bevisas finnas i ett strömfall, där ingen
trött sådan led finnas och vars ägare vid finansieringen av sitt vattenverk icke
räknat med sådan möjlighet.

Möjligen kan det med visst fog sägas, att de nu framhållna bristerna i de
bestämmelser, enligt vilka man jämlikt nu gällande lagstiftning har att bedöma
frågan om förefintlighet av allmän flottled i ett vattendrag, icke gjort sig under den
gångna tiden allt för mycket kännbara. Enligt 3 § flottledsförordningen har
Konungens befallningshavande i regel haft möjlighet att inrätta ny allmän flottled,
där sådan förut icke funnits. Det har därför mången gång kunnat synas Konungens
befallningshavande tämligen obehövligt att undersöka, huruvida anledning funnes
att antaga, det ett visst vattendrag, för vilket sökts bestämmelser om flottningsrätt,
till äventyrs redan enligt lag vore allmän flottled, helst Konungens befallningshavande
merendels lyckats träffa sådana bestämmelser för flottningens framförande genom
strömfall, att rättstvister mellan strömfallsägaren och de flottningsintresserade kunnat
undgås. Härtill kommer, att för allmänhetens uppfattning mångenstädes knappast
andra vattendrag ansetts vara allmänna flottleder än sådana, som genom särskilt
beslut av Konungens befallningshavande upplåtits till flottning eller för vilka eljest
särskilt regleringsutslag från Konungens befallningshavande eller fastställt flottningsreglemente
kunnat påvisas.

Ehuru sålunda konflikter mellan skilda vattenrättsliga intressen i vattendragen
hittills kunnat ofta förebyggas, är det ingalunda visst, att sådant skall åtminstone
i samma utsträckning kunna lyckas för framtiden. Med å ena sidan vattenkraftens

'') Se Kung!. Maj.ts utslag clan 7 dec. 1905, den 26 april 1906 och den 28 januari 1908.
(N. J. A. 1905 sid. 537, 1906 sid. 278 och 1908 sid. 37).

187

ökade värde och användning samt å andra sidan den allt mer stegrade ekonomiska
betydelsen av trävarurörelsen och dess transportvägar, kan det måhända vara att
befara att konfliktanledningar skola uppträda i viss män talrikare i framtiden.
För övrigt hava lagens stadganden betydelse icke blott för domstolars och myndigheters
avgörande av uppståndna tvister, utan även såsom grundval för godvilliga
överenskommelser rörande tvisternas biläggande. Det har följaktligen vant oss
angeläget att föreslå sådana bestämmelser på detta område, att all tvekan för framtiden
bör vara utesluten, huruvida i ett visst vattendrag är allmän flottled eller ej.

För ernående av fullständig klarhet härutinnan har det synts oss lämpligast att
söka få till stånd en autentisk förteckning över de vattendrag, vari allmän flottled
finnes, då vattenlagen träder i kraft, med denna förteckning tillerkänd fullt bindande
kraft, så att ingen invändning skall kunna med laga verkan göras mot befintligheten
av allmän flottled i de vattendrag, som upptagas på förteckningen, och
att beträffande intet vattendrag eller vattenområde, som saknas där, anspråk
skall kunna väckas, att allmän flottled vant där befintlig vid vattenlagens ikraftträdande.
För åstadkommande av en slik förteckning föreslås en särskild procedur,
varom bestämmelser finnas sammanförda i förslag till lag om förteckning å tidigare
tillkomna allmänna flottleder. De grundläggande reglerna för själva sakprövningen,
huruvida ett vattendrag bör uppföras på förteckningen eller icke, återfinnas däremot
i förevarande paragraf.

Första stycket i paragrafen handlar om vattendrag, där Konungens befallningshavande
med tillämpning av 1880 års flottledsförordning och flottningsstadga genom
regleringsutslag inrättat allmän flottled eller ordnat flottningen i förut befintlig sådan
led. Såsom redan framhållits, kan någon tvekan om flottledens bestånd i sådant
vattendrag knappast förefinnas. Utöver denna grupp av allmänna flottleder, vilken
omfattar helt visst alla leder, där flottningen är av någon egentlig betydelse, kunna
emellertid ännu finnas vattendrag, för vilka intet ordnande av flottningsförhållandena
skott enligt 1880 års flottledsförfattningar, men i vilka ändock på grund av de äldre
författningarna allmän flottled måste anses förefinnas. I paragrafens andra stycke
latas härom. Sannolikt är antalet sådana leder ganska ringa.

För den förstnämnda gruppen kan förfarandet för åstadkommande av eu
flottledsförteckning — tillsvidare av provisorisk natur — ställas helt enkelt. Uppgifterna
från Konungens befallningshavande höra i detta avseende tagas för göda.
1 § i det nyssnämnda förslaget till lag om förteckning å flottleder meddelar föreskrift

4: i

Åstadkommande
av
autentisk förteckning
över
befintliga
allm. flottleder.

Y 188

4: 2 härom. Men tillika måste skapas möjlighet att komplettera denna förteckning dels
med sådana flottleder av första gruppen, som eventuellt blivit förbigångna och ute ¥&r glömda

i förteckningen, dels ock med till äventyrs befintliga flottleder av den andra
gruppen. För sådant ändamål stadgas i 2 § av nämnda lagförslag utlärdandet av
kungörelse med anmodan till dem, som möjligen vilja gorå gällande befintligheten av
någon flottled, att med företeende av de handlingar, som åberopas till stöd för påståendet,
gorå anmälan hos vederbörande vattendomstol inom viss tid. De inkomna
anmälningshandlingarna insändas till Konungen, som låter underkasta dem en summarisk
provning. Finnes därvid att sannolika skäl anförts för påståendet om befintligheten
av allmän flottled, som med anmälan avses, uppföres denna på en
provisorisk tilläggsförteckning.

Förmenar någon, att visst vattenområde med orätt vare sig upptagits å provisorisk
förteckning av det ena eller andra slaget eller uteslutits därifrån, tillerkännes
honom i 3 § av nämnda lagförslag befogenhet att genom talan vid vattendomstolen
gorå sin rätt gällande. Tiden för anhängiggörande av sådan talan är föreslagen till
två år från det vattenlagen trätt i kraft. Sedan alla anhängiggj ord a tvister i detta
avseende blivit slutligen avdömda, är därigenom och genom innehållet i de oklandrade
delarna av de provisoriska förteckningarna för framtiden avgjort, huruvida, sedan
vattenlagen trätt i kraft, tidigare tillkommen allmän flottled finnes i visst vattenområde
eller icke. De förändringar, som sedermera kunna ske, vare sig genom inrättande
av nya allmänna flottleder eller genom avlysande av flottleder skola enligt
12 kap. anmärkas i vattenboken, och kunna därifrån lätt verifieras.

Att nu berörda stadganden icke kunna tillämpas, där någon flottled blivit
före vattenlagens ikraftträdande formligen avlyst, torde ligga i sakens natur och
tillräckligt antydas genom de använda ordalagen om flottleds »bibehållande».

I paragrafens sista stycke hänvisas beträffande förfaringssättet för flottledsförteckningens
åstadkommande till lagen om förteckning å tidigare tillkomna allmänna
flottleder.

2 §■

Nt, inrättande
av allmän
flottled.

I 2 § hava angivits förutsättningarna för inrättande av allmän flottled, där
sådan förut ej finnes. I avseende å dessa förutsättningar hava vi icke funnit skäl
att avvika från de principer, som ligga till grund för nu gällande lags föreskrifter

i 3 § flottledsförordningen.

Dessa principer hava av nya lagberedningen utvecklats i motiven till motsvarande
och lika lydande paragraf i dess förslag till nämnda förordning. Beredningen
uppdrager eu jämförelse mellan anläggande av allmän väg och allmän flottled
och finner att i båda fallen erfordras lika mycket, att den nya kommunikationsleden
ägor den allmännyttighet, som ensam kan rättfärdiga, att intrång genom den
nya ledens upptagande tillskyndas den, inom vars område anläggningen göres.

Vad detta intrång beträffar, herde dock, menar beredningen, icke förgätas
att strandägarnas rätt över vattnet i allmänhet icke enligt lag är lika ovillkorlig
som jordägarens till den fasta marken utan alltid i större eller mindre grad varit
underkastad vissa inskränkningar, som, till följd av vattendragens naturliga bestämmelse
att vara kommunikationsmedel och deras beskaffenhet i övrigt, måste äga
ruin till skydd för allmän och enskild rätt, samt att med ett lämpligt anordnande
av flottningen vattnet vanligen kunde fortfarande om ock med någon mindre lätthet
begagnas såsom drivkraft och för Övriga nyttiga ändamål. På grund härav hade
beredningen föreslagit, att förordnande om ny allmän flottleds inrättande skulle kunna
ske i de fall, då sådant prövades vara av nöden samt kunna medföra väsentligt
gagn för orten eller eljest lända till nytta för det allmänna. Med dessa ordalag
hade avsetts att lämna den prövande myndigheten en antydning om vad vid prövningen
bolde uppmärksammas särskilt med hänsyn till de rubbningar i bestående
förhållanden, som kunde genom flottningen uppstå. Det läte nämligen ganska väl
tänka sig, att genom flottningen andra berättigade näringsgrenar kunde storas i så
väsentlig mån, att vid jämförelsen emellan det gagn, flottningen medförde för skogshanteringen
och de olägenheter, som i annat hänseende därvid uppstode, de senare
kunde anses övervägande. Vid sådant förhållande kunde flottningen, om än ostridigt
nyttig i ett avseende, likväl ej anses medföra väsentligt gagn för ortens
näringsliv. Uppenbarligen måste vid den föreskrivna prövningen hänsyn tagas till
de olika förhållandena i särskilda orter. I de norrländska bygderna på de ställen,
där skogshanteringen utgjorde den huvudsakliga eller nästan uteslutande näringen
och där antagligen till följd av jordmånens beskaffenhet och det härda klimatet
någon högre kultur icke vore att förvänta utan skogsbruk vore att anse såsom det
egentliga medlet för den fåtaliga befolkningens ekonomiska utveckling, torde väl
ej hos den prövande myndigheten kunna uppstå någon tvekan därom, att inrättandet
av en behövlig flottled lände orten till väsentligt gagn. På andra ställen åter,
där bergsbruk, åkerbruk eller andra näringar övervägande idkades, vore frågan om

Y 190

4: 2 flottledens gagnelighet ej lika självklar, för den händelse flottleden kunde inverka
störande å dessa näringar, vilka utgjorde det förnämsta medlet för en tät befolknings
tillvaro och välmåga. I senare fallet torde väl ej finnas någon skälig anledning
att befara, det den prövande myndigheten skulle med åsidosättande av alla
Övriga genom flottningen förnärmade intressen obetingat anse flottningen väsentligen
gagnelig. Utan någon särskild erinran därom i lagtexten torde således, menar
beredningen, uppenbarligen hänsynen till de på olika orter eller i olika provinser
övervägande olika näringarna samt till redan befintliga kommunikationer av
sig själv föranleda därtill, att en annan uppfattning gjorde sig gällande när fråga
vore om flottled i Skåne, än när frågan avsåge flottled i Norrland. Säkerligen bleve
det ett lika sällspord undantag, att ny flottled beviljades t. ex. genom skånska
slättbygden, som att begäran om flottleds inrättande avsloges t. ex. i de norrlänska
länens skogsbygd.

Vad nya lagberedningen sålunda yttrat, bär helt visst i stort sett ännu tilllämpligliet.
Och vi hava icke funnit anledning att rubba på de ordalag, i vilka nu
gällande lag givit uttryck åt de uttalade principerna. Dessa återfinnas alltså ordagrant
i första punkten av förevarande paragraf. Alldeles kunna vi dock icke dela
nya lagberedningens tillförsikt därom, att det skulle vara obehövligt att i själva
lagtexten mera direkt än som i flottledsförordningen skeft uttala nödvändigheten
för den prövande myndigheten — enligt vårt förslag vattendomstolen — att jämte
hänsynen till ortens skogshantering och dess behov av förbättrade kommunikationer
vid prövning av ansökningar om inrättande av allmän flottled också taga i betraktande
till äventyrs uppstående menliga inverkningar på andra näringar och vid
ärendets avgörande noga avväga gagnet mot nackdelarna. Vi hava trött oss finna,
att vid tillämpningen av nu gällande lagbud Konungens befallningshavande måhända
icke alltid hatt donna nödvändighet skarpt för ögonen. Och behovet av
varsamhet vid beviljande av allmän flottleds inrättande särskilt i förhållande till
vattenkraftsintresset låter sig allt starkare förnimmas, i den mån vattenkraften tillväxer
i ekonomisk och man kan — med tanke på tendensen att låta densamma,
omsatt i elektrisk kraft, komma till användning för en mångfald olika ändamål i
det dagliga livet — val såga social betydelse. Men även i förhållande till jordbruket
och fiskerinäringen är en sådan varsamhet för visso av nöden. Jämte det i
första punkten av förevarande paragrafs första stycke bibehållits ordalagen från 3 §
i flottledsförordningen, hava vi följaktligen ansett oss höra därtill foga en andra

191

punkt av innehåll, att vid prövning av ansökan om allmän flottleds inrättande hänsyn
skall tagas till omfattningen å ena sidan av ortens skogshantering och av gagnet för
densamma av flottledens inrättande samt å andra sidan av de störningar, som
genom flottleden eller flottningen däri kunna vållas andra näringar.

Flottledsförordningen synes för inrättande av allmän flottled förutsätta befintligheten
av ett vattendrag. Att härunder inneslutes också sjö, som genomflytes av
älv eller å, är otvivelaktigt, och förhållandet blir i detta hänseende detsamma med
den lydelse, som givits åt första stycket av förevarande paragraf. Helt naturligt
är, att flottleder i regel anordnas i de förut befintliga vattenleder, som bildas av
de naturliga vattendragen, och man förstår därför lätt, att det kan hava synts
obehövligt att nämna något om inrättande av allmän flottled medelst skapande över
land av ny vattenled. Det har emellertid i undantagsfall visat sig vara önskligt, att
allmän flottled skulle kunna komma till stånd även på sist nämnda sätt, men därvid
har hos myndigheterna uppstått tvekan, huruvida flottledsförordningen medgåve bifall
till en sådan ansökan. Där de ovan angivna förutsättningarna för allmän flottleds
tillkomst äro för handen, synas dock i själva verket knappast bindande skål kunna
åberopas mot lämpligheten av ett sådant anordnande av bestämmelserna i fråga,
varigenom öppnande av allmän flottled över land möj liggöres. Till förebyggande av
all tvekan i donna del har i tredje stycket av förevarande paragraf införts uttrycklig
bestämmelse att vid prövning av sådan ansökan i tillämpliga delar samma regler
skola följas, som finnas stadgade med avseende å inrättande av allmän flottled i vatten.

Vid tillämpningen av dessa regler bör uppenbarligen väsentlig vikt fästas
vid, att icke genom ny flottleds framdragande över land till äventyrs befintlig flottled
i närliggande vattendrag genom minskning i vatten eller timmertillgång lider obehörigt
men.

3 §•

Konungens befallningshavandes beslut rörande ansökan om inrättande av
allmän flottled skall enligt nu gällande lag föregås av en syneförrättning av sakkunniga
personer. Donna ordning för ett sådant ärendes behandling har synts oss
höra bibehållas. Och då förrättningsman skall, enligt vårt förslag liksom hittills,
förordnas av Konungens befallningshavande, bör ansökan om inrättande av allmän
flottled, oavsett vilken myndighet som skall avgöra frågan, ingivas till nämnda

Allmän flottleds
framdragande
över
land.

Ansökan om
allm. flottlcds
inrättande.

Syneförrätt ning.

192

4: 3 myndighet. Bestämmelse härom har intagits i första stycket av förevarande paragraf,
vari tillika givits en hänvisning till 10 kap. 1—31 §§ eller den del av
vattenlagen, som särskilt handlar om syneförrättning, varom nu är fråga, samt om
ordningen för handläggning av flottledsärenden.

Prövningen Enligt gällande flottningsförfattningar är prövningen av frågor om inrättande,

aV frågor?* utvidgande och förbättrande av allmän flottled samt om sättet och villkoren för
dess begagnande överlämnad åt Konungens befallningshavande, som sålunda i första
hand har att avgöra, såväl huruvida ett vattendrag bör upplåtas till allmän flottled,
som ock med vilka byggnader och anstalter leden skall förses samt vilka bestämmelser
i övrigt skola iakttagas vid ledens inrättande och begagnande. Konungens
befallningsh av ande äger härvid giva lov till vidtagande av anläggningar och åtgärder,
även om de inverka å annans rätt, blott med den inskränkning, att, där för ändamålet
»erfordras att jord eller lägenhet, som annan tillhör, för flottleden begagnas
eller att vatten annan till men ur vattendraget bortledes», expropriationsförfarande
skall komma till tillämpning (flottledsförordningen 4 och 7 §§). Härförutom tillkommer
det Konungens befallningshavande att bestämma sättet för byggnadskostnademas
återgäldande till anläggare, att fastställa reglemente för flottningsföreningen
samt i övrigt utöva tillsyn över flottleden och föreningens verksamhet. Med ersättningsfrågor
däremot tager Konungens befallningshavande icke någon befattning. De
komma icke under bedömande i flottledsmålet utan bliva, där de icke lösas på
godvillighetens väg, avgjorda antingen i den ordning expropriationsförordningen
stadgar eller, såsom vanligast är, i särskilda tvister mellan de skadelidande och
vederbörande flottningsförening inför skiljemän eller allmän domstol.

Att avgörandet av flottledsmålen enligt gällande lag överlämnats till Konungens
befallningshavande har en naturlig förklaring däri, att man likställt dem med andra
kommunikationsfrågor och ansett dem vara av övervägande administrativ natur.
Det må ingalunda bestridas, att den administrativa synpunkten vid dessa mål måste
vara av stor betydelse, men man bör å andra sidan ihågkomma, att i flottledsmålen
föreligga i regel till bedömande även frågor, som äro helt främmande för administrativ
myndighets allmänna uppgifter och organisation. Vi syfta därvid främst på
de rättsliga frågor, som äro förknippade med de vatten- och byggnadstekniska spörsmålen.
Våra vattendrag kunna i sitt naturliga skick i allmänhet ej brukas för flottning.
Innan de lämpa sig härför, måste i regel åtskilliga arbeten i dem utföras,

193 y

genom vilka ingrepp göras i andras rättigheter, framför allt i avseende ä vattnets 4C ;
nyttjande. Vid en flottleds anläggande fordras t. ex. utförande av dammbyggnader,
ändrande av förut befintliga vattenverk, fastställande av hushållningsregler beträffande
vattnets fördelning mellan flottningen och vattenverk, grävningar, sprängningar och
muddringar in. in. Det är tydligt, att för ett omsorgsfullt avvägande av de intressens
rätt, som härvid kollidera, fordras bos den prövande myndigheten eu ingående
kännedom om såväl vattenrättsliga som vattentekniska förhållanden, men
dessa förutsättningar kunna i allmänhet ej antagas förefinnas hos Konungens befallningshavande.
Donna myndighet har därför icke alltid kunnat utöva den sakkunniga
kritik av förrättningsmannens förslag, vilken understundom kunnat vara behövlig.

Hittills hava väl förhållandena i vattenrättsligt avseende kunnat ordnas utan större
svårigheter, beroende därpå att i de delar av riket, där flottlederna huvudsakligen
förekomma, flottningen i stort sett fått vara ensam om vattendragens nyttjande,
dock i de större vattendragen jämsides med farledsintresset, med vilket svårare
konflikter i regel lätt nog kunnat undvikas. Men med vattenkraftsindustriens alltmer
skeende utveckling och i den man de norrländska vattenfallen utbyggas, komma
oftare än hittills att mellan dessa båda intressen uppstå konflikter av olika slag,
vilkas lösning måste överlämnas åt på detta område fullt sakkunniga personer.

Mot nuvarande rättsprocedur kan vidare anmärkas, att det vållar osäkerhet i
lagtillämpningen, att bestämmanderätten om byggnader i vatten, deras konstruktion
och hushållningen med vattnet vid desamma tillkommer, när ändamålet är att tjäna
flottningen, Konungens befallningshavande, men när ändamålet är vattnets utnyttjande
för drivkraft, domstol. Tvekan har ock visat sig understundom kunna uppstå,
huruvida i visst fall Konungens befallningshavande eller domstol skall avgöra byggnadsmål.
Det är nämligen ej ovanligt, att dammar anläggas, som på eu gång tjäna
flottningen och något annat ändamål, såsom bevattning eller vattenreglering, och att
de båda intressena gemensamt deltaga i arbetets utförande. I den män en dylik
damm är avsedd för flottning, bör enligt flottledsförordningen frågan prövas av
Konungens befallningshavande, men i övrigt enligt vattenrättsförordningen av domstol.

Tydligt är emellertid, att det möter svårigheter att låta de olika myndigheterna var
för sig pröva samma byggnadsmål, och man har därför i praxis ej alltid kunnat
upprätthålla bestämda gränser mellan Konungens befallningshavandes och domstols
prövningsområden. Särskilt har praxis varit vacklande i sådana fall, då fråga varit

y 194

4; 3 om anläggande av nya vattenverk i redan befintlig flottled eller om ändrande av
äldre sådana, där allmän flottled skall framdragas.

Vid meddelandet åt oss av uppdraget att omarbeta flottningslagstiftningen bär
särskilt ålagts oss att undersöka, huruvida den nuvarande proceduren för inrättande
av allmän flottled borde omläggas och hithörande frågor överlämnas till de
vattendomstolar, som av vattenrätts- och dikningslagskommittéema föreslagits för handläggning
av andra vattenmål. Den bärande tanken i förslaget om de nya vattendomstolarna
har varit att vinna enhetlighet vid vattenfrågors behandling och förty
organisera vattendomstolarna så, att de lämpa sig för avgörandet av alla sådana
spörsmål. Utan tvingande skål höra ej flottledsmålen för framtiden intaga någon
undantagsställning i detta avseende. Detta gäller såväl med avseende å bestämmandet
av de byggnader m. m., som böra utföras för flottleden, som ock beträffande
i flottledsmål förekommande lösens- och ersättningsfrågor. Den omständigheten,
att flottledsmål för närvarande avgöras av Konungens befallning^avande, utgör
desto mindre tillräckligt skäl att bibehålla detta förhållande vid lagstiftningens revision,
som detsamma, på sätt nyss framhållits, redan med nuvarande lagstiftning lett till
åtskilliga olägenheter. Att helt och hållet överflytta flottledsmålen till vattendomstolen
låter sig dock ej göra; därtill äro de i dessa mål föreliggande spörsmål av
alltför olikartad natur. Somliga frågor kunna sägas vara av rent judiciell, andra åter av
rent administrativ art, och mellan dessa finnes en tredje grupp av blandad judicielladministrativ
natur. Ehuruväl vattendomstolen kan sägas vara eu blandad judicielladministrativ
domstol, äro dock rent administrativa spörsmål, som icke hänföra sigill!
själva vattnet, främmande för dess uppgifter och höra fortfarande bibehållas
under Konungens befallningshavandes prövningsrätt. Det gäller därför att söka uppdraga
en bestämd gräns mellan olika i flottledsärenden föreliggande frågor och därmed
mellan Konungens befallningshavandes och vattendomstolens kompetensområden.

De huvudfrågor, som vid allmän flottleds inrättande eller förbättrande komma
under bedömande, äro i stort sett följande: 1) prövning av företagets behov och
nytta; 2) vilka byggnader och åtgärder tarvas för företagets genomförande, dessas
konstruktion, läge och beräknade kostnad m. m.; 3) uppskattning av skadeersättningar;
4) fastställande av anläggares ersättningsbelopp; 5) trafiktekniska regler
och föreskrifter till skyddande av andra intressen, såsom angående hushållningen
med vattnet vid dammar, om flottningstiden, virkespåsläppning, farleds öppenhållande,
barkningstvång in. m.; 6) distriktsindelning; 7) grunderna för flottleds- och andra

195

kostnaders fördelning it flottgodset, samt fastställande av amorteringsplaner; 8) reglementsfrågor.

De under 1)—4) omförmälta frågorna röra huvudsakligen själva flottleden, dess
anläggande och utvecklande. Det har redan framhållits hurusom byggnads- och
ersättningsfrågorna — 2), 3) och 4) — naturligen tillhöra vattendomstolens avgörande.
Till vilkendera myndigheten man bör lägga avgörandet av frågan, huruvida inrättandet
av allmän flottled är av nöden och till gagn för orten, eller således huruvida
den överhuvud bör komma till stånd, kan vara mera tveksamt. Det kan tyckas,
som om denna fråga, såsom berörande ortens allmänna ekonomiska förhållanden, skulle
närmast lämpa sig för avgörande av Konungens befallningshavande. Det bör dock bemärkas,
att frågan nära sammanhänger med, huru Övriga frågor, särskilt byggnadsfrågor
lösas. Alltför höga byggnadskostnad^- kunna ekonomiskt omöjliggöra företaget,
och det ligger alltså stor vikt uppå att se till, att byggnadskostnadema hållas inom
rimliga gränser och, där så erfordras, nedbringa^ genom avstående från en eller annan
påtänkt byggnad, som icke är oundgängligen nödig. Sådan jämkning bör givetvis göras
av den myndighet, som i övrigt har att pröva byggnadsfrågoma, och avgörandet av
frågan om flottledens tillkomst kan icke skiljas från dessa. Där den är underkastad
tvekan i avgörandet eller mellan sakägarna uppstått stridighet därom, gäller detta i
regel icke, huruvida flottledens inrättande är ur skogsekonomisk synpunkt nödig och
nyttig, utan huruvida det intrång, som genom flottleden och flottningen kommer att
tillskyndas andra intressen, är av den beskaffenhet att flottledens tillkomst ändock
kan anses äga fog för sig. Den avvägning av de olika intressenas betydelse, som
härvid måste äga rum, bör helt visst kunna överlämnas till vattendomstolen, vilken
även på andra vattenrättens områden fått sig liknande uppgifter anförtrodda. Det
må även ytterligare framhållas, att vattendomstolen bliver icke uteslutande en
judiciell, utan kanske i lika hög grad en administrativ domstol. Den bliver således
icke främmande för att bedöma flottledsfrågor även ur ekonomisk och administrativ
synpunkt. För att emellertid Konungens befallningshavandes sakkunskap och ortskännedom
även må komma till gagn vid förevarande frågas avgörande hos vattendomstolen
har i 11 kap. 83 § stadgats, att i underställningsmål rörande flottleds
inrättande eller omreglerande Konungens befallningshavande skall, innan målet avgöres,
erhålla tillfälle att avgiva yttrande rörande å ena sidan gagnet för orten av det i
målet ifrågasätta företaget och å andra sidan de olägenheter, som tilläventvrs äro
att förvänta av detsamma.

4: 3

Frågor, tillkommande

vattendomstolen.

4: 3

Frågor, tillkommande

Konungens
befallningshavande.

196

Vi hava alltså funnit skäligt att i förevarande förslag överflytta till vattendomstolen
avgörandet av frågor, huruvida ny flottled bör inrättas eller ej, liksom
ock av frågor om redan befintlig leds utvidgande och förbättrande. Härav följer
såsom en konsekvens, att vattendomstolen bör hava i sin hand avgörandet, huru
vid flottledens ordnande och begagnande bör förfaras, alltså fastställandet av de
under 5) härovan omförmälda trafiktekniska regler och föreskrifter för ledens
nyttjande. Detsamma kan ock sägas beträffande de under 6) upptagna frågorna om
flottledens indelande i flottleds- eller utflottningsdistrikt (10 kap. 17 § 13 och 14).
Dessa frågor beröra visserligen flottledens ekonomi och i viss mån även skogarnas,
men äro dock kanske mera av trafikteknisk art, och deras avgörande är intimt beroende
av, huru de byggnadstekniska frågorna lösas. Särskilt indelningen i flottledsdistrikt
— de distrikt, varinom byggnadskostnad^^ skola å flottgodset fördelas —
kan ej ske utan att noggrann hänsyn tages till nämnda frågor. Avgörandet, huru
kostnaden för en byggnad, som belägen inom ett visst distrikt medför nytta för
flottningen även å andra distrikt, skall fördelas å dessa senare, fordrar uppenbarligen
vattenteknisk sakkunskap. Ej heller höra byggnadsfrågoma avgöras utan samband
med flottledens indelning i flottledsdistrikt. Vid dessas avgörande är frågan om
flottledsdistriktens gränser av betydelse för bedömande, huruvida byggnadskostnad^-^
bliva för höga å något visst distrikt och i följd därav i vad mån de höra nedbringas
å viss sträcka eller ock distriktsindelningen omläggas. Byggnadsfrågor och
distriktsindelningsfrågor inverka alltså på varandra och måste tillkomma samma
myndighets, vattendomstolens, avgörande.

Under 7) och 8) hava angivits vissa frågor — nämligen beträffande grunderna
för flottningskostnademas fördelning på olika slag av virke, om amorteringsplaner
för sådana utgifter, vilka icke lämpligen kunna gäldas under ett enda år, samt om
reglementsbestämmelser — vilka visserligen hava avseende å flottningen så till vida,
som de angå väsentligen inre förhållanden mellan de flottande, men däremot icke
hänföra sig till själva flottleden eller till vattnet däri. Avgörandet av dessa frågor
har därför synts oss i framtiden liksom hittills höra tillkomma Konungens befallningshavande.
I viss mån avse de förhållanden inom flottningsföreningarna av liknande
natur som vissa förhållanden inom ekonomiska föreningar, sjukkassor, understödsföreningar
och dylikt.

I överensstämmelse med nu antydda grunder hava vi i förslaget trött oss
höra fördela hithörande frågor mellan vattendomstolen och Konungens befallnings -

197

havande. 1 10 kap. hav närmare uppdragit# gränsen mellan de båda myndigheternas
pi övningsområden och hav detta skott på sådant sätt, att vattendomstolen har att
pröva de i 10 kap. 16—18 §§ och Konungens befallningshavande de i samma kapitels
19 § omförmälda frågor. Härförutom tillkommer det Konungens befallningshavande
att upptaga och avgöra vissa andra i lagen om flottning i allmän flottled angivna
frågor rörande de flott.andes inbördes förhållanden i flottningsföreningar samt om
tillsyn över de allmänna flottlederna och flottningsföreningarna.

Av den gjorda omläggningen av prövningsrätten beträffande flertalet i flottledsärenden
ingående frågor följer, att det enligt vattenlagsförslaget icke är till
Konungens befallningshavande utan till vattendomstolen synemännens utlåtande bör
insändas. Visserligen åligger det jämlikt 10 kap. 19 § synemännen att utreda även
vissa frågor, som skola avgöras av Konungens befallningshavande, men på sätt 29 §
i samma kapitel utmärker, ingår synemännens utredning och förslag i dylika frågor
icke i utlåtandet. I likhet med vad som stadgats beträffande syneförrättning^ rörande
företag enligt 7 kap. (14 H därstädes) har alltså i andra stycket av denna paragraf
föreskrivits, att synemännens utlåtande skall underställas vattendomstolens provning.
Underställningen och därmed också vattendomstolens gransknings- och prövningsrätt
omfattar alltså synemännens utlåtande i dess helhet — med visst undantag,
som strax skall nämnas. I 5 kap. 46 § stadgas för vissa torrläggningsföretag en
mera begränsad underställning av utlåtande från synemän, nämligen avseende allenast,
huruvida från det allmännas sida hinder möter mot företaget eller särskilda
villkor höra föreskrivas beträffande dess utförande. En dylik begränsning av underställningens
syfte passar uppenbarligen icke beträffande fiottledsmål. Flottleden tjänar
ett allmänt intresse, och knappast någon enda av de bestämmelser, som meddelas
rörande dess utförande, kan ställas utanför hänsynen till det allmänna. Då enligt
nu gällande lag Konungens befallningshavande har fria händer att godtaga eller
ändra synemännens förslag, skulle det innebära ett skarpt och av förhållandena
ingalunda påkallat brytande med nu rådande regler, om vattendomstolen skulle i
sin prövningsrätt bindas inom snävare gränser.

Såsom redan antytts, finnes dock ett undantag från den uttalade regeln.
Med prövningen av frågor rörande lösen eller ersättning enligt 9 kap. skall nämligen
vattendomstolen icke taga befattning i vidare mån, än som föranledes av
anförda besvär eller av ändrade föreskrifter rörande företagets utförande. Mot -

4: 3

Underställ ning.

Y 198

4:3 svarande bestämmelse återfinnes beträffande vattenregleringsmål i 7 kap. 14 H.
Denna bestämmelse innebär icke någon minskning i befogenheter för vattendomstolen
i jämförelse med dem, som nu tillkomma Konungens befallningshavande. Ty
enligt nu gällande lag hava, såsom ovan nämnts, varken synemännen eller Konungens
befallningshavande befogenhet att avgöra lösens- eller ersättningstvister. Men det
finnes lika litet i flottledsmål som i mål rörande vattenreglering enligt 7 kap. skål
att utan föranledande av anförda besvär pålägga vattendomstolen en prövning av
alla dessa frågor Aro alla vederbörande nöjda med synemännens uppskattning, bör
därvid förbliva. Dock är det tänkbart, att genom nya eller ändrade föreskrifter
t. ex. rörande anläggningar för flottleden hos vattendomstolen kunna uppstå nya
ersättningsfrågor eller den skada, som varit föremål för synemännens uppskattning,
kan bliva av större eller mindre omfattning än enligt synemännens planer. I sådant
fall måste tydligen vattendomstolen pröva följderna med avseende å lösen eller
ersättning av de föreskrifter beträffande själva företaget, som vattendomstolen i första
hand beslutat. Vattendomstolens uppgift kan i detta fall jämställas med vad som
tillkommer densamma i mål, där prövning av synemän ej ägt rum (4 kap. 21 §).
För sådant mål meddelas stadgande i hithörande delar ill kap. 52 § andra stycket.

Vad nu sagts har avseende på lösen och ersättning för skada till följd av
anläggning eller åtgärd för flottleden (t kap. 5 § första stycket, 6 §) ävensom i
vissa fall för skada i följd av flottningen (4 kap. 5 § andra stycket), allt under
förutsättning att fråga, som nu nämnts, skall avgöras i flottledsmålet, eller med
andra ord på lösen och ersättning av sådan art, att 9 kap:s bestämmelser skola
tillämpas därå. I flottledsmål föreligga emellertid därutöver till avgörande frågor
om gottgörelse, som tillkommer anläggare och den, som njuter anläggare rätt.
Sådan gottgörelse behandlas icke i 9 kap. Därom gälla bestämmelserna i förevarande
kapitels 7 och 11 §§, och ordningen för dess utbekommande bestämmes
i lagen om flottning i allmän flottled (30 §). Synemännen skola dock yttra sig
också i sådan fråga, men fullt avgjord kan den icke bliva förrän genom vattendomstolens
prövning. Bestämmandet av donna gottgörelse tillkommer nämligen
vattendomstolen, vare sig, såsom då frågan gäller tidigare utförda enskilda flottledsarbeten
(7 §), genom regleringsutslaget eller med avseende å den egentliga anläggare^
utlägg (11 §) efter flottledens slutbesiktning och i sammanhang med dess
godkännande. Särskild bestämmelse i sistnämnda hänseende finnes meddelad i 11
kap. 57 § andra stycket.

199

1 enlighet med nu uttalade åskådningar hav andra stycket i förevarande
paragraf avfattats.

I tredje stycket hav det synts lämpligt att framhålla, hurusom allmän flottleds
upplåtande till allmänt begagnande samt avgörandet av vissa frågor rörande
dess nyttjande ankommer på Konungens befallningshavande, i vilket hänseende hänvisning
göres till 3 kap. i lagen om flottning i allmän flottled.

4 8-

Det ligger i sakens natur, att inrättande av allmän flottled svårligen kan
genomföras, med mindre anläggningar eller åtgärder av ett eller annat slag tillåtas,
vilka kunna inverka på strand-, bro-, fiske- eller vattenverksägares eller annans
rätt. Strömbädden kan behöva regleras, över flottleden förande trafikleder ändras,
anläggningar göras för vattnets eller flottgodsets uppsamlande eller ledande, för
flottgodsets sorterande, hopläggande i buntar för vidare transport eller upptagande
ur leden, för bommars och materialiers förvarande in. in. Det låter sig uppenbarligen
icke gorå att för tillgodoseende av alla sådana behov lita allenast på möjligheten
av överenskommelse med vederbörande fastighetsägare. I lagen måste givas
tvångsrätt att för allmän flottleds räkning, lika väl som för allmän farleds, järnvägs
eller allmän vägs, även emot en fastighetsägares vilja gorå det intrång i
sådant avseende, som icke skäligen kan undvikas. Eu sådan rätt stadgas i 4 § flottledsförordningen,
och i enlighet med detta lagrum och med bibehållande i huvudsak
av dess uttryckssätt har i 4 § av detta kapitel vattenlagen medgivits för flottledens
inrättande tvångsrätt till vidtagande av nödiga anläggningar eller åtgärder
av nu nämnt slag. Av 22 § framgår, att enahanda rätt skall förefinnas, liksom
hittills, även med avseende å anläggning eller åtgärd för allmän flottleds utvidgande
eller förbättrande. 1 likhet med vad som skott i flottledsförordningen
har det emellertid varit oss angeläget att i lagtexten uttryckligen framhålla, att
för flottledens läkning icke må vållas större olägenhet för annan än som utan
oskälig kostnad är oundvikligt, och har i avseende å anstalterna för vattnets nyttjande
och bestämmelserna rörande hushållningen med vattnet och dess framsläppande
tillika inskärpts, att mellan stridiga intressen bör, såvitt möjligt, så jämkas, att
ett vart kan behörigen tillgodoses utan förfång eller väsentligt omak för annat.
Angående skälen för sistnämnda stadgande hänvisas till vad som yttrats vid 2 kap.
10 § donna lag.

4: 4

Hänvisning
till lagen om
flottning.

Intrång i
annans rätt.

200

4: 4

Arbeten för
vattendrags
flottbarg
firande.

Rensning.

Bommar.

För att underlätta uppfattningen av. vilka anläggningar och åtgärder kunna
ifrågakomma vid flottleds inrättande, torde vara lämpligt att här lämna en beskrivning
över de arbeten, som i allmänhet äro nödvändiga för ett vattendrags flottbargörande.
I lagtexten hava upptagits några exempel därpå.

Då leden skall flottbargöras, bortskaffas i densamma befintliga vindfällen, uppskjutande
stenar, ris. spillrorna av för länge sedan förfallna vattenverk och dammar.
Dylika vid stränderna belägna föremål kunna, helst dä de äro spetsiga eller ställda
mot vattenriktningen, uppfånga förbipasserande flottgods, som i sin ordning upptar
annat sådant, varav brötbildning uppstår, som leder vattnet in över land, förorsakande
skador och skärningar i marken. De mera runda, släta stenarne bortsprängas däremot
ej alltid, emedan deras yta ofta nog i mindre grad fasthålla* virket än ett genom ofullständig
sprängning kvarstående block med skärpa kanter. Där stränderna äro så låga,
att flottgodsförande vatten kan stiga över dem, renhugges stranden på några meters
bredd, varvid mindervärdig växtlighet i stor mängd bortskaffas, men äVen växtlig
och värdefull skog nedhugges. Där stranden kröker för skarpt för att tillåta det
längsta virket att fritt framflyta, måste ett stycke av den utskjutande konvexa
sidan bortschaktas, eller, där donna åtgärd är otillräcklig, en kanal grävas över
den utskjutande udden för att ur det ursprungliga vattendraget mottaga nödigt
flottvatten och det framflytande flottgodset. Kanalen ersättes i många fall av en
flottningsränna, som i regel kräver mindre vatten än kanalen och kan framdragas
i hög grad oberoende av den marks beskaffenhet, lutning o. d., varöver "den
passerar. Det kan dock ej undvikas, att därvid, liksom vid andra tillfällen vid
ledens ordnande, byggnader måste flyttas eller bortrivas, vägar omläggas för att
körtrafiken, obehindrad av rännan, kanalen eller annan anläggning, må kunna fortgå,
m. in. dylikt.

Det är ej endast vid vattendragets sidor flottgodset på ovannämnt sätt kan
hindras i sin fortkomst. Låglänta områden översvämmas av flodvatten, som vid
fallande vattenstånd lämnar flottgods liggande på land, ibland långt upp och i störa
mängder. Därav förorsakas särskilt arbete för virkets återförande i leden, och vållas
skada å stränderna, vilken ytterligare kan förstoras genom arbetet med virkets bortskaffande.
För att förekomma detta utläggas på ömse sidor om flodfåran bommar,
som leda virket förbi de låga stränderna; bommar användas likaledes för att skydda
vattenverk eller leda virket till lämplig öppning genom de över vattendraget förande
broar, och kunna samtidigt skydda vid stranden innanför bommen belägna båtplat -

201

ser, färjställen och dylikt, varigenom dessas förflyttning till annan plats kan undvikas.
kammar utläggas även för att växelvis kunna fora flottgods i den ena eller
andra delen av vattendraget och att skilja farled från flott!eden, i vilket sistnämnda
fall dem ofta gives en mycket sammansatt konstruktion. Det är sålunda tydligt, att
Ifommarne kunna tjänstgöra ömsom ensamt för ttottningens underlättande, d. v. s.
såsom rena »flottledsbygguader», och ömsom uteslutande som skydd mot åverkan
av flottgodset eller olägenhet därav, d. v. s. såsom »skyddsbyggnader», liksom ock
att de kunna samtidigt tjäna båda dessa intressen. Samma är förhållandet med i
det närmaste alla slag av flottledsbygguader men i synnerhet med dorn, vilka äro
avsedda att leda t>äde virke och vatten.

Donna sistnämnda uppgift tillkommer ledarmarna, »kistor», »stenkistor», »riskistor»,
vilka skola ej endast såsom bommarna styra virket utan även vattnet, där
detta eljest skulle utbreda sig så vitt, att för litet därav komme att framgå i den
del av leden, där virket bör passera. Då det på dylikt sätt omriktade vattnet kan
orsaka bortsköljandet av mark å motsätta stranden, som förut ej varit åverkad av
vatten i denna riktning och med donna styrka, göras på sådana liksom på andra
svaga ställen förstärkningar, s. k. »strandskoningar».

Flottgodset måste framgå på tillräckligt vattendjup. Där detta i den naturliga
leden är för ringa, vidtagas åtgärder för dess förstorande genom att uppspränga
och uppscliakta botten. Understundom försvagas därigenom en i sig själv ej hållbar
botten, varav störa skärningar kunna uppstå. Särskilda åtgärder måste då vidtagas
för strömbottnens förstärkande. Ett ökat vattendjup åstadkommes i de flesta fall
medelst påsläppande av i dammar indämt vatten. Dessa dammar, vilka äro bland
de viktigaste flottningstekniska hjälpmedel man förfogar över, anläggas oftast i
vattendragens övre lopp och bereda därmed nytta långt nedåt flottleden. I desamma
insamlas flodvattnet för att därur framsläppas i lämpliga mängder. Härigenom
erhålles nödigt driftvatten för flottningen utöver den tid, under vilken vattnet eljest
framrinner, varjämte vattendjupet kan regleras under tiden för flottgodsets framförande.
Medelst tillfälligt utsläppande av större vattenmängder ur dammarna kunna
nedanför bildade brötar förmås att lossna från det fästande grundet, varigenom för
flottningsfolket undvikes det tidsödande och ofta livsfarliga besväret med deras
lossande. Flottledsdammar anläggas emellertid även för annat ändamål än att
reglera vattentilloppet nedanför dammen. Där storsteniga, krokiga eller eljest för
flottgodset svårpasserbara delar i vattendraget mota samt kostnaden för dessas upp 26 -

4: i

Ledarmar.

Strömfårans

fördjupande.

Dammar.

4: 4

Bannor vid
vattenverk.

Mekaniska

anordningar.

Ring bommar.

Virkesmagasin.

Härbärgen
för flottningspersonalen.

202

rensande eller flottbargörande skulle bliva alltför stor, sättas dessa under vatten
medelst nedanför anlagda dammar, varigenom-virket beredes en lätt väg över de
eljest hindrande föremålen. Där vattendjupet icke kan vidmakthållas genom dammanläggningar,
ändras vattensektionen medelst ledarmar till mindre bredd för vattnets
sammanträngande till större djup.

Finnas i vattendraget förut anlagda vattenverk eller andra byggnader, måste,
där dessa utgöra hinder för virkets framkomst, särskilda åtgärder vidtagas för att
framsläppa virket genom desamma. Vanligen anlägges då vid sidan om verksdammar
eu ränna eller kanal, vari'' virket föres förbi fallet, eller upptages i dammen en
särskild öppning för flottgodsets genomsläppande. I sammanhang härmed fastställas
hushållningsregler i fråga om flottledens och vattenverkets rätt till vattnets nyttjande.

För att giva leden förmåga att framsläppa möjligast jämn flottgodsmängd
å alla punktör av densamma, vidtagas åtgärder för vidgande av frångå pass, brunell
dammöppningar och någon gång insättas mekaniska anordningar såsom ändlösa
linor och kettingar, varigenom åt det långsamt framflytande eller stannande flottgodset
gives en större hastighet. Där lugnvatten, sjöar eller sel mota i leden,
måste nya kraftkällor anlitas för virkets fortskaffande; man instänger relativt störa
virkesmassor, ända till 80,000—100,000 stycken timmer, inom stärka, flytande, böjliga
ledningar, ringbommur, vilka bogseras fram över lugnvattnet med hjälp av spelflottar,
varpbåtar, ång- eller motorbåtar. Enär de i ringbommarna framförda virkespartierna
icke kunna genast efter överfarten på eu gång löst utsläppas i leden,
måste anordningar vidtagas för dess förvarande vid lugnvattnets slut För sådant
ändamål inrättas uti vikar eller eljest för vinden någorlunda skyddade ställen så
kallade virkesmagasin, bestående av grova timmerbommar, utlagda inom rader av {
bottnen nedslagna dykdalber eller pålar eller nedsänkta böjliga fästen, s. k. »sänkstäd»,
inom vilka magasin det medelst ringbommar tillförda virket instänga och
varifrån virkespåsläppningen till leden regleras. Virkesmagasin anläggas även i
regel vid vattendragets inlopp i sjöar för att mottaga förråd för en jämn bogsering
däröver, ävensom ovanför sådana platser i leden, där flottningskapaciteten betydligt
understiger den vanliga och virkestillsläppningen alltså måste regleras. Likaledes
äro dylika magasin nödvändiga ovanför skiljeställena, för att virkestilloppet må bliva
någorlunda jämnt.

Såsom flottledsanläggning, vilken vederbörande jordägare är skyldig att underkasta
sig, nämnes i paragrafen »byggnad för flottningspersonalens härbärgerande

•203

4: 4

under flottningstiden». Omnämnandet av detta slag av byggnader för flottledens
behov är föranlett till stor del av en riksdagens till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse,
vilken till oss överlämnats. Ifrågavarande skrivelse hade föranletts av motion till
1909 års riksdag och är dagtecknad den 24 maj 1909. Däri framhålla, hurusom
vid flottleder, där timret år efter år framflottas på ungefär enahanda sätt, det med
fördel torde låta sig gorå att uppföra hyddor även av varaktigare typ på platser,
där det med avseende på avståndet från bebodda orter med flera omständigheter
kan anses behövligt, såsom bland annat vid forsar, där varaktigare arbeten och
bevakningar måste äga rum. Sådana bostäder ansåg riksdagen lämpligast böra
uppföras av »flottnings- och strömrensningsbolagen»; och kunde i så fall möjligen
i flottningsstadgan införas dels bestämmelse härom dels om att kostnaderna för
byggnaderna finge intagas i den amorteringsplan för flottleder, som Konungens befallningshafvande
ägde att fastställa, vadan kostnaderna för desamma kunde bliva amorterade
genom viss avgift per flottenhet i likhet med Övriga kostnader för flottledens
rensning och byggande. Vid den avsyning enligt flottningsstadgan, varom Konungens
befallningshavande förordnade, innan flottleden upplätes till allmänt bruk, torde
då även dessa hus kunna och höra avsynas. Under framhållande tillika därav, att
införandet av sådana bestämmelser vore av betydelse särskilt för Norrland, där ofta
boningshus saknades milslångt från flottlederna, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t
täcktes taga i övervägande, huruvida i flottningsstadgan eller i annan författning
herde upptagas bestämmelser därom, att på ställen vid allmän flottled, där sådant
vore av nöden, skulle finnas bostäder, uppförda för flottningsmanskapet och underkastade
i tillämpliga delar samma föreskrifter som Övriga till flottled hörande byggnader.

Riksdagsskrivelsen har varit remitterad till Konungens samtliga befallningshavande
för avgivande av utlåtande efter vederbörandes hörande. Lagstiftning i
den i riksdagsskrivelsen angivna riktningen har därvid tillstyrkts av alla befallningshavande,
med undantag därav att en och annan befallningshavande i södra
Sverige förklarat, att på grund av saknaden av allmänna flottleder i länet eller med
hänsyn till tillgången på befintliga bostäder erfarenhet om behovet av sådan lagstiftning
icke inom länet vunnits. En avsevärd mängd flottningsföreningar och trävarubolag
hava i ärendet avgivit yttrande och i allmänhet uttalat sig tillstyrkande
till den ifrågasätta lagstiftningen. Många av dem hava därvid förklarat, vilket
också vunnit bestyrelse i Konungens befallningshavandes utlåtanden, att redan nu
nödiga bostäder för flottningsmanskapet mångenstädes finnas uppförda.

4:4

204

Flere flottningsföreningar och innehavare av trävaraaffärer, särskilt inom
Västernorrlands och Västerbottens län, ställa sig dock betänksamma mot ett åläggande
i lag för flottningsföreningarna att uppföra byggnader av ifrågavarande slag.
Att bostadshus för flottningsmanskapet på vissa platser äro nödvändiga erkännes
visserligen, under förklarande dock att de flottandes eget välförstådda intresse utan
lagstiftning framtvingar byggnader å sådana platser, såsom också angives hava i
allmänhet skett. Det herde framhållas, yttrar en flottningsförening, hurusom vid de
flesta bäckflottningar och källfloder i allmänhet flottningsarbetet försigginge på det
sätt, att slutrensning omedelbart vidtoge och fortginge oavbrutet nedefter de särskilda
vattendragen. Härigenom förflyttades flottningsmanskapet för varje dag avsevärda
sträckor, olika för värjo år, beroende på virkeskvantitet, vattentillgång in. fl.
faktorer, som inverkade på tiottningens gång, och någon vakthållning i egentlig
mening förekonnne endast undantagsvis efter dessa flottleder. Det ställde sig därför
i allmänhet rätt svårt att efter desamma bestämma lämpliga platser för och att
uppföra bostäder, särskilt smil erfarenheten gåve vid handen, att manskapet föredroge
att vita på den plats, där arbetet upphörde och där det dagen därpå skulle
vidtaga, framför att gå längre eller kortare sträckor i oftast oländig mark. För
den, som själv deltagit i flottningsarbete och varit i tillfälle vistas någon tid i en
bostad för flottningsmanskap, vore det uppenbart, att det ofta vore vida hälsofarligare
att sammanföra en större manskapshop från olika traktör, som i de flesta fall
inkomme från sitt arbete svettiga och med väta kläder, i en sådan, än att låta
folket tillbringa sin vilotid ute i friska luften kring eldar och nyingar. Givet vore
dock att bostäder måste uppföras, där av en eller annan anledning, såsom vid dammar,
större sjöar och enstaka forsar långt från människoboningar, manskap en längre
tid stationerades. Skulle lagstiftning i nu nämnt syfte ske, bolde den inskränkas
till att avse dylika platser, där flottningsmanskap årligen stationerades.

Från åtskilliga håll har framhållits, hurusom såväl synemän som Konungens
befallningshavande flerestädes plägat inräkna byggnader av nu avsett slag bland
flottledsbyggnader och låtit kostnaden för dem ingå i det anläggningsbelopp, som
lagts till grund för amorteringsplan. Från andra håll har däremot meddelats, att
vederbörande ansett sig sakna befogenhet att förfara på detta sätt. Ganska allmänt
har betonats, att en ny lagstiftning på detta område, om den anses höra
komma till stånd, bör innehålla sådana bestämmelser, att någon tvekan icke kan
uppstå därom, att dessa bostadshus höra inräknas i de anläggningar för flottleden,

205

vilka böra återgäldas medelst amortering. Tillika framhålles, att för att slika bestämmelser
skola bliva effektiva, de bära kompletteras med föreskrifter, som medgiva
expropriationsrätt till sådana markområden, som erfordras för bostadshusen
i fråga.

Såsom framgår av ovanstående korta sammanfattning av avgivna yttranden
bär det knappast blivit bestritt, att förhållandena på vissa platser påkalla uppförande
för Höftledens räkning av bostadshus för fiottningsmanskapets härbärgerande
under flottningstiden. De betänkligheter, som yppats mot eu lagstiftning rörande
detta ämne, synas huvudsakligen hänföra sig till angelägenheten, att icke de flottande
— och därmed också ägare av större och mindre skogsarealer — må betungas med
kostnader för uppförande av dylika bostäder på platser, där de icke äro behövliga
eller kanske ej ens lämpliga. Tvivelsutan är det av vikt, att missgrepp i detta
avseende så långt som möjligt förebyggas. Men möjligheten av sådana missgrepp
i enstaka fall bör icke utgöra hinder mot att uttryckligen lagfästa det tillvägagångssätt,
som redan på många håll praktiserats och enligt vilket byggnader av
nu nämnt slag räknas in bland flottledsbyggnader och gäldas av de flottande i
samma ordning som andra anläggningar för allmän flottled. Genom förevarande
paragrafs avfattning, enligt vilken med styrka framhäves, att där omförmälda åtgärder
kunna föreskrivas, endast såframt de äro för flottleden och flottningen nödiga,
ävensom att för flottleden oskälig kostnad bör undvikas, hava vi sökt tillgodose de
flottandes berättigade intressen i dessa delar. Genom att inordna ifrågavarande
byggnader bland Övriga flottledsanläggningar är det sörjt för, att den för flottledsmål
i övrigt stadgade procedur kommer att omfatta också dessa byggnader ävensom
att vederbörande markägare kan åläggas att tåla sådant intrång, som föranledes
av uppförande å hans mark av sådant bostadshus. Skälen varför sistnämnda
skyldighet i allmänhet icke ordnats såsom ett formligt avstående av äganderätten
till husets tomtområde, skola bär nedan angivas. I 10 kap. 17 § 9 har lagts synemännen
på hjärtat att i förevarande hänseende förebringa all nödig utredning,
vilken bör omfatta även frågan, huru husen, där sådana skola förekomma, skäligen
höra anordnas med hänsyn till yrkets behov och ortens förhållanden.

Förutom bostäder åt manskapet, där sådana kunna bestämmas och anordnas,
fordras utefter leden platser för förvaring och uppläggning av båtar, bommar och
annan flottningsmateriel, in. in. dylikt. Likaså erfordras på vissa ställen utefter
störa lugnvatten tilläggsplatser eller kajer för bogserande båtar. Anstalter av nu

4: 4

Upplags platser.

Kajer.

4: 4

Skiljeställen.

Bunt verk.

206

nämnda slag böla hänföras till flottledsanordningar; de äro nämligen nödvändiga för
tiottningens ombesörjande och för tillvaratagande av flottledens egendom.

De kanske mest betydelsefulla och dyrbaraste flottledsanläggningarna äro de,
som erfordras för virkets utskiljande och fördelande mellan de olika flottande, de
s. k. skilje- eller sorter ing sställena. Alldenstund vid flottningen allt virke framföres
löst och sammanblandat, måste, vare sig någon särskild flottandes virke skall vid
någon viss plats frånskiljas eller samtliga flottande skola hava sitt virke uttaget
ur leden, allt flottgods insamlas i en sorteringsränna och märket å varje stock
avläsas; skall härvid blott en del av flottgodsmängden uttagas, verkställes först
en uppdelning av densamma mellan virke, som skall kvarstanna och sådant, som
skall vidare fortsätta (grovskiljning); det senare slaget utsläppa ånyo i leden, under
det att den förra gruppen underkastas ytterligare sortering för dess fördelning
mellan de särskilda ägarna (finskiljning); allt timmer, tillhörigt en och samma ägare,
inledes därvid i ett särskilt förvaringsrum, s. k. mått, varifrån det hopsamlas i ringbommar
eller, där buntverk finnes anordnat i samband med skiljestället, ledes till
detta för sammanläggning i buntar. Sorteringsställena äro självklart förlagda i
vattnet och utgöras av på pontoner eller stockar utlagda bryggor med däremellan
medelst bommar anordnade rännor och förvaringsrum eller mått.

1 samband med sorteringsverken anläggas numera ofta s. k. buntverk för
virkets sammanläggande i större buntar. Den störa yta, som ringbommarna och
virkesmagasinen upptaga, samt det begränsade utrymmet vid skiljeställena hava
med ökade virkesmängder och stegrade anspråk på snabbhet vid flottning och skirning
framkallat behovet av dessa apparater. Buntarnas sammanträngda massa gorå
dem mera lättmanövrerade än ringbommar, och större virkesmassor kunna på motsvarande
ytinnehåll i dem rymmas än i ringbommarna. För virkets vidare transport
från skiljestället till förädlingsverket utgör ock buntläggningen större säkerhet
än ringbommen, enär vid virkets framförande i ringbom ej kan undgås, att en del
timmer »kryper ur» bommen, varav föranledas särskilda kostnader för dess insamlande
och omsorterande.

Å sid. 208 visas en skematisk bild av det vid Sandslån i närheten av Nyland
nyanlagda sorteringsverket för Angermanälvens allmänna flottled.1)

!) Angående detta sorteringsverk, vilket såsom av ritningen framgår kali sägas egentligen
utgöra tre kombinerade skiljeanordningar, bär flottningschefen direktör N. V. Sandström lämnat
följande förklarande beskrivning:

207

Redan förut är nämnt att utrymmet vid skiljeställena ofta är synnerligen begränsat.
Följden härav är ock, att vid desamma kunna utsorteras endast ett begränsat
antal timmer och ett bestämt antal grupper. Överstiger virkesmängden eller
märkesantalet det för sorteringsverket beräknade maximum, måste andra hjälpmedel
anlitas för virkets fördelning. En utväg, som man under senare åren med
fördel kommit att använda, bär varit inrättandet av s. k. svängbara sjöskiljen.
Dessa anläggas i närheten av de fasta skiljeställena i någon sjö eller havsvik; och

Sorteringsverket, som upptager en yta i vattnet av cirka 480,000 in tiar varit under
byggnad sedan är 1912 och Ur år 1915 fullt färdigt.

Verket tiar 3:nc huvudinsättningar, betecknade med a å ritningen, emot vilka timmer
massan i virkesmagasinet ligger an och i vilka alltså samtliga timmermärken strömma in.

De många intagen, nödvändiggjorda av Ångerm an älvens ringa tillgång till förvaringsbommnr
i dess nedre del, hava gjort, att sorteringsbyggnaden måst konstrueras så omfattande
som skett.

Skiljningen äger i störa drag rum på följande sätt:

Först grovskiljes virke! i de Denne rännorna, betecknade med b, i tvenne olika huvudgrupper,
vilka sedermera finsorteras uti de fyra s. k. efterapparaterna betecknade med c. Från
etterapparaterna ledas de särskilda grupperna genom de sneda sidomåtten till samlingskanalerna.
betecknade med d, i vilka mekaniska anordningar finnas för flottgodsets frammatande till de åtta
buntningsverken, betecknade med e.

Buntningsverken beslå av en kanal mellan fasta, å styva långsgående plåtpontoncr
vilande bryggor, tvenne lasta bryggor och en å räls löpande med tre s. k. svärd försedd vagn,
vilken medels eu vvinsch, dragen av 40 hkr. elektrisk motor, pressar tillsammans timret emot
nedre bryggans stoppanordning. Virket går in uti buntningskanalen »på tvären». I varje bunt.
går 100 å 400 stycken flottgods, beroende av grovleken.

Omkring varje bunt knäppes, innan den tryckes ut ur apparaten, ett eller flere bindslen av
12 meter stål-wire och 3 meter kätting, sammanhållna av stängningshakar.

Buntarna sammanläggas nedanför apparaterna, varje märke för sig, till störa sjögående
flottar, vilka hållas i hop medels stärka stålkablar.

Ett lass, färdigt till avsändning, kan innehålla 10, 15 å 20,000 stycken flottgods, stundom
ändå mera.

Ett lass av buntar går minst dubbelt så fort att bogsera som ett lass ringbommar och
är ej så känsligt för storm, som detta senare, varför det kan frambogseras även i ganska
hårt väder.

Kraften till buntverken och Övriga maskinella anordningar i sorteringsverket tages från
en flottningsföreningens egen med tvenne 150 hkr. ångmaskiner försedd kraftcentral, vilken eldas
med ved av floltgodsavfall.

Det utsorterade flottgodset anses ej vara levererat till respektive ägare, förrän dessa avhämtat
och utkvitterat lassen.

I sorteringsverket kan under gynsamma omständigheter sorteras och buntas 200,000 stycke»
flottgods per dygn med en arbetsstyrka av cirka 800 man.

Antalet grupper, som kunna i särskiljas, belöper sig till vid pass 90 stycken.

Hela anläggningen vid kraftstationen har kosta! i runt tal 500,000 kronor.

4: +

Sjöskiljen.

•• ^

4»

Hirs loa fit! Sor/erinasverk vid Sanc/s/än —
-i /Inoermane/fven. -

tfifg/g MOT.

/ä>rrstreck

znx

3JJ U lille C <& <—tftrémriktning’

Ti fn mer

4 J 11111 C Cft

m o $ a j/si.

111 i i i c C»

Soncts/on

—Äu&siyiodjfiirajuL

Sjön

209

4: 4

/Vo rtx.

finsAii/g

Grof sk

Ijer* i, 3iljatn u i oC
/VO rot - /Yor*a^.

för skiljningsarbetets utförande begagnar man sig av vindstyrkan i stället för, såsom
vid de fasta sorteringsställena, av det rinnande vattnets kraft. Vindstyrkans
ojämnhet utjämnas i hög grad av den levande kraften hos de i rörelse varande
och ovanför skiljebryggorna belägna virkesmassorna, vilka även vid sjögång verka
vågdämpande. Skiljningen försiggår vid dessa sjöskiljen i övrigt på samma sätt
som vid de fasta sorteringsställena. Då emellertid åt sjöskiljeanordningarna lämpligen
icke kan givas så stor utsträckning som åt de fasta skiljeställena, måste
skiljningen vid desamma inskränkas till ett mindre antal märken. Man går därför
så tillväga, att vid det fasta skiljestället virkesmängdema särskiljas i huvudgrupper,
värjo grupp omfattande ett visst antal bestämda märken, varefter värjo särskild
huvudgrupp underkastas linskiljning vid sjöskiljena.

Å sid. 209 visas en bild av ett svängbart sjöskilje vid Mora-Norets skiljeställe
mellan Orsasjön och Siljan.1)

1 Rörande de vid nämnda skiljeställe använda sjöskiljen har flottningschefen Axel Löf
lämnat följande upplysningar:

Sjöskiljena i Siljan vid Mora-Noret äro av två slag, nämligen dels s. k. gror,skiljen, i
vilka den av flera märken hopblandade virkesmassan uppdelas i 2 till 4 grupper, varav en grupp
omfattar alla de märken, som skola fortsätta i flottleden för att först i dess nedre lopp särskiljas
(80 å 85 % av hela virkesmängden), och 1 å 2 grupper åter de märken, vilka skola kvarhållas
vid Mora, dels s. k. finskiljen, i vilka sistnämnda virkesgrupper fördelas ytterligare i ett större
antal delar, så att varje virkesägare erhåller sitt virke för sig. Vid denna särdelnmg till varje
virkesägare, vilken är mera tidsödande och kostsam ju flera virkesägarna äro, behöver man alltså
blott behandla den mindre virkeskvantiteten (15 å 20 ,%) i stället för att man, om grovskiljning ej
föreginge, upprepade gånger måste behandla även allt det virke, som skall fortsätta.

Sjöskiljena bestå icke av några som helst fasta anordningar utan hela skiljeapparaten med
framförvarande magasin och bakomvarande partier sorterat virke kan när som helst förflyttas från
en ankringsplats till annan i sjön. De bestå av följande huvuddelar: magasinet för osorterat
virke (A å fig.), sorteringsapparaten (B å tig.) och mottagningsanordningarna för de olika grupperna
fC å fig ). Gemensamt i avseende å konstruktionen för båda slagen av skiljen är dock endast det
framför sorteringsapparaten liggande magasinet (a), vilket består av en grov ringbom, angjord vid
en dykdalb eller moring, kring vilken hela skiljestället svängel- med rådande vindriktning. De
streckade linjerna å figuren angiva skiljeställenas läge vid sydlig vind, de heldragna angiva laget
vid nordvästlig vind. Finskiljets sorteringsapparat och mottagningsanordningar, vilka bliva mera invecklade,
allt eftersom märkenas antal ökas, skilja sig så väsentligt från den enkla skiljmngsapparaten
och mottagningsanordningarna vid grovskiljet, att grovskiljet ej kan användas för finskiljmng och
att fin- och grovskiljning icke med närvarande förhållanden vid Mora-Noret kunna kombineras
vid ett och samma sjöskilje. Ett finskilje bör av tekniska skål icke inrättas för större antal märken
än 15 stycken, dock sker skiljningen lättast, om antalet ej överstiger 9 å 11 märken. Apparaterna
bliva nämligen så störa och invecklade, därest allt för många märken förekomma, att det särskilt i
fråga om produktionsförmåga och arbetskostnader ställer sig bättre att anordna två finskiljen, validera
för 8 å 10 märken, än endast ett för 16 ä 20 stycken dylika. Virket till de båda finskiljena fördelas då
vid grovskiljet, så att vartdera skiljestället tillföras endast de märken, som där äro avsedda att sorteras.

till

Samtliga här förut omhandlade anläggningar i själva flottleden torde vara av den
beskaffenhet, att de redan med nu gällande lagstiftning kunna av myndighet föreskrivas
till inrättande och vederbörande rättsägare alltså kunna förpliktas att tåla därav vållat
intrång. Deras inordnande bland arbeten för allmän flottleds inrättande innebär således
ingen nyhet. Mera tvivelaktigt kan förhållandet i detta avseende sägas vara, när i förevarande
paragraf till åtgärder för flottleden hänföres »avsättandet av särskilt område för
utsorterat virkes sammanläggande och förvarande i afbidan på dess forslande från platsen».

fett sådant stadgandes införande i lagstiftningen har föreslagits av domänstyrelsen
i dess utlåtande den 27 maj 1909 ''). Nämnda styrelse yrkade nämligen
beträffande 4 § flottningsstadgan, att synemännen borde åläggas utreda, huruvida
lämpliga förvaringsplatser för utsorterat virke förefunnes samt huruvida dylika
kunde genom frivilliga överenskommelser förvärvas. Närmare utvecklade styrelsen
sina tankar i detta ämne, då den, i anslutning till flottledsförordningen, framhöll
såsom särdeles önskvärt, att tillåtelse till expropriation kunde meddelas vid förvärvandet
av upplags- och förvaringsplatser för virke, som lämnat flottled och
överlämnats till respektive virkesägare. Då vissa virkesägare kunde hava sina
industriella anläggningar belägna på långt avstånd från de flottleder, i vilka de
ägde virke, kunde nämligen ej tänkas, att de vid sorteringsverken i flottledernas
mynningar skulle kunna mottaga sitt efter hand utsorterade virke och omedelbart
bortfrakta detsamma, varför platser för virkets förvarande under längre eller kortare
tid måste anskaffas i omedelbar närhet av sorteringsverket. Då emellertid dylika
platser måste ligga väl skyddade för havsvindarna och även i övrigt höra äga
vissa förutsättningar, kunde det vid en del flodmynningar vara förenat med oöverstigliga
svårigheter att förvärva sådana förvaringsplatser. Uppenbarligen kunde det
med en flottleds upplåtande till allmänt begagnande avsedda ändamålet härigenom i
väsentlig grad eller i vissa fall helt och hållet förfelas. Det kunde nämligen tänkas,
att alla till förvaringsmagasin lämpliga platser vid en flottleds mynning förvärvades
av en enda flottande, varigenom han sattes i tillfälle att utestänga alla andra från
flottningen och sålunda omöjliggjorde all konkurrens vid inköp av avkastningen
från de skogar, som vore belägna inom flottledens vattenområde.

Domänstyrelsens ifrågavarande förslag innebär, såsom nämnt, måhända en nyhet
i svensk rätt. Man har nämligen hittills i allmänhet ansett den allmänna flottleden

9 Ifrågavarande utlåtande är jämte flottningschefsföreningens utlåtande den 14 mars 1907
officiellt tryckt ft isaac Marcus’ boktryckeri, Stockholm 1909.

4:4

Förvaringsplatser
för
utsorterat
virke.

212

sluta med sorteringsverket, varigenom varje flottande får sitt virke till sig urskilt. Att
till den allmänna flottleden hänföra också anstalter för tillvägabringande av resurser
för enskilde flottande att, sedan deras virke uttagits ur leden, på bästa satt
kunna sörja för tillvaratagande och bortforslande av samma virke, kan vid
första påseendet te sig såsom främmande för den allmänna ledens ändamål.
Och dock lär svårligen kunna förnekas riktigheten av domänstyrelsens påpekande,
att möjligheten att begagna den allmänna leden kan under vissa forhållanden
stängas, därest icke nedanför sorteringsverket tinnes tillgång till lämplig
förvaringsplats för värjo flottandes virke. I detta avseende förete flottlederna dö
mest olika förhållanden. I vissa fall förefinnes intet som helst behov av särskilda
åtgärder härutinnan, i andra är behovet trängande, i andra åter — särskilt
där älven utmynnar vid en för vindar öppen strand — saknas mer eller mindre

fullständigt tillgång på förvaringsplatser, som äro tillräckligt skyddade att utan

ruinerande kostnader kunna användas till förvaringsplatser för virke.

Vid övervägande av alla hithörande förhållanden hava vi funnit avgörande
skäl föreligga för att bland åtgärder för allmän flottled inräkna anskaffande

av förvaringsplatser, där sådana behövas och kunna anskaffas, nedanför sorteringsverk.
En följd av ett sådant ordnande av donna sak blir givetvis den,
att innehavare av mark och vattenområden nedanför skiljeställe kan av vattendomstolen
förpliktas att mot ersättning tåla intrång av nu nämnt slag i samma

ordning, som eljest stadgats med avseende å intrång av flottledsanläggningar. En
följd blir ock att synemännen och vattendomstolen hava att i värjo fall noga prova
både huruvida behov av dylika åtgärder föreligger och huruvida möjlighet finnes att
utan oskäliga kostnader och utan allt för stort omak för markägarne åstadkomma
förvaringsanordningar. Lika litet i detta avseende som beträffande andra flottledsanläggningar
lär emellertid i allmänhet tarvas att område avstås med äganderätt. '')

l) Sedan vi redan intagit den ståndpunkt i donna fråga, varför nu redogjorts, blev till
oss den 23 maj 1913 remitterad en till Kung!. Maj:t ingiven framställning från ett betydande antal
huvudsakligen hemmansägare, inom Västerbottens län, initefattande yrkande bland annat om
föreskrift i flottningslagstiftningen i ovan angiven riktning. Chefen för ett stort trävaruaktie.
bola0'', som är den största intressenten i den flottled, invid vilken flertalet undertecknare av nyssnämnda
framställning äro boende, bär i särskild inlaga till Kungl. Maj:t bemött nyssnämnda
framställning och därvid framhållit bland annat å ena sidan, att bolaget för viss hd förvarvat
vattenområdet vid vattendragets mynning, å andra siden, att bolaget på billiga villkoi lämnat
andra virkesägare tillgång till samma vattenområde för förvarande av deras virke; med hänsyn
härtill samt till andra anförda omständigheter ansåg förklarande!! förhållandena vid nämnda
vattendrag icke vara av beskaffenhet att höra föranleda till klagomål.

213

Såsom flottledsanstalter åro icke att anse de platser utefter leden, dår
virket upplägges i avvaktan på dess nedvidtande i vattendraget före Hottningens
början. Dessa platser, kallade vältplatser, må nämligen virkesägaren själv anskaffa
varhelst utefter leden, lian kan finna lägligt, och flottningsledningen har ingen
skyldighet att tillhandahålla sådana. Lika litet som det kan anses vara en flottledsangelägenhet
att bereda virkesägaren möjlighet till utfartsväg för sitt virke från
a v v erkningspl atsen till flottleden, lika litet äro vältplatserna att anse såsom anstalter
för flottleden eller för virkets framförande däri. Denna mening överensstämmer
ock med grunderna för nu gällande fiottningsförfattningar (se Nya lagberedningens
motiv till flottledsförordningen sid. 131). Frågan, huruvida det till äventyrs kan visa
sig önskvärt att på lagstiftningens väg sörja för tillgodoseende av skogsägares behov
av dylika upplagsplatser, hemfaller sålunda icke under förevarande lagstiftning.

Uti 24 t< 3 i lagen om flottning i allmän flottled upptages bland de ändamål.
för vilka flottningsförening må för flottledens läkning förvärva fast egendom,
det fall att fastigheten skall användas till kontorslokaler eller bostäder åt flottningschef,
kontors- eller annan personal. Då möjligen vid tillämpning av förevarande paragraf
tvekan kan komma att uppstå, huruvida med stöd av densamma en jordägare kan
förpliktas underkasta sig intrång även för uppförande av dylika lokaler, torde det
ej vara ur vägen att här framhålla, att huru behövliga desamma än kunna vara
för åtminstone de större flottningsföreningarnas verksamhet, de dock icke äro av
nöden för själva flottningsarbetets behöriga utförande och sålunda ej heller kunna
anses såsom anläggningar för flottleden. Någon svårighet att genom frivillig överenskommelse
förvärva plats för sådana lokaler lär för övrigt knappast behöva
befaras.

Nya lagberedningen har i motiven till 4 t) flottledsförordningen framhållit,
att den i nämnda lagrum stadgade skyldigheten för strandägare eller annan att
underkasta sig ett intrång på det område, varöver han rätteligen äger att förfoga,
eller tåla eu olägenhet, som härflyter av anläggningens nyttjande för avsett ändamål,
närmast antager egenskapen av ett hans egendom ålagt servitut. Någon
expropriation borde således icke äga ruin; den, som måste underkasta sig servitut^,
vore fortfarande ägare till området i fråga. Endast i vissa angivna fall, varom
strax skall nämnas, skulle expropriation inträda i enlighet med föreskrifterna i
tiottledsförordningens 7 tf En liknande åtskillnad göres i föreliggande lagförslag:

4: t

Vältplatser
räknas ej till
flottled sanordningar
^
för villa
tvångsrätt
med gi res.

Kontorslokaler
o. d.
räknas ej till
flottleds anordningar,

för vilka
tvångsrätt
m edgiv es.

Tvångsrätt
enligt 4 § av
servitutsrätt.

4: 4

214

4 8 i detta kapitel stadgar en tvångsrätt av servituts natur, 6 g påbjuder upplåtelse
med äganderätt. I viss mån kan dock det sätt att ordna saken, som här
ägt rum, sägas innebära en avvikelse från den ståndpunkt flottledsförordningen intager.
I donna förordnings 7 § stadgas nämligen att, om för liottleden erfordras,
att jord eller lägenhet, som annan tillhör, för flottleden begagnas eller att vatten,
annan till men, ur vattendraget bortledes, da skall i saknad av godvillig överenskommelse
frågan om skyldigheten'' att avstå vad nödigt är behandlas som ett
expropriationsärende, avseende överlåtelse av mark eller annat med äganderätt. Och
det låter sig icke förneka, att utövandet av den tvångsrätt, vartill förevarande 4 8
giver bemyndigande, i flere fall ätf av den art, att upplåtelse av fast egendom ägei
rum. Enligt nu gällande lag lär alltså utövandet av denna tvångsrätt i motsvarande
fall, om saken sättes på sin spets, föranleda ett formligt expropriationsförfarande.

Man skulle av dessa tiottledsförordningens stadgande:! kunna förledas till den
slutsatsen, att allmän flottleds tillkomst hittills ofta varit åtföljd av omfattande
expropriationer. Verkligheten visar dock något helt annat. Expropriationei för
flottledsändamål hava varit sällsynta. 1 de allra flesta fall hava frågorna lösts på
den »godvilliga överenskommelsens» väg på det sätt, att ersättning för intrånget
lämnats utan något som helst äganderättsförvärv för flottleden av de områden, som
»för flottleden begagnas». Och även om ingen överenskommelse träffats, hai joideller
vattenägaren mången gång nöjt sig med ett skadeståndskrav.

I själva verket är denna utveckling mycket naturlig. Det kan icke vara
önskvärt för en jordägare att mista äganderätten t. ex. till den remsa mark, som
upptages av en timmerränna. Han kan hava ett verkligt intresse att fortfarande
behålla dispositionsrätten över marken i andra hänseenden. Och om, såsom beträffande
flottledsanläggningar icke är sällsynt, förhållandena ändras, sa att efter ett
antal år en viss anläggning icke längre hehöves på den plats den fått och förty
borttages av flottningsföreningen, är det otvivelaktigt mest praktiskt och för allmänhetens
uppfattning säkerligen det enda naturliga, att området, som upptagits avanläggningen,
utan vidare återgår i jordägarens tulla disposition, Så ordnas förhållandena
av sig självt, om, såsom förslaget innebär, allenast servitutsrätt förvärvas
för flottleden, varemot en genom expropriation förvärvad äganderätt icke kan utan
vidare upphöra.

Ett liknande betraktelsesätt har föranlett vattenrätts- och dikningslagskommittéerna
att ordna den enligt 2 kap. 15 § vattenlagen strömfallsägare tillerkända

tvångsrätt att ä annan tillhörig egendom lägga damm, vall eller väg eller ledning
för vattnet in. in. såsom omskärande en servitutsupplåtelse, icke ett äganderättsförvärv.
Vi intaga sålunda i donna del samma ståndpunkt som våt tenl ags förslaget
i övrigt.

Där för tiottleden tarvas en anläggning av sådant slag, att för densamma
erfordras särskilt utmål, hava vi däremot icke kunnat fullständigt följa analogien
med bestämmelserna i 2 kap. I 2 kap. 16 § har nämligen under vissa förutsättningar
strömfallsägare tillerkänts tvångsrätt att förvärva utmål å annans mark till
kraftstation. Sådant förvärv sker med äganderätt. Såsom motiven antyda, har
detta befunnits nödigt särskilt med hänsyn till fastighetskrediten. När det är
fråga om en byggnad av i allmänhet så bestående natur som eu kraftstation, torde
det för övrigt för allmänna medvetandet te sig mest naturligt, att äganderätten till
byggnaden och till den mark, vara den är uppförd, ligger i samma hand, ström -fallsägarens.

Med flottledsbyggnader är förhållandet ganska olika. Hänsynen till fastighetskrediten
har där föga betydelse, enär flottledsbyggnaderna skola tillhöra flottleden
och icke höra utgöra underlag för kreditgivning i sakrättslig mening (jfr 25 §
lagen om flottning i allmän flottled samt motiven till nämnda lagrum sid. 379). De
byggnader, som erfordras för allmän flottled och för vilka utmål kan behövas, äro icke
alltid av konstant natur. Om dem gäller i viss man detsamma, som ovan yttrats om
flottledsanordningar överhuvud, nämligen att behovet av en byggnad just på den platsen
kan upphöra och byggnaden bliva nedriven eller flyttad till annan plats. Också har
flottningschefsföreningen i sitt utlåtande den 14 mars 1907 över norrlandskommitténs
betänkande kraftigt framhållit det opraktiska i tillämpandet av expropriationens
rättsregler inom förevarande område. Även domänstyrelsen har i utlåtande den 27
maj 1909 yttrat sig i samma riktning. Olägenheterna av marks avstående med
äganderätt tråda ganska skarpt i dagen med avseende å ett visst slag av anläggningar,
för vilka tvångsrätt är föreslagen, nämligen beträffande byggnader för fiottningspersonalens
härbärgerande under flottningstiden. Det är icke lätt att på förhand
förutse, varest dylika byggnader böra förläggas; och genom förbättrade anordningar
för flottningens underlättande i leden kan behovet av nattlogi komma att i
regel gorå sig gällande på helt andra platser än förut. Det torde vara tämligen
uppenbart, att en övergiven tomtplats för eu flottningsstuga icke bör vara undandragen
dens disposition, som äger den kringliggande murken.

4: 5

Skadeersätt ning.

Nu gällande
lagstiftning.

216

Av nu angivna grunder har åt 4 § givits sådan afplattning, att den där stadgade
tvångsrätt^ av servitut^ natur omfattar också rätt till utmål för byggnader,
förvaringsplatser o. d., som behövas för allmän flottled.

Emellertid är härmed icke sagt, att icke under vissa förhållanden även för
flottledsbyggnader kan vara av nöden, att rätten till utmål bör innefatta förvärv
med äganderätt av flen mark, som avsättes därtill. Vissa byggnader och anläggningar
för allmän flottled kunna vara avsedda att fylla ett behov just på den platsen,
vilket måste betecknas såsom stadigvarande. År förhållandet sådant och tarvas
utmål av någon betydenhet, kan utmålets upplåtande med äganderätt höra föreskrivas.
Bestämmelser härom återfinnas i 6 §.

y 8-

I 4 § av 1880 års flottledsförordning stadgas såsom ovan omnämnts rätt att
för allmän flottleds inrättande, utvidgande eller förbättrande vidtaga anläggningar
och åtgärder, genom vilka skada tillskyndas annan. I 5 § av samma förordning
medgives att för flottningsarbetets ombesörjande i visst avseende gorå intrång ä
strandfastigheterna, varigenom skada kan följa, och av stadgandena i 10 § och flerestädes
framgår, att lagstiftaren varit medveten om, att genom flottningens bedrivande
skada å annan tillhörig egendom icke alltid kan undvikas.

I gällande lagstiftning hava sålunda framhållits de två olika slag av skada,
till vilka man i tiottningslagstiftningen, såvitt här är i fråga, har att taga hänsyn:
skada genom anläggning eller åtgärd för allmän flottleds inrättande, utvidgande eller
förbättrande, och skada i följd av flottningen. Men i avseende å rätten till ersättning
för skadan samt sättet för utkrävande och fastställande av ersättningen
innehåller tiottledsförordningen i 6, 8 och 9 S8 bestämmelser, som gälla lika både
för det ena och för det andra slaget av skada. Avgörandet av skadeersättningskrav
är överlämnat åt allmän domstol, eller, om den skadelidande det äskar, åt särskilda
skiljemän, mot vilkas beslut rätt till talan står öppen till allmän domstol.

Huvudstadgandena rörande förfarandet återfinnas i 8 § flottledsförordningen.
Man kan säga, att dessa vila på den förutsättningen, att i regel skada skall uppskattas
och gottgörelse lämnas först sedan skadan timat. Emellertid har man
ingalunda förbisett, att i många fall skadan är av den natur, att den verkligen kan
tillfredsställande uppskattas på förhand och ersättning därför fastställas för framtiden.
Härom stadgas i flottledsförordningens 9 §, att om skadan är så stadigvarande, att

217 y

värdet därä kan genom uppskattning pa förhand utrönas, då skall, om ersättnings- 4: f>

tagande det påstår, ersättningen på förhand bestämmas att utgå, vare sig i årlig
avgift under hela den tid skadan kommer att fortfara eller under vissa år eller
ock på en gång, allt efter ty skäligt prövas. Aven i tlottningsstadgans 4 § 2 mom.
förutsättes möjligheten av skadeersättnings bestämmande på förhand. I motiven
till 9 § flottledsförordningen yttrar nya lagberedningen (sid. 184) bl. a. följande:

»Erfarenheten har ådagalagt att vissa skador i följd av flottleds inrättande
och begagnande äro i den mån stadigvarande, att värdet därav kan på förhand
bestämmas. Detta bekräftas jämväl dels av de mellan strandägarna och de flottande
ofta förekommande avtal om skadeersättning på en gång eller i årlig avgift, dels
ock därav att vid flottleds öppnande offentlig myndighet understundom ansett sig
kunna på förhand fastställa viss skadeersättning åt strandägarna. Till skador, vilkas
värde oftast kan på förhand lika säkert som efteråt beräknas, äro att hänföra de
fall, då genom utläggande av flottningsbommar och dylikt eller genom virkessamlingar
begagnandet av enskilda rodd- och farleder försvåras samt strandägarna
berövas lämpliga landningsplatser och färjeställen; då av dylik anledning vattning
av kreatur och vattenhämtning hindras eller varder förenad med svårigheter; då
genom flottrännor eller flottningsdiken hinder eller svårighet göres i den mellan
grannar övliga samfärdseln till lands eller i begagnandet av de vägar inom ägorna,
som för dessas skötsel äro nödiga; då i följd av flottningen tillgången på fisk eller
åtminstone fångsten därav minskas eller fiske med nät och not i vattendraget försvåras
eller alldeles omöjliggöres; då för flottningen användes någon del av den
tillgång på vatten, som är. behövlig för vattenverk m. in. dylikt. I vissa fall kunna
jämväl skador genom landtramp, uppdämning, synnerligast då i följd därav skog
fager rota och förvissnar, strandskämingar samt läckvatten från rännor eller spardammar
på förhand till värdet beräknas. På det nu den lidande må besparas de
olägenheter och besvär, som äro förenade med att årligen begära uppskattning av
dylika skador, har det ansetts höra lämnas honom Öppet att i den ordning, som i
8 § är föreskriven, d. ä. vare sig! hos skiljemän eller domstol påkalla provning,
huruvida värdet av den honom tillskyndade skada kan på förhand beräknas, samt
få den honom tillkommande gottgörelse bestämd att utgå antingen genom årlig
avgift under den tid skadan kommer att fortfara eller under några vissa år
eller ock med visst belopp på en gång. Även om, såsom antagligt är, de skador,
vilka sålunda kunna på förhand värderas, endast utgöra en mindre del av de skador,

218

4: 5

Förslagets

ståndpunkt.

Ersättning
för anläggningsskada

bestämmes
i flottledsmålet.

som genom flottningen vållas, torde däri ej ligga någon giltig anledning att på sätt
från flottningsintressets sida blivit påyrkat, helt och hållet förkasta en anordning,
som i de varken få eller oviktiga fall, där den utan allt tvivel är användbar, länder
till säkerhet för strandägaren och till förekommande av tvister.»

Ehuru nya lagberedningen, såsom framgår av dess nu citerade yttrande,
vill öppna utväg för skadeersättnings bestämmande på förhand icke blott med avseende
å skada genom anläggning eller åtgärd för flottleden, anläggningsskada,
utan också med avseende å skada i följd av flottningen, flottning sskada, är det
dock av de anförda exemplen synbart, att de väsentligaste tillfällen, då ersättnings
bestämmande på förhand tänkes komma i tillämpning, avse skada av förstnämnda
slag, eller stå på gränsen mellan båda slagen av skada.

Med den ståndpunkt, som vi intagit i avseende å den rättsliga karaktären av
den för flottledsändamål medgivna tvångsrätt, varför redogjorts här ovan i motiven
till 4 § och enligt vilken även rätt till utmål o. d. i regel betraktas allenast som
en servitutsrätt, varför ersättning såsom för skada skall givas, är det uppenbart,
att de fall, i vilka ersättning för anläggningsskada bör utgå, komma att ökas i
betydelse, mot vad hittills förekommit. Och att rätt till utmål och överhuvud rätt
att disponera över annans område t. ex. för anläggande av stenkista, damm, timmermagasin,
anstalter vid skiljeställe m. in. lämpligast bör ersättas på förhand och
icke göras till föremål för årligen återkommande krav hos skiljemän med måhända
olika utgång olika år och med risk för ersättningstagaren att ett eller annat år
försitta tiden för anhängiggörande av sitt krav (9 § lagen om flottning), därom torde
föga tvivel höra råda. Det synes oss vara både för de flottande och för fastighetsägaren
bäst, att sådan ersättning bestämmes på samma gång, som fastighetsägaren
förpliktas att tåla själva intrånget, för vilket ersättning skall gäldas, och av samma
myndighet.

Av sådana grunder har det synts oss lämpligt att i jämförelse med tiottledsförordningen
i viss män lägga om gränsen mellan den grupp av ersättningar, som
bör bestämmas på förhand, och den grupp, som bestämmes för varje år, sedan skada
timat. Till den förra gruppen hava vi hänfört ersättning för anläggningsskada och
till den senare ersättning för flottningsskada. I förstnämnda hänseende kommer
med donna indelning flottledsmålen att ställas lika med Övriga vattenmål. I mål
enligt 2, 3, 5, 6, 7 och 8 kap. tillkommer det vattendomstolen (eller stundom i
viss mån synemän enligt 10 kap.) att jämte det tillstånd lämnas till vissa anlägg -

21!)

niugar eller åtgärder för de ändamål, som i varje kap. oinförmälas, tillika bestämma
gottgörelse för skada, som vållas genom anläggningen eller åtgärden. Det torda
böra betraktas såsom eu styrka hos förslaget ur legislativ och systematisk synpunkt,
att i avseende ä anläggningar och åtgärder för allmän flottled förfares på
enahanda sätt.

I överensstämmelse med vad nu yttrats har i 5 g uppdrag!ts skillnad mellan
skada, som vållas genom anläggning eller åtgärd för flottleden, och skada i följd
av flottningen. Genom hänvisningen i paragrafens första stycke beträffande förra
arten skada till bestämmelserna i vattenlagens 9 kap. avgöres, att ersättningen
därför skall bedömas enligt vattenlagen, och därav följer ock, att de processuella
bestämmelserna i 10 och 11 kap. skola tillämpas för bestämmande av dylik ersättning.
För bestämmande av ersättning för flottningsskada hänvisas däremot i paragrafens
andra stycke till bestämmelserna i lagen om flottning i allmän flottled.
1 2 kap. av nämnda lag stadgas, att ersättning för flottningsskada skall krävas
i allmänhet för värjo år, under vilket den inträffat, och till beloppet bestämmas, i
brist av åsämjande, av skiljemän.

Emellertid vore det föga försvarligt att blunda för, att förhållanden lätt
uppstå, vilka helt visst höra föranleda modifikationer såväl i den ena regeln som i
den andra.

Dessa modifikationer hava i första hand avseende därpå, att den gjorda indelningen
icke sammanfaller med möjligheten och lämpligheten av ersättningens bestämmande
på förhand eller successivt i mån som skada sker.

Den uppställda grundsatsen, att ersättning för skada genom anläggningar
eller åtgärder, för vilka föreskrifter meddelats i regleringsutslaget, skall bestämmas
på förhand (d. v. s. i samma .flottledsärende), bör icke och kan icke under alla förhållanden
upprätthållas. En flottledsdamm kanske, enligt föreskrift i regleringsutslaget,
icke är avsedd att innehålla vatten annat än under flodtid eller intill dess vattenreservoaren
i ett annat tillflöde till flottleden hunnit tömmas e. d., och man kan
icke på förhand förutse, huru länge under olika år uppdämning genom dammen
vållas. För en flottränna genom en vattenverksdamm höra i regleringsutslaget givas
föreskrifter om förutsättningarna för dess öppenhållande för framförande av flottgods
genom dammen, och man kanske icke kan förutse huru många dagar eller
veckor om året dessa förutsättningar föreligga eller ens om de inträffa värjo år.
Flottningen, särskilt i mindre vattendrag, är beroende på så många olika och från

4: 5

Ersättning
för fiottningsskada

bestämmes
av skiljemän.

Anläggnings -skada betraktas
i
vissa fall
lika med
flottningsskada.

år till år växlande faktorer, att det ingalunda .alltid låter sig gorå, att rättvist
utmäta på förhand gottgörelse för skada till följd av anläggning eller åtgärd, som
föreskrivits i regleringsutslaget.

De tillfällen, då svårighet föreligger att förutse skadans belopp eller huruvida
skada kommer att inträffa varje år, äro, såsom framgår av ovannämnda exempel, just
sådana, vid vilka man kan stanna i tvekan, huruvida skadan hårrör från den i
regleringsutslaget föreskrivna anläggningen eller åtgärden eller från flottningens
bedrivande. Det ligger därför nära till hands och är säkerligen mest ändamålsenligt
att i slika fall låta ersättningen bestämmas i den ordning, som i lagen om
flottning i allmän flottled stadgas för flottningsskada. I 9 kap. 33 § andra stycket
har i överensstämmelse härmed intagits ett stadgande att, där i flottledsmål skadan
finnes ej kunna på förhand beräknas eller synes ej komma att uppstå värjo år, den
skadelidande bör i vattendomstolens utslag hänvisas att gorå sin ersättningstalan
gällande i den ordning, som i lagen om flottning i allmän flottled föreskrives med
avseende å flottningsskada. Emellertid kan det understundom vara lämpligt att i
flottledsutslaget angiva grunderna för den blivande skadeersättningen t. ex. visst
belopp för värjo dag under vegetationsperioden uppdämning sker, för värjo timme
flottningsränna hålles öppen e. d. En sådan bestämmelse blir bindande för skiljemännen
och är ägnad att bringa likformighet i ersättningens utmätande och förebygga
anledningar till framtida tvister.

Med utvägen att i flottledsutslaget direkt överlåta bestämmande av ersättning
för viss anläggningsskada åt skiljemän i den för flottningsskada stadgade ordning
äro dock icke alla de fall täckta, under vilka anläggningsskada lämpligen bör
behandlas i nu antydda ordning. Det kan ej förebyggas, att understundom anläggningsskada
kan uppstå, vilken icke förutsetts i flottledsärendet eller visserligen där
behandlats och bedömts men sedermera visar sig bliva större än där beräknats.
Såsom framgår vid jämförelse med 6 § andra stycket i lagen om flottning i allmän
flottled, hava vi ansett oss icke kunna förmena den skadelidande att i sådant fall
gorå sin talan om skadestånd gällande. Skada kan också uppkomma genom vidtagande
av anläggningar eller åtgärder utan föregången laglig prövning eller genom
olovligt hanterande av i flottledsutslaget föreskrivna anläggningar t. ex. därigenom
att en bom får kvarligga eller en damm hålles stängd längre tid, än utslaget medgiver,
eller en flottränna öppnas på annan tid, än som föreskrivits m. m. Det
kunde skenbart ligga nära till hands att, i analogi med vad i 11 kap. 15 § 9 och

11 stadgats med avseende å vattenbyggnader för annat till den lukrativa vattenrätten
hörande ändamål än flottledens, föreskriva att talan om ersättning för skada,
som nu omförmälts, finge anhängiggöras hos vattendomstolen. Säkerligen vore dock
sådant föga lämpligt. Änskönt byggnader för allmän flottled måste principiellt hänföras
till den lukrativa vattenrättens område, äro de dock till stor del av sådan
art, som snarare likställer dem med byggnader, som ej äro avsedda för vattnets
tillgodogörande. Härtill kommer den ofta bär ovan vidrörda svårigheten att skilja
på anläggnings- och dottningsskada. Det vore att ställa allt för stort krav pa allmänhetens.
förmåga av juridisk distinktion, om man villo stadga olika myndigheter
och olika förfaringssätt för krav på skadeersättning av det ena slaget och av det
andra. Vad angår skada genom anläggningar, som tillkommit innan vattenlagen
träder i tillämpning, kan man för övrigt svårligen så skarpt avvika från den nu
föreskrivna formen för dylika ärendens anhang!ggörande och behandlande. Och att
gorå en åtskillnad, allt eftersom en viss anläggning tillkommit före eller efter det
vattenlagen trätt i tillämpning, låter sig av lätt insedda skäl än mindre förordas.
Av alla dessa'' grunder hava vi ansett, att krav på ersättning för skada av nu
nämnda slag skall betraktas och behandlas som dottningsskada. Härom har i förevarande
paragrafs första stycke gjorts en erinran.

Lika val som det, enligt vad nu framhållits, gives fall. då ersättning för
anläggningsskada lämpligen bör helt eller delvis överlåtas till framtida bestämmande,
lika väl finnas också fall, då skada i följd av tiottningen bör uppskattas
och ersättning därför utdömas i dottledsutslaget. Detta följer i viss mån redan av
den framhållna svårigheten att skilja mellan det ena och det andra slaget skada.
Bland de av nya lagberedningen i dess ovan citerade yttrande omnämnda exempel,
i vilka skadeersättning på förhand ansetts höra bestämmas, ingå vissa exempel
också på'' dottningsskada. I likhet med vad som skett i nu gällande lag, har
det synts oss riktigt att även beträffande dottningsskada bereda den skadelidande
tillfälle att, för att begagna nya lagberedningens uttryck, »påkalla provning,
huruvida värdet av den honom tillskyndade skada kan på förhand beräknas» (13 §
lagen om flottning!. Donna prövning bör i sådant fall ske genom hänvändelse till
synemännen under handläggningen av framställt förslag till inrättande eller omreglerande
av allmän tiottled. I likhet med vad i gällande lag bestämmes, bör det
emellertid bero på den skadelidande själv, om lian vill påkalla en sådan förhandsprövning
av dottningsskada. Han bör icke kunna mot sin vilja tvingas att låta

4. 5

Flottningsskada
betraktas
i
vissa fall
lika med
anläggningsskada.

222

4: 5 ersättningen bestämmas på förhand för en framtida skada av sådan natur som
denna, vars omfattning och värde alltid är svårbestämbart, Finna alltså på yrkande
av den skadelidande synemännen, som hava att bedöma tiottledsfrågan, eller vattendomstolen,
att. ifrågavarande flottningsskada är så stadigvarande, att värdet därå
kan genom uppskattning på förhand utrönas, varder denna ersättningsfråga behandlad
i samma ordning och enligt samma grunder, som ersättning för an 1 äggningsskada.
Härom har bestämmelse införts i förevarande paragrafs andra stycke.

Med det sätt för dessa frågors läsande, varför nu redogjorts, kan man såga
att den uppställda åtskillnaden mellan anläggningsskada och flottningsskada väsentligen
har betydelse för synemännen och vattendomstolen för avgörande av, vilka
skadeersättningar höra uppskattas och utdömas i beslut om allmän flottleds inrättande
eller om vidtagande av anläggning eller åtgärd för dylik leds utvidgande eller
förbättrande. För allmänheten har den gjorda indelningen visserligen också sin
betydelse såsom lämnande ledning för de skadelidandes bedömande av frågan, vilka
skador de kunna vänta ersätta på förhand genom beslut i flottledsmål. Men om de
taga miste i detta hänseende, hava de rätten öppen, i den mån ej beslutet om
flottledens inrättande eller om viss flottledsanläggning ändock innehåller bestämmelse
i sådan fråga (se 10 kap. 1R §; It kap. 54 §), att gorå sitt skadeståndskrav gällande
i den ordning, som för krav på flottningsskada stadgas i 6 § i lagen om flottning i
allmän flottled och som nära'' överensstämmer med nu gällande lags bestämmelser.

Paragrafens
av fattning.

Hänvisning
till 1 kap.

Vid avfattandet av 4 kap. 5 § hava såvitt möjligt ordalagen i 6 § flottledsförordningen
bibehållits. I ett avseende har dock avvikelse ägt rum, ity att i förevarande
paragraf talas om ersättning för »skada», under det att nämnda paragraf i
flottledsförordningen innehåller bestämmelser om ersättning för »skada och kostnad».
Med »kostnad» lära åsyftas direkta utgifter, som genom flottledsanläggning eller
flottningen vållas annan. Då emellertid sådan kostnad helt visst inbegripes under
ordet »skada», sådan detta ords innebörd måste anses vara fastslagen i vattenlagen
överhuvud, skulle det långt ifrån att bidraga till ökad klarhet, tvärtom kunna föranleda
missförstånd, om i detta kap. av vattenlagen i detta avseende användes ett
annat beteckningssätt än i lagen i övrigt. Av dessa grunder hava vi ansett ordet
»kostnad» höra utgå. Någon saklig ändring har härigenom icke gjorts.

I paragrafens tredje stycke har givits en hänvisning till de särskilda förhållanden,
som i vissa avseenden enligt vattenlagsförslaget 1 kap. 5 och följande §§

223

betingas av ett vattendrags egenskap av »större» i den mening, som i 1 kap. 11 §
sägs. Beträffande dessa förhållandens allmänna betydelse för flottningsintresset lämnas
redogörelse under 1 kap. 4 § bär ovan.

6 8-

Beträffande första stycket hänvisas till motiven till 4 tj (slutet). Stadgandet
i andra stycket överensstämmer med andra stycket i 2 kap. 16 § och är grunda!
på enahanda skål.

7 8-

Många vattendrag i Sverige hava, innan allmän flottled i dem inrättats, utgjort
s. k. enskilda flottleder, i vilka enskilda personer eller bolag, på senare tiden också
kronan, utför! byggnader eller verkställt sprängningar, muddringar eller annat för
att underlätta flottning i vattendraget. På sådan! sätt har flottning möjliggjorts
och långa tider kunna! förekomma i vattendrag, innan de upplåtits till allmän
flottled. Icke så få dylika enskilda flottleder finnas ännu i landet.

Det är tydligen en icke oviktig fråga, huru det skall vid en flottleds övergång
till allmän förfaras med sådana äldre flottledsarbeten. I flottningsstadgans 9 §
finnas bestämmelser meddelade i detta ämne, enligt vilka den, som bekosta! dylika
arbeten, är berättigad att för dem, i den mån de äro nödiga eller nyttiga för flottningen,
undfå gottgörelse i enahanda ordning, som i samma § stadgas beträffande
allmän flottleds nyanläggningskostnader. I motiven till donna § i flottningsstadgan
har nya lagberedningen låtit sig angeläget vara att framhålla, hurusom där icke
föreskreves någon skyldighet för ägaren av den enskilda flottleden att avstå de
utfärda arbetena, i ty att denne skulle vara juridiskt oförhindrad att förstöra eller
bortföra de av honom gjorda anläggningarna. Men beredningen anmärker tillika,
att donna juridiska rätt »praktiskt saknar allt värde», särskilt som genom en sådan
åtgärd flottledsägaren — därest han fortfarande har intresse av flottningen — skulle
även för sig själv fördyra framtida flottning. Anledningen, varför beredningen
sålunda man kan nästan säga sökt en omväg för att praktiskt sett införa lösenrätt
för den allmänna flottleden till dylika äldre flottledsarbeten, torde vara att söka
däri, att av vissa skäl beredningen ansett stadgande^ i fråga höra inrymmas i den
administrativa författning, flottningsstadgan, som föreslogs såsom komplement till
den civilrättsliga flottledsförordningen.

Tvångsförvärk
med
tiga u deruti.

Tillgodogörande
av
äldre flottledaorbeten.

Med de förändrade principer i detta avseende, som lagts till grund för föreliggande
förslag, finnes icke längre detta skäl att bibehålla den nämnda anordningen.
Då vattenlagen bär karaktären av civillag, bär det synts lämpligast att direkt
stadga den lösenrätt till enskilda flottledsbyggnader, vilken dock även med den
nuvarande lagstiftningen praktiskt sett föreligger. Att strandägare och andra, sedan
en förut enskild anläggning sålunda övergått till allmän tillhörighet, höra vara
pliktiga att tåla dess bestånd för framtiden, oavsett att tilläventyrs tiden för ett
med ägaren till den enskilda flottleden ingånget upplåtelseavtal kan hava gått till
ända, ligger för öppen dag.

För värdet av de flottledsanläggningar, som utförts för den enskilda flottleden,
skall, i den mån de övergå till den allmänna leden, lämnas ersättning. Norrlandskommittén,
som, naturligt nog, icke hatt någon erinran mot donna princip såsom
sådan, har emellertid anmärkt, att det stundom förekommit att dylika arbeten
ersatts med oskäligt högt belopp, i sammanhang varmed kommittén gjort vissa
framställningar dels beträffande de bevismedel, som höra tillåtas rörande arbetenas
värde, dels oek med avseende å parternas rätt att träffa överenskommelse i sådant
ämne. Till dessa anmärkningar, vilka icke angå förevarande lagrum, skola vi återkomma
vid behandlingen av 10 kap. 17 och 21 §§ (sid. 288 och 292).

Ersättningen för de enskilda flottledsbyggnaderna skall bestämmas av vattendomstolen
efter föregången utredning av synemännen. Och vattendomstolen är vid
sin prövning av synemännens utlåtande i donna del icke beroende av anförda besvär.
I detta hänseende hänvisas till vad ovan anförts vid 3 §. Härutinnan liksom
beträffande sättet för likviden likställes nu ifrågavarande ersättning fullständigt med
den gottgörelse, som enligt 11 § skall tillkomma den av vattendomstolen antagna
anläggare!! av den allmänna leden för hans utlägg i avseende å donna. Ersättningen
jämte ränta från tiden för regleringsutslaget skall gäldas av de flottande
genom flottningsföreningens försorg. Om den icke rör sig om synnerligen ringa
belopp, skall den, i likhet med anläggningskostnad enligt 11 §, utgå amorteringsvis
i enahanda ordning, som i nu gällande lag är stadgad. Härom har bestämmelse
intagits i förevarande paragraf genom den hänvisning, som skeft till bestämmelserna
i lagen om flottning i allmän flottled, vars 30 § därvid kommer till tilllämpning.
Ersättning och lösen för äldre flottledsanläggningar i ett vattendrag,
som skall inrättas till allmän flottled, ingår således icke bland de kostnader, för

225

vilka anläggare!! av den allmänna leden enligt 11 § här nedan svarar. I detta
avseende står föreliggande förslag på samma ståndpunkt som gällande lagstiftning.1)

Beloppet av den ersättning, som sålunda bör amorteringsvis komma ägaren
av den enskilda leden till godo, bestämmes av vattendomstolen i regleringsutslaget
efter det värde anläggningarna äga vid liden för dettas meddelande, icke, såsom är
stadgat för den ersättning för anläggningskostnad varom 11 § handlar, först efter
flottledens slutbesiktning i sammanhang med dess godkännande och efter det värde,
anläggningarna då äga.

8 §

innefattar hänvisning till vissa §§ i 2 kap., vilka i allmänhet äro tillämpliga även
med avseende å företag enligt 3, 5, 6 och 7 kap. (3 kap. 5 §; 5 kap. 33 §; 6 kap.
1 § och 7 kap. 3 §). Att de skulle uteslutas från tillämpning å flottledsanläggningar
torde icke höra ifrågasättas.

9 §•

Till följd av hänvisningen i 8 § kommer 7 § i 2 kap. att gälla även med
avseende å flottledsbyggnader. Därigenom har i förhållande till fisket vunnits likformighet
i skyldigheter för innehavare av vattenbyggnad, vare sig denna tillkommit
för flottleds räkning eller för annat ändamål. I ena som i andra fallet är han
pliktig att utan ersättning, i den mån det låter sig gorå med hänsyn till byggnadens
ändamål, såväl vidtaga sådana anordningar, att fisken kan komma fram,
som ock i övrigt ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, vilka till följd
av byggnaden må erfordras till tryggande av fiskets bestånd. Emellertid kunna icke
genom anordningar och föreskrifter med avseende å särskilda flottledsbyggnader all
skada å fiske förebyggas.

Fisket kan ändock i större eller mindre mån röna menlig inverkan icke blott av
anläggningarna för flottleden utan jämväl av själva flottningens bedrivande och av
de förhållanden, som följa därmed t. ex. genom barkavlagringar på lekplatser m. m.
Hänsynen till sådana förhållanden är icke främmande för nu gällande flottningslagstiftning.
I 4 § flottningsstadgan, vilket lagrum innehåller instruktion för synemännen,
stadgas nämligen, att vid syneförrättningen dessa böra, såvitt anledning därtill
förekommer, särskilt utreda, dels huruvida med hänsyn till befarad skada eller
olägenhet för fiske särskilda regler för flottningens bedrivande böra meddelas, dels

l) Jfr- Kung], Maj:ts dom den 5 september 1910 (N. J. A. 1910 sid. 459X

4: 8-9

Hänvisning
till 2 kap.

Flottning en
och fisket.

Y 226

4: 9 ock huruvida, där betydligare fiske i vattendraget finnes, det må vara för fiskets
bevarande behövligt och lämpligt, att fiskodlingsanstalt bekostas av de flottande.
Motsvarande instruktionsbestämmelser för synemännen återfinnas i 10 kap. 17 §
av föreliggande lagförslag.

Norrlandskommittén har icke framställt något förslag, berörande ifrågavarande
punkt. Men Konungens befallningshavande i Jämtlands län har i sitt
den 28 augusti 1905 avgivna yttrande över nämnda kommittés betänkande kommit
in på donna fråga *). I praktiken, yttrar befallningshavanden, hade bestämmelsen om
fiskodlingsanstalt ytterst sällan lett till någon åtgärd till fiskets förmån. Den syntes
i allmänhet hava fattats icke så, att en rik tillgång på fisk i vattendraget herde
kunna föranleda till den antydda åtgärden för fiskets bevarande, utan så, att föreskriften
avsåge allenast det förhållande att i vattendraget funnes platser, där fiske
idkades i större omfattning med eller utan tillhjälp av fasta fiskebyggnader; och
då av fiskeägare lämnade uppgifter om förekomsten av betydligare fiske vanligen
bestritts av de flottande och ej kunnat styrkas med ovederläggliga bevis, hade följden
i allmänhet blivit den, att ingen åtgärd för fiskets bevarande blivit föreskriven.
Ovedersägligt vore emellertid, att fisket, som fordom varit rikt givande i länet,
avtagit på ett betänkligt sätt under de sista tre eller fyra tiotalen av år, till vilket
förhållande Konungens befallningshavande på angivna grunder ansåg trävaruflottningen
vara en av de förnämsta orsakerna. Det vore dock omöjligt att i värjo fall
påvisa, att minskning i Asket ägde rum eller huru stor förlusten vore för värjo
fiskeägare eller att just den eller den flottningsanstalten förorsakade förluster. Det
kunde naturligtvis ej heller visas, vilken förlust fiskevattensägarna i kommando
tider komme att lida, därigenom att deras näringskälla, Asket, försämrats eller alldeles
utsinat. Det vore också klart, att även andra och kanske verksammare
åtgärder till fiskets bevarande kunde vidtagas än fiskodlingsanstalters inrättande,
men härom lämnade flottningsstadgan ingen antydan. På nu angivna grunder föreslog
Konungens befallningshavande — som ansåg att fiskeritjänsteman alltid bordo
förordnas att närvara vid syneförrättning — att på värjo stycke flottgods, som
nedlades i allmän flottled, borde läggas en avgift till en under hushållningssällskapets,
förvaltning stående fond för fiskerinäringens understödjande och upphjälpande i

9 De yttranden, som olika myndigheter avgivit i anledning av norrlandskommitténs betänkande,
äro officiellt tryckta under titeln »Underdåniga utlåtanden» å Isaac Marcus boktryckeri,
Stockholm 1905.

227 y

länet. Bleve sådana bestämmelser införda i flottningsstadgan, borde föreskrifter (; 9
om skyldighet för de flottande att bekosta fiskodlingsanstalt i stället utgå ur
stadgan.

Flottningens menliga inflytande på Asket framhålles i det uttalande i donna
fråga av fiskeriassistenten Dr I. Arwidsson, vilket finnes bilagt detta betänkande.

Det är därför val befogat att stadga skyldighet för de flottande att bekosta lämpliga
åtgärder till motverkande därav och sådana åtgärder hava nog icke varit i den
hittills skedda lagtillämpningen alldeles så sällsynta, som befallningshavanden antagit.
Den av nämnda myndighet framkastade tanken att för fiskets skyddande
pålägga flottgodset vissa årliga avgifter att ställas till vederbörandes förfogande
för vidtagande av de åtgärder, som kunna i värjo fall vara de ändamålsenligaste,
står i nära överensstämmelse med en i vattenlagens 2 kap. 9 § föreslagen bestämmelse
med avseende å där avsedda dammbyggnader och har synts oss mycket behjärtansvärd.

I föreliggande paragraf hava alltså med avseende å vattendrag, där fiske
av någon betydenhet finnes, meddelats föreskrifter i nu nämnd riktning. Avgiftens
belopp måste givetvis rättas dels efter behovet och dels efter kostnaden för de
åtgärder, som kunna ifrågakomma. Då dessa emellertid vid tiden för flottledens
inrättande icke i allmänhet kunna bestämmas, har beträffande avgiftens belopp intet
annat kunnat stadgas än att densamma skall vara billig. Härmed hava vi velat antyda,
att avgiften bör inom skälighetens gränser avvägas så, att den icke för de
flottande kommer att kännas betungande.

Bland åtgärder, som i förevarande avseende kunna komma i fråga, lära alltjämt
fiskodlingsanstalter komma att intaga ett bemärkt rum. Men vid sidan härav
torde medlen höra användas till vetenskapliga rön, försök med fiskets omläggande
till att huvudsakligen avse härdigare Åskslag m. m. Flottlederna sträcka sig ofta
genom mer än ett län, och åtgärder, som nu nämnts, höra uppenbarligen icke
inskränkas allenast till visst län. Vid sådant förhållande lär det vara mindre
lämpligt att, såsom Konungens befallningshavande i Jämtlands län tänkt sig, låta
avgifterna disponeras av någon lokal institution. I överensstämmelse med motsvarande
stadgande i 2 kap. 9 § har därför ansetts lämpligast, att åt Konungen
uppdrages att förordna om sättet för användande av de genom avgifterna inflytande
medlen.

4: lo

228

Bör för antagande
till
anläggare
fordras nedsättande
av
visst penningbelopp
?

Norrlandsko
mmitt én.

Norrlandskommittén har anmärkt, hurusom den gällande flottningslagstiftningen
utginge från den förutsättningen, att alla flottande hade gemensamt intresse
av att få flottleden färdig, så fort ske kunde, samt flottningen för framtiden så
billig som möjligt, och att den, som gjorde ansökan om ett vattendrags upplåtande
till allmän flottled, såsom presumtiv flottande vore en tillräckligt opartisk representant
för detta framtidsintresse. Erfarenheten hade visat, framhåller kommittén,
att donna förutsättning i många fall vore oriktig och att det funnes ett från flottledens
permanenta intresse eller från det allmänna framtida flottningsintresset skilt
anläggareintresse. Detta förhållande kunde leda till förfång för den jordägande
allmogen. Till en början ville kommittén anmärka, att, enligt vad från flora håll
inberättats, det understundom inträffat, att man begärt vattendrags upplåtande till
allmän flottled, icke för att så fort som möjligt gorå detsamma användbart för
flottning utan tvärtom för att i skogsspekulationssyfte temporärt förhindra eller
försvåra flottning i detsamma. Man ginge därvid så till väga, att man sökte åstadkomma,
att så lång tid som möjligt bestämdes för de föreskrivna arbetenas fullbordande.
Därjämte utdroges på flere sätt med arbetenas fullbordande och
avsynande. Under tiden hade man utestängt värjo annan från rättigheten
att i berörda del av vattendraget inrätta allmän flottled, och själva flottningen
vore förhindrad under kortare eller längre tider, som, särskilt då klagan
fördes hos högre instans, kunde bliva avsevärda. Bönderna hindrades härunder att
med fördel sälja avverkat timmer och funne sig ofta nödsakade att avyttra själva
skogsfastigheterna. Därmed hade flottledsanläggaren vunnit sitt närmaste mål.
Visserligen tillhörde det Konungens befallningshavande att bestämma den tid, inom
vilken föreskrivna arbeten skulle vara färdiga, och Konungens befallningshavandes
beslut härutinnan kunde naturligtvis överklagas av den, som ansåge sitt intresse
icke behörigen tillgodosett. Detta vore emellertid knappast tillräckligt. Ty dels
visade det sig, att i dylika fall de enskilda mindre skogsägarne icke visste att
bevaka sina intressen, dels hjälpte det icke att tillse, det för arbetenas fullbordande
förelädes skäligen begränsad tid, därest man icke kraftigt sörjt för, att den sålunda
föreslagna tiden icke finge överskridas; och i detta avseende hade man icke genom
flottningsstadgans bestämmelser erforderlig trygghet. Enligt 22 § nämnda stadga
vore nämligen äventyret, därest föreskrivna arbeten ej inom utsatt tid verkställdes,

229

4: io

att Konungens befallningshavande sammankallade »de flottande», vilka väl i detta
fall finge anses sammanfalla med sökanden, samt att det skulle ankomma på särskild
provning, om och med vad villkor allmän flottning i vattendraget vidare finge
tillåtas, en bestämmelse, som synbarligen avsedd för det fall, att byggandet avstannade
eller underhållet försummades i brist på flottningsintresse, föga lämpade
sig för den händelse regleringsarbetena avsiktligt fördröjdes i syfte att utestänga
ett konkurrerande flottningsintresse.

I fortsättningen av sin framställning — för vilken närmare redogöra i donna
del under 17 § lagen om flottning (sid. 353) — påpekar norrlandskommittén, hurusom
ett sågverksbolag, som sökt inrättande av allmän flottled och erhållit rätt till
interimsflottning utan att någon amorteringsavgift å timret bestämts, kunde hava ekonomiskt
intresse av att fördröja arbetets fullbordande eller till och med att alldeles
uraktlåta dess fullföljande. Aven utan rätt till interimsflottning kunde sådant intresse
föreligga, försåvitt bolaget kunde ändock nedflotta sitt virke. Påföljden för ett
sådant förfarande vore nämligen icke otvetydig eller tillräckligt effektiv.

För att råda bot på de nu anmärkta bristerna i lagstiftningen föreslog norrlandskommittén
bland annat vissa ändringar i 5 och 22 §§ flottningsstadgan.

I motiven till de föreslagna ändringarna framhöll kommittén, hurusom av
nu anmärkta förhållanden framginge, att man icke med säkerhet kunde påräkna, att
under alla förhållanden den, som begärt inrättande av allmän flottled, verkligen
funne med sin fördel förenligt att utföra alla för flottleden erforderliga arbeten, så
att flottleden verkligen komme till stånd. Att 22 § flottningsstadgan icke medförde
tillräckligt verksamt äventyr med avseende på dylik underlåtenhet, vore ovan
ådagalagt. Det syntes därför kommittén vara nödvändigt att söka tillskapa åtminstone
någon garanti mot missbruk av antydda art. En sådan garanti syntes vara
att finna i ett stadgande av skyldighet för sökanden att i sammanhang med ansökningen
om flottledens inrättande nedsätta ett belopp, som skulle förverkas, därest
flottledens färdigställande underlätes. Kommittén föreslog därför ett tillägg till
flottningsstadgans 5 § av innehåll, att sökanden skulle vara skyldig att ofördröjligen
efter det flottledshandlingama inkommit till Konungens befallningshavande
och, vid äventyr att ansökningen eljest skulle anses hava förfallit, senast inom en
månad efter anmaning hos Konungens befallningshavande nedsätta eller ingiva bevis,
att han i taka händer nedsatt ett belopp, motsvarande en tiondel av hela den
av synemännen uppskattade kostnad för vattendragets inrättande till allmän flott -

4: io

Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.

230

led. Kommittén förutsåg mot denna anordning den anmärkning, att den i någon
mån försvårade allmän flottleds inrättande, och att man sålunda motverkade dessa
allmänna kommunikationsleders tillkomst. Faran härav syntes emellertid kommittén
icke vara synnerligen stor. Utan att sökanden förfogade över ett visst kapital,
inläte han sig sannolikt icke på ett så pass vittutseende företag, som reglerandet
av ett vattendrag till flottled, och då det belopp, som skulle nedsättas, icke föreslagits
till mera än 1/10 av flottledens anläggningskostnad, borde vid anskaffandet
av detta ytterligare belopp i regel icke mota svårigheter, helst de större vattendragen
nu i allmänhet vore inrättade till allmänna flottleder och det huvudsakligen
vore Idvatten, åar och bäckar, vilkas reglering återstode. I sammanhang med
ändringen i 5 § föreslog kommittén ändringar i 22 § flottningsstadgan av innehåll,
att det nedsätta beloppet skulle vara förverkat, därest flottledsarbetet icke fullbordades
i behörig tid, ävensom att av den försumlige anläggare:! utfört arbete
skulle utan lösen tillfalla flottleden. För sist omförmäla förslag redogöra under
14 § bär nedan.

Flora av de över norrlandskommitténs betänkande börda myndigheterna hava
uttalat sig emot ifrågavarande förslag ’).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarar sig till fullo dela den framkastade
farhågan, att ett stadgande i 5 § av föreslaget innehåll komme att försvåra
allmän flottleds inrättande, och detta i så hög grad, att enligt styrelsens
åsikt mycket få av våra nuvarande flottleder skulle kommit till stånd, om i flottningsstadgan
funnits en föreskrift av det innehåll, som bär ifrågasatts. Någon
garanti borde tillskapas mot missbruk av den art, mot vilka det föreslagna stadgandet
vore riktat, men den föreslagna åtgärden vore för sträng. Tiden för säkerhets
deponerande herde bestämmas till senast en månad efter det Konungens befall -ningshavandes beslut om allmän flottleds inrättande vunnit laga kraft. Med avseende
å de föreslagna ändringarna i 22 § framhåller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att det enligt dess förmenande väl läte tänka sig förhållanden, då en ren
frikallelse från en sökt flottningsreglerings fullföljande vore med billighet förenlig.
Så kunde exempelvis vid smärre vattendrag omfattande skogseldar, sågars och trämassefabrikers
eller kolugnars ödeläggande genom vådeld, tillkomsten av nya kommunikationsleder
med mera medföra så avsevärda omstörtningar i de ekonomiska
förutsättningarna för en flottleds anläggning och amortering, att frikallelse från

*) Se not å sid. 226.

231

liottledens fullbordande borde kunna medgivas; och skulle vid arbetets nedläggande
av sådan anledning det deponerade beloppet väl icke rimligen vara till sin helhet
förverkat.

Konungens befallningshavande i Kopparbergs län förmäler sig vara något
tveksam, om icke bestämmelsen kunde verka rent skadligt för det fall, att mindre
jordägare förenade sig för att med eget arbete och materiel själva utföra en mindre
flottledsbyggnad. Åtminstone syntes försiktigheten bjuda att jämväl medgåves att
ställa borgen för företagets fullbordande.

Flottningschefsföreningen påpekar i sitt utlåtande den 14 mars 1907, hurusom
en bestämmelse av nu nämnt innehåll skulle försvåra för mindre kapitalstarka bolag
eller enskilda att företaga en flottledsanläggning, på samma gång som det strede mot
kommitténs uttalade avsikt att åstadkomma flottleders inrättande billigare än nu läte
sig gorå 1). Å det kapital, som sökanden nedsatt, måste nämligen flottleden få vidkännas
ränta eller i bästa fall skillnaden mellan depositionsränta och den ränta, till
vilken sökanden kunde anskaffa medlen. Skulle bestämmelsen gälla även för i eu
flottled förut befintliga byggnader, vilket icke tydligt framginge av förslaget, bleve
den så mycket mera obillig. På dessa grunder ansåge sig flottningschefsföreningen
höra avstyrka bestämmelsen om säkerhets ställande. Det kunde anses uteslutet, fortsatte
föreningen, att kapitalister skulle företaga flottledsregleringar i och för kapitalplacering,
och icke heller kunde den vanliga räntan av sex procent locka andra affärsmän
till sådana företag än dem, som därtill tvunges av sin Övriga verksamhet och
för vilka nedsättning av det föreslagna beloppet kunde vara ganska kännbart samt
för företaget återhållande. Det föreslagna stadgandet, att såväl nedsätta beloppet
som rätt till ersättning för å flottleden nedlagda kostnader skulle av den byggande
förverkas, om flottleden icke blivit i rätt tid färdigställd, torde bliva ett ganska
enastående ingrepp i äganderätten, drabbande icke allenast den byggande utan även
i vissa fall utomstående. En affärsman kunde nämligen komma i sådan belägenhet,
att han icke mäktade fullborda ett påbörjat regeringsarbete inom den bestämda
tiden, eller han kunde bliva tvungen att avträda sina tillgångar till sina fordringsägare,
som icke heller kunde fullborda flottleden inom donna tid, och i båda dessa
fall torde val äganderättens förlust kunna anses strida emot vanliga rättsbegrepp.
Det av kommittén avsedda målet torde kunna i nöjaktig mån uppnås endast genom
en bestämd föreskrift, att en sökandes rätt till utförande av en flottledsreglering

4: io

K. Bfhde.

Mottnings chefsföre ningen.

'') Se not å sid. 211.

4: io

Domänsty relsen.

Lagförlagets
ståndpunkt.

232

upphörde vid den bestämda byggnadstidens utgång, såvida icke dess förlängning
särskilt medgivits.

Domänstyrelsen förklara!- sig inse det berättigade i syftet av det föreslagna
stadgandet i 5 § flottningsstadgan men ställer sig, under åberopande av vissa andra
myndigheters uttalanden i frågan, tveksam om förslagets lämplighet i dess föreliggande
form. Beträffande de föreslagna ändringarna i 22 § åberopar styrelsen sitt uttalande
beträffande 5 §.

Vid övervägande av vad i detta ämne förekommit hava vi funnit oss icke
höra biträda norrlandskommitténs förslag i nu ifrågavarande delar. Anläggande av
en tidsenlig flottled är en kostsam affär även i mindre vattendrag, helst de för
flottning bäst lämpade vattendragen, åtminstone i norra Sverige, redan äro ordnade
för flottning. Tvivelsutan skulle det mången gång medföra svårighet att finansiera
ett dylikt företag, därest sökanden skulle nödgas på förhand tillhandahålla en
tiondel av hela anläggningskostnaden, med risk att under ogynnsamma förhållanden
förlora det nedsätta kapitalet utan motsvarande fördel. Risken för den, som vill
anlägga en flottled, är även utan ett sådant stadgande oftast betydande, särdeles
i mindre vattendrag. Och det är just sådana, som återstå att gorå flottbara.
Det är svårt att på förhand beräkna, huruvida den virkesmängd, för vilken flottleden
tages i anspråk, blir tillräcklig för genomförande av amorteringsplanen för
anläggningskostnaderna, enkannerligen om dessa sprungit opåräknat i höjden genom
särskilda omständigheter såsom försvårade bottenförhållanden, stegring i arbets- och
materialpris, strejk m. m. I all synnerhet skulle de ifrågaställda bestämmelserna
försvåra för allmogen att, såsom icke så sällan skett, genom sammanslutning åstadkomma
flottleder utan hjälp av mer eller mindre kapitalstarka bylag. Det är ett
allmänt intresse av stor ekonomisk betydelse, att dessa kommunikationsleder komma
till utförande allestädes, där det för skogarnas tillgodogörande är behövligt och
hänsynen till andra intressen icke lägger hinder i vägen. När, såsom här är fallet,
man önskar begagna det enskilda initiativet för tillgodoseende av ett dylikt allmänt
intresse, är det föga välbetänkt att för ett sådant initiativ uppställa avskräckande
villkor. Även hänsynen till de blivande flottledsutgifternas storlek för de flottande
bör härvid komma i beaktande.

Vi hava emellertid på andra vägar sökt nå det mål, som norrlandskommittén
velat vinna. Såsom framgår av vad ovan yttrats, är det huvudsakligen under
förutsättning av möjlighet att flotta även innan arbetena för flottledens utbyggande

233

blivit bestämda och avsynade, som någon kan vara betjänt med att ställa sig som
sökande till utförande av ett fiottledsarbete, som lian icke ämnar fullborda. Genom
åtskilliga föreskrifter om interimsflottning i 3 kap. lagen om flottning i allmän
flottled, särskilt i 18 och 20 §§ av nämnda lag, ävensom genom skärpta ansvarsbestämmelser
(16 och 77 §§ därstädes) för den, som utan tillstånd flottar i allmän
flottled, innan densamma upplåtits till allmänt begagnande, hava vi, väsentligen i
anslutning till förslag från norrlandskommittén, sökt förebygga missbruk i nu nämnt
hänseende. För övrigt torde frestelsen att försöka sådant missbruk väsentligen
minskas genom det, i förhållande till vad nu ofta förekommer, snabbare förlopp,
som beredes flottledsmålen genom deras handläggning enligt vattenlagen, varför utom
mot en traskande anläggare i 13 § föreslagits särskilt rättsmedel.

Ansökan om ett visst flottledsarbetes utförande måste anses innefatta förklarande
av sökanden, att han är villig att utföra arbetet samt tillika en begäran
att varda antagen till anläggare därav. Emellertid är det givet, att vattendomstolen
bör hava både rätt och plikt att taga i övervägande en sökandes personliga
och ekonomiska kvalifikationer, innan denne antages till anläggare av allmän flottled.
Särdeles bör sådant ske, där mer än en anmäler sig till dylikt arbete. Vattendomstolen
bör alltså icke till anläggare antaga någon, som är olämplig därtill på grund
av oförmåga i ekonomiskt eller annat hänseende, och av flere sökande bör den
väljas, som erbjuder de bästa utsikterna till ett tekniskt och ekonomiskt betryggande
arbetes utförande och fullbordande inom kortaste tid. Med hänsyn till flottledens
egenskap av allmän kommunikationsled har dock ansetts lämpligt att under
i övrigt lika förhållanden giva företrädesrätt till arbetets utförande åt kronan, där
donna vill övertaga arbetet.

I överensstämmelse med vad nu yttrats har första stycket i förevarande
paragraf avfattats. Andra stycket innehåller en tillämpning på förevarande område
av annars i vattenlagen antagna grundsatser och torde icke här tarva särskild
motivering.

I motiven till 7 § här ovan har berörts det fall, att i ett vattendrag, som
skall inrättas till allmän flottled, redan förut finnas för flottning avsedda anordningar.
Beträffande underhållet av sådana byggnader och arbeten har flottningschefsföreningen
anmärkt, att med nu gällande lagstiftning den förut enskilda flott 30 -

4: io

Vem bör antagas
till
anläggare ?

Ändring av
vattenverk.

Underhåll av
enskilda flottledsbyggnader.

Y 234

4l 10 leden genom regleringssyns hållande blir så att såga herrelös, i ty att å ena sidan
ägaren av den enskilda leden anser sig i och med byggnadernas värdering icke
vidare hava med deras underhåll att skaffa, och å andra sidan sökanden icke skulle
hava befogenhet att taga hand om flottleden förr än laga kraftvärme! utslag föreligger.

Den av flottningschefsföreningen anmärkta åskådningen vilar uppenbarligen
på en missuppfattning. Den omständigheten att synemännen hållit syn på byggnader,
tillhöriga enskild flottled, ändrar icke i någon mån dessas karaktär. Åtminstone
intill dess Konungens befallningshavandes utslag i anledning av regleringssynen
fallit har ägaren av den enskilda leden samma rätt som förut att nyttja
densamma och dess olika anläggningar, vilkas underhåll följaktligen, i den mån
sådant är av nöden, ensamt ankommer på honom. Mera oviss är måhända frågan
om hans ställning i avseende å tillsynen och underhållet av sådana anläggningar,
sedan regleringsutslag meddelats.

Den rådande ovissheten på detta område bör i en ny lagstiftning hävas, så
att all tvekan förebygges rörande frågan, vem underhållsskyldigheten beträffande
äldre anläggningar åligger under liden för flottledens utbyggande. Detta spörsmål
har i tredje stycke! av förevarande paragraf lösts så, att anläggaren av den allmänna
flottleden bland Övriga åligganden också har det att underhålla dessa äldre
anläggningar. Anläggaren har att utföra många slag av arbeten i flottleden, och
det skulle lätt kunna leda till förvecklingar, om en annan person därjämte sysslade
med liknande arbeten. I regleringsutslaget kan hava ålagts honom att vidtaga ändringar
i äldre byggnader, i vilket fall dessas samtidiga underhållande av annan
person knappast vore möjligt att genomföra. Det kan ej heller sägas vara med
billigheten överensstämmande att ålägga den färre ägaren att underhålla byggnader
i en led, vard ver han, såsom bär nedan framhålles i motiven till 16 § i lagen
om flottning, mista! förfoganderätten. När regleringsutslaget vinner laga kraft
eller eventuellt dessförinnan går i verkställighet (11 kap. 58 §), upphör ägarens av
den enskilda leden rätt till och befattning med äldre flottledsanläggningar och
övergå dessa i anläggarens av den allmänna leden omvårdnad för dennas räkning
(jämför vad nedan yttras under 24 § i detta kapitel). De kostnader för underhåll
och tillsyn å dylika anläggningar, som allmänna flottledens anläggare sålunda får
vidkännas, ingå — i den mån de icke tilläventyrs ersatts av interimsflottande (18 §
lagen om flottning) — i anläggningskostnad, varom 11 § handlar, och bliva till
honom återguldna av de flottande, i regel medelst amortering, såsom annan dylik kostnad.

235

4: n

ii 8-

Till anläggare^ uppgifter hör icke allenast att utföra flottledsarbetena utan
även att förskjuta kostnaderna för ledens anordnande med rätt att sedermera av
de flottande återfå vad lian förskjutit. Denna innebörd ligger i nu gällande stadgande^
och någon ändring härutinnan bör helt visst icke ifrågakomma. Jämväl
med avseende å ordningen för kostnadernas återgäldande till anläggare!! åsyfta vi
bibehållande av samma grundsatser, som nu gälla. Härom finnas bestämmelser
meddelade i lagen om flottning i allmän flottled, särskilt i nämnda lags 30 §. Enligt
detta lagrum skall anläggningskostnaden för allmän flottleds inrättande i regel fördelas
till återbärande medelst amortering under ett flertal år. Såsom framgår av

''53

föreskrifter i 10 kap. 17 och 18 §§, åligger det synemännen att utreda och beräkna
anläggningskostnadens belopp. Och beräkning därav ingår följaktligen ock i vattendomstolens
regleringsutslag. Men avgjord blir donna fråga icke då, utan först efter
verkställandet av den besiktning, som enligt 13 kap. 1 § andra stycket skall förrättas
å arbetena efter dessas fullbordande. Härom stadgas i 11 kap. 57 § andra
stycket, vilket lagbud, ehuru i första hand avseende ansökningsmål, dock enligt
hänvisning i 80 och 83 §§ i samma kap. skall tillämpas också å besvärs- och
underställningsmål av nu ifrågavarande art. I överensstämmelse med nu angivna
regler bär första stycket av förevarande § avfattats.

I andra stycket bär det ansetts lämpligt att till undvikande av tvekan i tilllämpningen
angiva omfattningen av begreppet anläggningskostnad. I stort sett
innebäres i vad bär stadgas intet annat än som måste anses redan nu vara föreskrivet.
Understundom bär dock tvekan försports hos myndigheterna, huruvida
anläggare!! vore berättigad till ersättning för tillsyn å arbetet ävensom till ränta
under byggnadstiden. Exempel torde icke saknas, att anläggare!! frånkänts rätt
till ersättning, som nu sagts. I båda dessa hänseenden måste emellertid anläggare!!
vidkännas utgiften, och han bär rimligtvis räknat med densamma vid den kalkyl,
han gjort rörande arbetets kostnader. Det torde alltså knappast kunna angivas
något sakligt skäl, varför anläggare!! icke skulle få dessa utgifter lika val som
Övriga inräknade i amorteringssumman.

Ersättning och lösen, som tillerkännes strandägare och andra enligt 5 eller
6 § i detta kapitel, skall i allmänhet gäldas under arbetets fortgång (9 kap. 41 §),
varför anläggare!! bör vara beredd att förskjuta sådan ersättning och lösen. Emel -

Anläggningskostnad
och
dess gäldande.

Y 236

4; 12 lertid kan enligt 9 kap. 33 § skadeersättning under vissa förutsättningar bestämmas
att utgå i årlig avgift. Och i sådant fall bör det givetvis icke komma i fråga, att
anläggare!! skall gälda mer än vad som möjligtvis kan hava förfallit till betalning
före arbetets fullbordande. Sådana utgifter hava följaktligen ålagts anläggare:!,
endast i den män de skola till ersättningstagare utgå före flottledsarbetets fullbordande.

I tredje stycket har ansetts nödigt att intaga en uttrycklig bestämmelse
därom, att till ersättning eller lösen enligt 5 eller 6 § berättigad person, som tilläventyrs
icke utfått honom tillkommande gottgörelse av anläggare!!, är berättigad
att hålla sig till flottningsföreningen. Skadeståndsfrågan kan t. ex. hava givit anledning
till särskild tvist, som kanske icke avgöres slutligt, förrän flottledsarbetet är
fullbordat och flottleden upplåten till allmänt begagnande (Jfr. 11 kap. 57 § första
stycket samt 58 §). I dylikt fall, liksom då eljest av någon mer eller mindre tillfällig
anledning skadeståndet icke guldits innan anläggare!! skilt sig från arbetet,
lär beloppet icke ingå i den summa anläggningskostnad, som de flottande ålagts att
amortera till anläggare!!. Skulle någon gång ett motsatt förhållande inträffa, bliva
de flottande av allmänna rättsgrunder berättigade att av anläggare!! få gottgörelse
för erlagd dubbelbetalning.

12 §.

Ändringar i I motiven till 13 kap. 2 § hava vattenrätts- och dikningslagskommittéerna

plflottleds- framhållit, hurusom värjo byggare i vatten måste vara berättigad att från de för

arbete. hans byggnad meddelade föreskrifter på sin egen risk gorå sådana avvikelser, vilka
otvetydigt äro utan inverkan med avseende å allmän och enskild rätt. »Ty icke
alla avvikelser», yttra kommittéerna, »äro med nödvändighet klandervärda. Huru
omsorgsfullt ett byggnadsförslag än må vara uppgjort och av vattendomstolen granskat,
uppkomma dock lätteligen under byggnadens fortgång i detaljerna nya syn^
punkter, vilka kunna gorå vissa modifikationer i bestämmelserna ändamålsenliga.»
Vad sålunda yttrats, närmast med avseende på vattenbyggnader enligt 2 kap., har
sin tulla tillämpning också på flottledsbyggnader. Oväsentliga avvikelser från regleringsutslagets
bestämmelse:'' hindra icke godkännande av flottledsarbetet. Norrlandskommittén
framhåller (sid. 295), att enligt nuvarande praxis förfares på nu nämnt
sätt, vilket kommittén för sin del fann riktigt.

237

I förevarande paragraf är emellertid fråga om avvikelser av annan art än
att de kunna betecknas som oväsentliga. Det är t. ex. knappast möjligt för synemännen
eller vattendomstolen att allestädes, där en damm eller en kista föreskrives.
hava så noga undersökt bottenförhållandena på platsen, att icke, när arbetet skall
verkställas, anläggare!! finner att byggnadens anbringande på en annan plats i närheten
skulle ställa sig för flottleden mera ändamålsenligt och ekonomiskt. Det bör
otvivelaktigt givas möjlighet för honom att, även om genom byggnadens flyttande t. ex.
vattenförhållandena röna en förändrad inverkan eller en annan strandägares område
t ages i anspråk, få planen för flottleden ändrad efter förhållandenas kraf. I andra
fall kan det befinnas att en föreskriven åtgärd kan ersättas med eu annan eller
undvaras m. m. Det bör läggas i anläggare^ händer i slika fall att taga initiativet
till ernående av föreskrifter rörande ändrade anordningar. I donna paragraf
har därför anläggare!! bemyndigats att till vattendomstolen inkomma med ansökning
i sådana ämnen.

13 §.

Norrlandskommittén har i sitt betänkande, såsom ovan under 10 § framhållits,
kraftigt påpekat vikten av att den för ett flottledsarbete bestämda tiden icke
överskrides. Bland de av nämnda kommitté föreslagna korrektiv mot missbruk i
detta hänseende förordas bl. a. påföljden av anläggarrättens förverkande, därest
de föreskrivna arbetena icke behörigen fullgöras inom bestämd tid. Detta är
en mycket naturlig påföljd för försummelse härutinnan och ett stadgande härom
har motsvarighet uti vad för liknande fall stadgas i andra kapitel av vattenlagen,
t. ex. i 2 kap. 22 § andra stycket. I förevarande paragraf hava med avseende å
flottledsbyggnader införts bestämmelser i enahanda syfte.

För att en försummelse i anläggarens fullgörande av sina skyldigheter skall
kunna konstateras, är det emellertid icke under alla förhållanden nödvändigt att
utgången av den för arbetenas fullbordande bestämda tiden avvaktas. Det kan redan
dessförinnan bliva klart, att anläggare!! på grund av iråkat obestånd eller av annan
grund är urståndsatt att fullgöra sina skyldigheter, eller ock kan han hava visat
en sådan bristande vilja i detta avseende, att man med visshet kan förutse, att vad
av arbetena återstår att utföra icke varder fullgjort och kanske icke under några
förhållanden Minera kan hinna fullgöras inom bestämd tid. I sådana händelser bör
rätten till arbetet kunna fråndömas anläggare!! före tidens utgång. Härom innehåller

4:13

Förverkande
av anläggarerätt.

4:13

Anstånd med
arbetets fullbordande.

238

paragrafens första stycke bestämmelse. För ernående av domstolens beslut i sådan
riktning är dock nödigt att särskild talan mot anläggare föres vid vattendomstolen.
Av stadgandena i 11 kap. 15 § framgår att påstående om anläggarrättens förverkande
skall anhängiggöras i form av stämningstalan. Behörig att väcka sådan talan är
givetvis envar, som av arbetets försummande lider men. I främsta rummet har
man dock att tänka sig dylik talan på initiativ av myndighet, som har uppsikt
över vattendraget och flottleden, således av Konungens befallningshavande eller vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen eller av tjänsteman, tydande under endera av dessa
myndigheter.

I paragrafens andra stycke uttalas, att anläggare är förlustig rätten till
vidare utförande av arbetet, därest detta ej inom den föreskrivna tiden behörigen
slutförts. Återstår något arbete av den art, som omförmäles i 20 §, måste alltså
anläggare!! upphöra med arbetet på flottleden. Endast sådana smärre anordningar,
för vilka vattendomstolens prövning överhuvud icke erfordras, äger han utföra. Ty
sådan rätt tillkommer oberoende av regleringsutslaget honom, likaväl som annan,
enbart på grund av ifrågavarande anordningars egen beskaffenhet, allt dock under
förutsättning, att flottningsföreningen — där den ej själv är anläggare — samtyckt
till arbetets utförande.

Samma skäl, som tala för den i 2 kap. 22 § medgivna möjligheten att få
byggnadstiden för där avsedda arbeten under vissa förhållanden förlängd, kunna
åberopas även här, varför huvudsakligen lika lydande bestämmelser därom införts
i donna paragraf. Dock har förlängningen — som för byggnad enligt 2 kap. kan
uppgå till tio år — för flottledsanläggningar begränsats i regel till högst ett år.
Vi hava genom en dylik begränsning velat behjärta den av norrlandskommittén
framhållna vikten av flottledsarbetens såvitt möjligt snabba verkställande. Att i
undantagsfall — t. ex. om en betydande del av störa arbeten kort före tidens utgång
fördärvas av vårfloden, om strejk länge ägt rum m. m. — förlängningsfristen
kan behöva sättas längre än ett år synes emellertid uppenbart.

Såsom framgår av 14 § äro med anläggare^ förverkande av rätten till
arbetets fullföljande förknippade mycket allvarliga verkningar både för anläggare!!
och medelbart för det allmännas intresse av flottledens tillkomst. Det är följaktligen
synnerligen angeläget att icke donna påföljd drabbar personer, som verkligen
velat fullgöra sina åligganden beträffande flottledsarbetenas behöriga utförande.
Såsom ovan under 12 § framhållits, måste man räkna med, att vissa avvikelser från

239

vattendomstolens regleringsutslag under ar-betets fortgång befinnas ändamålsenliga
och följaktligen bära vidtagas av en omtänksam anläggare, utan att detta bör läggas
honom till last och utan att sådant hindrar tlottledsarbetets godkännande. Det
låter emellertid väl tänka sig, att vid flottledens besiktigande besiktningsmannen
har en annan uppfattning än anläggaren beträffande ändamålsenligheten av vissa
avvikelser och förty för godkännande av flottledsarbetet i dess helhet fordrar vidtagande
av vissa ändrings- eller kompletteringsarbeten i närmare överensstämmelse
med regleringsutslagets bestämmelser. I dessa och liknande fall vore det uppenbarligen
särdeles obilligt, om anläggaren skulle nödgas frånträda företaget och underkasta
sig därav härflytande förluster, liksom det ur synpunkten av det allmännas
bästa vore mycket otjänligt, om tillkomsten av den påtänkta flottleden av sådan
anledning skulle gå om intet eller göras beroende av en ny ansökan (14 §). Det
bör alltså givas anläggaren möjlighet att ernå en lämplig tidsfrist för vidtagande
av sådana ändrings- och tilläggsarbeten, som besiktningsmannen anser nödiga.
Sådan tidsfrist må lämpligen vattenrättsdomaren bemyndigas att meddela. Förutsättning
för medgivande därav bör dock vara att anläggaren finnes hava i huvudsak
behörigen fullgjort sina åligganden och att således arbetena i fråga äro i förhållande
till flottledsarbetet i dess helhet av mindre omfattning och för sitt utförande kräva
relativt kort tid. Härutinnan står vårt förslag i överensstämmelse med vad norrlandskommittén
hemställt i sitt ändringsförslag till 22 § flottningsstadgan.

I ett annat avseende hava vi däremot avvikit från nämnda kommittés förslag.
I föreliggande förslag har nämligen icke upptagits från 8 § flottningsstadgan föreskrift
om skyldighet för anläggare att hos vederbörande anmäla föreskrivna arbetens
fullbordande. Vi hava följaktligen ej heller kunnat följa norrlandskommitténs förslag
att gorå meddelandet av tidsfrist för kompletteringsarbeten beroende på att
anmälan om arbetenas fullbordande inom behörig tid skett. Det har synts oss
mindre betryggande att gorå avhållandet av sådan besiktning, som enligt 13 kap.
1 § skall förrättas på arbeten för allmän flottleds inrättande, beroende på fullgörande
från anläggarens sida av honom ålagd anmälningsskyldighet. Enligt nyss åberopade
lagrum, i den lydelse vi föreslå för detsamma, skall besiktningsman för fiottledsarbeten
förordnas antingen i sammanhang med vattendomstolens beslut om
arbetena eller ock vid tiden då besiktning skall hållas. Har besiktningsman förordnats
i sammanhang med regleringsutslaget, åligger det denne såsom tjänsteplikt
att hålla reda på när tiden för arbetets fullbordande går ut och att då verk -

4:13

Icke anmälningsskyldighet
rörande
arbetes fullbordande.

4:14

Verkningar
av avsägelse
eller förverkande
av anläggarerätt.

240

ställa besiktning, vare sig anmälan om arbetenas fullbordande ingått eller icke. I
annat fall åligger det vattenrättsdomaren att icke låta tiden gå till ända utan att
förordna besiktningsman, vilken i sådan händelse bär att omedelbart företaga förrättningen.
I båda fallen synes det uppenbart, att å vattenrättsdomarens kansli
måste föras en liggare, upptagande för flera år framåt alla utlöpande tider för
föreskrivna arbeten. Efter denna bär vattenrättsdomaren att utfärda behöriga förordnanden
och att kontrollera att besiktningsprotokoll jämlikt 12 kap. 14 § behörigen
inkomma. I dessa hänseenden lära lämpliga föreskrifter höra införas i den
instruktion eller arbetsordning, som torde böra utfärdas för personalen på omförmälta
kansli. Fastän anmälan således icke är obligatorisk, torde sådan åtgärd
ändock merendels komma att ske, enär det uppenbart i regel ligger i anläggare^
eget intresse att därigenom påskynda besiktnings hållande. Särskilt gäller detta,
när arbetena fullbordats före tidens utgång och anläggare!! vill fortast möjligt komma
ifrån ansvaret för desamma.

14 §.

I föreliggande § meddelas bestämmelser om verkningarna därav, att en antagen
anläggare avsäger sig flottledsarbetet eller förverkar detsamma. Den frånträdande
anläggare!! kan tydligen icke hava något berättigat anspråk på att vidare
åtgärder vidtagas för att ändock få flottleden till stånd. Men däremot är det ett
allmänt intresse, att lämpliga åtgärder icke försummas för sådant ändamål. Av
sådan grund har bär införts föreskrift, att under angivna förutsättningar vattenrättsdomaren
skall genom kungörelse söka få annan lämplig person att i den frånträdande
anläggare^ ställe övertaga arbetet. Är den bestämda tiden för arbetet
ute eller finnes vad därav återstår otillräckligt för ändamålet, må vattenrättsdomaren
utsätta sådan ny tid, som av förhållandena påkallas. I dessa avseenden står förslaget
huvudsakligen på samma ståndpunkt, som norrlandskommitténs förslag till
ändringar i 22 § flottningsstadgan.

Härutöver föreslog norrlandskommittén, att för flottleden uppförda byggnader
och verkställt arbete, i den mån byggnaderna ägts eller bekostats samt arbetet utförts
av den, vilken försummelse i arbetets utförande läge till last, utan lösen
skulle tillfalla flottleden. Detta förslag utgör ett led i de åtgärder kommittén tänkt
sig för motverkande av vissa transaktioner, avseende att genom en mindre ärligt
menad flottledsansökan understödja skogsspekulationer av mer eller mindre förkastlig

241

4:14

art. Under 10 § härovan har närmare redogjorts för kommitténs ställning till dessa
frågor ävensom för de uttalanden, som av skilda myndigheter rörande dem avgivits.
Vissa av dessa uttalanden beröra också den här föreliggande frågan. Här
skall endast tilläggas, hurusom åtminstone från ett håll framhållits, att det
icke kunde vara rättvist och billigt att låta anläggare utan värjo ersättning gå förlustig
delvis färdiga och för flottningen nödiga byggnader, därför att av en eller
annan tillfällighet slutliga färdigbyggandet ej kommit till stånd. Ett sådant stadgande
förmenades stå i strid med föreskriften, att för byggnader i ett vattendrag
skulle åtnjutas vederlag efter besiktning av det värde, vari de befunnes. Sådana
byggnader, som bär vore i fråga, syntes lika väl som andra äldre i leden möjligen
förekommande arbeten bära vid eventuellt fullbordande av flottleden på vanligt sätt
genom årliga amorteringsavgifter gäldas.

I anslutning till vad sålunda yttrats ävensom till väg och vattenbyggnadsstyrelsens
här ovan under 10 § omförmälta uttalande i en närliggande fråga hava
vi funnit det vara ett allt för starkt avsteg från allmängiltiga rättsgrundsatser att
stadga egendomsförlust i den bär ifrågaställda omfattningen och av nu antydd art
såsom påföljd för underlåtenhet att inom föreskriven tid fullborda de åtagna flottledsarbetena.
Denna underlåtenhet kan såsom framhållits bero på omständigheter,
över vilka anläggare!! icke är herre, t. ex. obestånd, sjukdomsfall m. m., och egendomsförlusten
skulle mången gång drabba hårt anläggarens borgenärer. Det synes
oss rättast att betrakta den frånträdande anläggarens utfärda arbeten efter samma
grundsatser, som i övrigt gälla beträffande utfärda flottledsbyggnader. Den rätt,
som härigenom bevaras åt den frånträdande anläggare!!, är betydligt osäker såsom
beroende på den i de flesta fall mycket ovissa utsikten, att ny flottledsanläggare
skall kunna anskaffas eller i annat fall flottledsfrågan framdeles åter en gång tagas
upp. Men denna rätt är dock icke värdelös. Den möjliggör t. ex. för den frånträdande
anläggarens borgenärer att övertaga arbetet för att förebygga, så långt
på dessa förhållanden beror, anläggarens insolvens.

Lyckas man efter kungörelse erhålla en annan anläggare, kommer flottledsarbetet
i dennes hand att omedelbart fortsättas, och det är då naturligt, att den
frånträdande anläggare!! lika väl som den tillträdande äger för sin del av utfört
arbete ävensom för förrättningskostnader, gnidna skadeersättningar och andra anläggningskostnader
amorteringsvis njuta gottgörelse av de flottande. Varder flottledsarbetet
i saknad av annan anläggare nedlagt, är den frånträdande anläggare!!

242

4: 15-16 förlustig sin ersättning, såframt icke möjligen någon gång i framtiden flottledsfrågan
återupptages, i vilket fall han åtnjuter samma rätt, som enligt 7 § eljest tillkommer
ägare av enskilda flottledsbyggnader.

Norrlandskommittén föreslog, att för den händelse efter kungörelse ingen
anmälde sig till anläggare, flottleden skulle avlysas. Givetvis är det, såsom under 1 §
framhållits, av vikt för både strandägare och skogsägare samt virkesspekulanter att
med visshet veta, huruvida ett vattenområde är allmän flottled eller icke. Och då
beslutet om flottledens inrättande intagits i vattenboken (12 kap. 15 §) och därigenom
erhållit publicitet, är det ett praktiskt behov, att fullt autentiskt besked står att erhålla
därom, att samma beslut upphört att vara gällande. Sådant besked kan icke erhållas,
med mindre vederbörande myndighet konstaterat förhållandet. Detta sker lämpligast
genom ett formligt beslut. Det har därför synts oss befogat att följa den av
norrlandskommittén anvisade vägen och föreskriva flottledens avlysande, därest ny
anläggare icke kan fås. En mot detta sätt att ordna saken gjord invändning, att
ett avlysande icke skulle kunna komma till stånd förrän flottleden varit upplåten
till allmänt begagnande, träffar knappast vårt förslag. Såsom i viss mån förutsättes
för stadgan dona i 7 och 10 §§ detta kapitel och vidare skall utvecklas under 16 § i
lagen om flottning i allmän flottled, anses vattendraget övergå till allmän flottled i
och med det att regleringsutslaget vinner laga kraft, visserligen med det suspensiv^
villkoret att de föreskrivna flottledsarbetena komma till stånd inom behörig tid.
Vid sådant förhållande torde det vara väl befogat att åt vattendomstolens konstaterande
av tidens utlöpande utan arbetenas behöriga fullgörande giva formen av
flottledens avlysande.

15 §

Hänvisning innehåller endast en hänvisning till det förhållande, att viktiga delar av flottningstui
lagen om }aCTStiftningen finnas reglerade i lagen om flottning i allmän flottled.

flottning. ö °

16 §.

Den i förevarande paragraf uttalade grundsats om den mot envar gällande
besluts all- kraft, som tillkommer beslut om inrättande av allmän flottled ävensom de i sådant
mäng,låghet. intagna bestämmelser av ett eller annat slag, överensstämmer såväl med nu varande

flottningslagstiftning som med motsvarande stadganden i andra kapitel av
vattenlagen såsom 2 kap. 22 §, 5 kap. 47 § och de lagrum, som hänvisa till dessa

243 y

paragrafer. I viss mening nytt är endast paragrafens uttalande, att den angivna 4: 17
grundsatsen har tillämpning också på utslagets bestämmelser om ersättning (liksom
om lösen, där sådan kan ifrågakomma). Det härutinnan gjorda uttalandet är
föranlett av den ändrade ställning i avseende på sättet för avgörande av dylika
frågor, vilken intages av vattenlagen i jämförelse med nu gällande lagstiftning.

Emellertid är flottledsbesluts allmängiltighet underkastad vissa begränsningar,
såsom i paragrafen antydes genom hänvisningen till andra stadganden i förevarande
kapitel. Till en början måhända förtjänar nämnas, att flottledsbeslutet icke är i
den mening bindande, att det skulle vara förmenat flottningsfö rening eller annan
målsman för flottningsintresset att sedermera genomföra förbättringar i flottleden
och fullständiga densamma genom nya anläggningar. Möjligheten till slika åtgärder
är bevarad genom stadgandena i 20 §. Vidare framgår av 5 § och av vad i motiven
därtill yttras (sid. 220), att flottledsbesluts bestämmelser om skadeersättning icke
utesluta möjligheten för skadelidande att tillerkännas framdeles ersättning för anläggningsskada,
vilken icke förutsetts i flottledsbeslutet eller ock visat sig bliva
större än där beräknats. Härutöver innehålla 17 och 18 §§ i avseende å flottledsbyggnader
och hushållningsbestämmelser rörande vattnet m. m. betydelsefulla befogenheter
för skadelidande.

17 §.

I gällande vattenrättslagstiftning tillerkännes icke åt skadelidande rätt att Ratt till
gent emot ägare av lagligen tillkommet vattenverk framtvinga nya eller ändrade skyddsanordanordningar
vid verket till förekommande eller minskande av skada i följd av
detsamma. Annorlunda ställer sig saken enligt gällande flottningslagstiftning. Ett
yrkande från skadelidande om förbättrade skyddsanordningar mot skada torde icke
kunna avvisas blott med en hänvisning till det förhållande, att genom regleringsutslagets
tystnad i förevarande hänseende eller måhända uttryckliga underkännande
av motsvarande yrkande frågan blivit en gång för alla avgjord. Med hänsyn till
det olika utgångsläge i gällande lagstiftning, som sålunda förefinnes beträffande å
ena sidan vattenverksbyggnader och andra dylika anläggningar och å andra sidan,
flottledsanläggningar, har det synts oss mindre välbetänkt att på detta område söka
genomföra likformighet i den nya vattenlagstiftningen. I förevarande paragraf återfinnas
alltså ej motsvarigheter till de stärka begränsningar i rätten till nya eller
ändrade anordningar till skydd mot skada, vilka för vattenverksbyggnader och där -

y 244

4- 18_,() med likställda anläggningar föreslagits ! 2 kap. 24 §. Nya eller ändrade anordningar
och föreskrifter, vilka utan att oskäligt betunga flottmngen må av förhållandena
påkallas, höra de flottande kunna förpliktas vidtaga efter därom av skadelidande
medelst stämningstalan vid vattendomstolen väckt talan.

18 §•

Särskild I 2 kap. 10 § återfinnes ett stadgande, enligt vilket förutsättes, att den som

tillämpning ^ ^ eyer ^rnar bygga i allmän flottled för annat ändamål än flottledens, vindel

Ä vissa förhållanden äger påkalla särskilda anordningar till skydd för byggnaden på
Ä de flottandes bekostnad, varförutom där lämnas anvisning efter vilka grunder sådan
talan skall prövas. Om själva rätten att väcka en dylik talan, vilken bor anhangiggöras
medelst stämning till vattendomstolen, lämnas besked i förevarande paragraf.
Sin största betydelse bär måhända detta stadgande genom den i 7 § lagen om
flottning i allmän flottled därtill knutna bestämmelsen om det äventyr, som är
förenat med byggande i flottleder utan förutgången provning, som i förevarande

paragraf sägs.

19 §.

Hänvlsnin Bestämmelserna i 4-8 §§ i detta kapitel, vilka i första hand hava avseende

till 4-8 ''§§. på måi( innefattande ansökan om inrättande av allmän flottled, kunna endast i
ringare omfattning hava någon tillämpning på sådana stämningsmål, som avses i
17 och 18 §§. Särskilt gäller detta 4, 6 och 7 §§. I den mån tillämpning a\
dessa paragrafer förutsätter utfärdande av kungörelse, är visserligen intet hinder
att på begäran av käranden i stämningsmålet eller av flottmngsföreiungen (11 kap.
71 §), där denna finner anledning förmoda att käromålet kan bifallas, kungörelse
utfärdas; men i sådant fall övergår målet till ett ansökningsmål, varom i 21 §
förmäles, och den, som ställt sig som sökande, får vara beredd att övertaga utförandet
av det arbete, som med stämningen avsågs.

År emellertid det åsyftade arbetet av beskaffenhet, som omförmäles i 11
kap. 53 § andra stycket, och kan sålunda dess utförande föreskrivas utan kungörelses
utfärdande, finnes intet hinder att den eller de sakägare, på vilkas rätt
arbetet kan inverka, varda inkallade i stämningsmålet. Har sådant skett, ar
vattendomstolen oförhindrad att i samma mål, om skål därtill äro, ålägga såval

245

fiottningsföreningen att utföra arbetet, som ock sakägaren i fråga att tåla skadan
eller intrånget därav mot den ersättning, som likaledes varder bestämd. Av dessa
grunder bär en hänvisning till ifrågavarande paragrafer i detta sammanhang ansetts
vara på sin plats.

20 §.

När de i ett regleringsutslag för allmän flottleds inrättande föreskrivna
arbeten blivit fullbordade och flottleden upplåten till allmänt begagnande, kan man
visserligen såga att flottledens utbyggande är avslutat. Men behovet av flottledsbyggnaders
utförande är därför icke slut annat än i de flesta fall för ganska kort
tid. Det ligger i sakens natur, att under flottningens fortgång det visar sig ändamålsenligt
att på en eller annan punkt komplettera och tillöka de gjorda anläggningarna,
att dessa bliva så småningom förslitna, uppgrundning^ uppkomma m. m.
Av många anledningar uppstå sålunda under flottledens begagnande behov av anläggningar
och åtgärder i ändamål av, för att begagna flottledsförordningens uttryckssätt,
»allmän -flottleds utvidgande eller förbättrande». Föregående paragrafer av detta
kapitel handla om allmän flottleds inrättande (2—16 §§) ävensom om åtgärder till
tredje mans bästa, vartill flottledens målsman, fiottningsföreningen, kan mot sitt
bestridande förpliktas (17—19 §§). I förevarande paragraf behandlas frågan om
åstadkommande av sådana byggnader och anläggningar för redan befintlig allmän
flottled, vilka för flottningens eget bästa anses önskvärda.

I första stycket av paragrafen avhandlas frågan, huruvida och under vilka
förutsättningar vattendomstolens förutgående prövning erfordras för rätten att utföra
anläggningar eller åtgärder för allmän flottleds utvidgande eller förbättrande.
Icke alla sådana anläggningar eller åtgärder äro nämligen av den art, att sådant
tillstånd är av nöden. Beträffande byggnader i vatten för sådant ändamål, att 2
kapitlets bestämmelser skola lända till efterrättelse, har i 2 kap. 20 § uppställts
vissa strängare fordringar i avseende å kravet på domstolens förutgående provning,
när fråga är om byggande i större eller icke allt för små vattendrag av flen art,
att därigenom märkbar inverkan kan ske på vattenståndet, enkannerligen när frågan
gäller dammbyggnad. En motsvarande uppdelning beträffande flottledsbyggnader
torde icke vara lämplig. Vad särskilt flottledsdammar beträffar, så äro de icke
sällan av mycket primitiv beskaffenhet, belägna i obygden och avsedda att inverka
på vattenståndet endast korta tider, kanske innan vegetationsperioden egentligen

4: so

Åtgärder för
allmän flott•
leds utvidgande
eller
förbättrande.

Y 246

4: 20 börjat, och visst icke allestädes varje år. Det vore för flottledens ekonomi ofta
allt för betungande, om i slika fall vattendomstolens prövning skulle vara obligatorisk,
även i sådant fall att t. ex. flottningsföreningen lyckats träffa godvillig uppgörelse
med ägaren såväl av den mark, varpå dammen är belägen, som av annan
mark, vilken kan lida men av dammen och dess handhavande. Över huvud taget
är det beträffande flottledsbyggnader mindre givet än med avseende å andra vattenbyggnader,
att sannolikheten av skada genom byggnaden är mera framträdande i
större än i mindre vattendrag. Därtill kommer, att åtskilliga flottledsbyggnader
kunna förläggas utanför vattenområdet t. ex. härbärgen åt flottningsmanskapet. Vi
hava därför trött oss höra — där ej, på sätt strax skall framhållas, hänsynen till
flottningsföreningens ställning såsom flottledens målsman påkallar vattendomstolens
avgörande — för rätten att vidtaga anläggning eller åtgärd för befintlig allmän
flottled fordra vattendomstolens prövning endast i det fall, att sannolika skäl äro,
att allmän eller enskild rätt därav förnärmas. Att härunder inbegripes det fall,
att skada i ena eller andra hänseendet verkligen vållas, torde vara självklart, liksom
å andra sidan man icke rimligen torde kunna påstå, att en strandägare eller annan,
med vilken flottningsföreningen träffat uppgörelse, förnärmas eller löper fara att förnärmas
i sin rätt. Beträffande många smärre flottledsanordningar är det alltså till fyllest,
att flottningsföreningen avtalar med markägaren om villkoren för rätten att utföra
anläggningen. Under dylika förhållanden och, om annans rätt än dens, med vilken avtal
träffats, icke är i fråga, erfordras vattendomstolens prövning icke. Härmed torde ett
av domänstyrelsen i utlåtandet den 27 maj 1909 uttalat önskemål blivit tillgodosett.

Såsom nyss antyddes är i en befintlig allmän flottled flottningsföreningen
målsman för densamma. Härom stadgas i 23 § lagen om flottning i allmän
flottled. Nämnda förening har att bedöma, huruvida och i vilken omfattning nya
eller ändrade byggnader eller andra anordningar kunna finnas lämpliga eller behövliga
för leden. Emellertid vore det icke riktigt att giva flottningsföreningen uteslutande
makt över dessa frågor. Man bör icke sluta ögonen för den möjligheten,
att en flottningsförening i visst fall kan hysa en oriktig uppfattning i en viss
fråga eller t. o. m. av någon anledning låta tredska komma sig till last. Det är
således nödvändigt att lämna Öppet även för tredje man att taga initiativ i frågor
rörande anordningar i allmän flottled.

Huruvida detta initiativ bör äga den innebörd, att flottningsföreningen skall
kunna förpliktas att icke blott tåla anordningarnas vidtagande utan även genom

247

4: 20

sin försorg utföra desamma, är en fråga, som ej är lika lätt avgjord. Gällande
lagstiftnings ståndpunkt i denna fråga är icke rätt klar. Visserligen lär det
knappast kunna betvivlas, att flottningsföreningen eller de flottande kan åläggas att
utföra erforderliga skyddsbyggnader till förebyggande av skada (11 § flottledsförordningen.
). En strand- eller vattenverksägare bör sålunda kunna tilltvinga sig, att hans
rätt till skyddsbyggnad blir tillgodosedd genom flottningsföreningens försorg. Huruvida
de, som hava gagn av flottleden, således virkes- och skogsägare, hava motsvarande
rätt i avseende å anordningar för underlättande av flottningen eller för tillgodoseende
av de flottandes eller vissa flottandes anspråk med avseende å skiljeställe,
buntning eller annat, är däremot tvivelaktigt. Enligt vad vi hava oss bekant,
saknas dock ej alldeles exempel på en lagtillämpning, vilande på förutsättningen
av en sådan rätt, och domänstyrelsen synes i sitt utlåtande den 27 maj 1909 uttala
sig för dess riktighet.

Vid ordnandet av den nya lagstiftningen hava vi trött oss höra föreslå, att
i förevarande ämne en bestämd åtskillnad uppdrages mellan talan av skadelidande
tredje man om skyddsanordningars vidtagande samt yrkande av virkes- eller skogsägare
eller av annan för tillgodoseende av själva flottningsintresset. Talan av det
förra slaget bör kunna leda till flottningsföreningens förpliktande att ombesörja
arbetena i fråga. Härom hava stadgande!! införts i 17 och 18 §§, och sådan talan
skall föras i form av stämningstalan. Annorlunda synes oss saken höra ordnas
med avseende å yrkande av det senare slaget. Sådant yrkande berör en inre fråga
inom föreningen. Av dennas ställning som sammanslutning av de flottande torde
följa, att den icke gärna bör kunna tvingas av en minoritet av sina medlemmar
eller av utomstående personer att ikläda föreningen ekonomiskt och annat ansvar
för utförande av anordningar för flottningens underlättande, vilka majoriteten anser
olämpliga. Det är ju allt för möjligt, att utsikterna till den ifrågasätta anordningens
amorterande äro så tvivelaktiga, att just detta varit anledningen till
föreningens vägran att åtaga sig arbetet. Det är i sådan händelse och väl även
annars riktigare, att den, som påkallar åtgärden, ställer sig själv som sökande till
densamma och därmed ikläder sig risken att antagas till anläggare och såsom
sådan stå äventyret för bristande amorteringsmöjlighet. Även föreningens åläggande
att utan arbetets övertagande underkasta sig en anordning, som alltid
medför amorteringsutgifter för dess ledamöter eller vissa av dem, kan tyckas stå
i viss mån i strid med föreningens ställning som de flottandes sammanslutning.

4:20

248

Att ett sådant åläggande ändock kan vara befogat, grundas på föreningens ställning
såsom tillika företrädande ett allmänt intresse. I anslutning till nu uttalade
åsikter har förevarande paragraf erhållit sådan avfattning, att därav framgår, hurusom
icke blott föreningen utan ock annan äger påkalla vidtagande av åtgärder till
båtnad för flottningsintresset, men att sådant påkallande av tredje man skall ske
icke i form av stämningstalan mot föreningen utan såsom ansökan att själv få
utföra arbetet på sin risk. Ansökan, som nu nämnts, kan mycket väl avse skyddsbyggnader,
ty dels kunna sådana byggnader tjäna det dubbla ändamålet att tillika
befrämja flottningen, dels kan sökanden förmena, att de skola betala sig för de
flottande genom minskade skadeersättningar och således vara till flottningens fromma.
Man kan såga att saken praktiskt ordnar sig på det sätt, att var och en, som vill
framtvinga en flottledsbyggnad av ena eller andra slaget, kan gorå detta genom ansökan.
Denna prövas, även om den avser en skyddsbyggnad, uteslutande ur synpunkten
av flottledens bästa. Vill den skadelidande vara viss på att även hans särskilda
intresse skall beaktas, bör han anhängiggöra saken som stämningstalan. Av domänstyrelsen
uttalade farhågor, att rätten för tredje man att ansöka om flottledsarbeten
utan flottningsföreningens begivande skulle kunna komma att allt för ofta användas
och verka hämmande på flottningsföreningarnas verksamhet, torde kunna bemötas
med hänvisning dels till vattendomstolens sakliga prövande av ansökningarna, dels
till det ansvar en sådan ansökan medför för sökanden.

En sak är emellertid åläggande för flottningsföreningen att utföra ett arbete,
en annan att, om flottningsföreningen ser att arbetet även mot dess bestridande
skall komma till stånd, den kan finna förmånligare att godvilligt åtaga sig arbetets
utförande framför att lida olägenheterna av främmande personers sysslande med
leden. Av denna anledning bör det stadgas förbud för annan än flottningsföreningen
att utan dennas medgivande eller vattendomstolens prövning utföra flottledsanordningar,
även om de äro av sådan beskaffenhet, att annans rätt ej förnärmas. Flottningsföreningen
har flottleden under sin förvaltning. Det vore att införa en dålig
ordning, om annan finge utan vidare ingripa i dess funktioner på nu ifrågasatt sätt.
Sätter sig flottningsstyrelsen emot ett framställt förslag om viss flottledsanläggning,
och vill förslagsställaren ändock söka få saken fram, bör han söka vattendomstolens
tillstånd att få utföra arbetet.

I överensstämmelse med nu angivna grunder har första stycket i paragrafen
avfattats, varvid tillika uttryckligen framhållits, att intet hinder förefinnes att

249

söka vattendomstolens prövning på förhand även i fall, där sådan prövning ej är
obligatorisk.

I andra stycket har ansetts höra uttalas den ganska naturliga regeln att,
om flottledsanläggning tillkommit utan föregången prövning av vattendomstolen,
flottningsföreningen är obetaget att sedermera söka få densamma av domstolen
godkänd.

21 §.

I 21 § lämnas anvisning om den procedur, som skall iakttagas av den,
som vill ernå vattendomstolens prövning av anläggning eller åtgärd för befintlig
allmän flottled. Han har i sådant avseende att till vattendomstolen ingiva ansökan,
om vars vidare behandling strax skall talas. På enahanda sätt bör
prövas, om flottningsföreningen finner sig höra för flottningens främjande påkalla
ändrade föreskrifter i visst avseende, såsom beträffande hushållningen med
vattnet vare sig vid någon flottledsdamm eller vid damm, tillhörig ett vattenverk,
beträffande den tid, under vilken flottning förklarats vara tillåten, beträffande ordningen
för flottgodsets framsläppande i vattendraget, eller beträffande annan fråga,
som genom regleringsutslaget får anses vara ordnad, vare sig detta skett uttryckligen
eller icke. Genom en sådan hänvändelse till vattendomstolen åsyftas att vinna
ändrade bestående regler i det avseende, varom ansökningen må handla. År däremot
meningen allenast att vinna tillfälliga förhållningsregler för en viss inträffad
situation (t. ex. lagen om flottning 22 §) eller myndighets handräckning i särskilt
fall eller dylikt (t. ex. sistn. lag 70—75 §§) har man att vända sig till Konungens
befallningshavande, som äger att i sådana frågor träffa avgörande.

Bland frågor, som för flottningens bästa kunna under flottledens fortbestånd
tarva ett annat ordnande än som kommit dem till del i regleringsutslaget, är också
frågan om barkning stvång. Regleringsutslaget kanske har stadgat sådant tvång
och flottningsföreningen finner sedermera, att detta tvång utan motsvarande gagn
betungar virkesägarne med allt för höga kostnader för barkningens verkställande.
Flottningsföreningen eller också annan, som vill taga initiativet i frågan, har då,
såsom nämnt, att ingiva ansökan i ämnet till vattendomstolen. Emellertid kan det
å andra sidan också hända, att, där barkning i regleringsutslaget icke påbjudits,
fiskeritjänsteman eller annan finner sådant höra införas. Det är då rätt naturligt,
att, ehuru en sådan ansökning sker för att främja ett annat allmänt intresse än

4: 21

Procedur.

Y 250

4: 22 flottningens, samma förfaringssätt stadgas för detta ärende som för det nyss berörda.
På samma sätt förhåller det sig beträffande föreskrifter för fiskets befrämjande.
För flottningens målsmän i den egna leden kan finnas skäl att få regleringsutslagets
bestämmelser härom gynnsammare ordnade för flottningen, hos fiskets
målsmän kan uppstå motsvarande önskan att få förhållandet till flottleden för sådant
»intresse bättre ordnat. Principiellt sett kunde ifrågasättas, om icke talan av sistnämnda
slag herde hänförts till stämningsmål. Då sådan fråga emellertid svårligen
lär kunna vinna sin lösning utan att genom utfärdad kungörelse tillfälle beretts
allmänheten att däri yttra sig, hava övervägande skäl ansetts tala för dessa måls
behandlande efter samma regler, som fastställts för mål av motsvarande slag, anhängiggjorda
för flottledens räkning.

Mål, som i donna paragraf avses, skola i regel behandlas efter de föreskrifter,
som meddelats i 11 kap. 22—66 §§. Av innehållet i dessa lagrum framgår,
att någon syneförrättning av synemän icke föregår vattendomstolens handläggning
av målet. De frågor, som föreligga till avgörande i mål av detta slag, hänföra
sig i allmänhet till någon viss anläggning eller eljest till någon viss punkt i flottleden.
Det synes uppenbart att vattendomstolen med eller utan begagnande allt
efter målets beskaffenhet av de särskilda medel till utredning, som står densamma
till buds (11 kap. 39, 40, 43, 44 §§), bör kunna utan syneförrättning, vilken skulle
ekonomiskt starkt tynga ett dylikt ärende och fördröja dess avgörande, ernå tillräcklig
utredning för målets avdömande på ett sakkunnigt och praktiskt sätt. Dock
kunna undantagsvis mål förekomma, som avse längre sträckor av leden, t. ex. innefattande
förslag till omreglering av en äldre flottled e. d. I sådana fall kunna
ungefär samma skäl för hållande av syneförrättning enligt 10 kap. åberopas, vilka
gälla när frågan rör allmän flottleds inrättande. Det har därför synts lämpligt att
giva vattenrättsdomaren behörighet att avgöra, huruvida flottledsmål, varom 21 §
handlar, bör hänskjuta till syneförrättning eller behandlas som ansökningsmål enligt
11 kap. 22—66 §§.

22 §.

Liksom i flottningsstadgan de bestämmelser, som meddelats med avseende
å företag för allmän flottleds inrättande, också äro tillämpliga då fråga är om utförande
av arbeten eller utfärdande av föreskrifter, avseende befintlig allmän flottleds
förbättrande eller utvidgande, så har ock i den nya lagen ansetts höra stadgas,

Hänvisning
till föregående
para•
grafer.

251 y

att de i 4 och följande §§ i detta kapitel givna regler för allmän flottleds inrät- 4: 22

tanda skola äga motsvarande tillämpning å mål, som omförmälas i 21 §. Endast
på vissa punkter hava modifikationer funnits nödiga. Det är sålunda med flottningsföreningens
ställning till flottleden bäst överensstämmande, att, även om annan
anmält sig till visst arbete, flottningsföreningen, om den så önskar, skall antagas till
anläggare för detta arbete. Strängt taget är detta knappast annat än en tillämpning
av de i 10 § uttalade principerna. Det bär dock funnits lämpligt att låta i förevarande
paragraf inflyta ett direkt uttalande i ämnet. Har anläggare låtit arbete, som i 21 H
avses, förfalla innan det. fullbordats men sedan så mycket utförts därav, att arbetet
länder till nytta för flottningen, vore det obilligt, om anläggare!! skulle gå miste om
all ersättning. Det synes i sådant fall vara med skäligheten överensstämmande, att
anläggare!! undfår ersättning för arbetet i förhållande till dettas nytta för flottningen.

Vad i 11 och 14 §§ för olika fall stadgas om sättet och tiden för beräknande
av anläggares ersättningsrätt för anläggningskostnad, kan enligt sakens natur
icke äga någon tillämpning för det fall att flottningsföreningen för den flottled, för
vars räkning flottledsarbetet i fråga föreskrivits, själv är anläggare. Flottningsföreningen
handlar i detta avseende såsom de flottandes målsman och måste naturligtvis
debitera sina utgifter på de flottande på vanligt sätt enligt bestämmelserna
i lagen om flottning i allmän flottled d. v. s. antingen sörja för deras fördelande
till amorterande under flora år eller ock, om de äro av ringare belopp, uttaga dem
av årets flottande. Flottningsföreningen kan tydligen icke härutinnan vara bunden
av någon värdering å anläggningarnas beskaffenhet eller värde. Har flottningsstyrelsen
vanskött arbetet, är detta en sak för föreningens revisorer att beakta
samt eventuellt för Konungens befallningshavande (75 § lagen om flottning).

Då ifrågavarande slags mål, där de icke på grund av hållen syneförrättning
i allo handläggas som mål rörande inrättande av allmän flottled, hänföras till
ansökningsmål (11 kap. 22—66 §§), är det givet att besluten i dessa mål böra hava
den allmängiltiga rättsverkan, som stadgas i 16 § bär ovan och som följer av
målens anhängiggörande genom allmän kungörelse (11 kap. 27 §, 53 § första
stycket). Emellertid bär genom stadgandet i 11 kap. 53 § andra stycket öppnats
möjlighet att i enklare fall undvara kungörelse med påföljd av en mera begränsad
rättsverkan av beslutet i målet. Den härigenom givna utvägen till procedurens
förenklande kommer troligen att just i flottledsmål bliva flitigt anlitad. En hänvisning
till vad härutinnan stadgats bär intagits i förevarande paragrafs andra stycke.

4:23-24

Minskande
eller upphörande
av
årlig avgift.

Omfattningen
av allmän
flottleds tillhörigheter.

252

23 §.

Har skadeersättning, som omförmäles i 5 §, utgått med visst belopp en
gång för alla, kan uppenbarligen den omständigheten, att sedermera för flottleden
vidtagas sådana ändrade eller nya anordningar, eller föreskrifter, genom
vilka skadan minskas eller kanske helt förebygga, icke föranleda skyldighet för
den skadelidande att återbära ersättningen eller någon del därav. Vid liden då de
ändrade förhållandena inträda, kan ju ägaren till fastigheten i fråga vara en helt
annan person än den, som en gång uppburit ersättningsbeloppet. Och även om
ägaren är densamme, torde man icke med fog kunna ifrågasätta återbäringsskyldighet.
Annorlunda ställer sig saken, om, såsom enligt 9 kap. 33 § kan förekomma,
ersättningen blivit bestämd att utgå i form av årlig avgift till visst belopp.
I sådan händelse vore det säkerligen föga lämpligt, om avgiften skulle fortfarande
utgå, därest skadan upphört, eller utgå med oförminskat'' belopp, fastän skadan
kanske väsentligt reducerats. I förevarande paragraf har alltså införts bestämmelse,
som möjliggör sådana förändringar i förevarande avseende, som påkallas av
de ändrade förhållandena. Med den avfattning paragrafens första stycke erhållit,
äro de där meddelade bestämmelserna omedelbart tillämpliga även beträffande flottningsskada,
för vilken ersättning bestämts med tillämpning av föreskrifterna i 5 §
andra stycket. Enligt förevarande paragrafs andra stycke skola samma regler gälla
också med avseende å skadeersättning, som med tillämpning av bestämmelserna i
lagen om flottning i allmän flottled blivit fastställd till visst ärligt belopp.

Om de ändrade flottledsanordningarna medföra, i stället för minskande, ökning
av den i årlig avgift uppskattade skadan, är detta närmast att betrakta såsom
en ny skada, å vilken de för skadeersättning i allmänhet meddelade reglerna äro
tillämpliga.

24 §.

I 9 § 1 mom. första stycket flottningsstadgan innehållas bestämmelser bl. a.
dels om enskild flottledsägares rätt -till lösen eller ersättning för byggnader och
andra arbeten, som från den enskilda leden skola övertagas för allmän flottled, dels
ock om den rätt till ersättning, som skall tillkomma anläggare av allmän flottled
för byggnader och arbeten, som han bekostat för allmän flottleds nyinrättande.
Lösen eller ersättning, varom sålunda förmälts, föreskrives skola gäldas av de

253 y

flottande, i regel medelst erläggande av amorteringsavgifter under flera år framåt. 4: 24
I tredje stycket av samma moment stadgas, att »byggnad eller annat, som efter
ty förut sagts, skall lösas eller ersättas, är att såsom flottledens tillhörighet anse
och må förty, sedan fastställd lösen eller ersättning blivit till fullo gulden, utan
vidare avgift nyttjas av de flottande».

Detta stadgande synes oss icke rätteligen kunna tolkas på annat sätt, än att
byggnader och anläggningar för allmän flottled, de må hava förut tillhört enskild
flottled eller vara för den allmänna leden nyuppförda, äro allmän egendom, avsedd
till flottningens tjänst, och detta även innan kostnaderna för dem blivit slutamorterade.
Av ordalydelsen framgår ju omedelbart, att byggnad, varom bär är fråga,

»är» flottledens tillhörighet, fastän lösen eller ersättning framdeles »skall» för densamma
utgå. Och dock har detta icke alltid stått klart för allmänheten eller för
vederbörande flottningsstyrelser. Den uppfattningen är icke alldeles sällsynt, att
ett strömbyggnadsbolag eller annan, som utfört flottledsarbeten, alltjämt intill dess
de blivit slutamorterade är dessas ägare och äger hypotisera desamma som säkerhet
för lån eller dylikt. En sådan uppfattning står emellertid icke att förena med
nu omförmälta stadgande i flottningsstadgan. Enligt detta har den, som utfört en
flottledsbyggnad, icke annan rätt med avseende å densamma än att för kostnaden
av de flottande åtnjuta gottgörelse på sätt nyss nämnts. Någon rätt över själva
byggnaden äger han icke. I motiven till nya lagberedningens förslag till ifrågavarande
stadgande har den här framlagda uppfattningen av hithörande rättsförhållanden
närmare utvecklats. Där yttras (sid. 222):

Av vad_____följer jämväl att de arbeten, som skola lösas eller

ersättas, äro, sedan flottleden upplåtits för allmän trafik, att anse såsom flottledens
tillhörighet; och en sådan anordning länder i själva verket till fördel för den, som
bekostat samma arbeten. Därigenom att hans äganderätt till flottningsbyggnaderna
frångått honom på bestämda villkor, som måste uppfyllas av dem, vilka begagna
flottleden, befrias han från en mängd stridigheter med dessa om byggnadernas underhåll
och de i anledning av brist däri uppkommande skador. Vidare betryggas
han mot faran att, såsom ej sällan inträffar, genom byggnadernas fullständiga förstöring
av häftigt vårflöde eller annan naturhändelse gå miste om deras återstående
värde. Uppenbart är nämligen, att, så framt ej flottningen alldeles upphört genast
efter en sådan olyckshändelse, de, som vilja fortfara med flottningen, måste, även
om de nödgas uppföra nya byggnader i stället för de förstörda, ändock fullgöra

y 254

4: 24 bestämmelsen om betalningen av dessa senare till förre ägaren. I den föga sannolika
händelsen, som nyss nämndes, eller att flottningen skulle upphöra, innan amorteringen
av kostnaden för flottleden vore fullbordad, bleve flottledens anläggare ej
i sämre ställning än om han hela liden varit ensam om flottningen. Hans beräkning
att flottledsanläggningen skulle vara lönande har i sådant fall visat sig vara
oriktig, då han ej ens själv äger något flottgods att i leden framföra. Att flottningsbyggnaderna
ej förfalla genom försummelse av underhållet kan han jämväl
såsom antagligen större delägare i flottningsföreningen övervaka, och i nödfall står
honom Öppet att hos Konungens befallningshavande dylik försummelse beivra.
— — — — — — —. Här anförda grunder äga i lika grad tillämplighet även å
den, som nedlagt kostnad i redan befintlig allmän flottled eller för inrättande av
ny sådan. —■ — —

Vad beträffar tidpunkten för sådana flottledsbyggnaders övergång från enskild
till allmän egendom, vilka av annan anläggare än flottningsföreningen uppförts för
flottleden, så måste desamma under byggnadstiden givetvis anses tillhöra anläggaren.
Först i och med deras avsynande och godkännande bliva de överlämnade till
det allmänna och först då övergå de till flottledens egendom. Detta torde stå i
överensstämmelse med allmänt gällande rättsgrundsatser. Annorlunda ställer sig
saken med avseende å byggnader, som för flottleden utföras av flottningsföreningen
själv. Denna handlar härutinnan för flottledens läkning såsom dennas målsman
och vad den i detta avseende anskaffar eller utför måste tydligen allt från början
vara flottledens tillhörighet. Såsom under 10 § i detta kapitel ävensom under 16 §
i lagen om flottning i allmän flottled framhålles, har den, som i ett vattendrag utfört
enskilda flottledsbyggnader, sedan utslaget om allmän flottleds inrättande i vattendraget
vunnit laga kraft eller eljest börjat tillämpas, icke vidare förfoganderätt över
samma byggnader. Dessa tagas från och med nämnda tidpunkt om hand för flottledens
räkning av anläggare av den nya leden, och följaktligen måste övergången
till donna leds egendom räknas från samma tidpunkt.

Vad nu yttrats har avseende på byggnader och anläggningar, som verkställas
för själva flottningens räkning, eller sålunda å egentliga flottledsanläggningar. För
flottningsrörelsens bedrivande erfordras emellertid jämväl annan egendom, lös eller
fast, såsom redskap, materialier, kontorslokaler, varjämte det kan finnas ändamålsenligt
att för flottleden inköpa jordområden eller dylikt i syfte att förekomma alltför
betydande skadeersättningar. Aven egendom av nu nämnda slag, som av flott -

255

ningsföreningen anskaffas, är flottledens egendom. Allt vad flottningsföreningen
härutinnan åtgör, sker nämligen för flottledens läkning, och flottningsföreningen kan
icke i dessa avseenden betraktas såsom något från flottleden skilt rättssubjekt.
Egendomen förvaltas för flottleden av flottningsföreningen. Härom innehållas bestämmelser
i 23—25 §§ lagen om flottning i allmän flottled.

Av nämnda lagrum framgår, att flottningsföreningens förvaltningsrätt, till
flottledens egendom icke är obegränsad. Föreningen är pliktig att vid förvaltningen
hava för ögonen flottledens bästa och icke blott vad som synes önskvärt för ett
visst års eller vissa års flottande. Föreningen bär alltså icke obetingad rätt att
avhända flottleden dess egendom eller att pantsätta eller med gäld belasta sådan
egendom. Vilka regler som i dessa hänseenden ansetts lämpliga, framgår av 25 §
i nyssnämnda lag. Det är endast i full överensstämmelse med de grundsatser, som
där uttalas, när i förevarande paragraf meddelas förbud emot att allmän flottleds
egendom tages i mät för annan gäld än sådan, varför den lagligen må särskilt häfta.
Vore det medgivet att taga egendomen i mät för vilken gäld som helst t. ex. för
ett utdömt skadeståndsbelopp, för olyeksfallsersättning, utfäst pension e. d., skulle
på denna väg öppnas möjlighet att kringgå de bestämmelser, som ansetts nödiga
till förebyggande därav att egendom, som för att tillhandahållas för framtiden
bekostats av gångna års flottande, till täckande av en tillfällig gäld berövades
leden, så att den måste av kommande års flottande anskaffas och bekostas ånyo.
Under vilka förutsättningar det kan anses skäligt att till täckande av en utgift
belasta framtiden, bestämmes i 30 § lagen om flottning i allmän flottled.

Av den åberopade 25 § i nämnda lag framgår emellertid, att sådana förhållanden
kunna äga rum, att fast egendom må kunna av flottningsföreningen inteckna^
Har sådant behörigen skott, bör naturligen den sålunda intecknade fastigheten liksom
värjo annan av inteckning belastad fastighet kunna i fall av behov tagas i
anspråk till inteckningens gäldande. Detsamma gäller för den händelse fastigheten
var belastad med inteckning, innan flottningsföreningen förvärvade densamma. Enahanda
bör förhållandet vara med avseende å gäld av annat slag, varför viss egendom
må särskilt häfta t. ex. på grund av stadgande i 17 kap. 6 § handelsbalken
och författningar, som hänvisa till detta lagrum, ävensom såvitt angår flottleden
tillhöriga bogserbåtar o. d. med avseende å vissa sjörättsliga krav.

På grundval av de åsikter, för vilka bär redogjorts, är förevarande paragraf
fotad.

4: 24

Floitleds tillhörighet
vfä
cj tagas i
mät.

4: 25-27

256

Regler för
vattenhushållningen.

Allmän flottleds
avlysande.

25 §.

Första styckets bestämmelser innebära allenast en tillämpning med avseende
å flottledsdammar av de i 2 kap. 27 och 28 §§ uttalade grundsatser rörande helgden
av vattenmärken och av lagligen meddelade bestämmelser rörande hushållningen
med vatten.

Stadgandet i andra stycket har ett annat innehåll, än motsvarande lagrum
(29 §) i 2 kap. Av vederbörande anläggnings egenskap av flottledsanläggning följer
en naturlig presumtion, att densamma avsetts i första rum att tjäna flottledens
intressen. I enlighet härmed har härstädes föreskrivits, att, där vattenmärke ej
utsatts och ej heller eljest bestämmelser om vattenhushållning meddelats vid flottledsdamm,
hushållningen med vattnet skall ske på sådant sätt, att flottningen må
kunna ändamålsenligt skötas med . minsta olägenhet för den, vars rätt är i fråga.
Beträffande skälen till den i slutorden liggande begränsningen hänvisas till vad som
yttrats vid 4 § i förevarande kapitel (sid. 199) samt vid 2 kap. 10 § (sid. 180).

27 §.

I förevarande paragraf hava upptagits från 23 § flottningsstadgan bestämmelser
rörande avlysande av allmän flottled. Förutsättning för avlysande enligt
första stycket är att »flottningen kan anses vara alldeles nedlagd», varmed såsom
nya lagberedningen framhållit icke avses de fall, att flottningen allenast inskränkts
till omfattningen eller av en eller annan anledning av mera tillfällig natur för viss
tid upphört. Då det här är fråga om att pröva förefintligheten av ett uppgivet
faktiskt förhållande, har avgörandet av avlysningsfrågan i detta fall lagts i vattendomstolens
hand.

Avlysande av allmän flottled kan emellertid undantagsvis påkallas även av
annan anledning än nu nämnts. Förefintligheten av allmän flottled i ett vattenområde
kanske utgör hinder för vattendragets kanaliserande till allmän farled (3
kap. 4 §), för utförande av ett omfattande torrläggnings- (5 kap. 40 §) eller vattenregleringsföretag
eller för anläggande av en järnväg, ett befästningsverk eller annat
företag, varå expropriationsförordningen är att tillämpa. Prövas i sådant fall det
företag, för vars tillkomst flottleden är till hinder, vara av övervägande allmän
betydelse, må flottleden kunna avlysas. Prövningen i detta hänseende tillkommer i
varje fall Lönnligen, men i övrigt förfares i enlighet med de för varje ärende stad -

257

gade regler. 1 sådan ordning bedömes ock, huruvida till äventyrs anläggare, löneller
pensionstagare eller annan bör undfå gottgörelse för fordran, som annars skolat
gäldas av de flottande.

I paragrafens tredje stycke hänvisas till bestämmelserna i 82 g lagen om
flottning i allmän flottled rörande förfarande med avlyst flottleds egendom. I fjärde
stycket berättigas strandägare och annan att söka borttagande av avlyst flottleds
byggnader och anläggningar, som kunna vara honom till men.

5 KAP.

Om dikning och annat avledande av vatten för torrläggning av mark.

40 §.

Till förevarande paragraf, sådan den avfattats av vattenrätts- och dikningslagskominittéerna,
har gjorts ett tillägg av innehåll att för torrläggningsföretag ej
må göras sådant intrång på allmän flottled eller för sådan led utförd byggnad eller
annat, att olägenhet av betydelse uppstår för flottledens begagnande, med mindre
Konungen prövar övervägande nytta för det allmänna vinnas genom torrläggningsföretaget.
Genom detta tillägg har paragrafen blivit fullständigt överensstämmande
med nu gällande 24 § i dikningslagen, allenast med en ringa modifikation, som
betingas av den ändrade lydelse 2 kap. 10 § erhållit i jämförelse med vattenrättsförordningens
7 §.

7 KAP.

Om vattenreglering.

1 och 2 §§.

Under begreppet vattenreglering sammanföras i vattenlagsförslaget dels sjöregleringar,
avseende att på konstlad väg bestämma vattenståndet i sjö eller normerna
för vattnets framsläppande därur, och dels flodregleringar i syfte att genom
kanalisering, upprensning o. d. ordna vattnets lopp i ett vattendrag. Men arbeten

5: 40 -

7: i-2

Intrång på
allmän flotlled
för torrläggningsföretag.

Allmän flottled
icke deltagare
i
vattenreglering.

258

av nämnda tekniska art räknas ej enligt lagförslaget till vattenreglei ing, med
mindre de antingen utföras till gemensamt gagn ur vattenkraftssynpunkt för skilda
strömfall eller ock avse såväl förbättrade vattenförhållanden för vattenverk som
ock jords förbättrande genom torrläggning. Utföres sådant arbete endast av en
strömfallsägare, utan att annans förpliktande att deltaga i kostnaden därför påfordras,
eller utföres det av torrläggningsintressenter utan deltagande av strömfallsägare,
hänföres företaget i förra fallet till byggande i vatten enligt 2 kap. och i
senare fallet till torrläggningsföretag enligt 5 kap. Och sker arbetet uteslutande
eller huvudsakligen till förmån för allmän farled eller allmän flottled, betraktas företaget
såsom hörande till resp. 3 eller 4 kap. På detta sätt hava vatteni ätts- och
dikningslagskommittéerna tänkt sig ordnandet av hithörande förhållanden. Bestämmelser
härom återfinnas i 1 och 2 §§ av 7 kap.

Ordnandet av allmän flottled medför i regel utförandet av sådana arbeten,
vilka tekniskt kunna hänföras till vattenregleringsarbeten. Enligt de nu nämnda,
föreslagna stadgandena skulle sådana arbeten, när de utföras för allmän flottled,
dock icke räknas till vattenreglering, sådant detta begrepp definierats i de nämnda §§.
Detta medför den påföljd, å ena sidan att för flottledens läkning ej kan påfordras
deltagande i kostnader för arbeten av förevarande slag, vilka utföras för flottleden,
även om dessa arbeten äro av gagn jämväl för strömfallsägare eller för jordbruk,
å andra sidan att ej heller strömfallsägare eller torrläggningsintressenter kunna
påkalla flottledens tvångsanslutning till företag av dylikt slag, vilket för deras räkning
är under utförande. I dessa avseenden likställer vattenlagsförslaget i dess
hittillsvarande lydelse allmän flottled med allmän farled.

Det skäl, som vattenrätts- och dikningslagskommittéerna anfört för allmän
farleds uteslutande från delaktighet i vattenreglering, är väsentligen svårigheten att
i visst penningbelopp uppskatta det gagn, som genom vattenreglering kunde beredas
farleden. Kommittéerna antyda, att sannolikt samma skäl torde föreligga för allmän
flottleds uteslutande från delaktigheten, liksom ock att ovissheten i flottningsföreningamas
rättsställning verkade i samma riktning. Då emellertid flottledsförhållandena
icke utgjorde föremål för kommittéernas behandling, ansågs frågan, om möjligen
flottledsintresset herde likställas med jordbruks- och vattenkraftsintresset i här föreliggande
avseende, höra anstå till eu framtida revision av flottledsförfattningarna.

En sådan revision hava vi för händer. Det tillkommer oss således att intaga
ståndpunkt till nämnda fråga. Efter övervägande av vad hit hör hava vi funnit

25!»

oss icke kunna för flottledens vidkommande frångå den uppfattning, som kommit 71
till uttryck i kommittéernas förslag i dessa delar. Den av kommittéerna antydda
svårigheten att tillförlitligt uppskatta i penningar gagnet för flottleden av en vattenreglering
är otvivelaktigt mycket avsevärd, särdeles före regleringsarbetets utförande
innan någon erfarenhet vunnits rörande verkningarna av regleringsåtgärderna.

Härtill kommer, att flottningsföreningarnas organisation och rättsställning även efter
de reformer, vi tilltänkt på detta område, icke äro av den art, som lämpar sig för allmän
flottleds deltagande i en regleringssamfällighet. Innan allmän flottled ännu inrättats,
finnes ingen verklig målsman för flottningsintresset. Den, som söker inrättande av
flottled, kan icke sägas allsidigt företräda detta intresse. Skulle lian, därest åt flottningsintresset
tillerkändes initiativrätt till bildande av en tvångssammanslutning i
vattenregleringssyfte, vilja begagna sådant initiativ, bleve det utan tvivel en ganska
komplicerad sak att på ett betryggande sätt ordna de processuella och rättsliga
förhållandena mellan den sökta flottleden och Övriga intressenter i det sökta vattenregleringsföretaget.
Vare sig flottningsförening för befintlig allmän flottleds rakning
eller en sökande till sådan leds inrättande stode som sökande till vattenregleringen,
eller denna sökts från annat håll med yrkande om flottledens deltagande i företaget,
finge väl den på flottleden belöpande andel i regleringskostnaderna amorteringsvis
fördelas mellan de flottande till gäldande under liera år. Under tiden nödgades
antagligen Övriga deltagare i vattenregleringsföretaget förskjuta flottledens andel och
underkasta sig risken av amorteringens eventuella misslyckande. En viss rättsosäkerhet
komme alltså att inträda för regleringsintressenterna. Men även om man
ser saken från flottledens egen synpunkt, förefinnas befogade betänkligheter mot eu
lagstiftning, som skulle medgiva dess indragande tvångsvis i ett vattenregleringsföretag.
För flottledens ekonomiska ställning är det synnerligen viktigt, att, innan
en flottledsanläggning av visst slag beslutas, noga överväges, huruvida flottleden
kan bära kostnaden för samma anläggning eller dess utförande till äventyrs bör
uppskjutas till ett senare tillfälle, då kanske andra flottledsbyggnader hunnit amorteras
eller flottledens ekonomi eljest betryggats. Men ett sådant avvaktande av
den för flottledens ekonomi lämpliga tidpunkten för utförande av de med regleringsföretaget
åsyftade förbättringarna vore tydligen uteslutet, om flottleden kunde
tvingas in som deltagare i regleringen.

Av dessa grunder hava förevarande paragrafer bibehållits oförändrade,
sådana de avfattats av kommittéerna.

7:12 9:2

Bidrag från
allmän flottled
till
vattenreglering.

Kr sättning
i kraft för
förlorad
vattenkraft t

260

12 §.

Ehuru vi sålunda instämma med kommittéerna däri, att allmän flottled icke
hör räknas med bland intressenterna för utförande av vattenreglering, anse vi dock,
även härutinnan i överensstämmelse med kommittéerna, att under vissa förutsättningar
allmän flottled, som finnes, när vattenreglering sker, må kunna förpliktas att,
sedan regleringen blivit utförd, lämna bidrag till kostnaderna för densamma. Villkor
härför är enligt kommittéerna, att vattenregleringen »länder till stadigvarande nytta»
för flottleden. Delaktighet i vattenregleringsföretaget förvärvas icke genom sådant
bidrag. Å andra sidan medför det ej förpliktelse att deltaga i framtida underhållskostnader.

Vad sålunda föreslagits, hava vi i sak bibehållit under framhållande, att
nytta, som för flottleden skall kunna komma i betraktande, skall bestå i stadigvarande
minskning i kostnaderna för flottningen eller för flottledens underhåll. Det
bidrag, som efter sådan beräkning kan åläggas flottleden, skall gäldas enligt de för
anläggningskostnader stadgade regler, eller sålunda i allmänhet likvideras medelst
amortering distriktsvis på vissa år. Dessa bestämmelser hava vi sammanfört i ett
nytt andra stycke i förevarande paragraf.

9 KAP.

Om lösen och ersättning.

2 §•

I 1 och 2 §§ av detta kap. hava vattenrätts- och dikningslagskommittéerna
meddelat bestämmelser därom, att i vissa fall för vattenkraft, som går förlorad till
följd av företag enligt vattenlagen, ersättning skall utgå medelst kraftöverföring.
1 § avser det fall, att en strömfallsägare eller delägare i strömfall jämlikt 2 kap.
4 eller 6 § berättigas att tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft eller att lösa
annans andel i strömfall. Under sådana förhållanden föreskrives, att lösen eller
ersättning i allmänhet skall utgå i form av kraft. Med de åtgärder, som föranleda
intrånget i annans vattenrätt, har man i dessa händelser avsett att skapa eller förbättra
en vattenkraftsanläggning. I 2 § behandlas däremot de fall, då det företag,

261

som förorsakar vattenförlusten för annan, icke har till ändamål vattenkraftsanläggning,
utan således företag enligt 3, 5, 6 eller 7 kap. För sådana företag stadgas
kraftersättning allenast i undantagsfall. Jämlikt 30 § kommer alltså vid dessa
företag ersättning normalt att bestämmas i penningar. Då vi nu hava att avgöra,
till vilkendera gruppen företag för allmän flottleds inrättande, utvidgande eller förbättrande
bära hänföras, finna vi det uppenbart, att dessa företag skola likställas
med de i 2 § angivna. För flottleder skapas i regel ingå vattenkraftsanläggningar.
Till följd härav hava vi i någon man omredigerat 2 §, så att med tydlighet framgår,
att densamma avser jämväl företag enligt 4 kap.

33 §.

Den i förevarande paragraf av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna
antagna princip, att lösen och ersättning i penningar endast i fall av sakägarnes
åsämjande kan bestämmas till årlig avgift, har icke ansetts lämpa sig för flottledsärenden.
I 9 § flottledsförordningen förutsättes, att skadeersättning till följd av
flottledsanläggning kan höra bestämmas att utgå i nu nämnd form, och stärka skäl
synas tala för bibehållande i lagstiftningen av denna ståndpunkt. Anläggningar för
flottled äro ej alltid av så konstant natur, att ersättningen för genom dem vållad
skada lämpligen under alla förhållanden bör fixeras till ett belopp att gäldas en
gång för alla. Viss flottledsbyggnad kanske efter ett antal år kommer att borttagas.
"Den för all framtid erlagda skadeersättningen kan icke återfås, då däremot
den i årlig avgift utgående gottgörelsen kan upphöra eller minskas (4 kap. 23 §).
Genom ett tillägg till förevarande paragraf, sådan den avfattats av kommittéerna,
har alltså föreslagits, att i mål rörande företag enligt 4 kap. ersättning må fastställas
att utgå i årlig avgift, ändå att sakägarna ej åsämjas därom. Däremot
hava vi ej ansett lämpligt att från flottledsförordningen upptaga bestämmelsen om
ersättnings utgående med visst belopp under ett visst antal år. En sådan betalningsform
skulle vålla vissa svårigheter i avseende å tillämpningen av vad
nedan i detta kap. stadgas om förfallotid, betalningssätt in. m. Skulle någon gång
för de flottande uppstå behov av sådan ersättnings fördelande på flera år, torde
detta mål kunna vinnas medelst bestämmelse om uttaxering av beloppet arnorteringsvis.

Kan skada genom anläggning eller åtgärd för allmän flottled ej på förhand
beräknas eller synes den ej komma att årligen uppstå, har möjlighet ansetts höra

t): 33

Skadeersättning
medels
årlig avgift.

262

9: 38-41

Skadeersättning
utan
värdeförhöjning.

När förfaller
skadeersättning
till betalning
?

givas vattendomstolen att hänskjuta ersättningens bestämmande till skiljemän att
avgöras i den för fiottningsskada stadgade ordning, varom reglerna meddelas i lagen
om flottning i allmän flottled. Beträffande skälen till detta stadgande hänvisas till
vad därom yttrats under 4 kap. 5 § (sid. 220). Om möjligt höra emellertid, där
hänvisning sker till bestämmelserna om fiottningsskada, tillika angivas grunderna för
ersättningens beräknande. Även i nu nämnda hänseenden innehåller tillägget till
förevarande paragraf nödiga föreskrifter.

38 §.

I 38 § stadgas med avseende å anstalter för allmänt ändamål undantag från
den i 35 § eljest fastslagna principen om förhöjning med 50 procent utöver värdet
av lösen och ersättning för skada och förlust i vissa fall, som angivas i samma
paragraf. Enär den allmänna flottleden främjar ett allmänt ändamål, torda det vara
uppenbart, att företag för sådan led böra tillgodonjuta en liknande undantagsställning.
Härom har införts bestämmelse i 38 §, vilken i sammanhang därmed undergått
en mindre omredigering.

41 §.

Innan fast egendom, tillhörig annan, får tagas i anspråk för företag enligt
vattenlagen, måste i de fall, som angivas i 56—58 §§, uppsägning hava skeft. I
dessa fall skall lösen och ersättning, som skall utgå för sådan egendom, gäldas före
uppsägningen. Är icke sådant fall för hunden, som nu antytts, skall lösen och
ersättning gäldas före tillträdet av den egendom, varom fråga är, eller innan den
skada eller det intrång göres, varför ersättning utgår. I dessa avseenden innehållas
föreskrifter i första och andra styckena av 41 §, sådan denna avfattats i kommittéernas
förslag.

Dessa föreskrifter skola enligt vårt förslag vinna tillämpning även beträffande
företag enligt 4 kap. Dock har till andra stycket gjorts ett tillägg av innehåll, att
beträffande flottiedsanläggningar med ersättningens gäldande ej må dröjas över
den för företagets fullbordan bestämda tiden, även om då ännu icke tillträde skeft
eller skada timat. Skadeersättning, som fastställts i flottledsutslag, skall enligt 4
kap. 11 § gäldas av anläggare!!. I och med företagets fullbordande och avsynande
skils denne från all befattning i sådan egenskap med flottleden, och därav är en
given följd, att alla hans skyldigheter mot tredje man då höra vara fullgjorda.

263

Dock kan viss skada vara sådan, att den då ännu ej inträffat. En uppförd fiottledsdamm
t. ex. kanske vållar ingen uppdämning, förrän dess luckor, sedan leden
tagits i bruk, för flottningens behov stängas i enlighet med regleringsutslagets bestämmelser,
o. s. v. För övrigt kan, såsom framhållits i 4 kap. 5 §, ersättning
vara bestämd jämväl för flottningsskada. Och sådan skadas uppkomst förutsätter
tydligen, att flottleden tagits i bruk.

I paragrafens tredje stycke föreskrives, att de förut i paragrafen meddelade
bestämmelserna icke äro tillämpliga för det fall, att ersättningen blivit bestämd att
utgå annorledes än på en gång. Härutinnan har ingen ändring vidtagits.

42 8-

De i första och andra styckena föreslagna ändringarna i det av kommittéerna
avgivna förslaget till denna paragrafs lydelse betingas av angelägenheten att framhålla,
hurusom de här givna bestämmelserna icke äro tillämpliga å ersättning, utgående
i årlig avgift.

46 §.

Aven de i denna paragraf gjorda små modifikationerna äro föranledda av
önskan att framhålla, att paragrafens bestämmelser i andra stycket gälla endast
med avseende å ersättningsbelopp, som utgår på eu gång.

53 §.

I donna paragraf har vidtagits ett förtydligande. Med den ordalydelse paragrafen
erhållit i kommittéernas förslag, kunde i fall av paragrafens tillämplighet å
företag enligt 4 kap. den misstolkningen befarats, att här skulle stadgats lösenskyldighet
av t.|ex. den tomtplats, som upptages av en byggnad för fiottningsmanskapet,
eller av andra små jordstycken, vilka tagas i anspråk för någon flottledsanläggning.
• En sådan tolkning av paragrafen, vilken otvivelaktigt icke varit av kommittéerna
avsedd för de rättsområden, för vilka paragrafen av dem skrivits, skulle för
allmänna flottleders vidkommande stå i bestämd strid med de principer, som i 4
kap. 4 § uttalats till förebyggande just av äganderättslösen i slika fall. Lösenskyldighet
bör inträda till hel fastighet, när så stor del av dess område tages i
anspråk för en flottledsbyggnad, att återstoden blir för ägaren onyttig eller synnerligt
men vid begagnandet därav uppkommer. Skulle en fastighets ägoområde vara

tf: 42—53

Förtyd ligande.

Lösenskyldighet
i visst
fall.

10:

Gällande
lagstiftning.

Skälen för
syneforrättnings
bibehållande.

264

utlagt i flera skiften, och inträffar motsvarande förhållande med avseende å ett
sådant skifte, bör lösenskyldighet stadgas till detta skifte i dess helhet.^ Och enahanda
bör förhållandet bliva med avseende å t. ex. ett genom en bergsträckning
eller annorledes på murken särskilt avgränsat åkerområde eller dylikt. För att klargöra
vad sålunda åsyftats, har åt donna paragraf givits en något ändrad avfattning.
Någon saklig ändring innebäres ej häri.

10 KAP.

Om syneförrättning.

I. Rörande företag enligt 4 kap.

Enligt flottningsstadgan gäller för närvarande, att, när fråga väckes om inrättande
av ny allmän flottled, Konungens befallningshavande skall föranstalta om
syns hållande å vattendraget, innan slutligt beslut i saken meddelas. Ändamålet
med donna syn är att skaffa Konungens befallningshavande nödigt material för
ärendets provning. Korn det ankommer på Konungens befallningshavande såväl att
avgöra frågan, huruvida flottled bör inrättas, som och att meddela bestämmelser
om flottledens ordnande och dess förseende med erforderliga anläggningar, måste
synen alltså omfatta icke blott en undersökning om behovet och lämpligheten av
flottledens inrättande, utan även en fullständig planläggning av densamma. Det utlåtande,
som synemännen avgiva, är emellertid icke att anse såsom något för parterna
bindande beslut, som i händelse av missnöje måste överklagas. Synen utgör icke
någon instans.

Anordningen med syneförrättning hållande, innan flottledsfrågan slutligen
avgöres, har i förslaget bibehållits. Det skulle bliva alltför betungande och tidsödande
för vattendomstolen — den myndighet som enligt förslaget skall pröva och
avgöra dessa ärenden, — om den finge sig ålagt att själv verkställa den förundersökning
och planläggning rörande flottledsföretag, som hittills ålegat särskilda synemän.
Ej heller kan det vara lämpligt att lägga i sökandens hand att föranstalta
om den nödiga utredningen och planläggningen. Därtill är inrättandet av allmän
flottled ett allt för omfattande företag och ett företag som främst avser allmänt
val. För strandägare och andra rättsägare är det vidare av stor betydelse, att plan -

265

läggningen sker vid en offentlig förrättning, där de kunna få tillfälle att närvara
och gorå de erinringar till skyddande av sin rätt, som de finna av behovet påkallade.

Om det alltså ansetts lämpligt att bibehålla tiottledssynen, är därmed dock
icke givet, att donna bör fortfarande erhålla karaktären av blott en utredande
förundersökning. Enligt vad framgår av 4 kap. 5 § och motiven därtill, föreslås den
ändring i hittills gällande bestämmelser rörande bestämmandet av ersättning för
skada, som vållas genom anläggning eller åtgärd för allmän flottleds inrättande,
att sådan skada skall uppskattas och ersättning därför bestämmas i samband med
den skadelidandes förpliktande att tåla intrånget av anläggningen eller åtgärden.
Innan vattendomstolen fattar sitt beslut i saken, måste alltså en uppskattning av
skadorna ske. Denna uppskattning kan i fråga om ett så omfattande företag som
en flottled skäligen icke påläggas vattendomstolen direkt, utan bör lämpligast verkställas
av synemännen under den synegång, som företages i samband med syneförrättningen.
A donna kommer därför att i avseende å anläggningsskadas uppskattande
tillämpas liknande bestämmelser, som föreslagits i fråga om andra
syneförrättningar enligt vattenlagen. Enligt bestämmelse i 4 kap. 3 § skall vattendomstolen
ej ingå i prövning av ersättningsfrågorna i vidare mån, än som föranledes
av anförda besvär över syneförrättningen eller av ändrade anordningar eller
föreskrifter rörande företagets utförande. I övrigt blir synemännens uppskattning av
skadorna bindande för parterna. Syneförrättning i flottledsmål kommer alltså enligt
förslaget att i nämnda avseende skilja sig från den nuvarande tiottledssynen.

Ehuruväl inrättande av allmän flottled i regel förutsätter vidtagande i vattnet
av liknande åtgärder, som förekomma vid vattenregleringar, hava dock på grund
av de säregna förhållanden, som i andra hänseenden utmärka flottledsföretagen, och
de störa olikheter som förefinnas mellan dem och vattenreglerings- samt torrläggnings-
och kloakledningsföretagen, de lagbestämmelser i 10 kap. rörande syneförrättning,
som utarbetats av vattenrätts- och dikningslagskommittéema, icke kunnat göras
tillämpliga å syneförrättningar för flottledsföretag. Särskilda bestämmelser hava
därför utarbetats, vilka sammanförts under en första avdelning av detta kapitel, och
har i samband därmed en omparagrafering av det äldre förslagets lagbestämmelser
vidtagits och dessa sammanförts under en andra avdelning av kapitlet.

Av samma skäl, som föranlett nyssnämnda kommittéer att utbyta beteckningen
syn mot ordet syneförrättning, har motsvarande utbyte bär ägt rum.

10:

Syne för rättningen
ej blott
en förundersökning.

Särskilda lagbestämmelser

för syneförrättning
i
flottledsmål.

266

10: 1 Enligt fiottningsstadgan skall för närvarande flottledssyn anordnas icke blott

Syneförrätt- när det gäller inrättande av ny led, utan även när fråga väckes om strömrensning
* i äldre flottled, om uppförande däri av byggnad eller anstalt, om gäldande av kostnad
därför eller om flottledens eller flottningens ordnande i övrigt. Det är blott för den
händelse att nödig utredning ändå skott och sakägarna blivit annorledes börda, som
ärendet enligt stadgans 7 § må avgöras utan förutgången syn. I allmänhet kan
påstås, att syn hålles i så gott som alla flottleds- och flottningsmål. Detta medför
dock åtskilliga olägenheter, särskilt när fråga är om mindre arbetens utförande.
Förutom att ärendets avgörande bliver fördröjt, drager synen alltid åtskilliga kostnader,
som i sin ordning fördyra den anläggning eller åtgärd, som med synen
avses. Domänstyrelsen har i sitt utlåtande den 27 maj 1909 påpekat, hurusom
utgifterna för syn ofta stiga till oskäliga belopp i förhållande till kostnaderna för
de arbeten, synen avser, och att dessa missförhållanden lätt leda till, att mången
gång dylika arbeten verkställas utan föregående prövning av myndighet, ehuru sådan
varit önskvärd.

Föreliggande förslag intager härutinnan en annan ståndpunkt. Enligt detta
skall syneförrättning ej hållas i andra fall, än då frågan gäller inrättandet av ny
flottled eller då i mål om redan befintlig flottleds utvidgande eller förbättrande
vattenrättsdomaren finner ärendet vara av så vidsträckt omfattning, att för frågans
prövning erfordras undersökning av längre sträcka av vattendraget, och till följd
därav med stöd av 4 kap. 21 § förordnar om syneförrättning hållande. Övriga
flottledsmål skola däremot utan föregående syneförrättning handläggas direkt av
vattendomstolen i den ordning, som föreskrives ill kapitlet. Syneförrättning i flottledsmål
kommer alltså enligt den nya lagstiftningen att hållas i betydligt mindre
antal fall än hittills.

i 8-

Förrättnings- Till ordförande och ledare av syneförrättning i flottledsmål skall liksom hit k7mpl7ens.

tills förordnas en tekniskt sakkunnig person. Fiottningsstadgan föreskriver härom,
att till förrättningsman skall förordnas officer vid väg- och vattenbyggnadskåren
eller annan i vattenbyggnad kunnig och i övrigt för sådant uppdrag lämplig man.

Flottnings chefs f

öreningens
uttalande.

Däremot finnes intet stadgande om att förrättningsman bör äga praktisk erfarenhet
i flottning. Krav på införande av bestämmelse härom har emellertid framställts av
flottningschefsföreningen, som i sitt utlåtande den 14 mars 1907 framhållit, att om

267 y

en förrättningsman vid en flottledsreglering skall kunna självständigt bedöma nödiga
anordningar, bör lian också hava praktisk erfarenhet i flottning ’).

Ur något olika synpunkt och med härifrån ganska skiljaktig uppfattning har
domänstyrelsen upptagit frågan om kompetensfordringarna för förrättningsmannen
till skärskådande samt därom anfört i sitt utlåtande den 27 maj 1909 i huvudsak
följande: Ehuru det måste medgivas, att i allmänhet praktisk erfarenhet om själva
flottningens bedrivande kunde anses vara av största vikt vid uppgörande av förslag
till flottleders reglering, förekomme dock fall. särskilt vid reglering av mindre vattendrag,
där flottning förut ägt rum, då syneförrättarens åliggande kunde inskränkas
till ett antecknande av olika -parters yrkanden. Under den tidrymd, som förflutit
sedan tillkomsten av nu gällande flottningsstadga, både emellertid många personer
förvärvat sig kunskaper och erfarenheter, som gjorde dem lämpliga att utföra regleringssyner,
och torde därför mången gång lämpliga syneförrättare stå att finna inom
orten. Syneförrättningar av enklare natur kunde lämpligen anförtros åt länsmän,
skogsförvaltare, kommunala förtroendemän in. fl. och det torde i sådana fall vara
olämpligt att anlita framstående fackmän, som ofta vore bosätta på långt avstånd
från orten. Erfarenheten hade även givit vid handen, att avsides belägna mindre
bivattendrag stundom ej blivit underkastade reglering just av hänsyn till de störa
resekostnader, som tillkallandet av en avlägset boende förrättningsman måste förorsaka.

Vidare har Civila väg- och vattenbyggnadsklubben, som utgör en sammanslutning
av civila, från tekniska högskolan utexaminerade väg- och vattenbyggnadsingenjörer,
i skrivelse den 28 maj 1909 hos Lönnligen hemställt om sådan ändring
av 2 § flottningsstadgan, att därur måtte utgå orden »officer vid väg- och vattenbyggnadskåren».
Som- skål för detta yrkande har anförts i huvudsak följande:
Av 2 § i flottningsstadgan liksom av motiven till densamma framginge tydligt, att
de ingenjörer, som vore officerare i väg- och vattenbyggnadskåren, både avgjort företräde
framför andra väg- och vattenbyggnadsingenjörer till erhållande av förordnande
som förrättningsmän. Detta företräde vore dock numera ej berättigat. Vägoch
vattenbyggnadskårens officerare både icke högre utbildning i tekniskt hänseende
än annan ingeniör, som genomgått tekniska högskolans avdelning för väg- och
vattenbyggnadskonst. Flottningsstadgans bestämmelse i detta hänseende hade haft
den påföljd, att Konungens befallningshavande i regel hittills förordnat väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänstemän till förrättande av flottledssyner, oberoende

10: i

Domän styrelsens yttrande.

Framställning
från
civila vägoch
vattenbyggnadsminnen.

*) Se not å sid. 211.

Y 268

10: 1 av huruvida dessa ägt speciell erfarenhet eller icke i hithörande frågor. Detta hade
menligt inverkat på flottledens planläggning, varjämte, enär distriktstjänstemännen
på grund av sina tjänstegöromål icke haft tillfälle omhändertaga anläggningen och
skötseln av flottled, som av dem planlagts, detta till men för flottledsteknikens utveckling
lagts i händerna på personer, som saknat nödig teknisk utbildning härför.
Utom det intrång i den civila väg- och vattenbyggnadsingenjörens rätt att utöva
sitt yrke, som ifrågavarande lagbestämmelse således otvivelaktigt utgjorde, hade densamma
därjämte även lett till direkt förfång för det allmänna. Då flottledssynen
utgjorde en fullständig planläggning av företaget, vore det påtagligt, att ett sådant
uppdrag icke kunde nöjaktigt utföras utan att förrättningsmannen ägde ingående
kunskaper och erfarenhet i facket. De särskilda förhållanden, som rådde ifråga om
flottlederna såsom trafikleder, gjorde, att normalbestämmelser icke kunde uppställas
för planläggning av flottleder, utan herde den som skall planlägga en sådan icke
blott vara väl förfaren i vattenbyggnad utan därjämte äga ingående kännedom om
och erfarenhet i själva trafikens d. v. s. flottningens karaktär samt förstå att med
hänsyn till de i varje fall givna naturförhållandena ordna för den avsedda transportleden
på det lämpligaste sättet. Saknade han nödiga förutsättningar härför, komme
han att vid planläggningen bliva beroende av andra, som verkligen ägde speciel!
sakkunskap, vilket ofta vore fallet exempelvis med den, som sökt tillstånd till flottledens
anläggande, eller dennes medhjälpare, och som både sitt speciella intresse att
tillvarataga, ett förhållande som påtagligen kunde menligt inverka på och förrycka
planläggningen av ett företag av sådan allmännyttig karaktär som ifrågavarande.

Ostridigt är att det ligger stor vikt uppå, att företag rörande flottleds inrättande
bliva planlagda på ändamålsenligaste sätt. Betydelsen för detta måls uppnående
därav, att förrättningsmannen är icke blott kunnig i vattenbyggnad utan
även praktiskt förfaren i flottning, torde icke kunna förnekas.

Planläggningen av flottledsföretag bör därför i allmänhet överlämnas till
ingenjörer med speciel! kompetens på vattenbyggnads- och flottningsområdet, vilka
genom att deltaga vid flottningar och flottledsbyggnaders utförande vunnit erfarenhet
i hithörande ämnen. Förutom åt dessa torde därjämte sådant uppdrag kunna lämnas
åt personer, som utan att hava avlagt visst kunskapsprov dock genom mångårig
verksamhet inom flottningsfacket förvärvat sig tillräckliga kunskaper och erfarenhet
i denna gren av vattenbyggnadskonst. I likhet med vad vattenrätts- och dikningslags -

269

kommittéerna föreslagit beträffande förrättniugsmän för andra syneförrättningar bär
även bär stadgats, att Konungen ägor förklara, vilka personer, enligt vad nu sagts,
böra betros med förordnande som förrättningsmän vid flottledssyner, och det åligger
alltså Konungens befallningshavande att vid utfärdande av förordnande tillse, att den
förordnade förklarats behörig att hålla syneförrättning i flottledsmål.

Vidkommande domänstyrelsens härovan vidrörda förslag att syner av enklare
natur skulle kunna anförtros åt länsmän, skogsförvaltare, kommunala förtroendemän
in. fl., är väl att antaga, att förslaget därom framkommit under förutsättning att,
såsom hittills, syn komme att hållas även för utförande av enstaka byggnadsföretag.
Då emellertid enligt föreliggande förslag syneförrättning icke skall hållas i andra
flottledsmål än sådana, som avse inrättande av ny led eller en mera omfattande omreglering
av äldre led, samt då för planläggningen av dylika arbeten kräves verklig
fackkunskap, har icke ansetts lämpligt att för vissa fall eftergiva kravet därpå. För
övrigt må anmärkas, att reglering av mindre bivattendrag till flottleder ingalunda
kräver mindre kompetens hos förrättningsmannen; tvärtom torde planläggningen av
dessa mindre flottleder fordra ett större mått av praktisk erfarenhet i flottledsbyggande,
enär, samtidigt med att flottbargörandet oftast fordrar vidtagande av omfattande
strömrensningsarbeten, man även har att räkna med en mera begränsad
slcogstillgång, som ej tål vid för hög belastning; det gäller härvid framförallt att
noga överväga, vilka arbeten äro mest nödvändiga, och att dessa ej göras dyrbarare
än att virket förmår ekonomiskt bära de därav föranledda flottledsavgifterna. Anlitandet
härvidlag av en mindre kompetent förrättningsmän skulle väl till någon del
nedbringa förrättningskostnaden, men det är att befara att missgrepp i avseende å
planläggningen skulle komma att fördyra företaget med kanske mycket större belopp
än det sålunda besparade.

2 8-

Förordnande till förrättningsmän skall liksom hittills utfärdas av Konungens
befallningshavande, till vilken ock enligt 4 kap. 3 § ansökan om flottleds inrättande
skall ingivas.

Norrlandskommittén har föreslagit flen ändring av 1 § flottningsstadgan, att
det skulle åläggas Konungens befallningshavande »att ofördröjligen låta syn å vattendraget
hållas». Försåvitt med dessa ordalag avsetts att framhålla angelägenheten
därav, att Konungens befallningshavande icke måtte obehörigen fördröja utfärdandet

10:2

Förrättningsmans förordnande.

av förordnande för förrättningsman, synes det föreslagna tillägget knappast vara av
behovet påkallat. Något obehörigt dröjsmål på detta skede av flottledsmåls handläggning
torde nämligen knappast vara att befara. Däremot kunna understundom föreligga
befogade anledningar för Konungens befallningshavande att väl överväga valet
av förrättningsman. Att vi. emellertid behjärtat vikten av snabbhet i förfarandet
för flottledsfrågors avgörande framgår av åtskilliga stadgande!! i förslaget och särskilt
av 5 § i föreliggande kapitel.

Om sökanden föreslagit viss person till förrättningsman och denne finnes vara
behörig enligt 1 §, har föreskrivits att Övriga sakägare skola erhålla tillfälle att
yttra sig angående den föreslagnes lämplighet. En dylik anordning har förordats
av domänstyrelsen i dess utlåtande den 23 november 1905, däri som skäl därför
anföres, att i många fall störa ortsintressen beröras av de åtgärder, som vid en
flottleds ordnande kunna ifrågakomma. Motsvarande bestämmelse har ock av vattenrätts-
och dikningslagskommittéerna upptagits i dess förslag beträffande andra syneförrättningar
enligt vattenlagen.

Den i andra stycket av paragrafen intagna föreskriften, att ansökningen skall
innehålla vissa uppgifter angående vattendraget och dess belägenhet, har tillkommit
i syfte att nämnda uppgifter skola finnas tillgängliga för förrättningsmannen vid
utfärdande av kungörelser och meddelanden enligt 6 och 8 §§.

Stadgandet i fjärde stycket avser att bereda synemännen säkerhet för utfående
av sina kostnader för förrättningen. Yrkande på en dylik föreskrift har framställts
av Konungens befallningshavande i Jönköpings län i dess yttrande över norrlandskommitténs
förslag och torde hava fog för sig i sådana fall, då en sökandes betalningsförmåga
är för Konungens befallningshavande okänd.

3 §•

Liksom hittills skall förrättningsmannen vid syneförrättningen biträdas av två
gode män, vilka deltaga i hela förrättningen och äga lika beslutanderätt med denne.
Beträffande gode männens kvalifikationer föreskriver flottningsstadgans 2 §, att de
skola vara förfarna i flottning och äga kännedom om ortens förhållanden. Härutinnan
föreslås nu den ändring, att den ene skall vara förfaren särskilt i flottning och den
andre särskilt i jordbruk. Förändringen har påkallats därav, att det enligt förslaget
kommer att åligga synemännen icke blott att i tekniskt avseende planlägga flottleden,
utan även att verkställa uppskattning av skador och intrång, som vållas genom

271

fiottledsanläggningarna. Då dessa skador drabba till väsentlig del jordbruksnäringen,
är önskvärt, att vid värderingens verkställande samt till förebyggande av skada,
som kan undvikas, sakkunskap på jordbrukets område linnés representerad bland
synemännen. En anordning sådan som den nu föreslagna bär förordats av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen i dess yttrande den 8 oktober 1905.

I andra stycket av paragrafen föreslås, att en särskild god man skall jämte
Övriga synemän deltaga i avgörandet av frågor, som avse utrividrig eller större
ändring av vattenverk, fiske verk eller annan därmed likställd anläggning, och vad
därmed sammanhänger. Enär synemännen skola enligt den nya lagstiftningen verkställa
uppskattning av den förlust i vattenkraft jämte annan skada, som genom flottledsåtgärders
vidtagande tillskyndas befintliga vattenverk, framträder behovet av en
dylik god mans deltagande i syneförrättningar långt starkare för framtiden än vad
fallet är för närvarande, då sådan värdering endast undantagsvis ifrågakommer.
Bestämmelsen har emellertid gjorts tillämplig endast för det fall, att verket eller
anläggningen är av betydenhet; i mindre vattendrag som skola inrättas till flottled,
förekomma nämligen ofta obetydliga husbehovskvarnar eller andra smärre anläggningar,
och det vore ett onödigt fördyrande av flottledsföretaget, om man varje gångfråga
uppkomme att utri v a eller mera avsevärt ändra eu sådan anläggning skulle
vara nödgad tillkalla en kanske avlägset boende person med de kvalifikationer, paragrafen
förutsätter. Motsvarighet till stadgandet finnes beträffande torrläggnings- och
vattenregleringsföretag i 35 § detta kapitel (10 kap. 4 § i vattenrätts- och dikningslagskommittéernas
betänkande).

Samma är ock förhållandet med den i tredje stycket grina föreskriften om
förordnande av sakkunnig person att biträda synemännen i andra frågor, för vilkas
bedömande må tarvas särskilda fackkunskaper. Angående skälen för stadgandet
hänvisas till nyssnämnda kommittéers betänkande. I flottledsmål lär behovet av nu
nämnt biträde ytterst sällan komma att gorå sig gällande.

4 §.

Enligt 2 § flottningsstadgan skall, där vattendrag kan tjäna till flottled för
virke från kronan tillhörig mark eller särskild utredning erfordras angående virkestillgången
inom flottledsområdet, Konungens befallningshavande förordna vederbörande
skogstjänsteman att närvara vid synen. Detta stadgande tillämpas i allmänhet så,
att, oavsett om de nämnda förutsättningarna förefinnas eller ej och vare sig synen

10:4

Säl skild yod

Sakkunnig i
biträde.

Ombud för
bevakande av
allmänna
intressen.

y 272

10: 4 avser inrättande av ny flottled eller något enstaka förbättringsarbete i rgdan befintlig
led, skogstjänsteman förordnas att närvara vid synen, varvid flan tillika oftast erhåller
förordnande att vara allmänt ombud.

I fråga om bevakande åter av fiskets intresse finnes ingen föreskrift om
utseende av ombud härför; i 5 § flottningsstadgan bestämmes blott, att där något
betydligare fiske finnes i vattendraget, Konungens befallningshavan de skall inhämta
yttrande från vederbörande fiskeritjänsteman; alltså först efter det synen hållits
inhämtas dylikt yttrande, och Konungens befallningshavande, som icke själv är på
området sakkunnig, får avgöra frågan huruvida betydligare fiske skall anses förefinnas
eller ej.

I de yttranden, som avgivits rörande flottningsstadgans ändring, har domänstyrelsen
påpekat, att uppgiften angående virkestillgången i regel ej avlämnas förrän
efter syneförrättningens avslutande, men att det onekligen vore en fördel, om densamma
vore tillgänglig före synetillfället, varigenom sökanden kunde avgöra, huruvida
en reglering vore lämplig i ekonomiskt avseende. För syneförrättaren vore det
därjämte av synnerlig vikt att redan vid synen äga en någorlunda riktig virkesuppgift
för att kunna bedöma det ungefärliga belopp, till vilket byggnadskostnaderna
lämpligen finge uppgå för att inom rimlig tid och utan alltför höga amorteringsavgifter
kunna återgäldas. Såsom en förberedande åtgärd bolde därför den, som
ämnade söka reglering av flottled, hos domänstyrelsen begära utredning om den
virkestillförsel, som i olika tilltänkta distrikt av flottleden kunde vara att påräkna
för närmaste tidsperiod, och först sedan donna utredning erhållits, skulle han insända
regleringsansökningen med bifogande av den officiella utredningen och eget uttalande
i frågan.

I avseende å sättet för fiskeriintressets bevakande vid allmän flottleds inrättande
har Konungens befallningshavande i Jämtlands län hemställt om sådana föreskrifter,
att vid syneförrättning för vattendrags beredande till allmän flottled alltid borde
förordnas fiskeritjänsteman att på den sökandes bekostnad närvara för att yttra sig
om de åtgärder, som böra vidtagas till förekommande av olägenheter för fisket av
själva flottledsanordningarna.

Då det redan enligt gällande instruktioner torda åligga vederbörande skogsoch
fiskeri tjänstemän att inom sina områden bevaka de allmänna intressen, varom
bär är fråga, har det för tillvaratagande av dessa intressen vid syneförrättningen
synts oss vara tillräckligt, att dessa personer genom Konungens befallningshavande

273 y

underrättas om att syneförrättning begärts; de kunna därefter själva avgöra, huru- JO; 4
vida omständigheterna äro sådana, att deras närvaro vid förrättningen kan vara
nödig för bevakande av dessa allmänna intressen. I förslaget har därför ej bibe- ''
hållits nuvarande bestämmelsen, att särskilt förordnande skall utfärdas för skogstjänsteman
att närvara vid synen. Liksom hittills skall skogstjänsteman på förrättningsmannens
begäran avlämna erforderlig utredning angående skogstillgången
inom flottledsområdet; härför är dock hans närvaro vid förrättningen ej nödvändig.

Att, såsom domänstyrelsen ifrågasatt, föreskriva att denna utredning skall vara
verkställd redan innan ansökan ingives,'' lär ej vara av behovet påkallat. Flottledsärendets
anhängiggörande skulle därmed bliva onödigt uppskjutet, och uppgiften
skulle alltid bliva ofullständig såtillvida som, innan synen hållits, uppgiften ej kunde
uppgöras med hänsyn till de särskilda distrikt, vari leden Lomme att indelas. För
prövande av flottledsföretagets ekonomiska bärighet kan uppgiftens förefintlighet
före synetillfället ej heller vara bestämmande, alldenstund sökanden i allt fall ändock
saknar kännedom om, huru stor byggnadskostnad^! kan bliva, och detta spelår minst
lika stor roll för avgörande av sagda spörsmål. Att förrättningsmannen redan under
förrättningen erhåller ungefärlig uppgift om virkestillgången är däremot önskvärt,
och i många fall lär under nuvarande förhållanden sådan uppgift lämnas vid synegången.

Andra stycket av paragrafen överensstämmer i huvudsak med motsvarande
bestämmelse i flottningsstadgans 2 §.

Tredje stycket innefattar däremot en nyhet och har tillkommit med anledning Allmänt ort>-av norrlandskommitténs förslag till ändring av 2 § flottningsstadgan. I ett andra °uth-LT
moment av nämnda paragraf föreslog nämligen kommittén ett stadgande av föliande ta«andc av

, , , „ J strandägarnes

lydelse: »Konungens betallmngshavande förordne tillika lämplig person att till stressen.
skyddande av den jordägande ortsbefolkningens intressen övervaka, dels att flottleden ,Norrlauds"

o . .... , . ... . . . kommitténs

sa mr artas, att jordbruket därav icke lider oskäligt intrång, dels ock att enligt 9 § förslag.

utgående ersättning icke sättes till oskäligt belopp eller annan obehörig kostnad

för anläggningen uppstår; ägande sålunda förordna! ombud att närvara vid synen

och det i 5 § omförmälda sammanträde ävensom vid flottledens avsynande enligt

8 § samt att såväl vid dessa tillfällen som hos Konungens befallningshavande gorå

de framställningar vartill hans ifrågavarande uppdrag kan föranleda.» Som motiv

till detta stadgande anförde kommittén: Anläggare!! av en flottled hade ofta vetat

att tillskansa sig obehöriga fördelar därigenom, att den jordägande ortsbefolkningen

icke förstått att tillräckligt bevaka sitt intresse av att flottleden inrättades med så

274

10: 4. ringa kostnad som möjligt, så att flottningen för framtiden icke bleve mer än nödigt
dyrbar. För att underlätta för detta ortsintresse att gorå sig gällande både kommitten
tänkt sig, att en särskild person borde av Konungens befallningshavande
förordnas med uppdrag att följa flottledens anläggande och övervaka, att därvid
icke förekomme de oegentligheter, som förut anmärkts. Denna person vore emellertid
icke att betrakta såsom något allmänt ombud i egentlig mening, ty det intresse
han skulle bevaka vore till karaktären enskilt, även om det vore gemensamt för
ett stort antal enskilda personer. Ännu mindre finge flan anses såsom ombud för
enskilda parter, ty flan tillsattes icke av dessa utan av offentlig myndighet. Närmast
vore han att betrakta såsom ett officiellt rättegångsbiträde, och om lian sålunda
icke finge fora någon i sträng mening självständig talan, hade lian likväl sin störa
betydelse därigenom, att han vid alla de tillfällen, då sättet för flottledens anläggning
behandlades, kunde fästa såväl parternas som syneförrättarnes och Konungens befallningsliavandes
uppmärksamhet på vad som kunde vara att iakttaga till skyddande
av den jordbrukande ortsbefolkningens intressen. Av det sagda följde, att den sålunda
förordnade personen icke finge överklaga Konungens befallningshavandes utslag,
men detta både föga att betyda, då hans inflytande i allmänhet torde bliva tillräckligt
för att förmå de intresserade parterna att i fall av verklig befogenhet i
sådant hänseende själva tillvarataga sin rätt. Det vore emellertid icke allenast
allmogens flottnings- och skogsintresse kommittén tänkt sig, att ifrågavarande funktionär
skulle bevaka. Kommittén både också tillagt honom eu annan uppgift nämligen
att på enahanda sätt söka förekomma, att jordbruket lede oskäligt förfång genom
flottledens inrättande. Att i vissa fall jordbruket måste lida intrång genom vattendrags
agerande till flottled vore tydligt, och flottningsförfattningarna tilläte uttryckligen
jordbruksintressets tillbakasättande för flottningsintresset, dock med rätt för
jordbruket till full ersättning för liden skada. Det hade emellertid till kommittén
från flere håll inberättats, att i många fall mycket större inkräktning^ på jordbruket
blivit gjorda än som varit nödvändiga, särskilt genom dämningsrätter och
dylikt, samt att den principiella rätten till skadeersättning ofta visat sig svår att
i praktiken gorå effektiv, i det mindre ersättningar ofta fastställts än rätteligen
bort utgå. Det både nämligen visat sig svårt att i det ögonblick, då ersättningsbeloppet
fastsloges, till fullo överblicka den skada, som en viss åtgärd förorsakat,
och i värjo fall vore den ersättningsberättigade försatt i den ogynnsamma ställningen
att nödgas bevisa beloppet av liden skada, i den män denna icke tydligt

275

framginge vid syneti 11 fallet. Det torde därför icke vara olämpligt att ett uppdrag
i ovannämnda syfte lämnades den person, som fått till sin uppgift att i fråga om
flottledens anläggande speciellt skydda allmogens intressen. Det kunde visserligen
anmärkas, att de båda olika uppgifter, som tillagts nämnda person, i vissa fall kunde
tänkas stå i principiell strid med varandra. En anläggning, som påyrkades för att
skydda de vid vattendraget boende böndernas jordbruk, kunde komma att fördyra
leden och alltså fördyra fiottningen i framtiden för de bönder, som hade av vattendragets
flottningsmöjligheter beroende skogstillgångar. I praktiken torde detta emellertid
knappast vara ägnat att medföra några avsevärda svårigheter för ombudet eller
förringa betydelsen av hans uppgift.

Bland de myndigheter, som yttrat sig över norrlandskommitténs förslag,
hava åtskilliga Konungens befallningshavande uttalat tvekan, huruvida det ifrågavarande
stadgandet vore av behovet påkallat, samt tillika meddelat, att den jordbrukande
befolkningen numera ingalunda underläte att vid flottledsynerna själva
bevaka sina intressen ’). Så anför Konungens befallningshavande i Gävleborgs län
följande: Det torde vara ganska ovisst, huruvida något verkligt gagn kunde vinnas
genom det föreslagna tillägget i § 2 mom. 2, att Kungl. Maj:ts befallningshavande skall
förordna lämplig person att i vissa angivna hänseenden iakttaga den jordbrukande
befolkningens intressen. Att finna en för detta uppdrag fullt lämplig person bleve
icke alltid så lätt, och det kunde befaras, att ofta ombudet antingen åtoge sig uppdraget
såsom en ren formalitet eller ock onödigt väckte en mängd tvistefrågor,
varigenom ett skadligt fördröjande av flottledens inrättande komme att äga rum.
Vid handläggning av flottledsmål inom Gävleborgs län hade det för övrigt mången
gång visat sig, att den i saken intresserade jordbruksidkande befolkningen mycket
väl förstått att själv bevaka sin verkliga eller förmenta rätt. För en fullständig
och riktig utredning och behandling av sådana mål vore det emellertid framför allt
av synnerlig vikt, att den förrättningsman, som hölie syn och avgåve utlåtande i
målet, vore icke allenast i sitt fack skicklig och erfaren utan även fullt opartisk,
så att parterna kunde till honom hysa förtroende. Om detta vore fallet och tillika
vid synen biträdde i flottning förfarne och om ortens förhållanden kunnige godemän,
skulle den föreslagna kontrollen genom särskilt förordnat ombud ingalunda
vara behövlig.

10: t

Konungens

befallnings havandes yttranden.

*) Se not å sid. 226.

10:4

Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens

yttrande.

276

Konungens befallningshavande i Kopparbergs län yttrar rörande samma förslag:
Om en sådan bestämmelse förefunnits vid flottningsstadgans tillkomst, skulle
den utan allt tvivel varit av synnerligen välgörande verkan. Sedan emellertid de störa
flottlederna inom detta län ordnats, både den otvivelaktigt redan av denna anledning
mindre betydelse. Härtill komme, att ortsbefolkningen numera syntes ganska skickad,
åtminstone inom Dalarne, att i detta hänseende själv tillvarataga sina fördelar.
Vidare komme genom andra föreslagna förändringar i flottningsstadgan Konungens befallningshavande
att få ett betydligt ökat inflytande beträffande flottningsförhållandenas
ordnande. Av allt detta ville synas som om något trängande behov icke skulle, såvitt
nämnda län anginge, påkalla införande av denne bestämmelse, vilken Konungens
befallningshavande dock icke ville direkt avstyrka.

Av Övriga myndigheters yttranden må här även anmärkas vad ^ äg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i denna del framhållit i sitt utlåtande den 6 oktober 1905.
Styrelsen anför: Enligt styrelsens uppfattning komme det ifrågasätta ombudets uppgift
att bliva synnerligen vansklig och svår, ja bart när omöjlig, då ombudet ju
faktiskt skulle företräda två motsätta parter. Ombudets verksamhet torde icke
komma, på sätt kommittera»^ tänkt sig, närmast att bliva jämförlig med ett rättegångsbiträdes,
utan komma i själva verket att bliva en syneförrättning för sig bredvid
den egentliga synen, under förutsättning att ombudets verksamhet icke skulle
vara rent advokatorisk och ombudet således å priori till bevakande av skogsåga) eintresset
städse skulle yrka på nedsättning, då ersättning enligt 9 § i kostnaden för
flottledsbyggnader och ersättningar åt strandägare skulle utgå, samt till bevakande
av jordbruksintresset yrka på ökning av de sistnämnda tillkommande ersättning. Då
detta givetvis icke varit kommitterades mening, komme ombudet i själva verket
att bliva icke biträde åt två parter, utan domare mellan dem. För att rätt fylla
denna uppgift måste emellertid förutsättas icke blott full kompetens i vattenbyggnader,
flottning, vattenrättslagstiftning och jordbruk utan även kännedom om de i
orten rådande förhållanden, som kunde inverka på flottningen, kompetensfordringar,
som icke torde vara lätta att fylla. Otvivelaktigt både fall förekommit, då vederbörande
ortsinvånare försummat att rid flottledsreglering tillvarataga sin rätt, men
enligt senare årens erfarenhet torde så numera gemenligen icke vara förhållandet,
och detta icke blott i traktör, där jordbruk allmänneligen idkades och flottledens
stränder i större omfattning vore odlade, utan även i avlägsna skogsbygder. Någon
synnerlig fara för flottleds fördyrande på grund av sökandens egoistiska intressen

277

och varigenom vid det i 9 § avsedda fall ersättningen skulle oskäligt höjas, torde
för övrigt numera ej förefinnas, ty de större vattendragen vore till största delen
redan reglerade, vartill komme att man väl finge antaga, att synemännen vore
kompetenta att bedöma och redliga nog att se till, att flottleden icke oskäligt fördyrades.
Det ifrågasätta ombudets andra åliggande, bevakandet av strandägarnes
intresse, torde enligt styrelsens förmenande vara än mindre behövligt, enär flottledens
inverkan härvid vore mera direkt och i de flesta fall torde kunna av strandägaren
klart uppfattas. I de fall då skadan vore av den natur, att den icke vid
uppskattningen kunde bedömas och sakägarna icke kunde enas, förefunnes ej heller
för ombudet någon möjlighet att ingripa. Styrelsen ansåge således det ifrågasätta
tillägget icke höra ifrågakomma och följaktligen även att i de följande §§ de förändringar,
som av donna paragrafs 2 mom. vore föranledda, herde bortfalla.

Av en tiottningschefsföreningen har avstyrkt ifrågavarande av norrlandskommittén
föreslagna tillägg. Föreningen yttrar i huvudsak härom: Bestämmelsen skulle
betänkligt förvrida parternas ställning vid synen, i det att den jordägande ortsbefolkningens
genom donna representant framförda anspråk skulle erhålla en officiell
prägel och tillmätas allt för stor betydelse i jämförelse med av sökanden gjorda
framställningar, som, därest de icke understöddes av förordnat allmänt ombud, skulle
komma att framstå som härrörande uteslutande från egennyttiga motiv, ehuru den
sökandes intresse vanligen sammanfölle med det allmännas i dylika fall, nämligen
att få flottleden praktiskt och billigt anordnad. Den, som varit i tillfälle att övervara
undersökningar för flottleders inrättande eller taga del av därvid torda protokoll,
torde också otvivelaktigt varit i tillfälle att övertyga sig, att den jordägande
befolkningen ingalunda saknade förmåga att tillvarataga sina intressen vid dylika
tillfällen. Då det dessutom enligt 4 § flottningsstadgan ålåge förrättningsmännen
att tillse, huru ändamålet kunde utan oskälig kostnad och med minsta förfång för
strandägare vinnas, torde det föreslagna ombudet kunna anses obehövligt. Den
person, som skulle kunna på ett tillfredsställande sätt fylla den honom förelagda
uppgiften, måste ju vara så sakkunnig såväl i jordbruks- som flottningsfrågor, att
han i dessa avseenden rent av överträffade förrättningsmännen, och borde väl då
lämpligast finna användning i dennes ställe. Om till gode män vid dylika förrättningar
förordnades jordbrukare, borde ju också jordbruksintresset kunna anses tillvarataget
på ett betryggande sätt. Slutligen ville föreningen erinra, att bestämmelsen i fråga
såsom förorsakande en ny kostnad icke stode i överensstämmelse med kommitténs

10:4

Flottnings chefs föreningens yttrande.

10:4

Förslagets

ståndpunkt.

278

uttalade åsikt att nedbringa kostnaderna för fiottledsregleringar, som enligt dess
åsikt redan nu ställde sig alltför höga; och föreningen ansåge sig också höra
betona, att dylika förrättningars belastande med nya kostnader borde undvikas.

De anmärkningar, som sålunda framförts mot norrlandskommitténs ifrågavarande
förslag, förtjäna säkerligen mycket avseende. Med den befogenhet som
kommittén tänkt höra tillerkännas det föreslagna ombudet, skulle detta komma att
samtidigt representera två, i detta fall så motstående intressen, som å ena sidan
skogs- och flottningsintresset, och å andra sidan jordbruksintresset. Det vore att
befara att ombudet antingen komme att ensidigt bevaka huvudsakligen blott det. ena
av dessa intressen eller ock att han funne sin ställning så ömtålig, att lian i stort
underläte att ingripa i ärendets gång. Det låter sig därför knappast gorå, att åt
ombudet ifråga giva de uppgifter, som kommittén föreslagit. Vad angår skogs- och
flottningsintresset, så har detta sin naturliga målsman i sökanden och ett kraftigt
stöd hos de skogsägare, vilka genom flottleden erhålla utfartsväg för sina skogar.
Och genom vederbörande skogstjänstemans deltagande i förrättningen är sörjt för,
att de allmänna synpunkter, som från skogshanteringens sida höra vinna beaktande,
icke bliva förbisedda. Genom fiskeri tjänstemans deltagande är på motsvarande sätt
sörjt för fiskerinäringen. Annorlunda ställer sig onekligen saken med avseende å
det egentliga strandägareintresset och främst jordbrukets. Vi syfta härvid icke på
den enskilde strandägarens rätt. För denna äger lian själv sörja, och synemännen
samt domstolen hava att tillvarataga den, varförutom genom bestämmelsen i 26 §
om framläggande av provisorisk längd över de ersättningar, som beräknats höra
utgå, varje strandägare blir satt i tillfälle att på förhand underrätta sig om honom
tillämna»! ersättning och kan, innan donna blir slutligen fastställd, själv framställa
erforderliga anmärkningar däremot. Men närvaron vid syneförrättningen av eu målsman
för de allmänna strandägare- och enkannerligen jordbruksintressena synes oss
kunna vara gagnelig. Särskilt för utredningen av frågan, om inrättande av allmän
flottled är av behovet påkallat och till gagn för orten, kan det vara av stor betydelse
att en om ortens förhållanden kunnig man finnes till hands för att lämna
synemännen upplysning härom. Såsom framgår av 4 kap. 2 §, skall nämligen vid
avgörande av denna fråga hänsyn tagas icke blott till ortens skogshantering och dess
behov av förbättrade kommunikationer, utan även till de störningar, som genom
flottleden eller flottningen kunna tilläventyrs tillskyndas andra näringar och icke

279 y

minst jordbruket. Vi hänvisa till motiven till nämnda paragraf (sid. 190). Även i 10: 5
övrigt förekomma under syneförrättning för inrättande av allmän flottled strandägaresynpunkter
av allmän innebörd, t. ex. i fråga om flottningstidens begränsning .
till viss del av året, om barkningstvång, om anordningar och regler för vattnets
uppdämmande och framsläppande, om allmänna skyddsåtgärder m. in. I dessa
hänseenden hör ett ortsombud se en betydelsefull uppgift uti att sörja för jordbrukets
bästa, utan att därför lämna flottningens berättigade krav ur sikte. Norrlandskommitténs
förslag, modifierat enligt vad nu nämnts, har synts oss höra vinna
efterföljd. I denna paragraf föreslås alltså, att Konungens befallningshavande skall,
där förhållandena påkalla sådant, förordna en allmänt betrodd, om ortens jordbruksförhållanden
kunnig man att såsom ortsombud närvara vid syneförrättningen för att
meddela de upplysningar och gorå de framställningar, som må finnas erforderliga
för tillvaratagande av strandägarnes allmänna intressen. Ifrågavarande ombud
bliver alltså icke att betrakta såsom ett officiellt rättegångsbiträde, utan som ett
allmänt ombud för orten.

Huru ersättning skall gäldas till de i donna paragraf omförmälda tjänstemän
och ombud för deras närvaro vid syneförrättning, är stadgat i 30 § andra stycket.

För att förekomma obehörigt dröjsmål med flottledsärendes behandling både
norrlandskommittén bland annat föreslagit ett tillägg till 3 § flottningsstadgan av
innehåll, att flottledssynen herde verkställas senast inom ett år efter det förordnandet

Tiden för
förrättningen
företagande

meddelats samt att, därest synen ej hållits inom föreskriven tid, Konungens befallningshavande
skulle kunna med återkallande av det utfärdade förordnandet utse
annan förrättningsman.

Mot detta förslag har Konungens befallningshavande i Kopparbergs län erinrat,
att förhållandena kunde gestalta sig så, att tillgången på skickliga, praktiskt erfarna
och om förhållandena inom orten fullt underkunniga synemän kunde bliva så ringa,
att för ernående av de bästa krafterna för dessa understundom ganska invecklade
frågors lämpligaste lösning tiden av ett år måste i sakens eget intresse betydligt
överskridas.

Då denna anmärkning ej torde vara utan allt fog, samt det ej sällan visat
sig, att bestämmelse om viss tid, inom vilken en åtgärd sist bör vidtagas, gärna
tillämpas som en given befogenhet att uppskjuta dess verkställande inemot tidens

10:6-8

Sammanträden
och
synegång.

Syneförrättning
ens
tillgörande.

280

slut, även om den tidigare kunnat medhinnas, har i förevarande paragraf ej föreskrivits
någon bestämd tid, varinom förrättningen skall företagas. I dess ställe har
stadgats, att denna skall påbörjas snarast möjligt efter det förordnande meddelats
förrättningsmannen samt såvitt ske kan utan uppskov fortsättas och avslutas. Härigenom
och då förrättningsmannen tillika för sin försummelse ansvarar såsom för
tjänstefel (9 §), torde tillräcklig garanti vara vunnen mot onödigt dröjsmål. Att
förordnandet kan av nu nämnd grund återkallas, torde ligga i sakens natur.

Andra stycket av förevarande paragraf överensstämmer i huvudsak med
motsvarande föreskrift i flottningsstadgan. I enlighet med numera vanlig praxis
har uttryckligen medgivits sakägande att framkomma med yrkanden och påståenden
ej blott vid de föreskrivna sammanträdena utan även under själva synegången, som
i samband därmed företages. Härigenom besparas strandägarne kostsamma och
besvärliga resor till sammanträdesplatserna. En nödig förutsättning för donna anordning
är att i kungörelsen för sammanträdena inflyta meddelanden om tiden och
platsen för den i samband med varje sammanträde företagna synegång. Stadgande
härom återfinnes i 6 §.

6-8 §§.

I dessa paragrafer lämnas föreskrift, huru sakägarna skola erhålla kännedom
om syneförrättningen och sammanträdena under densamma. För närvarande gäller
härom, att vederbörande skola kallas till sammanträde genom kungörelse, som
intages i länskungörelserna och minst fjorton dagar före sammanträde uppläses i
socknens kyrka. Detta kungörelsesätt är emellertid numera icke fullt betryggande.
Länskungörelserna hava allt för ringa spridning för att träffa flen störa allmänheten
och uppläsandet i kyrkorna kan icke på alla orter anses tillfyllest. Vi hava därför
föreslagit, att kungörelsen skall förutom uppläsande i kyrkorna även införas i en
eller flera av ortens tidningar; bestämmelsen om dess införande i länskungörelserna har
däremot ansetts kunna saklöst bortfalla. I fråga om anledningarna, varför skyldighet
icke ålagts förrättningsmannen att styrka, det kungörelsen upplästs i vederbörande
kyrka inom stadgad tid, hänvisas till vattenrätts- och dikningslags- kommittéernas
motiv till 10 kap. 6 § vattenlagen (motsvarande 10 kap. 37 § detta förslag).

I kungörelsen skall utsättas tid och ställe ej blott för sammanträdet inom
värjo församling utan även för den synegång, som i samband därmed skall företagas.
Anledningen därtill har redan vidrörts under föregående paragraf.

281

Det har emellertid ej kunnat förbises, att där vattendrägt är av större
utsträckning och berör liera församlingar, så att liera sammanträden måste hållas,
det vid kungörelsens utfärdande ofta kan bliva svårt att exakt bestämma tiden för
värjo sammanträde, enär det är omöjligt att på förhand beräkna, huru lång tid kan
komma att åtgå för de sammanträden och den synegång, som först företagas.
I andra stycket har för dessa fall lämnats den föreskriften, att samtliga sammanträdena
under en veckas tid må på en gång utlysas i samma kungörelse, därvid
för värjo sammanträde tiden skall angivas så nära som möjligt och uppgift lämnas
å någon i orten boende person, hos vilken under syneförrättningens gång sedermera
kan erhållas exakt besked om tiden för värjo sådant sammanträde. Till donna
person skall förrättningsmannen därför, så snart förrättningen fortskridit så långt,
att tiden för sammanträde kan exakt bestämmas, lämna underrättelse härom, och i
värjo fall bör sådan underrättelse ske senast kl. 6 e. m. dagen före sammanträdesdagen.
För värjo församling, där sammanträde skall hållas, skall under angivna
förutsättning en dylik person nämnas redan i kungörelsen, och torde härtill lämpligen
kunna utses poststationsföreståndare, handlande eller annan central! boende eller med
telefon försedd person, hos vilken allmänheten med lätthet kan gorå efterfrågningar.

Försummelse att på föreskrivet sätt kungöra ett eller annat sammanträde
medför ej, att förrättningen i dess helhet bliver ogin och på grund därav måste
göras om. Det må vara tillräckligt, att det särskilda sammanträde, beträffande vilket
sådan försummelse föreligger, ersättes med ett nytt sammanträde, vilket bliver
vederbörligen kungjort. Det först utlysta sammanträdet bör emellertid därför ej
frånkänna all giltighet; de parter, som haft besvär med att komma tillstädes, må
vara berättigade att få framföra vad de akta nödigt i saken, och de yrkanden och
påståenden, som därvid framställas av dem, höra anses vara i behörig ordning framförda,
så att parterna ej behöva upprepa dem vid det senare sammanträdet. Härom
har stadgande införts i tredje stycke! av 6 §.

För vissa parter har det icke ansetts tillfyllest, att de underrättas blott
medelst kungörelse i kyrkor och tidningar. Dessa äro sådana sakägare, som alltid
på förhand kunna antagas komma att lida intrång genom flottledens inrättande,
nämligen ägare av utbyggda strömfall och av fasta fiskelägenheter samt nyttjanderättshavare
till sådan egendom. Vattenverk och fiskebyggnader utgöra i regel
hinder för flottningen och med dem måste därför vidtagas åtskilliga förändringar,
förutom att särskilda åtgärder måste vidtagas för deras skyddande under flottningens

10: 6-8

Brist i
kungörandet -

Kallelsebrev
till vissa
parter.

282

10: 6—8 gång. För ägarna av sådan egendom är det alltså av vikt att de på ett betryggande
sätt erhålla underrättelse om, att fråga väckts att upplåta vattendraget till flottled.
I 8 § har därför givits föreskrift att nu nämnda sakägare skola genom särskilda
brev med posten underrättas om syneförrättningen. Beträffande dylika underrättelsers
innehåll har ansetts nog, att de angiva att syneförrättning kommer att hållas å
vattendraget samt tid och plats för det forsta sammanträdet, vilket väsentligen är
av konstituerande natur. Om senare sammanträden kunna dessa personer därefter
själva utan svårighet skaffa sig besked. Underrättelsen skall adresseras till den
fastighet, varom fråga är, eller, om förrättningsmannen äger säker kännedom om
att brevemottagaren har annan adress inom riket, till denna. För att även annan
än adressaten må kunna se vad frågan gäller och eftersända underrättelsen till
adressaten i händelse av annan vistelseort, har stadgats, att underrättelsen skall
inneslutas i Öppet kuvert eller vara nedskriven å brevkort; å försändelsen bör därför
lämpligen tecknas erinran om dess eftersändande till frånvarande adressat.

Övriga strand- och vattenrättsägare samt skogsägare skola ej särskilt underrättas;
det skulle mota alltför störa svårigheter, för att icke saga omöjligheter, att
på förhand skaffa sig kännedom om alla de skogsägare och strandägare, som bliva
berörda av företaget. Däremot torde vara lämpligt att, därest sådana av vattendraget
berörda företag som allmän farled, annan allmän flottled, vattenavlednings-,
invallnings- eller vattenregleringsföretag röna inverkan av den tillämnade flottleden,
styrelsen eller förvaltningen för sådant företag särskilt underrättas om syneförrättningen.
Detsamma gäller om järnväg, allmän bro eller allmän väg, i den mån de
beröras av företaget.

I likhet med vad vattenrätts- och dikningslagskommittéerna föreslagit beträffande
andra syneförrättningar, har ej heller i detta förslag ålagts förrättningsmannen
skyldighet att med intyg av posttjänsteman eller på annat dylikt sätt styrka, att
underrättelser verkligen avsänts med vederbörliga adresser. Det har synts tillräckligt
att föreskriva, att förteckning över avsända underrättelser skall upprättas av honom
med angivande av avsändningsdagen, och har donna förteckning tillerkänts vitsord,
intill dess omständigheter till äventyrs förebringas, som giva vid handen att förteckningens
uppgifter i något hänseende icke äro tillförlitliga.

Har förrättningsmannen försummat att utsända sådan särskild underrättelse,
som omförmäla i 8 §, bör förrättningens fortgång därav ej hindras, allenast den
som skolat underrättas ändock inställer sig eller yttrar sig i ärendet. Även om

283 y

så ej sker, är förrättningens inställande likväl icke av nöden. Men i detta fall 10:10 — 11
bär det ansetts lämpligt ålägga förrättningsmannen att på förut nämnt sätt kalla
den uteblivne till visst sammanträde, vare sig detta särskilt utsättes för den
uteblivnes hörande eller eljest skolat hållas.

10 §.

I flottningsstadgan gives ej någon föreskrift, huru förfaras skall, därest för- Synemunnens
rättningsmannen eller gode männen utebliva från ett i laga ordning utlyst samman- “ varo''
träde. Bestämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf. För det fall att förrättningsmannen
utebliver, lära självklart några förhandlingar icke kunna förekomma;
nytt sammanträde måste därför hållas. Uteblir åter god man, är ej nödigt att
fördenskull inställa förrättningen eller särskilt sammanträde; det vore otvivelaktigt
föga praktiskt och för sakägarna allt annat än tillfredsställande, att om en god man
vid något visst tillfälle bleve förhindrad att närvara, förrättningen skulle helt avbrytas.
För sådana fall har förrättningsmannen tillerkänts befogenhet att i den
uteblivnes ställe kalla annan lämplig person till god man, förfaren i flottning eller
jordbruk, alltefter den uteblivnes särskilda sakkunskap. Denna rätt för förrättningsmannen
att tillkalla god man är dock endast avsedd att gälla i händelse av tillfälliga
förhinder; inträffa sådana förhållanden, att en god man kan antagas komma att
utebliva under hela förrättningen, eller avsäger han sig uppdraget, bör saken anmälas
till Konungens befallningshavande, som har att förordna annan god man i den avgångnes
ställe.

Andra och tredje styckena i paragrafen överensstämma med vad vattenrättsoch
dikningslagskommittéema för motsvarande fall föreslagit i fråga om andra
syneförrättningar enligt vattenlagen.

11 §•

Huruvida sökande till flottledssyn för närvarande må anses berättigad att Återkallelse
under synens gång återkalla sin ansökan och därmed få förrättningen inställd, kan avni“"?n "
vara tveksamt. Praxis synes tillerkänna honom sådan rätt. Det kan emellertid
understundom inträffa, att även andra personer än sökanden äro intresserade av,
att flottled kommer till stånd, och villiga att inträda i sökandes ställe, därest han
återkallar ansökan. För denna händelse är det givetvis en fördel, att förrättningen

10:12-14

Jäv mot
synemännen.

284

får fortgå till slut och att de kostnader, som redan nedlagts å förundersökningar,
komma företaget till godo.

I förevarande paragraf har under nämnda förutsättning föreskrivits, att, om
sökanden vill återkalla ansökan i dess helhet eller beträffande viss del, han är berättigad
därtill och har att skriftligen anmäla detta hos förrättningsmannen. Denne
underrättar sig, om annan person är villig ingå som sökande; blir så fallet, fortsätta
förrättningen. Inträder däremot ingen annan som sökande, torde väl i de flesta fall
frågan kunna anses hava förfallit. Det är emellertid ej uteslutet, att i framtiden
staten kan komma att mera än hittills intressera sig för flottledsväsendets utveckling
och föranstalta om nya leders inrättande, där det enskilda initiativet ej räcker till
härför. I vissa fall är tillika kronan såsom skogsägare direkt intresserad av att
utfartsväg beredes dess skogar. Av dessa skäl har i paragrafen intagits en föreskrift,
att, därest ingen enskild person inträde!'' som sökande i den frånträdandes
ställe, förrättningsmannen skall tillsvidare inställa förrättningen och samtidigt underrätta
Konungens befallningshavande härom för inhämtande av besked, huruvida
kronan vill fullfölja ansökningen. Fullföljer ej heller kronan ansökningen, är frågan
för den gången förfallen.

Frånträdande sökande, som fått vidkännas kostnader för förrättningen, bör
givetvis, om flottleden i följd av samma förrättning kommer till stånd, erhålla
ersättning för vad han förskjutit. I fråga om sättet för sådan kostnads återgäldande
har stadgats samma ordning, som gäller för annan anläggningskostnads återbetalande,
d. v. s. han likställes i fråga om sina förskott med annan anläggare och återfår
dem genom viss amortering.

12-14 §§.

Någon föreskrift att flottledssynen skall förrättas av ojäviga personer finnes
ej uti nuvarande lagstiftning. Enligt vad motiven till flottningsstadgan utvisa
har orsaken härtill varit, att dylik föreskrift ansetts obehövlig, alldenstund flottledssynen
allenast är avsedd för utrednings anskaffande i ärendet. Annorlunda ställer
sig förhållandet enligt föreliggande förslag. Hädanefter skall det åligga synemännen
icke blott att åstadkomma utredning i saken och planlägga företaget, utan även att
verkställa uppskattning av skada, som vållas genom föreslagna anläggningar och
åtgärder för flottleden. På grund härav måste fordras ojävighet hos synemännen.

285

I 12 8 har angivits, vilka omständigheter skola utgöra jävsanledningar. Före- 10:12—14
skrifterna härom överensstämma i stort sett med motsvarande bestämmelser i vattenrätts-
och dikningslagskommittéernas förslag; dock hava vissa avvikelser varit
nödvändiga.

Förutom skyldskaps- och svågerlagsförhållande till part, har såsom jävsanledning
även upptagits den omständigheten, att synemän står i tjänsteförhållande till
part. Detta har skett för att förhindra att, såsom understundom inträffat, till god
man förordnas tjänsteman hos skogsbolag, som är sökande till förrättningen eller
eljest mera intresserat av flottledens tillkomst. De uppräknade jävsomständigheterna
hava vidare icke förklarats utgöra laga jäv i andra fall, än då de föreligga i förhållande
till vissa angivna sakägare. Sakägare vid ett flottledsföretag äro nämligen
i vidsträckt mening icke blott sökanden och de strandägare, vilkas mark tages i
anspråk för flottledsanläggningar, utan även varje skogsägare, för vilkens virke
leden kommer att bliva en utfartsväg, alla ägare av vattenområde, där leden skall
framgå, samt alla andra, som kunna lida intrång genom flottledens inrättande och
begagnande. Av dessa sakägare är först och främst sökanden att anse som direkt
part i målet, vadan förekomsten av skyldskaps- eller annat angivet jävsförhållande
mellan honom och synemän alltid bör utgöra laga jäv. Direkta parter i målet äro
även strandägare, å vilkas mark tarvas utförande av flottledsanläggning, varför
ersättning bör utdömas i flottledsmålet, liksom ock värjo annan person, som i målet
framställer yrkande om särskilda åtgärder för skyddande av sin egendom eller som
begär uppskattning av flottningsskada, som i framtiden kommer att tillskyndas
honom. Även i förhållande till dessa bör alltså synemän vara jävig, när någon av
ovannämnda j ävsförhållanden förekommer. Övriga strand- och vattenrättsägares
ställning är däremot annorlunda. De kunna visserligen röna inverkan av flottledens
tillkomst, t. ex. på det sätt att de vid flottledens begagnande lida skada, men något
rättsanspråk blir ej föremål för prövning i flottledsmålet. Förefintligheten av skyldskaps-,
svågerlags- eller tjänsteförhållande mellan sådana sakägare och synemän har
därför ej upptagits som laga jäv.

Vad nu senast yttrats gäller även beträffande det störa flertalet skogsägare
inom det blivande flottledsområdet. De äro visserligen sakägare så till vida, att de
i en närmare eller fjärmare framtid kunna draga nytta av flottleden för sina skogar,
men de flesta skogsägare äga endast mindre skogsarealer och komma oftast ej
själva att begagna leden. Deras intresse är därför oftast ganska ringa. Endast

Y 286

10:16—17 kör det fall att en skogsägare kan vänta synnerlig nytta av företaget, är hans intresse
av syneförrättningen så starkt, att jävsförhållande mellan honom och synemän bör
utgöra laga jäv för den senare att deltaga i förrättningen. Så är t. ex. förhållandet
i fråga om de större skogsägarne inom flottledsområdet.

Vissa av de nu angivna jävsanledningarna äro av den beskaffenhet, att de
föranleda synemans jävighet endast beträffande vissa enstaka frågor under förrättningen,
såsom när synemän är i skyldskap med någon viss strandägare, å vilkens
mark anläggning tarvas, varför ersättning till strandägaren skall bestämmas. Givetvis
bör synemän ej få deltaga i avgörandet av sådan fråga, men beträffande Övriga
frågor finnes ej anledning att utesluta honom från deltagande däri. I andra stycket
av 12 § har därför stadgats, att om jäv hänför sig allenast till fråga om viss
anläggning eller åtgärd eller till fråga om. ersättning för skada å viss egendom,
och avgörandet av sådan fråga icke är av väsentlig betydelse för företaget i dess
helhet, detta icke utgör hinder för synemän att deltaga i förrättningen i övrigt.
Föreligger dylikt jäv mot god man eller sakkunnigt biträde, så att han för visst
tillfälle är hindrad deltaga i förrättningen, har av lämplighetsskäl föreskrivits, att
förrättningsmannen äger till god man kalla annan ojävig person, besittande erfarenhet
i flottning eller jordbruk, alltefter den sakkunskap den jävade representerat. Stadgande
härom har upptagits i 14 § andra stycket.

Är åter jäv av den beskaffenhet, att gode mannen må anses hindrad vidare
deltaga i förrättningen i dess helhet, eller föreligger jäv mot förrättningsmannen
själv, vare sig beträffande hela förrättningen eller rörande viss enstaka fråga, höidet
tillkomma Konungens befallningshavande att förordna annan i den jävades ställe.

Bestämmelserna i tredje och fjärde styckena av 14 § överensstämma med
motsvarande stadgande!! i ovannämnda kommittéers förslag till 10 kap. 15 §, motsvarande
10 kap. 46 § i detta förslag. Huru missnöjestalan skall föras mot beslut,
varigenom jävsinvändning ogillats, därom stadgas i 11 kap. 73 § första stycket.

16 och 17 §§.

Undersökning Förevarande paragrafer tillika med 19 § motsvara i huvudsak 4 § 1 mom.

°ningPlav''lföre- klottningsstadgan. De äro liksom detta moment avsedda att lämna syne männen intnget.
struktion rörande vad under förrättningen bör företrädesvis utredas. Att en uppdelning
skett i särskilda paragrafer har delvis föranletts därav, att de prövande myndig -

287

heterna hädanefter .skola bliva dels vattendomstolen och dels Konungens befallningshavande.
I 16 och 17 omnämnas de frågor, vilkas avgörande skall tillkomma
vattendomstolen, under det att 19 § upptager vad som faller inom området för
Konungens befallningshavandes prövningsrätt. I 16 ij lämnas synemännen anvisning,
vilka omständigheter höra särskilt undersökas för avgörande av huvudfrågan, huruvida
laga skäl enligt 4 kap. 2 $ vattenlagen föreligga för flottleds inrättande;
17 § åter ålägger synemännen att utreda, vilka särskilda anläggningar, åtgärder eller
föreskrifter kunna vara av nöden för flottledens utbyggande och iordningställande.

Rörande skälen till de i förevarande paragrafer upptagna bestämmelser torde
vara tillräckligt att hänvisa till vad redan anförts i motiven till motsvarande stadgande
i 4 kap.; endast i fråga om en eller annan föreskrift i 17 § kan tarvas
särskild förklaring.

De i 1 inom. givna bestämmelserna sakna motsvarighet i flottningsstadgan,
ehuruväl de stå i full överensstämmelse med grunderna för nu gällande flottningsförfattningar.
Såsom i motiven till 40 och 65 §§ i lagen om flottning i
allmän flottled framhälles, har man hittills vid inrättande av nya flottleder ofta
gått så till väga, att den nya leden ställts under förvaltning av en särskild flottningsförening
och sålunda kommit att utgöra en självständig flottled för sig; anledningen
härtill synes ofta hava varit den, att man varit tveksam, huruvida en
äldre flottningsförening varit skyldig övertaga förvaltningen av nytillkomna leder.
För att förebygga de missförhållanden, som av en dylik lagtillämpning kunna uppstå,
har i 65 § nyssnämnda lag föreslagits beträffande redan befintliga leder, att ett
huvudvattendrags flottningsförening även mot sin vilja kan tvingas att i sig upptaga
en bileds förening, där sammanslagningen finnes lämplig med hänsyn till flottningens
ändamålsenliga ordnande i vattendraget i dess helhet samt byggnader och anstalter
i bileden finnas i tillfredsställande skick; om sammanslagningen skall i ty fall
Konungens befallningshavande förordna. Den princip, som sålunda föreslagits att
gälla i fråga om redan inrättade leder, bör givetvis även vinna tillämpning vid det
tillfälle,'' då en ny biled skall inrättas; enda skillnaden bliver, att i sistnämnda fall
det är vattendomstolen, som förordnar härom samtidigt med ledens inrättande. För
att tjäna vattendomstolen till ledning vid beslutets fattande böra synemännen alltså
verkställa utredning därom.

Beträffande den i samma moment intagna föreskriften att utredning skall ske
därom, vilken utsträckning uppåt och nedåt tjänligast bör givas åt den nya leden

IV: K» 17

Fråga om
flottledens
sammanförande
med
äldre befintlig
led.

Fråga om
flottledens
ändpunkter.

10: ir,-it

Värdering av
undervattensprängning.

288

för tillgodoseende av dess ändmål, har erinran ansetts lämplig till förebyggande
av den missuppfattning, att myndigheterna ej ägde föreskriva annan begynnelseeller
slutpunkt för leden än dem, sökanden i sin ansökan föreslagit. Det låter
tänka sig, att genom utredningen under syneförrättningen någondera av dessa
punkter finnes mindre lämplig, t. ex. att vid den i ansökningen tänkta slutpunkten
för flottleden svårighet kunde yppas för flottgodsets befordran vidare. I sådana fall
höra synemännen hava rätt och plikt att till vattendomstolens avgörande föreslå
flottledens utsträckande till ändamålsenligare plats.

I fråga om 12 mom., vilket i huvudsak överensstämmer med 8 stycket i 1 mom.
av 4 § flottningsstadgan, må bär anmärkas, att norrlandskommittén i sitt ändringsförslag
föreslagit till sistnämnda stadgande ett tillägg av innehåll, att med avseende
å detsamma skulle iakttagas, att undervattensprängning och annat dylikt arbete, som
icke kunde vid besiktning värderas, ej finge uppskattas annorledes än med ledning
av behörigen verificerade räkenskaper. Som motiv härför anfördes: Tillägget vore
avsett att förekomma de allt för lättvindiga uppskattningar, som enligt vad kommittén
försport emellanåt ägt rum, när det gällt att utröna värdet av vissa arbeten,
vilka av flottleden skulle ersättas den, som i vattendraget förut ägt enskild flottled.
I de flesta flottleder förekomma nämligen undervattensprängningar, strömrensningar
och dylikt, vilkas värde icke kunde genom besiktning utrönas. Då dylika arbeten
skulle övertagas av den allmänna flottleden, både det mången gång inträffat, att
man, då syn varit ändamålslös, nöjt sig med de värden för ifrågavarande arbeten,
som upptagits i ägarens bokföring, utan att söka närmare utröna, i vad mån dessa
värden kunde anses tillförlitliga. För den som kände de många egendomligheter,
vilka i fråga om inventarievärden ej sällan förekomma inom affärsvärlden, före folie
det tydligt, att den nämnda metoden icke kunde vara betryggande. Värdering av
ifrågavarande art herde därför ej ske annorledes än med ledning av behörigen verificerade
räkenskaper. Detta innebure såväl att synemännen i sin värdering, där de
ej kunde själva syna, ej finge taga hänsyn till några andra bevismedel än räkenskaper,
som ock att ingå andra räkenskaper finge tillerkännas betydelse än de, som
vore behörigen verificerade. Stadgandet gällde emellertid endast den provisoriska
uppskattningen, som företoges av synemännen, och hindrade naturligtvis icke den,
som funno sig därav lidande att, om ersättningstvisten hänskötes till domstol, därstädes
få med vittnen och andra laga bevis styrka rättmätigheten av sitt ersättningskrav.

289

Av de hörda myndigheterna har Konungens befallningshavande i Värmlands 1ÖJ1<>—17
län framfört betänkligheter mot ifrågavarande förslag, enär det rätt ofta torde mota
svårigheter att med behörigen verificerade räkenskaper visa sådant arbetes värde och
det vid uppskattningen härav mindre herde vara fråga om kostnaden för arbetet vid
dess utförande än det verkliga värdet vid den tidpunkt, då flottleden komme till stånd.

Denna invändning synes oss fullt befogad. Även om verificerade räkenskaper
skulle kunna företes över vad arbetena en gång kostat, är en nedsättning av dessa
värden oftast berättigad, alldenstund arbetena icke alltid utförts på billigaste eller
ändamålsenligaste sätt och i allt fall genom stenanhopningar, uppslamning o. d.
kunna vara av nedsatt gagn och tarva nya kostnader för att fullt fylla sitt ändamål.
Norrlandskommitténs förslag, varigenom endast ett bevismedel skulle tillåtas vid
syneförrättningen, kunde måhända stundom leda till högre värdering av arbetena,
än synemännen med mera fria händer i avseende å bevisningen eljest skulle stannat
vid. Det kan ej heller vara riktigt att vid en förberedande undersökning förbjuda
användningen av bevismedel, som vid det verkliga avgörandet må förebringas och
kanske bliva bestämmande för värderingen. Sådant kunde bl. a. verka förryckande
på amorteringsplanen. Med vårt förslag, enligt vilket syneförrättningen kommer att
utgöra en verklig instans i rättegången, är ett dylikt stadgande ännu mindre tillrådligt.

Bestämmelserna i 13 och 14 mom. av 17 § hava motsvarighet i 9 stycket Flottledens

4 § flottningsstadgan, där det föreskrives att synemännen skola undersöka, huruvida h

till rättvis fördelning av flottningskostnaderna flottleden bör indelas i distrikt. Detta utflottnings distrikt stadgande

har i allmänhet så tillämpats, att där flottleden ej varit av alltför ringa
utsträckning, denna alltid indelats i distrikt, och har samma distriktsindelning tilllämpats
vid fördelning av alla kostnader, såväl flottleds- som utflottningskostnaderna.
Emellertid hava under senare åren klagomål ofta försports över, att kostnaderna
fördelats inom alltför många och korta distrikt samt att i följd härav amorteringsavgifterna
inom vissa distrikt blivit alltför höga och att, enär flottande sökt
undvika flottning å dylika distrikt, amorteringen av byggnadskostnaderna där misslyckats.
Man har sökt frånkomma dessa olägenheter genom att sammanslå två
eller flera distrikt till ett enda större, och yrkanden hava till och med framkommit
att upphäva all distriktsindelning och låta hela flottleden, huru lång den än är, utgöra
ett enda distrikt. Såväl den ena som den andra ytterligheten är att frånråda. Vi
hava därför bibehållit bestämmelsen, att flottled skall i mån av behov indelas i
distrikt, men gjort åtskillnad mellan flottledsdistrikt och utflottningsdistrikt. Inom

10: is

Uppskattning
av anläggning
sskada.

290

de förra, som äro avsedda att erhålla större utsträckning än utflottningsdistrikten,
skola fördelas flottleds- och underhållskostnaderna, inom de senare åter gemensamma
omkostnader för utflottningsarbetet. Om de närmare skälen till denna uppdelning
hänvisa vi till vad därom yttras i motiven till 28 och 29 §§ lagen om flottning
i allmän flottled. För att förekomma att flottledsdistrikten göras mindre än
som med hänsyn till rationel! skogsskötsel och behovet av flottledens jämna amortering
kräves, har i 13 mom. intagits en erinran till synemännen, att åt flottledsdistrikten
icke bör givas ringare utsträckning än behovet oundgängligen kräver.
Tillika har ansetts nödigt påpeka, att kostnaden för en anläggning, som är till gagn
för flottningen å flere flottledsdistrikt, icke, såsom hittills understundom skett, uteslutande
hänföres till det distrikt, varinom anläggningen uppföres, utan fördelas i man
av båtnaden på samtliga de distrikt, där flottningen har fördel av anläggningens
tillkomst. Vi syfta härvid i första hand på spardammar och andra damm anläggningar,
vilka uppföras överst i vattendragen och ofta verka till nytta för flottningen långt
ned i vattendraget, men även beträffande andra anläggningar, av vilka dylik inverkan
kan påvisas, är stadgandet avsett att tillämpas.

18 §.

Redan uti inledningen till detta kapitel har framhållits, hurusom före liggande

förslag i fråga om sättet och ordningen för skadeersättnings bestämmande
och utgivande avviker från den nuvarande lagstiftningen därutinnan, att
ersättning för anläggningsskada skall redan uti flottledsmålet fastställas till sitt
tulla belopp och i regel på en gång för all framtid utgivas av anläggare^

innan leden upplåtes för allmän trafik. Uti förevarande paragraf har donna
grundsats blivit uttalad i form av ett åläggande för synemännen att under syne förrättningen

verkställa uppskattning av ersättning, som enligt 4 kap. 5 § första

stycket bör utgå för skada genom anläggning eller åtgärd för flottleden, ävensom
av utmålslösen enligt 4 kap. 6 §. Vid donna uppskattning skola bestämmelserna
i 9 kap. komma till tillämpning. Enär all anläggningsskada bör såvitt
möjligt härvid värderas, skall uppskattningen ske oavsett yrkande därom framställes
eller ej. Finna synemännen, att skada ej kan på förhand bestämmas,
galle för sådant fall föreskriften i 9 kap. 33 §, och den skadelidande bliver alltså
hänvisad att utkräva sin ersättning i den ordning, som är föreskriven i fråga om

291

ersättning för flottningsskada. Han är således alltjämt bibehållen vid sin rätt.
Samma är förhållandet, om synemännen av förbiseende underlåtit uppskatta någon
anläggningsskada. I motiven till 4 kap. 5 § (sid. 218) har närmare redogjorts för
hithörande förhållanden.

Beträffande skada, som förväntas uppstå till följd av flottningen, skall i regel
ingen uppskattning företagas vid syneförrättningen, men för den händelse en skadelidande
framställer yrkande härom och synemännen finna att skadan kan på förhand
beräknas, skall uppskattning därav verkställas. Ått i sådant fall skadeersättnings
bestämmande skall ske redan i flottledsmålet, är stadgat i 4 kap. 5 §,
andra stycket. I detta sammanhang har det skolat erinras om synemännens uppgift
att för sådant ändamål vidtaga erforderlig uppskattning.

Stadgandet i 3 stycket är en ordningsföreskrift, ägnad att förebygga dubbla
resor och kostnader för synemän och sakägare.

19 §.

Om anledningen till att under denna paragraf vissa frågor, varom synemännen
skola företaga utredning, avskiljts för sig är redan yttrat under 17 §. I
fråga om de här föreslagna bestämmelsernas innehåll hänvisas till vad som anföres
i motiven till 29 och 30 §§ i lagen om flottning i allmän flottled.

20 §

är lika lydande med 10 kap. 31 § i vattenrätts- och dikningslagskommittéernas förslag,
motsvarande 10 kap. 62 § detta förslag. Beträffande skälen för stadgandet
hänvisas till motiven till nämnda lagrum i kommittéernas förslag samt till vad här
ovan yttrats under 9 kap. 2 §.

21 §.

Enligt flottningsstadgans 4 § 2 mom. åligger det synemännen att, där under
synen yppas stridighet om ersättning eller annat, söka åstadkomma förening mellan
sakägarne. Vilka personer härvid skola anses som sakägare, beträffande t. ex. viss
ersättningstvist, är däremot icke utsagt. Antagligen avses därmed ej andra än
sökanden och den skadelidande. Åtminstone har stadgandet så tillämpats i praxis.

10:19-ai

Över euskomme
ser
mellan sakägarne.

292

10:21

I det föregående har redan påpekats, att sakägare beträffande flottledsföretag
äro icke blott nyssnämnda personer utan även skogsägare, som hava sina skogar
belägna inom flottledsområdet. Alldenstund dessa i verkligheten äro de, som komma
att få gälda anläggningskostnaderna, är det icke för dem likgiltigt, huru ersättningsbeloppen
fastställas. Norrlandskommittén har i motiven till sitt ändringsförslag
kraftigt framhållit, att sökanden icke alltid kan anses som en opartisk representant
för skogs- och flottningsintresset. Kommittén påpekar tillika, huru synemännen
uti nyssnämnda stadgande kunna finna anledning att, om den ersättningsberättigades
fordringar icke väcka någon motsägelse hos de vid synen närvarande, låta vid det
fordrade värdet bero utan att inlåta sig på någon självständig uppskattning. Enligt
vad vi erfarit lär det ej vara ovanligt, att synemännen uppfatta anmärkta stadgande
så, att om sökanden och skadeståndstagare äro ense om visst ersättningsbelopp,
synemännen äro skyldiga att godtaga detta, även om de själva finna att beloppet
satts för högt. Det har även förekommit, att om synemännen vägrat fastställa en
dylik överenskommelse, parterna gjort gällande, att synemännen icke ägde någon
befogenhet att undersöka, huruvida den överenskomna ersättningen vore oskälig.

Norrlandskommittén antog, att nu nämnda missförhållanden skulle kunna
förebyggas genom bär förut under 4 § vidrörda bestämmelsen, att vid synen skulle
närvara ett av Konungens befallningshavande utsett ortsombud, i vilkens uppgift skulle
ingå att tillse, att flottleden inrättades med minsta möjliga kostnad för den skogägande
allmogen. Då emellertid nämnda ortsombud i detta förslag icke tillagts samma
befogenhet, som kommittén tänkt sig, och då det för övrigt är tvivelaktigt, huruvida
ett sådant ombud skulle kunna förhindra att för höga ersättningar överenskommes,
hava vi sökt lösa frågan på annat sätt.

I synemännens uppdrag ingår enligt 16 § detta kapitel att ex officin tillse, att -flottleden inrättas utan oskälig kostnad. Låter man detta uppdrag avse även de fall,
då parterna äro överens om viss ersättning, skulle därmed ovan beskrivna missförhållanden
kunna förebyggas. I förevarande paragraf har därför, i samband med
föreskrift om skriftligt avfattande av överenskommelse mellan parterna, stadgats,
att för överenskommelses giltighet fordras, att den granskats av synemännen och
försetts med intyg om dess godkännande, vilket ej må ges, därest synemännen finna
överenskommelsen innehålla villkor, som är oförenligt med flottledens intresse eller
länder de flottande till men. Samtidigt härmed har för undanrödjande av tvekan
uttryckligen föreskrivits, att på dylikt sätt sluten överenskommelse skall vara bin -

dande såväl för de flottande som ock för dem, som överenskommelsen slutit, och 10:26—27
för deras rättsinnehavare.

26 och 27 §§.

Flottningsstadgan lämnar intet tillfälle för parterna att, innan synen avslutats,
få kännedom om, i vad mån den blivande flottleden kommer att beröra deras rätt.
Vid de sammanträden, som under synen hållas, hava synemännen icke alltid själva
klart för sig, vilka anläggningar och åtgärder komma att behövas eller var de skola
vidtagas, ty slutliga planläggningen av företaget kan ej utföras av förrättningsmannen
förrän efter synens avslutande. Det förslag och utlåtande, som av synemännen
upprättas, insändes till Konungens befallningshavande utan att strandägare och andra
fått taga del därav. Det gives dem ingen möjlighet att inför synemännen påyrka
ändringar eller rättelser, huru befogade dessa än kunna vara. Yrkanden härom kunna
framställas först inför Konungens befallningshavande vid det sammanträde, som skall
hållas enligt 5 § flottningsstadgan. I de flesta fall få dock strandägarna ingen
kännedom om, i vad mån de komma att lida intrång genom flottledsanläggningama,
ty vilja de hava närmare underrättelse härom, måste de lösa avskrift av förrättningshandlingama,
eller vidtaga en resa till residensstaden för dessas studerande,
vilket åtminstone det störa flertalet sakägare av kostnadsskäl undviker.

Ur strandägarnas synpunkt måste det anses vara en billig fordran, att de,
innan slutliga utlåtandet avlämnas, erhålla tillfälle att redan hos synemännen gorå
sina erinringar gällande mot den allmänna planen för flottleden. Misstag i avseende
å planläggningen kunna därmed utan omgång bliva rättade, innan ärendet kommit
inför vederbörande myndighet. Då vidare enligt förslaget all anläggningsskada skall
av synemännen uppskattas och deras beslut härom vinna laga kraft, om det ej överklagas,
är det särskilt för de skadelidande av stor betydelse, att innan det slutliga
beslutet härom fattas, de fått möjlighet att framställa sina anmärkningar mot den
verkställda värderingen. Även för sökanden är det en fördel att på ett tidigare
stadium än nu få taga del av flottledsplanen för att avgöra, huruvida företaget ur
ekonomisk synpunkt är genomförbart eller bör genast uppgivas.

För att bereda sakägarna möjlighet till en dylik förberedande granskning har
stadgandet i 26 § tillkommit. Där föreskrives, att sedan erforderliga sammanträden
under syneförrättningen hållits och förefallande frågor blivit utredda, synemännen
skola upprätta en provisorisk längd, i vilken angivas dels de anläggningar och

Framläggande
av
provisorisk
längd.

294

10:38—30 åtgärder, vilka synts böra komma ifråga för flottledens inrättande, och dels den lösen
och ersättning, som enligt skodd uppskattning ansetts höra utgå. Donna längd
skall efter kungörelse finnas tillgänglig för parterna å lämplig plats inom orten,
där de under viss angiven tid äga taga del därav. Enligt 27 § skall under donna
tid en var, vars rätt beröres av företaget, äga till förrättningsmannen ingiva eller
i betalt brev insända de erinringar, som han önskar framställa mot längden.

28 och 29 §§.

Synemännens Sedan parterna hatt tillfälle avgiva erinringar mot den enligt 26 § framlagda

utlåtande, ^ovisoriska längden och synemännen verkställt den ytterligare utredning, som därav
föranletts, är flottledsärendet kommet i det skick, att slutligt utlåtande bör avgivas.
Detta bör naturligtvis ske så fort möjligt är och utan uppskov.

I avseende å utlåtandets innehåll lämnas närmare föreskrift därom i 29 §.
Endast de frågor, vilkas slutliga avgörande tillkommer vattendomstolen, skola upptagas
till behandling i utlåtandet, alltså de, som omförmälas i 16, 17 och 18 §§.
Beträffande åter de frågor, varom Konungens befallningshavande skall fatta slutligt
beslut, skola synemännen endast avgiva förslag till erforderliga bestämmelser.
Anledningen till donna uppdelning är den olika handläggning, som dessa skilda frågor
komma att erhålla under flottledsärendets fortgång. Synemännens utlåtande skall
nämligen enligt 4 kap. 3 § underställas vattendomstolens prövning och bör därför
givetvis icke omfatta andra frågor än dem, varmed vattendomstolen äger taga befattning.
I utlåtandet skall tillkännagivas, huru talan mot förrättningen i de delar,
som beröras av utlåtandet, må fullföljas och vid vilken vattendomstol sådant bör
ske, så att parterna må veta, huru klagomål skola anhängiggöras. Som förut nämnts,
vinner nämligen synemännens beslut beträffande lösen- och ersättningsfrågor laga
kraft, om utlåtandet härutinnan ej överklagas.

Om tid och plats för utlåtandets avgivande skall besked meddelas parterna
genom kungörelse. Därjämte har ansetts nödigt föreskriva, att avskrift av utlåtandet
och av förslaget till Konungens befallningshavandes beslut skall skyndsamt avsändas
till den eller de personer, hos vilka den provisoriska längden varit framlagd.

Om flottledsärendets vidare behandling hos vattendomstolen är stadgat ill kap.

30 §.

Förrättnings- Liksom hittills bör ersättningen till synemännen utgå enligt särskild taxa.

kostnada. Beträffande gottgörelsen till sådant sakkunnigt biträde, varom förmäles i 3 §, kan

295

dock svårligen uppställas någon taxa, utan har överlämnats åt synemännen att
härom besluta.

I fråga om ersättning till skogstjänsteman och annat allmänt ombud för deras
närvaro vid syneförrättningar finnas för närvarande ingå föreskrifter. Av nya lagberedningens
motiv framgår dock, att beredningen ansett sådan ersättning böra utgå
av allmänna medel. Då i praxis tvekan rått, huruvida ersättningen bort gäldas av
sökanden eller statsverket, och yrkande av domänstyrelsen jämte andra framställts
om uttrycklig bestämmelse härutinnan, har i andra stycket av donna paragraf
stadgats, att kostnad för skogs- och fiskeritjänstemäns samt annat allmänt ombuds
närvaro skall gäldas av allmänna medel. Detta överensstämmer med den grundsats,
som i allmänhet tillämpats i fråga om dylika kostnaders gäldande, när uttryckligt
lagbud i annan riktning saknats.

Samma bestämmelse har ansetts höra gälla även beträffande ersättningen till
det ortsombud, som kan komma att förordnas enligt 4 § tredje stycket. Norrlandskommittén
har väl föreslagit, att donna ersättning skulle gäldas på samma sätt som
annan förrättningskostnad, d. v. s. förskjutas av sökanden och, därest flottleden
kommer till stånd, uttagas hos de flottande. Då emellertid ombudet förordnas av
offentlig myndighet och han därmed kan anses hava fått ett officiellt uppdrag att
i det allmännas intresse tillvarataga strandägarnes bästa samt det tillika innebär
en obillighet att belasta flottningen med en kostnad, varav den ingen fördel har
och om vars behövlighet de flesta skogsägare och flottande icke äro övertygade,
har det synts oss riktigast, att även donna ersättning gäldas av allmänna medel.

Strandägare och andra sakägare åtnjuta för närvarande ej någon ersättning
för sin inställelse vid flottledssynen eller för andra kostnader, som de kunna få vidkännas
för sin talans bevakande vid nämnda syn. Donna princip har bibehållits
även i förevarande förslag, och har uttryckligt stadgande därom upptagits i tredje
stycket av paragrafen.

31 §.

Såsom förut anmärkts, skola frågor om utförande av nya arbeten i redan
befintlig flottled hädanefter i regel icke handläggas vid särskild syneförrättning.
Ansökan rörande sådana frågor skall ingivas direkt till vattendomstolen, som själv
-ombesörjer den nödiga utredningen.

10:

Ersättning
till allmänna
ombud.

Sakägare
njuta ej ersättning
för
inställelsekostnad.

11: i-is

Syneförrättning
för
omreglering
av äldre
flottled.

Olika slag av
flottledsmål.

296

I 4 kap. 21 § har emellertid för visst fall gjorts undantag från denna regel
och föreskrivits, att om för frågans prövning erfordras undersökning av längre sträcka
av vattendraget, må vattenrättsdomaren förordna, att ärendet skall behandlas i
samma ordning, som föreskrives för mål rörande inrättande av allmän flottled, d. v. s.
att syneförrättning skall föregå ärendets slutliga prövning. För den syneförrättning,
som i dylikt fall kommer att hållas, höra i huvudsak gälla samma regler, som
i detta kapitel föreskrivits i fråga om inrättande av ny flottled. Stadgande därom är
givet i denna paragraf.

11 KAP.

Om domstolar och rättegång i vattenmål.

I. Om första domstol i vattenmål.

De i första avdelningen av förevarande kapitel meddelade bestämmelser om
första domstol i vattenmål, om dennas organisation m. m. hava synts oss i lika
mån tillämpliga på flottledsmål som på andra vattenmål. Det är givet, att om flottledsmålen
läggas till vattendomstolen, den ena av de båda vattenrättsingenjörer,
vilka enligt 2 § skola förordnas till ledamöter i rätten, bör åtminstone för de
vattendomstolar, som omfatta landets huvudsakliga flottledsområden, utses med särskild
hänsyn till att vara förfaren icke blott i vattenbyggnadsfrågor enligt 2 kap.
utan även i flottledsfrågor. Lagförslaget innehåller icke stadgande om antalet vattendomstolar,
men i motiven hava vattenrätts- och dikningslagskommittéema uttalat
den åsikten, att fem sådana domstolar med närmare angivna gränser borde inrättas.
För att jämväl flottledsmålen skola medhinnas, synes sannolikt antalet höra ökas till
sex, måhända på det sätt att den nordligaste domstolens område uppdelas på två.

II. Om vad till vattenmål är att hänföra.

15 §.

Den av vattenrätts- och dikningslagskommittéema vidtagna uppdelningen av
vattenmål i ansöknings-, stämnings-, besvärs- och underställningsmål har i nu föreliggande
förslag bibehållits jämväl med avseende å flottledsmål. Besvärs- och under -

297

ställningsmål äro sådana, som handlagts vid syneförrättning enligt 10 kap. och i 11: 15
vilka vattendomstolen är andra instans. I ansöknings- och stämningsmål är däremot
vattendomstolen första instans, och dessa mål anhängiggöras således direkt
hos vattendomstolen. Om den principiella skillnaden mellan sistnämnda två slag
av vattenmål hänvisas till de nämnda kommittéernas motiv (sid. 450). Tillämpade
på flottledsmål föranleda de där uttalade grundsatserna därtill, att till ansökningsmål
hänföras sådana, som anhängiggöras till flottningens fromma eller således i de
flesta fall av flottningsföreningen såsom sökande eller ock av annan, vilken önskar
uppträda som anläggare till visst flottledsarbete eller i övrigt vill fora flottningens
talan. I stämningsmål däremot föres talan för något flottningen motsatt intresse,
och sådan talan riktas i regel emot flottningsföreningen. Att de sålunda uppdragna
gränserna mellan de båda grupperna på enstaka punkter i viss mån förskjutits,
beror av praktiska skäl. Vi erinra om vad bär ovan yttrats i motiven till
4 kap. 21 § (sid. 249). Det bör kanske framhållas, att en part icke behöver
riskera att lida någon rättsförlust genom misstag i ifrågavarande hänseende vid
avfattningen av den framställning till vattendomstolen, varigenom han vill väcka
sin talan. Vattenrättsdomaren har naturligen att efter framställningens innehåll,
icke efter dess avfattning, bedöma, huruvida målet är att räkna som ansökningseller
som stämningsmål. Av vad nedan yttras under 27 § framgår för övrigt, att
under vissa förhållanden mål av bådadera slagen kunna komma att handläggas enligt
samma processregler.

Inrymmandet i 15 § även av flottledsmålen har icke låtit sig verkställa utan Paragrafens
paragrafens omredigering i vissa punkter. Sålunda hava de förut under 3 upptagna omredtser,n9
bestämmelserna förts tillsammans med bestämmelserna under 1 och föreskriften
under 4 fått beteckningen 3. Genom dessa åtgärder har möjliggjorts att under 4
sammanföra ansökningsmålen rörande företag enligt 4 kap., varförutom bestämmelserna
under 6 redan förut äro så avfattade, att när de över huvud bliva tillämpliga
för flottledsmål, de utan vidare omfatta även sådana mål.

Beträffande åter stämningsmålen hava dessa, såvitt de angå allmän flottled,
väsentligen sammanförts under 15, sedan den där förut givna bestämmelsen, såsom
efter den nya ordningen för flottledsmål icke vidare påkallad, fått bortfalla. Flottledsmålen
komma således bland stämningsmålen att så till vida intaga en särställning,
som de stadgande!! av mera allmänt innehåll, vilka sammanförts under 8—12, icke
bliva tillämpliga å sådana mål. Anledningen till den ståndpunkt, vi härutinnan

298

11; 16—17 intagit, är att söka i det förhållandet, att bestämmelserna under 9 och 11 därom,
att talan om ersättning för skada av byggnad eller anläggning, som under 8 sägs,
eller till följd av hushållning med eller framsläppande av vatten i strid mot lag eller
givna föreskrifter skall anhängiggöra^ vid vattendomstolen, icke kunna givas motsvarighet,
såvitt angår byggnad eller anläggning för allmän flottled eller vattenhushållningen
därvid. Sådan talan bör nämligen liksom hittills anhängiggöra^ och
utföras i den för talan om ersättning för flottningsskada föreskrivna ordning. Den
skall sålunda väckas hos skiljemän enligt de i 2 kap. lagen om flottning i allmän
flottled stadgade regler och i händelse av missnöje med skiljedomen fullföljas hos
allmän domstol. Beträffande skälen härför hänvisas till vad som yttras i motiven
till 4 kap. 5 § bär ovan (sid. 220). — Stadgande^ under 21—24 kunna undantagsvis
bliva tillämpliga även med avseende å anläggning för allmän flottled.

16 och 17 §§.

Ändrad Under 11 kap. 16 § hava vattenrätts- och dikningslagskommittéerna i sitt

lydelse. fyrsiag upptagit ett stadgande av innehåll, att mål angående byggande eller därmed
likställt arbete dels för allmän flottleds räkning och dels för uttagande av vattenkraft
eller vattnets tillgodogörande annorledes i industriellt syfte, för bevattning,
för allmän farled eller för ändamål, som omförmäles i 2 kap. 40 §, vore att anse
som vattenmål, där ej arbetet gjorts eller göres huvudsakligen för flottledens räkning.
Likaledes stadgades i ett andra stycke av samma paragraf, att om vattendomstolen
prövat mål, som nu nämnts, finge målet ej upptagas till behandling av annan
myndighet, där ej högre rätt, dit frågan om vattendomstolens behörighet i laga
ordning dragits, förklarat målet ej vara att hänföra till vattenmål. Nämnda föreskrifter
både tillkommit, enär enligt kommittéernas förslag flottledsmålen fortfarande
skulle handläggas av Konungens befallningshavande samt det understundom kunde
inträffa, att en anläggning för allmän flottleds räkning samtidigt kunde avse ett
tillgodogörande av vatten i industriellt syfte eller bevattningsändamål eller eljest
på sådant sätt, att beträffande anläggningen en tillämpning av vattenlagens stadgande
kunde ifrågasättas.

I och med det att även flottledsmålen läggas under vattendomstolens prövningsrätt,
har grunden för dessa stadgande!! bortryckts, och 16 § enligt nämnda
komnjittéers förslag har kunnat utgå ur förslaget. För att undvika att den om -

paragrafering, som härav påkallas, skall bliva alltför omfattande, bär förutvarande 11; 19—24
17 § uppdelats i tvenne paragrafer, i det dess första stycke upptagits under 16 §
och dess andra stycke ensamt bibehållits såsom 17 §.

19 §.

Såsom framgår av 15 § 15 skola frågor om borttagande eller ändrande av
anläggningar för allmän flottled, vilka någon förmenar hava olagligen tillkommit
eller icke vara av laglig beskaffenhet, hänföras till vattenmål och alltså prövas av
vattendomstolen. Vid allmän domstol må därför sådan talan ej anhängiggöra^
Av nämnda förhållande har betingats en mindre omredigering av förevarande paragrafs
andra stycke.

III. Om förfarandet i ansökningsmål.

24 §.

Då med förfarandet i ansökningsmål avses att ernå ett snabbare avgörande
av målen än hittills, är nödvändigt att man redan från början koncentrerar förhandlingarna.
Härför erfordras i första hand, att ansökningshandlingarna innehålla
sådana uppgifter om företaget, att vattendomstolen och sakägare redan därav kunna
skaffa sig någorlunda tillförlitliga upplysningar om företagets beskaffenhet och omfattning.
Särskilt för avgörande av frågan, huruvida målet skall behandlas enligt
de i 53 § omnämnda enklare förfaranden, är det av vikt, att vattenrättsdomaren
erhåller tillfyllestgörande uppgifter i nu nämnt avseende. I första stycket av paragrafen
har intagits stadgande om, vad ansökning i flottledsmål bör innehålla. Vad
särskilt angår ansökan om tillstånd till utförande av anläggning eller åtgärd för
allmän flottled, har det ansetts tillfyllest, att i ansökningen uppgives den eller de
fastigheter, varå anläggningen eller åtgärden skall vidtagas, de bebyggda strömfall
eller fasta fiskebyggnader, som anläggningen eller åtgärden angår (14 kap. 4 §),
samt beträffande nu nämnd egendom ägares och nyttjanderättshavares namn och
hemvist. Att betunga sökande med skyldighet att därjämte, såsom fallet är (23 §)
i fråga om mål rörande byggande enligt 2 kap., förete ritningar och beskrivning över
den tilltänkta anstalten, har icke ansetts lämpligt. Åtskilliga flottledsbyggnader
äro av så enkel konstruktion, att ritningar äro obehövliga, och där sådana någon

Au drad
lydelse.

,4 nsökningens
innehåll.

300

11126 -27 gång kunna vara erforderliga, torde de böra anskaffas genom den myndighets
— vattendomstolens — försorg, som har att bestämma över anläggningens utförande.
Detta överensstämmer ock med vad som är avsett att gälla i fråga om mål för
flottleds inrättande (10 kap. 2 §).

26 §.

Ansökningshandlingarna

ingivas i två
exemplar.

I flottledsmål torde i allmänhet vara tillräckligt att ansökningshandlingarna
ingivas i två exemplar. Erfordras flere, kan för varje särskilt fall vattenrättsdomaren
infordra det behövliga antalet. Av denna anledning har 26 § undergått någon

omredigering.

27 §.

Olika process- Ansökningsmålen rörande allmän flottled torde med säkerhet kunna antagas

for^de*större till sin beskaffenhet och omfattning bliva sinsemellan så olika, att de lämpligen ej
och !^å™™dre höra alla handläggas enligt samma huvudregler. Under det att vissa flottledsfrågor
äro av ytterst enkel natur eller endast vidkomma en enda strandägare, äro andra
åter så omfattande, att längre sträckor av leden beröras därav eller att på förhand
ej kan överskådas målets räckvidd eller beräknas, vilka fastigheter kunna röna inverkan
därav. Olika förfaringssätt för olika mål höra därför rimligtvis komma
ifråga. Härom innehållas bestämmelser dels i 27 §, dels ock i 53 § med de lagrum,
som ansluta sig till dessa paragrafer.

Beträffande de större flottledsmålen, för vilkas prövning givetvis erfordras
vidlyftigare utredningar och längre partförhandlingar, måste processförfarandet bliva
jämförelsevis omfattande. För dessa mål hava vi ansett ungefär samma procedur
kunna komma till användning, som föreslagits av vattenrätts- och dikningslagskommittéema
i fråga om Övriga ansökningsmål hos vattendomstolen. Innan muntlig förhandling
inför vattendomstolen vidtager, skall alltså skriftväxling mellan parterna
äga rum, för vilket ändamål ansökningshandlingarna skola hållas parterna tillgängliga
hos vissa uppgivna personer samt närmare underrättelse härom och om vad
parterna i övrigt hava att iakttaga meddelas dem genom kungörelse i enlighet med
27 §. Beträffande innehållet i den kungörelse, som skall utfärdas i flottledsmål,
har i någon mån avvikelse från vad i övrigt föreslagits angående ansökningsmål
ansetts höra ske. I enlighet härmed har 27 § något omredigerats, och har i samband
därmed omflyttning av bestämmelserna ägt rum samt paragrafen indelats i

301

moment. Det förutvarande sista stycket, vilket hänvisat till ett enklare kungörelseförfarande
och till sitt innehåll i viss mån motsvarat den nu föreslagna 53 H, har
med införande av sagda paragraf ansetts kunna utgå, varjämte i ett nytt 5 mom.
hänvisning skott till nämnda paragraf.

Handläggningen av de flottledsmål, som avses i 27 § 1, 2 och 4 mom.,
kommer alltså att ske i huvudsaklig överensstämmelse med de föreskrifter, som
ovannämnda kommittéer föreslagit i detta kapitels tredje avdelning. För att underlätta
uppfattningen av detta förfarande torde vara lämpligt att här i korta drag
uppvisa den allmänna gången för målens behandling.

Sedan ansökan om vidtagande av viss anläggning i en flottled ingivits eller
jämlikt 62 § insänts i två exemplar till vattenrättsdomaren och denne funnit ansökan
vara av den beskaffenhet, att det vidlyftigare kungörelseförfarandet enligt
27 § bör tillämpas å målet, har vattenrättsdomaren att först bestämma, å vilken
plats och hos vilken person inom flottledsområdet handlingarna i målet skola finnas
tillgängliga för parterna under skriftväxlingstiden. Härefter utfärdas kungörelse,
vari uppgives anläggning eller åtgärd," som sökanden — i regel flottningsföreningen
— kan önska få utföra, samt den eller de fastigheter, varå anläggningen eller åtgärden
skall vidtagas. Avser ansökningen nya eller ändrade föreskrifter rörande
hushållningen med vatten eller annat, varder sådant angivet. I båda fallen skola,
om vattenverk eller fasta fiskebyggnader röna inverkan (14 kap. 4 §) av företaget,
dessa i kungörelsen nämnas. I kungörelsen bliva parterna vidare underrättade om,
varest handlingarna komma att finnas tillgängliga och huru sakägare kunna framställa
invändningar eller erinringar mot det sökta företaget. Kungörelsen införes i
en eller flera tidningar i orten samt uppläses i kyrkan för den eller de församlingar,
där den del av flottleden, varom fråga är, framgår. Samtidigt härmed avsändes
underrättelse om kungörelsens innehåll till en var ägare av de fastigheter
eller lägenheter, vilka i kungörelsen omnämnts såsom av ansökningen berörda
(28 §). Är sökanden annan person än den flottningsförening, som handhaver den
ifrågavarande flottleden, varder kungörelsen delgiven föreningen, liksom ock styrelse
eller förvaltning för sådana företag, som eljest omnämnas i 31 §. Kan Asket i
vattendraget röna inverkan av den i ansökningen ifrågasätta åtgärden, skall därjämte
ett exemplar av ansökningshandlingarna överlämnas till vederbörande fiskeritjänsteman.
Under skriftväxlingstiden äger en var att taga del av handlingarna
hos de i kungörelsen angivna personer. Den, som vill framställa erinringar mot

11: 27

Processför
farandet i
fråga om de
mera

omfattande

ansökninys målen.

302

11: 27 ansökningen eller däri föreslagen anordning, åligger att inom viss i kungörelsen
uppgiven tid ingiva eller insända i två exemplar sin erinringsskrift till vattenrättsdomaren.
Yrkanden om lösen eller ersättning för skada genom föreslagen
anläggning eller åtgärd kunna dock framställas senare vid vattendomstolens första
sammanträde i målet eller, i händelse av syn, före synegångens början; att märka
är dock, att även om skadelidande underlåter att framställa yrkande om ersättning,
går han därmed ingalunda förlustig rätten till skadestånd, enär det enligt
52 § andra stycket åligger domstolen att ex officio ingå i prövning av, huruvida
och i vad mån dylik skada kan uppstå. Över inkomna erinringar äger sökanden
att avgiva påminnelser inom förelagd tid. Erinrings- och påminnelseskrifter
finnas alltid för parterna tillgängliga hos de personer, där handlingarna i övrigt
hållits dem tillhanda. Erfordras ytterligare skriftväxling, må vattenrättsdomaren
förordna därom (35 §), i vilket fall parterna underrättas om förordnandet genom
dess offentliggörande i viss ortstidning, som i kungörelsen bestämts, och utsändande
av meddelande till förenämnda personer. All teknisk utredning och värdering,
som, utöver vad parterna själva ansett sig höra förebringa, erfordras för målets
avgörande, anskaffas genom vattendomstolens försorg. För sådant ändamål kan
antingen vattendomstolen hålla syn å stället (44 §) eller ock vattenrättsdomaren
förordna om undersökning enligt 40 § genom i regel vattenrättsingenjörema eller
vattenrättsnämndemännen. Vad flottledsmålen angår hava vi antagit, att syn mera
sällan skall hållas och att alltså det senare alternativet i regel skall komma till
användning; för undvikande av alltför höga rättegångskostnader är donna utväg
givetvis att förorda. Över undersökning (enligt 40 §) få parterna tillfälle att yttra
sig, för vilket ändamål undersökarens utlåtande skall hållas tillgängligt hos de personer,
som tillhandahålla Övriga handlingar i målet. Skadelidande kunna alltså där
skaffa sig kännedom om, huruvida och till vad belopp undersökaren ansett ersättning
bära utgå till dem för skada genom anläggningen. År någon missnöjd med
den gjorda uppskattningen eller har ingen ersättning alls föreslagits, har han att
framställa sina påståenden härom till vattendomstolen i enlighet med 48 §, d. v. s.
genom skriftlig inlaga före vattendomstolens första sammanträde eller ock muntligen
vid nämnda sammanträde. Målets slutliga avdömande sker vid något vattendomstolens
sammanträde, varom parterna erhålla underrättelse i den för kallelser
till dem förut nämnda ordning. Samtidigt som utslag avkunnas, avsändes ett
exemplar därav till den eller de personer, hos vilka handlingarna förut funnits till -

11:27

gängliga. I utslaget lämnas bestämmelser om ifrågasätt anläggnings läge och konstruktion
m. m. samt om den ersättning, som skall utbetalas till skadelidande.
Däremot gives däri ej slutgiltigt besked, med vilket belopp anläggare!! skall vara
berättigad till ersättning av de flottande för byggnadens utförande; härom innehåller
utslaget endast en beräkning och, först sedan anläggningen utförts och godkänts,
meddelar domstolen beslut i denna del av saken (57 §). I de fall där flott ningsföreningen

själv är sökande eller antages till anläggare — vilka fall torde

bliva de mest förekommande — behöver dock oftast dylikt fastställande av anläggningskostnaden
ej ske.

Såsom ovan framhållits är det långt ifrån nödvändigt eller lämpligt att tilllämpa
det nu beskrivna förfarandet å alla flottledsmål. Ett förenklat förfarande
bör kunna komma till användning i fråga om mål av mindre omfattning, utan att
därigenom någons rätt trädes för när eller äventyras. I sista mom. av 27 § lämnas,
såsom nämnts, anvisning härom genom hänvisningen till 53 §. I sistnämnda paragraf
föreslås i första stycket ett förfarande utan skriftväxling mellan parterna, men i övrigt
lika med det ovan beskrivna utom i de avseenden, som beröras i 27 § 2 mom. och

vad därmed har sammanhang. Beträffande åtskilliga anläggningar för redan be fintlig

allmän flottled torde nämligen kunna antagas, att målen därom kunna erhålla
erforderlig utredning vid direkt handläggning inför domstolen. Oftast äro de sakägare
, vilkas rätt direkt beröres av sådana anläggningar, till antalet få eller kanske
oftast blott en enda, och mången gång lär det inträffa, att sökanden redan på förhand
träffat uppgörelse med dessa såväl angående tillstånd till anläggningens utförande
som om ersättningsfrågan. Det vore i dylika fall onödigt att förlänga
målet genom anordnande av skriftväxling om frågor, varom åtminstone de direkt
intresserade på förhand äga kännedom och som i övrigt kunna utredas inför domstolen.
Det bör vara nog, att parterna kallas till omedelbar inställelse inför vattendomstolen
och att till kännedom för eventuellt okände sakägare kallelsen verkställes
genom kungörande i kyrkor och tidningar. Erfordras särskild utredning eller värdering,
vittnesförhör vid annan domstol m. m., tillämpas samma regler, som om kungörelse
utfärdats enligt 27 §, men då skriftväxling mellan parterna före domstolsförhandlingarna
icke förekommer, erfordras icke det tyngande och tidsödande förfarandet
med handlingarnas tillhandahållande hos viss person i orten och vad därmed hör
samman. Skulle någon gång till parterna höra utfärdas kallelse, som icke kan direkt
meddelas genom domstolens beslut vid utsatt sammanträde, torde ny kallelse böra

Processförfarandet
i
fråga om de
enklare ansökning
små len.

Kungörelseförfarande

utan skriftväxling.

11: 27

Ansökningsmåls
handläggning

såsom

stämningsmål.

304

utfärdas. Vattendomstolens beslut ernår efter detta förfarande samma allmänna giltighet
som beslut i mål kungjorda enligt 27 §.

I andra stycket av 53 § lämnas emellertid möjlighet till användande av ett
ännu enklare förfarande för ansökningsmålens handläggning, nämligen målens behandling
enligt samma regler, som föreslås för stämningsmålen. Detta förfarande
har ansetts höra tillämpas i de fall, då målet synes kunna utan nackdelar avgöras
med rättskraft allenast mot viss eller vissa personer, som uteslutande eller huvudsakligen
äro av dess utgång beroende, och deras rättsinnehavare, alltså då av den
åsyftade anläggningen endast en eller annan strandägare kan skadas och personerna
i fråga äro till namnet hända. Förutsättning för denna procedurs tillämpning är
alltså, att ansökan innehåller uppgift om nämnda personer. Gentemot dessa kommer
sökandens talan därför att framstå som ett yrkande om åläggande för dem att mot
ersättning tåla intrånget av den sökta anläggningen. I stället för att på sätt förut
nämnts utfärda kungörelse om ansökningen, låter vattenrättsdomaren å densamma
teckna föreläggande för de uppgivna sakägarna att inom viss tid skriftligen svara
å de i ansökningen framförda påståendena, och åligger det sökanden att uttaga och
delgiva nämnda personer handlingarna på sätt som för delgivning av stämning är
stadgat. I skriftlig inlaga till vattenrättsdomaren kunna sakägarna framföra sina
invändningar mot den föreslagna åtgärden och precisera sina ersättningsyrkanden,
varefter sökanden får tillfälle inkomma med påminnelser. Erfordras särskild värdering
eller undersökning, sker sådan på samma sätt som föreskrivits beträffande
Övriga mål. Sedan skriftväxlingen avslutats, kan det vara erforderligt, att parterna
få tillfälle till muntliga förhandlingar vid sammanträde med vattendomstolen.
Tid och plats för sådant sammanträde kan vara utsatt redan i stämningsresolutionen,
eller också utsättas senare, i vilket fall parterna underrättas genom anslag
och brev på sätt nedan yttras. Men i de allra flesta fall torde parternas inställelse
vid vattendomstolen vara obehövlig. Detta torde bliva regel, åtminstone då parterna
äro ense eller tvisten dem emellan huvudsakligen angår ersättningsfrågan. I sådana
fall bör vattendomstolen utan annan partförhandling än den, som innebäres i skriftväxlingen,
meddela dom vid sammanträde, varför parternas närvaro är obehövlig.
Om tid och plats för utslagets meddelande skola i ty fall parterna underrättas
genom anslag å vattenrättsdomarens tjänstelokal och genom avsändande av meddelande
därom i rekommenderat brev (72 §).

Den nu beskrivna stämningsproceduren är avsedd att i flottledsmål komma

305

till användning beträffande det stora flertalet enstaka byggnadsmål. I jämförelse
med vad för närvarande gäller i fråga om dylika måls handläggning, kommer
alltså proceduren att hädanefter bliva betydligt enklare och framför allt att
medföra mindre kostnader för de flottande. Härigenom tillmötesgås ett från flera
håll framställt önskemål att i fråga om enklare flottledsmål undvika det nu föreskrivna
förfarandet med flottledssyn. Den av stämningsprocedurens tillämpning å
ansökningsmål ovan omförmälda påföljden av i viss mån begränsad rättskraft åt
vattendomstolens utslag lär sällan medföra någon olägenhet; ty för de flottande kan
i dessa fall vara tillfyllest att beslutet äger giltighet mot dåvarande och blivande
ägare av mark, varå anläggningen är uppförd eller genom vattenuppdämning e. d.
omedelbart inverkar. Skulle till äventyrs inträffa, att ägare av något område,
som beröres av anläggningen, icke blivit instämd i målet, äger utslaget ej giltighet
mot honom, och han är oförhindrad att genom stämning å flottningsföreningen påyrka
byggnadens ändrande, i vad hans rätt angår; dock kan föreningen i dylikt fall med
stöd av 71 § mota hans talan med ansökan hos vattendomstolen att få bibehålla
anläggningen även vad denne sakägare vidkommer. Inskränker sig åter en dylik
sakägare till att blott fordra ersättning för den skada, honom tillskyndats av en
dylik byggnad, skall sådan ersättningstalan ej anhängiggöra^ hos vattendomstolen
utan i den ordning, som stadgas i lagen om flottning allmän flottled, d. v. s.
genom hänvändelse till skiljemän.

Då 53 § — liksom vissa ändringar i följande delar av 11 kap. — fått sådan
avfattning, att även andra vattenmål än flottledsmål beröras därav, kan det synas,
som om vi gått utöver vad revisionen av flottledsförfattningarna bort föranleda. De
gjorda ändringarna äro emellertid av den art, att deras inskränkande till att omfatta
allenast flottledsmål skulle tett sig besynnerligt.

28 §.

I denna paragraf har vidtagits den ändring, att i stället för att i tredje och
fjärde styckena förut hänvisats till vissa stadgande:! i 10 kap. 7 och 8 §§ enligt
vattenrätts- och dikningslagskommittéemas förslag (10 kap. 38 och 39 §§ detta
förslag), dessa stadgande!! här helt återgå vits. Anledningen har såsom lätt inses
vant flen, att 10 kap. enligt förevarande förslag uppdelats i två särskilda avdelningar
och att, enär 28 § skall gälla beträffande såväl flottledsmål som Övriga vatten 39 -

11: 28

Ändrad

lydelse.

11:31—39 mål, det ansetts mindre lämpligt att i paragrafen hänvisa till ett stadgande, som
endast avser senare slaget mål. Omredigeringen innebär alltså ingen ändring i sak.

Särskild delgivning
med
flottningsstyrelsc
och
andra.

31 §.

Såsom framgår av stadgandet i 4 kap. 20 §, skola enligt förslaget frågor
rörande utvidgande och förbättrande av befintlig allmän flottled kunna väckas icke
blott av den flottningsförening, som har leden under sin förvaltning, utan även av
annan, som har intresse av att nya anläggningar eller åtgärder vidtagas till båtnad
för flotta ingen däri. Sökanden i flottledsmål kan alltså bliva annan än flottningsföreningen,
även om detta, såsom antagligt är, mera sällan skall inträffa. Enär
emellertid målsmanskapet över flottleden tillerkänts föreningen, och dennas styrelse,
såsom ombesörjande all flottning däri, mera än annan kan bedöma, huruvida eu
föreslagen byggnadsåtgärd är nödig eller nyttig för leden eller kan vidtagas utan
att flottningen oskäligt betungas genom de därav föranledda kostnader, är det av
vikt att flottningsstyrelsen med visshet får tillfälle att yttra sig över ansökningen.
Flottningsstyrelsen kan ock lämna de bästa upplysningar för målets utredande,,
varjämte det ej är uteslutet att den anser föreningen bära med begagnande av sin
rätt enligt 4 kap. 22 § själv övertaga arbetets utförande. Flottningsstyrelsen bör
därför alltid, när utomstående uppträda som sökande i flottledsmål, erhålla säker
underrättelse om målets anhängiggörande. Till förevarande paragraf, däri förut
stadgats särskild delgivningsskyldighet för vissa fall, har i sådant syfte gjorts ett
tillägg, att när annan än flottningsföreningen är sökande, denne skall föreläggas
skyldighet att delgiva kungörelsen med flottningsstyrelsen på sätt om stämning
är stadgat.

I överensstämmelse med stadgandena i 10 kap. 7 § bär delgivningsskyldighet
tillika stadgats med känd förvaltning eller styrelse icke blott för allmän led utan
även för vattenavlednings-, invallnings- eller vattenregleringsföretag, som beröres av
annat företag.

39 §.

Med denna paragraf har endast vidtagits den ändring, att med densamma
sammanförts förutvarande 41 §; under sistnämnda paragrafnummer har intagits
ett flottledsmålen särskilt vidkommande stadgande.

307

11:40-43

40 g.

Till denna paragraf har för att förenkla proceduren och nedbringa rättegångskostnaderna
gjorts det tillägg, att värdering i enklare fall må kunna till vattendomstolens
ledning uppdragas åt vattenrättsnämndeman.

Värdering i
enklare fall
genom
vattenrättenämndeman.

41 §.

Under pågående flottning i allmän flottled kan understundom inträffa, att vissa vidtagande, av
byggnadsåtgärder måste vidtagas sä skyndsamt, att man icke kan avvakta vatten- Zfggnadlåt
domstolens slutliga beslut över gjord ansökan om tillstånd till åtgärdens vidtagande. ffärder’ innan
Detta gäller särskilt i fråga om byggnader, som tarvas till förebyggande av skada " *
å annans egendom, men även beträffande andra anläggningar kan ett skyndsamt
utförande vara nödigt t. ex. till undvikande av flottningens försenande och därav

orsakade förluster. I den mån allmän eller enskild rätt förnärmas av byggnaden,
är det enligt 4 kap. 20 § icke tillåtet att utföra arbete därför utan vattendomstolens
tillstånd, vid äventyr att ansvar eljest kan ådömas anläggare enligt 13 kap. 14 §.
I trängande fall måste det därför givas möjlighet att, redan innan ansökningen
prövats, få vidtaga nödiga byggnadsåtgärder. I förevarande paragraf har i överensstämmelse
härmed stadgats, att om ärendet finnes vara brådskande, vattenrättsdomaren
äger på sökandens anhållan medgiva rätt till vidtagande av provisoriska
åtgärder, innan utslag i saken föreligger. Om det ifrågasätta arbetet är av vidlyftigare
beskaffenhet eller avsevärt intrång kan befaras därav, har dock till skyddande
av skadelidandes rätt föreskrivits, att dylikt medgivande ej må lämnas i
annat fall än att sökanden ställer pant eller borgen för den ersättning, som han
kan kännas skyldig utgiva för skada genom arbetet.

Huruledes tillstånd kan erhållas att verkställa beslut i byggnadsmål, innan det
vunnit laga kraft, därom är stadgat i 58 §.

43 §. ,

Uti 5 § flottningsstadgan föreskrives beträffande flottledsmåls nuvarande be- Sammanträde
handling, att sedan syn förrättats och handlingarna inkommit till Konungens be- för horande
fallningsh a van de, sammanträde skall hållas inför Konungens befallningshavande med och “»<*»•« *
vederbörande sakägare för inhämtande av deras yttrande i saken. I fråga om ” ^ ^

308

11: 44 mindre flottleder må sammanträdet hållas inför kronofogden i orten, och där ärendet
rör åtgärder för redan befintlig flottled och sakägande annorledes blivit börda, kan
Konungens befallningshavande låta helt anstå med sammanträdes hållande. Med
sakägare i detta sammanhang torde höra förstås icke blott strandägare och andra
skadelidande, utan även och kanske i främsta rummet flottande och skogsägare.

Att i mål, som avse flottleds utvidgande och förbättrande, i regel höra alla
dessa sakägare vid särskilt sammanträde bliver enligt detta förslag i allmänhet
obehövligt. Strandägare och andra skadelidande erhålla ändock alltid tillfälle att
yttra sig antingen under skriftväxlingstiden eller inför vattendomstolen, och, vad
angår skogsägare och flottande, hava de samma möjlighet att sörja för beaktande
av sina synpunkter, varjämte deras intressen bevakas av flottningsföreningen. Det
gives emellertid fall, då särskilt skogsägares rätt beröres i så hög grad av målets
utgång, att de äga berättigad fordran att få mera allmänt framföra sina synpunkter
och yrkanden vid för ändamålet särskilt anordnade sammanträden. Så är i synnerhet
förhållandet, när '' ansökningen avser införande eller upphävande av skyldighet för
de flottande att barka virke, om påläggande av fiskeavgift, som omförmäles i 4
kap. 9 §, om inskränkande eller utsträckande av flottningstiden, om inrättande av
skiljeställe m. m. Förevarande paragraf bör alltså under vissa omständigheter vinna
tillämpning å ansökningsmål enligt 4 kap. Störst betydelse för flottledsmål torde
dock donna paragraf få med avseende å underställningsmål, å vilka den vinner tillämpning
till följd av hänvisningen i 83 §. Paragrafens lydelse har undergått någon
jämkning.

44 §.

Syn i flottleds- Såsom förut anmärkts, lära flottledsmålen i allmänhet kunna utredas och av m0åbehBviigd

göras utan att vattendomstolen behöver hålla syn på stället. Det bör i regel vara
tillräckligt med sådan undersökning, som omförmäles i 40 §. Nu ifrågavarande
paragraf kan alltså sägas endast undantagsvis behöva tillämpas å nämnda mål.

I andra stycket av paragrafen hava vattenrätts- och dikningslagskommittéema
föreslagit ett* stadgande, att där sökanden begärt syn på stället, målet ej finge
avgöras utan sådan, och har såsom skål härför framhållits, dels att det är sökandens
rätt det gäller i första hand och dels att domen i visst avseende erhåller större
rättsverkan, om syn hållits. Dessa skål kunna dock icke åberopas för stadgandets
giltighet beträffande flottledsmålen. Det är bär mindre sökandens än de flottandes

309

och skogsägarnas rätt, som beröres av sättet för målets handläggning, och i de
senares intresse ligger att rättegångskostnaderna icke bliva större än nödigt är.
Å dem kommer all anläggningskostnad, däri inräknad rättegångskostnaderna, att
slutligen utdebiteras. Och för domens rättskraft i dessa mål saknar frågan betydelse.
Det har därför synts oss riktigast, att i mål rörande allmän flottled
sökanden icke bör äga obetingad rätt att bestämma, om syn skall hållas, utan att
avgörandet härutinnan överlämnas åt vattendomstolen. I enlighet härmed har paragrafen
omredigerats.

48 8-

Uti denna paragraf hava vattenrätts- och dikningslagskommittéerna föreslagit,
att yrkanden beträffande lösen eller ersättning till följd av det företag eller den
åtgärd, varom fråga är, skola göras skriftligen före vattendomstolens första sammanträde
eller ock framställas å nämnda sammanträde. Då paragrafen av oss lämnats
oförändrad, kommer densamma alltså att bliva tillämplig även å flottledsmål.
Ovan har emellertid framhållits, hurusom i dessa mål vattendomstolen enligt 52 §,
även om yrkande därom ej göres, är skyldig att ex officio pröva, huruvida och i
vad mån ersättning för anläggningsskada bör utgå. Här bör kanske tilläggas, att,
därest någon gång vattendomstolen av förbiseende underlåtit att utdöma skadeersättning,
där sådan rätteligen bort bestämmas, den skadelidande därmed icke är berövad
sin rätt, utan kan sedermera i den ordning, som stadgas i lagen om flottning
i allmän flottled, hos flottningsföreningen utkräva sin ersättning (4 kap. 5 § samt
lagen om flottning i allmän flottled 6 §).

har undergått den omändring, att med densamma sammanförts förutvarande 52 § i
vattenrätts- och dikningslagskommittéernas förslag.

52 §.

Första, tredje och fjärde styckena motsvara i huvudsak 53 § i det äldre förslaget,
vilken bär något omredigerats med hänsyn till flottledsmålen. I andra stycket
har däremot intagits nyss omförmälta, uteslutande för nämnda mål avsedda stadgande,
som ålägger vattendomstolen, att, oavsett om skadeståndsyrkande framställes
eller ej, ex officin ingå i prövning av, huruvida och till vad belopp ersättning

11:48-52

Sättet för
ersättningsyrkandens

framförande.

Ersättning för
anläggningsskada
bestämmes
oavsett
yrkande
därom.

11:53-56

Vattendomstolens
beslut.

Byggnadstiden
i flottle
dsmål.

Rättegångs kostnader.

310

för anläggningsskada bör utdömas. I fråga om skälen till stadgandet hänvisas till
vad redan yttrats under 10 kap. 18 §, däri motsvarande bestämmelse givits beträffande
syneförrättningar för inrättande av allmän flottled.

Angående innehållet i fjärde stycket hänvisas till framställningen under
10 kap. 21 §.

53 §.

I fråga om donna paragrafs innehåll hänvisas till vad förut anförts under 27 §.

54 §.

Att strandägare och andra, som komma att lida skada genom anläggning
eller åtgärd för allmän flottled, hädanefter skola tillerkännas ersättning härför i
själva beslutet om anläggningens eller åtgärdens företagande, är en nyhet i förslaget;
skälen till donna anordning äro redan framhållna under 4 kap. I flottledsmål
föreligger emellertid stundom till bedömande även en annan ersättningsfråga,
som saknar motsvarighet i Övriga vattenmål, nämligen rörande anläggare^ ersättning
för förskjutna kostnader. I avseende å sistnämnda fråga hänvisas till 57 §.
Något tillägg till de allmänna föreskrifter, som givits i vattenrätts- och dikningslagskommittéernas
avfattning av 54 §, torde icke erfordras.

55 §.

Föreskriften att viss tid skall bestämmas, inom vilken medgiven flottledsanl
äggning skall vara fullbordad, överensstämmer med flottningsstadgans 6 §. Då
i flottledsmål byggnadstiden ansetts i regel kunna begränsas till två år, har paragrafen
omredigerats i enlighet därmed.

Om påföljden av att ej slutföra arbetet inom bestämd tid är stadgat i
4 kap. 13 §.

56 §.

Liksom sakägare för närvarande ej äro berättigade till ersättning för de
kostnader, de få vidkännas för bevakande av sin rätt vid flottledssyner eller vid
sammanträden inför Konungens befallningshavande, bör ej heller hädanefter sådan
ersättning i allmänhet dem tillerkännas för deras inställelser vid de sammanträden
eller syner, som enligt detta kapitel komma att hållas i flottledsmål. Blott för det

311

fall, att ersättningsberättigad varit nödgad till särskilda kostnader för bevakande
av sin rätt till skadeersättning i målet, bär ansetts skäligt att lian erhåller gottgörelse
för dessa kostnader. Detta överensstämmer i viss mån med nuvarande lagstiftning,
enligt vilken skadelidande vid anlitande av skilj em annaförfarande för ersättningens
bestämmande är, om skadeersättning honom tillerkännes, berättigad till
gottgörelse även för sina utgifter å saken (flottledsförordningen 8 §). Skogsägare
och flottande höra i intet fall kunna påräkna någon kostnadsersättning.

57 8-

I motiven till förevarande paragraf hava vattenrätts- och dikningslagskommittéema
framhållit, hurusom det i vattenmål understundom kunde yppas behov,
att domstolen genom särskilda domar dömde angående skilda sträckor av visst företag
eller angående skilda'' delar av yrkandena i visst mål. Vad sålunda yttrats med
avseende å sådana vattenmål, vilka avses med kommittéernas betänkande, har tydligen
lika, om ej större tillämplighet å flottledsmål. Det bemyndigande, som enligt
denna paragraf givits åt vattendomstolen att, när synnerliga skäl därtill prövas föreligga,
meddela huvudsakligt beslut rörande vissa delar av målet, innan målet i övrigt
avgöres, bör således omfatta även flottledsmål.

Jämte det paragrafens förutvarande innehåll alltså bibehållits såsom ett första
stycke, har därtill fogats ett andra stycke rörande den antagna grundsatsens
tillämpande beträffande vissa för flottledsmål säregna förhållanden. I 4 kap. 11 §
stadgas rörande allmän flottleds inrättande, att den anläggare!! tillkommande gottgörelse
för anläggningskostnaden skall bestämmas med hänsyn till det skick, vari
byggnader och arbeten befinnas vid tiden för deras godkännande efter besiktning,
som enligt 13 kap. 1 § andra stycket i sådant fall skall anordnas efter deras fullbordande.
I regleringsutslaget rörande flottledens inrättande kan således endast
meddelas en preliminär beräkning av anläggningskostnaden. Det definitiva bestämmandet
av dess belopp måste anstå till ett särskilt ''beslut i sammanhang med flottledsarbetenas
godkännande efter deras utförande och besiktigande. De beträffande
arbeten för allmän flottleds inrättande sålunda givna regler gälla ock med avseende
å arbeten för befintlig allmän flottleds utvidgande eller förbättrande, försåvitt besiktning
å sådana arbeten är föreskriven eller således — 13 kap. 1 § andra stycket
— därest annan än flottningsföreningen antagits till anläggare eller ock av föreningen
utfört arbete är av betydenhet. Kostnaden för mindre arbete, som föreningen själv

11: 57

Särbeslut i
vissa fall
rörande
anlägg ares
ersättning för
anläggningskostnaden.

312

11:68—73 utför, varder av denna till det belopp, som föreningens räkenskaper utvisa, utdebiterad
å de flottande. Särskilt beslut av vattendomstolen rörande kostnadens belopp
lär i sådana fall icke tarvas. I överensstämmelse med vad nu yttrats bär paragrafens
andra stycke, vilket jämlikt hänvisning i 80 och 83 §§ är att tillämpa även
å besvärs- och underställningsmål, avfattats.

IV. Om förfarandet i stämningsmål.

68 §.

Den ringa ändring, som vidtagits i donna paragraf, är betingad av gjort tillägg
till 72 §.

72 8.

Till donna paragrafs första stycke har gjorts ett tillägg av innehåll, att
stämningsmål må kunna avgöras av vattendomstolen utan att parterna beretts tillfälle
till muntliga förhandlingar vid något vattendomstolens sammanträde. Om
skälen till detta stadgande hänvisas till vad här ovan yttrats i motiven till 27 §
(sid. 304). I sammanhang med det gjorda tillägget till första stycket hava vissa
ändringar vidtagits i paragrafens andra stycke.

V. Om förfarandet besvärs- och underställningsmål.

73 §•

Enligt vattenrätts- och dikningslagskommittéemas förslag skall det ej vara
tillåtet att fora särskild talan mot beslut, varigenom vid syneförrättning enligt 10
kap., såvitt angår företag som avses i 5—8 kap., synemännen ogillat invändning
jävsfrågor. om jäv mot dem eller mot sakkunnigt biträde. Klagan över sådant beslut får
alltså framföras först efter cfet syneförrättning^ i sin helhet avslutats. Härutinnan
överensstämmer förslaget med dikningslagens bestämmelser. Det har emellertid,
vad flottledsmålen angår, synts oss mindre lämpligt, att när missnöje mot syneförrättning
hädanefter skall ske genom besvärs anförande hos vattendomstolen, låta
anstå med slutliga avgörandet av jävsfrågor längre än nödigt är. Liksom enligt
rättegångsbalken särskild talan skall föras mot beslut, varigenom jäv mot rättens
ledamöter ogillats, har i första stycket av förevarande paragraf upptagits liknande

Särskild
besvärstalan
mot synemäns

beslut i

313

föreskrift i fråga om synemäns beslut, varigenom de ogillat mot dem eller mot
sakkunnigt biträde framställt jäv. Besvär mot sådant beslut må anföras inom 30
dagar från det beslutet avkunnades och skola ställas till vattenrättsdomaren, åt
vilken det enligt 74 § anförtrotts att ensam avgöra dylika besvärsmål.

Angående besvär i övrigt mot åtgärd eller beslut under syneförrättning eller
mot det slutliga utlåtandet därvid bär för flottledsmål ingen annan huvudsaklig
avvikelse skeft från vad kommittéerna föreslagit, än att beträffande syneförrättning
i sådana mål besvärstid^ satts något kortare än i andra fall; liden bär föreslagits
till blott 30 dagar i stället för eljest stadgade 60 dagar, beroende på att utlåtandet
i dessa mål skall enligt 10 kap. 28 och 29 §§ utlämnas till parterna samtidigt med
det förrättningen avslutas, under det att i andra mål utlåtandet skall tillhandahållas
först 30 dagar efter förrättningens avslutande (10 kap. 75 §).

Stadgandet i sista stycket av paragrafen innehåller endast en erinran om,
att, enär vissa frågor i mål rörande allmän flottled skola avgöras av Konungens
befallningshavande, klagan mot synemäns åtgärder och förslag härutinnan icke skall
föras hos vattendomstolen, utan må framställas inför Konungens befallningshavande
vid de sammanträden, som denne enligt 14 § lagen om flottning i allmän flottled
skall hålla med sakägarne före frågornas slutliga avgörande.

83 §.

Ehuru avgörandet av flottledsmål lagts i vattendomstolens hand, är det dock
av synnerlig vikt, att i ärende rörande inrättande av allmän flottled eller vidtagande
av så omfattande omreglering av befintlig dylik led, att syneförrättning
ansetts höra hållas, Konungens befallningshavandes erfarenhet om ortens förhållanden
må tillika vinna beaktande. Det har därför i fjärde stycket av denna paragraf
ålagts vattenrättsdomaren att, innan dylikt ärende avgöres, lämna Konungens befallningshavande
tillfälle att inom lämplig tid avgiva det yttrande, vartill ortsförhållandena
kunna föranleda.

Att när vattendomstolen vid prövning av underställningsmål rörande allmän
flottled gör ändring i synemännens förslag beträffande byggnaders utförande eller
dylikt, den ock skall ingå i bedömande av ersättningsfrågor, som föranledas av de
ändrade bestämmelserna, ligger i sakens natur och är förut framhållet under
4 kap. 3 §.

11: 83

Besvärstid.

Inhämtande
av Konungens
befallningshavandes
yttrande
rörande
företaget.

11:84-85

Handlingarnas
översändande
till
Konungens
befallning shavande
för
prövning av
vissa frågor.

Flottlederna
böra ej belastas
med
avgifter till
vattendomstolarna.

314

84 §.

Ovan är redan framhållet, hurusom avgörandet av vissa frågor rörande allmän
flottleds nyttjande, varom utredning förekommit vid syneförrättning^, skola
avgöras av Konungens befallningshavande och ej av vattendomstolen. Dessa frågor
omnämnas i 10 kap. 19 §. Enligt 10 kap. 29 § ingår utredningen härom icke i
det utlåtande, som av synemännen avgives, utan synemännen upprätta därom särskilt
förslag till erforderliga bestämmelser. Detta förslag bifogas visserligen utlåtandet,
men vattendomstolen skall ej ingå i någon prövning därav, utan har att
sedan underställningsmålet avgjorts och det blivit bestämt att företaget skall komma
till stånd, översända förslaget jämte Övriga handlingar till Konungens befallningshavande
för prövning av dessa frågor. Första stycket av denna paragraf innehåller
föreskrift härom. De närmare bestämmelserna om ärendets behandling i dessa delar
inför Konungens befallningshavande återfinnas i 14 § lagen om flottning i allmän flottled.

VI. Om bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och verksamhet.

85 §.

Under 85 § hava vattenrätts- och dikningslagskommittéerna föreslagit, att i
vissa fall särskilda avgifter vid anlitande av vattendomstolarnas verksamhet skulle
upptagas till bestridande av kostnaderna för vattendomstolarnas organisation och
verksamhet. Då enligt föreliggande förslag även flottledsmålen komma att underläggas
vattendomstolen, hava vi haft att taga ståndpunkt till frågan, huruvida på
motsvarande sätt någon avgift borde påläggas flottledsföretagen, när vattendomstolen
därmed tager befattning. Härvid måste i första hand tagas i betraktande, att flottlederna
äro allmänna kommunikationsföretag, avsedda att möjliggöra transporten av
våra skogars produkter, samt att såväl flottlederna som de därtill hörande anläggningar
icke ägas av någon enskild person eller flottningsföreningarna, utan utgöra
allmän egendom för orten. Liksom sådana allmänna företag som farleder och kommuners
dricksvattenledningar icke i förslaget belagts med dylika avgifter, synes
följdriktigheten fordra, att även flottlederna befrias därifrån. Vidare är att märka,
att en avgift, pålagd flottlederna, måste uttaxeras hos de flottande under vissa år
och alltså kommer att fördyra företaget- Då man vet, att i de mindre lederna
amorteringsavgifterna redan nu ofta äro så höga, att anläggningskostnaderna aldrig

315

kunna gäldas till fullo, utan måste till större eller mindre del avskrivas, skulle en 11:87_93

tilläggsavgift för nu nämnt ändamål kanske omöjliggöra tillkomsten av flottleder
i de ännu oreglerade mindre bi vattendragen. Detta kan emellertid icke ligga i
statens intresse. Härtill kommer att det vore synnerligen svårt att för flottledsföretag
finna en tillfredsställande grund för dylika avgifters beräknande.

87 g.

I denna paragrafs första stycke meddelas bestämmelser, huru vissa kostnader Rattegångsför
vattendomstolens handläggning av ansökningsmål skola förskjutas till vatten- kohh,adndomstolen.
Dessa regler stå i god överensstämmelse med nu gällande regler beträffande
motsvarande slag av flottledsmål. Den kostnad, som sökanden enligt de
föreslagna bestämmelserna nödgas utgiva, blir han, i likhet med vad för närvarande
är stadgat, berättigad att återfå av de flottande. Föreskrift därom återfinnes i 4
kap. 11 §.

I paragrafens andra stycke föreskrives, att kärande i stämningsmål och
klagande i besvärsmål skola i avseende å skyldighet att förskjuta kostnader likställas
med sökande i ansökningsmål. I ett nu föreslaget tredje stycke har ansetts
lämpligt att uttryckligen för underställningsmål stadga, att eventuella kostnader
hos vattendomstolen t. ex. för undersökning enligt 40 § skola förskjutas av den
eller dem, som enligt 10 kap. 30 och 81 §§ skola förskjuta kostnaderna för syneförrättning.
Kostnader, som förorsakats av samtidigt anförda besvär, skola dock
enligt förut lämnat stadgande förskjutas av den eller de klagande.

VII. Om fullföljd av talan mot vattendomstols eller vattenrättsdomares beslut.

88-93 §§.

I 88 § hava vattenrätts- och dikningslagskommittéerna meddelat bestämmel- r

ser om fullföljd av talan mot vattendomstols och vattenrättsdomares beslut direkt
hos Konungen i högsta domstolen utan anlitande av den för andra mål stadgade
mellaninstansen, hovrätten. Av skäl, för vilka skola redogöras under 94 §, hava
vi tänkt oss att klagan över vattendomstols slutliga utslag i flottledsmål skall fullföljas
hos Konungen i regeringsrätten, dock att rörande vissa frågor även i dylika
mål fullföljd skall ske till högsta domstolen. De processuella bestämmelser, vilka

11: 91

Gällande
lagstiftning
rörande fullföljd
av talan
i flottledsmål.

316

för övriga vattenmål finnas lämpliga rörande sättet och villkoren för sådan fullföljd
till högsta domstolen, höra naturligen tillämpas även i flottledsmål, såvitt angår
frågor, som i dylika mål höra fullföljas till nämnda domstol. I dessa avseenden
innehållas föreskrifter i 89—93 §§ av kommittéernas förslag. I väsentliga delar
hänvisas i dessa paragrafer till bestämmelserna i 30 kap. rättegångsbalken. Som
emellertid detta kapitel i rättegångsbalken genom lagen den 14 maj 1915 undergått
betydande ändringar sedan kommittéernas betänkande avgavs, kunna de meddelade
hänvisningarna icke längre vinna tillämpning. De nämnda paragraferna i förslaget
måste alltså omarbetas och delvis ersättas med nya bestämmelser, hänförande sig
till rättegångsbalkens nya lydelse.

Den revision av dessa paragrafer i kommittéernas förslag, vilken således är
av nöden, torde emellertid tillkomma icke oss utan de inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunnige, vilka fått sig anförtrott överarbetning av nämnda förslag.
Bestämmelserna i fråga hava ju nämligen sin väsentligaste tillämpning på andra
vattenmål än flottledsmål, vilka sistnämnda mål huvudsakligen skola fullföljas hos
regeringsrätten och endast i mindre mån hos högsta domstolen. Under sådana förhållanden
hava vi ansett oss icke höra verkställa någon avfattning av de erforderlig.
nya bestämmelserna, utan i avseende å dem allenast hänvisa till vad av nyssberörda
sakkunnige kommer att föreslås. Att emellertid fullföljden av flottledsmål i
de delar, varom nu är fråga, skall ske direkt till Konungen och icke till hovrätt
vilja vi alltjämt vidhålla.

Till förebyggande av missförstånd hava 88—93 §§ uteslutits ur medföljande
förslag till lagtext.

94 §.

Talan mot Konungens befallningshavandes beslut i mål rörande inrättande,
utvidgande eller förbättrande av allmän flottled ävensom angående sättet och villkoren
för sådan leds begagnande fullföljes enligt gällande lagstiftning hos Konungen
genom besvär, vilka skola ingivas i jordbruksdepartementet. Besvären upptagas
och prövas av regeringsrätten. Avgörande av frågor rörande skadeersättning tillkommer
emellertid, såsom ovan framhållits, icke Konungens befallningshavande, utan
sådana frågor upptagas, med eller utan förutgången prövning genom skiljemän, av
de allmänna domstolarna och komma alltså i sista instans att avgöras av högsta
domstolen. Även tvist om det belopp, som bör tillkomma anläggare av allmän

317

flottled eller av särskild flottledsbyggnad, hör till allmän domstols avgörande och
fullföljes till högsta domstolen. Högsta instans i ilottledsfrågor är alltså enligt
gällande lagstiftning dels regeringsrätten dels högsta domstolen.

Det kan måhända ifrågasättas, huruvida icke, då genom förevarande förslag
flottledsmålen med undantag för de rena förvaltningsfrågor, vilka omförmälas i 10
kap. 19 Z, överflyttats till vattendomstolens handläggning och avgörande, följdriktigheten
fordrar, att med den sålunda införda ändringen av dessa måls behandling
i första instans fullföljden av alla frågor, som av vattendomstolen behandlas, herde
ske till högsta domstolen. En sådan överflyttning från regeringsrätten till domstolen
av det störa flertalet flottledsfrågor synes dock icke vara att förorda. Frånsett
den icke alldeles betydelselösa ökning i arbetsbörda, som genom en dylik åtgärd
skulle tillskyndas högsta domstolen — en påföljd, som i och för sig är ägnad
att väcka betänkligheter — äro dock flottledsmålen i huvudsak av så övervägande
administrativ beskaffenhet, att deras förläggande till en väsentligen judiciell domstol
icke låter sig rätt försvara. Visserligen komma genom vattenlagsförslaget
liksom hittills vattenbyggnadstekniska frågor rörande företag enligt andra kapitel i
vattenlagen än 4 kap. att läggas under högsta domstolens avgörande i sista instans,
men vid den provning, som ägnas frågor om anläggningar för allmän flottled, hava
administrativa hänsyn en långt större betydelse än beträffande andra vattenbyggnader,
ja ofta äro dessa hänsyn de egentligen avgörande för frågornas fösning,
Det är, såsom tidigare framhållits, icke blott hänsynen till flottningens behov av
vatten och byggnader som bör tagas i betraktande, utan tillika eller kanske i övervägande
grad hänsynen till, vilka kostnader för flottledens ordnande skogarna invid
flottleden ekonomiskt kunna bära. Detta är en fråga av övervägande administrativ
innebörd, och detsamma kan sägas om många andra frågor beträffande
allmänna flottleders ordnande, såsom frågor om flottningstiden och andra trafiktekniska
förhållanden, om virkets avbarkning, fiskeavgifts påläggande, flottleds- och
utflottningsdistrikt m. m. Att förlägga dylika frågors avgörande till högsta domstolen
vore knappast riktigt.

Å andra sidan får enligt vårt förslag vattendomstolen vissa uppgifter, för
vilka regeringsrätten är främmande, nämligen ersättningsfrågor samt frågor om
ansvar i vissa fall. Dessa frågor kunna uppenbarligen icke lämpligen fullföljas till
regeringsrätten. De äro av rent judiciell natur och kunna icke undandragas högsta
domstolens avgörande i sista hand.

11: 94

Skäl för bibehållande
av
regeringsrätten
såsom
högsta instans
i flottledsmål.

Ansvars- och
ersättningsfrågor
fullföljas
till
högsta domstolen.

318

12: i Vi hava följaktligen beträffande flottledsmål nödgats för olika frågor stadga

Övriga frågor olika vägar för fullföljd till Konungen av talan mot vattendomstols slutliga utslag.

Såsom huvudregel uppställes i 94 § första stycket, att talan mot sådant utslag i
re9råttenS flottledsmål skall fullföljas- genom besvär, som skola inom viss tid ingivas i vederbörande
statsdepartement (f. n. jordbruksdepartementet) för att avgöras av regeringsrätten.
Men från donna huvudregel har gjorts undantag för de delar av utslaget,
som angå ansvars-, lösen- och ersättningsfrågor. Att mot utslaget i dessa
delar skall föras talan revisions- eller besvärsvägen till högsta domstolen medelst
inlaga till nedre justitierevisionen skall framgå av kommande stadganden, motsvarande
88—93 §§ i vattenrätts- och dikningslagskommittéemas betänkande. Av
dessa stadganden kommer ock att framgå, hurusom talan mot vattendomstols beslut
i rättegången, där sådant beslut får särskilt överklagas, skall föras i sist nämnda
ordning. Emellertid må framhållas, att huvudsakligt utslag kan meddelas i vissa
delar av ett flottledsmål, oaktat målet i vissa andra delar lämnats ännu oavgjort
(57 §). Sådant huvudsakligt utslag rörande vissa delar av själva målet är uppenbarligen
att anse som slutligt utslag i bär avsedd bemärkelse, och talan däremot
skall, allt efter innehållet i utslaget, fullföljas antingen till regeringsrätten eller
till högsta domstolen enligt de för fullföljd av talan mot slutligt utslag i flottledsmål
ovan angivna regler.

12 KAP.

Om vattenbok.

1 §•

Den vattenbok, om vars upprättande hos vattendomstolarna vattenrätts- och
dikningslagskommittéerna i föreliggande kapitel framställt förslag, är avsedd för
inskrivning av faktiska och rättsliga förhållanden rörande anläggningar för tillgodogörande
av rinnande vatten såsom drifkraft eller annorledes, eller således av anläggningar
inom den lukrativa vattenrättens område. I visst avseende, nämligen
beträffande dammbyggnader hava dock kommittéerna utsträckt tillämpningen av
bestämmelserna rörande vattenboken även inom den defensiva vattenrättens gränser,
då i 12 kap. 1 § stadgats inskrivning i denna bok av faktiska och rättsliga för -

319

hållanden rörande dammbyggnader, även om de icke avse vattnets tillgodogörande,
.lämte bestämmelserna om själva vattenboken med uppgifter, som nu nämnts, och
om inskrivning däri, innehåller emellertid detta kapitel tillika föreskrifter, att hos
värjo vattendomstol skall föras en bilaga till vattenboken, innehållande förteckning
över alla, efter det vattenlagen trätt i kraft, i laga ordning beslutade torrläggningsföretag
och andra för inskrivning i själva vattenboken ej avsedda anläggningar med
avseende å vatten inom vattendomstolens område.

Allmänna flottleder och de olika anläggningar, som göras för dem, äro principiellt
att hänföra till den lukrativa vattenrätten. Det kan därför synas, som om
desamma bort bliva föremål för inskrivning i själva vattenboken. Kommittéerna
hava emellertid i 12 kap. 1 § uttryckligen undantagit sådana anläggningar från
inskrivning i vattenboken. Enligt vad i motiven framhållits, har detta undantag
icke föranletts av sakliga eller rättsliga grunder utan allenast av den anledning,
att i nämnda kommittéers uppdrag icke ingått revision av flottningsförfattningarna
Sådan revision ligger nu för händer, och vi hava alltså att taga ståndpunkt till
frågan om flottledsanläggningarnas förhållande till vattenboken eller bilagan därtill.
Änskönt flottlederna och anläggningarna för dem, såsom nämnts, räknas till den
lukrativa vattenrätten, äro dock de olika arbeten och anläggningar, som erfordras
för vattendrags flottbargörande (4 kap. 4 §) och som tillsammans ingå i den allmänna
flottleden, av den art, att de var för sig hava mera likhet med arbeten av
defensiv vattenrätts natur, vilka enligt kommittéernas förslag skola allenast förtecknas
i vattenbokens bilaga. Undantag härifrån utgöra dock de dammbyggnader,
som ofta till stort antal uppföras för flottledens räkning. Beträffande dessa träder
anläggningens syfte av vattnets tillgodogörande klarare i dagen.

Förteckningen i vattenbokens bilaga får karaktären av ett register för att
underlätta undersökningar om, vilka vattenrättsliga åtgöranden träffats angående
ett visst vattenområde, samt för vinnande av hänvisning till återfinnande av visst
beslut eller viss akt, som i ett givet fall kan vara i fråga. Inskrivningen i själva
vattenboken avser däremot att lämna en kort sammanfattning av det väsentligaste
innehållet i meddelade vattenrättsliga beslut och åtgöranden. Inskrivningen kräver
följaktligen långt mera arbete och mera ingående uppgifter än den kortfattade
registreringen i vattenbokens bilaga.

Vidkommande allmänna flottleder och anläggningar för dem har det synts
oss allt för betungande att belasta vattenboken med sakliga uppgifter rörande

12: i

Flottlederna
och vattenboken.

Endast ftottledsdammar

böra inskrivas.

12: 5

Övriga beslut
i flottledsmål
böra blott
registreras.

Vattenbokens
uppdelning i
avdelningar.

Dess andra
avdelning
avsedd för
flottlederna.

Vid inskrivning
av äldre
flottledsdammar
obehövligt
förete
ritningar.

320

desamma. Dessa skulle svårligen kunna göras så fullständiga, att man för ett
riktigt bedömande av förhållandena skulle kunna undgå att taga del av akten eller
beslutet i målet. Det torde alltså vara till fyllest, att alla beslut i flottledsmål
såväl rörande inrättande av allmän flottled som rörande nya eller ändrade anordningar
eller föreskrifter med avseende å befintlig allmän flottled bliva på ett verkligen
överskådligt sätt registrerade. Endast beträffande dammar ställer sig saken
annorlunda. För inskrivning i själva vattenboken av flottledsdammar tala alldeles
samma skäl, vilka föranlett vattenrätts- och dikningslagskommittéerna att föreskriva
inskrivning i vattenboken av dammar även för företag inom den defensiva
vattenrättens område.

För överskådligheten av den registrering av beslut i flottledsmål, vilken
sålunda bör komma till stånd, är det emellertid nödvändigt, att registret för sådana
beslut icke föres sammanblandat med beslut rörande torrläggning, kloakledning
m. m. Ett särskilt register för flottledsmål har alltså synts oss höra uppläggas.
Detta torde lämpligast ske genom anordnande av en särskild avdelning av vattenboken
för flottledsmål. Huru denna bör vara uppställd och vilka regler höra uppställas
för införingen däri av meddelade beslut, bör enligt sista paragrafen i detta
kapitel överlåtas åt Konungens avgörande. Det vill emellertid synas, som om i
donna avdelning värjo flottled bör erhålla sitt särskilda upplägg och måhända ock
värjo flottledsdistrikt.

I sammanhang med vad vi föreslå för flottledsmålens räkning torde en ändrad
terminologi i vattenlagsförslaget vara att förorda i den riktning, att den för inskrivningar
avsedda delen av vattenboken benämnes dess första avdelning samt det
av kommittéerna såsom vattenbokens bilaga betecknade registret kallas vattenbokens
tredje avdelning. Flottledsmålens register bör erhålla benämningen vattenbokens
andra avdelning. I dess första avdelning skulle beträffande allmänna flottleder inskrivning
ske allenast rörande dammbyggnader.

I enlighet härmed har 12 kap. 1 § erhållit en något ändrad avfattniog.

5 §.

1—3 §§ i 12 kap. avse inskrivning i vattenboken av anläggningar, som tillkommit
efter det vattenlagen trätt i kraft. Inskrivningen skall i dessa fall utan
särskild ansökan verkställas av vattenrättsdomaren ex officin. I 4 -14 §§ meddelas
föreskrifter om inskrivning i vattenboken — enligt den nya terminologien i vatten -

321

bokens första avdelning — av anläggningar, vilka tillkommit före den nämnda tid- 1 ‘2: 15—1(>
punkten. Sådan inskrivning är enligt 4 § beroende på särskild ansökan av anläggningens
ägare, varmed i detta fall beträffande flottledsdammar avses vederbörande
ilottningsförening. En dylik ansökan skall jämlikt 5 § innehålla vissa uppgifter
ecb vara åtföljd av vissa handlingar samt, enligt vattenrätts- och dikningslagskommittéernas
förslag, av ritningar över anläggningen. Att för bifall till ansökan
om inskrivning fordra sådana ritningar — vilka beträffande vattenverk och
dylika anläggningar otvivelaktigt äro av behovet påkallade — även beträffande
flottledsdammar har synts oss obehövligt och olämpligt. Flottledsdammarna äro ofta
belägna i vattendragens översta delar och av mycket enkel beskaffenhet. Att åstadkomma
ritningar över alla dessa dammar skulle medföra kostnader, vilka säkerligen
skulle allt för ofta avskräcka flottningsföreningarna från inskrivning av dem. Men
ott sådan inskrivning verkligen må komma till stånd är ur allmänna synpunkter,
för vilka i vattenrätts- och dikningslagskommittéernas betänkande redogöres, ett
önskemål, vars förverkligande icke bör försvåras. Av dessa grunder har i 5 tz
beträffande flottledsdammar stadgats undantag från den eljest stadgade föreskriften,
kitt ansökan om inskrivning skall vara åtföljd av ritningar rörande den anläggning,
som med ansökningen avses.

15 §.

I donna paragraf, vartill motsvarighet icke linnés i vattenrätts- och dikningslagskommittéernas
betänkande, hava sammanförts erforderliga föreskrifter rörande
anteckningar i vättenbokens andra och tredje avdelningar. Med den ändrade
avfattningen av 1 § har det nämligen synts lämpligast, att dessa föreskrifter,
vilka delvis förut innehållits i 1 och 3 §§, på detta sätt utbrytas till en särskild
paragraf.

16 §

är lika med den av ovan nämnda kommittéer föreslagna 15 §.

13: l

Gällande
bestämmelser
om avsyning
av fiottledsarbeten.

Besiktning <
flottledsarbeten
bör
regel äga rum

322

13 KAP.

Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för överträdelse

av denna lag.

1 §•

Gällande bestämmelser om besiktning och godkännande av tiottledsarbeten
innehållas i 8 § flottningsstadgan, i vars 1 mom. bestämmes, att sedan de för flottled
eller visst distrikt därav föreskrivna arbeten blivit fullbordade, skall anmälan
därom göras hos Konungens befallningshavande, som då fråga är om arbeten i
någon viktigare farled har att anmoda väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att låta å
arbetena verkställa avsyning, men eljest äger att själv därtill förordna den förrättningsman,
som hållit syn i målet, eller annan sakkunnig person. Avsyningen verkställes
av den förordnade ensam, men uppgives vid densamma att värdet å arbetena
till följd av förändrade förhållanden avviker från det förut beräknade, åligger det
honom att med biträde av två gode män, som han själv äger tillkalla, företaga ny
värdering. Den avsyning, som sålunda är föreskriven, har till syftemål dels att se
till att de arbeten, som föreskrivits till skydd för allmän eller enskild rätt, verkligen
blivit utförda, dels ock att undersöka i vad mån arbetena i övrigt verkställts
i överensstämmelse med den fastställda byggnadsplan^! och huruvida kostnaderna
för flottledens iordningställande över- eller understiga de förut av synemännen beräknade.
Sistnämnda undersökning är särskilt av betydelse för fastställande av
anläggares ersättningsrätt, enär enligt 9 § flottningsstadgan donna ersättning skall
beräknas efter det skick, vari byggnader och anstalter befinna sig vid tiden, då
flottleden upplåta till begagnande. Visserligen är anläggare!!, liksom värjo flottande
eller skogsägare, berättigad att i händelse av missnöje med synemännens uppskattning
draga frågan härom under domstols provning, men intill dess dylik tvist blivit
avgjord, skall uti den amorteringsplan, som av Konungens befallningshavande bestämmes
för anläggningskostnadens återgäldande, kostnaden upptagas till det värde,
som vid synen och avsyningen åsätta arbetena,
i Samma skäl, som ligga till grund för gällande bestämmelser om avsyning

. och besiktning av tiottledsarbeten, äga även giltighet efter lagstiftningens reviderande.
Hänsynen till såväl dem, som lida inskränkning i sin rätt till följd av

32: i y

företaget, som ock till alla de skogsägare ocli virkesköpare, som i framtiden komma 13; •>
att begagna flottleden och därvid tvingas att erlägga bidrag till byggnadskostnadeinas
återgäldande, klaver att byggnadernas lagliga beskaffenhet och verkliga
värde utredes vid officiell avsyning. I motsats till vad vattenrätts- och dikningslagskommittéema
föreslagit beträffande annat byggande i vatten, böra därför arbeten
för allmän flottled i regel underkastas besiktning, sedan de fullbordats. Endast
för det fall att flottningsföreningen själv är anläggare och de utfärda arbetena äro
av mindre omfattning, har undantag härifrån ansetts kunna göras. Flottningsföreningen
är den naturliga representanten för flottledsintresset och har beträffande
värdesättningen å utfört arbete intet annat intresse än de flottande. Den har
en hel del mindre arbeten att utföra, vilka icke bära tyngas med kostnader
för besiktning. I avseende å större arbeten, även om de utföras av flottningsföi
eningen, bör dock, med hänsyn till de allmänna intressen, som i större mån äro
knutna till dem, vattendomstolen förordna om besiktning.

I överensstämmelse med det nu sagda har i andra stycket av 13 kap. 1 §
givits särskilda stadgande!! rörande besiktning av flottledsarbeten. I samband härmed
har första stycket omredigerats i det syfte, att besiktningsman för avsyning
ej skall behöva ovillkorligen utses samtidigt med det föreskrift om besiktning meddelas
i beslutet om byggnaden.

Att kostnad för besiktning av flottledsarbeten skall slutligen gäldas av de
flottande, framgår av stadgandena i 4 kap. Här bör emellertid utsägas, att sådana
kostnader skola förskjutas av anläggare!!. I anledning härav har sista stycket i
paragrafen undergått någon ändring.

2 §•

Likaväl som i fråga om annat byggande i vatten bör besiktningsmannen även Besiktningens
beträffande flottledsarbeten i första hand se till, a# vid arbetets utförande vatten- hunidsyftendomstolens
beslut blivit i huvudsak följt, varjämte, såsom under 1 § redan framhållits,
lian har att pröva, i vad mån kostnaden för arbetets utförande motsvarar
den förut av vattendomstolen beräknade. Angående skälen härtill är ovan yttrat.

Det slutliga bestämmandet av byggnadernas värde och därmed även av anläggarens
gottgörelse därför skall emellertid enligt detta förslag tillkomma vattendomstolen,
för vilket ändamål enligt 6 § i detta kapitel protokollet över besiktningen skall insändas
till vattenrättsdomaren. Jämlikt 11 kap. 57 § åligger det vattendomstolen

Y 324

13: 4—11 att därefter och. sedan till äventyrs erforderlig ytterligare utredning verkställts, uti
särskilt beslut till beloppet fastställa anläggare^ gottgörelse. Mot detta beslut må
talan fullföljas hos högsta domstolen.

Anläggare»» Att anläggare av flottledsarbeten bör kallas till besiktning, där dessa skola

°C»tyrrfw«r avsynas och eventuellt omvärderas, torde utan särskilt stadgande vara tydligt, men
kab!s''ktninM då det likväl förekommit att sådant underlåtits och förrättningsmän understundom
förklarat sig icke enligt lag vara skyldiga därtill, bär uttryckligt stadgande härom
intagits i förevarande paragraf. Likaledes bär föreskrift lämnats om flottningsstyrelsens
kallande till besiktning, när annan än flottnmgsföreningen antagits till anläggare.

d §•

Se,ikini„g vid I 4 kap. 14 § förutsättes möjligheten av, att person, som antagits till an ombyte

av , flottledsarbete, kall komma att frånträda dess slutförande och att annan

anläggare övertager detsamma. Har den frånträdande härvid redan utfört eu de
av arbetet, kvarstår lian såsom anläggare beträffande detta och är berättigad till
ersättning därför. Vid tiden för slutliga avsyningen kan det emellertid vara svårt
nog att bestämt angiva, i vad man de både anläggare deltagit i arbetenas utförande.
Ehuruväl det är att hoppas, att i regel överenskommelse träffas dem emellan, så att
den tillträdande anläggare!! övertager den frånträdande ersättningsrätt, är dock ettmotsatt
förhållande ej uteslutet, och det kan därför inträffa, att tvist uppstår om,
vad den ene och den andra utfört av vissa arbeten. Liksom enligt 4 § i kommittéernas
avfattning ägare av byggnad i vatten tillerkänts rätt att begära besiktning.
bör det därför finnas möjlighet även för anläggare av flottledsarbeten att
genom besiktning få utrönt och konstaterat, i vad skick de av honom utförda arbetena
befinna sig vid tiden för frånträdande!, I enlighet härmed bär ett tillägg gjorts till
förevarande paragraf.

6 §•

Angående skälen till de ändringar, denna paragraf undergått, hänvisas till
vad yttrats under 1 och 2 §§.

11 §•

Besiktning på Enligt 70 § lagen om flottning i allmän flottled skall det tillkomma Konungens

KZngeZ befallningshavande att utöva högsta tillsynen över flottleds skötsel och underhåll,

lefallningsh
av ande.

325

13:12—
14: io

och liar Konungens befallningsh av ande härvid tillerkänts rätt, att, när så linnes
erforderligt, förordna lämplig person att hålla undersökning i olika hänseenden. I
förevarande paragraf gives även möjlighet för Konungens befallningshavande att för
erhållande av nödig utredning vända sig till vatten: ättsdomaren med begäran om
besiktning å flottleden. Sådan begäran må framställas, när allmänna intressen äro
i fråga, och torde särskilt bliva behövlig för de fall. att utredning tarvas i vattentekniskt
avseende och sakkunnig person att verkställa undersökning ej står Konungens
befallningshavande till buds.

12 §.

Då särskilda bestämmelser om underhåll av byggnader för allmän flottled
äro givna i lagen om flottning i allmän flottled, har andra stycket av denna paragraf
måst omredigeras i någon mån, och har i samband därmed i tredje stycket
intagits en hänvisning till nämnda lag.

14 g.

Av samma skäl, som föranlett vattenrätts- och dikningslagskommittéerna att
i donna paragraf stadga straff för den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 20 § första
och andra styckena utan medgivande av vattendomstolen bygger i vatten eller utför
därmed likställt arbete, har förevarande paragraf gjorts tillämplig även beträffande den,
som mot stadgandet i 4 kap. 20 § vidtager anläggning eller åtgärd för allmän flottled,
varav allmän eller enskild rätt förnärmas, utan medgivande av vattendomstolen
eller i fall, som i 11 kap. 41 § omförmäles, av vattenrättsdomaren.

14 KAP.

Slutbestämmelser.

10 §.

De stadganden rörande allmän flottled, som enligt detta förslag skola intagas
i vattenlagen, ersätta endast delvis nu gällande flottningsförfattningar. Övriga delar
av nämnda författningar ersättas av förslaget till lag om flottning i allmän
flottled, Genom båda dessa förslag, vilka endast i samband med varandra böra

Bestämmelser
om underhåll
av allmän
flottled meddelade
i lagen
om flottning.

Ansvar för
olovligt
flottledsby
g g ande.

Oinom vattenlagsförslaget

ersatta lagrum.

'' V

14: io

Förslaget
gäller ej
beträffande
gränsfloderna
Torned och
Muonio.

Övcrg&ngss
f adganden.

326

upphöjas till lag, kunna flottledsförordningen och flottningsstadgan i sin helhet
upphävas.

Liksom nämnda författningar icke äga giltighet med avseende å flottleds anläggande,
utvidgande eller förbättrande i gränsfloderna Torneå och Muonio eller å
flottningen däri, är ej heller detta förslag, i vad det behandlar flottled och flottning,
avsett att få giltighet beträffande nämnda gränsfloder. Rörande flottningen i
dessa har nämligen enligt lag den 10 juni 1912 antagits en särskild stadga, som
dock icke skall träda i tillämpning, med mindre Konungen under förutsättning av
dess giltighet i Finland därom särskilt förordnar. Sådant förordnande har ännu
icke meddelats.

Från den allmänna regeln att äldre lag skall tillämpas å äldre mål har i
fråga om vattenlagen gjorts det undantag, att om vid dess ikrafträdande fråga
väckts om inrättande av ny allmän flottled, men syn i saken ännu ej påbörjats,
vattenlagens bestämmelser skola bliva tillämpliga å målet och syneförrättning alltså
hållas i enlighet med 10 kap. 1—31 §§, varefter målet slutligen prövas av vattendomstolen.

Förslag

till

Lag

om flottning i allmän flottled.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser,

1 §•

Främst i förslaget till den lag, som är avsedd att meddela bestämmelser
för begagnande av de allmänna kommunikationsleder, som benämnas allmänna flottleder,
bär satts ett stadgande, innehållande de grundläggande principerna för flottningen
i dessa leder: att flottningen i dem står öppen för envar och att den i lagen
åsyftade arten av flottning är lösflottning. Stadgandet är fullkomligt lika lydande
med 1 £ i förordningen om allmän flottled.

Den förstnämnda grundsatsen följer omedelbart av flottledens karaktär av
allmän led. Lika väl som det är för envar Öppet att befara allmän landsväg eller
allmän farled, lika väl har envar rätt att nedsläppa sitt timmer i allmän flottled
och att få detsamma framflottat i leden i behörig ordning. Varje slaga mer eller
mindre förtäckt monopolställning för någon eller några flottande i allmän flottled
strider mot lagstiftningens, såväl den hittills gällande som den nu föreslagna,
syfte och anda. Med donna grundsats är det däremot väl förenligt att fordra av
den ene flottande liksom av den andre iakttagande av vissa1 ordningsföreskrifter
såsom villkor för rätten att flotta. Härom meddelas bestämmelser här nedan, särskilt
i 5 kap.

Begränsningen av förevarande lags tillämpningsområde till lösflottning står i
överensstämmelse både, såsom nämnt, med gällande lag och med vattenlagsförslaget.

Principerna
för allmän
flottleds
nyttjande.

328

2 Såväl i förordningen om allmän farled, 1 §, som i vattenlagen, 3 kap. 1 g, jämställes
framförande av flottgods i sammanlagda flottar med sjöfart. I 84 § donna lag
finnes grundsatsen närmare utfärd, och äro föreskrifter där lämnade, huru vissa övergångsformer
i avseende å sättet att framföra flottgodset skola betraktas.

2 §•

Flottandes Ehuru såsom ovan nämnts en flottleds egenskap av allmän innebär, att den Skbilda

''flott-1 samma må begagnas av envar för lösflottning, kan dock rätten att nyttja donna
ningsförening. transportled icke bliva lika omedelbart tillgänglig såsom t. ex. rätten att befara
våra allmänna vägar. På grund av lösflottningens säregna beskaffenhet är det
nödigt att meddela reglerande bestämmelser såväl för de flottandes inbördes förhållanden
som för deras förhållanden till utomstående, vilkas rätt beröres av flottningen
Till följd härav måste de flottande vid flottledens nyttjande vara underkastade
åtskilliga föreskrifter, som begränsa deras frihet i fråga om sättet för transportens
bedrivande. Då Heros flottgods samtidigt lämnas att fritt framflyta i vattendraget,
kan den ene flottandes virke endast under säregna förhållanden hållas åtskils
från de ändras. Flottgodset blandas om vart annat, och en gemensam ledning av
tiottningsarbetet bliver därför nödvändig. Den gemensamma ledningen kunde visserligen
anordnas på det sätt, att man överlämnade åt någon enskild person eller bolag
att för allmänhetens räkning ombesörja all flottning i luden mot rätt att av flottgodsägama
få härför uppbära viss. på förhand fastställd avgift. Detta sätt för den allmänna
flottningens bedrivande, kallat oktrojsystemet, vilket före 1880 års flottningsförfattningars
genomförande varit använt på vissa ställen i riket, är emellertid förenat
med åtskilliga olägenheter, såsom ock av nya lagberedningen i dess motiv till samma
författningar påpekats. Systemet blev därför ej heller vid dessa författningars antagande
lågt till grund för flottningens ordnande i våra allmänna flottleder; i stället
stadgades, att flottningen skulle handhavas av flottningsföreningar. Då de av lagberedningen
anförda skäl mot oktrojsystemet fortfarande äga full giltighet samt erfarenheten
visat, att den nu under ett 30-tal år tillämpade principen om flottningens utövande
genom flottningsföreningar varit till gagn såväl för de flottande som för flottledernas
utveckling, hava skål saknats att i en ny lagstiftning frångå samma princip. Väl
må medgivas, att densamma i praktiken icke alltid verkat fullt tillfredsställande,
men de anmärkningar, som härutinnan kunnat framställas, hava mera avsett sättet
för principens tillämpande än principen själv och i allmänhet föranletts ytterst

329

därav, att flottningsföreningarnas rättsliga ställning icke varit i lag närmare reglerad.
En uppgift för lagstiftningen bliver därför att söka närmare i lag fastställa bestämmelser
för föreningarnas verksamhet såväl i förhållande till de egna medlemmarna
som gentemot utomstående.

I likhet med vad nu stadgas i liottningsstadgans 10 § föreslås alltså, att
alla, som begagna en allmän flottled för lösflottning, skola utgöra en flottningsförening,
som å de flottandes vägnar genom eu av dem själva utsedd styrelse verkställer
tiottningsarbetet samt mellan de flottande fördelar kostnaden härför enligt
fastställda regler. Flottningen kommer härigenom medelbart att ombesörjas av de
flottande själva. Varje flottande anses i och med blotta nyttjandet av flottleden
tillhöra tiottningsföreningen och någon prövningsrätt, huruvida han bör få vinna
inträde i föreningen, tillkommer ej denna eller dess styrelse. En var, som vill begagna
leden, är således icke blott förpliktad utan även berättigad att tillhöra föreningen.
Huruvida hans flottgods härvid framflottas sammanblandat med Övriga
flottandes flottgods eller särskilt för sig — där sådant kan försiggå -— saknar betydelse
för hans medlemskap; båda dessa sätt för flottningens bedrivande äro att
hänföra till den allmänna flottningen, som skall ombesörjas under föreningens tillsyn.

Anmärkas bör, att föreslagna stadgandet i 2 § är avsett att gälla alla flottleder,
såväl dem, som blivit reglerade i enlighet med 1880 års flottningsförfattningar
eller hädanefter tillkomma, som ock dem, där flottning idkades redan före den 1
maj 1881 utan att denna sedermera blivit ordnad med stöd av sagda författningar.
Beträffande sistnämnda leder innebär stadgandet alltså en avvikelse från
nu gällande rätt, i ty att flottningen i dem för närvarande må försiggå utan skyldighet
för de flottande att sammansluta sig till flottningsförening. Något giltigt
skål att fortfarande bibehålla en dylik undantagsställning för sådana äldre flottleder
föreligger ej, och därest över huvud taget donna lag och vattenlagen skola
kunna i full utsträckning tillämpas i fråga om sådana lader, torde det vara nödigt
att låta stadgandet i 2 § få giltighet äyen beträffande dem.

Till frågan om flottningsföreningarnas ställning och verksamhet återkomma
vi vid behandlingen av 4 kap.

3 8-

Från stadgandet i 2 § att de flottande äro skyldiga tillhöra en flottningsförening
gives i 3 § ett undantag beträffande i närheten av flottleden bosätta jordbrukare
i fråga om framflottande av husbehovsvirke. Denna undantagsbestämmelse,

Fl.

Rätten till
husbehov sfiotlning
och
dess omfattning.

330

3 som i huvudsak överensstämmer med nu gällande föreskrift i flottningsstadgans 10 §
andra stycket, motiveras därmed, att en strandägare billigt vis ej må till följd av ett
vattendrags upplåtande till allmän flottled förpliktas till större utgifter än förut för
sitt husbehovsvirkes framflottande, vilket bleve fallet om han vore skyldig deltaga
i den allmänna flottningen. Rättmätigheten av den fria husbehovsflottningens bibehållande
har ej från något håll ifrågasatts. Den föreslagna lydelsen av 3 § innebär
emellertid ett utvidgande och förtydligande av rätten till husbehovsflottning.

Redan norrlandskommittén har i sitt förslag till ändringar i flottningsstadgan
framhållit önskvärdheten av någon utsträckning av rätten till husbehovsflottning.
Enligt nuvarande lydelse (av 10 § flottningsstadgan), yttrar nämnda kommitté (sid.
291), vore strandägare för det husbehovsvirke han från egen skog framflottade fri
från deltagande i gemensam flottning och därmed förenade kostnader. Det kunde
emellertid ifrågasättas, varför särskilt äganderätten till ett stycke strand vid vattendraget
skulle medföra förmånen att få husbehovsflotta jämväl i Övriga delar av
vattendraget och varför icke även en annan jordägare, som kunde använda vattendraget
för husbehovsflottning, skulle kunna vara berättigad att på enahanda sätt
begagna sig av flottleden. Synnerligen i byar, som nyligen undergått laga skifte
och där rätt till husbehovsflottning förut varit gemensam för alla delägare, måste
det förefalla dem hårt, vilka vid skiftet icke fått ägor invid vattendraget, att icke
vidare få verkställa husbehovsflottning. Kommittén hade därför föreslagit, att
ordet »strandägare» skulle utbytas mot »jordägare». Att icke denna utsträckning
av ifrågavarande flottningsrätt kunde vara i något hänseende vådlig, följde därav,
att rättigheten i alla händelser finge en ganska snäv naturlig begränsning i det att
densamma gällde flottning endast av husbehovsvirke från egen skog.

'' Noniandskommitténs förslag, att rätten till fri husbehovsflottning från egen
skog skulle tillkomma envar jordägare, oavsett om han ägde strand vid flottleden eller
ej, har vunnit understöd såväl av domänstyrelsen i dess utlåtanden den 23 november
1905 och den 27 maj 1909 som av flottningschefsföreningen i utlåtandet den 14
mars 1907 1).

Norrlandskommitténs erinran om det obilliga i en bestämmelse, som gör husbehovsflottningsrättens
omfattning beroende av den omständighet, huruvida laga
skifte övergått by eller icke, synes oss riktig och bör föranleda att vid revision av
hithörande lagstiftning rätten till husbehovsflottning tillerkännes beträffande sådana

l) Se not. å sid. 211

byar, för vilka dylik rätt överhuvud bör finnas, alla delägarna i byn, vare sig denna
är oskiftad eller undergått skifte, och i senare fallet vare sig en viss delägare fått
sina ägor förlagda invid vattendraget eller icke. Med en sådan åskådning blir rätten
till husbehovsflottning, som nu är — såvitt angår skiftade byar och hemman -förknippad med varje skifteslott för sig och inskränkt till virke från just samma
skifteslotts skog, i stället bunden vid byn såsom en helhet och utsträckt till all
skog, tillhörig byn eller någon dess delägare och även till allmänning, vari byn äger
del. Dock synes man icke böra tillerkänna donna rätt åt innehavare av andra
fastigheter än jordbruksfastigheter. Det vore säkerligen icke överensstämmande med
ändamålet med den fria husbehovsflottningen, om sådan finge påkallas av t. ex.
ägaren till ett fabriksområde eller tomtägarne inom ett stationssamhälle eller dylikt.
För så vilt norrlandskommittén åsyftat att bereda rätt till husbehovsflottning även
åt sådana »jordägare», som nyss nämnts, hava vi icke kunnat följa dess förslag.
Och ej heller hava vi funnit tillräckliga skål föreligga att, såsom kommittén synes
hava tänkt sig, utsträcka donna rättighet så långt, att densamma tillerkännes delägare
också i sådana byar, vilkas områden icke på någon punkt angränsa flottleden.

Föreskrifterna i paragrafens sista - del därom, att husbehovsflottningen måste
bedrivas på sådan tid och på sådant sätt, att den allmänna flottningen icke avsevärt
hindras därav, och att den husbehovsflottande är pliktig att ställa sig till efterrättelse
de ordningsföreskrifter, Konungens befallningshavande kan hava föreskrivit,
överensstämma huvudsakligen med vad nu gäller. Liksom hittills höra dessa föreskrifter
intagas i reglementet, men i den mån härutöver erfordras ytterligare bestämmelser
under flottningens gång, äger Konungens befallningshavande när som
helst därom utfärda föreskrifter.

Flottningschefsföreningen har i sitt utlåtande den 14 mars 1907 anmärkt i
fråga om husbehovsflottningen, att dyrbara flottledsbyggnader kunde genom bristande
tillsyn vid flottningen eller genom vårdslös flottning förstöras och att flottningsföreningen
därför kunde anse nödigt att genom sitt folk utöva tillsyn över flottledens
begagnande; då de med sådan tillsyn förenade kostnader borde drabba de husbehovsflottande,
föreslogs ett tillägg till 10 § andra stycket flottningsstadgan av motsvarande
innehåll.

Domänstyrelsen, som i utlåtandet den 27 maj 1909 upptog samma fråga
till behandling, framhöll häremot, att då enligt flottningsstadgans nuvarande lydelse
husbehovsflottning skall ske i enlighet med myndighets föreskrifter, torde på flott -

Allmän
flottning och
husbehovsflottning.

Gemensam
flottning och
separatflottning.

832

ningsföreningens framställning de flottande redan nu kunna förpliktas hålla erforderlig
tillsyn.

Självfallet är, att de husbehovsflottande äro skyldiga att vid flottningen iakttaga
all möjlig försiktighet och tillse att fiottledsbyggnaderna ej tillfogas någon
skada. Men att därutöver ålägga dem att bekosta den tillsyn, som föreningen i
kontrollsyfte kan anse sig höra anordna, hava vi ej kunnat tillstyrka. En dylik
föreskrift skulle icke stå i överensstämmelse med de ovan anförda grunder, som
föranlett införandet av rätten till husbehovsflottning.

Såsom förut nämnts, gäller enligt förslaget såsom allmän regel, att värjo
flottande i allmän flottled är pliktig att tillhöra ledens flottningsförening och därmed
också att deltaga i den allmänna flottning, som föreningen har att å de
flottandes vägnar företaga. Såsom ett undantag från denna regel har under de i
3 § givna betingelser medgivits rätt till husbehovsflottning, vilken flottning må verkställas
av den flottande själv vid sidan om den av föreningen ombesörjda allmänna
flottningen. Uttrycken »allmän flottning». och »husbehovsflottning» sättas således i
lagförslaget i motsats till varandra.

Denna terminologi överensstämmer icke helt med nu gällande flottningsstadgas,
vilken i 10 § betecknar den av föreningen ombestyrda flottningen såsom
gemensam i motsats mot husbehovsflottning. 1880 års lagstiftare utgingo nämligen
från den förutsättningen, att allt flottgods måste under flottningen sammanblandas
med vartannat och att flottningen därför herde företagas gemensamt för alla flottande.
Erfarenheten har emellertid visat, att donna förutsättning icke under alla
förhållanden kunnat fasthålla^ utan har det mången gång varit nödvändigt att
tillåta även annan än husbehovsflottande att få sitt virke framflottat skilt från
annat flottgods. Sådan flottning har man benämnt separ utlottning. Anledningen till
detta frångående från gemensamheten i flottning synes hava varit, att man velat
undvika kostnaderna för virkets skiljande, liksom ock att det understundom ställt
sig billigare, om den flottande själv fått ombesörja flottningsarbetet med eget
arbetsfolk.

Vad särskilt angår södra Sveriges flottleder, där flottgodsmängden är ringa
och de flottandes antal uppgår blott till några få stycken, verkställes ofta all flottning
separat, envar flottande i viss tur och ordning, och då någon sortering sålunda

33: S

Fl.

ej ifrågakommer, finnas där ej heller anlagda några skiljeställen. Oaktat de flottande 4
alltså ej deltaga i gemensam flottning, bilda de dock tillsammans eu flottningsförening,
som ombesörjer de angelägenheter, som i övrigt kunna vara gemensamma för de
flottande, såsom flottledens underhåll, utbetalning av skadeersättningar m. in.

1 de flottleder åter, såsom i de norrländska, där i regel allt flottgods framföres
gemensamt och sammanblandat, förekommer separ åttio ttningen huvudsakligen
endast för de fall, att flottgodset skall transporteras någon kortare sträcka i leden
och svårighet skulle mota att få det urskilt vid bestämmelseorten. Härvid ombesörjes
flottningsarbetet stundom av den flottande själv, men ofta även genom flottningsföreningens
försorg; den särskilda arbetskostnad, som föreningen i senare fallet
får vidkännas, påföres uteslutande den separatflottande, vilken i stället befrias från
deltagande i arbetskostnaderna för den gemensamma flottningen. I sitt den 23 nov.

1905 avgivna utlåtande över norrlandskommitténs betänkande bär domänstyrelsen
framhållit betydelsen av separatflottning särskilt för kolningsvirke.

I överensstämmelse med den praxis, som utbildat sig och om vars gagnelighet
sålunda vunnits jämväl sakkunnig myndighets bekräftelse, hava bestämmelser
om rätt till separatflottning ansetts böra i flen nya lagen inflyta. Såsom nyss framhållits
har i förslaget upptagits uttrycket allmän flottning såsom beteckning för den
flottning, som betingar delaktighet i flottningsföreningen i motsats mot husbehovstiottning.
Under förstnämnda beteckning inbegripa dels den gemensamma flottningen
d. v. s. då flera personers flottgods framflottas sammanblandat och gemensamt, dels
ock separatflottningen d. v. s. då flottgods, tillhörigt en flottande, (annorledes än
såsom husbehovsflottning) framföres i leden skilt från andra flottandes flottgods.

Såsom allmän regel föreskrives i förevarande paragraf, att flen allmänna flottningen Regelmässig
skall bedrivas gemensamt, men samtidigt medgives undantag därifrån i två fall. flottning.
Om vattendomstolen vid flottledens inrättande eller sedermera efter särskild ansökan
finner det vara mera förenligt med de flottandes intresse att all flottning verkställes
separat, skall vattendomstolen äga meddela bestämmelse härom och anordna leden
med hänsyn härtill. Några allmänna regler, under vilka förhållanden dylik separatflottning
bör av vattendomstolen föreskrivas, hava icke uppställts i lagen, utan full
handlingsfrihet härutinnan lämnats domstolen inom de gränser, som betingas av
hänsynen till allmänt väl och de flottandes intressen. Tydligen kan en allmän föreskrift
om flottningens ordnande i en viss led såsom separatflottning icke gärna förekomma
i andra fall, än då de flottande äro få och flottgodsmängden ringa eller -

Fl.

Tillfällig

separat flottning.

Flottandes
rätt att utan
tillstånd
beträda stränder,
utlägga
tillfälliga
bommar m. m.

334

således beträffande mindre flottleder. Eu följd av separatflottnings införande bliver
i förevarande fall, att skiljeställe i flottleden icke behöver inrättas och att kostnaden
därför sålunda inbesparas. Visar sig sedermera på grund av ändrade förhållanden
flottningens gemensamma bedrivande vara ändamålsenligare, har vattendomstolen att
på framställning meddela föreskrifter härom.

Förutom nu omnämnda fall, då separatflottning för viss flottled fastställes
såsom det där lämpligaste flottningssättet, gives emellertid i denna paragraf även
möjlighet att i flottled, för vilken såsom regel gemensam flottning är föreskriven,
för särskilt fall giva tillstånd åt viss flottande att få sitt virke framflottat separat.
Såsom villkor för sådant tillstånd måste dock fordras, att den. gemensamma flottningen
ej hindras eller försvåras därav. Detta kan vinnas på det sätt, att separatflottningen
verkställes antingen före eller efter den gemensamma flottningen eller
ock att flottgodset framföres inneslutet i ringbom, där sådant låter sig gorå. Huruvida
flottningsarbetet härvid bör utföras av flottningsföreningen eller kan uppdragas
åt den flottande, må bero på omständigheterna i varje fall. Frågor beträffande
sådan tillfällig separatflottning, som nu sagts, tillkommer det flottningsstyrelsen
att pröva.

Att flen flottande, oaktat hans virke flottas separat, alltid är skyldig tillhöra
flottningsföreningen, framgår av vad ovan yttrats. Han har därvid att ensam vidkännas
de s. k. separatutgifter, hans flottgods förorsakat, men är fri från deltagande
i arbetskostnaden för gemensamma flottningen liksom ock i sorteringsutgifter. Stadgande
härom återfinnes i 29 §. I Övriga gemensamma utgifter deltager han däremot
i likhet med andra flottande och är sålunda liksom dessa även ansvarig för skadeersättningar
inom de distrikt, där hans virke framförts.

5 §•

Första stycket av denna paragraf motsvarar 5 § i gällande flottledsförordning och
torde ej tarva närmare förklaring. Andra stycket innehåller åter en nyhet så till
vida, som den rättighet, vilken här medgives de flottande, icke finnes omnämnd i gällande
lag. Då densamma emellertid är lika nödvändig för flottningens ordentliga bedrivande
som rätten att beträda stränderna, har den i praxis redan blivit erkänd. För flottgodsets
avhållande från stränderna eller för dess framförande i leden har det nämligen
visat sig vara oundgängligt att vid vissa tillfällen anordna bomledningar å
platser, där eljest i regel dylika ej äro behövliga. Vid flottledens reglerande är det

335

också omöjligt att förutsäga, varest dessa tillfälliga anläggningar kunna bliva erforderliga
i framtiden, enär förhållandena ofta äro sådana, att bommar behöva utläggas
ena året å en plats och andra året å en annan. Åt den som ombestyr flottningen
måste därför medgivas rätt att när och var helst det linnés nödigt eller
lämpligt för fiottningens ändamålsenliga ombesörjande få utlägga tillfälliga länsor
eller ledbommar utan att tillåtelse därtill förut inhämtats av vattendomstolen eller
strandägare. Dock måste för utövande av denna rätt uppställas det villkor, att båtoch
roddtrafiken ej avsevärt hindras därav och att således sådana anordningar samtidigt
vidtagas, att sagda trafik utan större svårighet fortfarande kan äga rum,
t. ex. genom anordnande av roddöppningar i bommarna, utställande av manskap att
biträda vid båtars framförande eller dylikt. Vad nu sagts om rätt att utlägga
tillfälliga bommar gäller i lika hög grad i fråga om den i denna paragraf de flottande
även medgivna befogenheten att vid behov få utan särskilt lov å eller invid stränderna
anbringa fästen eller stöd för bommar in. m. eller att såsom dylika fästen få
använda träd, jordfästa stenar eller andra naturföremål. Att skada, som vållas
strandägarne genom de flottandes åtgöranden i enlighet med donna paragraf, skall till
fullo ersättas, framgår av nästföljande paragraf.

2 KAP.

Om ersättning för flottningsskada.

6 §•

Under 4 kap. 5 § vattenlagen har redogjorts för skillnaden mellan flottningsskada
och skada genom anläggning eller åtgärd för flottleden. Till nämnda framställning
kan alltså här hänvisas. Den innehåller jämväl grunderna, varför de bestämmelser,
som i allmänhet ansetts höra stadgas för det ena slaget skada, under
vissa förhållanden böra, såsom i andra och tredje styckena av förevarande paragraf
omnämnes, vinna tillämpning på skada av det andra slaget.

Enligt 6 § flottledsförordningen skall flottningsskada ersättas »med högsta
belopp, vartill den skäligen skattas må». Då i förevarande paragraf valts det uttryckssätt,
att för skadan skall gäldas ersättning med falla värdet, innebär detta icke någon
saklig ändring, utan föranledes av angelägenheten av likformighet med stadgandet
i 9 kap. 36 § vattenlagen.

Fl.

Allmänna
grunder för
skadas
ersättande..

336

Fl.

7—8

Förlust av
rätten till
skadeersättning
i vissa
fall.

Flottandes
ansvarighet
lör skada.

Flottning sj
Öre ning s
primära
ansvarighet.

De i denna paragraf upptagna stadgande!!, innefattande undantag från den i 6 § de
flottande ålagda ersättningsplikt för flottningsskada, överensstämma med motsvarande
föreskrifter i 11 § flottledsförordningen. Att här upprepa de av nya lagberedningen
anförda skäl, som legat till grund för den gällande lagstiftningen i dessa ämnen,
torde icke erfordras. Däremot lär det icke vara ur vägen att påpeka vad nya lagberedningen
framhållit därom, att i båda de fall, som i paragrafen omförmälas, till
och med den omständighet, att byggnaden finnes vara emot lag stridande, icke kan
berättiga de flottande att egenmäktigt förstöra eller genom uppenbar vårdslöshet
vid flottningen skada densamma. Bedrives åter, fortsätter beredningen, flottningen
så som eu väl ordnad och tillbörligen övervakad flottning bör skötas, kan någon
tvekan ej uppstå därom, att de flottande ej äro att anse såsom till skadan vållande,
när byggnaden i sig själv är olaglig.

8 8-

Grundsatsen om de flottandes solidariska ansvarighet för skada, som vållas
i följd av flottningen, uttalas i 10 § i gällande flottledsförordning. Då donna grundsats
synes vara fotad på ett riktigt bedömande av förhållandena, har ett i nästan lika
ordalag avfattat stadgande upptagits i förevarande paragraf.

Endast undantagsvis har emellertid under den gångna tiden skadelidande hatt
anledning att för skadestånds utkrävande vända sig direkt till viss flottande. Det
är nämligen endast i ringa mån, som de skadelidande tråda i omedelbar beröring
med de enskilda flottande. Förmedlingen av deras mellanliavanden sker enligt 11
§ flottningsstadgan genom flottningsföreningen. Det är därför också vanligt och för
övrigt fullt överensstämmande med lagstiftningens syften, att den skadelidande
vänder sig till flottningsföreningen med krav om gottgörelse för flottningsskada.

Även detta förhållande har det varit oss angeläget att hålla vid makt, och
vi ha trött oss höra ytterligare befästa det gängse förfaringssättet genom att åt
detsamma giva helgden av ett påbud om dess obligatoriska iakttagande. Såsom
under nästföljande paragraf skall närmare utvecklas, är det ur rättssäkerhetens synpunkt
ett starkt önskemål att få alla klav på ersättning för flottningsskada under
ett visst år framlagda till avgörande under samma år. För vinnande av detta mål

337

sii'' det av vikt icke minst, att alla kraven riktas mot föreningen i stället för att
till äventyrs framställas mot flera olika flottande. I denna paragraf föreskriven
alltså, att klav på ersättning för flottningsskada skall riktas mot flottningsföreningen,
icke mot någon enskild flottande. Är kravet befogat, har flottningsstyrelsen att
gälda ersättningsbeloppet medelst penningar, som utdebiteras å de flottande. Först
om av en eller annan anledning hinder skulle mota mot att få behörig exekution
å utslag, meddelat mot tiottningsföreningen, har den skadelidande att vånda sig till
de enskilda flottande.

Dock har det varit nödvändigt att stadga ett undantag från föreskriften att
tiottningsföreningen skall i första hand krävas. Det är nämligen tänkbart, att till
följd av flottningens ringhet flottningsstyrelse något år icke blivit utsedd, eller också
kan skadan vara tillkommen under interimsflottning och således innan flottningsförening
bildats. I dylika fall må ersättningskrav väckas omedelbart hos de flottande
eller någon av dem.

9 §.

Förevarande paragraf innefattar en viktig nyhet, vartill motsvarighet saknas
i nu gällande lag. Under det att för närvarande den skadelidande icke är underkastad
annan begränsning beträffande tiden för skadeståndsanspråks framställande
än den vanliga tioåriga preskriptionsbestämmelsen, har nu i förslaget upptagits en
föreskrift att han är skyldig hos tiottningsföreningen tillkännagiva sitt skadeståndsanspråk
före utgången av samma kalenderår, varunder skadan uppkommit, vid äventyr,
om nämnda tid försittes, att han förlorar rätten att senare utkräva ersättning.

Redan vid utarbetandet av 1880 års flottningsförfattningar framställdes från
flottningsintressets synpunkt anmärkning om behövligheten att bestämma en viss
tid, inom vilken den skadelidande borde påkalla ersättningsfrågans avgörande, men
nya lagberedningen ansåg ej skål föreligga att ensidigt till förmån för flottningsintresset
avskära den tid, lagen i allmänhet medgåve för skadestånds utsökande,
och avstyrkte framställningen. Beredningen antog därvid, att det uppenbarligen
läge i ersättningstagarens intresse att ej uppskjuta med talans anhängiggörande,
enär, i samma mån dröjsmål ägde ruin, möjligheten att ådagalägga skadans omfång
och beskaffenhet skulle försvåras för honom. Erfarenheten har emellertid visat,
att den skadelidande icke alltid haft donna uppfattning. Understundom har han
funnit det vara mera förenligt med sitt intresse att uppskjuta skadeståndskravet,

Fl.

<»

Skyldighet att
anmäla ersättningsanspråk

inom åri ts
utgång.

338

Fl.

9 kanske flera år framåt, därvid han på förhand anordnat ett för sig gynnsamt
bevisningsmaterial. När anspråket sent omsider väckts mot flottningsföreningen,
som ofta ej förut ägt kännedom om att skada skott, har det för donna varit omöjligt
att på något sätt kontrollera skadans omfång och gendriva den bevisning, som
av motparten långt förut planerats. Rättssäkerheten i förhållandet mellan de flottande
och tredje man synes därför fordra, att en uppgörelse mellan parterna framtvingas
inom sådan tid, att tillfälle till utredning står öppen för båda parterna.

Men även för rättsförhållandet inom flottningsföreningen mellan det års flottande,
då skadan inträffar, och följande års är det av största vikt, att skadan blir omedelbart
känd och till beloppet utredd. Såsom nedan i motiven till 4 kap. (sid. 372)
framhålles, bör ersättning för flottningsskada, som inträffat ett år, icke utan vidare
kunna uttagas hos ett senare års flottande. Varje års räkenskaper höra upptaga
samtliga omkostnader under året, och då räkenskaperna höra för värjo år avslutas
så snart ske kan efter flottningens fullbordande, så att redovisning kan avlämnas
till vederbörande flottande, är det i hög grad önskvärt, att omkostnader, varom
föreningen ej själv har kännedom, bliva före räkenskapernas avslutande anmälda
hos styrelsen, så att uppgörelse därav kan verkställas och kostnaderna fördelas å
dem, det vederbör. Enligt vad vi hava oss bekant äro i allmänhet flottningsföreningarna
synnerligen angelägna, att flottningsskadorna bliva uppskattade under samma
år, de timat, och initiativet till de syner, som härför hållas, eller till de överenskommelser,
som träffas, utgår i regel från föreningarna. Men i många fall är det
omöjligt att av yttre omständigheter sluta sig till, om skada timat. Särskilt gäller
detta i fråga om skada å fiske och i någon mån beträffande minskning i skördeavkastning
å strandområden till följd av landtramp, uppkastat timmer in. in. I
dylika fall kan föreningen ej få kännedom om att ersättning bör utgivas, förrän den
skadelidande tillkännager sitt anspråk. Och även om skadan är känd, har föreningen
för närvarande ingen möjlighet att framtvinga én laglig värdering därav mot ersättningstagarens
vilja, enär det är helt lågt i dennes skön, när lian vill framställa
sitt ersättningskrav. Det har ock inträffat, att skadelidande så att såga samlat sina
ersättningskrav på hög och instämt föreningen med yrkande att utfå ersättning'' för
skada, liden under ett vart av de tio nästförut förgångna åren, samt att då slutligt
utslag i målet fallit, varigenom föreningen blivit ådömd ersättningsskyldighet, ytterligare
åtskilliga år förgått''). Vilka svårigheter av ett sådant förfarande vållas vid
b Kungl. Maj:ts dom den 22 dec. 1909 (N. J. A. 1909 s. 649).

utslagets verkställande framgår av den nyss åberopade framställningen i motiven
till 4 kap.

Behovet av en kortare preskriptionstid än den vanliga för krav på flottningsskadeersättning
har också beaktats i de yttranden, som avgivits i anledning av
norrlandskommitténs revisionsförslag. Förslag om sådan kortare preskriptionstid
väcktes av llottningschefsföreningen i dess utlåtande den 14 mars 1907, i vilket
framhålles hurusom för vinnande av rättvisa emellan en flottningsförenings ledamöter
vore önskvärt, att fråga om skadeersättning skulle väckas inom det år, då skadan
uppkommit. Detta förslag har vunnit understöd av domänstyrelsen i dess utlåtande
den 27 maj 1909.

I sammanhang med fastställande av skyldighet för skadelidande, som vill vara
bibehållen vid sin rätt till ersättning, att därom gorå anmälan före årets utgång,
har det synts oss angeläget att, så långt som funnits förenligt med nödig hänsyn
till rättssäkerheten, fritaga den skadelidande från tyngande förmer med avseende å
sättet för anmälan och bevisningen att anmälan skett. Det har sålunda ansetts tillräckligt,
om den skadelidande muntligen hänvänder sig med sin anmälan till det
ortsombud, som enligt 44 § skall tillsättas inom olika orter, som ilottleden genomflyter.
Det åligger, om sådan anmälan göres, ortsombudet att därom underrätta
flottningsstyrelsen. Vänder sig den skadelidande till flottningsstyrelsen, måste han
välja skriftlig form för sin anmälan. Detta har ansetts nödigt att föreskriva särskilt
med hänsyn till innehållet i 46 § och för att förebygga all tvekan, huruvida en
muntlig tillsägelse till en eller annan styrelseledamot möjligen kpnde anses tillfyllest.
Av nämnda paragraf framgår, att skriftlig anmälan kan med laga verkan göras, vare
sig hos styrelsen eller hos viss styrelseledamot. Körande sättet för styrkande, att
anmälan skett, är värjo slag av bevisning tillåtet och dessutom den lättnaden införd
för den skadelidande, att avsändande av anmälningen i rekommenderat brev, ställt
till mottagarens vanliga adress, anses såsom full bevisning om framställt krav.

Föredrager den skadelidande att utan särskild anmälan, som nu sagts, direkt
påkalla skiljedom genom hänvändelse till flottningsföreningens på förhand utsedde
skiljeman, innefattar sådan åtgärd preskriptionstidens avbrytande med laga verkan.
Och om i något fall flottningsstyrelsen låtit anordna skiljemannaförfärande utan att
avvakta den skadelidandes anmälan, vore det uppenbarligen föga ändamålsenligt att
för rätt till ersättning ändå kräva särskild anmälan från den skadelidande. Har
skiljedomsförfarande före kalenderårets utgång i laga ordning påkallats av den ene

Fl.

Formen för
anmälan.

Fl. 340

10—11 parten eller den andre, är alltså rätten till ersättning förvarad. Vidare är att
märka, att om skadan blivit på förhand uppskattad och bestämd genom domstols
eller skiljemäns beslut eller genom överenskommelse mellan parterna, den skadelidande
ej har någon skyldighet att för utfående av sin årliga ersättning göra anmälan
enligt donna paragraf.

I överensstämmelse med nu nämnda regler har 9 § avfattats. Det är givet,
att trots den större snabbhet i avgörande av flottningsskadefrågor. vilken genom
dessa stadgande!! vinnes i jämförelse med nuvarande förhållanden, det ändock icke
kan undvikas, att understundom sådan frågas avgörande blir fördröjt till annat flottningsår
än det, under vilket skadan timade. Till minskande av de olägenheter, som
vållas av detta förhållande, hava vissa föreskrifter meddelats i 42, 47, 54, 55,
58 och 76 §§.

Skyldigheten att anmäla ersättningskrav för flottningsskada stadgas endast
för det fall, att den skadelidande har en flottningsstyrelse att vända sig till. Har
skadan skott under interimsflottning eller eljest vid tillfälle, då ingen flottningsstyrelse
finnes hos Konungens befallningshavande anmäld, och bör ersättningskravet jämlikt
8 § alltså riktas direkt mot viss flottande, har det icke ansetts tillrådligt att inskränka
den skadelidandes kravrätt inom de snäva gränser, som eljest i paragrafen
utstakats. Den skadelidande kanske anser sig nödsakad att anställa efterforskningai,
huruvida styrelse finnes eller vilka de flottande varit eller dylikt. Dylika efterforskningar
kunna taga avsevärd tid i anspråk, och överhuvud äro under nämnda förutsättningar
förhållandena så pass osäkra, att någon inskränkning i den annars gällande
tioåriga preskriptionstiden ansetts icke höra för detta fall göras.

10 och 11 §§.

Sätiet för I fråga om sättet för fastställande av skadeersättnings belopp stadgar

skadeersätt- äUande flottledsförordning, att ersättningen skall, där det äskas av den skade tungs

bestämmande. lidande, i första hand bestämmas av skiljemän, men att, om lian hellre vill genast
anlita domstol, han äger att omedelbart därstädes anhängiggöra sitt anspråk. Han
har således rätt att välja, vilkendera vägen han önskar använda. Däremot äger
flottningsföreningen ingen möjlighet att själv påfordra skiljeförfarandet, liksom den
ej heller kan vid domstol väcka talan om ersättningens fastställande. Såsom
redan under 9 § härovan anmärkts, vållas emellertid svåra olägenheter därav, att
föreningen själv icke kan inom skälig tid framtvinga ett avgörande av skadestånds -

341

frågorna. Vidare synas, enligt vad erfarenheten visar, de skadelidande ofta anse det
fördelaktigare för sig, att initiativet till skadornas uppskattande utgår från flottningsföreningen.
Så är det bekant, att i många fall flottningsföreningarna anordna så
kallade »fiottningssyner» eller »strykande syner» för skadornas uppskattande, därvid
så tillgår, att, sedan föreningen genom kungörelser i kyrkorna och ortstidningarna
tillkännagivit att syn å vissa dagar kommer att hållas, den av föreningen utsedde
skiljemannen, som tillika innehar fullmakt att å föreningens vägnar träffa förlikning
rörande skadorna, färdas utefter flottleden i och för ersättningsfrågornas ordnande.
I vissa fall plägar synen härvid förlöpa på det sätt, att föreningens skiljeman först
söker i godo träffa överenskommelse med strandägarne rörande ersättningsbeloppen,
vilka i så fall genast utbetalas, men att, där så ej kan ske, den skadelidande genast
utser sin skiljeman och skiljeförfarandet sålunda kommer till anlitande. I andra fall
åter hava strandägarne redan på förhand byvis eller sockenvis utsett en gemensam
skiljeman, som vid synen kommer tillstädes och deltager i skiljemannauppskattningen
utan att förut försök gjorts till godvillig uppgörelse. Någon gång har inträffat, att
föreningen och strandägarne enat sig om en och samma skiljeman, som således
ensam fått verkställa värderingarna, ja i en av norra Sveriges större flottleder hava
sedan tiotal år tillbaka alla leden vidkommande skadeståndsfrågor avgjorts av samma
skiljemän, vilka, sedan de eu gång utsetts, fortsatt med samma uppdrag, utan att
det särskilt förnyats, och värjo år utan särskild anmaning verkställt uppskattning
av skador. Praxis har sålunda utvecklat sig därhän, att, ehuru enligt lagen det
endast är den skadelidande som tillerkänts rätt att påfordra skiljeförfarandets användande,
i verkligheten samma rätt ansetts höra tillkomma även flottningsföreningen.
Från synpunkten av strandägarnes berättigade intressen kan det ej heller anses
annat än som en förmån, att de så litet som möjligt besväras med åtgärders vidtagande
för ersättningarnes utfående och att vid skadornas uppskattande det förfarande
i första hand kommer till användning, som skyndsammast leder till målet.
Otvivelaktigt är ock, att skiljemannainstitutionen äger det företräde framför rättegångsförfarandet,
att strandägarne beredes möjlighet att fortare utbekomma sin
gottgörelse. Erkäimes tillika nödvändigheten av att även åt de flottande lämna
rätt att påfordra prövning av ersättningstvisterna, ligger det nära till hands såsom
mest lämpligt att såsom regel föreskriva, att skadeståndstvisterna alltid skola i
första hand avgöras av skiljemän. Vi hava ock därför i 10 § upptagit ett stadgande
härom, varigenom alltså skiljeförfarandet göres obligatoriskt vid prövning

Fl.

10-11

bkiljemanna

förfarandet

obligatoriskt

Fl.

10-11

Skiljemäns

utseende.

342

av ersättning för flottningsskada. Ingendera parten får rätt att välja, om ersättningsfrågan
skall i första hand avgöras av skiljemän eller av domstol, utan skiljemän
skola alltid anlitas. Endast i den mån någondera parten är missnöjd med
skiljedomen, kan skadeståndsfrågan komma under domstols prövning. Och skulle
tvisten ändock anhängiggöras omedelbart hos domstol, åligger det donna enligt 10
kap. 29 § rättegångsbalken ex officin att visa målet från sig.

Rätten att anlita skiljemän föreslås i 11 § skola tillkomma både den skadelidande
och flottningsföreningen. I fråga om sättet för skiljemännens utseende och
deras antal hava nu gällande bestämmelser i huvudsak upptagits oförändrade. Skiljemännen
skola alltså vara tre, av vilka en utses av föreningen eller, där sådan ej
finnes, av den flottande, mot vilken kravel riktas, en av ersättningstagaren och den
tredje av de båda sålunda utsedda. Det åligger flottningsföreningen att årligen i
god tid utse skiljeman och ersättare för denne, och skola deras namn och adresser
kungöras i ortstidning, så att, när en skadelidande vill påkalla skiljemannaåtgärd,
han ej skall behöva vånda sig till flottningsstyrelsen och avvakta val av skiljeman.
Huruvida föreningens skiljemän skola utses å flottningsstämma eller av styrelsen,
må avgöras genom föreskrift i reglementet, vilket tillika bör innehålla bestämmelse,
inom vilken tid valet och anmälan om de välde bör ske. Antalet skiljemän, föreningen
har att välja, bestämmes ock i reglementet. Där flottleden har stor utsträckning,
skulle det naturligtvis vålla olägenheter för såväl strandägare som
föreningen, om endast en skiljeman funnes att anlita, och det är därför önskvärt att
för skilda delar av leden särskilda skiljemän väljas. Likaså kunna vissa flottningsskador
vara av sådan säregen beskaffenhet, att för deras råtta bedömande erfordras
särskild sakkunskap: för uppskattning av skador å t. ex. större vattenverk eller
fiske erfordras tydligen annan sakkunskap än den, som behövs för bedömande av
dämningsskador o. s. v. I 10 § medgives därför, att i reglementet må intagas
bestämmelse, att för prövning av olika slag av skador särskilda skiljemän skola
utses. De för flottningsföreningen valda skiljemännens namn och adresser skola
årligen anmälas hos Konungens befallningshavande i det eller de län, där flottleden
är belägen, för kungörande enligt vad ovan nämnts. Underlåter föreningen
välja skiljemän och gorå anmälan om valet, har detta till påföljd, att den skadelidande
äger vånda sig till Konungens befallningshavande i det län eller domaren i
den domsaga, där skadan timat, och begära att nämnda myndighet utser skiljeman
å föreningens vägnar.

Från flottningsintressets målsmän har anmärkning framställts, att kostnaderna
för skiljeförfarandet mången gång bliva över hövan störa till följd av den nu medgivna
rätten för skadelidande att var för sig utse skiljeman. Då de skadelidandes
antal vid de större lederna uppgå till flere hundratal och föreningen i regel har
att betala arvode och resekostnader även för de skadelidandes skiljeman, har det
påpekats, att därest värjo skadelidande utsåge en särskild skiljeman för sig, flottningen
skulle bliva onödigt betungad. Som önskemål har därför framhållits (flottningschefsföreningen
den 14 mars 1907) en förenkling av skiljemannainstitutionen,
antingen genom stadgande om skyldighet för strandägare att gemensamt inom
varse socken utse skiljemän å ordinarie kommunalstämma i mars månad eller ock
genom en föreskrift att Konungens befallningshavande skulle för värjo flottled förordna
tre skiljemän eller för flottleder av större utsträckning tre för värjo tingslag,
vilka skiljemän ensamma skulle avgöra alla ersättningsfrågor. Det förstnämnda
alternativet, mot vilket mott vissa svåröverkomliga betänkligheter ur organisatorisk
synpunkt, synes innebära ett alltför starkt ingrepp i den enskilda strandägarens
i avseende å ett förlikningsinstitut naturliga rätt att till skiljeman utse den
person, för vilken lian i värjo fall hyser förtroende; och detsamma gäller i lika
hög grad i fråga om det andra alternativet att offentlig myndighet herde utse
skiljemännen, mot vilket förslag tillika kan invändas, att det i många fall skulle
mota svårighet för myndigheterna att å värjo ort på förhand uppleta så inånga
som tre för uppdraget fullt lämpliga personer.

Om vi alltså icke kunnat biträda förslagen att även strandägarnes skiljemän
herde ovillkorligen finnas på förhand utsedda, har dock ansetts lämpligt att i lagtexten
påpeka, att där strandägare inom en by eller socken eller annat område frivilligt
överenskomma att på förhand utse gemensam skiljeman, denne äger sedermera
med laga verkan deltaga i avgörandet av ersättningsfrågor, som vidkomma
dem, vilka deltagit i överenskommelsen. Med kännedom om det redan nu på vissa
håll förekommande bruket att strandägarna byvis utse gemensam skiljeman, kan
man antaga, att ett påpekande härav i lagen skall medföra, att donna sedvänja
bliver alltmera utbredd. I likhet med vad stadgas om flottningsförening skola i nu
nämnt fall strandägare i samband med val av skiljemän även utse ersättare för
dessa, och höra de sålunda på förhand valdes namn och adresser till kännedom för
flottningsstyrelsen anmälas hos donna.

344

10—11 I avseende å sättet för skilj emannaförfarandets påkallande finnes intet stadgat

Skiljemanna- i gällande lag, och då tvekan mången gång rått, huru man härvid bort gå till

förfarandets . .

■påkallande, väga, har 1 förslaget upptagits uttrycklig bestämmelse härom. Den av parterna,
som önskar skiljeförfarandets tillämpande, har att därom gorå anmälan antingen
hos motparten eller hos dennes skiljeman, där sådan finnes på förhand utsedd. Har
part redan utsett skiljeman, är naturligtvis också skiljemannen berättigad att efter
anmaning av parten påkalla skiljemannaåtgärd hos motparten. Om alltså en enskild
strandägare önskar erhålla uppskattning av de skador, som skott å hans mark, behöver
han ej vidtaga annan åtgärd än att vidtala någon person att bliva skiljeman
och tillsäga denne att påkalla skiljemannaåtgärd. Har inom hans by skiljeman blivit
på förhand gemensamt utsedd, erfordras blott eu anmaning till denne om påkallandet.
Strandägare^ skiljeman har därefter att vånda sig till den av flottningsföreningen
utsedde skiljemannen med underrättelse att skiljeförfarandet påkallats samt uppmana
denne att gemensamt utse tredje man i skiljenämnden och överenskomma om
tid och plats för nämndens sammanträde. År det föreningen som i första hand
önskar påkalla skiljemannaåtgärden, bliver förfarandet enahanda, dock med den
skillnad att, därest den skadelidande icke utsett någon skiljeman på förhand, påkallandet
måste ske hos den skadelidande personligen, och är denne därefter skyldig
att senast inom tio dagar utse sin skiljeman och lämna meddelande om den utsedde
till föreningen eller dennas skiljeman. Försummar han detta, äger Konungens
befallningshavande eller domaren på framställning av föreningen utse skiljeman för
honom. Kunna de av parterna utsedda skiljemännen icke komma till enighet
vid val av tredje man i skiljenämnden, åligger det dem att hos endera av nämnda
myndigheter begära utseende av sådan skiljeman. Avsäger sig någon av parternas
skiljemän uppdraget eller befinnes han jävig eller eljest förhindrad att deltaga i skiljenämnden,
inträder i hans ställe ersättaren, där sådan blivit utsedd; i annat fall välja
parten annan skiljeman i hans ställe på sätt och inom tid, som stadgas för det
fall att skiljeman ej funnits förut tillsatt. Är det åter tredje mannen, som finnes
förhindrad, utses av de båda andra skiljemännen ny sådan.

Sedan skiljenämnden blivit fulltalig, åligger det den att, så snart lämpligt
finnes, sammanträda för uppskattningens verkställande; dock bör iakttagas,
att där nämnden skall företaga flere uppskattningar inom samma ort eller
någondera av skiljemännen blivit utsedd att jämte andra skiljemän deltaga i liknande
syner inom orten, förrättningarna såvitt möjligt företagas i ett sammanhang,

.45 FL

så att kostnaderna för skiljeförfarandet ej onödigt fördyras. Skulle den av föreningen 12
för en viss ort utsedde skiljemannen vara upptagen med syner på eu viss plats,
måste med syner på andra platser inom orten anstå, tills lian bliver oförhindrad
att komma tillstädes.

Sedan endera parten påkallat skiljemannaåtgärd, äger lian naturligtvis berättigad
fordran att med skiljedoms avkunnande ej uppskjuta alltför länge; i
11 § har därför stadgats, att om skiljedom ej meddelats inom 180 dagar från det
åtgärden påkallades, är part oförhindrad att draga tvisten under domstols prövning.

En skiljedom, som meddelas senare, är således utan verkan mot parterna, såvitt de
ej frivilligt överenskomma att nöja sig därmed. Att märka är, att nämnda tid räknas
från det skiljemannaåtgärden påkallades hos motparten och ej från det anmälan om skadan
enligt 9 § gjorts hos flottningsföreningen. Den senare tidpunkten har ingen betydelse
i detta avseende. Likaså bör påpekas, att skiljeförfarandet icke är avsett att
komma till användning i de fall, att parterna kunna enas om ersättningens belopp,
ej heller där ersättningen blivit i laga ordning bestämd på förhand, t. ex. genom
vattendomstolens regleringsutslag.

12 §.

Första stycket av donna paragraf innehåller bestämmelser till ledning för skiljeman naskiljemännen,
vilkendera parten skall vidkännas skiljemannakostnaderna, och över- ^^mand™
ensstämmer i huvudsak med gällande lags föreskrifter. Dessa hava dock ansetts i
ett par hänseenden höra kompletteras. Så har till undvikande av den nu i praxis
förekommande tvekan, huru med kostnadernas fördelning bör förfaras i det fall, att
den skadelidandes krav helt ogillats, stadgats, att lian skall för dylikt fall i regel
själv gälda kostnaden för skiljeförrättningen samt ersätta motparten hans utgifter
å saken; dock har i överensstämmelse med allmänna lagens bestämmelser rörande
rättegångskostnaders fördelning härifrån gjorts det undantag, att därest skiljemännen
finna den, som framställt kravet, icke hava saknat fog härför, de äga föreskriva,
att värdera parten skall vidkännas sina kostnader och till hälften deltaga
i gäldandet av förrättningskostnaden. Vidare har i syfte att förebygga, att
strandägare, såsom understundom inträffat, till skiljemän utse personer från
långt avlägsna landsdelar, föreskrivits, att om part vält sin skiljeman utom
orten och det finnes uppenbart att han inom densamma haft tillgång till ojävig och
lämplig skiljeman, han själv får vidkännas den ökade kostnad, som lian därigenom

Skadas bestämmande
på
förhand.

346

orsakat. Motparten får alltså icke, där förrättningskostnaden eljest enligt paragrafens
bestämmelser skola! läggas å honom, förpliktas att gälda högre ersättning för sådan
skiljemans inställelse vid synen, än som bort tillerkännas denne, därest han varit
bosatt inom orten.

Andra stycket av paragrafen överensstämmer i huvudsak med nu gällande
bestämmelser. Blott det tillägg har gjorts, att skiljedomen skall avfattas skriftligt,
vilket, ehuru ej uttryckligen utsagt, även torde vara nuvarande lags mening.

Att den domstol, till vilken talan mot skiljedomen må instämmas, icke är
vattendomstolen utan allmän underrätt, framgår av vad som yttrats vid 11 kap.
15 § vattenlagen, men har ansetts höra i förevarande paragrafs tredje stycke särskilt
påpekas. I överensstämmelse med gällande lag har tillika uttalats, att platsen
för skadan, icke sätet för flottningsföreningens styrelse är avgörande för frågan,
vilken allmän domstol är behörig att upptaga tvist av förevarande beskaffenhet.

13 §.

Första stycket innehåller samma stadgande, som nu upptages i flottledsförordningens
9 §. Den rätt, som här medgives, att påfordra skadans uppskattande
på förhand, tillkommer endast den skadelidande. Flottningsföreningen äger ingen
befogenhet härtill, lika litet som skiljemännen äro berättigade att av eget initiativ
giva bestämmelse om en förhandsuppskattning. Däremot ligger avgörandet, huruvida
skadan är av sådan beskaffenhet att ersättningen därför kan på förhand beräknas,
helt i skiljemännens hand. Finna de efter yrkande av den skadelidande att så kan
ske, hava de att med hänsyn till omständigheterna bestämma, att ersättningen skall
utgå antingen en gång för alla såsom fullt skadestånd för all framtid eller ock
värjo kommande år, flottning sker, med en viss årlig avgift, Det i gällande lag
förekommande stadgande, att ersättningen skall även kunna bestämmas att utgå
under vissa år, har icke upptagits i förslaget, enär med en dylik betalningsform
vissa svårigheter skulle mota vid tillämpningen av vad i förevarande paragrafs andra
stycke stadgas. Skulle någon gång behov av ersättningens fördelande på visst antal
år föreligga, torde målet lämpligast vinnas genom ersättningens uttagande medelst
amortering enligt 30 §. 1 |

En bestämmelse att flottningsskada skall utgå årligen under all den tid, flottningen
kommer att fortgå, berör uppenbarligen även kommande flottandes rätt.
Det är således av vikt att ersättningen icke sättes till oskäligt belopp, och härom

:S47

hav erinvan till skiljemännen ansetts höra givas. Den uppfattningen hav nämligen
mången gång gjort sig gällande, att, där parterna ävo ense om visst belopp, skiljemännen
ävo skyldiga att utdöma detsamma, oavsett att de själva kunna finna beloppet
oskäligt. Till liknande frågor återkomma vi vid behandling av 27 §.

Enligt gällande flottningslagstiftning skall ersättning för flottningsskada gäldas
till ersättningstagaren personligen; även om intecknad fastighets värde skulle till
följd av en stadigvarande skada å densamma avsevärt minskas, är sålunda icke
sörjt för att inteckningshavarne få tillgodonjuta det ersättningsbelopp, som motsvarar
värdeminskningen hos hypoteket. För att råda hot på detta missförhållande
och bringa bestämmelserna om flottningsskada i överensstämmelse med vad i vattenlagen
för liknande fall stadgas om anläggningsskada, har i andra stycket av förevarande
paragraf upptagits en bestämmelse, att vad i vattenlagen föreskrives om
nedsättande hos Konungens befallningshavande av ersättning för anläggningsskada
skall gälla även beträffande flottningsskada. Likaledes skola vattenlagens bestämmelser
om fördelning av nedsatt belopp och inteckningshavares rätt att anhängiggöra
talan om förnyad uppskattning rörande skadeersättningen i motsvarande fall
äga tillämpning. De åberopade lagrummens tillämplighet å ifrågavarande skadeersättningar
kommer att innebära, att, där skiljemännen vid uppskattning av en
genom flottningen vållad förlust i vattenkraft eller av en skada å fäst egendom i
följd av uppdämning eller sänkning av vattenståndet bestämma ersättningen på förhand
att utgå på en gång med belopp överstigande 100 kronor, beloppet icke skall
utbetalas till fastighetsägaren omedelbart, utan av flottningsföreningen nedsättas hos
Konungens befallningshavande i det län, där egendomen är belägen. Konungens
befallningshavande äger rätt att utbetala beloppet till ägaren, där han visår att
inteckningshavarne givit honom rätt att lyfta det. Eljest fördelar Konungens befallningshavande
beloppet i den ordning, som stadgas för fördelning av köpeskillingen
för utmätningsvis såld fast egendom.

Angående giltigheten av meddelad skiljedom i flottningsmål har rått en viss
tvekan, huruvida flen, som senare varder ägare till fastighet, varå skada sker, under
alla förhållanden är skyldig respektera en förut given skiljedom, varigenom ersättning
för en bestående eller årligen återkommande flottningsskada blivit på förhand
bestämd och kanske en gång för alla gulden. Man har funnit det menligt för
fastighetskrediten, om fastighetsägare och inteckningshavare sålunda skulle vara
bundna av beslut, om vars tillvaro och innehåll de icke kunna hos offentlig myndig -

Fl.

Sättet för
ersättnings
(gäldande.

Skiljedomens

rättskraft.

Fl.

Fastställande
av amortering
splan
m. m. för
nyinrättad
flottled.

348

het vinna visshet. Detta missförhållande synes kunna förebyggas, om, såsom i förevarande
paragraf skeft, ett stadgande införes, varigenom domens rättskraft gentemot
framtida ägare eller innehavare av fastighet, som därmed avses, göres beroende
därav, huruvida anteckning om domen skeft i vattenboken. Vilkendera parten som
helst äger hos vattenrättsdomaren begära dylik anteckning; och skall, sedan så skeft,
domen äga giltighet jämväl mot framtida ägare och innehavare av den fastighet,
varå skadan göres. Såsom av lagtexten framgår, avses att endast sådana skiljedomar
skola antecknas, genom vilka skadeersättningar blivit på förhand bestämda
att utgå antingen på en gång eller ock med viss årlig avgift under all framtid.
Vad sistnämnda slag av ersättning angår måste dock i analogi med stadgande^ i
4 kap. 23 § vattenlagen göras den inskränkning i regeln om skiljedomens framtida
rättskraft, att, om i samband med beslut om nya eller ändrade anordningar eller
föreskrifter för flottleden vattendomstolen finner, att flottningsskada, som bestämts
att utgå årligen, skulle minskas eller upphöra i följd av ändrade förhållanden, vattendomstolen
äger föreskriva härav betingade ändrade bestämmelser. En erinran härom
har ansetts höra inflyta i paragrafen. Vad härovan sagts om skiljedom, som av
skiljemän meddelas, gäller naturligen ock om sådana av allmän domstol givna beslut
i skadeståndsmål, som meddelats efter det skiljemännens dom dragits under
domstols prövning.

3 KAP.

Om avgörande av vissa frågor rörande allmän flottleds upplåtande

och begagnande.

14 §.

Av stadgandena i 4 kap. 3 och 21 §§ vattenlagen ävensom i 10 kap. 1—31
§§ och 11 kap. av samma lag framgår, att vi brutit med den hittills gällande ordningen
att Konungens befallningshavande skall pröva mål rörande inrättande, utvidgande
och förbättrande av allmän flottled, samt i stället föreslagit, att donna prövning
i huvudsak skall ligga hos vattendomstolen. Dock har härvidlag gjorts en åtskillnad
mellan olika slag av frågor, i det att vattendomstolen förbehållits i stort sett de
frågor, som hava avseende å flottledens eller de flottandes förhållanden till utomstående
intressen (10 kap. 16, 17 och 18 §§). Vad åter angår sådana frågor, vilka

349 Fl.

Huvudsakligen angå de flottandes inbördes angelägenheter, såvitt dessa höra vara 14
avgjorda före flottledens öppnande (10 kap. 19 §), har prövningen av dem ansetts
liksom hittills höra tillkomma Konungens befallningshavande.

Av sist omförmälda paragraf i 10 kap. vattenlagen framgår, såvitt angår
ärende rörande allmän flottleds inrättande, att även sådana frågor, som skola avgöras
av Konungens befallningshavande, dock skola utredas av de synemän, åt vilka den
förberedande undersökningen i ärendet i övrigt blivit anförtrodd. Synemännens utlåtande
i de frågor, som ankomma på vattendomstolens prövning, skall i anledning
av besvär eller medelst underställning överlämnas till vattendomstolens avgörande.

Sedan detta avgörande träffats, skola (11 kap. 84 § vattenlagen) handlingarna översändas
till Konungens befallningshavande för prövning av de frågor, i vilka synemännen
på grund av stadgande i 10 kap. 19 § vattenlagen förebragt utredning.

Dessa frågor, vilka sålunda undantagits från vattendomstolens provning, avse bestämmandet
av indelningsgrund för skilda virkesslags deltagande i kostnaderna samt
fastställande av amorteringstaxa och amorteringsplan för flottledskostnaderna.

Angående sättet för dessa frågors behandling skola lagbestämmelserna uppenbarligen
icke sökas i vattenlagen utan i lagen om flottning. Sådana bestämmelser
hava, såvitt angår ärende rörande allmän flottleds inrättande, inrymts i förevarande
paragraf.

I likhet med vad för närvarande gäller enligt flottningsstadgans 5 §, stadgas
bär, att sedan Konungens befallningshavande emottagit handlingarna i målet,
Konungens befallningshavande har att ombestyra sammanträde med skogsägare och
andra, vilkas rätt beröres av ifrågavarande frågor, för att lämna dessa tillfälle att
framföra sin mening rörande det förslag till frågornas lösning, som synemännen
framlagt. Liksom hittills skall nämnda sammanträde hållas inför Konungens befallningshavande,
dock med rätt för Konungens befallningshavande att där ärendet
gäller en flottled av ringare utsträckning och det i övrigt linnés lämpligt, förordna
att sammanträdet skall hållas inför kronofogden i orten. Liden och platsen för
sammanträdet meddelas allmänheten genom kungörelse, som utfärdas av Konungens
befallningshavande eller kronofogden senast tre veckor förut och som offentliggöres
i enahanda ordning, som i vattenlagen (11 kap. 83 §) föreskrivits för kungörande
av tid och plats för meddelande av vattendomstolens utslag i målet. Dock har
kungörelsens intagande i post- och inrikes tidningar icke ansetts erforderligt. Den
av vattendomstolen antagna anläggare!! av leden skall särskilt kallas. Sedan

Fl.

Fastställande
av amortering
splaner
m. m. för
redan befintlig
flottled.

350

sammanträdet hållits, åligger det Konungens befallningshavande att så snart ske
kan meddela beslut i saken. Det är ett allmänt intresse, att icke ärendets avgörande
fördröjes, och för anläggaren av leden är det i regel av vikt att i god
tid äga kännedom om amorteringstiden och planen för återgäldandet till honom av
hans utlägg för flottledsarbetet.

Rörande grunderna för Konungens befallningsh avandes prövning i sistnämnda
hänseende innehållas bestämmelser i 30 §. Reglerna för fastställande av indelningsgrunder
för de flottandes deltagande i olika slag av utgifter återfinnas i 29 §.

15 §.

Frågor av beskaffenhet, som i föregående paragraf omförmälts, kunna naturligtvis
framkomma och fordra sin lösning, även sedan flottleden öppnats för allmän trafik.
Amorteringsplaner för vidtagna förbättringsarbeten behöva fastställas eller jämkning
göras i förut fastställda eller ock kan erfordras förändring av de grunder, varefter
olika slags flottgods deltaga i kostnaderna. Förslag om nya eller ändrade bestämmelser
i nu nämnda hänseenden kunna antingen framkomma i samband med sådan
syneförrättning för omreglering av redan befintlig led, varom vattenrättsdomaren
enligt 4 kap. 21 § vattenlagen äger förordna, eller ock väckas genom särskild framställning
hos Konungens befallningshavande. I förra fallet åligger det synemännen
att på samma sätt som föreskrives för syneförrättningar för inrättande av allmän
flottled verkställa all nödig utredning, varefter handlingarna enligt 11 kap. 84
vattenlagen ex officin överlämnas till Konungens befallningshavande och ärendet
behandlas i samma ordning, som nyss beskrivits. Väckes åter en dylik fråga utan
sammanhang med syneförrättning, skall såsom hittills sammanträde med rättsägarne
i regel hållas inför Konungens Befallningshavande eller kronofogden, därvid bestämmelserna
i 14 § bliva i tillämpliga delar gällande. Den nödiga utredningen torde
merendels utan svårighet kunna åstadkommas vid sammanträdet, såvida icke flottningsföreningen
redan på förhand förebragt sådan; skulle härutöver erfordras särskild
utredning, äger Konungens befallningshavande rätt att vidtaga åtgärder för
dess anskaffande på sätt lämpligast finnes.

Föreskriften att sammanträde skall hållas med sakägarne har emellertid i förslaget
icke gjorts ovillkorlig för det fall, att frågan endast gäller fastställande av
amorteringsplan, utan har möjlighet lämnats Konungens befallningshavande att utan
föregående sammanträde besluta i saken, såvitt nödig utredning ändå skett samt

351

tiottningsföreningen ocli den till amortering berättigade blivit annorledes börda. Det
tillkommer alltså Konungens befallningshavande att i varje särskilt fall pröva, huruvida
sammanträde enligt denna paragraf bör hållas före sakens avgörande. I detta
avseende överensstämmer detta lagrum med 7 § flottningsstadgan.

V ad angår andra stycket av paragrafen torde väl redan av första styckets avfattning
framgå, att ett äldre beslut i de frågor, som här omförmäla^, ej utgör hinder för
Konungens Befallningshavande att meddela nya eller ändrade bestämmelser, men har
till undvikande av tvekan detta ansetts såsom hittills höra bestämt utsägas i lagtexten
; dock med den erinran att enligt 31 § en fastställd amorteringsplan ej må
rubbas, såvitt förlagsgivarens rätt därigenom skulle försämras.

16 §.

Att en nyinrättad flottled ej må upplåtas till allmänt begagnande, innan de
för dess iordningställande föreskrivna arbeten blivit utfärda och vid besiktning godkända,
överensstämmer med gällande rättstillämpning. Enligt flottningsstadgans 8 § 2
mom. synes det visserligen vara tillräckligt för dylikt upplåtande, att blott »de i avseende
å farled eller i övrigt till skydd emot skada genom fiottningen föreskrivna arbeten»
blivit avsynade och godkända, men då tillika i samma paragrafs första moment
stadgas, att även Övriga byggnader och arbeten skola avsynas, samt i övrigt varje
byggnad eller arbete, om än huvudsakligen avsett till flottningens underlättande,
dock alltid i någon mån kan anses som skyddsanordning, har den praxis utvecklat sig,
att avsyning å leden ej hålles förrän alla arbeten utförts och att flottleden ej heller
tidigare upplåtes till allmänt begagnande. Vid flottleds öppnande bör, såsom hittills
plägat iakttagas, utfärdas särskilt beslut därom. Åt Konungens befallningshavande
såsom den myndighet, vilken sedermera skall utöva uppsikt över flottledens nyttjande,
bär detta offentliggörande överlämnats. För Konungens befallningshavandes kännedom
om, att flottleden är i det skick, att den må upplåtas för allmänheten, är
nödigt, att vattendomstolen, sedan dess beslut i anledning av flottledens slutbesiktningmeddelats,
lämnar Konungens befallningshavande underrättelse därom. Självklart är,
att då flottning i allmän flottled ej må utövas annorledes än genom flottningsförening,
dess upplåtande till allmänt begagnande ej bör ske, förrän reglemente för föreningen
fastställts och bestämmelser meddelats angående de flottandes inbördes delaktighet
i föreningens utgifter d. v. s. innan de i 14 § omförmälda frågor blivit avgjorda.

Flottleds
upplåtande
till allmänt
begagnande.

Fl.

1(>

Förbud mot
flottning
innan flottleden
upplåtits
till allmänt
begagnande.

352

Stadgande!! i nu ifrågavarande avseenden hava intagits i första stycket av denna
paragraf. Att beslut, varigenom reglemente första gången fastställes för flottled.
må tillämpas utan hinder av att besvär däremot anföres, framgår av stadgandet i
35 •§; och utan särskild föreskrift torde det vara tydligt, att besvär mot Konungens
befallningshavandes beslut rörande de i 14 § omförmälda frågor ej höra få utgöra
hinder mot flottledens öppnande för allmän trafik och att samma beslut tillämpas,
intill dess annorlunda förordnats.

Bestämmelsen i andra stycket om förbud mot flottning i allmän flottled före
dess upplåtande bär tillkommit för att förebygga vissa missbruk, vilka, delvis av
liknande art som de, vartill interimsflottningen enligt vad nedan framhålles föranlett,
åtminstone under flottningsförfattningarnas tidigare år bär och var förekommit.
Detta stadgande vilar på den förutsättningen, att ett vattendrag övergår
till allmän flottled i och med det vattendomstolens beslut om flottleds inrättande
vinner laga kraft. De syner och åtgärder, som av offentlig myndighet dessförinnan
vidtagits i fråga om vattendraget, hava ej rubbat dess karaktär av enskild led. Den,
som förvärvat strandägarnas rätt att använda vattendraget till enskild flottled, må
" sålunda fortsätta med sin enskilda flottning intill det ögonblick, då vattendomstolens
utslag, varigenom förordnas att i vattendraget skall vara allmän flottled, vinner laga
kraft. Men efter nämnda tidpunkt upphör rätten, och om han ändock fortsätter
med flottningen, är lian underkastad det ansvar, som i 77 § stadgas för överträdelse
av förevarande paragraf1). För den ståndpunkt förslaget i denna del intager, tala
praktiska skäl. Genom medgivande av en okontrollerad flottning utan skyldighet
att erlägga avgifter till flottleden m. m. under den tid arbetet med de nya flottledsbyggnaderna
pågår, skulle detta arbete väsentligt försvåras och fördröjas, eller
kanske på vissa punkter förhindras, varjämte de ekonomiska beräkningar, vilka lagts
till grund för flottledsbeslutet, skulle kunna avsevärt rubbas genom skogarnes förtidiga
utdrivande. Visserligen bör flottning även under byggnadstiden icke omöjliggöras
för den, som förut flottat i leden, men för denna flottning böra stadgas ordningsbestämmelser
och avgifter enligt vad nedan föreskrives beträffande interimsllottning.
. Att ägaren av den enskilda flottleden skulle äga något rättmätigt intresse
att få avståendet av leden och därmed följande ekonomisk uppgörelse undanskjuten
till en senare tidpunkt, lär icke med fog kunna påstås.

!) Ang. nu gällande lags ståndpunkt till frågan se Kung!. Majds dom den 13 mars 1895
(N. J. A. 1895. sid. 77).

85.3

17 8-

Denna ocli följande paragrafer inom kapitlet avse att reglera den s. k.
interimsflottningen d. v. s. den flottning, som bedrives i en nyinrättad flottled, innan
densamma upplåtits till allmänt begagnande. Nu gällande flottningsstadga innehåller
rörande sådan flottning ingen annan föreskrift, än att Konungens befallningshavande
äger, där genom uppehåll med tiottningen väsentlig olägenhet skulle
tillskyndas någon virkesägare, meddela honom särskilt tillstånd att tillsvidare verkställa
flottning i den omfattning och under de villkor, som Konungens befallningshavande
finner skäligt föreskriva (flottningsstadgan 8 § 2 inom.). Kristen på utförliga
lagbestämmelser har emellertid medfört, att åtskilliga missförhållanden och
oegentligheter inträffat vid interimsflottningen.

Norrländskommittén hav kraftigt framhållit dessa missförhållanden. Det
hade, yttrar nämnda kommitté, ofta inträffat att en flottledsanläggare gynnat sig
själv på Övriga flottandes bekostnad genom att draga ut på tiden med flottledens
iordningställande och därunder interimsflotta utan att erlägga amorteringsavgift för
sitt virke. Det hade sålunda ofta förekommit, att ett sågverlcsbolag, som haft ett
stort tillfälligt flottningsintresse på någon ort, begärt ett vattendrags inrättande till
allmän flottled och lyckats utverka sig tillstånd till interimsflottning utan att någon
amorteringsavgift å timret bestämts. Sedan hade bolaget så länge som möjligt under
varjehanda förevändningar fördröjt flottledens fullbordande och anmälande till avsyning
och under tiden skyndat sig att avverka och nedflotta allt vad bolaget för
tillfället haft intresse av att få ned till kusten. När detta vore verkställt, läte
man avsyna flottleden. De utfärda flottledsbyggnaderna finge därefter amorteras
genom avgifter, pålagda det virke, som framdeles komme att flottas i vattendraget,
men detta bleve ej sällan endast virke från böndernas eller möjligen kronans
skogar, då såsom nämnt bolaget sörjt för, att dess virke redan passerat flottleden.
I vissa fall, där det endast gällt någon tillfällig större skogsafiar och flottning
kunnat medelst provisoriska anordningar nödtorfteligen bedrivas, hade det till
och med inträffat, att den, som begärt flottledens inrättande, sedan han tillgodosett
sitt eget flottningsbehov, alldeles uraktlåtit att fullfölja arbetet med flottledens inrättande.
Nu nämnda oegentligheter hade möjliggjorts därigenom, att Konungens
befallningshavande underlåtit att vid beviljande av tillstånd till interimsflottning
bestämma, det viss amorteringsavgift skulle erläggas, och anmärkningen vore

Fl.

Interims flottning.

Norrlands koinmitténs erinringar.

354

sålunda mindre en anmärkning emot flottningsstadgan än emot Konungens befallningshavandes
sätt att tillämpa densamma. Enligt vad norrlandskommittén försport
plägade emellertid dåmera vid medgivandet av rätt att flotta, innan vederbörlig
avsyning skett, åtminstone i vissa fall föreskrivas, att viss amorteringsavgift skulle
erläggas. Detta förbehåll vore emellertid så viktigt, att det torde vara skal att i
flottningsstadgan införa bestämmelse därom, att amorteringsavgift i dylika fall alltid
skulle utgå. Det hade även anmärkningsvärt ofta förekommit, att sågverksbolag
i enahanda syfte, som nyss blivit sagt, men utan att utverka sig rätt till interimsfiottning
låtit under byggnadstiden nedflotta sitt virke, vilket sålunda undgått att
deltaga i byggnadernas amortering. Flottningsstadgan vore ej fullt klar i avseende
på det äventyr, ett dylikt förfarande medförde. Väl vore det tydligt, att, om någon
tilläte sig sådan flottning, en strandägare kunde jämlikt 157 § utsökningslagen (numera
191 §) påkalla handräckning för flottningens förhindrande, och sannolikt vore val ock,
att han kunde väcka talan om ansvar och ersättning för egenmäktigt förfarande, men
dels visade erfarenheten, att man ofta varit osäker härom och trött, att tillståndet
till flottledens anläggande omedelbart medfört rätt till flottning, samt till följd därav
låtit vid den obehöriga flottningen bero, dels vore det i förevarande fall mera skogsägarne
än strandägare som skadades, i det att för de förra den framtida flottningen
komma att fördyras; och vad skogsägarna kunde äga för rätt att i förevarande
avseende fora talan, vore mera ovisst. 21 § flottningsstadgan stadgade
visserligen straff för den, som flottade virke å tid, då flottning vore förbjuden, och
det vore möjligt, att därmed avsetts även interimsflottning utan behörigt tillstånd.
1 så fall skulle naturligtvis allt vara väl beställt. Men det syntes knappast troligt,
att meningen varit denna. I varje händelse torde emellertid ett tillägg eller ett
förtydligande i denna riktning till förevarande paragraf vara önskvärt.

För att förekomma nu angivna missbruk föreslog norrlandskommittén dels
ett tillägg till 8 § 2 mom. flottningsstadgan av innehåll, att vid meddelande av
tillstånd till interimsflottning alltid skulle iakttagas, att viss avgift stadgades, varmed
virket skulle deltaga i gäldandet av den i 9 § 1 mom. stadgan omförmälda
lösen eller ersättning, samt att betryggande bestämmelser meddelades angående
sättet för denna avgifts redovisning, dels ock sådan ändring av 21 § stadgan, att
där någon flottade i allmän flottled, som ännu icke upplåtits till allmänt begagnande,
utan att tillstånd därtill erhållits, han skulle vara underkastad samma ansvar
som för flottning å förbjuden tid.

355

Bland de myndigheter, vilkas yttrande inhämtades med anledning av norr1
andskommitténs förslag till ändringar i flottningsstadgan , framhöll Konungens befallningshavande
i Jämtlands län bland annat, att många fall förekommit, där, efter det
lörordnande givits om allmän flottleds inrättande och föreskrivna byggnader verkställts,
sökande underlåtit att begära avsyning och flottledens upplåtande till allmänt
begagnande, men ändock fortfarit att bedriva flottning i vattendraget och att
för ändras virke upptaga de av Konungens befallningshavande bestämda avgifter,
ehuru i själva verket hans rätt att inrätta flottleden förfallit. När slutligen någon
.strandägare både hinder i vägen för flottningen, eller annan anledning för flottledsbyggnadernas
ägare yppades att vidtaga åtgärder för allmän flottleds inrättande, så
funne strandägarna till sin förvåning, att vattendraget ej vore allmän flottled och
att byggnaderna däri ej tillhörde flottleden utan den, som kanske för många år
sedan anordnat dem och vilken, oaktat han uppburit dryga avgifter för flottat virke,
likväl fordrade ersättning för byggnadernas falla värde. Vanligt vore ock, att den,
som erhållit tillstånd till inrättande av allmän flottled, under byggnadstiden passade
på att framflotta sitt eget virke utan att därför erlägga någon avgift eller flottade
även ändras virke mot avgift, som flan dock ej redovisade till flottleden; och om
fråga bleve om sådan redovisning, åberopade han, att det ej varit »på grund
av oktroj eller annan i vederbörlig ordning tillkommen föreskrift» (flottningsstadgan
9 § 2 mom.), flan uppburit avgifterna, och att han således ej varit skyldig
redovisa. Praxis hade ock dittills varit, att sådan invändning godkänts. För att
förekomma dylika missförhållanden, vilka åtminstone i Jämtlands län vore mycket
vanliga, föreslog Konungens befallningshavande att 9 § 2 mom. i flottningsstadgan
ändrades därhän, att i värjo fall, där ersättningstagande funnes hava uppburit avgift
eller bidrag till kostnadernas betäckande, ersättningen herde jämkas så, att ersättningstaganden
ej bereddes oskälig vinst på de flottandes bekostnad, och att således orden
»på grund av honom beviljad oktroj eller annan i vederbörlig ordning tillkommen
föreskrift» herde utgå ur momentet.

Flottningschefsföreningen erinrade i sitt utlåtande den 14 mars 1907, att det
av kommittén föreslagna tillägg till 8 § vore ett befästande av vad åtminstone i
en del län iakttagits vid meddelande av tillstånd till interimsflottning och kunde
anses berättigat. Därjämte påpekades av föreningen, att framställning om tillstånd
till sådan flottning icke kunde göras i så god tid, att den sökande kunde avvakta

’) Se noten å sid. 226.

Fl.

Konungens
1 tefall ning.shavandes
i
Jämtlands
län yttrande

Flottnings chefs föreningens erinringar.

Fl.

Domän styrelsens yttrande.

356

ärendets slutliga avgörande, därest beviljat tillstånd överklagades, och att det, såvitt
beslutet i sådana ärenden skulle hava någon praktisk betydelse, vore nödigt att
meddelat tillstånd genast finge tagas till efterrättelse. Föreningen föreslog därför
ett ytterligare tillägg, till 8 § av innehåll, att av Konungens befallningshavande
meddelat tillstånd skulle genast tråda i kraft, ändock det överklagades, så snart
den eller de sökande ställt godkänd borgen för genom flottningen uppkommande
kostnad och skada.

I sitt utlåtande den 27 maj 1909 framhöll domänstyrelsen i fråga om de till
8 § flottningsstadgan sålunda föreslagna tillägg, att ehuru det enligt styrelsens åsikt
lätt läte sig gorå att fastställa avgifter för amortering av redan före synetillfållet
nedlagda byggnadskostnad^-, om vilkas storlek syneförrättaren omedelbart kunde
giva besked, syntes däremot avgifter för de kostnader, som efter synetillfållet blivit
utbetalda, böra bestämmas med hänsyn till dessa kostnaders storlek, och torda med
anledning därav den, som sökte interimstillstånd för fiottnings bedrivande, böra
åläggas att vid ansökningen foga bestyrkt räkenskapsutdrag eller värderingsinstrument,
som utvisade storleken av berörda kostnader. Vad anginge flottningschefsföreningens
förslag, att meddelat interimstillstånd måtte omedelbart lända till efterrättelse,
så snart sökanden ställt godkänd borgen för skada, vore enligt styrelsens
mening ett förtydligande härutinnan önskvärt, ehuruväl även med flottningsstadgans
nuvarande lydelse en dylik praxis överallt tillämpades. Då det i vanliga fall först
kort tid före flottningens början kunde med säkerhet avgöras, huruvida interimstillstånd
behövde utverkas, skulle nämligen ett inväntande av den tidpunkt, då dylik
tillståndsresolution vunne laga kraft, omöjliggöra flottningen och gorå det meddelade
tillståndet värdelöst, i synnerhet i sådana fall, då resolutionen bleve föremål för

besvär hos högre myndighet. På grund härav herde i 8 § stadgan inflyta den be stämmelsen,

att resolution rörande interimstillstånd skulle lända till efterrättelse,
intill dess nytt beslut i ärendet vunnit laga kraft. Tillika anmärkte domänstyrelsen,
att då det någon gång inträffat, att interimstillstånd beviljats för tiden »intill dess
flottleden kunde bliva till allmänt begagnande slutligen upplåten», och ett dylikt
generellt medgivande visat sig kunna medföra olägenheter, torde höra tydligt utsägas,
att sådant tillstånd ej finge meddelas för längre tid än ett år i sänder.

Med anledning av de anmärkningar, som sålunda framställts och vilkas berättigande
icke kan bestridas, samt då, enligt vad vi erfarit, oegentligheter och

missbruk även i andra avseenden förekommit beträffande interimsflottningen, hava

357

vi ansett nödvändigt, att nämnda flottning varder genom lagbestämmelser närmare
reglerad.

I 17 § angivas de allmänna förutsättningarna för att tillstånd till interimsflottning
må kunna medgivas. Första förutsättningen är att vederbörande myndighet
förordnat om allmän flottleds inrättande i vattendraget. Dessförinnan måste strandägarna
anses oförhindrade att ensamma förfoga över flottningsrätten. jDärorn gäller
vad ovan yttrats under 16 §. En naturlig förutsättning för medgivande av dylik flottning
är vidare att vattendraget redan är så beskaffat, att flottning där kan ske utan väsentligt
men för strandägare och andra intresserade. Däremot erfordras ej, att alla de anläggningar
och åtgärder, som i regleringsutslaget föreskrivits till utförande, skola vara
verkställda. Vattendragets naturliga lämplighet för flottning, strändernas odlingsgrad
samt förefintliga verks och fiskens beskaffenhet torde härvid vara avgörande.
Har exempelvis vattendraget förut använts till enskild flottning och för sådant
ändamål försetts med nödtorftiga flottledsbyggnader, bör möjligheten att bedriva
interimsflottning. i allmänhet kunna antagas vara större än när ingen flottning förut
ägt rum. För interimstillstånds medgivande har slutligen uppställts det villkor, att
flottningen icke medför något betydligare hinder för utförandet av föreskrivna
flottledsarbeten.

Även om de nu nämnda förutsättningarna för möjlighet till interimsflottning
föreligga i det särskilda fallet, bör dock icke tillstånd medgivas, såframt ej uppskov
med flottningen skulle för virkesägaren innebära avsevärd olägenhet eller förlust.
Härvid bör i första hand hänsyn tagas till sådan virkesägare, som varit innehavare
av flottningsrätten i förut till enskild flottled reglerat vattendrag. För
honom skulle ett avstannande av flottningen så gott som alltid medföra olägenhet
eller förlust, varjämte mer än vanligt stärka billighetsskäl tala för, att honom beredes
möjlighet att efter särskilt tillstånd fortsätta den förut bedrivna enskilda
flottningen, för vars möjliggörande han kanske nedlagt störa kostnader på flottledsarbeten,
som efter uppskattning komma den allmänna leden till godo.

Rätt att medgiva interimsflottning skall enligt förslaget tillkomma Konungens
befallningshavande såsom den myndighet, vilken övar tillsyn å de allmänna flottlederna
och flottningen däri. Över inkommen ansökan om interimstillstånd skola
strandägare och andra, vilkas rätt kunna beröras av flottningen, lämnas tillfälle
att yttra sig för att kunna framkomma med de erinringar och påståenden om

Fl.

Förutse Ilningar
för
medgivande
av interimsflottning.

Fl. 358

18 skyddsåtgärder eller andra föreskrifter, som de anse böra uppställas som villkor
för ansökningens medgivande. Då enligt förslaget till vattenlag Konungens befallningshavande
hädanefter icke kommer att taga sådan befattning med frågor rörande
flottleds inrättande, att nämnda myndighet kan förutsättas äga full kännedom
om alla de omständigheter, som höra vara av vikt för avgörande av ansökan om
interimsflottning, har föreskrivits, att Konungens befallningshavande skall i saken
infordra yttrande från vattenrättsdomaren och förrättningsmannen vid flottledssynen,
vilka båda på grund av sin föregående befattning med flottledsärendet äro i stånd
aft lämna erforderliga upplysningar angående vattendragets lämplighet och Hånlighet
för flottning under byggnadstiden. Därjämte bör inhämtas anläggare^ yttrande,
huruvida arbetet med flottledens ordnande kan försvåras av interimsflottningen
och vilka åtgärder höra vidtagas till förekommande därav.

Det i paragrafen föreskrivna sättet för handläggning av ansökningar rörande
interimsflottning är avsett att tillämpas varje gång begäran framställes om tillstånd.
Det har visserligen ifrågasatts, om det vore nödigt att inhämta yttrande från de i
paragrafen omförmälda personel'' i annat fall än första året, då fråga uppstår om
interimsflottning i en flottled, men härtill må erinras, att det är först efter det flottning
något år bedrivits i leden, som någon ingående kännedom kan finnas om den
inverkan flottningen kan hava på annans rätt och huruvida de vid första tillfället
uppställda villkoren för flottningens bedrivande äro tillfyllest att förebygga onödiga
obehag och skador. Och vad särskilt anläggare angår är det av vikt, att, alldenstund
arbetet med flottledens reglerande fortskrider successivt under interimstiden,
han varje år får tillfälle att lämna upplysning om arbetets gång och att gorå
de erinringar om sättet för flottningens bedrivande, som av de för värjo år törhända
ändrade förhållandena påkallas. Där under samma år ansökningar om interimstillstånd
inkommit från flere personer, bör självfallet tillses, att de bliva, såvitt möjligt,
gemensamt utställda till yttrandes inhämtande och därefter i ett samband avgjorda.

18 §.

villkoren för I vilken omfattning och under vilka villkor tillstånd till interimsflottning må

''flottning, medgivas, har överlämnats åt Konungens befallningshavande att bestämma, dock har
i enlighet med domänstyrelsens bär ovan anmärkta framställning stadgats, att tillståndet
ej må meddelas för längre tid än ett år i sänder, varjämte det ansetts

nödigt föreskriva att i tvenne avseenden samma villkor skola tillämpas beträffande
interimsffottningen som rörande den allmänna flottningen.

De allmänna bestämmelser, som vattendomstolen i beslutet om flottledens inrättande
funnit lämpligt meddela för flottledens nyttjande till allmän flottning, och
de inskränkningar och föreskrifter i avseende å tiden och sättet för dennas bedrivande,
som därvid stadgats till skydd för allmän eller enskild rätt, böra självfallet
iakttagas jämväl vid interimsffottningen. Den interimsflottande bör nämligen
härutinnan icke äga större frihet än de, som komma att nyttja leden, sedan den
upplåtits för allmän trafik. Sålunda höra t. ex. vattendomstolens bestämmelser
rörande barkning, om flottningens inskränkning till viss tid på dygnet eller viss
årstid m. m. gälla jämväl i fråga om den interimistiskt bedrivna flottningen.

Vidare har, i överensstämmelse med nordandskommitténs härförut omnämnda
förslag till ändring av 8 § 2 inom. flottningsstadgan och till förekommande av de
utav samma kommitté påvisade missbruk, intagits uttryckligt stadgande, att
Konungens befallningshavande vid tillstånds meddelande alltid skall tillse, att den
flottande varder ålagt att erlägga flottledsavgift för sitt virke.

Beträffande grunden för beräknande av den flottledsavgift, som sålunda bör
åläggas den eller de interimsflottande, har norrlandskommittén icke angivit annat,
än att det interimsflottade virket herde »träffas av det bidrag till flottledens amorterande,
som på detsamma skäligen bör belöpa». Det ligger måhända närmast till
hands att tänka sig, att flottledsavgiften ställdes i relation till värdet av anläggningar
och arbeten, vilka, då interimsffottningen skall försiggå, redan må vara utfärda i
flottleden, vare sig såsom nya arbeten av ledens anläggare eller såsom redan tidigare
befintliga enskilda flottledsarbeten. På detta sätt synes domänstyrelsen hava tänkt
sig avgiftens bestämmande.

Dock lär man icke kunna stanna vid denna uppfattning. Det är tydligt, att
man med ett sådant ordnande av saken endast mycket ofullständigt skulle vinna
det föresätta målet: att förebygga möjligheten av vissa skogsbestånds utdrivande
och ^flottande under interimsflottningstiden utan bidrag till amorterande av kostnaderna
för flottledens ordnande. Så länge i vattendrag, varest flottning förut icke
bedrivits, ännu icke utförts några regleringsarbeten eller endast en ringa del därav,
skulle den flottande, därest vattendraget ändock är flottbart, bliva i tillfälle att utan
avgift till flottledens blivande amorterande eller mot en amorteringsavgift, åtgörande
endast en bråkdel av den normala, utflotta sitt virke till stort men för Övriga skogs -

ägare, vilka till följd därav komme att, om leden kommer till stånd, få vidkännas
för amorteringsplanens genomförande även den del av kostnaden, som annars skolat
gäldas medelst avgifter å de i farväg utflottade virkespartierna. Kanske också
anläggare funne lämpligt att, sedan han på dylikt sätt utflottat sitt eget virke, helt
underlåta att fullborda fiottledsarbetena, i vilket fall han lyckats tillskansa sig en fördel,
som måste betecknas såsom obehörig. Även om missförhållandena icke bliva så betydande,
som nu nämnts, är det dock givet, att värjo ^flottande av virke utan full
amorteringsavgift måste verka förryckande på den förut uppgjorda amorteringsplanen.

Av dessa grunder har det synts oss höra stadgas, att värjo interimsflottande
skall betala amorteringsavgift till samma belopp, som beräknas komma att utgå,
sedan flottleden upplåtits till allmänt begagnande. Utflottningen kommer under
sådana förhållanden att ställa sig i någon mån dyrare för en interimsflottande än
för den, som flottar sedan leden öppnats för allmän trafik. Ty han måste sannolikt
vidkännas en del kostnader för virkets framförande, vilka icke vidare behövas, när
flottningen underhjälpes av föreskrivna byggnader. Men häri kan icke sägas ligga
någon obillighet. Han önskar i förvåg njuta fördelarna av en kommunikationsanstalt,
som ännu är under byggnad och icke avsedd för allmänheten förrän efter
fullbordandet. Det är rimligt nog, att den extra förmån han vinner också motsvaras
av en ökad utgift. Endast för sådan flottande, som tidigare för egen räkning
ställt vattendraget i ordning såsom enskild flottled, kan med något egentligt
skål göras gällande, att ett stadgande av nu nämnt innehåll verkar obilligt. Denne,
som redan förut haft tillgång till flottning för de kostnader, som betingats av de av
honom utförda enskilda flottledsbyggnaderna, nödgas under interimstiden, om han ej
vill avbryta sin flottning, betala flottledsavgift till amorterande icke blott av nämnda
byggnader utan även av andra anläggningar, vilka kanske ännu icke ens påbörjats.
Härvid är dock att märka, att avgiften för det förra slaget av byggnader kommer
honom själv, såsom dessas ägare, till godo. Han är dessutom enligt gällande lag
och likaledes enligt de nu framlagda förslagen för dessa byggnader berättigad till
ersättning, sedan flottleden upplåtits till allmänt begagnande, medelst årlig amortering
enligt viss plan. I övrigt har han i regel haft tillfälle att, innan fråga uppstod
om vattendragets inrättande till allmän flottled, göra sig sina enskilda flottledsbyggnader
på ett vinstgivande sätt till godo.

Att interimsflottande i likhet med andra flottande äro skyldiga ersätta all
flottningsskada å stränder, vattenverk och annan egendom, framgår av bestämmel -

serna i 2 kap., vilka, såsom i motiven till nämnda kapitel anmärkts, äro avsedda
att gälla även beträffande interimsflottning.

Till flottningsskada räknas däremot icke den slitning och åverkan, som flottgodset
kan åstadkomma å befintliga eller under utförande varande flottledsbyggnader.
Såvitt fråga är om vattendrag, som upplåtits till allmän flottning, räknas
kostnaderna för bättrande av sålunda åsamkade brister till underhålls- (eller eventuel
sorterings-) utgifter, varom förmäles i 28 §. Till dessa kostnaders gäldande tagas
i anspråk i vanlig ordning å de flottande utdebiterade avgifter. De flottande få
alltså vidkännas dessa kostnader utöver amorteringen för själva byggnaderna jämte
flottningsskadeersättning. Det kan under sådana förhållanden icke vara annat än
billigt, att för slitning och skadegörelse genom flottgodset under interimsflottningen
å flottledsbyggnader, som kunna finnas i vattendraget, ersättning skall gäldas av de
interimsflottande utöver amortering och flottningsskadeersättning, varom nyss förmälts.
Härom har bestämmelse införts i förevarande paragraf.

Att ersättning för slitning och skadegörelse å byggnader, som tillhöra den
allmänna flottleden, skall ingå till flottningsstyrelsen såsom denna leds förvaltare,
är naturligt nog. Men under interimsflottning tillhöra de byggnader, som anläggare!!
hunnit utföra, honom själv; och detsamma kan på sätt och vis också sägas om
byggnader, som tillhört enskild flottled och skola för den allmänna leden övertagas.
Enligt 4 kap. 10 § vattenlagen är nämligen anläggare!! underhållsskyldig för sådana
byggnader och pliktig att vid avsyningsbesiktningen tillhandahålla dem i behörigt
skick. Han är sålunda ansvarig för slitning och skadegörelse under byggnadstiden
även å sådana byggnader. Det är därför i sin ordning, att ersättning i dessa avseenden
av de interimsflottande skall gäldas till honom och icke till den syssloman,
som enligt 20 § skall tillsättas för uppbärande av flottledsavgifter under interimstiden.
Men i den mån han uppburit ersättning för underhåll av äldre byggnader i
leden, bör han naturligen icke vara berättigad att i anläggningsbeloppet inräkna
gottgörelse för byggnadernas underhåll.

Ehuru slitning och skadegörelse å byggnader genom interimsflottning icke är
att hänföra till flottningsskada, sådant detta begrepp definierats i 6 §, är det dock
ganska uppenbart, att det lätt skulle vålla svårigheter och misstag, om flottledens
anläggare icke skulle äga att för sina krav på gottgörelse för härav vållade underhållsutgifter
begagna samma rättsprocedur, som stadgats för krav på flottningsskadeersättning.
Anläggare!! är ofta själv skogs- och strandägare och har i sådan egenskap

FL 362

18 att anlita skilj emannaproceduren för skadeståndskrav. Han skulle säkerligen många
gånger ha svårt att inse, varför ett annat förfaringssätt skulle tillämpas med avseende
å honom tillkommande gottgörelse för skada genom flottningen å hans flottledsbyggnader.
Det har därför synts lämpligt att genom en hänvisning till vissa
paragrafer i 2 kap. stadga för krav på nu ifrågavarande underhållskostnadsersättning
samma förfarande, som föreskrivits beträffande anspråk på gottgörelse för flottningsskada.

Uti det av norrlandskommittén avgivna förslag till ändringar i flottningsstadgan
hade kommittén till 8 § 2 mom. föreslagit, förutom det ovan omnämnda,
ytterligare ett tillägg av innehåll, att de interimsflottande skulle gentemot annan,
som av flottningen kunde skadas, äga samma ansvarighet, som ålåge flottande i
allmän flottled, samt att, där tillstånd till interimsflottning gåves åt mer än en
flottande, vad som stadgades angående flottningsförening och flottningsreglemente
skulle lända till efterrättelse. Härom anmärkte domänstyrelsen, att de sålunda
föreslagna bestämmelserna syntes utan olägenhet kunna undvaras. Då nämligen
särskild föreskrift redan nu funnes därom, att vid beviljande av interimstillstånd de
villkor skulle meddelas, under vilka flottning finge försiggå, torde myndigheten icke
underlåta att i berörda avseenden utfärda erforderliga bestämmelser. Konungens
befallningshavande i Gävleborgs län erinrade, att då det uti dylika ärenden ofta
vore nödvändigt att frågan utan längre dröjsmål avgjordes, såvida icke ändamålet
med tillståndet skulle alldeles förfelas, kunde Konungens befallningshavande
icke tillstyrka en så vidlyftig omgång, vartill bildandet av flottningsförening
och fastställandet av flottningsreglemente skulle föranleda och som för övrigt ej
vore av tvingande skål påkallad.

Vad angår frågan om de interimsflottandes ansvarighet för flottningsskada,
hava de av norrlandskommittén i donna del framhållna synpunkter i förslaget vunnit
beaktande, då, såsom ovan framhållits, bestämmelserna i 2 kap. äro avsedda att
gälla jämväl skada i följd av interimsflottning. Detsamma gäller enligt den i förevarande
paragraf gjorda hänvisningen jämväl beträffande den slitning å möjligen uppförda
flottledsbyggnader, som kan vållas av interimsflottande, där dessa äro flere.
Beträffande åter den föreslagna skyldigheten för de flottande att bilda förening och
antaga flottningsreglemente — varav skulle följa, att alla i 4 kap. upptagna särskilda
bestämmelser rörande flottningsförening skulle bliva tillämpliga — har stadgande härom
ansetts icke höra meddelas, utan det bör såsom hittills överlämnas åt Konungens befall -

363

ningshavande att för varje särskilt fall, där flera än en flottande erhålla tillstånd till
interimsflottning, bestämma, vilka särskilda vilkor kunna erfordras för ordnande av de
ilottandes inbördes angelägenheter. Förhållandena kunna nämligen i praktiken gestalta
sig olika. Understundom hava de flottande på förhand ingått överenskommelse
om sättet för interimsflottningens utförande, i andra fall åter har flottningens
ombesörjande överlåtits åt någon entreprenör, som mot viss avgift åtagit sig utilotta
virket, och slutligen har ofta förekommit, att, där den nya flottleden skall
ingå som del i förut befintlig led, donna senares flottningsförening ombesörjt interimsflottningen
i samma ordning och enligt samma bestämmelser, som varit gällande
för flottningen i huvudleden. Att i senare fallet ålägga de interimsflottande att
sinsemellan bilda en särskild förening, i vad blott anginge flottningen i den nya
leden, skulle vara opraktiskt och verka till flottningens fördyrande.

Lista stycket av 18 § har tillkommit för att förebygga, att bland flere
sökande, vilka samtlige enligt 17 § kunna vara berättigade till tillstånds erhållande,
någon viss erhåller sådant företräde framför annan, att honom därigenom beredes
obehörig fördel.

19 §.

I enlighet med domänstyrelsens och flottningschefsföreningens härovan under
17 § anmärkta framställningar i fråga om tillämpningen av beslut rörande interimstillstånd,
innan detta vunnit laga kraft, har i första stycket av denna paragraf intagits
bestämmelse, att dylikt beslut må gå i verkställighet, ändock att ändring däri
sökes. Tillika har i samma stycke föreskrivits, att beslut om interimsflottnings
medgivande skall till efterrättelse för strandägare och andra publiceras i ortstidning.
Båda stadgandena överensstämma med hittills allmän rättstillämpning.

Oftast torde det icke vara möjligt att förutse, huru interimsflottningen kommer
att verka eller vilka olägenheter och obehag skola därav uppstå för strandägare och
andra. Under flottningens gång vinnes erfarenhet härom och det kan därvid visa
sig, att de först uppställda villkoren icke äro tillräckliga att förekomma onödigt
intrång eller ock att flottningen måste i särskilda avseenden inskränkas eller möjligen
helt inställas. Det måste därför finnas möjlighet för Konungens befallningshavande
att, oaktat beslutet om interimsflottning vunnit laga kraft eller gått i verkställighet,
på grund av förekomna omständigheter antingen föreskriva nya villkor

Tillämpning
av interim9-lillstavd.

Ändring av
föreskrivna
villkor.

Fl.

Syssloman för
uppbärande
av flottledsavgiftcr
från
interimsflottande.

364

för flottningen eller erforderliga inskränkningar däri eller ock helt återkalla det
meddelade tillståndet.

20 §.

De föreslagna bestämmelserna om skyldighet för interimsflottande att erlägga
flottledsavgifter för flottledens amortering skulle bliva föga effektiva, där
icke samtidigt skapades betryggande garanti för att avgifterna verkligen erläggas
och komma flottleden till godo. Och det är härvid icke nog med att, såsom norrlandskommittén
föreslog, överlåta åt Konungens befallningshavande att vid tillståndets
lämnande »iakttaga att betryggande bestämmelser meddelas angående sättet
för avgiftens redovisning». Man måste även tillse, att flen, som har att uppbära
avgifterna, erhåller tillräckliga maktmedel att på ett skyndsamt och verkningsfullt
sätt utbekomma dem även hos tredskande eller insolvent^ flottande. Vi hava
ansett detta mål lämpligast vinnas genom ett stadgande om skyldighet för Konungens
befallningshavande att vid tillstånds meddelande utse syssloman, som har att
hos de flottande uttaga avgifterna, samt genom att utrusta sysslomannen med
samma befogenhet, som enligt 33 § tillerkänts flottningsstyrelsen, nämligen att, där
avgifterna icke behörigen erläggas, kvarhålla flottgodset och efter tillsägelse till den
flottande försälja å offentlig auktion så mycket därav att beloppet täckes. Denne
syssloman skall därjämte hava till uppgift att utöva tillsyn över det behöriga iakttagandet
av de för interimsflottningen givna villkor och föreskrifter. Han är sålunda
att betrakta som representant för det allmänna flottledsintresset inom ledens
område, och strandägare kunna hänvända sig till honom med sina erinringar rörande
sättet för interimsflottningens bedrivande, där överträdelse av villkoren förekommer.
Till syssloman må, där så finnes lämpligt, kunna förordnas flottningsstyrelsen för
närmast inom vattenområdet belägna flottled, vilket särskilt torde vara lämpligt i
de fall, att den nya leden skall ingå som del i annan äldre led eller flottgodset
skall vidare framflottas i dylik led.

De avgifter, som sysslomannen uppbär, böra göras räntebärande samt, sedan
flottleden öppnats för allmän trafik, av honom redovisas till den nybildade flottningsföreningens
först utsedda styrelse, som har att fora räkenskaper över amorteringens
förlopp och på vilken det ankommer att besörja om medlens utbetalande till anläggaren
eller annan, som äger samma rätt. Skulle den händelse inträffa, som förutsatts
i 4 kap. 14 § vattenlagen, att frågan om flottledens inrättande förfaller, bör

365

anläggare!! icke erhålla någon del av de under interimstiden influtna avgifter, lika
litet som lian enligt nämnda lagrum får någon ersättning för utförda arbeten. Bleve
en dylik rätt honom tillerkänd, skulle nämligen, därest såsom ofta händer anläggare!!
vore skogsägare, som förskaffat sig tillstånd till interimsflottning, det under vissa
förhållanden kunna innebära en lockelse för honom att icke utföra annat än de
allra nödtorftigaste flottledsarbeten till belopp, motsvarande just de avgifter,
som skulle belöpa å hans eget flottade virke, varefter och sedan han utflottat allt
sitt virke, han utan förlust skulle kunna nedlägga arbetet med flottledens iordningställande.
För dylikt fall bära därför avgifterna överlämnas till Konungens
befallningshavande och med dem förfaras på samma sätt, som stadgas i 82 § om
behållna medel efter allmän flottleds avlysande, d. v. s. behållningen skall tillfalla
skogsvårdsstyrelsen eller, där sådan ej finnes, hushållningssällskapet att användas till
skogsvårdens främjande inom flottledsområdet. Vad vidkommer innehavare av enskilda
flottledsbyggnader, som i leden förut inrättats (4 kap. 7 § vattenfågel!), kräver
dock rättvisan, att denne bör erhålla vad å nämnda byggnader belöper av influtna
avgifter ävensom, därest han utan att själv vara anläggare interimsflottat i leden,
vad han därvid måst utgiva i flottledsavgifter för Övriga byggnader. Skulle hans
enskilda flottledsbyggnader hava förfallit eller skadats, icke genom interimsflottning
utan på annat sätt t. ex. genom isgång, tidens tand m. m., höra givetvis på grund
av allmänna rättsregler kostnaderna för byggnadernas återställande i det skick, vari
de av honom avträtts, gäldas av ifrågavarande medel. Dessförinnan kan nämligen,
för att begagna uttryckssättet i 82 §, ingen »behållning» anses hava uppstått å
medlen ifråga.

21 §.

Såsom vid 17 § anmärkts, bör myndighets rätt att bestämma över flottningen
i ett vattendrag icke komma i fråga, förrän vattendraget genom beslut förklarats
skola vara allmän flottled, och före nämnda tidpunkt bör således ej heller tillstånd
till interimsflottning kunna av myndighet lämnas. Härifrån har dock ansetts nödigt
gorå undantag för visst fall, varom förmäles i donna paragraf. Åtskilliga vattendrag
finnas, där allmän flottled väl ej inrättats, men där möjlighet att flotta ändock
stått öppen för virkesägame och på grund därav flottning bedrivits sedan lång tid
tillbaka. I vissa fall har därvid rätten till flottning formligen genom avtal upplåtits
av strandägame åt någon viss flottande, i andra fall åter har flottningsrätten

Fl.

Interimsflottning
före
flott leds
inrättande.

Fl. 366

21 varit beroende på strandägarnes tysta medgivande därtill, varvid den skadeersättning,
som till dessa utbetalats, ansetts även inbegripa vedergällning för upplåtelsen
av flottningsrätt. Att en flottning, som grundar sig på dylika överenskommelser
eller medgivanden, kan bliva mycket osäker, torde vara tydligt. I det sistnämnda
fallet kunna strandägare när som helst lägga hinder i vägen för dess fortsättande,
och vad det förra fallet angår lär ej, huru försiktig man än varit vid avtalens
ingående, kunna undvikas, särskilt om den enskilda flottleden är av större utsträckning,
att det en vacker dag upptäckes, att avtalet icke är förbindande för en eller
annan strandägare. Denne kan därvid motsätta sig all vidare flottning eller ock
fordra så stor ersättning för flottnings medgivande inom sitt vattenområde, att de
flottande icke kunna gå in därpå. Därmed omöjliggöres kanske även flottningen
inom Övriga delar av vattendraget, och det gives för att förebygga flottningens avstannande
ej annan utväg, åtminstone utan oskäliga kostnader, än att begära vattendragets
inrättande till allmän flottled. Men innan syneförrättning hållits och vattendomstolens
beslut i flottledsärendet meddelats, skulle ändock flottning ej kunna
vidtagas, alldenstund enligt 17 § interimsflottning ej må medgivas före nämnda tidpunkt.
Detta skulle kunna medföra störa förluster för virkesägare, vilka i förlitande
på det trygga beståndet av den till dem upplåtna flottningsrätten, vidtagit måhända
omfattande dispositioner för sin skogs avverkning och försäljning. För att förhindra
dylikt förlustbringande avbrott i en sedan lång tid fortgående flottning har ansetts
nödigt för särskilda trängande undantagsfall medgiva interimsflottning, så snart ansökan
om allmän flottleds inrättande inkommit till Konungens befallningshavande,
oavsett att vattendomstolen ännu icke hunnit meddela beslut i saken. Förutsättningar
för att tillstånd skall kunna givas å så tidigt stadium äro emellertid, såväl
att flottning flere år fortgått i vattendraget och icke vidare utan oskäliga kostnader
står till buds, som ock att flottningens avstannande skulle medföra synnerligen betydande
förluster för sökanden. Därjämte måste tillses, att hos sökanden finnes allvarlig
avsikt att verkligen vidtaga åtgärder för allmän flottleds inrättande, så att han
ej, så snart han utflottat sitt virke, avstår från vidare befattning med flottledens
iordningställande. Strandägares och andra sakägares rätt skulle eljest bliva illa tillvaratagen,
om det tillätes flottning i deras enskilda vatten utan att säkerhet gåves
för, att allmän flottled sedermera komme till stånd. För att erhålla dylik garanti
har i paragrafen stadgats skyldighet för sökanden att utgiva visst betydande vite,
därest ej flottleden kommer till stånd, vilket vite på förhand till beloppet fastställes

367 fl

av Konungens befallningshavande, varjämte sökanden ålägges ställa fullgod säkerhet 22
därför. Visar sig sedermera, att förhållandena ej äro sådana, att allmän flottled
bör inrättas i vattendraget, eller underlåter sökanden, därest föreskrift lämnas
om flottleds inrättande, att vidtaga de härför bestämda anläggningsåtgärder, skall
det föresätta vitet utdömas. Det torde möjligen anmärkas såsom en obillighet att
stadga vitets utgivande i det fall, att ansökningen om flottleds inrättande bliver avslagen
utan sökandens skuld. Detta stadgande betingas emellertid av den extraordinära
beskaffenheten hos interimsflottningen i föreliggande fall samt utgör eu
sporre för virkesägaren att icke försumma någon rimlig utväg till godvillig uppgörelse
med dem det vederbör.

Beträffande ansökan om interimsflottning enligt denna paragraf skola i övrigt
bestämmelserna i 17—20 §§ i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

I fråga om användandet av förfallet vite har ansetts lämpligt, att detta
kommer skogsvården till godo på samma sätt, som stadgats beträffande flottledsavgiftema
för det fall, att fråga om flottleds inrättande förfaller.

22 §.

Vid flottleders inrättande och reglerande måste ofta, särskilt vad angår de Tillfälligt ut sträckande mindre

vattendragen, flottningstiden i leden begränsas till viss tid av året för att av flottningnförebygga
alltför stor skada eller intrång å stränder, fiske och vattenverk. Sålunda
plägar i regleringsutslagen föreskrivas, att flottningen ej må under året påbörjas
förrän islossningen i vissa sjöar ägt rum och ej fortsättas längre än intill viss dag
under våren; understundom tillätes därjämte flottning även under hösten efter visst
datum. Flottning däremot under övrig tid av året förbjudes, och den som bryter
däremot är underkastad ansvar för flottning under otillåten tid. Enligt förslaget
till vattenlag skall hädanefter bestämmandet av flottningstiden ligga i vattendomstolens
hand, som vid flottledens inrättande har att pröva, huruvida inskränkning i
tiden må tarvas, och därom meddela föreskrifter samt även sedermera under flottningens
gång äger på särskild ansökan utfärda ändrade bestämmelser härutinnan.

Har flottningstiden alltså en gång blivit begränsad, måste de flottande ställa sig
bestämmelsen härom till efterrättelse, intill dess vattendomstolen i laga ordning
meddelar ändrade föreskrifter. Under pågående flottning kunna emellertid någon gång
sådana exceptionella naturförhållanden eller olyckshändelser inträffa, att det bliver

Fl.

Flottning sfötenings

rättsliga
ställning.

368

omöjligt avsluta flottningen inom den bestämda tiden. Vattentillgången kan t. ex.
bliva betydligt lägre än under normala år, spardammar kunna genom olyckshändelse
sprängas, så att flottvattnet avrinner, innan allt virket hunnit nedläggas i vattendraget,
etc. För dylika händelser måste det givas möjlighet för de flottande att
erhålla utsträckt flottningstid för att under året kunna utblotta virket; eljest bleve
följden, att virket måste lämnas kvarliggande intill nästa år med ty åtföljande värdeminskning.
I förevarande paragraf har därför upptagits bestämmelse om, att, där
för visst fall under pågående flottning yppas trängande behov av flottningstidens utsträckning,
Konungens befallningshavande äger på ansökan lämna tillstånd därtill
antingen för flottleden i dess helhet eller för viss del därav. Prövningen av ansökan
härom har överlämnats åt Konungens befallningshavande och ej åt vattendomstolen,
enär dylikt ärende närmast är att betrakta som ett handräckningsmål. Där åter
behovet av utsträckt flottningstid icke kan anses vara av mera tillfällig beskaffenhet
eller beroende av vissa säregna förhållanden, utan visar sig bliva stadigvarande, tillkommer
det ej Konungens befallningshavande att meddela besked i saken, utan böra
de flottande hänvisas att i den ordning, som stadgas i 11 kap. vattenlagen, hos
vattendomstolen gorå ansökan om ändrade bestämmelser rörande flottningstiden.

Att tillstånd, som Konungens befallningshavande med stöd av denna paragraf
lämnar de flottande, bör genast kunna få tillämpas, även om klagan föres mot beslutet,
torde ej behöva vara underkastat någon tvekan.

4 KAP.

Om flottningsföreningar.

Ombesörjande av allmän flottning medelst flottningsföreningar stadgades genom
vattenrättslagstiftningen av år 1880. Den flottning, som dessförinnan förekom i
Sverige, stod i allmänhet under ledning antingen av vederbörande strandägare eller
ock av särskilda bolag, stundom kallade kompanier, eller av enskilda affärsmän,
vilka förvärvat oktroj å flottningen i visst vattendrag. Bibehållande av denna s. k.
oktrojflottning förordades av 1865 års vattenrättskommitté, men nya lagberedningen
ansåg lämpligare, att flottningsbestyret med vad därmed hörde samman överlätes
åt de flottandes egen självverksamhet, vilka för sådant ändamål herde sammansluta

sig i föreningar. Denna ståndpunkt intager i överensstämmelse härmed gällande
flottningsstadga.

Beträffande flottningsföreningarnes allmänna struktur och uppgifter givas
i flottningsstadgan vissa grundläggande regler, vilka återfinnas i dess 10—16 gf}.
Enligt dessa regler är de flottandes sammanslutning, såsom namnet antyder, organiserad
såsom en förening, vars medlemmar, d. v. s. de flottande, hava att utse
styrelse för föreningen m. m. i enlighet med reglemente, som Konungens befallningshavande
äger fastställa. Föreningen skall omfatta alla flottande (utom husbehovsflottande).
Kostnaderna för flottningen ävensom för flottledens ordnande och vidmakthållande
gäldas medelst sammanskott, förlag, av de flottande för varf år i
sänder, men med möjlighet under vissa förutsättningar att skjuta större kostnadsbelopp
över på framtida flottande att gäldas medelst amortering. Fl ottningsföreningen
har en dubbel uppgift, nämligen å ena sidan att ombesörja medlemmarnas gemensamma
enskilda intressen i avseende å flottningen och flottleden, men å andra sidan
även att sörja för de kommunikationsintressen av allmän natur, som äro knutna
till den under tiottningsföreningens vård stående allmänna flottleden.

Utöver dessa allmänt hållna grundregler äro de bestämmelser, som i flottningsstadgan
givas för flottningsföreningarnas organisation och verksamhet, ytterst knapphändiga.
Till stor del kan detta förhållande förklaras därav, att föreningsväsendet
över huvud vid tiden för flottningsstadgans tillkomst ännu icke gjorts till föremål
för lagstiftningens ingripande. För övrigt torde med skål kunna sägas, att underlåtenheten
att fastslå mera detaljerade bestämmelser beträffande flottningsföreningarna
visat sig hava varit välbetänkt och för flottningsrörelsens sanda utveckling i det
störa hela gagnelig. Den faran både nämligen legat nära, att innan någon erfarenhet
ännu vunnits på ifrågavarande område, ett mera ingående reglerande av hithörande
rättsförhållanden kunnat genom måhända obehövliga restriktioner verka
hämmande på den rika utveckling, trävaruindustrien i Sverige sedan flottningsstadgans
tillkomst ernått i hägnet av flottningsföreningarnas självbestämmanderätt.

Vid den nu förestående revisionen av flottningslagstiftningen ligga förhållandena
icke så litet annorlunda. Föreningsväsendet är icke längre av lagstiftningen obeaktat,
Rörande ekonomiska föreningar har en omfattande lagstiftning kommit till stånd,
först genom lagen den 28 juni 1895 och sedermera genom den nu gällande lagen
av den 22 juni 1911. Rörande särskilda slag av dylika föreningar, såsom sjukkassor,
understödsföreningar, hava också lagar antagits under senare år, och be 47 -

Fl. 370

23 träffande icke ekonomiska föreningar föreligga utarbetade lagförslag. På ett annat
rättsområde, som icke saknar beröringspunkter med föreliggande fråga, nämligen
med avseende å sådana tvångssammanslutningar, som betingas av torrläggningsoch
vattenregleringsföretag, hava i förslaget till vattenlag intagits nya bestämmelser.
Det lär vid sådana förhållanden svårligen kunna försvaras att vid flottningslagstiftningens
revision beträffande flottningsföreningama lämna å sido de spörsmål,
som på nyss nämnda närstående områden ansetts kräva uttryckliga lagbestämmelser.

I förevarande kapitel hava följaktligen upptagits åtskilliga föreskrifter rörande
flottningsförenings reglemente, flottningsstyrelse, revision, flottningsstämma in. m.
med mer eller mindre liknande innehåll, som givits åt motsvarande bestämmelser i
lagen om ekonomiska föreningar och i närstående författningar.

De i dessa hänseenden föreslagna bestämmelserna äro huvudsakligen ägnade
att giva större fasthet åt formerna för utövandet av flottningsföreningarnas självverksamhet
och överensstämma ganska nära med vad redan nu i allmänhet plägar
tillämpas. Ett vida svårare och mera grannlaga spörsmål är emellertid det, huruvida
den gångna tidens erfarenhet bör föranleda till inskränkningar i flottningsföreningarnas
saktiga befogenheter. Såsom nyss antytts, synes det oss ovedersägligt,
att flottningsföreningarnas hittills utövade verksamhet i stort sett väl motsvarat
lagstiftarens förväntningar och lett till mycket gagn för landet. Men med den
storartade utveckling, flottningsrörelsen ernått, är det fullt förklarligt, att här och
var företeelse!'' framträtt, vilka giva anledning till eftertanke. Vi hava trött oss
finna, att såväl bland flottningsföreningarnas funktionärer och medlemmar som också
i viss mån hos vederbörande myndigheter uppfattningar om dessa föreningars rättsliga
ställning och befogenheter i vissa avseenden kommit till synes, vilka knappast
överensstämma med den allmänna ståndpunkt, flottningsstadgan måste anses intaga
i dylika frågor, och i allt fall icke utan vådor kunna lämnas att fortleva under eu
ny lagstiftning. Det kan icke undvikas, att de förtydliganden, vi ansett oss höra
införa i den nya lagen, mer eller mindre få formen av begränsningar i flottningsföreningarnas
befogenheter. Dessa begränsningar beröra emellertid allenast så att
säga gränsmarkerna för föreningarnas verksamhet. I de centrala delarna bibehålies
deras självbestämmanderätt fullt ut.

Det har nyss framhållits, hurusom flottningen under äldre tider bedrivits i
stor utsträckning av särskilda flottningsbolag. Det har ingalunda allestädes klart
uppfattats, att rättsförhållandena i flera punkter ändrats, sedan sammanslutningen

a71 Fl.

mellan de flottande i flottningsförenings form övertagit de äldre bolagens verksamhet. 23
Särskilt i Norrland, där medlemmarna i flottningsföreningarna ofta äro sågverksbolag,
har det legat nära till hands att likställa flottningsföreningen med affärsdrivande
bolag och å densammas verksamhet tillämpa liknande normer, som gälla
för aktiebolag; allmänheten därstädes plägar ock gemenligen beteckna föreningen
med det från äldre tider kvarlevande uttrycket »flottningsbolaget». Man har
exempel på, att flottningsföreningar vid sidan om sin egentliga uppgift drivit eller
planlagt rörelse av helt annan art såsom skogsdrift, förmedlande av egnahemslägenheter,
penningförvaltning för särskilda ändamål. Låt vara att åtgöranden av nämnda
slag i regel hava föranletts av en nog så berömvärd omtanke om flottningsföreningens
ekonomi och stått i en viss förbindelse med åtgärder för flottningen eller flottleden,
så innebär dock föreningens indragande i sådana för dess syfte främmande affärer
vådor och konsekvenser, som ej höra lämnas obeaktade. En flottningsförening kan
ej tillerkännas samma handlingsfrihet och obundenhet som ett affärsföretag. Den
företräde!'', som ovan nämnts, i viss mån offentliga intressen och redan den omständigheten,
att varje flottande enligt lag är skyldig att tillhöra densamma, giver
varje föreningens medlem rätt att fordra säkerhet att ej tvingas in i delaktighet i
eller ansvarighet för andra affärer, än som äga direkt samband med flottningen.

Huru vi tänkt oss att förhållandena höra ordnas i nu berörda avseende, framgår
av vad bär nedan yttras i motiven till 23 och 24 §§, vilka innehålla bestämmelser
i dessa delar.

Under 4 kap. 24 § vattenlagen har påpekats, hurusom egendom, som av
flottningsföreningen anskaffas, tillhör flottleden och således är allmän egendom,
varförutom omnämnts huru detta förhållande hittills understundom missuppfattats.

Den där uttalade åskådningen om innebörden av flottningsstadgans bestämmelser i
ämnet och om vad den nya lagen i överensstämmelse därmed bör stadga, medför
vissa konsekvenser med avseende på flottningsförenings rätt att förfoga över egendom,
som nu nämnts. Härför redogöres under 25 § bär nedan.

Ovan har antytts, att vissa beröringspunkter finnas mellan en flottningsförening
och en ekonomisk förening, registrerad enligt därom gällande lagstiftning.

Men flottningsföreningen skiljer sig från förening av det senare slaget bland annat
däri, att den är en i lag föreskriven tvångssammanslutning, varav ingen deltagare
i allmän flottning kan undgå att bliva medlem. I detta avseende är den till sin
juridiska struktur i viss mån att sammanställa med en dikningssamfällighet, varom

Fl. 372

23 gällande dikningslag samt 5 kap. i förslaget till vattenlag innehålla bestämmelser,
eller med en vattenregleringssamfållighet enligt vattenlagsförslagets 7 kap. Medlemskapet
i flottningsförening är alltså obligatoriskt för varje flottande det år, flan deltager
i allmän flottning, och förvärvas ej såsom i andra föreningar genom inval eller
genom övertagande av annans delägarerätt. De avgifter, som skola av de flottande
inbetalas, äro i huvudsak ej annat än deras bidrag till täckande av årets omkostnader
för föreningens verksamhet. Någon vinst å flottningsrörelsen får föreningen
för egen räkning ej tillgodogöra sig, utan allt arbete debiteras de flottande till
självkostnadspris. Flottningsföreningen är således närmast att likställa med en
kooperativ transportförening med personlig ansvarighet, ehuru rörelsen ej bedrives
med eget kapital utan med av de flottande för varje år tillskjutna förlag. Överhuvudtaget
äger föreningen ej någon egendom, utan de medel, den omhänderhar,
tillhöra antingen flottleden eller årets flottande. Flottledens tillhörighet utgöres, enligt
vad nyss framhållits, av fast eller lös egendom, som förvärvats för flottleden eller
flottningen. De penningbidrag eller förlag, som de flottande årligen skola inbetala
till föreningens verksamhet, tillhöra däremot de flottande och skola till dem redovisas
samt, i den mån förlägen ej åtgått till gäldande av årets omkostnader, återbetalas.
Flottningsföreningen består såsom institution så länge flottleden existerar, men dess
verksamhet ligger, nere under sådana år, då flottning ej bedrives, och dess medlemmar
kunna växla år efter år, allteftersom äldre flottande upphöra att flotta och nya tillträda.
På grund av dessa årliga växlingar bland medlemmarna och då de nytillträdande
icke härleda sitt medlemskap från de föregående, måste varje års verksamhet
hållas strängt i sär från andra års, och föreningens förbindelser, uppkomna under ett
år, icke i regel kunna skjutas över till fullgörande av ett annat års flottande. I fråga
om löpande utgifter måste således föreningen för varje år pa sätt och vis betraktas
som en enhet för sig. Ersättning för flottningsskada, som inträffat ett år, bör icke
utan vidare kunna uttagas hos ett senare års flottande, ej heller bör så kunna ske
med t. ex. föregående års upplupna löner eller arvoden. Och dock finnas exempel
på, att vid verkställighet av domstols utslag, som ålagt flottningsförening betalningsskyldighet
i dylika fall, i mät tagits förlag, som tillskjutits av de flottande under
det år, då verkställigheten skett. Man förstår lätt svårigheten att finna ett annat sätt
för utslagets verkställande, men förfarandet står dock icke att förena med grunderna
för de flottandes ställning i flottningsföreningen. Inom en flottningsförening äro de
flottande medlemmar endast i samma mån och samma utsträckning som de äro

373

föreningens kunder, och de böra därför ej heller svara för föreningens gäld vidare
än i mån av omfattningen av vars och ens flottning i förhållande till andra flottandes
under samma år. Att alla, som ett visst år flottat å plats, varest skada vållats
genom flottningen, äro gent emot den skadelidande solidariskt ansvariga för skadans
ersättande (8 §), är betingat av särskilda förhållanden. De flottande inbördes
emellan fördelas emellertid även sådan kostnad efter omfattningen av envars flottning
det år, då skadan timade.

Otvivelaktigt är det i rättssäkerhetens intresse önskvärt att vid den föreliggande
lagrevisionen få till stånd nogare utförda lagbestämmelser, som reglera
dessa och snarlika rättskonflikter. Det är desto mera behövligt, som, på sätt ovan
nämnts och i flottningsstadgan är erkänt, i vissa fall förhållandena med nödvändighet
påkalla möjlighet för flottningsförening att kunna binda framtida flottande till deltagande
(genom årliga amorteringar) i havda kostnader. Att utstaka gränserna för
de medgivanden, som härutinnan höra göras, och skapa verksamma men ick,e allt
för tryckande garantier mot missbruk, är tydligen en uppgift, som vid lagrevisionen
icke bör eftersättas.

Om flottningsförenings uppgift och verksamhet.

23 §.

Det ligger i sakens natur, att flottningsföreningens huvudsakliga uppgift bliver
att ombesörja den allmänna flottningen i leden och vidtaga därmed sammanhängande
åtgärder. Till flottningsverksamheten hör ock skyldighet att underhålla leden och
till vederbörande anläggare redovisa honom tillkommande flottledsavgifter. Detta
överensstämmer med uttryckliga stadgande!! i nu gällande lagstiftning (flottningsstadgan
11 §). Att handhavandet av flottleden jämväl i andra än nu nämnda hänseenden
enligt gällande lagstiftning tillkommer flottningsföreningen, är knappast tvivel
underkastat, om ock uttryckligt lagstadgande därom icke kan påvisas. Det är sålunda
i praxis erkänt, att föreningen äger i förhållande till utomstående intressen
företräda flottleden och tillvarataga dess rätt. Särskilt vid utförande av vattenverksbyggnader
och vattenregleringar eller vidtagande i övrigt av förändringar i
vattendraget är det av vikt att tillse, att flottledens och flottningens rätt ej trädes
för nära. Visserligen har detta intresse i viss mån även bevakats av de allmänna

Flottnings förenings huvudupp gifter.

Fl.

Förbud att
utöva främmande
verksamhet.

374

ombud, som av myndigheterna utsetts att närvara vid syner och förrättningar, men
då dessa, vilkas uppdrag avsett även andra allmänna intressen av olika slag, självklart
endast i undantagsfall kunnat äga samma kännedom om flottleden och dess behov, som
de, vilka år efter år idkat flottning i vattendraget, hava flottningsföreningar oftast
jämte de allmänna ombuden uppträtt såsom bevakare av de allmänna intressen, som
äro förknippade med flottlederna. Föreningen bör ock anses bäst lämpad att representera
flottledens intresse gentemot andra. I 23 § har upptagits ett stadgande, att
föreningen har att handhava flottleden jämte dess tillhörigheter. Detta innebär, att
det åligger föreningen icke blott att vårda och öva tillsyn över leden med vad
därtill hör, utan även att vara representant för densamma, i mål och ärenden kära
och svara för den samt bevaka och tillvarataga det allmänna flottledsintressets
bästa. Att Konungens befallningshavande tillika skall hålla tillsyn över flottlederna,
liksom ock över flottningsföreningamas fullgörande av deras åligganden, framgår
av 70 §.

1 andra stycket av föreliggande paragraf har införts föreskrift om förbud
för flottningsförening att utöva verksamhet, som är främmande för det ändamål,
föreningen, enligt vad i första stycket föreskrivits, har att fullfölja. Rörande skälen
för införande i lagstiftningen av ett dylikt uttryckligt förbud hänvisas till vad ovan
i detta ämne yttrats i inledningen till detta kapitel. Här må endast tilläggas, att
man vid ingen affärsverksamhet äger frånse möjligheten av, att den kan komma att
gå med förlust eller i allt fall tarva penningtillskott. Inträffar detta med en affärsverksamhet,
bedriven av flottningsförening, måste det erforderliga beloppet, enär
flottningsföreningen saknar egna tillgångar och flottledens tillhörigheter såsom allmän
egendom icke få tagas i anspråk för ett för flottningen främmande intresse, uttagas
hos de flottande såsom en extra pålaga utöver kostnaderna för flottningen. Sådant
är icke förenligt med flottningsföreningens ställning såsom en tvångssammanslutning
och ej heller med flottledens karaktär av allmän led samt kunde lätt få en menlig
inverkan på skogs- och fastighetsvärdena inom flottledens område.

Det meddelade förbudet mot främmande verksamhet innebär dock ej, att det
skulle vara föreningen betaget att vid sidan av flottningsrörelsen driva sådan verksamhet,
som avser att fylla vissa flottningen» behov. Dylik verksamhet måste betraktas
blott som en gren av flottningsrörelsen. Så t. ex. må det anses vara fullt i sin
ordning, när föreningen, såsom i vissa fall hänt, åtager sig att, sedan virket urskiljts
och flottlagts vid skiljeställe, även transportera det vidare till vederbörande

375

ägares sågverk nedanför skiljestilllet. Ej heller bör det anses förbjudet, att för- 23

eningen i mindre omfattning driver rörelse, som väl ej direkt är avsedd att tillgodose
något flottningsändamål, men som är ägnad att på ett ekonomiskt sätt utnyttja
för tiottningens bedrivande anskaffad egendom. Om således föreningen, såsom
ofta inträffar, för bogsering av virke anskaffat ångbåtar, bör det stå föreningen
fritt att, i den mån dessa ej tarvas för tiottningens drift, uthyra dem att begagnas
i frakt- eller passageraretrafik å vattendraget, varigenom förebygges att båtarna
under alltför lång tid av året icke giva någon ekonomisk avkastning. Likaså äldst
överensstämmande med lagstiftningens grundsatser, att, där föreningen inrättat
verkstad för tillverkning och reparation av flottningsmateriel, å verkstaden utföras
jämväl tillfälliga arbeten åt utomstående. Den biverksamhet, som föreningen sålunda
kan komma att utöva, må dock icke bliva huvudsak eller framträda såsom den
verkliga anledningen till vidtagande av den anstalt (inköp av bogserbåtar, anläggande
av verkstad in. in.), till vilken den ansluter sig; föreningen är ej något affärsdrivande
verk och har ej bildats för sådant ändamål.

Flottningschefsföreningen har vid sitt årsmöte i mars 1914 till behandling riottningäförehaft
förevarande fråga, huruvida flottningsföreningarna höra driva annan verk- föreningens
samhet än flottning och anordnande av flottleder, och därvid gjort det uttalande, yttrande,
»att den ansåge det ytterst nödvändigt, att flottningsföreningarna ej måtte i lagstiftningen
förbjudas att driva sådan biverksamhet, som direkt föranleddes av arbetareförhållandena,
i synnerhet vid sorteringsverken, samt ej heller att utöva sådan
verksamhet med den för flottningen inköpta materielen och därför uppförda anstalter,
som visade sig ägnad att tillföra föreningen inkomster och såmedelst komme att
orsaka minskning i flottningskostnaden eller ock kunde medföra fördelar för det
allmänna». Enligt det inledningsföredrag, som föregick beslutet, anfördes huvudsakligen
såsom stöd för detsamma, att det för erhållande av stabila arbetsförhållanden
vid de större skiljeställena och skäliga arbetslöner samt för undvikande av strejker
vore av vikt, att man anställde en fäst arbetarestam och gåve donna arbete året
runt; då under vintertiden full sysselsättning icke kunde givas arbetarna med flottnings-
eller flottledsarbeten, bleve det behövligt att anordna någon mindre vinterindustri,
för att därmed binda den fasta arbetarstammen, och såsom dylik industri
kunde tänkas den möjligheten, som redan lancerats från visst industrihåll, att föreningen
läte nedflotta och förädla gallringsvirke, som nu lämnades kvar i skogen,
emedan det ej bore utsorteringskostnaden; störa summor skulle riskeras, därest

man ej sloge in på den så anvisade vägen; arbetslönerna skulle, genom att ackordering
därom ej kunde ske förrän vid vårtiden, pressas upp och föreningen skulle
stå maktlös; det vore därför bättre att lägga ned ett kapital uti en industri, som
ju möjligen komme att bära sig, men även om den ginge med förlust, dock kunde
rädda föreningen från att slunga ut massor av penningar, utan att motsvarande
högre arbetseffekt vunnes; även för arbetarna själva vore ett dylikt anordnande av
vinterarbete fördelaktigt, emedan de finge sin ekonomiska ställning tryggad genom
att erhålla en säker årsförtjänst, vadan även från humanitär synpunkt sett det
måste anses i hög grad önskvärt, att ej flottningsföreningarnas handlingsfrihet i nu
berörda hänseenden inskränktes; vidare vore önskvärt, att hinder ej lades i vägen
för föreningarna att till gagn för strandborna i mera glest befolkade traktör använda
bogser- och varpbåtar till frakt- och passageraretrafik, när dessa ej användes
för flottningens behov; det vore nämligen från det allmännas synpunkt en gagnelig
verksamhet att härutinnan tillmötesgå strandbornas önskemål; och likaså borde,
där föreningen, såsom beträffande en led hänt, anlagt kraftstation för att förse
buntningsverken med kraft, vara medgivet att även distribuera elektrisk ström
för belysnings- eller andra ändamål till närboende för att kraftstationens drift
måtte bliva så ekonomisk som möjligt; buntningskostnaden bleve därigenom högst
väsentligt reducerad till fördel för de flottande; skulle lagen förbjuda föreningen
att ställa sig som kraftleverantör, bleve följden, att flottläggningen måste ordnas på
mindre tillfredsställande sätt, eller också måste särskilt kraftbolag bildas för att
förse föreningen med den nödiga kraften; i båda fallen bleve resultatet helt säkert
vida obekvämare och ogynnsammare för de flottande.

I den mån flottningschefsföreningen med den antagna resolutionen åsyftat att
tillförsäkra flottningsföreningarna rättighet att på bästa sätt utnyttja för flottningens
eller flottledens behov anskaffad egendom eller gjorda anläggningar även för andra
ändamål av mera underordnad eller tillfällig natur, står, såsom framgår av vad ovan
yttrats, detta önskemål i samklang med den föreslagna lagstiftningen. Åsyftas däremot
något annat och mera, än vad sålunda nämnts, kunna vi av skål, för vilka ovan
redogjorts, icke ansluta oss till framställningen i fråga. De visserligen i sig själva
mycket behjärtansvärda ändamål, som skulle vinnas genom sådana mera fristående
anstalter, som de inom flottningschefsföreningen omförmälda, höra tillgodoses på
annat sätt än genom flottningsföreningarnas direkta ingripande. Den frivilliga
sammanslutningens väg är här den råtta, icke tvångssammanslutningens. Där behov

377

av sådana anstalter gjort sig verkligen gällande, lära de större och mera permanenta
intressenterna i flottleden Unna ändamålsenligt att sörja därför t. ex. genom
bildande av bolag av liknande natur som de ofta förekommande så kallade strömby
ggnadsbolagen.

24 8-

Ungefär samma skäl, som föranlett oss att i 23 § stadga förbud för tiottningsförening
att utöva verksamhet, som är främmande för dess ändamål, kunna åberopas
för de begränsningar i avseende å föreningens rätt att förvärva fast egendom,
som föreslås i förevarande paragraf. Behov av fastigheter förefinnes ofta för flottledens
ordnande eller flottningsverksamhetens ändamålsenliga utövande. För sådana
ändamål bör det följaktligen stå föreningen fritt att förvärva fast egendom. Men
för främmande ändamål bör det ej vara tillåtet att gorå fastighetsförvärv. 1 överensstämmelse
härmed har 24 § avfattats, därvid dock ansetts lämpligt att närmare
precisera de fall, då fastighetsförvärv är medgivet för föreningen.

Först har härvid upptagits det fall, då fastighet tarvas för utförande av
särskild anläggning eller åtgärd för själva flottleden eller ock för flottningens ändamålsenliga
ordnande, d. v. s. för vidtagande av anordningar för flottleden av samma
slag, som omnämnas i 4 kap. 4 § vattenlagen. Kan föreningen härvid genom avtal
med vederbörande strandägare förvärva äganderätt till den mark, som må vara
behövlig för anläggningens eller åtgärdens utförande, torde därmed i många fall, åtminstone
vad angår anläggningar av mindre betydelse, vinnas den fördel, att frågan
om anläggningens utförande icke behöver underställas vattendomstolens prövning
och att man sålunda inbesparar de därför eljest nödiga rättegångskostnader och förebygger
den med domstolsförfarandet alltid i någon mån förknippade tidsutdräkten.
Såsom framgår av stadgandet i 4 kap. 20 § vattenlagen, erfordras nämligen ej alltid
vattendomstolens tillstånd för att utföra en anläggning eller åtgärd för flottleden,
utan föreningen äger vidtaga densamma utan domstolens provning, såvitt allmän
eller enskild rätt ej förnärmas därav. Åtskilliga flottledsanläggningar äro ock av
den beskaffenhet, att de icke beröra någon annans rätt än ägarens av den mark, varå
anläggningarna skola göras.

Förvärv av fast egendom har vidare enligt 2 mom. ansetts höra tillstädjas
föreningen, då därigenom möjliggöres ett nedbringande av eljest utgående skadeersättningar.
Härmed åsyftas i första hand skador å flottleden kringliggande

Förenings
rätt att förvärva
fast
egendom.

Fl. 378

21 stränder. Från flottningsintresserat håll har nämligen försports klagomål över, att
strandskadeersättningama ofta blivit satta till oskäligt höga värden; det har därför
understundom ställt sig betydligt förmånligare för de flottande att inköpa vissa områden
utefter leden, särskilt lågt belägna strandängar, än att årligen utbetala de
ersättningar, vartill skadorna i följd av flottningen värderats. Även i sådana fall,
där föreningen blivit ålagt utförandet av särskilda anläggningar till skydd mot skada
å viss egendom, har det befunnits fördelaktigare att inköpa egendomen än att bekosta
en mången gång alltför dyrbar anläggning. Särskilt i de norrländska flottlederna,
där fasta fiskelägenheter i stor utsträckning förekomma, lära föreningarna
på åtskilliga ställen hava inköpt laxfisken för att därmed undgå inrättandet av
kostsamma skyddsanordningar. Genom att på nu omnämnt sätt förvärva de fastigheter
eller fastighetsdelar, varå skada orsakats, har man ernått den fördelen, att de
eljest utgående ersättningsbeloppen kunnat användas till fastighetens amortering och
att efter amorteringstidens slut ingen vidare avgift behövt utgå för den skada, flottningen
vållat å den sålunda förvärvade fastigheten.

Förutom i nu omnämnda två fall har slutligen fastighetsförvärv medgivits
föreningen, därest sådant erfordras för inrättande av kontorslokaler eller verkstäder
eller för att tillhandahålla bostäder åt flottningschef, kontors-, flottnings- eller annan
personal. Ifrågavarande anstalter äro visserligen icke i samma mening, som ovan
berörts, behövliga för flottleden såsom trafikled betraktad eller för flottningsarbetets
utförande — med bostäder åt flottningsmanskap avses annat och mera än sådana
för manskapets tillfälliga härbärgerande under pågående flottningsarbete avsedda
byggnader, som ingå bland de i 4 kap. 4 § vattenlagen angivna flottledsbyggnader —
och anordnande av dessa anstalter kan ej bliva föremål för beslut av vattendomstolen.
Det kan emellertid uppenbarligen vara av stort ekonomiskt intresse för flottleden
att med äganderätt besitta de fastigheter, varå omnämnda lokaler äro inrymda. Att
inköpa fastigheter för nu nämnt ändamål har ock hittills varit brukligt beträffande
vissa leder, särskilt dem, vid vilkas sida ej funnits något strömbyggnadsbolag, som
kunnat tillhandagå med erforderliga lokaler. Där åter dylikt förlagsbolag bildats,
har detta i regel varit ägare av de fastigheter, som för nu nämnt ändamål erfordrats,
samt mot hyra upplåtit dem åt föreningen till nyttjande. Vilketdera tillvägagångssättet
härutinnan kan anses mest fördelaktigt, må föreningen själv avgöra.

Att de fastigheter, som enligt denna paragraf anskaffas av föreningen, bliva
flottledens egendom, framgår av stadgandet i 4 kap. 24 § vattenlagen. Förvärvet

379

bör därför ske i allmänna flottledens namn och lagfart meddelas för flottleden. 1
detta sammanhang torde erinras om, att lagen den 4 maj 190(5 angående förbud i
vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom enligt den lydelse, dess
8 § erhållit genom lagen den 22 juni 1911, torde vara tillämplig jämväl å fiottningsförening
samt att, där flottningsförening inom lagens tillämplighetsområde inköper
för flottleden erforderlig fast egendom i sitt eget namn, fånget sålunda måste underställas
Konungens eller dess befallningshavandes provning. Huruvida man vid lagändringen
1911 verkligen avsett att gorå den ifrågavarande förbudslagstiftningen
tillämplig även å flottningsföreningar — den tillkom i samband med förslag till
lagstiftning för ideella föreningar — kan måhända ifrågasättas. I varje fall synes
sådan tillämplighet icke längre höra upprätthållas efter antagande av de restriktioner
i avseende å fastighetsförvärv, som i förevarande paragraf innehållas. Då emellertid
förutsättes, att i framtiden flottningsförenings fastighetsförvärv skola ske i flottledens
namn och således icke för flottningsföreningens egen rakning, lär utan ändring i
lagen den 4 maj 1906 enligt dess nyssberörda lydelse, densamma icke vidare kunna
tillämpas å sådana fång.

25 8-

Nyss åberopade stadgande, 4 kap. 24 § vattenlagen, avser icke blott fast utan
även lös egendom. Om båda slagen gäller att egendom, som anskaffas för flottleden
eller flottningens ombesörjande, är flottledens tillhörighet. Donna regel har alltså
tillämpning jämväl med avseende å flottledsbyggnader och för flottningens bedrivande
anskaffade redskap och materiel. Anläggaren av flottledsbyggnadema äger ingen
annan rätt beträffande dessa än att uppbära de för deras amorterande fastställda avgifter,
och donna fordringsrätt är icke ens förknippad med någon panträtt till byggnaderna.
Vad åter angår flottningsföreningens rätt till byggnader och redskap, inskränker
sig donna till ett blott handhavande och förvaltande. Huru vidsträckt donna
förvaltningsrätt kan anses vara, har vid tillämpningen varit föremål för olika meningar.
Ganska utbredd är den åsikten, att föreningen ägor lämna flottledsanstalterna och
redskapen såsom säkerhet för lån, som den kan finna lämpligt upptaga, och vi hava
oss även bekanta några fall, där förening vid underhandlingar med bankinrättningar
om förlagslån erbjudit dylik säkerhet. Ävenledes finnas flere exempel på, att flottningsförening
träffat avtal om försäljning av alla flottledsanläggningar jämte fastigheter
och inventarier till det förlagsbolag eller de intressenter, som förskjutit kostnaden för

Fl.

Föreningens
fÖivaltningsrätt
övrr
flottledens
egendom.

Fl.

Förbud att
pantsätta eller
inteckna flottledens
tillhörigheter.

380

flottledens inrättande eller omreglerande. Syftet med sådana köp har dock egentligen
varit att därigenom söka bereda förlagsgivaren större säkerhet för förlagets
återbekommande än den flottningsstadgan skänker genom bestämmelsen om rätt för
anläggare att återfå förskjutet belopp medelst uppbärande av amorteringsavgifter av
de flottande; någon köpeskilling lämnas nämligen icke av köparen, utan såsom sådan
betraktas det av honom förut förskjutna anläggningskapitalet, varjämte såsom villkor
plägar stadgas, att sedan förlagsgivaren genom uppbärande av de av Konungens
befallningshavande fastställda amorteringsavgifterna till fullo återfått förskjutet
kapital, egendomen åter skall tillfalla flottleden; understundom bär i nämnda kontrakt
förlagsgivaren dessutom tillförsäkrat sig högre ränta å kapitalet än den av Konungens
befallningshavande i regleringsutslaget fastställda, vilken visserligen icke alltid torde
motsvarat det rådande penningelägets behov. Giltigheten av dessa avtal torde starkt
kunna ifrågasättas. Vederbörande kontrahenter synas ej heller varit fullt övertygade
om deras riktighet; flottmogsföreningen bär nämligen oftast förbehållits rätt att uppsäga
avtalet när som helst mot skyldighet att inlösa egendomen till bokfört värde.

Det torde vara uppenbart, att, sedan en allmän trafikled enligt myndighets
beslut kommit till stånd, åt trafikanterna icke kan lämnas så vidsträckt förfoganderätt
över densamma, att till följd av deras transaktioner, i avseende å vad till leden
hör, dess bestånd äventyras eller möjligheten för en var att begagna den avstänges.
Leden bör fortfarande stå öppen för allmänheten mot erläggande av de avgifter,
som i laga ordning bestämts, och om någon, under åberopande av att han genom
köp från flottningsföreningen tillhandla!; sig flottledsanstalterna, skulle söka förbjuda
begagnandet av dessa eller pålägga nya avgifter för deras nyttjande eller bortföra
anstalterna, bör självklart ett sådant försök avvisas såsom rättsstridigt. Ingen annan
än flottleden själv bör vara ägare av de för dess inrättande eller förbättrande utförda
anläggningar eller för dess nyttjande anskaffad materiel, och nämnda egendoms
försäljning till utomstående bör alltså vara förbjudet, så länge den är behövlig
för flottningen. Detta kan också anses överensstämma med gällande lagstiftnings
grundläggande principer.

Vad nu yttrats i fråga om flottningsförenings rätt att bortsälja flottledsanläggningar
m. in. måste ock gälla beträffande dess befogenhet att pantförskriva
ledens egendom eller eljest lämna denna som säkerhet för erhållna lån. En pantsättning
av ledens tillhörigheter, i den mån sådan är med laga verkan möjlig,
innebär samtidigt, att dessa i fall av bristande betalning kunna komma att avhändas

flottleden, vilket i sin ordning kunde hava till följd att flottning^ bleve omöjliggjord
eller försvårad. En dylik möjlighet måste av lagstiftaren förhindras lika väl som
avyttrandet av ledens egendom, och detta desto mera som det i fråga om åtskilliga
flottleder ej sällan inträffar, att flottning under många år ej bedrives i dem och
alltså ingå avgifter kunna uttagas till amorterande eller förräntande av de lån, för
vilka flottledsegendomen tilläventyrs lämnats som säkerhet.

Beträffande den största delen av flottledens tillhörigheter kan emellertid sägas,
att pantsättning av desamma icke är möjlig. De utgöras nämligen huvudsakligen
av anläggningar, uppförda å annans mark, och någon laga form för pantsättning
av sådan egendom gives icke. Det har visserligen ifrågasatts, huruvida icke i eu
ny flottningslagstiftning herde beredas möjlighet för flottningsföreningarna att upptaga
lån mot säkerhet i redan uppförda flottledsbyggnader in. m. Domänstyrelsen
bär i sitt yttrande den 27 maj 1909 uttalat önskvärdheten därav. Såsom skål
härför har styrelsen framhållit, att tiottningsförening måste för närvarande vid utförande
av de flesta arbeten vanligen anlita särskilda förlagsbolag, som förskjuta
kostnaderna och ofta även utföra själva byggnadsarbetena, »vilka först sedan kostnaderna
blivit slutamorterade överlämnas till föreningen». I detta senare fall komma
sålunda, enligt styrelsens yttrande, arbetena och den därmed förenade penningförvaltningen
att anförtros åt en institution, som stode utanför flottningsföreningen och
som kunde undandraga sig all kontroll från föreningens och dess revisorers sida,
därest ej särskilda bestämmelser härom intagits i det mellan föreningen och förlagsbolaget
avslutade kontraktet; då delägarna i förlagsbolaget ofta även besätta röstmajoritet
i föreningen och dylika kontrakt ej behövde underkastas myndighets prövning
och fastställelse, kunde oegentligheter tänkas uppstå.

Vi hava redan förut (sid. 253) påvisat, att flottningsstadgan icke lämnar något
stöd för den uppfattningen, att anläggare, som utfört arbeten i flottleden, skulle äga
någon ägande- eller dispositionsrätt över dessa och ej behöva överlämna dem till
föreningen förrän efter amorteringstidens slut. Domänstyrelsens farhågor beträffande
en förlagsbolaget tillkommande förvaltningsrätt till flottledsbyggnaderna sakna alltså
stöd i gällande författning. Så snart en flottledsanstalt tagits i bruk för den allmänna
tiottningen, tillhör den flottleden och bör handhavas av föreningen, och förlagsbolaget
har därefter ingen rätt att förvalta anstalten. Där ett motsatt förhållande
förekommit, bär sådant skott i strid mot flottningsstadgan. De av domänstyrelsen
anmärkta omständigheterna utgöra alltså intet skål att medgiva tiottningsförening

befogenhet att under en eller annan form lämna flottledsbyggnadema som säkerhet
för behövliga lån. Huru domänstyrelsen tänkt sig anordnandet av en dylik säkerhet,
framgår icke av yttrandet. Pantsättning i vanlig ordning kan icke, såsom ovan
nämnts, komma i fråga, enär flottledsanläggningarna i regel äro uppförda å annans
mark; och även om för detta fall någon ny pantsättningsform legaliserades, skulle
den säkerhet, som vunnes i byggnaderna såsom sådana, bliva ganska betydelselös.
Ett realiserande av dessa skulle nämligen endast i ringa mån lämna någon valuta
till skuldens täckande, enär de äga värde så gott som uteslutande såsom hottledsanstalter
å de platser, där de eu gång anbragts. För en långivare kunna hottledsbyggnaderna
i regel icke utgöra någon säkerhet under annan form, än att den ställda
säkerheten innefattar rättighet för honom att i händelse av bristande betalning uttaga
sin fordran medelst avgifters påläggande på ilottgodset för byggnadernas nyttjande.
Nu medger emellertid redan flottningsstadgan (§ 11), utan att ifrågasätta att byggnaderna
lämnas som säkerhet, rätt för den, som efter överenskommelse med föreningen
verkställt arbeten för höftleden, att därför undfå ersättning genom att uppbära de
avgifter, som av vederbörande bestämts skola utgå av de hettande till kostnadens
amortering. Inkilande rättighet hava vi i 26 § föreslagit skola tillerkännas den,
som förskjutit förlag till arbeten, som föreningen själv utfört. I dessa fall skulle
alltså byggnadernas lämnande som säkerhet icke för förlagsgivaren eller anläggare!)
medföra någon ökad säkerhet. Bleve däremot fråga om, såsom ock föreslagits, att
som säkerhet för lån kunna lämna även andra byggnader än dem, för vilkas uppförande
lånet lämnats, skulle även i detta fall säkerheten icke bliva av något värde
för långivaren annorledes än som en rättighet för honom att i händelse av utebliven
betalning få uttaga avgifter för de pantsätta byggnadernas nyttjande; men följden
av en dylik pantförskrivning bleve, att, i den män byggnadernas ursprungliga
anläggningskostnad icke ännu blivit gulden, de kunde komma att belastas med
dubbla avgifter, och fara kunde till och med uppstå, att hottningen genom för höga
avgifter omöjliggjordes. Tillika bleve nödigt att genom en särskild förmånsrättsordning
reglera rättsförhållandet mellan den ursprungliga anläggare!! av sagda
byggnader och pantägaren i avseende å deras inbördes rätt till inbytande avgifter.
Men även om de pantförskrivna byggnaderna redan vore slutamorterade, skulle
ändock en åtgärd, varigenom dessa lämnades som säkerhet för lån, avsett för uppförande
av andra byggnader, medföra orättvisa mot dem, som hetta å de platser,
där förstnämnda byggnader finnas. För det första äro dessa hettande ofta till stor

byggnaderna, och vidare är det ej givet, att dessa flottande också flotta å de platser
i flottleden, där de nya anläggningarna eller arbetena utförts. De skulle således
kunna komma att få erlägga avgifter till gäldande av kostnader, varav de ingen
förmån njutit, och kanske till största delen få bekosta anläggande eller omreglerande
av bileder, där de ej alls flotta. För nuvarande flottningsstadgan är det okänt, att
sedan flottled sbyggnader en gång till fullo guldits, nya och andra avgifter än
underhållsavgifter kunna uttagas hos de flottande för deras nyttjande; i 9 § 1 mom.
stadgas uttryckligen, att sedan fastställd lösen eller ersättning blivit till fullo gulden,
må flottledsbyggnaderna utan vidare avgift nyttjas av de flottande. Därigenom är
alltså omöjliggjort ett pantsättande av en gång slutamorterade anstalter. Tillräckliga
skål att frångå donna princip hava vi icke funnit föreligga, men väl däremot
avgörande grunder för dess bibehållande.

Vad nu yttrats beträffande pantsättning av flottledsbyggnader äger på sätt
och vis giltighet även vad angår flottledens lösa egendom, redskap och materiel.
Sådan egendom skulle visserligen kunna lämnas såsom handpant för lån, men då
den under större delen av året är behövlig för flottningens bedrivande, bör sådant
ej ske och har i regel ej heller kommit i fråga. Däremot har det någon gång förekommit,
att man sökt använda sig av den lösa egendomen såsom kreditunderlag i
den form, att man skaffat sig förlagsinteckning däri och lämnat donna som säkerhet
för förlagslån. Då emellertid inteckning icke enligt svensk rätt kan beviljas för förlag,
lämnat för bedrivande av flottningsrörelse, och i värjo fall förlagsinteckning icke
medför panträtt utan endast förmånsrätt i händelse av konkurs, samt det tillika icke
kan bliva tal om att allmän flottleds egendom avträdes till konkurs, torde vara tillräckligt
erinra om, att dylik inteckning icke utgör någon säkerhet alls för förlagsgivare
till allmän flottled.

Vi föreslå alltså i förevarande paragrafs första stycke, att flottningsförenings
förvaltningsrätt beträffande flottledens egendom inskränka därhän, att pantsättning
eller intecknande av sådan egendom förbjudes. Endast för ett särskilt fall har ansetts
lämpligt att giva förening möjlighet att med Konungens befallningshavandes
tillstånd pantförskriva flottledsegendom, nämligen i fråga om sådan fastighet,
som föreningen förvärvat för anordnande av kontors- eller verkstadslokaler eller
bostäder åt flottning^- eller kontorspersonalen. I dessa fall kan det nämligen ofta
vara av ekonomiskt värde för föreningen att få genom belåning av inteckning i

Förbud atl
avyttra fast
egendom, och
behövliga flottledsanläggningar.

384

fastigheten anskaffa erforderligt kapital för byggnaders uppförande. På dylikt sätt
lära penningar stå till buds mot billigaste ränta. Någon olägenhet av ett dylikt
undantag från förbudet mot intecknande av flottleds fastighet kan svårligen uppstå.
Omnämnda byggnader äro nämligen ej direkt behövliga för själva flottningen, såsom
fallet är i fråga om de i leden anbragta byggnader och tiottningsmaterielen, och om
de skulle t. ex. på grund av underlåten räntebetalning frånhända flottleden, kan
flottningen det oaktat fortfarande bedrivas i densamma.

I full överensstämmelse med de uttalade grundsatserna innehåller första stycket
av förevarande paragraf tillika förbud mot avyttrande av flottled tillhörig fast egendom,
dock med rätt för Konungens befallningshavande att medgiva undantag från
detta förbud. Vidare föreslås i första stycket förbud för flottningsförening att avhända
flottleden dess anläggningar, så länge dessa äro behövliga för flottningens bedrivande.
Föreningen äger således själv avgöra, huruvida en anläggning kan anses
vidare behövlig. Vad angår flottningsförenings rätt att avhända leden flottningsredskap
och annan till flottledsanläggning ej hänförlig lösegendom har däremot något
stadgande ej upptagits. Ett förbud mot sådan försäljning skulle blott onödigt klavbinda
föreningens handlingsfrihet vid ordnandet av lämpligaste sättet för flottningens
bedrivande. Självklart är dock, att försäljning av viss lösegendom ej bör företagas i
andra fall, än då egendomen är försliten eller otidsenlig eller ej längre behövlig för
flottningen.

Av samma skal, som föranlett oss att i 24 § intaga bestämmelse om förbud
mot fastighetsförvärv utom i vissa uppräknade fall, följer, att, därest en redan
förvärvad fastighet icke längre finnes vara behövlig för flottleden eller flottningen,
densamma icke längre bör bibehållas i flottledens ägo. För flottledens skötsel är
det ock fördelaktigare, att medel, som nedlagts å egendom som icke längre tages
i anspråk för flottningen, användas på annat sätt till flottledens fromma. Vad nu
sagts bör även gälla för det fall, att förening för ändamål, som i 24 § sägs,
förvärvat större område än behovet kräver. Det har nämligen ofta inträffat, att dä
förening ansett lämpligt inköpa strandområden utefter flottleden t- ex. för nedbringande
av skadeersättnings belopp, priset å det ifrågasätta området satts så
högt, att det visat sig förmånligare att inköpa hela den fastighetslott, vartill området
hört, samt att därefter åter försälja fastigheten med undantag av det nödiga
området, som därvid avsöndrats från stamfastigheten. För dylik händelse bör naturligtvis
vad av den inköpta fastigheten ej behöves för flottleden, så snart ske kan

385

utan förlust, avyttras av föreningen. Stadgande härom återfinnes i andra stycket
av paragrafen.

Enär kostnaden för anskaffande av flottleds egendom i regel guldits medelst
utdebitering å ett eller flera års flottande, torde vara uppenbart, att medel, som inflyta
genom försäljning av sådan egendom eller annorledes, ej må användas till
täckande av de utgifter, som böra årligen läggas å flottgodset, utan endast till
framtida båtnad för flottleden, såsom till förbättringsarbeten eller dylikt. Uti tredje
stycket av förevarande paragraf har stadgande härom intagits, därvid tillika införts
en anvisning att dylika medel lämpligen kunna användas såsom kapitaltillskott till
fond, varom förmäles i 32 §.

26 §.

För flottningsväsendets behöriga utveckling är det av synnerlig vikt, att
möjlighet finnes för flottningsföreningarna att utan allt för störa svårigheter anskaffa
penningar till utförande av nödiga och nyttiga förbättringsarbeten i lederna.
Vid flottledernas inrättande bliva nämligen dessa ingalunda så väl ordnade, att icke
nya arbeten senare bliva erforderliga; tvärtom måste man ofta vid den första regleringen
av en flottled av kostnadsskäl inskränka sig till att utföra allenast sådana
arbeten, som äro absolut nödiga för vattendragets flottbargörande eller för skyddande
av annans egendom. Med Övriga arbeten får därför anstå, till dess ursprungliga
anläggningskostnaden blivit gulden eller dessförinnan förbättringsarbeten anses
kunna utföras med ekonomiskt utbyte utan allt för starkt anlitande av flottningsföreningens
kredit. Även om utförandet av förbättringsarbeten icke är oundgängligen
av nöden för flottningens nödtorftiga ombesörjande, bör dock sådant, i den
mån den direkta flottningskostnaden därigenom kan nedbringas, komma till stånd,
så snart gynnsamma ekonomiska förutsättningar föreligga.

Utförandet av förbättringsarbeten kräver emellertid ganska störa belopp, och
då svårighet understundom mott att anskaffa erforderliga medel därtill, har man
längre än ensidigt låtit anstå med vidtagande av andra arbeten än de nödvändigaste,
och flera flottleder befinna sig därför i föga tillfredsställande skick. Flottningsstadgan
vilar på den förutsättning, att sedan flottleden öppnats för allmän trafik, alla för
flottleden och dess underhåll erforderliga arbeten skola verkställas av flottningsföreningen,
såvida icke överenskommelse träffas med någon utomstående, att denne
skall utföra och bekosta arbetena (11 § flottningsstadgan). I senare fallet blir den,

Anskaffande
av förlagsmedel
för flottleden.

Fl. 386

26 som utfört arbetena, förlagsgivare åt flottleden och äger för förskjutna kostnader
uppbära de amorteringsavgifter, som bestämts att utgå för byggnadens gäldande. I
förra fallet åter förutsättes, att kostnaden i sin helhet förskjutes av dem, som flotta
det år arbetet utföres, med rätt för dem att, därest kostnaden skall fördelas å flora
års flottning, av kommande års flottande återfå vad av kostnaden bör belöpa å dessa.
De flottande bliva därmed själva förlagsgivare åt leden (13 § 2 mom. flottningsstadgan).
Flottningsföreningen såsom sådan äger ingå egna medel och betraktas därför
ej som förläggare av de medel, som åstadkommits genom tillskott av dess medlemmar.
Av ovannämnda båda sätt för förlagsmedels anskaffande har i praxis såväl det ena
som det andra kommit till tillämpning. Vad de större lederna angår har man vanligtvis
vält den utvägen, att de större, mera ständiga flottande bildat aktiebolag, s. k.
strömbyggnadsbolag, vilka efter avtal med föreningarna utfört de byggnadsarbeten,
föreningarna beslutat, samt förskjutit kostnaderna därför; beträffande de mindre
lederna åter har man varit hänvisad att låta de enskilda flottande tillskjuta erforderliga
medel, även där kostnaden skolat fördelas å flera år.

Båda systemen hava emellertid visat sig innebära vissa olägenheter. Man har
således å ena sidan funnit det många gånger obekvämt, att, därest ett strömbyggnadsbolag
åtager sig att förskjuta kostnaden för en anläggnings utförande, bolaget enligt
11 § flottningsstadgan synes böra samtidigt självt utföra arbetet, så att detta ej kan
verkställas av föreningen med av bolaget tillskjutna medel; och å andra sidan har
det varit betungande för de enskilda flottande att under kanske många år framåt
ligga i förskott med förlag. Man har därför också i praxis slagit in på andra
vägar för lösande av frågan rörande byggnadsförlag. Så hava strömbyggnadsbolagen
från att ursprungligen hava utfört alla regleringsarbeten inom de leder, där deras
verksamhet varit förlagd, mer och mer övergått till att bliva uteslutande förlagsbolag,
vilka förskjuta medel åt föreningarna för de strömbyggnader, dessa själva
utföra, eller för anskaffande av tiottningsmateriel, med rätt för belägen att uppbära
de avgälder, som bestämmas att utgå för byggnadernas eller materielens gäldande.
Bär åter förlagsbolag ej funnits, har föreningen sökt anskaffa erforderliga medel
genom lån hos bankinrättningar eller enskilda i stället för att verkställa utdebitering
å årets flottande. Vanligen har därvid flottningsstyrelsen å föreningens vägnar utfärdat
förbindelse å förlagsbeloppet samt understundom några av de större flottande
iklätt sig borgen för skuldens återgäldande. Banken eller den enskilde långivaren
bär icke blivit direkt förlagsgivare till leden utan endast försträckningsgivare till

387

föreningen, vilken åter i sin ordning med det upplånta beloppet blivit den verklige
förlagsgivaren.

Huruvida sistnämnda tillvägagångssätt kan anses överensstämma med flottningsförfattningarna,
är tvivelaktigt. Med den rättsliga ställning, som enligt vad
förut framhållits tillkommer en tiottningsförening, bör det anses vara mest överensstämmande,
att föreningen själv ej uppträder som förlagsgivare åt leden. Förläggandet
av kapital åt flottleder är, såsom erfarenheten visar, icke sällan förenat med risken,
att kapitalet till följd av allt för ringa flottning i leden ej kan återfås eller att
det ej inflyter inom den tid eller i den ordning, som på förhand beräknats. I förhållande
till den, av vilka flottningsföreningen upplånat medlen, bliver föreningen
dock skyldig att förränta och amortera det upplånta beloppet på avtalat sätt. Långivaren
har endast att hålla sig till föreningen såsom sådan. Förslå inflytande
amorteringsavgifter ej till lånets årliga förräntande och amorterande, måste alltså
föreningen utfylla skillnaden medelst uttaxering hos föreningens medlemmar, d. v. s.
de flottande. Förlagsgivareskapet måste alltså i yttersta hand överflyttas på dessa.
Men härvid uppstår frågan, å vilka flottande bristen skall uttaxeras, antingen endast
å dem, som flottat det år, då beslutet om lånets upptagande fattades eller lånet
upptogs, eller å dem, som för värjo år brist uppkommer äro flottande, samt i
bådadera fallen antingen å alla dem, som flotta inom någon del av det eller de
vattendrag, som falla under föreningens verksamhetsområde, eller endast å dem,
som flotta i den del av leden, där det upplånta kapitalet nedlagts. Vidkommande
den förstnämnda frågan, är det alldeles främmande för gängse föreställningssätt att
inskränka ansvarigheten till dem, som flottat vid lånets tillkomst. Vad flen senare
frågan beträffar synes väl rättvisast, att ensamt de höra stå risken, vilka ensamma
draga fördel av det nedlagda kapitalet, men å andra sidan lär en sådan begränsning
icke alltid kunna genomföras. Det kan inträffa, att intet virke kommer att flottas
i den del av flottleden, där de med lånet bekostade arbetena utförts. Då föreningen
i dess helhet står som låntagare, måste i dylikt fall Övriga flottande tänkas bidraga
till lånets återgäldande, oavsett att de ingen nytta därav njutit genom underlättad
flottning för sitt endast på andra distrikt framflottade virke. Att det ligger obillighet
i ett system, som på dylikt sätt skulle tvinga en trafikant i den allmänna leden
att — utöver fastställda amorteringsavgifter för den del av leden, där han flottar,
jämte Övriga omkostnader för själva utflottningen — även gälda bidrag till återbetalande
av lån, som använts till förbättrande av leden å sträckor, där han ej själv

Fl.

Föreningens
ansvarighet
för förlagslån
till flottled,

Fl. 388

26 flottar eller kommer att flotta, torde vara uppenbart. Med flottningsförfattningamas
grunder är det knappast överensstämmande. Men enligt den praxis, som hittills tilllämpats,
är det att befara, att förhållandena skulle kunna utveckla sig på sådant sätt.

Av det sagda torde framgå, att man kommer i nästan olösliga svårigheter,
om flottningsföreningen med dess egendomliga rättsliga ställning göres ansvarig för
amorteringslån. Sådana lån äro visserligen merendels nödvändiga, men de höra
hänföras till vissa bestämda arbeten och distrikt och för deras återgäldande icke
påräknas annat än amorteringsavgifter, i laga ordning pålagda dem, som under
amorteringstiden flotta å ifrågavarande sträckor av flottleden. Att flottningsföreningen
såsom målsmän för flottleden äger träffa härför nödiga avtal är tydligen något
annat, än att föreningen ställer sig själv som gäldenär.

Med nu angivna betraktelsesätt hava vi ansett oss kunna bibehålla i huvudsak
flottningsstadgans grundsatser inom föreliggande område. Blott den modifikation har
synts höra vidtagas, att möjlighet beredes att anskaffa byggnadskapital genom dess
förskjutande av utomstående förlagsgivare även utan att denne själv ombestyr arbetenas
utförande. I överensstämmelse härmed har första stycket av förevarande paragraf
avfattats, därvid åt paragrafen givits sådan lydelse, att erforderliga medel höra kunna
upplånas såväl för utförande av anläggningar, som föreningen eller myndighet beslutat
skola vidtagas, som ock för gäldande av kostnaden för redan utfärda arbeten. Förlagsgivaren
blir genom donna anordning i rättsligt avseende likställd med den ursprunglige
anläggare!! av leden. Den säkerhet, som gives honom för förlagets återbekommande,
består i rätten att uppbära inflytande amorteringsavgifter och i flottningsstyrelsens
ansvarighet enligt 48 § för att dessa verkligen bliva uttaxerade. Efter införande
av den prövningsplikt rörande hithörande förhållanden, vilken enligt 30 § ålagts
Konungens befallningshavande, såframt amorteringstiden satts längre än tre år,
lär den principiella obenägenhet för lämnande av förlag till allmänna flottleder, vilken
hittills gjort sig på många håll gällande hos penninginstitutioner, kunna väntas komma
att försvinna. Någon real säkerhet i juridisk mening erhåller förlagsgivaren däremot
ej. Under nästföregående paragraf (sid. 380—383) har redan påpekats, vilka svårigheter
skulle mota med en anordning av realsäkerhet och huru det näppeligen skulle
innebära någon ökad säkerhet för förlagsgivaren. Men något behov av ökad säkerhet
utöver den, som ligger i rätten till amorteringsavgifterna, torde ej föreligga, åtminstone
vad de större huvudlederna angår. Den enda anledningen till farhåga för, att
det förskjutna kapitalet icke skulle återfås, skulle nämligen vara den, att flottningen

389

i leden skulle upphöra eller bliva så ringa, att amorteringsavgifterna ej försloge till
lånets tulla återgäldande. Något sådant kan emellertid ej förutsättas annat än beträffande
mindre leder; i de störa lederna kan man alltid påräkna en ständig ström
av flottgods, som säkerställer att förlagslånet kommer att bliva återbetalt.

Under det att lån, som upptagas för flottledens räkning, komma även blivande
flottande till godo och av sådan anledning även höra kunna fördelas å dessa till
återgäldande, bör annan ansvarighet gälla i fråga om sådan gäld, som föreningen
understundom ikläder sig till täckande av årets löpande utgifter. Dessa lån avse nämligen
täckande endast av ett visst års flottandes behov och höra därför ej kunna
rättvisligen överskjutas å ett kommande års. Om således en förening under något år
beslutar, att kostnaden för utflottningen skall gäldas medelst upptagande av lån i stället
för genom utdebitering å de flottande, bör, även om lånet ställes betalbart under kommande
år, medel till dess återbetalande icke kunna utdebiteras å sistnämnda års flottande
utan endast å dem, som dragit fördel därav. Väl må föreningen lagsökas för dylik gäld
under ett senare år, men skulden kunna uttaxeras endast av de verkligt ansvarige.
För att säkerställa fordringsägares möjlighet att kunna uttaga sin rätt mot förflutet
års flottande hava vissa bestämmelser införts i 42, 58 och 76 §§.

27 §.

Under det att i 24—26 §§ givits bestämmelser, avsedda att närmare reglera
flottningsförenings rätt att förfoga över flottledens egendom eller eljest därom träffa
avtal, åsyftas med föreskrifterna i förevarande paragraf att normera föreningens
beslutande- och avtalsrätt i fråga om andra förhållanden, i den mån beslutet eller
avtalet kan inverka även på kommande flottandes handlingsfrihet. Huru långt denna
föreningens rätt sträcker sig enligt nu gällande lagstiftning, har varit föremål för
olika meningar. Å ena sidan har man velat gorå gällande, att då föreningen består
år från år och alltjämt är samma juridiska person, värjo lagligt avtal, som i föreningens
namn ingås, bör vara bindande för densamma, även i den mån det medför
förpliktelser för senare års flottande, varemot man å andra sidan framhållit, att
alldenstund föreningens medlemmar årligen växla och det ena årets flottande ej hava
något gemensamt med det ändras, utan varje års flottande utgöra så att såga en
särskild förening för sig, herde flottningsförening ej kunna fatta beslut eller ingå
avtal med bindande verkan för blivande flottande. Vilkendera åsikten skall anses

Fl.

Föreningen*
ansvarighet
för tillfälliga
lån.

Förenings
avtals- och
beslutancUrätt
i övrigt.

FL 390

27 vara mest överensstämmande med flottningsförfattningama, är svårt att säga1). Flottningsstadgan
lämnar ingen ledning till frågans lösning, liksom den i övrigt innehåller
ytterst få bestämmelser rörande flottningsföreningamas rättskapacitet. Grunden till
införande i lagstiftningen av skyldighet för de flottande att bilda flottningsförening
har varit den, att då fleres flottgods framföres gemensamt och sammanblandat, en
viss gemenskap av sig själv måste uppstå mellan de flottande. Dylik gemenskap
förefinnes dock huvudsakligen endast mellan de flottande, som samma år flotta i
samma flottled, under det att skilda års flottande i regel ej behöva hava något
annat gemensamt med varandra än i frågor rörande flottledsanläggningama. Flottningsstadgan
omnämner i uttryckliga ord endast två fall, då flottningsförening äger
fatta beslut, som kan inverka å kommande flottandes rätt, nämligen dels det i 11 §
vidrörda angående förenings rätt att med utomstående träffa överenskommelse om
flottledsarbetens utförande, och dels det i 13 § 2 momentet omnämnda, att, där kostsamma
flottledsarbeten något - år verkställts, kostnaden därför må fördelas till utgörande
även å senare års flottande. Aven om flottningsstadgans tystnad icke får
tagas som stöd för den mening, att föreningen i andra fall skulle vara förhindrad
fatta beslut eller ingå avtal, som bonde kommande flottandes handlingsfrihet, måste
dock medgivas, att föreningens rätt härutinnan icke kan lämnas alldeles obegränsad,
så att ett års flottande kunde fatta beslut, som vore till kanske obotlig skada för
blivande flottande eller för flottleden. Särskilt i de mindre lederna, där blott en eller
ett par personer bedriva flottning och där, enligt vad erfarenheten visar, understundom
gör sig gällande en strävan att utestänga konkurrens från andra skogsköpare,
kan lätteligen tänkas, att som medel härför skulle kunna användas träffandet
av avtal rörande skadeersättningar eller arrenden mellan föreningen å ena sidan samt
de flottande eller dem närstående personer eller bolag å andra sidan, varigenom å
flottningen lades oskäliga kostnader, så att ingå andra än de i avtalet intresserade
kunde vidare deltaga i flottning. För skogsägame inom flottledsområdet är det
därför av synnerlig vikt, att flottningsföreningamas avtals- och beslutanderätt varder
i lag reglerad.

Domänstyrelsen, som i sitt utlåtande den 27 maj 1909 synes omfatta den
mening, att flottningsförenings beslutanderätt redan enligt gällande flottningsstadga
vore begränsad att gälla endast vissa frågor, har däri uttalat önskvärdheten, att

*) Ang. rättspraxis se Kung!. Maj:ts domar den 15 okt. 1886 och den 1 juni 1900 (N. J. A.
1886, sid. 398 och 1900, sid. 277).

391

Fl.

förening borde uttryckligen tillerkännas befogenhet att i vissa fall, utöver vad för 27
närvarande kunde anses tillåtet, fatta en del beslut, varav »framtida flottningsföreningar»
vore bundna. Enligt nu gällande bestämmelser, yttrar domänstyrelsen, ägde
flottningsförening besluta att, därest större arbetskostnader för flottleden under ett
år uppstått, förlägga gäldandet av en del av dessa kostnader på nästkommande års
flottande. Dessutom kunde i allmän flottled enligt 7 § llottningsstadgan gäldandet
av kostnader för strömrensning m. fl. arbeten efter Kungl. Maj:ts befallningshavandes
beslut åläggas framtida flottande, varjämte åtgärder rörande flottledens eller flottningens
ordnande kunde föreläggas »blivande flottningsföreningar» till efterrättelse i
enlighet med samma myndighets beslut. Härjämte bolde emellertid flottningsförening
äga befogenhet dels att fatta beslut angående älvkassas bildande (se bär nedan under
§ 32) dels ock att för längre tidsperiod anställa erforderliga tjänstemän med för
denna tidsperiod fastställda avlöningar. Den ställning, berörda tjänstemän för närvarande
intoge, vore nämligen ytterst vansklig i sådana föreningar, där för olika
år röstmajoriteten kunde besittas av olika personer. Det lede intet tvivel, att denna
tjänstemännens osäkra ställning i viss mån bidragit därtill, att tekniskt utbildade
personer i ytterst sällsynta fall agnat sig åt flottningsyrket, oaktat mångenstädes
dylika platser vore förenade med löneförmåner, som i statens och även enskild tjänst
mera sällan kunde uppnås. En annan åtgärd, varigenom dessa tjänstemän kunde
säkerställas, vore möjliggörandet av utsikt att efter längre tjänstgöringstid kunna
komma i åtnjutande av pension, i vilket syfte flottningsförening torde höra tillerkännas
rätt att avsätta medel till pensionering av föreningens tjänstemän under sådana
villkor, att samma medel ej finge för annat än det avsedda ändamålet användas.

I vad domänstyrelsen sålunda anfört vilja vi till fullo instämma. Det kan
emellertid ej bestridas, att förening bör äga rätt att fatta beslut eller träffa avtal
med bindande verkan för framtida flottande även beträffande andra frågor än de av
styrelsen framhållna. Så t. ex. torde det för nedbringande av kostnaderna ofta
vara lämpligt, att föreningen eller för dess räkning flottningsstyrelsen eller eventuellt
flottningschefen träffar överenskommelser, gällande för flera år, i frågor om skadeersättningar,
arrendering av för flottningen erforderliga strand- och vattenområden,
ackordsflottning eller eljest om flottningens utförande. Att i lag uppräkna de fall,
då dylika avtal må vara tillåtna, lär emellertid ej vara möjligt.

Med hänsyn till vad nu och ovan yttrats har det synts oss angeläget att i
avseende å frågor, som icke falla in under bestämmelserna i 24—26 §§, meddela

Fl. 392

28 sådana bestämmelser, att å ena sidan flottningsföreningarna och de, som för dem
äga talan, icke må obehörigen inskränkas i den rörelsefrihet, som de måste äga
för att kunna väl tillvarataga flottledens och de flottandes bästa, och å andra sidan
möjligheten att rätta, vad som tilläventyrs kan visa sig bliva till verkligt men för
dessa intressen, icke alldeles avskäres. De tillfällen, då behov gör sig gällande av
ett rättsmedel mot beslut eller avtal, som träffats för flottningsförening, äro emellertid
icke ofta förekommande. Hithörande förhållanden synas följaktligen lämpligen kunna
ordnas på det sätt, att för de fall, då sådant beslut eller avtal vare sig vid tiden
för dess tillkomst eller längre fram befmnes vara oförenligt med flottledens intresse
eller lända till uppenbart men för de flottande, rättelse i beslutet eller avtalet må
kunna utan inskränkning till viss klagotid vinnas hos Konungens befallningshavande,
men att intilldess sådan rättelse må hava vunnits, detsamma är bindande för de
flottande, både för dem, vilka voro medlemmar i föreningen vid beslutets eller avtalets
tillkomst, och för senare tillträdande. Bestämmelser i dessa ämnen återfinnas
dels i förevarande paragraf dels i 62 §.

Beträffande vissa under förevarande paragraf ingående frågor kan det emellertid
vara av vikt att få på förhand avgjort, att tiottningsförenings beslut eller avtal icke
är sådant, att det kan enligt 62 § varda upphävt eller ändrat. Sådana frågor äro
de, som angå flottningschefs, tjänstemäns och arbetares anställande för flere år, om
deras avlöningsförmåner samt pensioner, olycksfalls- och sjukdomsunderstöd och dylikt
åt dem eller deras anhöriga. En sådan prövning på förhand i form av en stadfåstelsetalan
hos Konungens befallningshavande har förty synts höra medgivas i
frågor av nämnda slag. I första stycket av donna paragraf har stadgande därom
införts, varförutom uttryckligen tillagts’ att, där Konungens befallningshavande
stadfäst beslut eller avtal av nu nämnt innehåll, rätten att söka rättelse däri enligt
62 § icke vidare förefinnes.

Om flottningsförenings utgifter och deras fördelande på de flottande.

28 §.

Särskilda slag För fullgörande av de uppgifter, som åligga en flottningsförening, åsamkas

utgifter. Ensamma utgifter för många skilda ändamål. För de flottandes delaktighet i dessa
utgifter gälla, såsom under nästföljande paragraf skall framhållas, enligt flottnings -

393

Fl.

stadgan i viss mån olika bestämmelser; att fördela dem alla efter enhetliga grunder 28
är ej heller görligt. Inom flottningsföreningarna har det därför vid räkenskapsföringen
framträtt ett behov att uppdela utgifterna i vissa större grupper, allt efter deras
beskaffenhet och de olika reglerna för deras debiterande å de flottande.

Av dessa skal och då det tillika torda vara lämpligt att i lagen införa
en enhetlig terminologi för de särskilda slagen av flottningskostnader, har i 28 §
föreslagits, att fiottningsförenings utgifter skola i dess räkenskaper sammanföras
under sju särskilda huvudgrupper, nämligen flottleds-, underhålls-, utflottnings-, sorterings-,
inventarie-, förvaltnings- och separatutgifter. Denna indelning lär ock i
huvudsak överensstämma med de principer, som av de större föreningarna hittills
följts vid räkenskapernas förande och kostnadernas fördelande. Huru bokföringen i
övrigt bör anordnas, överlämnas åt föreningarna att själva bestämma under iakttagande
av de i 47 § meddelade regler. Det torde således ej vara nödigt att för
värjo grupp upplägga särskilda konton, blott av bokföringen i övrigt framgår, huru
mycket av kostnaden faller å värjo särskild grupp.

Vad angår den föreslagna gruppindelningen är att märka, att åtskillnad gjorts
mellan kostnader för flottledens anläggande, utvidgande och förbättrande, flottledsutgifter,
samt kostnader för flottledens underhåll, underhållsutgifter. Härutinnan
sker således avvikelse från flottningsstadgans ståndpunkt, som likställer nybyggnads-
och underhållskostnader. Uti motiven till stadgans 13 § anföres som skål
för dylikt likställande, att »då samtliga dessa kostnader åligga samma personer, förefunnes
ingen nödvändighet att bestämma vad som skulle såsom nybyggnad eller
allenast underhåll anses, vilken fråga stundom kunde vara svår att lösa och möjligen
kunde leda till förvecklingar vid uppgörande av flottningsföreningens räkenskaper».
Att det någon gång kan vara tveksamt, huruvida ett flottledsarbete skall
hänföras till nybyggnad eller underhåll, äger nog sin riktighet, men detta har dock
icke utgjort något hinder för föreningarna att redan under nuvarande lagstiftning
verkställa en uppdelning av dessa båda slags utgifter. Detta har nödvändiggjorts
därav, att anläggnings- och nybyggnadsarbeten i allmänhet utförts eller bekostats
av utomstående personer, vanligen strömbyggnadsbolag, och att kostnaden härför
icke kunnat läggas endast å ett års flottning utan måst fördelas å Lera år enligt
av Konungens befallningshafvande fastställd amorteringsplan. Över amorteringens
gång har därför måst föras särskilda räkenskaper, s. k. amorteringsbok, som således
kommit att utgöra bokföring över anläggnings- och nybyggnadsutgifterna. Underst) -

Fl. 394

28 hållsarbetena utföras däremot oftast av föreningen själv och kostnaden härför debiteras
i regel genast å årets flottning liksom den egentliga utflottningskostnaden. En
anledning, som ock i någon mån bidragit till att man sökt göra åtskillnad mellan
nybyggnads- och underhållsutgiftema, bär varit att man önskat ur räkenskaperna
erhålla exakta uppgifter, huru störa kostnader nedlagts för våra flottleders reglering
och förbättrande, det vill säga rena byggnadskostnad^. I 32 § i föreliggande lagförslag
givas vissa bestämmelser, som i sin mån föranleda behov av nybyggnadsoch
underhållsutgiftemas särskiljande.

Yad angår Övriga utgifter torde motivering för uppförande av utlottning soch
sortering sutgifterna såsom särskilda grupper icke erfordras; och hava förvaltnings-
och inventarieutgifterna upptagits såsom särskilda grupper av det skäl, att
dessa kostnader icke kunna liksom utflottningskostnader i bokföringen direkt hänföras
till visst distrikt, utan måste föras gemensamt för hela flottleden och därför fördelas
efter andra grunder än utflottningskostnaden. • Till separatutgifter hänföras slutligen
sådana kostnader, som föreningen utöver de allmänna flottningsomkostnadema fått
vidkännas för utförande av något speciellt arbete för någon viss flottande. Dessa
utgifter äro således icke av gemensam art och kunna icke fördelas på samtliga
flottande inom ett visst distrikt. Endast de, vilkas virke orsakat kostnaden, höra
gälda densamma, och envar får betala, allt eftersom han orsakat föreningen utgift. I
stort sett omfatta separatkostnader arbeten, som föreningen strängt taget ej är
skyldig utföra, utan som borde åligga den enskilde att verkställa. Så äro t. ex.
virkets buntning, flottläggning, borttransportering från skiljeställe och inbärgande
av vinddrivet virke nedanför skiljeplatsen angelägenheter, som egentligen tillkomma
de enskilda flottande att ombestyra, men som av vissa anledningar verkställas av
föreningen. I fråga om virkets utvältande må det vara beroende av bestämmelse
i reglementet, huruvida detta arbete bör ombesörjas av föreningen eller av den enskilde;
kostnaden härför kan emellertid, där arbetet utföres av föreningen, ej distriktsvis
fördelas emellan de flottande enligt samma grunder, som gälla för utflottningskostnaden,
utan varje virkesägare bör vidkännas den självkostnad, som utvältningen
av hans virke vållat föreningen, av det skål att beloppet av denna kostnad för
virkesenhet väsentligen beror på utvältningsplatsens belägenhet, sättet för vältomas
uppläggande m. m.

Föreskriften i sista stycket, att där flottleden indelats i flottleds- eller utflottningsdistrikt,
flottleds- och underhållsutgifter resp. utflottningsutgifter skola i räken -

395

skaperna föras särskilt för varje distrikt, har sin grund uti den i nästföljande para- 29
graf intagna bestämmelsen, att kostnader, som äro att hänföra till visst distrikt,
skola fördelas allenast å flottgods, som framflottas å sådant distrikt.

29 §.

Bland de många tvistefrågorna på flottningslagstiftningens område har utan
tvivel ingen blivit så mycket debatterad som spörsmålet om principerna för flottningskostnademas
fördelning. Ej heller hava bland fackmännen meningsskilj aktigheterna
varit större än beträffande denna fråga. Man har tvistat om, huruvida vid fördelningen
å olika virkesslag flottningssvårigheten bör vara ensamt bestämmande eller
om även andra grunder för fördelningen böra komma till användning, såsom virkesslagens
olika värde; huruvida man vid avgäldens bestämmande för värjo timmer
enligt den ena eller den andra huvudgrunden bör taga huvudsaklig hänsyn till virkets
längd eller till dess kubikmassa eller till båda dessa omständigheter i förening, samt
huruvida icke fraktlindring i en eller annan form bör medgivas för mindrevärdigt
virke eller för virke, som transporteras längre sträckor i leden.

Flottningsstadgan synes beträffande de egentliga flottningskostnadernas fördelning
mellan olika virkesslag stå på den ståndpunkten, att flottningssvårigheten bör vara
avgörande, d. v. s. att de olika virkesslagen böra deltaga i kostnaderna allt efter
den större eller mindre svårighet, de vålla vid flottningen. Denna princip linnés
visserligen icke i lagtexten uttalad i annan form, än att det i 4 § ålägges synemännen
att vid flottledssynen utreda bland annat, »huru vid kostnadens fördelning särskilda
slag av flottgods höra med avseende å den större eller mindre svårighet, de vid
flottningen förorsaka, med varandra jämföras»; i 12 §, som handlar om fördelning
av flottningskostnaden, stadgas blott, att donna skall fördelas emellan deltagarna
enligt de i reglementet stadgade grunder. Men av motiven till sistnämnda paragraf
framgår otvetydigt, att nya lagberedningen ansett någon annan princip för fördelningen
ej kunna komma ifråga. Beredningen yttrar nämligen härom följande (sid.
227): »Kostnaderna för den egentliga flottningen kunna naturligtvis allenast till

ungefärligt belopp på förhand beräknas. Följaktligen kan ej heller i reglementet
bestämmelse om kostnaden för flottning av de olika slagen av flottgods meddelas i
vidsträcktare mån än att, då dessa allt efter sin beskaffenhet vålla större eller
mindre svårighet vid flottningen samt förty höra belastas med större eller mindre

Grunderna för
flottningskostnadernas

fördelning å
olika virkesslag.

•

Flottnings stadgans ståndpunkt.

Fl.

Brukliga fördelningssystem.

396

andel av flottningskostnaden, grunden angives, enligt vilken samma kostnad bör på
varje slag av flottgods fördelas.»

Såsom av nämnda citat framgår, åsyftar detsamma »kostnaderna för den
egentliga flottningen». Texten till själva paragrafen, första stycket, utvisar, att
stadgandet avser kostnaden för »den gemensamma flottningen jämte virkets avskiljande
ur flottleden» eller således vad i 28 § denna lag benämnes utflottningsutgifterna
samt den del'' av sorteringsutgifterna, som avser arbetet med virkets avskiljande.
Det ligger nära till hands att uppfatta nyssberörda stadgande i 4 §
flottningsstadgan såsom ävenledes syftande endast på dessa slag av flottningsföreningens
utgifter, helst i nästföljande led av de undersökningar, som paragrafen
uppräknar såsom synemännens uppgift, nämnes undersökning om, »vilka bestämmelser
i övrigt lämpligen höra jämlikt 9 § eller eljest meddelas i fråga om grunderna för
uttaxering av kostnaderna för flottleden». 9 § flottningsstadgan innehåller bestämmelser
rörande sådana utgifter, som bär ovan benämnts flottledsutgifter, samt väl
också rörande kostnader för anläggande av sorteringsverk. Dylika utgifter kunna
enligt dessa bestämmelser uttagas amorteringsvis under en följd av år »genom viss
avgift å värjo stycke flottgods eller enligt annan lämplig beräkningsgrund». Vilken
innebörd nya lagberedningen velat inlägga i detta stadgande, vilket i praktiken
ganska litet uppmärksammats, synes icke rätt klart. Emellertid torde man vara
berättigad till den slutsatsen, att för flottningsstadgan problemet om olika virkesslags
delaktighet i flottningsförenings utgifter åtminstone i viss mån ställer sig olika
beträffande utgifterna för flottledens anläggande, utvidgande och förbättrande, å ena,
samt utgifterna för flottningsarbetets utförande, å andra sidan.

Den ovisshet, som sålunda kan sägas råda beträffande själva huvudgrunderna
för olika virkesslags delaktighet i kostnaderna, förefinnes i vida högre grad beträffande
metoderna för tillämpningen av den antagna huvudgrundsatsen. De faktorer, vilka
härvidlag äro av mest avgörande betydelse, äro virkets längd och dess kubikmassa.

Vid system med virkets längd som fördelningsgrund, det s. k. långdklasssystemet,
fastställes som virkesenhet timmer inom en viss maximi- och minimilängd,
och Övriga virkesslag med längder över eller under den fastställda enheten anses
såsom flere enheter eller bråkdelar därav och ställas i mån därav i relation till den
antagna enheten. Såsom exempel på detta system må anföras de inom Dalälvarnas
flottningsförening nu använda grunder för kostnadernas fördelning; som enhet har här
antagits virkesslag, mätande över 4 men under 9 meters längd; virke intill 3

397 FL

meters längd betraktas som V8 timmer; virke över 3 till och med 4 meters längd 29
som V3 timmer; virke av 9 intill 12 meters längd räknas lika med lx/2 timmer; virke
av 12 intill 18 meters längd lika med 4 timmer samt virke av 18 meters längd
och därutöver lika med 8 timmer. Denna indelningsgrund användes vid fördelning av
samtliga flottningskostnader, såväl flottleds- och utflottnings- som sorteringskostnaderna.
Relationstalen för de olika längdklasserna har man erhållit genom att beräkna,
huru stor mängd virke av de olika klasserna kunnat flottas för samma kostnad
som en viss mängd av enhetsklassen. Om man t. ex. utrönt att 500,000 stycken
klampar av 3 meters längd kostat lika mycket i flottning som 100,000 stycken av
den för flottningsenheten fastställda längden av 4—9 meter, har därmed fastslagits, att
5 stycken av förra slaget höra deltaga i gemensamma kostnaderna i lika mån som
ett stycke av senare slaget och relationstalet för det förra alltså vara 1/r>.

Där åter virkesmassan användes som grund för kostnadernas fördelning, det
s. k. kubiksystemet, förekommer ingen klassindelning av olika virkesdimensioner, utan
varje timmer får deltaga i kostnaderna i proportion till sin kubikmassa, vare sig
den verkliga eller den beräknade; kubikfoten eller kubikmetern bliver alltså här
enheten. Enligt detta system har man utgått ifrån, att flottningssvårigheten för
klampar av olika storlek är proportionell mot värjo klamps virkesmassa. Donna
princip har man dock funnit ej vara fullt tillämplig, när timret överstiger en viss
maximilängd eller maximigrovlek eller dess virkesmassa nedgår under ett visst
minimimått. Vissa modifikationer hava därför måst vidtagas i systemet, såsom att,
när timret överstiger 27 eller 28 fot i längd, det beräknas innehålla dubbel eller
flerdubbel virkesmassa mot den verkliga, eller att ingen klamp i beräkningarna uppskattas
till mindre toppdiameter än 3 tum eller till mindre kubikmassa än lx/2 å 2
kubikfot. Vidkommande toppdiametems och virkeslängdens betydelse för kubiksystemet
må framhållas, att, enär det givetvis skulle vålla mycket besvär att uträkna
värjo klamps verkliga kubikinnehåll, har man på förhand låtit upprätta s. k.
kubikeringstabeller, däruti kubikmassan angives för olika virkeslängder vid olika
toppdiameter. Så t. ex. beräknas enligt den för Angermanälvens flottningsförening
antagna kubikeringstabell en stock om 9 engelska fots längd och 7 Va tum i topp
innehålla 3.2 engelska kubikfot, samt en stock om 27 fots längd och 3 tum i topp
3.3 kubikfot, varav följer att de vid kostnadernas fördelning komma att belastas
med ungefär lika avgifter och sålunda anses vid flottningen vålla lika svårighet.
Kubiksystemet har i allmänhet antagits som fördelningsgrund i övre Norrlands

Fl.

Domän styrelsens yttrande.

398

älvar; dock tillämpas detta system oftast ej vid fördelning av sorteringskostnadema,
utan utgå dessa vanligen enligt längdklassystemet. .

Förutom de nu omnämnda fördelningssystem förekomma även kombinationer
av dessa, såsom det s. k. vektangulärsystemet, då virket indelas i vissa klasser med
hänsyn till längd och diameter utan anlitande av kubikeringstabeller.

Ren stycketalsindelning, d. v. s. där kostnaden fördelas lika å varje stycke
virke oavsett storleken, förekommer numera sällan och där så är fallet, tillämpas
det endast i fråga om verkligt sågtimmer.

Uti det förslag till ändringar i flottningsstadgan, som avgavs av norrlandskommittén,
lämnade kommittén stadgans bestämmelser om sättet för flottningskostnademas
fördelning utan anmärkning. Däremot hava några av de myndigheter,
vilkas yttrande inhämtats med anledning av sagda förslag, upptagit frågan till behandling
och hemställt om ändringar i flottningsstadgan även i detta avseende.

Domänstyrelsen framhåller i sitt utlåtande den 23 november 1905 till en
början, att även om flottningsstadgan i hög grad befordrat skogarnas exploaterande,
torde man numera kommit till full insikt om, att skogsägarens intressen vid trävaruflottningens
ordnande icke blivit särskilt beaktade. Genom flottningsstadgan
borde dock ej blott de flottandes utan måhända i än högre grad skogsägarnas intressen
bevakas och främjas, ty kostnaderna för flottledens både byggande och underhåll
ävensom för själva trävaruflottningens bedrivande folie ytterst på skogsägaren.
Mest påtagligt vore detta, då skogsägaren, efter att å sin skog hava avverkat och
till flottled nedfört virke, som därstädes försåldes, finge vid affärens avslutande vidkännas
ett direkt avdrag av beräknade flottningskostnader, däri inberäknad kostnad
för flottledens amortering, då sådan förekomme. Även då skogsägaren sålde virket
å rot i skogen, finge han vidkännas avdrag för dessa kostnader, ty köparen grundade
det nettopris, han för virket betalade, på eu beräkning, därvid de förberörda
kostnaderna medtagits såsom en avgående post. När skogsägaren själv värdesatte
skog, som han ämnade å rot försälja, gjorde han samma avräkning under fullt medvetande
om, att de angivna kostnaderna i värjo fall ytterst måste drabba skogsägaren,
ehuru de av den flottande i första hand utbetalades. Gällande flottningsstadga
tillgodosåge således huvudsakligen den flottandes intressen, varemot skogsägaren,
om han ej tillika vore flottande, hade svårt att gorå sina intressen gällande
för höjande av virkesvärdet och därmed beredande av möjlighet för införande av en
bättre skogsvård. I följd härav hade vid flottningens ordnande hänsyn kunnat tagas

399 Fl.

till skogsvården huvudsakligen i fråga om sådana dottleder, där majoriteten av de 29
flottande varit skogsägare. Skogsvården och skogsägarens intressen berördes även
i övrigt såväl av sättet för höftledens inrättande som av bestämmelserna angående
trävaruhottningens ordnande. Med hänsyn härtill ville domänstyrelsen föreslå ändring
av den bestämmelse i 4 § 1 mom. hottningsstadgan, som ålade synemännen att vid
hottledssyner utreda, »huru vid kostnadens fördelning särskilda slag av hottgods höra
med avseende å den större eller mindre svårighet de vid hottningen förorsaka med varandra
jämföras». Beträffande detta stadgande anmärkte domänstyrelsen, att hottningssvårigheten
för skrida virkesslag icke torde kunna utredas, särskilt icke på förhand,
innan hottled ordnats. Angående hottningssvårigheten för skilda slag av hottgods
hade nämligen stridande åsikter länge varit och vore fortfarande rådande bland
fackmän. Okad längd hos hottgodset ansåges visserligen allmänt medföra ökad
svårighet vid hottningen, men huruvida och i vad mån sådan svårighet inträdde,
torde för skilda höftleder icke kunna omedelbart utredas. Efter hand som höftlederna
blivit bättre rensade, hade betydelsen av att söka utröna hottningssvårigheten
för skrida virkesslag minskats, och särskilt för större höftleder, som rensats
och byggts val, torda till och med hottgodsets ökade längd spela en obetydlig roll,
så framt icke en viss maximilängd överskredes. Domänstyrelsen ansåge med stöd
härav, att hottningssvårigheten ingalunda borde bibehållas såsom den allena bestämmande
grunden för kostnadens fördelning å skilda slag av hottgods. Det gåves
även andra berättigade grunder för en sådan fördelning, vilka icke såsom den ovan
angivna vore svåra att bestämma. Bland dessa vore hottgodsets kubikmassa, beskaffenhet
och värde de mest beaktansvärda. Särskilt med avseende på hottgodsets
beskaffenhet och värde kunde nämnas, dels att sämre — till exempel torrt eller av
rota skadat — virke skulle till större mängd, än hittills varit möjligt, kunna tillgodogöras,
om en reduktion av hottningsavgälden medgåves för sådant virke, dels ock
att tillgodogörandet av smärre virkessortiment skulle främjas, om kubikmassan, där
så befunnes lämpligt, Unge läggas till grund för kostnadernas fördelning. För att
lämna tillfälle till ett allsidigt bedömande av dessa förhållanden, vilka företrädesvis
berörde skogsägarens och därmed även skogshushållningens intressen, hemställde
styrelsen, att anförda stadgande måtte erhålla följande lydelse: »huru vid kostnadens
fördelning särskilda slag av hottgods höra med varandra jämföras». Vidare anmärkte
domänstyrelsen i fråga om hottningsavgäldernas bestämmande, att dessa
avgälder för närvarande bestämdes på det sätt, att de kostnader, som belöpte sig

Fl.

Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens

yttrande.

400

på varje flottningsdistrikt, fördelades lika på samtliga flottningsenheter av det virke,
som inom distriktet flottats. Härav bleve en följd, dels att kostnad per flottningsenhet
och längdenhet (kilometer) i regeln blir lägst för nedersta distriktet av flottleden,
varest i vanliga fall allt virke, som tillsläppts flottleden, framflutit, och tilltoge
uppåt flottleden, dels ock att medeltalet av kostnad per flottningsenhet och
längdenhet bleve större, ju längre sträcka virket flottats. Här förelåge alltså ett
tariffsystem med per kilometer stigande avgäld för ökad längd. Till följd av att
flottningskostnaderna minskades, ju större de framflottade virkespostema voro, nedbringades
dessa kostnader städse på flottledens nedre distrikt genom att flottgods
från högre upp liggande distrikt jämväl å dem framfördes. Å de övre distrikten
bleve flottningskostnaderna åter allt högre för flottningsenheten, i den mån antalet
av sådana enheter avtoge. Flottgodsägare å de nedre distrikten torde alltså vinna
fördelar på de övrigas bekostnad. Visserligen borde skogsvärdet vara högre, i mån
som skogen läge närmare avsättningsort. Men av samma skål som fraktsatserna
per järnväg eller sjöledes per kilometer räknat minskas ju längre sträcka godset
framföres, syntes samma princip höra göras gällande å de allmänna flottlederna
utan att någons rätt därav träddes för nära. Ett tariffsystem med minskad kostnad
vid flottning genom ett flertal distrikt syntes därför hava billigheten för sig, i all
synnerhet som skogshushållningens utveckling i mera avlägset belägna skogar därmed
skulle främjas och marknaden tillföras en ökad kvantitet flottgods, som i annat
fall ej kunde bära flottningskostnaderna, men nu komme att bidraga till en relativ
minskning av flottningskostnaderna inom nedanför liggande distrikt. Ett sådant
system syntes kunna införas genom en procentvis genomförd sänkning vid beräkning
av delaktigheten i flottningskostnader inom ett distrikt för virke från ett ovanför
liggande distrikt. På grund av det anförda hemställde styrelsen att i 4 § flottningsstadgan
närmast efter den till ändring förut föreslagna mening måtte ingå en
bestämmelse angående utredning jämväl av, »huruvida för flottled med två eller
flera distrikt en procentvis genomförd sänkning av delaktighet i kostnaderna inom ett
nedre flottningsdistrikt skulle kunna tillämpas å flottgods från ovanför varande distrikt».

Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upptog i utlåtande den 6 oktober
1905 till skärskådande flottningsstadgans bestämmelser om flottningskostnademas
fördelning mellan skilda virkesslag samt anförde därutinnan: Vid den tid, då flottningsstadgan
utfärdades, utgjordes flottgodset till övervägande del av sågtimmer,
bjälkar och i allmänhet grövre kvalitéer. Nu däremot vore den fullmogna och grova

401 Fl.

skogen i regel avverkad och flottgodset bestode till större delen av mindre stycken 1 39

sparrar, props, pappersved, kolved och dylikt. Och ehuru exempelvis ett stycke
pappersved kunde hålla samma dimensioner som ett stycke kolved och följaktligen
erbjuda samma grad av svårighet vid flottningen som detta, kunde det icke få anses
förenat med rättvisa och klok hushållning att åsätta tvenne virkesslag av så olika
värde samma avgäld för nedflottning!)!!. Eu sådan bestämmelse skulle exempelvis
kunna förhindra tillgodogörande av smärre virke utav ringa värde vid ett vattendrag,
som genomlöpte trakter, där det för skogsskötselns rationella bedrivande vore
nödigt att i större omfattning verkställa så kallat rensningshygge. För att underlätta
det ekonomiska utnyttjandet av en orts skogstillgångar borde därför enligt
styrelsens åsikt orden »med avseende å den större eller mindre svårighet, de vid
flottningen förorsaka»," utgå ur förenämnda moment av 4 § flottningsstadgan
och synemännen därmed beredas frihet att grunda sitt förslag till avgälder även på
andra förutsättningar än den rent flottningstekniska. I realiteten torde visserligen
Konungens befallningshavande icke vara av donna bestämmelse bunden och det
hade också emellanåt inträffat, att andra grunder fastställts i utslagen, än som av
synemännen föreslagits, men det skulle säkerligen bidraga till ernående av en riktigare
utredning om en rättvis fördelning av flottningskostnaden, därest synemännen befriades
från att iakttaga en föreskrift, som säkerligen ofta befunnits hinderlig och
olämplig.

Jämväl flottningschefsföreningen har i utlåtandet den 14 mars 1907 framställt
krav på lämpligare beräkningsgrund för kostnaders fördelning än den nu
vanliga. På föranstaltande av nämnda förening och föreningen för skogsvård i
Norrland har under åren 1903—1906 genom tillsätta kommitterade verkställts särskild
utredning, i vad mån kubikmassan av framflottat virke bör läggas till grund
för flottningskostnaders fördelning, och har donna utredning utgivits i tryck. Uti
skogsvårdsföreningens tidskrift hava tillika vid olika tillfällen hithörande frågor varit
föremål för diskussion (se årgång 1912 käft. 2—3, 6 och 9), liksom ock i årsskriften
från föreningen för skogsvård i Norrland (se årgång 1911 käft. 2).

Då vi i förevarande paragraf haft att taga ståndpunkt i fråga om principerna Huvudför
flottningskostnademas fördelning, har det varit oss synnerligen angeläget att Pkostnad™
noga undersöka, i vad mån de framställda anmärkningarna kunna anses vara be- tordelanderättigade.
Det måste nämligen medgivas vara av största vikt för genomförande av

Fl. 402

29 en rationell skogshushållning, att fördelningsgrunderna äro sä väl avvägda, att de i
möjligaste mån tillgodose detta ändamål. Att, såsom domänstyrelsen föreslagit,
söka nå detta mål genom att i lagtexten lämna helt obesvarat, vilka huvudprinciper
skola lända till efterrättelse vid ttottningstaxomas uppgörande, torde dock ur rättssäkerhetens
synpunkt ej vara tillrådligt. Vi hava därför ansett nödvändigt, att i
lagtexten uttryckligen utsäges, vilka huvudprinciper myndigheterna hava att iakttaga
vid fastställande av grunder för flottningskostnadernas fördelning.

De faktorer, som härvid kunna komma i fråga såsom bestämmande för
kostnadsfördelningen, äro i stort sett endast tvenne, nämligen antingen flottninpssvårigheten
d. v. s. att fördelningen verkställes med hänsyn till den större eller
mindre kostnad, de olika virkesslagen orsaka vid ftottningen, eller ock virkesvärdet
d. v. s. att kostnaden fördelas å olika virkesslag i proportion till deras värde. Vid
tillämpningen såväl av den ena som av den andra av dessa huvudgrunder kunna
olika system komma i fråga, beroende på de olika tillämpningsformer, varmed man
söker i praktiken genomföra huvudprincipen: dylika system äro längdklass-systemet,
där virket indelas i vissa längdklasser och kostnadsfördelningen inom värjo klass
sker efter stycketalet, eller kubiksystemet, där fördelningen verkställes efter värjo
stocks kubikinnehåll, eller rektangulärsystemet, där värjo timmers längd- och diametermått
läggas till grund vid fördelningens utförande. Allt efter den skala för deltagande
i flottningskostnaderna, som fastställes, kan det ena eller andra systemet
lämpas vare sig till den huvudprincip, som anser flottningssvårigheten höra vara
bestämmande för kostnadsdelaktigheten, eller till den på virkesvärdet grundade principen
därför. Den ofta framförda meningen, att antagandet av virkets kubikinnehåll
såsom fördelningsgrund skulle med nödvändighet betyda ett grundväsentligt
olika sätt för kostnadsfördelning än där ftottningssvårigheten lagts till grund därför,
torda alltså bero på missuppfattning; likasåväl som man med längdklass-system tilltror
sig hava funnit en form för tillämpning av ftottningssvårigheten såsom huvudgrund
vid fördelningen, kan även med virkets kubikmassa såsom norm för indelningen
samma huvudgrund få sin tillämpning.

Att det i den nya lagstiftningen icke bör komma i fråga att bestämma,
vilketdera av nu nämnda eller andra system huvudsakligen bör tillämpas i våra tiottleder,
torde vara uppenbart. Härutinnan måste full frihet lämnas åt flottningsfören
ingå in a och myndigheterna att besluta alltefter olika lokala förhållanden. Däremot bör.
såsom ovan framhållits och i likhet med vad i nu gällande flottningsstadga är fallet.

ställning tagas till frågan, vilkendera av ovannämnda två huvudprinciper, ftottningssvårigheten
eller virkesvärdet, bör läggas till grund vid fastställande av regler för
tiottningskostnadernas fördelning å olika virkesslag. Ser man frågan uteslutande ur
synpunkten av vad som är gagneligast för en god skogsvård, torde i stort sett företrädet
böra lämnas åt värdeprincipen. Med donna såsom grund avser man, att
mindrevärdigt virke, som eljest måste kvarlämnas i skogen, skall kunna med ekonomisk
fördel utflottas. Kvarlänmandet i skogen av träd med nedsatt växtkraft,
mar träd och dylikt, ävensom av avfallet, toppar och grönår, från avverkade träd är
för en rationel! skogsvård till stort men genom försvårad återväxt m. in. Kunna
olägenheterna i dessa hänseenden förebyggas, är detta tydligen eu betydande nationalekonomisk
vinst, vilken ytterligare ökas genom nyttiggörande av det småvirke och
avfall, som förut väsentligen vant gagnlöst eller rent av till skada. Uppenbart
är, att man vid flottningslagstiftningens reviderande icke bör sluta ögonen för
fördelarna av införandet av virkesvärdet som grund för tiottningskostnadernas fördelning.
Emellertid må man å andra sidan också beakta de rättsliga och ekonomiska
skäl, på vilka den hittills varande lagstiftningen på donna punkt är fotad.

Vid en sådan undersökning skall det visa sig, att det knappast skulle kunna försvaras,
att genomföra virkesvärdeprincipen beträffande alla slag av iiottningskostnader.

För övrigt visar erfarenheten, att i flottleder, där fiottningssvårigheten helt lagts
till grund för fördelningen, mindrevärdigt virke med fördel kan utforslas, låt vara
att detta möjliggjorts först sedan det ursprungliga anläggningskapitalet för leden
blivit slutamorterat. Företagna försök att med hänsyn till fiottningssvårigheten utröna
olika virkesslags relationstal synas även ådagalägga, att småvirke, kapat i
korta längder, också med tillämpning av denna princip bör draga eu relativt ringa
kostnad.

För föreliggande frågas bedömande är det lämpligt att särskilja olika slag olika lmvudav
kostnader. Förhållandena kunna nämligen ställa sig olika beträffande kostnaderna
för flottledens anordnande och arbetskostnaderna i vidsträckt mening för flottningens »åder.
genomförande. Vad först angår kostnader av sist angiven art eller således i första
hand utflottnings- och sorteringsutgifterna måste man noga fasthålla, att flottnings- utfiotinin^sföreningen
icke är ett i förhållande till sina trafikanter självständigt affärsföretag ^kotUmderT
som äger för dessa fastställa trafiktaxor, vilka ur affara- eller nationalekonomisk fördelande.
synpunkt må anses lämpliga, men ur trafikanternas synpunkt äro menliga eller vila
på orättvis grund. Föreningen är eu kooperativ sammanslutning av trafikanterna

själva, där envar måste anses äga berättigad fordran att icke behöva tillsläppa
mera penningar för arbete! med godsets framförande än som motsvarar de kostnader,
flottningen av hans eget virke orsaka! föreningen. Då lagstiftaren tvingar
de flottande att sluta sig samman för gemensamt utförande av flottningsarbete, vore
det knappast rätt att samtidig! fastställa sådana grunder för fördelning av den till
följd därav uppkomna gemensamheten i kostnader, att den ene flottande finge förutom
kostnaderna för det egna virkets framflottande bära även en del av arbetskostnaderna
för den andres virke. Sådan skulle emellertid följden bliva, om man
tillämpade värdeprincipen på detta slag av kostnader. Arbetskostnadernas relativa
storlek är beroende av huvudsakligen flottgodsets längd, grovlek, barkning in. in.
Då erfarenheten lär, att virke av olika dimensioner förorsakar olika grad av arbetskostnad
eller med andra ord medför olika svårighet vid flottningen, måste följa att
den gemensamma summan av kostnader bör fördelas i förhållande till denna olika
grad av kostnad, det är flottningssvårigheten. Virkets värde däremot har intet att
skaffa med arbetskostnadens storlek och står ej i något förhållande till denna.
Tvärtom kan ett virkesslag av lägre värde än ett annat ofta draga högre arbetskostnad
än det senare slaget.

På grund av nu anförda skål hava vi beträffande fördelningen av ifrågavarande
kostnader föreslagit som huvudgrundsats, att kostnaderna skola fördelas efter
den större eller mindre svårighet, de särskilda virkesslagen orsaka vid flottningen eller
sorteringen. Dock har jämkning härutinnan ansetts höra medgivas för vissa fall.
Såsom förut framhållits är det ur såväl furstlig som nationalekonomisk synpunkt
önskvärt, att uttagande ur skogarna av mindrevärdigt virke så mycket som möjligt
underlättas medelst nedsätta flottningsavgifter, och detta önskemål bör givetvis tillmötesgås,
i den mån det kan ske utan att flottningskostnaden för annat virke därigenom
fördyras. Redan med nu gällande flottningsförfattningar har inom vissa föreningar
nedsättning i kostnaderna för till kolning avsett virke av smärre dimensioner
medgivits genom beviljande av viss procent rabatt å eljest utgående avgifter. Verkställda
undersökningar hava nämligen givit vid hunden, att tillförandet till flottlederna
av dylik! virke, vars utflottning med tillämpning av de för annat virke gällande
taxorna icke varit ekonomiskt möjligt, endast i ringa mån ökat den totala kostnadssumman
och att vid fördelningen av donna ökning å nämnda virke avgiften för värjo
enhet därav blivit åtskillig! lägre än den för annat virke utgående flottningsavgiften.
I överensstämmelse härmed har föreskrivits, att jämkning i tillämpningen av den

4 or»

stadgade fördelningsgrunden bör äga rum beträffande vissa slag eller dimensioner av 2it

virke, om sådant kan ske utan ökning av kostnaden för annat virke. Att de särskilda
virkesslag, som härvid huvudsakligen åsyftas, äro kolvirke och annat mindrevärdigt
småvirke, framgår av vad ovan yttrats.

De skäl, vi nu anfört för bibehållande i huvudsak av den nuvarande lagstift- Flottleds- och
»ingen för fördelningen av utflottnings- och sorteringsutgifter, äro uppenbarligen icke kostnaders
tillämpliga med avseende å flottledsutgifterna eller således de annuiteter, de flottande fyrdelande.
enligt fastställda amorteringsplaner hava att erlägga till gäldande av kostnaderna för
flottledens anläggande, utvidgande eller förbättrande. Dessa kostnader äro ej föranledda
av det genom fiottningsföreningen ombesörjda tiottningsarbetet, utan äro mera att
anse såsom en varje flottande pålagd avgift för nyttjande av de fasta anordningarna i
den allmänna leden. De allmänna flottlederna hava för sin tillvaro att tacka statens
lagstiftning, de stå under statens hägn och hava tillkommit, visserligen på enskild
bekostnad, under statsmyndigheternas medverkan för främjande av icke blott de
flottandes enskilda bästa utan ock ett statsintresse. Det kan under sådana förhållanden
icke vara opåkallat, att vid bestämmandet av grunderna för fördelning mellan
olika slags flottgods av de kostnader, som skola utgå för ledens och dess särskilda
anstalters nyttjande, synpunkten av det allmänna bästa träder i förgrunden. Med
andra ord, beträffande flottledsutgifterna är det fullt befogat att låta hänsynen till
skogsvårdens intresse bliva bestämmande för fördelningen. Att ett sådant bestämmande
lär komma att föranleda virkesvärdeprincipens användande beträffande detta
slag av utgifter, hava vi förut framhållit. Någon orättvisa begås därmed ej mot
någon flottande. Ej heller kan någon skogsägare med råtta påstå, att genom ett
sådant förfarande hans virke får bära någon del av kostnaderna för framförandet
av annans virke. Av huvudsakligen samma skäl. som gälla med avseende å flottledsutgifterna,
höra även underhållsutgift erna fördelas med hänsyn till skogshushållningens
bästa.

Härovan hava sorteringsutgifterna hänförts till arbetskostnaderna och likställts
i förevarande avseende med utflottningsutgifterna. Vidkommande en del av dessa
utgifter, nämligen såvitt de avse gäldande av anläggnings- och underhållskostnaderna
för skiljeanordningarna, kan emellertid med ett visst fog ifrågasättas, huruvida icke
detta slag av utgifter närmare vore att likställa med flottledsutgifterna. Då dock
skiljeanordningarna tillkommit direkt för själva sorteringsarbetets möjliggörande, in -

406

Fl.

29 taga de eu särställning bland flottledsanordningar, och utgifterna för dem synas oss
höra fördelas enligt samma huvudprincip som arbetskostnaderna för sorteringen.

Till samma huvudgrupp beträffande kostnadsfördelningen höra säkerligen
jämväl föras inventarie- och för vältning sutgifterna. Separat utgifter na däremot äro
icke av gemensam art och bliva knappast föremål för fördelning i den mening, som
bär är avsedd.

Tillämpandet Uti domänstyrelsens härovan omnämnda utlåtande har styrelsen hemställt, att

av sontariff »ystcm.

i lägst!timligen skulle intagas bestämmelse, varigenom för virke, som flottades genom
flere distrikt av en led, skulle kunna medgivas sänkning av delaktighetsprocenten
i flottningskostnaderna på flottledens nedre distrikt. Ett slags zontariff skulle alltså
införas i flottlederna. Att tillämpa en dylik zontariff beträffande utflottningskostnaderna
skulle emellertid enligt vår tanke allt för mycket strida emot den ovan
uppställda principen, att varje timmer skall bidraga till arbets -kostnaden i samma
mån som det bidrager till själva flottnings-«r6e för antagande av flottningssvårigheten såsom norm för olika virkesslags deltagande
i utflottningskostuaden inom samma uttiottningsdistrikt, kunna ock beträffande varje
stock för sig åberopas för ett enkelt adderande utan reduktion av utflottningsavgifterna
inom alla de distrikt, genom vilka stocken i fråga framflottas. Dock
bör av samma grunder, som ovan anförts för medgivande beträffande mindrevärdigt
virke av jämkning i tillämpningen av flottningssvårigheten som fördelningsgrund inom
samma distrikt, liknande jämkning undantagsvis även vara tillåten i fråga om virke,
som flottas genom flere distrikt, när behov av nedsättning i flottningsumgälderna
föreligger. Vad sålunda sagts beträffande utflottningsutgifterna lär i huvudsak äga
tillämplighet även beträffande inventarie- och förvaltningsutgiftema. Att sorteringsutgifterna
skulle uttaxeras efter en lindrigare skala för långfärdsvirket än för virke
från mera närliggande nejder, har sannolikt icke domänstyrelsen velat förorda och
torde knappast vara genomförbart.

Vidkommande åter flottleds- och underhållsutgifterna vilja vi påpeka, hurusom
delaktigheten i desamma, på grund av att virkestillförseln successivt ökas nedåt
leden, minskas beträffande varje distrikt för sig per enhet räknat, ju längre ned
godset framföres. 1 viss mening föreligger alltså redan nu ett tariffsystem med per
kilometer sjunkande avgäld för ökad ttottningslängd. Man bör härvid även ihågkomma,
att långfärdsvirket faktiskt njuter förmån därutinnan att i regel vara befriat från

407

deltagande i amortering av de nedre distriktens anläggningskapital. Våra vattendrag
hava oftast ej på eu gång flottbargjorts i sin helhet, utan flottlederna hava
först anlagts i de nedre delarna och så småningom utbyggts allt längre upp och i
bivattendragen. När omsider de avlägset belägna skogarna skolat utflottas, hav
anläggningskapitalet för de nedre delarna av älvens flottled redan varit amorterat
och virket från nämnda skogar endast hatt att deltaga i kostnaden för eventuella
förbättrings- och underhållsarbeten. Detta bidrager i sin mån till att flottningsuvgifterna
för långfärdsvirket komma att utgå efter en fallande skala. Skulle i något
fall hänsynen till skogshushållningens krav höra föranleda eu ytterligare tariffreduktion,
kan med den avfattning, som givits åt bestämmelsen i 29 H rörande grunderna för
delaktighet i flottleds- och underhållsutgifter. sådant enligt lagförslaget vinna beaktande.

Den i paragrafen intagna bestämmelsen, att kostnader, som äro att hänföra
till visst flottleds- eller utflottningsdistrikt, skola fördelas allenast å flottgods, som
å sådant distrikt framflottats, överensstämmer med flottningsstadgans bestämmelse
i 13 §, att flottningsförenings utgifter skola distriktsvis fördelas, om flottleden är i
distrikt indelad. Angående detta stadgande, som grundar sig på den rättvisa
fordran, att ingen flottande bör åläggas deltaga i en kostnad, som hans flottgods
icke bidragit till att orsaka, torda meningarna ej vara skiljaktiga. Här bör endast
anmärkas, att enligt 10 kap. 17 § 13 vattenlagen till ett visst flottledsdistrikts kostnader
även skall hänföras byggnadskostnad, som, ehuru nedlagd inom ett annat
flottledsdistrikts område, dock är till gagn för flottningen inom det förstnämnda
distriktet.

I fråga om sorteringsutgifternas fördelning har ansetts nödvändigt att, utöver
bestämmelsen om att arbetssvårigheten skall läggas till grund härför, även lämna
föreskrifter för de fall, att vid ett skiljeställe endast vissa flottandes virke varder
avskilt, medan de övriges framföres vidare i leden. Det torde synas naturligt, att
i dessa fall sorteringskostnadema höra fördelas allenast å de flottande, som få sitt
flottgods till sig avskilt, enär de övriges flottgods icke till någon del bidragit att
orsaka donna kostnad. Stadgandet står i full överensstämmelse med nu gällande
lagstiftning i ämnet. 1 12 § flottningsstadgan föreskrives, att om någon flottandes
virke avskiljes annorstädes än vid gemensamt sorteringsställe, skall han ensam
vidkännas kostnaden för avskiljandet så ock för anstalt, som för sådant ända -

Fl.

Kostnaders

fördelning

distriktsvis.

Sorteringskostnaders

fördelande
allenast & avskilt
virke.

FL 408

29 mål erfordras. Med uttrycket »gemensamt sorteringsställe» åsyftas härvid uppenbarligen
det skiljeställe vid ledens slut, där efter flottningens fullbordande allt virke
uppdelas mellan de skilda ägarna. Uti motiven till nämnda paragraf yttrar nya
lagberedningen följande:

»Såsom förut blivit nämnt, sker utsorteringen av virket till de olika ägarna
i allmänhet i närheten av flodmynningen. För mången virkesägare varder det
emellertid nödigt att, innan hans virke uppnått den därstädes belägna gemensamma
utsorteringsbommen, bekomma detsamma, vare sig emedan hans sågverk är beläget
uppe i vattendraget eller av annan anledning. För detta ändamål måste å det
ställe, där avskiljandet till sådan virkesägare skall äga ruin, allt flottgods uppsamlas
inom en särskild bom samt underkastas den både omständliga och kostsamma
undersökning, som erfordras för att kunna urskilja det ifrågavarande tlottgodset
från det Övriga, som skall vidare framsläppas. Att kostnaden för denna anstalt
ävensom för själva avskiljandet bör drabba samma virkesägare ensam torde vara
uppenbart. Avskiljandet bör dock av styrelsen ombesörjas på det säkerhet må
förefinnas att ej det Övriga flottgodset därvid må oskäligt uppehållas.»

Detta uttalande är tydligen byggt på principen, att varje flottgodsägare skall
ensam vidkännas kostnaden för avskiljandet av sitt virke. Det oaktat saknas icke
exempel, att ett motsatt tillvägagångssätt blivit tillämpat, härvid så förfarits, att i
större flottleder ett eller liera skiljeställen uppe i landet betraktats såsom och benämnts
»gemensamma» med bestämmelser, att allt virke, även det passerande,'' skall deltaga
i sorteringskostnaden, kanske även i kostnaden för »finsorteringen», avseende fördelningen
av det urskilda virket mellan olika ägare eller i skilda kvaliteter. Ett sådant förfarande
lär knappast kunna försvaras ur rättvisans .synpunkt. Det torde vara tillräckligt
erinra om, att, såsom donna bestämmelse i vissa fall tillämpats, det inträffat att
virke, som flottats genom hela leden till dess ändpunkt, måst vid 4 å 5 olika s. k. allmänna
skiljeställen bidraga till gäldande av sorteringskostnadema för annat virke samt
därefter slutligen drabbats av kostnaden för sin egen sortering. Att på dylikt sätt
belasta långfärdsvirket med kostnader, varav det icke bär den minsta nytta, innebär
en obillighet. Är inrättandet av skiljeställe på eu viss ort till allmän nytta
för trakten, utan att alltför störa olägenheter därav uppstå för det allmänna, är
detta visserligen tillräcklig anledning till att medgiva skiljeställes anläggande, men
att härutöver fordra, att samtliga i leden flottande skola bidraga till såväl anläggningens
som sorteringsarbetets bekostande, kan ej vara annat än till skada för skogs -

409

ägarna och de flottande. Det passerande virket tillskyndas ändock i varje fall den
skadan, att det uppehälles vid skiljestället och således framkommer senare till bestämmelseorten.

Då vi alltså föreslagit, att sorteringskostnaderna, däri av (in inbegripes amorteringskostnaden
för skiljeanordningarna, skola för värjo skiljeställe drabba endast
det virke, som där uttages ur leden, hava vi dock gjort undantag för det fall, då
det finnes uppenbart, att till följd av det utsorterade virkets avskiljande ur leden
orsakas minskning i sorteringskostnaderna för passerande virke, då det längre ned
i leden skall urskiljas. Konungens befallningshavande äger i sådant fall bestämma,
att även detta flottgods skall i mån av den båtnad, det tillskyndas, deltaga i sorteringskostnaderna
vid skiljeställe, som det passerar.

Att separatutgifter böra fördelas å allenast de flottande, vilkas flottgods föranlett
kostnaderna, följer av dessa utgifters egenskap av att ej vara gemensamma
för samtliga flottande. Och då den, vars virke framflottas separat från den gemensamma
flottningen, har att själv vidkännas arbetskostnaden därför, bör lian självklart
vara befriad från deltagande i motsvarande gemensamma kostnader; däremot är han
skyldig att i likhet med andra flottande deltaga i Övriga till utflottningsutgifter hänförliga
kostnader liksom ock i Övriga gemensamma utgifter, flottleds-, underhålls-’
inventarie- och förvaltningsutgifter.

SO §.

Uti 4 kap. 11 § vattenlagen lämnas föreskrift, att den, som utfört eller bekostat
arbeten för flottleds inrättande, utvidgande eller förbättrande, är såsom
anläggare berättigad att därför undfå ersättning av de flottande med det belopp,
som i värjo fall bestämmes av vattendomstolen uti flottledsmålet. Härjämte föreskrives
ill kap. 84 § samma lag, att sedan vattendomstolen avgjort målet, handlingarna
skola översändas till Konungens befallningshavande för avgörande av, bland
annat, i vilken ordning anläggningskostnaden skall återgäldas anläggare!! av de
flottande. Bestämmelserna om, huru denna återbetalning skall äga rum, innefattas
i förevarande paragraf. Nu gällande föreskrifter i detta avseende återfinnas i flottningsstadgans
9 §, som stadgar, att, där kostnaden är så betydande, att där den
lades å allenast ett års flottning, donna skulle därigenom oskäligt betungas, skall
beloppet efter Konungens befallningshavandes beprövande fördelas å flora, högst

Fl.

Separatutgifters
fördelande.

Sättet för
anläggningskostnaders

återgäldande.

Nu gällande
lagstiftning.

Fl.

Domänstyrelsens

kritik av
amorterings
system fet.

410

tjugu, av att jämte ränta, ej överstigande tio för hundrade, å vad oguldet innestå!-utgå antingen genom viss avgift å värjo stycke flottgods eller enligt annan lämplig
beräkningsgrund. Konungens befallningshavande skall alltså, sedan byggnadskostnaden
uppskattats, avgöra, huruvida beloppet är så obetydligt, att det kan läggas
helt och hållet å första årets flottning, eller om det bör fördelas å flera år. Vanligtvis
är kostnaden så stor, att den måste uppdelas å flera år; och donna fördelning sker
i regel så, att Konungens befallningshavande fastställer en viss amorteringsavgift att
utgå för värjo virkesenhet, intill dess beloppet blivit till fullo återguldet.

Vid den granskning, som norrlandskommittén underkastade flottningsstadgan.
föreslog kommittén i fråga om 9 § ingen annan ändring än beträffande storleken
av den medgivna amorteringsräntan. Ej heller flottningschefsföreningen ingick beträffande
hithörande stadgande!! i bedömande av annat än storleken av nämnda ränta.

Domänstyrelsen däremot underkastade i sitt utlåtande den 27 maj 1909
det nu använda amorteringssystemet en ingående granskning. Styrelsen anförde
i huvudsak följande: Vid uppgörande av amorteringsplan för byggnadskostnadernas
återgäldande både man att taga hänsyn till mängden av det virke, som vore att
påräkna till flottning. Uppgift härom plägade lämnas av vederbörande skogstjänsteman.
För sådana vattenområden, v ar est dispositionsrätten över skogen vore fri.
mötte det emellertid störa svårigheter att ens tillnärmelsevis bestämma'' den blivande
avverkningens belopp under en kortare tidrymd. Även om man skulle kunna bilda
sig en någorlunda riktig uppfattning om den skogstillgång över viss avsättningsbar
dimension, som förefunnes inom flottledens vattenområde, kunde dock svårligen bestämmas
den kvantitet, som under närmaste tidsperiod komme att tillföras flottleden,
enär avgörandet härav läge i respektive skogsägares skön. Erfarenheten hade ock
helt naturligt givit vid handen, att dessa uppgifter icke motsvarat verkligheten och
fördenskull givit anledning till amorteringsplaner, som för flottledens ekonomi haft
särdeles menliga följder. Det torde vidare ofta inträffat, att, sedan en mindre flottled
upplåtits till allmänt begagnande och en viss amorteringstid, vanligen 10 år, fastställts.
de virkesbelopp, som i planen beräknats, icke tillfördes flottleden, ty, enär
genom avgifternas utdebitering det virke, som under amorteringstiden framflottades,
lämnade en betydligt nedsatt nettoavkastning, både skogsägare gärna avhållit sig från
att använda flottleden i avvaktan på kostnadernas amortering. Då de flesta skogsägarna
vore besjälade av samma tanke, bleve virkestillförseln obetydlig, och mången
gång vore de influtna avgifterna ej ens tillräckliga för betäckande av räntan å

411

byggnadskostnaden, vadan sålunda denna kostnad växte i stället för att minskas.
Dylika abnorma förhållanden uppstäda dock huvudsakligen i smärre vattendrag; i
de större älvarna och huvudvattendragen vore nämligen virkestillgången så riklig,
att den fastställda amorteringsavgiften i regel icke i avsevärd man inverkade på
virkets värde.

Efter framhållande att den förnämsta betingelsen för införande av rationel!
skogsvård vore att träd av jämväl mindre dimensioner kunde uttagas, anmärkte
styrelsen vidare: Det nu använda amorteringssystemet med påläggande av viss
avgift ä det framflottade virket komme under alla förhållanden att mer eller mindre,
beroende på avgiftens storlek och grunden för utdebiteringen, lägga hinder i vägen
för införandet av god skogsvård. Men även i ett annat avseende vore amorteringssystemet
förkastligt. Detta system med uttagande av viss avgift å det framflottade
virket föranledde skogsägare att med anledning av dessa avgifter eller av obenägenhet
att gynna andra skogsägare avhålla sig från flottning, som, om den bedreves i större
omfattning eller utfördes av skogsägarna gemensamt, skulle lämna vederbörande
avsevärd vinst och samtidigt öppna flottlederna för mindre värdefullt virke. Även
dessa olägenheter framträdde av anförda skäl mest i smärre flottleder. En långt
riktigare grund för gäldande av förskjutna kostnader vore otvivelaktigt, att, sedan
en flottled vore reglerad med för framtiden bestående byggnader och vederbörligen
upprensad, det sammanlagda byggnadskapitalet på eu gång gäldades av respektive
skogsägare inom vattenområdet med olika belopp efter överenskommelse, eller, om
sådan icke stode att träffa, i förhållande till värdet av vars och ens skogsförråd.
storleken av skogsmarkens areal eller efter andra lämpliga grunder; därigenom
skulle anmärkta olägenheter undvikas. Beträffande särskilt de delar av landet, där
dispositionsrätten till skogens nyttjande vore inskränkt, skulle ett dylikt förfaringssätt
sannolikt kunna genomföras. Inom dessa delar av landet — lappmarkerna
och nordvästra delen av Kopparbergs län —- vore nämligen skogstillgången, som ej
Ange hårdare anlitas än med skogens bestånd för framtiden vore förenligt, i regeln
uppskattad och den årliga avkastningen beräknad. I allmänhet vore flottlederna
inom dessa områden i ett otillfredsställande skick och det visade sig ofta svårt att
genom amorteringssystemet återgälda byggnadskostnadema, enär de periodvis återkommande
avverkningarna på grund av skogsmarkens i dessa traktör i regeln
ringa produktionsförmåga vore jämförelsevis obetydliga. Till följd härav och på
flen grund att flottningskostnaderna oavsett amorteringsavgifterna vore tämligen

Fl.

:to

Domänstyrelsens

förslag om
avskrivningssystem.

412

30 höga, alldenstund virket å dessa avlägset belägna trakter måste flottas långa
sträckor, innan det framkomme till havet, vore avsättningsförhållandena här mycket
otillfredsställande, så att endast grövre virkessortiment i vanliga fall vore avsättningsbara.
Uppenbart skulle genom en omsorgsfullt utförd reglering av flottlederna
i dessa trakter och genom att därefter tillämpa en princip av den art,
som ovan antytts, för byggnadskostnadernas gäldande ett mycket stort virkeskapital
under nu avsättningsbar dimensionsgräns kunna uttagas ur dessa skogar.
Härigenom lomme sålunda det avsättningsbara virkesförrådet att ökas, på samma
gång som vid skogshushållningen kunde användas eu biologiskt riktig, relativt kort
omloppstid. I många fall skulle det visa sig, att en tillfällig omloppstid borde användas
för att snabbare uppnå normala förhållanden. Flottledernas ordnande möjliggjorde
alltså en ökad avverkning, vilken, där så erfordrades, kunde med Kung!.
Maj:ts medgivande uttagas delvis i förskott i syfte att främja ett ordnande av flottningsförhållandena
på fullt ändamålsenligt sätt. Domänstyrelsen ansåge fördenskull
den möjligheten ej utesluten, att kostnader, som i dessa trakter kunde tänkas uppstå
genom flottleders byggande och upprensning, skulle åtminstone i många fall kunna
gäldas genom att medgiva en tillfälligt ökad avverkning från de skogsarealer, som
vore belägna inom respektive flottleders vattenområden, för vilken händelse dessa
kostnader sålunda icke skulle så kännbart drabba skogsägarna. Inom de vattenområden,
där kronoparker vore belägna, finge givetvis även staten deltaga i berörda
kostnader efter av skogsägarna antagna eller fastställda grunder. Om sålunda denna
metod att så att såga avskriva byggnadskostnaderna utan större svårighet torde
kunna genomföras i ovan nämnda delar av landet, skulle densamma i andra traktör
mota vissa hinder. Här saknades nämligen i de flesta fall en tillförlitlig uppskattning
av skogarna. Då emellertid statsmakterna ägde befogenhet att i större eller
mindre grad ingripa i den enskildes fria handhavande av sin skog och skogsmark,
såsom genom utfärdande av dimensionslagar, återväxtlagar in. m., torde val kunna
ifrågasättas, huruvida icke i sådana fall, då det gällde att iståndsätta lämpliga utfartsvägar
för skogarnas produkter för att härigenom höja skogsmarkernas värde,
en liknande befogenhet kunde åberopas, bestående däri att skogsägarna inom ett
vattenområde kunde åläggas att gälda de vid en flottleds byggande förskjutna kostnaderna
efter vissa grunder, såsom till exempel storleken av skogsmarkens areal
in. m. Skulle dock ett dylikt ingripande anses icke lämpligen kunna genomföras,
stode alltid den utvägen öppen att i särskilda fall söka åstadkomma förening mellan

H3 pL

de olika intressenterna rörande det belopp, var och en herde tillskjuta för berörda 30
kostnaders gäldande. En på ömsesidig överenskommelse grundad förening torde
särskilt vara nödig i de fall, då större eller mindre delar av skogarna vore upplåtna
på avverkningsrätt. Med tillämpning av ovan antydda avskrivningsmetod skulle vid
syneförrättning, som avsåge en flottleds reglering eller omreglering, sammanträde
utlysas med alla skogsägare inom det vattenområde, vars vattenled vore föremål
för åtgärder, och skulle vid detta sammanträde en förut lämpligen av skogstjänsteman
verkställd utredning föreligga rörande gränserna för vattenområdets omfattning,
ungefärliga arealen skogsmark därinom för varje skogsägare jämte uppgifter, där sådana
kunde anskaffas, om storleken av det skogskapital, som tillhörde värjo särskild skogsägare.
Med ledning av donna utredning skulle det åligga syneförrättaren att söka
träffa förening rörande den grund, efter vilken värjo skogsägare herde deltaga i
gäldandet av de kostnader, som genom flottledens byggande kunde uppstå. Sedan
därefter regleringsutslaget vunnit fastställelse, herde skogsägarna inom flottledens
flodområde förskottera såväl förut befintliga oamorterade som genom regleringen
uppkommande byggnadskostnad^. Funnes hinder för någon intressent att deltaga i
sådan kostnad, torda staten höra såsom långivare tråda emellan. För den försträckning,
staten sålunda lämnade, herde staten erhålla samma förmånsrätt, som enligt
17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer vissa fordringar. För liden från flottledens
godkännande herde låntagaren erlägga viss annuitet, exempelvis av 7 procent, därav
såsom ränta skulle räknas 4 procent å det oguldna kapitalbeloppet. Lånet skulle
på sådant sätt vara till fullo inbetalt inom en tid av 21 år 217 dagar. En dylik
fordran herde emellertid, för att medföra förmånsrätt mot senare innehavare av
fastigheter, inom viss kortare tid från flottledens godkännande antecknas i inteckningsprotokollet.
Genom ett dylikt tillvägagångssätt skulle de olägenheter, som vidlåda
amorteringssystemet, undvikas, utfartsvägarna för skogarnas produkter skulle
på en gång öppnas och vägen för införandet av rationel! skogsskötsel även i avlägsna
bygder vara banad. Stora skogstillgångar, som nu genom påläggande av
amorteringsavgifter å det framflottade virket gjorts värdelösa och blivit överlämnade
till förintelse i skogarna, skulle tillföra sina ägare vinster mångdubbelt högre än
den tillfälliga utgift, avskrivningen av flottledens byggnadskostnad^ förorsakat.

Givetvis skulle detta avskrivningssystem huvudsakligen ifrågakomma vid reglering
eller omreglering av bivattendrag; vid reglering av större vattendrag och i alla
sådana fall, där avskrivningssystemet ej kunde genomföras, finge amorteringssystemet

414

Fl.

30 fortfarande tillämpas. Det skulle även kunna ifrågasättas att under vissa förhållanden
tillämpa ett system, tryggt till en del på avskrivningsprincipen och till en del på
amorteringsprincipen. Visade sig nämligen, då fråga uppstått om flottledningsreglering,
omöjligt att åstadkomma förening mellan de därav intresserade om flottledens
byggande och grunderna för gäldandet av härför erforderliga kostnader, skulle
måhända utväg beredas i författningen för ett tillvägagångssätt av följande innebörd.
Några av dessa intressenter sammanslöte sig i en förening och byggde flottleden.
Kostnaderna härför fördelades dem emellan efter överenskommen grund. Därefter
skulle flottning av virke från deras skogar ske fritt, oavsett virkets dimensioner.
För virket från Övriga intressenters skogar skulle däremot utgå avgäld till föreningen
efter viss på förhand fastslagen grund intill dess flottleden vore, därest amorteringssystemet
tillämpats rent, slutamorterad. Ett sådant kombinerat system skulle tillåta
en direkt jämförelse mellan avskrivnings- och amorteringssystemen och på den grund
måhända föranleda till att avskrivningsmetoden vunne terräng. Då emellertid det
kombinerade systemet säkerligen skulle ofta nog föranleda såväl långvariga strider
mellan intressenterna inom föreningen, å ena, samt intressenterna utom föreningen,
å andra sidan, som kringgående vid tillämpningen, ville domänstyrelsen icke nu framkomma
med förslag till ett dylikt systems genomförande, utan inskränkte sig härvidlag
till de gjorda antydningarna. Oaktat de onekliga fördelar, en tillämpning av
avskrivningsmetoden enligt styrelsens åsikt skulle medföra, funne sig styrelsen icke
höra tillstyrka ett frångående, för närvarande och intill dess någon erfarenhet angående
denna metods verkningar hunnit vinnas, av amorteringssystemet för andra
fall än att intressenterna kunde enas om flottledens byggande och sättet för gäldande
av kostnaderna därför dem emellan. Ett sådant fall skulle naturligen*vara förhanden,
även då endast vissa av intressenterna ansåge fördelarna'' av en avskrivning
omedelbart mer än motväga nackdelen av att någon annan intressent därigenom
obehörigen gynnades på deras bekostnad samt för den skull inginge sådan förening.

Svårigheter Det av domänstyrelsen framlagda s. k. avskrivningssystemet är icke ägnat

avskrivning^- att bereda verkligen minskade kostnader för flottningen av det mindrevärdiga virket.
systemet. Om t. ex. en skogsägare i Lappland deltagit i en flottledsanläggning med visst
belopp och enligt domänstyrelsens framkastade tanke gnidit detta medelst en extra
utsyning av avverkningsbara träd, har lian härmed visserligen enligt avskrivningssystemet
förvärvat rätt att för framtiden utflotta mindrevärdigt virke utan erläggande

av några Aottledsavgälder för detsamma. Men med en riktig bokföring bör lian
uppenbarligen, om lian vill utröna nettobehållningen av detta virke, debitera detsamma
dess andel i anläggningskostnaden med ränta. Att lian härvid skulle komma
till ett gynnsammare resultat, än som stode att vinna med tillämpning av amorteringssystemet
för anläggningskostnadens gäldande, lär icke vara att förvänta. Betydelsen
av det nya systemet för främjande av förbättrad skogsvård skulle alltså
väsentligen ligga däri, att, sedan anläggningsbeloppet en gång erlagts och avskrivits,
skogsägarna skulle bliva mera benägna än nu att avverka och flotta det sämre och
för skogens föryngring skadliga virket.

För donna vinsts ernående skulle sannolikt förutsättas en tvångsanslutning
till det nya systemet, enär ju detta icke innebär någon minskning i skogsägarnas
totalutgifter för flottledens anläggning. Emot lagstadgande av en dylik tvångsanslutning
mota emellertid mycket störa betänkligheter av rättslig och ekonomisk art,
Att på ett fullt rättvist sätt avgöra, vilka fastigheter skulle tillhöra en viss flottleds
område och förty belastas med andel i anläggningskostnaden, samt vidare i vilken
mån värjo fastighet skulle svara därför, synes komma att bereda bart när olösliga
svårigheter. Dessutom skulle systemet innebära betydande vådor för fastighetskrediten.
Andelsbeloppet måste givetvis, såsom domänstyrelsen påpekar, häfta ä
fastigheterna i fråga med bättre rätt än inteckningar, och detta vare sig detsamma
skulle gäldas medelst tvångsavverkning eller medelst ett statslån. Det synes därför
vara välbetänkt av domänstyrelsen att icke tillstyrka eu tvångslagstiftning enligt
avskrivningssystemet, helst detta system i värjo fall icke lär kunna tillämpas vid
andra tillfällen än vid nyanläggning av flottled eller möjligen vid en allmän omreglering
därav. I de flesta flottleder måste emellertid efter första anläggningen med
längre eller kortare mellantider utföras förbättringsarbeten för stundom avsevärda
belopp. Men att för värjo gång sådana arbeten utföras verkställa uttaxering på
fastigheterna, med därav följande nya skogsutstämplingar eller nya statslån, lär
svårligen kunna ifrågakomma.

Vad angår domänstyrelsens alternativt framkastade tanke att grunda systemet
på frivillighet, hava vi redan antytt, att på donna väg någon allmännare anslutning
till detsamma knappast är att förvänta. Förslaget, att de skogsägare, som åtagit
sig kostnaderna för flottledsanläggning, skulle, i motsats mot andra skogsägare invid
flottleden, åtnjuta fri flottning, skulle i längden leda till en skenbar olikhet inför
lagen och lätt giva upphov till föreställningar om någon sorts privilegier, snarlika

Fl.

Amor tering ssystemet
bör
bibehållas.

Amorteringstidens
längd.

Amorteringsräntans
storlek.

416

den gamla frälserätten, för vissa fastigheter. En frivillig sammanslutning utan rätt
till avgiftsfri flottning låter sig även med nu gällande lagstiftning genomföras. De
fastighetsägare, som vilja deltaga i en sådan, kunna gemensamt uppträda som anläggare
för leden eller förlagsgivare till densamma.

Vidkommande domänstyrelsens anmärkning mot amorteringssystemet, att detta
skulle, särskilt vad angår bivattendragen, lägga hinder i vägen för genomförande av god
skogsvård, vill det förefalla oss, som om donna anmärkning mindre träffar systemet
som sådant än de indelningsgrunder för anläggningskostnadernas fördelning mellan
olika virkesslag, som kommit till användning vid systemets tillämpning. Då vi
genom föreskriften i 29 § om grunderna för flottledskostnadernas fördelning samt
genom anvisningen i 10 kap. 17 § vattenlagen om utläggande av längre flottledsdistrikt
m. m. sörjt för möjliggörandet av en rationel! skogsvård, i den mån donna
påverkas av dessa kostnader, lära de huvudsakligaste anmärkningarna mot nämnda
system hava förlorat sin udd.

Av nu angivna grunder har det föreslagna avskrivningssystemet för flottledskostnader
synts icke höra upptagas i den nya lagstiftningen, utan donna höra i
donna del byggas på det gällande amorteringssystemet.

I första stycket av förevarande paragraf utsäges först, att flottledsutgifter skola,
där de ej kunna uttagas under ett års flottning, fördelas å flere år enligt amorteringsplan,
som av Konungens befallningshavande fastställes. Härutinnan överensstämmer
paragrafen med flottningsstadgans 9 §. Från nu gällande bestämmelser
hava endast de avvikelser vidtagits, att dels den tillåtna amorteringstiden utsträckts
från högst tjugu till högst trettio år och dels anläggarens rätt till ränta å förskotterat
kapital närmare preciserats.

Ehuru en amorteringstid av tjugo år i de flesta fall kan anses fullt tillräcklig,
hava vi dock, med tanke på att flottledsanläggningar numera ofta byggas
med större hållbarhet och varaktighet än tidigare varit vanligt och i följd därav
också draga större kostnad, samt med hänsyn till att enligt föreliggande förslag i
anläggningskapitalet hädanefter även komma att inräknas ersättningar för anläggningsskada,
ansett lämpligt på angivet sätt medgiva en utsträckning av amorteringstiden.

I avseende å ränteberäkningen stadgas i 9 § flottningsstadgan, att å amorteringsbeloppet
må bestämmas ränta »ej överstigande tio för hundrade å vad

417

Fl.

oguldet innestå!-». Norr!andskommittén ansåg eu ränta av sex procent vara fullt HO
tillräcklig, helst erfarenheten, enligt kommitténs förmenande, visat, att flottledsanläggningar
i allmänhet långt ifrån att vara förenade med större ekonomisk risk
tvärtom vanligen medfört avsevärd affärsvinst för den, som därom gått i författning.
Flottningschefsföreningen anförde i utlåtandet den 14 mars 1907, att den
föreslagna räntan av sex procent å anläggningskapitalet visserligen numera vore
den) vanliga, men att möjligen herde medgivas en ränteberäkning av högst åtta
procent.

Att, såsom norrlandskommittén föreslagit, fixera räntan till högst sex procent
skulle otvivelaktigt under tider med höga räntesatser förhindra tillkomsten av nya
flottleder och försvåra utförandet av större förbättringsarbeten i redan befintliga.

Och i fråga om de mindre lederna — det är huvudsakligen dessa som det återstår
att reglera — är det ingalunda så, att nedläggande av kapital å dem skulle vara
något vinstgivande företag eller att erforderliga medel härtill kunna med lätthet
anskaffas. Tvärtom skulle nog de mindre lederna icke kommit till stånd, om icke
skogsägarna i eget intresse att bereda utfartsväg för sina skogar känt sig nödsakade
att ofta med ekonomisk uppoffring anskaffa erforderliga medel. Till och med i de
största lederna har det understundom visat sig svårt att anskaffa kapital till förbättringsarbetens
utförande och exempel givas, att i mindre leder anläggare!!
förlorat eu stor del av det nedlagda kapitalet. Domänstyrelsen har också i sitt
ovananmärkta utlåtande framhållit, att det i de mindre lederna ofta inträffat, att
amorteringsplanen misslyckats och anläggningskapitalet sålunda ej återfåtts. Det
synes oss överhuvud icke vara klokt att fixera räntan till viss procent, som ej må
överskridas. I stället härför hava vi stannat vid den bestämmelsen, att räntan
bör bestämmas till den räntefot, mot vilken anläggningskapitalet skäligen må
antagas kunna vid tiden för flottledens eller byggnadens anläggande upplåna^ Det
kan naturligtvis icke väntas, att någon skall förskottera kapital till flottledsföretag
mot lägre ränta än i allmänhet gällande utlåningsränta. För att förmå
personer att nedlägga kapital å våra flottleder lär det emellertid icke alltid vara
tillfyllest att erbjuda blott vanlig låneränta å penningar. Anläggare!! måste även
anses berättigad att fordra ersättning för den risk, han ikläder sig. Sådan ersättning
hava vi funnit höra givas honom i form av eu riskpremie, uppgående till
högst 2 procent. Huruvida och i vilka fall donna riskpremie bör utgå till anläggare!!,
är överlåtet åt myndigheterna att avgöra med hänsyn till föreliggande omständigheter.

418

F1.

Amortering av
andra kostnader
än
ftottledsutgifter.

Också andra kostnader än sådana, som äro att hänföra till flottledsutgifter,
kunna undantagsvis under ett visst år bliva så betydande, att de ej lämpligen kunna
läggas å årets flottning; även dessa höra i sådant fall fördelas å flera år enligt
viss amorteringsplan. Förutsättning härför måste dock vara, att kostnaderna i fråga
väsentligen komma flere års flottande till godo. Så är t. ex. fallet i fråga om
utgifter för sorteringsverks anläggande, för större inköp av inventarier, som under
flere år kunna nyttjas, för kontorslokalers uppförande, för exceptionellt betydande
underhållsutgifter m. in. Kostnaderna för det egentliga flottningsarbetets utförande,
däri inbegripet strandskadeersättningarna, kunna däremot icke sägas komma senare
flottande till godo och höra förty drabba endast årets flottande. Dock bär en
modifikation i sistnämnda regel ansetts av billighetsskäl höra medgivas beträffande
ersättning för flottningsskada. Sådan ersättning kan någon gång, särskilt vid svåra
flöden, uppgå till så stort belopp, att årets flottande icke rimligtvis kunna ensamma
svara därför. Har den utgått med särdeles betydande belopp, må alltså även sådan
utgift kunna läggas till grund för ett amorteringsbeslut.

Rätten att besluta om kostnaders amorterande och att fastställa plan härför
skall enligt förslaget som regel tillkomma Konungens befallningshavande. Är fråga
om kostnad för ny flottleds inrättande eller för större omregleringar i äldre led,
skall ärendet alltid överlämnas av vattendomstolen till Konungens befallningshavande
för amorteringsplans fastställande (11 kap. 84 § vattenlagen). I andra byggnadsmål
skall visserligen icke ske något officiellt hänskjutande till Konungens befallningshavande
av saken, men envar intresserad äger medelst särskild ansökan hos
Konungens befallningshavande påkalla frågans avgörande. Då emellertid flottningsförening
själv i de flesta fall är sökande i mål, som avse utförande av förbättringsarbeten,
och sålunda även anläggare av desamma, samt föreningen även ofta utför
arbeten, rörande vilka vattendomstolens besked ej behöver inhämtas, bär det ansetts
utan olägenhet kunna överlämnas åt föreningen att inom vissa gränser besluta om
amortering. På grund av medlemmarnas ständiga växlande inom föreningen bör
dock donna rätt icke avse längre tid än lämpligen tre år. Önskar föreningen längre
amorteringstid, bör frågan alltid hänskjutas till Konungens befallningshavandes
provning. Garanti mot missbruk av den föreningen enligt denna paragraf tillerkända
rätt ligger i bestämmelsen i 62 § om behörighet för en var flottande, även blivande
sådan, att överklaga föreningens beslut härutinnan.

De sålunda föreslagna bestämmelserna beträffande rätten att besluta om amor -

419 fl.

tering överensstämma i stort sett med de nu gällande. Enligt 13 § Hottningsstadgan 31
iir det överlåtet åt flottningsförening att själv besluta om amortering av större kostnader,
som föreningen under ett visst år nedlagt för utfärda arbeten. Hänskjutande
till Konungens befallningshavandes avgörande av sådana frågor bär således icke i
detta fall varit direkt föreskrivet. Såsom praxis utbildat sig, bär emellertid Konungens
befallningsha v ande värjo gång, dess tillstånd till någon flottledsanl äggning begärts,
i sitt utslag härom jämväl meddelat bestämmelse om kostnadens gäldande, även i
det fall att föreningen själv skolat utföra anläggningen. Föreningens rätt att besluta
om amortering bär därför huvudsakligen vunnit tillämpning i fråga om mindre
byggnader, till vilkas anläggande tillstånd ej behof! utverkas men vilka dock medfört
större kostnader, än som lämpligen kunnat utdebiteras under ett år utan att dock
kräva längre amorteringstid än ett fåtal år. Den av oss föreslagna begränsningen
av flottningsförenings rätt att utan hänskjutande till Konungens befallningshavande
besluta amortering av viss utgift står därför väl i samklang med hittills varande
praxis på detta område.

Bestämmelserna i fjärde stycket av förevarande paragraf överensstämma med
en riktig tillämpning av gällande lag och hava tillkommit särskilt med föranledande
av påpekanden från norrländskommitténs sida.

31 §.

Första stycket av donna paragraf är huvudsakligen överensstämmande med Jämkning av
motsvarande bestämmelse i flottningsstadgans 9 § 1 mom. Blott det tillägg har
gjorts, att den jämkning av amorteringsplanen, som må vidtagas, icke får försämra
anläggarens eller förlagsgivarens rätt. Mot donna regel, som i själva verket måste
anses överensstämma med flottningsstadgans ståndpunkt, torde ingå berättigade
anmärkningar kunna framställas.

Såsom förut anmärkts är det allt för möjligt, att den virkesmängd, som vid
amorteringsplanens uppgörande beräknats komma att flottas i en flottled, i verkligheten
vare sig överskrides eller icke varder uppnådd. I följd härav kan det inträffa,
såväl att amorteringsbeloppet bliver guldet, innan amorteringstiden gått till ända,
som ock att detsamma ej till fullo täckes av de amorteringsavgifter, som under
samma tid inflyta. Enligt den praxis, som i senare fallet hittills tillämpats, har
det utan särskilt tillstånd medgivits förlagsgivaren att även efter tidens utgång
uppbära de fastställda avgifterna, intill dess beloppet blivit till fullo guldet. Häremot

420

vore kanske ingenting att invända, såvida amorteringstiden blott överskredes med
ett eller annat år och beloppet bleve under donna utsträckta tid slutligen inbetalt.
Flottningen skulle då kunna sägas fortskridit normalt i leden. Men det bär ock
inträffat, att, sedan leden öppnats, flottning däri bedrivits blott några år, varefter
all flottning upphört och ej ånyo upptagits, förrän kanske tiotal år förgått, bindel
tiden växer det oguldna kapitalet på grund av att ränta lägges till detsamma, men
samtidigt förfalla byggnaderna till följd av uteblivet underhåll. När flottningen sent
omsider skall upptagas, måste nya kostnader nedläggas för ledens iordningställande,
vilket föranleder att nya avgifter för dessa kostnaders gäldande måste fastställas
utöver de äldre avgifterna. Under sådana förhållanden blir det kanske icke ekonomiskt
möjligt att längre flotta i leden, om icke det äldre byggnadskapitalet nedsättes
eller helt avskrives. Huruvida en sådan nedsättning eller avskrivning kunnat
vidtagas mot fordringsägarens bestridande, har man dock varit tveksam om. Med
ledens återställande i flottbart skick hav därför understundom fått anstå.

Ur det allmännas synpunkt kan det ej anses tillfredsställande, att flottledernas
nyttjande förhindras genom att dåra vila skuldkapital, som ej motsvaras
av befintliga anläggningars värde. Förlagsgivaren kan näppeligen sägas lida någon
orätt, om de flottande befrias från att erlägga avgifter för en anläggning, som
genom ålder förfallit, så att de ej längre hava någon nytta därav. Hans beräkning
om flottledsföretagets bärighet har visat sig oriktig och han lider därigenom
förlust. Detta är visserligen att beklaga, men är den naturliga påföljden av en
misskalkyl i ekonomiska ting. Att det allmänna skulle drabbas av skadan därigenom,
att flottningen omöjliggjordes eller försvårades till följd av avgifter för dåmera gagnlösa
anstalter, är i själva verket obilligt.

För att förebygga att flottlederna bliva betungade av dylika döda kapital,
hava vi i andra stycket av paragrafen föreslagit, att, om vid den ursprungliga
amorteringstidens utgång kostnaden ännu icke blivit gulden, rätten att vidare uppbära
amorteringsavgifter skall upphöra, men Konungens befallningshavande dock äga
befogenhet att på ansökan bevilja utsträckt tid för deras uppbärande. Och för att
förhindra att i den nya amorteringsplan, som sålunda skall uppgöras, komma att
ingå kostnader för anläggningar, som redan förfallit och ej längre äro brukbara,
har föreskrivits, att beträffande anläggning, som med amorteringen avses, i intet
fall må till amortering upptagas större belopp av den ursprungliga kostnaden, än
som motsvarar värdet av anläggningen vid tiden för den nya planens fastställande.

421

32 8-

Uti utlåtandet den 27 inaj 1909 har domäristyrelsen uttalat önskvärdheten,
att för ett bättre tillgodoseende av flottledernas underhåll inom värjo vattensystem
bildades s. k. älvkassor genom upptagande av avgifter å flottgodset. Styrelsen
anför härom följande: Sedan en flottled blivit reglerad, erfordrades medel för
ledens vidare utveckling och för byggnadernas vidmakthållande. Man herde nämligen
ej föreställa sig, att vid en tiottledsreglering en leds byggande och upprensning
verkställdes på ett så fullständigt sätt, att förbättringar och ändringar icke
bleve påkallade. Tvärtom herde dylika arbeten i en flottled. som sköttes rationellt,
oavbrutet fortgå. Vanligen upprättades av flottningsstyrelsen ett specificerat kostnadsförslag
å de reparations- och förbättringsarbeten, som för nästföljande år skulle
verkställas. Detta förslag framlades till flottningsföreningens godkännande vid ett
å hösten med föreningen hållet sammanträde, varefter arbetena omedelbart under
hösten och vintern utfördes. Utgifterna för dessa arbeten fördelades i de allra
flesta fall på kommande års flottgods, men kunde även, då de uppgingo till högre
belopp, debiteras på flera års flottning. Då genom detta förfaringssätt reparationskostnaderna
alltid lades å nästa års flottning, komine sålunda det virke, som bidragit
till skadornas uppkomst, icke att härför beskattas. Ävenledes kunde detta
system föranleda mera inflytelserika delägare i flottningsförening att, sedan de själva
bestämt sig för att under kommande år ej flotta i ett visst bivattendrag, vid vilket
deras skogar vore belägna, genomdriva beslut om, att större reparationsarbeten i
donna del av flottledssystemet skulle under vintern verkställas och att kostnaderna
för dessa arbeten skulle påföras nästkommande års flottning, varigenom sålunda
dessa kostnader uteslutande folie på andra flottande. Styrelsen ansåge, att det vore
vida rättvisare och naturligare, dels att de virkesägare, som medverkat till uppkomna
skador, finge vidkännas kostnaderna för reparationerna, dels ock att samma
virkesägare, som härvid beskattades, finge avgöra, huru och varest dessa medel
herde till reparationsarbeten användas. Det kunde ifrågasättas, huruvida ej denna
mycket viktiga fråga kunde lösas på det sätt, att allt virke, som under året framflottades
i ett vattensystem, belädes med en viss avgift och att genom dessa avgifter
bildades en älvkassa, varor kostnader för reparationer och förbättringar finge
gäldas i enlighet med beslut, som fattades av de vid flottningsstämma under samma
år röstberättigade. Nämnda avgift herde efter flottningsförenings förslag bestämmas

Fl.

Flottningsflirenivgs
rätt
att bilda
fonder.
Domänstyrelsens

förslag om
ftl vkossor.

av offentlig myndighet och utgå med enahanda belopp för en viss tidsperiod t. ex
fem år. Flottledskassans användning för större flottledsbyggnader, som beräknades
kräva mer än halva kassan, skulle underställas en av domänstyrelsen i annat sammanhang
föreslagen flottledsinspektörs prövning (se sid. 472). Huruvida denna avgift
herde utgå med lika belopp för varje virkesenhet, som passerade ett vattensystems
sorteringsverk, eller om avgiften herde zonvis fastställas, vore ett nytt spörsmål, och
härvid kunde förfaras olika, men då de i en flottleds övre delar utfärda regleringsarbeten
i regeln vore till stort gagn även för flottningen i de nedre delarna, syntes
den fördelen höra tillerkännas det längst upp i leden tillsläppta virket, att detsamma
ej betungades med högre avgifter till älvkassan än virket från Övriga delar
av leden, för såvitt ej särskilda förhållanden förelåge. Förvaltningen av kassan
skulle tillkomma flottledsstyrelsen under kontroll av flottledsinspektören. I händelse
flottledsstyrelse under något år icke förekomme, skulle kassan därunder omhändertagas
av inspektören. Fördelarna av att bilda dylika älvkassor skulle enligt domänstyrelsens
mening vara, dels att det virke, som medverkat till skadors uppkomst,
finge vidkännas kostnaderna för botande av dessa skador, dels att omsorgen om
flottledernas underhåll och förbättrande stegrades, enär det ju vore till »skogsägarnas»
gagn att i sådant syfte på bästa sätt förbruka i kassan befintliga medel,
vilka i annat fall komme att övergå till nästkommande års flottningsförening, dels
att varje flottande kunde beräkna de kostnader, som komme att drabba hans virke,
utan att för erhållande av kunskap härom behöva taga del av de beslut, flottningsföreningen
föregående häst fattat angående byggnadsarbetens utförande, och dels
slutligen att, om det visade sig, att underhålls- och utvecklingsarbetet i en led
åsidosattes, myndighet kunde genom fastställande av högre avgifter, än föreningen
föreslagit, öka älvkassans storlek och härigenom åstadkomma förbättrade förhållanden.
Önskvärt vore, att reparationer och förbättringsarbeten skulle i förhållande till
de å de olika delarna av vattensystemet erlagda avgifterna utföras på flere ställen
under samma år, men herde arbetena verkställas efter en viss plan, så att varje
del av vattensystemet under årens lopp komma i åtnjutande av ur älvkassan bekostade
arbeten. En av olägenheterna med nuvarande system vore nämligen, att
man, då underhållskostnaderna lades på följande års flottning i varje särskilt distrikt,
i strävan att låta allt flottat virke vidkännas kostnader för reparationer och förbättringar,
tvingades årligen verkställa dylika arbeten på så många distrikt som
möjligt, även om dylika arbeten med hänsyn till byggnadernas beskaffenhet ett

42a

eller liera är kunde uppskjutas. Uppenbarligen komme genom ett dylikt förfaringssätt
såväl själva byggnads- som administrationskostnaderna att väsentligen
fördyras.

Det torde ej kunna bestridas, att det av domänstyrelsen klandrade förfarandet,
att underhållskostnader utdebiteras först under året näst efter skadornas
uppkomst och således drabba icke det virke, som åstadkommit skadorna, utan
följande års flottgods, ej är överensstämmande med riktiga principer och kan
medföra vissa olägenheter, även om det tillika måste medges, att förhållandena i
stort sett från år till år utjämnas. Vi hava emellertid erfarit, att det nu anmärkta
förfarandet ej praktiseras i alla leder, utan att inom vissa tiottningsföreningar reparationskostnaden
för skador å anläggningarna m. m. uttaxeras å det årets flottande’
varunder skadorna uppkommit. Och något, hinder för tillämpande av detta tillvägagångssätt
även i andra leder torde ej föreligga. Sedan utflottningsarbetet under
året avslutats, uppgöras distriktsvis förslag till botande av under året uppkomna
skador å byggnaderna jämte uppgift å kostnaden härför, vilka förslag därefter
granskas av flottningschefen och flottningsstyrelsen och vid årets höststämma underställas
flottningsföreningen till godkännande. De därvid beslutade arbetena utföras
visserligen under den kommande vinterns lopp, men den beräknade kostnaden
debiteras och fördelas genast å årets flottande och upptages som utgift i samma
års då ej ännu avslutade räkenskaper. Ett sådant förfaringssätt hava vi tänkt som
för framtiden det normala. Till underlättande av dess genomförande har möjlighet
skapats att hålla flottningsstämma med ett förflutet års flottande (Jfr 42, 54, 55,
57, 76 §§). På donna väg torde olägenheterna av det av domänstyrelsen anmärkta
förhållande bliva undanröjda och såvitt möjligt önskemålet vinnas, att det virke,
som medverkat till skadors uppkomst, också bör vidkännas kostnaderna för botande
av dessa skador. Huruvida detta önskemål skulle bättre vinnas genom inrättande
av obligatoriska älvkassor, är tvivelaktigt. Då erfarenheten ger vid handen, att
underhållskostnaderna inom ett och samma distrikt till sin storlek växla oerhört
mycket under olika år — enligt av oss föranstaltade undersökningar har det utrönts,
att dessa kostnader inom samma distrikt kunnat växla från 1 till ‘/»oo öre per flottningsenhet
— kan ej med fog göras gällande, att man genom att låta underhällsavgiften
utgå efter medeltalsberäkning med lika belopp under flera år skulle nå målet
att endast det virke, som orsakat skadorna, skall gälda deras botande. Och detta
skulle ännu mindre bliva fallet, därest man, såsom domänstyrelsen synes ifrågasätta,

32.

Underhåll»-kostnader*
utdebitering.

Fl.

Underhålls fonder.

424

läte älvkasseavgiften utgå med lika avgift för varje virkesenhet, oavsett på vilken
punkt i leden virket tillsläppts densamma.

Enligt domänstyrelsens förslag skulle älvkasseavgifterna tillika vara avsedda
att täcka kostnaderna för förbättringsarbeten i leden. Till älvkassan skulle alltså
ingå såväl flottleds- som underhållsavgifter. Vi tro emellertid icke, att det är
möjligt att ens för några år framåt beräkna, huru störa förbättringsarbeten böra
vidtagas i en led och vilka kostnader härå kunna komma att belöpa. Visshet i
donna punkt — åtminstone tillnärmelsevis — bör emellertid vara förutsättningen
för, att man skall kunna bestämma storleken av flottledsavgifterna. Eljest komma
dessa antingen att bliva för höga, vilket innebure att man beläde virket med obehövligt
störa kostnader, eller ock alltför låga för att kunna täcka behovet, i vilket
fall bristen måste fyllas genom uttaxering av tilläggsavgifter. Att på dylikt sätt
uttaga flottledsavgifter så att såga i förskott skulle tillika oftast innebära, att de
flottande finge bidraga till gäldande av förbättringsarbeten, som ännu icke utförts,
då deras virke flottas, och varav de således icke få draga någon fördel för sin egen
flottning. För de flesta skulle detta otvivelaktigt framstå som en obillighet.

Att betydelsen av flottledernas behöriga underhållande i förslaget beaktats
torde framgå bl. a. av stadgandena i 6 kap., varvid torde böra erinras därom, att
en var skogsägare är berättigad att, därest han anser försummelse i detta avseende
föreligga, hos Konungens befallningshafvande påkalla åtgärders vidtagande till vinnande
av rättelse. Tillika är att antaga, att den uti 39 § omförmälda ledamot i flottningsstyrelsen,
som Konungens befallningshavande äger rätt att tillsätta, kommer att i
skogsägarnas intresse särskilt öva tillsyn över flottledens underhåll och påfordra
erforderliga reparationsarbetens verkställande.

Om vi sålunda ej funnit skål föreligga att tillstyrka införandet av obligatoriska
älvkassor av den beskaffenhet, som domänstyrelsen föreslagit, hava vi dock
ansett det av domänstyrelsen givna uppslaget att anordna särskilda fonder för flottledernas
underhåll lämpligen kunna på frivillighetens väg vinna efterföljd. Såsom
ovan framhållits, är det ej ovanligt, att underhållsavgiften för flottningsenhet växlar
oerhört mycket under olika år inom samma flottledsdistrikt. Även om detta i viss
män har sin grund däri, att virkestillförseln är olika stor under olika år, så att man
ena året har en mindre virkesmängd, varå kostnaden kan fördelas, än under ett
annat år, är det dock ett erkänt faktum, att de skador å flottledsanläggningama,
som framträda och fordra reparation under ett visst år, ingalunda orsakats ute -

425

slutande av det årets flottande. Även de föregående årens flottgods kan nämligen
genom successivt skeende slitning eller dylikt hava sin andel i skadornas tillkomst,
ehuru dessa först senare tråda i dagen. Ett utnämnande de olika åren emellan
av kostnaden för dessa skadors reparation har alltså mången gång stärka skål för
sig. Ett dylikt utjämnande av underhållskostnader är i viss mån medgiven i 30 §,
då genom där meddelade stadganden beretts utväg att amorteringsvis å vissa år
framåt fördela en något år inträffad exceptionellt stor underhållskostnad. Tilltror
sig föreningen att kunna approximativt beräkna, huru stor summan underhållskostnader
inom ett distrikt kan bliva under en viss kommande tidsperiod, synes det
följdriktigt höra medgivas densamma att på förhand till dess täckande fixera eu
viss årlig avgift att under den bestämda tiden utgå för värjo flottad enhet. Härmed
skulle otvivelaktigt vinnas en utjämning av de olika årens underhållsavgifter. Genom
bestämmelsen i första stycket av donna paragraf hava vi ock berett möjlighet att
genomföra ett sådant system för ifråganämnda kostnaders fördelning. Av skäl, som
förut anförts, och då det på långt när icke alltid är möjligt att ens ungefärligen
beräkna kostnadens storlek, har stadgandet ej gjorts obligatoriskt. Upptagandet för
viss flottled av fasta underhållsavgifter bör vara beroende av ansökan från flottningsföreningen
till Konungens befallningshavande eller föreningens medgivande till ett från
nämnda myndighet väckt förslag. Det slutliga avgörandet bär ansetts höra läggas
i Konungens befallningshavandes hand. Liksom flottningskostnader i övrigt skola
enligt 29 § fördelas distriktsvis, bör även förevarande underhållsavgift, där flottleden
är indelad i flottledsdistrikt, bestämmas särskilt för varje distrikt. I den mån ett
visst års avgifter icke förbrukas för underhållet inom distriktet, höra de reserveras
för kommande års underhållskostnader inom samma distrikt och tillföras en fond,
benämnd underhållsfond- I räkenskaperna för donna fond bör alltså värjo distrikt
erhålla sitt särskilda konto.

Inom våra flottningsföreningar, framför allt de större, har man sedan åtskilliga
år tillbaka sökt sörja för pensionering av sina tjänstemän och för sådant ändamål
avsatt medel för bildande av pensionsfonder. Dessa fonder, som i en del fall kunna
uppgå till avsevärda belopp, hava vanligtvis tillkommit på det sätt, att man förutom
de vanliga flottningsavgifterna årligen pålagt virket en mindre avgift till
pensionsfonden. På samma sätt har inom vissa föreningar bildats olycksfallsfonder
för utbetalande av ersättningar till flottningsarbetarna för skada till följd av olycksfall
i arbetet. Då bildandet av dylika fonder synes hava göda skål för sig och det

Fl.

Understöd*-fondtr.

Fl.

Flottnings förlagens användande.

426

tillika är önskvärt, att uttaxeringen av de för sådant ändamål erforderliga avgifterna
i ungefär lika mån drabba olika års flottande, hava vi i andra stycket av paragrafen
stadgat rätt för förening att i samma ordning, som föreskrivits beträffande avgifter
till underhållsfonden, besluta upptagandet av bestämda årsavgifter även till omförmälda
under stödsfonder.

Förvaltningen av fonder, som sålunda bildats inom föreningen, bör handhavas
av föreningens styrelse, dock bör till skyddande av de intressen, som äro förknippade
med fondema, av Konungens befallningshavande fastställas reglementariska bestämmelser
för fonderna, utmärkande under vilka förhållanden och till vilket belopp däri
ingående medel må tagas i anspråk för angivet ändamål. Att fonds medel, som på
dylikt sätt tillkommit genom sammanskott av flera års flottande för ett visst
ändamål, ej må av föreningen användas för täckande av löpande utgifter eller
överhuvudtaget för annat ändamål än sådant, för vars tillgodoseende fonden bildats,
torde vara självfallet; för överträdelse därav är stadgat straff i 78 §. Ej heller
höra dylika medel kunna tagas i mät för andra föreningens förbindelser än sådana,
varför fonden bör enligt reglementet svara. En antydan härom har ansetts lämpligt
gorå i lagtexten.

33 8-

Första och andra styckena i förevarande paragraf motsvara flottningsstadgans
13 § 1 inom.

Bestämmelsen i tredje stycket har tillkommit för att förebygga att, såsom
någon gång inträffat, de av ett års flottande tillskjutna förlagsmedel användas till
gäldande av ett föregående års flottningskostnader av ena eller andra slaget. På
grund av den säregna ställning en flottningsförening intager därutinnan, att medlemmarna
årligen växla, så att dessa det ena året kunna vara helt andra än under
ett kommande år, och enär medlemskap i föreningen står fritt för varje nytillträdande
trafikant, utan att han därvid inträder i en föregående medlems rättigheter och
skyldigheter eller rättvisligen kan anses ikläda sig ansvar för föreningens äldre förbindelser,
måste varje års förvaltning bliva ett särskilt helt för sig. De flottande
under ett år höra icke, genom att lämna sina förbindelser oguldna, kunna i annan
ordning än medelst amortering, där sådan enligt 30 § kan äga ruin, skjuta dem
över på ett kommande år, lika litet som de höra vara skyldiga gälda ett föregående
års omkostnader för flottningen helt eller delvis. Värjo års flottning bör

427

bära sin egen kostnad, änskönt föreningen såsom sådan är densamma år efter år.
Om alltså de flottande under något år underlåta att gälda en viss skuld eller
i händelse av därom uppkommen tvist rättegång anhängiggöra, som ej bliver
slutligen avgjord förrän ett eller liera år förgått, bör ej, då beloppet senare skall
uttagas hos föreningen, de vid denna tid flottandes medel användas eller utmätas
för skuldens gäldande, utan särskild uttaxering bör ske hos dem, som deltagit i flottningen
det år skulden tillkom. De förstnämnda hava ingen del i donna äldre skuld
och de av dem tillskjutna förlagsmedel äro av dem avsedda endast till gäldande
av de flottningskostnader, deras virke föranleder, och ej av föregående års omkostnader.
För att vid värjo tid kunna erhålla visshet om, vilka som varit flottande
ett visst år och vilken delaktighetsprocent envar flottande då svarat för, höra förteckningar
* häröver städse ''finnas tillgängliga. Genom stadgande i 76 § har man
sörjt härför.

Om reglemente.

34 §.

Flottningsstadgan innehåller i fråga om de flottandes inbördes förhållanden
inom föreningen den föreskriften, att dessa skola bestämmas genom reglemente,
men lämnar åt Konungens befallningshavande att efter förslag av de flottande närmare
fastställa reglementets innehåll. De skilda föreningarnas reglementen förete
ock högst olika bestämmelser rörande föreningsangelägenheternas handhavande och
verksamhetens bedrivande, och ofta saknas i viktiga frågor helt och hållet reglerande
föreskrifter, liksom understundom i reglementen influtit bestämmelser, om
vilkas laglighet eller lämplighet kan hysas tvekan. Av skäl, varför redogjorts i
inledningen till detta kapitel, har det synts oss angeläget, att dessa förhållanden
bliva i den nya lagstiftningen mera ingående reglerade och närmast efter förebild
av lagen om ekonomiska föreningar.

I 34 § hava uppräknats vissa frågor, varom bestämmelser i reglementet icke
må saknas. Härutöver må naturligtvis i reglementet intagas föreskrifter även
beträffande andra frågor, dock med iakttagande av att bestämmelse ej må strida
mot donna eller annan lags föreskrifter.

Uti flottningsreglementen finner man ofta en föreskrift, att tvister mellan
föreningen och styrelsen eller flottande skola hänskjutas till avgörande av eu eller

Reglementets

innehåll.

Fl.

Reglementes
tillämpande,
innan beslutet
därom vunnit
laga kraft. •

428

flera skiljemän och att flen av dessa meddelade skiljedomen skall vara förbindande
för parterna utan rätt för dem att underställa domen domstols prövning. Ehuru
lagen om ekonomiska föreningar i 90 § innehåller bestämmelse, att ett dylikt förbehåll
i ekonomisk förenings stadgar skall äga samma verkan, som tillkommer
skiljeavtal, har i förevarande förslag ej upptagits något motsvarande stadgande. Då
flottningsföreningen är en tvångsförening, däri envar, som vill begagna sig av den
allmänna trafikleden flottled, ovillkorligen måste inträda, har det synts oss vara
föga riktigt, om en bestämmelse i reglementet, i vars tillkomst den flottande ofta ej
haft någon del, skulle tillerkännas samma verkan, som annars endast tillkommer
ett frivilligt ingånget avtal, att uppkommande tvister skola undandragas laga domstols
avgörande. Lagförslagets ståndpunkt härutinnan är alltså flen, att dylika förbehåll
ej må inflyta i reglemente, och att där så ändå "skett, förbehållet ej må anses
bindande för de flottande.

Mot paragrafens avfattning kan måhända väntas den anmärkningen, att i
densamma ej upptagits föreskrift om intagande i reglementet av bestämmelser, huru
olika kostnader höra fördelas mellan de flottande. Orsaken till att så ej skett har
varit, att frågor av donna art skola behandlas på helt annat sätt än reglementsfrågor
och avgöras genom särskilda beslut enligt 14 och 15 §§.

35 §.

Stadgandet i andra stycket har tillkommit i anledning av en domänstyrelsens
hemställan därom i utlåtandet den 27 maj 1909. Styrelsen anmälde nämligen, att
föreskriften i flottningsstadgan att flottled ej må upplåtas till allmänt begagnande,
förrän reglemente blivit fastställt, både lett till missförhållanden i sådana fall, där
fastställelseresolutionen överklagats; härigenom både flottledens slutliga upplåtande
ofta blivit fördröjt, och de flottande både under tiden varit hänvisade till att interimistiskt
bedriva flottningen enligt särskilda av myndighet utfärdade föreskrifter, som
i sin ordning kunde bliva föremål för besvär; uppenbarligen kunde härigenom ett
osäkerhetstillstånd, som ytterst menligt inverkade på flottningen, uppstå; det av
första instans antagna reglementet borde därför lända till efterrättelse, intill dess
nytt beslut i ärendet vunnit laga kraft, och torde samma bestämmelse höra gälla
rörande förändring av redan fastställt reglemente.

På grund av dessa skål och då i överensstämmelse med gällande lagstiftning
i förslaget intagits bestämmelse (16 §), att flottled ej må upplåtas till allmänt be -

♦29 Fl.

gagnande, förrän reglemente fastställts för föreningen, bär i förevarande paragraf
stadgats, att utan hinder av besvär mot beslut, varigenom reglemente för flottningsförening
första gången fastställes, reglementet må tillämpas, intill dess i anledning
av besvären till äventyrs må förordnas annorlunda. Beträffande åter domänstyrelsens
hemställan att samma bestämmelse skulle gälla även i fråga om ändringar av ett
redan fastställt reglemente, torde knappast föreligga skäl att i detta fall stadga
undantag från annars gällande regler för besluts giltighet. Här förefinnes ju redan
ett fastställt reglemente, som förut tillämpats och följaktligen också kan tillämpas,
intill dess besvären över Konungens befallningsliavandes ändringsbeslut hunnit avgöras.
I 36 §, som handlar om ändringar i fastställt reglemente, har därför ej upptagits
någon motsvarande bestämmelse om ändringsbesluts tillämplighet, innan det
vunnit laga kraft.

36 §.

Uti det förslag till ändringar i flottningsstadgan, som uorrlandskommittén Ordningen för

reglementets

avgav, hade den i flottningsstadgans 14 § sista stycket förekommande bestämmelsen, ändrande.
att beslutad ändring i reglemente ej är gällande, med mindre den fastställes av
Konungens befallningshavande, överförts till 10 § och tillagts dess första stycke,
varjämte som tillägg till samma stycke föreslagits ett stadgande av följande lydelse:

»Oberoende av fiottningsföreningens beslut, skall reglementet vart femte år Norrlandsundergå
förnyad provning, och utsätta Konungens befallningshavande för sådant kof™™11^fns
ändamål viss dag, då de, vilkas rätt kan vara av frågan beroende, äga att hos
Konungens befallningshavande muntligen eller skriftligen anmäla vad de i avseende
på reglementet hava att erinra. Det sålunda utsätta sammanträdet skall så kungöras,
som i 5 § förmäles. Sedan vederbörande sålunda blivit hörde, pröve Konungens
befallningshavande om någon ändring i reglementet bör vidtagas och förordne därom
som skäligt finnes.»

I motiven till detta stadgande anförde kommittén följande: Sedan reglemente
för en • flottningsförening blivit av Konungens befallningshavande fastställt, förutsattes
för dess ändrande, enligt vad flottningsstadgan syntes giva vid handen, att beslut
därom fattades på föreningens sammanträde och sedermera av Konungens befallningshavande
fastställdes. Då för dylikt beslut emellertid fordrades röstmajoritet,
torde en minoritet, som funnit en ändring i reglementet önskvärd, sakna möjlighet
att få frågan härom underställd vederbörande myndighets prövning. Detta kunde

Konungens

befallnings havandes yttrande.

430

emellertid i vissa fall vara obilligt. Det förslag till reglemente, som legat till grund
för det av Konungens befallningshavande fastställda, kunde lätteligen bliva så avfattat,
att det icke nog fäste avseende vid de mindre virkesägarnas intressen. I
varje fall både reglementet uppgjorts med hänsyn till de förhållanden, som vore
rådande vid dess tillkomst, men dessa förhållanden kunde lätt sedermera hava så
ändrats, att reglementet herde undergå jämkning. Särskilt vore det tydligt, att de
större bolagens fortgående jordförvärv skulle undan för undan minska den motvikt,
dessa bolag inom flottningsföreningama kunde äga i flottande mindre virkesägare. 1
de yttranden, som till kommittén inkommit, klagades allmänt över att flottningsföreningarna
allt mera komme under några få större intressenters herravälde. Kommittén
hade därför funnit det önskligt, att flottningsreglementena tid efter annan
underkastades förnyad granskning av Konungens befallningshavande samt därvid
rättades i nödiga delar.

Av de myndigheter, som hördes med anledning av kommitténs förslag, anförde
Konungens befallningshavande i Örebro län i donna fråga, att bindande skäl ej
syntes vara anförda för den mening, att flottningsreglemente mer än andra av
Konungens befallningshavande fastställda reglementen för ekonomisk verksamhet
ovillkorligen krävde att vart femte år undergå en förnyad provning; däremot syntes
det lämpligt, att Konungens befallningshavande kunde, där reglementet visade sig
ej tillräckligt tillgodose allas intressen, på framställning av person, vars intresse av
flottningen berördes, och efter vederbörandes hörande underkasta reglementet förnyad
provning.

Konungens befallningshavande i Jämtlands län anmärkte, att det föreslagna
stadgandet syntes bliva föga effektivt, men skulle förorsaka Konungens befallningshavande
i de län, där ett större antal allmänna flottleder funnes, ett oerhört arbete.
I stället herde föreskrivas, att den av Konungens befallningshavande enligt kommitténs
förslag i 14 § förordnade revisor skulle granska reglementet och hos
Konungens befallningshavande gorå anmälan om behövliga ändringar, och att endast
i anledning av sådan anmälan eller av framställning av någon, vilkens rätt kunde
vara av frågan beroende, sammanträde herde hållas för reglementets provning.

Av Konungens befallningshavande i Gävleborgs län anfördes, att då i vissa län funnes
en mängd flottningsföreningar, vilkas reglementen blivit för olika tider fastställda,
skulle skyldigheten att iakttaga de ifrågasätta föreskrifterna bliva ganska betungande
och i icke ringa mån påöka den mångskiftande kontrollerande verksamhet, som

431

redan nu enligt lag och författningar ålåge länsstyrelserna. Att tillräckliga skäl
härtill föreläge, kunde dock betvivlas. Visserligen vore det ej onyttigt, utan tvärtom
ganska gagnande, att den föreslagna förnyade granskningen av flottledsreglementena
ägde rum för åstadkommande av jämkningar och rättelser däri efter ändrade
förhållanden, men det syntes vara bättre, att för vinnande av detta mål i flottningsstadgan
intoges en bestämmelse, att reglementena icke finge fastställas för
längre tid än fem år värjo gång, och att det därför skulle åligga vederbörande
fiottningsförening att i god tid före utgången av värjo femårsperiod utverka ny
pröving och fastställelse.

Att det är av största vikt, att det icke helt och hållet överlämnas åt majoriteten
inom en fiottningsförening att avgöra, när och hur ändringar skola vidtagas
i reglementet, är otvivelaktigt. Om flottningsstadgans ståndpunkt i donna fråga
kan hysas olika meningar. Något hinder för Konungens befallningshavande att
på framställning av enskild flottande eller skogsägare och efter vederbörandes
hörande besluta om ändring av reglementet i visst avseende, torde dock ej förefinnas.
I flottningsstadgans 7 § lämnas nämligen ganska vidsträckt befogenhet åt
Konungens befallningshavande att vidtaga åtgärder för flottningens ordnande i allmän
flottled. Då emellertid tvekan rått, huru stadgan skall tolkas i nämnda avseende,
bör förtydligande äga rum. För att nå det av norrlandskommittén åsyftade
målet, möjliggörande av reglementsändringar i undantagsfall även mot en
majoritets inom föreningen vilja, lär dock ej vara nödigt att tillgripa en så tung
apparat som att ålägga Konungens befallningshavande att periodvis underkasta
reglementet granskning, oavsett om begäran därom framställts eller ej. I många
fall kan man säkerligen antaga, att skäl till ändring icke föreligger, och där så är
förhållandet, vore det ett onödigt besvär och mångskriveri man pålade myndigheterna.
Mot förslaget kan vidare invändas, att, såvitt den föreslagna ordalydelsen
synes giva vid handen, varje än så nödvändig ändring i reglementet icke skulle
under den löpande femårsperioden kunna vidtagas annorledes än efter framställning av
föreningen. Att såsom Konungens befallningshavande i Gävleborgs län föreslagit lösa
frågan så, att reglementet ej fastställdes för längre än en viss tid och att ny prövning
och fastställelse gjordes beroende av särskild anmälan från föreningen, skulle
medföra åtskilliga svårigheter. I alla de leder, där flottning blott periodvis bedrives,
skulle lätt inträffa, att, på grund av att ingen verksam förening funnes, framställning
om ny fastställelse av reglementet ej komme att göras, med påföljd att man bleve

3(1

Envar
intresserad
berättigad
framställa
ändringsförslag.

432

38-39

Styrelsens

sammansätt ning.

Särskild
styrelseledamot
för till -

utan reglemente för leden; och då flottningen sedermera åter upptoges, skulle under
den tid, som erfordrades för nytt reglementes anskaffande, de flottandes inbördes
förhållande icke vara reglerat.

Det har synts oss som om den förevarande frågan enklast och fördelaktigast
löses på det sätt, att icke blott flottningsförening utan även en var av frågan intresserad
flottande eller skogsägare tillerkännes rätt att hos Konungens befallningshavande
gorå framställning om ändring av reglemente. Åt andra stycket av förevarande
paragraf har därför givits sådan avfattning, att därav tydligen framgår, att
även annan än flottningsförening är berättigad att väcka förslag till reglementsändring.
Bär ändringsförslag framställes från annat håll än flottningsförening, bör
dock dennas yttrande å stämma alltid inhämtas.

Om flottningsstyrelse och flottning schef

38 §.

Såsom juridisk person måste flottningsförening hava organ, genom vilka dess
verksamhet utövas. Dessa äro enligt såväl flottningsstadgan som detta förslag flottningsstämma
och flottningsstyrelse, av vilka flottningsstämman är det beslutande
och flottningsstyrelsen det verkställande organet. I likhet med motsvarande paragraf
i lagen om ekonomiska föreningar har i förslaget föreskrivits, att styrelsen
skall utses å flottningsstämma, dock har av skäl, som under 39 och 40 §§ närmare
skola angivas, det tillika medgivits, att jämte de av föreningen valda styrelseledamöterna
kunna i styrelsen insättas jämväl på annat sätt utsedda personer. Härmed
åsyftas dels eu av Konungens befallningshavande utsedd, med ortens skogs- och
flottningsförhållanden förtrogen person, dels ock en av styrelsen för närmast angränsande
huvudvattendrags flottningsförening tillsatt ledamot.

Till förebyggande av någon gång förspord tvekan, huruvida till ledamot i
flottningsstyrelse kunde utses annan person än den, som själv deltoge i flottningen,
har i överensstämmelse med hittills ofta tillämpad praxis uttryckligen stadgats, att
till styrelseledamot även må kunna utses annan än flottande.

39 §.

Ehuru flottlederna äro utfarts vägar för skogarna, ja oftast de enda som i
sådant avseende stå till buds, samt flottledernas ordentliga underhåll och skötsel samt

438

sättet för Aottningens bedrivande alltså äro av största betydelse för ägarna av
skogar inom tiottledsoinrådet, bär dock detta skogsägarnas intresse i hittills gällande
lag icke tillräckligt beaktats. Man synes ha föreställt sig, att samtliga skogsägare
komma att själva deltaga i flottningen. Erfarenheten har emellertid visat, att ägare
av mindre skogsområden i regel sälja sitt virke å rot eller avverkat och upplagt
invid flottleden samt att i flottningen deltaga huvudsakligen större skogsägare och
virkesköpare. De mindre skogsägarna få därmed ringa eller intet inflytande på
flottledernas skötsel och förvaltning. Frågan om skogsägarnas ställning till flottlederna
och flottningsföreningarna har emellertid under senare åren alltmera kommit
under diskussion.

Domänstyrelsen har i sitt utlåtande den 27 maj 1909 upptagit denna sak till
behandling och uttalat önskvärdheten av, att större inflytande å flottlederna bereddes
skogsägarna. Härom anför domänstyrelsen i huvudsak följande: Det herde icke
förbises, att de skogsägare, som hade sina skogar belägna inom en flottleds vattenområde,
både ett mycket stort intresse för ledens vidare rationella utveckling, dä
densamma ofta vore den enda utfartsvägen för dessa skogars avkastning. I den
mån flottleden ordnades och byggdes, så att flottningskostnadema nedbringades,
komme nämligen donna skogsavkastning att betinga ett högre saluvärde, och följaktligen
tillfördes härigenom även själva skogsmarken ett ökat värde. I många
tall torde sålunda en skogsägares ekonomiska välfärd kunna bliva väsentligen beroende
av den omsorg, som nedlades på flottledens förbättrande och utveckling. Inom
de flesta vattenområden torda den övervägande delen av skogsägarna själva deltaga
i den allmänna flottningen och under sådana förhållanden ägde de sålunda bestämma
rörande flottledens förvaltning. Utvecklingen försigginge då i vanliga fall normalt
och ofta särdeles tillfredsställande; men inom andra områden avyttrades skogarnas
avkastning till virkesköpare, som mången gång hade sina hemvist i från flottleden
avlägset belägna orter; i dylika fall kunde för en flottleds utveckling mindre lyckliga
förhållanden inträffa. Dessa virkesköpare vore nämligen ofta nog icke besjälade
av intresse för att vidtaga åtgärder i syfte att nedbringa framtida flottningskostnader.
En flottningsförenings intressenter bestode i vanliga fall av såväl flottande
skogsägare som tillfälliga virkesköpare. Dessa olika kategorier av flottande stode
givetvis eniga, då det gällde själva framflottningen av virket, som båda önskade
utförd på billigaste sätt, men i frågor, som rörde flottledens framtida underhåll
m. m., komme intressena att divergera. Under det att de flottande skogsägarna

Fl.

varatagandc
av skogsäg
ar nes och
andra allmänna
intressen.

Domänstyrelsen
om
skogsägarnes
ställning till
flottlederna.

434

Fl.

Förslag att
giva skogsägarna
rösträtt
i flottningsföreningen.

åtminstone i normala fall önskade att underhålls- och byggnadsarbeten utfördes på
det framflottade virkets bekostnad genom uttaxering av särskilda avgifter, hade däremot
den tillfälliga trafikanten härav som nämnt ingen fördel. I den mån en
flottningsförening bestode övervägande av tillfälliga virkesköpare, bleve berörda
önskemål i regel alltså icke tillfredsställande tillgodosedda. Inom sådana vattenområden,
där staten eller andra skogsägare, som ej deltaga i flottningen, ägde den
övervägande delen av skogsarealen och där alltså köpvirke förekomme i stor
myckenhet, och endast ett fåtal större skogsägare, som samtidigt dreve sågverksrörelse,
bestämde över flottningsföreningens beslut, bände understundom, att det för
skogsägarna naturliga intresset för flottledens utveckling finge stå tillbaka för eu
viss strävan att söka utestänga konkurrensen om köpvirket genom att gorå flottleden
så otillgänglig som möjligt. I sådana fall, som här blivit anförda, både den
skogsägare, som försålde sitt virke och ej själv deltoge i flottningen, stor svårighet
att kunna åvägabringa förbättringar av utfartsleden, ehuru flottningsstadgan dock
syntes lämna vissa utvägar härtill. Enligt 7 § syntes vem som helst — sålunda också
en icke flottande skogsägare — hava rätt att väcka fråga om rensning av reglerad
flottled eller uppförande av byggnad däri, vilka arbeten sedermera efter myndighets
prövning och fastställelse skulle av flottningsföreningen utföras. Därjämte stode det
enligt 17 och 22 §§ envar fritt att anmäla förseelser rörande försumlighet i vidmakthållandet
av skyddsbyggnader eller uraktlåtenhet att utföra föreskrivna arbeten
eller verkställa nödiga underhållsarbeten för flottningens bedrivande. Den rätt, som
enligt anförda bestämmelser tillkomme de icke flottande skogsägarna att tillgodose
en allmän flottleds utveckling, torde dock i högst sällsynta undantagsfall komma
till användning, enär ett tillgripande av antydda utväg säkerligen skulle stämplas
som ett intrång i flottningsföreningens görande och låtande. Ett dylikt tillvägagångssätt
skulle ock verka i hög grad hämmande på föreningens handlingsfrihet
och mången gång omkasta av föreningen uppgjorda planer till flottledens ordnande.
Det vore därför önskvärt, att även sådana skogsägare, som, utan att själva deltaga
i flottning, försålde sin skogsavkastning, måtte tillerkännas rösträtt i flottningsförening
för att därigenom komma i tillfälle att på lämpligt sätt bevaka sina intressen;
man skulle härvid kunna ifrågasätta att åt skogsägaren skulle tillförsäkras
rätt att utöva virkesköparens rösträtt för den virkeskvantitet, han visade sig hava
försålt från sin skog, dock uteslutande i frågor rörande flottledens underhåll och
utveckling. Mot ett sådant förslag kunde visserligen anmärkas, att därigenom röst -

435

rätt tillkomma blott de skogsägare, som antingen själva under Kret Hettat virke
eller försålt det virke, som av annan Hettats under året, men däremot ej Övriga
skogsägare inom området. Vidare kunde anmärkas, att genom en dylik anordning
icke flottande skogsägare komme i tillfälle att bestämma om vidlyftiga nybyggnader
och reparationer, för vilka kostnaderna sedermera skulle utdebiteras på virkesköparnas
flottgods, utan att dessa kunde utöva något som helst inflytande på besluten
härom. Denna anmärkning torde dock i allmänhet vara obefogad, enär dylika
arbeten beslutades på flottningsförenings höststämma, varvid även bestämdes huru
kostnaderna skulle fördelas, vadan den tillfälliga virkesköparen, som först sedermera
inköpte sitt virke, kunde skaffa sig kännedom om de kostnader, som komme
att belöpa å virket. Han vore därmed i tillfälle att frånräkna dessa kostnader vid
affärens avslutande. Den föreslagna ändringen i rösträttsförhållandena inom förening
skulle bliva av betydelse huvudsakligen för de delar av landet, där staten eller enskilda,
som icke själva flottade virket från sina skogar, ägde en betydande del av
skogsarealen. Enligt nu gällande bestämmelser hade staten såsom icke flottande
skogsägare saknat allt inflytande på flottningsföreningarnas beslut och följden härav
hade blivit, att i de delar av landet, där staten hade sina största skogstillgångar,
många flottleder ännu befunno sig i otillfredsställande skick, oaktat störa virkeskvantiteter
framflottats genom desamma, och att flottningskostnaderna där i jämförelse
med kostnaderna vid andra flottleder, där skogsägarna själva mera allmänt
framflottat sin virkesavkastning, ställde sig mycket höga.

Det av domänstyrelsen sålunda framlagda förslaget att bereda skogsägarna
rösträtt inom flottningsföreningama är otvivelaktigt värt att taga i noggrann omprövning.
Under de ingående överläggningar, vi ägnat donna fråga, hava vi dock
kommit till insikt därom, att mot förslagets genomförande mota mycket betydande
praktiska svårigheter. Därest rösträtt inom föreningen skulle beredas sådana skogsägare,
vilka icke själva flotta men till andra sålt virke, som ingår i flottningen, måste
naturligtvis först och främst finnas möjlighet att upprätta en något så när tillförlitlig
röstlängd, enligt vilken deras rösträtt finge utövas. Man måste äga kännedom
om vilka dessa skogsägare äro och huru mycket virke en var av dem försålt till
flottning under året. Redan den förstnämnda uppgiften vore svår nog att erhålla.
De flottande virkesägarnas antal inom en större flottled kan uppgå till omkring ett
hundra stycken. Då dessas virke dels avverkats å egna skogar dels inköpts från
skilda håll utefter flottleden, kan man lätt förstå att de skogsägare, som under ett

Fl.

Svårigheter
att bereda
skogsägarna
rösträtt.

Fl. 436

39 visst år tillsläppt virke till tlottleden, kunna bliva ett avsevärt antal. På vår begäran
gjorda undersökningar inom en viss led, Dalälven, hava givit vid handen, att
det under ett år flottade virket beräknats härröra från cirka tre tusen skilda skogsägare
inom flottledsområdet. Att exakt förteckna alla dessa personer skulle vara
ganska betungande. De flottande måste för sådant ändamål åläggas att, förutom
Övriga föreskrivna anmälningar, även lämna uppgift å de skogsägare, från vilka virke
inköpts; för upprättande av röstlängd för flottningsstämma vore emellertid en sådan
förteckning icke tillfyllest. Man måste ock äga kunskap om myckenheten virke, som
från värjo skogsägare inköpts och tillförts flottleden. Det virkesparti, som den
mindre skogsägaren försäljer utefter leden till virlcesköpare eller större skogsägare,
är emellertid oftast mycket ringa, kanske icke överstigande en eller annan tolft
timmer. Det lär mången gång vara svårt att avgöra, från vilken skogslott värjo
parti hårrör, särskilt i de fall då flora hemmansägare sålt virke på rot från viss
skogstrakt med mer eller mindre otydliga gränser mellan delägarnas skogsskiften.
I de fall, då skogen förvärvats genom upplåten avverkningsrätt under ett visst antal
år, tillkommer svårigheten att kontrollera avverkningens storlek under värjo särskilt
år dels från värjo skogsskifte, vartill avverkningsrätt förvärvats, dels ock från den
flottandes egna skogsskiften, vilka ofta ligga blandade med skiften, som innehavas
med avverkningsrätt. Upprättande av röstlängd för flottningsstämma kommer otvivelaktigt
under angivna förutsättningar att innebära ett arbete av komplicerad natur,
liksom det är tydligt, att ledande av förhandlingar och fattande av beslut vid en
så sammansatt flottningsstämma komma att medföra svårigheter, som nu knappast
kunna fullt överskådas. Då det vidare icke alltid torda vara lätt att uppdraga
gränsen mellan de frågor, där rösträtt skulle tillkomma skogsägarna ensamt, och
dem, rörande vilka de flottande i övrigt hade att besluta, torda det framgå, att mot
det föreslagna systemet i nu berörda hänseenden resa sig betydande betänkligheter,
vilka endast genom mycket övervägande och otvivelaktiga fördelar i sak skulle
kunna hävas.

Det är emellertid att befara, att de fördelar, som det nya systemet tänkts skola
medföra för flottledernas utvecklande och underhåll, skulle i verkligheten väsentligen
utebliva. De mindre skogsägarna hava i allmänhet hittills ådagalagt ringa intresse
för flottledernas skötsel; deras önskemål är huvudsakligen, att de må erhålla största
möjliga betalning för sitt virke och att flottningskostnaderna därför hållas så låga
som möjligt de år, då deras virke skall utflottas. Man kan därför befara, att sådana

skogsägare såsom röstägare ä flottningsstämma snarare komme att rösta mot än för
utförande av vidlyftigare underhålls- och förbättringsarbeten, även om dessa vore
nog så befogade. I allmänhet torde kunna antagas, att deras intresse av ilottleden
skulle finnas vara så ringa, att de antingen avhölle sig helt från att begagna sin
rösträtt eller ock överläte densamma till virkesköparen i sammanhang med försäljningsavtalet.
Intresset för flottledens bestånd och vidare utveckling representeras nämligen
av de större skogsägarna och större virkesköpande sågverksbolag, som förlagt sin
verksamhet invid flottleden. Denna senare kategori flottande synes domänstyrelsen
icke tillräckligt beaktat, då den uppdelar flottningsintressenterna i huvudsakligen blott
två klasser, större skogsägare och tillfälliga virkesköpare. Det finnes både tillfälliga
och permanenta virkesköpare. Och dessa senare hava ingalunda visat mindre intresse
för flottledernas utveckling än skogsägarna. Att utestänga dem från allt inflytande
på frågor rörande flottledens underhåll och förbättring samt i stället bereda rösträtt
åt de många, ringa intresserade, mindre skogsägarna skulle antagligen icke lända
till flottledernas fromma. Vad de tillfälliga virkesköparne angår är deras inflytande
oftast alltför ringa, för att de skulle kunna verka avhållande i fråga om flottledens
utveckling, och den tillfällige virkesköpare, som under endast ett år deltager i flottningen
och under det året utövar rösträtt inom föreningen, kan icke hava något
intresse av att förhindra arbeten, för vilka kostnaden skall drabba följande års
flottande.

Såsom domänstyrelsen påpekat, skulle den föreslagna reformen huvudsakligen
hava betydelse för kronan i de delar av landet, där kronan äger sina största skogstillgångar,
det vill såga inom övre Norrlands skogsområden. Att flottlederna i dessa
delar av landet delvis ännu befinna sig i otillfredsställande skick och att flottningskostnadema
i dessa tämligen sent tillkomna leder ställa sig mycket höga i jämförelse
med kostnaderna vid andra flottleder, torde dock icke uteslutande hava sin
grund i anmärkta förhållanden. Det kan skäligen icke begäras, att i flottleder, som
först under senare tid reglerats, flottningskostnadema skola ställa sig lika billiga
som i de leder, vilka redan för ett femtiotal år sedan iordningställts och där det
ursprungliga anläggningskapitalet redan amorterats och därutöver störa summor fölförbättringsarbetens
utförande nedlagts. För Övriga flottleder än de ovan nämnda
torde den föreslagna ändringen icke vara till någon nytta utan, såsom förut anförts,
snarare verka hämmande och försvårande för flottningen. Då vi icke velat ifrågasätta
att skapa någon undantagsbestämmelse för vissa skogsägare eller vissa flott -

Fl.

Möjligheter
för skogsäyctrne
att
tillvarataga
flottledsintresset.

438

leder, återstår att tillse, huruvida icke det åsyftade målet att ernå bättre förhållanden
i de leder, invid vilka huvudsakligen kronans skogar äro belägna, kan vinnas
på annat sätt än det av domänstyrelsen föreslagna.

Till en början må erinras, att något lagligt hinder icke föreligger för
kronan, lika litet som för annan skogsägare, att själv nedflotta virket från sina
skogar och såmedelst omedelbart inträda som medlem i flottningsföreningen. Även
om försäljningsavtal rörande virket träffats före flottningen, beror det på avtalets
innehåll, när virket skall anses levererat och när förty äganderätten till detsamma
övergått till köparen. Enligt vad föreslås i 53 § beredes för övrigt skogsägaren
möjligheten att förvara åt sig rösträtten även för virke, till vilket äganderätten
redan övergått till köparen. Denna möjlighet, vilken knappast har praktisk betydelse
för mindre skogsägare, bör för de större och framför allt för kronan hava
värde, om också vissa svårigheter med avseende å timmermärken och dylikt understundom
lära förefinnas för ett praktiskt ordnande av denna sak.

Oavsett de möjligheter för kronan att tillvarataga flottledsintresset, vilka
redan med nu gällande lagstiftning må föreligga, innehåller det föreliggande förslaget
särskilda bestämmelser, ägnade att förbättra dessa möjligheter. Nyss har nämnts
stadgandet i 53 §. Här må vidare påpekas, att enligt förslaget till 4 kap. 21 §
vattenlagen en var skogsägare tillerkänts rätt att hos vattendomstolen väcka fråga
om förbättringsarbetens utförande i allmän flottled och att således även domänstyrelsen
såsom representant för statens skogar kan anlita donna utväg. Att ett
tillgripande därav skulle uppfattas som ett intrång i flottningsförenings görande och
låtande eller verka hämmande på dess handlingsfrihet och omkasta föreningens planer
till flottledens ordnande torde väl näppeligen kunna påstås, då åtgärden icke behöver
vidtagas i andra fall, än då föreningen underlåter att sörja för flottledens förbättring
och att uppgöra planer för flottledens ordnande. Säkerligen skall ett anlitande av
donna utväg uppfattas som ett mindre intrång i de flottandes handlingsfrihet, än om
skogsägarna medgåves säte och stämma i vissa frågor inom föreningen och finge
rätt att bestämma om vidlyftiga nybyggnader och reparationer. Vad angår frågan
om flottledernas underhåll är redan förut (sid. 424) påpekat, att det föreliggande
lagförslaget anvisar åtskilliga medel att förmå försumliga flottande att härutinnan
fullgöra sin skyldighet.

489

Förutom nu angivna bestämmelser, varigenom skogsägarna beredas möjlighet
att ingripa i frågor, som röra Hottledens skötsel, bär i förevarande paragraf upptagits
ett stadgande, som är avsett att giva det allmänna skogsintresset ökat inflytande
inom flottningsföreningarna. Då, såsom förut framhållits, detta intresse i
hög grad beröres icke blott av sättet för flottledens skötsel och underhåll, utan även
av huru flottningen ombesörjes, hava vi ansett lämpligt och rättvist, att detsamma
må kunna bliva direkt representerat inom flottningsstyrelsen, såsom det organ vilket
har att i första hand ombestyra flottledens och flottningens angelägenheter. Enligt
förevarande paragraf berättigas alltså Konungens befallningshavande att, där det
linnés önskvärt för tillgodoseende av ortens skogshushållning eller andra allmänna
intressen, insätta en särskild ledamot i flottningsstyrelsen. Denne ledamots speciella
uppgift blir naturligen att inom styrelsen och föreningen tillvarataga dessa intressen.
Han bör alltså, där så skulle behövas, verka för, att vid flottledens och flottningens
ordnande vederbörlig hänsyn tages till skogsnäringens krav på göda flottningsförhållanden
i orten, och såsom utsedd av Konungens befallningshavande, vilken myndighet
har att utöva tillsyn över flottningsföreningarna och flottlederna, bör han samtidigt kunna
tillse, att donna lags föreskrifter efterlevas, och, därest överträdelse eller försummelse
äger runa, vidtaga erforderliga åtgärder till rättelses vinnande. För att kunna fylla
sin uppgift bör denne ledamot emellertid äga samma befogenhet som Övriga styrelseledamöter
att deltaga i handhavandet av föreningens angelägenheter med ty åtföljande
ansvar därför. Och av samma skäl må han ej själv vara intressent i flottningsföreningen,
men bör vara väl förtrogen med skogs- och flottningsförhållandena inom orten.

Skogsvårdens intresse föreligger beträffande alla flottleder. Med avseende å
vissa sådana kunna även andra allmänna intressen böra vinna särskilt beaktande,
t. ex. farleds-, fiskeriintresset m. fl. Har Konungens befallningshavande insatt
särskild ledamot i flottningsstyrelse, bör denne låta sig angeläget vara att vaka
över även sådana allmänna intressens tillvaratagande.

40 §.

Vid flottbargörandet av våra vattendrag har i allmänhet hittills följts den
praxis, att varje särskild del av ett vattendrag, som på en gång reglerats, förklarats
som en särskild flottled för sig och ställts under förvaltning av en särskild flottningsförenirig.
I följd härav finnas inom samma vattensystem ett flertal flottningsföreningar,
vilka var och en med sin särskilda styrelse och förvaltning verkställa flott -

Särskild
representant
för det allmänna
skogs
intresset.

Huvudförenings
rätt att
utse ledamot t
bileds flottningsstyrclse.

ningen inom sina särskilda områden. Vanligtvis utgör huvudvattendraget en led för
sig och handhaves av en enda förening, under det att de skilda bivattendragen var
för sig bilda en särskild flottled. Denna anordning med ett flertal självständiga
föreningar inom samma vattensystem har emellertid medfört vissa svårigheter för
ett rationellt bedrivande av flottningen inom vattendraget i dess helhet. Särskilt
i huvudälven är arbetets utförande i hög grad beroende av, huru flottningen skötes
i biledema med avseende å vattenpåsläppningen från de i dessa befintliga hålldammar,
virkestillförseln m. in. Det fordras alltså en viss enhetlighet i ledningen
av flottningen inom de olika flottlederna. Denna enhetlighet vinnes verksammast på
det sätt, att samtliga föreningar inom ett och samma vattensystem sammanslås till
en enda flottningsförening, som kommer att omhänderhava alla leder inom vattendraget.
Uti 65 § lämnas möjlighet för åvägabringande av sådan sammanslagning.
Då vi emellertid av skäl, som under nämnda paragraf angivas, icke ansett oss böra
föreslå ett obligatoriskt genomförande härav, och det alltså fortfarande kan inträffa,
att flera föreningar komma att finnas inom samma vattensystem, hava vi sökt utfinna
sådana bestämmelser, att det oaktat enhetlighet i flottningen inom vattensystemet
skall kunna ernås. I 64 § äro sålunda meddelade föreskrifter för befrämjande
av flottningen i vattendraget i dess helhet, i det att åt flottningschef inom
nedströms belägen led givits rätt att i vissa avseenden ingripa bestämmande på
flottningen i uppströms belägen led. För vinnande av enhetlighet även i andra frågor,
som äga betydelse för flottningens ordnande uti vattendraget i dess helhet, har uti
förevarande paragraf stadgats rätt för styrelsen för huvudvattendragets flottningsförening
att i styrelsen för angränsande bivattendrags förening insätta en särskild
ledamot utöver annars bestämt antal styrelseledamöter. Denne ledamot, som naturligtvis
ej bör äga befogenhet att deltaga i avgörandet av andra frågor än de nyssnämnda,
kommer sålunda att upprätthålla en viss gemenskap mellan de båda föreningarna,
och då antagligt är att till sådan ledamot företrädesvis kommer att utses
flottningschefen i huvudföreningen, kommer därmed att vinnas större kontinuitet i
ledningen av hela vattensystemets flottning. För den mindre föreningen lär en anordning
som den föreslagna ej kunna innebära något oberättigat intrång i dennas
görande och låtande, enär det i regel endast kan vara till gagn för samtliga flottande,
att flottningen i vattendraget ordnas på fördelaktigaste sätt. På det att föreningen
ej må vidkännas utgifter för denna anordning, har uttryckligen stadgats, att föreningen
ej är skyldig betala arvode eller annan ersättning till sålunda utsedd styrelseledamot.

441

+1 8-

Enligt flottningsstadgan tinnes ingen skyldighet för förening att gorå anmälan
om val av styrelse. Endast val av sådan syssloman, som omförmäles i 11 § samma
•stadga, skall anmälas hos Konungens befallningshavande och tillkännagivas i länskungörelserna.
Då det emellertid ofta kan vara av betydelse för utomstående att
erhålla säker upplysning om styrelsens sammansättning, och föreliggande förslag ej
föreskriver skyldighet för förening att utse syssloman, som äger befogenhet att
mottaga stämningar och svara å föreningens vägnar, har i förevarande paragraf
stadgats, att när ledamot av tiottningsstyrelse utsetts å flottningsstämma, anmälan
därom skall göras hos Konungens befallningshavande för införande i 1 änskungörelserna
av den valdes namn och adress, varjämte vid anmälan skall fogas protokollsutdrag
eller annan handling, som bestyrker valet. Likaledes bör Konungens befallningshavande
i de fall, då särskild styrelseledamot enligt 39 § utsetts, kungöra sådant
i länskungörelserna.

För det fall, att flottningsförening underlåter att gorå anmälan om val av
styrelse, har, i överensstämmelse med vad nu gäller i fråga om underlåtenhet att
anmäla val av syssloman, stadgats, att Konungens befallningshavande äger på yrkande
av rättsägare förordna syssloman att med samma befogenhet som tillkommer styrelse
företräda föreningen eller flottleden i det ärende, varom fråga kan vara. Stadgandet
har emellertid erhållit sådan avfattning, att det skall kunna komma till användning
icke blott i nu nämnda fall, utan även vid sådana tillfällen, då ingen styrelse blivit
vald på grund av att flottning något år ej bedrivits och föreningens verksamhet
sålunda legat nere. Såsom förut nämnts, bedrives icke alltid flottning värjo år i
de mindre lederna, utan dessa lämnas understundom oanvända ett flertal år i följd.
Föreningen är härunder liksom upplöst och ingen styrelse finnes, som ägor fora
dess talan. Skulle vid sådant tillfälle någon utomstående person vilja fora talan
mot föreningen på grund av någon dess förbindelse till honom under den tid, flottning
bedrevs i leden, äger han enligt tredje stycket av denna paragraf vånda sig
till Konungens befallningshavande med begäran att syssloman måtte utses att fora
föreningens talan och företräda densamma uti det ifrågavarande målet. Stadgandet
kan ock tillämpas, där uti mål enligt vattenlagen talan skall föras mot flottningsförening
eller föreningens yttrande inhämtas i sådant mål. Sålunda utsedd sysslomans
befogenhet att företräda föreningen omfattar endast det mål eller ärende,

Fl.

Anmälan av
styrelseval.

I saknad av
anmäld
styrelse må utses
syssloman.

442

Fl.

Flottningss
tyr elsen s rätt
att företräda
föreningen.

Målsägarctalan
i brott
mål rörande
flottgodset.

varom i varje fall är fråga, och inbegriper ej rätt att handla å föreningens vägnar
i andra mål eller ärenden.

Beträffande möjlighet för flottande att anlita Konungens befallningshavande
för utlösande av flottningsstämma för val av flottningsstyrelse hänvisas till 59 g.

42 §.

Från huvudregeln, att styrelsen äger företräda flottningsförening i alla dess
rättsförhållanden till utomstående personer, har stadgats undantag för det fall, att
mot föreningen föres talan, som uteslutande rör något föregående års flottande.
Såsom förut anförts, svara värjo års flottande endast för de föreningens omkostnader,
som uppstå under samma år, och äro icke skyldiga betala gäld, tillkommen under
ett föregående år. Om rättegång väckes mot föreningen beträffande en dylik äldre
förbindelse, kan följaktligen ej antagas, att de, som då äro flottande, ägna samma
intresse åt saken, som de vilka direkt beröras av dess utgång. Visserligen bör den
befintliga styrelsen i första hand vara både skyldig och berättigad att företräda
föreningen även i en sådan rättegång. Men därest de, som av rättegången direkt
beröras, önska att genom särskilt ombud bevaka sin talan i målet, bör möjlighet
beredas dem att å flottningsstämma, hållen med det ifrågavarande förflutna årets
medlemmar i föreningen, utse dylikt ombud. Vilja de själva fora sin talan, bör det
ej heller förmenas dem. I första stycket av paragrafen hava bestämmelser intagits
i dessa avseenden.

Bestämmelsen i andra stycket har tillkommit delvis på hemställan av flottningschefsföreningen
i dess utlåtande den 14 mars 1907. Nämnda förening anmärkte
nämligen, att den föreställningen vore ganska allmän, att en var ägde rätt att ur
allmän flottled tillgripa och tillgodogöra sig omärkt virke, och till följd därav vore
det ej ovanligt, att strandägarna utefter flottlederna bär och var tillägnade sig sådant
virke, utan att det kunde förhindras av flottningsföreningarna; det vore därför
önskligt, att ett stadgande gåves, innefattande förbud att ur allmän flottled upptaga
omärkt virke samt bemyndigande för vederbörande flottningsförening att, i fall av
förbudets överträdande, såsom målsägare anmäla överträdelsen till åtal av allmän
åklagare.

Domänstyrelsen, som i utlåtandet den 27 maj 1909 även upptog donna fråga
till behandling, ansåg visserligen, att flottningsförening även med nuvarande lagstiftning
måste betraktas som målsägande i avseende på dylikt virke, men framhöll

443

tillika, att, som det förekommit att domstol varit av annan mening, ett förtydligande
vore önskvärt.

Huru stor noggrannhet än iakttages vid virkets märkning, kan det dock ej
undvikas, att även omärkta stockar komma att medfölja flottgodset. I de större
lederna uppgår detta omärkta virke till flere tusen stycken per år, och då det i
regel är omöjligt att avgöra, huru mycket av denna mängd tillhört de särskilda
flottande, omhändertages virket av flottningeföreningen och försäljes ä offentlig
auktion enligt 16 § flottningsstadgan. I följd av att ingen viss flottande kan påstå
sig vara ägare till det omärkta virket, har den uppfattningen utbrett sig, att det vore
ingens tillhörighet och sålunda föremål för en vars ockupationsrätt. Att dylikt
virke, som väl rätteligen kan anses tillhöra samtliga flottande gemensamt, skall
opåtalt kunna tillgripas av vem som helst, bör naturligtvis förhindras. I 68 § hava
givits särskilda bestämmelser härom. Då tvekan synes hava rätt hos domstolarna
om flottningsförenings behörighet att uppträda som målsägare i brottmål, som angår
tillgrepp av sådant flottgods ’), har sådan behörighet i förevarande paragraf uttryckligen
tillagts flottningsstyrelsen. Och enär styrelsen under flottningen omhänderhar
allt flottgodset å de flottandes vägnar och bör tillvarataga deras rätt under transporten,
har stadgandet givits sådan avfattning, att styrelsen må kunna även i brottmål
rörande behörigen märkt flottgods fora målsägandetalan för flottande, som ej
själva fora talan i målet.

43 §.

Flottningsarbetets utförande i allmän flottled är en angelägenhet, som måste
åligga styrelsen; även där separatflottning medgives viss flottande, bör arbetet härmed
ombesörjas av styrelsen, såvida ej den flottande erhåller tillstånd att själv utföra detta.
Själva ledningen och anordnandet av arbetet vid flottning kräver emellertid vissa
tekniska fackinsikter, som i allmänhet ej besittas av styrelseledamöterna. I de
flesta flottningsföreningar finnes därför jämte styrelsen utsedd en särskild arbetschef,
benämnd flottningschef, vilken under styrelsens inseende leder och övervakar flottningen
och de för ledens underhåll erforderliga arbeten, verkställer stämmans och
styrelsens beslut samt med hjälp av biträden låter fora föreningens räkenskaper och
böcker. Flottningschefen för en allmän flottled äger alltså ett ganska stort inflytande

Fl.

Flottnings chef.

) Jfr i viss mån K. Maj:ts utslag den 25 febr. 1915 (N. J. A. sid. 80).

Pl# 444

44 på flottningen och flottleden. Ehuru han visserligen är en flottningsföreningens tjänsteman
och väljes av donna, har han dock tillika förpliktelser mot det allmänna av
den betydelse, att hans ställning och befogenhet ansetts höra i lagen regleras. 1
enlighet med allmänt gängse praxis har sålunda föreskrivits, att han skall utses av
flottningsstämman och ej av styrelsen; han erhåller därmed en mera självständig
ställning gentemot styrelsen, än om han valts av donna. Genom bestämmelserna i
27 § är vidare sörjt för, att han skall kunna med bindande verkan för kommande
flottande utses för längre tidsperiod än ett år. Sker det, bliver han mindre beroende
av växlande majoriteter eller stämningar inom föreningen och hans ställning
i mån därav tryggare även i förhållande till föreningen. Beträffande de större
lederna är vanligtvis föreskrivet i reglementena, att flottningschefen icke själv får
deltaga i flottningen; ehuru en dylik föreskrift i vissa fall kan vara gagnelig för de
flottande såsom innebärande en ökad garanti för en fullt opartisk ledning av flottningen,
hava vi dock med tanke på de mindre lederna, där av kostnadsskäl flottningschefen
ofta utses bland de flottande, icke ansett oss kunna föreslå intagande i
lag av förbud av nämnda innehåll.

ingen obe- Av de allmänna rättsgrundsatser, på vilka lagstiftningen om flottningsför mån^or

vissa eningar vilar, följer, att alla flottande skola i avseende å flottningens bedrivande och
flottande, j andra hänseenden njuta lika rätt, så att icke den ene må tillgodokomma större
förmån än den andre. Det är alltså icke tillåtet för styrelsen eller för flottningschefen
att genom ett snabbare framflottande — där det ej betingas av hänsyn till
rationel! vattenhushållning eller dylikt skål — av en viss flottandes virke eller på
annat obehörigt sätt gynna någon flottande framför annan. Detta är en självklar
sak även enligt gällande lagstiftning. Det har emellertid synts lämpligt att, då
flottningsföreningamas rättsställning skall närmare regleras, låta denna grundprincip
få uttryck i lagtexten. Så har skett i förevarande paragraf.

44 §.

Ortsombud. Enligt 11 § flottningsstadgan åligger det för närvarande flottningsförening att

för varje län, där flottningen bedrives, årligen utse en syssloman, vilken skall vara
boende i orten och utan särskilt uppdrag äger å föreningens vägnar ej mindre mottaga
stämningar och andra delgivanden i mål, som röra flottningen, än även i sådana
mål svara. Ändamålet med detta sysslomanskap har, enligt vad motiven till flottningsstadgan
utvisa, varit att bereda vederbörande strandägare minskat besvär vid

445

utförandet av talan om skadestånd. Enligt de i 2 kap. föreslagna bestämmelser
rörande sättet för skadeståndsfrågors avgörande skola emellertid skadeståndsmål
hädanefter icke omedelbart anhängiggöras genom stämning, utan först underställas
skiljemäns provning. Förefintligheten av sysslomän, sådana som flottningsstadgan
föreskriver, bliver därför av mindre vikt än hittills för strandägarna; i förslaget
har donna institution därför ej heller bibehållits. Däremot skall det utan tvivel
vara till stort gagn för strandägarna, om föreningen ålägges att för skilda sträckor
av flottleden utse ombud, till vilka dessa kunna vända sig med de anmälningar om
ersättningskrav, vilka enligt 9 § skola göras för bibehållande av rätt till talan, eller
om försummelser i underhåll av skyddsbyggnad eller upptagande av sjunket virke
(72, 73 §§) m. m. Bestämmelserna i 9 § hava ock tillkommit under förutsättning,
att dylika ombud bliva utsedda inom olika delar av flottledsområdet. För att denna
anordning skall bliva till verklig nytta för strandägarne erfordras dock, att i. leder
med stor utsträckning ombudens antal ej blir alltför ringa; i 44 § föreskrives därför,
att minst ett ombud skall finnas för värjo tingslag, och i reglementena kunna intågas
bestämmelser även om större antal och mindre områden. Ombud bör naturligtvis
för att till fullo motsvara det med dess tillsättning avsedda ändamål vara
bosatt inom området för den bestämda sträckan av flottleden och vara skyldigt mottaga
icke blott omförmälda anmälningar utan även andra framställningar rörande
flottleden och flottningen däri, som strandägarna önska få framförda till flottningsstyrelsen.
Underlåtenhet att utse och hos Konungens befallningshavande anmäla
ombuds namn och adress medför straff enligt 79 §.

45-49 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer hava sin motsvarighet i vissa stadgande!!
i lagen om ekonomiska föreningar den 22 juni 1911.

Om revision.

50-52 §g.

Innehållet i dessa paragrafer överensstämmer huvudsakligen med motsvarande
bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar och torde ej tarva förklaring i
vidare mån än nedan förmäles.

45 52

Revision.

446

Fl.

50-52

Of fide II
revisor.

Nörrlands kommitténs förslag.

Flottnings chefs föreningens yttrande.

I andra stycket av 50 § bär intagits ett stadgande om rätt för Konungens
befallningshavande att utse revisor i flottningsförening. För ett sådant stadgande
kan stöd hämtas från norrlandskommittén, vilken uti sitt förslag till ändringar av
iiottningsstadgan upptagit en bestämmelse av innehåll att, oavsett vad i reglementet
funnes föreskrivet rörande sättet för granskning av styrelsens redovisning, föreningens
räkenskaper och dess styrelses förvaltning skulle underkastas granskning jämväl av
en av Konungens befallningshavande förordnad revisor, vilken skulle äga ständig
tillgång till föreningens alla böcker, räkenskaper och andra handlingar, och att
av honom begärd upplysning angående förvaltningen ej finge av föreningens styrelse
förvägras. Det yttrande, som av sålunda förordnad revisor avgåves, skulle tillställas
Konungens befallningshavande ävensom föreningens styrelse och av donna delgivas
föreningen, innan frågan om godkännande av styrelsens förvaltning företoges till
avgörande. Revisor, vilken förordnats såsom sålunda vore sagt, skulle åtnjuta
ersättning av föreningen med belopp, som av Konungens befallningshavande bestämdes.
Som motiv till detta förslag anfördes, att den kontroll över föreningens räkenskaper,
som utövades genom de av föreningen utsedda revisorerna, vore föga verksam vid
det förhållande, att det vore samma majoritet, vars förvaltningssystem herde noggrannare
kontrolleras, som tillsatte de kontrollerande revisorerna. Föreslagna stadgande
vore ett försök till skyddande av de mindre virkesägarnas intresse och avsåge
att förminska den sekretess, som i viss man vilade över flottningsföreningarnas
ekonomiska förvaltning och som, enligt vad man från många håll syntes vilja förmena,
möjliggjorde åtskilliga oegentlighet^ och i värjo fall väckte misstroende.
Dessa oegentlighet^ kunde i huvudsak vara av tre olika slag. Dels kunde det
befinnas att större andel av flottledens anläggningskostnad borde anses vara amorterad
än som av räkenskaperna framginge; dels kunde omständigheter upptäckas, som
antydde att styrelsen i något avseende eftersatt de flottandes gemensamma intresse;
dels slutligen kunde förhållanden framgå, utvisande att viss eller vissa flottande
behandlats ogynnsammare än andra. Genom den föreslagna bestämmelsen ansåg
kommittén, att en verksam kontroll skulle vinnas, som för framtiden väsentligen
försvårade obehöriga åtgärder från föreningsmajoritetens sida.

Flottningschefsföreningen uttalade vid granskning av norrlandskommitténs
förslag såsom sin mening, att den av kommittén föreslagna revisorn vore överflödig
och att kostnaderna för en sådan herde kunna undvikas. Det vore för flottningarna
en ny börda, som visserligen icke kunde vara av synnerlig betydelse för de större

447

flottlederna, men väl för de mindre, där varje utgift gjorde sig mera kännbar. Av
förslaget framginge, att den av Konungens befallningshavande förordnade revisorn
icke allenast skulle deltaga i revision av räkenskaperna sedan de avslutats, utan
äga ständig tillgång till dessa räkenskaper och andra handlingar, det vill säga att
utöva kontroll över såväl flottningsföreningen som dess styrelse. En sådan revisor
torde komma att fatta sin uppgift sålunda, att han rätt ofta skulle granska både
beslut och räkenskaper in. in., varigenom hans åtgöranden kunde bliva rätt dyrbara.
För att kunna bedöma de av en flottningsförening och dess styrelse vidtagna åtgärder
rörande flottleden och flottningen, fordrades det både sakkunskap och noggrann
kännedom om vattendragets beskaffenhet såsom flottled, och det torde således icke
vara lätt att finna lämplig person till ett dylikt uppdrag. Förslaget vittnade för
övrigt om ett djupt och, såvitt flottningschefsföreningen vore i tillfälle att bedöma,
oberättigat misstroende mot alla flottningsföreningar. Det torde visserligen hava
förekommit under första tiden av flottningsstadgans tillämpning, att vårdslöshet i
fråga om räkenskapers förande och flottleders behandling gjort sig gällande, men
sådant hade icke kunnat försiggå i andra leder, än där sökanden varit ensam flottande,
ty där flere flottande begagnade en flottled, måste naturligtvis ordentliga räkenskaper
föras för att kostnaderna skulle kunna i vederbörlig ordning fördelas emellan flottledens
trafikanter, vilka icke heller uraktlåta att kontrollera såväl styrelsens förvaltning
som räkenskaperna.

Även domänstyrelsen har yttrat sig rörande deri föreslagna offentliga revisionen
och därvid framhållit, att ehuru styrelsen livligt instämde i syftet med eu
dylik anordning, styrelsen dock villo framhålla svårigheten att kunna erhålla för
nämnda uppdrag lämpliga personel'', enär härför erfordrades, utom den allmänna
kunskapen om räkenskapers förande, även sakkunskap och noggrann kännedom om
respektive flottleders beskaffenhet. Även om tillfälle till anordnande av dylik offentlig
revision borde lämnas Öppet, skulle dock enligt styrelsens förmenande omförmälda
syfte bättre vinnas genom inrättande av en av styrelsen i samband därmed föreslagen
flottledsinspektion. (Se härom sid. 472—473.),

Anordnande av offentlig kontroll över tiottningsstyrelsemas förvaltning och
tiottningsföreningarnas verksamhet kan säkerligen icke, såsom flottningschefsföreningen
synes mena, anses innebära bevis om misstroende mot flottningsföreningarna i allmänhet;
detta desto mindre som offentlig kontroll, mer eller mindre liknande den
här föreslagna, finnes föreskriven inom andra rättsområden, vilka beröra en större

Fl.

50—52

Domän styrelsens yttrande.

Fl. 448

50—52 allmänhets ekonomiska intressen. 2) Vad flottningsföreningama beträffar ställer sig
behovet av offentlig revisor ganska olika, allt efter som i flottningen deltager en
mångfald flottande, som äga förmåga att själva tillvarataga sina intressen vid
revisorsval inom föreningen ävensom eljest, eller en övervägande majoritet å stämmorna
tillkommer en eller ett par flottgodsägare, som sålunda hava att utse föreningens
revisorer. I fall av sistnämnda slag är deltagande i revisionen av en revisor,
utsedd av offentlig myndighet, önskvärd, om icke för annat, så för att bryta udden
av möjliga misstankar om bristande oväld i handhavandet av föreningens angelägenheter.
Av nu antydda grunder har det synts oss visserligen icke höra åläggas
Konungens befallningshavande att för värjo flottningsförening inom länet förordna
revisor att med de av föreningen själv utsedda revisorerna deltaga i revision av
föreningens räkenskaper och styrelsens förvaltning, men å andra sidan befogenhet
höra tillerkännas Konungens befallningshavande att, när sådant finnes lämpligt, för
viss tid utse revisor för viss flottningsförening. Med ett slikt sätt att ordna dessa
förhållanden har skogsägare eller flottande, som av en eller annan anledning förmenar
dylik åtgärd gagnelig, att hos Konungens befallningshavande påkalla revisors förordnande,
varefter Konungens befallningshavande resolverar å ansökningen i enlighet
med vad lämpligt finnes. I överensstämmelse med nu uttalade åsikt har andra
stycket av 50 § avfattats.

Beträffande befogenhet och uppdrag har den föreslagna extra revisorn jämlikt
51 § helt likställts med de av föreningen själv utsedda revisorerna. Han har alltså
att jämte dessa deltaga i den ordinarie revisionen. Norrlandskommitténs förslag
synes däremot ha gått ut på, att han skulle företaga sin revision särskilt för sig
och vid sidan om den ordinarie revisionen och att han skulle avgiva särskild
revisionsberättelse. En dylik anordning torde emellertid ej medföra bättre verkan
än den av oss föreslagna, men väl föranleda större besvär och kostnader för föreningen.
Det med den särskilda revisorns tillsättande avsedda ändamålet torde
säkerligen kunna vinnas i lika hög grad genom att jämställa honom med de vanliga
revisorerna. Att denne revisor skall äga rätt, såsom norrlandskommittén föreslagit,
att när som helst granska föreningens alla böcker, räkenskaper och andra handlingar
framgår av stadgandet i 51 §. *)

*) Se t. ex. lag om sparbanker den 29 juli 1892, § 21; lag om försäkringsrörelse den 24
juli 1903 §§ 131, 135; lag om bankrörelse den 22 juni 1911, §§230, 233.

449

Om flottning »stämma.

53 8-

I övei ensstämmelse med den i flottningsstadgan använda terminologien har
i förslaget uttrycket flottningsstämma upptagits som beteckning för sammanträde
med flottningsföreningens medlemmar. Rösträtt å flottningsstämma tillkommer enligt
andra punkten i första stycket varje flottande, varmed, såsom av paragrafens ordalydelse
framgår, förstås envar som i enlighet med 66 § anmält virke till deltagande
i den allmänna flottningen, oavsett om han själv är ägare till virket eller ej. Om
en skogsägare alltså vid försäljning av skog förbehåller sig rätt att själv få anmäla
virket till flottning och sådan anmälan göres i hans eget namn, förvärvar han
därmed rösträtt inom flottningsföreningen. Betydelsen härav särskilt för kronans
del har ovan under 39 § framhållits.

Beträffande andra stycket, som överensstämmer med motsvarande stadgande
i lagen om ekonomiska föreningar ävensom i andra författningar, är blott att anmärka,
att genom detsamma i avseende å deltagande i flottningsstämmas beslut
vissa oegentlighet^ komma att förebyggas, för vilkas hindrande uttryckligt lagstadgande
i nu gällande flottningslagstiftning icke kunnat åberopas.

54 §.

Bestämmelserna i denna paragraf reglera förfarandet å flottningsstämma.
Första stycket överensstämmer med vad i reglementena vanligtvis föreskrives i
avseende å val av ordförande vid flottningsstämma.

På grund av den olika rösträtt, som inom en flottningsförening tillkommer
de skilda medlemmarna, och då rösträtten ofta enligt föreskrifter i reglementet är
underkastad viss begränsning i förhållande till det vid stämman representerade röstetalet,
är det nödvändigt att särskild röstlängd upprättas för värjo flottningsstämma.
Vid den oidinarie stämma, som enligt 57 § årligen skall hållas vid värjo nytt
flottningsårs början, måste till och med tvenne röstlängder upprättas, en över det
då tilländalupna årets flottande och en över det nya årets. Detta har sin grund i
det förhållandet, att å nämnda stämma förekomma till behandling frågor, som delvis
angå endast det förflutna årets flottande och delvis endast de nytillträdande. Ett
sådant förfaringssätt har icke hittills varit vanligt, men innebär en följdriktig tilllämpning
av grundsatser, för vilka redogöres under 55 §.

53—54

Röstberättigade
å flottning
sstämma.

Röstlängd.

Fl.

Utövande av
rösträtt.

450

55 §.

Begränsning
av rösträtten

Norr! andskommitténs

förslag.

Under föregående paragraf har anförts exempel på, huru vid ordinarie flottningsstämma
samtidigt kunna förekomma till behandling angelägenheter, som angå olika
års flottande. Även andra fall kunna inträffa, då så blir förhållandet. Tvister om
strandskadeersättningar bliva stundom föremål för rättegångar, som fortgå under
flera år. Då ansvaret för strandskador endast vilar å de flottande, som deltagit i
flottningen det år, skadan uppkom, bör därför, om under ett följande år något beslut
i saken erfordras från föreningens sida, avgörandet tillkomma ej dem, som då flotta,
utan dem. som saken närmast angår. Ehuru medlemskap i flottningsföreningen
normalt upphör med det att den flottande upphör att deltaga i flottningen, kan
alltså det oaktat inträffa, att han senare bör få deltaga i avgörandet av viss angelägenhet.
I överensstämmelse härmed har i första punkten av denna paragraf uttalats,
att flottande äger deltaga i handhavandet av föreningens angelägenheter
endast såvitt angår det år, varunder han deltager eller deltagit i flottningen. Angående
hållandet av extra stämma med visst förflutet års flottande är stadgat i 58 §.

Det sätt, varpå rösträtt må utövas å flottningsstämma, skall enligt flottnmgsstadgans
14 § för närvarande bestämmas i reglementet. Olika reglementen innehålla
härom olika föreskrifter. De vanligast förekommande bestämmelserna är o, antingen
att en röst tillerkännes för varje flottad virkesenhet eller för visst antal sådana enheter,
eller ock att värjo under året i flottningsförlag tillskjuten krona berättigar till
en röst. Av dessa båda beräkningsgrunder torde den sistnämnda kunna sägas vara
den mest rättvisa. Enligt den förra tages ingen hänsyn till den flottade väglängden,
utan flottande, som med en viss virkesmängd deltager i flottningen inom blott en
mindre sträcka av leden, erhåller lika stor rösträtt som den, vilken flottar motsvarande
virkesmängd genom hela leden. Genom att sätta rösträtten i relation till
beloppet av tillskjutet förlag kommer däremot en var flottande att få utöva inflytande
i föreningen icke blott i förhållande till den virkesmängd, han tillför leden,

utan även i förhållande till den flottade väglängden.

Angående rösträttens utövande har norrlandskommittén föreslagit ett tillägg
till 14 § flottningsstadgan av innehåll, att ingen röstande skulle få utöva rösträtt
för mera än en tiondel av de vid flottningsstämma närvarandes röstetal. Som skäl
för det föreslagna stadgandet anfördes, att det vore avsett att något utjämna maktställningen
inom föreningen, så att de större virkesägarna icke däruti bleve alltför

451 Fl.

dominerande. Det vanliga förhållandet vore, att rösträtt utövades i mån av flottad 55
virkeskvantitet. Rösträttsbegränsningar förekomme visserligen redan nu i de flesta
reglementen, men dels voro dessa begränsningar icke tillräckligt vittgående, dels
syntes principen om dylik begränsning vara av den vikt, att den uttryckligen borde
redan i flottningsstadgan framhållas, så att densamma icke kunde förbigås i reglementena.
Till en viss grad vore det visserligen berättigat, att de större flottgodsägarna
ägde större inflytande än de mindre, men erfarenheten både visat att detta
inflytande kunde missbrukas i egennyttigt syfte. Så anmärktes vara förhållandet
med avseende på de underhållsarbeten, som erfordrades för flottleden. Föreningen
beslutade nämligen, såväl vilka dylika arbeten skulle utföras, som ock om kostnaden
härför skulle uttaxeras på ett eller flera år. Det både nu inträffat, att de störa
skogsbolagen begagnat sig av sitt inflytande i flottningsföreningarna för att länka
det därhän, att så små dylika uttaxeringar som möjligt förekomme de år, då bolagen
hade någon större mängd virke att flotta från egna skogar, vilket naturligtvis både
till följd, att bördan av flottledens underhåll huvudsakligen komme att falla på andra
år och träffa andra flottande.

Flottningschefsföreningen bär mot detta förslag anmärkt följande: I all- Fiottningsmänhet
föreskreves i reglementena inskränkningar i rösträtten, vilket också till viss för^sg"ens
grad vore berättigat, men att ställa flottlederna och flottningen under ett minoritets- yttrande,
välde genom rösträttens för långt gående inskränkning torde vara förenat med
större våda än motsatsen, ty benägenheten hos samtliga flottande att så att säga
lägga nedlagda kostnader på hög — d. v. s. överlåta åt framtiden att amortera -vore kanske mera genomgående än att på en gång för hårt belasta flottningen. En
flottleds trafikanter kunde skiljas i tvenne klasser, nämligen beständiga och tillfälliga.
Otvivelaktigt måste de beständiga trafikanterna — som vanligen också
disponerade de större röstetalen — hava såsom mål flottledens underhållande i gott
skick och flottningens ombesörjande på ett tillfredsställande sätt, om också därmed
vore förenade större kostnader, men tillfälliga trafikanters ändamål vore så billig
flottning som möjligt vid det tillfälle, då de skulle deltaga i kostnadernas gäldande.

Då dessutom föreskriften i 13 § flottningsstadgan tillförsäkrade en flottande Konungens
befallningshavandes prövning av genom föreningens beslut pålagda kostnaders berättigande,
och då reglementen även skulle prövas och fastställas av Konungens
befallningshavande, torde kommitténs förslag om rösträttens inskränkning till en

Fi. 4^2

55 tiondel av det vid stämman representerade röstetalet kunna utan risk av majoritetsförtryck
uteslutas eller ock begränsas till en tiondel av hela röstetalet.

Domän- Domänstyrelsen yttrade i utlåtandet den 27 maj 1909 beträffande denna

yttrande! fråga, att de skål, som av norrlandskommittén och flottningschefsföreningen å ömse
sidor anförts, måste anses beaktansvärda, men att då förhållandena i de särskilda
flottlederna vore mycket växlande, en allmän bestämmelse härutinnan för alla flottleder
i hela riket syntes kunna medföra olägenheter, större än motsvarande fördelar.
Om nämligen i den ena flottningsföreningen sådana inskränkande bestämmelser
kunde anses komma att förhindra ett obehörigt maj oritetsförtryck, kunde
däremot i en annan förening en dylik föreskrift bidraga därtill, att den för flottleds
förvaltning så synnerligen viktiga kontinuiteten lede betänkligt avbräck. Domänstyrelsen
ansåg därför sannolikt, att ändamålet bäst skulle vinnas, om i flottningsstadgan
inflöte en bestämmelse därom, att vid fastställelse av reglemente noggrant
måtte av myndigheter övervägas, i vad mån berörda rösträtt borde inskränkas med
hänsyn till ovan anförda förhållanden.

De av domänstyrelsen och flottningschefsföreningen sålunda anförda skälen
mot norrlandskommitténs förslag hava vi funnit så tungt vägande, att vi icke ansett
oss höra föreslå ett fixt begränsande i lag av flottandes rösträtt. Otvivelaktigt
skulle i många fall en dylik begränsning verka motsatsen mot vad med densamma
avsetts att vinna, då de tillfälliga flottande, vilka äro mindre besjälade av omsorg
om flottledens bibehållande och utveckling, därigenom lättare erhålla majoritet inom
föreningen och beslutanderätten sålunda komma att kanske för varje år övergå i
olika händer. Däremot anse vi i likhet med norrlandskommittén, att principen om
rösträttens begränsning är av sådan vikt, att den uttryckligen bör i lagen framhållas,
så att densamma vinner beaktande vid reglementens fastställande. I 34 g
har därför ock i fråga om reglementets innehåll föreskrivits, att detsamma skall
angiva, huruvida och i vad mån rösträtten skall vara begränsad, och i förevarande
paragrafs andra punkt har ytterligare påpekats, att begränsning i rösträtten kan
vara bestämd i reglementet. Huru vidsträckt sådan begränsning skall vara, må av
Konungens befallningshavande avgöras med hänsyn till de beträffande varje flottled
föreliggande omständigheter. Anmärkas bör ock, att enligt 36 § varje skogsägaie
eller flottande bliver berättigad att väcka fråga om ändringar av reglemente och
att således, om någon anser att gällande begränsningar av rösträtten icke äro till -

453

lyckligt vittgående eller motsatsen, han när som helst äger hos Konungens befall -ningshavande väcka förslag om reglementets ändrande i donna del.

Beträffande Övriga bestämmelser i donna paragraf är blott att erinra, att dä
det tillåtits icke flottande personer att å flottningsstämma såsom ombud för frånvarande
flottande utöva deras rösträtt, detta överensstämmer med hittills tillämpad
praxis inom föreningarna, och att något skal icke förefinnes att fordra att ombudet
själv skall vara flottande. Av stadgandets avfattning framgår för övrigt, att intet
hinder finnes, att samma person samtidigt uppträder som ombud för flere flottande.

56 8-

1 fråga om den ort, där flottningsstämma skall sammanträda, har ansetts
lämpligt föreskriva, att, där reglementet intet innehåller därom och ej heller av
tidigare flottningsstämma för visst fall bestämts annorlunda, stämman skall sammanträda
å den ort, där styrelsen har sitt sate, vilken ort såsom av 34 § framgår bör
vara belägen invid eller i närheten av flottleden.

Då det vid utlysande av flottningsstämma icke alltid är möjligt att bestämma,
vilka frågor därvid höra förekomma till behandling, och kallelsen sålunda icke alltid
kan innehålla fullständig uppgift härom, har i tredje stycket föreskrivits, att under
de fem närmaste dagarna före stämman styrelsen skall hålla förteckning över
ärendena tillgänglig för de flottande samt översända exemplar därav till flottande,
som anmält önskan därom med uppgift om postadress.

57 §.

Av stadgandet i förevarande paragraf, att ordinarie flottningsstämma årligen
innan flottningen börjas skall hållas och styrelse härvid utses, följer, att styrelseledamöternas
befattning kommer att omfatta tiden från ena årets ordinarie vårstämma
till motsvarande stämma nästa år eller således ungefär ett år (flottningsåret).
I 11 Z flottningsstadgan stadgas ock ärligt styrelseval och i de flesta reglementen
torde motsvarande stadgande hava införts. Vanligtvis föreskrives i reglementena,
att tvenne ordinarie stämmor skola årligen hållas, flen ena om våren och flen andra
om hösten, och i många fall har härvid valet av styrelse förlagts till höststämman.
Härmed följer dock den oegentligheten, att de, som flotta under ett visst år, icke
själva få utse styrelse för samma år, enär denna utsetts av föregående års flottande;
anmälning om deltagande i flottningen och därmed inträde i föreningen kan näm -

Fl.

56 67

Orten för
stämmas
hållande.

Förteckning
över förekommande

ärenden.

Tiden för
styrelseval.

Fl.

58-59

Konungens
befallningshavandes
rätt
att utlysa
flottningsstämma.

454

ligen ej göras förr än efter avverkningarnas slut strax före flottningens början.
Till förekommande av nämnda missförhållanden har i 57 § uttryckligen föreskrivits,
att ordinarie flottningsstämma skall hållas varje år, innan flottningen börjas, och att
därvid det nya flottningsårets flottande skola utse flottningsstyrelse jämte revisorer.
Vid samma stämma har ansetts lämpligt att berättelserna över föregående års räkenskaper
och förvaltning framläggas samt frågan om ansvarsfrihet för avgående
styrelsen avgöres. I detta avgörande må naturligtvis ej deltaga andra flottande än
de, vilka saken angår, d. v. s. det föregående årets flottande.

Mot den föreslagna anordningen kan möjligen anmärkas, att därav uppstår
den olägenheten, att räkenskapsår och flottningsår ej komma att sammanfalla.
Räkenskaperna måste nämligen avslutas långt före ordinarie vårstämman för att
deras granskning då må vara avslutad, under det att, såsom nyss framhållits,
flottningsåret löper från vårstämma till vårstämma. Denna olägenhet blir dock av
mindre betydelse, blott det iakttages att räkenskapsåret kommer att omfatta hela
flottningssäsongen och dess utgifter.

58 §.

Beträffande skälet till den i första stycket av paragrafen upptagna bestämmelsen,
att flottningsstämma må kunna hållas med visst förflutet års flottande,
hänvisas till vad redan yttrats under 55 §. I övrigt överensstämmer denna paragraf
huvudsakligen med motsvarande paragraf i lagen om ekonomiska föreningar.

59 §.

Första stycket i 59 § överensstämmer huvudsakligen med 38 § i lagen om
ekonomiska föreningar och innehåller bemyndigande för Konungens befallningshavande
att utlysa flottningsstämma, om styrelsen försummar sin skyldighet i sådant
avseende eller ock styrelse för föreningen saknas. Då det emellertid för effektivt
utövande av den tillsyn å föreningarna, som enligt förslaget åligger Konungens
befallningshavande, understundom kan vara nödigt, att Konungens befallningshavande
äger befogenhet hos styrelsen påkalla stämmas hållande, har i andra stycket av
paragrafen sådan befogenhet medgivits med rätt för Konungens befallningshavande
att, om styrelsen ej inom en vecka efterkommer anmodan härom, själv utlysa
stämman.

455

Om rätt till talan i vissa fall rörande förvaltningen.
60 §

har motsvarighet i 40 § i lagen om ekonomiska föreningar.

Fl.

60 62

61—62 §§.

I flera lagar, vilka tillkommit på senare år, avseende att reglera rättsför- Andra lagar»

ståndpunkt

hållandena beträffande ekonomiska sammanslutningar av olika slag, har man, ehuru med avseende
beslutanderätt över sammanslutningens angelägenheter tillerkänts delägarna eller myndighet mot
medlemmarna däri, dock tillika meddelat bestämmelser om möjlighet under vissa
förhållanden att få av delägande eller medlemmame fattat beslut undanröjt eller
ändrat.*) Samma fråga har av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna beaktats
i 5 kap. 66 § förslaget till vattenlag med avseende å torrläggnings- och
vattenregleringssamfälligheter.

I alla dessa lagar ävensom i vattenlagsförslaget har man så till vida intagit
samma ståndpunkt, som man medgivit talan mot beslut, som antingen icke i laga
ordning tillkommit eller ock eljest strida mot lag eller gällande bestämmelser.

Sådan talan, som nu nämnts, vilar alltså på den uppfattningen att beslutet är
olagligt, formellt i avseende å sättet för dess tillkomst eller reellt i avseende å
innehållet. Den skall anhängiggöra inom viss tid (två månader, tre månader) vid
talans förlust och väckas medelst stämning till domstol.

Beträffande åter frågan, huruvida beslut inom sammanslutning, som nu nämnts,
må kunna upphävas eller ändras såsom olämpligt, såsom för sammanslutningen eller
dess delägare eller medlemmar ekonomiskt ofördelaktigt e. d., intaga de nämnda
lagarna olika ståndpunkt. Endast lagen om aktiebolag (96 §) och lagen om bankrörelse
(89 och 205 §§) medgiva under vissa förutsättningar ändring i fattat beslut
av nu angiven grund. Lagarna om sjukkassor, ekonomiska föreningar och understödsföreningar,
liksom också vattenlagsförslaget sakna motsvarande bestämmelse. För
bifall till talan av sistberörda slag uppställa de två förstnämnda lagarna såsom
villkor, att beslutet avser arvode åt styrelseledamot, revisor, tjänsteman i bolaget

*) Lag om sjukkassor den 4 juli 1910, 60 §; Lag om aktiebolag den 12 augusti 1910, 95
och 96 §§; Lag om ekonomiska föreningar den 22 juni 1911, 45 §; Lag om bankrörelse den 2
juni 1911, 88, 89, 204 och 205 §§; Lag om understödsföreningar den 29 juni 1912, 47 §

61-62

Klandertalan
mot olagliga
beslut.

Klandertalan
mot olämpliga
beslut.

456

eller eljest åt någon för fullföljande av honom meddelat uppdrag samt att det
bestämda arvodet finnes vara för högt tilltaget. Dessutom uppställes fordran på
att klandret mot beslutet skall biträdas av delägare i bolaget till minst en femtedel.
Sådant klander skall vankas inom två månader hos vederbörande domstol, som,
där arvodet uppenbarligen finnes vara bestämt till oskäligt belopp, äger gorå
jämkning däri.

Någon rätt till talan mot flottningsförenings beslut på härovan först angiven
grund finnes icke uttryckligen stadgad i flottningsstadgan. En bestämmelse därom
i huvudsaklig överensstämmelse med föreskrifterna i de omnämnda författningarna
synes vid flottningslagstiftningens reviderande höra antagas. Förslag till sådan bestämmelse
innehålles i 61 §.

Rätt till klandertalan mot flottningsförenings beslut av skälighetsgrunder kan
däremot enligt flottningsstadgan i visst fall förekomma, då i 13 § 2 mom. sista
punkten stadgas att flottande, som menar att genom förenings beslut om uttaxering
av kostnader för flottledsarbeten flottningen oskäligt betungas, äger att därutinnan
söka rättelse. Motsvarande stadgande bör icke saknas i den nya flottningslagstiftningen.
Den rätt till jämkning i flottningsstämmas beslut, vilken sålunda redan
flottningsstadgan för visst fall känner, bär emellertid synts höra erhålla en vidare
tillämplighet i samma mån, som flottningsförenings rättighet att fatta beslut med
laga verkan för kommande års flottande blivit låt vara med vissa begränsningar
— genom föreskrift i 27 § erkänd. Det är givetvis ägnat att kunna leda till betänkliga
följder för kommande flottande och för det allmänna, om ett visst års
flottande utan varje korrektiv skulle kunna binda kommande års flottande kanske
lång tid framåt till utgifter för ändamål, som omförmälas i 27 §,. även om dessa
utgifter äro oskäliga. Jämväl i dylika fall har det synts oss, delvis i analogi med
nyssberörda stadgande i aktiebolags- och banklagarna, böra givas möjlighet att få
rättelse i flottningsförenings beslut. Förutsättning för bifall till ansökan härom bör
vara, att beslutet finnes vara oförenligt med flottledens intresse eller lända till
uppenbart men för de flottande.

Enär sålunda klanderrätten mot flottningsförenings beslut på skälighetsgrunder
avser att vara till skydd också för framtida flottande är det klart, att den
icke kan vara bunden till någon viss klagotid. Sådan tidsbestämmelse finnes ej
heller beträffande den i 13 § flottningsstadgan omförmälta talan. I detta avseende
äro förhållandena icke desamma inom förevarande rättsområde som inom aktiebolags -

457

och banklagarnas. Ty flottningsförenings medlemmar härleda icke sin rätt från
tidigare flottande utan äro var för sig bärare av en självständig rätt, under det att
i belägen aktierna förvärvas från man till man och en senare ägare icke lagligen
kan göra anspråk på större rätt än hans företrädare innehaft. Även i ett annat
avseende skiljer sig nu förevarande rätt att söka jämkning i flottningsförenings
beslut från motsvarande rätt beträffande bolagsbeslut. Talan av sistnämnda slag
skall nämligen anhängiggöras hos domstol, under det att rättelse i flottningsförenings
beslut lämpligast bör, såsom också i flottningsstadgan är föreskrivet, sökas hos den
myndighet, Konungens befallningshavande, vilken har den allmänna uppsikten över
flottlederna och flottningsföreningarna sig anförtrodd.

I överensstämmelse med nu uttalade åsikter har första stycket i 62 § avfattats.
I andra stycket hänvisas till det i 27 § införda stadgandet om rätt i vissa
fall att påkalla Konungens befallningshavandes provning på förhand rörande skäligheten
av beslut, varom bär är fråga.

Om flottningsförenings laga domstol.

63 §.

Denna paragraf överensstämmer med nu gällande bestämmelse i 11 § flottningsstadgan.
I fråga om laga domstol för anhängiggörande av talan mot skiljedom,
som meddelats i tvist rörande ersättning för flottningsskada, är att erinra, att enligt
12 § donna lag rätt domstol för upptagande av sådan tvist är allmän underrätt i
den ort, där skadan skeft.

Om förvaltningen av skilda flottleder inom samma vattensystem.

64 §.

Angående motiveringen till första stycket hänvisas till vad som yttrats vid
40 § av förslaget.

Till säkerhet för att uttaxerat flottningsförlag bliver av flottande guldet,
har i 33 § stadgats rätt för flottningsstyrelse att, om flottande försummar erlägga
infordrat förlag, kvarhålla hans flottgods och försälja erforderlig del därav till

beloppets täckande. Att uttaga godset ur flottleden annorstädes än vid skiljeställe

Fl.

63-64

Skyldighet att
kvarhålla
virke på be»
gäran av
annan
förening.

Sammanslagning
av
flott ning sföreningar.

Domän styrelsens yttrande.

458

är emellertid förenat med störa svårigheter och ej heller alltid möjligt. Då i bilederna
vanligtvis icke finnas några skiljeställen, utan virket föres av vattnet därifrån
direkt ut till närmaste bi- eller huvudled, bliver det oftast omöjligt för de
mindre föreningarna att med tillämpning av angivna stadgande gorå sin rätt gällande.
Någon skyldighet för flottningsstyrelsen för den flottled, dit virket förts vidare, att
kvarhålla det och försälja det för kostnadens uttagande, finne» icke, och det kan
måhända till och med sättas i fråga, om den ens har befogenhet att kvarhålla
virket för uttagande av avgifterna till en främmande förening. Som detta förhållande
understundom kan medföra förlust för flottningsföreningarna i de mindre
lederna, har i andra stycket av paragrafen meddelats föreskrift om skyldighet för
flottningsstyrelse i nedströms belägen led att på framställning av styrelsen för uppströms
belägen led, där virket passerat utan att erforderligt förlag blivit guldet,
kvarhålla flottgodset, på det att sistnämnda styrelse må bliva i tillfälle att uttaga
tillskottet genom virkets försäljning i enlighet med 33 g.

65 g.

Uti sitt utlåtande den 27 maj 1909 har domänstyrelsen framhållit behovet
av att i flottningsstadgan inflöte en bestämmelse därom, att förvaltningen av alla
i samma vattensystem reglerade flottleder skulle handhavas av huvudälvens flottningsförening.
Som skäl härför har domänstyrelsen huvudsakligen anfört följande:
På grund av den praxis, som hittills följts, att för värjo led, som underkastats
reglering, en särskild flottningsförening bildats, både i större vattensystem uppstått
ett stort antal flottningsföreningar. Visserligen hade sedermera en strävan gjort
sig gällande att sammanslå dessa olika föreningar till en för de särskilda vattensystemen
gemensam association, men då någon skyldighet i berörda avseende ej
funnes föreskriven, både sammanslagningar ofta mott svårighet. Orsaken härtill
både oftast varit, att de personer, som omhänderhaft ledningen av de smärre föreningarna
och härför i egenskap av funktionärer åtnjutit arvoden, varit mindre
benägna för sammanslagning; stundom både dock huvudälvarnas föreningar ställt
sig avvisande. Arbete av flottningsarbetets natur måste dock för att kunna rationellt
bedrivas stå under en enda ledning, som omfattade hela vattensystemets flottning.
Området för smärre biflottleder besuttes mången gång av personer, som ej själva
framflottade sin virkesavkastning utan försålde densamma, och det bände därvid ofta.
att en eller två köpare tillhandlade sig allt virke i en flottled. Dessa två bildade

sålunda en flottningsförening för året, utsåge styrelse, indrevo amorteringsavgifter
in. m., och ett följande år kunde två andra personel'' utgöra föreningen. Det vore
uppenbart att den gemensamhetsprincip, på vilken flottningsstadgan vore byggd,
här måste bliva förfelad. De flottande kunde nämligen i dylika fall icke hava något
intresse för ledens vidmakthållande, och kontrollen över tillsläppningsuppgifternas
riktighet utövades av dem själva, varjämte även rätt att kvarhålla och försälja
virke till bestridande av lagligen bestämda amorteringsavgifter tillkomme dem själva.
Ännu mer abnorma ställde sig förhållandena, om virket efter leden inköptes av en
enda person, vilket ej sällan inträffade, där staten vore i besittning av större delen
av vattenområdets areal. På grund härav både det visat sig förenat med störa
svårigheter att kunna utöva en effektiv kontroll över fastställda amorteringsavgifters
redovisning och indrivning, varjämte underhållet av flottledsbyggnaderna ofta blivit
försummat. Då dessa säregna förhållanden vanligen förefunnes endast i bivattendragen,
syntes lämpligt att förvaltningen av dylika flottleder överlätes på den förening,
som ombesörjde flottningen i huvudälven. Hela vattensystemets flottning
borde sålunda ombesörjas av en enda förening. Ytterligare motiv för en enhetlig
ledning av flottningen inom värjo vattensystem vore, att genom en dylik anordning
administrations- och andra allmänna kostnader kunde väsentligen nedbringas. Emellertid
kunde någon gång sådana omständigheter föreligga, att en föreskrift om sammanslagning
kunde vid tillämpningen medföra praktiska svårigheter. I dylika fall torde
frågan angående rätt för flottande att i visst bivattendrag bilda särskild förening
böra underställas vederbörande myndighets provning.

Obestridligt är, att förekomsten inom samma vattensystem av ett flertal
mindre flottningsföreningar ofta medför åtskilliga olägenheter, såsom domänstyrelsen
framhållit. Förhållandena inom de skilda vattensystemen äro dock så
olikartade, att ett generellt stadgande om skyldighet för samtliga föreningar inom
ett vattensystem att förenas till eu enda förening långt ifrån alltid skulle verka
fördelaktigt. Enligt vad flottningens målsmän upplyst, bliva flottningskostnaderna
i de mindre lederna ofta billigare, om flottningen ombesörjes genom egen förening.
De flottande kunna i sådant fall med eget folk utföra arbetet och inom sig utse
flottningschef mot ringa avlöning. Såsom bosätta å orten och vanligen själva mindre
skogsägare kunna de lättare erhålla förmånliga avtal rörande ackordsflottning, strandskadeersättningar
m. m. Det torde ej heller vara ovanligt, att skogsägare vid för -

Villkor för
sammanslagning
av
föreningar.

säljning av virke åtaga sig att leverera virket å flott vatten i huvudälven eller
de större biledema samt att själva ombesörja dess flottning genom de mindre
bileder, som virket dessförinnan måste passera. Härigenom kunna de förskaffa
sig större inkomst på skogen. I Norge lär detta förfaringssätt, då skogsägarna
utöva flottningen i de mindre lederna och virkesköparna i de större, allmänt
praktiseras, och några klagomål över att olägenheter skulle följa därav hava icke
försports.

Att under angivna förhållanden de mindre flottningsföreningarna icke alltid
varit villiga att uppgå i de större, är ej att förvåna sig över. Men även för de
större föreningarna kan det understundom medföra nackdelar att i sig nödgas upptaga
de mindre. I åtskilliga bileder bedrives nämligen flottningen endast periodiskt.
Vidmakthållandet av en sådan led erbjuder många vanskligheter, och tillsyn
å dammluckor och annat kan tarvas även under tider, då flottning ej förekommer.
Att ikläda sig ansvarigheten för en dylik flottled kan för huvudälvens flottningsförening
och dess styrelse synas betungande nog 1).

Dessa vanskligheter äro dock icke av svårare art, än att huvudledens flottningsförening
skäligen må på grund av fördelarna för det allmänna kunna förpliktas
att, därest biledens flottningsförening fattat beslut om sammanslagning, övertaga
densamma, under villkor att biledens byggnader och anstalter finnas i tillfredsställande
skick. Att ålägga föreningen att mottaga en förfallen biled, däri flottning sålunda
ej är möjlig förrän vidlyftiga förbättringsarbeten vidtagits, skulle innebära detsamma
som förpliktande att sätta flottleden i gott stånd, vilket vore föga skäligt. Från
ttottningssakkunnigt håll har ock meddelats, att i de fall, då huvudälvens förening
vägrat sammanslagning med bivattendrags förening, detta oftast berott därpå, att
biflottleden befunnit sig i otillfredsställande skick, provning av ärende, som nu
nämnts, bör åligga Konungens befallningshavande.

I överensstämmelse med det nu sagda bär andra stycket av förevarande
paragraf avfattats.

Däremot hava vi, på grund av det ovan anförda, icke ansett tillräckliga skål
föreligga att föreslå ett allmänt stadgande, att alla flottande inom samma vattensystem
höra utgöra en enda förening, eller ålägga bivattendrags föreningar skyldighet
att på begäran av huvudvattendragets förening sammansluta sig med denna.

) Jämför rättsfall, K. Maj:ts dom den 28 nov. 1902 (N. J. A. 1902, sid. 896.)

461

Att då två eller flera föreningar själva äro ense om att sammanslås till en enda 66

förening, detta i allmänhet bör bifallas, torde ej tarva närmare motivering; i första
stycket bär upptagits stadgande om tillvägagångssättet för sådan frivillig sammanslagning.

5 KAP.

Ordningsföreskrifter för deltagande i allmän flottning.

66 §.

Första stycket bär sin motsvarighet i 15 fj tiottningsstadgan. skyldighet att

förete virJces För

flottningsstyrelsen kan det ofta vara svårt att kontrollera, att de av journaler och
de flottande lämnade uppgifterna angående virkets mängd och beskaffenhet verkligen
äro riktiga; visserligen står den utvägen öppen att, innan virket efter utsorteringen
utlämnas till den flottande, låta uppmäta detsamma, men då donna åtgärd alltid
är förenad med stort arbete, bär man i allmänhet dragit sig därför och tillgripit
densamma endast, då man haft särskilt stark anledning misstänka att uppgifterna
varit i större omfattning oriktiga. Ett betydligt enklare sätt att utöva kontroll
över uppgifterna vinnes emellertid, om flottningsstyrelsen erhåller befogenhet'' att taga
del av den flottandes virkesjournaler och tumningslistor, med vilka styrelsen därpå
kan jämföra de lämnade uppgifterna. I allmänhet föras redan nu av de flottande
dylika journaler och listor, men någon skyldighet därtill eller till att uppvisa dem
för flottningsstyrelsen finnes ej stadgad. En dylik skyldighet bör därför i lag åläggas
de flottande. Domänstyrelsen har redan i sitt utlåtande den 23 november 1905
föreslagit, att i tiottningsstadgan intoges föreskrift härom, och från flottningsrörelsens
män vitsordas allmänt behovet. Det har nämligen inträffat, att flottande, genom att
i sina anmälningar till föreningen uppgiva ett mindre antal timmer eller ett lägre
tumtal än det verkliga, lyckats undandraga sig en del av de flottningskostnader,
som rätteligen bort drabba hans virke. Dylika oegentligheter torde i rätt avsevärd
mån kunna förekomma genom det föreslagna stadgandet i andra stycket.

Liksom en flottande understundom kunnat förskaffa sig obehöriga fördelar Påföljden av

. ... för höga

genom att uppgiva mindre flottgodsmängd till flottning än den i verkligheten till- virkesförda,
hav ock förekommit, att den flottande anmält en större myckenhet än han «MOTfer -

Fl.

Virkesmärken.

462

haft att flotta för att därigenom förskaffa sig högre röstetal och därmed större
inflytande på frågornas avgörande inom föreningen. De uppgifter angående virkestillförseln,
som av de flottande skola avgivas före flottningens början, läggas nämligen
till grund för rösträttens utövande å ordinarie vårstämman, men då det av
flera skal oftast är omöjligt att så tidigt på året lämna fullt exakta uppgifter, är
i reglementena vanligen föreskrivet, att de först avgivna uppgifterna endast behöva
vara ungefärliga samt att de fullständiga uppgifterna, varefter den slutliga fördelningen
av flottningskostnaderna verkställes, skola avlämnas senare under året. Då
sålunda den flottande bär att erlägga flottningsavgifter endast för den flottgodsmängd,
som han verkligen tillfört leden, och ej i enlighet med de först lämnade
virkesuppgiltema, varefter rösträtten beräknats, kan han, utan att drabbas av någon
menlig påföljd, i den första uppgiften angiva till flottning medvetet större virkesmängder,
än han ämnar flotta, och därmed erhålla högre röstetal än honom rätteligen
bör tillkomma. För att förhindra dylika oegentligheter har i tredje stycket av
paragrafen stadgats, att om flottande mot bättre vetande anmält större myckenhet
flottgods än han sedermera tillför flottleden samt i enlighet med sådan anmälan
utövat rösträtt å flottningsstämma, sådan flottande skall vara skyldig att erlägga
flottningsumgälder även för den flottgodsmängd, som han uppgivit till flottning utöver
vad lian verkligen flottat.

. 67 §.

För att kunna särskilja olika flottandes virke måste varje stycke flottgods
åsättas en särskild stämpel eller märke, utvisande vem som är ägare till virket.
Dessa märken, åt vilka vanligen gives formen av en figur, höra naturligtvis vara
så tydliga och till utseendet varandra så olika, att de med lätthet kunna iakttagas
och särskiljas av skiljningsarbetama. Det torde vara uppenbart, att med dessa
fordringar på timmermärkenas beskaffenhet man icke kan erhålla fullt lämpliga
märken till obegränsat antal. Man måste därför se till, att ingen flottande tillätes
skaffa sig för egen räkning alltför många timmermärken och att, sedan en person
upphört att flotta, de av honom använda märkena må kunna få upptagas av andra
nytillträdande flottande. Från flottningshåll anföres klagomål över den allt större
svårigheten att anskaffa tydliga märken åt nytillträdande trafikanter, och som skäl
härför angives huvudsakligen förefintligheten av en stor mängd äldre märken, som
föregående flottande inregistrerat för sig och vilka, oaktat de ej vidare användas,

463

fortfarande anses tillhöra dem, som inregistrerat märkena. Som exempel kan anföras,
att i en av våra större flottleder farinös under år 1912 inregistrerade hos styrelsen
132 märken, av vilka blott 51 begagnades, under det att återstående 81 icke användes
under året och till stor del ej använts under åtskilliga år. Som bidragande
orsak till dessa missförhållanden anföres även, att det för närvarande står en var
fritt att utan särskild kostnad få märke inregistrerat för sig, blott han uppgiver
sig ämna flotta i leden; till följd härav finnas märkesägare, som aldrig flottat en
stock. Från Ilottningsföreningarnas sida har väl försök gjorts att minska antalet
märken genom att utgallra äldre sådana, men då tvekan rått, huruvida man ägde
rätt härtill och huru härvid herde förfaras, kvarstå anmärkta missförhållanden i de
flesta leder. I några fall har under senare åren i reglementet intagits föreskrifter,
dels att virkesägare, som ej deltagit i allmänna flottningen under ett visst antal år,
är förlustig sitt märke, dels ock att flottningsförening äger vid märkes inregistrering
upptaga en viss inregistreringsavgift. I andra fall åter hava myndigheterna
vägrat fastställa väckta förslag om införande i reglementet av dylika föreskrifter.
Särskilt har man därvid funnit de föreslagna inregistreringsavgifterna vara alltför
betungande för mindre virkesägare.

Det torde vara tydligt, att man i en ny lagstiftning bör söka avhjälpa här
ovan anmärkta missförhållanden och införa större enhetlighet vid förevarande frågors
avgörande. Beträffande frågan om föreningarna bör tillerkännas rätt att vid godkännande
av timmermärke upptaga inregistreringsavgift, må först erinras, att värjo
anmälan om nytt timmermärke alltid i någon mån orsakar föreningen kostnader,
som skäligen höra ersättas. Genom att pålägga märkesanmälaren en inregistreringsavgift
vinnes vidare den förmånen, att personer, som ej hava för avsikt att deltaga
i flottningen, avstå från att inregistrera märken åt sig. Vidkommande den nyss berörda
anmärkningen, att dessa inregistreringsavgifter skulle verka betungande för mindre
virkesägare och möjligen förhindra dem att själva deltaga i flottningen, må framhållas,
att det är ytterst sällsynt inom de större flottningsföreningama att mindre
virkesägare själva flotta annorlunda än för husbehov, enär det för dem, som ej innehava
förädlingsverk, är mera ekonomiskt att sälja virket å vattendraget än vid
främmande förädlingsverk. Att en flottande tillför leden så ringa virkesmängder,
att inregistreringsavgiften därvid kan spela någon roll, förekommer knappast någonsin
och är i själva verket ur allmän synpunkt icke önskvärt. Skulle nämligen sådana
mindre virkesposter allmänt utflottas under eget märke, skulle sorteringskostnaderna

St *Tj

p|# 464

67 till följd av det ökade antalet märken betydligt stegras för allt virke, och skogsägarna
sålunda erhålla mindre nettovinst å sitt virke. Ju flera timmermärken skola
uttagas vid skiljeställe, desto större sorteringsanordningar erfordras och desto högre
bliva sorteringskostnaderna för värjo enhet. För varje märke tarvas nämligen i
sorteringsverket ett särskilt rum eller s. k. »mått», och i åtskilliga leder erlägges
för användande av sådant mått en särskild avgift oavsett timmermängden, som där
intages. På grund av det anförda hava vi ansett skälen för att medgiva föreningarna
rätt till uppbärande av inregistreringsavgift vid märkes godkännande vara så övervägande,
att vi i förevarande paragraf intagit stadgande härom.

Av samma grunder torde vara tydligt, att det icke kan tillåtas en flottande
att använda huru många timmermärken som helst. Är han i behov av flera märken
än ett, bör det överlämnas åt styrelsen att med iakttagande av vad i reglementet
därom kan vara närmare stadgat avgöra, huru många märken han med hänsyn till
föreliggande omständigheter skäligen bör få använda. För närvarande lära inom
vissa föreningar finnas flottande, vilka åt sig inregistrerat ända till ett tiotal märken
utan att vara i behov därav, och styrelsen saknar värjo stöd i flottningsstadgan och
reglementet att inskränka det en gång tillåtna antalet märken. Uppenbart är dock,
att där den flottande utövar förädlingsindustri vid flera olika platser eller hans virke
skall uttagas vid skilda sorteringsställen, det icke bör förvägras honom att för värjo
industrianläggning nyttja särskilt märke.

Ett ytterligare medel att underlätta för nytillträdande flottande att erhålla
fullt lämpliga timmermärken är den redan nu å vissa håll tillämpade åtgärden, att,
sedan ett en gång inregistrerat märke lämnats obegagnat under några år, detsamma
må upptagas av annan flottande och av honom inregistreras. Denna utväg behöver
dock icke tillgripas annat än inom de större föreningarna, där märkena äro många
och svårigheten ätt utfinna nya lämpliga sådana gör sig mest kännbar. Någon
orätt kan därmed ej sägas begås mot dem, som fått dylika äldre märken inregistrerade
åt sig, blott det iakttaga att ett visst antal år, beroende på de lokala förhållandena,
fått förflyta sedan virke med ifrågavarande märke flottades i leden, så att vad som
därav möjligen blivit under senaste flottningsåren kvarliggande utefter leden, med
säkerhet hinner nedföras till skiljeställena. Klart är, att vid ett dylikt upptagande
av äldre obegagnade märken man i första hand bör upptaga sådana, om vilka man
kan antaga att deras ägare icke vidare åstunda:- använda dem.

465.

I överensstämmelse med det nu sagda hava andra och tredje styckena
H7 tj avfattats.

Att när inom samma vattensystem flera föreningar handhava flottningen var
inom sitt område, flottningsstyrelserna måste vid märkes godkännande se till att
samma märke ej gives åt olika personer inom vattenområdet, torde utan särskilt
påpekande vara självklart.

(58

68 F.

Första, stycköt av denna paragraf motsvarar till sitt innehåll 16 § flottnings- Förfarandet
stadgan och angiver huru förfaras skall med virke, som linnés vara omärkt eller försett
med otydligt eller ej godkänt märke eller ej blivit i stadgad ordning anmält
till flottning. För närvarande gäller i detta avseende, att, där ägaren till sådant
virke är känd, flottningsstyrelsen må debitera honom dubbla flottningskostnader och,
om han vägra! betala, efter tillsägelse till honom försälja å offentlig auktion så
mycket av virket, som erfordras för att uttaga dessa kostnader. Är ägaren åter
okänd, skall Konungens befallningshavande genom kungörelse förelägga honom att
inom 30 dagar giva sig tillkänna. Köres ej anmälan, försäljes hela virkespartiet å
offentlig auktion och föreningen gottgör sig ur köpesumman vad som motsvara!-dubbla flottningskostnaderna och omkostnaderna för auktionen, varefter återstoden
av beloppet avsättes och förvaltas för att tillhandahållas rätte ägaren, när lian
tilläventyrs anmäler sig och styrker sin rätt. Denna återstod får således icke av
föreningen disponeras utan skall innestå, intill dess ägaren anmäler sig eller ock
pi eskriptionstiden av tio år gått till ända. Det har emellertid veterligen aldrig
inträffat, att någon ägare anmält sig, sedan virke blivit på dylikt sätt försålt, och
detta har naturligen berott därpå, att försäljning egentligen endast kommer i fråga
beträffande omärkt virke eller virke med otydligt märke. Och i avseende å sådant
virke är det för viss flottande knappast möjligt att veta, än mindre att styrka, om
eller till huru stor mängd han äger del i det försålda. Rörande virke, som blivit
stämplat med icke godkända märken eller icke blivit i stadgad ordning anmält till
flottning, har ägaren i regel varit känd för styrelsen, och någon försäljning efter
kungörelse har därför ej ifrågakomma beträffande sådant virke.

Vi hava därför ansett det onödigt att bibehålla nuvarande bestämmelse!-om överskottets förvaltande lång tid i avbidan på en anmälan, som aldrig
sker. Det har synts oss fördelaktigare om dessa medel genast finge användas till

Fl.

Förbud att ur
flottled upptaga
omärkt
virke.

Virkets barkning.

Gällande bestämmelser.

466

flottledens fromma, varför vi föreslagit i förevarade paragraf, att behållningen av
de vid försäljningen influtna medel skall tillföras någon föreningens fond, varom
i 32 § förmäles, eller eljest användas till något flottledens gemensamma ändamål.
För att under dessa förhållanden ägarens rätt, där sådan kan styrkas, skall
bliva tillräckligt tillgodosedd har ansetts nödigt att utsträcka den tid, inom vilken
flan har att anmäla sig, från nu stadgade trettio till nittio dagar. Bestämmelser av
liknande innehåll som det nu föreslagna stadgandet i 68 § finnas redan nu intagna
i vissa större föreningars reglementen, utan att någon flottande förmenat sig hava
blivit lidande därav eller vackt anspråk på att utfå någon del av vad som influtit
vid försäljningen.

Angående skälen till stadgandet i andra stycket av donna paragraf hänvisas
till vad redan anförts under 42 §. Förbudet att ur allmän flottled upptaga omärkt
eller otydligt märkt virke avser tydligen icke okvistade träd, stubbar, träbitar
m. in., som ej äro att hänföra till flottgods och må av envar upptagas. Ifrågavarande
förbud omfattar ej heller de fall, då upptagande av flottgods ur leden är
under vissa förhållanden särskilt medgivet, såsom enligt 73 och /4 88- Likaledes
är husbehovsflottande berättigad att själv upptaga sitt flottade husbehovsvirke, liksom
ock den som erhållit flottningsstyrelsens tillstånd att vid separatflottning själv ombesörja
tiottningsarbetets utförande. Straff för överträdande av ifrågavarande förbud
är stadgat i 77 §, såvitt ej förseelsen faller under allmänna strafflagen.

8 69.

Frågan, om och i vad mån flottning av obarkat timmer bör tillåtas i våra
flottleder, har varit och är fortfarande föremål för olika meningar. Vid tillkomsten
av nuvarande flottningsstadga synes man mera allmänt omfattat den mening, att
obarkat virke i regel vid flottningen orsakade så stort men, att man endast
undantagsvis borde medgiva flottning därav, och i överensstämmelse härmed
föreskrevs i 20 § av nämnda författning, att allt virke skulle, innan det utlades i
flottleden, hava undergått afharkning, såvida ej Konungens befallningshavande med
avseende å beskaffenheten av vattendraget och det fiske, som därstädes idkades,
samt Övriga förhållanden, som kunde på frågan inverka, funne skäligt att för hela
flottleden eller viss del därav tillåta flottning av obarkat virke vare sig av alla
eller av visst slag. Härmed var såsom regel allmänt barkningstvång infört för våra
flottleder. Kort tid efter flottningsstadgans utfärdande synes emellertid erfarenheten

467

liava givit vid handen, att granvirke skulle kunna utan större skada framtiottas
obarkat, och på framställningar av svenska trävara- och exportföreningen jämte
åtskilliga skogs- och sågverksägare utfärdades den 2 oktober 1885 kung!, kungörelsen
angående ändring, såvitt granvirke angår, i gällande föreskrifter om barkning av
virke, som i allmän flott!ed framtiottas. Härigenom förordnades, att inom Dalälvens
och Övriga norr därom belägna vattendrags flodområden, med undantag av gränsfloderna
mot Finland, granvirke må i allmän tiottled framtiottas utan att förut
hava undergått afbarkning, så framt icke Konungens befall ni ngshavande med avseende
å beskaffenheten av vattendraget, de stränder, som omgiva detsamma, och
det fiske, som där idkas, ävensom Övriga förhållanden, som kunna på frågan inverka,
finner skäligt att för hela flottleden eller viss del därav förordna, att virket skall,
innan det i vattendraget utlägges, hava undergått avbalkning. Denna kungörelse
och 20 § flottningsstadgan innehålla nu gällande bestämmelser rörande barkning
av virke, som transporteras i allmän flottled. Beträffande det störa flertalet av
våra flottleder är alltså stadgat, att furuvirke skall avbarkas, innan det nedlägges
i flottleden, men att granvirke må flottas obarkat. Orsaken till att denna skillnad
gjorts beträffande de båda trädslagen torde varit, att man ansett att furuvirket
lättare fäller sin bark än granvirket och att barkavfallet från tall skulle orsaka
större skada å fiske, stränder m. in. Huruvida detta antagande motsvarar verkliga
förhållandet har, såsom nedan skall visas, på senare tider starkt ifrågasatts.

Pa grund av de störa kostnader, som äro förenade med virkets barkning och
vilka med höjda arbetspriser alltmer ökats, har behovet att få flotta även furuvirket
obarkat blivit allt starkare, varför ock i åtskilliga fall gjorts framställningar
hos myndigheterna om upphävande av barkningstvånget för detta virkesslag. Vid
de förundersökningar och utredningar, som med anledning härav vidtagits, hava ock
sådana omständigheter framkommit, att Konungens befallningshavande beträffande flora
flottleder i översta Norrland ansett tillräckliga skål föreligga att medgiva flottning
aven av obarkad tall. Bland dessa undersökningar intages ett bemärkt ram av den
utredning, som under år 1903 på uppdrag verkställdes av överjägmästaien Th.
Ortenblad och tiskeriassistenten J. W. A. Wahlberg för utrönande av möjligheten
att upphäva barkningstvånget beträffande Urnans och Vindelns vattendrag och deras
reglerade biflöden. Donna utredning föranledde Konungens befallningshavande i
Västerbottens län att genom utslag den 31 oktober 1906 förordna att flottning av
obarkat virke av tall finge äga ruin i dessa vattendrag med undantag av den del

Fl.

PL 468

6‘> av Vindelälven med däri inkallande reglerade ^vattendrag, som ligger ovan Bräskaforsen
i Sorsele socken. Konungens befallningshavandes omförmälta utslag, vari den
åberopade utredningen utförligt refereras, finnes tryckt bär nedan (sid. 525) såsom

bilaga.

Domän- Norrlandskommittén lämnade 20 8 flottningsstadgan utan erinran, men domän StytrandeS

styrelsen bär i utlåtandet den 23 november 1905 över nämnda kommittés förslag
uttalat sig för barkningstvångets upphävande under framhållande av, att nu gällande
bestämmelse härutinnan visat sig hindra tillgodogörandet såsom kolved av till timmer
odugligt virke av tall, enär den kostnad, som avbalkningen förorsakade, mångenstädes
uppgått till eller överstigit virkets värde, sedan Övriga omkostnader för dess
tillgodogörande avräknats. Under hänvisning till vad som framgått vid nyss nämnda
utredning av överjägmästaren Örtenblad och fiskeriassistenten Wahlberg hemställdes,
att kungörelsen den 2 oktober 1885 rörande barkning av granvirke måtte upphävas
och att 20 § flottningsstadgan måtte erhålla den ändrade lydelsen, att virke finge
i allmän flottled framflottas utan att hava undergått avbarkning, så framt ej Konungens
befallningshavande med hänsyn till föreliggande omständigheter funne skäligt att
för hela flottleden eller viss del därav förordna, att allt virke eller visst slag därav
skulle hava undergått avbarkning. Uti utlåtandet den 27 maj 1909 har domänstyrelsen
ytterligare velat fästa uppmärksamheten på den roll avbarkningen spelade
vid tillvaratagande av björk och sämre virkesdimensioner av barrved, särskilt gallringsvirke
och avfall, som av kolningsindustrien kunde tillgodogöras. Vad björken
anginge både den allmänt börjat tillgodogöras vid kolning och borde dess avsättningsmöjligheter
ej förhindras, i all synnerhet som det även från skogsvårdssynpunkt
vore av största vikt, att detta trädslag kunde utgallras ur barrbestånd och borttagas

från vid avverkningarna uppkommande föryngringsytor. Det sagda ägde i än högre
grad sin tillämpning på barrved av smärre dimensioner. Dessutom framhölls, att
flen i de norrländska skogarna tillgängliga, redan nu knappa arbetskraften bättre
skulle kunna användas till mera pruduktiva företag än avbarkning av virke, i all
synnerhet som fördelarna av detta arbete vore synnerligen omtvistade.

Finska lag- I vält grannland Finland har under de sist förflutna åren förevarande fiåga

stiftningens yarit föremål för särskild utredning. Den 8 mars 1909 tillsatte kejserliga senaten
en kommitté av tre personer för att utreda, huruvida flottning av obarkat virke
i Finlands vattendrag förorsakade fisket skador, samt att inkomma med yttiande
och förslag i ärendet. På uppdrag av nämnda kommitté verkställdes en sorgfällig

46!)

vetenskaplig undersökning i ämnet dels beträffande Kemi älv dels beträffande viss
del av Kymmene älv samt i samband därmed stående flottleder. Med stöd av de
resultat, vartill den vetenskapliga undersökningen kommit, bär den tillsätta kommittén
i betänkande den 7 april 1915 uttalat såsom sin åsikt, att framkomna fäkta icke
gåve stöd för den uppfattning, att i regeln vid ettårig flottning obarkat timmer
skulle förorena vattendragen eller eljest menligt inverka på fisket i högre grad än
då timret före flott,ningen undergått avbarkning samt att detta gällde lika mycket
i fråga om tall- som grantimmer. 1 sammanhang härmed föreslog kommittén ett

stadgande i lagen om vattenrätten av innehåll, att virke, som för flottning utlades

i vattendrag, skulle vara ordentligt avbarkat, dock att okluvet virke — således även
om det vore furuvirke — iinge flottas obarkat, om flottningen slutfördes inom ett
år efter virkets avverkande. Kejserliga senaten skulle äga rätt att, där synnerliga
skäl vore, vare sig bevilja eftergift från stadgad avbarkningsplikt eller föreskriva
avbarkning av virke, som vore avsett för annat än husbehov. En ledamot i kommittén,
landets fiskeriinspektör, både emellertid från detta förslag, enligt vilket barkningsfrihet
i verkligheten skulle bliva regel, eu avvikande mening och yrkade bibehållande
av gällande lagstiftning, enligt vilken från allmänt stadgande om barkningstvång
undantages vid ettårig flottning huvudsakligen allenast olduvet virke av gran

och lövträd, dock med möjlighet att i särskilda fall vinna eftergift från stadgad

avbarkningsplikt.

Vid intagande av ståndpunkt till spörsmålet om virkets barkning bär man
att jämföra å ena sidan de fördelar, som för skogsvården och skogsnäringen skulle
vinnas genom barkningstvångets upphävande, samt å andra sidan de skador och
olägenheter, som därav skulle tillskyndas andra intressen, framförallt då Asket och
jordbruket. Att skogsvårdens förbättrande i hög grad skulle underlättas, därest det
avverkade virket finge flottas obarkat, torde tillräckligt klart framgå av uttalanden
från representanter för skogshanteringen, och vad angår de förmåner i minskade
utgifter, som genom ett dylikt förfarande skulle tillfalla donna näring, må erinras
därom, att i norra Sveriges flottleder under senaste tiden flottats årligen sammanlagt
över 100,000,000 stockar. Om man beräknar barkningskostnaden i medeltal så
lågt som till 6 öre för stock, skulle alltså med genomfört barkningstvång kostnaderna
för det flottade virkets barkning uppgått till minst sex miljoner kronor om
året, vilket belopp sålunda med virkets flottning i obarkat skick kan anses inbesparas.

Fl.

6i»

Förslagets
ståndpunkt i
fråga om
iarkningsskyldighet.

Fl. 470

69 Vad åter angår de skador och olägenheter, som skulle orsakas å stränder, fiske
in. m. genom obarkat virkes flottande, kunna visserligen ingå exakta siffror om
värdet härav angivas, men otvivelaktigt är, att dessa skador icke kunna uppskattas
högre än till en bråkdel av nyssnämnda belopp. Allmänt ekonomiska skäl tala alltså
för att i möjligaste mån låta virket flottas obarkat. De skador, som genom sådan
flottning tillskyndas jordbruket, bestå huvudsakligen däri, att barkavfall uppkastas
på låglänta stränder och där förhindra gräsväxten, men denna olägenhet kan i viss
mån förekommas genom att barken årligen bortskaffas, och då kostnaden härför ej
kan bliva särdeles stor och skall ersättas av de flottande, torde i förevarande avseende
jordbruksintresset i och för sig ej utgöra hinder för tillgodoseende av skogsnäringens
krav.

Fisket är utan tvivel den näring, som lider störst intrång av flottningen och
mest beröres av förevarande fråga. I vilka avseenden Asket lider menligt inflytande
av barkavfallet och huru stor skadan kan vara, synes emellertid ännu vara omtvistat,
Detta framgår såväl av den utredning, doktor Arwidsson framlagt i det vid detta
betänkande fogade utlåtande rörande flottningens inverkan på Asket (sid. 516), som
av de i utlåtandet åberopade bilagorna (sid. 525 och 541) ävensom av de erfarenheter,
som vunnits i Finland av den kommitté, som där varit verksam för utredande
av dessa frågor. Att emellertid förhållandena kunna vara mycket olika i olika
vattendrag, är otvivelaktigt. Vare sig man uppställer barkningstvång eller frihet
från barkningsskyldighet såsom huvudregel, bör alltså möjlighet Annas, att i sådana
vattendrag, där förhållandena föranleda till undantag från huvudregeln, vinna eftergift
i densamma. Det är följaktligen ett intresse av vikt, att i värjo fall för sig
frågan med hänsyn till fiskets krav varder vederbörligen utredd. 1 10 kap. 17 g 5
vattenlagen hava vi förty ålagt synemännen att vid förslag till nyinrättande eller
omreglerande av allmän flottled ägna donna fråga särskild uppmärksamhet, och enligt
4 § i samma kapitel skall vederbörande Asker itjänsteman sättas i tillfälle, att vid
sådana förrättningar bevaka fiskets bästa. Det är likaledes ett allmänt intresse, att
avgöranden, som träffas rörande sådana spörsmål, må kunna i framtiden ändras.
Misstag kunna begås och utvecklingen kan leda till upplysningar i detta ämne,
vartill vetenskap och praktik ännu icke hunnit. Möjlighet att vinna ändring i meddelat
beslut i barkningsfrågan öppnas genom stadgandena i 4 kap. 21 § vattenlagsförslaget.
Den naturlige målsmannen för att väcka på tal fråga härom är vederbörande
Askeritjänsteman. Nödiga anslag för sådana fortgående eller tillfälliga

471

Fl.

undersökningar, som'' kunna vara av nöden för frågans bedömande, torde kunna er- ?<)
hållas ur medel, som omförmälas i 4 kap. 9 § vattenlagsförslaget.

Doktor Arwidsson förordar i sitt utlåtande, att den nu gällande lagstiftningen
pa detta område bör lämnas oförändrad och alltså barkningstvång bibehållas i den
utsträckning, som nu ägor ruin. Såvitt nu befintliga allmänna flottleder angår, äro
vi alla ense om, att de nu tillämpade reglerna med avseende å barkning skola fortfarande
vara för varje led gällande, intill dess efter vederbörlig prövning i varje fall
andra bestämmelser kunna, enligt vad nyss sagts, varda meddelade. Stadgande härom
har mförts i 86 § i föreliggande lagförslag. Vidkommande däremot nya leder, som
kunna inrättas efter den nya lagens tillkomst, har det synts oss riktigast att icke
bibehålla barkningstvång såsom huvudregel annat än för tvåårig flottning. Ur
allmänna synpunkter måste de betydande kostnaderna för barkningens verkställande
tagas i allvarligt beaktande, helst genom den nyss åberopade 9 § i 4 kap. vattenlagen
på annat sätt sörjts för fiskets skyddande och upphjälpande. Vi stå i detta avseende
på samma ståndpunkt, som statsmakterna intagit i lagen angående flottning
av skogsalster i gränsfloderna Torneå och Muonio den 10 juni 1912, § 3.

Av förevarande paragrafs avfattning framgår, att barkning, där den skall äga
ruin, bör verkställas med omsorg, så att barken väsentligen avlägsnas, såframt ej till
äventyrs s. k. randbarkning eller dylikt mindre fullständigt afharkande kan hava för
visst fall särskilt medgivits. Enligt 77 § är ofullständig barkning belagd med enahanda
straff som underlåten barkning. Att emellertid även vid fullständig barkning
det icke kan undvikas, att smärre barkrester, särskilt av savbarken, bliva kvarsittande.
ligger i sakens natur.

6 KAP.

Om tillsyn å allmänna flottleder och flottningsföreningar.

70 §.

Enligt flottningsstadgan tillkommer det Konungens befällningshavande ej blott Gällande lokatt
vid flottledens tillkomst meddela nödiga bestämmelser rörande flottledens nyttjande st*ftn>nifoch
de flottandes inbördes förhållande utan även att under flottningens fortgång öva
tillsyn över flottningsförenings sätt att handhava flottleden och flottningen. I 17,

18, 19 och 22 §§ flottningsstadgan meddelas bestämmelser om behörighet och skyldighet

Domänstyrelsens

förslag om
flottledsinspehtörcr.

472

för Konungens befallningshavande att i olika avseenden ingripa i föreningens verksamhet,
där donna låtit försummelse komma sig till last, och uti sistnämnda paragraf
har Konungens befallningshavande tillerkänts rättsmedel även av så ingripande natur
som förbud tills vidare mot utövande av flottning i vattendraget. De allmänna
flottlederna äro alltså ställda under Konungens befallningshavandens officiella tillsyn,
även sedan de överlämnats åt flottningsföreningarna till begagnande; den understundom
framförda meningen, att sedan flottleden avsynats och reglemente fastställts,
Konungens befallningshavande ägde ingripa ordnande endast i de fall, då enskild
part funne att hans rätt blivit trädd för nära, står icke i överensstämmelse med
flottningsstadgans ståndpunkt.

Domänstyrelsen, som i sitt utlåtande den 27 maj 1909 haft uppmärksamheten
fäst särskilt vid frågan om flottledernas underhåll, har funnit den nuvarande lagstiftningens
anordningar för offentlig tillsyn över flottlederna vara otillräckliga samt
föreslagit tillsättandet av offentliga flottledsinspektörer, vilka dels genom inspektionsresor
utefter flottlederna och dels genom granskning av flottningsföreningamas
räkenskaper in. in. skulle utöva den kontroll, som i det allmännas intresse kunde
anses önskvärd. Styrelsen har som skål för detta förslag framhållit, att de missförhållanden,
som i olika hänseenden förekommit, föga skulle avhjälpas genom
skärpta lagbestämmelser, för så vitt icke samtidigt en effektiv offentlig tillsyn
kunde anordnas såväl över efterlevnaden av flottningsförfattningårnas stadgande
och andra i vederbörlig ordning tillkomna föreskrifter, som även över flottledernas
praktiska anordning in. m. De allmänna flottledernas skötsel och utveckling vore
nämligen i synnerhet för landets nordliga delar av en så stor nationalekonomisk
betydelse, att staten icke borde helt och hållet överlämna dessa trafikleder åt den
enskilda företagsamhetens godtycke. Snarare syntes som om flottlederna herde från
statens sida kunna påräkna ungefär samma tillsyn som vägar och andra kommunikationsleder,
i all synnerhet som erfarenheten visat, att åtminstone i vissa fall behovet
av en dylik tillsyn gjort sig gällande, ehuru kunskapen om det sätt, på vilket
flottlederna hittills blivit skötta, för utomstående vore särdeles knapphändig. Rörande
kontrollen över flottningsföreningamas räkenskaper hade norrlandskommittén visserligen
föreslagit, att en offentlig revisor skulle deltaga i granskningen av föreningarnas
räkenskaper, men ehuru domänstyrelsen livligt instämde i syftet med en dylik
anordning, villo styrelsen dock framhålla svårigheten i att kunna erhålla för nämnda
uppdrag lämpliga personer, enär härför erfordrades, utom den allmänna kunskapen

473

om räkenskapers förande, även sakkunskap och noggrann kännedom om respektive
tiottleders beskaffenhet. Även om tillfälle till anordnande av dylik offentlig revision
herde lämnas Öppet, hölle dock domänstyrelsen för troligt, att norrlandskommitténs
syfte även i detta avseende bättre skulle vinnas, om staten hade till sitt förfogande
framstående fackmän, som utan att vara bundna till bestämda tider kunde utöva
den nödiga kontrollen. Styrelsen hade härvid tänkt sig, att för de delar av landet,
där flottlederna vore av större betydelse, skulle anställas två eller tre i flottning
val förfarna personer, flottledsinspektörer, som hade att efter särskild instruktion
fullgöra en del åligganden i ovan omförmälda syften. Bland de åligganden, som
skulle kunna tänkas höra överlämnas till dessa flottledsinspektörer, kunde särskilt
framhållas följande: att genom resor gorå sig underrättade om flottledernas tillstånd
och, där så påfordrades, vidtaga åtgärder för deras förbättrande; att giva
vederbörande flot-tningsföreningar råd och upplysningar, huru flottlederna och flottningarna
borde ordnas; att med biträde av flottningsstyrelserna utarbeta historik
och statistik över flottledernas utveckling och tillstånd; att granska reglementen
och amorteringsplaner och, då så erfordrades, däri föreslå förändringar; samt att
hålla kontroll över flottledernas räkenskaper och i övrigt tillse, att flottledsförfattningarna
och givna förskrifter efterlevdes. 1 vad mån dylika tjänstemän skulle
kunna av respektive flottningsföreningar ersättas eller huru deras ställning i övrigt
lämpligast skulle anordnas, borde särskilt utredas. Möjligen skulle härvid kunna
tillämpas den princip, att de av staten erhölle viss årlig avlöning och därjämte
ersättning efter särskild taxa för inspektionsresor.

De uppgifter, som domänstyrelsen tänkt sig höra tillkomma de föreslagna
flottledsinspektörerna, äro väsentligen att hänföra dels till praktisk teknisk verksamhet
dels till räkenskaps- och kontorsgöromål. Uppgifter av förstnämnda slag åligga för
närvarande i avseende å vattendragen i allmänhet och uttryckligen även flottlederna
väg- och vattenbyggnadstyrelsen samt de under denna styrelse lydande distriktscheferna
och distriktsingenjörerna. '') Det är synbart, att domänstyrelsen åsyftat att
genom inrättande av flottledsinspektörsbefattningama få till stånd en myndighet för
långt mer ingående inspekterande och rådgivande verksamhet beträffande flottlederna,
än som kan förväntas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess under- *)

*) Instruktion för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt de ordinarie tjänstemännen i vägört!
vattenbyggnadsdistrikten den 30 december 1911, 1, 3 m. fl. §§•

Fl.

Undersökning
rörande möjligheterna
och
behovet av
flottledsinspektion.

Fl. 474

70 lydande tjänstemän med de uppgifter av skilda slag, som åligga dessa. Det torde
vara lämpligt att något närmare undersöka förutsättningarna för den nya institutionens
möjlighet att förverkliga de åsyftade ändamålen med dess skapande.

Flottledsinspektöremas kanske huvudsakligaste uppgift skulle enligt domänstyrelsens
förslag bliva att genom resor utefter flottlederna undersöka deras tillstånd.
För att kunna rätt bedöma anläggningarna i en flottled och dennas beskaffenhet i
övrigt är nödigt, att luden beses under det fiottningen pågår. Flottningstiden är
emellertid, särskilt vad beträffar de mindre lederna, synnerligen kort och inspektionen
kan därför lämpligen ej företagas annat än under en begränsad tid av året. Då
sammanlagda längden av de allmänna flottlederna i Norrland och Dalarna, vilka
leder företrädesvis höra komma i betraktande, uppgår till minst 20,000 kilometer
och då kommunikationerna i dessa trakter äro ytterst dåliga, — långa sträckor dels
utmed flottlederna dels för förflyttning från eu flottled till en annan måste''tillryggaläggas
till fots — inses lätt, att flottledsinspektören skulle medhinna att under en
flottningsperiod inspektera endast helt få flottleder. Med ett antal av, såsom domänstyrelsen
föreslagit, två eller tre inspektörer skulle uppenbarligen inspektion av
varje flottled inträffa med så långa mellantider, att vinsten därav kan befaras icke
motsvara förväntningarna. Skall inspektionen bliva till någon verklig nytta, måste
alltså antalet inspektörer utökas utöver vad domänstyrelsen tänkt sig och de även
enligt domänstyrelsens förslag avsevärda kostnaderna komma sålunda att väsentligt
stiga. För att en inspektör skall kunna rätt fylla sin uppgift måste han besitta,
förutom teknisk utbildning i fråga om fiottledsbyggande, även en på flerårig praktik
inom flottningsyrket grundad erfarenhet om flottningens bedrivande i olika leder och
om flottledernas skötsel; han måste i dessa avseenden kunna fullt mäta sig med
flottningscheferna för de större lederna, därest han skall kunna med bibehållen
auktoritet fullgöra uppdraget att, såsom domänstyrelsen föreslagit, lämna flottningsföreningama
råd och upplysningar, huru flottlederna och flottningarna höra ordnas.
Antagligen måste också, om donna inspektion infördes, inspektörerna sökas bland
de mera erfarna flottningschefernas krets. Dessas avlöning kan understundom stiga
till 10- å 12,000 kronor. Flottledsinspektöremas avlöningsvillkor måste rimligtvis,
om icke uppgå till, så dock ställas i relation till dylika belopp, vartill ytterligare
komma betydande reseersättningar. Att betunga flottningsföreningarna, det vill
^ytterst såga skogsägarna, med dessa utgifter möter desto större betänkligheter, som
utgifterna i sådant fall rättvisligen måste till mycket stor del bäras av föreningarna

475

för flottning i små- och bivattendrag, vilka redan utan dessa utgifter hava ofta
en mycket bekymmersam ekonomi. A andra sidan måste vi ställa oss betänksamma
mot att belasta statsverket med utgifterna för eu institution, för vilken utsikterna
att kunna på avsett sätt gagna det allmänna äro icke mera otvivelaktiga.

I sistnämnda avseende må här, utöver vad ovan yttrats beträffande flottledsinspektörernas
tekniska uppgifter, ytterligare framhållas följande. 1 eu flottled äro
anläggningarna och deras utförande beroende av lokala förhållanden, och flottledens
förbättrande i ett visst avseende kan ofta nås på liera sätt eller genom användande
av olika alternativ till anläggningar. Den subjektiva uppfattningen får därmed stort
spelrum och den ändamålsenligaste lösningen av dylika frågor kan måhända ej nås
utan ett flerårigt studium av flottningen och vattendraget. Det kan därför lätt inträffa
att flottledsinspektören i nu avsedd mening blir i sakkunskap underlägsen
under honom lydande flottningscliefer, vilket komme att menligt inverka på hans
ställning och auktoritet. Flottningscheferna känna envar sin flottled och dess mer
eller mindre säregna förhållanden på ett långt noggrannare sätt, än som kan förväntas
av en för ett större område tillsatt inspektör. Vad de större lederna med
därunder lydande bileder beträffar, hava de flottande i allmänhet insett nyttan och
fördelen av att val underhålla sina flottleder och att vidtaga åtgärder för dessas
vidare utveckling. Vad åter angår hittills fristående mindre lader, äro bestämmelserna
i 64 och 65- §§ ägnade att i någon mån underlätta ett mera rationellt
ordnande av förhållandena där.

Då organiserandet av arbetet med flottledsinspektöremas tekniska uppgifter
erbjuder så betydande svårigheter och de åt flottledsinspektörema av domänstyrelsen
tillämade räkenskaps- och kontorsgöromålen icke äro av beskaffenhet att kunna i
och för sig motivera inrättande av dessa nya tjänster, hava vi icke ansett oss kunna
tillstyrka domänstyrelsens ifrågavarande förslag. Vi hava däremot sökt på annat
sätt tillgodose de av domänstyrelsen framförda synpunkterna om det allmännas krav.
1 sådant avseende må framhållas innebörden i andra stycket av förevarande paragraf,
varom strax skall talas, ävensom i nästföljande paragrafer, varjämte må erinras om
den enligt 39 § Konungens befallningshavande tillagda befogenheten att i flottningsstyrelsen
insätta en särskild ledamot och om nämnda myndighets rätt enligt 50 £
att utse en revisor. Vi åberopa vad ovan yttrats i motiven till dessa båda paragrafer.
Vad särskilt beträffar den av Konungens befallningshavande utsedde ledamoten
i flottningsstyrelsen, bliver han i tillfälle att ständigt följa föreningens verk -

Fl.

Tillsynens
ordnande
enligt förslaget.

Konungens
befallnings -havande utövar
högsta
tillsynen.

Anläggares
rätt att utföra
underhållsarbeten
i vissa
fall.

Anlitande av
underhållsfond.

476

samhet, vilket självklart icke i tillnärmelsevis samma utsträckning skulle bliva fallet
med tiottledsinspektören. Han får alltså i viss mån rikare möjlighet än denne att
genom anmälan hos Konungens befallningshavande, där så skulle behövas, vinna
rättelse i anmärkta missförhållanden.

Högsta tillsynen över flottlederna och tiottningsföreningarna har såsom hittills
lagts i Konungens befallningshavandes händer, vilket i 70 § uttryckligen utsäges,
och äger Konungens befallningshavande till hjälp vid tillsynens utövande påkalla
biträde av vederbörande vattenbyggnads- och skogstjänstemän. I överensstämmelse
med hittills gängse praxis har tillika i andra stycket föreskrivits, att
Konungens befallningshavande må, när helst sådant finnes erforderligt för tillsynens
utövande, förordna lämplig person att på flottningsföreningens bekostnad hålla undersökning
i olika avseenden beträffande flottleds skötsel och underhåll eller flottningsförenings
verksamhet.

Angående innebörden av tredje stycket i förevarande paragraf hänvisas till
motiven till 13 kap. vattenlagen.

71 §■

Medan förut har framhållits, hurusom den omständigheten att flottning i de
mindre lederna icke bedrives regelbundet varje år utan endast periodvis, lätt leder
därhän, att underhållet av dessa leder bliver under mellantiderna försummat. Detta
är en olägenhet, som svårligen kan alltid undvikas. Bär anläggare ännu icke blivit
i ull t ersatt för sina å leden nedlagda kostnader, bör han dock hava särskilt intresse
av ledens vidmakthållande och därför vara villig att själv utföra nödiga underhållsarbeten.
Få anläggningarna alldeles förfalla, ställes anläggare!! inför utsikten, att,
när den bestämda amorteringstiden utlöper och ny amorteringsplan skall uppgöras
enligt föreskrifterna i 31 §, anläggningarna befinnas hava sjunkit så mycket i värde,
att det en gång av honom tillskjutna anläggningskapitalet till stor del går förlorat.
Det har därför ansetts lämpligt att i förevarande paragraf uttryckligen medgiva
anläggare, som nu nämnts, befogenhet att vidtaga åtgärder för anläggningarnas
nödtorftiga underhåll.

En annan utväg att förebygga flottleds förfall under den tid, flottning där
ej bedrives, är att tillstädja anlitandet för sådant ändamål av underhållsfond, som
enligt 32 § må hava bildats under tid, flottningen pågått. Just under nu angivna
förhållanden kommer sådan fond starkast till gagn. Åt Konungens befallningshavande

har därför inrymts befogenhet att föranstalta om vidtagande av nödiga underhålls- 72—73
arbeten med hjälp av dylika fonderade medel.

72 §.

Denna paragraf motsvarar 17 § flottningsstadgan, däri endast vidtagits några
obetydliga ändringar. Så har det därstädes förekommande uttrycket »de flottande»
utbytts mot »flottningsstyrelsen», vilken ändring sammanhänger med den i lagförslaget
intagna ståndpunkt att låta flottningsföreningen och dess styrelse framstå
som representant för de flottande i deras gemensamma förhållanden utåt.

De i 1 momentet av 17 § flottningsstadgan använda ordalagen »på de
flottandes bekostnad» hava ersatts med uttrycket »på bekostnad av de flottande,
som därför böra svara». Därmed avses dock ej någon ändring i sak utan endast
ett tydligare påpekande av, att dylika kostnader i likhet med andra underhållskostnader
höra utdebiteras blott å de flottande, som flotta inom det flottled sdistrikt,
där ett visst arbete är att utföra. Bedrives alltså ingen flottning under året inom
distriktet i fråga, må jämlikt de i 29 § uttalade grundsatser någon kostnad för förbättringsarbeten
ej utdebiteras å de inom andra distrikt av leden flottande.

73 §.

motsvarar till sitt innehåll 18 § flottningsstadgan. Enligt nämnda paragraf åligger
det för närvarande strandägare, som vill upptaga sjunket virke, varav olägenhet
honom tillskyndas, att tillsäga flottningsstyrelsen eller flottningsförmannen därom
samt att låta kronobetjänt i orten hålla undersökning å platsen för vitsordande av
behovet av virkets bortförande. Det torde vara uppenbart, att en dylik procedur
är alldeles för omständlig och besvärlig, när det, såsom ofta är fallet, gäller upptagandet
blott av en eller annan stock. Bestämmelsen torde därför ytterst sällan
hava kommit till tillämpning, och man kan taga för givet, att strandägarna, hellre
än att gorå sig så mycket besvär för några få sjunkna stockars skull, antingen låta
dem bliva kvarliggande eller ock utan vidare själva upptaga dem ur leden. Även
den alternativt angivna utvägen att genom skrivelse till Konungens befallningshavande
få sjunkvirkets upptagande ålagt föreningen är i regel alltför tung.

Från fiskerisakkunnigt håll har vitsordats, att det i vattendragen sjunkna
virket är till stor skada för Asket därutinnan, att det förhindrar fiskredskapens
användning; samtidigt har uttalats önskvärdheten av, att den nuvarande proceduren

Åtgärder för
avhjälpande
av brister å
skyddsbyggi
lader.

Fl. 478

74- 75 för sjunk virkes upptagande ur allmän flottled förenklas därhän, att det medgives
rätt för fiskeinnehavama att borttaga sådant virke utan onödig omgång. I överensstämmelse
härmed har i förevarande paragraf föreslagits, att den, som lider men av
dylikt virkes kvarlämnande, skall äga rätt att upptaga virket, sedan behovet därav
blivit vid undersökning på platsen vitsordat av två ojäviga män. Han bör dock
så snart ske kan underrätta flottningsstyrelsen eller dess ortsombud eller flottningsförmannen
om att virke upptagits. Föreningen bör nämligen sättas i tillfälle att
avgöra, huruvida virket skall återtagas mot gäldande av upptagningskostnaden eller
om detsamma må överlåtas till upptagaren till betäckande av upptagningskostnadema.

74 §.

Handräckning Första stycket motsvarar 19 § av flottningsstadgan, däri för närvarande med skaffande

av 4<4as bestämmelse!1 till skydd mot skada, som vållas därav att under flott!!ingen
virke mteL. virke uppkasta8 å land och där lämnas kvarliggande alltför länge.

kiknande olägenheter som de, vilka förorsakas av det ilandfiutna virket,
kunna även uppstå därigenom, att antingen virke i själva leden lägger sig i brötar,
vilka lämnas orubbade längre tid än som till äventyrs kan finnas nödigt för flottningens
ändamålsenliga utförande, eller ock virke magasineras längre tid än som
må vara oundgängligt å härför icke upplåten plats i vattendraget eller i strid mot
meddelade bestämmelse!-. Även för dessa fall bör stadgandet i första stycket äga
motsvarande tillämpning, d. v. s. Konungens befallningshavande bör, med hänsyn
till huruvida åtgärden varit behövlig för flottningens lämpliga anordning samt huruvida
uppskov med virkets borttagande bör av kostnadsskäl medgivas, i varje särskilt
fall bestämma, inom vilken tid virket bör åter vara utfört i leden.

75 $.

Förfarandet i Under det att i närmast föregående paragrafer givas föreskrifter, huru rättelse

beträffande “kall vinnas, därest fiottningsförening eftersätter sina skyldigheter i vissa speciella

^sumithetT avseenden’ lämnas i förevarande paragraf, som till innehållet motsvarar 22 § flottavseende
å ningsstadgan, en allmän bestämmelse huru förfäras skall, om föreningen ej ordentligt

flottleden eller ° .

flottningen. oesorjer llottnmgen eller dess verksamhet eljest giver anledning till anmärkning.

Konungens befallningshavande har därvid anvisats i första hand att söka genom
föreställningar hos flottningsstyrelsen ernå rättelse. Vinnes ej rättelse genom dylika
föreställningar, har åt Konungens befallningshavande uppdragits att sammankalla

479

de flottande till överläggning, varefter Konungens befallningshavande på grund av
föreliggande omständigheter prövar, huruvida och med vad villkor allmän flottning
vidare må tillåtas i flottleden.

76 H.

Uti det av norrlandskoinmittén avgivna förslag till ändringar i flottningsstadgan
tiar som tillägg till dess 14 § upptagits eu bestämmelse av innehåll, att
det skulle årligen å tid. som av Konungens befallningshavande föreskreves, åligga
flottningsstyrelsen att till Konungens befallningshavande insända ej mindre bestyrkt
räkenskapsutdrag, utvisande vad som guldits och vad som återstode oguldet av
lösen eller ersättning, vilken skulle utgå till dem, som å flottleden nedlagt kostnad,
än även avgiven revisionsberättelse och utdrag av föreningens protokoll, upptagande
vad i avseende å redovisningens prövande förekommit; om Konungens befallningshavande
funne nödigt att infordra föreningens räkenskaper och Övriga handlingar,
vore föreningen skyldig tillhandahålla dem, och skulle Konungens befallningshavande
med ledning av sålunda inkomna handlingar årligen på de flottandes bekostnad intaga
i länskungörelserna redogörelse för flottledens ställning i ovanomförmälda hänseende.
Enligt kommitténs motiv var syftet med det föreslagna stadgandet att
förminska den sekretess, som enligt vad nu vore förhållandet i viss mån vilade
över flottningsföreningamas ekonomiska förvaltning och som, enligt vad man från
många håll syntes vilja förmena, möjliggjorde åtskilliga olägenheter samt i varje
fall väckte misstroende.

Mot det föreslagna tillägget rörande omförmälda handlingars insändande till
Konungens befallningshavande har ingen huvudsaklig invändning framkommit från
dem, som haft att yttra sig över kommitténs förslag. Mot lämpligheten härav torde
desto mindre invändning kunna göras, som förslaget ganska nära överensstämmer
med vad nu ofta är föreskrivet beträffande flottningsförenings skyldighet att avlämna
redogörelse för fortgången av fastställda flottledskostnaders amortering.

. Däremot synes oss den föreslagna publikationsåtgärden med avseende å de
inkomna handlingarna höra väsentligt förenklas. I den form dessa handlingar inkomma
från flottningsstyrelsen äro de av avsevärt vidlyftigare beskaffenhet, än
måhända norrlandskommittén föreställt sig, och kunna icke utan alltför betungande
kostnader oförändrade intagas i länskungörelserna. Skola de åter hos Konungens
befallningshavande bearbetas för erhållande av ett förkortat referat, vilket även det

7(1

Skyldighet att
avlämna uppgifter
rörande
(lottning en.

Ansvar för
olovlig flottning
under
interimstiden.

480

beträffande större flottleder måste bliva ganska vidlyftigt, lades härmed på en
tjänsteman hos Konungens befallningshavande ett nytt arbete, som varken bleve
lätt till sin beskaffenhet eller hastigt utfört. Härtill kommer den omständigheten, att
länskungörelserna icke pläga hava den läsekrets, att handlingarna genom publicerande
enbart i dem i verkligheten bliva synnerligen kända. Med hänsyn till nu
nämnda förhållanden har det synts oss lämpligare, å ena sidan att publikationen
inskränka till ett meddelande, att handlingarna i fråga inkommit till Konungens
befallningshavande och finnas tillgängliga för flen, som vill taga del av dem, å andra
sidan att sådant meddelande publiceras icke blott i länskungörelserna utan även i
tidning inom orten.

Utöver de av norrlandskommittén föreslagna uppgifter hava vi ansett nödigt
ålägga flottningsförening skyldighet att avlämna redogörelse även i ett par andra
avseenden. Sålunda torde för utövande av kontroll över att allt flottgods bliver
belagt med flottledsavgift vara nödigt, att tillsynsmyndigheten erhåller uppgift å
den mängd flottgods, som inom värjo distrikt framflottats. Bestämmelse därom har
därför intagits i förevarande paragraf. Vidare har ansetts lämpligt föreskriva, att
till Konungens befallningshavande även skall avlämnas förteckning över årets samtliga
flottande jämte uppgift å dem tillkommande rösträtt inom föreningen samt
grunderna för deras deltagande i årets utgifter. Föreskriften härom har emellertid
tillkommit ej uteslutande ur kontrollsynpunkt, utan fastmera för att .möjliggöra
eftertaxering å ett förflutet års flottande av senare förfallande utgifter (33 §) samt
flottningsstämmas hållande med dylika flottande (§ 58).

7 KAP.

Straffbestämmelser.

77 §.

I motiven till 3 kap. härovan har redan framhållits, hurusom det ej varit
ovanligt, att anläggare av flottled under byggnadstiden låtit utflotta sitt virke utan
att skaffa sig rätt till interimsflottning samt därmed undandragit sig att erlägga
amorteringsavgift för sitt virke. I 16 § har därför stadgats förbud att utan särskilt
interimstillstånd idka flottning i allmän flottled, innan den förklarats upplåten
till allmänt begagnande. För att donna bestämmelse må bliva effektiv måste stadgas

481

straff för utövande av interimsflottning utan behörigt tillstånd, och har i förevarande 78
paragraf, som eljest i huvudsak motsvarar 21 § flottningsstadgan, detta straff likställts
med straffet för flottning å tid, då sådant, är förbjudet enligt särskilt meddelade
föreskrifter.

Från 21 § flottningsstadgan har för övrigt den avvikelse gjorts vid paragrafens
avfattning, att, under det för närvarande böterna för flottning av obarkat
timmer eller å otillåten tid äro sätta till ett fixt belopp av femtio öre för varje
stycke, dessa enligt förslaget kunna alltefter omständigheterna i varje särskilt fall
utmätas inom en latitud från och med fem till och med femtio öre för varje stycke,
dock att det lägsta bötesbelopp, som må utdömas, skall utgöra tio kronor.

I andra stycket har med straff belagts dels flottandes underlåtenhet att enligt Ansvar för
föreskriften i 66 § på anfordran avlämna till flottningsstyrelsen de tumningslistor TttZlfämna
och virkesjoumaler, vilka honom åligger att föra, dels ock brott mot det i 68 8 tumningslistor

. _ _ . ö och för upp•

stadgade förbudet att obehörigen upptaga omärkt eller otydligt märkt virke ur tagande av
allmän flottled. Vad sistnämnda förseelse vidkommer är särskilt att erinra, att i oma,ktvtrkede
fall, där handlingen är att hänföra till tjuvnadsbrott, densamma, enligt vad framgår
av stadgandet i 80 §, ej skall beläggas med straff enligt förevarande paragraf
utan enligt allmänna strafflagen. Beträffande Övriga i detta stycke omförmälda
förseelser återfinnas motsvarande bestämmelser i 21 § flottningsstadgan.

78 §.

De i denna paragraf omförmälda förseelser hava hittills icke varit belagda Ansvar för
med straff i vidare mån än försåvitt de kunnat betecknas som bedrägeri eller tro- TedtJZl
löshet mot huvudman och sålunda fallit under bestämmelser i allmänna strafflagen, styrelse^''''a
I likhet med vad i motsvarande fall stadgas i lagen om ekonomiska föreningar
(84 §), i lagen om understödsföreningar (94 §) m. fl. lagar, hava dessa förseelse!-ansetts böra beläggas med särskilt straff, i vilket avseende den i nämnda lagar
föreskrivna straffskala ansetts lämplig även för förevarande område.

Beträffande de i paragrafen omnämnda förseelserna torde endast böra erinras,
att med den i 2) omförmälda, eller att styrelseledamot eller flottningschef uppsåtligen
använder någon flottledens tillhörighet för ett annat ändamål än det, för vilket
densamma är avsedd, huvudsakligen åsyftas de fall, då i strid med bestämmelserna
i 25 och 32 §§ medel, som inflyta vid försäljning av flottledens egendom, användas

Fl. . 482

79—82 till täckande av löpande årsutgifter eller annat främmande ändamål eller då inom
flottningsföreningen bildade fonder användas för andra ändamål än dem, som med
fonderna avsetts.

79 §.

Övriga Av Övriga i donna lag givna föreskrifter angående flottningsförenings verk bestämmdser.

samhet angivas i donna paragraf vissa särskilda, vilkas efterlevnad ansetts vara ur
ordnings- och kontrollsynpunkt av den betydelse, att underlåtenhet härutinnan
belagts med straffbarhet.

De i sista stycket omförmälda förseelser, vilka icke ligga under allmänt åtal,
kunna åtalas, förutom av flottningsföreningen, av varje enskild flottande, även om
förseelsen icke kan anses begången omedelbart mot honom själv.

80 och 81 §§.

Vissa av de i 77—79 §§ omnämnda förseelser äro av den beskaffenhet, att
de kunna bliva straffbara även enligt allmänna strafflagen. För dylikt fall har i
80 § stadgats, att straff enligt nämnda paragrafer ej må ådömas, där förseelsen
enligt strafflagen bör beläggas med strängare straff.

I 81 § lämnas föreskrift, huru böter ådömda enligt denna lag skola fördelas.
I analogi med stadgandet i 21 § flottningsstadgan har åklagaren tillerkänts andel i
böter, som ådömas enligt 77 §, vilken andel dock skäligen ansetts kunna begränsas
till en fjärdedel.

Samtidig
straffbarhet
enligt allmänna
strafflagen.

Böters fördelning.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser.

82 §.

Förvaltningen
av behållna
medel vid flottleds
avlysande.

Att vid flottleds avlysande (4 kap. 27 § vattenlagen) det värde, som kan
finnas i flottledens tillhörigheter, skall användas till gäldande av de förbindelser,
som vila å flottleden, och att i understödsfond innestående medel höra användas i
första hand för de ändamål, för vilka fonden är avsedd, torde vara uppenbai t.
Billigheten lär ock fordra, att vid konkurrens om understödsfonds medel de, som
redan tillerkänts understöd, höra äga företräde framför dem, som ännu icke kommit

483

Fl.

i åtnjutande därav. Härom hava bestämmelser intagits i förevarande paragraf, var- 88—85
förutom stadgats, att möjligen uppkommande behållning, sedan alla skulder guldits,
bör för att användas till främjande av skogsvården inom flottledsområdet redovisas
till vederbörande skogsvårdsstyrelse eller, i saknad av sådan, hushållningssällskap.

Över tillgångarnas förvaltande och realiserande bör Konungens befallningshavande
hålla hand, därest förhållandena påkalla sådant, medelst särskilt förordnad
förvaltare.

83 8-

Denna paragraf motsvarar nuvarande 24 8 i flottningsstadgan.

84 8-

Vid 1 8 härovan har redan anmärkts, att denna lag skall äga tillämpning
endast med avseende å det slags timmerflottning, som vanligen benämnes lösflottning.
Och som till lösflottning ej är att hänföra den metod för framförande av
flottgods, att virket sammanlägges i fasta flottar, vilka därefter styras eller bogseras
nedför vattendraget, bliver denna lag ej heller tillämplig beträffande dylik flottning,
vilken liksom enligt gällande lag (förordningen om allmän farled 1 8) likställes med
sjöfart.

Framförande
av virke i fasta
flottar likställes
med
sjöfart.

Verkställes flottning åter på det sätt, att, såsom man under senare tid i vissa Suntflottning
leder börjat förfara, flottgods, särskilt av mindre dimensioner, hopfästes i knippen enåtting1”''
eller buntar, vilka lämnas att löst framflyta i leden, bliver denna lag tillämplig,
liksom ock virkes framförande i ringbommar är att betrakta som lösflottning.

Liksom flottledsförordningen och flottningsstadgan icke äro tillämpliga å flott- Särskild
ningen i gränsfloderna Torneå och Muonio, är denna lag ej heller avsedd att vinna gående fioittillämpning
på nämnda floder. Beträffande flottningen i dessa hänvisas till lagen ntng ’ gräns~

° floderna.

den 10 juni 1912 angående flottning av skogsalster i gränsfloderna Torneå och
Muonio, enligt vilken lag för flottningen i nämnda floder en särskild stadga skall gälla
från dag, som Konungen kan bestämma. Sådan bestämmelse har ännu ej lämnats.

85 8-

De i denna lag upptagna bestämmelser ersätta endast till vissa delar nu Upphävande
gällande flottningsförfattningar. Övriga delar av samma författningar ersättas av fattningar.

Fl.

Övergångsbestämmelser.

Äldre reglementes

giltighet.

Äldre bestäm
melser om
virkes barkning
skola
gälla intill
dess annorlunda
förordnas.

484

det framlagda förslaget till bestämmelser, avsedda att ingå i nya vattenlagen.
Dessa båda förslag äga sådant samband med varandra, att de icke kunna annat än
samtidigt upphöjas till lag. Genom vad i denna paragraf föreslås, sammanställt
med den av oss föreslagna förändrade lydelsen av 14 kap. 10 § vattenlagen, ernås
att såväl förordningen om allmän flottled som flottningsstadgan bliva i sin helhet
upphävda.

86 §.

Det torde vara uppenbart, att den nya lagen maste givas tillämplighet även
beträffande flottningen i flottleder, som tillkommit med stöd av äldre lag, samt i
fråga om flottningsföreningar, som bildats innan donna lag trätt i kraft. Härifrån
hava dock stadgats några undantag. Bortsett från stadgandet, att rättigheter och
skyldigheter, som uppkommit före lagens ikraftträdande, skola bedömas efter äldre
lag, innebära dessa undantag, dels att i den män redan fastställda reglementen eller
andra föreskrifter rörande flottledens nyttjande avvika från de i 4 kap. meddelade
bestämmelser, de skola fortfarande gälla, intill dess de hunnit ändras till
överensstämmelse med donna lag, dels ock att vad för närvarande är för värjo
särskild flottled bestämt i fråga om virkes flottning i barkat eller obarkat skick
skall tillsvidare tillämpas, intill dess myndighet med stöd av donna lag meddela!
annat beslut i sådant avseende. Vad förstnämnda undantag beträffar, har detta sin
grund däri, att de flesta reglementen i ett eller annat avseende innehålla från de
nya stadgandena avvikande regler rörande föreningens verksamhet och att i de län,
där många flottningsföreningar finnas, man knappast torde medhinna att intill tidpunkten
för lagens ikraftträdande granska alla äldre reglementen och vidtaga åtgärder
för deras ändrande till överensstämmelse med donna lag. Självklart är dock, att
med fastställandet av nya reglementen ej bör få anstå huru länge som helst, varför
ock i sista stycke! intagits en anmaning till Konungens befallningshavande att övervaka
och vidtaga åtgärder för att detta må ske så fort som möjligt.

Beträffande det senare undantaget från nya lagens tillämplighet har detta
nödvändiggjorts av omtanke att skydda de intressen, som beröras av frågan om
virkets barkning. Under det att enligt nuvarande lag som regel galler, att virke!
bör avbarkas, därest ej på grund av särskilda omständigheter avvikelse därifrån
medgives, föreskriver den nya lagen att vid ettårig flottning virke! må flottas
obarkat, såvida ej omständigheterna föranleda till att barkningstvång ändock bör

4«5 fl.

åläggas. I fråga om de leder, där barkningstvång för närvarande gäller, får man Sfi
antaga att myndigheterna vid prövning av ifrågavarande fråga så noga undersökt
de föreliggande omständigheterna, att de funnit skäl ej föreligga att meddela
befrielse från nuvarande lagens stadgande om barkning. Det vore därför förenat
med fara för förutnämnda intressen, att, innan ny undersökning i hithörande
hänseenden vidtagits, låta nya lagens bestämmelser om barkningsfrihet omedelbart
träda i tillämpning beträffande hittills tillkomna flottleder. För dessa höra därför,
även efter det donna lag tratt i kraft, äldre bestämmelser eller föreskrifter om
frihet från barkningstvång eller skyldighet att barka flottgodset fortfarande gälla,
intill dess vattendomstolen på därom gjord ansökan kan finna skäligt att med tillämpning
av donna lag meddela ändrade bestämmelser därutinnan beträffande värjo flottled
för sig.

486

Förslag

till

Lag om förteckning å tidigare tillkomna allmänna flottleder.

Förevarande lagförslag har upprättats i huvudsaklig överensstämmelse med
det förslag till lag om förteckning å större vattendrag, som av vattenrätts- och dikningslagskommittéema
tidigare framlagts. Beträffande motiven till här ifrågavarande
förslag hänvisas till vad redan yttrats under 4 kap. 1 § vattenlagen.

487

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 19 kap. 15 § strafflagen.

15 §.

Allmänna strafflagen lämnar för närvarande ej annat strålskydd mot skadegörelse
å allmän flottled tillhörig anläggning eller byggnad än det, som gives i det
för skadegörelse överhuvud å annans egendom meddelade allmänna straffstadgandet
i 19 kap. 20 §. Häremot åtnjuter allmän minnesvård, brygga, bro,! färja, brunn,
vattenledning, gasledning, väg, gata och farled särskilt skydd genom straffstadgandet
i samma kapitels 15 §. Då allmän flottled icke kan anses vara av mindre betydelse
än nämnda anstalter samt skadegörelse å dess ofta i obygden belägna anläggningar
och byggnader, t. ex. dammar och magasinsbommar, kan medföra lika stor allmänfara
som skadegörelse å de i 15 § förut upptagna kommunikationsleder, hava vi
ansett nödigt att utsträcka det i sagda paragraf givna strålskydd att gälla även
för allmän flottled.

488

Särskilt yttrande av Eliel Löfgren.

I fråga om de bestämmelser, som de sakkunniga inarbetat i det tidigare
föreliggande förslaget till ny vattenlag, anser jag mig uttryckligen böra framhålla,
att min anslutning till desamma icke föregåtts av en ingående prövning beträffande
de allmänna grunderna för sagda förslag till vattenlag i dess helhet, såsom med
avseende å kongsådra avlösning mot viss ny reglering av vattenrätten i allmänhet
eller organisationen av de domstolar, som må inrättas för vattenmåls behandling.
En sådan allmän prövning av vattenlagsförslaget synes mig icke ha ingått i det
till de sakkunniga lämnade speciella uppdrag att utarbeta förslag till ny flottningslagstiftning;
och torde icke heller uppdraget så hava av Övriga sakkunniga
uppfattats, vilket förhållande må beaktas i de punkter, vari den föreslagna flottningslagstiftningens
uppställning som en del av vattenlagsförslaget kunde uppfattas
som ett uttryckligt godkännande av berörda allmänna grunder för detsamma.

I de överläggningar och beslut, som legat till grund för de sakkunnigas slutliga
förslag och herr Melkersons reservation under lista kapitlet 6 och 7 §§ av
förslaget till vattenlag, har jag på grund av bortovaro icke haft tillfälle deltaga,
men ansluter jag mig till syftet med den av herr Melkerson avgivna reservationen
vid 6 § i sagda kapitel.

Eliel Löfgren.

489

Särskilt yttrande av J. A. Melkerson.

I 1 kap. 6 § av det förslag till vattenlag, som vattenrätts- och dikningslagskommittéerna
den 17 december 1910 avgivit, har föreskrivits, att där strömfall
i större vattendrag blivit bebyggt i enlighet med vattendomstolens beslut, skall
ägaren av fallet icke vara pliktig att utan gottgörelse underkasta sig minskning i
den vattenmängd eller fallhöjd, som han enligt beslutet äger att tillgodogöra sig,
med mindre minst fyrtio år förflutit från den för byggnadens fullbordande bestämda
tiden; dock att för värjo förflutet år utöver tjugu den enligt eljest gällande bestämmelser
strömfallets ägare tillkommande gottgörelse, såvitt den avser sådan anpart i
vattenmängd eller fallhöjd, som i 1 kap. 5 § sägs, skall minskas med en tjugondei.

Enligt nämnda bestämmelse," vilken efter vad i 1 kap. 7 och 8 §§ vidare
stadgas även skall bliva tillämplig beträffande vattenverk, som bebyggts före vattenlagens
ikraftträdande, skall det hädanefter alltså kunna inträffa, att flottningen får
betala? ersättning för åtminstone en del av det vatten i kongsådra!!, som den kan
få behov av för flottgodsets framförande genom eller förbi bebyggda strömfall i
kungsådrevattendrag. Enligt nu gällande] lag och de föreskrifter, som pläga meddelas
i samband med kungsådras överbyggande, äger flottningen däremot utan ersättning
erhålla nödigt vatten ur den tredjedel av vattendraget, som utgör själva
kungsådran. Denna vattenmängd är i regel nu och för framtiden mer än tillräcklig
för flottgodsets framförande. Från den gynnsamma ställning, .som flottningen nu
innehar, skulle den alltså försättas i ett betydligt försämrat och mången gång
brydsam!; läge.

Huru vanskligt det kan vara, att vid strömfalls bebyggande i vattendrag,
där allmän flottled finnes, på förhand beräkna, huru mycket vatten flottningen under en
tid framåt kan behöva, är tydligt för den med flottning förtrogne. Med den årliga
ökning av flottgodsmängden, som med visshet kan förväntas, och med de framtida
pretentioner på flottningssättet, som vi nu ej till fullo kunna överskåda, samt med
den kännedom vi hava om vattenkraftsintressets krav att i största möjliga mån få
tillgodogöra sig vattnet, är det att befara, att vid fördelningen av vattnet mellan
flottningen och vattenverket flottningens andel i regel kommer att tilltagas alltför
snävt med påföljd, att den inom ett eller annat tiotal år visar sig otillräcklig. För

490

den ökade vattenmängd, som flottningen då behöver, måste den enligt nämnda förslag
utgiva ersättning under en följd av år.

Enligt min mening äro tillräckliga skäl icke anförda för att i så hög grad,
som i vattenrätts- och dikningslagskommittéemas förslag skeft, inskränka detta allmänna
trafikmedels hittillsvarande rätt till vatten, och borde därför, synes det mig,
1 kap. 6 § undergå sådan jämkning, att flottningen äger rätt att i hittillsvarande
kungsådrevattendragen, inom de gränser samma kapitels 5 § utstakar, utan ersättning
alltid erhålla nödigt vatten. Att strömfallets ägare till följd av en dylik
jämkning av paragrafen skulle komma att riskera'' någon ekonomisk förlust av
betydenhet, är ej att befara, då flottningens behov av vatten med nutida tekniska
hjälpmedel alltid kan begränsas till ett minimum, samt det enligt föreliggande förslag
skall åligga vattendomstolen att vid stridighet mellan flottningen och andra
intressen så jämka mellan dessa, att flottningens ändamål kan vinnas med minsta
olägenhet för annan. Men att, som i vattenlagsförslaget skeft, tillåta att vid en
viss tidpunkt flottningens vattenbehov fixeras för liera år framåt, anser jag vara
opraktiskt och för allmänna flottningen till stor skada.

J. A. Melker son.

BILAGOR

Bilaga I.

REDOGÖRELSE

FÖR

FLOTTNINGSLAGSTIFTNINGEN I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER.

-O

495

Finland.

De finska lagbestämmelserna om flottning äro sammanförda med Övriga
vattenrättsliga föreskrifter i lagen om vattenrätten den 23 juli 1902 samt kejserliga
förordningen angående vad vid tillämpningen av nämnda lag bör iakttagas.
Enligt, förstnämnda lag må naturligt vattendrag, där det är Öppet, begagnas för
flottning av skogsalster under iakttagande av vad i lag därom närmare stadgas.
Flottning är alltså tillåten] i de flesta vattendrag, utan att offentlig myndighet på
förhand upplåtit dem till allmän flottled. Undantag göres dock beträffande sådana
vattendrag, där samfärdsel av någon betydenhet äger rum eller sluss, värdefullt verk
eller annan dyrbar anläggning finnes eller betydligare fiske idkas. I dylika vattendrag
må nämligen flottning ej företagas, förrän sättet och ordningen för dess bedrivande
blivit fastställd genom flvttningsstadga (motsvarande svenska regleringsutslaget
i flottledsmål).

Uti flottningsrätten är inbegripen rättighet att under pågående flottning hålla
ledbommar i vattnet och till bomfästen å stranden inslå pålar eller begagna naturföremål,
som ej kunna därav skadas, så ock att med flottgods lägga till vid och
för flottningens bedrivande beträda stranden, dock icke vid tomt, trädgård, park,
badställe och upplagsplats, ifall sådant kan genom flottningsanstalt förebyggas eller
eljest undvikas. Ledbommar må emellertid ej utläggas så, att samfärdseln hindras
eller fisken avhålles från lekplats eller fiskställe; och bör begagnande av fäste samt
landning, så vitt görligt är, ske på ställe, där minsta olägenhet vållas, samt flottgods
icke kvarhållas vid strand längre än nödigt är. Med flottningsrätten är däremot
icke förenad rätt för de flottande att i vattendraget utföra flottledsanläggningar
eller i övrigt vidtaga regleringsarbeten. För dylikt arbetes utförande erfordras att
tillstånd därtill lämnats i utfärdad flottningsstadga. Flottningsstadga kan på ansökan
och efter förutgången syn fastställas av guvernören för varje flottled, och
må däri medgivas rätt att mot ersättning för nyttjande av område, som upptages,
samt för skada och olägenhet inrätta sådana stadigvarande anstalter, som erfordras

Hot t leds
förekomst.

1< lottning srättens
omfattning.

496

Flottleds
ordnande.

Uppskattning
av anläggning
sskada.

för flottningens ändamålsenliga bedrivande, upprätthållande av samfärdseln i farleden
och mellan stränderna och skyddande av annans egendom, ävensom att bygga damm,
såvitt sådant kan ske med iakttagande av de för utgrävning och dammbyggnad
eljest stadgade villkor. Är vattendraget av större allmän betydelse för flottningen,
må ock föreskrivas att vatten- eller jordområde skall avträdas samt vattenverk
ändras eller utrivas.

Ansökan rörande flottningens ordnande enligt vad nu sagts ingives till
guvernören i länet, som, innan ärendet avgöres, har att föranstalta om syns hållande.
Sådan syn skall verkställas av distriktsingenjören med biträde av två ojävige gode
män, som av honom själv tillkallas. Där ej i guvernörens förordnande uttryckligen
föreskrivits, att synen skall förrättas av distriktsingenj ören personligen, äger denne
uppdraga åt sin biträdande ingenjör att verkställa synen, dock skall i dylikt fall
distriktsingenj ören avgiva eget yttrande i saken. Under synen skall hållas sammanträde
i varje till vattendraget gränsande kommun, där flottningen skall ordnas,
och skall kungörelse om sammanträde utfärdas minst fjorton dagar förut med föreläggande
för alla, som anse ärendet beröra deras rätt, att vid synen bevaka densamma.
Därjämte skall föreläggande härom särskilt delgivas ägare av vatten- och
jordområde, som skall helt avträdas, samt av vattenverk, som skall ändras eller
utrivas, ävensom delgivas forststyrelsen, fiskeriinspektören, länsmannen i orten samt
krono- och konsistorieombud, som må hava särskilt förordnats. I syneprotokollet
skall vattendraget noga beskrivas till sin beskaffenhet som flottled, med redogörande
för strömfall, forsar, broar, färjor, slussar, vatten- och fiskverk och andra anläggningar
samt fasta byggnader, som däri förekomma, vattentillgången, samfärdseln
och fiskeförhållandena i vattendraget och andra å saken inverkande omständigheter.
Därjämte skall uppgivas, vilka åtgärder eller föreskrifter äro av nöden för skyddande
av farled och samfärdsel samt Asket, huru flottleden bör inrättas med byggnader och
anstalter och huruvida avträdande av jord eller vattenområde erfordras för ändamålet
samt i övrigt vilka föreskrifter höra iakttagas vid flottningens ordnande.
Till föreslagna anstalter samt rensningsarbeten skall ritning uppgöras av förrättningsmannen
och, där så prövas nödigt, även karta över vattendraget i sin helhet
samt detaljkartor över sådana ställen, där far- och flottled skola särskiljas, flottningsanstalt
av betydenhet anläggas eller eljest större arbete verkställas. Vid förrättningen
verkställes värdering för bestämmande av den ersättning, som skall tillkomma
strandägare för upplåtande av område till flottningsanstalter samt för skada

497

och olägenhet, såvitt dylik ersättning kan på förhand beräknas. Värderingen företages
av synemännen, men när fråga är om ändring eller utrivning av vattenverk
eller om avträdande till flottleden av vatten- eller jordområde, skola jämte synemännen
även två andra gode män, som av domaren på begäran utses, deltaga i
uppskattningen, varjämte värdera sakägaren, om någon av dem det äskar, äger
välja ytterligare en god man. Efter undersökningens slutförande skall förrättningsmannen
låta sakägarna få del av hans utlåtande och förslag i saken samt inhämta
deras yttrande däröver. Instrumentet över syneförrättningen jämte kartor och ritningar
insändes till guvernören. Innan ärende! avgöres av honom, har lian att inhämta
yttrande av överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, forststyrelsen och
fiskeriinspektören samt Övriga myndigheter, vars hörande må påkallas, ävensom
göra anmälan hos senatens ekonomidepartement om beskaffenheten av de för flottledens
inrättande föreslagna arbeten och kostnaden för desamma samt avvakta
senatens förordnande, huruvida arbete! övertages av kronan eller icke. Sakägarna
erhålla tillfälle att under viss tid framställa jäv eller påminnelser i saken, och skola
handlingarna under donna tid hållas tillgängliga hos länsmannen inom distriktet. Den
flottningsstadga, som genom guvernörens utslag i saken fastställes, skall noga
angiva, vilket eller vilka vattendrag den avser, på vad sätt och å vilken tid
flottningen får bedrivas, huru genom virkets sjunkning och hopning uppstående
hinder för vattnets tillräckliga avlopp ävensom annan olägenhet skall förebyggas
och undanrödjas, huru samfärdseln skall betryggas, befintliga anläggningar eller
annan egendom skyddas samt flottleden i övrigt inrättas, så ock av vem och inom
vilken tid stående anstalter skola anläggas och andra åtgärder vidtagas, som för
ändamålet föreskrivits, den beräknade kostnaden för dessa samt å vem vården och
underhållet av nämnda anstalter ankomma. Kan det befaras, att genom flottningen
dyrbar egendom skadas eller fiske av betydenhet utödes, bör i flottningsstadgan
föreskrivas, att säkerhet för dylik skadas ersättande ställes eller i senare fall att
fiskodlingsanstalt inrättas och upprätthålles. Ersättning för anläggningsskada, som
av synemännen bort uppskattas, skall i utslaget till beloppet fastställas. Har någon
fordra! gottgörelse för förlust, skada eller olägenhet, som icke kunna! på förhand
beräknas, eller har ersättningsanspråk framställts efter det synen hållits, kan föreskrivas
ställande av säkerhet.

Ändring i utslaget sökes hos senatens ekonomidepartement inom 60 dagar
från den dag, detsamma kungjordes i kyrkorna. Är någon missnöjd med utslaget

Flottledsutslagets

innehåll.

Ändring stalan.

498

Flottledaarbeten8
utförande
och avsynande.

Anläggnings -kostnadens
gäldande.

Flottningens
förhållande
till andra
vattenrättsliga
intressen.

i vad det rör ersättningsfrågor, skall dock därom tvistas vid domstol, och skall i
ty fall den missnöjde stämma sin motpart inom sex månader från det tiden för
anförande av besvär över guvernörens utslag gått till ända eller, där besvär ägt
rum, från det slutligt utslag givits.

Utförandet av de för flottleds ordnande föreskrivna arbeten överlämnas, där
det ej av kronan övertages, åt enskild person eller bolag, som prövas säkrast kunna
verkställa detsamma. Innan arbetet får vidtaga, skall ersättning, som i utslaget
fastställts, behörigen utbetalas, såvitt den icke bör utgå såsom årlig avgäld; och
belopp, för vilket bör ställas säkerhet, skall i reda penningar eller lånebevis av
bank nedsättas i lantränteriet. Sedan föreskrivna arbeten slutförts, låter guvernören
på anmälan sakkunnig person avsyna desamma. Påstås härvid, att kostnaden
avviker från den i flottningsstadgan angivna, värde kostnaden av förrättningsmannen
med två gode män ånyo uppskattad och den ändring av flottningsstadgan
vidtagen, som till äventyrs är påkallad. Vill sakägare vid domstol sedan
söka rättelse av fastställt kostnadsbelopp, stånde det honom fritt.

För anläggningskostnaden är anläggare!! berättigad till ersättning av dem,
som begagna flottleden. Är kostnaden stor, bör densamma fördelas till betalning
på flere, dock ej över 20 års flottning, och ersättningen skall utgå med visst belopp
för värjo års flottning eller viss avgift för värjo stycke flottgods. Huru kostnaden
skall fördelas mellan olika virkesslag, är däremot icke angivet i lagen. Under
kostnad för flottleds inrättande inbegripa utgifterna för företagets förberedande och
lagliggörande samt ränta å det förskjutna beloppet, ej över sex för hundra om
året, för den tid det återstår.

Beträffande flottningens förhållande till andra med vattendragen förenade
intressen samt dess rätt till nödigt flottvatten, åtnjuter flottningen särskilt skydd
genom bestämmelserna om kungsådras förefintlighet. Kongsådra skall enligt finska
rätten lämnas öppen i värjo älv, ström, å och ledsund till förmån för bl. a. flottningen
samt utgöra en tredjedel av vattnets bredd vid medelvattenstand, utom i
strömfall, där dess bredd ej räknas större än att en tredjedel av strömfallets vattenmängd
där nedgår. Dock må, där flottled begagnas, kungsådrans bredd ej understiga
sju meter. I sjö skall flottled lämnas öppen till nödig bredd, och i fråga om
vattendrag i övrigt gäller såsom allmän regel, att ingen må så draga till sig eller
leda vattnet från vattendrag eller så bygga däri eller eljest vidtaga sådan åtgärd,
att flottled lider intrång. Bestämmelserna • om kungsådras öppenhållande utgöra

499

emellertid ej hinder för att under vissa förutsättningar för vinnande av drivkraft
utlägga tillfälliga regleringsdammar eller att ändra, minska eller stänga kungsådran
med fast damm. Utlägges fast eller tillfällig damm över kungsådran, skola inrättningar
för vattnets tillräckliga avlopp och flottningens tjänliga bedrivande anbringas
och underhållas av dammägaren, dock att om strömfallet varit sådant, att för flottningen
därstädes erfordrats särskild inrättning, dammägaren endast är skyldig att
utan ersättning tillåta anbringandet av flottningsinrättning. Varder i följd av kungsådras
stängande, eller när strömmens riktning genom vattens avledande väsentligen
förändras flottningen till men, nödigt, att särskilda anstalter anbringas för dammens
eller verkets skyddande mot skada av flottningen, åligger det dammägaren att själv
anlägga och underhålla sådana skyddsanstalter. Tarvas i andra fall än de nu sagda
vid vattenverks anläggande i flottled särskilda anstalter för verkets skyddande mot
skada av flottningen, bör förrättningsmannen, som håller anläggningssynen, uppgöra
förslag till de åtgärder och föreskrifter, vilka erfordras för antytt ändamål, samt
insända förslaget till guvernören för ändrande av flottningsstadgan i nämnt
avseende.

I avseende å sättet för flottningens bedrivande, när flere personer önska samtidigt
begagna sig av flottleden, överlämnar den finska vattenlagen åt guvernören
att i flottningsstadgan bestämma, huruvida en vars flottgods må av virkesägaren
själv framflottas separat eller om flottningen skall handhavas gemensamt av samtliga
flottande. Såsom allmän regel stadgas, att såvitt icke annat påkallas av
vattendragets beskaffenhet eller av omständigheterna i övrigt, gemensam flottning
bör föreskrivas. Beträffande åtskilliga mindre vattendrag finnes emellertid ännu icke
flottningsstadga utfärdad, och på många håll lär därför ännu flottningen verkställas
av de olika virkesägarna var för sig utan att någon sammanslutning dem emellan
existerar. När flottningen bedrives på dylikt separat sätt, hava de flottande att
iakttaga, att en var bedriver sin flottning så, att icke för annan uppstår hinder
eller olägenhet, som kan undvikas, vid äventyr att, om sådant underlåtes, bliva
ersättningsskyldig för skada och uppehåll, som tillskyndas annan.

Har i flottningsstadga föreskrivits gemensam flottning, utgöra de flottande
en förening, vars styrelse å delägames vägnar och för deras räkning handhar hela
flottningen. Jordägare äga emellertid alltid rätt att skilt flotta husbehovsvirke.
För föreningen skola finnas stadgar, vilka fastställas efter förslag av dem, som
ärna begagna flottleden, och i vilka angivas delägames inbördes förhållande, huru

Separat och
gemensam
flottning.

Flottning »-förening.

500

Flottandes
ansvarighet
för skada.

Preskriptionstid
för ersättningsanspråk.

Ersättningens
bestämmande
genom skiljemän.

de sammankallas och flottningsstyrelse väljes, orten varest styrelsen har sitt sate,
samt erforderliga närmare bestämmelser om flottningens handhavande. I övrigt
innehåller vattenlagen ej några föreskrifter om flottningsförenings verksamhet utöver
vad som eljest gäller för separatflottande.

Såsom förut nämnts skall redan i flottnmgsstadgan vid flottleds ordnande
givas bestämmelse om den ersättning, som skall tillkomma strandägare för upplåtande
eller avträdande av område för flottningsanstalt samt för skada och olägenhet,
som därav vållas. Den finska lagen förutsätter alltså, att anläggning sskada
i regel ersättes av anläggare!! vid flottledens ordnande. Har så ej skett, likställes
dylik skada med flottningsskada och dess ersättande åligger de flottande.
Rörande flottningsskada föreskrives, att för skada och olägenhet, som orsakas
genom strands beträdande eller av flottgods eller som eljest vid eller i följd av
flottningen tillskyndas ägare eller innehavare av jord, vatten, fiske, bro, verk eller
annan anläggning och som icke inbegripits i förut bestämd gottgörelse, så ock för
skada, som tillfogas farkost genom sjunket eller sjunkande virke eller under vattenytan
befintlig tillfällig flottningsanstalt, skall ersättning givas av flottgodsets ägare.
I de fall då ägare av vattenverk är skyldig att själv skydda detsamma, äro de
flottande pliktiga att ersätta skada å verket, endast då skadan tillfogats uppsåtligen
eller genom vårdslöshet eller oaktsamhet vid flottningens bedrivande. Har,
där skada skatt, flottning bedrivits av två eller flora, svara var och en för gäldande
av hela ersättningsbeloppet, med rätt för den, som gnidit ersättningen, att söka de
Övriga å vad som å deras andel belöper. Härrör skadan av enskild virkesägares
eller hans manskaps särskilda vållande, vara de Övriga dock obetaget att hålla sig
till honom. Kan någon visa, att hans flottgods framgått på sådan tid eller på
sådant sätt, att det icke kunnat medverka till skadan, vara han från all ansvarighet
fri.

Skadeersättning skall gäldas på anfordran, dock må ej anspråk å ersättning
väckas efter utgången av kalenderåret näst efter det då skadan uppkom. Åsämjas
ej parterna om ersättningen, skola tre ojävige skiljemän under domareansvar pröva,
huruvida och till vad belopp ersättning bör givas och av värn kostnaden för skiljemannaförfarandet
skall gäldas. Virkesägaren är emellertid skyldig att genast ställa
av utmätningsmannen godkänd pant eller borgen för vad den skadelidande fordrar,
med rätt för virkesägaren att omedelbart hos skiljemännen utverka minskning i
den ställda säkerheten.

501

Av skiljemännen skall vardera parten inför utmätningsmannen utse en och
de sålunda valda utse den tredje, som tillika är ordförande. Har ej part utsett sin
skiljeman inom tre dagar från det han enligt skriftligt erkännande eller genom
nämndeman därtill uppmanats, eller fås icke inom tre dagar val av ordförande till
stånd, äge andra parten eller, i senare fallet, värdera parten hos domaren eller i
stad hos rättens ordförande begära utseende av skiljeman.

Vad skiljemännen utdömt skall genast erläggas eller säkerställas, part dock
förbehållet att draga tvisten under domstols prövning, i vilket fall han har att
stämma sin motpart i stad inom två månader och å landet till det lagtima ting,
som näst efter två månader vidtager. Underlåter virkesägaren att gälda utdömt
belopp eller att ställa säkerhet för fordrat eller utdömt belopp, lägges kvarstad å
tillräcklig del av flottgodset och försäljes godset efter utgången av fyra veckor, om
ägaren då ej erlagt eller säkerställt beloppet.

För flottningens omsorgsfulla bedrivande äro åtskilliga ordningsföreskrifter
meddelade, vilka avse såväl gemensam som separat flottning. Innan flottning vidtager,
skall förman därför utses och uppgift om honom minst tre veckor förut avlämnas
till länsmannen inom värjo distrikt, inom vilket flottningen skall försiggå.
För större vattendrag höra utses skilda förmån för olika områden, och må dessa
områden ej vara större än att förmannen är lätt tillgänglig för allmänheten. Flottningsförmarmén
företräder virkesägaren i alla de förhållanden, som vid flottningen
förekomma eller till vilka denna giver upphov; och tillsägelse, krav, annan uppfordran
och stämning, som tillställes förmannen rörande dylikt förhållande, är lika
gill som om densamma skeft hos virkesägaren eller vid gemensam flottning hos
flottningsstyrelsen. Skall flottning ske i vattendrag, för vilket flottningsstadga ej
galler, och kan det förutses att strand måste beträdas eller skada skall uppstå
genom flottningen, åligger det förmannen, vid äventyr av bötesansvar, att i god
tid förut underrätta strand-, bro-, vattenverks- eller fiskeägare genom kungörelse i
kyrkan och skild anmälan hos dessa eller deras ombud. Före flottningens början
skall tillika, vare sig flottningen sker gemensamt eller ej, allt virke förses med
virkesmärken samt anmälan om värjo virkesägares märke göras hos länsmannen.
Denne åligger därefter att låta i sitt distrikt kungöra såväl vilka äro antagna till
flottningsförmän, som ock vilka virkesägare anmält skogsalster till flottning och
avlämnat virkesmärken, varjämte han har att hålla teckning av virkesmärke tillgänglig
för allmänheten. Omärkt virke, varom utredning ej kan erhållas vem

Ordningsföreskrifter

för flottningen.

502

Virkes

barkning.

Flottledens

underhall.

Rätten att
/lotta i vatten
drag.

det tillhör, fördelas mellan samtliga virkesägare i förhållande till de virkesmängder,
envar visar sig hava förlorat, dock skall, där virket ingått i gemensam flottning,
detsamma försäljas å offentlig auktion för gemensam räkning.

I fråga om virkes barkning stadgas som huvudregel, att virke, som för flottning
utlägges i vattendrag, skall vara ordentligt avbarkat, såframt icke vattendraget
är slutet och tillhör virkesägaren ensam; dock må okluvet virke av gran och lövträd
samt till brännved, kolning eller för husbehov avsett okluvet virke flottas obarkat,
om flottningen slutföres inom ett år efter virkets avverkande. Eftergift från sålunda
stadgad barkningsplikt må beviljas, liksom ock barkningsskyldighet föreskrivas beträffande
bränn- och kolningsved, där synnerliga skäl därtill föreligga. Fråga om
ändring av gällande föreskrifter rörande barkning har emellertid under senare
åren, såsom förut anmärkts i motiven till 69 § lagen om flottning i allmän flottled,
varit föremål för särskild utredning.

Underhållet av flottledsanläggningar åligger i regel de flottande, men kan i
flottningsstadgan överlämnas även åt annan. Vidmakthållas ej föreskrivna skyddsanstalter,
äger guvernören på sakägares begäran vidtaga åtgärder för att bristen
avhjälpes eller det eftersatta fullgöres av den försumlige. Är å skyddsanstalt sådan
brist, att omedelbar fara uppstår, och avhjälpes ej bristen skyndsamt efter tillsägelse,
må den, som lider men, själv verkställa arbetet på den försumliges bekostnad, sedan
bristen blivit vitsordad genom syn, vartill den underhållsskyldige kallats. Lämnas
flottat virke kvarliggande utom flotte eller ringbom å eller vid strand längre än
ett år, är strandägaren berättigad att tillägna sig virket, så framt icke virkesägaren
inom trettio dagar efter uppmaning genom kungörelse i kyrka gäldar kostnaden för
kungörandet samt bortför virket. Sjunkvirke, som icke ofördröjligen borttages, må
av vattnets ägare eller annan, som därav lider men, i- vittnens närvaro föras till
närbelägen strand samt tillfaller honom, såframt icke virkesägaren inom ett år
efter uppmaning genom kungörelse i kyrkan betalar kostnaden för upptagandet och
kungörandet samt bortför virket.

Norge.

De norska lagbestämmelserna om flottled och flottning innehållas i loven om
vasdragens benyttelse den 1 juli 1887. Envar är berättigad att för framflottning

503

av trävirke nyttja de vattendrag, som av naturen är o brukbar a härför. Ett vattendrag
anses vara av naturen brukbart för flottning, när däri finnes tillräckligt vatten
för timrets framförande, även om i övrigt på särskilda ställen skulle behöva vidtagas
rensningar eller sprängningar. Erfordras däremot för vattendrags flottbargörande
vidlyftigare arbeten, är flottning ej tillåten. Emellertid kunna även sistnämnda vattendrag
i administrativ väg upplåtas till allmän flottning. Konungen äger nämligen,
när intressen av allmän betydelse därigenom befordras, lämna tillstånd till utförande
av erforderliga regleringsarbeten för vattendrags flottbargörande, och när sådan
tillåtelse givits, är envar strandägare skyldig att mot ersättning avstå erforderlig
mark och finna sig i den skada eller olägenhet, som av företaget vållas. Är vattendrag
flottbargjort av enskild person för eget bruk (enskild flottled), kan Konungen
också förordna att vattendraget skall öppnas för allmän flottning mot ersättning till
ägaren för av honom utfärda arbeten och anläggningar och för skada och intrång,
som ägaren kan komma att lida vid dessas nyttjande. Ersättning, som i nu nämnda
fall skall utgå till strandägare och skadelidande, bestämmes vid »skjon».

Någon officiell tillåtelse att påbörja flottning i vattendrag, som av naturen
är därtill brukbart, erfordras icke, men om flottning förut icke ägt rum i vattendraget
samt vattenverk eller andra anläggningar där finnas eller annan samfärdsel
där försiggår, åligger det den flottande att i god tid och minst ett halvt år före
flottningens påbörjande gorå anmälan därom till amtmannen, som har att på lämpligt
sätt utfärda kungörelse därom. Underlätelse att gorå dylik anmälan medför skyldighet
för den flottande att ersätta all vid flottningen orsakad skada, även sådan
för vilken ersättning i vanliga fall ej skolat utgå.

Beträffande flottandes rätt att vidtaga anläggningar eller åtgärder för flottningens
underlättande äro olika bestämmelser givna, allt efter arbetenas beskaffenhet.
De flottande ävensom andra i vattendraget intresserade äro berättigade att utan
ersättning till strandägare låta bortbryta hinder för vattnets lopp, såsom trästubbar,
stenar, sandbankar m. in., försåvitt det kan ske utan att i väsentlig mån förändra
strömmens riktning eller styrka och utan att strandägare tillfogas skada å fiske
eller annat. Tvist, huruvida någon lider skada av dylika åtgöranden, avgöres vid
skjon. Utvidgning eller fördjupning av vattendraget eller borttagande av där
befintliga anläggningar må däremot ej ske utan Konungens tillstånd.

De flottande äro vidare berättigade att efter hållet skjon och mot ersättning
för skada anlägga länsor, fästen, timmerrännor och andra för flottningen erforderliga

Utförande av
flottledsanläggning
ar.

504

Inlösen av
äldre anläggningar.

inrättningar; dock där flere flotta i samma vattendrag, endast under förutsättning
att gemensam flottning äger rum. Sedan behovet och nyttan av anläggningen
blivit vitsordad vid skjon, är strandägare pliktig såväl att avstå erforderlig mark
som ock att tåla den skada och det intrång, som vållas av anläggningen eller dess
nyttjande, allt mot gottgörelse eller avgift, som i brist av överenskommelse bestämmes
vid skjon. Avgörandet, huruvida gottgörelsen skall utgå på en gång eller
medelst årlig avgift, tillkommer de flottande. Anläggningens storlek och beskaffenhet
samt omfånget av det intrång, skadelidande är skyldig underkasta sig, bestämmes
däremot av skjonnet. Ombyggnad eller förändring av broar och vattenverk, som
äro till hinder för den allmänna flottningen, må påfordras av flottningsförening,
när det vid skjon vitsordas, att sådant kan ske utan övervägande olägenhet eller
väsentlig minskning av anläggningarnas brukbarhet. Anläggnings ägare är i dylikt
fall berättigad till ersättning för kostnaderna för verkets omändrande liksom ock
för de ökade underhållskostnader, som till följd av förändringen kunna i framtiden
uppstå, men å andra sidan är han skyldig att utan ersättning tåla flottningen och
att iakttaga de försiktighetsregler, som för dess skull påfordras.

Tarvas för flottningens underlättande inrättande av dammar å annans mark
eller anläggande av kanaler eller tunnlar eller i övrigt reglering av vattendraget,
må sådant arbete ej verkställas utan efter Konungens tillstånd. Villkor för erhållande
av sådant tillstånd är, att intressen av allmän betydelse komma att därigenom
befordras. Meddelas tillstånd, är envar skyldig att mot ersättning avstå nödig
grund eller underkasta sig inskränkningar i sin rätt därtill samt tåla skada och
olägenhet, som företaget kan medföra å egendom, fiske eller andra härligheter.
Till bestridande av kostnaderna för dylika arbetens utförande och underhåll kan,
när flertalet kommunstyrelser uttalar sig därför, Konungen förordna, att en lämplig
avgift skall påläggas timret, och må flottningsstyrelsen förpliktas att utkräva avgifterna.
Likaledes må, där i vattendrag utföres arbeten, som på en gång äro till
nytta för samfärdseln och flottningen, Konungen bestämma, att å timret skall läggas
avgift i mån av den nytta flottningen erhåller av arbetena.

Enligt äldre flottningsförordningar var det förbehållet strandägarna att anlägga
de länsor och bommar, som voro erforderliga för flottningen, med rätt att för
dessas nyttjande uppbära avgifter av de flottande. Denna förmån är upphävd genom
vasdragsloven, och har i samband därmed de flottande erhållit medgivande att
inlösa de länsor och andra inrättningar, som jordägarna före lagens tillkomst anlagt.

505

Lösensumman bestämmes vid sk jern och skall vid densammas beräknande hänsyn
tagas till de inkomster, som ägarne njutit av anläggningarna.

Beträffande vattenägares rätt att i vattendrag, där flottning idkas, anlägga
dammar, vattenverk eller andra inrättningar, varigenom vattendraget uppdämmes
eller avstänges, stadgas, att dylika åtgärder må vidtagas under villkor, att ägaren
på sin bekostnad åvägabringar och underhåller tillfredsställande genomgång eller
förbigång för flottgodset. I händelse av tvist, huru genomgången skall vara beskaffad,
må parterna underställa frågan härom Konungens provning. Iakttager
ägaren därefter de meddelade föreskrifterna, äro de flottande skyldiga att utan
ersättning tåla de olägenheter, som därav vållas fiottningen.

Uti flottningsrätten är enligt norska lagen inbegripen tillåtelse att när så
erfordras fästa flottar vid land, att utlägga ledningsbommar för timret, såvitt samfärdseln
icke hindras därav, samt att för flottningens skull beträda strandbrädden.
Däremot är det icke tillåtet att eljest taga väg över annans mark eller att därå
uppföra anläggningar utan iakttagande av förut meddelade föreskrifter. För nämnda
rättigheter att begagna sig av annans strand lämnas ej något vederlag, men tillfogas
strandägare därvid skada, skall sådan ersättas. Skada, som uppstår genom det
framflytande timrets stötande mot flodbädden eller uti densamma stående gårdar,
är ej föremål för ersättning, med mindre skadan uppkommit till följd av tillräknelig
oaktsamhet. Eljest galler beträffande flottandes ansvarighet för skada i följd av
fiottningen, att skada, som direkt och omedelbart tillfogas stränderna eller lagligen
uppförda och försvarligt underhållna broar, fiskebyggnader, industriella verk eller
andra vattenbyggnader, skall ersättas av de flottande, och där fiottningen sker
samtidigt för deras rökning, äro de solidariskt ansvariga därför, såvitt ej någon
kan visa att hans flottgods framförts på sådant sätt, att det ej kunnat medverka
till skadan. För indirekt skada eller olägenhet, som vållas av fiottningen t. ex.
hinder för brukande av fiskredskap i vattendraget, utgår däremot ej ersättning.
Till skydd för tisket är dock den föreskrift given, att fiottningen skall ske på sådant
sätt, att den såvitt möjligt icke hindrar dskens gång eller fiskredskapens bruk.
Erfordras härutinnan närmare föreskrifter, kan envar av parterna begära få sådana
meddelade av Konungen eller den, han därtill förordnar.

I avseende å sättet för flottningens bedrivande förutsättes, att varje flottande
skall själv ombesörja sin flottning, intill dess beslut fattats om införande av gemensam
flottning (fcellesflotning). Avgörandet huruvida tiottningen skall ske gemensamt

Villkoren för
byggande av
vattenverk i
allmän flottled.

Flottnings rättens omfattning.

Skadas ersättande.

Flottningsförenings

bildande.

506

Ordningsstadgar
för
flottningen fastställas
av
Konungen.

tillkommer de flottande själva, och för giltigheten av beslut härom erfordras, att
piuraliteten är enig därom och att donna representerar minst en tredjedel av det
under näst föregående år flottade antal timmer. Reglemente för föreningen beslutas
likaledes av de flottande själva, dock skall, där någon medlem av föreningen eller
någon häradsstyrelse intill vattendraget så påfordrar, reglementet ävensom andra
rörande flottningen fattade beslut underställas Konungens godkännande. Tvister
mellan de flottande, efter vilka grunder olika slag av virke skola deltaga i de
gemensamma kostnaderna, avgöras däremot vid skjon.

Medlemskap i flottningsförening står Öppet för varje flottande, som vill
underkasta sig de med den gemensamma flottningen förenade skyldigheter. Däremot
finnes icke, såsom i den svenska lagstiftningen, någon ovillkorlig skyldighet
för de flottande att tillhöra föreningen. Även om förening bildats, får donna icke
hindra utomstående att själva flotta sitt virke, så framt sådant kan ske utan att den
gemensamma flottningen otillbörligt hindras samt den flottande erlägger avgift för
nyttjandet av befintliga flottledsanläggningar. Uppstår tvist om aVgiftens storlek,
avgöres frågan härom vid skjon. De, som själva flotta sitt virke utan att tillhöra
föreningen, äro skyldiga att iakttaga de föreskrifter, som meddelas av flottningsstyrelsen
angående tiden och sättet för virkets nedläggande i och upptagande ur
vattendraget. Överträdelse av dessa föreskrifter straffas med böter.

Flottningsförening kan bildas beträffande vattendrag i dess helhet eller viss
del därav, och i samma vattendrag kunna finnas flera skilda föreningar. I sistnämnda
fall får ingen förening fatta sådana beslut, att flottningen i Övriga delar av vattendraget
otillbörligt hindras, och höra de föreskrifter, som huvudvattendragets förening
i sådant hänseende meddelar, iakttagas i bivattendragen. Uppstår tvist härutinnan
mellan de skilda föreningsstyrelserna, skall saken avgöras av Konungen
eller den, han därtill förordnar.

Angående ordningen för flottningens bedrivande i övrigt lämnar norska vattenlagen
så gott som ingå föreskrifter; endast beträffande sjunk virke är ett stadgande
givet till skydd för samfärdseln. Lagen förutsätter nämligen, att för de särskilda
vattendragen skola allmänna stadgar fastställas av Konungen rörande deras nyttjande
i olika hänseenden. Dessa stadgar höra innehålla nödiga föreskrifter om förhållandet
mellan timmerflottningen och andra intressen, huruvida virket skall vara avbarkat
eller flottningen vara inskränkt till vissa tider, om flottarnas beskaffenhet och framförande
in. m. Emellertid lära dylika allmänna stadgar icke blivit fastställda för

507

något enda vattendrag. Däremot har med tillämpning av en annan bestämmelse i
lagen i flera fall utfärdats speciella stadgar rörande flottningens och samfärdselns
förhållande till varandra. Enligt nämnda lagbestämmelse kan, när allmänna stadgar
för vattendraget icke finnas meddelade, Konungen efter vederbörande häradsstyrelsers
hörande fastställa sådana föreskrifter, att samfärdseln med fartyg och båtar samt
timmerflottningen kunna försiggå med så litet hinder som möjligt för varandra och
med nödig försiktighet med hänsyn till broar och andra anläggningar. För övrigt
må Konungen kunna förbjuda timmerflottningen antingen helt och hållet eller till
viss del, när donna utsätter samfärdseln för fara. Dylikt förbud utgör dock ej
hinder för framförande av timmer i fasta flottar, när dessa äro försedda med egen
drivkraft och styras av tillräckligt manskap.

Timmer, som sjunkit och finnes vara till hinder eller olägenhet för samfärdseln,
må, om det icke upptages av ägaren inom honom förelagd tid, med
särskilt tillstånd av länsmannen upptagas av andra personer. Ombesörjes flottningen
genom flottningsförening, åligger det dess styrelse att draga försorg om det sjunkna
virkets upptagande; om styrelsen trots anmaning underlåter att med tillräcklig
skyndsamhet upptaga virket, må länsmannen överlämna upptagandet åt andra. År
det upptagna virket försett med känt märke, är ägaren berättigad få virket till sig
utlämnat mot erläggande av ersättning för upptagningskostnaderna.

Rörande behandlingen av omärkt virke eller sådant märkt virke, vars
ägare ej är känd (krabaspzmmer), gälla särskilda bestämmelser enligt lov om krabastommer
den 12 juli 1848. Konungen må lämna medgivande åt temmerdirektioner
eller flottningsintressentskap eller, där sådana ej finnas, åt enskild ägare av länsor
att tillvarataga krabastimret och använda det till förmån för flottledens förbättrande,
såsom till dess upprensning, forsars utsprängning, dammars uppförande och underhåll
m. m. Vid tillstånds meddelande skall fastställas reglemente rörande virkets
försäljning och inkomstens användande, och bör reglementet innehålla nödiga föreskrifter,
huru ägare av timret skola få tillfälle att anmäla sig och styrka sin rätt
därtill. Redovisning för influtna medels, användande skall tillika avlämnas av vederbörande
på tid och sätt, som Konungen bestämmer.

Den norska vattenrätten har under senare åren varit föremål för omarbetning
av en för ändamålet tillsatt kommission, och har donna nyligen framlagt förslag
till ny vasdragslov. I detta förslag äro liksom hittills bestämmelserna om flottning

Behandlingen
av omärkt
virke.

Förslag till ny
flottning slagstiftning.

508

sammanfattade i ett särskilt kapitel för sig. Nu gällande stadgande» om flottning
hava i stort sett upptagits oförändrade i förslaget och de nya bestämmelser,
som tillkommit, avse huvudsakligen att lämna mera ingående regler rörande flottningsföreningarnas
verksamhet.

Flottning skall enligt förslaget såsom hittills vara tillåten i alla vattendrag,
som av naturen äro brukbara för flottning, samt dessutom i sådana, som äro flottbargjorda
innan den nya lagen träder i kraft, utan att den, som gjort vattendraget
flottbart, därvid förvärvat ensamrätt till flottningen däri. En märklig inskränkning
i den allmänna flottningsrätten föreslås beträffande virke från utrikes ort och kommer
således att i första hand drabba det från gränsvattendragen i Sverige tillförda
timret. Konungen skall nämligen erhålla rätt att antingen i allmänhet eller beträffande
visst vattendrag föreskriva inskränkningar i rätten till flottning av trävirke
från skogar utanför riket och att bestämma att för sådan flottning skall betalas
avgift till statskassan. De influtna avgifterna må i nödig utsträckning efter Konungens
föreskrift användas till ersättning eller som bidrag till ersättning för sådan skada,
som vållas i följd av flottningen i vattendraget, men varför ersättning hos de flottande
ej kan erhållas på grund av lagens bestämmelser eller av faktiska orsaker.

I fråga om villkoren för vidtagande av anläggningar eller åtgärder för flottleden
överensstämma de föreslagna bestämmelserna med nu gällande utom därutinnan,
att för anläggande av timmerrännor skall fordras Konungens tillstånd, liksom nu är
fallet beträffande uppförande av dammar, sprängande av tunnlar och grävning av
kanaler. En nyhet i förslaget är, att de flottande skola med Konungens tillstånd
kunna förvärva rätt även till vältplatser jämte nödiga utkörsvägar.

Lika litet som de flottande enligt nu gällande lag äro skyldig» att sammansluta
sig till förening, föreslås sådan skyldighet i det nya förslaget. Bildandet av
flottningsföreningar göres beroende antingen av de flottandes eget beslut eller i vissa
fall av kunglig bestämmelse. Önska de flottande införa gemensam flottning, skall
anmälan därom göras hos älvfogden, vilken enligt förslaget bliver den myndighet, som
skall hålla närmaste tillsyn över vattendragen. Alvfogden sammankallar dem, som
flottat under senaste året eller ämna flotta under det kommande, till möte för att besluta
i saken, och skola förhandlingarna härvid ledas av honom eller den, han därtill förordnar.
Vid mötet kan pluraliteten av de närvarande besluta att bilda »flatningsförening■»
och antaga stadgar för donna, dock fordras för beslutets giltighet att
pluraliteten har under året flottat eller till nästa flottning anmält så mycket timmer,

509

som motsvarar minst en femtedel av vad i genomsnitt årligen flottats i vattendraget
under sista fem åren eller, om flottning ej försiggått så lång tid, under den tid
flottning ägt rum. Har under de sista fem åren ej flottats i vattendraget, må
pluraliteten representera minst en femtedel av den timmermängd, som anmälts till
nästa flottning. Finnas förhållandena vara sådana, att det kan vara vanskligt för
dem, som önska gemensam flottning, att anmäla virke till flottning, innan frågan
om sådant flottningssätt blivit avgjord, må Konungen på ansökan av skogsägare,
som antagas komma att från sina skogar leverera till flottning minst en femtedel
av den senast flottade virkesmängden, föreskriva, att flottningen skall ske gemensamt,
Innan dylik föreskrift meddelas, skall utlåtande inhämtas från vederbörande skogsutskott
angående den mängd virke, som antages komma att försäljas från sökandenas
skogar.

Beslutes att flottningen i ett vattendrag skall ske gemensamt och under gemensam
styrelse, skola de flottande utgöra en flottningsförening, vilken skall representera
de allmänna flottningsintressena i vattendraget såväl uti rättegångar som
vid avtals slutande. Stadgarna (vedtcegter) skola innehålla närmare bestämmelser
om flottningsmöten och kallelse därtill, om rösträtten, om styrelsens sammansättning
och utseende, om dess befogenhet och förpliktelser, huruvida de för flottningen och
flottledens förbättrande nödiga medel skola anskaffas genom sammanskott av de
flottande eller viss avgift å flottgodset, om räkenskapers avgivande och revision,
om medlemmames rättigheter och skyldigheter samt Övriga föreskrifter, som påfordras
med hänsyn till flottningen. Stadgar för förening, som bildas efter det den
nya lagen trätt i kraft, måste för sin giltighet vara stadfästa av Konungen; och
gällande äldre stadgar förlora sin giltighet, om de icke inom fem år därefter äro
hr ägta i överensstämmelse med den nya lagen samt stadfästs av Konungen. Ändring
av fastställda stadgar må beslutas endast å möte, som kungjorts minst 14 dagar förut
med tillkännagivande av ändringsförslaget, och för besluts giltighet härom fordras
två tredjedelars pluralitet och dessutom att de, som utgöra majoriteten, under sista
året flottat eller till nästa flottning anmält en timmermängd, motsvarande minst en
tredjedel av vad i genomsnitt årligen flottats för föreningens räkning under de tre
gista åren. För giltighet av beslut rörande stadgeändringar kräves slutligen, att
ändringarna stadfästas av Konungen.

En viktig nyhet i förslaget är, att skogsägare under vissa förutsättningar
kunna bliva medlemmar av flottningsförening eller få såte och stämma i dess

510

styrelse. Såsom huvudregel fastslås visserligen, att röstberättigade medlemmar av
flottningsförening kunna i allmänhet endast de vara, för vilkas räkning virke flottats
under senaste flottning eller anmälts till nästa flottning; men Lönnligen skall i fråga
om sådana vattendrag, varest antingen årlig flottning icke alltid kan påräknas eller
av andra orsaker skogsägarnes flottningsintressen behöva tillvaratagas, kunna föreskriva,
att, intill dess annorledes bestämmes, även skogsägare inom flottledsområdet
skola erhålla rösträtt som medlemmar av föreningen; i samband med dylikt förordnande
må lämnas närmare föreskrifter om rösträtt samt i övrigt fastställas sådana regler
för styrelsens sammansättning, som kunna erfordras för att tillförsäkra såväl skogsägarna
som virkesköparna tillbörligt inflytande. I stället för att använda nyss
nämnda utväg skall Lönnligen kunna bestämma, att en eller flere skogsägare skola
erhålla sate och stämma i flottningsstyrelsen med samma rätt som Övriga styrelseledamöter;
dock må i intet fall deras antal vara så stort, att de komma, i majoritet i
styrelsen. Ifrågavarande styrelseledamöter skola utses av amtmannen eller, om
flottledsområdet ligger inom flere amt, av vederbörande departement. Finnes inom
området skogsägareförening, bör dennas förslag inhämtas före valet.

När flottningsförening bildats för ett vattendrag, kan ingen flottande uteslutas
från medlemskap däri: däremot kan styrelsen utesluta från gemensam flottning sådant
virke, vars beskaffenhet medför synnerlig olägenhet eller fara vid flottningen; uppstår
tvist härom, avgöres denna av älvfogden. Å andra sidan skall, när gemensam
flottning äger rum, ingen hava rätt att på egen hand företaga lösflottning i vattendraget,
utan så är att föreningen nekar att ombesörja flottningen av hans virke; vägrar
föreningen, må han själv ombesörja flottningen och för sådant ändamål begagna sig
av gjorda flottledsanläggningar mot erläggande av avgift därför, vilken i händelse
av tvist bestämmes av älvfogden. Den gemensamma flottningen må dock icke
hindras eller omöjliggöras genom dylik enskild flottning. De, som sålunda själva
flotta sitt virke, äro skyldiga att iakttaga de föreskrifter, som flottningsstyrelsen
meddelat rörande tiden och sättet för virkets nedläggande i och upptagande ur
vattendraget samt om timrets märkning.

I fråga om flottningskostnadernas gäldande vid gemensam flottning föreslås,
att utgifterna för själva flottningsdriften skola fördelas å det under året framflottade
virket enligt grunder, som äro bestämda i stadgarna. Utgifterna för anläggande
och underhåll av flottningsinrättningarna eller för räntor och betalning av lån må
täckas på liknande sätt eller ock medelst fast avgift å virket; och det bör därvid

511

tillses, att amorteringstiden för betydligare anläggningar icke sättes så kort, att
avgiften blir orimligt tryckande för det enskilda årets flottning, men å andra sidan
att amorteringstiden ej överstiger tjugu år. Fasta avgifter må kunna påläggas virket
för bildande av fonder för utförande av framtida förbättringsarbeten i flottleden
eller dylikt. Likaledes kan i stadgarna intagas föreskrift, att föreningens medlemmar
skola betala en inträdesavgift samt en årlig avgift för anmält och godkänt virkesmärke.
Beslut om påläggande eller förhöjande av avgift, som påräknas ge överskott
till bildande av fond, må ej tillämpas under löpande år och ej heller under påföljande
år med mindre beslutet fattas under kalenderårets första hälft. Detsamma
gäller ock om beslut, varigenom ändrade bestämmelser rörande grunderna för olika
virkesslags deltagande i kostnaderna införas. Underlåter flottande att inbetala
honom åliggande avgifter eller, där dessa ännu icke för året äro beräknade, erforderligt
förskott, må till beloppets täckande hans virke eller lämplig del därav kvarhållas
samt försäljas enligt reglerna för handpant.

Den gemensamma flottningen bör bedrivas så, att envar kan utan uppehåll
få sitt virke framflottat och utskilt. Flottgodset bör utskiljas på gemensam bekostnad
å sådana ställen, där det kan ske utan obehörigt uppehåll eller olägenhet och utan
alltför störa omkostnader. I händelse av tvist härom avgöres saken av älvfogden.
Regler för timmermärken givas av flottningsstyrelsen. Önskar någon få sitt virke
utskilt å annan plats än vid allmänt skiljeställe, har han rätt därtill, så framt den
gemensamma flottningen därav icke tillfogas obehörigt hinder eller olägenhet samt
lian betalar de ökade omkostnader, som uppstå därav. Tvist huruvida hinder eller
olägenhet tillskyndas den gemensamma flottningen, avgöres av älvfogden.

Österrike.

Den österrikiska vattenrättslagstiftningen, vilken strängt fasthålla skillnaden
mellan framförande av virke i sammanbundna flottar (Flösserei) samt lösflottning
(Holztrift), är sammanfattad i en rikslag av den 30 maj 1869. Denna lag innehåller
dock ej några närmare bestämmelser om vattendragens nyttjande för lösflottning,
utan hänvisar härutinnan till skogslagen; då emellertid sistnämnda lag i sin ordning
föreskriver, att därest det för införande av lösflottning eller för anläggande av flottledsbyggnader
erfordras särskilda föreskrifter i avseende å vattnets nyttjande, dessa
skola meddelas med ledning av vattenlagen, äro alltså stadgandena om lösflottning

512

att söka dels i skogslagen dels i vattenlagen. För rättighet att flotta i ett vattendrag
fordras alltid personlig koncession av administrativ myndighet, och sådan meddelas
endast för viss tid. Lösflottning kan medgivas såväl i privata som offentliga vattendrag,
men för tillstånd till flottning i de förra erfordras, att deras nyttjande på
dylikt sätt är oundgängligen nödigt för virkets utförande ur skogen. Ansökan om
tillstånd till uppförande av flottledsbyggnader måste angiva platsen för och ändamålet
med byggnaden samt vara åtföljd av ritningar och beskrivning rörande dess
konstruktion och förhållande till andra i vattendraget befintliga byggnader och
vattenverk. Tillåtelse till flottning eller till uppförande av byggnader må icke lämnas,
om det för sådant ändamål bliver nödigt att bortföra andra redan bestående anläggningar,
vilka ur det allmännas synpunkt äro av större eller lika vikt och ej kunna
förläggas å annan plats. Den omständigheten, att genom flottningen skada möjligen
skall komma att tillskyndas vattenverk, får icke utgöra hinder för tillstånds lämnande,
utom för det fall att sökanden kan antagas icke kunna ersätta sådan skada.
Vid meddelande av flottningstillstånd må göras förbehåll om ställande av säkerhet
för flottningsskadoma, och donna säkerhet må användas icke blott för gäldande av
skadeersättningar utan även för provisoriskt utförande av nödvändiga flottningsanstalter.

Göra flere personer ansökan om rätt till flottning å samma vattendrag, bör
envar erhålla tillstånd till flottning under viss tid, men om detta ej låter sig gorå,
skall företräde lämnas den, som har det värdefullaste virket. Har någon erhållit
rättighet att med ändras uteslutande flotta i ett vattendrag, är han skyldig att mot
avgift ombesörja flottningen av ändras virke, vilka önska flotta, eller ock övertaga
deras virke efter i orten gängse pris. kiknande skyldighet föreligger även, om
flere personel- äga rätt till flottning, men tid och vattenmängd icke förslå att tillåta
flottning av atlas virke. Bedriva de särskilda flottande var för sig sin egen flottning,
kan dem åläggas att utse en gemensam ledare av flottningen.

De flottande ansvara för alla skador, vilka uppstå till följd av flottningen
och vilka skulle ha uteblivit, om flottning ej ägt rum. Dylik ansvarighet föreligger
alltså även för det fall, att till följd av stark flod en timmerbom sönderbrytes och
det däri inneslutna timret ryckes med strömmen och orsakar skada. Har flottningen
endast till viss del medverkat till skadas uppkomst, har den att bära proportionerlig
andel därav. Värjo ägare av i flottningen ingående virke har att deltaga
i ansvaret för skadors gäldande, även om han själv ej utfört flottningen utan detta

513

skett genom annan person, som haft koncession å flottningen. Erhålla flera
personer tillstånd att i samma vattendrag var för sig verkställa flottning, kan i
koncessionerna dem åläggas skyldighet att solidariskt ansvara för flottningsskadoma.

Ersättning för flottningsskada skall, där parterna ej kunna träffa överenskommelse
därom, bestämmas av ojäviga gode män, och den, som är missnöjd med
deras utlåtande, är berättigad att, sedan beloppet blivit säkerställt, söka ändring i
utslaget hos domstol.

Bayern.

Liksom i Österrike göres även i de för olika delar av Tyska riket gällande
vattenlagar skillnad mellan framförande av virke i sammanbundna flottar (Flossfahrt)
samt lösflottning (Holztrift). Det förra slaget av flottning är i allmänhet tillåten i
alla offentliga vattendrag och underkastad samma lagbestämmelser som gälla i fråga
om skeppsfarten, under det att särskilda regler gälla beträffande lösflottningen.
Enligt den bayerska vattenlagen av den 23 mars 1907 benämnas de floder och
bäckar, där lösflottning är tillåten, Triftgewässer, och såsom sådana äro att anse
alla de vattendrag, som hittills varit använda för dylik flottning. Där lösflottning
förut icke ägt rum, kan regeringen upplåta vattendraget till flottled, därvid strandägarna
i expropriationsväg åläggas skyldighet att mot gottgörelse avstå mark
eller tåla påläggandet av servitutsrättigheter. Utförandet av anläggningar och åtgärder
för allmän flottleds förbättrande är underkastat samma föreskrifter som i övrigt
_ gälla om byggande i vatten. För nyttjande av flottledsanläggningarna må hos de
flottande upptagas avgifter, vilkas belopp fastställas i flottningsreglementet (Triftordnung);
tillika skall i reglementet bestämmas den gottgörelse, som skall tillkomma
ägare av vattenverk för genom flottningen orsakat hinder i verkets drift, liksom
ock ersättning, som bör utgå till dem, som lämna de flottande någon handräckning
vid flottningens utövande.

Flottning i Triftgewässer står öppen för en var, såvida icke på grund av
lokalförordningar, hävd eller annat rättsförhållande någon innehar uteslutande rätt
till flottledens begagnande. Vid alla flottleder äro strandägarna skyldiga att avhålla
» sig från värjo sådant bruk av vattnet, varav flottningen kan lida intrång, samt
att utan gottgörelse tåla att stränder och flottvägar beträdas, i den mån sådant är

514

nödigt för flottgodsets framförande. För skada, som omedelbart genom flottningen
tillfogas strand- och vattenverksägare eller andra sakägare, äro de flottande pliktiga
att gälda ersättning, såvitt icke frihet härifrån förefinnes på grund av särskilt förvärvad
rättighet eller skadan är att anse såsom en naturlig följd av försummat
underhåll av stränder eller vattenverk. Ersättning, som utgår för skada å strandskyddsbyggnader,
skall användas till byggnadernas reparation, och till säkerhet för
att detta iakttaga är envar sakägare berättigad att påfordra att ersättningsbeloppet
nedsätta hos vederbörande förvaltningsmyndighet.

Inträffar att en flottled icke vidare användes för flottning, kunna rättsägarne
hos förvaltningsmyndigheten begära, att sådana flottledsanläggningar, som hindra
vattnets fria lopp, varda borttagna på bekostnad av staten eller dem, som hatt
tillstånd att inrätta flottleden.

Baden.

Den nya badensiska vattenlagen av den 26 juni 1899 innehåller ingå bestämmelser
om lösflottning (Wildflösserei). Orsaken härtill är, att detta flottningssätt
numera så gott som helt och hållet kommit ur bruk. Enligt de allmänna
vattenrättsliga reglerna finnes emellertid intet hinder för vederbörande statsmyndighet
att tillåta lösflottning i offentliga vattendrag eller därtill hörande bivattendrag
under de villkor, som av myndigheten därvid föreskrivas, men någon rätt för skogsägare
att framtvinga ett sådant flottningssätt gives icke. Om lösflottning tillätes i
ett offentligt vattendrag, äro de flottande berättigade att för virkets framförande .
nyttja befintliga dragvägar; däremot sakna de befogenhet att påfordra inrättandet
av nya sådana eller andra flottledsanläggningar.

Beträffande icke offentliga vattendrag sakna statsmyndigheterna befogenhet
att upplåta dessa till lösflottning; endast genom användande av expropriation kan
sådant ske. De enskilda strandägarna kunna visserligen nyttja de icke offentliga
vattendragen för lösflottning, men endast under villkor att ingrepp därigenom icke
göres i annans ägande- eller nyttjanderätt till strand och vatten. Då emellertid
virkets framförande i löst skick i regel icke låter sig gorå utan att åtminstone
stränderna beträdas, så kan införandet av lösflottning i detta land hädanefter knåp- «
past komma i fråga.

515

Sachsen.

Ej heller den nya sachsiska vattenlagen av den 12 mars 1909 innehåller
några närmare föreskrifter om lösflottning (Flossavel mit unverbundenen Hölzern).
Orsaken härtill är att detta flottningssätt i lagen uttryckligen förbehållits staten.

Preussen.

Liksom Övriga tyska länder uppehåller även den preussiska rätten skillnaden
mellan offentliga och enskilda vatten. Nyttjandet av de förra räknas som eu statens
regalrättighet och lösflottning däri får icke äga rum utan tillstånd av staten. Beträffande
användandet av enskilda vattendrag för lösflottning äro bestämmelser
givna i Gesetz (iber die Benutzung der Privatflusse vom 28. Februar 1843. Enligt
donna äro ägare av privatvatten samt strand- och dammägare icke skyldiga att
tåla vattendragens användande till lösflottning (Holzflössen), utan att de förpliktats
därtill genom regeringsbeslut. Meddelas sådant beslut, måste de däremot finna sig
i att stränderna på angivna ställen användas av de flottande för virkets nedläggande
i vattendraget och upptagande därur samt att i övrigt stränderna beträdas, i den
män sådant är erforderligt för virkets framförande och utövande av uppsikt över
flottningen; ägare av vattenverk äro därjämte skyldiga lämna nödigt vattenlopp för
virkets framsläppande. För skada, som därav vållas, så ock för skada å stränder,
skyddsverk, broar och andra anläggningar skall staten lämna full ersättning. De
närmare föreskrifterna för flottningen meddelas i reglemente, som fastställes av
vederbörande ministerium. Reglementet skall angiva, i vilken utsträckning stränderna
må begagnas för flottningen, vilka inrättningar skola utföras för flottleden, huru
flottningen skall bedrivas särskilt med hänsyn till vattnets uppdämmande samt vilka
avgifter de flottande skola erlägga. Flottningsavgiften skall beräknas efter mängden
flottat virke och får icke sättas högre, än som erfordras för gäldande av skadeersättningar
samt för täckande av kostnaderna för nödig tillsyn över flottningen
och för avgifternas uppbärande. Där på grund av provinsiallagar, lokala stadgar
eller särskild sedvänja flottning i ett privatvatten är tillåten för allmänheten, skall
flottningen stå under uppsikt av myndigheterna och närmare föreskrifter rörande
densamma meddelas genom reglemente. Om därigenom nya förpliktelser påläggas
strandägarna, äro de berättigade erhålla skadestånd därför. Införande av nya flottningsavgifter
eller förhöjning av äldre får icke ske utan medgivande av ministeriet.

516

Bilaga II.

Utlåtande av fiskeriassist enten dr I. Arwidsson.

Sedan undertecknad av justitieministern förordnats att med de till biträde
inom justitiedepartementet för revision av flottningslagstiftningen tillkallade sakkunniga
överlägga i frågor, som beröra fiskerinäringen, bär jag av sakkunnigas
ordförande blivit anmodad att lämna en översikt av den i vårt land bedrivna virkesflottningens
allmänna inverkan på fisket. Härmed lämnas nu en sådan redogörelse,
avsedd att utgöra en i störa drag utförd sammanställning av hithörande frågor.

Här och var i litteraturen återfinnes en del uppgifter om flottningens inverkan
på fisket; emellertid inskränker jag mig bär att hänvisa till fiskeriinspektör
It. Lundbergs uppsats »Om flottningsavfallets inverkan på fisket i älvarne», intagen
i hans »Meddelanden rörande Sveriges Fiskerier», 2:dra häftet 1888, vilken uppsats
såsom titeln ånger dock huvudsakligen sysslar med blott en del av flottningens
olägenheter för fisket. I barkningsfrågan hänvisas vidare till Konungens befallningshavandes
i Västerbottens län utslag den 31 oktober 1906 i fråga om sökt
befrielse från skyldigheten att avbarka furutimmer, som flottas i Umeälven och
Vindelälven (se bilagan IH sid. 525).

Föregående år har jag, dels i augusti, dels i oktober, besökt Ume-älvens
nedersta del för att själv få undersöka förhållandena i en flod, där flottning av
obarkat virke äger ruin; från samma område föreligger vidare en bär bifogad
redogörelse över förhållandena i Ume-älven av fiskeriinstruktör G. Arvidsson, Umeå,
som på min anhållan 1911 utförde ifrågavarande undersökning (se bilagan IV
sid. 541).

I den följande sammanträngda översikten över flottningens inverkan på Asket
kan ej tagas närmare hänsyn till att förhållandena äro väsentligt olika inom skilda
delar av landet, icke minst i fråga om fiskets natur och ekonomiska betydelse.
Vidare må särskilt framhållas våra floders olika naturbeskaffenhet, bl. a. med
avseende på botten, lutningsförhållanden, temperatur, växt- och djurliv.

517

Anhopningen av timmer i sjöar, som mångenstädes blir sä fullständig att
även tämligen störa vatten nästan helt och hållet utfyllas därav, skadar fisket dels
därigenom att en del fiskars lekplatser just under lektiden inkräktas, dels genom
att välbeställd skadas och där sig uppehållande fiskar av olika åldersklasser oroas.
Vidare blir ofta i sådana vatten allt fiske under tiden för timmeranhopningen omöjliggjort
på grund av att rodd och ännu mindre utläggandet av redskap då ej
kunna försiggå.

I andra fall användas blott mera skyddade vikar till timmerupplag, och bliva
dessa vikar, som ofta utgöra viktiga lekplatser och yngelkammare för störa sträckor
av resp. vattendrag, i hög grad påverkade i ogynnsam riktning. Tiden för och
långvarigheten av dylika upplag hava ju mycket att betyda, men alltid blir befintlig
växtlighet lätt förstörd, liksom barkavlagringar aldrig kunna undvikas, när
virket flottas obarkat.

Tillfälliga timmerupplag i ringbommar eller grin,mor kunna vid dessas framförande
över vattendragen eller förläggning vid land icke blott störa fisken utan
också äventyra utlagd redskap eller förhindra utläggandet av dylik. Aven utväljandet
av olämpliga platser för skeppsfästning — t. ex. från utbogserade grimmor
— kan åtminstone innebära en fara för fisket (exempelvis har man i Oskarshamnstrakten
utanför en egendom med rikt skärgårdsfiske vid utväljandet av dylik lastningsplats
varit mycket noga vid fastställandet av skyddande bestämmelser i resp.
överenskommelse).

Dämning av sjöar i samband med flottning äger ju rum i stor utsträckning,
och även om dessa sjöar ofta ej äro betydande, vare sig i storlek eller fiskrikedom,
så är dämningens inverkan i regel lika tydlig som skadlig. En sådan dämning har
till följd, att vårlekande fiskar, framför allt gädda och abborre, lockas för att ej
säga tvingas att avsätta sin rom på högre nivåer i sjöarna än under naturliga förhållanden;
följer så en tappning av timmer med ty åtföljande hastiga sänkning av
vattenståndet under rommens utvecklingstid — såsom nästan i regel brokar vara
fallet — så är förstörandet av dessa vårlekande fiskar i resp. vatten en given sak.
Huruvida fisket i dylika vatten i stort sett skulle kunna upphjälpas, är en fråga
som till stor del ännu är olöst, men som borde kunna lösas vid för mer eller mindre
störa områden avsedda försöksstationer; man både därvidlag att se till, huruvida
endera den genom flottningen tillbakasätta fiskstammen kunde upphjälpas genom
direkta medel (bl. a. risvasar) eller om fisket möjligen kunde grundas på t. ex. sik''

518

vilken fisk såsom höstlekande ej i samma grad påverkas av vattenståndets förändring
på våren — försommaren.

Vad så angår själva framflottandet av virke, så medför flottgodsets gång i
floderna kanske de största farorna för fisket, och detta på grund av flera orsaker.
Först må erinras att floderna, i varje fall de större (intill till äventyrs befintliga
hinder), ju ofta hysa den värdefullare fisken såsom lax, havslaxöring, annan laxöring
och sik. Dessa Åskslag, varav särskilt de två första ju i många floder uppstiga
högst avsevärda sträckor eller åtminstone så ha gjort — nu för tiden finnes tyvärr
på många håll hinder av olika slag — kunna givetvis ej finna särskild trevnad i
ett vatten, där tusen-tals klampar framflottas; framför allt i forsar, men även i
stryker blir en stor virkesmassa högst oroande för dessa Åskslag. Även med
beaktande av andra faktorer måste erkännas, att flottgodsets gång i våra vattendrag
har en tydligt skadlig inverkan på Asket. Att fiskar såsom lax och sik direkt
hindras i sitt uppstigande för floderna, har man haft tillfälle att iakttaga på sådana
platser, där timmer vissa tider ej framgått, åtminstone ej i avsevärda mängder;
Asket av resp. Åskslag har under samma lider omedelbart ökat, ofta från att hava
varit ringa eller intet, när fiottningen pågått oavbrutet.

Andra fiskar såsom id och braxen äro ännu skyggare än de förut nämnda,
och säkert är att t. ex. iden på många håll försvunnit eller i hög grad avtagit i
smärre strömmar på grund av fiottningen. På andra håll ha visserligen andra
orsaker, såsom dammar, föroreningar eller dylikt, haft liknande inverkan.

Där flottning förekommer i kräftförande sjöar, lida kräftorna nog alltid av
tappningar i samband med fiottningen, men framför allt oroas de, när timmer flottas
genom tränga åar eller sund, särskilt om botten är lera.

I floderna bildas ju på många håll störa brötar av stockar (för övrigt ofta
alldeles regelbundet); dessa brötbildningar kunna där och var, särskilt inom områden
där stockarna spridas över söndersplittrade bergpartier i floderna, hindra den
uppstigande fisken att följa de för densamma gynnsammaste vägarne. Vid renrensningen,
när donna, såsom ofta är fallet i störa floder, måste förläggas till hösten,
vid vilken tid de höstlekande laxartade fiskarne kunna vara uppkomna på sina lekplatser,
är arbetet med flottgodset sådant, att ifrågavarande fiskar lätt skrämmas
av timmer och båtar, isynnerhet söm vattenmängden donna tid i regel är högst
väsentligt minskad.

Dammar avsedda för sparande av flottningsvatten hindra ju i regel en hel

511)

del fisk i dess fria gång, helst om blott mer eller mindre långa flottningsräimor
och ej själva flodrännan matas med vatten.

Virkesupplag i sjöar och framtlottning av virke i ringbommar över sjöar har
ovan berörts, men sådana vatten kunna även på annat sätt lida inverkan av flottningen.
Först och främst brukar i många sjöliknande utvidgningar med något
strömdrag virke få flyta läst och blir då ofta till en ej oväsentlig del liggande mot
stränderna, där det lätt hindrar fisket, särskilt om virket är i sjunkande eller
sjunket tillstånd. Där länsor leda virke! över mindre vatten, utsättas ej stränderna
för åverkan, men kan fiske! med t. ex. nät och not försvåras eller ofta omöjliggöras.
kiknande är för övrigt förhållandet även på andra ställen, där länsor,
timmerskiljen eller timmerupplag äro tillfinnandes. På en del håll är bibehållandet
eller nyinrättandet av lämpliga fiskevålar omöjliggjort genom att flottgodset skall
fram, ja hela laxfisken hava i floder blivit nedlagda och jämnade med botten.

Återstår att skärskåda inverkan på fiske! genom det avfall i bark och träspånor,
som i ej ringa utsträckning uppstår vid flottningen. Vad först angår träspånor
och mindre träbitar, vilkas närvaro till en del sammanhänger med diverse
byggen i flottlederna, så finnes sådana trärester nedsjunkna på botten i någon
nämnvärd mängd blott i mindre tränga flottleder.

Flottledernas förorenande av bark är emellertid långt betydelsefullare, och
härpå har uppmärksamheten under lång tid varit riktad.

Utan att närmare ingå på hur förhållandena gestalta sig i praktiken inom
landets olika delar, må bär i donna fråga framhållas följande. Först och främst
torde det vara uppenbart, att gran- och furuvirke (om andra trädslags flottande
äger man inom laude! för närvarande högst obetydlig erfarenhet), som ej barkats,
vid 2-årig flottning i regel blir renbarkat. Att vattendragen vid sådan! förhållande
tillföras allt för orimliga mängder bark synes vara tydligt.

Vad så den 1-åriga flottningen angår så ställa sig förhållandena väsentligt
olika. I kortare och framför allt välbyggda flottleder kan flottgodset — antingen det
gäller tall eller gran -- särskilt under gynnsamma vattenförhållanden framgå på
sådan! sätt, att avbarkningen blir ringa och av mindre betydelse. Under andra
förhållanden blir emellertid denna barkfällning högst betydlig, ja i vidriga fall kan
både gran- och tall virke bli alldeles rent från bark, även om det ilagts med barken
fullständigt orörd. Att märka är att virke! ofta blir mer eller mindre rent på undersidan,
då samtidig! översidans bark kan vara nog så väl bibehållen, detta beroende

520

på att stockame gärna intaga samma jämnviktsläge i späkt eller någorlunda späkt
vatten.

Skärskådas så de bägge slagen av virke, gran och tall, finner åtminstone
jag, att granen, vars flottning i obarkat tillstånd ju är regel norr om Dalälven, i
i det hela behåller barken ej så litet bättre än tallen; en olika uppfattning kommer
dock någon gång till synes. Så framhåller byråchefen Örtenblad i sitt utlåtande i
samband med ärendet angående flottningen i Diné- och Vindel-älvarne (se ovan berörda
utslag av Konungens befallningshavande i Västerbottens län av den 31 okt. 1906)
bl. a., »att grantimrets bark något lättare lossnar under flottning än talltimrets, i följd
varav flottleden jämte strandängarne skulle i högre grad vara utsätta för att förorenas
av granbark* än av tallbark, därest virke av båda träslagen, flottades obarkat.»
Av särskilt intresse är den s. k. randbarkningen av pappersved, ett barkningssätt,
som ibland ej synes medföra någon större risk, men som under ogynnsamma förhållanden
— t. ex. vid virkets långvariga strandning (på grund av vattenförhållanden
eller annat), ja rent av övervintrande i flottleden, trots avsedd 1-årig flottning —
lätt medför det fullständiga avbarkandet eller avflåendet av de långsträckta barkremsorna
mellan ränderna i barken. Exempel finnes, när massan av dylik frigjord bark
varit högst avsevärd och synnerligen besvärande för Asket. I detta sammanhang
må understrykas att donna randbarkning ingalunda förekommer över allt, där
pappersved framflottas. Sålunda ej i Ångermanälven, där numera en högst betydande
mängd sådant virke årligen flottas. Förklaringen härtill har uppgivits vara,
att pappersveden i Ångermanälven flottas i (ungefär) »dubbla längder», och man
därför ej behövde genom randbarkning uppnå en så att säga extra torrhet hos
virket för att få detsamma att flyta tillräckligt länge; man förklarar saken närmare
så, att det mer svårflytande toppartiet lättare flyter med tillhjälp av den närmast
under toppen följande delen, vilken därför ej frånskiljes. På andra håll, där pappersveden
flottas i mindre längder och då samtidigt randbarkas, uppgivas olika skål
för donna randbarkning; man talar om bättre uttorkning av virket och att man
får bättre mått vid köp av sådant virke. Från början lär man hava hoppats, att
randbarkningen skulle som resultat giva under flottningen alldeles renbarkat virke;
men så illa ställa sig ju i allmänhet förhållandena ej. Ett annat och som det vill
synas viktigare skål till randbarkning uppges vara, att obarkad pappersved, som
upplägges i störa travar, lätt får en gul och av fabrikanten illa tåld färg, som
skulle sammanhänga med en förruttnelse i första stadiet. Donna färgförvandling

521

skall till stor del förebyggas genom en omsorgsfull randbarkning. Hur som helst
må här framhållas, att randbarkning ej synes vara nödvändig för själva flottningen,
om man ser till att denna försiggår i större längder.

Angående furuvirke, som fortfarande med jämförelsvis få undantag måste
barkas, nämner byråchefen Örtenblad i det förut omnämnda utlåtandet, att i Byskeälven
under 1-årig flottning obarkat furuvirke enligt hans undersökning förlorade
omkring */* av barken. Man lägge i detta sammanhang märke till att granvirke
enligt Örtenblads förut refererade åsikt skall släppa mera bark än furuvirke.

Barkningen av furuvirke är sällan så fullständig, att icke en hel del av
barken, särskilt den inre s. k. sa vbarken, lämnas kvar; under flottningen släppa
dessa barkrester lätt och på sådant sätt tillföras flottlederna ej så obetydliga
mängder bark.

Att den kvarlämnade savbarken lätt lossnar utgjorde tydligen det förnämsta
skälet till att barkningstvånget för furu virke upphävdes i Ume- och Vindel-älvarne;
man jämföre ovan berörda utslag av den 31 okt. 1906 och särskilt fiskeriassistenten
Wahlbergs där intagna utlåtande. Han ansåg — tydligtvis i strid med Örtenblads
erfarenhet — att obarkat furu virke bibehåller sin bark i det närmaste oberörd
eller om någon mindre del avslites, skulle denna tillika med den åtföljande savbarken
förbliva flytande under en längre tid. Barkas återigen furuvirket, menade
Wahlberg, tillföres under alla förhållanden flottlederna all savbark, som lätt sjunker
och antages vara — direkt eller indirekt — farlig för Ilsken. Nu kan emellertid
anmärkas, att den savbark, som bevisligen anträffas utefter de norrländska flodernas
botten mycket väl delvis kan härröra från granvirke, som visserligen i regel ilägges
obarkat, men som även i stor utsträckning förlorar sin bark. Savbarken kan till
en början följa ytterbarken, men frigöres så småningom mer eller mindre från
densamma.

Vidare måste återigen framhållas att obarkat furuvirke i stor utsträckning
kan förlora sin bark under 1-årig flottning, ett förhållande, som just ägor rum i
Ume-älven. Här hava upprepade undersökningar, delvis av mig, givit vid hunden,
att en högst avsevärd del av ifrågavarande fnruvirke blivit fullständigt eller i hög
grad avbarkat. Att det härvidlag varit fråga om virke, som blott flottats samma
sommar, har uppgå vits på orten; men även om i några fall en del virke, som avsetts
att framflottas under en sommar, blivit över till den följande och då blivit

522

alldeles rent från bark, så visar ju detta, att barkning bär behövt ifrågakomma
för att ej floden skulle belamras med onödiga mängder bark.

Wahlberg har enligt min mening, åtminstone när det gäller ifrågavarande
flottleder, ej träffat det råtta, när han anser att obarkat furuvirke skulle ge mindre
barkavfall till flottlederna än på vanligt sätt barkat furuvirke. Viktigt är att observera,
att när Wahlberg tillstyrkte för Ume- och Vindel-älvarne barkningstvångets
upphävande för furuvirke vid 1-årig flottning, gjorde han det under vissa förbehåll
bl. a. följande:

»1) att all den bark, som möjligen finnes uppfluten på eller invid stränderna
vid inträffande lågvatten genom flottningsföreningens försorg årligen hopsamlas och
uppbrännes;

2) att, då timmerflottningen, huru den än bedrives, högst menligt inverkar
på Asket i vattendragen, fiottningsföreningen ålägges anlägga och underhålla en
laxodlingsanstalt vid Vindel-älven samt att årligen från samma anstalt utsläppa i
älvens övre delar minst 100 000 laxyfigel och lika mycket sikyngel;

5) att slutligen fiottningsföreningen ålägges, vidkännas kostnaderna, då--

— — — — eller då Konungens befallningshavande aktar nödigt låta besiktiga
vattendragen för att tillse, att de föreskrivna bestämmelserna efterlevas.»

Dessa och Övriga av Wahlberg gjorda yrkanden blevo emellertid av Konungens
befallningshavande ej bifallna.

Till sist är att märka, att tillståndet att flotta obarkat furuvirke i Ume- och
Vindel-älvarne ej innefattar en bestämmelse om att slarvigt barkat virke ej får
flottas. Under antagande av att obarkat furuvirke är ofarligare än barkat — ett
antagande som ej kan hava allmän giltighet utan blott gäller för flottleder, där
virket framflottas hastigt och utan hinder — skulle naturligtvis bestämmelser utfärdats,
vilka förhindrat flottningen av slarvigt barkat furu virke. Som detta virke
ser ut i Ume-älven, visar det alla .övergångar mellan obarkat och någorlunda väl
barkat virke. Saken är ju nämligen den, att många virkesägare fortfarande vilja
hava sitt virke barkat, men att denna barkning av skogsarbetarne, som väl känna
till barkningstvångets upphävande för ifrågavarande vatten, utföres synnerligen ojämnt.

När man för Ume- och Vindel-älvarne medgav barkningstvångets upphävande
även för furuvirke, var man nog på det klara med, att en hel del av furuvirkets
ytter- eller s. k. kork-bark skulle avskavas, men samtidigt var man av den
åsikten, att denna lättflytande bark skulle uppkastas på stränderna och på så sätt

ej kunna förorena själva floderna. Emellertid framgår av en besiktning'' av vissa
delar av Ume-älven, att blott de barksträngar, som avsättas vid ovanligt högt
vattenstånd, bliva kvar och förmultna på platsen, men att den mesta barken däremot
åter utföres i floden vid kommande högvatten; med andra ord i regel tillföras
flottlederna förr eller senare största delen av denna korkbark, såvida den ej, vilket
någon gång sker, blir hopsamlad och uppbränd på stränderna. I detta sammanhang
måfanmärkas att en mindre del av korkbarken avnötes i så fina smulor att dessa
hinna sjunka, innan de. natt stranden. — För Skellefte-älven, där likaledes barkningstvånget
för furuvirke är upphäft, uppgives av sakkunnig person att barkföroreningen
är högst betydande och minst lika stark som den i Ume-älven.

Den flottlederna tillförda barken inverkar hindrande eller förstörande på
fisket på olika sätt. Barkanhopningar i så väl stillastående som rinnande vatten
kunna belamra botten så, att lekplatser och andra för fiskens naturliga liv viktiga
områden förstöras. Olägenheterna äro då först sådana av mekaniskt slag, d. v. s.
med direkt förstörande eller förkvävande inverkan på t. ex. fiskrom, diverse lägre
djur och växter; vidare har man att tänka på att fisken vid sitt näringsupptagande
ej eller blott med svårighet kan finna sin föda, om donna nu över huvud taget
finnes kvar i normal mängd under eller intill de anhopade barkresterna. Men när
så dessa rester så småningom övergå till förruttnelse, tillkommer tydligen en annan
fara, liggande i det förskämda vattnets skadliga inverkan på så väl fisken som på
i vattnet befintliga organismer, nödvändiga för fiskens liv och trevnad. Samtidigt
är stor fara för att skadliga organismer såsom vissa svampar gynnas i sin utveckling.
I den mån som dessa anhopningar bliva störa, temperaturen hög och
vattenomsättningen svag, växa olägenheterna av desamma.

I vilken utsträckning barkrester menligt inverka på lekplatserna för lax och
större laxöring, alltid belägna i strömmande vatten och på ren botten av grus och
småsten, är ovisst. A ena sidan kan man, såsom jag i okt. 1913 hade tillfälle till
(inom Medle by) i Skellefte-älven, se lekplatserna synnerligen rena, men å andra sidan
är det osäkert huruvida ej på våren, när laxynglet är kläckt, bottenlagrade massor
av bark, bl. a. savbark, då med det stigande vattnet kunna föras ut över lekplatserna
och skada det späda, ömtåliga ynglet. Vidare är det synnerligen ovisst,
huruvida bottens rensning under höstfloden alltid blir så fullständig på dylika lekplatser
som i Skellefte-älven; mycket beror ju härvid på vattenmängden och lutningsförhållandena
och samtidigt på var den starkaste barksläppningen ägt rum.

524

Siklekplatserna i våra floder äro belägna på mindre strömstarka ställen och
äro härigenom mera utsatta för förstörelse av barkrester; vid mitt besök av Skellefteälven
farinös, sannolikt i närheten av dylika platser, en hel del sjunket virke, som
i stor utsträckning hindrade notdragning efter sik, och dessutom en myckenhet
bark, huvudsakligen långa, i strandbrinkame nedslammade barkremsor.

Som en allmän avslutning må erinras om, att i vissa fall flottningen har
obetingat större betydelse än Asket, ja i en del fall alldeles förhärskande betydelse,
men att i andra fall Asket väl kan mäta sig med och- mången gång överträffa
flottningen i betydelse. Det är därför enligt min mening ej redligt, när det gäller
att lagstifta för hela landet med dess så skiftande förhållanden, att som regel borttaga
barkningstvånget; ett sådant frigivande skulle i för hög grad äventyra
Asket. Där barkningstvånget upphäves eller redan är upphävt, bör man enligt min
mening, icke minst med tanke på de ofta ökade flottgodsmängdema, med vissa
mellantider efterse i vad mån Asket blivit lidande eller ej. För viktiga vatten böra
dylika besiktningar och undersökningar, som de flottande alltid höra bekosta, utföras
oftare än när det gäller mindre viktiga vatten. Och må det ankomma på
dylika besiktningar, varvid hänsyn särskilt tages till flottgodsets utseende efter
genomgången flottning och till bottens grad av förorening, huruvida tidigare meddelat
tillstånd till flottning av obarkat virke bör bibehållas, till sin omfattning förskjutas
eller indragas.

Uppsala den 31 december 1913.

I. Arwidsson.

525

Bilaga III.

Konungens befallningshavandes i Västerbottens län utslag i fråga om sökt befrielse
från skyldigheten att avbarka furutimmer, som för flottning nedlägges i Urnans
och Vindelns vattendrag samt deras reglerade biflöden; uti vilket mål nuvarande
byråchefen Th. Örtenblad och fiskeriassistenten J. V. A. Wahlberg med biträde
- av godemän hållit syn och undersökning samt i övrigt utredning skett, på sätt
här nedan närmare omförmäles; givet Umeå i landskansliet den 31 oktober
1906.

Av handlingarna i målet har Konungens befallningshavande inhämtat:
att, sedan på framställning av dels Sorsele socknemän, dels lappfogden A. F.
Burman dels ock Umeå flottningsförening om vidtagande av åtgärder för upphävande av
gällande föreskrifter angående barkning av furutimmer, som för flottning nedlägges i
Urnans och Vindelns vattendrag med dess reglerade biflöden, Konungens befallningshavande
genom resolution den 2 mars 1903 förordna! dåvarande överjägmästaren Th.
Örtenblad och fiskeriassistenten J. V. A. Wahlberg att för åvägabringande av utredning,
om och i vilken mån nu gällande bestämmelser uti berörda hänseende kunde upphävas
beträffande omförmälda vattendrag, med biträde av kronojägaren Johan Valfrid Nordström
i Vännäs och skiftesgodemannen J. P. Lindström i Långsele, Örträsk socken, i
tillämpliga delar verkställa sådan syn och undersökning, som avses i 1 och 4 §§ i flottningsstadgan
den 30 december 1880, ävensom att för frågans bedömande avgiva yttrande,
Wahlberg särskilt huruvida fiskenäring av större betydenhet och erkannerligen
laxfiske skulle genom åtgärden lida väsentligt förfång, så hava i behörig ordning kungjorda
sammanträden med befolkningen i de socknar, som beröras av ifrågavarande
vattendrag, av synemännen hållits i Örträsk skolhus den 6 juli 1903, å gästgivaregården
i Lycksele den 21 och å gästgivaregården i Stensele den 29 i samma månad, å gästgivaregården
i Försele den 10 därpå följande augusti, å Vännäs * skjutsstation i Mala
socken den 20, å gästgivaregården i Björksele i Lycksele socken den 22, i Åmträsk i
Nors jk) socken den 29 och i Risk den i Burträsk socken den 31 i sistnämnda månad
samt i Åmsele i Degerfors socken den 2, i Norra Degerfors den 7, i Tvärålund, Degerfors
socken den 10, å Vännäs gästgivaregård i Vännäs socken den 14 och å Nyhult i
Umeå socken den 16 september samma år;

att, vid sammanträdet i Örträsk samtliga närvarande sakägare påyrkat befrielse
från barkningsskyldigheten, till stöd varför huvudsakligen anförts, att den i skogen kvarliggande
barken försämrade skogsbete! och hindrade trädplantor att uppväxa; att det
avbarkade timret avgåve mera kåda och terpentin än de obarkade stockarna, vilket inverkade
menligt på fiske!, då terpentinet blandade sig med vattnet; att, då flottningen
numera ginge så fort, att timmer i allmänhet icke behövde för flottning ligga över i

526

vattendragen från ett år till ett annat, flottleden skulle mindre förorenas av avfallet från
obarkat än från barkat timmer, alldenstund den på stocken kvarsittande s. k. savbarken
lätt lossnade och komma i vattnet sedan den yttre s. k. korkbarken borthuggits; och
att växtlig ungskog måste undanrödjas, för att det fällda trädet skulle bliva tillgängligt
för avbarkning, då däremot stocken kunde framsläpas utan att skada annan ungskog än
den, på vilken han fallit, om skyldighet att barka densamma icke förefunnes;

att, vid sammanträdet i Lycksele förre jägmästaren A. F. Berselius, med förmälan,
bland annat, att barkning av flottgods vore onödig, där flottningen vore ettårig,
varemot vid två- eller flerårig flottning talltimmer, såsom hittills skott, borde avbarkas,
vrkat barkningstvångets upphävande så att talltimmer i detta hänseende bleve likställt
med grantimmer;

att, vid de i Stensele, Försele, Vännäs skjutsstation, Björksele och Åmträsk hållna
sammanträdena, där förslag jämväl väckts dels om förbud för flottning av obarkat furutimmer
och dels om bibehållande av barkningsskyldigheten beträffande sådant timmer,
vars nedflottning droge längre tid än ett år, samtliga närvarande sakägare uttalat sig
för befrielse från donna skyldighet i fråga om timmer, som nedflotta^ på ett år, och
därvid, under åberopande jämväl av de skäl, som vid sammanträdet i Örträsk andragits,
huvudsakligen vidare framhållit, att den från det avbarkade timret lätt lossnande savbarken
fastnade i fiskenäten och därigenom vållade stor skada å fisket; att det från
sådant timmer utsipprade terpentinet blandades med vattnet och skadade gräsväxten å
lågt liggande ängar, som översvämmades vid högt vattenstånd; att kostnaden för avbarltningen,
som uppginge ända till 10 öre per stock, därjämte vore så dyr att det icke
vore ekonomiskt fördelaktigt att avverka mindre talltimmer, så länge skyldighet att avbarka
detsamma förefunnes; att en mängd för skogen skadliga insekter trivdes och förökade
sig uti de i skogen kvarliggande barkhögarna, varifrån de spredo sig till och
angrepo de friska träden; att de i vattendragen nedlagda stockarna bättre skulle hålla
sig flytande, om barken finge kvarsitta, och att det avbarkade timret visade benägenhet
att spricka, varigenom värdet å detsamma förminskades;

att, vid sammanträdet i Risliden meningarna i frågan varit delade, i det att åtskilliga
sakägare ansett, att talltimrets avbarkning vore av ringa betydelse för fisket
och gräsväxten i donna ort, samt förty hemställt, att gällande bestämmelser angående
barkning måtte bibehållas, särskilt som det både vid timrets drivning och flottning vore
lättare att hantera en hackad, än en obarkad stock, samt barkningsskyldighetens upphävande
skulle medföra en avsevärd minskning i arbetsförtjänsten på timmerdrivningen,
varemot en del andra tillstädeskomna intressenter på enahanda grunder som förut i
ärendet framhållits yrkat barkningstvångets upphävande;

att, vid de inom Degerfors socken hållna sammanträdena de närvarande uttalat
sig för barkningstvångets upphävande, därvid dock å ett sammanträde jämväl framhållits
önskvärdheten av ett interimstillstånd och anhölls att under 3 eller 5 år flotta obarkat
furutimmer för vinnande av erfarenhet i frågan;

att, vid sammanträdena i Vännäs och Nyhult olika åsikter i frågan gjort sig
gällande, i det att åtskilliga sakägare på ovan angivna skäl uttalat sig för barkningsskyldighetens
upphävande, under det att andra påyrkat dess bibehållande, enär obarkat
timmer innan det kommit så långt ned som till Vännäs, släppt ifrån sig en myckenhet
bark, som vållade stor skada å fisken och ängar;

att, byråchefen Örtenblad i avgivet utlåtande till en början påpekat de svårigheter,
som mötte vid tillämpning av och vid åtgärder för efterlevnad av i förevarande

527

sak gällande bestämmelser och i sammanhang därmed framhållit, att nämnda bestämmelser,
enligt hans uppfattning, vore av den beskaffenhet, att do allenast i trängande fall borde
bibehållas, varefter han fortsätter sålunda:

“Avbarkning utföre.-? i regel samtidigt med virkets avverkning och aptering i
skogen. Härvid förfares allmännast på det sätt, att stammens nedre del, så högt upp
arbetaren bekvämt når, avbarkas med yxa, medan trädet ännu står. När stammen fällts,
uppkvistas den och indelas eller apteras i de virkesslag, som därur böra uttagas, varefter
dessa var för sig barkas. Härvid användes antingen yxa eller barkspade, ofta
båda dessa redskap växelvis på det sätt, att den tjockare barken å rotstocken borthugges
med yxa, och den tunnare barken å stammens övre del avlägsnas med barkspade,
som därvid skjutes framåt och under gynnsamt väder kan lämna ett raskt utfört,
men dock gott arbete. Arbetaren framskrider under barkningen bredvid stammen och
borthugger därvid ungträd, som stå hindrande i hans väg. När barkningen utförts på
timrets översida, “kullras det om“ eller vändes, så att den obarkade förra undersidan
kommer upp. Under donna operation förstöres i regeln ett större eller mindre antal
plantor, som stå invid stammen. Härpå slutbarkas timret, varefter ungefär hälften av
den borttagna barken befinnes liggande på värdera sidan om stammen. Under stark
kyla sprides den vid arbetet vidare omkring än vid blid väderlek. Dock skall man,
sedan timret bortförts, finna barken ligga i två bälten på murken. Mitt emellan dessa
har stammen under barkningsarbetet legat. Varje bälte innehåller givetvis mest bark,
där stammen haft sin tjockare, närmare roten belägna del. Upptill närmare det ställe,
där stammens toppände legat, ligger barken tunn!, och donna bark, som tillika själv
är tunn, sammanrullar sig vid uppvärmning och torkning i sommarsolen, så att marken
där ingenstädes är helt barkbetäckt. Tjockbarken, som icke kan hoprulla sig, bildar
däremot samlingar, vilka i ett flertal år fortfara att delvis täcka marken.

Sistnämnda bark hindrar både skogsplantor och andra växter att uppspira. Ett
överslag rörande den yta, som dessa för skogsplantor och andra växter verkligen hindrande
bälten av bark upptaga, har givit vid handen, att man i medeltal icke kan beräkna
dem till mera än omkring 2 kvadratmeter för värjo barkad timmertall. Antalet årligen
för flottning avverkade tallar inom Urnans och Yindelns flodområde kan man anslå till
omkring 900,000 st., på grund varav den yta av skogsmarken som i följd av talltimrets
avbarkning årligen bliver betäckt med bark, så länge nu gällande bestämmelser om avbarkning
av flottgods av tall, förr än det i allmän flottled nedlägges, kan komma att
för Urnans och Yindelns vattendrags flodområde äga tillämpning, kan beräknas uppgå
till 1,800,000 kvadratmeter eller 180 hektar. Barkens multning försiggår mycket sakta,
vanför barken ganska länge läcker marken dock så att täcke! efter hand blir tunnare,
allt eftersom barkens multning fortgår. Anslår man den tid, varunder barken genom
att täcka marken hindrar skogsplantor och andra växter att uppspira, till 25 år, vilken
tid likväl visat sig vara mycket svår att närmare bestämma, skulle det av bark permanent
täcka område! i Urnans och Yindelns flodområde utgöra 4,500 hektar. Även om
detta tal skulle framdeles visas vara för högt, lider det dock ej något tvivel, att icke
barken från de avbarkade tallstammarna skadar såväl skogsåterväxten som skogsbete!.

Från donna sida sett skulle man alltså obetingat kunna uttala sig för barkningstvångets
upphörande. Men saken har även en annan sida.

Skogsträden likasom andra växter hämta till stor del sin näring från marken. Da
man avverkar och bortför skogsprodukter, bortför man därvid ock en del av markens
näringsämnen. Dessa ersättas icke genom gödning, i följd varav man, där icke för -

528

vittring i marken under vissa omständigheter pågår så fort, att därigenom uppkommande
näringsämnen ersätta de bortförda, är berättigad anse, att markens näringsförråd under
tidernas lopp något minskas. I länder, där skogsavverkning länge bedrivits, och där i
huvudsak alla skogens produkter (stam med bark, stubbar och grenar) tillgodogöras,
har donna fråga blivit aktuell och man har kunnat påvisa en tillbakagång i skogsmarkens
produktionskraft. Hos oss torde donna tidpunkt ännu vara ganska avlägsen, men ju
mera vi av skogens produkter bortföra, desto förr skall den inträda. Vi lämna nu i
regeln kvar i skogen att multna stubbar, grönår, toppar och, därest timret avbarkas,
jämväl barken. Härigenom återfår marken en stor del av vad hon lämnat, och därjämte
ämnen för humusbildning. Och det förhåller sig så, att de saftiga delarna av
barken och de finare kvistarna innehålla en större mängd askbeståndsdelar än trädets
stam och grövre grönår. Det är sålunda av rätt stort värde, att förstnämnda delar få
multna i skogen. Ehuru den vid timrets avbarkning i skogen kvarblivna barken skadar
skogsåterväxten och skogsbete!, torde man på grund av det sist anförda icke obetingat
kunna påstå, att den i skogen gör mera skada än nytta. Dock är tallbarken med sin
tunna saftiga del i berörda avseende av långt mindre värde än granbarken, som jämväl
lättare multnar. En i vissa fall uttalad förmodan, att för skogen skadliga insekter skulle
hava tillhåll i den på marken liggande barken, saknar all grund.

Barkningen ägor obestridd betydelse vid timrets utdrivning till vattendraget.
Härvid tillgår nämligen på det sätt att, sedan träden apterats till timmer, dessas ena
ände lyftes upp på stöttningsbanken och där med kedjor fästas för att med andra änden
släpande i snön köras fram till lassbänken, där timrets lossning sedermera verkställes.
På korta drivningsvägar släpköras emellertid timret ända ned till vattendraget. Under
släpningen minskas friktionen därigenom, att timret avbarkats på en del av den släpande
sidan, “släpsidan". En sådan släpbarkning underkastas derföre även timmer av gran.
I händelse att barkningstvånget komme att upphöra för flottgods av tall, skall emellertid
virkets släpsida fortfarande komma att avbarkas för att underlätta virkets framsläpning
och drivning. Det är nämligen ej blott vid framsläpning av timret, som barkningen
underlättar arbetet, utan jämväl det Övriga drivningsarbetet har därav nytta. Tallbarken,
särskilt av trädets nedre del, är i regeln tjock och sprickfull, iföljd varav snö har benägenhet
fastna i sprickorna på barken av obarkat talltimmer, varigenom detta blir
tyngre och svårhanterligare samt upptager större utrymme å lasset än barkat talltimmer,
vid vars yta snön har ringa benägenhet att fastna. Vid drivningen medhinnes på grund
av det nyss anförda en något större mängd av barkat än av obarkat talltimmer.

Icke blott drivningen utan även flottningen av tallvirket underlättas av barkningen.
Tallbarkens skrovliga yta medför nämligen en betydande friktion, som gör att obarkat
flottgods av tall har benägenhet att stanna mot stenar och grund, samt därigenom giva
upphov till “brötar" eller* sammanhopa! timmer i vattendraget. Sådana brötars lösgörande
kan förorsaka betydande arbete och kräva rätt lång tid, varunder de utgöra hinder
i flottleden. I alla de fall, då timret med handkraft behöver sättas i rörelse, är
barken hindrande genom friktion mot närliggande timmer ävensom mot stränder, ledare
och framför allt, ifråga om grunda ställen i flottleden, mot bottnen. Det obarkade timret
har ock ansetts mera slita flottled sbyggnader och stränder samt genom barkens avfallande
mera skada strandängarne än det barkade virke!. I följd av nu antydda förhållanden
har ock för vissa flottleder bestämts förhöjd flottningsavgäld för obarkat timmer,
vilken förhöjning undantagsvis uppgått till 50 proc. av avgälden för barka! timmer.

Ifråga om barkens avfallande under flottningen från obarkat virke av tall har jag

529

utfört undersökning av sådant virke från Skellefteå och Byske alvar, vilket efter nedflottning
utför sagde alvar i flottar bogserats från deras mynningar till sågverk vid Ume
älvs mynning. Virket från Skellefte älv hade undergått två-årig flottning. Likväl befanns
mera än en tredjedel av barken vara kvarsittande på timret. Det bör dock härvid
anmärkas, att timret härrörde till stor del från friska vindfällda träd, å vilka barken
i följd av minskad tillväxt och torkning syntes hava hårdare fastnat än vad fallet är
ifråga om timmer utav frisk ståndskog. Sådant timmer från Byske älv, vilket därstädes
undergått ettårig flottning, hade bark till något mindre del kvarsittande än vad'' som
ovan uppgivits för timret från Skellefte älv. Det visade sig även, att den tunnare
barken å toppstockarna lättare avfaller än den tjocka barken å stammens nedre delar.

Talltimmer, som flottas obarkat, kan alltså redan under första flottningsåret förlora
en större eller mindre del av sin bark, och ju längre tid timret ligger i flottleden,
desto mera bark avfaller. Det förhåller sig därjämte så, att ju flere forsar, som förekomma
i en flottled, desto större bliva de yttre slitningar, för vilka timret utsättes, och
desto förr avslites barken. Under en snabb försommarflottning i en flottled utan svåra
forsar synes obarkat virke av tall kunna bibehålla barken i det närmaste oskadad. I
alla händelser kommer allenast en ringa del av barken att avfalla och förorena flottlederna
och stränderna. I överensstämmelse härmed har ock under sammanträden för
inhämtande av allmänhetens mening i barkningsfrågan, i vad den angår Urnans och
Vindelns vattendrag jämte deras reglerade biflöden, upplysts, att under den tid, då talltimmer
därstädes flottades obarkat, någon avsevärd mängd tallbark icke blev vid ettårig
flottning å strandängarna kvarliggande, vilket vore en följd därav, att obarkat tall timmer
under första flottningsåret icke fällde barken, varemot, om sådant timmer finge ligga
över i flottleden och framflottas under två eller flora flottningsår, mycket bark komme
att avfalla.

Ehuru med hänsyn till själva flottningen barkat timmer i allmänhet förorsakar
långt mindre arbete och besvär än obarkat, gives det dock vissa förhållanden, då den å
timret kvarsittande barken kan vara till gagn även för flottningen. Den tjocka tallbarken
kan nämligen, om den får kvarsitta å frodvuxet virke, bidraga till att hindra
detta från att sjunka, vartill sådant virke av icke gamla träd har benägenhet. Och
dylika träd komma framdeles att avverkas i större skala än vad hittills skott. I skogsvårdens
intresse fordras nämligen i många fall, att frodvuxna, storgreniga och fula, men
relativt unga tullar (så kallade "vargar") höra avverkas. Barkas timret efter sådana
träd, vilkas ved huvudsakligen utgöres av splint, början det, efter att under någon tid
hava legat i flottleden och insupit vatten, att med storändan sjunka under vattenytan,
tills det omsider står snett på ände eller stundom nästan upprätt i vattnet, över vars
yta endast en mindre del av toppändan är synlig. En sådan “sänkare" eller “dykare"
följer endast med svårighet under någon tid med i flottningen, och den blir vanligen
efter" vid timrets framflottning över lugnvatten, emedan “dykaren" sticker sig under
ringbommen. Skall sådant sänktimmer icke helt och hållet sjunka och bliva kvarliggande
i flottleden, måste det landdragas och torka för att kunna flyta fram.

Får barken kvarsitta å frodvuxet talltimmer, bidrager den att hålla det flytande.
Barken är tjockast vid timrets storände och ägor därföre därstädes största bärkraft. Av
det förut sagda framgår ock, att det är vid sagda ände, som en ökad bärkraft bäst behöves
för att hindra frodvuxet virke att sjunka. Att tallbarken verkligen kan bidraga
att hindra sjunkningen, torde inses därav, att den terra tjockbarken är synnerligen lätt,

530

i följd varav stycken av sådan bark ofta användes såsom “flöten“ å nät och andra fiskredskap
i stället för kork.

Den nu senast berörda sidan av barkningsfr&gan har tillförene i mindre grad
varit förtjänt av beaktande, men i män som skogsvårdens krav tillgodoses, kommer den
att få ökad betydelse.

Den väsentligaste orsaken därtill, att en önskan angående barkningstvångets upphävande
ifråga om flottgods av tall allt mera gör sig gällande, är emellertid att söka i
de kostnader, som med avbarkningen äro förenade. Dessa kostnader växla ej blott med
hänsyn till virkets grovlek och beskaffenhet i övrigt (i främsta rummet dess frihet från
eller rikedom på kvistar), utan de beräknas ock olika högt på skilda traktör, vilket, om
det står i samband med olika stark vinterkyla, icke saknar berättigande.

Barkens tjocklek tilltager med trädets ålder och sålunda jämväl med dess grovlek.
Hos skilda trädindivider av ungefär samma ålder och storlek kan likväl barkens tjocklek
vara avsevärt olika. Barkningsarbetet är tyngre, ju tjockare barken är, och det ökas i
jämn proportion med virkets buktiga yta. Då man nu vet, dels att stammen avsmalnar
uppåt, dels ock att hos värjo normalt utbildad tall barken är tjockast nedtill, vare st den
kan uppgå till 3 ä 4 centimeter i tjocklek, medan den å stammens övre del i regeln är
så tunn, att den kan uppskattas till föga mer än lika många millimeter, torde härav
inses, att rotstockens avbarkning kräver långt mera arbete än det virke, som härstammar
från trädets övre delar, dock under förutsättning, att detta virkes kvistighet icke i högre
grad hindrar barkningsarbetet. I regeln är toppstockens avbarkning ifråga om virke av
tall ett relativt lätt utfört arbete.

Av det nu anförda torde framgå, att kostnaderna för avbarkning av ett talltimmer
kunna uppskattas olika högt, och att det icke är lätt att säkert beräkna medeltalet av
dessa kostnader. Jag har emellertid i stort medeltal för Västerbottens län anslagit dem
till 6 öre pr timmer, vilket medeltal jag anser kunna tillämpas å beräkningar rörande
Urnans och Vindelns vattendrags flodområde, ehuru visserligen under sammanträdet med
allmänheten både högre och lägre uppgifter förekommit.

Av en en så lågt beräknad barkningskostnad som 6 öre pr timmer leder till beaktansvärda
totalsummor, ty den i Urnans och Vindelns vattendrag med deras reglerade
biflöden fram flottade timmermängden utgjorde jämlikt härmed bifogad därom upprättad
tablå.

För år 1901 .................... 2,058,941 timmer

„ „ 1902 .................... 1,257,603

„ „ 1903 .................... 989,633 „ (approximativt)

För närvarande torde flottgodsets mängd kunna i medeltal beräknas utgöra omkring
1,500,000 timmer årligen, vilken summa, om den under senaste åren varit något
lägre, tvivelsutan inom kort skall komma att väsentligt överskridas, sedan pappersmasseved
börjat att inom flodområdet avverkas och flottas. För att möjliggöra tillvara tagandet

av sådant virke beräknas nämligen numera därför en lägre flottningsavgäld
(— 1/fi timmer). Av flottgods inom Urnans och Vindelns vattensystem utgöres den allra
största delen av tall. För närvarande beräknas allenast 19 proc. utgöra flottgods av
gran. Dock torde denna procent komma att ökas, i mån som en ökad mängd pappersmasseved
kan komma att tillföras flottlederna. På det att beloppet flottgods av tall ej
må kunna visas vara för högt beräknat, har jag anslagit det till 80 proc. av hela den
framflottade virkesmängden, i följd varav granprocenten höjts till 20 proc. Jämlikt

■lenna fördelning av det till 1,500,000 timmer beräknade flottgodset skulle därav
1,200,000 timmer kunna beräknas vara av tall. Kostnaderna för avbarkning av denna
betydande virkesmängd uppgå till ej mindre än omkring 72,000 kronor årligen. Betraktas
detta belopp såsom en årlig ränta, finna vi, att ett kapital av omkring 1,200,000 kronor
kan anses vara bundet i och för avbarkning av virke av tall, som för flottning tillföres
Urnans och Vindelns vattendrag med dess reglerade biflöden.

Kostnadsfrågan måste emellertid betraktas även från en annan sida. Träffa
kostnaderna relativt värdefullt virke, utöva de ett mindre ofördelaktigt inflytande, än
om de komma att belasta virke med så ringa värde, att dess tillgodogörande kan
bliva av barkningsfrågan beroende. Härmed äro vi inne på fråga» om tillgodogörande
av åtminstone en del av det virke, som i form av avfall får multna bort i skogarna.
Sadant virke av tall skulle, om det kunde framflottas billigt till järnväg eller lastageplats,
kunna finna användning och avsättning såsom kolved och pitprops samt i någon
mån såsom bränsle. U lotta i ngsstad gall i sin nuvarande form hindrar en i förhållande
till virkets värde avpassad låg beräkning av flottningsavgälderna för sådant virke, och
komme så härtill, att även detta avfallsvirke av tall skall, innan det i flottled nedlägges,
hava undergått avbarkning, så inses lätt orsaken därtill, att sådant virke hittills
blivit och kanske ännu under ett flertal år fortfarande måste bliva i skogen kvarlämnat
såsom värdelöst. Härvid är icke blott att beakta, att virke på sådant sätt förf area,
utan man måste ock besinna, att den väsentligaste förutsättningen för att kunna ägna
skogarna bättre vard oskiljaktigt sammanhänger med fråga» om avsättning för småvirke
och avfall efter timmeravverkningen.

Frågan om avbarkning av flottgods av tall har särskilt inom Vindelns floddal
satts i ett mycket nära samband med en sedan ett par decennier iakttagen försämring
av gräsväxten å strandängarna. Orsaken härtill ansågs ligga däri, att talltimmer
flottades obarkat, i följd varav kåda, som utträngt på virkets yta, upplöstes av vattnet
och utbredde sig på vattenyta», där det liknade en “hinna". I män som vårvattnet
s.jönke, komme donna terpentinhinna att fästa vid och bliva kvarsittande på gräset å
strandängarna, där den dels nedsatte fodrets värde dels ock skadade marken, så att
grässkörden efter hand bleve allt mindre. Det skarpaste uttalandet i detta avseende
gjordes av en strandägare vid Vindel» å sammanträdet i Försele. Han ansåg, att gräss
körd eu av nyss angiven orsak minskat till hälften. Utan att vilja bestrida riktigheten
därav att grässkörden å strandängarna högst väsentligt avtagit, tror jag dock, att
huvudorsaken därtill är en helt annan, än den ovan antydda. Strandängarna skördas
nämligen årligen, men någon övergödning av dem förekommer icke. Ängarna hava i
regel» uppstått genom bortrödjning av lövträd och lövbuskar å tätbevuxén fuktig
mark, där riklig humusbildning ägt rum i följd av ymnigt bl ad avfall från träd och
buskar. Under ett antal år efter rödj ningen giver donna näringsrika jord göda skördar.
Men med skördarna bortföras efter hand markens näringsämnen, och då dessa icke
ersättas, »tinagräs murken och skördarna måste avtaga. Man behöver i detta fall icke
lägga någon större skuld på flottningen, vare sig timret är barkat eller obarkat.

Även oberoende av den uppfattning man i sist angivna avseende kan hava,
måste dock fråga» om avbarkning av flottgods av tall för Urnans och Vindelns flodområde
tillerkännas en mycket stor ekonomisk betydelse. Detta ger oss osökt anledning
att anställa en kort jämförelse mellan flott gods av tall och gran med hänsyn därtill,
huruvida någon så avsevärd skillnad förefinnes mellan dessa båda trädslag, att den
nödvändiggör avbarkning av flottgods av det ena, medan virke av det andra obarkat

532

kan tillföras flottlederna. I detta avseende kunna vi frånse det inflytande, som
avbarltningen kan utöva på virkets beskaffenhet, emedan detta är en virkesägares
privatsak, varmed lagstiftningen icke torde på annat sätt höra befatta sig, än att
tillse, det hinder icke möta för virkesägaren att behandla sitt virke på det sätt, som
för honom kan vara gynnsammast, vilket emellertid leder därtill, att i fråga om flottgodsets
afbarkning samma frihet bör gälla för båda trädslagen.

Såsom å frågan inverkande får jag framhålla,

att k murken liggande granbark multnar fortare samt därvid avlämnar eu
större mängd näringsämnen än tallbark, i följd varav det från skogsvårdens synpunkt
vore lämpligare, att avbarkningsbestämmelsen gällde virke av gran än av tall;

att grantimmer med kvarsittande bark är hinderlig! för flottningen i något mindre
grad än tjockbarkiga rotstockar av tall men i högre grad än de tunnbarkiga toppstockarna
av sistnämnda trädslag, vårföre någon skillnad i detta avseende knappast kan
angivas.

att grantimrets bark något lättare Lossnar under flottning än talltimrets, i följd
varav flottleden jämte strandängarna skulle i högre grad vara utsätta för att förorenas
av granbark än av tallbark, därest virke av båda trädslagen flottades obarkat.

De angivna synpunkterna giva sålunda vid handen, att föreskrift om afbarkning
av flottgods ingalunda bör träffa virke av tall, därest virke av gran far flottas obarkat.
Det är ej heller de synpunkter, som ovan berörts, vilka givit anledning till gällande
föreskrift om afbarkning av flottgods av tall, utan bestämmelsen har tillkommit huvudsakligen
för att skydda fisket i de vattendrag, där virkesflottningen bedrives. Om,
såsom av fiskeriassistenten Wahlbergs härmed bifogade yttrande i ärende! framgår,
detta mål därmed icke ernås, och fiskevården alltså icke befrämjas av och ej heller
kräver afbarkning av flottgods av tall, förrän det i allmän flottled nedlägges, torde icke
något allmänt skål kunna anföras såsom motiv för den antydda bestämmelsens bibehållande.

Det torde därför slutligen böra ifrågasättas, huruvida några särskilda förhållanden
beträffande Urnans och Vindelns vattendrag med deras reglerade biflöden gorå det
nödigt, att flottgods av tall fortfarande kommer att avbarkas, förrän det i sagda flottleder
nedlägges. I allmänhet kan Urnans och Vindelns vattendrag såsom flottled
betecknas såsom eu enligt förhållandena inom Västerbottens län delvis svårflottad och
dyr flottled. Om ock orsakerna härtill icke äro i sin helhet att söka allenast uti
flodsystemets naturförförliållanden, utan ett berättigande måste tillerkännas det påstående!,
att vid flottledsbyggnadernas utförande åtminstone delvis saknats permanent
planmässighet, i följd varav vissa byggnadsarbeten haft karaktär av välmenta försök,
vilka måhända icke varit ägnande att tillfredsställa berättigade krav på en varaktig
god flottning, så kan likväl ej bestridas, att även vattendragen uppställa störa krav på
byggnadsingenjören, krav vilka delvis ännu äro olösta. Härtill kommer, att ej ens
själva flottningsarbetet haft enhetlig och systematisk ledning. Emellertid synas under
senaste åren aktningsvärda strävanden göras både att förse flottlederna med ändamålsenliga
och varaktiga byggnader och att centralisera ledningen av flottningsarbetet.
Betydelsen härav för här föreliggande fråga är icke ringa, ty härigenom utsträckes
område! för den ett-åriga flottningen.

Tillförene har ett-årig flottning bedrivits i Ume-älven till Stor-Uman och i
Vindelälven till Stor-Vindeln. Största delen av det virke, som tillförts flottledernas
övre delar från och med dessa sjöar, har blivit kvarliggande till påföljande år i

hallbommar nedanför sjöarna. Det är först under allra sista åren försök blivit gjorda
att framflotta även Stor-Umans virke på ett år, vilka försök, såsom var att vänta,
sedan tillräckligt stark bogserängare blivit tillgänglig å sagda sjö, krönts med framgång.
I följd härav äro numera de virkespartier, som i Urnans vattendrag med bivatten icke
framflottas på ett år, så obetydliga, att man kan betrakta hela donna del av flottleden
såsom för flottningen ett-årig.

Vindelälven, som i följd av sitt i allmänhet jämna fall utan avsevärt störa vare
sig forsar eller spakvatten (sel) förr ån upp i Försele socken är av naturen för flottning
gynnsammare än Urnans vattendrag, herde även den kunna inrättas för ett-årig
flottning åtminstonne ett distrikt högre upp än vad nu är förhållandet, det vill såga
Stor-Vindelns virke borde kunna medtagas i ett-årig flottning, så att allenast huvudåns
översta distrikt, varå virkestillförseln är ringa, tillhörde den två-åriga flottningen.
Härför torda emellertid fordras en ifrågasatt bogserångare å Stor-Vindeln, och anskaffandet
av donna ställes i samband med kanalisering av Bräskaforsen. Intill dess
sådana anordningar vidtages, som ställa i säker utsikt ett-årig flottning för virke, som
tillföres flottleden ovanför Bräskaforsen, torda icke böra ifrågasättas barkningstvångets
upphörande för donna del av Vindelälven. Att även något virke åtminstone från en
del av Vindelns reglerade bi vattendrag kan kräva två-årig flottning, bör däremot icke
tillmätas betydelse för frågans avgörande, enär den avsedda virkesmängden är relativt
obetydlig.

På grund av vad jag i det föregående haft äran anföra och

då bestämmelsen av talltimrets avbarkning måste anses vara svävande och
såsom rättsgrund olämplig;

då vid talltimrets avbarkning skogsåterväxten skadas och den i skogen kvarblivna
barken hindrar såväl trädplantor som betes växter att uppspira;

då obarkat virke av tall i stort sett icke är mera svårflottat än dylikt virke
av gran;

då visst slag av tallvirke visst sig flyta bättre obarkat än avbarkat;

då kostnaderna för avbarkning utgöra ett betydande kapital, och då dessa
kostnader försvåra tillgodogörande av avfallsvirke och virke av små dimensioner; samt

då i fråga om Urnan och Vindeln jämte deras reglerade bivattendrag allenast
den ovanför Bräskaforsen varande delen av Vindelälven är av betydelse såsom under
nuvarande förhållanden medförande två-årig flottning,

får jag vördsamt hemställa, att Kungl. Maj:ts befallningshavande i anledning av
bestämmelserna i § 20 av kungl. flotteingsstadgan den 30 december 1880 behagade
besluta, det flottning av obarkat virke av tall skall vara tillåten för alla delar av Urnan
och Vindeln med deras reglerade bi vattendrag med undantag av den ovanför Bräskaforsen
i Försele socken varande delen av Vindelälven i Västerbottens län.

Kungl. Maj:ts befallningshavandes remissakt av den 2 mars 1903, protokoll
förda vid behörigen utlysta sammanträden med allmänheten inom de socknar, som av
dessa flottleder beröras, vilka protokoll, förutom av undertecknad, underskri vits av
jämväl de utav Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnande biträden vid förrättningen,
ävensom av fiskeriassistenten Vid. Wahlberg avgivet särskilt utlåtande i
ärende! bifogas härjämte. Umeå den 12 oktober 1904. Th. Örtenblad.“

att fiskeriassistenten Wahlberg såsom yttrande i ärendet åberopat följande
skriftliga anförande:

534

“Till Konungens befallningsliavande i Västerbottens län.

Efter det undertecknad på grund av Konungens befallningshavandes förordnande
tillsammans med överjägmästaren Th. Örtenblad jämte förordnad nämnd deltagit i syn
och undersökning av Urnans och Vindelns vattendrag för åvägabringande av utredning
rörande väckt fråga om och i vilken man nu gällande föreskrifter, att furutimmer skall
hava undergått afbarkning, innan det i allmän flottled nedlägges, må kunna upphävas,
i vad de röra ifrågavarande vattendrag och dess reglerade biflöden, får jag med avseende
å denne frågas inverkan på fisket i vattendragen såsom mitt yttrande anföra följande:

Enligt meddelade uppgifter flottas nu omkring 700,000 timmer i Urnan och
800,000 timmer i Vindeln och bedrives flottningen så, att större delen av flottgodset
är nere i timmermagasinerna nedom Pängforsen i Urnan och Vännforsen i Vindeln i
medlet av juli. Det timmer, som tillföres vattendragen ovan Stor-Uman och Stor-Vindeln,
bliver dock till största delen kvarliggande till följande år i för sådant ändamål straxt
nedom dessa sjöar anbringade hållbommar.

Vid de under synens gång företagna undersökningarna har utrönts, att varken i
Urnan eller i Vindeln finnas några större samlingar av bark, utan är det förnämligast
endast i bak-idorna strax nedom forsarna samt i närheten av och inne uti själva timmermagasinerna
man finner bark, dels uppkastad på stranden, dels i mindre partier avlagrad
bland sand och grus på botten, bestående sådana samlingar dels av innerbark och ytterbark
av furu, dels ock av granbark. På ängarna uppfluten bark plägar nu mot ersättning
av flottningsbolaget av ängarnas ägare bortrödja», vilken bortrödjning dock understundom
syntes hava utförts på det sätt, att barken nedsopats i vattendraget, för att
flyta vidare tills den ånyo strandar på nedanför liggande ängar, och efter att sålunda
hava flyttats några gånger, bliver den slutligen så genomsyrad, att den sjunker till
botten och förorenar vattendragen. Om barken uppbrändes genast den vore hopsamlad,
komme askan marken tillgodo, och vattendragen b le vo betydligt mindre förorenade.

Såsom känt är, kan icke avbarkningen av furutimret verkställas så fullständigt,
att icke smalare eller bredare remsor av den inre savbarken bliver kvarsittande. Då
stockarna komma i vattnet, uppblötes donna savbark, varefter den under timrets färd
genom forsar och fall lätt avskrapas mot bottens ojämnheter, synnerligast utefter stockarnas
undre sidor. Stockarna hålla sig nämligen under hela flottningen i regel med
samma sida nedåt, den avnötta savbarken synes hava ungefär samma tyngd som vattnet,
och efter att hava flutit någon dag, bliver den något tyngre, så att den långsamt sjunker
mot botten och föres därunder vidare med strömmen till dess, att den fastnar mellan
stenar eller andra ojämnheter på botten. Vid Vindel-Cfransele uppgavs, att då man i
dervarande sel, där rätt stark ström förefinnes, utlägger en långrev på aftonen, befinnes
den vid upptagningen följande morgon? så fullsatt med savbark, att den är fingerstjock:
likaså vore de till Ons patafiske hörande garnlänkarna, vid ett där företaget besök, rätt
mycket belamrade med remsor av savbark jämte vattenväxter och mindre stycken av
ytterbark.

Vid där och var anställda försök med en av gles väv förfärdigad håv, varvid
donna släpades mot strömmen på olika djup under vattenytan, utröntes, att savbarken
söndertrasad i små slamsor förnämligast fanns i det närmast botten befintliga vattenlagret
och att endast undantagsvis några mindre smulor av ytterbark anträffades.

Vid timmermagasinerna nedom Pängforsen i Ume älv var jag i tillfälle närvara
vid en utsläppning av timmer, varvid observerades, att av 500 stockar voro 380 furu
och 120 gran. Av de 380 furutimren voro 2 helt och hållet obarkade, 28 stockar hade

savbarken oskadad kvar, å 190 var savbarken delvis, de Övriga 160 rikslän helt och
hållet bortsliten. Å de 120 grantimren var barken hel och oskadad på 59, till någon
mindre del skadad på 35 samt helt och hållet borta på de Övriga 26, dock syntes, att
dessa sistnämnda varit vad man kallar “ståndtorr a “ och måhända barkfall na innan do
nedfördes i älven. Vid undersökning av timmermagasinerna nedom Vännforsen i Vindel»
syntes förhållandet med avbarkningen vara lika med det i Urnan. Barkavfallets mängd
torde sannolikast kunna uppskattas sålunda, att från de barkade furustockarna avslites
under flottningen omkring 40 procent av den kvarlämnade savbarken, under det att från
det obarkade grantimret endast avslites omkring 2 procent.

I betraktande av att omkring 1 ’/ä miljon stockar årligen flottas i de här ifrågavarande
vattendragen och att furustockarna härav utgöra omkring a/4, bliver massan av
den under flottningen avslitna savbarken av ej så ringa betydenhet för fisket, då man
vet, att denna i allmänhet icke flyter upp på stränderna, utan stannar till större delen
på sådana platser i vattendragen, där laxfiskarna förrätta sin lek eller strax nedom
forsarna på den där befintliga sinåsteniga grusbotten.

Enligt vad vid sammanträdena blivit upplyst och på grund av vad dessutom
kunnat utrönas, håller sig barken på furutimret, om det nedlägges obarkat, i det närmaste
oskadad under första flottningsåret och om under flottningen någon del avstötes,
medföljer alltid den inre savbarken, som då — kvarsittande vid ytterbarken — flyter,
i stället för att såsom nu sjunka och förorena botten.

Vid sammanträdena har ofta framhållits, att det barkade furutimret i vattnet avsöndrar
vida mera kåda eller terpentin, än det obarkade, samt att denna kåda lada sig
som en hinna på vattnet, flöt omkring och upp på de översvämmade gräsmarkerna. Då
vattnet faller undan, avsätter sig kådan även på vattenväxterna invid stränderna av åar
och sjöar och fisket skulle härigenom blivit betydligt försämrat, sedan man började
barka furutimret.

För såvitt under synen kunnat utrönas har ock fisket såväl av lax som annan
fisk under de senare åren försämrats, vilken omständighet dock icke helt och hållet kan
läggas flottningen till last.

Hvad då först beträffa!'' laxfisket, så är detta nämligen i väsentlig mån beroende
på, att ett tillräckligt antal stamlaxar kan komma upp till sina lekplatser samt att de
— framkomna dit — lämnas att i fred och ro lägga sin rom. Då man lager i betraktande
alla de i grannskapet av Umeälvens mynning under hela sommaren utestående
“stakagårdarna", det över mer än halva älvens bredd sig sträckande “patafisket vid Ön,
de på de för laxens uppgång genom Baggböle- och Norrfors lämpligaste ställena anlagda
många fiskena, är det verkligen förvånansvärt, att någon lax kan komma förbi och
då därtill kommer, att det fåtal laxar, som äntligen lyckats efter mycken möda komma
upp i Vindelälven till sina lekställe», där — just under det den är upptagen med sin
lek — utan försyn uppfångas med ljuster», torde det vara klart, att icke ensamt flottningen
är orsak till laxfiskets försämring.

Vad åter beträffa!'' fångsten av de i sjöarna förefintliga fiskarterna, torde de här
använda talrik», täta notam», varmed massor av smått yngel uppfångas, i sin man måhända
lika mycket som kådavfallet bidraga till fiskets försämring.

I de här ifrågavarande vattendragen finnas lax, laxöring eller börting, harr, sik,
gädda, aborre, mört, stam, i Vindelälven även id och undantagsvis ål samt dessutom i
sjöarna siklöja (“blajokk“).

I TImeälv kommer laxen ej högre upp än till Fätlforsen, men i Vindelälven, där

536

inga fall hindra, går lian ända upp i Sorsele socken. I denna älvs långsluttande och i
allmänhet måttliga forsar har laxen utmärkta lekställen ända upp förbi Rågoliden. Såsom
känt är leka de laxartade fiskarna (lax, laxöring och sik) om hösten på sådana
ställen, där bottnen utgöres av småsten och grus och där vattnet framrinner med rask
fart, utan att dock i egentlig mening bilda fors. Rommen ligger här flora månader
eller från slutet av oktober till fram i februari innan den kläckes och har det vid
direkta försök visat sig, att rommen under donna tid är ytterst ömtålig och inom kort
tid mister sin livskraft och dör, om den kommer att ligga på eller invid barkavfall
eller andra organiska ämnen, som alstra svampbildningar. Att det är den fint sönderdelade
savbarken som härvid är den farligaste framgår därav, att det just är donna som
fastnar bland stenarna och gruset strax nedom forsarna eller på de ställen, där laxfiskarna
plåga förrätta sin lek.

Då sålunda, såsom härovan är visat, en ganska stor kvantitet savbark under
flottningen avnötes från det barkade furutimret och såsom en för laxfiskarnas fortplantning
högst skadlig förorening avsätter sig på dessa fiskarters lekplatser, och då
obarkat furutimmer, åtminstone om det framflottas samma år, det blivit avverkat, bibehåller
sin bark i det närmaste oberörd eller om någon mindre del avslites, denna tilllika
med den åtföljande savbarken under en längre tid förbliver flytande, torde enligt
mitt förmenande laxfiskarnas lekplatser bliva säkrare fredade från föroreningar, om det
furutimmer, som framflottas samma år, det blivit avverkat, får flottas obarkat. Det
timmer åter, som ej hinner framflottas samma år, det blivit avverkat, torde dock, för
så vitt det är möjligt, att i dessa vattendrag bestämma någon gräns mellan ett-årig och
tva-arig flottning, fortfarande såsom hittills barkas, emedan barken under andra året
timret ligger i vattnet lättare lossnar och avslites, varjämte den då även hastigare
sjunker.

De vårlekande fiskarterna såsom gädda, aborre, mört in. fl. uppsöka för sin lek
grunda gräsiga vikar och stränder. Lekarna försiggå ungefär vid samma tid, som flottningen
pågar eller från medlet av maj till slutet av juni. Såsom ovan blivit nämnt har
vid sammanträdena framhållits, att barkade furustockarna avsöndra vida mer kåda eller
terpentin i vattnet än de obarkade och att fisket därigenom i hög grad blivit försämrat.

Ehuru icke nagra direkta bevis för dessa påståenden kunnat åstadkommas, är
dock ganska sannolikt, att, om ock fisken icke avhåller sig från att leka på sådana
platser, där kåda eller terpentin flyter på vattenytan, den ibland gräset på de översvämmade
ängsmarkerna lagda rommen dock till större eller mindre del går förlorad
genom kadas inverkan och fisktillgangen sålunda förminskas. Även för dessa fiskarters
trevnad och välbefinnande skulle det sålunda vara till gagn, att barkningstvånget
upphörev.

Vad som dock för de vårlekande fiskarna torde vara det mest fördärvbringande,
är den uppdämning av sjöar och sel som för flottningens bedrivande i de mindre bivattnen
anses nödvändig. Denna uppdämning pågår under de ifrågavarande fiskarternas
lektid och som leken försiggår på så grunt vatten som möjligt, kommer rommen att
ligga på de genom uppdämningen översvämmade markerna. Om ock en del av rommen
hunnit kläckas, innan det uppdämda vattnet vid flottningens avslutande åter avtappas,
är dock det späda ynglet så svagt, att största delen därav likasom den då ännu okläckta
rommen stannar på det terra och går sålunda förlorad.

Några fullt verksamma åtgärder häremot givas ej, men genom att utsätta rikligt.
med lekvasar på lämpligt sätt invid de ursprungliga stränderna, varigenom fisken till

någon del kan förmås, att leka i dessa, i stället för att gå upp på de översvämmade
markerna, torde åtminstone någon del av leken kunna räddas från undergång. Bestämmelser
om, att dylika lekvasar skola å lämpliga ställen utsättas, lärer nog redan finnas,
men några åtgärder i detta avseende hava likväl icke vidtagits, vårföre några vasar i
dessa vattendrag icke förefinnas.

Som det, dock erfordras någon kännedom om de olika fiskarternas vaner och
levnadssätt för att kunna utsätta sådana vasar så, att de hava åsyftad verkan, bör
någon av statens fiskeritjänstemän anlitas att åtminstone första gången vara tillstädes,
för att tillhandagå med råd och anvisningar. Angeläget är även, att vasarna årligen
utbytas mot nya sådana, emedan allehanda för rommen skadliga larver och insekter
finna trevnad i desamma då de blivit ett eller annat år gamla.

På grund av vad sålunda blivit anfört, får jag tillstyrka, att föreskriften, det
furutimmer skall hava undergått avbarkning innan det i allmän flottled nedlägges, må
tills vidare upphävas, i vad den rörer Urnans och Vindelns vattendrag samt deras reglerade
biflöden, för så vitt timret kan hinna framflottas genom vattendraget samma år,
det blivit avverkat, varemot barkningstvånget fortfarande torde böra förbliva gällande
för furutimmer, som tillsläppas alla de delar av vattendragens övra tillflöden, för vilka
erfarenheten visat, att timret icke alltid kunnat på ett år framflottas, utan blivit i flottlederna
kvarliggande. , ,

Vid mitt bär ovan angivna tillstyrkande anser jag mig dock höra gorå följande
förbehåll:

l:o) att all den bark, som möjligen finnes uppfluten på eller invid stränderna,
vid inträffande lågvatten genom flottningsföreningens försorg årligen hopsamlas och
uppbrännes.

2:o) att, då timnierflottningen, huru den än bedrives, högst menligt inverkar på
fisket i vattendragen, flottningsföreningen ålägges anlägga och underhålla en laxodlingsans
tält vid Vindelälven samt att årligen från samma anstalt utsläppa i älvens övre delar
minst 100,000 laxyngel och lika mycket sikyngel.

3:o) att ett tillräckligt antal lekvasar på lämpliga ställen i de av uppdämning
besvärade sjöarna årligen omedelbart efter islossningen genom flottningsföreningens försorg
och på dess bekostnad utsättas.

4:o) att flottningsföreningen ålägges bekosta avlöning för ett tillräckligt antal
fiskeritillsyningsmän, för att övervaka fiskeristadgarnas efterlevnad. De utefter vattendragen
bosätta krono]ägarna torde, var och en inom sitt bevakningsområde, vara särdeles
passande till sådana tillsyningsman och torde även mot en måttlig ersättning kunna
åtaga sig uppdraget. För att dock tillsynen skall bliva fullt verksam höra de av
Konungens b ef allningshavande lämnas rätt att åtala upptäckta förseelser.

5:o) att slutligen flottningsföreningen ålägges vidkännas kostnaderna, då någon
av statens fiskeritjänstemän biträder med utsättandet av lekvasar, anordning av laxodlingsanstalten
eller då Konungens befallningshavande aktar nödigt låta besiktiga
vattendragen för att tillse, att de föreskrivna bestämmelserna efterlevas. Umeå den 17
september 1903. Vid. Wahlberg, fiskeriassistent.“

att sammanträde inför Konungens befallningshavande hållits den 16 mars 1905
å härvarande landskansli med vederbörande strand-, bro-, fiske- och vattenverksägare
samt andra, vilkas rätt kunde vara av frågan beroende, därvid anförts: av e. o. notarien
B. Magnet, såsom ombud för Umeå flottningsförening: att flottningsföreningen, förutom de
skäl, som redan andragits till förmån för barkningspåbudets upphävande, särskilt villo

538

framhålla, att, då små virke inom en lång framtid endast kunde tänkas komma till användning
för destination, det vore nödvändigt för dylikt virkes tillgodogörande, att detsamma
finge flottas obarkat, då, frånsett den ökade kostnaden, som barkningen av virket
medförde, en ofantlig försämring i virkets kvalitet vållades genom den förlust av
terpentin, som efter barkningen uppstode; att beträffande fiskeriassistenten Wahlbergs
förslag om skyldighet för flottningsföreningen att årligen hopsamla och uppbränna den
bark, som möjligen kunde uppflyta på eller samla sig vid stränderna, flottningsföreningen
omöjligen kunde åtaga sig eu dylik förpliktelse, då flottningen härigenom skulle i avsevärd
män fördyras och kostnaden därför icke stå i rimligt förhållande till vad därigenom
vore att vinna samt det genom berörda åtgärd avsedda ändamålet lättare och
billigare uppnåddes, om värjo strandägare, såsom hittills skott, finge på flottningsföreningens
bekostnad undanskaffa barken på sin strand; att Wahlbergs yrkanden om åläggande
för flottningsföreningen att avlöna tillsyningsman för att övervaka fiskeristadgarnas
efterlevnad samt att anlägga och underhålla en fiskodlingsans tält, varifrån lax- och slyngel
årligen skulle utsläppas i vattendragen, så mycket mindre kunde anses rimliga
och lämpliga som en dylik skyldighet läge helt och hållet utom området för föreningens
verksamhet, samt det i allt fall finge anses ådagalagt, att barkningen av flottgodset
snarare skadade än gagnade fisket, vid vilket förhållande det vore obilligt att pålägga
flottningen tyngre bördor, därföre att påbudet om barkningen upphävdes; samt att flottningsföreningen
på grund av vad i saken förekommit och föreningen anfört hemställt,
att påbudet om barkningen av furutimmer efter Urnans och Vindelns ådalar samt reglerade
biflöden måtte upphävas, på sätt byråchefen Örtenblad föreslagit, och att Konungens
befallningshavande, om så skulle finnas nödigt, i sammanhang härmed måtte ålägga
de flottande att i de sjöar, där dämning för flottningen ägde rum, såsom fiskeriassistenten
Wahlberg påyrkat utlägga “lekvasar“ ävensom att såsom bidrag till uppehållande av eu
för hela länet gemensam fiskodlings anstå! t lämna ett ärligt bidrag av högst 800 kronor
att fördelas å de olika flottningsdistnkten inom Urnan, Vindeln och Ume älv; a v Jonas
Johansson att han för sin del förordade barkningsskyldighetens upphävande, men att,
då det obarkade timret skulle förorsaka, att en betydlig massa bark samlade sig å de
lågt belägna stränderna av Ume älv i dess nedre lopp, och skada å stränderna därigenom
uppstode, flottningsföreningen måtte åläggas antingen att hopsamla och uppbränna
den å stränderna och därintill liggande ängar befintliga barken eller ock till
strandägarna utgiva full ersättning för angivna skada samt att flottningsföreningen måtte
kännas skyldig att med ett belopp av 1,000 kronor bidraga till inrättandet av en fiskodlingsanstalt,
varemot flottningsföreningens ordförande förvaltaren O. Schussler genmält,
att flottningsföreningen väl vore villig att ersätta den skada, som genom barkens samlande
å stränder kunde uppkomma, men att han bestrede yrkandet om bidrag till omnämnda
fiskodlingsanstalt; av Erik Eriksson i Degernäs m. fl. att barkningstvånget måtte
behållas, men om det likväl prövades lämpligt att föreskriften om furutimrets avbarltning
upphävdes, att full gottgörelse för av barken förorsakad skada måtte givas; samt
av fiskeritillsyningsmannen O. Th. Bergström att, enär genom barkningsskyldighetens borttagande
fisket komme att skadas dels därigenom att vattnet, i män av dess större förorenande
av växtämnen, gjordes mindre tjänligt för fiskynglets utveckling under romtiden
dels ock därigenom att utövande av fisket försvårades, virkesägarna måtte skyldigkännas
att till länets hushållningssällskap erlägga minst 1/i öre å varje framflottad klamp, vilket
av sällskapet finge användas för fiskets upphjälpande uti ifrågavarande vattendrag; samt
att enligt Konungens be fall ningshavandes förordnande uti resolution den 27 april

53!)

1905, sådant sammanträde, som omförmäles i 5 S kung!, flottningsstadgan den 30 december
1880, hållits inför kronofogden i Lappmarks fögdoriet å tingshuset i Lycksele
den 27 juni nästlidet år, därvid endast tillstädeskommit kamrerare!! A. G. Elfstadius
såsom ombud för Umeå flottningsförening, vilken förmält sig icke hava något att andraga
utöver vad som förut blivit i ärendet anfört.

Konungens befallningshavande, som övervägt vad sålunda förekommit, har av
härstädes förvarade minnesböcker och Övriga handlingar inhämtat, att genom särskilda
laga kraft vanna utslag, förutom Umeå- och Vindelälvarna, följande därtill hörande bivattendrag
förklarats vara allmänna flottleder, nämligen: Gertsbäcken, Akltersbäcken,
Olsbäcken, Ribikbäcken, G argån, Krutbäcken, Staggträskbäcken, Abbmobäcken, Mattejockbäcken,
njurbäcken, Sillbäcken, Vormbäcken, Södra Svarttjärns- eller Risbäcken,
Kolvbäcken, Lidträskbäcken, Storlidstjärnsbäcken, Kvarnorbäcken, Rökån, Ruskträskbäcken,
Alträskbäcken, Lapptjärnsbäcken, Metsekbäcken, Fahlträskbäcken, Järvträskbäcken,
Tväråträskbäcken, Lappträskbäcken, Naclvbäcken, Sikån med Grundträskbäcken,
Aman med Slipbäcken, Jobbträskbäcken, Sä\ sjöbäcken, Månträskån, Rislidån och Äggträskbäcken,
Maltån, Arvån med Långträskbäcken, Ekorrbäcken med Kroksjöbäcken,
Stenträskbäcken, Hjuksån med Aggbäcken, Inneträskbäcken, Mjösjöbäcken, Sandsjökanal,
Kamsjöbäcken och Kryckeltjärnsbäcken, Kulbäcken, Krycklan, Rödån med Björntjärnbäcken,
Blåkullån, Hålvattsbäcken, Krokmyrbäcken och Bubäcken, Havsjöbäcken, Myrträskbäcken,
Mejanbäcken, ,luktån med Gunnarbäcken och Lombäcken, Panbäcken med
Risbäcken, Hattnejaurbäcken, Rusbäcken med Storbäcken, Storgranträskbäcken, Lycksbäcken
med Stenträskbäcken och Bäverbäcken, Pannbäcken, Bysjan med Gäddbäcken,
samt Ramsan med Akivsjöbacken och Korbeån; och enär av förrättningsmännens i målet
avgivna yttrande framgår, bland annat, att gällande bestämmelser om talltimrets avbärkning
måste anses svävande; att vid timrets avbarkning den i skogen kvarblivna
barken hindrar trädplantor och betesväxter att uppspira; att obarkat virke i stort sett
icke är mera svårflottat än dylikt virke av gran; att kostnaden för barkning försvårar
tillgodogörandet av avfallsvirke och virke av små dimensioner; att för de i vattendragen
förekommande höst- eller vårlekande fiskarterna är av gagn, att det furutimmer, som
fiamflottas samma ar det blivit avverkat, flottas obarkat; att i allt fall ingen nämnvärd
skada å strandängarna utmed vattendragen kan anses komma att förorsakas genom flottning
av obarkat talltimmer, samt förrättningsmännen med hänsyn såväl härtill som och
till vad övrigt i målet förekommit tillstyrkt, att flottning av obarkat tallvirke måtte
tillåtas i de delar av omförmälda vattendrag, där flottningen kunde beräknas vara
ett-årig;

ty och som vid de sammanträden, som för frågans behandling hållits dels i
orterna inför förrättningsmännen eller vederbörande kronofogde dels ock inför Konungens
befallningshavande, de flesta närvarande sakägare jämväl förordat upphävandet av barkningstvanget
i omförmälda vattendrag, samt vad det mindre antal sakägare, som motsatt
sig förslaget, till stöd för sin talan anfört icke, med avseende å innehållet i förrättningsmännens
utlåtande, är av beskaffenhet att höra tillmätas vidare betydelse,

alltså och då i målet blivit upplyst, att till följd av förbättrade flottningsanordningar
allt virke, som nedlägges i Ume älv och Vindelälven nedanför Bräskaforsen .1
Sorsele socken ävensom i dessa älvars reglerade biflöden, numera till allra största delen
hinner framflottas till kusten på ett år, finner Konungens befallningshavande, med stöd
av 20 § i flottningsstadgan den 30 december 1880, skäligt förordna, att flottning av
obarkat virke av tall må äga ruin i Ume- och Vindelälvarna, samt i dessa älvars reg -

540

lerade biflöden, med undantag av den del av Vindelälven, med däri infallande reglerade
bivattendrag, som ligger ovan Bräskaforsen i Försele socken.

Vidkommande de villkor, som fiskeriintendenten Wahlberg och fiskeritillsyningsmannen
Bergström föreslagit för rätten att i omförmälda vattendrag flotta obarkat talltimmer,
så, enär vid det av Wahlberg upplysta förhållandet, att barkningstvångets upphävande
komme att gagna fisket uti ifrågavarande vattendrag, Wahlberg och Bergström
icke ådagalagt någon omständighet, på grund varav flottningsföreningen eller vederbörande
virkesägare kunde för fiskets befrämjande lagligen förpliktas, flottningsföreningen
att årligen hopsamla och uppbränna invid stränderna av omförmälda vattendrag uppfluten
bark, att anlägga och underhålla en laxodlingsanstalt vid Vindeln samt att årligen
från samma anstalt i älvens övre delar utsläppa fiskyngel, att i av dämning besvärade
sjöar bekosta utsättandet av lekvasar samt att gälda kostnaderna för tillsynen av dessa
villkors efterlevnad och för eventuellt biträde av statens fiskeritj änstemän, samt virkesägaroa
att till länets hushållningssällskap utgiva minst 1/i öre för värjo i vattendraget
nedflottad enkelt timmer, finner Konungens befallningshavande, oavsett vad flottningsföreningen
må anses hava medgivit i fråga om bekostande av lekvasars utsättande och
bidrag till en fiskodlingsanstalt, vad Wahlberg och Bergström i ovan angivna hänseenden
yrkat icke kunna bifallas.

Besvär i kammarkollegium (45 k 60 dagar från delf.).

Åi- och dag som ovan:

H. BJÖRKLUND.

John Falk.

54 l

Bilaga IV.

Undersökning rörande barkavlagringen i Ume älv, verkställd
år 1911 av fiskeriinstruktören G. Arvidsson.

Fiskeriinstruktören G. Arvidsson, sola på uppdrag av Västerbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott år 1911 företog en undersökning angående barkavlagringen
i Ume älv, bär därom avgivit följande berättelse:

Den 11 juli eller den första gång jag färdades i roddbåt på Ume älv mellan
Umeå och Syllult observerade jag att bark flöt i vattnet i ej ringa mängd. Den 14 i
samma månad gjorde jag samma iakttagelser när jag färdades mellan Baggböle och
Kläbböle, men där fanns bark i ännu större mängd än längre ned i älven, dels flytande,
dels i halvt sjunkande tillstånd. Den 29 juli gjorde jag samma rön, bark flöt i älven
från Umeå till Kläbböle, dock nu liksom förut mest strax nedanför fallen. På förfrågan
vid Kläbböle kraftstation om barken förorsakade dem något men vid vattnets användande
i turbinerna, erhölls det svaret, att två man har dygnet om ständigt gorå att hålla grindarna
fria från bark, under den tid flottningen är som störst. Att man har att gorå
med störa mängder bark, kan man förstå av följande. De grindar som hindra barken
att komma ned i turbinerna bilda en yta av 125 kvm. i sned vertikal riktning av vattnets
genomskärning och \ genomflytes av 40 kbm. vatten i sekunden av älvens omkring 800
kbm. Grindarna, som äro rektangelformiga träramar överspända med ett glest ståltrådsnät,
måste upptagas och rengöras en gång i timmen, ibland oftare, om ej barken skall
hindra vattnets passage genom desamma. Antagligt är likväl, att barkmängden är
större bär i förhållande till vattenmängden än vad den för övrigt är i älven. Senare
på sommaren observerade jag bark flytande i älven så länge flottningen pågick. Ännu
så sent som den 7 okt. fanns bark flytande fast i halvt sjunkande tillstånd nedanför
Kläbböle vattenfall. För att se i huru stor utsträckning barken lägger sig på stränderna
har jag gått utefter älvens stränder från Baggböle till den pålbyggnad, som finns
nedanför Umeå å ena och nedanför Alvik å andra sidan. Härvid kunde jag konstatera,
att bark fanns över allt uppkastad på stränderna, där ej strandkonturerna eller strömförhållandena
lade hinder i vägen för barkens hopande.

För att i någon man se i hur stor utsträckning barken sjunker till botten, har
jag med bottenskrapa och med en för ändamålet gjord harka på en del ställen emellan
Umeå och Norrfors undersökt botten av äfven. Härvid har jag fått bark från botten
överallt, fast dock i mycket olika mängd. Den mesta bark, som jag påträffat på något
ställe av äfven, var nedanför det s. k. Storgrundet vid Kläbböle. Här kunde jag med
säkerhet utröna, att det lag ett barklager av över en decimeters tjocklek. För övrigt

542

fanns det nedanför Klabböle och Baggböle vattenfall ett tunnare barktäcke utefter hela
botten till omkring en halv km. nedför äfven, på samma gång som det här ligger
sjunket en del timmer, props och massaved. Omkring Storgrundet och några tiotal
meter nedanför består botten av större och mindre stenar, samt här och var små grusfläckar,
alltså passande lekplatser för laxen, men utav den myckna bark, som delvis till
en decimeters tjocklek täcker botten, kan omöjligt rommen utveckla sig. Längre ned
består botten av sand och grus, varför man kunde antaga att siken här skulle leka, men
utav den myckna bark som här finnes, måste man antaga att sikrommen aldrig kommer
till utveckling. Ovanför Baggböle fall i ett lugnsel fick jag långa barkremsor på barkan.
Vid Norrfors är det däremot blott obetydligt med bark, med barkan kunde jag blott få
några barkremsor på södra sidan. Men i klart väder kan man se en del långa remsor
av bark ligga framför störa stenar.

Den bark, som ligger sjunken till botten, består, i motsats till den som ligger
utefter stränder, av bark på trädets övre del, vilken är tyngre än den grova barken
från trädets nedre del och därför sjunker till botten, så snart som vattnet flyter
mera lugnt.

Det som från flottningens målsmän göres gällande, att om timret ej barkas, skulle
barken sitta kvar på stocken, och den skadliga savbarken som vid stockens barkning ej
kan borttagas så noga, skulle ej komma i vattnet, där den inom kort nötes av stocken
och sjunker till botten till skada för fisket — kan anses blott som en dålig advokatyr,
enär den bark som ligger på älvbotten till största delen består av slät ytterbark, samt
savbark. Av det timmer som barkas, slipper man ju åtminstone den bark som en gång
är borttagen, men av det obarkade timret får man den som en ovälkommen present till
savbarken. Ser man för övrigt på timret när det kommer till timmersorteringen skall
man finna, att den största procenten av de stockar som ursprungligen varit obarkade
nu äro alldeles barkfria, emedan barken under stockens färd nedför äfven avnötes, då
den släta barken som är mera tung sjunker till botten så fort strömmen slutar att vara
strid, och den grova barken som är lätt håller sig längre flytande, varför den blir
liggande på stränderna.

Bilaga V.

STATISTISKA TABELLER MED FÖRKLARINGAR.

544

Tabell I.

Flodområdenas areal i kvadratkilometer, sannolik areal produktiv skogsmark i
kvadratkilometer, flottledssystemens längd i kilometer, kvadratkilometer
produktiv skogsmark pr kilometer flottled.

			2		3			4
	Flodområdets areal		Elottledssystemets längd	km.	;
		inom barr-skogs-området km 2	Sannolik areal produktiv skogs-mark km3	Huvud-flottleden och av dess flottn.-fören. ad-ministre-rade	Biflottleder		Km’ pro-duktiv ! skogs- 1 mark pr j km. flott-j led
Vattendrag	total km8	allmänna, med sär-skild flott-nings-förening	ensk.	Summa
Kalix älv med Torne älv ovan bifurkationen ...	28,000	20,000	. 12,000	, 455	1,048	336	, 1,839	6.5
Vitån ........................	500	500	330	62	—	—	62	5.3
Råne älv ..................	4,140	4,140	2,700	134	14	376	524	5.2
Lule älv.....................	25,200	12,815	9,000	928	254	82	1,264	7.1
Alterån .....................	490	490	330	48	—	—	48	6.8 1
Rite älv.....................	11.100	8,280	5,500	820	74	98	992	5.5 !
Åby älv.....................	1,300	1,300	910	180	—	18	198	4.6 i
Byske älv.................. Skellefte älv...............	3,680	3,680	2,500	268		346	614	4.1
11,600	9,370	6,500	1,578	—	7	1,585	4.1
Bure älv.....................	1,040	1,040	700	188	—	—	188	3.7
Rickleån....................	1,810	1,810	1,440	180	142	34	356	4—
Dalkarlsån..................	350	350	220	51	-	_	51	4.3
Sä var älv ...................	1,160	1,160	700	200		38	238	2.9
Tavleån ....................	420	420	270	46	45	_	91	3 —
Ume älv.....................	26,700	18,545	13,200	609	1,164	—	1,773	7.4
Hörneån.....................	390	390	250	44	44	—	88	2.8
Öre älv .....................	2,990	2,990	2,150	180	170	180	530	4.1
i Leduån .....................	310	310	220	>41		—	41	5.3
Lögde älv ..................	1,510	1,510	1,100	254	• -	4	258	4.3
i Lrideå och Husums älvar	4,080	4,080	2,900	618	—	135	753	3.8
Moälven.....................	2,340	2,340	1,700	405	—	62	467	3.6
Ängermanälven .........	31,600	26,125	17,000	1,095	1,370	895	3,360	5.1
Indalsälven ...............	26,600	19,700	12,800	692	499	670	1,861	6.9
Ljungan..................... Harmångersån ............	12,800	11,370	7,600	550	502	464	1,516	5.—
1,040	1,040	830	98	30	72	200	4.2
Delångersån ...............	2,030	2,030	1,300	118	11	24	153	8.5
Ljusnan ..................... Skärjån ....................	19,800	16,990	11,500	340	1,062	549	1,951	5.9
330	330	260	*20		—	20	13 —
Dalälven ..................	29,200	25,850	18,900	2,222	188	196	2,606	7.2
Klarälven ..................	11,870	9,500	7,600	—	—	—	21,200	6.3
Summa	264,380	208,455	142,410		—	—	24,827	medeltal 5.7

*) Enskilda.

!) Inom Norge 350.

Tabell II

:.4-r>

Medeltal stycken flottgods pr år för dels 5-årsperioden 1903—1907, dels 5-årsperioden
1908—1912 samt antal flottgods år 1912; medeltal stycken flottgods pr år och
kvadratkilometer produktiv skogsmark och pr kilometer flottled, beräknade
efter medeltalet under 5-årsperioden 1908—1912 med uträknade
relationstal i förhållande till störa medeltal för alla
redovisade flottleder.

Flottledssystem	1	2	1 8	4	5	i « ''
St. ilottgoii tal a S-årsperio-den 1903 — 1907	s i medel-för b 5-årsperio-den 1908 —1912	St. ilott-gods 1912	Medeltal flottgods pr år och knv prod. skogsmark 1908— 1912	Flottgods-talets för-hållande till stort medeltal (relations-tal; 1=463)	Medeltal flottgods pr år och km. flottled 1908— 1912	Flottgods-talets för-hållande till stort medeltal (relations-tal; 1— 2,655)
Kalix Liv med Torne Liv
ovan bifurkationen ...	774,000	860,000	1,100,000	72	0.16	468	0.18
Vitån .......................	—	60,000	64,000 i 182	0.3 9	968	0.36
Råne Liv....................	380,000	350,000	415,000	130	0.28	668	0.25
Lule älv .....................	572,000	516,000	644,000	57	0.12	408	0.15
Alterån .......................	—	139,000	157,000	421	0.91	2,896	1.09
Pite Liv ................... Aby Liv .....................	609,000	600,000	632,000	109	0.24	605	0.23
102,000	180,000	319,000	197	0.43	909	0.34
Ryska Liv ..>...............	233,000	607,000	578,000	243	0.5 2	988	0.3 7
Skellefte Liv ...............	—	2,440,000	2,442,000	375	0.81	1,539	0.58
Bore Liv ..................	—	412,000	609,000	589	1.27	2,191	0.83
Rickleån .....................	—	806,000	817,000	560	1.21	2,264	0.85
Dalkarlsån ..................	—	60,000	83,000	273	0.59	1,176	0.44
Sä var Liv...................	196,000	604,000	785,000	863	1.86	2,538	0.96
Tavleån ......................	_	112,000	158,000	415	0.9 0	1,232	0.4 6
linie Liv .....................	1,451,000	2,094,000	2,237,000	159	0.34	1,181	0.45
Hörneån .....................	—	1288,000	359,000	1,152	2.49	3,274	1.28
Öre Liv........................	532,000	687,000	692,000	319	0.6 9	1,296	0.49
Led lian........................	26,000	42,000	102,000	190	0.41	1,024	0.38 \|
Lögde Liv .................	284,000	360,000	373 000	327	0.71	1,395	0.53
Uideå och Husums älvar	1,631,000	1,718,000	2,081,000	592	1.28	2,282	0.86 !
Moälven ....................	—	=2,282,000	2,282,000	1,342	2.90	4,886	1.8 4
Ångermanälven ...........	6,492,000	9,780,000	10,832,000	575	1.24	2,910	l.io
Indalsälven ..................	3,111,000	5,131,000	6,950,000	400	0.86	2,757	1.04
Ljungan ....................	3,093,000	5,082,000	7,046,000	668	1.44	3,352	1.26
Harmångersån ............	820,000	1,372,000	2,187,000	1,653	3.57	6,860	2.58
Delångersån ..............	820,000	884,000	1,603,000	680	1.17	5,778	2.18
Ljusnan .....................	6,603,000	9,269,000	9,289,000	806	1.74	4,750	1.79
Skäriån .....................	61,000	91,000	175,000	350	0.46	4,550	1.71
Dalälven .....................	10.372,000	14,400,000	18,000.000	762	1.65	5,525	2.08
Klarälven .....................	4,779,000	4.711,000	4.700.000	620	1.34	3,926	1.48
Summa	—	65,937,000 77,711,000	—	—	—	—

1 3 år.
- 1912.

546

Tabell

Antal flottgods pr år, dettas medelkubikinnehåll, kubikmassor, flottnings -

Flottledssystem	i	2	3
Antal flottgods	Kub.-fot pr st.	Kubik uträknad i eng. kub.-fot	massa uträknad i kub.-met.
! Kalix Liv med Torne Liv ovan bifurkationen	860,000	7.8	6,708,000	191,660 j
j Vitån...................................................	60,000	4.—	240,000	6,860
i Råne Liv .............................................	350,000	6.—	2,100,000	60,000
Lule Liv .............................................	516,000	6.7	3,457,200	98,780
Alterån................................................	139,000	4.8	667,200	19,060
! Pite Liv................................................	600,000	—	—	—
Åby Liv ........................................	180,000	—	—	—
j Ryska Liv.............................................	607,000	6.4	3,884,800	110,990
i Skellefte Liv .......................................	2,440,000	—	—	—
i Bore Liv .............................................	412,000	4.1	1,689,200	, 48,260
1 Rickleån .............................................	806,000	3.8	2,579,200	73,690
Dalkarlsån ..........................................	60,000	3.1	186,000	5,310
Sävar Liv.............................................	604,000	6.2	3,744,800	106,990
Tavleån ............................. .................	112,000	—	—	—
Ume Liv .............................................	2,094,000	—	—	—
Hörneån .............................................	1288,000	2.—	576,000	16,460
Öre Liv................................................	687,000	—	—	—
Leduån ...............................................	42,000	6.1	256,200	7,320
Lögde Liv.............................................	360,000	4.1	1,476,000	42,170
Gideå och Husums alvar........................	1,718,000	5.5	9,449,000	269,970
Moälven .............................................	s 2,282,000	_	—	—
Ångermanälven ....................................	9,780,000	—	—	—
Indalsälven ..........................................	5,131,000	—	—	—
Ljungan .............................................	5,082,000	—	—	—
Harmångersån......................................	1,372,000	—	—	—
Delångersån..........................................	884,000	—	—
Ljusnan................................................	9,269,000	—	—	—
Skäriån................................................	91,000	—	—	—
, Dalälven .............................................	14,400,000	3.6	51,840,000	1,481,140
Klarälven............................................	4,711,000	4.—	18,844,000	538,400
Summa	65,937,000	—	107,697,600	3,077,060

1 3 år
- 1912.

och sorteringskostnadev i medeltal för 5-årsperioden 1908—1912.

	4					5
j Ut,debiterade	kostnader i medeltal pr år	Medelkostnad	pr år	i oren
: för flottn.	för sort.	för flottn. och sort.	för flottn.	för	sort.	för flottn. och sort.
kr.	kr.	kr.	pr st.	pr kft.	pr st.	pr kft.	pr st.	pr kft.
254,732	29,412	284,144	29.6 2	3.8	3.42	0.4 4	33.0 4	4.24
5,022	2,232	7,254	8.3 7	2.1	3.7 2	0.93	12.09	3.03
04,855	13,055	77,910	18.53	3.09	3.73	0.6 2	22.26	3.71
75,388	28,277	103,665	14.61	2.18	5.4 8	0.82	20.09	3 —
—	—	11,690	8.41	1.7 5	ing. i	flottn.	8.41	1.75
118,080	50,820	168,900	19.68	—	8.47	—	28.15
28,008	1,818	29,826	15.56	—	1.01	—	16.57
116,500	17,900	134,400	19.20	3.—	2.94	0.46	22.14	3.46
297,192	37,576	334,768	12.18	—	1.54	—	13.72	_
51,129	5,850	56,979	12.41	3.03	1.42	0.35	13.83	3.38
54,727	—	54,727	6.7 9	2.12	—	—	6.79	2.12
7,158	—	7,158	11.98	3.8 5	—	—	11.93	3.85
49,909	9,241	59,150	8.26	1.36	1.53	0.25	9.7 9	1.58
11,883	2,621	14,504	10.61	—	2.34	—	12.9 5	—
374,409	136,300	510,709	17.88	—	6.5 1	—	24.39	—
18,202	2,563	20,765	6.3 2	3.16	0.89	0.44	7.21	3.60
53,100	12,500	65,600	7.73	—	1.82	—	9.55	—
—	—	8,084	19.25	3.16	ing. i	flottn.	19.25	3.16
• 79,300	15,200	94,500	22.02	5.3 7	4.22	1.03	26.2 4	6.4
158,800	42,900	201,700	9.24	1.68	2.49	0.4 5	11.78	2.13
190,902	18,660	209,562	8.37	—	0.82	—	9.19	—
639,612	582,888	1,222,500	6.54	—	5.96	—	12.50	—
769,715	455,723	1,225,438	15.—	—	8.88	—	23.88	— i
308,986	165,673	474,659	6.08	—	3.26	—	9.34	—
69,271	9,785	79,056	5.05	—	0.71	—	5.76	—
55,515	7,602	63,117	6.28	—	0.86	—	7.14	—
596,890	167,000	763,890	6.4 4	—	1.8	—	8.24	—
—	—	8,294	9.11	—	ing. i	flottn.	9.11	—
1,185,147	281,140	1,466.287	8.23	2.28	1.95	0.54	10.18	2.82
264,300	134,700	399,000	5.6 1	1.4	2.86	0.7 2	8.4 7	2.12
- 1	—	8,158,236	- 1	—	—		medeltal 12.37	—

548

Tabell IV.

Tid för fiottningens årliga början och slut, arbetarestatistik, medeltal pr år för

5-årsperioden 1908—1912.

		2	O
Tid för flotta början	ingens årliga slut	Högsta an- i talet årligen anställda arbetare	I medeltal ! årligen utbe-talda arbets-1 löner i kronorj
medio maj	börj. sept.	2,600	i i 190,000
I medio maj	börj. aug.	40	5,900
medio maj	medio sept.	300	54,000
medio maj	medio sept.	—	—
medio maj	slut. juni	—	—
börj. maj	börj. sept.	360	111,000
medio maj	börj sept.	—	19,400
medio maj	medio sept.	260	72,600
i börj. maj	medio sept.	1,900	226,200
1 börj. maj	slut. okt.	580	49,100
börj. maj	slut. aug.	1,000	33,800
börj. maj	slut. juni	200	4,000
slut. maj	medio juni	350	37,000
börj. maj	medio juni	350	7,000
j medio maj	medio okt.	1,470	194,300
börj. maj	börj. juni	280	11,400
börj. maj	börj. aug.	670	41,800
medio maj	börj juni	65	5,100
medio maj	slut. juni	400	35,000
medio maj	slut. sept.	1,250	139,070
medio maj	börj. okt.	—	—
medio maj	slut. okt.	1,960	804,480
medio maj	slut. okt.	—	354,000
slut. maj	medio juli	—	48,620
börj. maj	börj. okt.	—	35,760
börj. maj	medio nov.	—	576,360
medio maj	medio juni	—	—
börj. maj	medio nov.	2,670	1,095,500
börj. maj	slut. okt.	—	—
	—	16,700	4,151,390

h 1 o tt 1 e d s s y s te in

j Kalix alv med Torne älv

furkationen.....................

I Vitån ..............................

| Råne älv...........................

j Lule älv ..........................

j Alterån ...........................

i Rite älv ...........................

j Aby älv ..........................

Ryska älv .......................

I Skellefte älv....................

| Bure älv..........................

i Rickleån..........................

i Dalkarlsån........................

! Sävar älv .......................

Tavleån ..........................

linie älv..........................

Hörneån..........................

Öre älv ..........................

Leduån ..........................

Lögde älv .......................

Gideå och Husums alvar

Moälven..........................

Ångermanälven.................

Indalsälven.......................

Ljungan ..........................

Harm ångersån .................

Delångersån ....................

Ljusnan ..........................

Skärjån ..........................

Dalälven..........................

Klarälven .......................

bi -

Summa

549

Tabell V.

Ungefärlig tid, då flottning av någon omfattning börjat, anläggningskostnader enligt
befintliga exakta uppgifter, i flottlederna nedlagt oamorterat kapital.

i	''	8
	Enligt befintliga
Ungefärlig till	exakta uppgifter	Sl/n 1912
då flottning av	i flottlederna	Oguldet byggnads-
större omfattning	nedlagt byggnads-	kapital
börjat	kapital
	kr.	kr.
1310	727,040	199,740
1850	1,390	—
1850	259,500	84,470
1850	1,244,670	323,020
1850	32,000	26,830
1840	972,990	59,990
—	170,100	8,320
1840	903,080	142,350
—	268,380	174,240
—	61,560	13,110
1800	110,380	7,170 10,640
1800	14,000
1800	94,760	—
—	42,560	25,370
1800	2,906,140	665,380
—	117,670	120,380
1835	367,500	140,710
1800	—	1,800
1800	385,600	232,650
1800	57,970	13,530
—	408,360	_
1740	2,386,950	319,670
1750	2,234,700	1,022,650
1800	1,946,210	528,300
1860	257,890	25,540
1850	1,010,000	—
1850	12,354,420	80,600
1890	133,120	—
1800	6,234,170	595,530
1800	—	240,350
-	35,703,110	5,062,340

Flottledssystem

Kalix älv med Törne älv ovan bifurkationen

Vitån .....................................................

Råne älv ................................................

Lule älv..................................................

Allerån .......................... .......................

Påle älv .....................................,............

Åby älv ..................................................

Rysks älv ................................................

Skellefte älv.............................................

Bore älv....... ...........................................

Rickleån..................................................

Dalkarlsån................................................

Lärår älv ................................................

Tavleån ...................................................

Ume älv...................................................

Hörneån...................................................

Öre älv ...................................................

Leduån ...................................................

Lögde älv ................................................

Giaeå och Husums älvar ...........................

Moälven...................................................

Ångermanälven..........................................

Indalsälven .............................................

Ljungan...................................................

Harmångersån ..........................................

Delångersån .............................................

Ljusnan .................................................

Skärjån ...................................................

Dalälven ..................................................

Klarälven ................................................

Summa

550

Förklaringar till förestående tabeller.

Tabell I.

Siffrorna, angivande flodområdenas totala storlek, äro hämtade ur Hydrografiska byråns
årsbok för år 1912, kompletterade beträffande Luleälv och Angermanälven genom uppgifter från
samma byrå år 1914.

Uppgifterna angående flodområdets storlek inom barrskogsområdet förskriva sig från
professor Gunnar Anderssons uppsats »Timmertransporten på de svenska vattendragen och dess
geografiska förutsättningar» med komplettering beträffande Klarälven och Dalälven efter mätning
å karta.

De angivna sannolika talen för arealen produktiv skogsmark grunda sig på dels uppgifter
från flottningsföreningarna, dels domänstyrelsens uppgifter angående skogsarealen på kronoparkerna,
dels i den officiella statistiken befintliga siffror angående arealen av olika ägoslag inom de norrländska
länen samt Dalarne och Värmland. Att dessa tal för den produktiva skogsmarken äro
approximativa, torda ej behöva särskilt påpekas, men för det ändamål, som med föreliggande
statistiska utredning avsetts, höra de dock hava sitt värde. Av de angivna skogsmarksarealerna
äro c:a 2,800 km2 belägna inom Norge.

Uppgifterna angående flottledernas längd i km. äro tillkomna genom mätning på karta i
skalan 1 :200,000. Försök hava gjorts att erhålla exakta uppgifter, grundade på mätning å marken
eller på karta i större skala, men dessa hava alla strandat. * De angivna talan angående längden
på flottlederna göra därför ej anspråk på att vara fullt riktiga, men de hava sitt värde såsom
jämförelsegrund mellan de olika flottledssystemen. Den verkliga längden torda överhuvudtaget
vara c:a 6 % större, och de redovisade flottlederna sålunda hava en sammanlagd längd av 26,317 km.
Detta tillägg av 6 % för sådana krökar i vattendraget, vilka ej kunna mätas i kartans skala,
torde icke vara för högt beräknat.

Ur tabellen kan utläsas den större eller mindre fullständigheten hos de olika flottledssystemen
i förhållande till arealen produktiv .skogsmark. De i kol. 4 angivna siffrorna, ställda i
förhållande till medeltalet 5.7, giva ett gott uttryck för den större eller mindre fördel, som flottleden
bereder skogsägarne.

Tabell II.

I kol. 1 föreligger resultatet av verkställda undersökningar angående flottgodsmängderna.
Avsikten med dessa har varit att erhålla ett uttryck för transport ökningen inom flottlederna. Uppgifter
hava infordrats för liden från och med 1880, men det erhållna materialet för åren före sista
tioårsperioden har blivit alltför knapphändigt, att därpå skulle kunna grundas en statistisk utredning.
Man har därför måst inskränka sig till att med varandra jämföra medeltal pr år för 5 årsperioderna
1903—1907 och 1908—1912. Såsom av tabellen framgår, har det emellertid ej lyckats att ens inom
denna tränga ram fullständigt framvisa utvecklingen: Om man emellertid sammanställer de jämförbara
uppgifterna för 5-årsperioden 1903—1907 och 5-årsperioden 1908—1912, visar det sig, att den

sammanlagda summan av dessa i kol. 1 a liv 42,041,000 och i kol. I b 59,338,000 eller eu skillnad
av 16,397,000 — 38.2 %. Ungefär samma skillnad torde vara giltig för de llottleder, dttr jämförande
siffror saknas. Ökningen fortgår emellertid med anmärkningsvärd styrka såsom framgår av siffrorna
i kol. 2, avseende ilottningen år 1912. I en del fall finnas uppgifter angående flotlgodsmängderna
år 1913. Vid jämförelse mellan desse och motsvarande uppgifter för 1908 — 1912, visar
sig en ytterligare ökning av c:n 25 %, vilken sannolikt torda vara giltig för det hela.

Ökningen i flottgodsmängden förklaras av dels den stärka expansionen inom trämasseindustrien,
dels nedgången i dimension å sågtimret och dels de förbättrade flottningsförhållandena,
vilka möjliggöra ett noggrannare tillvaratagande av virket i skogarne.

Det hade i detta sammanhang varit av största intresse att utreda, huru förändringen i
stycketal flottgods motsvaras av förändring i kubikinnehållet pr flottgodsenhet. På grund av
bristfälligheten i uppgifter från flottningsföreningarne angående det ungefärliga kubikinnehållet pr
flottgodsenhet tiar det ej varit möjligt att påvisa, i vad mån kubikinnehållet nedgått. Emellertid
torde kunna antagas, att flottgodset under de senaste 5 åren har c:a 10 % mindre kubikinnehåll
än under de närmast föregående 5 åren.

De vidare undersökningar, vilkas resultat föreligga i tabell II kol. 3—6 hava måst anställas
uteslutande på uppgifterna för 5 årsperioden 1908—1912.

I dessa kolumner framkomma de synnerligen beaktansvärda tal, som angiva flottgodsfrekvensen
pr km8 skogsmark och pr km. flottled. Härigenom föreligga de första siffrorna i avverkningsstatistiskt
hänseende av donna art.

Tabellernas störa medeltal avse genomsnittliga antalet flottgods, dels per km''1 produktiv
skogsmark och dels pr km. flottled, för samtliga redovisade flottleder. Sättas dessa störa medeltal
i båda fallen till 1, utvisar de i kol. 4 och 6 angivna siffrorna,-i vilken relation flotlgodsmängden
i värjo flottled står till desse medeltal.

Tabell in.

Vid insamlandet av primäruppgifter för donna tabell avsågs att åstadkomma eu utredning
angående kubikinnehållet hos flottgodset, på det att därigenom skulle kunna anställas beräkningar
rörande flottningskostnaderna på kubikenheten. Då emellertid för nära hällten av flottlederna,
och därtill de viktigaste, saknas uppgifter rörande kubikinnehållet, har utredningen i donna del
blivit ytterst ofullständig. Medelsiffran för de flottleder, från vilka uppgift inkommit, är 4.15 engelska
kft = O.llf kub.-met. pr st. flottgods. Donna medelsiffra påverkas emellertid starkt av de störa
kvantiteter trämasse- och kolningsvirke i korta längder, som förekomma i visso flottleder, t. ex.
Dalälven. Den blir i följd härav för låg såsom uttryck för ungefärliga medelkubikinnehållet pr
stycke ilottningsgods i de redovisade flottlederna. I flertalet av desse apteras trämassevirket i
samma längder som sågtimret och har för den skull större kubikinnehåll än t. ex. i Dalälven.
Man torda kunna antaga, att medelsiffran för det hela är c:a 5.25 engelska kft eller c:a 0.15 ms.
Efter donna beräkning ftro årligen under 5-årsperioden i de redovisade vattendragen framflottade
c:a 346 miljoner engelska kub.-fot eller c:a 9,890,000 kub -meter.

En följd av saknaden av tillräckligt siffermaterial angående flottgodsets kubikinnehåll
är också, att fullständig utredning angående flottningskostnaderna pr kubikenhet ej kan åstadkommas.
Man kan emellertid på grund av de antagna siffrorna angående allt flottgodsets medelkubikinnehåll
med tämlig säkerhet beräkna, att kostnaden i medeltal för flottning och sortering
utgjort pr kub.-fot 2.3 7 öre eller pr kub-meter 83 öre.

En fullständig utredning angående kostnaden för flottning särskilt och sortering särskilt
har ej kunna! verkställas på grund av primäruppgifternas ofullständighet. Medelkostnaden för de

552

floltleder, där uppgifter finnas, är emellertid pr flottgods i flottning 8.a:< öre och sortering 3.4 2 öre
eller tillsammans 12.3 7, d. v. s. samma som medeltalet för alla de redovisade flottlederna.

Med beräkning av en totalkostnad av 12.5 öre samt att härav 9 öre pr flottgods faller på
flottningen och 3.5 öre på sorteringen, blir den ungefärliga flottningskostnaden pr kub. fot 1.7 öre och
för sortering 0.6 7 öre eller pr kub.-meter resp. c:a 60 och 23 öre.

I de upptagna kostnaderna ingå arbetslöner, amortering, underhåll, strandskadeersättningar,
administration m. m., eller samtliga kostnader för flottningen och sorteringen.

Tabell IV.

Samma brister i avseende på primäruppgifterna, som gorå sig gällande beträffande föregående
tabeller, framträda även bär. En utredning om flottningsarbetarnes antal, arbetstid under
året och inkomster kan med befintliga uppgifter ej bliva exakt.

Tabell V.

De data, som föreligga angående den tid, då flottning av någon omfattning i vattendragen
börja!, grunda sig på uppgifter från flottningsföreningarne och äro som synes mycket summariska.
Som av tabellen framgår bär flottning bedrivits redan på 1700-talet och början av 1800-talet i
åtskilliga vattendrag. I många fall bär den egentliga flottningen börjat först i mitten av 1800-talet. Där järnbruksrörelse bedrivits, bär flottning förekommit tidigare, enär järnbruken i allmänhet
både vattensågar och skeppade en del sågat virke, varjämte även flottning och skeppning av
bjälkar förekom.

Den förebragta utredningen angående nedlagda kostnader för utbyggande och förbättrande
av de redovisade flottlederna, lider av synnerligen stor ofullständighet. Därigenom, att man sammanställt
befintliga uppgifter angående i tillgängliga räkenskaper bokfört kapital, bär en summa
av c:a 35,700,000 kronor kunnat redovisas, kol. 2. Med undantag för Ljusne älv, rörande vilken
räkenskaperna äro fullständigare än för någon annan flottled, utgöras de redovisade kostnaderna
så gott som undantagslöst av sådan! till amortering bestämt kapital, som upptagits i reglerings
utslagen. Att emellertid vid reglering till allmän av en äldre enskild fl ättled, allra största delen
av tidigare nedlagda kostnader icke upptages till amortering, torda vara regel. För de allra flesta
enskilda flottleder i bivattnen saknas helt och hållet uppgifter om anläggningskapital och även
för många större flottleder saknas uppgifter eller äro uppgifterna synnerligen ofullständiga. I flera
fall hava äldre räkenskaper blivit förstörda genom eldsolycka eller på annat sätt. Till följd av
allt detta saknas i den sammanställning, vilken föreligger i tabellen, den allra största delen av de
ofantliga belopp, vilka under tidernas lopp utlagts för flottledernas utbyggande och förbättrande.

För att emellertid en föreställning om totala kostnaderna för flottledernas inrättande skulle
kunna erhållas, bär anställts en kalkyl och jämförelse, varvid förhållandena i Ljusne älv tagits
till norm. Därvid bär ernåtts följande resultat.

Ljusna älvs ilottningsförening bär uppgivit att, utöver de i räkenskaperna upptagna till
12,354,420 kronor uppgående kostnaderna, minst 5 miljoner kronor äro nedlagda i flottledsbyggnader
inom Ljusna älvs flottledssystem. Uppgift saknas nämligen helt och hållet för eu del enskilda
flottleder. De ofantliga mängder virke, som använts till timmerrännor och andra flottledsbyggnader,
innan de olika flottlederna inom systemet reglerats till allmänna, äro icke alls tågna i beräkning
och således ej salta i värde. Någon tvekan kan därför ej finnas, att till de bokförda kostnaderna
bör läggas minst nämnda belopp, 5 miljoner kronor. Dessutom har, så långt flottningsföreningens
räkenskaper utvisa, i sådana kostnader för flottledssystemets förbättrande, som direkt påförts
flottningen, utbe!alats 4,154,000 kronor. Uppgifterna angående dessa kostnader omfatta emellertid

en dust dels liden från år 1880, dels senare Hd, och för större delen av även de allra viktigaste
bivattnen finnas uppgifter blott f. o. in åt'' 1900. Det sannolika torde därför vara afl den angivna
summan bör ökas till det dubbla eller till e:a 8 miljoner kronor.

Kostnaderna för Ljusne älvs tlottledssystems utbyggande oc h förbättrande bliva på anförda
grunder följande:

Bokförda anläggningskostnader..................... ................. kr. 12,354,000

därutöver approximativt beräknade d:o .......................... » 5,000,000

tlotlningen årligen påförda byggnadskostnader ............... » 8,000 000

Tillsammans kr. 25,354,000.

Resultatet av den sålunda gjorda beräkningen, enligt vilken sammanlagda kostnaden uppgår
till c:a 25 millioner kronor, överensstämmer med den uppskattning, som av flottningsföreuingen
själv verkställts.

Enligt tillgängliga uppgifter angående de enligt regleringsutslag för Ljusne älvs vattensystem
till amortering bestämda beloppen utgöra desse tillsammans krono,'' 5,427,000.

De bär ovan såsom sannolika Intala byggnadskostnader upptagna krono,'' 25.354,000 äro
sålunda 4.-i7 gånger större än regleringsutslagens summa.

Under antagande, att i proportion till de enligt reglerings»Klagan bokförda kostnaderna
de verkliga ställa sig ungefärligen lika som för Ljusna,,, skulle de sannolika kostnaderna för
Övriga redovisade Höftleders utbyggande och förbättrande framgå av följande beräkning:

Enligt tabell V bokförda anläggningskostnader minskade med kostnaderna för Ljusna älv:
kronor 35,703,000 - 12,354,000 — 23,349,000 x 4.,: 7 = kr. 109,040,000

kostnaderna för Ljusna älv enligt ovanstående........ » 25,354,000

Summa kr. 134,394,000.

Om denna summa delas med sammanlagda antalet kilometer för de redovisade flottlederna
efter förut motiverade förhöjning med 6 % eller 26,317 km., erhållas en nedlagd kostnad pr km.
av krono,'' 5,107. En jämförelse med Ljusna älv, vilken enligt ovan anförda grunder skulle kosta!
25,354,000 krono,'', eller pr km. 12,260 krono,'', visa,-, att den sålunda erhållna summan pr km. ställer
sig förhållandevis låg.

Till åskådliggörande av att man i fråga om kostnaderna för flottlederna bär att röra sig med
mycket störa tal, må anföras följande särskilda poster, som ingå i den ovan angivna samman,
134 millioner kronor. Enligt tillgängliga uppgifter bär i årligen flottningen påförda kostnader för
förbättringsarbeten i de redovisade flottlederna utgivits c:n 3,820,600 kronor under 5-årsperioden
1908—1912. För endast 25 år representerar detta en summa av c:a 19,103,000 krono,-. Enligt ett
av utsedde kommitterade till Sågverks- och trävaruexportföreningen år 1902 avgivet yttrande i den
s. k. Norrlandsfrågan har för byggande av enskilda flottleder, av vilka ett mycket ringa antal
finnas redovisade i tabell V, årligen under 1899, 1900 och 1901 utbetalats 420,000 krono,'', vilken
siffra för 25 år motsvara,'' en summa av 10,500,000 krono,''.

Om man på grund av den anställda kalkylen över kostnaden för åstadkommande och
förbättrande av de till c:a 30,000 km. beräknade samtliga flottlederna i laude! antager eu medelkostnad
pr km. av 5,000 krono,-, kommer man till ett kapitalutlägg för desse av 150 millioner
krono,'', en summa som dock kan anses icke vara för hög.

Det kan ej nog framhållas, huru approximativa de bär angivna slutsiffrorna äro. Metoden
att undersöka ett flottledssystem och därefter antaga detta såsom representativt för alla de Övriga,
kan ej heller sägas vara den säkraste. Med tillgängliga uppgifter är den emellertid den enda
möjliga, och den bör åtminstone, på sätt som siffrorna härovan angående kostnaden pr km. utvisa,
ej hava givit för högt resultat.

Innehållsförteckning.

Skrivelse till chefen för justitiedepartementet ............................................... in

Förslag till

Vattenlag....................................................................................................... 3

1 kap. Om rätt till vatten ..... 3

2 kap. Om byggande i vatten och därmed likställda åtgärder........................ 6

3 kap. Om allmän farled ................................................................................... 75

4 kap. Om allmän flottled ................................................................................ 7 g

ä kap. Om dikning och annat avledande av vatten för torrläggning av mark 26

6 kap. Om invallning ........................................................................................ 37

7 kap. Om vattenreglering ................................................................................ 32

8 kap. Om kloakledningar ...................................................................... 35

9 kap. Om lösen och ersättning ........................................................................ 3 g

10 kap. Om syneförrättning .............................................................................. 50

I. Rörande företag enligt 4 kap................................................. 50

II. Rörande företag enligt 5, 6, 7 och 8 kap............................. 62

11 kap. Om domstolar och rättegång i vattenmål ............................................- 74

12 kap. Om vattenbok .................................................................................... 7Öl

13 kap. Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för överträdelse

av denne lag ...................................................................... 705

14 kap. Slutbestämmelser .................................................................................... 770

Lag om flottning i allmän flottled.................................................................... 774

1 kap. Allmänna bestämmelser........................................................................... 774

2 kap. Om ersättning för flottningsskada ....... 775

3 kap. Om avgörande av vissa frågor rörande allmän flottleds upplåtande och

begagnande.................................................................................. 77g

4 kap. Om flottningsföreningar ....................................................................... 722

Om flottningsförenings uppgift och verksamhet............................................ 122

555

Sid.

Om flottningsförenings utgifter och deras fördelande på de flottande........ 124

Om reglemente ............................................................................................... 128

Om flottningsstyrelse och flottningschef ................ 130

Om revision ........................................................... 133

Om flottningsstämma .................................................................................. 135

Om rätt till talan i vissa fall rörande förvaltningen.................................... 138

Om flottningsförenings laga domstol ..................... 139

Om förvaltningen av skilda flottleder inom samma vattensystem................ 139

5 kap. Ordningsföreskrifter för deltagande i allmän flottning ........................ 140

6 kap. Om tillsyn å allmänna flott!eder och flottningsföreningar.................. 142

7 kap. Straffbestämmelser ........... 145

8 kap. Särskilda bestämmelser ........................................................................... 146

Lag om förteckning å tidigare tillkomna allmänna flottleder ................ 149

Lag om ändrad lydelse av 19 kap. 15 § strafflagen ................................ 152

Motiv:

Inledning....................................................................... 155

Förslag till vattenlag

1 kap. Om rätt till vatten ............................................................................... 171

2 kap. Om byggande i vatten och därmed likställda åtgärder .................... 179

3 kap. Om allmän farled .................................................................................... 183

4 kap. Om allmän flottled ............................................................................. 183

5 kap. Om dikning och annat avledande av vatten för torrläggning av mark 257

7 kap. Om vattenreglering ................................................................................ 257

9 kap. Om lösen och ersättning ....................................................................... 260

10 kap. Om syneförrättning ............................................................................... 264

I. Rörande företag enligt 4 kap............................................. 264

11 kap. Om domstolar och rättegång i vattenmål ........ 296

12 kap. Om vatten bok ........................................................................................ 318

13 kap. Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för överträdelse

av donna lag............... 322

14 kap. Slutbestämmelser ................................................................................... 325

Förslag till lag om flottning i allmän flottled

1 kap. Allmänna bestämmelser ............................................................. 327

2 kap. Om ersättning för flottningsskada ........................................................ 335

3 kap. Om avgörande av vissa frågor rörande allmän flottleds upplåtande

och begagnande............................................................................ 348

4 kap. Om flottningsföreningar ....................................................................... 368

556

Sid.

Om flottningsfö renings uppgift och verksamhet................... 373

Om flottningsförenings utgifter och deras fördelande på de flottande....... 392

Om reglemente ................................................................................................ 427

Om flottningsstyrelse och flottningschef ...................................................... 432

Om revision .................................................................................................... 445

Om flottningsstämma....................................................................................... 449

Om rätt till talan i vissa fall rörande förvaltningen .................................... 455

Om flottningsförenings laga domstol ............................................................ 457

Om förvaltningen av skilda flottleder inom samma vattensystem.............. 457

5 kap. Ordningsföreskrifter för deltagande i allmän flottning ........................ 461

6 kap. Om tillsyn å allmänna flottleder och flottningsföreningar.................... 471

7 kap. Straffbestämmelser ................................................................................ 480

8 kap. Särskilda bestämmelser............................................................................ 482

Förslag till lag om förteckning å tidigare tillkomna allmänna flottleder 486

Förslag till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 15 § strafflagen ............ 487

Särskilt yttrande av Eliel Löfgren...................................................................... 488

Särskilt yttrande av J. A. Melkerson ................................................................ 489

Bilagor:

I. Redogörelse för flottningslagstiftningen i vissa främmande länder................ 493

Finland........................................................................................................... 495

Norge ............................................................................................................ 502

Österrike ....................................................................................................... 544

Bayern ........................................................................................................... 543

Baden ....................................................................................... 544

Säck sen ......................................... 545

Preussen ............................................................................................. 545

II. '' Utlåtande av fiskeriassistenten Dr I. Arwidsson ............................................ 546

III. Konungens befallningshavandes i Västerbottens län utslag den 31 oktober 1906 525

IV. Undersökning rörande barkavlagringen i Ume älv, verkställd år 1911 av

fiskeriinstruktören G. Arvidsson............................. 544

\. Statistiska tabell er med tillhörande förklaringar ............................................ 543

4 BLAD

upprattad ar 19/4 genom
Svenska (Örauaruexportforeningen

SKALA h 800.000.

-T -

orne: alu

tf»

b A

A B KOPIA STHLM

''teckenförklaring

......- allmän f lott''/ed, huuudflottied

r/2 c/s . biftottlcd (sara/b. flottning^förening)
— c/o c/o , under byggnad

■ 1 11 enskildflod led

- — — — — vattendrag. möjligt attflottöargöra
»jz /}s distriktsgränser

\r \7 f dammbyggnad. T för flottning.7för industri.

IXför såvälflottning som industri

s /b// oc/> forsar

O gemensamt sorteringsstdlle t flottled

Q enskilt ds de

□ timmermagasin

heller rf ängbåts-eller motor båt sstation

_________ uirkesöverforing till annal vattendrag;siffrorna

utmarka antal flottgods

i—i långs uppströms belägna laxfiskebyggnad

---- vattende/are

AVER

4 BLAD

upprättad dr 1914 genom
Svenska Zräuaruexportfäreningen

SKALA 1:800.000.

sVC vyC‘

"Tlorne ö\o

fil Ml

i »a »ja

sss

A B. KOPIA STHLM

r r

etter ÅT

C^eckenförfetarinp

- allmän flottled, huuudf/ättled

- afl c/s , biflodled (färsk, ftodninpsforeninp)

- t/s c/s . under byppnad

- enskildflodled

- uadendrap.mö/lipt adflo/fbarpora
distriktsgränser

|" dammbyppnad. Fförflottning. 7för industri.

/Tför sälta/flottninp som industri

fall och forsar

gemensamt sorterinpsstdt/e i ftodted
enskilt di de

timmermapasin
änpbäts-eller motorbätsstation
uirhesåoerforinp till annat oattendrap; siffrorna
utmarka antal ftodpods
tänps uppströms be/äpna /axftskebyppnad
uattendetare

fS5\aboAacin

OreåVy

~3äVeån

Qb^ a\u

o\o

yjå^e alu

%dÅeån

5be\\e\\z Äo
^iure a\o

''DaMsatAsån

’5yö\eooA:

fiaagsa

tissla

BÄ

mra

4 BLAD

upprättad år f9t4 genom
Svenska ^raoaruexportforeningen

SKALA I -800.000

OLADj.

ceckenforklar/np

Qnar^son

allmän flott/ed, fic/vaaf/ott/ed

ds ds . éu/lotttod(sårsk.flottriingsforeningj

ds ds .under byggnad

enskild flott/ed

vattendrag, menligt att flottbarpora
distriktsgränser

dammbyggnad, rför flottning.7får industri.

/T för -serval flottning som industri

fall och forsar

gemensamt sorterinpsstäl/e i flottled
enskilt ds ds

timmermagasin
ångbåts - eller motorbåtsstation
uirkesooerforinp titt annat vattendrag; siffrorna
utmärka antal flottgods
långs uppströms belägna laxfisketyppnad
vattendelare.

Tjarmarvbersåri

eller Af

*P ftVan

A. B. KOPIA* STHLM

''3nda\så\oen

Qrx^ermanäVuen

5eAån_^eraån

C^un^an

4 BLAD

upprättad dr 19/4 genom
Svenska Zråoaruexporff&rerunpen

SKALA 1:800.000

C\u5ne å\o

T)amrånQeån

''Sg.sVelooån

;t\\arå\oen

cec&en/orjé/arrhp

allmän fiattted. fiuvudflattled

da da . biflotttedfsorsk.flottningsföfeningJ

da da .under byggnad

enskild flottled

vattendrag, mqXigt att flottbargöra
distriktsgränser

dammbyggnad, r för flottning. J för industri

tiför såväl flottning sorg industri

fall och forsar

gemensamt sorteringsstälte i flottled
enskilt da da

timmer magasin
ängbåts- etter motorbätsstation
virkesöverfånng till annat vattendrag.-siffrorna
utmärka antal flottgods
långs uppströms betagna laxfiskebyggnad
oattendetare

>7 eller ti

''RyaYoen

A B KOPIA STHLM

i m.

/Ta x>r«x*z^y ! r

M 4jö 1 j \ r . Ji

Cr{

r V—-/?^v