B E T ÄN KAN D E

AV l)KN AV CHKFKN FÖR KUNG!. JORDBRUK8DKFARTKMKNTF,T .TÄMIJKT NÅDIGT BEMYNDIGANDE

DEN 3 JULI 1 9 1 T

TILL KAL LA DE

1917 ÅRS L ANTM Ä TER IK OM MISS ION

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING ANGÅENDE SÄTTET FÖR
UTFÖRANDE AV VISSA MÄTNINGSARBETEN M. M. (MÄTNINGSFÖRORDNING)

OCH

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING ANGÅENDE
LÄNGDBESTÄMNING I VISSA FALL AV REDSKAP FÖR MÄTNINGSARBETEN
(LÄNGDBESTÄ MNIN GSFÖRORDNIN G)

STOCKHOLM 1919

KDNOL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT fe SÖNER
186007

J»

■ K: • *

''#

Till

Statsrådet och Chefen för Kling!. Jordbruksdepartementet.

Den 3 juli 1917 bemyndigade Kung!. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla högst åtta sakkunniga personer för att under benämning 1917
års lantmäterikommission biträda inom departementet vid ytterligare utredning
av vissa lantmäteriväsendet berörande frågor samt vad med dem ägde sammanhang.

På grund av berörda bemyndigande anmodade departementschefen samma
dag hovrättsrådet O. H. Arsell, byråchefen J. Hamrin, ledamöterna av riksdagens
andra kammare D. fl. Pettersson i Bjälbo, S. Bengtsson i Norup och N. Olsson i
Rödningsberg, förste lantmätaren G. D. Indebetou och distriktslantmätaren L. O.
Bagger-Jörgensen att såsom sakkunniga biträda inom departementet i sagda hänseende;
hovrättsrådet Arsell utsågs därvid till de sakkunnigas ordförande.

Sedan kommissionen i skrivelse den 9 augusti 1917 anmält, att kommissionen
till sekreterare utsett hovrättsrådet J. Stenberg, anmodade departementschefen
jämlikt Kungl. Majrts ovan omförmälda bemyndigande den 10 augusti 1917 hovrättsrådet
Stenberg att såsom sakkunnig biträda vid ifrågavarande arbete.

Efter det Kungl. Maj:t enligt beslut den 22 september 1917 bemyndigat
departementschefen att tillkalla ytterligare fyra sakkunniga personer för att deltaga

i förevarande utredning, anmodade departementschefen på grund av berörda
bemyndigande dels nämnda den 22 september ledamoten av riksdagens första
kammare, godsägaren E. A Yasseur att deltaga i samma utredning dels ock den
25 september 1917 vice'' stadsingenjören i Stockholm O. Myrberg och andre stad singenjören
i Göteborg A. Södergren att biträda vid utredningen, så vitt densamma
avsåge frågan om ny mätningsförordning.

1917 års lantmäterikommission får härmed vördsamt överlämna första delen
av sitt betänkande, omfattande förslag till mätningsförordning och längdbestämningsförordning
jämte till samma förordningar hörande motiv.

Tillika bifogas avgivna reservationer i fråga om förstnämnda förslag nämligen
av undertecknad Hamrin angående 1 och 50 §§, av undertecknad Södergren
angående 50 § samt av undertecknad Myrberg.

Stockholm den 30 november 191S.

O. H. ARSELL.

Jon. Hamrin.

David Pettersson.

Sven Bengtsson.

Nils Olsson.

Gustaf Indebetou. O. Bagger-Jörgensen.

-Johan Stenberg.

Emil Vasseur

Olof Myrberg.

A. SÖDKRGREN.

BETÄNKANDE.

Förslag

till

förordning angående sättet för utförande av vissa mätnings arbeten

m. in.

(mätningsförordning).

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna förordning avser planmätning och höjdmätning ävensom iörordmnkartas
upprättande, arealuträkning samt utstakning och utmärkande av sensn)°”fl>tt~
ägogräns, där dylikt arbete utföres av lantmätare eller mätningsman i
stad eller samhälle på grund av för dessa tjänstemän gällande bestämmelser,
så ock där det utföres av annan person på grund av förordnande
enligt stadgande i lagen om fastighetsbildning i stad.

2 §•

Vid arbeten, soin i denna förordning avses, skall längdmått an- Matt: deras
givas i meter samt ytmått i hektar eller kvadratmeter. Angående in- 1beteckning*1
delning av dessa mått är stadgat i gällande förordning om mått
och vikt.

Vinkelmått skall med nedan omförmälda undantag angivas i nygrader
och indelas sålunda, att en rät vinkel utgör 100 nygrader, en nygrad
100 nyminuter samt en nyminut 100 nysekunder (eentesimaldelning).

Dessa vinkelmått betecknas på följande sätt: en nygrad lc, en nyminut
0,°oi eller 1'' och en nvsekund 0c,oooi eller l".

Huvudgrunder
och planmätningsmetoder.

Användning
av finmätning
och vanlig
mätning.

Där med hänsyn till förut verkställda arbeten eller särskilda förhållanden
användning av nu angiven indelning skulle medföra olägenheter,
vare tillåtet använda äldre indelning (sexagesimaldelning). Enligt
denna delas en rät vinkel i 90 grader (90°), en grad i BO minuter (60'')
och en minut i BO sekunder (60").

2 KAP.

Om planmätning.

Avd. A. Allmänna grunder. —

3 §■

Planmätning skall hänföras till horisontalplan. Med hänsyn till
noggrannheten skall dylik mätning, enligt vad i denna förordning närmare
sägs, utföras antingen såsom /inmätning eller vanlig mätning.

Planmätning sker i allmänhet på det sätt, att först bestämmas
vissa med hänsyn till mätningens ändamål erforderliga huvudpunkter och
huvudlinjer, stommätning, och att därefter verkställes inmätning av detaljerna,
detaljmätning.

Numerisk kallas sådan mätning (finmätning eller vanlig mätning,
stommätning eller detalj mätning), vid vilken längder och vinklar erhållas
i siffror på sådant sätt, att karta enligt dessa sedermera kan upprättas.

Grafisk kallas sådan mätning (finmätning eller vanlig mätning, stommätning
eller detalj mätning), vid vilken längder och vinklar vid mätningstillfället
helt eller delvis direkt avbildas å karta.

4 §•

1. Finmätning bör äga ruin, dä mätningens ändamål sädant kräver,
och företrädesvis användas i fråga om mark med högre värde såsom
i stad eller annan ort med större sammanträngd befolkning eller där
större byggnadsverksamhet är att förvänta, så ock eljest då särskilda
förhållanden påkalla sådan mätning.

2. Då sakägarna samfällt äska finmätning, skall sådan äga
rum. T övrigt bestämme förrättningsmannen, såframt ej härom finnes
särskilt stadgat, huruvida och i vad mån finmätning eller vanlig mätning
skall ifrågakomma. Anmäles missnöje med förrättningsmannens beslut,
skall denne ofördröjligen underställa frågan lantmäteristyrelsens

provning. Ej må styrelsen avgöra frågan, med mindre vederbörande
sakägare lämnats tillfälle att däri yttra sig.

Avd. It. Fiiiiiiiit.iiiiig.

Stommätning.

5 §•

Vid tinmätning skall stommätning utföras numeriskt och ske
triangel- och polygonmätning eller endera av dessa mätningar.

medelst Sätt för stommätningens

utförande.

<» §•

1. För alla triangel- och polygonpunkter skola beräknas plana, Projektionsrätvinkliga
koordinater i det för inäta ingsområdet gällande koord in åt- tk!!,7 m"
systemet, vilka koordinater, när hänsyn till jordytans huktighet så betingar,
erhållas genom jordellipsoidens projektion på planet.

Härvid skola ellipsoidens dimensioner antagas vara följande:

meridianellipsens halva storaxel == 6,377,397,15417 meter
» » lillaxel = 6,356,078,962oo »

2. Projektionsmetoden skall vara vinkelriktig och i övrigt sådan
att en meridian, medelmeridianen, avbildas såsom en rät linje, och att
varje del av medelmeridianen blir till sin längd riktigt avbildad.

3. Såsom medelmeridian användes någon av de meridianer, som
ga genom Stockholms Observatorium eller 2,5 eller 5 nygrader öster eller

2,5 eller 5 eller 7,5 nygrader väster därom.

De härigenom uppkommande projektionssystemen skola allt efter
den medelmeridian, som användes, betecknas:

0°, 2c,s Ö, 5c Ö, 2c,s W, 5° W och 7,cö W.

4. Varje projektionssystem uppdelas i koordinatsystem genom
linjer, som tänkas dragna vinkelrätt mot medelmeridianen på 100,000
meters inbördes avstånd med utgång från ekvatorn. Medelmeridianen
utgör koordinatsystemets absciss- eller x-axel, räknad positiv åt norr;
systemets södra begränsningslinje är dess ordinat eller y-axel, räknad
positiv åt öster.

5. Är stomnät ej anslutet till rikets triangelnät, och skall sådan
inpassning, som omförmäles i 7 § 3 inom., ej äga rum, skola stomnätets

2—y annor

Anslutning
till annan
triangelmätning
m. m.

Olika ordningar
för trian
Inmätning.

Plan för triangclmätnlng.

punkter till sina lägen bestämmas genom koordinater i fristående koordinatsystem,
varvid abscissaxeln skall läggas i ungefärlig nordriktning
och räknas positiv åt norr samt ordinataxeln läggas i lämplig, däremot
vinkelrät riktning och räknas positiv åt öster.

7 §•

1. Rikstrianguleringen bör, så vitt ske kan, utgöra grundval för
annan triangulering.

2. Därest inom eller i närheten av mätningsområdet linnas minst
tvänne punkter, som tillhöra antingen rikstrianguleringen eller annan triangelmätning,
skall frågan, huruvida anslutning till den ena eller andra
av dessa mätningar bör äga rum, underställas lantmäteristyrelsens
prövning.

3. Är fråga om anslutning till rikstrianguleringen, och prövas efter
underställning sådan anslutning ej böra äga rum, skall dock det nya triangelnätet
med största möjliga noggrannhet inpassas i det för mätningsområdet
jämlikt 6 § 4 mom. gällande koordinatsystem. Detsamma galle, då
allenast en till rikstrianguleringen hörande punkt finnes inom eller i närheten
av mätningsområdet, liksom då ingen sådan punkt finnes, men
mätningsområdets storlek fordrar hänsynstagande till jordytans buktighet.

I det nya triangelnätet böra medtagas punkter, som tillhöra annan
triangelmätning.

« §•

1. Triangelmätning indelas i avseende å noggrannheten i fem
ordningar. I varje särskilt fall användas den eller de ordningar, som
med hänsyn till mätningens omfattning eller eljest äro erforderliga.
Triangelmätning av högre ordning skall utgöra stöd för sådan av lägre
ordning.

2. Som första och högsta ordning galle av rikets allmänna kartverk
utförd triangelmätning av första ordningen.

9 §.

1. Till grund för triangelmätning skall efter noggrann rekognoscering
upprättas plan för dess utförande. Denna plan skall innehålla
uppgift på triangelnätets belägenhet och form, anslutning till annan triangelmätning,
där sådan förekommer, det antal ordningar vari triangel -

mätningen skäll ske, erforderlig basmätning, sätt för markeringars anordnande
samt huru mätningar och beräkningar skola utföras. Skola för
mätningen gälla strängare felgränser än denna förordning angiver, bör
planen jämväl innehålla uppgift härom.

2. Därest i samband med triangelmätning jämväl polygonmiitning
skall utföras över mätningsområdet i dess helhet eller viss del därav,
bör rekognosceringen omfatta och planen utvisa även läget för viktigare
delar av polygonnätet.

3. Vid upprättande av plan för triangelmätning, till vilken plan
skall höra lämplig karta eller skiss över triangelnätet, skall bland annat
iakttagas:

att triangelnätet erhåller bästa möjliga form;

att triangelpunkterna bliva så jämnt som möjligt fördelade över
mätningsområdet;

att bästa möjliga anslutningar vinnas för baslinjer och polygontåg; att

goda uppställningsplatser och varaktiga markeringar erhållas;

att all nödig försiktighet iakttages till undvikande av skada å
egendom;

att kostnader för uppställnings- och signalbyggnader bliva så små
som möjligt; samt

att framtida utvidgning av triangelnätet så vitt möjligt underlättas.

4. Det åligger förrättningsman att, innan triangelmätning påbörjas,
därom hos lantmäteristyrelsen göra skriftlig anmälan med uppgift
om triangelmätningens avsedda beskaffenhet och omfattning, och äge styrelsen,
när anmälan eller förhållandena i övrigt därtill föranleda, infordra
den plan, som uppgjorts för arbetets utförande. Plan, som av styrelsen
blivit godkänd, må ej vad beträffar triangelnätet i väsentliga delar
ändras utan styrelsens medgivande.

10 §•

1. När triangelpunkt ej utgöres av tornspira eller annan s. k.
högpunkt, skall den markeras på så vitt möjligt orubbligt och varaktigt °ing aT Sisätt,
och må mai''keringen under i övrigt lika förhållanden icke bereda »ngoipunkter
mindre trygghet än vad beträffande gränsmärken stadgas i 43 §. Markeringen
skall utföras på sådant sätt, att därav tydligt framgår punktens
egenskap av fixpunkt inom finmätt stomnät, och skall för den skull
anbringas en triangel kring eller vid punkten, där ej hinder möter. I

Vägmätning.

lös mark bör markeringen sträcka sig till frostfritt djup. Därjämte böra,
då sådant lämpligen kan ske, för kontroll av punktens läge och dess
framtida återställande, utsättas försäkringsmarkeringar till det antal, som
för ändamålet erfordras.

2. Med undantag för nyss omförmälda försäkringsmarkeringar skall
markeringen av triangelpunkter vara fullbordad, innan vinkelmätning beträffande
samma punkter påbörjas.

3. Triangelpunkterna skola numreras, och må desamma jämväl
åsättas namn.

Över triangelpunkt, som sålunda numrerats och namngivits, skall
i anslutning till skiss och, där så anses lämpligt, jämväl fotografi upprättas
noggrann beskrivning, upptagande punktens och markeringarnas
läge och beskaffenhet.

11 §•

1. Anslutes icke triangelnät till annan triangelmätning pa sätt i
7 § 2 mom. sägs, skall eu eller flera baslinjer uppmätas.

2. Är baslinje längre än 1,200 meter, bör densamma uppdelas
i sektioner på omkring 600 meter.

Baslinje eller, där densamma är uppdelad i sektioner, varje sektion
därav skall mätas minst två gånger i olika riktningar, och bör därvid
användas Jäderinska basmätningsmetoden med mätsträngar av invar,
dock att, där basmätning verkställes endast för triangelnät av lägre ordning
än den tredje, mätningen må ske med sträng eller band av stål
under för varje fall erforderlig spänning.

Strängar och band, som användas vid basmätning, skola längdbestämmas
omedelbart före och efter mätningen.

3. Baslinje skall hänföras till medelhavsytan.

4. Över basmätning skall å fältet föras protokoll, och må därvid
gjord anteckning ej utplånas eller ifyllas.

5. Det ur mätningsresultaten beräknade medelfelet i medeltalet
av mätningarna må ej överstiga vid basmätning för triangelnät av andra
ordningen 1 : 160,000, för triangelnät av tredje ordningen 1 : 80,000 och
för triangelnät av fjärde och femte ordningarna 1 : 40,000 av baslinjens
hela längd.

Resultaten av de före och efter basmätningen utförda längdbestämningarna
av sträng och band må ej avvika från varandra mera än
nyss nämnda bråkdelar av strängens eller bandets längd.

12 §.

1. Vinkel inätailig i triangelnät skall verkställas med teodolit ock vtnkeimatutföras
antingen såsom likformig vinkelmätning eller som riktningsmät ning,

vilken senare företrädesvis bör utföras i fulla satser.

2. Därest i samma punkt förekomma riktningar i triangelmätningar
av olika ordningar, och dessa riktningar skola anslutas till varandra,
bör sådan anslutning ske till minst två riktningar av högre
ordning.

3. Inom eu och samma ordning skall vinkelmätning ske på ensartat
sätt.

4. Inom samma utjämningsgrupp skall vinkelmätning så vitt möjligt
ske med ett och samma instrument.

5. Över vinkelmätning skall föras protokoll med iakttagande av
bestämmelsen i 11 § 4 mom.

13 §.

1. Alla beräkningar skola verkställas på överskådligt sätt och an- Beräkning av

ordnas så, att erforderlig kontroll erhålles.

2. De oundvikliga mätningsfelen skola utjämnas enligt teoretiskt
riktiga grunder och vad angår andra och tredje ordningens nät enligt
minsta kvadratmetoden.

3. Över triangelpunkternas koordinater skall upprättas särskild
förteckning, hoor dmat förteckning.

triangclnät
m. m

14 §.

Medelfelet hos en riktning, vare sig detta erhållits efter utjämning Felgränser
enligt minsta kvadratmetoden eller beräknats enligt formeln f5r triangel -

•- matning.

= y ——, där w betyder triangelslutningsfelet och n antalet slutna
y 6 n

trianglar, må till sitt numeriska värde ej överstiga

i triangelnät av 2:a ordningen 6"

av 3:dje
av 4:de
av 5:te

10"

20" samt
35"

2. Relativa punktfelet, vare sig detta erhållits efter utjämning
enligt minsta kvadratmetoden eller grafiskt framställts genom felutvisande
■figur, må icke för någon triangelpunkt överstiga 0,os meter.

15 §.

Poiygonmät- Mellan punkter i triangelnätet skall utläggas ett nät av poly uing

och deBB gontåg med det antal punkter, som erfordras för att triangel- och polyuutriangei-
gonnäten må kunna giva tillfredsställande stöd åt detaljmätningen.

2. Finnas ej inom eller i närheten av mätningsområdet triangelpunkter,
till vilka anslutning lämpligen kan ske, må polygonmätning utan
stöd av triangelnät ifrågakomma, dock i regel ej, om mätningsområdet
är större än 100 hektar.

16 §.

Polygontågen indelas i avseende å noggrannheten i tvänne ordningar.

Till första ordningens polygontåg räknas dels sådant, som går från
en txiangelpunkt till en annan, dels ock polygontåg, som går från en
triangelpunkt till en punkt (knutpunkt), som bestämmes förutom av tåget
i fråga av minst tvänne andra likaledes från triangelpunkter utgående
polygontåg.

Övriga polygontåg äro av andra ordningen.

17 §.

Plan för po- 1. Till grund för polygonmätningen skall efter noggrann rekognos lySD°ingät

cering upprättas plan för dess utförande; och bör sådan plan upptaga
jämväl de delar av polygonmätningen, som jämlikt 9 § 2 mom. upptagits
i förut upprättad plan för triangelmätning.

2. Vid upprättande av plan för polygonmätning, till vilken plan
.skall höra lämplig karta eller skiss, skall bland annat iakttagas:
att polygontåg gives så sträckt form som möjligt;
att i allmänhet polygontågen ej erhålla större längd än 1,000 meter
och de särskilda sidorna i tågen ej större längd än 250 meter;

att polygonsidorna inom ett och samma tåg i regel erhålla ungefär
samma längd;

att för långt gående förgreningar så vitt möjligt undvikas;
att polygonpunkterna utväljas så, att deras markering kan ske med
minsta möjliga svårighet och kostnad för mätningen i dess helhet; samt

Olika ordningar
för
polygonmätning.

att polygonsidorna erhålla sådana lägen, att deras uppmätning och
användning vid efterföljande arbeten så vitt möjligt underlättas.

Sådant fristående polygonnät, som avses i 15 § 2 inom., bör anordnas
genom slutna polvgoner, där ej betryggande kontroll på annat
sätt erhålles.

18 §.

Vad i 10 § stadgas om markering, numrering och beskrivning av Markering
triangelpunkter skall i tillämpliga delar gälla jämväl polygonpunkter, dock 0<;h bcBkri''''-att markering må ske på enklare sätt, där polygonpunkterna utläggas ''""ygoV110
endast för tillfälligt begagnande. pnnkter.

19 §.

1. Längdmätning av polygontåg verkställes med band eller sträng Matning av
under för varje fall erforderlig spänning och utföres i övrigt på sådant Mvgontåg.
sätt, att ny mätning börjas för varje polygonsida. Mätningen skall, om

den ej anordnas på särskilt betryggande sätt, utföras två gånger, i
regel en gång i vardera riktningen.

2. Vinkelmätning i polygonnät skall verkställas med teodolit och
utföras som riktningsmätning i satser.

3. Inom samma utjämningsgrupp böra mätningarna ske med samma
instrument eller redskap.

4. Över mätningarna skall föras protokoll med iakttagande av
bestämmelsen i 11 § 4 mom.

20 §.

Vad i 13 § stadgas om beräkning av triangelnät och upprättande Beräkning av
av koordinatförteckning skall i tillämpliga delar gälla även för polygon- Pol.ysonnät
nät, dock att vid felens utjämning minsta kvadratmetoden ej behöver
användas.

21 §.

1. Två bestämningar av en polygonsidas längd må, vare sig poly- Felgränser
gontåget är av första eller andra ordningen, icke avvika från varandra ftr Pol7Sonmera
än 0,ooo.s 1 -f- 0,oi meter, där 1 betecknar polygonsidans längd i m5tning''
meter.

Mätuings föremäl.

Mätnings linjenftt.

2. Vinkelslutningsfelet i ett polygontåg må icke uppgå till mera
än, i första ordningens polygontåg 0,° Öl V n och i andra ordningens polygontåg
0,c 02 V n, där n betecknar antalet mätta vinklar i polygontåget.

3. De beräknade koordinaterna för slutpunkten må icke avvika
från de givna koordinaterna så mycket, att punktfelet f, beräknat ur
formeln f \f fx2 + fy2, där f, och fy äro avvikelserna i koordinaterna,
blir större än, vid första ordningens polygontåg 0,00025 1 + 0,oo meter och
vid andra ordningens polygontåg 0,00035 1 0,on meter, där 1 betecknar
polygonsidornas sammanlagda längd i meter.

Detalj mätning.

22 §.

Vid detalj mätning, som tillhör finmätning, skall såsom mätningsföremål
upptagas vad som med hänsyn till mätningens ändamål anses
erforderligt, såsom i regel ägogränser, gator och vägar, varaktiga hägnader,
fasta fornlämningar, elektriska högspänningsledningar, vattenledningar,
diken, sjöar och vattendrag samt byggnader och gränser mellan
olika ägoslag.

23 §.

1. Detalj mätning, som i 22 § omförmäles, skall, så.vitt den ej direkt
utgår från triangel- eller polygonnät, stödja sig på ett nät av mätningslinjer.

Dessa skola utgå från punkter i triangel- och polygonnäten eller
genom inmätning bestämda punkter å linjer i dessa nät samt dragas raka
till andra punkter av nu angivna slag. Till dylika mätningslinjer eller
till dem och punkter eller linjer i triangel- och polygonnät anslutas ytterligare
sådana mätningslinjer till de! antal och på sådant sätt, som fordras
för detaljernas lämpliga inmätning. Där områdes bebyggande eller
andra lokala omständigheter omöjliggöra framdragandet av raka, dubbelsidigt
anslutna mätningslinjer, må brutna sådana eller ensidigt anslutna
mätningslinjer användas.

2. För punkterna i mätningslinjenätet skola i regel beräknas plana,
rätvinkliga koordinater i det för handen varande koordinatsystemet. Mät -

ningar och beräkningar skola ordnas sä, att betryggande kontroll erhålles,
och skall förty ensidigt ansluten mätningslinje mätas två gånger.

3. I fråga om dubbelsidigt ansluten mätningslinje må skillnaden
mellan dess på marken uppmätta och med användning av ändpunkternas
koordinater beräknade längd ej överstiga 0,oooö 1 + 0,o<; meter, där 1 betecknar
linjens längd i meter.

Beträffande ensidigt ansluten mätningslinje må tvä bestämningar av
eu dylik linjes längd ej avvika från varandra mera än 0,ooo5 1 + 0,oi
meter, dar 1 betecknar linjens längd i meter.

24 §.

1. I fråga om till läget fullt bestämda detaljer, såsom byggnader,
varaktiga hägnader och dylikt, skall detaljmätning vid finmätning
ske numeriskt på det sätt, att erforderligt antal punkter inmätas från
stomnätet eller mätningslinjenätet medelst direkt längdmätning i eller utan
förening med vinkelmätning.

Mätningen bör utföras, så, att kontroll erhålles, särskilt i fråga om
gränspunkter samt andra punkter av större betydelse och ordnas på
det sätt, att koordinater för dessa punkter kunna beräknas med minsta
möjliga svårighet.

2. I fråga om detaljer, som ej äro till läget fullt bestämda,
såsom i allmänhet stränder av sjöar och vattendrag samt gränser mellan
olika ägoslag, må inmätning ske såväl numeriskt som grafiskt.

Finnas i fråga om ägogräns, som i sin helhet ej är fullt bestämd,
vissa punkter, som äro till läget fullt bestämda, skola dessa punkter inmätas
numeriskt, även om ägogränsen i övrigt inmätes grafiskt.

3. Över sådan detalj mätning, som i 1 mom. avses, skall å fältet
föras tydlig mätskiss, som skall upptaga alla vid detalj mätningen
använda punkter och linjer samt därvid funna mått ävensom de inmätta
föremålens natur och ungefärliga form. Måtten skola antecknas å skissen,
i regel med två decimaler av meter.

Över numerisk mätning, som i 2 mom. avses, skola föras mätskiss
och protokoll eller endera, allt eftersom för varje fall erfordras för kartas
uppletande.

4. Numerisk inmätning av gränspunkter och andra punkter av större
betydelse skall utföras med sådan noggrannhet, att två likvärdiga bestämningar
av dylik punkt i förhållande till linje i stomnätet eller mätningslinjenätet
icke avvika från varandra mera än högst 0,2 meter.

Vid numerisk detalj mätning i övrigt liksom vid grafisk detalj mätning
skall detalj punkternas läge i förhållande till stomnätet eller mät 3—185007.

Uetaljuiät''ningens
utförande
in. in.

Sätt för stoinmätningens

utförande.

Polygonmätning.

ningslinjenätet bestämmas med så stor noggrannhet, som kan tillgodogöras
i avsedda eller förhandenvarande skalor.

Avd. C. Vanlig mätning.
Stom. mätning.

25 §.

Vid vanlig mätning må stommätning utföras såväl numeriskt som
grafiskt och ske såväl medelst polygonmätning som medelst stomlinjemätning.

26 §.

1. Oberoende av mätningsområdets storlek må polygonmätning,
som i 25 § avses, utföras fristående utan stöd av triangelnät. Finnes
sådant nät, bör polygonmätningen anslutas därtill, om så lämpligen
kan ske.

2. För alla polygonpunkter skola beräknas plana, rätvinkliga koordinater
i förut befintligt eller för det särskilda fallet antaget koordinatsystem.

3. Polygonpunkterna skola markeras på så vitt möjligt orubbligt
och varaktigt sätt medelst borrhål utan dubb i berg, jordfast sten, betong
eller dylikt. Borrhålet skall omgivas av en cirkel, och må markeringen
under i övrigt lika förhållanden icke bereda mindre trygghet än vad
beträffande gränsmärken stadgas i 43 §.

4. Vad i 3 mom. sägs, gälle ej, då polygonpunkter utläggas endast
för tillfälligt begagnande, i vilket fall enklare markeringssätt må användas.

5. För polygonmätning, som i denna paragraf avses, skola bestämmelserna
i 17, 19 och 20 §§ angående plan för polygonmätning samt mätning
och beräkning av polygontåg ävensom upprättande av koordinatförteckning
i tillämpliga delar gälla, dock med undantag för vad i 17 §
stadgas beträffande viss längd för polygontåg och polygonsidor.

6. Vid polygonmätning, varom här är fråga, må avvikelsen mellan
två bestämningar av en polygonsidas längd så ock vinkelslutningsfelet och
punktfelet, det senare beräknat på sätt i 21 § 3 mom. sägs, icke uppgå
till mera än två gånger vad som i sistnämnda paragraf i nu berörda hänseenden
är medgivet i fråga om andra ordningens polygontåg.

27 §.

1. Vid stomlinjemätning skall efter erforderlig rekognoscering till stomiinjegrund
för detalj mätningen utstakas ett nät av stomlinjer, om och i den mtttninK
mån sådant för ändamålet erfordras.

2. Vid anordnande av stomlinjenät skall iakttagas:

att en eller, där så erfordras, flera av stomlinjerna behandlas såsom
baslinje och därför framdragas i för stakning och mätning gynnsam
terräng samt upphuggas till sådan bredd, att säkerhet för stakningens
riktighet vinnes;

att, därest kontroll å linjenätet icke på annat sätt erhålles, särskilda
linjer, kontrollinjer, utläggas, och skall, därest yttergräns för mätningsområdet
icke lämpligen kan användas såsom baslinje eller kontrolllinje,
dylik linje förläggas i närheten av sådan gräns;

att, därest erforderligt antal vinklar i stomlinjenätet ej kan med
tillfredsställande noggrannhet direkt mätas eller på annat sätt tillförlitligt
bestämmas, en eller flera särskilda linjer böra utstakas och mätas på
sådant sätt, att dylik linje tillika med tvänne andra för nätets säkerhet betydelsefulla
linjer bilda en triangel, i vilken ingen av vinklarna må vara
mindre än 40°; samt

att all nödig försiktighet iakttages till undvikande av skada å skog
eller eljest.

3. Baslinjer och andra stomlinjer, som äro särskilt normerande
för linjenätets konstruktion, skola mätas två gånger helst i olika riktningar.

4. I fall, då stomlinje mätes två gånger, må skillnaden mellan de
båda mätningarna såväl för linjen i dess helhet som för särskilt markerad
del därav ej överstiga 0,ooi 1 + 0,oi V 1 + 0,i meter, där 1 betecknar
den uppmätta längden i meter.

Därest stomlinje, som ej mätes två gånger, vid nätets konstruktion
erhåller grafisk kontroll, må skillnaden mellan å marken mätt och å kartan
uttagen längd ej uppgå till mera än 0,oo2 1 -f- 0,04 V 1 + 0,ooo4 s, där 1 betecknar
uppmätt längd i meter och l:s kartans skala.

28 §.

1. Att tjäna till ledning vid stomlinjenätets framtida återställande stödpunkter,
samt för kontroll å ägogränsers läge skola, där ej markens beskaffenhet
sådant omöjliggör, stödpunkter utläggas, dock ej till större antal än
som för nämnda ändamål kräves, och skola härvid företrädesvis utväljas

Mätningsfn
romål.

Mätnings linjcnät.

Detalj mätningens
utförande
in. in

skärningspunkter mellan viktigare linjer i linjenätet. Är läget av stomlinjenät
genom mått till byggnad eller dylikt* med erforderlig säkerhet
bestämt, och kan kontroll å ägogränsers läge på enahanda sätt erhållas,
vare stödpunkters utläggande ej nödigt.

2. Beträffande markering av sådana stödpunkter gälle vad i 26 § 3
mom. finnes stadgat om markering av polygonpunkter vid vanlig mätning.

3. Såsom stödpunkter kunna även användas inom eller i närheten
av mätningsområdet befintliga triangel- och polygonpunkter, oavsett om
de sistnämnda bestämts genom finmätning eller vanlig mätning.

4. Därest stödpunkter icke sammanfalla med skärningspupkter
mellan linjer i stomlinjenätet, skola de på ett betryggande sätt med direkta
mått inmätas i förhållande till samma nät.

Detaljmfttning.

29 §.

Vid detalj mätning, som tillhör vanlig mätning, skall ifråga om
mätningsföremål gälla vad i 22 § är sagt om dylika föremål vid detaljmätning,
som tillhör finmätning.

30 §.

1. Därest detaljmätning, som i 29 § omförmäles, ej direkt utgår
från stomnätet, vilket må hava bestämts antingen genom finmätning eller
vanlig mätning, skall detalj mätningen stödja sig på ett från stomnätet
utgående nät av mätningslinjer av sådan omfattning, som för detaljernas
bestämmande erfordras.

2. Mätningar och beräkningar av mätningslinjenätet skola anordnas
så, att betryggande kontroll erhålles.

3. Då mätningslinjenätet utgår från triangel- eller polygonnät, må
skillnaden mellan mätningslinjes på marken uppmätta och med användning
av ändpunkternas koordinater beräknade längd ej överstiga 0,ooi2 1
-)- 0,i2 meter, där 1 betecknar linjens längd i meter.

Då mätningslinjenät utgår från stomlinjenät, och mätningslinje därvid
erhåller grafisk kontroll, gälle om tillåten avvikelse vad i 27 § 4 mom.
2 stycket stadgas om stomlinje.

31 §•

1. Vare sig detalj mätning, som i 29 § omförmäles, sker numeriskt
eller grafiskt, skola till läget fullt bestämda detaljer inmätas på det

sätt, att erforderligt antal punkter bliva i förhållande till stomnät eller
mätningslinjenät eller stödpunkter bestämda med så stor noggrannhet,
som kan tillgodogöras i avsedda eller förhandenvarande skalor.

Till läget icke fullt bestämda detaljer skola inmätas med den noggrannhet,
som ändamålet kräver och förhållandena medgiva.

2. Därest befintliga ägogränser äro till läget fullt bestämda och,
så vitt vid mätningstillfället kan avgöras, jämväl därefter skola bibehållas
såsom sådana, skola de, även om mätningen i övrigt är grafisk,
under erforderlig kontroll inmätas med direkta mått i förhållande till
stomnät eller mätningslinjenät eller stödpunkter. Detsamma galle i fråga
om till läget fullt bestämda punkter i ägogräns av nyss angiven beskaffenhet,
vilken i sin helhet ej är fullt bestämd.

Vid numerisk detalj mätning, som tillhör vanlig mätning, gälle i
fråga om förande av mätskiss och protokoll vad som stadgas i 24 § 3
mom. 2 stycket.

3. Inmätning av till läget fullt bestämda punkter i ägogräns skall
utföras med sådan noggrannhet, att två likvärdiga bestämningar av
dylik punkt i förhållande till linje i stomnätet eller mätningslinjenätet
eller till stödpunkter icke avvika från varandra mera än högst 0,4
meter.

3 KAP.

Om höjdmätning.

32 §.

Anslutning

1. Vid höjdmätning bör anslutning äga rum till rikets precisionsawägning,
därest fixpunkt tillhörande densamma finnes tillgänglig inom
eller i närheten av mätningsområdet. Även om sådan punkt ej finnes,
bör höjdmätningen direkt utgå från medelhavsytan eller med användning
av tillgängliga höjduppgifter ungefärligen hänföras till densamma.

Tydlig redogörelse skall alltid lämnas angående det sätt, varpå anslutning
skett, eller det utgångsplan, som eljest använts.

2. Vid höjdmätning skola, där så lämpligen kan ske, medtagas
höjdfixpunkter, som utsatts av Sveriges geologiska undersökning eller
Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt liksom denna anstalts peglar.

33 §.

Höjdiix- 1. Höjdmätning skall stödjas av höjdfixpunkter, om och i

punkter. den mån sådant med hänsyn till höjdmätningens ändamål är erforder ligt,

och skall härvid iakttagas, att höjdfixpunkterna bliva fördelade så
jämnt som möjligt över mätningsområdet samt erhålla sådant läge, att
deras användning, så vitt ske kan, underlättas.

Höjdfixpunkt skall markeras på så vitt möjligt orubbligt och varaktigt
sätt, och bör densamma utmärkas med ett kors, där ej hinder
möter.

2. Över höjdfixpunkterna skall upprättas förteckning, angivande
punkternas nummer, markering, läge i planet och slutgiltiga höjd, och
böra skisser över desamma upprättas, där sådant för vinnande av tydlighet
erfordras.

34 §.

Tillväga- 1. Höjdmätning bör, evad den sker genom avvägning (finavväg gångssätt

vill ibng eller vanlig avvägning) eller annorledes, anordnas så, att kontroll
°J m nlng''erhålles. Där ej mätningens ändamål annat föranleder, bör densamma
förty, utom i fråga om detaljpunkter, verkställas två gånger, såvitt ej kontroll
på annat sätt erhålles.

Över höjdmätningen skall föras protokoll med iakttagande av bestämmelsen
i 11 § 4 mom.

2. I fall, då större noggrannhet erfordras, såsom i fråga om viktigare
höjdfixpunkter, skall höjdmätningen verkställas genom finavvägning.
Denna utföres i slutna polygoner eller med anslutning till två
eller flera fixpunkter, vilkas höj dlägen äro bestämda med sådan noggrannhet,
som i varje fall för ändamålet erfordras, och skall i övrigt iakttagas,
att de oundvikliga mätningsfelen utjämnas enligt teoretiskt riktiga
grunder.

35 §.

Feigräuser 1. Vid finavvägning av höjdfixpunkter må det ur utjämningen

vid höjdmät- framgående medelfelet för en kilometer ej överstiga 0,oi meter.

2. Vid höjdmätning av markyta må felet i höjdläge för en punkt
vilken som helst i regel ej uppgå till mera än 0,5 e -J- 5 e n meter, där
e betecknar ekvidistansen i meter och n markens lutningsförhållande. .

4 KAP.

Om kartas upprättande.

36 §.

1. Karta, som i denna förordning avses, skall, där ej i lag eller
författning finnes annorlunda stadgat, upprättas i någon av nedan angivna
skalor.

Där ej särskilda förhållanden påkalla undantag, skola följande skalor
användas för nedan omförmälda ändamål:

a) 1: 100, 1: 200 och 1: 400 för karta över tomt, kvarter eller annat
mindre område med högt markvärde;

b) 1: 1000 och 1: 2000 för karta över stad, köping, annan ort med
större sammanträngd befolkning eller där större byggnadsverksamhet är
att förvänta, med undantag dock för till desamma hörande större skogsområde
;

c) 1: 2000 och 1: 4000 för karta över dels skogsområde, som under
b) sägs, dels ock i allmänhet ägor å landet, dock att 1: 8000 bör användas
för karta över större skogsområde med mindre antal skiljaktigheter;
samt

d) 1: 8000, 1: 10000, 1: 16000, 1: 20000, 1: 50000 och 1: 100000 för
översiktskarta.

Vid upprättande av annan plankarta än översiktskarta skall i övrigt
iakttagas, att så stor skala väljes, att endast undantagsvis må förekomma
ägofigurer med mindre yta än 10 kvadratmillimeter verkligt mått
å kartan.

2. Förrättningsman äger bestämma, vilken av förenämnda skalor,
som skall användas. Anmäles missnöje med förrättningsmannens beslut,
skall denne ofördröjligen underställa frågan lantmäteristyrelsens prövning.

37 §.

1. Plankarta, som grundas på finmätning, skall vara försedd med Särskilda be
noggrannt kvadratiskt, minst med avseende på varje rutas hörn utmärktfösrta^karta
rutnät med 10 centimeters sidor, vilka sidor skola ligga parallellt med vid finmätkoordinataxlarna
och på vissa å kartan antecknade avstånd från de- niDssamma.

Särskilda bestämmelser

för plankarta
vid vanlig
mätning

2. Karta, som i 1 mom. avses, skall upprättas i blad av rektangulär
form med i allmänhet ett normalformat av 60 centimeter i höjd
och 80 centimeter i bredd. Kartbladens höjdriktning, skall, där ej särskilda
omständigheter annat föranleda, vara parallell med koordinatsystemets
abscissaxel.

3. Vid kartering av detalj mätning, som tillhör finmätning, skola
först samtliga koordinatbestämda punkter utmärkas enligt koordinaterna
och med utgång i regel från närmaste linje i rutnätet. Därefter skola i
anslutning till sålunda utmärkta punkter numeriskt inmätta detaljer inläggas
enligt innehållet i mätskisser och protokoll och grafiskt inmätta
detaljer med stöd av samma punkter överföras och inpassas å kartan.

4. Över finmätt stomnät skall för mätningens åskådliggörande
upprättas särskild karta enligt koordinaterna; och må, om härvid såväl
triangel- som polygonmätning utförts, båda näten utmärkas å samma
karta, där så med hänsyn till tydlighet och andra förhållanden anses
kunna äga rum.

5. Rutnät skall utmärkas med sådan noggrannhet, att en rutas
sidolängd ej må avvika från den i 1 mom. angivna med mera än 0,ooo2
meter. I fråga om karta av normalformat må rutnätet i sin helhet vid
utmärkandet ej i någon utsträckning avvika från den riktiga storleken
mera än 0,ooos meter.

Koordinatbestämda punkter skola utmärkas med så stor noggrannhet,
att skillnaden mellan deras läge enligt koordinaterna och i förhållande
till närmaste linje i rutnätet ej må överstiga 0,00025 meter. Övriga
detaljer skola inläggas å kartan med så stor noggrannhet, som mätningen
och den antagna skalan medgiva.

38 §.

1. För plankarta, som grundas å vanlig mätning, skall, i det fall
stommätning skett numeriskt, i tillämpliga delar gälla, vad i 37 § 1, 3
och 4 mom. stadgas.

På omständigheterna i varje fall må bero, om karta skall upprättas
i blad eller icke. Uppdelas kartan i blad, bör vad i 37 § 2 mom. finnes
stadgat om form och normalformat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

2. I det fall stomlinjemätning skett, skall stomlinjenätet konstrueras
å karta i den bestämda skalan. Därefter insättas mätningslinjer och
de inmätta detaljerna antingen å nämnda karta i befintligt skick eller å
karta i blad, till vilken senare stomlinjenätet dessförinnan överförts, och

bör i sistnämnda fall vad i 37 § 2 mom. finnos stadgat om form och
normalformat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

3. Vid mätningen tagna och vid kartans konstruktion använda
mått beträffande stomlinje- och inätaingslinjenäten liksom ock de mått,
som avses i 28 § 4 mom., skola antecknas å kartan med minst en decimal
av meter. Kan detta ej ske, utan att kartan därigenom hliver otydlig,
skall särskild mätskiss upprättas för ändamålet. A karta och mätskiss
böra ock stödpunkterna på lämpligt sätt angivas.

4. Vad i avseende å noggrannhet i fråga om plankarta, som
grundas å finmätning, finnes stadgat i 37 § 5 mom. galle i tillämpliga
delar jämväl beträffande plankarta, som grundas å vanlig mätning.

39 §.

För karta, varå resultat av höjdmätning angives, gälle i tillämpliga Särskild» bcdelar
vad i 36—38 §§ stadgas om plankarta. fo^kärta^vid

höjdmätning.

5 KAP.

Om arealuträkning.

40 §.

1. Arealuträkning skall verkställas på sådant sätt, att föreliggande ^etets^t
mätnings- och kartmaterial fullt utnyttjas för vinnande av noggrannast förande,
möjliga resultat. Med hänsyn härtill sammanföras å kartan utmärkta
särskilda områden i en eller flera s. k. kontrollgrupper, vilka i avseende

å storlek och form lämpa sig för säker arealuträkning. Härefter bestämmes
dels arealen av kontrollgrupp och dels arealen av de särskilda delarna
därav.

2. Arealuträkning, som sker ur givna mått eller koordinater kallas
numerisk; annan arealuträkning kallas grafisk.

3. Utföres arealuträkning såväl numeriskt som grafiskt, skall resultatet
av den numeriska uträkningen gälla.

Utföres arealuträkning av kontrollgrupp eller särskild del därav
grafiskt, skall den verkställas minst två gånger och medeltalet mellan
uträkningarna tagas, där ej särskilda omständigheter annat föranleda.

Då arealerna för de särskilda delarna av kontrollgrupp uträknas
grafiskt, skall utjämning verkställas så, att summan av delarnas arealer
kommer att överensstämma med kontrollgruppens areal.

4—185007

Areallängd.

Utstakning
av ägogräns.

Olika slag
av gränsmärken.

4. Vid grafisk arealuträkning må skillnaden mellan två uträkningar
av kontrollgrupp eller del därav ej överstiga 0,ooo4 s VA, där A betecknar
arealen i kvadratmeter och l:s kartans skala.

41 §•

Arealuträkningens resultat skall införas i särskild längd. Denna
skall utvisa de särskilda uträkningarna samt om ock på vad sätt den i
40 § 3 mom. omförmälda utjämning skett.

6 KAP.

Om utstakning och utmärkande av ägogräns.

42 §.

1. Utstakning av ägogräns, vars läge är bestämt genom siffror,
skall verkställas med användning av dessa eller för ändamålet ur desamma
uträknade mått.

2. Vid utstakning enligt karta av annan ägogräns skall åtgärden
i fråga verkställas efter å kartan tagna mått, och skall härvid hänsyn
tagas till den krympning, som kartan må hava undergått, ävensom till
andra omständigheter, som inverka på riktigheten av kartans visning.

3. Vid utstakning av ägogräns i andra fall än som i 1 och 2
mom. omförmäles, skall så förfaras, att ägogräns å marken kommer att
så tillförlitligt som möjligt följa vad urkunder eller förhandenvarande
förhållanden i övrigt utvisa.

4. Innan utstakningen avslutats, må ej verkställas åtgärder, som
i 43—46 §§ omförmälas.

5. Utstakning av ägogräns, som i 1 mom. omförmäles, skall verkställas
så, att utstakade punkter bliva bestämda, vid finmätning med den
noggrannhet, som angives i 24 § 4 mom. 1 stycket, och vid vanlig mätning
med den noggrannhet, som angives i 31 § 3 mom.

43 §.

1. För ägogränsers utmärkande på marken må ej, utom i fall,
som i 46 § 2 mom. omförmäles, anbringas andra än följande märken,

nämligen råsten, rör eller stång av järn, glaserat rör, borrhål med dubb
samt träpåle.

2. Såsom råsten må användas hållbar sten eller betong alltid med
inhugget eller ingjutet kvadratiskt märke i eller utan förening med dubb.
Råsten bör vara omkring 0,7 meter hög och hava form av en rät stympad
pyramid, vars plana toppyta och basyta böra hava, den förra omkring
0,i5 meters sidor och den senare minst dubbelt så stora sidor.
Råsten må dock även vara av ungefärligen nämnda form och storlek så
ock av annan form och storlek, om blott dess egenskap av råsten tydligt
framträder. Där markens beskaffenhet det medgiver, skall råstenen
på lämpligt sätt nedgrävas. Den bör vila på säkert underlag samt, om
och i den mån så erfordras, kringskolas på betryggande sätt.

3. Rör eller stång av järn, som helst bör vara galvaniserat, skall,
i eller utan förening med glaserat rör, nedsättas i marken eller ingjutas
i sten eller betongblock. Markeringens hela längd får icke understiga
0,7 meter och dess underkant skall ligga minst 0,5 meter under markens
yta.

4. Glaserat rör skall vara av omkring 0,5 meters längd och nedsättas
i marken så, att rörets överkant, där så erfordras, kommer under
plogdjup.

5. Borrhål skall vara försett med dubb av järn eller annan metall
och anbringas i berg, jordfast sten eller byggnad av sten eller betong.
Då borrhål ej anbragts i byggnad, skall det omgivas av ett inhugget
eller ingjutet kvadratiskt märke med omkring 0,i meters sida.

6. Träpåle skall vara av sådant träslag, som är motståndskraftigt
för röta. Den skall lodrätt neddrivas i marken, och bör dess övre del
vara fyrkantig med sida av omkring 0,i meter.

44 §.

Utmärkande av ägogräns,- som bildar en rät linje, skall i regel ske
på det sätt, att gränsmärken av i 43 § angivna slag anbringas ej mindre
i ägogränsens ändpunkter an även i själva gränslinjen dels såsom utliggare
dels ock såsom visare eller ledare. Utliggare skall utsättas på högst
25 meters avstånd från ändpunkt. Avståndet från ändpunkt till närmaste
visare eller ledare eller mellan dessa märken inbördes må i regel
ej överstiga 200 meter. Där gränsen går över annan mark än åker
och tomtmark, må nämnda märken anbringas på mindre inbördes avstånd,
om någon sakägare det begär och förrättningsmannen så prövar
lämpligt. Understiger avståndet mellan ändpunkterna 100 meter, eller

Användning
av de i 43 §
omförmälda
gränsmärken
i allmänhet.

Användning
av äldre
gränsmärken.

Utmärkande
av ägogräns
i särskilda
fall ävensom
försäkringsmarkering.

äro gränspunkter inom sådant område, som i 4 § 1 mom. omförmäles,
bestämda genom siffror i förhållande till finmätt stomnät, må märken
anbringas allenast i ändpunkterna.

Är ägogräns krokig, skola gränsmärken av i 43 § angivna slagutsättas,
förutom i gränsens ändpunkter, i så många punkter i gränslinjen,
som erfordras för bestämmande av gränsens huvudsakliga sträckning.
''

2. I fråga om mark, som omförmäles i 4 § 1 inom., må, där ej
någon sakägare vill bekosta varaktigare märken, träpålar användas för
markering av gräns i sådana punkter, som äro med siffror bestämda i
förhållande till finmätt stomnät.

Då ej är fråga om mark, som nyss sagts, må icke mot någon sakägares
bestridande användas annat gränsmärke än råsten av enklare beskaffenhet
eller borrhål med dubb eller träpåle. Såsom märke i själva
gränslinjen må träpåle icke användas i annat fall, än då marken är sank
eller råsten icke kan anskaffas utan avsevärda kostnader, i vilket senare
fall emellertid träpåle icke får användas i större utsträckning, än att
andra märken förekomma på omkring 400 meters inbördes avstånd. Träpåle
må icke heller användas såsom märke i ändpunkt i annat fall, än
då marken är så sank, att endast med omfattande åtgärder kan beredas
säkert underlag för råsten eller rör eller stång av järn.

Glaserat rör må användas endast, där annat märke skulle utgöra
hinder för jordbruket.

3. I fall, då utmärkande av ägogräns på sätt i 1 mom. sägs, ej
lämpligen låter sig göra, såsom där gränsmärke skulle komma att stå i
vattendrag eller i brant sluttning eller åstadkomma väsentligt hinder i
samfärdseln eller sådant utmärkande eljest på grund av särskilda förhållanden
icke anses böra ifrågakomma, må gränsmärke utsättas annorstädes
i ägogränsen.

45 §.

Vad i 43 och 44 §§ är stadgat gälle ej, i den mån redan befintliga
gränsmärken äro av beskaffenhet att fortfarande kunna på tillfredsställande
sätt tjäna som gränsmärken eller för sådant ändamål iståndsättas.

46 §.

1. I skogbevuxen mark, som ej är att hänföra till park, plantering,
tomt eller dylikt, skall ägogräns, utöver vad i 43—45 §§ sägs, utmärkas
antingen genom upphuggning av rågata till 1 å 2 meters bredd

eller, där någon sakägare det föredrager, genom fällning av i gränslinjen
stående träd, som ej iiro särskilt värdefulla, samt märkning av närmast
därintill växande träd på 30—50 meters inbördes avstånd. Märkningen
skall ske sålunda, att träden omkring 1,5 meter från roten kringmålas
med två ringar av rödfärg, vilka på den åt ägogränsen vettande sidan
förenas genom ett likaledes rödfärgat tvärstreck.

2. I fråga om ägogräns i vatten må, där hinder möter för dess
utmärkande såsom i 44 § sägs, dylik gräns utmärkas på sätt lämpligt
prövas, och därvid även andra märken användas än sådana, som i 43 §
omförmälas, dock må jämväl i fall, som här avses, i 43 § angivna gränsmärken
ej anbringas annorstädes än i ägogräns.

3. För kontroll å gränspunkts läge och för dess framtida återställande
må anbringas försäkringsmarkeringar, där så befinnes lämpligt.
Till försäkringsmarkeringar må ej användas sådana märken, som enligt
denna förordning beteckna triangel-, polygon-, stöd- eller höjdfixpunkt, ej
heller gränsmärke, som i 43 § omförmäles.

47 §.

1. Har läget av ägogräns ej redan vid mätningen blivit bestämt,
på sätt i 24 och 31 §§ omförmäles, skall gränsens läge säkerställas
genom att erforderligt antal punkter angivas genom koordinater i förhandenvarande
koordinatsystem eller genom mått i förhållande till stomnät,
mätningslinjenät eller stödpunkter; och må, där sådant för ändamålet
erfordras, nya punkter i dessa nät eller nya stödpunkter utläggas
och inmätas. Vad nu är sagt gälle ej, där erforderligt säkerställande i
stället sker genom mått till byggnad eller dylikt.

Där ägogräns följer stranden av sjö eller vattendrag eller anledning
därtill eljest förekommer, må gränsen säkerställas uteslutande genom
grafisk bild.

2. Vad i 24 § 3 mom. och 38 § 3 mom. stadgas om antecknande
å karta eller mätskiss av där avsedda mått skall, allt eftersom finmätning
eller vanlig mätning förekommer, äga motsvarande tillämpning i fråga
om mått, som i denna paragraf avses. Vad nu sagts utgör dock ej
hinder för, att måtten i stället införas i särskild handling.

Över ägogränsen och de utsatta gränsmärkena skall upprättas fullständig
och noggrann beskrivning, som tecknas å kartan eller införes i
särskild handling, allt eftersom i lag stadgas eller för varje fall prövas
lämpligt.

Säkerställande
av ägogräns.

3. I fråga om mätningar, som erfordras för sådant säkerställande,
som i 1 mom. 1 stycket omförmäles, skola bestämmelserna i 24 § 4
mom. 1 stycket och 31 § 3 mom. äga motsvarande tillämpning.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser.

48 §.

Redskap och 1. Med iakttagande av vad i 11 § 2 mom. är stadgat därom, att

vitf arbeten * vissa fall basmätning bör utföras med användning av Jäderinska baseniigt
denna mätningsmetoden, skall längdmätning i övrigt verkställas med band eller
förordning, sträng av stål eller invar, dock att i avseende å detalj mätning jämväl
annat jämngott mätningsredskap må användas.

2. Kontrollband om 20 meters längd, vilket redskap skall vara
tillgängligt för den, som verkställer mätningsarbeten enligt denna förordning,
och för vilket lantmäteristyrelsen äger fastställa modell, skall
vara längdbestämt samt förfärdigat av stål eller invar.

För kontroll i övrigt av arbeten, som i denna förordning avses,
må förrättningsman jämväl använda kontrollstång av stål eller invar om
en meters längd likaledes enligt av lantmäteristyrelsen fastställd modell.
Kontrollstång skall vara justerad såsom precisionsmått i enlighet med
gällande förordning om mått och vikt och må därjämte på särskild begäran
längdbestämmas.

Dessa redskap må ej användas vid arbete på fältet.

3. Mätskalor, som användas vid arbeten enligt denna förordning,
skola vara justerade såsom precisionsmått, på sätt om lantmäteriskalor
finnes stadgat i förordningen om mått och vikt.

4. Förrättningsman är ansvarig för riktigheten av instrument och
andra redskap, som användas vid arbeten enligt denna förordning.

Mätband eller mätsträng, som vid jämförelse med kontrollband befinnes
avvika från rätta längden med mera än 0,os procent därav, må
icke användas utom i fall, då längdbestämningskorrektion skall anbringas.

Angående längdbestämning av i 11 § 2 mom. omförmälda mätsträngar
av invar och i 2 mom. här ovan avsedda kontrollredskap är

stadgat i förordningen angående längdbestämning i vissa fall av redskap
för mätningsarbeten.

49 §•

Den, som verkställer triangelmätning, som i denna förordning avses,
åligger att inom ett år efter förrättningens avslutande till lantmäteristyrelsen
insända styrkt kopia av den över triangelnätct upprättade kartan
så ock styrkt avskrift av beskrivning och koordinatförteckning över
triangelpunkterna.

50 §.

Där ej i lag eller författning är eller varder annorlunda föreskrivet,
gälle, att den närmare tillsynen över denna förordnings tillämpning utövas
i fråga om samhälle, inom vilket celler för vars räkning i förordningen
avsett arbete utförts, av byggnadsnämnd, där sådan finnes, men eljest
av vederbörande förstelantmätare (överlantmätare), ävensom att överinseendet
över tillämpningen utövas av lantmäteristyrelsen.

Styrelsen äger ock att i enlighet med grunderna i denna förordning
utfärda de allmänna verkställighetsföreskrifter, som må finnas erforderliga,
dock ej för samhälle, i fråga om vilket Konungen på därom
gjord framställning meddelat särskilda bestämmelser, och ej heller, där
för behandling av uppkommen fråga är eller varder i lag eller författning
annat föreskrivet.

51 §.

Anser samhälle eller enskild sakägare sin rätt vara förnärmad
genom lantmäteristyrelsens beslut i frågor, som avses i 4, 7 och 9 §§,
äge däröver anföra besvär hos Konungen inom tid, som för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd. Över
lantmäteristyrelsens beslut i övriga i denna förordning upptagna frågor
må besvär ej föras.

Redovisning

Tillsyn och
verkställighetsföreskrifter.

Fullföljd av
talan.

Denna förordning träder i kraft den då vad i artikel V

av lantmäteriinstruktionen av den 6 augusti 1864 ävensom i särskilda
författningar i övrigt finnes stadgat häremot stridande upphör att gälla;
skolande dock beträffande arbete, som vid nämnda tid redan påbörjats,
bestämmelserna i denna förordning tillämpas, endast i den mån så utau
större olägenhet kan ske.

Förslag

till

förordning angående längdbestämning i vissa fall av redskap

för mätningsarbeten.

(längdbestämningsförordning.)

i §•

Längdbestämning, som i 11 § 2 mom. av mätningsförordningen är
föreskriven för mätsträng av invar och i 48 § 2 mom. av samma
förordning för kontrollband, skall verkställas av mynt- och justeringsverket.

Kontrollband skall längdbestämmas vart sjätte år eller oftare, om
anledning därtill förekommer.

2 §•

Mätsträng, som i 1 § omförmäles, skall vara tjugu meter lång med
en genomskärningsyta av minst två kvadratmillimeter samt försedd med
minst 70 millimeter långa skalor, graderade i millimeter.

Mätsträng skall längdbestämmas fritt hängande med ändstrecken i
jämnhöjd och under den spänning, som åstadkommes av tio kilograms
tyngd i Stockholm, Därjämte skall strängens längdutvidgning för värme
bestämmas. Dessa bestämningar skola ske med sådan noggrannhet, att
avståndet mellan strängens ändstreck under ovannämnda förhållanden
kan beräknas med ett medelfel av högst + 0,os millimeter vid vilken temperatur
som helst mellan 0 och -f- 25 grader Celsius.

5—185007

3 §.

Kontrollband om tjugu meter, som i 1 § omförmäles, skall hava
sådan bredd och tjocklek, att det icke töjes mera än högst 0,3 millimeter
för en spänning av ett kilogram.

Sådant band längdbestämmes understött i hela sin längd och utsträckt
med en spänning av åtta kilogram. Därjämte skall dess vikt och
längdutvidgning såväl för värme som för spänning bestämmas, allt med
sådan noggrannhet, att avståndet mellan bandets ändstreck kan beräknas
med ett medelfel av högst ± 0,5 millimeter vid varje temperatur mellan
—10 och + 20 grader Celsius samt vid varje spänning mellan 5 och
15 kilogram, vare sig bandet är understött eller fritt hängande. Bandets
delstreck skola även undersökas och avvikelse bestämmas, för så vitt delstreckens
avstånd från närmaste ändstreck äro felaktiga med mera än
+ 2 millimeter vid ovannämnda tillvägagångssätt och en temperatur av
+ 15 grader Celsius.

4 §•

Anses erforderligt att längdbestämma kontrollstång, som omförmäles
i 48 § 2 mom. av mätningsförordningen, skall sådan längdbestämning
verkställas av mynt- och justeringsverket.

Kontrollstång bestämmes i avseende på hela längden och utvidgning
för värme med den noggrannhet, att längden kan beräknas med ett
medelfel av högst + 0,os millimeter, vid vilken temperatur som helst
mellan 0 och + 25 grader Celsius.

5 §.

Redskap, som längdbestämmes, skall därvid numreras samt märkas
medels anbringande av dels en kunglig krona, dels en triangel, dels ock
redskapets nummer.

6 §•

Över längdbestämningen skall föras protokoll, som bör innehålla
uppgift om redskapets nummer, kortfattad beskrivning av detsamma,
tiden för längdbestämningen samt redskapets längd vid en temperatur
av +15 grader Celsius, och böra dessutom angivas de övriga omständigheter,
varunder längdbestämningen ägt rum. Längden uttryckes i
meter, för mätsträng och kontrollstång med fem samt för kontrollband

med fyra decimaler. Längdutvidgningskoefficient för värme skall för
mätsträng och kontrollstång utsättas med sju och för kontrollband med
sex decimaler, och skall därjämte beträffande kontrollband töjningskoefficient
angivas med sex decimaler.

Denna förordning träder i kraft den då vad i sär skilda

författningar finnes stadgat häremot stridande upphör att gälla

Tillkomsten av kommissionens uppdrag och den allmänna
innebörden av detsamma i vad rör mätningsförordningen.

Nu gällande bestämmelser rörande det tekniska förfarandet vid
mätningsarbeten återfinnas i huvudsak i Art. V i nådiga lantmäteriinstruktionen
den 6 augusti 1864. Nämnda artikel handlar om geometriska
mätningar och kartors författande samt deras uträkning och beskrivning
m. m. De bestämmelser, som häri upptagas, äro i väsentliga
delar lika med dem, som förekomma i tidigare lantmäteriinstruktioner.

I det förslag till nådig instruktion för lantmäteristyrelsen och rikets
lantmätare, som avgavs av lantmäteristyrelsen i september 1908, hade
styrelsen bland föreskrifter rörande tillvägagångssätt vid lantmäteriåtgärders
utförande upptagit åtskilliga bestämmelser, som avsågo en mera
tidsenlig reglering av åtgärderna i fråga. Den 23 oktober 1908 fastställdes
nådig instruktion för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare.
Därvid stadgades emellertid i 57 §, att i särskild författning skulle
meddelas bestämmelser angående kartors upprättande, verkställande av
ägomätning, avvägningar och arealuträkning, upprättande av beskrivningar
samt utstakning av ägoskillnader m. m. Tillika förordnades i
övergångsstadgandena att, intill dess denna författning utkomme, skulle
förberörda bestämmelser i 1864 års instruktion i tillämpliga delar fortfarande
lända till efterrättelse. I samband härmed anbefalldes lantmäteristyrelsen
att inkomma med förslag till omförmälda författning, varjämte
styrelsen bemyndigades att för biträde härvid anlita särskilda sakkunniga.

Jämväl i nu gällande instruktion den 22 oktober 1909 hava i 57 §
upptagits enahanda föreskrifter som i samma författningsrum i 1908 års
instruktion och bland övergångsstadgandena förekommer jämväl bestämmelse
därom, att, intill dess meranämnda författning blivit utfärdad, nu
gällande föreskrifter i tillämpliga delar skola komma till användning.

Sedan lantmäteristyrelsen på grund av ovan omförmälda bemyndigande
tillkallat professorn K. D. P. Rosén samt dåvarande vice kommissionslantmätarna
numera distriktslantmätarna E. P. O. Söderpalm och
K. Rydén att såsom särskilda sakkunniga biträda styrelsen i angivna
hänseende, avgav styrelsen den 30 april 1013 förslag till förordning angående
ägomätning och kartläggning, arealuträkning samt ägodelning och
råskillnaders utmärkande m. m. Enligt detta förslag skulle den blivande
förordningen avse såväl jord å landet som jord hörande till stad och
lända till efterrättelse ej allenast för rikets lantmätare, utan jämväl i
tillämpliga delar för annan person med lantmäteribehörighet, varjämte
överinseendet över förordningens tillämpning skulle åligga lantmäteristyrelsen.

Över sagda förslag avgav (jämte andra) styrelsen för Svenska
Kommunal-Tekniska föreningen yttrande den 28 april 1915, därvid denna
.styrelse — med åberopande av ett av särskilda inom föreningen utsedda
sakkunniga avgivet betänkande jämte ett av samma personer på uppdrag
av föreningen utarbetat förslag till program och bestämmelser för städernas
triangel- och tomtmätningar m. m. — hemställde, att det inom
lantmäteristyrelsen utarbetade förslaget till mätningsförordning, i vad det
avsåge städerna, ej måtte vinna godkännande, utan ''att det slutliga reglerande
av städernas mätningsväsen, som kunde finnas erforderligt,
måtte ske genom särskild författning, grundad på eu fullständig åtskillnad
mellan stad och landsbygd. Sedan jämväl styrelsen för Svenska
Stadsförbundet lämnats tillfälle inkomma med yttrande över lantmäteristyrelsens
nyssnämnda förslag, avgav styrelsen för förbundet utlåtande
den 10 februari 1916 med hemställan, att förslaget ej måtte godkännas
och att — för den händelse statligt reglerande av städernas mätningsväsen
över huvud funnes erforderligt — frågan om dylikt reglerande
måtte överlämnas till förnyad utredning.

Genom nådig remiss den 28 april 1916 anbefallde Kungl. Maj:t
lantmäteristyrelsen att ånyo i ärendet avgiva underdånigt utlåtande.
Sedan i anledning härav med biträde av bland andra filosofie doktorn T.
Rubin ett reviderat preliminärt förslag inom styrelsen utarbetats och
under arbetet därmed framstått såsom önskvärt, att den blivande författningen
i grundläggande delar bleve normerande för alla mätnings- och
därmed likställda göromål, som förekomma inom landet, överlämnade,
styrelsen med skrivelse den 8 juli 1916 sagda preliminära förslag till åtskilliga
statsmyndigheter ävensom till kommunaltekniska föreningens sakkunniga
för mätningsfrågan med anhållan om yttrande över det sålunda
uPPgj°r(ia förslaget. Då av de inkomna yttrandena syntes framgå, att

stora hinder mötte för åstadkommande av den av styrelsen avsedda enhetlighet
på ifrågavarande område, överarbetades förslaget ånyo samt
undergick ytterligare granskning av åtskilliga sakkunniga, varefter styrelsen
med skrivelse den 12 december 1916 till Kungl. Maj:t överlämnade
det såmedelst omarbetade förslaget till »förordning angående planmätning
och höjdmätning samt kartors upprättande, arealuträkning och ägogränsers
utmärkande» (mätningsförordning). Jämväl nämnda förslag, vilket
här nedan benämnes 1916 års förslag, ifrågasattes skola lända till efterrättelse
såväl för rikets lantmätare som andra, vilka med samma behörighet
som lantmätare ägde att verkställa arbeten, som i förordningen
avsågos, och skulle tillsynen över tillämpningen av förordningen utövas
av lantmäteristyrelsen.

I samband därmed att dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
den 16 april 1917 tillstyrkte Kungl. Maj:t att till riksdagen avlåta proposition
i vissa frågor angående lantmäteriväsendet, meddelade samme
departementschef tillika, att åtskilliga andra framställningar beträffande
lantmäteriet och bland dem frågan om ny mätningsförordning förelåge
till Kungl. Majtts prövning, men att dessa frågor, som stode i nära sammanhang
med varandra, tarvade ytterligare utredning.

Under åberopande av sitt nämnda anförande föreslog chefen för
jordbruksdepartementet den 3 juli 1917, att den erforderliga ytterligare
utredningen av angivna frågorna skulle uppdragas åt en kommission, benämnd
1917 års lantmäterikommission. Vid samma tillfälle anförde departementschefen
till statsrådsprotokollet bland annat, att då det av olika
anledningar vore av behovet påkallat, att en ägomätningsförordning komme
till stånd så fort som möjligt, torde utredningen särskilt höra inriktas
på att tillse, huruvida icke exempelvis genom vidtagande av vissa jämkningar
i det därom framlagda förslaget skulle åt en dylik förordning
kunna åtminstone tills vidare givas ett sådant innehåll, att den kunde
utfärdas oberoende av de frågor, som borde föreläggas riksdagen.

Med hänsyn till det kommissionen meddelade uppdrag bär det
synts densamma vara av vikt att till en början intaga ståndpunkt till
det av departementschefen sålunda uppställda spörsmål, huruvida för
åstadkommande av en skyndsam reglering av mätningsväsendet i hithörande
delar den utvägen borde anlitas, att mätningsförordningen genom
jämkningar i det framlagda förslaget åtminstone provisoriskt erhölle sådant
innehåll, att dess utfärdande skulle kunna äga rum oberoende av
de lantmäteriväsendet i övrigt rörande frågor, som borde underställas
riksdagen.

Kommissionen behjärtar till fullo de skäl, som sålunda åberopats
till stöd för ett särskiljande av mätningsförordningen från övriga kommissionen
underställda frågor, i synnerhet som, på sätt nedan närmare 0111-förmäles, behovet av tidsenliga föreskrifter på ifrågavarande område gjort
sig kännbart gällande. Det låter sig emellertid icke göra att behandla
frågan om ny mätningsförordning annorledes än i samband med frågan
om ny taxa på arvode för lantmäteriförrättningar. Denna uppfattning
delades jämväl av departementschefen den IG april 1917 (prop. nr 275),
då han yttrade: »Detta förslag (lantmäteristyrelsens förslag 1916) sam manhänger

så till vida med styrelsens förslag den 14 december 1916 angående
ny taxa på arvode för lantmäteriförrättningar, som i detta taxeförslag
upptagas ersättningsbelopp för arbeten, vilka skulle utföras i enlighet
med det i mätningsförordningen föreslagna förfarandet. Å andra
sidan äro denna taxas tariffer avvägda med tagen hänsyn till de inkomster,
som skulle tillkomma lantmätarna genom förrättningar, utförda
enligt mätningsförordningens bestämmelser. Dessa två förslag stå alltså
i intimt beroende av varandra». Dåvarande departementschefen synes
visserligen, att döma av vad han ytterligare anförde vid samma tillfälle,
hava tänkt sig möjligheten av en medelväg, nämligen att samtidigt med
utfärdandet av en provisorisk mätningsförordning sådana ändringar, som
vore oundgängligen nödvändiga, vidtoges i taxan, så vitt detta kunde
ske, utan att de huvudprinciper, på vilka taxan vore byggd, rubbades,
innan riksdagen fått tillfälle att taga ställning till frågan i dess helhet.
Mot väljandet av denna medelväg talar emellertid bestämt, att de flesta
ändringar i taxan sammanhänga med och röna inverkan av de arbetande
lantmätarna eljest tillkommande löneförmåner, samt att jämväl frågorna
härom måste bliva föremål för kommissionens förslag. Kommissionen
finner sig därför icke nu kunna tillstyrka någon annan reglering av mätningsväsendet
i hithörande delar än en sådan, som avser ett definitivt
ordnande av detsamma.

Allmän motivering till mätnings förordningen.

Äldre bestämmelser.

Lantmäteriet i den form, vari det från början förekom, eller särskiljande
mellan delägare i viss samfällighet av deras andelar däri verkställdes
uppenbarligen hos oss från början av delägarna själva med stång eller rev.
Delningen försiggick påtagligen rent aritmetiskt, varför någon uppskattning
eller kartläggning av jorden eller andra nu förekommande lantmäteriåtgärder
ej ansågos erforderliga. Yäl synes staten redan på 1300-och 1400-talen hava genom särskilda personer förskaffat sig för dessa
syften erforderliga uppgifter angående jordförhållanden, men först från
början av 1600-talet kan lantmäteriet räkna sitt upphov såsom statsinstitution.
Genom instruktion 1628 förordnades nämligen Anders Bureus,
som redan 1603 utsetts att som generalmatematicus ombesörja landets
uppmätning, att själv eller om möjligt genom i de särskilda orterna anställda
lantmätare dels föranstalta om landets kartläggning genom geografiska
kartors upprättande över delar därav, dels ock handhava den
geometriska uppmätningen av byarnas åker, äng, skog och mark, dels
ock göra säkra avritningar av alla städer m. in. Från de närmaste årtiondena
därefter förskriva sig flera instruktioner för reglering av lantmätarnas
verksamhet, utfärdade i allmänhet av Kammarkollegium, varunder
lantmäteriet då hörde. Dessa instruktioner kännetecknas i regel
därav, att desamma- blott innehålla föreskrifter angående geometriska
mätningar. Härmed avsågs på den tiden endast mätning av åker och
äng till byar och hemman på landet, och hade dessa mätningar oftast
till ändamål jordens skattläggning.

Från början förekommo i allmänhet ej i förevarande instruktioner
några föreskrifter angående s. k. geografiska mätningar eller uppmätningar
av provinser, län, härader och socknar. I 1688 års instruktion
finnas emellertid sammanförda bestämmelser angående såväl geometriska
som geografiska mätningar. I denna instruktion stadgas bland annat i
fråga om den geometriska mätningen, att även skogsmark och råskillnader

av alla slag skulle därvid avmätas. Instruktionen innehåller jämväl bestämmelse
därom, att lantmätare »på lediga stunder» tilläts att mot särskild
ersättning tillhandagå privatpersoner vid för dem erforderliga mätningar,
när sådant kunde ske utan att lantmätaren därigenom försummade
sin allmänna tjänst. Ett dylikt uppdrag var sålunda på den tiden av
fullkomligt enskild natur, varför något offentligt förordnande därtill
givetvis ej erfordrades.

Från 1700-talet torde böra anmärkas lantmäteriinstruktionerna av
1725, 1760) och 1783, samtliga utfärdade av Kungl. Maj:t. I dessa återfinnas
i huvudsak tidigare instruktioners föreskrifter angående geografiska
och geometriska mätningar, men därutöver innehålla de bestämmelser angående
delning av jord. Yad 1725 års instruktion vidkommer, upptar
densamma mycket fullständiga föreskrifter i först berörda hänseenden,
därvid den bland annat stadgar, vad som bör åtgöras för att mätningarna
må stödjas å ett lämpligt geodetiskt underlag. I instruktionen
stadgades, att endast lantmätare ägde efter förordnande av Konungens
befallningshavande verkställa delningar mellan enskilda. Härigenom lades
första grunden till skiftesverkets uppkomst. 1766 års förnyade lantmäteriförordning
innehåller, förutom bestämmelser i väsentlig överensstämmelse
med tidigare instruktioner, jämväl taxa å arvode för lantmäteriförrättningar
ävensom föreskrifter om storskiftesdelningar. Förordningen
i fråga upptog bland annat bestämmelse därom, att det ålåge lantmätare
att göra avmätningar såväl till kronans tjänst som enskilda personers
behov jämväl över stadsjord, ävensom föreskrifter om de särskilda behöriga
instrument till mätning, som lantmätare måste skaffa sig, vilka
instrument skulle i lantmäterikontoret uppvisas och mot den där befintliga
rikslikaren jämföras samt eljest noga prövas och gillas, innan de
finge nyttjas till sina behov. I 1783 års förordning om lantmäteriet i
riket funnos upptagna, förutom utförliga mätningsföreskrifter i huvudsaklig
överensstämmelse med tidigare instruktioner bland annat angående
storskifte, föreskrifter rörande generallantmäterikontoret och dess tjänstemän
samt provinslantmäterikontoren och lantmätarna i länen, innehållande
i avseende å de sistnämnda jämväl ny arvodestaxa.

1827 års instruktion för generallantmäterikontoret, provinslantmäterikontoren
samt lantmätarna i riket utfärdades samtidigt med ny
skiftesstadga. Härigenom skildes lantmäteriet från kammarkollegium och
ställdes direkt under Kungl. Maj:t. Instruktionens bestämmelser i hithörande
delar äro mera kortfattade och mindre klara i tekniskt avseende
än de tidigare instruktionerna.

1827 års instruktion ersattes av nu gällande 1864 års instruktion.

6—l*i007.

Vidkommande städernas mätningsförhållanden under nu berörda
tid, synes Magnus Erikssons stadslag utgå därifrån, att ej blott en avmätning
av själva städerna, utan jämväl av tomterna inom desamma
skulle äga rum.

Under 1600-talet förekom uppmätning av åtskilliga städer i riket,
på sätt ock framgår därav, att flera särskilda lantmätare tillsatts för dylik
avmätning. Anders Torstensson blev 1636 Stockholms stads första stadsingenjör
och erhöll 1645 kunglig fullmakt som inspektör över byggnadsverket
och gaturitningen i Göteborg med flera städer. Malmö fick stadsingenjör
redan 1647. I lantmäteriinstruktioner från denna tid omförmälas
väl ej städerna, men sedan lantmätarna erhållit tillstånd att tillhandagå
även enskilda personer med mätningsgöromål, tillkommo åtskilliga
s}ieciella föreskrifter angående städernas avmätande. Sålunda skulle
enligt lantmäteridirektörens brev 1691 till samtliga lantmätare i riket
mätningen av städerna verkställas av lantmätaren i landskapet, vilken
vid förrättningen hade att iakttaga de privilegier, som staden erhållit.
Med anledning av kungl. brev 1695 till alla guvernörer och landshövdingar
i riket angående städernas och stadsjordarnas avmätning meddelade
direktören för lantmäteri genom instruktion 1697, huruledes kartor
över städerna och deras ägor skulle inrättas och beskrivas. I denna instruktion
finnes bland annat föreskrivet, att längder av tomtlinjer skulle
utsättas med direkta mått i fot och tum.

I fråga om städerna finnas från slutet av 1600-talet och början
av 1700-talet. särskilda resolutioner beträffande flera sådana av innehåll,
att en viss plan skulle följas vid tomternas utdelande och bebyggande.
Några mera allmänt gällande stadganden härutinnan förekommo ytterst
sällan.

Från den stora lagkommissionens tid äro till finnandes förslag till
byggnadsordning i städer, ett av 1692, det andra av 1694 och det tredje
av 1713, samtliga av väsentligen enahanda innehåll. Av de sålunda ifrågasatta
bestämmelserna må här anmärkas: »Över de städer, som efter
Konungens tillåtelse komme att anläggas, skulle för deras bebyggande
eu rätt avritning författas, som utvisade gator, gränder, torg och allmänna
platser och i strid mot denna plan finge icke byggas. Alla
kvarter skulle anläggas efter rät vinkel, där så kunde ske. Tomterna
skulle utstakas till sina rätta rader med bredden åt gatan och längden
inåt kvarteret. Tomtskillnad, som sålunda blivit satt, finge ingen utan
borgmästare och råds lov och minne förändra.»

Någon byggnadsordning för städerna intogs icke i 1734 års lag.
Där stadgas blott i 29 kap. bvggningabalken om husbyggnad i städerna

följande: "Huru hus i staden byggas och uppehållas skola, så ock vad
eljest till stadens nytta och prydnad iakttagas bör, därom år särskilt
stadgat. Konungens befallningshavande med borgmästare och råd äga
därå vård hava.»

Den särskilda byggnadsstadga för städerna, som i byggningabalken
sålunda förutsattes, kom icke att utfärdas förr än den 8 maj 1874. I
anledning härav blev det erforderligt, att särskilda bestämmelser i ämnet
under tiden meddelades för de städer, som krävde en reglering härutinnan.
Dessa bestämmelser avfattades vanligen i de byggnadsordningar
för städerna, som av Kungl. Maj:t fastställdes. Av dessa torde här böra
erinras särskilt om byggnadsordningarna för Stockholms stad av 1725,
1736, 1842 och 1870, vilka väsentligen legat till grund för de byggnadsordningar,
som utfärdats för andra städer, ehuru dessa givetvis därvid
fått en efter de lokala förhållandena lämpad avgränsning. Av hithörande
bestämmelser må anmärkas från 1736 års byggnadsordning, att stadsingenjören
vid tomtmätning skulle betjäna sig av därtill hörande, efter
tomtens beskaffenhet lämpliga, justerade och krönta instrument, såsom
stång och kedja med mera, och från 1842 års byggnadsordning, att då
tomt genom köp, gåva eller byte ginge ur en ägares hand i en annans,
skulle den, så vida fem år förflutit från den dag, då samma tomt senast
avmättes, av stadsingenjören ånyo mätas varjämte över mätningen skulle
uppgöras designation. Å denna skulle ej allenast den avmätta tomten
till sitt läge mot väderstrecken och till sin form geometriskt och efter
åsatt måttstock upptagas, utan jämväl utmärkas alla tillstötande gator,
platser eller tomter.

Av byggnadsordningarna från denna tid framgår, att i samma mån
som lantmäteriväsendet utvecklades, blevo ock kraven å tomtmätningen
större. Då därför i 1875 års förordning angående lagfart å fång till fast
egendom föreskrevs, att den, som sökte lagfart, skulle visa tomtens ytinnehåll
och längden av dess särskilda sidor, innebar detta endast ett lagfästande
av vad sedan länge varit gällande praxis.

Nu gällande bestämmelser.

1864 år instruktion utgör i mycket en kopia av 1827 års instruktion.
Emellertid finnas däri inga föreskrifter angående geografiska mätningar,
vilket förklaras därav, att dessa jämlikt nådigt brev 1859 överlämnats
till »rikets ekonomiska kartverk».

Nu gällande bestämmelser, som återfinnas i 32 § 3 mom. samt 33
—38 §§ i Art. Y av instruktionen, äro av följande lydelse:

32 § 3 mom. »Vid uppmätning av vägar, hägnader och dylikt,
vars utsträckning bestämmes efter allenast längdmått, skall lantmätare
låta kedjan följa markens huvudsakliga ojämnheter, men vid ägomätning
skall kedjan horisontalt utsträckas.

33 § 1 mom. Ägomätning skall i allmänhet verkställas å lantmäteritavla,
överdragen med fast och gott papper; och skall vid sådan mätning
iakttagas, att marken, om dess yta innehåller mera än som efter
den antagna skalan kan å tavlan inrymmas, indelas medelst för ögat
räta staklinjer, där det fordras, i flera rutor av ungefär tavlans form och
storlek efter skalan; att dessa linjer, likasom erforderliga andra staklinjer
inom varje ruta, på det sorgfälligaste uppmätas med lantmäterikedjan
och åtminstone de yttre linjerna förses med numrerade pålar för
minst varje 400 fot = 118,760 meter; att linjerna utmärkas å kartan och
så väl deras längd på det hela som ock avstånden mellan förenämnda
pålar, likasom alla andra med kedjan uppmätta längder, med största noggrannhet
efter skalan och med hänsikt till papperets krympning å detta avsättas;
att tavlan uppställes horisontalt, i dess rätta läge till staklinjema
och säkra syftningsmärken, samt på tillräckligt många och de för mätningen
fördelaktigaste ställen; att punkteringen göres med sådan uppmärksamhet,
att intet föremål på marken, som bör å kartan upptagas,
förbigås; att avskärningarna göras helst i räta vinklar och icke, utom
undantagsvis samt i fråga om föremål av mindre betydenhet, under fyrtiofem
graders vinkel; att de uppmätta punkterna felfritt sammanbindas,
så att ägofigurerna å kartan bliva efter skalan lika med dem å marken;
att de kyrkor, hus, väderkvarnar och andra märkligare fasta föremål,
som ligga utanför det egentliga mätningsfältet men å tavlan kunna utsättas,
jämväl därå utmärkas; att då karta kommer att bestå av två eller
flera tavleblad, dessa på det noggrannaste sammanlimmas, efter de i det
föregående nämnda yttre linjer; att varje ägofigur och allt annat, som
vid mätningen blivit upptaget, fint men tydligt uppritas med tusch eller
annat tjänligt svart ämne, och i övrigt på sådant sätt samt med sådana
tecken, som från lantmäteristyrelsen utfärdad modell utvisar; att denna
jämväl länder till efterrättelse i fråga om kartas färgläggning och numrering;
samt att karta förses med rubrik, kringskrivning, skalmått, norrstreck
och ramar, med ledning av vad modellen i dessa avseenden
utvisar.

33 §. 2 mom. Skall laga skifte eller annan lantmäteriförrättning
verkställas efter redan upprättad karta, då bör, därest ägaren ej vill den -

samma till koncept avstå eller hon icke lämpligen kan därtill användas,
kartan för sådant ändamål kopieras eller, där fullständig kopia av kartan
icke för förrättningen behöves, erforderligt utdrag därav göras; och
-skall kostnaden härför samt för kartans undersökning och nödiga rättelser
å densamma av delägarna betalas.

(Lydelse enlikt k. kung. 27/u 1896).

34 §. Kartor uträknas med tillhjälp av lantmäteriskala och handcirkel,
glaspollet eller annat säkert ytberäkningsinstrument, efter som
lantmätaren, vilken skall för sin uträkning vara ansvarig, finner tjänligast,
dock med villkor, att innehållet av de å karta upptagna särskilda
ägofigurer, flera eller färre, allt efter deras större eller mindre innehåll,
lämpligen sammanläggas och överräknas till kontroll därå, att varje ägofigur
är rätt uträknad och att således alla figurerna tillsammans innehålla
lika mycket som hela kartfiguren.

35 §. Kartbeskrivningar författas i allmänhet i överensstämmelse
med de i sådant avseende i stadgan om skiftesverket givna föreskrifter
och från lantmäteristyrelsen utfärdade formulär samt över stadsplan sålunda,
att i beskrivningen uppgives innehållet av kvarter, torg och gator
ävensom, där sådant genom särskilt av vederbörande fattat beslut blivit
bestämt, av varje tomt, i vilket sistnämnda fall även tomtens beskaffenhet
såsom fri eller ofri, dess ägare in. m. skall utsättas.

36 §. På karta över fiskevatten i sjö, älv eller å skola fisklägen
och de särskilda platser, där fisk på varjehanda sätt brukar eller med
fördel kan fångas, ävensom i sådant avseende nyttiga skogsbackar eller
lundar efter vederbörande delägares uppgifter utmärkas; likaledes kungsådra,
flott-, båt- eller segelled, där sådana skola hållas öppna; och bör
allt, som å kartan finnes utmärkt, i protokoll eller beskrivning noggrann!
redovisas.

37 §. Skall karta över väg, kanal, flott-, båt- eller segelled med
mera dylikt upprättas, då böra därvid i tillämpliga delar samma grunder
för själva avfattningen följas, som i fråga om ägomätning blivit i
§ 33 bestämda, och å kartan utmärkas, utom vägar och kanaler, flott-,
båt- eller segelleder med broar, färjställen, slussar och dylikt, jämväl
tillstötande vägar och rågångar av alla slag ävensom grindar över vägar
och milstolpar vid desamma tillika med alla i närheten liggande kyrkor,
gästgivargårdar, hus, väderkvarnar och andra fasta märkligare föremål;
och skall dessutom av kartan synas, genom vilka hemmans ägor av åker,
äng eller skogsmark vägen, kanalen, flott-, båt- eller segelleden löper.
Beskrivningen till en dylik karta bör sålunda inrättas, att den i allt motsvarar
det ändamål, som med kartans upprättande avses.

38 §. Skall avvägning äga rum, då bör lantmätare i meter och
dess underavdelningar med noggrannhet bestämma skillnaden i höjd
mellan alla de punkter, som vederbörande uppgiva, eller, om lantmätaren
skall avgiva utlåtande i fråga om anläggning av nytt eller ändring
eller utrivning av redan anlagt vattenverk eller om vattenavtappning,
kanalbyggnad, vägs anläggning eller omläggning med mera dylikt, mellan
alla de punkter, som han anser nödigt. Över avvägningen skall en för
det därmed avsedda ändamålet erforderlig beskrivning upprättas; men
om denna ensam ej kan med nödig tydlighet och bestämdhet innehålla
alla erforderliga upplysningar, då böra, likasom när det av vederbörande
eljest äskas, jämväl kartor i lämpliga skalor både i profil och
plan över avvägningen författas.»

För att rätt kunna bedöma ifrågavarande föreskrifter synes det
erforderligt att sammanställa dem med de bestämmelser i lag och författningar
i övrigt, i avseende å vilka de kunna anses utgöra komplement
eller som eljest äro av särskild betydelse för ämnet i fråga.

I förnyade nådiga stadgan om skiftesverket i riket den 9 november
1866 förekomma i 4 kap. föreskrifter om ägors mätning, uträkning
och beskrivning, av vilka följande torde böra här anmärkas:

40 §. Ägomätning skall, med iakttagande av vad om de geometriska
grundernas tillämpning vid kartors upprättande är särskilt föreskrivet,
verkställas med den noggrannhet och fullständighet, att, så vitt
den antagna skalan medgiver, kartan över ett avfattat område må därav
utgöra en trogen och redig avteckning; och rätte sig lantmätaren härvid
efter de närmare föreskrifter, lantmäteristyrelsen äger i ämnet utfärda.

43 §. Med iakttagande av de grunder, som särskilt stadgade finnas,
skall lantmätaren i (kvadratrev och kvadratstänger) uträkna alla å
kartan uppförda, numrerade ägofigurer och däröver upprätta tydlig beskrivning.
— — —

Av övriga stadganden, som beröra ifrågavarande ämne, må erinras
om 11 § 1 mom. och 20 § 1 mom. av byggnadsstadgan för rikets städer
den 8 maj 1874. I förstnämnda författningsrum, sådant det lyder i
kungl. kungörelsen den 18 april 1884, stadgas: »Stadsplan skall noggrant
utläggas å karta i skala 1 : 2,000. Å denna karta eller en särskild sådan
skola jämväl markens höjd- och lutningsförhållanden på lämpligt sätt
angivas. Kartan skall åtföljas av nödig beskrivning». Den senare bestämmelsen
föreskriver: »Över varje tomt, som hädanefter på grund av
vederbörande myndighets beslut bildas eller förändras, skall tomtkarta
upprättas, börande kommunerna tillse, att tomtkartor, där sådana icke redan

finnas, bliva, så fort omständigheterna medgiva, upprättade även för övriga
tomter i städerna». I övrigt hänvisar byggnadsstadgan beträffande
tomtkartorna i 21 § till de särskilda byggnadsordningarna, i vilka böra
finnas föreskrifter om kontroll därå, att tomtkartorna äro riktiga samt att
byggnadstomterna på marken bibehållas vid sina lagligen bestämda
gränser och sitt rätta ytinnehåll, i överensstämmelse med dessa kartor.

De bestämmelser, som sålunda förefinnas i byggnadsstadgan, jämte
de övriga föreskrifter däri, vilka upphävts genom den nya lagstiftningen
om fastighetsbildning i stad, hava länge ansetts innefatta en otillfredsställande
reglering av tomtinätningsförhållandena. Denna brist har fyllts
av 2 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad, som handlar om tomtmätning.
Då enligt numera gängse uppfattning skiftesstadgans föreskrifter
om rågångar ej äro tillämpliga å tomtgränser, har det ansetts nödigt
att giva eivilrättslig sanktion åt de bestämmelser, som avse att reglera
dylika gränsers bestämmande ävensom proceduren därvid.

Av stadgandena i nämnda kapitel av fastighetsbildningslagen må i
detta sammanhang allenast återgivas 8 och 9 §§ så lydande:

»Vid tomtmätningen skall över tomten upprättas karta i skala ej
understigande 1 : 400. Kartan skall utvisa ej blott själva tomten med
dess gränser, utan ock tomtens läge i förhållande till gata, torg eller
annan allmän plats och angränsade tomter. Å kartan skall tecknas bebeskrivning,
som i varje fall skall innehålla uppgift om gränsmärkenas
beskaffenhet samt om tomtens ytinnehåll och längden av dess särskilda
sidor». »Tomtgräns skall på tydligt och varaktigt sätt utmärkas å marken,
dock att vad nu sagts icke skall äga tillämpning, där gräns är på
ett tydligt och varaktigt sätt utmärkt, såsom genom byggnadslinje, stängsel
eller dylikt, ej heller där tomtgräns är överbyggd eller av annan anledning
icke åtkomlig.»

Genom lagen om fastighetsbildning i stad har vidare införts ett
nytt rättsinstitut, avstyckning, till sin natur närmast att jämföra med
jordavsöndring men i avseende å formerna för förrättningens utförande
i huvudsak överensstämmande med ägostyckning. Då i 5 kap. 2 § 5
stycket av lagen stadgats, att vid avstyckning gällande föreskrifter rörande
annan lantmäteriförrättning beträffande jord å landet än laga skifte
skola äga motsvarande tillämpning, så vitt icke i lagen annorlunda stadgas,
lära ovanberörda bestämmelser i skiftesstadgan angående ägomätning m. m.
kunna ifrågakomma vid förrättning av nu ifrågavarande slag. Med hänsyn
till innehållet i 35 § i 1864 års instruktion och den utredning, som
här förebragts, synes det för övrigt kunna göras gällande, att i de
fall, då ej för stad särskilt stadgats, de för mätning å landet meddelade

föreskrifter skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl för
stad.

Utöver nu angivna stadganden i lag eller författning synes böra
erinras om vissa föreskrifter i lantmäteriinstruktionen den 22 oktober
1909, vilka beröra ifrågavarande ämne och till avsevärd del allenast
återgiva, vad härom redan förut fanns stadgat i upphävda delar av Art.
Y i 1864 års instruktion 32 § 1 och 2 mom. Hit höra vissa delar av 51
§ samt 54, 55 och 56 §§ i 1909 års instruktion.

Dessa författningsrum äro av följande lydelse:

51 § 2 mom. »Lantmätare med undantag av förstelantmätare, skall,
därest icke annorlunda förordnas, själv skaffa sig nödiga instrument och

annan redskap ----samt är skyldig att själv ansvara för riktigheten

av sina instrument och annan redskap — — —.

54 §. Måttet, varefter lantmätare skall verkställa mätning och uträkning,
är metern, och har lantmätare att i avseende på riktiga beskaffenheten
av detta mått samt i övrigt i erforderliga delar ställa sig
till efterrättelse, vad därom finnes stadgat i gällande förordning i ämnet.

För längdmätning må icke begagnas annat redskap än mätband av stål
eller därmed fullt jämngott mätningsredskap. I fråga om lantmätares mätband
skall gälla, att detsamma må innehålla 20, 25, 50 eller 100 meter.
Ej allenast mätskala utan även mätband, som av lantmätare användas,
skola betraktas som precisionsmått och, innan de få användas, vara i
vederbörlig ordning justerade såsom sådana, därest lantmäteristyrelsen icke
för särskilt fall annorlunda föreskriver.

55 i;. Karta skall i allmänhet upprättas antingen i tomtskalan, innehållande
1/2 000 av den verkliga längden eller 200 meter på en decimeter,
eller åkerskalan, innehållande 1/4 000 av verkliga längden eller 400 meter på
en decimeter, eller ock i skogsskalan, innehållande 1/8 000 eller 800 meter
på en decimeter. Av dessa skalor bör, där ej särskilda förhållanden
såsom markens ringa värde och dylikt påkalla undantag, den första nyttjas
vid mätning av tomter eller åker och äng, vilka innehålla så tät omväxling
av skiljaktigheter eller äro fördelade i så små tegar, att kartans
upprättande i mindre skala skulle medföra oredighet eller osäkerhet, den
andra vid mätning av åker och äng med färre skiljaktigheter eller större
tegar samt av skogsmark med många skiljaktigheter och den tredje vid
mätning av skogsmark med mindre antal skiljaktigheter.

Lantmätare äger bestämma vilken av förenämnda skalor, som bör
begagnas, och jämväl, då särskilda omständigheter därtill föranleda, begagna
andra skalor än de nyssnämnda med villkor, att de innehålla
jämna hundratal å en decimeter.

Vad i byggnadsstadgan för rikets städer finnes föreskrivet beträdande
de skalor, i vilka karta över stadsplan och tomtkarta skola upprättas,
bär lantmätare att iakttaga vid upprättande av sådana kartor.
Nämnda bestämmelser skola i allmänhet gälla i fråga om upprättande av
karta över område, som tillhör stad, köping, hamn, fiskläge eller annat
ställe med sammanträngd befolkning, rörande vilket stadsplan blivit fastställd.
1 övrigt iakttages, att olika skalor icke utan särskilda skäl användas
vid samma förrättning.

56 §. Anmäler sakägare missnöje mot lantmätares beslut beträffande
val av skala, skall ärendet ofördröjligen underställas lantmäteristyrelsens
prövning.»

Såsom tillförne framhållits innehåller 1909 års instruktion i 57 §
ock bland övergångsstadgandena hänvisning till en sådan författning, som
härigenom ifrågasattes, ävensom till nu gällande föreskrifters fortfarande
giltighet i tillämpliga delar, intill dess om förmälda författning utfärdats.

Äldre och nyare mätningsmetoder.

Den ägomätning, om vilken i 33 § av 1864 års instruktion meddelats
närmare föreskrifter, säges enligt gängse språkbruk ske enligt grafisk
metod. Det för denna metod karaktäristiska är, att den avser att
såsom mätningsresultat vid själva förrättningen åstadkomma avbildning
i viss skala av mätningsområdet. Mätningens egentliga syfte blir med
hänsyn härtill åstadkommande av'' en karta över mätningsområdet. Sättet
för mätningens utförande betingas visserligen av de olika mätningsinstrument,
som användas, men oavsett detta kan dock i allmänhet vid varje
sådan mätning urskiljas två särskilda moment, nämligen stommätningen
eller bestämmandet av vissa med avseende å mätningens ändamål erforderliga
huvudpunkter och huvudlinjer samt detalj mätningen eller själva
inmätningen av detaljerna.

Mätningsresultatet vid eu mätning enligt grafisk metod blir sålunda
en å kartpapperet åstadkommen bild av mätningsområdet. Vid sådan
mätning avsättas de erhållna avstånden å kartan i den för varje fall bestämda
skalan. Sedan mätningen avslutats, lösgöres mätpapperet från
mätbordet, på vilket papperet för att kunna hållas plant varit spänt, vanligen
genom fuktande med vatten och fästande med lim eller äggvita.
Efter det papperet sålunda lossats från tavlan, undergår det i allmänhet eu
viss sammandragning eller krympning. För att kartan efter avspänningen
från tavlan må kunna hålla riktiga mått, plåga]- man därför å det

1—185007.

spända kartpapperet utsätta skalmåttet med iakttagande av en viss krympningsmån.

Sedan mätningen i sin helhet blivit avslutad, föreligger resultatet
därav i ett eller flera mätblad, vilka i sistnämnda fall skola »på det noggrannaste
sammanlimmas».

Vid begagnande av denna metod är man i stort sett berövad möjlighet
att utjämna eller fördela de vid mätningen uppkomna fel, enär
kartkonstruktionen försiggår ute på fältet. Detta är givetvis synnerligen
betänkligt, då dylika fel äro oundvikliga vid varje mätning. Förutom
de fel, som betingas av papperets föränderlighet i anledning av dess fuktande
samt överskjutningar eller mellanrum vid bladens sammanlimning,
må erinras om eu hel del fel, som äro förenade med själva mätningen
å marken, såsom längdinätningsfel, instrumentfel och orienteringsfel.

Då vid mätning enligt nu ifrågavarande metod de därvid å marken
tagna eller eljest erhållna måtten i regel ej upptecknas till framtida
bevarande, utan endast vid mätningen användas för kartbildens åstadkommande,
måste de uppmätta ägofigurernas areal uträknas allenast med
tillhjälp av kartan. Vid denna arealuträkning användas olika instrument
och till följd av deras ofullkomliga konstruktion eller justering uppstå
fel jämväl vid arealuträkningen. Nu antydda fel och andra förekomma
väl ej alltid samtidigt, men i regeln torde några av dem vara för handen.
Denna grafiska metod kan med hänsyn till nu angivna förhållanden
icke anses tillfredsställa nutida krav å mätningars noggrannhet och
förläna den trygghet i avseende å äganderätt, som med dylika förrättningar
avses.

Under senare tider har emellertid en annan mätningsmetod vunnit
insteg i vårt land, vilken hittills vanligen benämnts triängelmätningsmetoden
eller mätning efter siffermetoden eller den numeriska metoden.
Denna metod, som sedan länge i utlandet ensam kommit till användning
vid uppmätning av städer, har hos oss anlitats vid den stommätning,
som utföres av geodetiska avdelningen vid rikets allmänna kartverk samt
vid en del av ingenjörer eller lantmätare under de senaste årtiondena
verkställda uppmätningar av städer eller andra samhällen.

Det för nämnda mätningssätt utmärkande är, att mätningen anslutes
till ett förefintligt s. k. triangelnät eller, om så ej låter sig göra eller icke
anses böra ifrågakomma, att ett nät utlägges av lämpligt antal över hela mätningsområdet
jämnt fördelade, på varaktigt sätt markerade triangelpunkter,
vilkas avstånd sinsemellan och från tvänne tänkta och mot varandra vinkelräta
grundlinj er (koordinataxlar) bestämmas genom noggranna vinkelmätningar.
Mellan dessa punkter utlägges därefter ett s. k. polygonnät med det

antal punkter, som erfordras för att triangel- och polygonnäten må kunna
tjäna till stöd för detalj mätningen eller inmätningen av mätningsföremålen.
Genom kombinerad vinkel- och längdmätning bestämmas polygonpunkternas
lägen oeli beräknas därefter deras koordinater. I ett sammanhang
mätta oeli beräknade polygonpunkter och mellan dem dragna
linjer kallas polygontåg. Vid detalj mätningen, vilken utgår från punkter
i triangel- och polygonnäten eller mellan dem uppstakade mätningslinjer,
inmätas så många punkter, som erfordras för detaljernas bestämmande.
Detalj mätningen sker med direkta mått å marken genom att avståndet
från polygon- eller mätningslinjer till gränspunkter och ägoskillnader
uppmätas, varefter dessa mått omedelbart å fältet införas i s. k. mätskiss,
vilken sålunda innefattar detalj mätningens resultat. Med ledning
av de beräknade koordinaterna för triangel- och polygonpunkterna jämte
de i mätskisserna upptagna anteckningarna angående detalj mätningen
kunna kartor över det uppmätta området upprättas när som helst med
samma noggrannhet och i den skala, som i varje fall må befinnas erforderlig.
Det i mätningsprotokoll och mätskisser samlade mätningsresultatet
utgör ock ett det tillförlitligaste material för arealuträkning av det
uppmätta området. Ett noggrant och varaktigt geodetiskt underlag har
jämväl därigenom skapats för alla framtida mätningar inom området.

Vid jämförelse mellan de båda här ovan omförmälda mätningsmetoderna,
vilka hittills i vårt land varit de vanligast förekommande, framstår
grundskillnaden däri, att vid den grafiska metoden hela resultatet
utgör en grafisk bild av mätningsområdet, en -karta, som, även om den
är riktig vid upprättandet, får mindre värde, allt efter som kartpapperet
undergår förändringar eller slites genom användning, under det att vid
den numeriska metoden mätningsresultat framkommer i form av siffror,
som alltid förbliva oföränderliga. Det grafiska mätningsresultatets värde
blir efter hand allt mindre, under det att det numeriska alltid bibehåller
samma värde. Det förra kan endast komma till begränsad användning,
medan det senare kan få en långt vidsträcktare användning, såsom för
upprättande av kartor i olika skalor och för olika ändamål, för numerisk
arealuträkning och även för andra syften. De alltid oundvikliga
mätningsfelen kunna vid den numeriska metoden, i motsats till vid den
grafiska, utjämnas- och fördelas enligt systematiskt bestämda grunder.
Bland den numeriska metodens företräden bör även framhållas, att genom
därvid föreskrivna dubbelmätningar och andra överbestämningar grova
fel undvikas och mindre sådana metodiskt utjämnas så, att de praktiskt
taget försvinna.

Det torde på grund av vad nu anförts vara påtagligt, att den numeriska
metoden äger ett avgjort företräde framför den grafiska.

I fråga om beteckning av dessa mätningssätt har kommissionen
icke hyst någon tvekan att bibehålla benämningen grafisk metod för den
förstnämnda, då denna beteckning såväl i tidigare författningar på ifrågavarande
område som eljest allmänt antagits. Vad åter den senare metoden
vidkommer, har kommissionen ingalunda lämnat ur sikte, att densamma
i vissa författningar betecknats såsom mätning efter siffermetoden
(7 kap. 6 § i lagen om fastighetsbildning i stad och 28 § i taxan på arvode
för lantmäteriförrättningar den 23 december 1909). Då kommissionen
icke desto mindre använt beteckningen numerisk metod, vilken likväl
upptagits i vidsträcktare bemärkelse, har detta berott därpå, att kommissionen
funnit en sådan beteckning, som har stöd i den vetenskapliga
geodetiska litteraturen, på ett koncist och pregnant sätt angiva resultatet
av sådant mätningssätt.

Mätningsförordningens allmänna omfattning.

I avseende å denna fråga anser sig kommissionen till en början
böra erinra, att lantmäteristyrelsen väckt tanken att söka i en allmänt
normerande författning samla de grundläggande tekniska bestämmelserna
för alla mätnings- och därmed likställda åtgärder inom riket, men att,
på sätt över styrelsens förslag den 8 juli 1916 avgivna utlåtanden giva
vid handen, denna tanke ej vunnit någon vidare anklang hos vederbörande
statsmyndigheter. Kommissionen lämnar därför ur räkningen varje
ytterligare plan på att söka medverka till en så vitt görligt enhetlig reglering
av alla rikets mätningsförhållanden.

Beträffande spörsmålet, huruvida mätningsförordningen bör reglera
även städernas mätningsväsende i tekniskt avseende, torde böra framhållas,
att strävanden till en självständig reglering härutinnan kommit
till synes från håll, som representera städerna.

I det betänkande, som särskilda sakkunniga inom Svenska Kommunaltekniska
föreningen på sin tid avgåvo över lantmäteristyrelsens förslag
av 1913, har mot ett enhetligt reglerande av landsbygdens och städernas
mätningsväsende bland annat anmärkts, att det vore en naturlig följd
av stadsmarkens säregna karaktär, att städerna hos oss i mätningshänseende
hittills intagit en från landsbygden skild ställning. Fastighetsomsättningens
större rörlighet, behovet av kartor för varjehanda andra

ändamål iin som enbart äganderättsurkunder, det högre markvärdet, allt
detta hade åstadkommit, att vida strängare fordringar på snabbhet, smidighet,
mångsidighet och ofta även på exakthet måste uppställas i fråga om
mätningsväsendet i stad än på landet. Städerna hade därför funnit sig
nödsakade anställa särskilda mätningsmän, vilka så småningom tämligen
fullständigt emanciperat sig frän de omständliga och tunga former, som
utmärkte lantmäteriet, och i stället tillägnat sig direkt efter sitt arbetes
art anpassade metoder. Denna fria utveckling hade otvivelaktigt varit
ej blott städerna själva, utan mätningstekniken över huvud till betydande
gagn. Då det ju, vad vårt land anginge, varken vore behövligt eller
önskligt, att landsbygdens mätningsförhållanden omlades så, att de fyllde
stadsmätningens högre fordringar, komme uppenbarligen städernas inrangerande
under mätningsregler, avsedda för hela riket, att sänka den
nivå, på vilken städerna och i synnerhet de mera utvecklade bland dem
nu befunne sig i detta hänseende. Önskemålet, att även städernas mätningsväsen
underkastades något reglerande, kunde numera i och för sig
icke avvisas såsom oberättigat. Svenska Kommunaltekniska föreningen
hade själv tagit initiativ i sådant syfte, och det vore att förutse, att
detta initiativ redan innevarande år (1915) skulle leda till att föreningen
för sin del antoge enhetliga bestämmelser för städernas triangel- och
tomtmätningar in. m. Skulle staten ingripa, då borde emellertid detta
ske med strängt fasthållande av städernas särställning samt i övrigt på
sådant sätt, att intet väsentligt äventyrades av de företräden i avseende
å snabbhet, anpassningsförmåga och noggrannhet, som de nuvarande fria
formerna erbjöde. En särskild författning rörande stadsmätning innebure
sålunda den principiellt riktiga lösningen av föreliggande fråga.
Den, mätningsförordning, som förelåge i förslag, hade alltså ej den rätta
begränsningen. Förordningen borde rimligen gälla enbart landsbygden.
Det uppdrag, som i ärendet lämnats lantmäteristyrelsen av Kungl. Maj:t,
omfattade allenast uppgörande av förslag till de i 57 § av instruktionen
för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare omförmälda närmare bestämmelser
angående kartors upprättande m. m. I denna instruktion
vore det självfallet ej fråga om andra arbeten av antydd art än sådana,
som det ankomme på lantmäteripersonalen att verkställa. Vad lantmäteristyrelsen
jämlikt sitt uppdrag haft att taga befattning med, vore alltså
helt enkelt utarbetande av mätningsbestämmelser till efterrättelse för den
under styrelsen lydande personalen.

Gent emot vad sålunda å Svenska Kommunaltekniska föreningens
vägnar an dragits har lantmäteristyrelsen vid överlämnande av 1916 års
förslag bland annat erinrat, att ett försök att åstadkomma särskilda

mätningsföreskrifter för stad och för land skulle snart bringa klarhet i
fråga om vanskligheten av en sådan uppgift. Följden härav måste bliva,
att de båda författningarna komme att innehålla på det hela taget enahanda
bestämmelser. Olägenheter av den bristande enheten skulle snart
framträda. Man behövde blott tänka sig, huru förhållandena skulle i
framtiden ställa sig vid inkorporeringar. Beträffande mätningsförhållandena
inom rikets städer förhölle det sig så, att desamma endast inom
ett fåtal vore ordnade på ett tillfredsställande sätt, och att även, vad
dessa beträffade, enhetlighet mellan olika städer knappast kunde anses
förefinnas i önskvärd utsträckning. De städer, som anställt särskilda
mätningsmän, vore lätt räknade. Såsom synnerligen betydelsefullt för
bibehållande åt städerna av deras kommunala självständighet ville styrelsen
erinra om, att föreliggande förslag utginge från, att städerna fortfarande
skulle äga att utse sina funktionärer på ifrågavarande område.

I den 8 juni 1917 över lantmäterissyrelsens sistberörda förslag avgivet
yttrande har skiftesstadgekommissionen — efter att hava erinrat, att
tidigare alla åtminstone mera omfattande mätningar i städerna utförts
av lantmäteripersonalen — anfört bland annat, att på senare tider visserligen
sådana mätningar i allt större omfattning utförts av andra mätningsteknici,
men att inga legala förrättningar, däri mätning ingått, hittills
med laga vitsord kunnat verkställas av andra än lantmätare. Icke
någon jorddelningsförrättning av beskaffenhet att böra fastställas för att
äga vitsord, hade annan än lantmätare hittills varit behörig verkställa.
Härav följde ock, att alla sådana mätningar hittills skolat verkställas enligt
de mätningsföreskrifter, som lantmätare haft att följa. Ej heller
kunde uti ifrågavarande avseende städerna anses utgöra en kategori för
sig, då på landsbygden funnes ett flertal orter med sådan fastighetsindelning
och i övrigt sådana fastighetsförhållanden, som förekomme i och
kännetecknade stad. Och att möjlighet stode öppen för tillämpande av
andra mätningsregler i städerna än i dessa senare orter, syntes icke böra
ifrågakomma. För övrigt torde önskvärdheten av att samma regier vunne
tillämpning vid samtliga mätningar inom en och samma ort ligga för
öppen dag. Genom den av 1917 års riksdag antagna lagen om fastighetsbildning
i stad hade emellertid ändring skett i fråga om lantmätarnas
uteslutande behörighet att i stad verkställa vissa legala förrättningar.
Om t. ex. i stads tjänst anställd mätningsman förordnades att
verkställa ett laga skifte, vore han naturligtvis pliktig att därvid följa
samtliga de föreskrifter, vilka vinna tillämpning, om skifte verkställes av
lantmätare. Och då enligt gällande instruktion för lantmäteristyrelsen
och rikets lantmätare lantmäteristyrelsen hade att utöva tillsyn över

skiftosverket (den legala jorddelningen) och övriga delar av rikets lantmäteriväsen,
vore han såsom skiftesförrättare underordnad lantmäteristyrelsen,
ty i och med det att andra mätningsteknici än lantmätare erlxölle
befogenhet att verkställa vissa legala jorddelningsförrättningar,
komme de uppenbarligen att sortera under lantmäteristyrelsen. Ätt de
vid förrättningar, varom nu vore fråga, och vilka av dem verkställdes,
bleve, sedan den berörda nya lagen trätt i kraft, därest nuvarande mätningsbestämmelser
då alltjämt gällde, skyldiga följa samma bestämmelser,
torde jämväl få anses otvivelaktigt. Att särställa dem, då nya
sådana föreskrifter meddelades, syntes därför icke böra ifrågakomma.
Framhävas borde, att städernas insorterande under lantmäteristyrelsen
icke ägde rum genom de föreslagna mätningsbestämmelsernas utfärdande.
Sådant inordnande hade redan skett genom lagen om fastighetsbildning
i stad.

Kommissionen finner sig ej kunna godkänna det från stadsmannahåll
urgerade anspråket, att reglerandet av städernas mätningsväsen bör
ske genom författning, grundad på fullständig åtskillnad mellan stad och
landsbygd. Kommissionen vill ingalunda förneka, att utvecklingen å
mätningsväsendets område särskilt inom de större städerna under de
senaste årtiondena varit sådan, att nämnda samhällen i vissa avseenden
intaga en särställning i mätningstekniskt och mätningsorganisatoriskt
hänseende. Men följden härav blir enligt kommissionens uppfattning
endast den, att en och annan detalj bestämmelse måste ordnas olika för stad
och för landsbygd, samt att en reglering av mätningsförhållandena för
städernas vidkommande måste ske med iakttagande så långt görligt är
av städernas kommunala självbestämningsrätt och utan mera avsevärd
rubbning i gällande administrativa grunder för vården av deras hithörande
angelägenheter. En från landsbygden skild reglering av städernas
mätningsväsen kan icke anses motiverad av nu angivna förhållanden.
Eu sådan måste ock enligt kommissionens mening ur åtskilliga synpunkter
väcka betänkligheter. Kommissionen vill härutinnan särskilt betona,
att gränsen mellan stad och landsbygd under samhällsutvecklingens gångsynes
tendera att bliva allt mera flytande.

Enligt kommissionens uppfattning är det ett statsintresse av betydande
vikt, att mätningar inom städerna utföras så, att de bidraga till
åstadkommande av ökad säkerhet och trygghet i äganderätten samt ordning
och reda i städernas jordförhållanden. Att det åtminstone inom
flertalet smärre städer varit mindre väl beställt härutinnan, kan ej förnekas,
och det synes därför ligga makt uppå att, då en rättslig reglering genom
lagen om fastighetsbildning i stad skett för ordnande av städernas jord -

delningsförhållanden, åtgärder ock skyndsamt vidtagas för att ställa de
mätningar, som däri ingå, ävensom övriga dylika, särskilt sådana, vilka
äro av grundläggande natur, under vederbörlig officiell kontroll. Det
har ock framstått såsom ett kännbart behov att å mätningsområdet äga
system och enhetlighet i tillämpningen av gällande föreskrifter. Det
berättigade kravet å en central myndighet för hela rikets mätningsväsende
är ur sådan synpunkt påtagligt, och någon annan sådan
myndighet å hithörande område med större betingelser härutinnan än
lantmäteristyrelsen lärer ej förefinnas. Kommissionen har jämväl i ett
den 8 augusti 1918 avgivet förslag till nådig kungörelse med särskilda
föreskrifter i avseende å vissa förrättningar, som omförmälas i lagen om
fastighetsbildning i stad, föreslagit, att Kungl. Maj:t måtte i avbidan på
slutgiltig prövning av frågan om lantmäteristyrelsens förhållande till
mätningsväsendet inom rikets städer uppdraga åt styrelsen överinseendet
i angivna hänseenden över tillämpningen av samma lag i fråga om vissa
däri avsedda förrättningar. Då kommissionen jämväl vid nu förevarande
mätning stekniska reglering anser sig böra förorda lantmäteristyrelsen såsom
tillsynsmyndighet beträffande städerna i allmänhet (50 § mätningsförordningen),
sker detta emellertid under den förutsättningen, att en omorganisation
av lantmäteristyrelsen kommer att äga rum, och att denna
styrelse härvid erhåller sådan gestaltning, som innefattar tillförlitliga
garantier, att den mätningstekniska sakkunskapen och erfarenhet från
städernas mätningsväsen därstädes varda vederbörligen representerade.
För detta ändamål synes böra upprättas en särskild byrå, genom vilken
det speciella stadsintresset kan på lämpligt sätt tillgodoses.

Finmätning och vanlig mätning samt fixering av begreppen grafisk och
, numerisk mätning.

Den primära synpunkten vid frågan om indelning av mätningar i
tekniskt avseende är enligt kommissionens förmenande mätningens beskaffenhet.
Denna betingas givetvis i varje särskilt fall av det ändamål,
mätningen avser att tillgodose. Allt efter graden av den noggrannhet,
som kräves, synas därför olika slag av mätningar kunna särskiljas.
Kommissionen har ock vid den reglering av mätningsförhållandena, som
är å bane, funnit en indelning i mätningar av högre och lägre kvalitet
vara den rätta normen och för sin del stannat vid att benämna mätning
av förra slaget finmätning och av det senare vanlig mätning. Härvid
har kommissionen ingalunda förbisett, att mot denna indelning icke

utan fog kan resas den invändningen, att densamma saknar hiivd i svensk
mätningsteknik, där man hittills allenast rört sig med begreppen grafisk och
numerisk mätning eller mätning efter silf ermetoden. Då emellertid sistnämnda
indelning, eldigt vad utredningen bär ovan torde giva vid handen, icke
kan anses tillfredsställande ur deri synpunkt, som i förevarande hänseende
tillmätts grundläggande betydelse eller mätningens beskaffenhet, har
kommissionen ej tvekat att bryta med praxis härutinnan. Till stöd för
den föreslagna formuleringen finmätning och vanlig mätning vill kommissionen
åberopa, att en sådan avfattning får anses äga viss hemul å
mätningsområdet i den förefintliga indelningen av avvägning i finavvägning
och vanlig avvägning.

Finmätning och vanlig mätning åtskiljas därutinnan att, på sätt
den speciella motiveringen närmare utvisar, eu mångfald särskilda föreskrifter
meddelats med avseende å förstnämnda slag av mätning i syfte
att åstadkomma tillförlitliga garantier för, att eu sådan mätning uppfyller
de höga krav å noggrannhet, som anses höra uppställas därå. För
vinnande av detta ändamål hava bland annat en hel del särskilda bestämmelser
angående s. k. felgränser uppställts i fråga om dylik mätning.
Med felgränser avses att fastslå den noggrannhet, som måste uppnås
vid verkställande av vissa tekniska åtgärder. I regel kunna fel ej
undvikas vid arbeten av ifrågavarande slag. Dessa betingas av ofullkomligheter
i de tekniska hjälpmedel, som stå vederbörande till buds,
eller svårighet att övervinna ogynnsamma terräng- och väderleksförhållanden
eller andra omständigheter, som inverka å mätningsresultatet och
varöver mätningsmannen ej ens med den största omsikt förmår råda, men
de kunna ock givetvis härröra sig av försummelse eller slarv från mätningsmannens
sida.

Genom att uppställa felgränser vill man söka undvika, att mätningar,
som äro uppenbarligen mindervärdiga, likväl godtagas och komma
till användning. Felgränserna åsyfta sålunda att konstatera, huruvida
vid mätningar större fel förefinnas, evad dessa bero på mätningsmannen
eller andra faktorer. Äro sådana för handen, d. v. s. har den fastslagna
felgränsen överskridits, skall ny mätning verkställas till den omfattning,
som erfordras för ernående av den föreskrivna noggrannheten. Men felgränser
avse ock understundom att vara en regulator å noggrannheten, såsom
då denna uttryckes genom det normala medelfelet i ett flertal mätningar.

Med ett upptagande av mätningarnas indelning i första hand ur
synpunkten av deras beskaffenhet i finmätning och vanlig mätning, har
kommissionen ingalunda avsett att helt slopa indelningen i numerisk

8—185007.

och grafisk mätning, utan allenast att hänvisa samma indelning till den
sekundära ställning inom förordningen, densamma enligt kommissionens
uppfattning bör intaga.

I förslaget kallas sådan mätning numerisk, vid vilken längder och
vinklar erhållas i siffror på sådant sätt, att karta enligt dessa sedermera
kan upprättas, medan en sådan mätning, vid vilken längder och vinklar
vid mätningstillfället helt eller delvis direkt avbildas å karta, kallas grafisk;
och gäller vad nu sagts, evad den mätning, varom är fråga, är att
hänföra till finmätning eller vanlig mätning, stommätning eller detalj -mätning.

Den uppfattning angående numerisk och grafisk mätning, som sålunda
gjort sig gällande hos kommissionen, torde näppeligen få anses
överensstämmande med hittills i allmänhet rådande uppfattning. I regel
lärer väl den åsikten alltjämt vara förhärskande, att en numerisk planmätning
endast då kan sägas vara för handen, när stommätningen skett
genom triangel- och polvgonmätning eller endera av dessa mätningar,
med ett ord, som en nödvändig förutsättning för en numerisk mätning
kräves enligt gängse uppfattning, att stommen till densamma utgöres åtminstone
av ett polygonnät.

Kommissionen, som ingalunda vill förneka, att ett klarläggande
av begreppen numerisk och grafisk mätning skulle vara synnerligen tilltalande,
om en sådan indelning kunnat vidmakthållas, har emellertid
kommit till det resultat, att så icke låter sig göra. Kommissionen förmenar
nämligen, att begreppet numerisk mätning skulle erhålla en alltför snäv
begränsning, om därunder allenast vore att hänföra sådan mätning, vid
vilken detalj mätningen grundades å triangel- eller polvgonmätning. Så
snart genom direkt uppmätning av längder och vinklar resultat av mätning
föreligger i vissa mått, även om dessa ej grunda sig å någon som
helst trigonometrisk bestämning av stomme, är enligt kommissionens
uppfattning eu numerisk mätning för handen. Å andra sidan synes
böra erinras, att jämväl vid den mätning, som kommissionen kallar finmätning,
förekomma moment av grafisk natur, exempelvis inmätning av
ägoslag och vissa terrängföremål. Ett godtagande av den äldre åskådningen
skulle ock logiskt leda därhän, att en detalj mätning, som sker
medelst direkta mått, men ej är byggd på triangel- eller polygonnät,
skulle vara att betrakta såsom grafisk mätning.

Det har emellertid varit väsentligen praktiska skäl, som föranlett
kommissionen att taga avstånd från den äldre åskådningen. Erfarenheten
har nämligen påvisat behovet att understundom kombinera de båda
mätningsmetodema. Sålunda har det ofta befunnits lämpligt att anordna

stommätningen numeriskt och detalj mätningen grafiskt. Polygonmätning
av skärgårdsområden eller skogstrakter ställer sig ofta billigare än s. k.
grafisk stommätning därav, medan den grafiska detalj mätningen av samma
områden åtminstone i regel bliver billigare. I vissa fall kan åter en numerisk
detaljmätning på s. k. grafisk stomme vara lämpligast. Så är
exempelvis förhållandet inom ett starkt uppåtgående samhälle, som inom
en snar framtid kan förväntas bliva uppmätt efter moderna principer.

Kommissionen anser sig böra i detta sammanhang erinra därom,
att densamma funnit det vara av synnerlig vikt, att även vid vanlig
mätning gränslinjers eller gränspunkters rätta läge fastslås med direkta
mått i förhållande till vissa fixpunkter, vadan kommissionen i 31 och
47 §§ av förslaget upptagit föreskrifter härom. Detta innebär enligt kommissionens
mening, att även vid varje dylik mätning ett betydelsefullt
numeriskt moment är tillfinnandes.

Då kommissionen sålunda ej velat vara med om att benämna allenast
den mätning numerisk, som grundas å triangel- eller polygonmätning,
samt icke heller funnit sig kunna stanna vid en sådan reglering,
att en mätning säges vara numerisk eller grafisk, allt eftersom det numeriska
eller grafiska momentet må anses övervägande, vilket uppenbarligen
i åtskilliga fall måste erbjuda avsevärda svårigheter att konstatera,
har kommissionen i förslaget givit uttryck åt den uppfattningen, att så
snart resultatet* av en mätning, den må vara helt eller delvis att betrakta
som finmätning eller vanlig mätning, stommätning eller detalj mätning,
finnes angivet i siffror, benämnes densamma numerisk, eljest grafisk.

Såsom förut erinrats, äger den metod, som kommissionen benämnt
finmätning, avsevärda företräden framför den vanliga mätningen. Det
synes med hänsyn härtill givetvis böra övervägas, huruvida icke, då det
nu gäller att införa moderna mätningsföreskrifter i vårt land, förstnämnda
metod helt må vinna tillämpning, på sätt ock mera allmänt
skett i utlandet. Emellertid är det påtagligt, att härvid den grundtanken
måste göras gällande, att endast sådan mätningsmetod får användas,
vars kostnad står i rimligt förhållande till markens värde och mätningens
ändamål. Och då stora vidder av vårt land på grund av sitt
ringa markvärde uppenbarligen ej kunna medelst finmätning, som under
alla förhållanden åtminstone i avseende å detalj mätningen måste ställa
sig dyrare än vanlig mätning, uppmätas till kostnad, som står i tillbörlig
relation till markvärdet, har kommissionen funnit nödigt att allt fort låta
vanlig mätning äga rum i alla fall, där icke på grund av markens värde
eller särskilda förhållanden finmätning anses böra ifrågakomma.

Modernisering av den äldre s. k. grafiska metoden.

Det har emellertid stått klart för kommissionen att, om ett grafiskt
mätningssätt fortfarande skall komma till användning, de nu förefintliga
bestämmelserna därom erfordra en väsentlig modernisering, då desamma
i många hänseenden visat sig otillfredsställande.

Till utredning angående bristerna i berörda bestämmelser vill kommissionen
åberopa vad lantmäteristyr elsen anfört i den skrivelse den 1K
september 1908, varmed styrelsen till Kungl. Maj:t överlämnade förslag
till förnyad lantmäteriinstruktion. I skrivelsen framhöll styrelsen —
efter att hava erinrat om den fullständiga saknaden av bestämmelser
rörande den trigonometriska mätningsmetoden —, att man litat för mycket
på kartan och glömt bort, att denna tillit varit berättigad endast
under förutsättning, att man varit viss om, att kartan i det ögonblick,
den användes, varit överensstämmande med marken; att kartans papper
vore underkastat inflytelser av varjehanda slag, vilka förändrade detsamma
till den grad, att de mått, kartan enligt skalan utvisade, icke
längre överensstämde med verkligheten; att kartan då icke längre utgjorde
en säker bild av det område, som funnes å densamma, och att
de arealberäkningar, som verkställdes uteslutande med ledning av den
grafiska bild, som å kartan angåves, icke kunde bliva riktiga;*att det ofta vore
förenat med vanskligheter att verkställa utstakning av ägoskillnader enligt
en så beskaffad karta; att förhållandena efter en längre tids förlopp
efter kartans upprättande ställde sig ännu sämre; att systemets brister
bjärtast framträtt vid kartans användning för bestämmande av äldre
ägoskillnaders läge; att kartans förändring skapat ovisshet och att denna
ytterligare ökats genom bristen på i marken utmärkta fasta märken, som
voro fristående från de linjer och punkter, som varit föremål för bestämmande;
samt att dessa missförhållanden föranlett, att ägogränsers
läge i vårt land i allmänhet kunde bestämmas endast i förhållande till
varandra, varigenom en betydande rättsosäkerhet gjorde sig gällande på
ifrågavarande område.

I sitt den 28 juli 1911 avgivna förslag till lag om skifte av jord
in. in. har ock skiftesstadgekommittén betonat såsom ett önskemål, att i
de nya mätningsföreskrifter, som komme att ersätta de nu gällande otidsenliga
bestämmelserna, måtte inrymmas stadgande, att mätningsresultaten
även vid grafisk mätning borde införas å kartorna genom anteckning
å dem av uppmätta längder och brytningsvinklar, i den mån sådant erfordrades
för ägoskillnadernas säkerställande och framtida igenfinnande;

(il

och skulle enligt kommitténs mening'' helt visst en sådan bestämmelse
bidraga att giva en grafisk karta större tillförlitlighet på samma gång
den gjorde kartmaterialet lättare användbart för allmänheten.

Jämväl styrelsen har i sina förslag till mätningsförordning av 1913
och 1916 funnit erforderligt upptaga särskilda föreskrifter i syfte att bereda
den grafiska mätningen och kartläggningen större tillförlitlighet och
ökat framtida värde.

Lika med lantmäteristyrelsen finner kommissionen det vara av synnerlig
vikt, att bestämmelser i mätningsförordningen upptagas till undanröjande
av åtminstone de mest framträdande bristerna i det grafiska
mätningssättet särskilt för underlättande av det vid mätningen använda
stomlinjenätets framtida återställande samt för kontroll å ägogränsers
rätta läge. Erfarenheten har nämligen påtagligen givit vid handen, att
linjenätet i regel inom ett fåtal år helt försvinner och att därefter till utredning
i nyss angivna hänseende allenast återstå de gränslinjer och
gränspunkter, som redan vid utstakningen å marken i allmänhet åtminstone
i någon mån avvika från sitt rätta läge enligt kartan.

För att vid förrättningar, som i förslaget avses, göra hithörande
arbeten oberoende av de punkter och linjer, som i varje fall äro föremål
för bestämmande, är det därför önskvärt, på sätt ock lantmäteristyrelsen
framhållit, att ägogränsers eller gränspunkters läge fastslås i
förhållande till vissa i terrängen befintliga fasta punkter, som äro fristående
från de punkter och linjer, om vilkas bestämmande är fråga.

Kommissionen utgår därifrån, att den s. k. vanliga mätningen, så
vitt stommätningen därvid sker genom stomlinjemätning, stöder sig på
ett å marken med hänsyn till terrängförhållandena utstakat nät av mätningslinjer,
så anordnat, att detsamma innefattar betryggande säkerhet
för kartstommens riktighet. För att därvid tillgodose nämnda behov av
fasta punkter, skall erforderligt antal fixpunkter utläggas och markeras.
Därest dessa fixpunkter, som kommissionen i likhet med lantmäteristyrelsen
kallat stödpunkter, ej lämpligen kunna förläggas i linjenätet och
sammanfalla med skärningspunkter däri, skola de med direkta mått inmätas
i förhållande till samma nä,t och å karta däröver på lämpligt
sätt angivas.

Kommissionen har vidare i förslaget upptagit särskilda föreskrifter
angående ägogränsers eller gränspunkters noggranna inmätande
vid grafisk mätning. Förslaget har härvid skilt mellan redan befintliga
ägogränser, som även efter mätningen skola bibehållas såsom sådana,
samt ägogräns, som uppstår vid själva mätningsförrättningen (31 och 47
§§). Ägogräns av förstnämnda slag skall, om den är i sin helhet till

läget fullt bestämd, alltid inmätas med direkta mått i förhållande till
sto mnät, mätningslinjenät eller stödpunkter. Enahanda är förhållandet
med till läget fullt bestämda punkter i sådan ägogräns, vilken i sin helhet
ej är fullt bestämd. Har läget av ägogräns ej blivit bestämt, på
sätt nyss sagts, skall gränsens läge säkerställas genom att erforderligt
antal punkter angivas genom mått i förhållande till stomme, mätningslinjenät,
stödpunkter eller vissa fasta föremål. Skulle sådant för bestämmande
av gränsens läge bliva erforderligt, må härvid nya punkter i
näten eller nya stödpunkter utläggas och inmätas. Sådant säkerställande,
som nyss sagts, är dock icke erforderligt, där ägogräns följer stranden
av sjö eller vattendrag eller eljest befinnes oåtkomlig, i vilket fall gränsen
må säkerställas uteslutande genom grafisk bild.

De mått, som här avses, skola antecknas å karta eller, om detta
ej kan ske, utan att kartan därigenom bliver otydlig, å särskild mätskiss
eller, därest så befinnes lämpligare, införas i särskild handling, som bifogas
konceptkartan. Därjämte skall över ägogränsen upprättas fullständig
och noggrann beskrivning, som tecknas å kartan eller införes
i särskild handling, allt efter som i lag stadgas eller för varje fall
prövas lämpligt.

Genom nu angivna och andra mindre väsentliga förbättringar i den
grafiska mätningsmetoden, som kommissionen i förslaget till mätningsförordning
ifrågasatt, såsom vissa dubbelmätningar och bestämmelser angående
felgränser, synas de huvudsakliga brister, som nu vidlåda sagda
mätningssätt, bliva undanröjda.

Triangelmätningar och grunden för desamma.

Den mest betänkliga bristen i nu gällande mätningsföreskrifter är
emellertid den, att däri saknas varje reglering av triangelmätningar,
ehuru dylika mätningar vid sidan om rikstrianguleringen sedan århundradets
början försiggått i betydande omfattning särskilt inom rikets större
städer.

Förslaget till mätningsförordning avser nu att åstadkomma en sådan
reglering, på sätt den speciella motiveringen närmare angiver. Det har
härvid för kommissionen framstått som en angelägenhet av största vikt,
att de mätningar, som utföras för lantmäteriändamål, och som tillika i
stor utsträckning bilda grundläggande material för rikets kartverk, må
kunna i så stor utsträckning som möjligt anslutas till rikstrianguleringen.
I 7 § av förslaget stadgas därför i huvudsaklig överensstämmelse med

av lantmäteristyrelsen tidigare utarbetade förslag till mätningsförordning,
att rikstrianguleringen bör, så vitt ske kan, utgöra grundval för annan
triangulering.

Yad rikstrianguleringen vidkommer, synes densamma från början
väsentligen hava avsett att åstadkomma riktiga översiktskartor i liten
skala. Vid slutet av 1800-talet hade nämnda trianguleringsarbete fortgått
i sådan omfattning, att triangulering av första och andra ordningen
övergått största delen av landet. De triangelmätningar, som sålunda
verkställts, lämna emellertid åtskilligt övrigt att önska, särskilt med hänsyn
till deras användbarhet såsom underlag för trianguleringar av lägre
ordningar för anslutning av lantmäteriets mätningar. Det iir egentligen
först med ingången av 1900-talet, då nymätningar i södra Sverige igångsattes,
som triangelmätningar av första ordningen hos oss bedrivits med
sådan noggrannhet, att den kan anses tillfredsställa de krav, som äro förenade
med moderna mätningsprinciper. Sagda nymätningsarbete kräver
emellertid för sin fullbordan ännu åtskilliga årtionden.

Rikstrianguleringen måste sålunda anses i åtskilliga hänseenden
bristfällig för att kunna användas för lantmäteriändamål. Inom stora
delar av landet saknas således ännu triangulering av första ordningen,
som uppfyller nutida noggrannhetsfordringar. Härtill kommer, att punkterna
i nät av denna ordning ligga så glest, att omfattande mätningar
av andra och tredje ordningarna skulle krävas för anslutning av mindre
fläckmätningar för lantmäteriändamål, varigenom av kostnadsskäl möjligheterna
för anslutning i väsentlig grad minskas även inom sådana delar
av landet, där moderna första ordningens mätningar finnas.

Redan skiftesstadgekommittén har ock erinrat om denna rikstrianguleringens
mindre tillfredsställande beskaffenhet. I sitt ovanberörda utlåtande
den 28 juli 1911 har skiftesstadgekommittén, som ansett, att förutsättningar
ej vore för handen att påbjuda en övergång från den grafiska
till den trigonometriska metoden, funnit det vara av synnerlig vikt för
jordredovisningen, om vissa brytningspunkter i rågångarna kring de skifteslag,
som bleve föremål för lantmäteriförrättning, kunde genom mätning
sättas i förbindelse med på marken utmärkta punkter av ett landet
omfattande geodetiskt bestämt triangelsystem. Därmed vore vunnen en
säker utgångspunkt för konnektering av de kartor, som uppkomme vid
skiftesförrättningar, till en hela landet omfattande katasterkarta. För
närvarande vor^ emellertid sådana triangelpunkter alltför glest anbringade
och de utsträckta triangelnäten inom olika delar av landet av alltför
växlande värde, för att ett sådant tillvägagångssätt skulle kunna föreskrivas.
För tillgodoseende av både rättsliga och ekonomiska intressen

vore det emellertid av största vikt, att ett hela riket omfattande trigonometrisk
mätningssystem med triangelpunkter av tillräcklig täthet anlades
i medvetet syfte att förbereda tillkomsten av ett modernt katasterverk.

Behovet att för lantmäteriets mätningar äga tillförlitligt geodetiskt
underlag har givetvis vuxit i betydelse i samband med frågan om införande
av ett noggrannare mätningssätt. Det har därför synts kommissionen
erforderligt att i förslaget till mätningsförordning fastslå de
allmänna geodetiska grunderna för arbetena i fråga i syfte att åstadkomma
enhetlighet och inbördes överensstämmelse i olika mätningar, varigenom
möjliggöres, att mätningar utförda inom ett område, kunna utan
omräkning tillgodogöras för ett annat. Kommissionen har härvid funnit
uppenbart, att den geodetiska basis, varå lantmäteriets mätningar böra
byggas, ej kan vara någon annan än den, som tillämpas av geodetiska
avdelningen inom rikets allmänna kartverk vid dess arbeten för rikstrianguleringen,
och förty i förslaget upptagit bestämmelse därom, att
som första och högsta ordning skall gälla av rikets allmänna kartverk
utförd triangelmätning av första ordningen. Vid denna prövning har
kommissionen ingalunda lämnat ur sikte, att mot vad sålunda föreslagits
ej utan fog kan anmärkas, att den grund, varå lantmäteriets triangelmätningar
sålunda ansetts böra läggas, ej kan anses helt tillfredsställande,
då, såsom förut framhållits, åtskilliga triangelkedjor från äldre skeden av
rikstrianguleringen ej motsvara nuvarande krav å första ordningens
triangelnät. Likaså torde häremot kunna erinras, att den geodetiska
basis, som sålunda föreskrivits i avseende å förevarande mätningar, allenast
utgöres av en vid geodetiska avdelningen under senare tider tilllämpad
praxis, som icke vunnit någon uttrycklig stadfästelse av Kungl.
Maj:t. Kommissionen anser sig med anledning härav böra framhålla, att
kommissionen i skrivelse den 10 augusti 1918 hos Kungl. Maj:t hemställt,
att utan avbidan å en ny mätningsförordning åtgärder, så fort ske
kan, vidtagas, för att rikstrianguleringen måtte erhålla sådan gestaltning,
att densamma kan komma att bliva fullt tillfredsställande grund för de
triangelmätningar, som för lantmäteriet erfordras. Kommissionen vill ock
betona att, då Kungl. Maj:t årligen fastställt plan för de geodetiska arbetena
liksom för övriga kartverkets arbeten, det måste antagas att i
samband med berörda prövning ett godtagande jämväl skett av de geodetiska
grunder, varpå samma arbeten byggts.

Kontroll.

En fråga av synnerlig vikt vid tillkomsten av eu efter tidsförhållandena
anpassad mätningsförordning är åstadkommande av effektiv kontroll
å mätningsarbetenas utförande. Kravet härå framträder givetvis
med större skärpa i samma mån, som mätningarna fördyras, anspråken
å deras noggrannhet stegras, och den mera värdefulla markens styckning
fortskrider.

Att man för åvägabringande av dylik kontroll ej kan åtnöjas med
en granskning av mätningsmännens förrättningshandlingar, först efter det
sagda förrättningar avslutats, torde numera få anses uppenbart. Något
sådant synes ock i viss mån hava stått klart för vederbörande redan vid
tillkomsten av 1864 års lantmäteriinstruktion, då däri (39 §) under särskilda
omständigheter stadgades kontroll å ort och ställe, när skälig anledning
förekomme, att lantmätares konceptkarta vore i geometriskt avseende
oriktig. I dessa fall ägde nämligen lantmäteristyrelsen genom vederbörande
förstelantmätare lata på marken anställa undersökning och
jämförelse med kartan och, om därvid utröntes, att kartan vore oriktig,
ställa förrättningsmannen under tilltal för tjänstefel. Denna föreskrift
synes emellertid såväl på grund av förstelantmätarnas allmänna ställning
såsom själva praktiserande lantmätare som andra förhållanden icke
hava vunnit någon egentlig tillämpning före omorganisationen år 1909.
Den förändrade anordning av förstelantmätartjänsterna, som denna medförde,
har visserligen haft till följd en skärpt kontroll över det sätt,
varpå övriga lantmätare fullgöra sina åligganden, men jämväl denna
granskning äger i regel rum först efter förrättningens avslutande.

I nu gällande lantmäteriinstruktion meddelas därjämte föreskrifter
angående lantmäteristyrelsens tillsyn å lantmäteripersonalens verksamhet;
och stadgas därvid, att det i nämnda avseende tillkommer styrelsen, att
för vinnande av fullständighet, tydlighet och likformighet vid upprättandet
av kartor, beskrivningar m. m. dylikt, utfärda erforderliga modeller
och formulär; att meddela sagda personal sådana allmänt eller för särskilt
fall gällande föreskrifter, som erfordras för riktig utövning av dem
åliggande göromål, med rättighet att, för underlåtenhet i fullgörande av
givna föreskrifter, förelägga lämpligt vite av högst ett hundra kronor;
att vid förstelantmätares, distriktlantmätares eller extra lantmätares avgång
ur tjänsten, eller då sådant eljest anses erforderligt, förordna om
inventering av de till tjänsten hörande kartor och handlingar; att förordna
tjänsteman vid verket eller förstelantmätare att på ort och ställe
verkställa undersökningar, mätningar eller andra åtgärder, där sådant

9—185007.

är av behovet påkallat för utövande i särskilt fall av den styrelsen åliggande
tillsyn över huru lantmätarna fullgöra sina tjänstegöromål; samt
att om tjänsteman, som här avses, gör sig skyldig till fel eller försummelse
i tjänsten eller visar vanvördnad mot förman eller brister i lydnad,
tilldela honom lämplig varning eller fälla honom till böter till belopp av
högst 200 kronor eller suspendera honom på högst tre månader från
tjänst och lön, varjämte styrelsen äger att, där den felande icke låtit
sig rätta av honom sålunda tilldelad varning eller bestraffning eller felet
beflnnes vara av svårare beskaffenhet eller innefatta kränkning av annans
rätt, så att skadestånd därför kan ifrågakomma, förordna om den felandes
ställande under åtal vid vederbörlig domstol.

1909 års instruktion utgår därifrån, att det tillkommer lantmäteristyrelsen
att utöva tillsyn över skiftes- och avvittringsverken samt övriga
grenar av rikets lantmäteriväsen. Denna föreskrift innebär givetvis åtminstone,
att alla därunder hänförliga förrättningar, som utföras av lantmätare,
sålunda falla under styrelsens tillsynsmyndighet. Enligt den nya
lagen om fastighetsbildning i stad tillkommer det emellertid jämväl annan
person än lantmätare att utföra i samma lag omförmälda förrättningar,
nämligen mätningsman i stad eller annan, som i behörig ordning förordnats
att verkställa förrättning av nu berörd beskaffenhet. I anledning
härav har påtagligen fråga uppstått, huruvida den tillsynsmyndighet i
avseende å rikets lantmäteriväsen, som enligt lantmäteriinstruktionen tillkommer
lantmäteristyrelsen, jämväl bör anses omfatta i fastighetsbildningslagen
avsedda förrättningar av nyss angivna kategori av mätningsmän,
så vitt annat härutinnan i samma lag ej stadgats. Genom nådig
kungörelse den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet
inom rikets städer och sådana samhällen å landet, där
den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, har
reglering härutinnan ägt rum, väsentligen byggd på lantmäteriinstruktionens
ovanberörda bestämmelser. I sagda kungörelse stadgas sålunda,
att i avseende å den tillsyn över mätningsväsendet inom rikets städer,
som åligger lantmäteristyrelsen, tillkommer det styrelsen att för vinnande
av fullständighet, tydlighet och likformighet vid mätningsarbetens utförande
utfärda erforderliga allmänna eller för särskilt fall gällande föreskrifter,
modeller och formulär; att på begäran meddela råd och upplysningar;
att, när anledning därtill förekommer, förordna om inventering
av till tjänst eller uppdrag hörande kartor och handlingar; att i den ordning
i lantmäteriinstruktionen sägs, förrätta inspektion samt att förordna
tjänsteman vid verket eller förstelantmätare att på ort och ställe verkställa
undersökningar, mätningar eller andra åtgärder för utrönande av

det sätt, varpå mätnings verksamheten bedrives; samt att, därest anledning
till anmärkning förekommer, vidtaga åtgärder till vinnande av rättelse
samt att genom lämpligt vite, högst ett hundra kronor, tillhålla i
stads tjänst anställd mätningsman eller person, som förordnats till utförande
av mätningsarbete därstädes, att fullgöra sina åligganden. I
kungörelsen stadgas vidare, att vad lantmäteriinstruktionen innehåller i
fråga om styrelsens och lantmäterifiskalens rätt och skyldighet att beträffande
tjänsteman hos styrelsen föranstalta om åtal vid domstol, skall
äga motsvarande tillämpning beträffande i stads tjänst anställd mätningsman
samt person, som förordnats att verkställa mätningsförrättning eller
mätningsförrättningar inom staden, och att vad sålunda stadgats skall
äga motsvarande tillämpning i avseende å samhälle å landet, där den
för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.

Det av kommissionen nu framlagda förslag till mätningsförordning
utgår därifrån, att överinseendet över tillämpningen av mätningsförordningen
d. v. s. den mätningstekniska reglering, som erfordras vid sidan
av den allmänna legala eller administrativa normeringen av mätningsförliållandena
på ifrågavarande område, tillkommer lantmäteristvrelsen,
i den mån ej i lag eller författning annorlunda stadgas. Förslaget innefattar
vidare bemyndigande för styrelsen att i enlighet med grunderna i
förordningen utfärda de allmänna verkställighetsföreskrifter, som må
anses erforderliga för förordningens tilllämpning, så vitt ej härom finnes
särskilt stadgat.

Jämväl den närmare tillsynen över städernas mätningsväsende har
reglerats genom ovanberörda kungörelsen den 16 augusti 1918. Däri
stadgas sålunda, att nämnda tillsyn tillkommer byggnadsnämnden, av
vilken lantmäteristyrelsen äger äska och erhålla de upplysningar, det biträde
och den handräckning, som ligga inom området för byggnadsnämndens
befogenhet och som för styrelsens verksamhet erfordras.

Kommissionen har ock funnit den närmare tillsynen i mätningstekniskt
avseende böra, i den mån lag eller författning ej annorlunda
stadgar, anförtros byggnadsnämnden, så vitt fråga är om samhälle, inom
vilket eller för vars räkning i mätningslorordningen avsett arbete utförts,
och sådan nämnd där finnes. Enligt byggnadsstadgan för rikets
städer (6 §) tillkommer det byggnadsnämnd att övervaka efterlevnaden
av berörda stadga och stads särskilda byggnadsordning samt att upptaga
och avgöra alla ärenden, som enligt dem skola bedömas och ej på grund
av föreskrift i byggnadsstadgan eller annan allmän författning tillhöra
annan myndighets prövning. Skulle den nu föreslagna mätningsförordningen
bliva verklighet, och byggnadsnämnden, på sätt där ifrågasatts»

hava den närmare tillsynen över förordningens efterlevnad, torde det
åligga byggnadsnämnden att följa dess föreskrifter, även om de tilläventyrs
stode i strid med vederbörande samhälles särskilda byggnadsordning,
då givetvis en av Konungens befallningshavande fastställd byggnadsordning
ej kan äga gällande kraft i strid mot en av Kungl. Maj:t
utfärdad mätningsförordning. Däremot lärer en sådan byggnadsordning
i de delar, som ej blivit föremål för upptagande i nämnda förordning, få
anses alltjämt äga gällande kraft.

Inom område, där byggnadsnämnd ej finnes, tillkommer enligt förslaget
den närmare tillsynen vederbörande förstelantmätare. Då denne
hittills enligt gällande lantmäteriinstruktion inom sitt län utövat tillsyn
å alla mätningar, som stått i samband med av lantmätare verkställda
legala förrättningar, innebär förslaget allenast ett fastslående därav, att
jämväl andra mätningsarbeten inom här avsett område skola stå under
förstelantmätarens tillsynsmyndighet.

Felgränsers intagande i mätningsförordningen.

Olika meningar torde måhända kunna hysas i frågan, huruvida bestämmelserna
rörande felgränser med hänsyn till deras rent tekniska natur
borde anses tillhöra de allmänna verkställighetsföreskrifter, som.lantmäteristyrelsen
äger utfärda, eller intagas i förslaget till mätningsförordning
på sätt nu av kommissionen föreslagits.

I en den 8 september 1917 avgiven särskild p. m. har lantmäteristyrelsen
emellertid framhållit, att bestämmelser angående felgränser måste
anses tillhöra de mera allmänna och grundläggande tekniska föreskrifter,
vilka böra intagas i en av Kungl. Maj:t utfärdad författning. Till stöd
för denna sin uppfattning har styrelsen anfört bland annat, att på den
grad av nogrannhet, som medelst bestämmande av felgräns föreskrivits
vid mätningar av olika slag, berodde ofta utgången av tvister angående
rätta läget av rågångar och andra punkter, som tjäna till ledning vid
bestämmande av tvetydiga gränslinjer, att det således för jordägare vore
av stor betydelse, att bestämmelser om felgränser tillkommit efter den
omsorgsfulla prövning, som endast torde kunna åstadkommas av Kungl.
Maj:t, att det skulle från tekniskt-vetenskapligt håll anses såsom en väsentlig
lucka i förordningen och en olämplig stympning av det system, varpå
det föreliggande förslaget vore byggt, att ur den blivande mätningsförordningen
utesluta föreskrifter om felgränser, att de föreslagna (1916
års förslag) felgränserna kunde anses vara i huvudsak internationellt

(59

fastslagna och hade tillkommit efter i utlandet, särskilt Tyskland och
Österrike verkställda, mycket omfattande provmätningar; samt att felgränserna,
sådana de vore angivna i förslaget, vore jämkade efter de erfarenheter,
som i vårt land under lång tid vunnits vid upprättande av
skiftes- och andra lantmäterikartor.

Enär bestämmelser angående felgränser enligt kommissionens förmenande
måste anses utgöra ett konstitutivt moment i fråga om regleringen
av hithörande åtgärders noggrannhet, har kommissionen i likhet
med lantmäteristyrelsen funnit övervägande skäl tala för, att dylika bestämmelser
intagas i förevarande förordning, och att således föreskrifter
härom ej böra utfärdas av lantmäteristyrelsen.

Rätt att beträda mark.

Kommissionen övergår nu till att beröra ett spörsmål, vars reglering
i viss mån sammanhänger med förevarande ämne, men som enligt
kommissionens förmenande ej har sin rätta plats i en mätningsförordning,
nämligen frågan om vederbörande jordägares skyldighet att tåla
det intrång, som föranledes av hithörande förrättningars utförande.

I avseende härå finnes i 42 5? av gällande skiftesstadga den föreskrift,
att lantmätare icke må hindras att ägor övergå, i vad till verkställighet
av hans förrättning nödigt finnes; vare han dock skyldig därvid
noga tillse, att skada å växande gröda, så vitt möjligt är, undvikes,
samt att skog icke onödigt nedhugges.

Nämnda författningsrum avser sålunda allenast lantmätare och
uppenbarligen endast förrättning, som i skiftesstadgan beröres. Vilka
förrättningar, som med hänsyn härtill omfattas av föreskriften, torde
framgå av stadgans 11 §.

Skiftesstadgekommittén har i 1911 års betänkande med förslag till
lag om skifte av jord m. m. i 2 kap. 40 § bland stadganden om förrättningsmän
upptagit den bestämmelsen, att förrättningsmännen må icke
hindras att övergå ägor eller anbringa märken eller signaler, i vad det
finnes erforderligt för förrättning, och att därvid skall tillses, att skada
å växande gröda så vitt möjligt undvikes samt att skog icke onödigt
nedhugges.

I motiverna till föreslagna bestämmelser anföres: »Den rätt att

övergå ägor, som hittills varit tillförsäkrad lantmätaren, bör givetvis
även tillkomma de gode män, som biträda vid förrättningen. Nämnda
rätt innebär även befogenhet att, ehuru med nödig aktsamhet, framdraga

stakningslinjer och verkställa erforderliga markeringar. Sådan rätt är
icke begränsad till de ägor, som skola skiftas, utan avser även därtill
angränsande mark, som för förrättningens utförande måste övergås. Någon
rätt till ersättning har icke ansetts böra stadgas. Det obetydliga
intrång, som kan ifrågakomma i dylika fall, torde i överensstämmelse
med de med grannelaget förenade förpliktelser böra tålas utan ersättningsanspråk.
»

Lantmäteristyrelsen har i utlåtande över berörda kommittéförslag
erinrat, att rättigheten att beträda ägor eller anbringa märken eller signaler
borde tillerkännas samtliga personer, som för göromålens utförande
erfordras, således även sakkunniga och hantlangare.

I sitt förslag till mätningsförordning av 1913 hade styrelsen upptagit
en bestämmelse, att i fråga om lantmätares befogenhet att utan
särskilt lov erhålla tillträde till tomter och byggnader samt övergå ägor,
i vad det finnes erforderligt för förrättning, gälle vad därom i lag är
eller varder stadgat.

I sitt förslag av 1916 har styrelsen jämväl (51 §) intagit föreskrift
härutinnan så lydande: »Utöver vad i lag finnes stadgat, äge den, som

utför arbete, som i denna förordning avses, att utan särskilt lov erhålla
tillträde till tomter och byggnader samt övriga ägor, i vad det befinnes
erforderligt för arbetets utförande. Härvid skall tillses, att skada å egendom
så vitt möjligt undvikes och särskilt, att träd icke onödigt nedhugges;
och må, där särskilda signaler eller märken under förrättningen
prövas nödiga för mätning eller gränsbestämning, förrättningsmannen
anbringa sådana; inhämte dock därtill polismyndigheternas tillstånd, så
vitt anledning förekommer, att dylika signaler och märken kunna vålla
hinder eller olägenhet för samfärdseln.»

Den sålunda föreslagna föreskriften, som hämtats från 8 § i 1911
års fastighetsregisterkommittés förslag till lag med vissa bestämmelser
angående upprättande av förslag till stadsplan m. in., återfinnes nu i det
närmaste ordagrant i 2 kap. 6 § av lagen om fastighetsbildning i stad
den 12 maj 1917.

Till stöd för ett upptagande av en dylik bestämmelse har lantmäteristyrelsen
framhållit, att skiftesstadgekommittén i sitt ovanberörda
lagförslag endast upptagit vissa bestämda slag av lantmäteriförrättningar,
och att föreskrift i ämnet i anledning härav ansetts erforderlig beträffande
övriga arbeten, som i förslaget till mätningsförordning avsågos.

I likhet med styrelsen finner kommissionen en reglering i omförmälda
hänseende av nöden. Kommissionen förmenar emellertid, att stadgande
härom ej bör upptagas i förslaget till mätningsförordning. Oav -

sett den reglering härutinnan, som kan antagas komma att ske i samband
med den nya lagstiftningen om delning av jord å landet, lära föreskrifter
ur angivna synpunkt befinnas erforderliga. Kommissionen vill sålunda
erinra, att förslaget omfattar eu del mätningsarbeten, som icke kunna
anses hänförliga under bestämmelserna i gällande skiftesstadga eller lag
om fastighetsbildning i stad, och efter allt att döma ej heller komma att
bliva föremål för reglering i samband med den ifrågasatta lagstiftningen
om delning av jord å landet, exempelvis mätningar å annans mark
för triangelmätning i stad eller på landet. Emellertid håller kommissionen
före, att en normering härutinnan icke kan ske i den ordning,
som ifrågasättes med avseende å förslaget till mätningsförordning. Ett
utstakande av gränserna för befogenheten att utan särskilt lov av vederbörande
ägare eller innehavare av jord företaga arbeten, som nyss sagts,
måste enligt kommissionens förmenande ske i civilrättsligt giltig form,
på sätt $ck skett i ovanberörda paragrafer i lagen om fastighetsbildning
i stad.

Kommissionen har tänkt sig, att särskilt förslag till lagbestämmelser
i nu angivna hänseenden skulle upprättas.

Mätningsförordningen och lantmäteriinstruktionen.

Yad härefter vidkommer 1864 års instruktion har det beträffande
32 § 3 mom. synts kommissionen, som om en bestämmelse angående
mätning av vägar, hägnader och dylikt, vars utsträckning bestämmes
efter allenast längdmått, ej hade sin egentliga plats i förevarande förordning,
då en sådan mätning näppeligen kan hänföras till vare sig
plan- eller höjdmätning. Den lämpliga platsen för bestämmelser i denna
del torde vara i en reviderad lantmäteriinstruktion.

De i 33 § 1 mom. i instruktionen upptagna allmänna föreskrifterna
angående ägomätning komma, vid bifall till kommissionens förslag, att i
huvudsak ersättas av nya sådana i mätningsförordningen. De ytterligare
föreskrifter, som kunna befinnas erforderliga, torde, i den mån desamma
överensstämma med grunderna i förslaget, lantmäteristyrelsen äga utfärda
på grund av det styrelsen i 50 § av förslaget meddelade bemyndigande
att utfärda allmänna verkställighetsföreskrifter.

I 33 § 2 mom. i instruktionen förefinnas bestämmelser angående
kopiering och utdrag av karta samt kostnader härför ävensom för kartas
undersökning och nödiga rättelser å densamma.

Lantmäteristyrelsens förslag av 1913 innehöll vissa detalj bestäm -

melser om kartors kopiering, däribland den, att kopieringen borde så vitt
ske kunde, utföras medelst fotografisk reproduktion, och 1916 årsförslag
föreskrev i 36 §, att vid kartas upprättande skulle iakttagas, att ritning
och färgläggning skedde på sådant sätt, att fotomekanisk reproduktion
möjliggjordes.

Dessa förslag avsågo att söka, så långt sig gorå läte, genomföra
fotografisk kartreproduktion i stället för den nuvarande kopieringen
för hand.

58 § lantmäteriinstruktionen av 1909 innehåller föreskrift därom,
att kopia, som av lantmätare verkställes, skall utföras å papper av föreskriven
beskaffenhet samt i noggrann överensstämmelse med den karta,
som ligger till grund för kopieringen.

Kommissionen, som, enligt vad i annat sammanhang närmare angives,
ej anser sådan utredning hittills vara förebragt angående den
fotomekaniska reproduktionsmetodens fördelar, att densamma b§r åtminstone
för närvarande beredas det av lantmäteristyrelsen avsedda företräde,
har ej funnit erforderligt att i förordningen intaga några föreskrifter
angående kopiering. Bestämmelser härom kunna för övrigt icke
heller anses vara av den konstitutiva natur, som berättigar till plats i
mätningsförordningen, utan synas de lämpligen böra, på sätt nu är
fallet, upptagas i lantmäteriinstruktionen.

Vad vidkommer frågan om kostnader för kopia ävensom för undersökning
av karta eller rättelser därå, synas föreskrifter härom närmast
vara att hänföra till taxebestämmelser och sålunda hava sin egentliga
plats i arvodestaxan. Stöd för en sådan uppfattning lärer oek kunna
hämtas i 9 § 2 mom. i nu gällande 1909 års taxa.

34 § i 1864 års instruktion, som rörer arealuträkning, utgör ett
komplement till 43 § skiftesstadgan, i vad denna föreskriver, att lantmätare
skall med iakttagande av de grunder, som särskilt finnas stadgade,
uträkna alla å kartan uppförda, numrerade ägofigurer. Ifrågavarande
paragraf i berörda instruktion har i huvudsak tänkts skola
ersättas med de i 5 kap. i mätningsförordningen upptagna bestämmelser.
Givetvis bör det tillkomma lantmäteristyrelsen att i sina allmänna verkställ
ighetsföreskrif ter meddela ytterligare bestämmelser angående de instrument,
som vid arealuträkningar må användas, ävensom övriga föreskrifter
med avseende därå, som kunna anses stå i överensstämmelse
med grunderna i förevarande förslag.

Beträffande i 35 § i instruktionen avsedda föreskrifter angående
kartbeskrivningar upptar förslaget till mätningsförordning allenast bestämmelser
angående beskrivning av ägogräns och utsatta gränsmärken,

7ö

antingen å karta eller i särskild handling, allt efter som i lag stadgas
eller för varje fall prövas lämpligt. De bestämmelser i lag eller andra
författningar, som finnas meddelade angående hithörande beskrivningar,
äro särskilt 43, 52, 103 och 104 §§ i skiftesstadgan, 17 § i lagen om
hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring samt 1 kap. 6 §, 2
kap. 8 § ävensom 5 kap. 11 och 12 §§ i lagen om fastighetsbildning i
stad. Uti 50 § i bifogade förslag lantmäteristyrelsen inrymt bemyndigande
att meddela de allmänna verkställighetsföreskrifter, som kunna
befinnas erforderliga, innefattar givetvis befogenhet för styrelsen att i
enlighet med grunderna i förslaget utfärda de föreskrifter av allmängiltig
natur i fråga om kartbeskrivningar, som till komplettering av i lag eller
andra författningar ävensom förevarande förslag förefintliga stadgande!!
äro av nöden.

36 och 37 §§ i instruktionen innehålla särskilda föreskrifter i avseende
å kartor över vissa viktigare mätningsföremål ävensom beskrivningar
till dylika kartor. Det har icke synts kommissionen erforderligt
att i förslaget till mätningsförordning upptaga sådana detaljerade bestämmelser,
då med samma förslag allenast avsetts att fastslå de allmänna
normerna å förevarande område. Erforderliga kompletteringsbestämmelser
härutinnan torde böra meddelas av lantmäteristyrelsen på grund av ofta
berörda bemyndigande i 50 S av förslaget.

I 38 § i instruktionen finnas nu upptagna föreskrifter angående
avvägning samt beskrivning och karta däröver. Kommissionen har funnit
nödigt att i förslaget under kapitlet om höjdmätning upptaga allmänna
bestämmelser om avvägning. Något särskilt stadgande om beskrivning
över dylik avvägning har, då föreskrift meddelats om protokoll vid sådan
mätning, ej befunnits erforderligt, utan har det ansetts böra tillkomma
lantmäteristyrelsen att utfärda kompletterande bestämmelser med avseende
därå i samband med dess allmänna verkställighetsföreskrifter.
I fråga om karta över avvägning torde böra erinras, att förslaget i 39
§ lämnat hänvisning därom, att de för upprättande av karta vid planmätning
givna stadganden i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse
för karta, varå resultat av höjdmätning angives.

Vad beträffar de bestämmelser i 1909 års instruktion, som beröras
av nu förevarande förslag till mätningsförordning, äro först att nämna
51 § 2 mom. och 54 S 1 mom., vilka innehålla föreskrifter angående
redskap och mått vid lantmätares arbeten. Det har synts kommissionen
ändamålsenligt att till mätningsförordningen överflytta föreskriften i förstnämnda
författningsrum om lantmätares ansvarighet för instrument och
redskap. Förslaget har ej avsett att göra någon ändring i de bestäm 10—18500

mel ser beträffande längdmått och ytmått, som finnas upptagna i nådiga
förordningen om mått och vikt den 9 oktober 1885, utan hänvisar härutinnan,
på sätt av 2 och 48 §§ i förslaget framgår, till vad härom
finnes särskilt stadgat. Utöver de bestämmelser beträffande redskap vid
mätningsarbeten, som förekomma i förordningen om mått och vikt, hava
i nämnda paragrafer av förslaget upptagits vissa föreskrifter angående
sådana redskap. Såsom det vid förslaget fogade förslag till längdbestämning
i vissa fall av redskap för mätningsarbeten utvisar, har det
ock med hänsyn till noggrannhetskravet i avseende å viktigare mätningar
befunnits erforderligt upptaga särskilda föreskrifter om längdbestämning
av dylika. Vid ett godkännande av förslaget torde bibehållande av
ovanberörda föreskrifterna i 51 och 54 §§ ej vara av nöden. Jämväl
andra stycket i sistnämnda paragraf lärer under sådana förhållanden
kunna upphävas, då eventuellt erforderliga kompletteringsbestämmelser
synas äga sin rätta plats bland lantmäteristyrelsens allmänna verkställighetsföreskrifter
eller, i den mån de ej kunna hänföras härunder, i en
reviderad lantmäteriinstruktion.

De i 55 och 56 §§ av 1909 års instruktion förefintliga stadganden
angående skala vid kartas upprättande hava ansetts böra intagas bland
allmänna föreskrifter i fråga om kartor i den nya mätningsförordningen,
vilka föreskrifter givetvis allenast äro avsedda att gälla, så vitt ej i lag
eller författning härom särskilt stadgats. De ytterligare bestämmelser,
som därutöver må anses erforderliga, tillkommer det enligt kommissionens
uppfattning lantmäteristyrelsen att meddela på grund av den i 50
§ av förslaget styrelsen tillerkända befogenhet. I händelse av bifall till
kommissionens förslag synas följaktligen de nu avsedda paragraferna i
gällande instruktion böra upphävas.

Att utfärdande av en mätningsförordning föranleder upphävande
av 57 § i 1909 års instruktion, som hänvisar till särskild författning
rörande de frågor, som i mätningsförordningen innefattas, torde i och
för sig få anses uppenbart.

Speciell motivering till mätningsförordningen.

Rubriken till förordningen har erhållit föreslagna avfattningen, på
det att därigenom skulle markeras, att förordningen ej åsyftar att uttömmande
reglera de i densamma avsedda mätningsarbeten, utan i huvudsak
allenast att meddela närmare tekniska föreskrifter till komplettering
av gällande allmänna bestämmelser i ämnet.

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Förslaget omfattar ej alla mätningsarbeten, som utföras i vårt land
Av skäl, som i den allmänna motiveringen angivits, hava sålunda från
förordningens giltighetsområde uteslutits de arbeten, som enligt gällande
föreskrifter verkställas av andra statsfunktionärer än den till lantmäterikåren
hörande personal. Men icke heller alla hithörande arbeten, som
av sistnämnda personal utföras, äro enligt kommissionens uppfattning
sådana, att lantmätare med avseende å dem kan anses pliktig att följa
förordningens föreskrifter. Endast för så vitt dessa arbeten falla inom
ramen för gällande instruktion för rikets lantmätare, kunna samma föreskrifter
bliva därå tillämpliga.

Med avseende å frågan, i vad mån mätningsarbeten i stad eller
därmed enligt ovanberörda nådiga kungörelsen den 16 augusti 1918 jämställt
samhälle må anses hänförliga under förevarande förordning, anser
sig kommissionen böra betona, att nyssnämnda kungörelse synes utgå
därifrån, att varje slag av mätningsarbete i dylikt samhälle hörer under
lantmäteristyrelsens tillsyn. Detta skulle således innebära ej blott, att
all den mätningsverksamhet, som av mätningsman utövas i sådant sam -

hälle, utan även allt det mätningsarbete i övrigt, som efter uppdrag verkställes
därstädes, faller under styrelsens tillsynsmyndighet.

Åberopade kungörelsen den 16 augusti 1918 synes dock även i
viss mån göra skillnad mellan å ena sidan den verksamhet, som utövas
av mätningsman i stad eller samhälle eller person, som förordnats att
där verkställa mätningsförrättning, samt å andra sidan mätningsarbete,
som utan förordnande utföres av annan än mätningsman. I avseende å
de båda förstnämnda kategorierna av mätningsverksamhet stadgar sålunda
kungörelsen, att beträffande dem skall analogivis tillämpas vad instruktionen
för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare innehåller i fråga om
styrelsens och lantmäterifiskalens rätt och skyldighet att beträffande
tjänsteman hos styrelsen föranstalta om åtal vid domstol. I fråga om
mätningsarbete, som utan förordnande utföres av annan än mätningsman,
tillerkännes lantmäteristyrelsen däremot ej vidsträcktare befogenhet
än att genom lämpligt vite, högst 100 kronor, tillhålla person, som förordnats
att utföra sådant arbete, att fullgöra sina åligganden. Den
åtskillnad, som sålunda i kungörelsen kommit till uttryck, synes betingad
av den uppfattningen, att ett föranstaltande av åtal i här avsedda fall
ej kan ifrågakomma under annan förutsättning än för så vitt fråga är
om fel eller försummelse i mätningsverksamhet under sådana förhållanden,
som kunna anses för vederbörande konstituera eu tjänsteställning.
Detta måste enligt kungörelsens innebörd vara fallet, såväl när personen
i fråga innehar mätningsmannabefattning i stad eller samhälle, som då
han i den ordning, lagen om fastighetsbildning i stad stadgar, av offentlig
myndighet förordnats att tillsvidare verkställa mätningsförrättningar
därstädes. Enahanda lärer ock förhållandet få anses vara med avseende
å person, som i nyss nämnd ordning förordnats utföra viss sådan mätningsförrättning.
Men allenast under nu angivna betingelser vill kungörelsen
underkasta en förrättningsman för mätningsarbete enahanda ansvar,
som i lag stadgas för tjänsteman. Det har förefallit, som om ungefär
liknande betingelser borde gälla, för att ett arbete skall vara underkastat
den mätningstekniska reglering, som i mätningsförordningen innefattas.

Uppenbart synes nämligen vara, att då mätningsförordningen väsentligen
avser att åt mätningar och därå grundade arbeten förläna större
tillförlitlighet än tillförne, såsom en bärande grundsats i en dylik reglering
måste först och främst framstå det kravet, att de arbeten, som i
förordningen avses, utföras av personer, vilka genom erforderlig teoretisk
och praktisk utbildning kunna anses bereda garanti för arbetenas sakkunniga
verkställande och således äro i ägomätning kunniga. Denna

ståndpunkt har enligt kommissionens åsikt även lantmäteristyrelsen tidigare
intagit i sitt förslag till mätningsförordning av år 1916. Lantmäteristyrelsen
hade där föreslagit, att behörighet att verkställa arbeten,
som i förordningen omförmäldes, borde tillkomma ej blott lantmätare i
enlighet med gällande instruktion, utan även i stads tjänst anställd mätningsman,
så ock annan i ägomätning kunnig person.

Med hänsyn till vad vid 1917 års riksdag förekommit i samband
med då antaget förslag till ändring i 21 § i lagen om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring den 27 juni 1896 torde med uttrycket
»kunnig i ägomätning» åsyftas den, som jämlikt 2 kap. 2 § i lagen om
fastighetsbildning i stad m. m. är behörig innehava befattning som mätningsman
enligt samma lag.

Emellertid förmenar kommissionen, att icke ens varje mätningsarbete,
som utföres .av dylik person, bör vara underkastat mätningsförordningens
tekniska föreskrifter. För att så skall bliva förhållandet, synes
det kommissionen ytterligare böra krävas, att samma arbete grundas å
offentlig myndighets förordnande och ej allenast å kommunal myndighets
uppdrag. I sistnämnda fall kan nämligen arbetet näppeligen sägas
hava den offentliga karaktär, som ensam berättigar staten att inskrida
med sina reglerande bestämmelser.

Offentlig myndighets förordnande torde emellertid praktiskt taget icke
för närvarande givas i vidare mån än fastighetsbildningslagen stadgar.
Förevarande förslag till mätningsförordning har därför uttalat, att om
förordningen skall tillämpas på arbeten, som utföras av annan person än
lantmätare och mätningsman i stad eller samhälle, så erfordras, att dessa
arbeten utföras på grund av förordnande enligt stadgande i lagen om
fastighetsbildning i stad.

2 §.

Lika med lantmäteristyrelsen i dess båda förslag till mätningsförordning
har kommissionen funnit erforderligt fastslå, att vid vinklars mätande
centesimalsystemet skall tillämpas i stället för det tidigare använda
sexagesimalsystemet. Då förstnämnda system sedan lång tid tillbaka
kommit till användning vid geodetiska avdelningens arbeten och även
sedan åtskilliga år begagnats såväl vid lantmäteriundervisningen som vid
åtskilliga i städer och andra samhällen utförda mätningar, har kommissionen
icke tvekat att förorda dess införande med avseende å hithörande
mätningar, ehuru kommissionen ej lämnat utan beaktande de betänkligheter,
som kunna resas häremot med hänsyn därtill, att några fullt tillfredsställande,
för vissa fall erforderliga tabeller, upprättade efter ifråga -

varande system, särskilt i fråga om de mera vetenskapliga mätningarna
näppeligen kunna anses vara för handen.

Det har dock synts kommissionen uppenbart, att man icke utan
vidare kan förbjuda varje användning av sexagesimalsystemet under här
angivna förhållanden. I sitt förslag av 1916 hade styrelsen föreslagit,
att sexagesimaldelning skulle vara tillåten, där med hänsyn till förut
verkställda arbeten eller eljest användning av centesimaldelningen skulle
medföra synnerliga olägenheter. Kommissionen ansluter sig i princip till
samma uppfattning, men finner det av styrelsen uppställda kravet för
sexagesimaldelningens användande väl strängt. Kommissionen har haft
under övervägande, om icke för rätt att begagna äldre indelning borde
krävas särskilt tillstånd av lantmäteristyrelsen. Då en föreskrift härom
lätteligen skulle kunna för vederbörande föranleda omgång och tidsutdräkt
samt jämväl för styrelsen bliva betungande, har kommissionen icke
ansett sig böra upptaga någon sådan bestämmelse. Icke heller har koim
missionen anslutit sig till inom densamma väckt förslag att för användning
av äldre indelning fastslå viss övergångstid, enär en dylik föreskrift
möjligen skulle komma att från början lägga hinder i vägen för en alD
männare användning av centesimalsystemet, ett system, som dock med
hänsyn till dess avgjorda företräden är att föredraga. Emellertid avser
förslaget att fastslå, att endast för så vitt särskilda förhållanden betinga
det äldre systemets begagnande, detsamma får komma till användning
vid mätningar, varom här är fråga, såsom exempelvis då vederbörande
innehar instrument med äldre indelning, och kostnaden för omdelning eller
anskaffande av annat med ny indelning skulle bliva avsevärd.

2 KAP.

Om planmätning.

3 §•

I denna paragraf upptagas de allmänna grunderna för den s. k.
plan mätningen.

Med avseende å det plan, vari jordmätningar ske, skiljer förslaget
mellan mätningar i horisontalplanet, plan mätningar, och mätningar i vertikalplanet,
höjdmätningar. Allt efter den noggrannhet, varmed en planmätning
skall utföras, hänför förslaget densamma till finmätning eller
vanlig mätning, på sätt i den allmänna motiveringen anförts.

7!)

Förslaget utgår vidare därifrån, att vid varje planmätning i allmänhet
först bestämmas vissa med hänsyn till mätningens ändamål erforderliga
huvudpunkter oc*h huvudlinjer, evad dessa ligga inom eller
utom mätningsområdet i fråga, samt att därefter verkställes inmätningen
av detaljerna. Såsom förut erinrats, benämnes den förra mätningen
stommätning, den senare detalj mätning.

I paragrafen upptagas därjämte definitioner å begreppen numerisk
och grafisk mätning. Då berörda begrepp redan i den allmänna motiveringen
närmare utvecklats, synes ej erforderligt att här ytterligare utreda
deras innebörd.

4 §•

Denna paragraf innehåller föreskrifter, under vilka förhållanden
finmätning eller -vanlig mätning må ifrågakomma. Det ena eller andra
mätningssättets användning betingas av det ändamål, mätningen
i varje särskilt fall avser att tillgodose. Påtagligt är att, om med eu
viss mätningsförrättning åsyftas uppmätning av ett större samhälle,
genom vilken mätning torde komma att skapas grundval för alla följande
mätningar inom detsamma, helt andra krav måste ställas å en dylik
mätnings noggrannhet än om mätningsåtgärden allenast avser ett mindre
område på landsbygden med ringa markvärde. Det synes därför kommissionen,
att mätningar i de med förordningen avsedda hänseenden i
första hand böra indelas ur synpunkten av den noggrannhet, som med dem
åsyftas. Närmast läge det givetvis härvid för handen, att låta indelningen
av mätningar efter noggrannhetsgraden betingas av beskaffenheten
av det område, vars avmätande i varje särskilt fall ifrågasättes. Med
en sådan utgångspunkt borde man exempelvis komma till det resultatet,
att varje mätning i stad utan åtskillnad skulle ske efter högre noggrannhetskrav
än som uppställas för mätningar i allmänhet.

En dylik principståndpunkt intog 1911 års fastighetsregisterkommitté.
Efter att hava erinrat, att varken den grafiska eller siffermätningsmetoden
bör bliva obligatorisk hos oss, anförde sålunda kommitterade:
»Från denna regel bör dock ett bestämt undantag göras beträffande
uppmätning av städer och stadsliknande samhällen. Vid denna mätning,
där fråga är om jord, som till följd av sitt läge har större värde än
jord i allmänhet, och där det är nödvändigt att med största noggrannhet
inmäta en mängd för den bestående fastighetsindelningen betydelsefulla
detalj punkter, bör givetvis siffermetoden såsom ägnad att tillfredsställa
kraven på en så vitt möjligt exakt ägomätning i allt väsentligt
komma till användning.»

Emellertid får det ej förglömmas, att jämväl inom stad åtskilliga
mätningar förekomma, vid vilka en högre noggrannhetsgrad vid mätningen
ej synes erforderlig, exempelvis inom område, som ej ingår i tomtindelning
eller där inom överskådlig tid någon större byggnadsverksamhet
ej är att förvänta.

Å andra sidan torde, på sätt 1911 års kommitterade ifrågasatt,
med stad i nu förevarande hänseende böra jämställas andra samhällsbildningar
med större sammanträngd befolkning eller där mera avsevärd
byggnadsverksamhet kan förväntas, då jämväl i dessa fall marken i
regel betingar ett högre värde. Det lärer därför med visst berättigande
kunna ifrågasättas att låta markvärdet vara avgörande vid bedömandet,
om en finmätning må ifrågakomma eller icke.

Då kommissionen emellertid funnit det synnerligen önskvärt, att
finmätning vinner insteg i vårt land i så stor omfattning, som utan
olägenhet eller alltför dryg kostnad kan ske, har kommissionen ej velat
stanna vid en sådan normering av finmätningens användning. Många
fall låta sig nämligen tänkas, där markvärdet väl ej skulle berättiga en
finmätning, men en dylik icke desto mindre av sakägare äskas, liksom
ock att särskilda förhållanden göra sådan mätning ändamålsenlig. Då
de förhållanden, som betinga finmätning, icke under alla omständigheter
kunna hänföras till mätningsområdets markvärde, och någon annan objektivt
giltig grund för berörda mätnings användning ej synes tillämplig,
har kommissionen funnit det böra, så framt ej härom finnes särskilt
stadgat, överlåtas åt förrättningsmannens prövning att avgöra, om och i
vad mån finmätning eller vanlig mätning skall ifrågakomma. Med sagda
undantag avser förslaget exempelvis stadgandet i 7 kap. 6 § av lagen om
fastighetsbildning i stad, huru nymätning för upprättande av registerkarta
skall ske.

Givetvis bör förrättningsmannens nämnda prövning ej vara slutgiltig.
Förslaget upptager därför föreskrift, att det åligger förrättningsmannen
att, om missnöje anmäles med hans beslut härutinnan, ofördröjligen
underställa frågan lantmäteristyrelsens prövning. Då det måste
anses av vikt, att innan styrelsen slutligen avgör ärendet, vederbörande
sakägare beredas tillfälle att yttra sig däri, har särskild föreskrift meddelats,
att styrelsen ej får pröva frågan, utan att sakägare beretts tillfälle
att avgiva dylikt yttrande. På sätt av 51 § i förslaget inhämtas, har
kommissionen ansett sig böra föreslå rätt till fullföljd av talan jämväl
mot styrelsens beslut i frågan. Det har nämligen synts kommissionen,
som om med hänsyn till frågans avsevärda ekonomiska innebörd för

vederbörande sakägare, det icke bör berövas denne möjlighet att få hithörande
frågor avgjorda i högsta instans.

ö §•

Föreskriften, att stommätningen vid finmätningen alltid skall vara
numerisk och utföras genom triangel- och polygonmätning, torde icke erfordra
annan motivering, än att något annat praktiskt användbart sätt
att utföra stommätningen med den noggrannhet, som erfordras för finmätning,
icke torde finnas. Enbart triangelmätning torde i vissa fall
kunna användas som stommätning, exempelvis vid mätningar i skärgård.
Under vilka förhållanden stommätning utan stöd av triangelnät
må ifrågakomma, därom stadgas i lo §.

« §•

Triangel- och polygonpunkter utgöra de fixpunkter, som genom
noggrann lägebestämning i förhållande till varandra bilda grundval för
alla mätnings- och kartläggningsarbeten inom området. Punkternas inbördes
läge angives enklast och för de praktiska behoven bekvämast genom
plana, rätvinkliga koordinater i visst koordinatsystem.

Då mätningarna omfatta större område, är det vid beräkning av
dessa koordinater nödvändigt att taga hänsyn till jordytans buktighet.
Därvid måste man fastslå de konstanter för jordkroppens dimensioner,
som skola ligga till grund för beräkningarna. För dessa
dimensioner finnas för närvarande endast provisoriska väi''den, vilka till
stort antal blivit beräknade vid skilda tidpunkter. Härledande av definitiva
värden utgör en av huvuduppgifterna för den internationella jordmätningen,
under vars ledning för detta ändamål utföras omfattande
gradmätningar såväl i Europa som i andra världsdelar. Dessa mätningar
ävensom bearbetning av därvid vunna resultat torde komma att
kräva ännu många års arbete. På grund härav är det nödvändigt att
bland befintliga provisoriska värden utvälja dem, som kunna anses mest
lämpliga. Inom Sverige hava visserligen kommit till användning och användas
ännu flera olika konstanter, men då rikstrianguleringen, såsom
framgår av 7 §, skall i så vidsträckt grad som möjligt bilda grundval
för de triangelmätningar, som förordningen avser, torde annat knappast
kunna komma i fråga än att, som skett, välja de konstanter, som av
geodetiska avdelningen användas för rikstrianguleringen, nämligen Bessels.
De hava avrundats till fem decimaler, d. v. s. på en hundradels

It—185007

millimeter när, vilket för all framtid torde bliva fullt tillräckligt även
för de mest fullständiga geodetiska tabellverk.

Med projektionsmetod menas den metod, enligt vilken man på en
plan yta, en karta, avbildar den buktiga jordytan, jordellipsoiden. För
numerisk stommätning erfordras bestämmelser angående projektionsmetoden
icke blott för de efter numerisk mätning i större eller mindre skala
upprättade kartornas sammansättning, d. v. s. för bladindelningen, utan
framförallt för att triangelpunkternas lägen skola kunna angivas efter
ett enhetligt och från godtycke fritt system av koordinater.

Vid valet mellan de många projektionsmetoder, som finnas, har
man att i främsta rummet taga hänsyn till tvänne omständigheter, nämligen
dels att projektionsfelen bliva små, om möjligt omärkliga, vid kartans
användning, dels ock att projektionsnätet blir enkelt, vilken senare
omständighet är av större praktisk betydelse än den förra.

Beträffande projektionsfelen, d. v. s. de oundvikliga fel, som uppstå,
när den buktiga jordytan avbildas på en plan yta, har man att välja
mellan arealriktiga och vinkelriktiga projektionsmetoder. Därvid förhåller
det sig så, att ju mera arealriktig en projektionsmetod är, desto felaktigare
bliva vinklarna återgivna och tvärtom. Då projektionsfelen
uppenbarligen bliva först märkbara i triangelmätningen och felen i arealuträkningen
vid de mätningar, som förordningen avser, knappast någonsin
bliva skönjbara, vilken projektionsmetod som än användes, har det
ansetts riktigast att föreskriva en vinkelriktig projektionsmetod.

Rörande projektionsnätets enkelhet har man att välja mellan s. k.
konisk eller cylindrisk projektion. För att göra erforderliga beräkningar
så enkla som möjligt har därvid en cylindrisk projektion ansetts vara
att föredraga med ett så naturligt och enkelt läge för projektionscylindern
som möjligt. Detta har i förslaget uttryckts så, att medelmeridianen
avbildas såsom en rät linje och att varje del av densamma blir till
sin längd riktigt avbildad. Projektionsnätet blir i detta fall ett nät av
abscissor och ordinator, sammanfallande med kartans rutnät.

Huru god än den projektionsmetod må vara som användes, kunna
dock icke obegränsade delar av jordytan plant avbildas, utan att projektionsfelen
i kanterna bliva väsentligt framträdande. Gränser måste
därför bestämmas för de delar av jordytan, som kunna avbildas på
samma plan, eller som förordningen säger, i samma projektionssystem.
Visserligen torde intet hinder möta för att hela landet uppdelas på mindre
antal projektionsplan, men att förordningen dock upptager sex projektionsplan
beror på hänsyn till geodetiska avdelningen av rikets allmänna
kartverk, vid vilken triangelpunkternas koordinater räknas för sex olika

plan. Samma hänsyn har varit bestämmande för valet av utgångsineridian.
Därvid avses med meridianen genom Stockholms observatorium
den meridian, som har denna beteckning vid geodetiska avdelningens
arbeten.

Koordinater för eu punkt äro de två sifferuppgifter, genom vilka
punktens avstånd från tvä mot varandra vinkelräta, tänkta linjer, koordinataxlarna
angivas. Den ena, abscissan (x), angiver avståndet i absciss-
eller x-axelns riktning från ordinat- eller y-axeln, den andra, ordinatan
(y) angiver avståndet i ordinat- eller y-axelns riktning från absciss- *
eller x-axeln.

Genom att projektionssystemen uppdelas i koordinatsystem vinner
man den fördelen, att koordinatuppgifterna bliva mindre mångsiffriga,
vilket för deras praktiska användning är av stor betydelse. Att koordinatsystemen
skola bestämmas med utgång från ekvatorn, är i överensstämmelse
med beräkningssättet inom rikets allmänna kartverk.

Då eu koordinat, som förut sagts, angiver en punkts avstånd från
eu linje, en axel, måste den för att vara fullständig utvisa, på vilken
sida om linjen punkten är belägen. Detta sker genom att koordinater
för punkter på ena sidan om axeln angivas som positiva och koordinater
för punkter på andra sidan som negativa. Att koordinaterna räknas positiva
åt norr och (ister står i överensstämmelse med hittills allmänt tilllämpad
praxis.

I 7 § lämnas föreskrifter om triangelmätnings anslutning till rikstrianguleringen
ävensom för inpassning i densamma. I dessa fall komma
i 1—4 mom. omnämnda geodetiska grunder att tillämpas. Anslutes triangelnät
icke till rikstrianguleringen, utan till annan förut verkställd tri-.
angelmätning på sätt som även angives i 7 §, måste givetvis vid den
sistnämnda trianguleringen använda geodetiska grunder komma till användning.
Sker icke någon sådan anslutning eller inpassning, som nu
angivits, måste ett fristående koordinatsystem anordnas, för vilket fall
i detta moment intagna reglerande bestämmelser äro erforderliga. De stå
i så nära överensstämmelse som möjligt med förut i paragrafen stadgade
geodetiska grunder.

7 §■

De mätningar, som förordningen avser, skola givetvis främst tjäna
de syften, för vilka de tillkomma, men därjämte måste det ur statens
synpunkt vara av vikt, att de utföras så, att de även bidraga till utvecklingen
av landets allmänna mätnings- och kartläggningsväsen. Härut -

innan vinnas synnerligen stora fördelar med avseende på inbördes sammanhang
och överensstämmelse genom att alla mätningar anslutas till
den hela landet omfattande rikstrianguleringen. Och den störa betydelsen
av sådan anslutning torde ligga i öppen dag, då rikstrianguleringen
utgör grunden för Sveriges uppmätning.

Rikstrianguleringen är emellertid, såsom förut erinrats, dels inom
stora delar av landet ännu mycket gles och dels i stor utsträckning vid
tidigare mätningar icke utförd med den noggrannhet, som erfordras för
att den skall kunna giva tillfredsställande stöd åt sådana trianguleringar,
som i denna förordning avses. Härigenom har det blivit nödvändigt att
föreskriva prövning för varje särskilt fall av frågan, huruvida anslutning,
då sådan är möjlig, bör ske. Särskilt med hänsyn till den stora betydelsen
av att alla triangelmätningar bliva utförda på betryggande grundval
och därtill, att nämnda prövning i allmänhet icke torde kunna verkställas
annat än i samarbete med geodetiska avdelningen av rikets allmänna
kartverk, har det ansetts lämpligt, att denna prövning i första
hand verkställes av lantmäteristyrelsen.

På grund av rikstrianguleringens ovan angivna beskaffenhet hava
för hittills verkställda numeriska mätningar anordnats ett ej obetydligt
antal lokala triangel nät, således utan anslutning till rikstrianguleringen.
Då dessa triangelnät äro av mycket olika värde med hänsyn till noggrannhet
och andra omständigheter, som inverka på frågan om anslutning,
bör jämväl härvid varje sådan fråga underkastas särskild prövning.
Även denna prövning har av enahanda skäl som beträffande frågan om
anslutning till tidigare rikstriangulering ansetts böra i första hand upptagas
av lantmäteristyrelsen.

Det tillkommer sålunda förrättningsmannen att, då fråga uppstår
om anslutning av ena eller andra slaget, underställa sådan fråga lantmäteristyrelsens
prövning.

Genom att överlämna alla frågor rörande anslutning till befintliga
triangelnät. till prövning av lantmäteristyrelsen, har förslaget velat bereda
styrelsen synnerligen goda möjligheter att, där så erfordras, i samarbete
med rikets allmänna kartverk, leda de triangelmätningar, som förordningen
avser, i eu för den allmänna utvecklingen av landets mätningsväsen
lycklig riktning.

Även om förslaget sålunda avsett att väsentligen överlämna prövningen
av anslutningsfrågorna till lantmäteristyrelsens avgörande, har
detsamma dock, på sätt av 51 § framgår, med hänsyn till hithörande
frågors vikt ej velat beröva vederbörande möjlighet att mot styrelsens
beslut i ämnet fullfölja talan hos Kungl. Maj:t.

Inpassning av lokalt triangelnät i för området enligt (i § 4 mom.
gällande koordinatsystem med så stor noggrannhet, som omständigheterna
medgiva, har, då någon eller några av rikstrianguleringens punkter finnas
tillgängliga, men anslutning icke kan eller enligt vederbörande myndighets
beslut icke skall äga rum, ansetts vara utav vikt för blivande
definitiv anslutning till rikstrianguleringen. Sådan inpassning torde för
(ivrigt vara nödvändig för att vid till rikstrianguleringen icke ansluten triangelmätning
av större omfattning kunna taga hänsyn till jordytans
buktighet på sådant sätt, som föreskrives i 6 §. Triangelmätningar av
detta slag torde med hänsyn till vad ovan sagts om rikstrianguleringen
kunna förekomma under en avsevärd tid framåt.

För åstadkommande av samband med förut verkställda mätningar
är det synnerligen viktigt, att inom eller i närheten av mätningsområdet
befintliga och tillgängliga triangelpunkter på ett eller annat sätt medtagas
i det nya triangelnätet, även då anslutning icke sker.

K §•

Vid triangelmätningsmetodens tillämpning utgår man från en större
noggrant bestämd stomme genom lämpligt valda mellanstadier till den
rena detalj mätningen av å marken befintliga föremål. Dylika mellanstadier
utgöra bland annat triangelnätets olika ordningar. Med en ordning
av en triangelmätning avses eu sådan del av densamma, som mätes på
likformigt sätt.

I regel äro flera ordningar inom en triangelmätning erforderliga.
Att direkt från exempelvis första ordningens punkter i rikstrianguleringen
bestämma alla andra triangelpunkter låter sig nämligen i allmänhet
ej göra, dels till följd av terrängens beskaffenhet, dels ock i anledning av
de förstnämnda punkternas jämförelsevis stora avstånd, uppgående i allmänhet
till 20,000 meter eller därutöver. Man har ock vid hithörande
mätningar att iakttaga, att triangelpunkter utläggas på sådana avstånd
från varandra, att behövliga polygontåg endast undantagsvis erhålla
större längd än 1,000 meter (17 § 2 mom.). Det bliver med hänsyn
härtill vanligen av nöden att genom triangelmätningar av olika ordningar
successivt nedbringa avstånden mellan triangelpunkterna. För utförande
av mätningen i flera ordningar tala ock kostnadsskäl, ity att densamma
under sådana förhållanden ställer sig billigare. Man mäter nämligen
då endast ett fåtal triangelpunkter med större noggrannhet och inpassar
mellan dem ett större antal punkter, som kunna mätas med mindre

8(5

noggrannhet och kostnad. Därigenom erhålles ungefär samma resultat,
som om det hela mätts med den större noggrannheten.

Ordningarna förhålla sig sålunda inbördes, att inom den första och
högsta ordningen äro noggrannhet och sidolängder störst, och att dessa
stegvis minskas för varje ordning.

Då man med hänsyn till en jämn fördelning över hela mätningsområdet
av polygontågen, som äro utgångslinjerna för själva detaljmätningen,
även måste tillse, att triangelpunkterna, oavsett ordningen, bliva
placerade på ungefärligen lika stora avstånd från varandra, komma triangelsidorna
i en lägre ordning i regel att bli ungefär hälvten så långa
som i närmast högre ordning.

På grund härav och då triangelsidornas längder i högsta och lägsta
ordningarna äro i medeltal respektive omkring 20,000 meter och drygt
1,000 meter, skulle antalet ordningar bliva fem och de ungefärliga medellängderna
av triangelsidorna

för femte ordningen omkring 1,000— 1,500 meter
» fjärde » » 2,000— 2,500

» tredje » * 4,000— 5,000 » och

» andra » » 8,000—10,000 »

Lämpligheten av att använda fem ordningar inom triangelmätningen
styrkes genom erfarenhet från utförda dylika mätningar såväl inom som
utom Sverige. Sålunda må erinras, att både Stockholm och Göteborg
hava sina lokala triangelnät uppdelade i fyra ordningar, vilka, då rikstrianguleringens
huvudpunkter betraktas såsom tillhörande första ordningen,
skulle motsvara andra till och med femte ordningarna. Likaså består
Preussens landstriangulering, som ligger till grund för katastermätningarna,
av strängt taget fem ordningars triangelpunkter.

Är triangelnätet ej anslutet till annan triangelmätning, utan hänför
det sig till viss för ändamålet uppmätt baslinje, måste baslinjen givetvis
intrianguleras i triangelnätet med minst den noggrannhet, som svarar
mot noggrannheten hos den högsta förhandenvarande triangelordningen.
Då baslinjen endast undantagsvis torde erhålla så stor längd, som triangelsidorna
i berörda triangelordning, bliva basnätets sidor i allmänhet
betydligt kortare än de sidolängder, som enligt vad nyss sagts i allmänhet
karakterisera ordningen i fråga. De förut angivna sidolängderna för
de olika triangelordningarna få sålunda betraktas endast som ungefärliga
genomsnittsvärden. På grund härav och då sidornas längd i allmänhet
betingas av de lokala förhållandena i varje särskilt fall, har det icke an -

setts lämpligt att i förordningen föreskriva viss längd för triangelsidorna
i de olika ordningarna.

Av paragrafen i fråga framgår, att vid triangelmätning, som ej är
fullständig d. v. s. sådan, som ej verkställes i förenäinnda fem ordningar,
benämnes varje använd ordning efter avsedd noggrannhet i överensstämmelse
med de närmare föreskrifter, som härom i förordningen med
delas.

Vilken eller vilka ordningar, som i varje särskilt fall bör komma
till användning, betingas i normala fall av mätningsområdets storlek.

9 §•

Då triangelmätning av ett område utgör den fasta grundval, på
vilken alla framtida mätningar inom området skola vila, bör största möjliga
omsorg nedläggas på att få fram ett gott resultat. Första villkoret
härför är eu på omsorgsfull rekognoscering grundad planläggning av mätningen.
De huvudsakliga och viktigaste fordringarna på planens innehåll
hava angivits, men av det föregående torde framgå, att i samma
mån, som rekognosceringen göres noggrant och alla omständigheter av
betydelse beaktas vid planläggningen, i samma mån ökas möjligheterna
för ett gott resultat. Uppgift om att strängare felgränser än förordningen
angiver skola gälla för mätningen, är av betydelse, då däri kan ligga
motiv för särskilda anordningar, som eljest vore onödiga.

Att planen även upptager viktigare delar av polygonmätningen,
dä sådan skall verkställas, är av vikt, då hänsyn till polygonmätningen
många gånger har avgörande betydelse för placering av de triangelpunkter,
till vilka polygontåg skola anslutas.

För att giva någon vägledning vid planens uppgörande hava här
intagits de viktigaste allmänna synpunkter, som därvid skola vinna beaktande.
Nödvändigt är, att planen åskådliggöres genom triangelnätets
utmärkande på karta, vartill lämpligen bör användas befintlig översiktskarta
i passande skala. 1 vissa fall torde sådan karta kunna ersättas
av skiss.

Med hänsyn till den förut angivna stora vikten av att alla triangelmätningar
planläggas och utföras på betryggande sätt, har det ansetts
nödvändigt, att lantmäteristyrelsen, som enligt förslaget tillerkännes
överinseende över förordningens tillämpning, beredes möjlighet att direkt
ingripa vid triangelmätningars planläggning. Att emellertid föreskriva,
att varje för triangelmätning uppgjord plan skall till styrelsen insändas
för granskning och godkännande, har ansetts onödigt. Styrelsens över -

inseende torde nämligen medföra, att hos styrelsen efter hand samlas så
ingående kännedom om lokala förhållanden, äldre mätningar, förrättningsmän
in. in., att styrelsen i många fall endast genom en enkel uppgift
om triangelmätningens beskaffenhet och omfattning kan förvissa sig
om, att inga missförhållanden kunna ifrågakomma. Detta torde särskilt
bliva fallet vid en mängd triangelmätningar av mindre omfattning. Genom
den föreskrivna uppgiftsplikten vinnes även den stora fördelen, att
på ett ställe finnes kännedom om alla pågående triangelmätningar av
den art, som förordningen avser. Uppenbart torde emellertid vara, att
styrelsen understundom ej kan åtnöjas med den sålunda föreskrivna uppgiftsskyldigheten,
utan måste för vinnande av tillförlitlig utredning om
triangelmätningens planläggning infordra planen. Finnes härvid, att densamma
ej kan av styrelsen godkännas, måste styrelsen självfallet i särskilt
beslut meddela besked härom. Över sålunda meddelat beslut har
förslaget medgivit vederbörande sakägare rätt att fullfölja talan hos
Kungl. Maj:t, enär frågan om triangelmätningens planläggning måste anses
som ett spörsmål av stor ekonomisk betydelse för sakägaren.

Har styrelsen godkänt sålunda infordrad plan, får denna givetvis
icke utan vidare ändras. Påtagligt är emellertid, att nya förhållanden
kunna betinga ändring i planen. Med anledning härav har den föreskriften
meddelats, att ändring i väsentliga delar av planen, så vitt fråga
är om triangelnätet, ej må ske utan styrelsens medgivande.

10 §.

I sakens natur ligger, att triangelpunkt måste markeras på så vitt
möjligt orubbligt och varaktigt sätt. Till triangelpunkter användas emellertid
ofta tornspiror och liknande s. k. högpunkter, varmed förstås ej
på marken belägna punkter, i vilka uppställning av instrument i regel
icke kan äga rum. Någon markering av dessa punkter kan givetvis i
allmänhet icke verkställas. Därtill utväljas nämligen sådana föremål, som
själva genom sin form och beskaffenhet tillräckligt skarpt och säkert angiva
punkten.

Upptagande i förordningen av detaljerade föreskrifter, huru markeringen
skall verkställas, har icke ansetts lämpligt, helst härför kunna
användas en mängd olika sätt, och lokala förhållanden därvid måste vara
avgörande, utan har endast intagits en bestämmelse om den grad av
trygghet, som markeringen skall bereda.

Då förordningen föreskriver markeringar av åtskilliga slag, har
det för undvikande av förväxlingar ansetts vara av stor vikt, att varje

markering pa något sätt angiver, vad den avser att utmärka. För triangelpunkt
har därvid något annat märke än en triangel icke ansetts
kunna ifrågakomma.

Med hänsyn till triangelpunkternas stora betydelse är det nödvändigt,
att de centrala markeringarna kunna, om de skadas, kontrolleras
och återställas genom s. k. försäkringsmarkeringar, som därför skola utsättas,
där så kan ske, och till det antal, som erfordras. Med försäkringsmarkeringar
avses i berg, murar, jordfasta stenar eller andra fasta
föremål anbragta märken, dubbar eller annat dylikt, som åsyftar triangelpunkters
säkerställande för framtiden.

För att vinkelmätning skall kunna exakt hänföras till de punkter,
som genom markeringarna utmärkas, är det nödvändigt, att saflitliga
punkter, som av en vinkelmätning beröras, äro markerade före dennas
utförande. Detta krav bör icke gälla försäkringsmarkeringar, som ofta
med fördel utsättas först i samband med vinkelmätningen.

Med hänsyn till triangelnätets egenskap av grundval för alla framtida
mätningar är det för dess blivande användning av största vikt, att
läge och markering för varje triangelpunkt noggrant beskrivas och
åskådliggöras.

11 §•

Genom triangelnätets anslutning till annan triangelmätning erhållas
därigenom erforderliga uppgifter för beräkning av triangelnätets sidolängder.
Sker icke sådan anslutning, måste sidolängderna beräknas ur
en särskilt för ifrågavarande triangelmätning utförd basmätning. I vissa
fall kan det vara lämpligt att för samma triangelmätning anordna mera
än en baslinje.

För att få bästa möjliga resultat av basmätning har här föreskrivits,
att längre baslinjer skola uppdelas i sektioner, som mätas var
för sig.

Då den Jäderinska basmätningsmetoden med mätsträngar av in var,
— så benämnd efter sin upphovsman, f. d. professorn vid Tekniska högskolan
E. Jäderin — numera även i främmande länder erkännes vara
den mest ändamålsenliga, har här angivits, att denna metod bör användas
vid sådana basmätningar, som förordningen avser. För att emellertid
kunna nedbringa kostnaderna för basmätning vid triangelmätning av
lägre ordning än den tredje, där kraven på noggrannhet äro mindre, har
vid sådan basmätning tillåtits ett enklare förfaringssätt.

Den föreskrivna längdbestämningen före och efter mätningen är

12—185007

nödvändig för att kunna så noggrant som möjligt bestämma mätningsredskapets
längd vid själva mätningen.

För att vinna enhetlighet i alla mätningar måste de hänföras till
samma horisontalplan. Såsom sådant plan föreskrives medelhavsytan,
varmed avses den genom rikets intill år 1905 utförda precisionsavvägning
fastställda medelhavsyta, till vilken även hänföras de triangelmätningar,
som utföras genom geodetiska avdelningen av rikets ällmänna
kartverk. Detta mätningarnas hänförande till medelhavsytan sker genom
erforderlig reduktion av baslinjen. Utföres ej basmätning, utan triangelmätningen
anslutes till äldre sådan, blir det horisontalplan, vartill den
senare hänförts, även bestämmande för den nya mätningen.

‘Föreskriften att vid mätning gjord anteckning i mätningsprotokollet
ej må utplånas eller ifyllas, är en nödvändig förutsättning för ett
objektivt bedömande av, huruvida föreskriven noggrannhet blivit uppnådd
eller ej. Övriga bestämmelser rörande sätt för protokolls förande hava
ansetts böra inflyta i de allmänna verkställighetsföreskrifter, varom stadgas
i 50 §.

Det medelfel, som i 5 mom. angivits såsom det högsta tillåtna för
basmätningen, står i förhållande till den noggrannhet, som avses genom
i 14 § angivna felgränser för triangelmätning. I ju högre ordning triangelmätning
verkställes, desto noggrannare måste för densamma erforderlig
basmätning utföras. Samma felgräns har angivits för basmätning
till grund för såväl fjärde som femte ordningarna. Dels torde nämligen
denna felgräns vara mycket lätt att hålla och dels torde triangelmätning
av enbart femte ordningen sällan förekomma.

Någon felgräns har icke angivits för basmätning, som utföres till
grund för första ordningens triangelmätning, då sådan givetvis med erforderlig
basmätning utföres av rikets allmänna kartverk (se 8 § 2 inom.).

12 §.

Något annat instrument för vinkelmätning i triangelnät än teodolit
torde för närvarande knappast kunna ifrågakomma, men uttrycklig föreskrift
om användande av teodolit har ansetts erforderlig, enär åtskilliga
andra bestämmelser och för övrigt hela mätningsmetoden förutsätta användning
av detta instrument.

För vinkelmätning i triangelnät komma i allmänhet två metoder
till användning, nämligen likformig vinkelmätning och riktningsmätning.
Vid den förra mätes särskilt för sig varje vinkel mellan två triangelsidor,
riktningar, därvid riktningarna i en punkt kombineras två och två på

alla sätt, som äro möjliga, och alla vinklarna mätas så, att de bliva bestämda
med samma noggrannhet. Metoden är lämplig, då stor noggrannhet
erfordras, samt då lokala förhållanden göra riktningsmätning
olämplig eller omöjlig. Vid riktningsmätning i eu punkt observeras alla
riktningarna efter varandra i förhållande till eu viss utgångsriktning, varefter
vinklarna erhållas genom skillnaden mellan två observerade riktningar.
Riktningsmätning kräver långt mindre tid än likformig vinkelmätning
och användes allmänt, då den senare icke är nödvändig.

Riktningsmätning hör givetvis i största möjliga utsträckning utföras i
fulla satser, men i vissa fall torde i eu punkt icke kunna undvikas stor
anhopning av riktningar, varigenom uppdelning i icke fulla satser blir
nödvändig.

För uppnående av enhetlighet i alla mätningar har det ansetts
lämpligt föreskriva, att endast någondera av de två angivna metoderna
för vinkelmätning må förekomma. 1 vilka fall den ena eller andra metoden
hör komma till användning, torde få anses tillhöra verkställighetsföreskrifterna.

Den i 2 inom. upptagna bestämmelsen är av vikt för att vinna god
och säker anslutning av en lägre ordnings riktningar till en förut mätt,
högre ordnings riktningar. Formuleringen avser att innebära, att anslutning
till två riktningar ej alltid behöver ske, vilket givetvis särskilt gäller
för anslutning av riktningar tillhörande fjärde och femte ordningarna.
Självklart är, att anslutning ej alltid sker till riktningar av högre ordning,
utan även till riktningar av samma ordning. Någon föreskrift för
sådan anslutning bär icke ansetts erforderlig.

Bestämmelserna i 3 och 4 mom. äro erforderliga för att såväl inom
samma ordning som framför allt inom samma utjämningsgrupp få fram
likvärdiga mätningsresultat. Med utjämningsgrupp avses ett antal triangelpunkter,
för vilka felfördeb^ng och beräkning ske i ett sammanhang.

13 §.

Då mätningens slutliga resultat skall framgå ur beräkningarna, som
ofta få en avsevärd omfattning, hava här intagna bestämmelser ansetts
nödvändiga, då därigenom främjas ett gott resultat och beredes möjlighet
för såväl den, som utför beräkningarna, som för en eventuell granskare
att lätt och säkert utröna, att beräkningarna äro riktiga, samt huruvida
föreskriven noggrannhet blivit uppnådd.

En uttrycklig föreskrift om utjämning är nödvändig. Varje ut -

jamning avser att ur övertaliga mätningar eller bestämningar få fram de
sannolikaste värdena för de sökta storheterna. Härvid kunna olika metoder
komma till användning. Den strängaste och mest rationella metoden
för denna utjämning är den s. k. minsta kvadratmetoden, så benämnd,
då den går ut på att till ett minimum nedbringa summan av
kvadraterna på felen. Den har överallt en särdeles stor användning vid
triangelmätn in gar.

I fråga om utjämning av de oundvikliga mätningsfelen har man
ej ansett sig böra absolut påbjuda användning av minsta kvadratmetoden
över hela linjen, utan gjort denna obligatorisk endast för triangelnät av
andra och tredje ordningarna.

Beträffande fjärde och femte ordningarna, där det mindre torde
vara fråga om ett strängt matematiskt bestämmande av det sannolikaste
läget för en triangelpunkt än att skaffa ett sådant värde på punktens
läge, som håller sig inom vissa felgränser, har kommissionen här velat
medgiva ett enklare utjämningsförfarande.

För bestämmande av en triangelpunkts läge fordras som minimum
ett visst antal mätningar, men för att någon felutjämning över huvud
taget skall kunna äga rum, äro dessutom en eller flera övertaliga bestämningar
nödvändiga. Kommissionen har ej funnit erforderligt uppställa
några allmänna bestämmelser om huru många övertaliga mätningar, som
i varje särskilt fall böra företagas. I den lantmäteristyrelsen enligt 9 §
tillerkända befogenhet att infordra och godkänna plan över triangelmätning
torde ligga tillräcklig säkerhet för att ett lämpligt antal övertaliga
bestämningar bli utförda.

Då beräkningarnas resultat utgöres av koordinater för de behandlade
triangelpunkterna, är det för det praktiska användandet av detta
resultat av vikt, att det föreligger i form av en särskild förteckning.

«•

14 §.

I den allmänna motiveringen har innebörden av felgränsbegreppet
angivits. Inom samma mätningsordning böra felgränserna självfallet vara
uppställda så, att de kräva samma noggrannhet även för mätningar av
olika slag.

Inom olika mätningsordningar böra felgränserna stå i sådan relation
till varandra, att man får en jämn gradering i noggrannhet mellan
samtliga mätningsordningar. Med utgång från den noggrannhet, som är
uppnådd i första ordningens triangelmätning, och den, som minst bör ernås
vid detalj mätningen, finner man, att felgränsen inom en viss ordning

bör vara ungefär två gånger vidare än inom närmast högre mätningsordning.

Felgränserna, som naturligtvis kunna formuleras på flera olika sätt,
hava i föreliggande förslag till förordning uttryckts antingen som maximifel
eller som maximidifferenser mellan två olika mätningar eller som
maximimedelfel i eu grupp av mätningar. Huruvida felgräns bör uttryckas
på ena eller andra sättet, är beroende på slaget av mätning och
hehovet av kontroll inom olika skeden av mätningen.

Felgränserna hava avrundats till möjligast enkla tal.

1 fråga om triangelmätning hava felgränserna satts så, att slutresultatets
noggrannhet i varje fall kan bedömas.

. För att i möjligaste mån förenkla dessa felgränsbestämmelser hava
de hänförts till endast två uttryck för noggrannhet vid triangelmätning,
nämligen medelfel i riktning och relativa punktfelet, vilka äro tillräckliga
för att vid varje sätt för triangelmätnings anordnande den uppnådda
noggrannheten skall kunna angivas.

Medelfelet i riktning erhålles enligt allmänt kända regler efter utjämning
enligt minsta kvadratmetoden. Då sådan utjämning ej sker, och
utjämningsgruppen består av slutna trianglar, erhålles samma fel enligt
den i paragrafen intagna internationellt erkända formeln. Denna formel
är särskilt lämplig, då den möjliggör undersökning av vinkelmätningarnas
noggrannhet redan omedelbart efter dessa mätningars avslutande och
således före eu arbetsam utjämningsräkning.

Givetvis hade det varit önskligt, om sådan undersökning kunnat
ske i varje förekommande fall, men tyvärr stöter det på synnerligen stora
svårigheter att finna lämplig form därför. Kommissionen har därför ansett
sig böra stanna vid att föreslå dylikt sätt för felgränsernas bestämmande
endast ifråga om slutna trianglar d. v. s. trianglar, där alla tre
vinklarna äro uppmätta. Vid icke slutna trianglar skulle man sålunda ej
erhålla någon egentlig kontroll förrän i samband med felutjämningen.
Detta torde emellertid i praktiken vara av ganska underordnad betydelse,
ty dels visar erfarenheten, att sådana riktningar, som ej ingå i slutna
trianglar, bli relativt fåtaliga, på grund av den fördel ur b eräkningssynpunkt,
som man ofta kan ernå genom triangelmätningens anordnande i
slutna trianglar, och dels synes risken att uppskjuta kontrollen för ett
fåtal riktningar till efter felfördelningen vara jämförelsvis ringa, särskilt
med hänsyn därtill, att man i regel torde ha tillfälle att tämligen noggrant
bedöma vinkelmätningens noggrannhet genom jämförelse med motsvarande
vinkelmätningar i slutna trianglar.

Emedan vinkelmätningen i de flesta fall utföres i form av rikt -

ningsmätning, och då riktningar och ej vinklar i regel användas vid
gängse beräkningsmetoder, har det ansetts lämpligast att hänföra felgränserna
till riktningsmedelfelet och ej till vinkelmedelfelet, vilket senare
för övrigt lätt erhålles or det föregående genom multiplikation med
V''2T

Det relativa punktfelet hos en triangelpunkt eller det lägefel, som
förefinnes i förhållande till andra triangelpunkter, betraktade såsom
felfria, motsvaras av ett visst, dock på triangelsidornas medellängd beroende
riktningsmedelfel. Då nu triangelsidornas medellängder i stort
sett äro omvänt proportionella mot de tillåtna riktningsmedelfelen, följer
härav, att felgränserna för de relativa punktfelen böra bli lika stora inom
alla ordningarna. Med kännedom om det tillåtna riktningsmedelfelet och
de antagna medellängderna på triangelsidorna finner man, att värdet på
felgränsen för det relativa punktfelet blir omkring 0,o8 meter.

Punktfelet har icke gjorts beroende av syftlinjemas medellängd, dä
därigenom skulle kunna tillåtas en dålig punktbestämning genom medtagande
av en eller flera relativt långa syftlinjer.

Då minsta kvadratmetoden ej kommer till användning vid fördelningav
mätningsfelen, skall likväl (se 13 §) ske eu metodisk felutjämning,
vilken i så fall i regel kommer att verkställas efter enklare, mer eller
mindre approximativa metoder. Vid användandet av sådana metoder kan
givetvis det relativa punktfelet i sträng bemärkelse ej bestämmas, utan
man får nöja sig med ett ungefärligt värde. Den enklaste och bästa bestämning
av ett sådant värde torde enligt kommissionens uppfattning
kunna ske vid felens åskådliggörande genom grafisk bild, felutvisande
figur. Härvid betraktas såsom relativt punktfel genomsnittsvärdet av de
kortaste avstånden från den utjämnade triangelpunkten till figurens begränsningslinjer.

15 §.

Vid finmätning verkställes, som förut framhållits, stommätningen i
regeln genom både triangelmätning och polygonmätning. På grundval
av triangelnätet skall således genom polygonmätningen bestämmas ett så
stort antal polygonpunkter, sammanförda i polygontåg, att triangel- och
polygonpunkter tillsammans bilda en tillförlitlig och tillräckligt tät stomme,
på vilken detalj mätningen kan grundas med säkerhet för att erforderlig
noggx-annhet överallt uppnås.

Befinnes vid en stommätnings företagande triangelmätning redan
vara verkställd inom eller i närheten av mätningsområdet, skall givetvis

undersökning verkställas, huruvida denna triangel mätning är av sådan
beskaffenhet, att polygonmätningen kan med tillfredsställande resultat anslutas
och grundas på densamma. Denna undersökning torde visserligen
understundom komma att ställa stora krav på förrättningsmannens sakkunskap,
men det har dock ansetts obehövligt att låta denna prövning verkställas
på annat sätt, då detta säkerligen i de flesta fall skulle leda till
onödig omgång och tidsförlust. I tvivelaktiga fall har förrättningsmannen
ju alltid möjligheten att rådfråga lantmäteristyrelsen, dit efter hand komma
att samlas uppgifter, som utvisa värdet av befintliga triangelpunkter.

Visar den verkställda undersökningen, att anslutning icke kan ske,
eller finnas icke några triangelpunkter inom eller i närheten av området,
uppstår frågan om anordnande av stomnät. För att kunna nedbringa
kostnaderna har för hithörande fall föreskrivits, att triangelmätning må
kunna underlåtas och stommätningen utföras enbart genom polygonmätning,
då mätningen avser mindre område. Genom polygonmätning kan
nämligen för sådant område åstadkommas fullt betryggande stomme.
Gränsen har satts till 100 hektar, men ej gjorts absolut, då frågan, huruvida
enbart polygonmätning kan utgöra tillräckligt säker stomme, i vissa
fall torde kunna påverkas även av andra omständigheter än områdets
storlek, såsom exempelvis markens värde.

16 §.

Polygonpunkterna bestämmas genom längd- och vinkelmätning i
punkterna sammanbindande brutna linjer, som gå från en förut bestämd
punkt (triangel- eller polygonpunkt) till en annan. Såsom benämning på
dessa brutna linjer förekommer såväl polygonlinje som polygontåg. Den
senare beteckningen har i förevarande förslag till mätningsförordning fått
företräde, då därigenom bättre framhäves skillnaden mellan å ena sidan
den brutna linjen i dess helhet och å andra sidan varje del av densamma,
vilken del benämnes polygonsida.

Polygontågen hava i avseende å noggrannheten uppdelats i två
ordningar. Visserligen böra polygonlinjerna mätas med samma instrument
och metod, varför skäl kunna finnas för att icke göra den
föreslagna uppdelningen av polygontågen. Då en uppdelning dock här
skett alltefter det sätt, varpå polygontågen äro anslutna till triangelnätet,
hava följande synpunkter därvid varit bestämmande. Det lärer
icke kunna bestridas, att ett polygontåg, för vilket felutjämningen sker
från en triangelpunkt till en annan, måste tilläggas högre värde ur noggrannhetssynpunkt
än andra polygontåg, med avseende å vilka felfördel -

ningen försiggår mellan punkter av lägre noggrannhetsgrad. Detta framstår
så mycket tydligare, om man betänker, att triangelpunkternas lägefel,
då man bortser från basmätningen, är beroende endast av fel i vinkelmätningar,
under det att polygonpunkternas lägefel därjämte är beroende
av fel i längdmätningen. Även den omständigheten, att det är
betydligt lättare att utföra en vinkelmätning än en längdmätning med
motsvarande noggrannhet, talar för den föreslagna uppdelningen i tvänne
ordningar.

Av praktiska hänsyn har kommissionen däremot ansett en ytterligare
uppdelning i ordningar vara olämplig, även om en sådan möjligen
skulle kunna vara berättigad från rent teoretisk synpunkt.

17 §•

De motiv, som anförts för bestämmelsen i 9 §, att plan för triangelmätning
skall upprättas, gälla i huvudsak även rörande plan för
polygonmätning. Att planen skall upptaga hela polygonmätningen, torde
ligga i sakens natur. Sålunda måste denna plan, även om förut upprättad
plan för triangelmätning jämlikt 9 § 2 mom. upptagit vissa polygontåg
av första ordningsn, utvisa, på vad sätt samtliga första ordningens
polygontåg blivit bestämda, enär därigenom framgår, huruvida de
kunna utgöra tillräckligt säkert stöd för andra ordningens polygontåg.

De viktigaste bland allmänt erkända regler för polygonmätning ''
hava här intagits, då ett tillgodoseende av de sålunda uppställda kraven
är nödvändigt, för att tillräcklig säkerhet skall erhållas i polygonmätningen.
Med förgrening avses, att ett polygontåg utgör stöd för ett
annat, som stöder ett tredje, vilket i sin ordning blir utgångspunkt för
ett fjärde osv. I vissa fall måste polygontåg utläggas på områden, där
på grund av förestående byggnadsverksamhet eller andra förhållanden
måste antagas, att markeringarna icke kunna bliva bestående.

Av synnerlig vikt är, att betryggande kontroll erhålles vid självständigt
polygonnät, enär här icke finnas några triangelpunkter, genom
vilka fel i polygonmätningen kunna upptäckas och reduceras. Sådan
kontroll vinnes i allmänhet lättast därigenom, att nätet grundas på eu
eller flera slutna huvudpolygoner.

18 §■

Då polygonpunkterna i huvudsak få samma betydelse för efterföljande
mätningsarbeten, som de triangelpunkter, vilka därför kunna användas,
böra fordringarna på markering av polvgonpunkter i allmänhet

vara de samma som för triangelpunkter. I någon mån torde dock fordringarna
kunna eftergivas, när punkterna utläggas endast för att tillfälligt
begagnas. Något behov att kunna genom markeringen skilja en
polygonpunkt från en triangelpunkt har icke ansetts föreligga.

19 §.

Mätning av polygontåg sker dels genom längdmätning av polygonsidorna,
dels genom mätning av brytningsvinklarna.

Längdmätning verkställes i allmänhet med band eller sträng, men
kan även verkställas med andra redskap, exempelvis trästänger. För
svenska förhållanden torde mätning med band eller sträng vara mest
ändamålsenlig. Att denna metod föreskrivits, har berott på önskan att
söka få fram enhetligt förfaringssätt i avseende å varje stommätning på
sätt ock framgår av förslagets 48 §. Att mätningen skall ske under för
varje fall erforderlig spänning, är en förutsättning för att få goda resultat.
Den spänning, som erfordras, beror bland annat på bandets beskaffenhet,
det sätt, varpå det blivit längdbestämt, och sättet, varpå mätningen
sker. Längdmätningen bör verkställas två gånger, helst i olika riktningar,
enär sådan mätning bidrager till att eliminera vissa fel. Då emellertid
den möjligheten icke är utesluten, att mätningen även kan bliva
tillfredsställande genom att utföras endast en gång, har förslaget godtagit
jämväl sådan mätning, där den anordnas på särskilt betryggande
sätt.

Någon annan form för vinkelmätning vid polygonmätning än riktningsmätning
med teodolit torde knappast förekomma.

Motiven till den i 4 mom. meddelade föreskrift äro uppenbarligen
desamma som för stadgandet i 12 § 4 mom.

20 §.

Genom användning av minsta kvadratmetoden skulle utjämning av
polygonnät i allmänhet bliva onödigt omständlig och noggrannare än vad
som erfordras. Allmänt användes därtill ett enklare förfaringssätt.

21 §.

Felgränsbestämmelserna i denna paragraf avse att giva polygonmätningen
en noggrannhet, som står i lämpligt förhållande till noggrannheten
hos de triangelpunkter, som uteslutande utläggas för att utgöra

13—185007

stöd för polygonmätningen, nämligen triangelpunkter av femte ordningen.

Den noggrannhet, som kan uppnås vid längdbestämning av polygonsidor,
är uteslutande beroende av det sätt och den omsorg, varmed
själva mätningen utföres. Felgränsen torde alltid med lätthet kunna
hållas. Det torde böra påpekas, att felgränsformeln ej innehåller någon
term, som är proportionell mot kvadratroten ur antalet måttbandslängder,
vilket, rent teoretiskt sett, borde hava varit fallet. Orsaken till, att en
sådan term ej medtagits, hänför sig till det förhållande, att vid längdmätningen
förutsatts användandet av relativt långa band, 20 till 30
meter, vilka vunnit stor användning här i landet i olikhet mot exempelvis
Tyskland, där längdmätningarna ofta ske med 5 meter långa trästänger.
Med användning av dylika band kan, då en polygonsidas längd
i regel ej understiger 80 och ej överstiger 250 meter, antalet bandlängder
vid mätning av en polygonsida anses växla mellan 4 och 12 och sålunda
kvadratroten mellan 2 och 3,5, varför man praktiskt taget kan betrakta
mätningsfelen såsom proportionella mot längderna.

Felgränsen för vinkelslutningsfelet är mycket vid, men en strängare
felgräns är icke erforderlig med hänsyn till andra felgränsbestämmelser.
I vinkelslutningsfel ingår utom mätningsfel även riktningsfel i
utgångs- och slutriktning. Dessa riktningsfel måste i allmänhet bliva
större för andra ordningens än för första ordningens polygontåg.

Enligt motiven till 14 § bör felgräns för viss mätningsordning vara
ungefär två gånger vidare än inom närmast högre ordning. Om man
sålunda utgår från ett tillåtet riktningsmedelfel av 35" i femte ordningens
triangelnät, skulle motsvarande riktningsmedelfel inom första och
andra ordningens polygonmätning bliva 7Ö'' respektive 140".

De nu föreslagna felgränserna, 0,oiVn och 0,o2yn, giva 0,oi och 0,o-2
nygraders medelfel för varje brytningsvinkel d. v. s. ett medelfel pr riktning
av 71" och 143" inom respektive första och andra ordningen.

Punktfelet för slutpunkten av ett polygontåg är beroende av noggrannheten
i bestämning av längder och vinklar samt den noggrannhet,
vårmed utgångs- och slutriktning''blivit bestämda. Sistnämnda noggrannhet
samt noggrannheten i vinkelbestämning måste givetvis bliva mindre
för andra än för första ordningens polygontåg.

Det torde böra framhållas, att den konstanta termen i felgränsformeln
satts till 0,06 meter, oaktat felgränsen för relativa punktfelet hos
en triangelpunkt är 0,os meter. Detta innebär till synes en motsägelse,
men beror därpå, att man för de sällsynta fall, där ett så stort läge -

fel förekommer hos en triangelpunkt, skall tvingas att nedlägga särskild
omsorg på polygonmätningen. ...i ;•:%

22 §. ■ '' :

r • i;; • :

Då detaljmätning avser att ligga till grund för fullständig kartläggning,
skola därigenom inmätas alla de föremål, som erfordras för att
kartan över ett område skall komma att utgöra en fullständig avteckning
därav. 1 paragrafen hava angivits de vanligen förekommande
mätningsföremål, som i regel äro av beskaffenhet att böra inmätas vid
sådan detalj mätning. För skilda ändamål torde emellertid ofta även inmätning
av andra föremål erfordras. Detalj mätning kan givetvis. även
avse inmätning av endast vissa föremål.

23 §.

Att giva polygonnätet sådan täthet, att all detalj mätning skulle
kunna direkt utgå därifrån, bleve onödigt dyrbart. I stället kompletteras
triangel- och polygonnäten, för att överallt erhålla tillräckligt och säkert
stöd för själva inmätningen, genom ett nät av mätningslinjer, vilket således
bildar övergången från polygonmätningen till den egentliga detalj -mätningen. • ''

I allmänhet bör en mätningslinje gå rak mellan tvänne punkter, vars
lagen äro förut bestämda. Därigenom erhålles på enklaste sätt erforderlig
säkerhet och kontroll. Sådana mätningslinjer benämnas raka, dubbelsidigt
anslutna. Förhållandena kunna emellertid ofta vara sådana, att
mätningslinjer av nu angivet slag icke kunna erhållas. I sådana fall
måste brutna eller ensidigt anslutna mätningslinjer utläggas. Med ensidigt
ansluten linje avses en linje, för vilken endast ena ändpunkten
är förut bestämd. För brutna eller ensidigt anslutna mätningslinjer
måste alltid genom särskilda anordningar åstadkommas full säkerhet och
kontroll med hänsyn till såväl läge som längd. Föreskriften att ensidigt
ansluten mätningslinje skall mätas två gånger, avser icke att två direkta
längdmätningar av linjen alltid måste verkställas. Den ena mätningen
torde nämligen ofta med fördel kunna utföras indirekt eller oök kan
längden utrönas på annat sätt. - >.

Genom koordinatberäkning av punkterna i mätningslinjenätet uppnås,
dels att lämplig utjämning av oundvikliga mätningsfel kan äga rum,
dels att kartering av nätet, d. v. s. dess utmärkande å karta, kan ske
på bästa och mest betryggande sätt. Mätningsresultatens användning i

100

allmänhet underlättas även genom koordinatberäkning, som således i regel
bör ske. Dessa koordinater skola, i likhet med vad förhållandet är
för punkter i triangel- och polygonnäten, vara plana och rätvinkliga
och räknade i samma system som dessa punkter. Det har ej ansetts
lämpligt föreskriva, att koordinatberäkning alltid skall verkställas, enär
den torde kunna underlåtas i vissa fall, exempelvis för ändpunkter på
mycket korta linjer och på linjer, som utstakas endast för inmätning av
ej fullt bestämda detaljer.

Felgränsen för dubbelsidigt ansluten mätningslinje är avvägd med
hänsyn till felgränsen för polygontågs slutpunktfel enligt 21 § 3 mom.
och felgränsen för ensidigt ansluten mätningslinje med hänsyn till felgränsen
för längdmätning av polygonsida enligt 21 § 1 mom.

24 §.

Med hänsyn till detalj mätningens utförande skiljes på två fall,
nämligen inmätning av detaljer, som till läget äro fullt bestämda,
och inmätning av detaljer, som icke äro skarpt bestämda, för vilka båda
fall olika förfaringssätt kunna komma till användning.

I förra fallet skall mätningen alltid ske efter numerisk metod, varigenom
möjliggöres koordinatberäkning av inmätta punkter. Numerisk
detalj mätning kan i detta fall ske enbart genom direkt längdmätning
eller också genom kombinerad längd- och vinkelmätning från stomnätet
eller mätningslinjenätet. Föreskriften att erforderligt antal punkter skola
inmätas innebär givetvis, att mätningen utsträckes till så många punkter,
som behövas för att fullt bestämma detaljerna, men därmed har ock
avsetts att särskilt beträffande krokiga linjer söka förhindra, att onödigt
stort antal punkter inmätas.

Då numerisk detalj mätning icke ger mätningsförrättaren möjlighet
att vid själva mätningen kontrollera, huruvida varje punkt blivit rätt inmätt,
och då vid sådan mätning avläses och antecknas ett mycket stort
antal mått, varvid synnerligen lätt ett och annat fel kan göras såväl vid
avläsning som vid anteckning, är det av största vikt, att mätningen utföres
så, att kontroll erhålles. Detta är av så mycket större betydelse
som kontrollen i allmänhet kommer till användning först vid karteringen
eller måttens användning för upprättande av karta, vilket arbete ofta
utföres långt senare och i många fall av annan än den, som verkställt
mätningen. Vid mätningen bör eftersträvas, att varje punkt bestämmes
på mera än ett sätt, varigenom eventuella fel alltid kunna upptäckas,
när mätningsresultatet skall användas. Detta gäller särskilt de viktigaste

101

punkterna, gränspunkterna. Då för dessa punkter ofta förr eller senare
koordinater skola beräknas och tillförlitlig inmätning kan utföras på
många sätt, sparas mycket arbete vid beräkningen, om sådant sätt
för inmätningen väljes, att koordinatberäkningen blir så enkel som
möjligt.

För inmätning av till läget icke fullt bestämda detaljer har
utom numerisk tillåtits även grafisk mätning. Den senare metoden kan
nämligen härvid oftast giva fullt tillräcklig skärpa, och genom dess användning
i lämplig utsträckning kunna mätningskostnaderna nedbringas.
Någon koordinatberäkning av punkter tillhörande sådana detaljer kan icke
gärna ifrågakomma.

Ägogränser kunna ofta å marken följa detaljer, som icke äro till
läget fullt bestämda, men dock här och var befinnas vara angivna
genom skarpt bestämda punkter. Av vad ovan i paragrafen sagts torde
framgå motivet för, att sådana punkter skola inmätas numeriskt. Är viss
del av sådan ägogräns fullt bestämd, skall givetvis för denna del tillämpas
bestämmelserna i 1 mom. av paragrafen i fråga.

När vid numerisk detaljmätning resultatet framkommer i form av eu
mätskiss, skall densamma upptaga alla de uppgifter, som erfordras
för upprättande av karta. Enär, som ovan antytts, karteringen ofta ut?
föres långt senare än mätningen och av annan än den, som utfört mätningen,
är det nödvändigt, att mätskissen göres både tydlig och fullständig.
Måttens antecknande med två decimaler av meter torde i allmänhet
motsvara den noggrannhet, man avser att uppnå vid finmätning.

För numerisk inmätning av icke skarpt bestämda detaljer kunna
flera olika metoder komma till användning, varför valfrihet lämnats rörande
sättet för anteckning av de uppgifter, som erfordras för kartas
upprättande.

Då det synts nödvändigt att i förordningen få ett uttryck för den
noggrannhet, som i allmänhet skall uppnås vid detaljmätning, hava bestämmelser
i detta syfte här intagits. Numeriskt värde för denna noggrannhet
har ansetts kunna ifrågakomma endast för inmätning av gränspunkter
och andra detaljpunkter av större betydelse, som enligt 1 mom.
alltid bör utföras med kontroll. Det har härvid förutsatts, att en dylik
punkt skall vara riktigt bestämd på högst 0,i meter i förhållande till närliggande
stom- eller mätningslinjenät. För den skull har föreslagits, att
två likvärdiga bestämningar från dessa nät ej få avvika från varandra
mera än högst 0,2 meter. Härvid tänker man sig medelvärdet av de
båda bestämningarna såsom angivande punktens läge.

Genom mätningsresultaten torde man sålunda beträffande gräns -

102

punkter Och andra punkter av större betydelse i allmänhet kunna utröna,
huruvida den föreskrivna noggrannheten blivit uppnådd.

För numerisk mätning av andra punkter ävensom för grafisk detaljmätning
har kommissionen funnit sig böra stanna vid den mera allmänna
bestämmelse, som förslaget utvisar. Dess innebörd torde dock
vara sådan, att ett gott och tillförlitligt resultat av detalj mätningen betryggas.

: 25 och 26 §§.

I överensstämmelse med de principer rörande olika mätningsmetoders
användning och beteckning, som i den allmänna motiveringen närmare
utvecklats, innehåller 25 §, att stommätning vid vanlig mätning
kan utföras såväl numeriskt som grafiskt och ske såväl medelst polygonmätning
som medelst stomlinjemätning.

Det noimala fallet är här att, då numerisk stommätning förekommer,
densamma utföres enbart genom polygonmätning.

Finnes triangelmätning, bör givetvis, såsom ock framgår av 26 §
1 mom., anslutning därtill äga rum, där detta kan ske utan större svårigheter.
Emellertid får man uppenbarligen icke fordra, att triangelnätet
i sådant fall skall vara lika väl utgrenat som vid finmätning. Å
andra sidan bör sådan polygonmätning på ett lägre plan, som här avses,
icke komma till användning, där man måhända genom eu jämförelsevis
ringa påbyggnad å förut befintligt triangelnät kan bliva i tillfälle
utföra mätningen enligt de strängare bestämmelser, som gälla för
finmätning. Denna synpunkt bör i främsta rummet beaktas, om förhållandena
i någon större grad kunna anses betinga utförande av finmätning
jämlikt bestämmelserna i 4 §.

I händelse anslutning till förut verkställd triangelmätning äger
ruin, säger det sig självt, att koordinaterna för polygonpunkterna komma
att beräknas i samma system, som gäller för triangelmätningen, vilket
system därför ock kan vara antingen av det slag, söm omförmäles i 6
§ 4 mom., eller sådant, som avses i 5 mom. av samma paragraf.

Äger anslutning till förut verkställd triangelmätning icke rum, har
full frihet att välja koordinatsystem lämnats utan skyldighet att förlägga
axlarnå i någon bestämd riktning. Därest särskilda skäl ej föranleda
annat, är det emellertid önskvärt, att bestämmelserna i 6 § 5 mom.
lända till efterrättelse.

Beträffande markeringen i förevarande fall av polygonpunkter har
kommissionen ansett sig kunna fastställa ett visst bestämt slag eller borrhål
utan dubb i berg, jordfast sten eller betong och dylikt, så vitt ej

103

sådant fall äi'' för handen, som i 4 mom. avses. I sakens natur bör anses
ligga, att man i denna del vid ifrågavarande slag av mätningar uppställer
mindre stränga fordringar i fråga om orubblighet och varaktighet
än vid stommätning vid finmätning enligt 10 och 18 §§. För att ifrågavarande
slag av markeringar må kunna skiljas från andra, skola desamma
omgivas av en cirkel. Givetvis kommer även vid det slag av
polygonmätning, varom här är fråga, skillnad i fråga om betydelse att
förefinnas mellan olika polygontåg. Kommissionen har emellertid ansett,
att detta förhållande icke uti förordningen bör föranleda någon bestämmelse
om tågens uppdelning i olika ordningar. Det har nämligen synts
vara av betydelse, att användningen av polygonmätning såsom stommätning
vid vanlig mätning så vitt möjligt uppmuntras, och att därför förfarandet
i minsta möjliga mån bindes av bestämmelser. Erforderliga
anvisningar i ämnet böra meddelas av lantmäteristyrelsen.

Bestämmelserna i 17, 19 och 20 §§ angående plan för polygonmätning,
mätning och beräkning av polygonnät samt upprättande av
koordinatförteckning har kommissionen ansett böra i tillämpliga delar
gälla även sådan polygonmätning, varom här är fråga, dock med undantag
för vad 17 § innehåller i fråga om viss längd å polygontåg och polygonsidor.
Att i sistberörda delar måste tillåtas större frihet än vad
som stadgas i 17 § ligger i sakens natur. Yad särskilt angår bestämmelserna
i 19 § 1 mom. angående sättet för utförande av längdmätning
av polygontåg skulle visserligen enligt kommissionens mening icke utan
fog kunna ifrågasättas att härutinnan lämna valfrihet mellan det förfarande,
som stadgas i sistberörda författningsrum, och det, som avses i
27 § 3 mom. När kommissionen emellertid stannat vid att så ej bör
bliva fallet utan att förstberörda bestämmelser skola tillämpas, har detta
skett under den förutsättningen, att blivande tillämplighetsföreskrifter
böra i fall, varom här är fråga, uppställa mindre stränga fordringar än
som regelmässigt skola gälla för tillämpning av ifrågavarande bestämmelser
vid finmätning.

Det har givetvis befunnits erforderligt att jämväl för den polygonmätning,
som här avses, fastslå en viss noggrannhetsgrad. Och med
hänsyn därtill-, att bestämmelserna i övrigt beträffande nu ifrågavarande
slag av polygonmätning ställts i visst förhållande till föreskrifterna angående
polygonmätning vid finmätning, har det ansetts av vikt, att den
erforderliga felgränsen anpassas efter den bestämmelse härom, som upptagits
för nyss nämnda polygonmätning. Den jämkning härutinnan, som
kommit till uttryck i förslaget, har betingats dels av den allmänna jämkning
i hithörande bestämmelser, som befunnits lämplig för uppmuntran

104

av förevarande mätning även vid vanlig mätning, dels oek av vunnen
erfarenhet vid redan utförda polygonmätningar under här avsedda förhållanden.

27 §.

Bestämmelserna i denna paragraf återgiva det förfarande för stommätning
vid vanlig mätning, som hittills oftast kommit till användning.
Nu gällande bestämmelser i ämnet återfinnas, som förut nämnts, i 33 § i
1864 års lantmäteriinstruktion. Förevarande bestämmelser äro i huvudsak
av samma lydelse som i lantmäteristyrelsens förslag av år 1916.
Den väsentligaste skillnaden består däri, att bestämmelserna rörande den
del av linjenätet, som tillkommer i samband med detalj mätningen, överflyttats
till övriga bestämmelser om detalj mätningen. Härigenom har
fullständig överensstämmelse vunnits med numerisk stommätning. Emellertid
torde i det särskilda fallet olika meningar kunna göras gällande
rörande vilka delar av linjenätet, som böra hänföras till stomlinjenätet
eller till mätningslinjenätet. I övrigt har från lantmäteristyrelsens sistberörda
förslag uteslutits bestämmelsen om, att stomlinjerna böra skära
varandra företrädesvis under räta vinklar. Härigenom har kommissionen
avsett att ytterligare betona angelägenheten av, att man för framtiden
söker motarbeta det hittills alltför vanliga förfarandet, att, sedan en linje
utvalts till bas, vinkelrätt mot densamma utstakas parallella linjer på
ett bestämt avstånd från varandra, varigenom dessa ofta komma att
framgå på ett olämpligt sätt och utan tillbörlig hänsyn till önskvärdheten
av att söka undvika skada särskilt å skog.

I likhet med lantmäteristyrelsen finner sig kommissionen böra framhålla
angelägenheten av att även vid stomlinjemätning rekognoscering i
erforderlig utsträckning föregår anordnandet av stomlinjenätet.

Den största svagheten beträffande stommätningen, sådan densamma
hittills i allmänhet utförts inom landet, är det sätt, varpå vinklarna upptagits.
Man har icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt den ringa grad
av tillförlitlighet, varmed man härvid många gånger rört sig. Följden
har blivit, att kartnäten ofta visat sig otillfredsställande. Kommissionen
har därför ansett sig böra i huvudsak upptaga den bestämmelsen i lantmäteristyrelsens
förslag, att, därest erforderligt antal vinklar i stomlinjenätet
ej kan med tillfredsställande noggrannhet direkt mätas eller på
annat sätt tillförlitligt bestämmas, en eller flera särskilda linjer böra utstakas
och mätas på sådant sätt, att dylik linje tillika med tvänne andra
för nätets säkerhet betydelsefulla linjer bilda en triangel, i vilken ingen
av vinklarna må vara mindre än 40/

105

Genom denna bestämmelse samt genom bestämmelsen, att baslinjer
och andra stomlinjer, som äro särskilt normerande för linjenätets konstruktion,
skola mätas två gånger, helst i olika riktningar, anser kommissionen,
att även ifrågavarande slag av stommätning skall komma att
lämna tillfredsställande resultat.

I överensstämmelse med lantmäteristyrelsens förslag av 1916 bär
kommissionen här upptagit föreskrifter om felgränser även vid stenlim
jemätning. Det torde visserligen häremot liksom över huvud mot
varje upptagande av föreskrifter om felgränser vid vanlig mätning kunna
erinras, att sådana felgränser ej borde fastställas utan omfattande och
väl bearbetade försöksmätningar. Kommissionen har emellertid ej dragit
i betänkande att i förslaget intaga bestämmelser härom, då det uppenbarligen
måste anses av vikt att jämväl vid den vanliga mätningen inskärpa
vikten av noggrannhet i avseende å arbetets utförande, vilket
givetvis särskilt bör vara förhållandet beträffande stomlinjemätningen.
De uppställda felgränserna torde för övrigt vara så vida, att desamma i
allmänhet utan större svårighet kunna iakttagas.

Förslaget upptar särskilda felgränser, allt eftersom de stomlinjer,
vilka äro föremål för mätning, äga den normerande betydelse för linjenätets
konstruktion, att de skola mätas två gånger, eller ej. Det skulle
väl kunna ifrågasättas, om icke den senare av dessa bestämmelser hade
sin rätta plats i det uti förslaget upptagna kapitel angående kartas upprättande,
eftersom den kontroll, som i bestämmelsen avses, näppeligen
kan förekomma förr än vid kartans konstruktion. Med hänsyn därtill,
att den reglering, som här är i fråga, åsyftar att normera felgränsförhållandena
i avseende å stomlinjemätning, har det dock synts kommissionen,
som om riktigast vore att upptaga bestämmelsen på sätt, av
kommissionen föreslagits.

Beträffande själva felgränsernas detaljutformning må erinras, att
förslaget överensstämmer med lantmäteristyrelsens förslag av 1916. Då
sålunda de sakkunniga, som hittills hörts i frågan, varit ense, torde någon
närmare motivering härutinnan ej vara erforderlig.

28 §.

Angående stödpunkternas uppgift och betydelse dels för uppehållande
av möjligheten till jämförelse för framtiden mellan karta och mark,
dels ock för bestämmande av ägogränsers läge, har redogörelse lämnats
uti den allmänna motiveringen. Att till stödpunkter framför andra böra
utväljas punkter i linjenätet och att företräde bör givas åt skärnings 14—185007 -

106

punkter mellan linjer i samma nät samt i främsta rummet skärningspunkter
mellan viktigare linjer i nätet, sammanhänger på sådant sätt
med stödpunkternas uppgift, att någon vidare motivering därför icke
torde vara erforderlig. De föreslagna bestämmelserna, utom vad angår
sättet för markeringen, överensstämma i stort sett med 1916 års förslag.
Kommissionen har emellertid funnit erforderligt föreskriva, att stödpunkter
ej må utläggas till större antal än ändamålet kräver, samt att
utläggandet av stödpunkter må underlåtas, där markens beskaffenhet
omöjliggör utlägggandet ävensom i- vissa fall, när det med stödpunkters
utläggande avsedda syfte kan på annat sätt vinnas.

Beträffande sättet för stödpunkternas markering hänvisas till vad som
vid 26 § anförts rörande markering av polygonpunkter, som där avses.

Läget av stödpunkter, som sammanfalla med skärningspunkter
mellan linjer i stomlinjenätet, förutsättes bliva bestämt genom mätningen
av stomlinjenätet och antecknande jämlikt 38 § 3 mom. av därvid tagna
och vid kartans konstruktion använda mått. I 28 § har därför ansetts
böra meddelas bestämmelser om inmätning endast av andra stödpunkter.

30 §.

Någon närmare anvisning om sättet för arbetets utförande i fråga
om mätning av mätningslinjerna har icke lämnats, utan föreskrives
endast, att mätningar och beräkningar av mätningslinjenätet skola anordnas
så, att betryggande kontroll erhålles. Det saknas sålunda motsvarighet
till föreskriften i 23 § 2 inom., att vid finmätning för punkterna
i mätningslinjenätet skola i regel beräknas koordinater i förhanden
varande koordinatsystem. Uppenbart är emellertid att, då stomnätet
jämväl i hithörande fall kan hava bestämts genom finmätning
eller genom polygoninätning, tillhörande vanlig mätning, koordinatberäkning
understundom även här kan förekomma.

Då mätningslinjenät utgår från triangel- eller polygonnät, synas
felgränsbestämmelser böra ifrågakomma av enahanda skäl, som ansetts
betinga sådana vid mätningar för mätningslinjenät vid finmätning. Påtagligen
måste emellertid i förevarande fall en betydande eftergift göras i
fråga om noggrannhetskravet. Med hänsyn härtill har det funnits lämpligt
att för mätningar, som här avses, allenast kräva hälvten av den
noggrannhet, som stadgats i 23 § 3 mom. 1 stycket.

Förekommer ej någon koordinatberäkning, utan mätningslinjenätet
utgår från stomlinjenät, lärer ock stadgande av felgräns under vissa förhållanden
vara berättigat. Dit kunna enligt kommissionens förmenande

107

hänföras sådana fall, då mätnings]inje redan vid mätningen erhåller
grafisk kontroll, vilka fall synas böra ur noggrarmhetssynpunkt vara
analoga med dem, då mätning äger rum av stomlinje, som ej är särskilt
normerande för linjenätets konstruktion, men vilken därvid erhåller grafisk
kontroll. Den i 27 $ 4 mom. 2 stycket för sistnämnda mätningar föreslagna
felgräns har med anledning härav ansetts böra uppställas jämväl
för nu avsedda mätningar.

31 §•

Icke heller beträffande detalj mätningen har förslaget upptagit några
närmare föreskrifter utan allenast stadgat att, vare sig berörda mätning
sker numeriskt eller grafiskt, skola till läget fullt bestämda detaljer inmätas
på det sätt, att erforderligt antal punkter bliva i förhållande till stomnät
eller mätniugslinjenät eller stödpunkter bestämda med så stor noggrannhet,
som kan tillgodogöras i avsedda eller förhandenvarande skalor, varjämte
i fråga om detaljer, som till läget icke äro fullt bestämda, stadgats, att
de skola inmätas med den noggrannhet, som ändamålet kräver och förhållandena
medgiva.

Genom frånvaron av närmare bestämmelser är själva tillvägagångssättet
valfritt. Det står alltså vederbörande öppet att verkställa mätnin
gen å matbord med diopter, distanstub eller dylikt instrument eller genom
direkt mätning. Uppmärksammas bör emellertid, att, även om den
direkta mätningen utföres på det noggranna sätt, som förekommer vid
fininätning, får mätningen likväl icke anses såsom sådan. Även vad angår
inmätning av icke fullt bestämda detaljer är valfrihet lämnad, och kan
den alltså utföras med användning av kompass eller korstavla, som är
brukligt företrädesvis vid inmätning av graderingsskillnader i skogsmark,
eller på annat vanligt sätt eller på sätt, som framdeles kan komma till
.användning och visa sig ändamålsenligt.

Bestämmelserna i 31 § 2 mom. om inmätning av ägogräns äro i
realiteten desamma, som återfinnas i 24 § 1 mom., och hänvisas härvid
till de motiv, som därvid anförts.

I tidigare förslag hava ej funnits upptagna några bestämmelser
angående felgränser vid grafisk detalj mätning. Kommissionen har ej
heller ansett nödigt att i princip fastslå dylika vid nu förevarande detalj
mätning. Då emellertid förslaget i fråga åsyftar att skapa nya normer
för ägogränsers inmätande, ägnade att förläna större noggrannhet åt dessa
mätningar än tillförne, har det synts kommissionen, som om det icke
borde möta några betänkligheter att i fråga om den detalj mätning vid
vanlig mätning, som har till syfte inmätning av befintliga ägogränser

108

eller till läget fullt bestämda punkter i dylik gräns, göra undantag från
omförmälda principståndpunkt. Detta synes så mycket mindre böra möta
hinder, som, på sätt ovan antytts och av den tidigare motiveringen till
förslaget i övrigt framgår, särskild omsorg ansetts böra ägnas bestämmandet
av ägogränsers läge och föranleda numerisk inmätning av desamma
även i sådana fall, då den övriga detalj mätningen är grafisk.

Den felgräns, som med anledning härav ansetts böra upptagas,
synes kommissionen naturligen skola ställas i relation till den, som i 24
§ upptagits för inmätning av ägogräns vid numerisk mätning, och avvägas
med hänsyn till de mindre noggrannhetskrav, som givetvis måste
här uppställas.

3 KAP.

Om höjdmätning.

I nu gällande lagar och författningar, som beröra höjdmätning å
förevarande område äro bestämmelser om sådan mätning ytterst knapphändiga.
Såsom förut erinrats avser nu ifrågavarande författning allenast
en reglering beträffande lantmäteriarbeten och i avseende å dessa
väsentligen sättet för arbetenas utförande.

I fråga om hithörande lantmäteriarbeten stadgar nu 38 § i 1864
års lantmäteriinstruktion: »Skall avvägning äga rum, då bör lantmätare
i meter och dess underavdelningar med noggrannhet bestämma skillnaden
i höjd mellan alla de punkter, som vederbörande uppgiver, eller, om lantmätaren
skall avgiva utlåtande i fråga om anläggning av nytt eller ändring
eller utrivning av redan anlagt vattenverk eller om vattenavtappning,
kanalbyggnad, vägs anläggning eller omläggning med mera dylikt mellan
alla de punkter, som han anser nödigt. Över avvägningen skall en för
det därmed avsedda ändamålet erforderlig beskrivning upprättas; men
om denna ensam ej kan med nödig tydlighet och bestämdhet innehålla
alla erforderliga upplysningar, då böra, likasom när det av vederbörande
eljest äskas, jämväl kartor i lämpliga skalor både i profil och plan över
avvägningen författas.»

I 57 § av 1909 års lantmäteriinstruktion stadgas, att närmare
föreskrifter angående avvägningar meddelas i särskild författning, varmed
avses den författning, som nu är å bane.

Beträffande mätningsarbeten för stad och stadsliknande samhällen
stadgar 11 § i byggnadsstadgan, att å karta över stadsplan eller särskild

109

sådan skola på lämpligt sätt angivas markens höjd- och lutningsförhållanden.

Då det tillkommer lantmätare att genom avvägningar bestämma
höjdskillnader, avgiva yttranden i fråga om anläggning eller utrivning
av vattenverk och handlägga förrättningar angående vattenavledningar
med mera dylikt samt de för utförande av mätningsarbeten i stad tillsatta
personer vid upprättande av kartor för stadsplaner, vid dessa pla ners

utstakande å marken och städernas bebyggande utföra en mångfald
avvägningar och höj dbestämningar, synes det erforderligt, att en mätningsförordning,
som avser de arbeten, vilka av nu nämnda förrättningsinän
utföras, jämväl innehåller bestämmelser rörande mätning i vertikalplanet,
höjdmätning.

Härvid framstår för kommissionen som ett viktigt allmänt intresse,
att enhetlighet, så långt görligt är, vinnes, vilket syfte med hänsyn till
hithörande mätningars vitt skilda natur och olika ändamål torde kunna
uppnås allenast om förevarande bestämmelser erhålla en mera allmängiltig
avfattning. Vidare måste det vara av betydelse, att olika mätningar
så vitt möjligt anslutas till varandra och hänföras till ett gemen samt

för hela riket antaget nollplan.

Med den utsträckning vattenfallsbyggnader och andra åtgärder för
vattenrättens tillgodogörande i våra dagar uppnått, förefinnes enligt kommissionens
mening ett verkligt behov av enhetliga höj dbestämningar, så
att desamma kunna, i den mån så låter sig göra, hänföras till samma
utgångsplan.

Genom åren 1886—1905 på statens bekostnad av rikets allmänna
kartverk utförda precisionsavvägningar utefter landets järnvägar och
landsvägar, vilka avvägningar försiggått från gemensamt utgångsplan och
i anslutning till grannländernas motsvarande mätningar, kan en rationell
grund sägas vara lagd för hela rikets höjdmätningar.

Av rikets allmänna kartverk under senare år utförda avvägningar
hava så vitt möjligt hänförts till nämnda precisionsavvägnings utgångseller
s. k. nollplan d. v. s. havets medel vattenyta, och hava jämväl av
meteorologisk-hydrografiska anstalten utsatta s. k. peglar anslutits därtill.
Härigenom förefinnas lämpliga utgångspunkter för höjdmätningar i detalj.

32 §.

I förevarande paragraf hava upptagits bestämmelser beträffande
de förhallanden, under vilka anslutning till förutvarande avvägning må
äga rum ävensom angående utgångsplan för hithörande mätningar.

Kommissionen bär icke velat biträda lantmäteristyrelsens uppfatta
ning i 1916 års förslag, att anslutning t ill rikets precision savvägning skall
äga rum, så snart fixpunkt, tillhörande dylik avvägning finnes inom eller
i närheten av mätningsområdet, utan har kommissionen funnit, att sådan
anslutning hör föreskrivas endast i de fall, då den kan ske utan större
kostnad och olägenhet.

Stundom finnes emellertid ingen möjlighet för direkt anslutning till
rikets precisionsavvägning, men väl för höjdmätningens anslutande till
annan avvägning, som tidigare utförts inom eller i närheten av mätningsr
området och som anslutits till rikets precisionsavvägning. Även härigenom
vinnes anslutning- till rikets nollplan, och bör därför anslutning jämväl
på detta sätt genomföras. Hit höra framför allt av rikets allmänna
kartverk i anslutning till precisionsawägningen utförda mätningar.

Det har icke ansetts erforderligt meddela särskild föreskrift om
nyss nämnd anslutning till annan avvägning, som är ansluten till rikets
precisionsavvägning. Med den avfattning, paragrafen i fråga fått i förslaget,
måste föreskrift härom anses innesluten i bestämmelsen.

Kan ej heller dylik anslutning äga ruin, bör höjdmätningen med
användning av tillgängliga höjduppgifter åtminstone ungefärligen hänföras
till medelhavsytan. Sådana uppgifter kunna i regel hämtas från
dels tryckta topografiska och ekonomiska kartor dels ock hos vederbörande
ämbetsverk förefintliga handlingar. Då det givetvis för framtida
bedömande måste anses vara av synnerlig vikt, att i varje fall tillförlitlig
utredning vinnes angående det sätt, varpå anslutning skett, eller det
utgångsplan, som eljest använts, har det befunnits av nöden att uttryckligen
fastslå skyldighet till tydlig redogörelse härför. Denna redogörelse
kan göras antingen i det protokoll, som jämlikt 37 § skall föras vid
mätningen, eller å karta däröver eller särskild handling, om sådan anses
böra upprättas.

För uppnående av anslutning till även av andra ämbetsverk utförda
höjdmätningar har det funnits böra föreskrivas, att vid här avsedda
mätningar skola, där så lämpligen kan ske, medtagas och avvägas
sådana höjdfixpunkter, som äro bestämda av Sveriges geologiska
undersökning eller meteorologisk-hydrografiska anstalten liksom denna
anstalts peglar.

33 §.

Liksom vid planmätning erfordras understundom vid höjdmätning,
att såsom utgångspunkter och stöd för detaljmätningen vissa punkter

mätas med större noggrannhet än punkterna i övrigt. Detta synes exempelvis
böra vara fallet vid höjdmätning inom samhälllen, där finmätning
eljest skall äga rum eller vid avvägning av vattenfall eller dylikt. Förslaget
har med hänsyn härtill i paragrafen i fråga upptagit bestämmelser
angående utseende och markering av s. k. höjdfixpunkter.

Att härvid uttryckligen fastslå, under vilka särskilda förhållanden
dylika höjdfixpunkter skola ifrågakomma, har icke ansetts lämpligt.
Kommissionen har därför ej velat ansluta sig till lantmäteristyrelsens
förslag av 1916, varest den ifrågavarande stomhöjdmätningen gjorts beroende
av mätningsområdets utsträckning, utan har kommissionen funnit
det böra överlämnas åt vederbörande förrättningsman att avgöra, huruvida
det med höjdmätningen avsedda ändamål må anses kräva höjdfixpunkters
utläggande eller icke.

I likhet med vad angående plan vid triangel- och polygonmätning
finnes i förslaget upptaget, har jämväl här befunnits erforderligt angiva
de allmänna grunderna vid planläggning av nu antydda höjdfixpunkters
utläggande.

Förslaget utgår därifrån, att beträffande markering av höjdfixpunkter
enahanda krav å orubblighet och varaktighet höra uppställas som i
fråga om triangelpunkter i allmänhet. Det är emellertid enligt kommissionens
mening av stor vikt, att de nu ifrågavarande fixpunkterna kunna
skiljas från andra utsatta märken och särskilt sådana, som i övrigt
i förevarande förslag omförmälas. Därför må icke beträffande här
avsedda punkter användas sådant markeringssätt, som föreskrives för
triangel-, polygon- eller stödpunkter eller för gränsmärken. Kommissionen
har, för att så icke måtte ske, ansett särskild föreskrift erforderlig,
huruledes i hithörande fall markeringen må äga rum. Då härvid stadgats,
att höjdfixpunkt skall, där ej hinder möter, utmärkas med ett kors,
har denna beteckning valts med särskild hänsyn därtill, att sådan sedan
lång tid tillbaka använts vid kartverkets ävensom andra avvägningsarbeten.

Den i 2 mom. anbefallda förteckning avser att underlätta höjdfixpunktemas
återfinnande å marken och att för framtiden säkerställa
deras beräknade höjd.

34 §.

Den höjdmätning, som i detta kapitel avses, utföres allt efter den
noggrannhet, som därmed avses, genom avvägning, s. k. trigonometrisk
höjdmätning medelst teodolit eller takymeter eller ock i enklare fall ge -

112

aom barometerhöjdmätning. I fall, då större noggrannhet erfordras, såsom
i fråga om viktigare höjdfixpunkter, skall höjdmätningen verkställas
genom finavvägning. Denna avvägning skall anordnas så, att kontroll
erhållas, på sätt i paragrafen angives, ävensom så att möjlighet till utjämning
av oundvikliga mätningsfel och beräkning av medelfel förefinnes.

Annan höjdmätning än nyss sagts bör jämväl i regel anordnas så,
att betryggande kontroll därå erhålles, exempelvis genom mätningens företagande
två gånger, helst i motsatta riktningar.

35 §.

I likhet med lantmäteristyrelsen har kommissionen funnit särskilda
felgränser erforderliga även vid vissa slag av höjdmätning. Dit är att
hänföra de fall, då med avseende å kravet på större noggrannhet finavvägning
föreskrivits. Det största tillåtna medelfelet härvid har kommissionen
lika med styrelsen i dess båda förslag upptagit till ± 10 millimeter
per kilometer. Särskilt i anledning därav att medelfelet på en
kilometers avstånd i rikets precisionsavvägning är + 4,40 millimeter, har
det befunnits lämpligt att fixera medelfelet på sätt här skett.

Jämväl i fråga om ythöjdmätning hava vissa felgränsbestämmelser
ansetts nödiga. Vid dylik mätning skola erforderligt antal punkter höjdbestämmas
vanligen med avvägningsinstrument eller tachymeter. Med
ledning av dessa punkter konstrueras härefter ni råkurvors lägen å karta,
eller ock uppsökas kurvornas lägen å marken med avvägningsinstrument
och inmätas direkt å kartan.

I lantmäteristyrelsens förslag av 1913 fanns ingen felgräns upptagen
för hithörande mätningar. Kommunaltekniska föreningens sakkunniga
framhöllo i anledning härav i sitt över sagda förslag avgivna yttrande,
att förslaget borde meddela noggrannhetsföreskrifter för nyss nämnd
avvägning. I motiverna till 1916 års förslag anmärkte styrelsen häremot,
att som ytavvägning icke utfördes på sådant sätt, att kontroll i
egentlig mening erhölles, kunde icke heller några felgränser i vanlig mening
fastställas härför. Särskilt med hänsyn till det av stadsrepresentanterna
inom kommissionen vitsordade behovet för städernas vidkommande
av föreskrifter i förevarande avseende, hava sådana emellertid upptagits
i nu ifrågavarande 35 §. Felgi''äns för punkters höj dlägen vid upprättande
av nivåkurvor har fastställts i enlighet med den i kommunaltekniska
föreningens program intagna formeln 0,5 e -j- 5 e n, där e betecknar
ekvidistansen d. v. s. höjdskillnaden mellan nivåkurvorna i meter och n
markens lutningsförhållande.

113

4 KAP.

Om kartas upprättande.

36 §.

Att bestämmelser om vilka skalor, som för olika ändamål böra användas,
meddelas, anser kommissionen nödvändigt för att därigenom bidraga
till större enhetlighet, och tydligt torde vara, att det icke finnes
utsikt att nå detta syfte utan att bestämmelserna inrymmas i förordningen.
Härför talar även kostnadssynpunkten.

På sätt synes av ordalydelsen, skola i denna paragraf intagna bestämmelser
om skala tillämpas, där ej i lag eller författning finnes annorlunda
stadgat. Såsom exempel på sådana särskilda bestämmelser må
erinras om 11 § i byggnadsstadgan för rikets städer, 2 kap. 8 § och 7
kap. 7 § lagen om fastighetsbildning i stad samt 1 § i nådiga stadgan
om elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring.

Enligt 2 mom. uti förevarande paragraf äger förrättningsmannen
bestämma vilken skala, som i varje fall skall användas, och föreskrives
i samband härmed, att förrättningsmannen skall ofördröjligen underställa
frågan lantmäteristyrelsens prövning, om missnöje anmäles mot hans beslut.
För att sistberörda bestämmelse skall få någon betydelse, är det
givetvis erforderligt, att förrättningsmannen avkunnar ett beslut och att
detta bringas till vederbörandes kännedom samt att underrättelse samtidigt
meddelas om den ordning, som skall följas, därest missnöje anmäles.
Att besvär icke må ifrågakomma över lantmäterisfyrelsens beslut i
fråga om vilken skala, som skall användas, framgår av bestämmelserna
i 51 §.

Enligt 55 § i gällande nådiga instruktion för lantmäteristyrelsen
och rikets lantmätare skall vid val av skala iakttagas, att olika skalor
icke utan särskilda skäl användas vid samma förrättning. Denna anvisning
har med hänsyn till åtskilliga bestämmelser uti denna förordning,
särskilt i fråga om finmätning samt förhållandena inom städer och stadsliknande
orter, ansetts böra utgå. Den däri framhållna synpunkten
har emellertid fortfarande sitt berättigande i fråga om vanliga jorddelning8förrättningar
och en del andra göromål, och torde detta förhållande
lämpligen böra behandlas i blivande tillämplighetsföreskrifter.

Antagandet av bestämmelserna i denna paragraf föranleda, såsom
förut erinrats, upphävande av 55 och 56 §§ i ovanberörda instruktion.

15—181607

114

37 §.

Då karta, som upprättas efter finmätning, grundas på koordinatberäknade
punkter, tillhörande triangel-, polygon- och mätningslinjenäten,
måste den, för att nämnda punkter skola kunna därå inläggas, angiva
koordinataxlarnas lägen. Detta sker enligt allmänt tillämpad praxis genom
ett å kartan utmärkt kvadratiskt rutnät med 10 centimeters sidor,
bildat genom linjer, som åro parallella med koordinataxlarna. Rutnätet
utmärkes på olika sätt, genom att de linjer, som bilda detsamma, uppdragas
helt och hållet eller genom att endast varje rutas hörn utmärkas.
Då olika sätt kunna vara lämpliga för olika fall, har valfrihet lämnats i
detta hänseende. För att kartan skall kunna utvisa rutnätets läge i
koordinatsystemet, måste å densamma angivas avståndet från koordinataxlarna
till de linjer, som bilda rutnätet.

Genom de koordinatberäknade punkterna är varje del av sådan
karta, som här avses, skarpt bestämd i avseende å sitt läge. På grund
härav kan kartan utan olägenhet uppdelas i blad av lämplig storlek, ty
erforderlig konnektering kan alltid verkställas med största noggrannhet.
Uppdelning i blad medför mycket stora fördelar i avseende på praktisk
användbarhet, förvaring o. s. v. samt är dessutom nödvändig, då kartan
upprättas i stor skala och omfattar större område. Vid valet av form
och storlek har hänsyn tagits till huvudsakligen två synpunkter. Å ena
sidan bör varje blad vara så stort som möjligt. Härigenom minskas
bladantalet, karteringen underlättas, och mindre konnekteringsarbete erfordras
vid kartans framtida användning. Å andra sidan bör kartbladet
emellertid icke vnra större än att det kan någorlunda bekvämt användas,
förvaras plant o. d. Med hänsyn till dessa omständigheter har det angivna
normalformatet ansetts lämpligt. De upptagna måtten avse ritytan.
Papperets storlek blir således något större genom erforderliga
marginaler. Fn bindande föreskrift om användande av detta format har
ansetts olämplig, då det för vissa fall torde kunna vara av vikt att få använda
även andra format. För främjande av enhetlighet bör normalformatet
användas i alla fall, då så utan olägenhet kan ske. Av samma
skäl och såsom mest praktiskt för kartbladets användning har föreskrivits,
att höjdriktningen skall vara parallell med abscissaxeln, således nordriktningen.
Avvikelse härifrån må dock i vissa fall ifrågakomma, exempelvis
då ett visst område å marken för särskilt ändamål bör inrymmas å
samma kartblad. , . '' t

De i 3 mom. intagna bestämmelser hava ansetts erforderliga för
att trygga ett riktigt utförande av det viktiga karteringsarbetet.

115

I 4 inom. avsedda kartor erfordras för att åskådliggöra, på vad sätt
triangel- och polygonpunkterna blivit bestämda.

Enligt 3 mom. skall vid kartering eller det numeriska mätningsresultatets
omsättande i karta rutnät ligga till grund för koordinatberäknade
punkters och genom dem för alla övriga detaljers inläggande å
karta. Främsta villkoret för en noggrann kartering är således, att rutnätet
blivit noggrannt uppdraget. Felgräns har därför bestämts för rutnätet
dels i avseende å en rutas sidolängd och dels i fråga om karta av
normalformat för största längd i vilken riktning som helst, den senare
för att icke tillåtna fel för varje ruta skola kunna ensidigt öka sig i en
riktning. Felgränsen avser den noggrannhet, som skall finnas vid rutnätets
utmärkande. På grund av förändringar i papperet kunna sedermera
större avvikelser uppkomma. Då noggrannhet i rutnätet är av så
stor betydelse för hela karteringen, har felgränsen gjorts ganska snäv
och förutsätter i allmänhet, att vederbörande antingen själv verkställer
upprutningen genom särskilt konstruerat mekaniskt hjälpmedel eller låter
upprutningen verkställas hos någon anstalt, som förfogar över sådant
hjälpmedel. Då dylika hjälpmedel torde bliva konstruerade för normalformat,
kommer upprutning av större yta än normalformatet sannolikt
icke att kunna verkställas med fullt samma noggrannhet i avseende på
största längd i vilken riktning som helst, varför denna felgräns inskränkts
att gälla endast för normalformatet.

Den noggrannhet, som bestämts för koordinatberäknade punkters
läge i förhållande till närmaste linje i rutnätet, torde motsvara den
skärpa, med vilken punkter kunna å karta inläggas för hand. För övriga
detaljers inläggande har det icke ansetts varken erforderligt eller
möjligt att intaga annat än en allmän bestämmelse i avseende å karteringsnoggrannheten.

38 §.

Har vid mätning, varom här är fråga, stommätningen skett numeriskt,
äro enligt kommissionens uppfattning förhållandena sådana, att i
huvudsak enahanda föreskrifter synas böra gälla som beträffande plankarta
vid finmätning. Kommissionen har förty föreslagit, att samma
föreskrifter, såvitt fråga är om stadgandena i 37 § 1, 3 och 4 mom.,
skola i tillämpliga delar gälla.

Med hänsyn till angelägenheten av att särskilt vid jorddelningsförrättningar
bereda överskådlighet och även betryggande säkerhet i arbetet,
har kommissionen i fråga om karta vid vanlig mätning icke an -

116

Bett sig höra för något fall fordra kartans upprättande i blad. Har numerisk
stommätning skett, torde dock förhållandena ofta vara sådana,
att bladindelning lämpligen bör ifrågakomma.

Det har synts kommissionen av vikt, att i de fall, då bladindelning
ansetts böra äga rum, vad i 37 § föreskrivits om form och normalformat,
så långt ske kan, vinner tillämpning. Såväl praktiska hänsyn som
betydelsen av enhetliga föreskrifter i ämnet tala härför.

I 2 mom. upptagas särskilda föreskrifter i avseende å kartors upprättande
i sådana fall, då stomlinjemätning förekommit. Stomlinjenätet
skall inläggas å nätkarta, varefter mätningslinjer och inmätta detaljer
insättas antingen å denna karta eller å karta i blad. Kommissionen har
ej funnit erforderligt att på sätt lantmäteristyrelsen 1913 ifrågasatt,
föreslå bestämmelse, under vilka förhållanden nätkarta må användas som
konceptkarta, utan har kommissionen ansett det böra överlämnas till vederbörandes
gottfinnande att efter omständigheterna i det särskilda fallet
avgöra, huru vid här avsedd kartas upprättande må tillgå. Kommissionen
har ej heller i likhet med lantmäteristyrelsen i 1916 års förslag
upptagit föreskrift om storlek å karta, som ej upprättas i blad,
enär frågan härom synts böra regleras i styrelsens verkställighetsföreskrifter.
Emellertid har jämväl för fall, då karta i blad här användes,
ansetts nödigt stadga, att föreskrifterna i 37 § om form och normalformat
böra vinna efterföljd.

Redan i den allmänna motiveringen har framhållits vikten av, att
ägogränser inmätas med direkta mått i förhållande till stomnät, mätningslinjenät
eller stödpunkter och att de mått, som vid mätningen erhållas,
antecknas å karta eller särskild mätskiss. I anslutning härtill och till
vad i motiverna beträffande 28 § om stödpunkter upptagits, meddelas i
3 mom. närmare föreskrifter i fråga om vad vid nu avsedda måtts antecknande
å karta eller skiss skall iakttagas, varjämte stadgas förpliktelse
för vederbörande att till framtida upplysning angiva stödpunkterna
å kartan eller skissen.

För att inskärpa betydelsen av noggrannhet vid konstruktion av
karta, som här avses, har det synts nödvändigt i paragrafen i fråga intaga
uttrycklig bestämmelse härom. Att fixera noggrannhetskravet tydligare
än som skett genom hänvisning till 37 § 5 mom. lärer däremot
vara varken av förhållandena påkallat eller ens låta sig göra.

39 §.

Lantmäteristyrelsens förslag av 1913 utgick därifrån, att vid höjdmätning
karta i plan och profil i regel skulle upprättas. Förslaget av

117

1916 förutsatte att, om stomhöjdmätning avsåge område av större omfattning,
samma mätning borde utmärkas å karta. Båda förslagen upptogo
särskilda föreskrifter i avseende å profilkartor.

Såsom i det föregående erinrats, har det synts kommissionen av
nöden, att de bestämmelser angående höjdmätning, som i förevarande
förslag upptoges, erhölle en med hänsyn till hithörande mätningars skilda
art och syfte så allmän avfattning som möjligt. Enligt kommissionens
förmenande böra enahanda synpunkter vinna beaktande i fråga om kartor
vid dylika mätningar. Att föreslå vissa bestämmelser härom, som
kunna tillämpas beträffande alla de skiftande former, vari höjdmätningar
framträda, måste innebära avsevärda svårigheter. Då emellertid de
grunder, som gälla för kartor vid planmätning, i det stora hela kunna
vinna tillämpning jämväl för kartor vid höjdmätning, har det synts kommissionen
tillfyllest föreskriva, att i avseende å sistnämnda kartor skall, i
den mån så lämpligen låter sig göra, gälla vad beträffande karta vid planmätning
finnes stadgat i 36—38 §§.

5 KAP.

Om arealuträkning.

40 §.

Arealuträkning avser att så noggrannt som möjligt bestämma arealen
av såväl helt mätningsområde som därinom belägna fastigheter och
därtill hörande ägofigurer. Uträkningen sker antingen genom koordinater,
å marken mätta eller å kartan tagna mått eller ock rent grafiskt
genom mätning av den å kartan återgivna ytan medelst särskilt ytmätningsinstrument
såsom planimeter, kärra, pollet eller dylikt.

Från äldre författningar må anmärkas följande hithörande stadganden: I

1766 års lantmäteriförordning föreskrevs: »Alla arealuträkningar

böra ske genom de oordentliga figurernas fördelande i trianglar och deras
geometriska beräknande efter skalan, men om lantmätaren vill därtill
nyttja pollet, bör den vara noga delad och ofta jämföras med skalan att
iakttaga skillnaden».

Enahanda föreskrift återfinnes i förordningen om lantmäteriet i
riket av 1783.

118

1827 års instruktion innehöll härutinnan: »Geometriska kartors uträkning
hör helst ske genom kartans indelning i kvadrater eller trianglar,
men om så kallad glaspollet, särdeles för smärre figurer, skulle nyttjas,
måste ändock ägornas summerade innehåll genom kvadraters eller trianglars
uppdragande och uträknande efter kartans alnmått bestämmas
och kontrolleras, så att fullkomlig säkerhet om ägornas rätta och verkliga
innehåll må vinnas».

1864 års instruktion har icke bibehållit de i tidigare författningar
upptagna föreskrifterna om kvadratiska eller triangulära nät å karta,
utan allenast stadgat, att uträkning av kartor finge ske, efter som lantmätaren
funne tjänligast, dock med villkor, att innehållet av de å karta
upptagna flera eller färre ägofigurerna lämpligen skulle sammanläggas
och överräknas till kontroll därå, att varje ägofigur vore rätt uträknad,
så att alla ägofigurerna innehölle tillsammans lika mycket som hela kartfiguren.

Lantmäteristyrelsens förslag av 1913 och 1916 åsyfta att fastslå,
att arealuträkningen i allmänhet skall fortgå från ett större område till
ett mindre. Sålunda bör i regel i första hand utrönas arealen av hela
mätningsområdet, därefter arealen av s. k. kontrollgrupper och slutligen
arealen av de särskilda detaljområdena. Med kontrollgrupper menas därvid
kartområdets indelning i sådana figurområden, som med hänsyn till
storlek och form lämpa sig för säker arealuträkning.

Styrelsen har i sina förslag återupptagit tanken på det kvadratiska
rutnätets anbringande å alla kartor och att kartas arealuträkning, där så
ske kan, bör försiggå under kontroll av dess rutnät. Sålunda innehåller
1916 års förslag, att såsom kontrollgrupp företrädesvis bör användas
varje särskild ruta i rutnätet.

Kommissionen har ej funnit sig höra upptaga föreskrift om viss
ordning för arealuträkningen, då det understundom kan visa sig lämpligt
att låta uträkningen av detaljernas areal föregå uträkningen av arealen
av kontrollgrupp.

Beträffande frågan om rutnäts användande såsom kontroll å arealuträkning
vill kommissionen erinra, att, såsom av det föregående inhämtas,
kommissionen ej funnit sig böra tillstyrka, att rutnät anbringas å
andra kartor än sådana, vid vilkas upprättande stommen blivit inmätt
genom triangel- eller polygonmätning.

Den nu ifrågasatta kontrollsynpunkten synes ej heller betinga rutnätets
införande å andra kartor än nyss nämnda. I regel torde sålunda
kontrollgrupper å dylika kartor kunna utväljas utan rutnät. Vidare må
anmärkas, att genom rutnätets uppdragande å kartorna i fråga en del

ägofigurer sönderstyckas i små delar, till följd varav kartorna, som merendels
redan dessförinnan äro starkt uppdelade i småfigurer, lätteligen
blivä otydliga. Då rutnätets linjer icke motsvara några å marken befintliga
föremål eller gränser, förryckes genom dess tillvaro esomoftast
kartans åskådlighet. Skola de uppdragna rutorna kunna tjäna som
kontrollgrupper för areal uträkningen, är uppenbart, att varje ägofigursdel,
som uppstår genom rutlinjes uppdragande, måste särskilt numreras
såsom en självständig ägofigur och såsom sådan uträknas och beskrivas.
Ty om så icke sker, finnes ingen giltig grund för en föreskrift om rutans
användande såsom kontrollgrupp.

Kommissionen vill ingalunda förneka att, därest numrering och uträkning
av varje sådan ägofigursdel äger rum, betryggande säkerhet beträffande
uträkningen av samtliga inom en ruta så begränsade ägofigurer
skulle erhållas, men anser sig böra framhålla, att dylik användning av
ruta som kontrollgrupp är fördelaktig endast beträffande sådana delar av
kartfiguren, som upptaga hel ruta. I de fall, då kartfiguren upptager
endast del av ruta, föreligger endast obetydlig fördel av ruta för kontroll
av arealuträkningen.

Härtill kommer, att numreringen av varje genom rutlinje sönderdelad
ägofigursdel såsom särskild ägofigur i högst avsevärd grad ökar
antalet ägofigurer å kartan. Föranstaltade undersökningar härutinnan
hava sålunda påvisat en ökning i figurantalet av mera än 30 %. Då beräkningen
av arvodet för lantmäteriförrättningar till stor del grundar sig
på antalet ägofigurer, skulle genom en sådan ökning i ägofigursantalet
kostnaderna för lantmäteriförrättningama i väsentlig mån ökas utan att
däremot svarande fördelar kunna påvisas. Då dessa kostnader särskilt
vid mindre förrättningar redan nu äro betungande, och sist berörda slag
av förrättningar alltmer ökas, synas redan av denna grund avsevärda
betänkligheter möta för rutnätets införande beträffande kartor, varom här
är fråga.

Då rutnät av andra skäl ansetts behövligt å kartor, som upprättats
vid numerisk stommätning, har kommissionen utgått därifrån att, om sådant
rutnät helt uppdrages, särskild numrering å karta eller kartblad icke
skall äga rum av sådana ägofigursdelar, som tillkomma genom uppdragning
av rutnätet. Sådan särskild numrering må enligt kommissionens
mening endast ifrågakomma vid kartbladens ytterlinjer, då kartan indelats
i blad. Bestämmelse i nu angivna hänseende har emellertid efter kommissionens
uppfattning ej sin rätta plats i mätningsförordningen utan i
lantmäteritaxan.

i Inom arealuträkningen skiljes mellan numerisk arealuträkning, som

120

sker ur givna mått eller koordinater, och annan arealuträkning, som benämnes
grafisk.

Vid sistnämnda arealuträkning, vilken är den vanligast förekommande,
måste de resultat, som vid de särskilda beräkningarna av kontrollgrupper
och däri ingående ägofigurer erhållas, naturligen överensstämma
så, att kontrollgruppens beräknade areal inom vissa felgränser
blir bestämmande för summan av de därinom belägna ägofigurernas
arealer.

Därest såväl kontrollgrupp som de särskilda ägofigurerna därinom
uträknats numeriskt, bar det ej ansetts nödigt låta kontrollgruppens areal
vara bestämmande för summan av ägofigurernas areal, utan kan därvid
resultatet av de särskilda ägofigurernas uträkning få gälla. Den obetydliga
skillnad, som kan ifrågakomma, därest räkningarna äro rätt utförda,
saknar i allmänhet varje praktisk betydelse. Utjämningen därav skulle
för övrigt ofta förorsaka tidsödande arbete med ytterligare jämkningar i
de redan felfördelade måtten eller koordinaterna.

Sker uträkning av en och samma figur eller av kontrollgrupp såväl
numeriskt som grafiskt, skall resultatet av den numeriska uträkningen
vara bestämmande. Den grafiska uträkningen avser i så fall allenast att
utgöra kontroll på, att grövre fel ej insmugit sig i räkningen eller att
ingen ägofigur blivit överhoppad.

Lantmäteristyrelsen har i sitt förslag av 1916 ifrågasatt, att varje
arealuträkning skulle utföras två gånger. Kommissionen har ej funnit erforderligt
föreslå detta beträffande numerisk arealuträkning.

I fråga om grafisk uträkning av kontrollgrupp eller särskild del
därav utgår föreliggande förslag därifrån, att varje sådan uträkning skall
utföras minst två gånger och bör därvid tillses att, om samma instrument
användes, uträkningarna om möjligt utföras med olika uppställning därav
i förhållande till ägofiguren i fråga. Vid all sådan uträkning bör därjämte
iakttagas, att de för handen varande förhållandena utnyttjas så
gynnsamt som möjligt, och må vid beräkningen av det resultat, som
av de olika mätningarna framgått, bedömas värdet av varje särskild uträkning.
Därest dessa resultat icke visa fullgod överensstämmelse, bör
uträkningen upprepas flera gånger och från skilda utgångslägen, varefter
medeltalet beräknas, för så vitt ej särskilda förhållanden betinga annat
tillvägagångssätt än tagandet av det aritmetiska mediet mellan de gjorda
uträkningarna. Sålunda kunna, då flera instrument användas, dessa vara
av olika noggrannhet och i fråga om samma instrument en uppställning
medföra mindre gott resultat än en annan.

På grund av den olika vikt, som sålunda måste läggas å de sär -

121

»kilda uträkningarna, bör resultatet exempelvis bestämmas genom att beräkna
lämpligt medeltal mellan de olika uträkningarna.

Det är jämväl tydligt, att vid grafisk uträkning det slutliga resultatet
av kontrollgrupps eller ägofigurs areal, sådant det framgår ur det
tagna medeltalet, därjämte bör avrundas så, att detsamma uttryekes i så
många decimaler av hektar, som med hänsyn till den använda skalan,
avsedd noggrannhet och övriga föreliggande förhållanden böra eller kunna
medtagas för att vara tillförlitliga eller äga värde.

Sedan arealerna för de särskilda delarna av kontrollgrupp sålunda
grafiskt uträknats, återstår eu ytterligare procedur i den grafiska arealr
uträkningen nämligen att genom utjämning bringa summan av delarnas
arealer i överensstämmelse med kontrollgruppens areal.

Då vid numerisk arealuträkning, på sätt förut framhållits, felfördelning
av mått och koordinater oftast skett i samband med själva mätningen,
och arealuträkningen i hithörande fall väsentligen har karaktären
av ett aritmetiskt förfarande, synes i avseende å dylik uträkning någon
föreskrift angående felgräns ej erfordras.

Beträffande grafisk arealuträkning har i förslaget upptagits felgräns
allenast för så vitt fråga är om skillnaden mellan två bestämningar av
kontrollgrupp eller del därav. Berörda felgräns har fastslagits väsentligen
med hänsyn till den erfarenhet, som samlats vid omfattande försök
med olika grafiska hjälpmedel för arealuträkning vid lantmäteriundervisningen
härstädes. Felgränsen kan måhända sägas vara något snävt avvägd,
men detta föranleder inga egentliga betänkligheter, enär, om den
föreskrivna överensstämmelsen ej varder uppnådd, en ny uträkning med
lätthet kan företagas, vilken i fråga om besvär och kostnad icke är jämförlig
med den ommätning på marken, som vanligen måste följa, när
andra felgränser överskridas.

Skillnaden mellan två likvärdiga grafiska arealuträkningar med samma
instrument betingas av en del tillfälliga orsaker, såsom osäkerhet i
instrumentets förande, papperets ojämnheter m. m. Felgränsen i detta
fall bör därför vara proportionell mot figurens periferi d. v. s. tillnärmelsevis
proportionell mot kvadratroten ur figurens areal, således f — kt \^a, där
a är figurens areal i kvadratmeter verkligt mått å kartan, f felgränseii
i samma mått och kt konstant. __

Då man inför måtten i terrängen, så är F = kt S V A, där F och
Å äro felgränserna och arealen i terrängmått (kvadratmeter) och 1:S
kartans skala.

Den överensstämmelse, som bör fordras mellan å ena sidan konL

4.6—lStsoT

122

trollgruppen och å den andra summan av de särskilda delar eller ägofigurer,
varav kontrollgrupp består, är naturligtvis beroende av såväl arealen
som det antal delar eller ägofigurer, som ingå i kontrollgruppen.
En mindre areal eller ett färre antal delar bör medgiva större överensstämmelse
än om arealen är större eller antalet är högre.

Då arealen för såväl kontrollgrupp som de! därav bestämts som
medeltal under iakttagande av felgräns, innan jämförelse kommer till
stånd mellan kontrollgruppens areal och summan av däri ingående delars
arealer, har kommissionen icke ansett felgräns i sistnämnda hänseende
oundgängligen nödvändig. Givetvis ligger det dock vikt uppå, ätt kontrollgrupperna
väljas på lämpligt sätt såväl med hänsyn till arealen som
till antalet ingående delar.

41 §.

För att erhålla nödig kontroll å arealuträkning och underlätta övervakandet
av de därvid utförda arealberäkningarnas riktighet har det ansetts
nödigt föreskriva förandet av särskild längd. I denna skall antecknas
resultatet av varje räkning, det medeltal, som beräknats framgå ur
de olika räkningarna, och den utjämning, som slutligen ägt rum.

I sagda längd skola omförmälda uppgifter redovisas såväl för kontrollgrupp
som för varje särskilt uträknad del därav eller ägofigur.

Närmare föreskrifter angående nu avsedda längds förande torde
böra meddelas av lantmäteristyrelsen i samband med övriga verkställighetsföreskrifter,
vartill förevarande förordning anses föranleda.

6 KAP.

Om utstakning och utmärkande av ägogräns.

Vad angår ägogräns byar emellan återfinnas bestämmelser om gränsmärkenas
beskaffenhet och de regler, som böra följas för rätta gränsens
utfinnande, i 12 kap. jordabalken, medan i 13 kap. av samma balk föreskrives,
huru vid gränsmärkens utsättande bör förfaras, när gränsen är
ostridig. - i

I 12 kap. 1 § jordabalken stadgas: XRå och rör byar emellan skola
läggas med fem stenar, fyra utan och en hjärtsten mitt uti. Den bör
vara halvannan aln ovan jord och en aln i jord, de andra tre, kvarter,
alla med sten under och kringskolade. De böra vara mer än mans börda

123

och med sina kanter visa strecket, dädan rågången kommer och dit han
skall gå. Ej må rågång skjuta in på hjärtstenen genom öppen gavel
utan på dess kant över en av de stenar, som utom ligga, dädan stavleden
(rågången) kommer. Under hjärtstenen lägges eu stadig häll, däri
hugges samma väderstreck, som hjärtstenen visar, antingen leden går
rätt fram eller i knä. Finnes ej häll, då må stenbro i stället läggas,
som rätta leden visar. Är marken sidländ, då lägges stenhäll på lave
av trä. Sättes rör på berg, varder väderstrecket däri hugget.»

2 § samma balk föreskriver bland annat: »Vid vart femstenarör
bör en utliggare sättas strax därhos, där leden går ut, och högst tio
alnar därifrån, och därefter visare eller ledare till nästa femstenarör,
var visare ej längre från annan, än rop dem emellan höres.»

Genom lag den 5 juni 1917 om ändrad lydelse av 52 och 104 §§
skiftesstadgan har förordnats, att 12 kap. 1 och 2 §§ jordabalken skola
upphöra att gälla, då nämnda lag enligt Konungens bestämmande träder
i kraft.

Är ägogräns byar emellan ej bestämd, efter ty i 12 kap. 1 och 2
§§ jordabalken sägs eller genom dom fastställd, finnes dock i allmänhet
mellan byarna en känd gränslinje, denna må nu vara angiven genom
rågator i skogen, stängsel eller diken eller rent naturliga märken, som i
12 kap. 3 § nämnda balk omförmälas såsom berg, åar, sjöar och sund.

I Kungl. stadgan om skiftesverket i riket förefinnas vissa bestämmelser,
som röra ifrågavarande ämne. Sålunda stadgas i 48 §: »Förena
sig delägare om förut icke fastställd eller eljest icke behörigen bestämd
rågång; då skall lantmätaren den antagna rågången för delägarna utstaka
och, om de den sedan godkänna, delägarnas jämte gode männens underskrift
å föreningen taga. Sedan stånde rågången fast, varde ordentligen upphuggen
eller rörlagd, samt karta med beskrivning däröver upprättad, där
sådan förut icke finnes.»

52 § i samma stadga innehåller: »Rågångs- och rösebeskrivning bör
upptaga råstenarnas beskaffenhet, om de äro femstenarör eller visare.
Äro de förfallne eller oduglige men å ömse sidor för laga skillnad erkände,
bör lantmätaren, innan han slutar förrättningen, i vederbörandes
och gode männens närvaro dem, efter vad lag stadgar, förbättra eller
utsätta nya rör med visare emellan. I beskrivningen skall jämväl noga
antecknas råstenarnas visning, läge och avstånd ifrån omkringliggande
fasta märken, såsom berg, jordfasta stenar, dälder, vatten, vägar och
broar samt annat sådant, som till råställets utmärkande tjänar. Äro
fasta märken av gammalt för laga skillnad erkände, varde ock de noga
beskrivna samt med utliggare på högst sextio fots avstånd försedde, där

124

sådane förut icke finnas. Går rågång, byar och hemman emellan, genom
skogsmark, då skola rågator till sex fots bredd upphuggas och ända igenom
med visare på högst ett tusen fots avstånd från varandra utmärkas.
I gränser emellan härader och län böra rör göras så stora, att de kunna
från byarör åtskiljas.»

Genom lag den 5 juni 1917, som skall träda i kraft den dag, Konungen
bestämmer, bär förordnats, att sistnämnda paragraf skall hava
följande lydelse:

»Rågångsbeskrivning bör upptaga gränsmärkenas beskaffenhet. Äro
de förfallna eller odugliga, men å ömse sidor för laga skillnad erkända,
bör lantmätaren, innan han slutar förrättningen, i vederbörandes och gode
männens närvaro, iståndsätta dem eller utsätta nya. I beskrivningen
skall jämväl noga antecknas gränsmärkes läge och avstånd från omkringliggande
fasta märken, såsom berg, jordfasta stenar, dälder, vatten, vägar
och broar samt annat sådant, som till gränspunktens bestämmande tjänar.
Äro fasta märken av gammalt för laga skillnad erkända, varde ock de
noga beskrivna.

Föreskrifter, huru gränsmärken skola vara beskaffade och ägogränser
utmärkas, meddelas av Konungen.»

I 104 § av skiftesstadgan föreskrives följande: »När skiftet å kartan
är fullbordat och alla skifteshandlingarna renskrivna, skall skiftesmannen,
efter förut lämnad underrättelse om dagen, i gode männens och delägarnes
närvaro, å marken enligt kartans visning utstaka den varje delägare
tillfallne ägolott och skillnaden lotterne emellan rörlägga med tjänliga
råstenar i ändan av varje linje och i alla krökningar samt vidare
dem emellan med mindre stenar eller stadiga träpålar, uti inrösningsjorden
på varje tvåhundrade fot och i avrösningsjorden på varje sexhundrade
fot och då skillnadslinjerna äro kortare, på närmare avstånd,
så att uti inrösningsjorden en och i avrösningsjorden två må finnas i
varje linje. I skog skola därjämte skillnadslinjerna till fyra eller sex
fots bredd upphuggas, dock icke förrän skiftet fastställt blivit, så vida
icke delägarne enhälligt det begära. Äro utlagda skogsskiften av så inskränkt
vidd eller hava det läge och sådan utsträckning, att skiljelinjernas
upphuggning skulle för delägarne medföra skada och förlust, då må
desse linjer genom utstening och bleckning å träden i stället utmärkas.
Hava byar eller enstaka hemman, som i utägor varit samfälliga, genom
laga skifte blivit från varandra skilde, varde skifteslinjerna, sedan skiftet
vunnit fastställelse, dem emellan rörlagda, som i 52 §, rörande rågångar
skifteslag emellan, sagt är.»

Genom ovanberörda lag, som skall träda i kraft den dag, Konungen

bestämmer, hnr förordnats, att denna paragraf skall hava följande lydelse: »När

skiftet ä kartan är fullbordat och alla skifteshandlingarna renskrivna,
skall skiftesmannen, efter förut lämnad underrättelse om dagen,
i gode männens och delägarnas närvaro, å marken enligt kartans visning
utstaka den varje delägare tillfallna ägolott och utmärka gränserna mellan
lotterna på sätt särskilt är stadgat ävensom häröver upprätta fullständig
och noggrann beskrivning, i enlighet med vad i 52 § sägs.»

17 § i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
den 27 juni 1896 stadgar: »Lantmätaren åligge att å marken utstaka
och rörlägga skillnads!injerna, på sätt i 104 § av skiftesstadgan
föreskrives om skillnadslinjer vid laga skifte, ävensom att häröver upprätta
fullständig och noggrann beskrivning i enlighet med vad i 52 § av
skiftesstadgan sägs om rågångs- och resebeskrivning.»

Genom lag den 5 juni 1917, som träder i kraft den dag, Konungen
bestämmer, har förordnats, att denna paragraf skall hava följande lydelse:
»Lantmätaren åligge att å marken utstaka de genom styckningen tillkomna
gränserna samt utmärka dem på sätt särskilt är stadgat ävensom
att häröver upprätta fullständig och noggrann beskrivning i enlighet med
vad i 52 § av skiftesstadgan sägs om rågångsbeskrivning.»

I sitt den 9 oktober 1909 avgivna förslag till jordabalk m. m. uttalar
lagberedningen den uppfattningen, att frågan om gränsmärkenas
beskaffenhet — 12 kap. 1 och 2 §§ — borde lämpligen upptagas i
skifteslagstiftningen, i den mån stadganden därom ej kunde meddelas i
administrativ ordning, varjämte lagberedningen hölle före, att sedan lagstiftningen
om skiftesväsendet överflyttat befattningen med gränsmärkenas
utsättande från domaien till lantmätare, 13 kap. kunde såsom föråldrat
alldeles utgå.

I sitt den 28 juli 1911 avgivna betänkande med förslag till lag
om skifte av jord m. in. har skiftesstadgekommittén anslutit sig till den
av lagberedningen uttalade meningen beträffande markering av ägogränser
i så måtto, att kommittén i fråga om rågångars utmärkande föreslagit
vissa allmänna stadganden, avseende att medföra större garanti för ett
tydligt och varaktigt markerande av viktiga punkter m. m., men i övrigt
ansett, att närmare föreskrifter om råmärkens beskaffenhet och rågångars
utmärkande borde meddelas i administrativ väg av Konungen. Sålunda
föreslår kommittén i 77 § av sitt förslag följande bestämmelser: »Sedan
rågångarna blivit bestämda, skola de rörläggas samt, där så erfordras,
till läge och sträckning å marken i övrigt utmärkas. Rörläggningen skall
ske på det sätt, att i rågångs ändpunkter och brytningspunkter samt mel -

126

lan dessa i erforderligt antal anbringas märken av sten eller annat varaktigt
märke, inrättade på sådant sätt, att deras egenskap av råmärken
lätt urskiljes. I skogsmark skola rågångarna tillika upphuggas till erforderlig
bredd eller, där sådant prövas lämpligare, på varaktigt sätt
utmärkas å de närmast rågången växande träden. Råskillnad i vatten
skall utmärkas genom att å den vattentäckta grunden, å stränderna eller
å holmar och skär anbringa erforderligt antal märken av förenämnda
beskaffenhet med angivande i protokollet av deras avstånd och syftning
i förhållande till rågången.»

1 78 § av förslaget stadgas, att närmare föreskrifter, huru råmärken
skola vara beskaffade och rågångar utmärkas, meddelas av Konungen
och i 79 § av detsamma, att vad som stadgas om rågångar skall i tilllämpliga
delar gälla jämväl skillnadslinjer mellan områden, som utbrutits
genom skifte, klyvning, styckning eller avsöndring.

Då, såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, skiftesstadgans
bestämmelser, i 5 kap. om rågångar enligt numera gängse uppfattning
ej äro tillämpliga på tomtgränser, och förty särskilda föreskrifter
härom ansetts böra upptagas i lagen om fastighetsbildning i stad, må i
detta sammanhang erinras om vissa hithörande bestämmelser däri.

2 kap. 9 § stadgar: »Tomtgräns skall på tydligt och varaktigt sätt
utmärkas å marken; dock att vad nu sagts icke skall äga tillämpning,
där gräns är på ett tydligt och varaktigt sätt utmärkt, såsom genom
byggnadslinje, stängsel eller dylikt, ej heller där tomtgräns är överbyggd
eller av annan anledning icke åtkomlig.»

Angående sättet för utmärkande av tomtgräns finnas inga föreskrifter
här meddelade. Att döma av förarbetena synes man hava utgått
från, att sådana föreskrifter skola komma till stånd i samband med
den förordning, varom nu är fråga.

Förevarande bestämmelse lärer, tolkad strängt efter ordalydelsen,
giva stöd åt den uppfattningen, att tomtgräns alltid skall utmärkas, där
varaktig markering ej förut finnes och sådan markering låter sig utföra.
Då av förarbetena till lagstiftningen i fråga synes framgå, att en dylik
tolkning ej varit avsedd, må från desamma här antecknas följande.

1911 års fastighetsregisterkommitté föreslog i sitt lagförslag om bland
annat tomtmätning i fråga om förut fastställd, tydligt utmärkt tomtgräns,
som av samtliga närvarande sakägare förklarades ostridig, att vidare åtgärd
i fråga om dess bestämmande ej erfordrades än att förrättningsmannen,
innan han avslutade förrättningen, skulle behörigen iståndsätta förfallna
gränsmärken samt utsätta nya, där det funnes nödigt samt beträffande
oriktigt eller otydligt å marken utmärkt tomtgräns eller ej i laga ordning

127

bestämd sådan gräns, att förrättningsmannen skulle pröva gränsens rätta
sträckning samt giva beslut härom och i överensstämmelse därmed utrriärka,
gränsen å marken. 1916 års kommissions förslag innehöll allenast,
att tomtgräns skulle, där så ske kunde, utmärkas å marken (12 kap. 9 §).
Mot denna föreskrift anmärkte lagrådet vid förslagets granskning, att
densamma torde i viss mån kunna inskränkas. Om vid förrättningen
gränsen vore på ett tydligt och varaktigt sätt utmärkt, såsom genom
byggnad, stenmur eller dylikt, torde något vidare utmärkande å marken
icke behöva ifrågakomma.

Då ifrågavarande kapitel (12 kap.) i Kungl. Maj:ts nådiga proposition
till 1917 års riksdag uppgives vara omarbetat i enlighet med lagrådets
hemställan, synes fog förefinnas för det antagandet, att en sträng
bokstavstolkning av förevarande bestämmelse ej varit åsyftad. Det lärer
med hänsyn härtill kunna antagas, att, om utmärkande av tomtgräns
möter praktiska svårigheter, sådant utmärkande ej må anses under alla
förhållanden nödigt. I protokollet angående förrättningen synes dock
böra intagas, att dylikt utmärkande ej skett ävensom de skäl, som ansetts
betinga detta.

I 5 kap. 12 § i lagen om fastighetsbildning i stad föreskrives rörande
avstyckning: »Förrättningsmannen skall å marken utstaka samt
tydligt och varaktigt utmärka skillnadslinjerna mellan stamfastigheten
och det avstyckade området ävensom upprätta fullständig och noggrann
beskrivning över gränsen och utsatta gränsmärken. Beskrivningen tecknas
å kartan eller införes i särskild handling, allteftersom i varje fall prövas
lämpligt.»

Vid avstyckningsförrättning skola, jämlikt 5 kap. 2 § 5 stycketr
gällande föreskrifter .rörande annan lantmäteriförrättning beträffande jord
å landet än laga skifte äga motsvarande tillämpning, så vitt icke annorlunda
stadgas.

Härav torde framgå, att de föreskrifter, som nu äro i fråga, böra
vinna tillämpning i avseende å avstyckning. I tidigare förslag var detta
tydligare uttryckt genom stadgandet, att skillnadslinjerna skulle utstakas
och rörläggas, på sätt i 104 § skiftesstadgan föreskrives om skillnadslinjer
vid laga skifte. Den nu upptagna jämkningen i paragrafen har tillkommit
på förslag av 1916 års fastighetsregisterkommission, enär för utmärkande
av gränslinjer i stad ofta användes järnrör eller i sten eller
betong insatt dubb av järn eller annan metall och dylikt samt sådant
sätt, att markera gränser borde vara tillåtet. Därmed har emellertid
uppenbarligen ej varit avsett att rubba den i 2 § 5 stycket av kapitlet
uttalade principen för skiftesstadgans tillämpning i förevarande fall.

128

Såsom redan förut framhållits avser den reglering i fråga om ägogränser,
som här är å bane, icke någon civilrättslig normering med avseende
därå, utan allenast ett komplement till den för handen varande
lagliga regleringen härutinnan, väsentligen åsyftande ett fastslående av
de närmare tekniska föreskrifterna för den legala normeringens praktiska
genomförande.

Nu gällande bestämmelser om gränsmärkens beskaffenhet i 12 kap.
1 och 2 §§ jordabalken hava länge visat sig otidsenliga och i praktiken
ersatts med andra märken.

På sätt här ovan angivits, skola ock nyss nämnda bestämmelser i
12 kap. jordabalken upphöra att gälla, då Konungen härom förordnar,
vilket givetvis torde ske i samband med den nu avsedda förordningens
tillkomst. De i skiftesstadgan upptagna föreskrifterna angående utstakande
och utmärkande av ägogräns hava samtidigt med sistberörda bestämmelser
varit föremål för reglering så till vida, att i stadgan allenast fastslagits
förpliktelse för vederbörande att vidtaga berörda åtgärder, medan
regleringen angående sättet för samma åtgärders utförande ansetts hava
sin plats i förevarande förordning; och synas de i fastighetsbildningslagen
upptagna bestämmelser, som beröra ifrågavarande ämne, ävenledes
hava tillkommit under förutsättning av komplementära föreskrifter i nu
föreslagna riktning.

42 §.

I förevarande § äro upptagna bestämmelser angående utstakning
av ägogräns, varmed avses det tekniska förfarande, varigenom en i siffror,
å karta eller i handlingar angiven ägogräns utsättes å marken. Med
ägogräns menas här ej ägoslagsgräns.

1913 års förslag upptog vissa föreskrifter i fråga om utstakning,
varemot några sådana ej återfinnas i förslaget av 1916. Då utstakningen
är en mätningsåtgärd, som enligt kommissionens förmenande
måste anses av synnerlig vikt för äganderättsförhållandenas tillbörliga
klarläggande, har kommissionen funnit erforderligt att i förslaget upptaga
bestämmelser härom.

Den utstakning av ägogräns, varom sålunda är fråga, kan enligt
kommissionens uppfattning antingen avse sådan ägogräns, vars läge är
bestämt genom siffror, eller annan ägogräns.

Vad förstnämnda ägogränser vidkommer, innefattas därunder ej
blott sådana, vilkas läge är bestämt genom koordinater i förhanden varande
koordinatsystem eller mått i förhållande till stom nät, stomlinjenät,

129

mätningslinjer eller stödpunkter, utan jämväl sådana, vilkas belägenhet
med siffermått fastställts i förhållande till andra markeringar, för så vitt
dessa sistnämndas rätta läge i relation till den punkt, vars markering
med desamma åsyftas, tillförlitligen konstaterats. Utstakningen skall äga
rum med användning av berörda siffror eller, därest dessa på grund av
terrängförhållanden eller eljest ej kunna begagnas, medelst andra för
ändamålet ur sagda siffror beräknade mått.

Genom utstakning, på sätt nyss sagts, kan i regel tillfredsställande
resultat vinnas. Sådana siffermått, som förutsättas härvid, förefinnas
emellertid icke för flertalet ägogränser, utan äro dessa oftast angivna till
läget allenast genom bild å karta. Utstakningen i hithörande fall avser
att efter å kartan tagna mått angiva ägogränsen å marken. Denna form
av utstakning medför givetviä icke samma grad av trygghet som den
nyssnämnda, då dess värde betingas av kartans större eller mindre grad
av tillförlitlighet. Denna beror av åtskilliga faktorer, såsom den noggrannhet,
varmed detaljerna å kartan inmätts, kartans krympning och
övriga förändringar, som densamma undergått. Det har därför synts
erforderligt föreskriva, att i detta fall ägogränsers utstakning skall ske
under vederbörlig hänsyn till kartans krympning och beskaffenhet i övrigt
ävensom andra omständigheter, som inverka på riktigheten av kartans
visning t. ex. ägogränsens läge enligt kartan i förhållande till andra
ägogränser eller fasta märken.

Finnes ej heller sådan karta att tillgå, som i 2 mom. omförmäles,
detta må bero därpå, att dylik karta ej upprättats eller att densamma
förkommit, meddelas i 3 mom. en allmän anvisning, huruledes
förfaras skall för att utstakning av ägogräns må tillkomma under behörigt
beaktande av alla tillgängliga faktorer, som kunna bidraga till ett tillförlitligt
bestämmande av gränsens läge. Hit höra framför allt i laga
kraft vunna domar eller föreningar eller andra urkunder förefintliga upplysningar.
Utstakningens noggrannhet beror härvid väsentligen på överensstämmelsen
mellan innehållet i sagda handlingar och marken med
därå varande, i handlingarna angivna fasta märken.

Det har synts kommissionen böra i förordningen uttryckligen tillkännagivas,
att utstakningen av ägogräns skall hava avslutats, innan åtgärder
för ägogränsens utmärkande vidtagas.

Med hela den principiella ståndpunkt, kommissionen intagit, att.
söka åt inmätning av ägogränser förläna väsentligen större säkerhet och
tillförlitlighet än tillförne, har kommissionen givetvis ej kunnat underlåta
att jämväl vid bestämmande av regler för utstakning av ägogränser söka
giva uttryck åt den noggrannhet, som skall uppnås vid berörda mät 17—185007 -

130

ningsåtgärd. Det har dock synts kommissionen påtagligt, att lika litet
som vid inmätning av ägogränser felgränsföreskrifter under alla förhållanden
här vore på sin plats. Endast för så vitt läget av ägogräns numeriskt
bestämts, lära fullgiltiga skäl kunna anses föreligga för uppställande
av bestämmelser angående felgränser vid utstakning. Uppenbarligen
måste vid utformandet av sagda bestämmelser skillnad göras
mellan de fall, då finmätning ägt rum, och dem, då vanlig mätning föregått,
enär självfallet under sistberörda förhållanden en väsentligen mindre
noggrannhet kan krävas. De i 24 och 31 §§ uppställda krav å noggrannhet
vid inmätning av gränspunkter hava synts kommissionen så
avvägda, att de lämpligen böra tjäna till efterföljd jämväl vid den utstakning,
som här är i fråga.

43 §.

Ägogränsers utmärkande å marken avser i första hand att tjäna
vederbörande till anvisning om, varest ägogräns framgår. För att kunna
tillgodose detta syfte erfordras, att ägogräns utmärkes såväl på ett
tydligt och åskådligt som varaktigt sätt. Man bör utan tvekan och omgång
kunna å marken återfinna ägogränsens sträckning och de märken,
som utsatts för dess angivande. Dessa märken måste därför vara av
visst, säreget slag och sådana, att de ej kunna förblandas med andra
märken. De böra, så långt detta låter sig göra, vara av enhetlig gestaltning
och försedda med visst särmärke, som kan undanröja varje tvekan
om gränsmärkets natur. Ägogränsens utmärkande måste ock ske på ett
varaktigt sätt, så att kostnader för ägogränsens återställande så mycket
som möjligt undvikas.

Av ålder har vid ägogränsers utmärkande tillämpats den principen,
att gränsmärkenas beskaffenhet betingas av ägogränsens vikt. I 12 kap.
1 och 2 §§ jordabalken stadgas sålunda om byarörs beskaffenhet, s. k.
femstenarör och i 52 § skiftesstadgan meddelas föreskrift därom, att i
gränser mellan härader och län böra rör göras så stora, att de kunna
från byarör skiljas. 104 § samma stadga föreskriver, att de vid skifte
mellan ägolotterna utstakade skillnader, skifteslinjerna, skola i ändan av
varje linje och i alla krökningar rörläggas med tjänliga råstenar samt
dem emellan med mindre stenar eller stadiga träpålar, s. k. ledare eller
visare, i inrösningsjorden på kortare inbördes avstånd än i avrösningsjorden.
Sannolikt med stöd av den frihet i fråga om val av gränsmärken,
som i sistnämnda författningsrum blivit inrymd, hava på senare
tider esomoftast använts råstenar av enklare beskaffenhet i röse eller

131

utan kringskolning, varjämte andra markeringssätt förekommit, såsom
järnrör eller dubbar i borrhål, vilka av en eller annan anledning i särskilda
fall ansetts mera lämpliga än tidigare gränsmärken.

Kommissionen håller före, att inga giltiga skid numera förefinnas
att låta ägogränsens vikt vara avgörande för gränsmärkenas beskaffenhet.
Dessas betydelse såsom bevismedel för ägogränsens rätta sträckning måste
givetvis väsentligen förminskas, om förevarande förslag vinner bifall.
Förslaget utgår nämligen därifrån, att ägogränsens inmätning, kartläggning
och utstakning äro de konstitutiva momenten i fråga om ägogränsens
sträckning. Gränsmärkena bliva med hänsyn härtill av allenast
sekundär vikt i sagda hänseende. Det finnes följaktligen ur de synpunkter,
som varit bestämmande för mätningsförordningen, ingen verklig
grund att kräva olika gränsmärken, allteftersom eu ägogräns utgör
skillnad mellan administrativa enheter eller enskilda jordenheter. Praktiskt-ekonomiska
skäl tala ock för införande av ensartat markeringssätt
beträffande samtliga ägo- eller fastighetsgränser, i den mån icke terrängförhållandena
eller de förhanden varande omständigheterna i övrigt betinga
visst markeringssätt. Vad särskilt angår frågan om märken i gräns
för administativa områden, torde hänsyn härtill icke böra tagas i detta
sammanhang.

Det har synts kommissionen vara av synnerlig vikt, att gränsmärken
kunna lätt åtskiljas från andra i förordningen upptagna märken, såsom
triangel, polygon- eller stödpunkter, så ock höjdfixpunkter. Kommissionen
anser därför en särskild beteckning för gränsmärken erforderlig och finner
kvadrat-([j)niärket lämpligt såsom sådant. Detta märke, som ej får
användas för annat ändamål, bör anbringas å varje utsatt råsten eller
omkring varje borrhål med dubb, som ej anbragts i byggnad.

Råsten är det normala gränsmärket, åtminstone å landsbygden.
Förhållandena kunna emellertid vara sådana, att råsten ej alls eller icke
med fördel låter sig använda. I kärr och mossar finnes det sålunda i
regel ej möjlighet att anbringa råsten på sådant sätt, att den ej snarligen
rubbas. Här äro stadiga träpålar av för röta motståndskraftigt
träslag det rätta gränsmärket. Uti samhällen med livlig trafik kunna ej
heller i allmänhet råstenar användas, då de hindra trafiken eller lätteligen
rubbas ur sitt läge. Att anbringa råsten i åker eller äng möter
ock åtskilliga betänkligheter, då sådana esomoftast måste vara till hinders
vid jordens brukande och utsatt för rubbning därvid. För dylika
fall pläga vanligtvis glaserade tegelrör användas, nedsatta under plogdjup.
Gränsmärkena behöva här i regel först senare återfinnas, såsom
i samband med framtida gränsregleringar.

132

I likhet med lantmäteristyrelsen i dess båda förslag har kommissionen
ansett en viss normaltyp av sten eller betong böra uppställas för
ifrågavarande råstenar. Att kräva dess användning under alla förhållanden
har dock synts alltför strängt. Särskilt i avlägsna bygder skulle
en sådan föreskrift visa sig betungande. Då jämväl i övrigt dylika råstenars
anskaffande ofta skulle medföra betydande kostnad och tidsutdräkt,
bar kommissionen ansett sig böra medgiva även stenar av annan
form och storlek, om blott av stenarnas form, nedgrävning, underlag eller
kringskolning deras beskaffenhet av råstenar påtagligt framgår.

44 §.

I 44 § upptagas de allmänna föreskrifterna för ägogränsers utmärkande
genom de i 43 § omförmälda gränsmärken.

Såsom i samband med redogörelsen för 2 kap. 9 § fastighetsbildningslagen
framhållits äro förhållandena understundom sådana, att ett
utmärkande av ägogräns kan underlåtas, såsom då tomtgräns redan förut
är på ett tydligt och varaktigt sätt utmärkt eller då den är överbyggd
eller eljest oåtkomlig. Givetvis gäller detta ej blott i fråga om tomtgränsr
Även å landsbygden kan ett utmärkande av ägogräns ibland
ej vara erforderligt, exempelvis om ägogräns sammanfaller med å marken
befintligt, varaktigt stängsel av sten eller med stranden av sjö
eller vattendrag. Kommissionen håller emellertid före, att en reglering,
om och * i vad mån utmärkande av ägogräns må underlåtas, ej kan ske
i den ordning, som nu är före, varigenom, allenast avses att fastslå normerna
beträffande sättet för ägogränsers utmärkande.

Förslaget har bibehållit den av ålder gällande principen för gränsmärkens
anbringande i ägogräns så till vida, att gränsmärken i regel
ansetts böra utsättas ej blott i ägogränsens ändpunkter utan även i
själva gränslinjen dels såsom utliggare för ändpunkters återfinnande och
angivande av gränslinjens riktning dels ock såsom visare eller ledare till
upplysning om gränslinjens sträckning mellan ändpunkterna.

I paragrafen skiljes mellan ägogräns, som bildar en rät linje, och
krokig ägogräns.

Vad först vidkommer sådan ägogräns, som är rät, har förslaget
gjort skyldigheten att utsätta gränsmärken annorstädes än i ändpunkterna
beroende därav, att avståndet mellan dessa punkter ej understiger
100 meter eller att i samhälle med sammanträngd befolkning eller där
större byggnadsverksamhet är att förvänta gränspunkter ej bestämts genom
siffror i förhållande till finmätt stomnät. I sistnämnda fall måste

133

nämligen koordinatbestämning av ändpunkterna i huvudsak anses tillfyllest,
och i förstnämnda fall annat utmärkande iin i ändpunkterna ej
vara av nöden.

I fråga om utliggare hade 1916 års förslag upptagit föreskrift, att
dylika borde utsättas på avstånd av 5 till 10 meter från ändpunkterna.
Då det synts kommissionen, som om detta avstånd understundom kunde
visa sig alltför snävt avvägt, har i förslaget, jämväl med stöd av 52 §
skiftesstadgan, hemställts, att berörda avstånd måtte bestämmas till högst
25 meter.

Beträffande visare eller ledare har kommissionen ej ansett sig kunna
godtaga den i skiftesstadgan upptagna grundsatsen, att i avseende å inrösningsjord
mindre avstånd mellan dessa gränsmärken bör fastställas än
i fråga om avrösningsjord. Fast hellre håller kommissionen före, att
vissa skäl tala för att i skog och utmark visarna anbringas å tätare inbördes
avstånd än i åker och tomtmark. Sålunda torde i förstnämnda
fall redan terrängens beskaffenhet med därav föranledd svårighet att
återfinna gränsen utgöra fullgiltig anledning härtill.

Då det uppenbarligen är av vikt för vinnande av det med ifrågavarande
gränsmärken avsedda syfte, att desamma anbringas å sådant
avstånd från ändpunkterna och sins emellan, att gränsens sträckning
därav tillförlitligen framgår, har det synts erforderligt fastslå ett visst
maximiavstånd, som ej utan särskilda omständigheter må överskridas.
I likhet med lantmäteristyrelsen i dess förslag av 1916 har kommissionen
funnit detta avstånd i regel böra utgöra 200 meter. Särskilt med
hänsyn till det understundom i utägomark förefintliga behovet av mindre
avstånd mellan visarna än nyss sagts har meddelats föreskrift därom, att
där gränsen går över annan mark än åker och tomtmark, visare må anbringas
på kortare avstånd, om någon sakägare det begär och förrättningsmannen
så prövar lämpligt.

Vad därefter angår ägogräns, som är krokig, utgår förslaget därifrån,
att gränsmärken vid dylik ägogräns skola utsättas, förutom i gränsens
ändpunkter, jämväl i så många punkter i gränslinjen, som erfordras
för bestämmande av gränsens huvudsakliga sträckning. Lantmäteristyrelsen
har i sitt förslag av 1916 (44 § 3 mom.) ifrågasatt, att i hithörande
fall markeringen finge verkställas i rät, eller där så erfordras,
bruten linje på lämpligt avstånd från gränslinjen och att den linje, i
vilken markeringen verkställdes, i allo skulle utmärkas som ägogräns.
Kommissionen har icke velat ansluta sig till den av styrelsen sålunda
uttalade mening, då varje markering annorstädes än i ägogräns enligt
kommissionens förmenande bör undvikas, enär sådan lätteligen verkar

134

förvillande i fråga om uppfattningen av gränsens rätta sträckning och
detta givetvis särskilt skulle bliva förhållandet, om, såsom styrelsen föreslagit,
den linje, vari markering verkställes, i allo utmärkes såsom ägogräns.

I 2 mom. upptagas närmare bestämmelser, under vilka förhållanden
de i 43 § omförmälda gränsmärkena må användas. I samhällen
med större byggnadsverksamhet skulle det uppenbarligen vara synnerligen
opraktiskt och ekonomiskt betungande att med dyrbara gränsmärken
markera sådana punkter i ägogräns, vilkas läge redan förut bestämts genom
koordinater. Det har därför synts kommissionen böra uttalas, att
lindrigare markeringssätt i dylika fall är medgiven. Träpålar under
sådana förhållanden pläga ock användas inom åtskilliga samhällen.

De närmare föreskrifter i övrigt, som ansetts böra meddelas i avseende
å användningen av de gränsmärken, varom förmäles i 43 §, överensstämma
i huvudsak med vad lant.mäteristyrelsen härutinnan föreslagit
år 1916.

Åtskilliga fall kunna förekomma, då ett utmärkande av ägogräns
genom gränsmärken i ändpunkter eller gränslinjen, på sätt i 1 mom.
föreskrives, . ej lämpligen låter sig göra. I 3 mom. finnas vissa dylika
fall upptagna. Under uttrycket »sådant utmärkande eljest på grund av
särskilda förhållanden icke anses böra ifrågakomma», äro att hänföra
exempelvis sådana fall, då ett slikt utmärkande skulle bliva onyttigt
med hänsyn till förestående byggnads- eller jordschaktningsarbeten eller
förestående upptagande av dike,

1916 års förslag hade i fråga härom upptagit följande bestämmelse
i 44 § 2 mom. »Kan gränsmärke icke anbringas i änd- eller brytningspunkt,
eller anses sådant eljest icke böra ifrågakomma, skall detsamma
sättas på lämpligt avstånd därifrån med iakttagande av att ändpunktens
eller brytningspunktens rätta läge i förhållande till den markerade
punkten angives med direkta mått, helst på sådant sätt, att kontroll
erhålles.»

Då kommissionen, såsom här ovan under paragrafen tillförne framhållits,
icke velat ansluta sig till den uppfattningen, att gränsmärken
skulle kunna anbringas annorstädes än i ägogräns, har kommissionen
icke ansett sig kunna upptaga den av styrelsen sålunda föreslagna bestämmelsen,
utan uppställt det uttryckliga kravet, att i förevarande fall
gränsmärke av nu avsedd beskaffenhet skall utsättas å annat ställe i
ägogränsen.

135

45 §.

Då det givetvis måste vara av största vikt, att det utmärkande av
ägogräns, som i förslaget ifrågasättes, icke för vederbörande medför högre
kostnader, än som av åtgärden oundgängligen betingas, har det pynts
kommissionen böra tagas under omprövning, i vad mån redan befintlig
markering må kunna godtagas. Därvid har det förefallit kommissionen, som
om det ej läte sig göra att binda detta godkännande vid det förhållande,
att vissa befintliga gränsmärken nu erkännas för laga skillnad eller att
s. 1c. fasta märken av ålder hållits för dylik skillnad. Ett sådant godkännande
skulle nämligen förutsätta en viss prövning angående vilka
märken med hänsyn till förhanden varande utredning vore att betrakta
såsom laga skillnad, vilken prövning uppenbarligen åtminstone i viss
mån måste bliva av civilrättslig innebörd. Varje föreskrift, som är ägnad
att ingripa på sakrättens område, har emellertid i förevarande sammanhang
ansetts böra sorgfälligt undvikas. För övrigt håller kommissionen
före, att icke under alla förhållanden märken, som nu erkännas såsom
laga skillnad, böra för framtiden godkännas såsom sådana. Sålunda torde
de i Skåne såsom laga skillnad understundom erkända pilträdsvallarna
näppeligen kunna anses motsvara de krav, som skäligen böra uppställas
för godtagande av nu förefintliga gränsmärken.

Då det påtagligen måste vara ett viktigt allmänt intresse att, så långt
görligt är, bevara och bibehålla gränsmärken, som utgöra råskillnad, har
kommissionen funnit sig böra föreslå, att så snart dylika märken alltjämt
äro av beskaffenhet att på ett tillfredsställande sätt tjäna såsom gränsmärken,
eller, om de förfallit, kunna återställas i sådant skick, att de
tillgodose berörda syfte, skola de fortfarande godtagas såsom gränsmärken.

46 §.

I 1 mom. meddelas särskilda föreskrifter för utmärkande av ägogräns
i skogsmark. Därom stadgas för närvarande i 52 och 104 §§ skiftesstadgan,
på sätt här ovan under kapitelrubriken framhållits. Hithörande
bestämmelser innehålla olika förfaringssätt vid rågångars och skifteslinjers
utmärkande. Annan markering än genom rågata medgives allenast
beträffande skifteslinjer och under förutsättning, att utlagda skogsskiften
äro av så inskränkt vidd eller hava det läge och sådan utsträckning, att
skifteslinjernas upphuggning skulle för delägarna medföra skada och förlust.
I dessa fall må skifteslinjerna utmärkas genom utstening och bläckning
å träden.

136

Skiftesstadgekommittén ifrågasatte i sitt förslag av 1911, att rågångarna
i skogsmark skulle upphuggas till erforderlig bredd eller, där
sådant prövades lämpligare, på varaktigt sätt utmärkas å de närmast rågången
växande träden.

Vad kommittén sålunda föreslagit synes föranleda till åtskilliga
erinringar. Ett utmärkande av gränsen allenast genom märkning av träd
i närheten av rågången måste ingiva betänkligheter, då märkena försvinna
vid trädens fällande. Märkningen av träd bör i allmänhet ske i
förening med fällning av träd i gränslinjen eller annan åtgärd, som markerar
var gränsen går fram. Ett verkligt varaktigt markerande å träden
lärer näppeligen kunna ifrågakomma.

Lantmäteristyrelsens förslag av 1916 upptog den bestämmelsen, att
ägogräns i skogbeväxt mark skulle utmärkas, förutom på sätt som gällde
för annan mark, genom upphuggning av rågata till 1 å 2 meters bredd
eller, där sakägare hellre önskade sådant, genom fällning endast av träd,
som stode i gränslinjen, samt anbringande å intill densamma stående
träd på 30—50 meters avstånd av tvänne ringar av vit oljefärg omkring

1,5 meter från roten, dock att i stället för målade ringar finge användas
med enahanda färg målade råbrickor av plåt, som anbringades på vitmålade
pålar å visst inbördes avstånd.

Kommissionen har i huvudsak anslutit sig till detta styrelsens förslag.
Det har sålunda synts kommissionen i regel böra överlämnas åt
sakägare att välja mellan angivna sätt för utmärkande av ägogräns i
skogsmark, och att frågan härom ej bör göras beroende av förrättningsmannens
prövning, på sätt skiftesstadgekommittén ifrågasatt. Uppenbart
är emellertid, att om rågatas upphuggande skulle medföra skada eller förlust
för sakägarna, detta markeringssätt skall undvikas. Förslaget avser
följaktligen icke att åstadkomma någon rubbning i vad skiftesstadgan
härutinnan innehåller. Det är dock enligt kommissionens mening ej ägogräns
i all skogbevuxen mark, som bör utmärkas på föreslaget sätt, utan
allenast i egentlig skogsmark. Från föreskriften har förty undantag^
park, plantering, tomt eller dylikt trädbevuxet område.

Det måste emellertid enligt kommissionens förmenande medföra
vissa betänkligheter att utan någon som helst restriktion stadga fällning
av träd i gränslinjen. Understundom kan nämligen gränsen komma att
framgå genom bestånd av särskilt värdefulla träd. Det har därför befunnits
nödigt medgiva undantag från stadgandet för dylika fall.

Den av lantmäteristyrelsen föreslagna bestämmelsen angående vitmålning
av angränsande träd har ansetts böra ersättas med en föreskrift
angående märkning av träden med röd färg på närmare omförmält sätt.

137

För utmärkande av rågångar genom skogsmark liar sedan länge merendels
använts röd färg å kantträden. Åtskilliga skäl synas ock tala för
användande av denna färg, såsom att densamma är relativt billig, varaktig,
mindre svåråtkomlig och lätt att skönja.

Det har icke synts kommissionen erforderligt att upptaga någon
alternativ bestämmelse om råbrickors anbringande å pålar. Detta markeringssätt
skulle för övrigt ställa sig mycket dyrbart, särskilt med hänsyn
till pålarnas anskaffande. Ej heller har rätten till gränsens utmärkande
genom bläckning ansetts böra bibehållas, då ett sådant markeringssätt
visat sig skadligt för träden.

Beträffande ägogräns''i vatten upptog skiftesstadgekommittén, såsom
förut nämnts, i sitt förslag den allmänna bestämmelsen, att råskillnad i
vatten skulle utmärkas genom att å den vattentäckta grunden, å stränderna
eller å holmar och skär anbringades erforderligt antal råmärken,
med angivande i protokollet av deras avstånd och syftning i förhållande
till rågången.

Lantinäteristyrelsen hemställde i sitt förslag av 1916 att, om hinder
mötte för utmärkande av ägogräns i vatten på något av de sätt, som
i förslaget upptoges, skulle sådana märken, som däri omförmäldes, anbringas
på sätt, som funnes mest ändamålsenligt för gränsens bestämmande.

Såsom skiftesstadgekommittén synes hava förutsatt, skulle det uppenbarligen
vara synnerligen önskvärt, om detaljerade föreskrifter i förevarande
förslag kunnat meddelas angående sättet för utmärkande av
ägogräns i vatten. Vid närmare övervägande av frågan har kommissionen
emellertid kommit till den uppfattningen, att så icke låter sig göra.
Några allmängiltiga normer för dylikt utmärkande kunna nämligen enligt
kommissionens förmenande ej uppställas. Vissa vattenområden äro
ju av den omfattning eller beskaffenhet, att markering av rågångar i
desamma antingen ej kan ifrågakomma eller ock skulle medföra sådana
kostnader eller andra olägenheter, att tanken därpå måste uppgivas. Jämväl
i övrigt äro vattenområden av den skiftande natur och storlek, att
för samtliga dessa områden gemensamma föreskrifter i förevarande hänseende
ej kunna meddelas.

Lika med lantmäteristyrelsen håller kommissionen på grund härav
före att, därest hinder möter för utmärkande av ägogräns i vatten, på
sätt för markering av ägogräns i allmänhet är stadgat, det måste överlämnas
åt vederbörande förrättningsmans prövning, huru med hänsyn
till omständigheterna i det särskilda fallet dylik ägogräns må utmärkas.

Lantmäteristyrelsen avser med sitt förslag att begränsa förrättnings 18—186007 -

138

mannens handlingsfrihet så till vida, att vid ägogränsens markering endast
de i förslaget upptagna särskilda gränsmärken få användas, men
synes styrelsen å andra sidan medgiva, att samma märken må anbringas
annorstädes än i ägogräns. Kommissionen kan icke dela denna ‘uppfattning.
Någon giltig anledning att för utmärkande av ägogräns i hithörande
fall ej medgiva andra märken än gränsmärken föreligger ej enligt
kommissionens förmenande. Eu sådan begränsning i fråga om markeringen
synes ej heller väl överensstämma med syftet att åstadkomma
ett efter förhållandena i det särskilda fallet lämpat markeringssätt. Härtill
kommer, att gränsmärken åtminstone enligt kommissionens mening
ej må anbringas annorstädes än i ägogräns. ''

Det föreliggande förslaget utgår från den uppfattningen, att särskilda
märken skola för vissa bestämda ändamål användas, utmärkta på
sådant sätt, att de lätteligen kunna åtskiljas från andra märken, som
förslaget upptager. Av sådan grund har kvadratmärket upptagits för
angivande av märken i ägogräns. Skulle nu dylika märken få anbringas
annorstädes än i ägogräns, skulle detta kunna medföra förvirring och
vanföreställning angående gränsens rätta läge, vilket, när fråga är om
de svårutredda ägogränserna i vatten, måste anses särskilt betänkligt. I
förslaget har förty upptagits uttryckligt förbud för sådana märkens utsättande
annat än i ägogräns. En given konsekvens härav är den, att
jämväl^ andra märken, som enligt förslaget skola anbringas för särskilda
ändamål, och med hänsyn härtill fått en viss särprägel, såsom triangel-,
polygon- eller stödpunkter, icke heller må användas för utmärkande av
ägogräns i förevarande fall.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att för utmärkande av ägogräns
i vatten må tillgripas de hjälpmedel, som i varje särskilt fall stå
till buds och prövas tjänliga, såsom anbringande av vissa signaler och
märken å land, vilka kunna angiva riktningen i vattnet.

Gränspunkternas betydelse ur äganderättssynpunkt har ansetts böra
föranleda, att den därför stadgade markering må förstärkas genom s. k.
försäkringsmarkeringar. Förslaget upptar förty föreskrift att, där så befinnes
lämpligen kunna ske, dylika markeringar må anbringas till det
antal, som för ändamålet erfordras. Från dessa i murar eller andra
fasta föremål anbragta märken eller dubbar angives avståndet i uppmätta
längder till ägogränsen i fråga. Det har befunnits nödigt uttryckligen
stadga, att till försäkringsmarkeringar ej må användas sådana märken,
som enligt förordningen i övrigt beteckna fixpunkter eller gränsmärken,
som i 43 § omförmälas.

139

47 §.

Förslaget skiljer mellan vid mätningen befintliga ägogränser, vilka
såsom sådana skola bibehållas, samt ägogränser, vilkas läge ej blivit vid
mätningen bestämt. Beträffande förstnämnda kategori meddelas föreskrifter
angående inmätning i samband med de allmänna bestämmelserna
i 24 och 31 §§ i fråga om detalj mätningens utförande vid finmätning
och vanlig mätning. Angående säkerställande av ägogränser, som äro
hänförliga under sistnämnda kategori, stadgas i förevarande paragraf. Ett
sådant säkerställande kan enligt paragrafen ske genom att erforderligt
antal punkter i gränsen, enkannerligen dess änd- och brytningspunkter,
angivas genom koordinater i förhanden varande koordinatsystem eller å
marken eller kartan tagna mått'' i förhållande till de triangel-, polygoneller
stödpunkter, som erfordrats för stomnätets fixerande, eller till nya
sådana punkter, vilka för nu angivna ändamål utlagts och inmätts i anslutning
till sagda nät. Då ett sådant säkerställande, som här föreslagits,
understundom, särskilt i städer och stadsliknande samhällen, icke kan
anses erforderligt, har det synts skäligt medgiva jämväl annat säkerställande,
som innefattar samma tillförlitlighet.

Ägogränsernas angivande genom direkta mått i förhållande till berörda
nät skärper väsentligen noggrannheten i deras fastställande och
möjliggör, att en ägogräns kan, då sådant erfordras, med nöjaktig säkerhet
bestämmas. Gränspunkternas markering kan nämligen icke i och för sig
anses tillräckligt betryggande för ägogränsens säkerställande, ty de utsatta
markeringarna kunna skadas, rubbas eller av en eller annan orsak försvinna.
Genom ett dylikt säkerställande skulle den hittillsvarande ringa säkerheten
i avseende å bestämmandet av ägogräns, som förefinnes däri, att
densamma enbart framställts i grafisk bild, till stor del övervinnas.

För vissa fall medgiver förslaget emellertid ägogränsens säkerställande
uteslutande genom dylik grafisk bild. Sålunda må ägogräns, som
följer stranden av sjö eller vattendrag, fortfarande inmätas och bestämmas
på sagda sätt. Detta medgivande har ansetts berättigat med hänsyn
därtill, att en inmätning av sådan gräns med direkta mått på grund av
gränsens beskaffenhet måste medföra högre kostnader än eljest. Med
nämnda fall har enligt paragrafen jämställts sådana, då »anledning därtill
eljest förekommer». Härunder äro bland andra att hänföra de fall,
då en ägogräns icke kan åtkommas, exempelvis när den följer ett brant
bergstup eller dylikt.

Det är uppenbart, att de mått, som uppkomma vid sådant säkerställande,
som i 1 mom. avses, böra till framtida efterrättelse bevaras.

140

För detta ändamål stadgas i paragrafen, att samma mått skola, allt efter
som finmätning eller vanlig mätning förekommer, antecknas å karta eller
mätskiss i enlighet med vad i 24 § 3 mom. eller 38 § 3 mom. föreskrives.
Där så befinnes tjänligare, få emellertid måtten antecknas i särskild
handling, vilken torde böra bevaras jämte konceptkartan och åtfölja
densamma vid redovisningen, när sådan åtgärd är stadgad.

Den i paragrafen påkrävda fullständiga och noggranna beskrivning
över ägogränsen och de utsatta gränsmärkena erfordras för att i fall av
framtida ovisshet om ägogränsens sträckning bidraga till gränsens återställande
i dess rätta läge. Den bör innehålla en redogörelse angående
förekommande gränsmärkens namn och nummer, deras beskaffenhet, markeringssätt
och läge.

I vissa fall stadgas härom i lag eller författning. Sålunda utgå
52 och 104 §§ skiftesstadgan samt 17 § i lagen om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring från att särskild handling, innefattande
rågångs- och rösebeskrivning, skall upprättas. 2 kap. 8 § i lagen om
fastighetsbildning i stad föreskriver, att vid tomtmätning beskrivning över
gränsmärkenas beskaffenhet skall tecknas å kartan, medan 5 kap. 12 §
samma lag stadgar, att vid avstyckning fullständig och noggrann beskrivning
över gränsen och utsatta gränsmärken tecknas å kartan eller
införes i särskild handling, allteftersom i varje fall prövas lämpligt. I
de fall, då uttrycklig föreskrift härutinnan ej meddelats, skall enligt förslaget
tillämpas enahanda tillvägagångssätt, som i sistnämnda lagrum
stadgats.

Den i paragrafen uppställda felgräns avser att fastslå att beträffande
de numeriska mätningsåtgärder, som i vissa fall ingå i det säkerställande,
varom här är fråga, de noggrannhetskrav, som kommit till uttryck
vid sådana mätningar, som omförmälas i 24 § 4 mom. första stycket
och 31 § 3 mom., skola vinna motsvarande tillämpning.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser.

48 §.

Denna paragraf upptar bestämmelser angående redskap vid längdmätning.
Därom stadgas för närvarande dels i förordningen om mått
och vikt den 9 oktober 1885, dels ock i gällande lantmäteriinstruktion,
på sätt i den allmänna motiveringen närmare angivits.

141

Förordningen om mått och vikt avser i huvudsak eu officiell prövning
genom mynt- och justerings verket eller dess organ av mätningsoch
andra redskap, som användas för handelsverksamhet. Denna förordning
innehåller emellertid jämväl särskilda föreskrifter beträffande
mått vid lantmäteriförrättniugar.

Av förordningens bestämmelser må här erinras om följande. I
fråga om justering (5 £), varmed avses undersökning, godkännande och
stämpling av redskap för mätning och vägning, skiljes mellan justering
av så kallade precisionsmått eller mått, med avseende å vilka en större
noggrannhet beträffande avvikelser är föreskriven, och allmänna mätnings-
och vägningsredskap. Förstnämnda mått skola justeras av myntoch
justerings verket eller den justerare, som av detta ämbetsverk erhållit
sådant uppdrag, medan mått av sistnämnda natur justeras av därtill
lagligen förordnad justerare.

De längdmått, som kunna bliva föremål för justering, äro mätstockar
och mätskalor samt mätkedjor och mätband. (8 §.)

Mätstockar och mätskalor må, när sådant begäres och så vitt redskapet
uppfyller de villkor, som av chefen för mynt- och justeringsverket
bestämmas, justeras såsom precisionsmått. Lantmäteriskalor räknas
till precisionsmått. (10 £.)

Mätband skall vara förfärdigat av stål och hava en längd av 100,
50, 30, 25, 20, 10, 5, 2 eller 1 meter (12 $).

I förordningen upptagas vidare detaljerade föreskrifter (33, 34 §§)
om den avvikelse från det rätta, som vid justering eller därefter för bruk
är medgiven med avseende å olika mått, ävensom bestämmelse (54 §),
att för lantmäteriförrättningar det metriska längd- och ytmåttet skall
användas.

Beträffande skyldigheten för lantmätare att svara för riktigheten
av de vid arbetena använda redskap stadgades i 1864 års lantmäteriinstruktion
(25 §, 2 mom.), att lantmätare skulle själv förskaffa sig nödiga
mätnings- och andra instrument, varibland lantmäteri- kedjor och
-skalor, som blivit behörigen justerade, och vore i allmänhet skyldig att
för riktigheten av sina instrument själv ansvara, vadan han borde ofta
undersöka lantmäterikedjorna och dem, där så tarvades, till rätta längden
återställa.

I 51 §, 2 mom. av gällande instruktion återfinnes, på sätt i den
allmänna motiveringen anförts, stadgande, att lantmätare skall, därest
icke annorlunda förordnas, själv skaffa sig nödiga instrument och annan
redskap samt är skyldig att själv ansvara för riktigheten av sina instrument
och annan redskap.

142

I 54 §, 2 mom. av samma instruktion stadgas, att för längdmätning
icke må begagnas annat redskap än mätband av stål eller därmed
fullt jämngott mätningsredskap. I fråga om lantmätares mätband
skall gälla, att detsamma må innehålla 20, 25, 50 eller 100 meter. Ej
allenast mätskala utan även mätband, som av lantmätare användas, skola
betraktas såsom precisionsmått och, innan de få användas, vara i vederbörlig
ordning justerade såsom sådana, därest lantmäteristyrelsen icke
för särskilt fall annorlunda föreskriver.

Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, har kommissionen
funnit ändamålsenligt överflytta sistnämnda föreskrifter från lantmäteriinstruktionen
till mätningsförordningen.

Enligt nu gällande bestämmelser kunna således redskap för mätningsarbeten
kontrolleras endast genom justering i enlighet med föreskrifterna
i förordningen om mått och vikt. På sätt därav framgår,
kunna endast vissa redskap, om de uppfylla särskilda villkor, bliva föremål
för justering. Berörda stadganden äro emellertid icke tillräckliga
för att giva dem, som utföra arbeten enligt de föreskrifter, vilka innefattas
i föreliggande förslag, tillräckligt noggrann kännedom om vissa
redskap, som komma till användning vid nämnda arbeten. Utom justering
erfordras nämligen i åtskilliga fall längdbestämning av redskap.
Dessa åtgärder skiljas sålunda från varandra, att justering av ett redskap
enligt förordningen om mått och vikt innebär en undersökning och
ett vitsordande, att samma redskap är riktigt inom de i förordningen
upptagna felgränserna, under det att längdbestämning av detsamma avser
att angiva dess verkliga längd eller avvikelsen från det rätta. Ett
längdbestämt redskap kan följaktligen avvika mera än sagda felgränser
utstaka, men denna avvikelse är känd och angiven i protokoll över längdbestämningen.

i sitt förslag till mätningsförordning av 1916 upptar lantmäteristyrelsen
bestämmelse, att den, som verkställer arbeten, vilka i förslaget
avses, skall vara försedd med tvänne kontrollredskap eller ett kontrollband
om 20 meter samt en kontrollstång om en meter. Förslaget förutsätter
i övrigt, att redskap, varom är fråga, undantagas från bestämmelserna
om justering i förordningen om mått och vikt, samt att det skall åligga
mynt- och justeringsverket att ombesörja justering och längdbestämning
av ovanberörda kontrollredskap ävensom av lantmäteriskalor och invarsträngar
för basmätning i och för numerisk stommätning.

Lantmäteristyrelsen har funnit lämpligt upprätta särskilt förslag
till förordning angående justering och längdbestämning av redskap och
instrument för lantmäteriarbeten. Styrelsen ifrågasätter, huruvida icke i

143

händelse av förslagets antagande den ändring bör vidtagas i 10 § i förordningen
om mått och vikt, att punkten 2, vari loreskrives, att lantmäteriskalor
räknas till precisionsmått, uteslutes.

Kommissionen har i väsentliga delar anslutit sig till lantinäteristyrelsens
uppfattning. Det har emellertid synts kommissionen, som om
ingen rubbning lämpligen i detta sammanhang borde företagas i förordningen
om mått och vikt. Att vid sidan av denna författning införa
särskild förordning, upptagande bestämmelser om justering av redskap
vid lantmäteriarbeten, har ansetts kunna verka vilseledande. Kommissionen
har därför, med bibehållande i förordningen om mått och vikt av
de föreskrifter, som beröra ifrågavarande ämne, och upptagande i den
särskilda förordningen av allenast föreskrifter angående längdbestämning
vid lantmäteriarbeten, i förevarande paragraf intagit de bestämmelser,
som befunnits erforderliga i avseende å redskap vid arbeten, vilka omförmälas
i förslaget.

I äldre tider och ända till slutet av 1800-talet var lantmäterikedjan
det allmänt använda redskapet för längdmätningar. Nutidens krav
på noggrannhet kunde emellertid endast med svårighet tillgodoses med
användning av detta redskap. Dels var kedjan för tung, vilket verkade
särdeles menligt i kuperad terräng, och dels blev den vid användningoriktig.
Man övergick därför alltmera till längdmätning med mätband
av stål, varigenom nämnda olägenheter i huvudsak kunde undvikas, och
i nyssnämnda 54 § av 1909 års lantmäteriinstruktion föreskrives, att-för
längdmätning endast må begagnas mätband av stål eller därmed fullt
jämngott mätningsredskap.

De moderna längdmätningsredskapen framställas numera i form av
såväl band som strängar. Mätning med strängar möjliggör ännu större
noggi-annhet än mätning med band, men är av praktiska skäl användbar
endast för vissa speciella fall. Redskap av invar har i motsats till redskap
av stål den stora fördelen att bibehålla praktiskt taget samma längd
vid olika temperatur, men det höga priset därå förhindrar ett mera allmänt
begagnande av invar.

I motiven till 19 § angivas de skäl, som föranlett kommissionen
att för längdmätningar i allmänhet endast vilja tillåta användning av
band eller strängar. Emellertid kunna vid detalj mätning förhållandena
ofta vara sådana, att mätningens utförande uteslutande med band eller
strängar blir mindre ändamålsenligt, varför kommissionen ansett, att även
andra jämngoda mätningsredskap därvid böra tillåtas.

Lantmäteristyrelsen upptar i sitt förslag bestämmelser angående
längder å band, som vid här avsedda mätningar må användas. Kom -

144

missionen har icke funnit frågan härom vara av den betydenhet, att föreskrift
härutinnan ansetts hava sin plats i förevarande förslag, utan håller
kommissionen före, att dylik föreskrift bör meddelas i styrelsens verkställighetsföreskrifter
eller intagas i reviderad lantmäteriinstruktion.

Ett av grundvillkoren för att utförda mätningar skola kunna bliva
så noggranna som möjligt och i varje fall fylla de fordringar, som uppställas,
är givetvis, att använda redskap med erforderlig noggrannhet
hålla de mått, som de angiva. Detta gäller i särskilt hög grad om längdmätningsredskapen.
Kommissionen har därför ansett nödvändigt att, på
samma sätt som skett i lantmäteristyrelsens förslag 1916, föreskriva, att
var och en som verkställer sådana mätningar, som förordningen avser,
alltid skall hava möjlighet att kontrollera längden av de längdmätningsredskap,
som användas vid arbeten å fältet, genom tillgång till ett kontrollband.
För att kunna nedbringa anskaffnings- och längdbestämningskostnader
har det ansetts lämpligt föreskriva, att bandet skall vara av en
viss, genom lantmäteristyrelsen fastställd modell samt hava en bestämd
längd. Denna har av flera skäl satts till 20 meter. Dels äro mätband
av denna längd mycket vanliga, och dels torde för kontrollbandets användning
en sådan längd vara väl avvägd. Därjämte torde längdbestämningsarbetet
underlättas genom att välja denna längd. Närmare
föreskrifter om längdbestämningen återfinnas i förordningen angående
längdbestämning i vissa fall av redskap för mätningsarbeten.

För vissa arbeten, som mätningsförordningen avser, torde förrättningsman
kunna få behov av även ett mindre redskap för kontroll av
längder, en kontrollstång om en meters längd. Sådan kontrollstång torde
få användning vid karteringsarbeten av åtskilliga slag, för undersökning
av längden å stänger, som användas vid finavvägning in. m. Med hänsyn
till de ej obetydliga kostnaderna för anskaffning av sådan kontrollstäng
och till att dess användning är nödvändig endast i vissa speciella
fall, har kommissionen icke velat föreskriva, att dylikt redskap alltid skall
finnas tillgängligt för dem, som verkställa arbeten, som i förordningen
avses. Att kontrollstången skall vara utförd enligt av lantmäteristyrelsen
fastställd modell, är av vikt dels ur kostnadssynpunkt med hänsyn
till anskaffning och längdbestämning, dels ur den synpunkten, att den
därigenom bör bliva sådan, att den jämlikt förordningen om mått och
vikt kan justeras som precisionsmått.

Föreskriften att kontrollstången alltid skall vara justerad som precisionsmått
innebär ett minimikrav på dess noggrannhet. För användning
vid arbeten, där stor noggrannhet kräves, torde längdbestämning vara
nödvändig.

145

För att föronämnda kontrollredskap alltid skola kunna vara tillförlitliga,
har det ansetts nödvändigt föreskriva, att de icke må användas
vid arbete å fältet. Detta innebär givetvis icke, att ej kontrollundersökning
av mätningsredskap må verkställas därstädes.

Då uttrycket lantmäteriskala i 10 § i förordningen om mått och
vikt torde avse endast visst slag av de mätskalor, som användas vid arbeten
enligt mätningsförordningen, har kommissionen funnit nödvändigt
föreskriva, att nämnda bestämmelse skall gälla för alla mätskalor.

Av ålder har lantmätare varit och är fortfarande själv ansvarig för
riktigheten av de instrument och redskap, som han använder. Bestämmelsen,
som är av stor betydelse, har bibehållits, enär vid de arbeten,
som mätningsförordningen avser, användas en mängd instrument och
redskap, som äro av den beskaffenhet, att de icke kunna justeras enligt
bestämmelserna i förordningen om mått och vikt.

För det fall att mätband och mätsträngar användas på sådant sätt,
att deras angivna längd anses såsom riktig, är det uppenbarligen nödvändigt,
att en lämpligt avvägd bestämmelse finnes om högsta tillåtna
avvikelse från det rätta, som må förefinnas hos bandet eller strängen
vid jämförelse med kontrollband. Sådan bestämmelse är däremot icke
erforderlig i det fall, att längdbestämningskorrektion skall anbringas, enär
man därvid räknar med bandets eller strängens verkliga längd, utrönt
genom undersökning med kontrollband. Felgränsen är visserligen strängare
än motsvarande bestämmelser i förordningen om mått och vikt
(33, 34 §£), men har avvägts med hänsyn till övriga i mätningsförordningen
upptagna felgränser.

49 §.

Gällande lantmäteriinstruktion innehåller i 37 och 59 §§ vissa föreskrifter
angående kartors och handlingars förvaring, men utgår i övrigt
därifrån, att närmare bestämmelser härom meddelas av lantmäteristyrelsen.
Beträffande redovisning av lantmäteriförrättninger och publik
renovation därav i vissa fall stadgas i 48—50 §§ i samma instruktion.

Lagen om fastighetsbildning i stad innehåller åtskilliga stadganden,
som beröra ifrågavarande ämne. Sålunda stadgas i 2 kap. 14 och 15
att konceptakt rörande tomtmätning i stad eller samhälle å landet, varest
finnes tomtindelning såsom i stad, skall förvaras under byggnadsnämndens
vård, men att i fråga om tomtmätning inom område, som avses i
1 kap. 42 och 43 samma lag, konceptakt rörande dylik förrättning
skall redovisas till lantmäterikontoret i länet. Likaledes föreskrives i 5

19—185007

146

kap. 19 § omförinälda lag, att konceptakt rörande avstyckning skall förvaras
under byggnadsnämnds vård. I fråga om sådana förrättningar,
som omförmälas i 6 kap. av meranämnda lag, stadgas, att ett exemplar
av akt rörande dylik förrättning skall av förrättningsmannen kostnadsfritt
överlämnas till byggnadsnämnden att förvaras under dess vård. I
45 § av nådiga förordningen med närmare föreskrifter om fastighetsregister
för stad bestämmes, att fastighetsregister med tillhörande kartor
och handlingar samt alla för registerkartans upprättande tillkomna handlingar
skola förvaras i brandfri lokal. Det åligger registerföraren att enligt
formulär, som fastställes av magistraten, föra förteckning över såväl
nu nämnda kartor och handlingar som de andra kartor och handlingar,
vilka av staden ställas under hans vård.

I 4 § av nådiga kungörelsen den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter
angående mätningsväsendet inom rikets städer och sådana samhällen
å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas, stadgas att, där ej Konungen på särskild framställning
annorlunda förordnar, kartor och handlingar rörande stadsplan, tomtindelning,
tomtmätning, avstyckning och arealavmätning så ock kartor
och handlingar rörande andra mätningsförrättningar, som angå ägogränser,
skola på stadens bekostnad förvaras uti brandfri lokal eller, om
tillgång till sådan lokal saknas, kopior och avskrifter av dessa kartor
och handlingar överlämnas till lantmäterikontoret i länet, dock ej där
exemplar av desamma därstädes finnas eller till följd av meddelade bestämmelser
skola av förrättningsmannen dit redovisas.

Lantmäteristyrelsen hade i sitt förslag av 1913 upptagit omfattande
bestämmelser angående vård av kartor och handlingar till sådana arbeten,
som i förslaget avsågos. 1916 års förslag stadgade, att däri omförmälda
kartor, planer, beskrivningar, mätskisser, protokoll och beräkningshandlingar,
så ock koordinatförteckningar, höjdförteckningar och
längder över arealuträkning skulle såsom koncepthandlingar förvaras på
betryggande sätt, och att kladdar av tillfällig natur icke finge förstöras
tidigare än ett år efter förrättningens avslutande.

Frågan om hithörande handlingars eller kartors vård och förvaring
är enligt kommissionens uppfattning allenast, för så vitt den avser samma
kartors och handlingars förvaring i betryggande lokal, av den vikt och
beskaffenhet, att bestämmelse därom må ifrågasättas i förevarande förordning.
Tillhöra dessa handlingar och kartor sådana förrättningar, som
enligt gällande stadganden skola redovisas till lantmäterikontoren i länen,
lära uppenbarligen särskilda föreskrifter härutinnan ej vara erforderliga.
Röra dylika kartor och handlingar arbeten i stad eller samhälle, som ej

147

kunna under nyss sagda kategori hänföras, synas de i nådiga kungörelsen
den 16 augusti 1918 meddelade föreskrifter vara sådana, att därunder
åtminstone i huvudsak inbegripas de i 1916 års förslag avsedda kartor,
planer, skisser, handlingar, förteckningar och längder. Kommissionen,
som haft under övervägande, huruvida icke speciella föreskrifter borde
meddelas om förvaring på betryggande sätt av de till triangelmätning
hörande kartor och handlingar, som av byggnadsnämnd omhänderhavas,
har med hänsyn till innehållet i nyssnämnda kungörelse icke funnit erforderligt
upptaga stadgande i berörda hänseende.

De föreskrifter i avseende å vård och förvaring av handlingar och
kartor, som härutöver kunna anses av nöden, äro påtagligen varken av
den beskaffenhet eller betydelse, att desamma hava sin plats i förevarande
förordning.

Denna avser givetvis ej heller att rubba de normer i fråga om
redovisning av akter rörande förrättningar, varom, på sätt ovan anförts,
i lag eller författning särskilda föreskrifter redan meddelats. Det gäller,
allenast att i detta sammanhang pröva, huruvida den reglering, som här
föreslås, betingar ytterligare bestämmelser i avseende å redovisning.

Lantmäteristyrelsens förslag av 1916 (49 § 2 mom.) upptog det
stadgande, att om numerisk stommätning ägt rum, skulle, där förrättningen
icke på grund av eljest meddelade föreskrifter skulle redovisas
till lantmäteristyrelsen eller lantmäterikontoret i länet, ett exemplar av
den över triangelnätet upprättade kartan så ock av beskrivning och
koordinatförteckning över triangelpunkterna insändas till lantmäteristyrelsen
inom ett år efter förrättningens avslutande.

Lika med lantmäteristyrelsen håller kommissionen före, att redovisning
i hithörande fall bör äga rum. Ingår triangelmätning i annan
förrättning, som enligt gällande bestämmelser skall redovisas, kan självfallet
någon särskild redovisning av konceptakten rörande triangelmätningen
ej stadgas. För fall, då så ej är förhållandet, har någon speciell
föreskrift angående redovisning av. akter beträffande triangelmätning ej
ansetts av nöden, då vad nådiga kungörelsen den 16 augusti 1918 innehåller
om arealavmätningar synes vara härå tillämpligt.

Huvudsyftet med den redovisning, som nu ifrågasatts, har emellertid
varit att hos lantmäteristyrelsen hava samlade uppgifter angående
inom riket verkställda triangelmätningar, vilket särskilt med hänsyn till
styrelsens överinseende över dylika mätningar måste anses vara av synnerlig
vikt. För sådant ändamål har kommissionen upptagit en med
ovanberörda förslag överensstämmande föreskrift om insändande till lånt -

148

mäteristyrelsen av kopia av den över triangelnät upprättade karta så ock
av beskrivning och koordinatförteckning över triangelpunkterna.

50 §.

Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, utgår ifrågavarande
förslag därifrån, att den närmare tillsynen över den föreslagna
förordningens tillämpning i mätningstekniskt hänseende skall, så framt
ej i lag eller författning är eller varder annorlunda stadgat, i samhälle,
inom vilket eller för vars räkning i förordningen avsett arbete utförts,
tillkomma byggnadsnämnd, där sådan nämnd finnes. Inom område, där
byggnadsnämnd ej finnes, tillhör enligt förslaget den närmare tillsynen
vederbörande förstelantmätare. Såsom ett exempel på undantag från
här föreslagna bestämmelser må erinras om föreskriften i 7 kap. 14 §
i lagen om fastighetsbildning i stad, enligt vilken den närmare tillsynen
å fastighetsregistrets uppläggande, däribland arbetet med registerkartas
upprättande, för varje stad åligger dess magistrat.

Överinseendet över tillämpningen av ifrågasatta förordningen utövas
enligt förslaget, där ej i lag eller författning är eller varder annorlunda
föreskrivet, av lantmäteristyrelsen. Med sålunda antydda undantag
avses exempelvis 7 kap. 14 § i lagen om fastighetsbildning i stad,
som stadgar, att övervakandet av arbetet med registerkartans upprättande
tillhör fastighetsregisterkommissionen.

Det överinseende, som här ifrågasättes, rörer följaktligen allenast
frågan om tillämpningen av, nu föreslagna förordningen eller den speciellt
mätningstekniska reglering, som erfordras vid sidan av den allmänna
legala eller administrativa normeringen å förevarande område.
Ifrågavarande överinseende utgör sålunda ett komplement till de allmänna
föreskrifter härutinnan, som redan förefinnas i huvudsak i gällande
lantmäteriinstruktion och nådiga kungörelsen den l(j augusti 1918
med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet inom rikets städer m. m.
Då sistnämnda kungörelse tillkommit med anledning av lagen om fastighetsbildning
i stad jämte därmed sammanhängande lagar och andra
författningar, har med densamma väsentligen åsyftats en tillsyn, att
berörda författningars formella föreskrifter i hithörande delar vinna
efterföljd.

Nu föreslagna överinseende måste innebära eu strävan att söka
åstadkomma ordning och reda samt, så långt sig göra låter, system och
enhetlighet i de av förslaget angivna hänseenden. För att åvägabringa
största möjliga likformighet i den ifrågasatta förordningens tillämpning

14i>

har lantmäteristyrelsen medgivits rätt att utfärda de allmänna verkställighetsföreskrifter,
som med liiinsyn till förordningens innehåll befinnas erforderliga.
Det har dock synts nödigt att härvid stadga, att detta bemyndigande
endast innebär rätt att meddela sådana föreskrifter, som
överensstämma med grunderna i förevarande förslag. Skulle däremot
föreskrifter befinnas erforderliga, som innefatta ändring i nämnda förslag
eller beröra ämnen, vilka ej varit föremål för upptagande i detsamma,
men som kräva reglering, måste frågan härom uppenbarligen ankomma å
Kungl. Maj:ts prövning.

Såväl lantmäteriinstruktionen som kungörelsen av augusti 1918 har
åt lantmäteristyrelsen inrymt befogenhet att jämväl meddela de tillämplighetsföreskrifter
för särskilda fall, som för vinnande av fullständighet
och likformighet vid hit hörande arbetens utförande av styrelsen anses
av nöden. Då en dylik föreskrift å förevarande område enligt kommissionens
förmenande icke kan anses väl överensstämma med den kommunala
självbestämningsrätt, som förslaget velat hävda, har kommissionen ej
funnit sig kunna åt styrelsen inrymma eu sådan befogenhet.

Förslaget har emellertid ytterligare begränsat den styrelsen medgivna
rätt att meddela för förslagets verkställighet erforderliga föreskrifter.
Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, har utvecklingen
å mätningsväsendets område särskilt inom de större städerna varit
sådan, att nämnda samhällen i vissa avseenden intaga en särställning i
mätningstekniskt och mätningsorganisatoriskt hänseende. Tillbörlig hänsyn
såväl härtill som till städernas självbestämningsrätt har synts böra
föranleda befogenhet för de större städerna att i någon mån få reglera
vissa delar av mätningsväsendet inom desamma. Förty har i det föreliggande
förslaget meddelats föreskrift därom, att i avseende å sådana
delar av mätningsväsendet, som icke reglerats genom den ifrågasatta förordningen,
utan avsetts bliva föremål för reglering i lantmäteristyrelsens
allmänna verkställighetsföreskrifter, Konungen må på därom gjord framställning
i fråga om visst samhälle utfärda särskilda bestämmelser. Det
synes kommissionen, som om genom en dylik eftergift åt de större städerna
med deras i regel välordnade förhållanden å mätningsväsendets
område någon rubbning i den med förslaget avsedda enhetlighet i rikets
mätningsförhållanden ej skulle behöva äventyras, då Kungl. Maj:t för bifall
till samhälles framställning i nu ifrågasatta hänseende uppenbarligen
måste kräva, att de för samhället sålunda föreslagna särskilda bestämmelser
i huvudsak överensstämma med lantmäteristyrelsens allmänna
föreskrifter. ■

Från styrelsens befogenhet att utfärda allmänna verkställighetsföre -

150

skrifter har förslaget vidare undantagit sådana fall, då för behandling
av viss fråga, som rörer i förslaget avsett ämne, i lag eller författning
meddelats särskilda bestämmelser. Såsom exempel på dylikt fall må erinras
om föreskriften i 43 § i nådiga förordningen med närmare föreskrifter
om fastighetsregister för stad, som stadgar, att fastighetsregisterkommissionen
äger meddela närmare föreskrifter om uppläggande och
förande av fastighetsregister, vari inbegripes skyldighet att övervaka arbetet
med registerkartas upprättande.

Den styrelsen sålunda inrymda rätt att meddela allmänna verkställighetsföreskrifter
innebär givetvis befogenhet för styrelsen att för åstadkommande
av önskvärd uniformitet och enhetlighet i gällande bestämmelser
utfärda allmänna anvisningar med formulär och modeller ävensom
att på begäran meddela råd och upplysningar.

Angående innebörden av det föreslagna överinseendet i övrigt synes
allenast behöva hänvisas till vad därom stadgas i 1 och 3 §§ i gällande
lantmäteriinstruktion ävensom i 1 § i meranämnda kungörelsen av den 16
augusti 1918.

51 §.

I sitt förslag av 1916 utgår lantmäteristyrelsen från att talan mot
lantmäteristyrelsens beslut i ämnen, som avses i förslaget, skulle få fullföljas
hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Någon begränsning i fullföljdsrätten
upptages ej i samma förslag.

Kommissionen har för sin del ej kunnat ansluta sig till den uppfattning,
varåt lantmäteristyrelsen sålunda givit uttryck. Flertalet av de
ärenden, som skulle bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning, komme
uppenbarligen att bliva av synnerligen obetydlig, att icke säga bagatellartad
natur. De flesta av hithörande frågor måste ock för övrigt anses
vara av rent teknisk beskaffenhet. Att hänskjuta prövningen av dylika
frågor, vid vilkas avgörande endast facksynpunkter, ej allmänt administrativa
synpunkter böra anläggas, till Kungl. Maj:t, synes kommissionen ej
lämpligt. Då lantmäteristyrelsen, särskilt om kommissionens förslag om
inrättande av en teknisk byrå därstädes skulle vinna bifall, måste
anses vara i besittning av den speciella sakkunskap, som för prövning
av här avsedda spörsmål erfordras, håller kommissionen före, att sådana
frågor i regel böra stanna hos styrelsen. Härför talar ock såväl möjligheten
av en skyndsammare behandling av samma ärenden som ock tillbörlig
hänsyn till kostnaden för vederbörande. Ett sådant förfaringssätt
kan jämväl anses väl överensstämma med den numera gängse uppfatt -

151

ningen å förevarande område, att intet ärende bör handläggas i högre
instans än dess natur eller andra omständigheter kräva.

Vissa av de frågor, som beröras av det föreliggande förslaget,
måste emellertid anses vara av den allmänna betydenhet samt av sådan
ekonomisk vikt för vederbörande, att rätt till fullföljd mot styrelsens beslut
med avseende å dem synes böra föreskrivas. Dessa äro enligt kommissionens
förmenande styrelsens beslut i frågor angående finmätning eller
vanlig mätning (§ 4), om anslutning till rikstrianguleringen eller annat
triangelnät (7 §) samt beträffande plan för triangelmätning (9^ §).

Lantmäteristyrelsens förslag stadgar befogenhet för en var, som
icke åtnöjes med styrelsens beslut i hithörande frågor, att däremot föra
talan. Det har synts kommissionen, att rätt till fullföljd av talan i förevarande
fall ej borde medgivas förrätt!]ingsman, då befogenhet att överklaga
styrelsens beslut här väsentligen betingas av hänsyn till de viktiga
ekonomiska intressen, som stå på spel för vederbörande sakägare.

Lantmäteristyrelsen avser, som ovan nämnts, att hithörande ärenden
skola fullföljas hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Det synes emellertid höra
övervägas, om förevarande ärenden ej äro av den beskaffenhet, att talan
mot styrelsens beslut med avseende å dem må föras hos Kungl. Maj:ts
regeringsrätt. Om den ena eller andra av nu angivna instanser bör föreskrivas
uti ifrågavarande fall, beror självfallet å de allmänna regler, som
kunna anses gälla beträffande fullföljdsrätten till sagda instanser.

Den allmänna princip, som härvid synes vara gällande, är den, att
frågor om rättstillämpning böra anförtros åt regeringsrätten, medan frågor
om blott lämpligheten eller ändamålsenligheten av beslut eller åtgärd
avgöras av regeringen.

De spörsmål, som här skulle bliva föremål för prövning, kunna i
regel icke hänföras under rättstillämpningsfrågor. Den föreslagna förordningens
uppgift är ju väsentligen av rent teknisk innebörd, avseende att
skapa praktiska normer för utförande av mätningsmän tillhörande arbeten.
Visserligen må till stöd för regeringsrättens kompetens i fråga
om hithörande ärenden åberopas, att mål, som uppkomma i anledning av
fastighetsregisters uppläggande, samt mål om tomtmätning och avstyckning
av område, som ej ingår i tomtindelning, höra till regeringsrättens
upptagande. Påtagligen är dock i avseende å dessa mål i huvudsak fråga
om tillämpning av de i lagen om fastighetsbildning i stad med följ dförfattningar
meddelade legala eller allmänt administrativa föreskrifter. Då
nu förevarande ärenden i allmänhet ej torde höra prövas enligt dylika
strikta normer, utan efter vad som må befinnas mest lämpligt och ända -

152

målsenligt, har kommissionen i likhet med lantmäteristyrelsen funnit hithörande
ärenden böra fullföljas hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

Övergångsbestämmelser.

Då förslaget i fråga väsentligen åsyftar att ersätta de i art. V av
1864 års lantmäteriinstruktion ännu kvarstående bestämmelserna beträffande
i förslaget avsedda åtgärder med mera tidsenliga dylika, har det befunnits
lämpligt att i förslaget uttryckligen uttala, att dessa föreskrifter
vid bifall till förslaget skola upphöra att gälla. Angående förslagets inverkan
å i övrigt nu förefintliga bestämmelser å förevarande område må
allenast erinras om vad den allmänna motiveringen härutinnan innehåller.

Lika med lantmäteristyrelsen i sitt förslag av 1916 finner kommissionen
viss övergångsbestämmelse i fråga om förslagets ikraftträdande
av nöden. Då det enligt kommissionens förmenande måste anses önskvärt,
att förslagets bestämmelser så skyndsamt som möjligt träda i kraft,
har kommissionen ej velat stanna vid eu sådan reglering, att i avseende
å arbeten, som påbörjats vid tiden för förslagets ikraftträdande, nu gällande
föreskrifter alltjämt skola vinna tillämpning.

Styrelsen har i sitt förslag ifrågasatt de nya föreskrifternas tilllämplighet
beträffande dylika arbeten, så framt hinder därför icke möter.
Det har synts kommissionen, som om någon modifikation vore erforderlig
i vad styrelsen sålunda föreslagit. Fall kunna sålunda tänkas, då något
verkligt hinder ej möter för den nya ordningens införande, men densamma
skulle för vederbörande medföra avsevärda olägenheter. Så skulle
exempelvis bliva förhållandet beträffande en vanlig mätning, som utförts
någon tid före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, om föreskrifterna
angående stödpunkter skulle iakttagas med avseende å densamma och
stomlinjenätet icke längre funnes kvar. Den föreslagna övergångsbestämmelsen
har förty erhållit en avfattning, som är mera ägnad att tillgodose
sistnämnda önskemål.

153

Motiv till förordning angående längdbestiiinning i vissa fall
av redskap för inäiningsarbcten.

I motiven till 48 § i mätningsförordningen har innebörden av begreppet
längdbestämning närmare angivits. Några föreskrifter rörande
längdbestämning finnas icke för närvarande. I förslaget till mätningsförordning
hava nu vissa dylika föreskrifter upptagits. Sålunda föreskrives
i 11 § 2 inom., att strängar och blind, som användas vid basmätning,
skola längdbestämmas omedelbart före och efter mätningen, samt
i 48 § 2 mom. dels att kontrollband, vilket skall vara tillgängligt för
den, som verkställer mätningsarbeten enligt förordningen, skall vara längdbestämt
och dels att kontrollstång, som må användas för kontroll av dylika
arbeten, må på särskild begäran längdbestämmas.

I likhet med lantmäteristyrelsen 1916 finner kommissionen, att närmare
bestämmelser böra utfärdas rörande sådan längdbestämning, varom
här är fråga, och att dessa bestämmelser böra inrymmas i en särskild
förordning. Däremot anser kommissionen icke, att denna förordning även
bör upptaga föreskrifter om justering, enär de stadganden härom, som
finnas i förordningen om mått och vikt, åtminstone tillsvidare torde vara
tillfyllest. I 8 § av lantmäteristyrelsens förslag till sådan förordning intagna
bestämmelser om förrättningsmans ansvarighet för riktigheten av
redskap och instrument samt om tillåten avvikelse för mätband har kommissionen
på i förslaget till mätningsförordning angivet skäl ansett böra
överflyttas till denna förordning. Nu ifrågavarande förordning bör enligt
kommissionens uppfattning endast upptaga föreskrifter om längdbestämning
i vissa fall av redskap för mätningsarbeten.

1 §•

Då de längdbestämningar, varom här är fråga, i likhet med justeringar
enligt förordningen om mått och vikt böra grundas på den svenska
rikslikaren för längdmått, har kommissionen funnit, att de böra verkställas
av mynt- och justeringsverket.

20—1S5007

154

För att vinna säkerhet att kontrollband alltid är tillförlitligt och
icke genom yttre åverkan eller andra omständigheter förändras till sin
längd, har föreskrivits, att längdbestämning skall upprepas efter viss tid,
som, där icke särskilda omständigheter giva anledning till begränsning
härutinnan, satts till sex år i likhet med vad angående omjustering är
stadgat.

2 §•

Mätsträngar för basmätning hava hittills såväl i Sverige som i utlandet
vanligen haft en längd av 24 meter. Andra längder hava dock
förekommit, däribland 20 meter. Vid internationella byrån för mått och
vikt i Breteuil, som ombesörjer tillverkning av och längdbestämmer dylika
strängar, är 24-meterslängden den vanligast förekommande. Att
1916 års förslag upptog bestämmelse om 20 meters längd, grundade sig
på framställning från mynt- och justeringsverket, med vilken institution
lantmäteristyrelsen samarbetade vid förslagets uppgörande. Genom att bestämma
längden till 20 meter skulle kostnaderna för längdbestämning
nedbringas, enär strängar och kontrollband därigenom finge samma längd.
Då därtill kommer, att den praktiska användbarheten kan ökas genom
att sätta längden till 20 meter, och några större olägenheter att övergå
från den hittills vanliga 24-meterslängden icke torde kunna påvisas, har
även kommissionen ansett, att längden bör sättas till 20 meter.

Bestämmelserna om mätsträngs dimensioner hava fixerats med hänsyn
till vad som enligt hittills vunnen erfarenhet befunnits vara lämpligast.

Föreskriften att längdbestämning skall ske med strängen i visst
läge och under viss spänning är nödvändig för att kunna beräkna erforderliga
korrektioner, om basmätningen sker med strängen i annat läge
och under annan spänning.

Invarsträngars längdutvidgning för värme är visserligen mycket
liten, men har dock ansetts böra bestämmas. Det såsom högst tillåtet
angivna medelfelet har bestämts med hänsyn därtill, att en sådan noggrannhet
skulle vara tillräcklig även för basmätning av andra ordningen,
dock under förutsättning att man, som vanligt vid noggrannare basmätningar,
använder minst två strängar. Noggrannheten har sålunda avvägts
med hänsyn till den i mätningsförordningen föreskrivna noggrannheten
vid basmätning. De olika temperaturer, vid vilka längden skall
kunna beräknas, äro de, som anses kunna förekomma vid basmätning.

3 §.

155

Bestämmelsen rörande kontrollbands töjbarhet är behövlig, dels för
att denna sistnämnda icke må kunna vara olämpligt stor, och dels enär
töjbarheten har inflytande på övriga föreskrifter. Kontrollband torde
vanligen komma att begagnas understött i hela sin längd och bör därför
längdbestämmas i detta läge. Bandets längdutvidgning för såväl värme
som för spänning måste bestämmas, för att dess längd skall kunna beräknas
även vid annan temperatur eller spänning än som förekommit vid
längdbestämningen. Vikt och töjningskoefficient (se 6 §) skola bestämmas
för att möjliggöra användning av bandet fritt hängande. Kontrollband
torde icke komma till användning vid andra temperaturer än mellan — 10
och + 20 grader Celsius eller under annan spänning än mellan 5 och
15 kilogram.

Dä det kan bliva erforderligt att använda bandet även för både
mindre och större längder än 20 meter, måste en viss noggrannhet fordras
även för delstrecken.

4 §•

De motiv, som anförts för bestämmelserna rörande mätsträng och
kontrollband, kunna i tillämpliga delar även anföras för i denna paragraf
angivna bestämmelser rörande kontrollstång. Noggrannheten är bestämd
med hänsyn till den användning, kontrollstången kan beräknas få.

5 och 6 §.

Att redskap, som längdbestämmas, skola på angivet sätt märkas,
och att protokoll rörande längdbestämningsresultaten skall föras, torde
knappast erfordra någon motivering. Den noggrannhet, med vilken resultaten
skola angivas, är erforderlig, för att de skola kunna tillfullo utnyttjas
vid redskapens användning.

.• i / :

RESERVATIONER.

t»-

Herr Hamring reservation.

1 §•

Till följd därav, att förordningens tillämplighet gjorts beroende av
bestämmelser, som meddelats för lantmätare eller mätningsman i stad
rörande deras tjänståligganden, är tillfälle öppnat att genom ändring av
dessa bestämmelser öka eller minska förordningens giltighetssfär. Om
erinran härom kan anses befogad redan vad angår rikets lantmätare, för
vilka instruktion fastställes av Kungl. Maj:t, blir detta i större utsträckning
fallet beträffande mätningsmännen i rikets städer, vilkas instruktioner
bestämmas av vederbörande städers myndigheter.

För rikets lantmätare föranleder emellertid stadgandet i denna
paragraf, att exempelvis uppmätning, som sker i samband med uppgörande
av plan till ett vattenavledningsföretag, skall utföras enligt förordningens
föreskrifter, i händelse förrättningen utföres efter förordnande av
Konungens befallningsbavande, men att i motsatt fall bestämmelserna
i förordningen icke äro tillämpliga. Så blir för övrigt alltid fallet, då
förrättningar av sistberörda slag verkställas av lantbruksingenjör.

Nu berörda förrättningar äro emellertid av sådan beskaffenhet, att
det knappast kan anses påkallat att i fråga om dem i alla delar tillämpa
förordningens bestämmelser. Och vad angår mätningsman i stad torde
för honom ej allt för sällan inträffa, att han har att utföra arbeten av
den beskaffenhet, att tillämpning av förordningens bestämmelser i alla
delar icke är av behovet påkallat.

Det vill alltså synas, som om ordalydelsen av ifrågavarande stadgande
kunde i vissa fall giva anledning till en för vidsträckt tillämpning
av ifrågavarande författning.

Jämlikt bestämmelse i gällande instruktion är lantmätare skyldig
att även utan Konungens befallningshavandes förordnande upprätta karta
med beskrivning över avsöndrad lägenhet. Härvid komma alltså mätningsförordningens
föreskrifter att gälla. Om annan därtill kompetent
person utför samma arbete, är så däremot icke fallet. Därest en mätningsman
i den stad, i vilken han är anställd, verkställer en triangelmätning,
måste denna verkställas i enlighet med förordningens bestämmelser.
Utför han samma arbete i annan stad, är han däremot icke skyldig
att följa desamma. Nu förhåller det sig emellertid så, att ett stort antal

1(50

avsöndringar verkställas av andra än lantmätare och att det ofta inträffar,
att stad uppdrar uppmätning av större omfattning åt person, som icke är
anställd i dess tjänst. Det sistnämnda kan nästan sägas vara regel.
Här föreligga alltså stora områden, där författningen icke kommer att
ovillkorligen tillämpas, ehuru så givetvis borde ske.

Vad angår ovanberörda och därmed likställda fall, som komma
under stadgandet uti ifrågavarande paragraf utan att behov av tillämpning
av författningens bestämmelser förefinnes, är det givet, att några
större olägenheter därav icke äro att befara. Så synes däremot
vara fallet i fråga om ovanherörda arbeten, beträffande jordavsöndring
och uppmätningar, som verkställas av annan än lantmätare eller i stadens
eller samhällets tjänst anställd mätningsman. Om dessa arbeten
gäller emellertid, att de skola eller kunna antagas komma att användas
vid bestämmande av ägogränser.

Med avseende särskilt å uppmätningar inom städer och samhällen
må framhållas, att sådana, vare sig de utföras efter förordnande av
offentlig myndighet eller ej, ofta sedermera användas för upprättande
av förslag till stadsplan eller ändring av sådan. Och alldenstund fastställd
stadsplan är bestämmande för vad som skall hänföras till gatumark
eller kvartersmark, är det givet, att karta, som lägges till grund för
stadsplan, i stor utsträckning kommer att bliva avgörande för bestämmande
av ägogränser. Villkoret att sådan karta skall vara upprättad i
enlighet med bestämmelserna i förevarande författning synes både kunna
och böra uppställas fristående från de föreskrifter, som i andra avseenden
kunna finnas erforderliga rörande stadsplaners upprättande.

Med anledning av vad sålunda anförts finner jag mig böra föreslå
följande lydelse av

1 §■

Förord- Denna förordning avser planmätning och höjdmätning ävensom

kartas upprättande, arealuträkning samt utstakning och utmärkande av
omja mng. £g0gr£ns> ^är dylikt arbete utföres av lantmätare eller mätningsman i
stad eller samhälle på landet på grund av för dessa tjänstemän gällande
bestämmelser, så ock där det utföres av annan person på grund av förordnande
enligt lagen om fastighetsbildning i stad eller eljest, där arbetet
skall ligga till grund för bestämmande av ägogräns.

1«1

50 §.

Jämlikt 1 § i gällande nådiga instruktion för lantmäteristyrelsen
och rikets lantmätare den 22 oktober 1909 utgör ett av lantmäteristyrelsens
huvudsakligaste åligganden att i enlighet med samma instruktion
samt i lag eller särskilda författningar givna föreskrifter utöva tillsyn
över skiftes- och awittringsverken samt övriga grenar av rikets lantmäteriväsen,
och denna instruktion meddelar närmare föreskrifter rörande
sättet för utövande av dessa åligganden vad angår den verksamhet, som
bedrives av lantmäterikåren. 1 fråga om sättet för utövande av samma
åliggande beträffande inom städerna anställda mätningsinän och därmed
likställda funktionärer hava, under förutsättning att detta åliggande enligt
redan gällande bestämmelser tillkommer styrelsen, närmare bestämmelser
meddelats uti nådiga kungörelsen den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter
angående mätningsväsendet inom rikets städer och sådana samhällen
å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas.

Enligt denna kungörelse tillkommer det bland annat lantmäteristyrelsen: att

för vinnande av fullständighet, tydlighet och likformighet vid
mätningsarbetens utförande utfärda erforderliga allmänna eller för särskilt
fall gällande föreskrifter, modeller och formulär;

att på begäran meddela råd och upplysningar;

att i den ordning i instruktionen för lantmäteristyrelsen och rikets
lantmätare sägs förrätta inspektion samt att förordna tjänsteman vid
verket eller förste lantmätare att på ort och ställe verkställa undersökningar,
mätningar och andra åtgärder för utrönande av det sätt varpå
mätningsverksamheten bedrives; samt

att, därest anledning till anmärkning förekommer, vidtaga åtgärder
till vinnande av rättelse och att genom lämpligt vite, högst ett hundra
kronor, tillhålla i stads tjänst anställd tjänsteman eller person, som förordnats
till utförande av mätningsarbete därstädes, att fullgöra sina
åligganden.

Uti nu berörda kungörelse har vidare förordnats, att den närmare
tillsynen över stads mätningsväsende tillkommer byggnadsnämnden samt
att vad i kungörelsen stadgas om stad skall äga motsvarande tillämpning
i avseende å samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för
bebyggande skall iakttagas.

Till följd av bestämmelserna dels uti instruktionen för lantmäteristyrelsen
och rikets lantmätare dels i ovanberörda kungörelse vill det synas,

21—185007

162

som om någi''a särskilda föreskrifter med avseende å vare sig överinseendet
eller den närmare tillsynen över tillämpningen av ifrågavarande
förordning icke äro erforderliga åtminstone vad angår arbeten, som utföras
av lantmätare eller mätningsmän i stad eller samhälle å landet i
enlighet med för dessa tjänstemän gällande bestämmelser, så ock där
det utföres av annan person inom stad eller samhälle efter vederbörligt
förordnande, vilket givetvis ofta kan vara annat än sådant, som grundar
sig på stadgande i lagen om fastighetsbildning i stad. Det vill alltså
synas, som om bestämmelserna uti ifrågavarande delar skulle kunna inskränkas
till enbart angivande att i dessa ämnen skall gälla vad instruktionen
och ovanberörda kungörelse innehålla.

För den händelse emellertid att direkta bestämmelser anses böra
meddelas angående överinseendet och den närmare tillsynen över författningens
tillämpning, måste givetvis tillses, att dessa icke komma att
strida mot sistberörda författningar.

Vad allmänna verkställighetsföreskrifter angår torde det vara tydligt,
att behörighet att meddela sådana måste åtföljas även av befogenhet
att meddela föreskrifter för särskilda fall. Att så måste vara förhållandet
framgår redan av angelägenheten av att någon lätt tillgänglig
myndighet finnes, som kan medgiva avvikelse från de allmänna tillämplighetsföreskrifterna.
I övrigt bestyrker den dagliga erfarenheten svårigheten
för att icke säga omöjligheten av att uppehålla någon bestämd
gräns mellan allmänna föreskrifter och sådana för särskilda fall. Borttagande
av behörighet att meddela föreskrifter för särskilda fall komme
för övrigt att medföra att styrelsen, då eftersättande av de allmänna
föreskrifterna ägt rum, icke skulle hava annan möjlighet för att åstadkomma
rättelse än att anlita åtalsvägen, något som givetvis bleve synnerligen
otillfredsställande särskilt för tjänstemännen.

Med inrymmande åt lantmäteristyrelsen av befogenhet att meddela
allmänna verkställighetsföreskrifter har avsetts att åvägabringa största
möjliga likformighet vid förordningens tillämpning. Med hänsyn till förhållandena
inom de större städerna har kommissionen emellertid föreslagit,
att Konungen må på därom gjord framställning i fråga om visst samhälle
utfärda särskilda bestämmelser. Såsom skäl härför har kommissionen
framhållit, att någon rubbning i den med förslaget avsedda enhetligheten
ej behövde äventyras, då Kungl. Maj:t för bifall till samhälles framställning
i nu ifrågavarande hänseende uppenbarligen måste kräva, att
de för samhället föreslagna särskilda bestämmelser i huvudsak överensstämde
med lantmäteristyrelsens allmänna föreskrifter.

Även om man bortser från det egendomliga, som ligger däri, att

Kungl. Maj:t under ovan angivna förutsättning skulle förbehålla sig att
göra undantag från föreskrifter, som uppdragits åt centralt ämbetsverk
att meddela, faller emellertid i ögonen, att nyttan med denna anordning
måste bliva ringa om ens någon. Innebörden av densamma bleve givetvis
endast den, att vissa städer finge sina tillämplighetsföreskrifter utfärdade
av Kungl. Maj:t, under det föreskrifter ''av huvudsakligen enahanda
innehåll för landet i övrigt komme att vara meddelade av lantmäteristyrelsen.
En sådan anordning synes icke tillfredsställande.

Vad härefter angår den närmare tillsynen torde böra uppmärksammas,
att förste lantmätarnas åligganden och ställning till över- och
underlydande är och bör lämpligen regleras genom lantmäteriinstruktionen.

På grund av vad sålunda anförts och under förutsättning, att direkta
bestämmelser rörande ifrågavarande ämnen anses böra meddelas
uti ifrågavarande författning, tillåter jag mig föreslå följande lydelse av

50 g.

Överinseendet över tillämpningen av denna förordning utövas av Tillsyn.
lantmäteristyrelsen, som det tillkommer att i enlighet med grunderna i
densamma meddela erforderliga allmänna eller för särskilt fall gällande
verkställighetsföreskrifter.

Den närmare tillsynen över förordningens tillämpning tillkommer i
fråga om samhälle, inom vilket eller för vars räkning i förordningen avsett
arbete utförts, byggnadsnämnd, där sådan finnes, men eljest skola
bestämmelserna i gällande instruktion för lantmäteristyrelsen och rikets
lantmätare lända till efterrättelse.

Vad sålunda stadgats gälle icke, där i lag eller författning är eller
varder annorlunda förordnat.

1(51

Herr Sitdergreus reservation.

Våra svenska städer hava sedan urminnes tider i mätningshänseende
intagit en från landsbygden skild ställning, vilket har varit en naturlig
följd av stadsmarkens säregna karaktär.

Denna skillnad mellan stad och land har ytterligare framhävts genom
bestämmelserna i den nya lagen om fastighetsbildning i stad, varigenom
bl. a. städernas jorddelningsväsen blivit på ett fullt fristående
sätt reglerat i rent rättsligt hänseende.

Genom nådiga kungörelsen den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter
angående mätningsväsendet inom rikets städer m. in. har lantmäteristyrelsen
fått sig ålagd viss tillsyn, över att de i nyssnämnda lagupptagna
stadgandena i rent formellt hänseende vinna efterföljd. Visserligen
kunde man att döma av ordalydelsen få den uppfattningen, att
även tillsynen i tekniskt hänseende lagts under lantmäteristyrelsen, men
en sådan tolkning torde få anses vara utesluten, då det givetvis ej varit
avsikten att föregripa den utredning angående ny mätningsförordning,
som 1917 års lantmäterikommission erhållit i uppdrag att verkställa.

Något allmänt överinseende över städernas mätningsväsen i tekniskt
hänseende har sålunda ej funnits, utan varje särskild stad har, i
regel genom sin byggnadsnämnd, utövat den kontroll och tillsyn, som
ansetts nödig.

Att städernas mätningsväsen behöver underkastas ett statligt
överinseende även i tekniskt hänseende torde emellertid ej kunna förnekas.

Kommissionens majoritet har också i nu föreliggande förslag till
mätningsförordning enats om att föreslå lantmäteristyrelsen såsom överinseende
myndighet även i nyssnämnda avseende. Den har emellertid
ej nöjt sig härmed utan därjämte lagt i styrelsens hand en befogenhet
att utfärda vissa allmänna verkställighetsföreskrifter.

Om alla de tekniska förfaranden, vilka kräva ett statligt reglerande,
funnits upptagna i förordningen, skulle givetvis en sådan ytterligare
befogenhet ej hava behövt tilldelas lanmäteristyrelsen. Orsaken
härtill skulle sålunda kunna vara att söka i en känsla av att förordningen
vore i vissa avseenden ofullständig. Denna ofullständighet är
emellertid fullt avsiktlig, vilket tydligt framgår av motiven, där det närmare
angives, i vilka hänseenden dylika verkställighetsföreskrifter är*
önskvärda. Vad som gjort, att vissa områden uteslutits ur förordningen,
synes alltså vara, att majoriteten ansett, att en reglering inom dessa

områden är av jämförelsevis ringa betydelse från statens synpunkt Hett.
Detta skulle återigen förutsätta, att nämnda befogenhet hos lantmäteristyrelsen
ansetts nödig och lämplig från städernas egen synpunkt.

Den fria utveckling, som mätningsväsendet undergått i våra städer,
har varit ej blott städerna utan mätningstekniken över huvud till betydande
gagn. Nya rön, vunna i det vetenskapliga eller det praktiska arbetet,
ha här kunnat prövas utan hinder av snäva regler, och de resultat, som
på detta sätt uppnåtts, hava omedelbart kunnat utnyttjas till båtnad
lika mycket för det praktiska behov, stadsmätningen har att tillgodose,
som för de olika metodernas försätta utformning och förbättring. — Genom
lantmäteristyrelsens överinseende, sådant det nu är föreslaget, skulle
städerna ha att motse eu mängd detaljerade föreskrifter bl. a. rörande
användning av vissa instrument och redskap samt begagnande av vissa
formulär för kartors och beskrivningars upprättande m. m. På detta
sätt insnört i trånga former skulle städernas mätningsväsen med därav
beroende verksamhetsgrenar säkerligen bliva mindre smidigt och lämpat
efter lokala förhållanden samt dessutom komma att verka mindre befruktande
på hela mätningsväsendets utveckling, än om städerna fingo
behålla sin hittillsvarande rätt att själva ordna de tekniska detaljerna
i fråga om sina mätningar.

Att städerna hysa en berättigad misstro mot lantmäteristyrelsens
förmåga att meddela lämpliga föreskrifter särskilt rörande sådana frågor,
som stå i samband med städernas bebyggande, torde med hänsyn till
styrelsens hela organisation ligga i öppen dag och har även ofta framhållits.
Om över huvud taget allmänna verkställighetsföreskrifter i avseende
å t. ex. kartor och beskrivningar till stadsplaner, tomtindelningar
o. d. äro behövliga, vilket knappast torde vara fallet, ligger det givetvis
närmare till hands, att i stället kungl. byggnadsstyrelsen får sig anförtrott
att utfärda dylika bestämmelser.

Beträffande lantmäteristyrelsens lämplighet att handhava utfärdandet
av detaljerade bestämmelser i avseende å höjdmätning må till en
början erinras därom, att städernas avvägningar så gott som uteslutande
stå i samband med byggnadsverksamheten, varför här gäller, vad ovan
anförts. Dessutom bör framhållas, att den i motiveringen betonade omständigheten,
att vattenfallsbyggnader och andra åtgärder för vattenrättens
tillgodoseende numera erhållit en omfattande utsträckning, ej kan
vara ett vägande skäl, för att närmare bestämmelser i detta avseende
böra utfärdas av lantmäteristyrelsen. Tvärt om torde i detta fall Vägoch
Vattenbyggnadsstyrelsen eller Vattenfallsstyrelsen eller Hydrografisk
—meteorologiska anstalten i första hand böra ifrågakomma.

Genom ett bifall till kommissionsmajoritetens förslag, varigenom
lantmäteristyrelsen skulle erhålla befogenhet att utfärda allmänna verkställighetsföreskrifter,
skulle sålunda icke blott städernas självbestämningsrätt
väsentligen kringskäras, vilket synes betänkligt, särskilt med
hänsyn till att städerna i motsats till landsbygden själva bekosta sina
mätningar, utan även det statliga reglerandet av landets mätningsväsen
komma att handhavas på ett sätt, som ej i alla hänseenden torde vara
det lämpligaste.

Härtill kommer att kommissionens beslut angående överinseendet
dikteras av en majoritet, inom vilken ingen representant för städernas
speciella intressen varit att finna. Denna omständighet är så mycket
mera värd beaktande, som från representativt stadshåll t. ex. Svenska
Stadsförbundet och Svenska Kommunal-Tekniska Föreningen fyrfaldiga
gånger kraftigt gjorts gällande, att städerna borde lämnas största möjliga
frihet i fråga om ordnandet av sina stadsplane- och mätningsförhållanden.

Då stadsmätningsteknikens nuvarande höga ståndpunkt uppnåtts
huvudsakligen tack vare den utveckling, som densamma undergått inom
Tyskland, torde det vara av intresse att något beröra förhållandena i
detta land. T de sydtyska städerna handhaves mätningsväsendet helt
och hållet som en statsuppgift och ledes till följd därav i allmänhet efter
de mätningstekniska bestämmelser, som gälla för landet i övrigt. I
Preussen har däremot utvecklat sig ett fullt självständigt mätningsväsen
inom städerna. Av framstående fackmän t. ex. Alfred Abendroth, Vermessungsdirigent
bei der Landesaufnahme in Berlin, framhålles att de
fristående Preussiska kommunala mätningsinstitutionerna stå i främsta
ledet bland dem, som kunna tillgodoräkna sig förtjänsten av det moderna
mätningsväsendets på samma gång förenklade och förfinade metodik,
samt att det kommunala mätningsväsendet i flera hänseenden givit
uppslag till allahanda förbättringar i den statliga mätningsorgapisationens
teknik och sålunda haft ett synnerligen gynnsamt inflytande på
landets mätningsväsen i sin helhet. Då sålunda Preussen, med sin tendens
att i stor utsträckning vilja ingripa statligt reglerande på så gott
som alla samhällslivets områden, dock ansett sig böra överlämna åt
städerna att själva handhava och ordna sina mätningsförhållanden, synes
detta utgöra ett synnerligen gott stöd åt min förut uttalade uppfattning,
att lantmäteristyrelsens överinseende över städernas mätningsväsende
bör begränsas till att omfatta endast en tillsyn över att mätningsförordningens
föreskrifter vinna efterföljd.

På grund av vad ovan framhållits, får jag föreslå, att sista styc -

ket i 50 §, sådan den av kommissionens majoritet föreslagits, måtte utgå
och paragrafen sålunda erhålla följande lydelse:

50 §.

Där ej i lag eller författning är eller varder annorlunda föreskrivet,
gälle, att den närmare tillsynen över förordningens tillämpning utövas
i fråga om samhälle, inom vilket eller för vars räkning i förordningen
avsett arbete utförts, av byggnadsnämnd, där sådan finnes, men
eljest av vederbörande förste lantmätare, ävensom att överinseendet över
tillämpningen utövas av lantmäteristyrelsen.

168

Herr Myrbergs reservation.

Mot den under rubriken äldre bestämmelser lämnade historiken beträffande
mätningsförordningar har jag att anmärka, att därav ej tydligt framgår
att stadsmätningen åtminstone såvitt synes framgå av arkivhandlingar i
väsentligt avseende intog en fullt fristående ställning i förhållande till
lantmäteriregimen under äldre tider. För Stockholms stad finnes i stadens
s. k. Embetsbok d. v. s. en för varje år fortsatt förteckning på stadens
tjänstemän, omnämnas som stadens

tomptmätare 1552—1571.

1573—1579.

1582—1585.

1586—1597.

1599—1607.

1608.

1609—1610.

1611.

1612—1629.

1630—1636.

1637.

Sigfrid Danielsson,

Mårthen Persson,

Pälle Persson,

Lasse Mölnare,

Lasse Matsson Ståle,

Hinrich Pädhersson,

Påvel Pedhersson,

Peder Jacobsson,

Påvel Pedhersson,

Uhno Olofsson,

Anders Torstensson, Ingeniör.

Från och med 1638 kallas Torstenssons embete ej längre tomptmätare,
utan ingeniör. I olikhet med stadens andra tjänstemän hava
dessa tomptmätare varit fackmän, ty de ombyttes icke årligen som de
andra stadsämbetena.

I den medeltida embetsboken, som börjar 1419, omtalas 1419 fyra
»positores limitum» eller tomtreglering smän; senare under medeltiden kallas
dessa syllasättare.

Benämningarne på dessa männen voro sålunda i nu nämnd ordning

Tomtregleringsmän

Syllasättare

Tomptmätare

Stadsingeniör.

Förutom Andreas Torstensson hava vidare följande personer varit
stadsingeniörer i Stockholm:

Hendrich de la Vallée ....	/ n	1656-	-	1676
Johan Holm lbit,rMaIldc'' • • • (ordinarie . . . .	15/9	1671- 1676-	-24/9	1676 1693
.lohan Cortman.......	25/o	1693-	- /s	1709
Börje Hagh.........	/.3	1709-	- / 9	1717
Petr. Ti Barns........	/	1717-	-28/4	1748 (sista datat osäkert)
Magnus J. Torslundh.....	20/4	1748-	-79	1771
Hieronymus von der Burg d. ä.	n/io	1771-	-30/6	1811
Hieronymus von der Burg d. y.	2 V 9	1811-	—2S/2	1837
Måns Otto Wallborg Christiernin	27/2	1837-	_29/7	1844
August Wilhelm Wallström . .	r37l2	1844-	-6/2	1874
Johan Rudolf Brodin.....	”1»	1874-	-13/4	1884
Herman Ossian Arvid Ygberg .	*h	1884-	-37l2	1913 och för närvarande
August Emanuel Påhlman . .	7i	1914	stadsingeniör.

Samtliga dessa Tomtregleringsmän, Syllasättare, Tomptmätare och
stadsingeniörer hava varit stadens tjänste- eller ämbetsmän och lytt under
stadens styrelser de olika tiderna, åtminstone såvitt vidtagna efterforskningar
torde kunna giva vid handen.

Stadsingeniörerna lydde under följande myndigheter

1636—1672 Byggningskollegium,

1673—1821 Byggnings- och ämbetskollegium,

1822—1849 Politi-, Byggnings- och Ämbets-Kollegium,

1850—1874 Handels- och Ekonomikollegium.

Därefter har stadsingeniörskontoret vad tomtmätningar beträffar
lytt under byggnadsnämnden (jämlikt byggnadsstadgan).

Av de förpliktelser, som stadsingeniören hade att följa, må anföras
l:o) följande utdrag ur »Edsformulär 1717—1805».

»Jag skall och wara Hans Kongl. Maj:tt min allernådigste Konung
eu Huld, trogen och redelig tjenare och undersåtare och alla det Höga
Kongl. wäldet tillhöriga rättigheter och förmåner effter yttersta förstånd
och förmågo i acht taga och försvara; lag skall och på det högsta låta
migh angeläget wara att främja och befordra alt det som Kongl. Maj:tt
uti en eller annan måtto till trogen tienst och nytta länder, hindra och
afwärja Hans Maj:tts och Des Rijkes samt denna Stadzens skada och
fördärf, gifwandes i tijd tillkiänna om jag märker någet sådant å färde
wara; därnäst skall iag wara Hans Excelks H:r Öfwerståthållaren och
Borgmästare och Råd sampt:e mine förmän, hörig och lydig, uti alt hwad

22—185007

170

de min på Kongl. Majttts och Stadsens wägnar biudandes och befallandes
warda, såsom elliest all tillbörlig respect, allra och wördnad bewijsa, men
uti synnerhet skall iag uti detta mitt anförtrodda Ingenieurs Embete
förfärdiga och hafwa correcte Geometriske Planter, grundriktningar och
Iordeböcker öfwer alla denna Stadsens tillhöriga ägor både i Staden och
på Mallmarna, så och Generaliter öfwer Huus och gårdar i hwart qvarter
belägna, hwilket alt noga registrerat iag uti Stadsens Archivo, men Copier
deraf i Embetz Collegio inlägga skall, som wid påfordran framwijsas
kunna, Holandes iag och alla de öfriga Tompterna, huus och gårdar som
inom Stadsens District begrepna och ännu icke med Tompteören belagde
äre, gienast och utan försummelse anteckna och till wederbörande att
taxeras lefwerera låta, därnäst skall iag och så laga, att alla de gatur
och gränder så i staden som på Mallmarne som behöfwas att Steenläggias
måga i rättan tijd utstackade och med Steen och gruus tillförseli försedde
blifvva, tillseendes iagh noga, att det arbetet rätt och behörigt af wederbörande
drifwit och förrättat warda; lag skall och icke wettandes efterlåta
private Personer någon tomt af egen myndighet till sig att taga,
mindre sielf något av Stadsens Tord mig eller androm tilldeela förrän
der till skrifteligit tillstånd af Låfl. Embetz Collegio gifwit warder, och
tå derwid noga observera regulariteten Stadsens Publique eller andra
private Personers interesser, så lagande att ingen oreda af mitt förwållande
orsakas må, här hoos utlåfwar iag och en noga Specifikation
och anteckning på alla ödes och obygda Tompter så i Staden som på
Mallmarne till Borgmästare och Råd att ingifwa, på det man därmed
efter hållen ransakning i föllie af ordinantierne procedera och fortfara
kan, då iag effter fallen resolution pådrifwa skall att detsamma, exeqverat
blif:r, som där uti förmäles; Sidst förplichtar iag mig wed buse- och
gärde trätor opartisk att hålla, icke för mutor eller gåfwor, wänskap eller
rädhoga skull, någon mera eller mindre tillmäta, än han effter sina brefz
lydelse hafwa bör; detta alt will och skall iag troligen effterkomma som
en upprichtig och rättwijs tienare wähl ägnar och anstår, utan all påfund
och arga list.

2:o) »Kongl. Maj:ts Instruction för Stads Ingenieuren i Stockholm.
Gifwen Stockholm i Råd-Cammaren den 13 Julii 1736.

§ 1.

Stads Ingeniuren bör uti sitt Contoir hafwa i god ordning förwarade
Stadsens författade Tomte Böcker, samt tilförlåteliga och pålite -

171

liga både Generel och Speciele Chartor och Planer öfwer Stockholms
Stad och Förstäder som utwisa så wäl Stadsens district till Land och
strand, som liwars och ems enskylte Egendom; uppå hwilka Chartor och
Planer, samt med dem som årligen renoverade warda, Ingenieuren
åligger åt författa wederbörliga Specificationer, hwarefter Bygga ings
Collegium hwart åhr uti Januari i Månad kan uti Contoiret förrätta Inventering,
och bör han icke utur Contoiret, ifrån sig lämna någon hwarken
Generel eller Speciel Charta eller Plan, innan han dertill ärhållit Byggnings
Collegii .tillstånd, och dessutom, deremot försedt sig med wederbörandes
Rewers.

I Lika måtto åligger Stads Ingenieuren, åt öfwer alla Stränder
hafwa förfärdigade Chartor, som utwisa Strand Desseinerne, uppå hwilka
Chartor, han hwart tredie åhr, bör anteckna huru långt Stranden blifwit
utfyld, hwarom Ingenieuren dessutom bör wid Inventeringen gifwa nödig
berättelse till stadsens Byggnings Collegium, och wara tillstädes när
Collegium hwart tredie åhr, alla Stadsens strander i ögnasiekte tager.

§ 3.

Wid alla afmätningar och Tomters utstakande till nybyggnad, bör
Stads Ingenieuren för all ting taga i aclit huru Gatorne kunna derwid
reguleras och rättas; samt sådant uti Byggnings Collegio tillkiänna gifwa,
Och bör han ingen Tomt till rättelse eller efterlefnad för wederbörande
utstaka innan han dertill erhållit Byggnings Collegii ordres.

§ 4.

När den som erhållit tillstånd till Nybyggnad sig hos Ingenieuren
om Tomtens utstakande angifwer åligger Ingenieuren ofördröideligen och
innan någon Dessein till Byggnad fastställes Tomten efter Bref och
Documenter till dess rätta Linieer uti Ägarens och Grannarnes närwaro
utstaka och sedan med dess berättelse till Collegium inkomma.

§ 5.

Sedan Byggnings Collegium till Stads Ingenieuren remitterat de
twistigheter, som Grannar emellan uppkommit, om Tomters rätta skid jo
Lineer, eller annat mera, så åligger honom åt med Tomte Böckerne och

172

de äldre i Contoiret befintelige Designationer, noga jämföra sådane twistige
Parters i händer hafwande Documenter och Fastebref; och sedermera
öfwer samma ärende en omständelig Relation med bifogad tydelig afmätning
eller Designation, till Collegium avgifwa. Hwarwid han jämwäl
har åt taga i acht Invad så wäl Byggnings Ordningen som denna dess
Instruction i öfrigit om publique Desseiner, och Gators samt Quaxters
reglerande, påbiuder och föreskrifwer; på det Byggnings Collegium wid
besichtningarne må om alt sådant kunna dess redigare undersöka.

§ 6.

Då någons begiäran åt få intaga en eller annan Stadsens ödes
Platser emot Tomtörens erläggande warder till Stads Ingenieuren remitterad,
åligger honom åt samma Plats eller Tomt utan drögsmål afmäta
samt öfwer den samma wederbörlig Designation uprätta, och deruti beskrifwa
Tomtens eller Platsens belägenhet, dess quadrate innehåll och af
hwad förmåner eller beswärligheter den samma i anseende till Situationen
består: noga i acht tagandes, om en sådan till privat hägnad begiärd
Tomt kan till Stadsens eller publici mera nytta wara Benande och i
sådant fall det samma uti Byggnings Collegio anmäla.

§ 7.

Stads Ingenieuren åligger åt hafwa sorgfälligt inseende öfwer all Gatuläggning
innom Stockholms Stads Staquet; samt derwid noga i acht taga
åt Gator och Gränder icke blifwa onödigt wijs till Husägarnes olägenhet
förhögde: såsom och åt wattnafloppen icke blifwa i oträngt måhl eller
annars än då högsta nödwändigheten sådant fordrar, förändrade med
mera som Byggnings Ordningen tydeligare förmår.

§ 8.

All wärckställighet af Domar och öppne Resolutioner, som på
Ingenieurens giöromåhl ankommer, bör han förut i Byggnings Collegio
tillkiänna gifwa.

§ 9-

Ingenieuren åligger åt wid alla Designationer öfwer Hus och Tomter,
gifwa tillkiänna om något till publici och Stadsens skada och nackdel
derwid finnas skulle. Börandes alla transporter så af bebyggde som

obyggde tomter av honom i eu wiss Bok förutan Tomte Boken annoteras;
såsom och när någon ofrij Tomt till frij grund inlöses, den noga anteckna
med prijset och af liwem den blifwit kiöpt och till den ändan tillställas
honom alla Fastebref åt innan de underskrifwas sådant annotera, och
nedre i brädden påskrifwa ordet annot:t med sitt namn derunder. Datum
ut supra.

FRIEDRICH.»

Beträffande instruktioner för stadsingeniörens överordnade myndigheter
må anföras

l:o) Transsumt ur Kong!. Maiptz Förordning Öfwer Stockholms
Stadz Styrelse. Stockholm 1672 I2/12. (Tryckt 1673).

»Embetz Borgmästaren med sine tilordnade Colleganter, skal medh
Byggningzwäsende och Manufacturerne hafva åt beställa, hafvandes inspection
öfwer alla Stadzens publique Wärck och Byggningars aff nyo
förfärdigade, reparation och ordinarie underhåld, såsom och öfwer regulerande,
prydnad!! och reenhållande, som Staden och publico till commoditet
och nytta lända kan; theslijkest öfwer privat Huus upbyggiande inseende
hafwa, åt af then som bygger, hwarken i nederrijfwande eller igen upbyggiande,
Staden och then allmenne beqwämligheeten, eller hans Grannar
och Naboer någon skada och afschaknadh tilfogadt warder, hafwandes
under sin wårdnadh och inspectiion alla Stadzens egne Huus och Tompter,
Tegelbruuk, Muulbeet och annor fast ägendomb, ehwad nampn the hafwa
kunna, som innan Staketet begripne äre och Staden tilhöra, tilseendes åt
alt sådant först til Stadens nytta anwändes, och thet något thär aff
mistas kunde, til ingen privat uthan nöijachtigt och skiäligt wederlagh
ifrån Staden affhändt warder; låtandes öfwer alt sådant richtige Geometricke
Desseiner och affrijtningar förfärdiga, och i böcker inbinda och
registrera.»

2:o) Memorial till Öfverståthållaren ang. embets- och Byggn. Borgmästarens
skyldigheter. Dat. 13 februari 1718. — — — — — —
3:o) Har han inseende på Stadz Ingenieurens Contoir, så att icke
allenast det hålles i behörigt skick och ordning, utan och åt Ingenieuren
åhrligen författar och upsättes geometriska chartor och grundritningar
öfwer Stadsens Stränder, Platser och tomter, jämbwähl och giör richtiga

Designationer öfwer alla private tomter, som säljas och kiöpas. Åliggandes
och Borgmästaren, åt wid angelägne både publiqne och private
besichtningar jämbwähl sig infinna, samt och noga tilse, åt då någon
Stadsens tomt försäljes, Staden sitt wärde och betalning derförr må
åthniuta: så och åt 30:de Penningar ärläggas och kommer Staden til
godo, så offta någon fast ägendom på ofri tomt, ifrån denna til den
andra Inwåhnaren förhandlas. — — —»

Att sålunda tomtmätningar å tjänstens vägnar skulle vara beroende
av lantmätarnes »lediga stunder» (något som visserligen ej direkt uttalas,
men vars tendens i motiven synes framskymta) synes sålunda åtminstone
vad Stockholm beträffar icke vara riktigt. Ej heller torde inom andra
städer tomtmätningar hava utförts av lantmätare åtminstone i allmänhet
ej i egenskap av tjänstemän under lantmäteriväsendet. Någon eller några
enstaka tomtmätningar lära före fastighetsbildningslagens tillkomst hava
utförts av lantmätare, som lyckats erhålla Konungens Befallningshavandes
förordnande, men då Konungens Befallningshavande enligt gällande författning
ej hade någon skyldighet att pröva befogenheten därav vid en
framställd begäran, utan lagligheten av ett dylikt förordnande endast lär
få prövas av lantmätaren (vilket ytterligare styrkes därav, att Konungens
Befallningshavande i enstaka fall t. o. m. lämnat förordnande att verkställa
triangel- och polygonmätning över större samhälle) och dessa förordnanden
äro så fåtaliga i förhållande till alla verkställda tomtmätningar,
så torde de endast vara att betrakta som experimentella undantagsfall.
Då emellertid i motiven kommitténs egen framställning av äldre bestämmelser
synes vara inriktad på att framställa stadsmätningen i äldre tider
såsom huvudsakligen utgörande en del av dåvarande lantmäteriväsendet i
allmänhet samt kommittén även åberopar skiftesstadgekommissionens
yttrande av den 8 juni 1917 över lantmäteristyrelsens förslag till mätningsföreskrifter
varvid framhållits, att tidigare alla åtminstone mera omfattande
mätningar i städerna skulle ha utförts av lantmäteripersonalen,
har jag genom framläggandet av historiska fakta velat visa att, såvitt
Stockholm beträffar, detta synes vara oriktigt. Synar man Stockholms
stadsingeniörskontors kartarkiv, skall man finna, att även vad själva kartmaterialet
beträffar knappast någon karta (med undantag av äldre kartor
över inkorporerade områden för de tider dessa hörde till landsbygden),
utförts av lantmäteripersonalen. Områden, som förut hört till landsbygden,
ha sannolikt i allmänhet inom städer under denna tid uppmätts
av lanmätare, men, då de sedemera kommit under stadsstyrelse, ha för
dessa områden sannolikt de skarpare nymätningarna verkställts av städernas
egna tjänstemän, så att man torde helt säkert för de flesta fall

vaga påstå att områden, då de hört under städerna, utförts av städernas
egna avlönade tjänstemän, men att en mängd lantmäterikartor över stadsområden
kunna finnas från de tider dessa områden hörde under landet,
samt att i liera fall för städernas mest i periferien belägna ytterområden, som
brukas som lantegendomar och som till arealen kan övergå stadens yta
i övrigt, några skarpare nymätningar ännu ej funnits skäl för att företaga.

Vidare ber jag att få vända mig emot nedanstående av lantmäterikommissionen
åberopade men oemotsagda uttalande i skiftestadgekommissionens
samma utlåtande, vari uttalas att inga legala förrättningar,
däri mätning ingått, hittills med laga vitsord kunnat verkställas av andra
än lantmätare samt att icke någon jorddelningsförrättning av beskaffenhet
att böra fastställas för att äga vitsord, hade annan än lantmätare hittills
varit behörig verkställa.

Stadsplanelagens 4 § stadgar när enligt denna lag tomtindelning
eller ändring i tomtindelning skall verkställas. Samma lags 3 § stadgar
förutom att tomtindelning i vissa fall skall underställas Konungens prövning,
i andra stycket bland annat följande: »I andra fall tillkommer det
stadens byggnadsnämnd att ''handlägga frågor om kvarters indelande i
byggnadstomter; dock vare nämndens beslut ej gällande innan det blivit
av Konungens Befallningshavande fastställt». Med anledning bland annat
av 3 § har vidare i en Kongl. Förordning av den 31 augusti 1907
förordnats bland annat följande i dess § 2: »Innan byggnadsnämnden
fattar beslut angående hos nämnden väckt förslag om kvarters indelande
i byggnadstomter, skall åt ägare av mark, som av förslaget beröres, lämnas
tillfälle att inför nämnden yttra sig över förslaget.» Alltså måste hos
nämnden förslag kunna väckas om tomtindelning. Vilka tjänstemän, som
nämnden har till sitt förfogande för utarbetande av dessa tomtindelningar
framgår av byggnadsstadgan, som dels i § 3 mom. 4 föreskriver att stadsingenjören,
där särskild sådan är antagen i avseende å de frågor, som
höra till hans befattning, skall vara tillstädes vid nämndens sammanträden
med rättighet att i överläggningarna, men ej i besluten deltaga,
samt att, där han det äskar, få sin mening till protokollet antecknad,
och dels i byggnadsstadgans § 5:

1) »Frågor om vilka tjänstebiträden byggnadsnämnden skall hava
till sitt förfogande, om arvoden åt nämndens ledamöter och biträden samt
om övriga för bestridande av nämndens utgifter erforderliga medel avgöras
av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmänna rådstugan.

2) Nämnden antager och entledigar sina tjänstebiträden, där ej i
kyggnadsordningen angående en eller flera bland dem annorlunda bestämmes.
»

176

Dessa av stadsfullmäktige givna föreskrifter återfinnas i sin tur i
de av stadsfullmäktige antagna och sedan i behörig ordning fastställda
byggnadsordningarna och instruktionerna för stadsingenjörerna, som i
regel torde innehålla, att dessa skola uppgöra och utarbeta förslagen till
tomtindelningar. Den allmänna gången är den, att stadsingenjören utarbetar
tomtindelningen och denna antages eller återremitteras för omarbetning
av byggnadsnämnden. Sedan denna emellertid godkänts av
byggnadsnämnden, fastställes densamma av Konungens befallningshavande.
Här i Stockholm är en dylik tomtindelning sedan åtskilliga år tillbaka
så i detalj till sitt läge bestämd och slutgiltigt fastställd, att i nästan
alla fall alla tomthörnspunkter blivit bestämda i det antagna koordinatsystemet.

Att skiftestadgekommittén under dylika förhållanden ej ens synes
vilja betrakta en tomtindelning som en legal jorddelningsförrättning torde
vara ägnat att göra detta skiftestadgekommissionens uttalande mindre
värdefullt.

I samma uttalande av skiftestadgekommissionen, vilken detalj även
åberopats, vill denna göra gällande, att städernas inordnande under lantmäteristyrelsen
redan hade skett genom lagen om fastighetsbildning i stad,
och anföres som bevis härför följande:

»Om t. ex. i stads tjänst anställd mätningsman förordnades att
verkställa ett laga skifte, vore han naturligtvis pliktig att därvid följa
samtliga de föreskrifter, vilka vinna tillämpning, om skifte verkställes av
lantmätare. Och då enligt gällande instruktion för lantmäteristyrelsen
och rikets lantmätare lantmäteristyrelsen hade att utöva tillsyn över skiftesverket
(den legala jorddelningen) och övriga delar av rikets lantmäteriväsen,
vore han såsom skiftesförrättare underordnad lantmäteristyrelsen,
ty i och med det att andra mätningsteknici än lantmätare erhöllo befogenhet
att verkställa vissa legala jorddelningsförrättningar, komme de
uppenbarligen att sortera under lantmäteristyrelsen. Att de vid förrättningar,
varom nu vore fråga och vilka av dem verkställdes, bleve, sedan
den berörda nya lagen trätt i kraft, därest nuvarande mätningsbestämmelser
då alltjämt gällde, skyldiga följa samma bestämmelser, torde jämväl få
anses otvivelaktigt.

Att särställa dem, då nya sådana föreskrifter meddelades, syntes
däremot icke böra ifrågakomma.»

Fastighetsbildningslagen avsågs ju av dess lagstiftare att i eu särskild
lag sammanföra allt som berörde fastighetsbildning i stad, så att
dess bestämmelser ej skulle vara beroende av de för landsbygden gällande
föreskrifterna särskilt beträffande mätningsmännens fullständigt obundna

177

ställning i förhållande till lantmäteriorganisationen. Att i vissa rena tekniska
detaljfrågor särskilt beträffande städernas yttre landområden i vissa fall
skiftesstadgans föreskrifter enligt Fastighetsbildningslagens 6 kap. 1 § »i
tillämpliga delar» skulle lända till efterrättelse, innebär icke att därmed
måste avses att någon som helst redovisningsskyldighet av förrättningar
skulle behöva förekomma, då dessa ej kunna anses vara tillämpliga på
stadsförhållanden. Dessutom har i lag bestämts för städerna ett särskilt
fastighetsregister, som väsentligt skiljer sig från jordregistret för landet.
Redovisningen av förrättningar för mätning och fastighetsbildning böra
i sin helhet finnas på samma ställe som alla andra under byggnadsnämndens
vård varande mätningshandlingar, vilka ju numera måste förvaras
i brandfasta arkiv, och registreringarna över rågångars fastställande och
de inom städer sällsynta laga skiftena införas bland annat i fastighetsregistret
för stad i stället för att redovisas inom en utomstående styrelse,
vilket ej bör vara tillämpligt för städerna. Även den rent yttre uppställningen
av fastighetsbildningslagen tyder ju på att tillämpligheten för
dessa förrättningar ej avsågs att i ena eller andra hänseendet innebära
dessas inrangerande under lantmäteriorganisationen, ity att 6 kapitlet ej
då hade inrangerats under fastighetsbildningslagen utan dess paragrafer hade
då i stället införts under skiftesstadgan. Det krav, som före fastighetsbildningslagens
tillkomst framhölls för ett fullständigt åtskiljande av
fastighetsbildning i stad, från de för landet gällande bestämmelserna, avsag
ett verkligt särskiljande och ej endast dispositionen för lagens uppställning.

Vid utarbetandet av det föreliggande av lantmäterikommitténs majoritet
antagna förslaget till mätningsförordning har i tekniska detaljfrågor
i allmänhet stor hänsyn tagits till de krav, som för städernas vidkommande
kunna vara önskvärda, men i flera fall ha från lantmäterihåll
meningar, som i väsentlig grad avvika från städernas intressen, hävdats
allt i synnerhet för att få mätningsförordningen att gälla för såväl
stad som land. Lantmäteristaten utgör en fast organisation, där samtliga
tjänstemän uteslutande lyda direkt eller måhända i andra eller tredje
led under lantmäteristyrelsen. Mätningsmännen i städerna stå däremot
i lydnadsförhållanden under respektive städers myndigheter och kunna
svårligen i samma tjänsteåliggande samtidigt lyda under lantmäteristyrelsen.
Det gäller för städerna att få sina arbeten utförda efter de bästa
för dem lämpade möjligheter, oavsett om de därvid överensstämma eller
skilja sig från motsvarande arbetens bedrivande å landsbygden eller till
och med i andra städer. Och då i stort sett likväl stad och land i
många fall beträffande mätningsväsendet och fastighetsbildningen stå i

23 —18.1007

motsatsförhållande till varandra, något som även statsmakterna de fäkta
erkänt i och med stiftandet av en från landsbygdens motsvarande föreskrifter
i väsentliga delar vitt skild fastighetsbildningslag, synes det rationella
häri vara att taga steget fullt ut även i avseende på mätningsförordningen
och därvid fastställa eu särskild mätningsförordning för
stad och en annan i vissa avseenden avvikande mätningsförordning för
landet.

De allmängiltiga bestämmelserna om finmätning och vanlig mätning
torde böra gälla både stad och land, så att mätningarna såväl i
stad som å land kunna klassificeras i avseende å deras noggranna utförande
i samma generellt gällande noggrannhetsbestämmelser för finmätning eller
vanlig mätning, men då själva handläggandet av dessa förrättningar ur
både det allmännas och det enskildas intressen i flera avseenden vitt
skilja sig från varandra i stad och på land, så torde även mätningsförordningarna
i dessa avseenden böra skilja sig från varandra. Eu enda
självständig triangelmätning med eller utan anslutning till rikets nät kan
uppgöras i samband med erhållandet av förordnande av mätning å en större
egendom å landet, men i avseende å mätningsförrättningar i stad hör ej
kunna bestämmas att eu separattriangelmätning i samband med förordnande
å eu mätningsförrättning exempelvis att verkställa en speciell avstyckning
skall få utföras, men om den göres enligt givna föreskrifter
så är mätningen i sin helhet å denna del av staden visserligen att
hänföra till finmätning men är likväl i egenskap av triangelmätning ej
att betrakta såsom varande till stadens gagn, då den ej sker över hela
staden.

För ett dylikt triangelnäts för eu stad utförande bör ej någon annan
än staden såsom kommun vara att anse såsom sakägare och torde
staden därvid böra ha att själv bestämma, när staden önskar triangelnäts
upprättande, såvida ej dylika näts upprättande sker efter en fastställd
plan för alla städer i riket, så att exempelvis vissa tider, olika
alltefter städernas invånarantal eller beroende på utvecklingen av rikets
triangelnät, förelädes dem under vilka de hade att redovisa ett fullt färdigt
triangelnät, som vore upprättat på det sätt att det kunde tjäna som
stomme för alla mätningsförrättningar inom samhället, av vad slag de
vara månde.

Den mätningsförordning, som skulle gälla för landet, kunde ju måhända
möjligen vara avpassad så, att arbetena direkt kunna dirigeras
från lantmäteristyrelsen i enlighet med av styrelsen närmare givna föreskrifter.
Den mätningsförordning, som gällde städerna, skulle däremot
böra vara så avfattad, att den gav möjlighet att åt varje stad i enlig -

175)

hot med för dom säregna lokala förhållanden och allmänt i bruk varande
metoder kunna erhålla vissa friheter såväl i ena som andra hänseendet,
blott den allmänna rättssäkerheten ej bleve lidande. Någon anledning
att skära alla städer över eu kam finnes icke och ännu mindre att göra
detta såväl med stad som land. Även kommittémajoriteten förutsätter
att exempelvis i vissa fall strängare felgränser än vad förordningen ovillkorligen
föreskriver för finmätning kan komma att gälla, vilket särskilt
bör kunna avses gälla för olika städer. För landsbygden måste väl något
dylikt vara i mindre grad att antaga, så framt ej någon felgräns
för finmätning är att i sin helhet betrakta såsom för vid.

Särskilt synes den i 50 § föreslagna bestämmelsen att lantmäteristyrelsen
skulle ha rätt att utfärda verkställighetsföreskrifter vara ägnad
att inge befogade farhågor för att denna styrelse i allt för långt driven
grad skulle vilja skära allt såväl stad som land över en kam. Då den
föreslagna mätningsförordningen ej uttalar full begränsning för dylika
föreskrifters utfärdande, kan man befara, att i flera fall rent skadliga
föreskrifter kunna komma att bestämmas och att städernas mätningsmän
berövades möjlighet att tillämpa individuella metoder och förbättringar
inom de olika arbetsmoment, som höia till mätningar, och varvid ofta
praktiken utgör ett ^experimenterande av bästa sättet. Lantmäteristyrelsen
skulle då sannolikt komma att frestas att i nu ej anad grad instuva
allt i former tillhörande arbetsmetoder, som måhända tillämpats
av den bestämmande i styrelsen, som vant sig vid desamma, men som
därför kan vara gammalmodigt och olämpligt och som ej eu annan mätningsingenjör
vant sig vid att tillämpa, vilken sistnämnde måhända kan
använda såväl skarpare som snabbare metoder. Även i Tyskland har
det konstaterats vilket fördelaktigt inflytande det från lagbundna formaliteter
mera frigjorda mätningsväsendet i städer utövat på mätningsväsendets
utveckling. Det måste betecknas som eu betänklig brist i kommittémajoritetens
förslag till mätningsförordning, att denna förordning enligt denna
majoritets mening ej synes omfatta alla de moment, över vilka lagbundna
bestämmelser skulle vara erforderliga, utan att denna majoritet indirekt
uttalar, att förordningen endast omfattar en måhända mindre del av
sådana allmängiltiga regler, som äro av sådan natur, att de böra såsom
obligatoriska fastställas. Allt vad kommittén av ena eller andra anledningen
underlåtit att beröra skulle lantmäteristyrelsen ha rättighet att
komplettera, blott de ej stå i direkt strid med mätningsförordningens övriga
bestämmelser. Något motsvarande torde ej gälla för åtminstone
Preussen, där kontrollerande tjänsteman tillhörande överordnade myndigheten
väl i vissa föreskrivna fall äger rätt att bevilja dispens från vissa

180

föreskrifter, men få — så vitt torde framgå av »Vermessungsanweisung
IX» — ej föreskriva tilläggsbestämmelser. De föreskrifter, som ovillkorligen
skola följas, böra finnas bestämda i allmän författning. Är en sådan
författning ofullständig, kan den kompletteras. Önska olika städer
ytterligare kompletterande bestämmelser, anpassade efter vars och ens
lokala förhållanden, böra sådana för var och en av dessa städer såsom
kommunala författningar efter dessa städers lokala förhållanden kunna
kompletteras ungefär efter samma normer som föreskrifterna i byggnadsordningarna,
som varje stad äger rätt att utfärda för sig, blott de- ej
strida emot den av Kungl. Maj:t fastställda byggnadsstadgan, men tillägg
i byggnadsstadgan får ej ske exempelvis av byggnadsstyrelsen utan endast
av Kungl. Maj:t.

Bland de centrala verken torde byggnadsstyrelsen mest hava behov
av kart- och mätningsmaterielen från städerna i samband med stadsplaners
granskning, varjämte utvecklingen synes tendera åt att även beträffande
städernas ytterområden motsvarande granskning dels beträffande
större huvudgators framdragande och dels beträffande antagandet
av närmare föreskrifter för bebyggande av städernas ej planlagda områden,
byggnadsstyrelsen i huvudsaklig grad måste hava att verkställa
granskning å dessa kartor. Då fastställandet av en mängd civil rättsliga
bestämmelser å olika markytområden, som stadsplaners in. m. bestämmande
faktiskt gör, måste förutsätta, att samma myndighet måste ha
rättighet att verkställa granskning av det material, vilket ligger till
grund för bestämmandet av dessa ytområdens begränsningslinjer, kan ej
någon annan myndighet vara mera ägnad att handhava den centrala
uppsikten över mätningsväsendet i sin helhet över städerna än just denna
byggnadsstyrelse, och torde byggnadsstyrelsen i detta avseende böra omorganiseras
att få sig tilldelat den centrala uppsikten i allmänhet över mätningsväsendet
i Sveriges städer. Eu överhetsställning från lantmäteristyrelsen
skulle eljest lätt kunna komma att ge anledning till ständiga
motsatsförhållanden emellan lantmäteristyrelsen och de kommunala myndigheterna
varjämte det tvehövdade överinseendet, byggnadsstyrelsen över
själva stadsplanekartorna inelusive den nödvändiga granskningen av mätningsunderlaget,
och lantmäteristyrelsen över kartorna i allmänhet inclusive
även stadsplanekartorna, skulle kunna verka mycket söndersplittrande
och olyckligt vid kartarbetenas bedrivande, där lantmäteristyrelsen
vill, att kartornas beteckningssätt m. m. för olika markytor med på dem
vilande bestämmelser skola utföras efter denna styrelses föreskrifter och
byggnadsstyrelsen önskar, att de skola utföras på det sätt, som bättre
harmonierar med den sistnämndas önskningar, efter vilka städerna i all -

181

mänhet för närvarande torde vara angelägna att så vitt möjligt rätta
sig. Jag hemställer därför att ifrågavarande mätningsförordning endast
skulle avse lantmäteripersonalen och att första paragrafen i densamma
avkortades och finge följande lydelse: »Denna förordning avser planmätning
och höjdmätning ävensom kartas upprättande, arealuträkning samt
utstakning och utmärkande av ägogräns, där dylikt arbete utföres av
lantmätare under lantmäteristyrelsen», samt att för städerna densamma i
de hänseenden som den bör avvika från lantmäteriväsendet på landet
omarbetades och uppgjordes såsom en särskilt för städerna gällande mätningsförordning
så att, dels normer allmänt fastställdes för triangelnäts
upprättande i Sveriges städer helst med anslutning till rikets triangelnät,
och till vilka stadstriangelnät samtliga inom städerna förekommande
mätningar kunde anslutas, dels detaljbestämmelserna uppgjordes mera
enligt de för stad lämpade förhållanden såväl beträffande mätningssättet,
utstakningars verkställande, gränsmarkeringar in. m. och dels byggnadsstyrelsen
föreskreves att utgöra den centrala myndigheten för överinseendet
av städernas mätningsförordning, varjämte varje stad för sig torde
böra äga rätt att såsom kommunal författning i enlighet med grunderna
i mätningsförordningen utfärda de allmänna verkställighets föreskrifter,
som må finnas erforderliga.

Special!!»märkningar rörande förslaget till mistningsriirordning.

I 7 § 2 mom. föreskrives, att »därest inom eller i närheten av mätningsområdet
finnas minst tvänne punkter, som tillhöra antingen rikstriangu-*
leringen eller annan triangelmätning, skall frågan, huruvida anslutning
till den ena eller andra av dessa mätningar bör äga rum, underställas
lantmäteristyrelsens prövning». Då en hel del triangelmätningar torde finnas
för speciella ändamål, synes det vara olämpligt dels att slösa tid på
undersökning av dessa triangelpunkters befintlighet och deras nogrannhet,
vilket kan vara svårt att bestämma, då säkra handlingar för bedömmande
därav ofta torde saknas, och vilkas noggrannhet sålunda lantmäteristyrelsen
säkerligen icke kan bedöma. Endast ifråga om anslutning
till rikets nät eller icke anslutning till detsamma synes ett allmänt
intresse förefinnas, och i så fall måste någon myndighet bedöma, huruvida
én triangel mätning kan anslutas till densamma beroende på dels
om de i eller vid mätningsområdet belägna rikets triangelpunkter hava
erforderlig noggrannhet, och dels om dylika punkter äro så avlägset belägna
samt mätningen av så föga betydande natur, att eventuellt dyr -

182

bara huggningar in, in. för en dylik anslutning icke motiveras. Men att
lantmäteristyrelsen skulle vara den avgörande myndigheten för att bestämma,
om en mätning skall anslutas till rikets nät eller icke, synes
alldeles oriktigt. Då rikets allmänna kartverk utför dessa triangelmätningar
och har vård över desammas resultat samt måste vara den myndighet
som bäst känner till noggrannheten hos bestämningarna hos dessa
punkter, så läge det väl närmast till hands, att detta verk finge utgöra
den bestämmande myndigheten i fråga om triangelmätningars anslutande
eller icke till detsamma. Erfarenheten har även visat, att denna myndighet
genom direkt förbindelse med mätningsmannen kunnat lämna värdefulla
uttalanden angående bästa anslutning till detsamma på samma
gång som mätningsmannen kunnat få värdefulla vinkar att i vissa avseenden
i det allmännas intresse rätta sig efter eventuellt av rikets allmänna
kartverk uttalade önskemål för nätets planering för att, på sätt
i 9 § 3 mom. beröres, framtida utvidgning av triangelnätet så vitt möjligt
underlättas. Detta kan vara till fördel icke blott för ett samhälle
utan även för grannsamhällen.

Därför synes det vara av vikt, att Rikets allmänna kartverk i stället
för lantmäteristyrelsen avgör om anslutning lämpligen bör ske till
dess triangelpunkter eller icke. I samband härmed måste framhållas, att
varje fackman måste reagera emot kommittémajoritetens beslut (4 § 2
mom.) att ställa en triangelmätning i beroende av viss speciell mätningsförrättning
t. ex. en förrättning, som hör till nybildning av en fastighet.
Om en köpare förvärvat visst markområde för att med största möjliga
hast bebygga detsamma samt för att få lagfart och inteckning i och för
avstyckning vänder sig till en lantmätare, som vill komma över ett triangelmätningsarbete
och som t. ex. erhåller förordnande att verkställa eu
dylik avstyckning, så kan denne bestämma, att finmätning och därvid triangelmätning
skall tillämpas, vilket efter diverse tidsförlust för överklagande
t. ex. blir fastställt, vidare skall mätningen t. ex. anslutas till rikets nät
efter ånyo remiss till lantmäteristyrelsen: sedan skall triangelnätets uppmätning
verkställas, vilket då måste, vad högre ordningens nät beträffar,
ske över hela samhället samt vidare sekundärnät samt polygon- och därefter
detaljmätning ske. Markägaren skall sålunda invänta t. ex. inmätning
av en hel stads triangelnät, i ty att man icke lämpligen kan göra
en separattriangelmätning för en avstyckning och en annan mätningsman
en annan separattriangelmätning för en annan avstyckning inom samma
samhälle, varjämte ägaren till exempelvis ett jämförelsevis obetydligt
markområde kan ha att vänta ut stadens triangelmätning i avseende på

183

triangel nät innan lian kan få sitt obetydliga område avstyckat. Att ett
sådant förhållande är ohållbart, torde lätt inses.

1 allmänhet torde därför upprättandet av ett triangelnät böra utgöra
ett särskilt arbete eller förrättning för sig varöver en kommun eller
flera markägare över sammanlagt ett större område tillsammans bestämma
samt triangelnätet huvudsakligen inriktas på att utgöra ett stöd för alla
samtliga mätningsförrättningar för eu större ägotrakt, naturligen så vitt
ej någon enskild markägare eller invånare vill bestrida kostnaderna
för eu dylik triangelmätning; och måste triangelnätets utsträckning bestämmas
dels med hänsyn till dess anslutning till rikets nät och dels
med hänsyn till naturliga avgränsningar eller efter begränsningslinjer för
samhällens sannolika bebygganden eller annan utveckling. Triangelnätet
bär då verkställas om ej direkt under rikets allmänna kartverk, så likväl
beträffande större huvudnät enligt dettas anvisningar i fråga om anslutningar
till rikets nät. Skulle kommittémajoritetens förslag bliva antaget,
skulle dess tillämpning bli till förfång både för triangelmätningens
rationella utveckling och tillämpning på detalj mätning samt för fastighetsbildningens
lugna fortskridande inom tätare bebyggda samhällen.

I samma 7 § 3 mom. första meningen förutsättes att »Är fråga om
utslutning till rikstrianguleringen, och finner styrelsen sådan anslutning
ej böra äga rum, skall dock det nya triangelnätet med största möjliga
noggrannhet inpassas i det för mätningsområdet jämlikt 6 § 4 mom.
gällande koordinatsystem, då mätningsområdets storlek så fordrar». Endast
därför att fråga är om anslutning till rikstriangelnätet, så följer väl
ej därav, att mätningen bör utföras jämlikt 6 § 4 mom. gällande koordinatsystem.
Fråga kan uppstå av den enkla anledningen att eu mätningsman
vill utföra en större anslutningstriangulering från ett mindre
område till rikets nät, ehuru icke några strängare villkor emot sakägares
bestridande borde uppställas än att 6 § 5 mom. bör vara tillämpligt (exempelvis
ett skogsområde, där enbart polygonisering enligt mätningsförordningens
förutsättningar kan böra komma till användning).

Stadgandet om ordningarnas antal i 8 § 1 mom. baseras på att
endast två ordningar i rikets triangelnät förefinnas; men under förutsättning
att rikstriangelnätet skall betraktas utgöras av tre ordniugar, så bör
en ordning som följd därav naturligen tillkomma för den fullständiga
nedtrianguleringen till polygonnäten.

I 9 § 1 mom. sista meningen stadgas att »Skola för mätningen
gälla strängare felgränser än denna förordning angiver, bör planen jämväl
innehålla uppgift härom». Denna mening bör enligt mitt förmenande
utgå, enär förordningen torde böra innehålla minimifordringar i avse -

184

ende å mätningssätt och noggrannhet, men om för särskilt ändamål
någon skärpt noggrannhet önskas av samhälle, torde detta böra vara
helt och hållet en ensak emellan samhället och mätningsmannen eller
kunna bestämmas i särskild kommunal författning. Någon anmärkning
för att särskild omsorg nedlägges torde icke böra förekomma, enär
den övervakande myndigheten ej bör hava till uppgift att tillse, att ej
alltför noggranna mätningar verkställas utan endast att tillse, att de ej
bli undermåliga.

I 17 § 2 mom. stadgas bland annat, att man skall iakttaga, —
— — — — att polygonsidorna inom ett och samma tåg i regel erhålla
ungefär samma längd. —---

Då ordet »ungefär» ej står närmare förklarat i motiven men i allmänhet
betraktas såsom utgörande 10 %, så skulle härigenom polygonsidorna
i regel ej få avvika från varandra mer än 10 % av deras längder,
vilket synes för strängt. Ordet »i regel» torde därför böra utbytas mot
»helst». Dessutom borde tillkomma i fortsättningen av samma att-sats
»och i allmänhet av två närliggande sidor inom samma polygontåg, den
ena sidan i regel ej vara mer än dubbelt så lång som den andra». Vid
en undersökning av befintliga polygontåg inom städer, torde man finna
att dessa bestämmelser bättre återspegla befintliga noggranna polygoniseringar
än majoritetens formulering. I samband härmed må erinras
emot uttalandet i motiven till 17 § andra meningen: »Att planen skall
upptaga hela polygonmätningen, torde ligga i sakens natur». Det ligger
snarare i sakens natur att ofta så ej sker, utan att man i samband med
detalj mätningen rekognoscera!- ut ett eller annat polygontåg, som är erforderligt
för detalj mätningen. Stundom kan man i samband härmed
finna sig böra helt omlägga planen för polygonnätet för att erhålla en
enklare och säkrare stomme för detaljmätningen, vilket torde visa att den
stundom då ej i förväg varit behövlig. Inom varje polygontåg däremot
måste polygonpunkterna såsom självklart torde inses planeras i ett sammanhang.

I motsats mot vad i allmänhet är förhållandet vid planläggningen
av triangelnät kan för eu enstaka mätningsförrättning vara erforderligt
att utlägga ett eller några polygontåg. Stundom kan även en detaljtriangulering
som komplettering för en dylik enstaka mätning vara erforderlig.
Det rationella utförandet av triangelmätning i ett samhälle är
därför, att triangelmätningen över samhället göres i ett sammanhang med
undantag möjligen av lägsta ordningars triangelpunkter som ju om så
av ekonomiska skäl är lämpligt helt eller delvis kunna göras efteråt; i
mån av behov. Detsamma gäller även polygontågen, som till avsevärda

185

delar kunna göras efteråt i män av behov vid olika mätningsförrättningar
inom ramen av ett och samma huvudtriangelnät, och alltså ej behöva
planeras i ett sammanhang i vidare mån än för ett och samma polygontåg
eller, då knutpunkt förekommer, för det system, som sammanhänger
med eu sådan knutpunktsbestämning,

I § 12 synes framställningen om skillnaden emellan likformig vinkelmätning
och satsmätning ej riktigt lyckad.

Likformig vinkelmätning utföres på så sätt att för det system av
triangelsidor, varå denna metod i eu triangelpunkt tillämpas, alla där
befintliga vinklar uppmätas var för sig i båda tublägena, varefter stationsutjämning
måste verkställas för att kunna hänföra alla dessa riktningar
till en och samma utgångsriktning. Vid riktningsmätning i en punkt
sker observationerna i fulla satser till så stort antal satser som noggrannheten
kräver, varje gång med förställning av horisontalcirkeln. I varje
sats observeras alla riktningar i följd efter varandra först i ena tubläget
och så efter genomsågning av tuben i andra tubläget samt ånyo inställning
i alla riktningar i motsatt följd, varefter medelvärdet av observationerna
i de båda tublägena utgör mätningsresultatet för varje sådan
sats. Medeltalet av alla dessa satser utgör sedermera riktningsmätningens
resultat.

I motiven under samma paragraf står vidare att »I vilka fall den
ena eller den andra metoden bör komma till användning, torde få anses
höra till verkställighetsföreskrifterna.» Den likformiga vinkelmätningsmetoden
torde som regel böra förekomma med till och med 2:dra ordningens
nät. Men då felgränser för riktningarna finnas stadgade, torde
någon obligatorisk föreskrift i detta fall ej behöva stadgas i några verkställighetsföreskrifter
och ej heller någon obligatorisk riktningsvikt föreskrivas,
enär dylika på grund av olika teodoliternas vitt skilda noggrannhetsgrader
ej återspegla mätningens verkliga noggrannhet, vilket däremot
medelfelen göra. Råd kunna ju alltid meddelas, huru i det ena eller
det andra fallet bör förfaras.

I motiven till 14 § framhålles.

»Medelfelet i riktning erhålles enligt allmänt kända regler efter utjämning
enligt minsta kvadratmetoden. Då sådan utjämning ej sker och
utjämningsgruppen består av slutna trianglar, erhålles samma fel enligt
den i paragrafen intagna internationellt erkända formeln.» Detta är riktigt
för fristående kedjor, att samma medelfel därvid erhålles, men för fullt viserade
trianglar i ett centralpunktsystem, där sinus-villkor förefinnes, erhålles
ej samma medelfel enligt den internationella formeln som ur den
strängare felfördelningen. Men i dylika fall utgör dock den internatio 24

—185007

nella formeln en mycket användbar approximationsformel för bestämmandet
av mätningens noggrannhet.

Efter sista meningen under denna paragrafs motiv önskar jag få
infört ett förklarande tillägg så lydande »varigenom i alla händelser
första termen 0,00025 1 resp. 0,00035 1 vid noggrann längd- och vinkelmätning
av polygontåget möjliggör felformelns användning.»

Beträffande noggrannheten av i ena fallet stommätning medelst
polygontåg och i andra fallet medelst andra baslinjer torde böra anföras
följande.

Vid bestämmandet av mätningarnas utförande på ena eller andra sättet
har man ju att taga hänsyn till att mätningens resultat för kartans
uppgörande skulle uppfylla noggrannheten enligt principerna för vanlig
mätning. Är det då så att en mätningsman har en teodolit till sitt förfogande,
torde det vara självklart att han, såvida han känner till teodolitmätning,
vill begagna sig av densamma för stommätningen, i ty att
mätningsarbetetet måste underlättas samt skogshuggningar lättare kunna
undvikas samt stommen i så fall, även om längdmätningen sker med
tillämpning av samma vida felgränser som för annan stommätning i avseende
på två längdmätningars avvikelser från varandra, vid polygoniseringen
måste bliva noggrannare, därför att dels en polygonsida i allmänhet
är kortare än den långa baslinjen i annan stomme, och sålunda
sannolika felet för flera polygonsidor, bildande ett helt tåg, där felgränsen
enligt felformeln för varje polygonsida uppnås, måste bliva mindre, än
om felgränsen enligt samma felformel uppnås, då hela polygontåget ersättes
av en rät baslinje, och dels därför att en numerisk vinkelkontroll erhålles
samt en systematisk felfördelning av vinklar kan erhållas. Alltså
måste antingen felgränserna för längdmätningen, även i motsvarande grad
vinkelfelgränserna, därvid vara för stränga eller ock måste felgränserna
för annan stommätning vara för vida. Felgränsema måste för dessa två
olika slag av mätningssätt bringas i överenstämmelse med varandra så
att en lantmätare, därför att han har till sitt förfogande en teodolit (utgörande
i och för sig en extra skärpning av mätningen genom den numeriska
vinkelkontrollen) endast därför skall vara skyldig att verkställa
även den rena längdmätningen 2 å 3 gånger noggrannare, än om han icke
hade teodoliten till sitt förfogande, och göra stommätningen i sin helhet
i ännu avsevärdare grad noggrann, ehuru han endast är skyldig att leverera
kartan i sin helhet i det skick, som betingas av den mindre noggrannheten.
Det bör vara hans ensak att begagna vilka instrument han
vill, blott han kan leverera resultatet enligt de noggrannhetsbestämmelser,
som böra gälla för ändamålet.

187

Mot 31 § 2 inom. måste anföras att ett dylikt åläggande ej står i
rimligt förhållande till stomnätets noggrannhet, i det fall att detta är
ett grafiskt nät. Vinklarna i stomnätet kunna vara grafiska och eu
gränspunkts riktiga läge å kartan kan vara lika noggrann i ena som
andra fallet. Måhända kan läget å kartan t. o. in. grafiskt bli riktigare
genom avskärning från två stationer på en baslinje med noggrannt längdmått
avstånd och kontrollriktning från en tredje station än genom utläggandet
.av en särskilt extra förgrening av det grafiska stomnätet blott
för att få punkten given i förhållande till eu linje, som i sin tur endast
är grafiskt given vad beträffar vinklar till andra stomlinjer. För punkternas
återfinnande, om de skulle försvinna torde i flera fall försäkringsmarkeringar
eller punkternas lägen i förhållande till befintliga närliggande
föremål samt dessa måttuppgifters införande i rågångshandlingarna
vara tillfyllest. Jag yrkar därför, att dessa gränsstenars inmätande i förhållande
till en linje, som själv är grafiskt given i stomnätet, ej skall
föreskrivas såsom obligatoriskt, utan att föreskriften endast skall gälla
som allmän regel.

I 38 § 3 mom. föreskrives att »A karta och mätskiss skola ock
stödpunkterna på lämpligt sätt angivas». Vid vanliga lantan äterifÖrrättningar
kan detta ha sitt berättigande, men i fråga om tomtmätning
i stad måste de ju alltid komma in på den karta, å vilken man i original
verkställer själva uppkarteringen, men å de exempelvis tomtkartor,
söm utlevereras, är ett dylikt förfarande i flera fäll rent ogörligt, då närmaste
stödpunkt kan ligga å en annan tomt med flera tomter belägna
emellan tomten ifråga och närmaste stödpunkt. Att då göra tomtkartan
så stor, att någon stödpunkt kommer in på kartan, är väl opraktiskt och
att för denna händelse föreskriva att man på annat sätt måste markera
ungefärliga läget på dylika stödjepunkter, är ju ej heller lämpligt. För
en grafisk tomtmätning inom stad måste eu dylik föreskrift betraktas
som olämplig.

44 § 2 mom. som avses gälla för städer, skulle gorå utmärkandet
.av ägogränserna i städer synnerligen oändamålsenliga, åtminstone beträffande
tomtgränser. Det lämpliga utmärkandet av tomtgränser sker däremot
på så sätt, att gränslinjerna för tomtägaren utvisas oftast genom
gränsmärken i gränsernas förlängning, därefter verkställer han själv
gränsmarkeringen på sätt han för sin del finner lämpligast, dock med
åliggande för tomtägaren, att för den händelse han avser att sedermera
uppföra sockelsten i gränsen, stängselmur eller brandmur, efter sockelstenens
bakmurning, innan vidare murning tillätes, begära kontrollutstakning
av förrättningsmannen samt av honom, som villkor att få fortsätta

188

murningen erhålla och förete kontrollbevis på att dessa stenar ej överskjuta
tomtgränsen. Visserligen framhålles i motiven att förhållandena
understundom äro sådana, att dylika gränsmarkeringar kunna underlåtas,
men då regel är att ej därvidlag markera desamma på detta sätt, utan
den bästa identifieringen för punktens läge består i koordinaterna eller
de andra måttuppgifterna, bör det vara lämpligare att överlåta åt varje
stad att i sin byggnadsordning införa de bestämmelser därvidlag, som
äro mest praktiska.

Såväl 43 § som 44 § torde i sin helhet ej böra göras obligatoriska
för städerna för städernas tomtgränsmarkeringar och ej heller för stadsägor,
som hava vanliga byggnadstomters storlek, utan böra endast gälla
för jordbruksområden och dylikt. Varje stad kunde ju lämpligast i sina
byggnadsordningar eller i andra särskilda kommunala bestämmelser ha
fastställt om och huru gränsmarkeringar i vissa fall böra vara beskaffade
ävensom, huru utstakningarna böra verkställas, enär ofta olikartade bruk
därvidlag kunna vara berättigade.

48 § 4 mom. andra stycket måste betraktas som synnerligen olämplig.
Att fixera att ett måttband av exempelvis 30 meters längd får användas,
om längdfelet ej överstiger 15 mm. men vid denna gräns skulle
det plötsligt bli oanvändbart, är mycket oriktigt. Varje mätningsman
måste ju, då det rör sig om sådana punkter som noggrannt skola inmätas,
vare sig felet å måttbandet över- eller understiger 15 mm. anbringa
korrektion för såväl temperatur som måttbandets inkorrekthet men beträffande
icke fullt bestämda detaljer för vilkas bestämmande direkt
längdmätning understundom även användes, behöver ju en dylik korrektion
oftast ej appliceras på de uppmätta längderna. Stycket bör i stället
vara affattat på följande sätt:

»Mätband eller mätsträng, som vid jämförelse med kontrollband befinn
es avvika från rätta längden med mera än 0,65 procent därav må
icke användas med mindre än att längdinätningskorrektion anbringas så
vitt det icke gäller inmätning av till läget icke fullt bestämda detaljer.»

Som lantmäterikommissionens majoritet, efter att korrektur å motiven
överlämnades, tillmätte alltför kort tid för granskning av dessa motiv
samt för reservationers avlämnande, har ej den omsorgsfulla prövning
av dessa motiv, såsom utgörande förklaringar å mätningsförordningens
stadganden och dessas avsedda tillämpning, av mig kunnat ske;
Mot därav härflytande brister^ ber jag att ytterligare få reservera mig.

189

Innehållsförteckning.

■Sid.

Skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet

Betänkande.

förslag till mätningsförordning................ 7

1 kap. Inledande bestämmelser.................... 7

2 kap. Om planmätning....................... 8

Avd. A. Allmänna grunder.................. 8

Avd. B. Finmätning..................... 9

Stommätning.................... 9

Detaljmätning.................... 10

Avd. C. Vanlig mätning................... 18

Stommätning....... 18

Detaljmätning.................... 20

3 kap. Om höjdmätning....................... 21

4 kap. Om kartas upprättande.................... 23

5 kap. Om arealuträkning...................... 25

6 kap. Om utstakning och utmärkande av ägogräns........... 26

7 kap. Allmänna bestämmelser.................... 30

Förslag till längdbestämningsförordning.................... 33

Tillkomsten av kommissionens uppdrag och den allmänna innebörden av detsamma i

vad rör mätningsförordning en..................... 36

Allmän motivering till mätningsförordningen.................. 40

Äldre bestämmelser......................... 40

Nu gällande bestämmelser...................... 43

Äldre och nyare mätningsmetoder......... 49

Mätningsförordningens allmänna omfattning............... 52

Finmätning och vanlig mätning samt fixering av begreppen grafisk och numerisk
mätning ....................... 56

Modernisering av den äldre s. k. grafiska metoden............ 60

Triangelmätningar och grunden för desamma.............. 62

Kontroll............................. 65

Felgränsers intagande i mätningsförordningen.............. 68

Rätt att beträda mark . . . ..................... 69

Mätningsförordningen och lantmäteriinstruktionen ............ 71

190

Sid.

Speciell motivering till rnätningsförordningen................. 75

1 kap. Inledande bestämmelser.................... 75 •

2 kap. Om planmätning....................... 78

3 kap. Om höjdmätning.......................108

4 kap. Om kartas upprättande........''............113

5 kap. Om arealuträkning......................117

6 kap. Om utstakning och utmärkande av ägogräns.......... . 122

7 kap. Allmänna bestämmelser....................140

Motiv till läng dbestämning sförordning en....................153

Reservationer.

Herr Hamrins reservation . . . ...................159

Herr Södergrens reservation .....................164

Herr Myrbergs reservation......................168

B E T ÄN KA N D E

AV DBN AV CHEFEN FÖR KUNGL. JORDBRUKSDEPARTEMENTET JÄMLIKT NÅDIGT BEMYNDIGANDE

DEN 3 JULI 1917

TILLKALLADE

in 7 AIDS LANTMÄTERIKOMMISSION

II.

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING ANGÅENDE
DEN GOTTGÖRELSE, LANTMÄTARE ÄGER UPPBÄRA AV SAKÄGARE

(LANTMÄTERITAXA)

OCH

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM VISSA LANTMÄTARE M. FL.
TILLKOMMANDE RESEKOSTNADS- OCH TRAKTAMENTSERSÄTTNING
(RESE- OCH TRAKTAMENTSFÖRORDNING)

STOCKHOLM 1919

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT k SÖNER
185007

■f

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kanyl. .Jordbruksdepartementet.

1917 års lantmäterikommission får härmed vördsamt överlämna
andra delen av sitt betänkande, omfattande förslag till rese- och traktamentsförordning
samt till lantmäteritaxa, båda med tillhörande motiv,
ävensom redogörelse för det ekonomiska resultatet för den händelse dessa
förslag vinna bifall.

Beträffande ifrågavarande förslag har reservation ej förekommit
inom kommissionen.

Stockholm den 30 november 1918.

O. H. ARSELL.

Joh. Hamrin.

David Pettersson. Sven Bengtsson.

Gustaf Indebetou. O. Bagger-Jörgensen.

Nils Olsson.

Johan Stenberg.

Emil Vassbuk.

E. Chr istoff er sson.

s*.

r: ''. *

O X- ! ''

Förslag

till

Förordning om vissa lantmätare m. fl. tillkommande
resekostnads- och traktamentsersättning
(rese- och traktamentsförordning).

1 §•

På eget ansvar arbetande lantmätare så oek tjänstemedhjälpare
samt sådant tekniskt biträde och sådan elev, som med tillstånd av lantmäteristyrelsen
begagnas, må åtnjuta ersättning för resekostnader i och
för förrättning, som lantmätare på grund av gällande instruktion eller
annan författning är skyldig att utföra.

I fråga om sådan resekostnadsersättning skola bestämmelserna i
gällande resereglemente tillämpas, i den mån ej här nedan i denna förordning
annorlunda stadgas.

2 §•

Resekostnadsersättning skall beräknas från stationsorten eller för
den, som med vederbörligt tillstånd bor eller uppehåller sig å annan ort,
från denna, samt för den, som i tjänsteärenden befinner sig å annat
ställe, från sistnämnda ställe.

3 §■

Har för resa använts automobil eller motorbåt, och överskjuter
resans längd för dag 20 kilometer, må den resande, därest han utbetalat
högre ersättning än för skjuts enligt resereglementet, bekomma ersättning,
för vad han styrker sig hava sålunda ytterligare utgivit, dock sammanlagt
högst 30 procent utöver, vad enligt sagda reglemente skolat utgå
för skjuts.

4 §•

För resa å ort, där skjuts icke med stöd av gällande föreskrifter
kan erhållas, men farbar väg finnes, äge den resande undfå ersättning,
för vad han styrker sig hava utgivit utöver den högsta för orten fastställda
skjutslega.

Vid förrättning av så inskränkt omfattning, att arbetet å fönättningsstället
kan verkställas av en person under tid, som ej överstiger
3 dagar, må resekostnadsersättning ej utgå till mera än eu person.

6 §•

Avbrytes arbete å förrättningsställe, utgår icke resekostnadsersättning
i fall, då avbrottet förorsakats därav, att förrättning utan sakägares
begäran utsatts på otjänlig årstid. Icke heller eljest utgar ersättning,
med mindre

laga hinder mött för förrättningens omedelbara fortsättande;
närvarande sakägare samfällt påkallat dylikt avbrott;
ägomätning, utstakning eller annat fältarbete skall verkställas med
biträde av tjänstemedhjälpare eller tekniskt biträde och förrättningen
icke är av så inskränkt omfattning, att den kan verkställas av en person
under tid, som ej överstiger 3 dagar;

arbete av nyss angivet slag avbrytes för att med besparing av
skog, hantlangning, godemansersättning eller andra kostnader fortsättas å
tjänligare tidpunkt; eller

avbrott i arbetet å förrättningsstället skett för verkställande i hemvistet
av arealuträkning, delning eller annat dylikt inarbete och detta
arbete drager så lång tid, att besparade traktamenten överstiga resekostnaden.

7 §. ''

På eget ansvar arbetande lantmätare så ock tjänstemedhjälpare
samt sådant tekniskt biträde och sådan elev, som med tillstånd av lantmäteristyrelsen
begagnas, åtnjuta traktamentsersättning,

dels under i-esor i de fall, då, enligt vad i 1—6 §§ sägs, resekostnadsersättning
utgår;

dels ock under tjänsteai’bete å förrättningsställe samt därvid mellankommande
sön- och helgdagar.

I fråga om traktamentsersättning skola bestämmelserna i gällande
resereglemente tillämpas, i den män ej här nedan annorlunda stadgas.

8 §.

Traktamentsersättningen beräknas endast för tid, varunder den till
ersättning berättigade varit för resa eller förrättning frånvarande från
stations- eller uppehållsorten, sålunda, att frånvaro, som räckt högst (i
timmar, ersättes med ett halvt traktamente, frånvaro, som räckt mera än
som räckt mera än 24 men högst 48 timmar, med två traktamenten och
så vidare.

9 §•

Har arbete '' å förrättningsställe tagit i anspråk mera än 15 dagar
i en följd och har samma bostad kunnat hela tiden användas, utgår för
överskjutande dagantalet traktamentsersättning med allenast % av det
eljest bestämda belopp.

10 §.

Är å förrättningsställe utfört arbete, som pågått mera än 6 dagar,
av beskaffenhet, att detsamma kunnat utföras i hemvistet, utgår ej traktamentsersättning
för den tid, sådant arbete varat, med mindre de resekostnader,
som skulle föranletts av arbetets förläggande till hemvistet,
kunna beräknas hava uppgått till mera än hälften av traktamentsersättningens
belopp.

11 §•

Tillhandahåller ej sakägare åt förrättningsmannen jämte erforderliga
tjänstebiträden god husmanskost och tjänligt husrum med ljus och
värme ävensom uppassning, och möta avsevärda svårigheter för förrättningsmannen
att själv anskaffa dessa förnödenheter å förrättningsstället.
eller i dess närhet, må förrättningen inställas.

Kan kost och husrum, som ovan nämnts, erhållas å förrättningsstället
eller i dess närhet, men föredrager lantmätaren att taga sin bostad
annorstädes, stånde själv alla därigenom uppkommande kostnader.

12 §.

Den, som enligt denna förordning är berättigad till ersättning,
vare pliktig att föra journal enligt det formulär och de närmare bestämmelser,
som lantmäteristyrelsen äger utfärda.

13 §.

Den, som önskar utbekomma ersättning enligt denna förordning,
har att därom till vederbörande överlantmätare insända till Konungens
befallningshavande i länet ställd ansökan, som skall avse en tid av
minst en månad och åtföljas av utdrag av sådan journal, som i 12 §
omförmäles; skolande utdrag av tjänstemedhjälpares, tekniskt biträdes
och elevs journal vara till riktigheten bestyrkt av vederbörande principal.

Det åligger överlantmätaren att efter verkställd granskning översända
ansökningen till Konungens befallningshavande, som har att
pröva densamma och till vederbörande utanordna honom tillkommande
ersättning.

14 §.

Resekostnads- och traktamentsersättning, varom i denna förordning
stadgas, skall utgå från nionde huvudtitelns anslag till rese- och traktam
entspenningar.

15 §.

Denna förordning äger icke tillämpning beträffande inställelse vid
domstol såsom sakkunnig eller förrättningsman, utan gälle i sådant fall,
vad domstolen bestämmer om ersättningens gäldande.

Denna förordning träder i kraft den då Kung!, kun görelsen

angående traktamentsersättning åt vissa lantmätare med flera
den 7 maj 1918 tillika med 5 § i nådiga taxan på arvode för lantmäteriförrättningar
den 23 december 1909, så ock vad eljest i samma
taxa eller annan författning finnes stadgat häremot stridande, upphör
att gälla.

Förslag

till

Förordning angående den gottgörelse, lantmätare
äger uppbära av sakägare (lantmäteri taxa).

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Utöver löneförmåner samt resekostnads- och traktamentsersättning,
som gäldas av statsmedel, äge lantmätare att för förrättning eller åtgärd,
som han på grund av gällande instruktion eller annan författning är
skyldig att utföra, bekomma gottgörelse av sakägare.

Denna gottgörelse utgår antingen enligt taxa eller enligt överenskommelse,
dock att densamma på sätt framgår av 7 § 2 mom. samt 47
och 60 §§ i vissa fall bestämmes av lantmäteristvrelsen.

2 §•

Gottgörelse enligt taxa, vari inbegripes ersättning för papper samt
övrig skriv- och ritmateriel, är dels arvode för verkställt arbete och dels
lösen för karta och handlingar.

Med detalj arvode förstås i denna förordning sådant arvode, som
beräknas efter figurantal, längd, ytmått eller dylikt. Dagarvode utgår
efter dagberäkning.

2—186007. II.

3 §•

Gottgörelse, som enligt denna förordning tillkommer lantmätare,
skall, där sakägarna äro två eller flera, fördelas mellan dessa enligt de
grunder, som finnas stadgade för fördelning av förrättningskostnader.

Gottgörelse, som belöper å civilt boställe, skall helt gäldas av boställshavaren,
om han är sökande till förrättningen och denna avser boställshavarens
enskilda nytta, men eljest med V6 av boställshavaren och
% av kronan.

Huru gottgörelse, som belöper å ecklesiastikt boställe, skall gäldas,
därom gälle, vad särskilt är eller varder stadgat.

4 §•

Gottgörelse, som enligt denna förordning bör gäldas, skall utan
avseende å tvist om ägande- eller besittningsrätt erläggas av den, som
vid räknings avgivande eller, då fråga är om förrättning, som erfordrar
fastställelse, senast vid fastställandet innehar jorden.

2 KAP.

Detaljarvode.

Kallelse och kungörelse.

5 §•

För varje utfärdad kallelse eller kungörelse till förrättning utgår
arvode med 50 öre.

Ägomätning vid vanlig mätning.

6 §•

1. Arvode för ägomätning vid vanlig mätning skall, när karta är
upprättad i skalan 1 : 4 000, utgå med:

a) ersättning dels för varje kilometer av mätningsområdets yttergränser
samt sjöstränder och stränder av vattendrag med en medelbredd
av minst 15 meter, så ock av sådana ägogränser, som så vitt vid mät -

ningstillfället kan avgöras jämväl därefter skola bibehållas såsom sådana,
med i åker 3 kronor för rak och 5 kronor för krokig linje samt i annan
mark 5 kronor för rak och 11 kronor för krokig linje och dels, då inmätning
av ägogräns skett med direkta mått, med 50 öre för varje på
sådant sätt inmätt änd- eller brytningspunkt;

b) om stommätning utförts genom polvgonmätning, ersättning med
ö kronor för varje polygonpunkt; dock att ersättning icke mot sakägarnas
bestridande utgår för större antal punkter än sakägarna på förhand
medgivit;

c) eu efter de olika ägoslagen och ägofigurernas medelareal lämpad
ersättning enligt följande tariff:

Tariff I.

Mätningstai-iit''.

	Åker, tomt, trädgård o. d.	Äng och odlingsmark j 1	A vrösningsjord och i impediment
Mcdelareal. hektar.		Ö r e t a	1 fö	r
	ägotignr	hektar	ägofigur	hektar	ägofigar	hektar i
0 —0.125	5	212	5	156^	5	88
0,125—0,25	17	116	14	84)
0,25 —0,5	24	88	18	68	14	52
0,5 —1	36	64	26	52	20	40
1 —2	50	50	42	CO CO	31	29
ce 1	72	39	52	31	41	24
3 —	78	37	61	28	47	22

Vid beräkning enligt denna tariff av arvode för mätning av avrösningsjord
och impediment skall iakttagas, att impediment, vars areal
ej överstiger 25 hektar, skall sammanräknas med avrösningsjorden. Impediment
med större areal skall däremot beräknas för sig.

2. Upprättas karta i någon av skalorna 1 : 1 000, 1 : 2 000 eller
1 : 8 000, utgår arvode enligt 1 mom. dock skall ersättning enligt c) höjas
för skalorna 1 : 1 000 och 1 : 2 000 med respektive 60 och 30 procent
samt sänkas för skalan 1 : 8 000 med 15 procent.

3. I fråga om arvode för ägomätning'', då karta upprättas i större
skala än 1:1 000 eller mindre skala än 1:8 000, därom stadgas, i 44 §.

7 §•

1. För polygonmätning, utförd såsom vanlig mätning och utan att
detaljmätning verkställts i sammanhang med densamma, utgår arvode
med 9 kronor för varje polygonpunkt.

2. Har ägomätning ägt rum med stöd av redan befintlig stomme
eller har stommätning verkställts såsom finmätning, för vilken ersättning
utgår efter överenskommelse, skall det enligt 6 § beräknade arvodet
skäligen jämkas.

Därest sakägare sådant påfordrar, skall fråga om jämkningens storlek
underställas lantmäteristyrelsens prövning.

8 §.

Ändring i lantmäteristyrelsens beslut i fråga, som avses i 7 § 2 mom,
sökes hos Kungl. Maj:t genom besvär, vilka skola till jordbruksdepartementet
inkomma innan klockan tolv å trettionde dagen efter erhållen del
av beslutet; dock att menighet, som klagar, äger tillgodonjuta 45 dagars
besvärstid.

9 §•

1. Med ägofigur förstås i 6 § varje å kartan upptagen inom vissa
linjer eller avprickningar innesluten areal, vars gränser tillkommit genom
mätning eller gradering eller ock, om kartan upprättats i blad, till en
del utgöras av ritytans begränsningslinjer.

2. Med krokig linje förstås i 6 § sådan linje, där sammanlagda
avståndet mellan tre på varandra följande krökar eller knän understiger
200 meter.

10 §.

Arvode för mätning av torvmosse, då sådan skall särskilt skiftas,
beräknas såsom för åker.

11 §■

I det i 6 § 1 mom. omförmälda arvode inbegripes även ersättning
för kartas upprättande med undantag dock för dess förseende med rubrik,
ramar, kringskrifter, skala, norrstreck o. d. Arvode härför utgår
med 4 kronor för första regalarket och 1 krona för varje följande eller,
om kartan upprättats i blad,

uormalblad halvblad

(60 x 80) cm. (60 x 40) cm

för första bladet med.......6 kronor

för varje följande blad med .... 2 »

4 kronor
1 ,60 »

Arcnlutriikning.

12 §.

För numerisk areal uträkning av helt mätningsområde eller i sådant
ingående fastighet eller ägoområde utgår arvode med 40 öre för varje
hörnpunkt i särskilt redovisat och beräknat område. Att gottgörelse i detta
fall i stället må utgå enligt överenskommelse, därom stadgas i 57 §.

13 §.

1. För annan arealuträkning å karta än som i föregående paragraf
omförmäles utgår arvode, lika för alla ägoslag, med en efter kartans
skala och ägofigurernas medelareal lämpad avgift enligt följande tariff:

Tariff II.
Utriikningstariff.

Skala

Ska''a

Medelareal för ''

1 :1 000 j

1:2000

1:4 000

1 1:8 000

1 1 : 16 000

1 :20 000

ägofigur; hektar.				fre	t a	1	för
ägofig.	hektar	ägofig. hektar	ägofig.	hektar	ägofig.	hektar	ägofig.	hektar	ägofig.	\| hektar
0 —0,5	15	40	1! 20	9	10	8	5	8	3	i I 7	o
0,5—1	23	24	15 ! 12	11	6	9	3	8	2	8	i
1 —2	31	16	19 8	13	4	10	2	9	1	8	i
2 _	30	12	23 \| 6	15	3	11	2	9	1	9	i

2. I fråga om arvodet för sådan arealuträkning, som i denna
paragraf avses, därest densamma skett å karta i annan skala än de i
tariff II upptagna, därom stadgas i 44 §.

14 §.

Vid tillämpning av 13 § gälle om ägo.figur vad i 9 § sagts.

15 §.

För arvode enligt 12 och 13 §§ skall jämväl föras den i mätningsförordningen
föreskrivna särskilda längd över arealuträkning samt ägobeskrivningen
kompletteras med avseende å arealen.

Ägobeskrivning.

16 §.

För införande i ägobeskrivningen av ägofigurernas nummer samt
ägornas namn och fördelning i särskilda ägoslag utgår arvode med 2 öre
för varje figur, och inbegripes i detta arvode även ersättning för kartans
numrering.

17 §•

För införande i ägobeskrivningen av uppgift om ägornas naturliga
beskaffenhet, gradtal och uppskattningsinnehåll utgår arvode med 5 öre
för varje graderad figur, som icke utgöres av impediment.

I detta arvode inbegripes även ersättning för uträkning av uppskattningsinnehållet
samt detsammas kontrollering och summering.

H iivde förteckning.

18 §.

För upprättande av hävdeförteckning utgår ersättning för varje
päbörjad sida, som förteckningen med dess sammandrag upptager, med
75 öre, när varje ägofigur särskilt redovisas i förteckningen. Upprättas
hävdeförteckning genom ägofigurernas sammanförande traktvis, må den
efter sida beräknade ersättningen höjas till 2 kronor 50 öre, dock att
ersättning för dylik hävdeförteckning i sammandrag icke får överstiga
det belopp, som skulle hava utgått, därest förteckningen upprättats på
här ovan först nämnda sätt.

Ägodelning.

19 §.

1. Arvode för ägodelning skall, när kartan upprättats i någon av
nedan angivna skalor, utgå-:

a) för varje ägolott med 2 kronor 50 öre och dessutom

för i delningen ingående totalareal med 50 öre för varje hektar inrösningsjord
samt 10 öre för varje hektar avrösuingsjord intill 500 hektar
och 5 öre för varje hektar avrösuingsjord därutöver;

b) för varje i delningsbeskrivningen upptagen ägofigur med 7 öre
samt dessutom för varje genom delningen tillkommen ägofigur uti inrösnings-
och avrösningsjord med ett efter kartans skala och medelarealen
för inrösnings- och avrösningsjorden lämpat öretal enligt följande tariff:

Tariff III.
DelningstnrilT.

	Skala	1 :1000	Skala 1: 2 000	Skala 1 : 4 000	Skala 1 : 8 000
Medclareal för ägofigur : hektar			Ö r e t a 1 f	ö r	figur
Grund- belopp	Grundbelop-pet ökas efter helt hektar av medelarealen med	i Grundbelop-r, , jpet ökas efter " helt hektar av e jmedelarealen i med	Grund- belopp	Grundbelop- \|j pet ökas efterj helt hektar av medelarealen i med	Grund- belopp	Grundbelop-pet ökas efter helt hektar avj medclarealen med
O o "o*	48	1(10	32 SO	24	40	20	20
0,5—1	80	96	48 j 48	32	24	24	12
1 -2	112	64	64 32	40	16	28	8
2 —	144	48	80 24	48	12	32	6

2. I fråga om arvodet för ägodelning, när kartan upprättats i
annan skala än någon av de i tariff TIT upptagna, därom stadgas i 44 §.

20 §.

1. Med ägolott förstås i 19 § sammanfattningen av alla de skiften,
vilka tilläggas by, hemman, hemmansdel, utjord, urfjäll eller lägenhet,
som särskilt utbrytes. Alla vid skiftet utlagda undantag för samfällt
behov skola tillhopa räknas såsom en ägolott.

2. Med ägofigur förstås i 10 § varje å kartan upptagen inom
vissa linjer eller avprickningar innesluten areal, vars gränser tillkommit
genom mätning, gradering eller delning eller ock, om kartan upprättats
i blad, till en del utgöras av ritytans begränsningslinjer, och skola
således ägofigurernas medelareal och antal i detta fall beräknas enligt
delningsbeskrivningen.

För delning av torvmosse, då sådan särskilt skiftas, utgår arvode
såsom för inrösningsjord.

22 §.

För delning av fiske utgår arvode såsom för avrösningsjord.

23 §.

För arvode enligt 19 § skall summarisk beräkning utföras och
provisionel! plan för delningen upprättas ävensom skiftet slutligt uträknas
och delningsbeskrivning med sammandrag upprättas.

24 §.

Varder skifte, sedan provisionel! plan till skiftesläggning utvisats
för delägarna, men innan detsamma slutligt uträknats, återkallat eller
eljest inställt, utgår endast hälften av delningsarvodet.

Detsamma gälle, om delningen ägt rum efter areal.

Ändring av skifte.

25 §.

Vid ändring av verkställt skifte enligt domstols beslut utgår arvode
för de åtgärder, som av beslutet föranledas sålunda:

a) för den uträkning, som i vissa delar kan erfordras i följd av
föreskriven ändring i ägograderingen, enligt de i 12—15 §§ stadgade
grunder;

b) för upprättande av ny ägobeskrivning i koncept med 60 öre för
varje påbörjad sida och dessutom 3 öre för varje ägofigur, vars gradvärde
blivit ändrat;

c) för upprättande av ny hävdeförteckning i koncept med 60 öre
för varje sida; dock att, därest hävdeförteckningen upprättats genom
ägofigurernas sammanförande traktvis, förestående ersättning må för sida,
som undergått ändring, höjas till 2 kronor;

d) för bestämmande av de nya skifteslinjernas läge å kartan i
allmänhet med delningsarvode enligt 19 §, likväl beräknat endast i den

män skiftet rubbats; skolande härvid samtliga rubbade skiften tillsammans
betraktas såsom ett nytt delningsområde samt delningsarvodet alltså
utgå efter detta områdes arealer och inom detsamma befintliga ägofigurer; e)

för upprättande av ny delningsbeskrivning i koncept med 60
öie för varje påbörjad sida, räknat för de delar av beskrivningen, som
angå icke rubbade skiften.

26 §.

När på vederbörande delägares begäran ändring verkställts i skiftesläggning,
sedan skiftet blivit uträknat och delningsbeskrivningen upprättad,
skola de i 25 § stadgade grunder i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

Styckning.

27 §.

Vid ägostyckning utgår arvode för styckningen dels för varje till
hemmanslott utlagt skifte, dels ock för varje väg, dike eller annat för
gemensamt behov undantaget eller eljest för de särskilda lotterna gemensamt
avsatt område, som särskilt uträknas och beskrives, efter dess areal
enligt följande tariff:

Tariff IV.
Styckningstariff.

Areal, hektar	A r v o c	e för
Skifte kronor	Hektar öre >
0—10	1: 50	27
10-25	2: 20	20
25—50	3:90	13,2
59—100	7: 00	7 I
100—500	11:00	3
500—1,000	15:50	2,1
j 1,000—	24: 50	1.2

Minsta styckningsarvode utgör 10 kronor.

3—185007. II.

28 §.

I styckningsarvodet inbegripes ersättning för fördelning av hemmanets
mantal mellan de särskilda lotterna eller, där ägostyckning verkställes
å lägenhet, bestämmande av den kvotdel varje utlagd lott utgör
av hela lägenheten, ävensom för verkställande av den uppskattning, som
för nämnda ändamål erfordras, samt för upprättande av beskrivning
över styckningen.

Inmätning av ägogräns.

29 §.

1. Om gränslinje inmätes genom vanlig mätning och kartlägges,
utgår arvode, då karta upprättas i skala 1 : 4 000, dels för varje kilometer
av linjens längd i åker med 4 kronor för rak och 6 kronor för krokig
linje samt i annan mark med 6 kronor för rak och 12 kronor för krokig
linje samt dels, då inmätning av ägogräns skett med direkta mått, med
50 öre för varje på sådant sätt inmätt punkt.

2. Har karta över gränslinje upprättats i skala 1 : 2 000. höjes i
1 mom. omförmälda arvode med 30 procent. För skalan 1 : 1 000 höjes
samma arvode med 60 procent och för större skala med 100 procent.

Har karta åter upprättats i mindre skala än 1:4 000, nedsättes
arvodet med 15 procent.

30 §.

Om krokig linje, som i 29 § avses, gälle vad i 9 § finnes stadgat.

31 §•

I det i 29 § omförmälda arvode inbegripes ersättning ej mindre för
inmätning av de särskilda sträckningar av gränslinjen, som kunna inmätas
från samma staklinje, så ock av därintill befintliga mätningsföremål, som
kunna vara av betydelse för gränsens bestämmande, än även för upprättande
av karta, dock att i fråga om ersättning för kartas förseende
med rubrik, ramar, kringskrifter, skala, norrstreck o. d. gälle vad ill
§ finnes stadgat.

32 §.

Mätas erforderliga bas- eller stomlinjer mera än en gång, utgår
härför, oberoende av den skala, i vilken karta upprättas, 2 kronor för
varje kilometer av dessa linjer.

1!)

Utstakning av ägogräns.

33 §.

För utstakning vid vanlig mätning av ägogräns utgår arvode
dels med 2 kronor för varje stakad linje, vilkens längd är mera än 200
meter, dels ock med 2 kronor i åker och 4 kronor i annan mark för
varje kilometer av gränslinjerna. Yerkställes utstakningen av linjerna
av annan person än lantmätaren eller hans tjänstebiträden, och åtnjuter
nämnda person gottgörelse härför av jordägaren, utgår endast hälften
av det arvode, som nyss sagt är.

Minsta arvode för utstakning utgör 3 kronor.

Utmärkande av ägogräns.

34 §.

För utmärkande av ägogräns utgår arvode med 60 öre för ändeller
brytningspunkt samt 40 öre för visare eller utliggare.

35 §.

I det enligt 34 § utgående arvode inbegripes även ersättning för
upprättande av beskrivning över ägogränsen och de utsatta gränsmärkena.

Markering av stödpunkt och inmätning av stödpunkt, polygon- eller

triangelpunkt.

36 §.

1. Arvode utgår med 50 öre för markering av stödpunkt och
med samma belopp för inmätning, där så erfordras, av stödpunkt, polygoneller
triangelpunkt, som inmätts med direkta mått.

2. Erfordras för inmätningen särskilda mätningslinjer, utgår arvode
för stakning och längdmätning av dessa med 3 kronor i åker och
6 kronor i annan mark för varje kilometer.

Säkerställande av ägogräns.

37 §.

1. För säkerställande av ägogräns, vars läge ej vid mätningen
bestämts med direkta mått, utgår arvode med 50 öre för varje änd- eller
brytningspunkt, som inmätts med direkta mått.

2. Erfordras för säkerställandet särskilda mätningslinjer, utgår arvode
för stakning och längdmätning av dessa linjer med 3 kronor i åker
och 6 kronor i annan mark för varje kilometer.

Ståndskogslikvid i visst fall.

38 §.

I fråga om ståndskogslikvid må, i det fall att ståndskogen varder
av lantmätaren eller hans tjänstebiträden värderad huvudsakligen genom
mätning och räkning av träden, arvodet beräknas med dels 0.4 öre för
varje uppmätt och räknat träd, dels 20 öre för varje hektar av i ståndskogslikviden
ingående ägovidd. Arvode för ståndskogslikvid efter denna
grund skall anses utgöra gottgörelse för trädens uppmätning, räkning
och värdering, upprättande av besiktnings- och värderingsinstrument samt
likvid mellan delägarna.

Att gottgörelse för ståndskogslikvid jämväl kan utgå med dagarvode
eller enligt överenskommelse, därom stadgas i 46 och 57 §§.

Upprättande av konceptkarta genom kopiering.

39 §.

När vid förrättning karta kopieras till konceptkarta utgår arvode
enligt de i 49 § stadgade grunder.

Insättning av ägogräns eller annan längdsträckning å karta.

40 §.

Har ägogräns eller annan längdsträckning blivit insatt å karta utan
att i sammanhang därmed inmätning av densamma förekommit, utgår

arvode för insättningen efter de å kartan insatta längdsträckningarna
med ett grundbelopp om 1 krona samt därutöver 3 öre för varje centimeter
verkligt mått å kartan.

Yissa åtgärder i fråga om avsöndring.

41 §.

Är fråga om förrättning för avsöndring av lägenhet, utgår arvode
med sammanlagt 12 kronor för mätning, arealuträkning, erforderliga utredningar
samt för upprättande av karta med beskrivning och utlämnande
till sakägare av ett exemplar därav, dock endast för så vitt nu
nämnda arbeten äro av beskaffenhet att i sin helhet kunna medhinnas på
en dag. Eljest utgår för de särskilda åtgärder, som innefattas i förrättningen,
arvoden enligt vad i denna förordning för varje fall närmare
angives.

Yissa åtgärder i fråga om väg.

42 §.

Vid förrättning, som avser vägs indelning till underhåll, utgår ersättning
för vägens mätning med 3 kronor för första kilometern och 1
krona 50 öre för varje följande kilometer, för dess gradering eller för
uppskattning av kostnaden för vägs underhåll och vad därtill hörer med
6 kronor för den första och 4 kronor för varje följande kilometer. Ingå
i en förrättning flera vägar, tillämpas dessa bestämmelser å varje särskild
väg. För vägs delning erhålles arvode med 4 kronor för varje
kilometer. Dessutom utgår 40 öre för varje väglott, som å marken
utmärkes.

Uti ovan stadgade arvode ingår jämväl ersättning för erforderliga
beskrivningars upprättande i koncept.

Yissa åtgärder i fråga om hägnad.

43 §.

För hägnaders mätning utgår arvode med 3 kronor för den första
och 1 krona 50 öre för varje följande kilometer, för gradering med vad

därtill hör med 1 krona 20 öre för den första och 60 öre för varje följande
kilometer samt för delning med 2 kronor för varje kilometer; dock
att, om delningen verkställes efter förut befintlig karta, därå hägnaders
längd uttages, arvode för denna senare åtgärd utgår med V* av mätningsarvodet.
Dessutom utgår 40 öre för varje hägnadslott, som å marken
utmärkes.

Uti ovan stadgade arvoden ingår jämväl ersättning för erforderliga
beskrivningars upprättande i koncept.

3 KAP.

Dagarvode.

44 §.

Där ej annorlunda i 17, 28, 40, 41, 42 och 43 §§ stadgas, utgår
dagarvode:

1) för sammanträde med sakägare samt för upprättande av protokoll,
utlåtande och förening;

2) för nödig utrednings och undersöknings verkställande;

3) för ägomätning vid vanlig mätning, då karta upprättas i större
skala än 1 : 1 000 eller mindre skala än 1 : 8 000;

4) för urskiljande av inrösnings- och avrösningsjord;

5) för gradering, besiktning och värdering;

6) för sådan ai ealuträkning, som avses i 13 §, därest densamma
skett å karta i annan skala, än som i nämnda paragraf omförmäles;

7) för undersökning och komplettering av äldre karta ävensom för
granskning av arealuträkning;

8) för ägodelning å karta i annan skala, än som omförmäles

i 19 §;

9) för* utvisande å marken av provisionel! plan för skifte;

10) för upprättande av besiktnings- och värderingsinstrument;

11) för upprättande av likvid;

12) för vanlig avvägning, skattläggning samt biträde vid domstol;
och

13) för andra lantmätare författningsenligt åliggande åtgärder, för
vilka ej detalj arvode enligt 2 kap. utgår, och vilka ej skola gottgöras
enligt överenskommelse på sätt i 58 och 59 §§ sägs.

Dagarvode utgår med 12 kronor för varje dag, som lantmätare,
eller tekniskt biträde varit sysselsatt med de i 44 § angivna åtgärder.
Ej må för samma dag beräknas mer än ett dagarvode för varje person.

Har en person å samma dag varit sysselsatt dels med åtgärd, för
vilken detaljarvode utgår, och dels med åtgärd, för vilken dagarvode utgår,
och har den å sistnämnda åtgärd använda tiden understigit 8 timmar,
skall dagarvodet jämkas i förhållande till den sålunda använda tiden.

46 §.

1. Därest tillämpning av i 2 kap. angivna detalj arvoden skulle
befinnas medföra, att arvode för förrättning i dess helhet blir lägre, än
vad förhållandet skulle bliva, om dagarvode utginge för samtliga i förrättningen
ingående åtgärder, må arvodet, därest lantmätaren så önskar,
utgå med dagarvode.

2. Detsamma gälle i fråga om:

a) mätning och delning eller endera av dessa åtgärder vid ägoutbyte,
och då torvmosse särskilt för sig skiftas;

b) delning av fiske;

c) mätning och räkning av skog för ståndskogslikvid.

47 §.

Därest i fall, som i 46 § 1 mom. samt 2 mom. a) och b) avses, dagarvode
skulle utgå för mera än sex dagar, skall frågan om arvodet, i fall
någon sakägare det påyrkar, underställas lantmäteristyrelsens prövning;
och äger styrelsen i sådant fall såväl bestämma angående beräkningsgrunderna
för arvodet som fastställa dess totalbelopp, det sistnämnda
dock ej högre, än vad lantmätaren begärt.

Angående ändring i lantmäteristyrelsens beslut i fråga, som här
avses, gälle vad i 8 § stadgats.

48 §.

Det åligger lantmätare att i protokollet göra anteckning om de
dagar, som använts för åtgärder, för vilka dagarvode utgår.

Är förrättning av sådan beskaffenhet, att protokoll icke föres, skola
sådana anteckningar göras å sluträkning.