B E T ÄN KAN D E

AV l)KN AV CHKFKN FÖR KUNG!. JORDBRUK8DKFARTKMKNTF,T .TÄMIJKT NÅDIGT BEMYNDIGANDE

DEN 3 JULI 1 9 1 T

TILL KAL LA DE

1917 ÅRS L ANTM Ä TER IK OM MISS ION

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING ANGÅENDE SÄTTET FÖR
UTFÖRANDE AV VISSA MÄTNINGSARBETEN M. M. (MÄTNINGSFÖRORDNING)

OCH

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING ANGÅENDE
LÄNGDBESTÄMNING I VISSA FALL AV REDSKAP FÖR MÄTNINGSARBETEN
(LÄNGDBESTÄ MNIN GSFÖRORDNIN G)

STOCKHOLM 1919

KDNOL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT fe SÖNER
186007

J»

■ K: • *

''#

Till

Statsrådet och Chefen för Kling!. Jordbruksdepartementet.

Den 3 juli 1917 bemyndigade Kung!. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla högst åtta sakkunniga personer för att under benämning 1917
års lantmäterikommission biträda inom departementet vid ytterligare utredning
av vissa lantmäteriväsendet berörande frågor samt vad med dem ägde sammanhang.

På grund av berörda bemyndigande anmodade departementschefen samma
dag hovrättsrådet O. H. Arsell, byråchefen J. Hamrin, ledamöterna av riksdagens
andra kammare D. fl. Pettersson i Bjälbo, S. Bengtsson i Norup och N. Olsson i
Rödningsberg, förste lantmätaren G. D. Indebetou och distriktslantmätaren L. O.
Bagger-Jörgensen att såsom sakkunniga biträda inom departementet i sagda hänseende;
hovrättsrådet Arsell utsågs därvid till de sakkunnigas ordförande.

Sedan kommissionen i skrivelse den 9 augusti 1917 anmält, att kommissionen
till sekreterare utsett hovrättsrådet J. Stenberg, anmodade departementschefen
jämlikt Kungl. Majrts ovan omförmälda bemyndigande den 10 augusti 1917 hovrättsrådet
Stenberg att såsom sakkunnig biträda vid ifrågavarande arbete.

Efter det Kungl. Maj:t enligt beslut den 22 september 1917 bemyndigat
departementschefen att tillkalla ytterligare fyra sakkunniga personer för att deltaga

i förevarande utredning, anmodade departementschefen på grund av berörda
bemyndigande dels nämnda den 22 september ledamoten av riksdagens första
kammare, godsägaren E. A Yasseur att deltaga i samma utredning dels ock den
25 september 1917 vice'' stadsingenjören i Stockholm O. Myrberg och andre stad singenjören
i Göteborg A. Södergren att biträda vid utredningen, så vitt densamma
avsåge frågan om ny mätningsförordning.

1917 års lantmäterikommission får härmed vördsamt överlämna första delen
av sitt betänkande, omfattande förslag till mätningsförordning och längdbestämningsförordning
jämte till samma förordningar hörande motiv.

Tillika bifogas avgivna reservationer i fråga om förstnämnda förslag nämligen
av undertecknad Hamrin angående 1 och 50 §§, av undertecknad Södergren
angående 50 § samt av undertecknad Myrberg.

Stockholm den 30 november 191S.

O. H. ARSELL.

Jon. Hamrin.

David Pettersson.

Sven Bengtsson.

Nils Olsson.

Gustaf Indebetou. O. Bagger-Jörgensen.

-Johan Stenberg.

Emil Vasseur

Olof Myrberg.

A. SÖDKRGREN.

BETÄNKANDE.

Förslag

till

förordning angående sättet för utförande av vissa mätnings arbeten

m. in.

(mätningsförordning).

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna förordning avser planmätning och höjdmätning ävensom iörordmnkartas
upprättande, arealuträkning samt utstakning och utmärkande av sensn)°”fl>tt~
ägogräns, där dylikt arbete utföres av lantmätare eller mätningsman i
stad eller samhälle på grund av för dessa tjänstemän gällande bestämmelser,
så ock där det utföres av annan person på grund av förordnande
enligt stadgande i lagen om fastighetsbildning i stad.

2 §•

Vid arbeten, soin i denna förordning avses, skall längdmått an- Matt: deras
givas i meter samt ytmått i hektar eller kvadratmeter. Angående in- 1beteckning*1
delning av dessa mått är stadgat i gällande förordning om mått
och vikt.

Vinkelmått skall med nedan omförmälda undantag angivas i nygrader
och indelas sålunda, att en rät vinkel utgör 100 nygrader, en nygrad
100 nyminuter samt en nyminut 100 nysekunder (eentesimaldelning).

Dessa vinkelmått betecknas på följande sätt: en nygrad lc, en nyminut
0,°oi eller 1'' och en nvsekund 0c,oooi eller l".

Huvudgrunder
och planmätningsmetoder.

Användning
av finmätning
och vanlig
mätning.

Där med hänsyn till förut verkställda arbeten eller särskilda förhållanden
användning av nu angiven indelning skulle medföra olägenheter,
vare tillåtet använda äldre indelning (sexagesimaldelning). Enligt
denna delas en rät vinkel i 90 grader (90°), en grad i BO minuter (60'')
och en minut i BO sekunder (60").

2 KAP.

Om planmätning.

Avd. A. Allmänna grunder. —

3 §■

Planmätning skall hänföras till horisontalplan. Med hänsyn till
noggrannheten skall dylik mätning, enligt vad i denna förordning närmare
sägs, utföras antingen såsom /inmätning eller vanlig mätning.

Planmätning sker i allmänhet på det sätt, att först bestämmas
vissa med hänsyn till mätningens ändamål erforderliga huvudpunkter och
huvudlinjer, stommätning, och att därefter verkställes inmätning av detaljerna,
detaljmätning.

Numerisk kallas sådan mätning (finmätning eller vanlig mätning,
stommätning eller detalj mätning), vid vilken längder och vinklar erhållas
i siffror på sådant sätt, att karta enligt dessa sedermera kan upprättas.

Grafisk kallas sådan mätning (finmätning eller vanlig mätning, stommätning
eller detalj mätning), vid vilken längder och vinklar vid mätningstillfället
helt eller delvis direkt avbildas å karta.

4 §•

1. Finmätning bör äga ruin, dä mätningens ändamål sädant kräver,
och företrädesvis användas i fråga om mark med högre värde såsom
i stad eller annan ort med större sammanträngd befolkning eller där
större byggnadsverksamhet är att förvänta, så ock eljest då särskilda
förhållanden påkalla sådan mätning.

2. Då sakägarna samfällt äska finmätning, skall sådan äga
rum. T övrigt bestämme förrättningsmannen, såframt ej härom finnes
särskilt stadgat, huruvida och i vad mån finmätning eller vanlig mätning
skall ifrågakomma. Anmäles missnöje med förrättningsmannens beslut,
skall denne ofördröjligen underställa frågan lantmäteristyrelsens

provning. Ej må styrelsen avgöra frågan, med mindre vederbörande
sakägare lämnats tillfälle att däri yttra sig.

Avd. It. Fiiiiiiiit.iiiiig.

Stommätning.

5 §•

Vid tinmätning skall stommätning utföras numeriskt och ske
triangel- och polygonmätning eller endera av dessa mätningar.

medelst Sätt för stommätningens

utförande.

<» §•

1. För alla triangel- och polygonpunkter skola beräknas plana, Projektionsrätvinkliga
koordinater i det för inäta ingsområdet gällande koord in åt- tk!!,7 m"
systemet, vilka koordinater, när hänsyn till jordytans huktighet så betingar,
erhållas genom jordellipsoidens projektion på planet.

Härvid skola ellipsoidens dimensioner antagas vara följande:

meridianellipsens halva storaxel == 6,377,397,15417 meter
» » lillaxel = 6,356,078,962oo »

2. Projektionsmetoden skall vara vinkelriktig och i övrigt sådan
att en meridian, medelmeridianen, avbildas såsom en rät linje, och att
varje del av medelmeridianen blir till sin längd riktigt avbildad.

3. Såsom medelmeridian användes någon av de meridianer, som
ga genom Stockholms Observatorium eller 2,5 eller 5 nygrader öster eller

2,5 eller 5 eller 7,5 nygrader väster därom.

De härigenom uppkommande projektionssystemen skola allt efter
den medelmeridian, som användes, betecknas:

0°, 2c,s Ö, 5c Ö, 2c,s W, 5° W och 7,cö W.

4. Varje projektionssystem uppdelas i koordinatsystem genom
linjer, som tänkas dragna vinkelrätt mot medelmeridianen på 100,000
meters inbördes avstånd med utgång från ekvatorn. Medelmeridianen
utgör koordinatsystemets absciss- eller x-axel, räknad positiv åt norr;
systemets södra begränsningslinje är dess ordinat eller y-axel, räknad
positiv åt öster.

5. Är stomnät ej anslutet till rikets triangelnät, och skall sådan
inpassning, som omförmäles i 7 § 3 inom., ej äga rum, skola stomnätets

2—y annor

Anslutning
till annan
triangelmätning
m. m.

Olika ordningar
för trian
Inmätning.

Plan för triangclmätnlng.

punkter till sina lägen bestämmas genom koordinater i fristående koordinatsystem,
varvid abscissaxeln skall läggas i ungefärlig nordriktning
och räknas positiv åt norr samt ordinataxeln läggas i lämplig, däremot
vinkelrät riktning och räknas positiv åt öster.

7 §•

1. Rikstrianguleringen bör, så vitt ske kan, utgöra grundval för
annan triangulering.

2. Därest inom eller i närheten av mätningsområdet linnas minst
tvänne punkter, som tillhöra antingen rikstrianguleringen eller annan triangelmätning,
skall frågan, huruvida anslutning till den ena eller andra
av dessa mätningar bör äga rum, underställas lantmäteristyrelsens
prövning.

3. Är fråga om anslutning till rikstrianguleringen, och prövas efter
underställning sådan anslutning ej böra äga rum, skall dock det nya triangelnätet
med största möjliga noggrannhet inpassas i det för mätningsområdet
jämlikt 6 § 4 mom. gällande koordinatsystem. Detsamma galle, då
allenast en till rikstrianguleringen hörande punkt finnes inom eller i närheten
av mätningsområdet, liksom då ingen sådan punkt finnes, men
mätningsområdets storlek fordrar hänsynstagande till jordytans buktighet.

I det nya triangelnätet böra medtagas punkter, som tillhöra annan
triangelmätning.

« §•

1. Triangelmätning indelas i avseende å noggrannheten i fem
ordningar. I varje särskilt fall användas den eller de ordningar, som
med hänsyn till mätningens omfattning eller eljest äro erforderliga.
Triangelmätning av högre ordning skall utgöra stöd för sådan av lägre
ordning.

2. Som första och högsta ordning galle av rikets allmänna kartverk
utförd triangelmätning av första ordningen.

9 §.

1. Till grund för triangelmätning skall efter noggrann rekognoscering
upprättas plan för dess utförande. Denna plan skall innehålla
uppgift på triangelnätets belägenhet och form, anslutning till annan triangelmätning,
där sådan förekommer, det antal ordningar vari triangel -

mätningen skäll ske, erforderlig basmätning, sätt för markeringars anordnande
samt huru mätningar och beräkningar skola utföras. Skola för
mätningen gälla strängare felgränser än denna förordning angiver, bör
planen jämväl innehålla uppgift härom.

2. Därest i samband med triangelmätning jämväl polygonmiitning
skall utföras över mätningsområdet i dess helhet eller viss del därav,
bör rekognosceringen omfatta och planen utvisa även läget för viktigare
delar av polygonnätet.

3. Vid upprättande av plan för triangelmätning, till vilken plan
skall höra lämplig karta eller skiss över triangelnätet, skall bland annat
iakttagas:

att triangelnätet erhåller bästa möjliga form;

att triangelpunkterna bliva så jämnt som möjligt fördelade över
mätningsområdet;

att bästa möjliga anslutningar vinnas för baslinjer och polygontåg; att

goda uppställningsplatser och varaktiga markeringar erhållas;

att all nödig försiktighet iakttages till undvikande av skada å
egendom;

att kostnader för uppställnings- och signalbyggnader bliva så små
som möjligt; samt

att framtida utvidgning av triangelnätet så vitt möjligt underlättas.

4. Det åligger förrättningsman att, innan triangelmätning påbörjas,
därom hos lantmäteristyrelsen göra skriftlig anmälan med uppgift
om triangelmätningens avsedda beskaffenhet och omfattning, och äge styrelsen,
när anmälan eller förhållandena i övrigt därtill föranleda, infordra
den plan, som uppgjorts för arbetets utförande. Plan, som av styrelsen
blivit godkänd, må ej vad beträffar triangelnätet i väsentliga delar
ändras utan styrelsens medgivande.

10 §•

1. När triangelpunkt ej utgöres av tornspira eller annan s. k.
högpunkt, skall den markeras på så vitt möjligt orubbligt och varaktigt °ing aT Sisätt,
och må mai''keringen under i övrigt lika förhållanden icke bereda »ngoipunkter
mindre trygghet än vad beträffande gränsmärken stadgas i 43 §. Markeringen
skall utföras på sådant sätt, att därav tydligt framgår punktens
egenskap av fixpunkt inom finmätt stomnät, och skall för den skull
anbringas en triangel kring eller vid punkten, där ej hinder möter. I

Vägmätning.

lös mark bör markeringen sträcka sig till frostfritt djup. Därjämte böra,
då sådant lämpligen kan ske, för kontroll av punktens läge och dess
framtida återställande, utsättas försäkringsmarkeringar till det antal, som
för ändamålet erfordras.

2. Med undantag för nyss omförmälda försäkringsmarkeringar skall
markeringen av triangelpunkter vara fullbordad, innan vinkelmätning beträffande
samma punkter påbörjas.

3. Triangelpunkterna skola numreras, och må desamma jämväl
åsättas namn.

Över triangelpunkt, som sålunda numrerats och namngivits, skall
i anslutning till skiss och, där så anses lämpligt, jämväl fotografi upprättas
noggrann beskrivning, upptagande punktens och markeringarnas
läge och beskaffenhet.

11 §•

1. Anslutes icke triangelnät till annan triangelmätning pa sätt i
7 § 2 mom. sägs, skall eu eller flera baslinjer uppmätas.

2. Är baslinje längre än 1,200 meter, bör densamma uppdelas
i sektioner på omkring 600 meter.

Baslinje eller, där densamma är uppdelad i sektioner, varje sektion
därav skall mätas minst två gånger i olika riktningar, och bör därvid
användas Jäderinska basmätningsmetoden med mätsträngar av invar,
dock att, där basmätning verkställes endast för triangelnät av lägre ordning
än den tredje, mätningen må ske med sträng eller band av stål
under för varje fall erforderlig spänning.

Strängar och band, som användas vid basmätning, skola längdbestämmas
omedelbart före och efter mätningen.

3. Baslinje skall hänföras till medelhavsytan.

4. Över basmätning skall å fältet föras protokoll, och må därvid
gjord anteckning ej utplånas eller ifyllas.

5. Det ur mätningsresultaten beräknade medelfelet i medeltalet
av mätningarna må ej överstiga vid basmätning för triangelnät av andra
ordningen 1 : 160,000, för triangelnät av tredje ordningen 1 : 80,000 och
för triangelnät av fjärde och femte ordningarna 1 : 40,000 av baslinjens
hela längd.

Resultaten av de före och efter basmätningen utförda längdbestämningarna
av sträng och band må ej avvika från varandra mera än
nyss nämnda bråkdelar av strängens eller bandets längd.

12 §.

1. Vinkel inätailig i triangelnät skall verkställas med teodolit ock vtnkeimatutföras
antingen såsom likformig vinkelmätning eller som riktningsmät ning,

vilken senare företrädesvis bör utföras i fulla satser.

2. Därest i samma punkt förekomma riktningar i triangelmätningar
av olika ordningar, och dessa riktningar skola anslutas till varandra,
bör sådan anslutning ske till minst två riktningar av högre
ordning.

3. Inom eu och samma ordning skall vinkelmätning ske på ensartat
sätt.

4. Inom samma utjämningsgrupp skall vinkelmätning så vitt möjligt
ske med ett och samma instrument.

5. Över vinkelmätning skall föras protokoll med iakttagande av
bestämmelsen i 11 § 4 mom.

13 §.

1. Alla beräkningar skola verkställas på överskådligt sätt och an- Beräkning av

ordnas så, att erforderlig kontroll erhålles.

2. De oundvikliga mätningsfelen skola utjämnas enligt teoretiskt
riktiga grunder och vad angår andra och tredje ordningens nät enligt
minsta kvadratmetoden.

3. Över triangelpunkternas koordinater skall upprättas särskild
förteckning, hoor dmat förteckning.

triangclnät
m. m

14 §.

Medelfelet hos en riktning, vare sig detta erhållits efter utjämning Felgränser
enligt minsta kvadratmetoden eller beräknats enligt formeln f5r triangel -

•- matning.

= y ——, där w betyder triangelslutningsfelet och n antalet slutna
y 6 n

trianglar, må till sitt numeriska värde ej överstiga

i triangelnät av 2:a ordningen 6"

av 3:dje
av 4:de
av 5:te

10"

20" samt
35"

2. Relativa punktfelet, vare sig detta erhållits efter utjämning
enligt minsta kvadratmetoden eller grafiskt framställts genom felutvisande
■figur, må icke för någon triangelpunkt överstiga 0,os meter.

15 §.

Poiygonmät- Mellan punkter i triangelnätet skall utläggas ett nät av poly uing

och deBB gontåg med det antal punkter, som erfordras för att triangel- och polyuutriangei-
gonnäten må kunna giva tillfredsställande stöd åt detaljmätningen.

2. Finnas ej inom eller i närheten av mätningsområdet triangelpunkter,
till vilka anslutning lämpligen kan ske, må polygonmätning utan
stöd av triangelnät ifrågakomma, dock i regel ej, om mätningsområdet
är större än 100 hektar.

16 §.

Polygontågen indelas i avseende å noggrannheten i tvänne ordningar.

Till första ordningens polygontåg räknas dels sådant, som går från
en txiangelpunkt till en annan, dels ock polygontåg, som går från en
triangelpunkt till en punkt (knutpunkt), som bestämmes förutom av tåget
i fråga av minst tvänne andra likaledes från triangelpunkter utgående
polygontåg.

Övriga polygontåg äro av andra ordningen.

17 §.

Plan för po- 1. Till grund för polygonmätningen skall efter noggrann rekognos lySD°ingät

cering upprättas plan för dess utförande; och bör sådan plan upptaga
jämväl de delar av polygonmätningen, som jämlikt 9 § 2 mom. upptagits
i förut upprättad plan för triangelmätning.

2. Vid upprättande av plan för polygonmätning, till vilken plan
.skall höra lämplig karta eller skiss, skall bland annat iakttagas:
att polygontåg gives så sträckt form som möjligt;
att i allmänhet polygontågen ej erhålla större längd än 1,000 meter
och de särskilda sidorna i tågen ej större längd än 250 meter;

att polygonsidorna inom ett och samma tåg i regel erhålla ungefär
samma längd;

att för långt gående förgreningar så vitt möjligt undvikas;
att polygonpunkterna utväljas så, att deras markering kan ske med
minsta möjliga svårighet och kostnad för mätningen i dess helhet; samt

Olika ordningar
för
polygonmätning.

att polygonsidorna erhålla sådana lägen, att deras uppmätning och
användning vid efterföljande arbeten så vitt möjligt underlättas.

Sådant fristående polygonnät, som avses i 15 § 2 inom., bör anordnas
genom slutna polvgoner, där ej betryggande kontroll på annat
sätt erhålles.

18 §.

Vad i 10 § stadgas om markering, numrering och beskrivning av Markering
triangelpunkter skall i tillämpliga delar gälla jämväl polygonpunkter, dock 0<;h bcBkri''''-att markering må ske på enklare sätt, där polygonpunkterna utläggas ''""ygoV110
endast för tillfälligt begagnande. pnnkter.

19 §.

1. Längdmätning av polygontåg verkställes med band eller sträng Matning av
under för varje fall erforderlig spänning och utföres i övrigt på sådant Mvgontåg.
sätt, att ny mätning börjas för varje polygonsida. Mätningen skall, om

den ej anordnas på särskilt betryggande sätt, utföras två gånger, i
regel en gång i vardera riktningen.

2. Vinkelmätning i polygonnät skall verkställas med teodolit och
utföras som riktningsmätning i satser.

3. Inom samma utjämningsgrupp böra mätningarna ske med samma
instrument eller redskap.

4. Över mätningarna skall föras protokoll med iakttagande av
bestämmelsen i 11 § 4 mom.

20 §.

Vad i 13 § stadgas om beräkning av triangelnät och upprättande Beräkning av
av koordinatförteckning skall i tillämpliga delar gälla även för polygon- Pol.ysonnät
nät, dock att vid felens utjämning minsta kvadratmetoden ej behöver
användas.

21 §.

1. Två bestämningar av en polygonsidas längd må, vare sig poly- Felgränser
gontåget är av första eller andra ordningen, icke avvika från varandra ftr Pol7Sonmera
än 0,ooo.s 1 -f- 0,oi meter, där 1 betecknar polygonsidans längd i m5tning''
meter.

Mätuings föremäl.

Mätnings linjenftt.

2. Vinkelslutningsfelet i ett polygontåg må icke uppgå till mera
än, i första ordningens polygontåg 0,° Öl V n och i andra ordningens polygontåg
0,c 02 V n, där n betecknar antalet mätta vinklar i polygontåget.

3. De beräknade koordinaterna för slutpunkten må icke avvika
från de givna koordinaterna så mycket, att punktfelet f, beräknat ur
formeln f \f fx2 + fy2, där f, och fy äro avvikelserna i koordinaterna,
blir större än, vid första ordningens polygontåg 0,00025 1 + 0,oo meter och
vid andra ordningens polygontåg 0,00035 1 0,on meter, där 1 betecknar
polygonsidornas sammanlagda längd i meter.

Detalj mätning.

22 §.

Vid detalj mätning, som tillhör finmätning, skall såsom mätningsföremål
upptagas vad som med hänsyn till mätningens ändamål anses
erforderligt, såsom i regel ägogränser, gator och vägar, varaktiga hägnader,
fasta fornlämningar, elektriska högspänningsledningar, vattenledningar,
diken, sjöar och vattendrag samt byggnader och gränser mellan
olika ägoslag.

23 §.

1. Detalj mätning, som i 22 § omförmäles, skall, så.vitt den ej direkt
utgår från triangel- eller polygonnät, stödja sig på ett nät av mätningslinjer.

Dessa skola utgå från punkter i triangel- och polygonnäten eller
genom inmätning bestämda punkter å linjer i dessa nät samt dragas raka
till andra punkter av nu angivna slag. Till dylika mätningslinjer eller
till dem och punkter eller linjer i triangel- och polygonnät anslutas ytterligare
sådana mätningslinjer till de! antal och på sådant sätt, som fordras
för detaljernas lämpliga inmätning. Där områdes bebyggande eller
andra lokala omständigheter omöjliggöra framdragandet av raka, dubbelsidigt
anslutna mätningslinjer, må brutna sådana eller ensidigt anslutna
mätningslinjer användas.

2. För punkterna i mätningslinjenätet skola i regel beräknas plana,
rätvinkliga koordinater i det för handen varande koordinatsystemet. Mät -

ningar och beräkningar skola ordnas sä, att betryggande kontroll erhålles,
och skall förty ensidigt ansluten mätningslinje mätas två gånger.

3. I fråga om dubbelsidigt ansluten mätningslinje må skillnaden
mellan dess på marken uppmätta och med användning av ändpunkternas
koordinater beräknade längd ej överstiga 0,oooö 1 + 0,o<; meter, där 1 betecknar
linjens längd i meter.

Beträffande ensidigt ansluten mätningslinje må tvä bestämningar av
eu dylik linjes längd ej avvika från varandra mera än 0,ooo5 1 + 0,oi
meter, dar 1 betecknar linjens längd i meter.

24 §.

1. I fråga om till läget fullt bestämda detaljer, såsom byggnader,
varaktiga hägnader och dylikt, skall detaljmätning vid finmätning
ske numeriskt på det sätt, att erforderligt antal punkter inmätas från
stomnätet eller mätningslinjenätet medelst direkt längdmätning i eller utan
förening med vinkelmätning.

Mätningen bör utföras, så, att kontroll erhålles, särskilt i fråga om
gränspunkter samt andra punkter av större betydelse och ordnas på
det sätt, att koordinater för dessa punkter kunna beräknas med minsta
möjliga svårighet.

2. I fråga om detaljer, som ej äro till läget fullt bestämda,
såsom i allmänhet stränder av sjöar och vattendrag samt gränser mellan
olika ägoslag, må inmätning ske såväl numeriskt som grafiskt.

Finnas i fråga om ägogräns, som i sin helhet ej är fullt bestämd,
vissa punkter, som äro till läget fullt bestämda, skola dessa punkter inmätas
numeriskt, även om ägogränsen i övrigt inmätes grafiskt.

3. Över sådan detalj mätning, som i 1 mom. avses, skall å fältet
föras tydlig mätskiss, som skall upptaga alla vid detalj mätningen
använda punkter och linjer samt därvid funna mått ävensom de inmätta
föremålens natur och ungefärliga form. Måtten skola antecknas å skissen,
i regel med två decimaler av meter.

Över numerisk mätning, som i 2 mom. avses, skola föras mätskiss
och protokoll eller endera, allt eftersom för varje fall erfordras för kartas
uppletande.

4. Numerisk inmätning av gränspunkter och andra punkter av större
betydelse skall utföras med sådan noggrannhet, att två likvärdiga bestämningar
av dylik punkt i förhållande till linje i stomnätet eller mätningslinjenätet
icke avvika från varandra mera än högst 0,2 meter.

Vid numerisk detalj mätning i övrigt liksom vid grafisk detalj mätning
skall detalj punkternas läge i förhållande till stomnätet eller mät 3—185007.

Uetaljuiät''ningens
utförande
in. in.

Sätt för stoinmätningens

utförande.

Polygonmätning.

ningslinjenätet bestämmas med så stor noggrannhet, som kan tillgodogöras
i avsedda eller förhandenvarande skalor.

Avd. C. Vanlig mätning.
Stom. mätning.

25 §.

Vid vanlig mätning må stommätning utföras såväl numeriskt som
grafiskt och ske såväl medelst polygonmätning som medelst stomlinjemätning.

26 §.

1. Oberoende av mätningsområdets storlek må polygonmätning,
som i 25 § avses, utföras fristående utan stöd av triangelnät. Finnes
sådant nät, bör polygonmätningen anslutas därtill, om så lämpligen
kan ske.

2. För alla polygonpunkter skola beräknas plana, rätvinkliga koordinater
i förut befintligt eller för det särskilda fallet antaget koordinatsystem.

3. Polygonpunkterna skola markeras på så vitt möjligt orubbligt
och varaktigt sätt medelst borrhål utan dubb i berg, jordfast sten, betong
eller dylikt. Borrhålet skall omgivas av en cirkel, och må markeringen
under i övrigt lika förhållanden icke bereda mindre trygghet än vad
beträffande gränsmärken stadgas i 43 §.

4. Vad i 3 mom. sägs, gälle ej, då polygonpunkter utläggas endast
för tillfälligt begagnande, i vilket fall enklare markeringssätt må användas.

5. För polygonmätning, som i denna paragraf avses, skola bestämmelserna
i 17, 19 och 20 §§ angående plan för polygonmätning samt mätning
och beräkning av polygontåg ävensom upprättande av koordinatförteckning
i tillämpliga delar gälla, dock med undantag för vad i 17 §
stadgas beträffande viss längd för polygontåg och polygonsidor.

6. Vid polygonmätning, varom här är fråga, må avvikelsen mellan
två bestämningar av en polygonsidas längd så ock vinkelslutningsfelet och
punktfelet, det senare beräknat på sätt i 21 § 3 mom. sägs, icke uppgå
till mera än två gånger vad som i sistnämnda paragraf i nu berörda hänseenden
är medgivet i fråga om andra ordningens polygontåg.

27 §.

1. Vid stomlinjemätning skall efter erforderlig rekognoscering till stomiinjegrund
för detalj mätningen utstakas ett nät av stomlinjer, om och i den mtttninK
mån sådant för ändamålet erfordras.

2. Vid anordnande av stomlinjenät skall iakttagas:

att en eller, där så erfordras, flera av stomlinjerna behandlas såsom
baslinje och därför framdragas i för stakning och mätning gynnsam
terräng samt upphuggas till sådan bredd, att säkerhet för stakningens
riktighet vinnes;

att, därest kontroll å linjenätet icke på annat sätt erhålles, särskilda
linjer, kontrollinjer, utläggas, och skall, därest yttergräns för mätningsområdet
icke lämpligen kan användas såsom baslinje eller kontrolllinje,
dylik linje förläggas i närheten av sådan gräns;

att, därest erforderligt antal vinklar i stomlinjenätet ej kan med
tillfredsställande noggrannhet direkt mätas eller på annat sätt tillförlitligt
bestämmas, en eller flera särskilda linjer böra utstakas och mätas på
sådant sätt, att dylik linje tillika med tvänne andra för nätets säkerhet betydelsefulla
linjer bilda en triangel, i vilken ingen av vinklarna må vara
mindre än 40°; samt

att all nödig försiktighet iakttages till undvikande av skada å skog
eller eljest.

3. Baslinjer och andra stomlinjer, som äro särskilt normerande
för linjenätets konstruktion, skola mätas två gånger helst i olika riktningar.

4. I fall, då stomlinje mätes två gånger, må skillnaden mellan de
båda mätningarna såväl för linjen i dess helhet som för särskilt markerad
del därav ej överstiga 0,ooi 1 + 0,oi V 1 + 0,i meter, där 1 betecknar
den uppmätta längden i meter.

Därest stomlinje, som ej mätes två gånger, vid nätets konstruktion
erhåller grafisk kontroll, må skillnaden mellan å marken mätt och å kartan
uttagen längd ej uppgå till mera än 0,oo2 1 -f- 0,04 V 1 + 0,ooo4 s, där 1 betecknar
uppmätt längd i meter och l:s kartans skala.

28 §.

1. Att tjäna till ledning vid stomlinjenätets framtida återställande stödpunkter,
samt för kontroll å ägogränsers läge skola, där ej markens beskaffenhet
sådant omöjliggör, stödpunkter utläggas, dock ej till större antal än
som för nämnda ändamål kräves, och skola härvid företrädesvis utväljas

Mätningsfn
romål.

Mätnings linjcnät.

Detalj mätningens
utförande
in. in

skärningspunkter mellan viktigare linjer i linjenätet. Är läget av stomlinjenät
genom mått till byggnad eller dylikt* med erforderlig säkerhet
bestämt, och kan kontroll å ägogränsers läge på enahanda sätt erhållas,
vare stödpunkters utläggande ej nödigt.

2. Beträffande markering av sådana stödpunkter gälle vad i 26 § 3
mom. finnes stadgat om markering av polygonpunkter vid vanlig mätning.

3. Såsom stödpunkter kunna även användas inom eller i närheten
av mätningsområdet befintliga triangel- och polygonpunkter, oavsett om
de sistnämnda bestämts genom finmätning eller vanlig mätning.

4. Därest stödpunkter icke sammanfalla med skärningspupkter
mellan linjer i stomlinjenätet, skola de på ett betryggande sätt med direkta
mått inmätas i förhållande till samma nät.

Detaljmfttning.

29 §.

Vid detalj mätning, som tillhör vanlig mätning, skall ifråga om
mätningsföremål gälla vad i 22 § är sagt om dylika föremål vid detaljmätning,
som tillhör finmätning.

30 §.

1. Därest detaljmätning, som i 29 § omförmäles, ej direkt utgår
från stomnätet, vilket må hava bestämts antingen genom finmätning eller
vanlig mätning, skall detalj mätningen stödja sig på ett från stomnätet
utgående nät av mätningslinjer av sådan omfattning, som för detaljernas
bestämmande erfordras.

2. Mätningar och beräkningar av mätningslinjenätet skola anordnas
så, att betryggande kontroll erhålles.

3. Då mätningslinjenätet utgår från triangel- eller polygonnät, må
skillnaden mellan mätningslinjes på marken uppmätta och med användning
av ändpunkternas koordinater beräknade längd ej överstiga 0,ooi2 1
-)- 0,i2 meter, där 1 betecknar linjens längd i meter.

Då mätningslinjenät utgår från stomlinjenät, och mätningslinje därvid
erhåller grafisk kontroll, gälle om tillåten avvikelse vad i 27 § 4 mom.
2 stycket stadgas om stomlinje.

31 §•

1. Vare sig detalj mätning, som i 29 § omförmäles, sker numeriskt
eller grafiskt, skola till läget fullt bestämda detaljer inmätas på det

sätt, att erforderligt antal punkter bliva i förhållande till stomnät eller
mätningslinjenät eller stödpunkter bestämda med så stor noggrannhet,
som kan tillgodogöras i avsedda eller förhandenvarande skalor.

Till läget icke fullt bestämda detaljer skola inmätas med den noggrannhet,
som ändamålet kräver och förhållandena medgiva.

2. Därest befintliga ägogränser äro till läget fullt bestämda och,
så vitt vid mätningstillfället kan avgöras, jämväl därefter skola bibehållas
såsom sådana, skola de, även om mätningen i övrigt är grafisk,
under erforderlig kontroll inmätas med direkta mått i förhållande till
stomnät eller mätningslinjenät eller stödpunkter. Detsamma galle i fråga
om till läget fullt bestämda punkter i ägogräns av nyss angiven beskaffenhet,
vilken i sin helhet ej är fullt bestämd.

Vid numerisk detalj mätning, som tillhör vanlig mätning, gälle i
fråga om förande av mätskiss och protokoll vad som stadgas i 24 § 3
mom. 2 stycket.

3. Inmätning av till läget fullt bestämda punkter i ägogräns skall
utföras med sådan noggrannhet, att två likvärdiga bestämningar av
dylik punkt i förhållande till linje i stomnätet eller mätningslinjenätet
eller till stödpunkter icke avvika från varandra mera än högst 0,4
meter.

3 KAP.

Om höjdmätning.

32 §.

Anslutning

1. Vid höjdmätning bör anslutning äga rum till rikets precisionsawägning,
därest fixpunkt tillhörande densamma finnes tillgänglig inom
eller i närheten av mätningsområdet. Även om sådan punkt ej finnes,
bör höjdmätningen direkt utgå från medelhavsytan eller med användning
av tillgängliga höjduppgifter ungefärligen hänföras till densamma.

Tydlig redogörelse skall alltid lämnas angående det sätt, varpå anslutning
skett, eller det utgångsplan, som eljest använts.

2. Vid höjdmätning skola, där så lämpligen kan ske, medtagas
höjdfixpunkter, som utsatts av Sveriges geologiska undersökning eller
Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt liksom denna anstalts peglar.

33 §.

Höjdiix- 1. Höjdmätning skall stödjas av höjdfixpunkter, om och i

punkter. den mån sådant med hänsyn till höjdmätningens ändamål är erforder ligt,

och skall härvid iakttagas, att höjdfixpunkterna bliva fördelade så
jämnt som möjligt över mätningsområdet samt erhålla sådant läge, att
deras användning, så vitt ske kan, underlättas.

Höjdfixpunkt skall markeras på så vitt möjligt orubbligt och varaktigt
sätt, och bör densamma utmärkas med ett kors, där ej hinder
möter.

2. Över höjdfixpunkterna skall upprättas förteckning, angivande
punkternas nummer, markering, läge i planet och slutgiltiga höjd, och
böra skisser över desamma upprättas, där sådant för vinnande av tydlighet
erfordras.

34 §.

Tillväga- 1. Höjdmätning bör, evad den sker genom avvägning (finavväg gångssätt

vill ibng eller vanlig avvägning) eller annorledes, anordnas så, att kontroll
°J m nlng''erhålles. Där ej mätningens ändamål annat föranleder, bör densamma
förty, utom i fråga om detaljpunkter, verkställas två gånger, såvitt ej kontroll
på annat sätt erhålles.

Över höjdmätningen skall föras protokoll med iakttagande av bestämmelsen
i 11 § 4 mom.

2. I fall, då större noggrannhet erfordras, såsom i fråga om viktigare
höjdfixpunkter, skall höjdmätningen verkställas genom finavvägning.
Denna utföres i slutna polygoner eller med anslutning till två
eller flera fixpunkter, vilkas höj dlägen äro bestämda med sådan noggrannhet,
som i varje fall för ändamålet erfordras, och skall i övrigt iakttagas,
att de oundvikliga mätningsfelen utjämnas enligt teoretiskt riktiga
grunder.

35 §.

Feigräuser 1. Vid finavvägning av höjdfixpunkter må det ur utjämningen

vid höjdmät- framgående medelfelet för en kilometer ej överstiga 0,oi meter.

2. Vid höjdmätning av markyta må felet i höjdläge för en punkt
vilken som helst i regel ej uppgå till mera än 0,5 e -J- 5 e n meter, där
e betecknar ekvidistansen i meter och n markens lutningsförhållande. .

4 KAP.

Om kartas upprättande.

36 §.

1. Karta, som i denna förordning avses, skall, där ej i lag eller
författning finnes annorlunda stadgat, upprättas i någon av nedan angivna
skalor.

Där ej särskilda förhållanden påkalla undantag, skola följande skalor
användas för nedan omförmälda ändamål:

a) 1: 100, 1: 200 och 1: 400 för karta över tomt, kvarter eller annat
mindre område med högt markvärde;

b) 1: 1000 och 1: 2000 för karta över stad, köping, annan ort med
större sammanträngd befolkning eller där större byggnadsverksamhet är
att förvänta, med undantag dock för till desamma hörande större skogsområde
;

c) 1: 2000 och 1: 4000 för karta över dels skogsområde, som under
b) sägs, dels ock i allmänhet ägor å landet, dock att 1: 8000 bör användas
för karta över större skogsområde med mindre antal skiljaktigheter;
samt

d) 1: 8000, 1: 10000, 1: 16000, 1: 20000, 1: 50000 och 1: 100000 för
översiktskarta.

Vid upprättande av annan plankarta än översiktskarta skall i övrigt
iakttagas, att så stor skala väljes, att endast undantagsvis må förekomma
ägofigurer med mindre yta än 10 kvadratmillimeter verkligt mått
å kartan.

2. Förrättningsman äger bestämma, vilken av förenämnda skalor,
som skall användas. Anmäles missnöje med förrättningsmannens beslut,
skall denne ofördröjligen underställa frågan lantmäteristyrelsens prövning.

37 §.

1. Plankarta, som grundas på finmätning, skall vara försedd med Särskilda be
noggrannt kvadratiskt, minst med avseende på varje rutas hörn utmärktfösrta^karta
rutnät med 10 centimeters sidor, vilka sidor skola ligga parallellt med vid finmätkoordinataxlarna
och på vissa å kartan antecknade avstånd från de- niDssamma.

Särskilda bestämmelser

för plankarta
vid vanlig
mätning

2. Karta, som i 1 mom. avses, skall upprättas i blad av rektangulär
form med i allmänhet ett normalformat av 60 centimeter i höjd
och 80 centimeter i bredd. Kartbladens höjdriktning, skall, där ej särskilda
omständigheter annat föranleda, vara parallell med koordinatsystemets
abscissaxel.

3. Vid kartering av detalj mätning, som tillhör finmätning, skola
först samtliga koordinatbestämda punkter utmärkas enligt koordinaterna
och med utgång i regel från närmaste linje i rutnätet. Därefter skola i
anslutning till sålunda utmärkta punkter numeriskt inmätta detaljer inläggas
enligt innehållet i mätskisser och protokoll och grafiskt inmätta
detaljer med stöd av samma punkter överföras och inpassas å kartan.

4. Över finmätt stomnät skall för mätningens åskådliggörande
upprättas särskild karta enligt koordinaterna; och må, om härvid såväl
triangel- som polygonmätning utförts, båda näten utmärkas å samma
karta, där så med hänsyn till tydlighet och andra förhållanden anses
kunna äga rum.

5. Rutnät skall utmärkas med sådan noggrannhet, att en rutas
sidolängd ej må avvika från den i 1 mom. angivna med mera än 0,ooo2
meter. I fråga om karta av normalformat må rutnätet i sin helhet vid
utmärkandet ej i någon utsträckning avvika från den riktiga storleken
mera än 0,ooos meter.

Koordinatbestämda punkter skola utmärkas med så stor noggrannhet,
att skillnaden mellan deras läge enligt koordinaterna och i förhållande
till närmaste linje i rutnätet ej må överstiga 0,00025 meter. Övriga
detaljer skola inläggas å kartan med så stor noggrannhet, som mätningen
och den antagna skalan medgiva.

38 §.

1. För plankarta, som grundas å vanlig mätning, skall, i det fall
stommätning skett numeriskt, i tillämpliga delar gälla, vad i 37 § 1, 3
och 4 mom. stadgas.

På omständigheterna i varje fall må bero, om karta skall upprättas
i blad eller icke. Uppdelas kartan i blad, bör vad i 37 § 2 mom. finnes
stadgat om form och normalformat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

2. I det fall stomlinjemätning skett, skall stomlinjenätet konstrueras
å karta i den bestämda skalan. Därefter insättas mätningslinjer och
de inmätta detaljerna antingen å nämnda karta i befintligt skick eller å
karta i blad, till vilken senare stomlinjenätet dessförinnan överförts, och

bör i sistnämnda fall vad i 37 § 2 mom. finnos stadgat om form och
normalformat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

3. Vid mätningen tagna och vid kartans konstruktion använda
mått beträffande stomlinje- och inätaingslinjenäten liksom ock de mått,
som avses i 28 § 4 mom., skola antecknas å kartan med minst en decimal
av meter. Kan detta ej ske, utan att kartan därigenom hliver otydlig,
skall särskild mätskiss upprättas för ändamålet. A karta och mätskiss
böra ock stödpunkterna på lämpligt sätt angivas.

4. Vad i avseende å noggrannhet i fråga om plankarta, som
grundas å finmätning, finnes stadgat i 37 § 5 mom. galle i tillämpliga
delar jämväl beträffande plankarta, som grundas å vanlig mätning.

39 §.

För karta, varå resultat av höjdmätning angives, gälle i tillämpliga Särskild» bcdelar
vad i 36—38 §§ stadgas om plankarta. fo^kärta^vid

höjdmätning.

5 KAP.

Om arealuträkning.

40 §.

1. Arealuträkning skall verkställas på sådant sätt, att föreliggande ^etets^t
mätnings- och kartmaterial fullt utnyttjas för vinnande av noggrannast förande,
möjliga resultat. Med hänsyn härtill sammanföras å kartan utmärkta
särskilda områden i en eller flera s. k. kontrollgrupper, vilka i avseende

å storlek och form lämpa sig för säker arealuträkning. Härefter bestämmes
dels arealen av kontrollgrupp och dels arealen av de särskilda delarna
därav.

2. Arealuträkning, som sker ur givna mått eller koordinater kallas
numerisk; annan arealuträkning kallas grafisk.

3. Utföres arealuträkning såväl numeriskt som grafiskt, skall resultatet
av den numeriska uträkningen gälla.

Utföres arealuträkning av kontrollgrupp eller särskild del därav
grafiskt, skall den verkställas minst två gånger och medeltalet mellan
uträkningarna tagas, där ej särskilda omständigheter annat föranleda.

Då arealerna för de särskilda delarna av kontrollgrupp uträknas
grafiskt, skall utjämning verkställas så, att summan av delarnas arealer
kommer att överensstämma med kontrollgruppens areal.

4—185007

Areallängd.

Utstakning
av ägogräns.

Olika slag
av gränsmärken.

4. Vid grafisk arealuträkning må skillnaden mellan två uträkningar
av kontrollgrupp eller del därav ej överstiga 0,ooo4 s VA, där A betecknar
arealen i kvadratmeter och l:s kartans skala.

41 §•

Arealuträkningens resultat skall införas i särskild längd. Denna
skall utvisa de särskilda uträkningarna samt om ock på vad sätt den i
40 § 3 mom. omförmälda utjämning skett.

6 KAP.

Om utstakning och utmärkande av ägogräns.

42 §.

1. Utstakning av ägogräns, vars läge är bestämt genom siffror,
skall verkställas med användning av dessa eller för ändamålet ur desamma
uträknade mått.

2. Vid utstakning enligt karta av annan ägogräns skall åtgärden
i fråga verkställas efter å kartan tagna mått, och skall härvid hänsyn
tagas till den krympning, som kartan må hava undergått, ävensom till
andra omständigheter, som inverka på riktigheten av kartans visning.

3. Vid utstakning av ägogräns i andra fall än som i 1 och 2
mom. omförmäles, skall så förfaras, att ägogräns å marken kommer att
så tillförlitligt som möjligt följa vad urkunder eller förhandenvarande
förhållanden i övrigt utvisa.

4. Innan utstakningen avslutats, må ej verkställas åtgärder, som
i 43—46 §§ omförmälas.

5. Utstakning av ägogräns, som i 1 mom. omförmäles, skall verkställas
så, att utstakade punkter bliva bestämda, vid finmätning med den
noggrannhet, som angives i 24 § 4 mom. 1 stycket, och vid vanlig mätning
med den noggrannhet, som angives i 31 § 3 mom.

43 §.

1. För ägogränsers utmärkande på marken må ej, utom i fall,
som i 46 § 2 mom. omförmäles, anbringas andra än följande märken,

nämligen råsten, rör eller stång av järn, glaserat rör, borrhål med dubb
samt träpåle.

2. Såsom råsten må användas hållbar sten eller betong alltid med
inhugget eller ingjutet kvadratiskt märke i eller utan förening med dubb.
Råsten bör vara omkring 0,7 meter hög och hava form av en rät stympad
pyramid, vars plana toppyta och basyta böra hava, den förra omkring
0,i5 meters sidor och den senare minst dubbelt så stora sidor.
Råsten må dock även vara av ungefärligen nämnda form och storlek så
ock av annan form och storlek, om blott dess egenskap av råsten tydligt
framträder. Där markens beskaffenhet det medgiver, skall råstenen
på lämpligt sätt nedgrävas. Den bör vila på säkert underlag samt, om
och i den mån så erfordras, kringskolas på betryggande sätt.

3. Rör eller stång av järn, som helst bör vara galvaniserat, skall,
i eller utan förening med glaserat rör, nedsättas i marken eller ingjutas
i sten eller betongblock. Markeringens hela längd får icke understiga
0,7 meter och dess underkant skall ligga minst 0,5 meter under markens
yta.

4. Glaserat rör skall vara av omkring 0,5 meters längd och nedsättas
i marken så, att rörets överkant, där så erfordras, kommer under
plogdjup.

5. Borrhål skall vara försett med dubb av järn eller annan metall
och anbringas i berg, jordfast sten eller byggnad av sten eller betong.
Då borrhål ej anbragts i byggnad, skall det omgivas av ett inhugget
eller ingjutet kvadratiskt märke med omkring 0,i meters sida.

6. Träpåle skall vara av sådant träslag, som är motståndskraftigt
för röta. Den skall lodrätt neddrivas i marken, och bör dess övre del
vara fyrkantig med sida av omkring 0,i meter.

44 §.

Utmärkande av ägogräns,- som bildar en rät linje, skall i regel ske
på det sätt, att gränsmärken av i 43 § angivna slag anbringas ej mindre
i ägogränsens ändpunkter an även i själva gränslinjen dels såsom utliggare
dels ock såsom visare eller ledare. Utliggare skall utsättas på högst
25 meters avstånd från ändpunkt. Avståndet från ändpunkt till närmaste
visare eller ledare eller mellan dessa märken inbördes må i regel
ej överstiga 200 meter. Där gränsen går över annan mark än åker
och tomtmark, må nämnda märken anbringas på mindre inbördes avstånd,
om någon sakägare det begär och förrättningsmannen så prövar
lämpligt. Understiger avståndet mellan ändpunkterna 100 meter, eller

Användning
av de i 43 §
omförmälda
gränsmärken
i allmänhet.

Användning
av äldre
gränsmärken.

Utmärkande
av ägogräns
i särskilda
fall ävensom
försäkringsmarkering.

äro gränspunkter inom sådant område, som i 4 § 1 mom. omförmäles,
bestämda genom siffror i förhållande till finmätt stomnät, må märken
anbringas allenast i ändpunkterna.

Är ägogräns krokig, skola gränsmärken av i 43 § angivna slagutsättas,
förutom i gränsens ändpunkter, i så många punkter i gränslinjen,
som erfordras för bestämmande av gränsens huvudsakliga sträckning.
''

2. I fråga om mark, som omförmäles i 4 § 1 inom., må, där ej
någon sakägare vill bekosta varaktigare märken, träpålar användas för
markering av gräns i sådana punkter, som äro med siffror bestämda i
förhållande till finmätt stomnät.

Då ej är fråga om mark, som nyss sagts, må icke mot någon sakägares
bestridande användas annat gränsmärke än råsten av enklare beskaffenhet
eller borrhål med dubb eller träpåle. Såsom märke i själva
gränslinjen må träpåle icke användas i annat fall, än då marken är sank
eller råsten icke kan anskaffas utan avsevärda kostnader, i vilket senare
fall emellertid träpåle icke får användas i större utsträckning, än att
andra märken förekomma på omkring 400 meters inbördes avstånd. Träpåle
må icke heller användas såsom märke i ändpunkt i annat fall, än
då marken är så sank, att endast med omfattande åtgärder kan beredas
säkert underlag för råsten eller rör eller stång av järn.

Glaserat rör må användas endast, där annat märke skulle utgöra
hinder för jordbruket.

3. I fall, då utmärkande av ägogräns på sätt i 1 mom. sägs, ej
lämpligen låter sig göra, såsom där gränsmärke skulle komma att stå i
vattendrag eller i brant sluttning eller åstadkomma väsentligt hinder i
samfärdseln eller sådant utmärkande eljest på grund av särskilda förhållanden
icke anses böra ifrågakomma, må gränsmärke utsättas annorstädes
i ägogränsen.

45 §.

Vad i 43 och 44 §§ är stadgat gälle ej, i den mån redan befintliga
gränsmärken äro av beskaffenhet att fortfarande kunna på tillfredsställande
sätt tjäna som gränsmärken eller för sådant ändamål iståndsättas.

46 §.

1. I skogbevuxen mark, som ej är att hänföra till park, plantering,
tomt eller dylikt, skall ägogräns, utöver vad i 43—45 §§ sägs, utmärkas
antingen genom upphuggning av rågata till 1 å 2 meters bredd

eller, där någon sakägare det föredrager, genom fällning av i gränslinjen
stående träd, som ej iiro särskilt värdefulla, samt märkning av närmast
därintill växande träd på 30—50 meters inbördes avstånd. Märkningen
skall ske sålunda, att träden omkring 1,5 meter från roten kringmålas
med två ringar av rödfärg, vilka på den åt ägogränsen vettande sidan
förenas genom ett likaledes rödfärgat tvärstreck.

2. I fråga om ägogräns i vatten må, där hinder möter för dess
utmärkande såsom i 44 § sägs, dylik gräns utmärkas på sätt lämpligt
prövas, och därvid även andra märken användas än sådana, som i 43 §
omförmälas, dock må jämväl i fall, som här avses, i 43 § angivna gränsmärken
ej anbringas annorstädes än i ägogräns.

3. För kontroll å gränspunkts läge och för dess framtida återställande
må anbringas försäkringsmarkeringar, där så befinnes lämpligt.
Till försäkringsmarkeringar må ej användas sådana märken, som enligt
denna förordning beteckna triangel-, polygon-, stöd- eller höjdfixpunkt, ej
heller gränsmärke, som i 43 § omförmäles.

47 §.

1. Har läget av ägogräns ej redan vid mätningen blivit bestämt,
på sätt i 24 och 31 §§ omförmäles, skall gränsens läge säkerställas
genom att erforderligt antal punkter angivas genom koordinater i förhandenvarande
koordinatsystem eller genom mått i förhållande till stomnät,
mätningslinjenät eller stödpunkter; och må, där sådant för ändamålet
erfordras, nya punkter i dessa nät eller nya stödpunkter utläggas
och inmätas. Vad nu är sagt gälle ej, där erforderligt säkerställande i
stället sker genom mått till byggnad eller dylikt.

Där ägogräns följer stranden av sjö eller vattendrag eller anledning
därtill eljest förekommer, må gränsen säkerställas uteslutande genom
grafisk bild.

2. Vad i 24 § 3 mom. och 38 § 3 mom. stadgas om antecknande
å karta eller mätskiss av där avsedda mått skall, allt eftersom finmätning
eller vanlig mätning förekommer, äga motsvarande tillämpning i fråga
om mått, som i denna paragraf avses. Vad nu sagts utgör dock ej
hinder för, att måtten i stället införas i särskild handling.

Över ägogränsen och de utsatta gränsmärkena skall upprättas fullständig
och noggrann beskrivning, som tecknas å kartan eller införes i
särskild handling, allt eftersom i lag stadgas eller för varje fall prövas
lämpligt.

Säkerställande
av ägogräns.

3. I fråga om mätningar, som erfordras för sådant säkerställande,
som i 1 mom. 1 stycket omförmäles, skola bestämmelserna i 24 § 4
mom. 1 stycket och 31 § 3 mom. äga motsvarande tillämpning.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser.

48 §.

Redskap och 1. Med iakttagande av vad i 11 § 2 mom. är stadgat därom, att

vitf arbeten * vissa fall basmätning bör utföras med användning av Jäderinska baseniigt
denna mätningsmetoden, skall längdmätning i övrigt verkställas med band eller
förordning, sträng av stål eller invar, dock att i avseende å detalj mätning jämväl
annat jämngott mätningsredskap må användas.

2. Kontrollband om 20 meters längd, vilket redskap skall vara
tillgängligt för den, som verkställer mätningsarbeten enligt denna förordning,
och för vilket lantmäteristyrelsen äger fastställa modell, skall
vara längdbestämt samt förfärdigat av stål eller invar.

För kontroll i övrigt av arbeten, som i denna förordning avses,
må förrättningsman jämväl använda kontrollstång av stål eller invar om
en meters längd likaledes enligt av lantmäteristyrelsen fastställd modell.
Kontrollstång skall vara justerad såsom precisionsmått i enlighet med
gällande förordning om mått och vikt och må därjämte på särskild begäran
längdbestämmas.

Dessa redskap må ej användas vid arbete på fältet.

3. Mätskalor, som användas vid arbeten enligt denna förordning,
skola vara justerade såsom precisionsmått, på sätt om lantmäteriskalor
finnes stadgat i förordningen om mått och vikt.

4. Förrättningsman är ansvarig för riktigheten av instrument och
andra redskap, som användas vid arbeten enligt denna förordning.

Mätband eller mätsträng, som vid jämförelse med kontrollband befinnes
avvika från rätta längden med mera än 0,os procent därav, må
icke användas utom i fall, då längdbestämningskorrektion skall anbringas.

Angående längdbestämning av i 11 § 2 mom. omförmälda mätsträngar
av invar och i 2 mom. här ovan avsedda kontrollredskap är

stadgat i förordningen angående längdbestämning i vissa fall av redskap
för mätningsarbeten.

49 §•

Den, som verkställer triangelmätning, som i denna förordning avses,
åligger att inom ett år efter förrättningens avslutande till lantmäteristyrelsen
insända styrkt kopia av den över triangelnätct upprättade kartan
så ock styrkt avskrift av beskrivning och koordinatförteckning över
triangelpunkterna.

50 §.

Där ej i lag eller författning är eller varder annorlunda föreskrivet,
gälle, att den närmare tillsynen över denna förordnings tillämpning utövas
i fråga om samhälle, inom vilket celler för vars räkning i förordningen
avsett arbete utförts, av byggnadsnämnd, där sådan finnes, men eljest
av vederbörande förstelantmätare (överlantmätare), ävensom att överinseendet
över tillämpningen utövas av lantmäteristyrelsen.

Styrelsen äger ock att i enlighet med grunderna i denna förordning
utfärda de allmänna verkställighetsföreskrifter, som må finnas erforderliga,
dock ej för samhälle, i fråga om vilket Konungen på därom
gjord framställning meddelat särskilda bestämmelser, och ej heller, där
för behandling av uppkommen fråga är eller varder i lag eller författning
annat föreskrivet.

51 §.

Anser samhälle eller enskild sakägare sin rätt vara förnärmad
genom lantmäteristyrelsens beslut i frågor, som avses i 4, 7 och 9 §§,
äge däröver anföra besvär hos Konungen inom tid, som för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd. Över
lantmäteristyrelsens beslut i övriga i denna förordning upptagna frågor
må besvär ej föras.

Redovisning

Tillsyn och
verkställighetsföreskrifter.

Fullföljd av
talan.

Denna förordning träder i kraft den då vad i artikel V

av lantmäteriinstruktionen av den 6 augusti 1864 ävensom i särskilda
författningar i övrigt finnes stadgat häremot stridande upphör att gälla;
skolande dock beträffande arbete, som vid nämnda tid redan påbörjats,
bestämmelserna i denna förordning tillämpas, endast i den mån så utau
större olägenhet kan ske.

Förslag

till

förordning angående längdbestämning i vissa fall av redskap

för mätningsarbeten.

(längdbestämningsförordning.)

i §•

Längdbestämning, som i 11 § 2 mom. av mätningsförordningen är
föreskriven för mätsträng av invar och i 48 § 2 mom. av samma
förordning för kontrollband, skall verkställas av mynt- och justeringsverket.

Kontrollband skall längdbestämmas vart sjätte år eller oftare, om
anledning därtill förekommer.

2 §•

Mätsträng, som i 1 § omförmäles, skall vara tjugu meter lång med
en genomskärningsyta av minst två kvadratmillimeter samt försedd med
minst 70 millimeter långa skalor, graderade i millimeter.

Mätsträng skall längdbestämmas fritt hängande med ändstrecken i
jämnhöjd och under den spänning, som åstadkommes av tio kilograms
tyngd i Stockholm, Därjämte skall strängens längdutvidgning för värme
bestämmas. Dessa bestämningar skola ske med sådan noggrannhet, att
avståndet mellan strängens ändstreck under ovannämnda förhållanden
kan beräknas med ett medelfel av högst + 0,os millimeter vid vilken temperatur
som helst mellan 0 och -f- 25 grader Celsius.

5—185007

3 §.

Kontrollband om tjugu meter, som i 1 § omförmäles, skall hava
sådan bredd och tjocklek, att det icke töjes mera än högst 0,3 millimeter
för en spänning av ett kilogram.

Sådant band längdbestämmes understött i hela sin längd och utsträckt
med en spänning av åtta kilogram. Därjämte skall dess vikt och
längdutvidgning såväl för värme som för spänning bestämmas, allt med
sådan noggrannhet, att avståndet mellan bandets ändstreck kan beräknas
med ett medelfel av högst ± 0,5 millimeter vid varje temperatur mellan
—10 och + 20 grader Celsius samt vid varje spänning mellan 5 och
15 kilogram, vare sig bandet är understött eller fritt hängande. Bandets
delstreck skola även undersökas och avvikelse bestämmas, för så vitt delstreckens
avstånd från närmaste ändstreck äro felaktiga med mera än
+ 2 millimeter vid ovannämnda tillvägagångssätt och en temperatur av
+ 15 grader Celsius.

4 §•

Anses erforderligt att längdbestämma kontrollstång, som omförmäles
i 48 § 2 mom. av mätningsförordningen, skall sådan längdbestämning
verkställas av mynt- och justeringsverket.

Kontrollstång bestämmes i avseende på hela längden och utvidgning
för värme med den noggrannhet, att längden kan beräknas med ett
medelfel av högst + 0,os millimeter, vid vilken temperatur som helst
mellan 0 och + 25 grader Celsius.

5 §.

Redskap, som längdbestämmes, skall därvid numreras samt märkas
medels anbringande av dels en kunglig krona, dels en triangel, dels ock
redskapets nummer.

6 §•

Över längdbestämningen skall föras protokoll, som bör innehålla
uppgift om redskapets nummer, kortfattad beskrivning av detsamma,
tiden för längdbestämningen samt redskapets längd vid en temperatur
av +15 grader Celsius, och böra dessutom angivas de övriga omständigheter,
varunder längdbestämningen ägt rum. Längden uttryckes i
meter, för mätsträng och kontrollstång med fem samt för kontrollband

med fyra decimaler. Längdutvidgningskoefficient för värme skall för
mätsträng och kontrollstång utsättas med sju och för kontrollband med
sex decimaler, och skall därjämte beträffande kontrollband töjningskoefficient
angivas med sex decimaler.

Denna förordning träder i kraft den då vad i sär skilda

författningar finnes stadgat häremot stridande upphör att gälla

Tillkomsten av kommissionens uppdrag och den allmänna
innebörden av detsamma i vad rör mätningsförordningen.

Nu gällande bestämmelser rörande det tekniska förfarandet vid
mätningsarbeten återfinnas i huvudsak i Art. V i nådiga lantmäteriinstruktionen
den 6 augusti 1864. Nämnda artikel handlar om geometriska
mätningar och kartors författande samt deras uträkning och beskrivning
m. m. De bestämmelser, som häri upptagas, äro i väsentliga
delar lika med dem, som förekomma i tidigare lantmäteriinstruktioner.

I det förslag till nådig instruktion för lantmäteristyrelsen och rikets
lantmätare, som avgavs av lantmäteristyrelsen i september 1908, hade
styrelsen bland föreskrifter rörande tillvägagångssätt vid lantmäteriåtgärders
utförande upptagit åtskilliga bestämmelser, som avsågo en mera
tidsenlig reglering av åtgärderna i fråga. Den 23 oktober 1908 fastställdes
nådig instruktion för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare.
Därvid stadgades emellertid i 57 §, att i särskild författning skulle
meddelas bestämmelser angående kartors upprättande, verkställande av
ägomätning, avvägningar och arealuträkning, upprättande av beskrivningar
samt utstakning av ägoskillnader m. m. Tillika förordnades i
övergångsstadgandena att, intill dess denna författning utkomme, skulle
förberörda bestämmelser i 1864 års instruktion i tillämpliga delar fortfarande
lända till efterrättelse. I samband härmed anbefalldes lantmäteristyrelsen
att inkomma med förslag till omförmälda författning, varjämte
styrelsen bemyndigades att för biträde härvid anlita särskilda sakkunniga.

Jämväl i nu gällande instruktion den 22 oktober 1909 hava i 57 §
upptagits enahanda föreskrifter som i samma författningsrum i 1908 års
instruktion och bland övergångsstadgandena förekommer jämväl bestämmelse
därom, att, intill dess meranämnda författning blivit utfärdad, nu
gällande föreskrifter i tillämpliga delar skola komma till användning.

Sedan lantmäteristyrelsen på grund av ovan omförmälda bemyndigande
tillkallat professorn K. D. P. Rosén samt dåvarande vice kommissionslantmätarna
numera distriktslantmätarna E. P. O. Söderpalm och
K. Rydén att såsom särskilda sakkunniga biträda styrelsen i angivna
hänseende, avgav styrelsen den 30 april 1013 förslag till förordning angående
ägomätning och kartläggning, arealuträkning samt ägodelning och
råskillnaders utmärkande m. m. Enligt detta förslag skulle den blivande
förordningen avse såväl jord å landet som jord hörande till stad och
lända till efterrättelse ej allenast för rikets lantmätare, utan jämväl i
tillämpliga delar för annan person med lantmäteribehörighet, varjämte
överinseendet över förordningens tillämpning skulle åligga lantmäteristyrelsen.

Över sagda förslag avgav (jämte andra) styrelsen för Svenska
Kommunal-Tekniska föreningen yttrande den 28 april 1915, därvid denna
.styrelse — med åberopande av ett av särskilda inom föreningen utsedda
sakkunniga avgivet betänkande jämte ett av samma personer på uppdrag
av föreningen utarbetat förslag till program och bestämmelser för städernas
triangel- och tomtmätningar m. m. — hemställde, att det inom
lantmäteristyrelsen utarbetade förslaget till mätningsförordning, i vad det
avsåge städerna, ej måtte vinna godkännande, utan ''att det slutliga reglerande
av städernas mätningsväsen, som kunde finnas erforderligt,
måtte ske genom särskild författning, grundad på eu fullständig åtskillnad
mellan stad och landsbygd. Sedan jämväl styrelsen för Svenska
Stadsförbundet lämnats tillfälle inkomma med yttrande över lantmäteristyrelsens
nyssnämnda förslag, avgav styrelsen för förbundet utlåtande
den 10 februari 1916 med hemställan, att förslaget ej måtte godkännas
och att — för den händelse statligt reglerande av städernas mätningsväsen
över huvud funnes erforderligt — frågan om dylikt reglerande
måtte överlämnas till förnyad utredning.

Genom nådig remiss den 28 april 1916 anbefallde Kungl. Maj:t
lantmäteristyrelsen att ånyo i ärendet avgiva underdånigt utlåtande.
Sedan i anledning härav med biträde av bland andra filosofie doktorn T.
Rubin ett reviderat preliminärt förslag inom styrelsen utarbetats och
under arbetet därmed framstått såsom önskvärt, att den blivande författningen
i grundläggande delar bleve normerande för alla mätnings- och
därmed likställda göromål, som förekomma inom landet, överlämnade,
styrelsen med skrivelse den 8 juli 1916 sagda preliminära förslag till åtskilliga
statsmyndigheter ävensom till kommunaltekniska föreningens sakkunniga
för mätningsfrågan med anhållan om yttrande över det sålunda
uPPgj°r(ia förslaget. Då av de inkomna yttrandena syntes framgå, att

stora hinder mötte för åstadkommande av den av styrelsen avsedda enhetlighet
på ifrågavarande område, överarbetades förslaget ånyo samt
undergick ytterligare granskning av åtskilliga sakkunniga, varefter styrelsen
med skrivelse den 12 december 1916 till Kungl. Maj:t överlämnade
det såmedelst omarbetade förslaget till »förordning angående planmätning
och höjdmätning samt kartors upprättande, arealuträkning och ägogränsers
utmärkande» (mätningsförordning). Jämväl nämnda förslag, vilket
här nedan benämnes 1916 års förslag, ifrågasattes skola lända till efterrättelse
såväl för rikets lantmätare som andra, vilka med samma behörighet
som lantmätare ägde att verkställa arbeten, som i förordningen
avsågos, och skulle tillsynen över tillämpningen av förordningen utövas
av lantmäteristyrelsen.

I samband därmed att dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
den 16 april 1917 tillstyrkte Kungl. Maj:t att till riksdagen avlåta proposition
i vissa frågor angående lantmäteriväsendet, meddelade samme
departementschef tillika, att åtskilliga andra framställningar beträffande
lantmäteriet och bland dem frågan om ny mätningsförordning förelåge
till Kungl. Majtts prövning, men att dessa frågor, som stode i nära sammanhang
med varandra, tarvade ytterligare utredning.

Under åberopande av sitt nämnda anförande föreslog chefen för
jordbruksdepartementet den 3 juli 1917, att den erforderliga ytterligare
utredningen av angivna frågorna skulle uppdragas åt en kommission, benämnd
1917 års lantmäterikommission. Vid samma tillfälle anförde departementschefen
till statsrådsprotokollet bland annat, att då det av olika
anledningar vore av behovet påkallat, att en ägomätningsförordning komme
till stånd så fort som möjligt, torde utredningen särskilt höra inriktas
på att tillse, huruvida icke exempelvis genom vidtagande av vissa jämkningar
i det därom framlagda förslaget skulle åt en dylik förordning
kunna åtminstone tills vidare givas ett sådant innehåll, att den kunde
utfärdas oberoende av de frågor, som borde föreläggas riksdagen.

Med hänsyn till det kommissionen meddelade uppdrag bär det
synts densamma vara av vikt att till en början intaga ståndpunkt till
det av departementschefen sålunda uppställda spörsmål, huruvida för
åstadkommande av en skyndsam reglering av mätningsväsendet i hithörande
delar den utvägen borde anlitas, att mätningsförordningen genom
jämkningar i det framlagda förslaget åtminstone provisoriskt erhölle sådant
innehåll, att dess utfärdande skulle kunna äga rum oberoende av
de lantmäteriväsendet i övrigt rörande frågor, som borde underställas
riksdagen.

Kommissionen behjärtar till fullo de skäl, som sålunda åberopats
till stöd för ett särskiljande av mätningsförordningen från övriga kommissionen
underställda frågor, i synnerhet som, på sätt nedan närmare 0111-förmäles, behovet av tidsenliga föreskrifter på ifrågavarande område gjort
sig kännbart gällande. Det låter sig emellertid icke göra att behandla
frågan om ny mätningsförordning annorledes än i samband med frågan
om ny taxa på arvode för lantmäteriförrättningar. Denna uppfattning
delades jämväl av departementschefen den IG april 1917 (prop. nr 275),
då han yttrade: »Detta förslag (lantmäteristyrelsens förslag 1916) sam manhänger

så till vida med styrelsens förslag den 14 december 1916 angående
ny taxa på arvode för lantmäteriförrättningar, som i detta taxeförslag
upptagas ersättningsbelopp för arbeten, vilka skulle utföras i enlighet
med det i mätningsförordningen föreslagna förfarandet. Å andra
sidan äro denna taxas tariffer avvägda med tagen hänsyn till de inkomster,
som skulle tillkomma lantmätarna genom förrättningar, utförda
enligt mätningsförordningens bestämmelser. Dessa två förslag stå alltså
i intimt beroende av varandra». Dåvarande departementschefen synes
visserligen, att döma av vad han ytterligare anförde vid samma tillfälle,
hava tänkt sig möjligheten av en medelväg, nämligen att samtidigt med
utfärdandet av en provisorisk mätningsförordning sådana ändringar, som
vore oundgängligen nödvändiga, vidtoges i taxan, så vitt detta kunde
ske, utan att de huvudprinciper, på vilka taxan vore byggd, rubbades,
innan riksdagen fått tillfälle att taga ställning till frågan i dess helhet.
Mot väljandet av denna medelväg talar emellertid bestämt, att de flesta
ändringar i taxan sammanhänga med och röna inverkan av de arbetande
lantmätarna eljest tillkommande löneförmåner, samt att jämväl frågorna
härom måste bliva föremål för kommissionens förslag. Kommissionen
finner sig därför icke nu kunna tillstyrka någon annan reglering av mätningsväsendet
i hithörande delar än en sådan, som avser ett definitivt
ordnande av detsamma.

Allmän motivering till mätnings förordningen.

Äldre bestämmelser.

Lantmäteriet i den form, vari det från början förekom, eller särskiljande
mellan delägare i viss samfällighet av deras andelar däri verkställdes
uppenbarligen hos oss från början av delägarna själva med stång eller rev.
Delningen försiggick påtagligen rent aritmetiskt, varför någon uppskattning
eller kartläggning av jorden eller andra nu förekommande lantmäteriåtgärder
ej ansågos erforderliga. Yäl synes staten redan på 1300-och 1400-talen hava genom särskilda personer förskaffat sig för dessa
syften erforderliga uppgifter angående jordförhållanden, men först från
början av 1600-talet kan lantmäteriet räkna sitt upphov såsom statsinstitution.
Genom instruktion 1628 förordnades nämligen Anders Bureus,
som redan 1603 utsetts att som generalmatematicus ombesörja landets
uppmätning, att själv eller om möjligt genom i de särskilda orterna anställda
lantmätare dels föranstalta om landets kartläggning genom geografiska
kartors upprättande över delar därav, dels ock handhava den
geometriska uppmätningen av byarnas åker, äng, skog och mark, dels
ock göra säkra avritningar av alla städer m. in. Från de närmaste årtiondena
därefter förskriva sig flera instruktioner för reglering av lantmätarnas
verksamhet, utfärdade i allmänhet av Kammarkollegium, varunder
lantmäteriet då hörde. Dessa instruktioner kännetecknas i regel
därav, att desamma- blott innehålla föreskrifter angående geometriska
mätningar. Härmed avsågs på den tiden endast mätning av åker och
äng till byar och hemman på landet, och hade dessa mätningar oftast
till ändamål jordens skattläggning.

Från början förekommo i allmänhet ej i förevarande instruktioner
några föreskrifter angående s. k. geografiska mätningar eller uppmätningar
av provinser, län, härader och socknar. I 1688 års instruktion
finnas emellertid sammanförda bestämmelser angående såväl geometriska
som geografiska mätningar. I denna instruktion stadgas bland annat i
fråga om den geometriska mätningen, att även skogsmark och råskillnader

av alla slag skulle därvid avmätas. Instruktionen innehåller jämväl bestämmelse
därom, att lantmätare »på lediga stunder» tilläts att mot särskild
ersättning tillhandagå privatpersoner vid för dem erforderliga mätningar,
när sådant kunde ske utan att lantmätaren därigenom försummade
sin allmänna tjänst. Ett dylikt uppdrag var sålunda på den tiden av
fullkomligt enskild natur, varför något offentligt förordnande därtill
givetvis ej erfordrades.

Från 1700-talet torde böra anmärkas lantmäteriinstruktionerna av
1725, 1760) och 1783, samtliga utfärdade av Kungl. Maj:t. I dessa återfinnas
i huvudsak tidigare instruktioners föreskrifter angående geografiska
och geometriska mätningar, men därutöver innehålla de bestämmelser angående
delning av jord. Yad 1725 års instruktion vidkommer, upptar
densamma mycket fullständiga föreskrifter i först berörda hänseenden,
därvid den bland annat stadgar, vad som bör åtgöras för att mätningarna
må stödjas å ett lämpligt geodetiskt underlag. I instruktionen
stadgades, att endast lantmätare ägde efter förordnande av Konungens
befallningshavande verkställa delningar mellan enskilda. Härigenom lades
första grunden till skiftesverkets uppkomst. 1766 års förnyade lantmäteriförordning
innehåller, förutom bestämmelser i väsentlig överensstämmelse
med tidigare instruktioner, jämväl taxa å arvode för lantmäteriförrättningar
ävensom föreskrifter om storskiftesdelningar. Förordningen
i fråga upptog bland annat bestämmelse därom, att det ålåge lantmätare
att göra avmätningar såväl till kronans tjänst som enskilda personers
behov jämväl över stadsjord, ävensom föreskrifter om de särskilda behöriga
instrument till mätning, som lantmätare måste skaffa sig, vilka
instrument skulle i lantmäterikontoret uppvisas och mot den där befintliga
rikslikaren jämföras samt eljest noga prövas och gillas, innan de
finge nyttjas till sina behov. I 1783 års förordning om lantmäteriet i
riket funnos upptagna, förutom utförliga mätningsföreskrifter i huvudsaklig
överensstämmelse med tidigare instruktioner bland annat angående
storskifte, föreskrifter rörande generallantmäterikontoret och dess tjänstemän
samt provinslantmäterikontoren och lantmätarna i länen, innehållande
i avseende å de sistnämnda jämväl ny arvodestaxa.

1827 års instruktion för generallantmäterikontoret, provinslantmäterikontoren
samt lantmätarna i riket utfärdades samtidigt med ny
skiftesstadga. Härigenom skildes lantmäteriet från kammarkollegium och
ställdes direkt under Kungl. Maj:t. Instruktionens bestämmelser i hithörande
delar äro mera kortfattade och mindre klara i tekniskt avseende
än de tidigare instruktionerna.

1827 års instruktion ersattes av nu gällande 1864 års instruktion.

6—l*i007.

Vidkommande städernas mätningsförhållanden under nu berörda
tid, synes Magnus Erikssons stadslag utgå därifrån, att ej blott en avmätning
av själva städerna, utan jämväl av tomterna inom desamma
skulle äga rum.

Under 1600-talet förekom uppmätning av åtskilliga städer i riket,
på sätt ock framgår därav, att flera särskilda lantmätare tillsatts för dylik
avmätning. Anders Torstensson blev 1636 Stockholms stads första stadsingenjör
och erhöll 1645 kunglig fullmakt som inspektör över byggnadsverket
och gaturitningen i Göteborg med flera städer. Malmö fick stadsingenjör
redan 1647. I lantmäteriinstruktioner från denna tid omförmälas
väl ej städerna, men sedan lantmätarna erhållit tillstånd att tillhandagå
även enskilda personer med mätningsgöromål, tillkommo åtskilliga
s}ieciella föreskrifter angående städernas avmätande. Sålunda skulle
enligt lantmäteridirektörens brev 1691 till samtliga lantmätare i riket
mätningen av städerna verkställas av lantmätaren i landskapet, vilken
vid förrättningen hade att iakttaga de privilegier, som staden erhållit.
Med anledning av kungl. brev 1695 till alla guvernörer och landshövdingar
i riket angående städernas och stadsjordarnas avmätning meddelade
direktören för lantmäteri genom instruktion 1697, huruledes kartor
över städerna och deras ägor skulle inrättas och beskrivas. I denna instruktion
finnes bland annat föreskrivet, att längder av tomtlinjer skulle
utsättas med direkta mått i fot och tum.

I fråga om städerna finnas från slutet av 1600-talet och början
av 1700-talet. särskilda resolutioner beträffande flera sådana av innehåll,
att en viss plan skulle följas vid tomternas utdelande och bebyggande.
Några mera allmänt gällande stadganden härutinnan förekommo ytterst
sällan.

Från den stora lagkommissionens tid äro till finnandes förslag till
byggnadsordning i städer, ett av 1692, det andra av 1694 och det tredje
av 1713, samtliga av väsentligen enahanda innehåll. Av de sålunda ifrågasatta
bestämmelserna må här anmärkas: »Över de städer, som efter
Konungens tillåtelse komme att anläggas, skulle för deras bebyggande
eu rätt avritning författas, som utvisade gator, gränder, torg och allmänna
platser och i strid mot denna plan finge icke byggas. Alla
kvarter skulle anläggas efter rät vinkel, där så kunde ske. Tomterna
skulle utstakas till sina rätta rader med bredden åt gatan och längden
inåt kvarteret. Tomtskillnad, som sålunda blivit satt, finge ingen utan
borgmästare och råds lov och minne förändra.»

Någon byggnadsordning för städerna intogs icke i 1734 års lag.
Där stadgas blott i 29 kap. bvggningabalken om husbyggnad i städerna

följande: "Huru hus i staden byggas och uppehållas skola, så ock vad
eljest till stadens nytta och prydnad iakttagas bör, därom år särskilt
stadgat. Konungens befallningshavande med borgmästare och råd äga
därå vård hava.»

Den särskilda byggnadsstadga för städerna, som i byggningabalken
sålunda förutsattes, kom icke att utfärdas förr än den 8 maj 1874. I
anledning härav blev det erforderligt, att särskilda bestämmelser i ämnet
under tiden meddelades för de städer, som krävde en reglering härutinnan.
Dessa bestämmelser avfattades vanligen i de byggnadsordningar
för städerna, som av Kungl. Maj:t fastställdes. Av dessa torde här böra
erinras särskilt om byggnadsordningarna för Stockholms stad av 1725,
1736, 1842 och 1870, vilka väsentligen legat till grund för de byggnadsordningar,
som utfärdats för andra städer, ehuru dessa givetvis därvid
fått en efter de lokala förhållandena lämpad avgränsning. Av hithörande
bestämmelser må anmärkas från 1736 års byggnadsordning, att stadsingenjören
vid tomtmätning skulle betjäna sig av därtill hörande, efter
tomtens beskaffenhet lämpliga, justerade och krönta instrument, såsom
stång och kedja med mera, och från 1842 års byggnadsordning, att då
tomt genom köp, gåva eller byte ginge ur en ägares hand i en annans,
skulle den, så vida fem år förflutit från den dag, då samma tomt senast
avmättes, av stadsingenjören ånyo mätas varjämte över mätningen skulle
uppgöras designation. Å denna skulle ej allenast den avmätta tomten
till sitt läge mot väderstrecken och till sin form geometriskt och efter
åsatt måttstock upptagas, utan jämväl utmärkas alla tillstötande gator,
platser eller tomter.

Av byggnadsordningarna från denna tid framgår, att i samma mån
som lantmäteriväsendet utvecklades, blevo ock kraven å tomtmätningen
större. Då därför i 1875 års förordning angående lagfart å fång till fast
egendom föreskrevs, att den, som sökte lagfart, skulle visa tomtens ytinnehåll
och längden av dess särskilda sidor, innebar detta endast ett lagfästande
av vad sedan länge varit gällande praxis.

Nu gällande bestämmelser.

1864 år instruktion utgör i mycket en kopia av 1827 års instruktion.
Emellertid finnas däri inga föreskrifter angående geografiska mätningar,
vilket förklaras därav, att dessa jämlikt nådigt brev 1859 överlämnats
till »rikets ekonomiska kartverk».

Nu gällande bestämmelser, som återfinnas i 32 § 3 mom. samt 33
—38 §§ i Art. Y av instruktionen, äro av följande lydelse:

32 § 3 mom. »Vid uppmätning av vägar, hägnader och dylikt,
vars utsträckning bestämmes efter allenast längdmått, skall lantmätare
låta kedjan följa markens huvudsakliga ojämnheter, men vid ägomätning
skall kedjan horisontalt utsträckas.

33 § 1 mom. Ägomätning skall i allmänhet verkställas å lantmäteritavla,
överdragen med fast och gott papper; och skall vid sådan mätning
iakttagas, att marken, om dess yta innehåller mera än som efter
den antagna skalan kan å tavlan inrymmas, indelas medelst för ögat
räta staklinjer, där det fordras, i flera rutor av ungefär tavlans form och
storlek efter skalan; att dessa linjer, likasom erforderliga andra staklinjer
inom varje ruta, på det sorgfälligaste uppmätas med lantmäterikedjan
och åtminstone de yttre linjerna förses med numrerade pålar för
minst varje 400 fot = 118,760 meter; att linjerna utmärkas å kartan och
så väl deras längd på det hela som ock avstånden mellan förenämnda
pålar, likasom alla andra med kedjan uppmätta längder, med största noggrannhet
efter skalan och med hänsikt till papperets krympning å detta avsättas;
att tavlan uppställes horisontalt, i dess rätta läge till staklinjema
och säkra syftningsmärken, samt på tillräckligt många och de för mätningen
fördelaktigaste ställen; att punkteringen göres med sådan uppmärksamhet,
att intet föremål på marken, som bör å kartan upptagas,
förbigås; att avskärningarna göras helst i räta vinklar och icke, utom
undantagsvis samt i fråga om föremål av mindre betydenhet, under fyrtiofem
graders vinkel; att de uppmätta punkterna felfritt sammanbindas,
så att ägofigurerna å kartan bliva efter skalan lika med dem å marken;
att de kyrkor, hus, väderkvarnar och andra märkligare fasta föremål,
som ligga utanför det egentliga mätningsfältet men å tavlan kunna utsättas,
jämväl därå utmärkas; att då karta kommer att bestå av två eller
flera tavleblad, dessa på det noggrannaste sammanlimmas, efter de i det
föregående nämnda yttre linjer; att varje ägofigur och allt annat, som
vid mätningen blivit upptaget, fint men tydligt uppritas med tusch eller
annat tjänligt svart ämne, och i övrigt på sådant sätt samt med sådana
tecken, som från lantmäteristyrelsen utfärdad modell utvisar; att denna
jämväl länder till efterrättelse i fråga om kartas färgläggning och numrering;
samt att karta förses med rubrik, kringskrivning, skalmått, norrstreck
och ramar, med ledning av vad modellen i dessa avseenden
utvisar.

33 §. 2 mom. Skall laga skifte eller annan lantmäteriförrättning
verkställas efter redan upprättad karta, då bör, därest ägaren ej vill den -

samma till koncept avstå eller hon icke lämpligen kan därtill användas,
kartan för sådant ändamål kopieras eller, där fullständig kopia av kartan
icke för förrättningen behöves, erforderligt utdrag därav göras; och
-skall kostnaden härför samt för kartans undersökning och nödiga rättelser
å densamma av delägarna betalas.

(Lydelse enlikt k. kung. 27/u 1896).

34 §. Kartor uträknas med tillhjälp av lantmäteriskala och handcirkel,
glaspollet eller annat säkert ytberäkningsinstrument, efter som
lantmätaren, vilken skall för sin uträkning vara ansvarig, finner tjänligast,
dock med villkor, att innehållet av de å karta upptagna särskilda
ägofigurer, flera eller färre, allt efter deras större eller mindre innehåll,
lämpligen sammanläggas och överräknas till kontroll därå, att varje ägofigur
är rätt uträknad och att således alla figurerna tillsammans innehålla
lika mycket som hela kartfiguren.

35 §. Kartbeskrivningar författas i allmänhet i överensstämmelse
med de i sådant avseende i stadgan om skiftesverket givna föreskrifter
och från lantmäteristyrelsen utfärdade formulär samt över stadsplan sålunda,
att i beskrivningen uppgives innehållet av kvarter, torg och gator
ävensom, där sådant genom särskilt av vederbörande fattat beslut blivit
bestämt, av varje tomt, i vilket sistnämnda fall även tomtens beskaffenhet
såsom fri eller ofri, dess ägare in. m. skall utsättas.

36 §. På karta över fiskevatten i sjö, älv eller å skola fisklägen
och de särskilda platser, där fisk på varjehanda sätt brukar eller med
fördel kan fångas, ävensom i sådant avseende nyttiga skogsbackar eller
lundar efter vederbörande delägares uppgifter utmärkas; likaledes kungsådra,
flott-, båt- eller segelled, där sådana skola hållas öppna; och bör
allt, som å kartan finnes utmärkt, i protokoll eller beskrivning noggrann!
redovisas.

37 §. Skall karta över väg, kanal, flott-, båt- eller segelled med
mera dylikt upprättas, då böra därvid i tillämpliga delar samma grunder
för själva avfattningen följas, som i fråga om ägomätning blivit i
§ 33 bestämda, och å kartan utmärkas, utom vägar och kanaler, flott-,
båt- eller segelleder med broar, färjställen, slussar och dylikt, jämväl
tillstötande vägar och rågångar av alla slag ävensom grindar över vägar
och milstolpar vid desamma tillika med alla i närheten liggande kyrkor,
gästgivargårdar, hus, väderkvarnar och andra fasta märkligare föremål;
och skall dessutom av kartan synas, genom vilka hemmans ägor av åker,
äng eller skogsmark vägen, kanalen, flott-, båt- eller segelleden löper.
Beskrivningen till en dylik karta bör sålunda inrättas, att den i allt motsvarar
det ändamål, som med kartans upprättande avses.

38 §. Skall avvägning äga rum, då bör lantmätare i meter och
dess underavdelningar med noggrannhet bestämma skillnaden i höjd
mellan alla de punkter, som vederbörande uppgiva, eller, om lantmätaren
skall avgiva utlåtande i fråga om anläggning av nytt eller ändring
eller utrivning av redan anlagt vattenverk eller om vattenavtappning,
kanalbyggnad, vägs anläggning eller omläggning med mera dylikt, mellan
alla de punkter, som han anser nödigt. Över avvägningen skall en för
det därmed avsedda ändamålet erforderlig beskrivning upprättas; men
om denna ensam ej kan med nödig tydlighet och bestämdhet innehålla
alla erforderliga upplysningar, då böra, likasom när det av vederbörande
eljest äskas, jämväl kartor i lämpliga skalor både i profil och
plan över avvägningen författas.»

För att rätt kunna bedöma ifrågavarande föreskrifter synes det
erforderligt att sammanställa dem med de bestämmelser i lag och författningar
i övrigt, i avseende å vilka de kunna anses utgöra komplement
eller som eljest äro av särskild betydelse för ämnet i fråga.

I förnyade nådiga stadgan om skiftesverket i riket den 9 november
1866 förekomma i 4 kap. föreskrifter om ägors mätning, uträkning
och beskrivning, av vilka följande torde böra här anmärkas:

40 §. Ägomätning skall, med iakttagande av vad om de geometriska
grundernas tillämpning vid kartors upprättande är särskilt föreskrivet,
verkställas med den noggrannhet och fullständighet, att, så vitt
den antagna skalan medgiver, kartan över ett avfattat område må därav
utgöra en trogen och redig avteckning; och rätte sig lantmätaren härvid
efter de närmare föreskrifter, lantmäteristyrelsen äger i ämnet utfärda.

43 §. Med iakttagande av de grunder, som särskilt stadgade finnas,
skall lantmätaren i (kvadratrev och kvadratstänger) uträkna alla å
kartan uppförda, numrerade ägofigurer och däröver upprätta tydlig beskrivning.
— — —

Av övriga stadganden, som beröra ifrågavarande ämne, må erinras
om 11 § 1 mom. och 20 § 1 mom. av byggnadsstadgan för rikets städer
den 8 maj 1874. I förstnämnda författningsrum, sådant det lyder i
kungl. kungörelsen den 18 april 1884, stadgas: »Stadsplan skall noggrant
utläggas å karta i skala 1 : 2,000. Å denna karta eller en särskild sådan
skola jämväl markens höjd- och lutningsförhållanden på lämpligt sätt
angivas. Kartan skall åtföljas av nödig beskrivning». Den senare bestämmelsen
föreskriver: »Över varje tomt, som hädanefter på grund av
vederbörande myndighets beslut bildas eller förändras, skall tomtkarta
upprättas, börande kommunerna tillse, att tomtkartor, där sådana icke redan

finnas, bliva, så fort omständigheterna medgiva, upprättade även för övriga
tomter i städerna». I övrigt hänvisar byggnadsstadgan beträffande
tomtkartorna i 21 § till de särskilda byggnadsordningarna, i vilka böra
finnas föreskrifter om kontroll därå, att tomtkartorna äro riktiga samt att
byggnadstomterna på marken bibehållas vid sina lagligen bestämda
gränser och sitt rätta ytinnehåll, i överensstämmelse med dessa kartor.

De bestämmelser, som sålunda förefinnas i byggnadsstadgan, jämte
de övriga föreskrifter däri, vilka upphävts genom den nya lagstiftningen
om fastighetsbildning i stad, hava länge ansetts innefatta en otillfredsställande
reglering av tomtinätningsförhållandena. Denna brist har fyllts
av 2 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad, som handlar om tomtmätning.
Då enligt numera gängse uppfattning skiftesstadgans föreskrifter
om rågångar ej äro tillämpliga å tomtgränser, har det ansetts nödigt
att giva eivilrättslig sanktion åt de bestämmelser, som avse att reglera
dylika gränsers bestämmande ävensom proceduren därvid.

Av stadgandena i nämnda kapitel av fastighetsbildningslagen må i
detta sammanhang allenast återgivas 8 och 9 §§ så lydande:

»Vid tomtmätningen skall över tomten upprättas karta i skala ej
understigande 1 : 400. Kartan skall utvisa ej blott själva tomten med
dess gränser, utan ock tomtens läge i förhållande till gata, torg eller
annan allmän plats och angränsade tomter. Å kartan skall tecknas bebeskrivning,
som i varje fall skall innehålla uppgift om gränsmärkenas
beskaffenhet samt om tomtens ytinnehåll och längden av dess särskilda
sidor». »Tomtgräns skall på tydligt och varaktigt sätt utmärkas å marken,
dock att vad nu sagts icke skall äga tillämpning, där gräns är på
ett tydligt och varaktigt sätt utmärkt, såsom genom byggnadslinje, stängsel
eller dylikt, ej heller där tomtgräns är överbyggd eller av annan anledning
icke åtkomlig.»

Genom lagen om fastighetsbildning i stad har vidare införts ett
nytt rättsinstitut, avstyckning, till sin natur närmast att jämföra med
jordavsöndring men i avseende å formerna för förrättningens utförande
i huvudsak överensstämmande med ägostyckning. Då i 5 kap. 2 § 5
stycket av lagen stadgats, att vid avstyckning gällande föreskrifter rörande
annan lantmäteriförrättning beträffande jord å landet än laga skifte
skola äga motsvarande tillämpning, så vitt icke i lagen annorlunda stadgas,
lära ovanberörda bestämmelser i skiftesstadgan angående ägomätning m. m.
kunna ifrågakomma vid förrättning av nu ifrågavarande slag. Med hänsyn
till innehållet i 35 § i 1864 års instruktion och den utredning, som
här förebragts, synes det för övrigt kunna göras gällande, att i de
fall, då ej för stad särskilt stadgats, de för mätning å landet meddelade

föreskrifter skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl för
stad.

Utöver nu angivna stadganden i lag eller författning synes böra
erinras om vissa föreskrifter i lantmäteriinstruktionen den 22 oktober
1909, vilka beröra ifrågavarande ämne och till avsevärd del allenast
återgiva, vad härom redan förut fanns stadgat i upphävda delar av Art.
Y i 1864 års instruktion 32 § 1 och 2 mom. Hit höra vissa delar av 51
§ samt 54, 55 och 56 §§ i 1909 års instruktion.

Dessa författningsrum äro av följande lydelse:

51 § 2 mom. »Lantmätare med undantag av förstelantmätare, skall,
därest icke annorlunda förordnas, själv skaffa sig nödiga instrument och

annan redskap ----samt är skyldig att själv ansvara för riktigheten

av sina instrument och annan redskap — — —.

54 §. Måttet, varefter lantmätare skall verkställa mätning och uträkning,
är metern, och har lantmätare att i avseende på riktiga beskaffenheten
av detta mått samt i övrigt i erforderliga delar ställa sig
till efterrättelse, vad därom finnes stadgat i gällande förordning i ämnet.

För längdmätning må icke begagnas annat redskap än mätband av stål
eller därmed fullt jämngott mätningsredskap. I fråga om lantmätares mätband
skall gälla, att detsamma må innehålla 20, 25, 50 eller 100 meter.
Ej allenast mätskala utan även mätband, som av lantmätare användas,
skola betraktas som precisionsmått och, innan de få användas, vara i
vederbörlig ordning justerade såsom sådana, därest lantmäteristyrelsen icke
för särskilt fall annorlunda föreskriver.

55 i;. Karta skall i allmänhet upprättas antingen i tomtskalan, innehållande
1/2 000 av den verkliga längden eller 200 meter på en decimeter,
eller åkerskalan, innehållande 1/4 000 av verkliga längden eller 400 meter på
en decimeter, eller ock i skogsskalan, innehållande 1/8 000 eller 800 meter
på en decimeter. Av dessa skalor bör, där ej särskilda förhållanden
såsom markens ringa värde och dylikt påkalla undantag, den första nyttjas
vid mätning av tomter eller åker och äng, vilka innehålla så tät omväxling
av skiljaktigheter eller äro fördelade i så små tegar, att kartans
upprättande i mindre skala skulle medföra oredighet eller osäkerhet, den
andra vid mätning av åker och äng med färre skiljaktigheter eller större
tegar samt av skogsmark med många skiljaktigheter och den tredje vid
mätning av skogsmark med mindre antal skiljaktigheter.

Lantmätare äger bestämma vilken av förenämnda skalor, som bör
begagnas, och jämväl, då särskilda omständigheter därtill föranleda, begagna
andra skalor än de nyssnämnda med villkor, att de innehålla
jämna hundratal å en decimeter.

Vad i byggnadsstadgan för rikets städer finnes föreskrivet beträdande
de skalor, i vilka karta över stadsplan och tomtkarta skola upprättas,
bär lantmätare att iakttaga vid upprättande av sådana kartor.
Nämnda bestämmelser skola i allmänhet gälla i fråga om upprättande av
karta över område, som tillhör stad, köping, hamn, fiskläge eller annat
ställe med sammanträngd befolkning, rörande vilket stadsplan blivit fastställd.
1 övrigt iakttages, att olika skalor icke utan särskilda skäl användas
vid samma förrättning.

56 §. Anmäler sakägare missnöje mot lantmätares beslut beträffande
val av skala, skall ärendet ofördröjligen underställas lantmäteristyrelsens
prövning.»

Såsom tillförne framhållits innehåller 1909 års instruktion i 57 §
ock bland övergångsstadgandena hänvisning till en sådan författning, som
härigenom ifrågasattes, ävensom till nu gällande föreskrifters fortfarande
giltighet i tillämpliga delar, intill dess om förmälda författning utfärdats.

Äldre och nyare mätningsmetoder.

Den ägomätning, om vilken i 33 § av 1864 års instruktion meddelats
närmare föreskrifter, säges enligt gängse språkbruk ske enligt grafisk
metod. Det för denna metod karaktäristiska är, att den avser att
såsom mätningsresultat vid själva förrättningen åstadkomma avbildning
i viss skala av mätningsområdet. Mätningens egentliga syfte blir med
hänsyn härtill åstadkommande av'' en karta över mätningsområdet. Sättet
för mätningens utförande betingas visserligen av de olika mätningsinstrument,
som användas, men oavsett detta kan dock i allmänhet vid varje
sådan mätning urskiljas två särskilda moment, nämligen stommätningen
eller bestämmandet av vissa med avseende å mätningens ändamål erforderliga
huvudpunkter och huvudlinjer samt detalj mätningen eller själva
inmätningen av detaljerna.

Mätningsresultatet vid eu mätning enligt grafisk metod blir sålunda
en å kartpapperet åstadkommen bild av mätningsområdet. Vid sådan
mätning avsättas de erhållna avstånden å kartan i den för varje fall bestämda
skalan. Sedan mätningen avslutats, lösgöres mätpapperet från
mätbordet, på vilket papperet för att kunna hållas plant varit spänt, vanligen
genom fuktande med vatten och fästande med lim eller äggvita.
Efter det papperet sålunda lossats från tavlan, undergår det i allmänhet eu
viss sammandragning eller krympning. För att kartan efter avspänningen
från tavlan må kunna hålla riktiga mått, plåga]- man därför å det

1—185007.

spända kartpapperet utsätta skalmåttet med iakttagande av en viss krympningsmån.

Sedan mätningen i sin helhet blivit avslutad, föreligger resultatet
därav i ett eller flera mätblad, vilka i sistnämnda fall skola »på det noggrannaste
sammanlimmas».

Vid begagnande av denna metod är man i stort sett berövad möjlighet
att utjämna eller fördela de vid mätningen uppkomna fel, enär
kartkonstruktionen försiggår ute på fältet. Detta är givetvis synnerligen
betänkligt, då dylika fel äro oundvikliga vid varje mätning. Förutom
de fel, som betingas av papperets föränderlighet i anledning av dess fuktande
samt överskjutningar eller mellanrum vid bladens sammanlimning,
må erinras om eu hel del fel, som äro förenade med själva mätningen
å marken, såsom längdinätningsfel, instrumentfel och orienteringsfel.

Då vid mätning enligt nu ifrågavarande metod de därvid å marken
tagna eller eljest erhållna måtten i regel ej upptecknas till framtida
bevarande, utan endast vid mätningen användas för kartbildens åstadkommande,
måste de uppmätta ägofigurernas areal uträknas allenast med
tillhjälp av kartan. Vid denna arealuträkning användas olika instrument
och till följd av deras ofullkomliga konstruktion eller justering uppstå
fel jämväl vid arealuträkningen. Nu antydda fel och andra förekomma
väl ej alltid samtidigt, men i regeln torde några av dem vara för handen.
Denna grafiska metod kan med hänsyn till nu angivna förhållanden
icke anses tillfredsställa nutida krav å mätningars noggrannhet och
förläna den trygghet i avseende å äganderätt, som med dylika förrättningar
avses.

Under senare tider har emellertid en annan mätningsmetod vunnit
insteg i vårt land, vilken hittills vanligen benämnts triängelmätningsmetoden
eller mätning efter siffermetoden eller den numeriska metoden.
Denna metod, som sedan länge i utlandet ensam kommit till användning
vid uppmätning av städer, har hos oss anlitats vid den stommätning,
som utföres av geodetiska avdelningen vid rikets allmänna kartverk samt
vid en del av ingenjörer eller lantmätare under de senaste årtiondena
verkställda uppmätningar av städer eller andra samhällen.

Det för nämnda mätningssätt utmärkande är, att mätningen anslutes
till ett förefintligt s. k. triangelnät eller, om så ej låter sig göra eller icke
anses böra ifrågakomma, att ett nät utlägges av lämpligt antal över hela mätningsområdet
jämnt fördelade, på varaktigt sätt markerade triangelpunkter,
vilkas avstånd sinsemellan och från tvänne tänkta och mot varandra vinkelräta
grundlinj er (koordinataxlar) bestämmas genom noggranna vinkelmätningar.
Mellan dessa punkter utlägges därefter ett s. k. polygonnät med det

antal punkter, som erfordras för att triangel- och polygonnäten må kunna
tjäna till stöd för detalj mätningen eller inmätningen av mätningsföremålen.
Genom kombinerad vinkel- och längdmätning bestämmas polygonpunkternas
lägen oeli beräknas därefter deras koordinater. I ett sammanhang
mätta oeli beräknade polygonpunkter och mellan dem dragna
linjer kallas polygontåg. Vid detalj mätningen, vilken utgår från punkter
i triangel- och polygonnäten eller mellan dem uppstakade mätningslinjer,
inmätas så många punkter, som erfordras för detaljernas bestämmande.
Detalj mätningen sker med direkta mått å marken genom att avståndet
från polygon- eller mätningslinjer till gränspunkter och ägoskillnader
uppmätas, varefter dessa mått omedelbart å fältet införas i s. k. mätskiss,
vilken sålunda innefattar detalj mätningens resultat. Med ledning
av de beräknade koordinaterna för triangel- och polygonpunkterna jämte
de i mätskisserna upptagna anteckningarna angående detalj mätningen
kunna kartor över det uppmätta området upprättas när som helst med
samma noggrannhet och i den skala, som i varje fall må befinnas erforderlig.
Det i mätningsprotokoll och mätskisser samlade mätningsresultatet
utgör ock ett det tillförlitligaste material för arealuträkning av det
uppmätta området. Ett noggrant och varaktigt geodetiskt underlag har
jämväl därigenom skapats för alla framtida mätningar inom området.

Vid jämförelse mellan de båda här ovan omförmälda mätningsmetoderna,
vilka hittills i vårt land varit de vanligast förekommande, framstår
grundskillnaden däri, att vid den grafiska metoden hela resultatet
utgör en grafisk bild av mätningsområdet, en -karta, som, även om den
är riktig vid upprättandet, får mindre värde, allt efter som kartpapperet
undergår förändringar eller slites genom användning, under det att vid
den numeriska metoden mätningsresultat framkommer i form av siffror,
som alltid förbliva oföränderliga. Det grafiska mätningsresultatets värde
blir efter hand allt mindre, under det att det numeriska alltid bibehåller
samma värde. Det förra kan endast komma till begränsad användning,
medan det senare kan få en långt vidsträcktare användning, såsom för
upprättande av kartor i olika skalor och för olika ändamål, för numerisk
arealuträkning och även för andra syften. De alltid oundvikliga
mätningsfelen kunna vid den numeriska metoden, i motsats till vid den
grafiska, utjämnas- och fördelas enligt systematiskt bestämda grunder.
Bland den numeriska metodens företräden bör även framhållas, att genom
därvid föreskrivna dubbelmätningar och andra överbestämningar grova
fel undvikas och mindre sådana metodiskt utjämnas så, att de praktiskt
taget försvinna.

Det torde på grund av vad nu anförts vara påtagligt, att den numeriska
metoden äger ett avgjort företräde framför den grafiska.

I fråga om beteckning av dessa mätningssätt har kommissionen
icke hyst någon tvekan att bibehålla benämningen grafisk metod för den
förstnämnda, då denna beteckning såväl i tidigare författningar på ifrågavarande
område som eljest allmänt antagits. Vad åter den senare metoden
vidkommer, har kommissionen ingalunda lämnat ur sikte, att densamma
i vissa författningar betecknats såsom mätning efter siffermetoden
(7 kap. 6 § i lagen om fastighetsbildning i stad och 28 § i taxan på arvode
för lantmäteriförrättningar den 23 december 1909). Då kommissionen
icke desto mindre använt beteckningen numerisk metod, vilken likväl
upptagits i vidsträcktare bemärkelse, har detta berott därpå, att kommissionen
funnit en sådan beteckning, som har stöd i den vetenskapliga
geodetiska litteraturen, på ett koncist och pregnant sätt angiva resultatet
av sådant mätningssätt.

Mätningsförordningens allmänna omfattning.

I avseende å denna fråga anser sig kommissionen till en början
böra erinra, att lantmäteristyrelsen väckt tanken att söka i en allmänt
normerande författning samla de grundläggande tekniska bestämmelserna
för alla mätnings- och därmed likställda åtgärder inom riket, men att,
på sätt över styrelsens förslag den 8 juli 1916 avgivna utlåtanden giva
vid handen, denna tanke ej vunnit någon vidare anklang hos vederbörande
statsmyndigheter. Kommissionen lämnar därför ur räkningen varje
ytterligare plan på att söka medverka till en så vitt görligt enhetlig reglering
av alla rikets mätningsförhållanden.

Beträffande spörsmålet, huruvida mätningsförordningen bör reglera
även städernas mätningsväsende i tekniskt avseende, torde böra framhållas,
att strävanden till en självständig reglering härutinnan kommit
till synes från håll, som representera städerna.

I det betänkande, som särskilda sakkunniga inom Svenska Kommunaltekniska
föreningen på sin tid avgåvo över lantmäteristyrelsens förslag
av 1913, har mot ett enhetligt reglerande av landsbygdens och städernas
mätningsväsende bland annat anmärkts, att det vore en naturlig följd
av stadsmarkens säregna karaktär, att städerna hos oss i mätningshänseende
hittills intagit en från landsbygden skild ställning. Fastighetsomsättningens
större rörlighet, behovet av kartor för varjehanda andra

ändamål iin som enbart äganderättsurkunder, det högre markvärdet, allt
detta hade åstadkommit, att vida strängare fordringar på snabbhet, smidighet,
mångsidighet och ofta även på exakthet måste uppställas i fråga om
mätningsväsendet i stad än på landet. Städerna hade därför funnit sig
nödsakade anställa särskilda mätningsmän, vilka så småningom tämligen
fullständigt emanciperat sig frän de omständliga och tunga former, som
utmärkte lantmäteriet, och i stället tillägnat sig direkt efter sitt arbetes
art anpassade metoder. Denna fria utveckling hade otvivelaktigt varit
ej blott städerna själva, utan mätningstekniken över huvud till betydande
gagn. Då det ju, vad vårt land anginge, varken vore behövligt eller
önskligt, att landsbygdens mätningsförhållanden omlades så, att de fyllde
stadsmätningens högre fordringar, komme uppenbarligen städernas inrangerande
under mätningsregler, avsedda för hela riket, att sänka den
nivå, på vilken städerna och i synnerhet de mera utvecklade bland dem
nu befunne sig i detta hänseende. Önskemålet, att även städernas mätningsväsen
underkastades något reglerande, kunde numera i och för sig
icke avvisas såsom oberättigat. Svenska Kommunaltekniska föreningen
hade själv tagit initiativ i sådant syfte, och det vore att förutse, att
detta initiativ redan innevarande år (1915) skulle leda till att föreningen
för sin del antoge enhetliga bestämmelser för städernas triangel- och
tomtmätningar in. m. Skulle staten ingripa, då borde emellertid detta
ske med strängt fasthållande av städernas särställning samt i övrigt på
sådant sätt, att intet väsentligt äventyrades av de företräden i avseende
å snabbhet, anpassningsförmåga och noggrannhet, som de nuvarande fria
formerna erbjöde. En särskild författning rörande stadsmätning innebure
sålunda den principiellt riktiga lösningen av föreliggande fråga.
Den, mätningsförordning, som förelåge i förslag, hade alltså ej den rätta
begränsningen. Förordningen borde rimligen gälla enbart landsbygden.
Det uppdrag, som i ärendet lämnats lantmäteristyrelsen av Kungl. Maj:t,
omfattade allenast uppgörande av förslag till de i 57 § av instruktionen
för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare omförmälda närmare bestämmelser
angående kartors upprättande m. m. I denna instruktion
vore det självfallet ej fråga om andra arbeten av antydd art än sådana,
som det ankomme på lantmäteripersonalen att verkställa. Vad lantmäteristyrelsen
jämlikt sitt uppdrag haft att taga befattning med, vore alltså
helt enkelt utarbetande av mätningsbestämmelser till efterrättelse för den
under styrelsen lydande personalen.

Gent emot vad sålunda å Svenska Kommunaltekniska föreningens
vägnar an dragits har lantmäteristyrelsen vid överlämnande av 1916 års
förslag bland annat erinrat, att ett försök att åstadkomma särskilda

mätningsföreskrifter för stad och för land skulle snart bringa klarhet i
fråga om vanskligheten av en sådan uppgift. Följden härav måste bliva,
att de båda författningarna komme att innehålla på det hela taget enahanda
bestämmelser. Olägenheter av den bristande enheten skulle snart
framträda. Man behövde blott tänka sig, huru förhållandena skulle i
framtiden ställa sig vid inkorporeringar. Beträffande mätningsförhållandena
inom rikets städer förhölle det sig så, att desamma endast inom
ett fåtal vore ordnade på ett tillfredsställande sätt, och att även, vad
dessa beträffade, enhetlighet mellan olika städer knappast kunde anses
förefinnas i önskvärd utsträckning. De städer, som anställt särskilda
mätningsmän, vore lätt räknade. Såsom synnerligen betydelsefullt för
bibehållande åt städerna av deras kommunala självständighet ville styrelsen
erinra om, att föreliggande förslag utginge från, att städerna fortfarande
skulle äga att utse sina funktionärer på ifrågavarande område.

I den 8 juni 1917 över lantmäterissyrelsens sistberörda förslag avgivet
yttrande har skiftesstadgekommissionen — efter att hava erinrat, att
tidigare alla åtminstone mera omfattande mätningar i städerna utförts
av lantmäteripersonalen — anfört bland annat, att på senare tider visserligen
sådana mätningar i allt större omfattning utförts av andra mätningsteknici,
men att inga legala förrättningar, däri mätning ingått, hittills
med laga vitsord kunnat verkställas av andra än lantmätare. Icke
någon jorddelningsförrättning av beskaffenhet att böra fastställas för att
äga vitsord, hade annan än lantmätare hittills varit behörig verkställa.
Härav följde ock, att alla sådana mätningar hittills skolat verkställas enligt
de mätningsföreskrifter, som lantmätare haft att följa. Ej heller
kunde uti ifrågavarande avseende städerna anses utgöra en kategori för
sig, då på landsbygden funnes ett flertal orter med sådan fastighetsindelning
och i övrigt sådana fastighetsförhållanden, som förekomme i och
kännetecknade stad. Och att möjlighet stode öppen för tillämpande av
andra mätningsregler i städerna än i dessa senare orter, syntes icke böra
ifrågakomma. För övrigt torde önskvärdheten av att samma regier vunne
tillämpning vid samtliga mätningar inom en och samma ort ligga för
öppen dag. Genom den av 1917 års riksdag antagna lagen om fastighetsbildning
i stad hade emellertid ändring skett i fråga om lantmätarnas
uteslutande behörighet att i stad verkställa vissa legala förrättningar.
Om t. ex. i stads tjänst anställd mätningsman förordnades att
verkställa ett laga skifte, vore han naturligtvis pliktig att därvid följa
samtliga de föreskrifter, vilka vinna tillämpning, om skifte verkställes av
lantmätare. Och då enligt gällande instruktion för lantmäteristyrelsen
och rikets lantmätare lantmäteristyrelsen hade att utöva tillsyn över

skiftosverket (den legala jorddelningen) och övriga delar av rikets lantmäteriväsen,
vore han såsom skiftesförrättare underordnad lantmäteristyrelsen,
ty i och med det att andra mätningsteknici än lantmätare erlxölle
befogenhet att verkställa vissa legala jorddelningsförrättningar,
komme de uppenbarligen att sortera under lantmäteristyrelsen. Ätt de
vid förrättningar, varom nu vore fråga, och vilka av dem verkställdes,
bleve, sedan den berörda nya lagen trätt i kraft, därest nuvarande mätningsbestämmelser
då alltjämt gällde, skyldiga följa samma bestämmelser,
torde jämväl få anses otvivelaktigt. Att särställa dem, då nya
sådana föreskrifter meddelades, syntes därför icke böra ifrågakomma.
Framhävas borde, att städernas insorterande under lantmäteristyrelsen
icke ägde rum genom de föreslagna mätningsbestämmelsernas utfärdande.
Sådant inordnande hade redan skett genom lagen om fastighetsbildning
i stad.

Kommissionen finner sig ej kunna godkänna det från stadsmannahåll
urgerade anspråket, att reglerandet av städernas mätningsväsen bör
ske genom författning, grundad på fullständig åtskillnad mellan stad och
landsbygd. Kommissionen vill ingalunda förneka, att utvecklingen å
mätningsväsendets område särskilt inom de större städerna under de
senaste årtiondena varit sådan, att nämnda samhällen i vissa avseenden
intaga en särställning i mätningstekniskt och mätningsorganisatoriskt
hänseende. Men följden härav blir enligt kommissionens uppfattning
endast den, att en och annan detalj bestämmelse måste ordnas olika för stad
och för landsbygd, samt att en reglering av mätningsförhållandena för
städernas vidkommande måste ske med iakttagande så långt görligt är
av städernas kommunala självbestämningsrätt och utan mera avsevärd
rubbning i gällande administrativa grunder för vården av deras hithörande
angelägenheter. En från landsbygden skild reglering av städernas
mätningsväsen kan icke anses motiverad av nu angivna förhållanden.
Eu sådan måste ock enligt kommissionens mening ur åtskilliga synpunkter
väcka betänkligheter. Kommissionen vill härutinnan särskilt betona,
att gränsen mellan stad och landsbygd under samhällsutvecklingens gångsynes
tendera att bliva allt mera flytande.

Enligt kommissionens uppfattning är det ett statsintresse av betydande
vikt, att mätningar inom städerna utföras så, att de bidraga till
åstadkommande av ökad säkerhet och trygghet i äganderätten samt ordning
och reda i städernas jordförhållanden. Att det åtminstone inom
flertalet smärre städer varit mindre väl beställt härutinnan, kan ej förnekas,
och det synes därför ligga makt uppå att, då en rättslig reglering genom
lagen om fastighetsbildning i stad skett för ordnande av städernas jord -

delningsförhållanden, åtgärder ock skyndsamt vidtagas för att ställa de
mätningar, som däri ingå, ävensom övriga dylika, särskilt sådana, vilka
äro av grundläggande natur, under vederbörlig officiell kontroll. Det
har ock framstått såsom ett kännbart behov att å mätningsområdet äga
system och enhetlighet i tillämpningen av gällande föreskrifter. Det
berättigade kravet å en central myndighet för hela rikets mätningsväsende
är ur sådan synpunkt påtagligt, och någon annan sådan
myndighet å hithörande område med större betingelser härutinnan än
lantmäteristyrelsen lärer ej förefinnas. Kommissionen har jämväl i ett
den 8 augusti 1918 avgivet förslag till nådig kungörelse med särskilda
föreskrifter i avseende å vissa förrättningar, som omförmälas i lagen om
fastighetsbildning i stad, föreslagit, att Kungl. Maj:t måtte i avbidan på
slutgiltig prövning av frågan om lantmäteristyrelsens förhållande till
mätningsväsendet inom rikets städer uppdraga åt styrelsen överinseendet
i angivna hänseenden över tillämpningen av samma lag i fråga om vissa
däri avsedda förrättningar. Då kommissionen jämväl vid nu förevarande
mätning stekniska reglering anser sig böra förorda lantmäteristyrelsen såsom
tillsynsmyndighet beträffande städerna i allmänhet (50 § mätningsförordningen),
sker detta emellertid under den förutsättningen, att en omorganisation
av lantmäteristyrelsen kommer att äga rum, och att denna
styrelse härvid erhåller sådan gestaltning, som innefattar tillförlitliga
garantier, att den mätningstekniska sakkunskapen och erfarenhet från
städernas mätningsväsen därstädes varda vederbörligen representerade.
För detta ändamål synes böra upprättas en särskild byrå, genom vilken
det speciella stadsintresset kan på lämpligt sätt tillgodoses.

Finmätning och vanlig mätning samt fixering av begreppen grafisk och
, numerisk mätning.

Den primära synpunkten vid frågan om indelning av mätningar i
tekniskt avseende är enligt kommissionens förmenande mätningens beskaffenhet.
Denna betingas givetvis i varje särskilt fall av det ändamål,
mätningen avser att tillgodose. Allt efter graden av den noggrannhet,
som kräves, synas därför olika slag av mätningar kunna särskiljas.
Kommissionen har ock vid den reglering av mätningsförhållandena, som
är å bane, funnit en indelning i mätningar av högre och lägre kvalitet
vara den rätta normen och för sin del stannat vid att benämna mätning
av förra slaget finmätning och av det senare vanlig mätning. Härvid
har kommissionen ingalunda förbisett, att mot denna indelning icke

utan fog kan resas den invändningen, att densamma saknar hiivd i svensk
mätningsteknik, där man hittills allenast rört sig med begreppen grafisk och
numerisk mätning eller mätning efter silf ermetoden. Då emellertid sistnämnda
indelning, eldigt vad utredningen bär ovan torde giva vid handen, icke
kan anses tillfredsställande ur deri synpunkt, som i förevarande hänseende
tillmätts grundläggande betydelse eller mätningens beskaffenhet, har
kommissionen ej tvekat att bryta med praxis härutinnan. Till stöd för
den föreslagna formuleringen finmätning och vanlig mätning vill kommissionen
åberopa, att en sådan avfattning får anses äga viss hemul å
mätningsområdet i den förefintliga indelningen av avvägning i finavvägning
och vanlig avvägning.

Finmätning och vanlig mätning åtskiljas därutinnan att, på sätt
den speciella motiveringen närmare utvisar, eu mångfald särskilda föreskrifter
meddelats med avseende å förstnämnda slag av mätning i syfte
att åstadkomma tillförlitliga garantier för, att eu sådan mätning uppfyller
de höga krav å noggrannhet, som anses höra uppställas därå. För
vinnande av detta ändamål hava bland annat en hel del särskilda bestämmelser
angående s. k. felgränser uppställts i fråga om dylik mätning.
Med felgränser avses att fastslå den noggrannhet, som måste uppnås
vid verkställande av vissa tekniska åtgärder. I regel kunna fel ej
undvikas vid arbeten av ifrågavarande slag. Dessa betingas av ofullkomligheter
i de tekniska hjälpmedel, som stå vederbörande till buds,
eller svårighet att övervinna ogynnsamma terräng- och väderleksförhållanden
eller andra omständigheter, som inverka å mätningsresultatet och
varöver mätningsmannen ej ens med den största omsikt förmår råda, men
de kunna ock givetvis härröra sig av försummelse eller slarv från mätningsmannens
sida.

Genom att uppställa felgränser vill man söka undvika, att mätningar,
som äro uppenbarligen mindervärdiga, likväl godtagas och komma
till användning. Felgränserna åsyfta sålunda att konstatera, huruvida
vid mätningar större fel förefinnas, evad dessa bero på mätningsmannen
eller andra faktorer. Äro sådana för handen, d. v. s. har den fastslagna
felgränsen överskridits, skall ny mätning verkställas till den omfattning,
som erfordras för ernående av den föreskrivna noggrannheten. Men felgränser
avse ock understundom att vara en regulator å noggrannheten, såsom
då denna uttryckes genom det normala medelfelet i ett flertal mätningar.

Med ett upptagande av mätningarnas indelning i första hand ur
synpunkten av deras beskaffenhet i finmätning och vanlig mätning, har
kommissionen ingalunda avsett att helt slopa indelningen i numerisk

8—185007.

och grafisk mätning, utan allenast att hänvisa samma indelning till den
sekundära ställning inom förordningen, densamma enligt kommissionens
uppfattning bör intaga.

I förslaget kallas sådan mätning numerisk, vid vilken längder och
vinklar erhållas i siffror på sådant sätt, att karta enligt dessa sedermera
kan upprättas, medan en sådan mätning, vid vilken längder och vinklar
vid mätningstillfället helt eller delvis direkt avbildas å karta, kallas grafisk;
och gäller vad nu sagts, evad den mätning, varom är fråga, är att
hänföra till finmätning eller vanlig mätning, stommätning eller detalj -mätning.

Den uppfattning angående numerisk och grafisk mätning, som sålunda
gjort sig gällande hos kommissionen, torde näppeligen få anses
överensstämmande med hittills i allmänhet rådande uppfattning. I regel
lärer väl den åsikten alltjämt vara förhärskande, att en numerisk planmätning
endast då kan sägas vara för handen, när stommätningen skett
genom triangel- och polvgonmätning eller endera av dessa mätningar,
med ett ord, som en nödvändig förutsättning för en numerisk mätning
kräves enligt gängse uppfattning, att stommen till densamma utgöres åtminstone
av ett polygonnät.

Kommissionen, som ingalunda vill förneka, att ett klarläggande
av begreppen numerisk och grafisk mätning skulle vara synnerligen tilltalande,
om en sådan indelning kunnat vidmakthållas, har emellertid
kommit till det resultat, att så icke låter sig göra. Kommissionen förmenar
nämligen, att begreppet numerisk mätning skulle erhålla en alltför snäv
begränsning, om därunder allenast vore att hänföra sådan mätning, vid
vilken detalj mätningen grundades å triangel- eller polvgonmätning. Så
snart genom direkt uppmätning av längder och vinklar resultat av mätning
föreligger i vissa mått, även om dessa ej grunda sig å någon som
helst trigonometrisk bestämning av stomme, är enligt kommissionens
uppfattning eu numerisk mätning för handen. Å andra sidan synes
böra erinras, att jämväl vid den mätning, som kommissionen kallar finmätning,
förekomma moment av grafisk natur, exempelvis inmätning av
ägoslag och vissa terrängföremål. Ett godtagande av den äldre åskådningen
skulle ock logiskt leda därhän, att en detalj mätning, som sker
medelst direkta mått, men ej är byggd på triangel- eller polygonnät,
skulle vara att betrakta såsom grafisk mätning.

Det har emellertid varit väsentligen praktiska skäl, som föranlett
kommissionen att taga avstånd från den äldre åskådningen. Erfarenheten
har nämligen påvisat behovet att understundom kombinera de båda
mätningsmetodema. Sålunda har det ofta befunnits lämpligt att anordna

stommätningen numeriskt och detalj mätningen grafiskt. Polygonmätning
av skärgårdsområden eller skogstrakter ställer sig ofta billigare än s. k.
grafisk stommätning därav, medan den grafiska detalj mätningen av samma
områden åtminstone i regel bliver billigare. I vissa fall kan åter en numerisk
detaljmätning på s. k. grafisk stomme vara lämpligast. Så är
exempelvis förhållandet inom ett starkt uppåtgående samhälle, som inom
en snar framtid kan förväntas bliva uppmätt efter moderna principer.

Kommissionen anser sig böra i detta sammanhang erinra därom,
att densamma funnit det vara av synnerlig vikt, att även vid vanlig
mätning gränslinjers eller gränspunkters rätta läge fastslås med direkta
mått i förhållande till vissa fixpunkter, vadan kommissionen i 31 och
47 §§ av förslaget upptagit föreskrifter härom. Detta innebär enligt kommissionens
mening, att även vid varje dylik mätning ett betydelsefullt
numeriskt moment är tillfinnandes.

Då kommissionen sålunda ej velat vara med om att benämna allenast
den mätning numerisk, som grundas å triangel- eller polygonmätning,
samt icke heller funnit sig kunna stanna vid en sådan reglering,
att en mätning säges vara numerisk eller grafisk, allt eftersom det numeriska
eller grafiska momentet må anses övervägande, vilket uppenbarligen
i åtskilliga fall måste erbjuda avsevärda svårigheter att konstatera,
har kommissionen i förslaget givit uttryck åt den uppfattningen, att så
snart resultatet* av en mätning, den må vara helt eller delvis att betrakta
som finmätning eller vanlig mätning, stommätning eller detalj mätning,
finnes angivet i siffror, benämnes densamma numerisk, eljest grafisk.

Såsom förut erinrats, äger den metod, som kommissionen benämnt
finmätning, avsevärda företräden framför den vanliga mätningen. Det
synes med hänsyn härtill givetvis böra övervägas, huruvida icke, då det
nu gäller att införa moderna mätningsföreskrifter i vårt land, förstnämnda
metod helt må vinna tillämpning, på sätt ock mera allmänt
skett i utlandet. Emellertid är det påtagligt, att härvid den grundtanken
måste göras gällande, att endast sådan mätningsmetod får användas,
vars kostnad står i rimligt förhållande till markens värde och mätningens
ändamål. Och då stora vidder av vårt land på grund av sitt
ringa markvärde uppenbarligen ej kunna medelst finmätning, som under
alla förhållanden åtminstone i avseende å detalj mätningen måste ställa
sig dyrare än vanlig mätning, uppmätas till kostnad, som står i tillbörlig
relation till markvärdet, har kommissionen funnit nödigt att allt fort låta
vanlig mätning äga rum i alla fall, där icke på grund av markens värde
eller särskilda förhållanden finmätning anses böra ifrågakomma.

Modernisering av den äldre s. k. grafiska metoden.

Det har emellertid stått klart för kommissionen att, om ett grafiskt
mätningssätt fortfarande skall komma till användning, de nu förefintliga
bestämmelserna därom erfordra en väsentlig modernisering, då desamma
i många hänseenden visat sig otillfredsställande.

Till utredning angående bristerna i berörda bestämmelser vill kommissionen
åberopa vad lantmäteristyr elsen anfört i den skrivelse den 1K
september 1908, varmed styrelsen till Kungl. Maj:t överlämnade förslag
till förnyad lantmäteriinstruktion. I skrivelsen framhöll styrelsen —
efter att hava erinrat om den fullständiga saknaden av bestämmelser
rörande den trigonometriska mätningsmetoden —, att man litat för mycket
på kartan och glömt bort, att denna tillit varit berättigad endast
under förutsättning, att man varit viss om, att kartan i det ögonblick,
den användes, varit överensstämmande med marken; att kartans papper
vore underkastat inflytelser av varjehanda slag, vilka förändrade detsamma
till den grad, att de mått, kartan enligt skalan utvisade, icke
längre överensstämde med verkligheten; att kartan då icke längre utgjorde
en säker bild av det område, som funnes å densamma, och att
de arealberäkningar, som verkställdes uteslutande med ledning av den
grafiska bild, som å kartan angåves, icke kunde bliva riktiga;*att det ofta vore
förenat med vanskligheter att verkställa utstakning av ägoskillnader enligt
en så beskaffad karta; att förhållandena efter en längre tids förlopp
efter kartans upprättande ställde sig ännu sämre; att systemets brister
bjärtast framträtt vid kartans användning för bestämmande av äldre
ägoskillnaders läge; att kartans förändring skapat ovisshet och att denna
ytterligare ökats genom bristen på i marken utmärkta fasta märken, som
voro fristående från de linjer och punkter, som varit föremål för bestämmande;
samt att dessa missförhållanden föranlett, att ägogränsers
läge i vårt land i allmänhet kunde bestämmas endast i förhållande till
varandra, varigenom en betydande rättsosäkerhet gjorde sig gällande på
ifrågavarande område.

I sitt den 28 juli 1911 avgivna förslag till lag om skifte av jord
in. in. har ock skiftesstadgekommittén betonat såsom ett önskemål, att i
de nya mätningsföreskrifter, som komme att ersätta de nu gällande otidsenliga
bestämmelserna, måtte inrymmas stadgande, att mätningsresultaten
även vid grafisk mätning borde införas å kartorna genom anteckning
å dem av uppmätta längder och brytningsvinklar, i den mån sådant erfordrades
för ägoskillnadernas säkerställande och framtida igenfinnande;

(il

och skulle enligt kommitténs mening'' helt visst en sådan bestämmelse
bidraga att giva en grafisk karta större tillförlitlighet på samma gång
den gjorde kartmaterialet lättare användbart för allmänheten.

Jämväl styrelsen har i sina förslag till mätningsförordning av 1913
och 1916 funnit erforderligt upptaga särskilda föreskrifter i syfte att bereda
den grafiska mätningen och kartläggningen större tillförlitlighet och
ökat framtida värde.

Lika med lantmäteristyrelsen finner kommissionen det vara av synnerlig
vikt, att bestämmelser i mätningsförordningen upptagas till undanröjande
av åtminstone de mest framträdande bristerna i det grafiska
mätningssättet särskilt för underlättande av det vid mätningen använda
stomlinjenätets framtida återställande samt för kontroll å ägogränsers
rätta läge. Erfarenheten har nämligen påtagligen givit vid handen, att
linjenätet i regel inom ett fåtal år helt försvinner och att därefter till utredning
i nyss angivna hänseende allenast återstå de gränslinjer och
gränspunkter, som redan vid utstakningen å marken i allmänhet åtminstone
i någon mån avvika från sitt rätta läge enligt kartan.

För att vid förrättningar, som i förslaget avses, göra hithörande
arbeten oberoende av de punkter och linjer, som i varje fall äro föremål
för bestämmande, är det därför önskvärt, på sätt ock lantmäteristyrelsen
framhållit, att ägogränsers eller gränspunkters läge fastslås i
förhållande till vissa i terrängen befintliga fasta punkter, som äro fristående
från de punkter och linjer, om vilkas bestämmande är fråga.

Kommissionen utgår därifrån, att den s. k. vanliga mätningen, så
vitt stommätningen därvid sker genom stomlinjemätning, stöder sig på
ett å marken med hänsyn till terrängförhållandena utstakat nät av mätningslinjer,
så anordnat, att detsamma innefattar betryggande säkerhet
för kartstommens riktighet. För att därvid tillgodose nämnda behov av
fasta punkter, skall erforderligt antal fixpunkter utläggas och markeras.
Därest dessa fixpunkter, som kommissionen i likhet med lantmäteristyrelsen
kallat stödpunkter, ej lämpligen kunna förläggas i linjenätet och
sammanfalla med skärningspunkter däri, skola de med direkta mått inmätas
i förhållande till samma nä,t och å karta däröver på lämpligt
sätt angivas.

Kommissionen har vidare i förslaget upptagit särskilda föreskrifter
angående ägogränsers eller gränspunkters noggranna inmätande
vid grafisk mätning. Förslaget har härvid skilt mellan redan befintliga
ägogränser, som även efter mätningen skola bibehållas såsom sådana,
samt ägogräns, som uppstår vid själva mätningsförrättningen (31 och 47
§§). Ägogräns av förstnämnda slag skall, om den är i sin helhet till

läget fullt bestämd, alltid inmätas med direkta mått i förhållande till
sto mnät, mätningslinjenät eller stödpunkter. Enahanda är förhållandet
med till läget fullt bestämda punkter i sådan ägogräns, vilken i sin helhet
ej är fullt bestämd. Har läget av ägogräns ej blivit bestämt, på
sätt nyss sagts, skall gränsens läge säkerställas genom att erforderligt
antal punkter angivas genom mått i förhållande till stomme, mätningslinjenät,
stödpunkter eller vissa fasta föremål. Skulle sådant för bestämmande
av gränsens läge bliva erforderligt, må härvid nya punkter i
näten eller nya stödpunkter utläggas och inmätas. Sådant säkerställande,
som nyss sagts, är dock icke erforderligt, där ägogräns följer stranden
av sjö eller vattendrag eller eljest befinnes oåtkomlig, i vilket fall gränsen
må säkerställas uteslutande genom grafisk bild.

De mått, som här avses, skola antecknas å karta eller, om detta
ej kan ske, utan att kartan därigenom bliver otydlig, å särskild mätskiss
eller, därest så befinnes lämpligare, införas i särskild handling, som bifogas
konceptkartan. Därjämte skall över ägogränsen upprättas fullständig
och noggrann beskrivning, som tecknas å kartan eller införes
i särskild handling, allt efter som i lag stadgas eller för varje fall
prövas lämpligt.

Genom nu angivna och andra mindre väsentliga förbättringar i den
grafiska mätningsmetoden, som kommissionen i förslaget till mätningsförordning
ifrågasatt, såsom vissa dubbelmätningar och bestämmelser angående
felgränser, synas de huvudsakliga brister, som nu vidlåda sagda
mätningssätt, bliva undanröjda.

Triangelmätningar och grunden för desamma.

Den mest betänkliga bristen i nu gällande mätningsföreskrifter är
emellertid den, att däri saknas varje reglering av triangelmätningar,
ehuru dylika mätningar vid sidan om rikstrianguleringen sedan århundradets
början försiggått i betydande omfattning särskilt inom rikets större
städer.

Förslaget till mätningsförordning avser nu att åstadkomma en sådan
reglering, på sätt den speciella motiveringen närmare angiver. Det har
härvid för kommissionen framstått som en angelägenhet av största vikt,
att de mätningar, som utföras för lantmäteriändamål, och som tillika i
stor utsträckning bilda grundläggande material för rikets kartverk, må
kunna i så stor utsträckning som möjligt anslutas till rikstrianguleringen.
I 7 § av förslaget stadgas därför i huvudsaklig överensstämmelse med

av lantmäteristyrelsen tidigare utarbetade förslag till mätningsförordning,
att rikstrianguleringen bör, så vitt ske kan, utgöra grundval för annan
triangulering.

Yad rikstrianguleringen vidkommer, synes densamma från början
väsentligen hava avsett att åstadkomma riktiga översiktskartor i liten
skala. Vid slutet av 1800-talet hade nämnda trianguleringsarbete fortgått
i sådan omfattning, att triangulering av första och andra ordningen
övergått största delen av landet. De triangelmätningar, som sålunda
verkställts, lämna emellertid åtskilligt övrigt att önska, särskilt med hänsyn
till deras användbarhet såsom underlag för trianguleringar av lägre
ordningar för anslutning av lantmäteriets mätningar. Det iir egentligen
först med ingången av 1900-talet, då nymätningar i södra Sverige igångsattes,
som triangelmätningar av första ordningen hos oss bedrivits med
sådan noggrannhet, att den kan anses tillfredsställa de krav, som äro förenade
med moderna mätningsprinciper. Sagda nymätningsarbete kräver
emellertid för sin fullbordan ännu åtskilliga årtionden.

Rikstrianguleringen måste sålunda anses i åtskilliga hänseenden
bristfällig för att kunna användas för lantmäteriändamål. Inom stora
delar av landet saknas således ännu triangulering av första ordningen,
som uppfyller nutida noggrannhetsfordringar. Härtill kommer, att punkterna
i nät av denna ordning ligga så glest, att omfattande mätningar
av andra och tredje ordningarna skulle krävas för anslutning av mindre
fläckmätningar för lantmäteriändamål, varigenom av kostnadsskäl möjligheterna
för anslutning i väsentlig grad minskas även inom sådana delar
av landet, där moderna första ordningens mätningar finnas.

Redan skiftesstadgekommittén har ock erinrat om denna rikstrianguleringens
mindre tillfredsställande beskaffenhet. I sitt ovanberörda utlåtande
den 28 juli 1911 har skiftesstadgekommittén, som ansett, att förutsättningar
ej vore för handen att påbjuda en övergång från den grafiska
till den trigonometriska metoden, funnit det vara av synnerlig vikt för
jordredovisningen, om vissa brytningspunkter i rågångarna kring de skifteslag,
som bleve föremål för lantmäteriförrättning, kunde genom mätning
sättas i förbindelse med på marken utmärkta punkter av ett landet
omfattande geodetiskt bestämt triangelsystem. Därmed vore vunnen en
säker utgångspunkt för konnektering av de kartor, som uppkomme vid
skiftesförrättningar, till en hela landet omfattande katasterkarta. För
närvarande vor^ emellertid sådana triangelpunkter alltför glest anbringade
och de utsträckta triangelnäten inom olika delar av landet av alltför
växlande värde, för att ett sådant tillvägagångssätt skulle kunna föreskrivas.
För tillgodoseende av både rättsliga och ekonomiska intressen

vore det emellertid av största vikt, att ett hela riket omfattande trigonometrisk
mätningssystem med triangelpunkter av tillräcklig täthet anlades
i medvetet syfte att förbereda tillkomsten av ett modernt katasterverk.

Behovet att för lantmäteriets mätningar äga tillförlitligt geodetiskt
underlag har givetvis vuxit i betydelse i samband med frågan om införande
av ett noggrannare mätningssätt. Det har därför synts kommissionen
erforderligt att i förslaget till mätningsförordning fastslå de
allmänna geodetiska grunderna för arbetena i fråga i syfte att åstadkomma
enhetlighet och inbördes överensstämmelse i olika mätningar, varigenom
möjliggöres, att mätningar utförda inom ett område, kunna utan
omräkning tillgodogöras för ett annat. Kommissionen har härvid funnit
uppenbart, att den geodetiska basis, varå lantmäteriets mätningar böra
byggas, ej kan vara någon annan än den, som tillämpas av geodetiska
avdelningen inom rikets allmänna kartverk vid dess arbeten för rikstrianguleringen,
och förty i förslaget upptagit bestämmelse därom, att
som första och högsta ordning skall gälla av rikets allmänna kartverk
utförd triangelmätning av första ordningen. Vid denna prövning har
kommissionen ingalunda lämnat ur sikte, att mot vad sålunda föreslagits
ej utan fog kan anmärkas, att den grund, varå lantmäteriets triangelmätningar
sålunda ansetts böra läggas, ej kan anses helt tillfredsställande,
då, såsom förut framhållits, åtskilliga triangelkedjor från äldre skeden av
rikstrianguleringen ej motsvara nuvarande krav å första ordningens
triangelnät. Likaså torde häremot kunna erinras, att den geodetiska
basis, som sålunda föreskrivits i avseende å förevarande mätningar, allenast
utgöres av en vid geodetiska avdelningen under senare tider tilllämpad
praxis, som icke vunnit någon uttrycklig stadfästelse av Kungl.
Maj:t. Kommissionen anser sig med anledning härav böra framhålla, att
kommissionen i skrivelse den 10 augusti 1918 hos Kungl. Maj:t hemställt,
att utan avbidan å en ny mätningsförordning åtgärder, så fort ske
kan, vidtagas, för att rikstrianguleringen måtte erhålla sådan gestaltning,
att densamma kan komma att bliva fullt tillfredsställande grund för de
triangelmätningar, som för lantmäteriet erfordras. Kommissionen vill ock
betona att, då Kungl. Maj:t årligen fastställt plan för de geodetiska arbetena
liksom för övriga kartverkets arbeten, det måste antagas att i
samband med berörda prövning ett godtagande jämväl skett av de geodetiska
grunder, varpå samma arbeten byggts.

Kontroll.

En fråga av synnerlig vikt vid tillkomsten av eu efter tidsförhållandena
anpassad mätningsförordning är åstadkommande av effektiv kontroll
å mätningsarbetenas utförande. Kravet härå framträder givetvis
med större skärpa i samma mån, som mätningarna fördyras, anspråken
å deras noggrannhet stegras, och den mera värdefulla markens styckning
fortskrider.

Att man för åvägabringande av dylik kontroll ej kan åtnöjas med
en granskning av mätningsmännens förrättningshandlingar, först efter det
sagda förrättningar avslutats, torde numera få anses uppenbart. Något
sådant synes ock i viss mån hava stått klart för vederbörande redan vid
tillkomsten av 1864 års lantmäteriinstruktion, då däri (39 §) under särskilda
omständigheter stadgades kontroll å ort och ställe, när skälig anledning
förekomme, att lantmätares konceptkarta vore i geometriskt avseende
oriktig. I dessa fall ägde nämligen lantmäteristyrelsen genom vederbörande
förstelantmätare lata på marken anställa undersökning och
jämförelse med kartan och, om därvid utröntes, att kartan vore oriktig,
ställa förrättningsmannen under tilltal för tjänstefel. Denna föreskrift
synes emellertid såväl på grund av förstelantmätarnas allmänna ställning
såsom själva praktiserande lantmätare som andra förhållanden icke
hava vunnit någon egentlig tillämpning före omorganisationen år 1909.
Den förändrade anordning av förstelantmätartjänsterna, som denna medförde,
har visserligen haft till följd en skärpt kontroll över det sätt,
varpå övriga lantmätare fullgöra sina åligganden, men jämväl denna
granskning äger i regel rum först efter förrättningens avslutande.

I nu gällande lantmäteriinstruktion meddelas därjämte föreskrifter
angående lantmäteristyrelsens tillsyn å lantmäteripersonalens verksamhet;
och stadgas därvid, att det i nämnda avseende tillkommer styrelsen, att
för vinnande av fullständighet, tydlighet och likformighet vid upprättandet
av kartor, beskrivningar m. m. dylikt, utfärda erforderliga modeller
och formulär; att meddela sagda personal sådana allmänt eller för särskilt
fall gällande föreskrifter, som erfordras för riktig utövning av dem
åliggande göromål, med rättighet att, för underlåtenhet i fullgörande av
givna föreskrifter, förelägga lämpligt vite av högst ett hundra kronor;
att vid förstelantmätares, distriktlantmätares eller extra lantmätares avgång
ur tjänsten, eller då sådant eljest anses erforderligt, förordna om
inventering av de till tjänsten hörande kartor och handlingar; att förordna
tjänsteman vid verket eller förstelantmätare att på ort och ställe
verkställa undersökningar, mätningar eller andra åtgärder, där sådant

9—185007.

är av behovet påkallat för utövande i särskilt fall av den styrelsen åliggande
tillsyn över huru lantmätarna fullgöra sina tjänstegöromål; samt
att om tjänsteman, som här avses, gör sig skyldig till fel eller försummelse
i tjänsten eller visar vanvördnad mot förman eller brister i lydnad,
tilldela honom lämplig varning eller fälla honom till böter till belopp av
högst 200 kronor eller suspendera honom på högst tre månader från
tjänst och lön, varjämte styrelsen äger att, där den felande icke låtit
sig rätta av honom sålunda tilldelad varning eller bestraffning eller felet
beflnnes vara av svårare beskaffenhet eller innefatta kränkning av annans
rätt, så att skadestånd därför kan ifrågakomma, förordna om den felandes
ställande under åtal vid vederbörlig domstol.

1909 års instruktion utgår därifrån, att det tillkommer lantmäteristyrelsen
att utöva tillsyn över skiftes- och avvittringsverken samt övriga
grenar av rikets lantmäteriväsen. Denna föreskrift innebär givetvis åtminstone,
att alla därunder hänförliga förrättningar, som utföras av lantmätare,
sålunda falla under styrelsens tillsynsmyndighet. Enligt den nya
lagen om fastighetsbildning i stad tillkommer det emellertid jämväl annan
person än lantmätare att utföra i samma lag omförmälda förrättningar,
nämligen mätningsman i stad eller annan, som i behörig ordning förordnats
att verkställa förrättning av nu berörd beskaffenhet. I anledning
härav har påtagligen fråga uppstått, huruvida den tillsynsmyndighet i
avseende å rikets lantmäteriväsen, som enligt lantmäteriinstruktionen tillkommer
lantmäteristyrelsen, jämväl bör anses omfatta i fastighetsbildningslagen
avsedda förrättningar av nyss angivna kategori av mätningsmän,
så vitt annat härutinnan i samma lag ej stadgats. Genom nådig
kungörelse den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet
inom rikets städer och sådana samhällen å landet, där
den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, har
reglering härutinnan ägt rum, väsentligen byggd på lantmäteriinstruktionens
ovanberörda bestämmelser. I sagda kungörelse stadgas sålunda,
att i avseende å den tillsyn över mätningsväsendet inom rikets städer,
som åligger lantmäteristyrelsen, tillkommer det styrelsen att för vinnande
av fullständighet, tydlighet och likformighet vid mätningsarbetens utförande
utfärda erforderliga allmänna eller för särskilt fall gällande föreskrifter,
modeller och formulär; att på begäran meddela råd och upplysningar;
att, när anledning därtill förekommer, förordna om inventering
av till tjänst eller uppdrag hörande kartor och handlingar; att i den ordning
i lantmäteriinstruktionen sägs, förrätta inspektion samt att förordna
tjänsteman vid verket eller förstelantmätare att på ort och ställe verkställa
undersökningar, mätningar eller andra åtgärder för utrönande av

det sätt, varpå mätnings verksamheten bedrives; samt att, därest anledning
till anmärkning förekommer, vidtaga åtgärder till vinnande av rättelse
samt att genom lämpligt vite, högst ett hundra kronor, tillhålla i
stads tjänst anställd mätningsman eller person, som förordnats till utförande
av mätningsarbete därstädes, att fullgöra sina åligganden. I
kungörelsen stadgas vidare, att vad lantmäteriinstruktionen innehåller i
fråga om styrelsens och lantmäterifiskalens rätt och skyldighet att beträffande
tjänsteman hos styrelsen föranstalta om åtal vid domstol, skall
äga motsvarande tillämpning beträffande i stads tjänst anställd mätningsman
samt person, som förordnats att verkställa mätningsförrättning eller
mätningsförrättningar inom staden, och att vad sålunda stadgats skall
äga motsvarande tillämpning i avseende å samhälle å landet, där den
för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.

Det av kommissionen nu framlagda förslag till mätningsförordning
utgår därifrån, att överinseendet över tillämpningen av mätningsförordningen
d. v. s. den mätningstekniska reglering, som erfordras vid sidan
av den allmänna legala eller administrativa normeringen av mätningsförliållandena
på ifrågavarande område, tillkommer lantmäteristvrelsen,
i den mån ej i lag eller författning annorlunda stadgas. Förslaget innefattar
vidare bemyndigande för styrelsen att i enlighet med grunderna i
förordningen utfärda de allmänna verkställighetsföreskrifter, som må
anses erforderliga för förordningens tilllämpning, så vitt ej härom finnes
särskilt stadgat.

Jämväl den närmare tillsynen över städernas mätningsväsende har
reglerats genom ovanberörda kungörelsen den 16 augusti 1918. Däri
stadgas sålunda, att nämnda tillsyn tillkommer byggnadsnämnden, av
vilken lantmäteristyrelsen äger äska och erhålla de upplysningar, det biträde
och den handräckning, som ligga inom området för byggnadsnämndens
befogenhet och som för styrelsens verksamhet erfordras.

Kommissionen har ock funnit den närmare tillsynen i mätningstekniskt
avseende böra, i den mån lag eller författning ej annorlunda
stadgar, anförtros byggnadsnämnden, så vitt fråga är om samhälle, inom
vilket eller för vars räkning i mätningslorordningen avsett arbete utförts,
och sådan nämnd där finnes. Enligt byggnadsstadgan för rikets
städer (6 §) tillkommer det byggnadsnämnd att övervaka efterlevnaden
av berörda stadga och stads särskilda byggnadsordning samt att upptaga
och avgöra alla ärenden, som enligt dem skola bedömas och ej på grund
av föreskrift i byggnadsstadgan eller annan allmän författning tillhöra
annan myndighets prövning. Skulle den nu föreslagna mätningsförordningen
bliva verklighet, och byggnadsnämnden, på sätt där ifrågasatts»

hava den närmare tillsynen över förordningens efterlevnad, torde det
åligga byggnadsnämnden att följa dess föreskrifter, även om de tilläventyrs
stode i strid med vederbörande samhälles särskilda byggnadsordning,
då givetvis en av Konungens befallningshavande fastställd byggnadsordning
ej kan äga gällande kraft i strid mot en av Kungl. Maj:t
utfärdad mätningsförordning. Däremot lärer en sådan byggnadsordning
i de delar, som ej blivit föremål för upptagande i nämnda förordning, få
anses alltjämt äga gällande kraft.

Inom område, där byggnadsnämnd ej finnes, tillkommer enligt förslaget
den närmare tillsynen vederbörande förstelantmätare. Då denne
hittills enligt gällande lantmäteriinstruktion inom sitt län utövat tillsyn
å alla mätningar, som stått i samband med av lantmätare verkställda
legala förrättningar, innebär förslaget allenast ett fastslående därav, att
jämväl andra mätningsarbeten inom här avsett område skola stå under
förstelantmätarens tillsynsmyndighet.

Felgränsers intagande i mätningsförordningen.

Olika meningar torde måhända kunna hysas i frågan, huruvida bestämmelserna
rörande felgränser med hänsyn till deras rent tekniska natur
borde anses tillhöra de allmänna verkställighetsföreskrifter, som.lantmäteristyrelsen
äger utfärda, eller intagas i förslaget till mätningsförordning
på sätt nu av kommissionen föreslagits.

I en den 8 september 1917 avgiven särskild p. m. har lantmäteristyrelsen
emellertid framhållit, att bestämmelser angående felgränser måste
anses tillhöra de mera allmänna och grundläggande tekniska föreskrifter,
vilka böra intagas i en av Kungl. Maj:t utfärdad författning. Till stöd
för denna sin uppfattning har styrelsen anfört bland annat, att på den
grad av nogrannhet, som medelst bestämmande av felgräns föreskrivits
vid mätningar av olika slag, berodde ofta utgången av tvister angående
rätta läget av rågångar och andra punkter, som tjäna till ledning vid
bestämmande av tvetydiga gränslinjer, att det således för jordägare vore
av stor betydelse, att bestämmelser om felgränser tillkommit efter den
omsorgsfulla prövning, som endast torde kunna åstadkommas av Kungl.
Maj:t, att det skulle från tekniskt-vetenskapligt håll anses såsom en väsentlig
lucka i förordningen och en olämplig stympning av det system, varpå
det föreliggande förslaget vore byggt, att ur den blivande mätningsförordningen
utesluta föreskrifter om felgränser, att de föreslagna (1916
års förslag) felgränserna kunde anses vara i huvudsak internationellt

(59

fastslagna och hade tillkommit efter i utlandet, särskilt Tyskland och
Österrike verkställda, mycket omfattande provmätningar; samt att felgränserna,
sådana de vore angivna i förslaget, vore jämkade efter de erfarenheter,
som i vårt land under lång tid vunnits vid upprättande av
skiftes- och andra lantmäterikartor.

Enär bestämmelser angående felgränser enligt kommissionens förmenande
måste anses utgöra ett konstitutivt moment i fråga om regleringen
av hithörande åtgärders noggrannhet, har kommissionen i likhet
med lantmäteristyrelsen funnit övervägande skäl tala för, att dylika bestämmelser
intagas i förevarande förordning, och att således föreskrifter
härom ej böra utfärdas av lantmäteristyrelsen.

Rätt att beträda mark.

Kommissionen övergår nu till att beröra ett spörsmål, vars reglering
i viss mån sammanhänger med förevarande ämne, men som enligt
kommissionens förmenande ej har sin rätta plats i en mätningsförordning,
nämligen frågan om vederbörande jordägares skyldighet att tåla
det intrång, som föranledes av hithörande förrättningars utförande.

I avseende härå finnes i 42 5? av gällande skiftesstadga den föreskrift,
att lantmätare icke må hindras att ägor övergå, i vad till verkställighet
av hans förrättning nödigt finnes; vare han dock skyldig därvid
noga tillse, att skada å växande gröda, så vitt möjligt är, undvikes,
samt att skog icke onödigt nedhugges.

Nämnda författningsrum avser sålunda allenast lantmätare och
uppenbarligen endast förrättning, som i skiftesstadgan beröres. Vilka
förrättningar, som med hänsyn härtill omfattas av föreskriften, torde
framgå av stadgans 11 §.

Skiftesstadgekommittén har i 1911 års betänkande med förslag till
lag om skifte av jord m. m. i 2 kap. 40 § bland stadganden om förrättningsmän
upptagit den bestämmelsen, att förrättningsmännen må icke
hindras att övergå ägor eller anbringa märken eller signaler, i vad det
finnes erforderligt för förrättning, och att därvid skall tillses, att skada
å växande gröda så vitt möjligt undvikes samt att skog icke onödigt
nedhugges.

I motiverna till föreslagna bestämmelser anföres: »Den rätt att

övergå ägor, som hittills varit tillförsäkrad lantmätaren, bör givetvis
även tillkomma de gode män, som biträda vid förrättningen. Nämnda
rätt innebär även befogenhet att, ehuru med nödig aktsamhet, framdraga

stakningslinjer och verkställa erforderliga markeringar. Sådan rätt är
icke begränsad till de ägor, som skola skiftas, utan avser även därtill
angränsande mark, som för förrättningens utförande måste övergås. Någon
rätt till ersättning har icke ansetts böra stadgas. Det obetydliga
intrång, som kan ifrågakomma i dylika fall, torde i överensstämmelse
med de med grannelaget förenade förpliktelser böra tålas utan ersättningsanspråk.
»

Lantmäteristyrelsen har i utlåtande över berörda kommittéförslag
erinrat, att rättigheten att beträda ägor eller anbringa märken eller signaler
borde tillerkännas samtliga personer, som för göromålens utförande
erfordras, således även sakkunniga och hantlangare.

I sitt förslag till mätningsförordning av 1913 hade styrelsen upptagit
en bestämmelse, att i fråga om lantmätares befogenhet att utan
särskilt lov erhålla tillträde till tomter och byggnader samt övergå ägor,
i vad det finnes erforderligt för förrättning, gälle vad därom i lag är
eller varder stadgat.

I sitt förslag av 1916 har styrelsen jämväl (51 §) intagit föreskrift
härutinnan så lydande: »Utöver vad i lag finnes stadgat, äge den, som

utför arbete, som i denna förordning avses, att utan särskilt lov erhålla
tillträde till tomter och byggnader samt övriga ägor, i vad det befinnes
erforderligt för arbetets utförande. Härvid skall tillses, att skada å egendom
så vitt möjligt undvikes och särskilt, att träd icke onödigt nedhugges;
och må, där särskilda signaler eller märken under förrättningen
prövas nödiga för mätning eller gränsbestämning, förrättningsmannen
anbringa sådana; inhämte dock därtill polismyndigheternas tillstånd, så
vitt anledning förekommer, att dylika signaler och märken kunna vålla
hinder eller olägenhet för samfärdseln.»

Den sålunda föreslagna föreskriften, som hämtats från 8 § i 1911
års fastighetsregisterkommittés förslag till lag med vissa bestämmelser
angående upprättande av förslag till stadsplan m. in., återfinnes nu i det
närmaste ordagrant i 2 kap. 6 § av lagen om fastighetsbildning i stad
den 12 maj 1917.

Till stöd för ett upptagande av en dylik bestämmelse har lantmäteristyrelsen
framhållit, att skiftesstadgekommittén i sitt ovanberörda
lagförslag endast upptagit vissa bestämda slag av lantmäteriförrättningar,
och att föreskrift i ämnet i anledning härav ansetts erforderlig beträffande
övriga arbeten, som i förslaget till mätningsförordning avsågos.

I likhet med styrelsen finner kommissionen en reglering i omförmälda
hänseende av nöden. Kommissionen förmenar emellertid, att stadgande
härom ej bör upptagas i förslaget till mätningsförordning. Oav -

sett den reglering härutinnan, som kan antagas komma att ske i samband
med den nya lagstiftningen om delning av jord å landet, lära föreskrifter
ur angivna synpunkt befinnas erforderliga. Kommissionen vill sålunda
erinra, att förslaget omfattar eu del mätningsarbeten, som icke kunna
anses hänförliga under bestämmelserna i gällande skiftesstadga eller lag
om fastighetsbildning i stad, och efter allt att döma ej heller komma att
bliva föremål för reglering i samband med den ifrågasatta lagstiftningen
om delning av jord å landet, exempelvis mätningar å annans mark
för triangelmätning i stad eller på landet. Emellertid håller kommissionen
före, att en normering härutinnan icke kan ske i den ordning,
som ifrågasättes med avseende å förslaget till mätningsförordning. Ett
utstakande av gränserna för befogenheten att utan särskilt lov av vederbörande
ägare eller innehavare av jord företaga arbeten, som nyss sagts,
måste enligt kommissionens förmenande ske i civilrättsligt giltig form,
på sätt $ck skett i ovanberörda paragrafer i lagen om fastighetsbildning
i stad.

Kommissionen har tänkt sig, att särskilt förslag till lagbestämmelser
i nu angivna hänseenden skulle upprättas.

Mätningsförordningen och lantmäteriinstruktionen.

Yad härefter vidkommer 1864 års instruktion har det beträffande
32 § 3 mom. synts kommissionen, som om en bestämmelse angående
mätning av vägar, hägnader och dylikt, vars utsträckning bestämmes
efter allenast längdmått, ej hade sin egentliga plats i förevarande förordning,
då en sådan mätning näppeligen kan hänföras till vare sig
plan- eller höjdmätning. Den lämpliga platsen för bestämmelser i denna
del torde vara i en reviderad lantmäteriinstruktion.

De i 33 § 1 mom. i instruktionen upptagna allmänna föreskrifterna
angående ägomätning komma, vid bifall till kommissionens förslag, att i
huvudsak ersättas av nya sådana i mätningsförordningen. De ytterligare
föreskrifter, som kunna befinnas erforderliga, torde, i den mån desamma
överensstämma med grunderna i förslaget, lantmäteristyrelsen äga utfärda
på grund av det styrelsen i 50 § av förslaget meddelade bemyndigande
att utfärda allmänna verkställighetsföreskrifter.

I 33 § 2 mom. i instruktionen förefinnas bestämmelser angående
kopiering och utdrag av karta samt kostnader härför ävensom för kartas
undersökning och nödiga rättelser å densamma.

Lantmäteristyrelsens förslag av 1913 innehöll vissa detalj bestäm -

melser om kartors kopiering, däribland den, att kopieringen borde så vitt
ske kunde, utföras medelst fotografisk reproduktion, och 1916 årsförslag
föreskrev i 36 §, att vid kartas upprättande skulle iakttagas, att ritning
och färgläggning skedde på sådant sätt, att fotomekanisk reproduktion
möjliggjordes.

Dessa förslag avsågo att söka, så långt sig gorå läte, genomföra
fotografisk kartreproduktion i stället för den nuvarande kopieringen
för hand.

58 § lantmäteriinstruktionen av 1909 innehåller föreskrift därom,
att kopia, som av lantmätare verkställes, skall utföras å papper av föreskriven
beskaffenhet samt i noggrann överensstämmelse med den karta,
som ligger till grund för kopieringen.

Kommissionen, som, enligt vad i annat sammanhang närmare angives,
ej anser sådan utredning hittills vara förebragt angående den
fotomekaniska reproduktionsmetodens fördelar, att densamma b§r åtminstone
för närvarande beredas det av lantmäteristyrelsen avsedda företräde,
har ej funnit erforderligt att i förordningen intaga några föreskrifter
angående kopiering. Bestämmelser härom kunna för övrigt icke
heller anses vara av den konstitutiva natur, som berättigar till plats i
mätningsförordningen, utan synas de lämpligen böra, på sätt nu är
fallet, upptagas i lantmäteriinstruktionen.

Vad vidkommer frågan om kostnader för kopia ävensom för undersökning
av karta eller rättelser därå, synas föreskrifter härom närmast
vara att hänföra till taxebestämmelser och sålunda hava sin egentliga
plats i arvodestaxan. Stöd för en sådan uppfattning lärer oek kunna
hämtas i 9 § 2 mom. i nu gällande 1909 års taxa.

34 § i 1864 års instruktion, som rörer arealuträkning, utgör ett
komplement till 43 § skiftesstadgan, i vad denna föreskriver, att lantmätare
skall med iakttagande av de grunder, som särskilt finnas stadgade,
uträkna alla å kartan uppförda, numrerade ägofigurer. Ifrågavarande
paragraf i berörda instruktion har i huvudsak tänkts skola
ersättas med de i 5 kap. i mätningsförordningen upptagna bestämmelser.
Givetvis bör det tillkomma lantmäteristyrelsen att i sina allmänna verkställ
ighetsföreskrif ter meddela ytterligare bestämmelser angående de instrument,
som vid arealuträkningar må användas, ävensom övriga föreskrifter
med avseende därå, som kunna anses stå i överensstämmelse
med grunderna i förevarande förslag.

Beträffande i 35 § i instruktionen avsedda föreskrifter angående
kartbeskrivningar upptar förslaget till mätningsförordning allenast bestämmelser
angående beskrivning av ägogräns och utsatta gränsmärken,

7ö

antingen å karta eller i särskild handling, allt efter som i lag stadgas
eller för varje fall prövas lämpligt. De bestämmelser i lag eller andra
författningar, som finnas meddelade angående hithörande beskrivningar,
äro särskilt 43, 52, 103 och 104 §§ i skiftesstadgan, 17 § i lagen om
hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring samt 1 kap. 6 §, 2
kap. 8 § ävensom 5 kap. 11 och 12 §§ i lagen om fastighetsbildning i
stad. Uti 50 § i bifogade förslag lantmäteristyrelsen inrymt bemyndigande
att meddela de allmänna verkställighetsföreskrifter, som kunna
befinnas erforderliga, innefattar givetvis befogenhet för styrelsen att i
enlighet med grunderna i förslaget utfärda de föreskrifter av allmängiltig
natur i fråga om kartbeskrivningar, som till komplettering av i lag eller
andra författningar ävensom förevarande förslag förefintliga stadgande!!
äro av nöden.

36 och 37 §§ i instruktionen innehålla särskilda föreskrifter i avseende
å kartor över vissa viktigare mätningsföremål ävensom beskrivningar
till dylika kartor. Det har icke synts kommissionen erforderligt
att i förslaget till mätningsförordning upptaga sådana detaljerade bestämmelser,
då med samma förslag allenast avsetts att fastslå de allmänna
normerna å förevarande område. Erforderliga kompletteringsbestämmelser
härutinnan torde böra meddelas av lantmäteristyrelsen på grund av ofta
berörda bemyndigande i 50 S av förslaget.

I 38 § i instruktionen finnas nu upptagna föreskrifter angående
avvägning samt beskrivning och karta däröver. Kommissionen har funnit
nödigt att i förslaget under kapitlet om höjdmätning upptaga allmänna
bestämmelser om avvägning. Något särskilt stadgande om beskrivning
över dylik avvägning har, då föreskrift meddelats om protokoll vid sådan
mätning, ej befunnits erforderligt, utan har det ansetts böra tillkomma
lantmäteristyrelsen att utfärda kompletterande bestämmelser med avseende
därå i samband med dess allmänna verkställighetsföreskrifter.
I fråga om karta över avvägning torde böra erinras, att förslaget i 39
§ lämnat hänvisning därom, att de för upprättande av karta vid planmätning
givna stadganden i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse
för karta, varå resultat av höjdmätning angives.

Vad beträffar de bestämmelser i 1909 års instruktion, som beröras
av nu förevarande förslag till mätningsförordning, äro först att nämna
51 § 2 mom. och 54 S 1 mom., vilka innehålla föreskrifter angående
redskap och mått vid lantmätares arbeten. Det har synts kommissionen
ändamålsenligt att till mätningsförordningen överflytta föreskriften i förstnämnda
författningsrum om lantmätares ansvarighet för instrument och
redskap. Förslaget har ej avsett att göra någon ändring i de bestäm 10—18500

mel ser beträffande längdmått och ytmått, som finnas upptagna i nådiga
förordningen om mått och vikt den 9 oktober 1885, utan hänvisar härutinnan,
på sätt av 2 och 48 §§ i förslaget framgår, till vad härom
finnes särskilt stadgat. Utöver de bestämmelser beträffande redskap vid
mätningsarbeten, som förekomma i förordningen om mått och vikt, hava
i nämnda paragrafer av förslaget upptagits vissa föreskrifter angående
sådana redskap. Såsom det vid förslaget fogade förslag till längdbestämning
i vissa fall av redskap för mätningsarbeten utvisar, har det
ock med hänsyn till noggrannhetskravet i avseende å viktigare mätningar
befunnits erforderligt upptaga särskilda föreskrifter om längdbestämning
av dylika. Vid ett godkännande av förslaget torde bibehållande av
ovanberörda föreskrifterna i 51 och 54 §§ ej vara av nöden. Jämväl
andra stycket i sistnämnda paragraf lärer under sådana förhållanden
kunna upphävas, då eventuellt erforderliga kompletteringsbestämmelser
synas äga sin rätta plats bland lantmäteristyrelsens allmänna verkställighetsföreskrifter
eller, i den mån de ej kunna hänföras härunder, i en
reviderad lantmäteriinstruktion.

De i 55 och 56 §§ av 1909 års instruktion förefintliga stadganden
angående skala vid kartas upprättande hava ansetts böra intagas bland
allmänna föreskrifter i fråga om kartor i den nya mätningsförordningen,
vilka föreskrifter givetvis allenast äro avsedda att gälla, så vitt ej i lag
eller författning härom särskilt stadgats. De ytterligare bestämmelser,
som därutöver må anses erforderliga, tillkommer det enligt kommissionens
uppfattning lantmäteristyrelsen att meddela på grund av den i 50
§ av förslaget styrelsen tillerkända befogenhet. I händelse av bifall till
kommissionens förslag synas följaktligen de nu avsedda paragraferna i
gällande instruktion böra upphävas.

Att utfärdande av en mätningsförordning föranleder upphävande
av 57 § i 1909 års instruktion, som hänvisar till särskild författning
rörande de frågor, som i mätningsförordningen innefattas, torde i och
för sig få anses uppenbart.

Speciell motivering till mätningsförordningen.

Rubriken till förordningen har erhållit föreslagna avfattningen, på
det att därigenom skulle markeras, att förordningen ej åsyftar att uttömmande
reglera de i densamma avsedda mätningsarbeten, utan i huvudsak
allenast att meddela närmare tekniska föreskrifter till komplettering
av gällande allmänna bestämmelser i ämnet.

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Förslaget omfattar ej alla mätningsarbeten, som utföras i vårt land
Av skäl, som i den allmänna motiveringen angivits, hava sålunda från
förordningens giltighetsområde uteslutits de arbeten, som enligt gällande
föreskrifter verkställas av andra statsfunktionärer än den till lantmäterikåren
hörande personal. Men icke heller alla hithörande arbeten, som
av sistnämnda personal utföras, äro enligt kommissionens uppfattning
sådana, att lantmätare med avseende å dem kan anses pliktig att följa
förordningens föreskrifter. Endast för så vitt dessa arbeten falla inom
ramen för gällande instruktion för rikets lantmätare, kunna samma föreskrifter
bliva därå tillämpliga.

Med avseende å frågan, i vad mån mätningsarbeten i stad eller
därmed enligt ovanberörda nådiga kungörelsen den 16 augusti 1918 jämställt
samhälle må anses hänförliga under förevarande förordning, anser
sig kommissionen böra betona, att nyssnämnda kungörelse synes utgå
därifrån, att varje slag av mätningsarbete i dylikt samhälle hörer under
lantmäteristyrelsens tillsyn. Detta skulle således innebära ej blott, att
all den mätningsverksamhet, som av mätningsman utövas i sådant sam -

hälle, utan även allt det mätningsarbete i övrigt, som efter uppdrag verkställes
därstädes, faller under styrelsens tillsynsmyndighet.

Åberopade kungörelsen den 16 augusti 1918 synes dock även i
viss mån göra skillnad mellan å ena sidan den verksamhet, som utövas
av mätningsman i stad eller samhälle eller person, som förordnats att
där verkställa mätningsförrättning, samt å andra sidan mätningsarbete,
som utan förordnande utföres av annan än mätningsman. I avseende å
de båda förstnämnda kategorierna av mätningsverksamhet stadgar sålunda
kungörelsen, att beträffande dem skall analogivis tillämpas vad instruktionen
för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare innehåller i fråga om
styrelsens och lantmäterifiskalens rätt och skyldighet att beträffande
tjänsteman hos styrelsen föranstalta om åtal vid domstol. I fråga om
mätningsarbete, som utan förordnande utföres av annan än mätningsman,
tillerkännes lantmäteristyrelsen däremot ej vidsträcktare befogenhet
än att genom lämpligt vite, högst 100 kronor, tillhålla person, som förordnats
att utföra sådant arbete, att fullgöra sina åligganden. Den
åtskillnad, som sålunda i kungörelsen kommit till uttryck, synes betingad
av den uppfattningen, att ett föranstaltande av åtal i här avsedda fall
ej kan ifrågakomma under annan förutsättning än för så vitt fråga är
om fel eller försummelse i mätningsverksamhet under sådana förhållanden,
som kunna anses för vederbörande konstituera eu tjänsteställning.
Detta måste enligt kungörelsens innebörd vara fallet, såväl när personen
i fråga innehar mätningsmannabefattning i stad eller samhälle, som då
han i den ordning, lagen om fastighetsbildning i stad stadgar, av offentlig
myndighet förordnats att tillsvidare verkställa mätningsförrättningar
därstädes. Enahanda lärer ock förhållandet få anses vara med avseende
å person, som i nyss nämnd ordning förordnats utföra viss sådan mätningsförrättning.
Men allenast under nu angivna betingelser vill kungörelsen
underkasta en förrättningsman för mätningsarbete enahanda ansvar,
som i lag stadgas för tjänsteman. Det har förefallit, som om ungefär
liknande betingelser borde gälla, för att ett arbete skall vara underkastat
den mätningstekniska reglering, som i mätningsförordningen innefattas.

Uppenbart synes nämligen vara, att då mätningsförordningen väsentligen
avser att åt mätningar och därå grundade arbeten förläna större
tillförlitlighet än tillförne, såsom en bärande grundsats i en dylik reglering
måste först och främst framstå det kravet, att de arbeten, som i
förordningen avses, utföras av personer, vilka genom erforderlig teoretisk
och praktisk utbildning kunna anses bereda garanti för arbetenas sakkunniga
verkställande och således äro i ägomätning kunniga. Denna

ståndpunkt har enligt kommissionens åsikt även lantmäteristyrelsen tidigare
intagit i sitt förslag till mätningsförordning av år 1916. Lantmäteristyrelsen
hade där föreslagit, att behörighet att verkställa arbeten,
som i förordningen omförmäldes, borde tillkomma ej blott lantmätare i
enlighet med gällande instruktion, utan även i stads tjänst anställd mätningsman,
så ock annan i ägomätning kunnig person.

Med hänsyn till vad vid 1917 års riksdag förekommit i samband
med då antaget förslag till ändring i 21 § i lagen om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring den 27 juni 1896 torde med uttrycket
»kunnig i ägomätning» åsyftas den, som jämlikt 2 kap. 2 § i lagen om
fastighetsbildning i stad m. m. är behörig innehava befattning som mätningsman
enligt samma lag.

Emellertid förmenar kommissionen, att icke ens varje mätningsarbete,
som utföres .av dylik person, bör vara underkastat mätningsförordningens
tekniska föreskrifter. För att så skall bliva förhållandet, synes
det kommissionen ytterligare böra krävas, att samma arbete grundas å
offentlig myndighets förordnande och ej allenast å kommunal myndighets
uppdrag. I sistnämnda fall kan nämligen arbetet näppeligen sägas
hava den offentliga karaktär, som ensam berättigar staten att inskrida
med sina reglerande bestämmelser.

Offentlig myndighets förordnande torde emellertid praktiskt taget icke
för närvarande givas i vidare mån än fastighetsbildningslagen stadgar.
Förevarande förslag till mätningsförordning har därför uttalat, att om
förordningen skall tillämpas på arbeten, som utföras av annan person än
lantmätare och mätningsman i stad eller samhälle, så erfordras, att dessa
arbeten utföras på grund av förordnande enligt stadgande i lagen om
fastighetsbildning i stad.

2 §.

Lika med lantmäteristyrelsen i dess båda förslag till mätningsförordning
har kommissionen funnit erforderligt fastslå, att vid vinklars mätande
centesimalsystemet skall tillämpas i stället för det tidigare använda
sexagesimalsystemet. Då förstnämnda system sedan lång tid tillbaka
kommit till användning vid geodetiska avdelningens arbeten och även
sedan åtskilliga år begagnats såväl vid lantmäteriundervisningen som vid
åtskilliga i städer och andra samhällen utförda mätningar, har kommissionen
icke tvekat att förorda dess införande med avseende å hithörande
mätningar, ehuru kommissionen ej lämnat utan beaktande de betänkligheter,
som kunna resas häremot med hänsyn därtill, att några fullt tillfredsställande,
för vissa fall erforderliga tabeller, upprättade efter ifråga -

varande system, särskilt i fråga om de mera vetenskapliga mätningarna
näppeligen kunna anses vara för handen.

Det har dock synts kommissionen uppenbart, att man icke utan
vidare kan förbjuda varje användning av sexagesimalsystemet under här
angivna förhållanden. I sitt förslag av 1916 hade styrelsen föreslagit,
att sexagesimaldelning skulle vara tillåten, där med hänsyn till förut
verkställda arbeten eller eljest användning av centesimaldelningen skulle
medföra synnerliga olägenheter. Kommissionen ansluter sig i princip till
samma uppfattning, men finner det av styrelsen uppställda kravet för
sexagesimaldelningens användande väl strängt. Kommissionen har haft
under övervägande, om icke för rätt att begagna äldre indelning borde
krävas särskilt tillstånd av lantmäteristyrelsen. Då en föreskrift härom
lätteligen skulle kunna för vederbörande föranleda omgång och tidsutdräkt
samt jämväl för styrelsen bliva betungande, har kommissionen icke
ansett sig böra upptaga någon sådan bestämmelse. Icke heller har koim
missionen anslutit sig till inom densamma väckt förslag att för användning
av äldre indelning fastslå viss övergångstid, enär en dylik föreskrift
möjligen skulle komma att från början lägga hinder i vägen för en alD
männare användning av centesimalsystemet, ett system, som dock med
hänsyn till dess avgjorda företräden är att föredraga. Emellertid avser
förslaget att fastslå, att endast för så vitt särskilda förhållanden betinga
det äldre systemets begagnande, detsamma får komma till användning
vid mätningar, varom här är fråga, såsom exempelvis då vederbörande
innehar instrument med äldre indelning, och kostnaden för omdelning eller
anskaffande av annat med ny indelning skulle bliva avsevärd.

2 KAP.

Om planmätning.

3 §•

I denna paragraf upptagas de allmänna grunderna för den s. k.
plan mätningen.

Med avseende å det plan, vari jordmätningar ske, skiljer förslaget
mellan mätningar i horisontalplanet, plan mätningar, och mätningar i vertikalplanet,
höjdmätningar. Allt efter den noggrannhet, varmed en planmätning
skall utföras, hänför förslaget densamma till finmätning eller
vanlig mätning, på sätt i den allmänna motiveringen anförts.

7!)

Förslaget utgår vidare därifrån, att vid varje planmätning i allmänhet
först bestämmas vissa med hänsyn till mätningens ändamål erforderliga
huvudpunkter oc*h huvudlinjer, evad dessa ligga inom eller
utom mätningsområdet i fråga, samt att därefter verkställes inmätningen
av detaljerna. Såsom förut erinrats, benämnes den förra mätningen
stommätning, den senare detalj mätning.

I paragrafen upptagas därjämte definitioner å begreppen numerisk
och grafisk mätning. Då berörda begrepp redan i den allmänna motiveringen
närmare utvecklats, synes ej erforderligt att här ytterligare utreda
deras innebörd.

4 §•

Denna paragraf innehåller föreskrifter, under vilka förhållanden
finmätning eller -vanlig mätning må ifrågakomma. Det ena eller andra
mätningssättets användning betingas av det ändamål, mätningen
i varje särskilt fall avser att tillgodose. Påtagligt är att, om med eu
viss mätningsförrättning åsyftas uppmätning av ett större samhälle,
genom vilken mätning torde komma att skapas grundval för alla följande
mätningar inom detsamma, helt andra krav måste ställas å en dylik
mätnings noggrannhet än om mätningsåtgärden allenast avser ett mindre
område på landsbygden med ringa markvärde. Det synes därför kommissionen,
att mätningar i de med förordningen avsedda hänseenden i
första hand böra indelas ur synpunkten av den noggrannhet, som med dem
åsyftas. Närmast läge det givetvis härvid för handen, att låta indelningen
av mätningar efter noggrannhetsgraden betingas av beskaffenheten
av det område, vars avmätande i varje särskilt fall ifrågasättes. Med
en sådan utgångspunkt borde man exempelvis komma till det resultatet,
att varje mätning i stad utan åtskillnad skulle ske efter högre noggrannhetskrav
än som uppställas för mätningar i allmänhet.

En dylik principståndpunkt intog 1911 års fastighetsregisterkommitté.
Efter att hava erinrat, att varken den grafiska eller siffermätningsmetoden
bör bliva obligatorisk hos oss, anförde sålunda kommitterade:
»Från denna regel bör dock ett bestämt undantag göras beträffande
uppmätning av städer och stadsliknande samhällen. Vid denna mätning,
där fråga är om jord, som till följd av sitt läge har större värde än
jord i allmänhet, och där det är nödvändigt att med största noggrannhet
inmäta en mängd för den bestående fastighetsindelningen betydelsefulla
detalj punkter, bör givetvis siffermetoden såsom ägnad att tillfredsställa
kraven på en så vitt möjligt exakt ägomätning i allt väsentligt
komma till användning.»

Emellertid får det ej förglömmas, att jämväl inom stad åtskilliga
mätningar förekomma, vid vilka en högre noggrannhetsgrad vid mätningen
ej synes erforderlig, exempelvis inom område, som ej ingår i tomtindelning
eller där inom överskådlig tid någon större byggnadsverksamhet
ej är att förvänta.

Å andra sidan torde, på sätt 1911 års kommitterade ifrågasatt,
med stad i nu förevarande hänseende böra jämställas andra samhällsbildningar
med större sammanträngd befolkning eller där mera avsevärd
byggnadsverksamhet kan förväntas, då jämväl i dessa fall marken i
regel betingar ett högre värde. Det lärer därför med visst berättigande
kunna ifrågasättas att låta markvärdet vara avgörande vid bedömandet,
om en finmätning må ifrågakomma eller icke.

Då kommissionen emellertid funnit det synnerligen önskvärt, att
finmätning vinner insteg i vårt land i så stor omfattning, som utan
olägenhet eller alltför dryg kostnad kan ske, har kommissionen ej velat
stanna vid en sådan normering av finmätningens användning. Många
fall låta sig nämligen tänkas, där markvärdet väl ej skulle berättiga en
finmätning, men en dylik icke desto mindre av sakägare äskas, liksom
ock att särskilda förhållanden göra sådan mätning ändamålsenlig. Då
de förhållanden, som betinga finmätning, icke under alla omständigheter
kunna hänföras till mätningsområdets markvärde, och någon annan objektivt
giltig grund för berörda mätnings användning ej synes tillämplig,
har kommissionen funnit det böra, så framt ej härom finnes särskilt
stadgat, överlåtas åt förrättningsmannens prövning att avgöra, om och i
vad mån finmätning eller vanlig mätning skall ifrågakomma. Med sagda
undantag avser förslaget exempelvis stadgandet i 7 kap. 6 § av lagen om
fastighetsbildning i stad, huru nymätning för upprättande av registerkarta
skall ske.

Givetvis bör förrättningsmannens nämnda prövning ej vara slutgiltig.
Förslaget upptager därför föreskrift, att det åligger förrättningsmannen
att, om missnöje anmäles med hans beslut härutinnan, ofördröjligen
underställa frågan lantmäteristyrelsens prövning. Då det måste
anses av vikt, att innan styrelsen slutligen avgör ärendet, vederbörande
sakägare beredas tillfälle att yttra sig däri, har särskild föreskrift meddelats,
att styrelsen ej får pröva frågan, utan att sakägare beretts tillfälle
att avgiva dylikt yttrande. På sätt av 51 § i förslaget inhämtas, har
kommissionen ansett sig böra föreslå rätt till fullföljd av talan jämväl
mot styrelsens beslut i frågan. Det har nämligen synts kommissionen,
som om med hänsyn till frågans avsevärda ekonomiska innebörd för

vederbörande sakägare, det icke bör berövas denne möjlighet att få hithörande
frågor avgjorda i högsta instans.

ö §•

Föreskriften, att stommätningen vid finmätningen alltid skall vara
numerisk och utföras genom triangel- och polygonmätning, torde icke erfordra
annan motivering, än att något annat praktiskt användbart sätt
att utföra stommätningen med den noggrannhet, som erfordras för finmätning,
icke torde finnas. Enbart triangelmätning torde i vissa fall
kunna användas som stommätning, exempelvis vid mätningar i skärgård.
Under vilka förhållanden stommätning utan stöd av triangelnät
må ifrågakomma, därom stadgas i lo §.

« §•

Triangel- och polygonpunkter utgöra de fixpunkter, som genom
noggrann lägebestämning i förhållande till varandra bilda grundval för
alla mätnings- och kartläggningsarbeten inom området. Punkternas inbördes
läge angives enklast och för de praktiska behoven bekvämast genom
plana, rätvinkliga koordinater i visst koordinatsystem.

Då mätningarna omfatta större område, är det vid beräkning av
dessa koordinater nödvändigt att taga hänsyn till jordytans buktighet.
Därvid måste man fastslå de konstanter för jordkroppens dimensioner,
som skola ligga till grund för beräkningarna. För dessa
dimensioner finnas för närvarande endast provisoriska väi''den, vilka till
stort antal blivit beräknade vid skilda tidpunkter. Härledande av definitiva
värden utgör en av huvuduppgifterna för den internationella jordmätningen,
under vars ledning för detta ändamål utföras omfattande
gradmätningar såväl i Europa som i andra världsdelar. Dessa mätningar
ävensom bearbetning av därvid vunna resultat torde komma att
kräva ännu många års arbete. På grund härav är det nödvändigt att
bland befintliga provisoriska värden utvälja dem, som kunna anses mest
lämpliga. Inom Sverige hava visserligen kommit till användning och användas
ännu flera olika konstanter, men då rikstrianguleringen, såsom
framgår av 7 §, skall i så vidsträckt grad som möjligt bilda grundval
för de triangelmätningar, som förordningen avser, torde annat knappast
kunna komma i fråga än att, som skett, välja de konstanter, som av
geodetiska avdelningen användas för rikstrianguleringen, nämligen Bessels.
De hava avrundats till fem decimaler, d. v. s. på en hundradels

It—185007

millimeter när, vilket för all framtid torde bliva fullt tillräckligt även
för de mest fullständiga geodetiska tabellverk.

Med projektionsmetod menas den metod, enligt vilken man på en
plan yta, en karta, avbildar den buktiga jordytan, jordellipsoiden. För
numerisk stommätning erfordras bestämmelser angående projektionsmetoden
icke blott för de efter numerisk mätning i större eller mindre skala
upprättade kartornas sammansättning, d. v. s. för bladindelningen, utan
framförallt för att triangelpunkternas lägen skola kunna angivas efter
ett enhetligt och från godtycke fritt system av koordinater.

Vid valet mellan de många projektionsmetoder, som finnas, har
man att i främsta rummet taga hänsyn till tvänne omständigheter, nämligen
dels att projektionsfelen bliva små, om möjligt omärkliga, vid kartans
användning, dels ock att projektionsnätet blir enkelt, vilken senare
omständighet är av större praktisk betydelse än den förra.

Beträffande projektionsfelen, d. v. s. de oundvikliga fel, som uppstå,
när den buktiga jordytan avbildas på en plan yta, har man att välja
mellan arealriktiga och vinkelriktiga projektionsmetoder. Därvid förhåller
det sig så, att ju mera arealriktig en projektionsmetod är, desto felaktigare
bliva vinklarna återgivna och tvärtom. Då projektionsfelen
uppenbarligen bliva först märkbara i triangelmätningen och felen i arealuträkningen
vid de mätningar, som förordningen avser, knappast någonsin
bliva skönjbara, vilken projektionsmetod som än användes, har det
ansetts riktigast att föreskriva en vinkelriktig projektionsmetod.

Rörande projektionsnätets enkelhet har man att välja mellan s. k.
konisk eller cylindrisk projektion. För att göra erforderliga beräkningar
så enkla som möjligt har därvid en cylindrisk projektion ansetts vara
att föredraga med ett så naturligt och enkelt läge för projektionscylindern
som möjligt. Detta har i förslaget uttryckts så, att medelmeridianen
avbildas såsom en rät linje och att varje del av densamma blir till
sin längd riktigt avbildad. Projektionsnätet blir i detta fall ett nät av
abscissor och ordinator, sammanfallande med kartans rutnät.

Huru god än den projektionsmetod må vara som användes, kunna
dock icke obegränsade delar av jordytan plant avbildas, utan att projektionsfelen
i kanterna bliva väsentligt framträdande. Gränser måste
därför bestämmas för de delar av jordytan, som kunna avbildas på
samma plan, eller som förordningen säger, i samma projektionssystem.
Visserligen torde intet hinder möta för att hela landet uppdelas på mindre
antal projektionsplan, men att förordningen dock upptager sex projektionsplan
beror på hänsyn till geodetiska avdelningen av rikets allmänna
kartverk, vid vilken triangelpunkternas koordinater räknas för sex olika

plan. Samma hänsyn har varit bestämmande för valet av utgångsineridian.
Därvid avses med meridianen genom Stockholms observatorium
den meridian, som har denna beteckning vid geodetiska avdelningens
arbeten.

Koordinater för eu punkt äro de två sifferuppgifter, genom vilka
punktens avstånd från tvä mot varandra vinkelräta, tänkta linjer, koordinataxlarna
angivas. Den ena, abscissan (x), angiver avståndet i absciss-
eller x-axelns riktning från ordinat- eller y-axeln, den andra, ordinatan
(y) angiver avståndet i ordinat- eller y-axelns riktning från absciss- *
eller x-axeln.

Genom att projektionssystemen uppdelas i koordinatsystem vinner
man den fördelen, att koordinatuppgifterna bliva mindre mångsiffriga,
vilket för deras praktiska användning är av stor betydelse. Att koordinatsystemen
skola bestämmas med utgång från ekvatorn, är i överensstämmelse
med beräkningssättet inom rikets allmänna kartverk.

Då eu koordinat, som förut sagts, angiver en punkts avstånd från
eu linje, en axel, måste den för att vara fullständig utvisa, på vilken
sida om linjen punkten är belägen. Detta sker genom att koordinater
för punkter på ena sidan om axeln angivas som positiva och koordinater
för punkter på andra sidan som negativa. Att koordinaterna räknas positiva
åt norr och (ister står i överensstämmelse med hittills allmänt tilllämpad
praxis.

I 7 § lämnas föreskrifter om triangelmätnings anslutning till rikstrianguleringen
ävensom för inpassning i densamma. I dessa fall komma
i 1—4 mom. omnämnda geodetiska grunder att tillämpas. Anslutes triangelnät
icke till rikstrianguleringen, utan till annan förut verkställd tri-.
angelmätning på sätt som även angives i 7 §, måste givetvis vid den
sistnämnda trianguleringen använda geodetiska grunder komma till användning.
Sker icke någon sådan anslutning eller inpassning, som nu
angivits, måste ett fristående koordinatsystem anordnas, för vilket fall
i detta moment intagna reglerande bestämmelser äro erforderliga. De stå
i så nära överensstämmelse som möjligt med förut i paragrafen stadgade
geodetiska grunder.

7 §■

De mätningar, som förordningen avser, skola givetvis främst tjäna
de syften, för vilka de tillkomma, men därjämte måste det ur statens
synpunkt vara av vikt, att de utföras så, att de även bidraga till utvecklingen
av landets allmänna mätnings- och kartläggningsväsen. Härut -

innan vinnas synnerligen stora fördelar med avseende på inbördes sammanhang
och överensstämmelse genom att alla mätningar anslutas till
den hela landet omfattande rikstrianguleringen. Och den störa betydelsen
av sådan anslutning torde ligga i öppen dag, då rikstrianguleringen
utgör grunden för Sveriges uppmätning.

Rikstrianguleringen är emellertid, såsom förut erinrats, dels inom
stora delar av landet ännu mycket gles och dels i stor utsträckning vid
tidigare mätningar icke utförd med den noggrannhet, som erfordras för
att den skall kunna giva tillfredsställande stöd åt sådana trianguleringar,
som i denna förordning avses. Härigenom har det blivit nödvändigt att
föreskriva prövning för varje särskilt fall av frågan, huruvida anslutning,
då sådan är möjlig, bör ske. Särskilt med hänsyn till den stora betydelsen
av att alla triangelmätningar bliva utförda på betryggande grundval
och därtill, att nämnda prövning i allmänhet icke torde kunna verkställas
annat än i samarbete med geodetiska avdelningen av rikets allmänna
kartverk, har det ansetts lämpligt, att denna prövning i första
hand verkställes av lantmäteristyrelsen.

På grund av rikstrianguleringens ovan angivna beskaffenhet hava
för hittills verkställda numeriska mätningar anordnats ett ej obetydligt
antal lokala triangel nät, således utan anslutning till rikstrianguleringen.
Då dessa triangelnät äro av mycket olika värde med hänsyn till noggrannhet
och andra omständigheter, som inverka på frågan om anslutning,
bör jämväl härvid varje sådan fråga underkastas särskild prövning.
Även denna prövning har av enahanda skäl som beträffande frågan om
anslutning till tidigare rikstriangulering ansetts böra i första hand upptagas
av lantmäteristyrelsen.

Det tillkommer sålunda förrättningsmannen att, då fråga uppstår
om anslutning av ena eller andra slaget, underställa sådan fråga lantmäteristyrelsens
prövning.

Genom att överlämna alla frågor rörande anslutning till befintliga
triangelnät. till prövning av lantmäteristyrelsen, har förslaget velat bereda
styrelsen synnerligen goda möjligheter att, där så erfordras, i samarbete
med rikets allmänna kartverk, leda de triangelmätningar, som förordningen
avser, i eu för den allmänna utvecklingen av landets mätningsväsen
lycklig riktning.

Även om förslaget sålunda avsett att väsentligen överlämna prövningen
av anslutningsfrågorna till lantmäteristyrelsens avgörande, har
detsamma dock, på sätt av 51 § framgår, med hänsyn till hithörande
frågors vikt ej velat beröva vederbörande möjlighet att mot styrelsens
beslut i ämnet fullfölja talan hos Kungl. Maj:t.

Inpassning av lokalt triangelnät i för området enligt (i § 4 mom.
gällande koordinatsystem med så stor noggrannhet, som omständigheterna
medgiva, har, då någon eller några av rikstrianguleringens punkter finnas
tillgängliga, men anslutning icke kan eller enligt vederbörande myndighets
beslut icke skall äga rum, ansetts vara utav vikt för blivande
definitiv anslutning till rikstrianguleringen. Sådan inpassning torde för
(ivrigt vara nödvändig för att vid till rikstrianguleringen icke ansluten triangelmätning
av större omfattning kunna taga hänsyn till jordytans
buktighet på sådant sätt, som föreskrives i 6 §. Triangelmätningar av
detta slag torde med hänsyn till vad ovan sagts om rikstrianguleringen
kunna förekomma under en avsevärd tid framåt.

För åstadkommande av samband med förut verkställda mätningar
är det synnerligen viktigt, att inom eller i närheten av mätningsområdet
befintliga och tillgängliga triangelpunkter på ett eller annat sätt medtagas
i det nya triangelnätet, även då anslutning icke sker.

K §•

Vid triangelmätningsmetodens tillämpning utgår man från en större
noggrant bestämd stomme genom lämpligt valda mellanstadier till den
rena detalj mätningen av å marken befintliga föremål. Dylika mellanstadier
utgöra bland annat triangelnätets olika ordningar. Med en ordning
av en triangelmätning avses eu sådan del av densamma, som mätes på
likformigt sätt.

I regel äro flera ordningar inom en triangelmätning erforderliga.
Att direkt från exempelvis första ordningens punkter i rikstrianguleringen
bestämma alla andra triangelpunkter låter sig nämligen i allmänhet
ej göra, dels till följd av terrängens beskaffenhet, dels ock i anledning av
de förstnämnda punkternas jämförelsevis stora avstånd, uppgående i allmänhet
till 20,000 meter eller därutöver. Man har ock vid hithörande
mätningar att iakttaga, att triangelpunkter utläggas på sådana avstånd
från varandra, att behövliga polygontåg endast undantagsvis erhålla
större längd än 1,000 meter (17 § 2 mom.). Det bliver med hänsyn
härtill vanligen av nöden att genom triangelmätningar av olika ordningar
successivt nedbringa avstånden mellan triangelpunkterna. För utförande
av mätningen i flera ordningar tala ock kostnadsskäl, ity att densamma
under sådana förhållanden ställer sig billigare. Man mäter nämligen
då endast ett fåtal triangelpunkter med större noggrannhet och inpassar
mellan dem ett större antal punkter, som kunna mätas med mindre

8(5

noggrannhet och kostnad. Därigenom erhålles ungefär samma resultat,
som om det hela mätts med den större noggrannheten.

Ordningarna förhålla sig sålunda inbördes, att inom den första och
högsta ordningen äro noggrannhet och sidolängder störst, och att dessa
stegvis minskas för varje ordning.

Då man med hänsyn till en jämn fördelning över hela mätningsområdet
av polygontågen, som äro utgångslinjerna för själva detaljmätningen,
även måste tillse, att triangelpunkterna, oavsett ordningen, bliva
placerade på ungefärligen lika stora avstånd från varandra, komma triangelsidorna
i en lägre ordning i regel att bli ungefär hälvten så långa
som i närmast högre ordning.

På grund härav och då triangelsidornas längder i högsta och lägsta
ordningarna äro i medeltal respektive omkring 20,000 meter och drygt
1,000 meter, skulle antalet ordningar bliva fem och de ungefärliga medellängderna
av triangelsidorna

för femte ordningen omkring 1,000— 1,500 meter
» fjärde » » 2,000— 2,500

» tredje » * 4,000— 5,000 » och

» andra » » 8,000—10,000 »

Lämpligheten av att använda fem ordningar inom triangelmätningen
styrkes genom erfarenhet från utförda dylika mätningar såväl inom som
utom Sverige. Sålunda må erinras, att både Stockholm och Göteborg
hava sina lokala triangelnät uppdelade i fyra ordningar, vilka, då rikstrianguleringens
huvudpunkter betraktas såsom tillhörande första ordningen,
skulle motsvara andra till och med femte ordningarna. Likaså består
Preussens landstriangulering, som ligger till grund för katastermätningarna,
av strängt taget fem ordningars triangelpunkter.

Är triangelnätet ej anslutet till annan triangelmätning, utan hänför
det sig till viss för ändamålet uppmätt baslinje, måste baslinjen givetvis
intrianguleras i triangelnätet med minst den noggrannhet, som svarar
mot noggrannheten hos den högsta förhandenvarande triangelordningen.
Då baslinjen endast undantagsvis torde erhålla så stor längd, som triangelsidorna
i berörda triangelordning, bliva basnätets sidor i allmänhet
betydligt kortare än de sidolängder, som enligt vad nyss sagts i allmänhet
karakterisera ordningen i fråga. De förut angivna sidolängderna för
de olika triangelordningarna få sålunda betraktas endast som ungefärliga
genomsnittsvärden. På grund härav och då sidornas längd i allmänhet
betingas av de lokala förhållandena i varje särskilt fall, har det icke an -

setts lämpligt att i förordningen föreskriva viss längd för triangelsidorna
i de olika ordningarna.

Av paragrafen i fråga framgår, att vid triangelmätning, som ej är
fullständig d. v. s. sådan, som ej verkställes i förenäinnda fem ordningar,
benämnes varje använd ordning efter avsedd noggrannhet i överensstämmelse
med de närmare föreskrifter, som härom i förordningen med
delas.

Vilken eller vilka ordningar, som i varje särskilt fall bör komma
till användning, betingas i normala fall av mätningsområdets storlek.

9 §•

Då triangelmätning av ett område utgör den fasta grundval, på
vilken alla framtida mätningar inom området skola vila, bör största möjliga
omsorg nedläggas på att få fram ett gott resultat. Första villkoret
härför är eu på omsorgsfull rekognoscering grundad planläggning av mätningen.
De huvudsakliga och viktigaste fordringarna på planens innehåll
hava angivits, men av det föregående torde framgå, att i samma
mån, som rekognosceringen göres noggrant och alla omständigheter av
betydelse beaktas vid planläggningen, i samma mån ökas möjligheterna
för ett gott resultat. Uppgift om att strängare felgränser än förordningen
angiver skola gälla för mätningen, är av betydelse, då däri kan ligga
motiv för särskilda anordningar, som eljest vore onödiga.

Att planen även upptager viktigare delar av polygonmätningen,
dä sådan skall verkställas, är av vikt, då hänsyn till polygonmätningen
många gånger har avgörande betydelse för placering av de triangelpunkter,
till vilka polygontåg skola anslutas.

För att giva någon vägledning vid planens uppgörande hava här
intagits de viktigaste allmänna synpunkter, som därvid skola vinna beaktande.
Nödvändigt är, att planen åskådliggöres genom triangelnätets
utmärkande på karta, vartill lämpligen bör användas befintlig översiktskarta
i passande skala. 1 vissa fall torde sådan karta kunna ersättas
av skiss.

Med hänsyn till den förut angivna stora vikten av att alla triangelmätningar
planläggas och utföras på betryggande sätt, har det ansetts
nödvändigt, att lantmäteristyrelsen, som enligt förslaget tillerkännes
överinseende över förordningens tillämpning, beredes möjlighet att direkt
ingripa vid triangelmätningars planläggning. Att emellertid föreskriva,
att varje för triangelmätning uppgjord plan skall till styrelsen insändas
för granskning och godkännande, har ansetts onödigt. Styrelsens över -

inseende torde nämligen medföra, att hos styrelsen efter hand samlas så
ingående kännedom om lokala förhållanden, äldre mätningar, förrättningsmän
in. in., att styrelsen i många fall endast genom en enkel uppgift
om triangelmätningens beskaffenhet och omfattning kan förvissa sig
om, att inga missförhållanden kunna ifrågakomma. Detta torde särskilt
bliva fallet vid en mängd triangelmätningar av mindre omfattning. Genom
den föreskrivna uppgiftsplikten vinnes även den stora fördelen, att
på ett ställe finnes kännedom om alla pågående triangelmätningar av
den art, som förordningen avser. Uppenbart torde emellertid vara, att
styrelsen understundom ej kan åtnöjas med den sålunda föreskrivna uppgiftsskyldigheten,
utan måste för vinnande av tillförlitlig utredning om
triangelmätningens planläggning infordra planen. Finnes härvid, att densamma
ej kan av styrelsen godkännas, måste styrelsen självfallet i särskilt
beslut meddela besked härom. Över sålunda meddelat beslut har
förslaget medgivit vederbörande sakägare rätt att fullfölja talan hos
Kungl. Maj:t, enär frågan om triangelmätningens planläggning måste anses
som ett spörsmål av stor ekonomisk betydelse för sakägaren.

Har styrelsen godkänt sålunda infordrad plan, får denna givetvis
icke utan vidare ändras. Påtagligt är emellertid, att nya förhållanden
kunna betinga ändring i planen. Med anledning härav har den föreskriften
meddelats, att ändring i väsentliga delar av planen, så vitt fråga
är om triangelnätet, ej må ske utan styrelsens medgivande.

10 §.

I sakens natur ligger, att triangelpunkt måste markeras på så vitt
möjligt orubbligt och varaktigt sätt. Till triangelpunkter användas emellertid
ofta tornspiror och liknande s. k. högpunkter, varmed förstås ej
på marken belägna punkter, i vilka uppställning av instrument i regel
icke kan äga rum. Någon markering av dessa punkter kan givetvis i
allmänhet icke verkställas. Därtill utväljas nämligen sådana föremål, som
själva genom sin form och beskaffenhet tillräckligt skarpt och säkert angiva
punkten.

Upptagande i förordningen av detaljerade föreskrifter, huru markeringen
skall verkställas, har icke ansetts lämpligt, helst härför kunna
användas en mängd olika sätt, och lokala förhållanden därvid måste vara
avgörande, utan har endast intagits en bestämmelse om den grad av
trygghet, som markeringen skall bereda.

Då förordningen föreskriver markeringar av åtskilliga slag, har
det för undvikande av förväxlingar ansetts vara av stor vikt, att varje

markering pa något sätt angiver, vad den avser att utmärka. För triangelpunkt
har därvid något annat märke än en triangel icke ansetts
kunna ifrågakomma.

Med hänsyn till triangelpunkternas stora betydelse är det nödvändigt,
att de centrala markeringarna kunna, om de skadas, kontrolleras
och återställas genom s. k. försäkringsmarkeringar, som därför skola utsättas,
där så kan ske, och till det antal, som erfordras. Med försäkringsmarkeringar
avses i berg, murar, jordfasta stenar eller andra fasta
föremål anbragta märken, dubbar eller annat dylikt, som åsyftar triangelpunkters
säkerställande för framtiden.

För att vinkelmätning skall kunna exakt hänföras till de punkter,
som genom markeringarna utmärkas, är det nödvändigt, att saflitliga
punkter, som av en vinkelmätning beröras, äro markerade före dennas
utförande. Detta krav bör icke gälla försäkringsmarkeringar, som ofta
med fördel utsättas först i samband med vinkelmätningen.

Med hänsyn till triangelnätets egenskap av grundval för alla framtida
mätningar är det för dess blivande användning av största vikt, att
läge och markering för varje triangelpunkt noggrant beskrivas och
åskådliggöras.

11 §•

Genom triangelnätets anslutning till annan triangelmätning erhållas
därigenom erforderliga uppgifter för beräkning av triangelnätets sidolängder.
Sker icke sådan anslutning, måste sidolängderna beräknas ur
en särskilt för ifrågavarande triangelmätning utförd basmätning. I vissa
fall kan det vara lämpligt att för samma triangelmätning anordna mera
än en baslinje.

För att få bästa möjliga resultat av basmätning har här föreskrivits,
att längre baslinjer skola uppdelas i sektioner, som mätas var
för sig.

Då den Jäderinska basmätningsmetoden med mätsträngar av in var,
— så benämnd efter sin upphovsman, f. d. professorn vid Tekniska högskolan
E. Jäderin — numera även i främmande länder erkännes vara
den mest ändamålsenliga, har här angivits, att denna metod bör användas
vid sådana basmätningar, som förordningen avser. För att emellertid
kunna nedbringa kostnaderna för basmätning vid triangelmätning av
lägre ordning än den tredje, där kraven på noggrannhet äro mindre, har
vid sådan basmätning tillåtits ett enklare förfaringssätt.

Den föreskrivna längdbestämningen före och efter mätningen är

12—185007

nödvändig för att kunna så noggrant som möjligt bestämma mätningsredskapets
längd vid själva mätningen.

För att vinna enhetlighet i alla mätningar måste de hänföras till
samma horisontalplan. Såsom sådant plan föreskrives medelhavsytan,
varmed avses den genom rikets intill år 1905 utförda precisionsavvägning
fastställda medelhavsyta, till vilken även hänföras de triangelmätningar,
som utföras genom geodetiska avdelningen av rikets ällmänna
kartverk. Detta mätningarnas hänförande till medelhavsytan sker genom
erforderlig reduktion av baslinjen. Utföres ej basmätning, utan triangelmätningen
anslutes till äldre sådan, blir det horisontalplan, vartill den
senare hänförts, även bestämmande för den nya mätningen.

‘Föreskriften att vid mätning gjord anteckning i mätningsprotokollet
ej må utplånas eller ifyllas, är en nödvändig förutsättning för ett
objektivt bedömande av, huruvida föreskriven noggrannhet blivit uppnådd
eller ej. Övriga bestämmelser rörande sätt för protokolls förande hava
ansetts böra inflyta i de allmänna verkställighetsföreskrifter, varom stadgas
i 50 §.

Det medelfel, som i 5 mom. angivits såsom det högsta tillåtna för
basmätningen, står i förhållande till den noggrannhet, som avses genom
i 14 § angivna felgränser för triangelmätning. I ju högre ordning triangelmätning
verkställes, desto noggrannare måste för densamma erforderlig
basmätning utföras. Samma felgräns har angivits för basmätning
till grund för såväl fjärde som femte ordningarna. Dels torde nämligen
denna felgräns vara mycket lätt att hålla och dels torde triangelmätning
av enbart femte ordningen sällan förekomma.

Någon felgräns har icke angivits för basmätning, som utföres till
grund för första ordningens triangelmätning, då sådan givetvis med erforderlig
basmätning utföres av rikets allmänna kartverk (se 8 § 2 inom.).

12 §.

Något annat instrument för vinkelmätning i triangelnät än teodolit
torde för närvarande knappast kunna ifrågakomma, men uttrycklig föreskrift
om användande av teodolit har ansetts erforderlig, enär åtskilliga
andra bestämmelser och för övrigt hela mätningsmetoden förutsätta användning
av detta instrument.

För vinkelmätning i triangelnät komma i allmänhet två metoder
till användning, nämligen likformig vinkelmätning och riktningsmätning.
Vid den förra mätes särskilt för sig varje vinkel mellan två triangelsidor,
riktningar, därvid riktningarna i en punkt kombineras två och två på

alla sätt, som äro möjliga, och alla vinklarna mätas så, att de bliva bestämda
med samma noggrannhet. Metoden är lämplig, då stor noggrannhet
erfordras, samt då lokala förhållanden göra riktningsmätning
olämplig eller omöjlig. Vid riktningsmätning i eu punkt observeras alla
riktningarna efter varandra i förhållande till eu viss utgångsriktning, varefter
vinklarna erhållas genom skillnaden mellan två observerade riktningar.
Riktningsmätning kräver långt mindre tid än likformig vinkelmätning
och användes allmänt, då den senare icke är nödvändig.

Riktningsmätning hör givetvis i största möjliga utsträckning utföras i
fulla satser, men i vissa fall torde i eu punkt icke kunna undvikas stor
anhopning av riktningar, varigenom uppdelning i icke fulla satser blir
nödvändig.

För uppnående av enhetlighet i alla mätningar har det ansetts
lämpligt föreskriva, att endast någondera av de två angivna metoderna
för vinkelmätning må förekomma. 1 vilka fall den ena eller andra metoden
hör komma till användning, torde få anses tillhöra verkställighetsföreskrifterna.

Den i 2 inom. upptagna bestämmelsen är av vikt för att vinna god
och säker anslutning av en lägre ordnings riktningar till en förut mätt,
högre ordnings riktningar. Formuleringen avser att innebära, att anslutning
till två riktningar ej alltid behöver ske, vilket givetvis särskilt gäller
för anslutning av riktningar tillhörande fjärde och femte ordningarna.
Självklart är, att anslutning ej alltid sker till riktningar av högre ordning,
utan även till riktningar av samma ordning. Någon föreskrift för
sådan anslutning bär icke ansetts erforderlig.

Bestämmelserna i 3 och 4 mom. äro erforderliga för att såväl inom
samma ordning som framför allt inom samma utjämningsgrupp få fram
likvärdiga mätningsresultat. Med utjämningsgrupp avses ett antal triangelpunkter,
för vilka felfördeb^ng och beräkning ske i ett sammanhang.

13 §.

Då mätningens slutliga resultat skall framgå ur beräkningarna, som
ofta få en avsevärd omfattning, hava här intagna bestämmelser ansetts
nödvändiga, då därigenom främjas ett gott resultat och beredes möjlighet
för såväl den, som utför beräkningarna, som för en eventuell granskare
att lätt och säkert utröna, att beräkningarna äro riktiga, samt huruvida
föreskriven noggrannhet blivit uppnådd.

En uttrycklig föreskrift om utjämning är nödvändig. Varje ut -

jamning avser att ur övertaliga mätningar eller bestämningar få fram de
sannolikaste värdena för de sökta storheterna. Härvid kunna olika metoder
komma till användning. Den strängaste och mest rationella metoden
för denna utjämning är den s. k. minsta kvadratmetoden, så benämnd,
då den går ut på att till ett minimum nedbringa summan av
kvadraterna på felen. Den har överallt en särdeles stor användning vid
triangelmätn in gar.

I fråga om utjämning av de oundvikliga mätningsfelen har man
ej ansett sig böra absolut påbjuda användning av minsta kvadratmetoden
över hela linjen, utan gjort denna obligatorisk endast för triangelnät av
andra och tredje ordningarna.

Beträffande fjärde och femte ordningarna, där det mindre torde
vara fråga om ett strängt matematiskt bestämmande av det sannolikaste
läget för en triangelpunkt än att skaffa ett sådant värde på punktens
läge, som håller sig inom vissa felgränser, har kommissionen här velat
medgiva ett enklare utjämningsförfarande.

För bestämmande av en triangelpunkts läge fordras som minimum
ett visst antal mätningar, men för att någon felutjämning över huvud
taget skall kunna äga rum, äro dessutom en eller flera övertaliga bestämningar
nödvändiga. Kommissionen har ej funnit erforderligt uppställa
några allmänna bestämmelser om huru många övertaliga mätningar, som
i varje särskilt fall böra företagas. I den lantmäteristyrelsen enligt 9 §
tillerkända befogenhet att infordra och godkänna plan över triangelmätning
torde ligga tillräcklig säkerhet för att ett lämpligt antal övertaliga
bestämningar bli utförda.

Då beräkningarnas resultat utgöres av koordinater för de behandlade
triangelpunkterna, är det för det praktiska användandet av detta
resultat av vikt, att det föreligger i form av en särskild förteckning.

«•

14 §.

I den allmänna motiveringen har innebörden av felgränsbegreppet
angivits. Inom samma mätningsordning böra felgränserna självfallet vara
uppställda så, att de kräva samma noggrannhet även för mätningar av
olika slag.

Inom olika mätningsordningar böra felgränserna stå i sådan relation
till varandra, att man får en jämn gradering i noggrannhet mellan
samtliga mätningsordningar. Med utgång från den noggrannhet, som är
uppnådd i första ordningens triangelmätning, och den, som minst bör ernås
vid detalj mätningen, finner man, att felgränsen inom en viss ordning

bör vara ungefär två gånger vidare än inom närmast högre mätningsordning.

Felgränserna, som naturligtvis kunna formuleras på flera olika sätt,
hava i föreliggande förslag till förordning uttryckts antingen som maximifel
eller som maximidifferenser mellan två olika mätningar eller som
maximimedelfel i eu grupp av mätningar. Huruvida felgräns bör uttryckas
på ena eller andra sättet, är beroende på slaget av mätning och
hehovet av kontroll inom olika skeden av mätningen.

Felgränserna hava avrundats till möjligast enkla tal.

1 fråga om triangelmätning hava felgränserna satts så, att slutresultatets
noggrannhet i varje fall kan bedömas.

. För att i möjligaste mån förenkla dessa felgränsbestämmelser hava
de hänförts till endast två uttryck för noggrannhet vid triangelmätning,
nämligen medelfel i riktning och relativa punktfelet, vilka äro tillräckliga
för att vid varje sätt för triangelmätnings anordnande den uppnådda
noggrannheten skall kunna angivas.

Medelfelet i riktning erhålles enligt allmänt kända regler efter utjämning
enligt minsta kvadratmetoden. Då sådan utjämning ej sker, och
utjämningsgruppen består av slutna trianglar, erhålles samma fel enligt
den i paragrafen intagna internationellt erkända formeln. Denna formel
är särskilt lämplig, då den möjliggör undersökning av vinkelmätningarnas
noggrannhet redan omedelbart efter dessa mätningars avslutande och
således före eu arbetsam utjämningsräkning.

Givetvis hade det varit önskligt, om sådan undersökning kunnat
ske i varje förekommande fall, men tyvärr stöter det på synnerligen stora
svårigheter att finna lämplig form därför. Kommissionen har därför ansett
sig böra stanna vid att föreslå dylikt sätt för felgränsernas bestämmande
endast ifråga om slutna trianglar d. v. s. trianglar, där alla tre
vinklarna äro uppmätta. Vid icke slutna trianglar skulle man sålunda ej
erhålla någon egentlig kontroll förrän i samband med felutjämningen.
Detta torde emellertid i praktiken vara av ganska underordnad betydelse,
ty dels visar erfarenheten, att sådana riktningar, som ej ingå i slutna
trianglar, bli relativt fåtaliga, på grund av den fördel ur b eräkningssynpunkt,
som man ofta kan ernå genom triangelmätningens anordnande i
slutna trianglar, och dels synes risken att uppskjuta kontrollen för ett
fåtal riktningar till efter felfördelningen vara jämförelsvis ringa, särskilt
med hänsyn därtill, att man i regel torde ha tillfälle att tämligen noggrant
bedöma vinkelmätningens noggrannhet genom jämförelse med motsvarande
vinkelmätningar i slutna trianglar.

Emedan vinkelmätningen i de flesta fall utföres i form av rikt -

ningsmätning, och då riktningar och ej vinklar i regel användas vid
gängse beräkningsmetoder, har det ansetts lämpligast att hänföra felgränserna
till riktningsmedelfelet och ej till vinkelmedelfelet, vilket senare
för övrigt lätt erhålles or det föregående genom multiplikation med
V''2T

Det relativa punktfelet hos en triangelpunkt eller det lägefel, som
förefinnes i förhållande till andra triangelpunkter, betraktade såsom
felfria, motsvaras av ett visst, dock på triangelsidornas medellängd beroende
riktningsmedelfel. Då nu triangelsidornas medellängder i stort
sett äro omvänt proportionella mot de tillåtna riktningsmedelfelen, följer
härav, att felgränserna för de relativa punktfelen böra bli lika stora inom
alla ordningarna. Med kännedom om det tillåtna riktningsmedelfelet och
de antagna medellängderna på triangelsidorna finner man, att värdet på
felgränsen för det relativa punktfelet blir omkring 0,o8 meter.

Punktfelet har icke gjorts beroende av syftlinjemas medellängd, dä
därigenom skulle kunna tillåtas en dålig punktbestämning genom medtagande
av en eller flera relativt långa syftlinjer.

Då minsta kvadratmetoden ej kommer till användning vid fördelningav
mätningsfelen, skall likväl (se 13 §) ske eu metodisk felutjämning,
vilken i så fall i regel kommer att verkställas efter enklare, mer eller
mindre approximativa metoder. Vid användandet av sådana metoder kan
givetvis det relativa punktfelet i sträng bemärkelse ej bestämmas, utan
man får nöja sig med ett ungefärligt värde. Den enklaste och bästa bestämning
av ett sådant värde torde enligt kommissionens uppfattning
kunna ske vid felens åskådliggörande genom grafisk bild, felutvisande
figur. Härvid betraktas såsom relativt punktfel genomsnittsvärdet av de
kortaste avstånden från den utjämnade triangelpunkten till figurens begränsningslinjer.

15 §.

Vid finmätning verkställes, som förut framhållits, stommätningen i
regeln genom både triangelmätning och polygonmätning. På grundval
av triangelnätet skall således genom polygonmätningen bestämmas ett så
stort antal polygonpunkter, sammanförda i polygontåg, att triangel- och
polygonpunkter tillsammans bilda en tillförlitlig och tillräckligt tät stomme,
på vilken detalj mätningen kan grundas med säkerhet för att erforderlig
noggx-annhet överallt uppnås.

Befinnes vid en stommätnings företagande triangelmätning redan
vara verkställd inom eller i närheten av mätningsområdet, skall givetvis

undersökning verkställas, huruvida denna triangel mätning är av sådan
beskaffenhet, att polygonmätningen kan med tillfredsställande resultat anslutas
och grundas på densamma. Denna undersökning torde visserligen
understundom komma att ställa stora krav på förrättningsmannens sakkunskap,
men det har dock ansetts obehövligt att låta denna prövning verkställas
på annat sätt, då detta säkerligen i de flesta fall skulle leda till
onödig omgång och tidsförlust. I tvivelaktiga fall har förrättningsmannen
ju alltid möjligheten att rådfråga lantmäteristyrelsen, dit efter hand komma
att samlas uppgifter, som utvisa värdet av befintliga triangelpunkter.

Visar den verkställda undersökningen, att anslutning icke kan ske,
eller finnas icke några triangelpunkter inom eller i närheten av området,
uppstår frågan om anordnande av stomnät. För att kunna nedbringa
kostnaderna har för hithörande fall föreskrivits, att triangelmätning må
kunna underlåtas och stommätningen utföras enbart genom polygonmätning,
då mätningen avser mindre område. Genom polygonmätning kan
nämligen för sådant område åstadkommas fullt betryggande stomme.
Gränsen har satts till 100 hektar, men ej gjorts absolut, då frågan, huruvida
enbart polygonmätning kan utgöra tillräckligt säker stomme, i vissa
fall torde kunna påverkas även av andra omständigheter än områdets
storlek, såsom exempelvis markens värde.

16 §.

Polygonpunkterna bestämmas genom längd- och vinkelmätning i
punkterna sammanbindande brutna linjer, som gå från en förut bestämd
punkt (triangel- eller polygonpunkt) till en annan. Såsom benämning på
dessa brutna linjer förekommer såväl polygonlinje som polygontåg. Den
senare beteckningen har i förevarande förslag till mätningsförordning fått
företräde, då därigenom bättre framhäves skillnaden mellan å ena sidan
den brutna linjen i dess helhet och å andra sidan varje del av densamma,
vilken del benämnes polygonsida.

Polygontågen hava i avseende å noggrannheten uppdelats i två
ordningar. Visserligen böra polygonlinjerna mätas med samma instrument
och metod, varför skäl kunna finnas för att icke göra den
föreslagna uppdelningen av polygontågen. Då en uppdelning dock här
skett alltefter det sätt, varpå polygontågen äro anslutna till triangelnätet,
hava följande synpunkter därvid varit bestämmande. Det lärer
icke kunna bestridas, att ett polygontåg, för vilket felutjämningen sker
från en triangelpunkt till en annan, måste tilläggas högre värde ur noggrannhetssynpunkt
än andra polygontåg, med avseende å vilka felfördel -

ningen försiggår mellan punkter av lägre noggrannhetsgrad. Detta framstår
så mycket tydligare, om man betänker, att triangelpunkternas lägefel,
då man bortser från basmätningen, är beroende endast av fel i vinkelmätningar,
under det att polygonpunkternas lägefel därjämte är beroende
av fel i längdmätningen. Även den omständigheten, att det är
betydligt lättare att utföra en vinkelmätning än en längdmätning med
motsvarande noggrannhet, talar för den föreslagna uppdelningen i tvänne
ordningar.

Av praktiska hänsyn har kommissionen däremot ansett en ytterligare
uppdelning i ordningar vara olämplig, även om en sådan möjligen
skulle kunna vara berättigad från rent teoretisk synpunkt.

17 §•

De motiv, som anförts för bestämmelsen i 9 §, att plan för triangelmätning
skall upprättas, gälla i huvudsak även rörande plan för
polygonmätning. Att planen skall upptaga hela polygonmätningen, torde
ligga i sakens natur. Sålunda måste denna plan, även om förut upprättad
plan för triangelmätning jämlikt 9 § 2 mom. upptagit vissa polygontåg
av första ordningsn, utvisa, på vad sätt samtliga första ordningens
polygontåg blivit bestämda, enär därigenom framgår, huruvida de
kunna utgöra tillräckligt säkert stöd för andra ordningens polygontåg.

De viktigaste bland allmänt erkända regler för polygonmätning ''
hava här intagits, då ett tillgodoseende av de sålunda uppställda kraven
är nödvändigt, för att tillräcklig säkerhet skall erhållas i polygonmätningen.
Med förgrening avses, att ett polygontåg utgör stöd för ett
annat, som stöder ett tredje, vilket i sin ordning blir utgångspunkt för
ett fjärde osv. I vissa fall måste polygontåg utläggas på områden, där
på grund av förestående byggnadsverksamhet eller andra förhållanden
måste antagas, att markeringarna icke kunna bliva bestående.

Av synnerlig vikt är, att betryggande kontroll erhålles vid självständigt
polygonnät, enär här icke finnas några triangelpunkter, genom
vilka fel i polygonmätningen kunna upptäckas och reduceras. Sådan
kontroll vinnes i allmänhet lättast därigenom, att nätet grundas på eu
eller flera slutna huvudpolygoner.

18 §■

Då polygonpunkterna i huvudsak få samma betydelse för efterföljande
mätningsarbeten, som de triangelpunkter, vilka därför kunna användas,
böra fordringarna på markering av polvgonpunkter i allmänhet

vara de samma som för triangelpunkter. I någon mån torde dock fordringarna
kunna eftergivas, när punkterna utläggas endast för att tillfälligt
begagnas. Något behov att kunna genom markeringen skilja en
polygonpunkt från en triangelpunkt har icke ansetts föreligga.

19 §.

Mätning av polygontåg sker dels genom längdmätning av polygonsidorna,
dels genom mätning av brytningsvinklarna.

Längdmätning verkställes i allmänhet med band eller sträng, men
kan även verkställas med andra redskap, exempelvis trästänger. För
svenska förhållanden torde mätning med band eller sträng vara mest
ändamålsenlig. Att denna metod föreskrivits, har berott på önskan att
söka få fram enhetligt förfaringssätt i avseende å varje stommätning på
sätt ock framgår av förslagets 48 §. Att mätningen skall ske under för
varje fall erforderlig spänning, är en förutsättning för att få goda resultat.
Den spänning, som erfordras, beror bland annat på bandets beskaffenhet,
det sätt, varpå det blivit längdbestämt, och sättet, varpå mätningen
sker. Längdmätningen bör verkställas två gånger, helst i olika riktningar,
enär sådan mätning bidrager till att eliminera vissa fel. Då emellertid
den möjligheten icke är utesluten, att mätningen även kan bliva
tillfredsställande genom att utföras endast en gång, har förslaget godtagit
jämväl sådan mätning, där den anordnas på särskilt betryggande
sätt.

Någon annan form för vinkelmätning vid polygonmätning än riktningsmätning
med teodolit torde knappast förekomma.

Motiven till den i 4 mom. meddelade föreskrift äro uppenbarligen
desamma som för stadgandet i 12 § 4 mom.

20 §.

Genom användning av minsta kvadratmetoden skulle utjämning av
polygonnät i allmänhet bliva onödigt omständlig och noggrannare än vad
som erfordras. Allmänt användes därtill ett enklare förfaringssätt.

21 §.

Felgränsbestämmelserna i denna paragraf avse att giva polygonmätningen
en noggrannhet, som står i lämpligt förhållande till noggrannheten
hos de triangelpunkter, som uteslutande utläggas för att utgöra

13—185007

stöd för polygonmätningen, nämligen triangelpunkter av femte ordningen.

Den noggrannhet, som kan uppnås vid längdbestämning av polygonsidor,
är uteslutande beroende av det sätt och den omsorg, varmed
själva mätningen utföres. Felgränsen torde alltid med lätthet kunna
hållas. Det torde böra påpekas, att felgränsformeln ej innehåller någon
term, som är proportionell mot kvadratroten ur antalet måttbandslängder,
vilket, rent teoretiskt sett, borde hava varit fallet. Orsaken till, att en
sådan term ej medtagits, hänför sig till det förhållande, att vid längdmätningen
förutsatts användandet av relativt långa band, 20 till 30
meter, vilka vunnit stor användning här i landet i olikhet mot exempelvis
Tyskland, där längdmätningarna ofta ske med 5 meter långa trästänger.
Med användning av dylika band kan, då en polygonsidas längd
i regel ej understiger 80 och ej överstiger 250 meter, antalet bandlängder
vid mätning av en polygonsida anses växla mellan 4 och 12 och sålunda
kvadratroten mellan 2 och 3,5, varför man praktiskt taget kan betrakta
mätningsfelen såsom proportionella mot längderna.

Felgränsen för vinkelslutningsfelet är mycket vid, men en strängare
felgräns är icke erforderlig med hänsyn till andra felgränsbestämmelser.
I vinkelslutningsfel ingår utom mätningsfel även riktningsfel i
utgångs- och slutriktning. Dessa riktningsfel måste i allmänhet bliva
större för andra ordningens än för första ordningens polygontåg.

Enligt motiven till 14 § bör felgräns för viss mätningsordning vara
ungefär två gånger vidare än inom närmast högre ordning. Om man
sålunda utgår från ett tillåtet riktningsmedelfel av 35" i femte ordningens
triangelnät, skulle motsvarande riktningsmedelfel inom första och
andra ordningens polygonmätning bliva 7Ö'' respektive 140".

De nu föreslagna felgränserna, 0,oiVn och 0,o2yn, giva 0,oi och 0,o-2
nygraders medelfel för varje brytningsvinkel d. v. s. ett medelfel pr riktning
av 71" och 143" inom respektive första och andra ordningen.

Punktfelet för slutpunkten av ett polygontåg är beroende av noggrannheten
i bestämning av längder och vinklar samt den noggrannhet,
vårmed utgångs- och slutriktning''blivit bestämda. Sistnämnda noggrannhet
samt noggrannheten i vinkelbestämning måste givetvis bliva mindre
för andra än för första ordningens polygontåg.

Det torde böra framhållas, att den konstanta termen i felgränsformeln
satts till 0,06 meter, oaktat felgränsen för relativa punktfelet hos
en triangelpunkt är 0,os meter. Detta innebär till synes en motsägelse,
men beror därpå, att man för de sällsynta fall, där ett så stort läge -

fel förekommer hos en triangelpunkt, skall tvingas att nedlägga särskild
omsorg på polygonmätningen. ...i ;•:%

22 §. ■ '' :

r • i;; • :

Då detaljmätning avser att ligga till grund för fullständig kartläggning,
skola därigenom inmätas alla de föremål, som erfordras för att
kartan över ett område skall komma att utgöra en fullständig avteckning
därav. 1 paragrafen hava angivits de vanligen förekommande
mätningsföremål, som i regel äro av beskaffenhet att böra inmätas vid
sådan detalj mätning. För skilda ändamål torde emellertid ofta även inmätning
av andra föremål erfordras. Detalj mätning kan givetvis. även
avse inmätning av endast vissa föremål.

23 §.

Att giva polygonnätet sådan täthet, att all detalj mätning skulle
kunna direkt utgå därifrån, bleve onödigt dyrbart. I stället kompletteras
triangel- och polygonnäten, för att överallt erhålla tillräckligt och säkert
stöd för själva inmätningen, genom ett nät av mätningslinjer, vilket således
bildar övergången från polygonmätningen till den egentliga detalj -mätningen. • ''

I allmänhet bör en mätningslinje gå rak mellan tvänne punkter, vars
lagen äro förut bestämda. Därigenom erhålles på enklaste sätt erforderlig
säkerhet och kontroll. Sådana mätningslinjer benämnas raka, dubbelsidigt
anslutna. Förhållandena kunna emellertid ofta vara sådana, att
mätningslinjer av nu angivet slag icke kunna erhållas. I sådana fall
måste brutna eller ensidigt anslutna mätningslinjer utläggas. Med ensidigt
ansluten linje avses en linje, för vilken endast ena ändpunkten
är förut bestämd. För brutna eller ensidigt anslutna mätningslinjer
måste alltid genom särskilda anordningar åstadkommas full säkerhet och
kontroll med hänsyn till såväl läge som längd. Föreskriften att ensidigt
ansluten mätningslinje skall mätas två gånger, avser icke att två direkta
längdmätningar av linjen alltid måste verkställas. Den ena mätningen
torde nämligen ofta med fördel kunna utföras indirekt eller oök kan
längden utrönas på annat sätt. - >.

Genom koordinatberäkning av punkterna i mätningslinjenätet uppnås,
dels att lämplig utjämning av oundvikliga mätningsfel kan äga rum,
dels att kartering av nätet, d. v. s. dess utmärkande å karta, kan ske
på bästa och mest betryggande sätt. Mätningsresultatens användning i

100

allmänhet underlättas även genom koordinatberäkning, som således i regel
bör ske. Dessa koordinater skola, i likhet med vad förhållandet är
för punkter i triangel- och polygonnäten, vara plana och rätvinkliga
och räknade i samma system som dessa punkter. Det har ej ansetts
lämpligt föreskriva, att koordinatberäkning alltid skall verkställas, enär
den torde kunna underlåtas i vissa fall, exempelvis för ändpunkter på
mycket korta linjer och på linjer, som utstakas endast för inmätning av
ej fullt bestämda detaljer.

Felgränsen för dubbelsidigt ansluten mätningslinje är avvägd med
hänsyn till felgränsen för polygontågs slutpunktfel enligt 21 § 3 mom.
och felgränsen för ensidigt ansluten mätningslinje med hänsyn till felgränsen
för längdmätning av polygonsida enligt 21 § 1 mom.

24 §.

Med hänsyn till detalj mätningens utförande skiljes på två fall,
nämligen inmätning av detaljer, som till läget äro fullt bestämda,
och inmätning av detaljer, som icke äro skarpt bestämda, för vilka båda
fall olika förfaringssätt kunna komma till användning.

I förra fallet skall mätningen alltid ske efter numerisk metod, varigenom
möjliggöres koordinatberäkning av inmätta punkter. Numerisk
detalj mätning kan i detta fall ske enbart genom direkt längdmätning
eller också genom kombinerad längd- och vinkelmätning från stomnätet
eller mätningslinjenätet. Föreskriften att erforderligt antal punkter skola
inmätas innebär givetvis, att mätningen utsträckes till så många punkter,
som behövas för att fullt bestämma detaljerna, men därmed har ock
avsetts att särskilt beträffande krokiga linjer söka förhindra, att onödigt
stort antal punkter inmätas.

Då numerisk detalj mätning icke ger mätningsförrättaren möjlighet
att vid själva mätningen kontrollera, huruvida varje punkt blivit rätt inmätt,
och då vid sådan mätning avläses och antecknas ett mycket stort
antal mått, varvid synnerligen lätt ett och annat fel kan göras såväl vid
avläsning som vid anteckning, är det av största vikt, att mätningen utföres
så, att kontroll erhålles. Detta är av så mycket större betydelse
som kontrollen i allmänhet kommer till användning först vid karteringen
eller måttens användning för upprättande av karta, vilket arbete ofta
utföres långt senare och i många fall av annan än den, som verkställt
mätningen. Vid mätningen bör eftersträvas, att varje punkt bestämmes
på mera än ett sätt, varigenom eventuella fel alltid kunna upptäckas,
när mätningsresultatet skall användas. Detta gäller särskilt de viktigaste

101

punkterna, gränspunkterna. Då för dessa punkter ofta förr eller senare
koordinater skola beräknas och tillförlitlig inmätning kan utföras på
många sätt, sparas mycket arbete vid beräkningen, om sådant sätt
för inmätningen väljes, att koordinatberäkningen blir så enkel som
möjligt.

För inmätning av till läget icke fullt bestämda detaljer har
utom numerisk tillåtits även grafisk mätning. Den senare metoden kan
nämligen härvid oftast giva fullt tillräcklig skärpa, och genom dess användning
i lämplig utsträckning kunna mätningskostnaderna nedbringas.
Någon koordinatberäkning av punkter tillhörande sådana detaljer kan icke
gärna ifrågakomma.

Ägogränser kunna ofta å marken följa detaljer, som icke äro till
läget fullt bestämda, men dock här och var befinnas vara angivna
genom skarpt bestämda punkter. Av vad ovan i paragrafen sagts torde
framgå motivet för, att sådana punkter skola inmätas numeriskt. Är viss
del av sådan ägogräns fullt bestämd, skall givetvis för denna del tillämpas
bestämmelserna i 1 mom. av paragrafen i fråga.

När vid numerisk detaljmätning resultatet framkommer i form av eu
mätskiss, skall densamma upptaga alla de uppgifter, som erfordras
för upprättande av karta. Enär, som ovan antytts, karteringen ofta ut?
föres långt senare än mätningen och av annan än den, som utfört mätningen,
är det nödvändigt, att mätskissen göres både tydlig och fullständig.
Måttens antecknande med två decimaler av meter torde i allmänhet
motsvara den noggrannhet, man avser att uppnå vid finmätning.

För numerisk inmätning av icke skarpt bestämda detaljer kunna
flera olika metoder komma till användning, varför valfrihet lämnats rörande
sättet för anteckning av de uppgifter, som erfordras för kartas
upprättande.

Då det synts nödvändigt att i förordningen få ett uttryck för den
noggrannhet, som i allmänhet skall uppnås vid detaljmätning, hava bestämmelser
i detta syfte här intagits. Numeriskt värde för denna noggrannhet
har ansetts kunna ifrågakomma endast för inmätning av gränspunkter
och andra detaljpunkter av större betydelse, som enligt 1 mom.
alltid bör utföras med kontroll. Det har härvid förutsatts, att en dylik
punkt skall vara riktigt bestämd på högst 0,i meter i förhållande till närliggande
stom- eller mätningslinjenät. För den skull har föreslagits, att
två likvärdiga bestämningar från dessa nät ej få avvika från varandra
mera än högst 0,2 meter. Härvid tänker man sig medelvärdet av de
båda bestämningarna såsom angivande punktens läge.

Genom mätningsresultaten torde man sålunda beträffande gräns -

102

punkter Och andra punkter av större betydelse i allmänhet kunna utröna,
huruvida den föreskrivna noggrannheten blivit uppnådd.

För numerisk mätning av andra punkter ävensom för grafisk detaljmätning
har kommissionen funnit sig böra stanna vid den mera allmänna
bestämmelse, som förslaget utvisar. Dess innebörd torde dock
vara sådan, att ett gott och tillförlitligt resultat av detalj mätningen betryggas.

: 25 och 26 §§.

I överensstämmelse med de principer rörande olika mätningsmetoders
användning och beteckning, som i den allmänna motiveringen närmare
utvecklats, innehåller 25 §, att stommätning vid vanlig mätning
kan utföras såväl numeriskt som grafiskt och ske såväl medelst polygonmätning
som medelst stomlinjemätning.

Det noimala fallet är här att, då numerisk stommätning förekommer,
densamma utföres enbart genom polygonmätning.

Finnes triangelmätning, bör givetvis, såsom ock framgår av 26 §
1 mom., anslutning därtill äga rum, där detta kan ske utan större svårigheter.
Emellertid får man uppenbarligen icke fordra, att triangelnätet
i sådant fall skall vara lika väl utgrenat som vid finmätning. Å
andra sidan bör sådan polygonmätning på ett lägre plan, som här avses,
icke komma till användning, där man måhända genom eu jämförelsevis
ringa påbyggnad å förut befintligt triangelnät kan bliva i tillfälle
utföra mätningen enligt de strängare bestämmelser, som gälla för
finmätning. Denna synpunkt bör i främsta rummet beaktas, om förhållandena
i någon större grad kunna anses betinga utförande av finmätning
jämlikt bestämmelserna i 4 §.

I händelse anslutning till förut verkställd triangelmätning äger
ruin, säger det sig självt, att koordinaterna för polygonpunkterna komma
att beräknas i samma system, som gäller för triangelmätningen, vilket
system därför ock kan vara antingen av det slag, söm omförmäles i 6
§ 4 mom., eller sådant, som avses i 5 mom. av samma paragraf.

Äger anslutning till förut verkställd triangelmätning icke rum, har
full frihet att välja koordinatsystem lämnats utan skyldighet att förlägga
axlarnå i någon bestämd riktning. Därest särskilda skäl ej föranleda
annat, är det emellertid önskvärt, att bestämmelserna i 6 § 5 mom.
lända till efterrättelse.

Beträffande markeringen i förevarande fall av polygonpunkter har
kommissionen ansett sig kunna fastställa ett visst bestämt slag eller borrhål
utan dubb i berg, jordfast sten eller betong och dylikt, så vitt ej

103

sådant fall äi'' för handen, som i 4 mom. avses. I sakens natur bör anses
ligga, att man i denna del vid ifrågavarande slag av mätningar uppställer
mindre stränga fordringar i fråga om orubblighet och varaktighet
än vid stommätning vid finmätning enligt 10 och 18 §§. För att ifrågavarande
slag av markeringar må kunna skiljas från andra, skola desamma
omgivas av en cirkel. Givetvis kommer även vid det slag av
polygonmätning, varom här är fråga, skillnad i fråga om betydelse att
förefinnas mellan olika polygontåg. Kommissionen har emellertid ansett,
att detta förhållande icke uti förordningen bör föranleda någon bestämmelse
om tågens uppdelning i olika ordningar. Det har nämligen synts
vara av betydelse, att användningen av polygonmätning såsom stommätning
vid vanlig mätning så vitt möjligt uppmuntras, och att därför förfarandet
i minsta möjliga mån bindes av bestämmelser. Erforderliga
anvisningar i ämnet böra meddelas av lantmäteristyrelsen.

Bestämmelserna i 17, 19 och 20 §§ angående plan för polygonmätning,
mätning och beräkning av polygonnät samt upprättande av
koordinatförteckning har kommissionen ansett böra i tillämpliga delar
gälla även sådan polygonmätning, varom här är fråga, dock med undantag
för vad 17 § innehåller i fråga om viss längd å polygontåg och polygonsidor.
Att i sistberörda delar måste tillåtas större frihet än vad
som stadgas i 17 § ligger i sakens natur. Yad särskilt angår bestämmelserna
i 19 § 1 mom. angående sättet för utförande av längdmätning
av polygontåg skulle visserligen enligt kommissionens mening icke utan
fog kunna ifrågasättas att härutinnan lämna valfrihet mellan det förfarande,
som stadgas i sistberörda författningsrum, och det, som avses i
27 § 3 mom. När kommissionen emellertid stannat vid att så ej bör
bliva fallet utan att förstberörda bestämmelser skola tillämpas, har detta
skett under den förutsättningen, att blivande tillämplighetsföreskrifter
böra i fall, varom här är fråga, uppställa mindre stränga fordringar än
som regelmässigt skola gälla för tillämpning av ifrågavarande bestämmelser
vid finmätning.

Det har givetvis befunnits erforderligt att jämväl för den polygonmätning,
som här avses, fastslå en viss noggrannhetsgrad. Och med
hänsyn därtill-, att bestämmelserna i övrigt beträffande nu ifrågavarande
slag av polygonmätning ställts i visst förhållande till föreskrifterna angående
polygonmätning vid finmätning, har det ansetts av vikt, att den
erforderliga felgränsen anpassas efter den bestämmelse härom, som upptagits
för nyss nämnda polygonmätning. Den jämkning härutinnan, som
kommit till uttryck i förslaget, har betingats dels av den allmänna jämkning
i hithörande bestämmelser, som befunnits lämplig för uppmuntran

104

av förevarande mätning även vid vanlig mätning, dels oek av vunnen
erfarenhet vid redan utförda polygonmätningar under här avsedda förhållanden.

27 §.

Bestämmelserna i denna paragraf återgiva det förfarande för stommätning
vid vanlig mätning, som hittills oftast kommit till användning.
Nu gällande bestämmelser i ämnet återfinnas, som förut nämnts, i 33 § i
1864 års lantmäteriinstruktion. Förevarande bestämmelser äro i huvudsak
av samma lydelse som i lantmäteristyrelsens förslag av år 1916.
Den väsentligaste skillnaden består däri, att bestämmelserna rörande den
del av linjenätet, som tillkommer i samband med detalj mätningen, överflyttats
till övriga bestämmelser om detalj mätningen. Härigenom har
fullständig överensstämmelse vunnits med numerisk stommätning. Emellertid
torde i det särskilda fallet olika meningar kunna göras gällande
rörande vilka delar av linjenätet, som böra hänföras till stomlinjenätet
eller till mätningslinjenätet. I övrigt har från lantmäteristyrelsens sistberörda
förslag uteslutits bestämmelsen om, att stomlinjerna böra skära
varandra företrädesvis under räta vinklar. Härigenom har kommissionen
avsett att ytterligare betona angelägenheten av, att man för framtiden
söker motarbeta det hittills alltför vanliga förfarandet, att, sedan en linje
utvalts till bas, vinkelrätt mot densamma utstakas parallella linjer på
ett bestämt avstånd från varandra, varigenom dessa ofta komma att
framgå på ett olämpligt sätt och utan tillbörlig hänsyn till önskvärdheten
av att söka undvika skada särskilt å skog.

I likhet med lantmäteristyrelsen finner sig kommissionen böra framhålla
angelägenheten av att även vid stomlinjemätning rekognoscering i
erforderlig utsträckning föregår anordnandet av stomlinjenätet.

Den största svagheten beträffande stommätningen, sådan densamma
hittills i allmänhet utförts inom landet, är det sätt, varpå vinklarna upptagits.
Man har icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt den ringa grad
av tillförlitlighet, varmed man härvid många gånger rört sig. Följden
har blivit, att kartnäten ofta visat sig otillfredsställande. Kommissionen
har därför ansett sig böra i huvudsak upptaga den bestämmelsen i lantmäteristyrelsens
förslag, att, därest erforderligt antal vinklar i stomlinjenätet
ej kan med tillfredsställande noggrannhet direkt mätas eller på
annat sätt tillförlitligt bestämmas, en eller flera särskilda linjer böra utstakas
och mätas på sådant sätt, att dylik linje tillika med tvänne andra
för nätets säkerhet betydelsefulla linjer bilda en triangel, i vilken ingen
av vinklarna må vara mindre än 40/

105

Genom denna bestämmelse samt genom bestämmelsen, att baslinjer
och andra stomlinjer, som äro särskilt normerande för linjenätets konstruktion,
skola mätas två gånger, helst i olika riktningar, anser kommissionen,
att även ifrågavarande slag av stommätning skall komma att
lämna tillfredsställande resultat.

I överensstämmelse med lantmäteristyrelsens förslag av 1916 bär
kommissionen här upptagit föreskrifter om felgränser även vid stenlim
jemätning. Det torde visserligen häremot liksom över huvud mot
varje upptagande av föreskrifter om felgränser vid vanlig mätning kunna
erinras, att sådana felgränser ej borde fastställas utan omfattande och
väl bearbetade försöksmätningar. Kommissionen har emellertid ej dragit
i betänkande att i förslaget intaga bestämmelser härom, då det uppenbarligen
måste anses av vikt att jämväl vid den vanliga mätningen inskärpa
vikten av noggrannhet i avseende å arbetets utförande, vilket
givetvis särskilt bör vara förhållandet beträffande stomlinjemätningen.
De uppställda felgränserna torde för övrigt vara så vida, att desamma i
allmänhet utan större svårighet kunna iakttagas.

Förslaget upptar särskilda felgränser, allt eftersom de stomlinjer,
vilka äro föremål för mätning, äga den normerande betydelse för linjenätets
konstruktion, att de skola mätas två gånger, eller ej. Det skulle
väl kunna ifrågasättas, om icke den senare av dessa bestämmelser hade
sin rätta plats i det uti förslaget upptagna kapitel angående kartas upprättande,
eftersom den kontroll, som i bestämmelsen avses, näppeligen
kan förekomma förr än vid kartans konstruktion. Med hänsyn därtill,
att den reglering, som här är i fråga, åsyftar att normera felgränsförhållandena
i avseende å stomlinjemätning, har det dock synts kommissionen,
som om riktigast vore att upptaga bestämmelsen på sätt, av
kommissionen föreslagits.

Beträffande själva felgränsernas detaljutformning må erinras, att
förslaget överensstämmer med lantmäteristyrelsens förslag av 1916. Då
sålunda de sakkunniga, som hittills hörts i frågan, varit ense, torde någon
närmare motivering härutinnan ej vara erforderlig.

28 §.

Angående stödpunkternas uppgift och betydelse dels för uppehållande
av möjligheten till jämförelse för framtiden mellan karta och mark,
dels ock för bestämmande av ägogränsers läge, har redogörelse lämnats
uti den allmänna motiveringen. Att till stödpunkter framför andra böra
utväljas punkter i linjenätet och att företräde bör givas åt skärnings 14—185007 -

106

punkter mellan linjer i samma nät samt i främsta rummet skärningspunkter
mellan viktigare linjer i nätet, sammanhänger på sådant sätt
med stödpunkternas uppgift, att någon vidare motivering därför icke
torde vara erforderlig. De föreslagna bestämmelserna, utom vad angår
sättet för markeringen, överensstämma i stort sett med 1916 års förslag.
Kommissionen har emellertid funnit erforderligt föreskriva, att stödpunkter
ej må utläggas till större antal än ändamålet kräver, samt att
utläggandet av stödpunkter må underlåtas, där markens beskaffenhet
omöjliggör utlägggandet ävensom i- vissa fall, när det med stödpunkters
utläggande avsedda syfte kan på annat sätt vinnas.

Beträffande sättet för stödpunkternas markering hänvisas till vad som
vid 26 § anförts rörande markering av polygonpunkter, som där avses.

Läget av stödpunkter, som sammanfalla med skärningspunkter
mellan linjer i stomlinjenätet, förutsättes bliva bestämt genom mätningen
av stomlinjenätet och antecknande jämlikt 38 § 3 mom. av därvid tagna
och vid kartans konstruktion använda mått. I 28 § har därför ansetts
böra meddelas bestämmelser om inmätning endast av andra stödpunkter.

30 §.

Någon närmare anvisning om sättet för arbetets utförande i fråga
om mätning av mätningslinjerna har icke lämnats, utan föreskrives
endast, att mätningar och beräkningar av mätningslinjenätet skola anordnas
så, att betryggande kontroll erhålles. Det saknas sålunda motsvarighet
till föreskriften i 23 § 2 inom., att vid finmätning för punkterna
i mätningslinjenätet skola i regel beräknas koordinater i förhanden
varande koordinatsystem. Uppenbart är emellertid att, då stomnätet
jämväl i hithörande fall kan hava bestämts genom finmätning
eller genom polygoninätning, tillhörande vanlig mätning, koordinatberäkning
understundom även här kan förekomma.

Då mätningslinjenät utgår från triangel- eller polygonnät, synas
felgränsbestämmelser böra ifrågakomma av enahanda skäl, som ansetts
betinga sådana vid mätningar för mätningslinjenät vid finmätning. Påtagligen
måste emellertid i förevarande fall en betydande eftergift göras i
fråga om noggrannhetskravet. Med hänsyn härtill har det funnits lämpligt
att för mätningar, som här avses, allenast kräva hälvten av den
noggrannhet, som stadgats i 23 § 3 mom. 1 stycket.

Förekommer ej någon koordinatberäkning, utan mätningslinjenätet
utgår från stomlinjenät, lärer ock stadgande av felgräns under vissa förhållanden
vara berättigat. Dit kunna enligt kommissionens förmenande

107

hänföras sådana fall, då mätnings]inje redan vid mätningen erhåller
grafisk kontroll, vilka fall synas böra ur noggrarmhetssynpunkt vara
analoga med dem, då mätning äger rum av stomlinje, som ej är särskilt
normerande för linjenätets konstruktion, men vilken därvid erhåller grafisk
kontroll. Den i 27 $ 4 mom. 2 stycket för sistnämnda mätningar föreslagna
felgräns har med anledning härav ansetts böra uppställas jämväl
för nu avsedda mätningar.

31 §•

Icke heller beträffande detalj mätningen har förslaget upptagit några
närmare föreskrifter utan allenast stadgat att, vare sig berörda mätning
sker numeriskt eller grafiskt, skola till läget fullt bestämda detaljer inmätas
på det sätt, att erforderligt antal punkter bliva i förhållande till stomnät
eller mätniugslinjenät eller stödpunkter bestämda med så stor noggrannhet,
som kan tillgodogöras i avsedda eller förhandenvarande skalor, varjämte
i fråga om detaljer, som till läget icke äro fullt bestämda, stadgats, att
de skola inmätas med den noggrannhet, som ändamålet kräver och förhållandena
medgiva.

Genom frånvaron av närmare bestämmelser är själva tillvägagångssättet
valfritt. Det står alltså vederbörande öppet att verkställa mätnin
gen å matbord med diopter, distanstub eller dylikt instrument eller genom
direkt mätning. Uppmärksammas bör emellertid, att, även om den
direkta mätningen utföres på det noggranna sätt, som förekommer vid
fininätning, får mätningen likväl icke anses såsom sådan. Även vad angår
inmätning av icke fullt bestämda detaljer är valfrihet lämnad, och kan
den alltså utföras med användning av kompass eller korstavla, som är
brukligt företrädesvis vid inmätning av graderingsskillnader i skogsmark,
eller på annat vanligt sätt eller på sätt, som framdeles kan komma till
.användning och visa sig ändamålsenligt.

Bestämmelserna i 31 § 2 mom. om inmätning av ägogräns äro i
realiteten desamma, som återfinnas i 24 § 1 mom., och hänvisas härvid
till de motiv, som därvid anförts.

I tidigare förslag hava ej funnits upptagna några bestämmelser
angående felgränser vid grafisk detalj mätning. Kommissionen har ej
heller ansett nödigt att i princip fastslå dylika vid nu förevarande detalj
mätning. Då emellertid förslaget i fråga åsyftar att skapa nya normer
för ägogränsers inmätande, ägnade att förläna större noggrannhet åt dessa
mätningar än tillförne, har det synts kommissionen, som om det icke
borde möta några betänkligheter att i fråga om den detalj mätning vid
vanlig mätning, som har till syfte inmätning av befintliga ägogränser

108

eller till läget fullt bestämda punkter i dylik gräns, göra undantag från
omförmälda principståndpunkt. Detta synes så mycket mindre böra möta
hinder, som, på sätt ovan antytts och av den tidigare motiveringen till
förslaget i övrigt framgår, särskild omsorg ansetts böra ägnas bestämmandet
av ägogränsers läge och föranleda numerisk inmätning av desamma
även i sådana fall, då den övriga detalj mätningen är grafisk.

Den felgräns, som med anledning härav ansetts böra upptagas,
synes kommissionen naturligen skola ställas i relation till den, som i 24
§ upptagits för inmätning av ägogräns vid numerisk mätning, och avvägas
med hänsyn till de mindre noggrannhetskrav, som givetvis måste
här uppställas.

3 KAP.

Om höjdmätning.

I nu gällande lagar och författningar, som beröra höjdmätning å
förevarande område äro bestämmelser om sådan mätning ytterst knapphändiga.
Såsom förut erinrats avser nu ifrågavarande författning allenast
en reglering beträffande lantmäteriarbeten och i avseende å dessa
väsentligen sättet för arbetenas utförande.

I fråga om hithörande lantmäteriarbeten stadgar nu 38 § i 1864
års lantmäteriinstruktion: »Skall avvägning äga rum, då bör lantmätare
i meter och dess underavdelningar med noggrannhet bestämma skillnaden
i höjd mellan alla de punkter, som vederbörande uppgiver, eller, om lantmätaren
skall avgiva utlåtande i fråga om anläggning av nytt eller ändring
eller utrivning av redan anlagt vattenverk eller om vattenavtappning,
kanalbyggnad, vägs anläggning eller omläggning med mera dylikt mellan
alla de punkter, som han anser nödigt. Över avvägningen skall en för
det därmed avsedda ändamålet erforderlig beskrivning upprättas; men
om denna ensam ej kan med nödig tydlighet och bestämdhet innehålla
alla erforderliga upplysningar, då böra, likasom när det av vederbörande
eljest äskas, jämväl kartor i lämpliga skalor både i profil och plan över
avvägningen författas.»

I 57 § av 1909 års lantmäteriinstruktion stadgas, att närmare
föreskrifter angående avvägningar meddelas i särskild författning, varmed
avses den författning, som nu är å bane.

Beträffande mätningsarbeten för stad och stadsliknande samhällen
stadgar 11 § i byggnadsstadgan, att å karta över stadsplan eller särskild

109

sådan skola på lämpligt sätt angivas markens höjd- och lutningsförhållanden.

Då det tillkommer lantmätare att genom avvägningar bestämma
höjdskillnader, avgiva yttranden i fråga om anläggning eller utrivning
av vattenverk och handlägga förrättningar angående vattenavledningar
med mera dylikt samt de för utförande av mätningsarbeten i stad tillsatta
personer vid upprättande av kartor för stadsplaner, vid dessa pla ners

utstakande å marken och städernas bebyggande utföra en mångfald
avvägningar och höj dbestämningar, synes det erforderligt, att en mätningsförordning,
som avser de arbeten, vilka av nu nämnda förrättningsinän
utföras, jämväl innehåller bestämmelser rörande mätning i vertikalplanet,
höjdmätning.

Härvid framstår för kommissionen som ett viktigt allmänt intresse,
att enhetlighet, så långt görligt är, vinnes, vilket syfte med hänsyn till
hithörande mätningars vitt skilda natur och olika ändamål torde kunna
uppnås allenast om förevarande bestämmelser erhålla en mera allmängiltig
avfattning. Vidare måste det vara av betydelse, att olika mätningar
så vitt möjligt anslutas till varandra och hänföras till ett gemen samt

för hela riket antaget nollplan.

Med den utsträckning vattenfallsbyggnader och andra åtgärder för
vattenrättens tillgodogörande i våra dagar uppnått, förefinnes enligt kommissionens
mening ett verkligt behov av enhetliga höj dbestämningar, så
att desamma kunna, i den mån så låter sig göra, hänföras till samma
utgångsplan.

Genom åren 1886—1905 på statens bekostnad av rikets allmänna
kartverk utförda precisionsavvägningar utefter landets järnvägar och
landsvägar, vilka avvägningar försiggått från gemensamt utgångsplan och
i anslutning till grannländernas motsvarande mätningar, kan en rationell
grund sägas vara lagd för hela rikets höjdmätningar.

Av rikets allmänna kartverk under senare år utförda avvägningar
hava så vitt möjligt hänförts till nämnda precisionsavvägnings utgångseller
s. k. nollplan d. v. s. havets medel vattenyta, och hava jämväl av
meteorologisk-hydrografiska anstalten utsatta s. k. peglar anslutits därtill.
Härigenom förefinnas lämpliga utgångspunkter för höjdmätningar i detalj.

32 §.

I förevarande paragraf hava upptagits bestämmelser beträffande
de förhallanden, under vilka anslutning till förutvarande avvägning må
äga rum ävensom angående utgångsplan för hithörande mätningar.

Kommissionen bär icke velat biträda lantmäteristyrelsens uppfatta
ning i 1916 års förslag, att anslutning t ill rikets precision savvägning skall
äga rum, så snart fixpunkt, tillhörande dylik avvägning finnes inom eller
i närheten av mätningsområdet, utan har kommissionen funnit, att sådan
anslutning hör föreskrivas endast i de fall, då den kan ske utan större
kostnad och olägenhet.

Stundom finnes emellertid ingen möjlighet för direkt anslutning till
rikets precisionsavvägning, men väl för höjdmätningens anslutande till
annan avvägning, som tidigare utförts inom eller i närheten av mätningsr
området och som anslutits till rikets precisionsavvägning. Även härigenom
vinnes anslutning- till rikets nollplan, och bör därför anslutning jämväl
på detta sätt genomföras. Hit höra framför allt av rikets allmänna
kartverk i anslutning till precisionsawägningen utförda mätningar.

Det har icke ansetts erforderligt meddela särskild föreskrift om
nyss nämnd anslutning till annan avvägning, som är ansluten till rikets
precisionsavvägning. Med den avfattning, paragrafen i fråga fått i förslaget,
måste föreskrift härom anses innesluten i bestämmelsen.

Kan ej heller dylik anslutning äga ruin, bör höjdmätningen med
användning av tillgängliga höjduppgifter åtminstone ungefärligen hänföras
till medelhavsytan. Sådana uppgifter kunna i regel hämtas från
dels tryckta topografiska och ekonomiska kartor dels ock hos vederbörande
ämbetsverk förefintliga handlingar. Då det givetvis för framtida
bedömande måste anses vara av synnerlig vikt, att i varje fall tillförlitlig
utredning vinnes angående det sätt, varpå anslutning skett, eller det
utgångsplan, som eljest använts, har det befunnits av nöden att uttryckligen
fastslå skyldighet till tydlig redogörelse härför. Denna redogörelse
kan göras antingen i det protokoll, som jämlikt 37 § skall föras vid
mätningen, eller å karta däröver eller särskild handling, om sådan anses
böra upprättas.

För uppnående av anslutning till även av andra ämbetsverk utförda
höjdmätningar har det funnits böra föreskrivas, att vid här avsedda
mätningar skola, där så lämpligen kan ske, medtagas och avvägas
sådana höjdfixpunkter, som äro bestämda av Sveriges geologiska
undersökning eller meteorologisk-hydrografiska anstalten liksom denna
anstalts peglar.

33 §.

Liksom vid planmätning erfordras understundom vid höjdmätning,
att såsom utgångspunkter och stöd för detaljmätningen vissa punkter

mätas med större noggrannhet än punkterna i övrigt. Detta synes exempelvis
böra vara fallet vid höjdmätning inom samhälllen, där finmätning
eljest skall äga rum eller vid avvägning av vattenfall eller dylikt. Förslaget
har med hänsyn härtill i paragrafen i fråga upptagit bestämmelser
angående utseende och markering av s. k. höjdfixpunkter.

Att härvid uttryckligen fastslå, under vilka särskilda förhållanden
dylika höjdfixpunkter skola ifrågakomma, har icke ansetts lämpligt.
Kommissionen har därför ej velat ansluta sig till lantmäteristyrelsens
förslag av 1916, varest den ifrågavarande stomhöjdmätningen gjorts beroende
av mätningsområdets utsträckning, utan har kommissionen funnit
det böra överlämnas åt vederbörande förrättningsman att avgöra, huruvida
det med höjdmätningen avsedda ändamål må anses kräva höjdfixpunkters
utläggande eller icke.

I likhet med vad angående plan vid triangel- och polygonmätning
finnes i förslaget upptaget, har jämväl här befunnits erforderligt angiva
de allmänna grunderna vid planläggning av nu antydda höjdfixpunkters
utläggande.

Förslaget utgår därifrån, att beträffande markering av höjdfixpunkter
enahanda krav å orubblighet och varaktighet höra uppställas som i
fråga om triangelpunkter i allmänhet. Det är emellertid enligt kommissionens
mening av stor vikt, att de nu ifrågavarande fixpunkterna kunna
skiljas från andra utsatta märken och särskilt sådana, som i övrigt
i förevarande förslag omförmälas. Därför må icke beträffande här
avsedda punkter användas sådant markeringssätt, som föreskrives för
triangel-, polygon- eller stödpunkter eller för gränsmärken. Kommissionen
har, för att så icke måtte ske, ansett särskild föreskrift erforderlig,
huruledes i hithörande fall markeringen må äga rum. Då härvid stadgats,
att höjdfixpunkt skall, där ej hinder möter, utmärkas med ett kors,
har denna beteckning valts med särskild hänsyn därtill, att sådan sedan
lång tid tillbaka använts vid kartverkets ävensom andra avvägningsarbeten.

Den i 2 mom. anbefallda förteckning avser att underlätta höjdfixpunktemas
återfinnande å marken och att för framtiden säkerställa
deras beräknade höjd.

34 §.

Den höjdmätning, som i detta kapitel avses, utföres allt efter den
noggrannhet, som därmed avses, genom avvägning, s. k. trigonometrisk
höjdmätning medelst teodolit eller takymeter eller ock i enklare fall ge -

112

aom barometerhöjdmätning. I fall, då större noggrannhet erfordras, såsom
i fråga om viktigare höjdfixpunkter, skall höjdmätningen verkställas
genom finavvägning. Denna avvägning skall anordnas så, att kontroll
erhållas, på sätt i paragrafen angives, ävensom så att möjlighet till utjämning
av oundvikliga mätningsfel och beräkning av medelfel förefinnes.

Annan höjdmätning än nyss sagts bör jämväl i regel anordnas så,
att betryggande kontroll därå erhålles, exempelvis genom mätningens företagande
två gånger, helst i motsatta riktningar.

35 §.

I likhet med lantmäteristyrelsen har kommissionen funnit särskilda
felgränser erforderliga även vid vissa slag av höjdmätning. Dit är att
hänföra de fall, då med avseende å kravet på större noggrannhet finavvägning
föreskrivits. Det största tillåtna medelfelet härvid har kommissionen
lika med styrelsen i dess båda förslag upptagit till ± 10 millimeter
per kilometer. Särskilt i anledning därav att medelfelet på en
kilometers avstånd i rikets precisionsavvägning är + 4,40 millimeter, har
det befunnits lämpligt att fixera medelfelet på sätt här skett.

Jämväl i fråga om ythöjdmätning hava vissa felgränsbestämmelser
ansetts nödiga. Vid dylik mätning skola erforderligt antal punkter höjdbestämmas
vanligen med avvägningsinstrument eller tachymeter. Med
ledning av dessa punkter konstrueras härefter ni råkurvors lägen å karta,
eller ock uppsökas kurvornas lägen å marken med avvägningsinstrument
och inmätas direkt å kartan.

I lantmäteristyrelsens förslag av 1913 fanns ingen felgräns upptagen
för hithörande mätningar. Kommunaltekniska föreningens sakkunniga
framhöllo i anledning härav i sitt över sagda förslag avgivna yttrande,
att förslaget borde meddela noggrannhetsföreskrifter för nyss nämnd
avvägning. I motiverna till 1916 års förslag anmärkte styrelsen häremot,
att som ytavvägning icke utfördes på sådant sätt, att kontroll i
egentlig mening erhölles, kunde icke heller några felgränser i vanlig mening
fastställas härför. Särskilt med hänsyn till det av stadsrepresentanterna
inom kommissionen vitsordade behovet för städernas vidkommande
av föreskrifter i förevarande avseende, hava sådana emellertid upptagits
i nu ifrågavarande 35 §. Felgi''äns för punkters höj dlägen vid upprättande
av nivåkurvor har fastställts i enlighet med den i kommunaltekniska
föreningens program intagna formeln 0,5 e -j- 5 e n, där e betecknar
ekvidistansen d. v. s. höjdskillnaden mellan nivåkurvorna i meter och n
markens lutningsförhållande.

113

4 KAP.

Om kartas upprättande.

36 §.

Att bestämmelser om vilka skalor, som för olika ändamål böra användas,
meddelas, anser kommissionen nödvändigt för att därigenom bidraga
till större enhetlighet, och tydligt torde vara, att det icke finnes
utsikt att nå detta syfte utan att bestämmelserna inrymmas i förordningen.
Härför talar även kostnadssynpunkten.

På sätt synes av ordalydelsen, skola i denna paragraf intagna bestämmelser
om skala tillämpas, där ej i lag eller författning finnes annorlunda
stadgat. Såsom exempel på sådana särskilda bestämmelser må
erinras om 11 § i byggnadsstadgan för rikets städer, 2 kap. 8 § och 7
kap. 7 § lagen om fastighetsbildning i stad samt 1 § i nådiga stadgan
om elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring.

Enligt 2 mom. uti förevarande paragraf äger förrättningsmannen
bestämma vilken skala, som i varje fall skall användas, och föreskrives
i samband härmed, att förrättningsmannen skall ofördröjligen underställa
frågan lantmäteristyrelsens prövning, om missnöje anmäles mot hans beslut.
För att sistberörda bestämmelse skall få någon betydelse, är det
givetvis erforderligt, att förrättningsmannen avkunnar ett beslut och att
detta bringas till vederbörandes kännedom samt att underrättelse samtidigt
meddelas om den ordning, som skall följas, därest missnöje anmäles.
Att besvär icke må ifrågakomma över lantmäterisfyrelsens beslut i
fråga om vilken skala, som skall användas, framgår av bestämmelserna
i 51 §.

Enligt 55 § i gällande nådiga instruktion för lantmäteristyrelsen
och rikets lantmätare skall vid val av skala iakttagas, att olika skalor
icke utan särskilda skäl användas vid samma förrättning. Denna anvisning
har med hänsyn till åtskilliga bestämmelser uti denna förordning,
särskilt i fråga om finmätning samt förhållandena inom städer och stadsliknande
orter, ansetts böra utgå. Den däri framhållna synpunkten
har emellertid fortfarande sitt berättigande i fråga om vanliga jorddelning8förrättningar
och en del andra göromål, och torde detta förhållande
lämpligen böra behandlas i blivande tillämplighetsföreskrifter.

Antagandet av bestämmelserna i denna paragraf föranleda, såsom
förut erinrats, upphävande av 55 och 56 §§ i ovanberörda instruktion.

15—181607

114

37 §.

Då karta, som upprättas efter finmätning, grundas på koordinatberäknade
punkter, tillhörande triangel-, polygon- och mätningslinjenäten,
måste den, för att nämnda punkter skola kunna därå inläggas, angiva
koordinataxlarnas lägen. Detta sker enligt allmänt tillämpad praxis genom
ett å kartan utmärkt kvadratiskt rutnät med 10 centimeters sidor,
bildat genom linjer, som åro parallella med koordinataxlarna. Rutnätet
utmärkes på olika sätt, genom att de linjer, som bilda detsamma, uppdragas
helt och hållet eller genom att endast varje rutas hörn utmärkas.
Då olika sätt kunna vara lämpliga för olika fall, har valfrihet lämnats i
detta hänseende. För att kartan skall kunna utvisa rutnätets läge i
koordinatsystemet, måste å densamma angivas avståndet från koordinataxlarna
till de linjer, som bilda rutnätet.

Genom de koordinatberäknade punkterna är varje del av sådan
karta, som här avses, skarpt bestämd i avseende å sitt läge. På grund
härav kan kartan utan olägenhet uppdelas i blad av lämplig storlek, ty
erforderlig konnektering kan alltid verkställas med största noggrannhet.
Uppdelning i blad medför mycket stora fördelar i avseende på praktisk
användbarhet, förvaring o. s. v. samt är dessutom nödvändig, då kartan
upprättas i stor skala och omfattar större område. Vid valet av form
och storlek har hänsyn tagits till huvudsakligen två synpunkter. Å ena
sidan bör varje blad vara så stort som möjligt. Härigenom minskas
bladantalet, karteringen underlättas, och mindre konnekteringsarbete erfordras
vid kartans framtida användning. Å andra sidan bör kartbladet
emellertid icke vnra större än att det kan någorlunda bekvämt användas,
förvaras plant o. d. Med hänsyn till dessa omständigheter har det angivna
normalformatet ansetts lämpligt. De upptagna måtten avse ritytan.
Papperets storlek blir således något större genom erforderliga
marginaler. Fn bindande föreskrift om användande av detta format har
ansetts olämplig, då det för vissa fall torde kunna vara av vikt att få använda
även andra format. För främjande av enhetlighet bör normalformatet
användas i alla fall, då så utan olägenhet kan ske. Av samma
skäl och såsom mest praktiskt för kartbladets användning har föreskrivits,
att höjdriktningen skall vara parallell med abscissaxeln, således nordriktningen.
Avvikelse härifrån må dock i vissa fall ifrågakomma, exempelvis
då ett visst område å marken för särskilt ändamål bör inrymmas å
samma kartblad. , . '' t

De i 3 mom. intagna bestämmelser hava ansetts erforderliga för
att trygga ett riktigt utförande av det viktiga karteringsarbetet.

115

I 4 inom. avsedda kartor erfordras för att åskådliggöra, på vad sätt
triangel- och polygonpunkterna blivit bestämda.

Enligt 3 mom. skall vid kartering eller det numeriska mätningsresultatets
omsättande i karta rutnät ligga till grund för koordinatberäknade
punkters och genom dem för alla övriga detaljers inläggande å
karta. Främsta villkoret för en noggrann kartering är således, att rutnätet
blivit noggrannt uppdraget. Felgräns har därför bestämts för rutnätet
dels i avseende å en rutas sidolängd och dels i fråga om karta av
normalformat för största längd i vilken riktning som helst, den senare
för att icke tillåtna fel för varje ruta skola kunna ensidigt öka sig i en
riktning. Felgränsen avser den noggrannhet, som skall finnas vid rutnätets
utmärkande. På grund av förändringar i papperet kunna sedermera
större avvikelser uppkomma. Då noggrannhet i rutnätet är av så
stor betydelse för hela karteringen, har felgränsen gjorts ganska snäv
och förutsätter i allmänhet, att vederbörande antingen själv verkställer
upprutningen genom särskilt konstruerat mekaniskt hjälpmedel eller låter
upprutningen verkställas hos någon anstalt, som förfogar över sådant
hjälpmedel. Då dylika hjälpmedel torde bliva konstruerade för normalformat,
kommer upprutning av större yta än normalformatet sannolikt
icke att kunna verkställas med fullt samma noggrannhet i avseende på
största längd i vilken riktning som helst, varför denna felgräns inskränkts
att gälla endast för normalformatet.

Den noggrannhet, som bestämts för koordinatberäknade punkters
läge i förhållande till närmaste linje i rutnätet, torde motsvara den
skärpa, med vilken punkter kunna å karta inläggas för hand. För övriga
detaljers inläggande har det icke ansetts varken erforderligt eller
möjligt att intaga annat än en allmän bestämmelse i avseende å karteringsnoggrannheten.

38 §.

Har vid mätning, varom här är fråga, stommätningen skett numeriskt,
äro enligt kommissionens uppfattning förhållandena sådana, att i
huvudsak enahanda föreskrifter synas böra gälla som beträffande plankarta
vid finmätning. Kommissionen har förty föreslagit, att samma
föreskrifter, såvitt fråga är om stadgandena i 37 § 1, 3 och 4 mom.,
skola i tillämpliga delar gälla.

Med hänsyn till angelägenheten av att särskilt vid jorddelningsförrättningar
bereda överskådlighet och även betryggande säkerhet i arbetet,
har kommissionen i fråga om karta vid vanlig mätning icke an -

116

Bett sig höra för något fall fordra kartans upprättande i blad. Har numerisk
stommätning skett, torde dock förhållandena ofta vara sådana,
att bladindelning lämpligen bör ifrågakomma.

Det har synts kommissionen av vikt, att i de fall, då bladindelning
ansetts böra äga rum, vad i 37 § föreskrivits om form och normalformat,
så långt ske kan, vinner tillämpning. Såväl praktiska hänsyn som
betydelsen av enhetliga föreskrifter i ämnet tala härför.

I 2 mom. upptagas särskilda föreskrifter i avseende å kartors upprättande
i sådana fall, då stomlinjemätning förekommit. Stomlinjenätet
skall inläggas å nätkarta, varefter mätningslinjer och inmätta detaljer
insättas antingen å denna karta eller å karta i blad. Kommissionen har
ej funnit erforderligt att på sätt lantmäteristyrelsen 1913 ifrågasatt,
föreslå bestämmelse, under vilka förhållanden nätkarta må användas som
konceptkarta, utan har kommissionen ansett det böra överlämnas till vederbörandes
gottfinnande att efter omständigheterna i det särskilda fallet
avgöra, huru vid här avsedd kartas upprättande må tillgå. Kommissionen
har ej heller i likhet med lantmäteristyrelsen i 1916 års förslag
upptagit föreskrift om storlek å karta, som ej upprättas i blad,
enär frågan härom synts böra regleras i styrelsens verkställighetsföreskrifter.
Emellertid har jämväl för fall, då karta i blad här användes,
ansetts nödigt stadga, att föreskrifterna i 37 § om form och normalformat
böra vinna efterföljd.

Redan i den allmänna motiveringen har framhållits vikten av, att
ägogränser inmätas med direkta mått i förhållande till stomnät, mätningslinjenät
eller stödpunkter och att de mått, som vid mätningen erhållas,
antecknas å karta eller särskild mätskiss. I anslutning härtill och till
vad i motiverna beträffande 28 § om stödpunkter upptagits, meddelas i
3 mom. närmare föreskrifter i fråga om vad vid nu avsedda måtts antecknande
å karta eller skiss skall iakttagas, varjämte stadgas förpliktelse
för vederbörande att till framtida upplysning angiva stödpunkterna
å kartan eller skissen.

För att inskärpa betydelsen av noggrannhet vid konstruktion av
karta, som här avses, har det synts nödvändigt i paragrafen i fråga intaga
uttrycklig bestämmelse härom. Att fixera noggrannhetskravet tydligare
än som skett genom hänvisning till 37 § 5 mom. lärer däremot
vara varken av förhållandena påkallat eller ens låta sig göra.

39 §.

Lantmäteristyrelsens förslag av 1913 utgick därifrån, att vid höjdmätning
karta i plan och profil i regel skulle upprättas. Förslaget av

117

1916 förutsatte att, om stomhöjdmätning avsåge område av större omfattning,
samma mätning borde utmärkas å karta. Båda förslagen upptogo
särskilda föreskrifter i avseende å profilkartor.

Såsom i det föregående erinrats, har det synts kommissionen av
nöden, att de bestämmelser angående höjdmätning, som i förevarande
förslag upptoges, erhölle en med hänsyn till hithörande mätningars skilda
art och syfte så allmän avfattning som möjligt. Enligt kommissionens
förmenande böra enahanda synpunkter vinna beaktande i fråga om kartor
vid dylika mätningar. Att föreslå vissa bestämmelser härom, som
kunna tillämpas beträffande alla de skiftande former, vari höjdmätningar
framträda, måste innebära avsevärda svårigheter. Då emellertid de
grunder, som gälla för kartor vid planmätning, i det stora hela kunna
vinna tillämpning jämväl för kartor vid höjdmätning, har det synts kommissionen
tillfyllest föreskriva, att i avseende å sistnämnda kartor skall, i
den mån så lämpligen låter sig göra, gälla vad beträffande karta vid planmätning
finnes stadgat i 36—38 §§.

5 KAP.

Om arealuträkning.

40 §.

Arealuträkning avser att så noggrannt som möjligt bestämma arealen
av såväl helt mätningsområde som därinom belägna fastigheter och
därtill hörande ägofigurer. Uträkningen sker antingen genom koordinater,
å marken mätta eller å kartan tagna mått eller ock rent grafiskt
genom mätning av den å kartan återgivna ytan medelst särskilt ytmätningsinstrument
såsom planimeter, kärra, pollet eller dylikt.

Från äldre författningar må anmärkas följande hithörande stadganden: I

1766 års lantmäteriförordning föreskrevs: »Alla arealuträkningar

böra ske genom de oordentliga figurernas fördelande i trianglar och deras
geometriska beräknande efter skalan, men om lantmätaren vill därtill
nyttja pollet, bör den vara noga delad och ofta jämföras med skalan att
iakttaga skillnaden».

Enahanda föreskrift återfinnes i förordningen om lantmäteriet i
riket av 1783.

118

1827 års instruktion innehöll härutinnan: »Geometriska kartors uträkning
hör helst ske genom kartans indelning i kvadrater eller trianglar,
men om så kallad glaspollet, särdeles för smärre figurer, skulle nyttjas,
måste ändock ägornas summerade innehåll genom kvadraters eller trianglars
uppdragande och uträknande efter kartans alnmått bestämmas
och kontrolleras, så att fullkomlig säkerhet om ägornas rätta och verkliga
innehåll må vinnas».

1864 års instruktion har icke bibehållit de i tidigare författningar
upptagna föreskrifterna om kvadratiska eller triangulära nät å karta,
utan allenast stadgat, att uträkning av kartor finge ske, efter som lantmätaren
funne tjänligast, dock med villkor, att innehållet av de å karta
upptagna flera eller färre ägofigurerna lämpligen skulle sammanläggas
och överräknas till kontroll därå, att varje ägofigur vore rätt uträknad,
så att alla ägofigurerna innehölle tillsammans lika mycket som hela kartfiguren.

Lantmäteristyrelsens förslag av 1913 och 1916 åsyfta att fastslå,
att arealuträkningen i allmänhet skall fortgå från ett större område till
ett mindre. Sålunda bör i regel i första hand utrönas arealen av hela
mätningsområdet, därefter arealen av s. k. kontrollgrupper och slutligen
arealen av de särskilda detaljområdena. Med kontrollgrupper menas därvid
kartområdets indelning i sådana figurområden, som med hänsyn till
storlek och form lämpa sig för säker arealuträkning.

Styrelsen har i sina förslag återupptagit tanken på det kvadratiska
rutnätets anbringande å alla kartor och att kartas arealuträkning, där så
ske kan, bör försiggå under kontroll av dess rutnät. Sålunda innehåller
1916 års förslag, att såsom kontrollgrupp företrädesvis bör användas
varje särskild ruta i rutnätet.

Kommissionen har ej funnit sig höra upptaga föreskrift om viss
ordning för arealuträkningen, då det understundom kan visa sig lämpligt
att låta uträkningen av detaljernas areal föregå uträkningen av arealen
av kontrollgrupp.

Beträffande frågan om rutnäts användande såsom kontroll å arealuträkning
vill kommissionen erinra, att, såsom av det föregående inhämtas,
kommissionen ej funnit sig böra tillstyrka, att rutnät anbringas å
andra kartor än sådana, vid vilkas upprättande stommen blivit inmätt
genom triangel- eller polygonmätning.

Den nu ifrågasatta kontrollsynpunkten synes ej heller betinga rutnätets
införande å andra kartor än nyss nämnda. I regel torde sålunda
kontrollgrupper å dylika kartor kunna utväljas utan rutnät. Vidare må
anmärkas, att genom rutnätets uppdragande å kartorna i fråga en del

ägofigurer sönderstyckas i små delar, till följd varav kartorna, som merendels
redan dessförinnan äro starkt uppdelade i småfigurer, lätteligen
blivä otydliga. Då rutnätets linjer icke motsvara några å marken befintliga
föremål eller gränser, förryckes genom dess tillvaro esomoftast
kartans åskådlighet. Skola de uppdragna rutorna kunna tjäna som
kontrollgrupper för areal uträkningen, är uppenbart, att varje ägofigursdel,
som uppstår genom rutlinjes uppdragande, måste särskilt numreras
såsom en självständig ägofigur och såsom sådan uträknas och beskrivas.
Ty om så icke sker, finnes ingen giltig grund för en föreskrift om rutans
användande såsom kontrollgrupp.

Kommissionen vill ingalunda förneka att, därest numrering och uträkning
av varje sådan ägofigursdel äger rum, betryggande säkerhet beträffande
uträkningen av samtliga inom en ruta så begränsade ägofigurer
skulle erhållas, men anser sig böra framhålla, att dylik användning av
ruta som kontrollgrupp är fördelaktig endast beträffande sådana delar av
kartfiguren, som upptaga hel ruta. I de fall, då kartfiguren upptager
endast del av ruta, föreligger endast obetydlig fördel av ruta för kontroll
av arealuträkningen.

Härtill kommer, att numreringen av varje genom rutlinje sönderdelad
ägofigursdel såsom särskild ägofigur i högst avsevärd grad ökar
antalet ägofigurer å kartan. Föranstaltade undersökningar härutinnan
hava sålunda påvisat en ökning i figurantalet av mera än 30 %. Då beräkningen
av arvodet för lantmäteriförrättningar till stor del grundar sig
på antalet ägofigurer, skulle genom en sådan ökning i ägofigursantalet
kostnaderna för lantmäteriförrättningama i väsentlig mån ökas utan att
däremot svarande fördelar kunna påvisas. Då dessa kostnader särskilt
vid mindre förrättningar redan nu äro betungande, och sist berörda slag
av förrättningar alltmer ökas, synas redan av denna grund avsevärda
betänkligheter möta för rutnätets införande beträffande kartor, varom här
är fråga.

Då rutnät av andra skäl ansetts behövligt å kartor, som upprättats
vid numerisk stommätning, har kommissionen utgått därifrån att, om sådant
rutnät helt uppdrages, särskild numrering å karta eller kartblad icke
skall äga rum av sådana ägofigursdelar, som tillkomma genom uppdragning
av rutnätet. Sådan särskild numrering må enligt kommissionens
mening endast ifrågakomma vid kartbladens ytterlinjer, då kartan indelats
i blad. Bestämmelse i nu angivna hänseende har emellertid efter kommissionens
uppfattning ej sin rätta plats i mätningsförordningen utan i
lantmäteritaxan.

i Inom arealuträkningen skiljes mellan numerisk arealuträkning, som

120

sker ur givna mått eller koordinater, och annan arealuträkning, som benämnes
grafisk.

Vid sistnämnda arealuträkning, vilken är den vanligast förekommande,
måste de resultat, som vid de särskilda beräkningarna av kontrollgrupper
och däri ingående ägofigurer erhållas, naturligen överensstämma
så, att kontrollgruppens beräknade areal inom vissa felgränser
blir bestämmande för summan av de därinom belägna ägofigurernas
arealer.

Därest såväl kontrollgrupp som de särskilda ägofigurerna därinom
uträknats numeriskt, bar det ej ansetts nödigt låta kontrollgruppens areal
vara bestämmande för summan av ägofigurernas areal, utan kan därvid
resultatet av de särskilda ägofigurernas uträkning få gälla. Den obetydliga
skillnad, som kan ifrågakomma, därest räkningarna äro rätt utförda,
saknar i allmänhet varje praktisk betydelse. Utjämningen därav skulle
för övrigt ofta förorsaka tidsödande arbete med ytterligare jämkningar i
de redan felfördelade måtten eller koordinaterna.

Sker uträkning av en och samma figur eller av kontrollgrupp såväl
numeriskt som grafiskt, skall resultatet av den numeriska uträkningen
vara bestämmande. Den grafiska uträkningen avser i så fall allenast att
utgöra kontroll på, att grövre fel ej insmugit sig i räkningen eller att
ingen ägofigur blivit överhoppad.

Lantmäteristyrelsen har i sitt förslag av 1916 ifrågasatt, att varje
arealuträkning skulle utföras två gånger. Kommissionen har ej funnit erforderligt
föreslå detta beträffande numerisk arealuträkning.

I fråga om grafisk uträkning av kontrollgrupp eller särskild del
därav utgår föreliggande förslag därifrån, att varje sådan uträkning skall
utföras minst två gånger och bör därvid tillses att, om samma instrument
användes, uträkningarna om möjligt utföras med olika uppställning därav
i förhållande till ägofiguren i fråga. Vid all sådan uträkning bör därjämte
iakttagas, att de för handen varande förhållandena utnyttjas så
gynnsamt som möjligt, och må vid beräkningen av det resultat, som
av de olika mätningarna framgått, bedömas värdet av varje särskild uträkning.
Därest dessa resultat icke visa fullgod överensstämmelse, bör
uträkningen upprepas flera gånger och från skilda utgångslägen, varefter
medeltalet beräknas, för så vitt ej särskilda förhållanden betinga annat
tillvägagångssätt än tagandet av det aritmetiska mediet mellan de gjorda
uträkningarna. Sålunda kunna, då flera instrument användas, dessa vara
av olika noggrannhet och i fråga om samma instrument en uppställning
medföra mindre gott resultat än en annan.

På grund av den olika vikt, som sålunda måste läggas å de sär -

121

»kilda uträkningarna, bör resultatet exempelvis bestämmas genom att beräkna
lämpligt medeltal mellan de olika uträkningarna.

Det är jämväl tydligt, att vid grafisk uträkning det slutliga resultatet
av kontrollgrupps eller ägofigurs areal, sådant det framgår ur det
tagna medeltalet, därjämte bör avrundas så, att detsamma uttryekes i så
många decimaler av hektar, som med hänsyn till den använda skalan,
avsedd noggrannhet och övriga föreliggande förhållanden böra eller kunna
medtagas för att vara tillförlitliga eller äga värde.

Sedan arealerna för de särskilda delarna av kontrollgrupp sålunda
grafiskt uträknats, återstår eu ytterligare procedur i den grafiska arealr
uträkningen nämligen att genom utjämning bringa summan av delarnas
arealer i överensstämmelse med kontrollgruppens areal.

Då vid numerisk arealuträkning, på sätt förut framhållits, felfördelning
av mått och koordinater oftast skett i samband med själva mätningen,
och arealuträkningen i hithörande fall väsentligen har karaktären
av ett aritmetiskt förfarande, synes i avseende å dylik uträkning någon
föreskrift angående felgräns ej erfordras.

Beträffande grafisk arealuträkning har i förslaget upptagits felgräns
allenast för så vitt fråga är om skillnaden mellan två bestämningar av
kontrollgrupp eller del därav. Berörda felgräns har fastslagits väsentligen
med hänsyn till den erfarenhet, som samlats vid omfattande försök
med olika grafiska hjälpmedel för arealuträkning vid lantmäteriundervisningen
härstädes. Felgränsen kan måhända sägas vara något snävt avvägd,
men detta föranleder inga egentliga betänkligheter, enär, om den
föreskrivna överensstämmelsen ej varder uppnådd, en ny uträkning med
lätthet kan företagas, vilken i fråga om besvär och kostnad icke är jämförlig
med den ommätning på marken, som vanligen måste följa, när
andra felgränser överskridas.

Skillnaden mellan två likvärdiga grafiska arealuträkningar med samma
instrument betingas av en del tillfälliga orsaker, såsom osäkerhet i
instrumentets förande, papperets ojämnheter m. m. Felgränsen i detta
fall bör därför vara proportionell mot figurens periferi d. v. s. tillnärmelsevis
proportionell mot kvadratroten ur figurens areal, således f — kt \^a, där
a är figurens areal i kvadratmeter verkligt mått å kartan, f felgränseii
i samma mått och kt konstant. __

Då man inför måtten i terrängen, så är F = kt S V A, där F och
Å äro felgränserna och arealen i terrängmått (kvadratmeter) och 1:S
kartans skala.

Den överensstämmelse, som bör fordras mellan å ena sidan konL

4.6—lStsoT

122

trollgruppen och å den andra summan av de särskilda delar eller ägofigurer,
varav kontrollgrupp består, är naturligtvis beroende av såväl arealen
som det antal delar eller ägofigurer, som ingå i kontrollgruppen.
En mindre areal eller ett färre antal delar bör medgiva större överensstämmelse
än om arealen är större eller antalet är högre.

Då arealen för såväl kontrollgrupp som de! därav bestämts som
medeltal under iakttagande av felgräns, innan jämförelse kommer till
stånd mellan kontrollgruppens areal och summan av däri ingående delars
arealer, har kommissionen icke ansett felgräns i sistnämnda hänseende
oundgängligen nödvändig. Givetvis ligger det dock vikt uppå, ätt kontrollgrupperna
väljas på lämpligt sätt såväl med hänsyn till arealen som
till antalet ingående delar.

41 §.

För att erhålla nödig kontroll å arealuträkning och underlätta övervakandet
av de därvid utförda arealberäkningarnas riktighet har det ansetts
nödigt föreskriva förandet av särskild längd. I denna skall antecknas
resultatet av varje räkning, det medeltal, som beräknats framgå ur
de olika räkningarna, och den utjämning, som slutligen ägt rum.

I sagda längd skola omförmälda uppgifter redovisas såväl för kontrollgrupp
som för varje särskilt uträknad del därav eller ägofigur.

Närmare föreskrifter angående nu avsedda längds förande torde
böra meddelas av lantmäteristyrelsen i samband med övriga verkställighetsföreskrifter,
vartill förevarande förordning anses föranleda.

6 KAP.

Om utstakning och utmärkande av ägogräns.

Vad angår ägogräns byar emellan återfinnas bestämmelser om gränsmärkenas
beskaffenhet och de regler, som böra följas för rätta gränsens
utfinnande, i 12 kap. jordabalken, medan i 13 kap. av samma balk föreskrives,
huru vid gränsmärkens utsättande bör förfaras, när gränsen är
ostridig. - i

I 12 kap. 1 § jordabalken stadgas: XRå och rör byar emellan skola
läggas med fem stenar, fyra utan och en hjärtsten mitt uti. Den bör
vara halvannan aln ovan jord och en aln i jord, de andra tre, kvarter,
alla med sten under och kringskolade. De böra vara mer än mans börda

123

och med sina kanter visa strecket, dädan rågången kommer och dit han
skall gå. Ej må rågång skjuta in på hjärtstenen genom öppen gavel
utan på dess kant över en av de stenar, som utom ligga, dädan stavleden
(rågången) kommer. Under hjärtstenen lägges eu stadig häll, däri
hugges samma väderstreck, som hjärtstenen visar, antingen leden går
rätt fram eller i knä. Finnes ej häll, då må stenbro i stället läggas,
som rätta leden visar. Är marken sidländ, då lägges stenhäll på lave
av trä. Sättes rör på berg, varder väderstrecket däri hugget.»

2 § samma balk föreskriver bland annat: »Vid vart femstenarör
bör en utliggare sättas strax därhos, där leden går ut, och högst tio
alnar därifrån, och därefter visare eller ledare till nästa femstenarör,
var visare ej längre från annan, än rop dem emellan höres.»

Genom lag den 5 juni 1917 om ändrad lydelse av 52 och 104 §§
skiftesstadgan har förordnats, att 12 kap. 1 och 2 §§ jordabalken skola
upphöra att gälla, då nämnda lag enligt Konungens bestämmande träder
i kraft.

Är ägogräns byar emellan ej bestämd, efter ty i 12 kap. 1 och 2
§§ jordabalken sägs eller genom dom fastställd, finnes dock i allmänhet
mellan byarna en känd gränslinje, denna må nu vara angiven genom
rågator i skogen, stängsel eller diken eller rent naturliga märken, som i
12 kap. 3 § nämnda balk omförmälas såsom berg, åar, sjöar och sund.

I Kungl. stadgan om skiftesverket i riket förefinnas vissa bestämmelser,
som röra ifrågavarande ämne. Sålunda stadgas i 48 §: »Förena
sig delägare om förut icke fastställd eller eljest icke behörigen bestämd
rågång; då skall lantmätaren den antagna rågången för delägarna utstaka
och, om de den sedan godkänna, delägarnas jämte gode männens underskrift
å föreningen taga. Sedan stånde rågången fast, varde ordentligen upphuggen
eller rörlagd, samt karta med beskrivning däröver upprättad, där
sådan förut icke finnes.»

52 § i samma stadga innehåller: »Rågångs- och rösebeskrivning bör
upptaga råstenarnas beskaffenhet, om de äro femstenarör eller visare.
Äro de förfallne eller oduglige men å ömse sidor för laga skillnad erkände,
bör lantmätaren, innan han slutar förrättningen, i vederbörandes
och gode männens närvaro dem, efter vad lag stadgar, förbättra eller
utsätta nya rör med visare emellan. I beskrivningen skall jämväl noga
antecknas råstenarnas visning, läge och avstånd ifrån omkringliggande
fasta märken, såsom berg, jordfasta stenar, dälder, vatten, vägar och
broar samt annat sådant, som till råställets utmärkande tjänar. Äro
fasta märken av gammalt för laga skillnad erkände, varde ock de noga
beskrivna samt med utliggare på högst sextio fots avstånd försedde, där

124

sådane förut icke finnas. Går rågång, byar och hemman emellan, genom
skogsmark, då skola rågator till sex fots bredd upphuggas och ända igenom
med visare på högst ett tusen fots avstånd från varandra utmärkas.
I gränser emellan härader och län böra rör göras så stora, att de kunna
från byarör åtskiljas.»

Genom lag den 5 juni 1917, som skall träda i kraft den dag, Konungen
bestämmer, bär förordnats, att sistnämnda paragraf skall hava
följande lydelse:

»Rågångsbeskrivning bör upptaga gränsmärkenas beskaffenhet. Äro
de förfallna eller odugliga, men å ömse sidor för laga skillnad erkända,
bör lantmätaren, innan han slutar förrättningen, i vederbörandes och gode
männens närvaro, iståndsätta dem eller utsätta nya. I beskrivningen
skall jämväl noga antecknas gränsmärkes läge och avstånd från omkringliggande
fasta märken, såsom berg, jordfasta stenar, dälder, vatten, vägar
och broar samt annat sådant, som till gränspunktens bestämmande tjänar.
Äro fasta märken av gammalt för laga skillnad erkända, varde ock de
noga beskrivna.

Föreskrifter, huru gränsmärken skola vara beskaffade och ägogränser
utmärkas, meddelas av Konungen.»

I 104 § av skiftesstadgan föreskrives följande: »När skiftet å kartan
är fullbordat och alla skifteshandlingarna renskrivna, skall skiftesmannen,
efter förut lämnad underrättelse om dagen, i gode männens och delägarnes
närvaro, å marken enligt kartans visning utstaka den varje delägare
tillfallne ägolott och skillnaden lotterne emellan rörlägga med tjänliga
råstenar i ändan av varje linje och i alla krökningar samt vidare
dem emellan med mindre stenar eller stadiga träpålar, uti inrösningsjorden
på varje tvåhundrade fot och i avrösningsjorden på varje sexhundrade
fot och då skillnadslinjerna äro kortare, på närmare avstånd,
så att uti inrösningsjorden en och i avrösningsjorden två må finnas i
varje linje. I skog skola därjämte skillnadslinjerna till fyra eller sex
fots bredd upphuggas, dock icke förrän skiftet fastställt blivit, så vida
icke delägarne enhälligt det begära. Äro utlagda skogsskiften av så inskränkt
vidd eller hava det läge och sådan utsträckning, att skiljelinjernas
upphuggning skulle för delägarne medföra skada och förlust, då må
desse linjer genom utstening och bleckning å träden i stället utmärkas.
Hava byar eller enstaka hemman, som i utägor varit samfälliga, genom
laga skifte blivit från varandra skilde, varde skifteslinjerna, sedan skiftet
vunnit fastställelse, dem emellan rörlagda, som i 52 §, rörande rågångar
skifteslag emellan, sagt är.»

Genom ovanberörda lag, som skall träda i kraft den dag, Konungen

bestämmer, hnr förordnats, att denna paragraf skall hava följande lydelse: »När

skiftet ä kartan är fullbordat och alla skifteshandlingarna renskrivna,
skall skiftesmannen, efter förut lämnad underrättelse om dagen,
i gode männens och delägarnas närvaro, å marken enligt kartans visning
utstaka den varje delägare tillfallna ägolott och utmärka gränserna mellan
lotterna på sätt särskilt är stadgat ävensom häröver upprätta fullständig
och noggrann beskrivning, i enlighet med vad i 52 § sägs.»

17 § i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
den 27 juni 1896 stadgar: »Lantmätaren åligge att å marken utstaka
och rörlägga skillnads!injerna, på sätt i 104 § av skiftesstadgan
föreskrives om skillnadslinjer vid laga skifte, ävensom att häröver upprätta
fullständig och noggrann beskrivning i enlighet med vad i 52 § av
skiftesstadgan sägs om rågångs- och resebeskrivning.»

Genom lag den 5 juni 1917, som träder i kraft den dag, Konungen
bestämmer, har förordnats, att denna paragraf skall hava följande lydelse:
»Lantmätaren åligge att å marken utstaka de genom styckningen tillkomna
gränserna samt utmärka dem på sätt särskilt är stadgat ävensom
att häröver upprätta fullständig och noggrann beskrivning i enlighet med
vad i 52 § av skiftesstadgan sägs om rågångsbeskrivning.»

I sitt den 9 oktober 1909 avgivna förslag till jordabalk m. m. uttalar
lagberedningen den uppfattningen, att frågan om gränsmärkenas
beskaffenhet — 12 kap. 1 och 2 §§ — borde lämpligen upptagas i
skifteslagstiftningen, i den mån stadganden därom ej kunde meddelas i
administrativ ordning, varjämte lagberedningen hölle före, att sedan lagstiftningen
om skiftesväsendet överflyttat befattningen med gränsmärkenas
utsättande från domaien till lantmätare, 13 kap. kunde såsom föråldrat
alldeles utgå.

I sitt den 28 juli 1911 avgivna betänkande med förslag till lag
om skifte av jord m. in. har skiftesstadgekommittén anslutit sig till den
av lagberedningen uttalade meningen beträffande markering av ägogränser
i så måtto, att kommittén i fråga om rågångars utmärkande föreslagit
vissa allmänna stadganden, avseende att medföra större garanti för ett
tydligt och varaktigt markerande av viktiga punkter m. m., men i övrigt
ansett, att närmare föreskrifter om råmärkens beskaffenhet och rågångars
utmärkande borde meddelas i administrativ väg av Konungen. Sålunda
föreslår kommittén i 77 § av sitt förslag följande bestämmelser: »Sedan
rågångarna blivit bestämda, skola de rörläggas samt, där så erfordras,
till läge och sträckning å marken i övrigt utmärkas. Rörläggningen skall
ske på det sätt, att i rågångs ändpunkter och brytningspunkter samt mel -

126

lan dessa i erforderligt antal anbringas märken av sten eller annat varaktigt
märke, inrättade på sådant sätt, att deras egenskap av råmärken
lätt urskiljes. I skogsmark skola rågångarna tillika upphuggas till erforderlig
bredd eller, där sådant prövas lämpligare, på varaktigt sätt
utmärkas å de närmast rågången växande träden. Råskillnad i vatten
skall utmärkas genom att å den vattentäckta grunden, å stränderna eller
å holmar och skär anbringa erforderligt antal märken av förenämnda
beskaffenhet med angivande i protokollet av deras avstånd och syftning
i förhållande till rågången.»

1 78 § av förslaget stadgas, att närmare föreskrifter, huru råmärken
skola vara beskaffade och rågångar utmärkas, meddelas av Konungen
och i 79 § av detsamma, att vad som stadgas om rågångar skall i tilllämpliga
delar gälla jämväl skillnadslinjer mellan områden, som utbrutits
genom skifte, klyvning, styckning eller avsöndring.

Då, såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, skiftesstadgans
bestämmelser, i 5 kap. om rågångar enligt numera gängse uppfattning
ej äro tillämpliga på tomtgränser, och förty särskilda föreskrifter
härom ansetts böra upptagas i lagen om fastighetsbildning i stad, må i
detta sammanhang erinras om vissa hithörande bestämmelser däri.

2 kap. 9 § stadgar: »Tomtgräns skall på tydligt och varaktigt sätt
utmärkas å marken; dock att vad nu sagts icke skall äga tillämpning,
där gräns är på ett tydligt och varaktigt sätt utmärkt, såsom genom
byggnadslinje, stängsel eller dylikt, ej heller där tomtgräns är överbyggd
eller av annan anledning icke åtkomlig.»

Angående sättet för utmärkande av tomtgräns finnas inga föreskrifter
här meddelade. Att döma av förarbetena synes man hava utgått
från, att sådana föreskrifter skola komma till stånd i samband med
den förordning, varom nu är fråga.

Förevarande bestämmelse lärer, tolkad strängt efter ordalydelsen,
giva stöd åt den uppfattningen, att tomtgräns alltid skall utmärkas, där
varaktig markering ej förut finnes och sådan markering låter sig utföra.
Då av förarbetena till lagstiftningen i fråga synes framgå, att en dylik
tolkning ej varit avsedd, må från desamma här antecknas följande.

1911 års fastighetsregisterkommitté föreslog i sitt lagförslag om bland
annat tomtmätning i fråga om förut fastställd, tydligt utmärkt tomtgräns,
som av samtliga närvarande sakägare förklarades ostridig, att vidare åtgärd
i fråga om dess bestämmande ej erfordrades än att förrättningsmannen,
innan han avslutade förrättningen, skulle behörigen iståndsätta förfallna
gränsmärken samt utsätta nya, där det funnes nödigt samt beträffande
oriktigt eller otydligt å marken utmärkt tomtgräns eller ej i laga ordning

127

bestämd sådan gräns, att förrättningsmannen skulle pröva gränsens rätta
sträckning samt giva beslut härom och i överensstämmelse därmed utrriärka,
gränsen å marken. 1916 års kommissions förslag innehöll allenast,
att tomtgräns skulle, där så ske kunde, utmärkas å marken (12 kap. 9 §).
Mot denna föreskrift anmärkte lagrådet vid förslagets granskning, att
densamma torde i viss mån kunna inskränkas. Om vid förrättningen
gränsen vore på ett tydligt och varaktigt sätt utmärkt, såsom genom
byggnad, stenmur eller dylikt, torde något vidare utmärkande å marken
icke behöva ifrågakomma.

Då ifrågavarande kapitel (12 kap.) i Kungl. Maj:ts nådiga proposition
till 1917 års riksdag uppgives vara omarbetat i enlighet med lagrådets
hemställan, synes fog förefinnas för det antagandet, att en sträng
bokstavstolkning av förevarande bestämmelse ej varit åsyftad. Det lärer
med hänsyn härtill kunna antagas, att, om utmärkande av tomtgräns
möter praktiska svårigheter, sådant utmärkande ej må anses under alla
förhållanden nödigt. I protokollet angående förrättningen synes dock
böra intagas, att dylikt utmärkande ej skett ävensom de skäl, som ansetts
betinga detta.

I 5 kap. 12 § i lagen om fastighetsbildning i stad föreskrives rörande
avstyckning: »Förrättningsmannen skall å marken utstaka samt
tydligt och varaktigt utmärka skillnadslinjerna mellan stamfastigheten
och det avstyckade området ävensom upprätta fullständig och noggrann
beskrivning över gränsen och utsatta gränsmärken. Beskrivningen tecknas
å kartan eller införes i särskild handling, allteftersom i varje fall prövas
lämpligt.»

Vid avstyckningsförrättning skola, jämlikt 5 kap. 2 § 5 stycketr
gällande föreskrifter .rörande annan lantmäteriförrättning beträffande jord
å landet än laga skifte äga motsvarande tillämpning, så vitt icke annorlunda
stadgas.

Härav torde framgå, att de föreskrifter, som nu äro i fråga, böra
vinna tillämpning i avseende å avstyckning. I tidigare förslag var detta
tydligare uttryckt genom stadgandet, att skillnadslinjerna skulle utstakas
och rörläggas, på sätt i 104 § skiftesstadgan föreskrives om skillnadslinjer
vid laga skifte. Den nu upptagna jämkningen i paragrafen har tillkommit
på förslag av 1916 års fastighetsregisterkommission, enär för utmärkande
av gränslinjer i stad ofta användes järnrör eller i sten eller
betong insatt dubb av järn eller annan metall och dylikt samt sådant
sätt, att markera gränser borde vara tillåtet. Därmed har emellertid
uppenbarligen ej varit avsett att rubba den i 2 § 5 stycket av kapitlet
uttalade principen för skiftesstadgans tillämpning i förevarande fall.

128

Såsom redan förut framhållits avser den reglering i fråga om ägogränser,
som här är å bane, icke någon civilrättslig normering med avseende
därå, utan allenast ett komplement till den för handen varande
lagliga regleringen härutinnan, väsentligen åsyftande ett fastslående av
de närmare tekniska föreskrifterna för den legala normeringens praktiska
genomförande.

Nu gällande bestämmelser om gränsmärkens beskaffenhet i 12 kap.
1 och 2 §§ jordabalken hava länge visat sig otidsenliga och i praktiken
ersatts med andra märken.

På sätt här ovan angivits, skola ock nyss nämnda bestämmelser i
12 kap. jordabalken upphöra att gälla, då Konungen härom förordnar,
vilket givetvis torde ske i samband med den nu avsedda förordningens
tillkomst. De i skiftesstadgan upptagna föreskrifterna angående utstakande
och utmärkande av ägogräns hava samtidigt med sistberörda bestämmelser
varit föremål för reglering så till vida, att i stadgan allenast fastslagits
förpliktelse för vederbörande att vidtaga berörda åtgärder, medan
regleringen angående sättet för samma åtgärders utförande ansetts hava
sin plats i förevarande förordning; och synas de i fastighetsbildningslagen
upptagna bestämmelser, som beröra ifrågavarande ämne, ävenledes
hava tillkommit under förutsättning av komplementära föreskrifter i nu
föreslagna riktning.

42 §.

I förevarande § äro upptagna bestämmelser angående utstakning
av ägogräns, varmed avses det tekniska förfarande, varigenom en i siffror,
å karta eller i handlingar angiven ägogräns utsättes å marken. Med
ägogräns menas här ej ägoslagsgräns.

1913 års förslag upptog vissa föreskrifter i fråga om utstakning,
varemot några sådana ej återfinnas i förslaget av 1916. Då utstakningen
är en mätningsåtgärd, som enligt kommissionens förmenande
måste anses av synnerlig vikt för äganderättsförhållandenas tillbörliga
klarläggande, har kommissionen funnit erforderligt att i förslaget upptaga
bestämmelser härom.

Den utstakning av ägogräns, varom sålunda är fråga, kan enligt
kommissionens uppfattning antingen avse sådan ägogräns, vars läge är
bestämt genom siffror, eller annan ägogräns.

Vad förstnämnda ägogränser vidkommer, innefattas därunder ej
blott sådana, vilkas läge är bestämt genom koordinater i förhanden varande
koordinatsystem eller mått i förhållande till stom nät, stomlinjenät,

129

mätningslinjer eller stödpunkter, utan jämväl sådana, vilkas belägenhet
med siffermått fastställts i förhållande till andra markeringar, för så vitt
dessa sistnämndas rätta läge i relation till den punkt, vars markering
med desamma åsyftas, tillförlitligen konstaterats. Utstakningen skall äga
rum med användning av berörda siffror eller, därest dessa på grund av
terrängförhållanden eller eljest ej kunna begagnas, medelst andra för
ändamålet ur sagda siffror beräknade mått.

Genom utstakning, på sätt nyss sagts, kan i regel tillfredsställande
resultat vinnas. Sådana siffermått, som förutsättas härvid, förefinnas
emellertid icke för flertalet ägogränser, utan äro dessa oftast angivna till
läget allenast genom bild å karta. Utstakningen i hithörande fall avser
att efter å kartan tagna mått angiva ägogränsen å marken. Denna form
av utstakning medför givetviä icke samma grad av trygghet som den
nyssnämnda, då dess värde betingas av kartans större eller mindre grad
av tillförlitlighet. Denna beror av åtskilliga faktorer, såsom den noggrannhet,
varmed detaljerna å kartan inmätts, kartans krympning och
övriga förändringar, som densamma undergått. Det har därför synts
erforderligt föreskriva, att i detta fall ägogränsers utstakning skall ske
under vederbörlig hänsyn till kartans krympning och beskaffenhet i övrigt
ävensom andra omständigheter, som inverka på riktigheten av kartans
visning t. ex. ägogränsens läge enligt kartan i förhållande till andra
ägogränser eller fasta märken.

Finnes ej heller sådan karta att tillgå, som i 2 mom. omförmäles,
detta må bero därpå, att dylik karta ej upprättats eller att densamma
förkommit, meddelas i 3 mom. en allmän anvisning, huruledes
förfaras skall för att utstakning av ägogräns må tillkomma under behörigt
beaktande av alla tillgängliga faktorer, som kunna bidraga till ett tillförlitligt
bestämmande av gränsens läge. Hit höra framför allt i laga
kraft vunna domar eller föreningar eller andra urkunder förefintliga upplysningar.
Utstakningens noggrannhet beror härvid väsentligen på överensstämmelsen
mellan innehållet i sagda handlingar och marken med
därå varande, i handlingarna angivna fasta märken.

Det har synts kommissionen böra i förordningen uttryckligen tillkännagivas,
att utstakningen av ägogräns skall hava avslutats, innan åtgärder
för ägogränsens utmärkande vidtagas.

Med hela den principiella ståndpunkt, kommissionen intagit, att.
söka åt inmätning av ägogränser förläna väsentligen större säkerhet och
tillförlitlighet än tillförne, har kommissionen givetvis ej kunnat underlåta
att jämväl vid bestämmande av regler för utstakning av ägogränser söka
giva uttryck åt den noggrannhet, som skall uppnås vid berörda mät 17—185007 -

130

ningsåtgärd. Det har dock synts kommissionen påtagligt, att lika litet
som vid inmätning av ägogränser felgränsföreskrifter under alla förhållanden
här vore på sin plats. Endast för så vitt läget av ägogräns numeriskt
bestämts, lära fullgiltiga skäl kunna anses föreligga för uppställande
av bestämmelser angående felgränser vid utstakning. Uppenbarligen
måste vid utformandet av sagda bestämmelser skillnad göras
mellan de fall, då finmätning ägt rum, och dem, då vanlig mätning föregått,
enär självfallet under sistberörda förhållanden en väsentligen mindre
noggrannhet kan krävas. De i 24 och 31 §§ uppställda krav å noggrannhet
vid inmätning av gränspunkter hava synts kommissionen så
avvägda, att de lämpligen böra tjäna till efterföljd jämväl vid den utstakning,
som här är i fråga.

43 §.

Ägogränsers utmärkande å marken avser i första hand att tjäna
vederbörande till anvisning om, varest ägogräns framgår. För att kunna
tillgodose detta syfte erfordras, att ägogräns utmärkes såväl på ett
tydligt och åskådligt som varaktigt sätt. Man bör utan tvekan och omgång
kunna å marken återfinna ägogränsens sträckning och de märken,
som utsatts för dess angivande. Dessa märken måste därför vara av
visst, säreget slag och sådana, att de ej kunna förblandas med andra
märken. De böra, så långt detta låter sig göra, vara av enhetlig gestaltning
och försedda med visst särmärke, som kan undanröja varje tvekan
om gränsmärkets natur. Ägogränsens utmärkande måste ock ske på ett
varaktigt sätt, så att kostnader för ägogränsens återställande så mycket
som möjligt undvikas.

Av ålder har vid ägogränsers utmärkande tillämpats den principen,
att gränsmärkenas beskaffenhet betingas av ägogränsens vikt. I 12 kap.
1 och 2 §§ jordabalken stadgas sålunda om byarörs beskaffenhet, s. k.
femstenarör och i 52 § skiftesstadgan meddelas föreskrift därom, att i
gränser mellan härader och län böra rör göras så stora, att de kunna
från byarör skiljas. 104 § samma stadga föreskriver, att de vid skifte
mellan ägolotterna utstakade skillnader, skifteslinjerna, skola i ändan av
varje linje och i alla krökningar rörläggas med tjänliga råstenar samt
dem emellan med mindre stenar eller stadiga träpålar, s. k. ledare eller
visare, i inrösningsjorden på kortare inbördes avstånd än i avrösningsjorden.
Sannolikt med stöd av den frihet i fråga om val av gränsmärken,
som i sistnämnda författningsrum blivit inrymd, hava på senare
tider esomoftast använts råstenar av enklare beskaffenhet i röse eller

131

utan kringskolning, varjämte andra markeringssätt förekommit, såsom
järnrör eller dubbar i borrhål, vilka av en eller annan anledning i särskilda
fall ansetts mera lämpliga än tidigare gränsmärken.

Kommissionen håller före, att inga giltiga skid numera förefinnas
att låta ägogränsens vikt vara avgörande för gränsmärkenas beskaffenhet.
Dessas betydelse såsom bevismedel för ägogränsens rätta sträckning måste
givetvis väsentligen förminskas, om förevarande förslag vinner bifall.
Förslaget utgår nämligen därifrån, att ägogränsens inmätning, kartläggning
och utstakning äro de konstitutiva momenten i fråga om ägogränsens
sträckning. Gränsmärkena bliva med hänsyn härtill av allenast
sekundär vikt i sagda hänseende. Det finnes följaktligen ur de synpunkter,
som varit bestämmande för mätningsförordningen, ingen verklig
grund att kräva olika gränsmärken, allteftersom eu ägogräns utgör
skillnad mellan administrativa enheter eller enskilda jordenheter. Praktiskt-ekonomiska
skäl tala ock för införande av ensartat markeringssätt
beträffande samtliga ägo- eller fastighetsgränser, i den mån icke terrängförhållandena
eller de förhanden varande omständigheterna i övrigt betinga
visst markeringssätt. Vad särskilt angår frågan om märken i gräns
för administativa områden, torde hänsyn härtill icke böra tagas i detta
sammanhang.

Det har synts kommissionen vara av synnerlig vikt, att gränsmärken
kunna lätt åtskiljas från andra i förordningen upptagna märken, såsom
triangel, polygon- eller stödpunkter, så ock höjdfixpunkter. Kommissionen
anser därför en särskild beteckning för gränsmärken erforderlig och finner
kvadrat-([j)niärket lämpligt såsom sådant. Detta märke, som ej får
användas för annat ändamål, bör anbringas å varje utsatt råsten eller
omkring varje borrhål med dubb, som ej anbragts i byggnad.

Råsten är det normala gränsmärket, åtminstone å landsbygden.
Förhållandena kunna emellertid vara sådana, att råsten ej alls eller icke
med fördel låter sig använda. I kärr och mossar finnes det sålunda i
regel ej möjlighet att anbringa råsten på sådant sätt, att den ej snarligen
rubbas. Här äro stadiga träpålar av för röta motståndskraftigt
träslag det rätta gränsmärket. Uti samhällen med livlig trafik kunna ej
heller i allmänhet råstenar användas, då de hindra trafiken eller lätteligen
rubbas ur sitt läge. Att anbringa råsten i åker eller äng möter
ock åtskilliga betänkligheter, då sådana esomoftast måste vara till hinders
vid jordens brukande och utsatt för rubbning därvid. För dylika
fall pläga vanligtvis glaserade tegelrör användas, nedsatta under plogdjup.
Gränsmärkena behöva här i regel först senare återfinnas, såsom
i samband med framtida gränsregleringar.

132

I likhet med lantmäteristyrelsen i dess båda förslag har kommissionen
ansett en viss normaltyp av sten eller betong böra uppställas för
ifrågavarande råstenar. Att kräva dess användning under alla förhållanden
har dock synts alltför strängt. Särskilt i avlägsna bygder skulle
en sådan föreskrift visa sig betungande. Då jämväl i övrigt dylika råstenars
anskaffande ofta skulle medföra betydande kostnad och tidsutdräkt,
bar kommissionen ansett sig böra medgiva även stenar av annan
form och storlek, om blott av stenarnas form, nedgrävning, underlag eller
kringskolning deras beskaffenhet av råstenar påtagligt framgår.

44 §.

I 44 § upptagas de allmänna föreskrifterna för ägogränsers utmärkande
genom de i 43 § omförmälda gränsmärken.

Såsom i samband med redogörelsen för 2 kap. 9 § fastighetsbildningslagen
framhållits äro förhållandena understundom sådana, att ett
utmärkande av ägogräns kan underlåtas, såsom då tomtgräns redan förut
är på ett tydligt och varaktigt sätt utmärkt eller då den är överbyggd
eller eljest oåtkomlig. Givetvis gäller detta ej blott i fråga om tomtgränsr
Även å landsbygden kan ett utmärkande av ägogräns ibland
ej vara erforderligt, exempelvis om ägogräns sammanfaller med å marken
befintligt, varaktigt stängsel av sten eller med stranden av sjö
eller vattendrag. Kommissionen håller emellertid före, att en reglering,
om och * i vad mån utmärkande av ägogräns må underlåtas, ej kan ske
i den ordning, som nu är före, varigenom, allenast avses att fastslå normerna
beträffande sättet för ägogränsers utmärkande.

Förslaget har bibehållit den av ålder gällande principen för gränsmärkens
anbringande i ägogräns så till vida, att gränsmärken i regel
ansetts böra utsättas ej blott i ägogränsens ändpunkter utan även i
själva gränslinjen dels såsom utliggare för ändpunkters återfinnande och
angivande av gränslinjens riktning dels ock såsom visare eller ledare till
upplysning om gränslinjens sträckning mellan ändpunkterna.

I paragrafen skiljes mellan ägogräns, som bildar en rät linje, och
krokig ägogräns.

Vad först vidkommer sådan ägogräns, som är rät, har förslaget
gjort skyldigheten att utsätta gränsmärken annorstädes än i ändpunkterna
beroende därav, att avståndet mellan dessa punkter ej understiger
100 meter eller att i samhälle med sammanträngd befolkning eller där
större byggnadsverksamhet är att förvänta gränspunkter ej bestämts genom
siffror i förhållande till finmätt stomnät. I sistnämnda fall måste

133

nämligen koordinatbestämning av ändpunkterna i huvudsak anses tillfyllest,
och i förstnämnda fall annat utmärkande iin i ändpunkterna ej
vara av nöden.

I fråga om utliggare hade 1916 års förslag upptagit föreskrift, att
dylika borde utsättas på avstånd av 5 till 10 meter från ändpunkterna.
Då det synts kommissionen, som om detta avstånd understundom kunde
visa sig alltför snävt avvägt, har i förslaget, jämväl med stöd av 52 §
skiftesstadgan, hemställts, att berörda avstånd måtte bestämmas till högst
25 meter.

Beträffande visare eller ledare har kommissionen ej ansett sig kunna
godtaga den i skiftesstadgan upptagna grundsatsen, att i avseende å inrösningsjord
mindre avstånd mellan dessa gränsmärken bör fastställas än
i fråga om avrösningsjord. Fast hellre håller kommissionen före, att
vissa skäl tala för att i skog och utmark visarna anbringas å tätare inbördes
avstånd än i åker och tomtmark. Sålunda torde i förstnämnda
fall redan terrängens beskaffenhet med därav föranledd svårighet att
återfinna gränsen utgöra fullgiltig anledning härtill.

Då det uppenbarligen är av vikt för vinnande av det med ifrågavarande
gränsmärken avsedda syfte, att desamma anbringas å sådant
avstånd från ändpunkterna och sins emellan, att gränsens sträckning
därav tillförlitligen framgår, har det synts erforderligt fastslå ett visst
maximiavstånd, som ej utan särskilda omständigheter må överskridas.
I likhet med lantmäteristyrelsen i dess förslag av 1916 har kommissionen
funnit detta avstånd i regel böra utgöra 200 meter. Särskilt med
hänsyn till det understundom i utägomark förefintliga behovet av mindre
avstånd mellan visarna än nyss sagts har meddelats föreskrift därom, att
där gränsen går över annan mark än åker och tomtmark, visare må anbringas
på kortare avstånd, om någon sakägare det begär och förrättningsmannen
så prövar lämpligt.

Vad därefter angår ägogräns, som är krokig, utgår förslaget därifrån,
att gränsmärken vid dylik ägogräns skola utsättas, förutom i gränsens
ändpunkter, jämväl i så många punkter i gränslinjen, som erfordras
för bestämmande av gränsens huvudsakliga sträckning. Lantmäteristyrelsen
har i sitt förslag av 1916 (44 § 3 mom.) ifrågasatt, att i hithörande
fall markeringen finge verkställas i rät, eller där så erfordras,
bruten linje på lämpligt avstånd från gränslinjen och att den linje, i
vilken markeringen verkställdes, i allo skulle utmärkas som ägogräns.
Kommissionen har icke velat ansluta sig till den av styrelsen sålunda
uttalade mening, då varje markering annorstädes än i ägogräns enligt
kommissionens förmenande bör undvikas, enär sådan lätteligen verkar

134

förvillande i fråga om uppfattningen av gränsens rätta sträckning och
detta givetvis särskilt skulle bliva förhållandet, om, såsom styrelsen föreslagit,
den linje, vari markering verkställes, i allo utmärkes såsom ägogräns.

I 2 mom. upptagas närmare bestämmelser, under vilka förhållanden
de i 43 § omförmälda gränsmärkena må användas. I samhällen
med större byggnadsverksamhet skulle det uppenbarligen vara synnerligen
opraktiskt och ekonomiskt betungande att med dyrbara gränsmärken
markera sådana punkter i ägogräns, vilkas läge redan förut bestämts genom
koordinater. Det har därför synts kommissionen böra uttalas, att
lindrigare markeringssätt i dylika fall är medgiven. Träpålar under
sådana förhållanden pläga ock användas inom åtskilliga samhällen.

De närmare föreskrifter i övrigt, som ansetts böra meddelas i avseende
å användningen av de gränsmärken, varom förmäles i 43 §, överensstämma
i huvudsak med vad lant.mäteristyrelsen härutinnan föreslagit
år 1916.

Åtskilliga fall kunna förekomma, då ett utmärkande av ägogräns
genom gränsmärken i ändpunkter eller gränslinjen, på sätt i 1 mom.
föreskrives, . ej lämpligen låter sig göra. I 3 mom. finnas vissa dylika
fall upptagna. Under uttrycket »sådant utmärkande eljest på grund av
särskilda förhållanden icke anses böra ifrågakomma», äro att hänföra
exempelvis sådana fall, då ett slikt utmärkande skulle bliva onyttigt
med hänsyn till förestående byggnads- eller jordschaktningsarbeten eller
förestående upptagande av dike,

1916 års förslag hade i fråga härom upptagit följande bestämmelse
i 44 § 2 mom. »Kan gränsmärke icke anbringas i änd- eller brytningspunkt,
eller anses sådant eljest icke böra ifrågakomma, skall detsamma
sättas på lämpligt avstånd därifrån med iakttagande av att ändpunktens
eller brytningspunktens rätta läge i förhållande till den markerade
punkten angives med direkta mått, helst på sådant sätt, att kontroll
erhålles.»

Då kommissionen, såsom här ovan under paragrafen tillförne framhållits,
icke velat ansluta sig till den uppfattningen, att gränsmärken
skulle kunna anbringas annorstädes än i ägogräns, har kommissionen
icke ansett sig kunna upptaga den av styrelsen sålunda föreslagna bestämmelsen,
utan uppställt det uttryckliga kravet, att i förevarande fall
gränsmärke av nu avsedd beskaffenhet skall utsättas å annat ställe i
ägogränsen.

135

45 §.

Då det givetvis måste vara av största vikt, att det utmärkande av
ägogräns, som i förslaget ifrågasättes, icke för vederbörande medför högre
kostnader, än som av åtgärden oundgängligen betingas, har det pynts
kommissionen böra tagas under omprövning, i vad mån redan befintlig
markering må kunna godtagas. Därvid har det förefallit kommissionen, som
om det ej läte sig göra att binda detta godkännande vid det förhållande,
att vissa befintliga gränsmärken nu erkännas för laga skillnad eller att
s. 1c. fasta märken av ålder hållits för dylik skillnad. Ett sådant godkännande
skulle nämligen förutsätta en viss prövning angående vilka
märken med hänsyn till förhanden varande utredning vore att betrakta
såsom laga skillnad, vilken prövning uppenbarligen åtminstone i viss
mån måste bliva av civilrättslig innebörd. Varje föreskrift, som är ägnad
att ingripa på sakrättens område, har emellertid i förevarande sammanhang
ansetts böra sorgfälligt undvikas. För övrigt håller kommissionen
före, att icke under alla förhållanden märken, som nu erkännas såsom
laga skillnad, böra för framtiden godkännas såsom sådana. Sålunda torde
de i Skåne såsom laga skillnad understundom erkända pilträdsvallarna
näppeligen kunna anses motsvara de krav, som skäligen böra uppställas
för godtagande av nu förefintliga gränsmärken.

Då det påtagligen måste vara ett viktigt allmänt intresse att, så långt
görligt är, bevara och bibehålla gränsmärken, som utgöra råskillnad, har
kommissionen funnit sig böra föreslå, att så snart dylika märken alltjämt
äro av beskaffenhet att på ett tillfredsställande sätt tjäna såsom gränsmärken,
eller, om de förfallit, kunna återställas i sådant skick, att de
tillgodose berörda syfte, skola de fortfarande godtagas såsom gränsmärken.

46 §.

I 1 mom. meddelas särskilda föreskrifter för utmärkande av ägogräns
i skogsmark. Därom stadgas för närvarande i 52 och 104 §§ skiftesstadgan,
på sätt här ovan under kapitelrubriken framhållits. Hithörande
bestämmelser innehålla olika förfaringssätt vid rågångars och skifteslinjers
utmärkande. Annan markering än genom rågata medgives allenast
beträffande skifteslinjer och under förutsättning, att utlagda skogsskiften
äro av så inskränkt vidd eller hava det läge och sådan utsträckning, att
skifteslinjernas upphuggning skulle för delägarna medföra skada och förlust.
I dessa fall må skifteslinjerna utmärkas genom utstening och bläckning
å träden.

136

Skiftesstadgekommittén ifrågasatte i sitt förslag av 1911, att rågångarna
i skogsmark skulle upphuggas till erforderlig bredd eller, där
sådant prövades lämpligare, på varaktigt sätt utmärkas å de närmast rågången
växande träden.

Vad kommittén sålunda föreslagit synes föranleda till åtskilliga
erinringar. Ett utmärkande av gränsen allenast genom märkning av träd
i närheten av rågången måste ingiva betänkligheter, då märkena försvinna
vid trädens fällande. Märkningen av träd bör i allmänhet ske i
förening med fällning av träd i gränslinjen eller annan åtgärd, som markerar
var gränsen går fram. Ett verkligt varaktigt markerande å träden
lärer näppeligen kunna ifrågakomma.

Lantmäteristyrelsens förslag av 1916 upptog den bestämmelsen, att
ägogräns i skogbeväxt mark skulle utmärkas, förutom på sätt som gällde
för annan mark, genom upphuggning av rågata till 1 å 2 meters bredd
eller, där sakägare hellre önskade sådant, genom fällning endast av träd,
som stode i gränslinjen, samt anbringande å intill densamma stående
träd på 30—50 meters avstånd av tvänne ringar av vit oljefärg omkring

1,5 meter från roten, dock att i stället för målade ringar finge användas
med enahanda färg målade råbrickor av plåt, som anbringades på vitmålade
pålar å visst inbördes avstånd.

Kommissionen har i huvudsak anslutit sig till detta styrelsens förslag.
Det har sålunda synts kommissionen i regel böra överlämnas åt
sakägare att välja mellan angivna sätt för utmärkande av ägogräns i
skogsmark, och att frågan härom ej bör göras beroende av förrättningsmannens
prövning, på sätt skiftesstadgekommittén ifrågasatt. Uppenbart
är emellertid, att om rågatas upphuggande skulle medföra skada eller förlust
för sakägarna, detta markeringssätt skall undvikas. Förslaget avser
följaktligen icke att åstadkomma någon rubbning i vad skiftesstadgan
härutinnan innehåller. Det är dock enligt kommissionens mening ej ägogräns
i all skogbevuxen mark, som bör utmärkas på föreslaget sätt, utan
allenast i egentlig skogsmark. Från föreskriften har förty undantag^
park, plantering, tomt eller dylikt trädbevuxet område.

Det måste emellertid enligt kommissionens förmenande medföra
vissa betänkligheter att utan någon som helst restriktion stadga fällning
av träd i gränslinjen. Understundom kan nämligen gränsen komma att
framgå genom bestånd av särskilt värdefulla träd. Det har därför befunnits
nödigt medgiva undantag från stadgandet för dylika fall.

Den av lantmäteristyrelsen föreslagna bestämmelsen angående vitmålning
av angränsande träd har ansetts böra ersättas med en föreskrift
angående märkning av träden med röd färg på närmare omförmält sätt.

137

För utmärkande av rågångar genom skogsmark liar sedan länge merendels
använts röd färg å kantträden. Åtskilliga skäl synas ock tala för
användande av denna färg, såsom att densamma är relativt billig, varaktig,
mindre svåråtkomlig och lätt att skönja.

Det har icke synts kommissionen erforderligt att upptaga någon
alternativ bestämmelse om råbrickors anbringande å pålar. Detta markeringssätt
skulle för övrigt ställa sig mycket dyrbart, särskilt med hänsyn
till pålarnas anskaffande. Ej heller har rätten till gränsens utmärkande
genom bläckning ansetts böra bibehållas, då ett sådant markeringssätt
visat sig skadligt för träden.

Beträffande ägogräns''i vatten upptog skiftesstadgekommittén, såsom
förut nämnts, i sitt förslag den allmänna bestämmelsen, att råskillnad i
vatten skulle utmärkas genom att å den vattentäckta grunden, å stränderna
eller å holmar och skär anbringades erforderligt antal råmärken,
med angivande i protokollet av deras avstånd och syftning i förhållande
till rågången.

Lantinäteristyrelsen hemställde i sitt förslag av 1916 att, om hinder
mötte för utmärkande av ägogräns i vatten på något av de sätt, som
i förslaget upptoges, skulle sådana märken, som däri omförmäldes, anbringas
på sätt, som funnes mest ändamålsenligt för gränsens bestämmande.

Såsom skiftesstadgekommittén synes hava förutsatt, skulle det uppenbarligen
vara synnerligen önskvärt, om detaljerade föreskrifter i förevarande
förslag kunnat meddelas angående sättet för utmärkande av
ägogräns i vatten. Vid närmare övervägande av frågan har kommissionen
emellertid kommit till den uppfattningen, att så icke låter sig göra.
Några allmängiltiga normer för dylikt utmärkande kunna nämligen enligt
kommissionens förmenande ej uppställas. Vissa vattenområden äro
ju av den omfattning eller beskaffenhet, att markering av rågångar i
desamma antingen ej kan ifrågakomma eller ock skulle medföra sådana
kostnader eller andra olägenheter, att tanken därpå måste uppgivas. Jämväl
i övrigt äro vattenområden av den skiftande natur och storlek, att
för samtliga dessa områden gemensamma föreskrifter i förevarande hänseende
ej kunna meddelas.

Lika med lantmäteristyrelsen håller kommissionen på grund härav
före att, därest hinder möter för utmärkande av ägogräns i vatten, på
sätt för markering av ägogräns i allmänhet är stadgat, det måste överlämnas
åt vederbörande förrättningsmans prövning, huru med hänsyn
till omständigheterna i det särskilda fallet dylik ägogräns må utmärkas.

Lantmäteristyrelsen avser med sitt förslag att begränsa förrättnings 18—186007 -

138

mannens handlingsfrihet så till vida, att vid ägogränsens markering endast
de i förslaget upptagna särskilda gränsmärken få användas, men
synes styrelsen å andra sidan medgiva, att samma märken må anbringas
annorstädes än i ägogräns. Kommissionen kan icke dela denna ‘uppfattning.
Någon giltig anledning att för utmärkande av ägogräns i hithörande
fall ej medgiva andra märken än gränsmärken föreligger ej enligt
kommissionens förmenande. Eu sådan begränsning i fråga om markeringen
synes ej heller väl överensstämma med syftet att åstadkomma
ett efter förhållandena i det särskilda fallet lämpat markeringssätt. Härtill
kommer, att gränsmärken åtminstone enligt kommissionens mening
ej må anbringas annorstädes än i ägogräns. ''

Det föreliggande förslaget utgår från den uppfattningen, att särskilda
märken skola för vissa bestämda ändamål användas, utmärkta på
sådant sätt, att de lätteligen kunna åtskiljas från andra märken, som
förslaget upptager. Av sådan grund har kvadratmärket upptagits för
angivande av märken i ägogräns. Skulle nu dylika märken få anbringas
annorstädes än i ägogräns, skulle detta kunna medföra förvirring och
vanföreställning angående gränsens rätta läge, vilket, när fråga är om
de svårutredda ägogränserna i vatten, måste anses särskilt betänkligt. I
förslaget har förty upptagits uttryckligt förbud för sådana märkens utsättande
annat än i ägogräns. En given konsekvens härav är den, att
jämväl^ andra märken, som enligt förslaget skola anbringas för särskilda
ändamål, och med hänsyn härtill fått en viss särprägel, såsom triangel-,
polygon- eller stödpunkter, icke heller må användas för utmärkande av
ägogräns i förevarande fall.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att för utmärkande av ägogräns
i vatten må tillgripas de hjälpmedel, som i varje särskilt fall stå
till buds och prövas tjänliga, såsom anbringande av vissa signaler och
märken å land, vilka kunna angiva riktningen i vattnet.

Gränspunkternas betydelse ur äganderättssynpunkt har ansetts böra
föranleda, att den därför stadgade markering må förstärkas genom s. k.
försäkringsmarkeringar. Förslaget upptar förty föreskrift att, där så befinnes
lämpligen kunna ske, dylika markeringar må anbringas till det
antal, som för ändamålet erfordras. Från dessa i murar eller andra
fasta föremål anbragta märken eller dubbar angives avståndet i uppmätta
längder till ägogränsen i fråga. Det har befunnits nödigt uttryckligen
stadga, att till försäkringsmarkeringar ej må användas sådana märken,
som enligt förordningen i övrigt beteckna fixpunkter eller gränsmärken,
som i 43 § omförmälas.

139

47 §.

Förslaget skiljer mellan vid mätningen befintliga ägogränser, vilka
såsom sådana skola bibehållas, samt ägogränser, vilkas läge ej blivit vid
mätningen bestämt. Beträffande förstnämnda kategori meddelas föreskrifter
angående inmätning i samband med de allmänna bestämmelserna
i 24 och 31 §§ i fråga om detalj mätningens utförande vid finmätning
och vanlig mätning. Angående säkerställande av ägogränser, som äro
hänförliga under sistnämnda kategori, stadgas i förevarande paragraf. Ett
sådant säkerställande kan enligt paragrafen ske genom att erforderligt
antal punkter i gränsen, enkannerligen dess änd- och brytningspunkter,
angivas genom koordinater i förhanden varande koordinatsystem eller å
marken eller kartan tagna mått'' i förhållande till de triangel-, polygoneller
stödpunkter, som erfordrats för stomnätets fixerande, eller till nya
sådana punkter, vilka för nu angivna ändamål utlagts och inmätts i anslutning
till sagda nät. Då ett sådant säkerställande, som här föreslagits,
understundom, särskilt i städer och stadsliknande samhällen, icke kan
anses erforderligt, har det synts skäligt medgiva jämväl annat säkerställande,
som innefattar samma tillförlitlighet.

Ägogränsernas angivande genom direkta mått i förhållande till berörda
nät skärper väsentligen noggrannheten i deras fastställande och
möjliggör, att en ägogräns kan, då sådant erfordras, med nöjaktig säkerhet
bestämmas. Gränspunkternas markering kan nämligen icke i och för sig
anses tillräckligt betryggande för ägogränsens säkerställande, ty de utsatta
markeringarna kunna skadas, rubbas eller av en eller annan orsak försvinna.
Genom ett dylikt säkerställande skulle den hittillsvarande ringa säkerheten
i avseende å bestämmandet av ägogräns, som förefinnes däri, att
densamma enbart framställts i grafisk bild, till stor del övervinnas.

För vissa fall medgiver förslaget emellertid ägogränsens säkerställande
uteslutande genom dylik grafisk bild. Sålunda må ägogräns, som
följer stranden av sjö eller vattendrag, fortfarande inmätas och bestämmas
på sagda sätt. Detta medgivande har ansetts berättigat med hänsyn
därtill, att en inmätning av sådan gräns med direkta mått på grund av
gränsens beskaffenhet måste medföra högre kostnader än eljest. Med
nämnda fall har enligt paragrafen jämställts sådana, då »anledning därtill
eljest förekommer». Härunder äro bland andra att hänföra de fall,
då en ägogräns icke kan åtkommas, exempelvis när den följer ett brant
bergstup eller dylikt.

Det är uppenbart, att de mått, som uppkomma vid sådant säkerställande,
som i 1 mom. avses, böra till framtida efterrättelse bevaras.

140

För detta ändamål stadgas i paragrafen, att samma mått skola, allt efter
som finmätning eller vanlig mätning förekommer, antecknas å karta eller
mätskiss i enlighet med vad i 24 § 3 mom. eller 38 § 3 mom. föreskrives.
Där så befinnes tjänligare, få emellertid måtten antecknas i särskild
handling, vilken torde böra bevaras jämte konceptkartan och åtfölja
densamma vid redovisningen, när sådan åtgärd är stadgad.

Den i paragrafen påkrävda fullständiga och noggranna beskrivning
över ägogränsen och de utsatta gränsmärkena erfordras för att i fall av
framtida ovisshet om ägogränsens sträckning bidraga till gränsens återställande
i dess rätta läge. Den bör innehålla en redogörelse angående
förekommande gränsmärkens namn och nummer, deras beskaffenhet, markeringssätt
och läge.

I vissa fall stadgas härom i lag eller författning. Sålunda utgå
52 och 104 §§ skiftesstadgan samt 17 § i lagen om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring från att särskild handling, innefattande
rågångs- och rösebeskrivning, skall upprättas. 2 kap. 8 § i lagen om
fastighetsbildning i stad föreskriver, att vid tomtmätning beskrivning över
gränsmärkenas beskaffenhet skall tecknas å kartan, medan 5 kap. 12 §
samma lag stadgar, att vid avstyckning fullständig och noggrann beskrivning
över gränsen och utsatta gränsmärken tecknas å kartan eller
införes i särskild handling, allteftersom i varje fall prövas lämpligt. I
de fall, då uttrycklig föreskrift härutinnan ej meddelats, skall enligt förslaget
tillämpas enahanda tillvägagångssätt, som i sistnämnda lagrum
stadgats.

Den i paragrafen uppställda felgräns avser att fastslå att beträffande
de numeriska mätningsåtgärder, som i vissa fall ingå i det säkerställande,
varom här är fråga, de noggrannhetskrav, som kommit till uttryck
vid sådana mätningar, som omförmälas i 24 § 4 mom. första stycket
och 31 § 3 mom., skola vinna motsvarande tillämpning.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser.

48 §.

Denna paragraf upptar bestämmelser angående redskap vid längdmätning.
Därom stadgas för närvarande dels i förordningen om mått
och vikt den 9 oktober 1885, dels ock i gällande lantmäteriinstruktion,
på sätt i den allmänna motiveringen närmare angivits.

141

Förordningen om mått och vikt avser i huvudsak eu officiell prövning
genom mynt- och justerings verket eller dess organ av mätningsoch
andra redskap, som användas för handelsverksamhet. Denna förordning
innehåller emellertid jämväl särskilda föreskrifter beträffande
mått vid lantmäteriförrättniugar.

Av förordningens bestämmelser må här erinras om följande. I
fråga om justering (5 £), varmed avses undersökning, godkännande och
stämpling av redskap för mätning och vägning, skiljes mellan justering
av så kallade precisionsmått eller mått, med avseende å vilka en större
noggrannhet beträffande avvikelser är föreskriven, och allmänna mätnings-
och vägningsredskap. Förstnämnda mått skola justeras av myntoch
justerings verket eller den justerare, som av detta ämbetsverk erhållit
sådant uppdrag, medan mått av sistnämnda natur justeras av därtill
lagligen förordnad justerare.

De längdmått, som kunna bliva föremål för justering, äro mätstockar
och mätskalor samt mätkedjor och mätband. (8 §.)

Mätstockar och mätskalor må, när sådant begäres och så vitt redskapet
uppfyller de villkor, som av chefen för mynt- och justeringsverket
bestämmas, justeras såsom precisionsmått. Lantmäteriskalor räknas
till precisionsmått. (10 £.)

Mätband skall vara förfärdigat av stål och hava en längd av 100,
50, 30, 25, 20, 10, 5, 2 eller 1 meter (12 $).

I förordningen upptagas vidare detaljerade föreskrifter (33, 34 §§)
om den avvikelse från det rätta, som vid justering eller därefter för bruk
är medgiven med avseende å olika mått, ävensom bestämmelse (54 §),
att för lantmäteriförrättningar det metriska längd- och ytmåttet skall
användas.

Beträffande skyldigheten för lantmätare att svara för riktigheten
av de vid arbetena använda redskap stadgades i 1864 års lantmäteriinstruktion
(25 §, 2 mom.), att lantmätare skulle själv förskaffa sig nödiga
mätnings- och andra instrument, varibland lantmäteri- kedjor och
-skalor, som blivit behörigen justerade, och vore i allmänhet skyldig att
för riktigheten av sina instrument själv ansvara, vadan han borde ofta
undersöka lantmäterikedjorna och dem, där så tarvades, till rätta längden
återställa.

I 51 §, 2 mom. av gällande instruktion återfinnes, på sätt i den
allmänna motiveringen anförts, stadgande, att lantmätare skall, därest
icke annorlunda förordnas, själv skaffa sig nödiga instrument och annan
redskap samt är skyldig att själv ansvara för riktigheten av sina instrument
och annan redskap.

142

I 54 §, 2 mom. av samma instruktion stadgas, att för längdmätning
icke må begagnas annat redskap än mätband av stål eller därmed
fullt jämngott mätningsredskap. I fråga om lantmätares mätband
skall gälla, att detsamma må innehålla 20, 25, 50 eller 100 meter. Ej
allenast mätskala utan även mätband, som av lantmätare användas, skola
betraktas såsom precisionsmått och, innan de få användas, vara i vederbörlig
ordning justerade såsom sådana, därest lantmäteristyrelsen icke
för särskilt fall annorlunda föreskriver.

Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, har kommissionen
funnit ändamålsenligt överflytta sistnämnda föreskrifter från lantmäteriinstruktionen
till mätningsförordningen.

Enligt nu gällande bestämmelser kunna således redskap för mätningsarbeten
kontrolleras endast genom justering i enlighet med föreskrifterna
i förordningen om mått och vikt. På sätt därav framgår,
kunna endast vissa redskap, om de uppfylla särskilda villkor, bliva föremål
för justering. Berörda stadganden äro emellertid icke tillräckliga
för att giva dem, som utföra arbeten enligt de föreskrifter, vilka innefattas
i föreliggande förslag, tillräckligt noggrann kännedom om vissa
redskap, som komma till användning vid nämnda arbeten. Utom justering
erfordras nämligen i åtskilliga fall längdbestämning av redskap.
Dessa åtgärder skiljas sålunda från varandra, att justering av ett redskap
enligt förordningen om mått och vikt innebär en undersökning och
ett vitsordande, att samma redskap är riktigt inom de i förordningen
upptagna felgränserna, under det att längdbestämning av detsamma avser
att angiva dess verkliga längd eller avvikelsen från det rätta. Ett
längdbestämt redskap kan följaktligen avvika mera än sagda felgränser
utstaka, men denna avvikelse är känd och angiven i protokoll över längdbestämningen.

i sitt förslag till mätningsförordning av 1916 upptar lantmäteristyrelsen
bestämmelse, att den, som verkställer arbeten, vilka i förslaget
avses, skall vara försedd med tvänne kontrollredskap eller ett kontrollband
om 20 meter samt en kontrollstång om en meter. Förslaget förutsätter
i övrigt, att redskap, varom är fråga, undantagas från bestämmelserna
om justering i förordningen om mått och vikt, samt att det skall åligga
mynt- och justeringsverket att ombesörja justering och längdbestämning
av ovanberörda kontrollredskap ävensom av lantmäteriskalor och invarsträngar
för basmätning i och för numerisk stommätning.

Lantmäteristyrelsen har funnit lämpligt upprätta särskilt förslag
till förordning angående justering och längdbestämning av redskap och
instrument för lantmäteriarbeten. Styrelsen ifrågasätter, huruvida icke i

143

händelse av förslagets antagande den ändring bör vidtagas i 10 § i förordningen
om mått och vikt, att punkten 2, vari loreskrives, att lantmäteriskalor
räknas till precisionsmått, uteslutes.

Kommissionen har i väsentliga delar anslutit sig till lantinäteristyrelsens
uppfattning. Det har emellertid synts kommissionen, som om
ingen rubbning lämpligen i detta sammanhang borde företagas i förordningen
om mått och vikt. Att vid sidan av denna författning införa
särskild förordning, upptagande bestämmelser om justering av redskap
vid lantmäteriarbeten, har ansetts kunna verka vilseledande. Kommissionen
har därför, med bibehållande i förordningen om mått och vikt av
de föreskrifter, som beröra ifrågavarande ämne, och upptagande i den
särskilda förordningen av allenast föreskrifter angående längdbestämning
vid lantmäteriarbeten, i förevarande paragraf intagit de bestämmelser,
som befunnits erforderliga i avseende å redskap vid arbeten, vilka omförmälas
i förslaget.

I äldre tider och ända till slutet av 1800-talet var lantmäterikedjan
det allmänt använda redskapet för längdmätningar. Nutidens krav
på noggrannhet kunde emellertid endast med svårighet tillgodoses med
användning av detta redskap. Dels var kedjan för tung, vilket verkade
särdeles menligt i kuperad terräng, och dels blev den vid användningoriktig.
Man övergick därför alltmera till längdmätning med mätband
av stål, varigenom nämnda olägenheter i huvudsak kunde undvikas, och
i nyssnämnda 54 § av 1909 års lantmäteriinstruktion föreskrives, att-för
längdmätning endast må begagnas mätband av stål eller därmed fullt
jämngott mätningsredskap.

De moderna längdmätningsredskapen framställas numera i form av
såväl band som strängar. Mätning med strängar möjliggör ännu större
noggi-annhet än mätning med band, men är av praktiska skäl användbar
endast för vissa speciella fall. Redskap av invar har i motsats till redskap
av stål den stora fördelen att bibehålla praktiskt taget samma längd
vid olika temperatur, men det höga priset därå förhindrar ett mera allmänt
begagnande av invar.

I motiven till 19 § angivas de skäl, som föranlett kommissionen
att för längdmätningar i allmänhet endast vilja tillåta användning av
band eller strängar. Emellertid kunna vid detalj mätning förhållandena
ofta vara sådana, att mätningens utförande uteslutande med band eller
strängar blir mindre ändamålsenligt, varför kommissionen ansett, att även
andra jämngoda mätningsredskap därvid böra tillåtas.

Lantmäteristyrelsen upptar i sitt förslag bestämmelser angående
längder å band, som vid här avsedda mätningar må användas. Kom -

144

missionen har icke funnit frågan härom vara av den betydenhet, att föreskrift
härutinnan ansetts hava sin plats i förevarande förslag, utan håller
kommissionen före, att dylik föreskrift bör meddelas i styrelsens verkställighetsföreskrifter
eller intagas i reviderad lantmäteriinstruktion.

Ett av grundvillkoren för att utförda mätningar skola kunna bliva
så noggranna som möjligt och i varje fall fylla de fordringar, som uppställas,
är givetvis, att använda redskap med erforderlig noggrannhet
hålla de mått, som de angiva. Detta gäller i särskilt hög grad om längdmätningsredskapen.
Kommissionen har därför ansett nödvändigt att, på
samma sätt som skett i lantmäteristyrelsens förslag 1916, föreskriva, att
var och en som verkställer sådana mätningar, som förordningen avser,
alltid skall hava möjlighet att kontrollera längden av de längdmätningsredskap,
som användas vid arbeten å fältet, genom tillgång till ett kontrollband.
För att kunna nedbringa anskaffnings- och längdbestämningskostnader
har det ansetts lämpligt föreskriva, att bandet skall vara av en
viss, genom lantmäteristyrelsen fastställd modell samt hava en bestämd
längd. Denna har av flera skäl satts till 20 meter. Dels äro mätband
av denna längd mycket vanliga, och dels torde för kontrollbandets användning
en sådan längd vara väl avvägd. Därjämte torde längdbestämningsarbetet
underlättas genom att välja denna längd. Närmare
föreskrifter om längdbestämningen återfinnas i förordningen angående
längdbestämning i vissa fall av redskap för mätningsarbeten.

För vissa arbeten, som mätningsförordningen avser, torde förrättningsman
kunna få behov av även ett mindre redskap för kontroll av
längder, en kontrollstång om en meters längd. Sådan kontrollstång torde
få användning vid karteringsarbeten av åtskilliga slag, för undersökning
av längden å stänger, som användas vid finavvägning in. m. Med hänsyn
till de ej obetydliga kostnaderna för anskaffning av sådan kontrollstäng
och till att dess användning är nödvändig endast i vissa speciella
fall, har kommissionen icke velat föreskriva, att dylikt redskap alltid skall
finnas tillgängligt för dem, som verkställa arbeten, som i förordningen
avses. Att kontrollstången skall vara utförd enligt av lantmäteristyrelsen
fastställd modell, är av vikt dels ur kostnadssynpunkt med hänsyn
till anskaffning och längdbestämning, dels ur den synpunkten, att den
därigenom bör bliva sådan, att den jämlikt förordningen om mått och
vikt kan justeras som precisionsmått.

Föreskriften att kontrollstången alltid skall vara justerad som precisionsmått
innebär ett minimikrav på dess noggrannhet. För användning
vid arbeten, där stor noggrannhet kräves, torde längdbestämning vara
nödvändig.

145

För att föronämnda kontrollredskap alltid skola kunna vara tillförlitliga,
har det ansetts nödvändigt föreskriva, att de icke må användas
vid arbete å fältet. Detta innebär givetvis icke, att ej kontrollundersökning
av mätningsredskap må verkställas därstädes.

Då uttrycket lantmäteriskala i 10 § i förordningen om mått och
vikt torde avse endast visst slag av de mätskalor, som användas vid arbeten
enligt mätningsförordningen, har kommissionen funnit nödvändigt
föreskriva, att nämnda bestämmelse skall gälla för alla mätskalor.

Av ålder har lantmätare varit och är fortfarande själv ansvarig för
riktigheten av de instrument och redskap, som han använder. Bestämmelsen,
som är av stor betydelse, har bibehållits, enär vid de arbeten,
som mätningsförordningen avser, användas en mängd instrument och
redskap, som äro av den beskaffenhet, att de icke kunna justeras enligt
bestämmelserna i förordningen om mått och vikt.

För det fall att mätband och mätsträngar användas på sådant sätt,
att deras angivna längd anses såsom riktig, är det uppenbarligen nödvändigt,
att en lämpligt avvägd bestämmelse finnes om högsta tillåtna
avvikelse från det rätta, som må förefinnas hos bandet eller strängen
vid jämförelse med kontrollband. Sådan bestämmelse är däremot icke
erforderlig i det fall, att längdbestämningskorrektion skall anbringas, enär
man därvid räknar med bandets eller strängens verkliga längd, utrönt
genom undersökning med kontrollband. Felgränsen är visserligen strängare
än motsvarande bestämmelser i förordningen om mått och vikt
(33, 34 §£), men har avvägts med hänsyn till övriga i mätningsförordningen
upptagna felgränser.

49 §.

Gällande lantmäteriinstruktion innehåller i 37 och 59 §§ vissa föreskrifter
angående kartors och handlingars förvaring, men utgår i övrigt
därifrån, att närmare bestämmelser härom meddelas av lantmäteristyrelsen.
Beträffande redovisning av lantmäteriförrättninger och publik
renovation därav i vissa fall stadgas i 48—50 §§ i samma instruktion.

Lagen om fastighetsbildning i stad innehåller åtskilliga stadganden,
som beröra ifrågavarande ämne. Sålunda stadgas i 2 kap. 14 och 15
att konceptakt rörande tomtmätning i stad eller samhälle å landet, varest
finnes tomtindelning såsom i stad, skall förvaras under byggnadsnämndens
vård, men att i fråga om tomtmätning inom område, som avses i
1 kap. 42 och 43 samma lag, konceptakt rörande dylik förrättning
skall redovisas till lantmäterikontoret i länet. Likaledes föreskrives i 5

19—185007

146

kap. 19 § omförinälda lag, att konceptakt rörande avstyckning skall förvaras
under byggnadsnämnds vård. I fråga om sådana förrättningar,
som omförmälas i 6 kap. av meranämnda lag, stadgas, att ett exemplar
av akt rörande dylik förrättning skall av förrättningsmannen kostnadsfritt
överlämnas till byggnadsnämnden att förvaras under dess vård. I
45 § av nådiga förordningen med närmare föreskrifter om fastighetsregister
för stad bestämmes, att fastighetsregister med tillhörande kartor
och handlingar samt alla för registerkartans upprättande tillkomna handlingar
skola förvaras i brandfri lokal. Det åligger registerföraren att enligt
formulär, som fastställes av magistraten, föra förteckning över såväl
nu nämnda kartor och handlingar som de andra kartor och handlingar,
vilka av staden ställas under hans vård.

I 4 § av nådiga kungörelsen den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter
angående mätningsväsendet inom rikets städer och sådana samhällen
å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas, stadgas att, där ej Konungen på särskild framställning
annorlunda förordnar, kartor och handlingar rörande stadsplan, tomtindelning,
tomtmätning, avstyckning och arealavmätning så ock kartor
och handlingar rörande andra mätningsförrättningar, som angå ägogränser,
skola på stadens bekostnad förvaras uti brandfri lokal eller, om
tillgång till sådan lokal saknas, kopior och avskrifter av dessa kartor
och handlingar överlämnas till lantmäterikontoret i länet, dock ej där
exemplar av desamma därstädes finnas eller till följd av meddelade bestämmelser
skola av förrättningsmannen dit redovisas.

Lantmäteristyrelsen hade i sitt förslag av 1913 upptagit omfattande
bestämmelser angående vård av kartor och handlingar till sådana arbeten,
som i förslaget avsågos. 1916 års förslag stadgade, att däri omförmälda
kartor, planer, beskrivningar, mätskisser, protokoll och beräkningshandlingar,
så ock koordinatförteckningar, höjdförteckningar och
längder över arealuträkning skulle såsom koncepthandlingar förvaras på
betryggande sätt, och att kladdar av tillfällig natur icke finge förstöras
tidigare än ett år efter förrättningens avslutande.

Frågan om hithörande handlingars eller kartors vård och förvaring
är enligt kommissionens uppfattning allenast, för så vitt den avser samma
kartors och handlingars förvaring i betryggande lokal, av den vikt och
beskaffenhet, att bestämmelse därom må ifrågasättas i förevarande förordning.
Tillhöra dessa handlingar och kartor sådana förrättningar, som
enligt gällande stadganden skola redovisas till lantmäterikontoren i länen,
lära uppenbarligen särskilda föreskrifter härutinnan ej vara erforderliga.
Röra dylika kartor och handlingar arbeten i stad eller samhälle, som ej

147

kunna under nyss sagda kategori hänföras, synas de i nådiga kungörelsen
den 16 augusti 1918 meddelade föreskrifter vara sådana, att därunder
åtminstone i huvudsak inbegripas de i 1916 års förslag avsedda kartor,
planer, skisser, handlingar, förteckningar och längder. Kommissionen,
som haft under övervägande, huruvida icke speciella föreskrifter borde
meddelas om förvaring på betryggande sätt av de till triangelmätning
hörande kartor och handlingar, som av byggnadsnämnd omhänderhavas,
har med hänsyn till innehållet i nyssnämnda kungörelse icke funnit erforderligt
upptaga stadgande i berörda hänseende.

De föreskrifter i avseende å vård och förvaring av handlingar och
kartor, som härutöver kunna anses av nöden, äro påtagligen varken av
den beskaffenhet eller betydelse, att desamma hava sin plats i förevarande
förordning.

Denna avser givetvis ej heller att rubba de normer i fråga om
redovisning av akter rörande förrättningar, varom, på sätt ovan anförts,
i lag eller författning särskilda föreskrifter redan meddelats. Det gäller,
allenast att i detta sammanhang pröva, huruvida den reglering, som här
föreslås, betingar ytterligare bestämmelser i avseende å redovisning.

Lantmäteristyrelsens förslag av 1916 (49 § 2 mom.) upptog det
stadgande, att om numerisk stommätning ägt rum, skulle, där förrättningen
icke på grund av eljest meddelade föreskrifter skulle redovisas
till lantmäteristyrelsen eller lantmäterikontoret i länet, ett exemplar av
den över triangelnätet upprättade kartan så ock av beskrivning och
koordinatförteckning över triangelpunkterna insändas till lantmäteristyrelsen
inom ett år efter förrättningens avslutande.

Lika med lantmäteristyrelsen håller kommissionen före, att redovisning
i hithörande fall bör äga rum. Ingår triangelmätning i annan
förrättning, som enligt gällande bestämmelser skall redovisas, kan självfallet
någon särskild redovisning av konceptakten rörande triangelmätningen
ej stadgas. För fall, då så ej är förhållandet, har någon speciell
föreskrift angående redovisning av. akter beträffande triangelmätning ej
ansetts av nöden, då vad nådiga kungörelsen den 16 augusti 1918 innehåller
om arealavmätningar synes vara härå tillämpligt.

Huvudsyftet med den redovisning, som nu ifrågasatts, har emellertid
varit att hos lantmäteristyrelsen hava samlade uppgifter angående
inom riket verkställda triangelmätningar, vilket särskilt med hänsyn till
styrelsens överinseende över dylika mätningar måste anses vara av synnerlig
vikt. För sådant ändamål har kommissionen upptagit en med
ovanberörda förslag överensstämmande föreskrift om insändande till lånt -

148

mäteristyrelsen av kopia av den över triangelnät upprättade karta så ock
av beskrivning och koordinatförteckning över triangelpunkterna.

50 §.

Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, utgår ifrågavarande
förslag därifrån, att den närmare tillsynen över den föreslagna
förordningens tillämpning i mätningstekniskt hänseende skall, så framt
ej i lag eller författning är eller varder annorlunda stadgat, i samhälle,
inom vilket eller för vars räkning i förordningen avsett arbete utförts,
tillkomma byggnadsnämnd, där sådan nämnd finnes. Inom område, där
byggnadsnämnd ej finnes, tillhör enligt förslaget den närmare tillsynen
vederbörande förstelantmätare. Såsom ett exempel på undantag från
här föreslagna bestämmelser må erinras om föreskriften i 7 kap. 14 §
i lagen om fastighetsbildning i stad, enligt vilken den närmare tillsynen
å fastighetsregistrets uppläggande, däribland arbetet med registerkartas
upprättande, för varje stad åligger dess magistrat.

Överinseendet över tillämpningen av ifrågasatta förordningen utövas
enligt förslaget, där ej i lag eller författning är eller varder annorlunda
föreskrivet, av lantmäteristyrelsen. Med sålunda antydda undantag
avses exempelvis 7 kap. 14 § i lagen om fastighetsbildning i stad,
som stadgar, att övervakandet av arbetet med registerkartans upprättande
tillhör fastighetsregisterkommissionen.

Det överinseende, som här ifrågasättes, rörer följaktligen allenast
frågan om tillämpningen av, nu föreslagna förordningen eller den speciellt
mätningstekniska reglering, som erfordras vid sidan av den allmänna
legala eller administrativa normeringen å förevarande område.
Ifrågavarande överinseende utgör sålunda ett komplement till de allmänna
föreskrifter härutinnan, som redan förefinnas i huvudsak i gällande
lantmäteriinstruktion och nådiga kungörelsen den l(j augusti 1918
med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet inom rikets städer m. m.
Då sistnämnda kungörelse tillkommit med anledning av lagen om fastighetsbildning
i stad jämte därmed sammanhängande lagar och andra
författningar, har med densamma väsentligen åsyftats en tillsyn, att
berörda författningars formella föreskrifter i hithörande delar vinna
efterföljd.

Nu föreslagna överinseende måste innebära eu strävan att söka
åstadkomma ordning och reda samt, så långt sig göra låter, system och
enhetlighet i de av förslaget angivna hänseenden. För att åvägabringa
största möjliga likformighet i den ifrågasatta förordningens tillämpning

14i>

har lantmäteristyrelsen medgivits rätt att utfärda de allmänna verkställighetsföreskrifter,
som med liiinsyn till förordningens innehåll befinnas erforderliga.
Det har dock synts nödigt att härvid stadga, att detta bemyndigande
endast innebär rätt att meddela sådana föreskrifter, som
överensstämma med grunderna i förevarande förslag. Skulle däremot
föreskrifter befinnas erforderliga, som innefatta ändring i nämnda förslag
eller beröra ämnen, vilka ej varit föremål för upptagande i detsamma,
men som kräva reglering, måste frågan härom uppenbarligen ankomma å
Kungl. Maj:ts prövning.

Såväl lantmäteriinstruktionen som kungörelsen av augusti 1918 har
åt lantmäteristyrelsen inrymt befogenhet att jämväl meddela de tillämplighetsföreskrifter
för särskilda fall, som för vinnande av fullständighet
och likformighet vid hit hörande arbetens utförande av styrelsen anses
av nöden. Då en dylik föreskrift å förevarande område enligt kommissionens
förmenande icke kan anses väl överensstämma med den kommunala
självbestämningsrätt, som förslaget velat hävda, har kommissionen ej
funnit sig kunna åt styrelsen inrymma eu sådan befogenhet.

Förslaget har emellertid ytterligare begränsat den styrelsen medgivna
rätt att meddela för förslagets verkställighet erforderliga föreskrifter.
Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, har utvecklingen
å mätningsväsendets område särskilt inom de större städerna varit
sådan, att nämnda samhällen i vissa avseenden intaga en särställning i
mätningstekniskt och mätningsorganisatoriskt hänseende. Tillbörlig hänsyn
såväl härtill som till städernas självbestämningsrätt har synts böra
föranleda befogenhet för de större städerna att i någon mån få reglera
vissa delar av mätningsväsendet inom desamma. Förty har i det föreliggande
förslaget meddelats föreskrift därom, att i avseende å sådana
delar av mätningsväsendet, som icke reglerats genom den ifrågasatta förordningen,
utan avsetts bliva föremål för reglering i lantmäteristyrelsens
allmänna verkställighetsföreskrifter, Konungen må på därom gjord framställning
i fråga om visst samhälle utfärda särskilda bestämmelser. Det
synes kommissionen, som om genom en dylik eftergift åt de större städerna
med deras i regel välordnade förhållanden å mätningsväsendets
område någon rubbning i den med förslaget avsedda enhetlighet i rikets
mätningsförhållanden ej skulle behöva äventyras, då Kungl. Maj:t för bifall
till samhälles framställning i nu ifrågasatta hänseende uppenbarligen
måste kräva, att de för samhället sålunda föreslagna särskilda bestämmelser
i huvudsak överensstämma med lantmäteristyrelsens allmänna
föreskrifter. ■

Från styrelsens befogenhet att utfärda allmänna verkställighetsföre -

150

skrifter har förslaget vidare undantagit sådana fall, då för behandling
av viss fråga, som rörer i förslaget avsett ämne, i lag eller författning
meddelats särskilda bestämmelser. Såsom exempel på dylikt fall må erinras
om föreskriften i 43 § i nådiga förordningen med närmare föreskrifter
om fastighetsregister för stad, som stadgar, att fastighetsregisterkommissionen
äger meddela närmare föreskrifter om uppläggande och
förande av fastighetsregister, vari inbegripes skyldighet att övervaka arbetet
med registerkartas upprättande.

Den styrelsen sålunda inrymda rätt att meddela allmänna verkställighetsföreskrifter
innebär givetvis befogenhet för styrelsen att för åstadkommande
av önskvärd uniformitet och enhetlighet i gällande bestämmelser
utfärda allmänna anvisningar med formulär och modeller ävensom
att på begäran meddela råd och upplysningar.

Angående innebörden av det föreslagna överinseendet i övrigt synes
allenast behöva hänvisas till vad därom stadgas i 1 och 3 §§ i gällande
lantmäteriinstruktion ävensom i 1 § i meranämnda kungörelsen av den 16
augusti 1918.

51 §.

I sitt förslag av 1916 utgår lantmäteristyrelsen från att talan mot
lantmäteristyrelsens beslut i ämnen, som avses i förslaget, skulle få fullföljas
hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Någon begränsning i fullföljdsrätten
upptages ej i samma förslag.

Kommissionen har för sin del ej kunnat ansluta sig till den uppfattning,
varåt lantmäteristyrelsen sålunda givit uttryck. Flertalet av de
ärenden, som skulle bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning, komme
uppenbarligen att bliva av synnerligen obetydlig, att icke säga bagatellartad
natur. De flesta av hithörande frågor måste ock för övrigt anses
vara av rent teknisk beskaffenhet. Att hänskjuta prövningen av dylika
frågor, vid vilkas avgörande endast facksynpunkter, ej allmänt administrativa
synpunkter böra anläggas, till Kungl. Maj:t, synes kommissionen ej
lämpligt. Då lantmäteristyrelsen, särskilt om kommissionens förslag om
inrättande av en teknisk byrå därstädes skulle vinna bifall, måste
anses vara i besittning av den speciella sakkunskap, som för prövning
av här avsedda spörsmål erfordras, håller kommissionen före, att sådana
frågor i regel böra stanna hos styrelsen. Härför talar ock såväl möjligheten
av en skyndsammare behandling av samma ärenden som ock tillbörlig
hänsyn till kostnaden för vederbörande. Ett sådant förfaringssätt
kan jämväl anses väl överensstämma med den numera gängse uppfatt -

151

ningen å förevarande område, att intet ärende bör handläggas i högre
instans än dess natur eller andra omständigheter kräva.

Vissa av de frågor, som beröras av det föreliggande förslaget,
måste emellertid anses vara av den allmänna betydenhet samt av sådan
ekonomisk vikt för vederbörande, att rätt till fullföljd mot styrelsens beslut
med avseende å dem synes böra föreskrivas. Dessa äro enligt kommissionens
förmenande styrelsens beslut i frågor angående finmätning eller
vanlig mätning (§ 4), om anslutning till rikstrianguleringen eller annat
triangelnät (7 §) samt beträffande plan för triangelmätning (9^ §).

Lantmäteristyrelsens förslag stadgar befogenhet för en var, som
icke åtnöjes med styrelsens beslut i hithörande frågor, att däremot föra
talan. Det har synts kommissionen, att rätt till fullföljd av talan i förevarande
fall ej borde medgivas förrätt!]ingsman, då befogenhet att överklaga
styrelsens beslut här väsentligen betingas av hänsyn till de viktiga
ekonomiska intressen, som stå på spel för vederbörande sakägare.

Lantmäteristyrelsen avser, som ovan nämnts, att hithörande ärenden
skola fullföljas hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Det synes emellertid höra
övervägas, om förevarande ärenden ej äro av den beskaffenhet, att talan
mot styrelsens beslut med avseende å dem må föras hos Kungl. Maj:ts
regeringsrätt. Om den ena eller andra av nu angivna instanser bör föreskrivas
uti ifrågavarande fall, beror självfallet å de allmänna regler, som
kunna anses gälla beträffande fullföljdsrätten till sagda instanser.

Den allmänna princip, som härvid synes vara gällande, är den, att
frågor om rättstillämpning böra anförtros åt regeringsrätten, medan frågor
om blott lämpligheten eller ändamålsenligheten av beslut eller åtgärd
avgöras av regeringen.

De spörsmål, som här skulle bliva föremål för prövning, kunna i
regel icke hänföras under rättstillämpningsfrågor. Den föreslagna förordningens
uppgift är ju väsentligen av rent teknisk innebörd, avseende att
skapa praktiska normer för utförande av mätningsmän tillhörande arbeten.
Visserligen må till stöd för regeringsrättens kompetens i fråga
om hithörande ärenden åberopas, att mål, som uppkomma i anledning av
fastighetsregisters uppläggande, samt mål om tomtmätning och avstyckning
av område, som ej ingår i tomtindelning, höra till regeringsrättens
upptagande. Påtagligen är dock i avseende å dessa mål i huvudsak fråga
om tillämpning av de i lagen om fastighetsbildning i stad med följ dförfattningar
meddelade legala eller allmänt administrativa föreskrifter. Då
nu förevarande ärenden i allmänhet ej torde höra prövas enligt dylika
strikta normer, utan efter vad som må befinnas mest lämpligt och ända -

152

målsenligt, har kommissionen i likhet med lantmäteristyrelsen funnit hithörande
ärenden böra fullföljas hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

Övergångsbestämmelser.

Då förslaget i fråga väsentligen åsyftar att ersätta de i art. V av
1864 års lantmäteriinstruktion ännu kvarstående bestämmelserna beträffande
i förslaget avsedda åtgärder med mera tidsenliga dylika, har det befunnits
lämpligt att i förslaget uttryckligen uttala, att dessa föreskrifter
vid bifall till förslaget skola upphöra att gälla. Angående förslagets inverkan
å i övrigt nu förefintliga bestämmelser å förevarande område må
allenast erinras om vad den allmänna motiveringen härutinnan innehåller.

Lika med lantmäteristyrelsen i sitt förslag av 1916 finner kommissionen
viss övergångsbestämmelse i fråga om förslagets ikraftträdande
av nöden. Då det enligt kommissionens förmenande måste anses önskvärt,
att förslagets bestämmelser så skyndsamt som möjligt träda i kraft,
har kommissionen ej velat stanna vid eu sådan reglering, att i avseende
å arbeten, som påbörjats vid tiden för förslagets ikraftträdande, nu gällande
föreskrifter alltjämt skola vinna tillämpning.

Styrelsen har i sitt förslag ifrågasatt de nya föreskrifternas tilllämplighet
beträffande dylika arbeten, så framt hinder därför icke möter.
Det har synts kommissionen, som om någon modifikation vore erforderlig
i vad styrelsen sålunda föreslagit. Fall kunna sålunda tänkas, då något
verkligt hinder ej möter för den nya ordningens införande, men densamma
skulle för vederbörande medföra avsevärda olägenheter. Så skulle
exempelvis bliva förhållandet beträffande en vanlig mätning, som utförts
någon tid före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, om föreskrifterna
angående stödpunkter skulle iakttagas med avseende å densamma och
stomlinjenätet icke längre funnes kvar. Den föreslagna övergångsbestämmelsen
har förty erhållit en avfattning, som är mera ägnad att tillgodose
sistnämnda önskemål.

153

Motiv till förordning angående längdbestiiinning i vissa fall
av redskap för inäiningsarbcten.

I motiven till 48 § i mätningsförordningen har innebörden av begreppet
längdbestämning närmare angivits. Några föreskrifter rörande
längdbestämning finnas icke för närvarande. I förslaget till mätningsförordning
hava nu vissa dylika föreskrifter upptagits. Sålunda föreskrives
i 11 § 2 inom., att strängar och blind, som användas vid basmätning,
skola längdbestämmas omedelbart före och efter mätningen, samt
i 48 § 2 mom. dels att kontrollband, vilket skall vara tillgängligt för
den, som verkställer mätningsarbeten enligt förordningen, skall vara längdbestämt
och dels att kontrollstång, som må användas för kontroll av dylika
arbeten, må på särskild begäran längdbestämmas.

I likhet med lantmäteristyrelsen 1916 finner kommissionen, att närmare
bestämmelser böra utfärdas rörande sådan längdbestämning, varom
här är fråga, och att dessa bestämmelser böra inrymmas i en särskild
förordning. Däremot anser kommissionen icke, att denna förordning även
bör upptaga föreskrifter om justering, enär de stadganden härom, som
finnas i förordningen om mått och vikt, åtminstone tillsvidare torde vara
tillfyllest. I 8 § av lantmäteristyrelsens förslag till sådan förordning intagna
bestämmelser om förrättningsmans ansvarighet för riktigheten av
redskap och instrument samt om tillåten avvikelse för mätband har kommissionen
på i förslaget till mätningsförordning angivet skäl ansett böra
överflyttas till denna förordning. Nu ifrågavarande förordning bör enligt
kommissionens uppfattning endast upptaga föreskrifter om längdbestämning
i vissa fall av redskap för mätningsarbeten.

1 §•

Då de längdbestämningar, varom här är fråga, i likhet med justeringar
enligt förordningen om mått och vikt böra grundas på den svenska
rikslikaren för längdmått, har kommissionen funnit, att de böra verkställas
av mynt- och justeringsverket.

20—1S5007

154

För att vinna säkerhet att kontrollband alltid är tillförlitligt och
icke genom yttre åverkan eller andra omständigheter förändras till sin
längd, har föreskrivits, att längdbestämning skall upprepas efter viss tid,
som, där icke särskilda omständigheter giva anledning till begränsning
härutinnan, satts till sex år i likhet med vad angående omjustering är
stadgat.

2 §•

Mätsträngar för basmätning hava hittills såväl i Sverige som i utlandet
vanligen haft en längd av 24 meter. Andra längder hava dock
förekommit, däribland 20 meter. Vid internationella byrån för mått och
vikt i Breteuil, som ombesörjer tillverkning av och längdbestämmer dylika
strängar, är 24-meterslängden den vanligast förekommande. Att
1916 års förslag upptog bestämmelse om 20 meters längd, grundade sig
på framställning från mynt- och justeringsverket, med vilken institution
lantmäteristyrelsen samarbetade vid förslagets uppgörande. Genom att bestämma
längden till 20 meter skulle kostnaderna för längdbestämning
nedbringas, enär strängar och kontrollband därigenom finge samma längd.
Då därtill kommer, att den praktiska användbarheten kan ökas genom
att sätta längden till 20 meter, och några större olägenheter att övergå
från den hittills vanliga 24-meterslängden icke torde kunna påvisas, har
även kommissionen ansett, att längden bör sättas till 20 meter.

Bestämmelserna om mätsträngs dimensioner hava fixerats med hänsyn
till vad som enligt hittills vunnen erfarenhet befunnits vara lämpligast.

Föreskriften att längdbestämning skall ske med strängen i visst
läge och under viss spänning är nödvändig för att kunna beräkna erforderliga
korrektioner, om basmätningen sker med strängen i annat läge
och under annan spänning.

Invarsträngars längdutvidgning för värme är visserligen mycket
liten, men har dock ansetts böra bestämmas. Det såsom högst tillåtet
angivna medelfelet har bestämts med hänsyn därtill, att en sådan noggrannhet
skulle vara tillräcklig även för basmätning av andra ordningen,
dock under förutsättning att man, som vanligt vid noggrannare basmätningar,
använder minst två strängar. Noggrannheten har sålunda avvägts
med hänsyn till den i mätningsförordningen föreskrivna noggrannheten
vid basmätning. De olika temperaturer, vid vilka längden skall
kunna beräknas, äro de, som anses kunna förekomma vid basmätning.

3 §.

155

Bestämmelsen rörande kontrollbands töjbarhet är behövlig, dels för
att denna sistnämnda icke må kunna vara olämpligt stor, och dels enär
töjbarheten har inflytande på övriga föreskrifter. Kontrollband torde
vanligen komma att begagnas understött i hela sin längd och bör därför
längdbestämmas i detta läge. Bandets längdutvidgning för såväl värme
som för spänning måste bestämmas, för att dess längd skall kunna beräknas
även vid annan temperatur eller spänning än som förekommit vid
längdbestämningen. Vikt och töjningskoefficient (se 6 §) skola bestämmas
för att möjliggöra användning av bandet fritt hängande. Kontrollband
torde icke komma till användning vid andra temperaturer än mellan — 10
och + 20 grader Celsius eller under annan spänning än mellan 5 och
15 kilogram.

Dä det kan bliva erforderligt att använda bandet även för både
mindre och större längder än 20 meter, måste en viss noggrannhet fordras
även för delstrecken.

4 §•

De motiv, som anförts för bestämmelserna rörande mätsträng och
kontrollband, kunna i tillämpliga delar även anföras för i denna paragraf
angivna bestämmelser rörande kontrollstång. Noggrannheten är bestämd
med hänsyn till den användning, kontrollstången kan beräknas få.

5 och 6 §.

Att redskap, som längdbestämmas, skola på angivet sätt märkas,
och att protokoll rörande längdbestämningsresultaten skall föras, torde
knappast erfordra någon motivering. Den noggrannhet, med vilken resultaten
skola angivas, är erforderlig, för att de skola kunna tillfullo utnyttjas
vid redskapens användning.

.• i / :

RESERVATIONER.

t»-

Herr Hamring reservation.

1 §•

Till följd därav, att förordningens tillämplighet gjorts beroende av
bestämmelser, som meddelats för lantmätare eller mätningsman i stad
rörande deras tjänståligganden, är tillfälle öppnat att genom ändring av
dessa bestämmelser öka eller minska förordningens giltighetssfär. Om
erinran härom kan anses befogad redan vad angår rikets lantmätare, för
vilka instruktion fastställes av Kungl. Maj:t, blir detta i större utsträckning
fallet beträffande mätningsmännen i rikets städer, vilkas instruktioner
bestämmas av vederbörande städers myndigheter.

För rikets lantmätare föranleder emellertid stadgandet i denna
paragraf, att exempelvis uppmätning, som sker i samband med uppgörande
av plan till ett vattenavledningsföretag, skall utföras enligt förordningens
föreskrifter, i händelse förrättningen utföres efter förordnande av
Konungens befallningsbavande, men att i motsatt fall bestämmelserna
i förordningen icke äro tillämpliga. Så blir för övrigt alltid fallet, då
förrättningar av sistberörda slag verkställas av lantbruksingenjör.

Nu berörda förrättningar äro emellertid av sådan beskaffenhet, att
det knappast kan anses påkallat att i fråga om dem i alla delar tillämpa
förordningens bestämmelser. Och vad angår mätningsman i stad torde
för honom ej allt för sällan inträffa, att han har att utföra arbeten av
den beskaffenhet, att tillämpning av förordningens bestämmelser i alla
delar icke är av behovet påkallat.

Det vill alltså synas, som om ordalydelsen av ifrågavarande stadgande
kunde i vissa fall giva anledning till en för vidsträckt tillämpning
av ifrågavarande författning.

Jämlikt bestämmelse i gällande instruktion är lantmätare skyldig
att även utan Konungens befallningshavandes förordnande upprätta karta
med beskrivning över avsöndrad lägenhet. Härvid komma alltså mätningsförordningens
föreskrifter att gälla. Om annan därtill kompetent
person utför samma arbete, är så däremot icke fallet. Därest en mätningsman
i den stad, i vilken han är anställd, verkställer en triangelmätning,
måste denna verkställas i enlighet med förordningens bestämmelser.
Utför han samma arbete i annan stad, är han däremot icke skyldig
att följa desamma. Nu förhåller det sig emellertid så, att ett stort antal

1(50

avsöndringar verkställas av andra än lantmätare och att det ofta inträffar,
att stad uppdrar uppmätning av större omfattning åt person, som icke är
anställd i dess tjänst. Det sistnämnda kan nästan sägas vara regel.
Här föreligga alltså stora områden, där författningen icke kommer att
ovillkorligen tillämpas, ehuru så givetvis borde ske.

Vad angår ovanberörda och därmed likställda fall, som komma
under stadgandet uti ifrågavarande paragraf utan att behov av tillämpning
av författningens bestämmelser förefinnes, är det givet, att några
större olägenheter därav icke äro att befara. Så synes däremot
vara fallet i fråga om ovanherörda arbeten, beträffande jordavsöndring
och uppmätningar, som verkställas av annan än lantmätare eller i stadens
eller samhällets tjänst anställd mätningsman. Om dessa arbeten
gäller emellertid, att de skola eller kunna antagas komma att användas
vid bestämmande av ägogränser.

Med avseende särskilt å uppmätningar inom städer och samhällen
må framhållas, att sådana, vare sig de utföras efter förordnande av
offentlig myndighet eller ej, ofta sedermera användas för upprättande
av förslag till stadsplan eller ändring av sådan. Och alldenstund fastställd
stadsplan är bestämmande för vad som skall hänföras till gatumark
eller kvartersmark, är det givet, att karta, som lägges till grund för
stadsplan, i stor utsträckning kommer att bliva avgörande för bestämmande
av ägogränser. Villkoret att sådan karta skall vara upprättad i
enlighet med bestämmelserna i förevarande författning synes både kunna
och böra uppställas fristående från de föreskrifter, som i andra avseenden
kunna finnas erforderliga rörande stadsplaners upprättande.

Med anledning av vad sålunda anförts finner jag mig böra föreslå
följande lydelse av

1 §■

Förord- Denna förordning avser planmätning och höjdmätning ävensom

kartas upprättande, arealuträkning samt utstakning och utmärkande av
omja mng. £g0gr£ns> ^är dylikt arbete utföres av lantmätare eller mätningsman i
stad eller samhälle på landet på grund av för dessa tjänstemän gällande
bestämmelser, så ock där det utföres av annan person på grund av förordnande
enligt lagen om fastighetsbildning i stad eller eljest, där arbetet
skall ligga till grund för bestämmande av ägogräns.

1«1

50 §.

Jämlikt 1 § i gällande nådiga instruktion för lantmäteristyrelsen
och rikets lantmätare den 22 oktober 1909 utgör ett av lantmäteristyrelsens
huvudsakligaste åligganden att i enlighet med samma instruktion
samt i lag eller särskilda författningar givna föreskrifter utöva tillsyn
över skiftes- och awittringsverken samt övriga grenar av rikets lantmäteriväsen,
och denna instruktion meddelar närmare föreskrifter rörande
sättet för utövande av dessa åligganden vad angår den verksamhet, som
bedrives av lantmäterikåren. 1 fråga om sättet för utövande av samma
åliggande beträffande inom städerna anställda mätningsinän och därmed
likställda funktionärer hava, under förutsättning att detta åliggande enligt
redan gällande bestämmelser tillkommer styrelsen, närmare bestämmelser
meddelats uti nådiga kungörelsen den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter
angående mätningsväsendet inom rikets städer och sådana samhällen
å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas.

Enligt denna kungörelse tillkommer det bland annat lantmäteristyrelsen: att

för vinnande av fullständighet, tydlighet och likformighet vid
mätningsarbetens utförande utfärda erforderliga allmänna eller för särskilt
fall gällande föreskrifter, modeller och formulär;

att på begäran meddela råd och upplysningar;

att i den ordning i instruktionen för lantmäteristyrelsen och rikets
lantmätare sägs förrätta inspektion samt att förordna tjänsteman vid
verket eller förste lantmätare att på ort och ställe verkställa undersökningar,
mätningar och andra åtgärder för utrönande av det sätt varpå
mätningsverksamheten bedrives; samt

att, därest anledning till anmärkning förekommer, vidtaga åtgärder
till vinnande av rättelse och att genom lämpligt vite, högst ett hundra
kronor, tillhålla i stads tjänst anställd tjänsteman eller person, som förordnats
till utförande av mätningsarbete därstädes, att fullgöra sina
åligganden.

Uti nu berörda kungörelse har vidare förordnats, att den närmare
tillsynen över stads mätningsväsende tillkommer byggnadsnämnden samt
att vad i kungörelsen stadgas om stad skall äga motsvarande tillämpning
i avseende å samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för
bebyggande skall iakttagas.

Till följd av bestämmelserna dels uti instruktionen för lantmäteristyrelsen
och rikets lantmätare dels i ovanberörda kungörelse vill det synas,

21—185007

162

som om någi''a särskilda föreskrifter med avseende å vare sig överinseendet
eller den närmare tillsynen över tillämpningen av ifrågavarande
förordning icke äro erforderliga åtminstone vad angår arbeten, som utföras
av lantmätare eller mätningsmän i stad eller samhälle å landet i
enlighet med för dessa tjänstemän gällande bestämmelser, så ock där
det utföres av annan person inom stad eller samhälle efter vederbörligt
förordnande, vilket givetvis ofta kan vara annat än sådant, som grundar
sig på stadgande i lagen om fastighetsbildning i stad. Det vill alltså
synas, som om bestämmelserna uti ifrågavarande delar skulle kunna inskränkas
till enbart angivande att i dessa ämnen skall gälla vad instruktionen
och ovanberörda kungörelse innehålla.

För den händelse emellertid att direkta bestämmelser anses böra
meddelas angående överinseendet och den närmare tillsynen över författningens
tillämpning, måste givetvis tillses, att dessa icke komma att
strida mot sistberörda författningar.

Vad allmänna verkställighetsföreskrifter angår torde det vara tydligt,
att behörighet att meddela sådana måste åtföljas även av befogenhet
att meddela föreskrifter för särskilda fall. Att så måste vara förhållandet
framgår redan av angelägenheten av att någon lätt tillgänglig
myndighet finnes, som kan medgiva avvikelse från de allmänna tillämplighetsföreskrifterna.
I övrigt bestyrker den dagliga erfarenheten svårigheten
för att icke säga omöjligheten av att uppehålla någon bestämd
gräns mellan allmänna föreskrifter och sådana för särskilda fall. Borttagande
av behörighet att meddela föreskrifter för särskilda fall komme
för övrigt att medföra att styrelsen, då eftersättande av de allmänna
föreskrifterna ägt rum, icke skulle hava annan möjlighet för att åstadkomma
rättelse än att anlita åtalsvägen, något som givetvis bleve synnerligen
otillfredsställande särskilt för tjänstemännen.

Med inrymmande åt lantmäteristyrelsen av befogenhet att meddela
allmänna verkställighetsföreskrifter har avsetts att åvägabringa största
möjliga likformighet vid förordningens tillämpning. Med hänsyn till förhållandena
inom de större städerna har kommissionen emellertid föreslagit,
att Konungen må på därom gjord framställning i fråga om visst samhälle
utfärda särskilda bestämmelser. Såsom skäl härför har kommissionen
framhållit, att någon rubbning i den med förslaget avsedda enhetligheten
ej behövde äventyras, då Kungl. Maj:t för bifall till samhälles framställning
i nu ifrågavarande hänseende uppenbarligen måste kräva, att
de för samhället föreslagna särskilda bestämmelser i huvudsak överensstämde
med lantmäteristyrelsens allmänna föreskrifter.

Även om man bortser från det egendomliga, som ligger däri, att

Kungl. Maj:t under ovan angivna förutsättning skulle förbehålla sig att
göra undantag från föreskrifter, som uppdragits åt centralt ämbetsverk
att meddela, faller emellertid i ögonen, att nyttan med denna anordning
måste bliva ringa om ens någon. Innebörden av densamma bleve givetvis
endast den, att vissa städer finge sina tillämplighetsföreskrifter utfärdade
av Kungl. Maj:t, under det föreskrifter ''av huvudsakligen enahanda
innehåll för landet i övrigt komme att vara meddelade av lantmäteristyrelsen.
En sådan anordning synes icke tillfredsställande.

Vad härefter angår den närmare tillsynen torde böra uppmärksammas,
att förste lantmätarnas åligganden och ställning till över- och
underlydande är och bör lämpligen regleras genom lantmäteriinstruktionen.

På grund av vad sålunda anförts och under förutsättning, att direkta
bestämmelser rörande ifrågavarande ämnen anses böra meddelas
uti ifrågavarande författning, tillåter jag mig föreslå följande lydelse av

50 g.

Överinseendet över tillämpningen av denna förordning utövas av Tillsyn.
lantmäteristyrelsen, som det tillkommer att i enlighet med grunderna i
densamma meddela erforderliga allmänna eller för särskilt fall gällande
verkställighetsföreskrifter.

Den närmare tillsynen över förordningens tillämpning tillkommer i
fråga om samhälle, inom vilket eller för vars räkning i förordningen avsett
arbete utförts, byggnadsnämnd, där sådan finnes, men eljest skola
bestämmelserna i gällande instruktion för lantmäteristyrelsen och rikets
lantmätare lända till efterrättelse.

Vad sålunda stadgats gälle icke, där i lag eller författning är eller
varder annorlunda förordnat.

1(51

Herr Sitdergreus reservation.

Våra svenska städer hava sedan urminnes tider i mätningshänseende
intagit en från landsbygden skild ställning, vilket har varit en naturlig
följd av stadsmarkens säregna karaktär.

Denna skillnad mellan stad och land har ytterligare framhävts genom
bestämmelserna i den nya lagen om fastighetsbildning i stad, varigenom
bl. a. städernas jorddelningsväsen blivit på ett fullt fristående
sätt reglerat i rent rättsligt hänseende.

Genom nådiga kungörelsen den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter
angående mätningsväsendet inom rikets städer m. in. har lantmäteristyrelsen
fått sig ålagd viss tillsyn, över att de i nyssnämnda lagupptagna
stadgandena i rent formellt hänseende vinna efterföljd. Visserligen
kunde man att döma av ordalydelsen få den uppfattningen, att
även tillsynen i tekniskt hänseende lagts under lantmäteristyrelsen, men
en sådan tolkning torde få anses vara utesluten, då det givetvis ej varit
avsikten att föregripa den utredning angående ny mätningsförordning,
som 1917 års lantmäterikommission erhållit i uppdrag att verkställa.

Något allmänt överinseende över städernas mätningsväsen i tekniskt
hänseende har sålunda ej funnits, utan varje särskild stad har, i
regel genom sin byggnadsnämnd, utövat den kontroll och tillsyn, som
ansetts nödig.

Att städernas mätningsväsen behöver underkastas ett statligt
överinseende även i tekniskt hänseende torde emellertid ej kunna förnekas.

Kommissionens majoritet har också i nu föreliggande förslag till
mätningsförordning enats om att föreslå lantmäteristyrelsen såsom överinseende
myndighet även i nyssnämnda avseende. Den har emellertid
ej nöjt sig härmed utan därjämte lagt i styrelsens hand en befogenhet
att utfärda vissa allmänna verkställighetsföreskrifter.

Om alla de tekniska förfaranden, vilka kräva ett statligt reglerande,
funnits upptagna i förordningen, skulle givetvis en sådan ytterligare
befogenhet ej hava behövt tilldelas lanmäteristyrelsen. Orsaken
härtill skulle sålunda kunna vara att söka i en känsla av att förordningen
vore i vissa avseenden ofullständig. Denna ofullständighet är
emellertid fullt avsiktlig, vilket tydligt framgår av motiven, där det närmare
angives, i vilka hänseenden dylika verkställighetsföreskrifter är*
önskvärda. Vad som gjort, att vissa områden uteslutits ur förordningen,
synes alltså vara, att majoriteten ansett, att en reglering inom dessa

områden är av jämförelsevis ringa betydelse från statens synpunkt Hett.
Detta skulle återigen förutsätta, att nämnda befogenhet hos lantmäteristyrelsen
ansetts nödig och lämplig från städernas egen synpunkt.

Den fria utveckling, som mätningsväsendet undergått i våra städer,
har varit ej blott städerna utan mätningstekniken över huvud till betydande
gagn. Nya rön, vunna i det vetenskapliga eller det praktiska arbetet,
ha här kunnat prövas utan hinder av snäva regler, och de resultat, som
på detta sätt uppnåtts, hava omedelbart kunnat utnyttjas till båtnad
lika mycket för det praktiska behov, stadsmätningen har att tillgodose,
som för de olika metodernas försätta utformning och förbättring. — Genom
lantmäteristyrelsens överinseende, sådant det nu är föreslaget, skulle
städerna ha att motse eu mängd detaljerade föreskrifter bl. a. rörande
användning av vissa instrument och redskap samt begagnande av vissa
formulär för kartors och beskrivningars upprättande m. m. På detta
sätt insnört i trånga former skulle städernas mätningsväsen med därav
beroende verksamhetsgrenar säkerligen bliva mindre smidigt och lämpat
efter lokala förhållanden samt dessutom komma att verka mindre befruktande
på hela mätningsväsendets utveckling, än om städerna fingo
behålla sin hittillsvarande rätt att själva ordna de tekniska detaljerna
i fråga om sina mätningar.

Att städerna hysa en berättigad misstro mot lantmäteristyrelsens
förmåga att meddela lämpliga föreskrifter särskilt rörande sådana frågor,
som stå i samband med städernas bebyggande, torde med hänsyn till
styrelsens hela organisation ligga i öppen dag och har även ofta framhållits.
Om över huvud taget allmänna verkställighetsföreskrifter i avseende
å t. ex. kartor och beskrivningar till stadsplaner, tomtindelningar
o. d. äro behövliga, vilket knappast torde vara fallet, ligger det givetvis
närmare till hands, att i stället kungl. byggnadsstyrelsen får sig anförtrott
att utfärda dylika bestämmelser.

Beträffande lantmäteristyrelsens lämplighet att handhava utfärdandet
av detaljerade bestämmelser i avseende å höjdmätning må till en
början erinras därom, att städernas avvägningar så gott som uteslutande
stå i samband med byggnadsverksamheten, varför här gäller, vad ovan
anförts. Dessutom bör framhållas, att den i motiveringen betonade omständigheten,
att vattenfallsbyggnader och andra åtgärder för vattenrättens
tillgodoseende numera erhållit en omfattande utsträckning, ej kan
vara ett vägande skäl, för att närmare bestämmelser i detta avseende
böra utfärdas av lantmäteristyrelsen. Tvärt om torde i detta fall Vägoch
Vattenbyggnadsstyrelsen eller Vattenfallsstyrelsen eller Hydrografisk
—meteorologiska anstalten i första hand böra ifrågakomma.

Genom ett bifall till kommissionsmajoritetens förslag, varigenom
lantmäteristyrelsen skulle erhålla befogenhet att utfärda allmänna verkställighetsföreskrifter,
skulle sålunda icke blott städernas självbestämningsrätt
väsentligen kringskäras, vilket synes betänkligt, särskilt med
hänsyn till att städerna i motsats till landsbygden själva bekosta sina
mätningar, utan även det statliga reglerandet av landets mätningsväsen
komma att handhavas på ett sätt, som ej i alla hänseenden torde vara
det lämpligaste.

Härtill kommer att kommissionens beslut angående överinseendet
dikteras av en majoritet, inom vilken ingen representant för städernas
speciella intressen varit att finna. Denna omständighet är så mycket
mera värd beaktande, som från representativt stadshåll t. ex. Svenska
Stadsförbundet och Svenska Kommunal-Tekniska Föreningen fyrfaldiga
gånger kraftigt gjorts gällande, att städerna borde lämnas största möjliga
frihet i fråga om ordnandet av sina stadsplane- och mätningsförhållanden.

Då stadsmätningsteknikens nuvarande höga ståndpunkt uppnåtts
huvudsakligen tack vare den utveckling, som densamma undergått inom
Tyskland, torde det vara av intresse att något beröra förhållandena i
detta land. T de sydtyska städerna handhaves mätningsväsendet helt
och hållet som en statsuppgift och ledes till följd därav i allmänhet efter
de mätningstekniska bestämmelser, som gälla för landet i övrigt. I
Preussen har däremot utvecklat sig ett fullt självständigt mätningsväsen
inom städerna. Av framstående fackmän t. ex. Alfred Abendroth, Vermessungsdirigent
bei der Landesaufnahme in Berlin, framhålles att de
fristående Preussiska kommunala mätningsinstitutionerna stå i främsta
ledet bland dem, som kunna tillgodoräkna sig förtjänsten av det moderna
mätningsväsendets på samma gång förenklade och förfinade metodik,
samt att det kommunala mätningsväsendet i flera hänseenden givit
uppslag till allahanda förbättringar i den statliga mätningsorgapisationens
teknik och sålunda haft ett synnerligen gynnsamt inflytande på
landets mätningsväsen i sin helhet. Då sålunda Preussen, med sin tendens
att i stor utsträckning vilja ingripa statligt reglerande på så gott
som alla samhällslivets områden, dock ansett sig böra överlämna åt
städerna att själva handhava och ordna sina mätningsförhållanden, synes
detta utgöra ett synnerligen gott stöd åt min förut uttalade uppfattning,
att lantmäteristyrelsens överinseende över städernas mätningsväsende
bör begränsas till att omfatta endast en tillsyn över att mätningsförordningens
föreskrifter vinna efterföljd.

På grund av vad ovan framhållits, får jag föreslå, att sista styc -

ket i 50 §, sådan den av kommissionens majoritet föreslagits, måtte utgå
och paragrafen sålunda erhålla följande lydelse:

50 §.

Där ej i lag eller författning är eller varder annorlunda föreskrivet,
gälle, att den närmare tillsynen över förordningens tillämpning utövas
i fråga om samhälle, inom vilket eller för vars räkning i förordningen
avsett arbete utförts, av byggnadsnämnd, där sådan finnes, men
eljest av vederbörande förste lantmätare, ävensom att överinseendet över
tillämpningen utövas av lantmäteristyrelsen.

168

Herr Myrbergs reservation.

Mot den under rubriken äldre bestämmelser lämnade historiken beträffande
mätningsförordningar har jag att anmärka, att därav ej tydligt framgår
att stadsmätningen åtminstone såvitt synes framgå av arkivhandlingar i
väsentligt avseende intog en fullt fristående ställning i förhållande till
lantmäteriregimen under äldre tider. För Stockholms stad finnes i stadens
s. k. Embetsbok d. v. s. en för varje år fortsatt förteckning på stadens
tjänstemän, omnämnas som stadens

tomptmätare 1552—1571.

1573—1579.

1582—1585.

1586—1597.

1599—1607.

1608.

1609—1610.

1611.

1612—1629.

1630—1636.

1637.

Sigfrid Danielsson,

Mårthen Persson,

Pälle Persson,

Lasse Mölnare,

Lasse Matsson Ståle,

Hinrich Pädhersson,

Påvel Pedhersson,

Peder Jacobsson,

Påvel Pedhersson,

Uhno Olofsson,

Anders Torstensson, Ingeniör.

Från och med 1638 kallas Torstenssons embete ej längre tomptmätare,
utan ingeniör. I olikhet med stadens andra tjänstemän hava
dessa tomptmätare varit fackmän, ty de ombyttes icke årligen som de
andra stadsämbetena.

I den medeltida embetsboken, som börjar 1419, omtalas 1419 fyra
»positores limitum» eller tomtreglering smän; senare under medeltiden kallas
dessa syllasättare.

Benämningarne på dessa männen voro sålunda i nu nämnd ordning

Tomtregleringsmän

Syllasättare

Tomptmätare

Stadsingeniör.

Förutom Andreas Torstensson hava vidare följande personer varit
stadsingeniörer i Stockholm:

Hendrich de la Vallée ....	/ n	1656-	-	1676
Johan Holm lbit,rMaIldc'' • • • (ordinarie . . . .	15/9	1671- 1676-	-24/9	1676 1693
.lohan Cortman.......	25/o	1693-	- /s	1709
Börje Hagh.........	/.3	1709-	- / 9	1717
Petr. Ti Barns........	/	1717-	-28/4	1748 (sista datat osäkert)
Magnus J. Torslundh.....	20/4	1748-	-79	1771
Hieronymus von der Burg d. ä.	n/io	1771-	-30/6	1811
Hieronymus von der Burg d. y.	2 V 9	1811-	—2S/2	1837
Måns Otto Wallborg Christiernin	27/2	1837-	_29/7	1844
August Wilhelm Wallström . .	r37l2	1844-	-6/2	1874
Johan Rudolf Brodin.....	”1»	1874-	-13/4	1884
Herman Ossian Arvid Ygberg .	*h	1884-	-37l2	1913 och för närvarande
August Emanuel Påhlman . .	7i	1914	stadsingeniör.

Samtliga dessa Tomtregleringsmän, Syllasättare, Tomptmätare och
stadsingeniörer hava varit stadens tjänste- eller ämbetsmän och lytt under
stadens styrelser de olika tiderna, åtminstone såvitt vidtagna efterforskningar
torde kunna giva vid handen.

Stadsingeniörerna lydde under följande myndigheter

1636—1672 Byggningskollegium,

1673—1821 Byggnings- och ämbetskollegium,

1822—1849 Politi-, Byggnings- och Ämbets-Kollegium,

1850—1874 Handels- och Ekonomikollegium.

Därefter har stadsingeniörskontoret vad tomtmätningar beträffar
lytt under byggnadsnämnden (jämlikt byggnadsstadgan).

Av de förpliktelser, som stadsingeniören hade att följa, må anföras
l:o) följande utdrag ur »Edsformulär 1717—1805».

»Jag skall och wara Hans Kongl. Maj:tt min allernådigste Konung
eu Huld, trogen och redelig tjenare och undersåtare och alla det Höga
Kongl. wäldet tillhöriga rättigheter och förmåner effter yttersta förstånd
och förmågo i acht taga och försvara; lag skall och på det högsta låta
migh angeläget wara att främja och befordra alt det som Kongl. Maj:tt
uti en eller annan måtto till trogen tienst och nytta länder, hindra och
afwärja Hans Maj:tts och Des Rijkes samt denna Stadzens skada och
fördärf, gifwandes i tijd tillkiänna om jag märker någet sådant å färde
wara; därnäst skall iag wara Hans Excelks H:r Öfwerståthållaren och
Borgmästare och Råd sampt:e mine förmän, hörig och lydig, uti alt hwad

22—185007

170

de min på Kongl. Majttts och Stadsens wägnar biudandes och befallandes
warda, såsom elliest all tillbörlig respect, allra och wördnad bewijsa, men
uti synnerhet skall iag uti detta mitt anförtrodda Ingenieurs Embete
förfärdiga och hafwa correcte Geometriske Planter, grundriktningar och
Iordeböcker öfwer alla denna Stadsens tillhöriga ägor både i Staden och
på Mallmarna, så och Generaliter öfwer Huus och gårdar i hwart qvarter
belägna, hwilket alt noga registrerat iag uti Stadsens Archivo, men Copier
deraf i Embetz Collegio inlägga skall, som wid påfordran framwijsas
kunna, Holandes iag och alla de öfriga Tompterna, huus och gårdar som
inom Stadsens District begrepna och ännu icke med Tompteören belagde
äre, gienast och utan försummelse anteckna och till wederbörande att
taxeras lefwerera låta, därnäst skall iag och så laga, att alla de gatur
och gränder så i staden som på Mallmarne som behöfwas att Steenläggias
måga i rättan tijd utstackade och med Steen och gruus tillförseli försedde
blifvva, tillseendes iagh noga, att det arbetet rätt och behörigt af wederbörande
drifwit och förrättat warda; lag skall och icke wettandes efterlåta
private Personer någon tomt af egen myndighet till sig att taga,
mindre sielf något av Stadsens Tord mig eller androm tilldeela förrän
der till skrifteligit tillstånd af Låfl. Embetz Collegio gifwit warder, och
tå derwid noga observera regulariteten Stadsens Publique eller andra
private Personers interesser, så lagande att ingen oreda af mitt förwållande
orsakas må, här hoos utlåfwar iag och en noga Specifikation
och anteckning på alla ödes och obygda Tompter så i Staden som på
Mallmarne till Borgmästare och Råd att ingifwa, på det man därmed
efter hållen ransakning i föllie af ordinantierne procedera och fortfara
kan, då iag effter fallen resolution pådrifwa skall att detsamma, exeqverat
blif:r, som där uti förmäles; Sidst förplichtar iag mig wed buse- och
gärde trätor opartisk att hålla, icke för mutor eller gåfwor, wänskap eller
rädhoga skull, någon mera eller mindre tillmäta, än han effter sina brefz
lydelse hafwa bör; detta alt will och skall iag troligen effterkomma som
en upprichtig och rättwijs tienare wähl ägnar och anstår, utan all påfund
och arga list.

2:o) »Kongl. Maj:ts Instruction för Stads Ingenieuren i Stockholm.
Gifwen Stockholm i Råd-Cammaren den 13 Julii 1736.

§ 1.

Stads Ingeniuren bör uti sitt Contoir hafwa i god ordning förwarade
Stadsens författade Tomte Böcker, samt tilförlåteliga och pålite -

171

liga både Generel och Speciele Chartor och Planer öfwer Stockholms
Stad och Förstäder som utwisa så wäl Stadsens district till Land och
strand, som liwars och ems enskylte Egendom; uppå hwilka Chartor och
Planer, samt med dem som årligen renoverade warda, Ingenieuren
åligger åt författa wederbörliga Specificationer, hwarefter Bygga ings
Collegium hwart åhr uti Januari i Månad kan uti Contoiret förrätta Inventering,
och bör han icke utur Contoiret, ifrån sig lämna någon hwarken
Generel eller Speciel Charta eller Plan, innan han dertill ärhållit Byggnings
Collegii .tillstånd, och dessutom, deremot försedt sig med wederbörandes
Rewers.

I Lika måtto åligger Stads Ingenieuren, åt öfwer alla Stränder
hafwa förfärdigade Chartor, som utwisa Strand Desseinerne, uppå hwilka
Chartor, han hwart tredie åhr, bör anteckna huru långt Stranden blifwit
utfyld, hwarom Ingenieuren dessutom bör wid Inventeringen gifwa nödig
berättelse till stadsens Byggnings Collegium, och wara tillstädes när
Collegium hwart tredie åhr, alla Stadsens strander i ögnasiekte tager.

§ 3.

Wid alla afmätningar och Tomters utstakande till nybyggnad, bör
Stads Ingenieuren för all ting taga i aclit huru Gatorne kunna derwid
reguleras och rättas; samt sådant uti Byggnings Collegio tillkiänna gifwa,
Och bör han ingen Tomt till rättelse eller efterlefnad för wederbörande
utstaka innan han dertill erhållit Byggnings Collegii ordres.

§ 4.

När den som erhållit tillstånd till Nybyggnad sig hos Ingenieuren
om Tomtens utstakande angifwer åligger Ingenieuren ofördröideligen och
innan någon Dessein till Byggnad fastställes Tomten efter Bref och
Documenter till dess rätta Linieer uti Ägarens och Grannarnes närwaro
utstaka och sedan med dess berättelse till Collegium inkomma.

§ 5.

Sedan Byggnings Collegium till Stads Ingenieuren remitterat de
twistigheter, som Grannar emellan uppkommit, om Tomters rätta skid jo
Lineer, eller annat mera, så åligger honom åt med Tomte Böckerne och

172

de äldre i Contoiret befintelige Designationer, noga jämföra sådane twistige
Parters i händer hafwande Documenter och Fastebref; och sedermera
öfwer samma ärende en omständelig Relation med bifogad tydelig afmätning
eller Designation, till Collegium avgifwa. Hwarwid han jämwäl
har åt taga i acht Invad så wäl Byggnings Ordningen som denna dess
Instruction i öfrigit om publique Desseiner, och Gators samt Quaxters
reglerande, påbiuder och föreskrifwer; på det Byggnings Collegium wid
besichtningarne må om alt sådant kunna dess redigare undersöka.

§ 6.

Då någons begiäran åt få intaga en eller annan Stadsens ödes
Platser emot Tomtörens erläggande warder till Stads Ingenieuren remitterad,
åligger honom åt samma Plats eller Tomt utan drögsmål afmäta
samt öfwer den samma wederbörlig Designation uprätta, och deruti beskrifwa
Tomtens eller Platsens belägenhet, dess quadrate innehåll och af
hwad förmåner eller beswärligheter den samma i anseende till Situationen
består: noga i acht tagandes, om en sådan till privat hägnad begiärd
Tomt kan till Stadsens eller publici mera nytta wara Benande och i
sådant fall det samma uti Byggnings Collegio anmäla.

§ 7.

Stads Ingenieuren åligger åt hafwa sorgfälligt inseende öfwer all Gatuläggning
innom Stockholms Stads Staquet; samt derwid noga i acht taga
åt Gator och Gränder icke blifwa onödigt wijs till Husägarnes olägenhet
förhögde: såsom och åt wattnafloppen icke blifwa i oträngt måhl eller
annars än då högsta nödwändigheten sådant fordrar, förändrade med
mera som Byggnings Ordningen tydeligare förmår.

§ 8.

All wärckställighet af Domar och öppne Resolutioner, som på
Ingenieurens giöromåhl ankommer, bör han förut i Byggnings Collegio
tillkiänna gifwa.

§ 9-

Ingenieuren åligger åt wid alla Designationer öfwer Hus och Tomter,
gifwa tillkiänna om något till publici och Stadsens skada och nackdel
derwid finnas skulle. Börandes alla transporter så af bebyggde som

obyggde tomter av honom i eu wiss Bok förutan Tomte Boken annoteras;
såsom och när någon ofrij Tomt till frij grund inlöses, den noga anteckna
med prijset och af liwem den blifwit kiöpt och till den ändan tillställas
honom alla Fastebref åt innan de underskrifwas sådant annotera, och
nedre i brädden påskrifwa ordet annot:t med sitt namn derunder. Datum
ut supra.

FRIEDRICH.»

Beträffande instruktioner för stadsingeniörens överordnade myndigheter
må anföras

l:o) Transsumt ur Kong!. Maiptz Förordning Öfwer Stockholms
Stadz Styrelse. Stockholm 1672 I2/12. (Tryckt 1673).

»Embetz Borgmästaren med sine tilordnade Colleganter, skal medh
Byggningzwäsende och Manufacturerne hafva åt beställa, hafvandes inspection
öfwer alla Stadzens publique Wärck och Byggningars aff nyo
förfärdigade, reparation och ordinarie underhåld, såsom och öfwer regulerande,
prydnad!! och reenhållande, som Staden och publico till commoditet
och nytta lända kan; theslijkest öfwer privat Huus upbyggiande inseende
hafwa, åt af then som bygger, hwarken i nederrijfwande eller igen upbyggiande,
Staden och then allmenne beqwämligheeten, eller hans Grannar
och Naboer någon skada och afschaknadh tilfogadt warder, hafwandes
under sin wårdnadh och inspectiion alla Stadzens egne Huus och Tompter,
Tegelbruuk, Muulbeet och annor fast ägendomb, ehwad nampn the hafwa
kunna, som innan Staketet begripne äre och Staden tilhöra, tilseendes åt
alt sådant först til Stadens nytta anwändes, och thet något thär aff
mistas kunde, til ingen privat uthan nöijachtigt och skiäligt wederlagh
ifrån Staden affhändt warder; låtandes öfwer alt sådant richtige Geometricke
Desseiner och affrijtningar förfärdiga, och i böcker inbinda och
registrera.»

2:o) Memorial till Öfverståthållaren ang. embets- och Byggn. Borgmästarens
skyldigheter. Dat. 13 februari 1718. — — — — — —
3:o) Har han inseende på Stadz Ingenieurens Contoir, så att icke
allenast det hålles i behörigt skick och ordning, utan och åt Ingenieuren
åhrligen författar och upsättes geometriska chartor och grundritningar
öfwer Stadsens Stränder, Platser och tomter, jämbwähl och giör richtiga

Designationer öfwer alla private tomter, som säljas och kiöpas. Åliggandes
och Borgmästaren, åt wid angelägne både publiqne och private
besichtningar jämbwähl sig infinna, samt och noga tilse, åt då någon
Stadsens tomt försäljes, Staden sitt wärde och betalning derförr må
åthniuta: så och åt 30:de Penningar ärläggas och kommer Staden til
godo, så offta någon fast ägendom på ofri tomt, ifrån denna til den
andra Inwåhnaren förhandlas. — — —»

Att sålunda tomtmätningar å tjänstens vägnar skulle vara beroende
av lantmätarnes »lediga stunder» (något som visserligen ej direkt uttalas,
men vars tendens i motiven synes framskymta) synes sålunda åtminstone
vad Stockholm beträffar icke vara riktigt. Ej heller torde inom andra
städer tomtmätningar hava utförts av lantmätare åtminstone i allmänhet
ej i egenskap av tjänstemän under lantmäteriväsendet. Någon eller några
enstaka tomtmätningar lära före fastighetsbildningslagens tillkomst hava
utförts av lantmätare, som lyckats erhålla Konungens Befallningshavandes
förordnande, men då Konungens Befallningshavande enligt gällande författning
ej hade någon skyldighet att pröva befogenheten därav vid en
framställd begäran, utan lagligheten av ett dylikt förordnande endast lär
få prövas av lantmätaren (vilket ytterligare styrkes därav, att Konungens
Befallningshavande i enstaka fall t. o. m. lämnat förordnande att verkställa
triangel- och polygonmätning över större samhälle) och dessa förordnanden
äro så fåtaliga i förhållande till alla verkställda tomtmätningar,
så torde de endast vara att betrakta som experimentella undantagsfall.
Då emellertid i motiven kommitténs egen framställning av äldre bestämmelser
synes vara inriktad på att framställa stadsmätningen i äldre tider
såsom huvudsakligen utgörande en del av dåvarande lantmäteriväsendet i
allmänhet samt kommittén även åberopar skiftesstadgekommissionens
yttrande av den 8 juni 1917 över lantmäteristyrelsens förslag till mätningsföreskrifter
varvid framhållits, att tidigare alla åtminstone mera omfattande
mätningar i städerna skulle ha utförts av lantmäteripersonalen,
har jag genom framläggandet av historiska fakta velat visa att, såvitt
Stockholm beträffar, detta synes vara oriktigt. Synar man Stockholms
stadsingeniörskontors kartarkiv, skall man finna, att även vad själva kartmaterialet
beträffar knappast någon karta (med undantag av äldre kartor
över inkorporerade områden för de tider dessa hörde till landsbygden),
utförts av lantmäteripersonalen. Områden, som förut hört till landsbygden,
ha sannolikt i allmänhet inom städer under denna tid uppmätts
av lanmätare, men, då de sedemera kommit under stadsstyrelse, ha för
dessa områden sannolikt de skarpare nymätningarna verkställts av städernas
egna tjänstemän, så att man torde helt säkert för de flesta fall

vaga påstå att områden, då de hört under städerna, utförts av städernas
egna avlönade tjänstemän, men att en mängd lantmäterikartor över stadsområden
kunna finnas från de tider dessa områden hörde under landet,
samt att i liera fall för städernas mest i periferien belägna ytterområden, som
brukas som lantegendomar och som till arealen kan övergå stadens yta
i övrigt, några skarpare nymätningar ännu ej funnits skäl för att företaga.

Vidare ber jag att få vända mig emot nedanstående av lantmäterikommissionen
åberopade men oemotsagda uttalande i skiftestadgekommissionens
samma utlåtande, vari uttalas att inga legala förrättningar,
däri mätning ingått, hittills med laga vitsord kunnat verkställas av andra
än lantmätare samt att icke någon jorddelningsförrättning av beskaffenhet
att böra fastställas för att äga vitsord, hade annan än lantmätare hittills
varit behörig verkställa.

Stadsplanelagens 4 § stadgar när enligt denna lag tomtindelning
eller ändring i tomtindelning skall verkställas. Samma lags 3 § stadgar
förutom att tomtindelning i vissa fall skall underställas Konungens prövning,
i andra stycket bland annat följande: »I andra fall tillkommer det
stadens byggnadsnämnd att ''handlägga frågor om kvarters indelande i
byggnadstomter; dock vare nämndens beslut ej gällande innan det blivit
av Konungens Befallningshavande fastställt». Med anledning bland annat
av 3 § har vidare i en Kongl. Förordning av den 31 augusti 1907
förordnats bland annat följande i dess § 2: »Innan byggnadsnämnden
fattar beslut angående hos nämnden väckt förslag om kvarters indelande
i byggnadstomter, skall åt ägare av mark, som av förslaget beröres, lämnas
tillfälle att inför nämnden yttra sig över förslaget.» Alltså måste hos
nämnden förslag kunna väckas om tomtindelning. Vilka tjänstemän, som
nämnden har till sitt förfogande för utarbetande av dessa tomtindelningar
framgår av byggnadsstadgan, som dels i § 3 mom. 4 föreskriver att stadsingenjören,
där särskild sådan är antagen i avseende å de frågor, som
höra till hans befattning, skall vara tillstädes vid nämndens sammanträden
med rättighet att i överläggningarna, men ej i besluten deltaga,
samt att, där han det äskar, få sin mening till protokollet antecknad,
och dels i byggnadsstadgans § 5:

1) »Frågor om vilka tjänstebiträden byggnadsnämnden skall hava
till sitt förfogande, om arvoden åt nämndens ledamöter och biträden samt
om övriga för bestridande av nämndens utgifter erforderliga medel avgöras
av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmänna rådstugan.

2) Nämnden antager och entledigar sina tjänstebiträden, där ej i
kyggnadsordningen angående en eller flera bland dem annorlunda bestämmes.
»

176

Dessa av stadsfullmäktige givna föreskrifter återfinnas i sin tur i
de av stadsfullmäktige antagna och sedan i behörig ordning fastställda
byggnadsordningarna och instruktionerna för stadsingenjörerna, som i
regel torde innehålla, att dessa skola uppgöra och utarbeta förslagen till
tomtindelningar. Den allmänna gången är den, att stadsingenjören utarbetar
tomtindelningen och denna antages eller återremitteras för omarbetning
av byggnadsnämnden. Sedan denna emellertid godkänts av
byggnadsnämnden, fastställes densamma av Konungens befallningshavande.
Här i Stockholm är en dylik tomtindelning sedan åtskilliga år tillbaka
så i detalj till sitt läge bestämd och slutgiltigt fastställd, att i nästan
alla fall alla tomthörnspunkter blivit bestämda i det antagna koordinatsystemet.

Att skiftestadgekommittén under dylika förhållanden ej ens synes
vilja betrakta en tomtindelning som en legal jorddelningsförrättning torde
vara ägnat att göra detta skiftestadgekommissionens uttalande mindre
värdefullt.

I samma uttalande av skiftestadgekommissionen, vilken detalj även
åberopats, vill denna göra gällande, att städernas inordnande under lantmäteristyrelsen
redan hade skett genom lagen om fastighetsbildning i stad,
och anföres som bevis härför följande:

»Om t. ex. i stads tjänst anställd mätningsman förordnades att
verkställa ett laga skifte, vore han naturligtvis pliktig att därvid följa
samtliga de föreskrifter, vilka vinna tillämpning, om skifte verkställes av
lantmätare. Och då enligt gällande instruktion för lantmäteristyrelsen
och rikets lantmätare lantmäteristyrelsen hade att utöva tillsyn över skiftesverket
(den legala jorddelningen) och övriga delar av rikets lantmäteriväsen,
vore han såsom skiftesförrättare underordnad lantmäteristyrelsen,
ty i och med det att andra mätningsteknici än lantmätare erhöllo befogenhet
att verkställa vissa legala jorddelningsförrättningar, komme de
uppenbarligen att sortera under lantmäteristyrelsen. Att de vid förrättningar,
varom nu vore fråga och vilka av dem verkställdes, bleve, sedan
den berörda nya lagen trätt i kraft, därest nuvarande mätningsbestämmelser
då alltjämt gällde, skyldiga följa samma bestämmelser, torde jämväl få
anses otvivelaktigt.

Att särställa dem, då nya sådana föreskrifter meddelades, syntes
däremot icke böra ifrågakomma.»

Fastighetsbildningslagen avsågs ju av dess lagstiftare att i eu särskild
lag sammanföra allt som berörde fastighetsbildning i stad, så att
dess bestämmelser ej skulle vara beroende av de för landsbygden gällande
föreskrifterna särskilt beträffande mätningsmännens fullständigt obundna

177

ställning i förhållande till lantmäteriorganisationen. Att i vissa rena tekniska
detaljfrågor särskilt beträffande städernas yttre landområden i vissa fall
skiftesstadgans föreskrifter enligt Fastighetsbildningslagens 6 kap. 1 § »i
tillämpliga delar» skulle lända till efterrättelse, innebär icke att därmed
måste avses att någon som helst redovisningsskyldighet av förrättningar
skulle behöva förekomma, då dessa ej kunna anses vara tillämpliga på
stadsförhållanden. Dessutom har i lag bestämts för städerna ett särskilt
fastighetsregister, som väsentligt skiljer sig från jordregistret för landet.
Redovisningen av förrättningar för mätning och fastighetsbildning böra
i sin helhet finnas på samma ställe som alla andra under byggnadsnämndens
vård varande mätningshandlingar, vilka ju numera måste förvaras
i brandfasta arkiv, och registreringarna över rågångars fastställande och
de inom städer sällsynta laga skiftena införas bland annat i fastighetsregistret
för stad i stället för att redovisas inom en utomstående styrelse,
vilket ej bör vara tillämpligt för städerna. Även den rent yttre uppställningen
av fastighetsbildningslagen tyder ju på att tillämpligheten för
dessa förrättningar ej avsågs att i ena eller andra hänseendet innebära
dessas inrangerande under lantmäteriorganisationen, ity att 6 kapitlet ej
då hade inrangerats under fastighetsbildningslagen utan dess paragrafer hade
då i stället införts under skiftesstadgan. Det krav, som före fastighetsbildningslagens
tillkomst framhölls för ett fullständigt åtskiljande av
fastighetsbildning i stad, från de för landet gällande bestämmelserna, avsag
ett verkligt särskiljande och ej endast dispositionen för lagens uppställning.

Vid utarbetandet av det föreliggande av lantmäterikommitténs majoritet
antagna förslaget till mätningsförordning har i tekniska detaljfrågor
i allmänhet stor hänsyn tagits till de krav, som för städernas vidkommande
kunna vara önskvärda, men i flera fall ha från lantmäterihåll
meningar, som i väsentlig grad avvika från städernas intressen, hävdats
allt i synnerhet för att få mätningsförordningen att gälla för såväl
stad som land. Lantmäteristaten utgör en fast organisation, där samtliga
tjänstemän uteslutande lyda direkt eller måhända i andra eller tredje
led under lantmäteristyrelsen. Mätningsmännen i städerna stå däremot
i lydnadsförhållanden under respektive städers myndigheter och kunna
svårligen i samma tjänsteåliggande samtidigt lyda under lantmäteristyrelsen.
Det gäller för städerna att få sina arbeten utförda efter de bästa
för dem lämpade möjligheter, oavsett om de därvid överensstämma eller
skilja sig från motsvarande arbetens bedrivande å landsbygden eller till
och med i andra städer. Och då i stort sett likväl stad och land i
många fall beträffande mätningsväsendet och fastighetsbildningen stå i

23 —18.1007

motsatsförhållande till varandra, något som även statsmakterna de fäkta
erkänt i och med stiftandet av en från landsbygdens motsvarande föreskrifter
i väsentliga delar vitt skild fastighetsbildningslag, synes det rationella
häri vara att taga steget fullt ut även i avseende på mätningsförordningen
och därvid fastställa eu särskild mätningsförordning för
stad och en annan i vissa avseenden avvikande mätningsförordning för
landet.

De allmängiltiga bestämmelserna om finmätning och vanlig mätning
torde böra gälla både stad och land, så att mätningarna såväl i
stad som å land kunna klassificeras i avseende å deras noggranna utförande
i samma generellt gällande noggrannhetsbestämmelser för finmätning eller
vanlig mätning, men då själva handläggandet av dessa förrättningar ur
både det allmännas och det enskildas intressen i flera avseenden vitt
skilja sig från varandra i stad och på land, så torde även mätningsförordningarna
i dessa avseenden böra skilja sig från varandra. Eu enda
självständig triangelmätning med eller utan anslutning till rikets nät kan
uppgöras i samband med erhållandet av förordnande av mätning å en större
egendom å landet, men i avseende å mätningsförrättningar i stad hör ej
kunna bestämmas att eu separattriangelmätning i samband med förordnande
å eu mätningsförrättning exempelvis att verkställa en speciell avstyckning
skall få utföras, men om den göres enligt givna föreskrifter
så är mätningen i sin helhet å denna del av staden visserligen att
hänföra till finmätning men är likväl i egenskap av triangelmätning ej
att betrakta såsom varande till stadens gagn, då den ej sker över hela
staden.

För ett dylikt triangelnäts för eu stad utförande bör ej någon annan
än staden såsom kommun vara att anse såsom sakägare och torde
staden därvid böra ha att själv bestämma, när staden önskar triangelnäts
upprättande, såvida ej dylika näts upprättande sker efter en fastställd
plan för alla städer i riket, så att exempelvis vissa tider, olika
alltefter städernas invånarantal eller beroende på utvecklingen av rikets
triangelnät, förelädes dem under vilka de hade att redovisa ett fullt färdigt
triangelnät, som vore upprättat på det sätt att det kunde tjäna som
stomme för alla mätningsförrättningar inom samhället, av vad slag de
vara månde.

Den mätningsförordning, som skulle gälla för landet, kunde ju måhända
möjligen vara avpassad så, att arbetena direkt kunna dirigeras
från lantmäteristyrelsen i enlighet med av styrelsen närmare givna föreskrifter.
Den mätningsförordning, som gällde städerna, skulle däremot
böra vara så avfattad, att den gav möjlighet att åt varje stad i enlig -

175)

hot med för dom säregna lokala förhållanden och allmänt i bruk varande
metoder kunna erhålla vissa friheter såväl i ena som andra hänseendet,
blott den allmänna rättssäkerheten ej bleve lidande. Någon anledning
att skära alla städer över eu kam finnes icke och ännu mindre att göra
detta såväl med stad som land. Även kommittémajoriteten förutsätter
att exempelvis i vissa fall strängare felgränser än vad förordningen ovillkorligen
föreskriver för finmätning kan komma att gälla, vilket särskilt
bör kunna avses gälla för olika städer. För landsbygden måste väl något
dylikt vara i mindre grad att antaga, så framt ej någon felgräns
för finmätning är att i sin helhet betrakta såsom för vid.

Särskilt synes den i 50 § föreslagna bestämmelsen att lantmäteristyrelsen
skulle ha rätt att utfärda verkställighetsföreskrifter vara ägnad
att inge befogade farhågor för att denna styrelse i allt för långt driven
grad skulle vilja skära allt såväl stad som land över en kam. Då den
föreslagna mätningsförordningen ej uttalar full begränsning för dylika
föreskrifters utfärdande, kan man befara, att i flera fall rent skadliga
föreskrifter kunna komma att bestämmas och att städernas mätningsmän
berövades möjlighet att tillämpa individuella metoder och förbättringar
inom de olika arbetsmoment, som höia till mätningar, och varvid ofta
praktiken utgör ett ^experimenterande av bästa sättet. Lantmäteristyrelsen
skulle då sannolikt komma att frestas att i nu ej anad grad instuva
allt i former tillhörande arbetsmetoder, som måhända tillämpats
av den bestämmande i styrelsen, som vant sig vid desamma, men som
därför kan vara gammalmodigt och olämpligt och som ej eu annan mätningsingenjör
vant sig vid att tillämpa, vilken sistnämnde måhända kan
använda såväl skarpare som snabbare metoder. Även i Tyskland har
det konstaterats vilket fördelaktigt inflytande det från lagbundna formaliteter
mera frigjorda mätningsväsendet i städer utövat på mätningsväsendets
utveckling. Det måste betecknas som eu betänklig brist i kommittémajoritetens
förslag till mätningsförordning, att denna förordning enligt denna
majoritets mening ej synes omfatta alla de moment, över vilka lagbundna
bestämmelser skulle vara erforderliga, utan att denna majoritet indirekt
uttalar, att förordningen endast omfattar en måhända mindre del av
sådana allmängiltiga regler, som äro av sådan natur, att de böra såsom
obligatoriska fastställas. Allt vad kommittén av ena eller andra anledningen
underlåtit att beröra skulle lantmäteristyrelsen ha rättighet att
komplettera, blott de ej stå i direkt strid med mätningsförordningens övriga
bestämmelser. Något motsvarande torde ej gälla för åtminstone
Preussen, där kontrollerande tjänsteman tillhörande överordnade myndigheten
väl i vissa föreskrivna fall äger rätt att bevilja dispens från vissa

180

föreskrifter, men få — så vitt torde framgå av »Vermessungsanweisung
IX» — ej föreskriva tilläggsbestämmelser. De föreskrifter, som ovillkorligen
skola följas, böra finnas bestämda i allmän författning. Är en sådan
författning ofullständig, kan den kompletteras. Önska olika städer
ytterligare kompletterande bestämmelser, anpassade efter vars och ens
lokala förhållanden, böra sådana för var och en av dessa städer såsom
kommunala författningar efter dessa städers lokala förhållanden kunna
kompletteras ungefär efter samma normer som föreskrifterna i byggnadsordningarna,
som varje stad äger rätt att utfärda för sig, blott de- ej
strida emot den av Kungl. Maj:t fastställda byggnadsstadgan, men tillägg
i byggnadsstadgan får ej ske exempelvis av byggnadsstyrelsen utan endast
av Kungl. Maj:t.

Bland de centrala verken torde byggnadsstyrelsen mest hava behov
av kart- och mätningsmaterielen från städerna i samband med stadsplaners
granskning, varjämte utvecklingen synes tendera åt att även beträffande
städernas ytterområden motsvarande granskning dels beträffande
större huvudgators framdragande och dels beträffande antagandet
av närmare föreskrifter för bebyggande av städernas ej planlagda områden,
byggnadsstyrelsen i huvudsaklig grad måste hava att verkställa
granskning å dessa kartor. Då fastställandet av en mängd civil rättsliga
bestämmelser å olika markytområden, som stadsplaners in. m. bestämmande
faktiskt gör, måste förutsätta, att samma myndighet måste ha
rättighet att verkställa granskning av det material, vilket ligger till
grund för bestämmandet av dessa ytområdens begränsningslinjer, kan ej
någon annan myndighet vara mera ägnad att handhava den centrala
uppsikten över mätningsväsendet i sin helhet över städerna än just denna
byggnadsstyrelse, och torde byggnadsstyrelsen i detta avseende böra omorganiseras
att få sig tilldelat den centrala uppsikten i allmänhet över mätningsväsendet
i Sveriges städer. Eu överhetsställning från lantmäteristyrelsen
skulle eljest lätt kunna komma att ge anledning till ständiga
motsatsförhållanden emellan lantmäteristyrelsen och de kommunala myndigheterna
varjämte det tvehövdade överinseendet, byggnadsstyrelsen över
själva stadsplanekartorna inelusive den nödvändiga granskningen av mätningsunderlaget,
och lantmäteristyrelsen över kartorna i allmänhet inclusive
även stadsplanekartorna, skulle kunna verka mycket söndersplittrande
och olyckligt vid kartarbetenas bedrivande, där lantmäteristyrelsen
vill, att kartornas beteckningssätt m. m. för olika markytor med på dem
vilande bestämmelser skola utföras efter denna styrelses föreskrifter och
byggnadsstyrelsen önskar, att de skola utföras på det sätt, som bättre
harmonierar med den sistnämndas önskningar, efter vilka städerna i all -

181

mänhet för närvarande torde vara angelägna att så vitt möjligt rätta
sig. Jag hemställer därför att ifrågavarande mätningsförordning endast
skulle avse lantmäteripersonalen och att första paragrafen i densamma
avkortades och finge följande lydelse: »Denna förordning avser planmätning
och höjdmätning ävensom kartas upprättande, arealuträkning samt
utstakning och utmärkande av ägogräns, där dylikt arbete utföres av
lantmätare under lantmäteristyrelsen», samt att för städerna densamma i
de hänseenden som den bör avvika från lantmäteriväsendet på landet
omarbetades och uppgjordes såsom en särskilt för städerna gällande mätningsförordning
så att, dels normer allmänt fastställdes för triangelnäts
upprättande i Sveriges städer helst med anslutning till rikets triangelnät,
och till vilka stadstriangelnät samtliga inom städerna förekommande
mätningar kunde anslutas, dels detaljbestämmelserna uppgjordes mera
enligt de för stad lämpade förhållanden såväl beträffande mätningssättet,
utstakningars verkställande, gränsmarkeringar in. m. och dels byggnadsstyrelsen
föreskreves att utgöra den centrala myndigheten för överinseendet
av städernas mätningsförordning, varjämte varje stad för sig torde
böra äga rätt att såsom kommunal författning i enlighet med grunderna
i mätningsförordningen utfärda de allmänna verkställighets föreskrifter,
som må finnas erforderliga.

Special!!»märkningar rörande förslaget till mistningsriirordning.

I 7 § 2 mom. föreskrives, att »därest inom eller i närheten av mätningsområdet
finnas minst tvänne punkter, som tillhöra antingen rikstriangu-*
leringen eller annan triangelmätning, skall frågan, huruvida anslutning
till den ena eller andra av dessa mätningar bör äga rum, underställas
lantmäteristyrelsens prövning». Då en hel del triangelmätningar torde finnas
för speciella ändamål, synes det vara olämpligt dels att slösa tid på
undersökning av dessa triangelpunkters befintlighet och deras nogrannhet,
vilket kan vara svårt att bestämma, då säkra handlingar för bedömmande
därav ofta torde saknas, och vilkas noggrannhet sålunda lantmäteristyrelsen
säkerligen icke kan bedöma. Endast ifråga om anslutning
till rikets nät eller icke anslutning till detsamma synes ett allmänt
intresse förefinnas, och i så fall måste någon myndighet bedöma, huruvida
én triangel mätning kan anslutas till densamma beroende på dels
om de i eller vid mätningsområdet belägna rikets triangelpunkter hava
erforderlig noggrannhet, och dels om dylika punkter äro så avlägset belägna
samt mätningen av så föga betydande natur, att eventuellt dyr -

182

bara huggningar in, in. för en dylik anslutning icke motiveras. Men att
lantmäteristyrelsen skulle vara den avgörande myndigheten för att bestämma,
om en mätning skall anslutas till rikets nät eller icke, synes
alldeles oriktigt. Då rikets allmänna kartverk utför dessa triangelmätningar
och har vård över desammas resultat samt måste vara den myndighet
som bäst känner till noggrannheten hos bestämningarna hos dessa
punkter, så läge det väl närmast till hands, att detta verk finge utgöra
den bestämmande myndigheten i fråga om triangelmätningars anslutande
eller icke till detsamma. Erfarenheten har även visat, att denna myndighet
genom direkt förbindelse med mätningsmannen kunnat lämna värdefulla
uttalanden angående bästa anslutning till detsamma på samma
gång som mätningsmannen kunnat få värdefulla vinkar att i vissa avseenden
i det allmännas intresse rätta sig efter eventuellt av rikets allmänna
kartverk uttalade önskemål för nätets planering för att, på sätt
i 9 § 3 mom. beröres, framtida utvidgning av triangelnätet så vitt möjligt
underlättas. Detta kan vara till fördel icke blott för ett samhälle
utan även för grannsamhällen.

Därför synes det vara av vikt, att Rikets allmänna kartverk i stället
för lantmäteristyrelsen avgör om anslutning lämpligen bör ske till
dess triangelpunkter eller icke. I samband härmed måste framhållas, att
varje fackman måste reagera emot kommittémajoritetens beslut (4 § 2
mom.) att ställa en triangelmätning i beroende av viss speciell mätningsförrättning
t. ex. en förrättning, som hör till nybildning av en fastighet.
Om en köpare förvärvat visst markområde för att med största möjliga
hast bebygga detsamma samt för att få lagfart och inteckning i och för
avstyckning vänder sig till en lantmätare, som vill komma över ett triangelmätningsarbete
och som t. ex. erhåller förordnande att verkställa eu
dylik avstyckning, så kan denne bestämma, att finmätning och därvid triangelmätning
skall tillämpas, vilket efter diverse tidsförlust för överklagande
t. ex. blir fastställt, vidare skall mätningen t. ex. anslutas till rikets nät
efter ånyo remiss till lantmäteristyrelsen: sedan skall triangelnätets uppmätning
verkställas, vilket då måste, vad högre ordningens nät beträffar,
ske över hela samhället samt vidare sekundärnät samt polygon- och därefter
detaljmätning ske. Markägaren skall sålunda invänta t. ex. inmätning
av en hel stads triangelnät, i ty att man icke lämpligen kan göra
en separattriangelmätning för en avstyckning och en annan mätningsman
en annan separattriangelmätning för en annan avstyckning inom samma
samhälle, varjämte ägaren till exempelvis ett jämförelsevis obetydligt
markområde kan ha att vänta ut stadens triangelmätning i avseende på

183

triangel nät innan lian kan få sitt obetydliga område avstyckat. Att ett
sådant förhållande är ohållbart, torde lätt inses.

1 allmänhet torde därför upprättandet av ett triangelnät böra utgöra
ett särskilt arbete eller förrättning för sig varöver en kommun eller
flera markägare över sammanlagt ett större område tillsammans bestämma
samt triangelnätet huvudsakligen inriktas på att utgöra ett stöd för alla
samtliga mätningsförrättningar för eu större ägotrakt, naturligen så vitt
ej någon enskild markägare eller invånare vill bestrida kostnaderna
för eu dylik triangelmätning; och måste triangelnätets utsträckning bestämmas
dels med hänsyn till dess anslutning till rikets nät och dels
med hänsyn till naturliga avgränsningar eller efter begränsningslinjer för
samhällens sannolika bebygganden eller annan utveckling. Triangelnätet
bär då verkställas om ej direkt under rikets allmänna kartverk, så likväl
beträffande större huvudnät enligt dettas anvisningar i fråga om anslutningar
till rikets nät. Skulle kommittémajoritetens förslag bliva antaget,
skulle dess tillämpning bli till förfång både för triangelmätningens
rationella utveckling och tillämpning på detalj mätning samt för fastighetsbildningens
lugna fortskridande inom tätare bebyggda samhällen.

I samma 7 § 3 mom. första meningen förutsättes att »Är fråga om
utslutning till rikstrianguleringen, och finner styrelsen sådan anslutning
ej böra äga rum, skall dock det nya triangelnätet med största möjliga
noggrannhet inpassas i det för mätningsområdet jämlikt 6 § 4 mom.
gällande koordinatsystem, då mätningsområdets storlek så fordrar». Endast
därför att fråga är om anslutning till rikstriangelnätet, så följer väl
ej därav, att mätningen bör utföras jämlikt 6 § 4 mom. gällande koordinatsystem.
Fråga kan uppstå av den enkla anledningen att eu mätningsman
vill utföra en större anslutningstriangulering från ett mindre
område till rikets nät, ehuru icke några strängare villkor emot sakägares
bestridande borde uppställas än att 6 § 5 mom. bör vara tillämpligt (exempelvis
ett skogsområde, där enbart polygonisering enligt mätningsförordningens
förutsättningar kan böra komma till användning).

Stadgandet om ordningarnas antal i 8 § 1 mom. baseras på att
endast två ordningar i rikets triangelnät förefinnas; men under förutsättning
att rikstriangelnätet skall betraktas utgöras av tre ordniugar, så bör
en ordning som följd därav naturligen tillkomma för den fullständiga
nedtrianguleringen till polygonnäten.

I 9 § 1 mom. sista meningen stadgas att »Skola för mätningen
gälla strängare felgränser än denna förordning angiver, bör planen jämväl
innehålla uppgift härom». Denna mening bör enligt mitt förmenande
utgå, enär förordningen torde böra innehålla minimifordringar i avse -

184

ende å mätningssätt och noggrannhet, men om för särskilt ändamål
någon skärpt noggrannhet önskas av samhälle, torde detta böra vara
helt och hållet en ensak emellan samhället och mätningsmannen eller
kunna bestämmas i särskild kommunal författning. Någon anmärkning
för att särskild omsorg nedlägges torde icke böra förekomma, enär
den övervakande myndigheten ej bör hava till uppgift att tillse, att ej
alltför noggranna mätningar verkställas utan endast att tillse, att de ej
bli undermåliga.

I 17 § 2 mom. stadgas bland annat, att man skall iakttaga, —
— — — — att polygonsidorna inom ett och samma tåg i regel erhålla
ungefär samma längd. —---

Då ordet »ungefär» ej står närmare förklarat i motiven men i allmänhet
betraktas såsom utgörande 10 %, så skulle härigenom polygonsidorna
i regel ej få avvika från varandra mer än 10 % av deras längder,
vilket synes för strängt. Ordet »i regel» torde därför böra utbytas mot
»helst». Dessutom borde tillkomma i fortsättningen av samma att-sats
»och i allmänhet av två närliggande sidor inom samma polygontåg, den
ena sidan i regel ej vara mer än dubbelt så lång som den andra». Vid
en undersökning av befintliga polygontåg inom städer, torde man finna
att dessa bestämmelser bättre återspegla befintliga noggranna polygoniseringar
än majoritetens formulering. I samband härmed må erinras
emot uttalandet i motiven till 17 § andra meningen: »Att planen skall
upptaga hela polygonmätningen, torde ligga i sakens natur». Det ligger
snarare i sakens natur att ofta så ej sker, utan att man i samband med
detalj mätningen rekognoscera!- ut ett eller annat polygontåg, som är erforderligt
för detalj mätningen. Stundom kan man i samband härmed
finna sig böra helt omlägga planen för polygonnätet för att erhålla en
enklare och säkrare stomme för detaljmätningen, vilket torde visa att den
stundom då ej i förväg varit behövlig. Inom varje polygontåg däremot
måste polygonpunkterna såsom självklart torde inses planeras i ett sammanhang.

I motsats mot vad i allmänhet är förhållandet vid planläggningen
av triangelnät kan för eu enstaka mätningsförrättning vara erforderligt
att utlägga ett eller några polygontåg. Stundom kan även en detaljtriangulering
som komplettering för en dylik enstaka mätning vara erforderlig.
Det rationella utförandet av triangelmätning i ett samhälle är
därför, att triangelmätningen över samhället göres i ett sammanhang med
undantag möjligen av lägsta ordningars triangelpunkter som ju om så
av ekonomiska skäl är lämpligt helt eller delvis kunna göras efteråt; i
mån av behov. Detsamma gäller även polygontågen, som till avsevärda

185

delar kunna göras efteråt i män av behov vid olika mätningsförrättningar
inom ramen av ett och samma huvudtriangelnät, och alltså ej behöva
planeras i ett sammanhang i vidare mån än för ett och samma polygontåg
eller, då knutpunkt förekommer, för det system, som sammanhänger
med eu sådan knutpunktsbestämning,

I § 12 synes framställningen om skillnaden emellan likformig vinkelmätning
och satsmätning ej riktigt lyckad.

Likformig vinkelmätning utföres på så sätt att för det system av
triangelsidor, varå denna metod i eu triangelpunkt tillämpas, alla där
befintliga vinklar uppmätas var för sig i båda tublägena, varefter stationsutjämning
måste verkställas för att kunna hänföra alla dessa riktningar
till en och samma utgångsriktning. Vid riktningsmätning i en punkt
sker observationerna i fulla satser till så stort antal satser som noggrannheten
kräver, varje gång med förställning av horisontalcirkeln. I varje
sats observeras alla riktningar i följd efter varandra först i ena tubläget
och så efter genomsågning av tuben i andra tubläget samt ånyo inställning
i alla riktningar i motsatt följd, varefter medelvärdet av observationerna
i de båda tublägena utgör mätningsresultatet för varje sådan
sats. Medeltalet av alla dessa satser utgör sedermera riktningsmätningens
resultat.

I motiven under samma paragraf står vidare att »I vilka fall den
ena eller den andra metoden bör komma till användning, torde få anses
höra till verkställighetsföreskrifterna.» Den likformiga vinkelmätningsmetoden
torde som regel böra förekomma med till och med 2:dra ordningens
nät. Men då felgränser för riktningarna finnas stadgade, torde
någon obligatorisk föreskrift i detta fall ej behöva stadgas i några verkställighetsföreskrifter
och ej heller någon obligatorisk riktningsvikt föreskrivas,
enär dylika på grund av olika teodoliternas vitt skilda noggrannhetsgrader
ej återspegla mätningens verkliga noggrannhet, vilket däremot
medelfelen göra. Råd kunna ju alltid meddelas, huru i det ena eller
det andra fallet bör förfaras.

I motiven till 14 § framhålles.

»Medelfelet i riktning erhålles enligt allmänt kända regler efter utjämning
enligt minsta kvadratmetoden. Då sådan utjämning ej sker och
utjämningsgruppen består av slutna trianglar, erhålles samma fel enligt
den i paragrafen intagna internationellt erkända formeln.» Detta är riktigt
för fristående kedjor, att samma medelfel därvid erhålles, men för fullt viserade
trianglar i ett centralpunktsystem, där sinus-villkor förefinnes, erhålles
ej samma medelfel enligt den internationella formeln som ur den
strängare felfördelningen. Men i dylika fall utgör dock den internatio 24

—185007

nella formeln en mycket användbar approximationsformel för bestämmandet
av mätningens noggrannhet.

Efter sista meningen under denna paragrafs motiv önskar jag få
infört ett förklarande tillägg så lydande »varigenom i alla händelser
första termen 0,00025 1 resp. 0,00035 1 vid noggrann längd- och vinkelmätning
av polygontåget möjliggör felformelns användning.»

Beträffande noggrannheten av i ena fallet stommätning medelst
polygontåg och i andra fallet medelst andra baslinjer torde böra anföras
följande.

Vid bestämmandet av mätningarnas utförande på ena eller andra sättet
har man ju att taga hänsyn till att mätningens resultat för kartans
uppgörande skulle uppfylla noggrannheten enligt principerna för vanlig
mätning. Är det då så att en mätningsman har en teodolit till sitt förfogande,
torde det vara självklart att han, såvida han känner till teodolitmätning,
vill begagna sig av densamma för stommätningen, i ty att
mätningsarbetetet måste underlättas samt skogshuggningar lättare kunna
undvikas samt stommen i så fall, även om längdmätningen sker med
tillämpning av samma vida felgränser som för annan stommätning i avseende
på två längdmätningars avvikelser från varandra, vid polygoniseringen
måste bliva noggrannare, därför att dels en polygonsida i allmänhet
är kortare än den långa baslinjen i annan stomme, och sålunda
sannolika felet för flera polygonsidor, bildande ett helt tåg, där felgränsen
enligt felformeln för varje polygonsida uppnås, måste bliva mindre, än
om felgränsen enligt samma felformel uppnås, då hela polygontåget ersättes
av en rät baslinje, och dels därför att en numerisk vinkelkontroll erhålles
samt en systematisk felfördelning av vinklar kan erhållas. Alltså
måste antingen felgränserna för längdmätningen, även i motsvarande grad
vinkelfelgränserna, därvid vara för stränga eller ock måste felgränserna
för annan stommätning vara för vida. Felgränsema måste för dessa två
olika slag av mätningssätt bringas i överenstämmelse med varandra så
att en lantmätare, därför att han har till sitt förfogande en teodolit (utgörande
i och för sig en extra skärpning av mätningen genom den numeriska
vinkelkontrollen) endast därför skall vara skyldig att verkställa
även den rena längdmätningen 2 å 3 gånger noggrannare, än om han icke
hade teodoliten till sitt förfogande, och göra stommätningen i sin helhet
i ännu avsevärdare grad noggrann, ehuru han endast är skyldig att leverera
kartan i sin helhet i det skick, som betingas av den mindre noggrannheten.
Det bör vara hans ensak att begagna vilka instrument han
vill, blott han kan leverera resultatet enligt de noggrannhetsbestämmelser,
som böra gälla för ändamålet.

187

Mot 31 § 2 inom. måste anföras att ett dylikt åläggande ej står i
rimligt förhållande till stomnätets noggrannhet, i det fall att detta är
ett grafiskt nät. Vinklarna i stomnätet kunna vara grafiska och eu
gränspunkts riktiga läge å kartan kan vara lika noggrann i ena som
andra fallet. Måhända kan läget å kartan t. o. in. grafiskt bli riktigare
genom avskärning från två stationer på en baslinje med noggrannt längdmått
avstånd och kontrollriktning från en tredje station än genom utläggandet
.av en särskilt extra förgrening av det grafiska stomnätet blott
för att få punkten given i förhållande till eu linje, som i sin tur endast
är grafiskt given vad beträffar vinklar till andra stomlinjer. För punkternas
återfinnande, om de skulle försvinna torde i flera fall försäkringsmarkeringar
eller punkternas lägen i förhållande till befintliga närliggande
föremål samt dessa måttuppgifters införande i rågångshandlingarna
vara tillfyllest. Jag yrkar därför, att dessa gränsstenars inmätande i förhållande
till en linje, som själv är grafiskt given i stomnätet, ej skall
föreskrivas såsom obligatoriskt, utan att föreskriften endast skall gälla
som allmän regel.

I 38 § 3 mom. föreskrives att »A karta och mätskiss skola ock
stödpunkterna på lämpligt sätt angivas». Vid vanliga lantan äterifÖrrättningar
kan detta ha sitt berättigande, men i fråga om tomtmätning
i stad måste de ju alltid komma in på den karta, å vilken man i original
verkställer själva uppkarteringen, men å de exempelvis tomtkartor,
söm utlevereras, är ett dylikt förfarande i flera fäll rent ogörligt, då närmaste
stödpunkt kan ligga å en annan tomt med flera tomter belägna
emellan tomten ifråga och närmaste stödpunkt. Att då göra tomtkartan
så stor, att någon stödpunkt kommer in på kartan, är väl opraktiskt och
att för denna händelse föreskriva att man på annat sätt måste markera
ungefärliga läget på dylika stödjepunkter, är ju ej heller lämpligt. För
en grafisk tomtmätning inom stad måste eu dylik föreskrift betraktas
som olämplig.

44 § 2 mom. som avses gälla för städer, skulle gorå utmärkandet
.av ägogränserna i städer synnerligen oändamålsenliga, åtminstone beträffande
tomtgränser. Det lämpliga utmärkandet av tomtgränser sker däremot
på så sätt, att gränslinjerna för tomtägaren utvisas oftast genom
gränsmärken i gränsernas förlängning, därefter verkställer han själv
gränsmarkeringen på sätt han för sin del finner lämpligast, dock med
åliggande för tomtägaren, att för den händelse han avser att sedermera
uppföra sockelsten i gränsen, stängselmur eller brandmur, efter sockelstenens
bakmurning, innan vidare murning tillätes, begära kontrollutstakning
av förrättningsmannen samt av honom, som villkor att få fortsätta

188

murningen erhålla och förete kontrollbevis på att dessa stenar ej överskjuta
tomtgränsen. Visserligen framhålles i motiven att förhållandena
understundom äro sådana, att dylika gränsmarkeringar kunna underlåtas,
men då regel är att ej därvidlag markera desamma på detta sätt, utan
den bästa identifieringen för punktens läge består i koordinaterna eller
de andra måttuppgifterna, bör det vara lämpligare att överlåta åt varje
stad att i sin byggnadsordning införa de bestämmelser därvidlag, som
äro mest praktiska.

Såväl 43 § som 44 § torde i sin helhet ej böra göras obligatoriska
för städerna för städernas tomtgränsmarkeringar och ej heller för stadsägor,
som hava vanliga byggnadstomters storlek, utan böra endast gälla
för jordbruksområden och dylikt. Varje stad kunde ju lämpligast i sina
byggnadsordningar eller i andra särskilda kommunala bestämmelser ha
fastställt om och huru gränsmarkeringar i vissa fall böra vara beskaffade
ävensom, huru utstakningarna böra verkställas, enär ofta olikartade bruk
därvidlag kunna vara berättigade.

48 § 4 mom. andra stycket måste betraktas som synnerligen olämplig.
Att fixera att ett måttband av exempelvis 30 meters längd får användas,
om längdfelet ej överstiger 15 mm. men vid denna gräns skulle
det plötsligt bli oanvändbart, är mycket oriktigt. Varje mätningsman
måste ju, då det rör sig om sådana punkter som noggrannt skola inmätas,
vare sig felet å måttbandet över- eller understiger 15 mm. anbringa
korrektion för såväl temperatur som måttbandets inkorrekthet men beträffande
icke fullt bestämda detaljer för vilkas bestämmande direkt
längdmätning understundom även användes, behöver ju en dylik korrektion
oftast ej appliceras på de uppmätta längderna. Stycket bör i stället
vara affattat på följande sätt:

»Mätband eller mätsträng, som vid jämförelse med kontrollband befinn
es avvika från rätta längden med mera än 0,65 procent därav må
icke användas med mindre än att längdinätningskorrektion anbringas så
vitt det icke gäller inmätning av till läget icke fullt bestämda detaljer.»

Som lantmäterikommissionens majoritet, efter att korrektur å motiven
överlämnades, tillmätte alltför kort tid för granskning av dessa motiv
samt för reservationers avlämnande, har ej den omsorgsfulla prövning
av dessa motiv, såsom utgörande förklaringar å mätningsförordningens
stadganden och dessas avsedda tillämpning, av mig kunnat ske;
Mot därav härflytande brister^ ber jag att ytterligare få reservera mig.

189

Innehållsförteckning.

■Sid.

Skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet

Betänkande.

förslag till mätningsförordning................ 7

1 kap. Inledande bestämmelser.................... 7

2 kap. Om planmätning....................... 8

Avd. A. Allmänna grunder.................. 8

Avd. B. Finmätning..................... 9

Stommätning.................... 9

Detaljmätning.................... 10

Avd. C. Vanlig mätning................... 18

Stommätning....... 18

Detaljmätning.................... 20

3 kap. Om höjdmätning....................... 21

4 kap. Om kartas upprättande.................... 23

5 kap. Om arealuträkning...................... 25

6 kap. Om utstakning och utmärkande av ägogräns........... 26

7 kap. Allmänna bestämmelser.................... 30

Förslag till längdbestämningsförordning.................... 33

Tillkomsten av kommissionens uppdrag och den allmänna innebörden av detsamma i

vad rör mätningsförordning en..................... 36

Allmän motivering till mätningsförordningen.................. 40

Äldre bestämmelser......................... 40

Nu gällande bestämmelser...................... 43

Äldre och nyare mätningsmetoder......... 49

Mätningsförordningens allmänna omfattning............... 52

Finmätning och vanlig mätning samt fixering av begreppen grafisk och numerisk
mätning ....................... 56

Modernisering av den äldre s. k. grafiska metoden............ 60

Triangelmätningar och grunden för desamma.............. 62

Kontroll............................. 65

Felgränsers intagande i mätningsförordningen.............. 68

Rätt att beträda mark . . . ..................... 69

Mätningsförordningen och lantmäteriinstruktionen ............ 71

190

Sid.

Speciell motivering till rnätningsförordningen................. 75

1 kap. Inledande bestämmelser.................... 75 •

2 kap. Om planmätning....................... 78

3 kap. Om höjdmätning.......................108

4 kap. Om kartas upprättande........''............113

5 kap. Om arealuträkning......................117

6 kap. Om utstakning och utmärkande av ägogräns.......... . 122

7 kap. Allmänna bestämmelser....................140

Motiv till läng dbestämning sförordning en....................153

Reservationer.

Herr Hamrins reservation . . . ...................159

Herr Södergrens reservation .....................164

Herr Myrbergs reservation......................168

B E T ÄN KA N D E

AV DBN AV CHEFEN FÖR KUNGL. JORDBRUKSDEPARTEMENTET JÄMLIKT NÅDIGT BEMYNDIGANDE

DEN 3 JULI 1917

TILLKALLADE

in 7 AIDS LANTMÄTERIKOMMISSION

II.

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING ANGÅENDE
DEN GOTTGÖRELSE, LANTMÄTARE ÄGER UPPBÄRA AV SAKÄGARE

(LANTMÄTERITAXA)

OCH

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM VISSA LANTMÄTARE M. FL.
TILLKOMMANDE RESEKOSTNADS- OCH TRAKTAMENTSERSÄTTNING
(RESE- OCH TRAKTAMENTSFÖRORDNING)

STOCKHOLM 1919

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT k SÖNER
185007

■f

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kanyl. .Jordbruksdepartementet.

1917 års lantmäterikommission får härmed vördsamt överlämna
andra delen av sitt betänkande, omfattande förslag till rese- och traktamentsförordning
samt till lantmäteritaxa, båda med tillhörande motiv,
ävensom redogörelse för det ekonomiska resultatet för den händelse dessa
förslag vinna bifall.

Beträffande ifrågavarande förslag har reservation ej förekommit
inom kommissionen.

Stockholm den 30 november 1918.

O. H. ARSELL.

Joh. Hamrin.

David Pettersson. Sven Bengtsson.

Gustaf Indebetou. O. Bagger-Jörgensen.

Nils Olsson.

Johan Stenberg.

Emil Vassbuk.

E. Chr istoff er sson.

s*.

r: ''. *

O X- ! ''

Förslag

till

Förordning om vissa lantmätare m. fl. tillkommande
resekostnads- och traktamentsersättning
(rese- och traktamentsförordning).

1 §•

På eget ansvar arbetande lantmätare så oek tjänstemedhjälpare
samt sådant tekniskt biträde och sådan elev, som med tillstånd av lantmäteristyrelsen
begagnas, må åtnjuta ersättning för resekostnader i och
för förrättning, som lantmätare på grund av gällande instruktion eller
annan författning är skyldig att utföra.

I fråga om sådan resekostnadsersättning skola bestämmelserna i
gällande resereglemente tillämpas, i den mån ej här nedan i denna förordning
annorlunda stadgas.

2 §•

Resekostnadsersättning skall beräknas från stationsorten eller för
den, som med vederbörligt tillstånd bor eller uppehåller sig å annan ort,
från denna, samt för den, som i tjänsteärenden befinner sig å annat
ställe, från sistnämnda ställe.

3 §■

Har för resa använts automobil eller motorbåt, och överskjuter
resans längd för dag 20 kilometer, må den resande, därest han utbetalat
högre ersättning än för skjuts enligt resereglementet, bekomma ersättning,
för vad han styrker sig hava sålunda ytterligare utgivit, dock sammanlagt
högst 30 procent utöver, vad enligt sagda reglemente skolat utgå
för skjuts.

4 §•

För resa å ort, där skjuts icke med stöd av gällande föreskrifter
kan erhållas, men farbar väg finnes, äge den resande undfå ersättning,
för vad han styrker sig hava utgivit utöver den högsta för orten fastställda
skjutslega.

Vid förrättning av så inskränkt omfattning, att arbetet å fönättningsstället
kan verkställas av en person under tid, som ej överstiger
3 dagar, må resekostnadsersättning ej utgå till mera än eu person.

6 §•

Avbrytes arbete å förrättningsställe, utgår icke resekostnadsersättning
i fall, då avbrottet förorsakats därav, att förrättning utan sakägares
begäran utsatts på otjänlig årstid. Icke heller eljest utgar ersättning,
med mindre

laga hinder mött för förrättningens omedelbara fortsättande;
närvarande sakägare samfällt påkallat dylikt avbrott;
ägomätning, utstakning eller annat fältarbete skall verkställas med
biträde av tjänstemedhjälpare eller tekniskt biträde och förrättningen
icke är av så inskränkt omfattning, att den kan verkställas av en person
under tid, som ej överstiger 3 dagar;

arbete av nyss angivet slag avbrytes för att med besparing av
skog, hantlangning, godemansersättning eller andra kostnader fortsättas å
tjänligare tidpunkt; eller

avbrott i arbetet å förrättningsstället skett för verkställande i hemvistet
av arealuträkning, delning eller annat dylikt inarbete och detta
arbete drager så lång tid, att besparade traktamenten överstiga resekostnaden.

7 §. ''

På eget ansvar arbetande lantmätare så ock tjänstemedhjälpare
samt sådant tekniskt biträde och sådan elev, som med tillstånd av lantmäteristyrelsen
begagnas, åtnjuta traktamentsersättning,

dels under i-esor i de fall, då, enligt vad i 1—6 §§ sägs, resekostnadsersättning
utgår;

dels ock under tjänsteai’bete å förrättningsställe samt därvid mellankommande
sön- och helgdagar.

I fråga om traktamentsersättning skola bestämmelserna i gällande
resereglemente tillämpas, i den män ej här nedan annorlunda stadgas.

8 §.

Traktamentsersättningen beräknas endast för tid, varunder den till
ersättning berättigade varit för resa eller förrättning frånvarande från
stations- eller uppehållsorten, sålunda, att frånvaro, som räckt högst (i
timmar, ersättes med ett halvt traktamente, frånvaro, som räckt mera än
som räckt mera än 24 men högst 48 timmar, med två traktamenten och
så vidare.

9 §•

Har arbete '' å förrättningsställe tagit i anspråk mera än 15 dagar
i en följd och har samma bostad kunnat hela tiden användas, utgår för
överskjutande dagantalet traktamentsersättning med allenast % av det
eljest bestämda belopp.

10 §.

Är å förrättningsställe utfört arbete, som pågått mera än 6 dagar,
av beskaffenhet, att detsamma kunnat utföras i hemvistet, utgår ej traktamentsersättning
för den tid, sådant arbete varat, med mindre de resekostnader,
som skulle föranletts av arbetets förläggande till hemvistet,
kunna beräknas hava uppgått till mera än hälften av traktamentsersättningens
belopp.

11 §•

Tillhandahåller ej sakägare åt förrättningsmannen jämte erforderliga
tjänstebiträden god husmanskost och tjänligt husrum med ljus och
värme ävensom uppassning, och möta avsevärda svårigheter för förrättningsmannen
att själv anskaffa dessa förnödenheter å förrättningsstället.
eller i dess närhet, må förrättningen inställas.

Kan kost och husrum, som ovan nämnts, erhållas å förrättningsstället
eller i dess närhet, men föredrager lantmätaren att taga sin bostad
annorstädes, stånde själv alla därigenom uppkommande kostnader.

12 §.

Den, som enligt denna förordning är berättigad till ersättning,
vare pliktig att föra journal enligt det formulär och de närmare bestämmelser,
som lantmäteristyrelsen äger utfärda.

13 §.

Den, som önskar utbekomma ersättning enligt denna förordning,
har att därom till vederbörande överlantmätare insända till Konungens
befallningshavande i länet ställd ansökan, som skall avse en tid av
minst en månad och åtföljas av utdrag av sådan journal, som i 12 §
omförmäles; skolande utdrag av tjänstemedhjälpares, tekniskt biträdes
och elevs journal vara till riktigheten bestyrkt av vederbörande principal.

Det åligger överlantmätaren att efter verkställd granskning översända
ansökningen till Konungens befallningshavande, som har att
pröva densamma och till vederbörande utanordna honom tillkommande
ersättning.

14 §.

Resekostnads- och traktamentsersättning, varom i denna förordning
stadgas, skall utgå från nionde huvudtitelns anslag till rese- och traktam
entspenningar.

15 §.

Denna förordning äger icke tillämpning beträffande inställelse vid
domstol såsom sakkunnig eller förrättningsman, utan gälle i sådant fall,
vad domstolen bestämmer om ersättningens gäldande.

Denna förordning träder i kraft den då Kung!, kun görelsen

angående traktamentsersättning åt vissa lantmätare med flera
den 7 maj 1918 tillika med 5 § i nådiga taxan på arvode för lantmäteriförrättningar
den 23 december 1909, så ock vad eljest i samma
taxa eller annan författning finnes stadgat häremot stridande, upphör
att gälla.

Förslag

till

Förordning angående den gottgörelse, lantmätare
äger uppbära av sakägare (lantmäteri taxa).

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Utöver löneförmåner samt resekostnads- och traktamentsersättning,
som gäldas av statsmedel, äge lantmätare att för förrättning eller åtgärd,
som han på grund av gällande instruktion eller annan författning är
skyldig att utföra, bekomma gottgörelse av sakägare.

Denna gottgörelse utgår antingen enligt taxa eller enligt överenskommelse,
dock att densamma på sätt framgår av 7 § 2 mom. samt 47
och 60 §§ i vissa fall bestämmes av lantmäteristvrelsen.

2 §•

Gottgörelse enligt taxa, vari inbegripes ersättning för papper samt
övrig skriv- och ritmateriel, är dels arvode för verkställt arbete och dels
lösen för karta och handlingar.

Med detalj arvode förstås i denna förordning sådant arvode, som
beräknas efter figurantal, längd, ytmått eller dylikt. Dagarvode utgår
efter dagberäkning.

2—186007. II.

3 §•

Gottgörelse, som enligt denna förordning tillkommer lantmätare,
skall, där sakägarna äro två eller flera, fördelas mellan dessa enligt de
grunder, som finnas stadgade för fördelning av förrättningskostnader.

Gottgörelse, som belöper å civilt boställe, skall helt gäldas av boställshavaren,
om han är sökande till förrättningen och denna avser boställshavarens
enskilda nytta, men eljest med V6 av boställshavaren och
% av kronan.

Huru gottgörelse, som belöper å ecklesiastikt boställe, skall gäldas,
därom gälle, vad särskilt är eller varder stadgat.

4 §•

Gottgörelse, som enligt denna förordning bör gäldas, skall utan
avseende å tvist om ägande- eller besittningsrätt erläggas av den, som
vid räknings avgivande eller, då fråga är om förrättning, som erfordrar
fastställelse, senast vid fastställandet innehar jorden.

2 KAP.

Detaljarvode.

Kallelse och kungörelse.

5 §•

För varje utfärdad kallelse eller kungörelse till förrättning utgår
arvode med 50 öre.

Ägomätning vid vanlig mätning.

6 §•

1. Arvode för ägomätning vid vanlig mätning skall, när karta är
upprättad i skalan 1 : 4 000, utgå med:

a) ersättning dels för varje kilometer av mätningsområdets yttergränser
samt sjöstränder och stränder av vattendrag med en medelbredd
av minst 15 meter, så ock av sådana ägogränser, som så vitt vid mät -

ningstillfället kan avgöras jämväl därefter skola bibehållas såsom sådana,
med i åker 3 kronor för rak och 5 kronor för krokig linje samt i annan
mark 5 kronor för rak och 11 kronor för krokig linje och dels, då inmätning
av ägogräns skett med direkta mått, med 50 öre för varje på
sådant sätt inmätt änd- eller brytningspunkt;

b) om stommätning utförts genom polvgonmätning, ersättning med
ö kronor för varje polygonpunkt; dock att ersättning icke mot sakägarnas
bestridande utgår för större antal punkter än sakägarna på förhand
medgivit;

c) eu efter de olika ägoslagen och ägofigurernas medelareal lämpad
ersättning enligt följande tariff:

Tariff I.

Mätningstai-iit''.

	Åker, tomt, trädgård o. d.	Äng och odlingsmark j 1	A vrösningsjord och i impediment
Mcdelareal. hektar.		Ö r e t a	1 fö	r
	ägotignr	hektar	ägofigur	hektar	ägofigar	hektar i
0 —0.125	5	212	5	156^	5	88
0,125—0,25	17	116	14	84)
0,25 —0,5	24	88	18	68	14	52
0,5 —1	36	64	26	52	20	40
1 —2	50	50	42	CO CO	31	29
ce 1	72	39	52	31	41	24
3 —	78	37	61	28	47	22

Vid beräkning enligt denna tariff av arvode för mätning av avrösningsjord
och impediment skall iakttagas, att impediment, vars areal
ej överstiger 25 hektar, skall sammanräknas med avrösningsjorden. Impediment
med större areal skall däremot beräknas för sig.

2. Upprättas karta i någon av skalorna 1 : 1 000, 1 : 2 000 eller
1 : 8 000, utgår arvode enligt 1 mom. dock skall ersättning enligt c) höjas
för skalorna 1 : 1 000 och 1 : 2 000 med respektive 60 och 30 procent
samt sänkas för skalan 1 : 8 000 med 15 procent.

3. I fråga om arvode för ägomätning'', då karta upprättas i större
skala än 1:1 000 eller mindre skala än 1:8 000, därom stadgas, i 44 §.

7 §•

1. För polygonmätning, utförd såsom vanlig mätning och utan att
detaljmätning verkställts i sammanhang med densamma, utgår arvode
med 9 kronor för varje polygonpunkt.

2. Har ägomätning ägt rum med stöd av redan befintlig stomme
eller har stommätning verkställts såsom finmätning, för vilken ersättning
utgår efter överenskommelse, skall det enligt 6 § beräknade arvodet
skäligen jämkas.

Därest sakägare sådant påfordrar, skall fråga om jämkningens storlek
underställas lantmäteristyrelsens prövning.

8 §.

Ändring i lantmäteristyrelsens beslut i fråga, som avses i 7 § 2 mom,
sökes hos Kungl. Maj:t genom besvär, vilka skola till jordbruksdepartementet
inkomma innan klockan tolv å trettionde dagen efter erhållen del
av beslutet; dock att menighet, som klagar, äger tillgodonjuta 45 dagars
besvärstid.

9 §•

1. Med ägofigur förstås i 6 § varje å kartan upptagen inom vissa
linjer eller avprickningar innesluten areal, vars gränser tillkommit genom
mätning eller gradering eller ock, om kartan upprättats i blad, till en
del utgöras av ritytans begränsningslinjer.

2. Med krokig linje förstås i 6 § sådan linje, där sammanlagda
avståndet mellan tre på varandra följande krökar eller knän understiger
200 meter.

10 §.

Arvode för mätning av torvmosse, då sådan skall särskilt skiftas,
beräknas såsom för åker.

11 §■

I det i 6 § 1 mom. omförmälda arvode inbegripes även ersättning
för kartas upprättande med undantag dock för dess förseende med rubrik,
ramar, kringskrifter, skala, norrstreck o. d. Arvode härför utgår
med 4 kronor för första regalarket och 1 krona för varje följande eller,
om kartan upprättats i blad,

uormalblad halvblad

(60 x 80) cm. (60 x 40) cm

för första bladet med.......6 kronor

för varje följande blad med .... 2 »

4 kronor
1 ,60 »

Arcnlutriikning.

12 §.

För numerisk areal uträkning av helt mätningsområde eller i sådant
ingående fastighet eller ägoområde utgår arvode med 40 öre för varje
hörnpunkt i särskilt redovisat och beräknat område. Att gottgörelse i detta
fall i stället må utgå enligt överenskommelse, därom stadgas i 57 §.

13 §.

1. För annan arealuträkning å karta än som i föregående paragraf
omförmäles utgår arvode, lika för alla ägoslag, med en efter kartans
skala och ägofigurernas medelareal lämpad avgift enligt följande tariff:

Tariff II.
Utriikningstariff.

Skala

Ska''a

Medelareal för ''

1 :1 000 j

1:2000

1:4 000

1 1:8 000

1 1 : 16 000

1 :20 000

ägofigur; hektar.				fre	t a	1	för
ägofig.	hektar	ägofig. hektar	ägofig.	hektar	ägofig.	hektar	ägofig.	hektar	ägofig.	\| hektar
0 —0,5	15	40	1! 20	9	10	8	5	8	3	i I 7	o
0,5—1	23	24	15 ! 12	11	6	9	3	8	2	8	i
1 —2	31	16	19 8	13	4	10	2	9	1	8	i
2 _	30	12	23 \| 6	15	3	11	2	9	1	9	i

2. I fråga om arvodet för sådan arealuträkning, som i denna
paragraf avses, därest densamma skett å karta i annan skala än de i
tariff II upptagna, därom stadgas i 44 §.

14 §.

Vid tillämpning av 13 § gälle om ägo.figur vad i 9 § sagts.

15 §.

För arvode enligt 12 och 13 §§ skall jämväl föras den i mätningsförordningen
föreskrivna särskilda längd över arealuträkning samt ägobeskrivningen
kompletteras med avseende å arealen.

Ägobeskrivning.

16 §.

För införande i ägobeskrivningen av ägofigurernas nummer samt
ägornas namn och fördelning i särskilda ägoslag utgår arvode med 2 öre
för varje figur, och inbegripes i detta arvode även ersättning för kartans
numrering.

17 §•

För införande i ägobeskrivningen av uppgift om ägornas naturliga
beskaffenhet, gradtal och uppskattningsinnehåll utgår arvode med 5 öre
för varje graderad figur, som icke utgöres av impediment.

I detta arvode inbegripes även ersättning för uträkning av uppskattningsinnehållet
samt detsammas kontrollering och summering.

H iivde förteckning.

18 §.

För upprättande av hävdeförteckning utgår ersättning för varje
päbörjad sida, som förteckningen med dess sammandrag upptager, med
75 öre, när varje ägofigur särskilt redovisas i förteckningen. Upprättas
hävdeförteckning genom ägofigurernas sammanförande traktvis, må den
efter sida beräknade ersättningen höjas till 2 kronor 50 öre, dock att
ersättning för dylik hävdeförteckning i sammandrag icke får överstiga
det belopp, som skulle hava utgått, därest förteckningen upprättats på
här ovan först nämnda sätt.

Ägodelning.

19 §.

1. Arvode för ägodelning skall, när kartan upprättats i någon av
nedan angivna skalor, utgå-:

a) för varje ägolott med 2 kronor 50 öre och dessutom

för i delningen ingående totalareal med 50 öre för varje hektar inrösningsjord
samt 10 öre för varje hektar avrösuingsjord intill 500 hektar
och 5 öre för varje hektar avrösuingsjord därutöver;

b) för varje i delningsbeskrivningen upptagen ägofigur med 7 öre
samt dessutom för varje genom delningen tillkommen ägofigur uti inrösnings-
och avrösningsjord med ett efter kartans skala och medelarealen
för inrösnings- och avrösningsjorden lämpat öretal enligt följande tariff:

Tariff III.
DelningstnrilT.

	Skala	1 :1000	Skala 1: 2 000	Skala 1 : 4 000	Skala 1 : 8 000
Medclareal för ägofigur : hektar			Ö r e t a 1 f	ö r	figur
Grund- belopp	Grundbelop-pet ökas efter helt hektar av medelarealen med	i Grundbelop-r, , jpet ökas efter " helt hektar av e jmedelarealen i med	Grund- belopp	Grundbelop- \|j pet ökas efterj helt hektar av medelarealen i med	Grund- belopp	Grundbelop-pet ökas efter helt hektar avj medclarealen med
O o "o*	48	1(10	32 SO	24	40	20	20
0,5—1	80	96	48 j 48	32	24	24	12
1 -2	112	64	64 32	40	16	28	8
2 —	144	48	80 24	48	12	32	6

2. I fråga om arvodet för ägodelning, när kartan upprättats i
annan skala än någon av de i tariff TIT upptagna, därom stadgas i 44 §.

20 §.

1. Med ägolott förstås i 19 § sammanfattningen av alla de skiften,
vilka tilläggas by, hemman, hemmansdel, utjord, urfjäll eller lägenhet,
som särskilt utbrytes. Alla vid skiftet utlagda undantag för samfällt
behov skola tillhopa räknas såsom en ägolott.

2. Med ägofigur förstås i 10 § varje å kartan upptagen inom
vissa linjer eller avprickningar innesluten areal, vars gränser tillkommit
genom mätning, gradering eller delning eller ock, om kartan upprättats
i blad, till en del utgöras av ritytans begränsningslinjer, och skola
således ägofigurernas medelareal och antal i detta fall beräknas enligt
delningsbeskrivningen.

För delning av torvmosse, då sådan särskilt skiftas, utgår arvode
såsom för inrösningsjord.

22 §.

För delning av fiske utgår arvode såsom för avrösningsjord.

23 §.

För arvode enligt 19 § skall summarisk beräkning utföras och
provisionel! plan för delningen upprättas ävensom skiftet slutligt uträknas
och delningsbeskrivning med sammandrag upprättas.

24 §.

Varder skifte, sedan provisionel! plan till skiftesläggning utvisats
för delägarna, men innan detsamma slutligt uträknats, återkallat eller
eljest inställt, utgår endast hälften av delningsarvodet.

Detsamma gälle, om delningen ägt rum efter areal.

Ändring av skifte.

25 §.

Vid ändring av verkställt skifte enligt domstols beslut utgår arvode
för de åtgärder, som av beslutet föranledas sålunda:

a) för den uträkning, som i vissa delar kan erfordras i följd av
föreskriven ändring i ägograderingen, enligt de i 12—15 §§ stadgade
grunder;

b) för upprättande av ny ägobeskrivning i koncept med 60 öre för
varje påbörjad sida och dessutom 3 öre för varje ägofigur, vars gradvärde
blivit ändrat;

c) för upprättande av ny hävdeförteckning i koncept med 60 öre
för varje sida; dock att, därest hävdeförteckningen upprättats genom
ägofigurernas sammanförande traktvis, förestående ersättning må för sida,
som undergått ändring, höjas till 2 kronor;

d) för bestämmande av de nya skifteslinjernas läge å kartan i
allmänhet med delningsarvode enligt 19 §, likväl beräknat endast i den

män skiftet rubbats; skolande härvid samtliga rubbade skiften tillsammans
betraktas såsom ett nytt delningsområde samt delningsarvodet alltså
utgå efter detta områdes arealer och inom detsamma befintliga ägofigurer; e)

för upprättande av ny delningsbeskrivning i koncept med 60
öie för varje påbörjad sida, räknat för de delar av beskrivningen, som
angå icke rubbade skiften.

26 §.

När på vederbörande delägares begäran ändring verkställts i skiftesläggning,
sedan skiftet blivit uträknat och delningsbeskrivningen upprättad,
skola de i 25 § stadgade grunder i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

Styckning.

27 §.

Vid ägostyckning utgår arvode för styckningen dels för varje till
hemmanslott utlagt skifte, dels ock för varje väg, dike eller annat för
gemensamt behov undantaget eller eljest för de särskilda lotterna gemensamt
avsatt område, som särskilt uträknas och beskrives, efter dess areal
enligt följande tariff:

Tariff IV.
Styckningstariff.

Areal, hektar	A r v o c	e för
Skifte kronor	Hektar öre >
0—10	1: 50	27
10-25	2: 20	20
25—50	3:90	13,2
59—100	7: 00	7 I
100—500	11:00	3
500—1,000	15:50	2,1
j 1,000—	24: 50	1.2

Minsta styckningsarvode utgör 10 kronor.

3—185007. II.

28 §.

I styckningsarvodet inbegripes ersättning för fördelning av hemmanets
mantal mellan de särskilda lotterna eller, där ägostyckning verkställes
å lägenhet, bestämmande av den kvotdel varje utlagd lott utgör
av hela lägenheten, ävensom för verkställande av den uppskattning, som
för nämnda ändamål erfordras, samt för upprättande av beskrivning
över styckningen.

Inmätning av ägogräns.

29 §.

1. Om gränslinje inmätes genom vanlig mätning och kartlägges,
utgår arvode, då karta upprättas i skala 1 : 4 000, dels för varje kilometer
av linjens längd i åker med 4 kronor för rak och 6 kronor för krokig
linje samt i annan mark med 6 kronor för rak och 12 kronor för krokig
linje samt dels, då inmätning av ägogräns skett med direkta mått, med
50 öre för varje på sådant sätt inmätt punkt.

2. Har karta över gränslinje upprättats i skala 1 : 2 000. höjes i
1 mom. omförmälda arvode med 30 procent. För skalan 1 : 1 000 höjes
samma arvode med 60 procent och för större skala med 100 procent.

Har karta åter upprättats i mindre skala än 1:4 000, nedsättes
arvodet med 15 procent.

30 §.

Om krokig linje, som i 29 § avses, gälle vad i 9 § finnes stadgat.

31 §•

I det i 29 § omförmälda arvode inbegripes ersättning ej mindre för
inmätning av de särskilda sträckningar av gränslinjen, som kunna inmätas
från samma staklinje, så ock av därintill befintliga mätningsföremål, som
kunna vara av betydelse för gränsens bestämmande, än även för upprättande
av karta, dock att i fråga om ersättning för kartas förseende
med rubrik, ramar, kringskrifter, skala, norrstreck o. d. gälle vad ill
§ finnes stadgat.

32 §.

Mätas erforderliga bas- eller stomlinjer mera än en gång, utgår
härför, oberoende av den skala, i vilken karta upprättas, 2 kronor för
varje kilometer av dessa linjer.

1!)

Utstakning av ägogräns.

33 §.

För utstakning vid vanlig mätning av ägogräns utgår arvode
dels med 2 kronor för varje stakad linje, vilkens längd är mera än 200
meter, dels ock med 2 kronor i åker och 4 kronor i annan mark för
varje kilometer av gränslinjerna. Yerkställes utstakningen av linjerna
av annan person än lantmätaren eller hans tjänstebiträden, och åtnjuter
nämnda person gottgörelse härför av jordägaren, utgår endast hälften
av det arvode, som nyss sagt är.

Minsta arvode för utstakning utgör 3 kronor.

Utmärkande av ägogräns.

34 §.

För utmärkande av ägogräns utgår arvode med 60 öre för ändeller
brytningspunkt samt 40 öre för visare eller utliggare.

35 §.

I det enligt 34 § utgående arvode inbegripes även ersättning för
upprättande av beskrivning över ägogränsen och de utsatta gränsmärkena.

Markering av stödpunkt och inmätning av stödpunkt, polygon- eller

triangelpunkt.

36 §.

1. Arvode utgår med 50 öre för markering av stödpunkt och
med samma belopp för inmätning, där så erfordras, av stödpunkt, polygoneller
triangelpunkt, som inmätts med direkta mått.

2. Erfordras för inmätningen särskilda mätningslinjer, utgår arvode
för stakning och längdmätning av dessa med 3 kronor i åker och
6 kronor i annan mark för varje kilometer.

Säkerställande av ägogräns.

37 §.

1. För säkerställande av ägogräns, vars läge ej vid mätningen
bestämts med direkta mått, utgår arvode med 50 öre för varje änd- eller
brytningspunkt, som inmätts med direkta mått.

2. Erfordras för säkerställandet särskilda mätningslinjer, utgår arvode
för stakning och längdmätning av dessa linjer med 3 kronor i åker
och 6 kronor i annan mark för varje kilometer.

Ståndskogslikvid i visst fall.

38 §.

I fråga om ståndskogslikvid må, i det fall att ståndskogen varder
av lantmätaren eller hans tjänstebiträden värderad huvudsakligen genom
mätning och räkning av träden, arvodet beräknas med dels 0.4 öre för
varje uppmätt och räknat träd, dels 20 öre för varje hektar av i ståndskogslikviden
ingående ägovidd. Arvode för ståndskogslikvid efter denna
grund skall anses utgöra gottgörelse för trädens uppmätning, räkning
och värdering, upprättande av besiktnings- och värderingsinstrument samt
likvid mellan delägarna.

Att gottgörelse för ståndskogslikvid jämväl kan utgå med dagarvode
eller enligt överenskommelse, därom stadgas i 46 och 57 §§.

Upprättande av konceptkarta genom kopiering.

39 §.

När vid förrättning karta kopieras till konceptkarta utgår arvode
enligt de i 49 § stadgade grunder.

Insättning av ägogräns eller annan längdsträckning å karta.

40 §.

Har ägogräns eller annan längdsträckning blivit insatt å karta utan
att i sammanhang därmed inmätning av densamma förekommit, utgår

arvode för insättningen efter de å kartan insatta längdsträckningarna
med ett grundbelopp om 1 krona samt därutöver 3 öre för varje centimeter
verkligt mått å kartan.

Yissa åtgärder i fråga om avsöndring.

41 §.

Är fråga om förrättning för avsöndring av lägenhet, utgår arvode
med sammanlagt 12 kronor för mätning, arealuträkning, erforderliga utredningar
samt för upprättande av karta med beskrivning och utlämnande
till sakägare av ett exemplar därav, dock endast för så vitt nu
nämnda arbeten äro av beskaffenhet att i sin helhet kunna medhinnas på
en dag. Eljest utgår för de särskilda åtgärder, som innefattas i förrättningen,
arvoden enligt vad i denna förordning för varje fall närmare
angives.

Yissa åtgärder i fråga om väg.

42 §.

Vid förrättning, som avser vägs indelning till underhåll, utgår ersättning
för vägens mätning med 3 kronor för första kilometern och 1
krona 50 öre för varje följande kilometer, för dess gradering eller för
uppskattning av kostnaden för vägs underhåll och vad därtill hörer med
6 kronor för den första och 4 kronor för varje följande kilometer. Ingå
i en förrättning flera vägar, tillämpas dessa bestämmelser å varje särskild
väg. För vägs delning erhålles arvode med 4 kronor för varje
kilometer. Dessutom utgår 40 öre för varje väglott, som å marken
utmärkes.

Uti ovan stadgade arvode ingår jämväl ersättning för erforderliga
beskrivningars upprättande i koncept.

Yissa åtgärder i fråga om hägnad.

43 §.

För hägnaders mätning utgår arvode med 3 kronor för den första
och 1 krona 50 öre för varje följande kilometer, för gradering med vad

därtill hör med 1 krona 20 öre för den första och 60 öre för varje följande
kilometer samt för delning med 2 kronor för varje kilometer; dock
att, om delningen verkställes efter förut befintlig karta, därå hägnaders
längd uttages, arvode för denna senare åtgärd utgår med V* av mätningsarvodet.
Dessutom utgår 40 öre för varje hägnadslott, som å marken
utmärkes.

Uti ovan stadgade arvoden ingår jämväl ersättning för erforderliga
beskrivningars upprättande i koncept.

3 KAP.

Dagarvode.

44 §.

Där ej annorlunda i 17, 28, 40, 41, 42 och 43 §§ stadgas, utgår
dagarvode:

1) för sammanträde med sakägare samt för upprättande av protokoll,
utlåtande och förening;

2) för nödig utrednings och undersöknings verkställande;

3) för ägomätning vid vanlig mätning, då karta upprättas i större
skala än 1 : 1 000 eller mindre skala än 1 : 8 000;

4) för urskiljande av inrösnings- och avrösningsjord;

5) för gradering, besiktning och värdering;

6) för sådan ai ealuträkning, som avses i 13 §, därest densamma
skett å karta i annan skala, än som i nämnda paragraf omförmäles;

7) för undersökning och komplettering av äldre karta ävensom för
granskning av arealuträkning;

8) för ägodelning å karta i annan skala, än som omförmäles

i 19 §;

9) för* utvisande å marken av provisionel! plan för skifte;

10) för upprättande av besiktnings- och värderingsinstrument;

11) för upprättande av likvid;

12) för vanlig avvägning, skattläggning samt biträde vid domstol;
och

13) för andra lantmätare författningsenligt åliggande åtgärder, för
vilka ej detalj arvode enligt 2 kap. utgår, och vilka ej skola gottgöras
enligt överenskommelse på sätt i 58 och 59 §§ sägs.

Dagarvode utgår med 12 kronor för varje dag, som lantmätare,
eller tekniskt biträde varit sysselsatt med de i 44 § angivna åtgärder.
Ej må för samma dag beräknas mer än ett dagarvode för varje person.

Har en person å samma dag varit sysselsatt dels med åtgärd, för
vilken detaljarvode utgår, och dels med åtgärd, för vilken dagarvode utgår,
och har den å sistnämnda åtgärd använda tiden understigit 8 timmar,
skall dagarvodet jämkas i förhållande till den sålunda använda tiden.

46 §.

1. Därest tillämpning av i 2 kap. angivna detalj arvoden skulle
befinnas medföra, att arvode för förrättning i dess helhet blir lägre, än
vad förhållandet skulle bliva, om dagarvode utginge för samtliga i förrättningen
ingående åtgärder, må arvodet, därest lantmätaren så önskar,
utgå med dagarvode.

2. Detsamma gälle i fråga om:

a) mätning och delning eller endera av dessa åtgärder vid ägoutbyte,
och då torvmosse särskilt för sig skiftas;

b) delning av fiske;

c) mätning och räkning av skog för ståndskogslikvid.

47 §.

Därest i fall, som i 46 § 1 mom. samt 2 mom. a) och b) avses, dagarvode
skulle utgå för mera än sex dagar, skall frågan om arvodet, i fall
någon sakägare det påyrkar, underställas lantmäteristyrelsens prövning;
och äger styrelsen i sådant fall såväl bestämma angående beräkningsgrunderna
för arvodet som fastställa dess totalbelopp, det sistnämnda
dock ej högre, än vad lantmätaren begärt.

Angående ändring i lantmäteristyrelsens beslut i fråga, som här
avses, gälle vad i 8 § stadgats.

48 §.

Det åligger lantmätare att i protokollet göra anteckning om de
dagar, som använts för åtgärder, för vilka dagarvode utgår.

Är förrättning av sådan beskaffenhet, att protokoll icke föres, skola
sådana anteckningar göras å sluträkning.

4 KAP.

Lösen för karta och handlingar.

49 §.

1. För kopia eller utdrag av fullständigt uträknad geometrisk
karta i någon av nedan omförmälda skalor utgår lösen, när kopian eller
utdraget åstadkommits för hand,

dels enligt de i 11 § stadgade grunder,

och dels med en efter kartans skala och ägofigurernas medelareal
lämpad avgift enligt följande tariff:

Tariff V.

Kopleriugstariff''.

Medelareal för
ägofigur;
hektar.

Skala

1:400 1:1000

Skala
1 :2 000

Skala
1: 4 000

Skala

1:8000

Skala
1:10 000

Skala
1:20 000

Öretal för

	ägofig.	hektar	ägolig.	hektar	ägofig.	hektar	ägofig	hektar\|jägofig.	heklar	ägolig.	hektar	ägofig.	— hektar
0 —0.5	23	100	11	40	7	20	5	I 1° 1 4	5	4	o O	3	2 !
0,5—1,0	•43	60	19	24	11	12	7	6 \| 5	3	4	2	4	1 \|
1,0—2,0	63	40	27	16	15	8	9	4 \|\| 6	2	5	1	4	1 i
2.0—	83	30	35	12 ;	19	6	11	3 1 7	2	5	1	5	1 \|

Härvid iakttages, att, om skifteslinje är å kartan utmärkt, ägofigurernas
antal och medelareal må beräknas enligt delningsbeskrivningen.

2. Om åter kopian eller utdraget åstadkommits genom fotomekanisk
reproduktion, utgår av den enligt första stycket beräknade lösen:

för ett exemplar..............BO %

» varje av 2 exemplar...........70 %

» » »3 » ...........60 S

» 4 eller flera exemplar......50 %

Angående lösen för kopia eller utdrag av annan geometrisk karta,
än som i 49 § omförmäles, ävensom angående lösen för kopia eller utdrag
av geografisk karta eller av härads- eller sockenkarta så ock av
äldre s. k. delineation eller avritning, därom stadgas i 58 §.

Öl §.

För kopia eller utdrag av karta över ägogräns eller annan längdsträckning
utgår lösen,

dels enligt de i 11 § stadgade grunder,

och dels efter de å kartan utmärkta längdsträckningarna med ett
grundbelopp om 1 krona samt därutöver 3 öre för varje centimeter
verkligt mått å kartan.

52 §.

Minsta lösen i avseende å karta, som omförmäles i 49 och 51 §§,
utgör 6 kronor.

53 §.

Lösen för kopia av mätskiss utgår med 4 kronor för varje blad.

54 §.

För avskrift eller utdrag av protokoll, beskrivning eller annan
handling utgår lösen med 50 öre per sida.

55 §.

Angående sättet för expeditioners avfattande är stadgat i gällande
förordning angående expeditionslösen, och äger lantmäteristyrelsen utfärda
närmare föreskrifter.

56 §.

Sakägare vare icke skyldig att lösa kopia eller avskrifter av kartor
eller handlingar i andra fall, än då sådant är i lag eller eljest föreskrivet.

4—185007. II.

5 KAP.

Gottgörelse enligt överenskommelse.

57 §.

I fråga om gottgörelse för numerisk arealuträkning av helt mätningsområde
eller däri ingående fastighet eller ägoområde, så ock i fråga
om gottgörelse för mätning och räkning av skog vare lantmätare icke
under alla omständigheter bunden av de i 12, 38 och 46 §§ meddelade
bestämmelser utan äge frihet, att i dessa frågor överenskomma med
sakägarna angående gottgörelsens belopp.

58 §.

De i 2, 3 och 4 kap. meddelade bestämmelser äga icke tillämpning
i fråga om:

a) finmätning, finavvägning, upprättande av karta efter finmätning,
utstakning och säkerställande, som tillhöra finmätning;

b) åtgärder, som angå trafikleder, med undantag av sådana åtgärder,
som angå ägogräns mellan trafikled och annan fastighet eller som
omförmälas i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande å landet
den 23 oktober 1891 och i lagen om enskilda vägar å landet den 5
juli 1907;

c) åtgärder, som angå elektriska anläggningar, kraft- eller transportledningar
eller annat dylikt, så ock egentliga vatten- och kloakledningar; d)

åtgärder, som angå område inom stad eller köping eller inomhamnplats,
fiskläge eller annan ort med större sammanträngd befolkning,
där antingen på grund av förordnande, som meddelats enligt före den 1
januari 1908 gällande föreskrifter, byggnadsstadgan för rikets städer
gäller eller Konungen förordnat, att 1 kap. i lagen den 12 maj 1917 om
fastighetsbildning i stad skall äga tillämpning, så ock inom annat område
å landet, beträffande vilket Konungen förordnat, att stadsplan skall
upprättas;

e) lösen för kopia eller utdrag av geometrisk karta, som antingen
icke är fullständigt uträknad eller är upprättad i annan skala än någon
av de i kopieringstariffen i 49 § omförmälda;

f) lösen för kopia eller utdrag av geografisk karta eller av häradseller
sockenkarta så ock av äldre s. k. delineation eller avritning.

Beträffande dessa åtgärder samt därmed i förekommande fall sammanhängande
karta och handlingar tillkommer lantmätaren gottgörelse
enligt överenskommelse.

59 §.

Vad i 58 § stadgas beträffande vissa slag av åtgärder gälle jämväl
beträffande samtliga åtgärder vid förrättning, som lantmätare utför
utan myndighets förordnande, dock med undantag av förrättning för avsöndring
samt syn för dikning eller annan avledning av vatten.

00 §.

Därest i fall, som i 58 och 59 §§ avses, överenskommelse ej kan
träffas angående gottgörelsens belopp, skall frågan härom underställas
lantmäteristyrelsens prövning.

Angående ändring i lantmäteristyrelsens beslut i fråga, som här
avses, gälle vad i 8 § finnes stadgat.

6 KAP.

Om räkning och klander därav ävensom handräckning m. m.

61 §.

1. Utom i det fall att blott en .sakägare finnes samt därjämte
gottgörelse för förrättning i dess helhet bestämts genom överenskommelse
eller myndighets beslut, åligger det lantmätare, att vid förrättnings avslutande
avgiva sluträkning, upptagande i specificerade poster vad lantmätaren
har att av sakägare fordra i de avseenden, som i 2, 3, 4 och 5
kap. omförmälas.

2. Där grunderna för kostnadernas fördelning mellan de olika
sakägarna ej finnes angiven i vid förrättningen fört protokoll, skall sluträkningen
innehålla upplysning om dessa grunder. I varje fall skall i
sluträkningen utföras, vad på varje sakägare belöper av den lantmätare
tillkommande gottgörelse.

3. 1 sluträkning skall angivas, inom vilken tid, varest och i vilken

ordning, densamma må klandras.

62 §.

Sluträkning skall uppgöras i två exemplar. Det ena .exemplaret
skall till sakägarna utgivas, och tage lantmätaren om utgivandet bevis
av gode männen eller sakägarna.

63 §.

Är lantmäteriförrättning av den vidlyftiga beskaffenhet, att den
icke kan medhinnas första året, eller uppskjutes den utan lantmätarens
vållande, må lantmätaren utställa förskottsräkning, å vad han för dittills
utförda arbeten och vidtagna åtgärder har att fordra i de avseenden,
som i 61 § 1 mom. omförmälas. Vid förrättningens slut skall dock sluträkning
upprättas över hela gottgörelsen.

Om förskottsräkning gälle i tillämpliga delar, vad i 61 § 2 och 3
mom. sägs om sluträkning.

64 §.

När sluträkning blivit till sakägarna avgiven på sätt i 62 § sägs,
vare lantmätare berättigad att uppbära hela den gottgörelse, som enligt
räkningen tillkommer honom.

A förskottsräkning må lantmätaren uppbära tre fjärdedelar av vad,
som enligt sådan räkning tillkommer honom.

65 §.

Tredskas sakägare att betala gottgörelse, som i denna förordningavses,
njute lantmätaren hos. överexekutor skyndsam handräckning till
dess utbekommande. Ej må dock sådan handräckning lämnas, utan att
lantmätaren styrker, att räkning på sätt i denna förordning stadgas blivit
upprättad och till sakägare utgiven, ävensom, när fråga är om gottgörelse
för avslutat laga skifte, hemmansklyvning, ägoutbyte, ägostyckning
eller avstyckning, att handlingarna i föreskriven ordning blivit till delägarna
utgivna.

66 §.

Sakägare må hos överlantmätaren i länet erhålla biträde med granskning
av sluträkning och förskottsräkning.

67 §.

Har lantmätare i sluträkning beräknat för hög gottgörelse i ett
eller annat avseende, vare sakägare berättigad- att genom stämning å
lantmätaren anhängiggöra klandertalan inom tre månader från det räkningen
blivit utgiven på sätt i 62 § sägs.

Förskottsräkning må ej av sakägare klandras, med mindre den,
som utfärdat räkningen,’ upphört att hava vidare befattning med förrättningen.
Tiden för klandertalans anställande räknas i så fall till tre månader
från den dag, då sakägare erhöll kännedom om, att lantmätaren
upphört att hava vidare befattning med förrättningen.

Klandertalan, som av en sakägare instämmes, gälle jämväl till förmån
för övriga sakägare.

68 §.

Oberoende av den sakägare tillkommande klanderrätt äge lantmäterifiskalen,
att, då det av överlantmätare eller annan anmäles eller
anledning därtill eljest förekommer, i laga ordning tilltala lantmätare för
tjänstefel vid upprättande av sluträkning eller förskottsräkning.

7 KAP.

Om undantag från denna förordnings tillämpning.

69 §.

1. Denna förordning äger icke tillämpning beträffande överlantmätare
eller i fråga om gottgörelse för avvittringsförrättningar i rikets
norra län samt ej heller i fråga om gottgörelse för upprättande av registerkarta
eller uppdrag såsom registerförare.

2. Detsamma gälle i fråga om gottgörelse för förrättning eller
åtgärd, som utföres av lantmätare, anställd antingen hos offentlig myndighet
eller för särskilt offentligt ändamål.

Denna förordning träder i kraft den då vad i -

nådiga taxan på arvode för lantmäteriförrättningar den 23 december
1909 finnes stadgat häremot stridande upphör att gälla. I fråga om

gottgörelse för åtgärd, som vid förstberörda tidpunkt är påbörjad men
icke slutförd, skola bestämmelserna i denna förordning i tillämpliga delar
lända till efterrättelse. Så länge angående gottgörelse, som belöper å
ecklesiastikt boställe, ännu icke meddelats sådant särskilt stadgande, som
avses i 3 § av förevarande förordning, skola intill dess dylikt stadgande
tillkommer, hittillsvarande bestämmelser i 21 § 3 mom. i 1909 års taxa
fortfarande äga tillämpning.

Motiv till rese- och traktamentsförordningen.

I taxan på ai’vode för lantmäteriförrättningar den 23 december
1909 stadgas, att förstelantmätare äger uppbära resekostnads- och traktamentsersättning
enligt gällande resereglemente för förrättning, som av
honom verkställes utanför residensstaden. Annan lantmätare, som på
eget ansvar utför lantmäteriförrättning, erhåller reseersättning, som utgår
med ersättning dels för resekostnaden enligt gällande resereglemente dels
ock för kost och tidspillan efter vägens längd, efter viss beräkning för
resa med skjuts och viss annan för resa på järnväg eller ångfartyg.
Lägsta sådan gottgörelse är bestämd till 2 kronor. För resa å orter,
varest icke något av sagda fortskaffningsmedel finnes att tillgå, utan färden
måste ske på båt, till häst eller annorledes, utgår ersättningen för
kost och tidspillan med visst öretal för varje påbörjad kilometer.

Tjänstemedhjälpare och tekniskt biträde åtnjuta ersättning för
resa efter enahanda grunder, som gälla för på eget ansvar arbetande
lantmätare.

Enligt taxan har traktamentsersättning, såsom ovan berörts, utgått
till förstelantmätare i vissa fall. Övriga tjänstemän hava enligt taxan
icke kommit i åtnjutande av någon sådan ersättning.

I den 14 december 1916 avgivet förslag till ny taxa på arvode för
lantmäteriförrättningar hade lantmäteristyrelsen upptagit bestämmelser,
avseende att bereda lantmätarna, deras tjänstemedhjälpare och tekniska
biträden rätt till dagtraktamente såväl vid resa som under vistelse å förrättningsstället,
varemot den nuvarande obetydliga ersättningen för kost
och tidspillan avsetts skola upphöra.

Styrelsen ifrågasatte därvid, att såväl de föreslagna dagtraktamentena
som själva reseersättningen skulle övertagas av staten.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 november 1917 angående tillskott
till krigstidstillägg för år 1918 åt vissa lantmätare in. m. bragte
lantmäteristyrelsen ånyo på tal frågan om dagtraktamenten och reseersättning
åt lantmätarna och anförde därvid följande:

»Även om den del av lantmäterikåren, varom här är fråga, för år 1918 beredes

tillskott till krigstidstillägg eller vederlag för utebliven förhöjning i taxan —--till

samma procent, som kommer att i allmänhet gälla för krigstidstillägg för befattningshavare
i statens tjänst, kommer densamma ändock i en sämre ställning än andra statstjänare i
allmänhet. Detta beror, förutom på att alla ifrågavarande tjänstemän för sin verksamhet
hava omkostnader, som under sista åren stigit i flera fall med mer än 100 procent och för
vilka omkostnader någon ersättning icke beretts dem, i synnerhet därpå, att desamma bortåt
hälften av året måste vistas utom hemmet på resor för verkställande av dem åliggande
göromål. Ifrågavarande tjänstemän äga att för resor bekomma, förutom gottgörelse för resekostnad,
ersättning för kost och tidspillan efter vägens längd med 12 öre för kilometer vid
resa med skjuts och med 4 öre för kilometer vid resa på ångfartyg eller järnväg. Under
vistelsen å förrättningsstället bekommer lantmätaren däremot icke någon ersättning för
vistelsen utom hemmet eller något dagtraktamente eller någon som helst ersättning utöver
arvode för verkställt arbete.

Det framgår alltså, att lantmätarna i berörda hänseende stå i en helt annan ställning
än övriga statstjänstemän, som vid motsvarande resor åtnjuta sina löner ochtjänstgöringspenningar
oavkortade samt därjämte traktamenten för varje dag de äro borta i ersättning för
de utgifter, som alltid äro förenade med vistelse utom hemmet. Att denna lantmätarnas särställning
är för dem synnerligen ogynnsam och därför föranlett klagomål, kan ej förvåna. För
en sammanlagd inkomst, som ej över- men ofta understiger vad likställda tjänstemän erhålla
i lön och tjänstgöringspenningar, måste lantmätarna under störa delar av året vistas borta
från sitt hem och då bekosta sig särskilt husrum och kost, vartill komma de med resor
och bortvaro från hemmet alltid förenade omkostnader för reseffekter, slitning av kläder
m. m. i högre grad än hemma. Att de utgifter, som vid resor och bortvaro från hemmet
måste bestridas enbart för kost, ej på långt när uppvägas av den besparing, som sker i
hemmet genom bortvaron, är påtagligt. En omständighet, som gör att missförhållandet blir
allt mera kännbart, är, att förrättningarna bliva allt mer och mer till omfattningen mindre
men till antalet flera. Härigenom bliva resorna tätare och uppehållen kortare å varje plats,
och bortfaller möjligheten att, såsom vid längre vistelse kan ske, genom överenskommelse
förskaffa sig kost och logi till billigt pris. Lantmätarna tvingas, genom att förrättningarna
bli mindre, att allt mera anlita hotell och gästgivargårdar. Att priserna numera å dessa, särskilt
vid vistelse av kort varaktighet, äro mycket höga är allmänt bekant. Då lantmätarna
i dagarvode erhålla enligt gällande taxa 10 kronor och då de vid arbeten enligt tariff sällan
intjäna mera men ofta mindre än dagarvodet, är tydligt, att vad som vid dylika tillfällen
blir behållen inkomst ej är mycket.

Uti det förslag till ny taxa på arvode för lantmäteriförrättningar, som lantmäteristyrelsen
avgav den 14 december 1916, har styrelsen också föreslagit borttagande av nuvarande
bestämmelser om ersättning för kost och tidspillan samt tillerkännande av rätt''för
lantmätarna att enligt resereglementet bekomma dagtraktamente såväl under resa som vid
vistelse å förrättningsstället.»

Lantmäteristyrelsen hemställde därför, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
åtgärder för att den med praktisk lantmäteriverksamhet sysselsatta
lantmäteripersonalen mätte i stället för nuvarande ersättning för kost
och tidspillan vid tjänsteresa erhålla dagtraktamente såväl under tjänsteresa
som under vistelse å förrättningsstället.

1917 års lantmäterikommission, till vilken lantmäteristyrelsens framställning
den 10 november 1917 remitterats för yttrande, anförde i däröver
avgivet utlåtande:

»Vid den förberedande behandling, som kommissionen ägnat lantmäteristyrelsens den
14 december 1916 avgivna förslag till ny taxa på arvode för lantmäteriförrättningar, har
kommissionen kommit till den uppfattning, att lantmätare äro sämre ställda än andra tjänstemän
genom saknaden av rättighet för dem att under resa och vistelse å förrättningsställe komma
i åtnjutande av dagtraktamente. Förhållandet har för dem säkerligen blivit än mera betungande
till följd av den inträdda prisstegringen och andra olägenheter, som kristiden medfört, och
som i synnerhet göra sig kännbara för dem som vistas på resa. Kommissionen behjärtar
därför det önskemål, som från ifrågavarande tjänstemannagrupps sida och av lantmäteristyrelsen
framställts, eller beredande av rättighet för dessa tjänstemän att under resa och vistelse
på förrättningsställe få tillgodonjuta dagtraktamente.»

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t anförde statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet följande:

»Då lantmäterikommissionen vid övervägande av de många förslag beträffande lantmäteriväsendet,
som den har under utredning, funnit frågan om beredande åt de praktiserande
lantmätarna av dagtraktamenten under tjänsteresor och förrättningar kunna utan olägenhet
avskiljas från övriga frågor och behandlas särskilt för sig, ansluter jag mig gärna
till denna mening. Jag anser nämligen i likhet med såväl lantmäteristyrelsen som nämnda
kommission, att det nuvarande förhållandet, att dessa lantmätare blott erhålla en obetydlig
ersättning för kost och tidspillan under själva resorna, numera är — oberoende av de
tillfälliga kristidsförhållandena — synnerligen otillfredsställande och ägnat att ge anledning
till befogade klagomål.

I den motivering för förslaget i och för sig, som handlingarna innehålla, finner jag
mig kunna instämma. Jag får därför hänvisa till densamma och vill därvid särskilt betona,
att, såsom lantmäterikommissionen även ifrågasatt, vissa reduktioner synas böra göras för
längre tids vistelse å samma förrättningsställe och möjligen även i andra fall. Härom torde
i sinom tid förslag böra infordras från vederbörande.

Att såsom kommissionen ifrågasatt låta staten ensam övertaga ifrågavarande, mycket
avsevärda kostnader och samtidigt befria jordägarna från erläggandet av den nuvarande ersättningen
för kost och tidspillan kan visserligen vara ägnat att väcka betänkligheter. Men
då, såsom också framhållits, en ny lantmäteritaxa inom en nära framtid torde komma att
utfärdas och det väl icke kan undgås att i densamma upptaga höjda avgifter för verkställt
arbete, vilka avgifter ju skola gäldas av rekvirenterna, framstår förändringen såsom en provisorisk
anordning, som tillför jordägarna och huvudsakligen lantbrukarna en tillfällig lindring,
av vilken de just under nuvarande tider torde vara i stort behov, och som i sin mån
bidrager till att främja deras näring.»

5—18Ö007. il.

1918 års riksdag, som icke hade något att erinra, mot vad departementschefen
i förevarande ämne anfört, godkände det framlagda förslaget
om dagtraktamenten åt den med praktisk lantmäteriverksamhet
sysselsatta lantmäteripersonalen. Härefter utfärdade Kungl. Maj:t den 7
maj 1918 nådig kungörelse angående traktamentsersättning åt vissa lantmätare
med flera. Denna kungörelse trädde i kraft den 1 juni 1918.

Enligt densamma åtnjuter annan på eget ansvar arbetande lantmätare
än förstelantmätare så ock tjänstemedhjälpare samt sådant tekniskt
biträde, som med tillstånd av lantmäteristyrelsen begagnas, av allmänna
medel traktamentsersättning under resor och förrättningar, som
äga rum på grund av gällande instruktion, annan författning eller särskilt
förordnande.

I fråga om villkoren för åtnjutande av traktamentsersättning skola i
huvudsak bestämmelserna i gällande resereglemente tillämpas.

Genom samma kungörelse upphävdes de i lantmäteritaxan förefintliga
bestämmelser om lantmätares rätt till gottgörelse för kost och tidspillan
under sådan resa, då traktamentsersättning erhölls, samt jämväl
vad i 5 § 1 mom. samma taxa funnes stadgat om visst pris för husrum
och kost.

Styrelsen för Sveriges lantmätareförening har till kommissionen ingivit
en den 20 maj 1918 dagtecknad skrivelse, vari nämnda föreningsstyrelse
under framhållande av att traktamentsersättning under resa icke
innefattade gottgörelse för förlorad arbetstid under resan, anhållit, att
kommissionen vid avgivande av yttrande rörande förslag till ny taxa för
lantmäteriförrättningar ville föreslå ersättning för tidspillan under resa,
beräknad efter resans längd enligt sådana grunder, att ersättningen
komme att motsvara dagarvode eller del därav.

Kommissionen har visserligen funnit vissa skäl tala för bifall till
föreningsstyrelsens framställning, men särskilt med hänsyn till de avsevärt
förbättrade avlöningsförmåner, som i händelse av bifall till kommissionens
förslag komma att beredas lantmätarna, har kommissionen
icke funnit framställningen böra föranleda någon vidare åtgärd.

I överensstämmelse med vad fallet varit i såväl gällande som äldre
taxor hade lantmäteristyrelsen 1916 upptagit bestämmelser även angående
resekostnads- och traktamentsersättning i sitt förslag till ny arvodestaxa.
*

Kommissionen, som icke ifrågasätter någon ändring i gällande ordning,
att gottgörelsen för det utförda lantmäteriarbetet skall erläggas av
vederbörande sakägare, föreslår, att resekostnads- och traktamentsersättning
skall utgå av allmänna medel. Med hänsyn härtill har det synts

kommissionen lämpligt, att bestämmelserna om rese- och traktamentsersättning
inrymmas i särskild författning och icke vidare intagas i eu förordning,
som avser att reglera den gottgörelse, lantmätare äger uppbära
av sakägare.

Uti 2 § 2 mom. i gällande taxa finnas bestämmelser därom, att
för färder under pågående förrättning till och från utjordar och urfjällar,
ströängar eller andra områden eller platser, ''där arbete skall för förrättningen
utföras och vilka äro belägna på ett avstånd av mer än 3 kilometer
från det ställe, där lantmätaren under förrättningen har sin bostad*
ersättning till lantmätaren får utgå enligt de grunder, som i 10 § 2
mom. i resereglementet finnas angivna, samt att ersättning för kost och
tidspillan därunder utgår med visst öretal per kilometer.

Erfarenheten från den tid denna bestämmelse tillämpats, har givit
vid handen, att det sålunda bestämda avståndet utan olägenhet kan ökas
från 3 till 5 kilometer.

Uti resereglementet stadgas emellertid redan, att resekostnadsersättning
må beräknas för färd emellan olika delar av det område, som är
föremål för en förrättning, där färden överstiger 5 kilometer.

I anledning härav finner kommissionen det obehövligt att i denna
förordning återupprepa resereglementets bestämmelser.

Jämväl bestämmelserna i 20 § resereglementet finner kommissionen
kunna i oförändrat skick tillämpas beträffande lantmätarna, vadan icke
■ vidare torde behöva upptagas någon bestämmelse motsvarande den, som
i kungörelsen den 7 maj 1918 intagits beträffande rätt till traktamentsersättning
under förrättning, som utföres inom det planlagda området
för stad, köping eller annat därmed jämförligt samhälle, varest förrättningsmannen
är bosatt eller på avstånd ej överstigande 2 kilometer från
hans bostad.

§ I Uti

40 § av gällande lantmäteriinstruktion stadgas, att förstelantmätarna
åligger att utföra förrättningar för kronans enskilda räkning*
i den mån sådant av lantmäteristyrelsen prövas kunna medhinnas. Erfarenheten
har emellertid visat, att förstelantmätarnas tid numera är
så strängt upptagen av andra göromål, att tillfälle för utförande av särskilda
föriättningar för dem icke finnes.

I likhet med nådiga kungörelsen den 7 maj 1918 har nu ifrågavarande
författning avsetts böra gälla alla på eget ansvar arbetande
lantmätare, deras tjänstemedhjälpare samt sådana tekniska biträden, som

med tillstånd av lantmäteristyrelsen begagnas. Det har emellertid synts
kommissionen önskligt, att hos lantmätare anställd elev, som med lantmäteristyrelsens
tillstånd begagnas, jämväl må komma i åtnjutande av
ersättning för de resekostnader, som äro förknippade med hans deltagande
i arbetena å förrättningsställena.

Knappast på någon bana måste nämligen aspiranterna för sin utbildning
i den utsträckning som lantmäterieleverna deltaga i arbeten å
olika platser. I samma mån som lantmätarnas verksamhet förändrats
till att allt mer och mer avse förrättningar av mindre omfattning, har
resekostnaden för lantmäterieleverna blivit av större betydelse. Den fortgående
förändringen av verksamheten i nu angiven riktning minskar också
möjligheterna för principalen att draga fördel av elevens arbete samt medför
tillika med i övrigt inträffade ändrade förhållanden svårigheter att
under resa och pågående förrättning anskaffa mat och husrum för
eleven till skäligt pris. Kommissionen anser, att kostnaden för elevs
reseersättning ej bör drabba vederbörande jordägare. Det kan nämligen
ej anses överensstämmande med billighet och rättvisa, att jordägarna
åsamkas utgifter för elevens utbildning, som det snarare torde tillkomma
staten att främja. För övrigt lärer det ej kunna ifrågakomma att pålägga
jordägare kostnad för annan person än den, som omedelbart erfordras
för det arbete, vilket av honom påkallats. Att så icke kan anses vara
förhållandet i fråga om elev, som vid dylikt arbete medtagits, synes kommissionen
påtagligt. Resekostnadsersättning för elev torde böra utgå efter
5 klassen resereglemente^

2 §•

I gällande taxa finnes motsvarande bestämmelse, men med det
tillägg, att resekostnaden får beräknas från annan ort, varest förrättningsmannen
uppehåller sig, endast i det fall, att kostnaden härigenom
blir mindre än från stationsorten.

Beträffande lantmätares rätt att bo eller uppehålla sig å annan ort
än stationsorten må erinras om vad lantmäteriinstruktionen föreskriver
(30 §):

»D i st riktslan imätare skall vara bosatt inom distriktet å stationsort, som lantmäteristyrelsen
på tjänstinnehavarens förslag samt efter Kungl. Haj:ts befallningshavandes och
förstelantmätarens hörande äger bestämma. På lantmäteristyrelsen ankommer att indela
extra lantmätarna till tjänstgöring å de särskilda länen ävensom att bestämma extra lantmätares
stationsort. önskar extra lantmätare bo på annan ort inom länet än stationsorten,
må lantmäteristyrelsen därtill lämna tillstånd. Utan tjänstledighet må distriktslantmätare

och extra lantmätare av lantmäteristyrelsen kunna erhålla tillstånd att uppehålla sig å annan
ort inom länet, lantmätare stationerad i något av de norrländska länen, i Kopparbergs eller
Värmlands län under högst sex månader och lantmätare i rikets övriga län under högst
fyra månader, dock endast under den del av året, då fältarbeten på grund av väderleksförhållandena
i allmänhet icke kunna äga rum.»

Med sådant ställe, där förrättningsman med vederbörligt tillstånd
må uppehålla sig, jämställer paragrafen annat ställe inom tjänstgöringsdistriktet,
varest förrättningsman tillfälligtvis befinner sig stadd i tjänsteärende.
Bestämmelse för sådant fall är visserligen intagen i 19 § resereglementet,
men kommissionen har dock ansett lämpligt att särskilt omnämna
detsamma.

Genom den ordalydelse författningsförslaget i denna del erhållit,
genomföres den riktiga principen, att resekostnadsersättningen i allmänhet
skall utgå för den våglängd, som för resan i verkligheten använts.

3 §•

Resereglementet utgår därifrån, att resa företages med skjuts, på
ångfartyg eller å järnväg, därest något av dessa fortskaffningsmedel
finnes att tillgå. Har förrättningsman, ehuru något av sålunda omför-:
mälda fortskaffningsmedel kunnat för resan användas, i stället färdats på
annat sätt, må enligt resereglementet (6 § 3 mom.) ersättning icke be^
räknas med högre belopp, än om förstnämnda fortskaffningsmedel begagnats.

I resereglementet finnas således inga särskilda föreskrifter för det
fall, att resan äger rum medelst automobil, motorcykel, velociped eller
motorbåt. Samtliga dessa sätt att färdas äro emellertid numera vanliga
och medföra avsevärd tidsvinst, varigenom även ernås besparing i fråga
om traktamentsersättningen. Kommissionen har på grund härav ansett
sig böra taga i övervägande, huruvida särskilda bestämmelser böra meddelas
för att befrämja användningen av dessa fortskaffningsmedel. Korm
missionen har emellertid icke funnit sådana bestämmelser erforderliga
för resa med motorcykel eller velociped, enär användningen av dessa i
regel torde komma att ställa sig billigare än skjuts. I sådana fall torde
alltså reseersättningen, även om densamma beräknas enligt ovanberörda
bestämmelse i 6 § 3 mom. resereglementet, ställa sig så fördelaktig,^ att
redan genom sistberörda bestämmelse befrämjas användning av ifrågavarande
snabbare fortskaffningsmedel. Annorlunda ställer det sig däremot
vid, resa med automobil eller motorbåt, enär då ofta kräves en ersättning^
som överstiger den för skjuts utgående. Vad särskilt angar motorbåt

må dessutom framhållas, att detta fortskaffningsmedel har stor betydelse
vid färder å Norrlands vidsträckta älvar och sjöar, inom skärgårdsområdena
och de stora sjösystemen i södra och mellersta Sverige. Genom
användning av motorbåt kan därför ofta resan avsevärt förkortas och
därigenom ernås besparing jämväl i fråga om själva resekostnaden. På
grund härav har kommissionen ansett lämpligt och skäligt, att lantmätare
må erhålla gottgörelse för vad han styrker sig hava utbetalat för resa
medelst automobil eller motorbåt: Ersättningen synes dock i båda fallen

lämpligen böra begränsas till högst 30 procent utöver vad enligt resereglementet
skolat utgå. Förhöjd ersättning torde emellertid icke böra
utgå, därest resans längd per dag understiger 20 kilometer. Vid dylika
korta resor är nämligen användning av automobil eller motorbåt relativt
dyrare än vid längre resor och tidsvinsten mindre väsentlig.

Begagnar vederbörande egen automobil eller motorbåt bör förhöjning
i ersättningen icke utgå, enär kontroll vore omöjlig att åstadkomma.

4 §•

De fall, som här avses, äro sådana, då exempelvis skjutsanstalt
icke finnes inom rimligt avstånd eller de fortskaffningsmedel, en skjutsanstalt
är skyldig hålla tillgängliga, äro för närmaste timmar upptagna
eller ock befintlig skjutsanstalt ej har skjutsningsskyldighet å viss väg.
Lantmätaren måste då ofta anlita annan och dyrare skjuts, än efter
gällande skjutslega, och det har därför synts rättvist och billigt, att han
i sådana fall erhåller ersättning med det belopp, han styrker sig hava
utgivit för resan.

5 §.

I 3 § 3 mom. av nu gällande taxa finnes bestämmelse därom, att
vid förrättning av så inskränkt omfattning, att den av en person på till
och med sex dagar kan verkställas, må reseersättning till medhjälpare
eller tekniskt biträde icke utgå.

Lantmäteristyrelsen har i sitt förslag till ny arvodestaxa av 1916
föreslagit, att begränsningen i hithörande fall borde sättas till 4 dagar.
Emellertid har styrelsen i skrivelse den 24 maj 1917 berört ett förslag
om ytterligare eftergift härutinnan till två dagar.

Förrättningar av så inskränkt omfattning, att de kunna verkställas
av en person på kortare tid än sju dagar, äro numera mycket vanliga.
För ett ändamålsenligt ordnande av arbetet är det därför i många fall
nödvändigt för distriktslantmätare att medföra biträde även vid mindre

förrättningar. Därvid verkar emellertid stadgandet i 3 § 3 inom. [underligt.
Med hänsyn härtill och då två personer mången gång kunna
utföra en förrättning på mindre än hälften av den tid, som åtgår för eu
person, varigenom kan uppnås besparing även i utgifterna för hantlangning
och godemän, har kommissionen ansett, att rätten för medhjälpare
tekniskt biträde eller elev att åtnjuta reseersättning hör utsträckas att
gälla även vid mindre förrättningar. Med det förslag kommissionen i
förevarande o § framställt torde emellertid för närvarande behovet i de
flesta fall bliva tillgodosett.

6 §•

I 4 § i gällande taxa finnas föreskrifter rörande de fall, då lantmätaren
är berättigad till reseersättning för en förrättning samt vid avbrott
eller uppskov uti sådan.

Dessa bestämmelser hava enstämmigt och sedan lång tid tillbaka
ansetts otillfredsställande för både .lantmätare och jordägare. Enligt desamma
har lantmätare i regel icke ägt att uppbära reseersättning för
en och samma förrättning mera än en gång om året, oaktat han vid de
flesta förrättningar av någon omfattning fått företaga två eller flera resor
om året till förrättningsstället. Så har t. ex. avbrott i arbetet å förrättningsstället
för att utföra s. k. inarbete i hemvistet eller för att låta
tjänstemedhjälpare eller tekniskt biträde utföra erforderliga fältarbeten,
innan förrättningen med t. ex. gradering kunnat fortsättas, hittills icke
räknats såsom giltig orsak för avbrott i arbetet å förrättningsstället, så
att resekostnadsersättning kunnat erhållas vid resor under dessa förhållanden
mellan lantmätares hemvist och förrättningsstället.

Å andra sidan hava jordägarna i viss mån härigenom tillskyndats
olägenhet och besvär, enär lantmätarna under hittillsvarande förhållanden
ofta så att säga tvingats att kvarligga å förrättningsstället hos jordägaren
och där utföra inarbeten, som lika väl kunnat och som bort utföras
av lantmätaren i dennes hemvist. Visserligen hava jordägarna hittills
ägt att för kost och husrum, uppassning m. m. erhålla betalning av
lantmätaren, men det torde dock icke kunna förnekas, att dessa förpliktelser
för jordägarna inneburit besvär och olägenhet. Förslaget avser att
åstadkomma rättelse i dessa hänseenden.

Jämväl med anledning av införande av traktamenten till lantmätarna
under deras arbeten å förrättningsstället, har det ansetts nödvändigt
att ändra föreskrifterna om resekostnadsersättning därhän, att onödigt
uppehåll å förrättningsstället icke uppmuntras.

Under hänvisning till att föreskrifterna i 19 § 2 mom, i resereglementet
äga tillämpning jämväl på lantmätarnas resor, torde man icke
behöva befara oskäliga debiteringar av resekostnadsersättning. Den ökning
däri, som genom förslaget uppstår, torde uppvägas av motsvarande minskning
i fråga om traktamentsersättningen. Förslaget angiver tydligt, i
vilka fall reseersättning får åtnjutas, och har det synts kommissionen
möjligt att med ledning därav utöva erforderlig kontroll.

7 §•

I denna paragraf utsäges vilka, som äro berättigade uppbära traktamentsersättning,
och ansluta sig bestämmelserna härom fullständigt till
dem om åtnjutande av resekostnadsersättning. I jämförelse med vad nu
gäller innebära de alltså utsträckning av rätten att erhålla traktamenten
även till elev, som med tillstånd av lantmäteristyrelsen begagnas. Härför
kunna anföras samma motiv, som ovan utvecklats till stöd för förslaget
om resekostnadsersättning åt elev.

I fråga om för vilka dagar traktamentsersättning må utgå, anslutes
rätten till sådan ersättning till alla dagar, som åtgå till resor, för vilka
resekostnadsersättning enligt denna förordning må åtnjutas, och vidare
till dagar, som användas å förrättningsstället till arbete samt slutligen
med hänsyn till naturen av ifrågavarande ersättning jämväl till mellanliggande
sön- och helgdagar, under vilka förrättningsmannen vistas utom
bostadsorten.

8 §.

Vid införandet av rätt till traktamentsersättning uttalades, såsom
förut i motiven framhållits, av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
att vissa begränsningar i denna rätt borde införas. Sådana
begränsningar finnas uti 8, 9 och 10 §§.

Uti 17 § i resereglementet finnes bestämmelse därom, att traktamente
må utgå för varje från klockan 12 på natten beräknat dygn, som
helt eller delvis använts till resa eller förrättning eller bäggedera. Denna
föreskrift har visat sig kunna leda till missbruk i tillämpningen och är
därför icke lämplig bibehålla. I fråga om lantmätarnas tjänsteresor passar
den ej heller, lika litet som övriga i samma paragraf stadgade begränsningar
avseende viss väglängd. Kommissionen har däremot funnit, att
beräkning av traktamentsersättningen för ifrågavarande personal bör oberoende
av indelningen i dygn lämpas efter den tid vederbörande för resa

eller förrättning varit frånvarande från stations- eller uppehållsorten.
Har denna frånvaro räckt mindre än sex timmar torde ett halvt traktamente
vara tillräckligt för att ersätta de direkta och indirekta kostnader,
som därav föranletts.

9 §.

Den bestämmelse, som här är intagen, återfinnes i huvudsakligen
samma avfattning såväl i Kungl. kungörelsen den 7 maj 1918 angående
traktamentsersättning åt vissa lantmätare som även i Kungl. kungörelsen
den 28 augusti 1917 angående liknande ersättning åt befattningshavare
vid skogsstaten.

Den begränsning av rätten till traktamentsersättning, som här
föreskrivits, motiveras därmed, att förrättningsman vid längre tids vistelse
å ett och samma förrättningsställe i allmänhet kan betinga sig billigare
pris för kost och logi.

10 §.

Det har synts kommissionen önskvärt, att i förordningen intages
bestämmelse om, i vad utsträckning sådant arbete, som kan förrättas i
lantmätarens hemvist, må utföras å förrättningsstället under bibehållen
rätt till traktamentsersättning.

Ändamålet med införande av traktamentsersättning åt lantmätare
under förrättning har icke varit att giva gottgörelse för andra dagar än
sådana, som lantmätaren för arbetets utförande eller för resor nödgats
vistas borta från sin bostad. Det kan därför icke medgivas, att om
vistelsen å förrättningsstället blir längre än nödigt är, traktamenten skulle
för sådan tid få åtnjutas.

Å andra sidan får begränsningen härutinnan icke sättas så, att
genom täta resor onödig tid förspilles eller så, att resekostnaderna icke
komma att stå i rimligt förhållande till den besparade traktamentsersättningen.

n §• . . vu

I 5 § i 1909 års lantmäteritaxa, vilken på sätt ovan angivits modifierats
genom Kungl. kungörelsen den 7 maj 1918 stadgas följande;

■ »Vid alla lantmäteriförrättningar må det bero av lantmätare att själv förskaffa sig
kost och husrum, endera eller bägge. Kan kost och husrum erhållas inom området för förti—
188007. IT.

rättningen, men lantmätare föredrager att taga sin bostad därutanför, må vederbörande därigenom
icke åsamkas kostnader för förrättningsmannens eller hans biträdens färder till och
från arbetsställena.

På tillsägelse av vederbörande tjänsteman åligger det sakägare att anskaffa såväl
tjänligt husrum, vartill räknas uppassning, ljus och värme, säng och sängkläder, som ock
god husmanskost ej blott för lantmätare utan även för hans biträden, då sådana medhavas;
och betale lantmätare för husrum 60 öre samt för kost 1 krona 90 öre för varje person om
dagen, vilken betalning å lantmäteriarvodet avräknas.

Tredskas sakägare att, när därom tillsagt blivit, anskaffa kost och husrum för lantmätare
och hans biträden, njute lantmätare handräckning hos närmaste kronobetjänt till
dessa förnödenheters erhållande på den tredskandes bekostnad.»

Dessa bestämmelser kunna numera icke anses motsvara tidsförhållandena
och innebära särskilt för jordägarna en rätt så avsevärd tunga.
Yad särskilt angår ersättningsbeloppen för kost och logi äro de givetvis
numera otillräckliga.

Rikets lantmätare, som haft tillfälle att till lantmäteristyrelsen
yttra sig över denna fråga, hava visserligen i stor utsträckning påyrkat,
att nuvarande bestämmelser i 5 § måtte kvarstå. Såsom skäl härför har
anförts, att om bestämmelsen borttoges, bleve lantmätaren hänvisad till
gästgivaregårdar och hotell, där uppassning och förhållandena i övrigt vore
sådana, att lantmätaren icke tillräckligt kunde utnyttja tiden, vilket även
bleve till skada för jordägarna samt att lantmäteriverksamheten på vissa
orter skulle ytterligare försvåras eller rent av äventyras, därest bestämmelserna
bortfölle. Beträffande ersättningsbeloppet för kost och logi hava
några ansett, att bestämmelsen borde bortfalla. Flertalet har ansett, att
priset borde bestämmas till »i orten gängse» eller »skäligt» pris. Några
hava velat få ett visst maximibelopp fastställt.

Kommissionen håller emellertid före, att dessa förhållanden lämpligast
böra överlåtas till fritt avtal mellan sakägare och förrättningsman
och att det tvång, som hittills ålegat de förra för framtiden bör bortfalla.
Erfarenheten har även visat, att godvillig överenskommelse i allmänhet
hittills ägt rum och att tvångsåtgärder för anskaffande av kost och logi
sällan behöft ifrågakomma. Man synes icke heller behöva befara, att
tillmötesgåendet från sakägarnas sida för framtiden skall bliva mindre
än hittills.

Visar det sig omöjligt att erhålla nödig kost, logis m. m. å förrättningsstället
eller i dess närhet antingen genom sakägares försorg eller
genom egen anskaffning, har kommissionen utgått ifrån att vederbörande,
såsom redan nu gäller i fråga om förrättning, som utföres av lantbruksingenjör
m. fl., bör äga rätt inställa förrättningen.

Häruti torde för sakägare, som åstundar få en förrättning utförd,
eu väl så kraftig maning ligga, att i omskrivna hänseenden visa all möjlig
hänsyn och tillmötesgående mot lantmätaren.

12 §.

Bestämmelserna i denna paragraf äro hämtade från förutberörda
kungörelse den 7 maj 1918.

13 §.

Även bestämmelserna i denna paragraf hava hämtats från kungörelsen
den 7 maj 1918. Enligt vad kommissionen inhämtat hava förstelantmätarna
på grund av erfarenhet under den tid, sagda kungörelse
varit gällande, ansett, att för erhållande av erforderlig kontroll ett exemplar
av den journal, som bifogas ansökan till Konungens befallningshavande
om utbekommande av resekostnads- och traktamentsersättning, bör
förbliva å länets lantmäterikontor för att lämna förstelantmätaren erforderlig
ledning vid granskning av efterföljande räkningar.

Kommissionen förbiser visserligen icke behovet av kontroll. För
sådant ändamål synes emellertid icke nödvändigt att förvara fullständiga
avskrifter av ifrågavarande journaler å lantmäterikontoren. I allt fall
torde icke böra föreskrivas, att journalen skall ingivas i två exemplar, enär
därigenom lantmätarnas expeditions- och redovisningsgöromål skulle ytterligare
ökas. Dessa göromål äro redan nu betungande och ökning därav
bör fördenskull om möjligt undvikas.

14 §.

Såsom redan förut blivit anfört, har riksdagen godkänt principen,
att traktamentsersättning skall utgå av statsmedel.

Då såsom kommissionen i annat sammanhang framhållit, jordägarnas
kostnader för lantmäteriförrättningar i än vidare grad böra lindras,
har kommissionen funnit lämpligt föreslå, att jämväl resekostnadsersättningen
övertages av statsverket.

15 §.

Det undantag från förordningens tillämpning, som här stadgas i
fråga om inställelse vid domstol såsom sakkunnig eller förrättningsman,

har i främsta rummet tillkommit med hänsyn till att domstolarna understundom
frånkänna förrättningsmannen rätt till ersättning för inställelsen.
Undantaget torde emellertid även i andra fall hava sitt berättigande.
Emellertid synes man kunna utgå ifrån, att domstol i fall, då ersättning
tillerkännes, kommer att i regel tillämpa förordningens föreskrifter.

Allmän motivering till lantmäteritaxan.

Gällande lantmäteritaxa och anmärkningar mot densamma.

Gällande nådiga taxa på arvode för lantmäteriförrättningar av den
23 december 1909 tillkom såsom en följd av den vid samma års riksdag
beslutade omorganisationen av lantmäteristaten i orterna. Syftemålet
med den nya taxan var att åstadkomma dels förenkling och dels nedsättning
i lantmätarnas arvoden. Enligt under förarbetena till taxan
verkställd utredning belöpte sig denna nedsättning till i genomsnitt Vs.
I gengäld härför anslogos genom omorganisationen löner eller arvoden
till 110 distriktslantmätare, 40 extra lantmätare och 30 auskultanter.

Med avseende på nedsättningen bör emellertid särskilt framhållas,
att densamma icke skedde med */3 eller 33 procent beträffande arvodet för
varje särskilt slag av arbete utan i vissa fall uppgick ända till 39 procent
(delningsarvodet) och i andra fall var mycket obetydlig.

En annan anmärkningsvärd nyhet i 1909 års taxa var, att så gott
som all rättighet att med sakägare ingå överenskommelse om arvodet
borttogs, förutom vad angår arbeten efter siffermetod, beträffande vilka
taxan icke äger tillämpning.

Emellertid infördes vissa smärre nyheter, däribland bestämt arvode
för jordavsöndring.

I underdånig framställning den 15 december 1915 har styrelsen
för Sveriges lantmätareförening, efter att från lantmätarna hava infordrat
utredning angående den inkomst, som enligt taxan kunde erhållas,
anhållit, att Eders Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för åstadkommande
av en revision av lantmäteritaxan. Till stöd för sin framställning
har föreningsstyrelsen framhållit i huvudsak följande.

Gällande nådiga taxa på arvode för lantmäteriförrättningar av den
23 december 1909 hade visserligen tillkommit i samband med den samtidigt
genomförda omorganisationen av lantmäteristaten i länen, men
densamma vore byggd på samma grunder som förut gällande taxa av

den 10 juni 1881. Denna vore emellertid i sin ordning grundad på
föregående taxa av den 8 februari 1867 med den på grund av »stigning
i prisen på levnadsförnödenheter» m. m. genom nådig kungörelse den
12 februari 1873 vidtagna förhöjning med V4- De tariffer, efter vilka
lantmäteriarvodet för närvarande beräknades, vore sålunda avvägda icke
efter nuvarande förhållanden utan med hänsyn till de levnadskostnader,
som gällde för mer än 40 år sedan. Genom lantmäteristatens omorganisation
och lantmäteriets utveckling hade fordringarna i avseende å förrättningarnas
utförande blivit väsentligen höjda, varigenom omfattningen
av de i taxans tariffer beräknade arbetena blivit väsentligt större. På
grund härav verkade taxans bestämmelser ofta synnerligen ojämnt, vilket
vore för såväl allmänheten som lantmätarna särdeles olyckligt, varjämte
taxan i allmänhet icke beredde lantmätarna skälig ersättning för
det arbete, som av dem erfordrades. I övrigt ville föreningsstyrelsen
med hänvisning till de inkomna yttrandena framhålla, att taxans bestämmelser
icke stode i rimligt förhållande till vare sig nutida levnadskostnader
eller de kvalifikationer, som för arbetenas utförande numera
krävdes.

Av berörda till föreningsstyrelsen inkomna yttranden, inhämtas
huvudsakligen följande.

Mätningsarvodet vore genomgående för lågt och icke beräknat med
hänsyn till olikheten i terrängförhållandena, ägoområdenas antal, gränsernas
beskaffenhet m. m. Gällande tariffer verkade ojämnt, så att för
mindre arbete kunde erhållas större ersättning beroende på figurantalets
förhållande till arealen. Det för gradering utgående arvodet stode icke
i rimlig proportion till därmed förenat arbete och ansvar. Med hänsyn
till att berörda åtgärd vore grundläggande för en rättvis ägodelning,
borde densamma ersättas så, att tillräcklig omsorg kunde nedläggas
därpå. Tarifferna för uträkningsarvodet borde regleras. Beträffande arvodet
för delning borde icke någon skillnad göras mellan in- och avrösningsjord.
Hänsyn borde härvid tagas till skalan. Det nuvarande arvodet
vore för lågt särskilt beträffande små arealer. Arvodet för utstakning
och rörläggning av ägogränser borde höjas. Ändrade bestämmelser
erfordrades för rågångsförrättningar. Nuvarande arvode för ägostyckning
vore för lågt, då styckningen avsåge att uppdela ett område i ett flertal
små lotter. Ersättningen för delning av underhållet å enskilda vägar vore
även för låg. Arvodet för en förrättningsåtgärd borde icke innefatta
ersättning även för arbete, som därmed icke direkt sammanhängde. I
synnerhet vore angeläget, att särskild ersättning finge utgå för sammanträden
och uppsättande av protokoll. Bestämmelserna om lösen för kar -

tor borde revideras. För närvarande erhölles ofta mindre arvode för eu
fullständig karta än för karta, som upptoge endast rågångarna. Arvode
för kopia, som framställdes genom tryck eller på fotografisk eller fotomekanisk
väg borde utgå med hälften av lösen förutom den kostnad reproduktionen
betingade. Ersättningen för kallelser och kungörelser borde
höjas och visst minimiarvode för berörda expeditioner borde införas, och
borde även erhållas visst minimiarvode för alla övriga med eu förrättning
förbundna expeditionsgöromål. Särskild ersättning borde utgå för
eu del omkostnader såsom telefon, ritmaterialier m. m. Dagarvodet borde
höjas och vissa särskilda förrättningsåtgärder borde få ersättas med dagarvode.
^ Hela ersättningen borde utbetalas vid förrättningens avslutande
och utgå med förmånsrätt.

1916 års förslag.

Sedan Eders Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 27 december
1915 anbefallt lantmäteristyrelsen att avgiva underdånigt utlåtande över
ovanberörda underdåniga framställning samt genom nådigt brev den 21
januari 1916 bemyndigat styrelsen att vid utförande av det arbete, som
besvarandet av denna remiss föranledde, tillkalla sakkunniga biträden
inom lantmäterikåren, har styrelsen med biträde av förste lantmätaren i
Västerbottens län Karl Grubbström, dåvarande distriktslantmätaren i Falu
distrikt Theodor Andersson, extra lantmätaren i Kalmar län Harald
Malmberg samt dåvarande lantmäteriauskultanten friherre Axel von Otter
verkställt en omfattande undersökning angående såväl gällande som
äldre lantmäteritaxor.

Med stöd av den utredning, som därigenom vunnits, har lantmäteristyrelsen
därefter utarbetat och i skrivelse den 14 december 1916 till
Kungl. Maj:t överlämnat förslag till ny nådig taxa på arvode för lantmäteriförrättningar,
här nedan benämnt 1916 års förslag.

Detta förslag haj- sedermera överlämnats till 1917 års lantmäterikommission
och ligger till grund för det av kommissionen utarbetade
förslaget till förordning angående den gottgörelse, lantmätare äger uppbära
av sakägare.

I lantmäteristyrelsens ovanberörda skrivelse anföres bland annat
följande, vilket kommissionen även vill vitsorda och åberopa.

»Vid de verkställda undersökningarna har till fullo ådagalagts behovet av en revision
av gällande taxa, vilken måste anses icke blott i många fall lämna alltför liten ersättning

särskilt med hänsyn till arbetets art, utan även vara otidsenlig, ojämn och orättvis i sina
verkningar.

Av en rörande lantmäteritaxornas tillkomst och innehåll upprättad historik inhämtas,
att alltsedan lantmätarna genom tillkomsten av 1783 års lantmäteriförordning övergingo
från att huvudsakligen syssla med uppmätningar för kronans räkning till att i stället vara
skiftesmän och i denna egenskap biträda enskilda, ej mindre än 10 lantmäteritaxor utkommit,
ofta med ganska korta mellanrum. Det är alltså ej undantagsfall, att redan 7 år
efter tillkomsten av en taxa fråga om revision uppstår.

Vad angår förhållandet mellan den nuvarande taxan och den förut gällande framgår
av historiken, att 1867 års taxa är den, som utgjort stommen och grunden för alla därefter
följande och alltså även för den gällande. Då 1867 års taxa upprättades särskilt
med hänsyn till norrlandsförhållanden och vid en tid, då mindre förrättningar voro sällsynta,
och de stora laga skiftena de vanligast förekommande förrättningarna, förklaras härav,
att nu gällande taxa är otidsenlig och för särskilt smärre förrättningar verkar ojämnt och
orättvist. Av historiken inhämtas vidare, att genom 1873 års kungörelse 1867 års taxa
blev höjd med 25 %, men det framgår dessutom, att 1881 års taxa icke innebar någon
höjning av 1873 års taxa utan i stället en sänkning med i runt tal 10 %. Då nu gällande
taxa utgör en nedsättning i 1881 års med 33,34 %, i ersättning varför till en del tjänstemän
löner och arvoden erhållits, som skola motsvara den skedda nedsättningen i lantmätarnas
inkomst efter 1881 års taxa, framgår det alltså, att lantmätarna arbeta efter en taxa,
vars arvodessatser äro lägre än vad som 1873 ansågs skäligt. Det må betonas, att, ehuru
så påtagligen erfordrats, vid tillkomsten av 1909 års taxa någon vidare revision med hänsyn
till efter år 1881 ändrade förhållanden ej skedde. I stort sett kan sägas, att 1909
års taxa endast blev en omskrivning av 1881 års, varvid arvodessatserna sänktes i ovan angiven
utsträckning. Det torde slutligen böra nämnas, att vid 1881 års och tidigare taxerevisioner
flera önskemål från lantmätarnas sida uttalats, som därvid icke tillgodosetts och
därför nu upprepats med ökad styrka.>

Huvudprinciperna i kommissionens taxeförslag.

Ett av de viktigaste syftemålen med en ny taxa måste vara att i
högre grad än hittills bereda jämna och rättvisa arvoden. Till en början
må dock framhållas, att åtskilliga lantmäteriarbeten äro av den art, att
detta syfte icke kan nås genom detalj arvode, varmed förstås arvode, som
beräknas efter figurantal, längd, ytmått eller dylikt. Det har därför varit
nödvändigt icke blott att bibehålla dagarvode för vissa åtgärder utan
även att i viss mån utsträcka användningen därav. Sålunda föreslår
kommissionen exempelvis, liksom 1916 års förslag, att alla sammanträden,
utredningar och undersökningar skola ersättas särskilt genom dagarvoden.
I motsats härtill har enligt gällande taxa i flera detalj arvoden inbegripits
ersättning även i nämnda hänseende.

Från lantmätarhåll har emellertid framställts krav på ännu vidsträcktare
användning av dagarvoden, bland annat i så måtto, att lånt -

mätaren alltid skulle vara berättigad att välja mellan dagarvode och
detaljarvode. Fara för missbruk av en sådan bestämmelse torde dock

^y^ket stor och kontroll omöjlig att anordna. Kommissionen har
därföi i likhet med 1916 ars förslag ansett sig icke kunna i princip medgiva
en dylik allmän valfrihet.

Det har synts kommissionen ofrånkomligt att, på sätt lantmäteristyrelsen
i sitt nämnda förslag hemställt, höja dagarvodet från 10 till
12 kronor.

För uppnående av en jämn och rättvis gottgörelse har en ganska
långt driven specialisering av bestämmelserna om detalj arvode varit nödvändig.
Kommissionen erhöll på ett relativt tidigt stadium av sitt arbete
tillfälle att i vissa frågor överlägga med styrelsen för Sveriges lantmätareförening
och ifrågasatte då, bland annat, huruvida icke specialiseiingen
skulle kunna i väsentlig man undvikas genom reduktion av de
högt ställda kraven på jämnhet och rättvisa. Styrelsens ledamöter yttrade
sig dock bestämt emot en sådan anordning.

I en del fall har emellertid kommissionen icke kunnat tillstyrka
de i 1916 års förslag gjorda uppdelningarna, enär taxebestämmelserna
därigenom skulle komma att bliva alltför invecklade. Då kommissionen
ansett, att tillbörlig hänsyn måste tagas även till kravet på enkelhet i
taxan och då det ligger i sakens natur, att full rättvisa under alla förhallanden
icke kan astadkommas, har en del förenklingar företagits i
åtskilliga hänseenden, vilka nedan under de särskilda paragraferna närmare
skola angivas.

Med avseende å tariffer och andra grunder för detalj arvodets utgående
har i regel följts de av lantmäteristyrelsen i 1916 års förslag
framställda teorier och principer. I åtskilliga fall har det dock ansetts nödvändigt
att höja arvodet för vissa arbeten. De av lantmäteristyrelsen
föreslagna bestämmelser om detaljarvode synas nämligen vara sådana,
att, därest arvodet beräknas enligt dessa, inkomsten per dag icke kan
komma att uppgå till 12 kronor med mindre arbetstid eller arbetsintensitet
drives över det normala. Enligt kommissionens åsikt är detta icke
blott orättvist utan även olämpligt såsom icke ägnat att tillgodose vare
sig lantmätarnas eller jordägarnas intressen. Det måste nämligen anses
såsom en orättvisa, om en lantmätare, ehuru han presterat en större
arbetsprodukt, mahända likväl icke skulle erhålla en större ersättning än
en annan, som föredragit ett makligare arbetssätt men begagnat sig av
den i gällande taxa saväl som i både 1916 års och kommissionens försLig
medgivna frihet att debitera arvodet för förrättning i dess helhet
efter dagberäkning. Följden härav skulle givetvis bliva, att arvodet för

7— 1 SB 007. II.

förrättning i dess helhet snarare som regel än såsom undantag komme
att debiteras efter nämnda grund. Men detta vore givetvis icke till jordägarens
fördel, ty i hans intresse ligger uppenbarligen, att förrättningen
bedrives och avslutas så snabbt som möjligt. Därigenom minskas helt
säkert såväl arvodet för förrättning som övriga med densammas utförande
förbundna kostnader.

Kommissionen har därför sökt att avväga bestämmelserna om
detalj arvoden på sådant sätt, att med normal arbetstid och arbetsintensitet
inkomsten per dag blir minst lika med dagarvodet, 12 kronor. Vid
sina beräkningar har kommissionen utgått från, att en arbetstid om 8
timmar bör anses såsom normal.

Av vad ovan anförts framgår, att storleken av dagarvodet är av
grundläggande betydelse för hela taxan. Detta arvode blir nämligen
i stort sett bestämmande för den inkomst av arbete, som taxan avser
att bereda. Och denna inkomst åter bör uppenbarligen avvägas med
hänsyn till storleken av den ersättning av statsmedel i form av lön eller
arvode, lantmätaren skall erhålla. Med förhållandet mellan dessa faktorer
inkommer man emellertid på frågan om fördelningen av kostnaderna för
lantmäteriförrättningar mellan statsverket och jordägarna, vilken fråga
kommissionen upptagit till behandling i annat sammanhang.

Alla beräkningar hänföra sig till de förhållanden, som gällde år 1914.

Slutligen vill kommissionen i likhet med lantmäteristyrelsen framhålla,
att den föreslagna förordningen angående sättet för utförande av
vissa mätningsarbeten m. m. (mätningsförordningen) inverkat såsom en
mycket viktig faktor vid bestämmandet av arvodessatsemas storlek. Antagandet
av föreliggande förslag till förordning får sålunda anses förutsätta,
att även mätningsförordningen utfärdas.

Uppställningen av kommissionens taxeförslag.

Med avseende på uppställningen av taxeförslaget har kommissionen
frångått den hittills följda ordningen, enligt vilken de särskilda bestämmelserna
synas hava blivit sammanförda med hänsyn till de förrättningar,
lantmätaren har att utföra, och därvid för varje förrättning upprepats
bestämmelser i fråga om ersättning för förekommande åtgärder. Enligt
kommissionens mening medför nämligen denna hittills följda ordning
bristande överskådlighet och i vissa fall dubbelföringar. För att söka
undvika dessa olägenheter har kommissionen, enär varje lantmäteriförrättning
kan anses bestå av vissa fristående åtgärder, valt en upp -

ställning, som hänför sig till de särskilda åtgärderna utan avseende å, i
vilket sammanhang de förekomma. Detta har så mycket hellre kunnat
skeo som det torde få anses självklart, att för en viss åtgärd alltid bör
utgå arvode efter samma grunder oberoende av, vid vilken förrättning
densamma förekommer.

En annan anordning, som kommissionen hoppas skola verka klarläggande
vid tillämpningen, är införandet i själva författningen av begreppet
detaljarvode, varmed, såsom ovan nämnts, förstas arvode, som
beräknas efter figurantal, längd, ytmått eller dylikt. Motsatsen härtill
är dagarvode.

Speciell motivering till lantmäteritaxan.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

I detta kapitel hava sammanförts de bestämmelser, som ansetts
vara av mera allmängiltig natur. Dessa innebära i stort sett ingen saklig
förändring i vad nu gäller. Endast de i 3 och 4 §§ föreslagna bestämmelser
synas erfordra närmare motivering.

Yad 3 § vidkommer, återfinnas gällande föreskrifter i ämnet dels
•i 21 § 3 mom. och dels i 22 § av lantmäteritaxan, såvitt därigenom
stadgas, att det åligger lantmätare att fördela kostnaden för förrättning
delägarna emellan efter de grunder, som i skiftesstadgan och för vissa
fall i taxan finnas föreskrivna, med vilka sistnämnda fall uppenbarligen
avses de i 21 § omförmälda.

Kommissionen har icke åsyftat att göra någon ändring i vad nu
sålunda finnes föreskrivet i 22 § i taxan utan allenast ansett, att bestämmelsen
ifråga på grund av dess generella natur borde ställas före de
särskilda föreskrifterna angående kostnadsfördelningen vid boställen.

I fråga om civila och ecklesiastika boställen säges i 111 § gällande
skiftesstadga, att angående sättet för utgörandet av den andel, som å
boställe belöper, och dess fördelning boställsinnehavare emellan finnes
särskilt förordnat. De sålunda åsyftade stadgandena återfinnas i 3 § av
nådiga kungörelsen den 4 maj 1827 angående beräkning och fördelning
av den ersättning, som boställsinnehavare i anledning av verkställda ägoskiften
för husflyttning, odling, hägnad, dikning, ståndskog, eller planteringkunna
erhålla eller få vidkännas ävensom i ovanberörda 21 § i taxan.
I förstnämnda § stadgas bland annat, att den å boställsinnehavare för
skiftes verkställighet belöpande kostnad skall till gottgörande fördelas på
tjugu år, med en tjugondedel på varje, räknat från och med det år,
skifte tillträdes. Bliver sedan bostället avträtt inom tjugu år från skiftets
tillträde, äge då avträdare, som kostnaden förskjutit, rätt att av efterträdare
erhålla ersättning för sitt förskott, i man av de återstående aiens
belopp, med en tjugondedel för varje av de bristande åren.

Beträffande civilt boställe synes ingen saklig ändring erforderlig i
vad nu gäller, varför föreskrift härutinnan upptagits av i huvudsak
samma innehåll.

Vad åter vidkommer ecklesiastika boställen, hava nya föreskrifter i
avseende härå tillkommit i sammanhang med den genomförda regleringen
av prästerskapets avlöning.

Ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 utgår därifrån,
att boställe, vartill räknas all den fasta egendom, som är anslagen till
bostad eller avlöning åt prästerskapet i territoriella församlingar, antingen
är prästgården, vilket boställe är avsett till löntagares bostad, eller ock
löneboställe, vilket skall upplåtas på arrende i enlighet med de särskilda
föreskrifter, som meddelas av konungen.

I fråga om prästgård gäller (10 §), att alla laga hus skola nybyggas
och underhållas av pastoratet, medan vid löneboställen denna nybyggnadsoch
underhållsskyldighet åligger arrendator (23 §). Emellertid stadgas
tillika (61 §) att, där i fråga om visst boställe, i följd av särskilt stadgande,
överenskommelse eller annan giltig grund, nybyggnads- eller
underhållsskyldigheten för närvarande helt eller delvis åligger annan än
pastoratet, till pastoratet hörande församling, boställshavaren eller arrendatorn,
skall vad sålunda hittills varit gällande fortfarande tillämpas,
intill dess annorlunda kan varda i laga ordning bestämt. Till upplysningom
innebörden av sistberörda stadgande torde höra erinras om särskilda
utskottets uttalande vid 1909 års riksdag, att när nu ordnandet av
byggnadsskyldigheten ställdes i samband med framläggandet av nya grunder
för prästerskapets avlöning, borde alla hittills gällande undantag, såvitt
de ej rörde enskilds rätt, upphöra att gälla; vad åter anginge de undantag,
som rörde enskilds rätt och vilka i allmänhet bestode däri, att i
vissa patronella pastorat byggnadsskyldigheten helt eller delvis ålåge
patronus eller att något bruk åtagit sig denna skyldighet, torde vid löneregleringarnas
verkställande åtgärder kunna vidtagas för att jämväl i
sådana fall få byggnadsskyldigheten överflyttad • på pastoratet.

Den ansvarsskyldighet beträffande kostnaderna för lantmäteriförrättningar,
som må anses innefattad i den sålunda fastslagna nybyggnadsoch
underhållsskyldigheten, har i fråga om löneboställen blivit närmare
utformad i nådiga förordningen den 15 september 1911 .angående utarrendering
av prästerskapets löneboställen, i vars 30 § bland annat
stadgas: »Skall löneboställe, enligt därom i vederbörlig ordning fattat
beslut, deltaga i laga skifte, ägoutbyte eller annan lantmäteriförrättning
eller i vattenavledningsföretag, skola kostnaderna därför bestridas av

arrendator^ med honom förbehållen rätt till enahanda ersättning, som i
fråga om dylika kostnader är boställshavare medgiven».

Beträffande övriga ecklesiastika boställen, såsom biskops- och
klockarboställen, äro i nu förevarande hänseende särskilda bestämmelser
utanför lantmäteritaxan ej meddelade. Med hänsyn härtill och då jämväl
i avseende å de till prästerskapet anslagna prästgårdar närmare föreskrifter
angående ansvarsskyldigheter för lantmäterikostnader synas erforderliga,
men det ej torde tillkomma kommissionen att avgiva förslag
till dessa föreskrifter, har åt förevarande bestämmelse givits sådan avfattning,
som kan inbegripa även en dylik framtida reglering.

Intill dess sådana föreskrifter i nu angivna hänseenden meddelats,
är uppenbarligen en bestämmelse, normerande de förliandenvarande förhållandena,
av nöden. I övergångsbestämmelserna har förty intagits
föreskrift därom, att i avbidan härå nu förefintliga stadganden härutinnan
fortfarande skola äga tillämpning.

4 §•

I förevarande § har upptagits motsvarande bestämmelse till den i
tidigare lantmäteritaxor intagna angående betalningsskyldigheten beträffande
här avsedda förrättningar. Avfattningen har emellertid undergått
någon modifikation. Det har nämligen synts kommissionen av nöden,
att paragrafen erhåller sådan formulering, att därvid jämväl regleras
betalningsskyldigheten i fråga om förskottsgottgörelse; vidare har uttrycket
»äganderätts- och konkurstvister* utbytts mot »tvist om ägande- eller
besittningsrätt», då sistnämnda uttryck, som överensstämmer med motsvarande
föreskrift i 33 § skiftesstadgan, torde tydligare än den förra
angiva, vad som här åsyftas eller att, oberoende av rättsgrund, som för
förfoganderätten till jorden åberopas, det faktiska innehavet i förevarande
fall skall vara avgörande.

2 kap. Detalj arvode.

Kallelse och kungörelse.

§ 5.

I gällande taxa upptagas motsvarande bestämmelser i 20 § och i
1916 års förslag i 17 §.

Lantmäteri styrelsen har föreslagit ersättningens höjande från 20 öro

till 40 öre. Enligt kommissionens mening är dock denna höjning icke
tillräcklig. Med ifrågavarande arvode ersättes nämligen icke endast själva
utskrivandet av kallelsen eller kungörelsen utan även åtskilliga därmed
sammanhängande expeditionsgöromål.

I detta hänseende må nämnas, att i samband med kungörelsers
utskrivande arbetet måste planeras för en viss tid framåt; ofta måste
företagas undersökning angående adresser; försändelsen skall expedieras
för postbehandling och även mottagandet vid återkomsten medför tidsförlust.
Dessutom ingår i arvodet även ersättning för papper, blanketter
och kuvert.

Med hänsyn till dessa omständigheter anser kommissionen, att ifrågavarande
arvode icke bör sättas lägre än 50 öre.

Ägomätning vid vanlig mätning.

6 § 1 mom.

Bestämmelserna om arvodet för ägomätning återfinnas i gällande
taxa i 6 § samt i 1916 års förslag i 4 §.

Nuvarande mätningsarvode utgår i sin helhet med en efter ägofigurernas
medelareal lämpad avgift för varje ägofigur enligt viss tariff.
Lantmätaren är för det enligt denna tariff utgående arvode skyldig att
verkställa mätningen, upprätta konceptkarta i fullständigt skick i enlighet
med gällande föreskrifter ävensom uppsätta för mätningen erforderligt
protokoll samt i ägobeskrivningen införa ägofigurernas nummer å kartan,
ägornas namn och fördelning i särskilda ägoslag.

De från lantmätarehåll mot nuvarande bestämmelser om mätningsarvodet
gjorda anmärkningar hava huvudsakligen gått ut därpå, att dessa
bestämmelser giva mycket för låg och dessutom ojämn ersättning för det
verkställda arbetet. Enligt kommissionens uppfattning äro dessa klagomål
berättigade. Att nuvarande mätningsarvode utfaller ojämnt, är till en
del beroende därpå, att tariffen ej är uppställd för interpolering, utan i
stället sålunda att, om medelarealen faller mellan vissa i tariffen angivna
gränser, erhålles samma öretal per figur, oavsett huru stor medelarealen
är. Sålunda erhålles exempelvis för en medelareal över 2 ar t. o. m. 4
ar en ersättning av 8 öre per ägofigur i åker, men tydligt är, att ersättningen
bör vara större då medelarealen är 4,o ar än om densamma är
endast 2,i ar. Att avhjälpa denna olägenhet bereder emellertid inga
svårigheter. En annan viktig anledning till att mätningsarvodet utfaller
ojämnt är, att det enligt tariffen beräknade arvodet skall utgöra ersätt -

ning för en mångfald olika arbeten, vilka delvis äro av helt skilda slag,
och för vilka ersättningen bör beräknas efter olika grunder. Det är sålunda
tydligt, att en genomgripande revision av grunderna för mätningsarvodets
beräkning är önskvärd.

Det av lantmäteristyrelsen framställda förslaget innebär, att mätuingsarvodet
till huvudsaklig del skulle utgå med en efter ägofigurernas
medelareal lämpad avgift enligt viss tariff. Det sålunda beräknade beloppet
skulle emellertid utgöra ersättning endast för det egentliga mätningsarbetet,
med undantag dock för inmätning av ägogränser och mätningsområdets
yttergränser, för vilket arbete särskild ersättning skulle
utgå. Dessutom skulle sådan särskild ersättning jämväl beräknas för
vissa andra arbeten, nämligen:

1) dubbelmätning av stomlinjer;

2) markering och inmätning av stödpunkt samt triangel- och polygonpunkter
och

3) kartans uppritning.

Det enligt nuvarande bestämmelser genom mätningsarvodet ersatta
arbetet med uppsättande av för mätningen erfoderligt protokoll och införande
av vissa uppgifter i ägobeskrivningen har även avskilts.

Kommissionen anser, att för ernående av ett så vitt möjligt rättvist
arvode eu viss uppdelning och detaljering av mätningsarvodet är nödvändig.
Men kommissionen kan dock icke dela den uppfattningen, att
uppdelningen bör ske i sådan utsträckning, som lantmäteristyrelsen föreslagit.
Man måste nämligen ställa en oavvislig fordran på taxan, att
densamma blir så enkel, att sakägarna själva utan större svårighet skola
kunna kontrollera dess tillämpning.

På grund härav har kommissionen, ehuru de av lantmäteristyrelsen
uppställda grunderna för beräkning av arvodet för ägomätning synas
vara teoretiskt riktiga, likväl ansett det nödvändigt att föreslå vissa
förenklingar i beräkningssättet.

Angående tillkomsten av lantmäteristyrelsens mätningstariff har
styrelsen anfört följande:

»Den föreslagna mätningstariffen har tillkommit på det sätt, att till en början
från värdena i 1909 års tariff dragits vad som enligt 1909 års taxas specialbestämmelser
skulle utgöra ersättning för rågångarnas inmätning samt uppritning av kartan. Vidare har
därifrån dragits ett öre för figur eller vad som ansetts motsvara arbetet med införandet i
ägobeskrivningen av ägofigurernas nummer å kartan. Slutligen bar från tariffvärdena jämväl
dragits ersättning för de sammanträdesdagar, som för mätningen ansetts erforderliga. Av
de arvodessatser, som efter denna minskning av 1909 års tariff erhållits, hava utvalts de,
som svara mot en medelareal för åker av 0,5 hektar och för skogsmark av 1 hektar.
Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att just för dessa medelarealer skäliga arvoden

f>7

erhållas. Med utgång från de sålunda från 1909 års tariff hämtade värden hava kurvor
för arvodena för mätning av åker och skogsmark teoretiskt riktigt konstruerats och omsatts
i nu föreslagna tariff. Arvodet för mätning av äng har satts till geometriska medeltalet
mellan arvodena för åker och avrösningsjord. Det framgår alltså, att nu föreslagna tariff
ej tillkommit genom en godtycklig höjning av 1909 års tariff utan genom en på möjligast
riktiga sätt verkställd omarbetning av densamma.»

Med avseende å de synpunkter, som sålunda lett lantmäteristyrelsen,
finner kommissionen i huvudsak intet att erinra. Erforderliga förenklingar
böra därför åstadkommas endast genom att i tariffen inarbeta sådana
ersättningar, beträffande vilka detta lämpligen kan ske. Så är förhållandet
dels med ersättningen för dubbelmätning av stomlinjer och dels med
ersättningen för kartans uppritning. Däremot har en dylik förenkling
icke ansetts kunna vidtagas i fråga om ersättning för inmätning av vissa
ägogränser och mätningsområdets yttergränser och ej heller i fråga
om ersättningen för markering och inmätning av vissa särskilda punkter.
Beträffande inmätningen av vissa ägogränser och mätningsområdets yttergränser
må framhållas, att detta arbete uppenbarligen icke är av den
art, att ersättningen därför lämpligen kan hänföras till ägofigurernas
medelareal. Härtill kommer, att detta arbete är av synnerlig vikt. Enligt
förslaget till mätningsförordning har ock för arbetets utförande krävts
större noggrannhet och uppställts helt andra bestämmelser än hittills.
Ersättningen för arbetet måste på denna grund bliva rätt så väsentlig
och följden härav måste i sin ordning bliva, att varje förefintlig ojämnhet
i ersättningen konirne genom ersättningens inarbetande i tariffen
att medföra betydande inverkan på mätningsarvodet i dess helhet. Att
densamma särskilt beräknas, innebär dessutom dels en garanti för att
arbetet blir utfört på föreskrivet sätt och med erforderlig noggrannhet
och dels en möjlighet att tillfredsställande ersätta det merarbete, som
uppstår vid mätning av ett mätningsområde beläget i flera skiften, vilket
i regel har längre ägogränser och yttergränser än sådant i ett sammanhängande
skifte.

Särskilt arvode bör även utgå för markering och inmätning av
stödpunkter, enär det eljest torde kunna befaras, att sådana punkter icke
komma att utläggas till erforderligt antal, varigenom syftet med samma
punkter till stor del skulle förfelas.

Bestämmelse om ersättningen för ifrågavarande arbete har likväl
kunnat uteslutas ur denna paragraf. Kommissionen har nämligen ansett,
att markering och inmätning av stödpunkter bör betraktas såsom en fristående
åtgärd, vilket synts kommissionen så mycket naturligare, som
arbetet ifråga förekommer även i sammanhang med inmätning och säker 8—183007.

11.

ställande av ägogräns. I enlighet härmed har också bestämmelse om
arvodet upptagits i en särskild paragraf (36 §). Förut befintliga triangel -och polygonpunkter äro givetvis med avseende å inmätningen att jämställa
med stödpunkter.

Det skall emellertid ingalunda förnekas, att även om i tariffen
inarbetas endast ersättningarna för dubbelmätning av stomlinjer och för
kartans uppritning, jämväl detta kommer att medföra eu i vissa fall icke
alldeles oväsentlig ojämnhet. Då fråga är om karta i skalan 1 : 4000,
d. v. s. i de vanligast förekommande fallen, blir dock denna olägenhet
knappast märkbar, emedan tariffen är uppställd för direkt användningvid
sådan mätning. Ifråga om kartor i andra skalor#blir visserligen förhållandet
mera framträdande, beroende därpå, att man vid fastställandet
av de procenttal, efter vilka det enligt tariffen uträknade beloppet skall
höjas eller sänkas, måste räkna med medeltal och sannolikheter i större
utsträckning, än vad fallet blir vid beräkning av ersättningen för varje
arbete för sig. Under hänvisning till vad nedan anföres under 6 § 2 mom.
vill kommissionen emellertid framhålla, att en förenkling med avseende
å mätningsarvodets beräkning synes vara av den vikt, att densamma bör
genomföras oavsett nyssberörda olägenheter.

Beträffande mätningstariffen i 1916 års förslag finner kommissionen,
såsom ovan nämnts, intet att i huvudsak erinra med avseende på grunderna
för densammas upprättande. Dock förefinnes eu oegentlighet, som
torde böra undanröjas. Genom tariffen erhålles nämligen för mätningav
visst område samma ersättning, så snart medelarealen ligger under
0,25 hektar. För ett mätningsomräde om exempelvis 100 hektar skulle
sålunda erhållas samma ersättning, evad figurantalet är 400 eller 1,000
eller 2,000. Tydligen är dock arbetet i det senare fallet så mycket
större, att ersättningen borde höjas. Kommissionen föreslår därför, att
mellan 0 och 0,25 hektars medelareal inskjutes eu intervall på 0,i25 hektars
medelareal beträffande ägoslagen åker och äng.

Med tillämpning av lantmäteristyrelsens beräkningsgrunder skulle
tariffsatserna då i denna del komma att bliva:

, , | Åker. tomter trädgård

Medelareal n A °

o. a.

Ang och odlingsmark

Av rösning» jord

0 —0,125 | 0

0,125—0,25 |l 12

192

136

1 0

Med avseende å tariffen har kommissionen vidare funnit lämpligt
vidtaga den ändring, att med avrösningsjord sammanföra impediment,
varvid dock den begränsningen stadgas, att impedimentfigur, vars areal
överstiger 25 hektar, skall räknas för sig. Denna åtgärd innebär i stort
sett ingenting annat än en förenkling av arvodesberäkningen.

Sedan tariffen på detta sätt reviderats, har däri inarbetats ersättningen
för dubbelmätning av stomlinjer och för kartans uppritning.

Beträffande förstnämnda arbete har verkställts undersökning genom
beräkning av erforderligt stomlinjenät för ett mätningsområde om 100
hektar. Denna beräkning har utförts med användande av dels tänkta
områden av olika form och dels befintliga kartor. Undersökningen har
givit vid handen, att stomlinjenätet i medeltal skulle komma att omfatta

5,5 å 6,o km. För att emellertid vara säker om att icke gå för högt,
har kommissionen icke räknat med mera än 5 km. såsom medeltal.
Ersättningen för dubbelmätning av stomlinjer efter den av lantmäteristyrelsen
föreslagna grund eller 2 kronor per km., vilket torde vara
skäligt, skulle alltså bliva 10 kronor för 100 hektar eller 10 öre per
hektar. Tydligtvis är detta arbete oberoende av medelarealen, och ersättningen
blir sålunda lika i alla intervaller.

Arvodet för kartans uppritning skulle enligt lantmäteristyrelsens
förslag av år 1916 utgå dels med samma belopp som arvodet för arealuträkning,
dels efter yttergränsernas längd med 1 öre för varje centimeter
verkligt mått å kartan, dels ock med visst belopp per regalark,
varvid minsta ersättningen enligt denna punkt skulle utgöra 5 kronor.
Den på detta sätt beräknade ersättningen är lika med arvodet för koppling
av karta. Styrelsen har sålunda ansett, att i arvodet för ägomätning
och kartans upprättande bör ingå en post lika med kopieringsarvodet.
Kommissionen finner icke anledning till erinran i detta hänseende.

Arvodet för kartans uppritning synes emellertid till den del detsamma
beräknas efter yttergränsernas längd och antalet regalark icke
lämpa sig för inarbetning i tariffen, under det att den del, som är lika
med uträkningsarvodet, icke bereder några svårigheter i detta hänseende.
Inarbetandet kan ske helt enkelt på det sätt, att kopieringstariffen för
skalan 1 : 4000 adderas till mätningstariffen.

Den på detta sätt uppkomna tariffen innebär sålunda ingen höjning
i det av lantmäteristyrelsen föreslagna arvodet, i vidare mån än som föranledes
genom uppdelningen av intervallen 0—0,25 hektar. Detta åter
medför en obetydlig höjning av arvodet, då det gäller små medelarealer,
vilken torde få anses väl motiverad på grund av det då ökade
arbetet. Härti1! må även framhållas, att arvodet genom denna ändring

kommer att närmare ansluta sig till den kurva för mätningsarvodet, som
omförmäles i lantmäteristyrelsens motivering, och efter vilken det teoretiskt
riktiga arvodet ansetts böra utgå.

Såsom ovan nämnts, har det icke funnits lämpligt att i tariffen
inarbeta de delar av kartritningsarvodet, som utgå efter yttergränsernas
längd och efter antalet regalark. Därest desamma skola bibehållas,
tinnes sålunda ingen annan möjlighet än att upptaga dem såsom särskilda
bestämmelser. Ersättningen efter yttergränsernas längd är emellertid
i förhållande till hela mätningsarvodet av så försvinnande betydelse,
att fördelen av dess bibehållande icke synes uppväga olägenheterna av
ytterligare en bestämmelse ifråga om mätningsarvodet. Densamma har
därför uteslutits.

Den särskilda ersättningen efter antalet regalark är däremot av
större betydelse och har icke ansetts kunna utgå. Densamma har emellertid
flyttats till 11 § och höjts till fyra kronor.

Såsom följd av vidtagna ändringar har även måst uteslutas en av
lantmäteristyrelsen föreslagen bestämmelse, att minsta ersättningen för kartans
uppritning skulle utgöra 5 kronor. Efter höjningen av ersättningen
för regalark torde densamma emellertid vara utan betydelse.

Vad härefter angår frågan om den särskilda ersättningen för inmätning
av vissa ägogränser må till en början framhållas, att dylik ersättning
skall utgå endast ifråga om sådana ägogränser, vilka, så vitt
vid mätningstillfället kan avgöras, jämväl därefter skola bibehållas såsom
sådana. Inmätning av dylika ägogränser skall givetvis ske med samma
noggrannhet, vare sig densamma företages i eller utan sammanhang med
fullständig kartläggning av intilliggande mark, och tydligen bör då också
ersättningen i båda fallen vara densamma.

I det i 29 § av föreliggande taxeförslag föreslagna arvodet för inmätning
av ägogräns har inarbetats även ersättning för kartans uppritning
med 1 krona per km. När inmätning av ägogräns företagits i sammanhang
med fullständig kartläggning av helt mätningsområde och därvid
arvode för ägomätningen beräknats enligt mätningstariffen, bör emellertid
i ersättning för inmätning av ägogränser icke ingå något för uppritningen
av kartan beräknat belopp. I mätningstariffen ingår nämligen,
såsom ovan anförts, ersättning för uppritning av alla figurgränser, således
även sådana, som tillika äro ägogränser.

På grund av vad nu anförts, bör arvodet för inmätning av ägogräns
i sammanhang med fullständig ägomätning, liksom då sådan inmätning
eljest förekommer, utgå efter vissa belopp per kilometer av

gränsens längd, men dessa belopp böra i förra fallet, på sätt kommissionen
i G § 1 mom. föreslagit, sättas 1 krona lägre iin i det senare.

Liksom lantmäteristyrelsen är kommissionen av den åsikten, att ersättning
efter samma grunder bör utgå jämväl för inmätning av inätningsområdets
yttergränser, oavsett om de utgöra ägogränser eller ej, men
dessutom har kommissionen funnit starka skäl tala för att sådan ersättning
ävenledes bör utgå för inmätning av sjöstränder och stränder av
vattendrag med en medelbredd av minst 15 meter, även om nämnda detaljer
icke äro ägogränser eller mätningsområdets yttergränser.

Inmätning av ett mätningsområdes yttergränser föranleder alltid
extra arbete, utöver vad som erfordras för inmätning av vanliga figurgränser.
Vidare må framhållas, att mätningen av helt mätningsområde
blir i ganska hög grad beroende på områdets form och belägenhet och
således på längden av yttergränserna. Att särskild ersättning för inmätningen
av yttergränserna alltid bör utgå, torde sålunda vara tydligt; och
med hänsyn till att inmätningen av yttergränserna i regel torde kräva
samma arbete, vare sig de utgöra ägogränser eller ej, har det synts kommissionen
rättvist och enklast, att denna ersättning beräknas efter samma
grunder som ersättningen för inmätning av ägogränser.

Förekomsten av sjö inom ett mätningsområde vållar alltid extra
arbete och tidsutdräkt, åtminstone om sjön är av mera avsevärd storlek
eller oregelbunden form. I detta hänseende må framhållas, att stomlinjer
och mätningslinjer, som gå över sjön, icke kunna direkt längdmätas,
utan måste särskilda anstalter vidtagas för detta ändamål. Ofta nog
blir det nödvändigt att för inmätningen av stränderna uppgå linjer omkring
sjön. Vidare äro stränderna mången gång mycket svåråtkomliga,
varigenom detalj mätningen ytterligare försenas. Samma olägenheter förekomma
i synnerhet vid mätning av skärgårdsområden och inverka då i
många fall i ännu högre grad försenande på arbetet. Tydligt är även,
att större vattendrag i åtskilliga hänseenden erbjuda samma svårigheter
för mätningen som sjöar. Sådana vattendrag som de norrländska älvarna
torde till och med vålla större hinder och tidsutdräkt. Även mindre
vattendrag, såsom bäckar och smärre åar, äro givetvis hinderliga, och
inom kommissionen hava röster icke saknats för att särskild ersättning
för inmätningen skulle utgå beträffande alla vattendrag. Det skulle emellertid
då blivit nödvändigt att fastställa flera olika klasser, varigenom
bestämmelserna bleve invecklade och svåra att tillämpa. Kommissionen
har därför stannat vid att föreslå särskild ersättning förutom för sjöstränder
endast för vattendrag av minst 15 meters medelbredd.

Denna särskilda ersättning har kommissionen föreslagit till samma

belopp som för inmätning av ägogränser och yttergränser. Härigenom
bliva bestämmelserna enklare. Kommissionen är även övertygad därom,
att arbetet i båda fallen vållar ungefärligen samma tidsutdräkt.

Om vid vanlig mätning erforderliga stomlinjer åstadkommits genom
polygonmätning, bör uppenbarligen mätningsarvodet utgå med högre belopp,
än om den enklare stomlinjemätningen förekommit. Särskild ersättning
torde sålunda i detta fall böra utgå för varje utlagd och beräknad
polygonpunkt, och denna ersättning bör vara lika med skillnaden
mellan kostnaden för polygonmätning och kostnaden för stomlinjemätning.
I arvodet enligt mätningstariffen, vilket i båda fallen skall utgå,
är nämligen även ersättning för ett vanligt stomlinjenät inbegripen. Det
har sålunda gällt att beräkna kostnaden för å ena sidan ett vanligt stomlinjenät
och å andra sidan ett polygonlinjenät.

Kommissionen har vid denna beräkning utgått ifrån, att för kartläggning
av ett område om 100 hektar för rekognoscering, stakning, längdmätning
och konstruktion av ett vanligt stomlinjenät åtgår i medeltal 4
dagar, och kostnaden härför efter ett dagarvode av 12 kronor skulles ålunda
bliva 48 kronor.

För ett polygonlinjenät inom samma område torde erfordras omkring
25 polygonpunkter och kommissionen har beräknat den för åstadkommande
av ett dylikt nät erforderliga tiden sålunda:

1) rekognoscering och planläggning.......2 dagar

2) markering . . . ''.............1 »

3) vinkelmätning................3 »

4) längdmätning ...............3 »

5) stakning, uppristning o. d. av polygonsidor . . 1 »

6) beräkning av polygonnätet, omfattande uträkning

och kontrollering av mätningsprotokoll, koordinatberäkning
med felfördelning, upprättande av koordinatförteckning
med beskrivning över polygonpunkterna,
upprättande av särskild översiktskarta
över polygonnätet samt polygonpunkternas inläggande
å den karta, på vilken detaljerna sedermera
skola inläggas............ 6 »

Summa 16 dagar

Vid beräkning av arvodet måste man emellertid förutom till tiden
även taga hänsyn till att för en polygonmätning erfordras dyrbara in -

strument. Ränta och amortering å dessa uppgå därför till rätt så väsentliga
belopp. För att nettoinkomsten per dag skall uppgå till 12 kronor,
borde sålunda arvodet för en polygonmätning beräknas efter ett något
högre dagarvode än 12 kronor.

Kommissionen har emellertid ansett, ntt den höjning av arvodet,
som sålunda torde vara berättigad beträffande polygonmätning i allmänhet,
likväl kan undvikas, när fråga är om polygonmätning, som utföres
såsom eu del av en fullständig ägomätning. Om en polygonmätning är
vill planlagd med hänsyn till den efterföljande detalj mätningens verkställande,
kan nämligen denna senare verkställas på kortare tid, än om
densamma grundas på en vanlig stomlinjemätning. I det förra fallet
kan man i långt större utsträckning än i det senare välja stomlinjernas
lägen med hänsyn till detaljmätningen. Kommissionen anser, att nu berörda
förhållanden skulle kunnat betinga en sänkning av arvodet för sådan
polygonmätning, varom i 6 § 1 mom. är fråga. Denna sänkning torde
motväga ovanberörda höjning, och kommissionen är sålunda av den uppfattningen,
att skäligt arvode för ägomätningen i dess helhet erhålles,
om även kostnaden för polygonmätningen beräknas efter ett dagarvode
om 12 kronor.

Efter denna grund skulle sålunda det polygonnät, som enligt vad
ovan angivits, torde erfordras för ett mätningsområde om 100 hektar, betinga
en kostnad om 12 X 16 == 192 kronor. Härav bliva emellertid, enligt
föregående beräkning av kostnaderna för ett vanligt stomlinjenät, 48
kronor ersatta genom det arvode, som utgår enligt mätningstariffen.
Återstoden utgör 144 kronor. Då 25 polygonpunkter beräknats
erforderliga, har på grund härav arvodet per polygonpunkt satts till 6
kronor.

Kommissionen har emellertid funnit ofrånkomligt, att, om ersättningen
för polygonmätning i fall, varom i 6 § 1 mom. är fråga, kommer
att utgå på sätt kommissionen föreslagit med visst pris per polygonpunkt,
jordägarna beredas tillfälle att själva avgöra, huruvida och i vilken utsträckning
särskilt arvode för polygonmätning må uttagas. Det kan nämligen
eljest befaras, att polygonpunkter åtminstone i något fall för underlättande
av detalj mätningen komme att utläggas till större antal, än som
strängt taget vore nödvändigt för den egentliga stommen.

6 §. 2 mom.

Motsvarande bestämmelser återfinnas i 1909 års taxa i 6 § 1 mom.
b) och c) samt i 1916 års förslag i 4 § 1 mom. 2.

De ändringar i procentsatserna för de olika skalorna, som vidtagits,
hava betingats därav, att i mätningstariffen inarbetats dels ersättningen
för dubbelmätning av stomlinjer och dels ersättningen för kartans
uppritning. Med ändringarna har sålunda icke avsetts att åstadkomma
någon förändring i storleken av det arvode, som skulle utgått,
därest mätningsarvodet varit uppdelat på sätt lantmäteristyrelsen
föreslagit. Den verkställda undersökningen har emellertid givit vid handen,
att alldeles samma resultat icke kan erhållas. Härför skulle nämligen
erfordras olika procenttal, icke blott för de olika skalorna utan även
för olika ägoslag och medelarealer, under det att de förslagna procenttalen
utgöra medeltal för varje skala.

Då fråga är om skalorna 1: 2 000 och 1: 8 000, äro dock variationerna
obetydliga och avvikelserna från medeltalet små. I fråga om skalan
1: 1 000 äro däremot variationerna större samt avvikelserna från medeltalet
ej alldeles utan betydelse, och det har på grund härav varit inom
kommissionen ifrågasatt, att tariffen icke borde tillämpas för sådan ägomätning,
utan borde då arvodet utgå efter dagberäkning. Ägomätning
i skalan 1: 1 000 torde emellertid för närvarande förekomma i jämförelsevis
liten utsträckning och det blir på grund härav av mindre betydelse
för det hela, om arvodet för sådana mätningar skulle komma att
utfalla något ojämnt. Kommissionen har därjämte den uppfattningen,
att för bibehållande av tillräcklig arbetsintensitet dagarvode så vitt möjligt
bör undvikas och i stället ersättningen utgå efter tariff. Mätningar
i skalan 1: 1 000 omfatta alltid jord av större värde, och det är därför
av vikt, att bestämmelserna angående arvodet bliva sådana, att förrättningsmannen
icke genom för ringa ersättning tvingas att åsidosätta erforderlig
omsorg och noggrannhet i arbetet. Nu torde förhållandet vara,
att varje ägomätning i skalan 1: 1 000 merendels omfattar tomter och
åker till större del än avrösningsjord, och, då undersökningen givit vid
handen, att för de förra ägoslagen det enligt ägomätningstariffen beräknade
arvodet borde höjas endast med 50 procent, under det att höjningen
för det senare ägoslaget borde vara 70 procent, har kommissionen
föreslagit, att höjningen för mätningen i dess helhet skall utgöra 60 procent,
och torde härigenom ernås säkerhet för att arvodet i regel kommer
att bliva fullt skäligt.

Kommissionen har på grund av det anförda icke funnit skäl att
frångå hittills tillämpad praxis med avseende på sättet för arvodets beräknande
vid ägomätning i skalorna 1 : 1 000, 1 : 2 000 eller 1 : 8 000
och har med avseende på den procent, med vilken det enligt mätningstariffen
beräknade arvodet bör höjas, för alla tre skalorna stannat vid

medeltalet mellan vad som gäller för åker ock vad som gäller för avrösningsjord.

7 §.

Här intagna bestämmelser hava ingen motsvarighet vare sig i gällande
taxa eller i 1916 års förslag.

1. I 6 § 1 mom. av kommissionens taxeförslag har intagits bestämmelse
om arvodet för polygonmätning, som verkställts såsom eu del
av en fullständig ägomätning. Såsom ovan anförts i motiven för det i
nu nämnda fall föreslagna arvodet har kommissionen beräknat, att för
ett pologonnät om 25 punkter torde åtgå sammanlagt omkring 16 dagar.
Vidare har framhållits, att vid beräkningen av arvodet för en dylik mätning
hänsyn borde tagas icke endast till den tid, som åtgått, utan även
därtill, att arvodet borde medgiva ränta och amortering å de dyrbara
instrument, som erfordras vid ifrågavarande arbete. Arvodet för polygonmätning
borde på denna grund sättas så högt, att bruttoinkomsten
per dag bleve något högre än 12 kronor. I fråga om arvodet för sådan
polygonmätning, som avses i 6 § 1 mom., har kommissionen likväl ansett,
att höjning kunnat undvikas av den anledning att detalj mätning, som
grundas på ett polygonnät, i regel blir så väsentligt underlättad, att skäligt
arvode för ägomätningen i dess helhet torde erhållas, även om arvodet
för polygonmätningen bestämts på grundval av ett dagarvode om
12 kronor.

I fråga om arvodet för sådan polygonmätning, som avses i 7 §
1 mom., bör däremot icke tagas någon hänsyn till sistberörda omständighet.
Däremot bör arvodet givetvis sättas så högt, att detsamma medgiver
ränta och amortering å erforderliga instrument. Kommissionen har
med hänsyn härtill ansett, att bruttoinkomsten per dag bör beräknas till
14 kr. Med beräkning att för ett polygonnät om 25 punkter åtgår 16
dagar, skulle sålunda arvodet uppgå till 224 kr. för hela nätet eller 9
kronor per polygonpunkt.

2. Det i 6 § stadgade arvodet för ägomätning avser sådana fall, då
mätningen omfattar såväl stommätning som detalj mätning och båda utförts
såsom vanlig mätning. Fall kunna emellertid inträffa, då ägomätning
skett antingen med stöd av redan befintlig stomme eller ock på
sådant sätt, att stommätningen verkställts såsom finmätning, för vilken
ersättningen då må utgå särskilt enligt överenskommelse, på sätt närmare
framgår av 58 § i kommissionens taxeförslag.

Då, såsom ovan i motiven för föregående paragraf framhållits, i ägomätningstariffen
ingår ersättning jämväl för erforderlig stomme, ligger

9 —183007. II.

det i sakens natur, att fullt arvode enligt denna tariff icke må beräknas
i andra fall än, då ägomätningen omfattat fullständig såväl stomme som
detalj mätning. I de fall, som i 7 § 2 mom. avses, bör således endast en del
av det enligt ägomätningstariffen beräknade beloppet utgå. Att allmängiltigt
bestämma, huru stor denna del bör vara, låter sig emellertid icke
göra. En redan befintlig stomme kan nämligen vara av mycket växlande
godhet och fullständighet, varför erforderligt komplettera gsarbete blir
olika vid olika förrättningar; och en såsom fin mätning verkställd stommätning
kan likaledes göras av växlande omfattning.

. Med hänsyn till nu anförda förhållanden har det synts lämpligt
införa den föreskrift, att arvodet skall skäligen jämkas.

Fara för missbruk torde vara förebyggd genom föreskriften, att,
om sakägare sådant påfordrar, jämkningen skall underställas lantmäteristyrelsens
prövning.

8 §•

Fråga, som avses i 7 § 2 mom., kan vara av stor ekonomisk räckvidd
och det har på grund härav ansetts, att rätt till fullföljd av talan
hos Kungl. Maj:t bör medgivas.

9 §•

1. Den här intagna bestämmelsen i fråga om ägofigur skiljer sig
från motsvarande bestämmelser i gällande taxa endast därigenom att, om
kartan är upprättad i blad, såsom figurgränser må betraktas även ritytans
begränsningslinjer.

I 1916 års förslag har lantmäteristyrelsen föreslagit, att även linje
i kartans rutnät skulle anses såsom figurgräns. Kommissionen har emellertid
genom försök utrönt, att en dylik bestämmelse skulle i hög grad
öka figurantalet och därigenom arvodet för alla sådana arbeten, vilka äro
beroende på detta antal, utan att arbetets kvalitet bleve i motsvarande
grad förbättrad.

Med hänsyn till sistnämnda omständighet har kommissionen ansett,
att även om rutnät är uppdraget å kartan, linje i sådant nät icke må
bilda figurgräns i annat fall än, då kartan upprättats i blad och sådan
linje samtidigt utgör ritytans begränsningslinje. Att få delar av samma
ägofigur på två blad skulle nämligen komma att bereda mycket stora
praktiska olägenheter.

2. I gällande taxa angives icke, vad som förstås med krokig linje.

För att tvekan i detta hänseende ma såvitt möjligt kunna undvikas,
har kommissionen emellertid ansett lämpligt att intaga definition även
på detta begrepp.

10 §.

Någon motsvarande bestämmelse finnes icke i gällande taxa. Lantmäteristyrelsen
har emellertid ujjptagit densamma, och förekommer den i
1916 års förslag i 9 § 1 mom. 2. Att kommissionen flyttat bestämmelsen
hit, beror pa den av kommissionen genomförda ändrade principen för
taxans uppställning.

Det torde icke råda delade meningar om att ifrågavarande arvode
bör vara högre än arvodet för mätning av avrösningsjord i allmänhet.
I torvmosse, som skall särskilt skiftas, har oftast förekommit upptagning
av torv. Inmätningen av dessa torvhålor eller av eventuellt befintliga
olika arter av torv är tidsödande och besvärlig. Torvmossar äro dessutom
sa värdefulla, att kartläggningen behöver ske med större noggrannhet,
än då fråga är om annan avrösningsjord. Lika med lantmäteristyrelsen
anser emellertid kommissionen, att dagarvode bör undvikas. Något
skäl att frångå lantmäteristyrelsens förslag torde icke förefinnas.

11 §•

Denna paragraf motsvarar närmast 6 § 3 mom. i gällande taxa
och 4 § 1 mom. 4 stycket i 1916 års förslag och angiver sålunda, vad
lantmätaren är skyldig att utföra för mätningsarvodet.

I samband härmed har det synts lämpligast att införa bestämmelse
om, att även för konceptkartas upprättande skall utgå särskild ersättning
per regalark efter kartans storlek. Någon direkt motsvarighet till
denna bestämmelse finnes icke i gällande taxa. Uppenbarligen bör dock
en sådan ersättning utgå, när mätningsarvodet beräknas enligt de av
lantmäteristyrelsen uppställda och även av kommissionen följda grunder.

Vad angår de av lantmäteristyrelsen föreslagna beloppen, vilka äro
lika med vad gällande taxa stadgar, torde dessa med hänsyn till det
arbete, som måste nedläggas å rubrik, ramar, kringskrift, skala och norrstreck
m. m., vara alltför låga. Kommissionen har därför föreslagit, att
de höjas till 4 kronor för första regal arket och 1 krona för varje följande.

Här har jämväl ansetts nödvändigt införa bestämmelser för det
fall, att kartan upprättas i blad. Då bladindelning förekommer, bör,

på sätt i kommissionens förslag till mätningsförordning närmare är bestämt,
normalbladets storlek vara 60 X 80 cm. Detta motsvarar i det
närmaste två regalark och ett halvblad är således ungefär storleken av
ett regalark.

Vid bladindelning erfordras å varje blad särskild textning, norrstreck,
markering av konnektionslinjer o. d. och sådan indelning kräver
således mera arbete än som i samma hänseenden erfordras å en sammanhängande
karta i större format. Hänsyn har tagits härtill vid bestämmandet
av ersättningen efter blad.

Arealuträkning.

12 §.

Någon motsvarighet till här intagna bestämmelser finnes icke i
gällande taxa. Lantmäteristyrelsen har emellertid av anförda skäl upptagit
densamma i 1916 års taxeförslag och kommissionen har efter skedd
undersökning icke funnit anledning att föreslå någon ändring. Arvode,
varom här är fråga, synes i vissa fall lämpligen kunna utgå enligt
överenskommelse, och kommissionen har därför ansett, att valfrihet i
denna del bör medgivas.

13 §.

Bestämmelserna om arvodet för annan arealuträkning, än som i
12 § omförmäles, äro i gällande taxa införda i 7 § 1—3 mom. och i
1916 års förslag i 6 § 1—3 mom.

I fråga om de grunder, lantmäteristyrelsen följt vid upprätttandet
av sitt förslag till bestämmelser i förevarande hänseende har styrelsen
anfört följande:

»Arbetet med arealuträkning enligt grafisk metod å karta bör, för arvodets bestämmande,
uppdelas i tvenne delar, av vilka den ena eller själva användandet av instrumentet
påtagligen är direkt proportionell mot ägofigurernas omkrets eller kvadratroten ur arealen,
under det att den andra är lika för alla figurer, stora eller små, samt består i inställandet
och avläsandet av instrumentet samt resultatens antecknande och utjämnande m. m. Ett
teoretiskt riktigt uträkningsarvode borde därför utgå efter en formel, uppställd efter ovanberörda
teori. Vid granskning av den i 1909 års taxa intagna uträkningstariffen, synes
även framgå, att densamma härletts från en på dylikt sätt uppställd formel. 1909 års
tariff skulle därför vara riktig, om icke, såsom nu av många lantmätare anmärkts, dess
uppställning utan möjlighet till interpolering verkar därhän, att arvodet blir ojämnt och
understundom för närliggande medelarealer lämnar till stoileken allt för skilda ersättningar

samt för mindre arbete större ersättning. Med vitsordande av berörda anmärkning får styrelsen
anteckna, att densamma är en följd av den enkelhet i uppställningen, som i stället
kännetecknar och åsyftades med 1909 års tariff.»

Mot vad lantmäteristyrelsen sålunda anfört, har kommissionen icke
funnit anledning till någon erinran.

I likhet med lantmäteristyrelsen vill kommissionen framhålla, att
de i den föreslagna mätningsförordningen intagna bestämmelser i fråga
om arealuträkningens kontrollering och utjämning samt förandet av särskild
längd komma att medföra ett betydligt ökat arbete.

Vid revisionen har det sålunda gällt att avväga bestämmelserna så,
att dels ovanberörda ojämnhet blir undanröjd, dels ock lämplig ersättning
erhålles för det ökade arbetet.

Enligt de av styrelsen föreslagna bestämmelser skulle arvodet för
arealuträkning av karta i skalan 1 : 4 000 utgå:

1) med 3 öre för varje till arealen uträknad figur;

2) efter ägofigurernas medelareal enligt viss tariff, samt

3) för förandet av den i mätningsförordningen föreskrivna särskilda
längden med 3 öre för varje figur.

Vid arealuträkning av karta i annan skala än 1 : 4 000 skulle det

4000 ■ ■

enligt tariffen beräknade beloppet multipliceras med faktorn - , där
1 : s betecknade kartans skala.

Vid försöksarbeten, som kommissionen låtit verkställa, har det
emellertid utrönts, att den ersättning, som på detta sätt erhålles, blir
något för låg. Genom samma försöksarbeten har vidare framgått, att
skäligt arvode erhålles, om den för areallängden utgående ersättningen
höjes till 4 öre för varje figur.

Såsom motiv för den av lantmäteristyrelsen föreslagna uppdelningen
av arvodet har styrelsen anfört, att de ovan under 1) och 3) angivna
öretal per figur icke kunnat sammanslås till en summa, emedan
kartkopieringsarvodet borde beräknas efter samma grund som arealuträkningsarvodet,
dock utan att det för arealuträkningslängden bestämda
arvodet därvid skulle inräknas. Öretalen hade ej heller kunnat inräknas
i tariffen, då samma öretal vore oberoende av skalorna och alltså skulle
utgå lika, vilken skala som än användes.

Att dessa omständigheter, med den avfattning bestämmelserna angående
berörda arvoden fått i 1916 års förslag, utgjort hinder för förenkling
i de hänseenden lantmäteristyrelsen själv ifrågasatt, får även
kommissionen vitsorda.

Kommissionen har emellertid funnit en sådan förenkling synner -

ligen önskvärd, och densamma torde även kunna genomföras, utan att
därigenom någon ändring av arvodets storlek i något fall behöver uppkomma.

För undanröjande av de av lantmäteristyrelsen anmärkta hindren
för berörda förenkling har kommissionen gått till väga på följande sätt.

Med hänsyn till det ovan angivna sambandet mellan arvodet för
arealuträkning och arvodet för kartkopiering har, på sätt av 49 § i
förevarande taxa och motiven för densamma framgår, uppställts en särskild
tariff för det senare arvodet. Härefter kunna således de båda
ovanberörda öretalen per figur sammanslås. För att dessutom kunna
inarbeta dem i tariffen har denna utvidgats till att omfatta utom skalan
1 : 4 000 även övriga allmänt använda skalor. Öretalen för de särskilda
skalorna hava därvid beräknats med tillämpning av den av lantmäteristyrelsen
angivna norm för andra skalor än 1 : 4 000.

Genom denna anordning vinnes även den fördelen, att, vid beräkning
av arvodet för arealuträkning å karta i annan skala än 1 : 4 000,
den enligt 1916 års förslag erforderliga räkneoperationen med använ,
„ , 4 000 .

dande av faktorn---icke ifrågakommer. För mången sakägare hade

nog den av lantmäteristyrelsen föreslagna bestämmelsen blivit svår att
förstå och tillämpa.

Av vad ovan anförts framgår, att genom nu föreslagna bestämmelser
icke sker någon annan ändring med avseende å det av lantmäteristyrelsen
föreslagna uträkningsarvodet, än att beloppet av detsamma
höjes med 1 öre per figur. Den totala ökningen i uträkningsarvodet
är visserligen ganska väsentlig, men motiveras till fullo av de i
förslaget till mätningsförordning upptagna skärpta föreskrifterna angående
arealuträkning.

Givet är, att med tillämpning av ovan angivna grunder, tariff
skulle kunnat uträknas för vilken skala som helst. I den av kommissionen
föreslagna tariffen hava dock endast vissa skalor blivit upptagna.
Därest sådan arealuträkning, som i denna paragraf avses, skett å karta
i någon skala, som icke upptagits i tariffen, torde uträkningen emellertid
i regel vara av beskaffenhet, att ersättning för densamma må utgå enligt
överenskommelse. Med hänsyn härtill har kommissionen icke funnit erforderligt
att vidare utvidga tariffen. Skulle likväl någon gång för arealuträkning
av nyss berörda slag icke böra utgå ersättning enligt överenskommelse,
har kommissionen föreslagit, att denna ersättning skall utgå
med dagarvode.

15 §.

Motsvarande bestämmelser äro i gällande taxa upptagna i 7 §
3 mom. samt i 1916 års förslag i 6 § 5 inom.

Att för uträkningsarvodets tillgodonjutande arealen skall uträknas
och kontrolleras är självfallet och behöver därför icke särskilt angivas.
Icke heller har i 15 § medtagits den nuvarande bestämmelsen, att ersättning
för kartans numrering inbegripes i uträkningsarvodet. Denna
ersättning har i stället inbegripits i det enligt 16 § utgående arvodet
för införande i ägobeskrivningen av ägofigurernas nummer.

Ägobeskrivning.

Under denna rubrik hava sammanförts de i lantmäteristyrelsen?
förslag i samband med mätningsarvodet och graderingsarvodet upptagna
särskilda ersättningar för införande av vissa uppgifter i ägobeskrivningen.

16 §.

Enligt gällande taxa är ersättningen för införande i ägobeskrivningen
av ägofigurernas nummer m. m. inbegripen i mätningsarvodet
och ersättning för kartans numrering inbegripen i arvodet för arealuträkningen.
Det är emellertid tydligt, att arbetet med införande i ägo
beskrivningen av ägofigurernas nummer och ägoslag icke står i något
som helst samband med ägomätningen. Icke heller har kommissionen
ansett det vara lämpligt att sammanföra något, av dessa arbeten med
arealuträkningen. Sådan uträkning kan nämligen ofta förekomma i fall,
då kartan redan är numrerad samt figurnummer och ägoslag införda i
beskrivningen eller utan att det är fråga om att upprätta fullständig
ägobeskrivning.

Lika med lantmäteristyrelsen anser kommissionen därför, att arvodet
för ifrågavarande arbeten bör upptagas särskilt. Någon anledning
till erinran med avseende å den av lantmäteristyrelsen föreslagna ersättningen
av 2 öre per figur har icke förekommit.

17 §.

Enligt gällande taxa är den ersättning, varom här är fråga, inbegripen
i arvodet för ägograderingen.

Kommissionen ansluter sig emellertid till den av lantmäteristyrelsen

uttalade åsikten, att graderingsarvodet bör uppdelas sålunda, att fältarbetet
ersättes för sig och inarbetet för sig. Det senare arbetet är nämligen
uteslutande beroende på figurernas antal. Utarbetet däremot beror
på en mångfald andra omständigheter såsom arealen, terrängens beskaffenhet,
jordens beskaffenhet, ägoslaget m. in. Det torde sålunda vara
uppenbart, att de starkaste skäl finnas för ifrågavarande uppdelning, som
i hög grad bidrager till jämna och rättvisa arvoden.

Vad angår ersättningen för inarbetet, varom i denna paragraf är
fråga, så har lantmäteristyrelsen föreslagit densamma till 3 öre för varje
figur. Kommissionen finner emellertid denna ersättning alldeles otillräcklig.
Under 8 timmais arbetsdag torde en person icke medhinna att
beträffande mera än 300 figurer verkställa uppskattning, införa uppskattningsinnehållet
i ägobeskrivningen samt verkställa erforderlig kontrollräkning.
För att uppnå dagarvodet, 12 kronor, erfordras sålunda,
att ersättningen höjes till 4 öre per figur. Härtill kommer så införande
i ägobeskrivningen av gradtal och ägornas naturliga beskaffenhet. För
sistnämnda arbete torde höra beräknas åtminstone 1 öre per figur. I
enlighet härmed har kommissionen föreslagit hela ersättningen för ifrågavarande
inarbete till 5 öre för varje figur, som graderats och icke
utgöres av impediment.

Hävdeförteckning.

18 §.

1 gällande taxa äro bestämmelserna om arvodet för hävdeförtecknings
upprättande intagna i 7 § 6 mom. och i 1916 års förslag i 7 §.

Till en början antecknas, att, i anledning av den ändrade uppställningen
av taxan, bestämmelserna om ersättning för utredningar och
sammanträden flyttats och förekomma i 44 § av föreliggande förslag.

Vad därefter angår ersättningen för själva hävdeförteckningena
upprättande må framhållas, att förteckningen kan upprättas antingen
så, att varje delägares innehav upptecknas figur för figur eller ock så,
att figurerna sammanföras traktvis. I det förra fallet har man att ur
ägobeskrivningen utplocka och i hävdeförteckningen avskriva de till
varje delägare hörande ägofigurer. Men härvid är att märka, att vid
kartans numrering någon hänsyn i regel icke kan tagas till hävden och
att sålunda de till en viss delägare hörande ägofigurer i ägobeskrivningen
icke förekomma i löpande följd utan spridda på många ställen. Ifrågavarande
avskrivning går sålunda betydligt långsammare än vanlig avskrift.

Sedan skall hävdeförteckningen summeras och sammandrag upprättas.
Det är sålunda uppenbart, att arvodet bör vara avsevärt högre än den
ersättning, som erhälles såsom lösen för avskrift av handlingar. Denna
senare har kommissionen av motiv, som anföras vid 50 § här nedan,
funnit sig höra föreslå till 50 öre per sida. På grund härav och med
stöd av utförda försöksarbeten anser kommissionen, att ersättningen för
hävdeförteckningen måste höjas till 75 öre per sida.

I de flesta fall torde det emellertid för jordägarna innebära en
given fördel, om hävdeförteckningen upprättas genom ägofigurernas sammanförande
traktvis. Förteckningen upptager nämligen då alltid ett
mindre antal sidor, och därigenom blir även lösenbeloppet för avskriften
mindre. Även om kostnaden för förteckningens upprättande i detta fall
skulle bliva lika hög som om förstberörda förfaringssätt tillämpats, kommer
sålunda alltid jordägarnas sammanlagda utgifter att minskas; och
åtminstone i fråga om större förrättningar kan denna minskning bliva
avsevärd. Arvodesbestämmelserna böra följaktligen vara så avvägda,
att de icke blott giva skälig ersättning utan även uppmuntra till användning
av sistberörda förfaringssätt. Enligt gällande taxa är arvodet
för sammandragen hävdeförteckning 3,5 gånger så högt som arvodet för
detaljerad hävdeförteckning, och kommissionen anser, att med bibehållande
av denna proportion ovannämnda syftemål vinnes. Arvodet för sammandragen
hävdeförteckning, borde i sådant fall sättas till 2 kronor 63 öre.
Detta belopp har emellertid av kommissionen avrundats till 2 kr. 50
öre. Fara för missbruk i syfte att genom användning av sistberörda
förfaringssätt driva upp arvodet oskäligt högt är förebyggd genom bestämmelsen,
att arvodet icke får överstiga, vad som skulle erhållas vid
upprättande av icke sammandragen hävdeförteckning.

Ägodelning.

19 §•

Enligt 8 § i gällande taxa utgår delningsarvode dels med 6 öre
för varje i delningsbeskrivningen upptagen ägofigur och dels med ett
visst belopp för varje ägolott efter dess areal i inrösnings- och avrösningsjord.

Detta sätt för arvodets beräknande har fördelen av att vara relativt
enkelt, men måste, då delningsarbetet är beroende på flera delvis
helt olika faktorer, med nödvändighet komma att verka synnerligen
ojämnt.

10—185007. u.

I likhet med lantmäteristyrelsen vill kommissionen framhålla, att
delningsarbetet huvudsakligen är beroende av följande faktorer:

1) de delade figurernas antal och medelareal;

2) hela antalet ägofigurer;

3) inrösningsjordens och avrösningsjordens areal; samt

4) antalet ägolotter.

Skall tillbörlig hänsyn kunna tagas till dessa omständigheter samt
den fordran uppfyllas, att arvodet skall utfalla rättvist och jämnt, torde
icke kunna undvikas, att en uppdelning i flera poster måste ske. Sådan
har även vidtagits i lantmäteristyrelsens förslag. Styrelsen har föreslagit
följande arvodesposter:

a) 2 kronor 50 öre för varje ägolott;

b) 6 öre för varje i delningsbeskrivningen införd ägofigur;

c) 60 öre för varje hektar inrösningsjord; samt

d) det öretal, som erhålles ur en viss formel, och varmed ersättes
uträkningen av de delade figurerna.

För kommissionen har det visserligen framstått såsom ett önskemål
av betydande vikt att söka förenkla arvodesbestämmelserna genom
sammanslagning av två eller flera poster, men vid den verkställda undersökningen
har det visat sig, att någon verklig förenkling i detta hänseende
icke låter sig göra, om man vill fasthålla vid kravet på rättvisa
och jämnhet. Det må dessutom betonas, att ingen av de särskilda arvodesposterna
är så ringa, att densamma kan anses utan betydelse för
delningsarvodet i dess helhet samt att på grund härav och då beräkningsgrunderna
för varje post äro helt olika grunderna för övriga poster,
en väsentlig ojämnhet måste komma att uppstå, i händelse en sammanslagning
företages.

Yad till en början angår ersättningen för varje ägolott, så har
denna av kommissionen bibehållits oförändrad vid det belopp, styrelsen
föreslagit. Med densamma avses att erhålla dels ett minimiarvode och dels
ersättning för den del av arbetet med delningen, som är beroende av
lotternas antal. Denna ersättning kan uppenbarligen icke hänföras till
vare sig figurantal eller areal och sålunda icke sammanföras med någon
av övriga poster.

Lantmäteristyrelsens förslag om en ersättning av 60 öre för hektar
av inrösnings jorden motsvaras icke av ett dylikt förslag om ersättning i
fråga om avrösningsjorden. Styrelsen har motiverat denna underlåtenhet
därmed, att, då jorden utgöres av inrösningsjord eller särskilt då detta ägoslag
förekommer blandat med avrösningsj ord, arbetet blir mera krävande
och fordrar mera omtanke, än då endast avrösningsj ord finnes. Kommis -

sionen vill visserligen icke bestrida riktigheten av dessa synpunkter, men
finner dock, att därmed icke motiveras, varför ingen som helst ersättning
bör utgå för avrösningsjord.

Av lantmäteristyrelsens motiv inhämtas vidare, att från lantmätarhåll
framhållits, det delningsarvodet för avrösningsjord borde höjas på
inrösningsjordens bekostnad, då i många fall delning av avrösningsjord
kan vara lika besvärlig som delning av inrösningsjord. Styrelsen liade
emellertid funnit det omöjligt att höja arvodet för delning av avrösningsjord,
enär därigenom för höga arvoden skull erhållas vid skiften å större
skogsarealer.

Kommissionen har emellertid på grund av gjorda undersökningar
fått den uppfattningen, att den från lantmätarhåll framförda synpunkten
bör beaktas och har fördenskull föreslagit, att den för inrösningsj orden
efter dess areal utgående ersättningen sänkes till 50 öre, men att i stället
för avrösningsjord skall utgå en ersättning av samma slag med 10 öre
per hektar. Redan den omständigheten, att ersättningen för avrösningsjord
satts till så lågt belopp som 10 öre per hektar, innebär ju en viss
garanti för att icke därigenom, såsom lantmäteristyrelsen befarat, delningsarvodet
blir oskäligt högt. Därför skulle nämligen fordras mycket
stora arealer. För att åstadkomma ytterligare säkerhet i detta hänseende
har kommissionen emellertid stadgat, att, därest i delningen ingående
avrösningsjord till arealen överstiger 500 hektar, skall ersättningen för
överskjutande areal utgå endast med 5 öre per hektar.

Det av lantmäteristyrelsen föreslagna beloppet, 6 öre, för varje i
delningsbeskrivningen införd ägofigur har tillkommit dels såsom ersättning
för upprättandet av delningsbeskrivningen och dels med hänsyn till att
delningsarbetet är proportionellt mot ägofigurernas antal. Kommissionen
anser, att en arvodespost av detta slag bör finnas. I fråga om beloppet
av densamma måste emellertid föreslås en höjning. Från lantmätarhåll
har nämligen framhållits, att nuvarande delningsarvodet är för lågt, och
detta har även bekräftats genom verkställda undersökningar. 1916 års
förslag innebär praktiskt taget ingen höjning; i vissa fall torde detsamma
till och med komma att medföra sänkning. När det nu gäller att
bedöma, på vilken eller vilka av de särskilda posterna höjningen bör
läggas, finner kommissionen övervägande skäl tala för att de delar av
arvodet, som utgå efter figurantal, böra höjas. Höjningen kommer därigenom
att hänföras till de faktorer, som i huvudsaklig grad inverka på
delningsarbetet, nämligen hela antalet ägofigurer och antalet delade figurer.
På grund härav har ifrågavarande arvodespost av kommissionen
höjts till 7 öre.

Slutligen har lantmäteristyrelsen föreslagit, att delningsarvodet
skulle utgå med det belopp i öre, som erhålles ur formeln

4000

(k'' +k* |)]

— n),

i vilken formel A betecknar totalarealen, n antalet ägofigurer före och n,
antalet ägofigurer efter delningen, allt beträffande inrösnings- och avrösningsjorden,
varjämte k, och k., beteckna de öretal, som svara mot rnedel A

‘ ...

arealen — i uträkningstariffen, samt 1 : s kartans skala. Av lantmäten styrelsens

motivering inhämtas, att det belopp, som enligt formeln skulle
erhållas, utgör ersättning för arealuträkningen av de genom skifteslinjerna
uppkomna nya figurerna. Dessa linjer utläggas först försöksvis, varefter
de i de flesta fall måste flyttas flera gånger, innan den rätta arealen avskiljes.
I regel måste därför arealuträkningen verkställas flera gånger,
innan linjen kan fastläggas. Härav följer, att ersättningen bör utgöra
en lämplig mångfald av uträkningsarvodet för de genom delningen uppkomna
figurerna. Lantmäteristyrelsen har ansett, att flyttning av linjerna
i medeltal behöver företagas tre gånger. Arealuträkningen av tillkomna
figurer skulle sålunda behöva företagas tre gånger, vartill kommer
kontrollräkning av den återstående delen av varje figur. I enlighet härmed
har formeln utarbetats så, att med densamma erhålles fyra gånger
uträkningsarvodet för tillkomna ägofigurer. Därvid har dock, för att man
icke vid användningen skulle behöva särskilt uträkna de delade figurernas
sammanlagda areal, vidtagits den förenklingen, att i formeln använts
medelarealen för samtliga i delningsbeskrivningen upptagna figurer i
stället för, såsom strängt taget varit riktigt, medelarealen av de delade
figurerna enbart.

Mot de grunder, lantmäteristyrelsen sålunda följt vid formelns uppställande,
har kommissionen intet annat att erinra, än att styrelsen därvid
icke tagit någon hänsyn till den uppskattning av de delade figurerna,
som måste ske för varje omräkning. Härigenom måste denna del
av arvodet uppenbarligen bliva för låg. På grund härav och då såsom
ovan nämnts verkställda undersökningar givit vid handen, att 1916 års
förslag i verkligheten också giver för låg ersättning, har kommissionen
på sätt nedan närmare motiveras föreslagit en med hänsyn till nämnda
förhållande och arvodet i dess helhet lämpad höjning.

I fråga om lämpligheten och nödvändigheten av att i taxan reglera
denna del av arvodet genom en formel kan kommissionen däremot icke
dela lantmäteristyrelsens uppfattning. Styrelsen framhåller själv, att den

anmärkningen väl kan göras, att en tariff i stället för formel borde uppsatts.
Det skulle emellertid, enligt styrelsens uppfattning, hava visat sig,
att formeln icke lämpligen läte uppsätta sig i tarifform; ej heller torde
formeln, enligt styrelsens mening, för allmänheten vara mera svårförståelig
än eu tariff, om det i taxan införda exemplet toges till hjälp.
I motsats till sistberörda uttalande anser kommissionen tvärtom, att formeln
för största delen av den allmänhet, som kommer att få med lantmäteritaxan
att göra, skulle komma att bliva fullkomligt obegriplig. Det
har därför för kommissionen framstått såsom eu oavvislig fordran att på
annat sätt avfatta bestämmelsen om den ersättning, som inbegripes i
nämnda formel, och kommissionen har så mycket hellre funnit sig böra
föreslå ändring i detta hänseende, som det visat sig möjligt att omsätta
formeln i tariff.

Genom tillämpning av den i 19 § intagna delningstariffen erhålles
ifråga om de däri upptagna skalor exakt samma ersättning som vid tillämpning
av merberörda formel. Därvid måste dock iakttagas, att vid
formelns omsättning i tariffen den ovan omtalade och till en del motiverade
höjningen av formelns värde vidtagits. Denna höjning har skett
på det sätt, att den inom stora parentesen förekommande 3:an ökats med
1 till en 4, varigenom ersättningen för varje delad ägofigur ökats med
4 öre. Härmed avses, såsom ovan angivits, att ersätta den uppskattning
av de delade figurerna, som förekommer vid delningen och som lantmäteristyrelsen
icke tagit hänsyn till vid uppsättande av sin formel.
Denna uppskattning måste liksom uträkningen utföras flera gånger, och
ersättningen har med hänsyn till dels detta förhållande och dels den ersättning,
som enligt 17 § skall utgå för bland annat uträkning av uppskattningsinnehållet,
av kommissionen avvägts på sådant sätt, att delningsarvodet
i dess helhet blir skäligt.

Givet är, att tariffen skulle kunnat utvidgas till att omfatta vilken skala
som helst. Med hänsyn till den utvidgning av rätten att med sakägare
träffa överenskommelse om gottgörelsen, som i förslagets 58 och 59
förutsättes, torde det emellertid endast undantagsvis komma att inträffa,
att arvode för delning skall beräknas enligt taxa i sådana fall, då kartan
upprättats i större skala än 1: 1000 eller mindre skala än 1: 8000. Med
hänsyn härtill har kommissionen icke ansett erforderligt att ytterligare
utöka tariffen, utan föreslagit, att arvodet i dylika eventuellt förekommande
fall skall utgå efter dagberäkning.

20 §.

De i 1 mom. intagna bestämmelser återfinnas i gällande taxa i
9 § 1 mom. 2 stycket samt i 1916 års förslag i 8 § 2 mom. Kommissionen
har icke vidtagit annan ändring i vad nu gäller, än att, liksom
i 1916 års förslag, det för undvikande av all tvekan blivit direkt utsagt,
att alla vid skiftet utlagda undantag för samfällt behov skola tillhopa
räknas såsom en ägolott.

De i 2 mom. intagna bestämmelser återfinnas i gällande taxa i 9 §
1 mom. 1 stycket samt i 1916 års förslag likaledes i 9 § 1 mom. 1 stycket.
I fråga om den ändring, som här är vidtagen, åberopas samma motiv, som
ovan anförts under 9 §.

21 §.

I gällande taxa, där bestämmelse om arvode för delning av torvmosse,
då sådan särskilt skiftas, återfinnes i 9 § 1 mom. 4 stycket, stadgas,
att sådant arvode skall utgå enligt dagberäkning. Lantmäteristyrelsen
har emellertid i sitt taxeförslag av år 1916 (9 § 1 mom. 2) föreslagit
den ändring, att arvodet skall utgå såsom för delning av inrösningsjord.
I likhet med lantmäteristyrelsen anser kommissionen, att
dagarvode bör undvikas och att i stället skäligt detalj arvode bör beredas
för denna mången gång rätt så krävande uppgift. Ifrågavarande arbete
är så tidsödande, att skäligt arvode icke kan erhållas, om detsamma ersättes
lika med delning av avrösningsjord. Kommissionen instämmer
därför i lantmäteristyrelsens förslag att sätta ifrågavarande arvode lika
med arvodet för delning av inrösningsjord.

22 §.

I gällande taxa saknas bestämmelser angående arvode för delning
av fiske, men i 1916 års förslag har lantmäteristyrelsen upptagit sådana
bestämmelser i 9 § 1 mom. 2 stycket.

I likhet med lantmäteristyrelsen anser kommissionen, att även i
detta fall dagarvode bör undvikas och att i stället detalj arvode bör beredas.
Delning av fiske är en rätt så svår och vansklig uppgift, och
borde därför måhända arvode utgå efter samma beräkningsgrund, som i
föregående paragraf angivits för delning av torvmosse. Då emellertid
vid delning av fiske i allmänhet förekomma större arealer och mindre
antal genom gradering uppkomna figurer samt enklare delningsförfarande

7Ö

i allmänhet, anser kommissionen i likhet med lantmäteristyrelsen, att
skäligt arvode erhålles, om detsamma utgår lika med arvodet för delning
av avrösningsjord.

23 §.

Motsvarande bestämmelser återfinnas i gällande taxa i 8 § 3 mom.
samt i 1916 års förslag i 8 § 4 mom. Jämfört med gällande taxa innebär
denna paragraf den väsentliga förändringen, att ersättning för sammanträden
och utredningar, som erfordras för delningen, icke ingår i delningsarvodet.
Rörande motiv härför hänvisas till vad nedan anföres angående
dagarvode under 44 §.

För att undvika all tvekan har det ansetts lämpligt, att bestämt
utsäga, att genom delningsarvodet ersättes även upprättandet av summarisk
beräkning och fördelning.

24 §.

Motsvarande bestämmelser återfinnas i gällande taxa i 9 § 1 mom.
5 stycket och i 1916 års förslag i 8 § 3 mom. Denna paragraf innebär
ingen förändring uti hittillsvarande bestämmelser.

Ändring av skifte.

25 §.

Motsvarande bestämmelser förekomma i gällande taxa i 10 § 1
mom. och i 1916 års förslag likaledes i 10 § 1 mom. 1916 års förslag
upptog de för närvarande gällande bestämmelser med sådana ändringar,
som betingats av de nya grunderna för delningsarvodets beräknande.

I 25 § förekommande ersättningar för nya beskrivningars upprättande
hava satts i överensstämmelse med de av kommissionen föreslagna
höjda ersättningarna för första upprättandet av respektive beskrivningar.

Anvisning att taxans särskilda bestämmelser gälla för åtgärder,
som icke äro särskilt nämnda, är obehövlig och har därför uteslutits.

26 §.

Uti nu gällande taxa i 10 § 2 mom. och i 1916 års förslag i 10 §
2 mom. säges, att, när verkställt skifte ändras av annan anledning än i

1 mom. sägs, d. v. s. enligt domstols beslut, skall arvode utgå efter enahanda
grunder som i 1 mom.

Kommissionen håller emellertid före, att sådan ersättning skall
utgå endast i de fall, att delägarna själva framställt begäran om ändring
i skiftet på grund av en eller annan anledning, som efter delningen inträffat.
Däremot finner kommissionen det icke lämpligt medgiva ersättning
i de fall, att förrättningsmannen eljest av eu eller annan anledning
anser sig böra göra ändring eller eventuellt rättelse uti redan utförd delning.
Sådan erforderlig ändring eller rättelse bör nämligen av förrättningsmannen
i allmänhet före delningens avslutande kunna prövas och
utföras. Delägarna må icke i något fall belastas med ersättning för arbete,
som bort vid första delningens utförande förutses.

På grund av ovan angivna skäl har förändring uti ordalydelsen av
10 § 2 mom. i nuvarande taxa ägt rum.

Styckning.

27 §.

Bestämmelse om arvodet för ägostyckning upptages i gällande taxa
i 12 § samt i 1916 års förslag i 14 §.

Kommissionen har i överensstämmelse med den ovan i allmänna
motiveringen angivna princip, som följts vid taxans uppställande, icke
ansett erforderligt att här i detta sammanhang upptaga arvodesbestämmelser
för annat än själva styckningsförfarandet. Att arvodet för övriga
vid en ägostyckningsförrättning förekommande åtgärder skall utgå
enligt förordningens särskilda bestämmelser, faller av sig självt.

Den av kommissionen framlagda tariffen är lika med lantmäteristyrelsens
förslag. Såsom av lantmäteristyrelsens motivering framgår,
har styrelsen omarbetat gällande tariff i följande hänseenden. Till eu
början har därur utbrutits ersättningen för de nya skillnadslinjernas insättande
å kartan. Dessutom har jämkning skett med hänsyn till att
dagarvode enligt förslaget skall utgå för sammanträden och undersökningar.
Vidare har tariffen utarbetats så, att densamma verkar kontinuerligt.

Kommissionen har även bibehållit det av lantmäteristyrelsen föreslagna
och redan i gällande taxa befintliga minimiarvodet av 10 kronor
för styckning. När fråga är om ägostyckning, som omfattar små arealer,
kan det nämligen ofta inträffa, att styckningsarvode beräknat enligt tariffen
icke uppgår till mera än 3 å 4 kronor. Vid så små förrättningar

»1

äro emellertid vissa av de arbeten, för vilka ersättning inbegripes i det
enligt tariffen beräknade arvodet, i mänga fall av samma omfattning som
vid större förrättningar.

28 §.

Här hava intagits bestämmelser om, vad som ersättes genom styckningsarvodet.
Dessa skilja sig från de av lantmäteristyrelsen år 1916
föreslagna därntinnan, att i styckningsarvodet icke ansetts böra inbegripas
ersättning för uträknande av de särskilda hemmanslotternas ägoområden
samt av vägar, diken och andra områden, som undantagas för
gemensamt behov eller eljest avsättas såsom för de särskilda hemmanslotterna
gemensamma. Arbetet med denna uträkning kan nämligen vara
väsentligt olika, ej minst med hänsyn till olika skalor. I vissa fall erfordras
ingen arealuträkning. Kommissionen har därför ansett, att detta
arbete i förekommande fall bör särskilt ersättas. Härigenom åstadkommes
sålunda i en del fall någon höjning i lantmäteristyrelsens förslag, men
höjningen är mycket oväsentlig och i varje fall utan betydelse för hela
arvodet.

Inmätning av ägogråns.

29 § 1 mom.

Motsvarande bestämmelser återfinnas i gällande taxa i 11 § 1
mom. b) samt i 1916 års förslag i 11 § 1—3 stycket.

Då kommissionen i sitt förslag till mätningsförordning intagit bestämmelse
därom, att ägogräns under vissa förutsättningar skall inmätas
med direkta mått, har det varit erforderligt att i taxan upptaga särskilda
arvodesbestämmelser, för det fall att mätningen sker på nyssnämnda
sätt. Motsvarighet härtill saknas i gällande taxa.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att med nu gällande bestämmelser
angående arvodet för inmätning av ägogränser erhålles enligt allmän
erfarenhet en oskäligt låg ersättning för detta arbete. På grund
härav har lantmäteristyrelsen föreslagit vissa höjningar.

Kommissionen kan emellertid icke finna, att ersättningen blir skälig
ens med de av lantmäteristyrelsen föreslagna arvodessatser, i synnerhet
om tillbörlig hänsyn tages till arbetets stora betydelse och därtill, att erforderlig
noggrannhet icke får eftersättas. Är arvodet för lågt, uppstår
risk härför. Kommissionen har därför höjt ifrågavarande arvode något,
utöver vad lantmäteristyrelsen föreslagit. ; ; <

11—1S5007. II.

Kommissionen har vidare ansett den i styrelsens förslag använda
uppställningen av bestämmelserna i denna del otillfredsställande och svårförståelig,
varför kommissionen för ernående av enkelhet sammanfört dem
på ett enklare sätt.

Härigenom uppkommer visserligen någon ojämnhet i arvodet, när
fråga är om karta i annan skala än 1: 4000 och arvodet beräknas på
sätt i 29 § 2 mom. föreslagits. Under hänvisning till vad nedan anföres
under 29 § 2 inom., vill kommissionen emellertid framhålla, att en förenkling
med avseende å bestämmelserna om arvodet för inmätning av
ägogräns synes vara av den vikt, att densamma bör genomföras oavsett
nyssberörda olägenhet.

29 § 2 mom.

Motsvarande bestämmelser saknas i gällande taxa men förekomma
i 1916 års förslag i 11 § 2.

Genom den förenkling, som kommissionen föreslagit med avseende
å bestämmelserna om arvodet för inmätning av ägogräns, har i detta
arvode inarbetats även ersättning för kartans uppritning. Härigenom
uppkommer såsom ovan nämnts en viss ojämnhet i arvodet. När kartan
upprättats i skalan 1: 4 000 eller mindre skala, är dock denna ojämnhet
oväsentlig och utan all betydelse, beroende därpå att arvodessatserna
äro beräknade för direkt användning i nämnda fall. Har åter kartan
upprättats i större skala än 1: 4 000, blir ojämnheten visserligen mera
framträdande, när arvodet beräknas på det sätt lantmäteristyrelsen föreslagit
och som kommissionen ansett böra bibehållas, nämligen genom procentuell
höjning eller sänkning av det belopp, som skolat utgå, därest
kartan varit upprättad i skalan 1: 4 000. Anledningen därtill är den,
att ifråga om arvodet för själva mätningsarbetet borde tillämpas en annan
procent än i fråga om arvodet för kartans uppritning. Det har därför
varit nödvändigt att räkna med medeltal. Den härigenom uppkommande
ojämnheten är emellertid endast i det fall, att kartan upprättas i större
skala än 1:2 000, av någon betydelse. Såväl beträffande skalan 1: 1 000
som i ännu högre grad i fråga om större skalor gäller emellertid, att de
endast relativt sällan komma till användning i andra fall, än då gottgörelsen
skall utgå enligt överenskommelse.

Med hänsyn till vad nu anförts har kommissionen icke funnit skäl
att frångå det av lantmäteristyrelsen föreslagna sättet för arvodets beräknande,
när vid inmätning av ägogräns kartan upprättats i annan
skala än 1: 4 000. De vid undersökningen erhållna medeltalen hava av -

randats, varigenom de föreslagna procenttalen äro desamma, som av
kommissionen i analoga fall föreslagits i fråga om ägomätning.

31 §.

1 gällande taxa förekommer ingen motsvarande bestämmelse. Hittills
upprättade kartor över ägogränser upptaga därför ofta icke annat
än själva gränslinjens sträckning. Arvodet för inmätningen bär emellertid
nu beräknats så, att man för detsamma skall kunna fordra inmätning
även av sådana detaljer, som kunna vara av^betydelse för gränsens
återfinnande och bestämmande.

32 §.

I gällande taxa förekommer ingen motsvarande bestämmelse. Densamma
har tillkommit på grund av den i kommissionens förslag till mätningsförordning
intagna föreskrift, att vissa bas- och stomlinjer skola
mätas två gånger. Beloppet har bestämts med hänsyn till hittillsvarande
arvode för likartade mätningsåtgärder i annat sammanhang.

Utstakning av ägogräns.

33 §.

Enligt gällande bestämmelse, som upptages i taxans 11 § 1 mom.
c), utgår arvode för utstakning med i åker 2 kronor och i annan mark 4
kronor för varje kilometer av linjens längd.

Lantmäteristyrelsen har ansett, att med detta arvode erhålles skälig
ersättning vid större utstakningar, men att vid mindre förrättningar ersättningen
blir för låg. Styrelsen har därför föreslagit, att för utstakning
av ägogräns ersättning efter gränsens längd skall utgå med i åker

3 kronor för första kilometern och 2 kronor för varje följande samt i
annan mark med 8 kronor för första kilometern och 4 kronor för varje
följande, varjämte styrelsen föreslagit ett minimiarvode för utstakning av

4 kronor.

Med avseende å formuleringen av dessa bestämmelser i 1916 års
förslag må framhållas, att därav icke med tydlighet framgår, vad som i
detta sammanhang förstås med ägogräns, huruvida därmed avses varje
linje för sig eller summan av alla linjer, som utgöra gräns mot en viss
fastighet, eller ock sammanfattningen av alla vid en viss förrättning ut -

stakade linjer. Den härutinnan föreliggande ovissheten har kommissionen
ansett böra undanröjas.

Med avseende å de synpunkter, som varit ledande vid arvodessatsernas
bestämmande må anföras följande.

Vid utstakningen av en ägogräns tillgår arbetet sålunda att, innan
själva stakningen kan företagas, skall först linjens riktning utsättas å
marken. Detta arbete, som i regel sker med ledning av karta, och för
vilket måste företagas mätningar samt ofta även instrument uppställas,,
är således i viss mån konstant för varje linje och måste utföras för
varje ny riktning. Tydligen har det också varit med hänsyn härtill som
lantmäteristyrelsen föreslagit en högre ersättning för första kilometern.
Om det varit styrelsens mening, att detta belopp skulle utgå för varje
ny riktning, bleve ersättningen emellertid för hög, under det att, om
nämnda belopp skulle utgå endast en gång vid varje förrättning, ersättningen
i de flesta fall bleve för låg och vid större arbeten utan all betydelse.

Enligt kommissionens mening bör därför arvodet bestämmas så, att
för utsättningen av varje ny riktning erhålles en viss ersättning, ett
grundarvode, samt dessutom ersättning för stakningsarbetet med ett efter
linjens längd beräknat belopp. Beträffande grundarvodet, som med hänsyn
till ifrågavarande arbetens omfattning icke torde böra sättas lägre
än 2 kronor, bör dock den inskränkningen göras, att sådant arvode icke
må erhållas för allt för korta linjer, vai igenom vid utstakningen av talrika
sådana ersättningen skulle kunna uppgå till oskäligt belopp. För
sådana korta linjer erfordras ofta icke särskild utsättning av linjens riktning,
eller om sådan måste förekomma, behöver densamma icke ske med
samma omsorg, som då fråga är om långa linjer. Ifråga om själva utstakningsarbetet
har kommissionen ansett nuvarande arvode kunna bibehållas.

Bestämmelsen om viss begränsning av utstakningsarvodet har tillkommit
med hänsyn därtill, att i vissa landsändar själva stakningsarbetet
utföres av särskilda stakare, vilka såsom hantlangare direkt avlönas
av jordägarna. Stakningen kan då ofta försiggå med olika lag å flera
linjer samtidigt, varvid lantmätaren endast har att övervaka och leda
samt kontrollera arbetena.

Genom denna begränsning, som kommissionen finner innebära rättvisa
och billighet, tillgodoses ett från jordägare särskilt i de norrländska
länen framställt önskemål.

Kommissionen har ansett, att minimiarvodet kan sänkas till 3
kronor.

Utmärkande av ägogräns.

34 §.

Enligt gällande bestämmelser utgår för rör i gräns mellan byar
och hemman 60 öre samt för kringskolad utliggare 40 öre.

Lantmäteristyrelsen liar för markering av ägogränser föreslagit eu
ersättning av 50 öre för varje markerad punkt eller samma belopp som
för markering av stödpunkt samt triangel- och polygonpunkt.

I fråga om sistnämnda tre slag av punkter är emellertid att märka,
att läget i regel kan väljas med ganska stor frihet. Oftast torde därför
kunna användas mindre tidsödande markering. Beträffande änd- och
brytningspunkter i ägogräns är däremot läget på förhand bestämt, och
man måste därför använda sådan markering, som betingas av terrängen
i varje fall.

Enligt kommissionens mening bör därför ersättningen för sistnämnda
slag av punkter vara något högre, än för stödpunkter, triangel- och polygonpunkter.
Ersättningen för utliggare torde, däremot kunna något
sänkas. I enlighet härmed har föreslagits, att nuvarande arvoden i dessa
delar skola bibehållas.

Markering av stödpunkt och inmätning av stödpunkt, polygon- eller triangelpunkt.

36 §.

Motsvarande bestämmelser saknas i gällande taxa, men förekomma
i 1916 års förslag i 11 § 6. Desamma hava betingats av de i förslaget
till mätningsförordning föreslagna bestämmelserna om stödpunkters anbringande
dels i sammanhang med markering av ägogräns, dels ock för
bevarande av använt stomlinjenät. Arvodena hava bestämts i anslutning
till de belopp, som kommissionen eljest i denna taxa föreslagit för
likartade åtgärder.

'' Säkerställande av ägogräns.

37 §.

« - -y

De i denna paragraf intagna bestämmelser hava tillkommit på
grund av de i kommissionens förslag till mätningsförordning intagna föreskrifterna
om säkerställande av ägogräns. Ersättningarna äro analoga
med dem i föregående paragraf.

Ståndskogslikvid i visst fall.

38 §.

Bestämmelser om arvodet för ståndskogslikvid finnas i gällande
taxa intagna i 13 § samt i 1916 års förslag i 13 § 2 mom.

Lantmäteristyrelsen har anfört, att gällande arvodesbestämmelser
ge så låga ersättningar, att arvodet oftast ''utgår efter dagberäkning. För
att detta må kunna undvikas, bär styrelsen föreslagit en höjning av armodet
för träd till 0,5 öre och av arvodet för hektar till 20 öre.

Lika med lantmäteristyrelsen anser kommissionen, att arvodesbestämmelserna
böra vara sådana, att dagarvode kan undvikas. Höjning
Av nu gällande arvode torde sålunda icke kunna undvikas, men bor enligt
kommissionens mening kunna något begränsas. På grund härav har
kommissionen föreslagit arvodet till 0,4 öre för varje uppmätt och räknat
träd och till 20 öre för varje hektar av den ägovidd, som ingår i
likviden.

Insättning av ägogräns eller annan längdsträckning å karta.

40 §-

Motsvarande bestämmelse förekommer i gällande taxa i 16 § 5
mom. I 1916 års förslag är densamma intagen dels i 9 § 2 mom. och
dels i 14 § 1.

Här ifrågavarande arvode utgår enligt gällande taxa med ett. belopp
lika med hälften av lösen för kopia av karta Över längdsträckningar.
I likhet med lantmäteristyrelsen anser emellertid kommissionen, att nå.
got motiv för denna inskränkning icke finnes. Arbetet i fråga består
nämligen i uppritning på kartan av den. ifrågavarande längdsträckningen
och är sålunda i detta hänseende lika med arbetet vid kopiering av karta,
men dessutom åtgår en viss tid för inpassning av längdsträckningen i
dess rätta läge.

Härav torde framgå, att ifrågavarande arvode icke bör sättas lägre
än den del av lösen för kopia av karta över längdsträckning, som beräknas
för själva ritarbetet.

Sedan kommissionen, på sätt ovan vid 29 § angivits, sammanfört de
av lantmäteristyrelsen föreslagna bestämmelserna angående arvodet för
.inmätning av ägogräns till ett enda arvode, bär det emellertid blivit nödvändigt
att giva bestämmelserna i denna paragraf sådan avfattning, att

därav klart framgår, att arvode, varom här är fråga icke må debiteras,
om deu ägogräns eller längdsträckning, som blivit å kartan insatt, först
för detta ändamål blivit inmätt och arvode för inmätningen beräknats
enligt bestämmelserna i förutnämnda 29 §. I sistnämnda arvode ingår
nämligen även ersättning för uppritning av kartan över den inmätta ägogränsen.

Viss» åtgärder i fråga om avsöndring.

41 §.

Kommissionen har ansett, att arvode för de åtgärder, som erfordras
för lägenhets avsöndring, liksom hittills bör utgå i ett för allt, så
snart arbetet kan verkställas på en dag. Arvodet i fråga har höjts till
12 kronor till följd av dagarvodets höjning till detta belopp.

Arvodet är emellertid avsett att utgöra ersättning endast för sådana
åtgärder, som med nödvändighet måste utföras för avsöndringens
fastställande. Därutöver kunna i vissa fall förekomma även andra åtgärder,
vilka då skola ersättas enligt taxans särskilda bestämmelser. Ifall
avsöndrad lägenhet är av större omfattning, förekomma givetvis vidlyftigare
mätnings- och uträkningsarbeten, och böra då dessa arbeten ersättas
enligt taxans särskilda bestämmelser och icke efter dagberäkning
såsom i hittillsvarande taxan förutsättes. Bestämmelsen har givits sådan
avfattning, att därav tydligt framgår, vilka arbeten som skola anses ersatta
med grundpriset 12 kronor, så att icke såsom hittills tvekan i berörda
hänseende behöver förekomma.

Vissa åtgärder i fråga om väg.

42 §.

Motsvarande bestämmelser upptagas i. 1909 års taxa i 11 § 3 mom.
och i 1916 års förslag i 12 § 1 mom. Lantmäteristyrelsen har i fråga
om vissa av dessa åtgärder föreslagit höjningar och kommissionen har
upptagit styrelsens förslag härom oförändrat. Med undantag av utstakningsarvodet,
utgå här förekommande arvoden alla efter vägens längd
med visst belopp för varje kilometer. Liksom lantmäteristyrelsen anser
emellertid kommissionen, att ersättningen för första kilometern bör vara
något högre än för de följande. Vid påbörjande av arbeten av här ifrågavarande
slag åtgår nämligen alltid för planläggning o. d. någon tid,

som i synnerhet vid förrättningar av mindre omfattning icke är utan
betydelse. Med den högre ersättningen för första kilometern åsyftas sålunda
huvudsakligen, att arvodet för mindre förrättningar skall bliva relativt
lika gott som arvodet för större.

Härförutom föreslår kommissionen, att i fråga om arvodena för
vägs gradering och delning den för varje kilometer utgående ersättningen
skall något höjas. Det har nämligen visat sig, att nämnda arvoden enligt
gällande taxa bliva alldeles för låga, och i flera av de från lantmätare
inkomna yttrandena har framhållits, att sagda arvoden äro bland
de förhållandevis sämsta. Det förtjänar även framhållas, att, såsom lantmäteristyrelsen
anfört, dessa arvoden redan före år 1909 varit jämförelsevis
låga, varför den nämnda år gjorda nedsättningen här verkat kännbarare
än i andra fall, särskilt i fråga om delningar å enskilda vägar, där själva
delningen är förhållandevis mera arbetsam än i fråga om allmänna vägar.
Även med de av kommissionen föreslagna arvodesbelopp blir dock
den efter vägens längd utgående ersättningen något lägre än samma ersättning
enligt de före 1909 gällande bestämmelserna.

Beträffande vägdelningar gäller emellertid liksom för andra förrättningar,
att den tid, som åtgår till sammanträden, uppsättande av
protokoll, föreningar och utlåtanden, undersökningar o. d., skall ersättas
särskilt med dagarvode. Enligt gällande bestämmelser är detta fallet endast
i fråga om sådana sammanträdesdagar, som erfordras innan vägarnas
mätning och gradering, ävensom för besiktningar av föreslagna områden
för hämtning av väglagningsämnen. Att dagarvode vid vägdelningar
i andra fall icke får påföras sakägarna, har visat sig medföra betydande
orättvisor, i synnerhet beträffande delningar av enskilda vägar.
I fråga om allmänna vägar har nu nämnda förhållande varit av mindre
betydelse, enär hela arvodet för förrättningen i regel blir så stort, att
några dagarvoden ej göra mycket vare sig från eller till. Vid delningar
av enskilda vägar däremot upptaga sammanträden och undersökningar
oftast en avsevärd del av den tid, som åtgår för förrättningen i dess
helhet, och i de flesta fall kunna undersökningar och sammanträden,
som erfordras för träffande av förening och för utlåtandes avgivande,
icke föregå mätningen och graderingen. Särskild ersättning har således
i dylika fall icke kunnat debiteras. Nu skulle kommissionen visserligen
kunnat föreslå höjning av de efter vägens längd utgående arvodena, så
att däri kunnat inbegripas även ersättning för sammanträden och undersökningar.
Den tid, som erfordras för dessa, är emellertid mycket växlande
vid olika förrättningar, och kommissionen har därför icke funnit
anledning att i fråga om vägdelningar avvika från den allmänna i före -

»9

varande taxeförslag följda principen, att tid, som åtgår för sammanträden,
utredningar, undersökningar o. d., skall ersättas särskilt efter
dagberäkning.

Beträffande arvodet i dess helhet vinnes således även härigenom
någon höjning. Huru stor denna höjning blir, kan emellertid icke närmare
angivas, då, såsom ovan framhållits den tid, som i berörda hänseenden
erfordras, är mycket växlande vid olika förrättningar. Lantmäteristyrelsen
har emellertid beräknat den totala höjningen av arvodet för
yägdelningar till 25 %. Härtill torde böra anmärkas, att i fråga om små
förrättningar ökningen dock torde bliva något större.

Gällande taxa innehåller bestämmelser om arvodet, för det fall att
vägen kartlägges, ävensom då delning sker utan att vägen graderats. I
likhet med lantmäteristyrelsen anser kommissionen dessa bestämmelser
obehövliga, då nämnda åtgärder knappast torde förekomma. Skulle så
likväl någon gång inträffa, får arvode därför utgå efter dagberäkning.

Vissa åtgärder i fråga om hägnad.

43 §.

Dessa bestämmelser upptagas i gällande taxa i 11 § 4 mom. och
i 1916 års förslag under 12 § 2 mom.

Kommissionen har upptagit de av lantmäteristyrelsen föreslagna
bestämmelser oförändrade. I vad nu gäller föreslås sålunda följande
ändringar:

1) höjd ersättning för första kilometern,

2) särskild ersättning för sammanträden in. m.,

3) uteslutning av bestämmelserna om arvode för kartläggning av
hägnad samt för delning utan att gradering skett.

Såsom motiv aberopas vad ovan anförts i fråga om vägdelning.

3 kap. Dagarvode.

I enlighet med de principer, som följts vid förordningens uppställande,
har allt vad som rör dagarvode sammanförts i ett kapitel. Fördelen
härmed torde vara uppenbar.

1Z—18S070. rr.

44 §.

Motsvarande bestämmelser, till den del sådana finnas, upptagas i
gällande taxa i 6 § 2 mom., 7 § 2 och 6 mom., 9 § 2 mom., 11 § 1
och 2 inom., 12 § 3) och 14 § 1 och 2 mom. samt i 1916 års förslag
i 4 § 1 mom. 3), 5 §, 9 § 2 inom., 12 § 1 mom., 13 § 1 mom., 14 $?

3 och 15 § 1 mom.

Ersättning för de i förevarande 44 § under punkterna 1, 2 och
9 upptagna arbeten har enligt gällande taxa i vissa fall utgått särskilt,
men i andra varit inräknad i vissa detalj arvoden. Den förändring, som
nu föreslås, nämligen att, närhelst ifrågavarande arbeten förekomma,
arvode därför skall utgå särskilt efter dagberäkning, innebär ett för lantmätarna
synnerligen betydelsefullt, av dem ofta och samstämmigt payrkat

tillägg. , .

Såsom motiv för den föreslagna ändringen vill kommissionen åberopa,
vad lantmäteristyrelsen med avseende härå anfört, nämligen:

»Enligt gällande taxa erhålles, då arvodet i övrigt utgår efter tariff, ersättning för
sammanträden (7 § 6 mom., 11 § 1 och 2 mom. samt 14 § 2 mom. senare punkten) endast
vid hävdeförteckning, rågångsförrättningar, ägoutbyten och till en del vägdelningar.
I övrigt anses enligt föreskrift i taxan ersättning för sammanträden inbegripen i det enligt
tariffen utgående arvodet. Redan rent principiellt är det oriktigt, att ersättning för ett sådant
inarbete som sammanträden och vad därtill hörer skall ersättas efter samma grund som ägomätning,
gradering, delning eller annat, som är beroende av arealer och längder. Åven om
i tarifferna inräknas ett medeltal för sammanträdesdagar, kan en sådan bestämmelse icke
komma att verka rättvist eller jämnt. Den tid, som erfordras till sammanträden är nämligen
icke proportionell mot förrättningens omfattning i areal eller annat. En i sistnämnda
hänseende stor förrättning kan i formellt hänseende vara lätt handlagd och fordra föga tid
till sammanträden, protokoll, utlåtanden o. d., under det att en förrättning, som omfattar
ganska ringa mark, till följd av tvister, stridiga jordägare och invecklade jordförhållanden,
kan fordra längre tid för berörda ändamål. I allmänhet kan sägas, att den tid, som atgar
till förrättningens formella behandling, är proportionsvis mycket större för en liten förrättning
än för en stor. * Sistberörda förhållande har gjort, att lantmätarna vid de nu oftast
förekommande smärre förrättningarna avseende ägostyckning, hemmansklyvningar o. d. mera
än förr känna ifrågavarande brist i taxan.

Lantmätarna hava ofta klandrats för att deras protokoll och däri intagna utredningar,
utlåtanden o. d. äro för knappt avfattade och ofullständiga, särskilt i fall då tvister uppstå
och lantmäterihandlingarna komma inför domstolar. Dessa klagomal hava ofta skål för sig,
och egentliga förklaringen till missförhållandet torde vara uppenbar. Densamma ligger
säkerligen till stor del i ovanberörda brist på ersättning för de dagar eller delar av dagar,
som åtgå för sammanträden, protokolls och utlåtandens uppsättande m. m. Det torde ej
anses alltför underligt, om lantmätaren så lätt och kort som möjligt avfärdar sammanträden
och uppsätter handlingar, då han ej bär någon särskild ersättning därför. Knapphändigt
avfattade protokoll och utredningar hava ofta förorsakat jordägarna kostnader för tvister ecb
nya utredningar. Det ligger påtagligen en stor betydelse för jordägarna och hela jorddel -

.njrigs- och jordredovisningsvnsendet däri, att vid lantmäteriförrättningar fullständiga protokoll
och utredningar tillkomma.

Det anförda torde giva vid handen ej mindre det rättvisa för lantmätarna och
det nyttiga för jordägarna, som ligger i den föreslagna bestämmelsen. Lantmätarna erhålla
härigenom särskild ersättning för åtgärder, vilka sällan äro lika vid tvänne förrättningar,
och sättas i tillfälle att med nödig omtanke ägna sig åt samma arbeten.»

Vad därefter angår arvodet för de under punkterna 3, 0, 7 samt,
10—13 upptagna arbeten ävensom för de under punkten 5 upptagna
besiktning ocli värdering, så innebära föreslagna bestämmelser ingen förändring
i vad nu redan gäller.

Givet är, att för de under punkterna 3 och (i omförmälda arbeten
tariffer skulle kunnat utarbetas. Att kommissionen likväl bibehållit gällande
bestämmelser, har sin grund däri, att, med den utvidgade rätt till
Överenskommelse om gottgörelsens belopp, som i 58 och 59 §§ föreslagits,
här ifrågavarande arbeten endast undantagsvis förekomma under
.sådana omständigheter, att arvodet icke skall utgå enligt överenskommelse.

Beträffande arvodet för de under punkterna 7 samt 10—13 omförmälda
arbeten liksom för besiktning och värdering torde någon annan
grund för detsammas beräknande än nu gällande icke böra ifrågasättas.
I anslutning till vad nyss anförts angående arvodet för de under punkterna
3 och G omförmälda arbeten, vill kommissionen framhålla, att
samma synpunkter gälla jämväl beträffande det under punkten 8 omförmälda
arbete.

Vad slutligen angår förslaget, att dagarvode skall utgå för gradering
samt för urskiljande av inrösnings-och avrösningsjord, vilket förslag
jämväl framförts av lantmäteristyrelsen, så torde detsamma innebära den
i viss män viktigaste förändringen i förhållande till gällande taxa.

Då av styrelsen verkställd utredning angående ifrågavarande arbete
och för förslaget anförda motiv synas till fullo ådagalägga det berättigade
i den föreslagna ändringen, tillåter sig kommissionen, under framhållande
av, att enligt gällande taxa ersättning för urskiljande av inrösnings-
och avrösningsjord ingår i graderingsarvodet, åberopa, vad styrelsen
i dessa hänseenden anfört sålunda:

»Rörande graderingsarvodet, beträffande vilket bestämmelser återfinnas i 7 § 4 och 5
: mom. i gällande taxa, har från lantmäterihåll ganska samstämmigt anmärkts, att detsamma
enligt nuvarande bestämmelser är för lågt, särskilt i förhållande till det viktiga och ansvars.
fyllda arbete, som vid gradering utföres. I synnerhet lantmätarna i södra och mellersta Sverige
hayä framhållit, att en lantmätare, hur flitig han än är, oftast ej intjänar mera än 5 å
6 kronor -om dagen vid gradering. Alla de . förstelantmätare, som yttrat sig rörande gra■
deringsaryodet, hava vitsordat lantmätarnas klagomål. Flera hava vidare framhållit, att. i
berörda förhållande ligger verklig fara för jordägarna samt att ersättningen för gradering bör

vara sådan, att lantmätaren blir i tillfälle att med den omsorg, som verkligen är erforderlig,
ägna sig däråt.

Då fråga om särskilt lämpligaste sättet för graderingsarvodets bestämmande varit
föremål för undersökningar och förslag redan vid tidigare revisioner av lantmäteritaxan,
torde, då det nu gäller att bestämma den princip, varefter arvodet bör utgå, det ej vara ur
vägen att lämna en redogörelse för vad som därvid förekommit.

Av den ovan intagna historiken rörande lantmäteritaxorna under skilda tider framgår,
att före 1827 utgick arvodet för gradering, i den mån och på det sätt sådan då före
kom, efter dagarvode. I 1827 års taxa, där arvode efter dagberäkning strängt undvikits,
bestämdes graderingsarvodet att liksom senare i 1834 ars taxa utgå med visst pris per tunnland,
olika efter ägoslag och markens beskaffenhet.

Vid förarbetena till 1857 års taxa upptogs frågan om graderingsarvodet till särskild
prövning. I sitt förslag till samma års taxa framhöll överdirektören för lantmäteriet (Falkman)
rörande graderingsarvodet, att, till följd av de pa olika orter och ställen rådande
skilda förhållanden, det vore omöjligt åstadkomma en gemensam tariff, som verkade rättvist.
För att vinna rättvisa i arvodets beräknande och därjämte befordra den sorgfälligaste handläggning,
gavs för överdirektören därför ingen annan utväg än att tillstyrka, att arvodet för
gradering å marken skulle utgå efter dagberäkning. överdirektören fortsatte vidare:

’--— för hög debitering är ej att befara, emedan göromålen måste verkställas i Godo

Männens och delägarnes närvaro och de sednare således hava lätt att iakttaga, det ej för
många dagar uppföras i arvodesräkningen, vilkens riktighet dessutom i dessa delar kontrolleras
av förrättnings-protokollct och Godemännens räkningar.--— Vad delägarna där emot

ej kunna iakttaga det är, om för många dagar påföras för ägograderingens införande
i beskrivningen och ägömes reduktion till fullgod jord m. m., som härmed har sammanhang,
—--. Men vad först angår graderingens införande och ägornes reduktion, så är

detta ett jämförelsevis lätt arbete och lika besvärligt om den ägotrakt, som införes samt
reduceras, är stor eller liten, eller om den innehåller åker eller avrösningsjord, vadan arvodet
för ifrågavarande göromål dels kan vara ganska lågt, och dels bör utgå icke efter ägofigurernas
rymd utan deras antal, varigenom debiteringsriktighet lätt kontrolleras.’ I överensstämmelse
härmed föreslog överdirektören, att arvodet för gradering skulle utgå efter dagberäkning för
arbetet å marken och med visst pris, 6 öre, för varje figur för inarbetet.

De vid utarbetandet av 1857 års taxa tillkallade särskilda sakkunniga gillade icke
överdirektörens mening om graderingsarvodet. De erkände visserligen, att arvodet efter
tariff kunde föranleda lantmätaren ’att hastigt och med åsidosättande av nödig sorgfällighet
avsluta denna grannlaga och viktiga del af skiftesförrättningen’, men förmenade, att den
omständigheten att godemännen voro närvarande och erhöllo ersättning per dag utgjorde
hinder för dylikt missförhållande.

I 1857 års taxa blev graderingsarvodet bestämt att utgå med 1/i av det gemensamma
mätnings- och uträkningsarvodet.

I sitt förslag till 1867 års taxa vidhöll överdirektören sin mening, att graderingsarvodet
borde utgå på sätt han 1857 föreslagit.

I anledning av överdirektörens förslag framkom från vissa håll gillande, under det
att från de flesta, särskilt lantmätarna i norra Sverige, invändningar gjordes. Därvid framhölls,
vad som i allmänhet och alltid kan anmärkas mot att ersättning för ett arbete, vilket
som helst, utgår efter dagberäkning eller annan tidsrymd i motsats till vad som kan vinna»
genom ersättning efter mängden fullgjort arbete. Särskilt norrlandslantmätama framhöllo,
att graderingen i Norrland verkställdes under den ljusa tideh, då det arbetades omkring-16
timmar om dygnet, och att alltså ett lågt dagarvode vore en olämplig ersättning. Vad som

sålunda erinrats mot överdirektörens förslag gjorde, att han i särskilda påminnelser frångick
detsamma och tillstyrkte samma bestämmelser, som intagits i 1857 års taxa. Detta blov
även Kungl. Maj:ts beslut.

Vid utarbetandet av 1881 års taxa synes man hava gått ut ifrån att graderingsarvodet
var väl högt, och nedsatte detsamma ifrån att hava utgått med V4 av det gemensamma
arvodet för mätning och uträkning till att ersättas med V-» av endast mätningsarvodet.

I sitt taxeförslag av 1902 föreslog lantmäteristyrelsen, att arvode för gradering
skulle utgå med 4/io av mätningsarvodet för tomter, åker o. d. samt med l!i av mätning*-arvodet för annan mark.

I förslagen av 1907 och 1909 bibehöll styrelsen 1881 års föreskrift, vilken även
återfinnes i gällande taxa.

Genom 1909 års taxa sänktes, enligt då gjord utredning, mätningsarvodet med
36.35 %. Graderingsarvodet sänktes alltså med samma procent. I verkligheten torde nedsättningen
vara ännu större, åtminstone vid smärre förrättningar, vilka nu äro de flesta och
årligen i tilltagande. Om man beräknar, att arvodena för mätning och uträkning förhålla
sig som 1: 6, var den år 1881 skedda nedsättningen Vss. Graderingsarvodet utgår alltså
nu med omkring 39 % av vad som 1873 ansågs skäligt. Dessa nämnda procenttal äro syn
nerligen anmärkningsvärda, med hänsyn därtill att jämsides med sänkningarna i graderingsarvodet
jorctvärdet så avsevärt stegrats och alltså vikten av graderingsarbetet och fordringarna
på noggrannhet blivit större. Det må erinras, att vid 1909 års taxenedsättning ej alla
arvoden sänktes med de bestämda 33 %, i det att vissa sänkts mera och andra, med hänsyn
därtill att de redan oavkortade ansågos små, förblevo oförändrade. Styrelsen vill icke underlåta
framhålla, att visst förbiseende ligger däri, att graderingsarvodet hänfördes till sådana,
*om sänktes. Det kan anses som ett faktum, att graderingsarvodet är så lågt, att det ej
lämnar rimlig ersättning för arbetet. De faror för jordägarna, som följa härav, torde icke
behöva beröras. De ligga i öppen dag. Styrelsen erinrar emellertid om, att vid all jords
delning graderingen är den allra viktigaste åtgärd samt att intet arbete som detta fordrar
lugn betänksamhet och skadas av jäktande oro och tanke på den låga förtjänst, som därmed
kan vara förenad. Det kan nämligen ej anses annat än mänskligt, om lantmätaren, vilkens
inkomst endast ifråga om den mindre delen utgöres av lön eller arvode av statsmedel, vid
utförandet av åtgärder, som betalas efter mängden utfört arbete, skulle i viss grad låta
noggrannheten stå i förhållande till ersättningens storlek. Att allmänna klagomål ej förmärkts,
torde lända lantmätarna till heder och kanske bero av att nedsättningen ännu gällt
endast under 5 år. I allt fall har iakttagits en växande benägenhet att vid sekundära delningar,
för att undslippa ny ägogradering, med ringa justering använda äldre graderingar,
vilket måste anses innebära fara för resultatet.

I anledning av det anförda torde vara uppenbart, att i såväl jordägarnas som lantmätarnas
intresse ändring bör ske i gällande bestämmelser om arvode för ägogradering.

Såsom lämplig ändringsåtgärd hava åtskilliga lantmätare föreslagit graderingsarvodets
höjande på det sätt, att det skulle utgå med större kvotdel av mätningsarvodet än nu är
fallet. Styrelsen är emellertid för sin del övertygad om att gällande princip för graderingsarvodets
bestämmande åtminstone numera måste anses felaktig. Det kan nämligen ej vara
rätt, att tvenne så olika arbeten som ägomätning — ett tekniskt förfarande — och ägogradering
— en undersökning och värdering — skola ersättas efter samma grunder. Om
ett ägoområde är sådant, att mätningen och kartläggningen är lätt verkställd och därför
betald med lågt arvode, följer visst icke därav, att graderingsarbetet är proportionsvis lika
lätt. Frågan bör därför icke lösas genom höjandet av den kvotdel, graderingsarvodet nu

utgör av rnätningaarvodet. Meu icke blott gällande princip för graderingsarvodets beräknande,
utan värjo sådan, enligt vilken graderingen ersättes efter mängden utfört arbete, är förkastlig;
och till skada. Visserligen skulle genom kvotdelens höjande eller uppställandet av en ny
tariff lantmätarna kunna beredas rimlig ersättning, men detta sätt till frågans lösning är
icke i själva sakens eller jordägarnas intresse. En taxebestämmelse skall vara sådan, attden
icke blott åstadkommer rimlig ersättning för lantmätaren utan även, i möjligaste män,-befordrar den för arbetet nödvändiga noggrannhet. Och just ifråga om ägograderingen, i
den mån den är ett fältarbete, kan, med hänsyn till arbetets art, icke någon annan ersättning
vara lämplig än efter dagberäkning. För det inarbete, som föranledes av graderingen,
är däremot ersättning i förhållande till utfört arbete det enda riktiga. Lantmäteristyrelsen
ställer sig alltså på samma ståndpunkt, som av överdirektören för lantmäteriet förfäktades vid
förarbetena till 1857 och 1867 årens taxor och även nu intagits av åtskilliga lantmätare.
Orsaken till att överdirektören 1867 övergick till annan mening, synes hava varit den, att
lantmätarna i norra Sverige, som utgjorde flertalet av rikets lantmätare, voro emot förslaget.
Deras skäl därtill var, att de vid då förekommande stora förrättningar med ofantliga, lätt
graderade skogsarealer och genom idogt arbete den ljusa årstiden förtjänade betydligt mera
än efter dagarvode. Detta skäl finnes ej mera, da de stora förrättningarnas tid är förbi.-Klagomålen rörande graderingsarvodet nu äro för övrigt lika starka från norra som södra
Sverige.

Då åren 1857 och 1867 erinrades därom, att tvistigheter om antalet verkligen använda
dagar skulle uppstå emellan jordägare och lantmätare, far styrelsen framhålla, att
redan enligt gällande taxa uppskattning och värdering för likvider vid skiftesförrättningar
rörande odling eller vanhävd å jord, ståndskog och utflyttning betalas efter dagberäkning
och att något därav föranlett missförhållande aldrig förmärkts. Av det sist sagda framgår,
att principen att värderingar och uppskattningar böra ersättas efter dagberäkning redan är
införd i taxan, utom vad angår den viktigaste, värderingen av jorden. Principen är alltså

icke ny. .

Mot missbruk och slöseri av dagar anser styrelsen finnas tillräcklig kontroll och
hinder i det förhållandet, att godemän och ofta skiftesdelägarna själva äro närvarande och
deltaga i arbetet, varjämte bör erinras om införandet av dagbok och föreskrivna anteckningar
i förrättningsprotokollet.

Styrelsen är övertygad, att nu föreslagna ändring rörande graderingsarvodet skall
komma att lända såväl jordägare som lantmätarna till fördel. För de förra är ersättningen
efter dagarvode för utarbetet det enda sätt, efter vilket de kunna vara säkra, att vid den
för dem så viktiga ägograderingen erhålla ett noggrant och väl övertänkt arbete verkställt. Den
ökning i kostnaden, som kan bli en följd av ändringen, uppväges säkerligen väl av minskade
utgifter för klagomål och ändringar. För de flesta lantmätare skulle måhända ersättning
efter en ny uppställd tariff lämna större inkomst, men så gott som alla lantmätare skola
säkerligen likväl föredraga ersättning efter dagarvode, då de därigenom få mera lugn och ’
ro att ägna sig åt den viktiga ägograderingen och över huvud den tillfredsställelse, som alltid
följer med det arbete, som man vet sig hava utfört så väl som ske kan.»

45 §.

Motsvarande bestämmelser förekomma i gällande taxa i 14 § och
i 1916 års förslag i 15 §.

Från åtskilliga håll har framställts förslag, att dagarvodet borde
höjas till 15 kronor.

Såsom kommissionen redan förut i allmänna motiveringen framhållit,
är frågan om dagarvodets storlek av den allra största vikt, ty å
ena sidan måste dagarvodet. utgöra grunden för beräknandet av detaljarvodena
samt blir sålunda bestämmande för hela den gottgörelse, lantmätaren
kommer att uppbära av sakägare, och å andra sidan måste
denna gottgörelse bestämmas med hänsyn till av statsmedel utgående lön
eller arvode.

Med hänsyn till den lön, kommissionen i sitt yttrande angående
omorganisationen av lantmäteristaten i orterna föreslår för distriktslantmätare,
har kommissionen funnit det av lantmäteristyrelsen föreslagna
dagarvodet, 12 kronor, lämpligt och skäligt. Det må emellertid framhållas,
att, när kommissionen nu stannat vid detta belopp, är det under
den förutsättningen, att löner och arvoden komma att bestämmas på sätt
kommissionen i ovanberörda yttrande föreslår.

I likhet med lantmäteristyrelsen anser kommissionen, att dagarvode
givetvis i förekommande fall bör få utgå för arbete, som verkställts i
lantmätares hemvist. Ej heller torde något motiv finnas för bibehållande
av den i gällande taxa stadgade inskränkningen, att dagarvode för
medhjälpare eller tekniskt biträde icke må debiteras i andra fall, än då
medhjälpare eller sådant biträde må uppbära reseersättning. Borttagande
av denna inskränkning befordrar skyndsam handläggning av förrättningar,
och missbruk torde ej behöva befaras, då principalen ej i onödan
själv betalar biträdets resa. I sammanhang härmed må för undvikande
av tvekan framhållas, att med den i denna paragraf använda benämningen
»lantmätare» givetvis avses varje inom lantmäteristaten verksam
tjänsteman, som efter avlagd lantmäteriexamen erhållit vederbörligt konstitutorial.

Stadgandet i andra stycket av 45 § är i princip lika med motsvarande
bestämmelse i gällande taxa (14 § 4 inom.). Den vidtagna ändringen
har vidtagits med hänsyn till, att kommissionen, såsom redan förut
i allmänna motiveringen framhållits, vid sina beräkningar utgått ifrån,
att en arbetstid om 8 timmar bör anses såsom normal.

46 §.

Motsvarande bestämmelser återfinnas i gällande taxa i 14 § 3 mom.
och i 1916 års förslag i 15 § 2 mom.

Från lantmätarhåll har gjorts den erinran, att bestämmelsen borde

ändras därhän, att dagarvode i stället för ersättning efter tariff (detaljarvode)
finge debiteras för särskilda åtgärder, även om arvodet för förrättning
i dess helhet icke beräknades efter dagarvode. I likhet med
1 antmäteristyrelsen finner emellertid kommissionen en dylik obegränsad
frihet att välja mellan detalj arvode och dagarvode olämplig, enär det
bleve svårt att förekomma missbruk.

Redan i gällande taxa är emellertid sådan frihet medgiven ifråga
om ståndskogslikvid, när densamma sker efter mätning och räkning av
träden. Denna bestämmelse har bibehållits och därjämte har samma
frihet införts även i fråga om dels mätning och delning eller endera av
dessa åtgärder vid ägoutbyte och då torvmosse särskilt för sig skiftas
dels ock delning av fiske. Dessa åtgärder äro nämligen av den beskaffenhet,
att de vid olika förrättningar kunna erfordra väsentligt olika arbete,
och skulle i vissa fall, när fråga är om mycket små arealer, komma
att ersättas med orimligt låga belopp, därest arvodet utginge enligt respektive
bestämmelser om detalj arvoden.

47 §.

Gällande taxa föreskriver (14 § 3 mom.), att därest förrättning
medtagit mera än två dagar, skall fråga, huruvida gottgörelse må utgå
med dagarvode, underställas lantmäteristyrelsens prövning, därest någon
vederbörande det begär. I likhet med lantmäteristyrelsen anser kommissionen,
att nämnda tid bör höjas till sex dagar, enär frågan, om det
gäller kortare tid, knappast kan vara av den vikt, att särskild prövning
är påkallad.

48 §.

Här intagna bestämmelser förekomma i gällande taxa i 22 §.

4 kap. Lösen för karta och handlingar.

49 §.

Motsvarande bestämmelser upptagas i gällande taxa i 16 § 1 mom.
och i 1916 års förslag likaledes i 16 § 1 mom. I likhet med lantmäteristyrelsen
vill kommissionen framhålla, att arvodet för kopiering av karta, som
upptager ägofigurer, bör vara direkt proportionellt mot dels figurernas
omkrets och dels deras antal. Man finner alltså, att en formel för kopieringsarvodet
blir analog med en sådan för arvodet för arealutråkning.

Enligt gällande såväl som äldre taxor har även kopieringsarvodet varil
lika med uträkningsarvodet. Emellertid är det uppenbart, att vid begagnande
av en formel, uppställd enligt ovan angivna grunder, arvode
för uppritning av yttergränserna erhålles med endast halva det belopp,
som utgår för inre figurgränser. För att erhålla ett teoretiskt riktigt
kopieringsarvode bör alltså ytterligare en särskild ersättning utgå för
yttergränserna. Enligt av lantmäteristyrelsen verkställda beräkningar bör
för uppritning av figurgränser utgå 2 öre per centimeter verkligt mått a
kartan, varför den särskilda ersättning, som ytterligare bör utgå för
yttergränsernas uppritning skulle bliva 1 öre för varje centimeter. Enligt
lantmäteristyrelsens förslag skulle sålunda kopieringsarvodet, med
bortseende från den nedsättning, som bör äga rum i de fall, då kartkopiering
verkställes medelst fotomekanisk reproduktion, utgå med dels 3 öre
för varje ägo figur, dels det belopp, som erhålles enligt styrelsens tariff
för uträkningsarvodet, dels 1 öre för varje centimeter av yttergränsernas
verkliga mått å kartan, dels ock ersättning efter kartans storlek.

Liksom med avseende å alla andra arvoden har det för kommissionen
framstått såsom angeläget att även beträffande bestämmelserna
för kopieringsarvodet angiva dem så enkelt som möjligt. För vinnande
av detta önskemål synes det vara lämpligast att uppställa en tariff efter
samma principer, som gällt för uträkningstariffen. I eu sådan tariff kan
emellertid ersättningen av 1 öre per centimeter av yttergränserna icke
inarbetas. Om densamma skulle bibehållas, måste den sålunda uppföras
såsom en särskild post och medför då även en ytterligare post i fråga om
mätningsarvodet. Givetvis är varje införande av nya poster att anse såsom
en betydande olägenhet, och då härtill kommer, att den ersättning, som
i detta fall skulle komma att utgå, bleve mycket obetydlig i förhållande
till arvodet i dess helhet, har kommissionen ansett övervägande skäl tala
för uteslutande av denna post.

Hela kopieringsarvodet utom ersättningen efter kartans storlek kan
därefter sammanföras i en tariff, uppställd efter samma grunder som uträkningstariffen.
Med utgående från de i lantmäteristyrelsens uträkningstariff
upptagna öretal har sålunda uträknats motsvarande värden för övriga
skalor efter den av styrelsen likaledes föreslagna grund och därefter
har för varje skala till öretalet per figur lagts den konstanta ersättningen
om 3 öre, varom ovan förmäles. Kartor i sådana skalor, som i tariffen
saknas, torde endast sällan förekomma, och kommissionen har därför ansett
det onödigt att ytterligare utöka tariffen, utan torde det kunna tilllåtas,
att lösen i sådana fall må utgå enligt överenskommelse.

I motsats mot lantmäteristyrelsen har kommissionen ansett, att

13—185007. IT.

lantmäteritaxan bör innehålla bestämmelser om lösen för handritad kopia.
Ehuru det visserligen är i högsta grad önskvärt, att fotomekanisk reproduktion
må komma till användning i största möjliga utsträckning, vill
kommissionen fästa uppmärksamheten därpå, att de flesta äldre kartor
äro av sådan beskaffenhet, att berörda metod icke kan ifråga om dem
användas, och det synes kommissionen obilligt, att kopieringen för hand
av sådana kartor skulle verkställas mot en nedsatt lösen. Fördelarna
med fotomekanisk reproduktion torde vara så påtagliga, att det kan förväntas,
att möjligheterna att låta på detta sätt kopiera kartor, som härför
lämpa sig, likväl komma att utnyttjas i allt större utsträckning. I
annat fall torde Kungl. Maj:t böra på anmälan av lantmäteristyrelsen
taga under omprövning, huruvida och i vad mån bestämmelser i detta
syfte böra utfärdas.

I fråga om lösen för karta, åstadkommen genom fotomekanisk reproduktion,
har kommissionen föreslagit en obetydlig höjning i de av
lantmäteristyrelsen föreslagna belopp.

50 §.

Kopiering av kartor, som här omnämnas förekommer så sällan, att
uppställande av taxa för dessa fall icke synts kommissionen erforderligt.
Härtill kommer även, att kartor, som här avses, ofta äro av den art, att
generella grunder för beräkning av lösen knappast kunna angivas.

51 §.

Denna paragraf motsvarar 16 § 4 mom. i gällande taxa. Bestämmelserna
återfinnas i 1916 års förslag i 16 § 2 mom.

I likhet med lantmäteristyrelsen anser kommissionen, att den nu
utgående lösen för kopia av karta över längdsträckning bör kunna i viss
grad reduceras, ävensom att nuvarande grunderna för beräknande av lösen
för kartor i andra skalor än 1 : 4 000 äro oriktiga. Givetvis bör en viss
verklig längd å kartan ersättas lika, i vilken skala kartan än är upprättad.
Lösen bör sålunda utgå efter verklig längd å kartan. Däremot
anser kommissionen med stöd av verkställda undersökningar, att nedsättningen
icke kan göras så stor som lantmäteristyrelsen föreslagit.

Enligt styrelsens förslag skulle lösen utgå med 6 öre för de första
25 centimeterna (å karta i skala 1 :4 000 är 25 centimeter — 1 kilometer
terrängmått), 4 öre för var och en av därpå följande 25 centimeter,
3 öre för var och en av därpå följande 25 centimeter samt 2 öre för

varje därpå följande centimeter. Grundpriset skulle sålunda bliva 2 öre
per centimeter. Tydligen har styrelsen kommit till denna senare siffra
med hänsyn till att skälig ersättning för kopiering av figurgränser, enligt
den av styrelsen verkställda och ovan omförmälda utredning, skulle erhållas
efter ett arvode om 2 öre per centimeter. Även om denna beräkningsgrund
godkännes, synes densamma emellertid ifråga om kartor över
längdsträckningar icke böra tillämpas på det sätt, lantmäteristyrelsen föreslagit.
Det måste nämligen ihågkommas, att eu karta över längdsträckning
icke upptager eller åtminstone icke bör upptaga allenast själva
längdsträckningen, utan därjämte även närbelägna detaljer i terrängen.

I detta sammanhang må påpekas, att enligt 31 § i förevarande
taxeförslag arvodet för inmätning av rågång inbegriper även ersättningför
upptagande av därintill belägna terrängföremål, som kunna vara av
betydelse för gränsens bestämmande. Eu ersättning av 2 öre per centimeter
i fråga om nu omförmälda kartor blir sålunda skälig endast i det
fall, att densamma beräknas icke endast för själva längdsträckningen
utan även för alla övriga detaljer, som finnas upptagna på kartan. Att
beräkna ersättningen på detta sätt synes emellertid mindre lämpligt och
kommissionen har därför i stället med bibehållande av principen, att ersättning
skall utgå allenast för själva längdsträckningen, föreslagit, att
grundarvodet skall höjas till 3 öre per centimeter. Detta innebär sålunda,
att kommissionen beräknat, att merarbetet till följd därav, att kartan upptager
andra detaljer än längdsträckningen, i medeltal motsvarar 50 % av
arbetet med uppritningen av denna senare. Verkställda undersökningar
hava visat, att därigenom ett skäligt arvode erhålles. Härjämte har
vidtagits en förenkling i bestämmelsernas avfattning, därigenom att ett
grundbelopp införts i stället för den högre ersättningen för de första
centimeterna. Härigenom åstadkommes ingen förändring i arvodets storlek.
Fördelen med ändringen torde vara självklar.

Beträffande grundbeloppet motiveras detta liksom den högre ersättningen
för de första centimeterna därav, att vid arbetets början åtgår
en viss tid med förberedelser, vilken på detta sätt blir ersatt.

Dessutom skall såsom hittills utgå ersättning för textning, ramar,
norrstreck o. d. såsom för andra kartor efter regalark eller normalblad
såsom i 11 § angives.

Genom nu föreslagna bestämmelser erhålles en ersättning, som
innebär en väsentlig nedsättning av nu utgående lösen för dylika kartor,
men dock icke medför så stor reduktion, som lantmäteristyrelsen föreslagit.

100

När lösen beräknas på nu föreslaget sätt, erfordras inga bestämmelser
för olika skalor.

Bestämmelser om lösen, för det fall att karta, varom här är fråga,
reproduceras på fotomekamsk väg, hava ej ansetts erforderliga, då dylik
karta ej med fördel kan reproduceras.

Bestämmelsen i nuvarande 16 § 4 mom. andra stycket är överflödig.

52 §.

Motsvarande bestämmelse återfinnes i gällande taxa i 16 § 7 mom.
och i 1916 års förslag i 16 § 1 mom. 5.

Minsta lösen för kopia av karta är för närvarande 5 kronor eller
lika med halva dagarvodet. Om detta nu höjes från 10 till 12 kronor,
bör tydligen minsta lösen höjas till 6 kronor.

53 §.

Motsvarande bestämmelse saknas i gällande taxa men har av lantmäteristyrelsen
upptagits i dess förslag av 1916 särskilt med hänsyn därtill,
att mätskiss, som upprättats vid inmätning av ägogräns med direkta
mått, bör åtfölja kartan och sålunda även kopia av densamma. Lösenbeloppet
har av lantmäteristyrelsen bestämts med hänsyn till att mätskisser
böra reproduceras och ej kopieras för hand.

Kommissionen har icke funnit anledning till någon erinran mot
vad styrelsen härutinnan anfört.

54 §.

Motsvarande bestämmelser upptagas i gällande taxa i 17 § och i
1916 års förslag i 16 § 2 mom.

Kommissionen har ansett gällande lösen för låg. Även då hänsyn
tages endast till den prisstegring, som intill 1914 ägt rum med avseende
å arbetskraft och papper, torde den föreslagna höjningen vara väl berättigad.

Att lösen kommer att beräknas efter sida i stället för såsom förut
efter ark, har betydelse i synnerhet för mindre förrättningar och kan för
jordägarna i många fall innebära en kostnadsbesparing. På sådant sätt
kommer för övrigt den föreslagna förhöjningen endast till godo för verkligen
utfört arbete.

101

5 kap. Grottgörelse enligt överenskommelse.

Angående gällande och vissa äldre bestämmelser i fråga om lantmätares
rätt att träffa överenskommelse med sakägare om arvodet för
lantmäteriförrättningar ävensom om vad i ämnet blivit anfört vid tillkomsten
av 1909 års taxa bar lantmäteristyrelsen lämnat följande redogörelse: »Genom

tillkomsten av 1867 års taxa erhöllo lantmätarna rätt att fritt överenskomma
med jordägarna om arvodet för lantmäteriförrättningar. Denna frihet till överenskommelse
upptogs i 1881 års taxa och gällde till dess nu gällande 1909 års taxa trädde i kraft. Genom
sistnämnda taxa (1 § 1 mom.) borttogs rätten till överenskommelse, utom vad angår
mätning, uträkning eller annan åtgärd efter siffermetod, beträffande vilka arbeten taxan icke
gäller, samt sådana lantmäteriåtgärder, som kunna verkställas utan myndighets förordnande
och icke äro uppräknade i 43 § 1 mom. d) i instruktionen för lantmäteristyrelsen och rikets
lantmätare. Dessa senare åtgärder äro ej många. Det kan därför sägas, att friheten till
överenskommelse i allmänhet endast rör mätningar efter siffermetod.

Rörande tillkomsten'' av 1909 års bestämmelser i ämnet må följande antecknas.

Lantmäteristyrelsens förslag av år 1907 uteslöt all rätt till överenskommelse. I
anledning härav framhöll styrelsen för Sveriges lantmätareförening följande. I många fall,
såsom vid expropriationer, egna hems- och tomtstyckningsförrättningar samt bolagsaffärer i
allmänhet, plägade vederbörande jordägare, bolagschefer eller ombud fordra ett fast angivet
kostnadsförslag, innan de bestämde sig för arbetets utförande, Rätten till ackordsavtal borde
förresten icke rättvisligen fråntagas lantmätarna vid sådana arbeten, som enligt gällande författningar
kunde utföras av andra personer, såsom t. ex. trigonometriska uppmätningar, upprättande
av förslag till byggnadsplan^ vägdelningar, syner m. m., och detta av det skäl, att lantmätaren
skulle kunna bestå i konkurrensen om dylika arbeten. Det enda skälet till tvång å avgivande
av räkning vore, att efter distriktsindelningen lantmätarna skulle kunna tänkas vilja
ackordsvis tilltvinga sig förhöjd betalning för att skyndsamt utföra en begärd förrättning. Men
detta vore ett svårt tjänstefel, och knappast någon lantmätare skulle våga utsätta sig för
följderna av ett dylikt förfarande. För övrigt stode det ju en var fritt att fordra specifik
räkning.

Skiftesstadgekommittén framhöll i detta ämne följande. Ackordsavtal om lantmäteriarvode
torde få anses synnerligen vanskligt för jordägaren, som ytterst sällan hade förutsättning
att bedöma, huruvida ackordet överstege ersättning enligt taxa. Ett köpslående om
arvodet syntes ock få anses oförenligt med lantmätarens tjänstemannaställning. Då tillgång
funnes till väl avpassade arvodestariffer, vore ackord obehövligt. Den förenklade taxan reducerade
arbetet med arvodesräkningar till ett minimum. Och där ett kostnadsförslag önskades,
borde lantmätaren utan svårighet kunna angiva ett belopp, som ersättning enligt taxa
icke komma att överstiga. För vissa göromål, som stundom verkställdes av lantmätare,
stundom av andra personer med teknisk utbildning, funnos emellertid ännu inga lämpliga arvodestariffer.
Hit hörde trigonometriska mätningar, upprättande av förslag till byggnadsplaner
m. m. Det syntes kommittén, som om möjligheten till ackordsavtal borde för sådana
förrättningar bibehållas.

Vid föredragning av frågan om lantmäteristatens omorganisation framhöll departementschefen
i frågan följande. Han fann den ifrågasatta inskränkningen i den nuvarande

102

rätten för lantmätare att ackordsvis avtala om gottgörelse för utförande av förrättningar välbetänkt.
Hänsyn måste emellertid därvid tagas till det av skiftesstadgekommittén påpekade
förhållandet, att beträffande vissa slag av förrättningar lämpliga arvodestariffer icke funnos.
I den mån bristande erfarenhet eller andra dylika omständigheter ännu icke medgåve utarbetande
av sådana tariffer, måste uppenbarligen undantag medgivas. Likaledes syntes
vissa undantag från regeln kunna medgivas i fråga om en del förrättningar, beträffande
vilka lantmätarna hade att utstå konkurrens från annat håll, helst i dessa fall undantagen
uppenbarligen endast kunde bliva till fördel för allmänheten.»

Lantmäteristyrelsen framhåller därjämte, att i förslaget till 1909
års taxa upptagits bestämmelser i ungefärlig överensstämmelse med den
av statsrådet antydda mening, men att taxan likväl ställts på en strängare
ståndpunkt. 1916 års förslag hade jämväl anslutits till samma
mening.

Kommissionen har i stort sett upptagit samma bestämmelser, som
de av styrelsen föreslagna, ehuru förändring vidtagits med avseende å
uppställningen.

57 §.

Motsvarande bestämmelser upptagas i 1916 års förslag i 19 §
1 mom. c).

Kommissionen har upptagit lantmäteristyrelsens förslag i vad det
gäller numerisk arealuträkning och ståndskogslikvid i visst fall. Beträffande
förstnämnda arbete må framhållas, att detsamma kan vara av
mycket skiftande beskaffenhet. Huruvida det i 12 § föreslagna detaljarvodet
i regel kommer att bereda skälig ersättning, är därför svårt att
avgöra. Det torde även vara rättvist, att för ett precisionsarbete, som
det här gäller, möjlighet finnes att bereda sig en större inkomst än vanliga
dagarvodet. Med avseende å rätten till överenskommelse i fråga om
arvodet för ståndskogslikvid må anföras, att därest arvodet blivit bestämt
på detta sätt, det torde kunna förväntas, att arbetet bedrives med större
intensitet och därigenom hantlangningskostnaderna, som vid dylika förrättningar
i regel bliva avsevärda, komma att betydligt minskas. Det
förekommer jämväl, att sakägarna önska att träffa överenskommelse om
arvodet länder förutsättning, att lantmätaren även håller erforderlig hantlangning.
Bestämmelsen torde, på grund av vad nu anförts, få anses i
främsta rummet vara ägnad att främja sakägarnas intressen.

Lantmäteristyrelsen bar med nu nämnda åtgärder i förevarande
hänseende jämställt även ägomätning, när kartan upprättas i större skala
än 1 : 1 000 eller mindre skala än 1 : 8 000. Kommissionen anser emellertid,
att rätt till överenskommelse om arvodet för sådan ägomätning

103

bör finnas endast, om mätningen skett under sådana omständigheter, att
bestämmelserna i 58 eller 59 §§ bliva tillämpliga.

58 §.

a) . De här omförmälda åtgärder motsvaras i lantmäteristyrelsens
förslag av de under 19 § 1 mom. e) upptagna. Förändringen är av rent
formell natur och betingas av den indelning, som genomförts i mätningsförordningen.

I fråga om de arbeten, som här upptagas, hava lantmätarna
att utstå konkurrens från andra teknici. Att uppställa sådana tariffer
för arvodet, att detta kan påräknas bliva rättvist, torde också vara nära
nog omöjligt. Framhållas må även, att för dessa arbeten fordras högre
utbildning och större erfarenhet samt dyrbarare instrument än i vanliga
fall. Vanligt dagarvode är sålunda för lågt.

b) och c). Dessa bestämmelser motsvara dem, lantmäteristyrelsen
upptagit i 19 § 1 mom. b).

Styrelsen har föreslagit rätt till överenskommelse i fråga om arvodet
för förrättning, som erfordras i sammanhang med förvärv av mark
för trafikleder. Detta är i överensstämmelse med hittills tillämpad praxis,
och någon annan form för arvodets bestämmande torde knappast vara
tänkbar. Även må framhållas, att vederbörande styrelser och bolag merändels
vilja ha en fast uppgift om arvodets storlek, innan arbetet börjas.
Inskränkningen, att rätt till överenskommelse om arvodet skulle förekomma
endast i fråga om förrättning i sammanhang med förvärv av mark,
har kommissionen emellertid ansett böra utgå. Samma skäl, som åberopats
för denna rätt i detta fall, synes nämligen lika väl gälla i fråga
om flertalet andra åtgärder, som angå trafikleder. De gjorda undantagen
torde vara självklara.

Vad ovan anförts i fråga om trafikleder, gäller även i huvudsak
beträffande de i punkten c) nämnda åtgärder.

d) . Dessa bestämmelser äro desamma, som lantmäteristyrelsen upptagit
i 19 § 1 mom. d. Ändringarna äro endast av formell natur. Såsom
motiv åberopas, vad ovan anförts under punkten a.

e) och f). Enligt gällande taxa skall lösen för kopia eller utdragav
karta av sådant slag, varom här förmäles, bestämmas i länen av
förstelantmätaren och i lantmäteristyrelsen av lantmäterifiskalen eller i
fråga om geografiska kartor av lantmäteristyrelsen. Dessa bestämmelser
äro även upptagna i lantmäteristyrelsens taxeförslag av år 1916.

Det har emellertid synts kommissionen uppenbart, att denna om -

104

gång för lösens bestämmande utom i fråga om arbete, som utförts å lantmäterikontor,
är långsam och därigenom kan medföra olägenheter. Det är
å andra sidan icke möjligt, att för ifrågavarande kartor uppställa sådana
tariffer för lösens beräknande, att säkerhet för en rättvis och väl avvägd
ersättning för arbetet kan påräknas. Den enklaste och mest tidsbesparande
utvägen torde därför vara, att lösen bestämmes genom överenskommelse
mellan vederbörande parter och att frågan endast i det fall, att överenskommelse
ej kan träffas, må hänskjutas till lantmäteristyrelsens
prövning.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att kopiering av dylika
kartor endast mycket sällan förekommer.

59 §.

Denna bestämmelse motsvarar 19 § 1 mom. a) i lantmäteristyrelsens
förslag. Kommissionen anser emellertid, att jämväl syn för dikning och
annan avledning av vatten, som på jordägares begäran utföres utan
Konungens befallningshavandes förordnande, bör undantagas från rätten
att träffa överenskommelse om gottgörelsen, enär kostnaden för sådan
förrättning bör gäldas på sätt är stadgat om syneförrättning enligt 27 §
i dikningslagen.

6 kap. Om räkning och klander därav ävensom handräckning ni. m.

De i detta kapitel upptagna bestämmelser innehållas i gällande taxa
i 22—26 §§ och i 1916 års förslag i 20—22 §§.

61 § 1 mom.

Genom denna bestämmelse har skyldigheten att upprätta specificerad
räkning utsträckts att omfatta även sådana förrättningar, i fråga om
vilka träffats överenskommelse om gottgörelse och mer än en sakägare
finnes. Anledningen härtill är den, att å räkningen i vissa fall skall angivas
grunderna för kostnadens fördelning och under alla omständigheter
själva fördelningen. Tydligt är emellertid, att i sådana fall specifikationen
icke behöver utsträckas längre än som betingas av överenskommelsen.

61 § 2 och 3 mom. samt 62 och 63 §§.

Innehålla inga nya bestämmelser.

105

64 §.

Den nu gällande bestämmelse, vilken även upptagits av lantmäteristyrelsen
i dess förslag av 1916, att, om förrättning avser skifte av jord,
ej mera än 3U av arvodet må uppbäras med mindre borgen ställes för
återstående V4, är obillig och opåkallad. Densamma torde ej heller äga
någon praktisk betydelse, då tillämpning därav ytterligt sällan ifrågasättes.
Kommissionen anser därför med rättvisa och billighet överensstämmande,
att lantmätaren berättigas uppbära hela arvodet, så snart
förrättning avslutats.

I fråga om förskottsräkning gäller nu, att endast hälften av arvodet
må uppbäras utan pant eller borgen och först om dylik säkerhet
ställes ytterligare 1U. I överensstämmelse med vad ovan uttalats i fråga
om sluträkning, föreslår kommissionen, att även denna inskränkning skall
borttagas.

65 §.

Den föreslagna bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med nu
förefintligt stadgande härom i 25 § i taxan. Lantmäteristyrelsen har i
sitt förslag till ny taxa av 1916 ifrågasatt bestämmelse härutinnan av
beskaffenhet att väsentligen underlätta utbekommandet av gottgörelse för
lantmätares arbeten. Styrelsen synes sålunda icke kräva tredska att
betala för rätten att hos överexekutor erhålla handräckning mot sakägare.
Och om lantmätares fordran grundas på arvodesräkning, som vunnit laga
kraft, eller på överenskommelse om ersättningens belopp eller utgöres av
ogulden lösen för karta eller handlingar, må den utan särskilt bemyndigande
utmätas.

Styrelsens ifrågavarande förslag åsyftar följaktligen principiellt utvidgad
tillämpning av bestämmelserna i 14 § i nådiga förordningen den
10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende
därå iakttagas skall, att utmätning i vissa fall må äga rum utan dom
eller utslag.

Kommissionen vill ingalunda förneka, att ett visst fog synes förefinnas
för denna styrelsens strävan att underlätta utbekommande av lantmäteriarvode.
Då emellertid med hänsyn till den förändrade ställning,
den med praktisk lantmäteriverksamhet sysselsatta personalen kommer att
erhålla enligt kommissionens förslag, hittillsvarande bestämmelser torde
få anses tillräckliga, har kommissionen i avvaktan på ytterligare erfarenhet
ej nu ansett sig böra förorda någon ändring i gällande bestämmelse.

14—185007. ii. _

106

67 §.

I fråga om rätt för sakägare att, därest lantmätare beräknat för
hög gottgörelse, genom stämning anhängiggöra talan mot denne, har tiden,
inom vilken sådan talan skall göras gällande? ansetts kunna inskränkas
från nu gällande sex till tre månader. Därest fel i räkning upptäckes,
har sakägare nämligen ännu efter klandertidens utgång rätt att anmäla
sådant förhållande hos lantmäterifiskalen, vilken, om anledning därtill
föreligger, föranstaltar om åtal.

Bestämmelsen att klandertalan, som av en sakägare instämmes,
må gälla jämväl till förmån för övriga sakägare, är ny. Det synes nämligen
ej rimligt att, därest felaktighet konstaterats, lantmätaren därå
skulle kunna erhålla någon vinning.

7 kap. Om undantag från denna förordnings tillämpning.

69 §.

I fråga om gottgörelse för avvittringförrättningar i rikets norra
län gäller nådiga kungörelsen den 25 november 1910 angående förändrade
grunder för avlönande av de i Västerbottens och Norrbottens län anställda
avvittringslantmätare. Beträffande uppdrag såsom registerförare eller för
upprättande av registerkarta äro stadganden meddelade i 7 kap. 19 § i
lagen om fastighetsbildning i stad den 12 maj 1917 ävensom i 48 § i
nådiga förordningen med närmare föreskrifter om fastighetsregister för
stad den 12 maj 1917.

I fråga om förstelantmätares rätt till gottgörelse för utfört arbete
har gällande taxa icke tillämpning i vidare mån än beträffande lösen för
kopior och avskrifter. Enär kommissionen nu i del III av sitt betänkande
föreslår, att överlantmätare icke skola äga att tillgodonjuta sådan lösen,
har kommissionen ansett lämpligast att helt undantaga överlantmätare
från förordningens tillämpning.

Slutligen torde förordningen ej böra tillämpas i fråga om gottgörelse
för förrättning eller åtgärd, som utföres av lantmätare, anställd antingen
hos offentlig myndighet eller för särskilt offentligt ändamål. Det ligger
nämligen i sakens natur, att vid sådan lantmätares anställande, därest
dennes avlöningsförmåner ej i annan ordning reglerats, särskilt avtal
härom träffas.

107

Det ekonomiska resultatet av rese- och traktamentsförordningen
samt av
lantmäteritaxan.

Rese- och traktamentsförordningen.

I den 14 december 1916 avgivet förslag angående förbättring av
den ekonomiska ställningen för lantmätare, som sysselsättas med verkställande
av lantmäteriförrättningar, beräknade lantmäteristyrelsen, att
kostnaden för lantmätarnes resor för åren 1910—1914 uppgått i medeltal
till omkring 78,000 kronor. I förslag av den 24 maj 1917 angående
ändring i gällande stat för lantmäteristaten i länen framhöll lantmäteristyrelsen,
att i uppgifter angående lantmätarnes ersättning för resor, som
tidigare lämnats, hade de resor, som stått i samband med förrättningar
utan förordnande, ej medtagits. Inbegripet dessa kunde lantmätarnes ersättning
för resekostnader i medeltal årligen för åren 1912—1916 beräknas
till i runt tal 95,000 kronor.

Mot sistnämnda beräkning har kommissionen icke funnit någon anledning
att göra erinran, men har inhämtat, att kostnaderna för resor i
vad de avse biljettkostnader och skjutsersättning sedan år 1916 stigit
med inemot 100 procent. Då någon del av denna ökning torde komma
att kvarstå, även sedan normala förhållanden inträtt, anser sig kommissionen
böra beräkna lantmätarnes ersättning för resekostnader till 125,000
kronor årligen.

I nyssnämnda förslag av den 14 december 1916 beräknade lantmäteristyrelsen
kostnaderna för traktamentsersättning åt lantmätame
till 300,000 kronor för år. I skrivelse den 10 november 1917 angav
lantmäteristyrelsen kostnaderna till samma belopp, men framhöll, att beräkningen
utgått från ett dagtraktamente av 8 kronor, och att således,
om traktamentet komme att höjas, därigenom föranleddes ökning av beloppet
i motsvarande grad.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t ansåg chefen för
jordbruksdepartementet, att nämnda belopp med hänsyn till höjning
i resereglementets traktamentsbelopp borde höjas till 400,000 kronor.

108

1918 års riksdag godkände denna departementschefens beräkning. Sistnämnda
belopp har sålunda beräknats för år 1919.

Kommissionen, har icke funnit något att erinra mot dessa beräkningar
och anser sålunda, att kostnaderna för traktan!entsersättning åt
lantmätarne böra alltjämt beräknas till 400,000 kronor årligen.

I sammanhang härmed må framhållas, att vid antagande av det
av kommissionen framlagda förslaget om statens övertagande av kostnaderna
för lantmätarnas resor, det nu i riksstatens nionde huvudtitel uppförda
extra anslaget till kostnader ‘för vissa av lantmätare företagna
tjänsteresor blir överflödigt till den del detsamma avser själva resekostnaderna.

Lantmäterituxiin.

För att visa resultatet av den föreslagna taxans verkningar har
kommissionen låtit verkställa beräkning av arvodena för samma 148 laga
skiften och hemmansklyvningar samt 72 ägostyckningar eller tillhopa 220
föri''ättningar, vilka legat till grund för lantmäteristyrelsens undersökningar
i samma hänseende. Dessutom har kommissionen även haft tillgång
till handlingar rörande 29 rågångsförrättningar från skilda delar av landet.

Resultatet av de verkställda utredningarna har sammanförts i följande
tabeller A, B, C, D, E och F, motsvarande dem, som åtföljde
1916 års förslag.

•i-:

Jämförelse mellan de för laga skiften oeh hemmansklyvningar utgående arvoden

efter det av 1917 års lantmäteriko

Arvoden enligt 1909 års taxa...............

> > föreslagen taxa..............

Ökning...................... • • •

Ökningen ntgör i procent.................

Arvoden motsvarande genom mätningsförordningens föreskrifter
tillkomna arbeten..................

Förestående arvoden utgöra i procent............

Återstående ökning....................

Ökningen ntgör i procent.................

Kallelser och kun-görelser	Häfning			Uträkning
Kr. ö.	Kr. ö.	Kr.	ö.	Kr.
374 4	83,629 96	20,126	48	21,695
936	1 67	28,998	19	32,910
561 00	49,814 71	8,871	71	11,214
150.0*	59.5 %	44.1 *		51.7 %
__ —	27,15 43	—	—	11,214 6
	32.4 %			51.7 %
561 6	26	8,871	71	—
150.0 %	27.1 *	44.1 2

Anm. Arvodena hänföra sig till 72 laga skiften och 72 hemmansklyvningar, lika många från

Tabell A.

när dessa beräknas å ena sidan efter 1909 års lantmäteritaxa och A andra sidan
mission utarbetade förslag till taxa.

Hävdeför- teckning	Delning	Besiktning och vär-dering	Utstak ning	-	Rörlägg- ning	Avskrift av hand-lingar	Särskilda dagar	Kopia av karta	Summa arvode
Er.	8.	Kr.	ö.	Kr.	8.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
5,999	50	58,065	88	12,124	—	11,022	80	5,662		13,040	28	2,882	50	25,181	99	259,805	40
8,375	10	66,820	57	14,548	80	16,730	80	15,570	50	20,866	50	3,459	—	26,993	67	369,654	09
2,375	60	8,754	69	2,424	80	5,708	—	9,908	50	7,826	22	576	50	1,811	68	109,848	69
39.6 %		15.1 %		20.6 %		51.8 %		175.0 *		60. o %	—	20.0 %		7.2 %		42.3 %
—	—	—	—	—	—	—	—	9,908	50	—	—	—	—	—	—	48,274	61
								175.0 *								18.6*
2,375	60	8,754	69	2,424	80	5,708	—	—	—	7,826	22	576	50	1,811	68	61,574	08
39.6 %		15.1 %		20.0 %		51.8 %				60.0 %		20.0 %		7.2 %		23.7 *

län, samt dessutom 2 laga skiften från vartdera av Västerbottens och Norrbottens län.

112

Jämförelse mellan de för ägostyckningar utgående arvoden, när dessa beräknas

lantmäterikom

Kallelser
och kungörelser -

Samman träden -

Styckning

Kr. ö. Kr. ö. Kr.

Arvoden enligt 1909 års taxa .
> » föreslagen taxa

Minskning.........

Minskningen utgör i procent .

Ökning............................ 29 10

Ökningen utgör i procent.................... 150.0 %

Av ovanstående ökning helöper på arbeten, som tillkomma på grund
av mätningsförordningens bestämmelser............

Denna ökning utgör i procent..................

Återstående ökning...................... 29

Denna ökning utgör i procent.................. 150.0 %

--3,350

738 — 3,900 B

1,288
38.5 %

Anm. Arvodena hänföra sig till 72 undersökta ägostyckningar, 3 från varje län.

113

Tabell B.

eua sidan o fter 1901) Ars lantmäterltaxa och A andra sidan etter det av 1917 Ars
utarbetade förslag; till taxa.

\| Utstakning	Matning av stycknings-linjer	Rörläggning	Stödpunkter	Kopia av karta till koncept	Kopia av karta till delägarna	Avskrift	Summa
K,	k	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö-	Kr.	Ö.	Kr.	ö.
i i 685	■16	420	94	1,324	80			1,592	33	1,803	ii	550	93	9,747	27
1,253	86	—		2,504	30	208	—	1,551	29	1,515	17	881	50	12,601	37
—	—	420	94	—	—		—	41	04	287	94	—	—	—	_
j		100 %						2.6 «		16.0 %
568	40	—	—	1,179	SO	208	—	—	—	—	—	330	57	2,854	10,
\| 82.9 % !				89.0 %		100 %						60.0 %		29.8 %
—	_	—	—	1,179	50	208	—	—	—	—	—	—	—	1,385	50 i
				89.0 %		100 %								14.2 %
568	40	—	—	—	—	—	—	41	04	287	94	330	57	1,468	60''
82.9 *								2.6 %		16.0 %		60.0 %		15.1 %

15 —1S5007. II.

114

Tabell C.

Tablå utvisande den genom kommissionens förslag till taxa på arvode för
lantmäteriförrättningar uppkommande arvodesökningen beträffande olika slag

av förrättningar.

	1 Medeltal		:	Ökning för arbe-ten, som tillkom-		!
Förrättningar med förordnanden l	arvoden för åren	Ökning	mit på grund av mätningsförord-	Övrig ökning
1910— 1914			ningens bestäm-melser
i	Kr.	‘I	Kr.	*	Kr.	tf	Kr.
\| Jorddelningsförrättningar utom ägostyckning och jordavsöndring..............	611,899	42.3	258,833	18.6	113,813	23.7	145,020
\| Ägostyckning................	145,085	29.3	42,510	14.2	20,602	15.1	21,908
\| Jordavsöndring...............	912	20.0	182	—	—	20.0	182
Grafisk ägomätning.............	49,054	59.5	29,187	32.4	15,893	27.1	13,294
Numerisk ägomätning............	9,888	—	—	—	—	—	—
\| Rågångsförrättningar............	56,479	56.9	32,137	46.9	26,489	10.0	5,648
] Förrättningar angående väg.........	j 43,877	25.0	10,969	—	—	25 0	10,969
j Torrläggningsförrättningar..........	2,053	20.0	411	—	—	20.0	411
Andra förrättningar.............	31,141	20.0	6,228	1	—	20. 0	6,228
Summa	950,388	40.o! 380,457	j 18.6	176,797	21.4	203,660

.vi-;

w-jsil

116

Sammandrag länsvis av de vid vissa undersökta laga skiften och

L ä n	Kallelser och kun-görelser	Mätning	Graderi ng	Uträkning
Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
Stockholms........................	16	80	1,164	46	270	16	365	89
Uppsala.........................	20	—	2,954	99	686	17	875	50
Södermanlands......................	5	60	1,584	48	387	39	326	25
Östergötlands.......................	15	20	1,213	58	296	74	334	24
Jönköpings........................	6	60	673	59	159	37	900	62
Kronobergs........................	19	80	2,754	24	661	08	945	66
Kalmar.........................	13	80	868	85	210	64	268	94
Gottlands........................	13	60	5,113	50	1,273	97	1,328	94
Blekinge.........................	10	80	1,556	34	369	90	508	92
\| Kristianstads.......................	98	80	2,503	89	587	29	500	53
\| Malmöhus.......................	10	80	1,461	79	361	46	173	74j
i Hallands.........................	8	—	712	24	173	76	194	—\|
\| Göteborgs och Bohus...................	13	20	1,019	68	248	05	324	77\|
j Älvsborgs.........................	9	80	1,020	76	250	37	263	48
Skaraborgs........................	10	60	1,093	23	270	14	269	27
Värmlands........................	11	—	3,581	68	882	77	917	64
Örebro..........................	20	40	3,315	89	807	47	823	35
Västmanlands......................	19	20	1,701	76	407	58	386	39
Kopparbergs.......................	90	—	3,533	41	849	77	1,051	66
Gävleborgs........................	16	80	1,657	48	389	86	493	29
1 Västernorrlands......................	16	80	2,748	08	667	65	721	92
i j Jämtlands........................	18	—	12,083	21	2,763	13	3,261	49
Västerbottens.......................	17	—	10,745	15	2,579	67	2,753	25
Norrbottens........................	31	80	18,568	18	4,572	10	4,405	87
Summa	374	40	83,629	96	20,126	48	21,695	61

117

Tabell I).

hominansklyvningar utgående arvoden, beräknade enligt gällande taxa.

Hävdeför- teckning	Delning	Besiktning och vär-dering	Utstuknin;	Rörlägg- ning	Avskrift av hand-lingar	Särskilda dagar	Kopia av karta	Summa arvode
Kr.	b	Kr.	j ö	Kr.	I 6	Kr.	\| ö	Kr.	\| ö	Kr.	ö	Kr.	1»	Kr.	ö	Kr.	\|ö.
48	—	1,096	90	1 310	—	171		180	80	450	62	85		459	19	4,618	82
182	so	2,545	34	115	—	342	40	265	60	503	43	—	—	1,086	07	9,577
25	50	1,026	24	40	—	59	20	53	60	148	75	—	—	354	33	4,011	34
116	—	1,118	68	255	—	112	60	90	80	287	50	—	—	410	11	4,250	35
104	—	675	58	205	—	44	80	98	—	190	—	17	50	238	45	2,613	51
388	50	2,411	26	380	—	192	20	223	60	773	75	180	—	1,031	68	9,961	77
74	T	.808	86	130	—	90	40	58	40	201	25	10	—	298	42	3,033	06
450	50	4,512	58	950	—	748	20	490	40	1,010	—	20	—	1,673	63	17,585	32
173	—	1,503	98	170	—	203	40	150	40	366	25	250	—	598	30	5,861	29
'' 308	50	2,233	50	120	—	251	40	251	60	567	50	125	—	528	80	8,006	81
	—	1,559	92	160	—	221	—	49	60	86	25	82	—	230	43	4,396	99
--		732	28	40	—	95	20	68	40	148	75	10	—	243	74	2,426	36 i
i 108	50	1,079	06	105	—	138	20	116	—	263	25	45	—	354	21	3,814	92)
88	50	787	78	55	—	no	60	59	60	236	25	30	—	294	67	3,206	81
100		954	84	305	—	169	60	108		250	93	30	—	318	54	3,880	15
42	—	2,051	62	330	—	877	80	174	80	416	25	10	—	1,120	45	10,416	01
94	—	1,932	74	90	—	141	—	99	60	352	25	70	—	901	22	8,617	92
105	50	1,531	92	90	—	135	—	132	40	250	—	120	—	434	50	5,314	25
508		3,554	08	480	—	596	60	534		866	25	173	—	1,190	89	13,357	66
194		1,446	96	525	—	316	80	230		358	75	185	—	597	92	6,411	86
217		1,701	84	220	—	336	60	143	60	495		40	—	819	32	8,127	81
375		4,852	32	735		1,084	60	202	80	1,189	50	90		3,511		30,166	05
501	50	6,466	72	1,084		1,643	60	650		1,224	37	—		3,215	06	30,880	31
1,795 1		11,480	98	5,230		2.940	60	1,230		2,403	43	1,310		5,271	07	59,239	03
5,999 jöO	58,065 \|	88\|	12,124		11,022	BO 1	5,662 \|	-!	00 e©	2,882	5o\|	25,181	99	259,805 \|io

118

Sammandrag Länsvis av de vid vissa undersökta laga skiften och henunansklyv slagen -

Län.	1 Kallelser och kun-görelser	1 Mätning j 1	Gradering	Uträkning
Kr.	ö.	Kr.	Ö.l	Kr.	ö.	Kr.	ö.
Stockholms........................	42	_j	2,362	20	442	65	670	49
Uppsala . . .......................	50		5,157	55	1,087	44	1,576	84
Södermanlands......................	14	—	2,335	01	530	Öl	474	48
Östergötlands........V-vi.............	38		2,106	74	451	67	561	51
Jönköpings .......................	16	50	1,402	90	243	14	335	67
Kronobergs........................	49	50	5,005	25	1,087	52	1,756	83
Kalmar.........................	34	50	1,613	98	325	I3i 4l7	33
Gottiands........................	34	—	7,844	97	1,873	02	2,079	95
Blekinge .........................	27	—	2,728	02	615	84	1,013	41
Kristianstads.......................	72	—	3,291	24	786	61	743	28
Malmöhus........................	27	—	•1,850	52	457	65	222	58
Hallands.........................	20	—	1,404	—	260	74	312	59
Göteborgs och Bohns...................	33	—	1,981	38	401	62	558	18
Älvsborgs ........................	24	50	1,915	50	366	77	! 408	09
Skaraborgs........................	26	50	2,210	46	395	99	434	81
Värmlands........................	27	50	5,799	28	1,251	46	I 1,344	92
Örebro..........................	Öl	—	5,450	88	1,145	86 1,203	83
Västmanlands......................	48		2,721	02	576	26	605	34
Kopparbergs.......................	50		5,718	22	1,317	50	1,722	25
Gävleborgs........................	42		3,148	87	606	61	335	56
Västernorrlands......................	42		4,419	99	955	95	1,061	75
Jämtlands........................	45		16,860	81	3,959	It	4,677	75
Västerbottens.......................	42	5C	16.843	90	3,591	01	3,712	88
Norrbottens	79 \|5f	1 29,271	98	6,268	0^	6,149	97
Samma	936 I-	! 133,444	\|fi7	128,998	In»! 32,910	\|29

119

Tabell E.

liingar utgående arvoden, beräknade enligt av 1917 Ars lantmäterikommission företaxa.

Hävdeför- teckning	Delning	Besiktning och vär-dering	Utstakning	Röring ning	g-	Avskrift av hand-lingar	\| Särskilda dagar	Kopia karta	av	Summa arvode
Er. jo	Kr.	Ö	Kr.	ö	Kr.	ö	Kr.	ö	Kr.	!, i8	Kr.	1 I8	Kr.	ö	Kr.	1 - \|o.
63	—	1,477	68	372	—	265		497	20	721		102		536	50	7,551	1 72
239	25	3,156	22	138	—	694	40	730	40	805	50	—		1,209	55	14.845	15
33	75	999	82	48	—	140	60	147	40	238	—	—	—	374	64	5,336	11
165	—	1,293	66	306	—	230	60	249	70	460	—	—	—	458	54	6,320	82
144	—	612	11	246	—	88	80	269	50	304	—	21	—	260	45	3,974	07
557	25	2,758	84	456	-	396	20	614	90	1,238	—	216	—	1,226	62	15,362	91
102	—	868	03	156	—	174	40	160	60	322	—	12	—	343	30	4,559	27
645	—	5,184	28	1,140	—	1,190	20	1,348	60	1,616	—	24	—	1,722	46	24,702	48
250	50	1,699	23	204	—	341	80	413	60	586	—	300	—	715	71	8.895	11
444	75	2,168	56	144	—	465	40	691	90	908	—	150	—	570	74	10,436	48
—		1,514	15	192	—	291	60	136	40	138	—	98	10	240	02	5,168	32
—	—	759	65	48	—	173	20	188	10	238	—	12	—	265	39	3,681	«7
153	75	1,108	73	126	—	260	20	319	—	422	—	54	—	420	49	5,838	35
123	75	765	08	66	—	190	60	163	90	378	—	36	—	323	86	4,762	05
136	50!	1,094	40	366	—	335	60	297	—	401	50	36	—	356	—	6090	76
52	5°	2,931	12	396	—	1,141	80	480	70	666	—	12	—	1,202	30	15,305	58
117	_\|	2,030	76	108	—	243	—	273	90	564	—	84	—	944	31	12.216	54
152	25	1,266	15	108	—	271	—	364	10	400	—	144	—	442	45	7,098	57
702	60	3,982	84	576	—	946	60	1,468	50	1,386		207	60	1,305	31	19,383	12
264	—	1,716	42	630		454	80	632	50	574		222	—	659	29	9,786	05
295	so	2,014	09	264		486	60	394	90	792		48	—	880	56	11,655	31
523	50	6,384	52	882		1,362	60	557	70	1,904		108		3,785	90	41,050	94
740	25	7,440	79	1,300	80	2,437	60	1,787	50	1,959		—		3,246	63	43,102 1	93
2,469	—	13,564 \|04	6.276		CO "tf "tf"	20	3,382	50	3,845	50	1.572		5.502	75	82 529 !	48
8,375 \|	10	66,820 \|ö7	14,548 1801	16,730 \|	8o\|	15,570 j&o[	20,866 \|	50	3,459 \|	-	26,993 \|	67\|	369,654 1	09

120

Sammandrag länsvis av de vid vissa undersökta ägostyckningar utgående arvoden,

mäterikommission

Län					E n 1 i	g *	1	9 0 9		ä r s		taxa
Kallelser och kun-görelser	Styck ning		Mätning av styck-nings-linjer	Utstak- ning	1 Rörlägg- ning	Kopia av karta till kon-cept	Kopia av karta till del-ägarna	Avskrift	Summa
Kr. \|	Ö.	Kr.	6,	Kr.	ö,	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr. \|	ö.\|	Kr.	ö.
Stockholms.....			372	30	78	80	157	60	258	60	49	31	88	71	18	1 ''1	1,024	07
Uppsala.......	—	40	130	80	24	40	28	—	in	90	33	15	45	35	37	50j	411	50
Södermanlands ....	—	80	114	90	6	52	11	44	13	35	63	75	67	01	18	75	296	52
Östergötlands ....	—	—	139	50	21	18	31	84	83	10	62	38	72	97	19	69.	430	66
Jönköpings .....	1	fiO	138	90	21	32	37	92	32	25	62	37	73	03	25	—;	392	39
Kronobergs.....	1	80	195	SO	17	20	32	60	57	45	75	25	83	85	56	25	519	70
Kalmar.......	1	80	175	10	27	—	45	60	70	20	89	88	103	35	21	25	534	18
Gottlands......		—	79	10	8	44	2	-	13	20	40	15	44	37	7	19	194	46
Blekinge......	i	40	41	50	3	60	2	40	16	80	30	07	32	37	22	50	1	64
Kristianstads ....		—	384	10	75	80	115	20	165	60	105	65	143	55	30	—	1,01
Malmöhus......	—	—	35	90	4	50	4	50	13	80	21	80	23	90	8	75	1	1
Hallands.......	i	20	100	20	23	80	26	—	66	—	59	97	71	87	17	50		54
Göteborgs och Bohus .	i	—-	48	70	—	80	1	60	4	80	35	85	36	25	15	—	1
Älvsborgs ......	i	80	76	50	—	24	—	48	26	40	47	09	47	21	23	75		47
Skaraborgs .....	—	40	33	50	—	32	—	—	1	20	33	93	34	09	11	25	114 9
Värmlands......	—	80	75	30	5	20	7	20	31	20	47	90	50	50	15	94	234
Örebro........	—	40	37	40	—	84	1	64	—3	60	33	40	33	80	14	37
Västmanlands ....	i	20	277	60	45	04	87	28	209	40	67		89	53	57	601
Kopparbergs.....	—	80	93	40	5	40	6	20	62	10	57	93	60	63	16	87	il	33
Gävleborgs......	—	60	137	50	8	20	13	40	16	35	88	71	92	81	32	50 j	07
Västernorrlands . . .	i	40	87	10	1	84		28	11	40	65	68	66	60	17	50jj 251
Jämtlands......	—	80	124		3	86	7	02	10	80	141	89	143	82	20	_	! 45219
Västerbottens ....	—	2C	123	40	fe	56	10	07	9	75	86	97	90126	10	62j!
1 Norrbottens.....	i		328	30	30	08	55	19	35	5 fl	192	25	207I2S	32	5C	ii	16
1 Samma	19	4o\| 3,3&0	30	42C	94	685	4(	1,324! 80	1,592)38	1,803! ll) 550	9c	1 9,747)27

12!

Tabell T.

beräknade dels enligt I1M1!» års 1 antmäteritaxu och dels enligt det av 1917 års Inåtiifar
betade förslag.

					K	n	1 > *	t	t ö	r c	s 1 a	k	e n	t	a x a					!
I. ä n	Kallel-ser och kungö-: relser	Sam- man- träden	Ägo- styck- ning	Utstak- ning	Rörlägg- ning	Stöd- punkter	Kopia av karta till kon-cept	Kopia av karta till del-ägarna	Avskrift	Barn lita • 1
	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	0.	Kr.	ö.	Kr.	0.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö	Kr.	Ö.;
Stockholms.....	_	j_	i 24\|-	548	67	179	60	474	10	7		73	95	72\|72	ilo		! 1,410	04
Uppsala.......	1		60		165	39	52	—	206	40	10	—	41	24	39 32	60	—	635	35
Södermanlands ....	2	—	54	_	131	13	48	76	24	60	13	—	56 80	5482	30	—	415	11
Östergötlands ....	■ —	—	24		169	98	49	84	152	10	16	—	62	16	59)16	31	50	564	74
Jönköpings .....	4	—	30	—	146	40	67	32	61	50	12	—	62	14	60	34	40		483	70
Kronobergs.....	4	50	60	—	229	52	58	60	106	20	9	—	71	23	69	70	90	—	698	75''
Kalmar.......	4	50	30	—	175	0-2	97	60	146	20	11	—	86	15	84	33	34	—	668	80
Gottlands ....•■	—	—	18	—	84	62	28	88	24	20	7	—	39	34	37	59	11	50	251	13
Blekinge......	O O	50	30	—	44	87	11	20	30	80	5	—	29	86	28	69	36	—	219\|92
Kristianstads.....	—	—	42	—	435	13	245	20	305	10	18		118	72	115	72	48	—	1,327)87,
Malmöhus......	-	—	18	—	39	18	10[50	25	30	7		24	28	23	06	141-	161\|32
Hallands.......	3	-	18	—	108	18	50	—	142	50	10		60	79	58	22	28	—	478169:
Göteborgs och Bohus .	2	50	24	—	56	14	2	80	8	80	2	—	31	80	31	50	24		183	54
Alvsborgs ......	4	50	30	—	90	67		48	48	40	3	—	40	43	40	35	38	—	295	83
Skaraborgs.....	1	—	24	—	34\|50	2	64	2	20	3	—	30	70	30	70	18	_	146	74
Värmlands......	2	—	54	—	88)04	11	20	57	20	5	—-	45	62	44	18	25	50	332	74
Örebro.......	1	—	18	—	36129	1	64	6	60	5	—	32	90	32	60	23	—	157	03
Västmän lan de ....	3	—	54	—	353	76	165	28	385	40	14	—	77	42	74	59	92	—	1,219	45
Kopparbergs.....	2	—	18	—	in	56	8	20	122	10	6	—	53	19	51	66	27	_	399	71
Gävleborgs......	1	50	18	—	149	22	23\|40	32	60	9	—	78 05	77	05	52	—	440	f 82
Västernorrlands . . .	3	50	18	—	97	12	3	40	20	90	5	—	59 34	58	65	28	—	293	91
Jämtlands......	2	—	18	—	141	13	11	02	20	80	10	—	12670	125	31	32	—	486	96
Västerbottens ....	—	so	18	—	124	81	27	12	20	—	7	—	76107	74	50	17	_	365	_i
Norrbottens.....	2	60	36	—	339	42	97	18	80	30	14	—	172\|4i	170	41	52		964	22
Summa	48	50	738	—	3,900'' 7 5	1,253	86	2.504130	208		1,551 29 1,515:17	881 50	1260107!

16—185007. II.

Av dessa tabeller inhämtas bland annat, att ökningen i avseende
å gottgörelsen för laga skiften och hemmansklyvningar utgör 42,3 procent.
Härav belöpa 18,6 procent på arbeten, som tillkomma på grund av mätningsförordningens
bestämmelser, under det att 23,7 procent utgöra verklig
förbättring av den lantmätarne tillkommande ersättning.

Tabellen C utvisar ökningen med avseende å helårsverksamhet. Därav
inhämtas, att den totala ökningen utgör 40,o procent, varav 18,6 procent
belöpa på arbeten, som tillkomma på grund av mätningsförordningens
bestämmelser, och 21,4 procent utgöra verklig förbättring av den lantmätarne
tillkommande ersättning. Lantmätarnas inkomst i form av gottgörelse
för utfört arbete kommer sålunda att ökas med i runt tal 20 procent
eller samma procenttal, varmed dagarvodet höjts.

I anslutning härtill vill kommissionen erinra därom, att statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet vid föredragning inför Kungl.
Maj:t den 14 januari 1918 av fråga om statens övertagande av kostnaderna
för traktamenten åt lantmätare uttalat den åsikten, att det icke
torde kunna undgås att i lantmäteri taxan upptaga höjda avgifter.

Lantmäteristyrelsen har i underdånig skrivelse den 24 maj 1917
beräknat, att lantmäteriverksamheten för närvarande lämnar rikets lantmätare
en sammanlagd taxeinkomst av 1,000,000 kronor brutto årligen.
Utgår man från denna beräkning, mot vilken kommissionen icke funnit
något att erinra, skulle således den av kommissionen nu föreslagna taxan
komma att giva rikets lantmätare en årlig bruttoinkomst av 1,400,000
kronor.

I x\T N E H A L L S P Ö K T E C K N 1 N G.

Sid.

Skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet................ ;j

Förslag till rese- och traktamente för ordning.................. 5

Förslag till lantmäteritaxa......................... 9

1 kap. Allmänna bestämmelser..................... 9

2 kap. Detalj arvode......................... 10

Kallelse och kungörelse..................... 10

Ägomätning vid vanlig mätning................. 10

Arealuträkning......................... 13

Ägobeskrivning........................ 14

Hävdeförteckning . 14

Ägodelning.......................... 14

Ändring av skifte....................... 16

Styckning......................... 17

Inmätning av ägogräns..................... . ig

Utstakning av ägogräns..................... 19

Utmärkande av ägogräns................... 19

Markering av stödpunkt och inmätning av stödpunkt, polygon- eller triangelpunkt
........................ 19

Säkerställande av ägogräns................... 20

Ståndskogslikvid i visst fall................... 20

Upprättande av konceptkarta genom kopiering........... 20

Insättning av ägogräns eller annan längdsträckning å karta...... 20

Vissa åtgärder i fråga om avsöndring............... 21

Vissa åtgärder i fråga om väg.................. 21

Vissa åtgärder i fråga om hägnad................ 21

3 kap. Dagarvode.......................... 22

4 kap. Lösen för karta och handlingar................. 24

5 kap. Gottgörelse enligt överenskommelse................ 26

6 kap. Om räkning och klander därav ävensom handräckning m. m...... 27

7 kap. Om undantag från denna förordnings tillämpning......... 29

Motiv till rese- och trahtamentsförordning................... 31

Hid.

A llmän motivering till lantmäteritaxan.................... 45

Gällande lantmäteritaxa och anmärkningar mot densamma.......... 45

1916 års förslag........................... 47

Huvudprinciperna i kommissionens taxeförslag............... 48

Uppställningen av kommissionens taxeförslag................ 50

Speciell motivering till lantmäteritaxan.................... 52

1 kap. Allmänna bestämmelser..................... 52

2 kap. Detaljarvode......................... 54

3 kap. Dagarvode.......................... 89

4 kap. Lösen för karta och handlingar................. 96

5 kap. Gottgörelse enligt överenskommelse......... ...... 101

6 kap. Om räkning och klander därav ävensom handräckning m. m......104

7 kap. Om undantag från denna förordnings tillämpning..........106

Det ekonomiska resultatet av rese- och traktamentsförordningen samt lantmäteritaxan . 107

BETÄNKANDE

AV DEN AV CHEFEN FÖR KUNGL. JORDBRUKSDEPARTEMENTET JÄMLIKT NÅDIGT BEMYNDIGANDE

DEN 8 JULI 19 17

TILLKALLADE

1917 ÅRS L A NTMÄTER [KOMMISSION

IIL

FÖRSLAG ANGÅENDE VISSA LANTMÄTERI VÄSENDET RÖRANDE
ORGANISATIONS- OCH LÖNEREGLERINGSFRÅGOR

STOCKHOLM 1919

KUNG!,. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
185007

t l ■

Herr Statsrådet och chefen för Kungl. jorbruksdepartementet.

L sammanhang därmed att Kungl. Maj:t medgav tillkallande av särskilda
sakkunniga att under namn av 1917 års lantmäterikommission biträda inom departementet,
har till kommissionen för verkställande av utredning och avgivande
av yttrande överlämnats, bland andra, följande till Kungl. Maj:t inkomna framställningar,
nämligen:

a) lantmäteriauskultanternas förenings skrivelse den 26 november 1913 angående
inrättande av flera distriktslantmätartjänster m. m.;

b) lantmäteristyrelsens förslag den 30 oktober 1916 till slutligt ordnande
av frågan om biträden å lantmäterikontoren i länen m. m. ävensom över detta
förslag avgivna yttranden;

c) lantmäteristyrelsens skrivelse den 20 november 1916 angående ändringar
i lantmäteristyrelsens stat m. m. ävensom i anledning därav avgivna yttranden;

d) lantmäteristyrelsens skrivelse den 14 december 1916 angående förbättring
av den ekonomiska ställningen för lantmätare, som sysselsättas med utförande av
1 antmäteriförrättnin gar;

e) lantmäteristyrelsens skrivelse den 2 mars 1917 med förnyat förslag an -

gående förbättring av den ekonomiska ställningen för lantmätare, som sysselsättas
med verkställande av lantmäteriförrättningar;

f) styrelsens för föreningen Sveriges förstelantmätare framställning den 28
oktober 1916 angående tillfällig löneförbättring för förstelantmätarna;

g) samma styrelses framställning den 20 maj 1917 angående förbättrade
löneförmåner ävensom lantmäteristyrelsens den 13 juni 1917 avgivna yttrande
över sistnämnda båda framställningar;

h) lantmäterifiskalens framställning den 30 maj 1917 angående böjning av
lantmäterifiskalens avlöningsförmåner ävensom lantmäteristyrelsens däröver den
12 juni 1917 avgivna yttrande och av lantmäterifiskalen avgivna påminnelser;

i) lantmäteristyrelsens framställning den 24 maj 1917 angående ändringar
i gällande stat för lantmäteristaten i länen.

Genom särskilda nådiga remisser har 1917 års lantmäterikommission vidare
anbefallts att avgiva utlåtanden rörande

dels eu av styrelsen för Sveriges distriktslantmätarförening den 19 september
1917 gjord framställning i anledning av lantmäteristyrelsens sistberörda
skrivelse den 24 maj 1917,

och dels lantmäteristyrelsens skrivelse den 7 oktober 1918 angående ändring
i styrelsens organisation.

Därjämte har kommissionen genom Kungl. Maj:ts nådiga skrivelse den 20
juni 1918 ålagts att utreda i vad mån och på vad sätt ökade statsbidrag till
kostnaderna för lantmäteriförrättningar böra utgå.

Tillika har till kommissionen överlämnats följande skrivelser för att tagas
i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag, nämligen:

1) från styrelsen för föreningen Sveriges förstelantmätare den 26 november
1917 i anledning av lantmäteristyrelsens yttrande över förste!antmätarnas framställning
om löneförbättring;

2) från lantmäteristyrelsen den 7 oktober 1918 angående behov av ytterligare
ökning av antalet distriktslantmätarbefattningar m. m.;

3) från lantmäteristyrelsen den 17 oktober 1918 angående ytterligare behov
av biträden å lantmäterikontoren i länen.

Till fullgörande av de uppdrag som i ovanberörda hänseenden åligga 1917
års lantmäterikommission, får kommissionen härmed vördsamt överlämna tredje
delen av sitt betänkande.

Följande reservationer hava avgivits och bifogas, nämligen: av undertecknad
Hamrin beträffande anslag till och underhåll av arkivalier och registratur å lantmäterikontoren
i länen samt av undertecknade Bengtsson och Stenberg beträffande
vissa delar av förslaget rörande lantmäteri styrelsen.

Stockholm den 30 november 1918.

O. H. ARSELL.

Joh. Hamrin. David Pettersson. Sven Bengtsson.

Nils Olsson. Gustaf Indebetou. O. Bagger-Jörgensen.

Johan Stenberg. Emil Vasseur.

E. Christoffersson.

''&

-•it

Lantmäteripersonal, som sysselsättes med utförande
av lantmäteriför rättning ar.

De förslag med avseende å personalen å distrikten, som framställts
av lantmäteristyrelsen och nedan komma att framställas av kommissionen,
torde böra ses mot bakgrunden av lantmäteriverksamhetens omfattning
och utveckling.

I fråga härom har lantmäteristyrelsen i underdånig skrivelse den
•24 maj 1917 angående ändring i gällande stat för lantmäteristaten i
orterna anfört följande:

»Till belysande av lantmäteriverksamhetens omfattning från och med år 1864 må
meddelas efterföljande tablå:

						A v s 1 u	; a d c förrättn	i n g a r.
					Egentliga laga skiften.	Alla andra förrätt-ningar.	hämma.
					Antal.	Skiftade hektar.	Antal.	Skiftade hektar.	Antal.	Skiftade j hektar. \|
{ Medeltal	för åren	1864—1868 .			1,027	280,350	1,930	95,068	2,957	375,418
	» »	1869—1878 .			273	154,561	2,091	108,491	2,364	263,052
\| ,	> >	1879-1889 .			203	150,138	1.856	106,363	2,059	256,501
i >	> »	1890—1899 .			159	255,337	2,011	159,543 2,170	414,880
i	> >	1900-1909 .			164	192,847	4,170	438,976 4,334	631,823
>	> >	1910—1911 .			141	156,839	4,527	332,748	4,668	489,587 [
>	» i	1912—1916 .			132	81,495	4.790	299,735	4.922	381.230 i
För de särskilda åren av sista perioden hava avslutats:	fem års-år 1912	150	87,250	4,752	282,318	4,902	369,568
			>	1913	146	88,378	5,131	344,250	5,277	432,628 i
f			».	1914	130	94,586	4,564	300,813	4,694	395,399 j
			)	1915	119	52,708	4,625	300,764	4,744	353,472 1
			J	1916	117	84,550	4.880	270,531	4,997	355,081

Omfattningen

av förutvarande
och
nuvarande
verksamhet.

Att åren 1910—1911 sammanförts till en period beror därpå, att desamma äro att
anse såsom övergångsår mellan äldre och nu gällande organisation.

Av ovanstående tablå synes, att laga skiftena på det hela taget varit i nedgående
vad angår såväl antal som omfattning, dock med undantag för perioden 1890—1899, då
medelarealen för avslutade laga skiften närmat sig medelarealen för åren 1864—-1868, beroende
på den stora skiftesverksamhet, som under den förra perioden förekom inom Jämtlands
samt Västerbottens och Norrbottens län. Andra förrättningar än laga skiften hava
vad antalet angår varit i stigande med undantag för perioden 1879—1889, då eu nedgång
synes hava ägt rum. Den hastiga ökningen i fråga om antalet av dessa förrättningar, som
enligt tablån inträtt från och med år 1900 och som börjades redan under åren 1898 och
1899, har till stor del föranletts av tillkomsten av ägostyckningsinstitutet. Synnerligen anmärkningsvärd
är emellertid den ökning beträffande antalet andra förrättningar, som utmärker
tiden efter år 1909, och detta gäller i synnerhet medeltalet för åren 1912—1916
särskilt som åren 1914 och 1915 av kända anledningar visa eu nedgång i förhållande till
åren 1912 och 1913 samt 1916. Andra förrättningar än laga skiften uppnådde med avseende
å årlig medelareal maximum under perioden 1900—1909, beroende på den stora areal
som under samma peiiod var föremål för ägostyekning i synnerhet inom de norrländska
länen. Sistberörda förhållande återverkar även på den totala verksamheten därhän, att
uppgifterna rörande den skiftade medelarealen för sistberörda period utvisar ett maximum.
Att samma medelareal såväl som medelarealen för andra förrättningar, oaktat ökningen i
fråga om antal förrättningar, visar nedgång måste betraktas såsom en helt naturlig sak.

Den inträdda ökningen beträffande andra förrättningar än laga skiften fördelar sig
på olika klasser av förrättningar på följande sätt:

		Antal förrättningar angående	Samma
		jorddelning och ägo-mätning.	rågångar.	vägar.	varjehanda uppgifter.	förrätt- j ningar.
Medeltal åren	1881—1896 .....	1,140	253	67	369	1,829
> »	1897—1909 .....	.... 2,990	374	74	327	3,765
> J	1910—1911.....	3,435	582	214	295	4,526 j
,	1912—1916.....	.... 3.440	633	305	412	4,790

Dessa uppgifter äro ägnade att ytterligare framhäva den starka stegringen efter år
1909 av andra förrättningar än laga skiften, och bör särskilt uppmärksammas, att donna
stegring fördelar sig ganska jämnt på de särskilda slagen av förrättningar. Härav torde
kunna dragas den slutsatsen, att densamma icke är beroende av tillfälliga omständigheter
utan bör betraktas såsom en följd av den utveckling i ekonomiskt hänseende, som i allmänhet
gjort sig gällande inom landet under den tid, varom här är fråga.

Samma variationer för olika perioder, som avslutade förrättningar utvisa, förete på
det hela taget såväl balanserade som tillkomna förrättningar. Till upplysning i denna del
tillåter sig styrelsen hänvisa till efterföljande tablå:

Balanserade förrättningar.

Tillkomna förrättningar.

		\| Började men \| icke avslutade	, Ej handlagda.	Summa.		feJ CK?	a	\| \|
		Egentliga laga skiften.	Andra förrättningar.	Egentliga laga skiften.	i Andra förrättningar.	» o 8 £T. ^ »-»5 ~ p *	Andra förrättningar.	1 00 p 3 3 p	jntliga laga skiften.	Andra ''rättningar.	Summa
Medeltal för åren	1864—1868 .	1,093	1,014	460	1,019	1,553	2,033	3,586	1,050	2,174	3,224
» » >	1869—1878 .	568	1,303	157	1,108	725	2,411	3,136	339	2,486	2,825
> > >	1879-1889 .	433	1,276	85	944	518	2,220	2,738	222	2,107	2,329
» > ■»	1890—1899 .	354	1,431	59	930	413	2,361	2,774	197	2,477	2,674
» > >	1900—1909 .	347	2,894	57	2,432	404	5,326	5,730	185	5,061	5,246
> > »	1910—1911 .	294	3,207	60	2,980	354	6,187	6,541	200	5,536	5,736
> » »	1912—1916 .	289	3,142!	41	2,718	330	5,860	6,190	146	5,393	5,539
För de särskilda åren av sista femårsperioden kunna följan-de nppgifter meddelas: år 1912	309	3,417	54	2,918	363	6,335	6,698	169	5,562	5,731
	» 1913	304	3,323	46	2,906	350	6,229	6,579	167	5,835	6,002
	> 1914	286	3,131	34	2,6111	320	5,742	6,062	119	4,834	4,953
	* 1915	277	2,943	26	2,546	303	5,489	5,792	123	5,130	5,253
	> 1916	272	2,894	45	2,6101	317	5,504	5,821	153	5,602	5,755

Uti ovanstående uppgifter å balanserade förrättningar ingå emellertid såväl förrättningar,
vilka ej helt fullföljts utan inställts, sedan handläggning skett i större eller mindre
utsträckning, som även förrättningar, vilka återkallats innan någon handläggning förekommit.
Fråndragas sistberörda båda slag av förrättningar, vilket emellertid icke är fullt berättigat
i avseende å det förra slaget, erhålles till resultat, att vid utgången av åren 1910
och 1911 i medeltal funnits 5,363 förrättningar, som krävt handläggning, samt att motsvarande
tal utgjort vid utgången av år 1912—5,458, år 1913—5,396, år 1914—4,791,
år 1915—4,595 och år 1916—4,762 förrättningar. Nedgången i fråga om såväl balanserade
förrättningar som förrättningar, vilka krävt handläggning, bör givetvis ses i samband
med minskningen beträffande antalet tillkomna förrättningar. För år 1914 utgör denna
minskning omkring 1,000 förrättningar och även för år 1915 var densamma avsevärd.
Emellertid synes verksamheten redan under år 1916 hava återhämtat sig och torde lämna
anses hava nått en på det hela taget normal omfattning med 5,821 balanserade — efter
avdrag av inställda och återkallade förrättningar 4,762 — samt 5,755 tillkomna förrättningar.

Statistiska uppgifter rörande det arvode, som till lantmätarna utgått för verkställda
förrättningar, finnas icke för tiden före ar 1903. För tiden från och med samma år finnas
sådana beträffande förrättningar, som utförts efter myndighets förordnande. Rörande den
2—185007. in.

verksamhet, som utövats utan dylikt förordnande, finnas arvodesuppgifter endast för tiden
från och med år 1910.

Beträffande arvodet för avslutade förrättningar må lämnas följande uppgifter:

	Förrättningar, verkställda	Total- summa.
	efter förordnande.
	Laga skiften.	Andra för-! rättningar.	Summa.	ordnande.
Medeltal arvode åren 1903—1909 .....	440,746	797,034 1,237,780		1,237,780
> » » 1910-1911.....	270,960	684,073	955,033	73,854	1,028,887
> » 1912—1916.....	214,196	686,882	901,078	124,338	1,025,416
För de särskilda åren av perioden 1912— 1916 må meddelas följande uppgifter: år 1912	296,190	692,982	989,172	107,568	1,096,740
» 1913	208,644	727,692	936,336	119,062	1,055,398
> 1914	234,471	681,891	916,362	106,793	1,023,155
» 1915	143,262	672,978	816,240	110,564	926,804
> 1916	188,414	658,866	847,280	177,704	1,024,984

Även dessa uppgifter bestyrka nedgången under åren 1914 och 1915. Uti uppgifterna
för åren 1910 och 1911 ingå åtskilliga förrättningar, för vilka arvodet till större eller
mindre del beräknats efter 1S81 års väsentligt högre taxa på arvode för lantmäteriförrättningar.
I någon mån torde detta vara fallet även beträffande uppgifterna för år 1912 och
måhända även för år 1918.

Den sålunda lämnade utredningen synes visa, att lantmäteriverksamheten, som enligt
förut gängse uppfattning nått sin kulmen på 1860-talet, visat nedgång under 1870- och
1880-talen, men att densamma därefter ökats och under de senaste åren i fråga om omfattningen
närmar sig verksamheten under förstnämnda period. Som verksamheten därunder
emellertid bestod till jämförelsevis stor del av laga skiften, vilket slag av förrättningar
under senare åren i avsevärt mindre utsträckning ingått i lantmätarnas verksamhet, kan
jämförelsen emellertid icke bliva alltför säker, ett förhållande, som beror även på andra
förändringar, som verksamheten undergått. Härutinnan bör i främsta rummet erinras om
den inträdda ökningen beträffande antalet förrättningar och nedgången i fråga om förrättningarnas
omfång, vilket förhållande för med sig, att för närvarande en långt större del
av tjänstemännens tid åtgår till förberedelser till förrättningarna, expeditionsgöromål o. d.
Med ledning av ovanstående uppgifter synes man emellertid kunna utgå ifrån, att lantmäteriverksamheten
för närvarande lämnar rikets lantmätare en årlig bruttoinkomst av
1,000,000 kronor.?

ökning i Efter framhållande av att genom det av lantmäteristyrelsen av heteiTför

givna förslag till mätningsförordning arbetet komme att väsentligt ökas,
framtiden, har styrelsen därefter fortsatt:

»Ovanberörda förslag till mätuingsförordning tillika med don lagstiftning angående
fastighetsbildning i stad, som under året kommer att proinulgeras, kan med skäl antagas
komma att öka intresset för att förse våra städer och stadsliknande samhällen med ett
bättre kartmaterial, och därest sa blir fallet, är det sannolikt, att här öppnar sig ett ganska
Btort arbetsfält för rikets lantmätaro. Den möjlighet till ökning i deras verksamhet, som i
denna del kan anses föreligga, lämnar styrelsen emellertid här åsido liksom även de uppdrag,
som kunna komma att anförtros dem i fråga om fastighetsregister i städer och stadsliknande
samhällen, och gäller detsamma även den ökning i arbetet, som kan bliva eu följd
av den väntade nya skifteslagstiftningen. Omedelbart inträdande ökning i lantmäteriverksamheten
är däremot att motse till följd av den ändring, som i sammanhang med lagen om fastighetsbildning
i stad kommer att företagas av 21 § i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring. Enligt denna ändring skall jordområde, som avsöndras för alltid,
av lantmätare eller annan i ägomätning kunnig person vara avfattat å karta, upptagande
jämte den avsöndrade jorden sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att områdets läge
är fullt bestämt. Därjämte innebär ifrågavarande ändring, att sökande, som önskar återfå
för fastställelse av avsöndring ingiven karta, vartill ej enligt de av Eders Kungl. Maj:t om
redovisning av lantmäteriförrättningar meddelade föreskrifter koncept skall överlämnas i offentlig
myndighets förvar, skall vara skyldig gälda kostnad för kopia av kartan.

Enligt av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande lämnade uppgifter hava för åren
1912 1916 i medeltal årligen fastställts 12,682 avsöndringar, och enligt härstädes verk ställd

utredning med ledning av från rikets lantmätare meddelade upplysningar hava härav
4,507 i medeltal årligen handlagts av lantmätare. Återstoden eller 8,175 avsöndringar i
medeltal årligen hava alltså ombesörjts av andra än lantmätare. Ovan omförmälda ändring
i fråga om lagstiftningen rörande avsöndringsinstitutet torde först och främst komma att
medföra, att för framtiden ett avsevärt större antal avsöndringar kommer att handläggas av
lantmätare. Lantmäteristyrelsen beräknar denna ökning till hälften av det antal, som enligt
ovanstående uppgift icke handlagts av lantmätare eller i medeltal årligen omkring 4,000
avsöndringar. Ifrågavarande ändring i lagstiftningen kommer emellertid att föranleda, att i
regel två kartor måste upprättas för varje avsöndring.»

Totalantalet tjänster.

Gällande avlöningsstat för lantmäteristaten i orterna, vilken fast- 1909 åra orställts
av Kungl. Maj:t den 22 oktober 1909, omfattar 110 distriktslant- 3ani8aHon
mätare, 40 extra lantmätare oelt 30 lantmäteriauskultanter. Hela antalet
auskultanter var emellertid vid tiden för nya organisationens genomförande
betydligt större eller omkring 140. Dessutom hade 2 kommissionslantmätare
och 5 vice kommissionslantmätare, vilka ej vunnit anställning
å nya lönestaten, anmält sig önska komma i åtanke till förordnanden att
verkställa lantmäteriförrättningar.

Såsom nyss nämnts utgjorde hela antalet auskultanter vid organisationens
genomförande omkring 140, under det att avlöningsstaten upptog
endast 30 arvoden åt auskultanter. Under förarbetena till den nuvarande
organisationen hade framhållits behovet av dylika arvoden dels

Tidigare

ändrings förslag.

såsom eu ersättning för den minskning, som den i samband med omorganisationen
genomförda nedsättningen av taxan komme att medföra för
auskultanterna, dels ur synpunkten av kårens .lämpliga rekrytering; och
hade härvid föreslagits, att antalet arvoden borde bestämmas till 60.
Dessa synpunkter vunno emellertid icke beaktande, utan blev med ifrågavarande
arvoden avsett att bereda eu något tryggare ekonomisk ställning
åt eu del äldre auskultanter, som det, med hänsyn till den redan av
Kungl. Maj:t föreslagna begränsningen av antalet självständigt arbetande
lantmätare, antogs bliva erforderligt att anlita för utförande av förrättningar
på egen hand. Härigenom ville man förekomma, att dessa ställdes
i en alltför ogynnsam ekonomisk ställning med de faror för osjälvständighet,
som därav kunde bliva eu följd. För detta ändamål ansags
ett trettiotal arvoden bliva tillräckliga, och utgick man i övrigt ifrån, att
de sålunda avlönade auskultanterna skulle komma i ungefär samma ställning
som de äldre lantbruksstipendiaterna. Lantmäteristyrelsen skulle
för varje år fördela ifrågavarande arvoden efter förtjänst och skicklighet
bland de i tjänst varande auskultanter, som vikarierat på sätt angivits
i 1 mom. första stycket av 26 § i nådiga instruktionen för lantmäteristyrelsen
och rikets lantmätare.

Uti underdånig skrivelse den 26 november 1913 hemställde styrelsen
för lantmäteriauskultanternas förening om vidtagande av åtgärder
för bland annat beredande av bättre ekonomisk ställning för de obefordrade
lantmäteritjänstemännen och framställde därvid såsom önskemål i
detta hänseende, att arvode måtte beredas åt varje såsom tjänstemedhjälpare
verksam auskultant med minst fem års tjänstetid. Föreningsstyrelsen
framhöll bland annat, att så länge omorganisationen icke utsträckts
att även tillgodose de obefordrades berättigade krav, måste den
anses såsom icke fullbordad, och syntes fördenskull auskultanternas ställning
böra bliva föremål för statsmakternas omvårdnad.

Under åberopande av denna skrivelse samt med framhållande avdels
att någon lösning av de frågor, som i berörda skrivelse väckts, icke
omedelbart torde vara att förvänta, dels ock att det stora behov av ekonomiskt
stöd, som styrelsen för lantmäteriauskultanternas förening då
påvisat, på ett alltför kännbart sätt gjort sig gällande under de sedermera
inträdda tidsförhållandena, hemställde samma styrelse uti underdånig
skrivelse den 20 april 1916, att för ernående av tillfällig förbättring
av auskultanternas ekonomiska ställning arvoden av 500 kronor
måtte beredas åt alla såsom tjänstemedhjälpare verksamma auskultanter.

Över sistberörda framställning avgav lantmäteristyrelsen infordrat

underdånigt utlåtande den 20 maj 1916. Med hänvisning till meddelade
uppgifter angående lantmäteriverksamhetens omfattning och personalens
storlek från mitten av 1860-talet, framhöll styrelsen därvid, att den
erforderliga arbetsstyrkan torde böra beräknas till omkring 300 tjänstemän.
Antalet i tjänst varande auskultant^- utgjorde 190, av vilka
133 voro sysselsatta vid skiftesverket. På grund av tillgänglig statistik
beräknade styrelsen, att omkring 90 auskultanter behövde anlitas för
handläggning av förrättningar på vikariat under någon del av året. Under
de senaste åren hade 35 å 40 varit fullt sysselsatta med sådan verksamhet.
Då staten upptog endast 30 arvoden åt auskultanter, syntes
därför, om syftet med dessa arvoden skulle kunna ernås, en väsentlig
ökning av detta antal erforderlig. Men därjämte ansåg styrelsen, att
någon ersättning borde beredas de äldre auskultanterna för den försämring,
den nya organisationen för dem medfört, och att i detta syfte deras
arvode borde väsentligt höjas. På grund härav hemställde lantmäteri -styrelsen, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för anvisande från
och med år 1916 av nittio arvoden, vart och ett till belopp av 600 kronor,
att fördelas bland de äldsta i tjänst varande lantmäteriauskultantema.

Kungl. Maj:t fann emellertid, att någon framställning till 1916 års
riksdag på grund av den sena tidpunkten icke kunde medhinnas.

I statsverkspropositionen till 1917 års riksdag beräknades ett belopp
av 100,000 kronor för beredande av provisorisk förbättring i vissa
lantmätares avlöning, varefter lantmäteristyrelsen i enlighet med erhållet
uppdrag den 2 mars 1917 inkom med underdånigt förslag rörande fördelningen
av dessa medel. Styrelsen räknade med att ny lantmäteritaxa
omedelbart borde utfärdas och föreslog på grund därav, att några
arvoden åt auskultanter icke skulle utgå av ifrågavarande anslag.

Med anledning härav ingav styrelsen för lantmäteriauskultanternas
förening en underdånig framställning den 31 mars 1917, varvid föreningsstyrelsen
hävdade en motsatt åsikt och ånyo anhöll, att tillfälliga arvoden
måtte beredas åt auskultanter, som sysselsattes med lantmäteriförrättningar.

T proposition den 16 april 1917 (nr 275) föreslog därefter Kungl.
Maj:t riksdagen, bland annat, att för såväl tiden från den 1 juli 1917
till årets slut som för är 1918 arvoden å 600 kronor måtte utbetalas till
40 lantmäteriauskultanter, vilka icke åtnjöte arvoden från medel å staten
för lantmäteristaten i oi’terna.

Med anledning av denna proposition framfördes emellertid genom
motion vid samma riksdag krav på dylika arvoden åt ytterligare 56

1917 års
riksdag.

Lantmäteristyrelsen

den a4/s 1917.

auskultantei’. I motiveringen framhölls bland annat, att lantmäteristyrelsen
i skrivelse den 20 maj 1916 hemställt, att arvoden måtte
beredas åt 90 auskultanter. Så mycket större skäl funnes då att tilldela
dem sådana arvoden åtminstone från den 1 juli 1917. Motionären
hade emellertid höjt antalet med sex, på det att alla, som utexaminerats
till och med år 1914, måtte komma i åtnjutande av sådant
arvode.

Riksdagen biföll såväl den kungl. propositionen som motionen och
anvisade sålunda medel till arvoden åt 96 auskultanter.

I skrivelse den 24 maj 1917 föreslog lantmäteristyrelsen, att i avlöningsstaten
för lantmäteristaten i länen skulle för verksamheten å distrikten
uppföras sammanlagt 280 befattningar.

Såsom motiv för detta förslag åberopade lantmäteristyrelsen till en
början en tablå, som med avseende å totalantalet av den personal inom
lantmäteristaten i länen, som varit sysselsatt vid skiftesverket, innehöll
följande:

			Antal lant-mätare och medhjälpare tillhopa.	Antal arbetande elever.
Medeltal för	åren	1864-1868 .........	560	129
» i	>	1869-1878 .........	436	72
> »	D	1879—1889 .........	370	101
> »	>	1890-1899 .........	326	74
> »	*	1900—1909 .........	323	94
» »	»	1910—1911.........	313	66
> D	>	1912—1916.........	283	28

I anslutning till denna tablå anförde styrelsen följande:

»Av denna tablå synes, att antalet vid skiftesverket verksamma tjänstemän, oberäknat
elever, från att under senare delen av 1860-talet hava uppgått till 560 i medeltal årligen,
varit ständigt i nedgående och uppnått minimum eller 283 årligen under perioden 1912—
1916. Emellertid har vid flera tillfällen under sistberörda period inträffat, att förefintligt
behov av arbetskrafter för den praktiska lantmäteriverksamheten icke kunnat tillgodoses,
beroende på det jämförelsevis stora antalet tjänstemän, som anlitats för andra göromål däribland
särskilt för jordregistrets uppläggande.

Före genomförande av den nya organisationen av lantmäteristaten i länen funnos
åtskilliga personer, som endast delvis sysselsatte sig med lantmäteri och vid sidan därav

utövade annan verksamhet. I anledning därav och för att utröna det antal tjänstemän,
som erfordrats och kan komma att erfordras för verksamheten, har styrelsen låtit verkställa
särskild undersökning för åren 1881—1910 med undantag av år 1909, vilket sistnämnda
år utelämnats av den anledning att organisationen delvis genomfördes samma år. Till grund
för denna undersökning hava lagts lantmätarnas dagböcker, varvid 275 arbetsdagar, oberäknat
sön- och helgdagar, ansetts utgöra helt år. Från och med år 1909 hava emellertid
på eget ansvar arbetande lantmätare varit frikallade från skyldigheten att föra dagbok, vadan
man för åren 1910—1910 vid ifrågavarande undersökningar utgått ifrån, att desamma varit
fullt upptagna av tjänsten, vilket även får anses hava varit fallet.

Denna undersökning visar följande resultat:

			På eget ansvar arbetande lantmätare.	Medhjälpare.	Summa.
Medeltal för	åren	1881—1885 ............	300	79	279
» >	>	1886-1890 ............	177	76	253
> >	»	1891—1896 ............	172	90	262
> >	>	1897—1902 ............	171	91	262
» ■»	>	1903—1908 ............	186	99	285
>		1881—1908 ............	180	88	268
> )		1910-1911............	165	95	260
		1912—1916............	153	98	251

Den gjorda undersökningen ansåg lantmäteristyrelsen otvetydigt
giva vid handen, att totala behovet av tjänstemän uppgått minst till 250.
Med hänsyn till att lantmätarnas arbete med säkerhet torde komma att
för framtiden ökas med 20 procent och då det borde räknas med en i motsvarande
grad ökad personal för verksamhetens utövande, beräknade
styrelsen, att det för framtiden erforderliga antalet tjänstemän för den
praktiska lantmäteriverksamheten kunde antagas utgöra 300. Lantmäteristyrelsen
förklarade sig emellertid övertygad om, att detta antal bleve
tillräckligt endast under förutsättning, att icke examinerad personal eller
personal med lägre utbildning i större utsträckning än dittills varit fallet
komme att anlitas jämväl för en del enklare fältarbeten.

Att lantmäteristyrelsen likväl stannat vid att föreslå upptagande i
avlöningsstaten av endast 280 befattningar, synes hava berott därpå,
att styrelsen å ena sidan icke ansåg möjligt för det dåvarande erhålla
flera än 180 ordinarie befattningar och å andra sidan med hänsyn till
att antalet auskultanter varierade och att det, såvitt då kunde bedömas,
borde betraktas som ett önskemål att nedbringa detta antal, ansåg, att
antalet auskultantarvoden borde begränsas till 100.

1918 års
riksdag.

Lantmäteristyrr,
beriden
Vio 1918.

Sedan 1917 års lantmäterikommission förordat, att sammanlagda
antalet auskultanter måtte beräknas till 140, gjorde Kungl. Maj:t till
1918 års riksdag framställning om erforderliga medels anvisande till
arvoden åt nämnda antal auskultanter.

Denna framställning bifölls av riksdagen.

Sedermera har emellertid Kungl. Maj:t genom nådig kungörelse
den 18 september 1918 föreskrivit, att de av riksdagen å extra stat för
år 1919 till arvode under samma år åt vissa lantmäteriauskultanter anvisade
medel skola fördelas på 150 auskultanter.

1 skrivelse den 7 oktober 1918 har lantmäteristyrelsen därefter
fästat Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på angelägenheten av att den ändring
vidtages i lantmäteristyrelsens år 1917 avgivna förslag till ändring
i gällande stat för lantmäteristaten i länen, att antalet distriktslantmätarbefattningar
ökas från 180 till 220 och att i anledning därav
lämplig minskning vidtages i antalet arvoden till auskultanter.

Lantmäteristyrelsen torde med denna framställning även hava avsett
att framhålla angelägenheten av en ökning av totala antalet befattningar
av ifrågavarande slag, vilka upptagas i avlöningsstaten.

Såsom motiv har lantmäteristyrelsen anfört följande:

»Efter avgivande av ovanberörda förslag hava emellertid förhållanden inträffat, som
synas påkalla jämkningar uti samma förslag. Sålunda har under år 1917 avslutats 112
laga skiften med en areal av 63,550 hektar samt 5,295 andra förrättningar med en areal
av 271,857 hektar eller tillhopa 5,407 förrättningar med en areal av 335,407 hektar. I
förhållande till medeltalet för åren 1912—1916 visar detta vad angår hela antalet förrättningar
en ökning av 485 förrättningar. Det oaktat har för år 1917 vad angår balanserade
förrättningar även inträtt en ökning av 125 förrättningar i förhållande till antalet sådana
förrättningar i medeltal för åren 1912—1916. På enahanda sätt förhåller det sig beträffande
tillkomna förrättningar, ökningen under år 1917 med avseende på dessa i förhållande till
medeltalet för åren 1912—1916 uppgår till 860 förrättningar. Vad arvodena för avslutade
förrättningar angår uppgå dessa under år 1917 för förrättningar efter förordnande till
870,256 kronor och för förrättningar utan förordnande till 187,648 kronor eller tillhopa
1,057,904 kronor. Detta innebär en ökning i förhållande till medeltalet för åren 1912—
1916 med 32,488 kronor.»

Efter anteckning att under år 1917 antalet på eget ansvar arbetande
lantmätare och tjänstemedhjälpare utgjort sammanlagt 284, har
lantmäteristyrelsen vidare yttrat:

»Uti sitt ovanberörda förslag räknade lantmäteristyrelsen med en ökning av lantmäteriverksamheten
med 20 procent, beroende dels på tillkomsten av den väntade nya mätningsförordningen
och dels på den med 1918 års ingång ikraftträdande ändring beträffande
förfarandet vid jordavsöndring.

Rörande avsöndringsförrättningarna beräknade lantmäteristyrelsen till följd av den
ändrade lagstiftningen en ökning av sådana av lantmätare verkställda förrättningar till ett

i1’?00'' ?äg0t Untal kan visserUgon ej för närvarande uppgivas, men från
skilda hall meddelade upplysningar giva vid handen, att ökningen är högst avsevärd Vid
avgivande av ovan berörda förslag uttalade lantmäteristyrelsen den mening, att den blivande
matnlngsforordningen tillika med den lagstiftning angående fastighetsbildning i stad, som

sarnhiim dCS’ ^ °ka lntrcsset för att förse våra städer och stadsliknande

samhällen med ett bättre kartmaterial, samt att, därest så bleve fallet, det voro sannolikt

att bär öppnade sig ett ganska stort arbetsfält för rikets lantmätare. Den möjlighet till
o-ning i lantmatarnas verksamhet, som i denna del kunde anses föreligga, lämnade sty endast

6“e .er,ld aSido. Vld gagets avgivande. Emellertid visar erfarenheten numera ej
endast att intresset för modernare mätningar av städer och stadsliknande samhällen är i

senHedflrWn aVOn "18tb?rörda lagstiftning kommer att tillföra rikets lantmätare eu an kunna

“ '' , iorhal “dena ^aa gestalta sig så, att endast de större städerna

kunna hålla sig med särskilda tjänstemän för ombesörjande av lantmäterigöromålen inom

i:rze ^s£dfder och stadsliknande — —beh— a“ -

• i: i *7anSÄh,ltn?g tdl JaSStiftningen angående fastighetsbildning i stad utfärdades den 13
juli 1917 nådig kungörelse med bestämmelser för vissa fall angående mantalssättning eller

kunsörelseamk°i atgr 1 a"ledning av ändring i administrativ indelning. Enligt denna
kungörelse skall ifragakommaiide åtgärder verkställas av vederbörligen förordnad lantmätare

h uppkommer härigenom alltså ökning i lantmäterigöromålen. Sådan ökning har även
inlösa undPgen0I^t agin -*en 28,?uni 1918 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
nöt ande n\ny ja rratt UPPlåt6t °mräde- Enligt denna lag ska11 nämligen frågan om
åvSras vid ?aVtrS mngS:avtt 8amt °m lös<''skiHingen för området med vad därtill hör
annln lantdmf t r nmf; VarVld ^tämmelserna i 2 och 3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse
nan lantmatenforrattmng an laga skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

.. , senaste »ren har lantmätare även kommit till användning för utredningar

siöar™ ‘frd8aSat‘a,Vattenregl“ringar- För närvarande pågå sådana utredningar beträffande
sjöarna Vänern, Siljan mer. Orsasjön samt sjön Amungen med tillopp.

andra JrnnT Ja™vagar äro för närvarande sex lantmätare sysselsatta, och även inom

andra^ grenar,av förvaltningen synes man på senare åren kommit till insikt om nyttan av

“™r“de TCrk'',n"a i“''n k»mmarkollegium, v.tt..-

-förrätt Under senare aren lluva tid efter annan lagar tillkommit, som medfört nya slag av
ling skalf^v t°f 11 antmatare'' Det finnes ingen anledning antaga, att denna utveckH
ina V avstanna. Tvärt om torde man kunna räkna med att, i den mån man kommer
l lk tt0m f a? ,arnaS användbarhet, göromålen skola ökas och att allt flera uppdrag
komma att anförtros dem såväl av statsmakterna som av allmänheten.

ningen hav °l^t^-t goromalen> som kan bliva en följd av den väntade nya skifteslagstiftförsw’
P lantmäteri styrelsen icke heller tagit i beräkning vid avgivande av 1917 års

kommer ^ eme lertld> att vilken utgång, som revisionen av skifteslagstiftningen än

ök^dTvaktlhet’ /""k maSte antag8S 1 ingalunda ringa mån komma att föra med sig

T®, lantrnateriväsendet. Detta torde i synnerhet bliva fallet, om jord
agarnas kostnader for lantmäteriförrättningarna reduceras.

genom ^ T0311 8påra’ 8tt den förmån’ som innevarande år beretts rikets lantmätare

verksamhet! n tf aV „8tats,mcdel under resor och förrättningar verkat stimulerande på
naderna för^l ?°h''t ^ 6~ U ■ f°ljd SV nksdagens skrivelse i ämnet innevarande år koststatverket
• laf ““lingar i någon större utsträckning komma att övertagas av
statsverket, ar det givet, att verksamheten härigenom ytterligare kommer att stegras.
3—185007. III.

Kommissionens
yttrande.

Genom en sådan anordning kunde måhända frågan om bestämmande genom lantmäteriförrättning
av avsöndrad lägenhets andel i ansvarigheten för stamfastigheten besvärande
inteckningar vinna sin lösning, och även tidpunkten nalkas för att i enlighet med
högsta domstolens år 1907 uttalade mening fullfölja den idé, som legat till grund för jordregistret,
genom förbud mot lagfart av ideella andelar i fastigheter och alltså fordran i alla
fall såsom villkor för lagfart att utbrytning och fixering på marken skett av området.

Lantanäteristyrelsens ifrågavarande förslag är, såsom av detsamma torde framgå,
byggt på minimiberäkningar såväl vad angår verksamhetens omfattning som erforderlig personal.
Av vad ovan anförts torde emellertid få anses ådagalagt, att redan nu inträtt en
avsevärd ökning utöver vad som i förslaget förutsatts samt att det är sa långt ifrån att
denna ökning kan anses vara av tillfällig natur att fast hellre ytterligare ökning är att
förutse. Härav föranledes givetvis även behov av ökning av personalen.»

Genom den av lantmäteristyrelsen förebrå^''ta utredning bär, enligt
kommissionens mening, blivit till fullo ådagalagt, att lantmäteriverksamheten
redan för närvarande har sådan omfattning, att det erfordras en
personal på 300 tjänstemän. Genom nådiga kungörelsen den 18 september
1918 har detta ock blivit av Kungl. Maj:t erkänt därigenom, att
Kungl. Maj:t medgivit arvoden åt 150 auskultanter, ty dessa jämte 110
distriktslantmätare och 40 extra lantmätare utgöra just 300 personer.
Om det oaktat på sina håll förspörj es klagomål över långsamhet och
dröjsmål i fråga om lantmäteriförrättningarna samt dessutom en icke obetydlig
utvidgning av lantmätarnas verksamhet kan för framtiden med
säkerhet emotses i vissa av lantmäteristyrelsen närmare angivna riktningar,
synes uppenbart, att, därest allmänhetens berättigade krav på
skyndsamhet med förrättningarnas handläggning skall bliva tillgodosett,
personalbehovet för framtiden icke under några omständigheter kan beräknas
bliva mindre än 300 tjänstemän.

Detta innebär, såsom nyss blivit sagt, icke någon ökning av det
behov, som på senare tid faktiskt förefunnits. Av den personal, som
sålunda varit erforderlig för verksamhetens behöriga uppehållande, har
emellertid intill år 1917 endast cirka 2/s åtnjutit löner eller arvoden av
statsmedel. Att detta inneburit en orättvisa mot dem, som icke blivit
delaktiga av denna förmån, ehuru de haft samma arbete och åligganden som
eu del av de övriga, synes kommissionen uppenbart, och torde även få anses
vara av Kungl. Maj:t och riksdagen erkänt och beaktat genom de anslagtill
arvoden åt auskultanter, som beviljats av 1917 och 1918 års riksdagar
samt genom utfärdandet av nådiga kungörelsen den 18 september 1918.

Kommissionen anser sålunda, att hela den personal, som erfordras
för uppehållande av den genom staten reglerade lantmäteriverksamheten,
bör erhålla åtminstone någon avlöning av statsmedel; och hemställer
kommissionen alltså,

1!)

uti den med verkställande av lantmäteriförrättningar
sysselsatta lantmäteripersonalen varder i stat beräknad
till sammanlagt 300 tjänstemän.

Fördelning’ mellan distrikts- ocli extra lantmätare.

Såsom ovan omnämnts omfattar giillande avlöningsstat för lånt- Nuvarande
mäteristaten i orterna 110 distriktslantmätare, 40 extra lantmätare och förh£"a*~
30 auskultanter. Hela antalet auskultanter var emellertid vid omorganisationens
genomförande betydligt större eller omkring 140. Dessutom
anmälde 2 kommissionslantmätare och 5 vice kommissionslantmätare,
vilka icke vunnit anställning å nya lönestaten, att de önskade komma i
åtanke till förordnanden att verkställa lantmäteriförrättningar.

Någon annan ändring i dessa förhållanden har därefter icke inträffat
än att antalet lantmäteriauskultanter ökats. Antalet av dem, som
nu helt eller delvis tjänstgöra å distrikten, beräknas utgöra omkring 150.

Styrelsen för lantmäteriauskultanternas förening har i sin ovanberörda
skrivelse den 26 november 1913 såsom önskemål framhållit
dels inrättande av trettio nya distriktslantmätaretjänster,
dels förändrande av extralantmätarebefattningarna till distriktslantmätaretjänster.

Till stöd härför har föreningsstyrelsen anfört i huvudsak följande.

Den år 1910 genomförda omorganisationen av lantmäteristaten i
orterna hade förestavats av tvenne önskemål, nämligen dels att bereda
lantmätarna en tryggad ställning i ekonomiskt hänseende och dels att
tillgodose allmänhetens berättigade krav på en så snabb och billig jorddelningsprocedur
som möjligt. Vid utarbetande av förslaget till omorganisation
syntes emellertid alltför stor hänsyn hava tagits till utsikten
att genomdriva detsamma, under det att allmänhetens krav på snabbhet
i förrättningarnas utförande icke i behörig mån blivit beaktade.

Före omorganisationen utgjordes lantmäteristaten av 120 kommissionslantmätare
och ett växlande antal vice kommissionslantmätare, lantmäteriauskultanter
och elever. Antalet vice kommissionslantmätare var
beroende av arbetstillgången. Denna reglerade även antalet auskultanter.

Tilloppet till banan var givetvis beroende på efterfrågan på arbetskraft.

Alltsedan år 1888 hade lantmäteriförrättningarna till omfånget snarare
ökats än minskats och till antalet alltjämt vuxit. Då eu mindre förrättning
i proportion till sin storlek givetvis toge en avsevärt längre tid i
anspråk än en större, följde härav, att lantmäterigöromålen ökats. Denna

Styrelsen
för lantmäteriauskultanternas

förening
den “/u
1913.

omständighet ävensom till äventyrs en alltför stor tillit till gynnsamma
verkningar av omorganisationen hade föranlett, att auskultanternas och
de under tiden närmast före omorganisationen antagna elevernas antal
ökats i en grad, som icke kunde sägas stått i rimligt förhållande till det
antal självständiga befattningar, som kunde beräknas tillkomma genom
omorganisationen.

Hade frågan om omorganisationen icke förelegat, vore troligt, att
genom konstituerandet av flere vice kommissionslantmätare gynnsammare
och normalare förhållanden kunnat inträda.

Utvecklingen syntes sålunda hava fordrat, att antalet av de ordinarie
och extra tjänster, som vid omorganisationen inrättades, ställts i förhållande
till hela kårens numerär och det förefintliga behovet av självständigt
arbetande lantmätare, samt att dessas antal ökats, helst som förstelantmätarna
efter år 1908 icke längre ägde att utföra förrättningar åt allmänheten.
Med tanke på den genomgripande förändring, som omorganisationen
avsåg, och den avsevärda utgift statsverket för densamma skulle
komma att ikläda sig, syntes lantmäteristyrelsen i sitt underdåniga förslag
rörande omorganisationen av den 3 augusti 1903, vilket förslag upptog
120 distrikts- och 60 extralantmätarbefattningar, för att få hopp om
framgång för detsamma, hava nedpressat antalet föreslagna tjänster under
det, som verkligen krävdes. Emellertid hade till följd av beslut av
1909 års riksdag distriktslantmätarbefattningarnas antal bestämts till 110
och extralantmätarbefattningarna till 40, och hade sålunda en ytterligare
och med hänsyn till behovet icke motiverad minskning i de självständigt
arbetande lantmätarnas antal ägt rum. Det torde ligga i öppen dag, i
vilken ogynnsam ställning de obefordrade tjänstemännen härigenom kommit
samt vilken fara för lantmäteriförrättningarnas skyndsamma handläggning
och behöriga fortgång, som härav blivit följden. Behovet av
arbetskrafter tvingade emellertid lantmäteristyrelsen att utbilda extratjänstemän,
vilkas befordringsutsikter med nuvarande antal tjänster vore
fullkomligt hopplösa.

Då staten företagit omorganisation av sina verk, hade i allmänhet
en av huvudpunkterna varit att så långt som möjligt motverka extrasystemet
och låta tjänstemännen redan tidigt erhålla ordinarie tjänst om
även av låg lönegrad. Vid omorganisationen av lantmäteristaten gjordes
emellertid de obefordrades ställning icke till föremål för någon närmare
undersökning. Lantmäteristyrelsen hade i sin ovanberörda framställning
endast framhållit, att efter omorganisationens genomförande komme att
finnas riklig tillgång på auskultanter, som vore väl meriterade till extra

lantmätare. På grund härav hade mer än halva numerären av kåren så
att säga ställts utanför denna omorganisation.

Före omorganisationen funnes dels möjlighet till enskilda förmåner,
betingade av den fria konkurrensen, och dels utsikter till befordran i den
mån det verkliga behovet av självständigt arbetande lantmätare det krävde,
men genom omorganisationen hade dessa möjligheter bortfallit. Det syntes
därför föreligga billighetsskäl för att statsmakterna även ville draga försorg
om den obefordrade delen av lantmäterikåren.

För närmare belysande av befordringsmöjligheterna bifogades en
tablå över den sannolika avgången under de närmaste 20 åren inom lantmäteristaten
till följd såväl av inträdande pensionsålder som dödlighet,
och hade dödligheten beräknats efter de siffror, som i Sveriges officiella
statistik vore angivna för 50-årsperiod och dödlighet på landsbygden.
Med ledning av det erhållna resultatet hade beräknats, att tjänsteåldern
vid befordran till extra lantmätare i genomsnitt under berörda period
komme att utgöra 16,8 år och levnadsåldern 41 år. Utredningen visade
emellertid, att såväl tjänsteåldern som levnadsåldern oavbrutet stege, såsom
framginge av efterföljande tabell:

Årsklassen	1903	befordrad	o ar	1915; tjänsteår 11;	levnadsår	35;
»	1904	//	»	1919; »	14;	T>	38;
»	1905	»	»	1921; »	15;	»	39;
	1906	»	»	1923; »	16;	»	40;
»	1907	»	»	1926; »	17;	»	41;
»	1908	»	»	1928;	19;	»	45;
»	1909	»	»	1931; >	21;	»	45;
»	1910		»	1934; »	22;	»	46.

Denna beräkning gällde befordran till extra lantmätare; till distriktslantmätare
kunde befordran beräknas ske först 6 å 7 år senare. Den
gjorda beräkningen komme vidare att förryckas något år genom befordran
av åtminstone sex kommissions- och vice kommissionslantmätare, som
kvarstode på gamla staten. Det vore vidare icke uteslutet, att distriktslantmätare
för att erhålla förbättrade pensionsvillkor komme att beviljas
tillstånd att kvarstå i tjänsten efter uppnådd pensionsålder, och komme
befordringsmöjligheterna härigenom att ytterligare försämras. Den gjorda
beräkningen hade emellertid icke omfattat det 40-tal elever, som utexaminerats
under åren 1912 och 1913.

För att bibringa en uppfattning om arten och produkten av det
arbete, som verkställdes av obefordrade tjänstemän, samt tillika en överblick
över förrättningarnas bedrivande i allmänhet efter omorganisationen

bifogades ett sammandrag av lantmätarnas arbetsförteckningar och dagböcker
för åren 1910—1912. Av detta sammandrag inhämtades, att
auskultanternas specificerade dagar — eller sådana som använts till lantmäteritekniska
arbeten av olika slag, till skillnad från icke specificerade
dagar, vilka åtginge till arbeten av underordnad betydelse — hade årligen
ökats, så att de, från att år 1910 hava utgjort 18,237, år 1912
utgjorde 20,731. Härvid vore särskilt att märka, att antalet dagar såsom
vikarie ökats från 4,965 till 8,053. För treårsperioden i fråga hade
34 % av auskultanternas arbeten utförts såsom vikarie eller under befogenhet
och ansvar såsom befordrade lantmätare. Antalet auskultanter
hade under perioden varit i det närmaste konstant. Att vikariatssystemet
alltmer måste tillgripas framginge därav, att förenämnda procent för de
olika åren 1910, 1911 och 1912 utgjorde respektive 27, 34 och 39.
Trots den starka rekryteringen av kåren och det vidsträckta utnyttjandet
av vikariatssystemet hade antalet balanserade förrättningar ökats år från
år. Balansen utgjordes år 1900 av omkring 7,900 förrättningar. Under
den tid, som därefter förflutit, hade den nära nog fördubblats, så att
den åren 1910, 1911 och 1912 uppgått till respektive 13,633, 14,134 och
14,178 förrättningar. Särskilt förtjänade bemärkas, att antalet balanserade
och ej påbörjade förrättningar vore så avsevärt stort. Detta antal
utgjorde under åren 1908—1912 respektive 2,815, 2,794, 3,016, 3,065 och
2,972 eller i medeltal 2,932 för varje år. Tillkomna förrättningar utgjorde
under sistnämnda år i medeltal 5,813, d. v. s. att med avseende
å 50 % av de under varje år tillkomna förrättningarna hade icke medhunnits
någon handläggning. Såsom helhetsresultat finge framhållas, att
obefordrade tjänstemän till mer än en tredjedel av antalet, vilken tredjedel
kunde beräknas till 45, fullgjorde samma arbete som befordrade
tjänstemän och att det oaktat lantmäteriförrättningarnas behöriga fortgång
syntes äventyras.

Såsom påvisat vore utsträckningen av vikariatssystemet en naturlig
jnljd av minskningen i antal tjänster. Om allmänheten av detsamma
vore väl betjänad, kunde invändning däremot göras endast med hänsyn
till billighet och rättvisa mot de obefordrade. Kännbara olägenheter för
jordägarna bleve emellertid en följd av systemets alltför vidsträckta tilllämpning.
Vikariatsförordnandena utfärdades »tillsvidare till årets slut».
Många förrättningar kunde emellertid icke under denna tid avslutas.
Bytte vikarien anställning, komme vanligen en ny vikarie, som skulle i
sin tur sätta sig in i förrättningarna. Han hade emellertid mindre intresse
för dem, som han icke själv handlagt från början. Följden blev,
att uppskov vållades i de övertagna förrättningarna. Den möjligheten

vore icke utesluten, att förrättningarna sedan transporterades på en tredje,
ja fjärde vikarie till stort men för jordägarna. I allmänhet kunde sägas,
att fara föreläge för kontinuiteten i förrättningarnas handläggning. Härtill
komine, att den obefordrade, vilken både att i förrättningsarvodet
hämta hela sin utkomst, aldrig kunde med den omsorg och det intresse,
som arbetets art och allmänhetens fördel krävde, ägna sig åt sin verksamhet.
Den befordrades trygga och säkra ställning vore härför ett oundgängligt
villkor.

För att erhålla kännedom om jordägarnas åsikt angående rådande
förhållanden och behovet av liera självständigt arbetande lantmätare hade
rikets koinmunalstämmoordförande tillställts ett frågeformulär för ifyllande.
Svar hade inkommit från ett tusental socknar. Av dessa svar hade omkring
tredjedelen innehållit mer eller mindre skarpa uttryck för missnöje
med lantmäteriförrättningarnas långsamma handläggning och krav på flera
på eget ansvar arbetande lantmätare. Även om dessa svar icke kunde
tillmätas en avgörande betydelse för inrättandet av nya tjänster, syntes
de dock ådagalägga, att ett rätt allmänt missnöje beträffande fortgången
i lantmäteriförrättningarnas handläggning förefunnes i en del orter. De
samlade uppgifterna visade, hurusom det icke funnes något län, med
undantag möjligen för Gottlands, där icke ytterligare ett distrikt borde
inrättas för ernående av en normal fortgång i arbetet. I vissa län tarvades
flera. Därför talade siffrorna för Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs,
Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens
län. Enbart inom Jämtlands och Västernorrlands län funnes 24
auskultant^-, av vilka icke mindre än 13 uppnått en tjänsteålder av
mellan 5 och 10 år. Ehuruväl på grund av vad sålunda anförts det
syntes troligt, att ett avsevärt större antal tjänster erfordrades, hölle föreningsstyrelsen
''dock före, att, då detta antal utan närmare utredning
icke torde kunna fixeras, detsamma borde utgöra minst skillnaden mellan
de nu befintliga och de av lantmäteristyrelsen år 1903 föreslagna tjänsterna
det vill säga 30.

Inrättandet av dessa 30 nya tjänster skulle med avseende å befordringsförhållandena
hava till följd, att 1903, 1904 och inemot 2/s av
1905 års auskultanter skulle kunna befordras år 1916 i stället för — de
sistnämnde — år 1922. De yngsta komme att befordras vid en levnadsålder
av 35 och en tjänsteålder av minst 11 år. Under de närmast
följande 20 åren efter 1916 kunde befordringsförhållandena betraktas såsom
oförändrade i enlighet med ovanstående beräkning. Något gynnsammare
blevo de dock på grund av dödligheten hos det större antalet.
Befordran skulle kunna ske så, att årsklassen 1906 befordrades år 1918

efter 12 tjänsteår och en levnadsålder av 36 år. För senare klasser
ökades årligen auskultanttiden, så att 1910 års åldersklass skulle kunna
vara befordrad år 1929 med en tjänstetid av 19 år och en levnadsålder
av 43 år. Icke heller vid denna beräkning hade hänsyn tagits till den
inverkan befordran av förenämnda 6 kommissions- och vice kommissionslantmätare
kunde komma att få. Inrättandet av de ifrågasatta tjänsterna
komme alltså att sänka befordringstiden relativt obetydligt för flertalet
auskultanter. För jämförelse med förhållandena före omorganisationen
finge framhållas, att tjänsteåldern hos de år 1911 i matrikeln upptagna
självständigt arbetande lantmätarna — frånräknat ett par exeptionella
fall — vid deras befordran d. v. s. till vice kommissionslantmätare eller
extra lantmätare varit i medeltal 8,2 och levnadsåldern 33,9 år. Härjämte
förtjänade påpekas, att chefen för jordbruksdepartementet uti yttrande
till statsrådsprotokollet den 12 februari 1909 vid behandlingen av frågan
rörande omorganisationen av lantmäteristaten i länen meddelat, att medelåldern
vid befordran till kommissionslantmätare för de dåvarande kommissionslantmätarna
utgjort 40,8 år, »en ålder, som för tjänster av dylik
beskaffenhet måste anses väl hög».

Ovanstående beräkningar hava gjorts med hänsyn till befordran
till extra tjänst. Under sådana omständigheter och då tjänsternas antal
för en oöverskådlig framtid syntes komma att vara begränsat till ett
minimum samt auskultanternas befordran i genomsnitt äga rum vid en
mer än tre gånger så hög tjänsteålder, som gällande instruktion föreskreve
eller 5 år, framstode såsom helt naturlig den önskan, att befordran
finge ske till ordinarie tjänst. Då femton tjänsteår såsom distriktslantmätare
erfordrades för att komma upp i högsta lönegraden, skulle
många tjänstemän enligt nuvarande utsikter helt och hållet betagas möjligheten
att uppnå denna lönegrad, varmed följde, att de vid avgången
från tjänsten erhölle en decimerad pension. Därjämte finge erinras om
en annan följd eller att pensionsavgifterna på grund av den höga levnadsåldern
vid befordran till distriktslantmätare komme att bliva synnerligen
betungande.

Den uppdelning av tjänsterna uti kommissions- och vice kommissionslantmätarebefattningar,
som förefunnits före omorganisationen, syntes
ursprungligen hava tillkommit för att möta ett tillfälligt behov av arbetskrafter,
men kunde efter år 1885 anses även hava förestavats av det
begränsade antalet pensionsrum. Samma tjänsteutövning och samma ansvar
vore förbundna med båda befattningarna. Det ville därför synas,
som om vid omorganisationen några starkare motiv för bibehållandet av
en tjänsteskillnad mellan de på eget ansvar arbetande lantmätarna icke

kunde förefinnas och att deras fördelning i distriktslantmätare och extra
lantmätare endast haft sin grund i motvilja att helt frångå den äldre
organisationen. Då extra lantmätarnas antal blivit fixerat och således
ett tillfälligt behov av självständigt arbetande lantmätare icke kunde fyllas
samt då de enligt tillämpad praxis i likhet med distriktslantmätarna erhållit
bestämda verksamhetsområden, syntes varje verkligt skäl för extralantmätartjänsternas
fortvara hava bortfallit. Väl torde invändas, att
organisationen skulle genom förändring härutinnan förlora i smidighet,
men då ändringar beträffande tjänstgöringsområdena efter skedd reglering
torde bliva allt mer och mer sällsynta, måste denna invändning anses
skäligen betydelselös.

Om i någon mån den tjänst, som vid omorganisationen förvandlades
till extralantmätarbefattning, haft berättigande i lantmäteristaten
på en tid, då auskultanterna befordrades vid så låg tjänsteålder, att de
icke kunde anses äga krav på de fördelar en ordinarie tjänst medförde,
och deras lämplighet och duglighet icke nog hunnit prövas, så torde
detta numera icke vara förhållandet. Tjänstgöringen såsom extra lantmätare
kunde nämligen efter vikariatsystemets införande icke antagas
medföra något nämnvärt tillskott i utbildningshänseende, och lantmäteristyrelsen
torde till följd av den allt längre utsträckta tjänstetiden såsom
medhjälpare bliva i tillfälle att på ett tillfredsställande sätt göra sig
underkunnig om de obefordrades kvalifikationer för erhållande av ordirie
tjänst.

I realiteten utgjordes efter vad ovan framhållits de extra lantmäteri^
änstemännen av auskultanterna och detta till en omfattning av
mer än halva kåren. Nuvarande tjänsteindelning bleve så mycket mer
anmärkningsvärd vid jämförelse med andra tjänstemannakårer. Inom
den kår, som i avseende på utbildning och organisation torde vara mest
jämförlig, med lantmäterikåren, nämligen skogsstaten, förekomme icke
någon tjänstebefattning, som motsvarade extra lantmätarens. Efter avlagd
examen vid skogsinstitutets högre kurs konstituerades skogseleven
till extra jägmästare och bleve vid befordran till ordinarie tjänst jägmästare.

På grund av vad sålunda anförts hölle föreningsstyrelsen före, att
extralantmätartjänsterna borde förändras till ordinarie tjänster.

Över förenämnda framställning har lantmäteristyrelsen avgivit underdånigt
utlåtande den 24 maj 1917 och därvid föreslagit, att ur avlöningsstaten
skulle uteslutas de nuvarande 40 extra lantmätarna samt att
antalet i staten upptagna distrikts]antmätarbefattningar och arvoden åt

4—185007. in.

Lantmäteiistyrelsen

den *V» 191?.

auskultanter skulle ökas, de förra till 180 och de senare till 100. Därjämte
har styrelsen föreslagit, att titeln auskultant skulle förändras till extra
lantmätare.

Såsom motiv för förslaget i dessa delar har lantmäteristyrelsen anfört
följande:

»Angående antalet av den personal inom lantmäteristaten i länen, som varit sysselsatt
vid skiftesverket, samt fördelningen av denna personal mellan på eget ansvar arbetande
lantmätare och medhjälpare m. m. får lantmäteristyrelsen hänvisa till efterföljande
tablå:

1	Antal på eget ansvar arbe-tande lant-mätare	Antal med- hjälpare	Antal lant-mätare och med-hjälpare tillhopa	Medhjäl-parnas antal, uttryckt i procent av hela antalet lantmätare och med-hjälpare	Antal nytill- komna auskul- tanter	Antal arbe- tande elever	Antal antagna elever
i Medeltal	för åren	1864-1868 .	390	170	560	30''4	17	129	22
>	>	>	1869—1878 .	335	101	436	23-2	5	72	15
>	>	>	1879—1889 .	263	107	370	28-9	U	101	24
»	,	>	1890—1899 .	218	108	326	331	13	74	22
>	>	>	1900—1909 .	212	in	323	34-4	18	94	32
*	>	»	1910—1911 .	173	140	313	44-7	10	66	9
i >	>	>	1912—1916 .	156	127	283	44-8	17	28	9

Av ovanstående uppgifter inhämtas vidare, att antalet medhjälpare uttryckt i procent
av hela den vid skiftesverket sysselsatta personalen, från att på 1870-talet hava utgjort
23,2 procent, ökats till 44,8 procent för perioden 1912—1916, och detta oaktat på
eget ansvar arbetande personal, som enligt staten utgör 150, för samma period upptagits
till 156 i medeltal årligen. Sistberörda förhållande beror därpå, att uti nämnda antal ingå
dels en del kommissionslantmätare och vice kommissionslantmätare, som icke sökt eller
vunnit anställning å den nya staten, dels en eller annan tjänsteman, som under tiden närmast
efter omorganisationens genomförande i egenskap av vikarie förordnades att fullborda
förrättningar, som tidigare innehafts av förste lantmätare, men som dessa efter den 1 januari
1909 voro förhindrade att handlägga.

Uti ovanstående uppgifter angående antalet på eget ansvar arbetande lantmätare
ingå även extra lantmätare samt med dem likställda. Dessa böra emellertid givetvis anses
såsom extra ordinarie personal, och därest så sker, uppgår för perioden 1912—1916 den
ordinarie personalen till 110 årligen och den extra ordinarie till 173 eller närmast 61
procent av hela personalen.

Före genomförande av den nya organisationen av lantmäteristaten i länen funnos
åtskilliga personer, som endast delvis sysselsatte sig med lantmäteri och vid sidan därav

utövade annan verksamhet. i anledning därav och för att utröna det antal tjänstemän,
som erfordrats och kan komma att erfordras för verksamheten, har styrelsen låtit verkställa
särskild undersökning för åren 1881—1916 med undantag av år 1909, vilket sistnämnda
år utelämnats av den anledning att organisationen delvis genomfördes samma år.
Till grund för denna undersökning hava lagts lantmätarnas dagböcker, varvid 275 arbetsdagar,
oberäknat sön- och helgdagar, ansetts utgöra helt år. Från och med år 1909 hava
emellertid på eget ansvar arbetande lantmätare varit frikallade från skyldigheten att föra
dagbok, vadan man för åren 1910—1916 vid ifrågavarande undersökningar utgått ifrån, att
desamma varit fullt upptagna av tjänsten, vilket även får anses hava varit fallet.

Denna undersökning visar följande resultat:

				På eget ansvar arbe-tande lånt-	Medhjälpare	Summa
				mätare
Medeltal	för	åren	1881—1885 ..............	200	79	279
>	>	>	1886-1890 ..............	177	76	253
>	>	>	1891-1896 ..............	172	90	262
>	»	i	1897—1902 ..............	171	91	262
>	>	>	1903-1908 ..............	186	99	285
>	>	>	1881—1908 ..............	180	88	268
	>	>	1910—1911..............	165	95	260
>	>	>	1912—1916..............	153	98	251

Såsom av särskilt intresse tillåter sig lantmäteristyrelsen fästa uppmärksamheten på,
att medeltalet på eget ansvar arbetande lantmätare för åren 1881—1908 utgjort 180 eller
samma antal, som styrelsens år 1903 avgivna förslag till omorganisation av lantmäteristaten
i orterna upptog.

Det jämförelsevis ringa antalet på eget ansvar arbetande lantmätare har föranlett
styrelsen att i stor utsträckning begagna den rätt gällande instruktion inrymt åt styrelsen
att förordna auskultant att utöva självständig verksamhet i egenskap av vikarie för vederbörande
distrikts- eller extra lantmätare beträffande viss eller vissa förrättningar, och har
även i denna del en ingående undersökning skett enligt en beräkning av 275 dagar för
helt år. Denna undersökning visar, att 24 auskultanter i medeltal årligen under åren
1910—1911 varit helt och hållet upptagna av dylika vikariat och att motsvarande antal för
åren 1912—1916 ökats till 31. För sistnämnda tvenne perioder böra till följd härav ovanstående
uppgifter ändras för åren 1910—1911 till 189 på eget ansvar arbetande lantmä-,
ture och 71 auskultanter eller tillhopa 260 tjänstemän samt för åren 1912—1916 till
respektive 184—67—251.

Otvetydigt synes alltså vara, att sedan början av 1900-talet det verkliga behovet av
på eget ansvar arbetande lantmätare utgjort minst 180 samt att totala behovet tjänstemän
uppgått minst till 250.

Ovan har meddelats, att ökningen för framtiden i lantmätarnas arbete med säkerhet
torde kunna beräknas till 20 procent. Till följd därav torde även för verksamhetens ut -

övande höra räknas med en i motsvarande grad ökad personal. Det erforderliga antalet
tjänstemän för den praktiska lantmäteriverksamheten synes alltså böra antagas utgöra 300.
Lantmäteristyrelsen är emellertid övertygad om att detta antal blir tillräckligt endast under
förutsättning att för framtiden i större utsträckning än hittills jämväl för en del enklare
fältarbeten anlitas icke examinerad personal eller personal med lägre utbildning. Beträdande
av denna väg synes bliva nödvändigt även för att nedbringa den extra ordinarie
personalens antal samt åstadkomma och bibehålla eu lämpligare proportion mellan antalet
av ordinarie och extra ordinarie befattningshavare.

Till en början torde man kunna utgå ifrån att antalet ordinarie tjänster bör ökas i
samma proportion som totala antalet tjänstemän. Med hänsyn till verksamhetens skeende
förändring till att i allt större utsträckning bestå av förrättningar av ringa omfattning bör
emellertid antalet på eget ansvar arbetande lantmätare ökas i något större proportion. Utredningen
synes alltså visa, att antalet dylika tjänstemän borde sättas till omkring 220.
Först under denna förutsättning komme, såsom nedan skall visas, befordringsförhållandena
att gestalta sig på ett någorlunda tillfredsställande sätt.

Denna synpunkt har lantmäteristyrelsen emellertid icke ansett sig kunna anlägga
vid upprättande av sitt förslag, utan har styrelsen funnit sig nödsakad att inskränka sig
till vad som ansetts möjligt att för närvarande vinna. Utgående härifrån har styrelsen
stannat vid ett antal av 180 ordinarie befattningar för utövande av lantmäteriverksamhet.

Under förarbetena till den nuvarande organisationen fastslogs beträffande extra lantmätares
tjänstgöringsskyldighet, att dessa kunde antingen anställas i vissa extra lantmäteridistrikt
eller jämte någon distriktslantmätare tjänstgöra inom dennes distrikt eller slutligen
vara anställda inom länet med skyldighet att tjänstgöra, varhelst behov av ytterligare arbetskraft
yppade sig. I överensstämmelse härmed har i gällande nådiga instruktion för
lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare uppdragits åt styrelsen att meddela nödiga föreskrifter
i fråga om distriktslantmätares och extra lantmätares boningsort och tjänstgöringsskyldighet
samt föreskrivits, att förordnande till förrättning, som ifrågakommer, skall meddelas
distriktslantmätaren inom distriktet, därest icke, enligt de allmänna bestämmelser
lantmäteristyrelsen meddelat angående fördelningen av de i länet anställda distriktslantmätares
och extra lantmätares tjänstgöringsskyldighet, förrättningen bör uppdragas åt annan
lantmätare, i vilket fall förordnandet skall meddelas den lantmätare, som det enligt samma
bestämmelser åligger att verkställa förrättningen.

Förhållandena hava emellertid fört med sig, att nästan alla extra lantmätare fått
sig anvisat särskilt tjänstgöringsområde. I åtskilliga fall har subsidier! bestämts, att åt
dem i mån av behov kunna anförtros förrättningar även utanför detsamma På grund
härav kan icke sägas, att extra lantmätarna såsom under förarbetena till organisationen var
avsett använts för att bereda erforderlig smidighet åt organisationen. Den utveckling förhållandena
tagit har fört med sig, att extra lantmätarna i realiteten äro distriktslantmätare
endast med den skillnad, att de såsom extra tjänstemän uppbära arvode i stället för lön.
Då härtill kommer, att behovet av på eget ansvar arbetande lantmätare är större än det
nuvarande antalet av distriktslantmätare och extra lantmätare tillsammans samt något skäl
för bibehållandet av de nuvarande extralantmätarbefattningarna enligt styrelsens mening
saknas, håller styrelsen före, att desamma böra utbytas mot distriktslantmätarbefattningar,
och antalet sådana samtidigt på ovan angivna grunder ökas till 180.

Smidigheten i organisationen uppehälles av auskultanterna. Särskilt är detta fallet
med de auskultanter, som förordnas att för bestämd tid vikariera för distriktslantmätare
eller extra lantmätare beträffande viss eller vissa förrättningar. Till följd av den begränsning
av antalet självständigt arbetande lantmätare, som skedde redan i Eders Kungl.

Maj:ts nådiga proposition i ämnet till 1909 års riksdag, antogs det såsom sannolikt, att
det åtminstone tidtals bleve erforderligt att i icke ringa utsträckning anlita den utvägen att
lämna äldre auskultanter förordnade att utföra förrättningar på egen hand. För att de auskultanter,
som kunde komma i fråga till dylika förordnanden icke skulle 3tällas i alltför
ogynnsam ekonomisk ställning med de faror för osjälvständighet, som därav kunde bliva en
följd, uppfördes i staten till auskultanter 30 arvoden till belopp av 600 kronor. Dessa
auskultanter ansågos härigenom komma i ungefär samma ställning som de äldre lantbruksstipendiaterna,
och bör häri anses ligga, att dessa auskultanter skulle kunna omedelbart
förordnas att på egen hand verkställa förrättningar, i vilket fall de givetvis även ägt att

uppbära den enligt taxa utgående ersättningen utan att avstå någon del därav till vederbö rande

distriktslantmätare eller extra lantmätare. Denna ställning hava ifrågavarande auskultanter
emellertid icke kommit att intaga. Anledningen härtill bör sökas dels däri, att
anordningen i fråga, om densamma helt fullföljts, inneburit att man fått två klasser extra
lantmätare med enahanda uppgift dels ock däri att det legat alltför nära till hands att uti
vikariatsförordnandena se eu ersättning för den rättighet, som enligt äldre instruktion inrymts
åt kommissionslantmätare att utan myndighets medverkan uppdraga förrättningar av
mindre omfattning åt tjänstemedhjälpare, sedan denne av lantmäteristyrelsen erhållit generellt
tillstånd att verkställa dylika förrättningar. Nu berörda förhållande tillika med verksamhetens
beskaffenhet och det jämförelsevis stora behovet av tjänstemän, som ägt att
självständigt handlägga förrättningar, har medfört, att vikariat av ovanberörda omfattning
uppdragits åt ett stort antal auskultanter. Under år 1916 uppgick antalet av dem, som

erhållit dylika vikariat, till över SO. Dessa vikariat hava på vederbörande distriktslant mätares

eller extra lantmätares förslag i regel uppdragits åt deras medhjälpare, som enligt
överenskommelse haft att till sin principal avstå viss del av arvodet äveu för förrättningar,
som han handlagt såsom vikarie.

Ovanstående utredning visar, att behovet av på eget ansvar arbetande lantmätare
under de senaste årtiondena varit omkring 180 samt att till följd av den beräknade arbetsökningen
behovet av dylika lantmätare för framtiden bör beräknas till 220. På grund
härav synas giltiga skäl finnas att även öka antalet arvoden till auskultanter, som kunna
berättigas att utöva självständig verksamhet, till skillnaden mellan 180 och 220 eller 40,
vilkat alltså skulle innebära en ökning med 10. Lantmäteristyrelsen avstår emellertid från
att framställa förslag härom och inskränker sig till att framhålla, att någon nedsättning i
det nuvarande antalet av 30 i allt fall icke bör ske, bland annat av den anledning att en
sådan, om den företoges i någon större utsträckning, komme att medföra, att den enskilda
tjänstemannen endast ett eller annat år komme att innehava den tjänsteställning, varom
här är fråga, varigenom det bleve vanskligt att uppehålla önskvärd kontinuitet i verksamheten.

I sammanhang härmed finner sig lantmäteristyrelsen böra föreslå, att benämningen
auskultant eller lantmäteriauskultant utbytes mot extra lantmätare».

Då lantmäteristyrelsen beräknat totala behovet av tjänstemän till
BOO och på sätt ovan angivits framställt förslag angående 180 distriktsoch
30 extra lantmätare, återstode alltså 90 extra lantmätare. Med hänsyn
till att antalet varierade och att det, såvitt man då kunde bedöma,
borde betraktas såsom ett önskemål att nedbringa detta antal, ansåg styrelsen,
att antalet arvoden kunde begränsas till 70.

•30

Vid bedömande av nu föreliggande spörsmål torde även böra tagas
hänsyn till möjligheterna för befordran inom kåren och dennas rekrytering.
Med hänsyn härtill torde i detta sammanhang även böra intagas
lantmäteristyrelsens i samma skrivelse lämnade redogörelse för en undersökning,
som i dessa hänseenden på styrelsens uppdrag verkställts av
filosofie licentiaten F. R. Berwald.

Denna redogörelse är av följande lydelse:

»Denna undersökning har utgått ifrån förhållandena sådana de kunna antagas vara
den 1 juli 1917 och har omfattat tiden intill samma dag år 1939, då den nuvarande extra
personalen även utan ändring i organisationen beräknats kunna vara befordrad till ordinarie
tjänst.

Som den ekonomiska avdelningen av rikets allmänna kartverk sedan många år tillbaka
uteslutande rekryteras från lantmäteristaten, har även denna avdelnings ordinarie
personal tagits i beräkning liksom även tre inom Eders Kungl. Haj:ts järnvägsstyrelse för
närvarande anställda lantmätare. Undersökningen omfattar alltså följande personal: 6 ämbets-
och tjänstemän i lantmäteristyrelsen, 24 förstelantmätare, 110 distriktslantmätare,
40 extra lantmätare, 21 tjänstemän i ekonomiska kartverket och 3 i järnvägsstyrelsen eller
tillhopa 204. Av detta antal hava samtliga utom 40 extra lantmätare hänförts till ordinarie.
Den extra ordinarie personal, som ytterligare tagits med i beräkning utgöres, inberäknat
5 auskultanter, som komma att konstitueras under närmaste tiden, av 186 auskultanter,
som antagas kunna ifrågakomma till befordran. Undersökningen har alltså sammanlagt
omfattat 390 individer. Behovet av arbetskrafter kan emellertid, på sätt nedan kommer
att meddelas, beräknas uppgå till 385 tjänstemän, vadan ett överskott av 5 tjänstemän finnes.
Förut har meddelats, att för närvarande kvarstodo i staten 3 kommissionslantmätare och 8
vice kommissionslantmätare. Av dessa ingå endast 2 vice kommissionslantmätare uti ovanstående
uppgifter. Rörande ytterligare 1 vice kommissionslantmätare har såsom redan meddelats
styrelsen gjort underdånig framställning om beredande åt honom av pension. Återstående 8
kunna här lämnas åsido. Emellertid finnas utöver ovan angivet antal auskultanter 23, som
kvarstå i lantmäteristaten, men som av olika anledningar icke kunna antagas komma att vinna
befordran. 16 av dessa utöva sedan längre eller kortare tid tillbaka ingen verksamhet
inom lantmäteriet. Så är däremot förhållandet med återstående 7. Då man inom en kår
av den storlek, varom här är fråga, allt framgent torde böra räkna med ett antal, som icke
kan ifrågakomma till befordran, synes sistberörda 7 tjänstemän här icke böra tagas med i
beräkning så mycket mindre, som det ovan angivna behovet av arbetskrafter kan anses utgöra
ett minimum.

Till grund för beräkningen av den genom dödsfall och pensionering år från år avtagande,
för närvarande 390 man starka personalen hava lagts uppgifter angående män å
landsbygden i »Dödlighets- och livslängdstabeller för årtiondet 1901—-1910» i Sveriges officiella
statistik samt en pensionsålder av 67 år för nuvarande förstelantmätare och tjänstemän
i lantmäteristyrelsen samt 65 år för de övriga — för dessa senare delvis efter tänkt
befordran. Dessutom har i några få fall särskilda antaganden måst göras beträffande sannolik
avgång.

Det bör emellertid framhållas, att befordringsförhållandena i verkligheten kunna antagas
komma att ställa sig något ofördelaktigare än efterföljande uppgifter visa. Detta
beror dels på den högre pensionsåldern för förste lantmätare och styrelsens tjänstemän till
den del den nuvarande uppsättningen ersättes av andra, för vilken pensionsåldern lämpligen

icke kunnat antagas till annan än som gäller för distriktslantmätare, dels ock därpå att
ekonomiska kartverket rekryteras i regel från de yngsta åldersklasserna inom kåren.

För enkelhetens skull har den 1 juli antagits till gemensam födelsedag, och hava
även alla befordringar tänkts ske denna dag.

Vad angår grunderna för befordran utgår undersökningen från den förutsättning, att
avgörande företräde lämnas det större antalet tjänsteår samt vid lika tjänsteår högre antal
levnadsår.

Vid undersökningen har använts den metod att med ledning av de sannolikheter,
som enligt ovan omförmälda statistik finnas för en person att för varje födelsedag uppleva
följande födelsedagar, har uträknats huru många nu levande extra lantmätare eller auskultanter,
som måste medtagas för att personalen ett angivet år skall uppgå till det bestämda
antalet. Motsvarande antal kvarlevande extra lantmätare eller auskultanter hava antagits
samma år vara befordrade.

Vad härefter först angår befordringsutsikterna under förutsättning att någon ändring
i den nuvarande organisationen icke vidtages visar undersökningen, att befordran från auskultant
till extra lantmätare, anställning i järnvägsstyrelsen eller vid kartverket, som
under år 1918 lcomme att ske vid 15—17 tjänsteår och 37—42 levnadsår, under åren
1919—1924 komme att vinnas under möjligen något gynnsammare förhållanden, men att
utsikterna därefter successivt försämras, så att årsklasserna 1914—1917 komme att befordras
först vid 22—23 tjänsteår och 45—53 levnadsår. I genomsnitt för perioden 1918—1939
visar undersökningen 19,2 tjänsteår vid befordran till extra lantmätare. Då befordran till
distriktslantmätarbefattning kan ske först 6 å 7 år senare och då 15 tjänsteår fordras för
distriktslantmätare för att komma i högsta lönegraden och bliva berättigad till högsta pension,
visar alltså den gjorda undersökningen, att fall komma att inträffa, där befordran
kommer att ske så sent, att vederbörande icke kommer i åtnjutande av dessa förmåner.

Uti underdånig framställning den 20 november 1916 har lantmäteristyrelsen framställt
förslag om uppförande i stat av 4 nya befattningar i styrelsen, och vid avgivande
den 30 oktober samma år av förslag till slutligt ordnande av frågan om biträden å lantmäterikontoren
i länen har styrelsen föreslagit anställande å dessa kontor av 12 byråingenjörer.
I anledning härav har undersökning ansetts böra ske under förutsättning av nådigt
gillande såväl av dessa förslag som av styrelsens ovan framställda förslag om ökning av
distriktslantmätartjänsterna till 180. Under dessa förutsättningar ökas de ordinarie befattningarnas
antal från 164 till 250. Den extra personalen har beräknats till 135 extra lantmätare,
därav 120 erforderliga för praktisk lantmäteriverksamhet samt återstående 15 för
att i övrigt fylla behovet av extra arbetskrafter.

Dessa beräkningar verka därhän, att befordran till ordinarie tjänst år 1920 eller
omedelbart efter organisationens genomförande komme att ske vid 11—12 tjänsteår och
34—40 levnadsår. Under de följande åren stegras emellertid dessa tal, så att de för årsklasserna
1915—1917, befordrade åren 1933 - 35, utgöra respektive 17—18 tjänsteår och
39—48 levnadsår. I genomsnitt komme för årsklasserna 1906—1917 befordran att ske
efter 14,4 tjänsteår, vilket, alldenstund motsvarande tal vid oförändrad organisation utgör
19,7 år, innebär en förbättring av 5,3 år, De 30 arvoden till belopp av 1,800 kronor,
som lantmäteristyrelsen ovan föreslagit för extra lantmätare, komme under nu angivna
förutsättningar att få åtnjutas efter 9 — 15 eller i genomsnitt 11,8 tjänsteår och vid en levnadsålder
av 31—45 år.

Under förutsättning att pensionsåldern för distriktslantmätare sänktes till 62 år och
för förstelantm ätare till 65 år, bleve förloppet likartat, dock komme befordran för de senare
årsklasserna att inträda 1 å 2 år tidigare, så att samtliga nuvarande auskultanter

bleve befordrade senast år 1933. Den genomsnittliga tjänsteåldem vid befordran komme
för årsklasserna 1906—1917 att bliva 13,i år motsvarande en ålderssänkning av 6,6 år eller
en vinst av 1,3 år.

På sätt ovan framhållits finnas goda skäl för att öka distriktslantmätarnas antal
till 220. Därest så skedde, nedbringades tjänste- och levnadsåldern vid befordran år 1920
tiil respektive 8—10 samt 32—37 år för att sedan suecesivt stiga till respektive 13 samt
36—44 för årsklasserna 1916 och 1917, vilka komme att befordras åren 1929 och 1930.
Årsklasserna 1906—1917 komme att i genomsnitt befordras vid en tjänsteålder av ll,i år,
vilket innebär en sänkning av 8,6 år i jämförelse med resultatet vid oförändrad organisation
samt en vinst av 3,3 tjänsteår i förhållande till innebörden av lantmäteristyrelsens
förslag. Företages under nu angivna förutsättning en sänkning av pensionsåldern på sätt
ovan angivits, komme tjänsteåldem vid befordran att växla mellan 7 och 12 år samt i
genomsnitt för sistnämnda årsklasser att utgöra 10,4 år motsvarande en vinst av 0,7
tjänsteår.

Då man kan antaga att konstituerandet till auskultant sker vid i medeltal 24 års
ålder, innebär en tjänsteålder vid befordran av 10,4 år, att sådan icke kan vinnas förr än
vid omkring 35 års ålder. Med hänsyn till beskaffenheten av en lantmätares verksamhet
anser lantmäteristyrelsen denna ålder för hög. Under förutsättning av en personal om
tillhopa 385 personer fordras emellertid i genomsnitt 315 ordinarie platser eller 65 flera
än lantmäteristyrelsen föreslagit för att befordran skulle kunna påräknas i genomsnitt efter
en tjänstetid av 8 år och en levnadsålder av 32 år. Sänkes i detta fall pensionsåldern
ernås samma resultat med 310 ordinarie tjänster, eller 60 flera än som föreslagits. Årliga
antalet befordringar i medeltal till ordinarie befattning komme, enligt vad undersökningen
giver vid handen, efter organisationens genomförande och under förutsättning av 180 distriktslantmätartjänster
att uppgå till 7,5. Någon väsentlig ändring härutinnan inträder icke,
därest antalet nämnda tjänster ökas till 220.

Med avseende å rekryteringsförhållandena har utrönts, att det erforderliga antalet
för att hålla kåren vid den beräknade numerären av 385 individer bör beräknas för perioden
1918—1939 till sammanlagt 192 eller i genomsnitt 8,7 för år. Därest pensionsåldern
sänkes, bliva motsvarande tal 207 och 9,4».

Då en omorganisation komme att medföra en väsentlig förändring
i distriktsindelningen, har lantmäteristyrelsen med åberopande av i nådiga
kungörelsen den 22 oktober 1909 stadgade villkor för åtnjutande av de
i staten för distriktslantmätare upptagna avlöningsförmåner uttalat den
mening, att det torde få anses ligga i sakens natur, att även väsentlig
förändring i fråga om området för ett distrikt icke ovillkorligen erfordrade
någon åtgärd med avseende på innehavaren, därest distriktet bibehölle
samma namn. Detta borde emellertid enligt styrelsens mening ej hindra,
att en viss valfrihet lämnades innehavaren av ett distrikt, som komme
att uppdelas. Samtliga förutvarande distriktslantmätare med undantag
av dem, vilkas distrikt ej undergått någon förändring, borde därför beredas
tillfälle att uttala sina önskemål, och sedan Kungl. Maj:t i anledning
därav fattat beslut, borde de återstående distrikten i vanlig ordning
anslås lediga.

1 fråga om bestämmelser, som i övrigt kunde komma att erfordras
vid övergång till ny organisation, har lantmäteristyrelsen anfört följande:

»Beträffande de nuvarande extra 1 in tmät arena finnas icke några bestämmelser motsvarande
dem, som på sätt ovan meddelats gälla för distriktslantmätare. Behov av några
sådana torde emellertid icke förefinnas. Då extra lantmätarna äro tillsatta genom förordnanden
tillsvidare, torde det få anses ligga i sakens natur, att ett dylikt förordnande i
samband med en omreglering av den art, varom här är fråga, kan utan vidare återkallas.

Något sådant återkallande på grund av den föreslagna omregleringen torde emellertid icke
komma i fråga, då lantmäteristyrelsens nu framställda förslag upptager 30 arvoden till extra
lantmätare till belopp av 1 800 kronor, alltså 200 kronor högre än som för närvarande utgår,
och styrelsen för närvarande är oförhindrad att när som helst med eller utan förflyttning
till annat län företaga omreglering av extra lantmätarnas tjänstgöringsskyldighet.

Då vad som gäller om extra lantmätare skall tillämpas även beträffande kommissionslantmätare
och vice kommissionslantmätare, som på föreskrivet sätt anmält sig till tjänstgöring,
erfordras i detta sammanhang icke något särskilt yttrande rörande dessa. Och detsamma
gäller av anledning, som framgår av meddelade upplysningar, även den extra personalen
i övrigt.

Vid fastställandet den 22 oktober 1909 av den nuvarande avlöningsstaten fann
Eders Kung! Maj:t gott föreskriva, att lantmätare, som vunne anställning å densamma,
skulle sist den 1 maj 1910 frånträda förordnande, som före den 1 januari 1910 meddelats
honom å förrättning utanför det distrikt, i vilket han utnämnts tiil distriktslantmätare,
eller det län, å vilket han indelats såsom extra lantmätare, dock att det finge ankomma
på lantmäteristyrelsen att för visst fall och därest särskilda omständigheter därtill föranledde
medgiva lantmätare att jämväl efter den 1 maj 1910 fortfara med sådan förrättning.

Liknande bestämmelser torde böra meddelas även vid övergången till den av lantmäteristyrelsen
nu föreslagna utvidgade lönestaten.»

Med anledning av lantmäteristyrelsens ovanberörda förslag till ök- Styrelsen
ning av distriktens antal har styrelsen för Sveriges distriktslantmätar-dMrikts-6*
förening till Kungl. Maj:t ingivit en skrivelse dagtecknad den 19 septem- lantmätarber
1917. Föreningsstyrelsen har därvid framhållit, att såsom motiv för^i9^;”^m
det framställda förslaget anförts, bland annat, dels att antalet balanserade
förrättningar under viss tidsperiod visat stegring, dels att visst procenttal
av lantmäteriförrättningarna handlagts av auskultanter i egenskap av
vikarier, dels ock att en ökning i lantmäteriverksamheten vore att emotse.

Vad angår frågan om balansen av förrättningar har föreningsstyrelsen
funnit den av auskultantföreningens styrelse verkställda utredningen
missvisande. Visserligen hade balansen under perioden 1910—1912
visat stegring, men nedgång hade ägt rum under åren 1913—1916. Lantmäteristyrelsen
hade ej heller åberopat balansen till stöd för sin framställning.
Föreningsstyrelsen har ej heller kunnat tillmäta de av auskultantföreningens
styrelse från kommunalstämmoordförandena införskaffade
uppgifter någon större betydelse. Den omständigheten att en del lantmäteriförrättningar
handlagts av auskultanter, har föreningsstyrelsen fun 5—185007.

III.

nit närmast beröra biträdesfrågan och utan »någon slags inverkan på
frågan om behovet av flera tjänster». Beträffande frågan huruvida en
ökning av lantmäteriverksamheten vore att emotse, har föreningsstyrelsen
ställt sig tveksam och förmenat, att åtminstone för den närmaste
tiden i stället en minskning härutinnan är att förvänta.

Av vad nämnda föreningsstyrelse i övrigt anfört torde här böra
intagas följande utdrag.

»Genom ovan förebragta utredning synes vara bekräftat, att den grundläggande orsaken
till förevarande frågas uppkomst allenast får sökas i de obefordrade tjänstemännens
krav på förbättrade befordringsmöjligheter. Det är tillgodoseendet av detta krav, som lantmäteristyrelsen
avser med förevarande förslag. För lösande av problemet har styrelsen inriktat
sig på en ingripande rubbning eller rent av ett upphävande av den år 1909 fastställda
distriktsindelningen. Det är alltså endast den praktiska delen av lantmäteriverksamheten,
som styrelsen ansett böra regleras i angivna syfte. Angående det tillvägagångssätt,
styrelsen härvid använt, må till en början antecknas, att man icke kan freda sig för
den uppfattning, att styrelsen ansett sig tvingad tillgripa en utväg, som kan betraktas såsom
en slags ransonering av arbetstillgången. — — —

Härmed kommer föreningsstyrelsen självmant in på frågan huruvida den föreslagna
uppdelningen av lantmäteridistrikten och därmed sammanhängande förändring rörande distriktslantmätarnas
ställning kan anses vara lagligen grundad. Vid hittills ifrågakomna förändringar
i gällande organisation för respektive tjänstemannagrupper har alltid såsom regel
gällt, att vederbörande tjänsteinnehavare ansetts skola bibehållas vid den rätt till icke blott
lön utan ock övriga förmåner, som varit förenade med den tjänst, hans fullmakt avser.
Någon utredning i denna del förebringas icke av lantmäteristyrelsen. I fråga om övergången
till föreslagna nya lönestaten åberopar styrelsen kategoriskt bestämmelserna i Dådiga
kungörelsen den 22 oktober 1909 angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de
i staten för distrilitslantmätare upptagna avlöningsförmåner. Med utgångspunkt härifrån gör
styrelsen gällande, ’att även väsentlig förändring i fråga om området för ett distrikt icke
ovillkorligen erfordrar någon åtgärd med avseeede på innehavaren, därest distriktet bibehåller
samma namn’. Lantmäteristyrelsens åsikt skulle således vara den, att från ett distrikt
kan avskiljas huru stor del som helst, hälften eller mera, på sätt det av styrelsen upprattade
förslaget till ny distriktsindelning också utvisar, utan att vederlag för de inkomster,
som härflyta från den avskilda delen, räknas vederbörande distriktslantmätare till godo.
Men en dylik åsikt skulle ju närmast föranleda den slutsats, att de förmåner, distriktslantmätaren
vunnit genom utnämningen, vore av illusorisk art. — — —

Sedan en sökande erhållit fullmakt på viss distriktslantmätartjänst med, såsom det
heter, rätt för honom att åtnjuta den lön och de övriga förmåner, samma tjänst enligt stat
och författningar tillkomma, men med skyldighet att vara underkastad de för avlöningens
åtnjutande stadgade villkor, har den sålunda utnämnde distrikt slantmätaren ansett sig trygg
i denna honom tillagda rätt.

Föreningsstyrelsen anser, att man vid bedömande av förevarande fråga måste skilja
mellan, å ena sidan, rätt till lön och övriga förmåner och, å andra sidan, skyldighet att
underkasta sig vissa villkor för åtnjutande av denna rätt. Enligt föreningsstyrelsens uppfattning
vill det alltså synas som om en distriktslantmätare väl är skyldig tåla en jämkning
eller reglering av sitt tjänstgöringsområde eller ock förflyttning till annat tjänstgöringsområde,
men att han i varje fall skall bibehållas vid den lön och de förmåner, som åtföljt

den tjänst, vartill han blivit utnämnd. Någon slags inskränkning i avseende på ekonomiska
intäkter behöver uppenbarligen icke tänkas. Detta är för övrigt helt naturligt. En
distriktslantmätare liksom en annan statstjänsteman inrättar sig givetvis efter de förmåner,
som erbjuda sig av den tjänst han en gång erhållit.--—

Lantmäteriauskultanternas krav på inrättande av flera tjänster måste lösas, ej genom
en långt driven fördelning av arbetstillgången utan i överensstämmelse med verkliga behovet
av ordinarie lantmäteritjänster. — — —

— — — nästan alla extra lantmätare fått sig anvisat särskilt område. Extra lantmätarna
hava sålunda i realiteten kommit att intaga samma ställning som distriktslantmätarna.
— -— —

På grundval av de yttranden rörande förevarande fråga, som från distriktslantmätare
inkommit till föreningsstyrelsen, är föreningsstyrelsen i tillfälle att upplysa, att inom distriktslantmätarkåren
den mening är allmän, att, eftersom det visat sig att extra lantmätarnas
tjänstgöringsområden i övervägande flertalet fall kunnat allt sedan 1910 bibehållas utan
nämnvärd förändring, extra lantmätarbefattningarna böra förändras till distriktslantmätartjänster.
— — —

Om vidare det också kan antagas, att lantmäteriauskultanternas krav på statsarvoden
bliver tillgodosett på för dessa tjänstemän tillfredsställande sätt, återstår kravet på ytterligare
30 distriktslantmätartjänster.

Sistnämnda krav, ändrat till ett krav på ungefär samma antal andra tjänster, torde
också kunna lösas, allt i överensstämmelse med verkliga behovet. En lösning i sådan riktning
kommer med all säkerhet att icke blott tillfredsställa dem, det närmast gäller, utan
ock lantmäterikåren i sin helhet. Förslag i denna del utgör emellertid en sida av saken,
som det icke tillkommer föreningsstyrelsen att inlåta sig på».

Såsom ovan nämnts har lantmäteristyrelsen i underdånig skrivelse Lantmäteriden
7 oktober 1918 fästat Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på angelägenheten,
att distriktslantmätarnas antal ökas till 220.

Efter anförande av en del uppgifter angående verksamhetens omfattning
under år 1917 ävensom ytterligare påvisande, att en väsentlig
ökning av verksamheten kan förväntas, vilket allt här förut intagits under
rubriken »totalantalet tjänster», framhåller lantmäteristyrelsen såsom
ytterligare motiv för den föreslagna ökningen följande:

»Erfarenheten visar emellertid, att det för närvarande möter hinder att i erforderlig
utsträckning rekrytera kåren. Av ovanberörda förslag framgår, att ett årligt tillskott av 8,7
individer erfordras för att hålla kåren uppe vid den erforderliga numerären. Under åren
1916, 1917 och 1918 hava emellertid endast konstituerats respektive 8, 5 och 3 auskultanter.
Utsikt finnes, att år 1919 kunna konstituera 6, men under vart och ett av åren 1920
och 1921 kunna endast 3 auskultanter konstitueras. Nu berörda förhållanden göra det önskvärt,
att det årliga tillskottet under närmaste åren efter 1921 uppbringas till 12 individer.

Av 1917 års förslag framgår, att, under förutsättning av ökning av distriktslantmätarnas
antal till 180, årsklasserna 1906—1917 komme att vinna befordran efter i genomsnitt
14,4 tjänsteår och i regel vid över 40 levnadsår. Givet är, att dessa utsikter icke
verka lockande för en ung man vid valet av levnadsbana.

Nu omförmälda förhållanden giva enligt lantmäteristyrelsens mening vid handen,
att en ansenlig ökning av antalet distriktslantmätarbefattningar utöver vad lantmäteristyrel -

Kommissionens
yttrande.

sens merberörda förslag innebär bör ske för att en någorlunda tillfredsställande reglering
skall vinnas och därvid även ernås, att jordägarna för utförande av förekommande förrättningar
i regel skola kunna påräkna biträde av tjänsteinnehavaren eller distrikstlantmätaren
och ej en tillfälligt förordnad tjänsteman».

Vacl till en början angår förslaget att förändra de nuvarande 40
extralantmätarbefattningarna till ordinarie distriktslantmätartjänster, så
kommer bifall till detta förslag icke i realiteten att medföra någon förändring
i hittillsvarande förhållanden med avseende å själva verksamheten,
enär nästan alla dessa tjänstemän redan nu hava bestämda verksamhetsområden
och alla hava på det hela taget samma åligganden som
distriktslantmätarna.

Styrelsen för Sveriges distriktslantmätarförening har ej heller haft
något att erinra mot denna del av lantmäteristyrelsens förslag.

Lantmäteristyrelsen har emellertid ansett, att samma förslag icke
ensamt förmår fylla ens det nuvarande behovet av distriktslantmätare,
och har därför i ovan åberopade skrivelse den 24 maj 1917 framställt
förslag om inrättande av ytterligare 30 distriktslantmätartjänster samt
har i en senare skrivelse av den 7 oktober 1918 framhållit angelägenheten
av att ytterligare 40 sådana tjänster inrättas. Styrelsen föreslår
sålunda sammanlagt 220 distriktslantmätartjänster. Såsom motiv för
förslaget har lantmäteristyrelsen åberopat dels lantmäteriverksamhetens
omfattning och den utveckling därav, som är att påräkna, dels ock nödvändigheten
att förbättra befordringsmöjligheterna inom kåren.

När kommissionen nu går att närmare skärskåda de skäl, som anförts
för den sålunda föreslagna ökningen, må till en början erinras därom,
att vid omorganisationen år 1909 antalet på eget ansvar arbetande
lantmätare i staten nedsattes, varigenom torde hava uppstått en viss fara
för fördröjande av arbetet i högre grad än förut. Av den förebragta utredningen
framgår även, att antalet balanserade förrättningar under åren
närmast efter 1910 stigit förhållandevis något mera än antalet tillkomna
förrättningar. Visserligen har under åren 1913—1916 en nedgång i balansen
varit märkbar, men denna bör givetvis ses i samband med den
samtidiga minskningen beträffande antalet tillkomna förrättningar. Uti
angivna antalet balanserade förrättningar ingår dock även inställda och
återkallade förrättningar och antalet dylika har, enligt vad kommissionen
inhämtat, under de senare åren av skilda anledningar stigit avsevärt.
I sammanhang härmed må emellertid även framhållas, att anledningen
till att antalet balanserade förrättningar kunnat hållas nere i den
grad som skett, torde till eu del hava sin grund däri, att, på sätt nedan

närmare omförmäles, ett .stort antal förrättningar handlagts av auskultanter
i egenskap av vikarier, varigenom antalet på eget ansvar arbetande
lantmätare i själva verket varit större än vad staten utvisar. I
allt fall måste dock antalet balanserade förrättningar anses större än som är
överensstämmande med god ordning och förenligt med jordägarnas intressen.
Kommissionen finner även uppenbart, att en förbättring härutinnan
kan vinnas genom ökning av antalet på eget ansvar arbetande lantmätare.

Av lantmäteristyrelsens utredning inhämtas, att under perioden
1881—1908 antalet på eget ansvar arbetande lantmätare, som kunde
anses hava varit fullt upptagna av lantmäteriverksamhet, utgjorde i medeltal
årligen 180. Under åren 1910 och 1911 har samma antal utgjort
165 och under åren 1912—1916 153. Då emellertid, såsom av utredningen
även framgår, lantmäteriverksamheten, som enligt förut gängse uppfattning
nått sin kulmen på 1860-talet och visat nedgång under 1870-och 1880-talen, därefter åter ökats, så att densamma under senare år i
fråga om omfattningen närmat sig verksamheten under förstnämnda period,
har lantmäteristyrelsen med hänsyn till det efter omorganisationen
jämförelsevis ringa antalet på eget ansvar arbetande lantmätare föranletts
att i stor utsträckning begagna den rätt, gällande instruktion inrymt åt styrelsen
att förordna auskultant till utövande av självständig verksamhet i
egenskap av vikarie beträffande vissa åt vederbörande distriktslantmätare
eller extra lantmätare uppdragna förrättningar. Antalet auskultanter, som
helt varit upptagna av dylik verksamhet, har under åren 1910 och 1911
utgjort i medeltal årligen 24 och under åren 1912—1916 31. På grund
härav hava i själva verket under den förra perioden tjänstgjort 189 på
eget ansvar arbetande lantmätare och under den senare 184.

Nu skulle ju möjligen kunna invändas, att den omständigheten att
eu del förrättningar handlagts av auskultanter på vikariat närmast berör
biträdesfrågan och därför icke kan anföras såsom motiv för inrättande
av flera tjänster. Kommissionen delar emellertid i detta avseende lantmäteristyrelsens
uppfattning och anser, att berörda förhållande utgör ett
synnerligen vägande bevis för att lantmäteriverksamheten allt sedan omorganisationens
genomförande varit av sådan omfattning, att därav betingats
en ökning av antalet på eget ansvar arbetande lantmätare till 180.
Det synes nämligen påtagligt, att det icke varit med uppoffrande av egna
intressen, som principalerna överlämnat vissa förrättningar på vikariat åt
sina medhjälpare, utan att orsaken i stället åtminstone i regel torde vara
att söka däri, att arbetenas behöriga fortgång i annat fall äventyrats.
Kommissionen vill dessutom framhålla, att ifrågavarande anordning nära
berör ett allmänhetens intresse. Som det nu är, händer det nämligen

ofta, att en och samma förrättning kommer att handläggas av flera olika
personer, vilket givetvis medför icke blott tidsutdrägt utan även andra
olägenheter för jordägarna. En förbättring i detfa förhållande står uppenbarligen
icke att vinna genom återinförande av det enligt 1864 års instruktion
gällande systemet med s. k. »vidsträckt verksamhet». Jordägaren
synes även med all rätt kunna fordra, att distriktslantmätaren själv
skall utföra eller åtminstone direkt övervaka alla förekommande arbeten
så att han icke såsom nu är fallet mången gång får med en helt annan
person att göra.

I detta sammanhang torde även böra framhållas, att förrättningarna
under senare åren minskats i omfattning på samma gång antalet av dem
ökats, och det torde ligga i sakens natur, att utvecklingen för framtiden
kan väntas komma att fortgå i denna riktning. Med en sådan omläggning
av verksamheten följer emellertid ett ökat behov av på eget ansvar
arbetande lantmätare. Det förhåller sig nämligen så, att å ena sidan
en liten förrättning kräver jämförelsevis längre tid för handläggningen
än en större och att man å andra sidan vid små förrättningar icke kan
använda biträden i samma utsträckning som vid stora.

Kommissionen övei''går nu till frågan, om och i vad mån en ökning
i lantmäteriverksamhetens omfattning är att motse.

Först och främst kommer sådan enligt kommissionens mening att
förorsakas av mätningsförordningen. Även om storleken av denna ökning
icke för närvarande kan exakt bedömas, finner kommissionen dock, att en
åtminstone något så när tillförlitlig beräkning av denna ökning icke blott
kan, utan även måste göras. Beräkningen kan grundas därpå, att denna
ökning lärer böra följas av en motsvarande höjning av lantmäteriarvodena.
Kommissionen har i sammanhang med utarbetandet av förslag till ny
lantmäteritaxa, verkställt särskild undersökning angående storleken av
denna höjning; och resultatet framgår närmare av de i del II, sid. 111—
121 intagna tabeller, vilka giva vid handen, att för helårsverksamhet och för
hela landet räknat den höjning, varom nu är fråga, uppgår till i runt
tal 20 procent av det enligt gamla taxan utgående arvode. Givet är, att
detta även måste anses utgöra ett mått på storleken av arbetsökningen.

Lantmäteristyrelsen har vidare i sin framställning den 24 maj 1917
framhållit, att en omedelbart inträdande ökning i verksamheten är att
motse till följd av den ändring av 21 § i lagen om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring, som företagits i sammanhang med lagen
om fastighetsbildning i stad. Enligt denna ändring skall jordområde,
som avsöndras för alltid, av lantmätare eller annan i ägomätning kunnig

person vara avfattat å karta, upptagande jämte den avsöndrade jorden
sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att områdets läge är fullt
bestämt. Därjämte innebär ifrågavarande ändring, att sökande, som
önskar återfå för fastställelse av avsöndring ingiven karta, vartill ej enligt
de av Kungl. Maj:t om redovisning av lantmäteriförrättningar meddelade
föreskrifter koncept skall överlämnas i offentlig myndigbets förvar, skall
vara skyldig gälda kostnaden för kopia av kartan.

Även om inga stadganden finnas rörande kompetensvillkor för att
fä anses vara i ägomätning kunnig och även om vederbörande Konungens
befallningshavande kommer att godkänna personer utan lantmäteriutbildning
såsom i ägomätning kunniga, torde väl dock kunna förväntas, att
på grund av ifrågavarande bestämmelser eu rätt så väsentlig gallringbiand
de personer, som hittills sysslat med avsöndringsmätningar, blir
nödvändig. Att mätningsmän i städerna framdeles i större utsträckning
än hittills skulle kunna hinna med arbeten utom städernas områden,
synes väl föga antagligt. Snarare är en motsatt utveckling trolig, enär
de lantmäteriarbeten, som förekomma inom städerna, på grund av tillkomsten
av lagen om fastighetsbildning i stad och än mer sedan mätningsförordning
utfärdats, komma att kräva betydligt mera tid än förut.
Härtill må även erinras, att det med sannolikhet kan antagas, att särskild
mätningsman icke kommer att anställas i en del mindre städer och småsamhällen.
Beträffande dessa bar man därför att räkna med, att vederbörande
distriktslantmätare i regel kommer att anlitas.

Av i tillämpliga delar enahanda orsaker finner kommissionen
sannolikt, att någon ökad konkurrens från privata mätningsbvråer ej
är att förvänta.

Kommissionen finner sig alltså kunna räkna med, att en ökning av
lantmäteriverksamheten är att förvänta.

Det gäller härefter att fatta ståndpunkt till frågan, huru många
distriktslantmätarbefattningar i anledning därav höra nyuppföras utöver
de 180, som betingas redan av verksamhetens nuvarande omfattning.
Härvid anser kommissionen vara av stor betydelse, att befordringsförhållandena
bliva sådana, att kårens rekrytering icke äventyras. Av lantmäteristyrelsens
framställning den 7 oktober 1918 inhämtas, att under
åren 1916, 1917 och 1918 konstituerats endast respektive 8, 5 och 3
auskultanter samt att det finnes utsikt att under 1919 kunna konstituera
6 auskultanter men under vart och ett av åren 1920 och 1921 endast 3.
Tydligt är, att, därest en förbättring i detta förhållande ej kan åstadkommas,
den för verksamhetens bedrivande erforderliga numerären av lantmäteripersonalen
ej kan uppehållas. Det torde vara uppenbart, att den

dåliga rekryteringen främst har sin grund i de nuvarande befordringsförhållandena.
Av den verkställda utredningen framgår nämligen, att
med nuvarande organisation exempelvis årsklasserna 1914—1917 skulle
komma att befoi''dras till extra lantmätare först vid 22 å 23 tjänsteår och
45—53 levnadsår. Då befordran till distriktslantmätare skulle kunna ske
först 6 å 7 år senare, och 15 tjänsteår fordras för distriktslantmätare
för att uppnå högsta lönegraden och bliva berättigad till högsta pension,
visar alltså den gjorda undersökningen, att fall kunna inträffa, då befordran
kommer att ske så sent, att vederbörande icke kommer i åtnjutande
av berörda förmåner.

Av lantmäteristyrelsens utredning inhämtas vidare, att därest distriktslantmätarnas
antal ökas till 220 samt under förutsättning att vid
beräkning av utsikterna till befordran även tages hänsyn till vissa tjänster
i lantmäteristyrelsen och å lantmäterikontoren ävensom vid rikets
allmänna kartverk och i järnvägsstyrelsen, skulle vid befordran år 1920
tjänsteåldern nedbringas till 8-—10 år och levnadsåldern till 32—37 år
för att sedan succesivt stiga till respektive 13 samt 36—44 år för årsklasserna
1916 och 1917. Med hänsyn till beskaffenheten av lantmätarnas
verksamhet synes även denna ålder väl hög; och vill kommissionen
i sammanhang härmed erinra därom, att chefen för jordbruksdepartementet
uti yttrande till statsrådsprotokollet den 12 februari 1909 förklarat
sig anse, att en ålder av omkring 40 år vid befordran till tjänster
av ifrågavarande slag vore väl hög.

I anslutning till vad sålunda blivit utrett vill kommissionen framhålla,
att hänsynen till befordringsförhållandena och säkerställande av
kårens nöjaktiga rekrytering synes berättiga en ökning av antalet på
eget ansvar arbetande lantmätare till 220. Även vill kommissionen betona,
att den utveckling av lantmäteriverksamheten, som, enligt vad ovan
blivit utrett kan påräknas, synes giva stöd för en utökning till detta
antal. Med hänsyn därtill, att beräkningarna om den framtida omfattningen
av lantmäteriverksamheten givetvis icke kunna vara alltför säkra
anser kommissionen sig emellertid icke böra för närvarande tillstyrka
större antal än 200 på eget ansvar arbetande lantmätare.

Beträffande frågan huruvida eu del av dessa alltjämt bör uppföras
såsom extra lantmätare, må till en början framhållas, att extra lantmätarbefattningarna,
sådana dessa från början tänkts, bröto den allmänna
principen för 1909 års omorganisation, nämligen att de på eget ansvar
arbetande lantmätarna skulle hava sina bestämda verksamhetsområden.
Syftet var emellertid att på detta sätt uppehålla smidighet i organisationen.
Såsom ovan framhållits, hava emellertid under den tid, organisa -

tion en varit gällande, förhållandena utvecklat sig därhän, att så gott som
alla extra lantmätare tilldelats bestämda områden. Smidigheten i organisationen
uppehälles lämpligare genom auskultanterna. På grund härav
och då det antal på eget ansvar arbetande lantmätare, kommissionen tillstyrkt,
torde motsvara ett fullt konstant behov och än mer med hänsyn
till nödvändigheten att så långt görligt är åstadkomma bättre befordringsförhållanden,
får kommissionen tillstyrka, att nuvarande extra lantmätarbefattningar
helt uteslutas ur avlöningsstaten. De 200 befattningar för
på eget ansvar arbetande lantmätare, vilka kommissionen funnit erforderliga,
böra således enligt kommissionens mening samtliga uppföras såsom
distriktslantmätare.

Detta nödvändiggör ny distriktsindelniug. Härigenom kommer
uppenbarligen i många fall att inträffa, att en nuvarande distriktslantmätare
får sitt distrikt förminskat.

Styrelsen för Sveriges distriktslantmätarförening har i anledning
härav gjort gällande, att en nuvarande distriktslantmätare äger laglig
rätt att bibehållas vid sina nuvarande löneförmåner, däribland jämväl vid
de av arbetet inom hela hans nuvarande distrikt härflytande inkomster.

Kommissionen vill då till en början erinra, att såsom villkor för
åtnjutande av de i gällande stat för distriktslantmätare upptagna avlöningsförmåner
stadgas, bland annat, att distriktslantmätare skall vara
underkastad den jämkning i åligganden och den reglering av tjänstgöringsområde
eller förflyttning till annat tjänstgöringsområde, som kan
varda föreskriven vare sig vid en möjligen inträdande förändrad organisation
av lantmäteristaten eller särskilda delar därav eller eljest samt i
sådant hänseende särskilt vara pliktig att med bibehållande av den lön,
han innehar, fullgöra de nya eller förändrade tjänstegöromål, som efter
en dylik omorganisation kunna varda honom ålagda.

En minskning av distriktet torde dessutom icke alltid med säkerhet
medföra minskning av distriktslantmätarens inkomster. I varje fall
kommer den lön, kommissionen i fortsättningen ämnar föreslå, att i förening
med den höjning av lantmäteritaxan, kommissionen i del II av sitt
betänkande redan föreslagit, att medföra eu icke oansenlig förbättring av
distriktslantmätarnas ekonomiska ställning. Om dessa tjänstemän därjämte,
såsom kommissionen, likaledes i del II, redan föreslagit, tillerkännas
rätt till traktamentsersättning under förrättning, som föranleder frånvaro
från bostadsorten, torde av allt detta sammanlagt framgå, att den
omorganisation, som innefattas i kommissionens förslag, är sådan, att distriktslantmätarna
enligt lönevillkoren måste anses skyldiga att underkasta
sig en med densamma förenad minskning av distrikten, även om
6—186007. nr.

minskningen skulle bliva ganska väsentlig. Det kan för övrigt näppeligen
antagas, att någon av dem skulle vägra att ingå på de nya löneförhållandena
och således frivilligt kvarstå på de nuvarande.

I fråga om övriga bestämmelser, som kunna erfordras vid övergång
till ny organisation, ansluter sig kommissionen tiJl vad lantmäteristyrelsen
i dessa hänseenden anfört.

Kommissionen har i det föregående föreslagit, att antalet av den
lantmäteripersonal, som sysselsätta med verkställande av lantmäteriförrättningar,
måtte beräknas till 300. Därest 200 distriktslantmätarbefattningar
inrättas, återstår således att angiva normerna för återstående 100
av nämnda personal.

Dessa böra enligt kommissionens mening icke uppföras såsom tjänster
med lön utan böra i stort sett likställas med nuvarande auskultanterna.
Kommissionen finner dock intet att erinra mot, att, på sätt lantmäteristyrelsen
föreslagit, benämningen auskultant eller lantmäteriauskultant
utbytes mot extra lantmätare.

I anslutning till vad sålunda anförts får kommissionen föreslå,

att de i stat nu upptagna 40 extra lantmätarbefattningarna
uteslutas;

att auskultant hädanefter benämnes extra lantmätare;
samt

att i stället för nuvarande 110 i staten uppföras
200 distriktslantmätartjänster samt i stället för nuvarande
30 auskultantarvoden uppföras 100 extra lantmätarearvoden.

Distriktslantmutarnas löneförmåner.

Nuvarande Enligt gällande stat åtnjuter distriktslantmätare en lön av 2,000

fdrhåUnn- kr(mor med rätt till tre ålderstillägg å 400 kronor efter respektive 5, 10
och 15 års tjänst. Ortstillägg utgå för närvarande icke. Lönen jämte
ålderstillägg utgör pensionsunderlag.

Lantmäteri- I en den 14 december 1916 dagtecknad underdånig framställning

angående förbättring av den ekonomiska ställningen för lantmätare, som
sysselsättas med verkställande av lantmäteriförrättningar, har lantmäteristyrelsen
framhållit, att en genomgripande omreglering av nämnda personals
ställning vore av behovet påkallad, vare sig man ser frågan ur

jordägarnas eller lantmätarnas synpunkt. 1 anslutning härtill har styrelsen
vidare anfört följande:

»Beträffande det sätt, varpå en sådan reglering bör genomföras, uppstår i främsta
rummet frågan, huruvida densamma bör sökas genom inrättandet av flera tjänster och
eventuellt höjande av den av statsmedel utgående ersättningen eller genom höjandet av
taxan eller bådadera. Vid . sökandet efter svar på detta spörsmål träder i förgrunden, att
den av statsmedel utgående ersättningen är jämförelsevis ringa och uppgår endast till omkring
en tredjedel av ersättningen efter taxa. En tillfredsställande reglering enbart genom
höjandet av den av statsmedel utgående ersättningen komme därför att föranleda en högst
avsevärd statsutgift. Man har härvid att ytterligare taga i betraktande, att för lantmäteriverksamhetens
uppehållande inom landet fordras icke blott lantmätare utan även biträden
av varjehanda slag, som lantmätarna hava att själva ersätta, varjämte hänsyn bör tagas
även till andra kostnader för verksamhetens bedrivande såsom för kontorslokaler, telefon,
skriv- och ritmaterialier in. m. Härtill kommer, att lantmäteriverksamheten hos dess utövare
kräver en stor intensitet i arbetet, och lantmäteristyrelsen befarar, att denna komme
att lida, om för framtiden en större procent av lantmätarna tillkommande ersättning än för
närvarande är fallet komme att utgå i form av lön eller arvode eller såsom ersättning efter
tid. Lantmäteristyrelsen håller alltså före, att för framtiden ungefärligen samma förhållande
bör uppehållas mellan den efter tid utgående ersättningen och den ersättning, som beräknas
företrädesvis efter arbetsprodukt, samt att en ändamålsenlig reglering bör sökas genom förbättring
i båda dessa hänseenden.»

Uti ovanberörda underdåniga skrivelse den 24 maj 1917 har lånt- Lantmäterimäteristyrelsen
framställt förslag, att distriktslantmätares lön skulle höjas^yrdsmåen
med 1,000 kronor till 3,000 kronor med rätt till tre ålderstillägg å 400 ''

kronor efter respektive 5, 10 och 15 års tjänstgöring.

I motiveringen för detta förslag har lantmäteristyrelsen till en början
framhållit, att från lantmätarehåll framställts önskemål om ett visst
belopp för expeditionskostnaden för varje förrättning. I anslutning härtill
har lantmäteristyrelsen anfört följande:

»Det förhåller sig så, att i samma mån som verksamheten övergår till förrättningar
av mindre omfattning ökas expeditionsgöromålen. Dessa äro nämligen på det hela taget
desamma vare sig förrättningen är stor eller liten. En väsentlig ökning av dessa göromål
har desslikes skett genom tillkomsten av jordregistret. Det väsentligaste av denna ökning
bestar i skyldighet för lantmätaren, att jämlikt 28 § i nådiga förordningen angående jordregister
till förste lantmätaren särskilt insända förrättning, som föranleder åsättande av nya
registemummer. Detta åliggande, som i regel nödvändiggör aktens emballering samt dess
fortskaffning till och hämtning från postanstalt föranleder kostnader på samma gång det är
rätt tidsödande. Härtill kommer, att rikets lantmätare under senare åren ålagts ökad uppgifts-
och redovisningsskyldighet bland annat till följd av statens bidrag till vissa tjänsteresor,
och i samma män som staten komme att i ökad utsträckning bidraga'' till kostnaderna
för lantmäteriförrättningar, kan med säkerhet antagas, att lantmätarnas expeditonsgöromål
komma att ökas.

För att bereda lantmätarna ersättning härför ligger närmast till hands att ifrågasätta
ett förvaltningsbidrag. Det förhåller sig emellertid så, att distriktslantmätarnas pen -

Styrelsen filt
Sveriges distriktslantmätar
förening
den 19/i
1917.

Kommissiniiens
yttrande.

sionsförmåner måste anses otillfredsställande. Att så blivit förhållandet torde få anses såsom
en följd av att deras lön endast utgör omkring en tredjedel av deras sammanlagda behållna
inkomst av tjänst. Pensionen utgår med samma belopp som lönen jämte alderstillägg
och alltså i bästa fall med 3,200 kronor. Lantbruksingenjör uppbär lön 3,000 kronor och
500 kronor i tjänstgöringspenningar med rätt till två ålderstillägg till belopp vartdera av
500 kronor. Pensionen är för lantbruksingenjör bestämd till 4,000 kronor. Jägmästares
lön utgör 2,300 kronor jämte tre ålderstillägg å 400 kronor samt tjänstgöringspenningar
växlande mellan 3,000 och 2,000 kronor. Hans pension utgar med 3,500 kronor, feaväl
lantbruksingenjörema som jägmästarna hava tillfälle till ytterligare inkomster, utöver lön
och tjänstgöringspenningar, efter fastställda taxor. Hetta gäller i synnerhet lantbruksingenjörerna,
som i vissa delar utan en lantmätares förpliktelser äga att debitera ersättning efter
nådiga taxan på arvode för lantmäteriförrättningar och i övrigt efter särskild taxa, som anses
bereda minst samma inkomst som förstnämnda taxa.»

Beträffande sammanlagda nettoinkomsten för distriktslantmätare har
lantmäteristyrelsen beräknat, att varje distriktslantmätare måste för verksamhetens
bedrivande hava ett rit- och skrivbiträde, att ersättningen till
sådant icke får beräknas lägre än till 1,400 kronor, att kostnaderna för
kontorshyra, värme, lyse, telefon, rit- och skrivmaterialier, instrument och
annan utrustning icke kunna beräknas lägre än till 600 kronor årligen,
samt att under förutsättning att distriktslantmätarens inkomst av taxa
uppgår till 5,100 kronor, hans behållna inkomst alltså kommer att oberäknat
ålderstillägg stiga till 6,100 kronor.

Med hänsyn till att lantmäteristyrelsen föreslagit höjning av lönen
för distriktslantmätare, har styrelsen framhållit, att styrelsen likväl antoge
för givet det denna omständighet icke borde medföra någon ändring
i fråga om redan tillerkända ålderstillägg.

Styrelsen för Sveriges distriktslantmätarförening har i ovanberörda
skrivelse den 19 september 1917 framhållit nödvändigheten av den föreslagna
löneförhöjningen.

Kommissionen vill till en början framhålla, att det icke ifragasatts
någon ändring i den nuvarande grundprincipen för lantmätarnas avlöning,
nämligen att en del av denna utgar av statsmedel och en del i
form av arvoden, vilka erläggas av vederbörande sakägare. Däremot har,
såsom kommissionen i annat sammanhang kommer att visa, motionsvis
inom riksdagens andra kammare framförts krav på, att staten skulle övertaga
en större del av kostnaderna för lantmäteriväsendet. Detta krav
har i princip vunnit riksdagens gillande. För tillgodoseende av detsamma
kunde det synas ligga närmast till hands, att vid den omorganisation
av lantmäteristaten och revision av lantmäteritaxan, varom korn -

4,0

missionen har att avgiva förslag, fullfölja grundprincipen i 1909 års organisation
därhän, att lantmätarnas inkomster till större delen komme att utgå
direkt av statsmedel. En dylik lösning synes emellertid komma att medföra
stora olägenheter. Givet är nämligen, att, om lantmätarens lön tilltoges
så hög, att densamma utgjorde i det närmaste full bärgning, hade lantmätaren
endast föga intresse av att åstadkomma en så stor arbetsprodukt
som möjligt. Härmed vare dock icke sagt, att man i allmänhet behövde
befara en mindre arbetsintensitet, men arbetsprodukten komme i allt fäll
helt säkert av andra anledningar att minskas. Såsom exempel på vad
kommissionen i detta hänseende åsyftar må framhållas följande. Vid
utarbetande av förslag till lantmäteritaxa har kommissionen utgått ifrån,
att i fråga om sådana arbeten, för vilka ersättning utgår enligt bestämmelserna
om detalj arvoden, varmed förstås arvode, som utgår efter figur,
längd, ytmått eller dylikt, det för hela taxan grundläggande dagarvodet
skall kunna intjänas på en arbetstid om 8 timmar. Utsträckes arbetstiden
längre, vilket åtminstone vid arbeten på förrättningsstället oftast
blir fallet, ökas även inkomsten, såsom rimligt är. Men samtidigt blir
också arbetsprodukten per dag större till fördel för allmänheten. Vore
förhållandena nu i stället ordnade så, att lantmätaren icke kunde påräkna
en mot den utsträckta arbetstiden svarande höjd ersättning, torde det
vara förklarligt, om han i regel icke funne sig föranlåten att verkställa
»övertidsarbete». En annan omständighet är den, att flertalet arbeten
och i synnerhet fältarbeten kunna planeras på olika sätt. Noggrannheten
kan bliva densamma, men den tid, som erfordras, kan på grund av
bättre eller sämre planläggning bliva mycket olika. Även må betonas,
att vid fältarbeten jordägarna hava skyldighet att hålla hantlangning och
att jordägarna alltså i sådana fall hava ett synnerligt intresse av, att arbetet
går undan. En alltför lågt beräknad taxa synes, emellertid icke
ägnad att befordra detta intresse. En minskning av arbetsprodukten måste
givetvis också medföra behov av flera tjänstemän.

Vid prövning av förevarande fråga torde även böra beaktas den
synpunkten, att för lantmäteriverksamhetens behöriga uppehållande erfordras
icke blott lantmätare utan även biträden av varjehanda slag,
vilka lantmätarna hava att själva ersätta. Därest den enligt taxa utgående
gottgörelsen bleve alltför låg, komme säkerligen att krävas även
statsavlönade biträden.

Av det anförda torde framgå, att en höjning av lönen på sådant
sätt, att densamma komme att utgöra huvuddelen av lantmätarnas inkomst,
icke är tillrådlig; och kommissionen kan i anledning härav icke

tillstyrka, att lönen bestämmes till högre belopp än ungefär hälften av
distriktslantmätarens sammanlagda behållning av tjänsten.

Innan kommissionen går att avgiva förslag angående lönebeloppet,
gäller det sålunda i första hand att fatta ställning till frågan, huru
stor distriktslantmätarens sammanlagda nettoinkomst bör vara. Med
avseende härå vill kommissionen då framhålla, att en distriktslantmätare
gentemot den allmänhet, som tager hans tjänster i anspråk, star i en
ställning, som åtminstone i fråga om skiftes- och rågångsförrättningar i
viss mån närmar sig en domares, samt att arbetet kräver en på samma
gång mångsidig och i vissa avseenden speciell utbildning. Kommissionen
finner på grund härav skäligt, att, även om inkomstnivån icke föres fram
längre än till 1914, distriktslantmätarna böra beredas eu nettoinkomst av
minst 6,500 kronor. Kommissionen har sålunda i detta hänseende gått
något längre än lantmäteristyrelsens förslag, som stannat vid 6,100 kronor.
Det må dock erinras, att Kungl. Maj:t och riksdagen vid beräkning
av de tillskott till krigstidstillägg, som av 1917 och 1918 års riksdagar
beviljats för distriktslantmätare uppenbarligen utgått ifrån att dessas
sammanlagda behållning av tjänsten grundad på år 1909 fastställd lön
och taxa, uppgått till 6,000 kronor. Om man därför torde få utgå ifrån,
att med 1909 års omorganisation avsetts att bereda distriktslantmätarna
en nettoinkomst av detta belopp, skulle sålunda genom antagande av
ovan framställda förslag beredas dem en förhöjning med 500 kronor för
tiden fram till 1914, en förhöjning, vilken synes väl berättigad.

För fixerande av det belopp, som bör utgå i form av lön, har det
därnäst gällt att beräkna nettoinkomsten enligt taxa.

För detta ändamål hava dels statistiska uppgifter hämtats ur distriktslantmätarnas
till lantmäterifiskalen avgivna årsredogörelser och dels
uppgifter införskaffats direkt från distriktslantmätarna genom utsändande
av frågeformulär.

Uppgifterna avse treårsperioden närmast före kristiden, således åren
1912—1914.

Ur varje distriktslantmätares årsredogörelser har för vart och ett av
nämnda år hämtats uppgift om summan av arvoden för avslutade förrättningar,
verkställda såväl med som utan förordnande. Från det sålunda
erhållna bruttobeloppet har dragits utgifter för medhjälpare och tekniska
biträden under året, vilka utgifter beräknats med tio kronor för varje arbetsdag,
som redovisats i de årsredogörelserna bilagda dagböckerna, och har
därigenom erhållits distriktslantmätarens egen bruttoinkomst. Medeltalet
av dessa bruttoinkomster, vilket således beräknats ur 330 uppgifter, utgör
kr. 5,023:—.........................a)

Till samtliga distriktslantmätare har utsänts ett frågeformulär av
innehåll, som angives i härvid fogade bil. A.

Svar hava inkommit från 45 distriktslantmätare, men då vissa av
svaren icke upptaga samtliga begärda uppgifter, växlar det antal uppgifter,
ur vilka nedan angivna medeltal beräknats.

Bruttoinkomsten med avdrag för utgifter till medhjälpare och tekniska
biträden utgör i medeltal för 44 distriktslantmätare

kr. 5,454:—.........................b)

För jämförelse mellan uppgifterna a) och b) bör framhållas, att
uppgiften a) avser arvoden för under redogörelseåret avslutade förrätt- -ningar, vilka arvoden således kunna till en del vara intjänade och även
uppburna under föregående år, och att uppgiften under b) avser under
året faktiskt uppburna arvoden. Då förstnämnda uppgift utgör medel*
talet för tre på varandra följande år, torde de båda uppgifterna dock
utan vidare kunna jämföras med varandra. Jämförelsen ger vid handen,
att inkomsten b) icke kan anses för lågt uppgiven.

Omkostnaderna, för vilka någon statistik icke finnes, utgöra enligt
de inkomna uppgifterna i medeltal för 45 distriktslantmätare
kr. 1,929: —.........................c)

Minskas varje uppgiven bruttoinkomst, således uppgift b), med det
belopp för omkostnader, som likaledes av respektive distriktslantmätare
uppgivits, och tages medeltalet av de sålunda beräknade nettoinkomsterna,
erhålles i medeltal för 45 distriktslantmätare en nettoinkomst av
kr. 3,655: —....................... d)

Enligt de inkomna uppgifterna utgör arbetstiden i medeltal för 46
distriktslantmätare

per dag 9,6 timmar,

» år 294 dagar.

En närmare granskning av de inkomna uppgifterna har visat, att

de torde vara fullt tillförlitliga och medeltalen lämpliga att läggas till

grund för kommissionens beräkningar.

Såsom ovan framhållits har kommissionen vid uppgörande av förslag
till lantmäteritaxa utgått ifrån, att av lantmätarna icke bör krävas
mera än normal arbetstid per dag och såsom sådan ansett 8 timmar. Ej
heller torde rimligen böra fordras, att lantmätarna för vinnande av erforderlig
inkomst skola behöva arbeta varje söckendag under året. Andra
jämställda tjänstemän åtnjuta IV2 månads semester. Med hänsyn till,
att lantmätarnas verksamhet är rörlig och omväxlande, har kommissionen

emellertid ansett, att för dessa tjänstemän kan räknas med en kortare
ledighet. I det följande har därför räknats med 275 dagar per år (300
söckendagar minskade med 25 dagars semester). Vad lantmätare intjänar
på tid, som överskjuter denna, torde icke rimligtvis böra medtagas
i denna beräkning. Varje uppgiven nettoinkomst har därför reducerats
med hänsyn till en reduktion av arbetstiden på sätt nyss angivits.

De sålunda reducerade nettoinkomsterna utgöra i medeltal för 45
distriktslantmätare

kr. 2,846:—.........................e)

Genom den avsevärda ökning av antalet distrikt, som kommissionen
föreslår, och den därigenom uppkommande minskningen av distriktens
storlek samt även på grund därav, att vid antagande av kommissionens
ovan avgivna förslag medhjälparnas antal kommer att bliva endast.
100, under det att distriktslantmätarna bliva 200, får varje distriktslantmätare
mindre möjlighet att sysselsätta medhjälpare och andra biträden.
Man torde kunna beräkna, att varje distriktslantmätare får 0,5 medhjälpare
mindre per år. En medhjälpares bruttoinkomst torde utgöra omkring
kr. 2,800: — (nettoinkomst av arvoden enligt taxa kr. 2,400:--1-

kr. 400: — till omkostnader) motsvarande 80 procent av taxeinkomsten för
av honom verkställda arbeten. Distriktslantmätares vinst på en medhjälpare
under ett helt år utgör således kr. 700: — (20 procent på av medhjälparen
intjänade arvodesbelopp) och pa ett halvt år kr. 350: . Hära\

torde distriktslantmätarens tidsspillan för tillsyn och ordnande av medhjälparens
arbeten motsvara hälften, varför återstår som verklig vinst
på medhjälpare under halva året

kr. ...............................f)

Dragés detta belopp från ovan under e) angivna nettoinkomst kr.
2,846: —, återstår

kr. 2,671:—.........................«)>

vartill således en distriktslantmätares nettoinkomst torde kunna beräknas
enligt nuvarande taxa under förutsättning att han arbetar endast ovannämnda
normala tid per dag och år samt att distriktet är minskat genom
antagande av kommissionens förslag om ökning av distriktens antal.

På sätt framgår av del II av detta betänkande (sid. 122) kommer
emellertid kommissionens förslag till ny lantmäteritaxa att medföra en
ökning av taxeinkomsten, en ökning som statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
förklarat oundviklig, redan när han till statsrådsproto -

kollet den 14 januari 1918 iöredrog frågan om statens övertagande av
kostnaderna för traktamenten åt lantmätare. På sätt förut omförmälts
kommer denna ökning att uppgå till omkring 20 procent (— ökningen
pa grund av mätningsförordningens bestämmelser motsvaras av ökat
arbete ), varför eu distriktslantmätares nettoinkomst av taxa efter genomförande
av kommissionens förslag kan beräknas till 2,671:— kronor
-f 20 procent därav eller 3,205: — kronor, som avrundas till 3,200
kronor.

Härtill bör anmärkas, att ökning givetvis även uppstår å den del
av taxeinkomsten, som borträknats för omkostnader, men denna ökning
torde kompenseras av samma omkostnaders ökning.

Dessa^ beräkningar giva sålunda vid handen att distriktslantmätares
lön bör utgå med 3,300 kronor, för att hans sammanlagda behållning av
tjänsten skall kunna uppgå till 6,500 kronor.

Till samma resultat kommer man även, om man räknar med det av
kommissionen förordade dagarvode, 12 kronor. Detta ger nämligen under
275 arbetsdagar en inkomst av 3,300 kronor. Härvid är emellertid att märka,
att betydligt mera än åtta dagar åtgå för redovisningsgöromål samt uppsättande
av arbetsredogörelse och rapporter. Härför torde sålunda böra avräknas
minst 100 kronor, och det återstår då 3,200 kronor. Någon avräkning
har härvid icke gjorts för omkostnader såsom kontorshyra, telefon, blanketter
och instrument m. m., för vilka ändamål icke torde böra beräknas
åtgå mindre än 600 kronor. Distriktslantmätare måste emellertid i regel
komma att använda biträde och man torde kunna anse, att sådant biträde
skall kunna intjäna, vad som atgar förutom till dess egen avlöning
även till berörda omkostnader för verksamhetens bedrivande, på grund
varav nettobehållningen skulle komma att bliva just 3,200 kronor.

Lantmäteristyrelsen föreslår, att distriktslantmätare, liksom för närvarande
är fallet, berättigas till tre ålderstillägg efter 5, 10 och 15 års
tjänstgöring vartdera till belopp av 400 kronor. Med hänsyn till att
lantmäteriverksamheten är av den art, att tjänstemannens förmåga att
genom arbete skaffa sig erforderliga inkomster väsentligt minskas med
tilltagande ålder, synes det kommissionen väl motiverat, att ålderstilläggen
bestämmas till tre eller samma antal som för närvarande. Samma omrtändighet
torde emellertid motivera även någon höjning av beloppet; särskilt
med hänsyn till vad som gäller för lantbruksingenjörerna torde beloppet
skäligen böra sättas till 500 kronor. I anslutning härtill må framhållas,
att kommissionen förutsätter, att distriktslantmätare skall äga tillgodoräkna
sig den tid han innehaft tjänsten, innan den nya staten trätt
i tillämpning.

7—1S5007. in.

Såsom ovan nämnts åtnjuta distriktslantmätare för närvarande inga
ortstillägg. Då distriktslantmätarna hava bestämda stationsorter och således
icke kunna bosätta sig var de vilja, synes det emellertid påtagligt,
att samma skäl, som föranleda, att andra tjänstemän på vissa platser erhålla
ortstillägg, borde berättiga även förstnämnda tjänstemän till sådan
förmån. Det synes ligga närmast till hands att i detta hänseende jämställa
distriktslantmätare med förstelantmätare. Dessa senare åtnjuta
ortstillägg i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Malmöhus, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län. Beträffande de båda förstnämnda
länen finner kommissionen emellertid påtagligt, att endast de distriktslantmätare,
som bliva bosatta i Stockholm och Göteborg böra tillerkännas
ortstillägg. Vad åter angår Malmöhus län torde visserligen å ena
sidan levnadskostnaderna på någon plats ställa sig högre än medeltalet
för landet i dess helhet, men å andra sidan arbeta lantmätarna i vissa
avseenden där under gynnsammare förhållanden än i övriga delar av
landet. Kommissionen finner sig därför icke kunna föreslå ortstillägg för
distriktslantmätare i detta län. Vad slutligen angår de tre norrländska
länen finner kommissionen däremot, att distrikstlantmätarna även å andra
platser än residensstäderna böra tillerkännas ortstillägg. Beloppet av
ortstillägget torde böra för Stockholm bestämmas till 400 kronor och för
övriga platser till 200 kronor.

För distriktslantmätare gäller nu, att lönen jämte ålderstillägg utgör
pensionsunderlag, och det synes lämpligt och rättvist att denna ordning
bibehålies.

Några nya villkor och bestämmelser för åtnjutande av de av
kommissionen föreslagna löneförmåner för distriktslantmätare har kommissionen
icke funnit erforderliga. Dock torde, därest ortstillägg på
sätt kommissionen föreslagit tillerkännes vissa distriktslantmätare, ett
förtydligande böra göras av det innehåll, att ortstilläggen skola följa
samma bestämmelser som lönen.

Under framhållande att bland kompetensvillkoren för distriktslantmätare
bör stadgas sex månaders tjänstgöring i lantmäteristyrelsen eller
å lantmäterikontor, föreslår kommissionen alltså,

att distriktslantmätares lön i staten beräknas till
3,300 kronor;

att distriktslantmätare berättigas att tillgodonjuta
tre ålderstillägg efter 5, 10 och 15 års tjänstgöring,
vartdera å 500 kronor;

att ortstillägg uppföras för distriktslautmätare i
Stockholm till belopp av 400 kronor samt för distriktslantmätare
i Göteborg ävensom i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län till belopp av 200 kronor;

att distriktslantmätare må för rätt till ålderstilllägg
enligt nya staten tillgodoräknas den tid han eventuellt
innehaft tjänsten, innan den nya staten trätt i
tillämpning; samt

att till nu gällande lönevillkor göres det förtydligande,
att ortstillägg i förekommande fall skall följa
samma bestämmelser som lönen.

IHstriktsintielningen.

Lantmäteristyrelsen hade vid sitt den 24 maj 1917 avgivna förslag Lantmäieritill
ändring i gällande stat för lantmäteristaten i länen såsom ovan meddelats
föreslagit landets indelning i 180 lantmäteridistrikt, och hade styrelsen
vid samma förslag även fogat ett i detalj utarbetat förslag till
distriktsindelning. Vid utarbetandet av sistberörda förslag hade enligt
styrelsens utsago kommit i betraktande folkmängd, antal brukningsdelar,
areal odlad jord, medeltal arvoden för under åren 1912—1916 avslutade
förrättningar såväl efter förordnande som utan förordnande samt antal
avsöndringar, som verkställts av andra än lantmätare.

Vad i övrigt angår förutsättningarna för detta förslag, dess tillkomst
och innebörden av detsamma har styrelsen anfört följande:

»Vid bestämmandet av antalet distrikt inom de särskilda länen har stor hänsyn tagits
till det antal tjänstemän av olika ställning, som verksamheten inom desamma hittills visat
sig kräva. I övrigt har uppmärksamhet ägnats åt kommunikationsförhållandena samt, vad
särskilt Norrland angår, åt omfattningen av trävarubolagens fastighetsinnehav. Den speciella
ortekännedomen har nyttiggjorts därigenom, att såväl förstelantmätama som på eget ansvar
arbetande lantmätare beretts tillfälle att tvenne särskilda gånger på skilda stadier särskilt
yttra sig i fråga om distriktsindelningen. Föreliggande förslag kan också i stort sett anses
vara godtaget av rikets förstelantmätare och på eget ansvar arbetande lantmätare.

Lantmäteriverksamheten är emellertid växlande. En livligare verksamhet under någon
tid i en ort efterföljes icke sällan av en tid med jämförelsevis ringa arbete. Verksamheten
kan även förändras till följd av nya kommunikationsleder eller industrier. Då härtill kommer,
att distriktsindelningen så vitt möjligt bör följa den kommunala och administrativa
indelningen, är det givet, att distrikten bliva olika givande. Till följd härav kan en distrikts -

indelning ej alltför strängt vidhållas, utan måste man räkna med möjligheten av att en
distriktslantmätare, då särskilda förhållanden göra sådant erforderligt, skall kunna förordnas
till förrättning utom sitt distrikt. Nu omförmälda förhållanden giva emellertid öven stöd
åt ett inom lantmäterikåren framställt önskemål om möjlighet till transport för distriktslantmätare.

Uti ett icke ringa antal fall har stationsorten för distriktslantmätaren förlagts utanför
distriktet. Detta har skett i sådana fall, dör kommunikationerna synts verka därhän,
att distriktslantmätaren därigenom blir lättare tillgänglig för befolkningen inom distriktet.
I flertalet fall, som här åsyftas, har residensstaden bestämts till stationsort, och vinnes härigenom
tillgång till 1 an t rn äteriko nto rots arkiv, vilket innebär fördel såväl för befattningshavaren
som för allmänheten.»

1 anledning därav att lantmäteristyrelsen i sitt detalj förslag i fråga
om distriktsindelningen även angivit de platser, som ansetts såsom de
lämpligaste till stationsorter för distriktslantmätarna inom de särskilda
distrikten, erinrar styrelsen, att härmed icke avsetts någon ändring i
gällande ordning, enligt vilken det tillkomme styrelsen att på tjänsteinnehavarens
förslag samt efter Kungl. Maj:ts befallningshavandes och
förstelantmätarens hörande bestämma distriktslantmätares stationsort.

Slutligen har styrelsen framhållit, att, innan förslaget till distriktsindelning
slutligen fastställdes, styrelsen borde beredas tillfälle att föreslå
de jämkningar, som kunde påkallas av dessförinnan vunnen'' ytterligare
erfarenhet och förändrade förhållanden.

Styrelsens Uti underdånig skrivelse den 19 september 1917 har styrelsen för

för Sverigesdistriktslantmätarnas förening för så vitt nu är i fråga anfört följande:
distrikts f&rcnin^dén

»Den av lantmäteristyrelsen nu föreslagna ordning innebar icke blott ett betänkligt

''^»”rubbande i och för sig av principen, att lantmäteriförrättningarna inom respektive distirkt
skola handläggas av vederbörande distriktslantmätare, utan oek ett återgående — låt vara
under annan form — till det genom fastställande av 1909 års organisation förkastade
systemet. Det får nämligen anses tydligt, att lantmäteristyrelsens föreslagna system skulle
framkalla eu visst slags konkurrens mellan lantmätarna. Om exempelvis en distriktslantmätare
genom ådagalagd duglighet lyckades få i gång en livligare lantmäteriverksamhet inom
sitt distrikt, kunde tänkas att han icke själv finge nytta härav, i det han måste finna sig
uti att lantmäteristyrelsen uppdroge vissa förrättningar inom distriktet åt annan distriktslantmätare.
Möjligen komme detta att gälla någon bättre förrättning, som innehavaren av
distriktet själv önskat handlägga. Redan detta exempel lärer angiva, att ett dylikt system
skulle förlama all lust till företagsamhet hos lantmätarna. — — —

LantmäteristjTrelsens förslag i denna del bottnar i en på senare åren tillkommen
strävan att centralisera lantmäteriväsendet. Men säkert är, att ett sådant syfte icke är förmånligt
för lantmäteriet. Verksamhetens art fordrar en relativt fri ordning för att dess
utövare skola kunna på bästa sätt tillvarataga och befrämja de utvecklingsmöjligheter, som
kunna förefinnas.»

Då kommissionen, på sätt ovan inhämtas, föreslagit uppförande i
stat av 200 distriktslantmätarbefattningar, följer därav, att därest kommissionens
förslag i denna del antages, riket kommer att indelas i ett
lika stort antal distrikt. Något detaljerat förslag i denna del har kommissionen
emellertid ansett sig icke böra utarbeta. Vid uppgörande av
dylikt förslag höra, såsom även lantmäteristyrelsen synes hava förutsatt,
utnyttjas statistik och erfarenhet så nära som möjligt intill tidpunkten
för förslagets tillämpning. I någon mån har kommissionen dock ansett
sig] böla undersöka frågan. Denna undersökning har i första rummet
avsett antalet distrikt inom de särskilda länen. Resultatet av denna
undersökning, varvid kommissionen på det hela taget utgått ifrån samma

Stockholms län

Uppsala

Södermanlands »

Östergötlands »

Jönköpings »

Kronobergs »

Kalmar »

Gottlands
Blekinge »

Kristianstads »

Malmöhus *

Hallands >

Icke heller detta förslag till antal distrikt inom de- olika länen avBer
emellertid att vara definitivt, utan böra jämkningar kunna vidtagas.
Kommissionen har endast åsyftat, att angiva grunderna för bestämmandet
av antalet ortstillägg för de särskilda orterna. Undersökningarna
hava givit vid handen, att enligt kommissionens beräkningar fem distriktslantmätare
skulle bliva stationerade i Stockholm och en i Göteborg samt
att Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län tillhopa skulle indelas
i fyratioett distrikt.

Kommissionen hemställer alltså,

den 24 maj 1917	framgår av nedanstående	uppgift:
......9	Göteborgs och Bohus län	. . . 6
......3	Alvsborgs		. . . 11
......5	Skaraborgs		... 8
......7	Värmlands	2>	. . . 13
......6	Örebro		... 5
......7	Västmanlands		... 5
......7	Kopparbergs		. . . 17
......9	Gävleborgs		. . . 12
•.....3	Västernorrlands		. . . 15
......7	Jämtlands	1)	. . . 15
......7	Västerbottens		. . . 13
...... 4	Norrbottens		. . . 13

Kommissionens
ijltrandr.

att förut omförmälda ortstillägg må beräknas för
fem distriktslantmätare, stationerade i Stockholm, en

distriktslantmätare, stationerad i Göteborg, och 41 distriktslantmätare
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län.

Ausknltantcrmts (d. v. s. de nya extra lantmätarnas) lönelörmftner iu. in.

1909 års or- I den vid 1909 års riksdag fastställda stat upptogos 30 auskultant (janisation.

arvo(jen ett belopp värdera av 600 kronor.

Nuvarande Sedan lantmäteristyrelsen anhållit om beviljande av anslag till arvo ^rdn!an

den under år 1919 för ytterligare 96 arvoden, inkom styrelsen för lantmäteriauskultanternas
förening med underdånig skrivelse den 27 november
1917 och framställde däri, bland annat, det önskemål, att beloppen av
arvodena för auskultanter måtte lämpas efter dessas tjänsteålder. Detta
önskemål nåddes vid 1918 års riksdag; och jämlikt Kung!. Majrts nådiga
kungörelse den 18 sept 1918 komma under år 1919 30 auskultanter att
erhålla arvoden till belopp av 1,200 kronor, 50 till belopp av 900 kronolog
70 till belopp av 600 kronor.

Styrelsen I. den skrivelse den 26 november 1913, vari styrelsen för lantmä ^teriauskul-

teriauskultanternas förening första gången framkom med krav på omortantemas
ganisation av kåren, har med avseende a auskultanternas avlöningsför4en
måner framställts det önskemål, att arvode måtte beredas varje såsom
tjänstemedhjälpare verksam auskultant, utgående efter 5 tjänsteår med
800 kronor och efter 10 tjänsteår med 1,200 kronor.

I skrivelsen har såsom motiv härför anförts i huvudsak följande.

Enär även under förutsättning av inrättandet utav större antal
tjänster eu långt utsträckt auskultant^ vore oundviklig, måste auskultanterna
inrikta sina förhoppningar på att under denna tid erhålla eu så
tryggad ställning som möjligt. Auskultanterna vore med undantag av
trettio, som av statsverket åtujöte ett årsarvode av 600 kronor, med avseende
på inkomster såväl i egenskap av medhjälpare som i egenskap av
vikarie helt hänvisade till de villkor, de på grund av avtal med principalerna
d. v. s. distrikts- eller extra lantmätarna kunde erhålla. Vanligen
utginge ersättningen i viss procent av arvodet för de olika förrättningsåtgärderna
enligt lantmäteritaxan eller viss procent av det uti denna
bestämda dagarvodet. Då taxan vid omorganisationen sänkts med 33
procent, sjönko även auskultanternas inkomster, enär de icke av principalerna
rimligtvis kunde betinga sig 33 procent större andel i arvodet.

[från att förut i genomsnitt hava åtnjutit t>0 procent av arvodet enligt
1881 års taxa, torde de nu åtnjuta 70 procent av arvodet enligt den nuvarande
taxan med någon förhöjning för vikariatsförrättningar. Detta
innebure, att de i själva verket fatt vidkännas en minskning i sina förutvarande
inkomster uppgående till minst 20 procent av desamma. Men
dessutom vore att märka, att . taxan icke sänkts likformigt, utan att sänkningen
i arvodet för till exempel mätning avsevärt överstege 33 procent.
Enligt lantmäteristvrelsens beräkning utgjorde sänkningen i medeltal 36,35
procent. 1 praktiken hade det visat sig, att denna siffra vore ohållbar
och att sänkningen ofta uppginge till och även överstege 40 procent. Då
mätning kunde anses utgöra den vidsträcktaste grenen av medhjälparnas
verksamhet, följde härav, att de ytterligare drabbats av eu minskning i
inkomster. Någon kompensation torde av de stälvständigt arbetande lantmätarna
icke kunna ifrågasättas, i synnerhet som dessa själva i verkligheten
icke genom omorganisationen erhållit den ökning i sina inkomster,
som de till följd av fördyrade levnadsomkostnader och dylikt bort kunna
påräkna.

Enär den taxa, pa grundval av vilken nedsättning i lantmäteriarvodet
ägde rum, varit gällande i 35 är, torde med hänsyn till det anförda
vara ovedersägligt, att auskultanternas inkomster icke vore avpassade
efter nuvarande levnadsförhållanden. En tillförlitlig statistik hade icke
kunnat åvägabringas på den grund att uppgifter i detta avseende icke
inflöte i de årliga redogörelser, som lantmätarna vore skyldiga att avgiva,
En föranstaltad undersökning hade dock givit vid handen, att en tjänstemedhjälpares
inkomster kunde beräknas efter ett dagarvode av något
över 7 kronor eller till 2,200 å 2,400 kronor om året, Detta gällde det
flertal medhjälpare, som icke konnne i åtnjutande av förenämnda årsarvode
av 600 kronor. Med besinnande av att arbetstidens längd så gott
som undantagslöst betydligt överstege normalarbetsdagens och att någon
kostnadsfri ledighet under året ej åtnjötes, att auskultanterna liksom lantmätarna
i övrigt hade att utan gottgörelse i form av dagtraktamente eu
stor del av året uppehålla sig utom boningsort, måste den förenämnda
årsinkomsten anses alldeles för låg, i synnerhet vid bemärkande av att,
frånsett ovanberörda begränsade antal arvoden, ingen förhöjning ägde
rum med åldern i tjänsten.

Toges vidare hänsyn till de förlängda kurser, som stadgats för
lantmäteriexamen, samt de kännbara ekonomiska uppoffringar de redan
konstituerade auskultanterna fått och finge vidkännas för genomgående
av extra kurser och avläggande av examina i triangelmätning och kulturteknik,
vilka examina väl vore frivilliga men dock ställts i utsikt att

Lantmäteristyrelsen

ilen *•/» 1917

utgöra villkor för befordran, syntes det obilliga i auskultanternas genom
omorganisationen iråkade sämre ekonomiska ställning ligga i öppen dag.

Med hänsyn till att fem tjänsteår satts såsom lägsta befordringsgräns
syntes varje såsom medhjälpare verksam auskultant efter denna
tid böra kunna påräkna det understöd, som statsmakterna redan vid omorganisationen
funnit nödigt tillförsäkra auskultanterna, ehuru i allt för
ringa omfattning. Det belopp eller 600 kronor, varmed detta utginge,
vore dock i betraktande av de små inkomsterna otillräckligt. Sveriges
lantmätareförening hade i sitt yttrande över omorganisationsförslaget förordat
ett belopp av 800 kronor, vilket belopp borde få anses utgöra minimum.
Då auskultanterna emellertid före befordran uppnådde en så hög
levnadsålder, att de flesta av dem under senare delen av sin auskultanttid
torde vara familjeförsörjare, syntes efter ytterligare fem år en förhöjning
böra äga rum med 400 kronor till 1,200.

Lantmäteristyrelsen har i sitt med anledning av nyssberörda skrivelse
upprättade förslag till omorganisation av lantmäteristaten i orterna
den 24 maj 1917 föreslagit, att medel för arvoden åt auskultanter måtte
beräknas sålunda, att 30 erhölle vardera ett belopp av 1,800 kronor och
70 vardera ett belopp av 900 kronor. Därjämte har styrelsen föreslagit,
att de blivande tjänstemännen med arvode å 900 kronor böra få uppbära
samma arvode, vare sig de tjänstgöra i styrelsen, i lantmäterikontor eller
såsom tjänstemedhjälpare hos distriktslantmätare.

Såsom motiv för att arvodet för 30 auskultanter borde beräknas
till ett högre belopp, har styrelsen framhållit, att dessa tjänstemän avsågos
att i mån av behov stå till disposition för självständig verksamhet,
varvid hänsyn även borde tagas därtill, att de på grund härav bleve
underkastade förflyttning från ett län till annat. Vad lantmäteristyrelsen
härvid åsyftat framgår närmare av vad styrelsen i följande hänseenden
anfört, nämligen:

»Smidigheten i organisationen uppehålla av auskultanterna. Särskilt är detta fallet
med de auskultanter, som förordnas att för bestämd tid vikariera för distriktslantmätare
eller extra lantmätare beträffande viss eller vissa förrättningar. Till följd av den begränsning
av antalet självständigt arbetande lantmätare, som skedde redan i Eders Kungl.
Majrts nådiga proposition i ämnet till 1909 års riksdag, antogs det såsom sannolikt, att
det åtminstone tidtals bleve erforderligt att i icke ringa utsträckning anlita den utvägen att
lämna äldre auskultanter förordnanden att utföra förrättningar på egen hand. För att de
auskultanter, som kunde komma i fråga till dylika förordnanden icke skulle ställas i alltför
ogynnsam ekonomisk ställning med de faror för osjälvständighet, som därav kunde bliva
en följd, uppfördes i staten till auskultanter 30 arvoden till belopp av 600 kronor. Dessa
auskultanter ansågos härigenom komma i ungefär samma ställning som de äldre lantbruks -

stipendiaterna, och bör häri anses ligga, att dessa auskultantor skulle kunna omedelbar!
förordnas att på egen hand verkställa förrättningar, i vilket fall de givetvis även ägt att
uppbära den enligt taxa utgående ersättningen utan att avstå någon del därav till vederbörande
distriktslantmätare eller extra lantmätare. Denna ställning hava ifrågavarande ausjtul
tanter emellertid icke kommit att intaga. Anledningen härtill bör sökas dels däri, att
anordningen i fråga, om densamma helt fullföljts, inneburit att man fått två klasser extra
lantmätare med enahanda uppgift dels ock däri, att det legat alltför nära till hands att uti
vikariatsförordnandena se en ersättning för den rättighet, som enligt äldre instruktion inrymts
åt kommissionslantmätare att utan myndighets medverkan uppdraga förrättningar av
mindre omfattning åt tjänstemedhjälpare, sedan denne av lantmäteristyrelsen erhållit generellt
tillstånd att verkställa dylika förrättningar. Nu berörda förhållande tillika med verksamhetens
beskaffenhet och det jämförelsevis stora behovet av tjänstemän, som ägt att
självständigt handlägga förrättningar, har medfört, att vikariat av ovanberörda omfattning
uppdragits åt ett stort antal auskultantor. Under år 1916 uppgick antalet av dem, som erhållit
dylika vikariat, till över 80. Dessa vikariat hava på vederbörande distriktslantmätares
eller extra lantmätares förslag i regel uppdragits åt deras medhjälpare, som enligt överenskommelse
haft att till sin principal avstå viss del av arvodet även för förrättningar,
som han handlagt såsom vikarie.

Enligt bestämmelse i gällande nådiga taxa på arvode för lantmäteriförrättningar må
rese- och annan ersättning till medhjälpare och tekniskt biträde icke utgå vid förrättning
av så inskränkt omfattning, att den kan av en person på till och med sex dagar verkställas.
Denna begränsning har uti förslaget till ny taxa ändrats till fyra dagar. Om ytterligare
eftergift sker härutinnan till två dagar — något som lantmäteristyrelsen vill förorda —
torde till följd såväl härav som av den nu föreslagna ökningen av antalet distriktslantmätarbefattningar
behovet av extra tjänstemän med verksamhet på eget ansvar kunna nedbringas,
och synas dessa tjänstemän för framtiden böra få den ställning, som nuvarande organisation
avsett för auskultanter med arvode å stat. Regleringen av dessa tjänstemäns tjänstgöringsskyldighet
torde böra överlämnas åt lantmäteristyrelsen och synes åt dem företrädesvis
höra uppdragas förrättningar av ringa omfattning samt förrättningar, som eljest av särskilda
anledningar anses böra åt dem anförtros. Komma de på detta sätt icke att erhålla
full sysselsättning, böra de vid sidan av sin självständiga verksamhet kunna anBtällas även
såsom tjänstemedhjälpare.

Ovanstående utredning visar, att behovet av på eget ansvar arbetande lantmätare
under de senaste årtiondena varit omkring 180 samt att till följd av den beräknade arbetsökningen
behovet av dylika lantmätare för framtiden bör beräknas till 220. På grund härav
synas giltiga skäl finnas att även öka antalet arvoden till auskultanter, som kunna berättigas
att utöva självständig verksamhet, till skillnaden mellan 180 och 220 eller 40,
vilket alltså skulle innebära en ökning med 10. Lantmäteristyrelsen avstår emellertid från
att framställa förslag härom och inskränker sig till att framhålla, att någon nedsättning i
det nuvarande antalet av 30 i allt fall icke bör ske, bland annat av den anledning att eu
sådan, om den företoges i någon större utsträckning, komme att medföra, att den enskilda
tjänstetnannen endast ett eller annat år komme att innehava den tjänsteställning, varom
här är fråga, varigenom det bleve vanskligt att uppehålla önskvärd kontinuitet i verksamheten».

Såsom motiv för förslaget att auskultantarvodet å 900 kronor
borde få åtnjutas, vare sig vederbörande tjänstgjorde i styrelsen, å lantmäterikontor
eller såsom tjänstemedhjälpare hos distriktslantmätare, har

H—18S007. JII.

Kommisaio
nens yttrande.

styrelsen dels framhållit, att enahanda ordning gäller för lantbruks*
stipendiaterna, och dessutom anfört följande:

»De nuvarande auskultanterua användas förutom till praktisk lantmäteriverksamhet
till biträden i lantmäteristyrelsen och å länens lantmäterikontor, och förhållandet måste
framdeles bliva detsamma med de mot auskultanterna svarande extra lantmätarna. I sakens
natur ligger, att cirkulationen är ganska livlig, och ofta inträffar, att en tjänsteman under
samma år tjänstgör både i styrelsen, å länslantmäterikontor och hos lantmätare. Om, sedan
arvoden beviljats flertalet extra tjänstemän, dessa skulle vara skyldiga frånträda arvode
vid tjänstgöring i styrelsen eller å länslantmäterikontor. bleve sådant säkerligen förenat med
svårigheter i administrativt hänseendes.

Angående reglerandet av de extra tjänstemännens tjänstgöring har
styrelsen anfört följande: ;/'';* " i;“''•

»Uppförande i stat av ovanberörda arvoden till belopp av. 900 kronor torde böra
föranleda, att tjänstemännens indelning till tjänstgöring inom de särskilda länen och hos
de särskilda tjänstemännen på annat sätt än hittills lägges i styrelsens hand. Detta blir
eu given följd även av den begränsade tillgången å extra tjänstemän, Någon utformning
av det blivande förfarandet torde emellertid icke krävas ir detta sammanhang, utan lärer
sådant böra ske vid den ändring av instruktionen, som erfordras efter antagandet av det
förslag styrelsen nu framställt, Så mycket torde emellertid höra framhållas, att det verk-,
liga behovet av tjänstebiträde jämväl med hänsyn till jordägarnas intresse måste bliva utslagsgivande
vid de extra tjänstemännens fördelning.

Enligt ovanstående förslag bliva samtliga extra tjänstemän underkastade förflyttning.
Härvid torde böra beredas dem rese- och traktamentsersättning enligt vanliga regler, och
torde denna ersättning böra utgå antingen från det under- nionde huvudtiteln uppförda anslaget
till rese- och traktamentspenningar eller från det särskilda anslag, som för detta och
liknande ändamål kau komma att i stat. uppföras.

Rörande samtliga nu omförmälda arvoden till extra lantmätare bör givetvis gälla, att
tjänstemännen höra få komma i åtnjutande av dem efter förtjänst och skicklighet samt att
styrelsen bör hava i sin hand att betaga vederbörande rätten till arvode till följd av försummelse
o. d.

De arvoden å 600 kronor till auskultant^-, som finnas upptagna i gällande stat,
skola enligt bestämmelse i instruktionen fördelas först vid slutet av värjo år. Vad de av
styrelsen nu föreslagna arvodena å 900 kronor angår anser styrelsen att hinder ej bör möta
att de få uppbäras kvartals- eller månadsviss. ,

Det av styrelsen för auskultanternas förening framställda önskemålet,
att arvodesbeloppen måtte lämpas efter tjänsteåldern, har såsom
förut anmärkts, redan provisoriskt vunnit bifall vid 1918 års riksdag.
Denna anordning torde böra för framtiden bibehållas. Även om antalet
distriktslantmätartjänster ökas på sätt kommissionen ovan föreslagit, blir
nämligen auskultanttiden ganska lång, enär befordran i allt fall icke kan
väntas förrän vid en ålder av omkring 40 år,. Det måste givetvis kännas
hårt att vid så hög ålder, då säkerligen åtskilliga av auskultanterna

dier, såsom de enligt kommissionens förslag framdeles skulle benämnas,
extra lantmätarna äro familjeförsörjare, ännu befinna sig på biträdesstndiet,
och detta så mycket mera, om inkomsterna ej vuxit. Därtill kommer,
att med den ökning av lantmäteriverksamheten, som är att förvänta,
det torde bliva nödvändigt, att de äldsta auskultanterna eller extra lantmätarna
i mån av behov tagas i anspråk för att på eget ansvar verkställa
förrättningar. Det lärer sålunda även för framtiden erfordras eu
grupp tjänstemän med samma ställning, som nuvarande organisation avsett
för auskultanter med arvode på stat. Antalet av dessa tjänstemän
torde böra bibehållas vid detsamma som nu eller 30. Då hela antalet
extra lantmätare beräknats till 100, återstår således 70. Det synes lämpligt,
att även dessa i fråga om arvodet uppdelas i tvenne klasser. Antalet
i vardera klassen bör sättas till 35.

Av hänsyn till det lönebelopp för distriktslantmätare, som kommissionen
ovan föreslagit, torde arvodet för extra lantmätare i lägsta
klassen böra bestämmas till 1,000 kronor. För var och en av de båda
högre klasserna synes en höjning av 500 kronor lämplig. Extra lantmätare
i högsta klassen skulle då erhålla ett arvode av 2,000 kronor,
vilket torde få anses erforderligt, enär dessa tjänstemän komma att åtminstone
delvis utöva verksamhet av enahanda art som de på eget ansvar
arbetande lantmätarna och sålunda böra beredas eu sådan inkomst,
att deras ekonomiska ställning icke medför fara för osjälvständighet.

Hörande samtliga nu omförmälda arvoden bör givetvis gälla, att
de få åtnjutas efter förtjänst och skicklighet samt att lantmäteristvrelsen
bör äga att betaga vederbörande rätten till arvode till följd av försummelse
o. d.

Utbetalningen av arvoden torde böra ske månadsvis av lantmäteristyrelsen
och icke bliva beroende av, huruvida extra lantmätare under
månaden tjänstgjort i styrelsen eller å lantmäterikontor eller hos distriktslantmätare.

I likhet med lantmäteristvrelsen finner kommissionen, att uppförande
i stat av ovanberörda arvoden bör föranleda, att tjänstemännens
indelning till tjänstgöring på länen och hos de särskilda distriktslantmätarna
lägges i styrelsens hand på annat sätt än hittills. Något förslag
angående de bestämmelser, som i sådant hänseende krävas, torde emellertid
icke erfordras i detta sammanhang. Fråga huruvida dessa tjänstemän
böra tillerkännas rese- och traktamentsérsättning vid förflyttning,
torde böra upptagas till prövning samtidigt med förslag om bestämmelser
rörande tjänstgöringens ordnande.

1 anslutning till vad sålunda anförts föreslår kommissionen,

att av de 100 extra lantmätarearvoden, som enligt
vad kommissionen förut hemställt skulle i stat upptagas,
30 må uppföras till belopp av 2,000 kronor, 35
till belopp av 1,500 kronor och 35 till belopp av 1,000
kronor;

att samtliga arvoden må av lantmäteristyrelsen
utdelas bland extra lantmätarna efter förtjänst och
skicklighet; samt

att utbetalningen må ske månadsvis och oberoende
av, huruvida extra lantmätaren under månaden
tjänstgjort i lantmäteristyrelsen eller å lantmäterikontor
eller såsom medhjälpare hos distriktslantmätare.

Publik renovation.

Intill år 1805, då 1864 års förnyade nådiga lantrnäteriinstruktion Nuvarande
trädde i kraft, voro rikets lantmätare skyldiga att till lantmäteristyrelsens
arkiv utan särskild ersättning översända renovationer av kartor, protokoll
och beskrivningar rörande alla förrättningar. Genom sistnämnda
instruktion inskränktes denna renovationsskyldighet att endast omfatta
vissa slag av förrättningar nämligen laga skiften, rågångsförrättningar
och ägoutbytesförrättningar, varjämte medgavs, att blott karta med
delningsbeskrivning och därtill hörande sammandrag skulle renoveras. I
samband med tillkomsten av ägostyckningsinstitutet föreskrevs, att publik
renovation skulle äga rum beträffande vissa slag av styckningar av såväl
karta som beskrivning samt med avseende å vissa andra endast av beskrivning
över styckningen.

Vid utfärdandet av 1908 och 1909 års instruktioner har denna
ordning bibehållits endast med den ändring att beträffande laga skifte
renovation skall ske även av summarisk beräkning.

I skrivelse den 14 december 1916 har lantmäteristyrelsen föreslagit, Lantmäteridels
att renovationsskvldigheten utsträckes, dels ock att staten i samman- styr^n
hang därmed bereder de arbetande lantmätarna gottgörelse för de ut- >«/«
gifter, renovationsskyldigheten medför för dem. Styrelsen har anfört
följande:

»Det har emellertid länge framstått såsom ett önskemål för lantmäteristyrelsen att få
renovationsskyldigheten utsträckt till att omfatta alla jorddelningsförrättningar och även förrättningar,
som avsett enbart ägomätning, allt i anslutning till vad som äger rum beträffande
dombok samt protokoll rörande lagfart och inteckning. Å andra sidan har renovationsskyldigheten
med inträdda ökade arbetspriser kommit att verka allt mer betungande för
rikets lantmätare, och efter tillkomsten av 1909 års nedsatta taxa måste klagomålen härutinnan
anses fullt berättigade. Såsom helt och hållet oskälig framträder denna skyldighet
i fall, då, något som numera ej så sällan inträffar, konceptkarta till skifte anskaffas genom
kopiering av redan befintlig karta, i vilket fall ersättning för densamma utgår med vanlig
lösen jämte dagarvode för den tid, som åtgått för kompletteringsarbetet. — — — — —-

_ — — — — — — — Slutligen må framhållas, att ifrågavarande skyldighet framträder
såsom orättvis till följd jämväl därav, att endast vissa förrättningar äro underkastade renovation,
under det arvodet utgår efter enahanda bestämmelser vare sig renovationsskyldighet
i det särskilda fallet föreligger eller icke.

På grund av vad sålunda anförts har det framstått för lantmäteristyrelsen såsom
lämpligt och skäligt att lantmätarna för framtiden beredes ersättning för de publika renovationerna
och att i samband därmed renovationsskyldigheten utsträekes.

Enligt styrelsens mening bör denna utvidgning av renovationsskyldigheten ske till
alla jorddelnings- och rågångsförrättningar. Beträffande hemmansklyvningar anser styrelsen
påtagligt, att för renovation av dem tala enahanda motiv som gälla för renovation av laga
skiften. Skillnaden mellan dessa båda slag av förrättningar är redan nu rätt så obetydlig,
och skifteskommittén har i sitt förslag till lag om skifte av jord sammanslagit dessa två
delningsinstitut till ett under den gemensamma benämningen laga skifte. Beträffande ägostyckningsförrättningar
anser styrelsen emellertid, att undantag tillsvidare kan ske. Ur
sakrättslig synpunkt borde givetvis även sistberörda slag av förrättningar underkastas publik
renovation, men så är däremot icke fallet, om man ser saken ur kartverkssynpunkt eller
med hänsyn till önskemålet ur jordbruksstatistisk synpunkt att få skeende förändringar i
fråga om jordens kulturtillstånd redovisad. Karta över ägostyckning upptager nämligen för
närvarande i regel endast gränserna för de nya ägolotterna jämte mark, som undantagits
för gemensamt behov. På grund härav och med hänsyn till svårigheten att uti härvarande
byggnad bereda erforderligt utrymme samt jämväl i anseende till angelägenheten av att för
närvarande begränsa statsutgifterna, håller lantmäteristyrelsen före, att renovationsskyldighetens
utsträckning till ägostyckningsförrättningar bör anstå. Sedan efter genomförande av
den väntade revisionen av skifteslagstiftningen ståndpunkt tagits i fråga om väckta förslag
om sammanförande av ägostycknings- och avsöndringsinstituten till ett enda institut samt
begränsning av kartans utsträckning vid ägostyckning endast till den lott, eller det området,
som i varje fall är föremål för avstyckning, men upprättande i stället av fullständig karta
över lotten eller området i fråga, bör spörsmålet om renovationsskyldighetens utsträckning
till ägostyckningsförrättningar på nytt tagas under prövning.

Ur kartverkssynpunkt liksom ur jordbruksstatistisk synpunkt håller styrelsen däremot
före att förrättningar, som angå ekonomisk mätning, böra vara underkastade renovation.

Mot lantmäteristyrelsens nu intagna ståndpunkt kan erinras, att nyttan av den utsträckta
renovationsskyldigheten ej komme att bliva vidare stor i anseende till den stora
luckan för tiden allt sedan den 1 januari 1865. Häremot bör dock framhållas, att detta
förhållande givetvis ej bör avhålla från att vidtaga ändring, om man är övertygad om att
åtgärden är påkallad ur synpunkten av tryggande av äganderättsförhållandena inom landet
eller på annan grund. Förhållandet borde fast mer mana till att åtgärder även vidtagas
för fyllande av ovanberörda lucka. Frågan härom anser styrelsen emellertid bör anstå
tillsvidare.

Under de sista tio åren hava i medeltal årligen levererats till härvarande arkiv 1 850
regalark kartor och 2 348 regalark beskrivningar. Av dessa kan en tredjedel anses angå
ägostyckningar eller förrättningar rörande rågångar, och ytterligare en hel del äro av obetydlig
omfattning, så att ofta jämförelsevis ringa del av arket upptages av ritning och skrift.
Lantmätarnas årliga utgifter härför kunna knappast anses uppgå till mer än omkring 15 000
kronor. Denna kostnads övertagande av statsverket kan alltså för 300 tjänstemän icke anses
innebära mer än omkring 50 kronor besparad utgift för varje.

Statens övertagande av kostnaderna för renovationerna i den utsträckning ovan ifrågasatts,
under förutsättning dels att renovation skulle äga rum av karta, det väsentligaste av

1)3

protokoll samt av summarisk beräkning och delningsbeskrivning med sammandrag dels
att ersättningen utgingo för karta högst med belopp, som i taxeförslaget bestämts under
förutsättning, att två exemplar samtidigt lösas, samt för protokoll och beskrivning ävenledes
med samma belopp som lösen eller 1 krona 25 öre arket, skulle föranleda en årlig utgift
av omkring 40 000 kronor,t ,

Föreningen Sveriges iorstelantmätare liar i underdånig skrivelse
den 27 mars 1917 ifrågasatt lämpligheten att nu utvidga ren ovation sskyldigheten
samt har anfört följande:

»Föreningen kan icke finna, att några vägande skäl föreligga för genomförandet av
en sådan utsträckning av rénovationsskyldigheten. De skäl, som skulle tala för densamma,
äro givetvis dels större trygghet mot eldfara, då befintligt material förvarades i två exemplar
på olika ställen, och dels fördelen att hava ett fullständigt material samlat i lantmäteristyrelsens
arkiv.

Vad beträffar skyddet mot eldfara, synes detta numera mindre trängande än någonsin,
sedan lantmäterikontoren i länen i allmänhet under de senare åren blivit väl tillgodosedda
med nya lokaler, som, i den mån så kunnat ske, valts med häns5Tn just till brandsäkerheten
och försetts med särskilda skyddsåtgärder härför. Med nutidens ordnade brandväsende
torde också faran för skadegörelse genom eldsvåda i så skyddade lokaler vara om
inte utesluten så dock i hög grad begränsad. Därjämte bör ihågkommas, att, för den händelse
sådan olycka skulle inträffa, hos delägarna alltid förvaras ett exemplar av förrättningshandlingarna
och kartan, den senast sannolikt allt mer och mer i ett flertal exemplar,
sedan vår tids billigare reproduktionsmetoder kommit till användning.

Vidkommande fördelen att samla ett fullständigt kart- och beskrivningsmaterial i
lantmäteristyrelsen, synes icke heller denna med de lätta och snabba kommunikationer, som
nu finnas inom hela riket, vara så synnerligen stor. I allmänhet tillgår det ju nu så, att
då några akter påfordras i lantmäteristyrelsen för ett eller annat ändamål, dessa per telefon
inrekvireras från lantmäterikontoret, varpå desamma omedelbart dit översändas, och har ett
sådant förfarande hittills icke visat sig giva anledning till nödvändigheten av en förändring
häruti.

Något trängande behov synes sålunda icke kräva eu sådan utsträckning av renovavationsskyldigheten
som den av lantmäteristyrelsen föreslagna, och ser man därjämte saken
ur ekonomisk synpunkt, torde än mindre anledning förefinnas för densamma. Utgår man
nämligen från att kostnaden för renovationernas utförande skall gäldas av staten, och något
annat kan givetvis icke förutsättas, bleve denna kostnad långt ifrån obetydlig, särskilt om
man, såsom ju bör ske, tager hänsyn till den kostnad, som en dylik utsträckt renovationsskyldighet,
utom den omedelbara kostnaden härför, skulle förorsaka. Först och främst måste
man då räkna med kostnaden för publika renovationers utförande beträffande alla de akter,
som tillkommit sedan den 1 januari 1865, vilken kostnad uppenbarligen blir avsevärd.
Vidare kommer en sådan utsträckt renovationsskyldighet med säkerhet att medföra ett
hastigt växande, tid efter annan framkommande krav på ökat utrymme och ökad personal
inom lantmäteristyrelsen. — — — — Slutligen skulle också förste lantmätarnas arbetsbörda
å lantmäterikontoren högst väsentligt komma att ökas genom den ökning i granskningen
av de publika renovationerna, som därigenom skulle uppstå, och föranleda ökade
krav på biträdeshjälp å lantmäterikontoren utöver de i nu föreliggande förslag beräknade.

Föreningen håller sålunda före, att de fördelar, vilka möjligen skulle vinnas genom den

Viss för
en i ny.

Kommixnonena
yttrande,

av lantmäteristyrelsen föreslagna renovationsakyldighetens utsträckande utöver den nu föreskrivna,
icke äro av den betydelse, att de motivera så betydande kostnader, som därmed
äro förenade.»

Vad sålunda anförts, synes kommissionen vara av den beskaffenhet,
att det åtminstone icke för närvarande bör ifrågakomma att utsträcka
renovationsskyldigheten. Kommissionen har föranletts att intaga
denna ståndpunkt jämväl med hänsyn därtill, att det torde möta svårigheter
att uti de lokaler, som för närvarande äro upplåtna till lantmäteristyrelsens
arkiv, bereda utrymme för den ökade tillströmning av arkivalier,
som bleve en följd av bifall till lantmäteristyrelsens framställning.

Däremot finner kommissionen i likhet med lantmäteristyrelsen rättvisa
och billighet kräva, att staten gottgör de arbetande lantmätarna
för med renovationsskyldigheten förenade utgifter. Detta låter sig även
lätteligen genomföras på så sätt, att lantmäteristyrelsen för varje dit
inlevererad renovationsakt låter tillställa lantmätaren gottgörelse enligt
grunderna för de i lantmäteritaxan upptagna bestämmelser om lösen för
karta och handlingar. I fråga om kopia av karta upptager emellertid
kommissionens förslag till taxa olika bestämmelser, allteftersom kopian
åstadkommits för hand eller på fotomekanisk väg, och det gäller därför
avgöra, vilken av dessa bestämmelser, som bör lända till efterrättelse.
Eftersom staten uti ifrågavarande avseende skulle övertaga en skyldighet,
som förut icke påvilat densamma, anser kommissionen, att staten
rimligen kan göra anspråk på att få betala enligt bestämmelsen för den
billigaste kopieringsmetoden, den fotomekaniska.

Med ledning av det antal regalark renovationer, som årligen överlämnas
till lantmäteristyrelsens arkiv, och de grunder för ersättningens
beräkning, som ovan angivits, håller kommissionen före, att blivande anslag
för ifrågavarande ändamål bör beräknas till 20,000 kronor.

Under erinran, att ett anslag för ifrågavarande ändamål uppenbarligen
bör vara av förslagsanslags natur, föreslår kommissionen således,

att bland de ordinarie anslagen beräknas 20,000
kronor årligen till publik renovation och att detta belopp
upptages såsom förslagsanslag.

fif)

Underhåll av arkivalier och registratur å
lantmäterikontoren i länen.

Med bifall till särskilda av Kungl. Maj:t i ämnet gjorda framställningar
har riksdagen till reparation och renovation av kartor i lantmäterikontoren
i länen på extra stat anvisat för år 1912 30,000 kronor,
för vart och ett av åren 1913, 1914 och 1915 20,000 kronor samt för
vartdera av åren 1917, 1918 och 1919 15,000 kronor eller tillhopa

135.000 kronor. Dessa anslag hava genom särskilda beslut ställts till
lantmäteristyrelsens förfogande, i samband varmed föreskrivits, att högst

47.000 kronor finge användas till renovation .*>v kartor, därav högst

10.000 kronor till renovation av i enskild ägo befintliga kartor av särskild
betydelse, men av vilka kopior saknades i lantmäterikontoren. Till
reparation har av de hittills anvisade medlen alltså avsetts ett belopp
av minst 88,000 kronor.

Till huvudsaklig grund för besluten om medlens anvisande hava
legat särskilda av lantmäteristyrelsen på olika tider gjorda beräkningar.
Dessa visade till en början hän på en totalkostnad av 106,000 kronor,
som dock sedermera successivt höjts till 128,000, 138,000, 140,000 och
slutligen till 165,000 kronor. Under sådana omständigheter skulle återstå
att för berörda ändamål anvisa ytterligare 30,000 kronor.

I anledning av särskilda av Kungl. Maj:t i ämnet gjorda framställningar
har riksdagen på extra stat årligen alltsedan år 1913 anvisat
medel till uppläggande av nya registratur och arkivens ordnande i lantmäterikontoren
i länen, nämligen med 24,000 kronor för år 1913, 18,000
kronor för år 1914, 10,000 kronor för år 1915, 15,000 kronor för år
1916, 20,000 kronor för år 1917, 15,000 kronor för år 1918 och 8,000
kronor för år 1919 eller således tillhopa 110,000 kronor.

I senast avgivna statsverksproposition anmälde Kungl. Maj:t för
riksdagen, att ordnandet av ifrågavarande registratur och arkiv först beräknats
komma att draga en totalkostnad av 60,000 kronor och sedermera
upptagits till 107,000 kronor men att denna kostnadssumma måste

9—185007. in.

Hittats

varande Jerhållanden.

Lantmäteristyrelsen
om
ordinarie
anslag den
•o/)» 1916.

(56

enligt lantmäteristyrelsens beräkningar ökas till 113,000 kronor. Till
följd härav skulle det ännu återstå att för berörda ändamål anvisa

3,000 kronor.

Uti underdånig skrivelse den 30 oktober 1916 har lantmäteristyrelsen
gjort gällande, att reparation av kontorens kartor icke kunde utföras
på ett sådant sätt, att arbetet kunde anses slutfört vid någon viss
tidpunkt, utan måste detta arbete fortgå, även sedan en grundlig reparation
av kartorna på eu gång blivit slutförd. Därest kartorna ej reparerades,
komme oersättliga värden att gå förlorade. Även renovation av
kartorna måste alltjämt fortgå, i det man ständigt hade att räkna med
att kartor bleve alldeles utslitna och behövde ersättas med nya ävensom
att det då och då kunde hända, att i orterna påträffades kartor, som
icke funnes i lantmäterikon törel men som vore av betydelse att böra
införlivas med kontorets arkiv. Här förelåge alltså ett stadigvarande
behov, som därför ock lämpligen borde tillgodoses med anslag på ordinarie
stat.

I berörda skrivelse den 30 oktober 1916 har lantmäteristyrelsen
även gjort gällande att framdeles något belopp komme att erfordras årligen
för registraturens komplettering. Sådant komme enligt styrelsens
mening städse att erfordras till följd av skeende förändringar i rikets
administrativa indelning. För län, där registratur icke upplagts efter
kortsystem, kunde en sådan förändring medföra rätt mycket arbete. 1
sådana län hade man också att räkna med möjligheten, att tillströmningen
av akter föranledde behov av registraturets omskrivning i vissa
delar. Härtill komme arbeten, som förorsakades av förändringar i avseende
å skåpanordningar och arkivaliernas förvaring. Detta ansåg styrelsen
vara av stadigvarande natur.

Lantmäteristyrelsen har i skrivelsen den 30 oktober 1916 beräknat,
att 6,000 kronor årligen skulle behövas för omförmälda reparation och
renovation av kartor samt 2,000 kronor årligen i fråga om registraturen.

Lantmäteristyrelsen har slutligen anfört följande:

»Beträffande båda sistnämnda anslagskrav finner sig lantmäteristyrelsen böra framhålla,
att desamma äro avsedda att tillgodose behovet endast till den del arbetet ej kan
utföras av den på kontoren anställda personalen, som givetvis måste anses hava till åliggande
att närmast ombesörja alla sådana arbeten av ifrågavarande slag, som kunna räknas
till den normala vården av kontorens arkivalier.

Lantmäteristyrelsen , finner sig alltså böra föreslå att i staten för lantmäteristaten i
orterna upptages ett reservationsanslag till underhåll av kontorens i länen arkivalier tillbelopp
av 8,000 kronor.»

Statskontoret har i utlåtande den 18 december 1910 förklarat sig Statsbmi»-sakna anledning att göra någon erinran triol vad lantmäteristyrelsen så- r
lunda föreslagit.

Uti särskilda underdåniga skrivelser den 20 september 1918 bär J-untutäterilantmäteristyrelsen
hemställt, att ä extra stat för år 1920 måtte såsom txim anslag
reservationsanslag anvisas dels 15,000 kronor till reparation och renovation^» 2%> im».
av kartor dels ock 4,000 kronor till uppläggande av nya registratur och
arkivens ordnande å lantmäterikontoren i länen.

Lantmäteristyrelsen har förklarat det vara vanskligt att bedöma,
huruvida det förra av dessa anslag skulle kunna nedbringas genom upptagande
av ett ordinarie anslag till underhåll av kontorens i länen arkivalier,
men styrelsen har dock hållit för troligt, att så icke kommer att
ske i vidare utsträckning än att förut omförmälda belopp av 105,000
kronor icke skulle behöva överskridas. Därefter har styrelsen anfört
följande:

»ISu verkställd undersökning visar, att behovet av lagning och renovation av kartor
i lantmäterikontoren i länen till följd av den ständiga slitningen ökas och detsamma är
för närvarande givetvis fallet i fråga om kostnaderna för arbetets utförande. Vid det för-;
hållande att ett ordinarie anslag för ifrågavarande ändamål väl knappast kan komma att!
upptagas till högre belopp än 8,000 å 10,000 kronor, håller lantmäteristyrelsen före, att,
under förutsättning att det årliga beloppet, i likhet med vad som varit fallet de senaste
åren, bestämmes till 15,000 kronor, anslag å extra stat erfordras åtminstone för åren 1920
och 1921.»

Beträffande anslaget å 4,000 kronor har lantmäteristyrelsen förklarat,
att detta belopp ständigt blir erforderligt för därmed angivna
ändamålet; och har framställningen om extra anslaget av lantmäteristyrelsen
gjorts beroende av, huruvida biträdesfrågan å lantmäterikontoren
kommer att slutligt ordnas vid 1919 års riksdag.

Slutligen har lantmäteristyrelsen i underdånig skrivelse den 17 Lantmäterioktober
1918 anfört följande: _ styrelsen om

or (lin äril

»På grund av numera vunnen ytterligare erfarenhet samt med hänvisning till vad ans^a!! d«n
lantmäteristyrelsen anfört uti särskilda underdåniga skrivelser den 20 september 1918 angående
anslag å extra stat för år 1920 dels till nya registratur och arkivens ordnande å
lantmäterikontoren i länen dels till reparation och renovation av kartor i samma kontor
bör det stadigvarande anslagsbehovet för ifrågavarande båda ändamål enligt styrelsens mening
beräknas till sammanlagt 14,000 kronor.»

Det synes vara lantmäteristyrelsens mening, att, om ett ordinarie Kommissioanslag
införes för upprättande av registratur m. m., något ytterligare extra nens

anslag i detta avseende icke vidare skulle erfordras, men att saken skulle
ställa sig annorlunda med avseende å reparation och renovation av
kartor. Ett par år framåt skulle alltjämt erfordras extra anslag till vad
i lantmäteristyrelsens skrivelse den 30 oktober 1916 kallas en grundlig
reparation av kartorna, som på en gång slutföres, allt under det att de
årliga lagningarna av kartor skulle tillgodoses genom ordinarie anslag.

Lantmäteristyrelsen bär emellertid icke ens själv försökt att genomföra
en motsvarande uppdelning i avseende å renovation av kartorna,
och dessutom torde det vara synnerligen svårt att i fråga om kartmaterialet
praktiskt genomföra skillnaden grundlig reparation och årligt
underhåll. Det hittillsvarande extra anslaget har faktiskt blivit använt
för bägge dessa ändamål.

Vissa förhållanden tillkomma emellertid, som göra det tvivelaktigt,
om överhuvudtaget några som helst medel böra på vare sig ordinarie
eller extra stat anvisas särskilt för reparation av kartor.

De härmed förenade arbeten hava hittills plägat utföras av vid
lantmäterikontoren tillfälligt anställda biträden. Denna anställning av
tillfälliga biträden har huvudsakligen möjliggjorts genom ett å extra
stat beviljat anslag till skriv hjälp å lantmäterikontoren i länen. Biträdena
hava således avlönats med medel från detta anslag men i någon
mån med medel, som anvisats till reparation av kartor. För den skull
hava detaljerade anteckningar måst föras om den tid, som använts till
lagning av kartor. Eu sådan anordning lärer icke kunna betecknas annorledes
än såsom synnerligen opraktisk.

Nu har lantmäteristyrelsen visserligen framhållit, att framdeles det
årliga anslaget skulle tagas i anspråk endast till den del lagningsarbetet
ej kan utföras av den på kontoren anställda personal. Detta yttrande
lärer böra så tolkas, att förutsättningen för anslagets användning skulle
inträda, när berörda personal icke kvantitativt räcker till. Ytterligare
extra biträden skola anställas i sådant fall. Men under dessa omständigheter
synes det kommissionen vara enklast, att nu nämnda eventualitet
tages med i beräkningen, när det gäller angiva totalbehovet av
samtliga extra biträden.

Vad nu sagts om reparation av kartor gäller i tillämpliga delar
även arbetet med lantmäterikontorens registratur. Icke heller för detta
arbete bör enligt kommissionens mening särskilda medel anvisas, utan
hänsyn till detsamma bör tagas vid beräknande av behovet av extra
biträden å kontoren.

Med den i hittillsvarande extra anslag avsedda renovation förhåller
sig i viss mån annorlunda. Såsom lantmäteristyrelsen anfört, kan det

hända, dels att eu karta blir så sliten, att den prövas böra ersättas med
en ny d. v. s. renoveras, dels ock att utanför kontorens arkiv påträffas
en karta av den betydelse, att den prövas böla bliva representerad i
samma arkiv. Någon gång förekommer väl att vederbörande förstelantmätare
anförtros nu nämnd prövning i ena eller andra avseendet; kartan
renoveras då vid kontoret och i sådana fall äger den kritik tillämpning,
som ovan riktats mot anvisande av särskilda medel till reparation av
kartor. I de ojämförligt flesta fall plägar lantmäteristyrelsen dock förbehålla
sig själv nyss avgivna prövning och förordnar därför om kartans
insändande till styrelsen. Utfaller prövningen i jakande riktning, låter
då styrelsen även omedelbart renovera kartan i Stockholm, men icke
genom något av de i styrelsen anställda biträden utan genom personel'',
som arbeta mot ackordsbetalning.

Då detta förhållande lärer alltjämt komma att tillämpas, finner
kommissionen det vara i sin ordning, att särskilda medel å ordinarie
stat anvisas för den renovation av kartor, vilken lantmäteristyrelsen utför
för lantmäterikontorens räkning. Beloppet av dessa medel torde
skäligen kunna sättas till 4,000 kronor. Anslaget bör uppföras såsom
reservationsanslag.

I anslutning till vad som anförts får kommissionen i detta sammanhang
inskränka sig till att föreslå,

att bland ordinarie anslagen måtte såsom reservationsanslag
beräknas 4,000 kronor årligen till renovation
av kartor för lantmäterikontoren i länen.

Biträden å lantmäterikontoren i länen.

Såsom allmän bakgrund för de förslag, som i detta avseende framställts,
har lantmäteristyrelsen i underdånig skrivelse den 30 oktober
1916 lämnat en redogörelse för de ämbetsgöromål, som påvila förste
lantmätarna.

Denna redogörelse är av följande lydelse:

»Förste lantmätarnas åligganden finnas angivna i §§ 38—40 i Eders Kungl. Maj:ts
nådiga instruktion för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare den 22 oktober 1909, och
äro dessa författningsrum med iakttagande vad 38 § angår av vidtagna ändringar genom
nådiga kungörelserna den 10 september 1914 och den 30 juni 1916 av följande lydelse:

»38 §.

Såsom föreståndare för lantmäterikontoret har förstelantmätare skyldighet:
att mottaga, granska och i händelse av godkännande kvittera konceptkartor och
handlingar, som till länets lantmäterikontor för redovisning överlämnas eller eljest i enlighet
med givna föreskrifter för förvaring dit insändas; att enligt av lantmäteristyrelsen fastställt
formulär föra register över dessa kartor och handlingar samt över dem, som förut
finnas i lantmäterikontoret; att i den utsträckning och på det sätt lantmäteristyrelsen föreskriver
föra diarium över inkomna remisser och skrivelser samt uppsätta och förvara koncept
till utgående expeditioner; samt att enligt fastställt formulär föra inventarieförteckning
över kontorets instrument, böcker, författningar, möbler och övriga tillhörigheter m. m.,
uti vilken förteckning inträffade förändringar skola antecknas;

att varje söckendag, såvitt icke förste lantmätaren på grund av förordnande eller
särskild kallelse är skyldig förrätta eller närvara vid annan tjänsteförrättning eller eljest
särskilda förhållanden för visst fall påkalla undantag, vara å lantmäterikontoret tillstädes
minst sex timmar eller, såvitt angår tiden 1 juni—1 september, minst 4 timmar samt att
under sålunda stadgad tjänstgöringstid varje torsdag, fredag och lördag hålla kontoret öppet
för allmänheten minst fyra timmar eller under tiden 1 juni—1 september minst tre timmar
å tid, som lantmäteristyrelsen äger bestämma och varom anslag skall finnas å lokalen,
skolande förstelantmätaren i varje fall så ordna sitt arbete, att han åtminstone sista helg -

fria dagen i varje vecka kan halla kontoret tillgängligt för allmänheten; att tillhandagå
besökande med förevisande av kontorets kartor och handlingar jämte meddelande av äskade
upplysningar; att efter rekvisition verkställa kopior och avskrifter eller utdrag av kartor
och handlingar; att meddela dels bevis om sådana förhållanden, varom i kontoret förvarade
kartor och handlingar omedelbart lämna upplysning, dels utdrag av jordregistret; att, då
domare eller andra ämbetsmän för mål, som angå kronans rätt, behöva låna kartor och
handlingar, eller eljest enligt föreskrift av lantmäteristyrelsen utlämna desamma och anteckna
dem uti en enligt fastställt form uliir förd lånebok; att mottaga och förvara de kvittenser,
som därför, med utsättande av det ändamål, varför utlåning skett, böra avgivas; att
värjo år före januari månads utgång upprätta och till lantmäteristyrelsen översända utdrag
av lånebokeu, upptagande de kartor och handlingar, som icke blivit återställda; att ansvara
för vården av lantmäterikontorets kartor och handlingar jämte andra tillhörigheter och att
för sådant ändamål efterse, att de av besökande varsamt hanteras och icke skadas; samt
att hos lantmäteristyrelsen föreslå de åtgärder, som må anses erforderliga för underhåll och
förvaring av såväl arkivalier som inventarier.

39 §.

Såsom särskild sakkunnig och granskare av övriga lantmätares i länet verksamhet
samt i egenskap av deras förman åligger förste lantmätare;

att utan dröjsmål i överensstämmelse med de föreskrifter, som av lantmäteristyrelsen
i ämnet meddelas, verkställa granskning av sådana lantmäteriförrättningar rörande kartor
och handlingar, som av vederbörande domstol eller domare: tillställas förste lantmätaren
för granskning, eller, om han är jävig att verkställa granskningen, ofördröjligen översända
handlingarna till lantmäterifisbalen; att vid aktens återsändande till vederbörande efter av
förstelantmätaren verkställd granskning meddela redogörelse för vad vid granskningen förekommit
av anmärkningsvärd beskaffenhet; och att enligt föreskrift av lantmäteristyrelsen
eller domstol på ort och ställe göra erforderliga undersökningar;

att, då för redovisning inkommit konceptakt, som icke på grund av bestämmelsen
i föregående stycke blivit av förstelantmätaren granskad, ägna densamma i allmänhet enahanda
granskning, som föreskrivits i avseende å förrättningsakt, vilken tillställts honom av
domstol eller domare, samt att hos lantmäteristyrelsen anmäla, därest vid granskning, varom
här ovan nämnts, något förekommit av beskaffenhet att böra föranleda styrelsens åtgärd
eller eljest höra bringas till styrelsens kännedom; '' '' -''i ;

att på begäran av sakägare tillhandagå med granskning av lantmätares arvodesräkningar; att

på anmodan av lantmäteristyrelsen eller Kungl. Maj:tu befallningshavande verkställa
utredningar och avgiva utlåtanden i ärenden, som äro beroende på handläggning hos
dessa myndigheter, och däribland jämväl i befordringsfrågor;

att på kallelse såsom sakkunnig biträda ägodelningsrätter och andra domstolar

i länet;

att övervaka, att länets lantmäteritjänstenvän på föreskrivet sätt med noggrannhet
och flit fullgöra sina åligganden, och att, därest någon av dem gör sig skyldig till tjänsteförseelse,
som kommer till förste lantmätarens kännedom, göra anmälan därom hos låntmäteristyrelsen,
till vars kunskap även bör bringas, om någon avlider eller eljest avgår
från tjänsten eller varder försatt i konkurstillstånd; - i

att. granska av tjänstemännen avgivna arbetsförteckningar och dagböcker samt i fri -

gor, som stå i samband därmed eller med förstelantmätaren i övrigt åliggande granskningsskyldighet
och uppsikt, brewäxla med tjänstemännen för vinnande av nödiga upplysningar
och rättelse;

att hos lantmäterifiskalen göra anmälan, därest tjänsteman försummar att i rätt tid
och på föreskrivet sätt avlämna slutlig redovisning för lantmäteriförrättningar eller att insända
arbetsförteckningar och dagböcker eller att besvara skrivelser eller på annat sätt eftersätter
sina åligganden; att efter avslutad granskning av tjänstemännens årsredogörelser,
vilket för varje år bör hava skett före den 1 mars, med ledning av desamma och do
upplysningar, han kan vara i tillfälle att ytterligare inhämta, så ock i enlighet med de
närmare föreskrifter, styrelsen äger meddela, upprätta och före den 15 mars till lantmäteristyrelsen
och Kungl. Majrts befallningshavande insända fullständig berättelse om lantmäteriförrättningarna
i länet, vilken berättelse bör innehålla ett sammandrag av års redogörelserna
och vad i övrigt kan vara anmärkningsvärt, börande det exemplar av denna årsberättelse,
som insändes till styrelsen, vara åtföljd av en förteckning över de förrättningar, som vid
senaste årsskifte icke voro slutligen redovisade men som det ålegat vederbörande tjänsteman
att redovisa före den 1 mars det år, då berättelsen avgives, med upplysning därjämte,
huruvida redovisning fullgjorts;

att i sammanhang med avgivande av nyssnämnda årsberättelse hos lantmäteristyrelsen
anmäla, om någon distriktslantmätare inom länet saknar full sysselsättning, om dylikt
förhållande äger rum beträffande extra lantmätare och om redan anställda lantmätare icke
medhinna att handlägga förekommande förrättningar med tillbörlig skyndsamhet, samt att därvid
föreslå de åtgärder, som synas erforderliga för ordnande på ändamålsenligt sätt av förhållandena;

att i avseende å alla förrättningsakter, som överlämnas till lantmäterikontoret för
redovisning eller förvaring, tillse, ej mindre att konceptakt är fullständig och hel samt
handlingarna sammanhäftade och paginerade ävensom att icke från publik renovation undantagits
någon förrättning, beträffande vilken sådan renovation bör äga rum, än även att
avlämnade publika renovationer äro fullständiga och överensstämmande med koncepten samt
i övrigt sådana, som de (ärligt av lantmäteristyrelsen meddelade föreskrifter böra vara; att,
därest anmärkt felaktighet kan av förstelantmätaren med lätthet säkert avhjälpas eller
överenskommelse kan med vederbörande lantmätare träffas om handlingarnas komplettering
eller rättelse på hans bekostnad, verkställa sådan komplettering eller rättelse, men i annat
fall vägra kvitto för den karta eller handling, mot vilken anmärkning förekommit, samt.
återsända densamma för att rättas eller, där sådant finnes nödigt, omarbetas.

Om mottagandet av för redovisning till lantmäterikontoret inkommen granskad och
godkänd akt rörande av lantmätare verkställd förrättning skall förste lantmätaren meddela
kvitto dels å konceptakten åtföljande tre reversal, av vilka ett exemplar skall kvarbliva i
lantmäterikontoret, under det de båda andra ofördröjligen översändas, det ena till lantmäterifiskalen
och det andra till den, som utgivit reversalet, dels ock å de med den publika renovationeu
inkomna två reversal, vilka tillika med renovationen skola insändas till arkivarien
i lantmäteristyrelsen.

40 §.

Förste lantmätare har dessutom till åliggande:

att i enlighet med gällande författning och särskilt meddelade föreskrifter upplägg»
och föra jordregister;

att, i den mån sådant av lantmäteristyrelsen prövas kunna utan hinder för fullgörande
av förste lantmätaren i övrigt åliggande skyldigheter medhinnas, verkställa lantjäifterifBrrätt»}ngar
för kronans enskilda räkning; samt

att årligen före den 1 februari i enlighet med givna föreskrifter till lantmäteristyrolsen
insända redogörelse för förstelantmätnrens egen verksamhet under närmast föregående
år.»

De åligganden, som innehållas i § 38 i instruktionen iiro sådana, som inom de
centrala verken i allmänhet tillhöra aktuarie- och registrator- samt arkivariebefattningar.
Härstädes verkställd utredning visar, att redan dessa göromål å en del kontor taga det
väsentligaste av en persons tid i anspråk. Enbart för allmänhetens mottagning och tillhandagåendo
med förevisande av kartor och handlingar samt meddelande av äskade upplysningar
kräves en icke obetydlig tid. Inom de län, där antalet besökande uppgår till
1,000 och däröver, kan antagas, att eu person de tre dagar i veckan, då kontoren skola
hållas tillgängliga för allmänheten, praktiskt taget är upptagen av allmänhetens besök hela
den därför anslagna tiden och understundom icke oväsentligt därutöver. I samma män
som allmänheten genom jordregistret och även på andra vägar kommer till insikt om värdet
av de upplysningar, som stå att vinna av lantmäterikontorens kartor och handlingar,
visar det sig, att antalet besökande årligen växer. Det är även givet, att stegring av antalet
ärenden medför ökning med avseende å nu berörda göromål. Särskilt bör erinras, att
den ökade användning, som kontorens arkivalier fått och ytterligare kommer att få, givetvis
medför ökat arbete med deras vård och underhåll.

De mest maktpåliggande av förstelantmätarnas åligganden äro givetvis de, som
återgivas i § 39 av instruktionen. Här möter man förstelantmätarnas uppgift såsom
granskare av å länen anställda lantmätares arbeten. För rättssäkerheten lika viktig som
med avseende å utförandet maktpåliggande är skyldigheten att på anmodan av domstol
eller domare granska förrättningsakter före förrättningarnas prövning. Uppenbart är, att
denna granskning även kan vara mycket tidsödande och att densamma vad omfattningen
angår på det hela taget står i proportion till lantmäteriverksamheten inom de särskilda länen
och antalet lantmätare. Omfattningen av ifrågavarande arbete och de svårigheter, som
därmed kunna vara förenade, äro emellertid även beroende av jordförhållandena inom de
särskilda orterna och beskaffenheten av äldre lantmäteriförrättningar. Såsom ovan framgår
var det huvudsakligen hänsynen till dessa göromål, som vid den nya organisationen av
förstelantmätartjänsterna föranledde upptagande i staten av arvoden till sex amanuenser.

En betydande arbetsbörda för förstelantmätama representerar även deras skyldighet
att på anmodan av lantmäteristyrelsen eller Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande verkställa
utredningar och avgiva utlåtanden. Åtskilliga av dessa ärenden äro av stor omfattning
samt tidsödande och kunna även i övrigt vara nog så krävande. Med hänsyn till den
arbetsbörda, som i övrigt åligger förstelantmätama, söker dock lantmäteristyrelsen för sin
del såvitt möjligt undvika att remittera ärenden till förstelantmätama för utredning.

För bedömande av omfattningen av det arbete, som jordregistrets förande förorsakar,
tillåter sig lantmäteristyrelsen erinra om vad styrelsen i denna del anförde uti sin ovan
omförmälda framställning den 25 oktober 1915 angående anslag till skrivhjälp under år
1917. Styrelsen anförde därvid bland annat följande:

»Arbetet i fråga består främst uti föreskrivna införingar i jordregistret, i anledning
av skeende lantmäteriföiTättningar, av vilka särskilt bör uppmärksammas sådana, som föranleda
åsättande av nya registernummer och vilka i anledning härav skola särskilt insändas
till kontoren och därifrån återställas till vederbörande förrättningsman. Med avseende å
dessa förrättningar bär man att taga i betraktande, förutom arbetet med införingarna och
registerbeteckningars anbringande å kartor och handlingar, det arbete, som består i akternas
mottagande och registrering samt deras emballering och återsändande. Antalet dylika
akter torde uppgå till minst 2,000 årligen, och många av dem äro både vad kartor och
10 —isr,oo~. in.

handlingar angår av ansenlig omfattning. Antalet införingar i jordregistret till följd av no
berörda slag av förrättningar beräknar lantmäteristyrelsen till omkring 16,000 årligen, vartill
kommer införingar av fastställda aveöndringar, som enligt tillgänglig statistik uppgår
till 13,687 i medeltal för åren 1909—1913.»

»Bestämmelserna i nu omförmälda ämnen återfinnas i 28—30 §§ i förordningen den
13 juni 1908 angående jordregister, varav även inhämtas, att lantmätare, som erhållit förordnande
å förrättning, som innefattar delning av jord, vattenfall eller fiske i socken, för
vilken jordregister anmälts vara upplagt, skall före förättningens företagande hos förstelantmätaren
rekvirera utdrag av jordregistret, upptagande den fastighet förrättningen avser ävensom
de lägenheter, vilka avsöndrats från densamma eller från fastighet, ur vilken den blivit
utbruten. I sammanhang härmed bör även erinras om bestämmelserna i 31—33 §§ i
samma förordning, vilka samtliga, åsyftande att uppehålla överensstämmelse mellan jordregistret,
jordeboken och fastighetsböckerna, ålägga förstelantmätaren avsevärda expeditionsgöromål
av visserligen enkelt slag men i allt fall av sådan betydelse, att fel icke få förekomma.
Slutligen bör här erinras om förstelantmätarens skyldighet att i enlighet med
föreskrifterna i 35 § i förordningen i fråga varje år under september månad tillställa häradsskrivaren
uppgift å de fastigheter, som, efter det senaste uppgift lämnats, blivit införda
i registret eller undergått förändring beträffande namn och registernummer.»

»Men utom nu berörda arbeten, som omedelbart sammanhänga med jordregistrets
förande, förorsakar registrets fullbordan indirekt en högst väsentlig ökning av förstelantmätarnas
åligganden. Intill dess jordregistret för en socken förklarats upplagt, åligger det
nämligen Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande att låta verkställa anteckning om avsöndring
för alltid i kronans jordebok eller rättare uti den särskilda förteckning å avsöndrade
lägenheter, vartill kammarkollegium i cirkulär den 20 mars 1874 fastställt formulär,
vilken förteckning emellertid enligt samma cirkulär är att betrakta såsom del av jordeboken.
Genom samtidigt med jordregisterförordningens tillkomst vidtagen ändring av 26 § i lagen
den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring har emellertid
Eders Kungl. Haj:ts befallningshavandes sistberörda åliggande upphävts och i stället förordnats,
att avsöndrad lägenhet skall införas i jordregistret. Till följd härav kommer Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande att sakna samlade uppgifter rörande lägenheter, som fastställas
efter det jordregister förklarats upplagt, och följden härav blir åter den, , att befallningshavanden
finner sig böra inhämta yttrande av förstelantmätaren rörande alla avsönd -ringar före deras fastställelse för erhållande av uppgift bland annat angående areal och
stamfastighet samt huruvida lägenheten ligger inom den tillåtna gränsen för avsöndring
eller icke. Under åren 1909—1913 hava rikets förste lantmätare avgivit yttranden i medeltal
årligen rörande 2,518 avsöndringsärenden, och då hos länsstyrelserna under samma period
fastställts 13,687 avsöndringar ävenledes i medeltal årligen, kan ökningen å lantmäterikontoren
av ärenden rörande jordavsöndring, som jordregistrets fullbordan kommer att medföra
beräknas till omkring 11,000.»

»Denna redogörelse torde visa, att det arbete, som direkt eller indirekt föranledes
av jordregistrets förande, är av mycket stor omfattning, och det bör särskilt uppmärksammas,
att arbetet i fråga icke kan samlas till vissa perioder utan måste ske successivt i män
»om anledning därtill förekommer, vilket förhållande helt naturligt gör arbetet ännu mer
besvärligt och tidsödande, samt att uppskov med åtgärd,som uti ifrågavarande del ankommer
på förste lantmätaren, givetvis icke får förekomma.»

Vad slutligen angår förstelantmätarnas skyldighet att, i den mån sådant av lantmäteristyrelsen
prövas kunna utan hinder för fullgörande av dem i övrigt åliggande skyldigheter
medhinnas, verkställa lantmäteriförrättningar för kronans enskilda räkning, finner sig

7f>

styrelsen böra framhålla, att styrelsen under arbetet med jordregistrets uppläggande ansett,
att förstelantmätarens tid icke annat än undantagsvis bort upptagas därav. Och då redan
förhandenvarande förhållanden visa, att förste lantmätarnas tid icke förslår för dem i övrigt
åliggande göromål, håller styrelsen före, att ej heller för framtiden några dylika förrättningar
böra uppdragas åt förstelantmätarna. Til] denna uppfattning föranledes styrelsen
jämväl därav, att uppdragandet av dylika förrättningar åt förstelantmätarna göra dessa med
avseende å samma förrättningar till sina egna granskare, ett förhållande som den nya organisationen
av förstelantmätarbefattningarna avsåg att avlägsna. Vid blivande revision av lantmäteriinstruktionen
torde därför bestämmelserna om förstelantmätares skyldighet i nu berörda
del böra utgå.

Till belysning av arbetenas omfattning å de särskilda kontoren samt vissa därå
inverkande förhållanden tillåter sig lantmäteristyrelsen hänvisa till efterföljande tablå.1)

Av denna tablå framgår, att antalet ärenden under åren 1914—15 visar en ökning
med omkring femtio procent i jämförelse med åren 1909—1913 samt att förhållandet är
ungefär enahanda vad angår antalet utgångna expeditioner. Denna ökning fördelar sig på
flertalet län. Beträffande län, för vilka uppgifterna icke visa ökning eller endast obetydlig
sådan, beror detta förhållande på vidtagna förenklingar i fråga om sättet för arbetets anordnande.

Allt ifrån ikraftträdandet med 1909 års ingång av nu gällande organisation av personalen
å lantmäterikontoren i länen har lantmäteristyrelsen haft sin uppmärksamhet riktad
a angelägenheten av att största möjliga enkelhet i arbetet och arbetsbesparande metoder
iakttagas och komma till användning å samma kontor. För vinnande av detta syfte har
lantmäteristyrelsen även tid efter annan vidtagit åtgärder, och har detta synts styrelsen så
mycket angelägnare, som arbetena årligen ökats i den utsträckning, att oaktat styrelsens
ovanberörda strävanden behovet av arbetskrafter årligen stegrats.

Bland av styreisan i berörda syfte vidtagna åtgärder må meddelas, att styrelsen i
cirkulärskrivelse till rikets förste lantmätare den 14 januari 1915 riktat en uppmaning till
dem att vinnlägga sig om en så vitt möjligt tidsbesparande och i övrigt praktisk anordning
av arbetena. I sådant syfte anbefalldes därvid förstelantmätarna att i större utsträckning
än dittills iakttaga den anvisning i Eders Kungl. Maj:ts nådiga cirkulär den 22 mars 1907
till samtliga förvaltande ämbetsmyndigheter i riket angående avfattandet av utlåtanden, skrivelser
m. m. i ämbetsärenden, enligt vilken vid besvarandet av ämbetsskrivelser och remisser
yttrandet bör tecknas a skrivelsen eller remissakten. Härjämte föreskrev styrelsen, att
attester å räkningar samt därmed likartade expeditioner icke finge inflyta i konceptboken
och att översändande till lantmäteristyrelsen av räkningar och handlingar, som ej påkallade
särskilt yttrande av förstelantmätaren, borde, på sätt styrelsen förut framhållit, ske utan
missivskrivelse. Slutligen anmodades förstelantmätarna att i ökad utsträckning använda
stämplar, varjämte lämnades anvisning på lämpligt fabrikat.

För att befordra iakttagande av dessa anvisningar anmodades förstelantmätarna
uti skrivelse den 6 februari 1915 att inkomma till styrelsen med upplysningar om de speciella
förenklingar, som vidtagits, samt även beträffande sådana, vilka ansågos med fördel
kunna införas, i samband varmed de hade att lämna upplysning om de stämplar, som anskaffats,
samt avgiva förslag till de ytterligare stämplar, vilka lämpligen kunde komma till
användning.

Sedan vid behandling inom lantmäteristyrelsen av det sålunda uppkomna ärendet det
framstatt såsom önskvärt, att förstelantmätarna fritoges från skyldighet att föra diarium

‘) Se sid. 76 och 77.

1.	2- i	•i.	4-	5.	6. L
• L a n.	• A lita! ärenden: medeltal för åreu	Antal utgångna expeditioner; medeltal för åren	i Antal be-sökande ; medeltal för åren 1909—1915. i
1909—1913.	1914—1915.	1909—1913.	1914—1915.
Stockholms...............	686	1,190	205	568	i 1,019 ]
Uppsala................	570	656	346	433	689 i
Södermanlands.............	798	1,136	416	677	408
Östergötlands..............	751	1,538	323	1,034	588 !
Jönköpings...............	648	720	404	439	496
Kronobergs...............	570	540	354	355	548
Kalmar................	751	1,114	350	439	738
Gottlands...............	572	685	318	335	383
Blekinge ................	614	793	413	524	673 j
Kristianstads..............	1,322	1,931	753	852	807
Malmöhus...............	1,577	1,991	898	1,219	1,007
Hallands................	798	676	396	743	376
Göteborgs och Bolins . .........	923	i,m	598	972	1,153
Älvsborgs ...............	1,089	2,384	278	769	478
Skaraborgs...............	705	1,505	361	892	636
Värmlands...............	1,325	1,797	2%	629	648
Örebro.................	920	1,558	375	862	935
Västmanlands . ............	1,050	1,425	481	580	605
Kopparbergs..............	974	1,768	935	1,733	1,066
Gävleborgs...............	1.250	1,592	659	841	677
Västernorrland*.............	1,375	2,176	625	960	426
Jämtlands...............	1,246	1,375	481	621	1,576
Västerbottens..............	1,210	1,560	536	590	409
Norrbottens ..............	1,490	1,650	465	526	763
Summa	2»,m	38,871	11,266	17,593	17.104

''V

’) Jordeboksenhet motsvaras i Kopparbergs län av åbolott, som utbrutit* vid storskifte eller laga skifte
‘‘) Här ingår ej uppgift för Kopparbergs län.

t 7.	«•	!*.	10.	n.	12.	13.	14. I
1 j Antal avslutado lant-: mätoriförrättningar; medeltal för åren j 1909—1915 i	Antal ägo-lotter utlagda vid motstå-ende förrätt-	! i Antal distrikts- 1 '' lantmätare!Antal dom-	Antal av Kungl. Maj:ta befall-ningshavandc fastställda jord-avsöndringar; medeltal för åren 1909—1913.	Antal jordeboks-enheter för länet i dess helhet.	Antal jordc-boksenheter för vilka jord-
i egentliga laga skiften. i	alla andra förrätt-ningar.	ningar; medeltal för åren 1909—1915.	och extra lant-mätare.	sagor.	registret för-klarats upp-lagt den ai/to 1915.
r	216	854	5	6	2,596	6,409	4,725
7	116	383	2	O	240	6,060	4,522
7	71	241	4	3	339	6,984	5,058
9	153	409	4	8	527	10,856	6,849
8 .	131	324	4	5	652	7,146	3,016
4	196	622	5	4	406	4,789	3,467
7	114	324	5	6	616	7,219	3,651
1	165	625	2	2	119	1,854	1,854
2	99	395	2	4	178	2,401	1,919
4	305	1,164	4	6	572	8,918	3,479 \|
4	260	1,221	4	7	738	11,256	5,071
3	137	381	3	O O	224	4,591	2,920
4	184	631	5	5	686	5,114	2,491
17	231	612	8	7	819	9,610	5,554
6	218	514	5	7	486	10,558	4,246
4	358	1,106	10	• i	436	3,784	1,678
4	138	559	5	4	503	5,490	3,369
3	109	308	3	4	367	4,622	3,489
3	275	1,594	14	6	734	*) -	M 835
3	223	543	11	5	673	6,057	1,694
6	296	681	11	7	805	4,884	1,904
3	237	597	12	4	259	3,264	1,604
16	261	887	11	4	371	5,168	3,715
7	186	418	11	5 i	341	5.091	3,215
141	4.679 \|	15,298	150	122	18,687	*) 142,125	s) 79,490

eller, sä vitt Sävenäs socken angår, av varje särskilt skattlagd fastighet.

samt upprätta och förvara koncept till en del enklare ärenden, bland annat flertalet av dem,
som angå jordregistrets förande, har Eders Kungl. Maj:t med bifall till av lantmäteristyrelsen
gjord underdånig framställning genom nådig kungörelse den 30 juni 1916 vidtagit den
ändring av 38 § av nådiga instruktionen för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare, att
det finge ankomma på lantmäteristyrelsen att bestämma, i vilken omfattning farande av
diarium samt uppsättande och förvarande av koncept till utgående expeditioner borde förekomma.
1 anslutning härtill har under innevarande år inom lantmäteristyrelsen pågått undersökning
för meddelande av föreskrifter i ämnet. Denna undersökning, som verkställts
av förstelantmätaren i Västerbottens län K. I. Grubbström och som bland annat bestått i
granskning av samtliga länsiantmäterikontorens diarier och konceptböcker för år 1915, har
givit till resultat, att avsevärda förenklingar kunna vidtagas i ovan angiven riktning, och har
lantmäteristyrelsen nu beslutat erforderliga föreskrifter i ämnet att tillämpas från ingångc-n
av nästkommande år.

I detta sammanhang bör emellertid även erinras därom, att Eders Kungl. Maj:t genom
nådig kungörelse deu 30 juni 1916 vidtagit den ändring beträffande tiden för kontorens
öppethållande för allmänheten, att tiden härför inskränkts att gälla endast tre dagar i veckan.

Givet är emellertid, att åtgärderna för åstadkommande av förenkling i fråga om arbetssätt
härmed icke få anses slutförda, utan kommer styrelsen att allt framgent inrikta
strävandena i samma syfte.»

Lantmäteristyrelsen har vidare framhållit, att på grund av den sålunda
förebragta utredningen och med den kännedom lantmäteristyrelsen
i övrigt hade rörande förhållandena å lantmäterikontoren i länen hölle
styrelsen före, att arbetena å dessa kontor kunna uppdelas i dels sådana,
som tarva fullständig fackutbildning, dels sådana, som kunna utföras av
icke fackutbildade biträden, dels ock vaktmästaregöromål, samt att för
tillgodoseende på ett fullt tillfredsställande sätt av förstelantmätarnas
behov av arbetsbiträde åtminstone inom de större länen erfordrades särskilda
biträden för ovannämnda tre slag av göromål.

Examinerade biträden.

Behovet av sådana biträden.

Uti gällande avlöningsstat för lantmäteristaten i orterna, vilken
vad angår personalen å lantmäterikontoren i länen fastställts genom
Kungl. Maj:ts nådiga brev den 17 juni 1908, finnas uppförda arvoden
till sex amanuenser. Dessa amanuenser äro jämlikt nämnda nådiga brev
anställda å lantmäterikontoren i Värmlands län och i de fem norrländska
länen.

Sedan svårighet yppats för en del förstelantmätare att medhinna
sina göromål, hemställde lantmäteristyrelsen i skrivelse den 27 november
1911 om anslag för åren 1912 och 1913 till påskyndande av arbetena vid
länens lantmäterikontor. Vederbörande departementschef ansåg emellertid,
såsom han i yttrande till statsrådsprotokollet den 13 januari 1912 anförde,
att, om än behovet av ytterligare biträden flerstädes gjorde sig starkt
gällande, kostnaden för dylika biträden lämpligen kunde, intill dess större
erfarenhet om det stadigvarande behovet vunnits, efter Kungl. Maj:ts
prövning i varje särskilt fall bestridas från nionde huvudtitelns expensanslag.
Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran, och i anslutning
härtill har Kungl. Maj:t för anställande av examinerade biträden
å vissa, lantmäterikontor under nedannämnda år anvisat följande
belopp:

för	år 1912 .....	......2,200	—	kronor
	» 1913 .....	......4,200	—
	» 1914 .....	......7,333	33	J>
	» 1915 .....	...... 20,200	—
	» 1916 .....	...... 30,000	—
»	» 1917 .....	......33,100	—
1>	» 1918 .....	...... 43,000	—	2>

Det för år 1917 anvisade beloppet blev något mindre än lantmäteristyrelsen
begärt. I underdånig skrivelse den 24 oktober 1916 hade
styrelsen nämligen hemställt om anvisande av 40,000 kronor för anstäl -

N Hvar ande
förhållande -

Lantmäteristyrelsen

den 30/ii>

1916.

lande av examinerade biträden i lantmäterikontoren i länen under
år 1917.

I skrivelse den 30 oktober 1916 tiar lantmäteristyrelsen hemställt,
att ovan nämnda sex amanuensbefattningar måtte uteslutas ur staten
samt att i stället måtte å ordinarie stat uppföras 12 examinerade biträden,
av styrelsen förslagsvis benämnda byråingenjörer, ävensom att
därutöver måtte anvisas erforderliga medel, 28,000 kr., för anställande
av extra biträden under sammanlagt 80 månader. Häri har emellertid
inräknats även 24 månader, då förstelantmätarna åtnjuta semester och
vikarier för dem sålunda erfordras.

Såsom motiv för framställningen, i vad den avser de 12 ordinarie
biträdena har lantmäteristyrelsen anfört följande:

»För att förstelantmätarna må kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra dem
åliggande mera maktpåliggande skyldigheter hava flertalet av dem behov även av examinerade
biträden. För kontoren i Stockholms, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Kopparbergs och de norrländska länen är behovet av examinerad hjälp så stort,
att det redan nu fullt ut motiverar anställandet för helt år av examinerade biträden. Beträffande
samtliga nu nämnda län med undantag av de tre förstnämnda och möjligen Skaraborgs
län utgör enbart antalet å länen anställda lantmäteritjänstemän tillräckligt skäl för
behovet härav. Detta antal uppgår, inberäknat såsom lantmätares medhjälpare, i tjänsten
förordnade lantmäteriauskultanter för Älvsborgs län till 17, för Skaraborgs län till 11, för
Kopparbergs län till 25, för Gävleborgs län till 19, för vart och ett av Värmlands, Västernorrlands
och Jämtlands län till 24 samt för Västerbottens och Norrbottens till respektive
10 och 17. Det torde vara tydligt, att enbart granskningen av dessa tjänstemäns arbeten
i flertalet av dessa län tar mer än en persons tid i anspråk. Vad härefter angår Stockholms,
Kristianstads, Malmöhus och Skaraborgs län må här erinras om där rådande invecklade
jordförhållanden och ekonomiska livaktighet, folkmängdens storlek m. fl. omständigheter,
som föranleda ökning av arbetena å kontoren i dessa län.

Nu ifrågasatta befattningar höra enligt lantmäteristyrelsens mening uppföras å ordinarie
stat. Någon ökad utgift av betydelse medför detta icke, men därigenom beredas icke
oväsentliga fördelar. Till dessa räknar styrelsen kontinuitet med därav härflytande större
rutin i arbetet och större arbetsprodukt samt tillgång på lämplig vikarie eller ersättare för
förste lantmätaren icke blott under semester och sjukdomsförfall utan även vid andra tillfällen.
»

Vad därefter angår behovet av extra examinerade biträden har
lantmäteristyrelsen anfört följande:

»Behovet av examinerade biträden å lantmäterikontoren i länen blir dock icke fyllt
genom antagande av detta förslag, vilket endast avser att fylla den del av samma behov,
som utan gensägelse kan anses vara av stadigvarande natur, och detta endast för sådana
län, där behovet har den omfattning, att det kräver anställande av biträde för helt år.

Med lantmäteristyrelsens ovan omförmälda underdåniga framställning om anvisande
av 40,000 kronor till examinerade biträden å lantmäterikontoren i länen under år 1917 ,av -

aer styrelsen att kunna anställa sådana under en sammanlagd tid av 135 månader. Om
härtill läggas de^ 72 månader, som i staten uppförda amanuensbefattningar representera,
uppgår antalet månader till 207 månader. Ovan föreslagna 12 byråingenjörsbefattningar få
beräknas giva 144 månader. Skillnaden utgör alltså 63 månader. Om särskilt med hänsyn
därtill, att arbetet a lantmäterikontoren ännu icke nått sin kulmen och att tillfälliga
examinerade biträden uti icke ringa utsträckning även erfordras å flertalet län, för vilka
fast anställt sådant biträde föreslagits, sistnämnda antal månader höjes till 80 och arvodet
beräknas efter 350 kronor i månaden, håller styrelsen före, att behovet bör kunna fyllas,
häri inberäkna^ jämväl det behov av ersättare, som uppkommer under förste lantmätarnas
och byraingenjörernas ledighet av skilda anledningar. Att hänsyn bör tagas jämväl till
sistberörda behov beror därpa, att enligt sakens natur den nytta för arbetenas fortgång,
som kan avvinnas distriktslantmätare eller extra lantmätare, då de förordnas att för kortare
tider uppehålla förstelantmätartjänst, ofta icke är särdeles stor. I övrigt är beräkningen
gjord under förutsättning att ersättare för byråingenjör icke kan erhållas enbart för med
sådan befattning förenade tjänstgöringspenningar.

Ovanstående beräkningar visa alltså för nu ifrågavarande ändamål ett anslagsbehov
av 28,000 kronor.»

Statskontoret har i yttrande den 18 december 1916 ifrågasatt, hu- Statskontoruvida
icke, innan erfarenhet vunnits om arbetsomfattningen, sedan jord- rerancLe''
registrets första uppläggande avslutats, de tolv föreslagna byråingen jörstjänsterna
borde tillsvidare uppföras å extra stat. I övrigt bar statskontoret
förklarat sig sakna anledning att göra någon erinran mot, vad
styrelsen i ovanberörda hänseenden anfört.

I anledning av statskontorets ovanberörda yttrande har lantmäteri- Lantmäteristyrelsen
avgivit underdånigt utlåtande den 26 juni 1917 och därvidaXlnh? L
framhållit bland annat, att det ökade behov av arbetskrafter å lantmä- statxhmtoterikontoren
i länen, som föranleddes av tillkomsten av jordregistret,rets ^gtran~
blivit i lantmäteristyrelsens förslag tillgodosett genom skrivbiträden och
icke genom examinerade biträden. På grund härav och då styrelsen påvisat,
att de föreslagna examinerade biträdena krävdes så gott som uteslutande
för andra ändamål än arbeten, som stode i samband med jordregistret,
ansåge styrelsen, att statskontorets ovanberörda yttrande därom,
att de föreslagna byråingenjörstjänsterna tills vidare borde uppföras
å extra stat, saknade betydelse.

Lantmäteristyrelsen har i förnyad underdånig framställning i ämnet Lantmäteriden
17 oktober 1918 upplyst, att styrelsen för anställande under år 1919
av examinerade biträden begärt anvisande av 66,500 kronor, ävensom fW°
beräknat, att för samma ändamål under ar 1920 komme att erfordras

70,000 kr., därest biträdesfrågan ej dessförinnan blivit löst.

11—185007. in.

I samma skrivelse den 17 oktober 1918 har lantmäteristyrelsen
hemställt, att antalet å ordinarie stat uppförda examinerade biträden
måtte ökas till 16 samt att dessutom måtte å extra stat anvisas 20,000
kronor för anställande av tillfälliga examinerade biträden å lantmäterikontoren
under BO månader, oavsett behovet av vikarier under förstelantmätarnas
semester.

I styrelsens sistnämnda skrivelse behandlas även frågan om skrivbiträden
å lantmäterikontoren och i motiveringen för de ökade kraven
har icke skilts på examinerade biträden och skrivbiträden. Såsom motiv
för förslaget, till den del detsamma angår de förra, synes styrelsen hava
avsett att göra gällande i huvudsak följande.

Arbetena å lantmäterikontoren hade under åren 1916 och 1917
successivt ökats. Till en del vore stegringen beroende därpå att, efter
hand som jordregistrets uppläggande slutförts, Konungens befallningshavande
måste mera än tillförne inhämta yttrande av förstelantmätaren
i ärenden rörande fastställelse av avsöndring. Även göromålen med
granskning av lantmätarnas övriga arbeten torde emellertid hava ökats
något, särskilt under år 1917. De avslutade förrättningarnas antal utgjorde
nämligen under år 1916 117 laga skiften och 4,718 andra förrättningar
samt under år 1917 112 laga skiften och 5,006 andra förrättningar.
Från och med år 1918 hade emellertid tillkommit tvenne^ för
hållanden, som föranledde ytterligare ökning i göromålen. Härvid åsyftade
styrelsen i första rummet lagen angående fastighetsbildning i stad
och i samband därmed stående lagstiftning. Genom denna lagstiftning,
som helt trätt i kraft med ingången av år 1918, hade först och främst
förstelantmätarnas granskningsåligganden högst väsentligt utvidgats. En
ytterligare uppgift av betydande omfattning hade genom denna lagstiftning
uppdragits åt förstelantmätarna i och med bestämmelsen, att dessa
skola vara registerförare för samhälle å landet, som förklarat sig ej vilja
bekosta registerföringen. Av skilda anledningar, däribland att samhälle,
som vill bekosta registerföringen, skall förfoga över brandfri lokal, kunde
man antaga, att förstelantmätaren i regel komme att föra fastighetsregistret
rörande de samhällen å landet, beträffande vilka sådant register
skall föras.

I fråga om arbetets ökning har lantmäteristyrelsen vidare anfört
följande:

sDet andra ovan avsedda förhållande, som föranlett ökning från och med mitten av
innevarande år av förstelantmätarnas arbete, är tillkomsten av nådiga kungörelsen den 7
maj 1918 angående traktamentsersättning åt vissa lantmätare med flera. Enligt denna
kungörelse skall ansökan om utbekommande av traktamentsersättning, som i kungörelsen

avses, ställas till Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande men insändas till förstelautmätaren,
som det åligger att verkställa granskning samt efter verkställd sådan översända ansökningen
till befallningshavanden. Emellertid torde man hava att räkna med att staten i
större utsträckning än som i denna kungörelse bestämts för framtiden kommer att övertaga
kostnader för utförandet av lantmäteriförrättningar. Sålunda har ifrågasatts, att staten
skall åtaga sig alla resekostnader och all traktamentsersättning icke blott till lantmätarna
utan även till gode män, som biträda vid lantmäteriförrättningar. Det torde vara givet, att
förs telantmätarnas arbete härigenom kommer att ökas i icke ringa utsträckning. Särskilt torde
granskning av räkningar å resekostnad komma att medföra ett rätt så tidsödande arbete.»

Lantmäteristyrelsen har även framhållit, att behovet att få biträdesbefattningar
till ovan angivet antal uppförda på ordinarie stat numera
blivit ytterligare kännbart samt att, om detta behov ej tillgodoses,
styrelsen är övertygad därom, att lämpliga krafter icke stå att erhålla.

Att ett synnerligen starkt behov av examinerade biträden å lånt- Kommissiomäterikontoren
föreligger, har redan blivit av Kungl. Maj:t erkänt genom de nem vttrananvisningar
av medel till ganska betydande belopp, solf! Kungl. Maj:t under
de senare åren funnit erforderliga för detta ändamål. Det är också uppenbarligen
av stor vikt, att biträde beredes förstelantmätarna i sådan utsträckning,
att den tekniska granskning av lantmäteriförrättningar, som
åligger förstelantmätarna, kan medhinnas utan dröjsmål. Detta arbete
är redan nu mycket omfattande och kommer att väsentligen ökas genom
tillkomsten av lagen om fastighetsbildning i stad och särskilt nådiga
kungörelsen den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet
inom rikets städer och sådana samhällen å landet, där den
för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.

Det är allmänhetens intresse, som det här gäller. För mången är
det en betydlig olägenhet att nödgas vänta på lagfarts erhållande blott
till följd av ofrivilligt dröjsmål från förstelantmätarens sida. Och
allmänheten bör beredas tillfälle att i större utsträckning än hittills varit
fallet kunna erhålla sakkunnigt biträde vid forskningar å lantmäterikontor.

Slutligen är det även av vikt, att å kontoret tinnes tillgänglig en
ställföreträdare för förstelantmätaren, när denne för inspektioner eller i
andra tjänsteärenden är frånvarande från kontoret.

Kommissionen finner emellertid konstaterat icke blott, att det föreligger
behov av examinerade biträden å lantmäterikontoren utan även att
detta behov till mycket stor del redan nu måste anses konstant och således
av beskaffenhet att böra tillgodoses genom befattningar å ordinarie stat.

Till närmare utredning härom ävensom angående omfattningen av
ifrågavarande behov har kommissionen efter ingående undersökningar
låtit uppgöra följande tablå.

	A	s s i s 1	e n	e r
	Ordinarie	E	x t r a
	Antal	Anslag	Antal månader	Anslag .
Stockholms län..............	1	4,000	2	400
Uppsala » ..............	—	—	4	800
Södermanlands > ..............	—	—	6	1,200
Östergötlands * .............''	1	3,700	—	—
Jönköpings > ..............	—	—	6	1,200
Kronobergs > ..............	—	— ''	4	800
Kalmar »...............	—	—	6	1,200
Gottlands » ..............	—	—	—	—
Blekinge » ..............	—	—	—	—
Kr stianstads » ..............	1.	3,700	2	400
Malmöhus > ..............	1	3,850	4	800
Hallands » ..............	—	—	4	800
Göteborgs och Bohus > ..............	1	3,850	—	—
Älvsborgs » .............	1	3,700	6	1,200
Skaraborgs > ..............	1	3,700	4	800
Värmlands > ..............	1	3,700	6	1,200
Örebro » ..............	—	—	6	1,200
Västmanlands » ..............	—	—	4	800
Kopparbergs » ..............	2	7,400	—	—
Gävleborgs » ..............	1	3,700	6	1,200
Västernorrlands > ..............	2	7,400	—	-
Jämtlands > ..............	1	3,850	6	1,200
Västerbottens > .............	1	3,850	2	400
Norrbottens > ..............	1	3,850	2	400
Summa	16	60,250	80	16,000

Av denna tablå framgår, att det erfordras 16 ordinarie examinerade
biträden och därutöver extra sådana biträden under sammanlagt 80
månader, och har härvid hänsyn icke tagits till behovet av vikarier under
förstelantmätarnes semester. Tablån ger även vid handen, att det för
extra examinerade biträden erforderliga beloppet utgör sammanlagt 16,000
kronor.

Det resultat, vartill kommissionen kommit, överensstämmer således

med vad lantmäteristyrelsen anfört i sin skrivelse den 17 oktober 1918,
utom vad angår beloppet för extra examinerade biträden.

Detta belopp torde böra tillsvidare årligen beräknas såsom reservationsanslag
å extra ordinarie stat.

De till extra biträden av ifrågavarande slag utgående arvoden böra
enligt. kommissionens mening beräknas till högst 200 kronor för månad.
Då sådant biträde dessutom, enligt vad förut blivit föreslaget, skall få
behålla sitt arvode såsom extra lantmätare, i vanligaste fall 1,000 kronor
och understundom mera, skulle således dylikt biträde erhålla ersättning
efter omkring 3,400 kronor för år.

I anslutning till vad kommissionen här ovan anfört föreslår kommissionen,
som anser de ordinarie examinerade biträdena lämpligen böra
benämnas assistenter:

att å ordinarie stat uppföras 16 assistentbefattningar; att

i sammanhang härmed uteslutas de nu i
gällande stat upptagna sex amanuensbefattningar; samt
att bland extra anslagen måtte tillsvidare årligen
såsom reservationsanslag beräknas 16,000 kronor för
anställande av extra assistenter.

Kompetens och löneförmåner för ordinarie examinerade biträden.

Enligt gällande avlöningsstat för lantmäteristaten i orterna åtnjuta Nuvarande
de i avlöningsstaten upptagna sex amanuenser vardera arvode med 2,000 förhdåe„anr
kronor. För erhållande av dylik befattning erfordras endast att vara
konstituerad till lantmäteriauskultant.

I skrivelse den 30 oktober 1916 har lantmäteristyrelsen föreslagit Lantmäteriatt
för erhållande av befattning som ordinarie examinerat biträde å
lantmäterikontor skulle fordras samma kompetens, som jämlikt § 28 tredje 1916.''°
stycket i gällande nådiga instruktion för lantmäteristyrelsen och rikets
lantmätare gäller för befordran till extra lantmätare eller att efter konstituerandet
till auskultant under fem års tid hava med flit och skicklighet
utövat lantmäteriverksamhet av sådan art och omfattning, att sökande
därigenom kan antagas hava förvärvart säkra och pålitliga insikter i allt,
vad som hör till lantmäteriets praktiska utövning samt under sammanlagt
minst tre månader tjänstgjort i lantmäteristyrelsen eller i länslantmäterikontor.

Med avseende å de löneförmåner, som böra förenas med ifrågavarande
befattningar, har lantmäteristyrelsen i samma skrivelse föreslagit,
att sagda befattningar böra uppföras såsom första gradens tjänster med
lön 2,200 kronor, tjänstgöringspenningar 1,500 kronor samt ortstillägg
för befattningen i Stockholms län 300 kronor och för vardera av befattningarna
i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län 150 kronor. Härtill borde komma tre ålderstillägg
vartdera å 500 kronor efter resp. 5, 10 å 15 års tjänstgöring.

Lantmäteristyrelsen har ansett, att de fordringar styrelsen uppställt
för kompetens till ifrågavarande befattningar betingas av de åligganden,
som böra tillhöra innehavare av sagda befattningar.

För klarläggande av vad styrelsen i detta hänseende åsyftar har
styrelsen anfört följande:

»Enligt § 42 punkt e i gällande nådiga instruktion för lantmäteristyrelsen och rikets
lantmätare åligger det i lantmäterikontor anställd amanuens, att, då förstelantmätare av
ämbetsresa eller eljest är hindrad att vara tillstädes å kontoret, dels tillhandagå besökande
med förevisande av kontorets kartor och handlingar jämte meddelande av erforderliga upplysningar
dels ock på förstelantmätarens vägnar meddela kopior och avskrifter av i kontoret
förvarade kartor och handlingar ävensom utdrag av jordregistret samt utfärda bevis,
som omedelbarligen grunda sig å förenämnda kartor, handlingar och register. Det förhåller
sig emellertid så, att förstelantmätare till följd av kallelse att biträda domstol kan bliva
förhindrad att närvara å kontoret längre tid. Fall har inträffat, då förstelantmätarens
frånvaro räknats i veckor. Vid tillfälle, varom här är fråga, synes det styrelsen därför lämpligt,
att biträde av ifrågavarande slag berättigas att helt och hållet eller endast med viss
inskränkning fullgöra förstelantmätarens åligganden inom kontoret. Bestämmelse härom
torde höra upptagas i instruktionen bland befattningshavarens åligganden.»

Såsom motiv för de föreslagna löneförmånerna har lantmäteristyielsen
framhållit, att det givetvis vore av stor betydelse att kunna påräkna
särskilt dugliga och lämpliga tjänstemän, varjämte styrelsen i
sammanhang härmed anfört följande:

»Lantmäteriauskultanter, som under senare åren anlitats å lantmäterikontoren i länen
för jord registrets uppläggande eller för upprättande av nya registratur eller såsom biträden
åt förstelantmätarna för andra göromål, hava i enlighet med av Eders Kungl. Maja meddelade
föreskrifter uppburit ersättning efter högst 300 kronor i månaden. För år 1917 har
lantmäteristyrelsen uti avgivna framställningar hemställt, att maximiarvodet måtte ökas till
350 kronor. Lantmäteriauskultant, som tjänstgör såsom lantmätares medhjälpare, anses
kunna bereda sig en inkomst av omkring 3,000 kronor. De 30 äldsta sådana erhålla dessutom
av statsmedel ett årligt arvode av 600 kronor.»

Styrelsen har vidare framhållit, att det, med de nuvarande amanuensarvodena,
visat sig omöjligt att erhålla tjänstemän med erforderliga

kvalifikationer. Följden av det låga arvodet hade blivit täta ombyten
och att valet många gånger stått endast mellan mindre lämpliga sökande
liksom att det inträffat, att amanuensbefattningarna tidvis icke kunnat
uppehållas.

Med avseende å kompetens och löneförmåner för ifrågavarande befattningar
har statskontoret i yttrande den 18 december 1916 icke anfört
annat än att, om befattningarna på sätt statskontoret ifrågasatt uppfördes
på extra stat, lönebeloppet borde minskas med belopp motsvarande
de pensionsavgifter, som skulle komma att åligga innehavarna, om befattningarna
uppfördes å ordinarie stat.

I senare skrivelse den 17 oktober 1918 har lantmäteristyrelsen icke
haft något vidare yttrande vare sig med avseende å de kompetensfordringar,
som böra uppställas för ifrågavarande befattningar eller beträffande
de löneförmåner, som böra förenas med sagda befattningar.

De examinerade biträden, som redan nu äro anställda å lantmäterikontoren,
sysselsättas till stor del med teknisk granskning av lantmätarnas
arbeten samt med ärenden rörande jordavsöndringar, som av Konungens
befallningshavande översändas till förstelantmätaren för yttrande. Såsom
ovan framhållits komma förstnämnda arbeten framdeles att ytterligare
ökas och det kan därför förutses, att nu föreslagna assistenter
huvudsakligen komma att sysselsättas med sådan granskning. Visserligen
är förstelantmätaren direkt ansvarig för arbetet å kontoret, men
mängden av sagda göromål medger icke, att han kan medhinna någon
mera ingående granskning av det av assistenten i nämnda hänsende
utförda arbetet. Att den tekniska granskningen är av stor betydelse, har
ovan framhållits, ävensom vikten av att densamma företages utan dröjsmål.

Med hänsyn härtill och då det torde få anses lämpligt, att assistenten
är kvalificerad att under förstelantmätarens frånvaro fullgöra samtliga
dennes åligganden, finner kommissionen ingen anledning till erinran mot
de av lantmäteristyrelsen angivna kompetensfordringarna för de föreslagna
assistentbefattningarna.

De av styrelsen föreslagna avlöningsförmånerna, däri inberäknat
jämväl ortstillägg, torde med hänsyn till dessa kompetensfordringar vara
att anse såsom minimum.

Kommissionen föreslår alltså,

att i fråga om assistentbefattning å lantmäterikontor
uppställes samma kompetensfordran, som kommer
att gälla för befordran till distriktslantmätare,

Stats kontorets yttrande.

Lantmäteristyrelsen

den ‘Vio
1918.

Kommissio nens yttrande.

att nämnda assistentbefattningar uppföras såsom
tjänster i första lönegraden; samt

att ortstillägg uppföras med 300 kronor för
assistent i Stockholms län samt 150 kronor för en var
av assistenterna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus
samt Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Tillsättning och lönevillkor i vidsträckt bemärkelse.

Nuvarande De i gällande avlöningsstat för lantmäteristaten i orterna upptagna

fÖrhdenin~ sex amaDUensbefattningar å lantmäterikontoren i Värmlands samt de fem
norrländska länen tillsättas av lantmäteristyrelsen. För åtnjutande av
de med samma befattningar förenade arvoden äro inga särskilda villkor
stadgade.

Lantmäteristyrelsen

din s"/io
1916.

I skrivelse den 30 oktober 1916 har lantmäteristyrelsen anfört följande: »Det

förhåller sig visserligen så, att med den nuvarande länsindelningen det knappast
är tänkbart, att förhållandena komma att förändras därhän, att examinerat biträde för helt
år icke bleve erforderligt i län, där anställandet av sådant enligt styrelsens mening nu bör
ske. Det är emellertid möjligt, att förändringar kunna komma att ske i länsindelningen.
Då härtill kommer, att det kan inträffa, att särskilt stort behov av examinerat biträde för
helt år kan komma att göra sig gällande för län, där anställande av sådant nu icke föreslås,
håller styrelsen före, att uti lönevillkoren bör bestämmas skyldighet för byråingenjör
att vara underkastad förflyttning till annat län.

I anslutning till vad sålunda anförts och i enlighet med vad som i övrigt inom
statsförvaltningen gäller torde följande allmänna villkor och bestämmelser böra stadgas för
löneförmånernas tillgodonjutande:

1) att å länslantmäterikontor anställd byråingenjör skall vara underkastad den vidsträcktare
tjänstgöring eller jämkning i åligganden, som kan varda föreskriven vare sig vid
en möjligen inträdande förändrad organisation av lantmäteristaten eller särskilda delar därav
eller eljest samt efter beslut av lantmäteristyrelsen förflyttning till annat län, än där han
är anställd;

2) att vid sjukdomsförfall eller när det erfordras för beredande av semester byråingenjör
skall vara skyldig att bestrida förstelantmätartjänst mot åtnjutande i förstnämnda fall av
de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar men i senare fallet av däremot svarande
belopp i stället för egna tjänstgöringspenningar, dock ej längre än sammanlagt tre månader
under ett och samma kalenderår;

3) att tidpunkten för dm i lönestaten medgivna förhöjning av lönen efter viss tids
fortsatt innehavande av tjänst varom här är fråga, bestämmes att inträda efter fem år,
under villkor att innehavaren under mer än fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras
för att vinna nämnda förhöjning, med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av förordnande,
annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke
må föras honom till last den tid, han åtnjuter semester, och för andra förhöjningen efter

ytterligare fem år, på samma yillkor, samt för tredje förhöjningen efter än ytterligare fem
år, ävenledes på samma villkor, under iakttagande, vad var och en av omförmälda löneförhöjningar
angår, att den högre avlöningen ej får tillträdas förr än vid början av kalenderåret
näst efter det, varunder den stadgade tjänsteåldern blivit uppnådd;

4) att byråingenjör äger årligen, när sådant utan hindar för göromålens behöriga
gång kan ske, åtnjuta semester under en månad; samt

5) att i övrigt de för förstelantmätare stadgade villkor och bestämmelser för avlöningsförmånernas
åtnjutande skola i tillämpliga delar och i den mån de icke stå i strid
mot vad här blivit föreskrivet lämna till efterrättelse.

I yttrande den 27 mars 1917 har styrelsen för föreningen Sveri- Yttrande av
ges förstelantmätare förklarat sig i huvudsak icke hava något att invända föreningen
mot lantmäteristyrelsens förslag med avseende å ordnandet av lantmäteri- Sveriges
kontorens biträdesfråga. Det är endast beträffande sättet för de nya mätare^den
tjänsternas tillsättande, som föreningen i viss mån haft en mot lånt- s,/a 1917.
mäteristyrelsen avvikande mening, bestående däri, att föreningen ansåge
det i hög grad önskligt, att förstelantinätaren i länet, innan en assistenttjänst
tillsattes å hans kontor, komme i tillfälle att genom yttrande över
sökandena till tjänsten föreslå den, som enligt hans mening befunnes
lämpligast för densamma. Förstelantmätaren vore obestridligen den,
som hade det största intresset av, att en så lämplig arbetskraft som möjligt
tillfördes lantmäterikontor^Pvid sådan tjänsts besättande. Han vore
därjämte också den, som bäst förstode bedöma de fordringar, som borde
ställas på den arbetskraft, som påfordrades å hans kontor. Även ur
synpunkten av ett gott samarbete vore det av betydelse, att förstelantmätaren
finge tillfälle uttala sig om sökandena till dylik tjänst.

Föreningsstyrelsen har vidare framhållit, att vad här ovan sagts om
tillsättande av assistenttjänst påtagligen gällde även, då det vore fråga
om förordnande för viss tid.

Föreningsstyrelsen har sålunda hemställt, att förstelantmätaren i
vederbörande län måtte höras beträffande sökandena till assistenttjänst
samt att förordnande att under viss tid biträda å lantmäterikontor skulle
meddelas efter vederbörande förstelantmätares hörande.

Över denna förstelantmätarnas skrivelse har lantmäteristyrelsen av- Lantmäterigivit
underdånigt utlåtande den 14 juni 1917. Styrelsen har därvid till åen^ffm?.
en början framhållit, att styrelsen med avseende å sättet för de föreslagna
nya tjänsternas tillsättande icke uttalat någon mening i vidare
mån, än att av styrelsens framställning framginge, »att biträdesbefattningarna
skola tillsättas av lantmäteristyrelsen, varav man torde hava
dragit den slutsats, att så skulle bliva fallet även beträffande byråingen
jörstjänsterna».

12—185007. in.

Lantmäteristyrelsen bär därjämte anfört i- huvudsak följande. Såväl
när det gällt tillsättande av de amanuensbefattningar, vilka finnas
upptagna i gällande avlöningsningsstat, som meddelande av förordnanden
för längre eller kortare tider av examinerade biträden å lantmäterikontoren,
hade styrelsen städse varit angelägen att inhämta yttrande från vederbörande
förstelantmätare. I fall, då flera sökanden funnits, hade styrelsen
i främsta rummet ansett sig höra taga hänsyn till tjänsteålder
och skicklighet. Att dessa synpunkter icke heller kommit i kontakt med
önskemålet om lämplighet, därför borgade säkerligen lantmäteristyrelsens
ingående kännedom om personalen och de möjligheter, som stått till buds
och även utnyttjats av styrelsen för att göra sig underrättad om tjänstemännens
kvalifikationer.

Styrelsen funne sig icke kunna såsom regel medgiva riktigheten''
av påståendet, att vederbörande förstelantmätare alltid bäst förstode
att bedöma de fordringar, som borde ställas på den arbetskraft, som påfordrades
på hans kontor. Det hade aldrig varit lantmäteristyrelsens
mening att frångå den praxis, som dittills följts i fråga om inhämtande
av förstelantmätarnas yttrande i ämnen, varom här vore fråga, och
styrelsen hade själv ämnat att, när tiden^irför inträdde, föreslå införande
i instruktionen av bestämmelse i ämnet.

Lantmäteri- I skrivelse den 17 oktober 1918 har lantmäteristyrelsen i avseende

dcnV™!oi9i8 a rätt att åtnjuta ålderstillägg föreslagit en reciprok rätt till tjänste''
årsberäkning för första gradens tjänstemän å lantmäterikontoren i länen
och i lantmäteristyrelsen.

Kommis- Med avseende å de av lantmäteristyrelsen den 30 oktober 1916 och

yttrande den oktober 1918 föreslagna allmänna villkor och bestämmelser för
åtnjutande av de med ifrågavarande assistentbefattningar förenade löneförmåner
vill kommissionen erinra, att bestämmelse om skyldighet för befattningshavare
att efter beslut av lantmäteristyrelsen vara underkastad förflyttning
till annat län synes överflödig. Det torde nämligen ligga i sakens
natur, att dessa befattningshavare bliva underkastade sådan skyldighet,
enär befattningarna icke äro avsedda att bindas vid visst län. I övrigt
torde de av lantmäteristyrelsen föreslagna villkoren böra moderniseras i
vissa avseenden. Kommissionen har därjämte ansett, att lönevillkor för
samtliga ordinarie befattningar å lantmäterikontor lämpligen kunna sammanföras
i en gemensam kungörelse, och har fördenskull gjort en sammanfattning
av en dylik kungörelses innehåll, vilken sammanfattning här bifogas
såsom bil. E.

Vad angår de av styrelsen för föreningen Sveriges förstelantmätare
framställda önskemålen, att förstelantmätaren i vederbörande län skulle höras
beträffande sökandena till assistenttjänst samt att förordnande att under
viss tid biträda å lantmäterikontor skulle meddelas efter vederbörande
förstelantmätares hörande, synas de kommissionen endast delvis kunna
tillmötesgås. Det torde nämligen vara tvivelaktigt, huruvida föreskrift
om ett sådant förfaringssätt i varje fall är lämpligt.

Givetvis skola dessa tjänster tillsättas efter ansökan och enligt
samma grunder, som gälla för andra tjänster, nämligen förtjänst och
skicklighet, och det torde väl icke kunna förväntas, att förstelantmätaren
bättre än lantmäteristyrelsen skulle vara i stånd att i dessa hänseenden
bedöma de sökande. Annorledes ställer sig i viss mån förhållandet, när
fråga är om förordnande å assistenthefattning, vilket måhända icke alltid
meddelas efter ansökan. Det torde vara skäligt, att innan förordnande
meddelas å assistentbefattning, vederbörande förstelantmätare varder i
ärendet hörd, när sådant kan ske utan olägenhet och onödig omgång.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår kommissionen,

att för åtnjutande av de med assistentbefattning
'' å lantmäterikontor förenade löneförmåner de i förenämnda
bilaga E föreslagna villkor och bestämmelser
i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse.

Nuvarande

förhållan den.

Rit- och skrivbiträden.

Belioret av sådana biträden.

Uti gällande avlöningsstat för lantmäteristaten i orterna upptagas
inga skrivbiträden å lantmäterikontoren.

På sätt förut blivit anfört, yppade sig emellertid snart svårighet för
en del förstelantmätare att medhinna sina göromål. Lantmäteristyrelsen
hemställde därför om anslag för åren 1912 och 1913 till påskyndande
av arbetena vid länens lantmäterikontor. Vederbörande departementschef
förklarade emellertid i proposition till 1912 års riksdag, att, intill
dess större erfarenhet om det stadigvarande behovet vunnits, Kungl. Maj:t
efter prövning i varje särskilt fall kunde anvisa medel att bestridas från
nionde huvudtitelns expensanslag. Då detta yttrande av riksdagen lämnades
utan erinran, anvisade Kungl. Maj:t från nämnda anslag för år
1912 1,525 kronor, för år 1913 4,050 kronor och för år 1914 11,200
kronor.

Sedan lantmäteristyrelsen inkommit med underdånig framställning
om anslag för förstärkning av arbetskrafterna å lantmäterikontoren,
anförde vederbörande departementschef till statsrådsprotokollet den 14
januari 1914 bland annat, att vissa av de behov, vilka legat till grund
för framställningen, otvivelaktigt kunde anses hava stadigvarande egenskap
och skulle komma att oförminskade förefinnas oberoende av jordregistrets
fortgång och avslutande. Detta syntes var fallet med åtminstone
en del av det behov av skrivhjälp, som anmälts från samtliga
lantmäterikontor. Departementschefen funne det vara ett oekonomiskt
slöseri med förstelantmätarens för viktigare värv avsedda arbetskraft
att låta honom personligen verkställa en så stor mängd enkla och till
avsevärd del rent mekaniska göromål, som utredningen utvisade vara händelsen.
Att fortfarande anvisa från expensmedlen anslag till detta i
nästan alla län förefintliga behov av skrivhjälp syntes icke lämpligt, utan

borde särskilt anslag begäras av riksdagen. Dock syntes det vara tillräckligt
att tillsvidare uppföra detsamma å extra stat. Anslagsbeloppet
för år 1915 föreslogs till 12,000 kronor. I enlighet härmed gjorde Kung].

Maj:t framställning till riksdagen, som biföll densamma och å extra stat
för år 1915 anvisade 12,000 kronor.

För år 1916 hade lantmäteristyrelsen hemställt om ett anslag av
20,700 kronor till skrivhjälp å lantmäterikontoren. Liksom föregående
år ansåg departementschefen, att medel borde äskas av riksdagen för
tillgodoseende av det mera stadigvarande behovet av skrivhjälp. Han
framhöll emellertid även, att det på grund av departementschefens tidigare
av riksdagen utan anmärkning lämnade uttalanden borde stå Ivungl.

Maj:t fritt att för mera tillfälligt behov av skrivhjälp fortfarande anvisa
medel från nionde huvudtitelns expensanslag utöver det anslag, som riksdagen
anvisade till skrivhjälp å lantmäterikontoren. Det av lantmäteristyrelsen
till skrivhjälp för år 1916 begärda beloppet, 20,700 kronor,
syntes emellertid kunna sänkas till 18,000 kronor. Detta belopp blev
ock av Kungl. Maj:t begärt och av riksdagen beviljat.

För år 1917 beviljade riksdagen sedermera 25,000 och för år 1918
30,000.

Inberäknat de medel, som Kungl. Maj:t anvisat från expensanslaget,
har för ifrågavarande ändamål under nedannämnda år ställts till lantmäteristyrelsens
förfogande sammanlagt följande belopp:

ör år 1915 ............. 13,650 kronor

» » 1916 ............. 23,000 »

* » 1917 ............. 31,650 »

* » 1918 ............. 38,500 »

o 1 skrivelse den 30 oktober 1916 har lantmäteristyrelsen hemställt, Lantmäteriatt
å ordinarie stat måtte uppföres 24 skrivbiträden, ett för varje län, styrelsen
ävensom att därutöver måtte anvisas erforderliga medel, av styrelsen beräknade
till 12,400 kronor, för anställande av extra skrivbiträden.

Såsom motiv för framställningen i vad den ansåg de 24 ordinarie
biträdena har lantmäteristyrelsen anfört, att det behov av arbetshjälp,
som förefunnes för rikets förstelantmätare, borde i största möjliga utsträckning
tillgodoses genom skrivbiträden och att dessa borde såvitt möjligt
och i mån av erhållen vana i allt större utsträckning utnyttjas förutom
för rena skrivgöromål samt aktuarie-, registrators- och arkivariegöromål
eller dem, som omförmälas i § 38 i instruktionen, jämväl för övriga
förekommande göromål särskilt för jordregistrets förande. Ehuru detta

arbete vore av stor vikt och fordrade stor noggrannhet, torde det emellertid
vara av sådan art, att detsamma kunde anförtros åt ett övat skrivbiträde,
dock givetvis under överinseende av förstelantmätaren.

Vunnen erfarenhet och verkställd utredning visade enligt lantmäteristyrelsens
mening oförtydbart hän på behovet av minst ett fast
skrivbiträde för varje kontor. Det kunde visserligen synas, som om
anställande av sådana komme att stå i strid mot riksdagens år 1908
uttalade mening, att jordregistret icke borde anordnas på sådant sätt,
att arbetet därmed krävde inrättande av nya tjänster, men häremot erinrades,
ej mindre att, även om anställandet av fasta biträden å lantmäterikontoren
till väsentlig del föianleddes av arbetet med jordregistrets
förande, ökningen av arbetet å konto! en hade framkallats även av förhållanden,
som icke ägde sammanhang med jordregistret, än även att vid
tidpunkten för riksdagens ovanberörda uttalande icke funnes några biträdesbefattningar
över huvud inrättade, under det sådana för kvinnliga biträden
dåmera upptagits i en del lönestater. Då emellertid på sätt styrelsen
framhållit behovet av fasta biträden inom lantmäterikontoren gjort sig
gällande, ansåg sig lantmäteristyrelsen böra utgå ifrån att detta behov
borde tillgodoses i samma ordning, som inom andra områden av förvaltningen
ägt rum. Lantmäteristyrelsen fann sig alltså böra föreslå inrättandet
av en biträdesbefattning för vart och ett av lantmätei ikontoren
i länen.

Yad därefter angår behovet av extra skrivbiträden har lantmäteristyrelsen
anfört följande:

>,Förste! an t mätarnas behov av icke examinerade biträden är dock icke till fullo tillfredsställt
genom bifall till detta förslag Exempelvis från Kopparbergs län har framförts
förslag om anställande av två biträden, och erinras må, att Eders Kungl. Maj:t enbart till
skrivhjälp och därmed likartade göromål å kontoret i nämnda län anvisat för år 1913
3,400 kronor och för år 1914 3,200 kronor. Under år 1915 har för sistberörda ändamål
åtgått å nämnda kontor 2,916 kronor 14 öre och under innevarande år kunna utgifterna
för samma ändamål beräknas till omkring 3,000 kronor. Ehuru dessa förhållanden synas
tyda på behovet av tvenne biträden, är lantmäteristyrelsen emellertid icke fullt övertygad,
att behovet därav kan anses konstant. Det synes nämligen lantmäteristyrelsen icke uteslutet,
att det stora behov av skrivhjälp, som under de sista åren gjort sig gällande å
nämnda kontor, till någon del kan vara beroende på omständigheter av övergående art.
Härtill kommer, att jordregistret för Kopparbergs län, varmed arbetet började först i mitten
av år 1913, i olikhet med andra län icke kan slutföras under år 1917. Att emellertid
behov av tvenne biträden å kontoret i fråga kommer att göra sig gällande ett eller annat
år framåt, anser lantmäteristyrelsen emellertid otvivelaktigt liksom ock att därefter behovet
av icke examinerad hjälp icke kan tillgodoses med endast ett biträde, utan att å detta
kontor till extra skrivhjälp kommer att erfordras ett avsevärt belopp.

Emellertid kommer säkerligen även inom flertalet andra kontor åtminstone tidtals

att uppstå behov av extra hjälp för ombesörjande av skriv- och därmed likartade göromål.
Sådant kan föranledas av skilda förhållanden. Exempelvis kan anföras, att rekvisitioner
av utdrag av jordregistret understundom redan inströmmat i sådan omfattning, att
ett skrivbiträde för längre tid haft full sysselsättning därmed. Beträffande ett stort antal
kontor äro förhållandena normalt sådana, att extra skrivhjälp erfordras. För mötande av
nu berörda behov är det givetvis angeläget, att medel stå till förfogande.»

Över lantmäteristyrelsens ifrågavarande framställning har stats- Stntskontekontoret
avgivit utlåtande den 18 december 1916 och därvid yttrat, att’ei*^,ra"
med hänsyn till vad lantmäteristyrelsen anfört och då biträdesbefattningar
allmänt uppförts å ordinarie stat, ville det synas statskontoret,
att någon anledning icke funnes till erinran mot, vad lantmäteristyrelsen
föreslagit i fråga om anställande av skrivbiträden å lantmäterikontoren.

Under tiden, sedan lantmäteristyrelsen avgivit ovanberörda förslag Lantmäteriom
anställande av skrivbiträden å lantmäterikontoren, har emellertid behovet
av sådana biträden ytterligare ökats. I förnyad underdånig fram- 1918.
ställning i ämnet den 17 oktober 1918 har lantmäteristyrelsen upplyst,
att riksdagen för år 1919 anvisat 40,000 kronor till skrivhjälp å lantmäterikontoren.
Förstelantmätarna hade emellertid anmält ett behov av

48,000 kronor. För år 1920 hade styrelsen beräknat, att 50,000 kronor
komme att erfordras för samma ändamål, därest biträdesfrågan ej dessförinnan
blivit löst.

Lantmäteristyrelsen har därför i nyssberörda skrivelse den 17 oktober
1918 hemställt, att antalet ordinarie skrivbiträden måtte ökas till
37 samt att därutöver måtte anvisas 16,000 kronor för anställande av
extra sådana biträden.

Angående placeringen av ordinarie biträden och fördelningen av
anslaget till extra biträden bar styrelsen upprättat följande tablå:

	Antal skriv-och riibiträden lör helt år.	Erforderligt ytter-ligare anslag till skriv- och rit-biträden. Kronor.
Stockholms län..................	2	600
Uppsala » ..................	1	600
Södermanlands » ..................	1	900
Östergötlands > .................	1	1,000
Jönköpings » ..................	1	900
Kronobergs » ..................	1	700

				Antal skriv-och ritbiträden för helt år.	Erforderligt ytter-ligare anslag till skriv- och rit-biträden. Kronor.
Kalmar	län . .			1	900
Gottlands	> . .			1	300
Blekinge	>			1	300
Kristianstad	>			2	500
Malmöhus	>			2	600
Hallands	» . .			1	700
Göteborgs och Bohus	> . .			1	1,000
Alvsborgs	> . .			2	1,000
Skaraborgs	> . .			2	400
Värmlands	> . .			2	500
Örebro	>			1	900
Västmanlands	> . .			1	700
Kopparbergs	>			3	1,000
Gävleborgs	)			2	600
Västemorrlands	> . .			2	600
Jämtlands	» . .			2	600
Västerbottens	> . .			2	300
Norrbottens	> . .	. . * • . . .		2	400
			Summa	37	16,000

Såsom ovan nämnts under rubriken »examinerade biträden» har styrelsen
i nämnda skrivelse upptagit till behandling frågan om behovet av
icke blott skrivbiträden utan även av examinerade biträden å lantmäterikontoren
utan att i motiveringen för de framställda kraven hava skilt
på de båda slagen av biträden. Såsom motiv för förslaget till den del
detsamma gäller skrivbiträden torde styrelsen emellertid hava avsett såväl
vad ovan anförts såsom motiv för det ökade behovet av examinerade
biträden som jämväl den omständigheten, att arbetet med jordregistrets
förande under den allra närmaste tiden når sin fulla utveckling, utom
vad angår Kopparbergs län, där ännu ett par år torde åtgå, innan arbetet
med uppläggandet kan slutföras. Vid beräkningen av behovet av
skrivbiträden har lantmäteristyrelsen även förutsatt, att förstelantmätarna
ej skola äga att uppbära lösen för kopior av kartor eller avskrifter och
utdrag av handlingar.

Lantmäteristyrelsen har vid skrivelsen fogat tre tabellariska uppgifter,
som kommissionen låtit trycka såsom bilagor till detta betänkande
(se bil. B, C och D).

Genom de betydande medelsanvisningar, som Kungl.'' Maj:t och
riksdagen under de senare åren funnit erforderliga för anställande av
skrivbiträden å lantmäterikontoren i länen, torde redan vara erkänt, att
ett synnerligen starkt behov av sådana biträden föreligger.

De göromål, som hittills uppdragits åt skrivbiträden, hava huvudsakligen
varit förutom rena skrivgöromål aktuarie-, registrator- och arkivariegöromål
samt i den mån jordregistret blivit upplagt även till en del
jordregistrets förande. Såsom ovan anförts framhöll vederbörande departementschef
redan till statsrådsprotokollet den 14 januari 1914, att
det vore ett synnerligen oekonomiskt slöseri med förstelantmätarens för
viktigare värv avsedda arbetskraft att låta honom personligen verkställa
de enkla och till avsevärd del rent mekaniska göromål, som enligt vad
utredningen visat redan då i stor mängd förekomma å lantmäterikontoren.
Givetvis vore det ej heller förenligt med god ekonomi att uppdraga
dessa göromål åt de examinerade biträden, som komma att anställas å
lantmäterikontoren. Härtill kommer även, att, med den utveckling verksamheten
å lantmäterikontoren undergått, det skulle bliva omöjligt för
förstelantmätaren eller examinerade biträden, därest sådana biträden ej
anställas till större antal än kommissionen ovan föreslagit, att medhinna
.ifrågavarande göromål, utan att arbetets behöriga gång äventyras. Kommissionen
vill i detta sammanhang även framhålla, att vissa av de göromål,
som böra åligga skrivbiträdena, äro av den art, att de icke kunna
fördröjas utan olägenhet för allmänheten. Så är exempelvis mången
gång fallet med arbeten, som föranledas av inkomna rekvisitioner, ävensom
i regel med införande i jordregistret av avsöndrade lägenheter, beträffande
vilka fastställelseresolution, sedan jordregistret förklarats upplagt,
icke må utlämnas till sökanden, förrän sådant införande skett.

Kommissionen finner emellertid ådagalagt, icke blott att det föreligger
ett synnerligen starkt behov av skrivbiträden å lantmäterikontoren
i länen, utan även att detta behov till mycket stor del är konstant. I detta
sammanhang vill kommissionen åberopa, att vederbörande departementschef
redan ar 1914 fann detta vara fallet med en del av det behov av skrivhjälp,
som då anmälts från samtliga lantmäterikontor. Till den del behovet
är konstant, bör detsamma givetvis tillgodoses genom befattningar
å ordinarie stat.

Efter ingående undersökningar, varvid kommissionen även haft

13—185007. 111.

Kummin

sionens

yttrande

tillgängliga de av lantmäteristyrelsen från förstelantmätarna senast infordrade
yttranden angående behovet av skrivbiträden, har kommissionen
visserligen funnit, att någon avprutning icke kan göras på det av lantmäteristyrelsen
beräknade totala behovet av sådana biträden; och har
kommissionen därvid liksom lantmäteristyrelsen utgått ifrån att förstelantmätarna
icke skola äga att uppbära lösen för kopior av kartor eller
avskrifter och utdrag av handlingar samt att således även dessa arbeten
skola utföras av de å kontoren anställda biträden. Däremot har kommissionen
ansett, att antalet biträdesbefattningar, som för närvarande bör uppföras å
stat, kan något minskas. Med hänsyn till det förefintliga behovet måste
dock till gengäld så mycket rikligare medel anvisas till tillfällig hjälp.

För att närmare utvisa ifrågavarande behov har kommissionen låtit
uppgöra efterföljande tablå:

	Rit- och skrivbiträden.
	Ordinarie.	Extra.
		Anslag.	Anslag.
		Kronor.	Kronor.
Stockholms län..................	2	2,800	600
Uppsala » ..................	1	1,450	600
Södermanlands » ..................	1	1,450	900
Östergötlands » ..................	1	1,450	1,000
Jönköpings » ..................	1	1,450	900 j
Kronobergs » ..................	1	1,450	700
Kalmar > ..................	1	1,450	900
Gottlands > ..................	1	1,450	300
Blekinge » ..................	1	1,450	300
Kristianstads > ..................	1	1,450	1,950
Malmöhus » ..................	2	2,650	600
Hallands > ..................	1	1,450	700
Göteborgs och Bohus > ..................	1	1,525	1,000
Alvsborgs > .................. •	2	2,500	1,000
Skaraborgs > ..................	1	1,450	1,850
Värmlands > ..................	1	1,450	1,950
Örebro • ..................	1	1,450	900
Västmanlands > ..................	1	1,450	700
Kopparbergs > ..................	3	3,950	1,000
Gävleborgs > ..................	1	1,450	2,050

	Rit- och skrivbiträden.
	Ordinarie.	Extra. j
		Anslag.	Anslag. i
		Kronor.	Kronor. \|
Västernorrlands län .	2	2.500	600
Jämtlands >	1	1,525	2,125
Västerbottens >	1	1,525	l,b25 i
Norrbottens »	1	1,525	1,925 \|
Summa	30	42.250	26,375 i

Av denna tablå framgår, att det erfordras 30 ordinarie skrivbiträden
samt att det för extra biträden erforderliga beloppet utgör sammanlagt
26,375 kronor. Detta motsvarar en anställningstid av 215 månader.

\ id denna beräkning har emellertid icke tagits någon hänsyn till
det behov av extra biträden för kartlagning till följd av den årliga slitningen
av kartorna i lantmäterikontoren eller för underhåll av registraturen
därstädes, vilket behov allt framgent kommer att förefinnas och
varom kommissionen förut, sid. 68 yttrat sig. För nämnda ändamål
erfordras 10,000 kronor, varmed sålunda beloppet för extra biträden
bör ökas.

Nu nämnda 26,375 + 10,000 = 36,375 eller i runt tal 37,000 kronor
torde böra tillsvidare årligen beräknas såsom reservationsanslag å extra
ordinarie stat.

I anslutning till vad här ovan anförts får kommissionen sålunda
hemställa,

att å ordinarie stat uppföras 30 kvinnliga biträden
samt att bland extra anslagen måtte tillsvidare årligen
såsom reservationsanslag beräknas 37,000 kronor för anställande
av extra rit- och skrivbiträden.

Kompetens och löneförmåner för ordinarie rit- och skrivbiträden.

Med avseende å kompetensfordringar för ordinarie skrivbiträden Lan mäteri.
har lantmäteristyrelsen i skrivelsen den 30 oktober 1916 anfört följande: styrelsen dm
»Avläggandet av någon viss examen anser lantmäteristyrelsen icke böra stadgas för 30 10 19Inkompetens
till ifrågavarande befattningar. Däremot håller styrelsen före, att såsom oeftergivligt
bör fordras färdighet i renskrivning för hand liksom i maskinskrivning och
kartritning samt enklare räkning. I sakens natur torde i övrigt ligga, att med hänsyn till

100

Statskontoret
den 18/i''
1916.

blivande åligganden tjänstgöring å lantmäterikontor eller hos lantmätare innebär det bästa
sättet att vinna den ytterligare specialutbildning, som är önskvärd. Det synes dock knappast
lämpligt att meddela någon bestämd föreskrift i sistberörda del.»

I samma skrivelse har lantmäteristyrelsen vidare föreslagit, att vid
första tillsättning av skrivbiträdesbefattning å lantmäterikontor jämväl man,
som oavbrutet åtminstone från 1917 års ingång innehaft anställning vid
lantmäterikontor, må befordras till biträde vid sådant kontor.

Såsom motiv har lantmäteristyrelsen anfört följande:

»I likhet med vad i övrigt inom statsförvaltningen skett torde ifrågavarande befattningar
i regel böra reserveras för kvinnor. Då emellertid å en del lantmäterikontor för närvarande
anlitas även män och enligt vad lantmäteristyrelsen inhämtat, det åtminstone i
två fall med hänsyn såväl till arbetena å dessa kontor som till personerna i fråga synes
önskvärt, att möjlighet hålles öppen för deras anställande, håller styrelsen före, att undantag
från ovanberörda regel bör tillåtas vid besättande första gången av befattningarna i fråga.»

Vad därefter angår frågan om löneförmånerna för de föreslagna skrivbiträdena
har lantmäteristyrelsen i nyssberörda skrivelse anfört följande:

»Beträffande den avlöningstyp, som bör ifrågakomma, håller styrelsen före, att, ehuru
med hänsyn till de åligganden, som på sätt ovan anförts komma att vila på blivande befattningshavare,
det kunnat ifrågasättas att åtminstone för en del kontor föreslå tredje
normaltypen, tillsvidare endast den andra normaltypen bör komma till användning. Skäl
härtill har styrelsen även hämtat av det förhållandet, att ritbiträden inom lantmäteristyrelsen
samt rikets allmänna kartverk och sjökarteverket uppförts efter sistnämnda typ, ehuru
de blivande biträdenas å lantmäterikontoren åligganden givetvis måste anses mera krävande
än de, som skola utföras av ovan omförmälda ritbiträden.

I likhet med vad som redan gäller för befattning av nu föreslagen typ bör alltså lönen
bestämmas till 900 kronor och tjänstgöringspenningarna till 550. Härjämte bör i överensstämmelse
med vad som gäller för rikets förstelantmätare ortstillägg förekomma i Stockholms,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, och
torde beloppet av ortstillägget böra bestämmas till 150 kronor i Stockholms samt 75 kronor
i övriga nu nämnda län. Slutligen böra biträdena få åtnjuta två ålderstillägg till lönen,
vartdera å 200 kronor, efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring.».

I yttrande den 18 december 1916 har statskontoret endast erinrat,
»att med fästat avseende å lantmäteristyrelsens förslag, att skrivbiträdena
böra hava att utföra inom lantmäterikontoren förefallande vaktmästaregoromål,
det torde få anses mindre lämpligt att på förhand fastslå, att
dessa skrivbiträdesbefattningar skola utom vid första tillsättningen förbehållas
åt kvinnor».

Det av statskontoret i detta sammanhang berörda spörsmålet om
vaktmästare å lantmäterikontoren är upptaget till behandling bär nedan
under rubriken »vaktmästare».

101

Med anledning av detta statskontorets yttrande har lantmäteristyrelsen Lantmäteriavgivit
underdånigt utlåtande den 26 juni 1917 och därvid anfört följande:

»Lantmäteristyrelsens förslag att biträdcsbefattningarna utom vid första tillslutningcn
skola förbehållas åt kvinnor står i överensstämmelse med den uppfattning, som hittills följts
inom förvaltningen. Härvid har hänsyn i främsta rummet tagits därtill, att de avlöningsförmåner,
som anslagits för dylika befattningar, icke ansetts bereda existensminimum för
familjeförsörjare. Styrelsen har vid avgivande av sitt förslag utgått från att denna synpunkt
fortfarande borde vara avgörande. Kan undantag därifrån medgivas beträffande de
befattningar, varom här är fråga, har lantmäteristyrelsen intet att erinra däremot. Enligt
styrelsens mening stå åtskilliga fördelar att vinna genom anställande av män, och dessa
fördelar synas så stora, att det med fog kan ifrågasättas, huruvida icke för vinnande av
detta syfte en del av ifrågavarande befattningar böra ändras från den föreslagna andra till
tredje normalgraden.»

I sin senare framställning i förevarande ämne den 17 oktober 1918 Lantmäterihar
lantmäteristyrelsen hemställt, att 20 skrivbiträdesbefattningar måtte den ibis
uppföras i tredje lönegraden. Styrelsen anser detta betingas dels med
hänsyn till lämpligheten av att i län där behov av mer än ett ständigt
biträde erfordras, biträdena hava olika grader, dels av det förhållande,
att i icke mindre än 14 län lantmäterikontoret anvisats lokal på större
eller mindre avstånd från länsstyrelsen, dels ock av antalet manliga bi- •
träden, som för närvarande anlitas.

Att för nöjaktigt utförande av de göromål, som åligga skrivbiträdena
å lantmäterikontoren, en viss grad av allmänbildning är önskvärd, J«.
lärer icke kunna bestridas. Det är emellertid å ena sidan alldeles icke
säkert, att föreskrivandet av någon viss examen såsom kompetensfordran
kommer att garantera skicklighet hos en sökande i sådana speciella avseenden
som exempelvis kartritning, under det att å andra sidan den
för dessa biträden nödvändiga färdigheten i renskrivning, maskinskrivning
och kartritning kan förvärvas och styrkas på annat sätt än genom viss
examen. Med hänsyn härtill har kommissionen icke funnit något att i
princip erinra mot det av lantmäteristyrelsen i ovanberörda avseende
framställda förslag. Det synes dock rimligt, att dessa fordringar icke
alltför strängt göras gällande vid befattningarnas första tillsättande.

Beträffande frågan huruvida ifrågavarande befattningar böra förbehållas
åt kvinnor vill kommissionen framhålla, att befattningar av det
slag, varom här är fråga, hava avsetts för kvinnor, och kommissionen kan
icke finna, att det i nu förevarande fall finnes någon anledning att avvika
från denna regel. Den omständigheten, att, såsom statskontoret anmärkt,
vissa s. k. vaktmästaregöromål eventuellt komma att uppdragas åt

102

ifrågavarande biträden, kan i allt fall icke föranleda därtill. De göromål,
som avses, äro nämligen dels icke av någon större omfattning och
dels icke av annan art, än att de utan olägenhet kunna utföras av kvinnor.
Ehuru kommissionen sålunda finner, att ifrågavarande biträdesbefattningar
böra förbehållas åt kvinnor, anser kommissionen dock, i
likhet med lantmäteristyrelsen och på grund av de av styrelsen anförda
skäl, att undantag från denna regel bör tillåtas vid första tillsättandet.

Kommissionen finner sig därför kunna förorda, att möjlighet att
erhålla biträdesbefattning vid lantmäterikontor bör oavsett de allmänna
bestämmelserna hållas öppen för sökande, som sedan 1917 års början
oavbrutet tjänstgjort å lantmäterikontor. För sådant ändamål torde
lantmäteristyrelsen böra medgivas rätt att meddela dispens.

Lantmäteristyrelsen har i skrivelsen den 17 oktober 1918 hemställt,
att ett visst antal av skrivbiträdena skulle uppföras i tredje lönegraden.
De förhållanden, styrelsen anfört såsom motiv härför, kunna emellertid av
kommissionen icke anses berättiga en sådan uppflyttning. Inom kommissionen
har även framhållits, att man troligen icke kan räkna på att
få behålla vissa nuvarande mycket förtjänta biträden, därest ej löneförmånerna
bliva de av lantmäteristyrelsen föreslagna. Kommissionen
anser emellertid påtagligt, att lönerna måste bestämmas efter vad tjänsten
i och för sig kräver i jämförelse med andra likartade tjänster. Med
hänsyn härtill och då de åligganden, som komma att tillhöra dessa
skrivbiträden, till största delen icke torde vara av den art, som förutsatts
för biträdesbefattningar av tredje lönegraden, har kommissionen icke
kunnat tillstyrka lantmäteristyrelsens förslag i denna del.

Kommissionen har emellertid ej heller kunnat tillstyi''ka, att alla de
föreslagna biträdena uppföras i andra lönegraden. Det är nämligen tydligt,
att, även om en stor del av det arbete, som skall utföras av skrivbiträdena,
är av mera krävande beskaffenhet, likväl en del icke är annat än
rena skrivgöromål, för vilka icke erfordras biträden av högre grad än
den första. Kommissionen anser på denna grund, att på sådana kontor,
där mer än ett ordinarie biträde kommer att anställas, det ena kan vara
av första lönegraden. I följd härav och då emellertid för Kopparbergs
län på grund av arbetets art och omfattning kräves tvenne biträden av
andra lönegraden, skulle 25 biträden bliva av andra lönegraden och 5 av
första graden.

Mot vad lantmäteristyrelsen anfört i fråga om rätt för skrivbiträden
att erhålla ålderstillägg och ortstillägg har kommissionen icke funnit anledning
till erinran.

103

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår kommissionen,

att biträdesbefattningarna å lantmäterikontoren i
länen förbehållas åt kvinnor och att såsom kompetensfordran
i övrigt stadgas, förutom vanlig folkskolebildning,
skicklighet i renskrivning, maskinskrivning och
kartritning; dock att lantmäteristyrelsen må äga rätt
att vid första tillsättandet meddela dispens från dessa
allmänna bestämmelser beträffande sökande, som sedan
1917 års början oavbrutet tjänstgjort å lantmäterikontor;

att av biträdena 25 uppföras i andra och 5 i
första lönegraden; samt

att ortstillägg uppföras med 150 kronor för
biträde i Stockholms län och 75 kronor för ett vart av
biträdena i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län.

Tillsättning ar rit- och skrivbiträden samt lönevillkor.

I skrivelse den 30 oktober 1916 har lantmäteristyrelsen beträffande
lönevillkoren för och tillsättningen av ifrågavarande befattningar anfört
följande:

»Bland lönevillkoren för befattningar av nu ifrågavarande slag har bland annat stadgats,
att, då till innehavare av sådan befattning befordras person, som omedelbart före sin
befordran inom vederbörande ämbetsverk utfört samma arbete, som det till befattningen hörande
mot fast arvode under föregående år till belopp överstigande vad enligt staten skall
utgå till befattningens innehavare, ämbetsverket skall äga bereda fyllnad i avlöningen för
dess uppbringande till nämnda arvodes belopp, dock att biträdet genom dylik avlön ingsfylluad
ej må i något fall tillgodoföras avlöning till högre belopp, än som motsvarar beloppet
av den med befattningen i fråga förenade slutavlöningen, tjänstgöringspenningar och ortstillägg
däri inräknade.

Åtskilliga av de skrivbiträden, som arbetat å lantmäterikontoren under år 1915, hava
haft inkomster, som icke obetydligt överstigit grundavlöningen enligt det nu framställda
förslaget. Fall finnas även där biträdets inkomst under år 1915 uppgått till mer än 2,000
kronor och så torde kunna inträffa även för åren 1916 och 1917. Då emellertid icke
något av dessa biträden åtnjutit fast arvode, utan ersättningen utgått efter timpenning, kan
någon tillämpning av ovanstående'' bestämmelse icke ifrågakomma och, styrelsen anser sig
ej heller böra föreslå analoga bestämmelser. Styrelsen håller däremot före, att biträde bör
för erhållande av ålderstillägg få tillgodogöra sig den tid biträdet före konstituerandet innehaft
stadig anställning å lantmäterikontor.

På grund av vad sålunda anförts tillåter sig lantmäteristyrelsen föreslå att, i anslutning
i övrigt till i liknande fall meddelade bestämmelser, för åtnjutande av ovanberörda
avlöningsförmåner skola gälla följande allmänna villkor och bestämmelser, nämligen:

Lantmäteristyrelsen

den so/i«
1916.

104

1) att, därest biträde, som vid ingången av år 1918 tjänstgör å lantmäterikontor
och från samma tidpunkt befordras till ordinarie biträde vid dylikt kontor, omedelbart före
sin befordran utfört arbete av motsvarande eller jämförlig beskaffenhet, det må ankomma
på Kungl. Maj:ts prövning, om och i vad mån biträdet för åtnjutande av löneförhöjning
skall äga räkna sig till godo den föregående tjänstgöringen;

2) att biträdes arbetstid å tjänsterummet skall vara sex timmar, dock att denna
arbetstid vad angår tiden 1 juni—1 september må kunna inskränkas till fyra timmar; skolande
biträdet vara pliktigt att i särskilda fall, när arbetets behöriga gång det kräver, kvarstanna
i arbetet å tjänsterummet intill ytterligare en timme;

3) att biträde må åtnjuta semester under en månad om året, när sådant utan hinder
för göromålens behöriga gång kan ske;

4) att gift kvinna må till biträdestjänst befordras allenast efter av Kungl. Maj:t på
framställning i varje särskilt fall lämnat medgivande;

5) att, där kvinnlig innehavare av biträdesbefattning ingår äktenskap, hon icke skall
vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen, därest icke lantmäteristyrelsen
med hänsyn till befattningens behöriga upprätthållande finner det nödigt;

6) att biträdesbefattning skall av lantmäteristyrelsen tillsättas medelst konstitutorial
och att tillsättningen skall ske efter befattningens ledigförklarande genom kungörelse;

7) att rörande tillsättningen i övrigt, kompetensfordringar, ordningen för meddelande
av tjänstledighet och avsked samt för åtal och disciplinär bestraffning o. d. skola gälla de
närmare stadganden, som må varda av Kungl. Maj:t bestämda; samt

8) att i övrigt de för förstelantmätare stadgade villkor och bestämmelser för avlöningsförmånernas
åtnjutande skola i tillämpliga delar och i den mån de icke stå i strid
mot vad ovan blivit föreskrivet lända till efterrättelse.»

Styrelsen Såsom ovan nämnts har styrelsen för föreningen Sveriges förste fnr

fnremn- lantmätare med anledning av lantmäteristyrelsens förslag till ordnandet
förstelant- av lantmäterikontorens biträdesfråga inkommit med underdånig skrivelse

m*urmrn den 27 mars 1917■

Efter framhållande av att samma synpunkter, som av föreningsstyrelsen
anförts i fråga om tillsättandet av de föreslagna tjänstemannabefattningarna
å lantmäterikontoren och vilka ovan återgivits, i om möjligt
ännu högre grad gällde angående tillsättandet av skrivbiträdesbefatt -ningarna å samma kontor, har föreningsstyrelsen hemställt, att ordinarie
skrivbiträde skulle tillsättas efter förslag av förstelantmätaren samt att
extra sådana biträden skulle antagas av förstelantmätaren.

Lantmäteri- I anledning av denna förstelantmätareföreningens skrivelse har lant mäteristyrelsen

avgivit underdånigt yttrande den 14 juni 1917. Styrelsen
har därvid framhållit, att skrivbiträdena undantagslöst antagits av förstelantmätarna
och att lantmäteristyrelsens ingripande häri hade endast skett
en eller annan gång, då det gällt att till visst kontor anskaffa biträde
med erkänt lämpliga kvalifikationer. Såsom ett bevis på den stora frihet,
som i denna del lämnats förstelantmätarna, har styrelsen fram -

lor.

hållit, att å lantmäterikontoren i länen funnes anställda 12 biträden,
som vore bröstarvingar till förutvarande eller nuvarande förstelantmätare,
samt två, som till nuvarande förstelantmätare stode i sådant
svågerskapsförhållande, som utgjorde domarjäv. Det torde i regel vara
vederbörandes önskan, att dessa biträden skulle bliva ordinarie vid de
nya biträdesbefattningarnas tillsättande. Emellertid mötte det givetvis
betänkligheter, att i dessa fall okritiskt lita till uttalanden av vederbörande
förstelantmätare, och att för ärendets behandling förordna särskild
tjänsteman torde icke heller visa sig vidare gagneligt. Det hade
aldrig varit lantmäteristyrelsens mening att frångå den praxis, som dittills
följts i fråga om inhämtande av förstelantmätarnas yttrande i ämnen,
varom här vore fråga, och styrelsen hade själv ämnat att, när tiden
därför inträdde, föreslå, att bestämmelse härom skulle införas i instruktionen
åtminstone vad anginge de ordinarie skrivbiträdena. Den gjorda
framställningen i ämnet torde dock syfta längre eller därtill att lantmäteristyrelsen
skulle på något sätt finna sig bunden av vederbörande
förstelantmätares mening. Givet torde emellertid vara, att styrelsen
måste förbehålla sig full handlingsfrihet. Styrelsen ansåge emellertid,
att i anledning av ovan meddelade upplysning möjligen borde tagas i
övervägande, huruvida icke den oinskränkta frihet, som hittills lämnats
åt förstelantmätarna att antaga extra skrivbiträden, i någon män borde
göras till föremål för övervakande.

De av lantmäteristyrelsen föreslagna allmänna villkor och bestäm- Kommissiomelser
för åtnjutande av de med biträdesbefattning å lantmäterikontor ner"*
förenade löneförmåner äro i huvudsak lika med de bestämmelser, som
enligt nådig kungörelse den 10 juni 1912 stadgats för biträdesbefattningar,
uppförda å vissa domstolars, ämbetsverks och myndigheters stater.

En förändring har dock föreslagits i följande hänseende. I nämnda
nådiga kungörelse stadgas bland annat, att, då till innehavare av biträdesbefattning
befordras person, som omedelbart före sin befordran inom
vederbörande ämbetsverk utfört samma arbete, som det till befattningen
hörande, mot fast arvode under föregående år till belopp överstigande
vad enligt staten skall utgå till befattningens innehavare, ämbetsverket
skall äga bereda fyllnad i avlöningen för dess uppbringande till nämnda
arvodesbelopp, dock att biträdet genom dylik avlöningsfyllnad ej må i
något fall tillgodoföras avlöning till högre belopp, än som motsvarar beloppet
av den med befattningen ifråga förenade slutavlöningen, tjänstgöringspenningar
och ortstillägg däri inräknade.

14—1S5007 in.

106

Nu är förhållandet, att åtskilliga av de skrivbiträden, som arbetat
å lantmäterikontoren, hava haft inkomster, som icke obetydligt överstigit
grundavlöningen enligt det nu framställda förslaget, men icke något av
dessa biträden har åtnjutit fast arvode, utan ersättningen har utgått efter
timpenning. Med anledning härav har lantmäteristyrelsen framhållit, att
tillämpning av nyssberörda bestämmelse icke kan ifrågakomma, men
styrelsen har ansett, att biträde bör för erhållande av ålderstillägg få
tillgodoräkna sig den tid, biträdet före konstituerandet innehaft stadigvarande
anställning å lantmäterikontor. Då kommissionen finner detta
förslag med rättvisa och billighet överensstämmande, får kommissionen
tillstyrka bifall till detsamma.

Såsom ovan nämnts har kommissionen ansett, att lönevillkor för
samtliga ordinarie befattningshavare å lantmäterikontor lämpligen kunna
sammanföras i en gemensam kungörelse. Ovanberörda bilaga E innehåller
sålunda även villkor och bestämmelser för åtnjutande av de med
ordinarie biträdesbefattningar å lantmäterikontor förenade löneförmåner.

Den av föreningen Sveriges förstelantmätare gjorda hemställan
med avseende å tillsättningen av skrivbiträdesbefattning har kommissionen
funnit sig böra tillstyrka. Visserligen torde tillsättning även av dylik
befattning böra ske med ledning av i första band de handlingar, sökandena
själva förete. I detta fall gäller det emellertid personer, som
icke tillhöra lantmäterikåren och vilkas kvalifikationer därför i regel äro
obekanta för lantmäteristyrelsen. Däremot torde kunna väntas, att förstelantmätaren
merendels äger större eller mindre kännedom om de sökande.
Kommissionen finner därför påtagligt, att förstelantmätarens yttrande i
detta fall bör inhämtas.

Vad de extra skrivbiträdena angår torde lantmäteristyrelsen
hava förutsatt, att de skola antagas av förstelantmätarna själva. Då
fråga är om biträde, som av mer eller mindre tillfällig anledning kan
erfordras å lantmäterikontor, finner även kommissionen det lämpligast, att
hittillsvarande praxis följes, eller att förstelantmätare med iakttagande
av de bestämmelser om högsta avlöning, som av lantmäteristyrelsen kunna
vara utfärdade, må äga att använda anvisade medel för anställande av
sådant biträde, utan att i fråga om valet av person först inhämta lantmäteristyrelsens
tillstånd.

Beträffande sådant extra biträde, som för längre tid erfordras
å ett kontor, torde lantmäteristyrelsens godkännande däremot böra inhämtas.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställer kommissionen

alltså,

107

att ordinarie bitriidesbefattning skall efter befattningens
ledigförklarande genom kungörelse tillsättas
av lantmäteristyrelsen efter förstelantmätarens
hörande; samt

att för åtnjutande av de med ordinarie biträdesbefattning
förenade löneförmåner de i förenämnda bilaga
E föreslagna villkor och bestämmelser skola i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse.

108

Vaktmästarebiträde å lantmäterikontoren i iänen.

Lantmäteri- Angående det sätt, på vilket behovet av vaktmästare å lantmäteri kontoren

nu är tillgodosett ävensom i fråga om det framtida behovet, har
1916. lantmäteristyrelsen i skrivelsen den 30 oktober 1916 anfört följande:

»Länsstyrelsernas vaktmästare äro skyldiga att såsom tjänsteåligganden fullgöra upppassning
ej allenast åt länsstyrelserna utan. även å lantmäterikontoren. Det förtjänar emellertid
uppmärksammas, att denna ordning fastslagits på en tid, då förstelantmätarna endast
hade skyldighet att hålla lantmäterikontoren tillgängliga för allmänheten två dagar i
månaden. Sedan numera stadgats, att allmänheten skall äga tillträde till kontoren tre dagar
i veckan samt den dagliga expeditionstiden å dessa kontor, där ofta flera personer äro
och även för framtiden komma att bliva sysselsatta, utsträckts till minst sex timmar under
största delen av året, har förstelantmätarnas behov av vaktaästarbiträde genom den fullständiga
förändring, som sålunda skett, blivit mycket mer omfattande än förut. Förhållandena
hava utvecklat sig därhän, att länsstyrelsernas vaktmästare ombesörja hämtning och
bortskaffning av post och biträda inom en del kontor även med inslagning av kartor och
handlingar, men i övrigt erhålla förste lantmätarna i allmänhet icke någon hjälp av nämnda
vaktmästare.

Den gemensamhet i fråga om vaktmästare, som sålunda förefinnes mellan länsstyrelserna
och lantmäterikontoren, härleder sig därav, att allt sedan år 1725 lantmäterikontoren
beretts lokaler i samband med länsstyrelserna. Sedan emellertid behov av ökat utrymme
för lantmäterikontoren gjort sig gällande och till följd härav lokaler måst förhyras
för åtskilliga kontor, har det visat sig omöjligt för länsstyrelsernas vaktmästare att medhinna
ombesörjande av några göromål för lantmäterikontorens del. Till följd härav har
Eders Kungl. Maj:t anvisat särskilda medel till erforderligt vaktmästarebiträde för vissa
kontor. Så har anvisats den 18 november 1910 180 kronor för lantmäterikontoret i Västerbottens
län, vilket belopp den 6 mars 1914 ökats med 300 kronor till 480 kronor, den 4
april 1913 för lantmäterikontoren i Göteborgs och Bohus läns samt Jämtlands läns respektive
600 och 60 kronor, den 6 november 1914 för lantmäterikontoret i Östergötlands län
300 kronor samt den 27 november 1915 för lantmäterikontoren i Kristianstads och Västernorrlands
län respektive 300 kronor och 100 kronor eller tillhopa 1,840 kronor. I samtliga
nu angivna fall hava medlen ställts till förfogande under uttryckligt villkor, att icke
någon av de ordinarie vaktmästarna vid län ststyrelsen kunde fullgöra vaktmästareuppassningen
å lantmäterikontoret, och vad varaktigheten av besluten angår är denna gjord beroende
av den tid, under vilken den förhyrda lokalen komme att av respektive kontor an

lön

vändas, dock att vad angår 1 ij,n t in ä tc ri k o n (oren i Kristianstads och Västcrnorrlands län ytterligare
begränsning i tiden har skett intill utgången av år 1917.

Vid meddelande av ovanberörda beslut hava medlen bestämts att utgå av det under
sjätte huvudtiteln uppförda reservationsanslaget till arvoden åt extra länsnotarier, extra länsbokhållare
och övriga extra biträden vid länsstyrelserna in. m. utom vad angår besluten
rörande Kristianstads och Västcrnorrlands län. Uti underdånigt utlåtande den 4 juni 1915
rörande den då föreliggande frågan om anslag till vaktmästarebiträde å lantmäterikontoret,
i Kristianstads län framhöll Eders Kung!. Maj:ts statskontor, jämte erinran att statskontoret
den'' 15 februari samma år avgivit underdånigt utlåtande angående anställande av en
vaktmästare vid lantmäterikontoret i Västernorrlands län, att, då det belopp av 5,000 kronor,
som av nyssnämnda reservationsanslag vore avsett till avlöning åt extra vaktbetjäning,
icke vidare lämnade tillgång till ytterligare utgifter samt för övrigt det belopp av omkring
1,100 kronor, som av reservationsanslaget återstode odisponerat, syntes böra reserveras för
utgifter av tillfällig beskaffenhet, kunde statskontoret ej tillstyrka, att det av länsstyrelsen
i Kristianstads län begärda beloppet av 300 kronor för fir anvisades från ovanberörda reservationsanslag.
Då emellertid från flera håll framställningar gjorts om anslag till vaktmästarebiträde
vid lantmäterikontor, ville det synas statskontoret, som om, i den mån dylikt
biträde befunnes erforderligt och icke längre kunde lämnas av de hos vederbörande länsstyrelser
anställda vaktmästare, frågan om beredande av medel för bekostande av sålunda
behövlig vaktmästaruppassning borde underställas riksdagens prövning. I anledning härav
hava ovan omförmälda medel till vaktmästarebiträde å lantmäterikontoren i Kristianstads
och Västernorrlands län anvisats från nionde huvudtitelns förslagsanslag till skrivmaterialier
och expenser, ved m. m

Lantm äteristyrelsen håller före, att beträffande en del kontor full sysselsättning kan
beredas en vaktmästare. Så kan däremot enligt styrelsens mening under lång tid framåt
icke antagas bliva fallet vad angår flertalet länslantmäterikontor. På grund härav och då
enhetlighet synes böra så vitt möjligt åstadkommas samt utan större olägenhet en del vaktmästaregöromål
kunna uppdragas åt skrivbiträden men det däremot möter svårigheter att
anskaffa vaktmästare, som kunna uppövas att utföra göromål, vilka tillkomma skrivbiträden,
anser lantmäteristyrelsen åtminstone tillsvidare ekonomiskt fördelaktigt, att förhållandena
ordnas på sådant sätt, att uppassningen inom kontoren i allmänhet uppdrages åt skrivbiträden
och att förstelantmätarna beredes vaktmästarebiträde huvudsakligen endast för uppassningen
utom kontoren samt till den del sådant lämpligen låter ordna sig till inslagning av
större försändelser. Och innebär detta förslag alltså ingen ändring i fråga om den skyldighet
att ombesörja en del uppassning för lantmäterikontorens del, som för närvarande
åligger länsstyrelsernas vaktmästare.

Ovanberörda begränsning i avscendo å tiden för disposition av medel från nionde
huvudtitelns expensmedelsanslag till vaktmästarbiträde å lantmäterikontoren i Kristianstads
och Västernorrlands län torde bero därpå, att Eders Kungl. Maj:t utgått ifrån att vid 1917
års utgång, då arbetet med jordregistrets uppläggande beräknats vara slutfört, beslut skulle
föreligga om uppförande i stat av erforderliga biträdesbefattningar å lantmäterikontoren i
länen och att i samband därmed i enlighet med statskontorets ovan omförmälda uppfattning
anslag även för detta ändamål borde hos riksdagen begäras. Så anser lantmäteristyrelsen
även böra ske, och synes styrelsen behovet i fråga böra tillgodoses genom anslag
å ordinarie stat. För ändamålet lämpligt belopp vill styrelsen föreslå till upptagande under
det reservationsanslag till extra tjänstemän och biträden samt vikariatsersättning, som styrelsen
här nedan kommer att föreslå till upptagande i staten. För ändamålet anser styrelsen,
att ett belopp av 4,000 kronor bör beräknas.»

Lantmäteri- Behovet av vaktmästarebiträde har sedermera beträffande vissa

styrelsen flen kon^or ökats. Lantmäteristyrelsen har med anledning härav i merberörda
skrivelse den 17 oktober 1918 anfört följande:

»Vad angår erforderliga medel till vaktmästarebiträde må meddelas, att genom beslut,
som meddelats efter det lantmäteristyrelsen avgav 1916 års ifrågavarande förslag, ersättningen
till vaktmästarebiträde höjts för Kristianstads och Västernorrlands län från respektive
*300 och 100 kronor till respektive 360 och 200 kronor eller tillhopa med 160 kronor,
varjämte till vaktmästarebiträde i Södermanlands län anvisats 300 kronor. Till vaktmästarebiträde
utgår alltså för närvarande tillhopa 2,300 kronor. Med anledning av vad ovan blivit
upplyst om lokalförhållandena samt med hänsyn därtill, att till följd av ökat behov av utrymme
för länsstyrelserna, man har att räkna med att flera lantmäterikontor komma att
nödgas flytta till lokal utan omedelbart samband med respektive länsstyrelses lokaler, anser
lantmäteristyrelsen att behovet av medel till vaktmästarebiträde bör beräknas till 6,000
kronor.»

Kommisso- Kommissionen har icke funnit anledning till erinran mot vad lant ”''fande*''

mäteristyrelsen sålunda anfört. Då angivna 6,000 kronor torde böra beräknas
såsom reservationsanslag å extra stat, hemställer kommissionen
alltså,

att bland extra anslagen måtte såsom reservationsanslag
beräknas 6,000 kronor för vaktmästarebiträde
å lantmäterikontoren i länen.

Förstelantmätarna.

Sportelfrågan.

När förstelantmätartjänsterna omorganiserades vid 1908 års riksdag
och förstelantmätarna fingo sina löneförmåner bestämda med hänsyn därtill;
att de ej vidare finge befatta sig med handläggning av lantmäteriförrättningar,
behandlades jämväl frågan om deras sportelinkoinster.

1 avseende å denna fråga anförde departementschefen vid organisationsfrågans
hänskjutande till riksdagen, att lösen för avskrifter och
kopior av de i 1 äntraäterikontoren förvarade handlingar och kartor tillkom
redan då förstelantmätarna, men denna lösen antogs, sedan kostnaderna
för avskrivandet och kopierandet guldits, lämna endast ringa överskott.
Ett borttagande av denna lösen förutsatte enligt departementschefens
mening, att staten själv skulle bekosta verkställandet av ifrågavarande
avskrifter och kopior, en anordning som säkerligen skulle ådraga
statsverket större utgift än som motsvarade den vinst för allmänheten,
vilken kunde beräknas uppstå genom lösens borttagande, och ansåge han
därför, att lösen för avskrifter och kartkopior fortfarande borde tillkomma
förstelantmätarna. Yad däremot anginge utfärdandet av bevis, som antoges
hava inbragt för varje län en till några hundratal kronor uppgående
årlig sportelinkomst och som till största delen vore sådana, som
grundats på de i lantmäterikontoren förvarade kartor och handlingar,
föreslogs, att med genomförandet av den nya organisationen lösen därför
ej vidare skulle utgå, och skulle enahanda gälla såväl bevis, vilka grundade
sig på jordregistret, som utdrag av detsamma.

Departementschefens förslag i nu berörda delar vunno statsmakternas
gillande och har föranlett upptagande i 15 § i nådiga förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883 av bestämmelse om frihet
från lösen beträffande dels bevis av förstelantmätare om sådana förhållanden,
varom i länets lantmäterikontor förvarade kartor, haudlingar
och register omedelbart lämna upplysning, dels utdrag av jordregister.
Beträffande sistberörda utdrag har emellertid genom nådiga förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften staten berett sig ersättning
för kostnaden genom bestämmande, att stämpel i regel skall utgå

190S års
riksdag.

112

Nuvarande

förhållan den.

för sådant utdrag, utom då sådant jämlikt § 28 i nådiga förordningen
angående jordregister rekvireras av lantmätare eller rekvisition sker under
sådana förhållanden, att frihet från stämpel i allmänhet äger rum.

Följande tablå har enligt från förstelantmätarna infordrade uppgifter
av lantmäteristyrelsen upprättats över förstelantmätamas behållna
inkomst, beräknad i medeltal för åren 1911—1915, å lösen för kopior av
kartor samt avskrifter av handlingar efter avdrag av utgifter för sådana
kopior och avskrifter, varför lösen icke utgått.

1 Förste lantmätarne i	Medelinkomst åren 1911— kronor	andel -1915 öre	Anteckningar
Stockholms län.......	600	—	Omfattar åren 1913—1915.
j Uppsala » .......	621	68
Södermanlands » .......	403	—
Östergötlands > .......	852	—	Omfattar åren 1913—1915.
Jönköpings > .......	415	16
Kronobergs > .......	295	—
Kalmar > .......	691	60
Gottlands > .......	314	92
i Blekinge > .......	300	—
! Kristianstads » .......	835	—	Omfattar tiden 17/« 1913—3t/n 1915.
j Malmöhus > .......	820	22
Hallands > .......	360	—
! Göteborgs och Bohns > .......	752	26	Omfattar endast år 1915.
\| Älvsborgs > .......	690	—
Skaraborgs » .......	530	—
Värmlands > .......	997	—	Omfattar åren 1913—1915.
i Örebro » .......	488	92
Västmanlands > .......	583	78
; Kopparbergs > .......	1,700	—	Uppgiften approximativt beräknad.
\| Gävleborgs » .......	840	—
Västernorrlands > .......	1,904	11
Jämtlands > .......	756	61
Västerbottens > .......	248	77
Norrbottens > .......	560	—
Samma	16,560	03
Medeltal för län...........	690	—

113

Enligt denna tablå torde förstelantmätarnes sportelinkomst i medeltal
för län kunna beräknas till 7U0 kronor. På sätt av samma tablå
synes fördelar sig denna inkomst synnerligen ojämnt mellan de särskilda
länen och uppgår för Yästernorrlands oeb Kopparbergs län till omkring
respektive 1,900 oeh 1,700 kronor, för Västerbottens län till omkring
250 kronor samt för vartdera av Kronobergs, Gottlands och Blekinge län
till omkring 300 kronor.

I underdånig skrivelse den 13 juni 1917 bär lantmäteristyrelsen Lantmäteriifrågasatt,
att förstelantmätarna icke vidare skola åtnjuta inkomst av8^^*e^en
lösen för kopior av kartor och avskrifter av handlingar, vilka rekvireras ''
av enskilda.

Såsom motiv härför har styrelsen anfört, att sportelinkomsternas
ojämna fördelning mellan de skilda länen framstode såsom en i ögonen
fallande orättvisa, som emellertid i någon mån utjämnades därigenom,
att sportlerna vore högre i län, där arbetet vore jämförelsevis mera betungande.
Ojämnheten vore i allt fall så betydande, att förhållandet
framstode för styrelsen såsom ett skäl att taga i övervägande, huruvida
icke förändring borde vidtagas. En sådan förändring borde emellertid
icke ske därhän, att allmänheten fritoges från skyldighet att gälda ersättning,
utan vidtagas på så sätt, att lösen överfördes till statsverket genom
påläggande av en mot lösen svarande stämpelavgift på sätt som skedde
vid utgivande av kartkopior eller utdrag av kartor från lantmäteristyrelsens
arkiv. Sedan numera för arbetet lämpliga biträden torde finnas å
alla länens lantmäterikontor och anslag av statsmedel vore tillgängliga
för ersättande av dessa biträden, torde några större hinder icke finnas
för införande av nu angiven ordning. Som emellertid kopior samt avskrifter
och utdrag kunde utföras för väsentligt lägre kostnad än lösen,
torde statsverkets bruttoinkomster av lösen böra innebära en behållning
för statsverket av omkring 15,000 kronor.

I skrivelse den 26 november 1917 har styrelsen för föreningen Yttrande av
Sveriges förstelantmätare fäst uppmärksamheten på att ifrågavarande “tyrelsenför
kopior och avskrifter icke utfördes å tjänstetid och sålunda icke in kräk- ^''soeriqeT
tade på förstelantmätarnas arbete i tjänsten. Den inkomst, förstelant- £j-tsat^a^
mätarna hade av dessa arbeten, borde därför få anses utgöra en skälig m™i\\i9nn
ersättning för det extra arbete, som i en i hög grad olika utsträckning
på olika län förorsakades dem för av enskilda begärda kopior av kartor
och avskrifter av handlingar. Föreningsstyrelsen kunde sålunda icke
finna, att giltiga skäl förefunnes för överflyttande av dessa inkomster på
15—185007. in.

114

Kommissionens
yttrande.

statsverket och detta så mycket mindre, som en dylik överflyttning på
det hela taget icke syntes kunna för statsverket bliva av nämnvärd om
ens någon fördel, men väl förorsaka allmänheten anmärkningsvärda
olägenheter.

Vidare skulle en sådan förändring medföra ett behov av ökning i
lantmäterikontorens personal. Det vore nämligen icke tänkbart, att detta
arbete kunde läggas på den av lantmäteristyrelsen för närmaste tiden
beräknade personal, synnerligast som arbetena å lantmäterikontoren för
närvarande voro stadda i ständig ökning, utan måste ytterligare biträden
därför anskaffas. Hittills både i allmänhet å kontoren anställda biträden
utfört dylika arbeten å tider, som icke tagits i anspråk för kontoren.
Bleve dessa biträden, i enlighet med lantmäteristyrelsens därom till Kungl.
Maj:t avgivna förslag, uppförda på ordinarie stat, vilket väl vore att antaga,
och sålunda skyldiga att tjänstgöra minst sju timmar dagligen å
kontoret, skulle de i regel icke bliva i tillfälle att på övertid utföra
något kopierings- och avskriftsarbete, åtminstone icke till erforderlig omfattning.
Den ekonomiska vinst, lantmäteristyrelsen räknat med vid denna
inkomsts överförande till statsverket, syntes därför särskilt med hänsyn
till därav föranledd ökning i personalen å lantmäterikontoren, i hög grad
överskattad.

I den organisation, som kommissionen i det föregående föreslagit
i fråga om lantmäterikontoren i länen, har hänsyn tagits därtill, att
staten själv skulle ombesörja och bekosta de avskrifter och kopior, av
vilka förstelantmätarna för närvarande åtnjuta inkomster. Då sportelinkomst
torde vara av beskaffenhet att så vitt möjligt böra uteslutas ur
nyare löneregleringar, ansluter kommissionen sig till lantmäteristyrelsens
förslag, att nu angiven inkomst icke vidare bör få av förstelantmätarna
åtnjutas. Detta uppställes såsom förutsättning för en blivande lönereglering
för dessa tjänstemäns vidkommande, men bör icke gottgöras genom
samma reglering. I fråga om den, som nekar att ingå på den nya lönestaten,
torde böra införas en anordning liknande den, som. föreslagits
beträffande vissa tjänster vid hovrätterna, eller att han från tillgängliga
medel tillerkännes ersättning för sportlerna med belopp, som motsvarar
hans medelinkomst av sportlerna under åren 1914 1918.

Kom misssonen föreslår alltså,

att förstelantmätare icke vidare må åtnjuta inkomst
av lösen för kopior och avskrifter; samtj

115

att förstelantmätare, som kommer att kvarstå på
nu gällande lönestat, varder tillerkänd ersättning för
nämnda sportler med belopp, som motsvarar medeltalet
av hans sportelinkomst under åren 1914—1918-

I-öneförmånerna.

Enligt den av riksdagen år 1908 godkända avlöningsstaten utgöres Nuvarande
förstelantmätares avlöning av lön 4,000 kronor och tjänstgöringspenningar
2,000 kronor med ett ålderstillägg till lönen till belopp av 500
kronor. Härtill kommer ortstillägg för förstelantmätaren i Stockholms
län till belopp av 400 kronor samt för vardera av förstelantmätarna i
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län till belopp av 200 kronor. Förstelantmätares pension
utgår vid 67 levnads- och 35 tjänsteår med 4,500 kronor.

Till jämförelse må nämnas, att genom den av 1909 års riksdag
antagna ännu gällande löneregleringen bestämdes överjägmästarnas lön
till 4,000 kronor med ett ålderstillägg efter fem år å 600 kronor samt
deras tjänstgöringspenningar till 3,200 kronor för 4 och 2,800 kronor
för 6 över jägmästare. Deras sammanlagda avlöningsförmåner äro alltså
7,200 kronor respektive 6,800 kronor. De högre tjänstgöringspenningarna
gälla för över jägmästarna i de norrländska distrikten. Överjägmästares
pension utgår med 4,600 kronor vid uppnådda 65 levnadsår och 35
tjänsteår.

Sedan föreningen Sveriges förstelantmätare den 28 oktober 1916 Föreningabegärt
tillfällig löneförbättring i anledning av dyrtiden, ingav förenings- ^2/^en
styrelsen den 20 maj 1917 till Kungl. Maj:t underdånig framställningdm "°/51917''
att genom en definitiv lönereglering erhålla samma löneförmåner som
tillkomma landskamrerarna.

I sistberörda framställning anförde styrelsen, att vid genomförandet
av 1908 års organisation hade löneförmånerna rimligtvis bort tillmätas
sådana, att förstelantmätarnas ekonomiska ställning icke bleve sämre, än
vad den förut varit, synnerligast som förstelantmätartjänsterna gjordes
till verkliga chefsbefattningar, på vilka efter omorganisationen ställdes i
hög grad stegrade fordringar icke blott med hänsyn till innehavarnas
duglighet och arbetsförmåga utan även i andra avseenden. Rättvisa syntes
därjämte hava krävt, att dessa tjänstemän tillerkänts löneförmåner,
vilka stodo i överenstämmelse med dem, som voro förenade med andra
chefsbefattningar, med vilka förstelantmätartjänsterna kunde anses likställda.

116

Intetdera av ovanberörda med rättvisa och billighet obestridligen
överensstämmande krav blevo emellertid uppfyllda vid förstelantmätartjänsternas
omorganisation. Förstelantmätarnas ekonomiska ställning blev
nämligen i icke oväsentlig grad sämre genom omorganisationen, än vad
den förut var, och de löneförmåner, som tillmätts dem vid densamma,
blevo lägre, än vad förstelantmätarna likställda tjänstemän åtnjuta.

Under den tid, som förflutit, sedan ifrågavarande omorganisation
genomfördes, hade behovet av en förbättring i förstelantmätarnas löneförhållanden
gjort sig allt mer och mer gällande.

Av vad chefen för jordbruksdepartementet anfört vid föredragning
av omorganisationen av förstelantmätartjänsterna framginge, att förste
lantmätarna borde åtnjuta minst lika löneförmåner med över jägmästarna.
En jämförelse mellan respektive kårers lönestater utvisade det oaktat,
att icke ens likställighet i avlöningshänseende beretts förstelantmätarna
med nämnda tjänstemän.

Jämförde man så också förstelantmätarnas inkomster med övriga
lantmätares, funne man, att en stor del av rikets på eget ansvar arbetande
lantmätare åtnjöte inkomster, vilka betydligt överstege förstelantmätarnas,
varför även med hänsyn därtill förstelantmätarnas krav på
förbättrade löneförmåner måste anses vara berättigade.

De tjänstemän, med vilka förstelantmätarna emellertid, enligt föreningsstyrelsens
mening, närmast syntes böra likställas, voro landskamrerarna.

Slutligen torde särskilt böra understrykas, vad också departementschefen
i sitt ovanberörda uttalande vid föredragning av omorganisationen
av förstelantmätartjänsterna framhållit, att lönerna för förstelantmätarna
icke borde sättas så låga, att de dugligaste lantmätarna avstängdes från
att söka förstelantmätartjänst. Vikten och betydelsen härav torde med
hänsyn till de stora fordringar, som numera måste ställas på förstelantmätarna,
icke böra underskattas.

Lantmäteri- I yttrande, som över berörda framställning avgivits av lantmäteri d

styrelsen, styrelsen den 13 juni 1917, har denna styrelse såsom orsak till att försteen
6 lantmätartjänsterna icke fullt likställts med överjägmästartjänsterna angivit,
att man vid tiden för omorganisationen icke fullt uppfattat betydelsen
av förstelantmätartjänsterna och omfattningen av de åligganden,
som med dem förenades.

Skillnaden i avlöningshänseende mellan överjägmästarna och förstelantmätarna
vore emelleitid icke så stor som ovanstående uppgifter utvisade,
i det att förstelantmätarna bibehållits vid en del av de sportler,
som förut tillkommit dem. Därest emellertid såsom lantmäteristyrelsen

117

föreslagit sportlerna borttoges, hölle styrelsen före, att goda skäl funnes
för att förstelautmätarna i stort sett i avlöningshänseende likställdes med
landskamrerarna. Som emellertid arbetet inom de särskilda länen såväl
kvantitativt som kvalitativt företedde ganska stora skiljaktigheter, borde,
i likhet med vad även ägde rum beträffande landskamrerarna, tjänstgöringspenningarna
böra avpassas härefter. Med aktgivande på nu berörda
förhållande tilläte sig lantmäteristyrelsen i underdånighet föreslå
följande avlöningsförmåner för rikets förstelantmätare, därvid styrelsen
i fråga om ortstillägg följde vad som för närvarande gällde eller inom
närmaste tiden kunde antagas komma att gälla inom landsstaten:

		K r o	n o r
Förstelantmätaren i	Lön	Tjänst- göringspen-	Ortstillägg	Summa	Anmärkningar
		ningar
Stockholms län . .	5,000	2,500	600	8,100
Uppsala » . .	5,000	2,000	—	7,000
Södermanlands > . .	5,000	2,200	—	7,200
Östergötlands > . .	5,000	2,400	—	7,400
Jönköpings > . .	5,000	2,200	—	7,200
Kronobergs > . .	5,000	2,200	—	7,200
Kalmar » . .	5,000	2,200	—	7,200
Gottlands > . .	5,000	2.000	—	7,000
Blekinge • . .	5,000	2,000	—	7,000
Kristianstads > . .	5,000	2,500	—	7,500
Malmöhus > . .	5,000	2,000	—	7,900
Hallands > . .	5,000	2,200	—	7.200	Efter 5 är kan
Göteborgs och Bohus » . .	'' 5,000	2,500	—	7,500	lönen höjas med • 6t)0 kronor.
Älvsborgs » . .	5,000	2,500	—	7,500
Skaraborgs > . .	5,000	2,500	—	7,500
Värmlands > . .	5,000	2,500	—	7,500
Örebro > . .	5,000	2,400	—	7,400
Västmanlands > . .	5,000	2,200	—	7,200
Kopparbergs » . .	5,000	3,000	—	8,000
Gävleborgs > . .	5,000	2,500	—	7,500
Västernorrlands > . .	5,000	2,700	300	8,000
Jämtlands > . .	5,000	2,500	300	7,800
Västerbottens » . .	5,000	2,500	300	7,800
Norrbottens > . .	5,000	2,500	300	7,800
Summa	120,000	57,000	1,800	179,400

118

Detta förslag hade framställts under den förutsättning, att de lönetillägg,
som med hänsyn till nuvarande höga levnadskostnader kunde komma
att beviljas statens ämbets- och tjänstemän, skulle tillgodokomma även
förstelantmätarna.

Förenings- I skrivelse den 26 november 1917 har föreningen Sveriges förste

SXiSm7en låntagare velat göra gällande, att föreningsstyrelsens tidigare yttrande
om likställighet mellan förstelantmätarna och landskamrerarna därutöver
inneburit yrkande om en sådan lönereglering, vilken betingades av den
så att säga normala beräkning av penningvärdet, som ägt rum sedan
landskamrerarnas löneförmåner fastslogos. Vidare har föreningsstyrelsen
fäst uppmärksamheten på, att i lantmäteristyrelsens förslag icke influtit
någon bestämmelse om att det för förstelantmätarna föreslagna ålderstillägg
vid övergången till nya lönestaten skulle beräknas utgå icke från
tiden för löneregleringens genomförande utan efter utnämningen till
tjänsten. Någon anledning antaga, att lantmäteristyrelsen ansett förstelantmätarna
icke böra komma i åtnjutande av en sådan förmån, förefunnes
givetvis icke. Då det emellertid vore nödvändigt, att uttrycklig
bestämmelse därom meddelades, tilläte sig föreningsstyrelsen i underdånighet
hemställa, att sådan meddelades för övergången från gamla till
nya lönestaten.

Kommissio- Det förstelantmätarna numera påvilande arbete är enligt kommis "ranj^"

sionens åsikt både kvalitativt oeb kvantitativt av den beskaffenhet, att
dessa befattningar böra uppföras såsom tredjegradstjänster. Kommissionen
finner därför i princip intet att erinra mot lantmäteristyrelsens förslag i
detta ämne. Därest tredjegradstjänster i allmänhet komma i åtnjutande av
någon provisorisk reglering oavsett kristiden, böra naturligtvis även förstelantmätartjänsterna
därvid komma i åtnjutande därav och dymedelst
vinna ersättning för det av föreningsstyrelsen omförmälda penningfall.
Kommissionen anser sig emellertid icke i denna ordning böra göra hemställan
därom.

Lantmäteristyrelsens förslag innebär en avvikelse från nu i allmänhet
gällande normer för tredjegradstjänst så till vida, som tjänstgöringspenningarna
skulle graderas. Det lärer icke kunna bestridas, att
vissa skäl tala för en dylik gradering, men kommissionen finner sig dock
icke böra förorda ett avsteg från eljest mera allmänt gällande regler i
detta avseende. Enligt kommissionens mening bör således förstelantmätare
■tillerkännas i lön 5,000 kronor och i tjänstgöringspenningar 2,500 kronor.
Med hänsyn till den alldeles enastående arbetsbörda, som påvilar förste -

lantmätarna i Kopparbergs och Västernorrlands län, torde dock tjänstgöringspenningarna
för dessa befattningshavare böra bestämmas till 400
kronor högre belopp.

I fråga om det till tredjegradstjänst hörande ålderstillägg å 600
kronor efter fem års tjänstgöring bör uppenbarligen nuvarande befattningshavare,
såsom även lantinäteristyrelsen torde hava avsett, äga att för
rätt till åtnjutande av sådant tillägg tillgodoräkna sig den tid, han före
den nya löneregleringen innehaft tjänsten.

Vad slutligen angår ortstilläggen anser kommissionen sådant icke
böra tillerkännas förstelantmätaren i Västernorrlands län men väl övriga
av lantmäteristyrelsen föreslagna befattningshavare. Sådant tillägg åtnjutes
emellertid för närvarande jämväl av förstelantmätarna i Göteborgs
och Bohus samt Malmöhus län. Att så alltjämt blir fallet, finner kommissionen
påkallat såväl av billighetsskäl som av de faktiska förhållandena.
Enligt kommissionens mening böra således de förstelantmätartjänster,
som nu äro förenade med ortstillägg, alltjämt få åtnjuta denna förmån.

Beloppet av ortstilläggen torde böra sättas till 600 kronor för
förstelantmätaren i Stockholms län och till 300 kronor för förstelantmätarna
i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län.

Pensionsunderlaget för förstelantmätare kommer då enligt lagen om
civila tjänsteinnehavares rätt till pension att utgöra 5,600 kronor.

Med avseende å villkor och bestämmelser för åtnjutande av de
med förstelantmätartjänst förenade löneförmåner vill kommissionen framhålla,
att de nu gällande torde böra moderniseras. Kommissionen har
därjämte, såsom redan anförts, ansett att lönevillkor för samtliga ordinarie
befattningar å lantmäterikontor lämpligen kunna sammanföras i en gemensam
kungörelse. Förutberörda bilaga E innehåller sålunda även villkor
och bestämmelser för åtnjutande av de med förstelantmätarbefattning
förenade löneförmåner.

Kommissionen föreslår alltså,

att förstelantmätartjänsterna uppföras såsom
tredjegradstjänster, dock att tjänstgöringspenningarna
för förstelantmätarna i Kopparbergs och Västernorrlands
län bestämmas till 2,900 kronor;

att ortstillägg uppföras med 600 kronor för förstelantmätaren
i Stockholms län samt 300 kronor för en var
av förstelantmätarna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus
samt Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län;

120

att förstelantmätare, som övergår till ny lönestat,
må för rätt till ålderstillägg få tillgodoräkna sig den
tid, han innehaft tjänsten, innan den nya löneregleringen
trätt i kraft; samt

att i övrigt för åtnjutande av de med förstelantmätartjänst
förenade löneförmåner de i förutnämnda
bilaga E föreslagna villkor och bestämmelser skola i
tillämpliga delar lända till efterrättelser.

Semester.

Nuvarande Enligt gällande bestämmelser har förstelantmätare rätt till en må f

den™'' nads semester.

I staten finnes upptaget ett belopp av 4,000 kronor till vikariatspenningar
för förstelantmätartjänst under semester.

I skrivelse den 20 maj 1917 har styrelsen för föreningen Sveriges
förstelantmätare gjort framställning om att förstelantmätare måtte beredas
en och en halv månads semester i likhet med vad redan nu gäller för
andra byråtjänstemän med lägre tjänsteställning och mindre uppslitande
arbete än förstelantmätarna.

La&Urelsen Lantmäteristyrelsen har den 13 juni 1917 förklarat sig på det hela

"den1*/? taget icke hava något att erinra mot denna hemställan om rätt till för1917.
längd semester. Styrelsen har dock funnit sig böra framhålla, att förstelantmätarna
numera endast tre dagar i veckan äro skyldiga att hålla
lantmäterikontoren tillgängliga för allmänheten samt att de, ehuru byråtjänstemän,
på grund av sin befattning icke sällan hava fördelen av avbrott
i byråtjänsten för att biträda domstolar eller på ort och ställe verkställa
undersökningar m. m. Styrelsen har därjämte antytt, att under
förutsättning av bifall till förstelantmätarnas framställning om förlängd
semester anslaget till vikariatspenningar måste ökas samt att svårighet
torde möta att anskaffa vikaiier.

Härtill har föreningsstyrelsen den 26 november 1917 genmält, att
arkivens öppenhållande vore utan betydelse för semesterfrågan och att,
vad anginge biträde vid domstolar, det i regel vore små förrättningar,
vilka vore föremål för sådan åtgärd, och bleve så uppenbarligen också i
framtiden förhållandet, då de stora skiftenas tid redan vore så gott som
förbi. Att under sådana förhållanden ett eller annat uppdrag såsom bi -

Föreningsstyrelsen

den 26/n
1917.

Föreningsstyrelsen

den 20/s
1917.

121

träde vid ägodelningsrätt eller annat dylikt icke kunde medföra någon
mot en 14 dagars förlängning av semesterledigheten svarande rekreation,
ja, icke vore någon rekreation alls utan tvärt om, torde vara uppenbart.
Dels vore nämligen tiden för dylika förrättningsgöromål ofta knappt tilltagen,
och bleve det därför i regel därunder ett mycket forcerat arbete,
som till stor del vilade på förstelantmätaren, och dels förordnades icke
någon vikarie för förstelantmätaren under dessa förrättningsresor, varför
löpande göromål under sådan bortovaro hopade sig och sålunda förorsakade
ökat arbete omedelbart efter hemkomsten därifrån.

Mot föreningsstyrelsens begäran om rätt till utsträckt semester
torde näppeligen kunna anföras någon invändning av bärande betydelse. ”ranJéDen
svårighet, som hittills tilläventyrs kunnat förekomma i fråga om erhållande
av vikarie, kan förväntas upphöra genom den av kommissionen
föreslagna ökning av distriktslantmätarnas antal och organisation av
lantmäterikontorens i länen personal.

Om förstelantmätarna erhålla rätt till ytterligare en halv månads
semester, måste emellertid posten till vikariatspenningar ökas med 3,500
kronor. Dessutom kan särskilt för län, där assistent ej finnes, komma
att erfordras vikarie för förstelantmätaren under tid, då denne är upptagen
av till tjänsten hörande åligganden utom kontoret, eller vid partiell
ledighet i andra fall för förstelantmätaren. För att möta detta behov
torde böra beräknas ett belopp av 2,500 kronor.

Kommissionen föreslår alltså,

att förstelantmätare under vanliga villkor tillerkännes
rätt till F/2 månads semester årligen; samt

att den i gällande stat upptagna posten vikariatspenningar
för förstelantmätares tjänst under semester
ökas med 6,000 kronor till 10,000 kronor.

Benämning.

I en till kommissionen ställd skrivelse av den 1 augusti 1918 har
föreningen Sveriges förstelantmätare anfört följande.

Föreningsstyrelsen

den''''/» 1918.

»Titeln förstelantmätare torde numera ur flera synpunkter få anses vara otidsenlig
och olämplig. Otidsenlig är den därför, att den icke ger uttryck åt den ställning, förstelantmätaren
intager gent emot honom underlydande lantmätare. Förut, då förstelantmätaren,
på samma gång han intog en visä förmansställning till övriga lantmätare på länet,
dock, i likhet med dessa hade till sin huvudsakliga uppgift att utföra lantmäteriförrättningar,
förelåg ju full överensstämmelse mellan titel och tjänst. Nu däremot, sedan förstelant -

16—185007. in.

122

Kommissio
nens yttrande.

mätartjänsten övergått till att vara en verklig chefsbefattning, med vilken något utövande
av praktiskt lantmäteri icke är förenat, är förhållandet tydligen ett annat. Olämplig är
titeln därför, att den så föga passar såsom tilltalstitel och därför i allmänhet förvanskas.

Med anledning av ovan berörda förhållanden har allmänt bland förstelantmätarna
den uppfattningen gjort sig gällande, att en förändring borde komma till stånd med avseende
på titeln förstelantmätare, och har detta lämpligen synts kunna ske i sammanhang
med den omorganisation av lantmäteristaten, som för närvarande är under genomförande.

Vid val av annan titel synas tvenne sådana ligga närmast till hands, nämligen
överlantmätare och lantmäteridirektör. Motsvarighet till den förstnämnda titeln finner man
hos skogsstaten och till den senare inom ett flertal statens tjänstemannakårer, såsom post,
telegraf, tull och järnväg. Av berörda titlar torde möjligen den senare vara att föredraga
Den har också tidigare förekommit inom lantmäterikåren.

Utan att emellertid för närvarande ingå på en närmare granskning av, vilkendera
av nämnda titlar, eller möjligen någon annan, som kan anses vara lämplig, tillåter sig
föreningen Sveriges förstelantmätare härigenom hos 1917 års lantmäterikommission anhålla,
att kommissionen i sammanhang med behandlingen av till kommissionen hänskjutna organisations-
och lönefrågor beträffande lantmäteristaten ville hos Kungl. Maj:t föreslå för
förstelantmätarna en med hänsyn till deras tjänst tidsenligare och för begagnande mer
lämplig titel än den nuvarande.»

Då vad föreningsstyrelsen anfört såsom skäl för en titelförändring
icke synes sakna fog och titeln överlantmätare måhända bättre än förstelantmätare
återger ifrågavarande befattningshavares ställning, vill kommissionen
föreslå,

att förstelantmätare framdeles benämnes överlantmätare.

Statsbidrag.

1909 års riksdag beviljade å extra stat för år 1910 ett förslags- Anslag till
anslag å 30,000 kronor till bestridande av kostnaderna för vissa av di- inntmätare»
striktslantmätare företagna tjänsteresor. Enahanda belopp har uppförtsochVtimavå
extra stat för de följande åren till och med år 1917. söndrings De

närmare föreskrifterna angående användningen av detta anslag '' °rrgar.ln
hava förut meddelats i Kungl. kungörelsen den 18 juli 1910. Enligt densamma
skulle distriktslantmätare årligen företaga vissa tjänsteresor enligt
fastställd resplan, var och en inom sitt distrikt. Viss de] av den distriktslantmätaren
tillkommande ersättning för resekostnad samt gottgörelse för
kost och tidspillan skulle gäldas av statsverket.

Då emellertid det beviljade anslaget på grund av vissa omständigheter
visade sig icke hava blivit utnyttjat i avsedd grad, upptogs under
år 1913 frågan om åtgärder för vinnande av ändring i berörda del.

Sedan lantmäteristyrelsen avgivit förslag i ämnet, förelädes frågan 1914
års förra riksdag, som beslöt en väsentlig utvidgning beträffande anslagets
användning.

De närmare föreskrifterna om anslagets användning återfinnas numera
i Kungl. kungörelsen den 23 december 1914, varigenom 1910 års
kungörelse upphävts. Enligt nu gällande bestämmelser skall statsverket
gälda hela resekostnaden, vilket förut icke varit fallet, och tinnes jämväl
tillfälle för extra lantmätare att göra tjänsteresor enligt resplan. 1
övrigt har 1914 års kungörelse medfört den nyheten, att sakägare, som
styrker sig vara obemedlad eller mindre bemedlad och förvärvat ägolott,
som icke överstiger viss angiven areal, kan av statsverket erhålla
understöd till gäldande även av arvodet till lantmätare jämte lösen för
karta och handlingar.

Av ifrågavarande anslag har emellertid hittills endast omkring 4,000
kronor årligen tagits i anspråk, och har anslaget till följd härav från
1918 års ingång blivit nedsatt till 20,000 kronor.

Uti riksstaten finnes å ordinarie stat upptaget ett förslagsanslag av hll

100,000 kronor till skiften och awittringar. av vittring ar.

124

Detta anslag härleder sig från så lång tid tillbaka som år 1841,
då detsamma första gången efter utbrytning från det förutvarande gemensamma
anslaget till åkerbruk, handel och näringar uppfördes såsom
fristående anslag till belopp av 42,000 rdr bko, vilket sedermera omförts
först till 63,000 rdr rmt och slutligen till motsvarande belopp i kronor.

Ifrågavarande anslag hade intill år 1910 karaktär av reservationsanslag.

Med bifall till av Kungl. Maj:t i ämnet framställt förslag beslöt
1909 års riksdag, att anslaget i fråga därefter skulle i riksstaten uppföras
såsom förslagsanslag till oförändrat belopp, varjämte riksdagen medgav,
att från detta anslag finge enligt vissa angivna grunder av Kungl.
Maj:t beviljas bidrag till gäldande av kostnaderna för sådana laga skiften
inom Juckasjärvi och Karesuando socknar i Norrbottens län, vilka
därefter kunde varda avslutade och fastställda. I anslutning härtill har
Kungl. Maj:t den 25 november 1910 utfärdat kungörelse angående statsbidrag
till gäldande av kostnader för vissa laga skiften i sagda socknar.
Ändring uti dessa bestämmelser har sedermera vidtagits genom Kungl.
kungörelsen den 7 september 1917.

Sedermera bar riksdagen medgivit, att även till redan avslutade
laga skiften inom ovannämnda båda socknar liksom till vissa laga skiften
å andra orter liknande understöd må utgå från samma anslag. Det belopp,
som härför årligen har tagits i anspråk, har beräknats uppgå till
omkring 10,000 kronor i medeltal årligen.

Vid 1917 års riksdag höjdes emellertid efter av Kungl. Maj:t. i
ämnet gjord framställning anslaget ifråga från 63,000 kronor till 100,000
kronor och anfördes såsom skäl härför de väsentligt höjda kostnaderna
för avvittringsväsendet.

Anslag till Uti riksstaten finnes å ordinarie stat under nionde huvudtiteln upp utflyttnings-

fört ett förslagsanslag till utflyttningshjälp efter laga skiften till belopp
3 P'' av 50,000 kronor.

De närmare bestämmelserna för åtnjutande av sådan utflyttningshjälp
finnas angivna i Kungl. förordningen den 8 juni 1906 angående
understöd av allmänna medel till utflyttningar i följd av laga skiften.

Enligt dessa bestämmelser utgår sådan utflyttningshjälp endast
vid laga skiften och till hälften av den kostnad, vartill utflyttningen
blivit enligt 97 § skiftesstadgan uppskattad och värderad.

Under senare år har det belopp, som tagits i anspråk av detta anslag
uppgått till i medeltal 75,000 kronor om året. Med hänsyn till att
de större laga skiftena numera i stor utsträckning äro slutförda, torde
man kunna antaga, att anslaget i fråga, därest ändring i bestämmelserna

125

för dess användning ej vidtagas, för framtiden kommer att i mindre mån
tagas i bruk. Givet är emellertid, att de ökade arbetskostnaderna komma
att verka i motsatt riktning.

I en inom andra kammaren vid 1914 års tidigare riksdag väckt Tidigare
motion hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t an-/tvidyad°bi
hålla, det Kungl. Maj:t måtte låta utreda, i vad mån och under vilka dragsplikt
villkor staten borde bidraga i kostnaderna för lantmäteriförrättningar samt ^or statenför
riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen kunde föranledas.
Motionärerna anförde därvid, att det bland landets jordbrukande
befolkning allmänt klagades över de dryga kostnaderna för lantmäteriförrättningar.
Enligt deras mening borde staten bidraga med det väsentligaste
i lantmätarnas arvoden enligt gällande lantmäteritaxa, och syntes
rättvisan kräva, att staten med minst 2/3 bidroge i såväl lantmätarnas som
gode männens arvoden över hela linjen.

Denna motion blev aldrig behandlad av riksdagen, varför densamma
förnyades vid senare riksdagen samma år.

I sitt över denna motion avgivna utlåtande fann majoriteten av
jordbruksutskottet för sin del den ifrågavarande framställningen vara förtjänt
av synnerligt beaktande. Enligt dennas mening torde kostnaderna
för lantmäteriförrättningar i allmänhet fortfarande i allt för hög grad
betunga de däri deltagande jordägarna, och billighetsskäl talade för ett
fortskridande på den år 1909 inslagna vägen av en genom statens mellankomst
möjliggjord, efter hand genomförd avlösning av jordbrukets
utgifter för sådana förrättningar. En i större utsträckning genomförd
förändring i lantmätarnas avlöning från privata arvoden genom taxa till
större fast avlöning av staten vore en konsekvens av 1909 års blandade
avlöningssystem med dess då tämligen godtyckligt valda proportionssiffra
för statsbidragets storlek. Icke blott ökad trygghet i jordbesittningsförliållandena
utan. även befordrandet av uppkomsten av småbruk vore statsintressen
av stor vikt. Ett betydelsefullt beslut till befordrande av sistnämnda
syfte hade 1914 års första riksdag fattat, då anslaget till lantmätarnas
tjänsteresor hade utsträckts att för obemedlade och mindre bemedlades
räkning avse bland annat själva förrättningsarvodet vid jordavsöndringar.
Emellertid ansåge utskottets majoritet, att även om jordavsöndring
torde vara den vanligaste formen för upplåtelse av mindre
jordområden, behövdes dock lindring i avseende å förrättningskostnaderna
jämväl i fråga om andra såväl mindre som vidlyftigare lantmäteriförrättningar
framför allt i fråga om de kostsamma slagen därav, nämligen laga
skifte och hemmansklyvningar. De nu anförda skälen funne utskottets
majoritet tillräckligt vägande för statens övertagande av kostnaderna i *

126

vidare mån än dittills skett. Majoriteten hänvisade till, att eu mätningsförordning
hölle på att utarbetas och att denna förordning helt visst
komme att medföra skärpta fordringar på ägogränsers bestämmande och
ägomätningarnas noggrannhet, vilket i sin mån skulle komma att föranleda
ökade kostnader. Dessa torde staten ensam böra vidkännas. På
nu anförda skäl hemställde utskottet därför, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa
utredning, i vilken mån och på vad sätt ökade statsbidrag till kostnaderna
för lantmäteriförrättningar borde utgå, ävensom för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Vissa reservanter inom utskottet förklarade, att de icke av motionärernas
framställning blivit övertygade om behovet av ytterligare reduktion
av lantmäteriarvodena. De ville emellertid icke förneka, att
fall kunde förekomma, där jorddelningskostnaderna kunde verka tryckande
och där statens ytterligare mellankomst kunde vara av behovet påkallad;
och hade staten redan i ett flertal olika åtgärder givit uttryck åt en målmedveten
redebogenhet i nämnda hänseende. Reservanterna ville därvid
erinra om det vid 1914 års riksdag fattade beslut till beredande av lindringar
i mindre jordägares, särskilt mindre bemedlades kostnader för
jordavsöndringsförrättningar för att befrämja uppkomsten av småbruk
och egna hem. Det läge därför nära till hands att fortgå i den härigenom
angivna riktningen, därvid givetvis statsverkets utgifter för dylika
jorddelningsändamål torde komma att avsevärt stegras till stöd för den
jordbrukande befolkningen. Reservanterna erinrade slutligen om de avsevärda
understöd riksdagen redan lämnat till bestridande av kostnaderna
för vissa laga skiften i socknar inom lappmarkerna och i Jämtlands län
samt om de därvid fogade villkor för statsbidrags erhållande, eller att
sådant bidrag icke finge utgå till bolag eller sådan enskild ägare eller
innehavare av i skiftet ingående fastighet, vilken icke blivit mantalsskriven
inom socknen. Härigenom skulle statsverket komma att bispringa
jordägarna endast i fall, då verkliga behov prövades föreligga.

Vid frågans behandling i riksdagens andra kammaie anförde en
av nämnda reservanter, att det ökade statsbidraget för lantmäteriförrättningar
enligt hans mening borde begränsas till sådana förrättningar, som
vore av statsintresse eller annat allmänt intresse i särskilt hög grad,
alltså sådana förrättningar som avsöndringar för egna hem samt ägostyckningar
och skiften, som avsåge bättre anordningar för jordbrukets
förhållanden o. d. Däremot fann han icke lämpligt, att riksdagen begärde
ökat statsbidrag även för sådana förrättningar, som icke vore av ett
sådant mera allmänt intresse. Det funnes nämligen styckningar, ägout -

127

byten och gränsregleringar, som huvudsakligen avsåge rent privata intressen,
och till dem borde man icke begära ökade statsanslag.

Andra kammaren biloll utskottets hemställan, under det första
kammaren avslog densamma, varför frågan vid sagda riksdag förföll.

Sedermera upptogs samma fråga uti förnyade motioner vid riksdagarna
åren 1915—1917, utan att de gjorda framställningarna emellertid
föranlett någon riksdagens åtgärd.

Vid 1915 års riksdag, uttalade jordbruksutskottet såsom sin åsikt,
att staten genom att träda emellan i vissa fall, där verkliga och påvisbara
behov förelåge, skulle på ett långt verksammare sätt än som vunnes
genom motionärernas förslag främja just de viktiga intressen, som motionärerna
velat tillgodose.

Vid 1917 års riksdag framhöll jordbruksutskottet i sitt avstyrkande
utlåtande, bland annat, att beträffande de särskilda fall, där jorddelningskostnaderna
verkade mer än vanligt tryckande, torde statsbidrag
likasom hittills komma att på särskild framställning medgivas. Utskottet
erinrade vidare, att de vid jorddelningarna förekommande penninglikviderna
mellan delägarna för odling, hävd, ståndskog och utflyttning m. m.
ofta drabbade tyngre än arvodena för lantmäteriförrättningarna. Statsanslag
och lånefonder för nu angivna ändamål skulle för jordägarna
avhjälpa ett verkligt behov.

I anledning av vid 1918 års riksdag åter väckt motion i samma fråga
anförde jordbruksutskottet, att efter det chefen för jordbruksdepartementet
tillkallat sakkunniga för att under benämning 1917 års lantmäterikommission
biträda inom departementet vid ytterligare utredning av vissa
lantmäteriväsendet berörande frågor samt vad med dem ägde sammanhang,
hade denna kommission fått i uppdrag främst att utarbeta förslag
till ny mätningsförordning, varjämte till behandling förelågo bland annat
åtskilliga löneregleringsfrågor. Dessa uppdrag skulle helt visst föranleda
granskning av gällande taxa på arvode för lantmäteriförrättningar samt
bestämmande av grunderna för arvodets utgående, varför det syntes utskottet
lämpligt, att i samband med behandlingen av dessa ärenden jämväl
verkställdes utredning och prövning av de spörsmål om ökade statsbidrag
till kostnaderna för ifrågavarande förrättningar, som i motionen
avsåges.

I anledning härav har riksdagen i skrivelse n:r 95 den 6 april
1918 anhållit, det täcktes Kungl. Maj:t i samband med pågående utredning
av vissa lantmäteriväsendet berörande frågor samt vad därmed ägde
sammanhang jämväl låta utreda, i vad mån och på vad sätt ökade statsbidrag
till kostnaderna för lantmäteriförrättningar borde utgå.

128

Lantmäteri styrelsens framställ ning.

Kommissionens
yttrande.

Redan dessförinnan har emellertid lantmäteristyrelsen i skrivelse
den 14 december 1916 ifrågasatt, att staten skulle för mindre bemedlade
och obemedlade övertaga förrättningskostnaden på sådant sätt, att oavsett
om utbrytningen skett genom skifte, klyvning, styckning eller jordavsöndring,
kostnaden finge utgå av statsmedel. Kostnaderna härför har
styrelsen beräknat till 30,000 kronor.

Kommissionen har redan förut på anförda skäl förklarat, att de
arbetande lantmätarnas inkomster allt fortfarande måste till väsentlig
del härledas från ersättning enligt lantmäteri taxa. Att nedsätta denna
ersättning skulle enligt kommissionens uppfattning icke heller på ett rationellt
sätt lösa de önskemål, som i upprepade riksdagsmotioner kommit
till synes. Därigenom skulle nämligen staten ofta nog komma att indirekt
deltaga i kostnaderna för förrättningar, som staten icke har någon
som helst anledning att gynna. Kommissionen vill i stället på det livligaste
tillstyrka, att statsmakterna fortsätta på den redan inslagna samt
av jordbruksutskottet upprepade gånger förordade vägen och att således,
på sätt jämväl lantmäteristyrelsen antytt, understöd eller statsbidrag
lämnas till sådana förrättningar, vilkas utförande kan anses representera
ett allmänt intresse.

Jordavsöndringar och ägostyckningar.

Såsom redan meddelats kan mindre bemedlad och obemedlad erhålla
understöd även till förrättningskostnaden vid jordavsöndring från
anslaget till distriktlantmätarnas tjänsteresor.

Det synes kommissionen uppenbart, att vad riksdagen i detta fall
avsett med understödet till vissa jordavsöndringar eller att minska kostnaderna
för beredande av egna hem och småbruk åt obemedlade eller
mindre bemedlade personer, i lika grad gäller en del ägostyckningsförrättningar,
som hava samma ändamål. Kommissionen håller således
före, att icke blott vissa jordavsöndringar utan även en del ägostyckningar
böra erhålla statsunderstöd. För detta ändamål torde därför särskilda
medel böra anvisas.

På sätt kommissionen i annat sammanhang (del II sid. 108) anfört,
blir anslaget till kostnader för vissa av lantmätare företagna tjänsteresor
överflödigt till den del det avser annat än understöd till jordavsöndringar.
Även till sistnämnda del anser kommissionen nu detta anslag böra
upphöra. I stället torde i riksstaten böra införas ett nytt ordinarie anslag,
benämnt bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar. Av naturliga
skäl bör detta nya anslag vara av förslagsanslags natur.

129

Beträffande det nya anslagets användning torde till en början hörn
erinras, att enligt hittills gällande bestämmelser för åtnjutande av understöd
vid vissa jordavsöndringsförrättningar skall sakägare, som åstundar
komma i åtnjutande av statsunderstöd till gäldande ej mindre av å
hans ägolott belöpande arvode till lantmätare än även lösen för karta
och handlingar, till Konungens befallningshavande ingiva ansökan därom
och därvid genom intyg av kronofogde, liinsman, pastor eller ordförande
i kommunalstämma eller kommunalnämnd styrka, att han iir obemedlad
eller mindre bemedlad. Dessutom är föreskrivet, att sådan ägolott ej
må innehålla en areal utöver 50 hektar inom Norrbottens och Västerbottens
lappmarker, 25 hektar inom annan del av dessa län samt inom
Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län
samt 10 hektar i övriga län. Sedan sålunda ingiven ansökan med åtföljande
räkning blivit av vederbörande förstelantmätare granskad, äger
Konungens befallningshavande utanordna beloppet från anslaget till kostnader
för vissa av lantmätare företagna tjänsteresor.

Blir nu fråga om understöd även åt ägostyckningar, är det givetvis
ett önskemål att så vitt möjligt uppställa samma regler för sistnämnda
understöd som för bidraget till jordavsöndringar. En närmare undersökning
torde giva vid handen, att en sådan likställighet i allo låter sig
genomföra.

Såväl beträffande jordavsöndringar som ägostyckningar bör först
och främst understödet avse den på viss sakägares ägolott belöpande del
av den ersättning, som enligt lantmäteritaxan tillkommer lantmätare för
förrättningens utförande, däri inbegripet jämväl lösen för karta och handlingar.
Enligt kommissionens mening bör nu nämnda del genom understödet
täckas, men endast så vitt den är för sakägaren verkligen ekonomiskt
betungande.

I övrigt torde såväl i fråga om jordavsöndringar som i fråga om
ägostyckningar lämpligen böra uppställas följande villkor:

a) att förrättningen avsett skapande av småbruk eller eget hem;

b) att förrättningen icke skett i uppenbart spekulationssyfte;

c) att upplåtelseavtal föreligger och inför Konungens befallningshavande
vid ärendets prövning företes eller genom bevis styrkes;

d) att, då fråga är om ägostyckning, denna alltså måste hava företagits
i enlighet med 3 § i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring den 27 juni 1896;

e) att arealen av den ägolott, som sakägare förvärvat, icke överstiger
i Norrbottens och Västerbottens lappmarker 75 hektar, inom annan

17—185007. in.

130

del av dessa län samt inom Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands
och Jämtlands län 40 hektar samt inom övriga län 20 hektar;

f) att sakägare med intyg styrker, att honom åliggande kostnader
måste anses för honom betungande i förhållande till hans ekonomiska
ställning; samt

g) att bidrag ej utgår till bolag.

Det anslagsbelopp, som för en på detta sätt anordnad understödsverksamhet
erfordras, är givetvis svårt att beräkna. De taxebelopp,
som skola ersättas, äro emellertid i allmänhet relativt små och med erfarenhet
om beloppet av de understöd, som hittills utbetalts till jordavsöndringar,
anser kommissionen, att det nya förslagsanslaget till bidrag
till jordavsöndringar och ägostyckningar icke bör upptagas till högre
belopp än 50,000 kronor.

Då Konungens befallningshavande hittills haft befattning med understöden
till jordavsöndringar och denna myndighet i vissa län därjämte
har att pröva och giva tillstånd till utförande av ägostyckning, synes
det kommissionen lämpligast, att Konungens befallningshavande blir den,
som kommer att disponera det nya anslaget.

I enlighet med vad nu blivit anfört hemställer kommissionen,

att i riksstaten uppföres ett nytt ordinarie anslag,
benämnt »bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar,
förslagsanslag,» och att detta anslag beräknas till

50,000 kronor; samt

att dels i sammanhang härmed och dels med
hänsyn till det av kommissionen framlagda förslaget
till förordning angående rese- och traktamentsersättning
åt vissa lantmätare ur riksstaten uteslutes det där för
närvarande på extra stat upptagna anslaget till kostnader
för vissa av lantmätare företagna tjänsteresor.

Andra jorddelningsförrättningar än jordavsöndringar och ägostyckningar.

En närmare undersökning av de förhållanden, varom här är fråga,
giver emellertid vid handen, att statens understödjande verksamhet icke
bör inskränkas till jordavsöndringar och ägostyckningar. Även i fråga
om andra jorddelningsförrättningar föreligger ofta ett allmänt intresse,
som förpliktar till uppoffringar från statens sida. Så är särskilt förhållandet
med skiften och hemmansklyvningar. Om dessa torde i allmänhet
kunna sägas, att de avse dels att befordra bättre indelning av jor -

131

den för rationellt jordbruk, varigenom produktionen kan ökas, dels
bildande av nya brukningsdelar och eventuellt småbruk, dels erhållande
av reda uti fastighetsväsendet, dels ock ökad rättssäkerhet. Vid dessa
förrättningar, som i allmänhet föregås av och grundas på fullständig
• nymätning, erhålles slutligen tillgång till ett värdefullt kartmaterial,
som sedermera kan användas och bearbetas jämväl för andra statsändamål.

Kommissionen anser därför, att jämväl nämnda jorddelningsförrättningar
böra komma i åtnjutande av statsunderstöd, en uppfattning,
som, enligt vad förut blivit anfört, redan uttalats av såväl jordbruksutskottet
som lantmäteristyrelsen. Understöd, som här avses, torde dock
med hänsyn till önskan att begränsa statens utgifter icke i något fall
böra uppgå till mera än hälften av den lantmätare för förrättningen tillkommande
ersättning enligt lantmäteritaxan.

För att möjliggöra dylika understöd skulle ju kunna tänkas en
höjning av det i riksstaten för närvarande upptagna förslagsanslaget till
skiften och avvittringar. Från detta anslag hava såsom ovan meddelats
omkring 10,000 kronor årligen utgått till understöd i fråga om vissa laga
skiften. Då det emellertid synes bidraga till reda och överskådlighet att
särskilja skiftesverket från avvittringsverket, vill kommissionen förorda,
att vad som angår skiftesverket utbrytes från berörda anslag, att detta
anslag i sammanhang därmed nedsättes med 10,000 till 90,000 kronor
och undergår lämplig förändring i fråga om benämning, samt att i stället
uppföres ett nytt anslag i riksstaten, benämnt bidrag till skiften och
hemmansklyvningar. Även detta anslag bör vara förslagsanslag.

Vad härefter angår de närmare bestämmelserna för anslagets användning,
böra dessa så avfattas, att understöd kommer endast sådan
förrättning till del, där det allmännas intresse är av någon större betydelse.
Vid beviljande av understöd torde därför framdeles böra krävas,

a) att förrättningen avsett åstadkommande av bättre indelning av
jorden för rationellt jordbruk, uppdelning i flera brukningsdelar, småbruk
eller beredande av ökade odlingsmöjligheter;

b) att förrättningen icke tillkommit i uppenbart spekulationssyfte;

c) att förrättningen utförts efter nymätning skedd i enlighet med
mätningsforordningens föreskrifter;

d) att utgifterna för förrättningen anses för sökande av understöd
betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning; samt

e) att sökande av understöd är mantalsskriven i den socken, där
fastigheten är belägen, och icke utgöres av bolag.

Det anslagsbelopp, som skulle erfordras för nu ifrågasatta bidrag,

132

har kommissionen beräknat till 180,000 kronor. Det har nämligen antagits,
att hälften av alla dylika ägodelningsförrättningar skulle komma att
erhålla statsunderstöd. Medeltalet utgående arvodeskostnad för laga skiften
under senaste femårsperioden utgör 185,351 kronor och medeltalet
arvodesbelopp för andra laga jorddelningsförrättningar med undantag av *
avsöndringar och ägostyckningar utgör för de sista tre åren, för vilka
statistik föreligger, kronor 348,364. Hela årliga kostnaden för ifrågavarande
förrättningar uppgår alltså till 533,715 kronor. Ökas denna siffra
med 40 procent eller den merkostnad, som det av kommissionen framlagda
förslag till lantmäteritaxa skulle komma att medföra (jfr del II sid. 122),
erhålles en årlig medelkostnad av 747,201 kronor. Beräknas statsunderstöd
till 50 procent å halva antalet förrättningar av ifrågavarande slag, erhålles
i runt tal det ovan angivna beloppet 180,000 kronor.

Detta anslag torde böra disponeras av Kungl. Maj:t. Kommissionen
tänker sig väl närmast, att Kungl. Maj:t på därom gjord ansökan
och efter prövning i varje sådant fall skulle avgöra, huruvida och till
vilket belopp inom den angivna maximigränsen understöd, som här avses,
skulle kunna medgivas. Merendels lärer väl dock Kungl. Maj:t, innan
beslut fattas, finna nödigt höra lantmäteristyrelsen i dylikt ärende.
Det skulle därför kunna ifrågasättas, att Kungl. Maj:t till lantmäteristyrelsen
överlämnade beslutanderätt i nu angivna avseende. Härom lärer
det dock icke tillkomma kommissionen att göra något uttalande. Vilkendera
anordningen som än väljes, kommer lantmäteristyrelsens arbetsbörda
att därigenom högst betydligt ökas.

I anledning av vad nu blivit anfört, vill kommissionen föreslå,

att i riksstaten uppföres ett nytt ordinarie anslag
benämnt »bidrag till skiften och hemmansklyvningar,
förslagsanslag», och att detta anslag beräknas till

180.000 kronor;

samt att i sammanhang härmed det nuvarande
anslaget till skiften och avvittringar benämnes endast
»avvittringar» samt nedsättes med 10,000 kronor till

90.000 kronor.

Bidrag till utflyttningar och yiiganläggningar i sammanhang med yissa
lantmäteri förrättningar.

Enligt nådiga kungörelsen den 27 september 1861 med däri gjorda
ändringar den 8 december 1876 kunde statsunderstöd för gäldande av

133

ntflyttningsbidrag i vissa fall utgå till ägare av varje särskilt bebyggt
hemman, hemmansdel eller skattlagd utjord vid laga skifte eller vid sådant
storskifte inom Stora Kopparbergs län, som med bidrag av allmänna
medel verkställts. Bidraget utgick endast till den, vilken ålagts
utflytta alla sina åbyggnader, och var bestämt till olika belopp efter fastighetens
mantal samt med visst belopp för utjord. Inom sådant skifteslag
i Kopparbergs län, där mantalsindelning icke ägde ruin, skulle understödet,
evad hemmanet eller hemmansdelen vore med flera eller färre
hus försedd, beräknas till hälften av hela den uppskattade utflyttaingskostnaden,
dock ej i något fall utöver 225 kronor.

Såsom ovan meddelats gäller för närvarande nådiga förordningen
den 8 juni 1906 angående understöd av allmänna medel till utflyttningar i
följd av laga skiften, och såsom förut jämväl meddelats erhålles enligt
denna förordning understöd av allmänna medel utan återbetalningsskyldighet
med belopp, som motsvarar hälften av den kostnad, vartill utflyttningen
blivit uppskattad och värderad enligt 97 § skiftesstadgan.

För ändamålet finnes i riksstaten uppfört ovan omförmälda ordinarie
förslagsanslag till utflyttnings hjälp efter skiften å 50,000 kronor.

Understöd, varom nu är fråga, utgår således för närvarande endast
vid laga skiften och avser ej hemmansklyvningar.

Denna begränsning synes kommissionen icke vara befogad. Skillnaden
emellan laga skifte och liemmansklvvning är mången gång svår
att fastslå. Med laga skifte förstås utbrytning av hemman, som ligger
eller legat i samfällighet med ett eller flera andra hemman. Emellertid
betraktas även delning av enstaka hemman såsom laga skifte. Hemmansklyvning
åter avser i främsta rummet delning av hemman, som
förut ingått i laga skifte. Har således ett hemman, utgörande ett särskilt
hemmansnummer, av en eller annan anledning ingått uti ett fastställt
laga skifte och då blivit i dess helhet såsom särskild fastighet därifrån
utbrutet, kommer den ytterligare delning emellan ett antal delägare
inom detsamma, som ett sådant hemman undergår, att benämnas hemmansklyvning.
Här kommer statsunderstöd till utflyttningskostnaden icke
i fråga. Om hemmanet delats i samband med laga skiftet eller skifte
skett å ett enstaka hemman, utgår däremot statsbidrag.

För denna åtskillnad kan givetvis icke något bärande skäl anföras.
• Orsaken till densamma bör sökas uti det sätt, varpå respektive hemman
på sin tid upptagits i kronans jordebok, ett förhållande, som ligger så
långt tillbaka i tiden, att ingendera hemmanets ägare haft eller kunnat
hava det minsta inflytande därpå. Emellertid kan vid en klyvning i lika
grad som vid skifte befrämjas uppkomst av småbruk och nya hruknings -

134

delar samt marks uppodling. Å andra sidan äro lotterna vid hemmansklyvning
ofta av mindre areal. Deras ägare kan därför antagas hava
mindre bärkraft att själva bekosta utgifterna för förrättningen.

Kommissionen finner således billighet och rättvisa tala för att understöd
må av statsmedel utgå jämväl till utflyttningar i följd av
hemmansklyvningar på samma sätt och i samma omfattning, som hittills
varit fallet i fråga om laga skiften. I följd härav erfordras givetvis
en avsevärd höjning av anslaget.

De villkor och bestämmelser, som i gällande nådiga förordning i
ämnet finnas föreskrivna för åtnjutande av statsunderstöd till utflyttningar
vid laga skiften, torde lämpa sig även för sådant understöd vid hemmansklyvningar.

Ovanberörda nådiga kungörelse den 8 juni 1906 avser endast utflyttningskostnader
i inskränkt bemärkelse, d. v. s. sådana kostnader, som
hänföras till flyttning av åbyggnader, till iordningställande av tomtplats
och trädgård samt till brunnsgrävning. Något understöd utgår däremot
icke till väganläggningar, som föranledas av skiftet. Detta förhållande
har visat sig ofördelaktigt påverka skiftesläggningarna på sådant
sätt, att utflyttningar ofta icke komma till stånd till platser, dit vägar
saknas, även om dessa eljest äro för ändamålet lämpliga. Beviljande
av statsbidrag till väganläggningar vid laga skiften vore därför enligt
kommissionens mening ett kraftigt medel till befrämjande av ändamålsenliga
skiftesläggningar och odlingsarbetets fortskridande. Vad sålunda
sagts om väganläggningar vid laga skiften gäller i någon mån även hemmansklyvningar
beroende givetvis på ägornas beskaffenhet och inbördes
belägenhet.

Kommissionen anser därför starka skäl tala för, att staten även lämnar
understöd till bärande av nu omförmälda väganläggningskostnader. Omfattningen
av detta understöd torde böra bestämmas till 50 procent av den
kostnad, vartill väganläggning, i avseende å vilken understöd begäres,
blivit vid förrättningen uppskattad och värderad, allt i analogi med vad
i kungörelsen den 8 juni 1906 redan finnes stadgat i fråga om utflyttningskostnaderna.

Att för understöd till väganläggningskostnader uppföra ett särskilt
anslag i riksstaten torde icke vara nödvändigt utan synes för ändamålet
lämpligast, att anslaget till utflyttningshjälp efter skiften förändras
och ökas.

I enlighet med vad nu anförts skulle alltså hädanefter från det
sålunda förändrade anslaget till flyttningshjälp efter skiften utgå jämväl,
dels understöd till flyttningshjälp efter hemmansklyvningar, dels ock un -

derstöd till viiganläggningar efter skiften och hemmansklyvningar. Det
belopp, med vilket anslaget härför bör ökas, undandrar sig exakta beräkningar.
Det torde dock på goda skäl kunna antagas, att ökningen
icke behöver överstiga 50,000 kronor.

I sammanhang härmed bör naturligtvis anslagets namn lämpas
efter dess nya syfte.

Kommissionen föreslår,

att det nu till 50,000 kronor uppförda ordinarie
förslagsanslaget till utflyttnirigshjälp efter skiften ökas
med 50,000 kronor till 100,000 kronor; samt

att anslaget hädanefter benämnes »bidrag till utflyttnings-
och väganläggningskostnader i sammanhang
med skiften och hemmansklyvningar, förslagsanslag».

Ersättningen till gode män.

Kommissionens
yttrande.

Så länge gode män anlitats såsom biträden vid lantmäteriförrättningar,
har det ankommit på sakägarna vid dessa förrättningar att ersätta
dem. Denna ersättning utgår för närvarande enligt nådig kungörelse
den 27 maj 1909 såsom resekostnads- och traktamentsersättning
enligt femte klassen i gällande resereglemente.

Uti sitt år 1917 avgivna förslag till ändring i gällande stat för
lantmäteristaten i länen beräknade styrelsen, att den årliga ersättningen
till gode män vid lantmäteriförrättningar uppgick till 150,000 kronor,
och meddelade styrelsen, att denna beräkning grundade sig på särskilt
infordrade uppgifter från rikets lantmätare. Med hänsyn till att skiftesstadgekommittén
föreslagit väsentlig begränsning i fråga om gode mäns
användning uttalade styrelsen emellertid den mening, att ifrågavarande
ersättning för framtiden borde beräknas endast till 100,000 kr. årligen.

Till följd av den ökade rese- och traktamentskostnad, som man
numera har att räkna med, håller kommissionen före, att ifrågavarande
kostnad bör upptagas till 200,000 kronor, och har kommissionen vid
denna beräkning icke ansett sig kunna taga någon nämnvärd hänsyn till
framdeles ändrade bestämmelser rörande gode mäns anlitande.

A landet skall för varje socken finnas två inom häradet eller
tingslaget boende gode män. Där detta antal för lantmäteriförrättningarnas
obehindrade gång är otillräckligt, må detsamma efter behov ökas.
Landsfiskal åligger att, så snart god man avgår eller behov av ökat antal
gode män uppstår, föranstalta om val därav.

Även om man finge förutsätta, att till följd av dessa bestämmelser
gode män utsåges med hänsyn till att sådana skulle finnas någorlunda
jämnt fördelade inom de särskilda orterna — något som erfarenheten
visar icke vara fallet — inträffar emellertid ofta, att till följd av förfall för
närboende god man, sådan från mer eller mindre avlägset belägen ort
måste anlitas. Om i det särskilda fallet det är fråga om en större för -

137

rättning, har saken givetvis för den enskilda jordägaren ej någon större
betydelse, men sedan numera det långt övervägande antalet förrättningar
är av jämförelsevis obetydlig omfattning, verkar ersättningen till gode
männen ofta betungande. Så mycket kännbarare blir då, att storleken
av vederbörande sakägares utgift för gode män av ovan angiven anledning
ofta blir grundad på tillfälliga omständigheter oberoende av den
enskilda jordägarens göranden och låtanden.

Gode männens biträde anlitas till största delen vid graderingar och
värderingar av skilda slag. Att personer, som utöva en sådan rent
dömande verksamhet, skola uppbära sin ersättning direkt av parterna,
måste anses otillfredsställande, och detta bar även ofta framhållits från
gode männens sida.

Då härtill kommer, att de förrättningar, vid vilka biträde av gode
män i största utsträckning förekommer, äro laga skiften och hemmansklyvningar,
vilka på sätt förut framhållits äro av särskild betydelse för befrämjande
av jordbruket och odlingsarbetet, torde goda skäl tala för att statsverket
för framtiden övertar ersättningen åt gode män.

Ifrågavarande utgiftspost låter sig ock lätt avskiljas och dess övertagande
av staten medför alltså icke någon svårighet i administrativt avseende.

Några särskilda bestämmelser rörande ersättningens beräkning torde
icke bliva erfox-derliga, utan resereglementets bestämmelser böra allt fortfarande
i alla delar tillämpas. Ersättningen torde böra utbetalas av
Konungens befallningshavande efter avgivande av räkning samt företeende
av bevis av vederbörande lantmätare om lämnat biträde.

Enligt kommissionens mening bör för ifrågavarande ändamål anlitas
nionde huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar, och
bör detta anslag under denna förutsättning höjas.

Med anledning av vad sålunda anförts, finner sig kommissionen
böra föreslå,

att statsverket för framtiden övertager kostnaderna
för gode mäns biträde vid lantmäteriförrättningar
och att för detta ändamål det under nionde huvudtiteln
upptagna förslagsanslaget till rese- och traktamentspenningar
höjes med 200,000 kronor.

18—185007. in.

138

Nuvarande

förhållan den.

Lantmäteristy r elsen.

Bjrråindelningen.

I enlighet med 1908 års omorganisation arbetar lantmäteristyrelsen
för närvarande på två byråer.

Lantmäteribyrån handlägger bland annat:

1) sådana ärenden av teknisk natur angående skiftes- och lantmäteriverken,
som det tillkommer styrelsen att avgöra,

2) ärenden angående tillsyn över huru lantmätarna fullgöra sina
tjänstegöromål i tekniskt avseende,

3) frågor angående cirkulär eller allmänna föreskrifter rörande
kartors upprättande, ägomätningars verkställande, ägoskillnaders utstakning
och övriga lantmäteritekniska göromål,

4) utfärdande av modeller och formulär, som erfordras för vinnande
av fullständighet, tydlighet och likformighet vid utövning av skiftes- och
lantmäteriverksamhet,

5) alla andra ärenden av teknisk natur,

6) ärenden, som av offentlig myndighet överlämnats till styrelsen
för utredning och utlåtande rörande lantmäteri- och skiftes verken, ävensom
i övrigt mål och ärenden, vilkas prövning är beroende av utförda
lantmäteriförrättningar, dock med undantag av mål och ärenden, som
remitterats från Kung]. Maj:ts och rikets kammarkollegium, vilka skola
växelvis för månad tilldelas styrelsens båda byråer.

Administrativa byrån handlägger bland annat de mål och ärenden,
som angå:

1) lantmäteristyrelsens eller lantmäteristatens i länen organisation,

2) nya författningars utfärdande eller redan befintligas ändring,
förklarande eller upphävande, såvitt fråga ej är om författning med huvudsakligen
lantmäteritekniska föreskrifter,

3) cirkulär eller allmänna föreskrifter och formulär av administrativ
innebörd,

139

4) befordring.!]- och förordnanden, såvitt de ej röra lantmäteri byrån,

5) från kungl. kammarkollegium för utredning och utlåtande remitterade
ärenden att växelvis med lantmäteribyrån emottagas var annan
månad.

Antalet mål och ärenden har i medeltal utgjort,

lantmäteribyrån:

åren 1901)—1913.............. 144

» 1914—1915.............. 172

> 1916—1917 •............. 140

administrativa byrån:

åren 1909—1913 .............. 1,810

» 1914—1915..............2,105

» 1916—1917..............2,307

Den ordinarie byråpersonalen pa vardera byrån utgöres av en tredjegrads
tjänsteman i egenskap av byråchef och en förstagrads tjänsteman,
som benämnes byråingenjör.

Alltsedan år 1909, då arbetet med jordregistrets uppläggande började,
har för styrelsens andel i samma arbeten funnits en särskild avdelning
inom styrelsen, bestående av föredragande med biträden. Under
de sista åren hava å denna avdelning tjänstgjort en och tidvis två föredragande
samt tre och fyra biträden. Kostnaderna härför hava bestritts
av det till uppläggande av ett jordregister för rikets landsbygd under
andra huvudtiteln anvisade anslag å extra stat.

I underdånig skrivelse den 20 november 1916 förklarade lantmä- Lantmäteriteristyrelsen
sig behöva ytterligare två byråer, på sätt jämväl dess representant
i löneregleringskommittén uttalat, redan innan 1908 års omorganisation
genomfördes. Till stöd härför gjorde styrelsen till en början
gällande, att vid genomförande av nyss nämnda organisation icke tagits
hänsyn till det ökade arbete, som föranleddes av den samma år förändrade
organisationen av lantmäteristaten i länen och ej heller av jordrégistrets
tillkomst. Vidare framhöll styrelsen, att ledningen av lantmäteriverksamheten
i landet måst till stor del skjutas åsido till följd av
mängden av övriga göromål; att än mindre någon tid blivit övrig för

140

vare sig verkets chef eller ledamöter att följa företeelserna inom området
för styrelsens förvaltning och taga initiativ till nödiga reformers
genomförande; att följden hade blivit, att åtskilliga grenar av lantmäteriverksamheten
befunne sig på en otidsenlig och efterbliven ståndpunkt;
samt att detta i all synnerhet gällde det tekniska förfarandet vid ägomätning
och kartors upprättande samt ägoskillnaders bestämning och utmärkande.

Slutligen påpekade styrelsen, att den mätningsförordning, som
komme att utfärdas, naturligtvis icke kunde innehålla alla detaljbestämmelser
utan måste huvudsakligen bliva av normerande och grundläggande
art. Detalj föreskrifterna på området måste helt säkert överlämnas åt lantmäteristyrelsen.
Men ej nog härmed. För att blivande bestämmelser
verkligen skulle medföra det gagn, som med dem avsågs, måste en verklig
ledning av göromålen komma till stånd och en effektiv kontroll utövas.

Efter att hava erinrat att lantmäteristyrelsen redan tidigare gjort
framställning om medel för att sätta styrelsen i tillfälle att utöva kontroll
å marken men att, ehuru nödvändigheten av sådan kontroll icke
blivit från något håll bestridd, framställningen dock lämnats utan bifall,
anförde styrelsen uti förevarande skrivelse den 20 november 1916 följande
som berör frågan om kontroll:

»I samband med den nya organisationen av förstelantmätartjänsterna ålades innehavare
av dylik tjänst att verkställa granskning av sådana kartor och handlingar till lantmäteriförrättningar,
som av vederbörande domstol eller domare tillställdes honom, eller, om
han vore jävig att verkställa granskningen, att ofördröjligen översända handlingarna till
lantmäterifiskalen, att enligt föreskrift av lantmäteristyrelsen eller domstol på ort och ställe
göra erforderliga undersökningar, samt att, då till lantmäterikontoret för redovisning inkommit
konceptakt, som icke på grund av ovanstående bestämmelser blivit granskad av
förstelantmätaren, ägna densamma i allmänhet enahanda granskning, som föreskrivits i avseende
å förrättningsakt, vilken tillställts honom av domstol eller domare.

I anslutning till dessa bestämmelser har chefen för Eders Kungl. Maj:ts justitiedepartement
uti cirkulär den 25 januari 1909 till samtliga häradshövdingar och rådstuvurätter
i riket framhållit önskvärdheten därav, att då karta och handlingar angående lantmäteriförrättning
för prövning och fastställelse inkommit till ägodelningsrätten eller dess
ordförande, förrättningen bleve underkastad lantmäteriteknisk granskning, innan beslut i
ärendet meddelades av ägodelningsrätten eller dess ordförande, och att förty förrättningsakten
bleve, så framt ej uppenbart funnes, att ärendet ej tillhörde ägodelningsrättens eller
ordförandens prövning, för granskning ofördröjligen översänd till förstelantmätaren eller,
om förrättningen blivit av honom verkställd, till lantmäterifiskalen, samt att, om domstol
eller domare eljest funne nödigt anlita biträde med lantmäteriteknisk sakkunskap och i synnerhet,
därest behov av sådant biträde yppades för prövning av lantmätares åtgärd, förstelantmätaren
i länet företrädesvis därtill kallades.

Genom dessa åtgärder och föreskrifter har ett betydelsefullt steg tagits till befräm

141

jande av en bättre och för sakägarna mera betryggande handläggning av förekommande förrättningar,
och om denna anordning träffats, innan ännu laga skiften i större utsträckning
övergått vårt land, hade den oreda beträffande jordförhållandena, som mångenstädes inom
landet för närvarande är rådande, säkerligen icke förefunnits.

Om den granskning, som verkställda lantmäteriförrättningar jämlikt dessa föreskrifter
underkastas, gäller emellertid, att den i regel kommer till utförande först efter avslutandet, till
följd varav den dömande myndigheten såsom redan ovan antytts, ställdes inför en jämförelse
mellan det förelupna felets materiella betydelse och kostnaden för dess rättande samt med hänsyn
till kostnaden måhända icke alltför sällan anser sig böra avstå från att föreskriva rättelse.

Klart är även, att den lantmäteritekniska granskning, förstelantmätaren kan företaga
efter en förrättnings handläggning, måste inskränka sig till en undersökning av föreliggande
kartor och handlingar, men huruvida kartan utgör en riktig avteckning av området
ifråga eller huruvida genom förrättningen tillkomna ägoskillnader blivit utstakade och rörlagda
i överensstämmelse med den föreliggande kartan, därom kan någon visshet icke vinnas
genom den på förstelantmätarens tjänsterum företagna granskningen.

Lantmätarnas tid upptagea i alltjämt ökad utsträckning av rågångsförrättningar företrädesvis
avseende uppgående av förut fastställda ägoskillnader. Dessa förrättningar begäras
väl understundom i anledning därav, att utsatta råmärken rubbats eller att upphuggna
rågator fått växa igen och blivit otydliga, men minst lika ofta avser sökanden att
få ändring i en på marken befintlig sträckning av rågången, rörande vilken han av en eller
annan anledning fått anledning antaga, att densamma är oriktig eller en annan än kartan
utvisar, I de ingalunda sällsynta fall, då sakägares antagande visar sig vara riktigt och
förrättningen föranleder ändring av den å marken utmärkta sträckningen, föreligger väl
vanligen ett verkligt fel, beroende på bristande noggrannhet vid utstakningen, men förhållandet
kan även vara komplicerat och sammanhänga med ett mindre lämpligt tillvägagångssätt
beträffande kartnätets konstruktion eller ett förelupet fel vid ägomätningen. I sådant
fall kan frågan om rätta belägenheten av en ägogräns visa sig vara synnerligen svårlöst, i
synnerhet som vid ägomätning inom vårt land något stadigvarande utmärkande av vissa
punkter för att tjäna till utgångspunkter vid kontroll av ägoskillnaders läge i allmänhet icke
förekommer, till följd varav bestämmande av rätta läget av en ägogräns i regel endast kan
ske genom utrönande av dess läge i förhållande till andra ägogränser, om vilkas rätta läge
emellertid osäkerhet ofta även råder.

Dessa och andra brister med avseende å det tekniska förfarandet bliva säkerligen
avhjälpta genom den förordning angående ägomätning och kartläggning, arealuträkning samt
ägodelning och råskillnaders utstakning m. m., varom ovan förmäles. Det är emellertid så
långt ifrån att berörda mätningsförordning kommer att göra ledning eller kontroll av arbetena
överflödig, som en tillämpning av dess bestämmelser förutsätter en effektiv sådan. I allt
fall synes det angeläget, att kontroll snarligen kommer att utövas, på det att icke berörda
missförhållanden ytterligare utvecklas genom bristande noggrannhet från lantmätarnas sida.

Den trigonometriska mätningsmetoden har under de senaste åren kommit till allt
större användning inom landet, och efter allt att döma kommer inrättandet av ett fastighetsregister
för stad och stadsliknande samhällen, vilken fråga enligt vad lantmäteristyrelsen
inhämtat torde komma att föreläggas instundande riksdag, att föranleda en icke oväsentlig
ökning av arbeten efter berörda metod, därigenom att åtskilliga samhällen torde
finna ändamålsenligt att förbinda upprättandet av registerkarta med nymätningar av större
eller mindre utsträckning. Enligt vad till lantmäteristyrelsens kännedom kommit hava redan
under år 1915 trenne uppmätningar efter nämnda metod satts i verket företrädesvis i ovanberörda
syfte. På grund härav och andra liknande omständigheter vore det givetvis av

142

synnerligen stor betydelse, om ovan angivna nådiga förordning angående ägomätning m. in.
komme att föreligga såsom grundval eller förutsättning för blivande föreskrifter angående
fastighetsregister för stad. Men oavsett detta, anser sig lantmäteristyrelsen, som det enligt
gällande instruktion åligger att öva tillsyn över rikets lantmäteriväsen, böra se till att styrelsen
kan bliva i tillfälle att möta de anspråk, som den ökade lantmäteriverksamheten av
berörda slag i särskild grad ställer på styrelsen. Det förhåller sig nämligen så, att vid en
trigonometrisk uppmätning av ett område planläggningen av arbetet är av särskild betydelse
för ett gott resultat. Men för att granska en dylik plan måste besök å platsen ske i samband
med grundlig undersökning av förhållandena.

Det är emellertid icke enbart beträffande nu berörda grenar av det praktiska lantmäteriet,
med avseende å vilka tillsyn, ledning och kontroll är erforderlig, utan finnes behov
härav i allmänhet med avseende å ifrågavarande verksamhet. Vad särskilt angår sättet
för jords uppskattning och värdering är det angeläget att genom besök i orterna införskaffa
detaljerad kännedom om de olika sätt, som användas. Först härigenom kan en riktig uppfattning
vinnas om fördelarna och olägenheterna hos de skilda förfaringssätt, som för närvarande
följas, och väg banas för ett förbättrat graderingsförfarande.

Lantmäteristyrelsen är visserligen övertygad, att flertalet lantmätare äro besjälade
av det rätta intresset och icke eftersätta de fordringar, som rimligtvis kunna ställas på dem
i avseende å noggrannhet, men givet är emellertid, ej mindre att man inom den talrika
lantmäterikåren måste räkna med undantag, än även att förekomsten av endast ett sådant
kan för sakägare medföra skada av oberäknelig omfattning. Att blottställa jordägaren härför
anser lantmäteristyrelsen icke böra ifrågakomma, utan håller styrelsen före, att staten
har så mycket större skyldighet att vidtaga erforderliga åtgärder för att förekomma skada
för jordägare till följd av fel, som begåtts av rikets lantmätare, som verksamheten är av
sådan beskaffenhet, att jordägaren i allmänhet själv saknar förmåga att utöva erforderiig
kontroll, vartill kommer, att jordägaren genom den nyligen skedda omorganisationen av
lantmäteristaten i orterna fråntagits den rättighet han förut haft att utse till förrättningsman
den lantmätare, som han hade förtroende för, eller att åtminstone utöva väsentligt inflytande
på valet av förrättningsman.

Genom sistberörda omorganisation hava rikets lantmätare fått en mer oberoende
ställning i förhållande till den jordägande allmänheten än vad fallet var förut. Lantmäteristyrelsen
anser sig hava grundad anledning befara, att denna lantmätarnas förändrade ställning
tillika med de högst väsentligt sänkta taxebeloppen särskilt för ägomätning och gradering
på en del håll framkallat förfaringssätt, som icke kunna anses tillfredsställande vare
sig ur allmän eller enskild synpunkt. Om dylika företeelser, som det givetvis tillkommer
lantmäteristyrelsen att med uppmärksamhet följa, är styrelsen emellertid för närvarande icke
i tillfälle att förskaffa sig någon säker kännedom, vilket måste vara den första förutsättningen
för att styrelsen skall kunna i mån av behov ingripa reglerande.

Det är visserligen sant, att under senaste åren åtskilligt blivit uträttat i vårt land
för att höja lantmäteriverksamheten, men detta är icke någon så alldeles enkel uppgift som
den utomstående antar, och granskar man förhållandena opartiskt, skall man finna, att
skillnaden beträffande förfaringssätt för närvarande och för femtio å sextio år sedan i fråga
om vanliga till en skiftesförrättning hörande göromål icke är så synnerligen stor. Förhållandet
beror tvivelsutan till icke oväsentlig del därpå, att lantmäteristyrelsen icke ägt
förmåga att leda och utveckla verksamheten så som varit önskvärt. För denna uppgift har
styrelsens personal varit för fåtalig. Dess tid har varit upptagen i främsta rummet för
verkställande av utredningar och avgivande av utlåtande åt andra verk och myndigheter,
och någon ändring härutinnan har, på sätt ovan framgår, icke inträtt genom den ökning av

personalen som skedde med 1909 års ingång. Denna ökning, som huvudsakligen bestod i att
föredragningen inom styrelsen, som därförut ombesörjts av en sekreterare, fördelades på tvenne
byråchefer, blev icke större, än att densamma fullt ut har motsvarats av de ökade göromålen.
Något tillskott i arbetskraft vanns däremot icke för ledningen av lantmäteriverksamheten.
»

Sedan lantmäteristyrelsen sålunda uttalat sin önskan om inrättande
av två nya byråer, slutade den emellertid med att i skrivelsen den 20
november 1916 begära inrättande av tre nya ordinarie tjänster nämligen
två byrådirektörs- och eu inspektörsbefattning. I detta avseende anförde
styrelsen följande:

»Då lantmäteristyrelsen emellertid inför förhanden varande förhållanden anser sig
böra såvitt möjligt begränsa önskemålen, finner sig styrelsen böra avstå från att här framställa
ett så jämförelsevis vittgående förslag som inrättande av två nya byråer. Styrelsen
har trott att en i förhållande till kostnaderna effektiv ökning av styrelsens arbetskrafter
för arbetet inom ämbetsverket, utom vad anginge arkivet, kunde vinnas genom inrättande av
två nya byrådirektörstjänster att tilldelas en vardera av styrelsens båda byråer. Om innehavarna
av dessa tjänster finge till åliggande att i den utsträckning verkets chef bestämde
ej blott verkställa utredningar utan även föredraga ärenden, kunde måhända, under förutsättning
att samtidigt någon ökning äVen ägde rum av extra arbetskrafter, för arbetenas
bedrivande vinnas ett tillskott i arbetskraft, som närmar sig den, vilken komme att erhållas
genom inrättande av två nya byråer. Emellertid syntes nu angivna utväg att låta även annan
än byråchef föredraga ärende kunna ytterligare utsträckas — — — till den inspektör varom
nedan förmäles — — —.

Jämlikt bestämmelser i gällande instruktion äger verkets chef dels att, när han så nödigt
finner och hans övriga ämbetsgöromål det medgiva, företaga ämbetsresor ej mindre för att
tillse att lantmäterikontorens i länen kartor och handlingar med mera finnas i behörig ordning
samt huru förstelantmätarne och andra till lantmäteristaten hörande tjänstemän fullgöra
sina skyldigheter, än även för att eljest bereda sig kännedom om förhållanden, som
för lantmäteriväsendet i landet äro av vikt, dels ock att, när omständigheterna därtill föranleda,
uppdraga åt ledamot i styrelsen att.i hans ställe företaga resa i inspektionsändamål.

Vad verkets chef vidkommer visar erfarenheten, att övriga ämbetsgöromål icke lämna
någon tid övrig för längre ämbetsresor, och sådana hava under de senaste årtiondena av
honom endast undantagsvis företagits i annat syfte än för besök i lantmäterikontoren i
länen. Av byråcheferna, vilka enligt nyss omförmälda bestämmelse äro skyldiga att på uppdrag
av verkets chef verkställa inspektioner, har byråchefen å administrativa avdelningen
på grund av sådana uppdrag under åren 1914, 1915 och 1916 verkställt sex inspektionsresor
till rikets nordligaste delar. Före år 1914 har icke någondera av byråcheferna verkställt
någon inspektionsresa, beroende huvudsakligen därpå, att deras tid mer än väl upp--tagits av arbetena inom ämbetsverket. För framtiden bör det emellertid enligt styrelsens
mening ingå i ledamöternas åligganden, att åtminstone endera av dem årligen företager inspektionsresa.
Härigenom skulle vinnas tvenne fördelar. Dels torde knappast några andra
tjänstemän hava samma förutsättningar för uppgiften och dels beredes ledamöterna genom
inspektionsresorna tillfälle att på ett helt annat sätt, än inom ämbetsverket kan ske, inhämta
kännedom om det praktiska lantmäteriets behov och skeende utveckling på olika
områden.

144

Yad förstelantmätare vidkommer äger lantmäteristyrelsen att förordna honom att
. på ort och ställe verkställa undersökningar, mätningar eller andra åtgärder, där sådant är
av behovet påkallat för utövande i särskilt fall av den styrelsen åliggande tillsyn över huru
lantmätarna fullgöra sina tjänstegöromål. Beträffande dessa tjänstemän synes på det hela
taget samma synpunkter göra sig gällande, som styrelsen ovan framhållit beträffande byråcheferna,
och håller styrelsen före, att styrelsen bör beredas ökat tillfälle att använda dem
till inspektion av arbetena ute i orterna.

Emellertid finnes ett område, som på detta sätt icke blir i erforderlig grad tillgodosett
och det är mätning efter trigonometrisk- eller siffermetod. Vid utförandet åtminstone
av större arbeten efter denna metod, är det angeläget, att, innan arbetet bringas till
utförande, plan för detsamma uppgöres och underställes lantmäteristyrelsens prövning. Men
även under arbetets utförande är det av betydelse, att förrättningsmannen har tillfälle att
inhämta råd och erhålla anvisningar. För styrelsens uppgift att övervaka och leda mätningstekniken
och i all synnerhet den trigonometriska metodens tillämpning inom landet
erfordras enligt lantmäteristyrelsens mening en särskild tjänst. Tvivel råder icke därom, att
innehavaren av denna befattning får full sysselsättning, och i övrigt är uppgiften av sådan
natur, att den kräver en långt gående specialisering, som icke kan ske, om uppgiften i fråga
skall sammanföras med andra åligganden.»

I fråga om löneförmånerna för de nya byrådirektörerna och inspektören
föreslog lantmäteristyrelsen, att dessa skulle bestämmas till dem,
som motsvarade s. k. kvalificerad andragradstjänst samt anförde i detta
avseende följande:

»Allmänt torde erkännas, att beträffande befattningar, för vilkas ändamålsenliga uppehållande
kräves speciell utbildning, löneförmånerna måste tilltagas något högre än eljest.
Särskilt torde detta få anses gälla befattningar, vilkas uppehållande på tillfredsställande
sätt förutsätter speciell teknisk utbildning. På grund härav och med anledning av angelägenheten
att såväl för de ifrågasatta byrådirektörs befattningarna som för inspektörsbefattningen
erhålla fullt lämpliga personer samt jämväl med hänsyn till befattningshavarnas uppgifter
att dela föredragningsskyldigheten med byråcheferna håller styrelsen före, att för dessa
tre befattningar böra anslås samma avlöningsförmåner, som gälla för byrådirektören i patentoch
registreringsverket eller lön 4,200 kronor, tjänstgöringspenningar 2,000 kronor och ortstillägg
600 kronor, samt med rätt för befattningshavarna till ett ålderstillägg efter fem år
till belopp av 600 kronor. Till ytterligare belysning av frågan tillåter sig lantmäteristyrelsen
erinra, att enligt av Eders Kungl. Maj:t meddelade besstämmelser distriktslantmätare,
som förordnats biträda å lantmäterikontor vid arbetet med jordregistrets uppläggande,
allt sedan detta arbete år 1909 började, åtnjutit ett årsarvode av 6,000 kronor, samt att
distriktslantmätare, vilka under senaste åren varit förordnade att biträda dels i Eders Kungl.
Maj:ts och rikets kammarkollegium dels i lantmäteristyrelsen, tillerkänts ersättning uppgående
till 7,000 kronor för år räknat.»

Lantmäteristyrelsen förutsåg emellertid möjligheten av, att dess
nu refererade framställning icke skulle omedelbart föreläggas riksdagen
och att saken under närmaste tiden måste ordnas genom anvisande av
medel å extra stat. I fråga om byrådirektörerna och inspektören fram -

14f>

höll styrelsen det synnerliga behovet av denna tillökning i arbetskrafterna
liksom ock därav, att för respektive uppgifter kunde förvärvas erfarna,
skickliga och fullt lämpliga tjänstemän samt att genom ombyte av funktionärer
syftet vedervågades. Även om dessa tjänstemän blott uppfördes på
extra stat, ansåg styrelsen sig därför icke kunna nedsätta ersättningen
för dein med större belopp, än som ungefärligen motsvarade pensionsavgifterna
eller 200 kronor. För var och en av nu nämnda funktionärer
borde alltså beräknas ett arvode till belopp av 6,600 kronor.

Den 8 december 1916 avgav statskontoret yttrande över lantmä- st berörda framställning. Av den motivering, lantmätensty- de
relsen förebragt, fann statskontoret det troligt, att styrelsen hade behov
av förstärkning i sina arbetskrafter, men statskontoret ansåg det förenat
med synnerligen stora svårigheter att kunna avgöra, huruvida detta behov
nödvändiggjorde en utökning av sagda arbetskrafter i den utsträckning,
som av lantmäteristyrelsen föreslagits. Statskontoret fann sig icke
heller böra härom göra något uttalande, utan ville endast beträffande
sättet för anvisandet av de för berörda arbetskraftförstärkning erforderliga
medlen framhålla vissa betänkligheter mot att, såsom av styrelsen
ifrågasatts, lösa denna fråga genom uppförande å ordinarie stat av eu
hel del nya befattningar m. m. Då nämligen ett sådant tillvägagångssätt
skulle medföra en höjning av slutsumman för staten för lantmäteristyrelsen
med mer än halva det nuvarande totalbeloppet för nämnda
stat, och då de förhållanden, som skulle påkalla en komplettering av den
nu gällande staten för styrelsen, exempelvis den ökning av styrelsens arbetsbörda,
som skulle bliva en följd av en ny mätningsförordning, svårligen
kunde för närvarande fullt överblickas, torde, med hänsyn jämväl till den
av lantmäteristyrelsen omförmälda omständighet, att förevarande fråga först
vid en så sen tidpunkt bragts under Kungl. Maj:ts prövning, det vara lämpligast
att tillsvidare anvisa det till förstärkning av styrelsens arbetskrafter m.
m. behövliga beloppet å extra stat. Därest emellertid förevarande framställning
om anvisande av extra anslag till beredande åt lantmäteristyrelsen av
ökade arbetskrafter m. m. skulle varda bifallen, ansåg statskontoret det böra
meddelas bestämmelser därom, att av de till de föreslagna extra byrådirektörerna
och extra inspektören utgående arvoden skulle 2,000 kronor
anses såsom tjänstgöringspenningar, ävensom att angående sagda befattningshavares
rätt till semester skulle gälla vad härutinnan funnes stadgat
ifråga om innehavare av motsvarande tjänster å ordinarie stat. I
övrigt torde jämväl böra föreskrivas, att beträffande tjänsteinnehavarna
ifråga skulle de för innehavarna av ordinarie befattningar i lantmäteri 19—18S007.

''//.

styrelsen stadgade avlöningsbestämmelser i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

Lantmäteri- I förnyad skrivelse den 19 mars 1917 vidhöll lantmäteristyrelsen

»tyreltenden SiH önskemål om två nya byrådirektörer och en inspektör samt motive19/s
1917. ra(je (je^a ytterligare därmed att, ehuru styrelsen icke torde komma att
få någon direkt befattning med ledningen av det fastighetsregister för
städer och stadsliknande samhällen, varom förslag förelåge, detsamma
likväl komme att föranleda ökat arbete för styrelsen, som säkerligen komme
att tagas i anspråk bland annat för en del utlåtanden, som fastighetsregistrets
tillkomst komme att göra erforderliga, såsom för avgörande beträffande
de mindre samhällena av frågan, huruvida beträffande dessa bestämmelserna
i registeravseende för stad eller för landsbygd skulle tillämpas m. m.

Yttrande av
styrelsen för
föreningen
Sveriges
förstelantmätare
den
"/» 1917.

Föreningen Sveriges förstelantmätare riktade i skrivelse den 27
mars 1917 vissa erinringar mot lantmäteristyrelsens förslag samt anförde
därvid bland annat följande:

»Föreningen kan icke underlåta att uttala sin förvåning över detta förslag till ändring
i styrelsens stat, som lantmäteristyrelsen framlagt för Eders Kungl. Maj:t. Det är nämligen
en så allmänt känd och så ofta framträdande brist i styrelsens nuvarande organisation, att
däri saknas en särskild byrå, som med sakkunskap helt kan ägna sig åt att övervaka och
leda lantmäterikårens arbeten beträffande mätningstekniska och andra tekniska frågor, att
det icke synes kunna ifrågasättas, att detta förhållande är för styrelsen obekant. Inom
mera framsynta delar av lantmätarkåren har man också väntat sig, att lantmäteristyrelsen,
så snart så kunde ske, skulle på ett tillfredsställande sätt söka ordna denna för lantmäteriets
tidsenliga utveckling så betydelsefulla fråga. I stället för att så göra väcker styrelsen
förslag om inrättandet av vissa mellantjänster, vilka möjligen skulle komma att tillföra styrelsen
något av den sakkunskap, styrelsen saknar, men det allra nödvändigaste, sakkunnig ledning beträffande
dessa betydelsefulla uppgifter, skulle däremot icke åstadkommas genom den föreslagna
omorganisationen, utan skulle de nya tjänstemännen sortera under nuvarande byråchefer.

Att här framlägga ett i detalj utarbetat förslag till denna frågas lösning är givetvi*
icke meningen. Så mycket torde emellertid kunna sägas, att det måste anses oundgängligen
nödvändigt, att densamma löses icke genom några halvmesyrer utan på ett genomgripande
och för framtiden fullt betryggande sätt, och synes detta endast kunna ske därigenom,
att i styrelsen inrättas en tredje byrå för tekniska ärenden samt att i spetsen för
denna ställes en i modern mätningsteknik såväl teoretiskt som praktiskt full kompetent
person. Utom chefen för byrån torde där böra anställas en byråingenjör, vilken jämväl
bör besitta fullt modern utbildning och erfarenhet på det mätningstekniska området, samt
en eller ett par amanuenser. Åt tjänstemännen på denna byrå synes därjämte böra uppdragas
att verkställa inspektioner beträffande mätningar enligt numerisk metod — — —.

Genom inrättandet av en mätningsteknisk byrå skulle arbetsbördan å de nuvarande
byråerna helt säkert så väsentligt minskas, att de föreslagna nya mellantjänsterna eller
de båda byrådirektörstjänsterna bleve obehövliga. — — — j

147

Vad beträffar övervakandet och granskningen i övrigt av lantmätarnas arbeten å
fältet, synes inrättandet av särskilda inspektörsbefattningar i styrelsen icke hava skäl för
sig, då sådan inspektion icke blott kan vinnas på ett lämpligare utan även på ett för statsverket
mindre kostsamt sätt. Det lärer nämligen vara uppenbart, att en tillfredsställande
inspektion av lantmätarnas ovanberörda arbeten å fältet skulle påfordra flera dylika inspektörer.
Inrättandet av en sådan tjänst skulle sålunda föra med sig krav på flera sådana
tjänster. Nu bär lantmäteristyrelsen visserligen med sitt förslag angående inrättandet av
en inspektörsbefattning i styrelsen påtagligen åsyftat en sådan för numeriska mätningar, och
har styrelsen återkallat sitt tidigare till Eders Kungl. Mäj:t gjorda förslag angående två inspektörsbefattningar,
av vilka en torde avsetts för vanliga lantmäteriförrättningar. Ehuru
frågan om inspektion av sistberörda slag av förrättningar sålunda för närvarande synes
skjuten åt sidan av lantmäteristyrelsen, torde så icke böra ske, utan denna fråga upptagas
till avgörande i sammanhang med nu föreliggande fråga om inspektion av numeriska mätningar.

Enligt gällande lantmäteriinstruktion åligger det rikets förstelantmätare bland annat,
att »övervaka, att länets lantmäteritjänstemän på föreskrivet sätt med noggrannhet och flit
fullgöra sina åligganden; att — — — verkställa granskning av sådana, lantmäteriförrättningar
rörande kartor och handlingar, som av vederbörande domstol eller domare tillställas
förstelantmätaren för granskning, samt att enligt föreskrift av lantmäteristyrelsen eller domstol
på ort och ställe göra erforderliga undersökningar.»

Den granskning av lantmätarnas arbeten, som erfordras, åligger det sålunda redan
nu enligt gällande bestämmelser förstelantmätarna att verkställa, var och en inom sitt län.

Hittills har emellertid, på grund därav att för ändamålet erforderliga medel icke funnits
anvisade, förstelantmätarnas granskning av förrättningarna i allmänhet måst inskränkas till en
granskning å tjänsterummet av kartor och handlingar. Det är dock påtagligt, att ett övervakande
av arbetena å fältet samt kartornas undersökning och jämförelse med marken äro
nödvändiga, därest granskningen skall bliva fullt effektiv. Enligt föreningens mening skulle
emellertid för åstadkommande av en fullt betryggande inspektion och granskning av lantmätarnas
arbeten å fältet, vad beträffar vanliga lantmäteriförrättningar, endast påfordras en
i någon mån utvidgad befogenhet för förstelantmätarna med avseende på lantmäteriinstruktionens
bestämmelser angående den tekniska granskningen samt föreskrift därom, att ersättning
för förstelantmätarna åliggande inspektioner å fältet må utgå från nionde huvudtitelns
anslag till rese- och traktamentsersättningar. Denna fråga skulle genom en sådan
anordning enligt föreningens mening erhålla en icke blott så att säga naturlig och redan
genom gällande instruktion planlagd lösning utan även bliva den ur alla synpunkter lämpligaste
och ekonomiskt fördelaktigaste — — —.»

'' Till svar härå meddelade lantmäteristyrelsen i utlåtande den 14 innlmätrrjuni
1917, att den nuvarande organisationen av byråerna, enligt vad er- styrelsen den
farenheten visat, icke vore ändamålsenlig. Täta ombyten ägde rum å 14/6 1917
byråingenjörstjänsterna, och utvecklingen ginge i den riktning, att dessa
platser icke komme att kunna besättas med andra än jämförelsevis unga
tjänstemän med ringa erfarenhet. Detta förhållande förde med sig, att
byråcheferna nödgades i olämplig utsträckning utföra arbeten, som borde
ombesörjas av billigare arbetskraft. Svårigheter mötte även att bereda
tillgång till lämplig ersättare för byråcheferna vid ledighet. Vad sär -

148

1917 års
riksdag.

skilt den administrativa byrån vidkomme, vore det av stor betydelse att
vid förfall för byråchefen hava tillgång till erfaren arbetskraft. På grund
av dessa förhållanden hade styrelsen vid förslagets avgivande ansett sig
böra i främsta rummet inrikta sig på att vinna erforderlig utbyggnad
av den nuvarande organisationen genom inrättande å vardera byrån av
en di rektorsbefattning samt att tillgodose behovet av ökad kunskap och
erfarenhet i numerisk mätning genom en inspektörsbefattning. Härtill
hade styrelsen föranletts jämväl med hänsyn därtill, att tillgången på
tjänstemän, som hade erforderliga kvalifikationer för en byråchefsbeställning
och samtidigt kunde anses i såväl teoretiskt som praktiskt hänseende
fullt kompetenta i fråga om modern mätningsteknik, vore synnerligen
ringa. Det vore för övrigt enligt styrelsens mening uppenbart, att
inrättandet av en mätningsteknisk byrå med nya uppgifter icke lättade
arbetsbördan för de nuvarande byråerna. Frågan hade därför icke gällt
antingen en byrå eller de båda byrådirektörerna, utan om båda dessa
önskemål kunde samtidigt tillgodoses. Då lantmäteristyrelsen trott, att
så icke vore fallet, hade valet fallit på byrådirektörerna, såsom det för
närvarande angelägnaste. Den av styrelsen föreslagna inspektörsbefattningen
vore jämte eu amanuens av styrelsen avsedd såsom första början
till en blivande ny byrå speciellt för mätningstekniska uppgifter.

När sist berörda yttrande avgavs, hade den då anhängiggjorda
frågan om ökning av byråpersonalen redan blivit avgjord. Med hänsyn
till ökningen av de hos styrelsen handlagda ärenden och då byråcheferna
syntes vara i behov av lättnad i sitt arbete, hade riksdagen på Kungl.
Maj:ts förslag anvisat medel å extra stat till inrättande av en byrådirektörsbefattning
med arvode, som till beloppet motsvarade kvalificerad
andragradstjänst. Denna anordning, som ansågs icke böra utgöra hinder
för en ytterligare utvidgning i vare sig den ena eller andra riktningen,
vidtogs i anslutning till ett av vederbörande departementschef till statsrådsprotokollet
gjort uttalande, däri denne förklarat, att han visserligen
i likhet med statskontoret funne utredningen giva vid handen, att lantmäteristyrelsen
vore i behov av ökade arbetskrafter, men att han däremot
icke kunde finna det på ett tillräckligt övertygande sätt framgå, att
denna ökning i allo borde vinnas på det av styrelsen nu föreslagna sättet,
även med beaktande att ökningen endast skulle ske medelst anslag
å extra stat. Ett annat förslag, som syntes departementschefen förtjänt
att tagas under övervägande, vore det av styrelsen för föreningen Sveriges
förstelantmätare framlagda, åsyftande dels inrättande hos styrelsen
av en tredje byrå i stället för de bägge ifrågasatta byrådirektörsbefatt -

149

ningarna, dels ock utvidgad befogenhet för förstelantmätarna att kontrollera
lantmäteriförrättningar samt ersättning till dem för resor i dylikt
ändamål, varigenom den föreslagne inspektören torde bliva obehövlig.
Dessa frågor ansåg emellertid departementschefen böra bliva föremål för
ytterligare utredning.

Sedan denna utredning anförtrotts åt kommissionen, blev genom
nådigt brev den 12 oktober 1917 bestämt, att innehavaren av den nyinrättade
extra byrådirektörsbefattningen skulle åligga att med enahanda
befogenhet och skyldighet som byråchef bereda och föredraga mål och
ärenden företrädesvis av mätningstekniskt innehåll samt i övrigt biträda
vid arbetet inom lantmäteristyrelsen, allt i enlighet med de närmare föreskrifter,
som meddelades av styrelsens chef.

Uti underdånig skrivelse den 7 oktober 1918, som jämväl remitterats
till kommissionen, har lantmäteristyrelsen slutligen framhållit,

dels att de nuvarande byråerna för närvarande äro överhopade
med arbete, men att genom anställande av en byrådirektör å vardera,
arbetsförhållandena å dessa byråer torde vinna en ändamålsenlig reglering
utom i vad avser ledningen av jorddelningsväsendet och i samband därmd
förekommande arbeten,

dels ock, att för ledningen av jorddelningsväsendet, för tillsyn å lantmäteriverksamheten
ävensom för de uppgifter, som den vid 1917 års
riksdag antagna fastighetsbildningslagen komme att medföra för styrelsen,
måste styrelsen utvidgas med två nya byråer, vardera bestående av
en chef, en byrådirektör och en byråingenjör.

Det oaktat har styrelsen ansett sig böra redan nu uttala, att det
näppeligen kan komma att dröja länge, förrän ytterligare en byrå, den
femte, kommer att erfordras för till jordregistret hörande ärenden och
med dem sammanhängande.

Såsom särskild motivering av de två nya byråer, som nu ingå i
styrelsens äskanden, har styrelsen i skrivelse den 7 oktober 1918 anfört
följande:

»Den ändring, som år 1917 skedde i nådiga förordningen angående jordregister av
innehåll, att särskild tomtbok skall föras över tomterna i samhälle å landet, där icke
fastighetsregister såsom i stad skall upprättas, kommer efter vad erfarenheten giver vid
handen att öka styrelsens arbete med jordregistret. Men oavsett detta förhållande visar
sig, att styrelsens befattning med jordregistret kommer att allt fort medföra mera arbete
än styrelsen förutsatte vid avgivande av merberörda förslag.

Genom statens övertagande i ökad utsträckning av kostnaderna för lantmäteriförrättningar
förorsakas ökning i styrelsens övervakande verksamhet, och så är även fallet till
följd av den större livaktighet, som spörjes inom området för det praktiska lantmäteriet.

Lantmäteristyrelsen
den
*ho 1918.

150

Kommissionens
yttrande.

Dessa förhållanden sammanställda med vad lantmäteristyrelsen anfört uti sin underdåniga
framställning den 20 november 1910 ådagalägger enligt styrelsens mening otvetydigt
behovet av en tredje byrå---.

Ovan berörda anledning till behov av en fjärde byrå beror på tillkomsten av lagen
om fastighetsbildning i stad och i sammanhang därmed stående lagstiftning. Genom
denna lagstiftning har lantmäteriväsendet inom städerna blivit reglerat, och kommer denna
lagstiftning att medföra ett väsentligt ökat arbete såväl för den verkställande personalen
som för ledningen av personalens verksamhet. I anslutning till denna lagstiftning har
genom nådiga kungörelsen den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet
inom rikets städer och sådana samhällen å landet, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas, åliggande av stor omfattning i fråga om tillsynen
över mätningsväsendet i rikets städer och stadsliknande samhällen uppdragits åt lantmäteristyrelsen.
Dessa åligganden äro till sin innebörd och omfattning sådana, att för deras
fullgörande på ett tillfredsställande sätt kräves en särskild byrå. För arbetena inom denna byrå
erfordras, förutom en byråchef, en tjänsteman av andra och en av första lönegraden jämte
amanuensbiträde. Givetvis är det angeläget att för dessa befattningar såvitt möjligt kunna
förvärva personer med erfarenhet rörande städernas mätnings- och fastighetsväsen. Emellertid
torde till ifrågavarande byrå måhända kunna läggas, utom tillsynen över lantmäteriväsendet
inom- städer och stadsliknande samhällen, ledningen av den trigonometriska mätningsmetodens
tillämpning över huvud taget eller den så kallade finmätningen samt desslikes
övervakandet av bestämmelserna i 26 och 38 §§ i nådiga förordningen med närmare
föreskrifter om fastighetsregister i stad ävensom införande å registerkartorna av timade
förändringar..»

I fråga om löneförmånerna har lantmäteristyrelsen i skrivelsen den
7 oktober 1918 till sitt tidigare förslag särskilt framhållit, att byrådirektörstjänst
måste likställas med kvalificerad andragrads tjänst, enär utsikterna
att härför förvärva lämpliga personer äro ganska små. Styrelsen
har därjämte föreslagit i avseende å rätt till ålderstillägg en reciprok
rätt till tjänsteårsberäkning för förstagrads tjänstemän i lantmäteristyrelsen
och å lantmäterikontoren.

Beträffande administrativa byrån har kommissionen inhämtat, dels
att antalet på byrån handlagda ärenden utgjort år 1916 2,194 och år
1917 2,421, dels ock att härav i medeltal 29 årligen varit sådana, som
ett vart tagit mera är en veckas arbete i anspråk, samt i medeltal 236
årligen sådana, som ett vart tagit mindre än en veckas men mera än eu
dags arbete i anspråk.

Med hänsyn härtill och på grund av den kännedom, som kommis-r
sionen redan förut har om hithörande förhållanden, finner kommissionen
uppenbart, att denna byrå icke blott icke kan påläggas något ytterligare slag
av uppgifter utan tvärtom för att rätt fylla sina hittillsvarande åligganden
och den kvantitativa ökning i denna, som följer av organisationens
i detta betänkande föreslagna utveckling, är i oundgängligt behov av

151

sådan ökning i arbetskrafterna, som kan vinnas genom den av lantmäteristyrelsen
föreslagna andragradstjänsten, benämnd byrådirektör.

Lantmäteribyrån har, enligt vad kommissionen inhämtat, handlagt
under år 1916 140 och under år 1917 135 ärenden. Av dessa hava i
medeltal 50 årligen varit sådana, som ett vart tagit mera än eu veckas
arbete i anspråk, och i medeltal 51 årligen varit sådana, som ett vart
tagit mindre än en veckas men mera än en dags arbete i anspråk.1

För närvarande har byrån två huvudsakliga uppgifter, nämligen
dels att vara en teknisk byrå och dels att vara en utredningsbyrå. Den
förra uppgiften har hyrån endast i ytterst begränsad mån kunnat fylla.
Nästan hela dess strävan har varit koncentrerad på att verkställa utredningar
och avfatta utlåtanden, som Kungl. Maj:t samt de högsta dömande
och förvaltande organen av lantmäteristyrelsen begärt rörande lantmäterisamt
skiftes- och avvittringsverken ävensom i övrigt i mål och ärenden,
vilkas prövning är beroende av utförda lantmäteriförrättningar. Mången
av dessa utredningar är, såsom redan löneregleringskommittén på sin
tid framhållit, av den beskaffenhet, att den under veckor, ja månader
lägger beslag på byråchefens hela arbetskraft. För att utredningarna
skola kunna medhinnas, har arbetet på byrån redan nu måst så ordnas,
att den där anställde byråingenjören övertagit en del av föredragningsskyldigheten
och i övrigt förrättar så pass maktpåliggande arbete, som
näppeligen kan anses påvila en tjänsteman i blott första lönegraden.
Och för framtiden lära utredningarna icke komma att avsevärt minskas.
En minskning vore icke ens önsklig ur synpunkten av det allmännas intresse,
då ju dessa utredningar till mycket stor del kunna sägas vara
ett uttryck för samhällslivets egen utveckling och fördjupning.

Under sådana omständigheter lärer för kommissionen intet annat
återstå än att böja sig för de faktiska förhållandena och för framtiden
helt reservera en särskild byrå för samtliga utredningsärendena. Praktiska
skäl tala för att i så fall ordna saken sålunda, att den nuvarande
lantmäteribyrån förvandlas till vad den i allt fall hittills faktiskt varit
nämligen en utredningsbyrå, samt att dess uppgifter i tekniskt avseende
således utbrytas och anförtros åt nya tjänstemän.

Detta innebär dock icke, att den byrå, varom nu är fråga, skulle
bliva alldeles oförändrad. Eftersom byråchefens medhjälpare å byrån redan
nu så att säga materiellt deltar i utredningsarbetet och detta utan tvivel
måste fortfara även framdeles, förefaller det kommissionen, som om rättvisan
kräver, att byråingenjörstjänsten utbytes mot en byrådirektörsbefattning.

Härefter gäller det att finna organ för lantmäteristyrelsens upp -

1 Angående byråchefens arbetsbörda, se i övrigt bilaga F.

152

gifter i tekniskt avseende, uppgifter som med styrelsens hittillsvarande
organisation blivit betänkligt eftersatta, ehuru de måste anses vara just
de speciella för en dylik styrelse.

Till dessa uppgifter måste först och främst räknas, att styrelsen
bör meddela underlydande tjänstemän sådana allmänt eller för särskilt
fall gällande föreskrifter, som erfordras för utövning av dem åliggande
göromål i tekniskt avseende. Nödigt är också, att lantmätarna i orterna
beredas tillfälle att bos centralstyrelsen när som helst och således jämväl
under arbetets gång kunna erhålla råd och upplysningar i lantmäteritekniska
frågor.

Enligt gällande lantmäteriinstruktion tillkommer det visserligen vederbörande
förstelantmätare att övervaka, att lantmäteritjänstemännen
på föreskrivet sätt med noggrannhet och flit fullgöra sina åligganden, och
kan förstelantmätaren av lantmäteristyrelsen förordnas att på ort och
ställe verkställa undersökningar i detta hänseende. Denna tillsyn genom
förstelantmätarna, vilken kommissionen i sitt förslag till omorganisation
av personalen å lantmäterikontoren tagit hänsyn till och velat bereda
förstelantmätarna större möjligheter att fullgöra, utesluter dock ingalunda
det stora behovet av tillsyn från lantmäteristyrelsens sida.

Förstelantmätarnas tillsyn och inspektion är av största betydelse,
för att dessa tjänstemän skola på rätt sätt kunna fullgöra sina viktiga
och maktpåliggande uppgifter. Därigenom få de möjlighet att lära känna
lokala förhållanden och utvecklingens gång samt bliva bättre i stånd att
bedöma, huruvida lantmäteriarbetena bedrivas på lämpligt sätt och särskilt
att fältarbetena bliva på föreskrivet sätt utförda. I sakens natur
ligger dock, att deras inspektioner oftast måste inriktas på speciella fall,
där särskild anledning till undersökning föreligger.

Den tillsyn och inspektion, som måste anses erforderlig från lantmäteristyrelsens
sida, avser bland annat, att utöva kontroll över att gällande
bestämmelser efterlevas på ett över hela riket ensartat sätt, som
överensstämmer med bestämmelsernas inneboende syfte, och gäller detta
icke allenast mätningarna utan jämväl alla andra arbeten såväl å fältet som
inomhus (t. ex. graderingen, skiftesläggningen o. s. v.); därigenom förskaffar
lantmäteristyrelsen sig kännedom om lokala förhållanden och behov samt
kan tillvarataga och för hela lantmäteriet nyttiggöra uppslag och metoder,
som må hava framkommit i olika landsändar. Lantmäteristyrelsens
och förstelantmätarnas tillsyn och inspektioner äro således båda nödvändiga
samt måste givetvis anordnas så, att de stödja och komplettera
varandra. Från lantmäteristyrelsen kan ju under alla förhållanden endast
en del av erforderlig inspektion medhinnas.

153

Nyss har talats om »gällande bestämmelser». Dessa äro emellertid
liksom allt mänskligt underkastade ödet att åldras, att behöva ersättas.
De inom lantmäteriet nu tillämpade metoder och förfaringssätt stamma
exempelvis i mängt och mycket från mitten av 1860-talet och motsvara
på intet sätt vad nutiden fordrar. Här borde lantmäteristyrelsen haft
möjlighet att följa med utvecklingen, att taga initiativ, slå in på nya
banor och i ordets fulla bemärkelse leda lantmäteriet i vårt land.

Enligt kommissionens uppfattning hade dessa styrelsens utomordentligt
viktiga uppgifter att utöva tillsyn över lantmäteriet och att leda
detsamma jämte styrelsens däri inbegripna befattning med jordregleringsverksamheten
(skiftesverksamheten in. in.) bort redan år 1917 föranleda
skapandet av en ny byrå inom styrelsen, en verkligt teknisk byrå. Och
kommissionen tillåter sig erinra, att denna uppfattning till fullo delades
av föreningen Sveriges förstelantmätare samt att dåvarande departementschefen
i viss mån uttalade sympati för densamma, på sätt framgår av
vad här förut anförts.

Sedan dess har emellertid utfärdats lagen om fastighetsbildning i
stad, som för lantmäteristyrelsen medfört nya uppgifter; och i anslutning
härtill har utfärdats nådiga kungörelsen den 16 augusti 1918, varigenom
fixerats lantmäteristyrelsens tillsyn över mätningsväsendet inom
rikets städer och stadsliknande samhällen. Enligt denna skall styrelsen,
bland annat, dels för vinnande av fullständighet, tydlighet och likformighet
vid mätningsarbetens utförande utfärda allmänna eller för särskilt fall
gällande föreskrifter, modeller och formulär, dels på begäran meddela
råd och upplysningar, dels förrätta inspektion samt förordna viss person
att på ort och ställe verkställa undersökningar, mätningar eller andra
åtgärder för utrönande av det sätt, varpå mätningsverksamheten bedrives,
dels ock vidtaga åtgärder för vinnande av rättelse, därest anledning
till anmärkning förekommer. Om man tar i betraktande, att det i
vårt land finnes 102 städer och 167 stadsliknande samhällen samt att
ett icke obetydligt antal av dem, som syssla med mätningsarbeten inom
dessa städer och samhällen, i mer eller mindre grad sakna erforderliga
kvalifikationer för verkställande av de förrättningar, lagen uppdrager åt
dem att utföra, torde vara klart, att det för styrelsen måste medföra högst
avsevärt arbete att på ett tillfredsställande sätt fylla den styrelsen genom
kungörelsen den 16 augusti 1918 tillagda uppgiften. Och detta arbete
är ingalunda av övergående natur. Alltjämt måste detsamma fortgå,
om lantmäteriet inom våra städer och stadsliknande samhällen skall kunna
nå den utveckling, att det bereder erforderlig rättssäkerhet med hänsyn
till vad jordvärdet betingar.

20- 186007. 111

154

På grund av omfånget och beskaffenheten av den nya uppgift, som
ålagts lantmäteristyrelsen genom kungörelsen den 16 augusti 1918, finner
kommissionen det icke numera vara tillräckligt att skapa blott en ny byrå
inom styrelsen. Två nya byråer anser kommissionen vara ett ovillkorligt
minimum.

Denna åsikt kan naturligtvis endast vinna i styrka, om, såsom sig
bör, hänsyn jämväl tages till den ytterligare arbetsbörda, som styrelsen ständigt
skulle erhålla, i fall en mätningsförordning utfärdas och statsmakterna
bifalla vad kommissionen här förut föreslagit i fråga om statsbidrag.
Mätningsförordningen kommer icke blott att nödvändiggöra utfärdandet
av tillämpningsföreskrifter utan även att för all framtid fördjupa och
skärpa den tillsyn, som stvrelsen redan enligt nu gällande bestämmelser
har över mätningsarbetena såväl på land som i stad. Och antalet ärenden,
som rörer statsbidrag, beräknar kommissionen komma att för lantmäteristyrelsen
uppgå till över halva tusentalet. Oavsett ägostyckningar
och jordavsöndringar hava nämligen avslutade laga skiften och andra
jorddelningsförrättningar tillhopa utgjort under åren 1910—1914 i medeltal
1,535, och beträffande större delen av sådana förrättningar lärer
på goda grunder kunna antagas, att de komma att göras till föremål
för ansökning om statsbidrag. Det torde emellertid böra understrykas,
att, även om man försökt eu sådan anordning som att fritaga styrelsen
från allt bestyr med dessa statsbidrag — en anordning som dock antagligen
skulle kräva utökning på annat håll — så skulle i allt fall, såsom
nyss blivit nämnt, två nya byråer vara oundgängligen nödvändiga för
lantmäteristyrelsen.

Godtages en sådan utvidgning, bör styrelsens uppgift att leda lantmäteriet
och öva tillsyn över detsamma fördelas mellan de två nya byråerna,
allt eftersom fråga är om land eller stad. Denna uppdelning är
icke blott rationell och praktisk; den är även historiskt berättigad, på
sätt framgår av vad kommissionen redan anfört. Kommissionen tillåter
sig i detta sammanhang erinra, att kommissionens förslag till mätningsförordning
i stort sett tänkt sig olika mätningsmetoder för landsbygd och
för stadsliknande samhälle, i förra fallet vanlig mätning i senare fallet
finmätning.

Till den ena byrån, som lämpligen torde kunna kallas landsbyrån,
skulle emellertid förläggas icke blott styrelsens befattning med vanlig
mätning och jorddelningsverksamheten i övrigt t. ex. tillsyn över skiftesläggning
och gradering o. s. v. utan även de på lantmäteristyrelsen
beroende åtgärder i fråga om de av kommissionen föreslagna statsbidrag.
Än vidare torde till samma byrå böra förläggas styrelsens befattning

med jordregistret. Jämväl sedan detta register blivit fullbordat, kommer
nämligen styrelsen utan tvivel att få åtskilligt arbete med tillsynen över
registrets förande.

Den andra byrån, som lämpligen torde kallas stadsbyrån, skulle
enligt kommissionens mening utöva ledning av och tillsyn över mätningsväsendet
i städer och stadsliknande samhällen, övervaka finmätning i
allmänhet samt vidtaga alla på styrelsen ankommande åtgärder, som
sammanhänga med fastighetsbildningslagen och nådiga kungörelsen den 16
augusti 1918. Hit hör ock en fortgående komplettering av registerkartorna
för rikets städer och stadsliknande samhällen.

Kommissionen anser nödigt, att såväl landsbyrån som stadsbyrån
består av följande byråpersonal nämligen: en chef, en byrådirektör och
en byråingenjör. I fråga om stadsbyrån böra åtminstone två av tjänstemännen
hava erfarenhet beträffande mätningsväsendet i stad.

Det är en högst betydande ökning av lantmäteristyrelsens byråpersonal,
som kommissionen på så sätt förordar. Denna personal består
för närvarande av fyra tjänstemän på ordinarie stat och en person på extra
ordinarie stat; enligt kommissionens förslag skulle samma personal komma
att bestå av 11 tjänstemän på ordinaiie stat. Kommissionen anser sig
därför böra särskilt framhålla, att flera än en av dess ledamöter till eu
början ställt sig tveksamma i denna fråga och först efter en ytterst omsorgsfull
och noggrann undersökning av förhållandena låtit övertyga sig
av de förebragta sakskälen. Skulle förklaringen till den betydliga utökningen
i korta ord angivas, så är det denna, att lantmäteristyrelsen
hittills varit organiserad blott för de löpande förvaltningsärendena men icke
för styrelsens gamla och naturligtvis än mindre för dess nytillkomna uppgifter
i tekniskt avseende.

Det torde måhända även böra anmärkas, att lokalerna i lantmäteristyrelsens
ämbetshus lämna utrymme för den personalökning, som
kommissionen här sett sig nödsakad förorda.

Vad angår de nya tjänstemännens löneförmåner böra tydligtvis,
likasom för närvarande är fallet, byråcheferna hava tredjegrads och byråingenjörerna
förstagrads löneförmåner. Någon byrådirektör finnes icke
nu på ordinarie stat, men, på sätt av det förut anförda framgår, har en
sådan blivit anställd för medel, som anvisats på extra ordinarie stat.
Denne har enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut kommit i åtnjutande
av arvode, som till beloppet anses motsvara kvalificerad andragrads
tjänst (lön 4,200 kronor, tjänstgöringspenningar 2,000 kronor och
ortstillägg 600 kronor eller således tillhopa 6,800 kronor jämte ett ålderstillägg
å 600 kronor efter fem år). Med hänsyn härtill och i övrigt av

156

lantmäteristyrelsen den 20 november 1916 anförda skäl torde samtliga de nya
byrådirektörerna böra i staten upptagas såsom kvalificerad andragrads
tjänstemän.

Kommissionen har tänkt sig, att byråcheferna, särskilt de, som
placeras på lands- och stadsbyråerna, skulle i ganska hög grad ägna sig
åt inspektionsverksamhet i orterna och för den skull nödgas tidvis vara
frånvarande från huvudstaden, men att byrådirektör till gengäld skulle
vara skyldig att under tiden utan särskild ersättning bestrida närmast
högre tjänst jämte sin egen. Samma torde böra vara förhållandet, då
byråchef har semester.

Byrådirektörerna, vilka lära böra berättigas till en och en halv
månads semester, komma naturligtvis i övrigt att vara underkastade bestämmelserna
i nådiga kungörelsen den 23 oktober 1908 angående villkor
och bestämmelser för åtnjutande av de från och med 1909 års början
fastställda avlöningsförmånerna för lantmäteristyrelsen.

Dessa bestämmelser gälla redan för övriga tjänstemän i styrelsen,
och kommissionen saknar anledning att däri ifrågasätta annan ändring än
att på sätt, som förut föreslagits beträffande å lantmäterikontoren i länen
anställda assistenter, dessa och byråingenjör böra tillerkännas reciprok rätt
till tjänstårsberäkning för ålderstillägg och byråingenjör således berättigas
att för rätt till åtnjutande av sådant tillägg tillgodoräkna sig den tid,
han innehaft assistentbefattning å lantmäterikontor.

I enlighet med vad sålunda blivit anfört föreslår kommissionen,

att lantmäteristyrelsen hädanefter organiseras på
fyra byråer;

att styrelsens å stat upptagna byråpersonal ökas
med två byråchefer, fyra byrådirektörer och (2—1 ==)
en byråingenjör;

att byrådirektörsbefattningarna uppföras såsom
kvalificerade andragrads tjänster på sätt nyss angivits; att

byrådirektör förklaras berättigad åtnjuta semester
under en och en halv månad och att beträffande
honom i övrigt skola gälla bestämmelserna i berörda
nådiga kungörelse den 23 oktober ''1908 med den
förändring allenast, att byrådirektör skall vara skyldig
att, när byråchef åtnjuter semester eller är stadd på
inspektionsresa, utan särskild ersättning förvalta närmast
högre tjänst jämte sin egen;

157

samt att till nämnda bestämmelser den 23 oktober
1908 i övrigt göres det tillägg, att byråingenjör må
för åtnjutande av rätt till ålderstillägg tillgodoräkna
sig icke blott den tid, han innehaft sin egen tjänst,
utan även den tid, han innehaft befattning såsom assistent
å lantmäterikontor.

LantmiiterMskalcn.

Lantmäteristyrelsens stat upptar för närvarande en lantmäterifiskal NwmranOe
med lön 3,600 kronor, tjänstgöringspenningar 1,800 kronor, ortstillägg or den?"
400 kronor och två ålderstillägg å 500 kronor efter respektive 5 och 10 år.

Tjänsten är således uppförd såsom en vanlig andragrads tjänst.

Enligt instruktionen åligger det lantmäterifiskalen, bland annat, att
utöva den närmare och speciella eftersynen, hui’u de till lantmäteristaten
i länen hörande tjänstemän uppfylla sina tjänsteåligganden, att för sådant
ändamål hos lantmäteristvrelsen och vederbörande domstolar anställa
de åtal, som anses påkallade, att granska av lantmätare avgivna arvodesräkningar,
att i vissa fall granska förrättningsakter, samt att bevaka
det allmännas bästa gentemot vederbörande lantmätare.

Under åren 1909—1916 har antalet av de lantmäterifiskalen tillhörande
ärenden utgjort i medeltal 708 och antalet expeditioner 748.

Uti underdånig skrivelse den 30 maj 1917 har lantmäterifiskalen Lantmäterianhållit,
att hans löneförmåner måtte bestämmas till 7,600 kronor med den™*
ett ålderstillägg efter fem år av 600 kronor. m7-

Såsom skäl för denna begäran har i första hand anförts, att lantmäterifiskalstjänsten,
som innan 1909 var avlönad med 4,000 kronor,
bort vid 1908 års omorganisation bliva delaktig av samma förhöjning,

3,600 kronor, som dåvarande sekreteraren kom i åtnjutande av, därigenom
att sekreterareänsten förändrades till en byråchefstjänst.

Lantmäterifiskalen har emellertid jämväl velat göra gällande, att
de för hans tjänst nu bestämda löneförmåner ej äro avpassade vare sig
efter den tjänsteställning, som han intar till kårens tjänstemän, eller efter
dessas löneförhållanden; och har lantmäterifiskalen närmare utfört en jämförelse
mellan å ena sidan hans och å andra sidan förstelantmätarnas och
distriktslantmätarnas inkomster av tjänsten. Jämväl har framhållits, att
lantmäteristyrelsen föreslagit kvalificerad andragrads och således högre avlöningsförmåner
för de inom styrelsen ifrågasatta byrådirektörerna, vilka

158

dock skulle sortera under byråcheferna och således koinme att intaga
lägre tjänsteställning än lantmäterifiskalen med dennes självständiga åklagarebefogenhet.
Då emellertid denna sistnämnda befattning blivit reglerad
efter de normer, som uppställts för advokatfiskalstjänsterna i kammarkollegium
och kammarrätten, har lantmäterifiskalen velat göra gällande,
att hans tjänst intar en särställning i förhållande till advokatfiskalstjänsterna.
I detta avseende har anförts, att under det lantmäterifiskalstjänsten
torde böra vara en sluttjänst såväl på grund av den tjänsteställning,
som lantmäterifiskalen intager till lantmäterikårens medlemmar, som
ock på grund av den ingående erfarenhet i lantmäteriets praktiska utövning,
som lantmäterifiskalstjänstens innehavare bör besitta, de nämnda
advokatfiskalstjänsterna torde få anses utgöra tjänster, från vilka befordran
i allmänhet ifrågakommer, vartill kommer, att under det innehavarna
av advokatfiskalstjänsterna på grund av sin juridiska utbildning torde vara
i tillfälle att utom tjänsten förskaffa sig sysselsättning av lönande art, lantmäterifiskalen
på grund av sin specialutbildning vore avstängd från all
dylik sysselsättning på sidan om tjänsten och på grund av sin tjänsteställning
även från sådan, som kunde falla inom facket. Att täta ombyten
av innehavare av en tjänst i allmänhet och av en sådan tjänst som lantmäterifiskalstjänsten
i synnerhet måste medföra störningar i kontinuiteten
i tjänstens utövning och ej stå väl i överensstämmelse med fullgörande
på ett tillfredställande sätt av de med tjänsten förenade åligganden,
torde vara obestridligt, men lika litet som fordringar torde kunna
uppställas på att en tjänsteman för förekommande av dylika störningar
med riskerande av sin ekonomiska ställning skulle ständigt kvarbliva å
en svagt avlönad tjänst av betydelse, lika väl torde det tillkomma statsmakterna
att tillse, att avlöningsvillkoren för olika tjänster så avpassas,
att störningar i den normala utvecklingen till skada för de olika tjänsternas
utövning så mycket som möjligt förebyggas.

Lantmäteri- Sedan lantmäteristvrelsen anbefallts avgiva yttrande över lantmä terifiskalens

framställning, har styrelsen i skrivelse den 12 juni 1917 för1917.
klarat sig icke kunna medgiva, att lantmäterifiskalstjänsten bör vara eu
sluttjänst eller att denne befattningshavare skulle intaga en högre tjänsteställning
än de föreslagna byrådirektörerna. Att för dessa föreslagits de
avlöningsförmåner, som tillkomma kvalificerad andragradstjänst, har styrelsen
förklarat bero på dels den speciella tekniska utbildning, som fordrades,
dels angelägenheten att erhålla fullt lämpliga personer, dels ock
hänsyn till byrådirektörernas skyldighet att dela föredragningsskyldigheten
med byråcheferna. Lantmäteristyrelsen har uttalat, att motivet om

159

speciell teknisk utbildning givetvis har sin fulla tillämpning även på lantmäterifiskalen
och att detta även är fallet i fråga om angelägenheten av
att erhålla för befattningen fullt lämplig person. Byrådirektörernas åliggande
såsom föredragande i styrelsen i den utsträckning verkets chef
ägde bestämma och därav härflytande förhållanden hava enligt styrelsens
uppfattning emellertid icke sin motsvarighet beträffande lantmäterifiskalen,
vilkens verksamhet är helt och hållet fristående, ett förhållande som
givetvis medför sina fördelar. På grund av numera vunnen erfarenhet
samt med hänsyn till de ökade utkomstmöjligheter, som torde komma
att stå rikets lantmätare till buds för framtiden, bär lantmäteristyrelsen
emellertid hemställt, att lantmäterifiskalens avlöningsförmåner måtte bestämmas
i likhet med byrådirektörernas till lön 4,200 kronor, tjänstgöpingspenningar
2,000 kronor och ortstillägg 600 kronor eller tillhopa
6,800 kronor med ett ålderstillägg till lönen till belopp av 600 kronor.

Uti den 30 juni 1917 avgivna påminnelse har lantmäterifiskalen Lantmäterividhållit
sin tidigare gjorda framställning men tillika eventuellt anhållit
att i löneavseende bliva likställd med förstelantmätarna. Till stöd härför
har anförts, att för ett rätt utövande av de med lantmäterifiskalstjänsten
sammanhörande skyldigheter helst borde fordras, att tjänstens innehavare
tidigare antingen någon tid varit ordinarie förstelantmätare eller
eljest utövat tjänsteverksamhet av sådan art och omfattning, att han
vore fullt förtrogen med de med en förstelantmätartjänst förenade arbeten
eller med andra ord besutte obestridlig kompetens att kunna anförtros
en förstelantmätartjänst. Om man härtill lade ej mindre de av styrelsen
gjorda uttalandena, att rörande byrådirektörer framhållet motiv
om speciell teknisk utbildning givetvis hade sin fulla tillämpning på
lantmäterifiskalen, och att detta även vore fallet i fråga om angelägenheten
av att erhålla för befattningen fullt lämplig person, än även den
omständigheten, att levnadskostnaderna i huvudstaden vore avsevärt stegrade
i jämförelse med övriga delar av riket, kunde lantmäterifiskalen ej
finna annat, än att hans löneförhållanden borde tillmätas minst lika med
de för förstelantmätaren i Stockholms län.

Slutligen har lantmäterifiskalen i en till kommissionen ställd skri- Lnntmäterivelse
den 15 november 1918 upprepat sin anhållan, att hans tjänst måtte^^*”
uppföras såsom tredjegradstjänst, samt anfört, att det mest vägande skäl, J" im
som kunde framhållas emot en dylik anordning, vore att det torde möta
svårigheter att bereda lantmäterifiskalen bättre tjänsteställning och avlöningsförmåner
än advokatfiskalerna i rikets hovrätter. Häremot kunde

160

dock lantmäterifiskalen invända, att såsom redan hittills under de två
senaste åren praktiserats och under följande år i ännu mera utsträckt
grad torde komma att ske, lantmäterifiskalen såväl på förrättningsställen
som å vederbörande lantmäteritjänstemäns expeditioner företagit undersökningar
och inspektioner, ett förfarande varigenom lantmäterifiskalstjänstens
utövning vunnit och komme att vinna avsevärt i effektivitet.
Några dylika inspektioner vore icke förbundna med advokatfiskal^ änsterna.
Det torde dessutom vara viktigare, att tjänstens ställning anpassades
i jämförelse med övriga tjäster inom kåren än i jämförelse med
tjänster utom densamma. Enär emellertid inspektionsverksamheten utom
tjänsterummet vore och i ännu högre grad borde bliva en integrerande
del i lantmäterifiskalens verksamhet, syntes lämpligast, att benämningen
för tjänstens innehavare förändrades till exempelvis överinspektör.

Kommissionen finner sig icke kunna förorda, att lantmäterifiskalstjänsten
förvandlas till en tredjegradstjänst. Med hänsyn till vad kommissionen
här förut föreslagit i fråga om övrig lantmäteripersonal, lär det
emellertid icke kunna bestridas, att lantmäterifiskalens löneförmåner böra
något ökas, så att man till tjänstens innehavare kan påräkna person
med tillräcklig erfarenhet och omdöme för ett rätt handhavande av de
med tjänsten förenade, ej sällan ganska grannlaga skyldigheter. Och
torde lantmäteristyrelsens förslag, att ifrågavarande tjänst skulle från att
vara av normal andragrad förvandlas till sådan av kvalificerad andragrad,
kunna anses vara rätt avvägt.

Kommissionen tillstyrker därför,

att lantmäterifiskalstjänsten uppföres såsom kvalificerad
andragrads tjänst.

Arkivet och registratorsgöromålen in. ni.

Nuvarande På sätt förut i detta betänkande framhållits åligger det den lant niäteripersonal,

som sysselsättes med utförande av lantmäteriförrättningar,
att till lantmäteristyrelsen i vissa fall ingiva renovation av karta och
beskrivning. Dessa renovationer samlas i styrelsens arkiv och utgöra den
ojämförligt största -delen av detta. Den årliga tillökningen i arkivet består
uteslutande av dylika renovationer.

Kommissionens
^Uran -

161

För vården av detta mycket dyrbara arkiv blev vid 1908 års omorganisation
i staten upptagen en arkivarie. Dennes löneförmåner bestämdes
till andra normalgraden, i likhet med vad förhållandet var med
föreståndaren för kammararkivet och arkivarierna i riksarkivet.

Arkivarie!! i lantmäteristyrelsen skulle emellertid icke blott vara
arkivarie utan även aktuarie och registrator samt kassör. I instruktionen
hava ock hans skyldigheter uppdelats i dem, som tillkomma honom såsom
arkivarie, och dem, som tillkomma honom såsom registrator.

I förra avseendet har han följande skyldigheter, nämligen: att mottaga
ej mindre de publika renovationer, som från lantmäterikontoren i
länen till arkivet insändas eller från kammarkollegium dit överlämnas,
än även de kartor och handlingar, som eljest till arkivet överlämnas; att,
därest icke något är att anmärka vid de inkomna renovationerna, å de
två reversal, som åtfölja berörda renovationer, meddela kvitto, varefter
ena exemplaret av reversalet återsändes till den, som utgivit detsamma,
under det att det andra överlämnas till lantmäterifiskalen; att hålla förteckning
över alla till arkivet inkomna kartor och handlingar, införa dem
i jordeboksregistren samt ombesörja deras inbindning i särskilda böcker,
vilka böra förses med register; att tillhandagå sökande med förevisande
av arkivets kartor och handlingar jämte meddelande av äskade upplysningar
rörande desamma; att ansvara för arkivets vård; att i en lånebok
anteckna de kartor och handlingar, som efter behörig rekvisition utlämnas
till offentliga myndigheter; att emottaga och förvara de kvittenser,
som därför med utsättande av målet, för vars handläggning rekvisitionen
skett, böra angivas; att varje år senast inom januari månads utgång upprätta
och till chefen för administrativa byrån avlämna förteckning över
de kartor och handlingar, som icke blivit återställda; att mottaga och
ombesörja utförande av inkomna rekvisitioner å kopior eller utdrag av
arkivets kartor och avskrifter av handlingar; att till riktigheten bestyrka
dessa kopior, utdrag och avskrifter; samt att till lantmäteristyrelsen framställa
förslag om de åtgärder, som kunna anses erforderliga för vården
och ändamålsenliga ordnandet av arkivets tillhörigheter.

I egenskap av registrator åligger arkivarien: att mottaga till lantmäteristyrelsen
inkommande handlingar samt å desamma göra anteckningar
angående den, som insänt eller ingivit dem, tiden, då desamma
inkommit m. m.; att föra lantmäteristyrelsens diarier med erforderliga
register; att förvara styrelsens protokoll, konceptexpeditioner och inkomna
handlingar, ordna dem samt upprätta erforderliga register till desamma;
att med stämpelpapper förse och till vederbörande utlämna de expeditioner
m. m., som skola av parter eller sökande avhämtas och att utfärda
21—185007. in.

162

diariebevis; att uppbära lantmäteristyrelsens avlöningsmedel, utbetala dem
till vederbörande och i laga ordning redovisa för dem; att enligt lantmäteristyrelsens
föreskrift föra räkningar över lantmäteristyrelsens expensmedel
och övriga medel, ävensom att å tider, som av lantmäteristyrelsen
bestämmas, ingiva dessa räkningar till styrelsen; samt att omhänderhava
verkets förråd av skrivmaterialier, böcker och inventariepersedlar och i
enlighet med föreskrifter, som intagas i styrelsens arbetsordning, ombesörja
styrelsens övriga ekonomiska angelägenheter.

Till biträde för fullgörande av dessa skyldigheter har arkivarien
dels en amanuens, som närmast sköter styrelsens diarium, dels ock ett
kvinnligt biträde av första graden, vilket sysslar med kassabokföringen.
Å arkivet har därjämte den nuvarande förste vaktmästaren ständig sysselsättning.

Lantmäteristyrelsen
den
*711 1916.

Uti underdånig skrivelse den 20 november 191G anmälde lantmäteristyrelsen,
att vissa olägenheter uppkommit genom den skedda sammanslagningen
av arkivarieskyldigheterna med registratorsgöromålen, att arkivarien
personligen knappast medhunne mer än att verkställa utbetalningar
och mottaga allmänheten, att den synnerligen omfattande bokföringen
verkställdes av skrivbiträdet, som härmed hade i det närmaste full sysselsättning,
att arkivarien icke kunde ägna mycken tid åt registreringen
i arkivet, samt att denna till icke ringa del ombesörjdes av förste vaktmästaren.
Styrelsen föreslog därför, att arkivarien skulle befrias från
registratorsgöromålen, att dessa skulle uppdragas åt ett nytt kvinnligt
biträde, samt att eu byråingenjörstjänst skulle inrättas vid arkivariens
sida. Styrelsen framhöll, att härigenom kunde även den amanuens, som
nu upptoges av registratorsarbetet, utnyttjas för arkivgöromålen. För
denna anordning talade jämväl det förhållande, att registratorsgöromålen
knappast toge en persons hela tid i anspråk, och vid sådant förhållande
hade det synts, som om den tilläventyrs lediga tiden för blivande
innehavare av den ifrågasatta biträdesbefattningen lämpligast kunde utnyttjas
för renskrivnings-, kollationerings- och därmed likställda göromål.

Såsom ytterligare stöd för sitt berörda förslag åberopade styrelsen,
dels det förut i detta kommissionens betänkande omförmälda behovet av
renovationsskyldighetens utsträckning, dels ock en av styrelsen planerad
omläggning av sättet för arkivaliernas förvaring. I sistnämnda avseende
anförde styrelsen följande:

»Renovationerna inbindas länsvis i böcker, omkring 200 ark i varje bok. För att
underlätta detta och framför allt för att bereda största möjliga överskådlighet har föreskrift meddelats,
att regalarken skola på särskilt sätt sammanbindas, så att högst fyra blad förenas

163

i en rygg på sådant sätt, att bladen utslagna bilda en sammanhängande karta med dess
olika delar i fullständig konnektion. Det är emellertid givet, att skarvarna slitas och att
kartfiguren invid dessa snart blir otydlig. Böckerna förvaras stående i hyllor av trä.

Olägenhetetna av detta system äro huvudsakligen följande. Då kartorna inbindas
länsvis i mån som de inkomma, måste i en och samma bok inbindas kartor från länets
skilda delar. Följden härav har blivit, att kartor rörande en enda by eller till och med
ett hemman återfinnas uti ett stort antal kartböcker och att man vid forskning rörande
denna by eller detta hemman måste bereda sig tillgång till ett avsevärt antal dylika böcker,
ofta uppgående till ett eller annat tiotal. Redan för forskningsändamål och för att kunna
jämföra kartor med varandra erfordras ofta, att kartor löstagas ur böckerna, och detta är i
regel nödvändigt vid kopiering. Givet iir, att kartorna härigenom äro utsatta att skadas.
Det har även anmärkts, att kartorna kunna taga skada genom att i hyllan kvarstående
kartböcker komma att intaga en lutande ställning, då vidstående kartböcker nedtagas. Man
är därför ense om lämpligheten därav, att kartböckerna böra förvaras liggande. Styrelsen
har emellertid övervägt lämpligheten av införande av ett nytt förvaringssätt eller användning
av ''Tengvalls triopermar’. Detta system möjliggör kartbladens uttagning utan att skadas.
Sammanbindning av kartbladen behöver icke ifrågakomma. Den största fördelen av
systemet ligger emellertid däruti, att kartorna kunna ordnas efter den administrativa eller
kamerala indelningen, varigenom även vinnes, att endast eu eller ett fåtal band behöva anlitas
för varje forskning. Härigenom öppnas även möjlighet att skilja forskningsrum från
de egentliga arkivlokalerna, varigenom besparing av utrymme bör kunna vinnas.

Rikets lantmätare hava redan ålagts verkställa de kartrenovationer, som skola införlivas
med arkivet, uti lösa blad. De föreskrifter, som i denna del meddelats, hava tillkommit
såsom en följd av tillkomsten av styrelsens reproduktionsanstalt.

Registraturet över arkivalierna, som är uppställt efter den kamerala indelningen,

angiver i allmänhet endast numret på de kartböcker, som innehålla kartor rörande den

kamerala enheten. I det register, som finnes i varje bok, har man sedan att söka numret,
å det blad i boken, som innehåller den sökta kartan. På detta sätt kan det ofta vara rätt
besvärligt att söka reda på den karta, man i det särskilda fallet önskar taga del av. Härtill
kommer, att registraturet visat sig ofullständigt, så att det icke alltför sällan inträffar,
att man vid forskningar i arkivet påträffar kartor, som icke anmärkts i registraturet. Det
är givetvis angeläget, att denna brist snarast möjligt blir undanröjd, men lika givet är det

å andra sidan, att man knappast kan sätta i gång arbetet härför isolerat för sig, utan bör

denna brist fyllas vid den omläggning av registreringen, som framträder som en naturlig
följd av införande av ovanberörda ändrade system för kartornas inbindning. Nu berörda
förhållanden beträffande kartornas inbindning och registrering medför givetvis även, att
varje forskning i arkivet blir långt mer tidsödande än den borde vara, utan att ändock säkerhet
för ett tillförlitligt resultat vinnes. För att undgå dessa olägenheter och vinna
en fullt tillfredsställande ordning anser styrelsen, att registreringen bör ske efter kortsystem.
Redan av vad ovan anförts torde vara tydligt, att vidtagande av åtgärder i dessa delar är
eu angelägenhet, som under den närmaste tiden måste sättas i verket.»

Beträffande löneförmånerna föreslog lantmäteristyrelsen i skrivelsen
den 20 november 1916, att byråingenjörstjänsten skulle bliva av första
normalgraden och att det föreslagna nya kvinnliga biträdets löneförmåner
skulle bestämmas till den för sådana biträden gällande tredje graden.

I sammanhang härmed föreslog styrelsen även lönereglering för den å

164

Stats kontorets yttrande.

arkivet sysselsatte förste vaktmästaren och anförde i detta avseende
följande:

»Den i lantmäteristyrelsens arkiv anställda vaktmästaren har i flera årtionden intagit
en ställning mellan vaktmästare och tjänsteman. Så har förhållandet varit så långt
tillbaka den nuvarande generationens minne sträcker sig, och säkert, är, att, därest lantmäteristyrelsen
icke under de sista årtiondena för denna befattning haft tillgång till personer,
som på ett särdeles lyckligt sätt förenat kartkännedom och färdighet vid kartors
handhavande m. m. med lämpliga betingelser för fullgörande av rena vaktmästaregöromål,
hade särskild tjänst måst inrättas för fullgörande av en del åligganden, som arkivarien ej
medhunnit.

Givet är emellertid, att, i samma mån som tillströmningen av arkivalier ökas, behovet
av person med nu nämnda förutsättningar bliver ännu större än vad hittills varit
fallet, och på enahanda sätt verkar även en övergång till annat sätt för kartornas förvaring.

Beträffande avlöningsförmånerna för denna befattningshavare böra dessa enligt styrelsens
mening lämpligen bliva desamma, som för motsvarande befattningar inom övriga
förvaltningsgrenar. Då emellertid det förslag till inrättande av befattningar för särskilt
kvalificerade vaktmästaregöromål, som löneregleringskommittén under närmaste tiden kommer
att avgiva, ännu icke är tillgängligt, finner sig styrelsen i avvaktan på detta förslags
offentliggörande böra uppföra skäliga belopp för ifrågavarande befattning, och har det synts
styrelsen lämpligt att för densamma föreslå enahanda avlöningsförmåner, som bestämts och
ovan upptagits för den kvinnliga biträdesbefattningen av tredje graden.»

Statskontoret förklarade i yttrande den 8 december 1916 sig icke
kunna avgöra, huruvida det behov av förstärkning av styrelsens arbetskrafter,
vilket otvivelaktigt förefunnes, nödvändiggjorde en så avsevärd
utökning, som styrelsen föreslagit. Beträffande den ifrågasatte arkivvaktmästaren
förklarade statskontoret det under inga förhållanden böra
för honom uppföras högre avlöning än för preparatorer vid naturhistoriska
riksmuseet och karolinska mediko-kirurgiska institutet m. fl., för vilka
befattningshavare löneregleringskommittén i sitt den 14 november 1916
avgivna underdåniga betänkande angående reglering av löneförhållanden
m. m. för vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare föreslagit
en årsavlöning av 1,700 kronor därav 900 kronor lön, 650 kronor
tjänstgöringspenningar och 150 kronor ortstillägg, samt tre ålderstillägg,
vartdera å 100 kronor, efter respektive 5, 10 och 15 års tjänstgöring. Ävenså
torde i fråga om sagde vaktmästare böra, i enlighet med vad av nämnda
kommitté föreslagits beträffande omförmälda preparatorer, föreskrivas, att,
därest bostad med bränsle, eventuellt med bränsle och lyse, anvisades åt ifrågavarande
befattningshavare, han skulle av sin lön avstå, för bostad med
bränsle 250 kronor och för lyse 25 kronor årligen, samt att, därest han
åtnjöte enbart bostad eller bostad med värme men icke i övrigt erforderligt
bränsle, ävensom då hans bostadsförmån vore av sådan beskaffenhet,

165

att den icke kuride anses hava nyssnämnda värde, det skulle ankomma
på Kungl. Maj:t att etter omständigheterna bestämma det lägre löneavdrag,
som för dylik förmån skulle äga rum.

Uti underdånig skrivelse den 7 oktober 1918 har lantmäteristyrel-£ant()ld sen i viss mån ändrat sitt förslag av den 20 november 1916. Enligt stynlsenden
det senast avgivna förslaget skulle registratorsgöromålen omhänderhavas 1,10 1918
icke av ett kvinnligt biträde utan av en förstagrads tjänsteman. Såsom
skäl härför har styrelsen åberopat ej mindre den ökning i dessa göromål,
som måste bliva en följd av styrelsen pålagda nya uppgifter och
verkets därav förorsakade utökning, utan även den omständigheten, att
det är önskligt, att registratorn har någon fackinsikt. Med registratorsgöromålen
skulle emellertid alltjämt kassörsgöromålen vara förenade; men
till registratorns biträde i fråga om dessa göromål har styrelsen föreslagit
upptagande av en ny kvinnlig biträdesbefattning av andra graden.

De rena arkivgöromålen skulle alltjämt även enligt styrelsens förslag påvila
arkivarien, men styrelsen har icke vidhållit sitt tidigare förslag om
inrättande av en särskild byråingenjörstjänst till arkivariens biträde; under
framhållande av att anslag å extra stat bör framdeles anvisas för
en blivande omläggning av sättet för arkivaliernas förvaring m. in., har
styrelsen nu nöjt sig med en assistentbefattning vid arkivariens sida. 1
sist nämnda avseende har styrelsen anfört följande:

»Uti 1916 års framställning har lantmäteristyrelsen upplyst, att den i styrelsens arkiv
anställda vaktmästaren i flera årtionden intagit en ställning mellan vaktmästare och tjänsteman.
Sa hade enligt styrelsens utsago förhållandet varit så långt tillbaka den nuvarande generationens
minne sträckte sig och säkert vore, att, därest lantmäteristyrelsen icke under do
sista årtiondena för denna befattning haft tillgång till personer, som på ett särdeles lyckligt
sätt förenat kartkännedom och färdighet vid kartors handhavande m. m. med lämpliga
betingelser för fullgörande av rena vaktmästaregöromål, hade en särskild tjänst måst inrättas
för fullgörande av en del åligganden, som arkivarien ej medhunnit.

I anslutning härtill finner sig lantmäteristyrelsen nu böra föreslå, att för tjänstgöring
i arkivet inrättas en tjänstebefattning under benämning assistent samt att löneförmånerna
för densamma bestämmas lika med vad som gäller för underinspektör vid yrkesinspektionen
eller till lön 1,600 kronor, tjänstgöringspenningar 900 kronor och ortstillägg
300 kronor eller tillhopa 2,800 kronor, varjämte till lönen böra kunna komma tre ålderstillägg.
vartdera å 300 kronor efter fem, tio och femton års tjänstgöring. Några svårigheter
komma icke att möta att för framtiden finna lämpliga aspiranter för en dylik befattning.»

Att registrator!! samtidigt är icke blott aktuarie utan även arki- Kommissiovarie
torde icke vara alltför sällsynt i den svenska statsförvaltningen.

Men det arkiv, varom då är fråga, utgöres i allmänhet blott av handlingar
till av verket avgjorda ärenden, och arkivet kräver arkivariens

166

uppmärksamhet endast någon gång, när en äldre akt behöves för avgörande
av ett nyinkommet ärende. Efter vissa år avbördas för övrigt
ett dylikt arkivs innehåll ofta till riksarkivet, så att det i allmänhet är
endast de senare årens akter, som det förvaltande ämbetsverket har kvar
i sitt eget arkiv.

Ett dylikt arkiv har jämväl lantmäteristyrelsen, men det är icke
det, varom här är fråga. När man talar om lantmäteristyrelsens arkiv,
menas därmed en unik och mycket dyrbar samling av äldre och nyare
kartor med därtill hörande beskrivningar och protokoll. Detta arkiv avbördar
aldrig något av sitt innehåll utan växer ständigt genom nytillkommande
renovationer. Det är av utomordentlig betydelse för vissa
civilrättsliga frågors avgörande och har just fördenskull ådragit sig
allmänhetens uppmärksamhet på ett sätt, som snarare likställer det med
ett bibliotek än med ett arkiv.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden och med den kännedom,
kommissionen har om arbetet på lantmäteristyrelsens arkiv, kan kommissionen
icke finna det rimligt, att vården av arkivet alltjämt förenas
med registratorsgöromålen. Praktiskt taget har en sådan förening icke
heller ägt rum under de senare åren.

Enligt kommissionens uppfattning böra registratorsgöromålen med
tillhörande uppgifter i fråga om lantmäteristyrelsens ekonomi och vården
av akterna till ärenden, som styrelsen avgjort, handhavas av en särskild
tjänsteman; och kommissionen har intet att erinra mot att denne registrator,
som bör äga någon insikt på lantmäteri väsendets specialområde,
tilldelas löneförmåner, som tillhöra första normalgraden. Denne tjänsteman,
som i ungefär samma omfattning som registrator^- i vissa departement
eller andra ämbetsverk blir upptagen av de rena registratorsgöromålen,
bör till sin hjälp hava ett kvinnligt biträde för den ekonomiska
bokföringen. I lantmäteristyrelsen är denna nämligen åtskilligt vidlyftigare,
än som eljest plägar vara fallet under liknande förhållanden. Enligt
vad kommissionen inhämtat omfattar lantmäteristyrelsens kassarörelse
inemot en million kronor och dess bokföring mera än 30 konton och

3,000 verifikationer, varjämte många av dessa upptaga poster, som betalas
av olika anslag. Yad kommissionen ovan förordat i fråga om statens
övertagande av kostnaderna för den publika renovationen kommer ytterligare
att i ganska avsevärd grad öka styrelsens kassarörelse och därmed
förenad bokföring. Detta blir i ännu högre grad fallet, om Kungl.
Maj:t kommer att uppdraga åt styrelsen att besluta om statsbidrag till
andra ändamål exempelvis laga skiften och hemmansklyvningar.

Med hänsyn till nämnda omständigheter och då det ifrågasatta

167

kvinnliga biträdets uppgifter förutsätta specialutbildning, anser kommissionen
ock i sin ordning, att detta biträdes löneförmåner bestämmas till
andra normalgraden för dylika biträden.

Efter sådan utbrytning av registratorsgöromålen, däri inbegripet
vården av akterna till styrelsens egen verksamhet samt styrelsens kassarörelse
och ekonomi, skulle för arkivarien återstå i första rummet vården
av kartarkivet, som innehåller kartor med därtill hörande handlingar,
som alltsedan förra hälften av 1600-talet dit samlats.

Kommissionen delar den redan av löneregleringskommittén på sin
tid uttalade uppfattningen, att ifrågavarande samling kartor och handlingar
för närvarande icke är ordnad på ett lämpligt sätt. Såväl med
hänsyn till angelägenheten av att förekomma onödig slitning av materialet
som att underlätta dess begagnande och säkerställa resultatet av
de undersökningar, som bedrivas uti ifrågavarande arkiv, synes det vara
av stor betydelse, att en omläggning av arkivaliernas förvaring och förteckning
äger rum. Det ligger emellertid i sakens natur att, även om
detta i någon mån kan betraktas såsom ett arbete av tillfällig natur,
övervakandet samt i synnerhet fullföljandet och vidmakthållandet av de
nya anordningarna alltjämt kräva ett icke obetydligt arbete. Lantmäteristyrelsen
har ansett, att extra arbetskrafter bliva erforderliga för nu berörda
arbete. Kommissionen lämnar frågan härom därhän och har blott
velat framhålla, att arkivarien måste leda arbetet i fråga, som enligt vad
kommissionen inhämtat beräknas komma att taga ett eller annat tiotal
år i anspråk.

Oavsett nu berörda uppgift åligger det emellertid arkivarien att
tillhandagå sökande med förevisande av arkivets kartor och handlingar
jämte meddelande av äskade upplysningar rörande desamma. Fullgörande
av denna uppgift, som kräver goda kunskaper om lantmäteriförhållanden
i allmänhet och därtill ingående kännedom om arkivet, tar en
ansenlig tid i anspråk. Arkivet besökes nämligen i medeltal av 15 personer
dagligen, och det är ej ovanligt att detta antal uppgår till dubbla
antalet. Även om en del av dessa besökande självständigt verkställa
forskningar, erfordras emellertid i avseende å dem både handräckning och
tillsyn, att tillbörlig aktsamhet iakttages vid arkivaliernas begagnande.

,Inom arkivet skola vidare de publika renovationer och övriga handlingar
som dit överlämnas, granskas och registreras. Under åren 1908
—1917 hava, på sätt framgår av härvid fogade statistiska uppgifter, (se
bil. G) till arkivet av lantmätare i medeltal årligen redovisats 1,447
regalark kartor utan beskrivning, 202 regalark kartor med beskrivning

168

samt 2,307 regalark beskrivningar. Ifrågavarande åliggande representerar
tydligen ett ingalunda obetydligt arbete.

I arkivet skola vidare mottagas och ombesörjas utförande av rekvisitioner
å kopior eller utdrag av arkivets kartor och handlingar. Dessa
skola kollationeras och bestyrkas samt vad angår flertalet stämpelbeläggas.''
Under senaste årtiondet hava i medeltal årligen utlämnats 266 kopior
eller utdrag av kartor samt 154 avskrifter eller utdrag av handlingar.
Sammanlagda lösen härför enligt gällande taxa på arvode för lantmäteriförrättningar
uppgår i medeltal årligen till 5,936 kronor 14 öre.

Från arkivet har under sista årtiondet i medeltal årligen till offentliga
myndigheter utlämnats 796 lån av kartor och handlingar. Även
detta arbete kräver tid.

Med hänsyn till vad kommissionen sålunda anfört, finner kommissionen
jämväl oundgängligen nödigt, att arkivarien erhåller en medhjälpare
vid bestridande av arkivariegöromålen, en medhjälpare mera
förtrogen med just dessa göromål än vad som i allmänhet kan påräknas
hos examinerade personer.

Vad angår den närmare karaktären av denna medhjälpartjänst
finner kommissionen intet att erinra mot de av lantmäteristyrelsen den
7 oktober 1918 föreslagna löneförmånerna — lön 1,600 kronor, tjänstgöringspenningar
900 kronor och ortstillägg 300 kronor eller tillhopa
2,800 kronor jämte tre ålderstillägg om vartdera 300 kronor efter resp.
5, 10 och 15 år. Däremot anser sig kommissionen icke kunna för den
nya befattningen tillstyrka benämningen assistent, som av kommissionen
använts för förstagrads tjänst å lantmäterikontoren i länen. I stället
synes lämpligt, att den nya befattningens innehavare benämnes underingenjör.

Såväl denne som registratorn torde böra berättigas till en månads
semester årligen. I övrigt komma naturligtvis dessa nya tjänstemän att
vara underkastade bestämmelserna i nådiga kungörelsen den 23 oktober
1908 angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de från och
med 1909 års början fastställda avlöningsförmånerna för lantmäteristyrelsen.

Under framhållande av att frågan om den nya kvinnliga befattningen
av andra graden kommer «att åter upptagas under rubriken
»kvinnliga biträden», föreslår kommissionen,

att arkivarien i lantmäteristyrelsen befrias från
registratorsgöromålen;

att i staten uppföres dels en registrator med löneförmåner,
som tillkomma förstagrads tjänst, dels ock

169

en underingenjör med lön 1,600 kronor, tjänstgöringspenningar
900 kronor och ortstillägg 300 kronor eller
således tillhopa 2,800 kronor jämte tre ålderstillägg å
300 kronor efter respektive 5, 10 och 15 år; samt

att såväl registratorn som underingenjören förklaras
berättigade till eu månads semester årligen,
och att beträffande dem i övrigt skola gälla bestämmelserna
i nyss berörda nådiga kungörelse den 23
oktober 1908.

Kvinnliga biträden.

I gällande stat finnas upptagna två kvinnliga biträden av första
graden och ett av andra graden.

Det sist nämnda biträdet tjänstgör såsom ritbiträde huvudsakligen
på arkivet; av de två övriga är det ena biträdet sysselsatt med den
ekonomiska bokföringen och det andra tjänstgör såsom renskriverska för
styrelsens expedition.

Ytterligare finnes ett extra kvinnligt biträde, som är sysselsatt såsom
renskriverska.

I underdånig skrivelse den 20 november 1916 föreslog styrelsen,
att det kvinnliga biträde, som vore sysselsatt med den ekonomiska bokföringen,
skulle uppflyttas från första till tredje graden.

Sedermera bar styrelsen i underdånig skrivelse den 7 oktober 1918
hemställt, att utöver nu befintliga kvinnliga biträden måtte uppföras ytterligare
två sådana av andra graden.

Kommissionen har redan förut under rubriken »Arkivet och registratorsgöromålen
m. m.» förklarat, att ett kvinnligt biräde av andra graden
erfordras för det dagliga arbetet med styrelsens ekonomiska bokföring.
En ytterligare sådan biträdesbefattning kräves för ritgöromålen å de nya
lands- och stadsbyråerna. Inberäknat det nuvarande ritbiträdet skulle
således finnas tre kvinnliga biträden av andra graden.

I fråga om antalet kvinnliga biträden av första graden har styrelsen
icke påyrkat någon ändring; och även kommissionen anser, att
skrivgöromålen vid en utökning av byråindelningen kunna på goda grunder
förutsättas bliva av den omfattning, att de taga två renskriverskors
tid i anspråk.

22—185007. in.

Nuvarande

förhållan den.

Lantmäteri styrelsen.

Kommissio■
nens yttrande.

170

Kommissionen förslår alltså,

att i stat upptagas ytterligare två kvinnliga biträden
av andra graden.

Vaktmästare.

Nuvarande För närvarande finnas i stat upptagna en förste vaktmästare och

förhällan- en vaktmästare.

Dessutom finnes hos lantmäteristyrelsen en extra vaktmästare.

Lantmäteri- I underdånig skrivelse den 20 november 1916 hemställde lantmä etyrelsen.

teristyrelsen,att ytterligare en vaktmästarebefattning måtte uppföras i stat,
samt anförde i detta avseende följande:

»Uti det förslag till stat för lantmäteristyrelsen, som Eders Kungl. Maj:t föreläde
1908 års riksdag, funnos upptagna, förutom en förste vaktmästare, tvenne vaktmästaresysslor
med normal avlöning. Riksdagen ansåg emellertid behovet av den tredje vaktmästaren
väsentligen vara föranlett av den otjänliga belägenheten av verkets lokaler och
uteslöt därför denna befattning. Lantmäteristyrelsen finner sig emellertid höra erinra, att
vilken anordning, som än träffas beträffande arkivlokalen eller arkivaliernas förvaring, det
icke är tänkbart, att arkivet kan avvara en egen vaktmästare. Erfarenheten har under senare
åren visat, att arkivets vaktmästare ej sällan behöver hjälp, och att behovet härav
framdeles kommer att ökas är enligt styrelsens mening otvivelaktigt. Det behov av
vaktmästarebiträde, som gör sig gällande i arkivet är för övrigt av en helt och hållet annan
art än det, som finnes för styrelsen i övrigt.

Dessa förhållanden föranleda att arkivets och lantmäteristyrelsens behov i övrigt av
vaktmästarebiträde böra regleras fristående från varandra. Erfarenheten har visat, att oavsett
arkivet, styrelsen har stadigvarande behov av minst två vaktmästare, och bör den ena
av dessa vara förste vaktmästare. Ehuru allt från ingången av år 1909 en extra vaktmästare
varit anställd hos styrelsen, har likväl anlitande av extra vaktmästarebiträde årligen
visat sig nödvändigt.»

Samma hemställan har lantmäteristyrelsen vidhållit i skrivelsen den
7 oktober 1918.

Kommissio- Då kommissionen icke funnit något att häremot erinra, föreslår

nens ytt- + °

ranae. k0IIlIIllSS10HeB?

att i stat upptages ytterligare en vaktmästarbefattning.

Extra tjänstemän och biträden samt vikariatsersättning.

I gällande stat finnes upptagen en post å 20,500 kronor till extra
tjänstemän och biträden samt vikariatgersättning.

171

Enligt do förutsättningar, som förelegat vid besluts fattande om
denna anslagspost, kunna däri anses ingå följande särskilda poster:

till ersättning åt fyra amanuenser med fast arvode . . . 10,800 kronor

flitpenningar åt extra tjänstemän i övrigt..... 1,500 »

» extra biträden.................. 4,700 »

* biträde vid vaktmästaregöromålen......... 900

vikariatsersättning................ 2,600 »

Summa 20,500 kronor.

Amanuenser.

Angående användningen av ifrågavarande anslagspost, i vad detsamma
är avsett till avlöning åt amanuenser och extra tjänstemän, har
Kungl. Maj:t uti nådigt brev den 26 mars 1909 funnit gott förordna, att under
förutsättning att föreskrift av lantmäteristyrelsen meddelades därom, att
arbetstiden å tjänsterummet för fast anställd amanuens skulle, i den mån
undantag ej funnes böra av styrelsen stadgas eller för särskilda fall medgivas,
i allmänhet utgöra sex timmar varje söckendag, arvode för fast
anställd amanuens skulle utgöra minst 2,400 kronor och högst 3,000
kronor; och skulle det ankomma på lantmäteristyrelsen att inom dessa
gränser bestämma berörda arvodens belopp under iakttagande likväl, att
minimiarvodet i regel borde utgå såsom begynnelseavlöning samt att det
till ersättning åt fyra amanuenser avsedda belopp å 10,800 kronor icke
överskredes.

Uti sin underdåniga framställning den 20 november 1916 angående
ändring i lantmäterist.yrelsens stat framhöll styrelsen, att såväl den för
amanuenser bestämda ersättningen som antalet amanuenser visat sig otillräckligt.
Vad ersättningen anginge, borde den för de fyra fast anställda
amanuenser, till vilkas anställande dåvarande anslag lämnade tillgång,
i regel utgå efter 3,600 kronor för år. Utöver dessa amanuenser erfordrades
emellertid ytterligare två amanuenser, en å vardera byrån.
För dessa liksom för anställande av erforderlig ytterligare en extra amanuens
att vara tillgänglig för vikariatsförordnanden hölle styrelsen före,
att arvodet borde beräknas efter 3,300 kronor för år.

Emellertid föreslog styrelsen uti underdånig skrivelse den 29 mars
1917 med hänsyn till väntat krigstidstillägg, att ersättningen till amanuenserna
borde utgå till fyra med lägst 3,000 kronor och högst 3,600
kronor eller i medeltal 3,300 kronor samt till tre med lägst 2,700 kronor
och högst 3,300 kronor eller i medeltal 3,000 kronor. Denna beräkning,

172

Kommissionens
yttrande.

som för amanuenser visade ett medelbehov av 22,200 kronor, lades till
grund för Kungl. Maj:ts framställning till 1917 års riksdag om anvisande
å extra stat för år 1918 av 11,700 kronor till extra tjänstemän och
biträden samt vikariatsersättning.

Berörda framställning bifölls av riksdagen, som även bifallit enahanda
framställning för år 1919.

För åren 1918 och 1919 stå till lantmäteristyrelsens disposition till
ersättning åt amanuenser dels av ifrågavarande anslag å ordinarie stat
ej mindre 10,200 kronor än även det till flitpenningar beräknade beloppet
å 1,500 kronor och dels 9,900 kronor av anslag extra stat.

Rörande användningen av dessa medel har Kungl. Maj:t i nådigt
brev den 12 oktober 1917 med ändring av motsvarande bestämmelser i
nådiga brevet den 26 mars 1909 funnit gott förordna, att lantmäteristyrelsen
äger anställa sju amanuenser med fast arvode till belopp, vad angår fyra
av dem, av lägst 3,000 kronor och högst 3,600 kronor samt för övriga
tre av lägst 2,700 kronor och högst 3,300 kronor samt att det skulle ankomma
på lantmäteristyrelsen att inom nu angivna gränser bestämma
berörda arvodens belopp, under iakttagande likväl att minimiarvodet i
regel bör utgå som begynnelseavlöning samt att det till ersättning åt
amanuenser med fast arvode avsedda belopp å 22,200 kronor icke överskrides.
Enligt nådigt beslut den 11 juli 1918 skola dessa bestämmelser
gälla jämväl för år 1919.

Från 1909 års början hava i regel hos lantmäteristyrelsen varit
anställda fem amanuenser, därav fyra med s. k. fast anställning. Av
dessa amanuenser hava två tjänstgjort å administrativa byrån samt en å
lantmäteribyrån, en hos lantmäterifiskalen och en hos arkivarien. Enligt
meddelad uppgift följes samma fördelning fortfarande, varjämte en amanuens
sysselsättes hos extra byrådirektören och en är avsedd att alternera.
på de ordinarie byråerna.

Kommissionen har i det föregående föreslagit inrättande hos lantmäteristyrelsen
av två nya byråer, en för ledning företrädesvis av jorddelningsväsendet
och mätningsväsendet å landet, landsbyrån, och en företrädesvis
för samma uppgifter inom städer och stadsliknande samhällen,
stadsbyrån.

Beträffande byrån för utredningar eller den nuvarande lantmäteribyrån
innebär kommissionens förslag i fråga om den ordinarie personalen,
att å samma byrå skola finnas en byråchef och en byrådirektör.
Yar och en av dessa befattningshavare anser kommissionen vara i behov
av ett biträde, som bör anställas som amanuens. Även å administrativa

173

byrån håller kommissionen före, att behov förefinnes av tvenne amanuenser.
De uppgifter av skilda slag, som av denna byrå skola samlas
och tillhandahållas, motivera detta behov. Å var och eu av återstående
båda byråer liksom dels å lantmäterifiskalsexpeditionen och dels i arkivet
synes behov av eu amanuens gorå sig gällande. Härförutom har
kommissionen funnit, att två amanuenser böra beräknas för att fylla
uppkomna ledigheter och övriga ständigt återkommande behov. Kommissionen
finner alltså, att medel höra beräknas för sammanlagt tio amanuenser.

Vid behandlingen av frågan om extra lantmätare har kommissionen
anslutit sig till lantmäteristyrelsens förslag om att extra lantmätare
hör under byråförordnande bibehållas vid honom tillkommande arvode
såsom extra lantmätare. Detta har till följd, att kommissionen i fråga
om ersättningen till amanuenserna i styrelsen måste taga hänsyn till de
arvoden, de under amanuenstjänstgöringen äga att uppbära såsom extra
lantmätare. Kommissionen utgår ifrån att till amanuens icke kommer
att anlitas andra extra lantmätare än de, som enligt kommissionens förslag
komma att uppbära arvode till belopp av antingen 1,000 kronor eller

I, 500 kronor. Vid sådant förhållande anser kommissionen, att den ytterligare
ersättning, som bör ifrågakomma för amanuenserna i styrelsen bör
kunna i genomsnitt begränsas till 2,600 kronor om året. Det erforderliga
anslagsbehovet till amanuenser beräknar kommissionen alltså till

26,000 kronor. Denna beräkning har skett under förutsättning, att något
belopp till flitpenningar ej vidare blir erforderligt.

Extra biträden m. in.

Uti det å styrelsens ordinarie stat upptagna anslaget till extra
tjänstemän och biträden samt vikariatsersättning ingå 4,700 kronor till
extra biträden samt 900 kronor till extra vaktmästare. Genom ovanberörda
för åren 1918 och 1919 å extra stat beviljade tilläggsanslag å

II, 700 kronor har för sistnämnda båda ändamål medeltillgången ökats
med 1,400 kronor. För närvarande står alltså för dessa ändamål till
styrelsens disposition ett årligt belopp av 7,000 kronor.

Med hänsyn till den jämförelsevis stora omfattning, som utgivandet
av kopior, avskrifter och utdrag i arkivet har, samt den utveckling
ämbetsverket får genom godtagande av kommissionens förslag, varigenom
behovet av extra hjälp för skriv- och vaktmästargöromålen givetvis måste
anses bliva avsevärt, i samma mån som antalet skrivbiträden och vakt -

Kommissionens
yttrande.

174

Kommissionens
yttrande.

mästare på ordinarie stat är rätt begränsat, har kommissionen funnit, att
någon nedsättning i detta belopp icke bör ifrågakomma. Det bör för
övrigt uppmärksammas, att statsverket genom stämpel, som pålägges de
kopior, avskrifter och utdrag, som utlämnas till enskilda, tillföres en inkomst,
som i medeltal för senaste årtiondet uppgått till 4,563 kronor
63 öre.

Vikar iatsersättning.

Uti ovan omförmälda anslag å ordinarie stat ingår såsom redan
förut meddelats ett belopp av 2,600 kronor till vikariatsersättning. För
detta ändamål står för åren 1918 och 1919 ytterligare ett belopp av
400 kronor till lantmäteristyrelsens disposition av ovan omförmälda anslag
å extra stat.

Vid beräkningen av det belopp, som för framtiden blir erforderligt
för ändamålet i fråga, utgår kommissionen från, att, vid förfall för verkets
chef, byråchef bör inträda i utövningen av chefens åligganden, att
byrådirektör utan särskild ersättning är skyldig att uppehålla byråchefsämbete,
när byråchef är stadd på inspektionsresa eller åtnjuter semester,
samt att vikarie för de fasta biträdena liksom för vaktmästarna icke kan
fås endast mot tjänstgöringspenningarna eller däremot svarande belopp.
Emellertid torde man vid ifrågavarande beräkning även böra taga hänsyn till
förhållanden, som icke kunna förutses. Under dessa förutsättningar har
kommissionen beräknat, att till vikariatsersättning erfordras ett belopp
av 4,500 kronor.

Sammanfattning.

Enligt kommissionens beräkning skulle således med den av kommissionen
föreslagna organisationen av lantmäteristyrelsen erfordras

26,000 kronor till amanuenser, 7,000 kronor till extra biträden och extra
vaktmästare samt 4,500 kronor till vikariatspenningar. Dessa belopp,
tillhopa 37,500 kronor, anser kommissionen böra numera i sin helhet beräknas
å ordinarie stat.

Kommissionen föreslår alltså,

att den i gällande stat upptagna posten till extra
tjänstemän och biträden samt vikariatsersättning höjes
till 37,500 kronor.

175

Chefens stimning.

Lantmäteriets chef tiar i stat upptagits såsom överdirektör med
löneförmåner till sammanlagt belopp av 10,000 kronor.

I underdånig skrivelse den 7 oktober 1918 har lantmäteristyrelsen Lantmäteri
anfört, att om styrelsen utvidgades på sätt nu vore i fråga, detta måste stvrel8enanses
innebära ett erkännande av, att lantmäteriet har en väsentligt större
betydelse än under de senare årtiondena i vårt land kommit till synes.

I samma mån som detta vore fallet, i samma mån framträdde också betydelsen
av att till högsta ledare och chef för lantmäteriet kunna förvärva
person av erkänd förmåga. För att öka utsikterna härtill torde
böra tagas i övervägande, huruvida icke verkets chef borde beredas en
bättre ställning, än gällande stat utvisade. Den jämförelsevis talrika personal,
som lydde under lantmäteristyrelsen, gjorde även en ändring uti
nu berörda del påkallad.

Till en början vill kommissionen erinra, att verkets chef i äldre Kommtisio
tider vid olika tillfällen benämnts generaldirektör samt att år 1864 dåva- ner''anjiJ''
rande chefen Falkman erhöll värdighet av generaldirektör. Från början
av 1880-talet till omorganisationen 1908 kallades chefen lantmäteridirektör.

En jämförelse med andra centrala ämbetsverk ger vid handen,
dels att såväl chefen för lotsstyrelsen som chefen för riksförsäkringsanstalten
med vardera endast tre ordinarie ledamöter intar ställning av
generaldirektör med en avlöning av 11,000 kronor, dels ock att i de centrala
ämbetsverk, vilkas chef har överdirektörs ställning, ledamöternas antal är
två eller tre. Sålunda utgöres väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, försäkringsinspektionen
och kontrollstyrelsen av jämte överdirektören, tre ledamöter;
i fångvårdsstyrelsen uppgår ledamöternas antal till allenast två.

Enligt det av kommissionen framlagda förslaget skulle lantmäteristyrelsens
ordinarie personal komma att bestå av förutom chefen och ledamöterna
sex andragrads och fyra tredjegrads tjänstemän. Härtill kommer,
att under lantmäteristyrelsen skulle komma att sortera jämväl 24
överlantmätare med ställning av tredjegrads tjänstemän och föreståndare
var och en för sitt lantmäteriköntor i länet.

Av det ovan sagda torde framgå, att lantmäteristyrelsens chef
skulle efter den nya organisationens genomförande, därest han bibehölles
såsom överdirektör, komma att intaga en ställning, som icke vore fullt
jämförlig med den, som tillkommer cheferna för vissa andra med lantmäteristyrelsen
i nu ifrågavarande avseende jämförliga centrala ämbets -

176

verk. Särskilt tänker kommissionen härvid på de nyligen omorganiserade
riksförsäkringsanstalten och lantbruksstyrelsen. Redan av nu antydd anledning
synes sålunda starka skäl tala för, att lantmäteristyrelsens chef
beredes en förbättrad ämbetsställning.

Härtill kommer, att i beaktande av lantmäteristyrelsens betydelsefulla
uppgift att dels genom de olika jorddelningsinstituten främja och
stödja utvecklingen av landets modernäring dels ock leda och åstadkomma
reda i landets mätningsväsende, det är av synnerlig vikt att till ämbetsverkets
chef förvärva en framstående och för posten väl kvalificerad
person.

Kommissionen anser därför angeläget, att åt lantmäteristyrelselsens
chef gives ställning av generaldirektör.

Beträffande storleken av det arvode, som i denna egenskap bör
tillkomma honom, torde detta, i likhet med vad senast skett beträffande
arvodet till generaldirektören och chefen för den år 1917 inrättade byggnadsstyrelsen,
bestämmas till 11,000 kronor eller till det för generaldirektör
i gällande normalstat bestämda beloppet.

Kommissionen föreslår alltså,

att chefen för lantmäteristyrelsen uppföres såsom
generaldirektör med sådan tillkommande normala löneförmåner.

Riksstaten och kommissionens förslag.

Vad kommissionen under överrubriken »Lantmäteripersonal, som
sysselsattes med utförande av lantmäteriförrättningar», (sid. 42, 50, 53
och 60) föreslagit av natur att beröra avdelningen »lantmäteriväsendet» i
riksstatens nionde huvudtitel, har kommissionen sammanfattat i följande
förslagsstat, i vilken jämväl såsom en särskild post upptagits vad kommissionen
(sid. 64) föreslagit om beräknande av 20,000 kronor till ersättning
för publik renovation:

Förslag till stat för den lantmäteripersonal, som sysselsattes med utförande av

lantmäteriförrättningar.

Lön	Arvode	Orts- tillägg	Samma kronor	Titel	Antal	Kronor	Summa kronor
				Distriktslantmätare, stationerad
3,300	—	400	3,700	i Stockholms stad........	5	18,500	—
3,300	—	200	3,500	i Göteborgs stad samt inom Jämt-
				lands, Västerbottens och Norrbot-
				tens län............	42	147,000	—
3,300	—	—	3,300	Annan distriktslantmätare......	153	504,900	670,400
	2,000	—	—	Extra lantmätare..........	30	60,000	_
	1,500	—	—	> >	35	52,500	’-
—	1,000	—	—	» > ....	35	35,000	147,500
	—	—	—	Ersättning för publik renovation, för-
				slagsanslng...........	—	—	20,000
				Summa	— 1 —	837,900

Anm. Distriktslantmätare åtnjuter tre ålderstillägg till lönen å 500 kronor efter respektive
5, 10 och 15 år.

23—185007. in.

178

Vad kommissionen under överrubrikerna »Biträden å lantmäterikontoren
i länen» och »Förstelantmätarna» (sid. 85, 88, 99, 103, 119, 121
och 122) föreslagit av natur att beröra avdelningen »lantmäteriväsendet»
i riksstatens nionde huvudtitel har, med undantag av de för extra assistenter
och extra biträden samt vaktmästare avsedda medel, sammanfattats
i följande förslagsstat, i vilken jämväl såsom särskild post upptagits förslaget
(sid. 69) om beräknande av 4,000 kronor till renovation av kartor:

Förslag till stat för lantmäterikontoren i länen.

Lön	Tjänst- görings- penningar	Orts- tillägg	Samma kronor	Titel	Antal	Kronor	Summa kronor
5,000	2,500	''600	8,100	Överlantmätaren i Stockholms län . .	1	8,100	!
5,000	2,500	300	7,800	Övcrlantmätrna i Malmöhus, Göte-borgs- och Bohus, Jämtlands, Väster-bottens och Norrbottens län ....	5	39,000
5,000	2,900	—	7,900	Överlantmätarna i Kopparbergs och Västernorrlands län........	2	15,800
5,000	2,500	—	7,500	Annan överlantmätnre........	16	120,000	182,900
2,200	1,500	300	4,000	Assistenten i Stockholms län ....	1	4,000
2,200	1,500	150	3,850	Assistenterna i Malmöhns, Göteborgs-och Bohns, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län . .......	5	19,250
2,200	1,500	—	3,700	Annan assistent..........	10	37,000	60,250
900	550	150	1,600	Kvinnligt biträde i Stockholms län .	1	1,600
900	550	75	1,525	Kvinnliga biträden i Malmöhus, Göte-borgs- och Bohns, Jämtlands, Väs-terbottens och Norrbottens län . . .	5	7,625
900	550		1,450	Kvinnliga biträden.........	19	27,550
70C	350	150	1,200	Kvinnligt biträde i Stockholms län	1	1,200
700	350	75	1,125	Kvinnligt biträde i Malmöhns län . .	1	1,125
700	350	—	1,050	Kvinnliga biträden.........	3	3,150	42,250
			_	Vikariatsersättning för uppehållande av överlantmätarebefattning.....	—	10,000
—	—	—	—	Renovation av kartor för lantmäterikon-toren i länen, reservationsanslag .	_	4,000	4,000
				Summa kronor	—	—	289,400

Anm. 1. överlantmätare åtnjuter ett ålderstillägg till lönen å 600 kronor efter 5 år.
Anm. 2. Assistent åtnjuter tre ålderstilläg till lönen å 500 kronor efter respektive 5, 10
och 15 år.

Anm. 3. Kvinnligt biträde åtnjuter två ålderstillägg till lönen å 200 kronor efter respektive
5 och 10 år.

17!)

Kommissionens förslag under överrubriken »Lantmäteristyrelsen»
(sid. 156, 16U, 168, 170, 174 och 176) hava, i den mån de beröra avdelningen
»lantmäteriväsendet» i riksstatens nionde huvudtitel, sammanfattats
i följande

Förslag till stat för lantmäteristyrelsen.

Lön	Tjänst- görings- pcnniugar	I Orts-tillägg	Summa kronor	Titel	Antal	Kronor	Summa kronor
7,000	3,000	1,000	11,000	Generaldirektör........	i	11,000	1
5,000	2,500	600	8,100	Byråchef........	4	32,400
4,200	2,C00	600	6,800	Byrådirektör.....	4	27,200
4,200	2,000	600	6.800	Lantmäterifiskal.....	1	6,800
3,600	1,800	400	5,800	Arkivarie.......	1	5,800
\| 2,200	1,500	300	4,000	Byråingenjör......	3	12,000
2,200	1,500	300	4,000	Registrator...... *	1	4,000
i 1,600	900	300	2,800	Underingenjör......	1	2,800
900	550	150	1,600	Kvinnligt biträde.....	3	4,800
700	350	150	1,200	Kvinnligt biträde......	2	2,400
900	450	150	1,500	Förste vaktmästare.....	i	1,500
700	350	150	1,200	Vaktmästare......	2	2,400
	—	—	—	Extra tjänstemän och biträden samt
				vikariatsersättning . . .	—	37,500	150,600^

Anm. 1.

Anm. 2.

Anm. 3.

Anm. 4.

Anm. 5.

Anm. 6.
Anm. 7.

Anm. 8.

Byråchef, byrådirektör och lantmäterifiskal åtnjuta ett ålderstillägg till lönen å
600 kronor efter 5 år.

Arkivarie åtnjuter två ålderstillägg till lönen å 500 kronor efter respektive 5
och 10 år.

Byråingenjör och registrator åtnjuta tre ålderstillägg till lönen å 500 kronor
efter respektive 5, 10 och 15 år.

Underingenjör åtnjuter tre ålderstillägg till lönen å 300 kronor efter respektive
5, 10 och 15 år.

Kvinnligt biträde åtnjuter två ålderstillägg till lönen å 200 kronor efter respektive
5 och 10 år.

Förste vaktmästare åtnjuter ett ålderstillägg till lönen å 100 kronor efter 5 år
Vaktmästare åtnjuter två ålderstillägg till lönen å 100 kronor efter respektive
5 och 10 år.

Förste vaktmästare och vaktmästare åtnjuta utöver ovan angivna avlöningsförmåner,
avlöningsförbättring enligt kungl. kungörelsen den 1 november 1918
samt äro underkastade däri stadgade villkor och övriga bestämmelser.

180

Det förtjänar erinras, att dessa förslagsstater upptaga de löneförmåner,
som statsmakterna hittills bestämt i fråga om respektive lönegrader,
och att förslagsstaterna därför måste ändras, för den händelse Kungl.
Maj:t ärnar föreslå modifikationer i berörda bestämmelser. Enligt vad
kommissionen har sig bekant, har löneregleringskommittén redan ifrågasatt
dylika modifikationer beträffande kvinnliga biträden.

Utöver de slutsummor, som nämnda förslagsstater angiva, skulle
avdelningen lantmäteriväsendet i riksstatens nionde huvudtitel komma
att enligt kommissionens förslag (sid. 85, 99, 110, 130, 132 och 135)
upptaga

dels å extra stat följande belopp såsom reservationsanslag nämligen: till

extra assistenter............16,000

» » biträden å lantmäterikontoren . . . 37,000

» vaktmästarebiträde . ..........6,000

Summa kronor 59,000,

vilka belopp lämpligen torde böra sammanföras till ett anslag benämnt
»extra arbetskrafter å lantmäterikontoren i länen, reservationsanslag»:

dels ock följande ordinarie anslag nämligen:

bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar, förslagsanslag,

50,000 kronor, i sammanhang varmed skulle uteslutas det för närvarande
på extra stat upptagna anslaget till kostnader för vissa av lantmätare
företagna tjänsteresor;

bidrag till skiften och hemmansklyvningar, förslagsanslag, 180,000
kronor, i sammanhang varmed anslaget till skiften och awittringar
skulle hädanefter benämnas »awittringar» och nedsättas med 10,000 kronor
till 90,000 kronor; samt

bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader i sammanhang
med skiften och hemmansklyvningar, förslagsanslag, 100,000 kronor, i
stället för det nuvarande anslaget till utflyttningshjälp efter skifte 50,000
kronor.

Avdelningen »lantmäteriväsendet» har i riksstaten för år 1919 följande
utseende:

181

		Ordinarie anslag	Extra anslag	Ordinarie anslag	Extra anslag

	Lantmätcristaten;
1.	Lantmäteristatcn............	536,401	_
2.	Lantmäteristyrelsens reproduktionsanstalt, » eservationsanslag........	_	6,000
3.	Okat arbetsbiträde hos lantmäteristyrelscn, förslagsanslag, högst.........		18,300
4.	Arvoden åt vissa lantmäteriauskultanter, förslagsanslag, högst.........	_	105,000
5.	Lantmäteriundervisningen, reservations-anslag .............	_	39,800
6.	Kostnader för vissa av lantmätare företagna tjänsteresor, förslagsanslag......	_	20,000
7.	Reparation och renovation av kartor i lantmäterikontören i länen, reservations-anslag ..............		15,000
8.	Nya registratur och arkivens ordnande i lantmäterikontören i länen, reservations-anslag ...............		8,000
; 9.	Inbindning av handlingar i lantmäterikon-toren i länen, reservationsanslag . . .	_	3,500
10.	Anskaffande för lantmäterikontoret i Karl-stad av kopior utav vissa kartor m. m., reservatisnsanlag..........		10,000
11. 1	Skrivhjälp å lantmäterikontören i länen, reservationsanslag..........	_	40,000
12.	Kopior av kartor in. m. angående statens järnvägars jordområden, reservationsan-
	slaq.................!	—	8,500	536,400	274,100
13.	Skiften och avvittringar, förslagsanslag	—	—	100,000!
14.	Tilläggsavvittring i Västerbottens läns lappmark, förslagsanslag.......	_	_	_	30,000
15.	Utflyttningshjälp efter skiften, förslags-anslag ...............i	_	_	50,000
	Säger för lantmäteriväsendet i	-	\|	6S6.40oj	304,100

Av berörda anslag hava n:r 2, 5, 9, 10, 12 och 14 icke blivit
föremål för förslag i detta kommissionens betänkande.

N:r 1 skulle däremot enligt kommissionens förslag uppdelas på
ovan intagna tre förslagsstater; n:r 3 och 4 skulle ingå i någon av
samma förslagsstater; n:r 7 skulle i vad det avser renovation ingå i
förslagsstaten för lantmäterikontören i länen och i vad det avser annat

182

komma att jämte n:r 8 och 11 inräknas i det nya anslaget till extra
arbetskrafter å lantmäterikontoren i länen; n:r 6, n:r 13 i vad det avser
skiften ävensom n:r 15 skulle på sätt nyss nämnts i huvudsak förändras
till eller ingå i respektive följande anslag nämligen:

bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar;
bidrag till skiften och hemmansklyvningar;

bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader i sammanhang
med skiften och hemmansklyvningar.

Därest de av kommissionen i detta betänkande icke behandlade
anslagen n:r 2, 5, 9, 10, 12 och 14 medtagas i oförändrat skick samt
tillika en mera rationell uppställning genomföres i avdelningen »lantmäteriväsendet»
av riksstatens nionde huvudtitel, skulle således denna avdelning
för år 1920 erhålla följande utseende:

	1	Ordinarie anslag	Extra anslag	Ordinarie anslag	1 Extra anslag
1.	Lantmäteristyrclsen..........j	150,600	_
2.	Lantmäteristyrelsens reproduktionsanstalt, reservationsanslag..........	—	6,000
3.	Lantmäteriundervisningen, reservations-anslag ...............	—	39,800
4.	Lantmäterikontoren i länen.......	289,400	—
5.	Extra arbetskrafter å lantmäterikontoren i länen, reservationsanslag.......	—	59,000
6.	Inbindning av handlingar i lantmäterikon-toren i länen, reservationsanslag . . .	—	3,500		i
7.	Anskaffande för lantmäterikontoret i Karl-stad av kopior utav vissa kartor m. m., reservationsanslag..........		10,000
8.	Kopior av kartor m. m. angående statens järnvägars jordområden, reservations-anslag ...............		8,500
9.	Lantmäteripersonal, som sysselsättes med utförande av lantmäteriförrättningar . .	837,900	_
10.	Bidrag till jordavsöndringar och ägostyck-ningar, förslagsanslag........	50,000	—
1 11.	Bidrag till skiften och hemmansklyvningar, förslagsanslag ...........	180,000	—
12.	Bidrag till utflyttnings- och väganlägg-ningskostnader i sammanhang med skif-ten och hemmansklyvningar, förslags-anslag ...............	100,000		1,607,900	126,800
13.	Avvittringar, förslagsanslag......	—	—	90,000
! 14.	Tilläggsavvittring i Västerbottens läns lappmark, förslagsanslag.......	_	_	—	30,000
	Säger för lantmäteriväsendet	—		1,697,900	156,800

183

Kommissionens i detta betänkande innefattade förslag komma
emellertid att beröra icke blott avdelningen lantmäteriväsendet i rikstatens
nionde huvudtitel utan även avdelningen »diverse» i samma huvudtitel.
Så blir förhållandet med följande i sistnämnda avdelning upptagna
anslag nämligen: anslaget till ålderstillägg, anslaget till rese- och
traktamentspenningar samt anslaget till avlöningsförbättring för vissa vaktmästare
m. fl.

Sistnämnda anslag beröres dock endast med hänsyn till förste
vaktmästaren och vaktmästarna i lantmäteristyrelsen. Denna påverkan,
som närmare regleras av nådiga kungörelsen den 1 november 1918,
torde vara så obetydlig, att den här kan lämnas ur räkningen.

I anslaget till ålderstillägg torde för närvarande kunna anses för
lantmäteriväsendets vidkommande ingå ett belopp av 75,850 kronor. I
händelse av bifall till kommissionens förslag skulle motsvarande belopp
komma att, på sätt framgår av bifogade beräkning (se bil. H), uppgå till
183,100 kronor och således medföra en höjning av detta anslag med 107,250
kronor.

Vad slutligen anslaget till rese- och traktamentspenningar angår så har
i del II av detta betänkande räknats med en höjning av 125,000 kronor.
I händelse av bifall till kommissionens förslag (sid. 137 i del III av dess
betänkande) om att kostnaderna för gode mäns biträde vid lantmäteriförrättningar
hädanefter skulle gäldas av statsmedel, måste ifrågavarande
anslag ytterligare ökas med 200,000 kronor.

Lantmäterikostnadernas fördelning mellan
statsverket och jordägarna.

För att visa denna fördelning har kommissionen verkställt nedanstående
sammanställningar och beräkningar.

På samma sätt som i kommissionens förslag i övrigt hava samtliga
kostnadsbelopp hänförts till prisläget före kristiden.

Då olika meningar torde kunna finnas, huruvida härvid även böra
medtagas kostnaderna för lantmäterikontoren och lantmäteristyrelsen, hava
tre alternativ beräknats. I alt. I hava icke några av nämnda kostnader
medtagits, i alt. II hava därav medtagits kostnaderna för lantmäterikontoren
och i alt. III hava medtagits samtliga nämnda kostnader.

Då genom beslut, som fattats under åren 1917 och 1918, statsverkets
kostnader för lantmäteriväsendet ej oväsentligt ökats, har det
ansetts lämpligt att låta beräkningarna omfatta dels före 1917 utgående
kostnader, dels nu utgående kostnader och dels av kommissionen föreslagna
kostnader.

Alt. I.

Före 1917 utgående kostnader.

1) Löner och arvoden till den lantmäteriper sonal,

som sysselsättes med utförande av
lantmäteriförrättningar........

2) Ålderstillägg.............

3) Arvoden enligt taxa.........

4) Reseersättning jämte ersättning för kost

och tidspillan............

5) Kostnader för utflyttningar och väganlägg ningar

vid laga skiften och hemmansklyvningar
. . . ............

6) Ersättning till godemän........

7) Kostnader för hantlangning......

Statsverket

Kr.

302.000

66,000

75,000

Jordägarne

Kr.

1,000,000

133,000

125.000

150.000

350.000

Summa 443,000

1,758,000

185

	Statsverket Kr.	Jordägarno Kr.
Genom anslaget till skiften och avvittringar, varav för skiften tagits i anspråk omkring kr. 10,000, och anslaget till kostnader för vissa av lantmätare företagna tjänsteresor, varav tagits i anspråk omkring kr. 17,000, förändras dessa summor med.....	+ 27,000	— 27,000
Summa	470,000	1,731,000
Totalsumman utgör kr. 2,201,000, varav statsverkets kostnader utgöra 21,3 procent och jordägarnes » » 78,7 »
Nu utgående kostnader.	Statsverket Kr.	Jordägarne Kr.
1) Löner och arvoden till den lantmäteriper- sonal, som sysselsättes med utförande av lantmäteriförrättningar........ 2) Ålderstillägg............. 3) Arvoden enligt taxa......... 4) Reseersättning............ 5) Kostnader för utflyttning och väganlägg- ningar vid laga skiften och hemmansklyv-ningar................ 6) Ersättning till godemän........ 7) Kostnader för hantlangning...... 8) Traktamentsersättning.........	407.000 66,000 75,000 400.000	1,000,000 125,000 125.000 200.000 350,000
Summa	948,000	1,800,000
Av samma anledning, som under A angivits, förändras dessa belopp med......	+ 27,000	— 27,000
Summa	975,000	1,773,000

Totalsumman utgör kr. 2,748,000,

varav statsverkets kostnader utgöra 35,5 procent

och jordägarnes » » 64,5 »

24—185007. in.

186

Föreslagna kostnader.	Statsverket	Jordägame
	Kr.	Kr.
1) Löner och arvoden till den lantmäteriper-
sonal, som sysselsättes med utförande av lantmäteriförrättningar, jämte ersättning för publik renovation..........	837,900
2) Ålderstillägg.............	150,000	—
3) Arvoden enligt taxa.........	—	1,400,000
4) Reseersättning............ 5) Kostnader för utflyttningar och väganlägg-	125,000	—
ningar vid laga skiften och hemmansklyv-ningar...............	100,000	100,000
6) Ersättning till godemän........	200,000	—
7) Kostnader för han tyngning......	—	350,000
8) Traktamentsersättning.........	400,000	—
Summa	1,812,900	1,850,000
Genom statsbidrag till jordavsöndringar och
ägostyckningar, kr. 50,000, samt till skiften och hemmansklyvningar, kr. 180,000, för-ändras dessa summor med......	+ 230,000	— 230,000
Summa	2,042,900	1,620,000

Totalsumman utgör kr. 3,662,900,
varav statsverkets kostnader utgöra 55,8 procent
och jordägarnes » » 44,2 »

Av de sålunda beräknade kostnadsbeloppen torde endast följande
erfordra någon förklaring, enär de icke återfinnas på annat ställe i kommissionens
betänkande.

Beloppet under A 1 har beräknats sålunda:

110 distriktslantmätare å 2,000 . . . ........kr. 220,000

40 extra lantmätare » 1,600 ...........» 64,000

30 lantmäteriauskultanter » 600 ...........» 18,000

Summa kr. 302,000

187

Beloppet under A 4 liar hämtats ur lantmäteristyrelsens förslag
den 24 maj 1917, vari kostnaderna för resor beräknas till 95,000 kronor
och ersättningen för kost och tidspillan till 38,000 kronor.

Beloppet under A 7 har likaledes hämtats ur lantmäteristyrelsens
förslag den 24 maj 1917.

Beloppet under B 1 har erhållits genom att till beloppet under A 1
lägga det belopp, som enligt beslut vid 1918 års riksdag utgår som arvoden
åt vissa lantmäteriauskultanter.

Alt. II.

Före 1917 utgående kostnader. Till summorna i alt I.......... läggas kostnaderna för lantmäterikontoren: Av ordinarie anslaget till lantmäteristaten . Ålderstillägg.............. Av riksdagen anvisade medel för extra ar-betskrafter m. m............	Statsverket Er. 470,000 161,400 6,000 43,000	Jordägarne Er. 1,731,000
Summa	680,400	1,731,000
Totalsumman utgör kr. 2,411,400,
varav statsverkets kostnader utgöra 28,2 procent
och jordägarnes » » 71,8 :
Nu utgående kostnader.	Statsverket	Jordägarne
	Er.	Er.
Till summorna i alt. I..........	975,000	1,773,000
läggas kostnaderna för lantmäterikontoren, angivna under A härovan.......	167,400
samt av riksdagen anvisade medel för extra arbetskrafter m. m...........	60,000	_
Summa	1,202,400	1,773,000

Totalsumman utgör kr. 2,975,400,

varav statsverkets kostnader utgöra 40,4 procent

och jordägarnes » » 59,6 »

188

Föreslagna kostnader.	Statsverket	Jordägarne
Kr.	Kr.
Till summorna i alt. I.......... läggas kostnaderna för lantmäterikontoren:	. 2,042,900	1,620,000
Ordinarie anslag............	289,400	—
Extra » ............	59,000	—
Ålderstillägg..............	25,200	—

Summa 2,416,500 1,620,000

Totalsumman utgör kr. 4,036,500,
varav statsverkets kostnader utgöra 59,9 procent
och jordägarnes » » 40, i »

I de belopp, som under A. och B. angivits vara av riksdagen anvisade
medel för extra arbetskrafter m. m., ingå följande summor:

Under A Under B

Kr. Kr.

till skrivhjälp å lantmäterikontoren i länen..... 18,000 30,000

» reparation och renovation av kartor, tillhörande

länens lantmäterikontor............ 10,000 15,000

» nya registratur och arkivens ordnande vid lantmäterikontoren
i länen............ 15,000 15,000

Summa 43,000 60,000

Alt. III.

A. Före 1917 utgående ^kostnader. Statsverket Jordägarne

Kr. Kr.

Till summorna i alt. II......... 680,400 1,731,000

läggas kostnaderna för lantmäteristyrelsen:

av ordinarie anslaget till lantmäteristaten . 73,000 —

ålderstillägg........... ■ ■ ■ * 3,850 _—

Summa 757,250 1,731,000

Totalsumman utgör kr. 2,488,250,

varav statens kostnader utgöra 30,4 procent

och jordägarnes » » 69,6 «

189

/>. Nu utgående kostnader. statsverket

Kr.

Till summorna i alt. II......... 1,202,400

läggas kostnaderna för lantmäteristyrelseu,
angivna under A härovan och ökade med
18,300 kr. för ökat arbetsbiträde .... 95,150

Summa 1,297,550

Totalsumman utgör kr. 3,070,550,
varav statsverkets kostnader utgöra 42,3 procent
och jordägarnes » » 57,7 »

C. Föreslagna kostnader. Statsverket

Kr.

Till summorna i alt. II.........2,416,500

läggas:

Anslag till lantmäteristyrelsen...... 150,600

Ålderstillägg........ 7,900

Summa 2,575,000

Totalsumman utgör kr. 4,195,000,
varav statens kostnader utgöra 61,4 procent
och jordägarnes » » 38,6 »

Jordägare

Kr.

1,773,000

Jordägarne

Kr.

1,620,000

190

Bil. A.

A. Bruttoinkomst,

som belöper på arbeten, som verkställts under nedanstående år; således
ej den i arbetsförteekningarna för avslutade förrättningar redovisade.

År 1912, År 1913, År 1914.

Kr......... ........

Avdrag:

för medhjälpare.... Kr.........

» tekniska biträden,
som använts
med tillstånd
av lant mäteristyrelsen

Kr......... ........

» andra tekniska

biträden...... Kr............. ............ ........„ _______ Medeltal

Återstår Kr. ........ ........ Kr.

B. Omkostnader i medeltal för nämnda år.

a) skriv- och ritbiträde .................................................... kr.

b) kontorslokaler med lyse, värme och städning ........ »

c) skriv- och ritmaterialier_______________________________________________ »

d) inventarier, instrument o. d. (ränta och amortering) » ............

e) telefon, böcker m. m. sådant .................................... »

f) övriga eventuella utgifter för tjänsten (angivas)

Nettoinkomst kr. ......

C. Arbetstid i medeltal för nämnda år.

För uppnående av denna nettoinkomst har

erfordrats en arbetstid per dag av............................ timmar

och arbetsdagar per år till ett antal av........ ............ dagar

- -......................—............. den........ oktober 1918.

191

Bil. B.

Uppgift å antal

ärenden, som förekommit å länens lantmäterikontor under
nedan nämnda år.

	År 1916	År 1917
Stockholms län.....	994	2,369
1 Uppsala > . .	794	728
Södermanlands » . . .	1,078	1,455
j Östergötlands > . .	1,791	1.939
\| Jönköpings » .	990	1,251
Kronobergs » . .	506	803
i Kalmar > .	817	807
Gottlands > .	587	501
Blekinge » . .	652	669
Kristianstads » . . .	1,604	1,618
Malmöhns . » . . . .	1,017	1,543
Hallands > . .	495	722
Göteborgs och Bohus > . . .	1,177	1,162
Älvsborgs > . .	2,028	2,748
Skaraborgs >.....	1,458	1,679
Värmlands >......	1,737	2,483
Örebro t ... .	1,902	607
Västmanlands > . . .	716	868
Kopparbergs >.....	1,692	1,136
Gävleborgs >......	'' 1,424	828
Västerrnorrlands >......	1,546	1,870
Jämtlands » . . . .	1,112	966
Västerbottens >......	2,189	1,980
Norrbottens >......	1,439	1,576

Sömma |

29,745

32,308

192

Bil. C.

Tablå över återstående arbete med jordregistrets uppläggande.

Län

Antal socknar, för vilka
jordregisterstomme

ännu ej
översänts
till
domhavanden -

ej återbekommits

från
domhavanden -

återkommit
från domhavanden,

men för vilka
jordregistret
ännu ej förklarats
upplagt -

Summa
socknar,
för vilka
jordregistret

ännu ej
förklarats

upplagt

A n m.

Stockholms.....

Uppsala......

Södermanlands . . .
Östergötlands . . . .

Jönköpings .....

Kronobergs.....

Kalmar......

Gottlands.....

Blekinge......

Kristianstads . . . .

Malmöhus.....

Hallands......

Göteborg och Bohus

Älvsborgs .....

Skaraborgs.....

Värmlands.....

Örebro .......

Västmanlands . . .

Gävleborgs.....

Västernorrlands . . .

Jämtlands.....

Västerbottens . . . .
Norrbottens.....

Summa

Kopparbergs.........

Summa för hela riket

3'')

129

140

113

118

43
42

19
34

284

l) Beträffande dessa har arbetet
fått anstå i avvaktan
på inkorpering med
Göteborg.

fA v 47 socknar äro endast
[ 8 förklarade upplagda.

193

Bil. D.

Uppgift rörande registreringssätt in. in. beträffande samhällen ä landet.

	Antal samhällen,	för vilka
Län	skall uppläggas	beslut om registre-	Summa	A n in.
	fastig- hets- register	jord- register med tomtbok	ringssätt ännu icke med- delats	antal	•
Stockholms.......... Uppsala...........	8 1	9	2 —	19 1	[Beträffande ytterligare två sam-I hällen har annan än förste \| lantmätaren förordnats till ( registerförare.
Södermanlands........	4	2	—	6
Östergötlands.........	11	o tu	4	6
Jönköpings..........	5	3	—	8
: Kronobergs..........	4	3		7
Kalmar...........	2	7	. —	9
Gottlands..........		1		1
Blekinge...........	—	2	—	2
Kristianstads.........	—	—	20	20
Halmöhns..........	9	4	1	14
Hallands...........	1	—	—	1	’
Göteborgs och Bobas.....	2	12	f) i)	17
Alvsborgs ..........	2	'' 1	—	3
Skaraborgs..........	3	—	-	3
Värmlands..........	1	4	—	5
Örebro.............	3	4	—	7
Västmanlands........	—	3	—	.3
Kopparbergs.........	r>	3	1	9
Gävleborgs..........	2	2	—	4
Västernorrlands........	2	3	1	6
Jämtlands..........	3	2	—	5
Västerbottens.........	—	6	— .	6
Norrbottens..........	2	5	—	7
Summa	62	78	2»	169

25—/tföoor. in.

194

Bil. E.

Förslag till villkor och bestämmelser för åtnjutande av de för befattningshavare
å ordinarie staten för lantmäterikontoren i länen upptagna avlöningar.

Kommissionen föreslår

i fråga om ändrad tjänstgöringsskyldighet, förflyttning till annan tjänst, förening
av tjänster m. m.:

att innehavare av befattning å staten för lantmäterikontoren i länen skall,
därest vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden vid en
möjligen inträdande förändrad organisation av lantmäteristaten eller särskilda
delar därav eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, eller därest viss personal
tillhörande göromål överflyttas till annan institution, vara pliktig att, med bibehållande
av den tjänstegrad och den avlöning han innehar, efter ny eller förändrad
arbetsordning sköta de göromål, som honom anförtros, eller, efter Kungl.
Maj:ts förordnande, tjänstgöra inom den institution, till vilken göromålen överlämnas; att

befattningshavare vidare skall, likaledes med bibehållande av den tjänstegrad
och den avlöning han innehar, vara pliktig att, när helst så av Kungl.
Maj:t prövas lämpligt, låta sig förflyttas till annan befattning inom förvaltningen
med liknande arbetsuppgifter, i sådant hänseende även till annan ort, dock i
sistnämnda fall mot ersättning för flyttningskostnad;

att med ordinarie befattning å lantmäterikontor icke må förenas annan
tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning å lantmäterikontor ej heller må förenas vare
sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som
är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller
befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning
av vad slag det vara må, såframt ej, vad angår överlantmätare Kungl. Maj:t
och, vad angår innehavare av annan befattning, lantmäteristyrelsen uppå därom
gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning
ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen å lautmäferikontoret,
finner uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och tills vidare bibehållas;

att innehavare av ordinarie befattning å lantmäterikontor icke äger utföra
lantmäteriförrättningar åt enskilda;

i fråga om avlöningsförmåners uppbärande in. in.:

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattningshavare
verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men för den till, han eljest
varit från tjänstgöring befriad, skola''utgå till den, som uppehållit befattningen;

att den, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger uppbära
hela lönen jämte ortstillägget, där sådant utgår, men att den, som eljest undfår
ledighet, såsom för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring

hos riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag, eller i behörig
ordning avstänges från tjänstgöring eller av annan anledning är lagligen
förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten utöver sina
tjänstgöringspenningar avstå så mycket av lönen eller orts t i llägget, som för befattningens
uppehållande erfordras eller eljest prövas skäligt;

att avlöning ej må utgå till befattningshavare för tid, varunder han avhållit
sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet
eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest befattningshavare varder avstängd från tjänstgöring eller tagen
i häkte, den del av hans avlöning, soin icke prövas böra använ las till befattningens
uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej prövas skäligt låta
honom uppbära något därav;

att vid sjukdomsfall, eller när det erfordras för beredande av semester
eller när förordnande av vikarie under tjänsteresa anses böra äga rum, befattningshavare
av lägre grad skall vara skyldig att, om han förordnas till högre
befattning å lautmäterikontor bestrida densamma, dock ej längre än sammanlao-t
tre månader under ett och samma kalenderår; ägande han därvid att, i stället för
egna tjänstgöringspenningar, åtnjuta vid sjukdomsfall de för befattningen anslagna
tjänstgöringspenningar, men eljest däremot svarande belopp;

att emellertid, därest överlantmätare till följd av tjänsteresa eller under
erhållen ledighet för handläggning av särskilda ärenden under allenast några få,
högst sex dagar är hindrad att i övrigt sköta sin befattning, assistent skall vara
pliktig att utan särskild ersättning fullgöra de till överlantmätarbefattningen
hörande göromålen;

att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande
eller dödsfall själva lönen ävensom ortstillägget, där sådant förekommer, utgå till
månadens slut;

i fråga om ålderstillägg:

att tidpunkten för i lönestaten medgiven förhöjning av lönen efter viss
tid fortsatt innehavande av befattning i samma lönegrad bestämmes att inträda,
första förhöjningen efter ''tern år, under villkor att innehavaren under mer
än fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning,
med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av förordnande, annan
statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att därvid icke må
föras honom till last den tid, han åtnjutit semester eller ledighet för fullgörande
av värnplikt, och

för andra förhöjningen, om sådan förekommer, efter ytterligare fem år, på
samma villkor, samt

för tredje förhöjningen, där sådan äger rum, efter än ytterligare fem år
ävenledes på samma vilkor,

under iakttagande, vad var och en av omförmälda löneförhöjningar angår,
att den högre avlöningen ej får tillträdas förr än vid början av kalenderåret näst
efter det, varunder den stadgade tjänsteåldern blivit uppnådd;

att överlantmätare må för åtnjutande av löneförhöjning tillgodoräknas
tjänstetid såsom forstelantmätare;

att assistent må för åtnjutande av löneförhöjning tillgodoräknas tid, varunder
han innehaft befattning såsom byräingenjör i lantmäteristyrelsen;

196

att kvinnligt biträde, som vid den nya statens ikraftträdande: är anställt
å lantmäterikontor och antages till ordinarie biträde från nämnda tidpunkt, må
för åtnjutande av löneförhöjning räknas till godo den tid, biträdet därförinnan
haft stadigvarande sysselsättning av motsvarande eller jämförlig beskaffenhet å
lantmäterikontor;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande av
löneförhöjning, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han enligt bestämmelserna
i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension är skyldig att
avgå från tjänsten, icke må tillträda samma förhöjning;

i fråga om semester, skyldighet att avgå från tjänsten och pensionsrätt:
att semester årligen må, när det kan ske utan hinder för göromålens behöriga
gång, åtnjutas av överlantmätare under en och en halv månad samt av
assistenter och kvinnliga biträden under en månad;

att i fråga om skyldighet att avgå från tjänsten ävensom i fråga om .rätt
till pension skall gälla vad i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till

Eension är vid tiden för den nya statens ikraftträdande eller, såvitt angår inneavare
av befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgat;
i fråga om särskilda föreskrifter för kvinnliga befattningshavare:
att beträffande de i staten upptagna kvinnliga befattningshavare de föreskrifter
i övrigt skola lända till efterrättelse, som äro eller kunna varda utfärdade
angående allmänna villkor och bestämmelser att gälla, för de å vissa domstolars,
ämbetsverks och myndigheters stater uppförda biträdesbefattningar.
Dessutom torde böra stadgas

att envar, som tillträder ordinarie befattning å lantmäterikontor, skall
vara pliktig att underkasta sig ovanberörda villkor och bestämmelser; samt

att förstelantmätare, som icke före den 1 december året före statens ikraftträdande
anmält, att de vilja övergå till den nya avlöningsstaten samt underkasta
sig de för avlöningens åtnjutande stadgade villkor och bestämmelser, och som icke
lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid de för dem i nu
gällande stat upptagna avlöningsförmåner ävensom, i den mån ej annat föranledes
av bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension,
vid den rätt till pension, som dittills tillkommit dem.

197

Bil, F.

P. M.

till lantmäterikommis8ionen 1917 angående arbetena å Kung''1. lantmäteri styrelsens

lantmäteribyrå.

1. Flertalet av till byrån inkomna utredningsmål äro av så invecklad
beskaffenhet att deras utredning och föredragning tarvar en tid av
2 ä 3 veckor.

2. Av å byrån handlagda mål har här angivet antal erfordrat över
en månads tid för utredning, uppsättning av expedition och föredragning
under nedannämnda år:

1916 .................. 16 mål

1917 ................... 16 d:o

1918 . ....... . . ... ...... 11 d:o

Dessa mål hava såsom av härvid fogad förteckning1 framgår utgjort
skiftesmål, revisionssaker angående rågångar m. in., inkorporeringsärenden
rörande städer och samhällen m. in. Deras diarie- och expeditionsnummer
framgår även av samma förteckning och hänvisas i avseende
på deras svåra beskaffenhet till expeditionernas innehåll.

3. Av övriga förut till antalet uppgivna mål, som erfordrat över.
eu veckas tid, hava således de allra flesta erfordrat eu tid av i medeltal
2 veckor.

4. De flesta mål erfordra mera arbete än vad som av expeditionernas
längd direkt framgår.

5. Min dagliga tjänstetid upptages understundom helt och ej sällan
under eu eller flera timmar av deltagande i föredragning och avgörande
av plenimål, vilka föredragas av byråchefen å andra byrån eller.
av extra föredragande. För att sätta mig åtminstone nödtorftigt in i dessa
ej sällan vidlyftiga mål har jag ofta måst läsa handlingarna hemma utom
tjänstetid och har därvid stundom inträffat att jag måst utsträcka arbets ::

J Kj tryckt. ■ . - - '' •'' 1 ’ -■ v•’ •1 .1

198

tiden till kl. 1, 2 och 3 på natten. Dessa mål äro av den mängd och
ofta så omfattande beskaffenhet, att det i synnerhet under senare åren
icke varit mig möjligt att ägna den tid jag önskat åt deras genomtänkande
och behandling. Möjlighet för mig att deltaga i deras avgörande
har beretts endast därigenom att jag kunnat förlita mig på föredragandens
och chefens sakkunskap och grundliga insikter i varje föreliggande
fråga.

6. Åt reproduktionsanstaltens ledning måste jag ägna avsevärd
tid, då jag bär ansvaret för anstaltens och dess arbetens behöriga gång
och utveckling i såväl tekniskt som ekonomiskt hänseende. Överläggningar
mellan personalen och mig måste ske dagligen och oftast flera
gånger om dagen för avgörande och beslut. Även måste korrespondens
föras med åtskilliga firmor, även utländska, för inköp av erforderliga
metoder, maskiner, papper, kemikalier och åtskilliga andra förbrukningsartiklar.
Den utländska korrespondensen på de vanliga kulturspråken
måste jag själv helt föra. Till följd av mina trängande göromål å byrån
med utredningar och plenimål under tjänstetiden har jag varit tvungen
att utföra arbetena för anstalten till avsevärd del utom tjänstetiden.
Och dessa arbeten utom tjänstetiden ökas alltjämt.

7. Vid ovan angivna förhållanden att min tid tagits så väsentligt
i anspråk för plenimål, torde det uppenbart framstå, att jag icke ensam
kunnat helt handlägga utredningsmålen, utan har under de senaste åren
byråingenjören fått såsom tillförordnad föredraga flertalet av honom utredda
mål.

8. Med hänsyn till utredningsmålens beskaffenhet ävensom för
undvikande av tidsödande dubbelarbete synes det ock vara lämpligt att
även för framtiden ärendenas föredragning fördelas mellan byråchefen
och hans närmaste man. Det synes emellertid uppenbart, att det icke
blir för lantmäteristyrelsen möjligt att erhålla en tjänsteman med för utredning
och föredragning av utredningsmål erforderliga kvalifikationer
med mindre avlöningsförmånerna sättas så höga, att tjänsten blir åtminstone
jämställd med distriktslantmätartjänst. Endast genom flerårig
vana vid utredningsarbeten av olika slag lärer nämligen den säkerhet och
omdömesförmåga kunna förvärvas, som måste anses såsom ett oeftergivligt
krav på innehavaren av sådan tjänst. Det måste därför anses nödvändigt
att undvika alltför täta ombyten av tjänsteinnehavare, vilket
emellertid icke låter sig göra med mindre tjänsten göres ekonomiskt minst
lika lockande som en distriktslantmätartjänst.

9. För övrigt är jag övertygad om att å den byrå inom lantmäteristyrelsen,
som skall handhava utredningsmålen, därest dessa, såsom

alldeles oeftergivligt synes, städse skola vinna tillförlitlig och fullständig
utredning, erfordras redan nu minst lika stor och kvalificerad personal som
å var och en av de föreslagna nya byråerna för behandling av mål och
ärenden rörande vare sig rikets städer eller liknande samhällen eller lantmäteriet
i övrigt. Göromålen å utredningsbyrån komma snart att ökas
så att de stiga en vanlig byrås fåtaliga personal överhuvudet. Men personalen
får ju sedan ökas med till en början extra arbetskrafter efter
behov vid varje tid.

Stockholm den 7 november 1918.

ALFRED ERIKSSON

Byråchef

Arkivarie» hos lantmäteristyrelsen har

	mottagit och kvit-	mottagit och kvittorat publika	till		utgivit kopior och utdrag
	terat publ. renova-tioner rörande förrätt-ningar till ett antal av		(antal regalark)		offent- liga mynd. utlånat kartor med beskriv-	till enskilda		till offentl. myndigheter
å r	kartor utan åtecknad beskriv-	kartor med åtecknad beskriv-	beskriv- ningar	Summa	Kar- tor	Hand- lingar	Samman-lagd lösen	Kar- tor	Hand (lingar	Samman-lagd lösen (om sådan skolat ntgå)
	ning	ning				Antal	Kr.	öre	Antal	Kr.	öre
1908 . . .	238	1,785	263	2,388	4,436	457	170	137	4,543	86	90	23	2,401	54
1909 . . .	193	1,431	259	2,270	3,960	445	184	141	6,227	30	160	18	2,485	24
1910 . . .	237	1,590	254	2,377	4,221	447	166	136	4,308	10	126	38	1,971	89
1911 . . .	258	1,796	171	2,960	4,927	567	195	140	5,702	15	145	50	2,067	10
1912 .	251	1,193	188	1,&57	3,238	862	139	127	3,670	65	no	43	1,706	75
1919 . . .	180	1,113	138	1,744	2,995	1,391	185	157	3,931	70	100	11	728	—
1914 . . .	—	1,369	220	2,228	3,817	822	130	94	3,910	—	107	11	1,057	20
1915 . . .	—	1,653	191	3,411	5,255	1,811	174	102	4,075	36	97	8	698	15
1916 . . .	—	1,097	143	1,779	3,019	538	182	154	4,237	—	18	14	219	—
1917 . . .	—	1,440	189	2,062	3,691	616	178	129	5,030	15	10	2	390	25
Summa Medeltal	1,857	14,467	2,016	23,076	39,559	7,956	1,703	1,817	45,636	26	963	218	18,725	12
1908—1917	226 medeltal för åren 1908—1913	1,447	202	2,307	3,956	796	170	132	4,563	63	96	22	1,372	51 \|

un. 11.

-jta

Beräkning av den ökning i det under nionde huvudtiteln uppförda anslaget till
ålderstillägg, som blir en följd av kommissionens förslag.

I beräkningen ingår för varje tjänsteman hälften av det högsta belopp
som kan tillkomma honom såsom ålderstillägg.

Nu utgående belopp.

2 byråchefer ä 300 kr....................... 600 kr,

Lantmäterifiskalen och arkivarien å 500 kr............. 1,000 »

2 byråingenjörer å 750 kr..................... 1,500 »

3 kvinnliga biträden ä 200 kr................... 600 *

1 förste vaktmästare å 50 kr................... 50 »

1 vaktmästare ä 100 kr. ... .................. 100 >

24 förste lantmätare å 250 kr................... 6,000

110 distriktslantmätare ä 600 kr.................. 66,000 *

Summa 75,850 kr.

Efter genomförande av kommissionens förslag erforderliga belopp.

4 byråchefer å 300 kr....................... 1,200 kr.

5 byrådirektörer och lantmäterifiskalen å 300 kr.......... 1,500 *

1 arkivarie å 500 kr....................... 500

3 byråingenjörer och 1 registrator ä 750 kr............. 3,000 >

1 underingenjör å 450 kr..................... 450

5 kvinnliga biträden å 200 kr................... 1,000

1 förste vaktmästare å 50 kr................... 50

2 vaktmästare å 100 kr...................... 200

24 överlantmätare å 300 kr.................... 7,200

16 assistenter å 750 kr...................... 12,000 >

30 kvinnliga biträden å 200 kr................... 6,000 •

200 distriktslantmätare å 750 kr.................. 150,000 *

Summa 183,100 kr.

Den ökning i anslaget till ålderstillägg, som erfordras vid genomförande
av kommissionens förslag utgör, således 107,250 kronor (183,100—75,850).

26—185007. in.

RESERVATIONER

Herr Hamring reservation.

Till »underhåll av lantmäterikontorens i länen arkivalier» har lantmäteristyrelsen,
på sätt framgår av kommissionens betänkande std. 67,
hemställt om ett ordinarie anslag till ett belopp av 14,000 kronor, varav

10.000 kronor beräknats till reparation och renovation av kartor samt

4.000 kronor till registratur. Härjämte har styrelsen hemställt om ett
anslag på extra stat till reparation och renovation av kartor under åren
1920 och 1921 till belopp av 15,000 kronor för vartdera året.

I anledning härav har kommissionen dels i sitt förslag till stat för
lantmäterikontoren i länen upptagit ett reservationsanslag av 4,000 kronor
till »renovation av kartor för lantmäterikontoren i länen» dels inberäknat
10,000 kronor till reparation av kartor och arbetet med registraturen
uti det belopp å 37,000 kronor till extra biträden; vilket ingår i det
reservationsanslag å 59,000 kronor, som kommissionen föreslagit till uppförande
å extra stat till »extra arbetskrafter å lantmäterikontoren i
länen». • • , , : , , ■

Denna anordning anser jag mindre ändamålsenlig och finner mig
i anledning härav böra anföra följande.

I samband med att de till reparation och renovation av kartor i
lantmäterikontoren i länen anvisade anslag ställts till lantmäteristyrelsens
förfogande bär föreskrivits, att högst vissa belopp finge användas till renovation
av kartor. I överensstämmelse härmed hava1 förhållandena
ordnats därhän, att behovet av reparation tillgodosetts i främsta rummet.
Så till exempel hade intill utgången av år 1917 till renovation anvisats

39.000 kronor, men vid samma tidpunkt för detta ändamål förbrukats

endast 32,175 kronor 10 öre. Skillnaden eller 6,824 kronor 90 öre kan
dock icke anses såsom någon för nämnda ändamål gjord besparing, då
åtgången av medel för reparation av kartor varit större än det sammanlagda
belopp av minst 66,000 kronor, som därför intill samma tidpunkt
anslagits. • •

I vissa fall hava förstelantmätarna såsom kommissionen meddelat
själva fått avgöra vilka kartor, som skola renoveras, men på senare åren

hava kartorna i regel sänts till lantmäteristyrelsen, som prövat, huruvida
renovation borde ske eller ej. Icke allt för sällan har härvid inträffat,
att resultatet av denna prövning blivit, att eu del av en karta
renoverats, under det andra delar reparerats. Renovationen har under
de senaste åren merendels utförts i styrelsen och i fall, som nyss berörts,
har understundom även reparationen verkställts därstädes. Fall
hava emellertid även inträffat, då karta på anmodan av riksarkivarien
sänts till Stockholm för reparation i riksarkivet.

Nu berörda förhållanden torde först och främst ådagalägga det
snällt sagt oskiljaktiga sambandet mellan renovations- och reparationsbehovet
och såsom följd därav även lämpligheten av att dessa behov
tillgodoses från samma anslag. Styrelsens förslag i denna del torde för
övrigt syfta därtill, att, om framdeles behovet av reparation för ett eller
flera år kan begränsas, den besparing av medel, som därigenom uppkommer,
skall kunna användas till renovation av kartor, varav behov i
eu snar framtid blir högst avsevärt.

Att sammanföra anslagen till nu nämnda båda ändamål eller något
av dem med anslag till den normala arbetshjälp, som kräves å lantmäterikontoren,
synes, särskilt med hänsyn till omfattningen av reparations-
och renovationsarbetena beträffande lantmäterikontorens kartor,
icke böra ifrågakomma. Till belysning härav må framhållas, att ensamt
för Kopparbergs län anmälts ett behov av 30,000 kronor enbart till reparation
av kartor, oaktat härför redan anvisats 16,800 kronor. För
enahanda ändamål har från Älvsborgs län anmälts ett behov av 3,000
kronor och från Västernorrlands län ett behov av 5,000 kronor. Behovet
av renovation har beträffande Älvsborgs län beräknats till 9,000 kronor
och beträffande Västernorrlands län till 10,000 kronor. Beträffande Kopparbergs
län anses behovet av renovation representera ett mycket stort
belopp.

Behovet av medel till uppläggande av nya registratur och arkivens
ordnande är visserligen av mindre omfattning. Arbetet är emellertid
icke för varje särskilt län av stadigvarande natur, utan så blir detsamma
först då man tar i betraktande samtliga eller ett flertal län. För framtiden
torde det största arbetet på ifrågavarande område komma att bestå
i registraturens omläggning till kortsystem, vilket system hittills införts
endast å tre av landets 24 kontor. I län, där sådant skall ske, blir arbetet
den tid detsamma pågår av jämförelsevis stor omfattning.

Kommissionens förslag beträffande såväl reparation av kartor som
uppläggande av nya registratur eller deras komplettering och omläggning
samt arkivens ordnande torde däremot vara byggt på den förut -

207

sättningen, att arbetena för de särskilda länen äro av mindre om fattning
och merendels av ständigt fortlöpande natur samt av beskaffenhet
att lämpligen kunna utföras av den på kontoren för övriga göromål anställda
personalen. Därest så vore förhållandet, ligger det givetvis nära
till hands att sammanföra anslagsbehoven. På sätt ovan torde framgå
föreligger emellertid icke denna förutsättning. Till den del den finnes,
äro arbetena att hänföra till den normala vården av kontorens arkivalier,
och till denna del har lantmäteristyrelsen, såsom kan inhämtas av kommissionens
betänkande sid. GG, avsett, att arbetena i fråga böra utföras
av den vid kontoren anställda personalen. Den del av ifrågavarande arbeten
däremot, som av styrelsen i förevarande del avses, är emellertid
av den omfattning, att för dess utförande särskilda arbetskrafter i regel
måste anlitas och ofta även arbetskrafter med särskilda kvalifikationer.

Vad arbetet med registraturen angår må särskilt framhållas, att
därtill understundom i enlighet med av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter
anlitas examinerade biträden, och framträder häri ett bestämt
hinder för sammanförande av härför erforderliga inedel med anslag till
skrivbiträden, vilket är innebörden i kommissionens förslag. Sistberörda
arbete har även på flera län visat sig vara av sådan beskaffenhet, att
för en hel del av detsamma kräves faekbildad personal. Man synes även
böra förutsätta, att föreskrifterna för anställande av skrivbiträden och
deras avlöning kunna och böra bliva andra än som passa för de biträden,
vilka komma att anlitas för reparation av kartor eller för arbetet
med registraturen även i fall, då dessa biträden icke äro lantmätare.

Det tyngst vägande skälet för kommissionens förslag synes vara
åstadkommande av förenkling i göromålen. Man torde emellertid kunna
utgå ifrån att, även om Kungl. Maj:t skulle följa kommissionens förslag,
föreskrifter i allt fall komma att meddelas lantmäteristyrelsen om de be1°PP,
som få användas för de särskilda ändamål, för vilka anslaget är
avsett. Därest så blir fallet, är styrelsen givetvis nödsakad att i sin
ordning meddela till efterrättelse för förstelantmätarna motsvarande bestämmelser,
samt tillse, att förstelantmätarnas redovisning blir sådan, att
styrelsen i sin ordning kan redovisa huru stora belopp, som årligen kommit
till användning för de särskilda ändamålen. Om hittills förekommit,
att förstelantmätare på ett mindre lämpligt sätt uppdelat tiden mellan
de olika arbetena, bör detta förhållande väl stå att ändra på annat sätt
än genom uppgivande av statsmakternas fordran på en tillfredsställande
redovisning för det sätt, varpå medlen använts.

Såsom olägenheter av den ifrågasatta sammanslagningen torde även
böra erinras om det ökade arbete, som därav föranledes vid utredningar

2US

för ändring i fråga om anslagets storlek, samt om faran för eftersättande
av arkivens underhåll och disponerande av tillgängliga arbetskrafter i
allt för stor utsträckning för de löpande arbetena.

I anledning av vad jag sålunda tillåtit mig anföra finner jag mig
böra uttala mig för,

antingen att på ordinarie stat uppföres ett reservationsanslag å

14,000 kronor till »underhåll av lantmäterikontorens i länen arkival i er»,
samt att desslikes för vartdera av de två närmaste åren på extra stat
.såsom reservationsanslag anvisas 15,000 kronor till »reparation och renovation
av kartor i lantmäterikontoren i länen»,

eller att till »underhåll av lantmäterikontorens i länen arkivalier»
på extra stat för år 1920 anvisas såsom reservationsanslag 29,000
(14,000 -f- 15,000) kronor.

20!)

Horr Bengtssons reservation.

Lika med kommissionens övriga ledamöter håller jag före, att fyra
byråer måste inom lantmäteri styrelsen upprättas, om samma styrelse skall
bliva i stånd att på ett tillfredsställande sätt fullgöra de tjänsteåligganden,
som på grund av de i förevarande betänkande föreslagna åtgärder
komma att åvila styrelsen.

Beträffande åter frågan, i vad mån personal nu bör anställas å
ordinarie stat för genomförande av den sålunda ifrågasatta omorganisationen,
kan jag icke helt ansluta mig till majoritetens uppfattning. Även
om det må anses sannolikt, att av majoriteten föreslagna antalet ordinarie
tjänstemän efter omorganisationens fullständiga genomförande skall befinnas
erforderligt, synes det mig icke böra ifrågakomma att redan från
början giva denna organisation fast gestaltning i sådan omfattning, som
här föreslagits. Jag finner emellertid uppenbart, att utöver byråchefen
en ordinarie tjänsteman kräves å en var av de föreslagna byråerna.
På grund därav hemställer jag, att byråtjänstemännens antal måtte begränsas
till åtta.

Icke heller beträffande denna personals tjänsteställning och avlöningsförmåner
kan jag fullt ansluta mig till majoritetens mening. Det
synes mig nämligen, som om icke tillräckliga skäl kunna anses föreligga
att bereda samtliga de närmast vid byråchefens sida ställda tjänstemännen
kvalificerad andragrads ställning. Endast i fråga om den å stadsbyrån
föreslagna byrådirektören torde ett sådant förfarande vara berättigat. För
nämnda befattning måste nämligen krävas speciell mätningsteknisk utbildning
ävensom erfarenhet i städernas mätningsväsende. Och skall tillförlitlig
garanti förefinnas att för sagda befattning förvärva innehavare
med för ändamålet erforderliga kvalifikationer, torde avlöningen ej kunna
sättas lägre än vad majoriteten ifrågasatt.

Annorlunda är enligt mitt förmenande förhållandet i avseende å
övriga nu nämnda tjänstemän. Syftet med dessa beställningars tillkomst
är i huvudsak att befria byråchefen från en mängd löpande ärenden och
bereda honom erfaren och sakkunnig hjälp vid förberedande av mera

27—185007. III.

210

omfattande ärenden samt att vid semester eller eljest inträffande ledighet
förskaffa honom en lämplig ställföreträdare, åt vilken jämväl må kunna
överantvåndas att i särskilda fall självständigt föredraga vissa ärenden.
Den omständigheten, att redan nu hos styrelsen finnes anställd en byrådirektör
å extra stat med kvalificerad andragrads ställning, synes mig
desto mindre kunna verka prejudicerande i fråga om de här avsedda
tjänstemännens ställning, som sagda byrådirektörsbefattning väsentligen
tillkommit i ändamål att bereda styrelsen den mätningstekniska sakkunskap,
som där saknades.

Den fackutbildning, som måste krävas för de nu ifrågavarande
tjänstebefattningarna, synes mig däremot icke berättiga den föreslagna
kvalificerade andragradsställningen, då dugande och erfarna distriktslantmätare
i regel torde tillgodose de erforderliga kvalifikationerna härutinnan.
Någon svårighet att vinna för uppgifterna i fråga lämpliga personer lärer
icke heller komma att förefinnas, särskilt som utsikterna för befordran
från förevarande befattningar till byråchef eller förstelantmätare uppenbarligen
måste anses innefatta sådan lockelse, att tillgång å väl kvalificerade
personer ständigt skall vara för handen. Och den föredragningsskyldighet,
som i vissa fall må tillkomma dessa tjänstemän, kan i och för
sig icke anses vara sådan, att den utgör fullgiltig anledning till den av
majoriteten ifrågasatta tjänsteställningen. De uppgifter, som enligt förslaget
skulle åvila dessa tjänstemän, kunna närmast jämföras med dem,
som tillkomma byrådirektören å lantbruksbyrån i Kungl. lantbruksstyrelsen,
vilken befattning av årets lagtima riksdag uppförts i andra normalgraden.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig icke kunna tillstyrka,
att nu avsedda tjänstemän erhålla annan tjänsteställning än av normal
andra grad.

Skulle vad här ovan föreslagits vinna. Eders Kungl. Maj:ts bifall,
erfordras till följd därav vissa ändringar i vad kommissionen i övrigt
hemställt. Sålunda torde det för extra biträden avsedda anslag böra
höjas med hänsyn till det ökade behovet av extra arbetskrafter, medan
det till vikariatsersättning föreslagna belopp synes böra nedsättas i mån,
som föranledes av samma förslag.

211

Herr Stenbergs reservation.

Jag instämmer i huvudsak i, vad herr Bengtsson anfört i sin reservation.
Emellertid förmenar jag, att med hänsyn till såväl den nya mätningsförordningeus
tillkomst som den styrelsen genom kungörelsen den
lö augusti 1918 tillerkända tillsyningsmyndighet över städernas mätningsväsende
redan från begynnelsen kommer att erfordras tre ordinarie tjänstemän
å den så kallade stadsbyrån.

Jag hemställer därför i underdånighet, att byråtjänstemännens antal
måtte bestämmas till nio.

Vad angår de tre av såväl herr Bengtsson som mig förordade
tjänstemän av normal andra grad torde det kunna ifrågasättas, särskilt
med hänsyn till jämförelse med lantbruksstyrelsen, att jämväl dessa tjänstemän
erhölle benämningen byrådirektör. Då det emellertid uppenbarligen
måste anses mindre lämpligt att i samma ämbetsverk å stat upptaga befattningar
med enahanda benämning men med olika tjänsteställning och
avlöningsförmåner, anser jag mig ej kunna förorda detta. I stället får
jag föreslå, att ifrågavarande tjänstemän måtte benämnas överingenjör,
såsom exempelvis nu är fallet med vissa andragradens tjänstemän i Kungl.
kontrollstyrelsen.

212

Innehållsförteckning.

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet........... 3

Betänkande.

Lantmäteripersonal, som sysselsättes med utförande av lantmäteriförrättningar .... 7

Totalantalet tjänster...........................n

Fördelning mellan distrikts- och extra lantmätare...............19

Distriktsmätarnas löneförmåner.......................42

Distriktsindelningen...........................51

Auskultanterna (d. v. s. de nya extra lantmätarnas) löneförmåner m. m......54

Publik renovation.............................61

Underhåll av arkivalier och registratur d lantmäterikontoren i länen.......65

Biträden å lantmäterikontoren i länen.....................70

Examinerade biträden...........................79

Behovet av sådana biträden...... 79

Kompetens och löneförmåner för ordinarie examinerade biträden........85

Tillsättning och lönevillkor i vidsträckt bemärkelse..... 88

Rit- och skrivbiträden............. 92

Behovet av sådana biträden.......................92

Kompetens och löneförmåner för ordinarie rit- och skrivbiträden........99

Tillsättning av rit- och skrivbiträden samt lönevillkor............103

Vaktmästarebiträde å lantmäterikontoren i länen..............108

Förstélantmätarna.............................111

Sportelfrågan..............................111

Löneförmånerna.............................115

Semester................................120

Benämning...............................121

Statsbidrag................................123

Jordavsöndringar och ägostyckningar.....................128

Andra jorddelningsförrättningar än jordavsöndringar och ägostyckningar......130

Bidrag till utflyttningar och väganläggningar i sammanhang med vissa lantmäteriför fattningar.

........................• .... 132

Ersättningen till godemän..........................136

Lantmäteristyrelsen...........................138

Sid.

Byråindelningeu.............................1^8

..............................................

Arkivet och registratorsgörom&len m. ni....................ISO

Kvinnliga biträden............................

Vaktmästare...............................

Extra tjänstemän och biträden samt vikariatsersättning.............170

Chefens ställning............................

Riksstaden och kommissionens förslag.....................177

Lantmäterikostnadernas fördelning mellan statsverket och jordägarna........184

Bilagor..................................

Reservationer.

Herr Hamrins reservation..........................205

Herr Bengtssons reservation...... 209

Herr Stenbergs reservation .........................211