MIL1TIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

. ÅR 1919

STOCKHOLM 1919

1SAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

•*

:iw W&!

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning ........................... 7

Redogörelse för anhänglggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

A. Mål. som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

1. Fråga om felaktigt förfarande vid hävande av kontrakt .................................... 15

ti. Missfirmelse av underordnad m. m................................................................... 16

3. Olovligt undanhållande bestraffat såsom rymning in. m...... ...................... 20

4. Misshandel av underordnad m. in................................................................... 21

5. Smädliga yttranden mot underlydande ............................................................ 22

6. Försummelse i fråga om expedierandet av saköreslängd .................................... 22

7. Felaktig inkallelse till reservtruppövning ......................................................... 23

8. Felaktig inkallelse till reservtruppövning ......................................................... 30

9. Fängelsestraff felaktigt ådömt med skärpning ................................................... 51

10. Försummelse att i rätt tid expediera .saköreslängd............................................. 54

11. Försummelse att i rätt tid expediera saköreslängd............................................. 56

12. Dröjsmål med expedierande av uppgifter till straffregistret m. m......................... 58

13. Dröjsmål med expedierande av uppgifter till straffregistret................................. 62

14. Försummelse att i rätt tid expediera utslag...................................................... 65

15. Anmärkning att två straff ådömts för samma förseelse....................................... 69

16. Åtal mot militärläkare för vårdslöshet vid behandling av värnpliktig .................. 74

17. Försummelse att för verkställighet expediera utslag .......................................... 85

18. Rymning bestraffad såsom olovligt undanhållande ............................................. 91

19. Rymning bestraffad såsom olovligt undanhållande ............................................. 96

20. Underlåtenhet att göra vederbörlig anteckning om avsändandet av straffuppgifter 100

21. Krigsman, som ändrat och därefter sig till nytta till vederbörande befälhavare

avlämnat ett av annan upprättat styrkebesked, dömd till ansvar allenast för
tjänstefel jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten .............. 106

22. Anmärkning om felaktig tillämpning av bestämmelser rörande tjänstledighet ...... 110

23. Anmärkning om felaktigt förfarande vid auktion för försäljning av egendom för

kronans räkning.......................................................................................... 118

24. Värnpliktig kvarhållen i krigstjänstgöring längre än som vederbort..................... 138

25. Oriktig beräkning av utgången vid omröstning till utslag hos krigsrätt ............... 144

26. Anmärkning att två straff ådömts för samma förseelse .................................... 152

27. Ersättning för olaga hämtning i anledning av förment utevaro från krigstjänst göring

......................................................................................... 157

28. Försummelse i fråga om utslags befordrande till verkställighet ........................... 157

Sid.

29. Regementsadjutant ålagd tillrättavisning för felaktig protokollsföring och expedition

av beslut om disciplinär bestraffning ............................................................ 194

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

BO. Värnpliktig obehörigen dömd till straff för rymning ...................................... 169

31. Villkorlig straffdom tillämpad beträffande disciplinstraff ................................. 169

32. Sammanträde med regementskrigsrätt obehörigen utsatt att äga rum å annan ort

än den, där regementet befann sig .............................................................. 169

33. Försummelse i fråga om expedierandet av uppgifter till straffregistret.................. 170

34. Försummelse i fråga om expedierandet av saköreslängd .................................... 170

Redogörelse för vissa årenden, som Icke föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Obehörig sammanläggning av straffskärpning ................................................... 171

2. Straffminimum underskridet vid ådömande av disciplinstraff; ordningen för inhäm tande

av auditör» yttrande........................................................................... 179

3. Straffminimum underskridet vid ådömande av disciplinstraff .............................. 182

-t. Särskilda straff ådömda för olovligt öppnande av annans förseglade brev och för

stöld ur brev m. m..................................................................................... 186

5. Särskilda straff ådömda för underlåtenhet att inställa sig till mobiliseringstjänst göring

och till annan tjänstgöring ............................................................... 195

6. Åtal för brott enligt 22 kap. 11 § allmänna strafflagen upptaget till prövning, ehuru

brottet icke angivits till åtal........................................................................ 204

7. Underårig dömd till fängelse för upprepad persedelförskingring........................... 208

8. Felaktigt förordnande om bötesförvandling m. m.............................................. 211

9. 4 kap. 3 § allmänna strafflagen felaktigt tillämpad .......................................... 216

10. 57 och 50 §§ strafflagen för krigsmakten tillämpade i stället för 120 § samma lag 218

11. 14 kap. 13 § allmänna strafflagen tillämpad i stället för 14 kap. 12 § samma lag 221

12. 4 kap. 1 § allmänna strafflagen tillämpad i stället för 4 kap. 2 § samma lag...... 224

13. Straff utmätt, ehuru den brottslige samtidigt förvisats till annan domstol för fort satt

rannsakning.......................................................................................... 226

14. Oegentlig avfattning av utslag i tjuvnadsmål ................................................... 227

15. Felaktigt beslut om avdrag för häktningstid ................................................... 231

16. Dröjsmål med utsättande av krigsrättssammanträde .......................................... 234

17. Fråga huruvida hinder föreligger för krigsrätt att till prövning upptaga mål om

ansvar för förseelse, varför tillrättavisning meddelats....................................... 236

18. Mål tillhörande krigsdomstols upptagande avdömt såsom disciplinmål.................. 240

19. Felaktig sammansättning av krigsrätt ............................................................ 243

20. Försummelse att för verkställighet till vederbörande fängelsemyndighet expediera

fullständigt utslag jämte prästbevis............................................................... 246

21. Vägran att lyda befallning, given av två förmän, bestraffad såsom två brott ...... 249

22. Olovligt tillgrepp bestraffat allenast såsom fel i tjänsten.................................... 253

23. Underlåtenhet av krigsrätt att i utslag yttra sig om gäldandet av vittneslön ...... 256

24. Mål av krigsrätt obehörigen hänvisat till annan krigsrätt för fortsatt rannsakning 257

25. Krigsdomare, som utan ansökan åtnjutit ledighet i fjorton dagar, avhåller sig där efter

i sex dagar från tjänstgöring ............................................................... 260

26. Fråga huruvida befälhavare har disciplinär myndighet över värnpliktiga, som icke

befinna sig i tjänstgöring ........................................................................... 268

Sid.

27. Värnpliktiga obehörigen kvarh&llna i tjänstgöring under tid motsvarande tiden för

undergånget disciplinstraff ........................................................................... 274

28. Om gäldandet av kostnad för värnpliktigs hämtning Lill undergående av bestraffning 277

29. Felaktig inkallelse till repetitionsövning ..............t.......................................... 279

90. Värnpliktig kvarhållen i tjänstgöring längre än som vederbort ........................... 28ti

31. Ersättning av statsmedel åt värnpliktig för felaktig inkallelse till tjänstgöring för

rikets försvar ............................................................................................. 292

32. Ersättning av statsmedel åt värnpliktig för felaktig inkallelse till tjänstgöring för

rikets försvar ............................................................................................. 297

33. Ersättning, oriktigt utbetald av statsmedel för värnpliktigs felaktiga inkallelse ... 299

34. Ersättning för felaktig inkallelse till landstormsövning....................................... 300

35. Värnpliktigt skrivbiträde obehörigen använt till privat handräekningstjänst ......... 306

36. Klagomål rörande vissa förhållanden vid interneringslägret å Skillingaryd............ 309

37. Misshandel, som träffat annan än den, åt vilken den var ämnad, bestraffad utan

hänsyn till 14 kap. 42 § allmänna strafflagen ................................................ 313

Framställningar till Konungen.

1. Orten för avtjänande av straffarbete eller fängelse, ådömt viss till flottan hörande

personal ................................................................................................... 316

2. Innehållet av krigsdomares diarium in. m....................................................... 317

3. Fria tjänstledighetsresor för mobiliserade och till krigstjänstgöring inkallade värn pliktiga

..........................................................................i........................... 318

4. Okat utrymme inom Norrlands trängkårs etablissement för inkvartering av kon tingenter

från andra trängkårer samt behovet av nytt sjukhus vid Västernorrlands
regemente................................................................................................... 319

5. Ifrågasatt behov av ytterligare byggnader för Norrbottens regemente .................. 323

6. Anordningar för uppvärmning av vissa ruin i de nya officersbyggnaderna vid Norr bottens

regemente........................................................... 323

7. Angående ändring av bestämmelsen om den regementskrigsrätt, varunder Svea

ingenjörkårs fästningsingenjörkompani in. fl. skall lyda.................................... 325

8. Angående rätt för sjökommenderat manskap, vars anställningstid vid flottan utgått

eller under pågående mobilisering koinme att utgå, att vid stamanställningstidens
utgång varda överfört till värnpliktiga jämväl innan fartyget avmönstrat,
eller alt erhålla understöd motsvarande familjeunderstöd för andra anhöriga än
hustrur och minderåriga barn........................................................................ 327

9. Angående krigstidstillägg för år 1917 å dagavlöning till lotspersonal, tjänstgörande

vid kusi signalväsendet ................................................................................. 333

10. Angående ersättning för hemresa vid ledighet, varmed tjänstgöringsperiod avslutats 343

11. Angående ändring i instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler...... 354

12. Angående vissa bestämmelser rörande tjänstledighet för biträde med vårarbete inom

jordbruket m. in........................................................................................ 369

13. Angående ändring av bestämmelser i § 42 av 1914 års inskrivningsförordning...... 372

14. Angående ändring av bestämmelser i § 95 mom. 1 i 1914 års inskrivningsförordning 374

15. Fråga angående till mobiliseringstjänstgöring inkallade värnpliktigas vid marinen >

användande i arbete av beskaffenhet att kunna utföras med förhyrd arbetskraft 377

16. Angående tolkning av § 4 mom. 3 och § 6 mom. 1 i gällande fredsförplägnads reglemente

................................................................................................ 379

Sid.

Om sammansättningen av krigsrätt för behandling av mål, vari ansvarstalan
ej föres .................................................................................................................. 382

Framställning till riksdagen angående höjning för är 1919 av den ersättning, som
utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring............................................................ 388

Framställning till riksdagen angående krigstidstillägg och krigstidshjälp åt befattningshavare
vid militieombudsmannens expedition ....................................... 391

Framställning till riksdagen angående avlöningsförbättring för vaktmästaren vid
militieombudsmansexpeditionen............................................................................

392

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i den för riksdagens
militieombudsman gällande instruktion får jag härmed avlämna redogörelse
för förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1918.

Därvid har jag till en början att meddela, att jag för att kunna fullgöra
ett av statsrådet och chefen för justitiedepartementet enligt nådigt
bemyndigande mig anförtrott uppdrag att biträda vid beredning av
visst ärende inom sagda departement begagnade mig av ledighet från
militieombudsmansämbetet från och med den 8 till och med den 10
mars samt från och med den 18 mars till och med den 6 april. Undertiden
från och med den 23 oktober till och med den 16 november
samt från och med den 25 november till och med den 14 december
begagnade jag mig av den militieombudsmannen enligt 23 § uti instruktionen
tillkommande rätt till semester. Under ifrågavarande perioder
uppehölls militieombudsmansämbetet, enligt bestämmelser i samma
paragraf, av häradshövdingen, före detta revisionssekreteraren friherre
Bror Carl Cederström, vilken var utsedd att efterträda mig i händelse
av min avgång från ämbetet.

Ämbetsresor hava under året av mig företagits till Södermanlands,
Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs
län. Under dessa resor har jag för ändamål, som avses i 12 och 18 §§
av instruktionen, besökt:

Södermanlands regemente;

Karlskrona grena djärregemente;

straffängelset i Karlskrona;

tvångsarbetsanstalten i Karlskrona;

Göta ingenjörkårs fästningsingenjörkompani;

Flottans station i Karlskrona;

Karlskrona kustartilleriregemente jämte Kungsholmsfort och
Oscarsvärn;

kronohäktet i Karlshamn;

Skånska trängkåren;

Skånska husarregementets avdelningar i Hälsingborg och Landskrona; kronohäktet

i Landskrona;

Södra skånska infanteriregementet;

Kronprinsens husarregemente;

centralfängelset i Malmö;

Flottans Öresundsavdelning;

Hallands regemente;

kronohäktet i Halmstad;

Älvsborgs fästning och Älvsborgs kustartillerikår;

Kustflottan och flottans Göteborgsavdelning;

Göta artilleriregemente;
eentralfängelset å Härianda;
skeppsgossekåren i Marstrand;.

Bohusläns regemente;
kronohäktet i Uddevalla;

Älvsborgs regemente;

Västgöta regemente;
straffängelset i Vänersborg;

Skaraborgs regemente;

Livregementets husarer;

Göta trängkår;
remontdepån å Gudhem;

Karlsborgs fästning med därvarande militära etablissement och
truppförband, nämligen artilleribataljonen, Göta ingenjörkår (utom
fästningsingenjörkompaniet), arméns intendenturförråd, intendenturkompaniet,
garnisonssjukhuset, ammunitionsfabriken och infanterivolontärskolan; Värmlands

regemente;
straffängelset i Karlstad;

Dalregementet;

Rommeheds lägerplats med där tillfälligtvis förlagda skolor;
Hälsinge regemente;
straffängelset i Gävle.

Härjämte har jag besökt följande truppförband och etablissement
i Stockholm eller dess omedelbara närhet nämligen:

Flottans station i Stockholm;

Vaxholms grenadjärregemente;

Svea ingenjörkårs fästningsingenjörkompani;
infanteriskjutskolan å Rosersberg.

Under den tid, då jag åtnjöt ledighet eller semester, företog
tjänstförrättande militieombudsmannen friherre Cederström ämbetsresor
till Östergötlands, Kristianstads och Malmöhus län; och besökte han
härvid:

tvångsarbetsanstalten i Norrköping;
militärkommenderingen i Norrköping;

Första livgrenadjärregementet;

Andra livgrenadjärregementet;

Östgöta trängkår;
straffängelset i Linköping;

Norra skånska infanteriregementet;

Militieombudsmannens nnibetsberättelse. 2

Wendes artilleriregemente;
straffängelset i Kristianstad;

Skånska dragonregementet; ''
kronohäktet i Ystad;

Flottans Öresundsavdelning;
centralfängelset i Malmö.

Därjämte har friherre Cederström såsom tjänstförrätt ande militieombudsman
i anledning av klagomål förrättat inspektion å flottans
varv i Stockholm.

Under ämbetsresorna hava även rullföringsexpeditioner, särskilda
för neutralitetsförsvaret avsedda avdelningar av armén samt landstormsförråd
och vissa andra förråd besökts. I några fall hava utöver vad
av det ovanstående framgår örlogsfartyg besökts, då sådana uppehållit
sig å plats, som berörts av ämbetsresa.

Under inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av en
eller flera av tjänstemännen vid inilitieombudsmansexpeditionen samt
i några fall jämväl av en byggnadskunnig officer. Vid inspektionen
av truppförband hava krigsrättsprotokoll, krigsdomarnas diarier samt
anteckningar över disciplinära bestraffningar och meddelade tillrättavisningar
granskats. Genom byråintendenten har verkställts kassainventering
ävensom förrådsinspektion; mestadels har därjämte inventering
ägt rum beträffande ett eller flera slag av persedlar eller
artiklar i förråden. Tillika har uppmärksamhet ägnats kasernvård
och hygieniska förhållanden. I samband med inspektionerna av truppförband
hava även arrestlokalerna besökts. De i förestående redogörelse
omnämnda besöken å de allmänna straffanstalterna hava uteslutande
avsett personer, som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1918 års
riksdag utvisar kvarstodo vid början av år 1918 från år 1917 balan -

serade ärenden till ett antal av ................................................ 260

Under år 1918 inkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet.......................................................... 642

enligt diariet över hemliga ärenden .................................... 5

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1918.
utgör alltså ............................................................................................ 907

De 647 ärenden, som inkommit under år 1918, utgöras av:
ärenden, inkomna från Kungl. Maj:t eller statsdepartement 72

ärenden, överlämnade från riksdagens justitieombudsman ..? 2

ärenden, inkomna från annan myndighet.................................. 42

klagomål eller framställningar från enskilda 271

ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militie ombudsmannen

åliggande granskning...................................... 228

militieombudsmansexpeditionens organisations- och förvaltningsärenden
in. in................................................................................... 32

Summa 647

De frän justitieombudsmannen överlämnade ärenden äro samtliga
klagomål eller framställningar från enskilda. Under året hava alltså
inkommit tillhopa 273 ärenden av sådan beskaffenhet.

Av dessa sistnämnda ärenden hava

på grund av återkallelse avskrivits ......................................................... 7

till annan myndighet hänvisats .............................................................. 3

efter vederbörandes hörande fått förfalla ......................................... 59

efter annorledes verkställd utredning eller utan åtgärd avskrivits 136
på grund därav att klaganden erhållit gottgörelse eller att rättelse
eljest vunnits blivit avskrivna ........................................... 20

vid årets slut varit vilande i avbidan på yttrande eller påminnelser
................................................................................................ 18

vid årets slut varit på prövning beroende .......................................... 30

Summa 273

Av hela antalet ärenden hava under året slutbehandlats ............... 745

till följande år balanserats ............................................................... 162

Av de till år 1919 balanserade ärenden hava inkommit

under år 1915 ........................................................................................ 2

under år 1916 ............................................................................................... 19

under år 1917 ..................................................................................... 39

under år 1918 ..................................................................................... 102

Summa 162

De från år 1915 kvarstående ärendena avse båda klagomål av
vissa värnpliktiga beträffande oriktig inkallelse till repetitionsövning.
Uti båda ärendena har vederbörande befälhavare förklarat sig villig
att bereda klagandena ersättning för genom felinkallelsen förlorad in -

komst, därest det skulle visa sig, att dessa vid eventuellt förnyad inkallelse
till tjänstgöring icke skulle få räkna sig till godo de dagar,
de på grund av felinkallelsen för mycket tjänstgjort. Med hänsyn°tili
vad klagandena härutinnan anfört har jag ansett mig tillsvidare icke
böra vidtaga någon ytterligare åtgärd i ärendena.

Av de från år 1916 kvarstående ärendena äro 2 beroende på
domstols prövning och 3 på Kungl. Maj:ts beslut, varjämte 4 ärenden,
som avse klagomål beträffande viss ersättning till värnpliktiga för
tjänstgöring såsom befäl, icke kunna slutbehandlas förrän Kungl. Maj:t
meddelat beslut i anledning av en av mig i ämnet gjord framställning.

Av under året anhängiggjorda 19 åtal hava anställts

på grund av förd klagan ..................................................................... 5

på grund av anmärkning vid inspektion ........................................... 10

av annan anledning.................................................................... 4

Summa 19

Eu jämförelse med motsvarande uppgifter för år 1917 visar att
under år 1918

antalet klagomål och framställningar från enskilda minskats med 221

hela antalet under året inkomna ärenden med ................................. 428

hela antalet till behandling föreliggande ärenden med.................... 412

antalet under året slutbehandlade ärenden med............................... 314

antalet till följande år balanserade ärenden med .............................. 98

antalet anhängiggjorda åtal med.............................................................. H

Till den minskning i fråga om antalet inkomna ärenden, varom
siffrorna för år 1918 vittna, hava flera omständigheter samverkat.
Särskilt må härvid nämnas minskningen beträffande inkallelser till
krigstjänstgöring, den stora utsträckning, vari under hösten tjänstledighet
beviljats i anledning av inträffad inttuensaepidemi, och det av
samma epidemi orsakade uppskovet med första tjänstgöringen för
värnpliktiga. Men till stor del torde ock minskningen bero därav, att
anmärkningar, som under första åren av militieombudsmansämbetets
verksamhet framställts vid granskning av fångförteckningar, straffregister
samt anteckningsböcker rörande tillrättavisningar, blivit av
vederbörande tagna till efterrättelse, så att anledning till upprepande
icke förelegat. 1

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet får jag
för övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen
vid inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas

redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed
jämförlig åtgärd,

redogörelse för framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
hos Kungl. Maj:t,

uttalande om sammansättningen av krigsrätt för behandling av
mål, vari ansvarstalan ej föres.

Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
ämbetsberättelser fullständig redogörelse ansetts böra meddelas
endast för sådana, som under året prövats av första domstol eller
rörande vilka dylik domstols utslag under året kommit mig tillhanda.

Till'' riksdagen överlämnas härjämte särskilda framställningar angående höjning

för år 1919 av den ersättning, som utgår jämlikt förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring,

krigstidstillägg och krigstidshjälp under år 1919 åt befattningshavare
vid militieombudsmannens expedition, samt

framställning till riksdagen angående avlöningsförbättring för
vaktmästaren vid militieombudsmansexpeditionen.

Stockholm den 10 januari 1919.

AXEL ÖSTERGREN.

Sture Centerwall.

fl?

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller

annan myndighet.

1. Fråga om felaktigt förfarande vid hävande av kontrakt.

Ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag innehåller (sid. 105 tf.)
redogörelse för ett emot chefen för Norra skånska infanteriregementet,
översten friherre R. O. Marks von Wiirtemberg och regementsintendenten
vid samma regemente, kaptenen H. Bergendahl anställt åtal för
felaktigt förfarande vid hävande av ett den 1 mars 1915 upprättat
kontrakt mellan översten friherre Mai’ks von Wiirtemberg, såsom chef
för sagda regemente, å ena, samt fabrikören Alfred Lundstedt i Landskrona,
å andra sidan, angående tvätt för regementets räkning.

Redogörelsen för åtalet utvisar, att krigsrätten vid Norra skånska
infanteriregementet, varest åtalet anställdes, ogillat den mot översten
friherre Marks von Wiirtemberg och kaptenen Bergendahl framställda
ansvars- och ersättningstalan, såvitt den grundats å hävandet av ifrågavarande
kontrakt, men enär kaptenen Bergendahl, vilken enligt gällande
reglemente ålegat att verkställa beslutet angående kontraktets hävande,
underlåtit att ofördröjligen meddela Lundstedt sagda beslut, dömt
Bergendahl'' att för den försummelse i fullgörandet av tjänsteplikt han
sålunda låtit komma sig till last undergå disciplinstraff av fem dagars
vaktarrest.

Av berörda redogörelse framgår jämväl, att militieombudsmannen
förordnat överkrigsfiskalsämbetet att hos krigshovrätten fullfölja talan
mot utslaget, såvitt därigenom åtalet blivit lämnat utan bifall, ävensom
att Lundstedt och kaptenen Bergendahl var för sig anfört besvär
över samma utslag.

För krigshovrättens utslag i målet, som meddelades den 30 mars
1917, redogöres i ämbetsberättelsen till 1918 års riksdag (sid. 111 ff.).
Krigshovrätten fann ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag, såvitt
därigenom den mot friherre Marks von Wurtemberg och Bergendahl
på grund av kontraktets hävande framställda ansvars- och skadeståndstalan
lämnats utan bifall. Bergendahls besvär förklarades icke
kunna till prövning upptagas, enär besvärsskriften blivit till krigshovrätten
insänd med allmänna posten.

Av sistnämnda ämbetsberättelse framgår jämväl, att krigshovrättens
utslag icke blivit av militieombudsmannen överklagat, men att
Lundstedt och Bergendahl var för sig anfört besvär över sagda utslag.

Bergendahl anhöll tillika, att Kungl. Maj:t måtte av nåd befria
honom från det honom ådömda straff eller nedsätta straffet till arrest
utan bevakning.

I utslag den 25 maj 1918 fann Kungl. Maj:t ej skäl att gorå
ändring i krigshovrättens utslag. Av det belopp, Lundstedt nedsatt
till säkerhet för motparts kostnadsersättning, ägde friherre Marks von
Wurtemberg såsom ersättning för förklaringskostnad hos Kungl. Makt
lyfta 100 kronor.

Beträffande nådeansökningen medgav Kungl. Maj:t av nåd att
Bergendahl finge försona sin ifrågavarande förseelse med arrest utan
bevakning i fem dagar. 1

2. Missfirmelse av underordnad m. m.

Ämbetsberättelsen till 1918 års riksdag innehåller (sid. 197 ff.)
redogörelse för ett emot överstelöjtnanten vid kustartilleriet Axel Ferdinand
Bergman von Schinkel anställt åtal.

Redogörelsen för åtalet utvisar följande. Sedan 2. klass minören
vid Vaxholms kustartilleriregemente nr 12/8 Arvid Månsson hos chefen
för nämnda regemente skriftligen anmält, att överstelöjtnanten von
Schinkel, vilken tilldelat Månsson tillrättavisning av viss tids kasernförbud
för det han vid ett tillfälle den 3 augusti 1916 ej givit von
Schinkel vederbörlig honnör, samma dag förolämpat Månsson med
smädliga yttranden i dennes tjänst, dömde stationskrigsrätten vid flottans
station i Stockholm, där Månssons anmälan gjorts till föremål för

1 Beträffande nådeansökningen funno högsta domstolens flesta ledamöter anledning
ej förekomma att tillstyrka bifall till densamma.

handläggning, genom utslag den IT» september 1!)1 (i av anförda orsaker
von Schinkel att för förolämpning mot underordnad krigsman undergå
arrest utan bevakning i sex dagar. På grund av klagomål från Månsson
ställde militieoinbudsrnannen härefter von Schinkel under åtal för
det han. sedan lian tilldelat Månsson ifrågavarande tillrättavisning och
Månsson till regementschefen ingivit sin ovanberörda anmälan, någon
dag i augusti månad 1916 till sig uppkallat Månsson jämte ett antal
värnpliktiga vid regementet och med dem hållit förhör rörande vad
vid förstnämnda tillfälle den 3 augusti 1916 tilldragit sig ävensom
under förhöret förolämpat Månsson med smädliga yttranden. Stationskrigsrätten,
varest krigsfiskalen Johan Lillieros anhängiggjorde det av
militieombudsmannen förordnade åtalet, dömde von Schinkel att för
förolämpning i två särskilda fall mot underordnad krigsman samt oförstånd
vid fullgörande av tjänsteplikter undergå arrest utan bevakning
i femton dagar, från vilket straff skulle avgå den strafftid av sex dagars
arrest utan bevakning, som von Schinkel undergått, vadan återstående
strafftiden bleve arrest utan bevakning i nio dagar. Härjämte förpliktades
von Schinkel att ersätta vissa kostnader.

Av redogörelsen framgår slutligen att överstelöjtnanten von Schinkel
anfört besvär över stationskrigsrättens utslag.

Den 27 februari 1918 meddelade krigshovrätten utslag på de
besvär von Schinkel anfört. 1 utslaget yttrade krigshovrätten följande:
Krigshovrätten funne lika med krigsrätten, att överstelöjtnanten von
Schinkel vid ifrågakomna tillfälle förolämpat Månsson med smädligt
yttrande, men enär, beträffande den i övrigt i målet mot överstelöjtnanten
von Schinkel förda ansvarstalan, annat förhållande icke kunde
anses lagligen styrkt än överstelöjtnanten von Schinkel uppgivit eller
att han •—- sedan han utan föregående förhör ålagt Månsson tillrättavisning
för det denne avsiktligt underlåtit att i vederbörlig ordning
hälsa på överstelöjtnanten von Schinkel — i anledning därav att Månsson
förnekat riktigheten av vad sålunda lagts honom till last, låtit
till sig uppkalla Månsson jämte åtskilliga vid tillfället närvarande
värnpliktiga i syfte att utröna, om Månsson i nämnda personers närvaro
kunde vidhålla sitt bestridande, samt huruvida nämnda värnpliktiga
jämväl kunde gjort sig skyldiga till försummelse vid nämnda tillfälle;
ty och som vad sålunda förekommit icke vore av beskaffenhet att för
överstelöjtnanten von Schinkel föranleda ansvar, prövade krigshovrätten
rättvist, med ändring av krigsrättens utslag i vad anginge den mot
överstelöjtnanten von Schinkel förda ansvarstalan, dels ogilla yrkandet
Militieombudsmannens åmbetsberättelse. 3

om ansvar å överstelöjtnanten von Scliinkel för oförstånd i tjänsten,
dels ock jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med 39 §
samma lag, med avseende å vad i målet förekommit bestämma det
straff, vartill överstelöjtnanten von Schinkel för förolämpning i två
olika fall gjort sig förfallen, till arrest utan bevakning i åtta dagar.
I övrigt funne krigshovrätten ej skäl att göra ändring i krigsrättens
utslag. Vid tillämpning av det sålunda bestämda straffet skulle avräknas
den tid av sex dagar, varunder överstelöjtnanten von Schinkel
till följd av krigsrättens utslag den 15 september 1916 undergått arrest
utan bevakning, i följd varav han hade att undergå sådan arrest i
ytterligare två dagar. 1

Med den utgång målet erhållit genom krigshovrättens utslag ansåg
militieombudsmannen sig icke kunna åtnöjas. I underdånig skrivelse
den 10 april 1918 anförde militieombudsmannen därför besvär
såvitt anginge åtalet mot överstelöjtnanten von Schinkel för oföi1-stånd i tjänsten. I skrivelsen anförde militieombudsmannen följande:
»Efter det 2. klass minören vid Vaxholms kustartilleriregemente nr
12/8 Arvid Månsson hos chefen för nämnda regemente skriftligen anmält,
att överstelöjtnanten von Schinkel förolämpat Månsson med
smädliga yttranden i dennes tjänst, har överstelöjtnanten, söm vid
ifrågavarande tid förde befälet över regementet, ostridigt låtit till förhör
eller — såsom han föredrager att benämna förrättningen — undersökning
uppkalla Månsson jämte en del personer, som skulle kunna
höras såsom vittnen. Att denna undersökning var föranledd av Månssons
anmälan är påtagligt. Enligt vad två av Månsson åberopade
vittnen intygat upplästes vid undersökningen Månssons anmälningsskrift;
uppgiften härom har visserligen icke bekräftats av vittnen, som
överstelöjtnanten själv åberopat, men torde icke desto mindre förtjäna
tilltro, helst av sistomförmälda vittnens berättelser framgår, att de vid
undersökningstillfället kommit tillstädes först efter det Månsson och hans
vittnen infunnit sig. Överstelöjtnantens vid särskilda tillfällen lämnade
uppgifter om syftet med undersökningen stå, på sätt krigsfiskalen

1 Vid målets avgörande yttrade krigshovrättsrådet Berencreutz följande :

"Jag finner ej skäl göra annan ändring i överklagade utslaget än att, med hänsyn
till omständigheterna i målet, det straff, vartill överstelöjtnanten von Schinkel för sina
ifrågavarande förseelser gjort sig förfallen, bestämmes till arrest utan bevakning i tio dagar.

Vid tillämpning av det sålunda bestämda straffet skall avräknas den tid av sex
dagar, varunder överstelöjtnanten von Schinkel till följd av krigsrättens ovanberörda
utslag av den 15 september 1917 undergått arrest utan bevakning, i följd varav överstelöjtnanten
von Schinkel har att undergå sådan arrest i ytterligare fyra (lagar."

Lillieros i sin förklaring till krigshovrätten framhållit, icke på alla
punkter i full inbördes överensstämmelse. Om syftet varit vad krigshovrätten
funnit böra antagas, synes med skäl kunna ifrågasättas, om
det varit lämpligt att hålla förhör eller undersökning med Månsson
rörande en förseelse, för vilken överstelöjtnanten redan tilldelat Månsson
tillrättavisning, samt om icke — därest det överhuvud varit konstaterat
att de övriga uppkallade personerna gjort sig skyldiga till
någon förseelse, vilket rimligtvis bort vara konstaterat före förhöret
eller undersökningen inför överstelöjtnanten — denne genom att personligen
leda förhöret eller undersökningen med dem utsatt sig för
misstanken, att han ville påverka Månssons vittnen eller, därest de
funnes hava i likhet med Månsson brustit i skyldig vördnad mot överstelöjtnanten,
göra dem till överstelöjtnantens vederdeloman och såsom
sådana jäviga att vittna. Även ur den synpunkt, som krigshovrätten
anlagt, synes mig därför överstelöjtnantens åtgörande i denna del kunna
betecknas såsom oförstånd i tjänsteutövning.»

På grund av vad sålunda och förut från militieombudsmannens
sida i målet anförts yrkade militieombudsmannen att Kungl. Magt
måtte täckas att, med ändring av krigshovrättens utslag i vad det
blivit av militieombudsmannen överklagat, i nåder fälla överstelöjtnanten
von Schinkel till ansvar jämväl för oförstånd i tjänsten.

På de besvär militieombudsmannen sålunda anfört meddelade
Kungl. Maj:t utslag den 19 juli 1918. I utslaget yttrades följande.
I fråga om det förhör, som av von Schinkel hållits med Månsson och
omförmälda värnpliktiga, funne Kungl. Maj:t väl genom utredningen i
målet ådagalagt, att von Schinkel härvid tillsport dels Månsson, huruvida
han vidhölle av honom framställt påstående att han, då han vid
tillfället den 3 augusti 1916 underlåtit att giva von Schinkel honnör,
varken varseblivit von Schinkel eller uppfattat dennes sedermera till
Månsson givna, men av denne icke åtlydda tillsägelse att stanna, och
dels de övriga — vilka vid samma tillfälle varit sysselsatta med handräckningsarbete
i en närbelägen källare — huruvida de härvid åstadkommit
buller, varav kunde hava föranletts, att Månsson icke hört
tillsägelsen, men enär vid jämförelse av den å ömse sidor i målet förebragta
bevisning det mot von Schinkels bestridande icke kunde anses
styrkt, att förhöret berört vad i övrigt vid omförmälda tillfälle mellan
von Schinkel och Månsson förekommit, samt von Schinkel vid sådant
förhållande icke genom förhörets anställande kunde anses hava gjort
sig skyldig till försök att obehörigen påverka utredning rörande Månssons

anmälan mot von Schinkel för missfirmelse mot Månsson vid samma
tillfälle, och von Schinkels ifrågavarande förfarande icke heller eljest
varit av beskaffenhet att böra till ansvar för honom föranleda, prövade
Kungl. Maj:t lagligt fastställa det slut. vartill krigshovrätten i fullföljd
del av målet kommit.1

3. Olovligt undanhållande bestraffat såsom rymning m. m.

Ämbetsberättelsen till 1918 års riksdag innehåller (sid. 139 ff.J
redogörelse för ett av militieombudsmannen anställt åtal mot ledamöterna
i krigsrätten vid Upplands infanteriregemente — dåvarande
krigsdomaren, häradshövdingen Axel Olivecrona, auditören Joel Svedberg,
majoren O. von Bahr och fanjunkaren Aug. Enström — för det krigsrätten
genom särskilda utslag den 18 januari 1916 dömt värnpliktige
nr 242 55/1915 Erik August Eriksson och nr 266 55/1915 Algot Wilhelm
Bernhard Karlsson till ansvar för rymning i stället för såsom vederbort
för olovligt undanhållande samt därjämte till särskilt ansvar jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten för det de under den tid de hållit
sig undan undandragit sig viss tjänsteförrättning. Redogörelsen för
åtalet utvisar tillika, att krigshovrätten, varest överkrigsfiskalsämbetet
på uppdrag av militieombudsmannen anställt åtalet, meddelat utslag
den 7 november 1917, däri krigshovrätten väl funnit att häradshövdingen
Olivecrona och hans medparter i de av militieombudsmannen
anmärkta avseenden icke kunde anses hava förfarit i överensstämmelse
med en riktig tillämpning av gällande bestämmelser, men dä vad som

1 I målets avgörande deltogo justitieråden Petrén, Bergman och Svedelius, generallöjtnanten
Malm, justitieråden Almén och Molin samt konteramiralen von Krusenstierna.

Justitierådet Almén, med vilken justitierådet Petrén förenade sig, avgav följande
skiljaktiga yttrande. “.Tåg anser väl icke styrkt, att vid det av von Schinkel hållna
förhör förekommit annat än vad högsta domstolens flesta ledamöter funnit ådagalagt,
men då enligt min mening von Schinkel genom att sålunda själv anställa förhör rörande
förhållanden, som kunnat inverka å frågan om ansvar å von Schinkel i anledning av
den utav Månsson mot honom gjorda anmälan, åsidosatt den grannlagenhet, som han
med hänsyn till mellanhavandet mellan honom och Månsson bort låta sig vara angeläget
att iakttaga, finner jag honom härigenom hava visat oförstånd i fullgörande av tjänsteplikter.
För vad sålunda ligger von Schinkel till last och för övriga förseelser, vilka
nu äro i fråga, prövar jag rättvist att, med ändring av krigshovrättens utslag, jämlikt
de av stationskrigsrätten åberopade lagrum bestämma straffet till arrest utan bevakning
i tio dagar. Vid tillämpning av det sålunda bestämda straffet skall avräknas den tid
av sex dagar, varunder von Schinkel till följd av stationskrigsrättens utslag den 15
september 1916 undergått arrest utan bevakning, och har förty von Schinkel att undergå
sådan arrest i ytterligare fyra dagar. “

härutinnan läge häradshövdingen Olivecrona och hans medparter till
last icke med hänsyn till föreliggande omständigheter och vad krigsrättens
ledamöter till sitt fredande anfört vore av beskaffenhet att för
någon av dem medföra ansvar och ersättningsskyldighet, ogillat den
mot häradshövdingen Olivecrona och hans medparter i målet förda
talan, ävensom att militieombudsmannen anfört besvär över detta utslag.

Dessa besvär äro numera prövade av Kungl. Maj:t, som genomutslag
den 9 april 1918 utlåtit sig: T fråga om den av militieombudsmannen
fullföljda talan i vad den avsåge ansvar å Olivecrona och hans
medparter för det regementskrigsrätten dömt Eriksson och Karlsson
för rymning i stället för allenast för olovligt undanhållande funne
Kungl. Maj:t ej skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag, men
enär Olivecrona och hans medparter genom att å Eriksson och Karlsson
tillämpa jämväl 130 § strafflagen för krigsmakten gjort sig skyldiga
till oförstånd i domarämbetet, prövade Kungl. Maj:t lagligt att, med
ändring av krigshovrättens utslag i denna del, jämlikt 25 kap. 17 §
allmänna strafflagen döma Olivecrona och Svedberg att bota vardera
25 kronor samt von Bahr och Enström att bota vardera 10 kronor. 1

4. Misshandel av underordnad m. m.

I ämbetsberättelsen till 1918 års riksdag redogöres (sid. 191 ff.J
för ett emot kaptenen vid Södra skånska infanteriregementet Eric Asp
anställt åtal för det han den 22 februari 1917, då han tjänstgjort i
egenskap av befälhavare för ett å Kronobergshed förlagt kompani av
nämnda regemente, dels övat våld mot värnpliktige vid Kronobergs
regemente nr 404 15/1916 Hilmer Rickard Jonasson i dennes tjänst
dels även förolämpat Jonasson med smädligt yttrande i tjänsten. Redogörelsen
för åtalet utvisar, att krigsrätten vid Södra skånska infanteriregementet,
varest krigsfiskalen Johan Sandblad på militieombudsman.
nens uppdrag anställt åtalet, genom utslag den 17 oktober 1917 dömt
kaptenen Asp för ifrågavarande förbrytelser till vaktarrest i 8 dagar
samt förpliktat honom att gälda rättegångskostnad ävensom att krigshovrätten,
varest överkrigsfiskalsämbetet på uppdrag av militieombudsmannen
anfört besvär, med ändring av krigsrättens förenämnda utslag,

1 I målets avgörande deltogo justitieråden Berglöf, Sjögrön, Svedelius, friherre
Leijonhufvud, vieeamiralen Dyrssen, generallöjtnanten Jungstedt och justitierådet Stenberg.

Justitierådet Svedelius, vieeamiralen Dyrssen ocli generallöjtnanten Jungstedt
funno ej skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.

dömt Asp att för sina ifrågavarande förseelser undergå vaktarrest i
15 dagar.

Krigsliovrättens utslag har icke blivit överklagat.

5. Smädliga yttranden mot underlydande.

Ämbetsberättelsen till 1918 års riksdag innehåller (sid. 189 fl.)
redogörelse för ett emot majoren i armén, kaptenen i Dalregementets
reserv Erland Teodor Klingberg anställt åtal för det Klingberg, då han
såsom chef för XI. kombinerade bataljonen i M. hållit förhör med värnpliktige
nr 158 48/1914 ä Karl Johansson, dels förolämpat Johansson
med smädliga yttranden dels ock genom högljutt tal, svordomar och
slag i bordet brustit i anständigt uppförande. Redogörelsen utvisar,
att krigsrätten vid Dalregementet, varest krigsfiskalen Lorenz Lindvall
på uppdrag av militieombudsmannen anställt ifrågavarande åtal, genom
utslag den 5 november 1917 jämlikt 91 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten
dömt Klingberg att för förolämpning mot underordnad i dennes
tjänst och för det han brustit i anständigt uppförande undergå disciplinstraff
av vaktarrest under tio dagar samt förpliktat Klingberg att betala
rättegångskostnad, ävensom att majoren Klingberg anfört besvär över
krigsrättens utslag.

Dessa besvär äro numera prövade av krigshovrätten genom utslag
den 6 mars 1918. Krigshovrätten har häri anfört följande. Enär Klingberg.
vore förvunnen att hava vid ovanberörda förhör förolämpat Johansson
såväl genom de smädliga yttranden som han, på sätt krigsrätten funnit,
riktat till Johansson, som även genom sitt uppträdande i övrigt under
förhöret, men Klingberg icke på grund av vad mot honom i målet
förekommit kunde fällas till ansvar för brist i anständigt uppförande,
prövade krigshovrätten rättvist att, med ändring av krigsrättens utslag,
jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten, döma Klingberg att för förolämpning
mot underordnad i dennes tjänst undergå arrest utan bevakning
i tio dagar.

Krigsliovrättens utslag har vunnit laga kraft.

6. Försummelse i fråga om expedierandet av saköreslängd.

Ämbetsberättelsen till 1918 års riksdag utvisar (sid. 166 fl.)
hurusom åtal anställts mot f. d. auditören C. J. von Essen för det han
underlåtit att i rätt tid till Konungens befallningshavande i Jämtlands

län expediera saköreslängd, upptagande böter, som av krigsrätten vid
Norrlands artilleriregemente genom utslag den 22 mars 1915 ådömts
en volontär vid regementet. Redogörelsen utvisar att krigshovrätten
på åtal, som överkrigsfiskalsämbetet efter uppdrag av militieombudsmannen
anställt mot von Essen, genom utslag den 14 november 1917
dömt von Essen att för ifrågavarande tjänsteförsummelse bota 20 kronor.

Krigsbovrättens utslag har vunnit laga kraft.

7. Felaktig inkallelse till reservtruppövning.

1 ämbetsberättelsen till 1918 års riksdag redogöres (sid. 168 If.)
för ett emot befälhavaren för Göteborgs södra rullföringsområde, nr 32,
överstelöjtnanten C. von Bahr anställt åtal för det han felaktigt inkallat
värnpliktige nr 334 28/1907 Törnqvist, nr 832 28/1906 Åberg
och nr 792 28/1907 Nilsson till reservtruppövning. Redogörelsen för åtalet
utvisar, att krigsrätten vid Älvsborgs regemente, varest åtalet anställdes,
i utslag den 14 november 1917 på anförda skäl funnit ansvar eller
ersättningsplikt icke kunna von Bahr ådömas, samt att militieombudsmannen
anmodat överkrigsfiskalämbetet att över utlaget anföra besvär
hos krigshovrätten.

I anledning av dessa besvär meddelade krigshovrätten utslag den
20 februari 1918, däri krigshovrätten utlät sig: Enär med hänsyn till
stadgandet i § 55 andra stycket i värnpliktslagen den 17 september
1914, jämfört med tredje stycket i samma paragraf, överstelöjtnanten
von Bahr icke saknat fog för sin åtgärd att till reservtruppövning inkalla
till 1908 års klass hörande värnpliktiga utan att därvid föreskriva
undantag för dem, som enligt § 6 i förut gällande värnpliktslag
inskrivits ett tidigare år, men sedan överflyttats till 1908 års klass,
bleve det slut, vartill krigsrätten i sitt utslag kommit, av krigshovrätten
fastställt.1

1 Krigshovrättsrådet Berencreutz var av skiljaktig mening samt yttrade:

“Värnpliktig, som inskrivits år 1907, är på grund av stadgandet i § 54 mom. 1
i värnpliktslagen, att bestämmelserna i § 27 samma lag icke skola å sådan värnpliktig
tillämpas, icke skyldig att deltaga i reservtruppövning.

Den jämkning, som vid tillämpning av förstnämnda stadgande, jämlikt § 55 andra
stycket, jämfört med första stycket i samma paragraf, skall äga rum i avseende å
värnpliktig, som på grund av laga förfall eller beviljat uppskov blivit inskriven först
ett senare år, finnes icke föreskriven beträffande värnpliktig, som enligt äldre lag inskrivits
före det år, då han fyllt 21 år. I tredje stycket i § 55 är beträffande sådan
värnpliktig ej föreskrivet annat än att den tid, under vilken han tillhör första uppbådet,
räknas från och med det år, då han fyllde tjuguett år. ,v

Över krigshovrättens utslag anförde militieombudsmannon underdåniga
besvär, därvid militieombudsmannen yttrade följande.

På sätt tidigare från militieombudsmannens sida framhållits i
målet både den uppfattning av § 55 i 1914 års värnpliktslag, som
överstelöjtnanten von Bahr i egenskap av befälhavare för Göteborgs
södra rullföringsområde nr 32 tillämpade vid inkallelsen till reservtruppövningarna
hösten 1916, delats av ett flertal rullföringsbefälhavare
i riket. Några rullföringsbefälhavare och även ett par inskrivningsbefälhavare
hade emellertid, enligt vad militieombudsmannen inhämtat,
varit av den mening, som militieombudsmannen trott vara den med
värnpliktslagens såväl anda som bokstav överensstämmande, och sedan
denna mening biträtts även av de krigsrätter, till vilkas prövning mål
angående tillämpningen av hithörande stadganden hänskjutits, kunde
förmodas att en eller annan rullförings- eller inskrivningsbefälhavare
skulle komma att, med frångående av tidigare hyst uppfattning i frågan,
ansluta sig till den av militieombudsmannen förfäktade. Åtminstone
både en sådan följd av de anhängiggjorda, i militieombudsmanens
ämbetsberättelse till 1918 års riksdag refererade åtalen varit att vänta,
därest krigshovrättens utslag givit ett klart och otvetydigt uttryck åt
samma uppfattning i principfrågan som underdomstolarnas. Nu vore
emellertid att befara att krigshovrättens utslag, i stället för att bidraga
till åstadkommande av en enhetlig tillämpning, komme att ytterligare
öka ovissheten, huru ifrågavarande bestämmelser skulle förstås, helst
krigshovrättens utslag säkerligen på flera håll komme att uppfattas
såsom ett underkännande av den ståndpunkt, som militieombudsmannen
intagit i frågan. Med hänsyn till önskvärdheten av enhet och sammanhang
i tillämpningen och då frågan berörde avsevärda kategorier
värnpliktiga — inom ett enda rullföringsområde, vars befälhavare uppfattat
värnpliktlagens bestämmelser på samma sätt som militieombudsmannen
hade hösten 1916 funnits 43 värnpliktiga av ifrågakomna
kategori — hade militieombudsmannen därför trott, att militieombuds Med

hänsyn härtill har överstelöjtnanten von Bahr, enligt min mening icke i
värnpliktslagen haft stöd för sitt förfarande att till reservtruppövniug inkalla till 1908
års klass hörande värnpliktiga utan att därvid föreskriva undantag för dem, som enligt
tj 6 i förut gällande bestämmelser inskrivits ett tidigare år, men sedan överflyttats till
1908 års klass: men enär värnpliktslagen i denna del icke innehar den tydlighet att
rätta tillämpningen av nu ifrågavarande stadganden bort vara för överstelöjtnanten von
Bahr uppenbar, samt vid sådant förhållande i förening med omständigheterna i målet i
övrigt överstelöjtnanten von Bahr icke genom sitt berörda förfarande kan anses hava
gjort sig skyldig till tjänstefel, prövar jag rättvist fastställa det slut, vartill krigsrätten
i sitt utslag kommit. “

mannen icke borde låta sig nöja med krigshovrättens utslag utan
söka få frågan slutgiltigt avgjord.

Innehållet av krigshovrättens utslag föranledde militieombudsmannen
att i dessa besvär närmare utföra följande tankegång, som
militieombudsmannen vid ätalsinstruktionens uppsättande trott sig behöva
allenast antyda. Nya värnpliktslagen stadgade liksom föregående
lag, att värnplikten fullgjordes i beväringen och landstormen samt att
beväringen delades i första och andra uppbådet. Den angäve därjämte
antalet tjänsteår i vartdera uppbådet och tilläde, att värnpliktig tillhörde
landstormen under den tid, då han icke tillhörde beväringen.
När så i § 5 mom. 2 tredje stycket i nya lagen liksom i 1901 års
värnplikt-slag stadgades, att om värnpliktig utan laga förfall eller beviljat
uppskov under något år av tjänstetiden uteblivit från honom
enligt § 27 under samma år åliggande tjänstgöring, det året icke finge
räknas honom till godo såsom tjänsteår i beväringen, torde det vara
tydligt, att en sådan värnpliktig icke kunde överföras till andra uppbådet,
resp. landstormen samtidigt med sin åldersklass, utan att med
överföringen måste anstå till dess han hade föreskrivet antal tjänsteår
i första uppbådet, resp. beväringen. Den i § 55 andra stycket av 1914
års värnpliktslag föreskrivna jämkning måste alltså i den ordning, vari
densamma enligt förklaringen i kungl. brevet den 21 mars 1916 skulle
äga rum, anses såsom en vid övergången till de nya tjänstgöringsförhållandena
fullt följdriktig anordning.

Beträffande värnpliktig, som inskrivits såsom underårig samt därefter
fullgjort tjänstgöringen med sin årsklass, beräknad efter inskrivningsåret-^
mötte ett annat förhållande. Vid överföring till andra
uppbådet, resp. landstormen, skulle han, därest icke särskilda bestämmelser
för dylikt fall meddelats, vara ett eller annat år yngre
än samtidigt överförda; funnes en till antalet år bestämd tjänstetid
i landstormen, skulle han till och med kunnat komma ur landstormen
innan lian hunnit komma ur värn pliktsåldern. Nu torde
man ej anset-t lämpligt, att en värnpliktig, som inskrivits i förtid,
såsom följd därav även skulle bliva i förtid överförd till andra uppbådet,
resp. landstorinen. Men samtidigt gällde det att upprätthålla
bestämmelserna om antalet tjänsteår i första uppbådet, resp.
beväringen. Till förebyggande att en värnpliktig vid överföringen
skulle få för många tjänsteår kunde man hava valt eu utväg liknande
den, som i först omnämnda fall anlitats för att ej tjänsteåren vid överföringen
skulle bliva- för få, eller sålunda förklarat, att tiden mellan
inskrivningen och värnpliktsålderns inträde icke skulle få räknas till
MHitieombudsmamiens ämbetsberättelse. 1

godo såsom tjänsteår i beväringen. Detta hade man emellertid icke
gjort, utan löstes svårigheten i stället på det sätt, att i § 6 mom. 4
stadgades att för en enligt § 6 mom. 1, 2 eller 3 i den nya lagen i
förtid inskriven tjänstetiden i beväringen skulle räknas från och med
det år, då han fyllde tjugu år, samt att med avseende å de enligt § 6
i den äldre lagen i förtid inskrivna i § 55 tredje stycket, upptogs en
bestämmelse av innehåll att den tid, varunder sådana värnpliktiga tillhörde
beväringens första uppbåd, skulle räknas från och med det år,
då de fyllde tjuguett år. Att detta vore en skillnad i sak. ej endast
i fråga om uttryckssätt, torde vara uppenbart. Vilka brister tilläventyrs
kunde påvisas i nya värnpliktslagen, icke torde man på allvar
kunna sätta i fråga, att den skulle i dels §§ 5 och 6 dels ock de två
sista styckena av § 55 använt två olika uttryck till betecknande av
samma sak. Anledningen, varför den senare utvägen valdes, finge lämnas
därhän, men det syntes militieombudsmannen antagligt, att man funnit
det oegentligt och stötande samt till sina konsekvenser orimligt att
helt allmänt förklara, att ett visst år, varunder en värnpliktig fullgjort
all då ifrågakommande tjänstgöring, ej skulle få räknas honom
till godo såsom tjänsteår i beväringen. Att ett sådant stadgande kunde
givit anledning till många missförstånd sade sig självt. Av den lydelse,
sista stycket i § 55 erhållit, följde att den, som enligt § 6 i den äldre
lagen inskrivits i förtid, skulle i det avseende, varom i § 55 vore fråga,
räknas hava inträtt i beväringen först från och med det år, då han
fyllde tjuguett år, ty i beväringen kunde han ju ej anses hava inträtt
förr än lian inträdde i dess första uppbåd. För att driva saken in
absurdum kunde ju påstås att — såsom militieombudsmannen för övrigt
redan hört antydas — den värnpliktige under tiden mellan den förtida
inskrivningen och värnpliktsålderns inträde skulle, enligt militieombudsmannens
uppfattning av § 55, hört till landstormen. I avseende å en
dylik invändning och de anmärkningar i övrigt, som med utgångspunkt
i värnpliktslagen och särskilt § 6 mom. 5 kunde göras mot den anförda
uppfattningen, vore det nog att erinra därom, att ofta nämnda
bestämmelse i § 55 tredje stycket hörde till det avsnitt av värnpliktslagen,
som innehölle bestämmelser om lagens ikraftträdande, samt att
det endast vore för beräkning av tjänsteår vid övergången till nya
bestämmelser om värnpliktstiden (ävensom vid överföring till andra
uppbådet resp. landstormen) som den tid, varunder en jämlikt § 6 i
den äldre lagen i förtid inskriven värnpliktig tillhörde första uppbådet,
skulle räknas från och med det år, då han fyllde tjuguett år.

I förklaring till krigshovrätten hade överstelöjtnanten velat göra

gällande, att då eldigt den lagstiftning, som gällde närmast före tillkomsten
av 1914 ärs värnpliktslag, de under åren 1906 och 1907 inskrivna,
som uppnådde värnpliktsåldern först år 1908 eller därefter,
voro skyldiga att tjänstgöra så lång tid, som bestämdes i § 27 av den
äldre lagen, d. v. s. lika lång tid som den åldersklass de tillhörde,
samma princip borde komma till tillämpning även nu. Den ifrågavarande
principen, som icke från början fanns i 1901 års värnpliktslag
utan tillkom genom eu lag av den 19 maj 1905, överensstämde emellertid
icke med nya värnpliktslagen, enligt vilken inskrivningsåret i regel
vore avgörande för tjänstgöringsskyldighetens omfattning; och om principen
strede mot 1914 års värnpliktslag, torde den, mot stadgandet i
§ 51 av samma lag, ej vidare kunna tillämpas. Det vore för övrigt
nog icke så, att lagstiftningen velat motverka inskrivning i förtid;
tendensen hade snarare varit den motsatta. Den nya bestämmelsen i
1905 års lag tillkom för ett alldeles särskilt ändamål och hade, när
1914 års lag korn, redan fyllt sin uppgift, vari naturligtvis ej kunde
ingå att reglera skyldigheten att fullgöra något, som vid dess stiftande
icke fanns ens på papperet, eller reservtruppövning.

Överstelöjtnanten hade i sin nyssnämnda inlaga anmärkt, att
militieombudsmannen rört sig med så oklara begrepp som tjänsteår,
vilka ej kunde inrymmas i någon tjänstetid. Därest här funnes någon
oklarhet, berodde den på värnpliktslagen; enligt denna omfattade tjänstetiden
ett visst antal år, men att ett eller annat av dessa år under
vissa omständigheter icke finge räknas såsom tjänsteår i beväringen,
framginge tydligt av § 5. Att även det eller de år, varunder en i
förtid inskriven tjänstgjort före värnpliktsålderns inträde, vore att anse
såsom tjänsteår, ehuru de folie utom den lagbestämda tjänstetiden,
borde vara klart; oklart bleve förhållandet först om man icke beräknade
sådana år såsom tjänsteår, ty då dreves man till att betrakta
en fullgjord tjänstgöring såsom icke fullgjord.

I slutet av förklaringen till krigshovrätten hade överstelöjtnanten
omnämnt, hurusom ett flertal ansökningar av värnpliktiga
av ifrågavarande kategori om befrielse från eller uppskov med reservtruppövningen
prövats av Kungl. Maj:t på ett sätt, som visat att
skyldigheten att fullgöra reservtruppövning ansetts åligga dessa värnpliktiga.
Det fall, som överstelöjtnanten särskilt framhöll, rörde sättet
för reservtruppövningens fullgörande; i andra fall, som kommit till
militieombudsmannens kännedom, hade fråga varit om uppskov. Men
i intet fall hade, militieombudsmannen veterligt, frågan varit ställd på
sin spets. Att när ej sökanden själv påstått, att skyldigheten icke

förelåg, frågan därom icke blivit ingående prövad, stämde ju med den
grammatiska regeln att svaret skulle stå i samma kasus som frågan;
något avgörande, som kunde betecknas såsom prejudikat, torde därför
icke föreligga från den administrativa tillämpningen.

På grund av vad sålunda och tidigare från militieombudsmannens
sida i målet anförts yrkade militiombudsmannen att Kungl. Maj:t måtte
täckas att, med ändring av krigshovrättens utslag, i nåder bifalla den
mot överstelöjtnanten von Bahr i målet förda ansvars- och ersättningstalan.

På de besvär militieombudsmannen sålunda anfört, meddelade
Kungl. Maj:t utslag den 8 juni 1918. I utslaget yttrades följande. Enligt
54 § 1 mom. värnpliktslagen den 17 september 1914 skulle
bestämmelserna i 27 § samma lag icke tillämpas beträffande värnpliktig,
som inskrivits under något av åren 1900—1907; och vore
sådan värnpliktig följaktligen icke skyldig att göra reservtruppövning.
Stadgandena i 55 § värnpliktslagen kunde ej anses föranleda därtill,
att berörda föreskrift icke skulle äga tillämpning jämväl å värnpliktig,
som först efter 1907 inträtt i värnpliktsåldern men blivit inskriven
under något av nämnda år. Kungl. Maj:t funne därför Åberg1, som
inskrivits 1906, samt Törnqvist och Nilsson, vilka inskrivits 1907, icke
hava bort inkallas till ifrågavarande tjänstgöring och von Bahr alltså
i åtalade hänseendet hava förfarit felaktigt; men då von Bahr icke kunde
anses hava saknat fog för den av honom tillämpade tolkningen av
förenämnda lagrum, funne Kungl. Maj:t ej skäl att göra ändring i det
slut, vartill domstolarna i målet kommit. 1

Efter framställning av militieombudsmannen har statsrådet och
chefen för lantförsvarsdepartementet översänt avskrift av Kungl. Maj:ts
utslag i detta mål till samtliga arméfördelningschefer och militärbefälhavaren
på Gottland, kommendanten i Boden samt cheferna för generalstaben
och marinstaben för kännedom och vederbörandes underrättande.

Ambetsberättelsen till 1918 års riksdag innehåller (sid. 180 ff.)
jämväl redogörelse för ett efter klagomål av värnpliktige nr 119 33/1907

1 I målets avgörande av högsta domstolen deltogo justitieråden Bohman, Thomasson,
Ameen, Byberg, viceamiralen W . Byrssen, justitierådet Molin och generallöjtnanten
Jungstedt.

(xenei al löjtnanten Jungstedt, med vilken viceamiralen Byrssen förenade sig,
yttrade följande skiljaktiga mening. -‘Bå jag ej funnit von Bahr hava handlat i strid
mot gällande författningar, fastställer jag det slut, vartill krigshovrätten kommit."

Ernst Richard Johansson anställt åtal mot befälhavaren för Vänersborgs
rullföringsoinråde, nr 34, överstelöjtnanten Ragnar Almqvist för
felaktig inkallelse av Johansson till reservtruppövning. Redogörelsen
för åtalet utvisar, att regementskrigsrätten vid Västgöta regemente i
utslag den 20 november 15)17 1 på anförda skäl funnit ansvar eller
ersättningsskyldighet icke kunna ådömas Almqvist i målet, ävensom
att militieombudsmannen låtit över utslaget anföra besvär hos krigshovrätten.

På de besvär, överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anförde,
meddelade krigshovrätten utslag den 22 maj 1918. I utslaget yttrade
krigshovrätten följande. Enär, med hänsyn till stadgandet i § 55
andra stycket i värnpliktslagen den 17 september 1914, jämfört med
tredje stycket samma paragraf, överstelöjtnanten Almqvist icke saknat
fog för sin åtgärd att till reservtruppövning inkalla Johansson, bleve
det slut, vartill krigsrätten i sitt utslag kommit, av krigshovrätten
fastställt.2

Med hänsyn till innehållet i Kungl. Maj:ts utslag den 8 juni
1918 i målet mot överstelöjtnanten von Bahr (se ovan sid. 28) fann

1 Vid inspektion av Västgöta regemente den 18 juli 1918 iakttogs att översten
Olof Melin — vilken jämte krigsdomaren S. Neiglick, auditören Herman Aberg och
överstelöjtnanten E. G. B. Stålhös suttit i rätten vid handläggning av sagda mål —
avgivit särskilt yttrande. Detta yttrande, vilket icke upptagits i det till militieombudsmannen
expedierade protokollsutdraget och därför icke kunnat refereras i ämbetsberättelsen
till 1918 års riksdag, var av följande lydelse: “Mot krigsrättens ovan meddelade
utslag får jag härmed reservera mig i så måtto att jag anser svaranden på grund av
gällande bestämmelser hava rätteligen inkallat värnpliktige nr 119 33/1907 Johansson
till reservtruppövning 1916 och får jag såsom stöd för min uppfattning anföra:

För Johansson, som vid 20 års ålder inskrivits år 1907, skall jämlikt § 55
värnpliktslagen den 17 september 1914 tjänstetiden räknas från och med det år han
fyllde 21 år, således från och med 1908.

Då Johanson enligt § 55 värnpliktslagen icke får tillgodoräkna sig 1907 såsom
tjänsteår, skall jämlikt tolkningen i kungl. cirkuläret den 21 mars 1916 Johansson
sålunda anses som inskriven år 1908; varför vad i § 27 mom. 3 värnpliktslagen
stadgas torde böra i fråga om honom tillämpas.

Svaranden har vidare med stöd av bestämmelsen i äldre inskrivningsförordningen
enligt min uppfattning rätteligen omfört Johansson till 1908 års klass, och då generalordern
den 22 juni 1915, nr 870, föreskriver, att vid trängen värnpliktige av årsklass
1908 skola år 1916 fullgöra reservtruppövning under 15 dagar synes mig — oavsett
tolkningen av värnpliktslagen och kungl. cirkuläret den 21 mars 1916 — svaranden
hava fullgott stöd för sitt handlingssätt i ovannämnda generalorder."

2 Krigshovrättsrådet Berencreutz yttrade mutatis mutandis samma skiljaktiga
mening som i målet mot överstelöjtnanten von Bahr (se noten sid. 23).

militieombudsmannen ej erforderligt att anföra besvär över krigshovrättens
nyssnämnda utslag. Då besvär ej fått anföras av annan, har
följaktligen utslaget vunnit laga kraft.

I ämbetsberättelsen till 1918 års riksdag redogöres (sid. 185 tf.)
för ett efter klagomål av värnpliktige nr 100 33/1907 Carl Petersson
anställt åtal mot sergeanten Karl J. Bergman för det Bergman såsom
tjänstförrättande befälhavare för Skara rullföringsområde, nr 33, felaktigt
inkallat Petersson till reservtruppövning år 1916. Redogörelsen
för åtalet utvisar, att regementskrigsrätten vid Västgöta regemente i
utslag den 20 november 1917 på anförda skäl funnit ansvar eller ersättningsskyldighet
i målet icke kunna ådömas Bergman, ävensom att
militieombudsmannen låtit över utslaget anföra besvär hos krigshovrätten.

På de besvär, överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anförde,
meddelade krigshovrätten utslag den 22 maj 1918. I utslaget yttrade
krigshovrätten följande. Enär, med hänsyn till stadgandet i § 55 andra
stycket i värnpliktslagen den 17 september 1914, jämfört med tredje
stycket i samma paragraf, Bergman icke saknat fog för sin åtgärd
att till reservtruppövning inkalla Petersson, bleve det slut, vartill
krigsrätten i sitt utslag kommit, av krigshovrätten fastställt.

Med hänsyn till innehållet i Kungl. Maj:ts utslag den 8 juni
1918 i målet mot överstelöjtnanten von Bahr (se ovan sid. 28) fann
militieombudsmannen ej erforderligt att anföra besvär över krigshovrättens
utslag i målet mot Bergman. Då besvär ej fått anföras av
annan, har följaktligen utslaget vunnit laga kraft. 1

8. Felaktig inkallelse till reservtruppövning.

Sedan en värnpliktig, tillhörande Mariestads rullföringsområde,
nr 38, vilken hos miltieombudsmannen gjort förfrågan angående sin
skyldighet att år 1916 deltaga i reservtruppövning vid Skaraborgs
regemente, i anledning därav anmodats att insända sin inskrivningsbok,
insände han till militieombudsmannen förutom sin egen inskriv 1

Krigshovrättsrådet Berencreutz yttrade mutatis inutandis samma skiljaktiga
mening som i målet mot överstelöjtnanten von Bahr (se noten sid. 23).

ningsbok, varav hans skyldighet att deltaga i sagda övning syntes
framgå, även inskrivningsbok för värnpliktige nr 447 38/190(i K. M.
Lamell. Av sistnämnda inskrivningsbok inhämtades, att Laurell, som
vore född år 1887 och inskrivits redan är 1906, successivt överförts
till årsklass 1907 resp. 1908; att han fullgjort rekrytskola år 1906,
1. repetitionsövningen år 1907, 2. repetitionsövningen år 1908 och 3.
repetitionsövningen år 1909, samt att han inkallats till deltagande i
1916 års reservtruppövning. Enär sista stycket i § 55 av 1914 års
värnpliktslag väl föranledde, att den tid, varunder Laurell tillhörde
beväringens 1. uppbåd, skulle räknas från och med det är, då han
fyllde 21 år, men värnpliktig, som inskrivits år 1906, icke vore skyldig
deltaga i reservtruppövning, och den omständigheten att Laurell överförts
till 1908 års klass, icke i och för sig syntes medföra, att han i
fråga om tjänstgöringsskyldighet vore likställd med sistnämnda årsklass,
anhöll militieombudsmannen i skrivelse till befälhavai’en för
Skaraborgs inskrivningsområde den 26 oktober 1916, att lian ville
infordra vederbörandes yttrande, på vilken grund Laurell ansetts
skyldig deltaga i reservtimppövningen, och med samma yttrande jämte
av befälhavaren för egen del avgivet utlåtande inkomma.

Med skrivelse den 4 november 1916 översände därefter dåvarande
befälhavaren för Skaraboi''gs inskrivningsområde, numera generalmajoren
A. Carleson yttrande av befälhavaren för Mariestads rullföringsområde,
nr 38, överstelöjtnanten O. F. Haverman. I detta yttrande anfördes till
eu böljan, hurusom enligt den allmänna uppfattningen de bestämmelser i
§ 78 mom. 1 e av inskrivningsförordningen den 5 december 1901,
(sådant detta moment lydde enligt kungörelsen den 30 juni 1905), som
tillämpats vid Laurells överföring till 1908 års klass, tillkommit just
för att en före värnpliktsåldern inskriven värnpliktig måtte, efter det
han tidigare än vanligt undergått rekrytskola och inpetitionsövningar,
komma att fullgöra sedermera åliggande såväl frnds- som krigstjänstgöring
med den årsklass, med vilken han ursprungligen varit inskrivningsskyldig.
Ehuruväl dessa bestämmelser icke längre vore gällande,
kvarstode dock tillämpningarna av desamma såsom fullt lagliga åtgärder,
som icke vore till sin verkan upphävda. Utan anmärkning hade
också Laurell och många med honom, ehuru inskrivna tidigare än år
1908, fullgjort krigstjänstgöring med årsklassen 1908. Det förefölle
därför egendomligt, att dylika värnpliktigas skyldighet att deltaga i
reservtruppövning med den årsklass, de lagligen tillhörde, kunde ifrågasättas.

Vidare yttrade rullföringsbefälhavaren, att om än §§ 54 och 55
i den nya värnpliktslagen icke ansåges tydligt giva vid handen, att
Laurell med likställda varit skyldig att år 1916 undergå reservtruppövning,
så funnes dock en av Kungl. Maj:t själv given tolkning av
dessa paragrafer, vilken icke lämnade rum för något tvivel om att icke
den ifrågavarande skyldigheten i förevarande fall förelåge. 1 nådiga
brevet den 21 mars 1916 lästes nämligen i punkt 2 sista stycket följande:
»skolande beträffande den i § 55 av värnpliktslagen den 17 september
1914 omförmälda jämkning iakttagas, att värnpliktig, som, enligt vad
därom är stadgat, icke må såsom tjänsteår i beväringen tillgodoräkna
sig ett eller flera av de år, som förflutit efter hans inskrivning, anses
såsom inskriven lika många år senare». Detta vore sagt just vid fråga
om skyldigheten att deltaga i de genom den nya lagen tillkomna
övningarna under fredstid. Icke kunde väl bestridas, att, då i § 6 av
den äldre värnpliktslagen lika som ock i § 55 av nu gällande värnpliktslag
stadgades, att för den, som inskrivits före det år då han
fyllde 21 år, den tid, under vilken han tillhörde beväringens 1. uppbåd,
skulle räknas från och med nämnda år, detta stadgande (icke) i
sig innebure, att åren mellan inskrivningen och det år. under vilket
den inskrivne fyllde 21 år, icke finge räknas som tjänsteår i beväringen;
ty vore så icke meningen, skulle ju förberörda bestämmelse om tiden
för kvarståendet i 1. uppbådet vara orimlig. Likaså måste väl medgivas
att värnpliktig, som ansåges såsom inskriven ett visst år, ehuruväl
han inskrivits ett annat, borde hava alldeles samma skyldigheter
enligt värnpliktslagen som den årsklass, med vilken han sålunda blivit
jämställd.

Rullföringsbefälhavaren slutade med en förklaring, att han hölle
före, att hans åtgärd att inkalla värnpliktige Laurell till 1916 års
reservtruppövning vore fullt laglig.

Vid insändandet av rullföringsbefälhavarens nu återgivna yttrande
anförde inskrivningsbefälhavaren för egen del, att yttrandet till alla
delar överensstämde med hans uppfattning angående tolkningen av §
55 i 1914 års värnpliktslag, och att Laurell därför kvarhållits vid
regementet till reservtruppövningens slut.

Härefter inkom från värnpliktige nr 43 33/1907 Ludvig Karlsson
en skrift, vari han för egen del samt för elva andra värnpliktiga
nämligen ovanbemälde Laurell samt nris 383 38/1906 Kjellin, 357
38/1906 Falk, 328 38/1907 Tempo, 332 38/1907 Berger, 326 38/1907
Nordkvist, 45 33/1907 Palm, 324 38/1907 Landin, 330 38/1907 Qvist, 212
33/1907 Grönkvist och 419 9/1907 Karlberg anförde följande. De hade

vant inkallade till rese r v t r up p övning vid Skaraborgs regemente under
tiden 16 oktober—1 november 1910, ehuru de inskrivits och fullgjort
rekrytskolan före är 1908 samt således enligt § 54 värnpliktslagen ej
skulle deltaga i någon reservtruppövning. Trots därom gjorda upprepade
framställningar till vederbörande befäl hade ej någon ändring försports,
utan hade de kvarhållits vid regementet till utryckningsdagen den 1
november. På grund härav och de rådande dyra levnadsförhållandena
anhöllo de, att militieombudsmannen måtte vidtaga erforderliga åtgärder
för att bereda dem ersättning för den förlust av arbetsinkomst, som förorsakats
dem under nämnda period, med uppgivna belopp och i enlighet
med bifogade intyg. Samtliga dessa tolv värnpliktiga uppgåvos vara
födda år 1887: beträffande Karlberg uppgavs att han blivit överförd
till 1908 års klass på grund av uppskov med eu repetitionsövning- med
laga förfall. Utöver ersättningen för förlorad arbetsinkomst begärdes
traktamentsersättning för en var av dem i 17 dagar med två kronor
för man och dag, dock med avdrag för det penningbidrag om en krona
för dag, som de vid övningen erhållit.

Då militieombudsmannen av de utav befälhavaren för rullföringsområdet
nr 38 anförda skäl icke kunnat bliva övertygad om behörigheten
av hans åtgärd att inkalla Laurell till reservtruppövningen under
år 1916, anmodade militieombudsmannen inskrivningsbefälhavaren att
över sagda klagoskrift infordra och till militieombudsmannen inkomma
med yttrande av vederbörande rullföringsbefälhavare ävensom avgiva
utlåtande för egen del; och hemställde militieombudsmannen att i
rullföringsbefälhavarens yttrande måtte beträffande eu var av bemälda
tolv värnpliktiga upplysas, huruvida uppgiften i klagoskriften om hans
inskrivnings- och tjänstgöringsförhållanden vore riktig.

Vid översändandet av klagoskriften till inskrivningsbefälhavaren
anförde militieombudsmannen vidare i anledning av rullföringsbefälhavarens
ovanberörda yttrande: Det hade icke ifrågasatts annat än att
Laurells överföring till 1908 års klass vore en till sin verkan fullt
giltig åtgärd. Men denna åtgärd och de författningsbestämmelser, som
lågo till grund därför, kunde icke rimligen hava något att göra med
frågan om den överfördes skyldighet att deltaga i reservtruppövning,
vilken fråga uteslutande vore att avgöra med ledning av övergångsbestämmelserna
i 1914 års värnpliktslag. Beträffande rullföringsbefälhavarens
anmärkning, att Laurell och många med honom, ehuru inskrivna
tidigare än år 1908, fullgjort krigstjänstgöring med 1908 års
klass, vore att erinra, att § 28 värnpliktslagen, på vilken inkallelserna
till s. k. krigstjänstgöring grundades, icke innehölle folkskrift om att
MiKtieombndsmannens Embetsberättelse. 5

tjänstgöringen i viss ordning ålåge vare sig viss årsklass eller värnpliktiga,
som inskrivits visst år. För att förhållandena skulle bliva
jämförliga med det fall, som vore i fråga beträffande Laurell, skulle
uppenbarligen erfordras, att inkallelserna till krigstjänstgöring avsåge
värnpliktiga, som inskrivits visst år; om därjämte förklarats att inkallelseordern
icke skulle fattas efter sin lydelse utan i själva verket
gällde den årsklass, som vore betecknad med det ifrågakomna inskrivningsåret,
kunde visserligen rullföringsbefälhavarens yttrande i denna
del hava fog för sig.

Bestämmelsen om reservtruppövning funnes i 1914 års värnpliktslag
under § 27, mom. 3. I fråga om skyldigheten för tidigare inskrivna
att deltaga i sådan övning innehölle § 54 bland annat, att beträffande
värnpliktig, som inskrivits under något av åren 1900—1907, bestämmelserna
i § 27 icke skulle tillämpas. I full överensstämmelse härmed
föreskreve det av rullföringsbefälhavaren åberopade kungl. brevet den
21 mars 1916, att de, som inskrivits något av åren 1900—1907, skulle
fullgöra landstormsövning, men ej reservtruppövning.

Det vore emellertid icke på denna, i och för sig otvetydiga föreskrift
i det nämnda nådiga brevet, som rullföringsbefälhavaren stött
sig, utan på ett följande stadgande, som hade avseende på den i §
55 av 1914 års värnpliktslag omförmälda »jämkning». Sist nämnda
paragraf föreskreve, att en jämkning skulle ske för det fall att, enligt
cad därom vore stadgat, visst år av tjänstetiden i beväringen ej finge
räknas den värnpliktige till godo såsom tjänsteår. Stadgande i detta
ämne funnes i § 5 mom. 2 tredje stycket av 1914 års värnpliktslag,
enligt vilket gällde, att om värnpliktig utan laga förfall eller beviljat
uppskov under något år av tjänstetiden uteblivit från honom enligt
§27 under samma år åliggande tjänstgöring, det året icke finge räknas
honom till godo såsom tjänsteår i beväringen, och enligt nu anförda
lagrum samt § 113 inskrivningsförordningen kunde resultatet i vissa
fall bliva detsamma, om värnpliktig uteblivit från endast en del av
årets tjänstgöring. Men däremot funnes ej något stadgande att den,
som enligt § 6 i den äldre lagen inskrivits före det år, då han fyllde
21 år, icke finge såsom tjänsteår i beväringen tillgodoräkna sig åren
mellan inskrivningsåret och det 21. levnadsåret. Härmed bortfölle det
stöd, som rullföringsbefälhavaren för den ifrågavarande inkallelsen trott
sig hava funnit i nådiga brevet den 21 mars 1916.

Tillika kunde erinras, att de bestämmelser, som verkligen funnes
därom att ett visst år av tjänstetiden i beväringen ej finge räknas
värnpliktig tillgodo såsom tjänsteår, icke vore givna med hänsyn allenast

till övergången från en värnpliktslag till eu ny sådan, utan avsåge
att reglera tjänstgöringen i allmänhet för de värnpliktiga, som berördes
av dessa bestämmelser. Skulle, såsom rullföringsbefålhavaren ifrågasatt,
en i förtid inskriven värnpliktig icke få såsom tjänsteår tillgodoräkna
sig det eller de år, som förflutit från hans inskrivning till det normala
inskrivningsåret för hans årskull, konnne man till det orimliga resultat,
att han skulle nödgas på nytt fullgöra den tjänstgöring, som han under
sagda mellantid redan fullgjort. Och om § 55 värnpliktslagen hade
sådan innebörd, som rullföringsbefålhavaren velat göra gällande, skulle
det helt visst varit överflödigt i paragrafen upptaga det stadgande,
som innefattades i sista stycket, eller att, om någon enligt § 6 i den
äldre lagen inskrivits före det år, då han fyllde 21 år, den tid, under
vilken han tillhörde beväringens 1. uppbåd, skulle räknas från och med
nämnda år. Ty detta skulle följa redan av den föreskrift om »jämkning»,
som förmenats gälla även för sådana fall. Däremot bleve med
den motsatta uppfattningen detta stadgande ingalunda orimligt, såsom
rullföringsbefälhavaren anmärkt. Stadgandets syfte torde vara att inom
2. uppbådet varje årsklass skulle omfatta en och samma årskull.

I det yttrande, som rullföringsbefälhavaren, överstelöjtnanten
Haverman avgav i anledning av den remitterade klagoskriften, vitsordade
han att vars och ens av de tolv ifrågavarande värnpliktiga
uppgift om inskrivnings- och tjänstgöringsförhållanden vore riktig.
Men med stöd av vad rullföringsbefälhavaren anfört i sitt föregående
yttrande, varigenom han ansåge sig hava bevisat ifrågavarande inkallelses
laglighet, bestrede han alla de klagandes och vars och ens av dem rätt
till ersättning i anledning av den tjänstgöring, de ansåge sig icke hava
varit skyldiga att fullgöra. I fråga om storleken av de ersättningar,
som fordrats, funne han nödigt att framhålla det otillbörliga i kravet
på ett särskilt traktamente utöver den avlöning, som under tjänstgöringen
uppburits. Rullföringsbefälhavaren hölle före, att om någon
ersättning skulle på någon av honom icke. insedd grund kunna av de
klagande ifrågasättas, denna ersättning dock icke borde tilltagas högre
än summan av den förlorade arbetsförtjänsten, minskad dels med vad
de klagande såsom i tjänst varande värnpliktiga uppburit kontant,,
dels med värdet av de naturaförmåner, av vilka de i tjänstgöringen
kommit i åtnjutande. Beträffande de vid klagoskriften fogade intygen
ansåge han sig böra anmärka, att desamma i vissa fall icke visade att
förlust av arbetsförtjänst verkligen förekommit, varförutom ett sådant
förhållande icke syntes kunna anses styrkt genom en enda okänd persons
obevittnade namnteckning.

Till bemötande av de erinringar, som militieombudsmannen gjort
vid klagoskriftens översändande, anförde rullföringsbefälkavaren vidare.
Militieombudsmannen vore av den meningen, att intet funnes stadgat
om att värnpliktig, som enligt § G i den äldre värnpliktslagen inskrivits
före värnpliktsåldern, icke finge såsom tjänsteår i beväringen tillgodoräkna.
sig tiden mellan inskrivningen och värnpliktsålderns inträde.
Dä det likväl vore föreskrivet å ena sidan (§ 53 i den nu gällande
värnpliktslagen), huru lång tid enligt den äldre lagen inskriven värnpliktig
i allmänhet skulle kvarstå i 1. uppbådet, och å andra sidan
(tredje stycket av § 55 i nu gällande lag) att för sådan värnpliktig,
som enligt § G i den äldre lagen inskrivits före värnpliktsåldern,
den tid, under vilken han tillhörde 1. uppbådet, skulle räknas från
och med det år, med vilket han inträtt i värnpliktsåldern, så måste
väl härav med nödvändighet följa att en sålunda inskriven värnpliktig
ej finge tillgodoräkna sig ett eller flera av de år, som förflutit efter
hans inskrivning, såsom tjänstetid i beväringen. Till detta resultat
komme man genom en enkel subtraktion. Men vad som med nödvändighet
följde av eu lags. bestämmelser torde väl också anses vara
genom samma lag stadgat. Därför vågade rullföringsbefälkavaren påstå,
att ifrågavarande före värnpliktsåldern inskrivna värnpliktiga vore
avsedda såväl i andra stycket av § 55 värnpliktslagen som i sista stycket
av nådiga brevet den 21 mars 1916. Detta påstående vore emellertid
utan fog eller grund, om icke i värnpliktslagen inginge just
den bestämmelse, som lästes i tredje stycket av § 55, och vars syfte
för visso vore att, sedan de äldre bestämmelserna därom blivit upphävda,
giva stöd för åtgärden att genom överföring till yngre årsklass
fråntaga meranämnda värnpliktiga deras tjänstetid före värnpliktsåldern.
Vidkommande den av militieombudsmannen framhållna farliga
konsekvensen av, att värnpliktig berövades tjänsteår, varunder han
fullgjort tjänstgöring, vågade rullföriugsbefälhavaren antaga, att då
Kungl. Maj:t kunde anse eu värnpliktig såsom inskriven ett eller flera
år senare än lian verkligen undergått inskrivning, Kungl. Maj:t också
i sådana fall betraktade undergångna övningar såsom fullgjorda efter
den tid, då inskrivningen ansågs hava ägt rum. Rullföringsbefälhavaren
vidkölle alltså sin tidigare uppfattning rörande lagligheten av hans
överklagade inkallelseåtgärd.

Översten Fredrik Björkman, vilken emellertid inträtt såsom befälhavare
för Skaraborgs inskrivningsområde, förklarade vid insändandet av
detta yttrande, att han för egen del biträdde militieombudsmannens uppfattning
angående tolkningen av ifrågakomna paragrafer i värnpliktslagen.

Värnpliktige Ludvig Karlsson inkom med påminnelser samt anfördo
härvid jämväl för övriga ovannämnda värnpliktiga följande. De
påpekade bestämmelserna i § 79 mom. 1 e av inskrivningsförordningen
den 5 december 1905 vore ju i och med den nya hagens ikraftträdande
upphävda, vadan de svårligen kunde tillämpas i här berörda fall. Yad
i § 54 av nu gällande värnpliktslag vore stadgat visade ju tydligt nog
det olagliga av ifrågavarande inkallelse. § 55 första och andra styckena
hänvisade till att £§ 53 och 54 skulle tillämpas även på dem,
som bort inskrivas visst år, men på grund av eu eller annnan laga orsak
inskrivits först ett år senare. De värnpliktiga, som bort inskrivas
1907 men på grund av laga förfall inskrivits 1908, vore genom stadgandet
i § 55 första stycket befriade från reservtruppövning; varför
skulle då ej de, som med laga tillstånd verkligen inskrivits 1907, ej
vara befriade från samma övning, eller var funnes föreskrivet, att, om
§ 54 andra stycket skulle tillämpas, de värnpliktiga skulle tillhöra
någon viss årsklass?

Yad beträffade § 55 tredje stycket funnes där intet, som i något
fall ändrade vad i § 54 andra stycket vore stadgat, ej heller funnes
där föreskrivet att inskrivningsåret med därpå följande tjänsteår ej
iinge räknas nämnda värnpliktiga tillgodo såsom tjänsteår.

I fråga om de bestridda ersättningsanspråken borde med hänsyn
till nuvarande dyrtidsförhållanden en var erkänna att de vore fullt
berättigade och ej högre tilltagna än vad verkligen förlorats under
nämnda tid. Att något av de åberopade intygen möjligen skulle
kunna anses ej vara tillfullo styrkt, vågade klagandena betvivla, men
om av nämnda anledning tvisten ej skulle kunna avgöras till klagandenas
förmån, anhöllo de att dessförinnan få tillfälle att ytterligare
styrka detsamma.

Sedan militieombudsmannen anmodat värnpliktige Ludvig Karlsson
att inkomma med upplysning, i vilken ordning lian och övriga
i klagoskriften omnämnda värnpliktiga inkallats till ifrågavarande
reservtruppövning, anförde Karlsson, att inkallelsen till 191(5 års reservtruppövning
skett genom annons, men att befälhavaren för rullföringsområdet
nr 38 på skriftlig förfrågan upplyst, att år 1907 ej
(inge räknas bemälda värnpliktiga tillgodo såsom tjänsteår, varför de
vore skyldiga att deltaga i ovannämnda reservtruppövning. Militieombudsmannen
anmodade därefter rullföringsbefälhavaren att inkomma
med yttrande över vad Karlsson sålunda anfört. Till svar härå meddelade
rullföringsbefälhavaren, att uppgiften till Karlsson avgått från
rullföringsexpeditionen den 28 september 191(5 såsom svar på en från

Karlsson samma dag ingågen förfrågan och i huvudsak innehållit vad
Karlsson härom uppgivit. Meddelandet till Karlsson hade dock endast
gällt honom personligen. Att närmare förklara, varför Karlsson ansågs
skyldig att fullgöra reservtruppövning år 1916, hade rullföringsbefälhavarens
före inkallelsen strängt upptagna tid icke medgivit. Inkallelsen
till övning hade skett genom kungörelse, vilken vad infanteriet
beträffade gällt hela årsklassen 1908. Till dem, som av någon
anledning ej vore inställelseskyldiga, hade meddelande därom utgått.

Frågan huruvida värnpliktig, vilken inskrivits såsom underårig
innan 1914 års väimpliktslag trädde i kraft, är underkastad den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet, som enligt denna lag må åligga den
åldersklass, vartill han hör, är på sätt ovan framhållits löst av övergångsbestämmelserna
i samma lag, och dessa bestämmelser torde icke
erbjuda några svårigheter vid tolkningen, om man blott fattar dem
efter deras lydelse och icke i dem inlägger en mening, som är för
dem främmande, men för vilken stöd kan hämtas ur äldre, genom don
nya lagen upphävda stadganden. En undersökning av förutvarande
bestämmelser om inskrivning av underåriga och om deras tjänstgöring
kan emellertid vara ägnad att belysa de ifrågavarande föreskrifterna i
detta ämne.

I likhet med 1885 års värnpliktslag medgav värnpliktslagen av
den 14 juni 1901 inskrivning av underåriga. Sistnämnda lag stadgade i § 1
att varje svensk man vore värnpliktig från och med det kalenderår,
under vilket han fyllde 21 år, till och med det, under vilket han fyllde
40 år; i § 3 att värnplikten skulle fullgöras i beväringen och landstormen,
att beväringen delades i 1. och 2. uppbådet, och att tjänstetiden
i beväringen vore 12 år, därav 8 år i 1. uppbådet; i £ 5 att värnpliktig
vore skyldig att inställa sig till inskrivning det år, han fyllde
21 år, att tjänstetiden i beväringen beräknades från början av nyssnämnda
år, även om den värnpliktige till följd av laga förfall eller beviljat uppskov
först ett senare år skulle bliva inskriven, att där inskrivning ett senare
år skett till följd av den värnpliktiges uteblivande utan laga förfall,
tjänstetiden skulle räknas från början av inskrivningsåret; att om värnpliktig
utan laga förfall eller beviljat uppskov under något år av tjänstetiden
uteblivit från honom enligt § 27 av ifrågavarande lag under samma
år åliggande tjänstgöring, det året icke fing-e räknas honom till godo såsom
tjänsteår i beväringen, och att Konungen bestämde, huru skulle för -

hållas, dä värnpliktig uteblivit från allenast en del av årets tjänstgöring;
i § 6 att yngling kunde anmäla sig till inskrivning även före det år, värnplikten
inträdde; att för bifall härtill krävdes vissa i paragrafen angivna
förutsättningar, att den, som sålunda inskrivits, likväl tillhörde 1. uppbådet,
intill dess 8 år förflutit från och med det år, då han fyllde 21 år,
samt att vad i den förevarande lagen stadgades om värnpliktiga skulle
i tillämpliga delar gälla för de enligt § 6 inskrivna, även innan de i
värnpliktsåldern inträtt; och i § 52 mom. 3, att värnpliktig, som icke
fullgjort honom åliggande första tjänstgöring samtidigt med den åldersklass,
som lian tillhörde, vore skyldig fullgöra den tjänstgöringsskyldighet,
som ålåge värnpliktig i den klass, med vilken lian fullgjorde första
tj änstgöringc n.

Av stadgandena uti inskrivningsförordningen den 5 december
1901, som utfärdats på grund av samma års värnpliktslag, må här
påminnas om § 79 inom. 1 punkterna d) och e), av vilka punkt d) innehöll,
att den, som tillhörde årsklass i 1. uppbådet och ägde beräkna
8 tjänsteår i beväringen, skulle — utom i fall som i punkt e) omförmäldes
— oberoende av den årsklass han tillhörde, vid nästföljande
års ingång överföras till 2. uppbådets yngsta årsklass, samt punkt e)
erinrade därom, att före värnpliktsåldern inskriven finge, på grund av
föreskriften i § 6 värnpliktslagen, överföras till 2. uppbådet först vid
ingången av året efter det, varunder lian fyllde 28 år.

Sist återgivna stadganden visa i avseende å terminologien i värnpliktsförfattningarna,
att även de år, under vilka tjänstgöring fullgjorts
före värnpliktsålderns inträde, voro att beteckna såsom tjänsteår, ehuru
de icke ingingo i tjänstetiden.

Av de omförmälda bestämmelserna i 1901 års värnpliktslag återigen
framgår, att värnpliktig, vilken inskrivivits såsom underårig, icke
var skyldig fullgöra den längre tjänstgöring, som eventuellt kunde
åligga hans åldersklass. Rätten att bliva inskriven före värnpliktsåldern
begagnades även i jämförelsevis stor utsträckning och — på sätt framhölls
i kungl. proposition nr 97 till 1905 års riksdag — syntes just möjligheten
att undgå en ökning i tjänstgöringstiden härvid hava övat stort
inflytande. Men då den medgivna rättigheten till inskrivning i förtid
under olika år använts av betydligt olika antal ynglingar samt årskontingenterna
av de värnpliktiga härigenom i motsvarande mån till
antalet växlade vid truppförbanden, ansågs det nödvändigt vidtaga
vissa inskränkningar uti den ifrågavarande rättigheten, särskilt för att
minska det stora tillopp av underåriga, som kunde förväntas under de
närmaste åren före år 1908, då tjänstgöringstiden skulle ökas från 172

till minst 240 dagar. Sådana inskränkningar skedde ock genom den
av nämnda kungl. proposition föranledda lagen den 19 maj 1905 om
ändrad lydelse av vissa delar av värnpliktslagen den 14 juni 1901.
Bland de bestämmelser, som ändrades, må bär nämnas följande.

I § 6 gjordes bland annat den — till synes formella — ändringen, att
en såsom underårig inskriven värnpliktig skulle tillhöra 1. uppbådet, intill
dess antalet av hans tjänsteår i beväringen uppginge till 8, räknade från och
med det år, då han fyllde 21 år. Syftet med denna ändring var, enligt den
kungl. propositionen, att bringa föreskriften till full överensstämmelse
med §§ 3 och 5.

I § 52 insattes under mom. 2 ett nytt stycke av innehåll,''att yngling,
som under åren 1906 och 1907 inskreves på grund av § 6, men
först år 1908 eller därefter uppnådde värnpliktsåldern, vore skyldig
att i den ordning, Konungen bestämde, tjänstgöra under så lång tid,
som föreskreves i § 27. Vidare ändrades den ovan återgivna bestämmelsen
i § 52 mom. 3, så att den kom att gälla allenast värnpliktig,
som fullgjort den honom åliggande första tjänstgöringen senare än den
åldersklass, han tillhörde.

1905 års lag föranledde åtskilliga ändringar uti 1901 års inskrivningsförordning,
men dessa berörde icke ovan återgivna stadganden i
§ 79. Fortfarande kunde alltså sägas att åtminstone inskrivningsförordningen
såsom tjänsteår betecknade de år, en såsom underårig inskriven
tjänstgjort före värnpliktsålderns -— tjänstetidens — inträde.

Genom lagen den 4 juni 1908 om ändrad lydelse av vissa delar
av värnpliktslagen den 14 juni 1901 gjordes till § 52 ett ytterligare
tillägg av intresse för den föreliggande frågan. Detta tillägg innehöll
att värnpliktig, som haft laga förfall för inställelse vid inskrivningsförrättning
år 1907 eller tidigare, samt värnpliktig, som då i laga ordning
erhållit uppskov med inskrivning, icke skulle vara skyldig tjänstgöra
längre tid än hans tjänstgöring skolat pågå, därest han år 1907
eller tidigare blivit inskriven.

Den nya inskrivningsförordning, som utfärdades den 22 augusti
1913. innehöll under § 79 punkterna e) och f) samma bestämmelser,
som här ovan återgivits från 1901 års förordning S 79 punkterna
d) och e).

De tillgängliga förarbetena till 1914 års värnpliktslag synas icke
innehålla något av vikt för denna fråga. I kungl. propositionen nr
58 till 1914 års senare riksdag angivas (s. 199) skälen, varför tjänstgöringsskyldigheten
i reserven skulle åligga de värnpliktiga från och

med 11)08 urs klass, men härvid namnes ej något om sådana värnpliktiga,
som inskrivits tidigare men överförts till nämnda klass.

Värnpliktslagen den 17 september 1914 stadgar i § 3 mom. 1,
att tjänstetiden i beväringen är 15 år, därav 11 år i 1. uppbådet; i
§ 5 mom. 2, att tjänstetiden i beväringen beräknas från början av det
är, då den värnpliktige fyller 20 år, även om den värnpliktige till
följd av laga förfall eller beviljat uppskov först ett senare år skulle bliva
inskriven, att där inskrivning ett senare år skett till följd av den
värnpliktiges uteblivande utan laga förfall, tjänstetiden räknas från
början av inskrivningsåret, att om värnpliktig utan laga förfall eller
beviljat uppskov under något år av tjänstetiden uteblivit från honom
enligt § 27 under samma år åliggande tjänstgöring, det år icke må

räknas honom till godo såsom tjänsteår i beväringen, och att Konungen
bestämmer, huru förhållas skall, då värnpliktig uteblivit från endast
en del av årets tjänstgöring; i § 6 mom. 1, att yngling redan under
det år, då han fyller 19 år, må anmäla sig till att inskrivas för viss
utbildning och att för bifall härtill fordras vad i momentet är närmare
angivet; samt i §6 mom. 4, att för en var enligt mom. 1 inskriven
tjänstetiden i beväringen räknas från och med det år, då han
fyllde 20 år.

De nu återgivna bestämmelserna i 1914 års lag i avseende å
underåiäga hava dock omedelbar tillämpning endast å dem, som inskrivits
efter den nya lagen. Beträffande tidigare inskrivna äro att
märka följande bestämmelser om den nya lagens ikraftträdande.

Enligt § 51 skulle den nya lagen tillämpas från och med den 1
januari 1915, då följaktligen ej mindre värnpliktslagen av den 14 juni
1901 med däri sedermera gjorda ändringar och tillägg än även de av
Konungen för sistnämnda lags tillämpning meddelade föreskrifter, så
vitt de strede mot innehållet i den nya lagen, skulle upphöra att
gälla; dock skulle lända till efterrättelse vad i följande paragrafer
stadgades om undantag från den i § 51 meddelade bestämmelsen.

Till de nya bestämmelserna om värnpliktstiden skulle enligt §
53 för den, som inskrivits under år 1907, övergång ske sålunda, att
lian skulle tillhöra beväringens 1. uppbåd till och med år 1916.

I § 54 stadgades, att bestämmelserna i § 27 icke skulle tillämpas
beträffande värnpliktig, som inskrivits under något av åren 1900—1907,
utan skulle i fråga om sådan värnpliktig gälla vad i § 27 av den
äldre lagen stadgades. Då bestämmelsen i § 27 av den nya lagen om
reservtruppövning icke hade någon motsvarighet i den äldre lagen,
Militieonibndstnannens åmbetsberättelse. •>

var härmed utsagt, att värnpliktig, som inskrivits under år 1907. icke
hade att göra reservtruppövning.

Från sist anförda bestämmelse stadgar emellertid § 55 andra
stycket ett undantag. Första stycket av § 55 bestämmer, att vad i
§§ 53 och 54 vore stadgat om den, som inskrivits visst år, skulle äga
tillämpning även i fråga om den, som bort inskrivas samma år men
på grund av laga förfall eller beviljat uppskov eller därmed likställt
förhållande blivit inskriven först ett senare år. En år 1886 född värnpliktig,
som på grund av laga förfall blivit inskriven först 1908 och
förty hänförts till 1908 års klass, är genom denna bestämmelse befriad
från deltagande i reservtruppövning. Den nämnda undantagsbestämmelsen
i § 55 andra stycket innehåller att om, enligt vad därom är
stadgat, visst av av tjänstetiden i beväringen ej må räknas den värnpliktige
till godo såsom tjänsteår, motsvarande jämkning skall äga rum
vid tillämpning av vad i §§ 53 och 54 är föreskrivet. Slutligen stadgas
i tredje stycket av § 55, att om någon enligt § 6 i den äldre
lagen inskrivits före det år, då han fyllde 21 år, den tid, under vilken
han tillhör beväringens 1. uppbåd, skall räknas från och med nämnda år.

Sedan fråga uppstått om tolkningen av §§ 54 och 55 i 1914 års
värnpliktslag, meddelade Kungl. Maj:t i nådigt brev den 21 mars 1916
förklaring av dessa paragrafer. Det kungl. brevet innehåller i mom.
1 bland annat, att värnpliktig, vilken inskrivits enligt bestämmelserna
i äldre värnpliktslag, skulle, med de i kungl. brevet angivna undantag,
vara skyldig att under fredstid för sin utbildning tjänstgöra enligt de
vid tiden för hans inskrivning gällande bestämmelser dock med iakttagande
av bestämmelsen i 1914 års värnpliktslag § 55 första stycket.

I inom. 2 förklarar samma kungl. brev, bland annat, att de, som inskrivits
under något av åren 1900 —1907, skulle fullgöra landstormsövning
men ej reservtruppövning. Härjämte tillägges, att beträffande
den i § 55 av 1914 års värnpliktslag omförmälda jämkning skulle
iakttagas, att värnpliktig, som. enligt vad därom vore stadgat icke
finge såsom tjänsteår i beväringen tillgodoräkna sig ett eller flera av
de^ år, som förflutit efter hans inskrivning, skulle anses inskriven lika
många år senare.

Bland de bestämmelser, som upphävts genom § 51 i nya värnpliktslagen,
må erinras om det i § 52 mom. 2 i 1901 års värnpliktslag,
sådant det lydde enligt lagen den 19 maj 1905, givna stadgandet
att yngling, som under åren 1906 och 1907 inskreves på grund av §
6, men först år 1908 eller därefter uppnådde värnpliktsåldern, vore
skyldig att i den ordning, Konungen bestämde, tjänstgöra så lång tid,

som föreskreves i § 27, d. v. s. lika lång tid, sola stadgats för don
åldersklass, sådan värnpliktig tillhörde. Påpekas må ock att föreskriften
i § 55 tredje stycket av den nya lagen om den tid, varunder i förtid
inskriven värnpliktig skall kvarstå i beväringens 1. uppbåd, avviker
från formuleringen av § C i den äldre lagen enligt dess lydelse i 1905
års lag samt i stället står i närmaste överensstämmelse med motsvarande
föreskrift i paragrafens ursprungliga lydelse.

Då nu enligt såväl § 54 mom. 1 i den nya värnpliktslagen som
kungl. brevet den 21 mars 1916 skyldighet att deltaga i reservtruppövning
icke kan åligga år 1907 inskriven värnpliktig under annan
förutsättning än att uttrycklig undantagsbestämmelse därtill föranleder,
återstår att tillse, huruvida sådan undantagsbestämmelse finnes. Undantagsbestämmelsen
kan ej vara att söka annorstädes än i § 55 andra
stycket. Tredje stycket kan så mycket mindre direkt anföras såsom
en sådan undantagsbestämmelse som det icke ens upptagits i det ifrågavarande
kungl. brevet, vilket dock på grund av sin lydelse måste antagas
hava fullständigt angivit undantagen från huvudregeln att tjänstgöringsskyldigheten
för dem, som inskrivits efter äldre lag, bestämmes
efter inskrivningsåret. Andra stycket i § 55 avser otvetydigt sådana,
som uteblivit utan laga förfall eller beviljat uppskov; för dem är det
stadgat att det år, varunder de uteblivit, icke må räknas dem till
godo såsom tjänsteår i beväringen. Men samma stycke kan icke avse
dem, beträffande vilka endast därutinnan föreligger eu avvikelse från
det regelrätta, att de enligt den äldre lagen inskrivits före det år, då
de fyllt 21 år. För dem är icke föreskrivet att tjänstgöringsår före
värnpliktsålderns inträde ej må räknas dem till godo såsom tjänsteår;
uttrycket i § 55 andra stycket »visst år av tjänstetiden i beväringen»
lärer överhuvudtaget icke kunna lämpas till den för sådana värnpliktiga
givna bestämmelse att den tid, varunder de skola kvarstå i beväringens
1. uppbåd, skall räknas från och med det år, då de fyllde
21 år. Om man samtidigt fasthåller att för ifrågavarande värnpliktiga
tiden före värnpliktsålderns — tjänstetidens — inträde icke är att
anse såsom tjänstetid, ter sig en dylik tillämpning rent orimlig, eftersom
ju § 55 andra stycket endast talar om visst år av tjänstetiden.
Vid tillämpningen av hithörande stadganden lärer vara angeläget att
fasthålla skillnaden mellan tjänstetid och tjänsteår. Under det att
icke alla år under tjänstetiden få beräknas såsom tjänsteår, torde
såsom sådant under viss förutsättning kunna få anses ett eller annat
år före tjänstetiden. Varför en mot bestämmelsen om påföljden av
uteblivande utan laga förfall eller beviljat uppskov under något år av

tjänstetiden svarande föreskrift icke meddelats i avseende ä sådant
uteblivande från förekommande tjänstgöring visst år före värnpliktsålderns
inträde torde vara självklart.

Genom generalorder den 22 juni 1915, nr 780, förordnades att
vid infanteriet värnpliktiga av årsklass 1908 skulle år 1916 o-öra
i eservtruppövning i 15 dagar, vad anginge bland annat Skaraborgs
regemente med inryckning den 16 oktober och utryckning den 1 november.
Det säger sig emellertid självt att till denna övning icke
lagligen kunde inkallas sådana värnpliktiga av 1908 års klass, som ej
vore skyldiga att göra reservtruppövning. Till dessa hörde utom
sådana, som bort inskrivas före 1908 men på grund av laga förfall
eller beviljat uppskov eller därmed likställt förhållande inskrivits först
det nämnda året, eller som inskrivits före 1908 men på grund av laga
förfall eller beviljat uppskov med tjänstgöring överförts till 1908 års
klass, även - enligt vad av förestående utredning uppenbart framgår
— värnpliktiga, vilka, såsom fallet är med nu ifrågavarande värnpliktiga,
enligt § 6 i den äldre lagen inskrivits före det år, då de fyllde
21 ar, samt icke förfallolöst eller utan beviljat uppskov uteblivit från
någon dem enligt § 27 åliggande tjänstgöring.

Av vad befälhavaren för rullföringsområdet nr 38, överstelöjtnanten
Haverman anfört rörande sättet för inkallelsen framgick, att
han vad infanteriet beträffade till 1916 års reservtruppövning inkallat
hela 1908 ars klass men till dem, som av någon anledning ej voro
skyldiga att inställa sig till samma övning, utsänt särskilt meddelande
därom. Sådant meddelande hade ostridigt icke lämnats någon av
ovanuppräknade tolv värnpliktiga; en av dem, nr 43 33/1907 Karlsson,
hade i stället underrättats, att han vore inställelseskyldig. Dessa tolv
värnpliktiga hade, enligt vad i ärendet var upplyst, inställt sig till
reservtruppövningen och fullgjort densamma i dess helhet. Oavsett
att det stått i övningsbefälets makt att hemförlova dem, bar överstelöjtnanten,
då hemförlovning icke ägt rum, ansvar för att de måst
fullgöra eu övning, vari de icke varit författningsenligt skyldiga att
taga del.

Med hänsyn därtill, att de härigenom gått förlustiga arbetsinkomst
och måhända även underkastats uppoffringar i övrigt, ansåomilitieombudsmannen
sig icke kunna lämna utan beivran det°fel, vartill
överstelöjtnanten sålunda gjort sig skyldig, utan uppdrog åt vederbörande
åklagare att härför i laga ordning ställa överstelöjtnanten
undei tilltal inför behörig domstol och därvid påstå ansvar å överstelöjtnanten
efter lag och sakens beskaffenhet. Åklagaren anmodades

tillika att till krigsrätten inkalla de ovannämnda tolv värnpliktiga
såsom målsägande.

Skrivelse härom avläts till överkrigsfiskalsämbetet.

På uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet ställde härefter krigsfiskalen
J. A. Björck överstelöjtnanten Haverman under tilltal inför
regementskrigsrättcn vid Skaraborgs regemente.

Sedan militieombudsmannen tagit del av krigsrättens protokoll i
målet för den 27 november 1917 avlät militieombudsmannen i anledning
av vad därvid förekommit till krigsfiskalen en skrivelse av följande
innehåll.

I inlaga till krigsrätten hade överstelöjtnanten först velat göra
gällande, att vad nya värnpliktslagen § 55 tredje stycket innehåller
därom, att om någon enligt § G i den äldre lagen inskrivits

före det år, då han fyllde 21 år, den tid, under vilken han tillhör
beväringens första uppbåd skall räknas från och med nämnda år,

måste betyda, att sådan värnpliktig icke finge såsom tjänsteår i be väringen

tillgodoräkna sig tiden mellan inskrivningen och inträdet i
värnpliktsåldern. Militieombudsmannen vore alldeles ense med överstelöjtnanten
så vitt han menade, att det år, som för en dylik värnpliktig
kunde hava förflutit mellan inskrivningen och inträdet i värnpliktsåldern,
icke i det avseende, varom nu vore fråga, vore att anse såsom
tjänsteår i bevar ingen, och vore året icke tjänsteår i beväringen, kunde
det naturligtvis icke heller få såsom sådant tillgodoräknas. Då nu
andra stycket i § 55, eller det stadgande i värnpliktslagen, som handlade
om »jämkning», föreskreve sådan endast för det fall, att visst
tjänsteår i beväringen efter vad därom är stadgat ej finge räknas till
godo såsom tjänsteår, men icke lämnade föreskrift om jämkning beträffande
år, som icke vore att hänföra till tjänsteår i beväringen, borde
väl även vara klart, att jämkning icke finge äga rum med avseende
å dem. Men det sätt, varpå överstelöjtnanten kommit till ovanangivna
resultat, och det bruk, lian gjorde av samma resultat, nödgade militieombudsmannen
att vidare utföra en tankegång, som militieombudsmannen
vid åtalsinstruktionens uppsättande trott sig behöva allenast antyda.

Nya värnpliktslagen stadgade liksom föregående lag, att värnplikten
fullgjordes i beväringen och landstormen samt att beväringen
delades i första och andra uppbådet. Den angåve därjämte antalet
tjänsteår i vartdera uppbådet och tilläde, att värnpliktig tillhörde landstormen
under den tid, då lian icke tillhörde beväringen. När så i
§ 5 mom. 2 tredje stycket i nya lagen liksom i 1901 års lag stadgades,
att om värnpliktig utan laga förfall eller beviljat uppskov under

något år av tjänstetiden uteblivit från honom enligt § 27 under samma
år åliggande tjänstgöring, det året icke Unge räknas honom till godo
såsom tjänsteår i beväringen, torde det vara tydligt, att en sådan värnpliktig
icke kunde överföras till andra uppbådet resp. landstormen
samtidigt med sin åldersklass utan att med överföringen måste anstå
till dess han hade föreskrivet antal tjänsteår i första uppbådet, resp.
beväringen. Den i § 55 andra stycket föreskrivna jämkning måste
alltså i den ordning, vari densamma enligt förklaringen i kungl. brevet
den 21 mars 1916 skall äga rum, anses såsom en vid övergången till
de nya tjänstgöringsförhållandena fullt följdriktig anordning.

Beträffande värnpliktig, som inskrivits såsom underårig samt därefter
fullgjort tjänstgöringen med sin årsklass, beräknad efter inskrivningsåret,
mötte ett annat förhållande. Vid överföring till andra uppbådet
resp. landstormen skulle han, därest ej särskilda bestämmelser
för dylikt fall meddelats, vara ett eller annat år yngre än övriga samttidigt
överförda; funnes en till antalet år bestämd tjänstetid i landstormen,
skulle han till och med kunnat komma ur landstormen innan
han kommit ur värnpliktsåldern. Xu torde man ej ansett lämpligt,
att eu värnpliktig, som inskrivits i förtid, såsom följd därav även
skulle bliva i förtid överförd till andra uppbådet resp. landstormen.
Men samtidigt gällde det att upprätthålla bestämmelserna om antalet
tjänsteår i första uppbådet resp. beväringen. Till förebyggande att eu
värnpliktig vid överföringen skulle få för många tjänsteår kunde man
hava valt en utväg liknande den. som i först omnämnda fall anlitats
för att ej tjänsteåren vid överföringen skulle bliva för få, eller sålunda
förklara att tiden mellan inskrivningen och värnpliktsålderns inträde
icke skulle få räknas till godo såsom tjänsteår i beväringen. Detta
hade man emellertid icke gjort, utan hade svårigheten i stället lösts
sålunda att i § 6 mom. 4 stadgades att för en enligt § 6 mom. 1. 2
eller 3 i den nya lagen i förtid inskriven tjänstetiden i beväringen
skulle räknas från och med det år, då han fyllde tjugu år, samt att
med avseende a de enligt § 6 i den äldre lagen i förtid inskrivna i
§ 55, tredje stycket, upptogs en bestämmelse av det innehåll, som
redan förut i denna skrivelse återgivits. Att detta vore en skillnad i
sak, ej endast i fråga om uttryckssätt, torde vara uppenbart, Vilka
brister tilläventyrs kunde påvisas i nya värnpliktslagen, icke torde
man på allvar kunna sätta i fråga, att den skulle i såväl §§ 5 och 6
som i de två sista styckena av § 55 använt två olika uttryck till betecknande
av samma sak. Anledningen, varför den senare utvägen
valdes, kunde lämnas därhän, men det syntes militieombudsmannen an -

tågligt, att man funnit det oegentligt och stötande samt till sina konsekvenser
orimligt att helt allmänt förklara, att ett visst år, varunder
en värnpliktig fullgjort all då ifrågakommande tjänstgöring, ej skulle
få räknas honom till godo såsom tjänsteår i bcväringen. Att ett sådant
stadgande kunde givit anledning till många missförstånd sade sig självt.
Av den lydelse, sista stycket i § 55 erhållit, följde att den, som enligt
§ 6 i den äldre lagen inskrivits i förtid, skulle räknas hava inträtt i
beväringen först från och med det år, då han fyllde 21 år, ty i beväringen
kunde han ju ej anses hava inträtt förr än han inträdde i
dess första uppbåd. För att driva saken in absurdum kunde ju påstås
att — såsom militieombudsmannen för övrigt redan hört antydas —
den värnpliktige under tiden mellan den förtida inskrivningen och
värnpliktsålderns inträde skulle, enligt militieombudsmannens uppfattning
av § 55, hört till landstormen. I avseende å en dylik invändning
och de anmärkningar i övrigt, som med utgångspunkt i värnpliktslagen
och särskilt § 6 mom. 5 kunde göras mot den anförda uppfattningen,
vore det nog att erinra därom, att ofta nämnda bestämmelse
i § 55 tredje stycket hörde till det avsnitt av värnpliktslagen, som
innehölle bestämmelser om lagens ikraftträdande, samt att det endast
vore för beräkning av tjänsteår vid övergången till nya bestämmelser
om värnpliktstiden som den tid, varunder en jämlikt § 6 i den äldre
lagen i förtid inskriven värnpliktig tillhörde första uppbådet, skulle
räknas från och med det år, då han fyllde 21 år. Mot överstelöjtnantens
skenbart överraskande yttrande, att genom stadgandet i § 55
tredje stycket komme icke allenast en dylik värnpliktig att kvarstå
längre tid i första uppbådet än de samtidigt med honom vid uppnådd
värnpliktsålder inskrivna utan bleve hela hans tjänstetid ökad med den
tid, som läge mellan hans inskrivning och inträdet i värnpliktsåldern,
vore därför i sak ej annat att erinra än att de angivna följderna icke
berodde enbart av det nämnda stadgandet utan skulle inträtt även
vid tillämpningen av § 6 i den äldre lagen.

För att visa, till vilka orimligheter militieombudsmannens tolkning
skulle leda, hade överstelöjtnanten framställt ett exempel, hänförande
sig till det fall att av två värnpliktiga av klass A, som båda
vore födda år 1887 samt haft fast anställning vid ett infanteriregemente
från den 1 april 1907 till och med den 31 oktober 1909, den
ene före sin anställning låtit inskriva sig (i förtid) enligt § 6 i då
gällande värnpliktslag. Att denne, ehuru han icke ens gjort någon
tjänst såsom värnpliktig, skulle vara befriad från, men den andre värnpliktige,
som ej inskrivits såsom värnpliktig före den fasta anställ -

ningen, skyldig deltaga i reservtruppövning kunde visserligen synas
egendomligt men berättigade ej den slutsatsen att militieombudsmannens
tolkning av § 55 i värnpliktslagen vore oriktig. En inskrivningsbefälhavare,
med vilken militieombudsmannen i juli 1917 rådfört sig
i detta ämne och som befunnits dela militieombudsmannens uppfattning,
både givit en annan förklaring, som militieombudsmannen trodde
vara riktigare, nämligen att man vid avfattningen av § 55 icke tänkt
på A-klassarna,

I detta sammanhang kunde beröras de bevis, överstelöjtnanten
anfört för att vederbörande inom lantförsvarsdepartementet tolkat ifrågavarande
bestämmelser på samma sätt som lian. Mot ett åberopat
telegram till Halmstads rullföringsområde kunde visserligen erinras, att
dä där talades om skyldighet för till 1908 års klass överförde att
gorå reservtruppövning, det för det nu förevarande spörsmålet skulle
vant av intresse att veta, huruvida den förfrågan, varå telegrammet
utgjorde svar, direkt gällt de i förtid inskrivna, ty att skyldighet att
göra reservtruppövning ålåg sådana värnpliktiga, som överförts till
1908 års klass på grund av utevaro utan laga förfall eller beviljat
uppskov, vore ju ej föremål för tvist. Emellertid visade ju värnpliktssedlar.
som överstelöjtnanten företett i avskrift, att när från värnpliktiga,
vilka inskrivits i förtid, inkommit underdåniga framställningar
om ändring beträffande tid eller sätt för fullgörande av reservtruppövning,
som ej skulle ålegat dem, därest militieombudsmannens uppfattning
av § 55 i nya värnpliktslagen vore riktig, ansökningarna blivit
behandlade så, som om dylik skyldighet förelegat, Detta förhållande
torde bero på den grammatiska regeln, att svaret skall stå i samma
kasus som frågan. För att få ett fullt autentiskt bevis för att Kungl.
Maj:ts uppfattning vid den tid, då dessa ansökningar prövades, varit
den av överstelöjtnanten förfäktade, skulle fordrats att ansökningarna
gått ut på att få förklarat, att de ifrågavarande värnpliktiga såsom
inskiivna före 1908 icke varit skyldiga att göra reservtruppövning.
Militieombudsmannen hölle före, att Kungl. Maj:t vid prövning av en
ansökan av dylikt innehåll skulle hava funnit, att skyldighet för den
sökande att deltaga i reservtruppövning icke förelåg, lika väl som
krigsrätten vid Alvsborgs regemente genom utslag den 14 november
1917 (jfr ovan sid. 23) och krigsrätten vid Västgöta regemente genom
utslag den 20 sistnämnda månad (jfr ovan sid. 29 och 30) funnit, att värnpliktiga
av ifrågavarande kategori ej bort inkallas till reservtruppövning.
I varje händelse vore ju uppenbart att, då värnpliktslagen ej kunde
ändras eller upphävas utan Konungs och riksdags sammanstämmande

beslut, domstolarna icke kunde vara bundna av Kung], Maj:ts uppfattning,
därest de skulle finna densamma stå i strid mot värnpliktslagen.

Vad sist anmärkts gällde ju även kungl. brevet den 21 mars
1910. Men då i detta brev talades om »den i § 55 värnpliktslagen
den 17 september 1914 oinförmälda jämkning» och förklarades huru
denna jämkning skall tillgå vore ju klart att det kungl. brevet icke
gånge utöver värnpliktslagen, och att man allenast hade att pröva,
om i § 55 omförmäldes jämkning för annat fall än det i andra stycket
behandlade. Svaret härpå borde ej kunna bliva mer än ett.

Icke heller generalordern med fastställande av vapenövningstabell
hade ju kunnat föranleda, att av värnpliktiga av 1908 års klass
vid infanteriet andra borde inkallas till 1916 års reservtruppövning
än sådana, som enligt värnpliktslagen vore skyldiga att deltaga i denna
övning. Principiellt syntes överstelöjtnanten också uppfatta saken på
detta sätt.

Vid krigsrätten framställde värnpliktige Laurell och Falk jämte
övriga ovan nämnda värnpliktiga yrkanden om förpliktande för överstelöjtnanten
Haverman att utgiva ersättning till en var av dem för förlust
i arbetsförtjänst med mera med angivna belopp varjämte Laurell
och Falk fordrade gottgörelse för deras inställelse vid krigsrätten.
Dessa yrkanden biträddes av krigsfiskalen.

Krigsrätten, där jämväl överstelöjtnanten Haverman fordrade ersättning
för kostnader i målet, yttrade i utslag den 26 januari 1918
följande. Krigsrätten funne väl, att Laurell, Falk, Tempo, Berger,
Nordqvist, Kvist, Kjellin, Karlsson, Palm, Landin, Grönqvist och Karlberg
icke bort inkallas till ifrågavarande reservtruppövning; men ehuru
överstelöjtnanten Haverman sålunda felaktigt förfarit då han, på sätt
som skett, inkallat bemälde värnpliktige till förenämnda reservtruppövning,
likväl och som, med hänsyn till avfattningen av den av överstelöjtnanten
Haverman åberopade generalordern nr 870 den 22 juni 1915
med vapenövningstabell 1915—1916 och kungl. cirkuläret den 21 mars
1916, vad sålunda läge överstelöjtnanten Haverman till last icke vore
av beskaffenhet att böra för honom föranleda ansvar och ersättningsskyldighet,
prövade krigsrätten att ansvar och ersättningsskyldighet
i målet icke kunde överstelöjtnanten Haverman ådömas. Av Laurell
och Falk framställda anspråk på ersättning för inställelsen ogillades
av krigsrätten, som jämväl lämnade utan avseende överstelöjtnanten
Havermans yrkande om ersättning för kostnader å målet.

Med detta utslag ansåg militieombudsmannen sig icke kunna låta sig
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 7

nöja utan uppdrog i skrivelse den 9 februari 1918 åt överfiskalsämbetet
att över utslaget anföra besvär i krigslio vrätten. I denna skrivelse
anförde militieombudsmannen följande. I anledning av vad överstelöjtnanten
Haverman vid krigsrättens sista sammanträde anfört ville
militieombudsmannen framhålla, att militieombudsmannen ingalunda vore
av den meningen, att en i förtid inskriven värnpliktig under tiden från
inskrivningen till den normala värnpliktsålderns inträde vore att hänföra
till landstormen. I militieombudsmannens ovannämnda skrivelse
till krigsfiskalen vid Skaraborgs regemente hade militieombudsmannen
visserligen påpekat möjligheten av denna mening, vilken av eu annan
rullföringsbefälhavare framhållits såsom en konsekvens av militieombudsmannens
uppfattning i själva tvistefrågan, men militieombudsmannen
gjorde detta endast för att på förhand bemöta en eventuell anmärkning
jämväl från överstelöjtnanten Haverman i samma riktning
och antydde samtidigt, att militieombudsmannen ansåg den omförmälda
meningen vara absurd. Av vad militieombudsmannen i sammanhang
därmed vidare anförde i sagda skrift torde även framgå, att militieombudsmannen
fortfarande ansåge, att nämnda tid rätteligen vore att anse
såsom tjänstetid, och att, om den värnpliktige därunder fullgjorde honom
åliggande tjänstgöring, han ägde räkna sig till godo motsvarande år
såsom tjänsteår, samt att det blott vore i avseende å övergången till
nya bestämmelser om värnpliktstid (ävensom vid överföring ''till andra
uppbådet resp. landstormen) som, till följd av positiva bestämmelser
i värnpliktslagen, ett annat beräkningssätt måste tillämpas. Överstelöjtnantens
anmärkning att militieombudsmannen skulle hava i olika
skrivelser uttalat skilda meningar om för tidigt inskrivna värnpliktigas
tjänstetid före den normala värnpliktsåldern torde alltså bero på missförstånd.
Under åberopande av vad sålunda och förut från militieombudsmannens
sida i målet anförts samt med tillämpning av den uppfattning
beträffande vissa åklagares rätt att utan särskilt uppdrag av
enskild part föra talan om den enskilda parten tillkommande ersättning,
som tagit sig uttryck i ett av Kungl. Maj:t den 7 november 1889
meddelat utslag, uppmanades överkrigsfiskalsämbetet att uti besvären
yrka, att krigshovrätten, med ändring av regementskrigsrättens utslag,
måtte bifalla den mot överstelöjtnanten. Haverman i målet förda talan
om ansvar och ersättning, i det senare avseendet jämväl vad anginge
av målsägandena vid regementskrigsrätten framställda anspråk på ersättning
för kostnader å målet, samt att, därest vad i målet förekommit
icke skulle anses vara av beskaffenhet att böra föranleda ansvar för
överstelöjtnanten Haverman, krigshovrätten dock måtte ålägga honom

att till målsägande^ gälda ersättning för kostnader och förluster i
anledning av ifrågakomna inkallelse ävensom för utgifterna å målet.

I utslaget sökte jämväl överstelöjtnanten Haverman ändring i vad
honom emot gått.

Den 22 maj 1918 meddelade krigshovrätten utslag, däri krigshovrätten
yttrade följande. Yad först anginge de av överkrigsfiskalsämbetet
anförda besvär, så enär med hänsyn till stadgandet i § 55 andra stycket
i värnpliktslagen den 17 september 1914, jämfört med tredje stycket i
samma paragraf, överstelöjtnanten Haverman icke saknat fog för sin åtgärd
att till reservtruppövning inkalla till 1908 års klass hörande värnpliktiga
utan att därvid föreskriva undantag för dem, som enligt § 6
i förut gällande värnpliktslag inskrivits ett tidigare år men sedan överflyttats
till 1908 års klass, bleve det slut, vartill krigsrätten i denna
del av sitt utslag kommit, av krigshovrätten fastställt; och funne krigshovrätten
med hänsyn till omständigheterna i målet ej heller skäl att
i anledning av de av överstelöjtnanten Haverman anförda besvär göra
ändring i krigsrättens utslag.1

Med hänsyn till innehållet i Kungl. Maj:ts utslag den 8 juni 1918 i
målet mot överstelöjtnanten von Bahr (se ovan sid. 28) fann militieombudsmannen
ej erforderligt att anföra besvär över krigshovrättens nu
ifrågavarande utslag. Då besvär ej fått anföras av annan, har följaktligen
utslaget vunnit laga kraft.

9. Fängelsestraff felaktigt ådösnt med skärpning.

Vid granskning av till militieombudsmannen inkomna protokoll,
hållna vid sammanträden med Karlskrona kustartilleriregementes krigsrätt
under tiden från den 12 juli till den 13 december 1916 i mål emellan
krigsfiskalen F. "W. Flensburg, å tjänstens vägnar, å ena, samt 2. klass
kustartilleristen nr 25/1 Carl Olof Ossian Ottosson, å andra sidan, inhämtades
följande:

Flensburg påstod å tjänstens vägnar vid krigsrätten ansvar å
Ottosson bland annat för det denne den 3 november 1916 olovligen
avlägsnat sig från kasern och först den 6 i samma månad dit återkommit,
ävensom för det Ottosson den 12 november 1916 saknats vid
aftoninspektionen och ej anlänt till kasernen förrän klockan 10.f>5
eftermiddagen.

1 Krigshovrättsrådet Berencreutz yttrade mutatis mutandis samma skiljaktiga
mening som i målet mot överstelöjtnanten von Balir (se noten sid. 23).

Krigsrätten utlät sig genom utslag den 13 december 1916 uti
anmärkta delar sålunda: Enär utrett blivit, att Ottosson dels den 30

juni 1916 förolämpat underofficerskorpralen nr 39/1 Lorentz Trulsson
i och för dennes tjänst med smädligt yttrande, dels den 3 november
1916 olovligen avlägsnat sig från kasern och först den 6 i samma
månad dit återkommit, dels den 12 i sistberörda månad saknats vid
aftoninspektionen och ej anlänt till kasernen förrän klockan 10.55 eftermiddagen,
dels ock under november månad förskingrat honom tilldelade
kronopersedlar till sammanlagt värde av 28 kronor 93 öre,
prövade krigsrätten rättvist döma Ottoson jämlikt 52, 82 och 101 §§
strafflagen för krigsmakten att för olovligt undanhållande två särskilda
gånger hållas i fängelse en månad för vardera gången, den första månaden
skärpt med hårt nattläger i femton dagar, för persedelförskingring
undergå fängelse en månad och för smädligt yttrande mot förman
undergå disciplinstraff av tio dagars skärpt arrest eller i en bot undergå
fängelse i tre månader tjugu dagar, skärpt med hårt nattläger
i femton dagar.

Emot detta utslag såg tjänstförrättande militieombudsmannen
sig föranlåten framställa följande anmärkning.

Enligt 2 kapitlet 6 § allmänna strafflagen kan fängelse, som omedelbart
för brott ålägges, ådömas med skärpning genom hårt nattläger,
minst två, högst tjugu dagar. Sådan skärpning får dock, enligt 7 § i
samma kapitel och lag, ådömas endast för uppsåtligt brott, varom i
sistnämnda paragraf sägs, nämligen allenast vissa i 14 kapitlet strafflagen
omförmälda brott, vidare brott överhuvudtaget då däri ingår
uppsåtlig våldsgärning å person eller hot som innebär trängande fara,
och slutligen brytande av hemfrid samt sådan skadegörelse å egendom,
varom i 19 kapitlet allmänna strafflagen förmäles.

I 18 § strafflagen för krigsmakten finnes bland annnat det stadgande,
att i avseende på fängelse, vartill efter sistnämnda lag dömes,
skall gälla vad i allmän lag stadgat är, dock med iakttagande av i
strafflagen för krigsmakten givna särskilda föreskrifter.

Några särskilda bestämmelser uti sistnämnda lag, som skulle föranleda
till att fängelse, ådömt för olovligt undanhållande, kunde förenas
med skärpning genom hårt nattläger, finnas emellertid icke.

Vid sådant förhållande fann tjänstförrättande militieombudsmannen
det vara uppenbart, att krigsrätten, då den i ovan angivna fall före
skrivit viss tids skärpning genom hårt nattläger av fängelsestraff, ådömt
för olovligt undanhållande, förfarit felaktigt. Föreskriften om skärpningen
saknade stöd av lag och hade för Ottosson, vilken enligt till

militieombudsmannen inkommet meddelande avtjänat det honom genom
berörda utslag ådömda straff ä straffängelset i Kalskrona, medfört ett
oförskyllt lidande.

I anledning av vad sålunda blivit anmärkt infordrade tjänstförrättande
militieombudsmannen yttrande från de krigsrättsledamöter,
som voro för berörda utslag ansvariga, nämligen krigsdomaren John
Bladig vice krigsdomaren C. G. Ewerlöf, kaptenen K. E. O. Rosborg
och styckjunkaren A. Lindström.

Uti sedermera avgiven förklaring erkände krigsdomaren Bladig
att vid meddelandet av berörda utslag bestämmelsen i 2 kapitlet 7 §
allmänna strafflagen blivit förbisedd.

Vice krigsdomaren Ewerlöf, kaptenen Rosborg och styckjunkaren
Lindström anförde för sin del uti avgivet yttrande följande: De med gåve

oförbehållsamt, att krigsrätten med hänsyn till innehållet i 2
kapitlet 7 § strafflagen förfarit felaktigt, då den i ovan angivna utslag
föreskrivit viss tids skärpning genom hårt nattläger av det Ottosson
för olovligt undanhållande ådömda fängelsestraff. Samtidigt ville
de emellertid förklara anledningen till sitt misstag i berörda hänseende.
Krigsrätten, som vid utslagets avkunnande icke haft allmänna strafflagen
till hands och därför kommit att förbise bestämmelserna i förenämnda
7 §, hade ansett, att Ottosson, som vid upprepade tillfällen
under målets gång gjort sig skyldig till nya förseelser och trots inför
krigsrätten mottagna förmaningar icke låtit sig rättas, bort tilldelas
sagda skärpning, som måhända kunnat på honom utöva tillbörlig verkan.

* * I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 21 mars 1918 anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen härefter följande.

Krigsrättens ledamöter hade erkänt, att de uti det anmärkta
avseendet gjort sig skyldiga till felaktigt förfarande vid avkunnandet
av ovan omförmälda utslag.

Vad vice krigsdomaren Ewerlöf, kaptenen Rosborg och styckjunkaren
Lindström i övrigt anfört torde icke vara av beskaffenhet att
böra fritaga dem från ansvar för berörda fel.

Tjänstförrättande militieombudsmannen uppdrog därför åt överkrigsfiskalsämbetet
att för sagda felaktiga förfarande ställa krigsrättens
ledamöter, krigsdomaren Bladh, vice krigsdomaren Ewerlöf, kaptenen
Rosborg och styckjunkaren Lindström, under åtal inför krigshovrätten,
därvid överkrigsfiskalsämbetet borde yrka ansvar å dem efter lag och
sakens beskaffenhet samt tillika, i mån av befogenhet, understödja de

ersättningsanspråk, som Ottosson, i målet hörd, kunde komma att däruti
framställa.

Uti ett till krigshovrätten avgivet memorial yrkade härefter överkrigsfiskalsämbetet
att krigsdomaren Bladh och hans medparter för
vad i militieombudsmannens skrivelse lagts dem såsom ledamöter i krigsrätten
till last måtte dömas till ansvar jämlikt 25 kapitlet 17 § allmänna
strafflagen, varjämte överkrigsfiskalsämbetet — med överlämnande av
eu till krigshovrätten ställd skrift, däri Ottosson för den tid av femton
dagar, varunder han obehörigen fått vidkännas skärpning av det honom
ådömda fängelsestraffet, fordrat skadestånd med 10 kronor om dagen
— så till vida biträdde Ottosons berörda talan, att ämbetet yrkade,
att krigsrättens ledamöter, vilken gälda gitte, måtte förpliktas att i
ersättning för det lidande, som genom krigsrättens felaktiga förfarande
tillskyndats Ottosson, till denne utgiva skäligt belopp, vilket icke syntes
böra överstiga 3 kronor för dag eller sammanlagt 45 kronor.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 12 juni 1918. I utslaget
yttrades följande. Som krigsdomaren Bladh och hans medparter i
deras ovannämnda egenskap av ledamöter i krigsrätten vid ifrågavarande
utslags meddelande förfarit felaktigt i det av militieombudsmannen
anmärkta avseendet och härigenom föranlett att Ottoson vid avtjänandet
av ifrågavarande fängelsestraff fått under femton dagar obehörigen vidkännas
skärpning med hårt nattläger, prövade krigshovrätten rättvist
dels i förmågo av 25 kapitlet 17 § allmänna strafflagen döma krigsdomaren
Bladh och hans medparter att för vad de sålunda låtit komma sig till
last bota, krigsdomaren Bladh och Ewerlöf vardera 40 kronor samt en
var av de militära ledamöterna 10 kronor, dels ock förplikta krigsdomaren
Bladh och hans medparter, vem av dem gälda gitte, att utgiva
skadestånd till Ottosson för honom genom krigsrättens felaktiga
förfarande tillskyndat lidande med skäliga ansedda 45 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

10. Försummelse att i rätt tid expediera saköreslängd.

Vid en av militieombudsmannen den 20 november 1917 i sammanhang
med inspektion av Upplands artilleriregemente företagen granskning
av de vid regementets krigsrätt förda protokoll för de senare åren anmärktes,
bland annat, följande.

Den 3 november 1916 dömde krigsrätten dels gruvarbetaren
Harald Emanuel Karlsson att bota 1 krona 50 öre för utevaro från
rätten, dit han kallats att vittna, dels ock värnpliktige nr 173 52/1914 ä

E. S. Skålberg att bota 5 kronor för utevaro såsom svarandepart.
Höterna voro icke upptagna i (len vid protokollsbandet fogade saköreslängden.

I skrivelse till Konungens befallningshavande i Uppsala län den
28 december 1917 anhöll militieombudsmannen om upplysning, huruvida
till Konungens befallningshavande expedierats utdrag av saköreslängden,
upptagande ifrågavarande böter.

Såsom svar härå meddelade Konungens befallningshavande genom
resolution den 29 i samma månad, att dylikt utdrag av saköreslängden
icke till Konungens befallningshavande inkommit.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
auditören Joel Svedberg, vilken tjänstgjort såsom auditör vid
krigsrättens ifrågavarande sammanträde, att inkomma med yttrande.

Uti sedermera avgivet yttrande anförde auditören Svedberg, att
för omförmälda böter av förbiseende saköreslängd icke upprättats, att
rättelse härutinnan skett samt att så fort ske kunde, bevis därom att
för ifrågavarande böter redovisning till Konungens befallningshavande
ingivits, komme att till militieombudsmannen översändas.

* *

Den vid ifrågakonma tid gällande författning angående indrivning
och redovisning av böter och viten eller kungörelsen den 29 januari
1861 föreskrev i § 1 angående anteckning av böter bland annat följande:
^ Böter, som av domstol eller annan ämbetsmyndighet åläggas,
skola, utan undantag och till fulla beloppet, upptagas i saköreslängd
— — —.»

Uti § 2 av samma kungörelse stadgades om åtgärder för indrivning
av böter följande: »Så vitt icke domstolars eller andra ämbetsmyndigheters
beslut, varigenom böter blivit ålagda, böra, enligt stadgad
ordning, annorlunda befordras till verkställighet, skola utdrag av saköreslängderna
för varje halvt år, inom två månader därefter, avlämnas
till Konungens befallningshavande för att vederbörande uppbördsman i
berörda ändamål tillställas.»

Såsom en särskild åtgärd för kontroll å redovisningen av böter,
ådömda av krigsrätt, gällde enligt §§ 5 och 10 i berörda kungörelse,
att sådan domstols saköreslängd för varje år skulle inom tre månader
efter årets slut, jämte redovisning för böterna, avlämnas till Konungens
befallningshavande i det län, där truppens huvudstyrka var förlagd.

Auditören Svedberg hade, enligt vad av det ovan anförda framgår,
försummat att i rätt tid uppgöra och till Konungens befallnings -

havande i Uppsala län expediera saköreslängd, upptagande de av Upplands
artilleriregementes krigsrätt den 3 november 1916 utdömda,
här ovan omförmälda böter.

Med hänsyn till betydelsen därav att dylika stadganden vederbörligen
iakttoges, uppdrog militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet
att för den försummelse, vartill auditören Svedberg på sätt ovan
nämnts gjort sig skyldig, ställa honom under åtal inför krigshovrätten
samt därvid yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
mot auditören Svedberg, meddelade krigshovrätten utslag den
12 ''juni 1918. I utslaget yttrades följande: Enär Svedberg icke, på
sätt det ålegat honom enligt § 1 i kungl. kungörelsen den 29 januari
1861 angående indrivning och redovisning av böter och viten, upptagit
ovan omförmälda, av krigsrätten ådömda böter i saköreslängd, prövade
krigshovrätten rättvist i förmågo av 25 kapitlet 17 § allmänna strafflagen
döma Svedberg att för den försummelse i tjänsten han sålunda låtit
komma sig till last bota 25 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft. 11

11- Försummelse att i rätt tid expediera saköreslängd.

Den 10 juni 1915 dömde krigsrätten volontärerna nr 5/8 David
Andreas Nilsson och nr 19/9 Axel Peder Olsson jämlikt 22 kapitlet
12 § allmänna strafflagen för olovligt begagnande av andras tillhörigheter
vardera till 25 kronors böter. Ifrågavarande böter voro icke
redovisade i någon protokollsbandet vidfogad saköreslängd. Vice krigsdomaren
J. F. Åström hade varit auditör vid ifrågavarande rättegångstillfälle.

Såsom svar härå meddelade Konungens befallningshavande genom
resolution den 29 i samma månad, att dylikt utdrag av saköreslängden
icke till Konungens befallningshavande inkommit.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
vice krigsdomaren Aström att inkomma med yttrande.

Uti sedermera avgivet yttrande anförde vice krigsdomaren Åström,
att för ifrågavarande böter av förbiseende saköreslängd icke upprättats,
att rättelse härutinnan skett, samt att så fort ske kunde, bevis därom
att för ifrågavarande böter redovisning till Konungens befallningsliavande
ingivits, komme att till militieombudsmannen översändas.

''t''

Den vid ifrågakomna tid gällande författning angående indrivning
och redovisning av böter och viten eller kungörelsen den 29 januari
1861 föreskrev i § 1 angående anteckning av böter bland annat följande:
»Böter, som av domstol eller annan ämbetsmyndighet åläggas,
skola, utan undantag och till fulla beloppet, upptagas i saköreslängd
—--.»

Uti § 2 av samma kungörelse stadgades om åtgärder för indrivning
av böter följande: »Så vitt icke domstolars eller andra ämbetsmyndigheters
beslut, varigenom böter blivit ålagda, höra enligt stadgad
ordning annorledes befordras till verkställighet, skola utdrag av saköreslängderna
för varje halvt år, inom två månader därefter, avlämnas
till Konungens befallningshavande för att vederbörande uppbördsman
i berörda ändamål tillställas.»

Såsom en särskild kontroll å redovisningen av böter, ådomda av
krigsrätt, gällde enligt §§ 5 och 10 i berörda kungörelse, att sådan
domstols saköreslängd för varje år skulle inom tre månader efter årets
slut, jämte redovisning för böterna, avlämnas till Konungens befalli-iingshavande
i det län, där truppens huvudstyrka var förlagd.

Vice krigsdomaren Åström hade, enligt av vad det ovan anförda
framgick, såsom auditör vid Upplands artilleriregemente försummat att
i rätt tid uppgöra och till Konungens befallningshavande i Uppsala
län expediera saköreslängd, upptagande de av regementets krigsrätt
den 10 juni 1915 utdömda, här ovan omförmälda böter.

Med hänsyn till betydelsen därav att dylika stadganden vederbörligen
iakttoges, uppdrog militieombudsmannen därför åt överkrigsfiskalsämbetet
att för den försummelse, vartill vice krigsdomaren Åström
i sin förutvarande egenskap av auditör på sätt ovan nämnts gjort sig
skyldig, ställa honom under åtal inför krigshovrätten och därvid yrka
ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
MiUtieombuäsmannens 6embetsberättelse. 8

mot Åström, meddelade krigshovrätten utslag den 12 juni• 1918. I utslaget
yttrades följande. Enär Åström icke, på sätt det ålegat honom
enligt § 1 i kungl. kungörelsen den 29 januari 1861 angående indrivning
och redovisning av böter och viten, upptagit ovan omförmälda,
genom krigsrättens ovanberörda utslag ådömda böter i saköreslängd,
prövade krigshovrätten rättvist i förmågo av 25 kapitlet 17 § allmänna
strafflagen döma Åström att för den försummelse i tjänsten han sålunda
låtit komma sig till last bota 25 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

12. Dröjsmål med expedierande av uppgifter till straffregistret m. m.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Norrlands trängkår den 13 april 1917 företagen granskning av krigsrättsprotokollen
anmärktes, att i nedan antecknade fall i brädden av
vederbörande protokoll saknades anteckning om att uppgift till straffregistret
expedierats nämligen beträffande

dels krigsrättens utslag den 11 augusti 1916, varigenom värnpliktige
nr 237 62/1915 Olof Milton Wallner dömts för rymning till
fängelse i en månad;

dels krigsrättens utslag samma dag, varigenom värnpliktige nr
433 63/1915 Per Olof Olofsson Andersson dömts för rymning till fängelse
i en månad;

dels krigsrättens utslag den 16 november 1916, varigenom värnpliktige
nr 328 64/1907 Karl Harald Wedholm dömts för ohörsamhet
mot skiltvakt till fängelse i en månad.

Vid inspektion, som militieombudsmannen den 13 april 1918 förrättade
vid Västernorrlands regemente, anmärktes likaledes att i åtskilliga
fall i brädden av vederbörande protokoll anteckning saknades
om att straflfuppgift expedierats, nämligen beträffande

dels krigsrättens utslag den 15 augusti 1916, varigenom vice
korpralen Helge Johannes Johansson dömdes för rymning m. in. till
fängelse i 2 månader 15 dager;

dels krigsrättens utslag den 1 september 1916, varigenom värnpliktige
nr 399 66/1915 Edvard Gaston Algot Mellin dömdes för rymning
till fängelse i 2 månader;

dels krigsrättens utslag sistnämnda dag, varigenom värnpliktige
nr 686 67/1915 Karl Verner Holmberg dömdes för rymning till fängelse
i 1 månad;

dels krigsrättens utslag samma (lag, varigenom vice korpralen (lottfrid
Juno Teodor Svensson dömdes för olovligt undanhållande in. m.
till fängelse i 1 månad 15 dagar;

dels krigsrättens utslag samma dag, varigenom volontären Knut
Oskar Ljungqvist dömdes för rymning m. m. till fängelse i 3 månader
23 dagar;

dels ock krigsrättens utslag den 22 september 191 G, varigenom
musikvolontären Helmer Isidor Johansson och musikeleven Oskar Valentin
Nygren dömdes för snatteri att bota vardera 50 kronor.

Vid sistnämnda inspektion anmärktes därjämte följande:

I brädden av krigsrättens protokoll för den 27 oktober 1917
(191 G) vid ett utslag, varigenom värnpliktige nr 385 66/1915 Johan
Adolf Aronsson-Hellsing dömdes för rymning till fängelse i två månader,
hade antecknats »Exp. ’7io 1916». Tvivelaktigt var, huruvida med
anteckningen avsågs att straffuppgift expedierats eller att utslaget
expedierats för verkställighet. En liknande anteckning förekom i
brädden av krigsrättens protokoll för samma dag beträffande värnpliktige
nr 221 67/1907 Adolf Fredrik Sundgren, dömd för rymning till
fängelse i en månad. I ett tredje fall samma dag förekom berörda
anteckning, men åtföljdes där av anteckningen »Straffuppgift exp. d.
10 In 1916.

I skrivelse den 11 maj 1917 anmodade militieombudsmannen i
anledning av ovannämnda anmärkningar vice auditören Sune Påhlman,
som var för uppgifternas insändande ansvarig, att inkomma med
yttrande.

Uti ett den 13 juni 1917 avgivet yttrande anförde vice auditören
Påhlman följande.

Vad anginge anteckningen i brädden av krigsrättens vid Västernorrlands
regemente protokoll för den 27 oktober 1916 angående
Johan Adolf Hellsing avsåge nämnda anteckning expedierandet icke av
straffuppgiften utan av utslaget. Vad övriga anmärkningar beträffade
erkände Påhlman att han genom underlåtenhet att i brädden av protokollet
anteckna dagen för straffuppgiftens expedierande gjort sig skyldig
till felaktigt förfarande. Till förklaring om också icke till försvar ville
han emellertid framhålla, att krigsrätten ofta måste avdöma mål utan
att prästbetyg angående den tilltalade förelåge, samt att Påhlman icke
ansett lämpligt insända uppgift till straffregistret förrän han hade tillgång
till pastorsämbetets uppgift, då ju rekvisitioner hos straffregistret
grundade sig på pastors uppgifter, och det alltså måste anses säkrare
för straffregistrets utdrag, om den från domstolen insända uppgiften

(jo

vore identisk med pastors uppgift i vad denna avsåge födelseort, födelsetid
och föräldrars namn. Då det i många fall droge långt ut på tiden
innan pastorsämbetets uppgifter komme auditören tillhanda, fördröjdes
därigenom ofta straffuppgifternas insändande. I de fall, då anteckningar
om dagen för straifuppgifts expedierande saknades i brädden av
protokollen, berodde detta därpå, att Påhlman redan expedierat protokollet
till regementsexpeditionen, när strafifuppgiften insändes, och då
försummat göra anteckning om dagen för dess expedierande, samt sedermera,
då han haft tillgång till protokollen, icke velat ditsätta en uppgift,
för vars riktighet han ej kunde svara. För framtiden eller rättare
sagt för den, som Påhlman hoppades, korta tjänstetid, som återstode
honom såsom vice auditör, komme han emellertid att expediera straffuppgifter
omedelbart efter utslagets avkunnande, evad uppgift från
pastor angående den tilltalade förelåge eller ej.

I fångvårdsstyrelsens avdelning för straffregistret inhämtades att
straffuppgift inkommit

beträffande Wallner den 13 november 1916,

beträffande Olofsson Andersson samma dag,

beträffande Wedholm den 16 november 1916,

beträffande Helge Johannes Johansson den 14 december 1916.

beträffande Mellin den 21 oktober 1916,

beträffande‘Holmberg den 13 november 1916,

beträffande Svensson den 13 november 1916,

beträffande Ljungkvist den 13 november 1916,

beträffande Helmer Isidor Johansson och Nygren den 13 november

1916,

beträffande Aronsson-Hellsing den 13 november 1916,
samt beträffande Sundgren den 13 november 1916.

Enligt § 1 i lagen om straffregister skall hos fångvårdsstyrelsen
finnas straffregister, innehållande vissa uppgifter angående, bland andra,
dem, som av domstol i riket dömts till fängelse eller för snatteri till
böter. Enligt § 1 i kungörelsen den 26 november 1914 om uppgifter
till straffregistret och om registrets förande gäller vidare, att straffuPPgift
fråm krigsrätt skall undertecknas av auditören, att, där utslag
avkunnats muntligen, uppgiften skall avsändas inom fjorton dagar efter
utslagets avkunnande, samt att angående dagen, då uppgift från underrätt
avsändes, anteckning skall göras i brädden av det protokoll, vari
utslaget är intaget.

(II

1 fråga om utslaget rörande Wedholm hade utredningen givit vid
handen att straffuppgift avsänts inom vederbörlig tid. Enahanda kunde
förhållandet hava varit beträffande Aronsson-Hellsing och Sundgren.
Emellertid låg Påhlman till last, att föreskriven anteckning om dagen
för uppgiftens avsändande icke skett samtidigt utom möjligen beträffande
Sundgren.

Däremot visade utredningen i ärendet, att efter utslagets avkunnande
straffuppgift inkommit till fångvårdsstyrelsen beträffande
Wallner först å nittiofjärde dagen, beträffande Olofsson Andersson likaledes
först å nittiofjärde dagen, beträffande Helge Johannes Johansson
först å nittioförsta dagen, beträffande Mellin först å femtionde dagen,
beträffande Holmberg först å sjuttiotredje dagen, beträffande Svensson
och Ljungkvist likaledes först å sjuttiotredje dagen samt beträffande
Helmer Isidor Johansson och Nygren först å femtioandra dagen.

Påhlman hade tillika jämväl beträffande de senast anförda fallen
underlåtit att i brädden av vederbörande protokoll införa föreskriven
anteckning om uppgifternas expedierande. Försummelsen i det sistnämnda
avseendet kunde ju anses vara i och för sig av ringare beskaffenhet,
och militieombudsmannen fann förty vad angick de i det
föregående omförmälda fall, då straffuppgift expedierats inom föreskriven
tid, ej nödigt vidtaga någon åtgärd mot Påhlman i anledning därav,
att anteckning om uppgiftens avsändande ej verkställts i behörig ordning.
Beträffande åter här ovan angivna nio särskilda fall, då straffuppgift
expedierats senare än som vederbort, var dröjsmålet med uppgifternas
insändande så betänkligt, att det syntes militieombudsmannen
böra göras till föremål för laga beivran, vilken jämväl borde avse
Påklmans underlåtenhet att göra stadgad anteckning om de ifrågavarande
uppgifternas insändande.

Militieombudsmannen uppdrog därför åt överkrigsfiskalsämbetet
att ställa Påhlman under åtal inför krigsh o vrätten för den försummelse
i tjänsten, vartill han gjort sig skyldig i fråga om sist omförmälda nio
straffuppgifter, samt därvid yrka ansvar å Påhlman efter lag och sakens
beskaffenhet.

På det åtal, överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
emot Påhlman, meddelade krigshovrätten utslag den 12 juni 1918. I
utslaget yttrades följande. Som Påhlman, vilken varit ansvarig såväl
för insändandet av ovanberörda straffuppgifter som för införandet i
brädden av vederbörande protokoll av stadgad anteckning om uppgifternas
expedierande, visat försummelse i de av militieombudsmannen
anmärkta avseenden, prövade krigshovrätten rättvist i förmågo av 25

kapitlet 17 § allmänna strafflagen döma Påhlman att för vad han sålunda
låtit komma sig till last bota 50 kronor.

Utslaget har vunnit laga kraft.

13. Dröjsmål med expedierande av uppgifter till straffregistret.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Norrlands trängkår den 13 april 1917 företagen granskning av
regementskrigsrättens vid kåren protokoll anmärktes, att sedan krigsrätten
genom utslag den 23 oktober 1916 dömt värnpliktige nr 58
65/1908 Hugo Vilhelm Konrad Sörlin för rymning att hållas i fängelse
två månader, uppgift härom till straffregistret, enligt vad en anteckning
i brädden av protokollet utvisade, expedierats först den 5
januari 1917.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 11 maj 1917 i anledning
av sagda anmärkning infordrat yttrande av auditören Ragnar
Svallingson, vilken såsom auditör vid krigsrättens sammanträde berörde
den 23 oktober haft att expediera den ifrågavarande straffuppgiften,
anförde Svallingson i avgivet yttrande, att den försenade expedieringen
av samma straffuppgift i huvudsak berott därpå, att han velat förskaffa
sig ett prästbevis angående Sörlin, vilket dock ej lyckats, men
att dröjsmålet ock berott på förbiseende, enär de sista månaderna av
år 1916 tagit Svallingsons tid för krigsrättsgöromål allt för mycket i
anspråk i förhållande till vad han med hänsyn till sitt övriga arbete
kunnat åsidosätta.

Vid en den 14 april 1917 under inspektion av Västernorrlands
regemente företagen granskning av protokollen vid regementets krigsrätt
anmärktes, att auditören Svallingson i ett fall underlåtit att anteckna,
huruvida uppgift till straffregistret expedierats, nämligen beträffande
värnpliktige nr 227 67/1909 Nils Petter Hellman, som genom
utslag den 28 september 1916 för rymning dömts att hållas i fängelse
en månad. Härjämte anmärktes, att auditören Svallingson i åtskilliga
fall expedierat straffuppgift senare än som vederbort. Sålunda både
straffuppgifter expedierats först den 5 januari 1917 beträffande krigsrättens
utslag den 8 november 1916, varigenom musikvolontärerna Erik
Julius Ström, Knut Alvar Smith och Gösta Johansson dömts, Smith för
stöld till straffarbete i två månader, Ström för första resan å olika
tider och ställen förövad stöld till straffarbete i fyra månader och jämlikt
§ 50 strafflagen för krigsmakten till fängelse i två månader samt

.Johansson för första resan stöld till straffarbete i två månader. Samme
den 5 januari hade auditören Svallingson expedierat straflfuppgifter
angående värnpliktige nr 267 51/1915 John Ivar Moberg, volontären
Gustaf Ferdinand Järnström och värnpliktige nr 811 67/1915 Hjalmar
Möller, vilka genom krigsrättens utslag den 24 november 1916 dömts
Moberg för rymning till fängelse i en månad, Järnström för vägran att
åtlyda förmans i tjänsten givna befallning till fängelse i två månader
och Möller för vanvördigt yttrande mot förman till fängelse i en
månad.

Uti yttrande, infordrat genom skrivelse den 11 maj 1917. över
sålunda vid granskning av krigsrättens vid Yästernorrlands regemente
protokoll gjorda anmärkningar anförde auditören Svallingson. Enligt
förvarat koncept hade uppgift till straffregistret angående Nils Petter
Hellman insänts den 10 oktober 1917, och hade anteckning därom nu
skett i krigsrättsprotokollet. Att en del straffuppgifter expedierats för
sent vore en försumlighet, som Svallingson vidginge, och som i de
flesta fall berott på att prästbevis saknats, då utslag meddelats, och
att han önskat hava sådant tillgängligt vid straffuppgiftens avfattande.

Vid nyssomförmälda granskning av protokollen vid Västernorrlands
regementes krigsrätt iakttogs vidare, att i flera fall, då det
ålegat auditören Svallingson att expediera straffuppgift, anteckningen
om dagen för uppgiftens insändande av bläckets utseende att döma
tillkommit kort före inspektionstillfället samt därjämte angav den
ifrågavarande dagen till den sista inom den för insändande av sådan
uppgift föreskrivna tid. Denna anmärkning gällde anteckningar att
straffuppgifter om värnpliktige Johan Hilmer Lundgren, Karl Einar
Hult, Hans Viktor Nyberg och Jonas Arvid Alexius Englund, som
genom utslag den 14 april 1916 dömts för rymning att hallas i fängelse
en var i två månader, expedierats den 28 berörde april, samt
att straffuppgift angående värnpliktige Karl Axel Nordlund, som genom
utslag den 14 juni 1916 dömts för övergivande av post som skiltvakt
till fängelse i två månader, expedierats den 28 sistnämnda månad.
Beträffande dessa fall meddelade fångvårdsstyrelsen på förfrågan, att
straffuppgifter angående värnpliktige Lundgren, Hult, Nyberg och Englund
inkommit till straffregistret den 30 maj 1916 och straffuppgift
angående värnpliktige Nordlund den 1 juli 1916.

Efter det militieombudsmannen i skrivelse den 25 maj 1916 infordrat
yttrande från auditören Svallingson i anledning av det förhållande,
att straffuppgifterna angående Lundgren, Hult, Nyberg och Eng -

lund enligt anteckningarna i brädden av protokollet avsänts den 28
april 1916, ehuru de uppenbarligen avsänts först långt senare, anförde
Svallingson i avgivet yttrande. Han kunde icke erinra sig, huru med
saken sig förhölle. Anteckningen i krigsrättens protokoll hade ju skett
vid annat tillfälle än protokollets skrivning, och konceptet hade antagligen
saknat anteckning om dagen för straffuppgiftens insändande,
i följd varav den inskrivits vid ett senare tillfälle, och då Svallingson
icke kunde erinra sig hava insänt någon straffuppgift efter föreskriven
tid med undantag av vad i annat sammanhang anmärkts, hade datum
blivit angivet på sätt som nu vore fallet. En möjlighet vore ju att
konvolutet med straffuppgifterna icke postats av Svallingsons kontorspersonal
den dag, då de avfattats, utan att konvolutet blivit undanlagt.

Enligt § 1 i lagen om straffregister skall hos fångvårdsstyrelen
finnas straffregister innehållande vissa uppgifter angående bland andra,
dem, som av domstol i riket dömts till straffarbete eller fängelse. Enligt
§ 1 i kungörelsen den 26 november 1914 om uppgifter till straffregistret
och om registrets förande gäller vidare, att straffuppgift från
krigsrätt skall undertecknas av auditören, att, där utslag avkunnats
muntligen, uppgiften skall avsändas inom fjorton dagar efter utslagets
avkunnande, samt att angående dagen, då uppgift från underrätt avsändes,
anteckning skall göras i brädden av det protokoll, vari utslaget
är intaget.

I fråga om utslaget rörande Nils Petter Hellman hade auditören
Svallingson uppgivit, att straffuppgiften avsänts den 10 oktober 1916.
Militieombudsmannen saknade anledning att ifrågasätta riktigheten av
Svallingsons uppgift därutinnan, och då sålunda denna straffuppgift
finge antagas vara expedierad inom föreskriven tid, fann militieombudsmannen
det mindre väsentliga felet, att anteckning om straffuppgiftens
avsändande ej samtidigt ägt rum, icke böra föranleda någon vidare
åtgärd från militieombudsmannens sida.

Anteckningarna i brädden av krigsrättens protokoll utvisade, att
efter avkunnandet av respektive utslag straffuppgift avsänts beträffande
Sörlin först å sjuttiofjärde dagen, beträffande Ström, Smith och Gösta
Johansson först å femtioåttonde dagen samt beträffande Moberg, Jämström
och Möller först å fyrtioandra dagen. Dessa straffuppgifter, vilka
enligt nämnda anteckningar samtliga avsänts den 5 januari 1917, hade
emellertid enligt intyg från fångvårdsstyrelsens avdelning för straff -

registret, med undantag möjligen för uppgiften angående Järnström,
inkommit till straffregistret först den 31 berörda januari; påtagligen
både alltså sagda uppgifter, eventuellt med angivna undantag, avsänts
senare än de omförmälda anteckningarna gåvo vid handen. Yad angick
straffuppgifterna om Lundgren, Hult, Nyberg och Englund, vilka
uppgifter enligt anteckning i brädden av krigsrättens protokoll avsänts
å fjortonde dagen från det utslag meddelades, hade de enligt
uppgift från fångvårdsstyrelsen inkommit till straffregistret först å
fyrtiosjätte dagen; de måste således även antagas vara avsända långt
senare än som vederbort. Det dröjsmål med insändande av straffuppgifter,
som i sist omförmälda elva fall låg auditören Svallingson till
last, fann militieombudsmannen så betänkligt, att militieombudsmannen
ansåg sig icke kunna underlåta att göra detsamma till föremål för
laga beivran; och uppdrog förty åt överkrigsfiskalsämbetet att därför
ställa auditören Svallingson under åtal inför krigshovrätten samt därvid
yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
mot Svallingson, meddelade krigshovrätten utslag den 12 juni 1918. I
utslaget yttrades följande. Som Svallingson, vilken varit ansvarig för
insändande av ovanberörda straffuppgifter, visat försummelse i det av
militieombudsmannen anmärkta avseendet, prövade krigshovrätten rättvist
jämlikt 25 kapitlet 17 § allmänna strafflagen döma Svallingson att
för vad han sålunda låtit komma sig till last bota 50 kronor.

Utslaget har vunnit laga kraft.

14. Försummelse att i rätt tid expediera utslag.

I en till militieombudsmannen insänd skrift, dagtecknad den 12
november 1916, begärde värnpliktige nr 437 51/1915 Johansson undersökning
angående det förhållande, att han, som av särskilda krigsrätten
i Boden genom utslag den 31 augusti 1916 ådömts tio dagars
vaktarrest, ännu icke fått avtjäna sagda bestraffning, samt hemställde,
huruvida han, som den 5 berörda november fullgjort honom åliggande
krigstjänstgöring och repetitionsövning men därefter ej hemförlovats,
vore skyldig att tjänstgöra längre tid än övriga värnpliktiga av hans
årsklass. I en senare inkommen skrift meddelade Johansson, att han
kvarhållits i tjänstgöring till den 3 december 1916 och därefter fått
avtjäna arreststraffet. Då ingen tjänstgöring under arresttiden förekom,
hade straffet blivit strängare än om det tidigare verkställts.
Militieombudamannens ämbetsberättelse. 9

Johansson yrkade nu ock att de till dröjsmålet vållande måtte ställas
till ansvar, varjämte Johansson fordrade ersättning för förlorad arbetstid
med 125 kronor.

Sedan yttrande infordrats från vederbörande kompanichef, meddelade
denne bland annat, att utryckningsdagen för Johansson varit
den 4 december 1916, ävensom att Johansson den 1 sistnämnda månad
hemsänts till Västerås med hemvändande kontingent. Vidare hänvisade
kompanichefen till ett yttrandet bilagt transumt av en skrivelse från
bataljonschefen friherre Carl Aug. Ehrensvärd till chefen för Västmanlands
regemente den 30 november 1916, varav framgick, att Jo-^
hansson och en annan i transumtet ej namngiven person icke fått avtjäna
bestraffningar, som ålagts dem genom utslag, vilka bataljonschefen
samtidigt översänt till nämnde regementschef, ävensom att dröjsmålet
med bestraffningarnas verkställande berott därpå, att auditören A.
Bexell trots upprepade påminnelser och jämväl anmälan till kommendanten,
icke förrän den 28 november översänt krigsrättsprotokollen till
batalj onsexpeditionen.

På militieombudsmannens begäran insände chefen för Västmanlands
regemente sedermera till militieombudsmannen bestyrkt avskrift
av särskilda krigsrättens i Boden utslag den 31 augusti 1916 angående
Johansson och den 28 oktober 1916 angående den andre i ovanberörda
transumt åsyftade person eller värnpliktige nr 310 53/1915 Johan
Albert Wahlberg, sistnämnda dag dömd till disciplinstraff av vaktarrest
i fem dagar.

I avgiven förklaring anförde auditören Bexell i huvudsak följande:
Bexell medgåve, att ifrågakomna två utslag icke blivit expedierade
förrän den 27 november 1916, men hade Bexell omedelbart efter det
utslagen meddelats utfärdat bevis angående de ådömda bestraffningarna
och lämnat dessa bevis till någon av de vid krigsrätten närvarande,
till svarandenas truppförband hörande personer för att tillställas vederbörande
befälhavare. Detta tillvägagångssätt hade av Bexell i allmänhet
använts vid sammanträden med den särskilda krigsrätten, där
målens antal varit få, så att Bexell medhunnit att utskriva bevis.
Bexell hade gjort detta dels för att bestraffningarna skulle skyndsamt
kunna verkställas dels ock på grund därav, att befälhavarna vid de
särskilda truppförbanden ofta ombyttes och handlingarna i rannsakningsmålen
ofta ej gåve vid handen, till vilken expedition utslagen
skulle sändas, till följd varav det understundom varit svårt att avgöra,
vart utslaget skulle skickas. Bexell kunde visserligen numera icke
angiva, till vilka personer han lämnat de ifrågavarande bevisen, men

funnes i memorialprotokollet för den 31 augusti särskilt anmärkt, att
bevis avlämnats.

Beträffande uppgiften, att Bexell avfordrats utslagen innan desamma
av honom avsänts, kunde han nu ej erinra sig, huruvida så
skett. Skulle emellertid så hava varit förhållandet, hade antagligen
förfrågan gjorts i telefon och Bexell antingen då meddelat, att bevis
tillhandahållits vid rätten, eller ock vid efterseende funnit att så skett.
Bexell ville framhålla det osannolika i att han, därest han ej varit
övertygad om att bevis om bestraffningen expedierats, skulle hava
dröjt tre månader med att expediera ett utslag, varigenom bestraffning
blivit någon ådömd.

Bexell uppgav vidare, att han på sin tid från kommendanten i
Boden erhållit förfrågan rörande anledningen till, att utslagen ej blivit
expedierade, och att han därvid lämnat enahanda uppgifter som i
förestående förklaring.

Härjämte förklarade Bexell, att han, därest militieombudsmannen
skulle anse honom på grund av anmärkta förhållanden vara gent emot
värnpliktige Johansson ersättningsskyldig, vore villig att till denne utgiva
skälig ersättning.

Slutligen hemställde Bexell, att militieombudsmannen ville låta
vid hans avgivna förklaring bero.

* *

Auditören Bexell hade sålunda medgivit, att de ifrågakomna
två av särskilda krigsrätten i Boden respektive den 31 augusti och
den 28 oktober 1916 meddelade utslagen, varigenom däri angivna värnpliktiga
ådömts vaktarrest, icke blivit av honom till vederbörande
befälhavare expedierade förrän den 27 november 1916.

I § 61 i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
stadgas att i mål angående häktad ävensom i mål, däri någon, som
icke hålles häktad, dömts till frihetsstraff, skola angående tiden för
översändande av krigsrättens utslag de bestämmelser tillämpas, som
gälla rörande utslag, meddelade av underrätt i stad.

Enligt § 20 i förordningen angående expeditionslösen den 7
december 1883 gäller, att underrätts utslag i mål angående häktad
ävensom sådan domstols utslag, varigenom någon, som icke hålles häktad,
blivit dömd till frihetsstraff, skall expedieras senast inom sex dagar
efter avkunnandet.

Även om auditören Bexell, på sätt han uppgivit, omedelbart
efter de ifrågavarande utslagens avkunnande vidtagit åtgärder för att
tillställa vederbörande befälhavare bevis om de ådömda bestraffningarna,
var dock en dylik åtgärd ingalunda av beskaffenhet att kunna fritaga
auditören från den honom åvilande skyldigheten att ombesörja utslags
expedierande inom i ovannämnda lagrum angivna tid.

Den försummelse i fullgörandet av sin tjänsteplikt, vartill auditören
Bexell sålunda gjort sig skyldig, fann tjänstförrättande militieombudsmannen
vara av sådan beskaffenhet, att den icke borde undgå
laga beivran. Tjänstförrättande militieombudsmannen uppdrog därför
åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa auditören Bexell under tilltal vid
vederbörlig domstol och därvid å honom yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet ävensom i mån av befogenhet biträda de ersättningsyrkanden,
som värnpliktige Johansson och Wahlberg, i målet
hörda, kunde komma att däri framställa.

I avgivet memorial yrkade härefter överkrigsfiskalsämbetet att
krigshovrätten måtte för vad som lagts Bexell till last döma honom
till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen, varjämte överkrigsfiskalsämbetet,
med överlämnande av två till krigshovrätten ställda
skrifter från Johansson och Wahlberg, däri de framställt anspråk på
ersättning, Johansson för förlorad arbetstid och mistad arbetsförtjänst
med 125 kronor ävensom för kostnaderna å målet, samt Wahlberg för
förlorad arbetstid med 50 kronor, anförde, att ämbetet, som ansåge
att ersättning för mistad arbetsförtjänst borde utgå under strafftiden,
dagarna för straffets början och slut inberäknade, eller sålunda till
Johansson under elva dagar och till Wahlberg under sex dagar, sålunda
biträdde berörda ersättningsanspråk att ämbetet hemställde, att ersättning
måtte tillerkännas Johansson med 79 kronor 64 öre för mistad
arbetsförtjänst och med 10 kronor för kostnaderna i målet samt Wahlberg
med 48 kronor.

Krigshovrätten meddelade utslag den 8 maj 1918. I utslaget
yttrades följande. Som Bexell i sin omförmälda egenskap av auditör
vid expedierandet av ifrågavarande båda utslag förfarit försumligt i
ovanberörda av militieombudsmannen anmärkta avseende, prövade krigshovrätten
rättvist dels i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen
döma Bexell att för vad han sålunda låtit komma sig till last bota
50 kronor, vilka böter skulle tillfalla kronan, dels ock förplikta Bexell
utgiva ersättning i enlighet med hans medgivande ej mindre till Johansson
för mistad arbetsförtjänst under elva dagar med 79 kronor 64

öre samt för kostnaderna å målet med 10 kronor än även till Wahlberg
för förlorad arbetstid med 48 kronor.

Krigshovrättens utslag har vnnnit laga kraft.

15. Anmärkning att två straff ädömts för samma förseelse.

Vid granskning av en till militieombudsmansexpeditionen inkommen
förteckning över fångar, dömda av krigsdomstol, vilka intagits
å straffängelset i Linköping under september 1915, iakttogs, att
värnpliktige nr 877 27/1914 y John Elis Svensson blivit av Andra livgrenadjärregementets
krigsrätt genom utslag den 3 september 1915
dömd för undanhållande till fängelse i en månad samt för ohörsamhet
likaledes till fängelse i en månad. Då enligt § 68 i 1881 års strafflag
för krigsmakten fängelsestraff för olovligt undanhållande kunde
ådömas allenast, där återfall i brottet skedde och omständigheterna
voro synnerligen försvårande, samt fångförteckningen icke, såsom eljest
i förekommande fall, utmärkte att återfall ägt rum, infordrades utslaget
och senare, med hänsyn till dess innehåll, jämväl protokollen
i målet.

Av de sålunda infordrade handlingarna inhämtades bland annat
följande:

Enligt rapport av fanjunkaren Gustaf H. Sterner hade Svensson
lördagen den 28 augusti 1915 klockan strax före 3 e. m. olovligen
avlägsnat sig från 11. kompaniet å lägerplatsen Malmen och därefter
hållit sig undan tills han samma dag klockan omkring 11 e. m. av
polisen i Norrköping anhållits och insatts i förvar i polisarresten.
Sedan för fanjunkaren anmälts, att Svensson avlägsnat sig ur kompaniet,
samt att han gått mot Linköping, hade fanjunkaren givit vice
korpralen nr 263 Svärd order att med tåget klockan 3.3 7 e. m. resa
till Linköping för att återföra Svensson till Malmen. Svärd hade
träffat Svensson i Linköping och givit honom order att medfölja, men
Svensson hade ej åtlytt ordern utan avlägsnat sig från Svärd. Genom
polisens i Norrköping försorg hade Svensson följande dag återförts till
Malmen.

Vid förhör inför bataljonschefen den 30 augusti 1915 erkände
Svensson, att han olovligen avlägsnat sig från kompaniet, samt att han
i Linköping träffat vice korpralen Svärd och av denne erhållit order
att medfölja till Malmen, men ej brytt sig om ordern, utan i stället
begivit sig gående till Norrköping.

Inför krigsrätten vitsordade Svensson innehållet av rapporten och
förhörsprotokollet, dock under uppgift att han gripits av polisen i
Norrköping först klockan omkring 6 på morgonen den 29 augusti.

Svärd berättade vid krigsrätten, att han anträffat Svensson utanför
järnvägsstationen kort före avgången av ett tåg till Malmslätt;
att Svensson på Svärds tillsägelse medföljt ut på perrongen; att Svensson
där anhållit att få gå tillbaka genom stationshuset för att hämta
ett paket; att Svärd tillåtit detta men själv medföljt; att Svensson nu
emot av Svärd given befallning gått inåt staden, och att Svärd följt
med i hopp att påträffa någon poliskonstapel, vars hjälp han kunde
påkalla; att de på detta sätt gått genom staden och över Stångebro,
därvid Svensson uppgivit, att han önskade träffa en bekant, att Svensson
till sist gått ifrån Svärd, som då skyndat till polisstationen och
därefter jämte en konstapel cyklat utåt Tannefors för att efterspana,
om Svensson uppehölle sig därstädes; samt att Svärd, då Svensson icke
påträffats, återvänt till polisstationen, därifrån Norrköpingspolisen
underrättats.

Enligt handlingar, som företeddes vid krigsrätten, hade Svensson
tillförene dels meddelats tillrättavisning av permissionsförbud för underlåtenhet
att enligt order anmäla självförvållad sjukdom dels ålagts följande
disciplinstraff nämligen den 20 maj 1915 sex dagars vaktarrest
för olovligt undanhållande, den 8 juni 1915 tre dagars sträng arrest
för det han varit överlastad av starka drycker, den G juli 1915 fem
dagars sträng arrest för olovligt undanhållande, den 5 augusti 1915
likaledes fem dagars sträng arrest för olovligt undanhållande, samt den
26 augusti 1915 sex dagars sträng arrest för oljud i kasern och för
olovligt undanhållande. Svensson hade avtjänat disciplinstraffen utom
det senast ålagda.

Åklagaren yrkade ansvar å Svensson enligt §§ 68 och 85 i 1881
års strafflag för krigsmakten.

Genom ovan nämnda utslag den 3 september 1915 utlät sig krigsrätten,
att, enär i målet vore upplyst ej mindre att Svensson olovligen
avvikit från lägerplatsen den 28 augusti 1915 och undanhållit
sig till påföljande dag än ock att Svensson uraktlåtit fullgöra honom
av förman given befallning att följa denne tillbaka till lägerplatsen,
dömdes Svensson, jämlikt § 68 sista stycket strafflagen för krigsmakten
samt § 85 samma lag, för en var av ovannämnda båda förseelser
att hållas i fängelse en månad, varjämte förordnades, att det Svensson
den 26 föregående augusti ålagda disciplinstraff av sträng arrest i sex
dagar, vilket då ännu ej verkställts, skulle övergå till fängelse i

aderton dagar, iså att Svensson i eu bot skulle undergå långelsestiafl
i två månader aderton dagar.

Gent emot krigsrättens utslag såg militieombudsmannen sig föranlåten
framställa följande anmärkning.

Den order, som Svärd meddelat Svensson att återvända till lägerplatsen,
innefattade icke annat än som utan särskild befallning för det
ifrågavarande fallet enligt lag ålegat Svensson. Att Svenssons olovliga
undanhållande fortfor även efter det han erhållit sagda order, borde
vid sådant förhållande icke hava föranlett ansvar för Svensson jämväl
för underlåtenhet att fullgöra förmans givna befallning.

Då krigsrättens utslag syntes vara felaktigt därutinnan att krigsrätten,
jämte det Svensson dömts till ansvar för olovligt undanhållande,
tillika ålagt honom straff för sådan underlåtenhet, infordrade militieombudsmannen
yttrande av krigsrättens ledamöter vid ovanberörda
tillfälle nämligen majoren Axel Åstrand, vice auditören E. Stårck, kaptenerna
N. Bergsten och friherre F. A. Funck samt löjtnanten Henry
Kellgren, vilka sedermera uti avgivna förklaringsskrifter anförde:

l:o) vice auditören Stårck. Krigsrättens förfarande i föreliggande
fråga syntes honom stå i full överensstämmelse med gällande lag. Den
tilltalades brottslighet kunde icke anses uttömd genom att bedömas
endast såsom olovligt undanhållande. Ohörsamhetsbrottet framstod för
Stårck som en alldeles särskild brottslig företeelse, lika oavhängig av
undanhållandet som fallet skulle hava varit om exempelvis Svensson
väl åtlytt Svärds order, men övat misshandel å denne. Svenssons tilltag
att öppet trotsa en av förman i tjänsten given befallning syntes
Stårck — oavsett befallningens innehåll — innebära ett så uppenbart
kränkande av den militära lydnadsplikten, att det lagligen kunde och
måste såsom sådant bestraffas. För krigsrättens beslut i denna fråga
borde Stårck anses ensam ansvarig, enär krigsrättens övriga ledamöter
icke kunde förutsättas äga tillräcklig kännedom om den kriminella
konkurrensläran för att bedöma vad som vore positiv rätt i förevarande
fall. Slutligen ville Stårck framhålla, att även om Svenssons
förfarande kunde anses i sin helhet hava bort bedömas allenast som
olovligt undanhållande, detsamma då måste anses begånget under så försvårande
omständigheter, att han svårligen kunde hava umgållt detsamma
med lindrigare straff än summan av de straff, som av krigsrätten
ådömts honom.

2:o) krigsrättens ovannämnda militära ledamöter: Svensson hade förut
tre gånger varit straffad för olovligt undanhållande. Svensson hade varit
ådömd bestraffning för samma brott fjärde gången, vilket straff dock ej

hunnit avtjänas. Hans avvikande den 28 augusti hade sålunda varit återfall
i brottet under synnerligen försvårande omständigheter och hade
enligt § 68 sista stycket synts höra medföra fängelsestraff. Han hade
vidare underlåtit att efterkomma vice korpralen Svärds befallning, vilket
föranlett ansvar enligt § 85. Den uppfattningen, att underlåtenheten
icke bort föranleda särskilt ansvar, kunde de icke dela. Underlåtenheten
att fullgöra en direkt befallning medförde enligt strafflagen
för krigsmakten strängare straff än undanhållande, och det syntes dem
icke riktigt, att en svårare förbrytelse betraktades endast såsom försvårande
omständighet vid bedömande av en lindrigare. För att belysa
detta kunde man antaga, att Svensson vid tillfället ifråga gjort
sig skyldig till olovligt undanhållande förslå gången, men att förloppet
för övrigt varit detsamma. Han hade då enligt § 68 bort dömas för
undanhållandet till disciplinstraff. Att han underlåtit efterkomma vicekorpralen
Svärds befallning, hade — om det av militieombudsmannen
föreslagna förfarandet tillämpats — icke kunnat medföra fängelsestraff,
ty undanhållande kunde första gången, omständigheterna finge vara
än så försvårande, icke beläggas med strängare straff än diciplinstraff.
Men då det normala straffet för underlåtenhet vore fängelse, syntes
det dem otvivelaktigt, att han hade bort ställas till ansvar även för
detta brott. Att Svensson i verkligheten varit tilltalad för undanhållande
icke första, utan femte gången, syntes dem icke böra befria honom
från ansvar för underlåtenheten.

* *

* I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet anförde härefter tjänstförrättande
militieombudsmannen följande.

Vad krigsrättens ledamöter i förklaringarna anfört syntes tjänstförrättande
militieombudsmannen icke vara förtjänt av avseende.

I begreppet olovligt undanhållande inginge underlåtenhet av den.
som därtill gjorde sig saker, att inställa sig vid trupp eller tjänstgörings-
eller vistelseort, som vore för honom bestämd. Den skyldighet,
som därvid åsidosattes, bestode redan i och för sig, vadan order om
inställelse, som meddelas den sig undanhållande, icke konstituerade
någon ny skyldighet i detta avseende. Trotsandet av sådan order torde
följaktligen ej kunna anses som särskild förbrytelse.

I strid härmed hade krigsrätten i förevarande fall ådömt den
tilltalade straff såväl för olovligt undanhållande som för underlåtenhet
att fullgöra honom under den tid undanhållandet fortfarit av förman

7;;

meddelad befallning att åter inställa sig. Det fel, vartill krigsrätten
härigenom gjort sig skyldig, syntes tjänstförättande militieombudsmannen
vara av sådan beskaffenhet, att. han icke kunde underlåta att för detsamma
ställa krigsrättens ovannämnda ledamöter, majoren Åstrand,
t. d. vice auditören Stårck, numera majoren Bergsten, kaptenen friherre
Funcksamt löjtnanten Kellgren under åtal inför krigshovrätten.

Åt överkrigsfiskalsämbetet uppdrogs att utföra åtalet och anmodades
överkrigsfiskalsämbetet att därvid yrka ansvar å krigsrättens bemälda
ledamöter enligt lag och sakens beskaffenhet samt tillika i mån
av befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som Svensson, i målet
hörd, kunde komma att däruti framställa.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
mot majoren Åstrand och hans medparter, meddelade krigsho vrätten
utslag den 20 mars 1918. I utslaget yttrades följande. Enär genom vad
mot Svensson i ovan berörda mot honom anhängiggjorda mål förekommit
Svensson måste anses hava gjort sig förfallen till ansvar såväl för olovligt
undanhållande som för underlåtenhet att fullgöra honom av förman
given befallning att medfölja till tjänstgöringsorten, samt vid sådant förhållande
Åstrand och hans medparter icke genom vad i förevarande
hänseende lagts dem till last gjort sig skyldiga till tjänstefel, funne
krigshovrätten skäligt ogilla den mot Åstrand och hans medparter i
målet förda talan.

Över krigshovrättens utslag anförde militieombudsmannen besvär
hos Kungl. Maj:t, därvid militieombudsmannen yttrade följande.

Fall av samma beskaffenhet som det förevarande hade flera gånger
uppmärksammats vid den granskning av krigsrättsprotokoll och fånglistor,
som ankomme på militieombudsmannen, och det torde fördenskull var angeläget
att ett vägledande domslut erhölles. Såsom försvar för åtgärden
att belägga olovligt undanhållande och underlåtenhet att efterkomma en
formlig order att upphöra med det olovliga undanhållandet och återvända
i tjänstgöring med särskilda straff såsom om de vore fristående
brott hade plägat anföras att eljest straffet skulle bliva allt för ringa,
i synnerhet i fall, då straffet för det olovliga undanhållandet måste
stanna vid disciplinstraff. Denna tankegång, som även spårades i krigsrättsledamöternas
i föreliggande fall till militieombudsmannen avgivna
yttranden, röjde, syntes det militieombudsmannen, obekantskap med vad
4 kapitlet allmänna strafflagen innehölle om sammanträffande av brott.
Det oomtvistliga förhållandet att för underlåtenhet att fullgöra förmans
befallning ett strängare straff kunde behöva åläggas än som kunde
ifrågakomma för åsidosättande eller överträdande av en bestämmelse i
Militieonibuäsmannens ämbetsberättelse. 10

lag eller annan allmän författning'', vore möjligt att beakta även vid
tillämpning av regeln i 4 kapitlet 1 § allmänna strafflagen. Då en brottslighet,
som bestode i olovligt undanhållande jämte underlåtenhet att
på order återvända till tjänstgöring, väl måste anses i särskilda avseenden
belagd med olika straff, syntes med nämnda regel överensstämma,
att straffet därför bestämdes efter vad som gällde för underlåtenhet
att fullgöra av förman given befallning och att vid utmätandet
av sådant straff den omständigheten, att jämväl olovligt undanhållande
förelåge, betraktades såsom försvårande. Gränsen mellan det fall,
som avsåges i nyssnämnda lagrum, eller s. k. ideell konkurrens, och
fortsatt brott, varom förmäles i 4 kapitlet 3 § allmänna strafflagen, vore
emellertid icke alltid lätt att uppdraga; måhända kunde det vara riktigare
att behandla olovligt undanhållande i förening med underlåtenhet
av förenämnda beskaffenhet såsom ett fortsatt brott. I tillämpningen
bleve resultatet ungefär detsamma. Den, som vore förvunnen att hava
gjort sig skyldig till olovligt undanhållande jämte sådan underlåtenhet,
hade givetvis ock, såsom krigshovrätten yttrat, gjort sig förfallen till
ansvar såväl för olovligt undanhållande som för underlåtenhet att fullgöra
honom av förman given befallning, men därav följde ingalunda
att för vardera förseelsen skulle åläggas särskilt straff.

På grund av vad sålunda och förut från militieombudsmannens
sida i målet anförts yrkade militieombudsmannen att Kungl. Maj:t
måtte, med ändring av krigshovrättens utslag, bifalla den mot majoren
Åstrand och hans medparter i målet förda talan.

I utslag den 5 november 1918 fann Kungl. Maj:t ej skäl göra
ändring i krigshovrättens utslag.

16. Åtal mot militärläkare för vårdslöshet vid behandling- av värnpliktig''.

Änkan Selma Maria Åhs anförde uti en till militieombudsmannen
insänd klagoskrift följande. Den 28 november 1916 inryckte till tjänstgöring
å Malma hed klagandens man värnpliktige nr 139 Åhs från
Aspesten i Västermo församling. Han hade nyligen varit sjuk i lunginflammation,
för tredje gången samma år, och han företedde vid inryckningen
läkarintyg härpå. Med stöd av läkarintyget gjorde han
framställning om befrielse från mobiliseringen, men avvisades av regementsläkaren,
som förklarade: »Det där får ni klara upp i Boden».
Det återstod sålunda intet annat för honom än att följa med till Boden
och han nödgades nu, enligt samstämmiga skildringar av honom själv

och kamrater, vistas på tåget utan sömn i 53 timmar. Halva resan
fick tillryggaläggas i eu vanlig huka, eller eu s. k. boskapsvagn, i en
temperatur på 10 å 12 graders kyla. Vid framkosten nödgades lian
tillsammans med de övriga under hastig marsch till fots tillryggalägga
den 8 km. långa vägen fram till förläggningen och hade därvid icke
blott packningen utan även sin väska att bära. Vid framkomsten till
förläggningen fick manskapet stå en dryg timme ute i kylan och vänta
på att få komma in och härefter blev en del av dem utkommenderad
på vakt, däribland klagandens man, och det tillmättes inte ens tid för
de sålunda kommenderade att byta underkläder. Ansträngningarna
blevo emellertid för svåra för värnpliktige Åhs, som insjuknade nästan
omedelbart och måste införas till garnisonssjukhuset, där han den 12
december 1916 avled.

Uti infordrat yttrande anförde härefter regementsläkaren vid Södermanlands
regemente Jonas Lindskog följande. Vid den sundhetsvisitation,
som av regementsläkaren Lindskog förrättades i Malmköping den 28
november 1916 med till krigstjänstgöring inkallade värnpliktige, inställde
sig värnpliktige Åhs med yrkande om befrielse från krigstjänstgöring med
anledning av med läkarbetyg styrkt genomgången lunginflammation.
Vid av regementsläkaren företagen undersökning befanns Åhs, vilken
företedde en kraftig kroppsbyggnad, vara frisk och utan vare sig subjektiva
eller objektiva tecken på sjukdom eller på svaghet efter genomgången
sådan, varför regementsläkaren författningsenligt ej var berättigad
att giva Åhs intyg om oförmögenhet eller tillfällig oduglighet
till krigstjänst. Selma Maria Åhs’ beskyllning, att regementsläkaren
avvisat värnpliktige Åhs, vore falsk. Tvärtom blev Åhs av regementsläkaren
noggrant undersökt och sedermera av regementsläkaren uppmanad
att vid ankomsten till Boden förete det regementsläkaren förevisade
läkarintyget för vederbörande militärläkare.

Transportbefälhavaren under transporten från Malmköping till
Boden den 29 november—den 1 december 1916 löjtnanten A. Giesecke
avgav följande rapport angående temperaturförhållandena i järnvägsvagnarna.
Transporten ägde rum i fyra C-vagnar och i fyra Cgr-vagnar,
de senare försedda med kaminer för eldning. Dessutom disponerades
av befälet, två officerare och två underofficerare, en Bvagn av äldre
modell. Vid avresan fördelades styrkan i huvudsak så, att ett kompani
disponerade C-vagnarna, ett kompani Cgr-vagnarna och en medföljande
stab en C-vagn. Efter ungefär halva resan lät löjtnanten verkställa
ombyte mellan kompanierna så att de som åkte i Cgr-vagnar
flyttade in i C-vagnar och tvärt om. Under hela transporten anteck -

nades temperaturen i Cgr-vagnarna var sjätte timme och protokoll
fördes, vilka protokoll av löjtnanten genom stationsföreståndaren i
Malmköping insänts till järnvägsstyrelsens militärbyrå. Löjtnanten
ville påminna sig att den lägsta temperaturen i dessa vagnar under
färden var omkring +10 grader och den högsta +18 grader. Kaminerna
höllos hela tiden brinnande. Varken före eller under transporten
anmälde Ahs för löjtnanten eller till någon annan av befälet om någon
sjuklighet. Däremot anmäldes av en annan medföljande värnpliktig,
att han kände sig illamående. Denne inlades då i en av avdelningarna
i befälets 2-klassvagn, vilken avdelning löjtnanten lät utrymma. Hade
Ahs för löjtnanten anmält sin sjuklighet, hade han givetvis inlagts i
samma vagn, där ytterligare en liggplats fanns disponibel.

De av löjtnanten Giesecke omnämnda protokollen över temperaturförhållandena
under transporten infordrade militieombudsmannen från
järnvägsstyrelsen och framgick av berörda protokoll, att lägsta temperaturen
varit +^3 grader C och högsta temperaturen varit + 18 grader C.

Änkan Åhs avgav påminnelser i ärendet och anförde därvid följande.
När klagandens man den 28 november 1916 inställde sig för
att fullgöra honom anbefalld mobiliseringstjänstgöring var han efter
nyligen genomgången sjukdom icke i besittning av den fysiska styrka,
som vore erforderlig i värnpliktstjänst. Detta förhållande kunde han
också styrka genom intyg av stadsläkaren i Arboga, dr Wettergren,
vilken skött honom under sjukdomen och alltså mycket väl kände till
hans befinnande. Dr Wettergrens intyg måste väl alltså enligt vanlig
mänsklig uppfattning få betraktas såsom fullt vederhäftigt samt tillmätas
den största betydelse och man måste ovillkorligen anse, att det
bort beaktas av vederbörande regementsläkare, i all synnerhet inför
den förestående Bodenresan, med alla de besvärligheter och ansträngningar
dylika långa trupptransporter enligt vunnen erfarenhet medförde.
Dr Lindskog hade till sitt försvar anfört, att han vid företagen undersökning
funnit att klagandens man varit frisk och ej företett vare sig
subjektiva eller objektiva tecken på sjukdom eller på svaghet efter
genomgången sådan. Då man ju icke äger rätt att sätta dr Lindskogs
läkarkompetens ifråga, måste man ovillkorligen efter tagen del av
denna förklaring komma till den uppfattningen, att den av dr Lindskog
företagna undersökningen måtte hava verkställts summariskt och
utan den grundlighet, som i dylika fall väl måste vara nödvändig.
Här stode ju dock mot dr Lindskogs uppfattning den åsikt, som uttalats
av den allmänt för sin skicklighet erkände stadsläkaren dr
Wettergren, en åsikt, som icke tillkommit blott efter en enstaka under -

sökning, utan efter meddelad läkarevård under den nyss tillfrisknades
sjukdom. Det borde icke falla sig svårt att avgöra, vilkenderas av de
båda läkarna omdöme man skulle tillmäta den största giltigheten.
Såsom stöd för klagandens åsikt, att dr Lindskog vid sin undersökning
ej förfarit med den omsorg och grundlighet man haft rätt att fordra,
hänvisade klaganden till ett vid påminnelseskriften fogat intyg av dr
Wettergren, av vilket intyg det framginge, att värnpliktige Åks’ mindre
tillfredsställande fysiska kondition vid en noggrann fysikalisk undersökning
borde utan svårighet hava upptäckts. Dr Lindskog anförde
i sin förklaring, att han handlat »författningsenligt» och ansåge sig
följaktligen fri från allt ansvar. Men frågan torde väl ändå vara, om
inte våra militära läkare borde ha skyldighet att taga även andra
hänsyn, såsom exempelvis då nyligen genomgången sjukdom, vars verkningar
ej övervunnits, styrktes med intyg av civil läkare. Ett sådant
intyg måste väl få anses innebära en på fakta grundad anvisning av
den art, att den förtjänade åtminstone någon uppmärksamhet. Att
detta icke skett bär vore alltför påtagligt och följden bleve också att
klagandens man rycktes bort, medan han, besparad Bodenresans strapatser,
sannolikt ännu i åratal kunnat bevaras åt livet och åt dem,
för vars uppehälle och utkomst han svarade och vilka nu efter hans
död med stora bekymmer såge framtiden an. Den meningen vore starkt
företrädd bland Åhs’ värnpliktskamrater, att det varit strapatserna
under resan, i förening med ilmarschen från Trångfors till Gammalängsfästet
samt den långa väntetiden ute i kylan, innan manskapet insläpptes,
som ådragit Åhs döden. Klaganden kunde alltså inte finna annat än
att anledningen till värnpliktige Åhs’ död vore att tillskriva den omständigheten,
att ingen hänsyn tagits till det av honom företedda
läkarintyget. Klaganden yrkade slutligen, att regementsläkaren Lindskog
måtte ställas till ansvar för försummelse i ämbetsutövning.

Det vid påminnelseskriften fogade intyget var av följande lydelse:

»Att hemmansägaren August Ahs från Aspesten, Västermo socken
av Nyköpings län vid av mig den 25 sistlidne november gjord undersökning
befunnits lida av en efter pneumoni under sommaren kvarstående,
kronisk bronkit (luftrörskatarr) och höggradigt, sekundärt
emfysem med därav följande svåra asthmatiska anfall framträdande
våldsamt ej blott nattetid, utan även och isynnerhet vid ansträngande
gående eller tyngre arbete och betydligare temperaturväxlingar samt
att dessa hans lungförändringar, påpekade i ett av mig den 25 nov.
1916 avgivet intyg, borde vid en noggrann fysikalisk undersökning

hava utan svårighet upptäckts och vederbörligen beaktats, intygar på
begäran.

Arboga den 27 februari 1917.

Carl Wettergren.

Med dr.»

Därjämte hade klaganden insänt följande intyg:

»I egenskap av deltagare i trupptransporten från Malmköping
till Boden den 29 november—1 december 1916, varvid värnpliktige
nr 139 44/06 Åhs, möjligen genom de i samband med resan förekommande
omständigheter, den sjukdom varmed han under sommaren varit
behäftad, åter utbröt och slutade med Åhs död den 12 sistlidne december,
få vi avgiva följande intyg angående såväl inmönstringen som
resan och ankomsten till Boden.

Vid den i Malmköping förekommande inmönstringen företedde
Ahs ett intyg angående sitt hälsotillstånd utfärdat av dr Wettergren i
Arboga; detta föranledde likväl icke den vid tillfället tjänstgörande
regementsläkaren Lindskog att företaga någon vidare omfattande undersökning
utan hänvisade Ahs att förete intyget efter ankomsten till Boden.
Angående temperaturen i vagnarna under resan så våga vi bestämt
påstå att densamma i vissa delar av vagnarna ofta understeg den i förklaringen
avgivna +10 grader, vidare angående löjtnant Gieseckes inspektion
av vagnarna kunna vi ej påminna oss annat än att han vid
avfärden från en station befallt en underofficer att ej anteckna temperaturen
förr än dörrarna varit stängda minst Va timma. Under marschen
från Trångfors till vallgraven blevo vi samtliga mycket uppvärmda och
svettiga, varefter vi finge stå stilla minst 3/4 timma, vilket i den då
rådande temperaturen var tillräckligt att ådraga sig en allvarsam förkylning;
detta visade sig även vara fallet med Åhs, som redan samma
kväll måste föras till garnisonssjukhuset, där han efter 12 dagar avled.

Vår bestämda uppfattning är att Åhs, som vid inryckningen ej
var fullt frisk, under den 53 timmar långa resan ej var motståndskraftig
nog att uthärda densamma utan därunder ådrog sig sin dödliga
sjukdom.

Västermo den 19 februari 1917.

G. E. Karlson.
135 44/06.

J. L. Jansson.
138 44/06.»

I skrivelse till fästningsläkaren i Boden den 5 mars 1917 anhöll
militieombudsmannen, att fästningsläkaren ville avgiva utlåtande i Irägan,
huruvida det kunde antagas att värnpliktige Åhs frånfälle orsakats
eller påskyndats av de förhållanden, under vilka han hade att inställa
sig till tjänstgöring i Boden.

Fästningsläkaren Gustaf Andersson avgav i anledning härav ett
yttrande så lydande:

»Enligt sjukjournalen har patienten haft lunginflammation 6 gånger
förut. Under järnvägsresan hit upp började han den 1 december 1916
känna håll i vänstra axeln och nedåt vänstra sidan samt hade litet
huvudvärk. Ingen hosta, inga kräkningar. Inkom på garnisonssjukhuset
mellan kl. 1 och 2 natten mot den 2 december.

St. pr. vid inkomsten. Allmänna tillståndet ganska nedsatt.
Klagar över håll i vänstra sidan, vid perkussion matt ton till sp. scap.,
bronchiel resp. Sputa rostfärgade. Pulsen jämn, kraftig 110 i minuten,
andningsfrekvensen 32. Temperaturen på morgonen den 2 december
40.5 grader.

Något ömhet i epigastrium. Sedan under de närmaste 3 dagarna
tillståndet något bättre, känner sig kraftigare och temperaturen lägre.

5 december. Sämre, inflammationen i vänstra lungan mera utbredd,
även i basen av högra lungan dämpning och bronchiel resp. —
pulsen svagare och något ojämn. Temperatur 40.8 grader. 7 december.
Får ej behålla någon föda, kräks upp allt vad han förtär, pulsen svag
och ojämn. 10 december. Betydlig avmagring, mycket kraftlös. Temperaturen
varierande mellan 39 och 40 grader. 12 december mors.
Vid obduktionen visade sig inflammationsprocessen i båda lungorna i
det närmaste avlupen, med undantag av här och var mindre härdar
(röd hepatisation), men för övrigt luftförande parenchym.

Magsäcken och matstrupen uttogos i ett sammanhang.

Yentrikeln liten, starkt kontraherad omkring sitt innehåll. Oesophagus
(matstrupen) var betydligt dilaterad, cardia (övre magmun) starkt
kontraherad. Slemhinnan i oesophagus torr, rynkig, lossar lätt från
muscularis, omkring 1U liter innehåll fanns i oesophagus. Intet ulcus,
ingen tumör eller ärrbildning kunde upptäckas i närheten av cardia.
Från övriga organ intet att anmärka.

Att med bestämdhet säga, att de förhållanden, under vilka han
hade att inställa sig till tjänstgöring i Boden, orsakat eller påskyndat
hans död, är omöjligt, ehuru en hel del omständigheter tala härför,
såsom den långvariga tröttande resan, den ojämna temperaturen i
yagnarna, den starka uppsvettningen under marschen från urlastnings -

platsen till fästet och den därpå följande hastiga avkylningen under
väntan ute i den mycket låga temperaturen.

Därjämte synes Åhs, enligt anamnesen, hava varit särskilt prmdisponerad
för lunginflammation.

Vad som emellertid mest påskyndade döden och nedsatte hans
motståndskraft är enligt min åsikt de under sista tiden förekommande
kräkningarna på grund av kontracturan i cardia, varigenom han ej
kunde tillgodogöra sig någon föda, vilket härmed intygas på heder och
samvete.»

Sedan militieombudsmannen härefter, med överlämnande av samtliga
handlingarna i ärendet, i skrivelse till medicinalstyrelsen anhållit
att styrelsen ville avgiva utlåtande i ärendet, anförde styrelsen uti ett
den 29 juni 1917 avgivet utlåtande, att styrelsen funne, att regementsläkaren
Lindskog i sin behandling av värnpliktige Åhs bort taga
större hänsyn till uppgifter, som av Åhs kunnat erhållas om hans föregående
sjukdomar, till företett läkarintyg samt till i övrigt föreliggande
omständigheter.

Medicinalstyrelsen meddelade därjämte, hurusom vid ärendets avgörande
därstädes ledamoten av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd,
professoren Israel Frithiofsson Holmgren avgivit ett särskilt yttrande,*
vari han efter en redogörelse för innehållet i de remitterade handlingarna
vidare anfört:

»Vad beträffar anledningen till döden synes fästningsläkaren Andersson
fästa stor vikt vid kontrakturen av cardia, vilken skulle ha förorsakat
de ständiga kräkningar, som hindrade Åhs att tillgodogöra sig
födan och nedsatte hans motståndskraft. För min del är jag mycket
tveksam om huruvida tydningen av den sjukes kräkningar som beroende
på den efter döden iakttagna kontrakturen av cardia och dilatationen
av oesophagus är riktig, och håller före att detta fenomen kunde
ha uppkommit kort före döden och sålunda saknat all betydelse för
sjukdomsförloppet. Men även om Anderssons uppfattning är riktig
saknas dock anledning att tillmäta nämnda symptom annat än sekundär
ställning såsom orsakade av det svåra sjukdomstillstånd, i vilket lunginflammationen
försatt den sjuke. Lunginflammationen blir således i
varje fall, såvitt saken på grundval av handlingarna kan bedömas,
huvuddödsorsaken.

Hur och när smittofröet till lunginflammationen inkommit i Ahs
kropp kan man ej yttra sig om. Kanske har han burit det inom sig
före resans anträdande, kanske har han förvärvat det under transporten.
Vad som däremot kan påstås är att den mödosamma resan under i

åtskilliga avseenden ogynnsamma hygieniska förhållanden varit i hög
grad ägnad att bringa till utveckling ett förut befintligt eller under
resan förvärvat pneumoniskt smittämne. Transporten till Iloden måste
därför anses med största sannolikhet ha bidragit till utveckling av den
pneumoni, varav Ähs sedermera avled.

Nästa fråga blir, om det på förhand hade kunnat förutses, att
transporten för Åhs innebar särskild risk för uppkomsten av allvarlig
sjukdom. Svaret härpå beror väsentligen på svaret på frågan om Åhs’
hälsotillstånd före avresan.

Härom råda mycket olika meningar. Under det doktor Wettergren
den 25 november fann Åhs lida av kronisk bronkit och höggradigt
emfysem och intygar att han besvärades av svåra astmatiska anfall,
fann doktor Lindskog honom den 28 november av kraftig kroppsbyggnad,
frisk utan vare sig subjektiva eller objektiva tecken på sjukdom
eller på svaghet efter genomgången sådan. Då kronisk bronkit och
höggradigt emfysem äro förändringar, som varje läkare bör kunna lätt
konstatera, och då de omöjligen på tre dagar kunna nämnvärt förändras,
är det tydligt att endera läkarens lungundersökning givit ett
i överraskande grad oriktigt resultat. Yilkenderas kan man numera
ej yttra sig om. Det är således möjligt att Lindskogs undersökningsresultat
beträffande lungorna var riktigt och i varje fall torde han få
anses berättigad att på grundval även av eu enda lungundersökning,
för såvitt denna varit noggrann, komma till en bestämd från föregående
undersökares avvikande uppfattning om lungornas objektiva tillstånd.

Men Lindskog hade i andra omständigheter kunnat finna anledning
att misstänka Åhs vara sjuk, nämligen i de av Wettergren intygade
svåra astmatiska anfall, varav denne led. Dylika sjukdomstillstånd
äro vanligen förenade med förändringar på lungorna av den art,
som Wettergren hos Åhs funnit, men så är långt ifrån alltid fallet.
Lindskogs eget negativa resultat beträffande lungorna kunde således
ej berättiga honom att utesluta möjligheten av till och med ett svårt
astmatiskt tillstånd. Då positiva uppgifter därom lämnats av en erfaren
kollega, som själv behandlat den sjuke, synes Lindskog tvärt om ha
haft sannolika skäl för uppfattningen att Åhs var sjuk med svåra
astmatiska anfall. Då vid dylik sjukdom benägenheten för lungkatarrer,
lunginflammation in. in. är synnerligen stor och längre transport med
militärtåg under sträng köld påtagligen för en astmasjuk medför ett
hopande av möjligheter till dylika lungsjukdomar, borde han också ha
insett sannolikheten av att Åhs genom transporten till Boden utsattes
för allvarlig hälsorisk.

Militieombuclsmannens ämbetsberättelse.

Jag har ingen anledning att yttra mig om, huruvida Lindskog,
då han själv ingenting funnit, ej var författningsenligt berättigad att
giva intyg om tillfällig oduglighet till krigstjänst, men om denna hans
uppfattning om författningens innebörd är riktig, är det tydligt att
författningen i detta avseende kräver snar ändring.»

Utredningen i ärendet gav vid handen, att värnpliktige Åhs vid
sundhetsvisitation, som av regementsläkaren Lindskog förrättats i Malmköping
den 28 november 1916 med till krigstjänstgöring inkallade
värnpliktiga före deras avresa till Boden, framställt anhållan om befrielse
från krigstjänstgöring, därvid företeende ett av stadsläkaren med. dr
Carl Wettergren den 25 november 1916 avgivet intyg, enligt vilket
Alls lede av kronisk bronkit och höggradig sekundärt emfysem och
besvärades av svåra astinatiska anfall, som uppträdde dels nattetid,
dels i samband med ansträngande gång, tyngre arbete eller
betydligare temperaturväxlingar, att regementsläkaren Lindskog undersökt
Åhs och därvid funnit honom hava en kraftig kroppsbyggnad,
vara frisk och utan vare sig subjektiva eller objektiva tecken på svaghet
efter genomgången sjukdom, att regementsläkaren Lindskog efter
undersökningen uppmanat Åhs att vid ankomsten till Boden förete dr
Wettergrens ifrågavarande intyg, att Åhs nödgats att medfölja militärtransport
till Boden den 29 november—1 december 1916, att Åhs
natten till den 2 december 1916 intagits å garnisonssjukhuset i Boden,
varest han avlidit den 12 december i lunginflammation.

Fästningsläkaren Andersson ansåg, såsom av hans yttrande framgick,
att en hel del omständigheter talade för att inställelsen till tjänstgöring
i Boden orsakat eller påskyndat Åhs’ död, såsom den långvariga
tröttande resan, den ojämna temperaturen i vagnarna, den starka uppsvettningen
under marschen från omlastningsplatsen till fästet och den
därpå följande avkylningen under väntan i den mycket låga temperaturen.

Enligt vad av medicinalstyrelsens utlåtande framgick hade regementsläkaren
Lindskog i sin behandling av värnpliktige Åhs bort taga
större hänsyn till uppgifter, som av Åhs kunnat erhållas om hans föregående
sjukdomar, till företett läkarintyg samt till i övrigt föreliggande
omständigheter.

Professoren Holmgrens särskilda yttrande utvisade att regements -

läkaren Lindskogs eget negativa resultat beträffande lungorna vid undersökningen
icke kunde berättiga honom att utesluta möjligheten av
till och med ett svårt astmatiskt tillstånd. Då positiva uppgifter därom
lämnats av en erfaren kollega, som själv behandlat, den sjuke, syntes
Lindskog tvärtom hava haft sannolika skäl för uppfattningen att Alls
vore sjuk med svåra astmatiska anfall. Då vid dylik sjukdom benägenheten
för lungkatarrer, lunginflammation m. m. vore synnerligen stor
och längre transport med militärtåg under sträng köld påtagligen för
en astmasjuk medförde ett hopande av möjligheter till dylika lungsjukdomar,
borde regementsläkaren Lindskog också hava insett sannolikheten
av att Åhs genom transporten till Boden utsattes för allvarlig
hälsorisk.

Tjänstföinrättande militieombudsmannen ansåg, att regementsläkaren
Lindskog vid behandlingen av Åhs gjort sig skyldig till fel i tjänsten.

Då Ahs vid ifrågavarande sundhetsvisitation för regementsläkaren
Lindskog företedde det av dr AVettergren utfärdade intyget, borde
regementsläkaren Lindskog, med hänsyn därtill och till att Åhs 6 gånger
förut haft lunginflammation, varom regementsläkaren bort kunna förskaffa
sig kännedom, hava avstyrkt att Åhs transporterades till Boden,
en transport, som av allt att döma kunde bliva ödesdiger för en person
med Åhs’ disposition för lungkatarrer och lunginflammation och därjämte
befunnen lida av astmatiska anfall. Tjänstförrättande militieombudsmannen
fann sig därför icke kunna underlåta att förordna om
åtal inför behörig domstol mot regementsläkaren Lindskog för vad
sålunda låg honom till last. I instruktion för åtalets utförande uppmanades
åklagaren att därvid yrka ansvar å regementsläkaren Lindskog
efter lag och sakens beskaffenhet.

Då åtalet borde utföras av överkrigsfiskalsämbetet eller, enligt
ämbetets uppdrag, av krigsfiskal, överlämnade tjänstförrättande militieombudsmannen
med skrivelse den 17 september 1917 till överkrigsfiskalsämbetet
instruktion för åtalets utförande.

Efter uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet ställde härefter krigsfiskalen
Jonathan Ekelund regementsläkaren Lindskog under åtal vid
regementskrigsrätten vid Södermanlands regemente med yrkande om
ansvar å honom för tjänstefel samt för vållande till annans död. Vid
krigsrätten framställde änkan Åhs anspråk på skadestånd.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 24 april 1918 och
yttrade däri följande. Krigsrätten funne vad i målet gentemot Lindskog
förekommit icke vara av beskaffenhet att kunna medföra ansvarspåföljd
eller ersättningsskyldighet, i följd varav den i målet mot Lind -

skog förda talan i sin helhet bleve av krigsrätten ogillad, och skulle
i målet av allmänna medel förskjuten vittnesersättning stanna å statsverket.
1

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 1 maj 1918 uppdrog
militieombudsmannen åt ämbetet att över sagda utslag anföra besvär hos
krigshovrätten. I skrivelsen anförde militieombudsmannen vidare. Vid
krigsrätten hade utretts, att det av stadsläkaren Wettergren utfärdade
intyg angående värnpliktige Ahs, som uppvisades för regementsläkaren
Lindskog vid den av honom den 28 november 1916 förrättade, i målet
ifrågakomna sundhetsvisitation, icke haft den utförliga avfattning, som
vid åtalsinstruktionens uppsättande på grund av då föreliggande uppgifter
antogs, men utredningen i målet syntes icke desto mindre giva
vid handen, att regementsläkaren Lindskog gjort sig skyldig till den
försummelse i tjänsten, att han icke vid omförmälda sundhetsvisitation
företagit den noggranna och ingående undersökning av Ahs, som påkallats
av det utav Ahs företedda läkarintyget och av vad Ahs uppgivit
om sina föregående sjukdomar. Överkrigsfiskalsämbetet borde
därför i besvären yrka, att krigshovrätten måtte, med ändring av
krigsrättens utslag, för vad i målet läge regementsläkaren Lindskog
till last döma honom till ansvar för tjänstefel ävensom förplikta honom
att till statsverket ■ återgälda i målet av allmänna medel förskjuten
vittnesersättning.

Den 11 september 1918 meddelade krigshovrätten utslag på de
besvär överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anförde. I utslaget
yttrade krigshovrätten följande. Enär av vad handlingarna i målet
innehölle måste anses framgå, att Lindskog vid ifrågavarande sundhetsyisitation
icke verkställt den noggranna och ingående undersökning av
Ahs, vartill det av Ahs vid tillfället företedda, av stadsläkaren Wettergren
den 25 november 1916 utfärdade intyg samt övriga förekomna
omständigheter givit särskild anledning, alltså prövade krigshovrätten

1 Från utslaget var auditören N. Asclian skiljaktig och anförde: »Då enligt min mening
i målet utretts att svaranden vid sin ifrågakomna behandling av värnpliktige nr 139 44/1906
August Åhs icke tagit vederbörlig hänsyn till av Åhs företedda, av stadsläkaren medicine doktorn
Carl Wettergren den 25 november 1916 utfärdade läkarintyg samt till i övrigt förekomna omständigheter,
men icke genom vad i målet förekommit kan anses ådagalagt att svaraden härigenom
eller annorledes vållat Åhs’ den 12 påföljande december inträffade död, alltså prövar jag, med
ogillande av den i övrigt mot Lindskog förda talan, jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen
rättvist döma Lindskog för den försummelse i ämbetsutövning, vartill han enligt vad ovan sagts
enligt min mening gjort sig skyldig, att till kronan höta 100 kronor samt att till statsverket
återgälda i målet av allmänna medel förskjuten vittnesersättning.

rättvist att, med ändring av överklagade utslaget, i förmågo av 132 §
strafflagen för krigsmakten, jämfört med 25 kap. 17 § allmänna strafflagen,
döma Lindskog att för den försummelse i tjänsten, lian sålunda
visat, bota 200 kronor, och skulle Lindskog till statsverket återgälda
den ersättning, som av allmänna medel förskjutits till ett i målet
avhört vittne.

Över krigshovrättens utslag har regemenstläkaren Lindskog anfört
underdåniga besvär. Dessa besvär äro på Kungl. Maj:ts prövning
beroende.

17. Försummelse att för verkställighet expediera utslag.

Med skrivelse av den 15 januari 1918 översände chefen för YL
arméfördelningen till militieombudsmannen för den åtgärd, militieombudsmannen
kunde finna skäligt vidtaga, eu till honom ställd skrivelse
från chefen för Norrbottens försvarsområde, i vilken denne anförde
följande:

Enligt 82 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
skulle krigsdomstols utslag, varigenom någon dömts till ansvar, av
vederbörande befälhavare befordras till verkställighet. Det vore ju ock
önskvärt, att verkställigheten av ådömt straff Lomme till utförande. så
snart som möjligt efter det förseelsen begåtts ej blott för militär ordnings
skull utan även ur den synpunkten att straffet torde verka bättre
såsom korrektiv ju snarare det avtjänades. För att vederbörande befälhavare
skulle kunna gå i författning om verkställigheten av krigsdomstols
utslag på sätt ovan anförts fordrades emellertid, att sådant utslag komme
honom till hända så snart ske kunde efter dess avkunnande. Lagen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes stadgade också i 61 §, andra
stycket, att slutligt utslag av krigsrätt ofördröjligen skulle tillsändas
den tilltalades befälhavare. Vid särskilda krigsrätten för Norrbottens
försvarsområde hade vid flera tillfällen så icke skett. Sålunda hade
utslagen från i Haparanda hållna krigsrätter den 23 oktober och den
2 november 1917 ännu den 24 i sistnämnda månad icke tillställts försvarsområdeschefen,
varför denne berörde den 24 november genom sin
stabspersonal låtit taga avskrifter av desamma. Genom krigsrättens
försorg hade utslagen ännu den 13 januari 1918 icke tillställts försvarsområdeschefen.
Vidare hade utslagen från i Haparanda den 20 decem -

ber 1917 och den 4 januari 1918 hållna krigsrätter först den 12 januari
kommit försvarsområdeschefen tillhanda, sedan försvarsområdeschefen
den 9 januari telegrafiskt påmint vederbörande auditörer. Såsom auditörer
hade tjänstgjort vid krigsrätterna den 23 oktober, den 2 november
och den 20 december 1917 e. o. notarien E. Holmqvist och vid
krigsrätten den 4 januari 1918 e. o. notarien K. G. D. Tiberg.

I infordrad förklaring anförde t. f. auditören Holmqvist. Han
hade på grund av särskilda förordnanden under hösten 1917 regelbundet
varje vecka tjänstgjort som auditör vid de olika krigsrätterna i
Boden, och hade därvid alltid ett synnerligen stort antal mål varit
föremål för handläggning, särskilt vid krigsrätten för Norrbottens regemente.
Detta hade även varit fallet vid dess sammanträde den 24
oktober 1917. Vid det sammanträde, som nästföregående dag hållits
med särskilda krigsrätten i Haparanda och som bland annat avsåges i
försvarsområdeschefens skrivelse, hade jämväl målens antal varit stort,
vilket allt gjort det för Holmqvist ytterst svårt att ens medhinna uppsättande
av protokollen, av vilka de från sammanträdet i Boden skulle
föreligga färdiga till den 31 oktober samt de från särskilda krigsrätten
i Haparanda till det sammanträde, som utsatts till den 2 november.
Svårigheterna att i tid medhinna allt med auditörstjänsten förbundet
arbete hade blivit så mycket mera avsevärda som Holmqvist av tjänstgöring
vid länsstyrelsen i Luleå varit förhindrad att ägna mera än
blott någon timme dagligen åt auditörstjänsten, ehuru denna tjänst
vid trupperna i Boden enligt vunnen erfarenhet väl krävde en persons
odelade arbetstid. Efter sammanträdet i Haparanda den 2 november
1917 hade samtliga protokoll och utslag, sedan de uppsatts, översänts
till Haparanda, och hade saken sedan råkat i glömska. Handlingarna
hade dock efter sistnämnda tid funnits för vederbörande tillgängliga i
Haparanda, vilket även framginge av försvarsområdeschefens skrivelse.
Beträffande den sena expedieringen av protokollen från sammanträdet
den 20 december 1917 vore orsakerna därtill enahanda som ovan antytts.
Krigsrättssammanträden, vid vilka Holmqvist tjänstgjort, hade
nämligen hållits i Boden såväl dagen före som dagen efter sammanträdet
i Haparanda, vilket gjort, att arbetet hopats på ett sätt, som
fullständigt uteslutit möjligheten av att i tid medhinna expedieringen
av utslagen, helst en del mål från sammanträdet med krigsrätterna i
Boden den 21 december blivit utsatta att åter förekomma den 27 i
samma månad. Emellertid hade samtliga utslagen legat färdiga att
expedieras redan då den telegrafiska påminnelsen från försvarsområdeschefen
kommit Holmqvist tillhanda. På grund av vad sålunda anförts

hemställde Holmqvist att den gjorda anmälan icke måtte till någon''
militieombudsmannens åtgärd föranleda.

E. o. notarien Tiberg anförde i avgivet yttrande följande. De
vid särskilda krigsrättens i Haparanda sammanträde den 4 januari 1918
avkunnade utslagen både den 10 i samma månad av Tiberg med posten
avsänts till försvarsområdeschefen. Den omständigheten, att postgången
vore så ordnad, att försändelsen icke framkommit till Haparanda förrän
den 12 berörda januari, borde väl icke läggas Tiberg till last. Expedieringen
av utslagen hade icke på grund av rådande förhållanden
kunnat göras tidigare och skulle även hava verkställts å tid som skett
oberoende av den gjorda påminnelsen.

Från Norrbottens försvarsområdes expedition meddelades militieombudsinannen
därefter att av särskilda krigsrätten för nämnda försvarsområde
dömts den 23 oktober 1917 värnpliktige nr 124 26/1916
Axel Elof Ståhl till två månaders fängelse, nr 333 26/1916 John Herbert
Ström till två månaders fängelse, nr 417 36/1916 Albin Wilhelm
Gabrielsson till femton dagars vaktarrest och nr 406 36/1916 Johansson
till femton dagars vaktarrest; den 2 november 1917 värnpliktige
nr 467 36/1916 Sven Emanuel Kronholm till en månad femton dagars
fängelse, nr 435 36/1916 Paul Emanuel Stenberg till en månad femton
dagars fängelse, nr 429 36/1916 Karl Harald Emanuel Jansson till en
månads fängelse, nr 414 36/1916 Karl Gustaf Berg till femton dagars
vaktarrest, nr 483 23/1916 Axel Rickard Pettersson till sex dagars
vaktarrest, nr 77 68/1916 Erik Rudolf Wiklund till åtta dagars vaktarrest,
nr 196 38/1916 Axel Reinhold Järnberg till en månads fängelse,
nr 43 27/1916 Sven Axel Karlsson till en månads fängelse, nr 45 27/

1916 Karl Edvin Axelsson till en månads fängelse, nr 119 27/1916
Johan Edvin Nilsson till femton dagars vaktarrest och nr 269 62/1916
Oscar Vidar Karlsson till femton dagars vaktarrest; den 20 december

1917 värnpliktige nr 166 73/1916 Erik Helmer Larsson till tre dagars
vaktarrest, nr 14 73/1916 Adolf Lennart Vikström till sex dagars vaktarrest,
nr 168 73/1916 Johan William Sundbom till tre dagars vaktarrest,
nr 76 73/1916 Alexander Richard Nilsson till tre dagars vaktarrest,
nr 14 63/1916 Per Anton Emanuel Moberg till sju dagars skärpt
arrest och nr 604 49/1917 Gunnar Johansson till sex dagars skärpt
arrest ävensom furiren nr 111/1 vid Västerbottens regemente Jonas
Adolf Svensson till åtta dagars vaktarrest; samt den 4 januari 1918
löjtnanten Axel Fritjof Fredlund till tre dagars arrest utan bevakning
samt värnpliktige nr 8 36/1916 John Erik Johansson till sex dagars
vaktarrest och nr 242 62/1916 Karl Robert Broberg till två dagars

vaktarrest, ävensom att konceptprotokollen för sammanträdena den 23
oktober och den 2 november 1917 ännu vid tiden för uppgifternas
meddelande eller den 22 februari 1918 icke kommit försvarsområdesexpeditionen
tillhanda.

I härefter genom Konungens befallningshavande i Norrbottens län
från t. f. auditören Holmqvist infordrat förnyat yttrande anförde denne:
Försvarsområdescliefen hade i sin anmälan framhållit, att han genom
egen personal låtit den 24 november 1917 verkställa avskrifter av konceptprotokollen,
som då funnits i Haparanda. Dessa protokoll hade
redan då sedan strax efter sammanträdet den 2 i samma månad funnits
hos den vid senare tillfällen tjänstgörande auditören, e. o. notarien
J. Landahl i Haparanda för att av honom användas. Praxis hade
nämligen varit så. väl vid krigsrätterna i Boden som vid krigsrätterna
i Haparanda, att protokollen förts i följd sammanträde efter sammanträde
och ej i akter för varje mål, vilket senare sätt lättare skulle
kunnat göra det möjligt att inom lagstadgad tid översända protokollen
till vederbörande befälhavare. Vid det förhållande att det varit ej
mindre än tre olika personer, bosatta på så vitt skilda orter som Luleå,
Haparanda och Gällivare, som förutom den ordinarie auditören A. Bexell
tjänstgjort i Haparanda, hade det ständigt varit svårt att hinna med
expedieringen till den, som för varje gång skolat tjänstgöra, helst
sammanträdena vid ifrågavarande tidpunkt varit synnerligen tätt återkommande.
Att utskrift av utslag under sådana förhållanden lätt råkat
i glömska, sedan konceptprotokollet redan avsänts, syntes Holmqvist om
än icke förlåtligt så dock i hög grad förklarligt. Att konceptprotokollen
för den 23 oktober och den 22 november vid tiden för senaste
skrivelsen från försvarsområdesexpeditionen ännu icke kommit vederbörande
tillhanda vore en sak, som knappast kunde läggas Holmqvist
till last, enär Holmqvist, som blott haft förordnande för varje särskilt
tillfälle, sedermera överlämnat samtliga av honom innehavda protokoll
till den före den 1 januari 1918 tjänstgörande ordinarie auditören
A. Bexell för upprättande av statistik. På grund av vad Holmqvist
sålunda anfört hemställde Holmqvist fortfarande att den gjorda anmälan
icke måtte föranleda någon militieombudsmannens åtgärd. I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 1 augusti 1918 anförde
militieombudsmannen härefter följande.

l Bl ^ i lagen om krigsdomstolar ocli rättegången därstädes stadgas
bland annat:

»Den ledamot i rätten, som har att föra protokollet, skall uppsätta
rättens beslut samt, sedan detta justerats och avkunnats för parterna,
expediera detsamma.

Sedan slutligt utslag avkunnats rörande någon, som tillhör krigsmakten,
skall ett exemplar därav ofördröjligen tillsändas den tilltalades
befälhavare.

1 mål angående häktad, ävensom i mål, däri någon, som icke
hålles häktad, dömes till frihetsstraff, skola angående tiden för översändande
av krigsrättens utslag de bestämmelser tillämpas, som gälla
rörande utslag meddelade av underrätt i stad. — —.»

Enligt 20 § i förordningen angående expeditionslösen den 7 december
188B, sådant detta författningsrum lyder enligt kungörelsen
den 2 juni 1916, gäller att underrätts utslag i mål angående häktad
ävensom sådan domstols utslag, varigenom någon, som icke hålles häktad,
blivit dömd till frihetsstraff, skall expedieras senast inom sex dagar
efter avkunnandet.

Enligt 19 § i instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler
den 23 juli 1915 åligger det auditör bland annat att uppsätta
och underteckna krigsrättens protokoll samt att uppsätta och vederbörligen
expediera rättens beslut.

Vidare gäller enligt 38 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes att protokoll, som hållits i särskild krigsrätt, skall,
jämte därtill hörande handlingar, inom två månader sedan det mål,
varom protokollet handlar, blivit av rätten slutligen handlagt, av auditör
avlämnas till den befälhavare, som föranstaltat om krigsrättens
sammankallande, att å hans expedition förvaras.

Vad beträffade anmärkningen att särskilda krigsrättens för Norrbottens
försvarsområde utslag i tre den 4 januari 1918 avgjorda mål
icke inkommit till försvarsområdeschefen förrän den 12 samma månad,
torde anledning saknas ifrågasätta riktigheten av e. o. notarien Tibergs
uppgift att han såsom tjänstförrättande auditör avsänt utslagen den 10
januari; och då Tiberg sålunda icke vore förvunnen att hava gjort sig
skyldig till försummelse i fråga om expedierandet av dessa utslag, fann
militieombudsmannen vad i ärendet mot Tiberg anmärkts icke föranleda
vidare åtgärd från militieombudsmannens sida.

Att särskilda krigsrättens konceptprotokoll för den 23 oktober
och den 2 november 1917 icke inkommit till försvarsområdesexpediMilitieombudsmannens
ämbetsberättelse. 12

tionen den 22 februari 1918 torde med hänsyn till det vid samma krigsrätt
iakttagna sätt för protokollsföring — eller att protokollen föras
i följd för sammanträde och icke efter aktsystem — samt till vad e. o.
notarien Holmqvist anfört i denna del icke böra läggas honom till last
såsom försummelse i tjänsten.

I ärendet vore i övrigt utrett, att e. o. notarien Holmqvist, vilken

1 egenskap av tjänstgörande auditör vid särskilda krigsrättens sammanträden
den 23 oktober, den 2 november och den 20 december 1917
haft att till vederbörande befälhavare ofördröjligen expediera ett exemplar
av de vid berörda krigsrättssammanträden avkunnade utslag, underlåtit
att fullgöra denna sin skyldighet beträffande dels utslag vid sammanträdet
den 23 oktober 1917, varigenom två värnpliktiga ådömts
fängelsestraff och två värnpliktiga ålagts arreststraff, och dels utslag
vid sammanträdet den 2 november 1917, vaiägenom sex värnpliktiga
ådömts fängelsestraff och fem värnpliktiga arreststraff, samt expedierat
utslag från sammanträdet den 20 december 1917, då sex värnpliktiga
och ett underbefäl ådömts arrest, så sent att utslagen kommit vederbörande
befälhavare till hända först den 12 januari 1918.

Försummelsen att i vederbörlig ordning expediera ifrågakomma
utslag hade givetvis medfört avsevärt dröjsmål med verkställighet av
de ålagda bestraffningarna. Bland de värnpliktiga, vilka, på sätt ovan
nämnts, blivit dömda till fängelsestraff, hade, enligt vad fångvårdsstyrelsen
meddelat, följande efter utståndet straff frigivits nedan angivna
tider nämligen

Axel Elof Ståhl den 7 mars 1918

John Herbert Ström den 10 mars 1918

Sven Emanuel Kronholm den 10 mars 1918

Paul Emanuel Stenberg den 10 mars 1918

Karl Harald Emanuel Jansson den 28 februari 1918

och Axel Reinhold Järnberg den 14 februari 1918.

Angående Sven Axel Karlsson och Karl Edvin Axelson, vilka den

2 november 1917 dömts till fängelse i eu månad vardera, hade ännu
den 5 juni 1918, då fångvårdsstyrelsens meddelande lämnades, icke till
styrelsen inkommit uppgift om verkställighet av bestraffningen. De
ålagda arreststraffen torde i ett flertal fall hava avtjänats annorstädes
än i försvarsområdets egna arrester men inkomna fångförteckningar
från dessa arrester gåve vid handen, att Gabrielsson börjat avtjäna sitt
straff den 28 november, nr 406 36/1916 Johansson den 30 november,
Berg den 28 november, Pettersson och Wiklund likaledes den 28 novem -

ber, Johan Edvin Nilsson den 27 november, Oskar Vidar Karlsson den
28 november, allt 1917, samt furiren Svensson den 15 januari 1918.

Mängden av de göromål, som vore förenade med auditörstjänst
vid regementskrigsrätterna för de till Boden förlagda trupperna samt
vid särskilda krigsrätten i Boden och särskilda krigsrätten för Norrbottens
försvarsområde, gjorde det visserligen ofta svårt för den, som
hade att ensam bestrida auditörstjänstgöringen vid samtliga dessa krigsrätter,
att i rätt tid fullgöra honom åliggande expeditionsbestyr, helst
om han tillika — såsom med de hittills varande avlöningsförmånerna
varit naturligt — åtagit sig annan tjänstgöring. Detta förhållande
kunde emellertid icke lända till ursäkt för ett så långt dröjsmål med
expedierande av utslag, som e. o. notarien Holmqvist låtit komma sig
till last beträffande utslagen av den 20 december 1917, och ännu mindre
för hans underlåtenhet att expediera utslagen av den 23 oktober och
den 2 november 1917.

De försummelser, vartill Holmqvist sålunda gjort sig skyldig, ansåge
militieombudsmannen vara av så allvarlig beskaffenhet, att de icke
borde undgå laga beivran. Militieombudsmannen uppdrog därför åt
överkrigsfiskalsämbetet att ställa Holmqvist under åtal inför krigshovrätten
för vad härutinnan läge honom till last, därvid överkrigsfiskalsämbetet
borde å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
mot e. o. notarien Holmqvist, meddelade krigshovrätten utslag
den 11 september 1918. I utslaget yttrades följande. Enär Holmqvist,
vilken såsom tjänstförrättande auditör varit ansvarig för expedieringen
av ovanberörda, av särskilda krigsrätten den 23 oktober,
den 2 november och den 20 december 1917 meddelade utslag, vid
fullgörandet av berörda åliggande visat försummelse i tjänsten i de
av militieombudsmannen beivrade avseenden, prövade krigshovrätten
rättvist i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma Holmqvist
att för vad han sålunda låtit komma sig till last bota 25 kronor.

Krigsliovrättens utslag har vunnit laga kraft.

18. Rymning bestraffad såsom olovligt undanhållande.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Vaxholms fästning den 7 februari 1917 företagen granskning av
åtskilliga av regementskrigsrättens vid Vaxholms kustartilleriregemente
protokoll anmärktes följande.

Den 14 januari 1916 hölls krigsrätt för rannsakning med värnpliktige
nr 1152 Gösta Olle Byström. Enligt avgiven rapport hade
Byström den 28 december 1915 klockan 6.15 eftermiddagen olovligen
avlägsnat sig från regementet samt dit återkommit först den 4 januari
1916 klockan 7 eftermiddagen. Byström vitsordade vid krigsrätten
riktigheten av rapporten samt uppgav att han genom brev från sin
moder fått underrättelse om att hans mormoder legat svårt sjuk, och
att det icke varit hans avsikt att undandraga sig krigstjänsten.

Åklagaren, krigsfiskalen L. Uddenberg, yrkade ansvar å Byström
för olovligt undanhållande.

Genom utslag ovannämnda den 14 januari utlät sig regementskrigsrätten,
att enär Byström erkänt, att han den 28 december 1915
klockan 6.15 eftermiddagen olovligen avlägsnat sig från regementet och
att han återkommit dit först den 4 januari 1916 klockan 7 eftermiddagen,
dömdes Byström jämlikt 68 § gamla strafflagen för krigsmakten för olovligt
undanhållande att undergå disciplinstraff av sträng arrest i sex dagar.

Då det olovliga undanhållandet, vartill Byström gjort sig skyldig
under år 1916, varat över tre dagar, ansåg militieombudsmannen att
Byström jämlikt 50 § och 53 § andra stycket i 1914 års strafflag för
krigsmakten gjort sig skyldig till rymning och bort dömas till ansvar
för sådant brott.

I anledning av vad sålunda blivit anmärkt infordrade militieombudsmannen
i skrivelse till chefen för Yaxholms kustartilleriregemente
yttrande av ledamöterna i krigsrätten vid ifrågavarande tillfälle,
nämligen krigsdomaren Arvid Gustaf Hernblom, auditören Nils Ädelgren,
kaptenen Olof Wilhelm Brogren samt styckjunkaren K. L. Sjöstrand,
ävensom av krigsfiskalen Uddenberg.

Allenast den möjligheten syntes sålunda stå till buds att å förseelsen
i dess helhet tillämpa en lag, den gamla eller den nya strafflagen.
Under överläggningen till ifrågakomna utslag hade bland krigsrättens
ledamöter i brist på erforderliga övergångsbestämmelser yppat sig tveksamhet,
huruvida den gamla eller den nya strafflagen, vilken sistnämnda
lags bestämmelser i förevarande avseende vore strängare, borde tillämpas.
Orsakerna till att krigsrätten bestämt sig för att åberopa den
gamla strafflagen hade varit följande: Enligt straffrättens allmänna
grunder gällde, att lagändringar i skärpande riktning icke ägde till -bakaverkande kraft. Under sådana förhållanden hade krigsrättens
ledamöter ansett vissa skäl tala för, att bestämmelserna i 4 § i promulgationslagen
borde vinna analogisk tillämpning. Ävenledes hade
de tagit hänsyn därtill, att vid förseelser av ifrågavarande art den
felande i regel brukade tillse, att han ånyo inställde sig till tjänstgöring
inom den i lagen stadgade tidsfristen — åtta dagar i gamla
strafflagen och tre dagar i nya strafflagen — som utgjorde gränsen
mellan olovligt undanhållande och rymning. Det hade sålunda synts
krigsrättens ledamöter sannolikt, att Byström vid påbörjandet av sitt
ifrågavarande brott varit besluten att ånyo inställa sig vid regementet
inom sådan tid, att han skulle undgå straff för den svårare förseelsen,
rymning. Att en ny lag med strängare bestämmelser i berörda hänseende
trätt i kraft under brottets begående hade synts krigsrättens
ledamöter icke böra rimligen medföra, att den brottslige dömdes i
enlighet med den strängare lagens bestämmelser. Krigsrättens utslag,
vilket också varit i överensstämmelse med åklagarens i målet framställda
ansvarsyrkande, hade sålunda kommit att bygga på den gamla
rättssatsen »in dubio mitius» eller att i tveksamma fall och i brist på
uttryckliga lagbestämmelser den mildare uppfattningen borde äga företräde
framför den strängare. Även om de synpunkter, som för krigsrättens
ledamöter varit bestämmande vid utslagets avfattande, icke
vore i allo hållbara utan den av militieombudsmannen uttalade uppfattningen
vore den riktiga, vilket krigsrättens ledamöter numera vore
benägna att medgiva, syntes dock någon materiell olägenhet icke hava
uppstått genom krigsrättens förfarande. I anledning härav och då
ofullständighet i övergångsbestämmelserna till den nya strafflagen för
krigsmakten syntes vara orsaken till, att ett fall sådant som det förevarande
kunnat uppkomma, hemställde krigsrättens ledamöter, att
militieombudsmannen ville låta vid den avgivna förklaringen bero.

Enligt inkomna fångförteckningar blev Byström den 25 januari

1916 intagen i arrest för avtjänande av det ådömda straffet samt frigiven
ur arresten efter utståndet straff den 1 påföljande februari.

Enligt 1881 års strafflag för krigsmakten, 68 §, gällde, att krigsman
av manskapet, som olovligen avvikit från tjänstgöringsorten, skulle
straffas som rymmare, därest det olovliga undanhållandet varat längre
tid än åtta dagar. I detta hänseende har 1914 års strafflag för krigsmakten
i 53 § infört den skärpning att krigsman av manskapet, som
beträdes med olovligt undanhållande, skall anses som hade han rymning
förövat, så snart det olovliga undanhållandet varat över tre dagar
av den bestämda tjänstgöringstiden.

Byström hade i förevarande fall olovligen avlägsnat sig från regementet
den 28 december 1915 klockan 6.15 eftermiddagen och återkommit
först den 4 januari 1916 klockan 7 eftermiddagen. Det olovliga
undanhållande, vartill Byström gjort sig skyldig efter den nya strafflagens
för krigsmakten ikraftträdande den 1 januari 1916, hade sålunda
varat över tre dagar, och var Byström förty med avseende å berörda
olovliga undanhållande att anse såsom hade han rymning förövat. Den
omständigheten, att det olovliga undanhållande, vartill Byström gjort
sig skyldig, börjat före den nya lagens ikraftträdande, och att sammanlagda
tiden för undanhållandet icke överstigit åtta dagar, syntes icke
rimligen hava kunnat föranleda till att straffet för den del av undanhållandet,
som inföll i januari 1916, skulle bliva lindrigare än om
Byströms undanhållande börjat på moigonen den 1 januari 1916. Den
av krigsrättens ledamöter åberopade bestämmelsen i 4 § i lagen om
införande av den nya strafflagen för krigsmakten m. in. kunde desto
mindre lämna rum för den av krigsrätten tillämpade uppfattningen
som sagda bestämmelse uteslutande avsåg brottslighet under tid före
den 1 januari 1916. Skulle den nya lagen ej fått tillämpas därför att
undanhållandet börjat före dess ikraftträdande, kunde med visst fog
satts i fråga, om den gamla strafflagen varit tillämplig i avseende å
den del av undanhållandet, som inträffat under år 1916. Följden skulle
blivit, att Byström, sedan han avvikit den 28 december 1915, kunnat
vara borta huru länge som helst utan att riskera straff för annan del
av undanhållandet än den, som inföll under år 1915.

ombudsmannen, med hänsyn till vad ovan anförts, givetvis icke kunnat
undgå att finna det av åklagaren framställda ansvarsyrkandet felaktigt,
ansåg militieombudsmannen dock ej tillräckligt skäl föreligga att i
anledning därav föra talan mot åklagaren. Det fel, vartill krigsrätten

1 nu anmärkta hänseende gjort sig skyldig, syntes militieombudmannen
däremot vara av beskaffenhet att icke böra undgå laga beivran. Militieombudsmannen
uppdrog fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa
krigsrättens ovannämnda ledamöter, krigsdomaren Hernblom, auditören
Ädelgren, kaptenen Brogren och styckjunkaren Sjöstrand under tilltal
inför krigshovrätten för vad sålunda låg dem till last och därvid yrka
ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet.

I anledning härav yrkade överkrigsfiskalsämbetet uti till krigshovrätten
avgivet memorial, att Hernblom och hans medparter för vad
militieombudsmannen lagt dem till last måtte dömas till ansvar jämlikt

2 5 kap. 17 § allmänna strafflagen.

I utslag den 20 februari 1918 yttrade krigshovrätten följande.
Som krigsdomaren Hernblom och hans medparter i deras ovannämnda
egenskap av ledamöter i krigsrätten vid meddelande av ifrågavarande
utslag av den 14 januari 1916 gjort sig skyldiga till oförstånd i domarämbetets
utövning i det av militieombudsmannen anmärkta avseende,
prövade krigshovrätten rättvist i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen döma krigsdomaren Hernblom och hans medparter att för
vad de sålunda låtit komma sig till last bota, Hernblom och Ädelgren
vardera 20 kronor samt en var av de militära ledamöterna 5 kronor.

Över krigshovrättens utslag anförde krigsdomaren Hernblom och
hans medparter underdåniga besvär.

I utslag den 6 november 1918 yttrade Kungl. Maj:t följande.
Kung! Magt funne väl, att Hernblom och hans medparter vid meddelandet
av ifrågavarande utslag förfarit felaktigt i det av militieombudsmannen
anmärkta avseendet, men då vad härutinnan läge Hernblom
och hans medparter till last, icke vore av beskaffenhet att böra
för någon av dem medföra ansvar för fel i ämbetet, funne Kungl. Maj:t,
med ändring av krigshovrättens utslag, den mot Hernblom och hans
medparter i målet förda talan icke kunna bifallas.1

1 I målets avgörande av högsta domstolen deltogo justitieråden Bohman, Skarstedt, Améen
och Svedelius, viceamiralen Vilhelm Dyrssen, justitierådet Almén och generallöjtnanten Jungstedt.

Justitieråden Skarstedt, Améen och Almén funno ej skäl att göra ändring i krigshovrättens
utslag.

19. Rymning- bestraffad såsom olovligt undanhållande.

Vid eu av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Vaxholms fästning den 7 februari 1917 företagen granskning av
åtskilliga av regementskrigsrättens vid Vaxholms kustartilleriregemente
protokoll anmärktes följande.

Den 21 januari 1916 hölls krigsrätt för rannsakning med 3. klass
kustartilleristen vid 2. kompaniet nr 18 Karl Gunnar Juhlin. Enligt
avgiven rapport hade Juhlin. vilken varit tjänstledig från och med den
18 till och med den 27 december 1915 klockan 3 eftermidddagen,
inställt sig till tjänstgöring vid regementet först den 5 januari 1916
på eftermiddagen. I målet upplystes, att Juhlin under bortovaron från
regementet vistats dels i Karlstad och dels i Charlottenberg. Enligt
ett i målet företett av provinsialläkaren E. Cavallin i Charlottenberg
den 28 december 1915 utfärdat läkarbetyg hade Juhlin vid undersökning
sistnämnda dag befunnits lida av lindrig feber, i anledning varav
provinsialläkaren avrått Juhlin från att påföljande dag avresa. Vid
krigsrätten uppgav Juhlin, att hans sjukdom bestått i reumatisk värk
och hjärtklappning, att han efter att den 28 december 1915 hava
undersökts av doktor Cavallin i Charlottenberg lcvarstannat å nämnda
plats till den 2 januari 1916, då han rest till Karlstad för att söka
annan läkare, att han den 3 januari 1916 undersökts av legitimerade
läkaren Karl Eriksson i Karlstad, samt att han, sedan doktor Eriksson
förklarat, att Juhlin icke vore svårare sjuk än att han kunde återvända
till sin tjänstgöring, påföljande dag den 4 januari avrest till Vaxholm
och den 5 januari 1916 klockan 12 på dagen inställt sig vid
regementet.

Under förklaring, att det av utredningen i målet framginge, att
Juhlin varit sjuk under tiden från och med den 27 till och med den
29 december 1915, att Juhlin behövt en dag för resan från hemorten
till Vaxholm, samt att Juhlin sålunda olovligen och utan laga förfall
varit frånvarande från regementet under fem dagar, yrkade åklagaren,
krigsfiskalen L. Uddenberg, ansvar å Juhlin för olovligt undanhållande
under tiden från och med den 31 december 1915 till och med den 4
januari 1916.

Genom utslag ovannämnda den 21 januari 1916 utlät sig krigsrätten,
att som det genom vad Juhlin medgivit samt vad i övrigt i målet förekommit
vore ådagalagt, att Juhlin, sedan tiden för honom beviljad tjänst -

ledighet gått till anda, underlåtit att inställa sig till tjänstgöring och
utan att därlör äga laga förfall olovligen varit frånvarande från regementet
under tiden från och med den 31 december 1915 till och med den 5
januari 191G klockan 12 på dagen, alltså dömdes Juhlin jändikt 68 §
strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881 för olovligt undanhållande
att undergå disciplinstraff av vaktarrest i två dagar.

Då det olovliga undanhållande, vartill Juhlin gjort sig skyldig under
år 1916, varat över tre dagar, ansåg militieombudsmannen, att Juhlin
jämlikt 50 § och 53 § andra stycket i 1914 års strafflag för krigsmakten
gjort sig skyldig till rymning och bort dömas till ansvar för
sådant brott.

I anledning av vad sålunda blivit anmärkt, infordrade militieombudsmannen
i skrivelse till chefen för Vaxholms kustartilleriregemente
yttrande av ledamöterna i krigsrätten vid ifrågavarande tillfälle,
nämligen krigsdomarna Arvid Gustaf Hernblom, vice auditören
Nils Berlin, kaptenen Olof Wilhelm Brogren och flaggjunkaren Carl
Bolmström ävensom av krigsfiskalen Uddenberg.

I avgivet yttrande anförde krigsrättens ovannämnda ledamöter,
med vilka krigsfiskalen Uddenberg, i vad honom såsom åklagare anginge,
instämde följande: Uti 4 § av promulgationslagen till den nya strafflagen
för krigsmakten funnes stadgat, att brott, som vore förövat
innan den nya strafflagen blivit gällande, men för vilket dessförinnan
straff ej blivit bestämt, skulle efter nya lagen straffas, om det straff,
som efter densamma borde åläggas, vore lindrigare än det, som varit
stadgat i äldre lag. Däremot funnos i nämnda promulgationslag icke
meddelade några bestämmelser efter vilken lag — den gamla eller den
nya strafflagen — s. k. fortvarande brott, till vilka nu ifrågavarande
förseelser vore att hänföra, skulle bedömas. Att uppdela ett fortvarande
brott så, att varje del straffades efter den lag, som gällde när den
ifrågavarande brottsligheten begicks, torde vara uteslutet. Allenast den
möjligheten syntes sålunda stå till buds att å förseelsen i dess helhet
tillämpa eu lag, den gamla eller den nya strafflagen. Under överläggningen
till ifrågakomua utslag hade bland krigsrättens ledamöter
i brist på erforderliga övergångsbestämmelser yppat sig tveksamhet,
huruvida en gamla eller den nya strafflagen, vilken sistnämnda lags
bestämmelser i förevarande avseende vore strängare, borde tillämpas.
Orsakerna till att krigsrätten bestämt si^ för att åberopa den gamla
strafflagen hade varit följande. Enligt straffrättens allmänna grunder
gällde, att lagändringar i skärpande riktning icke ägde tillbakaverkande
kraft. Under sådana förhållanden hade krigsrättens ledamöter ansett

Militieombudsmannens ämbetsberäitelse 13

vissa skäl tala för, att bestämmelserna i 4 § i promulgationslagen borde
vinna analogisk tillämpning. Ävenledes både de tagit hänsyn därtill,
att vid förseelser av ifrågavararande art den felande i regel brukade
tillse, att han ånyo inställde sig till tjänstgöring inom den i lagen
stadgade tidsfristen — åtta dagar i gamla strafflagen och tre dagar i
i nya strafflagen — som utgjorde gränsen mellan olovligt undanhållande
och rymning. Det hade sålunda synts krigsrättens ledamöter sannolikt,
att Juhlin vid påbörjandet av sitt ifrågavarande brott varit besluten
att ånyo inställa sig vid regementet inom sådan tid, att han
skulle undgå straff för den svårare förseelsen, rymning. Att en ny lag
med strängare bestämmelser i berörda hänseende trätt i kraft under
brottets begående hade synts krigsrättens ledamöter icke böra rimligen
medföra, att den brottslige dömdes i enlighet med den strängare lagens
bestämmelser. Krigsrättens utslag, vilket också varit i överensstämmelse
med åklagarens i målet framställda ansvarsyrkande, hade sålunda kommit
att bygga på den gamla rättssatsen »in dubio mitius» eller att i tveksamma
fall och i brist på uttryckliga lagbestämmelser den mildare
uppfattningen borde äga företräde framför den strängare. Även om
de synpunkter, som för krigsrättens ledamöter varit bestämmande vid
utslagets avfattande, icke vore i allo hållbara utan den av militieombudsmannen
uttalade uppfattningen vore den riktiga, vilket krigsrättens
ledamöter numera vore benägna att medgiva, syntes dock någon
materiell olägenhet icke hava uppstått genom krigsrättens förfarande.
I anledning härav och då ofullständighet i övergångsbestämmelserna
till den nya strafflagen för krigsmakten syntes vara orsaken till att
ett fall sådant som det förvarande kunnat uppkomma, hemställde krigsrättens
ledamöter, att militieombudsmannen ville låta vid den avgivna
förklaringen bero.

Enligt inkomna fångförteckningar blev Juhlin den 2 februari
1916 intagen i arrest för avtjänande av det ådömda straffet samt frigiven
ur arresten efter utståndet straff den 4 i samma månad.

* *

Enligt 1881 års strafflag för krigsmakten, 68 §, gällde, att krigsman
av manskapet, som efter det tiden för honom beviljad tjänstledighet
gått till ända underlåtit att inställa sig till tjänstgöring, skulle
straffas som rymmare, därest det olovliga undanhållandet varat längre
tid än åtta dagar. I detta hänseende har 1914 års strafflag för krigsmakten
i 53 § infört den skärpning, att krigsman av manskapet, som

beträdes med olovligt undanhållande, skall anses som hade han rymning
förövat, så snart det olovliga undanhållandet varat över tre dagar
av den bestämda tjänstgöringstiden.

.luhlin hade i förevarande fall, sedan tiden för honom beviljad
tjänstledighet den 27 december 1915 gått till ända, underlåtit att''inställa
sig till tjänstgöring och utan laga förfall varit frånvarande från
regementet från och med den 31 december 1915 till och med den 5
januari 1916 klockan 12 på dagen. Det olovliga undanhållande, var
till Juhlin gjort sig skyldig efter den nya strafflagens för krigsmakten
ikraftträdande den 1 januari 1916, hade sålunda varat över tre dagar,
och var Juhlin förty med avseende å berörda olovliga undanhållande
att anse som hade han rymning förövat. Den omständigheten, att det
olovliga undanhållande, vartill Juhlin gjort sig skyldig, börjat före den
nya lagens ikraftträdande, och att sammanlagda tiden för undanhållande
icke överstigit åtta dagar, synes icke rimligen hava kunnat föranleda
till, att straffet för den del av undanhållandet, som inföll i januari
1916, skulle bliva lindrigare än om Juhlins undanhållande börjat på
morgonen den 1 januari 1916. Den av krigsrättens ledamöter åberopade
bestämmelsen i 4 § i lagen om införande av den nya strafflagen
för krigsmakten m. m. kunde desto mindre lämna rum för den
av krigsrätten tillämpade uppfattningen som sagda bestämmelse uteslutande
avsåg brottslighet under tid före den 1 januari 1916. Skulle
den nya lagen ej fått tillämpas därför att undanhållandet börjat före
dess ikraftträdande, kunde med visst fog satts i fråga, om den gamla
strafflagen varit tillämplig i avseende å den del av undanhållandet, som
inträffat under år 1916. Följden skulle blivit, att Juhlin, sedan hans
olovliga undanhållande börjat den 31 december 1915, kunnat vara borta
huru länge som helst utan att riskera straff för annan del av undanhållandet
än den, som inföll under år 1915.

Att krigsrätten, som hade att döma i första hand, därvid var
obunden av formuleringen av åklagarens yrkande, torde säga sig självt
och hade ej heller av krigsrättens ledamöter bestritts. Ehuru militieombudsmannen,
med hänsyn till vad ovan anförts, givetvis icke kunnat
undgå att finna det av åklagaren framställda ansvarsyrkandet felaktigt,
ansåg militieombudsmannen dock ej tillräckligt skäl föreligga att i
anledning därav föra talan mot åklagaren. Det fel, vartill krigsrätten
i nu anmärkta hänseende gjort sig skyldig, syntes militieombudsmannen
däremot vara av beskaffenhet att icke böra undgå laga beivran. Militieombudsmannen
uppdrog fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet att
ställa krigsrättens ovannämnda ledamöter, krigsdomaren IJernblom, vice

100

auditören Berlin, kaptenen Brogren och flaggjunkaren Bolmström under
tilltal inför krigshovrätten för vad sålunda låg dem till last, och därvid
yrka ansvar å dem enligt lag och sakens beskaffenhet.

I utslag den 20 februari 1918 yttrade krigshovrätten följande.
Som krigsdomaren Hernblom och hans medparter i deras ovannämnda
egenskap av ledamöter i krigsrätten vid meddelande av ifrågavarande
utslag av den 21 januari 1916 gjort sig skyldiga till oförstånd i domarämbetets
utövning i det av militieombudsmannen anmärkta avseende,
prövade krigshovrätten rättvist i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen döma krigsdomaren Hernblom och hans medparter att för
vad de sålunda låtit komma sig till last bota, Hernblom och Berlin
vardera 20 kronor samt envar av de militära ledamöterna 5 kronor.

Över krigshovrättens utslag anförde krigsdomaren Hernblom och
hans medparter underdåniga besvär.

I utslag den 6 november 1918 yttrade Kungl. Maj:t följande.
Kungl. Magt funne väl, att Hernblom och hans medparter vid meddelandet
av ifrågavarande utslag förfarit felaktigt i det av militieombudsmannen
anmärkta avseendet, men då vad härutinnan läge Hernblom
och hans medparter till last, icke vore av beskaffenhet att böra
för någon av dem medföra ansvar för fel i ämbetet, funne Kungl.
Maj:t, med ändring av krigshovrättens utslag, den mot Hernblom och
hans medparter i målet förda talan icke kunna bifallas.1

20. Underlåtenhet att göra vederbörlig anteckning om avsändandet av

straffuppgifter.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Bohusläns regemente den 7 juli 1916 företagen granskning av krigsrättsprotokollen
för senare åren anmärktes bland annat följande.

Protokollet för den 11 oktober 1913 var av numera krigsdomaren

1 I målets avgörande av högsta domstolen deltogo justitieråden Bohman, Skarstedt,
Améen och Svedelius, viceamiralen Vilhelm Dyrssen, justitieråden Almén och generallöjtnanten
Jungstedt.

Justitieråden Skarstedt, Améen och Almén funno ej skäl att göra ändring i krigshovrättens
utslag.

101

S. Neiglick i egenskap av auditör vill regementet undertecknat med
anilinpenna.

Beträffande fyra nämnda den 11 oktober avkunnade utslag hade
i brädden av protokollet gjorts anteckningar av följande innehåll »Straffuppgift
utskriven av K. R. d. *%, 1913 och s. d. sänd till Rehnberg
för underskrift».

Straffuppgifterna avsåge värnpliktige nr 672 Karl Johan Teodor
Jakobsson från Karl Johans församling i Göteborg, nr 2580 45/1910
Karl Erik Isaksson från Oskar Fredriks församling i Göteborg, nr 489
28/1908 Jean Detlef Larsson från Haga församling i Göteborg samt
nr 512 30/1907 Sven Julius Johansson, dömde var för sig för andra
resan rymning till fängelse i en månad.

Krigsdomaren Neiglick var för uppgifternas insändande ansvarig.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
krigsdomaren Neiglick att inkomma med yttrande.

I avgivet yttrande den 4 november 1916 anförde krigsdomaren
Neiglick följande. Vid förklarings avgivande hade han i sak intet att
tillägga det meddelande angående ifrågavarande omständigheter, som
vid militieombudsmannens förenämnda inspektion hade lämnats militieombudsmannen
av dåvarande auditören vid regementet och vilket han
ville upprepa. Strax efter krigsrättens sammanträde den 11 oktober
1913 hade Neiglick insjuknat och han hade icke förmått att avsluta
protokollet eller ombesörja dess expedierande, innan han förts till Uddevalla
lasarett. Efter omkring 4 månaders vistelse å lasarettet under
en ytterst allvarlig sjukdom med i grund nedsatta krafter hade han
tillbringat det mesta av den efterföljande tiden intill slutet av september
eller början av oktober 1914 å sanatorier i Norge och Sverige
och återinträtt i tjänstgöring den 1 oktober 1914, varpå han före årets
slut, på ansökan, erhållit avsked från auditöi’stjänsten. Det vore förklarligt,
att han under en så långvarig kroppslig och andlig depression
förlorat tanken på ifrågavarande protokoll och vad därmed kunde äga
sammanhang. Protokollet hade icke av honom undertecknats med anilinpenna.
Antagligen hade detta verkställts som en provisorisk åtgärd
av vice auditören eller annan person, då expedition av protokollet varit
nödig. Protokollet vore numera underskrivet av krigsdomaren Neiglick
i vanlig ordning. Beträffande straffuppgifterna utskrevos desamma —
efter vad han inhämtat — av rådmannen Karl Rasmussen och undertecknades
av vice auditören Rehnberg i enlighet med avtal mellan
Rehnberg och chefen för justitiedepartementets statistiska byrå. Krigsdomaren
Neiglick kunde icke finna något klandervärt häruti och ifråga -

102

satte, huru annorlunda skulle furfarits, därest han under nämnda sjukdom
avlidit, vilket vid ifrågakomna tidpunkt av läkarna ansågs vara
det enda sannolika. Val skulle han genom intyg av överläkaren vid
Uddevalla lasarett, auditören Rehnberg, dåvarande chefen för justitiedepartementets
statistiska byrå samt vederbörande läkare vid sanatorierna
Voxenkollen, Ulricehamn och Saltsjöbaden kunna styrka sina
uppgifter; men då ett dylikt bestyrkande tilläventyrs icke komme att
tillerkännas någon betydelse, underkastade han sig det ansvar, som
kunde av honom utkrävas för underlåtenhetshandlingar under en tid.
då han utan eget förvållande saknade förmåga till någon aktiv verksamhet
— därvid han icke heller förbisåge, att straffuppgifterna i allt
fäll blivit genom annan person expedierade, om än något fördröjda.

I anledning av berörda yttrande anförde militieombudsmanneu i
skrivelse till krigsdomaren Neiglick den 7 november 1916 följande. Det
av krigsdomaren uppgivna sjukdomsfallet var vid inspektionstillfället
militieombudsmannen icke obekant, utan omnämndes tvärtom därvid
av militieombudsmannen i närvaro av den dåvarande auditören såsom
den sannolika förklaringen att anteckningarna rörande omförmälda
straffuppgifter erhållit i militieombudsmannens föregående skrivelse i
ärendet angivna innehåll. Men sedan sjukdomen lyckligen övervunnits
samt uppmärksamheten blivit fäst därpå, att de provisoriska anteckningarna
om straffuppgifterna i omförmälda fall kvarstodo i protokollet,
syntes sjukdomsfallet icke längre hindra, att de ifrågavarande, med
blyerts skrivna anteckningarna utbyttes mot anteckningar om tiden för
straffuppgifternas avsändande eller, därest denna icke kunde fastställas,
mot anteckningar om tiden, då uppgifterna inkommo till justitiedepartementets
statistiska byrå; och förväntade militieombudsmannen alltså
att i sinom tid få underrättelse om att vederbörlig anteckning om
expedierandet av nämnda fyra straffuppgifter blivit verkställd.

Till svar härå anförde krigsdomaren Neiglick i skrivelse den 14
november 1916 följande. lian förutsatte, att militieombudsmannen icke
avsåge att erhålla bevis om att straffuppgifterna verkligen ingivits utan
att hans därom lämnade uppgift tagits för god. Så mycket mer trodde
han sig kunna göra detta antagande, som det säkerligen varit bekvämare
för militieombudsmannen att härom vinna visshet genom förfrågning
i telefon från militieombudsmansexpeditionen till vederbörande
ämbetsverk än genom den skriftväxling, som satts i gång. Vore detta
hans antagande riktigt, så återstode endast frågan om anteckning i
protokollets marginal om straffuppgifternas insändande. Beträffande
denna, anteckning i allmänhet ville han uttala den uppfattning, att

densamma omöjligen kunde vara självändamål utan endast hade till
uppgift att underlätta kontrollen över uppgifternas insändande såväl
för inspekterande myndigheter som för expeditionshavanden själv. När
på annat sätt finge anses styrkt, att straffuppgift verkligen insänts,
torde anteckningar därom i protokollet vara utan egentlig betydelse.
Angående det nu föreliggande fallet hade han förut meddelat, att
han av laga förfall varit hindrad att själv expediera straffuppgifterna,
men att detta verkställts av auditören Rehnberg. Då han sålunda
icke tagit någon befattning med dessa uppgifter och då han,
som för övrigt i november 1914 erhållit avsked från auditörstjänsten,
saknade kännedom om dagen för deras ingivande till statistiska byrån,
vore han icke i tillfälle verkställa den av militieombudsmannen påyrkade
anteckningen.

* *

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet anförde militieombudsmannen
härefter följande.

Lagen om straffregister den 17 oktober 1900 stadgade i 1 § att
i justitiedepartementet skulle finnas straffregister, innehållande vissa
uppgifter angående, bland andra, dem som genom utslag av rikets
domstolar dömts till fängelse. Enligt kungörelsen den 17 oktober 1900
om uppgifter till straffregistret och om registrets förande gällde vidare,
att straffuppgift från krigsrätt skulle undertecknas av auditören, att
uppgift angående muntligen avkunnat utslag skulle avsändas inom fjorton
dagar efter avkunnandet samt att angående dagen, då uppgift från
underrätt avsändes, anteckning skulle göras i brädden av det protokoll,
vari utslaget vore intaget.

I förevarande ärende hade anmärkts, att sedan regernentskrigsrätten
vid Bohusläns regemente vid sammanträde den 11 oktober 1913,
varvid numera krigsdomaren Neiglick tjänstgjorde såsom auditör, dömt
fyra värnpliktiga till fängelse, vederbörlig anteckning om avsändande
av straffuppgifter icke gjorts i brädden av protokollet, där i stället
vid vart och ett av utslagen införts eu anteckning, utvisande att en
straffuppgift angiven dag uppsatts och samma dag sänts till en tredje
person för underskrift. Den skedda anteckningen, som vore av samma
beskaffenhet i de fyra fallen, visade sålunda icke ens att straffuppgift
insänts till justitiedepartementet, än mindre när sådant kunde hava
ägt rum; och redan den omständigheten att anteckningarna verkställts
allenast med blyerts antydde, att de avsett att vara tillfälliga. An -

104

teckningarna gåve emellertid anledning till antagande att straffuppgifter
verkligen expedierats, och sedan krigsdomaren Neiglick i ärendet
anfört, att uppgifterna insänts till justitiedepartementets statistiska
byrå, hade militieombudsmannen icke ansett nödigt att införskaffa vederbörligt
bevis om det uppgivna förhållandet, vilket militieombudsmannen
sålunda å andra sidan icke kunde vitsorda.

Mot krigsdomaren Neiglicks yttrande om ändamålet med den
föreskrivna anteckningen om dagen för avsändandet av straffuppgift
syntes militieombudsmannen föga vara att erinra. När emellertid
en viss föreskrift meddelats till underlättande av kontroll från en inspektionsförrättandes
sida, torde det vara felaktigt att åsidosätta denna
föreskrift. Om, för att taga ett exempel från tämligen likartat område
en häradshövding underläte att i brädden av ett lagfartsprotokoll göra
anteckning om det värde, som läge till grund för förekommande
stämpelberäkning, och om stämpelns belopp, skulle vederbörande kontrollant
sannolikt icke låta sig nöja med en anvisning att han kunde
själv införskaffa upplysning om det ifrågavarande värdet och att
stämpelns belopp framginge av bifogad stämpeldel. Tilläggas kunde
emellertid att anteckningen att straffuppgift avsänts kunde hava betydelse
icke blott för inspekterande myndigheter och för expeditionshavaren
själv utan även för senare innehavare av expeditionshavarens
tjänst. Liksom en häradshövding, vilkens företrädare i ämbetet försummat
att i brädden av inteckningsprotokollet göra anteckning om
vederbörande fastigheters namn, säkerligen skulle införa sådan anteckning
i de protokoll, som fortfarande behövde begagnas vid uppsättande
av gravationsbevis, vore det att förmoda, att en auditör, som iakttoge
att vederbörliga anteckningar om avsändande av straffuppgifter icke
skett i brädden av krigsrättsprotokoll, till vilka han på grund av sin
tjänst hade tillgång, skulle, därest han vore intresserad av sin tjänst,
förvissa sig om, huruvida uppgifterna expedierats, avsända uppgift i
fall, då sådant försummats, samt i varje händelse göra sådan anteckning
i protokollet, att för framtiden icke funnes någon anledning till
ovisshet i sagda hänseende.

Krigsdomaren Neiglick hade anfört, att han varit av laga förfall
hindrad att själv expediera ifrågavarande fyra straffuppgifter. Förhållandet
kunde riktigare uttryckts, så, att han varit hindrad att expediera
dem i rätt tid; sedan det förhållande, som innefattade laga förfall,
upphört, kunde det naturligtvis icke med större fog åberopas
såsom ursäkt för eu fortfarande underlåtenhet än en värnpliktigs sjukdom
vid tiden för inryckning kunde vid tid, då sjukdomen upphört.

105

gälla såsom skäl för befrielse från skyldighet till inställelse, därest
vederbörande tjänstgöring då fortginge. Att den omständigheten, att
krigsdomaren sedermera undfått avsked från auditörstjänsten, ej kunde
befria honom från skyldigheter, som ålegat honom på grund av hans
innehav av tjänsten, torde icke behöva närmare utvecklas. Om straffuppgifterna
expedierats av annan person, kunde detta väl hava varit
ett skäl för krigsdomaren Neiglick att efter tillfrisknandet icke själv
insända struffuppgifter i anledning av samma utslag men icke gälla
som ursäkt för underlåtenheten att verkställa anteckning om uppgifternas
insändande och om tiden därför, då den person, som insänt
uppgifterna, icke verkställt sådan anteckning eller varit därtill lagligen
skyldig. Och om det icke låtit sig göra att med tillhjälp av
anteckningar i postbok fastställa, vilken dag straffuppgifterna avsänts,
torde ändamålet med den föreskrivna anteckningen kunnat fullt tillgodoses,
om i brädden av protokollet antecknats, när uppgifterna enligt
meddelande från vederbörande tjänsteman inkommit till straffregistret.

Vid inspektionen den 7 juli 1916 hade anmärkts, att protokollet
för den 11 oktober 1913 undertecknats med anilinpenna. Enligt vad
krigsdomaren meddelat hade han sedermera undertecknat detsamma i
vanlig ordning; varken sjukdomsförfallet eller avgången ur auditörstjänsten
hade sålunda hindrat honom att i sistnämnda hänseende fullgöra
sin skyldighet. Vid förnyad inspektion av regementet den 20 juli 1918
fann militieombudsmannen därjämte i protokollet för den 20 december

1916 anteckningar, utvisande att krigsdomaren Neiglick den 6 januari

1917 expedierat straffuppgifter i två berörda den 20 december avgjorda
mål i stället för då tjänstgörande auditören. Men rörande avsändandet
till justitiedepartementets statistiska byrå av ifrågakomna fyra straffuppgifter
från den 11 oktober 1913 saknades fortfarande anteckning i
protokollet och kvarstodo förut omförmälda anteckningar med blyerts.

Det fel, vartill krigsdomaren Neiglick gjort sig skyldig genom
att icke verkställa föreskrivna anteckningar om straffuppgifter i förstnämnda
fyra fall, kunde i och för sig anses ringa; då han efter det
felet i upprepade skrivelser påpekats icke fullgjort sin skyldighet i
fråga om anteckningarnas verkställande och då vad han anfört till
försvar för underlåtenheten därutinnan icke synts militieombudsmannen
förtjänt av något som helst avseende, fann militieombudsmannen sig
emellertid icke kunna lämna samma fel obeivrat, utan uppdrog åt överkrigsfiskalsämbetet
att därför ställa krigsdomaren Neiglick under tilltal
inför krigshovrätten, därvid överkrigsfiskalsämbetet borde yrka ansvar å
honom efter lag och sakens beskaffenhet.

Militieombudsmannens ämbetsberciltelse. 14

106

På det åtal överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
mot krigsdomaren Neiglick meddelade krigshovrätten den 9 oktober 1918
utslag, däri krigshovrätten yttrade följande: Som i målet vore ostridigt,
att Neiglick vid den tid, då straffuppgifter angående ovanbemälda fyra
värnpliktiga skolat expedieras, varit av laga förfall hindrad taga befattning
med uppgifternas avsändande, vilken åtgärd i stället vidtagits
av annan person, samt följaktligen den omständigheten, att anteckning
i brädden av vederbörande protokoll, vilken anteckning vore avsedd
att verkställas i sammanhang med insändande av straffuppgift, ej blivit
gjord uti ifrågakomna fyra fall, icke kunde läggas Neiglick till last
såsom tjänstefel, bleve den mot Neiglick i målet förda talan av krigshovrätten
ogillad.

Med hänsyn till den jämförelsevis underordnade betydelsen av
den anteckning, som det enligt militieombudsmannens uppfattning
ålegat krigsdomaren Neiglick att verkställa, fann militieombudsmannen
sig icke böra fullfölja talan mot krigshovrättens utslag. Då detta icke
kunnat överklagas av annan part, har det följaktligen vunnit laga
kraft.

21. Krigsman, som ändrat och därefter sig till nytta till vederbörande
befälhavare avlämnat ett av annan upprättat styrkebesked, dömd
till ansvar allenast för tjänstefel jämlikt 130 § strafflagen för

krigsmakten.

A id eu av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Upplands artilleriregemente den 20 november 1917 företagen granskning
av krigsrättsprotokollen anmärktes följande.

Den 3 februari 1917 avkunnade krigsrätten i mål mellan krigsfiskalen
Elof Andéhn, på tjänstens vägnar, å ena, samt konstapeln
nr 33 Nils Valdemar Karlsson, å andra sidan, ett utslag av följande
innehåll: Enär Karlsson genom egen bekännelse vore förvunnen att
vid åtminstone sex olika, tillfällen olovligen hava ändrat av adjutanten
vid 2. batteriet utfärdade skriftliga styrkebesked över batteriets
elever i underbefälsskolornas gymnastikövningar, i vilka Karlsson
beordrats deltaga, genom att efter sitt namn å nämnda besked
tillskriva ordet sjuk, samt han sålunda härigenom olovligen förskaffat
sig befrielse från nämnda övningar, alltså prövade krigsrätten jämlikt
130 § i strafflagen för krigsmakten rättvist att döma Karlsson att för

107

vårdslöshet och försummelse i tjänsten vid sex olika tillfällen undergå
vaktarrest i sammanlagt femton dagar.

Vid utslagets meddelande tjänstgjorde i krigsrätten såsom ordförande
vice krigsdomaren J. F. Åström och såsom bisittare auditören
Joel Svedberg, kaptenen J. Upmark och styckjunkare!! S. Rosengren.

Då det syntes militieombudsmannen antagligt, att Karlsson i målet
bort dömas till ansvar för förfalskningsbrott, anmodade militieombudsmannen
vice krigsdomaren Åström att inkomma med yttrande för egen
del ävensom av övriga krigsrättsledamöter, och anförde i sedermera
insänd förklaring vice krigsdomaren Åström, med vilken auditören
Svedberg, kaptenen Upmark och styckjunkaren Rosengren instämde,
följande. Enligt Åströms mening uppfyllde icke det i målet ifrågakomna
styrkebeskedet, vilket i original översändes, de förutsättningar,
-som erfordrades för att en sådan allmän eller enskild handling,
som omförmäldes i 12 kap. allmänna strafflagen, skulle anses föreligga.
Som av beskedet framginge utgjorde detsamma endast en förteckning
å några personer, och det vore icke upprättat eller i övrigt behandlat
i enlighet med de föreskrifter, som i gällande tjänstgöringsreglemente
för armén och instruktion för expeditionstjänsten vore givna. Hade
så varit förhållandet, torde det ifrågakomna beskedet erhållit en helt
annan karaktär och frågan om brottets rubricering blivit mindre tvivelaktig.
Beskedet i den form det förelåge, utgjorde nu endast en anteckning,
given till ledning för den truppbefälhavare, som skulle mottaga
beskedet. Beskedet torde i nu ifrågavarande hänseende vara att
jämställa med en permissionssedel, och enligt vad för Åström upplysts,
hade i en sådan vidtagna förändringar icke av domstolarna bedömts
såsom förfalskning.

Det översända styrkebeskedet var så lydande:

»Styrkebesked.

Från 2. batteriet.

Yol. 10 Granath
» 2 Martinelle sjuk

Konst. 38 Karlsson sjuk.

Uppsala den 19 jan.

P. B.

O. Elofsson
Batt.-adj.»

108

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 10 juli 1918 anförde
militieom budsmannen följande:

Konstapeln Karlsson hade enligt utredningen i målet haft till
åliggande att varje dag vid underbefälsskolornas gymnastik avlämna
skriftligt styrkebesked över 2. batteriets elever i nämnda skolor. Sedan
han å styrkebeskedet erhållit batteriadjutantens underskrift, hade Karlsson
i de fall, om vilka i målet var fråga, efter sitt namn tillskrivit
ordet »sjuk» samt därefter överlämnat beskedet till en av konstapel -skoleeleverna för att vid gymnastikens början tillställas vederbörande
officer. Genom detta förfaringssätt hade Karlsson i sex dagar undandragit
sig deltagande i gymnastiken. Mot regementskrigsrättens uppfattning
att Karlsson genom att icke överlämna styrkebeskedet i oförändrat
skick gjort sig skyldig till fel i tjänsten syntes ej annat vara
att erinra än att, då Karlssons förbrytelse skett uppsåtligen till egen
fördel, straffet för tjänstefelet bort bestämmas efter 129 § strafflagen
för krigsmakten snarare än enligt 130 §, vilken handlar om fel, begångna
av vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet. Likväl finge
medgivas, att gränsen mellan 129 och 130 §§ icke alltid kunde skarpt
uppdragas, och då vidare det straff, som ålagts Karlsson enligt den
sistnämnda paragrafen, möjligen kunnat ifrågakomma, därest 129 §
tillämpad, fann militieombudsmannen sig ej böra påkalla någon åtgärd
mot krigsrätten för det fel, vartill den, enligt militieombudsmannens
mening, gjort, sig skyldig i nu framhållna del.

Enligt 131 § i strafflagen för krigsmakten gällde emellertid, att
om förbrytelse, som i 129 eller 130 § avsåges, tillika innefattade annat
uppsåtligt brott eller sådant vållande, vara straff efter nämnda eller
allmän lag borde följa, så skulle förfaras som i 4 kap. 2 § allmänna
strafflagen stadgades; jämte straffet enligt 129 eller 130 § strafflagen för
krigsmakten skulle sålunda bestämmas särskilt straff för den ytterligare
förbrytelse eller det straffbara vållande, som det ifrågakomna förfarandet
innefattade. I de föreliggande fallen hade Karlsson berett sig tillfälle att
undgå att deltaga i en anbefalld övning genom att ändra ett i vederbörande
batteriadjutants namn avgivet styrkebesked. Krigsrättens ledamöter
hade gjort gällande, att sagda, styrkebesked icke upprättats eller i
övrigt behandlats i enlighet med de föreskrifter, som meddelats i tjänstgöiingsreglementet
för armén och instruktionen för expeditionstjänsten.
samt velat jämställa detsamma med en permissionssedel, i avseende
varå de tillika uppgivit, att i en permissionssedel vidtagna förändringar
icke av domstolarna bedömts såsom förfalskning. Yad i sistnämnda
del anförts torde icke överensstämma med verkliga förhållandet; i ett

fall hade militieombudsmannen tvärtom iakttagit att en krigsrätt gått
till en motsatt ytterlighet, då den för förfalskning straffat en värnpliktig
för det han å en för annan värnpliktig utskriven men av vederbörande
befälhavare icke undertecknad permissionssedel, avsedd för den
2 september 1916, i ändamål att bereda densamma sken av gällande
handling undertecknat permissionssedeln med namnet på en kompaniadjutant
samt därefter den B påföljande oktober uppvisat permissionssedeln
i kasernvakten i avsikt att bliva utsläppt från kasernen. Och
vad anginge invändningen att omförmälda styrkebesked icke skulle
vara upprättat eller i övrigt behandlat i enlighet med angivna föreskrifter,
torde det uppgivna förhållandet sakna betydelse för frågan,
huruvida förfalskningsbrott förelåge; det saknades anledning antaga
annat än att styrkebeskedet upprättats i enlighet med föreskriven eller
vedertagen ordning vid regementet och undertecknats av behörig
expeditionshavande, varför detsamma måste varit att anse såsom en av
tjänsteman i ärende, som till hans tjänst hörde, utfärdad handling,
hänförlig närmast till de handlingar av mindre vikt, sam avses i 12
kap. 3 § allmänna strafflagen.

Det förfalskningsbrott, till vilket Karlsson följaktligen måste anses
hava gjort sig förfallen genom att ändra och därefter sig till nytta
bruka berörda styrkebesked, framstode såsom ett vida allvarligare brott
än det tjänstefel, som krigsrätten i utslaget fört Karlsson till last.
Medan straffet för tjänstefelet kunnat stanna vid disciplinstraff, hade
för förfalskningsbrottet lägre straff än fängelse icke kunnat ådömas.
Med hänsyn härtill och då vad krigsrättsledamöterna till sitt fredande
anfört ingalunda torde förtjäna beaktande, ansåg militieombudsmannen
sig icke kunna underlåta att beivra det fel i domarämbetets utövning,
vartill de gjort sig skyldiga genom att bedöma Karlssons ifrågakomna
förfarande såsom allenast fel i tjänsten; och uppdrog militieombudsmannen
därför åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa vice krigsdomaren
Åström, auditören Svedberg, kaptenen Upmark och styckjunkaren Rosengren
under tilltal inför krigshovrätten för vad i nu anmärkta hänseende
lagts dem till last, därvid överkrigsfiskalsämbetet borde yrka ansvar
å dem efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
mot vice krigsdomaren Åström och hans medparter, meddelade krigshovrätten
utslag den 25 september 1918. I utslaget yttrade krigshovrätten
följande. Som krigsrättens ovanbemälda ledamöters åtalade förfarande
icke med hänsyn till vad i målet förekommit voro av beskaf -

fenhet att för dem föranledda ansvar för ämbetsfel, funne krigshovrätten
den mot dem i målet förda talan icke kunna bifallas.

över krigshovrättens utslag har militieombudsmannen anfört underdåniga
besvär. Dessa besvär äro på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

22. Anmärkning om felaktig tillämpning av bestämmelser rörande

tjänstledighet.

I en den 24 februari 1917 dagtecknad klagoskrift anförde värnpliktige
nr 39 15/1904 O. O. Lundberg, utom annat, som militieombudsmannen
ej funnit förtjänt av avseende, jämväl följande: Klaganden
vore utbildad till reservspel och hade enligt sin inskrivningsbok tillgodogjort
sig utbildningen och under all sin tjänstgöring vid armén
tjänstgjort såsom sådant ända till dess klaganden den 17 februari 1917
inryckt vid Kronobergs regemente för att med sin årsklass fullgöra
krigstjänstgöring under 45 dagar. Vid början av nämnda krigstjänstgöringsperiod
hade klaganden av vederbörande kompanichef, kaptenen
friherre J. H. E. F:son Lilliecreutz blivit kommenderad att deltaga i
utbildning med gevär. Då klaganden i anledning härav anhållit hos
kaptenen att få övas och tjänstgöra i enlighet med sin militära fackutbildning,
hade klaganden fått följande svar: »Ingen ändrar mina order,
kom inte och bråka, Ni hade ju kunnat få resa hem i dag, men nu
skall Ni få stanna tills Ni tillgodogjort Er den utbildning, som jag
befallt. Gå ut.» Såsom vittnen till detta yttrande ville klaganden
åberopa kompaniadjutanten sergeanten A. Lönn samt ett skrivbiträde
vid namn Svensson. Samma dag hade mer än en tredjedel av kompaniets
styrka hemförlovats. Vid prövning av skälen för hemförlovning
hade i första hand tagits hänsyn till dem, som anmält sig till kassation
men ej undergått sådan, därefter till dem, som haft stor familj och
varit i små omständigheter. Klaganden hade hustru och sex barn i
åldern åtta år till fyra månader, och endast en man vid kompaniet hade
haft större familj än klaganden. Detta oaktat hade klaganden icke
ens blivit ifrågasatt till hemförlovning under det välsituerade hemmansägare
blivit av kaptenen hemförlovade. Klagandens kvarhållande vid
kompaniet hade ej kunnat bero på tjänstens krav, då utom klaganden
funnits två reservspel vid kompaniet. Ett av dessa hade hemförlovats,
ehuru han haft mindre familj än klaganden och sannolikt befunnit sig
i bättre omständigheter. Efter det vissa av manskapet blivit hemförlovade
hade kaptenen tillåtit byte inom kompaniet på sådant sätt, att
de mera välbärgade kunnat köpa sig fria. Då priset emellertid upp -

glitt till mer iin 100 kronor, hade (let varit omöjligt för de mindre
bemedlade att på sådant sätt bliva hemförlovade, och då sådana, som
icke åtnjutit familjeunderstöd, fått köpa rätt till hemförlovning från
sådana, som haft familjeunderstöd, hade genom bytet även uppkommit
eu extra utgift för staten.

Klaganden anhöll om militieombudsmannens ingripande.

Uti angiven förklaring över nu återgivna klagomål anförde kaptenen
friherre Lilliecreutz i skrivelse den 12 mars 1917 följande: Yad
klaganden anförde angående kaptenens order, enligt vilken Lundberg
skulle erhålla utbildning med gevär, vore riktigt; och hade kaptenen
anbefallt samma utbildning för övrigt vid 1. kompaniet placerat reservspel.
Denna utbildning ansåge kaptenen vai’a av en betydelse, som på
intet sätt förringades därigenom att Lundberg komme att överföras
till landstormen, vars enda vapen torde vara just gevär, om man frånsåge
speciella vapen såsom kulsprutor. Lundberg uppgåve sig under
sin soldatutbildning ej hava övets med gevär. Att sådan utbildning
numera ansåges erforderlig, framginge av generalorder av den 14/i 1916
nr 51, varför kaptenen ansåge, att i den mån så läte sig göra, bristen
i reservspelets utbildning med gevär borde så långt ske kunde undanröjas.
Att Lundberg genom denna särskilda utbildning skulle kunna
taga någon skada, ansåge kaptenen ej gärna möjligt, då utbildningen
ägde rum endast 4 timmar varannan dag och omfattade samtliga de
övningsgrenar, inom vilka gevär bures. Kaptenen ansåge Lundbergs
klagan förestavad av lättja och anmärkningslust, då det ju skulle vara
bekvämare för honom, men för hans militära utbildning värdelöst, om
han finge gå och åse kompaniets övningar eller uträtta handräckningsarbete.
Fackutbildning erhölle reservspelet genom att varannan daggiva
vid kompaniet förekommande signaler enligt signallista samt dessutom
genom att dagligen övas 1 timme i semaforering och över 1
timme i signalblåsning. Då kaptenen delgivit Lundberg order angående
utbildning med gevär, hade Lundberg gjort svårigheter och framhållit,
att sådan utbildning ej tillkomme honom. Den 24 februari 1917 på
morgonen hade Lundberg infunnit sig å kompaniexpeditionen och åter
gjort framställning att han skulle slippa gevär. Kaptenen hade då blivit
otålig och svarat: »jag ändrar icke given order, Ni skall icke bråka.
Ni hade kanske kunnat få resa hem i dag, men nu får Ni stanna, tills
Ni erhållit den utbildning, som jag anbefallt». Då Lundberg berett sig
på att svara och kaptenen ej ansett lämpligt diskutera frågan samt dessutom
varit strängt upptagen med planläggning av blivande hemförlovning
— kaptenen hade nämligen varit både kompanichef och tjänstförrättande

112

bataljonschef — hade kaptenen tillagt: »Gå ut». Att detta yttrande
varit olämpligt stode klart för kaptenen, men att Lundbergs ovillighet
legat till gi und för kaptenens beslut att ej samma dag hemförlova
honom bestrede kaptenen på det bestämdaste. Uttagningen av dem,
som skulle hemförlovas, 39 man, hade pa grund av generalordern den
14 februari 1917 n:r 206 verkställts nämnde den 24 februari av kaptenen
inför hela kompaniet samlat, på det var och en skulle kunna
kontrollera föreburna skäl för att ifrågakomma vid hemförlovningen.
Då kaptenen ansett det vara av vikt, att kompaniet efter skedd hemförlovning
av en del av detsamma vore så mycket som möjligt fält dugligt,

hade kaptenen uttagit i första hand de värnpliktiga, som

kaptenen haft anledning antaga vara mindre tjänstbara, däribland 7
man, för vilka av truppförbandets läkare i kompaniets sjukrulla antecknats:
»Bör besöka regementsläkaren», därmed angivande, att de borde
ifrågakomma till frikallelse eller överföring till icke vapenföra. 1 man,
för vilken antecknats: »Kronisk lungkatarr. Handräckning hela tiden»,
1 man, för vilken antecknats: »Befriad från längre marsch 3 veckor»
samt 1 man i inryckt föregående dag, som företett läkarbetyg från

hem oi ten, att han på grund av ögonsjukdom borde vistas inom hus.

Vid därefter fortsatt uttagning hade endast de ifrågakommit, som haft
familjeunderstöd alltså män med försörjningsplikt och klen ekonomi
— varvid sa mycket som möjligt tagits hänsyn till ömmande omständigneter
och den verkliga fördel, som kunde dragas av en eventuell
hemförlovning. Att ett reservspel hemförlovats vore riktigt och hade
berott därpå, att denne hade 4 barn och företett läkarbetyg därpå,
att hans hustru för tuberkulos skulle intagas å sanatorium. " De, som
haft mest talande skäl, 15 man, hade blivit hemförlovade för återstående
del av tjänstgöringsperioden, de, som haft svagare skäl, 14 man,
för tiden t. o. m. den 15 mars 1917, då ny hemförlovning skulle äga
rum för återstående tid till den 3 april. Vid uttagningen hade Lundberg
gjort framställning om hemförlovning samt uppgivit, att han hade
6 barn och att han behövde komma hem för förtjänstens skull. Då
Lundberg vore målare, torde han ej vid tiden för hemförlovningen hava
sin egentliga arbetssäsong, vilket kaptenen ock framhållit för Lundberg
såsom skäl till att hans framställning ej blev bifallen, och vilket skäl
kaptenen fortfarande ansåge vara fullgott. Enligt för erhållande av
familjeunderstöd av Lundberg lämnad uppgift hade han haft en årsinkomst
av 1,000 kronor, vilket per arbetsdag gjorde en inkomst av
omkring 3 kronor 35 öre under förutsättning att arbetsförtjänsten mot
förmodan fördelat sig lika under skilda tider av året. Den inkomst,

sola Lundberg åtnjöte under sin militära tjänstgöring, syntes per vecka
kunna uppskattas sålunda: fri portion 7 kronor, fria kläder och tvätt
1 krona 61 öre, dagavlöning 3 kronor 50 öre, familjeunderstöd 15
kronor 75 öre eller tillsammans kronor 27: 8;;. Fördelat på veckans
sex arbetsdagar gjorde detta en dagsinkomst av omkring 4 kronor 64
öre, vilket med 1 krona 29 öre överstege vad Lundberg uppgivit sig
förtjäna i hemorten. Efter uttagandet av dem, som på grund av angivna
skäl skolat hemförlovas, hade kaptenen efter mellan vederbörande
träffad överenskommelse och på deras framställning för tre fall tillåtit
byte, varigenom en för båda parter fördelaktig utväg uppnåtts utan
att militära intressen på något sätt blivit åsidosatta eller mannamån
visats. Om sådant byte nekats av kaptenen, hade man med fog kunnat
klandra kaptenen för oginhet eller olämplig formalism.

I avgivna påminnelser anförde sedermera klaganden: Han vidhölle
med bestämdhet att anledningen varför han ej blivit hemförlovad varit
den, att han anhållit slippa utbildning med gevär. Detta framginge
jämväl av kaptenens förklaring, däri denne uppgåve, att han blivit
»otålig». Vid hemförlovningen hade klaganden i första hand bort
komma i fråga bland de 15 man, som funnes i kaptenens förklaring
omnämnda, och staten hade då ej påtvungits den onödiga kostnaden
av familjeunderstöd. Klaganden vore fullt arbetsför och ej bunden vid
säsongarbeten. En annan värnpliktig, vilken liksom klaganden vore
målare till yrket och hade hustru men endast 4 barn, hade vid ifrågakomma
tillfälle blivit av kaptenen hemförlovad. Klaganden hade, sedan
en man, vilken haft hustru och sju barn, blivit hemförlovad, från statsverket
åtnjutit högre belopp såsom familjeunderstöd än någon annan
inom kompaniet.

* * * I

I skrivelse till krigsfiskalen vid Kronobergs regementes krigsrätt
anförde militieombudsmannen härefter följande.

Den av kaptenen friherre Lilliecreutz omförmälda generalordern
den 14 februari 1917 nr 206 vore i hithörande delar av följande lydelse:
»Kungl. Maj:t har i nåder befallt, att, därest det skulle visa
sig, att tillgången vid de särskilt organiserade avdelningarna in. in. å
till krigstjänstgöring under perioden 17 februari—3 april jämlikt generalordern
nr 1610/1916 inryckta värnpliktiga, sedan i sagda generalorder
medgivna utbyten av eller uppskov med krigstjänstgöring blivit
beviljade och enligt samma generalorder § 24 eventuellt anbefalld utjämning
blivit verkställd, skulle överstiga de i generalorder denna dag
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 15

114

litt. H 109/1917 angivna styrkor, vederbörande truppförbandschef skall
bevilja det antal värnpliktiga, varmed styrkan sålunda överstiger det
angivna antalet, tjänstledighet, därest de så önska, under återstående
del av krigstjänstgöringsperioden, dock med skyldighet för ifrågavarande
värnpliktiga, att, om sådant under perioden skulle visa sig
erforderligt, oförtövat efter därom erhållen order ånyo inställa sig till
tjänstgöring. Sådan tjänstledighet skall i första hand beviljas de värnpliktiga,
för vilka ömmande skäl anföras, varvid värnpliktiga tillhörande
äldre årsklass i regel böra beviljas ledighet före sådana tillhörande
yngre årsklass.»

Att kaptenen friherre Lilliecreutz vid tillämpning av denna generalorder
i främsta rummet beviljat tjänstledighet för sådana värnpliktiga,
som han antagit vara mindre tjänstbarä, föranledde ej någon
anmärkning från militieombudsmannens sida, då de förhållanden, på
grund varav dessa värnpliktiga ansetts mindre tjänstbara, väl kunde
vara att hänföra till vad i generalordern betecknades som ömmande
skäl, och en jämförelse i särskilda fall mellan sagda förhållanden samt
de grunder i övrigt, som kunnat anföras till stöd för ansökningar om
tjänstledighet enligt samma generalorder, knappast läte sig göra. Vad
anginge klaganden Lundberg förekomme i klagoskriften ett uttryck,
som möjligen kunde anses innebära en antydan att kaptenens avslag på
Lundbergs begäran om tjänstledighet haft något samband med kaptenens
missnöje över Lundbergs framställning om ändring i en av kaptenen
given order i avseende å Lundbergs utbildning, och påstodes
sådant bestämt i påminnelserna. Om en dylik uppfattning funnits hos
Lundberg, torde kaptenen ej kunna anses vara utan all skuld därtill,
i betraktande av det svar kaptenen, enligt vad han själv medgivit,
lämnat Lundberg på dennes omförmälda framställning. Kaptenen hade
emellertid bestritt, att hans beslut att icke den 24- februari 1917 bevilja
Lundberg begärd tjänstledighet haft sin grund i Lundbergs ovillighet
att underkasta sig anbefalld övning, och det förelåge icke något
skäl, varför kaptenens uppgift härutinnan skulle kunna frånkännas
vitsord.

Beträffande frågan, om Lundberg bort erhålla tjänstledighet, hade
kaptenen uppgivit, att Lundberg såsom skäl för sin ansökan därom
anfört, att han hade 6 barn, och att han behövde komma hem för
förtjänstens skull, men att'' kaptenen ansett, att Lundberg, som vore
målare, icke hade sin egentliga arbetssäsong under den ifrågakomma
årstiden, och därför avslagit hans ansökan. Av inkomna handlingar
rörande familjeunderstöd hade kaptenen helt visst haft tillfälle att

115

kontrollera riktigheten av Lundbergs uppgift angående familjens storlek.
Om denna uppgift var riktig — såsom finge antagas hava varit
händelsen — förefölle det högeligen anmärkningsvärt, att kaptenen på
den utav honom anförda grund vägrat Lundberg tjänstledighet, ty att
en målare, som hade hustru och 6 barn att försörja, måste skaffa sig
arbete jämväl under tid, då han icke kunde arbeta i sitt egentliga
yrke, måste väl få anses självfallet. Ehuruväl, att döma av kaptenens
eget yttrande, Lundberg skulle hava kommit i åtnjutande av tjänstledighet,
därest han ej haft sådant säsongarbete, läte sig dock icke på
grundval av den i ärendet förebragta utredningen med säkerhet avgöra,
huruvida Lundberg varit berättigad att erhålla tjänstledighet,
framför andra, som likaledes haft ömmande skäl att åberopa, och vore
det sålunda icke fullt visst, att Lundbergs rätt förnärmats därigenom
att kaptenen av nu nämnda grund vägrat honom tjänstledighet.

Lundberg hade emellertid ytterligare framhållit, att vid berörda
tillfälle tjänstledighet beviljats även välsituerade hemmansägare, och
skulle dessa kommit i åtnjutande av tjänstledighet genom att med sådana,
som erhållit tjänstledighet på grund av ömmande skäl, träffa
avtal om byte, därvid de senare för avstående av tjänstledigheten erhållit
en gottgörelse av över etthundra kronor. Enligt det av kaptenen
friherre Lilliecreutz avgivna yttrandet hade dylikt byte av honom
medgivits i tre fall; att de, som tillbytt sig tjänstledighet, härför lämnat
vederlag, fram ginge även av yttrandet, i vilket däremot ej berördes
den jämförelsevis oviktiga frågan om vederlagets storlek. Oavsett
att den tidigare medgivna legnings- och friköpningsrätten upphävts redan
genom kungörelsen den 1 november 1872, hade kaptenen friherre Lilliecreutz
genom att under angivna omständigheter bevilja tjänstledighet
åt värnpliktiga på annan grund än ömmande skäl handlat i uppenbar
strid mot den generalorder, som han haft att rätta sig efter vid beviljandet
av ifrågavarande ledighet. Att Lundberg bort erhålla tjänstledighet
framför de tre värnpliktiga, som kaptenen låtit erhålla tjänstledighet
på grund av byte, torde få anses vara utom all fråga, låt
vara att bland de värnpliktiga, som icke erhållit tjänstledighet, tilläventyrs
kunde hava funnits någon eller några, som därav bort komma
i åtnjutande framför Lundberg.

Det fel, vartill kaptenen friherre Lilliecreutz i nu anmärkta avseende
gjort sig skyldig, måste, med hänsyn till de klara bestämmelserna
i ämnet, anses vara av sådan beskaffenhet, att det icke borde
undgå laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge därför åt krigsfiskalen
att för sagda fel ställa kaptenen under åtal inför krigsrätten

116

vid Kronobergs regemente. Krigsfiskalen borde därvid yrka ansvar å
kaptenen enligt lag och beskaffenhet samt tillika i mån av befogenhet
understödja de ersättningsanspråk, som Lundberg, i målet hörd, kunde
komma att däruti framställa.

I anledning härav ställde krigsfiskalen kaptenen friherre Lilliecreutz
under åtal inför regementskrigsrätten vid Kronobergs regemente.
Vid krigsrätten framställdes ersättningsanspråk av värnpliktige Lundberg.

Den 8 maj 1918 meddelade krigsrätten utslag, däri krigsrätten
yttrade följande: Krigsrätten funne i målet utrett att friherre Lilliecreutz
den 23 februari 1917 i egenskap av tjänstförrättande chef för
den till M. förlagda bataljonen mottagit en av överstelöjtnanten von
Knorring per telefon överbringad order, innehållande bland annat att
manskapsstyrkan skulle nedbringas till omkring 7 0 menige på varj e
kompani, därvid de, som i första hand hade skäl, skulle hemförlovas,
att friherre Lilliecreutz påföljande dag, utan att hava erhållit del av
den angående sagda hemförlovande utfärdade generalordern av den 14
februari 1917, nr 206, verkställt uttagning och hemförlovning av värnpliktiga,
därvid han i varje särskilt fall låtit av honom godkända skäl
vara avgörande, samt att friherre Lilliecreutz medgivit av honom till
hemförlovning uttagna värnpliktiga att efter byte med kamrater, därvid
ekonomiskt vederlag avtalats, kvarstanna i tjänstgöring. Med hänsyn
till vad i målet utrönts rörande målsägaren Lundbergs familjeförhållanden
funne krigsrätten visserligen, att friherre Lilliecreutz vid
uttagningen av de till hemförlovning avsedda värnpliktiga bort godkänna
sagda förhållanden såsom skäl för ett hemförlovande av Lundberg,
men kunde uraktlåtenheten härutinnan icke, med hänsyn till den allmänna
avfattningen av bekomna ordern, anses som tjänstefel av friherre
Lilliecreutz; och enär vad i övrigt lagts friherre Lilliecreutz till last icke
vore av beskaffenhet att för honom medföra ansvar i av åklagaren
åberopade hänseenden, prövade krigsrätten rättvist frikänna friherre
Lilliecreutz från ansvar i målet. Vid denna utgång av målet ogillades
av värnpliktige Lundberg mot friherre Lillecreutz framställda ersättningspåståenden.
Ersättning till av åklagaren åberopade vittnena värnpliktige
nr 138 15/04 Johan Herman Fransson och nr 282 14/04 Axel
Emil Johansson skulle stanna å statsverket.

Med denna utgång av åtalet ansåg sig miiitieombudsmannen icke
kunna låta nöja. I skid velse den 21 maj 1918 uppdrog miiitieombudsmannen
därför åt överkrigsfiskalsämbetet att över samma utslag
anföra besvär hos krigsh o vrätten. I den skrivelse, varmed detta

uppdrag lämnades åt överkrigsfiskalsämbetet, anförde militieombudsföljande.

Av utredningen i målet framginge väl att kaptenen friherre Lilliecreutz
vid uttagande av de värnpliktiga, som skulle erhålla i målet
omförmäld tjänstledighet, icke hade tillgång till den generalorder, enligt
vilken tjänstledigheten i första hand skulle beviljas de värnpliktiga,
för vilka ömmande skäl anfördes, men redan det direktiv, som kaptenen
friherre Lilliecreutz ostridigt erhållit, nämligen att de, som i första
hand hade skäl, skulle hemförlovas, kunde icke rimligen hava inneburit
något annat än att tjänstledighet eller hemförlovning i första
rummet skulle beviljas’ dem, som hade ömmande skäl att anföra. Att
för värnpliktige Lundberg ömmande skäl förelågo, torde icke kunna
bestridas, och genom utredningen i målet torde få anses visat, att
Lundberg vore eu bland dem, som i första hand bort ifrågakomma vid
beviljandet av ovannämnda tjänstledighet.

Då kaptenen friherre Lilliecreutz i strid mot grunderna för kungörelsen
den 1 november 1872 om legnings- och friköpningsrättens
upphörande tillåtit värnpliktiga, som fått tjänstledighet på grund av
ömmande skäl, att mot betalning avsta denna ledighet till andia, föi
vilka sådana skäl icke förelåge, hade kaptenen i avseende å värnpliktig
personal tillämpat en praxis, som utbildat sig beträffande fast anställd.
Att låta fullgörandet av medborgerliga förpliktelser ingå i ekonomiska
uppgörelser torde emellertid vara fullständigt obehörigt. Därjämte
kunde anmärkas, att för tjänstgöringsbyten inom den fast anställda
personalen vore en självklar förutsättning, att ingens rätt därigenom
förnärmades, och att denna förutsättning icke vore förhanden
i nu ifrågakomma fall, eftersom dels Lundberg bort erhålla tjänstledighet
framför de värnpliktiga, som finge tillbyta sig sådan, dels ock
kronan åsamkades kostnad för understöd åt Lundbergs familj, medan
sådant understöd alls icke eller till allenast mindre belopp torde hava
tillkommit de värnpliktiga, som fingo tjänstledighet utan att hava
ömmande skäl.

I besvären borde överkrigsfiskalsämbetet fullfölja påståendet om ansvar
å kaptenen friherre Lilliecreutz för det fel. vartill han i anmärkta
hänseenden gjort sig skyldig vid beviljandet av ifrågavarande tjänstledighet,
samt tillika, i'' händelse Lundberg anförde besvär i ersättningsfrågan,
i mån av befogenhet understödja Lundbergs ersättningsanspråk.

De av överkrigsfiskalsämbetet i enlighet härmed anförda besvär
äro ännu på krigshovrättens prövning beroende.

118

23. Anmärkning om felaktigt förfarande vid auktion för försäljning
av egendom för kronans räkning.

l)en 9 november 1916 förrättades i Livgardets till häst kasern
auktion å kasserade stamhästar. Den utav sekundchefen för regementet
utfärdade kungörelsen innehöll, att 16 sådana hästar skulle säljas, därav
14 till slakt; att hästarna funnes till påseende efter hänvändelse till
regementsintendenten; att likvid skulle verkställas omedelbart och inköpta
hästar avhämtas senast klockan 1 eftermiddagen den 10 november;
att skriftliga anbud även mottoges, vilka skulle vara inlämnade senast före
auktionens början till regementsintendenten, och att å omslaget skulle
tecknas »Anbud å hästari; samt att i övrigt bestämmelserna i förordningen
angående statens upphandlings- och entreprenadväsende in. in.
den 17 november 1893 skulle gälla.

Till regementsintendenten inkom före auktionen ett anbud så
lydande.

»Anbud å hästar.

Till regementsintendenten vid Kungl. Livgardet till häst. Enligt
kungörelse å auktion dags dato å 14 st. slakthästar. Och äro vi villiga
betala ett pris kronor 331 per styck för samtliga nämnda hästar eller
tillsammans kronor 4,634 (Fyratusensexhundratrettiofyra) samt för övrigt
ställa vi oss fordrade bestämmelser till efterrättelse.

Stockholm den 9/n 1916.

Anders Nilssons Slakteri Aktiebolag
Anders Nilsson.» I

I eu den 1 december 1916 till militieombudsmannen inkommen
klagoskrift anförde Anders Nilssons slakteriaktiebolag följande.

Den auktion, som kom till stånd på grund av nämnda kungörelse,
var märklig i flera avseenden. Redan i början av auktionen hade
bolagets anbud brutits och hade sedermera under auktionen innehållet
tillkännagivits för allmänheten, som uppmanats att bjuda över. I
protokollet hade anbudet väl omnämnts, men detsamma vore icke
bilagt eller i protokollet omnämnt såsom bilagt detta. Ej heller hade
i protokollet omnämnts, när detsamma slmlle uppläsas och justeras.
Att bolaget, som avgivit skriftligt anbud, ej brytt sig om att lämna

119

muntliga anbud, läge i öppen (lag och kunde ej vara agnat att förvåna,
Oavsett bolagets skriftliga anbud både de försålda föremålen
utlämnats till dem, som avgivit muntliga anbud, varigenom staten tillskyndats
förlust. Men även bolaget hade blivit lidande och gjorde
skadeståndsanspråk gällande mot den eller dem, som vore ansvariga
för det enligt bolagets mening oriktiga förfarandet. ^ .

Bolaget anhölle om militieombudsmannens ämbetsåtgärd i alla
de avseenden, där vederbörande vid, under och efter auktionen förfarit
olagligt i förevarande sak. Bolaget ansåge, att dess anbud vant
i full överensstämmelse med lagens stadganden. Att bryta skriftligt
anbud och tillkännagiva dess innehåll för auktionsmenigheten, innan
något muntligt anbud avgivits eller över huvud innan alla muntliga
anbud avgivits, vore i uppenbar strid med lagens uttryckliga ord och
mening. Det innebure också eu kränkning mot bolaget, Först nar
muntliga anbud icke längre avgåves, vore det tid att se till, vad de
skriftliga anbuden kunde innehålla, Visade det sig därvid, att det
skriftliga anbudet vore det högsta, skulle detsamma antagas och de
försålda föremålen utlämnas till högsta anbudsgivaren, sedan for Övriga
spekulanter tillkännagivits, huru auktionen utfallit. Bolaget hade. erbjudit
betalning i enlighet med sitt anbud, men betalning hade icke

mottagits. , ,

Vid klagoskriften var fogad följande avskrift av protokoll.

»Protokoll hållet vid auktion den 9 november 1916 vid Kungl.

Livgardet till häst, _ _ .

Närvarande: Regementsintendenten, förrådsförvaltaren samt vid

protokollet undertecknad.

§!•

Sedan auktionskungörelsen upplästs vidtogs auktionen i följande

Ett skriftligt anbud hade inkommit, som vid öppnandet befanns
villkorligt och därför ej kunde tagas till prövning. Utropen företogos
därför i följande ordning.

Persedelns namn

69/liv e Irmino
43/3 e Le Colonel
81/liv e Fleuron ..
43/liv e Snare........

lnropspris	Namn
........ 516: —	Landén
...... 755: —	Söderhielm
....... 265: —	Landén
........ 330: —	J. Engström, Kornhamnstorg
Tpt 1,866: —

120

Persedelns namn

Inropspris

		Tpt	1,866: -
5	10/liv	e Schlauberger ....	295: —
6	75/liv	e Joll}* Dog............	310: —
7	16/2 e	Amadeus ..........	300: —
8	30/2 e	Kampanj ..............	260: —
9	33/2 e	Kattenau ..............	260: —
10	40/2 e	Styrax...................	205: —
11	78/2 e	Gower ...............	290: —
12	95/2 e	Washington .......	335: —
13	23/3 e	Laxman	235: —
14	107/3	b Amadeus ........	355: —
15	118/3	b Union .............	365: —
16	64/3 e	Indus .....................	210: —
		Summa kronor	5,286: —

Stockholm den 9 november 1916.

Namn

Haraldsson

,J. Engström, Kornhamn storg

J. Johansson, Hötorget

J. Engström

Landén

Johansson

J. Engström

Johansson

Landén

C. Olsson

Landén

Gust. A. Gustafsson
Förvaltningsunderofficer.

Justeras

E. Adelsohn

tjf. regementsintendeni.

vidimeras

Gust. A. Gustafsson

Sergeant.» I

I anledning av klagoskriften anmodade militieombudsmannen i
skrivelse till sekundchefen för Livgardet till häst denne att inkomma
med vederbörandes yttrande ävensom med eget utlåtande. Sekundchefen
översände sedermera till militieombudsmannen styrkta avskrifter
av till honom inkomna yttranden av förrådsförvaltaren H. Liining och
tjenstförrättande regementsintendenten Edvard Adelsohn.

<...^°rrådsförvaltaren filning anförde. Vid auktionen hade tillgått
på följande sätt. Sedan auktionskungörelsen upplästs och villkoren
meddelats, hade auktionen börjat. Ett skriftligt anbud hade inlämnats
å slaktdjuren. Först hade de två till liv utbjudna hästarna utropats
var för sig. Därefter det första av slaktdjuren. Sedan intet anbud
mei iunmts på det första slaktdjuret, hade det skriftliga anbudet öppnats,

121

och som detta varit synnerligen otydligt avfattat, hade anbudsgivaren
tillfrågats om han vore villig att taga alla hasta)'', Horn understege ett
pris av 331 kronor, varpå lian mycket högljutt och störande utropat,
att finge han icke alla, så ville han icke hava någon. Därefter hade
hans anbud förkastats eftersom det varit villkorligt. Efter första
utropet av slakthästarna hade gjorts en förfrågan om de närvarande
ej ville godkänna ett avgörande av auktionen efter dess slut, varpå
samtliga svarat, att de i så fall lämnade lokalen, och som auktionen
enligt överstens bestämmande skulle ske så tidigt som möjligt, i det
stallplatser voro nödvändiga för andra hästar, hade auktionen fortsatts.
Dessutom hade ansetts förmånligare för kronan att fortast möjligt sälja
hästarna i stället för att föda dem ett par veckor till.

Vad kungörelse)! anginge stode i denna hänvisat till statens upphandlings-
och entreprenadväsende in. in. den 17 november 1893, och
som i denna förordning § 13 mom. 3 tydligt vore angivet, att värjo
föremål, i detta fall häst, skulle säljas för sig, torde detta ej behövt
påpekas i annonsen. Bolagets påstående att dess anbud brutits och
upplästs före auktionens början vore ej med sanningen överensstämmande,
ty det hade skett först efter sedan den första hästen sålts och förrådsförvaltaren
hade ansett sig hava full rätt att taga del av anbudet, i
det anbudsgivaren möjligtvis kunde hava bjudit å den första hästen.
Förrådsförvaltaren ansåge ej som bolaget, att det kunde vara en upplysning
för de andra vid auktionen närvarande, att anbud ingivits, ty
ingen kunde veta, vilken häst som avsåges.

Å förrådsförvaltarens yttrande funnos följande påskrifter:

»Riktigheten av ovanstående intygas,

E. Adelsohn

tji'', regementsintendont.

Bevittnas och bestyrkes.
Bust. A. Gustafsson

Sergeant.

John E. Johansson

Grosshandlare, Kungsgatan 44.

J. G. Landén

Slakteriidkarc.

'' Fru Emma Gyldén

Firman C. F. L. Sporrong.»

Tjällstförrättande regementsintendenten Adelsohns yttranden innehöll
följande. Kungörelsen angående auktionen hade varit införd i
tidningarna 14 dagar före auktionen, och i densamma hade framhållits,
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 16

122

att hästarna funnes till påseende alla (lagar. Samtliga hästar hade
varit numrerade för att eventuella anbudsgivare skulle kunna ingiva
skriftliga anbud å den eller de hästar, som önskades. T kungörelsen
hade dessutom hänvisats till bestämmelserna i förordningen angående
statens upphandlings- och entreprenadväsende m. m. den 17 november
1898. Bolaget hade anmält Adelsolin som auktionsförrättare och förrådsförvaltaren
kilning som auktionsutropare för att vissa oegentligheter
skulle hava begåtts vid auktionen. Vad beträffade det skriftliga
anbud, som inlämnats från bolaget, ansåg Adelsohn det vara synnerligen
otydligt avfattat, varför också Anders Nilsson tillfrågats, om han ville
köpa alla hästar, som understege ett pris av 331 kronor, på vilken
förfrågan han mycket bestämt inför samtliga närvarande förklarat, att
han ville hava alla eller ingen. Det hade visserligen ej uttryckligen påpekats
i kungörelsen, att hästarna skulle säljas en och en, men som
det alltid vore brukligt att så skedde, och som det dessutom i kungörelsen
hänvisats till förordningen angående statens upphandlings- och
entreprenadväsende, i vilken, enligt § 13 mom. 3, det tydligt angåves,
att skriftligt anbud vid auktion ej finge avse mer än ett av de föremål
(i detta fall häst), som var för sig utbjödes, så torde detta ej
närmare behövt påpekas i kungörelsen. Vidare påstode bolaget, att
dess anbud brutits före auktionens början, vilket icke vore med sanningen
överensstämmande, ty det hade skett först sedan den första till
slakt utbjudna hästen utropats och alla muntliga anbud å densamma
avgivits. Det vore vidare osant, att auktionsutroparen uppläst bolagets
anbud och uppmanat de närvarande att bjuda över, utan hade det
varit Adelsohn, som enskilt och mycket tyst frågat Nilsson, om han
ville taga de hästar, som ej överstege 331 kronor, varpå han mycket
högljutt och synnerligen störande för auktionen utropat »får jag inte
alla, vill jag inte ha någon». Det hade varit vid detta Nilssons utrop,
som de övriga närvarande genom honom själv fått höra anbudets innebörd
och velat avlägsna sig. Adelsohn hade då förkastat bolagets
anbud och ej upptagit det vidare till prövning enligt förutnämnda
förordning § 18 mom. 1 c och mom. 2. Att Adelsohn brutit anbudet
under auktionen och ej efter dess slut, ansåge Adelsohn ej kunna vara
någon upplysning för de andra, ty de kunde ju ej veta, på vilken häst
anbudet ingivits, och Adelsohn å sin sida hade velat förvissa sig om.
huruvida bolaget bjudit på den första till slakt utbjudna hästen. Om
Adelsohn, som Nilsson vid tillfället tillkännagivit vara lämpligt, uppskjutit
avgörandet om vem, som skulle erhålla hästarna, till efter auktionens
slut, hade samtliga avlägsnat sig. Efter allt att döma och av

123

den erfarenhet, man hittills haft av hästauktioner, vore det alltid
gynnsammast för staten att hästarna såldes styckvis, varför detta även
skett, och detta så mycket- mer som förutnämnda förordning så bestämde.
binda utvägen hade varit att uppskjuta auktionen, men som
det varit uttryckligen anbefallt, att hästarna fortast möjligt skulle
säljas för att erforderligt stallutrymme skulle erhållas, och Adelsohn
dessutom ansett det vara en onödig utgift för staten att utfodra dem
ytterligare 14 dagar, då det varit synnerligen svårt att anskaffa foder
vid denna tidpunkt såväl lör dessa som för de övriga hästarna, hade
auktionen fortsatts. Ännu eu sak hade bidragit att påskynda försäljningen
nämligen den att hästarna, om de ej sålts, skulle kunnat angripas
av lungröta, som utbrutit på regementet. Vad beträffade bolagets
anmärkning att vid den bolaget tillsända avskriften av protokollet
ej var fogad eu avskrift av bolagets anbud, berodde detta blott
på ett förbiseende vid utskriften. För övrigt funnes i den förut åberopade
förordningen § 22 inom. 1 blott anbefallt, att vid auktion och
då eljest skriftliga anbud öppnades eller prövades, protokoll skulle
föras, vari skulle göras de anteckningar, som förrättningens beskaffenhet
i varje fall påkallade.

Uti avgivet utlåtande förklarade sekundchefen sig till alla delar
instämma i de av Hårning och Adelsohn framförda synpunkterna.

Sedan bolaget satts i tillfälle att i ärendet avgiva påminnelser,
anförde bolaget i eu till militieombudsmannen insänd påminnelseskrift
följande.

Beträffande först vilka bestämmelser vid den ifrågavarande auktionen
lagligen skolat lända till efterrättelse, funne bolaget, liksom
förklarandena, dessa i förordningen den 17 november 1893 kap. III
§ 59 och följande. I fråga om kungörelses innehåll funnes stadgat i
§ 60. Väl hade i kungörelsen intagits, att skriftliga anbud finge ingivas,
men däremot hade ej tillkännagivits, att den, som avgivit anbud,
vore bunden därav under den för anbudsprövning bestämda tid, tydligen
av den orsak, att ingen tid utsatts för anbudsprövning. Vidare
stadgades i förordningen, att angående skriftliga anbuds avgivande
och öppnande samt tid för anbuds prövning skulle i tillämpliga delar
gälla vad i §§ 13, 14 och 17 funnes stadgat. I detta sammanhang
ville bolaget fästa uppmärksamhet därå, att i § 15 särskild procedur
stadgats för öppnande av anbud, i det att därvid minst tre personer
skulle vara närvarande och särskilt protokoll föras. I tillämpliga delar
skulle också § 16 lända till efterrättelse. Skriftliga anbud finge öppnas

124

eller uppläsas först, då vidare utrop av samma föremål, som anbudet
avsåge, icke ifrågakomma. Att med denna bestämmelse icke avsåges
enstaka föremål, vore tydligt. Ordet föremål vore här taget kollektivt
och liktydligt med »gods av det slag», som anbudet avsåge. Först
sedan samtliga hästarna vid auktionen utropats och den muntliga
auktionen avslutats, hade vederbörande ägt rätt öppna det av bolaget
avgivna anbudet i vederbörlig ordning. För menigheten skulle omedelbart
efter de muntliga budens slut tillkännagivits, att skriftligt anbud
åven avgivits, samt att prövning av det skriftliga anbudet och de
muntliga buden skulle ifrågakomma, för att det skulle bliva avgjort,
vilken eller vilka blivit ägare till hästarna i fråga. Tjänstförrättan de
regementsintendenten hade invänt, att enligt § 13 mom. 3 i förordningen
det tydligen vore angivet, att skriftligt anbud vid auktion ej
linge avse mer än ett av de föremål, som var för sig utbjödes. Bolaget
ville emellertid framhålla, att lagbudet hade avseende på upphandling
men icke försäljning för statens räkning. Bolaget hade av vederbörandes
förklaring dragit den slutsatsen, att de icke uppmärksammat den
bestämda skillnaden mellan upphandlings- och försäljningsauktioner.
Tydligt vore däremot, att en anbudsgivare ägde gorå förbehåll, att ett
anbud endast odelat gällde (§ 13 mom. 3 andra stycket).

Uti förklaringen hade tjänstförrättande regementsintendenten
Adelsohn gjort gällande, att han ansåge anbudet vara synnerligen
otydligt avfattat. Detta finge stå för lians räkning. Bolaget funne
det däremot vara alldeles tydligt. Vem som hade rätt härutinnan
finge ju bliva föremål för tredje mans bedömande. Ehuru bolaget
bestrede att direktören Nilssons yttranden vid auktionen fallit så, som
förkl aranden a påstått, ville bolaget i allt fall framhålla, att, då anbudsgivare
hade rätt att fordra »allt eller intet», med bolagets skriftliga
anbud icke förefarits på sätt lag stadgade, och att auktionsförrättaren
icke hade någon som helst befogenhet att förkasta ett anbud. Lagen
hade föreskrivit en viss form för anbuds brytande just av den anledningen,
att anbudsgivare icke skulle utlämnas till något slags godtycke.
Det torde icke med något slags framgång kunna förnekas att
bolagets anbud brutits vid auktionens början. Det hade varit brutet
innan klubban fallit för första slakthästen. Bolaget hade icke gjort
något uttalande om, vem som brutit anbudet, utan endast konstaterat,
att det varit brutet vid viss tidpunkt. Även om vederbörande ansett
sig kunna sätta sig.över formerna för anbuds brytande, så hade han.
om, såsom uppgivits, vederbörande ville förvissa sig. om anbudet gällde
första slakthästen, omedelbart blivit underkunnig om. att anbudet borde

125

tagas i allvarligare övervägande. Tjänstförrättande regementsintendenten
Adelsohn hade i sin förklaring yttrat, att lian förkastade bolagets
anbud. Detta visade antingen obekantskap med gällande lag eller
maktfullkomlighet, i båda fallen borde han icke undgå att härför ställas
under åtal.

Uppenbarligen vore alla, som vid auktionen lämnat anbud, bundna
därav, medan vederbörlig prövning företoges och till dess utgången
tillkännagivits. Det kunde ju vara förargligt för en mängd personer,
som avgivit muntliga anbud, att dessa, såsom varande lägre än de
skriftliga, icke komme att antages. Men sådant finge en auktionsspekulant
finna sig i.

Att kronan genom det felaktiga förfarandet lidit förlust, som
icke vore svår att konstatera, torde icke vara tvivel underkastat. Att
denna förlust skulle ersättas av vederbörande vore också klart. Men
härtill komme den förlust bolaget lidit, som lågt beräknat uppginge
till 75 kronor för varje av fjorton hästar eller 1,050 kronor, för
vilken bolaget också fordrade ersättning.

Vid påminnelseskriften voro fogade följande intyg.

»Intyg.

På begäran får jag härigenom intyga följande om vad som tilldrog
sig vid hästauktionen vid Livgardet till häst den 9 november 1916.

Såsom spekulant anlände jag till platsen för auktionen i sällskap
med direktören Anders Nilsson. Auktionen började med försäljning av
två hästar, som icke behövde slaktas. Innan klubban fallit för den
första slakthästen bröts anbudet. Direktör Nilsson anmärkte något
om, att det icke var rätt att bryta anbudet före auktionens slut.
Likaledes hörde jag något yttrande av honom, som jag uppfattade
såsom om han fordrade allt eller intet. Anbudet låg redan under hela
auktionen på ett bord invid auktionsförrättaren, öppet, så att en var
kunde taga del därav, varav flera också begagnade sig. Hästhandlare
Landén yttrade, att, om det vore så, att skriftligt anbud finge gälla,
så vore det inte lönt att stå kvar; då skulle han åtminstone avlägsna sig.

Auktionen fortsatte sedermera med något kortare avbrott, tills
alla hästar sålts.

Efter auktionens slut frågade direktör Nilson, om han skulle få
några hästar, vilket besvarades med: ’nej hästarna äro sålda nu.’

Härefter begav jag mig upp till ett rum, där hästarna skulle
betalas och efter det jag betalt en av mig själv inköpt häst, tillfrågades
jag av den person, som mottog penningarna (intendenten),

126

huruvida direktör Nilsson och jag skulle handla tillsammans. Därpå
svarade jag nej, varpå han yttrade: ’Hade jag varit elak, så skulle
Nilsson varit tvungen taga alla hästar, som ej gingo upp till Nilssons
bud.’ Även framställdes frågan till mig, om direktör Nilsson funnes
kvar där nere och om han i så fall ville komma hit upp. Olsson
frågade om hästarna ginge till mera än Nilssons bud, och fick till
svar: ja, 95 kronor, så i alla fall hade Nilsson inte fått dem.

Jag befann mig hela tiden strax intill direktör Nilsson och kan
intyga, att han icke uppträdde på något sätt störande vare sig före,
under eller efter auktionen.

Stockholm den 31 januari 1917.

C. Olsson,

adr. Skepparegatan 23.»

»Intyg.

Den 9 november 1916 var jag närvarande vid en auktion å
hästar vid Livgardet till häst här i staden.

Jag och en bekant begåvo oss i sällskap till auktionen. När vi
ankommo, pågick försäljningen av den andra livhästen.

Så utropades den första slakthästen, men som jag ej intresserade
mig för den, bjöd jag ej på densamma. Det uppstod ett avbrott, vars
orsak jag ville utforska. Jag fick då höra, att budet var uppe i omkring
250 kronor — den exakta siffran har jag nu glömt — och
auktionsförrättaren (förrådsförvaltaren) sade att ett skriftligt anbud
var högre. Han tilläde, i det han vände sig mot direktören Nilsson:
den här Nilsson har givit anbud å hästarna. Sedermera resonerades
något om, att anbudet gällde alla hästar. Auktionsförrättaren sade,
att anbudet ej kunde vara giltigt. Härtill genmälde Nilsson, att
anbudet avsåg alla eller ingen av slakthästarna, att han alltså skulle
tillerkännas alla eller ingen. Han tilläde: vi få se vid auktionens
slut; enligt min mening äro hästarna mina, om inte summan för alla
går upp till vad jag bjudit. Jag har bjudit på alla och det prövas
vid auktionens slut.

Auktionsförrättaren nämnde uttryckligen, att det skriftliga anbudet
innehöll högre pris än det som muntligen bjudits för första
slakthästen. Han förklarade också, att han ej kunde gilla anbudet
och uppmanade direktören Nilsson att lämna muntligt bud. Denne
svarade ett bestämt nej.

Direktör Nilsson stod lugn under hela auktionen, och det förvånade
mig, att han kunde vara så lugn. En löjtnant kom och talade

127

vid direktören Nilsson och förde honom ett stycke bort. Niir auktionen
sedermera var slut, frågade Nilsson: får jag hästarna eller inte.''1
och fick till svar: nej, de äro sålda nu.

Jag erinrar mig att auktionsförrättare!! talade något om, att det
skriftliga anbudet icke kunde antagas, såsom varande villkorligt.

Att direktören Nilsson icke under auktionen uppträdde på något
sätt störande, kan jag bestämt intyga, likasom också, att jag särskilt
lagt på minnet vad som förekom vid auktionen, enär jag förstod, att
anbudsgivaren icke kunde vara nöjd med det passerade och även hörde
Nilsson uttala sig i den riktningen.

Stockholm den 1 februari 1917.

C. A. Ericson

Handlande, Norrtullsgatan 24»

»Intyg.

Beträffande hästauktionen vid Livgardet till häst den 9 november
1916 får jag upplysa följande.

Efter det två livhästar sålts, togs ett skriftligt anbud fram av
auktionsförrättaren och bröts, när det skulle slås för första slakthästen.
Direktören Nilsson protesterade mot, att anbudet bröts i det
sammanhanget. Auktionsförrättaren nämnde, att här förelåge ett
anbud på så och så mycket — han nämnde antalet kronor per häst,
men jag har glömt siffran — och att menigheten borde bjuda mera.
Denna uppmaning brydde sig ingen om. En person vid namn Landén
yttrade: »är det så, att det är anbud, så är det inte lönt att vi stå
kvar här, utan då går jag. Om vi ropa in en häst, så kanske vi i
alla fall inte blir ägare till den.» Då sade auktionsförrättaren: »vi
fäster oss inte vid något anbud utan auktionen fortsättes.» Så fortsatte
auktionen, men det uppstod ytterligare ett mindre avbrott med
tal om det skriftliga anbudet.

Vid auktionens slut frågade direktören Nilsson: »får jag några
hästar eller inte?» Jag hörde ej svaret.

Det brutna anbudet låg hela tiden öppet på auktionsförrättarens
bord, där flera av spekulanterna läste detsamma.

Jag övervar hela auktionen.

Minst sextio kronor per häst bör kunna påräknas såsom förtjänst.

Stockholm den 31 januari 1917.

A. Haraldsson

Handlande, Centralsaluhallen».

128

I anledning av innehållet i påminnelseskriften och de därvid fogade
intygen infordrade militieombudsmannen förnyade yttranden av tjänstförrättande
regementsintendenten Adelsohn och lörrådsförvaltaren Luning.

Tjänstförrättande regementsintendenten Adelsohn anförde därefter
följande. Vid försäljning av staten tillhörigt gods skulle jämlikt §§ 62 och
63 i förordningen den 17 november 1893 §§ 13, 14, 15, 16 och 17 i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse. Jämlikt § 13 mom. 3 i nämnda
reglemente finge skriftligt anbud vid auktion ej avse mer än ett av de
föremål, som var för sig utbjödes. Här hade det gällt försäljning av
slakthästar, där varje utbjuden häst måste anses såsom ett föremål
för sig, enär hästarna hade olika ålder och hull, och därför betingade
mycket olika pris. Sedan första slakthästen utropats, måste sålunda
skriftliga anbud öppnas och prövas (§§ 15 och 16 mom. 3), ty det
hade icke funnits något å anbudet, som angivit, vilken häst som avsåges,
varför det lika gärna kunde vara den första som den sista.
Enligt § 17 skulle tid för anbuds prövning meddelas, om det så ansåges
nödvändigt, vilket här icke varit fallet. Vidare hade tre personer
varit närvarande vid anbudets öppnande nämligen Adelsohn, förvaltaren
Luning och sergeanten Gustafsson. Enligt § 18 mom. 2 skulle på
myndigheten bero, huruvida till prövning skulle upptagas anbud, som
ej blivit avfattat i full överensstämmelse med givna föreskrifter, i
detta fall alltså att anbudet gällde odelat, och som översten åt Adelsohn
uppdragit att slutligt avgöra auktionen, hade Adelsohn ansett
sig i sin fulla rätt att förkasta anbudet. Angående brytandet av
anbudet stode Adelsohn fast vid vad förut anförts, och funnes även
intyg härå. I övrigt bestrede Adelsohn intygen, däri det sades, att
Nilsson icke uppträtt störande.

Förrådsförvaltaren Luning förmälde sig till alla delar instämma i det
av tjänstförrättande regentsintendenten Adelsohn avgivna svaromålet samt
anförde vidare. Vad de gjorda ersättningsanspråken beträffade, så
syntes det förrådsförvaltaren, att till den påstådda förlusten som bolaget
gjort, bolaget självt varit orsaken, enär Nilsson själv varit närvarande
och, vad förrådsförvaltaren tyckt sig förstå, även medintressent; Nilsson
kunde ju med ett bud köpt en del hästar till billigare pris än vad det
skriftliga anbudet upptog. Även detta förfaringssätt tydde på, att anbudet
varit villkorligt och att avsikten varit att ej köpa någon bland
hästarna, om ej alla erhölles. Att statens intresse på det noggrannaste
bevakats, kunde man lätt finna, om man såge föregående protokoll å
försålda kasserade hästar, vilkas försäljningspriser sporrade att få det
även nu så högt som möjligt, fast det delvis ej gått efter beräkning

129

och som förrådsförvaltaren i någon mån trodde vara beroende på att
spekulanterna velat avlägsna sig då Nilsson meddelat, att lian vid »domstol
nog skulle låta höra av sig angående auktionen» m. in.

Jämte sist återgivna yttranden insändes till militieombudsmannen
ett så lydande intyg.

»Härmed intygas, att vid de hästauktioner, som jag under min
tjänstetid i Kungl. Livgardet till häst förrättat, hästarna alltid sålts
styckevis, och att detta efter vad jag har mig bekant, alltid brukar
vara förhållandet å övriga beridna vapenslag.

Stockholm den 28 mars 1917.

Eric Elfgren

Regern en tsintendent.»

Bolaget, som fick tillfälle att bemöta de förnyade yttrandena,
anförde i en till militieombudsmannen insänd skrift följande. Tjänstförrättande
regementsintendenten Adelsohn hade fortfarande svårt att
fatta innebörden av stadgandet i § 13 mom. B i förordningen den 17
november 1893 och citerade stadgandet felaktigt. Där stode nämligen,
att skriftligt anbud vid auktion ej finge avse mer än ett av de föremål
för leverans eller arbete, som var för sig utbjödes. Bestämmelsen gällde
således endast upphandlingsauktion. Bolaget ville endast framhålla, att
de slutsatser, som droges ur en felaktig förutsättning, själva bleve
felaktiga.

Regementsintendenten Elfgrens intyg innehölle hans subjektiva
uppfattning.

Det vore uppenbart, att när bolaget i laga ordning inlämnat
skriftligt anbud, som borde i laga ordning bedömas, bolaget icke hade
anledning att lämna muntligt bud vid auktionen. Förrådsförvaltaren
Lunings åsikter vore icke riktiga, vilket bolaget i sin föregående skrift
även visat. Det torde icke med fog kunna påstås, att muntliga anbud
skulle hava företräde framför skriftliga. En var spekulant liksom
vederbörande myndighet hade att rätta sig efter vad som i varje fall
vore lagstadgat.

Bolaget vidhölle sina förut framställda yrkanden.

* *

* I

I skrivelse till krigsfiskalen vid särskilda krigsrätten i Stockholm
anförde militieombudsmannen härefter följande.

Av handlingarna i ärendet framginge, att sedan sekundchefen
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 17

130

för Livgardet till häst i utfärdad kungörelse utsatt auktion å 16
kasserade stamhästar, därav 14 till slakt, att äga rum den 9 november
1916 med tillkännagivande tillika, bland annat, att skriftliga anbud
även mottoges samt att sådana skulle vara före auktionens början
inlämnade till regementsintendenten, och att å omslaget skulle tecknas
»Anbud å hästar», Anders Nilssons slakteriaktebolag före auktionen
ingivit ett på sålunda föreskrivet sätt märkt anbud, vari bolaget förklarat
att bolaget vore villigt betala 331 kronor stycket för samtliga
14 slakthästar eller tillsammans 4,634 kronor samt för övrigt ställde
sig fordrade bestämmelser till efterrättelse, ävensom att vid auktionen, därvid
tillstädesvarit tjänstförrättande regementsintendenten Adelsohn, förrådsförvaltaren
Luning samt förvaltningsunderofficeren, sergeanten Gust.
A. Gustafsson, den sistnämnde såsom protokollsförare, nämnda anbud
befunnits villkorligt och därför förklarats ej kunna tagas till prövning
samt de omförmälda 14 slakthästarna sålts för tillhopa 4,015 kronor.

Bolaget hade påkallat militieombudsmannens ämbetsåtgärd »i alla
de avseenden, där vederbörande vid, under och efter auktionen förfarit
olagligt i förevarande sak». Av bolagets skrifter i ärendet att döma
avsåge anmärkningarna:

1) att bolagets anbud brutits och anbudets innehåll bekantgjorts
innan alla muntliga anbud avgivits,

2) att bolagets anbud förkastas,

3) att anbudet icke bilagts auktionsprotokollet eller i protokollet
omnämnts såsom bilagt detta,

4) att i protokollet icke omnämnts, när detsamma skulle uppläsas
och justeras, samt

5) att vid auktionen ej skulle iakttagits bestämmelserna i den
åberopade förordningen § 15 därom, att vid öppnande av skriftliga
anbud minst tre personer skola vara närvarande och protokoll föras.

Den sist återgivna anmärkningen syntes obefogad, då, såsom redan
framhållits, tjänstförrättande regementsintendenten, förrådsförvaltaren
och förvaltningsunderofficeren voro tillstädes vid auktionen och följaktligen
väl även vid öppnandet av bolagets anbud samt den sistnämnde
förde protokoll. Yad beträffade anmärkningarna mot protokollet framginge
av § 65 i sagda förordning jämförd med § 22 mom. 1 sista
stycket och mom. 3, att om bolagets anbud icke intagits i protokollet
utan bilagts detta, protokollet bort innehålla hänvisning till anbudet,
samt att auktionsprotokollet vore ofullständigt jämväl därutinnan, att
det icke innehölle anteckning, att det före justeringen offentligen upplästs,
eller, där detta ej kunnat ske vid auktionstillfället, att därvid

tillkännagivits, när uppläsningen och justeringen korame att äga ruin.
Bolaget både emellertid icke ens antytt, att protokollets bristfällighet
i dessa hänseenden vållat bolaget någon skada, och då anledning ej
heller förekommit till antagande, att protokollet skulle vara felaktigt,
hade militieombudsmannen funnit nu nämnda anmärkningar icke vara
av beskaffenhet att påkalla någon åtgärd från hans sida.

Bolagets anmärkningar därom, att dess anbud brutits och bekantgjorts
tidigare än som vederbort samt att anbudet obehörigen förkastats
sammanhängde på det närmaste med ett förhållande, som visserligen
icke anförts såsom skäl för anbudets förkastande men dock syntes vara
den yttersta anledningen därtill, nämligen att anbudet gällt samtliga
14 till slakt utbjudna hästar, icke Arar och en av dem för sig. Skriftväxlingen
hade också till en huvudsaklig del rört sig om detta förhållande.
I § 62 av förordningen angående statens upphandlings- och
entreprenadväsende med mera föreskreves, att angående skriftliga anbuds
avgivande och öppnande samt tid för anbuds prövning skulle, då fråga
vore om försäljning av staten tillhörigt gods. i tillämpliga delar gälla
vad i §§ 13, 14, 15 och 17 funnes stadgat. Nu stadgades i § 13 mom.
3, första stycket, att skriftligt anbud vid auktion icke finge avse mer
än ett av de föremål för le\*erans eller arbete, som var för sig utbjödes,
samt i andra stycket av samma moment att, där auktion ej vore i
fråga och vid samtidigt utbjudande av flera varor eller samma vara i
flera poster icke föreskrivits, att särskilt anbud skulle avgivas å varje
vara eller post, anbudsgivare, som i samma handling gjorde anbud å
flera varor eller poster och ville förekomma antagande allenast av en
del av anbudet, ägde att däri göra förbehåll att det endast odelat
gällde. Med denna sistnämnda föreskrift borde sammanställas vad §
10 stadgade om innehållet av kungörelse rörande infordrande av anbud
å leverans eller arbete för statens behov. Enligt denna paragraf skulle
nämligen sådan kungörelse innehålla för avgivande av anbud erforderliga
upplysningar bland annat därom, i vad män fördelning av leveransen
eller arbetet förekomme; och borde, hette det vidare, då icke auktion
vore i fråga, vid samtidigt utbjudande av flera varor eller av samma
vara i flera poster samt därest det icke funnes lämpligt föreskriva, att
särskilt anbud skulle avgivas å varje vara eller post, tillkännagivas,
att, om i samma handling gjordes anbud å mer än en av dessa varor
eller poster, myndigheten vore berättigad att antaga jämväl blott en
del av anbudet, såvida ej däri gjorts förbehåll, varom sades i § 13 mom.
3. Tjänstförrättande regementsintendenten Adelsohn hade förmenat,
att enligt § 13 mom. 3 bolagets anbud ej kunnat få avse mer än en

132

bäst, icke alla till försäljning utbjudna eller flere av dem. Bolaget
hade häremot erinrat, att § 13 mom. 3 endast gällde auktion för leverans
eller arbete för statens behov men icke auktion för försäljning av
staten tillhörigt gods. Ett visst stöd för bolagets uppfattning lämnade
avfattningen av förenämnda § 62, enligt vilken bestämmelserna i § 13
skulle gälla i tillämpliga delar beträffande skriftliga anbuds avgivande,
då fråga vore om försäljning av staten tillhörigt gods; överfördes regeln
i § 13 mom. 3 till en försäljningsauktion, skulle den innebära, att
skriftligt anbud vid sådan auktion ej skulle få avse mer än ett av de
föremål för leverans eller arbete, som var för sig utbjödes till försäljning.
Såsom förklaring kunde väl anföras, att förordningen i § 62
använt ett mindre lyckligt uttryckssätt och att paragrafen borde fattas
såsom om där stode, att de anförda bestämmelserna skulle hava motsvarande
tillämpning vid försäljning. Det vore dock tvivelaktigt, om
en sådan förklaring kunde godtagas; hänvisningen i § 62 till § 13
bleve i allt fall fullt begriplig, ty även om den icke skulle gälla den
ifrågakomna bestämmelsen i mom. 3 första stycket, funnes i allt fall
i § 13 ett flertal gtadganden, som hänvisningen kunde avse, och vilka
i tillämpliga delar gällde vid försäljning av staten tillhörigt gods. Emot
antagandet, att författningen avsett att § 13 mom. 3 första stycket
skulle äga motsvarande tillämpning vid försäljningsauktioner talade
nämligen den omständigheten, att § 60, som föreskreve vad kungörelse
om försäljning skulle innehålla, icke meddelade någon föreskrift motsvarande
dén, som i fråga om kungörelse rörande leverans eller arbete
lämnats i § 10, att kungörelsen skulle innehålla i vad mån fördelningav
det utbjudna skulle förekomma. Skulle vid försäljningsauktioner
fordras en lika långt driven specialisering av de skriftliga anbuden som
vid upphandlingsauktioner, borde tydligen en antydan därom finnas i
den paragraf, som handlade om vad kungörelse om försäljning skall
innehålla. Bestämmelsen i § 13 mom. 3 första stycket vore, enligt
uppgift i betänkandet av den kommitté, vars förslag läge till grund
för förordningen, hämtad från reglementet den 20 december 1825
angående kronoauktioner för lånt- och sjöförsvaret. Reglementet stadgade
i 11 § att vid upphandlings- och entreprenadauktioner ävensom
då betydligare effekter i ett klubbslag vid försäljningsauktioner föryttrades,
förseglade anbud finge ingivas, dock att ett sådant anbud icke
finge för giltigt anses, då det innehölle obestämda över- eller underbud,
eller ock hänfördes till mer än en persedel, som å omslaget alltid borde,
till rättelse vid öppnandet, vara nämnd. Kommittén, som framlade förslag
till tre särskilda förordningar nämligen angående leveranser och

133

arbeten för statens behov, angående besiktning av leveranser och arbeten
för statens behov och angående försäljning av staten tillhörigt gods,
upptog i § 14, sista stycket, av förstnämnda förslag en bestämmelse
ordagrant lika med den, som återfinnes i § 13 mom. 3 första stycket
av förordningen, samt yttrade i motiven (s. 118—119) att det anförda
stadgandet i 1825 års reglemente ansetts böra bibehållas till förekommande
av felaktigheter, vilka vid skriftiga anbuds avgivande ofta
inträffat, men att, då den föreslagna förordningen icke i likhet med
auktionsreglementet rörde försäljning, stadgandet icke behövt utsträckas
till obestämt överbud. Eu bestämmelse att skriftligt anbud icke skulle
upptagas till prövning, om det innehöll obestämt överbud, inflöt i stället
i § 6 av förslaget till förordning om försäljning av staten tillhörigt
gods, vilket förslag därjämte i § 4 innehöll en föreskrift att vad i §
14 av den föreslagna förordningen angående leveranser och arbeten för
statens behov funnes stadgat skulle i tillämpliga delar gälla angående
skriftliga anbuds avgivande, då fråga vore om försäljning av staten
tillhörigt gods. Det kunde med hänsyn till vad nu anförts icke
antagas, att frånvaron av uttrycklig och otvetydig bestämmelse därom,
att regeln i § 13 mom. 3 första stycket skulle äga motsvarande tilllämpning
i avseende å försäljningsauktioner, berodde på förbiseende
vid förordningens tillkomst.

Huru nu än kunde förhålla sig med tillämpligheten av principen
i § 13 mom. 3 första stycket vid utbud av annat än leverans eller
arbete, så mycket borde emellertid vara uppenbart att den icke hade
någon tillämpning i det förevarande fallet. Då det sades, att skriftligt
anbud vid auktion ej finge avse mer än ett av de föremål för leverans eller
arbete, som var för sig utbjudas, vore det påtagligen en given förutsättning
för principens tillämpning att föremålen utbjödes var för sig icke blott vid
själva auktionen utan även i auktionskungörelsen. Härför talade såväl den
förut återgivna bestämmelsen i § 10, att kungörelse om leverans eller
arbete skulle innehålla upplysning, i vad mån fördelning därav förekomme,
som ock sakens natur. Huru skulle skriftliga anbud kunna
avgivas på särskilda delar av till försäljning utbjudet gods, om icke
före anbudens avgivande vore kungjort, i vad mån fördelning därav
vid försäljningen skulle förekomma? I detta fall innehöll auktionskungörelsen
ingenting, som ens tydde på att hästarna skulle utbjudas
var för sig; meddelandet att de skriftliga anbuden skulle å omslaget
vara försedda med påskriften »Anbud å hästar» kunde snarare giva
stöd för antagandet, att det skulle vara tillåtet att i samma anbud upptaga
mer än en häst. Tjänstförrättande regementsintendenten Adelsohn

134

hade visserligen sökt göra gällande, att det icke skulle behövt särskilt
påpekas i kungörelsen, att hästarna skulle säljas en och en, eftersom
dels alltid vore brukligt att så skedde och dels i auktionskungörelsen
hänvisades till förordningen angående statens upphandlings- och entreprenadväsende,
av vars bestämmelse i § 13 mom. 3 skulle framgå, att
skriftligt anbud vid auktion ej finge avse mer än ett av de föremål,
som var för sig utbjödes; Och både tjänstförrättande regemensintendenten
därjämte framhållit att hästar hade olika ålder och hull samt därför
betingade olika pris. Varken detta sistnämnda förhållande eller det
uppgivna bruket kunde emellertid hava utgjort hinder för den, som
haft tillfälle bese slakthästarna, att, såsom bolaget ock gjort, avgiva
ett anbud, som gällde dem alla, och vad anginge hänvisningen till § 13
mom. 3 vore det tydligt att tjänstförrättande regementsintendentens
resonemang härutinnan rörde sig i en cirkel, eftersom det åsyftade
stadgandet ingalunda gjorde en underrättelse om ordningen för utbuden
överflödig, utan för sin tillämpning fastmei-a föi-utsatte en sådan underrättelse.
Vid nu angivna förhållanden borde följaktligen den omständigheten
att bolagets anbud gällde alla de hästar, som utbjödos till slakt,
icke hava föranlett, att anbudet ej upptogs till prövning.

Såsom skäl för att anbudet icke upptogs till prövning anfördes
i protokollet, att anbudet befanns villkorligt. Tjänstförrättande regementsintendenten
Adelsohn hade under skriftväxlingen anfört, att han
funnit bolagets anbud synnerligen otydligt avfattat, samt vidare att
eixligt § 18 mom. 2 i den anförda föroi-dningen på myndigheten skulle
bero, huruvida till prövning skulle upptagas anbud, som ej blivit avfattat
i full överensstämmelse med givna föreskrifter. Anföixla bestämlxxelse
gällde emellertid icke beträffande föi-säljning utan allenast leverans
eller arbete för statens behov. I fråga om försäljning av staten tillhörigt
gods angåve § 64 i föror-dningen de fall, då skriftligt anbud ej
upptoges till prövning, och av dessa fall — nämligen att anbudet icke
inkommit inom den för anbuds avgivande bestämda tid eller att det
innehölle obestämt överbud — förelåg intetdera. Härtill kunde läggas,
att invändningarna att anbudet icke var avfattat i full överensstämmelse
med givna föreskrifter och att det var villkorligt -— varmed
väl syftades på det förhållande att bolagets anbud gällde endast under
förutsättning att bolaget finge köpa alla hästarna — torde vara vederlagda
redan genom det ovan anförda, och att om — mot anbudets
lydelse — någon otydlighet med fog kunnat däri påvisas, auktionsföi’-rättaren, som ju uppfattat den vid auktionen närvarande dii-ektören
Nilsson såsom representant för bolaget, kunnat vid anbudets öppnande

185

få dess innebörd otvetydigt fastställd. Icke heller de för anbudets
förkastande anförda skäl syntes därför hava berättigat eu sådan åtgärd.

I avseende å ordningen för auktion för försäljning av staten tillhörigt
gods lämnade § G 3 i den ovannämnda förordningen vissa bestämmelser
och tilläde att i övrigt skulle beträffande försälj ningsauktion
i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som blivit stadgat
i § IG. Sistomförmälda paragraf innehölle i mom. 3, att skriftligt
anbud skulle öppnas och uppläsas, då vidare utrop av samma föremål
som anbudet avsåge icke ifrågakomme; och att före öppnandet ej finge
göras bekant, huruvida skriftligt anbud avgivits eller ej. Såsom försvar
för åtgärden att bryta anbudet sedan den första till slakt utbjudna
hästen utropats och alla muntliga anbud å densamma avgivits
hade tjänstförrättande regementsintendenten Adelsohn anfört, att han
ville förvissa sig om, huruvida anbudet avsåge nämnda häst, samt att
det icke. fanns något å anbudet, som angav, vilken häst som avsågs,
och att det lika gärna kunde varit den första som den sista, I)å
emellertid bestämmelsen i § 16 mom. 3 att före öppnandet ej finge
göras bekant, huruvida skriftligt anbud avgivits eller icke, vore ovillkorlig,
borde just den omständigheten att tjänstförrättande regementsintendenten
ej visste, vilken häst anbudet avsåg det kunde ju även
hava avsett någon av de två hästar, som ej behövde slaktas hava
hindrat honom att bryta anbudet förrän alla hästar utbjudits, da ju
redan genom anbudets brytande vid auktionen blev för de närvarande
bekantgjort, att skriftligt anbud avgivits. Vad man än finge tänka
om åtgärden att förkasta anbudet, vore det påtagligt, att dess öppnande
i den ordning, vari detta skedde, var ett fel; förekom därjämte, såsom
från bolagets sida uppgivits, att anbudets innehåll bekantgjordes, måste
felet betecknas såsom allvarligt.

Då skriftligt anbud inkommit och hinder ej fanns att detta kunde
avse alla hästarna eller den häst, som sist utropades, hade givetvis
först sedan alla hästar utropats kunnat avgöras, om det skriftliga
anbudet eller muntligt anbud å den eller dem bland hästarna, som anbudet
avsåg, skulle antagas? Därest med anbudets öppnande fått anstå
till auktionens slut, skulle ej heller funnits anledning att till de närvarande
framställa den i och för sig olämpliga frågan, om de ej ville
godkänna ett avgörande av auktionen efter dess slut. Något uppskov
med auktionen på fjorton dagar med därav följande olägenheter hade
rimligtvis icke därför blivit erforderligt; en tämligen enkel räkneoperation
skulle snart givit vid handen att bolagets anbud med icke
mindre än 619 kronor översteg summan av de muntliga anbud, som

136

gjorts för de 14 slakthästarna, samt att bolagets anbud förty bort
antagas.

Genom förkastandet av bolagets anbud hade alltså kronan tillskyndats
förlust till sistnämnda belopp. Sannolikt hade jämväl bolaget
lidit förlust genom att dess anbud icke antogs.

Tjänstförrättande regementsintendenten hade, enligt egen uppgift,
erhållit sekundchefens uppdrag att slutligt avgöra auktionen och bure
fördenskull ansvar för att bolagets anbud förkastades. Yad anginge
den förlust, som därigenom orsakats, vore det möjligt att — på sätt
i ärendet antytts — summan av de muntliga anbuden skulle blivit
högre, om auktionen fått gå sin gilla gång; i den mån sådant inträffat,
skulle väl blivit mindre anledning att tala om förlust för kronan och
utebliven vinst för bolaget, men då det fel, som i detta avseende förelupit,
likaledes läge tjänstförrättande regementsintendenten till last såsom
den där i otid brutit bolagets anbud, kunde det berörda förhållandet
icke komma i betraktande vid bedömande av hans ansvar för förlusten.

De fel, som tjänstförrättande regementsintendenten, numera kaptenen
Adelsohn begick vid ovan nämnda auktion, därigenom att han dels
bröt bolagets anbud tidigare än som vederbort och dels utan laga skäl
förkastade detsamma, hade militieombudsmannen funnit vara av beskaffenhet
att de icke borde undgå laga beivran. Då kaptenen Adelsohn.
såsom för närvarande placerad på intendenturkompaniet i Stockholm,
lydde under särskilda krigsrätten i Stockholm, uppdrog militieombudsmannen
därför åt krigsfiskalen vid nämnda krigsrätt att ställa
honom under tilltal inför krigsrätten. Krigsfiskalen borde härvid yrka
ansvar på honom efter lag och sakens beskaffenhet samt tillika dels
fordra ersättning åt kronan för förlust till förut angivna belopp av
619 kronor dels ock i män av befogenhet understödja de ersättningsanspråk,
som bolaget, i målet hört, kunde komma att däri framställa
och styrka.

På det åtal, som i anledning härav anställdes mot kaptenen
Adelsohn vid särskilda krigsrätten i Stockholm, meddelade krigsrätten
utslag den 2 november 1918. I utslaget yttrades följande. I målet
vore upplyst att, sedan sekundchefen för Livgardet till häst genom en
den 3 november 1916 dagtecknad kungörelse utsatt auktion å sexton
kasserade stamhästar, därav fjorton till slakt, att äga rum i ridhuset
inom regementets kasern den 9 i samma månad med tillkännagivande
bland annat, att skriftliga anbud mottoges, och att dylika anbud, å
omslaget försedda med anteckningen >Anbud å hästar», skulle vara
före auktionens början inlämnade till regementsintendenten, måls -

137

äganden, Anders Nilssons slakteriaktiebolag, före auktionen ingivit ett
på dylikt sätt märkt anbud, i vilket målsäganden förklarat sig villig
betala ett pris av 331 kronor stycket för samtliga fjorton slakthästar
eller tillsammans 4,634 kronor ävensom för övrigt ställa sig i kungörelsen
givna bestämmelser till efterrättelse; att vid auktionen, som
enligt sekundchefens uppdrag förrättats av kaptenen Adelsohn i egenskap
av t. f. regementsintendent vid Livgardet till häst med rätt
för honom att slutligt avgöra auktionen, nämnda anbud, sedan den
första till slakt utbjudna hästen utropats och ytterligare muntliga
anbud å densamma icke avgivits, brutits av Adelsohn; att Adelsohn
efter tagen del av anbudet och sedan målsägande^ vid auktionen tillstädesvarande
direktör på förfrågan från Adelsohn uppgivit, att målsäganden
ville hava alla eller ingen av de fjorton slakthästarna, förklarat
anbudet såsom villkorligt icke kunna upptagas till prövning;
samt att vid auktionen omförmälda fjorton slakthästar försålts till
olika personer för tillhopa 4,015 kronor; och enär Adelsohns åtgärd
att öppna och pröva berörda skriftliga anbud, innan samtliga vid
auktionen till försäljning utbjudna hästar utropats, icke kan anses
hava stått i strid mot de i förordningen angående statens upphandlings-
och entreprenadväsende m. m. den 17 november 1893 om försäljning
av staten tillhörigt gods givna bestämmelser; samt Adelsohn
genom sitt berörda förfarande förty icke gjort sig skyldig till tjänstefel;
alltså funne krigsrätten den i målet mot Adelsohn förda talan icke
kunna bifallas; men skulle Adelsohn med hänsyn till målets beskaffenhet
själv vidkännas sina därå havda kostnader. 1

Med denna utgång av åtalet ansåg militieombudsmannen sig icke
kunna låta sig nöja. I skrivelse den 18 november 1918 uppdrog militieombudsmannen
därför åt överkrigsfiskalsämbetet att över samma utslag
anföra besvär hos krigshovrätten. I den skrivelse, varmed detta uppdrag
lämnades åt överkrigsfiskalsämbetet, anförde militieombudsmannen
följande.

Särskilda krigsrätten hade antagligen låtit sitt utslag bestämmas

1 Från förestående utslag var vice krigsdomaren E. Ploman skiljaktig och anförde: »Ehuru
svaranden genom sin åtgärd att öppna och pröva berörda skriftliga anbud, innan samtliga vid
auktionen till försäljning utbjudna hästar utropats, icke kan anses hava förfarit i enlighet med
en riklig tillämpning av de i förordningen angående statens upphandlings- och entreprenadväsende
m. in. den 17 november 1893 om försäljning av staten tillhörigt gods givna bestämmelser; likväl
och som svarandens berörda förfarande med avseende å avfattningen av samma bestämmelser och
med hänsyn till vad i målet blivit upplyst, särskilt beträffande det i allmänhet gängse förfaringssättet
vid auktioner av ifrågavarande slag, icke kan för honom föranleda till ansvar; instämmer
jag i det slut, vartill krigsrättens övriga ledamöter kommit.»

Militieombudsmannens umbetsberättelse. 18

138

av hänsyn till de upplysningar om praxis vid auktioner för försäljning
av hästar för regementenas räkning, som meddelats av ett antal intendenturofficerare.
Att i auktionskungörelserna tidigare icke plägat meddelas
att hästarna skulle utbjudas var för sig — numera syntes dylika
kungörelser i allmänhet avfattas på ett lämpligare sätt — torde emellertid
sakna betydelse för frågan om ordningen för öppnande av skriftliga
anbud; hade kaptenen Adelsohn vid ifrågavarande auktion iakttagit
bestämmelserna i § 16 mom. 3 av upphandlingsförordningen, borde han
prövat de muntligen avgivna anbuden först sedan alla hästarna utbjudits
och den förmenta otydligheten i det anbud, som avgivits av
Anders Nilssons slakteriaktiebolag hade sannolikt då ej kommit att
hindra detta anbuds antagande.

Mot särskilda krigsrättens utslag vore vidare att erinra, att den
omständigheten att kaptenen Adelsohn genom sin åtgärd att öppna och
pröva berörda skriftliga anbud innan samtliga vid auktionen till försäljning
utbjudna hästar blivit utropade tilläventyrs finge anses icke
hava gjort sig skyldig till tjänstefel väl icke rimligen kunde utgöra
något skäl, varför åtalet mot kaptenen Adelsohn för det han utan laga
skäl förkastat bolagets anbud blivit lämnat utan bifall.

Under åberopande av vad sålunda ävensom uti åtalsinstruktionen
anförts borde överkrigsfiskalsämbetet uti besvären dels yrka att med
ändring av särskilda krigsrättens utslag krigshovrätten måtte bifalla
den av krigsfiskalen enligt militieombudsmannens förordnande vid särskilda
krigsrätten mot kaptenen Adelsohn förda ansvars- och ersättningstalan
dels ock, i händelse bolaget för sin del fullföljde ersättningstalan
i målet, i mån av befogenhet understödja densamma.

De av överkrigsfiskalsämbetet i enlighet härmed anförda besvär
äro ännu på krigshovrättens prövning beroende.

24. Värnpliktig kvarhållen i krigstjänstgöring längre än som vederbort.

Uti eu till militieombudsmannen den 23 juli 1917 inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 236 70/1906 Nils Robert Näslund klagomål
bland annat däröver, att han, som före julen 1916 varit inkallad till
krigstjänstgöring för en tid av 45 dagar men efter 13 dagars tjänstgöring
erhållit uppskov med den övriga tjänstgöringen till eventuell
inkallelse efter den 1 mars 1917, måst efter förnyad inkallelse till den
19 maj 1917 tjänstgöra fulla 45 dagar, så att hans krigstjänstgöring
kommit att omfatta sammanlagt 58 dagar i stället för 45 dagar, som
föreskrivits för värnpliktiga av hans årsklass.

I anledning av berörda klagomål anmodade militieombudsmannen
chefen för Norrbottens regemente att inkomma med yttrande av kaptenen
Carl Olaus Lönnqvist i uppgiven egenskap av chef för det kompani,
Näslund tillhört under fullgörandet av sin ifrågakomna krigstjänstgöring.

I ett av regementsbefälhavaren jämte eget utlåtande översänt
yttrande anförde härefter kaptenen Lönnqvist. Ehuru det enligt hans
förmenande icke kunde åligga honom att äga kännedom om och tolka
för de värnpliktigas lcrigstjänstgöring utfärdade generalorder, ansåge
han sig, efter att hava tagit del av dessa generalorder, böra såsom sin
mening uttala, att Näslund, som tillhörde 1906 års klass och vore född
är 1885, jämlikt generalorder den 20 februari 1917, nr 227, bort, då
han varit inkallad till krigstjänstgöringsperiod med inryckningsdag den
28 november 1916 och utryckningsdag den 13 januari 1917, alltså av
47 dagars varaktighet, in- och utryckningsdagar inberäknade, och därunder
erhållit uppskov för eventuell inkallelse efter den 1 mars 1917,
få sin krigstjänstgöring begränsad till en sådan period och icke till
den för andra omgången av årsklassen 1914 ä fastställda, vilken med
inryckningsdag den 19 maj och utryckningsdag den 16 juli 1917 haft
en varaktighet av, med in- och utryckningsdagar, 59 dagar. Nämnda
generalorder syntes kaptenen dock icke fullt tydlig beträffande frågan,
huruvida värnpliktig, som erhållit uppskov från krigstjänstgöringsperiod
eller del av sådan, skulle, då det senare alternativet vore för handen,
erhålla avkortning på den period, om vilken generalordern gåve anvisning,
genom tillgodoräknande vid senare inkallelsen av den redan
fullgjorda delen, eller om han då skulle göra hela perioden. Båda
tolkningarna syntes möjliga. Vore den förra tolkningen att anse såsom
den rätta, hade Näslund, som före uppskovets beviljande tjänstgjort
13 dagar, bort senast tjänstgöra, med in- och utryckningsdagar, 34
dagar. Enligt den senare tolkningen hade han bort senast tjänstgöra,
med in- och utryckningsdagar, 47 dagar. Förhållandet vore att
Näslund inryckte till tjänstgöring den 19 maj och uttryckte den 3 juli
1917 och sålunda senast tjänstgjort, med in- och utryckningsdagar,
46 dagar, varom också anteckning gjorts å Näslunds värnpliktssedel.
För den händelse den senare av ovannämnda tolkningar skulle vara
den rätta, hade Näslund således icke vederfarits någon orätt. Skulle
däremot den förra tolkningen vara den rätta, torde Näslund hava tjänstgjort
12 dagar mer än han rätteligen bort. Lönnqvist bestrede emellertid
att något ansvar därför skulle påvila honom. Detta sitt bestridande
grundade han på följande förhållanden.

140

1) Då han icke vore ordinarie kompanichef, hade han icke erhållit
del av utfärdade generalorder, och då han till och med den 10
juni 1917 tjänstgjort vid gymnastiska centralinstitutet, hade han icke
heller varit i tillfälle att under hand taga del av desamma.

2) Vid ifrågavarande kompani, som hade ordningsnummer 19,
funnes ingen samling av generalorder, enär sådana icke utdelades till
de icke ordinarie kompanierna.

3) Enär han den 13 juni 1917 övertog befälet över kompaniet,
hade han icke inmönstrat Näslund, som, såsom förut nämnts, inryckte
den 19 maj 1917.

4) Då kaptenen övertog befälet, fanns i namnrullan ingen anteckning
angående den Näslund åliggande tjänstgöringens längd; ännu
7 dagar före den dag, då Näslund bort rycka ut, om den för honom
förmånligaste tolkningen vore den rätta, kunde Lönnqvist sålunda icke
äga någon kännedom om, att en outredd fråga härvidlag förelåge.

5) Bland kompaniets handlingar funnes ingen uppgift om, att
där tjänstgörande värnpliktigs tjänstgöringstid kunde vara av olika
längd, således heller ingen sammanställning av bestämmelserna härför
i avsikt att möjliggöra för kompanichefen att själv bedöma fallen eller
någon generell anvisning att hänskjuta vissa fall till högre myndighets
prövning.

6) Någon order om att tidigare fullgjord del av tjänstgöringsperiod
skulle räknas den värnpliktige till godo, hade icke kommit
Lönnqvist tillhanda, något intyg av sådant innehåll för Näslunds personliga
vidkommande icke heller, och å dennes värnpliktssedel funnes
ingen anteckning därom. Å värnpliktssedeln vore tidigare med rött
bläck infört: »1917, Krigstjänstgöring, 13 (dagar), 1.19 (reg:te), 17
(komp.). Av Kungl. Maj:t erhållit uppskov, ev. inkallelse efter den 1
mars 1917, J. S. W.»; samt vidare med anilinpenna: »1917, Uppskov
till perioden 19 maj —16 juli 1917», av vilken senare anteckning man
kunnat få den uppfattningen, att Näslund bort tjänstgöra till den 16
juli;

7) Först så småningom fick Lönnqvist av givna anledningar uppmärksamheten
riktad därpå, att kompaniet icke bestod av värnpliktige
med lika lång tjänstgöringsskyldighet samt att dithörande frågor icke,
såsom naturligast hade varit, blivit avgjorda i samband med inmönstringen,
varför ett flertal sådana blevo av honom hänskjutna till regementschefens
prövning.

För egen del anförde regementsbefälhavaren, att enligt hans

141

mening Näslund genom förbiseende å kompaniet fått tjänstgöra 58
dagar i stället för 45 dagar.

Näslund inkom sedermera med påminnelser, däri huvudsakligen
anfördes. Före midsommar 1917 hade han flera gånger hänvänt sig
till kaptenen Lönnqvist med framställning om rätt till utryckning efter
att hava tjänstgjort 45 dagar, inräknat de 13 dagar, Näslund tjänstgjort
under år 1916. Tillika hade Näslund framhållit, att hans tjänstgöring
sistnämnda år vore införd i hans inskrivningsbok. Enligt
Näslunds förmenande vore kaptenen Lönnqvist därför skuld till, att
Näslund fått tjänstgöra längre tid än han bort, varför han fordrade
ersättning med 10 kronor för dag samt gottgörelse för sina kostnader
i ärendet.

Av Näslunds inskrivningsbok, som insänts till militieombudsmannen,
framgår, att Näslund är född den 16 december 1885 och tillhör årsklassen
1906. I inskrivningsboken finnas införda följande anteckningar.

>1916. Krigstjänstgöring 13 dag. I. 19/17.

1916. Av Kungl. Maj:t erhållit uppskov med krigstjänstgöringen
till eventuell inkallelse efter den 1 mars 1917;

1917. Krigstjänstgöring vid 19. komp. 1.19. 46 dagar 19 maj

—3 juli. Boden den 1 juli 1917.

Carl O. Lönnqvist

Kompanichef.»

* *

Genom generalorder den 12 oktober 1916, nr 1360, anbefalldes,
jämlikt nådigt brev den 6 samma månad, att i generalordern angivna,
beväringen tillhörande vapenföra värnpliktiga skulle jämlikt § 28 värnpliktslagen
inkallas till tjänstgöring för rikets försvar samt att i avseende
å denna krigstjänstgöring skulle lända till efterrättelse, bland
annat, vad anginge infanteriet, följande under mom. 1 upptagna
bestämmelse nämligen att värnpliktiga tillhörande 1906 års klass eller
tillhörande klasserna A eller B och födda år 1885 skulle inkallas för
fullgörande av en krigstjänstgöringsperiod med inryckning den 28
november 1916 och utryckning den 13 januari 1917.

Genom generalorder den 20 februari 1917, nr 227, befalldes,
jämlikt nådigt brev den 16 samma månad, att i generalordern angivna,
beväringen tillhörande vapenföra värnpliktiga skulle jämlikt § 28
värnpliktslagen inkallas till tjänstgöring för rikets försvar samt att

142

avseende å denna tjänstgöring skulle lända till efterrättelse, bland
annat, vad anginge infanteriet, följande under mom. 1 och 13 upptagna
bestämmelser, nämligen dels att de värnpliktiga tillhörande
årsklassen 1914 ä, som icke redan fullgjort två krigstjänstgöringsperioder,
samt de värnpliktiga, som efter omföring från årsklassen
1914 ä tillhörde 1915 års klass och icke redan fullgjort två sådana
perioder, skulle till ungefär halva antalet inkallas till fullgörande av
en krigstjänstgöringsperiod med inryckning den 19 maj och utryckning
den 16 juli 1917 dels ock att till tjänstgöring för rikets försvar
jämlikt tidigare utfärdade generalorder inkallade värnpliktiga, som på
ansökan beviljats uppskov med hel krigstjänstgöringsperiod eller del
av dylik, skulle — med undantag för vissa värnpliktiga, varom nu
ej är fråga — inkallas, därest vid ansökans beviljande angiven tidsbestämmelse
medgåve inkallelse till någon av de i generalordern den
20 februari 1917 anbefallda krigstjänstgöringsperioder, för att fullgöra
krigstjänstgöring under lika lång tid som den, från vilken uppskov
erhållits.

Näslund hade sålunda icke bort under perioden den 19 maj —
den 16 juli 1917 kvarhållas i tjänst längre tid än som erfordrades
för att han skulle hava fullgjort så lång krigstjänstgöring som den
period, vartill han inkallats på grund av generalordern den 12 oktober
1916. Då nämnda krigstjänstgöring skulle omfatta en tid av 47 dagar
med in- och utryckningsdagar men Näslund tjänstgjort sammanlagt
59 dagar med in- och utryckningsdagar, hade han alltså fått tjänstgöra
tolv dagar längre än som ålegat honom.

Det torde hava varit kaptenen Lönnqvists skyldighet att, sedan
han övertagit befälet över ifrågakomna kompani, göra sig underrättad
om de till kompaniet hörande värnpliktigas tjänstgöringstider
och övriga tjänstgöringsförhållanden, även bortsett från att Näslund
kunde hava på sätt han uppgivit hos kaptenen gjort framställning
om hemförlovning från krigstjänstgöringen. Med hänsyn till vad kaptenen
Lönnqvist i ärendet anfört fann militieombudsmannen sig väl kunna
underlåta att ifrågasätta ansvar för honom för det Näslund genom
hans förvållande kvarhållits i tjänst längre tid än som vederbort. Men
då Näslund uppenbarligen lidit ekonomisk förlust därigenom att han
sålunda blivit kvarhållen i tjänsten och kaptenen Lönnqvist såsom
ansvarig för kvarhållandet måste anses skyldig att därför ersätta Näslund,
uppdrog militieombudsmannen i skrivelse den 13 augusti 1918
åt krigsfiskalen vid Norrbottens regemente att vid vederbörlig krigsrätt
anhängiggöra talan mot kaptenen Lönnqvist med påstående om

haiiH förpliktande att till Näslund utgiva ersättning i berörda hänseende.
Krigsfiskalen uppmanades att till krigsrättens sammanträde
inkalla Näslund så att han kunde bliva i tillfälle att framföra sina
ersättningsanspråk, vilka krigsfiskalen i mån av befogenhet, borde
understödja.

På det åtal, som krigsfiskalen K. A. Häggqvist i anledning härav
anställde mot kaptenen Lönnqvist vid regementskrigsrätten vid Norrbottens
regemente, meddelade krigsrätten utslag den 20 november 1918.
I utslaget yttrades följande.

Enär i målet vore utrett, att svaranden Lönnqvist, då han den
13 juni 1917 i egenskap av tillförordnad kompanichef övertagit befälet
över 19. kompaniet vid regementet, icke i vederbörliga handlingar ägt
tillgång till någon anteckning därom att målsäganden Näslund, som
ryckt in till krigstjänstgöring den 19 maj samma år, skolat vara berättigad
att tillgodoräkna sig tolv dagar av förut fullgjord krigstjänstgöring
och således bort utrycka tolv dagar tidigare än det kompaniet
tillhörande manskap, med vilket han samtidigt tjänstgjort, samt Lönnqvist
vid sådant förhållande icke kunde anses pliktig gottgöra Näslund
den ekonomiska förlust denne genom sin förlängda tjänstgöring lidit,
funne regementskrigsrätten den mot Lönnqvist i målet förda talan
icke kunna bifallas. 1

Med den utgång målet sålunda erhållit ansåg tjänstförrättande
militieombudsmannen sig icke kunna åtnöjas. I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet
den 3 december 1918 uppdrogs däidor åt ämbetet
att hos krigshovrätten anföra besvär över utslaget, därvid tjänstförrättande
militieombudsmannen anförde följande.

A Näslunds värnpliktssedel, som ostridigt var tillgänglig för

1 Från detta utslag var auditören G. Hellgren, med vilken krigsdomaren B. Malmström
förenade sig, skiljaktig och yttrade:

»I målet är utrett, att värnpliktige nr 236 70/i;>og Nils Robert Näslund, vilken på grund av
generalorder den 20 februari 1917 varit inkallad till krigstjänstgöring vid regementet med inryckning
den 19 maj samma år, därunder, med hänsyn till av honom under föregående krigstjänstgöringsperiod
fullgjord tjänstgöring, fått tjänstgöra tolv dagar längre tid än honom ålegat,
varigenom han tillskyndats ekonomisk förlust.

Då kaptenen Lönnqvist vid övertagande av befälet över det kompani Näslund tillhört i
egenskap av tillförordnad kompanichef uppenbarligen bort förvissa sig om den tjänstgöringstid
Näslund haft att fullgöra, men underlåtit detta, måste han anses ansvarig för att Näslund sålunda
kvarhållits i tjänstgöring längre än vederbort.

På grund därav prövar jag skäligt förplikta Lönnqvist att ersätta Näslund genom detta
hans förvållande tillskyndad ekonomisk förlust och i sådant avseende genast mot kvitto till
Näslund utgiva 120 kronor ävensom gottgöra Näslund dennes kostnader å saken med skäliga
ansedda 50 kronor 40 öre.»

144

kaptenen Lönnqvist, fanns en anteckning därom, att Näslund år 1917
gjort 13 dagars krigstjänstgöring. Denna anteckning borde hava varit
fullt tillräcklig för att varsko en kompanichef därom, att ledighet
eller hemförlovning beviljats, eftersom ju krigstjänstgöringsperioderna
alltid omfattat avsevärt längre tid än 13 dagar, och om innehållet
av generalordern den 20 februari 1917, nr 227, ägde kaptenen Lönnqvist
ej rätt att vara okunnig. Härtill komme att Näslund ostridigt
gjort upprepade framställningar om tidigare hemförlovning, bland annat
med anspråk på att få avdrag för redan fullgjorda 13 dagar; kaptenen
hade därav haft ytterligare anledning att göra sig underrättad om
Näslunds tjänstgöringsförhållanden. Att kaptenen icke funnit Näslunds
påstående vederhäftigt kunde ej lända till någon ursäkt; orimligt vore
väl att fordra att Näslund skulle ägt bättre kännedom än kaptenen
Lönnqvist om vad vederbörande generalorder innehöll i avseende å
tjänstgöringstidens längd för olika kategorier inkallade.

De av överkrigsfiskalsämbetet i enlighet härmed anförda besvär
äro ännu på krigshovrättens prövning beroende.

25. Oriktig beräkning av utgången vid omröstning till utslag

hos krigsrätt.

Vid en av militieombudsmannen den 21 mars 1917 förrättad inspektion
av Svea ingenjörkår anmärktes vid granskning av krigsrättsprotokollen
följande. Den 27 mars 1916 förekom vid krigsrätten, där
då tjänstgjorde såsom ordförande krigsdomaren Victor Fredrik Holmberg
samt såsom ledamöter auditören Robert August Angur von Hedenberg,
kaptenen Knut Sperling Göran Gyllenkrook och fanjunkaren C.
Westerling, rannsakning med värnpliktige nr 53 63/1915 skräddaren
Erik Gustaf Martelius från Östersund.

Enligt en av underlöjtnanten Torgny Thulin avgiven rapport
hade Martelius den 17 mars 1916 klockan 10 f. m. anhållit om permission
från övningarna (fälttjänstövning från klockan 10 — 5) för att
gå till garnisonssjukhuset och få behandling för tänderna. Sedan
underlöjtnanten begärt att få se behandlingskortet, hade Martelius
gått för att hämta detta ur sitt skåp samt återkommit med kortet
efter omkring 15 minuter. Då det förefallit, som om det utsprungliga
datum ändrats, samt underlöjtnanten misstänkt Martelius, vilken
flera gånger förut visat stor opålitlighet i tjänsten, för att hava själv
ändrat datum i syfte att slippa undan dagens övningar, hade underlöjtnanten
vägrat Martelius permission samt behållit kortet. Den 18

145

mars klockan 10 1''. in. hade Mar tellus begärt permission av samma
skäl som föregående dag. Permission hade denna gång beviljats, men
Martelius hade återkommit först klockan 1 e. m. Sergeanten Svensson
vilken beordrats att vid garnisonssjukhusets tandpoliklinik inhämta
upplysningar i saken, hade meddelat att någon mottagning ej
ägt rum å tandpolikliniken den 18 mars, vadan alltså Martelius undei
nyssnämnda tid hållit sig olovligen undan från exercisövning. Vidare
hade den upplysning lämnats sergeanten Svensson, att ifrågakomma
datumsiffror ej skrivits å tandpolikliniken utan att de ursprungliga troligen
ändrats. Martelius hade den 18 mars erkänt att han ändrat det
ursprungliga datum, den "7till den 17/;; för att bliva fri från sistnämnda
dags övningar.

Rapporten innehöll därjämte att Martelius den 14 mars 1910
erhållit uttrycklig order att till följande dag (detachementsövning)
hava uttagit stövlar å rustkammare!!, emedan han sagt sig ej hava
utfått sådana utan använt egna skodon, som emellertid blivit trasiga,
så att han de två senaste dagarna använt lägerskor. Den 15 mars
hade Martelius likväl åter varit iklädd lägerskor och på förfrågan
sagt sig ej kunna använda de stövlar, han samma dag skulle utfått,
enär de varit trasiga, I själva verket hade Martelius aldrig uttagit
några stövlar.

Vid krigsrätten erkände Martelius ej endast att han i det av
underlöjtnanten Thulin angivna sylte ändrat behandlingskortet utan
även vad i rapporten i övrigt lagts Martelius till last.

Åklagaren, krigsfiskalen John Gustaf Johnsson yrkade ansvar å
Martelius dels för det han genom förändringen av det ifrågakomma
kortet begått förbrytelse i sin tjänst enligt 129 §, dels för olovligt
undanhållande eller, om yrkandet därutinnan icke kunde godkännas,
för tjänsteförsuimnelse enligt 130 § dels ock för underlåtenhet att fullgöra
förmans i tjänsten givna befallning enligt 77 § andra stycket,
allt strafflagen för krigsmakten.

Krigsrätten avkunnade därefter följande utslag. Enär genom vad
i målet förekommit vore utrönt, att Martelius, sedan han erhållit befallning
att den 15 mars 1916 å rustkammaren uttaga stövlar, underlåtit
att efterkomma denna befallning, att han den 17 i samma månad
i avsikt att erhålla befrielse från den dagens fälttjänstövning för kompanibefälet
företett ett honom av regementsläkaren Axel Wahlstedt
tilldelat kort, som berättigade Martelius till behandling vid garnisonssjukhuset
å kortet antecknad dag den 27 mars 1916, vilket datum
Martelius förändrat till »17/s», samt att lian påföljande dag, sedan han

Militieornbudsmannens umbetsberättehe 19

146

efter klockan 10 —11 f. in. erhållen permission besökt garnisonssjukhuset,
underlåtit att såsom vederbort inställa sig till tjänstgöring förrän
klockan 1 e. in. samma dag, prövade krigsrätten rättvist döma Martelus
dels jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med 77
$ samma lag, och dels jämlikt 52 § samma lag att för underlåtenhet
att fullgöra förmans i tjänsten givna befallning samt för olovligt
undanhållande i en bot undergå skärpt arrest i tre dagar samt jämlikt
130 § samma lag för vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt att
hållas i fängelse en månad, med vilket sistnämnda straff skulle sammanläggas
ovan angivna arreststraff, förvandlat till sex dagars fängelse,
så att hela fängelsetiden skulle bliva en månad sex dagar.

Utslaget var avfattat i enlighet med de militära ledamöternas mening.

Vad anginge åtalet i vad detsamma grundade sig på Martelius’
förfarande i avseende å det i målet omförmälta behandlingskortet,
fann krigsdomaren Holmberg vad i denna del av målet lagtsMartelius
till last icke lagligen kunna för honom föranleda ansvar. Vidkommande
målet i övrigt prövade krigsdomaren på de av rättens övriga
ledamöter anförda grunder och jämlikt av dem åberopade lagrum rättvist
döma Martelius för underlåtenhet att fullgöra förmans i tjänsten
givna befallning och olovligt undanhållande att undergå skärpt arrest
i sex dagar.

Auditören von Hedenberg dömde Martelius för de av de militära
ledamöterna i utslaget angivna brott och jämlikt där angivna lagrum
att i en bot undergå skärpt arrest i tio dagar.

Med det av krigsrätten ådömda straffet hade Martelius förklarat
*4? nöjd den 17 april 1916 och hade han enligt vederbörande kompanis
straffregister undergått straffet mellan sistnämnda dag och den
23 påföljande maj.

23 kap. 4 § rättegångsbalken innehåller följande bestämmelse:
»Nu kan så hända, att i brottmål rättens ledamöter falla på flera,
skiljaktiga meningar, då gälla deras röster, som kunna närmast till
varandra jämkas, och gå ut på det, som lindrigast är.» Enligt 103 §
i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes har detta stadgande
jämväl tillämplighet i avseende å rättegången vid krigsdomstol.
Det syntes därför som hade krigsrättens utslag bort avfattas i enlighet
med den av auditören von Hedenberg under den föregående omröstningen
uttalade meningen, så att Martelius kommit att för de åtalade
förseelserna dömas till allenast disciplinstraff.

T anledning av vad sålunda blivit anmärkt infordrade militie -

147

ombudsmannen yttrande av krigsrättens ovannämnda ledamöter, och
anförde dessa i sedermera gemensamt avgivet yttrande följande: Vid

överläggningen till utslaget hade rättens ledamöter ansett, att den av
krigsdomaren uttalade meningen, enligt vilken Martelius icke kunde
fällas till ansvar för det förfarande, som rättens övriga ledamöter bedömt
såsom vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt, icke kunde jämkas
till övriga ledamöters meningar, enär någon sammanjämkning
emellan meningen hos den, som friade, och hos dem, som fällde, ej
rimligen kuude förekomma. Vid sådant förhållande hade rättens ledamöter
hållit före, att inom rätten pluralitet, såvitt sådan kunde utrönas,
förelegat för de militära ledamöternas mening. Det kunde invändas,
att Martelius genom sådan utgång av omröstningen kommit
att erhålla strängare straff än i händelse krigsdomaren dels fällt
honom för vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt och dels därvid
tillika biträtt auditörens mening i fråga om straffmätningen. Häremot
kunde dock erinras, att i berörda förhållanden ingalunda läge något
orimligt, enär icke någon som helst anledning funnes att antaga, att
i förevarande mål ett sådant fall skulle kommit att föreligga. Det
läte lika väl tänka sig, att, därest krigsdomaren ansett det förfarande
av Martelius, för vilket denne i målet blivit dömd till ansvar för
vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt, vara straffbart enligt strafflagen
för krigsmakten, krigsdomaren åberopat annat lagrum, exempelvis
129 §, och bestämt straffet till samma eller strängare frihetsstraff
än det av rättens militära ledamöter ådömda. Det vore emellertid
rättens ledamöter bekant, att inom doktrinen uttalats den åsikt, att
då i brottmål rättens ledamöter folie på flera skiljaktiga meningar,
som kunde till varandra sammanjämkas, den eller de strängare meningarna
skulle anses innefatta ett biträdande jämväl av den eller de
mindre stränga. Med denna uppfattning skulle pluralitet hava förelegat
för auditörens mening och utslaget bort avkunnas i enlighet med
densamma.

* *

Beträffande omröstning till dom stadgar 23 kap. 3 § rättegångsbalken
att när i annan domstol än häradsrätt ej alla rättens ledamöter
kunna varda ense om slutet, dom i saken skall gå efter ty,
som de fleste säga, och att, då på vardera sidan rösterna äro lika
många, det skall gälla, som den främste i rätten bifallit, men i brottmål
deras mening, som fria, eller den lindrigast är. Sammanställes
detta stadgande med förut anförda bestämmelse i 4 § av samma ka -

148

pitel, läi’er uppenbart framgå att vad den senare paragrafen innehåller
om sammanjämkning av skilda meningar i brottmål avser sådana fall.
då mer än två meningar yppats och ingen mening har absolut majoritet
för sig eller, där någon mening är friande, denna icke omfattas
av minst halva antalet ledamöter. I fråga om föreskriften att för
dylika fall deras mening, som kunna närmast till varandra jämkas,
och gå ut på det, som lindrigast är, skall gälla, har väl någon gång
uttalats den uppfattning, att med en mening, som går ut på frikännande,
skulle sammanjämkas den eller de meningar, som bland dem.
vilka gå ut på fällande men skilja sig i fråga om straffmåttet, äro att
anse såsom lindrigare, men enligt den allmänna och numera, såvitt
hittills varit anledning att antaga, allenarådande uppfattningen kan
sammanjämkning endast ske beträffande meningar, som var för sig gå
ut på annat än friande, därvid den strängare meningen jämkas samman
med och anses innefatta den lindrigare, eller ock mellan meningar,
som var för sig gå ut på friande men av olika skäl.

Angående uppfattningen i frågan vid tiden för lagens tillkomst
tinnes vittnesbörd i den samtida litteraturen. I kungl. brevet till hovrätterna
angående omröstandet så i kriminal- som civilmål den 12 januari
1688 var stadgat, att där så hände att trenne (tvenne?) eller
flera vota in criminalibus skiljaktiga förefölle, skulle deras röster, som
närmast in till varandra sammanjämkas och fogligast lämpas kunde
samt till den lindrigare meningen inklinerade och syftade, alltid förmånen
och övervikten äga. Vid återgivandet av denna bestämmelse,
som torde vara källan till motsvarande stadganden i rättegångsbalken

1 1734 års lag, j^ttrar Arnell i sin år 1730 utgivna upplaga av stadslagen
visserligen till en början, att uti kriminalmål och livssaker, när

2 fria och 3 fälla någon till döden, men eu håller medelvägen att
dråparen skall bota mansbot, då sammanfogas den, som går medelvägen,
och räknas till dem, som fria, emedan han med dem överensstämmer
i det förnämsta, som är angående livet, och domaren bör
hellre fria än fälla uti en blind sak. I fortsättningen heter emellertid,
att om 2 fälla någon till döden, 2 lägga honom lindrigare straff
uppå och 3 göra honom alldeles fri, så falla väl 5 därpå, att han
ifrån livsstraffet må bliva frikänd, men 4 säga likväl, att han skall
straffas, och får fuller således leva; dock bör han icke vara fri för
allt straff efter de äro flere, som därutinnan komma överens att han
skall straffas än de som fria. Samma beskaffenhet är ock, yttras det
vidare, om 2 belägga dråparen med hel och 2 med halv mansbot men

3 göra honom alldeles fri. Till sist anföres, att om domarena å bägge

sidor äro lika till talet och de ä vardera sidan äro skiljaktiga sinsemellan.
den lindrigare meningen skall råda, alldenstund lagen är benägnare
att fria än fälla i mörka mål.

För den uppfattningen att en fällande mening, som icke omfattas
av mer än halva antalet röstande, skall gälla såsom rättens
beslut, allenast för densamma är majoritet bland dem, som fälla, finnes
icke något som helst stöd att anföra; en sådan uppfattning strider
tvärtom uppenbart mot grunderna i 23 kap. rättegångsbalken.

Krigsrättens ledamöter hade såsom för dem bekant anfört, att
inom doktrinen uttalats den åsikt, att då i brottmål rättens ledamöter
falla på flera skiljaktiga meningar, som kunna till varandra sammanjämkas,
den eller de strängare meningarna skola anses innefatta ett
biträdande jämväl av den eller de mindre stränga. De kunde hava
tillagt att samma åsikt tagit sig uttryck även i rättstillämpningen.
Senare tiders prejudikatsamlingar upptaga — väl närmast på grund
av bestämmelserna om domförhet i överdomstol — endast få rättsfall
av intresse för frågan och de, som finnas, gälla företrädesvis ersättningsskyldighet,
i avseende vara dock samma princip gäller. Men i
Juridiskt arkiv, utgivet av Schmidt, finnas flera upplysande rättsfall
refererade, exempelvis band 10, s. 273, band 11. s. 61, och band 28.
s. 512.

Vad krigsrättens ledamöter yttrat därom, att genom den gjorda
röstberäkningen straffet för Martelius blivit strängare än om krigsdomaren
fällt Martelius för vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt
och därvid biträtt auditörens mening i fråga om straffmätningen, synes
ägnat att tydligt framhäva det fel, som begåtts vid röstberäkningen.

Det av krigsrättsledamöterna häremot gjorda inkastet, att i ett
sådant resultat ingalunda läge något orimligt, enär icke någon som
helst anledning funnes att antaga att i förevarande mål ett sådant
fall skulle komma att föreligga, i det att nämligen krigsdomaren eventuellt
kunnat komma att bestämma straffet till samma eller strängare
frihetsstraff än det av rättens militära ledamöter ådömda, kunde förtjäna
ett visst beaktande, därest omröstningen gällt en preliminär
fråga och krigsdomaren, därutinnan överröstad, sedermera, i strid mot
gällande lag, undandragit sig att över huvudsaken sig yttra. Men
när alla ledamöter yttrat sig i huvudsaken, saknar för frågan om
omröstningens utgång den omständigheten allt intresse, att utgången
kunde blivit en annan, om en eller annan ledamot röstat på annat
sätt än han gjort.

150

Vid bedömandet av det föreliggande fallet ansåg sig militieoinbudsmannen
sakna anledning att ingå på frågan, huruvida de militära
ledamöternas, auditörens eller krigsdomarens uppfattning i skuldfrågan
varit bäst grundad eller om tilläventyrs vad Martelius åtgjort
i avseende å behandlingskortet bort ådraga honom ansvar för annat
än fel i tjänsten. Militieombudsmannen aktade endast nödigt framhålla,
att krigsrätten beräknat omröstningens utgång felaktigt och att
Martelius fått umgälla de åtalade förbrytelserna med fängelse i en
månad sex dagar i stället för med skärpt arrest i tio dagar såsom
skulle följt av en riktig röstberäkning. Det fel, vartill krigsrätten
sålunda gjort sig skyldig, syntes militieombudsmannen vara så allvarligt
att det icke kunde lämnas utan laga beivran. Militieombudsmannen
uppdrog därför åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa krigsrättens
ovannämnda ledamöter, krigsdomaren Holmberg, auditören von
Hedenberg, kaptenen Gyllenkrook och fanjunkaren Westerling under
åtal inför krigshovrätten, varvid ämbetet borde yrka ansvar å dem
enligt lag och sakens beskaffenhet samt tillika dels i mån av befogenhet
biträda de ersättningsanspråk, som Martelius, i målet hörd, kunde
komma att däruti framställa, dels ock fordra ersättning åt statsverket
för kostnaden för fångförplägnad åt Martelius under den tid, varmed
hans sammanlagda fängelsestraff kommit att överskjuta det för honom
enligt auditören von Hedenbergs mening bestämda arreststraff.

Uti till krigshovrätten avgivet memorial yrkade överkrigsfiskalsämbetet,
att krigsdomaren Holmberg och hans ovanbemälda medparter
för vad militieombudsmannen lagt dem till last måtte dömas till
ansvar jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen, varjämte ämbetet
med överlämnande av eu till krigsliovrätten ställd skrift, däri Martelius
yrkat ersättning för förlorad arbetsförtjänst med 260 kronor
och för lidande med 300 kronor, på det sätt biträdde detta yrkande,
att ämbetet hemställde om ersättning åt Martelius i förstnämnda hänseende
av fordrade beloppet och i sistnämnda hänseende av 150 kronor
att utgivas av krigsrättens ledamöter vilken gälda gitte. Överkrigsfiskalsämbetet
yrkade slutligen att krigsrättens ledamöter måtte
förpliktas att i samma ordning gottgöra kronan kostnaden för fångförplägnad
åt Martelius under 26 dagar med 11 kronor 81 öre.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 1 maj 1918. I utslaget
yttrades följande. Krigshovrätten funne väl att krigsdomaren
Holmberg och hans medparter vid bedömandet av omröstningens utgång
i omförmälda mål icke förfarit i överensstämmelse med en riktigtillämpning
av de i avseende å omröstning till utslag i brottmål

gällande bestämmelser, sådana de enligt gängse rättsuppfattning tolka
des, men enär med hänsyn till samma bestämmelsers mindre tydliga
avfattning krigsdomaren Holmbergs och hans medparters berörda förfarande
ej vore av beskaffenhet att för dem böra medföra ansvar, funne
krigshovrätten skäligt förklara den mot dem i målet förda talan icke

kunna bifallas.1 .

I underdånig skrivelse den 7 juni 1918 anförde militieombudsmannen
besvär över krigshovrättens utslag, därvid militieombudsmannen
anförde följande.

»Krigshovrätten har funnit, att krigsdomaren Holmberg och hans
medparter vid bedömandet av omröstningens utgång i det ifrågakomna
målet mot värnpliktige Erik Gustaf Martelius icke förfarit i överensstämmelse
med eu riktig tillämpning av de i avseende å omröstning
till utslag i brottmål gällande bestämmelser, sådana de enligt gängse
rättsuppfattning tolkades, men krigshovrätten har tillika, med hänsyn
till samma bestämmelsers mindre tydliga avfattning, förklarat krigsdomaren
Holmbergs och hans medparters berörda förfarande icke vara
av beskaffenhet att för dem böra medföra ansvar. Den av krigshovrätten
omnämnda rättsuppfattningen har dock århundradens havd för
sig, och den otydlighet, som tilläventyrs må vidlåda bestämmelserna i
ämnet, torde någon gång hava föranlett tvekan, huruvida icke, då
bland exempelvis fem röstande två vore för ett strängare och en föi
ett mildare straff samt två för ett frikännande, den mening, som gånge
ut på det mildare straffet, borde sammanjämkas men deras mening,
som vore för ett frikännande, men veterligen har aldrig tillförne ifrågasatts,
att i brottmål de domstolsledamöters mening, som ginge ut på
fällande, skulle få gälla såsom rättens beslut, därest den icke omfatta 1

Vid målets företagande till avgörande yttrade krigshovsrättsrådet Berencreutz:

»Som krigsdomaren Holmberg och hans medparter i deras ovannämnda egenskap av ledamöter
i krigsrätten vid tillämpning av omröstningen till ifrågavarande utslag den 27 mars 1916 i
det av militieombudsmannen anmärkta avseende förfarit felaktigt och härigenom föranlett att
Martelius blivit strängare bestraffad än som med en riktig lagtillämpning kunnat ifrågakomma,
prövar jag rättvist dels i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma krigsrättens ledamöter
att för vad de sålunda låtit komma sig till last bota, krigsdomaren Holmberg och von
Hedenberg trettio kronor vardera samt en var av Gyllenkrook och Westerhng tio kronor, vilka
böter skola tillfalla kronan, dels ock förplikta krigsdomaren Holmberg och hans medparter, vilken
av dem gälda gitter, ej mindre att ersätta kronan kostnaden för fångförplägnad åt Martelius under
tjugusex dagar med elva kronor åttioett öre, än även att gälda skadestånd till Martelius dels för
förlorad arbetsförtjänst under den tid av tjugusex dagar han längre än vederbort vant berövad
friheten med fem kronor om dagen eller tillhopa etthundratrettio kronor dels ock för honom genom
krigsrättens förvållande tillskyndat lidande med elthundrafemtio kronor.»

Hovrättsrådet af Geijerstam instämde med krigshovrättsrådet Berencreutz.

152

des av mer än halva antalet röstande. Detta sätt att beräkna omröstningens
utgång har emellertid i det föreliggande fallet lett till det
uppenbart orimliga resultatet, att straffet för Martelius blivit strängare
än det skulle blivit, om krigsdomaren Holmberg, i stället för att fria
Martelius från ansvar för den åtalade försummelsen i fullgörande av
tjänsteplikt, biträtt den av auditören von Hedenberg yttrade mening,
enligt vilken Martelius fälldes till ansvar jämväl i berörda del av målet.

På grund av vad sålunda och tidigare från min sida i målet anförts
yrkar jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte i nåder täckas med
ändring av krigshovrättens utslag bifalla den mot krigsdomaren Holmberg
och hans medparter i målet förda talan samt sålunda dels fälla
krigsdomaren Holmberg och hans medparter till ansvar jämlikt 25 kap.
17 § allmänna strafflagen för vad i målet lagts dem till last dels ock
förplikta dem, en för alla och alla för en, att gälda ersättning till
Martelius och till kronan efter ty överkrigsfiskalsämbetet i målet påstått.»

På de besvär, militieombudsmannen anfört, meddelade Kungl.
Maj:t utslag deri 14 december 1918. I utslaget yttrades följande. Som
Holmberg, von Hedenberg, Gyllenkrook och Westerling felaktigt förfarit
på sätt militieombudsmannen anmärkt och därigenom Martelius
kommit att hållas i fängelse en månad sex dagar i stället för att undergå
skärpt arrest i tio dagar, prövade Kungl. Maj:t jämlikt 25 kap.
17 § allmänna strafflagen, rättvist att, med ändring av krigshovrättens
utslag, döma Holmberg och hans medparter att för sålunda visat oförstånd
i ämbetet bota Holmberg och von Hedenberg vardera 50 kronor
samt Gyllenkrook och Westerling vardera 10 kronor, ävensom förplikta
Holmberg, von Hedenberg, Gyllenkrook och Westerling, en för alla och
alla för en, att ersätta kronan kostnaden för fångförplägnad åt Martelius
under tjugosex dagar med 11 kronor 81 öre samt gottgöra Martelius för
mistad arbetsförtjänst med 1 30 kronor och för lidande med 50 kronor. 1

26. Anmärkning att tvä straff ädömts för samma förseelse.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Älvsborgs kustartillerikår den 16 september 1916 företagen granskning
av krigsrättsprotokollen för senare år anmärktes följande.

Väbeln å minfartyget Edda rapporterade den 25 april 1916, att

1 I målets avgörande deltogo justitieråd eu Bohman, Sundberg, Borgström och
Berglöf, viceamiralen W. Dyrssen, generallöjtnanten Jungstedt- samt justitierådet Molin.
Justitierådet Bohman fann ej skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.

värnpliktige nr 7 201/1915 ä Johan Herman Johansson och nr 120
201/1915 ä Hans Nikanor Carlsson måndagen den 24 i nämnda april
månad avlägsnat sig från fartyget, därvid tagande vägen över landgången;
att de icke fäst avseende vid av en där stående post meddelad
tillsägelse att ej söka gå i land; att posten sökt genom att spärra
vägen kvarhålla dem men att Johansson pressat sig fram, varvid även
Carlsson passat på att avvika, samt att de därefter undanhållit sig
från fartyget, Johansson under två timmar tio minuter och Carlsson
under två timmar tjugufem minuter.

Den 1 maj 1916 hölls å fartyget förhör med Johansson och Carlsson,
vid vilket förhör jämväl den post, som tjänstgjort vid det i rapporten
avsedda tillfället, värnpliktige nr 1543 45/1915 ä Emil Fredrik
Vilhelm Lindqvist var närvarande. Lindqvist uppgav under förhöret
bland annat, att, då Johansson och Carlsson vid det i rapporten angivna
tillfället, synbarligen i avsikt att gå i land, närmat sig det vid
landgången befintliga poststället, Lindqvist tillsagt dem att det vore
förbjudet lämna fartyget, men att tillsägelsen emellertid icke blivit åtlydd.
Carlsson erkände vid förhöret, att han vid det i rapporten avsedda
tillfälle av posten erhållit tillsägelse att ej gå i land men att
han likväl ej åtlytt denna tillsägelse. Johansson åter uppgav, att han
vid tillfället ifråga varit berusad och icke erinrade sig vad därvid förekommit,
men att han icke kunde förneka rapportens riktighet.

Målet handlades den 25 maj 1916 vid regementskrigsrätten vid
nämnda kustartillerikår. Några nya omständigheter förebragtes därvid
icke. Sedan åklagaren yrkat ansvar å Johansson och Carlsson för ohörsamhet
mot skiltvakt samt för olovligt undanhållande, utlät sig krigsrätten
genom utslag samma dag: Krigsrätten funne det genom Johanssons
och Carlssons erkännande och vad övrigt i målet förekommit utrett,
att Johansson och Carlsson den 24 april 1916 klockan omkring
10.20 eftermiddagen emot tjänstgörande posten Lindqvists tillsägelse, utan
permission, lämnat minfartyget Edda, å vilket de varit inmönstrade, samt
därefter undanhållit sig, Johansson till klockan 12.30 och Carlsson till
klockan 12.45 förmiddagen påföljande dag. I följd härav prövade krigsrätten
rättvist döma en var av Johansson och Carlsson, dels med stöd av
88 § strafflagen för krigsmakten att för ohörsamhet mot skiltvakt hållas i
fängelse en månad och dels med stöd av 52 § samma lag att för olovligt
undanhållande undergå disciplinstraff av vaktarrest i tre dagar; och skulle
nämnda disciplinstraff till motsvarande fängelse i tre dagar förvandlas
samt en var av Johansson och Carlsson sålunda i en hot hållas i fängelse
i en månad tre dagar.

MMUeotnbudsmannens unibetsberättelse 20

154

Vid övervägande av innehållet i detta utslag såg militieombudsmannen
sig föranlåten ifrågasätta, huruvida icke i det föreliggande
fallet endast ett straff bort ådömas i överensstämmelse med stadgandet
i 4 kapitlet 1 § allmänna strafflagen; och anmodade militieombudsmannen,
i anledning av vad sålunda anmärkts, ledamöterna i krigsrätten vid
ifrågakomna tillfälle nämligen krigsdomaren Gustaf Johan Benhård
Lindberg, auditören Thord von Sydow, kaptenen Hans Reuter och styckjunkaren
F. E. Urell att inkomma med yttrande.

I sedermera avgiven förklaring anförde krigsrättens ledamöter
följande: För tillämpning av 4 kap. 1 § strafflagen förutsattes en enda,
i två eller flera avseenden straffbar handling, men krigsrättsledamöterna
hade ansett, att en var av de tilltalade i förevarande fall gjort sig
skyldig till två särskilda, till tiden åtskilda brottsliga handlingar.
Genom att gå i land i strid mot tjänstgörande postens dem, under det
de uppehöllo sig ombord å det vid kaj förtöjda fartyget, lämnade tillsägelse
hade Johansson och Carlsson gjort sig skyldiga till straff enligt
88 § strafflagen för krigsmakten. Hade de därefter omedelbart vänt
åter ombord, skulle de givetvis icke kunnat dömas för olovligt undanhållande;
och genom att endast stiga i land kunde de näppeligen anses
hava avvikit från fartyget. Först då de avlägsnat sig från detta, torde
den handling, för vilken straff för olovligt undanhållande kunde ådömas,
anses börjad. Uppfattningen att de brottsliga handlingarna varit till
tiden skilda åt hade också funnit uttryck i utslaget, däri det hette,
att de tilltalade emot tjänstgörande postens tillsägelse lämnat fartyget
samt därefter undanhållit sig. På nämnda grunder ansåge krigsrättsledamöterna,
att de haft lagliga skäl att i förevarande fall ådöma två
särskilda straff.

Enligt militieombudsmannen tillhandakomna intyg från direktören
vid centralfängelset å Härianda hava Johansson och Carlsson å nämnda
fängelse avtjänat de dem genom berörda utslag ådömda straff.

* *

* I

I 4 kap. 1 § allmänna strafflagen stadgas bland annat följande:
»Innefattar en handling flera brott, och är straffet å ettdera svårare
än å annat; då skall det svåraste straffet ådömas: är vartdera brottet
belagt med samma straff; varde det straff ådömt. I båda dessa fall
skall brott, för vilket särskilt straff ej ådömes, betraktas såsom försvårande
omständighet; — — —. Där en handling innefattar brott,
som i särskilda avseenden med olika staff belagt är; vare ock lag, som
i denna § sägs.»

Att denna bestämmelse varit tillämplig å det fall, som krigsrätten
uti ovan angivna mål haft att bedöma, syntes militieombudsmannen
otvivelaktigt.

De tilltalade, Johansson och Carlsson, erhöllo av den vid land
gängen stående posten anmaning att icke gå i land. Häremot visade
de ohörsamhet, i det att de icke dess mindre gingo i land, och gjorde
de sig härigenom skyldiga till straff enligt 88 § strafflagen för krigsmakten,
vilket lagrum stadgar, att den, som visar ohörsamhet mot
skiltvakt i avseende å vad denne, enligt reglemente eller särskild befallning,
har att i sådan förrättning verkställa eller förhindra, skall
dömas till fängelse eller till straffarbete i högst ett år, dock att, om
den brottslige tillhör manskapet och synnerligen mildrande omständigheter
förekomma, han må kunna beläggas med disciplinstraff. Men
genom samma handling — genom att gå i land — gjorde sig Johansson
och Carlsson jämväl skyldiga till straff för olovligt undanhållande,
för vilket brott straffet enligt 52 § strafflagen för krigsmakten, utom
i vissa undantagsfall som här sakna intresse, är disciplinstraff.

Då Johansson och Carlsson alltså genom en och samma handlinggjort
sig skyldiga till såväl ohörsamhet mot skiltvakt som olovligt
undanhållande, hade, enligt 4 kap. 1 § allmänna strafflagen, vilket lagrum
jämlikt 33 § strafflagen för krigsmakten länder till efterrättelse
jämväl vid tillämpning av sistnämnda lag, vardera för båda brotten
bort dömas till ett enda straff, vilket bort utmätas inom den i 88 §
strafflagen för krigsmakten stadgade latituden med beaktande av det
olovliga undanhållandet som en försvårande omständighet.

Krigsrätten hade emellertid i sitt utslag annorlunda förfarit, i det
att den ålagt envar av Johansson och Carlsson särskilt straff för vartdera
brottet.

Vad krigsrättens ledamöter till försvar för detta förfarande anfört
syntes militieombudsmannen icke vara förtjänt av avseende.

Deras huvudsakliga argument torde vara, att Johansson och Carlsson
skulle hava gjort sig skyldiga till ohörsamhet mot posten innan
det olovliga undanhållandet tog sin början; att alltså de båda brotten
icke skulle hava varit sammanfallande i tiden. Enligt deras uppfattning
kunde det olovliga undanhållandet icke anses hava börjat förrän
Johansson och Carlsson, efter att hava stigit i land, även avlägsnat
sig från fartyget.

Den mening, som krigsrättens ledamöter sålunda uttalat, innehöll
i sig själv en motsägelse, i ty att de tilltalade redan då de kommit i
land måste anses hava avlägsnat sig från fartyget.

Den enligt militieombudsmannens förmenande enda naturliga uppfattningen
var, att Johanssons och Carlsson olovliga undanhållande
varat från det ögonblick, då de lämnade fartyget, till det ögonblick,
då de åter kommo ombord. Vore denna uppfattning riktig torde jämväl
vara uppenbart, att uti förevarande fall den begångna ohörsamheten
mot posten sammanfallit i avseende å tid med början av det olovliga
undanhållandet.

En lagtillämpning sådan som den, vilken tagit sig uttryck i ovanberörda
utslag, ledde i regel till strängare sträft'' än med en riktig tillämpning
av den anförda föreskriften i allmänna strafflagen överensstämmer.
Rimligtvis hade ock i förevarande fall straffet för Johansson
och Carlsson satts högre än som skulle blivit händelsen, därest blott
ett enda straff bestämts. Med hänsyn såväl härtill som till angelägenheten
därav att gällande lag i framdeles förekommande liknande fall
blev av krigsrätten iakttagen, fann militieombudsmannen sig icke kunna
lämna utan beivran det fel, vartill enligt militieombudsmannens mening
krigsrätten vid meddelandet av ifrågavarande utslag gjort sig skyldig,
utan uppdrog åt överkrigsfiskalsämbetet att därför ställa krigsrättens
ledamöter, krigsdomaren Lindberg, auditören von Sydow, kaptenen Reuter
och styckjunkaren Urell under tilltal inför krigshovrätten. Överkrigsfiskalsämbetet
anmodades därvid yrka ansvar å dem efter lag och sakens
beskaffenhet samt tillika i mån av befogenhet understödja de ersättningsanspråk,
som Johansson och Carlsson, i målet hörda, kunde komma
att däri framställa.

Överkrigsfiskalsämbetet yrkade med anledning härav i avgivet
memorial, att krigsdomaren Lindberg och hans ovanbemälde medparter
för vad i berörda skrivelse lagts dem till last måtte dömas till ansvar
jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen.

I utslag den 8 maj 1918 yttrade krigshovrätten följande. Som
krigsrättens ovanbemälde ledamöter icke genom vad i målet lagts dem
till last kunde anses hava gjort sig skyldiga till tjänstefel, funne krigshovrätten
den mot dem i målet förda talan icke kunna bifallas.

Över utslaget anförde militieombudsmannen underdåniga besvär.
I utslag den 14 december 1918 fann Kung]. Maj:t ej skål att göra
ändring i krigshovrättens utslag.

27. Ersättning1 för olag-a hämtning- i anledning av förment utevaro från

krigstjänstgöring.

Ämbetsberättelsen till 1918 års riksdag- innehåller (sid. 204 fl.)
redogörelse för ett av lcrigsfiskalen John Gustaf Johnsson på uppdrag
av militieombudsmannen anställt åtal mot löjtnanten vid Göta livgarde
Anders Fredrik Daevel för det denne såsom adjutant vid regementets
IV. bataljon genom felaktig anteckning i bataljonens namnrulla förorsakat
att värnpliktige nr 272 47/1910 Gustaf Karlsson för förment
utevaro från krigstjänstgöring blivit av fjärdingsman anhållen i sitt
hemvist Kårsta och införpassad till regementet. Redogörelsen för åtalet
utvisar att regementskrigsrätten vid Göta livgarde, varest åtalet
anställdes, genom utslag den 21 december 1917 förpliktat löjtnanten
Daevel att såsom skälig gottgörelse till Karlsson utgiva 25 kronor.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

28. Försummelse i fråga om utslags befordrande till verkställighet.

I skrivelse till högste befälhavaren över kustflottan den 13 november
1917 anhöll militieombudsmannen på förekommen anledning om
upplysning, när särskilda krigsrättens å 1916 års kustflotta utslag den
10 januari 1917, varigenom förrådskonstapeln av 2. graden Hilmer
Henrik Jonsson dömdes till avsättning från sin anställning vid krigsmakten,
inkom till högste befälhavarens expedition och när utslaget
befordrades till verkställighet.

Från högste befälhavarens expedition meddelades till svar härå, att
ifrågavarande utslag inkom den 13 januari 1917 samt överlämnades
till fartygschefen å jagaren Hugin för åtgärdande och för vederbörandes
delgivning den 14 januari 1917. Utslaget återställdes av nämnde
chef till flaggens expedition den 18 januari 1917 med förmälan att
Jonsson avpolletterats till stationen. Utslaget lades då av tjänstgörande
stabskanslisten genom misstag till handlingarna. Då det begångna
misstaget upptäcktes, överlämnades utslaget den 3 september 1917 till
stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm för åtgärdande.

I härefter infordrat yttrande i ärendet anförde stationsbefälhavaren
vid flottans station i Stockholm, att det ifrågavarande utslaget inkom
till stationsbefälliavarens expedition den 5 september 1917 från högste
befälhavaren över kustflottan »för benägen åtgärd». Efter att i ärendet
hava samrått med såväl stationens advokatfiskal som dess auditör
och sedan bevis införskaffats från krigshovrätten att utslaget vunnit
laga kraft överlämnade stationsbefälhavaren detsamma den 6 nämnda

158

månad till chefen för underofficers- och sjömanskårerna för Jonssons
avförande samma dag ur rullorna. vilket skulle Jonsson genom kårchefens
försorg delgivas.

Med överlämnande av handlingarna i ärendet anmodade militieombudsmannen
sedermera högste befälhavaren över kustflottan att inkomma
med yttrande för egen del ävensom av den i yttrandet från
högste befälhavarens expedition omnämnde stabskanslisten.

I anledning härav överlämnade högste befälhavaren ett av marinintendenten
av 2. graden A. Collberg avgivet yttrande av följande
innehåll. I egenskap av stabskanslist diarieförde Collberg det nämnda
utslaget, varefter detsamma genom högste befälhavarens resolution
remitterades till fartygschefen å Hugin för verkställighet och vederbörandes
delgivning. Näj.’ utslaget sedermera återkom från nämnda
fartygschef med anteckning bland annat att Jonsson avpolleterats till
Stockholms station, förutsatte Collberg, att fartygschefen insänt avskrift
av utslaget till vederbörande kårchef å stationen samt att denne därefter
vidtagit åtgärder för verkställighet. Efter anteckning härom i
diariet lades utslaget till handlingarna.

För egen del anförde högste befälhavaren, hurusom det för bedömande
av frågan, hurvida och i vad mån Collberg under tjänstemannaansvar
haft att taga befattning med ifrågavarande ärende, torde
vara nödvändigt att något beröra stabsintendentens och stabskanslistens
tjänsteåligganden. Jämlikt reglementet för marinen del II § 129: 1
mom. a, b och c ålåge det stabsintendent att dels biträda sin befälhavare
i alla civila ärenden dels uppsätta skrivelser i civila ärenden
dels ock ansvara såväl för förandet av diarier över ankomna och avgångna
tjänsteskrivelser i icke militära mål som''även för vården av
sådana flaggen tillhörande handlingar, för vilkas förande flaggkapten
(stabschefen) icke vore ansvarig. Vidare — jämlikt mom. o — ålåge
det honom att, när stabsauditör ej vore kommenderad, ställa sig till efterrättelse
vad i § 130 funnes föreskrivet rörande handläggningen av juridiska
ärenden. Vid ifrågavarande tidpunkt var stabsauditör icke kommenderad.
Slutligen stadgades i § 124: 7 att ärenden, som det ålåge
till staben hörande civilmilitär tjänsteman att åtgärda, skulle, därest
befälhavaren icke för särskilda fall annorlunda bestämde, till den utsträckning
flaggkaptenen funne erforderlig, beredas under hans inseende
och i allmänhet i hans närvaro föredragas för befälhavaren; och
skulle flaggkaptenen, om han icke därvid varit närvarande, ofördröjligen
av den föredragande underrättas om befälhavarens beslut. Enligt
utbildad praxis hade handläggningen särskilt av ekonomiska och krigs -

159

rättsmål kommit att vila så gott som uteslutande på stabsintendenten, sä
att flaggkaptenens befattning med sistnämnda ärenden numera inskränktes
till föga mer än kontrasignation eller undertecknande »på befallning»
av högste befälhavarens beslut, i enlighet med uttrycklig föreskrift
därom i l-eglementet för marinen del I bil. nr 27 a angående
tjänsteskrivelser. Det vore sålunda uppenbart, även om det icke i
gällande reglementsföreskrifter vore tydligt fastslaget, att stabsintendenten
hade att ensam inför högste befälhavaren svara för att den
juridiska detaljen i staben sköttes i överensstämmelse med gällande
lagar och författningar. Det vore vidare tydligt, att högste befälhavaren,
som bure och som givetvis även måste bära huvudansvaret
för flaggens beslut och åtgöranden, dock saknade möjlighet att vare
sig i detalj övervaka stabsintendentens sätt att verkställa befallningarna
eller att förebygga misstag från dennes sida. Yad anginge stabskapiten
så skulle jämlikt § 131 stabsintendenten, under vilken den förre
närmast lydde, meddela stabskapiten för hans tjänstgöring erforderliga
föreskrifter. Stabskanslisten vore sålunda endast ett biträde och
syntes alltså Collberg i nu nämnd egenskap böra ställas om icke utanför
ansvarsfrågan så dock på ett betydligt lägre plan därav. Det
torde nämligen få anses såsom en given skyldighet för stabsintendenten
att, om han överlämnade diarieföringen till stabskanslisten, han tid
efter annan borde förvissa sig om att denna ägnats behörig skötsel
samt att inga ärenden läge oavgjorda eller icke åtgärdade. På grund
av det anförda ansåge högste befälhavaren att även om, såsom verkligen
uppgivits hava varit fallet, Collberg under ordinarie stabsintendentens
rent tillfälliga frånvaro fungerat som dennes ställföreträdare,
den dåvarande ordinarie stabsintendenten, marinintendenten av 1. graden
H. Dahlgrens yttrande borde infordras. Yad anginge i övrigt
handläggningen av detta ärende så framginge densamma av ett högste
befälhavarens yttrande bifogat, här nedan återgivet utdrag av diarium
över krigsrättsärenden. Uttrycket i nämnda utdrag »åter med delgivningsbevis»
syntes antyda, att utslaget skulle hava delgivits Jonsson.
Så kunde emellertid icke hava varit förhållandet, enär Jonsson till
stationen avpolletterats redan den 12 januari 1917, alltså före den
dag utslaget överlämnats till fartygschefen å Hugin. Collbergs förklaring
att han förutsatt, att fartygschefen insänt avskrift av utslaget till
stationen ansåge högste befälhavaren vila på ett felaktigt bedömande
av hans resolution och fartygschefens skyldigheter i förevarande fall.

Förenämnda av högste befälhavaren åberopade diarieutdrag var
av följande innehåll.

160

»Utdrag ur diarium över ankomna tjänsteskrivelser i fältkrigsmål
år 1916.

AnI
komstdag -

Nr bland
ankomna
skrivelser;

Från person eller myndighet
Skrivelsers huvudinnehåll

[Åtgår-!
dad |
den :

Åtgärd

407 K

Förhörsprotokoll m. m. beträffande
av redogöraren å Hugin u o. 2 gr.
H. M. Jonsson, för att han av proviant,
som firman O. P. Jonsson den
s»/.o levererat till fartyget, sant 100
kg. potatis samt 25 kg. vitkål till
sitt hem.

(Å avskrift om utslaget.) Bifogade
utslag överlämnas till K G S för
kännedom. H. M. Oscar II d. 29/s 17.j
C. A. E-d. / H. D-n.

7.8

.8/,

“A

*/•

7»

Överlämnas till särskilda krigsrätten
å kustflottan.

Inkom utslag. Avsättning.

Överlämnas till F. C. å Hugin för
åtgärdande i vad på F. C. ankommer
samt för vederbörandes delgiv--ning emot härå tecknat bevis.
Återställes som ovan
P B.

A. W-r

Åter med delgivningsbevis.

Bif. utslag överlämnas till F. C. å
Psilander för vederbörandes delgivning.
Återförväntas försett med del-;
givningsbevis.

S. O. O. b.

H. D-n

| Åter med delgivningsbevis.

! Bif. utslag överlämnas till SBS för
I benägen åtgärd.

Under HBK:s frånvaro:

A W-r / E. H-v

Rätt utdraget betygar
H. M. Sverige den 1 juni 1918.

I tjänsten:

C. Ekman
stabsintendent».

Sedan militieombudsmannen i anledning av vad högste befälhavaren
sålunda anfört infordrat yttrande jämväl av marinintendenten av 1.
graden Dahlgren anförde denne i ärendet följande.

Vid tillträdet till stabsintendentstjänsten å kustflottan beordrades
av Dahlgren dåvarande stabskanslisten Collberg att med tjänstemannaansvar
sköta bland annat diarieföring vad beträffade juridiska mål.

För att förvissa sig om att inga mål lågo oavgjorda eller icke åtgärdade
genomgicks berörda diarium tid efter annan av Dahlgren. Enligt
vad diariet utvisade hade målet mot Jonsson handlagts i vederbörlig
ordning, varför det för Dahlgren vid genomgåendet av diariet var
omöjligt konstatera det begångna felet. Då Dahlgren torde vara i sin
fulla rätt förutsätta, att en tjänsteman i Collbergs ställning borde
kunna sköta honom ålagda göromål av så enkel beskaffenhet som diarieföring,
hade Dahlgren icke ansett sig behöva gå till varje inkommen
eller avgående handling för att kontrollera, om dessa och med dem
vidtagna tjänsteåtgärder blivit rätt införda i vederbörliga diarier.
Orsaken till det uppståndna dröjsmålet vore den att Collberg i diariet
den 18 januari 1917 gjort den felaktiga och med sanningen ej överensstämmande
anteckningen »Åter med delgivningsbevis» och därefter
konsekvent lagt handlingarna a. a. I av Collberg avgiven förklaring
hade han uraktlåtit att ens beröra detta faktum, vilket dock för saken
vore avgörande. Av det anförda ansåge Dahlgren framgå, att han icke
av vare sig uraktlåtenhet eller misstag varit vållande till det med
verkställigheten av utslaget i fråga vållade dröjsmålet.

* *

* I

I skrivelse till krigsfiskalen vid stationskrigsrätten vid flottans
station i Stockholm den BO september 1918 anförde militieombudsmannen
följande.

I ärendet vore utrett, att sedan krigsrätten genom utslag den
10 januari 1917 dömt förrådskonstapeln Jonsson till avsättning från
sin anställning vid krigsmakten, utslaget i målet inkommit till högste
befälhavarens expedition den 13 samma månad, att det följande dag
överlämnats till fartygschefen å jagaren Hugin för åtgärdande i vad
på honom ankomme samt för vederbörandes delgivning emot bevis å
utslaget; att utslaget återställts till högste befälhavarens expedition
den 18 samma månad med anmälan att Jonsson avpolletterats till
Stockholms station; att därvid i diariet antecknats att utslaget återkommit
med delgivningsbevis; samt att därefter ytterligare åtgärd för
utslagets verkställande ej företagits förrän den 29 augusti 1917, då
det enligt vad diarieutdraget giver vid handen överlämnades dels till
chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid flottans station i
Stockholm för kännedom samt dels till fartygschefen å torpedkryssaren
Psilander för vederbörandes delgivning.

Enligt 82 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
Minut ombudsmannens ämbetsberättelse 21

162

den 2S oktober 1914 gäller, att krigsdomstols utslag, varigenom någon
dömts till ansvar, skall befordras till verkställighet av vederbörande
befälhavare, som emellertid, om han på grund av den dömdes vistelseort
eller annat förhållande finner det lämpligare, att utslag verkställes
genom annan befälhavares försorg, äger överlämna verkställigheten till
denne. I fråga om verkställande av avsättning stadgar § 37 av militär
bestraffningsordning den 17 december 1915, att straff av avsättning
bringas till verkställighet därigenom att vederbörande befälhavare låter
avföra den dömde ur rullorna.

När nu det utslag, varigenom Jonsson dömts till avsättning, inkommit
till högste befälhavaren för verkställighet, överlämnade han
utslaget till annan befälhavare för åtgärdande i vad på honom ankom
samt för vederbörandes delgivning. Det åtgärdande, varom då valfråga,
måste antagas hava gällt avsättningens verkställande. Vad
anginge den jämväl anbefallda delgivningen vore det antagligt att
därmed avsetts att utslaget skulle delgivas den dömde. Behövligheten
av en åtgärd i sistnämnda avseende kunde visserligen sättas i fråga,
eftersom utslaget avkunnats muntligen och tiden för anförande av
besvär mot detsamma skulle räknas icke från delgivningsdag utan från
den dag, då utslaget gavs, men sedan föreskrift om delgivning meddelats,
hade det ju ålegat vederbörande att tillse, att delgivning verkställdes.
Att Collberg efter erhållet meddelande att Jonsson avpolletterats
till Stockholms station antecknat i diariet, att utslaget återkommit
med delgivningsbevis, måste därför betecknas såsom ett fel, låt
vara av mindre betydelse för frågan om själva verkställigheten av
utslaget.

Huruvida i diariet tillika bort anmärkas att Jonsson avpolletterats till
Stockholms station torde bero på den större eller mindre utförlighet,
som brukat användas vid förandet av detta diarium. Om praxis i sådant
avseende törelåge icke någon upplysning i ärendet. Viktigare
hade i alla händelser varit att ärendet på nytt anmälts för verkställighet
av utslaget, när det av chefens å Hugin meddelande framgick,
att denne chef icke kunnat själv verkställa utslaget. Då fartygschefen
icke därjämte meddelat, att han i sin ordning överlämnat utslagets
verkställande till annan befälhavare, hade ärendet uppenbarligen på
nytt kommit i det skick att det ankom på högste befälhavarens expedition
att övervaka att utslaget befordrades till verkställighet. Med
avseende å det sätt, varpå tjänstgöringen ombord vore ordnad, syntes
dröjsmålet med verkställigheten icke kunna läggas högste befälhavaren
själv till last, utan måste ansvaret därför anses vila på hans civil -

16:»

expedition. Under vanliga förhållande torde ansvaret för föredragningen
av ärenden av ifrågavarande beskaffenhet uteslutande eller huvudsakligen
åligga stabsintendenten; i förevarande fall syntes emellertid
stabskanslisten Collberg hava tagit befattning med ärendet jämväl på
grund av uppdrag att under stabsintendentens frånvaro bestrida dennes
åligganden, vartill ju komine att stabskanslistens felaktiga anteckning
i diariet kunde hava misslett stabsintendenten. Att även marinintendenten
Dahlgren såsom ordinarie stabsintendent hade att dela ansvaret
för den anmärkta försummelsen syntes militieombudsmannen påtagligt;
en föredragande kunde icke hava att rätta sig efter mer eller mindre
knapphändiga anteckningar i ett diarium utan måste känna innehållet
i de handlingar, på vilka dessa anteckningar grundades, och i första
rummet rätta sig efter samma handlingar. Och vad beträffade anteckningen
i diariet att utslaget återkommit med delgivningsbevis, torde
Dahlgren icke därav haft rätt att sluta, att utslaget bragts till verkställighet,
helst utslaget vid den tid, då med stöd av sagda anteckning
delgivningen kunde antagas hava skett, icke ägde laga kraft och följaktligen
ej heller var i sådant skick, att verkställighet därav då kunde
äga rum.

Att ett utslag, varigenom avsättning ådömts, icke blivit verkställt
förrän mer än efter halvt år efter det utslaget vunnit laga kraft syntes
militieombudsmannen vara ett så allvarligt fel, att det icke borde
undgå laga beivran. De enligt militieombudsmannens uppfattning för
detta fel ansvariga nämligen marinintendenten av 1. graden Dahlgren
och marinintendenten av 2. graden Collberg vore för närvarande kommenderade
Dahlgren vid flottans station i Stockholm och Collberg vid
flottans station i Karlskrona, men på framställning av militieombudsmannen
om förordnande, vid vilken av nämnda stationers krigsrätt
målet mot Dahlgren och Collberg skulle upptagas, hade krigshovrätten
enligt skrivelse den 25 september 1918 jämlikt 43 § lagen om
krigsdomstolar och rättegången därstädes bestämt, att målet skulle
upptagas av stationskrigsrätten vid flottans station i Stockholm. I
följd därav uppdroge militieombudsmannen åt krigsfiskalen att ställa
Dahlgren och Collberg under tilltal för den försummelse i fullgörande
av tjänsteplikt, vartill de, på sätt ovan anförts, gjort sig skyldiga och
därvid påstå ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet.

Stationskrigsrätten meddelade utslag i målet den 6 december 1918,
däri stationskrigsrätten yttrade följande.

I målet vore utrett att sedan särskilda krigsrätten å 1916 års
kustflotta genom utslag den 10 januari 1917 dömt förrådskonstapeln

164

av 2. graden Hilmer Henrik Jonsson till avsättning från sin anställning
vid krigsmakten, utslaget i målet inkommit till högste befälhavarens
över kustflottan expedition den 13 samma månad, att det
enligt resolution den 14 januari 1917 överlämnats till fartygschefen
å jagaren Hugin för åtgärdande i vad på honom ankomme samt för
vederbörandes delgivning emot bevis å utslaget; att utslaget återställts
till högste befälhavarens expedition den 18 samma månad med påteckning
att Jonsson avpolletterats till Stockholms station; att vid återställandet
i diariet antecknats, att utslaget återkommit med delgivningsbevis,
samt att därefter ytterligare åtgärd för utslagets verkställande
ej företagits förrän den 29 augusti 1917. Vidare vore upplyst att vid
tiden för ifrågavarande utslags ankomst till högste befälhavarens expedition
samt för utslagets återkomst från jagaren Hugin marinintendenten
av 1. graden Dahlgren tjänstgjort som stabsintendent samt marinintendenten
av 2. graden Collberg av Dahlgren varit beordrad att på
tjänstemannaansvar sköta bland annat diarieföring vad beträffade
juridiska mål, ävensom att Collberg verkställt förutberörda anteckningar
och därefter lagt utslaget till handlingarna. Krigsrätten funne att
svarandena gjort sig skyldiga, Collberg till oförstånd i tjänsteutövning
genom att vid utslagets återkomst från jagaren Hugin efter anteckning
i diariet att utslaget återkommit försett med delgivningsbevis lägga
detsamma till handlingarna samt Dahlgren till försummelse i tjänsteutövning
genom att ej på sätt vederbort övervaka att tillfyllestvarande
åtgärder för utslagets verkställighet blivit vidtagna. Krigsrätten prövade
förty jämlikt 132 § strafflagen för krigsmakten och 25 kap. 17 §
allmänna strafflagen rättvist döma svarandena för vad de sålunda låtit
sig komma till last att undergå arrest utan bevakning Dahlgen i åtta
dagar och Collberg i sex dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

29. Regementsadjutant ålagd tillrättavisning för felaktig protokolisföring
och expedition av beslut om disciplinär bestraffning.

Vid granskning av de från Livregementets dragoners häkte till
militieoinbudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningarna för tredje
kvartalet 1916 anmärktes följande.

Den 2 september 1916 ålade sekundchefen volontären Tor Alfred
Ljungström för rymning sex dagars skärpt arrest. Straffet tog sin
början den 22 september, varefter Ljungström frigavs ur arresten den
25 i samma månad.

Till förklaring i avseende å tiden för frigivningen uppgavs i
vederbörande fångförteckning, att genom felskrivning i regernentsordern
straffet därstädes angivits till sex dagars sträng arrest, vilket straff
Ljungström även börjat avtjäna på kvällen den 22 september, samt
att, då misstaget under loppet av den 25 september 1916 upptäckts,
Ljungström ansetts hava avtjänat sitt straff-, varför han samma dag
frigivits.

I anledning av vad sålunda förekommit infordrade militieombudsmannen
yttrande av sekundchefen angående dels innehållet i den underrättelse
om bestraffningsbeslutet, som enligt anteckning i fånglistan
ankommit till häktet den 2 september 1916, dels ock den beräkningsgrund,
som tillämpats, då Ljungströms straff ansetts vara avtjänat den
25 september.

I sedermera inkommet yttrande anförde sekundchefen följande.

Till en början ville sekundchefen meddela följande angående det
vanliga tillvägagångssättet vid hållandet av s. k. majorsförhör och
åläggandet av därå grundade disciplinära bestraffningar. Förhören
hölles av dagmajoren i närvaro av regementsadjutanten och någon
annan befälsperson, därvid protokoll fördes av regementsadjutanten i
en särskild bok. Sedan protokollet uppsatts, överlämnades detsamma
till sekundchefen eller den, som vid förhinder för honom i hans ställe
hade att utöva bestraffningsrätt, varpå, sedan auditören, då hinder för
hans hörande ej mötte, yttrat sig i saken, straffet bestämdes samt, så
snart ske kunde, meddelades vederbörande straffskyldige. Jämväl beslutet
antecknades i samband därmed av protokollsföraren i protokollsboken,
varjämte en förpassningssedel utskreves, däri uppgift meddelades
angående bland annat den begångna förseelsen och det därför ådömda
straffet. Förpassningssedeln överlämnades genom regementsväbeln till
den skvadron, som den dömde tillhörde. Då straffet sedermera skulle
börja avtjänas, insatte regementsväbeln vederbörande i arresten. Härjämte
tillkännagåves alla bestraffningar genom regementsorder, i vilka
anteckning om desamma infördes med ledning av uppgifterna i protokollsboken
eller förpassningssedeln. På enahanda sätt hade, såvitt
kunnat utrönas, förfarits i det nu förevarande fallet. Yad för övrigt
anginge handläggningen av detta ärende åberopade sekundchefen innehållet
i en yttrandet bifogad, av vid tillfället i fråga tjänstgörande regementsadjutanten,
löjtnanten friherre Nils Gyllenkrok, till sekundchefen avgiven
förklaring. Det felaktiga förfarande, som sålunda förelupit, kunde
sekundchefen ej annat än på det livligaste beklaga. Då emellertid
Ljungström, på sätt framginge av en hans vid yttrandet fogade för -

166

klaring, icke för sin del hade något yrkande i saken, och med hänsyn
därtill, att så snart det begångna felet upptäckts, åtgärd vidtagits till
gottgörande av detsamma, anhölle sekundchefen, att militieombudsmannen
måtte låta vid vad i saken förekommit bero.

Löjtnanten friherre Gyllenkroks förenämnda förklaring var av följande
innehåll.

Förhöret med Ljungström hade hållits i vanlig ordning av tjänstförrättande
dagmajoren i närvaro av löjtnanten, dåvarande regementsadjutant,
som fört protokollet. Sedan förhöret avslutats samt straffet.
6 dagars skärpt arrest, blivit bestämt, hade löjtnanten, i enlighet med
vad som brukade ske, utskrivit en förpassningssedel och infört jämväl
beslutet i protokollsboken. Förpassningssedeln hade överlämnats till
den skvadron, Ljungström tillhörde. Då Ljungström den 22 september
skulle börja avtjäna sitt straff, hade han, efter vad regementsväbeln
vid i saken hållet förhör uppgivit, gjort denne uppmärksam på, att i
förpassningssedeln felaktigt funnits antecknat, att straffet angivits till
6 dagars sträng arrest i stället för lika antal dagai’8 skärpt arrest.
På grund härav hade väbeln gjort förfrågan i saken å regementsexpeditionen
samt där hänvisats till den regementsorder, vari bestraffningen
införts och som skulle äga vitsord. Vid efterseende hade emellertid
även i denna varit antecknat, att Ljungström för ifrågavarande brott
ålagts 6 dagars sträng arrest, och hade väbeln till följd härav insatt
Ljungström i sträng arrest. Då löjtnanten måndagen den 25 september
fått sin uppmärksamhet riktad å denna sak, hade löjtnanten vid verkställd
undersökning funnit, att ett beklagligt misstag begåtts, i det
att Ljungström blivit insatt i sträng arrest i stället för, som rätteligen
bort ske, i skärpt arrest. Som den förutnämnda förpassningssedeln
förkommit, hade löjtnanten visserligen ej haft tillfälle att själv övertyga
sig om, vad denna innehållit om det Ljungström ådömda straffet,
men på grund av vad såväl väbeln som Ljungström uppgivit ansåg
löjtnanten det ställt utom tvivel, att han i denna gjort felaktig anteckning
om bestraffningen, och styrktes löjtnanten i denna uppfattning
därav, att det i protokollsboken förmodligen ungefär samtidigt
med förpassningssedelns utfärdande inskrivna beslutet lydde å 6 dagars
sträng arrest. Den felaktiga anteckningen i protokollsboken förklarade,
hur regementsordern i nu ifrågakomna hänseende kommit att bliva
oriktig, ity att uppgiften i denna hämtats ur protokollsboken. När
löjtnanten sålunda kommit till insikt om det fel, som genom hans förvållande
blivit begånget, och då han helt naturligt varit synnerligen
angelägen om att så fort som möjligt och på bästa sätt gottgöra det -

samma, hade lian, utan att tänka på någon som helst st ratt beräkningsgrund,
dock efter att förgäves hava sökt auditören i telefon, givit
order om att Ljungström, som då suttit i sträng arrest ungefär 3 dygn,
skulle frigivas, och hade Ljungström blivit utsläppt ur arresten på
eftermiddagen den 25 september.

Ljungströms i sekundchefens yttrande omförmälda förklaring hade
följande lydelse:

»Jag, som den 2 september 1916 av sekundchefen ålades 6 dagars
skärpt arrest för rymning, men av misstag kom att hållas i sträng
arrest ungefär tre dygn, varefter jag lösgavs, förklarar härmed, att
jag icke på grund av nämnda felaktiga bestraffning har något som
helst yrkande att framställa. Stockholm den 4 april 1917.

26/8 Ljungström, Tor.

Bevittnas:

Carl Douglas.

O. R. R. Carlsson

* *

* I

I skrivelse till sekundchefen den 13 februarå 1918 anförde militieombudsmannen
följande.

I ärendet vore sålunda utrett, att sedan sekundchefen den 2
september 1916 ålagt Ljungström disciplinstraff av 6 dagar skärpt arrest,
beslutet såväl i protokollsboken som å regementsorder och i en för
verkställighet av beslutet till vederbörande skvadron överlämnad förpassningssedel
angivits gå ut på sträng arrest i samma antal dagar; att
Ljungstöm den 22 sagda månad intagits i arrest för avtjänande av det
i förpassningssedeln upptagna straffet, men att han, efter att hava
undergått sträng arrest ungefär 3 dagar, blivit lösgiven ur arresten
den 25 september, då det begångna felet upptäckts. Likaledes framginge
av handlingarna, att ansvaret för ifrågavarande fel ålåge dåvarande
regementsadjutanten, löjtnanten friherre Nils Gyllenkrok, vilken jämväl
givit order om Ljungströms frigivande den 25 september.

Beträffande det matematiska förhållandet mellan det straff, som
ålagts Ljungström, det, som antecknades i förpassningssedeln, och det,
som han i verkligheten kom att avtjäna, visade 39 § i gällande strafflag
för krigsmakten, att 6 dagars skärpt arrest svarade mot sträng
arrest i 4 dagar, samt att det avtjänade straffet av 3 dagars sträng

168

arrest svarade mot skärpt arrest i 4 Va dagar. Ljungström skulle alltså
hållits i sträng arrest i 4 dagar eller ock, efter det felet upptäckts, i
skärpt arrest 1 Vs dag för att det avtjänade straffet skulle kommit att
fullt motsvara måttet av det ålagda, och den senare utvägen hade
påtagligen varit den enda, som kunnat komma i fråga, då ju ett
disciplinstraff endast vid straffsammanläggning finge förvandlas till ett
svårare straff. Att löjtnanten friherre Gyllenkrok, som varit angelägen
att få det uppmärksammade felet rättat fortast möjligt, härvid kommit
att förbise relationstalen mellan de olika disciplinstraffen, vore emellertid
mindre att undra över, helst i betraktande av det svåra strafflidande,
som sträng arrest, oavsett alla dylika relationstal, måste anses innebära,
och då sekundchefen, att döma av sekundschefens yttrande, icke funnit
erforderligt att vare sig vidtaga någon åtgärd för fortsatt verkställighet
av det Ljungström av sekundchefen ålagda disciplinstraffet eller ingripa
mot löjtnanten friherre Gyllenkrok för det han — efter vad det ville
synas utan särskilt bemyndigande — givit order om Ljungströms lösgivande,
ansåge militieombudsmannen sig kunna låta bero vid vad i
denna del förekommit; varvid militieombudsmannen dock velat påminna
om, att den omständigheten, att Ljungström icke till fullo undergått
det honom för rymning ålagda straffet, kunde, jämlikt 4 kap. 14 §
allmänna strafflagen och 33 § strafflagen för krigsmakten, äga inflytande
vid eventuellt förekommande bestraffning av Ljungström för ny
rymning eller för olovligt undanhållande.

Vad åter anginge beslutets felaktiga antecknande i protokollsboken
samt såsom följd därav även i förpassningssedeln och å regementsordern
torde med hänsyn till de svåra vådor, som felaktig protokollsföring
och expedition av dylika beslut kunde medföra, det härutinnan
begångna felet icke böra lämnas helt utan beivran. I det
förevarande fallet hade emellertid målsägande^ volontären Ljungström,
förklarat sig icke hava något yrkande att framställa, och då svårare
straff än befälhavare ägde ålägga, icke syntes kunna ifrågakomma samt
utredning inför krigsrätt icke torde vara erforderlig, anmälde militieombudsmannen
för sekundchefen löjtnanten friherre Gyllenkrok till den
disciplinära bestraffning eller tillrättavisning, som sekundchefen kunde
finna hans i sistnämnda hänseende anmärkta fel böra föranleda. I

I skrivelse den 15 februari 1918 meddelade härefter sekundchefen
att han i anledning av militieombudsmannens berörda framställning
jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten tilldelat löjtnanten friherre
Gyllenkrok varning.

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol eller

annan myndighet.

30. Värnpliktig obehörigen dömd till straff för rymning.

Uti en till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige
nr 21 35/1910 J. M. Karlsson klagomål bland annat däröver, att
han av chefen för Västgöta regemente dömts till straff för det han
uteblivit från krigstjänstgöring år 1915, ehuru Karlsson på grund av
vistelse å utrikes ort varit från ifrågavarande tjänstgöring befriad.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 22 oktober 1918 anbefallde
militieombudsmannen åtals anställande mot regementschefen,
översten Hugo Leth och auditören Gunnar Wiberg såsom ansvariga för
ifrågavarande felaktiga beslut.

31. Villkorlig straffdom tillämpad beträffande disciplinstraff.

Av handlingar, som militieombudsmannen på förekommen anledning
infordrat, iakttogs att regementskrigsrätten vid Kalmar regemente
i utslag den 15 juli 1918 i mål mot värnpliktige nr 24 16/1917 Karl
Eberhard Andersson tillämpat bestämmelserna om villkorlig straffdom
beträffande disciplinstraff, som jämlikt 98 § strafflagen för krigsmakten
jämförd med 19 kap. 20 § allmänna strafflagen ådömts Andersson för
skadegörelse å kronans egendom.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 2 november 1918 förordnade
tjänstförrättande militieombudsmannen i anledning härav om
åtal mot vice krigsdomaren Ludvig Eurén, auditören Arvid Dahlin,
kaptenen E. Nordfelt och fanjunkaren Patrik Lindell, vilka varit ledamöter
uti ifrågavarande krigsrätt vid utslagets meddelande.

32. Sammanträde med regementskrigsrätt obehörigen utsatt att äga rum
å annan ort än den, där regementet befann sig.

Vid inspektion av Gottlands trupper, som av militieombudsmannen
förrättats under juni månad 1917, anmärktes vid granskning av

Militieombudsmannens ämbet sberättelse. 22

170

regementskrigsrättens vid Gottlands infanteriregementes protokoll, att
krigsrätt i ett flertal fall, mot stadgandet i 15 § i lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes, hållits annorstädes än å Visborgs
slätt. Detta förfarande hade medfört avsevärda kostnader för statsverket
samt i flera fall även utgifter och tidsspillan för rättens militära
ledamöter. Ifrågavarande sammanträden hade utsatts i ett fall av t. f.
krigsdomaren, auditören Rudolf Wiman och i övriga fall av krigsdomaren
C. W. af Ekenstam.

I särskilda skrivelser till överkrigsfiskalsämbetet den 14 oktober
1918 ställde militieombudsmannen krigsdomaren af Ekenstam och auditören
Wiman under tilltal inför krigshovrätten för det fel, vartill de
gjort sig skyldiga vid bestämmande av sammanträdesorten uti ifrågavarande
fall.

33. Försummelse i fråga om expedierandet av uppgifter till straffregistret.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion av
flottans station i Stockholm den 23 maj 1918 företagen granskning av
stationskrigsrättens protokoll anmärktes att i tre fall uppgift till straffregistret
av auditören Erik Hildebrand expedierats avsevärt senare än
som vederbort.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 5 november 1918
ställde tjänstförrättande militieombudsmannen auditören Hildebrand härför
under tilltal inför krigshovrätten.

34. Försummelse i fråga om expedierandet av saköreslängd.

Uti en till militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Västernorrlands regemente i april 1917 företagen granskning av
krigsrättsprotokollen anmärktes att auditören R. Svallingson underlåtit
att upprätta och till Konungens befallningshavande i Västernorrlands
län expediera saköreslängd upptagande, böter, som av regementets
krigsrätt den 26 maj 1915 ådömts volontären 4/8 Pettersson för fylleri.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 16 september 1918
anmodade militieombudsmannen ämbetet att härför ställa auditören
Svallingson under åtal inför krigsrätten.

171

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller

därmed jämförlig åtgärd.

1. Obehörig’ sammanläggning- av straffskärpning.

Vid granskning av ett av krigshovrätten den 8 december 1915
givet utslag angående sammanläggning av särskilda straff, ålagda värnpliktige
nr 302 73/1915 Karl Alfred Ståklgren, inhämtades följande.

I skrivelse till krigshovrätten hemställde befälhavaren för Norrbottens
regemente, att enär Ståhlgren fått sig ålagt dels av chefen för
sagda regemente den 16 november 1915 för smädligt, föraktligt och
vanvördigt yttrande mot överordnad tre dagars sträng arrest med
mistning av sängkläder samt den 17 i samma månad för olovligt
undanhållande likaledes tre dagars sträng arrest med mistning av sängkläder,
dels ock av regementsbefälhavaren den 27 i samma månad för
olovligt undanhållande fem dagars sträng arrest med mistning av sängkläder
samt dessa straff, vilka på en gång förekommit till verkställighet,
vore av beskaffenhet att icke kunna mot gällande föreskrifter jämte
varandra verkställas, krigshovrätten måtte förordna angående straffens
sammanläggning.

Genom omförmälda utslag förordnade krigshovrätten, under åberopande
av 20, 33 och 34 §§ i 1881 års strafflag för krigsmakten, att
Ståhlgren skulle i en bot umgälla sina omförmälda förseelser med
disciplinstraff av sträng arrest i åtta dagar skärpt genom mistning avsängkläder.

Av en militieombudsmannen tillhandakommen fånglista från Norrbottens
regemente inhämtades, att Ståhlgren avtjänat det för honom
av krigshovrätten sålunda bestämda straff under tiden 13 23 decem ber

1916.

Enligt 30 § i 1881 års strafflag för krigsmakten gällde, att vad

172

i allmän lag funnes stadgat om sammanträffande av brott och förening
eller förändring av straff skulle lända till efterrättelse vid tillämpning
av sagda strafflag för krigsmakten, likväl med iakttagande av de
ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som däri förekomme.

På grund av detta stadgande i 1881 års strafflag för krigsmakten
torde kngshovrätten, syntes det militieombudsmannen, vid meddelandet
av ovan omförmälda utslag hava bort fästa avseende vid — förutom
de i utslaget åberopade lagrum — jämväl bestämmelsen’ i 4 kap 8 8
allmänna strafflagen.

I sistnämnda lagrum stadgas bland annat: »Är av straff som
med varandra förenas, någotdera förbundet med skärpning, värde den
tillämpad; äro två eller flera av straffen med skärpning förbundna
“Hampas den skärpning, som svårast är, eller, där skärpningarna äro
lika svåra, en av dem.»

»På grund av denna bestämmelse hade, enligt vad det syntes
“lllt^rbud8mannen’ det aV krigshovrätten uti ovan omförmälda fall
°r otahlgren bestämda arreststraff icke kunnat förenas med skärpning
for längre tid än fem dagar.

Som emellertid det sammanlagda arreststraffet för Ståhlgren förbumiits
med skärpning under tre dagar längre tid än som med hänsyn
i s*jgda bestämmelse i allmänna strafflagen kunnat ifrågakomma,
anmodade militieombudsmannen i avlåten skrivelse kr igsh o vrätten att
inkomma med yttrande.

Uti avgivet utlåtande anförde sedermera översten friherre C.
Rosenblad, överkrigsfiskalen E. Wikström uti egenskap av t. f. krigshovrättsråd
samt överstarna G. Torén och J. Montgomery såsom ledamöter
i kngshovrätten och ansvariga för dess ifrågakomna utslag
följande. Genom utslaget i fråga hade kngshovrätten på begäran av
vederbörande befälhavare sammanlagt Ståhlgren ålagda tre bestraffningar
nämligen två av vardera tre dagars sträng arrest med mistning av
sängkläder och en av fem dagars dylik arrest jämväl med mistning
av sängkläder, till i en hot åtta dagars sträng arrest, skärpt med
mistning av sängkläder. Vid meddelandet av nämnda utslag hade
kngshovrätten utgått från den uppfattningen att det av militieombudsmannen
åberopade stadgandet i 4 kap. 8 § allmänna strafflagen
icke agde tillämpning på disciplinstraffen. Denna uppfattning stode i
överensstämmelse med inom kngshovrätten tillämpad praxis. Det hade
vant genom lagen den 22 juni 1906 angående vissa ändringar i strafflagen,
som bestämmelser om skärpning av straff införts i allmänna
strafflagen — i strafflagen för krigsmakten hade de funnits långt dess -

förinnan — och som 4 kap. 8 § allmänna strafflagen erhållit sin nuvarande
lydelse. Skärpningarna, angivna i 2 kap. 6 § sistnämnda lag,
berörde allenast straffarbete och fängelse. 4 kap. 8 § vore visserligen
så allmänt avfattad, att paragrafens stadgande rörande sammanläggning
av straff, som vore förbundna med skärpning, i och för sig väl torde
kunna tydas såsom avseende de i allmänna strafflagen ej förekommande
disciplinstraffen. I förarbetena till förutnämda lag den 22 juni 190fl
talades emellertid i fråga om skärpning av straff, jämväl vad straffsammanläggning
anginge, allenast om straffarbete och fängelse, aldrig
om disciplinstraff, och en granskning av tillkomsten utav nya strafflagen
för krigsmakten i hithörande delar gåve vid handen, att allmänna
lagens föreskrifter beträffande sammanläggning av skärpta straff
trots stadgandet i 30 § strafflagen för krigsmakten den 7 oktober
1881 icke ansetts tillämpliga på disciplinstraffen. Den så kallade krigslagstiftningskommittén,
som år 1905 avgivit förslag till ny strafflag
för krigsmakten, hade i förevarande ämne yttrat bland annat: »Det
kan emellertid inträffa att mera än ett av de arreststraff. som skola
med varandra förenas, äro förbundna med dylik skärpning. För sådant
fall har kommittén anslutit sig till enahanda grundsats, som kommittén
för avgivande av förslag om skärpning av vissa frihetsstraff med mera
i fråga om de av densamma föreslagna skärpningarna vid fängelse
eller straffarbete för motsvarande fall förordat, eller att endast den
skärpning, som är svårast, skall tillämpas, eller, om de äro lika svåra,
en av dem.» I enlighet härmed hade 41 § 1 punkten i kommitténs
förslag till ny strafflag för krigsmakten erhållit följande lydelse: »År

arreststraff, som jämlikt 35, 36 eller 40 § skall förenas med annat
straff, förbundet med skärpning, varom sägs i 26 § b), varde den
skärpning tillämpad; är mera än ett av de straff, som enligt någon
av nämnda paragrafer skola med varandra förenas, förbundet med sådan
skärpning, skall allenast den skärpning tillämpas, som är svårast, eller,
där skärpningarna äro lika svåra, en av dem.» I kungl. propositionen
till 1908 års riksdag med förslag till ny strafflag för krigsmakten
yttrades i ämnet: »41 § i kommitténs förslag avser endast det fall
att vid förening av straff häribland ingå ett eller flera arreststraff,
som förbundits med skärpning. Då numera enligt lagen den 22 juni
1906 fängelse och straffarbete kunna ådömas med skärpning, har en
utvidgning av den i paragrafen givna regel blivit erforderlig, så att
densamma måtte omfatta varje fall, då vid förening av arreststraff
med annat straff något eller några av straffen med skärpning förbundits.
Vid den omarbetning av paragrafen, som sålunda blivit erforderlig,

174

har den däremot svarande 8 § i 4 kap. allmänna strafflagen tjänat till
förebild.» Paragrafen lydde i nämnda kungl. proposition, såvitt nu
vore i fråga, sålunda: »Är arreststraff, som jämlikt 35, 36 eller 40 §

förenas med annat straff, förbundet med skärpning, varde den tillämpad.
Är jämväl straff, varmed arreststraffet förenas, med skärpning förbundet,
tillämpas den skärpning, som är svårast, eller, där skärpningarna äro
lika svåra, en av dem.» Samma lydelse hade bibehållits i den kungl.
propositionen till 1914 års senare riksdag, som lett till antagandet av
den nya strafflagen för krigsmakten. Sistnämnda riksdags lagutskott
hade uteslutit 41 § ur förslaget, men såsom anledning härtill hade
allenast uppgivits att utskottet ansett skärpning av arreststraff’ icke
längre böra förekomma. Beträffande arreststraffen stannade emellertid
riksdagens kamrar i olika beslut bland annat så till vida, att första
kammaren ville bibehålla den stränga arresten för vissa fall och andra
kammaren önskade få strafformen skärpt arrest införd. I sitt sammanjämkningsförslag
hemställde lagutskottet om antagande av strafformen
skärpt arrest och bibehållande av sträng arrest på sätt särskilt angavs.
Den stränga arresten skulle fortfarande kunna skärpas med hårt nattläger,
men utskottet upptog likväl icke i sitt förslag några bestämmelser
liknande ovananförda, av utskottet förut på anförd anledning
uteslutna, och utskottet hade, såvitt riksdagstrycket utvisade, icke med
ett ord berört anledningen härtill. I den slutliga avfattning, den nya
strafflagen för krigsmakten genom riksdagens beslut erhållit, hade ej
heller 41 § i den kungl. propositionen eller några däremot svarande
stadganden ingått. Krigslagstiftningskommittén samt Kungl. Maj:t i statsrådet
hade sålunda funnit behövligt, att i den nya strafflagen för krigsmakten
upptoges särskilda bestämmelser rörande sammanläggning av
skärpta arreststraff i överensstämmelse med stadgandena i 4 kap. 8 §
allmänna strafflagen, vilket lagrum alltså torde hava ansetts icke tilllämpligt
å arreststraffen. Häremot hade ej heller någon anmärkning
framställts i högsta domstolen respektive lagrådet vid den granskning
lagförslagen därstädes undergått. Av vad nu anförts ansåge krigshovrättens
ledamöter framgå, att de icke saknat fog för den uppfattning,
som legat till grund för krigshovrättens ifrågavarande beslut.

För frågan om rätta förståndet av bestämmelsen i 30 § 1 mom.
av 1881 års strafflag för krigsmakten, vilken bestämmelse är hämtad
från 3 kaj). 1 § i 1868 års strafflag för krigsmakten, kunna väl uttalanden
från förarbetena till 1914 års motsvarande lag icke äga avgörande
vitsord, men icke desto mindre måste sådana uttalanden till -

mätas stor betydelse derutinnan, helst den ifrågavarande bestämmelsen
från 1881 års lag upptagits i 1914 års lag, där den återfinnes under
33 §. Vill man undersöka krigslagstiftningskommitténs ståndpunkt
till här omhandlade spörsmål, lärer man därför icke böra förbigå vad
i kommitténs år 1905 avgivna betänkande yttras angående denna bestämmelse,
som jämväl i kommitténs förslag är upptagen i 33 § 1 mom.
I motiven anföres nämligen härom följande:

>1 mom. i denna (33) paragraf är lika lydande med 1 mom. i 30 §
av gällande strafflag för krigsmakten. Av de i nämnda moment använda
ordalag, som överensstämma med rubrikerna till 3, 4 och 5 kap.
i allmänna strafflagen, framgår att samtliga bestämmelser i dessa
kapitel skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl vid
tillämpning av strafflagen för krigsmakten, sålunda, bland annat, reglerna
i 4 kap. 9 § angående tillgodoräknande av häktningstid. Med
hänsyn till avfattningen av sistnämnda paragraf får naturligtvis dylikt
tillgodoräknande äga rum jämväl då det ådömda straffet utgöres av
arreststraff.»

Om man med kommittén finner naturligt att vad i 9 § (numera
12 §) av 4 kap. allmänna strafflagen stadgats i avseende å frihetsstraff
gäller ej blott beträffande de frihetsstraff, varom stadgas i allmänna
strafflagen, utan även i fråga om arreststraff, lärer man icke kunna
undgå finna minst lika påtagligt att den ännu generellare termen straff
i 4 kap. 8 § omfattar jämväl arreststraff. Beaktar man så kommitténs
uttalande, att samtliga bestämmelser i, bland annat, 4 kap. allmänna
strafflagen skulle i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl vid
tillämpning av strafflagen för krigsmakten, torde man icke kunna
undgå att finna med kommitténs allmänna ståndpunkt överensstämmande,
att vad i 4 kap. 8 § allmänna strafflagen stadgas om förening
av straff, förbundna med skärpning, skall tillämpas även om straffen
utgöras av arreststraff.

Den omständigheten att krigslagstiftningskommitténs förslag i
41 § upptog en uttrycklig bestämmelse i ämnet har sin naturliga förklaring
däri, att vid tiden för förslagets avgivande den ovannämnda
principen i fråga om sammanläggning av straff, som äro förbundna
med skärpning, ännu icke var upptagen i allmänna strafflagen. Men
även om principen funnits i allmänna strafflagen, hade kommittén haft
skäl upptaga densamma i sitt förslag på sätt som skett, eftersom
kommitténs förslag i 26 § under a) hade bestämmelse om en skärpning,
för vilken sagda regel icke meddelades, nämligen den för officerare,
underofficerare och underbefäl av manskapet föreslagna »ytterligare

176

arrest under högst tolv dagar». Att förändringar i och tillägg till
allmänna strafflagens bestämmelser om delaktighet i brott, om sammanträffande
av brott, om förening eller förändring av straff, om återfall
i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäva
straffbarhet, automatiskt få giltighet vid tillämpning av strafflagen
för krigsmakten har mig veterligt aldrig blivit bestritt; ett auktoritativt
uttalande till stöd för att så sker kan emellertid anföras. I fråga
om den numera i 4 kap. 12 § allmänna strafflagen upptagna bestämmelsen
rörande avdrag för häktningtid anfördes nämligen vid föredragning
i statsrådet den 16 februari 1903 av dåvarande chefen för
justitiedepartementet följande: »På grund av den hänvisning till all männa

strafflagen, som innehålles i 30 § av strafflagen för krigsmakten,
bliva de nya stadgandena utan vidare tillämpliga i brottmål, som skola
enligt sistnämnda lag bedömas; och lärer det vara uppenbart att, då
fråga är om stadgandenas tillämpning i mål av nyssnämnda art, under
frihetsstraff å viss tid kommer att innefattas jämväl arreststraff.»

I sist anmärkta fall förekom sålunda ett uttalande om tillämpligheten
på strafflagens för krigsmakten område av en bestämmelse, som
infördes i allmänna strafflagen. Dylika uttalandeu torde emellertid
icke vara regel. I det av nya lagberedningen avgivna förslag till
ändring i vissa delar av strafflagen, som förelädes 1890 års riksdag,
finnes exempelvis icke någon antydan om att den nu i 5 kap. 4 §
allmänna strafflagen upptagna bestämmelsen därom, att brott, som
någon begått innan han fyllt aderton år, ej må honom tillräknas till
förhöjning av straff för återfall i brott, där sådan förhöjning särskilt
i lagen utsatt finnes, skulle lända till efterrättelse även vid tillämpning
av strafflagen för krigsmakten; men att sagda bestämmelse kar
sådan giltighet är i rättstillämpningen allmänt antaget. Att endast
av den omständigheten, att i förarbetena till ifrågakomna bestämmelse
i 4 kap. 8 § allmänna strafflagen icke talas om disciplinstraff, draga
den slutsats, att regeln om sammanläggning av straff, förbundna med
skärpning, icke ansetts tillämplig å disciplinstraff, vore därför uppenbarligen
förhastat. Den kommitté, som utarbetade förslaget till sagda
bestämmelse, hade för övrigt desto mindre anledning att inlåta sig på
frågan om dess användning vid tillämpning av strafflagen för krigsmakten,
som revisionen av sistnämnda lag var påbörjad långt innan
det nyssberörda förslaget avgavs.

I det av krigshovrätten avgivna yttrandet framhölls vidare, att
en uttrycklig bestämmelse i fråga om sammanläggning av straff, förbundna
med skärpning, fanns upptagen i de av Kungl. Maj:t vid 1908

\11

;1rs riksdag- ocli 1914 avs senare riksdag framlagda förslag till ny
strafflag för krigsmakten. Då dessa förslag i övrigt så nära ansluta
sig till krigslagstiftningskommitténs, är det mindre underligt att jämvä.
l eu med kommitténs förslag i ämnet nära överensstämmande föreskrift
upptogs av Kung], Maj:t. Erinras må emellertid att strafflagen
för krigsmakten i likhet med förslagen till samma lag upptager bestämmelser.
som på grund av gjord hänvisning till allmänna strafflagen
kunna anses överflödiga. Ett exempel härpå är 109 §; vad
denna innehåller om förlust av medborgerligt förtroende torde — i alla
händelser för vissa av de i paragrafen angivna fall -— följa redan av
vad 108 § innehåller om tillämpning av bestämmelser i allmän lag.
Att den avfattning strafflagen för krigsmakten i detta och liknande
fall erhållit medför praktiska fördelar torde vara obestridligt.

Beträffande den vidare legislativa behandlingen av förslaget i
förevarande del finner man att det ansetts lämpligare att låta vaktarrest,
skärpt med hårt nattläger eller med mörkt enrum, utgöra särskild
straffart (skärpt arrest eller sträng arrest), enär därigenom undvekes
en del oegentligheter i fråga om sammanläggning och föreningav
straff. Enligt den slutliga redaktionen av 2G § gäller emellertid
att sträng arrest skall verkställas med hårt nattläger, ehuru visserligen
endast i det fall att förordnande därom meddelats i sammanhang
med straffets åläggande. Anses ett sådant förordnande innebära
en skärpning i den mening, vari detta uttryck användes i allmänna
strafflagen — en fråga, varpå anledning saknas att nu närmare ingå
— torde vara uppenbart att den omständigheten, att strafflagen för
krigsmakten icke innehåller någon uttrycklig bestämmelse, svarande
mot 4 kap. 8 § allmänna strafflagen, ingalunda visar att regeln i
sagda paragraf ej skall lända till efterrättelse vid tillämpning av strafflagen
för krigsmakten utan fastmera — särskilt med hänsyn till vad
under förarbetena till lagen förekommit i denna del — att en bestämmelse
härom ansetts överflödig.

Vad av krigshovrätten anförts såsom stöd för förfarandet att
mot det tydliga stadgandet i 30 § i 1881 års strafflag för krigsmakten
icke iakttaga regeln i 4 kap. 8 § allmänna strafflagen vid sammanläggning
av axreststraff, förbundna med skärpning, ansåg militieombudsmannen
såsom av det förestående framgår icke berättiga ett sådant
förfarande. Någon vidare åtgärd i ärendet ansåg militieombudsmannen
emellertid icke vara av omständigheterna påkallad, helst militioombudsmannen
funnit att krigsrätterna i fall, då anmärkning framställts mot
en sammanläggning sådan som den av krigshovrätten beträffande StåhlMilitieombuclsmannens
ämbetsberätlelse. 23

178

gren verkställda, mestadels utan vidare medgivit anmärkningens befogenhet
samt till och med någon gång inträffat att en krigsrätt visat
sig hava, innan anmärkning framställts, av eget initiativ berett den
dömde gottgörelse.

Jämväl i ett annat fall har av militieombudsmannen anmärkts
att bestämmelsen i 4 kap. 8 § allmänna strafflagen icke blivit iakttagen.

Vid eu av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Skaraborgs regemente den 12 juli 1916 företagen granskning av
krigsrättsprotokollen för senare år anmärktes nämligen följande.

Den 3 juni 1914 avkunnade krigsrätten, vars ledamöter voro
majoren A. H. H. R. Lilliestierna, auditören C. R. Ekman, kaptenerna
friherre L. W. C. Fägerskiöld och S. L. Djurberg samt löjtnanten H. F.
Månsson, i mål mot volontären nr 21/6 Gustaf Fredrik Göransson
följande utslag: »Då genom vad i målet förekommit är utrett, att
svaranden Göransson, som den 30 sistlidne maj för fylleri in. in. ålagts
disciplinstraff av sex dagars vaktarrest med mistning av sängkläder,
vilket straff ännu icke till någon del verkställts, samma dag olovligen
avvikit från regementet och begivit sig till Fagersanna, där han vistats
till förliden gårdag, då han återkommit, alltså dömes svaranden jämlikt
68 § strafflagen för krigsmakten för olovligt undanhållande att undergå
vaktarrest i fyra dagar med mistning av sängkläder, med vilket straff
här ovan först omförmälda disciplinstraff skall förenas, så att svaranden
sålunda skall undergå vaktarrest i tio dagar med mistning av sängkläder.
»

Krigsrätten hade icke mot stadgande i 4 kap. 8 § allmänna
strafflagen och 30 § i 1881 års strafflag för krigsmakten bort sammanlägga
skärpningarna utan endast bibehålla den svåraste det vill säga
mistningen av sängkläder under sex dagar.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
i skrivelse . till regementschefen denne att inkomma med yttrande
av vederbörande krigsrättsledamöter.

I sedermera inkommet yttrande anförde auditören Ekman, med
vilken övriga ovannämnda krigsrättsledamöter i särskilt avgivna yttranden
förklarat sig instämma, i huvudsak följande.

1 allmänna strafflagen hade bestämmelserna om skärpning av
straff införts genom lagen den 22 juni 1916. Dessa skärpningar funnes
enligt sagda lag angivna i 2 kap. 6 § och berörde endast straffarbete
och fängelse, och i 4 kap. 8 § enligt dess lydelse i samma lag stad -

gades angående sammanläggning av sträft'', som äro förbundna med
skärpning. Auditören hade vid meddelandet av ifrågakomma utslag
utgått från den uppfattningen, att stadgandet i 4 kap. 8 § allmänna
strafflagen icke ägde tillämpning på de i allmänna strafflagen ej förekommande
disciplinstraffen utan endast å de straffarter, nämligen
straffarbete och fängelse, som omförmäldes i 2 kap. 6 § allmänna strafflagen;
och auditören hade trott sig äga stöd i denna uppfattning, då
densamma stode i överensstämmelse med inom kunsfi. kidgsh o vrätten
tillämpad praxis. Med hänsyn till bestämmelsen i den av militieombudsmannen
åberopade 30 § i 1881 års strafflag för krigsmakten, jämförd
med 4 kap. 8 § allmänna strafflagen, som vore så allmänt avfattad,
att den i och för sig givetvis kunde tydas såsom avseende alla
slags straff, komme auditören emellertid att vid framdeles tilläventyrs
förekommande fall av liknande beskaffenhet beakta och tillämpa den
mening, som militieombudsmannen i sin skrivelse framhållit.

Även i detta ärende lät militieombudsmannen bero vid vad däri
förekommit.

2. Straffminimum underskridet vid ädömande av disciplinstraff;
ordningen för inhämtande av auditörs yttrande.

Vid granskning av de från fälttelegrafkårens häkte till militieombudsmansexpeditionen
inkomna fångförteckningarna för fjärde kvartalet
1917 anmärktes, ätt chefen för fälttelegraf kåren genom resolution
den 17 oktober 1917 ålagt volontären nr 10/2 Karl Rickard Lindberg
jämlikt 124 § strafflagen för krigsmakten för övergivande av post fyra
dagars vaktarrest.

I 124 § strafflagen för krigsmakten stadgas, att skiltvakt, som
övergiver sin post, obehörigen lämnar den åt annan eller finnes drucken
å sin post, skall straffas på sätt finnes stadgat i 123 § 1 mom. sagda
lag. Sistnämnda stadgande är av följande innehåll; »Lämnar befälhavare
för trupp eller å fartyg, under vaktgöring eller annan likartad
tjänstgöring, obehörigen sin post eller finnes han under sådan tjänstgöring
överlastad av starka drycker, skall lian dömas till fängelse i
högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må
tiden för fängelsestraffet höjas till två år eller till avsättning dömas;
äro de synnerligen mildrande, må den brottslige beläggas med sträng
arrest i minst tre dagar, skärpt arrest i minst fem dagar eller vaktarrest
i minst tio dagar.»

180

Kårchefen hade sålunda vid åläggandet av ifrågavarande disciplinstraff
uppenbaidigen underskridit det i åberopade lagrum stadgade
minimum.

Från auditören A. von Hedenberg, vilken kontrasignerat ifrågavarande
straffresolution, inkom sedermera till militieombudsmannen eu
den 13 april 1918 dagtecknad skrivelse av följande innehåll.

Sedan under den 12 april 1918 blivit för kontrasignering förelagt
auditören ett av chefen för fälttelegraf kåren den 17 oktober 1917
meddelat beslut i disciplinmål angående volontären Lindberg, enligt
vilket beslut Lindberg jämlikt 124 § strafflagen för krigsmakten ålagts
fyra dagars vaktarrest för övergivande av post, samt auditören från
kårens expedition inhämtat, att militieombudsmannen efter granskning
av vederbörande fångförteckning infordrat protokoll i detta disciplinmål,
ville auditören i förevarande ärende såsom förklaring anföra följande.
Alltsedan införande av den nya rättsordningen i fråga om
disciplinmål hade kårchefen för vinnande av snabbhet i rättsskipningen
och tillfölje avståndet mellan kårens förläggning å Marieberg och auditörens
verksamhetsfält, med auditörens medgivande medels telefon
inhämtat auditörens förslag till straffbeslut i disciplinmål, varefter
besluten efter någon tid av auditören kontrasignerats. xVv detta tillvägagångssätt,
vilket synts auditören medföra avsevärda praktiska fördelar
för disciplinens upprätthållande, hade auditören ej förrän vid
ifrågavarande tillfälle försport några nackdelar. Vid granskning av
detta straff beslut syntes auditören emellertid omförmälda system kunna
medföra vanskligheter och missförstånd. Efter så lång tid, som förflutit
sedan straffbeslutet meddelades, kunde auditören visserligen icke
erinra sig att han avgivit något yttrande därom, men toge för givet
att så vore förhållandet, då kårchefen å protokollet härom gjort anteckning.
Auditören måste däremot antaga, att dylikt yttrande blivit missförstått,
i det att auditören, som under nämnda år vid åtskilliga tillfällen
haft att föreslå bestraffning jämlikt 124 § strafflagen för krigsmakten,
torde hava föreslagit straffminimum tio dagars vaktarrest.
vilket dagantal blivit i telefonen av mottagaren uppfattat såsom fyra
dagar. Med denna förklaring ville auditören, som torde för missförståndet
och över huvud för systemet att medelst telefon inhämta och
avgiva yttrande vara minst lika ansvarig som kårcliefen, ingalunda
undandraga sig den påföljd, som det felaktiga beslutet kunde medföra,
liksom auditören, då beslutet sedermera förelagts honom för kontrasignering,
i förtroende till kårchefens anteckning, icke ansett sig böra
underlåta att medverka till dylik kontrasignering, men hade auditören

181

trött isig böra till kårchefens och egen decharge framhålla ovan angivna
förklarande omständighet. Slutligen tillfogade auditören, att Lindbeig,
som ej ånyo gjort sig skyldig till förseelse, syntes hava låtit sig råtta
av den undergångna bestraffningen, varför någon skada icke torde hava
uppkommit genom det felaktiga beslutet.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
kårchefen att inkomma med yttrande jämväl därom, huruvida
icke annan ordning för auditörs hörande i discpilinmål kunde införas

vid kåren. .

1 härefter avgivet yttrande anförde kårchefen, majoren K. A. B.
Amundson följande. Givetvis hade den felaktigt för lågt ålagda besti aflningen
icke tillkommit med vare sig auditörens eller kårchefens avsikt
och& vilja, utan berodde den helt och hållet på missförstånd. Kårchefens
anteckningar å protokollet utvisade, att frågan om bestraffningen denna
gång, liksom alltid tillförene, per telefon avhandlats med auditören.
Misstaget kunde således väl hava uppkommit på sätt auditören i sin förenämnda
skrivelse antoge; och ville kårchefen även i övrigt ansluta sig
till hans i nämnda skrivelse lämnade förklaring, varjämte kårchefen ville
framhålla, att Lindberg av den ålagda bestraffningen låtit sig rätta.
Metoden att per telefon rådgöra med auditören hade visat sig äga mycket
stora fördelar i fråga om disciplinens upprätthållande genom att besti ältning
kunde åläggas omedelbart och i samband med hållet förhöi. Härigenom
undvekes dessutom, att under tilltal varande behövde hållas hemma
från övningar flera dagar, varjämte också möjligheten uteslötes föi eu
tilltalad att under väntetiden avvika för att undandraga sig bestraffning,
sedan han genom förhöret funnit eu kanske oväntad straffpåföljd sannolik.
Någon olägenhet av det använda förfarandet hade aldrig försports,
förutom vid detta enstaka tillfälle, och torde det passerade för såväl
auditören som kårchefen medföra ett iakttagande för framtiden av den
noggrannaste kollationering, så att dylika missförstånd ej vidare behövde
ifrågakomma.

I skrivelse till kårcliefen anförde militieombudsmannen härefter

följande.

Av såväl kårchefen som auditören von Hedenberg hade framhållits,
att av det vid kåren tillämpade förfaringssättet att yttrande i disciplinmål
inhämtas vid samtal i telefon olägenhet icke tidigare försports.
Det missöde, som i nu anmärkta tall inträffat, hade emellertid haft
motsvarighet vid åtminstone ett annat truppförband; den av militieombudsmannen
till 1918 års riksdag avgivna ämbetsberättelse utvisar
(sid. 116 ff.), att vid en kår, där den vid fälttelegrafkåren anställde

182

auditör tjänstgjorde i samma egenskap, våren 1917 förekommit ett fall.
då vid tillämpning av enahanda ordning för rådföring mellan veder
börande befälhavare ocli auditören en jämförelsevis allvarlig missuppfattning
uppstått.

Att vid en sådan form för rådplägning resultatet icke alltid bleve
tillfredsställande vore i och för sig mindre underligt. Svårligen kunde
det antagas, att en auditör skulle vid ett telefonsamtal kunna få en sä
fullständig redogörelse för vad som förekommit vid föregående förhör
och så noggrann kännedom om alla omständigheter av betydelse för
frågans_ bedömande — såsom föregående förseelser och bestraffningar
samt tiden för desamma — att han kunde avgiva sitt yttrande med
samma säkerhet som om han haft tillfälle att själv genomgå handlingarna.
Härtill komme att — dä man ju måste räkna med risken
av en missuppfattning av ett yttrande i telefon, exempelvis i fråga om
tillämpliga paragrafer eller om straffart eller dagantal för ett arreststraff,
— verkställighet av en straffresolution knappast torde böra förekomma
innan den blivit kontrasignerad av auditör enligt 9 § i militär
bestraffningsförordning.

På grund av vad sålunda framhållits syntes förtjäna tagas i förnyat
övervägande, om icke annan ordning för auditörens hörande i
disciplinmål borde införas vid kåren. Med kårens nuvarande förläggning
syntes, då väl i regel varje dag eu eller flera gånger bud skickades
in till de inre stadsdelarna, översändande av handlingarna i disciplinmål
till auditören icke behöva föranleda större tidsutdräkt än med
hänsyn till den ökade säkerheten kunde anses försvarlig. I fall, då
risk för avvikande förelåge, stode ju alltid den utvägen till buds’ att
tillsäga vedei’börande förvarsarrest.

Vad angick det fall, som föranledde ovan återgivna anmärkning,
fann militieombudsmannen emellertid med hänsyn till vad av kårchefen
anförts sig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

3. Straffminimum underskridet vid ädömande av disciplinstraff.

Vid granskning av de från Jönköpings regemente till militieombudsmansexpeditionen
inkomna fångförteckningarna för 1917 års
tredje kvartal anmärktes följande.

Genom resolution den 23 augusti 1917 ålade chefen för Västernorrlands
regemente översten C. H. U. Scheffer värnpliktige nr 87
20/1916 Sven Jakob Sellén jämlikt 124 §, jämförd med 123 § straff -

183

lagen för krigsmakten, disciplinstraff av vaktarrest i sex dagar för övergivande
av postställe.

I 1‘24 § strafflagen för krigsmakten stadgas, att skyltvakt, som
övergiver sin post, obehörigen lämnar den åt annan eller linnes drucken
ä sin post, skall straffas på sätt finnes stadgat i 123 § 1 mom. sagda
lag. Sistberörda stadgande är av följande innehåll: »Lämnar befälhavare
för trupp eller å fartyg under vaktgöring eller annan likartad
-tjänstgöring, obehörigen sin post eller tinnes han under sådan tjänstgöring
överlastad av starka drycker, skall han dömas till fängelse i
högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må
tiden för fängelsestraffet höjas till två år eller till avsättning dömas;
äro de synnerligen mildrande, må den brottslige beläggas med sträng
arrest i minst tre dagar, skärpt arrest i minst fem dagar eller vaktarrest
i minst tio dagar.»

Översten hade sålunda vid åläggandet av ifrågavarande disciplinstraff
uppenbarligen underskridit det i åberopade lagrum stadgade
minimum.

I samband med insändande av det utav militieombudsmannen
infordrade protokollet över det med Sellén i målet hållna förhör med
därå tecknad straffresolution överlämnade översten ett yttrande av auditören
Ragnar Svallingson, vilken kontrasignera! nämnda resolution. I
detta yttrande anförde auditören, att lian haft tillfälle att granska
straffresolutionen och vore för dess avfattning ansvarig, att såsom genast
märktes det Sellén ålagda disciplinstraffet vore oriktigt utmätt, enär
123 § 1 mom. strafflagen för krigsmakten, vilket lagrum i detta fall
tillämpats, stadgade beträffande vaktarrest sådant straff i minst tio
dagar, samt att- auditören ej kunde förklara, huru felaktigheten att
ålägga Sellén vaktarrest under endast sex dagar insmugit sig utan att
felet härrörde från ett rent förbiseende. Under framhållande av att
det ålegat auditören att vid kontrasignationen tillse att straffresolutionen
var riktig men att auditören tydligen uraktlåtit detta, hemställde
auditören därjämte att, därest militieombudsmannen funne felet
böra beivras, auditören ensam måtte göras därför ansvarig.

I sedermera infordrat yttrande anförde översten följande. Den
ifrågavarande straffresolutionen hade av översten meddelats, sedan auditören
Svallingsons yttrande på sätt stadgades i 203 § strafflagen för
krigsmakten inhämtats. Därvid hade tillgått så att protokollet översänts
till auditören, vilken därefter å detsamma antecknat förslag till
den av översten sedermera meddelade resolutionen, översten hade
saknat anledning antaga, att det därigenom ålagda straffet skulle vara

184

oriktigt utmätt, varför någon kontroll i förevarande avseende icke av
översten utövats.

Enligt 203 § strafflagen för krigsmakten gäller bland annat följande:
»Innan disciplinstraff ålägges, skall befälhavaren inhämta yttrande
av vederbörande auditör rörande brottets beskaffenhet och det straff,
som bör åläggas. Godkänner icke befälhavaren auditörens yttrande,
äger denne anteckna det till det i målet förda protokollet; har sådan
anteckning icke skett, vare au ditören jämte befälhavaren för beslutet
ansvarig.»

TJti ovan omförmälda fall hade översten enligt vad i ärendet framgick
efter auditören Svallingsons hörande och i enlighet med av denne
avgivet yttrande ålagt värnpliktige Sellén den bestraffning, mot vilken
ifrågavarande anmärkning framställts. Vid sådant förhållande vore
översten och auditören båda ansvariga för ifrågakomma straff beslut.

Att ett fel sådant som det, som översten och auditören medgivit
vara begånget vid åläggandet av det omförmälda disciplinstraffet, överhuvud
taget kunnat förekomma fann militieombudsmannen i likhet med
auditören svårförklarligt, såvitt det icke fick antagas hava berott därpå
att, liksom översten trott sig kunna lita på auditören. denne uraktlåtit
att vidtaga en så nära till hands liggande åtgärd som att i strafflagen
för krigsmakten efterse, vilket straff lagligen kunde åläggas för
en förseelse av den förevarande beskaffenheten, utan i stället trott sig
kunna lita på sitt minne. Förhållandet vore ju att 1914 års strafflagför
krigsmakten i allmänhet, då den medgiver användande av disciplinstraff,
icke närmare bestämmer latituden utan lämnar vederbörande
Öppet att bestämma såväl arten av disciplinstraff som ock dagantalet,
i det senare hänseendet givetvis inom de för längden av respektive
straff i 22 § av samma lag stadgade gränser. I några fall av stor betydelse
för tillämpningen av lagen förekommer dock undantag från
denna regel såsom i 101 och 123 §§; rimligtvis borde en auditör känna
dessa, åtminstone för det fall, att han ansåge sig kunna underlåta att
i lagen efterse straffsatsen varje gång han har att yttra sig i ett
disciplinmål.

Det inträffade syntes militieombudsmannen bekräfta riktigheten
av den gamla anmärkningen om den bristande effektiviteten av s. k.
divisionsansvar. I betraktande av omständigheterna i förevarande fall
fann militieombudsmannen emellertid icke ett beivrande av det begångna
felet oundgängligen nödvändigt, helst militieombudsmannen trodde sig
kunna förvänta, att detsamma icke skulle upprepas.

185

1 ännu ett fall har av militieombndsmanneu anmärkning gjorts
därom, att straffminimum underskridits vid ådömande av disciplinstraff.

Av ett av militieombudsmanneu infordrat utdrag av protokoll,
hållet vid förhör den 12 juni 1917 med volontären vid Livregementets
dragoners livskvadron nr 18 Emil Vilhelm Sjöland inhämtades nämligen
följande.

Löjtnanten greve J. A. W. Hamilton inlämnade den 8 juni 1917
å skadronens expedition eu sabel, som varit utlämnad till Sjöland och
vid inlämnandet befanns vara fullkomligt rostig.

Sjöland, som i anledning härav hördes, berättade därvid: Han
hade ungefär tre veckor tidigare förlorat sin sabel. Ehuru han avvetat
att det ålegat honom att hos befälet anmäla förlusten av sabeln,
hade han underlåtit att göra detta. Då han senare blivit kommenderad
på högvakt, hade han utan tillstånd av vederbörande befäl
lånat en sabel och använt densamma i vakten. Någon tid därefter
hade han emellertid återfunnit den till honom utlämnade sabeln under
ett skåp i gymnastiksalen. Dä den varit mycket rostig, hade han
för att »lura» sin skvadronschef sökt putsa densamma men ej lyckats
få bort gravrosten.

Genom beslut den 13 juni 1917 ålade sekundchefen, översten G.
A. Boltenstern, efter att hava inhämtat yttrande av auditören Edvard
Plomau, under åberopande av 101 och 130 §§ i strafflagen för krigsmakten
Sjöland för vanvård av åt honom till bruk utlämnat vapen och
försummelse av tjänsteplikt disciplinstraff av fyra dagars skärpt arrest.

Sjöland avtjänade det honom sålunda ådömda straffet.

Gent emot berörda beslut fann sig militieombudsmanneu föranlåten‘framställa
följande anmärkning:

Den av översten åberopade 101 § i strafflagen för krigsmakten
stadgade bland annat: »Den av manskapet, som olovligen säljer, pant sätter

eller annorledes förskingrar eller uppsåtligen förstör eller skadar
åt honom till bruk lämnade vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar,
ammunition, tjänstehäst eller dess mundering eller vad annat, som till
utrustning hör, eller av annan krigsman utan behörigt tillstånd köper
eller tillbyter sig eller till försäljning eller såsom pant, gåva eller lån
emottager häst eller annat, som här är sagt, beläggas med vaktarrest.
i minst tio dagar, skärpt arrest i minst fem dagar eller sträng arrest
i minst tre dagar. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må
den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller, om brottet
förövas av någon, som förut varit straffad för sådant brott, till fängelse
eller straffarbete i högst två år.»

Militieombudsmanneu ämbetsberättetse

186

Det lägsta straff, som enligt det anförda lagrummet kunde ådömas.
vore sålunda »vaktarrest i minst tio dagar, skärpt arrest i minst fem
dagar eller sträng arrest i minst tre dagar».

Då översten i det ifrågavarande beslutet under åberopande av
101 § i strafflagen för krigsmakten ålagt Sjöland disciplinstraff av fyra
dagars skärpt arrest, både översten alltså underskridit det i samma
lagrum stadgade minimistraff.

Att jämväl 130 § i samma lag blivit av översten i straffresolutionen
åberopad kunde givetvis ej berättigat översten att underskrida det
minimistraff, varom förmäles i 101 §.

I anledning av vad sålunda blivit anmärkt anmodades översten
uti skrivelse den 13 november 1917 att inkomma med yttrande för
egen del ävensom av auditören Ploman. 1 sedermera avgivna förklaringar
medgåvo översten och auditören Ploman riktigheten av vad som
blivit anmärkt samt förklarade att i det föreliggande fallet av förbiseende
icke uppmärksammats det i 101 § strafflagen för krigsmakten
givna stadgande rörande det minimistraff, varom i sagda lagrum förmäldes.

Jämväl i detta ärende fann rnilitieombudsmannen ett beivrande
av det begångna felet icke oundgängligen nödvändigt.

•I. Särskilda straff adömda för olovligt öppnande av annans förseglade
brev och för stöld ur brev m. in.

Vid av rnilitieombudsmannen i sammanhang med inspektion å
centralfängelset å Härianda den 19 september 1916 företagen granskning
av utslagen rörande å fängelset förvarade av krigsdomstol dömda
fångar antecknades följande. Vid sammanträde den 19 augusti 1916
avkunnade regementskrigsrätten vid Vaxholms kustartilleriregemente
uti mål emellan kidgsfiskalen L. Uddenberg, å ena, samt 2. klass kustartilleristen
vid 1. kompaniet nr 50 Johan Bernhard Möllerström, å
andra sidan, ett utslag av följande innehåll: Enär Möllerström, vilken

av t f. regementschefen den 24 juli 1916 för olovligt undanhållande
jämlikt 52 § strafflagen för krigsmakten ådömts åtta dagars vaktarrest,
genom eget erkännande och vad övrigt i målet förekommit vore lagligen
förvunnen att därförut hava dels vid två särskilda tillfällen nämligen
den 5 och 19 maj 1916 å första bataljonens expedition olovligen
brutit tjugu stycken till olika kamrater vid regementet adresserade

187

förseglade brev i avsikt att olovligen tillgripa i breven möjligen befintliga
penningar, dels ä samma expedition ur förseglade brev, vilka
ej voro förtrodda åt allmänna posten, tillgripit torsdagen den 4 maj
1916 från värnpliktige nr 885 på 1. kompaniet Konrad Vitalis Pettersson
fem kronor, fredagen den 19 i samma månad från värnpliktige nr
628 på 2. kompaniet Martin Pettersson tre kronor och sistnämnda dag
från värnpliktige nr 865 på 1. kompaniet David Nilsson eu krona, dels
ock under juli månad 1916 olovligen försålt de å eu förteckning i målet
närmare angivna kronopersedlar till ett värde av sammanlagt fyrtiosex
kronor 34 öre, samt Möllerström vid ovan angivna förhållande, jämlikt
4 kapitlet 9 § allmänna strafflagen och 39 § i strafflagen för krigsmakten,
skulle så anses som hade han varit för samtliga dessa brott
på eu gång lagförd, prövade krigsrätten rättvist döma Möllerström.
som krigsrätten veterligt förut icke varit för tjuvnadsbrott straffad,
dels, jämlikt 22 kap. 10 § allmänna strafflagen, för öppnande sig till
nytta vid tjugu särskilda tillfällen av annans förseglade brev, vilka brott
finge anses stå till varandra i sådant sammanhang, att de utgjorde fortsättning
av ett och samma brott, att hållas i fängelse fyra månader,
dels, jämlikt 20 kap. 4 och 9 §§ allmänna strafflagen jämförda med 104 §
strafflagen för krigsmakten, för första resan å särskilda tider ur brev,
vilka ej voro förtrodda åt allmänna posten, förövad stöld att hållas till
straffarbete fyra månader, dels, jämlikt 101 § strafflagen för krigsmakten,
för förskingring av kronopersedlar, vilket brott måste anses förövat under
synnerligen försvårande omständigheter, att hållas i fängelse en månad,
dels ock jämlikt 52 § strafflagen för krigsmakten, för olovligt undanhållande
att undergå vaktarrest i åtta dagar, eller således att i en
bot hållas till straffarbete i sex månader 19 dagar, varifrån emellertid
skulle avräknas den tid, Möllerström enligt vad i målet blivit upplyst
undergått bestraffning eller vaktarrest i åtta dagar, så att hela straffarbetstiden
för Möllerström bleve sex månader 15 dagar, varjämte och då
Möllerström tillika erkänt, att han olovligen undanhållit sig från krigstjänsten
dels den 27 juli 1916 från kl. 1.50 e. in. till kl. 7.io e. m.
och dels från kl. 9.2 0 e. m. sistnämnda dag till kl. 11. t o e. m. påföljande
den 28 juli, krigsrätten jämlikt 52 § strafflagen för krigsmakten,
prövade rättvist döma Möllerström att härför undergå disciplinstraff
av skärpt arrest i sex dagar, vilket straff skulle sammanläggas
med ovannämnda Möllerström ådömda straffarbete och därvid övergå
till straffarbete i sex dagar, så att hela straffarbetstiden för Möllerström
bleve sex månader 21 dagar. Härjämte förpliktade krigsrätten
Möllerström att utgiva ersättning dels till Kungl. Maj:t och kronan för

188

de förskingrade persedlarna med fyrtiosex kronor 34 öre. dels ock till
värnpliktige nr 385 Konrad Vitalis Pettersson med fem kronor, till
värnpliktige nr 628 Martin Pettersson med tre kronor och till värnpliktige
nr 865 David Nilsson med eu krona.

Emot förestående utslag såg militieombudsmannen sig föranlåten
att göra följande anmärkningar.

Krigsrättens förfarande att i föreliggande fall ådöma särskilda
straff för stöld ur brev och för öppnande av annans förseglade brev
torde med hänsyn till omständigheterna i målet vara oriktigt,

Möllerström hade, på sätt krigsrätten funnit, vid två tillfällen
brutit till andra personer adresserade förseglade brev i avsikt att tillägna
sig i breven möjligen befintliga penningar samt vid andra tillfällen
olovligt tillgripit penningar ur förseglade brev. Dessa Möllerströms
brottsliga handlingar måste anses hava stått till varandra i det
sammanhang, att de bort bedömas såsom fortsättning av samma brott.
Den omständigheten att Möllerström vid först omförmälda två tillfällen
i de av honom öppnade breven ej funnit något att tillgripa, hade ej
rimligen bort föranleda, att han för öppnandet av dessa brev skulle
dömas till särskilt ansvar och förty straffas strängare än om tillgrepp
skett även då.

Krigsrätten syntes vidare hava förfarit mindre riktigt, då den,
efter att hava förklarat, att från straffet finge avräknas viss tid. förordnat
om återstående strafftidens längd.

Med hänsyn till det olika antalet dagar i särskilda månader kunde
uträknande av den efter medgivet avdrag återstående strafftid stundom
ej ske förrän i samband med förordnande om verkställighet, och borde
därför uträknandet tillkomma den myndighet, som förordnade om verkställighet,
Detta syntes ock bäst stämma med ordalagen i 39 § strafflagen
för krigsmakten att avräknandet skulle ske vid tillämpning av
det bestämda straffet. I föreliggande fall torde emellertid någon olägenhet
vid verkställigheten ej kunna uppkomma därav, att krigsrätten
yttrat sig om den återstående strafftidens längd.

Slutligen hade krigsrätten förfarit felaktigt, då den sammanlagt
det Möllerström ådömda disciplinstraffet av skärpt arrest med den
straffarbetstid, som uppkommit genom sammanläggandet av de urbota
bestraffningarna och vaktarresten.

Enligt anteckning i krigsrättens protokoll förden 7 augusti 1916
avtjänade Möllerström under tiden den 30 juli- den 6 augusti 1916
det honom den 24 juli 1916 för olovligt undanhållande ålagda disciplinstraff
av vaktarrest i åtta dagar. Då alltså detta straff icke var av -

tjänat, när Möllerström begick de'' förseelser, för vilka krigsrätten
ådömde honom skår]it arrest i sex (lagar, hade, jämlikt 40 § strafflagen
för krigsmakten de båda disciplinstraffen bort sammanläggas till
skärpt arrest i tio (lagar. Detta straff'' hade därefter bort förvandlas
till straffarbete och sammanläggas med det för övriga brott ådömda
straff; i sammanhang varmed bort föreskrivas, att vid tillämpning av
det sålunda bestämda straffet skulle avräknas så lång straffarbetstid,
som motsvarade den tid av åtta (lagar, under vilken Möllerström undergått
vaktarrest.

I anledning av vad sålunda blivit anmärkt anmodade militieombudsmannen
t. f. chefen för Vaxholms kustartilleriregemente att
inkomma med yttrande av krigsrättens ledamöter vid ifrågavarande
tillfälle.

Uti ett av krigsdomaren Arvid Hernblom samt auditören Nils
Ädelgren, kaptenen Olof Wilhelm Brogren och flaggjunkaren Carl Bolmstöm
i egenskap av ledamöter uti ifrågavarande krigsrätt härefter avgivet
yttrande anfördes följande. Mot krigsrättens förfarande att i
föreliggande fall ådöma särskilda straff för stöld ur brev och för öppnande
av annans förseglade brev hade framhållits, att Möllerströms
ifrågakomna brottsliga handlingar måste anses hava stått till varandra
i det sammanhang, att de bort bedömas såsom fortsättning av samma
brott. Något lagstadgande, hur i ett fall sådant som detta borde förfaras,
förekommer ju icke, och något prejudikat angående fallet i fråga
funnes, åtminstone såvitt krigsrätten kunnat utröna, ej heller. Däremot
funnes åtskilliga utslag i mål av liknande beskaffenhet, meddelade
av domstol i första instans, bland dem Stockholms rådhusrätt. I en
del av dessa utslag hade dömts i enlighet med det av militieombudsrnannen
i skrivelsen angivna tillvägagångssättet, under det att i andra
fall domstolen använt samma förfaringssätt som krigsrätten i detta
mål. Skäl kunde an dragas för och emot båda sätten och det torde
— syntes det krigsrätten — icke kunna fastslås, att det av krigsrätten
anlitade sättet vore lagstridigt och felaktigt, även om det av militieombudsmannen
angivna sättet vore att föredraga . Dessutom ville krigsrätten
i anledning av vad militieombudsmannen i detta sammanhang
anfört framhålla, att den omständigheten att Möllerström vid två tillfällen
i de av honom öppnade breven icke funnit något att tillgripa,
väl föranlett därtill, att Möllerström för öppnandet av dessa brev
ådömts särskilt ansvar, men ingalunda därtill, att Möllerström blivit
strängare straffad, än om tillgrepp skett även då, ty naturligen hade
krigsrätten tillmätt strängare straff för tillgreppen, om dessa varit flera

190

än nu vore fallet. Resultatet hade säkerligen blivit detsamma, om
krigsrätten använt deu av militieombudsmannen anvisade vägen.

I fråga om den andra anmärkningen hade krigsrätten att vidgå,
att det tilläventyrs kunnat uppstå olägenhet därigenom, att krigsrätten,
efter att hava förklarat, att från straffet finge avräknas viss tid, förordnat
om den återstående strafftidens längd. Emellertid hade, såsom
militieombudsmannen själv framhållit, någon olägenhet vid verkställigheten
därigenom ej uppkommit

Beträffande slutligen den tredje anmärkningen, så borde givetvis
de båda disciplinstraffen sammanläggas. Detta hade även iakttagits
vid utslagets författande, men vid eu på förekommen anledning i annat
avseende omedelbart före utslagets avkunnande gjord omredigering av
detsamma, hade i den rådande brådskan disciplinstraffen kommit att
bliva åtskilda. Detta hade emellertid icke åstadkommit någon förändring
i straffet, och resultatet hade således icke påverkats därav.

På grund av vad ovan anförts hemställde krigsrättens ledamöter
att militieombudsmannen måtte låta vid den avgivna förklaringen bero.

Öppnandet av annans tillslutna brev i avsikt att tillgripa vad
däri kan vara förvarat lärer teoretiskt sett vara att betrakta såsom
försök till tjuvnad. men då särskilt straff för sådant försök icke finnes
stadgat, torde ett dylikt brott ensamt för sig böra bestraffas enligt det
av krigsrätten i detta avseende åberopade lagrummet eller 22 kap. 10
§ allmänna strafflagen. Annorlunda förhåller det sig när, såsom i.förevarande
fall varit händelsen, brottet ingått i eu serie av handlingar,
av vilka några, på grund därav att de öppnade breven innehållit
penningar, lett till uppsåtets fullbordande och förty måst bedömas
såsom tjuvnad. I betraktande av den allt vidsträcktare användning
bestämmelserna om fortsatt brott erhållit i rättstillämpningen synes
det otvivelaktigt hava med rådande rättsuppfattning bäst överensstämt,
om de fall, då öppnandet lett till tillgrepp, och de fall, då ej något
funnits att stjäla, icke bedömts såsom särskilda brott utan krigsrätten
i stället, med åberopande av 20 kap. 4 § 3 punkten, 22 kap. 10 §
och 4 kap. 3 § allmänna strafflagen, belagt dem med gemensamt straff
såsom fortsatt brott. Och då bestämmelserna om fortsatt brott enligt
sakens natur måst leda till utmätande av lindrigare straff än som
kunnat tillämpas, om varje brott skolat beläggas med särskilt straff,
hade visserligen krigsrätten, om den betraktat Möllerströms samtliga
ifrågakomna handlingar såsom fortsatt brott, bort för dem bestämma
ett lägre straff än det, vartill krigsrätten kommit med sin uppfattning,

191

låt vara att (let ju icke varit omöjligt att vid tillämpning av 4 kap.

3 § allmänna strafflagen å de ifrågavarande brottsliga handlingarna
bestämma straffet till det matt, vartill krigsrätten genom sammanläggning
kommit eller straffarbete i sex månader.

För denna uppfattning kan, utöver vad sist anförda lagrum innehåller,
även åberopas analogien med 20 kap. 9 § allmänna strafflagen,
enligt vilken den, som på särskilda ställen eller tider begått inbrott
och snatteri samt därför på en gång lagföres, skall straffas efter ty i

4 kap. 3 § sägs. Sedan den 20 juni 1890 linnes uttrycklig lagbestämmelse
härom, men detsamma måste anses hava gällt redan förut såsom
framgår av ett utav Kungl. Magt den 13 augusti 1889 meddelat utslag,
vilket utvisar att — sedan eu häradshövding ställts under tilltal för
det han i ett mål, där eu person var förvunnen att hava begått vid
ett tillfälle snatteri och vid ett annat inbrott i avsikt att stjäla utan
att dock något tillgripits, bestämt särskilt straff för vardera förbrytelsen
— Kungl. Maj:t väl funnit det anmärkta domslutet icke vara
överensstämmande med en riktig tolkning av stadgandena i 20 kap.
strafflagen, men enär häradshövdingen ej kunde anses hava genom
samma beslut gjort sig skyldig till ansvar för oförstånd i domarämbetets
utövning, prövat lagligt fastställa vederbörande hovrätts utslag,
så vitt häradshövdingen därigenom förklarats ej kunna till ansvar i
målet fällas.

Med hänsyn till utgången av berörda mål, och då analogien
möjligen kan anses hava varit tydligare i där ifrågakomna fall än i
det nu föreliggande, ansåg militieombudsmannen sig kunna låta bero
vid vad i detta ärende härutinnan förekommit.

Beträffande de ytterligare anmärkningar, som framställts mot
krigsrättens omförmälda utslag, fann militieombudsmannen vidare yttrande
icke vara erforderligt. I

I anledning av anmärkning, som framställts vid eu av tjänstförrättande
militieombudsmannen den 3 april 1918 förrättad inspektion
av militärkommenderingen i Norrköping, infordrades särskilda krigsrättens
vid militärkommenderingen protokoll och utslag den 31 maj
1917 i mål mot häktade vice korpralen August Charles Hjelm.

Av berörda protokoll inhämtades följande. Krigsrätten, däri vid
tillfället krigsdomaren C. H. Ramsay var ordförande samt auditören
Einar Edlund, kaptenen Magnus H. Forssner och fanjunkaren C. J.
Ljungmark tjänstgjorde som bisittare, yttrade i utslag sistnämnda dag,
att enär genom vad tilltalade vice korpralen nr 244 23/2 August Charles

192

Hjelm frivilligt erkänt samt vad övrigt i målet förekommit vore utrett,
att Hjelm, vilken under tiden från och med slutet av mars månad till
och med någon dag i början av maj månad år 1917 varit kommenderad
såsom dagkorpral vid livkompaniet vid militärkommenderingen och
därvid haft till åliggande, bland annat, att utdela till manskapet å
kompaniet ankommen post, därunder dels ur till vederbörande målsägare
anlända förseglade brev tillgripit från värnpliktige nr 83 Klasson
tio kronor, från värnpliktige nr 143 Ahlberg fem kronor, från värnpliktige
nr 213 Gustafsson fem kronor, från värnpliktige nr 275 Steen
tre kronor, från värnpliktige nr 274 Johansson fem kronor och från
värnpliktige nr 190 Karlsson fem kronor, allt i sedlar, eller sålunda
penningar till sammanlagt belopp av trettiotre kronor dels ock dessutom
öppnat minst fem stycken till olika värnpliktiga adresserade brev
i avsikt att tillgripa i breven möjligen befintliga penningar, utan att
dock sistnämnda brev, såvitt visat blivit, innehållit penningar eller
värdeföremål; alltså prövade krigsrätten rättvist döma honom August
Charles Hjelm, vilken krigsrätten veterligen icke förut varit för tjuvnadsbrott
straffad, dels jämlikt 107 § 2 mom. strafflagen för krigsmakten
samt 20 kap. 3 § 2 mom. och 8 § allmänna strafflagen att
såsom för första resan stöld hållas till straffarbete i två månader dels
jämlikt 107 § 2 mom. strafflagen för krigsmakten samt 22 kap. 10 §
allmänna strafflagen, för det han sig till nytta öppnat andras förseg
lade brev, att hållas i fängelse en månad dels ock jämlikt 129 § strafflagen
för krigsmakten att för den förbrytelse i hans tjänst, vartill han
på sätt ovan upptagits, gjort sig skyldig, hållas i fängelse en månad;
och skulle de Hjelm ådömda fängelsestraffen förvandlas till straffarbete
i en månad att med det övriga straffet sammanläggas till straffarbete
i tre månader.

Från detta utslag, som innefattade krigsdomaren Ramsays av
kaptenen Forssner och fanjunkaren Ljungmark biträdda mening, var
auditören Edlund skiljaktig och yttrade. Enär de av Hjelm från värnpliktiga
nr 83 Klasson, nr 143 Ahlberg, nr 213 Gustafsson, nr 275
Steen, nr 274 Johansson och nr 190 Karlsson förövade tillgrepp av
penningar enligt auditörens mening vore att anse såsom stöld ur förseglade
brev, som ej vore åt allmänna posten anförtrodda, alltså och
på de av majoriteten i övrigt anförda skäl prövade auditören lagligt
döma Hjelm dels jämlikt 107 § 2 mom. strafflagen för krigsmakten
samt 20 kap. ! § 3 mom. och 9 § allmänna strafflagen att för första
resan å särskilda tider förövad stöld ur förseglade brev hållas till
straffarbete i tre månader dels jämlikt 107 § 2 mom. strafflagen för

193

krigsmakten samt 22 kap. 10 § allmänna strafflagen för det han sig
till nytta öppnat andras förseglade brev att liållas i fängelse i en månad
dels ock jämlikt 129 § strafflagen för krigsmakten att för den förbrytelse
i hans tjänst, vartill han, på sätt ovan upptagits, gjort sig
skyldig, hållas i fängelse i en månad, i följd varav Hjelm efter förvandling
av de honom ådömda fängelsestraffen till straffarbete skulle
i en bot hållas till straffarbete i fyra månader.

Emot förestående utslag liksom även mot den av auditören Edlund
uttalade skiljaktiga mening fann militieombudsmannen sig föranlåten
att göra följande anmärkning.

Förfarandet att i förevarande fall ådöma särskilda straff för stöld,
respektive för stöld ur brev, och för öppnande av annans förseglade
brev torde med hänsyn till omständigheterna i målet hava varit
oriktigt.

Hjelm hade på sätt krigsrätten funnit vid minst fem tillfällen
brutit till andra personer adresserade förseglade brev i avsikt att tillgripa
i breven möjligen befintliga penningar samt vid sex andra tillfällen
olovligen tillgripit penningar ur förseglade brev.

Dessa Hjelms brottsliga handlingar måste anses hava stått till
varandra i det sammanhang, att de bort bedömas såsom fortsättning
av samma brott. Den omständigheten att Hjelm vid först omförmälda
fem tillfällen i de av honom öppnade breven ej funnit något att tillgripa
hade ej rimligen bort föranleda, att han för öppnandet av dessa
brev skulle dömas till särskilt ansvar.

I anledning -av vad sålunda blivit anmärkt anmodade militieombudsmannen
krigsdomare Ramsay att inkomma med yttrande för egen
del ävensom av krigsrättens övriga ledamöter vid ifrågavarande tillfälle.
I avgiven förklaring anförde krigsrättens ledamöter följande.
Enligt militieombudsmannens mening måste de ifrågavarande av Hjelm
begångna brotten, bestående däri, att Hjelm vid minst fem tillfällen brutit
till olika personer adresserade förseglade brev i avsikt att tillgripa i
breven möjligen befintliga penningar dels vid sex andra tillfällen olovligen
tillgripit penningar ur förseglade brev, anses hava stått till varandra
i det sammanhang, att de bort bedömas såsom fortsättning av
samma brott. För ett sådant bedömande av det inbördes sammanhanget
mellan de olika brottskategorierna hade Ramsay och Edlund
''vid avgivandet av sina vota icke ansett sig äga tillräckligt fog. Det
hade synts dem till och med kunna sättas i fråga, huruvida icke de
oredlighetsbrott, som Hjelm genom öppnandet av de fem breven begått,
bort bedömas enligt 4 kap. 2 § strafflagen eller såsom särskilda brott.
Militieombudsmannens ämbetsberättelse■ 25

194.»

Åtminstone hade sistnämnda lagrum vanligen tillämpats vid enahanda
bedrägliga förfarande mot olika personer vid särskilda tillfällen och åtskilliga
skäl kunde tala för att enahanda oredliga förfaranden mot olika
personer vid särskilda tillfällen borde bedömas på samma sätt. Härtill
ville Ramsay och Edlund lägga följande. Även om tillämpningen av 4 kap.
3 § strafilagen å det inbördes förhållandet mellan brott, som folie utom 20
kap. strafflagen, och brotten inom samma kapitel icke kunde anses a priori
utesluten, torde väl dock enligt allmänna regler gälla, att realkonkurrens
skulle anses föreligga, såvitt de särskilda brotten stode till en viss grad
självständiga mot varandra. Detta hade krigsrätten ansett vara händelsen
i föreliggande fall. Därest, såsom väl allmänt antoges, olovligt brytande
av annans brev i tillgreppsavsikt icke kunde i och för sig anses såsom
tjuvnadsbrott, torde väl nämligen ej den omständigheten att den tilltalade
under en tidsföljd begått såväl sådana brott som tillgreppsbrott,
i vilka ''olovligt brytande av brev ingått såsom kvalificerande moment,
giva den förstnämnda brottskategorien eu annan karaktär. Icke heller
torde enligt krigsrättens mening dessa brott kunna anses såsom blott
förberedelser eller försök till tillgreppsbrott, då de ju enligt lagens ordalag
vore att anse såsom fullbordade i och med förseglingens brytande
samt hade en i förhållande till tillgreppsbrotten självständig effekt,
nämligen kränkandet av brevhemligheten. Vidare ville Ramsay och
Edlund påpeka att militieombudsmannens mening ledde till den enligt
deras mening betänkliga konsekvensen, att om i förevarande mål Hjelm
uppgivit, att han allenast av nyfikenhet öppnat de brev, som icke innehållit
penningar, han kommit att dömas till ansvar särskilt för tjuvnadsbrott
och särskilt för ett fortsatt respektive flera särskilda oredlighetsbrott
och sålunda till en straffpåföljd, som väl i regel utmättes
strängare, än om han övertygats att hava i uppsåt att stjäla öppnat
breven. På de sålunda anförda skälen, trodde krigsrättens ledamöter sig
hava rätteligen förfarit, då de bedömt det inbördes förhållandet mellan
ifrågavarande brottsarter enligt reglerna för reell brottskonkurrens.

Om icke samtliga dessa handlingar betraktades såsom fortsatt brott
enligt de grunder, som ovan anförts beträffande utslaget mot 2. klass kustartilleristen
Möllerström, hade säkerligen varit riktigare att — på sätt
även av Ramsay och Edlund satts i fråga — bestämma särskilt straff
för vart och ett av de fem fall, då Hjelm i tillgreppsavsikt öppnat
förseglade brev, som ej innehöllo penningar, men detta förhållande
torde ingalunda utgöra något stöd för riktigheten av krigsrättens utslag
i den del, som gjorts till föremål för anmärkning. I valet mellan

195

alternativen: fortsatt brott eller särskilda förbrytelser torde i ett fall
sådant som det föreliggande benägenheten för det förra alternativet
snarare ökas därav att man undgår att utmäta särskilda straff för
handlingar, som, i händelse tillgreppsavsikten förverkligats, måst på
grund av positivt lagbud bedömas såsom fortsatt brott. Beträlfande
invändningen att om Hjelm uppgivit, att han allenast av nyfikenhet
öppnat de brev, som icke innehöll o penningar, han kommit att dömas
särskilt för fortsatt respektive särskilda oredlighetsbrott, syntes militieombudsmannen
icke heller vad av Kamsay och Edlund därutinnan anförts
ägnat att stödja krigsrättens uppfattning. Att reglerna om fortsatt
brott icke kunna tillämpas i avseende å handlingar, som icke hava
något väsentligt brottsligt moment gemensamt torde väl icke hindra
att samma regler tillämpas beträffande handlingar, där gemensamhet
föreligger i fråga om ett brottsligt moment av väsentlig betydelse.
Vid straffmätningen hava ju domstolarna möjlighet tillse, att i de
särskilda fallen ej en ringare brottslighet belägges med strängare ansvar
än en svårare brottslighet. För det tänkta fallet torde — oavsett
att en blott uppgift av Hjelm därom, att han icke öppnat breven i
tillgreppsavsikt utan allenast av nyfikenhet, väl under föreliggande
omständigheter knappast bort tagas för god — vidare framhållas att
straffet för ett öppnande av breven, därest det skett allenast av nyfikenhet,
icke kunnat ådraga Hjelm annat ansvar än böter, och det är,
om också ej omöjligt, dock väl allt annat än antagligt att straffet för de
fall, då tillgrepp skett, i förening med bötesstraff för öppnande av brev
av nyfikenhet skulle kommit av bliva strängare än det straff, som
kunnat komma att utmätas för tillgrepp ur förseglade brev och för
öppnande av sådana brev i avsikt att stjäla, därest de brottsliga handlingarna
bedömts såsom fortsatt brott.

Militieombudsmannen fann sig emellertid jämväl i detta fall
kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

5. Särskilda straff ådömda för underlåtenhet att inställa sig till mobiliseringstjänstgöring
och till annan tjänstgöring.

Av ett militieombudsmannen tillhandakommet utdrag av protokoll,
fört vid Bodens ingenjörskårs krigsrätt i mål emellan krigsfiskalen
K. A. Häggqvist, på tjänstens vägnar, å ena, samt värnpliktige nr

196

182 71/1908 Nils Gunnar Pettersson, å andra sidan, inhämtades

följande.

Häggqvist yrkade vid krigsrätten ansvar å Pettersson för det
denne uteblivit från honom åliggande tjänstgöring vid kåren nämligen
dels fredstjänsgöring och dels tjänstgöring vid mobilisering, som blivit
i augusti 1914 anbefalld.

Genom utslag den 7 februari 1917 utlät sig krigsrätten: Enär i
målet vore utrett, att Pettersson utan laga förfall underlåtit att inställa
sig till honom åliggande tjänstgöring åren 1910, 1911, 1912, 1913,
1914, 1915 och 1916, ävensom att Pettersson underlåtit att inställa
sig till den i augusti 1914 anbefallda mobiliseringstjänstgöring, alltså
prövade krigsrätten jämlikt 61 och 68 §§ gamla strafflagen för krigsmakten
samt 50 och 53 §§ i nu gällande strafflag för krigsmakten
rättvist döma Pettersson, vilken icke förut undergått bestraffning för
rymning, att för utevaro från mobiliseringstjänstgöring, vilket brott
skulle såsom rymning anses, hållas i fängelse två månader samt för
underlåtenhet att inställa sig till annan tjänstgöring, vilken underlåtenhet
skulle anses såsom rymningsbrott, hållas i fängelse en månad
eller således att tillhopa hållas i fängelse tre månader. Därjämte förordnade
krigsrätten, att det Pettersson sålunda ådömda straffet skulle på
grund av hans hållande i häkte anses verkställt till en tid av tjugu dagar,
i följd varav Pettersson skulle hållas i fängelse i två månader tio dagar.

Emot detta utslag såg militieombudsmannen sig föranlåten framställa
följande anmärkningar.

Petterssons underlåtenhet att under tiden 1910 — 1916 iakttaga
inställelse måste betraktas såsom en enda underlåtenhetshandling och
torde på grund härav med hänsyn till innehållet i bestämmelserna i
33 § nya strafflagen för krigsmakten samt 4 kap. 1 § allmänna strafflagen
icke rätteligen kunnat medföra mer än ett straff.

Då krigsrätten emot innehållet i sistberörda lagrum uti ovan
angivna fall utmätt särskilt straff i anledning av Petterssons utevaro
från mobilisexångstjänstgöring och hans utevaro från fredstjänstgöring
måste antagas, att Petterssons straff, sådant det i utslaget bestämts,
blivit hårdare än straffet skulle hava blivit, om krigsrätten rätteligen
förfarit.

Krigsrätten hade vidare i sitt utslag gjort sig skyldig till det
fel, att den, efter förordnandet om att det Pettersson ådömda straffet
skulle på grund av hans hållande i häkte anses verkställt till en tid
av tjugu dagar, tillika meddelat yttrande om huru länge Pettersson
till följd härav skulle hållas i fängelse. Krigsrättens yttrande i sist -

197

berörda hänseende förutsatte, att eu månads fängelse alltid vore detsamma
som fängelse i trettio dagar. Enligt gällande lag om beräkning
av strafftid kunde emellertid ådömt fängelsestraff'' för en månad även
medföra, att den dömde hölles i fängelse trettioen dagar eller evetuellt
tjuguåtta eller tjugunio dagar. Huruvida en person, som dömts till
fängelse i en månad, komme att hållas i fängelse i tjuguåtta, tjugunio,
trettio eller trettioen dagar, berodde på dagantalet i den månad, under
vilken han började straffets undergående.

Av det senast sagda framginge, att det förordnande, som krigsrätten
givit med orden »i följd varav Pettersson skall hållas i fängelse
två månader tio dagar» under vissa förutsättningar, som krigsrätten
vid utslagets avkunnande icke varit i tillfälle att bedöma, kunnat leda
till ett oriktigt resultat vid straffets verkställighet.

Till ytterligare belysning härav hänvisades till justitieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1917 års riksdag sid. 230.

I anledning av vad sålunda blivit anmärkt anmodade militieombudsmannen
chefen för Bodens ingenjörkår att inkomma med yttrande
från ledamöterna i krigsrätten vid ifrågavarande tillfälle, krigsdomaren
P. Sandström, auditören A. Bexell, kaptenen V. Werner och fanjunkaren
A. Kilander.

I avgivna yttranden anförde härefter dessa följande.

Krigsdomaren Sandström: Hösten år 1914 förekom vid garnisonskrigsrätten
i Boden, där han då tjänsgjorde som auditör, ett flertal
mål, däri värnpliktiga tilltalats för såväl utevaro från vanlig militärtjänstgöring
som ock uraktlåten inställelse till den genom mobiliseringen
sistnä.mnda år anbefallda särskilda tjänstgöringen. När garnisonskrigsrätten
första gången hade att meddela utslag i dylikt mål,
beslöt krigsrätten, fastän efter stor tvekan, att ådöma särskilt straff
för utevaro från vanlig militärtjänstgöring och för uraktlåten inställelse
till den genom mobiliseringen anbefallda tjänstgöringen. Garnisonskrigsrätten
utgick då därifrån, att utevaron från sistnämnda tjänstgöring
vore att betrakta som en särskild underlåtenhetshandling, och
att förty bestämmelserna i 4 kap. 2 § strafflagen borde komma att
tillämpas. Denna princip hade krigsdomaren sedermera alltid och sålunda
även i nu förevarande mål tillämpat. Han hade ansett sig hava
erhållit stöd för att hans uppfattning beträffande nu avhandlade spörsmål
icke varit oriktig av det förhållandet, att anmärkningen förut
icke vid granskning av garnisonskrigsrättens protokoll eller de av
vederbörande militära chefer till krigshovrätten expedierade arrestantförteckningarna
framställts mot den av honom tillämpade lagtolkningen.

198

Med stöd av det anförda vågade han hålla före, att, även om berörda
lagtolkning icke skulle anses fullt riktig, densamma likväl icke kunde
anses vara uppenbart lagstridig.

När krigsrätten avkunnade sitt utslag angående Nils Gunnar
Pettersson tillhännagavs beträffande rätt för Pettersson att tillgodoräkna
sig viss del av den tid, han i målet suttit häktad, intet annat än att
det ådömda fängelsestraffet skulle på grund av hans hållande i häkte
anses vara verkställt till en tid av tjugu dagar. Tillägget i utslaget
enligt det av auditören uppsatta protokollet av innehåll att Pettersson
till följd av rättens beslut beträffande avdrag för viss del av häktningstiden
skulle hållas i fängelse två månader tio dagar hade sålunda tillkommit
genom ett förbiseende från auditörens sida.

Auditören Bexell: Beträffande den utslaget verkställda uträkningen
av strafftiden för Pettersson gjordes denna ej av krigsrätten vid utslagets
avkunnande utan av auditören vid utslagets expediering. Detta
var ett rent förbiseende av auditören, och kom han ej att tänka på,
att på sätt militieombudsmannen i sitt ämbetsmemorial påpekat detta
förordnande om strafftiden kunnat leda till ett oriktigt resultat vid straffets
verkställighet.

Sedan auditören blivit uppmärksamgjord härå, skulle han för
framtiden ställa sig denna erinran till efterrättelse, och hemställde han,
att militieombudsmannen ville låta vid denna hans förklaring bero.

Vidkommande härefter anmärkningen, att krigsrätten felaktigt
ådömt särskilda straff för utevaro från mobiliseringstjänstgöring och för
utevaro från annan tjänstgöring i stället för, såsom rätteligen bort
skett, med tillämpning av 4 kapitlet 1 § allmänna strafflagen endast
ett straff, finge auditören framhålla, att han, som i början av år 1915
efterträdde krigsdomaren Sandström såsom auditör vid garnisonskrigsrätten
i Boden, i likhet med Sandström alltid följt den av krigsrätten
tillämpade principen att ådöma särskilda straff för dessa, enligt auditörens
förmenande särskilda underlåtenhetshandlingar (utevaro från mobilisering
och utevaro från annan tjänstgöring). Auditören hade ock
anledning antaga, att i ett par av dessa fall målen även fullföljts hos
hovrätten.

Kaptenen Werner: Vid krigsrätten i fråga delgavs kaptenen den
upplysningen, att utevaro från vanlig militär tjänstgöring och uraktlåten
inställelse till mobilisering av garnisonskrigsrätten i Boden vid flerfaldiga
tillfällen behandlats såsom skilda brott, mot vilket behandlingssätt
någon anmärkning ej framställts. Någon anledning att vid krigsrätten
i fråga frångå detta behandlingssätt syntes kaptenen icke föreligga.

199

Den framställda anmärkningen mot felaktig avräkning för den
tid, Pettersson suttit häktad, syntes kaptenen uteslutande beröra protokollsföraren,
dä så vitt kaptenen kunde erinra sig, utslaget lydde å
tre månaders fängelse med avdrag för den tid av tjugu dagar, som svaranden
hållits häktad.

Fanjunkaren Kilander: Beträffande anmärkningen att särskilda
straff'' ådömts för utevaron från mobiliseringstjänstgöring och för utevaron
från annan tjänstgöring, hade fanjunkaren biträtt detta krigsrättens
beslut på föredragning av krigsdomaren Sandström, och då
fanjunkaren haft sig bekant, att denna princip alltid tillämpats så väl
vid ingenjörkårens krigsrätt som vid övriga krigsrätter i Boden.

Då fanjunkaren ej vore jurist, torde enligt hans förmenande det
ej kunna begäras, att han, gentemot juristernas inom domstolen upplysningar
och av honom kända förhållanden, skulle förskaffat sig en
särskild och på juridisk fackkunskap grundad uppfattning om, huru
Petterssons brottslighet rätteligen skulle bedömas.

Vidkommande åter anmärkningen mot den i utslaget gjorda uträkningen
av strafftiden, så hade denna, som nu ostridigt vore, ej gjorts
av krigsrätten, vadan något yttrande härutinnan ej torde erfordras.

Fanjunkaren åberopade i övrigt vad krigsdomaren Sandström och
auditören Bexell i sina förklaringar anfört, och hemställde, att militieombudsmannen
måtte låta vid hans avgivna förklaring bero.

Beträffande frågan om preskription av straff för rymningsbrott
har i särskilda mål, som dragits under Kungl. Maj:ts prövning, den
mening gjort sig gällande, att preskriptionstiden är att räkna från det
rymningsbrottet upphört därigenom att rymmaren anträffats och blivit
inställd eller ock frivilligt inställt sig. De åsyftade målen gällde det
ena en indelt soldat, det andra en värvad kustartillerist; båda voro
sålunda krigsmän, som förbundit sig till viss tjänstetid vid krigsmakten,
och i avseende å sådan tid stadgades i 1881 års strafflag för krigsmakten,
som i de båda målen tillämpades, att om krigsman, som förbundit
sig till viss tjänstetid vid krigsmakten, för rymning fälldes till
straff, som ej medförde hans uteslutande från krigsmakten, den tid,
under vilken han var rymd, ej skulle tillgodoräknas honom såsom tjänstetid.
Med utgången i de båda målen lärer överensstämma, att rymning
betraktas såsom ett fortfarande brott och att det straff, som kan
komma att åläggas för rymning, avser utevaron från alla de särskilda
tjänsteförrättningar, som rymmaren lagligen haft att fullgöra under
rymningstiden. Följaktligen torde, därest det truppförband, rymmaren

200

tillhört, under denna tid blivit mobiliserat, särskilt straff likväl icke
höra åläggas för rymning från mobiliserad avdelning och för annan
rymning; den omständigheten att rymning från mobiliserad avdelning
bör föranleda strängare straff, kan likafullt tillbörligt beaktas därigenom
att straffet bestämmes såsom för rymning från mobiliserad avdelning
med den höjning inom vederbörande latitud, som kan föranledas av att
rymningen även omfattade tid för annan än mobiliseringstjänstgöring.

Att i detta avseende göra en bestämd skillnad mellan fast anställt
manskap, å ena, samt värnpliktiga, å andra sidan, syntes militieombudsmannen
ej vara tillräckligt motiverat. De värnpliktigas tjänstgöring
är icke av ständig beskaffenhet, men detta gäller även beträffande
det indelta manskapet, och liksom avtalad tjänstetid för fast anställt
manskap förlänges genom rymning, får en värnpliktig, som genom
rymning undandrager sig en viss tjänstgöring ett år, fullgöra motsvarande
tjänstgöring nästa år, om sådan tjänstgöring då överhuvud
kan för honom ifrågakomma. Skulle emellertid, mot rimlig förmodan,
skillnad härutinnan anses böra göras mellan fast anställt manskap och
värnpliktiga, torde man ingalunda böra, såsom krigsrätten gjort i förevarande
fall, utsöndra en tjänstgöringsomgång och för utevaron därifrån
ålägga särskilt straff samt betrakta rymningen från föregående
och efterföljande tjänstgöringar såsom ett sammanhängande brott;
snarare kunde man, under denna tänkta förutsättning vara benägen
att räkna utevaron från varje särskild tjänstgöringsomgång som ett
brott för sig.

Ehuru militieombudsmannen sålunda ansåg att krigsrättens utslag
i nu anmärkta del icke överensstämde med en riktig uppfattning
av strafflagens för krigsmakten stadganden om rymningsbrott, fann
militieombudsmannen dock, då det av krigsrätten bestämda straffmåttet
icke syntes kunna giva anledning till någon anmärkning, ej nödigt
att beivra det fel, vartill krigsrätten enligt militieombudsmannens
mening gjort sig skyldig genom att vid meddelandet av ifrågakomna
utslag bestraffa rymning från mobiliseringstjänstgöring och rymning
från fredstjänstgöring såsom särskilda brott.

Vad angick den omständigheten att i utslaget jämte strafftiden
och avdraget för häktningstid tillika angivits, huru lång tid straffet
efter sagda avdrag komme att omfatta, inhämtade militieombudsmannen
av ett utav föreståndaren för kronohäktet i Luleå utfärdat intyg, att
straffet börjat den 10 februari 1917 och slutat den 20 påföljande april.
Resultatet skulle blivit detsamma, även om den återstående strafftiden
icke blivit i utslaget angiven till viss tid i månader och dagar, efter -

201

som vid den beräkning, som enligt lagen den 1 juli 1898 innefattande
vissa bestämmelser om beräkning av strafftid varit att verkställa, avdraget
omfattat slutet av en månad med 30 dagar. Det fel, som i
detta hänseende förelupit vid utslagets avfattning, hade sålunda icke lett
till någon oriktighet vid straffverkställigheten.

Jämväl mot ett utslag av en annan krigsrätt har en liknande
anmärkning framställts. Härmed förhöll sig på följande sätt.

Vid granskning av protokollen i ett av Karlskrona gmnadjärregementes
krigsrätt den 21 och den 28 februari 1917 handlagt mål
emellan krigsfiskalen F. W. Flensburg, på tjänstens vägnar, å ena, samt
förre korpralen värnpliktige nr 414 11/1909 Gustav Adolf Johansson,
å andra sidan, angående rymning, inhämtades följande.

Flensburg yrkade vid krigsrätten ansvar å Johansson för rymning
från repetitionsövningarna åren 1910 och 1911, mobiliseringstjänstgöringen
år 1914 samt krigstjänstgöring åren 1915 och 1916.

Genom utslag den 28 februari 1917 utlät sig krigsrätten: Genom
vad i målet förekommit funne krigsrätten det vara utrett, att Johansson
utan laga förfall uteblivit från repetitionsövningarna åren 1910 och
1911, från mobiliseringstjänstgöring år 1914 och från honom åliggande
krigstjänstgöring enligt § 28 värnpliktslagen åren 1915 och 1916; och
prövade förty krigsrätten, som på grund av bestämmelserna i 5 kap.
14 § första stycket allmänna strafflagen funne straffet för utevaro från
repetitionsövningarna åren 1910 och 1911 vara förfallet, rättvist döma
Johansson dels jämlikt §§ 61 och 68 strafflagen för krigsmakten den
7 oktober 1881 att för utevaro från mobiliseringstjänstgöringen 1914
såsom för rymning hållas i fängelse en månad och dels jämlikt § 50
strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 och 4 kap. 3 §
allmänna strafflagen att för rymning från krigstjänstgöringen åren 1915
och 1916 hållas i fängelse en månad; och skulle Johansson sålunda i
en bot hållas i fängelse i två månader.

Gentemot detta utslag såg militieombudsmannen sig föranlåten
framställa den anmärkningen att, då Johansson syntes hava undandragit
sig all honom åliggande tjänstgöring under tiden från repetitionsövningen
1910 till i februari 1917 han därigenom gjort sig skyldig till
allenast ett rymningsbrott, vilket, i den mån ansvar kunnat komma i
fråga, bort för honom medföra allenast ett straff.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
regementschefen att inkomma med yttrande av ledamöterna
i krigsrätten vid det tillfälle, då utslaget meddelats.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 2S

202

Uti yttrande, avgivet den 27 mars 1918 anförde ledamöterna uti
ifrågavarande krigsrätt, nämligen krigsdomaren John Bladh, t. f. auditören
Emmerik Hagberg, kaptenen Hjalmar Falk och fanjunkaren L. Andersson,
följande.

Utredningen i målet gav för handen, att de tjänstgöringar, Johansson
olovligen undandragit sig, nämligen repetitionstjänstgöringarna,
in o biliseringstjänstgöringen och krigstjänstgöringarna hörde till tre till
arten väsentligen skilda tjänstgöringsgrupper. Inkallelsen till dessa
olika slag av tjänstgöring hade skett på olika sätt. Samtliga tjänstgöringar
avsågo viss till början och slut bestämt begränsad tjänstgöringstid,
och hade Johansson, när han sedermera inställde sig, varken
skyldighet eller möjlighet att fullgöra den mobiliserings- och krigstjänstgöring,
från vilken han olovligt hållit sig borta. Då Johansson
var värnpliktig och ej stamanställd, förelåg därför vid slutet av varje
tjänstgöringsperiod, från vilken han undandragit sig, ett fullbordat
rj mningsbrott. Härtill kom, att vid förhöret med Johansson upplystes,
att han haft olika motiv för sin utevaro från varje särskild grupp av
övningarna och således, subjektivt sett, beträffande ute varon från var
och en av dem haft skilda betänkligheter att övervinna. Vid sådant
förhållande ansågo krigsrättsledamöterna att i detta fall flera särskilda
brott förelåge, för vilka därest ansvar kunde komma ifråga, särskilda
straff borde utmätas. Hade däremot de tjänstgöringar, Johansson undandragit
sig, varit av likartad natur och grunden för hans utevaro från
dem samtliga varit en och densamma, hade de otvivelaktigt ansett
endast ett försatt — brott föreligga och allenast utmätt ett straff.
Genom den skedda lagtillämpningen hade i varje fall Johansson icke
lidit någon orätt, då, därest blott ett straff utmätts för hans i målet
påtalade brott, detta icke rimligen kunnat bestämmas lägre än vad nu
sammanlagt genom ifrågavarande utslag ådömts. I ett antal analoga
fall under åren 1916 och 1917 hade krigsrätten med olika ledamotssammansättning
dömt på samma sätt, som nu blivit föremål för anmärkning,
och hade ej, förklarandena veterligen, högre rätt i något av
dessa fastslagit en annan princip för lagtillämpningen. Krigsrättens
ledamöter hemställde, att militieombudsmannen ville låta vid förklaringen
bero. I

I det föreliggande fallet ville det synas, som skulle Johansson
enligt 1901 års värnpliktslag men, på grund av tidigare stamanställning,
däremot icke enligt 1914 års lag haft skyldighet att göra repetitionsövningar.
Om hans skyldighet därutinnan upphört med den sistnämnda

lagens ikraftträdande, torde ej något kunna erinras mot att, då ansvar
å honom för utevaro frän repetitionsövningarna yrkades först i februari
1917, straffet för samma brott ansågs förfallet. Vad åter angick hans
utevaro från mobiliseringstjänstgöringen 1914 och krigstjänstgöringen
1915—1916 kunde militieombudsmannen icke finna annat än att Johanssons
utevaro från all honom under nu nämnda tre år åliggande
tjänstgöring bort anses såsom ett enda rymningsbrott och beläggas
med ett enda straff, nämligen straff för rymning från mobiliserad avdelning,
varvid den omständigheten att Johansson under samma lagföring
var förvunnen jämväl till rymning från en senare anbefalld
krigstjänstgöring bort föranleda höjning av straffet. Principiellt bleve
straffet alltid strängare vid den lagtillämpning, som tagit sig uttryck
i det ifrågavarande utslaget, än om blott ett straff ålades. Tänker
man sig det fall, att på mobiliseringen 1914 följt mobilisering vintern
1915—1916, samt att Johansson förfallolöst uteblivit även från den
senare mobiliseringen, skulle med krigsrättens uppfattning överensstämt
att betrakta hans rymning från två mobiliseringstjänstgöringar som
ett enda brott; att förhållandet skall bliva ett annat och en, principiellt
sett, strängare uppfattning tillämpas därför att den senare tjänstgöringsomgången
var krigstjänstgöring, icke mobiliseringstjänstgöring,
förefaller allt annat än rimligt. Vad beträffar uppgiften att Johansson
anfört olika motiv för sitt uteblivande de särskilda omgångarna, syntes
detta förhållande icke kunna tillmätas någon betydelse i det avseende,
varom nu var fråga. Såvitt protokollen utmärka berodde Johanssons
uteblivande från mobiliseringen år 1914, då han uppehöll sig i Danmark,
därpå, att han varit okunnig om mobiliseringens omfattning
och av en i Göteborg vistande broder hört, att endast landstormen
vore mobiliserad. Om sin skyldighet att göra krigstjänstgöring skulle
Johansson, likaledes enligt protokollen, fått vetskap först efter vederbörliga
inryckningsdagar. Yttrandet att han beträffande uteblivandet
från vardera tjänstgöringen haft olika motiv att övervinna föreföll
därför mindre välgrundat. Det var för övrigt minst sagt tvivelaktigt,
om den omständigheten att Johansson tilläventyrs vid en rymning haft
avsikt att undandraga sig krigstjänsten och vid en annan ej haft
sådan avsikt bort föranleda annan lagtillämpning i detta avseende än
om han i båda fallen haft för avsikt att undandraga sig krigstjänsten.

I krigsrättsledamöternas yttrande omnämndes, att krigsrätten
förut i liknande fall dömt på samma sätt utan att veterligen högre
rätt fastslagit annan princip för lagtillämpningen. Det uppgivna förhållandet
— om nu något dylikt mål kommit under högre rätts prov -

204

ning — kan sannolikt förklaras därav, att straffet även med den
tillämpade uppfattningen satts jämförelsevis lågt. Åtminstone i detta
fall syntes det antagligt, att straffet icke skulle blivit lägre, därest
den uppfattning tillämpats, som militieombudsmannen nu liksom i
andra dylika fall hävdat; och militieombudsmannen ansåg sig förty
icke äga skäl att göra det fel, som krigsrätten enligt militieombudsmannens
mening begått vid målets avdömande, till föremål för laga
beivran.

6. Åtal för brott enligt 22 kap. 11 § allmänna strafflagen upptaget till
prövning, ehuru brottet icke angivits till åtal.

Vid en av militieombudsmannen den 13 juli 1916 i sammanhang
med inspektion av Göta trängkår företagen granskning av krigsrättsprotokollen
för senare åren anmärktes bland annat följande.

Den 14 februari 1914 rannsakades inför krigsrätten volontären
nr 4/3 Johansson för förskingring.

Krigsrättens ledamöter voro majoren K. Palm, vice auditören G.
Wiberg, kaptenen I. F. R. JBelfrage samt löjtnanterna J. Lundblad och
G. S. J. Blomquist.

Brottet bestod däri, att Johansson, som i egenskap av sjukvaktare
mottagit en portmonnä med inneliggande penningar, tillhörig värnpliktige
vid Skaraborgs regemente nr 50 38/1913 Larsson, förskingrat
densamma.

Vid majorsförhör med Johansson fordrade Larsson att återfå portmonnäen
och en krona 40 öre, men gjorde därutöver intet yrkande.

Vid rätten var Larsson enligt anteckning i protokollet förhindrad
att komma tillstädes.

Änskönt Larsson icke angivit brottet till åtal, yrkade åklagaren,
regementsväbeln A. G. J. Sandén ansvar å Johansson enligt 22 kap!
11 § allmänna strafflagen.

Krigsrätten avkunnade förenämnda den 14 februari 1914 följande
utslag: »Som den tilltalade erkänt och i målet är utrett, att han den
9 sistlidne januari till förvaring emottagit en värnpliktige vid I. 9 nr
50 38/1913 Larsson tillhörig portmonnä, värd 25 öre, samt inneliggande
en krona 40 öre, ävensom att han sedermera försålt portmonnäen
samt för egen del använt däri inneliggande penningar, prövar
krigsrätten lagligt döma honom, Johan Samuel Johansson, att för för -

2or>

skingring jämlikt 22 kap. 11 § allmänna strafflagen bota 50 kronor
till kronan.»

I anledning av vad sålunda förekommit och under hänvisning
till bestämmelsen i 22 kap. 21 § allmänna strafflagen, att brott, som
i 22 kap. 11 § samma lag sägs, icke må åtalas av allmän åklagare,
där ej brottet av målsägande till åtal angivits, anmodade militieombudsmannen
inspektören för trängen! att inkomma med yttrande av
ledamöterna uti ifrågavarande krigsrätt ävensom av åklagaren i målet.

I härefter inkomna yttranden anförde:

1) vice auditören Wiberg, kaptenen Belfrage samt löjtnanterna
Lundblad och Blomquist, med instämmande av numera underlöjtnanten
Sanden i egenskap av åklagare i målet: Vid diskussionen om utslaget
förekom frågan, huruvida icke den tilltalade volontären Johansson,
som i egenskap av sjukvaktare å militära sjukhuset å tjänstens vägnar
av sjukvårdskorpralen vid Skaraborgs regemente nr 4/1 Svensson emottag^
till förvaring för krigsmaktens räkning de förskingrade effekterna,
tillhöriga värnpliktige Larsson, sålunda borde straffas enligt 127 §
strafflagen för krigsmakten, jämförd med 25 kap. allmänna strafflagen.
Då tvekan rådde, huruvida den tilltalade likväl intagit en
sådan tjänsteställning, som i nämnda paragraf avhandlades, och då
straffet för brott, som där avsåges, vore avsevärt högre än det, som
stadgades för brott enligt 22 kap. 11 § allmänna strafflagen, hade
krigsrättens nu ifrågavarande ledamöter ansett, att, vid sådan tvekan,
de mildare bestämmelserna borde tillämpas. Vid bestämmandet av
ansvaret utgingo de därvid från den tolkningen av stadgandena i 18
§ l:o) c samt 27, 28 och 29 §§ i förordningen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes den 11 juni 1868, att mål, som till krigsdomstols
upptagande hörde, skulle av allmänna åklagaren åtalas, avsåge
avvikelse från allmänna strafflagens bestämmelser om åklagares behörighet
i vissa fall att anställa åtal. De medgåve, att ifrågavarande
tolkning kunde hava varit oriktig, men ville påpeka att, då i 51 § i
lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 23 oktober
1914 ändring till förtydligande av stadgandet härutinnan intagits,
möjlighet till eu sådan tolkning förelegat. För framtiden skulle de
beakta den i militieombudsmannens förenämnda anmärkning uttalade
mening; och

2) majoren Palm: Enligt förordningen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes den 11 juni 1868, § 35, ålåg det auditören »att
uppgiva de lagrum och författningar, som äro till varje fall lämpliga»,
men då vid ifrågakomna rättegångstillfälle så ej skett i avseende på

206

innehållet av 22 kap. 21 § allmänna strafflagen, hade majoren, saknande
kännedom om sistnämnda lagrum, avdömt målet rörande volontären
Johansson enligt 22 kapitlet 11 § av samma lag.

Den av vice auditören Wiberg och de officerare, som instämt
med honom, omnämnda 127 § i 1881 års strafflag för krigsmakten
handlade om det fall, att vid krigsmakten anställd ämbets- eller tjänsteman
tillgrep och förskingrade någon till krigsfolkets avlöning, underhåll
eller beklädnad eller för annat krigsbehov bestämd uppbörd eller
annan egendom, som han, i kraft av sin befattning, för krigsmaktens
räkning emottagit till förvarande, förvaltning eller redovisning. Volontären
Johansson lärer emellertid icke varit att anse såsom en vid
krigsmakten anställd ämbets- eller tjänsteman, varförutom väl kan
sättas i fråga, huruvida han för krigsmaktens räkning mottagit den av
honom sedermera förskingrade portmonnän med innehåll. Krigsrätten
hade därför säkerligen goda skäl att i avseende å Johanssons ifrågakomna
förskingring icke tillämpa nyss omförmälda paragraf, och torde
i varje händelse frågan om tillämpligheten av 127 § vara av underordnad
betydelse för det här föreliggande spörsmålet.

De av samme förklarande åberopade stadgandena i 18, 27 och
28 §§ av 1868 års förordning om krigsdomstolar och rättegången därstädes
visa att krigsrätt var forum för mål av ifrågavarande beskaffenhet
samt huru krigsrättsmål skulle anhängiggöras. 29 § i nämnda förordning
innehöll, att den, som var förordnad till åklagare vid krigsdomstol,
var pliktig att vid samma rätt tala i mål, som hörde till
rättens upptagande, samt därvid skulle ställa sig till efterrättelse såväl
honom i ämbetet givna föreskrifter som ock vad för åklagare i allmänhet
stadgat var. Denna bestämmelse lärer emellertid icke kunnat
utsträcka åtalsrätten utöver vad av allmän lag följde, ty för att ett
mål skulle höra till »rättens upptagande» fordrades givetvis icke blott
att rätten överhuvud kunde upptaga mål av det slag som det, varom
fråga var, utan även att just det föreliggande målet kunde upptagas
av rätten, och i det senare avseendet saknades här en förutsättning
för åtal, nämligen angivelse av målsäganden.

Riktigheten av denna uppfattning av sist anförda lagrum framgår
av ett av Kungl. Maj:t den 22 februari 1899 meddelat utslag i mål
mot underlöjtnanten P. F. L., tilltalad för misshandel å soldaten J. A. H.
Vid förhör inför vederbörande befälhavare hade H. jakande besvarat
frågor av befälhavaren, om han yrkade ansvar å L. och om han överlämnade
åt befälhavaren att ådöma L. bestraffningen. Vid målets

207

behandling inför krigsrätt förklarade H. att lian yrkade gottgörelse fö1''
sveda och värk men icke förde någon ansvarstalan i målet, utan överlämnade
till allmänna åklagaren att föra dylik talan efter befogenhet.
I krigshovrätten, till vars omedelbara prövning målet hörde, invände L.
att krigsfiskalen ej vore behörig att föra talan mot L. i det ifrågakomna
avseendet, eftersom målsägaren ej angivit brottet till åtal.
Krigsfiskalen genmälte, att angivelse till åtal förelåge genom H:s anmälan
hos vederbörande och förklarande vid förhör inför befälhavaren
att han yrkade ansvar å L., samt att frågan, om angivelse skett, för
övrigt vore utan betydelse, enär åklagare vid krigsdomstol redan på
grund av 29 § i förordningen om krigsdomstolar m. in. vore pliktig
att även utan angivelse tala i alla mål, som hörde till krigsdomstols
upptagande. I denna fråga yttrade krigshovrätten, att enär H. —
vilken jämlikt 27 § i förordningen om krigsdomstolar m. m. ägt att
göra sin angivelse mot L. hos dennes befälhavare — vid förhör inför
samme befälhavare förklarat sig yrka ansvar å L., samt den sålunda
gjorda angivelsen icke kunde anses återkallad därigenom att H. vid
krigsrätten förklarat sig åt åklagaren överlämna att föra ansvarstalan
efter befogenhet; alltså och då krigsfiskalen i allt fall, jämlikt 29 § i
samma förordning varit pliktig att tala i målet, lämnades invändningen
utan avseende. I underdåniga besvär vidhöll L. sin invändning mot
krigsfiskalens åtalsrätt. H. bestred i avgiven förklaring, att han åt
åklagaren överlämnat att föra annan ansvarstalan än den, vartill
åklagaren varit befogad utan H:s angivelse (nämligen för misshandel å
kaserngården). Kungl. Maj:ts utslag i målet innehöll i denna del, att
enär H. vid förhör med L. inför dennes förman förklarat sig för ifrågakomma
brott yrka ansvar å L., varigenom H. finge anses hava i enlighet
med 27 § i förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
till åtal angivit L., samt denna angivelse icke kunde anses vara
återkallad därigenom att H. vid krigsrätten tillkännagivit att han ej
förde någon ansvarstalan i målet utan överlämnade till åklagaren att
föra dylik talan efter befogenhet, funne Kungl. Maj:t lagligt fastställa
krigshovrättens beslut, varigenom sagda invändning lämnats utan avseende.
— I Kungl. Maj:ts utslag, som i nu återgivna del meddelats utan
meningsskiljaktighet i högsta domstolen, uteslöts sålunda det av krigshovrätten
anförda skälet att krigsfiskalen på grund av 29 § i förordningen
om krigsdomstolar m. m. skulle varit behörig föra talan i målet,
av vilket förhållande man utan tvivel är berättigad draga den slutsats,
att Kungl. Maj:ts ansåg berörda paragraf icke grunda behörighet i sådant
hänseende för åklagaren.

208

Det fel, vartill krigsrätten enligt militieombudsmannens mening
gjort sig skyldig vid handläggning av det mål, som med anmärkningen
avsågs, syntes emellertid militieombudsmannen icke vara av beskaffenhet
att nödvändiggöra vidare åtgärd från militieombudsmannens sida.

7. Underårig dömd till fängelse för upprepad persedelförskingring.

Av ett av militieombudsmannnen infordrat utdrag av protokoll,
hållet vid sammanträde med stationskrigsrätten vid flottans station i
Stockholm den 6 oktober 1916 i mål mellan krigsfiskalen Johan Lillieros,
på tjänstens vägnar, å ena, samt 8. klass sjömannen vid 2. ekonomikompaniet
nr 159 Harry Frans Adolf Andersson, å andra sidan,
inhämtades följande.

Lillieros påstod nämnda dag ansvar å Andersson för första gången
rymning från fartyg med mobiliserad besättning samt för upprepad
persedelförskingring.

Vid krigsrätten upplystes, att Andersson vore född den 2 oktober
1898.

Krigsrätten utlät sig genom utslag förutnämnda den 6 oktober
1916, att som Andersson blivit lagligen förvunnen att hava den 3
september 1916 olovligen avvikit från kanonbåten »Skäggald», varest
han var inmönstrad, och hållit sig undan till den 4 oktober 1916, då
han åter anmält sig, ävensom under sagda år förskingrat eller låtit
förkomma honom i tjänsten anförtrodda kronopersedlar till ett sammanlagt
värde av 81 kronor 81 öre, alltså och då flottan vore mobiliserad
samt Andersson förut undergått bestraffning för persedelförskingring,
prövade krigsrätten jämlikt 49, 53 och 101 §§ strafflagen för krigsmakten
rättvist döma Andersson att för första gången rymning från
fartyg med mobiliserad besättning undergå fängelse två månader samt
att för upprepad persedelförskingring undergå fängelse två månader
eller att i en bot undergå fängelse fyra månader.

Emot detta utslag såg sig tjänstförrättande militieombudsmannen
föranlåten framställa följande anmärkningar.

Enligt den av krigsrätten åberopade 101 § i strafflagen för krigsmakten
gällde, att den av manskapet, som olovligen förskingrade eller
uppsåtligen förstörde åt honom till bruk utlämnade persedlar, skulle
beläggas med disciplinstraff av viss varaktighet, nämligen med vaktarrest
i minst tio dagar, skärpt arrest i minst fem dagar eller sträng
arrest i minst tre dagar, men att, där omständigheterna vore synner -

209

ligen försvårande, den brottslige kunde dömas till fängelse i högst sex
månader eller, om brottet förövades av någon, som förut varit straffad
för sådant brott, till fängelse eller straffarbete i högst två år.

Bestämmelsen modifierades genom ett stadgande i 5 kap. 4 §
allmänna-strafflagen, enligt vilket brott, som någon begått innan han
fyllt aderton år, icke må honom tillräknas till förhöjning av straff för
återfall i brott, där sådan förhöjning särskilt i lagen utsatt finnes.

Sistberörda stadgande syntes icke hava blivit av krigsrätten vid
avkunnandet av förutberörda utslag vederbörligen beaktat.

Krigsrätten syntes nämligen — oaktat Andersson vid av honom
tidigare begångna persedelförskingringar ännu icke fyllt 18 år — likväl
hava uti sitt utslag ådömt Andersson så högt straff'' som fängelse
för den i utslaget ifrågakonma förskingringen på den grund, att Andersson
förut undergått bestraffning för persedelförskingring.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodade tjänst-förrättande
militieombudsmannen krigsdomaren Erik Martin, som varit ordförande
i ifrågavarande krigsrätt, att inkomma med yttrande för egen del ävensom
av»-krigsrättens övriga ledamöter, nämligen auditören Erik Hildebrand,
kaptenen Nils Wijkmark och flaggstyrmannen E. Dreifaldt.

I sedermera avgiven förklaring anförde krigsdomaren Martin, med
instämmande av övriga krigsrättsledamöter, i huvudsak följande. Det
ifrågavarande utslaget innehölle väl, att Andersson ådömts ansvar för
»upprepad» persedelförskingring. Emellertid hade krigsrätten vid utmätande
av straffpåföljden icke försummat iakttaga, att Andersson vid
föregående bestraffning för liknande brott ännu icke fyllt aderton .år.
Han hade jämväl den gången förskingrat sina kronopersedlar, och hade
han ganska kort tid före det han ånyo förskingrat kronopersedlar
undergått sin bestraffning av 15 dagars vaktarrest för persedelförskingring
och olovligt undanhållande. Med hänsyn till den omständigheten
att Andersson icke av den kort förut undergångna bestraffningen låtit
sig rätta, samt med hänsyn till rådande mobilisering ävensom de nuvarande
tidsförhållandena, då förskingring av persedlar innebure den
största våda för möjligheten att bekläda truppen, hade krigsrätten
funnit synnerligen försvårande omständigheter föreligga. Bestämmelsen
i 5 kap. 4 § allmänna strafflagen syntes ej heller kunna tolkas så, att
den både hinder i vägen för att, om en person under 18 år upprepade
gånger beginge enahanda förseelse, vid straffmätningen hänsyn finge
tagas till sådant förhållande såsom en försvårande omständighet. Det
förekomme även understundom, att krigsrätten liksom kustflottans
krigsrätt ålade fängelsestraff för persedelförskingring även utan att

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 27

210

iteration förelåge. Då straffet för förskingsbrott vore lägst 10 dagars
vaktarrest, hade krigsrätten funnit sig böra ådöma fängelsestraff i detta
fall, då förutom det att andra försvårande omständigheter förelegat
den tilltalade icke av en kort tid förut undergången bestraffning för
liknande brott låtit sig rätta. Någon underlåtenhet att iakttaga den
av tjänstförrättande militieombudsmannen omnämnda bestämmelsen
rörande iteration hade alltså icke förelegat, ehuru krigsdomaren medgåve,
att utslagets formulering kunnat vara tydligare.

I skrivelse till krigsdomaren anförde militieombudsmannen härefter
följande.

Enligt 101 § strafflagen för krigsmakten kunde persedelförskingring,
begången av någon, som hörde till manskåpet, beläggas med fängelsestraff,
då antingen omständigheterna vore synnerligen försvårande eller
ock den brottslige förut varit straffad för sådant brott. Stationskrigsrätten
hade i utslaget icke angivit, att brottet i det föreliggande fallet
ansetts vara begånget under synnerligen försvårande omständigheter,
men däremot hade krigsrätten i utslaget dels upptagit, att Aadersson
förut undergått bestraffning för persedelförskingring, dels ock till betecknande
av det ifrågavarande brottet använt uttrycket »upprepad»
persedelförskingring eller just sådan beteckning, som allmänneligen
plägade brukas i avseende å itererade brott i fall, då nu gällande strafflag
för krigsmakten icke utsatte förhöjning av straffet för varje särskild
»gång».

Yad anginge de i yttrandet anförda omständigheter, som däri
betecknats såsom synnerligen försvårande, kunde erinras att enligt 49 §
strafflagen för krigsmakten straffet för rymmare, som vore tjänstgöringsskyldig
vid mobiliserad avdelning, utgjorde straffarbete från och
med sex månader till och med två år, men att, därest rymmaren tillhörde
manskapet och omständigheterna vore synnerligen mildrande,
den brottslige, om han ej förut undergått bestraffning för rymning,
finge dömas till fängelse i högst ett år. Jämfördes dessa straffsatser
med de vanliga straffsatserna för rymning, funne man att den omständigheten,
att rymmaren vore tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning,
utgjorde en straffskärpningsgrund, som föranledde en mycket
väsentlig skärpning av straffet. Beträffande persedelförskingring vore
ej i lagen uttryckligen angivet, att den omständigheten, att brottet
förövades, medan krigsmakten eller avdelning av densamma vore mobiliserad,
skulle anses såsom synnerligen försvårande. Givetvis kunde icke
desto mindre i förekommande fall fog finnas för en dylik uppfattning.

Men såsom krigsdomaren på grund av långvarig erfarenhet mer ån val
kände plägade rymning av manskapet, särskilt det yngre, vid flottan
nästan utidantagslöst vara förenad med persedelförskingring, och det
kunde i betraktande av brottens nära inbördes samband därför sättas
i fråga, huruvida icke till mobiliseringstillståndet tagits tillräcklig hänsyn.
då det beträffande det huvudsakliga brottet, eller rymningen, verkat
såsom straffskärpningsgrund. Bortsett härifrån föranledde stationskrigsrättens
lagtillämpning uti förevarande fall ännu en anmärkning. Då
särskild förhöjning för återfall icke kunde ifrågakomma, kunde straffet
sättas till fängelse för rymningen endast om omständigheterna vore
synnerligen mildrande, men för persedelförskingringen endast om omständigheterna
vore synnerligen försvårande. Därest, på sätt finge antagas
hava varit händelsen, det varit den felandes ungdom som föranlett, att
rymningen ansetts begången under synnerligen mildrande omständigheter,
borde, syntes militieombudsmannen, samma förhållande rimligtvis
fått verka så att säga neutraliserande på de omständigheter, som enligt
förklaringen ansetts vara synnerligen försvårande i fråga om persedelförskingringen,
helst Anderssons tidigare persedelförskingring icke lagligen
finge föranleda förhöjning av straffet samt tidsförhållandena, om
de å ena sidan ökade svårigheterna att bekläda truppen, därjämte, å den
andra, ökade frestelsen till försäljning av persedlar i syfte att därigenom
erhålla penningtillgång.

Då militieombudsmannen likväl, ehuru visserligen endast med
största tvekan, funnit sig kunna taga för god den avgivna förklaringen,
enligt vilken det icke varit avsett att döma Andersson för itererad
persedelförskingring, hade militieombudsmannen, i anslutning till vad
i förklaringen anförts beträffande utslagets formulering, trott sig böra
framhålla, att en sådan avfattning av utslagen, att de icke kunde tydas
på mer än ett sätt, vore önskvärd även ur den synpunkten att ett
motsatt förhållande icke så litet ökade arbetet ej blott för dem, som
hade till ämbetsåliggande att hava tillsyn över rättsskipningen, utan
även, medelbart, för vederbörande domare själva.

8. Felaktigt förordnande om bötesförvandling m. m.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Västernorrlands regemente den 14 april 1917 förrättad granskningav
krigsrättsprotokollen anmärktes följande.

212

Den 1 september 1916 avkunnade krigsrätten i mål mellan krigsfiskalen
Henry Rosén, på tjänstens vägnar, å ena, samt volontären nr
2/2 Knut Oskar Ljungkvist, å andra sidan, ett utslag av följande innehåll:
Som Ljungkvist, vilken genom Revsunds, Brunflo och Näs tingslags
häradsrätts utslag den 11 augusti 1916 jämlikt 20 kap. 1 § allmänna
strafflagen förklarats saker till snatteri, första resan, genom
eget erkännande vore förvunnen att hava den 15 april 1915 rymt från
regementets förläggning i uppenbar avsikt att undandraga sig krigstjänst
och därvid medtagit kronan tillhöriga eu vapenrock, ett par
långbyxor och en hatt. tillhopa ostridigt värda 30 kronor 59 öre;
prövade krigsrätten rättvist att jämlikt åberopade lagrum jämte 48,
50 och 101 §§ strafflagen för krigsmakten döma Ljungkvist att dels
för första resan snatteri bota femtio kronor till kronan, dels för rymning
hållas i fängelse under tre månader, dels ock för förskingring av
kronopersedlar undergå disciplinstraff av vaktarrest under femton dagar,
och skulle nämnda böter och disciplinstraff förvandlas till fängelse respektive
åtta och femton dagar, vadan Ljungkvist skulle i en bot undergå
fängelse i tre månader 23 dagar. Härjämte förpliktades Ljungkvist att
ersätta ki''onan de förskingrade persedlarnas värde med 30 kronor 59 öre.

Såsom ledamöter i krigsrätten vid ifrågavarande tillfälle tjänstgjorde
krigsdomaren Walter Bergström samt vice auditören Sune Påhlman,
kaptenen Teodor Winblad och fanjunkaren C. A. Michal.

Mot utslaget anmärktes, att krigsrätten såsom förutsättning för
bötesförvandlingen bort stadga, att Ljungkvist vore i saknad av tillgångar
till böternas fulla gäldande.

Vidare anmärktes, att böterna icke voro upptagna vare sig i
saköreslängd eller i den statistiska uppgiften för kvartalet, vari dock
målet redovisats.

I anledning av vad sålunda blivit anmärkt anmodades krigsdofnaren
Bergström dels att inkomma med yttrande för egen del ävensom av
krigsrättens övriga ledamöter i fråga om förstberörda anmärkning dels
ock att insända särskilt yttrande av vice auditören Påhlman rörande
dennes underlåtenhet att upptaga ifrågavarande böter i saköreslängden
och den statistiska uppgiften.

I sedermera avgivet yttrande anförde krigsdomaren Bergström,
med instämmande av krigsrättens militära ledamöter i vad dem angick,
följande. Krigsdomaren medgåve att utslagets formulering vore i an
tydda hänseendet bristfällig men ville till försvar anföra följande. Under
överläggningen och i sammanhang med utslagets justering hade det på
krigsdomarens eget föranledande kommit på tal mellan krigsrättens

ledamöter att utslaget borde innehålla uttryckligt stadgande om den
av militieombudsmannen angivna förutsättningen för bötesförvandlingen.
Då emellertid utslaget genom intagandet av alternativa bestämmelser
såväl om förvandling i ett fall av allenast disciplinstraffet och i ett annat
fäll av jämväl bötesstraffet som om tiden i de särskilda fallen för det
sammanlagda fängelsestraffet skulle hava erhållit en avsevärt ökad vidlyftighet
med därav följande »tungroddhet», hade krigsrätten på krigsdomarens
förslag låtit bero vid den ursprungliga, av krigsdomaren givna
formuleringen. Krigsdomaren hade i detta fall ansett sig desto hellre
kunna tillstyrka en dylik förenkling av formuleringen som det blivit i
målet på förhand konstaterat att den tilltalade, som just genom fullständig
saknad av existensmedel föranletts till det tillgrepp, som närmast
medfört hans häktande och ställande under åtal, varit full komligt
urståndsatt att själv erlägga böterna, och det med hänsyn till omständigheterna
kunnat anses uteslutet, att någon annan skulle befinnas villig
att i hans ställe åtaga sig en hans utgift, som skulle komma att medföra
allenast en föga avsevärd förkortning av tiden för fängelsestraffet. Det
vore givetvis icke krigsdomarens mening att påstå att icke åt ett i
sak korrekt och fullständigt utslag kunnat givas en formellt tilltalande
avfattning än mindre att söka driva den satsen att anspråket på fullständighet
och noggrannhet vid avfattningen av ett domstolsutslag
borde stå tillbaka för formella hänsyn. Men vid den massproduktion
av utslag, som under de vid Västernorrlands regementes krigsrätt ofta
förekommande sammanträdena plägade äga rum, därvid i regel iitslagen
måste avfattas i sittande rätt och genast justeras, ofta under inflytande
av den nervositet, som av brådskan och tvånget att till det
yttersta taga vara på tiden för att hinna genomgå de långa föredragningslistorna
alstrades, torde anspråken på den formella behandlingen
av vad till protokollföringen hörde ej få ställas alltför höga. Krigsrättsmålen
vore för övrigt endast undantagsvis av beskaffenhet att
kunna i någon högre grad i juridiskt eller annat hänseende tillvinna
sig intresse, vilket förhållande ock i sin mån bidroge till att åt utslagens
avfattning icke alltid ägnades den omsorg, som eljest skulle
falla sig helt naturlig och ju städse vore önskvärd. Vad vidkomme nu
ifrågavarande mål skulle krigsdomaren utan tvivel hava nedlagt större
omsorg på utslagets formulering, om krigsdomaren haft minsta anledning
att antaga, att det skulle komma att dragas inför högre rätts
prövning eller att en i sak indifferent ofullständighet i avfattningen
skulle, ändock att ingen skada därav kunnat uppkomma och ingens
rätt förnärmats, finnas förtjänt av militieombudsmannens särskilda upp -

214

märksamhet. Som nu vore, hade krigsdomaren endast att vidgå, att
utslagets avfattning icke varit fullt korrekt, och att underkasta sig den
påföljd, vartill förseelsen kunde giva anledning. Som krigsdomaren
ensam formulerat utslaget, borde krigsdomaren också ensam vidkännas
författaransvaret, varför krigsdomaren hemställde att icke någon annan
av krigsrättens ledamöter måtte i förevarande sak ställas under åtal.
Vad särskilt vidkomme de militära ledamöterna i domstolen syntes de
äga att påräkna, att sedan de avgivit sina vota till domen, få i avseende
å dess formulering och detaljbestämmelser riskfritt förlita sig på
den rättsbildande ordförandens auktoritet.

Under hänvisning till krigsdomaren Bergströms förklaring däröver,
att bötesstraffet omedelbart förvandlats av rätten, förmälde vice auditören
Påhlman i särskilt yttrande, att han icke ansett riktigt att i
saköreslängd och statistisk uppgift anteckna böter, som av krigsrätten
ovillkorligen förvandlats till fängelse, då han nämligen hållit före, att,
då straffet faktiskt förvandlats, han haft att räkna med detsamma
endast i den evalverade formen.

I kungörelsen den 29 januari 1861 angående indrivning och redovisning
av böter och viten stadgades, att böter, som av domstol eller
annan ämbetsmyndighet ålagts, skulle utan undantag och till fulla beloppet
upptagas i saköreslängd, och framgick av uttryckligt stadgande
i kungörelsen, att böter skulle upptagas i saköreslängd även för det
fall, att genom samma utslag ådömts böter och fängelse eller straffarbete.
Enligt år 1916 gällande formulär för rättsstatistiska uppgifter
skulle vid upprättande av statistik över genom slutligt utslag avgjorda
brottmål bötesbelopp antecknas i därför avsedd kolumn i formuläret.

Ehuru Påhlman i sin egenskap av tjänstförrättande auditör i förevarande
krigsrätt sålunda genom sin uraktlåtenhet att i saköreslängden
och den statistiska uppgiften upptaga ifrågakomna böter gjort sig
skyldig till försummelse av sin tjänsteplikt, fann militieombudsmannen
dock med hänsyn till vad han till försvar för sin uraktlåtenhet därutinnan
anfört, och enär hans försummelse att upptaga böterna i saköreslängd
icke inverkat på verkställigheten av bötesstraffet, sig kunna
underlåta att ställa honom under åtal för vad härutinnan låg honom
till last.

Vad därefter angick den anmärkta bötesförvandlingen, var följande
att framhålla. I 2 kap. 10 § allmänna strafflagen stadgas, att, om hos
den, som blivit till böter fälld, saknas tillgång till deras fulla gäldande,
böterna skola förvandlas till fängelse. Förutsättningen för att sådan

förvandling skall aga ruin är sålunda att den bötfällde saknar tillgång
till böternas fulla gäldande. Huruvida så är fallet torde icke kunna
lagligen utrönas på annat sätt än genom ett i vederbörlig ordning
gjort försök att bos den bötfällde uttaga bötesbeloppet. Den omständigheten
att en domstols ledamöter i ett visst fall på grund av föreliggande
förhållanden äro övertygade om att en person, som fällts till
böter, icke är eller inom behörig tid bliver i stånd att till fullo gälda
böterna, kan givetvis icke berättiga domstolen att förordna att böterna
ovillkorligen skola förvandlas till fängelse. "Vad i krigsdomaren Bergströms
yttrande till försvar för anmärkta åtgärden anförts fann militieombudsmannen
förty desto mindre förtjänta avseende, som det allenast
visade att det icke — såsom onekligen legat närmast att antaga
var av förbiseende utan med överlagt uppsåt som krigsdomaren och
krigsrättens övriga ledamöter givit ett ovillkorligt förordnande om
bötesförvandling uti ifrågakomna fall.

Chefen för Yästernorrlands regemente hade emellertid meddelat
att Ljungkvist den 4 september 1916 förklarat sig nöjd med utslaget
och villig'' att omedelbart undergå det honom ådömda straffet och att
regementschefen samtidigt därmed genom kronobetjäningens i Sollefteå
försorg erhållit bevis att Ljungkvist saknade tillgång till gäldande av
honom enligt utslaget ådömda böter. Om ock ett sådant bevis varken
kunnat rättfärdiga den redan skedda bötesförvandlingen eller, såsom
tillkommet innan utslaget vunnit laga kraft, i och för sig förtjänade
ovillkorligt vitsord, kunde dock medgivas, att det ifrågavarande beviset
i förening med vad i målet .förekommit om Ljungkvists medellöshet
gjorde det i hög grad sannolikt att böterna icke skulle erlagts och att
det utav krigsrätten begångna felet endast varit ett föregripande av
behörig myndighets förordnande om verkställighet av bötesstraffet och
icke tillika kunnat medföra rättsförlust för vare sig Ljungkvist eller
det allmänna. I betraktande härav och då militieombudsmannen av
krigsdomarens yttrande att döma trodde sig kunna förvänta, att krigsrätten
i framdeles förekommande likartade fall icke skulle under krigsdomärens
ordförandeskap upprepa det begångna felet, ansågmilitieombudsmannen
sig kunna låta bero vid vad i ärendet i denna del förekommit.

216

9. 4 kap. 3 § allmänna strafflagen felaktigt tillämpad.

Vid av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion av
Gottlands trupper under juni månad 1917 företagen granskning av
protokoll från krigsrätten vid Gottlands infanteriregemente förekom
följande.

Den 29 november 1916 hölls rannsakning i Tingstäde med värnpliktige
nr 3053 45/1913 K. Y. Johansson. Åklagaren anhöll om uppskov
för att för krigsrätten förete särskilda krigsrättens för Gottlands
inskrivningsområde utslag den 14 november 1916, varigenom Johansson
dömts för olovligt undanhållande till fängelse i en månad, vilken bestraffning
ej till någon del verkställts.

Då målet åter till handläggning förekom den 5 december 1916,
företedde åklagaren utslaget, som var av följande innehåll. Enär Johansson
erkänt, att han efter det honom beviljad tjänstledighet kl. 3
e. m. den 5 november 1916 gått till ända, underlåtit att inställa sig
i sin tjänstgöring vid interneringslägret i Tofta förrän påföljande dag
kl. 2.3 0 eftermiddagen, förty och då Johansson förut varit för olovligt
undanhållande straffad och omständigheterna måste anses synnerligen
försvårande, dömdes Johansson jämlikt 52 § strafflagen för krigsmakten
att hållas till fängelse en månad.

Åklagaren yrkade ansvar å Johansson för olovligt undanhållande.

Krigsrätten, vars ledamöter voro krigsdomaren C. W. af Ekenstam,
auditören R. Wiman, kaptenen Hj. Anér och fanjunkaren N. O.
H. Nilsson, avkunnade följande utslag.

»Enär Johansson erkänt, att han, som efter den 30 oktober 1916
tilländalupen hemförlovningsperiod skolat inställa sig vid angiven samlingsplats
i Nynäshamn, underlåtit detta samt först den 1 därpåföljande
november inställt sig å den för honom bestämda tjänstgöringsorten
Tingstäde; alltså och jämlikt 52 § strafflagen för krigsmakten finner
krigsrätten Johansson saker till olovligt undanhållandé. Genom särskilda
krigsrättens å Gottland utslag den 14 november 1916 har Johansson
dömts jämlikt ovannämnda lagrum att för olovligt undanhållande
hållas i fängelse en månad, vilken bestraffning ännu ej verkställts
till någon del. Jämlikt 4 kap. 9 § allmänna strafflagen skall straffet
för omförmälda bägge brott så bestämmas som hade Johansson på en
gång varit för båda brotten lagförd. Följaktligen varder Johansson
dömd jämlikt 52 § strafflagen för krigsmakten samt 4 kap. 3 § all -

217

manna strafflagen att för bägge ifrågavarande brott hållas i fängelse
en månad åtta dagar.»

Mot utslaget framställdes den anmärkningen att krigsrätten vid
bedömande av de olovliga undanhållandena, vartill Johansson gjort sig
skyldig, icke bort tillämpa 4 kap. B § allmänna strafflagen.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodades krigsdomaren
af Ekenstam att inkomma med yttrande för egen del ävensom av övriga
ledamöter i krigsrätten.

T avgivet yttrande anförde krigsrättens ledamöter. Då bägge målen
avsett alldeles samma slags brott samt följaktligen de bägge brottsliga
handlingarna mycket väl kunnat anses hava utgjort fortsättning
av ett och samma brott, hade krigsrätten varit berättigad att använda
4 kap. 3 § allmänna strafflagen. Tillika hänvisades till ett rättsfall,
anmärkt i Holms Nytt juridiskt arkiv för år 1913 sid. 543, utvisande,
att en ledamot av högsta domstolen tillämpat samma lagrum
i ett liknande fall som det nu förevarande.

I skrivelse till krigsdomaren af Ekenstam anförde militieombudsmannen
härefter följande.

Johansson hade enligt utredningen i'' målet gjort sig skyldig till
olovligt undanhållande dels från den 30 oktober 1916 till den 1 därpåföljande
november samt dels från den 5 november 1916 kl. 3 e. m.
till följande dag kl. 2.3 0 e. in. Att de båda brotten vore av alldeles
samma slag innnbure ingalunda att de brottsliga handlingarna, såsom
i det avgivna yttrandet förmenades, »mycket väl kunnat anses hava utgjort
fortsättningen av ett och samma brott». För att beträffande särskilda
brottsliga handlingar, vilka, såsom förhållandet var med de ifrågakomna,
vore fullständigt skilda åt till tiden, bestämmelsen i 4 kap.
3 § allmänna, strafflagen om fortsatt brott skulle kunna tillämpas, fordrades
antingen att de särskilda brottsliga handlingarna hade ett väsentligt
kriminellt moment gemensamt eller ock uttrycklig lagbestämmelse
sådan som meddelats exempelvis i 20 kap. 8 §■ andra punkten
allmänna strafflagen om snatteri å särskilda ställen eller tider.

Intetdera fallet förelåge; för en naturlig uppfattning ställde sig
fastmera främmande att betrakta ett brott sådant som olovligt undanhållande
såsom fortsättning av ett liknande brott, då det ej komme i
omedelbar tidsföljd därmed eller åtminstone de båda brotten betingades
av fullt identiskt motiv såsom åstundan att undgå en viss kommendering
eller ett visst straff. Då regeln i 38 § strafflagen för krigsmakten
om bestämmande av gemensamt straff för flera förseelser gällde

Militieombudsmannens umbet sberättelse. 28

218

endast i avseende å förseelser, vilka ådraga disciplinstraff, torde det
jämlikt 37 § sistnämnda lag hava ålegat krigsrätten att i utslaget den
5 december 1916 utsätta särskilt straff för vartdera undanhållandet samt
därefter förordna, huru straffen skulle med varandra förenas.

Yad anginge det av krigsrättens ledamöter anförda yttrande av en
ledamot i högsta domstolen kunde, utom det mindre vanliga i att åberopa
en yttrad skiljaktig mening såsom bevis för riktigheten av en
viss uppfattning, tillika framhållas, att fallen ingalunda vore likartade,
eftersom i det mål, däld det åsyftade yttrandet avgavs, just var fråga
om handlingar med ett väsentligt motiv gemensamt, medan i det fall,
som krigsrätten hade att avgöra, ej funnes någon som helst antydan
om, att Johanssons två undanhållanden haft sådant gemensamt motiv.
Praxis vore för övrigt fullt bestämd därutinnan att olovligt undanhållande
vid skilda tillfällen borde betraktas såsom särskilda brott och — i den
män ej disciplinstraff komme till användning — bestraffas vart för sig.

Vid en riktig tillämpning av reglerna om sammanträffande av
brott vore emellertid antagligt, att straffet för Johanssons tidigare undanhållande
bestärnts till disciplinstraff i så många dagar, att efter
disciplinstraffets förvandling till fängelse det sammanlagda straffet
blivit detsamma som det, vartill krigsrätten kommit. Då mot detta
straffmått i och för sig någon erinran ej syntes kunna göras, komme
därför det anmärkta förfarandet icke att föranleda vidare åtgärd från
militieombudsmannens sida.

10. 57 och 50 §§ strafflagen för krigsmakten tillämpade i stället

för 120 § samma lag.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion av
Västmanlands regemente den 24 november 1917 företagen granskning av
krigsrättsprotokollen iakttogs följande.

Den 28 april 1916 meddelade krigsrätten, däri krigsdomaren Gustaf
Lindqvist vid tillfället var ordförande samt t. f. auditören Teodor Boethius,
kaptenen Gösta Nordencreutz och fanjunkaren Birger Falk tjänstgjorde
såsom bisittare, i mål mot förre vicekorpralen nr 237/10 Johan Edkvist
och vicekorpralen nr 236/10 Klas Gustaf Strand ett utslag av
följande lydelse:

»Enär tilltalade Johan Edkvist är lagligen förvunnen att hava
den 15 sistlidne mars i avsikt att undandraga sig sin tjänst vid regementet
olovligen avvikit därifrån men frivilligt åter inställt sig vid

regementet (len 26 i denna månad samt Edkvist, vilken av regemente''
befälhavaren den 14 sistlidne mars ålagts disciplinstraff av vaktarrest
med tjänstgöring i åtta dagar för vanvördigt yttrande mot förman, vid
rymningen avtjänat endast en (lag av vaktarreststraffet;

alltså prövar krigsrätten rättvist att, jämlikt 48 och 50 §§ strafflagen
för krigsmakten, döma Edkvist, vilken tillförene, krigsrätten veterligen,
icke varit för rymning straffad, undergå fängelsestraff i en månad;

varjämte krigsrätten förordnar, att det Edkvist av regementsbefälhavaren
ådömda arreststraffet skall med fängelsestraffet förenas och
till sådant straff i åtta dagar förvandlas, i följd varav Edkvist, som redan
avtjänat en dags vaktarrest, har att i en bot undergå fängelsestraff i
ytterligare en månad sju dagar.

Vidkommande därefter tilltalade vice korpralen nr 236/10 Klas
Gustaf Strand, så enär Strand vidgått, att han med vetskap om Edkvists
avsikt att rymma hjälpt Edkvist vid rymningens företagande
sålunda, att Strand åt Edkvist utburit dennes civila kläder till den
plats, (iär Edkvist och Strand kommit överens om att träffas;

prövar krigsrätten, som vid det förhållande att Strand haft att
efter tjänstgöringstidens slut åter insätta Edkvist i arresten, finner
Strands förseelse vara begången under synnerligen försvårande omständigheter,
rättvist döma Strand, vilken krigsrätten veterligen ej varit
straffad för rymning, att såsom för rymning första gången jämlikt 57
och 60 §§ strafflagen för krigsmakten undergå fängelstraff i två månader.»

I skrivelse till krigsdomoren Lindqvist den 9 februari 1918 fann
militieombudsmannen sig böra dels fästa krigsdomarens uppmärksamhet
å den mindre riktiga avfattningen av utslaget i vad angick sammanläggningen
av Edkvist ålagda straff dels ock göra följande anmärkning.
Att Strand haft att efter tjänstgöringstidens slut åter insätta Edkvist i
arresten, torde hava inneburit, att Strand var beordrad till Edkvists
bevakning; och vid sådant förhållande torde Strand för det han hjälpt
Edkvist att undkomma hava bort dömas till straff enligt 120 § strafflagen
för krigsmakten men ej enligt 57 och 50 §§ samma lag.

I anledning av vad i sistberörda hänseende anmärkts anmodades
krigsdomaren att inkomma med yttrande för egen del ävensom av
krigsrättens övriga ledamöter.

I avgivet yttrande anförde krigsdomaren Lindqvist, med instämmande
av krigsrättens övriga ledamöter. Strand hade till åliggande
att uttaga Edkvist ur arresten vid tjänstgöringstidens början och insätta
honom vid dess slut, och kunde vid dessa tillfällen anses vara satt att
vakta, men under själva tjänstgöringstiden hade Strand icke haft någon

220

s°m helst vare sig skyldighet eller befogenhet att utöva någon slags
vakt över Edkvist. Vid ifrågavarande tillfälle hade Edkvist uppkommit
i kompaniet och sålunda inträtt i tjänstgöring. Den omständigheten
att Strand några timmar därefter skulle sätta in Edkvist i arresten
torde icke rimligtvis kunna medföra, att Strand vid rymningstillfället
skulle hava någon slags vaktskyldighet i fråga om Edkvist. På grund
härav kunde krigsdomaren icke medgiva, att utslaget vore oriktigt i anmärkta
hänseendet.

Vid förhör inför vederbörande bataljonschef den 27 april 1916
hade Edkvist uppgivit, att han den 15 mars 1916 klockan strax före
5 e. in. av Strand uttagits ur arresten för deltagande i eftermiddagstjänstgöringen
å kompaniet, och att Strand, som haft kännedom om Edkvists
avsikt att rymma, medföljt Edkvist, omedelbart efter det de
uppkommit i kompaniet, till 600-metersvallen å skolskjutningsbanan,
där Edkvist påtagit medförda civila kläder. Strand erkände vid förhör
inför bataljonschefen, att han förstått, att Edkvist tänkte«rymma,
samt att Strand på anmodan av Edkvist den 15 mars 1916 utburit
Edkvists civila kläder till nyssnämnda plats, där de kommit överens
om att träffas.

Edkvist och Strand vidhöllo därefter vid krigsrätten de uppgifter,
som de lämnat vid förhör inför bataljonschefen. Den förre förklarade
därjämte, att han för Strand yppat sin avsikt att rymma samt, sedan Edkvist
den 15 mars på morgonen av Strand uttagits ur arresten för
fullgörande av tjänstgöringen, ur skåpet i logementet framtagit sina
civila kläder och lämnat dem till Strand, vilken därefter burit dem
till den överenskomna mötesplatsen; och Strand medgav vid krigsrätten
att det ålegat honom att efter tjänstgöringens slut åter insätta
Edkvist i arresten.

Av denna, visserligen rätt knapphändiga utredning om förloppet
vid Edkvists rymning framgick, att Strands medverkan vid rymningen
icke inskränkt sig därtill, att han till eu överenskommen mötesplats
utburit Edkvists civila kläder, utan att Strand därjämte, efter att hava
uttagit Edkvist ur arresten och fört upp honom i kompaniet, i stället
för att inställa Edkvist i eftermiddagstjänstgöringen följt med honom
från kompaniet till sagda mötesplats. Genom denna sistnämnda åtgärd
främjade säkerligen Strand på ett mycket verksamt sätt Edkvists rymning;
då på kompaniet givetvis var bekant, att Edkvist undergick vaktarrest,
skulle han, om han ej haft Strand i sällskap, riskerat att bliva
anhållen på vägen till den plats, där han skulle byta kläder. Såvitt

utredningen i -målet gav vid handen stod Edkvist under bevakning av
Strand från det Edkvist uttogs ur arresten intill dess tjänstgöringen
började samt från tjänstgöringens slut intill dess han bleve på nytt
insatt i arresten; då nu Strand var förvunnen att hava genom åtgärd
under det han skulle bevaka Edkvist hjälpt denne att rymma, torde
Strand för sin delaktighet i rymningen varit förfallen till straff enligt
120 § strafflagen för krigsmakten. Straffet kunde enligt denna paragraf
sättas avsevärt högre än enligt de av krigsrätten åberopade lagrum,
men kunde visserligen stannat vid det utav krigsrätten ålagda straffet
av fängelse i två månader. Å andra sidan ville synas, som borde Strand,
därest 120 § tillämpats, icke dömts »såsom för rymning»; att krigsrätten
med sin uppfattning hänfört Strands brott till rymning, kunde tänkas
komma att få betydelse vid eventuellt återfall.

Med hänsyn till föreliggande omständigheter fann militjeombudsmannen
emellertid vidare åtgärd i ärendet icke erfordras.

11. 14 kap. 13 § allmänna strafflagen tillämpad i stället för
14 kap. 12 § samma lag.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Västmanlands regemente den 24 november 1917 företagen granskning
av krigsrättens protokoll anmärktes följande.

Den 18 februari 1916 avkunnade krigsrätten, i vilken krigsdomaren
Gustaf Lindquist tjänstgjorde såsom ordförande samt auditören
J. W. Ödman, kaptenen K. A. Hagman och numera underlöjtnanten
Birger Falk såsom bisittare, ett så lydande utslag.

»Regementskrigsrätten finner det vara i målet ådagalagt, att då
korpralen nr 107/5 Gösta Valfrid Särnblad den 30 nästlidne januari i
korpralsmässen anhållit att få deltaga i där pågående kortspel, däri
målsäganden korpralen nr 15/1 J. O. Johansson jämte andra korpraler
varit inbegripna, Johansson vägrat Särnblad att deltaga i spelet och
avlägsnat sig från de spelande medtagande den parterna jämte tre andra
korpraler gemensamt ägande kortleken;

att Särnblad följt efter Johansson och lagt sin hand på dennes
axel under anhållan att få kortleken;

att under det ordbyte, som därvid uppstått, Johansson fattat tåg
i Särnblads hår, samt Särnblad därvid tilldelat Johansson ett knytnävslag
i ansiktet, varefter parterna råkat i en stunds handgemäng
med varandra och tilldelat varandra åtskilliga slag, till dess Johansson
fallit omkull,

222

ävensom att Johansson av slag. som Särnblard tilldelat honom,
erhållit sådan skada å näsan att brott uppstått å båda näsbenen och
mellanväggen, i följd varav Johansson under tio dagar varit sjukskriven,
men att något framtida men icke följer av den Johansson
ågångna misshandeln.

På grund av vad sålunda förekommit finner regementskrigsrätten
det uppenbart, att Johansson genom sitt beteende retat Särnblad
vid tillfället i fråga, och finner för den skull det av Särnblad
förövade misshandelsbrottet vara förövat under synnerligen mildrande
omständigheter.

Regementskrigsrätten dömer alltså, jämlikt 94 § 2 mom. strafflagen
för krigsmakten och 14 kap. 13 § allmänna strafflagen, Särnblad
för våld å annan krigsman, förövat inom kasern, att undergå vaktarrest
i två dagar.

Särnblad förpliktas att i ersättning för sveda och värk till Johansson
utgiva 15 kronor.»

Vid krigsrätten hade företetts ett så lydande intyg.

»Vid i dag företagen undersökning av korpralen vid Kungl. Västmanlands
regemente nr 15/1 Johansson, Johan Oskar, (som 30. 1. 16
fått näsan krossad), har han nu befunnits fullt läkt och kommer han
troligen icke att lida framtida men av skadan med undantag av en
obetydlig, knappast synbar deformitet av näsryggen, vilket härmed på
heder och samvete intygas. Västerås 18. 2. 16.

Gunnar Whigren,

bat. läkare.»

Då militieombudsmannen fann det antagligt, att 14 kap. 12 §
allmänna strafflagen bort tillämpas i förevarande fall, anmodade militieombudsmannen
krigsdomaren Landquist att inkomma med yttrande för
egen del ävensom av övriga krigsrättsledamöter.

Uti ett av krigsrättens ledamöter härefter avgivet yttrande anfördes
följande.

Med hänsyn till att skadan läkts på den korta tiden av tio dagar,
läkarens utsago att skadan var fullt läkt, Johanssons egna uppgifter
vid rannsakningstillfället och den omständigheten att å Johansson icke
kunde märkas något yttre tecken på att han varit utsatt för våld samt
vad i övrigt förekom i målet kom krigsrätten till det resultat, att
ringare skada måste anses hava uppkommit av våldet och åberoppde
fördenskull 14 kap. 13 §.

228

I skrivelse till krigsdomaren Lindquist anförde militieombudsmannen
härefter följande.

Då 14 kap. allmänna strafflagen, vartill 94 § strafflagen för
krigsmakten hänvisar, bestämde straffet för misshandel olika allt efter
som av misshandeln kommit svår kroppsskada, mindre svår kroppsskada
eller ringare eller ingen skada, uppdroges visserligen ej tillika
bestämd gräns mellan de olika slagen av kroppsskada, men avfattningen
av 10, 12 och 13 §§ i sagda kapitel gör det dock uppenbart,
att en misshandel, varav uppkommit brott å båda näsbenen och mellanväggen
samt föranlett den misshandlades sjukskrivande för eu tid av
tio dagar, icke kan hänföras till misshandel, varå ringare eller ingen
skada följt, och som förty bort beläggas med straff efter 14 kap. 13 §.
Det vore härvidlag att märka, att till svår kroppsskada hänfördes livsfarlig
sjukdom och till mindre svår kroppsskada »lindrigare sjukdom
än i 10 § sägs», d. v. s. en sjukdom, som är lindrigare än att den kan
betecknas såsom livsfarlig, men att däremot sjukdom alls icke nämnes
i 13 §, varav väl måste följa att straff för misshandel, varav verkligsjukdom
följt, icke kunde utmätas efter sistnämnda paragraf. Att den
omständigheten att skadan redan var läkt, då straffet bestämdes, icke
i och för sig bort tillmätas avgörande betydelse framginge, syntes militieombudsmannen,
vid jämförelse med strafflagens språkbruk i övrigt;
sålunda måste under uttrycket »livsfarlig sjukdom» i 14 kap. 10 §
givetvis inbegripas även en sjukdom, som medfört fara för livet, men
från vilken den sjuke blivit återställd.

I det fall, som förelåg till krigsrättens bedömande, kunde måhända
omständigheterna anses hava varit synnerligen mildrande; i händelse
krigsrätten, såsom enligt militieombudsmannens mening vederbort,
åberopat 12 § i stället för 13 § i 14 kap. allmänna strafflagen, skulle
därför lika fullt varit möjligt att, vid brottets bedömande efter allmän
lag, låta detsamma försonas med böter. Det lägsta bötesbelopp, som
enligt 12 § kan komma i fråga, vore emellertid tjugufem kronor, vilket
bötesbelopp svarade mot fängelse (eller vaktarrest) i sex dagar. Ehuru
föreskriften i 94 § strafflagen för krigsmakten att om misshandelsbrott,
som där avses, funnes kunna försonas med böter, disciplinstraff
i stället skulle ådömas, icke uttryckligen angåve, att disciplinstraffet
skulle utmätas efter visst förhållande till det bötesstraff, som borde
ålagts efter allmän lag, vore dock rimligt att detta förhållande beaktades;
det disciplinstraff av två dagars vaktarrest, varmed ovannämnda
misshandelsbrott blev belagt, torde alltså ur nu angivna synpunkter få
anses för ringa.

224

Vad militieombudsmannen i förevarande fall anmärkt mot krigsrättens
utslag ansåg militieombudsmannen emellertid icke vara av beskaffenhet
att föranleda vidare åtgärd.

12. 4 kap. 1 § allmänna strafflagen tillämpad i stället för
4 kap. 2 § samma lag.

Vid av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion av
Norrbottens regemente den 12 juli 1917 företagen granskning av krigsrättsprotokollen
anmärktes följande.

Den 26 juli 1916 avkunnade krigsrätten, vars ledamöter voro
krigsdomaren P. Sandström, tillförordnade auditören Sven Heyman,
kaptenen G. Hjerpe och fanjunkaren C. A. Wickman, följande utslag:
»Enär utrett är att svaranden, värnpliktige nr 472 73/1915 Helmer
Jakobsson vid exercisövning den 6 innevarande juli av tjänstgörande
plutonchefen, furiren Hallbom, tillsagts att rätt upprepa det av honom
givna eldkommandot, men trots upprepade tillsägelser felaktigt repeterat
detsamma, samt att, när Jakobsson därefter av furiren Hallbom
enskilt övats i exercis, han även då felaktigt utfört de givna befallningarna,
ävensom att, när Jakobsson med anledning därav tillfrågats
av furiren Hallbom, huruvida han ej förstode vad som kommenderats,
Jakobsson yttrat: "Det gör jag djävlar i min själ’, alltså då genom vad
som i målet förekommit är ådagalagt, att Jakobsson vid nämnda tillfälle
i avsikt att förhindra verkställigheten av förmans i tjänsten givna
befallningar underlåtit att rätt fullgöra dessa samt Jakobsson tillika
genom berörda yttrande visat vanvördnad mot förman i dennes tjänst,
men dessa förseelser måste anses stå i det sammanhang till varandra
att de innefattas i en och samma brottsliga handling, prövar krigsrätten
jämlikt 77 och 82 §§ strafflagen för krigsmakten jämförda med
4 kapitlet 1 § allmänna strafflagen rättvist döma Jakobsson att för
vad som sålunda lagts honom till last hållas i fängelse i två månader
och förordnar krigsrätten tillika att från nämnda tid skall avräknas
14 dagar, motsvarande den tid Jakobsson för nämnda brott hållits
häktad.»

Då bestämmelserna i 4 kapitlet 1 § allmänna strafflagen icke
tox-de varit tillämpliga uti omförmälda fall, anmodades chefen för Norrbottens
regemente att inkomma med yttrande av ledamöterna uti ifrågavarande
krigsrätt.

I härefter av regementschefen översända yttranden anförde

1) krigsdomaren Sandström: Vid överläggningen till utslag uti

ovannämnda mål, däri åklagaren påstått ansvar å Jakobsson jämlikt
76 och 82 §§ strafflagen för krigsmakten, gjorde den uppfattningen sig
gällande, att Jakobssons vägran att åtlyda sin förmans i tjänsten givna
befallning bland annat manifesterats genom det vanvördiga uppträdande,
han visat mot sin förman, samt att, då Jakobssons hela tillvägagående
därför vore att anse som en enda straffbar handling, bestämmelserna i
4 kapitlet 1 § allmänna strafflagen borde tillämpas. Så vitt krigsdomaren
tolkat lagens stadganden uti ifrågavarande avseende riktigt,
kunde också en enda handling samtidigt innebära en vägran att åtlyda
en förmans befallning och ett vanvördigt beteende mot denna förman.
Krigsdomaren medgåve dock, att i förevarande mål, där något typiskt
fall av enhet i handlingen ej förelegat, det måhända varit riktigare att
tillämpa reglerna om reell konkurrens. Krigsrätten ansåg i allt fall,
att rätt starka skäl talade för att betrakta Jakobssons brottsliga förfarande
som en enda handling och beslöt därför, fastän med stor
tvekan, att tillämpa de rättsregler, enligt vilka straffet för Jakobsson
skulle komma att utmätas efter en lindrigare straffgrund. Med
hänsyn till vad sålunda anförts och då den framställda anmärkningen
syntes krigsdomaren vara av mer formell art, hemställde han, att
militieombudsmannen måtte finna skäligt låta bero vid den avgivna
förklaringen;

2) tillförordnande auditören Heyman: Han hänvisade till krigs domarens

i ärendet avgivna förklaring under framhållande, att han
ansett Jakobssons underlåtenhet att rätt fullgöra sin förmans i tjänsten
givna befallning bland annat manifesterats genom det vanvördiga uppträdande,
han visat mot sin förman. I likhet med krigsdomaren ansåge
tillförordnade auditören emellertid, att det måhända varit riktigare att
i förevarande fall tillämpa reglerna om reell konkurrens. För egen del
hemställde han, att militieombudsmannen måtte finna skäligt låta bero
vid hans avgivna förklaring;

3) kaptenen Hjerpe: Vid krigsrättens överläggning blev uppfatt ningen

enhällig, att Jakobssons ifrågavarande förseelser innebure eu
fortgående handling och att 4 kapitlet 1 § allmänna strafflagen skulle
kunna tillämpas för desamma. Då enligt den framställda anmärkningen
detta förfarande icke vore riktigt, hemställde kaptenen, med
hänvisning till och instämmande i vad krigsdomaren i sin förenämnda
förklaring anfört, att militieombudsmannen måtte låta bero vid hans
avgivna förklaring; och

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 29

226

4) fanjunkaren Wikman: Enär Jakobssons ifrågavarande förseelse
bestod däruti, att han underlåtit att rätt fullgöra förmans i tjänsten
givna befallning på samma gång han genom sitt därvid fällda yttrande
visat vanvördnad mot förman i dennes tjänst samt då Jakobssons
berörda tillvägagående vore att anse såsom en enda straffbar handling,
ansågs 4 kap. 1 § allmänna strafflagen tillämplig, ehuru något
typiskt fall av enhet i handlingen ej förelåg. Med hänvisning till den
av krigsdomaren avgivna förklaringen och med hänsyn till vad sålunda
anförts hemställde fanjunkaren, att militieombudsmannen måtte finna
skäligt låta bero vid hans avgivna förklaring.

Militieombudsmannen lät bero vid de avgivna yttrandena.

13. Straff utmätt, ehuru den brottslige samtidigt förvisats till annan domstol
för fortsatt rannsakning.

Vid av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion av
Norrlands dragonregemente den 16 juli 1917 företagen granskning av
krigsrättsprotokollen anmärktes följande.

Den 23 mars 1917 avkunnade krigsrätten, vars ledamöter voro
krigsdomaren Georg Hellgren samt auditören G. Ährling, ryttmästaren
N. R. Fischerström och fanjunkaren H. 0. Eriksson, följande utslag i
mål mot häktade värnpliktige nr 597 69/1916 Karlsson: »Som svaranden,
vilken den 8 sistlidne januari skulle hava inställt sig till tjänstgöring
vid regementet, sådant underlåtit och icke inställt sig förrän den 11 i
samma månad, dömer krigsrätten med stöd av 52 § i strafflagen för
krigsmakten honom Karlsson, vilken förut två gånger undergått bestraffning
för olovligt undanhållande, att nu för olovligt undanhållande
undergå disciplinstraff av skärpt arrest i 10 dagar. Karlsson skall åter
förpassas till kronohäktet i Umeå för att avbida rannsakning inför
rådstuvurätten i Urneå.»

För överklagande av utslaget hade krigsrätten, såvitt av protokollet
framgick, lämnat vanlig besvärshänvisning.

I skrivelse till krigsdomaren Hellgren den 29 september 1917
anmärkte militieombudsmannen beträffande förenämnda utslag att, därest
krigsrätten överhuvud haft att bestämma straffet, i stället besvärshänvisning
för häktad person bort meddelas.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodades krigsdomaren

227

Ilellgren att inkomma med yttrande för egen de! ävensom av övriga
krigsrättsledamöter.

Uti yttrande, avgivet den 5 mars 1918, anförde krigsrättens ledamöter
beträffande ifrågavarande anmärkning följande. I målet mot
värnpliktige Karlsson hade vid utslagets avkunnande besvärshänvisning
för häktad lämnats. Då krigsrätten avdömt målet i vad det rört den
tilltalades fällande till ansvar för olovligt undanhållande, hade krigsrätten
följt i dylika fall allmänt tillämpad praxis.

I skrivelse till krigsdomaren Hellgren anförde militieombudsmannen
härefter följande.

Ifrågavarande praxis vore, ehuru enligt uppgift allmänt tillämpad
i liknande fall, för militieombudsmannen helt och hållet okänd.

Den stode i uppenbar strid mot en riktig uppfattning av bestämmelsen
i kungl. kungörelsen den 18 december 1823, vilken enligt
förordningen den 6 februari 1849 skall tillämpas även i det fall, att
en person, jämte det han begått en förbrytelse, hörande till allmän
domstol, tillika blivit ställd under tilltal för brott, som bör vid krigsdomstol
upptagas.

Omförmälda praxis strede därjämte påtagligen mot grunderna i 25
kap. 6 § rättegångsbalken.

Krigsrätten hade följaktligen icke bort utmäta straff för det olovliga
undanhållandet och ej heller hade krigsrätten bort meddela besvärshänvisning.

Såvitt till militieombudsmannens kännedom kommit hade emellertid
skada icke följt av det anmärkta felaktiga förfarandet; i följd
varav militieombudsmannen ansåge sig kunna låta bero vid vad i ärendet
förekommit.

14. Oegentlig avfattning av utslag i tjuvnadsmäl.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Upplands infanteriregemente den 17 november 1917 företagen granskning
av krigsrättsprotokollen anmärktes följande.

Den 5 september 1916 hölls rannsakning vid krigsrätten med
häktade vice korpralen Harald Emanuel Lindberg.

Såsom ledamöter i krigsrätten tjänstgjorde krigsdomaren Folke
P:son Wetter samt vice auditören Joel Svedberg, kaptenen O. von Bahr
och fanjunkaren O. Hellman.

228

Genom utslag sistnämnda dag dömde krigsrätten Lindberg jämlikt
104 och 105 §§ strafflagen för krigsmakten samt 20 kap. 9 § allmänna
strafflagen för å olika tider förövat snatteri och stöld från annan,
som varit förlagd i samma kvarter, av gods; som denne haft där förvarat,
till fängelse i fyra månader.

Domen var villkorlig.

Då Lindberg vid brottets begående var över 18 år, hade i utslaget
lämpligen bort angivas att Lindberg dömdes för första resan stöld.
Anmärkningsvärt föreföll även att krigsrätten dömt Lindberg till ansvar
för »snatteri och stöld» i stället för enbart för stöld.

Om vad sålunda anmärkts meddelade militieombudsmannen krigsdomaren
Wetter underrättelse genom skrivelse den 29 december 1917.

I skrivelse den 9 mars 1918 avgav krigsdomaren Wetter yttrande
över dessa anmärkningar och en annan anmärkning, framställd i
militieombudsmannens förutnämnda skrivelse, samt anhöll tillika om
meddelande, i vad mån militieombudsmannen funne de mot krigsdomaren
framställda anmärkningarna böra vidhållas.

I anledning av här ovan upptagna anmärkningar anförde krigsdomaren
Wetter i berörda skrivelse följande.

Militieombudsmannen hade anmärkt, att i utslaget lämpligen bort
angivas att Lindberg dömdes för första resan stöld.

Att sådan rubricering icke skett, berodde på det av militieombudsmannen
antecknade förhållandet, att domen var villkorlig. I det
vid villkorlig dom avsedda normalfallet, att den dömde bestode sitt
prov och straffet definitivt bortfölle, kunde det villkorligt ådömda
straffet icke verka återfallsgrundande. Ej heller kunde förhöjt återfallsstraff
användas, om den dömde tidigare under prövotiden begått
nytt återfallsbrott. Endast i det fall, att det villkorliga anståndet förverkades
på grund av ett under prövotiden begånget brott av helt
annat slag, kunde återfallsstraff ifrågakomma. Med hänsyn till den
sistberörda möjlighetens karaktär av uppenbart undantagsfall ansåge
krigsdomaren uttrycklig rubricering såsom första resa lika litet böra
ifrågakomma vid villkorlig dom som då den dömde vore under 18 år
vid brottets begående.

Det hade vidare förefallit militieombudsmannen anmärkningsvärt
att krigsrätten dömt Lindberg till ansvar för »snatteri och stöld» i
stället för enbart för stöld.

Förhållandet vore ju det, att vissa reellt konkurrerande tjuvnadsbrott
enligt 20 kap. 9 § strafflagen skulle straffas med tillämpning av
bestraffningsregeln i 4 kap. 3 § samma lag, dock med viss närmare

229

angiven modifikation. Men det saknades varje anledning, varför brotten,
därest de vore av olika slag, skulle rubriceras på annat sätt än såsom
självständiga brott. Det måste sålunda anses såsom en med 20 kap.
9 § överensstämmande tillämpning, att stöld och inbrott, eller inbrott
och snatteri, som förövats å särskilda ställen eller tider, dömdes såsom
självständiga brott. I konsekvens därmed borde ock stöld och snatteri
upptagas såsom självständiga brott vid sidan av varandra. Det rådde
i sistnämnda avseende en bestämd skillnad mellan 20 kap. 9 § och 20
kap. 8 § 1 inom., enligt vilket sistnämnda lagrum flera självständiga
snatteribrott skulle medföra straff »för stöld» utan tillämpning av 4
kap. 3 § strafflagen.

I skrivelse till krigsdoinaren Wetter den 19 april 1918 anförde
militieombudsmannen härefter följande.

Enligt 20 kap. 1 § allmänna strafflagen skall den, som stjäl gods
eller penningar över femton riksdaler, dömas för stöld till straffarbete
i högst sex månader, där ej annorledes i följande paragrafer är stadgat.
Lagen begagnade ej i detta fall uttrycket »första resan» eller »första
gången»; däremot använde den i 6 § av nämnda kapitel uttrycket
»första resan» stöld, och i såväl sist anförda paragraf som i 7 § nyttjades
vid bestämmande av återfallsstraff ordet »gång» såsom liktydigt
med »resa». Med hänsyn till lagens språkbruk:i först omförmälda paragraf
kunde sättas i fråga, om överhuvud uttrycket »första resan»
(»gången») borde användas, och om man icke hellre borde undvika att,
innan iteration förelåge, begagna uttryck, som hänföra sig till iterationsbestämmelserna.
Praxis vore emellertid i detta fall särdeles bestämd,
och då ett brytande därmed kunde vålla oreda eller missförstånd, syntes
önskvärt att praxis följdes, om ej alldeles särskilda skäl föranledde
avvikelse. Ett sådant skäl till avvikelse — på samma gång ägnat att
framhålla betydelsen av att praxis i övrigt följes — hade tillkommit
med de ändringar i avseende å iterationsstraff för tjuvnad, som skedde
genom lagen den 20 juni 1890. Likasom i fall, då en person, vilken
en gång dömts för t. ex. andra resan stöld men under en tid av tio
år sedan verkställigheten av straffet därför avslutades varken begått
gärning, som i förhållande till det förra brottet utgjorde återfall, eller
för sådan gärning undergått bestraffning, därefter ånyo begått stöld,
det bidroge till reda i uppfattningen av normerna för straffmätningen
att denna stöld vid bestraffningen betecknades såsom »första resan»,
bleve å andra sidan tillämpningen av regeln i 5 kap. 4 § strafflagen
tvivelsutan väsentligen underlättad, om stöld'', som någon begått innan

230

han fyllt aderton år, icke betecknades såsom »första resan» utan allenast
såsom stöld. Det bruk, som i sistberörda hänseende efterhand utbildat
sig, hade ock synts så gott, att såväl justitieombudsmannen som militieombudsmannen
plägat framhålla lämpligheten därav så snart det iakttagits
att bruket icke följts.

Av krigsdomarens ovan omnämnda skrivelse ville ock synas, som
om krigsdomaren utginge från samma uppfattning. Men att, såsom
krigsdomaren ifrågasatte, utsträcka det nyss omförmälda bruket till att
gälla även för det fall, att straffdomen vore villkorlig, syntes militieombudsmannen
icke vara tillräckligt motiverat. Krigsdomaren hade
såsom ett uppenbart undantagsfall betecknat det fall att genom villkorlig
straffdom medgivet anstånd förverkas genom ett under prövotiden
begånget brott av helt annat slag. Sällsynt vore dock ej detta
fall; sålunda förekomme emellanåt vid krigsdomstol, att den, som dömdes
till fängelsestraff för rymning, i sammanhang därmed förklarades hava
förverkat anstånd med straff, som ålagts honom av allmän domstol. I
liknande fall — de finge för övrigt vara flera eller färre och deras
möjlighet läte sig ju icke på förhand beräkna — vore det säkerligen
ej lämpligt att den domstol, som förklarade anstånd med ett för stöld
ålagt straff vara förverkat, tillika inläte sig på frågan, vilken »resa»
det ifrågakomna stöldbrottet utgjort; prövningen därav borde vara
undangjord redan när den villkorliga domen meddelades. Att denna
»resa» alltid borde förutsättas hava varit den första hindrade icke möjligheten
av felrubricering eller fel av svårare art.

Vad så anginge frågan huruvida den, vilken under en lagföring
bleve förvunnen att hava begått dels stöld, dels gärning, som ensam
för sig skulle bedömas såsom snatteri, borde straffas för stöld och
snatteri eller enbart för stöld, kunde erinras om den ursprungliga lydelsen
av 20 kap. i 1864 års strafflag. Detta innehöll i 12 § första
stycket bestämmelse för det fall, att någon under en lagföring bleve
förvunnen att hava å särskilda ställen eller tider förövat snatteri och
det tillgripnas sammanlagda värde översteg femton riksdaler, varefter
i andra stycket stadgades, huru den skulle straffas, som å särskilda
ställen eller tider begått stöld eller inbrott, därför han på en gång lagfördes.
Såvitt militieombudsmannen varit i tillfälle erfara tillämpades
denna paragraf så, att den, som under en lagföring blev förvunnen att
hava begått dels en eller flera stölder dels ett eller flera snatterier,
dömdes för stöld å särskilda tider (och ställen) men icke för stöld och
snatteri. Ändringen 1890 ''torde närmast hava avsett att förebygga att
— på sätt skett i ett fall, som föranledde en genom Kungl. Maj:ts ut -

231

slag den 13 augusti 1889 avgjord fiskalisk aktion — särskilda straff
ålades för snatteri och inbrott, vartill någon under samma lagföring
blivit förvunnen; möjligen var samma ändring dock tillika föranledd
av andra aktionsmål, i vilka förklarats att särskilt ansvar för stöld
och för snatteri icke borde under en lagföring ådömas och av vilka
därjämte syntes framgå, att all den tjuvnad, vartill i de ifrågakomna
fallen den sakfällde ansågs förvunnen, rätteligen bort betecknas såsom
stöld. Krigsdomarens mening att uttrycket »stöld och snatteri» borde
begagnas därför att brotten skulle vara av olika slag och förty självständiga
brott utginge från påståenden, som i hög grad tarvade bevis.
Yore stöld och snatteri olika brott, skulle väl näppeligen flera snatteider
kunna bestraffas som stöld i det fall, som avses i 20 kap. 8 § första
stycket. Uppfattningen att stöld och snatteri även under en lagföring
vore självständiga brott torde ej heller stå i god överensstämmelse med
föreskriften om tillämpning för sådant fall av 4 kap. 3 § allmänna
strafflagen. Vad anginge sammanträffandet under en lagföring av stöld
och inbrott eller inbrott och snatteri folie det sig ju icke lika naturligt
att i dylika fall benämna hela brottsligheten »stöld»; i praxis använde
man sig därför också stundom av utvägen att belägga sådan brottslighet
med straff »såsom för stöld».

På sätt militieombudsmannen redan antytt vore rubriceringen av
brott i fall sådana som här ovan behandlade i väsentlig grad av konventionell
art, och liksom militieombudsmannen vid framställandet av
anmärkningarna härutinnan i sin skrivelse till krigsdomaren den 29
december 1917 icke avsåg annat än att fästa krigsdomarens uppmärksamhet
på en iakttagen och enligt militieombudsmannens mening
olämplig avvikelse från god praxis, hade militieombudsmannen nu ej
mera att tillägga än vad det anförda redan gåve vid handen eller att
militieombudsmannen efter tagen del av krigsdomarens förklaring funne
de framställda anmärkningarna böra vidhållas.

15. Felaktigt beslut om avdrag för häktningstid.

Vid sammanträde den 29 april 1916 avkunnade Upplands artilleriregementes
krigsrätt, däri dåvarande krigsdomaren, häradshövdingen
Axel Olivecrona var ordförande samt auditören Joel Svedberg, kaptenen
Georg Ohlson och styckjunkaren S. Rosengren tjänstgjorde såsom bisittare,
i mål mellan krigsfiskalen Elof Andéhn på tjänstens vägnar, å
ena, samt volontären Karl Axel Vilhelm Axelssson, å andra sidan, ett
utslag av följande innehåll: Enär Axelsson erkänt, att han. som den 1

232

november 1898 anställts vid regementet som volontär och som förut
undergått bestraffning för rymning, i avsikt att undandraga sig krigstjänsten
den 12 februari 1901 olovligen avvikit från regementet, dit
han först den 28 april 1916 återkommit, dömdes Axelsson jämlikt 50
§ strafflagen för krigsmakten för rymning till fängelse i en månad.
Axelsson skulle i avbidan på straffets undergående hållas häktad, men
förordnade krigsrätten, att det ådömda straffet skulle anses verkställt
genom Axelssons hållande i häkte till så stor del, som svarade mot
häktningstiden, med iakttagande att eu dags häkte räknades lika med
en dags fängelse.

Av till militieombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningar
för 1916 års andra kvartal inhämtades, att Axelsson förutnämnda den 29
april 1916 intagits i regementets häkte, att Axelsson den 2 maj 1916
förklarat sig nöjd med utslaget, och att Axelsson frigivits ur häktet
den 29 maj 1916.

Emot utslaget fann militieombudsmannen sig föranlåten framställa
följande anmärkning.

I 4 kap. 12 § allmänna strafflagen vore stadgat, bland annat
följande: »Har den, som är för brott tilltalad, varit för något brott,
varom i målet rannsakats, i häkte hållen, och dömes han i det mål
till frihetsstraff på viss tid eller till böter, må domstolen, om med
hänsyn till omständigheterna så prövas skäligt, förordna, att straffet
skall anses till viss del eller helt och hållet verkställt genom den
dömdes hållande i häkte.»

Ordalagen i denna bestämmelse, vilken legat till grund för krigsrättens
beslut i fråga om tillgodoräknande av häktningstid, syntes icke
medgiva, att avdrag gjordes för annan häktningstid än sådan, som vid
utslagets avkunnande redan förflutit.

Krigsrätten hade emellertid i sitt utslag meddelat förordnande
om avdrag å det ådömda straffet för tid, varunder den dömde kunde
komma att efter utslagets meddelande sitta häktad.

I anledning av vad sålunda blivit anmärkt anmodade militieombudsmannen
regementschefen i skrivelse den 15 december 1916 att
inkomma med yttrande av vederbörande krigsrättsledamöter.

I sedermera inkomna yttranden förklarade krigsdomaren Olivecrona,
att han redan iakttagit, att avräkning för häktningstiden i föreliggande
fall rätteligen icke bort ske, varjämte auditören Svedberg,
kaptenen Ohlson och styckjunkaren Rosengren medgåve riktigheten av
den framställda anmärkningen, därvid de båda sistnämnda framhöllo,
att föreliggande fråga vore av speciellt juridisk natur.

Enligt 60 § i 1868 års förordning om krigsdomstolar, vilken
gällde vid tiden för Axelssons avvikande ur krigstjänsten, skulle ertappad
rymmare, som hörde till manskapet, tagas i häkte. Av vad
samma förordning innehöll i 59 § framgick emellertid, att i fråga om
häktning av den, som hörde till krigsmakten, även skulle lända till
efterrättelse vad i allmän lag stadgades om häktning, och på grund
härav hade, icke utan fog, gjorts gällande, att den ovillkorliga föreskriften
i 60 § om häktning icke hindrade krigsdomstol att — på sätt
enligt 19 § i förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall gäller för domstol
i allmänhet — ställa häktad person på fri fot, när omständigheterna
därtill föranledde. Huru än bestämmelserna om häktning i 1868 års
förordning tolkades var det emellertid icke denna förordning, som
skulle tillämpas uti det förevarande fallet, utan 91 och 92 §§ i 1914
års lag om krigsdomstolar in. m. Enligt den förra paragrafen skall i
fråga om häktning av den, som hör till krigsmakten, utom vad i allmän
lag stadgas om häktning, jämväl lända till efterrättelse vad i
efterföljande paragrafer sägs, och enligt 92 § är häktning av krigsman
av manskapet, som gjort sig skyldig till rymning, ovillkorligt föreskriven
endast för det fall, att han är tjänstgöringsskyldig vid avdelning
av krigsmakten, som för annat ändamål än övning ställes eller
är ställd på krigsfot. Krigsrätten hade alltså i detta fall utan tvivel
ägt rätt att lämna Axelsson på fri fot, och det kan ifrågasättas, om
icke så bort ske, då det väl knappast var anledning att befara, att
Axelsson, som mer än femton år efter avvikandet återkommit till regementet
för undergående av bestraffning för rymningsbrottet, skulle
genom ny rymning undandraga sig denna bestraffning. Därest krigsrätten
icke förordnat om häktning av Axelsson, skulle hinder ej mött
för honom att förklara sig nöjd med straffet och börja undergå detsamma
redan den dag, då utslaget meddelades, under förutsättning att
Axelsson samma dag begärt och auditören, såsom vederbort, tillhandahållit
därför erforderlig expedition.

Krigsrätten, som uppenbarligen åsyftat att göra det möjligt för
Axelsson att omedelbart börja undergå det ålagda straffet, skulle sålunda
rimligtvis kunnat nå detta mål utan åsidosättande av ovan återgivna
stadgande i 4 kap. 12 § allmänna strafflagen. Den avvikelse
härifrån, som anmärkts mot krigsrätten, fann militieombudsmannen, i
betraktande av de framhållna omständigheterna och då anmärkningen
därjämte medgivits av krigsrätten, icke vara av beskaffenhet att nödvändiggöra
vidare åtgärd från militieombudsmannens sida.
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 3®

234

16. Dröjsmål med utsättande av krigsrättssammanträde.

\ id av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion av
Gottlands trupper under juni månad 1917 företagen granskning av
krigsdomarens vid Gottlands infanteriregemente diarium anmärktes
följande.

Enligt diariet gjordes den 10 februari 1917 framställning av t, f.
regementschefen, överstelöjtnanten friherre A. G. A. Leijonhufvud om
krigsrätt rörande angivelse mot värnpliktige nr 47 44/1915 John Helmer
Andersson från Gustavi domkyrkoförsamling i Göteborg angående rymning.
I t. f. regementschefens beslut om målets hänskjutande till
krigsrätt fanns antecknat att Andersson häktats vid regementet den 9
februari 1917 kl. 4 e. in.

Målet förekom första gången först den 19 februari, då jämväl
utslag meddelades. Genom utslaget dömdes Andersson för rymning till
fängelse i två månader och förklarades han skola kvarbliva i häkte
tills utslaget tagit åt sig laga kraft.

Enligt 15 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
skall, då rannsakning med häktad eller i förvarsarrest intagen person
skall förekomma inför krigsrätt, sammanträdet utsättas att hållas sist
inom åtta dagar från den dag, då krigsdomaren erhållit underrättelse
om åtalet.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
krigsdomaren af Ekenstam att inkomma med yttrande.

Uti avgivet yttrande anförde därefter krigsdomaren af Ekenstam
följande:

Lördagen den 10 februari 1917 hade krigsdomaren särskilt tingssammanträde
i Klintehamn för förnyelse av en inteckning. Krigsdomaren
avreste dit med morgontåget omkring klockan åtta på morgonen
och återkom med aftontåget klockan åtta på aftonen. Nämnda
afton bröt krigsdomaren inga tjänstebrev och hade ej heller någon
skyldighet att göra detta. Påföljande dag var en söndag. Ej heller
då bröt krigsdomaren några tjänstebrev och hade ej heller någon
skyldighet därtill. På måndagen bröt krigsdomaren däremot åtskilliga
tjänstebrev. Ett bland dessa var från friherre Leijonhufvud och innehöll
en framställning om krigsrätt i fråga om John Helmer Andersson.
Krigsdomaren märkte då genast, att bemälde Andersson var häktad.

men satte emellertid ej ut dagen för krigsrätten förrän till mandagen
den 19 i samma månad. Ty krigsdomarens skrivelse till friherre Leijonhufvud
kunde ej komma honom tillhanda förrän på tisdagen den 13
februari — regementsexpeditionen vore förlagd å Visborgs slätt friherre
Leijonhufvud kunde således ej förrän på tisdagen expediera
skrivelse till krigsfiskalen jämlikt ÖB § i lagen om krigsdomstolar med
mera, denna skrivelse kuude ej förrän på onsdagen komma krigsfiskalen
tillhanda, krigsfiskalen kunde således ej förrän på onsdagen skriva efter
prästbetyg, denna skrivelse kunde ej avgå från ''Visby tidigare än torsdags
morgon och kunde ej framkomma till Göteborg tidigare än pa
fredagen, prästbetyg kunde således ej skickas tidigare än på fredagen
och kunde ej hinna till Visby tidigare än på söndagen. Härtill komme,
att det med hänsyn till vad krigsdomaren andragit ej kunde anses, att
friherre Leijonhufvuds framställning kommit krigsdomaren tillhanda
förr än på måndagen den 12 februari, ehuru krigsdomaren troligen i
anledning därav, att sagda skrivelse var daterad den 9 februari samt
att krigsdomaren följaktligen förmodat att densamma anlänt på lördagen,
diariefört den för sistsagda dag. Alltså bestrede krigsdomaren
anmärkningen.

I skrivelse till krigsdomaren af Ekenstam anförde militieombudsmannen
härefter följande:

Om för ämbetsmän, som icke hade att iakttaga bestämmelse!
om kanslitid och dylikt, ej heller eljest funnes föreskrift angående ordningen
för öppnande av ankommande tjänstebrev, kunde härav dock
ej följa, att vederbörande ägde efter eget gottfinnande dröja därmed
huru länge som helst, utan torde man i detta avseende hava att rätta
sig efter vad sakens natur finge anses bjuda. Krigsdomarens yttrande
i ärendet föranledde ej heller till antagande, att krigsdomaren beträffande
denna fråga vore av annan mening, men då krigsdomaren såsom
hinder för en åtgärd, som ankommit på honom i denna egenskap, anfört
en förrättning, som krigsdomaren haft att utföra såsom domhavande
i Gottlands södra domsaga, kunde militieombudsmannen icke
finna förklaringen tillfredsställande. Ett hinder eller förfall, som hänförde
sig till en befattning, torde icke under alla omständigheter kunna
gälla även i avseende å en annan befattning, då, såsom i förevarande
fall vore händelsen, de båda befattningarna icke enligt gällande stat
vore förenade. Nödgades en krigsdomare för utövande av annan befattning
uppehålla sig utom sin vanliga boningsort så lång tid, att han
icke kunde ägna förefallande göromål vid krigsdomarsysslan veder -

236

börlig uppmärksamhet, vore det utan tvivel hans skyldighet foga anstalt,
att dessa göromål under hans frånvaro sköttes av annan behörig
person. " 6

Om mot vad diariet innehölle — krigsdomaren icke skulle
erhållit underrättelse om atalet mot John Helmer Andersson den 10
februaii 1917 utan först den 12 samma månad, ville därför synas, som
borde krigsrättssammanträdet lika fullt hava utsatts att äga rum senast
den 17 februari. Hinder därför torde ej mött i de förhållanden rörande
postgången, som omnämndes i krigsdomarens yttrande. Sedan krigsdomaren
efter samråd med t. f. regementschefen bestämt tid och plats
för krigsrättens första sammanträde, hade krigsdomaren säkerligen
kunnat — och under föreliggande omständigheter jämväl bort — omedelbart
med anlitande av telefon därom underrätta honom, och i händelse
krigsdomaren skulle ansett sig förhindrad att i enahanda ordning lämna
krigsfiskalen erforderliga underrättelser för rekvisition av prästbetyg
vore väl att förmoda, att t. f. regementschefen skulle kunnat därvid
gå tillhanda. Såsom lagutskottets vid 1914 års senare riksdag memorial
nr 33 gåve vid handen förutsattes under förarbetena till den nya
lagstiftningen om det militära bestraffnings- och rättegångsväsendet att
i fall av brådska telegraf eller telefon skulle anlitas för förbindelse
mellan befälhavare och krigsdomare.

Ehuru militieombudsmannen sålunda ansett sig icke kunna obetingat
godtaga krigsdomarens förklaring rörande det anmärkta dröjsmålet
med krigsrättssammanträdet, fann militieombudsmannen dock med hänsyn
till omständigheterna i ärendet icke nödigt vidtaga annan åtgärd
i anledning av anmärkningen än att giva krigsdomaren del av militieombudsmannens
uppfattning och skälen därför.

17. Fråga huruvida hinder föreligger för krigsrätt att till prövning upptaga
mål om ansvar för förseelse, varför tillrättavisning meddelats.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Västmanlands regemente den 24 november 1917 företagen granskning
av kngsrättsprotokoljen antecknades följande:

Den 26 april 1917 hölls krigsrätt för rannsakning med värnpliktige
nr 439 52/1914 ä Gunnar Pettersson jämte elva andra värnpliktiga
för olovligt undanhållande den 20 april 1917. Målet uppsköts till den
10 maj 1917. I

I utslag sistnämnda dag fann krigsrätten, vid det förhållande att

bemälda värnpliktiga genom regementschefens beslut den 21 i nämnda
april månad blivit för sagda förseelse tillrättavisade med permissionsförbud,
sig förhindrad att upptaga målet i denna del till prövning.

I krigsrätten tjänstgjorde krigsdomaren Gustaf Lindqvist som
ordförande samt auditören J. W. Ödman, numera majoren Henrik Tham
och numera underlöjtnanten Birger Falk som bisittare.

Emot förenämnda utslag såg militieombudsmannen sig föranlåten
att göra följande anmärkning:

Enligt 41 § andra stycket i militär bestraffningsförordning skall
verkställighet av tillrättavisning icke vidare äga rum, därest den felande
för förseelsen ställes under tilltal vid domstol. Krigsrätten hade därför
av det förhållande, att tillrättavisning tidigare ålagts, varit oförhindrad
att upptaga målet till prövning.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
krigsdomaren att inkomma med yttrande för egen del ävensom
av krigsrättens övriga ledamöter.

I sedermera avgiven förklaring anförde krigsdomaren, med instämmande
av övriga krigsrättsledamöter följande: I 210 § av strafflagen
för krigsmakten stadgades, att för mindre förseelser och fel mot
militär tukt och ordning finge, på sätt och i den ordning av Konungen
närmare förordnades, i stället för disciplinär bestraffning användas tillrättavisning,
men av lagen kunde icke utläsas, att tillrättavisningen
finge användas jämte disciplinär bestraffning. Den åt Konungen lämnade
befogenheten att förordna om sättet och ordningen för tillrättavisningens
användande torde icke inrymma rätt att på administrativ
väg upphäva lagens »i stället för» och därmed ändra lagen så att
två straff skulle kunna åläggas för samma förseelse. Visserligen syntes
41 § andra stycket i militär bestraffningsförordning giva stöd för att,
då en tillrättavisning ännu icke vore till fullo utstånden, den tillrättavisade
skulle för samma förseelse, som ådragit honom bestraffningen i
fråga, kunna ställas under åtal inför krigsrätt men vid jämförelse med
stadgandet i 210 § strafflagen hade krigsdomaren ansett, att dylikt
icke skulle kunna förekomma beträffande förseelse, som kunde medföra
endast disciplinstraff, likasom krigsdomaren ansett det alldeles uteslutet,
att åtal skulle kunna ske, då, såsom i detta fall var händelsen, tillrättavisningen
redan blivit till fullo verkställd.

Såsom stöd för riktigheten av krigsdomarens uppfattning att
dubbel bestraffning icke borde kunna ifrågakomma medelst både tillrättavisning
och disciplinstraff åberopade krigsdomaren den i ursprungliga
förslaget till strafflagen upptagna bestämmelsen, att tillrättavis -

238

ning icke finge meddelas någon, med mindre än att han på tillfrågan
förklarat sig icke påkalla förseelsens bedömande i den ordning, som
för disciplinmål vore stadgad.

Därest krigsdomarens tolkning skulle vara oriktig, vore krigsdomaren
givetvis villig att för framtiden följa en riktigare uppfattning.
På grund av otydligheten i bestämmelserna hemställde krigsdomaren
emellertid att åtal icke måtte anställas.

I skrivelse till krigsdomaren Lindqvist anförde militieombudsmannen
härefter följande:

Krigsdomarens ovan återgivna yttrande utginge från den förutsättningen
att »permissionsförbud> vore att anse såsom tillrättavisning.
Med hänsyn till vad tjänstgöringsreglementet för armén innehölle i
fråga om beviljande av permission och i betraktande jämväl av den
omständigheten att den i 1881 års strafflag för krigsmakten och disciplinstadgan
av den 16 juni 1899 upptagna form av tillrättavisning, som
bestod i vägran av tjänstledighet, icke återfunnes i 1914 års strafflag
för krigsmakten, vore det högst antagligt att permissionsförbud i varje
händelse numera icke vore att anse såsom en tillrättavisning i den
mening, detta ord toges i nämnda författningar, utan jämväl i det
fall, att förbudet meddelades i anledning av begången förseelse, snarast
såsom en preventiv åtgärd. En närmare utredning i detta ämne återfunnes
i den av militieombudsmannen till 1918 års riksdag avgivna
ämbetsberättelse, s. 423 ff.

Huru nu än permissionsförbud rätteligen borde betraktas, förelåge
emellertid anledning till antagande, att det uti ifrågakomna fall genom
vederbörande befälhavares beslut den 21 april 1917 meddelade permissionsförbudet
vid förbudets meddelande ansetts såsom en tillrättavisning.
Det torde därför böra tillses, huruvida ett sådant förbud eller en
tillrättavisning i allmänhet utgjorde hinder för vare sig domstol eller
befälhavare att ålägga straff.

Nya strafflagen för krigsmakten innehåller i 206 § det från 1899
års disciplinstadga, 22 §, hämtade stadgande att för förseelse, vilken
är att hänföra till disciplinmål och varför den felaktige blivit straffad,
tillökning i bestraffningen icke sedermera må åläggas honom. Att då
genom ett stadgande av sådant innehåll ansetts nödigt förebygga dubbelbestraffning
det icke tillika föreskrivits att ingen finge straffas för
förseelse, för vilken tillrättavisning redan meddelats honom, vore en
omständighet, som icke saknade betydelse uti förevarande avseende.
Härmed borde jämföras det av krigsdomaren anförda uttrycket i 210 §

239

sistnämnda lag att tillrättavisning tinge användas »i stället för disciplinär
bestraffning». Detta uttryck tillkom, enligt vad kungl. propositionen
nr 57 till 1914 års senare riksdag (s. 161) visade, för att klargöra,
att tillrättavisningarna icke finge meddelas för andra förseelser
än sådana, som vore bestraffade i strafflagen för krigsmakten, men
det visade tillika, vad även av terminologien i hithörande bestämmelser
i övrigt framginge, att tillrättavisningar icke vore att hänföra till
straff, varav torde få dragas den slutsats, att om disciplinstraff eller
eventuellt annat straff ålades för en förseelse, för vilken tillrättvisning
förut meddelats, dubbelbestraffning icke kunde sägas föreligga.

Uppmärksammas borde vidare, att då i anledning av upprättat
förslag till militär bestraffningsförordning yttrande inhämtades från
vederbörande, i ett inkommet yttrande anmärktes, hurusom av en jämförelse
mellan den i andra stycket av 41 § i den sedermera promulgerade
författningen upptagna bestämmelsen och viss annan bestämmelse
framginge, att meddelad tillrättavisning icke obetingat uteslöte
senare bestraffning i disciplinär väg eller ställande inför domstol för
den förseelse, tillrättavisningen avsett, samt att förslagets ståndpunkt
i denna fråga, redan i sig själv betänklig såsom stridande emot den
gamla straffrättsliga principen »non bis in idem», bleve ännu mindre
tilltalande på grund av den löslighet i principer, som där framträdde.

Det kunde således icke vara av förbiseende som den militära bestraffningsförordningen
kommit att upptaga den i det föregående anförda
bestämmelsen. Krigsdomaren hade i denna fråga vidare velat
göra gällande, att om överhuvud straff kunde åläggas för en förseelse,
för vilken tillrättavisning redan meddelats, möjligheten härtill — med
hänsyn till lydelsen av 41 § militär bestraffningsförordning — vore
begränsad till det fall att tillrättavisningen icke till fullo verkställts.
Härvid syntes krigsdomaren dock hava i lydelsen av det nämnda stadgandet
inlagt mera än där i verkligheten funnes. Stadgandet ginge
ut på, att när en tillrättavisning icke till fullo verkställts, vidare verkställighet
därvid icke skulle äga rum, men innehölle ej något för det
fall, att tillrättavisningen till fullo verkställts. Hade stadgandet haft
något syfte i den riktning, krigsdomaren antytt, skulle det säkerligen
också hava upptagit någon bestämmelse, i vad mån för verkställd del
av tillrättavisning avdrag finge äga rum å straff, som eventuellt kunde
varda ålagt.

Militieombudsmannen ansåg sig följaktligen böra vidhålla sin anmärkning,
och då krigsdomaren förklarat sig skola, för den händelse
hans uppfattning vore oriktig, för framtiden följa en riktigare upp -

240

fattning, förväntade militieombudsmannen att krigsrätten icke skalle
under krigsdomarens ordförandeskap upprepa det fel, vartill den enligt
militieombudsmannens mening uti förevarande fall gjort sig skyldig.
Ehuru till följd av krigsrättens ifrågakomna beslut en förseelse av icke
allt för ringa beskaffenhet blivit lämnad obestraffad, fann militieombudsmannen
dock med hänsyn till omständigheterna i ärendet icke
oundgängligen nödvändigt att göra det anmärkta felet till föremål för
laga beivran.

18. Mål tillhörande krigsdomstols upptagande avdömt såsom disciplinmål.

Vid granskning av de från Västernorrlands regementes häkte till
till militieombudsmannen inkomna fångförteckningar för andra kvartalet
1917 anmärktes följande:

Genom resolution den 28 april 1917 ålade chefen för Västernorrland
s regemente, översten C. H. U. Scheffer värnpliktiga nris 831
67/1915 Johan Hilmer Lundgren, 308 67/1916 Rune Hellström och
266 67/1916 John Könberg jämlikt 52 och 73 §§ strafflagen för krigsmakten
för olovligt undanhållande och deltagande i sammankomst för
rådplägning i ämnen, genom vilkas avhandlande brott mot krigslydnaden
lätt kan föranledas, vaktarrest Lundgen i femton dagar samt
Hellström och Könberg i åtta dagar. Genom en annan resolution
samma dag ålade översten värnpliktiga nris 740 67/1916 Kurt Hjalmar
Larsson, 513 67/1916 Axel Einar Engström och 51 65/1916 Johan
Arvid Burman jämlikt samma lagrum för enahanda förseelser vaktarrest
Larsson i femton dagar samt Engström och Burman i tio dagar. Båda
resolutionerna voro kontrasignerade av vice auditören Sune Påhlman.

De ålagda arreststraffen blevo vederbörligen avtjänade.

I 185 § strafflagen för krigsmakten finnas uppräknade de mål
angående överträdelser av samma lag, som äro att räkna till disciplinmål
eller sådana mål, i vilka det, då överträdelserna efter de i paragrafen
nämnda lagrum kunna försonas med disciplinstraff, tillkommer vederbörande
befälhavare att ålägga sadant straff. Till dessa uppräknade
mål höra icke mål angående överträdelse av bestämmelserna i
73 § strafflagen för krigsmakten, varav framgår, att mål av denna
art tillhör krigsdomstols upptagande. Däremot räknas enligt 185 §
strafflagen för krigsmakten mål angående olovligt undanhållande enligt
52 § sagda lag till disciplinmål. Emellertid stadgas i 186 § berörda
lag, att om någon på en gång är angiven dels för förseelse, vilken är

241

att hänföra till disciplinmål, och dels för brott, som tillhör krigsdomstols
upptagande, och båda förbrytelserna antingen blivit förövade genom
eu och samma handling eller utgöra arter av samma slags brott,
båda skola hänskjutas till domstolen.

I anledning av vad sålunda blivit anmärkt infordrade militieombudsmannen
yttrande av översten Scheffer och vice auditören Påhlman
och förmälde översten i avgiven förklaring, att de ifrågavarande straffen
utmätts av översten efter förslag av vice auditören Påhlman, och att
översten följt auditörens förslag, då översten funnit förslaget att under
vid tiden för straffets åläggande rådande kritiska förhållanden isolera
oroselementen lämpligt samt litat på, att förslaget stode i överensstämmelse
med gällande lag.

Vice auditören Påhlman anförde i avgivet yttrande huvudsakligen
följande: Vid tiden för de ifrågavarande resolutionernas avgivande

hade i trakten mellan Sollefteå och Härnösand pågått s. k. hungerdemonstrationer,
som där haft en synnerligen hotfull och allvarsam
karaktär, och vilka på vissa platser, t. ex. Kramfors, urartat till upplopp.
Å sistnämnda och flera platser hade stora folkhopar drivit omkring
från gård till gård, våldfört sig på ordningsmakten och tilltvingat sig
tillträde till privata förrådsrum, där de tillgripit brödsäd, bröd och
andra livsmedel. För att i möjligaste man kunna på kallelse av de
civila myndigheterna hejda dessa hopars framfart hade bland de värnpliktiga
uttagits några man från varje regementets kompani för att
under utsett befäl utgöra en beredskap, avsedd att utkommenderas för
upprätthållande av allmän ordning eller eventuellt för stillande av uppror.
Då emellertid den uppagiterade stämningen bland länets arbetareungdom
även spårats bland de tjänstgörande värnpliktiga, hade man
haft anledning riskera ohörsamhet bland de för nyssnämnda kommendering
uttagna värnpliktiga, därest oroselementen bland deras kamrater
lämnades möjlighet att ytterligare påverka dem. Nämnda oroselement
hade öppet framträtt på eu sammankomst, som anordnats i föreningshuset
i Rösta den 25 april 1917, för deltagandet i vilken sammankomst
ovannämnda värnpliktiga genom nu ifrågavarande resolution bestraffats.
Då rapporten om de värnpliktigas deltagande i detta möte inkommit
och protokollet över det med dem i anledning därav hållna förhöret
förelåg — av vilket protokoll bland annat framgått, att större delen av
de i sammankomsten deltagande olovligen lämnat regementets förläggning
och begivit sig till mötet i fråga samt under passerandet av Sollefteå
stad på återvägen i demonstration ssyfte marscherat i ordnad samlad
trupp — hade Påhlman ansett det vara synnerligen viktigt att genast
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. :!l

242

isolera dessa oroselement och därför tillstyrkt översten att genast bestraffa
dessa disciplinärt, enär krigsrätt icke hunne sammankallas så fort, att
ett ögonblickligt avstängande av kommunikationer mellan ledarna av
oroselementen och deras kamrater kunde ske. Med stöd av uppgifter
från bataljons- och kompanichefer hade därför utplockats de bland de
värnpliktiga, vilka enligt vad man hade anledning antaga voro oppositionens
ledare, och hade dessa genast bestraffats med ifrågakomna
disciplinstraff. Under den nervösa pression, som situationen skapat,
hade Påhlman förbisett, att regementschef saknade befogenhet att bestraffa
de i 73 § strafflagen för krigsmakten omnämnda brotten, och
ansåge sig Påhlman ensam ansvarig för den begångna försummelsen, då
översten helt naturligt litat på lagligheten i det av Påhlman föreslagna
straffet. Påhlman ville emellertid i detta sammanhang påpeka, att
denna försummelse icke medfört större straff för de värnpliktiga i föreliggande
fall än om krigsrätt handhaft deras bestraffning, ty de krigsrättsdomar,
som avkunnats i samma mål, hade stått i full överensstämmelse
med nu ifrågavarande resolutioner, vadan ingen enskild blivit
lidande genom Påhlmans klandrade åtgörande. Det kunde väl synas
lönlöst att nu diskutera följderna av ett annat förfarande än det Påhlman
låtit komma sig till last, men ville Påhlman dock framhålla, att
situationens allvar och den arbetarevänliga pressens hot mot översten,
därest denne vidtoge någon som helst åtgärd för mötesdeltagarnas bestraffning,
i detta undantagsfall krävt extraordinära åtgärder, och Påhlmans
bestämda övertygelse vore, att, därest de genom Påhlmans tillskyndan av
översten bestraffade värnpliktiga lämnats tillfälle att under dessa kritiska
dagar bearbeta stämningen med militärfientlig agitation, konsekvenserna
därav kunnat bliva ödesdigra för myndigheternas strävan att kväva upprorsrörelsen
i Angermauälvens industridistrikt. Och att situationen tillspetsats
avsevärt just den dag resolutionerna utgivits framginge därav, att
förenämnda skyddskompani samma dags afton på länsstyrelsens rekvisition
utkommenderats till Kramfors för att där återställa den genom pöbeluppträdena
rubbade ordningen. För sin försummelse underkastade sig Påhlman
det ansvar, som därå kunde följa, detta så mycket hellre som Påhlman
vore övertygad om att detsamma icke medfört någon reel skada utan
fastmera motsatsen. I

I ärendet var utrett, att översten Scheffer ålagt de ifrågavarande
straffen efter vice auditören Påhlmans hörande och i enlighet med av
denne avgivet yttrande. Vid sådant förhållande voro översten Scheffer
och vice auditören Påhlman jämlikt bestämmelserna i 203 § strafflagen
för krigsmakten båda ansvariga för ifrågavarande straffbeslut.

124;-;

Vad Påhhnan till försvar för anmärkta felaktiga förfarande anfört
fann inilitieombudsmannen icke förtjäna avseende. De av Påhlman
omförmälda omständigheterna kunde givetvis icke hava berättigat Påhlman
att tillstyrka och översten Scheffer att ålägga ett straff, till vars
ådömande översten saknade laglig befogenhet, Mot det av Påhlman till
försvar för den anmärkta åtgärden anförda, av översten, efter vad det
ville synas biträdda kunde för övrigt göras den erinran, att det vittnade
om ett fullständigt förbiseende av de utvägar, som i ett fall sådant
som det ifrågakomma lagligen stodo en regementschef öppna, nämligen
häktning och tillsägande av förvarsarrest.

Beträffande den reella sidan av saken gäller enligt 73 § strafflagen
för krigsmakten, att om krigsfolk håller sammankomst för rådplägning
i ämnen, genom vilkas avhandlade brott mot krigslydnad lätt
kan föranledas, de, som deltagit i sammankomsten, skola dömas till
disciplinstraff eller, där faran är större, till fängelse.

De i föreliggande fall ålagda straffen hade sålunda utmätts inom
den för brott av det slag, straffen avsåge, stadgade strafflatituden.

Med hänsyn härtill ansåg militieombudsmannen ett beivrande av
de begångna felen icke oundgängligen nödvändigt, helst militieombudsmannen
trodde sig kunna förvänta att desamma icke skulle upprepas.

19. Felaktig sammansättning av krigsrätt.

Vid av militieombudsmannen i samband med inspektion av Gottlands
trupper den 20 juni 1917 företagen ganskning av åtskilliga protokoll
för år 1916 vid Gottlands infanteriregementes krigsrätt anmärktes
följande.

Den 20 november 1916 hölls krigsrätt i Tingstäde, därvid såsom
ledamöter i krigsrätten tjänstgjorde krigsdomaren C. W. af Ekenstam,
auditören R. Wiman samt kaptenerna Hj. Anér och B. Francke. Till
handläggning förekom ett mål mot löjtnanten Nils Viktor Wickström
och värnpliktige nr 2 944 45/1915 Oskar Gustaf Adolf Zetterman, angivna
den förre för misshandel och den senare för underlåtenhet att
fullgöra förmans i tjänsten givna befallning m. m. På åklagarens anhållan
om uppskov för inkallande av vittnen uppsköts målet till den
29 november 1916. Vid nästa rättegångstillfälle den 29 november, då
krigsrätten ånyo sammanträdde i Tingstäde, var krigsrättens sammansättning
densamma som vid rättegångstillfället den 20 november.
Zetterman dömdes för brist i anständigt uppförande till vaktarrest i

244

sex dagar och Wickström för misshandel å underordnad krigsman till
vaktarrest i femton dagar.

Enligt lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes må.
då åtal mot officer eller underofficer förekommer, krigsrätts militära
ledamöter ej tillhöra samma regemente som den tilltalade. Sådant
hade emellertid förhållandet varit uti ifrågavarande fall. Såväl krigsrättsledamöterna
kaptenerna Anér och Francke som den tilltalade löjtnanten
Wickström tillhörde nämligen Gottlands infanteriregemente.

I anledning av vad sålunda blivit anmärkt anmodade militieombudsmannen
i skrivelse till t. f. chefen för Gottlands infanteriregemente
denne att ej mindre infordra och till militieombudsmannen inkomma
med yttrande av vederbörande krigsrättsledamöter än även själv
avgiva utlåtande.

I sedermera till militieombudsmannen inkommen förklaring anförde
ovannämnda krigsrättsledamöter, nämligen krigsdomaren af Ekenstam,
auditören Wiman samt kaptenerna Anér och Francke, följande.
De medgåve att i förevarande fall bestämmelserna i 14 § i lagen om
krigsdomstolar och rättegången därstädes ej blivit behörigen iakttagna
ävensom att det ålegat krigsrätten att ex officio tillse att endast behöriga
personer tjänstgjorde i densamma. Det hade berott på ett förbiseende
av krigsrätten, att kaptenerna Anér och Francke tjänstgjort
i rätten vid de ifrågakomna rättegångstillfällena. Då emellertid krigsrättens
ledamöter i förlitande på att behöriga militära ledamöter varit
inkallade, uti ifrågavarande hänseende allenast gjort sig skyldiga till
en underlåtenhet, vilken icke föranlett någon skada, samt de icke i
något annat fall låtit någon försummelse i omförmält hänseende komma
sig till last, hemställde de, att militieombudsmannen ville vid deras
förklaring låta bero.

I avgivet utlåtande medgav dåvarande t. f. chefen för Gottlands
infanteriregemente, översten friherre Axel Gustaf Adolf Leijonhuvud,
att han, då han beordrat kaptenerna Anér och Francke såsom militära
ledamöter i ifrågavarande krigsrätt, förbisett bestämmelserna i
14 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes, i samband
varmed han framhöll, att ansvaret för vad sålunda skett under alla
förhållanden borde läggas på honom och icke på de av honom beordrade
kaptenerna. 1

1 14 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes

stadgas följande: »Behörighet att föranstalta om sammankallande av
krigsrätt — — — tillkommer befälhavaren för det truppförband eller

ilen (station, vid vilken krigsrätten skall hållas, eller, i fråga om särskild
krigsrätt, den befälhavare, som Konungen därtill förordnat. Då
ärende förekommer, som skall handläggas av krigsrätt, göre befälhavaren
därom anmälan hos krigsdomaren, vilken efter samråd med
befälhavaren bestämmer tid och plats för rättens törsta sammanträde.
Befälhavaren skall därefter med iakttagande av här nedan givna närmare
föreskrifter draga försorg därom, att auditören och de militära
ledamöterna varda till sammanträdet inkallade. Bär någon av de
militära ledamöterna tjänstgör vid det kompani eller annan däremot
svarande avdelning, som den tilltalade tillhör, må denna ledamot icke
sitta i rätten, utan skall ställföreträdaren i hans ställe inkallas. Ej
heller må officer eller underofficer, som tillhör samma regemente eller
samma därmed likställda truppförband som den tilltalade, vara bisittare
i rätten, då mål angående åtal mot officer eller underofficer där
förekommer, utan skola i sådant fall militära ledamöter i krigsrätt vid
annat truppförband i deras ställe tjänstgöra i rätten. I de fall, då
militära ledamöter, vilka lyda under annan befälhavare än den, som
föranstaltar om rättens sammankallande, skola inkallas till tjänstgöring
i krigsrätt, skall denne hos närmast högre befälhavare göra framställning
om deras inkallande.»

Såsom motiv för detta stadgande har anförts (se kungl. propositionen
nr 57 till 1914 års senare riksdag, sid. 190) att såsom upprepade
gånger framhållits, då förslag om ändring i fråga om forum
för officerare varit under behandling, det finge anses mindre lämpligt
att en officer dömdes av sina kamrater vid den avdelning av krigsmakten,
som han själv tillhörde, enär dessa på grund av de personliga
förbindelser, som i allmänhet funnes mellan officerare, som tjänstgjorde
vid samma truppförband, icke kunde intaga den opartiska ställning
gent emot den anklagade, som en domare rätteligen borde äga.

I strid mot detta lagbud hade i nu förevarande fall kaptenerna
vid Gottlands infanteriregemente Anér och Francke inkallats till och
tjänstgjort i sagda regementes krigsrätt, då där förekommit mål angående
åtal mot en vid samma regemente anställd officer.

I den regementsorder, varigenom kaptenerna Anér och Francke
kallats att såsom militära ledamöter tjänstgöra i krigsrätten vid sammanträdet
den 20 november 1916, var uttryckligen angivet att krigsrätten
skulle rannsaka och döma i mål rörande löjtnanten Wiekström
och värnpliktige Zetterman.

Utan tvivel ålåg det krigsrätten att ex officio tillse, att behöriga
militära ledamöter däri tjänstgjorde. Att en person i särskilt fall icke

246

är behörig att såsom domare taga befattning med ett visst mål är
närmast att betrakta såsom ett jäv, och i avseende å domarejäv gäller
enligt 13 kap. 1 § rättegångsbalken, att domare, som vet sig vara
jävig, skall, ändå att part ej är därom kunnig, självmant träda från
rätten. Oberoende av anförda stadgande, som närmast gällt de militära
ledamöterna själva, maste det hava tillkommit krigsrättens lagfarna
ledamöter att övervaka, att rätten hade behörig sammansättning''.
Ytterst har emellertid ankommit på den befälhavare, som föranstaltat
om krigsrättens sammanträde, att icke till krigsrätten inkallades militära
ledamöter, som saknade behörighet att deltaga i handläggningen
av det till krigsrätten överlämnade målet.

Det fel, som låg t. f. regementschefen samt krigsrättens ledamöter
till last, hade även av vederbörande vidgåtts. Härjämte hade
militieombudsmannen trött sig böra taga hänsyn därtill, att den ifrågakomna
bestämmelsen i 1914 års lag om krigsdomstolar och rättegången
därstädes icke hade någon motsvarighet i 1868 års förordning i samma
ämne, enligt vilken krigsöverdomstol skulle omedelbart döma över de
till krigsdomstol hörande mål, som rörde förbrytelser, begångna av
officerare. Att den nya bestämmelsen, som trädde i kraft med 1916
års ingång, sålunda varit i tillämpning endast en jämförelsevis kort
tid innan omförmälda krigsrättssammanträden höllos torde kunna i
viss mån lända till ursäkt för det begångna förbiseendet.

I betraktande av nu anförda omständigheter fann militieombudsmannen
icke det begångna felet vara av beskaffenhet att nödvändiggöra
vidare åtgärd från militieombudsmannens sida.

-0. Försummelse att för verkställighet till vederbörande fängelsemyndighet
expediera fullständigt utslag jämte prästbevis.

Sedan vid inspektion den 6 juli 1917 å straffängelset i Gävle
anmärkts, hurusom för verkställighet av ett utav krigsrätten vid Hälsinge
regemente den 21 april 1917 meddelat utslag, varigenom värnpliktige
nr 804 60/1915 ,T. P. Karlsson för första resan rymning m. m.
dömts till fängelse i tre månader 13 dagar, överlämnats ett av vice
auditören A. F. V. Dahlberg utfärdat bevis om det ådömda straffet,
varemot något utslag angående Karlsson då ännu icke till fängelset
ankommit, likasom ej heller bland de handlingar rörande Karlsson,
som överlämnats till fängelset, funnes något prästbevis angående denne,
samt direktören vid fängelset K. H. E. Enström upplyst, att präst -

247

bevis och fullständiga utslag i regel icke kommit fängelset tillhanda
beträffande mål, som avdömts av krigsrätten vid Hälsinge regemente,
anmodade militieombudsmannen regementschefen i skrivelse den 29
augusti 1917 att inkomma med yttrande av vederbörande auditör.

Med skrivelse den 8 september 1917 överlämnade regementschefen
därefter ett av vice auditören Dahlberg avgivet yttrande, däri anfördes
följande. Fullständigt utslag angående av krigsrätten ädömt
straff hade av honom i varje särskilt fall inom föreskriven tid expedierats
till regementschefen för verkställighet. Att sådant utslag i
något fåll, då straffet avtjänats å straffängelset, icke från regementsexpeditionen
överlämnats till fängelsedirektören, hade Dahlberg icke
haft sig bekant. Däremot hade det förekommit, att prästbevis icke i
varje fall expedierats tillsammans med utslaget, men skulle han för

framtiden iakttaga, att så skedde.

Vid insändande av detta yttrande tilläde regementschefen, att
sedan bemälde Karlsson den 30 april 1917 inför regementschefen förklarat
sig nöjd med ovanberörda fängelsestraff, hade, jämlikt militär
bestraffningrsförordning § 21 jämförd med § 29, hos Konungens befallningshavande
samma dag begärts, att det ådömda fängelsestraffet
måtte befordras till verkställighet. Enär något utslag i målet då
ännu icke kommit regementsexpeditionen tillhanda, hade vid nämnda
begäran fogats av vice auditören avlämnat bevis om det ådömda
straffet, å vilket bevis nöjdförklaringen tecknats. Enligt det i regementsexpeditionen
förda diariet hade först den 2 maj utslag i målet
rörande Karlsson inkommit från auditören. Att detsamma icke då
överlämnats till straffängelset, hade berott på, att kännedom inom
regementsexpeditionen saknats om att det ej fullständigt utskrivna
utslaget (beviset) icke var tillfyllest. Att prästbevis icke tillställts
straffängelset hade berott på, att sådant bevis icke funnes upptaget
bland de i § 21 angivna handlingar, som skulle överlämnas med den
straffskyldige. Anmärkning mot eller begäran om komplettering av
från regementet överlämnade handlingar hade i intet fall gjorts av
fängelsedirektören Enström, då angivna förfaringssätt tillämpats,
militieombudsmannens skrivelse angivna utslag rörande värnpliktige
Karlsson och prästbevis för denne vore emellertid numera överlämnade
till straffängelset.

I anledning av vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
uti en till regementschefen avlåten ämbetsskrivelse följande.

21 § i militär bestraffningsförordning innehåller en så lydande

bestämmelse: »Har befälhavare för verkställighet mottagit utslag, som

248

på grund av vad därom i 29 eller 30 § av denna förordning eller
eljest finnes stadgat bör överlämnas till Konungens befallningshavande
för att bringas till verkställighet, och är den straffskyldige förvarad
i militärhäkte, som står under befälhavarens uppsikt, skall befälhavaren,
sedan utslaget vunnit laga kraft mot den dömde, i det besvär
icke inom föreskriven tid anförts eller han i stadgad ordning förklarat
sig nöjd med utslaget, ofördröjligen med översändande av utslaget bos
Konungens befallningshavande göra anhållan om den straffskyldiges

Ehuru sålunda torde vara klart, att själva utslaget borde översändas,
ville militieombudsmannen beträffande vikten härav återgiva
följande yttrande av generaldirektören i fångvårdsstyrelsen till styrelsens
protokoll den 30 oktober 1888: »Vid inspektioner av rikets fängelser
under år 1888 hava flerstädes i fängelserna företetts från domstolarna
erhållna utslag, vilka rörande de genom dem sakfällda fångar
icke innehållit något annat än namnet, det åberopade lagrummet och
straffet. Det har synts fängelsetjänstemännen obilligt att de, som dock
fått sig fångvården anförtrodd, skola av domstolarna med så litet tillmötesgående
behandlas, att de icke ens g-enom delfående av det vanligen
ändå allt för kortfattade utslaget erhålla något officiellt meddelande
om beskaffenheten av den dömdes brott, utan för kännedom
härom varda hänvisade till icke sällan mindre tillförlitliga uppgifter
av fången själv. Då i K. K. den 16 september och den 3 oktober 1873
talas om rättens utslag, icke transumt av utslag, har jag hänvisat vederbörande
att genom framställning till Konungens befallningshavande
utverka rättelse i de fall, där icke utslaget, utan delar av ett utslag
varda för verställighet till sagda myndigheter överlämnade.»

Beträffande anmärkningen att prästbevis icke fogats vid utslag,
som för verkställighet överlämnats till Konungens befallningshavande’
hänvisades till förordningen den 11 juli 1753 samt cirkuläret den 27
april 1833, av vilka författningar syntes följa, att prästbevis åtminstone
i avskrift bör vara fogat vid utslag, på grund varav frihetsstraff
skall avtjänas.

Någon vidare åtgärd i detta ärende fann militieombudsmannen
icke erforderlig.

21. Vägran att lyda befallning, given av två förmän, bestraffad

såsom två brott.

Vid en av militieombudsmannen den 14 juli 1916 förrättad inspektion
av Livregementets husarer anmärktes följande.

Den 20 oktober 1914 hölls krigsrätt för rannsakning med värnpliktige
nr 497 37/1910 Axel Fredrik Pihl. Krigsrättens ledamöter
voro majoren greve C. G. Lewenhaupt, auditören C. R. Ekman, ryttmästarna
G. von Essen och E. Svedenborg samt löjtnanten W. Dickson.

Åklagaren ingav till rätten och åberopade ett förhörsprotokoll,
dagtecknat den 17 oktober 1914, av följande lydelse: »Då dagkorpralen
på 4. skvadronen nr 50 Berggren den 12 dennes kl. 7.15 e. in.
skulle föra Pihl till arresten för att avtjäna honom ådömt arreststraff,
vägrade Pihl att följa med, utan svarade i stället Berggren ’jag går
inte med, jag ger fan i korpralen’. Berggren vände sig då till sergeant
Jonsson med anhållan om bistånd. Sergeanten gick då och uppsökte
Pihl, som påträffades utanför valvet. Då Pihl av sergeanten fick order
att begiva sig till arresten, svarade han: ’det. ger jag fan, jag skall
gå upp i skvadronen’, vilket han också gjorde — — — — —’

Krigsrätten meddelade nämnde den 20 oktober utslag av följande
lydelse: »Genom vad i målet förekommit är ådagalagt, att svaranden
Pihl den 12 i denna månad vid erhållen befallning dels av tjänsgörande
dagkorpralen målsägaren Berggren och dels av dagunderofficeren sergeant
Jonsson att medfölja till arresten för avtjänande av honom ådömt
disciplinstraff vägrat att åtlyda vad de sålunda honom i tjänsten befallt,
ävensom att han utbrustit mot sergeanten Jonsson i vanvördigt yttrande
i och för dennes tjänst. Krigsrätten prövar alltså rättvist döma
svaranden Pihl dels jämlikt 84 § strafflagen för krigsmakten för vägran
att åtlyda vad målsägaren Berggren i tjänsten honom befallt
att undergå fängelse en månad samt för vägran att efterkomma målsägaren
Jonssons honom i tjänsten givna befallningar att hållas i fängelse
likaledes en månad, dels jämlikt 90 § strafflagen för krigsmakten för
vanvördigt yttrande mot målsägaren Jonsson i tjänsten att undergå
vaktarrest i tio dagar, som förvandlas till tio dagars fängelse, så att
Pihl sålunda skall i en bot undergå fängelse i två månader tio dagar.»
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 32

250

Då den omständigheten att Pihl vägrat åtlyda såväl sergeanten
Jonssons som korpralen Berggrens befallning uppenbarligen icke bort
ådraga Pihl straff såsom för två särskilda brott, infordrade militieombudsmannen
yttrande av vederbörande krigsrättsledamöter jämte bevis
angående verkställigheten av det Pihl ådömda straffet.

Med förmälan att en av krigsrättsledamöterna nämligen löjtnanten
Dickson avlidit insände sekundchefen sedermera med skrivelse den
18 november 1916 ett av krigsrättens övriga ovannämnda ledamöter
avgivet yttrande, däri dessa anförde i huvudsak följande. Vid utslagets
avkunnande hade krigsrättens ledamöter utgått från den uppfattningen,
att ett fullbordat lydnadsbrott förelegat mot var och en av
målsägarna, i det att svarandens brottsliga förfarande betraktats såsom
en förbrytelse beträffande varje målsägare särskilt, bestående i
olydnad mot en var av dem i tjänsten. Jonsson och Berggren hade
med hänsyn till sin tjänsteställning, enligt 3 § disciplinstadgan, haft
rätt att fordra att deras befallningar åtlyddes av Pihl, vilkens vägran,
enligt vad krigsrättens ledamöter förmenat, sålunda funnit uttryck i
särskilda brottsliga handlingar. Krigsrättens ledamöter hade uppfattat
det föreliggande fallet ungefär analogt med det fall, att en person vid
ett och samma tillfälle missfirmat flera tjänstemän i eller för deras
tjänsteutövning, i vilket fall personen i fråga gjort sig skyldig till särskilda
missfirmelse!'', som med tillämpning av 4 kap. 2 § allmänna
strafflagen ådragit honom särskilt straff för varje brott (J. 0:s ämbetsbetsberättelse
1912 sid. 300 och 301.) Med hänsyn till svårigheten vid
bedömandet, huruvida i förekommande fall särskilda brott eller fortsättning
av en och samma förbrytelse förelåge, ställde man sig icke
sällan tveksam i avgörandet härutinnan. Åtskilliga rättsfall gåve även
vid handen, att skiljaktiga meningar ofta gjort sig gällande inom domstolarna
rörande ifrågavai’ande spörsmål. (Holms Jur. Arkiv 1899 sid.
227; 1900 sid. 482; 1906 sid. 74 med flera.) Den av militieombudsmannen
gjorda anmärkningen hade krigsrättens ledamöter uppfattat
så, att militieombudsmannen, med underkännande av krigsrättens åsikt
att reell brottskonkurrens förelegat, därmed framhållit att Pihls brottsliga
förfarande i stället bort betraktas såsom fortsatt brott. I betraktande
därav, att de särskilda handlingar, varigenom Pihl förbrutit,
stått i visst samband och nära förhållande till varandra, uppfattade
krigsrättens ledamöter efter närmare övei''vägande av förhållandena riktigheten
av vad militieombudsmannen anmärkt och ämnade alltså framdeles
vid möjligen förekommande fall av liknande beskaffenhet beakta
den mening militieombudsmannen framhållit. Då Pihls brottsliga hand -

lingar bedömts såsom fortsatt brott, skulle 84 § andra stycket strafflagen
för krigsmakten, jämförd med 4 kap. 3 § allmänna strafflagen,
hava kommit till tillämpning. Straff latituden enligt 84 § vore fängelse
eller straffarbete i högst två år; under synnerligen förmildrande omständigheter
kunde manskap beläggas med disciplinstraff. I krigsrättens
utslag läge, att några förmildrande omständigheter icke förelegat.
Då Pihl alltså för vart och ett av de båda lydnadsbrott, som krigsrättens
ledamöter ansett honom hava förövat, dömts till fängelse i eu
månad, hade de dömt honom till det mildaste straff, som med deras
uppfattning kunnat komma i fråga. Med tillämpning av den av militieombudsmannen
uttalade och av krigsrättens ledamöter godkända
mening skulle emellertid för det föreliggande fortsatta brottet rätteligen
hava ädömts allenast ett straff, vid vars bestämmande enligt 4
kap. 3 § allmänna strafflagen den omständighetan, att två förbrytelser
förelåge, gällde såsom försvårande, det vill säga föranledde högre straff
än eljest skulle ådömts. Vid sådant förhållande och då krigsrätten
för de särskilda brotten använt straffminimum, hade tillämpningen av 4
kap. 3 § allmänna strafflagen vid straffmätning enligt krigrättsledamöternas
bedömande icke verkat till nedsättning av det straff, som
för brotten vart för sig blivit Pihl ådömt. Under åberopande av vad
de i ärendet anfört hemställde krigsrättens ledamöter att vad därutinnan
anmärkts icke måtte till någon militieombudsmannens vidare åtgärd
föranleda.

Härjämte överlämnade sekundchefen ett av direktören för strafffängelset
i Mariestad meddelat bevis, att Pihl avtjänat sitt ifrågavarande
straff, fängelse i två månader tio dagar, å nämnda straffängelse
under tiden från den 2 december 1914 till den 12 februari 1915. I

I skrivelse till sekundchefen vid ovannämnda regemente anförde
därefter militieombudsmannen följande.

Den, som missfirmar eller misshandlar flera tjänstemän i eller för
deras tjänst, plägade, även om missfirmelse!! eller misshandeln skett
vid samma tillfälle mot alla, anses skyldig till lika många brott som
antalet förorättade personer. Denna i krigsrättsledamöternas yttrande
antydda ehuru visserligen ej enhälligt omfattade praxis hade tvivelsutan
goda skäl för sig. Ehuru dylika brott betecknas såsom brott mot
offentlig myndighet, framträdde här, järnte brottet mot staten, även
en kränkning av enskilda personer, och när ett inålsägareintresse framträdde
så tydligt, som händelsen vore i fråga om missfirmelse eller
misshandel, ställde sig för en naturlig uppfattning främmande att be -

252

trakta missfirmelse eller misshandel mot en tjänsteman såsom fortsättning
av samma eller liknande brott mot en annan tjänsteman.

Beträffande sådana brott som det, vilket ådragit Pihl fängelsestraff,
vore förhållandet ett annat. Brott av detta slag betecknades i såväl
1881 års strafflag för krigsmakten som i motsvarande lag av år 1914
såsom brott mot krigslydnaden. Den, som vägrade att åtlyda vad förman
under tjänstens utövning och i vad som anginge tjänsten honom
befallt, gjorde sig skyldig till brott mot staten; någon kränkning mot
förman framträdde däremot icke, och förmannen kunde väl anmäla den
felande till bestraffning eller, där förmannen hade disciplinär bestraffningsrätt,
själv ålägga den felande bestraffning, men förmannen torde
icke vai’a berättigad att i sådana fall föra talan såsom målsägare. Att,
såsom i krigsrättens utslag skett, beteckna förmannen såsom målsägare
vore därför, i den mån en personlig kränkning mot honom icke tillika
förelåge, mindre riktigt, och kunde sådant dessutom leda till missförstånd
vid tillämpning av vad i 30 kap. 19 § rättegångsbalken funnes
stadgat därom, att nedsättning till säkerhet för kostnadsersättning ej
vore av nöden, där enskild motpart ej funnes. Lika oegentligt vore
det då i krigsrättsledamöternas yttrande sades att två förbrytelser förelåge
och att detta jämlikt 4 kap. 3 § allmänna strafflagen skulle gällt
såsom en försvårande omständighet. Genom sin vägran att efterkomma
befallningen att medfölja till arresten hade Pihl gjort sig skyldig till
brott mot krigslydnaden; att han framhärdade i detta brott, när befallningen
upprepades av annan förman, konstituerade icke något nytt brott.

Det straff, som ålades Pihl för de särskilda brott mot krigslydnaden,
vartill krigsrätten fann honom skyldig, torde emellertid, i betraktande
av den i 84 § andra stycket av 1881 års strafflag för krigsmakten
stadgade strafflatitud, icke varit strängare än som bort ifrågakomma
vid en riktig tillämpning av samma lagrum. Med hänsyn jiimväl
därtill, att krigsrättsledamöterna medgivit riktigheten av den framställda
anmärkningen, fann militieombudsmannen fördenskull sig kunna
låta bero vid vad i ärendet förekommit.

Militieombudsmannen anhöll, att sekundchefen ville bereda krigsrättens
ledamöter, i den mån de fortfarande tjänstgjorde vid regementet,
tillfälle att taga del av militieombudsmannens skrivelse.

22. Olovligt tillgrepp bestraffat allenast såsom fel i tjänsten.

Vid eu av militieombudsmannen den 23 september 1916 förrättad
inspektion av Skånska husarregementet anmärktes vid granskning av
krigsrättsprokollen följande.

Den 27 januari 1916 avkunnade krigsrätten, däri vid tillfället
krigsdomaren J. F. Bååth var ordförande samt numera avlidne auditören
Nils Ljungman ävensom ryttmästare!! F. Petersson-Rantzien och
fanjunkaren A. Nyberg tjänstgjorde såsom bisittare, följande utslag i
mål mot värnpliktige nr 42 8/1915 Vennström: »Genom tilltalade

värnpliktige nr 42 8/1915 Vennströms eget erkännande och vad i övrigt
i målet förekommit finner krigsrätten utrett, att han den 7 innevarande
januari på återresa efter tilländalupen permission, sedan han
förlorat sin egen kappa, tillägnat sig en annan värnpliktig tilldelad
kappa samt vid framkomsten till kasernen redovisat den som sin egen.
I följd härav prövar krigsrätten jämlikt 129 § strafflagen för krigsmakten
lagligt döma Vennström för uppsåtlig förbrytelse i sin tjänst,
som skedde av förhastande och därav ingen skada kom, att undergå
disciplinstraff av vaktarrest i 8 dagar.»

Då det kunde ifrågasättas, huruvida icke Vennström bort dömas
till ansvar för stöld, och då Vennström i varje fall icke kunde rimligtvis
straffas för förbrytelse i tjänsten, anmodade militieombudsmannen
krigsdomaren Bååth i skrivelse den 3 november 1916 att inkomma
med yttrande för egen del ävensom av ryttmästaren Petersson-Rantzien
och fanjunkaren Nyberg. I sedermera till militieombudsmannen
inkommet yttrande anförde krigsdomaren Bååth jämte sistnämnda två
krigsrättsledamöter i huvudsak följande. Beträffande frågan huruvida
svaranden bort straffas för stöld, kunde det naturligtvis här liksom i
många andra fall vara föremål för en viss tvekan, huru förfarandet
skulle i straffrättsligt hänseende rätteligen rubriceras. Då svaranden
tagit den kronan tillhöriga, till hans kamrat utlånade kappan, för
att inlämna den till skvadronens förråd i stället för den till svaranden
utlånade men av honom förlagda kappan, hade han haft all anledning
förmoda, att den till honom själv utlämnade kappan skulle så småningom
komma till rätta, vilket också skett några dagar efteråt, då vederbörligt
utbyte av kappor ägt rum och saken sålunda ordnats utan förlust
för någon. Med hänsyn härtill och i betraktande av övriga
omständigheter i målet, hade krigsrätten funnit det ganska klart, att

254

något stöldbrott icke kunde anses föreligga. Det kunde också påpekas,
att svaranden icke heller varit ställd under tilltal vid krigsrätten
för stöld utan endast för »oriktigt redovisande av en kappa» eller
tjänstefel enligt 129 § strafflagen för krigsmakten. I sistnämnda hänseende
hade militieombudsmannen yttrat, att svaranden icke rimligtvis
kunde straffas för förbrytelse i tjänsten. Då manskapet finge permission
för att resa hem, såsom i detta fall, tillginge det vanligen så, att vederbörande
menig från förvaltaren av skvadronförrådet, en fanjunkare,
erhölle till låns en nyare kappa av den s. k. andra munderingen för
att användas under ledigheten med skyldighet att, då han återkomme
efter tilländagången permissionstid, återlämna nämnda kappa till skvadronsförrådet.
Därest som i detta fall den värnpliktige förlagt sin
kappa och ej kunnat tillrättaskaffa densamma, ålåge det honom självfallet
som en skyldighet att till sin förman sanningsenligt rapportera,
att han av nämnda skäl ej kunde återställa kappan, och icke, såsom
svaranden i detta fall gjorde, genom att inlämna en kappa från en
annan skvadron söka genom en osannfärdig handling överskyla sitt
slarv och föra sin förman bakom ljuset. Att en sådan anmälningsskyldighet
ålegat svaranden såsom en tjänsteplikt torde väl utan vidare
vara klart och framginge än tydligare av den av chefen för ^^försvarsdepartementet
fastställda »undervisning för ryttaren», som innehölle
den uttryckliga föreskriften, att om ryttaren förlorade någon till
honom utlämnad persedel, skulle han anmäla förhållandet till sin halvtroppchef.
Då svaranden sålunda i detta hänseende underlåtit sin
tjänsteplikt och med uppsåt förfarit oriktigt i förhållande till sin förman
genom att i stället för en anmälan om rätta förhållandet redovisa
kappan som sin egen, hade han givetvis härigenom gjort sig skyldigtill
ett fel eller eu förbrytelse i sin tjänst, och då detta skett med fullt
uppsåt och för egen fördel — för att slippa vidare obehag — torde
han alltså vara förfallen till straff enligt det av åklagaren åberopade
lagrummet 129 § strafflagen för krigsmakten. Med hänsyn till ovan
anförda förhållanden kunde krigsrättens nämnda ledamöter alltså icke
dela den av militieombudsmannen uttalade uppfattningen.

Beträffande frågan, huruvida Vennström gjort sig skyldig till
tjuvnadsbrott därigenom att han, sedan han förlorat den till honom
utlämnade kappa, tillägnat sig en annan värnpliktig tilldelad kappa,
vilken Vennström därefter redovisat som den till honom utlämnade, är
ett liknande fall, varom militieombudsmannen erhöll kännedom vid inspektion
av ett annat skånskt regemente i november 1916, av ett visst

intresse. Åtal hade anställts mot en värnpliktig, som förlorat eu uniformspersedel
och för att dölja förlusten efter inbrott i ett regementets
förråd tillgripit en liknande uniformspersedel ur förrådet samt därefter
redovisat denna såsom om den varit till honom utlämnad. Denne värnpliktige
dömdes för stöld, begången efter inbrott, och utslaget syntes
militieombudsmannen icke kunna giva anledning till någon anmärkning.
Skillnaden mellan detta fall och det ifrågakomma fallet vid Skånska
husarregementet låg, såvitt militieombudsmannen kunnat finna, endast
däri, att Vennström icke tillika gjort sig skyldig till inbrott och att
tillgreppet av kappan ej skedde omedelbart från kronan, men denna
skillnad torde vara utan betydelse för frågan, om åtgärden varit hänförlig
till tjuvnad. Att Vennström icke behållit eller kan antagas hava
haft för avsikt att behålla kappan vore uppenbarligen av lika liten
vikt; den, som tillgriper kyrksilver, straffas såsom tjuv även om han
ej haft för avsikt att behålla silvret utan endast att — såsom Vennström
i fråga om uniformskappan — tillgodogöra sig dess värde. Vennströms
ifrågakomna åtgärd, som krigsrätten själv betecknat såsom ett
tillägnande, hade alla yttre tecken av ett tjuvnadsbrott.

Att åtgärden tillika bragte Vennström i strid mot en hans tjänsteplikt
såsom krigsman kunde i varje händelse ej förringa brottets egenskap
av tjuvnad. Det förhållandet att Vennström icke vid kappans
inlämnande .omtalat att han tillägnat sig densamma från en annan
värnpliktig, torde emellertid knappast varit i och för sig straffbart. Ett
vittne straffades ju icke för förtigande av omständigheter, som skulle
kunna ådraga vittnet självt straff, och det föll säkerligen ej någon domare
in att straffa en lönnkrögare för att han ej iakttagit bestämmelsen
därom att skylt, som utvisar rörelsens beskaffenhet, skall vara
anbragt där detaljhandel med brännvin idkas.

Det sätt, varpå åklagaren betecknat brottet, när ansvarsyrkandet
framställdes, hade givetvis ej kunnat vara bindande för krigsrätten. I
fråga härom kan hänvisas till ett av Kungl. Maj:t den IB mars 1896
på besvär av C. G. Fernström meddelat utslag, enligt vilket — sedan
vederbörande åklagare påstått ansvar å Fernström enligt 14 kap. 9
och 43 §§ allmänna strafflage, men underrätten dömt Fernström till
ansvar enligt 14 kap. 5 § 2 mom. samma lag och Svea hovrätt, där
Fernström besvärat sig, ej gjort ändring i underrättens utslag — Kungl.
Maj:t ej gjort ändring i hovrättens utslag. Att döma av den avfattning
krigsi’ättens utslag mot Vennström erhållit vill det också synas
som skulle krigsrätten närmast hava dömt Vennström för det huvud -

256

sakliga brottet eller tillägnandet av en annans kappa, icke för det lian
underlåtit att anmäla förlusten av den till honom utlämnade.

Ehuru militeombudsmannen sålunda vidhöll anmärkningen att
Yennström bort dömas för tjuvnadsbrott men däremot icke för uppsåtlig
förbrytelse i tjänsten, fann militieombudsmannen ur synpunkten
av rättsvårdens intresse icke oundgängligen nödvändigt att beivra det
fel, vartill krigsrätten enligt militieombudsmannens mening gjort sig
skyldig vid meddelandet av ifrågakomna utslag mot Yennström.

23. Underlåtenhet av krigsrätt att i utslag yttra sig om
gäldandet av vittneslön.

Vid av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion av
Norrbottens regemente den 12 juli 1917 företagen granskning av krigsrättsprotokollen
anmärktes följande.

Den 19 juli 1916 handlades mål angående från mobiliseringen
år 1914 kvarstående brister i persedeluppbörden vid I. bataljonsstaben.
Två vittnen hördes, av vilka handlanden Johan Ludvig Jonsson från
Luleå i fordrad ersättning för inställelse tillerkändes i förskott av allmänna
medel 4 kronor 80 öre.

Målet avgjordes vid rättegångstillfället den 29 augusti 1916.
Åklagaren yrkade, att löjtnanten Bertil Karlsson skulle ädömas ersättningsskyldighet
för de persedlar, varom »tvisten» gällde.

Krigsrätten dömde löjtnanten Karlsson att ersätta persedlar till
ett värde av 59 kronor 45 öre men yttrade sig icke i fråga om återgäldande
till statsverket av vittneskostnaden.

Såsom ledamöter i krigsrätten hade tjänstgjort auditören A. Bexell
samt kaptenerna N. U. G. Holmgren och E. Bengtsson.

I anledning av vad sålunda anmärkts infordrades yttranden av vederbörande
krigsrättsledamöter, och anförde i inkomna förklaringar

l:o) kaptenen Bengtsson, att som auditören i krigsrätten vid ifrågavarande
tillfälle icke bragt på tal fråga om återgäldande till statsverket
av ifrågavarande vittneskostnad, hade kaptenen, som icke besutte juridisk
bildning, icke yttrat sig angående återgäldandet av ifrågavarande
vittneskostnad,

2:o) kaptenen Holmgren, att han icke kunde erinra sig, huruvida
vid ifrågavarande måls avgörande meddelats yttrande angående återgäldande
till statsverket av ifrågakomna vittneskostnad, och att audi -

257

tören Bexell troligen av förbiseende underlåtit att i utslaget nämna
något därom,

3:o) auditören Bexell, att det berodde på förbiseende av honom att
uti ifrågavarande utslag yttrande ej influtit därom att ifrågakomna
vittneskostnad skulle av svaranden återgäldas till statsverket.

Härjämte förmälte Bexell att han själv betalt ifrågavarande vittneslön
och översände Bexell till styrkande av denna sin uppgift följande
kvitto: »Af stadsfogden A. Bexell har jag denna dag uppburit mig af
Norrbottens regementes krigsrätt den 19 juni 1916 tillerkänd vittnesersättning
fyra kronor 80 öre, hvilken ersättning, jag, enär det bevis
om ersättning, jag erhöll vid krigsrätten, förkommit, icke uppburit af
statsmedel. Luleå den 14 augusti 1918.

Ludv. Jonsson.

Bevittnas:

W. Lidwall. Richard Säfström.*

Med hänsyn till vad sålunda i ärendet förekommit fann sig militieombudsmannen
kunna underlåta att däri vidtaga ytterligare åtgärd.

24. Mål av krigsrätt obehörigen hänvisat till annan krigsrätt för fortsatt

rannsakning.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av flottans station i Stockholm den 23 maj 1918 företagen granskning
av krigsrättsprotokollen anmärktes följande.

Den 5 januari 1917 hölls rannsakning inför stationskrigsrätten med
häktade 2. klass sjömannen vid 6. matroskompaniet nr 203 Johansson
angående rymning och brist i kronobeklädnaden. I krigsrätten tjänstgjorde
krigsdomaren E. D. W. Martin som ordförande samt auditören
Erik Hildebrand, kaptenen N. Wijkmark och flaggstyrmannen C. O. E.
Dreifaldt som bisittare.

Johansson hade den 11 april 1916 rymt från torpedkryssaren
Clas Uggla samt sedan vistats i Norge. Den 2 januari 1917 hade han
inställt sig å 6. matroskompaniets expedition. Det upplystes vid krigsrätten,
att Johansson vore under åtal vid Kronprinsens husarregementes
krigsrätt. Åklagaren, krigsfiskalen Johan Lillieros anhöll, att målet i
avvaktan på handlingarna uti det vid regementskrigsrätten anhängig Militieowibuåsmannens

ämbetsberättelse. 33

258

gjorda målet måtte uppskjutas. I anledning härav uppsköts målet till
den 12 januari 1917.

Vid rättegångstillfället sistnämnda dag tjänstgjorde i krigsrätten
krigsdomaren Martin som ordförande samt auditören Hildebrand, kaptenen
T. A. Nissen och flaggstyrmannen Dreifaldt som bisittare. Det
upplystes nu, att Johansson rapporterats för vägran att fullgöra förmans
befallning samt för andra förseelser, som Johansson begått, medan
han tillhörde flottans Öresundsavdelning, att krigsrätt vid Kronprinsens
husarregemente begärts för behandling av de emot Johansson ingivna
rapporterna, men att Johansson avvikit, sedan han kallats till regementskrigsrätten.

Krigsfiskalen Lilieros yrkade ansvar å Johansson för första gången
rymning från fartyg med mobiliserad avdelning och för vårdslöshet
vid handhavande av kronobeklädnaden samt hemställde, att Johansson
måtte hänvisas till krigsrätten vid Kronprinsens husarregemente.

Den 19 januari 1917 meddelade krigsrätten utslag i målet. Vid
utslagets beslutande tjänstgjorde i krigsrätten krigsdomaren Martin
som ordförande samt auditören Hildebrand, kaptenen Nissen och flaggstyrmannen
Dreifaldt som bisittare. Krigsrätten förklarade Johansson
saker till ansvar dels jämlikt 49 och 53 §§ strafflagen för krigsmakten
för första gången rymning från fartyg med mobiliserad avdelning dels
ock jämlikt 130 § samma lag för vårdslöshet vid handhavande av kronobeklädnaden
samt hänvisade honom för fortsatt rannsakning till krigsrätten
vid Kronprinsens husarregemente för att Johansson måtte slutligen
dömas av den rätt, vid vilken han sist lagfördes. Johansson
skulle fortfarande hållas häktad.

Av till militieombudsmannen inkomna förteckningar över fångpersonalen
vid centralfängelset i Malmö under januari och februari
1917 inhämtades, att Johansson, som inkommit till fängelset den 25
januari 1917, av sistnämnda krigsrätt genom utslag den 6 februari
1917 blivit dömd jämlikt 49, 52, 53, 76, 96 och 130 §§ strafflagen för
krigsmakten att dels för rymning undergå straffarbete sex månader
dels för vägran att åtlyda förman undergå fängelse två månader dels
ock för olovligt undanhållande undergå sträng arrest fyra dagar eller
i en bot undergå straffarbete sju månader sex dagar, av vilket straff''
tolv dagar skulle anses verkställda.

Mot förenämnda av krigsrätten vid flottans station i Stockholm
den 19 januari 1917 meddelade utslag såg militieombudsmannen sig
föranlåten framställa följande anmärkning.

Enligt 40 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes

259

gäller bland annat, att, därest någon gjort sig skyldig till förseelse,
som skall av krigsdomstol bedömas, målet skall, där ej i nämnda lag
annorlunda bestämmes, upptagas av regements- eller stationskrigsrätten
vid det truppförband eller den station, som den tilltalade tillhör eller
som målet närmast angår; att, därest den tilltalade tillhör avdelning
av krigsmakten, där särskild krigsrätt eller fältkrigsrätt inrättats, eller
som enligt därom meddelad bestämmelse lyder under viss regementseller
station skrigsrätt, eller målet eljest rör sådan avdelning, det tillkommer
denna krigsrätt att handlägga målet.

Beträffande forum i krigsrättsmål gäller sålunda såsom allmän regel,
att mål skall upptagas vid krigsrätten vid den avdelning, den brottslige
tillhör vid den tidpunkt, då åtalet anhängiggöres.

Krigsrätten vid flottans station i Stockholm hade därför bort
döma Johansson såväl för de förbrytelser, för vilka han av krigsrätten
rannsakades, som ock för de brott, på grund av vilka han för fortsatt
rannsakning hänvisades till krigsrätten vid Kronprinsens husarregemente.

Både krigsrätten sålunda förfarit, skulle utom kostnader för transport
m. m. tillika förekommits ett visst dröjsmål med bestraffningen.

I infordrad förklaring anförde krigsdomaren Martin järnte auditören
Biidebrand, kaptenen Nissen och flaggstyrmannen Dreifeldt
följande. På sätt militieombudsmannen framhållit gällde såsom allmän
regel beträffande forum i krigsrättsmål, att sådant mål skulle upptagas
vid krigsrätten vid den avdelning, den brottslige tillhörde vid den tidpunkt,
då åtalet anhängiggjordes. I nu ifrågavarande fall hade åtal
mot den tilltalade varit anhängiggjort vid Kronprinsens husarregementes
krigsrätt under det den tilltalade tillhört flottans Öresundsavdelning,
vilket mål. då den tilltalade rymt innan målet hunnit
handläggas vid samma krigsrätt, icke kunnat omedelbart behandlas.
Som detta mål eu gång blivit anhängiggjort vid nämnda krigsrätt,
skulle denna krigsrätt enligt ovan åberopade regel även slutligen handlägga
samma mål Jämlikt samma regel hade stationskrigsrätten varit
behörig att handlägga målet mot den tilltalade rörande rymningsbrottet,
enär den tilltalade då tillhört stationen i Stockholm. Men hänsyn
till att krigsrätten vid Kronprinsens husarregemente haft att slutligen
döma i det vid denna rätt mot den tilltalade anhängiggjorda målet,
hade den tilltalade enligt krigsrättsledamöternas förmenande bort överlämnas
till samma krigsrätt för fortsatt rannsakning. För riktigheten
av denna station skrigsrättens uppfattning syntes även rent praktiska
skäl lämna stöd, då det varit förenat med avsevärda kostnader för

260

statsverket, om den bevisning mot den tilltalade, som kunnat vara
erforderlig och funnits tillgänglig vid öresundsavdelningen, måst förebringas
inför station skrigsrätten i Stockholm.

I anledning av innehållet i det av ledamöter i stationskrigsrätten
sålunda avgivna yttrandet framhöll militieombudsmannen i skrivelse
till krigsdomaren Martin, att enligt vad upplyst blivit Johansson före
avvikandet från flottans Öresundsavdelning ännu icke börjat svara i det
mot honom vid krigsrätten vid Kronprinsens husarregemente anhängiggjorda
målet. Vid sådant förhållande hade den omständigheten att
Johansson blivit inkallad till sistnämnda krigsrätt icke bort föranleda
att han efter undergången rannsakning inför stationskrigsrätten hänvisades
till krigsrätten vid sagda regemente för fortsatt rannsakning
angående det brottsliga förfarande, för vilket han blivit till denna krigsrätt
inkallad. I 10 kap. 13 § rättegångsbalken stadgades nämligen,
att om någon sin vederdeloman till rättan domstol instämma låtit,
och han där begynt i saken svara; då bör ock den i samma rätt slutas,
ändå att svarandens stånd är under rättegången ändrat eller han
kommit under annan domstol att lyda, eller han dör och hans arvingar
under annan lagsaga höra, samt att i dessa fall samma lag är i brottmål.
Av detta stadgande, som till följd av bestämmelsen i 103 § lagen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes gäller även för krigsdomstol,
lärer man vara berättigad att sluta, att inkallelse till viss
krigsrätt för att svara å anklagelse för brott utgör hinder för annan
krigsrätt, under vilken vederbörande kommer att lyda, att pröva
samma anklagelse endast i det fall, att den anklagade verkligen ingått
i svaromål vid den förra krigsrätten.

Ehuruväl militieombudsmannen sålunda funnit, att stationskrigsrätten
i förevarande fall genom att hänvisa Johansson för fortsatt rannsakning
till Kronprinsens husarregementes krigsrätt förfarit felaktigt,
ansåg militieombudsmannen sig likväl kunna låta bero vid vad i
ärendet förekommit.

25. Krigsdomare, som utan ansökan åtnjutit ledighet i fjorton dagar,
avhåller sig därefter i sex dagar från tjänstgöring.

Uti eu den 19 februari 1917 till militieombudsmannen inkommen
skrivelse anförde auditören B. de Maré följande.

I skrivelse den 4 januari 1917 till stationsbefälkavaren i Karlskrona
hade krigsdomaren John Bladh anmält att han från och med

261

den 5 nämnda januari och tillsvidare under sagda månad begagnade
sig av ledighet från krigsdomarämbetet med vice krigsdomaren C. G.
Ewerlöf som vikarie. Ehuru detta sätt att begagna sig av ledighet
från krigsdomarämbetet enligt stadgandet i § 7 mom. 2 i instruktionen
för krigsdomare, auditörer och lcrigsfiskaler icke medgivits för längre
tid än högst fjorton dagar eller sålunda i detta fall till och med den
18 januari, hade krigsdomaren Bladh icke kommit tillstädes vid stationskrigsrättens
sammanträde den 24 januari. Någon olägenhet därav hade
emellertid icke uppkommit, enär vice krigsdomaren Ewerlöf varit närvarande
och funktionerat såsom krigsdomare på grund av det i § 8
mom. 2 av nämnda instruktion förekommande stadgandet, att, då krigsdomare
avhölle sig från tjänstgöring, vice krigsdomare inträdde såsom
ställföreträdare, till dess i vederbörlig ordning blivit förordnat om
befattningens upprätthållande.

Enär berörda sätt för krigsdomarbefattningens upprätthållande
ej syntes auditören de Hare böra komma till användning i vidare mån
än som vore oundgängligen nödvändigt, hade auditören överenskommit
med vice krigsdomaren Ewerlöf att denne skulle göra krigsdomaren
Bladh uppmärksam på förhållandet, så att vid nästpåföljande krigsrättssammanträde
den Bl januari krigsdomaren Bladh antingen skulle
återinträda i sitt ämbete eller föranstalta om vederbörligt, d. v. s.
krigshovrättens förordnande för ställföreträdare. Enligt vad vice krigsdomaren
Ewerlöf för auditören uppgivit, hade han angående saken
satt sig i förbindelse med krigsdomaren Bladh, varefter denne den 26
januari till stationsbefälhavaren inlämnat en föregående dag daterad
skrivelse med anmälan att Bladh återinträtt i tjänst.

Då auditören varit av den övertygelsen, att krigsdomaren Bladhs
överskridande av den tid, som instruktionen medgåve krigsdomare att
själv taga sig ledigt, varit beroende på ett rent förbiseende samt ingen
skada av förfarandet uppkommit, hade auditören ej tänkt behöva
anmäla förhållandet för högre myndighet, ehuruväl det vid stationkrigsrätten
alltid varit praxis att till vederbörande göra anmälan, när
någon krigsrättsledamot antingen alldeles icke eller för sent inställt
sig till krigsrättssammanträde. Emellertid hade saken sedermera
kommit i ett nytt läge. Efter krigsrättssessionen den 7 februari 1917
hade krigsdomaren Bladh bragt saken på tal inför krigsrättsledamöterna
kaptenen Cleve och flaggkonstapeln Palmberg samt auditören
de Maré själv, och därvid i ett längre anförande hävdat, att krigsdomaren
i själva verket icke haft ledighet mera än fjorton dagar och
således ej överskridit den rätt, som tillkomme honom att själv taga

262

sig ledigt. En invändning från auditörens sida, att krigsdomarens
ovan åberopade skrivelser till stationsbefälhavaren tydligen ådagalade
andra sakförhållanden än dem krigsdomaren vid nu ifrågavarande tillfälle
uppgav, hade bemötts med att berörda skrivelser saknade annat
värde än som ledning för vederbörande, vart de skulle skicka remisserna
till krigsrätten. Att eu krigsrätts ordförande inför ledamöterna
i krigsrätten, i stället för att öppet medgiva att han gjort sig skyldig
till ett förbiseende, försökte med ett uppenbart förvridande av faktiska
förhållanden påstå att han handlat riktigt, hade på auditören gjort
ett så pinsamt intryck, att auditören icke ansett sig kunna undgå att
hos militieombudsmannen anmäla förhållandet, på det att för krigsdomaren
måtte klarläggas, att han förfarit felaktigt, och så att dylika
förfaringssätt icke för framtiden upprepades.

Vid klagoskriften voro i bestyrkta avskrifter fogade följande två
skrivelser.

»Till stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona.

Härmed har jag äran anmäla, att jag från och med morgondagen
tillsvidare under januari månad begagnar mig av ledighet från krigsdomarämbetet
med vice krigsdomaren C. G. Ewerlöf som vikarie.

Lyckeby den 4 januari 1917.

John Bladh»

»Till stationsbefälhavare vid flottans station i Karlskrona.

Härmed har jag äran anmäla, att jag åter inträtt i utövningen
av mitt krigsdomarämbete.

Lyckeby den 25 januari 1917.

John Bladh.»

I skrivelse den 24 februari 1917 anmodade militieombudsmannen
krigsdomaren Bladh att inkomma med yttrande i anledning av klagoskriften,
och anförde Bladh i eu den 14 mars inkommen förklaring i
huvudsak följande:

Då Bladh sommaren 1916 lämnat Ronneby brunn efter där genomgången
behandling, hade han av brunnsintendenten blivit tillrådd att
under vinterns lopp tillbringa några veckor på något sanatorium. T
följd därav och då Bladh vid årsskiftet känt sig rätt klen till hälsan,
hade han beslutat skaffa sig ledighet under januari månad och någon
tid lägga sig på Ulricehamns sanatorium, där han förut varit under
behandling. Bladh hade överenskommit med vice krigsdomaren Ewerlöf
att denne under Bladhs bortovaro skulle sköta krigsdomarbefattningen
samt till hovrätten över Skåne och Blekinge insänt ansökan om ledighet

263

från sitt häradshövdingämbete från någon av de första dagarna i januari
till månadens slut men förbehållit sig rätt att före den begärda ledighetens
slut återinträda i ämbetet, Bladh hade motiverat sin nämnda
ansökan med, att hans hälsa nödvändigt fordrade någon tids luftombyte,
men hade ej medsänt sjukbetyg. Det hade nämligen varit Bladhs
avsikt att, sä snart han kommit till sanatoriet anskaffa sjukbetyg och
dels insända eu avskrift därav till hovrätten över Skåne och Blekinge
och dels på grund av sjukbetyg hos krigshovrätten anhålla om ledighet
från krigsdomarämbetet. Emellertid hade Bladh funnit det nödvändigt
att, innan han ställde färden till sanatoriet, på några dagar resa
upp till Stockholm för att med militieombudsmannen rådgöra angående
ett tjänsteärende, och hade det varit Bladhs avsikt att från Stockholm
i telefon ringa upp sanatoriet för att skaffa sig ram därstädes. Bladh
hade beräknat att anträda resan till Stockholm på aftonen den 4
januari och hade för den skull avsänt anmälningar till cheferna för
de truppförband, vid vilka han vore krigsdomare, att han ämnade
begagna sig av ledighet från krigsdomarebefattningen från och med
den 5 januari tills vidare under månaden. Emellertid hade Bladh
kommit att ändra sin resplan och stannat hemma även den 5 januari.
Den 9 januari hade Bladh från Stockholm ringt upp sanatoriet i telefon
för att beställa rum därstädes, men hade det då befunnits alldeles
omöjligt att den närmaste tiden erhålla något rum. Bladh hade ansett
det onödigt att tidigare försäkra sig om rum, emedan han fyra gånger
förut legat på sanatoriet och icke beställt rum förrän dagen innan
resan dit anträtts. Då sålunda rum icke kunde beredas på sanatoriet,
hade Bladh först tänkt att genast resa hem och inträda i tjänstgöring
i avbidan på att något rum å sanatoriet skulle bliva ledigt. Emellertid
hade Bladh beslutat sig för att, innan han lämnade Stockholm, dels
söka under hand ordna den frågan, för vilken han företagit resan dit,
dels ock söka ordna en viktig privat angelägenhet. Härav hade Bladh
därefter blivit uppehållen betydligt längre tid än han beräknat och
funnit sig föranlåten att den ena gången efter den andra uppskjuta
sin hemresa. Söndagen den 21 januari hade han ansett sig hava sina
angelägenheter så pass ordnade, att han skulle lämna Stockholm på
aftonen nästpåföljande dag, och därför avlåtit brev till sin vikarie i
domsagan med underrättelse, att han på tisdagsmorgonen skulle hemkomma
och inträda i tjänstgöring. Det hade naturligtvis varit Bladhs
avsikt att samtidigt inträda i tjänstgöring såsom krigsdomare. Emellertid
hade Bladh funnit sig nödsakad att ännu en gång uppskjuta
hemresan, och hade han anträtt denna först på aftonen den 23 januari.

264

På morgonen den 24 januari hade Bladh kommit till sitt hem, men
som nämnda dag var sessionsdag för krigsrätterna och han icke på
förhand underrättat Ewerlöf om sin hemkomst, hade Bladh på grund
av det förut mellan honom och Ewerlöf träffade avtalet låtit denne
även denna dag tjänstgöra såsom krigsdomare. Den 25 januari hade
Bladh till vederbörande truppförbandschefer insänt meddelanden därom,
att han återinträtt i tjänstgöring.

Då Bladh lämnat hemmet, hade han icke haft eu tanke på annat
än att om fyra eller fem dagar befinna sig på sanatoriet och därifrån
insända ledighetsansökan till krigshovrätten. Under vistelsen i Stockholm
hade han kommit att helt och hållet förbise den i instruktionen
för krigsdomare med flera intagna bestämmelsen, enligt vilken krigsdomare
icke ägde att utan krigshovrättens medgivande begagna sig
av tjänstledighet mera än fjorton dagar varje gång.

Efter samråd med vederbörande truppförbandschefer hade krigsrättssammanträdena
vid truppförbanden i Karlskrona ordnats på det
sätt, att sammanträde med samtliga förbandens krigsrätter hölles eu
viss dag i veckan, nämligen onsdagen, med början för regementenas
krigsrättssammanträden, såvitt ej annat för särskilt fall tillkännagivits,
klockan 9.4 5 förmiddagen och för flottans krigsrättssammanträden
klockan 12 middagen. Härom hade truppförbandscheferna en gång
för alla fått besked med tillkännagivande tillika, att de utan att på
något sätt rådgöra med krigsdomaren hade att till de sålunda bestämda
tiderna verkställa de kallelser, som för krigsrättssammanträdena erfordrades,
samt till krigsdomaren med posten översända handlingarna i de
mål, som skulle vid krigsrättssammanträdena förekomma, En följd av
att ordinarie krigsrättssammanträden hölles så ofta som nämnts vore
att framställningar om sådan skyndsam behandling av mål, som omförmäles
i 2 § av förutnämnda instruktion, aldrig ifrågakomme. Då
krigsrätt vid behov alltid hölles på onsdag, skulle naturligtvis under
ingå förhållanden dylik framställning behöva göras på måndag eller
tisdag. På grund av nu angivna förhållanden torde det för krigsdomaresysslans
behöriga skötande vara så gott som utan betydelse,
åtminstone för var och en annan än krigsdomaren själv, var denne
befunne sig mellan sammanträdesdagarna eller onsdagarna. På grund
av samma förhållanden kunde även den anmälan, krigsdomaren, då
han begagnade sig av ledighet med vice krigsdomaren som vikarie,
hade att göra till truppförbandscheferna, näppeligen hava någon annan
betydelse än att utgöra en upplysning om, till vem krigsrättshandlin -

265

gai’na för de under den anmärkta ledighetstiden ifallande krigsrättssamman
trädena skulle översändas.

Till krigsliovrätten och Konungens befallningshavande hade Bladh
den 25 januari anmält, att han begagnat sig av tjänstledighet under
fjorton dagar eller den längsta tid, Bladh utan medgivande av krigshovrätten
kunnat begagna sig av ledighet. Bladh hade nämligen
ansett, att hans bortovaro under den tid, som överstigit fjorton dagar,
måste betraktas som undanhållning. Då han varit hemma den 5
januari och den dagen intet förekommit eller kunnat förekomma i
tjänsten samt den 6 och 7. januari varit helgdagar, hade han ansett
sig i verkligheten hava begagnat sig av ledighet först den 8 januari.
Han hade därefter varit borta från tjänsten till och med 24 januari,
eller sålunda 17 dagar inberäknat söndagarna den 14 och 21 januari,
då naturligtvis intet kunnat förekomma i tjänsten. För krigsrättssammanträdena
den 24 januari hade Bladh på förhand ordnat med
vice krigsdomaren Ewerlöf och ansåge Bladh sig därför den dagen
hava begagnat sig av tjänstledighet. Däremot ansåge Bladh att han
undanhållit sig från tjänstgöring den 21, 22 och 23 januari, då emellertid
hans bortovaro icke kunnat medföra någon som helst olägenhet.
Till Konungens befallningshavande hade Bladh särskilt anmält, att,
även om han måste anses hava varit borta under hela tiden från och
med den 5 till och med den 24 januari, han själv ville vidkännas alla
utgifter till vikarier såväl för sig själv som för vice krigsdomaren, så
att icke några som helst utgifter genom bortovaron orsakades
statsverket.

På grund av den betydelse, Bladh under förhandenvarande omständigheter
ansett sig kunna inlägga i den föreskrivna anmälan till truppförbandscheferna,
hade han vid avlåtandet av sina anmälningar till
krigshovrätten och Konungens befallningshavande resonerat på ovan
angivna sätt. Vare sig detta resonemang kunde godkännas eller icke
hade Bladh emellertid icke någon som helst anledning till eller tanke
på att för framtiden handla i enlighet därmed, då naturligtvis besväret
att vid behov av längre ledighet vända sig till krigshovrätten vore
ytterligt ringa.

I anledning av avfattningen av klagoskriften ville Bladh framhålla,
att han öppet medgivit, att han kommit att förbise ifrågavarande
bestämmelse i instruktionen för krigsdomare med flera.

Då Bladhs bortovaro utöver de fjorton dagarna, som Bladh under
alla förhållanden varit berättigad att begagna sig av ledighet, icke
medfört eller kunnat medföra någon som helst olägenhet samt icke

MiUtieombudsmannetis dmbetsberättelso.

266

orsakat någon utgift vare sig för statsverket eller i övrigt för någon
annan än Bladk själv, hemställde Bladh, att angivelsen icke måtte till
någon vidare åtgärd frän militieombudsmannens sida föranleda.

Vid förklaringen var fogat följande intyg:

»Att herr krigsdomaren John Bladh, som varit tjänstledig vid
stations- och regementskrigsrätternas sammanträden i Karlskrona den
24 januari 1917, själv gottgjort vikarierande krigsdomaren, auditören

C. G. Ewerlöl och dennes vikarie som auditör Emmerik Hagberg, samt
att statsverket således icke fått vidkännas någon utgift för krigsdomaren
Bladhs ifrågavarande ledighet, får jag på begäran härmed
meddela.

Blekinge läns landskontor den a mars 1917.

Erik Westerlund >.

Över den av Bladh sålunda avgivna förklaringen sattes auditören
de Maré i tillfälle att avgiva påminnelser, och anförde han i sedermera
inkommen påminnelseskrift bland annat följande.

Han hade uti sin anmälan påstått, att enda orsaken till hans
hänvändelse till militieombudsmannen varit Bladhs beteende att inför
krigsrättsledamöterna med uppenbart förvridande av faktiska förhållanden
påstå, att Bladh handlat riktigt och ej överskridit den rätt,
som tillkomme Bladh att själv taga sig ledigt. Auditören ansåge att
som huvudsaker i Bladhs förklaring kunde fastslås, att Bladh erkänt
dels att han helt och hållet kommit att förbise den åberopade bestämmelsen
i instruktionens § 7 mom. 2 och dels att hans bortovaro under
den tid, som överstigit fjorton dagar, måste betraktas som undanhållning.
Att Bladh i förklaringen gjorde dessa erkännanden vore glädjande;
men mot Bladhs påstående, att han vid sammanträdet den 7
februari skulle yttrat i huvudsak vad Bladh i förklaringsskriften anfört
och sålunda öppet medgivit, att han kommit att förbise ifrågavarande
bestämmelse i instruktionen måste auditören på det bestämdaste inlägga
sin gensaga; och hänvisade auditören i detta hänseende till ett påminnelseskriften
bilagt intyg av kaptenen Cleve och flaggartillerikonstapeln
Palmberg. Säkert vore att om Bladh vid berörda tillfälle medgivit,
att han förbisett stadgandet ifråga, auditören ej skulle hava gjort
någon anmälan.

Bladh framhölle att med anledning därav, att krigsrättssammanträden
hölles en gång i veckan, det aldrig ifrågakomma att framställningar
gjordes om sådan skyndsam behandling av mål, som omförmäldes
i § 2 av instruktionen. Detta ådagalade, att Bladh ännu ej

267

vore fullt förtrogen med görontålens omfattning vid stationkrigsrätten.
Under nuvarande förhållanden, vilka varat ända sedan nya krigslagstiftningen
kommit i kraft, hade visserligen ej några extra sessioner
erfordrats, men under vanliga förhållanden, det ville säga då flottan
ej vore mobiliserad och ej ständig kustflotta med särskild krigsrätt
vore sammandragen, erfordrades enligt vad erfarenheten visade, ej så
sällan extra krigsrättssammanträden utöver ordinarie veckosessiouer.
Den betydelse Bladh uppgivit sig inlägga i föreskriften om anmälan
till truppförbandscheferna vore därför alldeles felaktig.

Det i påminnelseskriften omförmälda intyget var av följande
lydelse:

»Undertecknade, som tjänstgjorde såsom ledamöter vid stationskrigsrättens
i Karlskrona sammanträde den 7 februari 1917, få härmed
på begäran av auditören B. de Maré och efter tagen del av ett oss
förevisat koncept, innefattande anmälan mot krigsdomaren Bladh för
obehörigt tjänstledighetstagande, intyga att med verkliga förhållandet
äro överensstämmande de Marés uppgifter i berörda koncept därom
att krigsdomaren Bladh i ett längre anförande hävdade att han icke
i själva verket haft ledighet mera än fjorton dagar och således ej
överskridit den rätt som tillkom honom att.själv taga sig ledigt. Att
krigsdoinare Bladh under ifrågavarande yttrande skulle, i likhet med
vad han gjort i en den 8 mars 1917 avgiven förklaring till militieombudsmannen,
medgivit att någon del av hans bortovaro skulle
betraktas såspm undanhåll ning samt att han kommit att förbise bestämmelsen
om att krigsdomare ej utan krigshovrättens medgivande finge
begagna sig av tjänstledighet mera än 14 dagar varje gång, är däremot
icke med verkliga förhållandet överensstämmande.

Karlskrona den 1 september 1917.

W. Cleve Ernst Palm berg

Kapten v. flottan Kl. art. konst, i kung!, fl. reserv. I

I skrivelse till krigsdomaren Bladh anförde tjänstförrätutande
militieombudsmannen härefter följande.

I 7 § i instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler
den 23 juli 1915 stadgas: »Kvigshovrätten äger att på ansökan bevilja
krigsdomare tjänstledighet under viss tid eller ledighet från visst krigsrättssammanträde.
Då vice krigsdomare är förordnad och denne är
oförhindrad att inträda i krigsdomarens ställe, må krigsdomaren, där

268

hinder för honom uppstår att tjänstgöra, utan ansökan åtnjuta ledighet
under viss tid ej överstigande 14 dagar för varje gång eller från
visst krigsrättssammanträde; dock att han icke utan krigshovrättens
bifall må åtnjuta ledighet från tjänsten under längre tid än sammanlagt
3 månader varje år. Angående ledigheten skall anmälan ske hos
krigshovrätten med tillkännagivande tillika om anledningen därtill,
att han icke kan utöva sin tjänst, varjämte vederbörande befälhavare
och den myndighet, som har att utanordna krigsdomarens avlöning,
skola om ledigheten underrättas.»

Uppenbart torde vara att den i berörda stadganden angivna tid
av högst 14 dagar, under vilken krigsdomaren ägde att utan anmälan
till krigshovrätten åtnjuta ledighet, avsåge eu fortlöpande tidrymd av
sagda dagantal, och att förty jämväl sön- och helgdagar skulle däri
inräknas.

I föreliggande fall hade krigsdomaren Bladli till vederbörande
befälhavare anmält, att han begagnade sig av ledighet från krigsdomarämbetet
från och med den 5 januari 1917. Vid sådant förhållande
hade han varit skyldig att, därest han ej i vederbörlig ordning av
krigshovrätten erhållit tjänstledighet för längre tid, återinträda i tjänstgöring
den 19 i samma månad. Då Bladli utan att hava erhållit dylik
tjänstledighet avhållit sig från tjänstgöring ända till den 25 januari
eller sålunda sex dagar längre än lagligen kunnat ske, hade Bladh gjort
sig skyldig till ett åsidosättande av sin tjänsteplikt, vilket med hänsyn
till den vikt, ifrågavarande bestämmelses behöriga efterlevnad givetvis
ägde, måste anses vara av allvarlig beskaffenhet. Då tjänstförrättande
militieombudsmannen emellertid, i anledning av vad Bladh i sin förklaring
anfört, förväntade att Bladh skulle för framtiden ställa sig
de ifrågavarande bestämmelserna i instruktionen för krigsdomare med
flera till noggrann efterrättelse i enlighet med den uppfattning,
tjänstförrättande militieombudsmannen uttalat, fann tjänstförrättande
militieombudsmannen sig kunna underlåta att i ärendet vidtaga ytterligare
åtgärd.

26. Fråga huruvida befälhavare har disciplinär myndighet över värnpliktiga,
som icke befinna sig i tjänstgöring.

Vid inspektion av Södermanlands regemente den 21 september
1918 inhämtade militieombudsmannen, hurusom auditören vid regementets
krigsrätt, vice krigsdomaren Nils Aschan velat göra gällande,

269

att mål angående uteblivande från landstormsövuing icke kunde av
befälhavare handläggas utan måste hänskjutas till krigsrätt Sålunda
hade, efter det till auditören för yttrande överlämnats protokoll vid
ett den 17 september 1918 hållet förhör med värnpliktige nr 72
19/1902 Svensson angående uteblivande från 1918 års landstormsövuing,
auditören återställt förhörsprotokollet med uttalande av den mening,
att målet enligt 187 $ strafflagen för krigsmakten måste hänskjutas
till krigsrätt.

Anförda lagrum stadgar, att emot den, som upphört att tillköra
krigsmakten, åtal mot sådana av honom under tjänstetiden begångna förbrytelser,
vilka äro att hänföra till disciplinmål, ej må av befälhavare
handläggas, utan att sådant åtal, om det ifrågakommer, skall göras
anhängigt, hos krigsdomstol. Enligt stadgandet under 3:o i 1 § av
samma lag hänföras visserligen värnpliktiga till krigsmän allenast under
den tid. då de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten,
samt då de under färd till eller från sin tjänstgöringsort stå
under militärbefäl, men den omständigheten, att en värnpliktig vid den
tid, då fråga uppkommer om hans bestraffande, icke vidare är att betrakta
såsom krigsman, kan desto mindre anses i och för sig innebära
att han upphört att tillhöra krigsmakten som även andra än krigsmän
enligt språkbruket i sagda lag tillhöra krigsmakten på sätt framgår
av. exempelvis, bestämmelsen under 2:o i 6 §. Och då i 187 § talas
om förbrytelser, begångna under tjänstetiden, därvid oi’det »tjänstetid»
användes såsom motsats mot tiden, då vederbörande upphört att tillhöra
krigsmakten, må erinras, att enligt värnpliktslagen § 3 tjänstetiden
i beväringen är femton år och att med värnpliktslagens språkbruk
givetvis överensstämmer att beteckna återstoden av värnpliktstiden såsom
tjänstetid i landstormen, vadan en värnpliktig icke lärer kunna
sägas hava upphört att tillhöra krigsmakten förrän han kommit ur
värnpliktsåldern.

Om man emellertid skulle anse avfattningen av 187 § lämna rum
för tvekan om befälhavares rätt att ålägga disciplinär bestraffning i
fall sådant som det förevarande, torde man i alla händelser böra tillerkänna
deras mening, som lagen gjorde, ett avgörande vitsord i fråga
om innebörden av stadgandets ordalag. I 150 § av 1881 års strafflag
för krigsmakten finnes visserligen samma stadgande, men det torde vara
nog att undersöka vad i ämnet förekommit under förarbetena till nya
strafflagen för krigsmakten, helst däribland finnas uttalanden av omedelbar
betydelse för spörsmålet. Det år 1905 avgivna betänkandet av
kommittén för revision av strafflagen för krigsmakten in. m. utvisar

270

nämligen (s. 208 ff.), att chefen för generalstaben och chefen för flottans
stab i en till kommittén remitterad underdånig skrivelse rörande,
bland annat, bestraffningsrätten över värnpliktig, som utan laga förfall
utebliver från honom åliggande tjänstgöring i fredstid, gjort framställning
att bestraffningsrätt i sådana mål borde tilläggas även inskrivningsområdes-
och sjörullföringsområdesbefälhavare. Under erinran att värnpliktig
för förseelse, varom här vore fråga, ställts under kriminallag
för krigsmakten och att följaktligen bestämmelser erfordrades, vilka
befälhavare, som i mål rörande sådana förseelser, där de vore av disciplinmåls
natur, ägde utöva bestraffningsrätten över den värnpliktige,
framhölls i skrivelsen, att de värnpliktiga, medan de ej vore i tjänstgöring,
och särskilt i fråga om inkallelse till tjänstgöring, lydde
under vederbörande områdesbefäl och först vid inträdet i tjänstgöring
ställdes under vederbörande befälhavare på tjänstgöringsorten. Då
förfallolöst uteblivande från tjänstgöring följaktligen utgjorde eu
underlåtenhet att fullgöra eu av områdesbefälet utfärdad order,
borde ock bestraffningsrätten för sådan förseelse, därest målet vore att
hänföra till disciplinmål, tillhöra områdesbefälet. Av områdesbefälet.
som utgjordes av rullföringsområdesbefälhavare, inskrivningsområdesbefälhavare
och arméfördelningschefer samt för dem av flottans värnpliktiga,
som vore inskrivna ä sjömanshus, av sjörullföringsområdesbefälhavare
och stationsbefälhavare, ägde emellertid enligt dåvarande bestämmelser
endast arméfördelningscheferna och stationsbefälhavarna bestraffningsrätt
i disciplinmål. Den regementschef i denna hans egenskap
tillagda bestraffningsrätt syntes nämligen icke kunna av honom utövas
i hans egenskap av inskrivningsområdesbefälhavare. Och enär det ej
syntes vara lämpligt att förlägga bestraffningsrätten i mål, som rörde
från tjänstgöring uteblivna värnpliktiga, endast hos arméfördelningschefer
och stationsbefälhavare, hemställdes att i sådana mål dylik befogenhet
skulle tilläggas jämväl inskrivningsområdes- och sjörullföringsområdesbefälhavare.

Kommittén yttrade i anledning av anförda framställning, att det
icke kunde anses såsom eu fullt tillfredsställaade anordning att uti ifrågavarande
mål bestaffningsrätt utövades allenast av arméfördelningschef
eller stationsbefälhavare. Vad beträffade inskrivningsområdesbefälhavare
syntes det därför ock lämpligt, att bestraffningsrätt i dylika mål
tillädes även dem. Visserligen syntes det kunna ifrågasättas, huruvida
icke dessa redan nu på grund av den dem i egenskap av regements
chefer tillkommande bestraffningsrätt hade dylik rätt även i nu ifråga -

271

varande mål. Men då i saknad av uttrycklig föreskrift tvivel därom
kunde råda, syntes en sådan föreskrift böra meddelas.

Sedan kommittén förklarat sig av praktiska skäl icke kunna förorda
bifall till den av chefen för generalstaben och chefen för flottans
stab gjorda hemställan i vad den angick sjörullföringsområdesbefälhavare,
anförde kommittén vidare, att om den föreslagna utvidgningen
av den disciplinära bestraffningsrätten sålunda begränsades till inskrivningsområdesbefälha
varna, nämnda befälhavares bestraffningsrätt —
under förutsättning att de värnpliktiga ställdes under krigslag i den
utsträckning kommittén föreslagit — emellertid icke syntes böra inskränkas
till endast ovan omförmälda mål. Vissa förseelser såsom oljud,
oväsende eller annat förargelseväckande beteende ävensom fylleri å
allmän plats, vilka dittills, om de beginges under färd till eller från
tjänstgöringsorten, medan den värnpliktige ej stode under lnilitärbefäl,
eller eljest innan han trädde under eller sedan han upphört att stå
under sådant befäl bestraffades efter allmän lag. skulle nämligen enligt
förslaget i förra fallet alltid och i de senare fallen, om förseelsen skedde
inom tjugufyra timmar, innan den värnpliktige med anledning av förestående
tjänstgöring skulle ställas under militärbefäl eller inom samma
tid, efter det lian, sedan tjänstgöringen avslutats, upphört att stå under
sådant befäl, samt den värnpliktige vid tillfället uppträdde i militär
tjänstedräkt, bedömas efter krigslag och vara att hänföra till disciplinmål.
På enahanda sätt skulle ock enligt förslaget i vissa fall komma
att handläggas mål rörande underlåtenhet av värnpliktig, som tillhörde
första uppbådet, att vid krigsutbrott återvända till hemorten. Att det
i sistberörda fall, likasom ock särskilt i de fall. då värnpliktig under
hemfärd från sin tjänstgöringsort gjorde sig skyldig till förseelse, som
förut nämnts, skulle vara föga lämpligt, om förseelsens bestraffning
ovillkorligen skulle hänskjutas till arméfördelningschef, vore i ögonen
fallande. Med den av kommittén i nämnda hänseende antagna utgångspunkt
syntes det därför vara lämpligast att, utan särskild inskränkningtill
mål rörande vissa slag av förseelser, tillägga även inskrivningsområdesbefälhavare
bestraffningsrätt i disciplinmål.

Enligt vad i kommitténs betänkande vidare meddelas hade chefen
för generalstaben och chefen för flottans stab i sin nyss omförmälda
framställning — under erinran därom, att det syntes ur praktisk synpunkt
önskvärt, att bestraffning för förfallolöst uteblivande från tjänstgöring
skulle kunna åläggas värnpliktig även av vederbörande befälhavare
A tjänstgöringsorten — ifrågasatt, huruvida icke, därest en sådan
bestämmelse meddelades, särskilda föreskrifter borde utfärdas, tydligt

272

angivande, när befälhavares å tjänstgöringsorten bestraffningsrätt
trädde i stället för inskrivningsområdes- eller sjörullföringsområdesbefälhavarens,
ävensom vilken befälhavare å tjänstgöringsorten, som
finge i ifrågavarande fall utöva bestraffningsrätten. Då emellertid
enligt de allmänna grunderna för befälhavares bestraffningsrätt i disciplinmål
denna rättighets utövning alltid förutsatte, att den, bestraffningen
avsåge, stode under befälhavarens ifråga befäl, syntes därav,
yttrade kommittén, följa, att därest sådan rätt tillädes inskrivningsområdesbefälhavare,
denna varken i det av chefen för generalstaben och
chefen för flottans stab avsedda eller i andra fall finge av områdesbefälhavaren
i denna hans egenskap utövas, med mindre än att den värnpliktige
stode under hans befäl, samt- att bestraffningsrätten således, i
och med att den värnpliktige trädde under befälhavare å tjänstgöringsorten,
icke vidare kunde av områdesbefälhavaren i denna hans egenskap
tillämpas. Däremot syntes det icke strida mot grunderna för
bestraffningsrättens utövning, att beträffande ifrågavarande eller andra
av den värnpliktige under färden till tjänstgöringsorten begångna förseelser,
bestraffningen bestämdes av vederbörande befälhavai’e å tjänstgöringsorten.
vilken tydligen icke kunde vara någon annan än den,
som i övrigt hade att utöva sådan rätt över den värnpliktige, medan
han vore i tjänstgöring. Det syntes därför icke vara behövligt att i
berörda hänseenden meddela några särskilda föreskrifter för nu ifrågavarande
fall.

Kommittén utgick sålunda från den uppfattning att redan efter
1881 års strafflag för krigsmakten värnpliktiga kunde, ehuru de icke
befunne sig i tjänstgöring, disciplinärt bestraffas av befälhavare, men
att det vore tvivelaktigt, om behörighet att i sådana fall ålägga disciplinstraff
tillkom andra befälhavare än arméfördelningschefer och stationsbefälhavare.
För undanröjande av tvekan i fråga härom borde
därför bestraffningsrätt i disciplinmål uttryckligen tillerkännas även
inskrivningsområdesbefälhavare.

Den av kommittén föreslagna bestämmelse om de fäll, i vilka
värnpliktiga skulle hänföras till krigsmän, blev icke oförändrad upptagen
i nya strafflagen för krigsmakten, men där återfinnes — i 191
§ under 6:o — bestämningen att bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer
inskrivningsområdesbefälhavare. Utredningen i frågan giver
sålunda vid handen, att enligt denna lag den omständigheten, att eu
värnpliktig icke befinner sig i tjänstgöring, ingalunda utgör hinder för
att han av befälhavare belägges med disciplinstraff för förseelse, som
är att hänföra till disciplinmål, utan att fastmera särskild anordning

273

vidtagits för att möjliggöra att sådana förseelser som förfallolöst uteblivande
från tjänstgöring varda disciplinärt bestraffade å tid, då den
felande icke befinner sig i tjänstgöring, ävensom att bestraffningsrätten
i dylika fall tillkommer inskrivningsbefälhavaren.

Då ett hänskjutande till krigsrätten av alla åtal mot värnpliktiga
för rymning eller olovligt undanhållande i fall, då de icke längre
befinna sig i tjänstgöring, givetvis skulle medföra betydande kostnader
för statsverket och omgång med bestraffningen, anhöll militieombudsmannen
i skrivelse till befälhavaren för Södermanlands inskrivningsoinråde
att inskrivningsbefälhavaren ville ej mindre inkomma med yttrande
av vice krigsdomaren Asclian, om han vidhölle uppfattningen
att dylika mål måste hänskjutas till krigsrätt, än även själv avgiva
utlåtande i ärendet.

Uti avgivit yttrande anförde vice krigsdomaren Aschan följande.
Efter tagen del av militieombudsmannens utredning i saken ansäge
Aschan sig så mycket mindre böra vidhålla uppfattningen att mål av
ifrågavarande natur måst hänvisas till krigsrätt, som han ingalunda
varit blind för därmed förknippade av militieombudsmannen antydda
praktiska olägenheter. Han hade emellertid förmenat att avfattningen
av 187 § strafflagen för krigsmakten lämnade rum för tvekan om befälhavares
rätt att ålägga disciplinstraff i fall sådant som det förevarande,
varför Aschan ansett försiktigheten bjuda att tillstyrka remiss
till krigsrätt. Ett ytterligare skäl för remiss till krigsrätt av de relativt
talrika mål av den art, i vilka hämtningskostnad förekommit, hade
Aschan trott sig äga däri att militieombudsmannen i ärende, refererat
i ämbetsberättelsen till 1916 års riksdag, framhållit vikten av utdömande
av sådan kostnad, vilket utdömande emellertid icke torde
kunna ifrågakomma därest målet avgjordes av befälhavare ’.

För egen del anförde inskrivningsbefälhavaren att han efter den
ingående utredning militieombudsmannen företett, funne den åsikt han
redan förut hyste ytterligare styrkt och att han i överensstämmelse 1

1 Mot vice krigsdomaren Aschans inkast må erinras, att det uppenbarligen träffar behandlingen
såsom disciplinmål av alla fall av rymning och olovligt undanhållande, där åliggande
alt gälda hämtningskostnad kan komma ifråga, således även fall, då vederbörande befinna sig i
tjänstgöring, samt att enär enligt 39 § lagen om krigsdomstolar m. m. krigsdomstol äger i mål,
som höra till krigsdomstol, döma ifråga om skadestånd, rättegångskostnad med mera, som av
huvudsaken flyter, även då nämnda frågor ej samtidigt med denna avgöres, hinder ej lärer möta
att — på sätt även förekommer — handlägga huvudsaken såsom disciplinmål och hänvisa därav
flytande ersättningsfrågor till krigsrätt.

MilUieombudsmannevs ämbetsberättelse. 35

274

med militieombudsmannens uppfattning numera ådömt de värnpliktiga,
varom här vore fråga, disciplinär bestraffning.

Militieombudsmannen fann vidare åtgärd i ärendet icke erfordras.

27. Värnpliktiga obehörigen kvarhållna i tjänstgöring under tid motsvarande
tiden för undergånget disciplinstraff.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Västgöta regemente under juli månad 1918 företagen granskning
av kompaniernas straffregister och anteckningsböcker för tillrättavisningar
anmärktes följande.

I straffregistret för 10. kompaniet fanns antecknat för nr 10 34/1917
Hammarlöf, att Hammarlöf, vilken för olovligt undanhållande den 18—20
maj av regementschefen den 5 juni ålagts fyra dagars vaktarrest utan
tjänstgöring, skulle kvarstanna sex dagar efter utryckningsdagen, för
nr 331 34/1917 Karlsson, att Karlsson, som för olovligt undanhållande
den 1—2 juni av regementschefen den 13 juni 1918 ålagts åtta dagars
vaktarrest utan tjänstgöring, skulle kvarstanna nio dygn efter utryckningsdagen,
samt för nr 40 34/1917 Svensson, att Svensson, som för
olovligt undanhållande den 20—25 juni 1918 av regementschefen den
29 juni ålagts tio dagars vaktarrest utan tjänstgöring, skulle utrycka
från första tjänstgöring fjorton dagar efter för honom gällande utryckningsdag.
Resolutionen beträffande Svensson utvisade, att straffet ålagts
för rymning samt icke av regementschefen utan av överstelöjtnanten
A. M. Koch i egenskap av regementsbefälhavare.

I skrivelse till regementschefen den 3 september 1918 anförde
militieombudsmannen härefter följande. Värnpliktslagen den 17 september
1914 § 27 mom. 4 sista stycket stadgar, att om värnpliktig
under i mom. 1, 2 eller 3 av samma paragraf föreskriven tjänstgöring
blivit fälld till straff för rymning eller för olovligt undanhållande av
minst ett dygns varaktighet eller hans tjänstgöring avbrutits för verkställighet
av straffarbete eller omedelbart ådömt fängelsestraff, den tid,
under vilken han varit rymd eller olovligen undanhöll sig eller hans
tjänstgöring sålunda var avbruten, ej skall tillgodoräknas honom såsom
tjänstetid, där ej Konungen för särskilt fall annorledes förordnar.
Hammarlöf, Karlsson och Svensson skulle enligt detta lagrum kvarhållas
lika lång tid som deras undanhållande respektive rymning omfattat,
men däremot lämnade stadgandet icke stöd för kvarhållande i
tjänst för en tid motsvarande den, under vilken disciplinstraff för rym -

27 5

ning eller olovligt undanhållande avtjänats. Inskrivningsförordniugen
den 31 december 1914, § 113, moln. 2, kunde i sin ursprungliga avfattning
möjligen anses innebära, att värnpliktig icke finge såsom tjänstetid
tillgodoräkna sig tid, varunder han på grund av disciplin sträft''
för rymning eller olovligt undanhållande ej deltagit i tjänstgöring, men
sedan sistnämnda bestämmelse genom kungörelsen den 13 oktober 1916
bragts i otvetydig överensstämmelse med anförda stadgande i värnpliktslagen,
borde all anledning till tvekan i detta hänseende anses
vara undanröjd. 1 anledning av denna anmärkning anmodade militieombudsmannen
regementschefen att inkomma med upplysning, huruvida
bemälde Hammarlöf, Karlsson och Svensson efter utryckningsdagen kvarhållits
ett mot tiden för deras arrestbestraffhing svarande antal dagar
ävensom i händelse så ägt rum, med yttrande av den eller dem, som ansvaret
för kvarhållandet ålåge.

I yttrande avgivet den 18 september 1918 anförde regementschefen,
översten Hugo Leth följande.

Hammarlöf och Karlsson hade efter för dem eljest gällande utryckningsdag
kvarhållits ett mot tiden för såväl deras olovliga undanhållande
som för deras arrestbestraffning svarande antal dagar.

Värnpliktige Svensson, vilken vore uttagen till underbefäl och
fullgjorde första tjänstgöring och första repetitionsövning i en följd,
vore avsedd att inkallas så många dagar före nästkommande års repetitionsövningar,
som motsvarade allenast tiden för hans olovliga’ undanhållande.

I fråga om överstens tolkning av inskrivningsförordningen § 113
ville översten meddela följande.

Hade befälhavaren jämlikt § 24 strafflagen för krigsmakten befallt,
att arresterad icke finge deltaga i tjänstgöring, medförde bestraffningen
ett »avbrott» i tjänstgöringen. Militieombudsmannen medgåve, att i
inskrivningsförordningen § 113: 2 enligt dess ursprungliga lydelse meningen
»på grund av en eller flera av ovannämnda bestraffningar icke
deltagit i tjänstgöringen» möjligen kunde anses innebära, att värnpliktig
icke finge såsom tjänstetid tillgodoräkna sig tid, varunder han
på grund av disciplinstraff för rymning eller olovligt undanhållande ej
deltagit i tjänstgöring. Denna tolkning, vilken militieombudsmannen
ansåge möjlig och vilken översten ansett riktig, förutsatte, att den citerade
meningen skulle hänföras även till »värnpliktig, som blivit fälld
till straff för rymning eller för olovligt undanhållande av minst ett
dygns varaktighet». Den genom Svensk författningssamling nr 409/1916
gjorda ändringen i inskrivningsförordningen § 113: 2 rubbade icke sats -

276

byggnaden. Meningen »hans tjänstgöring sålunda varit avbruten»
kunde därför i likhet med den äldre meningen hänföras även till »värnpliktig,
som blivit fälld till straff för rymning eller för olovligt undanhållande
av minst ett dygns varaktighet», vilket bäst framginge därav,
att meningen »eller vilkens tjänstgöring avbrutits för verkställighet av
straffarbete eller omedelbart ådömt fängelsestraff» kunde uteslutas utan
att innehållet bleve oklart. Möjligheten till förutnämnda tolkning syntes
översten icke upphävd genom parallelliteten mellan uttrycken »hans
tjänstgöring sålunda varit avbruten» och »avbrutits för verkställighet
av straffarbete o. s. v.», även om därigenom gjordes en antydan —
vilken översten icke förut lagt märke till — att det förra uttrycket
vore avsett att hänföras endast till det senare och ej till »värnpliktig,
som blivit fälld till straff för rymning eller för olovligt undanhållande.»

Enligt vad utredningen i ärendet sålunda gav vid handen hade
värnpliktige Hammarlöf och Karlsson efter för dem eljest gällande utryckningsdag
kvarhållits i tjänstgöring under resp. sex och nio dagar,
motsvarande tiden för såväl deras olovliga undanhållande som deras
undergångna disciplinstraff.

Då Hammarlöf och Karlsson enligt militieombudsmannens uppfattning
kvarhållits i tjänstgöring resp. fyra och åtta dagar längre än
som vederbort, ansåg militieombudsmannen sig böra vidtaga åtgärd i
syfte att bereda dem någon ersättning härför.

I skrivelse till regementschefen den 24 september 1918 meddelade
militieombudsmannen, att därest regementschefen före november månads
utgång inkomme till militieombudsmannen med bevis att han till Hammarlöf
och Karlsson utgivit skälig gottgörelse för den tid, de för länge
tjänstgjort, komme vidare åtgärd från militieombudsmannens sida icke
att vidtagas i ärendet.

Med skrivelse den 4 oktober 1918 översände regemenschefen härefter
följande handlingar.

»Härmed förklarar jag, att jag genom tjänstledighet enligt g. o.
nr 1278/1918, 4 dagar under innevarande års repetitionsövning, varav
jag eljest icke hade kommit i åtnjutande, erhållit full gottgörelse för
den tid av 8 dagar, varunder jag efter slutet av första tjänstgöringen
utan otvetydigt stöd av gällande författningar kvarhållits i tjänstgöring.

Vänersborg den 27 september 1918.

Nr 10 Hammarlöf

Värnpliktig.

Bevittnas:

Carl Sjögren

Furir.

E. Wallerth

Vpl. stud.»

277

>Härmed förklarar jag att jag genom tjänstledighet enligt g. o.
nr 1278/1918, 8 dagar under innevarande års repetitionsövning, varav
jag eljest icke hade kommit i åtnjutande, erhållit full gottgörelse för
den tid av 8 dagar varunder jag efter slutet av första tjänstgöringen
utan otvetydigt stöd av gällande författningar kvarhållits i tjänstgöring.

Vänersborg den 26 september 1918.

331 34/17 Karlsson

Värnpliktig.''

Bevittnas:

Henning Thorén

Sergeant.

Carl Sjögren

Furir.»

Med hänsyn till värnpliktige Hammarlöfs och Karlssons uti ovanstående
intyg avgivna förklaringar fann sig militieombudsmannen kunna
låta bero vid vad i ärendet förekommit.

28. Om gäldandet av kostnad för värnpliktigs hämtning till undergående

av bestraffning.

Uti en till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige
nr 1289 67/1914 y Olof Werner Strömberg klagomål bland annat
däröver, att honom tillkommande avlöning skulle hava innehållits för
gäldande av kostnader, som uppkommit för hämtning av klaganden
till undergående av bestraffning.

Över klagomålen infordrades i berörda hänseende yttrande av
chefen för Vasternori-lands regemente; och anförde regementschefen uti
avgivet yttrande följande. Sedan Konungens befallningshavande i Västernorrlands
län i skrivelse den 25 september 1916 anhållit om ersättning
för förskjutna kostnader för transport av Strömberg för avtjänande
av arreststraff med 47 kronor 53 öre, hade av den Strömberg
tillkommande avlöningen under 1917 års repetitionsövning avdragits
ett belopp av 10 kronor 90 öre, vilket översänts till Konungens
befallningshavande.

I skrivelse den 24 oktober 1917 anmodade militieombudsmannen
härefter kassaförvaltningen vid samma regemente att inkomma med
besked, huruvida det till Konungens befallningshavande översända

278

beloppet 10 kronor 90 öre utanordnats på order av regementschefen
eller på vilken annan grund kassaförvaltningen ansett sig berättigad
att av Strömberg tillkommande avlöning gälda kostnad för hämtning
av Strömberg till undergående av bestraffning.

Såsom svar härå meddelade kassaförvaltningen, att hämtningskostnaden
för Strömberg gäldats med stöd av bestämmelser i två vid
yttrandet i avskrift fogade handlingar, nämligen dels Kungl. Maj:ts
utslag den 10 september 1912 på de besvär, regementsintendenten A.
Bergh anfört över kammarrättens den 5 oktober 1911 meddelade utslag
i anmärkningsmål rörande Norrbottens regementes räkenskaper för år
1909, dels ock en från arméförvaltningens civila departement i anledning
av detta utslag den 6 maj 1913 avlåten skrivelse till kassaförvaltningen
.

I skrivelse till Konungens befallningshavande den 5 november
1917 anmodade militieombudsmannen Konungens befallningshavande
att inkomma med yttrande om anledningen därtill, att gottgörelse för
kostnaden för hämtning av Strömberg till undergående av bestraffning,
vilken kostnad syntes militieombudsmannen böra ersättas från anslaget
till fångars vård och underhåll, blivit rekvirerad från kassaförvaltningen
vid Västernorrlands regemente.

Med anledning av berörda skrivelse meddelade Konungens befallningshavande,
att anledningen till att kostnaden för transport av Strömberg
rekvirerats från kassaförvaltningen syntes vara den. att, då inställelsen
för undergående av bestraffning grundat sig å regementsorder,
värnpliktsanslaget och icke anslaget till fångars vård och under
håll borde betungas med utgiften härför, samt att Konungens befallningshavade
icke åsyftat, att ifrågavarande utgift skolat uttagas av
Strömberg.

Uti infordrat utlåtande anförde härefter arméförvaltningens civila
departement följande. Kassaförvaltningens och Konungens befallningshavandes
yttranden syntes grunda sig på missuppfattning av gällande
bestämmelser. Det torde nämligen endast vara i de fall, då värnpliktige
skola inställa sig till tjänstgöring eller till undergående av inskrivningsförrättning,
som kostnaderna för deras inställelse skulle bestridas
av fjärde huvudtitelns anslagsmedel. De av kassaförvaltningen åberopade
besluten, varvid hämtningskostnaderna ansetts böra kvittas mot
den värnpliktiges avlöningsförmåner, hänförde sig ock till sådana fall.
Yad beträffade kostnaderna för Strömbergs inställelse till undergående
av ådömt straff, ansåge departementet dessa böra bekostas av anslaget
till fångars vård och underhåll och drabba statsverket, även om den

279

dömde ägde tillgångar till gäldande av kostnaden. Departementet hade
därför i skrivelse den 31 december 1917 ålagt kassaförvaltningen vid
Västernorrlands regemente dels att till Strömberg utbetala det innehållna
beloppet, 10 kronor 90 öre, dels ock att sedermera hos vederbörande
myndighet göra framställning om kostnadsbeloppets ersättande
av anslaget till fångars vård och underhåll.

Med hänsyn härtill fann militieombudsmannen vidare åtgärd i
ärendet icke vara erforderlig.

29. Felaktig inkallelse till repetitionsövning.

Uti en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anhöll värnpliktige
nr 329 74/1914 ä Ture Vilhelm Rova om militieombudsmannens
ämbetsbiträde till utfående av ersättning i anledning därav, att Rova
blivit felaktigt inkallad till repetitionsövning vid Norrbottens regemente
under år 1917. I klagoskriften uppgav Rova att han hos befälhavaren
för Kalix rullföringsområde, nr 74, majoren J. T. Rutberg förgäves
sökt ersättning enligt en till majoren insänd räkning, men att Rova
numera fordrade ersättning enligt en vid klagoskriften fogad, så lydande
räkning:

»Räkning från värnpliktige 329 74/1914 Rova

Till Major J. T. Rutberg Kalix

Skjuts från Pajala tillÖvertorneå 11 mil å2: so per mil kr.

3 Resedagar å 7: 5 0 *

2 Nattlogi å 2: 5o .... _■...................... *

Järnvägsbiljett från Övertorneå till Boden »

1 Nattlogi *

Järnvägsbiljett från Boden till Övertorneå »

Skjuts från Övertorneå till Pajala 11 mil å 2:2 o per mil >

3 Resedagar å 7: 5 0 ............................................... >

2 Nattlogi å 2: 5 o ........................................................... *

Diverse utgifter till mat och kaffe m. in.................. *

Summa kronor 144: 10.

Pajala den 10 november 1917.

Värnpliktige 329 74/1914 Rova.»

Vid klagoskriften hade Rova därjämte fogat sin inskrivningsbok
och inkallelseorder till ifrågavarande repetitionsövning ävensom avskrift

24: 20.
22: 50.
5: —.
5: 60.
4: 50.
5: 60.
24: 2 0.
22: so.

5: —.
25: —.

280

av en skrivelse från regementskvartermästaren vid Norrbottens regemente
angående Rovas hemförlovning från samma repetitionsövning.

Över klagoskriften avgav majoren; Rutberg på militieombudsmannens
begäran yttrande; och anfördes däri följande.

Felinkallelse av Rova hade verkligen ägt rum dels på grund av att
ett majorens värnpliktiga skrivbiträde i stamrullan felaktigt antecknat
av Rova år 1917 fullgjord krigstjänstgörmg såsom havande skett redan
år 1916 och dels även på den grund att inskrivningsbefälhavaren i
skrivelse den 4 augusti 1917 med förteckning å värnpliktiga av årsklassen
1914 ä, som jämlikt departementsskrivelse den 6 juli 1917
ägde att tillgodoräkna sig verklig krigstjänstgöring såsom fullgjord
repetitionsövning år 1917, icke upptagit värnpliktige nr 329 74/1914 ä
Rova, men väl en värnpliktig nr 329 24/1914 ä Rova, vilken
Rova majoren då i hastigheten ej vågat antaga vara densamma
som nr 329 74/1914 ä Rova. Rova vore emellertid felinkallad och
borde också naturligtvis få viss ersättning därför, vilken majoren
för egen del ej tänkt förvägra honom, utan hade majoren därför med
en från Rova inkommen räkning å 56 kronor vänt sig till inskrivningsbefälhavaren
i tanke att, då två fel begåtts, majoren och inskrivningsbefälhavaren
skulle halvera dessa 56 kronor. Majoren bestrede däremot
betalandet av Rovas räkning å 144 kronor 10 öre, då Rova redan
i Kuivakangas (0.5—1 mil norr om Övertorneå) underrättats av sergeanten
A. G. Lindgren om att Rova troligen ej behövde inställa sig
och sedan i Övertorneå av rullföringsbiträdet, sergeanten H. Widén,
efter granskning av Rovas inskrivningsbok beträffande Rovas tjänstgöringsförhållanden,
anmodades eller tillsades att vända tillbaka vid risk
att, om Rova ändå komme med tåget till Boden, han dels själv måste
lösa sin biljett dels också under inga förhållanden kunde beräkna att
få någon slags ersättning längre än från Pajala till Övertorneå och
tillbaka. Rova hade på tillfrågan av sergeanten Widén fordrat endast
15 å 20 kronor i ersättning, om Rova skulle vända i Övertorneå.
Majoren vore sålunda villig att betala räkningen med endast 56 kronor
och anhölle dessutom, att Rova måtte i saken hänvända sig till inskrivningsbefälhavaren,
översten G. Hedengren.

Vid yttrandet fanns fogad den av Rova till majoren Rutberg
insända räkningen, vilken var av följande lydelse:

»Pajala den 2 —10—1917.

Räkning.

Rullföringsbefälhavaren i Neder-Kalix, för felinkallelse till årets
repetitionsövning år 1917.

2(S1

Värnpliktige nr 329 74 1914 ä Ture Vilhelm Uova.

Skjuts från Pajala till Övertorneå kronor 20: —.

» » Övertorneå till Pajala » 20:—.

fyra dagars avlöning å 4 kronor per dag » IG: —.

Summa kronor 56: —.»

I skrivelse till befälhavaren för Norrbottens inskrivningsområde
anmodade militieombudsmannen härefter inskrivningsbefälhavaren att
inkomma med yttrande för egen del ävensom med de uppgifter av
sergeanterna Lindgren och Widén, som enligt föranledande av majoren
Rutbergs yttrande skulle kunna erhållas.

Uti avgivna yttranden anförde härefter

1. Sergeanten Widén: På aftonen den 8 september 1917 sammanträffade
sergeanten å Övertorneå gästgivargård med befälhavaren för
Jarboiskontingenten, sergeanten Lindgren, vilken därvid nämnde att
han trodde att en värnpliktig, nämligen nr 329 74/1914 ä Ro va frän
Pajala, blivit felinkallad och att han i Kuivakangas tillsagt bemälde
värnpliktige att han troligen fick återvända hem. Morgonen därpå
uppsökte sergeanten Widén Rova vid Övertorneå järnvägsstation och
konstaterade då av Rövas inskrivningsbok att Rova ej behövde inställa
sig till årets repetitionsövning, varför sergeanten tillsade Rova att
omedelbart avbryta resan och återvända vid risk av att, därest Rova
ändå Lomme med till Boden, Rova själv skulle få bekosta sin resa
såväl från Övertorneå till Boden som från Boden till Övertorneå vartill
Rova genmälde: »jag tror jag reser med ändå, ty det är roligt att
komma ut litet.» Ytterligare tillfrågade sergeanten Rova, varför han
ej uppvisade sin inskrivningsbok å saihlingsplatsen i Jarhois redan den
5 september, då rullföringsbefälhavaren helt säkert skulle hava hemsänt
Rova. Härpå svarade Rova att han, då ordern om inkallelsen nådde
honom, befann sig ett par mil från hemmet i skogsarbete, varför
Rova ej hunnit inställa sig å samlingsplatsen i Jarhois. Vid samma
tillfälle meddelade sergeanten Rova att han skulle taga reda på, varpå
felet till Rovas inkallande berodde, och därefter meddela Rova detta,
varjämte sergeanten uppmanade Rova att vara så moderat som möjligt
i sina ersättningskrav, ty det vore mycket troligt att någon enskild
person finge vidkännas omkostnaderna för Rovas resa. Rova svarade
härpå att Rova nog behövde få minst 15 kronor i reseersättning.
Utan något vidare samtal lämnade sergeanten Rova och då sergeanten
såg att Rova steg på tåget, underrättade sergeanten den järnvägstjänsteman,
som försålde biljetterna, att han skulle se till att Röva löste
Militieotnbudsni annens ämbetsberättelse. 36

282

egen biljett, därest Rova ville fortsätta resan, emedan Rova ej ägde
rätt att färdas på kronans bekostnad efter det sergeanten avbrutit
Rövas resa. En stund efteråt tillkännagav nämnde järnvägstjänsteman,
att Rova köpt egen biljett till Boden. Hemkommen relaterade sergeanten
för rullföringsbefälhavaren vad sergeanten bär ovan anfört och
på grund av sergeantens löfte till Rova och på uppmaning av rullföringsbefälhavaren
avlät sergeanten en tjänsteskrivelse av följande lydelse:
»Till värnpliktige nr 329 74/1914 ä Ture Vilhelm Rova, Pajala. Ehuru
jag icke har något att skaffa med Eder felinkallelse till innevarande års
repetitionsövningar, då felet redan var begånget då jag ett par dagar
före midsommaren tillträdde befattningen såsom rullföringsbiträde inom
härvarande rullföringsområde, får jag härmed enligt löfte meddela Eder
att inkallelsen är beroende därpå, att ett f. d. värnpliktigt skrivbiträde,
studenten hr Åkerström felaktigt infört Eder krigstjänstgöring
28 mars — 25 inaj 1917 i härvarande stamrulla såsom fullgjord under år
1916 i stället för 1917. I regementsexpeditionens skrivelser nris 1377 4/8
och 1467 21/8 1917 åtföljande förteckningar å värnpliktiga av årsklassen
1914 ä, som ägde att tillgodoräkna sig verklig krigstjänstgöring
såsom fullgjord repetitionsövning, fanns Ni ej upptagen och därför
var det intet tvivel om att Ni skulle inbeordras, vilket ock skedde.
Med anledning av ovan relaterade förhållanden i nämnda ärende och
det muntliga samtal jag hade med Eder vid Övertorneå järnvägsstation
den 9 dennes, där jag stoppade Eder resa, sedan Ni på min befallning
företett Er inskrivningsbok och därmed styrkt, att Ni fullgjort krigstjänstgöring
innevarande år, uppmanas Ni att till rullföringsbefälhavaren
i Kalix inkomma med räkning å Edra ersättningsanspråk för
Eder resa (krongr 15: —) enl. till mig av Eder vid nämnda järnvägsstation
begärda ersättning, så får vi väl se huru ersättningen kommer att
ordnas. Kalix den 17 september 1917. Herman Widén, rullföringsbiträde.»

Utöver vad sergeanten Widén här ovan anfört hade sergeanten
ingenting annat att tillägga, ty rullföringsbefälhavaren hade i sitt yttrande
omnämnt vad som förekommit efter det sergeanten avlåtit sin
skrivelse till Rova, än att sergeanten ansäge det vara skäl — på grund
av vad som förekommit i ärendet — att undersöka i regementsexpeditionens
och 10. kompaniets konceptböcker, huruvida Rova mot sergeantens
order begagnat sig av rekvisition ä militärtransport för återresan
från Boden till Övertorneå.

2. Sergeanten Lindgren: Rova inställde sig icke vid Pajalakontingentens
samlingsplats i Jarhois den 5 september, vilket Rova enligt
länskungörelsen, med anledning av rullföringsbefälhavarens order, varit

283

skyldig till, utan först den 8 klockan mellan 1—2 e. in. anmälde ltova
sig för sergeanten Lindgren i Kuivakangas, cirka 6 kilometer från Övertorneå
järvägsstation, och uppvisade där sin order och sin inskrivningsbok,
varvid sergeanten, efter tagen del av anteckningarna i inskrivningsboken,
förklarade för Lova att han icke vore inställelseskyldig,
men då Lova förklarade sig skola fortsätta till Övertorneå, tillsades
Lova av sergeanten att anmäla sig därstädes för sergeanten Widén för
att få närmare besked av denne. Den 9 september på morgonen, när
sergeantens kontingent skulle ilasta för avresan till Boden, inställde
även ltova sig och ville medfölja, ehuru såväl sergeanten Lindgren
som sergeanten Widén tillsade Rova att återvända, enär Ilova icke
vore inställelseskyldig. Rova sade sig detta oaktat skola företaga resan
till Boden, varvid sergeanten Lindgren meddelade att i sådant fall
finge Rova bekosta resan själv, enär staten icke finge belastas med den
utgiften. Rova fordrade då en ersättning av 15 kronor för sin inställlelse
i Övertorneå, men då varken sergeanten Lindgren eller sergeanten
Widén hade några medel för nämnda ändamål, kunde denna framstälning
av dem icke bifallas. Rova löste då själv biljett till Boden, fastän
häri mycket väl var medveten om att han icke beliövde inställa sig.
Hade Rova inställt sig i Jarhois, vartill han varit skyldig, så hade
misstaget med inkallelsen redan där kunnat rättas, i all synnerhet som
rullföringsbefålhavaren där personligen verkställde uppropet, varför
sergeanten Lindgren ansåge Rova icke berättigad erhålla ersättning
för inställelsen för större del av resan än som motsvarade Rövas färd
från Paj ala till Jarhois eller omkring 3 mil.

För egen del anförde inskrivningsbefälhavaren, översten Hedengren
härefter uti avgivet yttrande följande.

Med anledning av bestämmelserna i kungl. brevet den 6 juli
1917 angående rätt för vissa värnpliktiga, tillhörande årsklassen 1914
ä att såsom fullgjord repetitionsövning tillgodoräkna sig viss tjänstgöring
översändes från regementsexpeditionen till resp. rullföringsområde
förteckningar å sådana värnpliktiga av årsklassen 1914 ä, som
under 1917 fullgjort en krigstjänstgöringsperiod. Å denna förteckning
fanns Rova upptagen, men med fel nummer — 329 24/1914 ä i st. f.
329 74/1914 ä — beroende detta på att uppgiften från vederbörande
str.kompani var på samma sätt felaktig. Emellertid syntes att börja
med befälhavaren för Kalix rullföringsområde hava fattat som den å
förteckningen upptagne Rova varit nr 329 74/1914 ä, då krigstjänstgöringen
blivit införd i stamrullan såsom fullgjord av honom, fastän densamma
genom skrivbiträdets försummelse blivit antecknad såsom full -

284

gjord 1916 i stället för 1917. På grund av denna felaktiga anteckning
blev Rova inkallad, ehuru han jämlikt bestämmelserna i ovan omförmälda
kungl. brev skulle varit befriad från repetitionsövning år 1917.

Av handlingarna i målet och de avgivna yttrandena framginge
vidare:

att, Rova ej den 5 september inställt sig å samlingsplatsen Jarhois,
vilket ålegat honom; hade Rova så gjort, hade rullföringsbefälhavaren
utan tvivel upplyst honom om att han ej var inställelseskyldig
;

att Rova inställt sig först den 8 september i Kuivakangas (7 km.
norr Övertorneå), varest kontingenten under natten var förlagd;

att Rova därstädes av kontingentsbefälhavaren, sergeanten Lindgren,
för vilken Rova anmälde sig, blivit upplyst om att Rova ej var
inställelseskyldig;

att Rova det oaktat medföljt kontingenten till Övertorneå, där
Rova av rullföringsbiträdet, sergeanten Widén ytterligare underrättades
att han ej var inställelseskyldig;

att Rova, då han förbjöds medfölja kontingenten, likväl på egen
bekostnad rest till Boden och där anmält sig till tjänstgöring, varvid
han omedelbart blivit hemförlovad såsom ej inställelseskyldig.’

Av vad ovan anförts framginge tydligen dels att Rova blivit felaktigt
inkallad till 1917 års repetitionsövning, varför ersättning borde
till honom utgå, och dels att Rovas beteende att — ehuru av vederbörande
såväl kontingents- som rullföringsbefäl underrättad • om att
han ej var inställelseskyldig — likväl fortsätta resan till Boden därför
att såsom Rova enligt sergeanten Widéns i ärendet avgivna förklaring
skulle hava yttrat, »det är roligt att komma ut litet» samt
därefter begära ersättning för denna resa, syntes vara ett oblygt försök
att på annans bekostnad skaffa sig ett nöje. Rullföringsbefälhavarnas
svåra arbete, i vilket misstag stundom gjordes, som föranledde
ersättningsskyldighet, finge ej göras än tyngre genom att samvetslösa
personer sökte använda dylika misstag att därigenom bereda sig otillbörliga
inkomster på rullföringsbefälhavarnas bekostnad. Vad beträffade
den ersättning, som borde till Rova utgå, torde antingen det
belopp a\ 15 kronor, som Rova först begärde, eller ock ersättning
för resan från Pajala till Jarhoiskontingentens samlingsplats, där Rova
varit skyldig inställa sig, vara skälig ersättning. I intet fall borde
ersättning utgå för resan från Jarhois till Boden och åter. Då rullföringsbefälbavaren
genom felaktig uppgift från regementsexpeditionen
föranletts till inkallelsen, torde han vara fritagen från ersättningsskyl -

285

digheten och densamma åligga deri, vilken stode i ansvar för den först
lämnade uppgiften å de värnpliktiga av årsklassen 1914 ä, vilka under
1917 fullgjort krigstjänstgöring.

Den av inskrivningsbefälhavaren omnämnda förklaringen från
kompaniadjutanten för str.kompaniet hade avgivits av sergeanten N.
E. Zolland och var av följande lydelse.

1 till regementsexpeditionen från 19. kompaniet insänd uppgift
över värnpliktiga, som enligt generalorder befriats från repetitionsövning
år 1917, var Rova bland andra upptagen men med inskrivningsnummer
329 24/1914 ä. Någon annan anledning till att rullföringsområdets
nummer blivit orätt angivet kunde ej uppgivas än att under
det synnerligen brådskande arbete, som var rådande vid tiden för ifrågavarande
handlings upprättande, rullföringsområdets nummer 74 förväxlats
med 24, detta möjligen beroende på att ifrågavarande nummer
i någon grundhandling varit otydligt angivet.

I avgiven påminnelseskrift förklarade slutligen Rova att han avstode
från vidare åtgärder, därest han av vederbörande i gottgörelse
erhölle 100 kronor.

På grund av vad sålunda och i övrigt i målet förekommit, fann
militieombudsmannen Rova vara berättigad till ersättning för resan
till Kuivakangas och åter till hans hemvist. Militieombudsmannen
meddelade därför Rova i skrivelsen den 15 maj 1918 att militieombudsmannen
vore villig att vara Rova behjälplig att av vederbörande
utfå sådan ersättning. Nöjdes Rova emellertid ej härmed, ägde han
att själv hos chefen för Norrbottens regemente begära krigsrätt i
saken.

Till svar i berörda skrivelse meddelade Rova att han vore nöjd
med den utlovade ersättningen, tillhopa femtiosex kronor.

Sedermera hava enligt inkommet bevis befälhavaren för Kalix
rullföringsområde, nr 74, och sergeanten Zolland gottgjort Rova med
28 kronor vardera.

Militieombudsmannen fann därför vidare åtgärd i ärendet ej erfordras.

286

30. Värnpliktig1 kvarhållen i tjänstgöring1 längre än som vederbort.

I en den 29 maj 1916 till militieombudsmannen inkommen klagoskrift
anförde värnpliktige Harald Persson klagomål däröver, att lian,
som tillhörde årsklassen 1914 ä och till fullgörande av sin värnplikt
varit inkallad till tjänstgöring vid Kronobergs regemente från och
med den 28 oktober 1915, icke hemförlovats förrän den 20 maj 1916,
ehuru han såsom icke vapenför haft skyldighet att tjänstgöra allenast
180 dagar.

I infordrad förklaring anförde chefen för Kronobergs regemente
följande. Inom årsklassen 1914 ä och tillhörande Hässleholms rullföringsområde
nr 13 funnes ingen inskriven värnpliktig med namnet
Harald Persson, men syntes anmälda förhållandet passa in på värnpliktige
nr 251 13/1915 Harald Persson från Ousby. Persson, som vore
född 1893, hade varit med laga förfall frånvarande från inskrivning
1914 och vid inskrivning 1915 tilldelats infanteriet i vapentjänst med
nyss angivna nr 251 13/1915. Till tjänstgöring hade han inkallats

tillika med övriga vapenföra värnpliktiga den 30 oktober 1915 — icke
såsom i hans klagoskrift syntes vara angivet den 28 oktober. Den 19
november hade Persson överförts till icke vapenför. Ehuru tillhörande
klass 1915, skulle Persson jämlikt värnpliktslagen § 55 jämförd med
§ 54 mom. 2 hava såsom vapenför fullgjort en »första tjänstgöring»
om 180 dagar; och då han överförts till icke vapenför, hade hela hans
tjänstgöringsskiddighet i fred blivit inskränkt till nämnda dagantal.
Att han kommit att hemförlovas först senare än på denna grund bort
ske kunde förklaras av följande omständigheter. Vid översändande av
värnpliktssedlarna för klass 1915 från Hässleholms rullföringsområde
nr 13, hade, såsom vederbörligen styrkts, Perssons värnpliktssedel inlagts
tillsammans med deras, vilka, på sätt å omslaget varit antecknat,
hade att fullgöra 250 dagar. Här hade sålunda ett misstag begåtts,
men ett misstag, som lätt förklarades därav, att Persson blivit
inskriven 1915 och tillhörde 1915 års klass, och därav, att en rullföringsbefälhavare
nödvändigt måste lägga någon del av sin stora
arbetsbörda på underlydande personal, vars alla åtgöranden han icke
hunne kontrollera. Vid de värnpliktigas fördelning på kompanierna
fördelades värnpliktssedlarna i och för inmönstringen på dessa och
kvarbleve där, till dess vid tjänstgöringstidens slut vederbörliga an
teckningar av kompanichefen infördes i enlighet med bestämmelserna

287

i inskrivningsförordningen § 110 inom. 1 —därest icke samma paragraf
mom. 2 föranledde ett annat förfarande. Så hade ock skett i förevarande
fall. Kompanichefen hade på ovan anförda skäl icke haft anledning
förutsätta, att bland sedlarna för dem, som hade att fullgöra
250 dagars tjänstgöring, befunnit sig en, som gällde endast 180 dagars.
Och då detta å värnpliktssedeln icke vore annorledes angivet, än att
på baksidan funnes en anteckning om frånvaro från inskrivning: »1914
in. 1. förf. (sjuk)», så torde det jämväl vara förklarligt, att Perssons
undantagsställning icke heller uppmärksammats, då å sedelns framsida
införts anteckning om hans överföring till icke vapenför. Ifrågasättas
kunde, huruvida icke ansvaret för vad som skett borde läggas på
regementschefen, i det denne kunde tänkas hava bort å regementsorder
angiva, när Perssons tjänstgöring rätteligen skolat sluta. Häremot
kunde emellertid anföras, att å regementsorder icke plägade
lämnas bestämmelser för utryckning annat än å ordinarie utryckningstider,
och detta redan av det skäl, att antalet vore mycket stort
exempelvis av dem, som inkallades för fullgörande av större eller mindre
återstod av dem åliggande ofullbordad tjänstgöring och som följaktligen
hemförlovades å växlande dagar, vadan omsorgen om hemförlovningen
nödvändigt måste läggas på kompanicheferna, helst dessa på
ovan anförda skäl hade att taga hand om värnpliktssedlarna. De
förbiseenden, som sålunda begåtts av vissa militära myndigheter, torde
vara fullt förklarliga och hade intet med bristande pliktkänsla att
göra. Mindre förklarligt syntes det regementschefen vare, att eu värnpliktig
i sådan undantagsställning som Persson icke före eller under
sin värnpliktstjänstgöring sökte göra sig underrättad om, vilket inflytande
denna undantagsställning kunde hava på hans värnpliktsförhållande
och honom åliggande tjänstgöring.

Sedan klaganden satts i tillfälle att i ärendet avgiva påminnelser,
anförde han i en den 15 juli 1916 till militieombudsmannen inkommen
skrift följande: Hans värnpliktsnummer vore 251 13/1915.

Han hade inkallats i tjänstgöring jämte övriga vapenföra värnpliktiga
den 30 oktober 1915. Som syntes hade ett första fel begåtts hos
rullföringsbefälhavaren därigenom att klagandens värnpliktssedel sammanblandats
med deras, som hade att fullgöra 250 dagars tjänstgöring.
Detta förklarades därmed, att felet begåtts av rullföringsbefälhavaren
underlydande personal. Emellertid torde rullföringsbefälhavaren icke
desto mindre vara ansvarig därför. Klaganden ansåge sig även böra
påpeka, att bland hans kamrater funnes flera med klaganden i tjänstgörings!)
anseende likställda, fast vapenföra och som dessa fått dela

288

klagandens behandling och förmodligen tillhörde andra rullföringsområden.
syntes det som om ingen sortering av värnpliktssedlarna i regel
förekomme förrän efter deras ankomst till regementet. Regementschefen
ifrågasatte att å regementsorder icke plägade lämnas bestämmelse
om utryckning annat än å ordinarie utryckningstider, emedan
deras antal vore stort, som hade olika lång tjänstgöringstid, varför
han sökt skjuta skulden på kompanichefen, men torde dock ansvaret
för och omsorgen om hemförlovningen rätteligen tillkomma regementschefen.
Av det nu anförda framginge ju att värnpliktssedlarna ofta
måste genomses, vilket ytterligare belyste slarvet. Till sist syntes regementschefen
anse att militära myndigheters förbiseenden vore lätt förklarliga
och hade intet med deras pliktkänsla att göra. Yad klagandens
av regementschefen omnämnda undantagsställning anginge,
syntes ju av det redan anförda att klaganden ej varit ensam om denna
ställning och torde det ej heller vara så ovanligt att en värnpliktig
erhölle uppskov med sin värnpliktstjänstgöring till följd av sjukdom.
Det kunde väl icke heller anses vara den värnpliktiges skyldighet att
göra framställning om sin hemförlovning; detta skulle nog betraktas
som misstroende mot vederbörande militära myndigheter. I sådant
fall hade detta bort meddelas de värnpliktiga förr eller senare under
deras tjänstgöringstid. Klaganden hemställde att militieombudsmannen
ville mot vederbörande vidtaga lagliga åtgärder och tillse att klaganden
erhölle ersättning för sin övertidstjänstgöring.

I skrivelse till chefen för Kronobergs regemente anmodade tjänstförrättande
militieombudsmannen denne att inkomma med yttrande,
huruvida han vore villig att gottgöra klaganden med ett såsom skäligt
ansett belopp av fem kronor om dagen för den tid klaganden för
länge kvarhållits i tjänstgöring; Och anförde regementschefen i anledning
härav i en den 24 januari 1918 till militieombudsmannen inkommen
skrivelse följande: Inskrivningsförordningen § 110 meddelade föreskrifter
för truppbefälets åtgärder dels vid tjänstgöringstidens slut, dels
vid värnpliktigs avgång dessförinnan. Mom. 1 bestämde sålunda, att
för alla värnpliktiga (vapenföra och icke vapenföra), som avginge vid
tjänstgöringstidens slut —- som alltså fullgjort stadgad tjänstgöring —-anteckningar i inskrivningsböcker och å värnpliktssedlar skulle göras
av truppbefälet och till riktigheten bestyrkas av befälhavaren för
vederbörande kompani o. s. v., vilken befälhavare för alla å kompaniet
placerade hade inskrivningsböcker och värnpliktssedlar i sitt förvar.
Kontrollen över att dessa värnpliktiga hemförlovades, då deras tjänstgöringstid
vore slut, vore härmed tydligen lagd i kompanichefens hand;

och hemförlovningen krävde intet regementschefens beslut. Mom. 2
av samma paragraf bestämde åter, huru förfaras skulle, da värnpliktig
hemförlovades »före tjänstgöringstidens slut». Då vore det i regel regementschefen,
som beslutade om hemförlovningen, vilken i detta fall —
och endast detta — måste sättas på order liksom andra regementschefens
beslut. Till skillnad från vad som för normal avgång ur tjänstgöring
förut vore sagt, skulle här anteckning i inskrivningsbok och å
värnpliktssedel »verkställas i den myndighets expedition, som beslutat
om hemförlovningen», och bestyrkas av nämnda myndighet (den, som
förestode dess expedition). Endast i detta fall utövade alltså regementschefen
den kontrollerande verksamheten. Yore ej detta inskrivningsförordningens
mening, borde den rimligtvis bestämt, att samtliga
värnpliktigas inskrivningsböcker och värnpliktssedlar skulle förses
med vederbörlig anteckning i regementsexpeditionen. För den uppfattning,
regementschefen sålunda gjort gällande, funne man ytterligare
stöd i g. o. 1180/1915 p. 4, där det bl. a. hette: »Efter tjänstgöringens
början åligger det vederbörande kompanichefer o. s. v. att jämlikt
I. F. § 104 mom. 1 a) och e) låta granska och jämföra inskrivningsböcker
och värnpliktssedlar ...» I det föreliggande fallet gällde det
en hemförlovning efter tjänstgöringstidens slut. Kontrollen över när
tidpunkten härför var inne, kunde enligt vad ovan sagts icke
hava utövats av regementschefen utan hade ålegat honom underlydande
myndighet. Något särskilt beslut från regementschefens sida
rörande hemförlovningen hade icke erfordrats, utan hade åtgärden i
fråga utan vidare ålegat nyssnämnda myndighet. Dylika fall förekomma
årligen i stort antal och handlades regelbundet på sätt här
antytts, av skäl, som i det föregående angivits. Beträffande Perssons
hemförlovning hade beklagligen ett förbiseende ägt rum; men detta
icke beroende på obekantskap från vederbörande kompanichefs sida
med för dylik hemförlovning gällande och vid regementet tillämpade
grundsatser utan väsentligen på en i regementschefens förra yttrande
anförd tillfällighet — en oriktighet begången i en annan expedition —
som väl finge anses göra förbiseendet förklarligt. Regementschef hade
ansvaret i stort för ordningen inom det honom anförtrodda regementet.
Men från detta allmänna ansvar vore steget stort till ett krav på att
han personligen skulle stå till svars i varje enskilt fall, där ordningen
bland hans underlydande kunde hava brustit. Ingen torde begära, att
regementschefen skulle straffas för en underlydandes brott mot gällande
krigslag. Lika litet borde han bära det juridiska ansvaret för ett enstaka
förbiseende i en underlydandes expedition. Då regementschefen
Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

290

i det här föreliggande fallet skulle giva stöd för en annan uppfattning
med allt för betänkliga konsekvenser genom att i sin egenskap av
regementschef gottgöra Persson för hans förlängda tjänstgöring, vore
regementschefen icke härtill villig.

I anledning av vad från regementschefens sida sålunda anförts
anhöll militieombudsmannen i skrivelse till denne att han ville infordra
och till militieombudsmannen inkomma med yttranden av vederbörande
rullföringsbefälhavare och av de chefer, under vilkas befäl klaganden
varit ställd under sin tjänstgöring vid regementet.

Regementschefen insände härefter yttrande av befälhavaren för
Hässleholms rullföringsområde nr 13, majoren A. von Heidenstam samt
av kaptenen C. von Plåten och fanjunkaren G. Löfberg.

Majoren von Heidenstam anförde: Vid utsorteringen av det stora
antal värnpliktssedlar, som samtidigt skulle tillställas de olika vapenslagen,
hade det undgått uppmärksamheten att Perssons värnpliktssedel
inkommit bland de värnpliktssedlar, för vilka å avlämningshandlingarna
det antecknats »250 dagars 1. tjänstgöring». Tillika ville
majoren meddela att han vore villig att till klaganden utbetala den
ersättning — 5 kronor per dag — som av militieombudsmannen angivits
såsom skälig ansedd.

Kaptenen von Plåten avgav följande yttrande. Sedan Persson den
19 november överförts till icke vapenför, hade han placerats till tjänstgöring
å Kronobergshed. 11. kompaniet, vilket Persson vid sin inryckning
tilldelats, hade hela vintern kvarlegat i Yäxjö och förflyttats
först den 3 maj till Kronobergshed. Vid Perssons förflyttning till
Kronobergshed hade hans värnpliktssedel översänts dit från 11. kompaniets
expedition och Persson hade upphört att redovisas och avlönas
vid kompaniet. Persson hade åter placerats till tjänstgöring på 11.
kompaniet den 11 maj, varvid hans värnpliktssedel åter överlämnats
till kompaniet. Härvid vilade tydligen på kaptenen felet att ej genast
hava observerat att Persson borde hava hemförlovats den 30 april.
Med anledning därav vore kaptenen villig att, om det kunde anses
att han därigenom gjort sig skyldig till fel i tjänsten, ersätta Persson
för tiden 12—20 maj med belopp, som funnes skäligt. Dock ansåge
kaptenen att 5 kronor om dagen vore väl högt tilltaget, då man besinnade
att Persson under den tid han varit i tjänstgöring dock åtnjutit
dagavlöning, beklädnad, portion och inkvartering.

Fanjunkaren Löfbergs yttrande var av följande innehåll: Persson,
vilken från och med den 25 november 1915 beordrats från 11.

291

kompaniet i Växjö till vakt- och handräckningsavdelningen ä Kronobergshed
att tjänstgöra som skrivbiträde hos förrådsförvaltaren, hade
av fanjunkaren avlönats från och med ovannämnda dag till och med
den 10 maj 1916, då Persson återgått i avlöning till 11. kompaniet.
Huruvida Perssons värnpliktssedel och inskrivningsbok medförts till
Kronobergshed eller kvarlegat i kompaniexpeditionen kunde fanjunkaren
ej med säkerhet yttra sig om. Detta borde dock framgå av värnpliktssedeln,
ty om denna innehafts av fanjunkaren, skulle fanjunkaren
i vederbörlig kolumn med initialerna »G. L» bestyrkt Perssons tjänstgöring
å Kronobergshed för tiden 2S/n 1915—l0/(i 1916. Skulle felet
för Perssons kvarhållande i tjänstgöring längre än hans skyldighet
varit ligga hos fanjunkaren, anhölle fanjunkaren att få framhålla: dels
sin obekantskap med värnpliktslagens åsyftade bestämmelse, dels att
man å Kronobergshed under vinterhalvåret vore isolerad från övriga
expeditioner och således hade ganska svårt att resonemangsvis få del
av bestämmelser och författningar som så ofta utkomma och dels det
myckna arbete, som vid tiden då Persson bort hemförlovas (den 1 maj)
erfordrats för regementets utflyttning från Växjö till Kronobergshed.
Då Persson den 20 maj 1916 avrustat, hade han infunnit sig hos förrådsförvaltaren
för att säga adjö och hade han då yttrat: »Jag bör

nog hava ersättning för de här överdagarna.» På detta yttrande hade
förrådsförvaltaren svarat: »Persson har ju ingen orsak till beklagande
då Persson haft så bra och trevlig tjänstgöring.» Persson hade då
instämt i detta. Slutligen ville fanjunkaren framhålla att Persson
själv, som ju vetat under vilka förhållanden han fullgjorde sin värnpliktstjänstgöring,
bort hos fanjunkaren höra sig för om sin tjänstgöringstid
och när denna borde vara fullgjord. Fanjunkaren
ansåge att Persson med sina krav endast avsåge utpressningsförsök
eller att klandra de militära expeditioner, som haft med honom
att göra.

Den 13 februari 1918 inkom till militieombudsmannen en så lydande
handling:

»Sedan jag genom befälhavaren för rullföringsområdet nr 13
Hässleholm såsom ersättning för 20 dagars övertidstjänstgöring vid
fullgörandet av min värnplikt år 1915 —1916 vid Kronobergs regemente
erhållit etthundratre (103) kronor får jag härmed i anledning av min
anmälan till militieombudsmannen försäkra, att jag sålunda erhållit full
ersättning för samma övertidstjänstgöring, samt förklarar mig icke

292

hava några ytterligare ersättnings- eller ansvarsyrkanden i denna sak.
Simontorp pr Osby den 11 februari 1918.

Harald Persson.

Värnpl. nr 251 13/1915.

Bevittnas:

Albin Thorén, Knut Karlsson.»

Osby.

I anledning av innehållet i denna handling fann militieombudsmannen
sig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

31. Ersättning av statsmedel åt värnpliktig för felaktig inkallelse till
tjänstgöring för rikets försvar.

Uti en till militieombudsmannen insänd skrift anhöll värnpliktige
nr 352 74/1908 Fridolf Fredriksson Karlström i Kaunisvaara, Pajala,
att enär han, enligt order, den 6 augusti 1916 inställt sig i Boden för
tjänstgöring för rikets försvar, men sagda order befunnits vara felaktig
och Karlström, vilken genast blivit hemförlovad, icke erhållit ersättning
för resan, militieombudsmannen ville förhjälpa honom till sådan ersättning.

Vid nämnda skrift funnes fogade följande handlingar:

1) en av befälhavaren för Kalix rullföringsområde, nr 74, majoren
J. T. Butberg den 30 juli 1916 utfärdad order om skyldighet för
Karlström att förenämnde den 6 augusti inställa sig till krigstjänstgöring
vid Norrbottens regemente i Boden;

2) en skrivelse, i vilken Karlström för sin ifrågavarande resa
begärde ersättning av majoren Rutberg med 65 kronor; varande å
nämnda skrivelse tecknat svar av Rutberg, däri meddelades, att Karlström
blivit inkallad på den grund att föregående krigstjänstgöring år 1914
ej blivit anmäld till rullföringsexpeditionen, och att han därför varit
enligt därvarande stamrulla inställelseskyldig, samt att hans anhållan
ej kunde föranleda till någon åtgärd från Rutbergs sida;

3) en papperslapp med en anteckning av följande lydelse

»352 74/08 Karlström är icke inställelseskyldig Br. Holmqvist»

och

4) en skrivelse från majoren Rutberg till Karlström med underrättelse
att kassaförvaltningen vid nämnda regemente icke kunde betala
av Karlström begärd ersättning för resa från Pajala till Boden samt åter.

29.''i

I anledning av Karlströms framställning anmodade militieombudsmannen
befälhavaren för Norrbottens inskrivningområde att inkomma
med vederbörandes yttrande ävensom själv avgiva utlåtande i ärendet.

Inskrivningsbefälhavaren, översten G. Hedengren överlämnade därefter
ett av majoren Rutberg avgivet yttrande, vari anfördes, att Karlström
blivit inbeordrad till ifrågavarande krigstjänstgöring på den
grund att hans krigstjänstgöring år 1914 ej varit införd å hans värnpliktssedel,
samt att värnpliktssedeln sedermera återkommit från regementet
med anteckning »1914 mobilisering 80 dagar vid I. 19. 31. k.
(depåk.)»

Inskrivningsbefälhavaren yttrade för egen del följande. Enär
någon anteckning om Karlströms krigstjänstgöring ej fanns å värnpliktssedeln,
var rullföringsbefälhavaren i sin fulla rätt att inbeordra Karlström
till krigstjänstgöringen i fråga. Vid närmare undersökning hade det
emellertid visat sig, att Karlström verkligen fullgjort den avsedda tjänstgöringen,
och hade sedermera anteckning härom gjorts av vederbörande
chef, vilken, att döma av initialerna å värnpliktssedeln, varit
löjtnanten H. H. Kjellman. Genom glömska eller förbiseende att omedelbart
verkställa anteckning om den fullgjorda tjänstgöringen hade
enligt inskrivningsbefälhavarens mening Kjellman varit orsaken till den
felaktiga inkallelsen.

Löjtnanten Kjellman, vilkens yttrande sedermera infordrades, anförde,
att han ej tjänstgjort som chef för 31. depåkompaniet vid Norrbottens
regemente och i följd därav icke haft skyldighet att påteckna
Karlströms värpliktssedel. Det förhållandet att löjtnantens initialer
förekomme på värnpliktssedeln hade sin grund däri, att, då det vid
närmare undersökning visade sig, att Karlström fullgjort ifrågavarande
tjänstgöring och förutvarande chefen för 31. kompaniet icke befann sig
vid regementet, löjtnanten såsom placerad år 1914 å depån anmodats
att å värnpliktssedeln göra anteckning om Karlströms krigstjänstgöring.

Samtidigt med sistnämnda yttrande inkom dels en skrivelse från
regementskvartermästaren vid Norrbottens regemente till Karlström
med därå tecknade svar av Karlström, innehållande att Karlström år
1914 inryckt till krigstjänstgöring den 9 augusti och tjänstgjort i depån
vid 33. kompaniet med Herman Kjellman som kompanichef; att Karlström
varit tjänstledig 15 dagar och att han ryckt ut »den ~a/io 1914»
samt dels ett i sitt nuvarande skick så lydande intyg:

»Värnpliktige nr 352 74/08 Karlström Pajala socken hemförlovad
från mobilisering den 26/io 1914.

(Stämpel

från

statens järnvägar.)

Herman Kjellman

Kompanichef.»

294

Med översändande av handlingarna i ärendet anhöll militieombudsmannen
härefter i skrivelse till chefen för Norrbottens regemente, att denne
ville efter verkställd utredning inkomma med yttrande av den officer,
vilken det ålegat att såsom chef för 31. kompaniet å Karlströms värnpliktssedel
göra anteckning om hans krigstjänstgöring år 1914.

Regementschefen meddelade i anledning härav följande. Regementschefen
hade ej ansett sig böra infordra något yttrande från den
officer, som fört befälet över 31. kompaniet, enär Karlström syntes
aldrig hava tjänstgjort å nämnda kompani. I likhet med dennes egna
uppgifter utvisade i regementsexpeditionen befintliga handlingar från mobiliseringen
1914, att hans ifrågavarande krigstjänstgöring ägt rum å
33. kompaniet och under löjtnanten Kjellmans befäl. Att löjtnanten Kjellman
i sitt yttrande lämnat andra uppgifter torde, efter sedermera verkställd
undersökning, hava berott på ett missförstånd. Karlström var för
löjtnanten Kjellman okänd under det då uppgivna numret. Vid inmönstringen
år 1914 hade han inmönstrats icke med det värnpliktsnummer,
som bort ske, utan med det nummer, han en gång haft såsom
fast anställd, nämligen nr 11, och hade han under hela tjänstgöringen
redovisats och avlönats under nämnda nummer. Vid närmare
granskning av det intyg, han vid sin avresa den 26 oktober 1914 fått
av löjnanten Kjellman, torde även framgå, att å detsamma ursprungligen
stått nr 11, vilket nummer sedan ändrats till hans inskrivningsnummer.
Av vem och när detta skett hade icke kunnat utrönas. Att
löjtnanten Kjellman i sitt yttrande förnekat, att han haft någon värnpliktig
nr 352 74/1908 Karlström under sitt befäl år 1914, vore därför
förklarligt. Av de för regementschefen tillgängliga handlingarna
framginge, att Karlström ej ägt någon inskrivningsbok under sin tjänstgöring,
ty det av löjtnanten Kjellman utfärdade intyget hade av honom
använts som verifikation för erhållande av fri färd å järnväg,
såsom åsatt stämpel utvisade. Karlström borde vid inmönstringen
hava uppgivit sitt verkliga inskrivningsnummer även om inskrivningsboken
saknats. Anteckningen å värnpliktssedeln, som verkställts år
1916, vore, såsom framginge av det anförda, felaktig så till vida, att
anteckningen borde angiva 33. kompaniet i stället för 31. kompaniet,
varom regementschefen för åvägabringande av rättelse ämnade underrätta
vederbörande rullföringsbefälhavare. Förenämnda med namnunderskriften
Br. Holm qvist försedda intyg vore ej skrivet av den i regementsexpeditionen
vid den ifrågavarande tiden tjänstgörande sergeanten
Holmqvist, utan syntes vara förfalskat av okänd person. En viss likhet
i stilen förefunnes dock med stilen i Karlströms skrivelse till mili -

295

tieombudsmannen och rullföringsbefälhavaren. Talet »352» å det
ändrade intyget om hemförlovning, röjde även eu vise likhet med
samma tal å nu ifrågavarande intyg.

I avgivna påminnelser vidhöll Karlström sina ersättningsanspråk.

Uti infordrat förnyat yttrande anförde slutligen löjtnanten Kjellman:
att det av honom utfärdade intyget om fullgjord tjänstgöring
gällt en värnpliktig nr 11 Karlström och att intyget förfalskats; att
löjtnanten vid uppsättandet av sitt förra yttrande utgick från att Karlström
fullgjort sin krigstjänstgöring å 31. kompaniet och att löjtnanten
icke haft något att göra med någon värnpliktig nr 352 74/1908
Karlström; att det förhållandet att någon anteckning å Karlströms
värnpliktssedel icke gjorts torde haft sin grund däri, att han dels icke
medhaft sin inskrivningsbok dels icke uppgivit sitt inskrivningsnummer,
och att löjtnanten därför ansåge Karlström genom eget förvållande
vara skuld till den felaktiga inkallelsen.

I Karlströms inskrivningsbok, varav framgår, att Karlström den
3 oktober 1908 överförts från stamanställning, finnas följande två i
här nedan nämnd ordning införda anteckningar om tjänstgöring:

»19 1 5 28/ia — 1916 I2/2 fullgjort 45 dagars krigstjänstgöring 12.
komp. I. 19.

Boden den 12 februari 1916.

Albert Holmstrand

Kompanichef.»

»1914 8/8—1914 27io fullgjort 80 dagars tjänstgöring vid 31. kompaniet,
depån I. 19 under 1914 års mobilisering.

31. Löjt. Kjellmans komp.» I

I skrivelse till Konungen anförde militieombudsmannen härefter
följande.

Genom generalorder den 19 maj 1916, nr 654, befalldes, jämlikt
nådigt brev samma dag, att i generalordern angivna beväringen tillhörande
vapenföra värnpliktiga — utom i fredstjänstgöring varande
såväl studenter och likställda som > underbefäl och fackmän» — skulle
jämlikt § 28 värnpliktslagen kvarbliva i (inkallas till) tjänstgöring
för rikets försvar, samt att i avseende å denna tjänstgöring skulle lända
till efterrättelse bland annat, vad anginge infanteriet, följande under
mom. 3 upptagna bestämmelse nämligen att av värnpliktiga tillhörande

296

klass A ävensom av de värnpliktiga tillhörande klass B, vilka fullgjort
stadgad första tjänstgöring, de, som ännu icke fullgjort någon krigstjänstgöringsperiod,
skulle inkallas till fullgörande av två dylika perioder
av 6.0 dagar samt de, som fullgjort endast en krigstj änstg örings -period och vore födda år 1886 eller senare, till en dylik period om
60 dagar — allt på tid mellan den 4 juli—4 december, som Kungl.
Maj:t på av vederbörande inskrivningsbefälliavare (efter samråd med
vederbörande regementschef) ingivet underdånigt förslag ville närmare
bestämma.

Karlström, vilken tidigare fullgjort två krigstjänstgöringsperioder,
hade sålunda icke bort inkallas till den krigstjänstgöringsperiod, som
tog sin början den 6 augusti 1916. Att lian icke desto mindre blev
inkallad till denna tjänstgöring — varifrån emellertid han omedelbart hemförlovades
— berodde, enligt den utredning, som i ärendet kunnat åstadkommas,
närmast därav, att vid tiden för inkallelsen Karlströms värnpliktssedel
saknat anteckning om den tjänstgöring, som han fullgjort
under 1914 års mobilisering. Vem som bure ansvaret för, att denna
anteckning icke verkställts i vederbörlig ordning, vore icke lika klart.
Visserligen hade av utredningen framgått, att löjnanten Kjellman bort
verkställa anteckning om Karlströms tjänstgöring, därest sådan anteckning
kunnat göras i sedvanlig ordning, men det torde icke kunna
anses visat, att löjtnanten eftersatt någon skyldighet, som därutinnan
ålegat honom. Den omständigheten att löjtnanten Kjellman utfärdat
särskilt intyg åt Karlström om hans hemförlovning från mobiliseringen
syntes. nämligen styrka antagandet, att Karlström ej medhaft sin inskrivningsbok
och att Karlströms inskrivningsnummer därför varit okänt
för Kjellman. Å andra sidan torde Karlströms uppgivna underlåtenhet
att vid 1914 års tjänstgöring medföra inskrivningsboken knappast
kunna läggas honom till last på sådant sätt, att han finge anses hava
därigenom förverkat rätt till ersättning för inställelsen år 1916. Karlström
tjänstgjorde år 1914 icke såsom stamanställd utan såsom värnpliktig;
det borde därför hava varit uppenbart, att han hade ett inskrivningsnummer
och att värnpliktssedel för honom utfärdats, samt
val även möjligt om också — med hänsyn till de svåra förhållanden,
under vilka tjänsten vid depån under 1914 års mobilisering uppehölls
förenat med åtskillig omgång att utröna Karlströms inskrivningsnummer.
Nu återstode det förhållandet, att vid Karlströms krigstjänstgöring
1915—1916 bort uppmärksammas, att hans inskrivningsbok
och värnpliktssedeln för honom, som därvid voro tillgängliga, icke
innehölle något om krigstjänstgöring under år 1914. Om Karlström

297

varit befriad från denna tjänstgöring, skulle anteckning om befrielsen
funnits å hans värnpliktssedel; hade han hållit sig olovligt undan från
samma tjänstgöring, borde han därför hava straffats senast under tjänstgöringen
följande år och därom erhållit anteckning å vårnpliktssedeln.
Det förbiseende, som härutinnan möjligen kunde anmärkas mot vederbärande
övningsbefäl, torde dock än mindre vara av beskaffenhet att
kunna grunda ersättningsskyldighet för ifrågavarande felinkallelse. Da
emellertid billighetsskäl talade för, att Karlström erhölle någon gottgörelse
för den förlust, som tillskyndats honom genom felinkallelsen,
syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke statsverket, ehuru skyldighet
därtill ej förelåge, tilläventyrs borde bereda Karlström sådan gottgörelse,
eventuellt av anslaget till extra utgifter. Vad anginge det belopp,
varå Karlström framställt anspråk, syntes detta icke vara oskäligt.

Vid föredragning av ärendet den 24 maj 1918 fann Kungl Maj:t
gott medgiva, att till Karlström finge såsom gottgörelse för honom
genom berörda felinkallelse åsamkade utgifter utbetalas ett belopp av
65 kronor från fjärde huvudtitelns anslag till extra utgifter (1918
IV. 0. 4.)

32. Ersättning av statsmedel åt värnpliktig för felaktig inkallelse till
tjänstgöring för rikets försvar.

Uti en insänd klagoskrift påkallade värnpliktige nr 597 67/1910
Erik Jakob Ivarsson militieombudsmannens ämbetsåtgärd för erhållande
av ersättning för kostnader, som Ivarsson ådragit sig i anledning därav,
att han under år 1916 oriktigt blivit inkallad till krigstjänstgöring
vid Västernorrlands regemente.

Handlingarna i ärendet utvisade följande.

På grund av uppskov med repetitionsövning år 1912 hade Ivarsson
den 1 januari 1913 överförts till årsklassen 1911, i vilken klass
han fortfarande kvarstod. Enligt generalordern nr 307/1915 skulle
Ivarsson den 15 april 1915 med 1911 års klass inrycka till 45 dagars
krigstjänstgöring. Befälhavaren för Sollefteå rullföringsområde, nr 67,
hade på grund därav till chefen för Västernorrlands regemente översänt
avlämningshandlingar för 1911 års klass, upptagande, bland andra,
Ivarsson I juni 1915 hade samma avlämningshandlingar återkommit,
därvid iakttagits att å Ivarssons värnpliktssedel antecknats »1915 u. 1. f.»
Emellertid hade Ivarsson, enligt vad vidare utrönts, fullgjort krigsMilitieombudsmannens
ämbetsberåttélse. °8

298

tjänstgöring under perioden 25 maj—10 juli 1915, då enligt generalordern
nr 515/1915 årsklassen 1910 skulle tjänstgöra för rikets försvar,
men tjänstgöringsskyldighet även ålåg jämlikt generalordern nr
307/1915 till tjänstgöring inkallad värnpliktig, vilken antingen på ansökan
erhållit uppskov med hela eller del av nämnda tjänstgöring till
i generalordern 515/1915 anbefalld krigstjänstgöringsperiod eller av
annan anledning ännu icke fullgjort anbefalld tjänstgöring för rikets
försvar (krigstjänstgöringsperiod). Under tjänstgöringsperioden 25 maj
—10 juli 1915 hade givetvis Ivarssons värnpliktssedel icke funnits
bland de avlämningshandlingar, som från rullföringsbefälhavaren översänts
till övningsbefälet. Enligt uppgift från kompaniadjutanten vid
det kompani, där Ivarsson fullgjort ifrågavarande tjänstgöring, sergeanten
i Yästernorrlands regementes reserv N. A. Nilsson, hade i skrivelse
till regementschefen anmälts, att värnpliktssedel saknades för Ivarsson.
Enligt regementschefens uppgift hade emellertid berörda skrivelse icke
inkommit till regementsexpeditionen. Då rullföringsbefälhavaren sålunda
icke erhållit kännedom därom, att Ivarsson fullgjort krigstjänstgöring
med 1910 års klass, hade Ivarsson jämlikt generalordern nr 1360/1916
punkt 5 inkallats till krigstjänstgöring under år 1916, enär han ansågs
utebliven från dylik tjänstgöring under år 1915. Efter tre dagars
vistelse vid regementet hade Ivarsson fått återvända hem, sedan det
av hans inskrivningsbok konstaterats, att inkallelsen varit felaktig.

I klagoskriften fordrade Ivarsson ersättning för sina utgifter i
anledning av den oriktiga inkallelsen med 33 kronor i skjutsersättning
för 15 mil efter 2 kronor 20 öre för mil, 25 kronor för tidsspillan
under fem dagar samt 4 kronor för järnvägsbiljett och för en
del andra utgifter eller tillhopa 62 kronor, vartill komme ytterligare
10 kronor, som han utgivit för uppsättande av skriften till militeombudsmannen.
I

I skrivelse till Konungen den 7 febniari 1918 anförde militieombudsmannen
härefter följande.

Av utredningen i ärendet framginge, att ett fel blivit begånget
därutinnan, att kompanichefen eller kompaniadjutanten vid förenämnda
kompani, då värnpliktssedel ej inkommit beträffande Ivarsson, underlåtit
att på annat sätt underrätta rullföringsbefälhavaren om den av
Ivarsson fullgjorda krigstjänstgöringen. Kompaniadjutanten hade visserligen,
enligt uppgift, tillsagt Ivarsson att uppvisa sin inskrivningsbok,

299

vari tjänstgöringen vore antecknad, för rullföringsbefälhavaren vid
äventyr att Ivarsson eljest ånyo bleve inkallad till krigstjänstgöring,
men denna form för tjänstemeddelande mellan övningsbefälet och rullföringsbefälhavaren
måste anses mindre riktig. Tillsägelsen tydde
emellertid på, att kompaniadjutanten varit medveten om att något
bort göras för att bringa rullföringsbefälhavaren underrättelse om
Ivarssons krigstjänstgöring. Att Ivarsson icke ställt sig en sådan tillsägelse
till efterrättelse borde icke läggas honom till last.

Med hänsyn till de förhållanden, under vilka ifrågakomna krigstjänstgöring
blivit fullgjord, syntes militieombudsmannen det förbiseende,
som ärendet kunde anmärkas mot vederbörande övningsbefäl,
icke vara av beskaffenhet att kunna grunda ersättningsskyldighet för
befälet. Billighetsskäl talade emellertid för att Ivarsson erhölle någon
gottgörelse för de utgifter, som tillskyndats honom genom ovanberörda
felinkallelse. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida icke statsverket,
ehuru skyldighet därtill icke förelåge, tilläventyrs borde bereda Ivarsson
sådan gottgörelse, eventuellt av fjärde huvudtitelns anslag till extra
utgifter.

Vid föredragning av detta ärende den 15 februari 1918 har
Kungl. Maj:t funnit gott medgiva, att till Ivarsson finge såsom gottgörelse
för den honom genom berörda felinkallelse åsamkade förlust
av arbetsförtjänst ävensom för övriga inkallelsen föranledda utgifter
utbetalas ett belopp av 60 kronor från fjärde huvudtitelns anslag till
extra utgifter (1918: IV 0. 4.).

33. Ersättning-, oriktigt utbetald av statsmedel för värnpliktigs

felaktiga inkallelse.

Av ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag (sid. 224 ff) framgår
att militieombudsmannen hos arméförvaltningens civila departement
framställt anmärkning däröver, att kassaförvaltningen vid Västerbottens
regemente till furiren i regementets reserv nr 108/7 Karl Gustaf
Andersson oriktigt utbetalt ersättning med tillhopa 36 kronor 50 öre
för kostnader som Andersson ådragit sig i anledning därav, att han
oriktigt inkallats till krigstjänstgöring. Då frågan huruvida ersättningen
för den kostnad, som uppkommit för Andersson genom berörda
felaktiga inkallelse, borde gäldas av allmänna medel, syntes vara av
beskaffenhet att kunna prövas i den för anmärkningsmål stadgade

300

ordning överlämnade militieombudsmannen, såsom jämväl framgår av
ovannämnda ämbetsberättelse, handlingarna i ärendet till arméförvaltningens
civila departement för att vara att tillgå vid den granskning
av Västerbottens regementes räkenskaper som ankomme på arméförvaltningens
revision.

I skrivelse den 31 december 1917 1 har arméförvaltningens civila
departement meddelat militieombudsmannen, att det ifrågavarande beloppet,
36 kronor 50 öre, blivit efter av ämbetsverkets revision framställd
anmärkning mot vederbörande regementsintendent till statsverket
återlevererat.

34. Ersättning för felaktig inkallelse till landstormsövning.

Uti en till justitieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige
nr 70 166/1900 Karl Emanuel Lindgren följande.

Lindgren hade i november 1917 erhållit order från polismyndigheten
i Nässjö att vid hämtnings påföljd inställa sig å poliskontoret
för transport till Södra skånska infanteriregementets förläggningsplats
i Lund för deltagande i landstormsövning. På hemställan av stadsstyrelsens
i Nässjö ordförande hade Lindgren dock fått utan bevakning
inställa sig i Lund. Kommen dit hade emellertid Lindgren icke blivit
mottagen utan måst efter en del besök å olika expeditioner resa hem
igen. Lindgren hade tillställt Lunds rullföringsområde en räkning å
sina kostnader men fått till svar att rullföringsbefälhavaren icke hade
skyldighet att betala densamma. Lindgren anhölle därför hos justitieombudsmannen
om upplysning, till vem han skulle vända sig för att
få betalt för sin ofrivilliga resa.

Vid klagoskriften hade fogats följande handlingar.

»Nässjö den 20/12 1917.

Räkning.

Rullföringsområdet I. 25 Lund Debet

Kai’l E. Lindgren, Nässjö.

An. Kostnad och reseersättning för inställelsen till landstormsövning
i Lund i nov. enligt hämtningsorder av befälhavaren 50: —

kronor 50: —

1 Då skrivelsen ankom till militieombudsmansexpeditionen först den 15 januari 1918, kunde
densamma icke refereras i ämbetsberättelsen till 1918 års riksdag.

Har vänt mig till Hera håll för upplysning om vem som skall betala,
och de har visat mig till Lund, rullföringsområdes I. 25 befälhavare,
som utgivit ordern. Anhålles hövligt om likvid enl. ovanstående.

Högaktningsfullt
Karl Lindgren

Övermontör, Nässjö.»

»Nässjö den 9 nov. 1917.

På begäran får jag härmed intyga, att l:e montören vid härvarande
elektricitetsverk Karl E. Lindgren mig veterligt icke med uppsåt
utan på grund av rent oförstånd undanhållit sig från fullgörande av
honom åliggande militärtjänstgöring samt att han, ehuru sedan 2l/2 år
bosatt i Nässjö, icke erhållit någon personlig inkallelseorder, och ej
heller meddelande om att han tillhör I. 25.

Nässjö som ovan.

Alfons Malme.

Föreståndare för Nässjö stads elektricitetsverk.»

»Till landstormsmannen nr 70 166/00 Lindgren.

Härmed har jag äran meddela, att Ni ej kan få fullgöra land8tormsövningen
härstädes, då Ni är kyrkobokförd i Nässjö. För att
erhålla upplysning om vilket år Ni skall fullgöra övningen, bör Ni
hänvända Eder till landstormsområdesbefälhavaren. Att Ni ej blivit
avförd från Malmö rullföringsområde beror med all säkerhet antingen
på pastorsämbetet i Mjölby (eventuellt Nässjö) eller ock på Jönköpings
rullföringsområde. Vederbörande pastorsämbete har nämligen skyldighet
att anmäla inflyttning till rullföringsområdet, som i sin tur hos
det gamla rullföringsområdet (Malmö) begär värnpliktssedel. Upplysning
härom torde kunna erhållas å Jönköpings rullföringsområde.

Lund den 23 november 1917.

På befallning:

Egon Tengberg.

Löjtnant »

I resolution den 17 juni 1918 infordrade justitieombudsmannen
yttrande av stadsfiskalen i Nässjö R. A. J. Stenvik och anförde stadsfiskalen
Stenvik uti avgivet yttrande följande. Den 8 november 1917
inkom till stadsfiskalskontoret från kronolänsmannen K. Ljungholm i

302

Mjölby efterspaningBsedel beträffande Lindgren för utevaro från landstormsövning
vid Södra skånska infanteriregementet i Lund. Sedeln
överlämnades till poliskonstapeln C. G. Andersson, som beordrades att,
därest laga hinder ej mötte, införpassa Lindgren till sagda regemente.
Då Lindgren delgavs ärendet, förklarade han, att han icke mottagit
order om ifrågavarande tjänstgöring och att han ej heller på annat
sätt erhållit kännedom om sin skyldighet att fullgöra densamma. Något
skäl, som kunde utgöra hinder för hans införpassande i enlighet med
efterspaningssedeln, anfördes emellertid ej, och Lindgren anhöll att få
företaga resan till Lund utan polisbevakning för undvikande av därmed
förenade kostnader. Då Lindgren var känd för pålitlighet och
ordentlighet, varom upplysning inhämtades av stadsstyrelsens ordförande,
tilläts Lindgren att ensam avresa för inställelse vid nämnda regemente.
Den 10 i sagda månad översändes efterspaningssedeln till chefen för
Södra skånska infanteriregementet med tillkännagivande att den eftersökte
avrest till Lund för att inställa sig vid regementet.

Med skrivelse den 2 juli 1918 översände härefter tjänstförrättande
justitieombudsmannen handlingarna i ärendet till militieombudsmannen
under anförande att det torde tillkomma militieombudsmannen att taga
befattning med i klagoskriften avsedda ärende.

Militieombudsmannen infordrade yttrande från pastorsämbetet i
Barkaryds och Nässjö församlingar.

I skrivelse den 9 augusti 1918 meddelade vice pastorn C. M.
Palmgren, att anmälning till rullföringsbefälhavaren att Lindgren den
14 augusti 1915 inflyttat till församlingen från Mjölby i Östergötlands
län skett i vanlig ordning den 1 september 1915.

Härefter infordrades yttrande från befälhavaren för Jönköpings
rullföringsområde, nr 20, och anförde rullföringsbefälhavaren i skrivelse
den 12 augusti 1918 följande.

Enligt anmälningslista från pastorsämbetet i Nässjö stad inflyttade
Lindgren dit den 14 augusti 1915 från Mjölby. Kekvisition å
värnpliktssedel för Lindgren av den 2 september 1915 sändes då till
R. O. nr 23, men återkom med påskrift »ej rullförd där». Befälhavaren
för Jönköpings rullföringsområde sände därpå den 4 september
1915 rekvisition till R. O. nr 67 med ledning av inskrivningsnumret.
Rekvisitionen återkom med påskrift att Lindgren avförts den 11 november
1904 till R. O. nr 34. Rekvisitionen remitterades då till R. O. nr
34, men återkom med påskrift »kan ej återfinnas». Befälhavaren för
Jönköpings rullföringsområde kunde således ej få reda på Lindgren,
varför denne ej kunde rullföras inom rullföringsområdet. Enligt upp -

303

gifter, som Lindgren lämnat någon dag i november eller december
1917, skulle han hava flyttat från Alvesta till Lund den 1 december
1907, från Lund till Malmö den 12 augusti 1908, från Malmö till
Mjölby i mars 1914 och från Mjölby till Nässjö den 1 augusti 1915.
På grund av dessa uppgifter och då Lindgren ej var rullförd inom
It. O. nr 23, avsändes rekvisition å värnpliktssedel till Lund och återkom
denna den 18 december 1917, varefter Lindgren samma dag rullfördes
inom It. O. nr 20. Lindgren avfördes från It. O. nr 2 den 15
december 1917. Å värnpliktssedeln stode antecknat »Frånvaro från
tjänstgöring 17/7 1916 och 2/10 1916 utan laga förfall It. O. nr 2».
År 1916 inkallades genom kungörelse årsklassen 1900 m. fl. klasser till
landstormsövning vid I. 12 från landstormsområdet nr 20 b, dit Nässjö
hörde. Lindgren inställde sig icke, vilket han bort göra, då han var
kyrkobokförd i Nässjö, även om han icke var rullförd inom Jönköpings
rullföringsområde. Hade Lindgren så gjort, hade hans rullföringsförhållanden
då kunnat ordnas och Lindgren hade då ej blivit efterlyst
från I. 25. Därom att Lindgren varit inkallad till landstormsövning
år 1917 funnes å värnpliktssedeln från It. O. nr 2 ingen anteckning.
Att landstormsmän med vissa undantag kallades endast genom kungörelse
syntes av förordningen härom. Befälhavaren för Jönköpings rullföringsområde
funne det vara egendomligt förfarande av vederbörande
vid I. 25, att, då Lindgren inställde sig vid regementet i november
1917 såsom därifrån efterspanad, rullförd inom R. O. nr 2 och upptagen
i förteckningen över värnpliktssedlar från R. O. nr 2, hemsända
honom.

I skrivelse den 13 augusti 1918 anmodade militieombudsmannen
härefter befälhavaren för Malmöhus södra inskrivningsområde att inkomma
med vederbörandes yttrande ävensom själv avgiva utlåtande i
ärendet.

Inskrivningsbefälhavaren insände i anledning härav jämte eget
utlåtande yttranden från övningsbefälhavaren vid landstormsövningarna
majoren J. Rogberg och befälhavaren för Malmö rullföringsområde, nr 2.

Majoren Rogberg anförde. Lindgren fanns upptagen i avlämningshandlingarna
till landstormsövningen år 1917. Då Lindgren ej
inställde sig, efterspanades han. Sedan övningen avslutats, inställde
Lindgren sig i Lund efter tillsägelse av polismyndigheten i Nässjö,
varvid det befanns, att Lindgren sedan 21/2 år tillbaka varit kyrkoskriven
i Nässjö. Med anledning härav hemsändes Lindgren omedelbart
jämlikt L. F. § 18 mom. 1.

Befälhavaren för Malmö rullföringsområde yttrade följande. Lind -

304

gren rullfördes inom området den 29 december 1908. Enligt anmälningsli
stan för april månad (1914) från V. Skrävlinge församling utflyttade
Lindgren samma månad (datum ej angivet) till Mjölby, och då
det, sedan den i § 88 i äldre inskrivningsförordningen omförmälda
tiden tilländalupit, icke till Malmö rullföringsområdes expedition ingått
någon flyttningssedel, avsändes den 30 juni 1914 i samma paragraf
omnämnt flyttningsmeddelande till R. O. nr 23. Detta återkom den
2 juli 1914 med påskrift »ännu ej inflyttad». Lindgren avfördes från
R O. nr 2 till R. O. nr 20 först den 18 december 1917. Han hade
varit inkallad till landstormsövning åren 1916 och 1917. Meddelande
om Lindgrens kyrkobokföringsort ingick till Malmö rullföringsområde
från I. 25 den 24 november 1917. Samma dag begärdes rekvisition å
värnpliktssedel för Lindgren från R. O. nr 20, dit Lindgren, som förut
nämnts, avfördes den 18 december 1917. Orsaken till att Lindgren ej
blivit rullförd inom område, där han enligt kyrkobokföringsort skulle
vara rullförd, syntes ligga däri att R. O. nr 23 torde hava utsänt
rekvisition å värnpliktssedel till R. O. nr 5 i stället för till R. O.
nr 2.

I utlåtandet anförde inskrivningsbefälhavaren följande. Enligt
övningsbefälhavarens yttrande hemsändes Lindgren jämlikt L. F. § 18
mom. 1 efter inställelsen i Lund. Till den »särskilda övningen» inkallades
han naturligtvis ej såsom tillhörande ett annat inskrivningsområde,
varjämte han, om så skulle hava skett, fått vidkännas utgifterna
för ännu en resa från Nässjö till Lund och åter. Befälhavaren
för Malmö rullföringsområde underrättades om att Lindgren var kyrkoskriven
i Nässjö och erhöll order att sätta sig i förbindelse med vederbörligt
rullföringsområde för rättelses vidtagande. Att Lindgren så
länge stått upptagen i Malmö rullföringsområdes rullor, ehuru han
varit kyrkoskriven på annat ställe, syntes bero på att befälhavaren
för R. O. nr 23 rekvirerat värnpliktssedel för Lindgren från R. O.
nr 5, ehuru han erhållit meddelande om att Lindgren den 17 april
1914 inflyttat från Y. Skrävlinge till Mjölby. Inom R. O. nr 5 fanns
Lindgren naturligtvis ej rullförd, enär Y. Skrävlinge tillhörde R. O.
nr 2. Tydligen hade V. Skrävlinge och N. Skrävlinge förväxlats.
Enligt yttrandet från befälhavaren för R. O. nr 20 inkallades Lindgren
genom kungörelse år 1916 till landstormsövning vid Jönköpings
regemente. Då han ej inställde sig härvid och landstormsmän ej hade
mönstringsskyldighet, blev det först genom hans inställelse i Lund möjligt
att vidtaga rättelse.

Härefter infordrades yttrande från befälhavaren för Linköpings

305

rullföringsområde, nr 23; och anförde denne uti skrivelse den 30
augusti 1918 följande. Lindgren inflyttade till Mjölby inom R. O.
nr 23 den 17 april 1914 från It. O. nr 5 och utflyttade den 3 september
1915 till Nässjö inom R. O. nr 20 enligt meddelande från
pastorsämbetet i Mjölby, men enär It. O. nr 5 svarat att Lindgren ej
vore där rullförd eller inom rullföringsområd- t kyrkobokförd, så hade
han ej varit rullförd i R. O. nr 23 under den tid han vistades eller
var kyrkobokförd i Mjölby.

Då emellertid Västra Skrävlinge församling tillhör R. O. nr 2
och R. O. nr 23 således hos befälhavaren för R. O. nr 2 bort rekvirera
värnpliktssedel för Lindgren, infordrade militieombuasmannen förnyat
yttrande från befälhavaren för R. O. nr 23.

I skrivelse den 12 september 1918 anförde denne i anledning
härav följande. Ledsamt nog hade förväxling blivit gjord mellan N.
Skrävlinge och V. Skrävlinge. I anmälningslistan från pastorsämbetena
förekomme ofta svårlästa bokstäver varför misstag begåtts, likaså vore
anteckningen i alfabetiska registret så att man kunde taga N lika lätt
för V och denna anteckning hade rullföringsbefälhavaren rättat sig
efter vid sbta skrivelsens avfattande. Om Lindgren velat godvilligt
fullgöra sin landstormsövning, så hade detta lätt kunnat gå för sig år
1916 vid I. 12, då även hans årsklass hade landstormsövning. Han
hade ju vetat att han var kyrkobokförd i Nässjö, men att inställa sig
hade han icke brytt sig om. Varför Lindgren, då han till sist blev
efterspanad och hämtad till landstormsövning vid I. 25, ej fick fullgöra
densamma förefölle egendomligt. Under tiden Lindgren var kyrkobokförd
i Mjölby förekommo inga landstormsövningar, eljest hade nog
saken uppklarats, ifall Lindgren inställt sig.

I skrivelse till Lindgren den 17 september 1918 anmodade militieombudsmannen
slutligen denne att inkomma med närmare specifikation
å sina kostnadsanspråk.

Såsom svar härå meddelade Lindgren att han fordrade ersättning
för resa tur och retur med 21 kronor 60 öre, för mat och logi med
18 kronor samt för förlorade dagsverken och direkta utlägg med 20
kronor eller tillhopa med 59 kronor 60 öre men att Lindgren fortfarande
vore villig att åtnöja^ med 50 kronor.

I skrivelse till befälhavaren för Linköpings rullföringsområde den
18 oktober 1918 meddelade militieombudsmannen, att militieombudsmannen
ansett sig icke kunna underlåta att lämna Lindgren sitt ämbetsbiträde
för utfående av det fordrade ersättningsbeloppet. Därest rullföringsbefälhavaren
emellertid före nästinstundande november månads
Militieombudstnannens umbetsberättelse. 39

306

utgång till militieombudsmansexpeditionen inkomme med bevis att lian
tillställt Lindgren femtio kronor för hans oriktiga inställelse, komme
militieombudsmannen icke att vidtaga någon åtgärd i ärendet mot
rullföringsbefälhavaren.

Med skrivelse den 31 oktober 1918 översände befälhavaren för
Linköpings rullföringsområde i anledning därav en så lydande handling.

> Kvitt o.

Härmed erkännes att jag denna dag från befälhavaren för Linköpings
rullföringsområde nr 23 mottagit femtio (50) kronor utgörande
av mig fordrad ersättning jämlikt min skrift till riksdagens militieombudsman.

Björkudden, Nässjö den 30 oktober 1918.

Karl E. Lindgren.

Ärendet blev härefter av tjänstförrättande militieombudsmannen
avskrivet.

35. Värnpliktigt skrivbiträde obehörigen använt till privat
handräekningstjänst.

Uti en till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige
nr M 309 65/1916 Albin Kullin, att han under tjänstgöring å Härnösands
sjörullföringsområdes expedition den 1 april—den 28 november
1917 av sjörullföringsbefälhavaren, majoren Carl Johansson ofta använts
i dennes privata arbeten antingen på särskilt kommando eller i undantagsfall
efter inhämtande av Kullins medgivande. Då detta enligt
Kullins förmenande stode i uppenbar strid med Kungl. Maj:ts och riksdagens
mening med värnpliktslagen, ville Kullin anmäla detta förhållande
för vederbörlig åtgärd.

Uti infordrat yttrande anförde majoren Johansson följande. Kullin
hade anmält, att han under sin värnpliktstjänstgöring å Härnösands
sjörullföringsområdes expedition den 1 april—28 november 1917 ofta
av majoren använts i dennes privata arbeten antingen på särskilt kommando
eller i undantagsfall frivilligt. Uppgiften att han skulle hava
använts till sådana arbeten på kommando vore icke sann. Däremot
hade majoren, då Kullins tjänstgöring å expeditionen ej lagt hinder
i vägen härför, vid åtskilliga tillfällen frågat Kullin, om han vore villig

307

att i ett eller annat vid varje särskilt tillfälle uppgivet avseende giva
majoren personligen en tillfällig handräckning. Majoren hade emellertid
härvid alltid framhållit för Kullin, att majoren ej fordrade dylika
handräckningar, och att Kullin ej behövde hjälpa majoren, om han
ej hade lust därtill. Majoren hade icke tagit Kullins tjänster i anspråk
utan att för varje gång genom förfrågan hos den å expeditionen såsom
sjörullföringsbiträde tjänstgörande styckjunkare!! eller eljest förvissa
sig om, att Kullin icke vore upptagen av tjänstoarbete. Det värnpliktiga
skrivbiträdets tjänsteåligganden vore i allmänhet ej mera
betungande än att emellanåt i synnerhet under sommaren tid kunde
bliva över för honom. Under de sista två månaderna av det värnpliktiga
skrivbiträdets tjänstgöring vore biträdet så gott som helt och
hållet utan sysselsättning. Åtminstone vore så förhållandet i Härnösands
sjörnllföringsexpedition. Härmed förhölle sig sålunda. Enligt generalorder
nr 60/1911 angående icke vapenföra värnpliktiga skrivbiträdens
tjänstgöring i sjörullföringsexpeditionerna med däruti genom g. o.
57/1914 anbefallda ändringar skulle till tjänstgöring i sjörullföringsexpeditionen
årligen dels den 1 oktober och dels den 1 april inställa
sig ett värnpliktigt skrivbiträde för tjänstgöring. Sedan tjänstgöringstiden
för icke vapenföra genom värnpliktslagen den 17 september 1914
blivit utsträckt till 240 dagar, komme biträdenas tjänstgöringstider,
räknat från respektive nyss angivna tidpunkter, att täcka varandra
under två perioder årligen, nämligen den 1 oktober—28 november och
den 1 april—29 maj, under vilka perioder sjörullföringsbefälhavaren
icke hade full sysselsättning för mer än ett skrivbiträde. Under dessa
perioder hade det yngre och nytillkomna biträdet att sätta sig in i
göromålen och utföra dem under den som sjörullföringsbiträde tjänstgörande
styckjunkarens ledning, varemot det äldre biträdet vore så
gott som ledigt och på expeditionen huvudsakligen användes till att
passa telefonen. Under denna senare tid av Kullins tjänstgöring å
expeditionen hade majoren använt honom för sin personliga del till
att rengöra och laga några gamla böcker, vartill Kullin förklarat sig
villig. Denna boklagning var det huvudsakliga arbete, han för majoren
utförde; och förekom detta arbete endast under hans senare tjänstgöringstid.
^ Som majoren redan framhållit, skedde detta arbete fullt
frivilligt. Å andra sidan hade Kullin av majoren fått låna böcker och
även fått några böcker till skänks. Majoren vågade sålunda påstå,
att majoren icke på något sätt använt sin förmansställning till påtryckning,
utan, då majoren personligen använt sig av Kullins tjänster,
städse framhållit det privata arbetets frivilliga karaktär. Detta arbete

308

hade heller aldrig skett till förfång för tjänstens behöriga utövande.
Ehuru majoren sålunda alltid framhållit såväl för den å expeditionen
tjänstgörande styckjunkare!! som för Kullin, att här ifrågavarande privata
tjänster icke behövde av Kullin utföras, om han icke det själv
ville, vågade majoren likväl ifrågasätta, huruvida majoren ej jämlikt
bestämmelsen i kap. 1 § 1 punkt 3 av andra delen i tjänstgöringsreglementet
varit berättigad att till åtskilliga privata tjänster använda
det värnpliktiga skrivbiträdet, även om det hade skett utan hans samtycke.
Om krigsmans skyldigheter hette det i nämnda punkt: »Då
förman under fälttjänst eller marsch eller i läger o. s. v. behöver tillfällig
handräckning, skall han lämna sådant biträde.» Det förvånade
majoren att Kullin nu framkommit med denna anmälan, då han under
sin tjänstgöring å sjörullföringsexpeditionen icke vid något tillfälle på
något sätt låtit majoren förstå, att han icke gärna önskade utföra
ifrågavarande tjänster åt majoren. Till styrkande av sanningsenligheten
av majorens här ovan lämnade uppgifter åberopade majoren två intyg,
utfärdade det ena av den som sjörullföringsbiträde tjänstgörande styckjunkaren
och det andra av ett före detta värnpliktigt skrivbiträde.
På grund av vad majoren anfört hemställde majoren, att militieombudsmannen
måtte lämna Kullins anmälan utan avseende och att nämnda
anmälan sålunda icke måtte till någon vidare åtgärd föranleda. Skulle
militieombudsmannen anse majorens förfarande felaktigt eller olämpligt,
vore majoren naturligtvis villig att utfästa sig att för framtiden icke
vidare för egen del begagna sig av skrivbiträdenas tjänster.

Uti avgiven påminnelseskrift anförde Kullin bland annat följande.
Om än majoren någon gång helt undantagsvis frågat Kullin, om han
ville utföra en tjänst eller ett privat arbete, hade Kullin i sin dåvarande
ställning haft svårt att säga nej till en sådan anhållan. Såväl Kullins
lojalitetsplikt som omsorgen om att, vad på honom ankomme, upprätthålla
ett gott förhållande mellan över- och underordnade, lade ett
bestämt hinder härför. Att även lagstiftaren haft klar insikt härutinnan,
framginge av bestämmelsen i § 113 andra stycket strafflagen
för krigsmakten. Härvidlag spelade det ju även en avgörande roll.
hurudan den frågande vore såsom förman ävensom på vad sätt frågan
framställdes.

Den av majoren åberopade bestämmelsen att då förman, under
fälttjänst eller marsch eller i kasern etc. personligen behövde tillfällig
handräckning, krigsman skulle lämna sådant biträde, torde icke gälla
under sådana tjänstgöringsförhållanden som å en rullföringsexpedition.

309

Snarare torde av 113 § andra stycket strafflagen för krigsmakten framgå
att förman i regel icke ägde för egen del använda underlydande till
arbete ens om det lämnats frivilligt. Att på grund av ett värnpliktigt
skrivbiträdes grannlaga ställning till en befälhavare frivilligheten till
dylik handräckningstjänst kunde ifrågasättas, borde vara uppenbart.

Militieombudsmannen fann emellertid, med hänsyn till vad majoren
anfört om sin villighet att för framtiden icke vidare för egen del
begagna sig av skrivbiträdenas tjänster, sig kunna låta bero vid vad
i ärendet förekommit.

36. Klagomål rörande vissa förhållanden vid interneringslägret

a Skillingaryd.

I eu den 5 juli 1918 till militieombudsmannen inkommen klagoskrift
anförde värnpliktige nr 75 21/1916 Karlson i huvudsak följande.

Klaganden vore sedan ett par månader kommenderad till tjänstgöring
vid det å Skillingaryd upprättade interneringslägret, och ville
rörande förhållandena därstädes påpeka följande. Bevakningsstyrkan
utgjordes av omkring 130 man. Befälet över bevakningsstyrkan fördes
av en löjtnant Egnell och vidare voro kommenderade sergeanterna
Prick och Bolin jämte sex furirer. De värnpliktiga vore i allmänhet
inkommenderade i omgångar om 2 månader, men hade en del av befälet,
bland dem sergeanten Bolin, tjänstgjort från tiden för lägrets
upprättande. Sergeanten Frick hade hand om provianten, och vore
hans huvudsakliga åligganden en köksföreståndares, då däremot sergeanten
Bolin vore bevakningschefens närmaste man ifråga om den egentliga
tjänstens utförande, och vore han i denna egenskap expeditionshavande,
och läte verkställa kommenderingarna till den egentliga vakttjänsten
och för övrigt de handräckningsarbeten, som av truppen för
kronans räkning skulle utföras, och hade han i och för detta ändamål
till sitt förfogande ett värnpliktigt skrivbiträde. Emellertid syntes
dessa kommenderingar ofta ske på ett ganska egendomligt sätt, i det
att en del av manskapet mindre ofta bleve kommenderat på vakt
vilket ju vore den mest ansträngande tjänstgöringen. Men icke nog
härmed, det inträffade allt emellanåt, att då någon utav dessa blivit
insatt såsom vaktmanskap, de på sergeanten Bolins tillsägelse antingen
för hela dygnet eller del därav bleve ersatta utav andra, och vore alltid
motivet: »Jag behöver dem i marketenteri» o. s. v. (Ett sådant

funnes nämligen av kronan inrättat vid lägret.) Att förestå detta vore

310

tillsatt eu kommitté bestående av förutnämnda sergeanten Bolin såsom
ordförande jämte två värnpliktiga, varav den ena tjänstgörande å lians
expedition och den andra å sergeanten Fricks. Dessa senare vore
emellertid icke valda utav manskapet, utan både bevakningsbefälhavaren
bestämt därom. Vidare syntes det som om tilldelningen av
socker och kafle ej till fullo komme manskapet till godo. Tilldelningen
av kaffe vore t. ex. 25 kg. per månad, men hade i marketenteriet
t. ex. under månaderna mars och april ej förbrukats mera
än 2 å 3 lig. per dag, och hade sergeanten Bolin låtit inköpa surrogat,
vilket inblandats till två tredjedelar. Vid ett besök å lägret av regementsintendenten
hade sergeanten Bolin, då det varit fråga om priset
å serverat kaffe i marketenteriet, bland annat uppgivit, att han för
grädde finge betala 1: 80 kr. per liter, ehuru den endast kostade
1: 70 kr. Huruvida bevakningsbefälhavaren hade någon kännedom om
dessa förhållanden vore icke klaganden bekant, men hade bevakningsbefälhavaren
till personer erbjudit kaffe i utbyte mot andra svåråtkomliga
varor. Vidare nödgades man å marketenteriet betala vanligt
groft bröd efter 10 öre per kupong. Det å marketenteriet kommenderade
manskapet syntes vidare användas för sergeanten Bolins privata
behov, i det att de under ända till två å tre söckendagar å rad utskickades
å landsbygden för att anskaffa smör, vilket tydligen sedermera
avyttrades sannolikt till högt pris, och hade det inträffat, att
sergeanten Bolin tillfrågat värnpliktiga, huruvida de trodde sig kunna
anskaffa smör och lovat att han i så fall skulle ombesörja att de finge
ledigt. I förbigående kunde nämnas att befälhavaren vid framställning
därom meddelat, att han vore förhindrad att å annan dag'' än helgdag
bevilja permission för helt dygn. Huruvida bevakningsbefälhavaren i
detta fall vore underkunnig om förhållandet vore ej heller klaganden
bekant. Så hade t. ex. tre värnpliktiga, vilka varit hempermitterade
söndagen före midsommarafton, stannat hemma en dag utöver permissionstiden,
och alltså återkommit den därpå följande måndagskvällen.
För denna förseelse hade de erhållit bestraffning. Emellertid hade de
under resa å tåget haft sällskap med eu utav de av sergeanten Bolin
utskickade, vilken varit borta samma tid men utan permission. För
denne senares räkning hade det ej blivit fråga om någon bestraffning.
Men ej nog härmed, eu av de förstnämnda hade till och med av
sergeanten Bolin före avresan tillfrågats, huruvida han trodde sig
kunna anskaffa smör, i vilket fall sergeanten »nog skulle ordna med
ledigheten». R idare hade sergeanten Bolin hand om kronans persedlar
in. m. och torde han hava för t. ex. brandsprutor, vilka varit stående

:il I

i förläggningarna, och dä ruta des av manskapet mer eller mindre sönderslagits,
uttagit ersättning av den ena kontingenten efter den andra,
utan att sprutorna blivit lika ofta reparerade. Att sergeanten Bolin
för övrigt ej vore sä synnerligen män om kronans rätt, bevisades
därav, att lian för omkring 1 ä 2 är tillbaka under sin tjänstgöring
å 4. kompaniet till en där då tjänstgörande furir Törnkvist, vilken mot
ersättning hållit sig med egna skodon, men varit betänkt pa att använda
kronans, yttrat, att det vore endast att tillsäga dagkorpralen
att utfå dessa, men fortfarande uppbära ersättning såsom för egna,
och hade tydligen tanken varit den att bemälda furir skulle vara
mera villig att vara sergeanten behjälplig med hans mångskiftande
affärer. För de tjänster, som de underlydande på detta sätt under
tjänstgöringstid för sergeanten Bolins privata räkning utförde, fingo
de i allmänhet kompensation på det sätt att de tydligen, befälhavaren
ovetande, permitterades å tid, under vilken endast regementschefen
vore berättigad medgiva ledighet, och för övrigt i viss utsträckning
befriades från den ansträngande tjänstgöringen. Att de, som däremot
icke ville gå sergeantens ärenden, bleve behandlade på samma sätt i
motsatt riktning vore påtagligt. Fn annan egendomlig omständighet
beträffande befälhavaren, löjtnanten Egnell, vore den, att han för varje
måltid genom en uppassare läte i köket till sin privata bostad avhämta
en portion inåt, utan att kronan härför finge ersättning.

I skrivelse den 6 juli 1918 till chefen för Jönköpings regemente
anmodade militieombudsmannen denne att i anledning av klagoskriften
föranstalta om undersökning och till militieombudsmannen inkomma
med protokollet över undersökningen jämte eget utlåtande.

Med skrivelse, som till militieombudsmannen inkom den 28
augusti 1918, översände regementschefen under förmälan att undersökning
i ärendet hållits vid sammanträden med regementets krigsrätt
den 12° och den 26 juli 1918, bestyrkta utdrag av krigsrättens protokoll
i målet. Av dessa handlingar inhämtades bl. a. följande. Vid
målets överlämnande anförde åklagaren: Av vad i klagoskriften lagts

löjtnanten Egnell och sergeanten Bolin till last, ansåge åklagaren
annat ej böra påtalas, än vad som anginge permitterande av manskap,
för verkställande av uppköp för Bolin enskilt. Och då Bolin icke kunnat
styrka sin invändning, att vissa värnpliktiga, vilka för dylika uppköp
begagnat sig av permission, erhållit sådan av bevakningsbefälhavaren,
löjtnanten Egnell, utan permissionerna i fråga finge anses beviljade av
Bolin, samt Bolin, oaktat han ägt kännedom om gällande bestämmelser
om rätt att bevilja permission samt skyldighet att rörande varje per -

312

mission göra anteckning i permissionsförteckningen och utfärda permissionssedel,
åsidosatt berörda bestämmelser, yrkades å Bolin ansvar för
oförstånd och försummelse i tjänsten. Vad beträffade löjtnanten Egnell
hade han i avseende å såväl bevakningsstyrkans storlek vid varje tillfälle
som manskapets permitterande eftersatt den kontroll, han såsom
befälhavare över bevakningsstyrkan skäligen bort utöva. Åklagaren
yrkade därför ansvar å honom för försummelse i tjänsten.

Genom utslag den 26 juli 1918 yttrade krigsrätten, att enär löjtnanten
C. J. O. Egnell medgivit, att han såsom befälhavare för regementets
bevakningsstyrka vid interneringslägret å Skillingaryd icke
mer än en och annan gång, högst en gång i veckan, till antalet kontrollerat
nämnda styrka i följd varav manskap obehörigen kunnat
hålla sig undan, och han härigenom måste anses hava gjort sig skyldig
till försummelse i tjänsten, samt vidare genom vad i målet förekommit
blivit styrkt, att sergeanten B. T. Bolin, dels såvitt visat blivit, utan
medgivande av befälhavaren för bevakningsstyrkan, vid skilda tillfällen
beviljat värnpliktiga soldaten nr 480 21/1916 Josef Isaksson och annat
styrkan tillhörigt manskap permission och dels i flera fall underlåtit att
sin tjänsteplikt likmätigt rörande beviljade permissioner göra anteckning
i permissionsförteckningen och utfärda permissionssedlar, och
Bolin genom vad han sålunda låtit komma sig till last gjort sig förfallen
till oförstånd och försummelse i tjänsten, men i övrigt icke blivit
styrkt någon omständighet av beskaffenhet att kunna till ansvar för
svaranden föranleda, alltså prövade krigsrätten rättvist jämlikt 180 §
strafflagarna för krigsmakten döma löjtnanten Egnell för försummelse i
tjänsten till arrest utan bevakning i tre dagar och sergeanten Bolin
för oförstånd och försummelse i tjänsten till arrest utan bevakning i
fem dagar.

Det inhämtades att besvär mot berörda utslag icke blivit inom
vederbörlig tid anförda.

Med hänsyn till att utslaget tagits åt sig i laga kraft innan det
kommit militieombudsmannen tillhanda, fann sig militieombudsmannen
ej kunna i ä-?endet vidtaga ytterligare åtgärd.

37. Misshandel, som träffat annan än den, åt vilken den var ämnad,

bestraffad utan hänsyn till 14 kap. 42 § allmänna strafflagen.

Vid en av militieombudsmannen den 23 september 1916 förrättad
inspektion av Skånska husarregementet anmärktes vid granskning av
krigsrättsprotokollen följande.

Den 15 oktober 1915 avkunnade krigsrätten, vari nuvarande
chefen för bemälda regemente, översten friherre Claes Cederström dä
var ordförande samt numera avlidne auditören Nils Ljungman, ryttmästarna
Fritz Petersson-Rantzien och J. Sjöcrona ävensom löjtnanten
H. C:son Lokrantz tjänstgjorde som ledamöter, i mål mellan väbeln,
fanjunkaren A. Nyberg, på tjänstens vägnar, å ena, samt värnpliktige
nr 388 9/1912 Per Leonard Johansson, ä andra sidan, följande utslag.

Värnpliktige Johansson hade erkänt, att han natten mellan den
9 och 10 oktober 1915, medan truppen under pågående fältövning låg
i kvarter i Månstorps by av Hallands län, förgått sig mot sin överordnade
löjtnanten Wikström och tilldelat honom med knuten hand
ett kraftigt slag å vänstra ögat, varav dock icke skada uppstått. Då
det icke kunnat visas, att Johansson åsyftat att misshandla sin bemälda
överordnade, utan det snarare finge antagas, att Johanssons uppgift,
att han under rådande nattligt mörker icke igenkänt denne utan trott
honom vara en civil person, vore riktig, ansåge krigsrätten denna omständighet
verka förmildrande och dömde förty Johansson jämlikt
88 § sista stycket strafflagen för krigsmakten att för misshandel av
överordnad krigsman undergå fängelse tre månader.

Mot detta utslag anmärktes att jämlikt bestämmelserna i 14 kap.
42 § allmänna strafflagen Johansson bort straffas som hade gärningen
förövats mot den, åt vilken den var ämnad.

Uti infordrat yttrande i anledning av vad sålunda blivit anmärkt
anförde översten friherre Cederström jämte ryttmästarna PeterssonRantzien
och Sjöcrona samt löjtnanten Lokrantz, att auditören Ljungman
vid målets föredragning icke meddelat de militära ledamöterna
i krigsrätten kännedom om innehållet i 14 kap. 42 ''§ allmänna strafflagen
och att vid sådant förhållande dessa ledamöter såsom icke rättsbildade
ansett sig höra biträda auditörens förslag till utslag.

Militieombudsmavnens ämbetsberättelse.

314

Strafflagen för krigsmakten av den 7 oktober 1881 föreskrev i
30 § att vad i allmän lag funnes stadgat om särskilda grunder, som
uteslöte, minskade eller upphävde straffbarhet, skulle lända till efterrättelse
vid tillämpning av nämnda strafflag, likväl med iakttagande
av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som däri förekomme.
De åsyftade särskilda grunderna torde väl närmast vara att återfinna
i 5 kap. allmänna strafflagen, vilket enligt rubriken just handlar om
särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäva straffbarhet, men
bestämmelsen i BO § av 1881 års strafflag för krigsmakten är så allmänt
avfattad, att den utan tvivel har avseende ä jämväl annorstädes
än i nämnda kapitel av allmänna strafflagen förekommande bestämmelser
om förhållanden, som utesluta, minska eller upphäva straffbarhet.
Som ett sådant förhållande lärer i förekommande fall böra anses
vad 14 kap. 42 § i allmänna strafflagen innehåller därom att den, som
vid dråp eller annan misshandel träffat annan än den, som han ville
döda eller misshandla, skall straffas som om gärningen varit förövad
mot den, åt vilken den ämnad var. helst tillägget, att till straffets
förhöjning avseende å särskild egenskap hos denne eller å särskilt förhållande
mellan honom och gärningsmannen ej skall göras annorlunda
än såsom å en försvårande omständighet, väl innebär att bestämmelsen
företrädesvis kommer att verka till nedsättning eller mildring i straffet.

Enligt det av krigsrätten åberopade stadgandet, eller 88 § sista
stycket i 1881 års strafflag för krigsmakten, skulle den, som misshandlat
överordnad, dömas till fängelse i högst sex månader eller
straffarbete i högst ett år. Krigsrätten, som satte straffet för Johansson
till fängelse i tre månader, höll sig sålunda därvid jämförelsevis
lågt inom latituden. T händelse krigsrätten beaktat anförda bestämmelse
i 14 kap. 42 § allmänna strafflagen, skulle krigsrätten haft att
utmäta straffet enligt 13 § i sistnämnda kapitel, som för uppsåtlig
misshandel, varå ringare eller ingen skada följt, sätter straffet till
böter eller fängelse i högst sex månader. Då väl ej heller för detta
fall anledning skulle funnits att använda den strängare straffarten inom
latituden, hade straffet rimligtvis kommit att stanna vid böter.

Det är sålunda antagligt att till följd av det begångna förbiseendet
straffet för Johansson blivit avsevärt strängare än vid en riktig
tillämpning skulle hava inträffat. Emellertid överskreds icke den i
14 kap. 13 § allmänna strafflagen stadgade strafflatituden; och fann
militieombudsmannen därför samt med hänsyn till vad av översten
friherre Cederström jämte övriga militära ledamöter anförts sig kunna
låta bero vid vad i ärendet förekommit.

31 5

Härom erhöll översten friherre Cederström underrättelse genom
ämbetsskrivelse den 8 februari 1918 med anmodan tillika att bereda
övriga militära ledamöter av ifrågavarande krigsrätt, därest de fortfarande
befunne sig i tjänstgöring vid regementet, tillfälle att taga del
av skrivelsen.

316

Framställningar till Konungen.

1. Orten för avtjänande av straffarbete eller fängelse, adömt viss till

flottan hörande personal.

På sätt framgår av ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag (sid.
340 f.) avlät militieombudsmannen den 9 mars 1916 i detta ämne
en underdånig framställning, däri militieombudsmannen hemställde, att
Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida icke föreskrift borde
utfärdas, att för avtjänande av straffarbete eller fängelse i allmän
straff inrättning straffskyldig, som tjänstgör ombord å fartyg, tillsvidare
skulle utan hinder av bestämmelserna i §§ 29 och 30 i 1915 års militärbestraffningsförordning
överlämnas till vederbörande civil myndighet
i ort, där avpollettering lämpligen kunde äga rum.

* *

* I

I cirkulär den 1 juli 1918 (Svensk författningssamling nr 549) har
Kungl. Maj:t till minskande av kostnader och tidsutdräkt för transport
till de vid flottans stationer inrättade militärhäkten av straffskyldiga,
som tjänstgöra ombord å fartyg, funnit gott förordna, att i avseende
å orten, där dylik straffskyldig skall avtjäna straffarbete eller fängelse
av beskaffenhet att böra, där så ske kan, avtjänas i militärhäkte, tillsvidare
skall lända till efterrättelse, att där avpollettering icke kan utan
omgång äga rum i Stockholm eller å ort inom Stockholms eller Blekinge
län, den straffskyldige skall, utan hinder av anförda bestämmelser
i militär bestraffningsförordning, överlämnas till vederbörande civilmyndighet
å ort, där avpollettering lämpligen kan äga rum, för att avtjäna
straffet i den allmänna straffinrättning, där sådant straff, ålagt av
krigsdomstol i orten, enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande i förekommande
fall plägar avtjänas.

2. Innehållet av krigsdomares diarium m. m.

Såsom framgår av ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag (sid. 342
f.) framhöll militieombudsmannen i skrivelse till Konungen den 31 oktober
1916, hurusom det vid kungörelsen den 31 december 1915 angående
fastställande av formulär för krigsdomares diarium fogade formulär
icke medgåve eu fortlöpande granskning av krigsdomares diarium
ävensom att det syntes vara nödigt att, i den händelse den, som skulle
rannsakas vid krigsrätt, vore häktad eller intagen i förvarsarrest, befälhavaren
meddelade krigsdomaren detta i remissen eller genom en
vartdera fallet motsvarande påstämpling av remisshandlingen.

* *

I kungörelse den 22 mars 1918 (Svensk författningssamling nr
144) har Kungl. Maj:t i anledning av militieombudsmannens framställning
funnit gott föreskriva:

»dels att, då av befälhavares framställning om utsättande av
krigsrätt framgår, att tilltalad är häktad eller intagen i förvarsarrest
eller att mål är av brådskande beskaffenhet, anteckning därom skall
göras i kolumn 3 i diariet (t. ex. »Överste N. N. med begäran om utsättande
av krigsrätt för behandling av gjord angivelse mot häktade
(i förvarsarrest intagne) volontären N. N. för våld mot förman i tjänsten;
brådskande»); samt

dels att, då krigsrätt meddelat beslut därom, att någon skall intagas
i häkte eller att häktad eller i förvarsarrest intagen person skall
försättas på fri fot, anteckning därom skall göras i kolumn 7 i diariet
(t. ex. »1918 den 4 juli beslöt krigsrätten, att N. N. skulle försättas
på fri fot» — »intagas i häkte». —). I

I kungörelse samma dag (Svensk författningssamling nr 143) har
Kungl. Maj:t i anledning av samma framställning funnit gott förordna
att § 9 i militära bestraffningsförordningen skall i nedan angivna del
erhålla följande ändrade lydelse:

»Den befälhavare, vilken — — — — — — — — på sjötåg.

Då mål hänskjutes till krigsrätt, skall den befälhavare, som föranstaltar
om krigsrättens sammankallande, samtidigt till rättens ordförande
överlämna bestyrkt avskrift av förhörsprotokollet och angivelse -

318

skriften eller den anmälan rörande brottet, som eljest angivits, ävensom
utdrag av det militära straffregistret rörande den tilltalade. År någon
i målet häktad eller intagen i förvarsarrest, skall rättens ordförande
därom underrättas.

Till allmänna åklagaren — — — — — — bestyrkt avskrift.»

3. Fria tjänstledighetsresor för mobiliserade och till krigstjänstgöring

inkallade värnpliktiga.

Ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag innehåller (sid. 320 tf.)
redogörelse för eu av militieombudsmannen den 4 april 1916 till Konungen
avlåteu skrivelse i detta ämne.

Såsom framgår av ämbetsberättelsen till 1918 års riksdag (sid.
259 tf.) hade Kungl. Maj:t uti till riksdagen den 4 april 1917 avlåtna
propositioner, nr 191 och 198, föreslagit riksdagen att bemyndiga Kungl.
Maj:t att utfärda respektive reglemente för avlöning vid armén på
krigsfot (krigsavlöningsreglemente) och förordning med särskilda föreskrifter
angående avlöningsförmåner m. in. vid marinen på krigsfot.

I förslagen till reglemente och förordning hade under § 23 upptagits
bestämmelser, vari militieombudsmannens framställning beaktats.

På grund av den sena tidpunkten för framläggandet av ifrågavarande
propositioner fann riksdagen sig icke kunna ingå i den omfattande
sakliga prövning, som ärendet fordrade, utan avslog framställningarna.

* *

Förnyade propositioner avlätos emellertid till 1918 års lagtima
riksdag och hava, sedan riksdagen bifallit framställningarna, författningar
i ämnet utfärdats.

I reglemente för avlöning vid armén på krigsfot (krigsavlöningsreglemente)
den 28 juni 1918 (Svensk författningssamling nr 505) och i
förordning med särskilda föreskrifter angående avlöningsförmåner in. m.
vid marinen på krigsfot (Svensk författningssamling nr 507) har i § 23
införts bestämmelser angående resekostnadsersättning under tjänstledighetsresa,
så lydande:

»1. Har någon av den under § 2 mom. 1 upptagna personal
vare sig omedelbart av Kungl. Maj:t eller jämlikt i kommaudoväg meddelade
bestämmelser av vederbörande chef eller myndighet erhållit tjänstledighet
av orsak, varom i mom. 2 här nedan sägs, äger den tjänstledige
att för resa, som han under ledigheten i anledning av något av

de i mom. 2 angivna förhållanden företager från tjänstgöringsort till
ort inom riket och åter, åtnjuta resekostnadsersättning enligt § 20,
med iakttagande dels att där annat fortskaffningsmedel än järnväg
eller ångfartyg använts för färden eller någon del därav, resekostnadsersättning
härför icke åtnjutes i annat fall än då den våglängd, för vilken
sådant fortskaffningsmedel anlitas, uppgår till minst 10 kilometer, dels
ock att, i den mån resa sker å krigsjärnväg, någon resekostnadsersättning
för sådan del av resan icke må uppbäras.

2. Ersättning enligt mom. 1 utgår, dä tjänsledigheten beviljats

a) i anledning därav att den tjänstlediges hustru, barn, fader eller
moder eller annan av hans närmaste svårt insjuknat eller avlidit;

b) för den tjänstlediges personliga närvaro vid synnerligen viktigt
affärssammanträde, rättegång, syn eller dylikt;

c) för nödig tillsyn över den tjänstledige tillhörig fast egendom,
handels-, fabriks- eller annan industriell rörelse; samt

d) för avläggande av examen eller av annnat prov för fortskriden
lärokurs.»

4. Ökat utrymme inom Norrlands trängkars etablissement för inkvartering
av kontingenter frän andra trängkarer samt behovet av
nytt sjukhus vid Västernorrlands regemente. I

I ämbetsberättelsen till 1918 ärs riksdag återgives (sid. 392 tf.)
en av militieombudsmannen den 4 juni 1917 avlåten underdånig framställning
om behovet av ökat utrymme inom Norrlands trängkårs etablissement
för inkvartering av kontingenter från andra trängkårer.

I häröver den 22 juni 1917 avgivet utlåtande har inspektören för
trängen framhållit, att förläggningen vid Norrlands trängkär under nu
avsedd del av vinterhalvåret utav kontingenter från andra trängkårer
vore en följd av 1914 års senare och följande riksdagars på förslag
av Kungl. Maj:t fattade beslut om anordnande av vinterövningar och
anvisande av härför erforderliga medel. Dylika övningar ansåge inspektören
oundgängligen nödvändiga för att träng- och sj ukvårdstrupperna
skulle kunna i krig under ett vinterfälttåg fylla de fordringar, som
komme att ställas på dem. Mot de i .militieombudsinannens skrivelse
lämnade uppgifter rörande förläggningens täthet samt antalet sjukskrivna
ävensom mot vad militieombudsmannen i övrigt anfört beträffande
de allvarliga hygieniska olägenheter av en så trång förläggning,
som förekommit vid Norrlands trängkår under tiden den 20 januari—

320

den 9 februari 1917, samt den övriga risk och de verkliga olämpor,
som sammanhängde med en dylik förläggning, hade inspektören intet
att erinra; han ville fastmer uttala sin fullkomliga anslutning till det
av militieombudsmannen anförda.

Uti underdånigt utlåtande i ämnet hava arméförvaltningens fortifikationsdepartement
och sjukvårdsstyrelse anfört, att de i likhet med
militieombudsmannen och inspektören för trängen ansåge, att en så
trång förläggning som den, vilken förekommit vid Norrlands trängkår,
särskilt under tiden den 20 januari— den 9 februari 1917, vore
förenad med allvarliga hygieniska olägenheter och att ökat utrymme
för manskapets förläggning vore av behovet påkallat. I detta sammanhang
ville sjukvårdsstyrelsen hänvisa till sin skrivelse till statsrådet
och chefen för lantförsvarsdepartementet den 28 februari 1917, däri
styrelsen, under förmälan att vid Norrlands trängkår till sjukvårdsavdelning
användes en gammal omändrad beväringsbarack, som vore
mycket bristfällig i vad gällde dess användning till sjuklokaler, föreslagit
uppförandet av en särskild sjukpaviljong av samma typ som den,
som uppförts vid Svea trängkårs etablissement, dock med ökat sjukutrymme
på grund av den under vintermånaderna ökade manskapsstyrkan
från främmande kontingenter. Om nämnda förslag, vilket jämväl fortifikationsdepartementet
förordade, vunne bifall, bleve den till sjukavdelning
nu använda baracken ledig och kunde då lämpligen tagas i anspråk
för ökning av förläggningsutrymmet vid trängkåren. Departementet
och styrelsen ansåge därför, att för lösning av förevarande förläggningsfråga
i första rummet den av styrelsen föreslagna sjukpaviljongen
borde uppföras och den nu till sjukavdelning använda baracken
inredas till manskaps förläggning.

Ämbetsberättelsen till 1918 års riksdag innehåller jämväl (sid. 399
ff.) redogörelse för en framställning till Konungen angående behovet av
nytt sjukhus vid Yästernorrlands regemente.

I underdånigt utlåtande häröver har arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
anfört följande.

I stort sett kunde sjukvårdsstyrelsen instämma i vad militieombudsmannen
i denna fråga yttrat rörande sjukutrymmesförhållandena
vid Västernorrlands regemente. Den av militieombudsmannen omtalade
baracken för epidemiskt sjuka vore ytterst förfallen och enligt sakkunnigas
yttrande ej möjlig att genom reparation försätta i användbart
skick. Den hade på sin tid blivit ditflyttad efter att hava varit använd
vid utställningen i Stockolm 1897. Sjukvårdsstyrelsen hade icke

heller vid sina beräkningar rörande sjukutrymmet vid Västernorrlands
regemente medtagit densamma. De tvenne andra sjukbarackerna vid
sjukhuset å Sollefteå läger liksom också förvaltningsbyggnaden vore
däremot i någorlunda gott skick, men de måste ordentligt vinterbonas,
då man vid deras uppförande ej tagit i betraktande en framtida vintertjänstgöring.
I förvaltningsbyggnaden vore å nedra botten inrymda
operations- och förbandsrum, besiktningsrum och omläggningsrum, det
senare också använt till tandklinik. En trappa upp funnes officersoch
underofficerssjuksalar samt rum för läkare och sjuksköterska. Vindsvåningen
innehöll tvenne reservsjuksalar vardera om 27 kvm. golvyta.
De båda sjukbarackerna innehölle vardera en större sjuksal om 153
kvm. golvyta och snjrggningsrum samt 4 mindre rum ävensom 2 mindre
rum 1 trappa upp å ena gaveln. I ekonomibyggnaden funnes kök, matsal
in. m. samt å ena gaveln en desinfektionsavdelning. Ett förslag hade på
sin tid avgivits av fortifikationsofficeren vid VI. arméfördelningens stab
till omboning och ändring av nämnda förvaltningsbyggnad och sjukbaracker,
för att få dem fullt användbara. Förslaget hade även innefattat
anordnande av förbindelsegångar mellan förvaltningsbyggnaderna
och de nämnda sjukbarackerna. På grund av det stora avståndet mellan
detta sjukhus och kasernetablissementet vore och bleve det nödvändigt
att hava egen köksavdelning. Dessa omändringsarbeten hade beräknats
1915 i november skola uppgå till 39,469 kronor, därav för omboningsoch
ändringsarbetena å förvaltningsbyggnad, baracker och ekonomibyggnad
c:a 11,000 kronor. Sjukvårdsstyrelsen ansåge, att detta sjukhus
även utan anordnande av den relativt dyrbara förbindelsegången,
som även innefattade rekreationssalar, skulle genom dessa förändringar
kunna göras fullt användbart dels såsom reservsjukhus och dels såsom epidemisjukhus
för truppförbanden i Sollefteå. Därför fordrades dock även,
att vattenlednings- och avloppsledningarna underginge förbättring, och att
W.C.-system infördes. Om desssa förbättringar vidtoges, kunde inom sjukhuset
med säkerhet beredas plats för 50 å 60 lindrigt sjuka eller epidemisjuka.
Sjukvårdsstyrelsen hade vidare föreslagit uppförande av ett nytt
sjukhus för inalles 86 sjuka. Från detta antal finge man dock avräkna
högst 10 sängar, avsedda för svårare sjuka från Norrlands trängkår.
För Västernorrlands regemente skulle det således under alla omständigheter
finnas disponibla 76 sjukplatser å detta sjukhus. Men härförutom
hade sjukvårdsstyrelsen föreslagit, att den inom kasernområdet
varande sjukvisitationspaviljongen skulle till inredningen omändras för
att kunna för sitt ändamål bättre användas. Styrelsen hade därvid
tänkt sig, att det ena läkarrummet å nedre botten skulle ändras till

MiHtieombudsmctnnens ämbetsberättelse. 41

322 ''

omläggningsrum och. lokal för mindre operationer, att sjukvårdssergeanten
skulle få ett mindre expeditionsrum bredvid väntrummet, och att det
såsom rum för sjukhusväbeln betecknade rummet en trappa upp skulle
bliva sjukrum för lindrigt sjuka med 4 sjuksängar, att nuvarande lektionsrummet
å nedre botten skulle användas såsom sjukrum med plats för
8 sjuka och att mitt för och motsvarande nuvarande sjukrummet skulle
eu trappa upp inredas ett lika stort sjukrum med plats liksom i det
förut varande för 6 sjuka. På detta sätt skulle i denna sjukpaviljong
kunna beredas platser för inalles 24 lindrigt sjuka. I fall nuvarande
lektionsrummet skulle behöva tagas i anspråk som sjukrum, finge lektionerna
här som vid övriga truppförband försiggå antingen i väntrummet
eller i besiktningsrummet. I denna paviljong och i det nya sjukhuset
skulle således kunna från regementet emottagas tillsammans 100
lättare eller svårare sjuka eller flera än vid något annat truppförband
inom armén. Härtill komrne, såsom ovan anförts, reservutrymmet i det
gamla sjukhuset vid Sollefteå läger för 50 å 60 sjuka. Sjukvårdsstyrelsen
ansåge, att behovet av sjukutrymme vid Västernorrlands regemente
härigenom skulle bliva väl fyllt. Ursprungligen hade styrelsen
tänkt sig en förflyttning av det gamla sjukhuset till närheten av det
blivande nya, men hade avstått härifrån, då därigenom ingen eller obetydlig
besparing i kostnader kunde vinnas, och emedan den omständigheten,
att det vore beläget i närheten av barackerna vid Sollefteå
läger, vilka numera varje vinter toges i anspråk vid vinterför]äggning
för de trupper från längre söderut förlagda truppförband, som här erhölle
sin vinterutbildning, gjorde, att sjukhuset just för dem med fördel
kunde tagas i anspråk. Slutligen ansåge styrelsen, att, då meningen
vore att också använda detta sjukhus för sjuka i smittsjukdomar, det
ej kunde vara annat än till fördel, att det läge något avsides från kasernetablissementet.
Med vad sålunda anförts ansåge sig sjukvårdsstyrelsen
hava upptagit till prövning och bemött, vad militieombudsmannen
i sin ovannämnda underdåniga skrivelse framhållit.

Vid föredragning av ärendet den 18 januari 1918 har Kungl. Maj:t,
med hänsyn till vad sjukvårdsstyrelsen i sitt utlåtande anfört, funnit
den av militieombudsmannen gjorda anmälan icke föranleda någon Kungl.
Maj:ts vidare åtgärd.

Genom skrivelse den 14 november 1917 hade Kungl. Maj:t
emellertid uppdragit åt arméförvaltningens fortifikationsdepartement
att efter samråd med sjukvårdsstyrelsen uppgöra och till Kungl. Maj:t

inkomma med fullständigt av ritningar åtföljt förslag till nytt gemensamt
sjukhus för Västernorrlands regemente och Norrlands trängkår.

Sedan fortifikationsdepartementet och sjukvårdsstyrelsen överlämnat
sålunda infordrade kostnadsförslag och ritningar, har Kungl.
Maj:t i propositioner till 1918 års riksdag (nr 189 och 190) äskat anslag
för uppförande av ifrågavarande sjukhus.

Förslagen hava av riksdagen bifallits.

5. Ifrågasatt behov av ytterligare byggnader för Norrbottens regemente.

Ämbetsberättelsen till 1918 års riksdag innehåller (sid. 396 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 5 oktober 1917 till
Konungen avlåten skrivelse i detta ämne. I skrivelsen framhöll militieombudsmannen
att Norrbottens regementes behov av byggnader och
utrymmen icke tillgodosetts i den utsträckning, som med hänsyn, till
tjänstgöringen och förhållandena i övrigt måste anses erforderlig.

s|c 4c

Vid föredragning av ärendet den 26 april 1918 har Kungl. Maj:t
med hänsyn till vad fortifikationsdepartementet i underdånigt yttrande
över militieombudsmannens framställning upplyst, funnit de av militieombudsmannen
i olika avseenden framställda anmärkningar beträffande
Norrbottens regementes kasernetablissement icke föranleda annat Kungl.
Maj:ts yttrande, än att Kungl. Maj:t funnit det anmärkningsvärt, att
regementschefen låtit regementet tillhörande järnsängar, packvagnar
och vinterfordon stå ute under bar himmel utan att vidtaga några
som helst provisoriska åtgärder för deras skyddande.

6. Anordningar för uppvärmning av vissa rum i de nya offlcersbyggnaderna
vid Norrbottens regemente.

På sätt framgår av ämbetsberättelsen till 1918 års riksdag (sid.
403 ff.) framhöll militieombudsmannen i underdånig skrivelse den 2
november 1917 behovet av eldstäder i 8 alkover i de nya officersbyggnaderna
vid Norrbottens regementes etablissement i Boden, vilka
alkover vore avsedda att användas såsom jungfrukammare och belägna
intill köken i de våningar, som anordnats för gifta löjtnanter. I underdånigt
utlåtande över militieombudsmannens framställning anförde

324

arméförvaltningens fortifikationsdepartement, att departementet anvisat
medel till anbringande av täljstenskaminer i jungfrualkoverna, och att
dessa komme att vara anbringade på sina platser innan byggnaderna
överlämnades till regementet för att tagas i bruk. Vid därefter den
16 november 1917 skedd underdånig föredragning av ärendet fann
Kungl. Maj:t, med hänsyn till vad fortifikationsdepartementet i ärendet
anfört, militieombudsmannens ifrågakomma anmälan icke föranleda
någon Kungl. Majrts vidare åtgärd.

Då det särskilt på grund av etablissementets nordliga belägenhet
var av intresse att erfara, huruvida de omförmälda alkoverna kunde
nöjaktigt uppvärmas medelst de utlovade täljstenskaminerna, ansåg
militieombudsmannen sig böra införskaffa uppgifter härom från orten.
I en den 8 januari 1918 dagtecknad skrivelse meddelades militieombudsmannen
därefter, att i officersbostäderna då insatts eller hölle på
att insättas kaminer i jungfrualkoverna. Kaminerna voro emellertid
icke av täljsten utan små järnkaminer — Ankarsrums nr 71 — som
fordrade ständig påfyllning samt vore otillräckliga att värma upp kök
och alkov, vilka, på sätt förut i ärendet uppgivits, icke vore skilda
åt genom dörr. Den 6 sistnämnda månad hade temperaturen i jungfrualkoven
i en av våningarna en trappa upp vid sjutiden på eftermiddagen,
vid en temperatur utomhus, av —26 till —28°, uppgått till
+ 2.5°, ehuru, enligt vad värdfolket meddelat, eldning hela dagen
pågått såväl i köksspisen som i kaminen i jungfrukammaren. Efter
ett par timmar hade temperaturen därstädes sjunkit ytterligare ett
par grader.

Om anledningen att täljstenskaminer icke insatts hade meddelats,
att då det till anskaffande av sådana kaminer beviljade anslaget på
grund av dyrtiden befunnits för ändamålet otillräckligt, fortifikationsdepartementet
på förslag från fortifikationsbefälhavaren medgivit att
järnkaminer finge insättas i stället för täljstenskaminer.

I betraktande av de skäl, på grund varav Kungl. Maj:t funnit
militieombudsmannens tidigare framställning i ärendet icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd, och då det icke synts militieombudsmannen
uteslutet, att medel skulle kunna beredas för åstadkommande
av eu nöjaktig uppvärmning av de ifrågavarande lägenheterna,
anmälde militieombudsmannen i underdånig skrivelse den 28 januari
1918 på nytt detta ärende hos Kungl. Maj:t.

* *

325

Vid föredragning av ärendet den 15 mars 1918 har Kungl.Maj:t
funnit gott bemyndiga arméförvaltningens fortifikations- och civila
departement att så fort ske kunde gå i författning om insättande av
8 täljstenskaminer av Handöls nya täljsten- och vattenkraftaktiebolags
tillverkning uti ifrågavarande alkover; och skulle härav föranledda
kostnader med högst 1,175 kronor utgå från fjärde huvudtitelns anslag
till extra utgifter (1918 : IV 0.4).

7. Angående ändring av bestämmelsen om den regementskrigsrätt,
varunder Svea ingenjörkårs fästningsingenjörkompani m. fl.

skall lyda.

Härom har militieombudsmannen den 17 januari 1918 till Konungen
avlätit en så lydande framställning.

Genom nådig kungörelse den 17 december 1915 med bestämmelser
att särskilda avdelningar av armén skola lyda under vissa regeln
entskrigsrätter förordnade Eders Kungl. Maj:t, med stöd av 5 § 3
mom. i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 23
oktober 1914, att från och med den 1 januari 1916 tillsvidare Svea
ingenjörkårs fästningsingenjörkompani samt fortifikationsbefälhavaren
å Vaxholms fästning med under hans befäl stående personal skulle
lyda under regementskrigsrätten vid Vaxholms grenadjärregemente.
Enligt vad vederbörande krigsdomare på min begäran meddelat hava
under år 1916 sju mål och under år 1917 sex mål från nämnda fästningsingenjörkompani
inkommit till regementskrigsrätten vid Vaxholms
grenadjärregemente.

Då fästningsingenjörkompaniet har sitt etablissement invid Vaxholm,
under det att grenadjärregementets etablissement är beläget på
Rindön, uppstår, så snart någon av kompaniets personal skall inställas
vid regementets krigsrätt en del kostnader, synnerligast vid sådana
tillfällen vintertid, då båtlägenhet från Vaxholm till grenadjärregementets
etablissement icke lämpligen kan användas. Härtill kommer den
särskilt för ett truppförband av så ringa styrka som fästningsingenjörkompaniet
tvivelsutan kännbara olägenheten att nödgas avdela personal
till bevakning av häktade eller arresterade samt till kompaniombud
vid krigsrättsinställe]serna. Vidare synes bestämmelsen att
fästningsingenjörkompaniet skall lyda under grenadjärregementets krigsrätt
kunna föranleda dröjsmål med företagande av mål angående häktad
eller i förvarsarrest intagen krigsman. Sålunda har jag funnit,

326

att i ett mål, där förhör vid kompaniet hållits den 17 juli 1917.
rannsakning ägde rum först den 31 samma månad, ehuru den tilltalade
satt i förvarsarrest. På förfrågan har chefen för bemälda regemente
meddelat, att han den 26 juli avsände handlingarna i det ifrågavarande
målet till krigsdomaren.

Nu berörda olägenheter skulle kunna, om också icke helt undanröjas,
dock i väsentlig mån förminskas, om fästningsingenjörkompaniet
förklarades skola i stället lyda under regementskrigsrätten vid Vaxholms
kustartilleriregemente, vilken visserligen någon gång sammanträder
på Oscar Fredriksborg, nämligen då allenast mål från Oscar
Fredriksborgs fort skola förekomma, men i regel sammanträder på
\axholms
läggning. Fn överflyttning av fästningsingenjörkompaniet lärer ej
möta något hinder med hänsyn till indelningen av krigsrätternas
civila personal, eftersom krigsrätterna vid grenadjärregementet och
kustartilleriregementet hava samme krigsdomare och krigsfiskal samt
auditören vid kustartilleriregementet synes vara förordnad att tillika
bestrida auditörsgöromålen vid fästningsingenjörkompaniet, varemot
grenadjärregementet har särskild auditör. Ej heller torde den omständigheten,
att kustartilleriet tillhör marinen, böra tillmätas avgörande
betydelse. Enligt anförda nådiga kungörelse skall fortifikationsbefälhavaren
å Älvsborgs fästning med under hans befäl stående personal
lyda under regementskrigsrätten vid Älvsborgs kustartillerikår, och
genom nådig kungörelse den 17 december 1915 med bestämmelser, att
särskilda avdelningar av marinen skola lyda under vissa regementskrigsrätter,
har förordnats, att Fårösunds kustartilleridetachement skall
lyda under regementskrigsrätten vid Gottlands infanteriregemente samt
den under benämningen Öresundsavdelningen sammandragna avdelningen
av flottan under regementskrigsrätten vid Kronprinsens husarregemente.

Vid eventuell förändring i avseende å krigsrätt för Svea ingenjörkårs
fästningsingenjörkompani torde skäl ej föreligga att icke vidtaga
enahanda förändring beträffande fortifikationsbefälhavaren å Vaxholms
fästning med under hans befäl stående personal.

Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion bär jag trott mig böra anmäla detta ärende hos
Eders Kungl. Maj:t till det avseende, Eders Kungl. Maj:t må täckas i
nåder finna omständigheterna påkalla.

* *

327

Genom kungörelse flen 8 februari 1918 (Svensk författningssamling
nr 48) har Kung]. Maj:t förordnat, att Svea ingenjörkårs fästningsingenjörkompani
samt fortifikationsbefälhavaren å Vaxholms fästning
med under hans befäl stående personal skola från och med den
1 mars 1918 lyda under regementskrigsrätten vid Vaxholms kustartilleriregemente;
flock skulle regementskrigsrätten vid Vaxholms
grenadjärregemente fortfarande handlägga och slutligen avgöra mål
och ärenden, som rörde ifrågavarande avdelningar av krigsmakten och
vid berörda tid vore vid sistnämnda regementskrigsrätt anhängiga.

8. Angående rätt för sjökommenderat stammanskap, vars anställningstid
vid flottan utgått eller under pågående mobilisering komme att utgå, att
vid stamanställningstidens utgång varda överfört till värnpliktiga jämväl
innan fartyget avmönstrat, eller att erhålla understöd motsvarande familjeunderstöd
för andra anhöriga än hustrur och minderåriga barn.

Härom har militieombudsmannen den 1 mars 1918 till Konungen
avlåtit en skrivelse av följande lydelse.

»Uti en av högste befälhavaren över kustflottan den 30 november
1915 till Eders Kung! Maj:ts sjöförsvarsdepartement överlämnad
ansökan anhöll artillerimatrosen vid 3:e matroskompaniet nr 54 Risberg
med flera av sjömanskåren i Karlskrona tillhörande och å pansarbåten
Oscar II anställt manskap, att sökandena, vilkas tjänstetid i
stammen utgått den 30 september eller den 31 oktober 1914, men
som utan att hava gjort ansökan om förlängd anställningstid intill
utgången av pågående mobilisering av flottan, likväl på grund av stadgandet
i § 168 mom. 4 av reglemente''för marinen; del I, kvarhållits
ombord, måtte bliva befriade från vidare övertjänstgöring. I sammanhang
härmed upplyste högste befälhavaren, att beträffande sjökommenderat
manskap, vars anställningstid under mobiliseringen utlupit och
som ej tagit förnyad anställning eller, jämlikt nådigt brev den 22
september 1914, erhållit förlängning av anställningstiden, vid flottans
båda stationer tillämpats olika förfaringssätt så till vida, som sådant
manskap vid flottans station i Stockholm överförts till värnpliktiga
men vid flottans station i Karlskrona kvarstått i sjömanskåren. Sedan
chefen för marinstaben avgivit infordrat yttrande, däruti han, med
tillkännagivande att kvarhållandet i tjänst av det stammanskap, vars
anställningstid utgått, fortfarande och tillsvidare erfordrades för flottans

328

krigsberedskap under pågående mobilisering, hemställt att, då övertjänstgöringens
längd borde bliva densamma, oavsett om vederbörande
kvarhölles såsom värnpliktiga eller såsom stammanskap samt kvarstående
i sistnämnda egenskap medförde större fördelar för den enskilde,
föreskrifter av tillika föreslaget innehåll måtte varda utfärdade,
fann Eders Kungl. Maj:t, enligt nådigt brev till chefen för marinstaben
den 28 januari 1916, jämte det Eders Kung. Maj:t förklarade sig ej
hava funnit skäl bifalla ovan omförmälda ansökan, gott i nåder föreskriva,
att sjökommenderat stammanskap, vars anställningstid vid flottan
utgått eller under pågående mobilisering komme att utgå, skulle, därest
vederbörande ej redan överförts till värnpliktiga, på grund av § 168
mom. 4 i reglemente för marinen, del I, kvarstå i tjänsten till dess
fartyget efter återkomsten till flottans station, blivit avmönstrat; och
förordnades tillika, att avlöningen till sådant manskap, vilket borde
anses anställt över stat, skulle utgå enligt de för stam manskap gällande
bestämmelser.

Vad angår chefens för marinstaben ovan återgivna uttalande, att
kvarstående i egenskap av stammanskap för den enskilde medförde
större fördelar än kvarstående såsom värnpliktig, torde fäll kunna
förekomma, då detta uttalande icke har full giltighet. Genom nådigt
brev till marinförvaltningen den 14 oktober 1914 föreskrev Eders
Kungl. Maj:t att tillsvidare och högst för tiden intill 1915 års utgång
finge till fast anställt manskap vid marinen under tid, då detsamma
tjänstgjorde vid mobiliserad del av marinen eller eljest fullgjorde tjänstgöring,
för vilken detsamma på grund av särskilda bestämmelser ägde
åtnjuta krigsavlöning enligt reglementet för marinens avlöning under
krigstjänstgöringstid av den 25 september 1914, utgå familjeunderstöd
efter enahanda grunder, som stadgades i förordningen den 13 augusti
1914 om understöd i vissa fall åt sådan värnpliktigs familj, som fullgjorde
tjänstgöring till rikets försvar. Av riksdagens skrivelse den 14
september 1914, nr 265, angående familjeunderstöd åt sådant stamanställt
manskap, som fullgjorde tjänstgöring till rikets försvar, inhämtas,
att riksdagen hyst principiella betänkligheter mot att i fråga
om familjeunderstöd likställa den fast anställda personal, som avsågs
i skrivelsen, med meniga värnpliktiga samt ansett, att angelägenheten
att fast anställt manskap med familj icke komme att under tiden för
krigstjänstgöringen intaga en sämre ställning i ekonomiskt hänseende
än menig värnpliktig, som bildat familj, borde ordnas genom föreskrifter
i krigsavlöningsreglementena för armén och marinen. Ehuru
med hänsyn härtill bestämmelserna om familjeunderstöd åt fast anställt

manskap kommo att erhålla en provisorisk karaktär och avse allenast
tiden intill den 1 januari 191G, upptogos dock icke några motsvarande
bestämmelser i vare sig reglementet för avlöning vid armén på
krigsfot den 11 juni 1915 eller förordningen samma dag med särskilda
föreskrifter angående avlöningsförmåner in. m. vid marinen på krigsfot.
Då frågan om sakens ordnande för tid efter den 1 januari 1916
förekom till slutligt avgörande, hade löneregleringskommittén i ett den
18 februari 1916 avgivet underdånigt betänkande angående krigstidshjälp
åt vissa befattningshavare i statens, tjänst föreslagit, att krigstidshjälp
skulle efter grunder, som i betänkandet angivits, få utgå till,
bland andra, stamanställt manskap vid armén och marinen, samt arméförvaltningens
civila departement och marinförvaltningen i gemensamt
yttrande den 30 mars 1916 anfört, att då krigstidshjälp, av den art
kommittén föreslagit, och familjeunderstöd syntes icke böra samtidigt
utgå samt krigstidshjälp torde vara en lämpligare form än familjeunderstöd
för täckande av de eventuella behov, som familjeunderstödet
kunde hava varit avsett att fylla, civila departementet och marinförvaltningen
saknade anledning tillstyrka, att familjeunderstöd vidare
skulle utgå till stamanställt manskap. Den krigstidshjälp, som utgått
enligt kungörelserna den 8 juli 1916 angående krigstidshjälp under år
1916 åt befattningshavare i statens tjänst och den 29 maj 1917 angående
krigstidstillägg och krigstidshjälp under år 1917 åt befattningshavare
i statens tjänst, lärer alltså kunna sägas, i vad den utgått till
stamanställt manskap, som fullgjort tjänstgöring till rikets försvar,
hava trätt i stället för familj eunderstöd enligt tidigare bestämmelser.
Bortsett från skiljaktigheter i fråga om understödsbeloppen gäller
emellertid att förutsättningarna för erhållandet av krigstidshjälp icke
varit likformiga med dem, som voro stadgade beträffande familjeunderstödet.
Sålunda har arméns och marinens stammanskap kommit i åtnjutande
av krigstidshjälp endast i händelse det varit i ständig tjänstgöring
närmast föregående år, och under det att krigstidshjälp fått
beräknas allenast för hustru och för barn under 15 års ålder, utgick
familjeunderstöd även till andra medlemmar av familjen, till vilken i
detta fall jämväl hänfördes föräldrar, farföräldrar och morföräldrar,
fosterföräldrar och syskon. Då de villkor, varunder familjeunderstöd
utgick åt sådant stamanställt manskap, som fullgjorde tjänstgöring till
rikets försvar, fortfarande gälla i fråga om understöd åt sådan värnpliktigs
familj, som fullgör dylik tjänstgöring, hava följaktligen på
detta område de värnpliktiga en förmån framför stammanskapet.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 42

330

Det stamanställda manskapets mindre gynnsamma läge särskilt
med hänsyn till frågan, för vilka familjemedlemmar understöd utgår,
beröres i en av 2. klass sjömannen vid l:a eldarekompaniet nr 47 N.
Svensson hos militieombudsmannen gjord framställning. I en den 29
november 1917 dagtecknad ansökan begärde Svensson hos chefen för
underofficers- och sjömanskåren i Karlskrona att bliva överförd till
värnpliktig av klass A, varvid Svensson såsom stöd för sin begäran
anförde, att han hoppades därigenom komma i åtnjutande av familjeunderstöd
för sin moder, men genom resolution den 30 berörda november
förständigades Svensson att på grund av bestämmelsen i nådiga brevet
den 28 januari 1916 hans anhållan icke kunde för det dåvarande bifallas.
Med åberopande av ett utav pastorsämbetet i Vittskövle utfärdat
intyg, enligt vilket Svenssons moder befunne sig i fattiga omständigheter
samt hans syster på församlingens bekostnad vore intagen
å Broby sanatorium,, anhöll därefter Svensson i underdånig ansökan
att bliva befriad från vidare krigstjänstgöring vid flottan. Han anförde
därvid, att för den händelse han skulle nödgas fullgöra all honom
åliggande krigstjänstgöring, vilket toge en tid av ytterligare nära två
år, stor fara förefunnes att hans moder även måste anlita församlingens
hjälp till sitt underhåll, så mycket mera som hon vore sjuklig,
varemot, om ansökningen bifölles, han med de nuvarande goda arbetsförtjänsterna
kunde på ett anständigt sätt försörja de sina. Efter
vederbörliga remisser avstyrktes ansökningen av chefen för underofficers-
och sjömanskårerna dels på grund av personalbrist och dels på
grund av bestämmelsen i generalorder 706/1917, enär Svensson tillhörde
1917 års avgående klass, samt därefter jämväl av stationsbefälhavaren
vid flottans station i Karlskrona på de av kårchefen anförda
skäl. Vid föredragning av ärendet den 7 februari 1918 fann Eders
Kungl. Maj:t ansökningen icke kunna bifallas. Svensson förnyade
sedermera hos chefen för underofficers- och sjömanskårerna sin ansökan
att varda överförd till värnpliktig av klass A, och anförde Svensson
därvid samma skäl som för sin tidigare gjorda ansökan i sagda hänseende.
Utgången blev emellertid densamma som förut, ehuru chefen
för 1. eldarekompaniet denna gång tillstyrkt ansökningen under förutsättning
att Svensson kunde ställas till kompaniets förfogande för ombyte
av beklädnad m. m. Gjord ansökan om understöd för Svenssons
familj har pensionsstyrelsen förklarat icke kunna upptagas till prövning
vid det förhållande, att Svensson på grund av sjökommendering
icke överförts såsom värnpliktig till klass A samt understöd enligt
förordningen den 18 augusti 1914 förty ej kunde ifrågakomma. I sin

framställning till militieombudsmannen bär Svensson uppgivit, att vid
det kompani, som han tillhörde, tjänstledighet beviljats sådana, som
icke haft andra skäl att åberopa än Svensson, ävensom att han vore
det enda stödet för sina närmaste anhöriga.

Under förutsättning att Svensson åtnjuter avlöning i 3:e lönegraden
synes han såsom stamanställd fått enligt de för år 1917 gällande
bestämmelser för varje månad uppbära

månadslön

dagavlöning

krigstidstillägg

sjötillägg

kronor 15: —
15: —

> 7: f>o

> 12: —

eller sålunda tillhopa kronor 49: 5 0

Till denna avlöning kommer eventuellt besparing å beklädnaden,
varemot Svensson, som synes vara ogift, icke varit berättigad till
krigstidshjälp.

Såsom menig värnpliktig skulle däremot Svensson ägt uppbära

krigsavlöning kronor 15:

tillägg till d:o ................... » 15: —

särskild ersättning ............... » 12:50

familj eunderstöd > 30: —

tillägg till d:o > 22: 5o

eller tillhopa kronor 95: —

Därest Svensson kunnat såsom värnpliktig konstitueras till korpral,
vill det synas, som skulle han för varje månad ägt i avlöning och
familjeunderstöd åtnjuta 122 kronor 50 öre, vilket, oavsett Svenssons
behörighet att komma i fråga till konstituering, torde förtjäna att
framhållas av den anledning, att väl andra kunna vara i samma läge
som Svensson.

Föreskriften i nådiga brevet den 28 januari 1916 om formen för •
kvarhållande av sjökommenderat stammanskap, vars anställningstid vid
flottan utgått eller under pågående mobilisering komme att utgå, synes
hava betingats uteslutande av lämplighetsskäl. Då syftet lärer hava
varit att bereda i tjänst kvarhållna av stammanskapet de större förmåner,
som stannnanskapet i regel åtnjuter framför värnpliktig personal,
vill därför synas vara med billighet överensstämmande att för sådana
fall, då — såsom ovan visats vara händelsen beträffande 2. klass sjö -

332

mannen Svensson — en värnpliktig på grund av rätten till familj eunderstöd
skulle åtnjuta större sammanlagda förmåner än en stamanställd,
ersättning, eventuellt från anslaget till extra utgifter, bereddes
den i tjänst kvarhållnes familj, helst kronan rimligtvis icke bör göra
någon vinst därigenom att de i tjänst kvarhållna icke fått överföras
till de värnpliktigas klass, då hindret härför varit allenast en av
lämplighetshänsyn framkallad administrativ föreskrift. Tillika torde
kunna sättas i fråga, huruvida icke någon jämkning i samma föreskrift
tilläventyrs kunde äga rum i syfte att för framtiden förebygga
uppkomsten av sådana fall, då själva formen för kvarhållandet för den
kvarhållne medför ekonomisk förlust.

Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion har jag trott mig böra anmäla detta ärende hos
Eders Kungl. Maj:t till det avseende, Eders Kungl. Maj:t må täckas i
nåder finna omständigheterna påkalla.»

* *

Vid underdånig föredragning av ärendet den 16 maj 1918 har
Kungl. Maj:t funnit gott att, med upphävande av bestämmelserna i
nådiga brevet den 28 januari 1916, föreskriva, att vederbörande chef
för underofficers- och sjömanskårerna skall, oberoende av bestämmelserna
i reglemente för marinen, del I, § 168 mom. 4, på gjord ansökan
bevilja avsked jämväl för sjökommenderat manskap av sjömanskåren,
vars anställningstid vid flottan utgått, under iakttagande emellertid
att även beträffande sådant manskap bestämmelserna i nådiga
brevet den 31 december 1917 angående kvarhållande i krigstjänstgöring
av visst manskap vid flottan ävensom övriga bestämmelser
rörande manskap, som från och med 1914 avgått från stamanställning
vid flottan eller vars anställningstid under samma tid utgått, fortlarande
skola äga tillämpning; och skulle vid överföring av ifrågavarande
manskap till värnpliktiga av klass A beklädnaden efter gjord
värdering behållas och övergå till beväringsbeklädnad, varvid värdet
skulle gottgöras vederbörande beklädnadskonto.

9. Angående krigtidstillägg för är 1917 å dagavlöning till lotspersonal,
tjänstgörande vid kustsignalväsendet.

Härom har militieombudsmannen den 6 mars 1918 till Konungen
avlåtit en skrivelse av följande lydelse.

»I en till riksdagens militieombudsman ställd skrift bär fyrmästaren
A. K. Y. Du Rietz, under uppgift att han hela kalenderåret
1917 varit i krigstjänstgöring vid kustsignalväsendet inom Gottlands
bevakningsområde, anhållit, att militieombudsmannen ville hjälpa Du
Rietz att å honom under denna tjänstgöring tillkommande dagavlöning
utfå krigstidstillägg, varom han hos bevakningschefen förgäves gjort
framställning. Sedan jag i anledning av berörda skrift anmodat lotskaptenen
i mellersta lotsdistriktet att inkomma med vederbörandes
yttrande ävensom själv avgiva utlåtande i ärendet, har lotskaptenen B.
Östrand till mig jämte eget utlåtande överlämnat ett yttrande av bevakningschefen
i Gottlands bevakningsområde, lotslöjtnanten N. P. Rullander.

Denne anmärkte till en början, hurusom enligt § 30 mom. 3 och
§ SO mom. 1 av gällande reglemente för kustsignalväsendet det visserligen
ålåge lotslöjtnanten å Gottland att utbetala enligt kungörelsen
den 21 mars 1902 ifrågakommande dagavlöning m. m. till vid kustsignalväsendet
inom Gottlands bevakningsområde tjänstgörande lotsverkets
personal. Men på grund av otillräcklig personal å lotslöjtnantsexpeditionen
och då sagda avlöningsförmåner utginge av samma anslag
som övriga utgifter för flottans mobilisering, hade emellertid ansetts
lämpligare att från bevakningschefsexpeditionen utbetala och i samband
med övriga mobiliseringskostnader där redovisa all av flottans
medel inom bevakningsområdet utgående avlöning, icke blott till
flottans utan även till lotsverkets personal, vilket ock skett allt sedan
mobiliseringens början år 1914 och varom vederbörande myndigheter
underrättats. Därest krigstidstillägg skulle utgå å dagavlöningen till
lotsverkets personal inom Gottlands bevakningsområde, torde sålunda
även detta tillägg böra utbetalas av Rullander.

Beträffande själva saken anförde Rullander, att när kungörelsen
den 29 maj 1917 angående krigstidstillägg m. m. delgivits honom
underlydande personal, framställning till honom gjorts av, bland andra,
fyrmästaren Du Rietz om utbekommande av sådant tillägg å dagavlöningen.
Ehuru Rullander själv var av den åsikten, att framställningen
var fullt befogad, hade han emellertid, med erfarenhet om huru t. ex.

334

1914 års krigsavlöningsreglemente givits vitt skilda tolkningar av olika
myndigheter, icke vågat på eget ansvar besluta om utbetalning av det
ifrågakomna tillägget. Han hade därför vänt sig till lotsstyrelsen med
begäran om förhållningsorder härutinnan. Styrelsen, som icke givit
Kulland er något direkt svar, hade i stället tillsänt honom en avskrift
av en dess skrivelse till lotskaptenen i Gävle i liknande ärende. Då
härav framgick, att ej heller lotsstyrelsen vågade taga ansvaret för ett
beslut rörande krigstidstilläggets utbetalande, hade Kullander i saken
hänvänt sig till marinförvaltningen. Enär det erhållna svaret syntes allt
för svävande för att därpå skulle kunna stödjas en utbetalning, hade
Kullander avlåtit ännu en skrivelse till marinförvaltningen. Ehuru av
svaret å den senare skrivelsen syntes framgå, att marinförvaltningen
delade Kullanders åsikt därom, att krigstidstillägget borde utgå, hade
svaret likväl varit avfattat i så obestämd form, att Kullander ej ansett
detsamma kunna fullt betryggande för honom läggas till grund för en
utbetalning. Han hade därför meddelat sina underlydande, att han
icke kunde verkställa utbetalningen av krigstidstillägget. Själv hyste
emellertid Kullander fortfarande den uppfattningen, att tillägget borde
utgå. Enligt §§ 1 och 6 i kungörelsen den 29 maj 1917 skulle krigstidstillägget
utgå å dagavlöning vid marinen vare sig denna avlöning
blivit av Konung och riksdag eller enbart av Kungl. Maj:t till siffran
bestämd. Då lotsverkets personal på grund av kungörelsen den 21
mars 1902 under tjänstgöring vid flottan tillkommande dagavlöning
vore av nämnda natur, syntes enligt nyssberörda paragrafer otvivelaktigt,
att krigstidstillägg finge beräknas å densamma. Skälet, varför
han det oaktat tvekat att göra utbetalningen, läge uti bestämmelsen i
§ 3 att krigstidstillägg å avlöningsförmåner till den, som av statens
medel åtnjöte lön eller arvode för två eller flera befattningar, skulle
utgå endast för en av dessa. Kullander förmodade, att detta ock varit
enda skälet, varför lotsstyrelsen och marinförvaltningen icke velat giva
bestämt besked i ärendet. Dagavlöningen i fråga vore emellertid icke
att hänföra till vare sig lön eller arvode, vartill komme att lotsverket
tillhörande person under tjänstgöring vid flottan åtnjöte avlöningsförmåner,
inklusive lön eller arvode, endast för en befattning —
mobiliseringsbefattningen. Att dessa avlöningsförmåner utginge under
en sådan form, varigenom en mobiliserad persons lön eller arvode utbetalades
genom lotsstyrelsen och hans dagavlöning (jämte av flottans
medel utgående arvode till hans vikarie vid lotsverket) genom lotsbefälet
eller — såsom inom Gottlands bevakningsområde — bevak -

330

ningschefen, syntes nämligen ej utgöra skäl för att avlöningen skulle
anses utgå för två befattningar.

Vid detta yttrande hade fogats avskrifter av Rullanders i yttrandet
omförmälda framställningar till lotsstyrelsen och in arinför valtningen
samt av lotsstyrelsens berörda skrivelse till lotskaptenen i Gävle
och marinförvaltningens skrivelse till Rullander.

Lotskaptenen i mellersta lotsdistriktet anförde i sitt utlåtande,
att då befattningarna lotslöjtnant och bevakningschef å Gottland för
närvarande vore förenade hos samma person, det icke hade någon betydelse,
från vilken av dessa befattningshavare yttrandet inkommit, och
att frågan, huruvida bestämmelserna i reglementet för kustsignalväsendet
kunde ändras genom bevakningschefens anmälan till vederbörande
myndigheter, att han och icke lotslöjtnanten utbetalade avlöning till
lotsverkets mobiliserade personal, ej syntes behöva i utlåtandet vidare
behandlas. Vidare yttrade lotskaptenen följande. Med uttrycket
’dagavlöning vid marinen’ i § 1 av kungörelsen den 29 maj 1917
hade enligt lotskaptenens åsikt avsetts den dagavlöning, som utginge
till personal, vilken så att säga alltid tillhörde marinen, och icke den,
som utginge till exempelvis lotsverkets personal, vilken endast under
sin tjänstgöringstid vid kustsignalväsendet tillhörde marinen. Huru
härmed än förhölle sig, återstode dock frågan, huruvida en befattningshavare
vid lotsverket, vilken tjänstgjorde vid kustsignalväsendet, skulle
anses åtnjuta lön eller arvode för en eller två befattningar. Bland
hans avlöningsförmåner vid kustsignalväsendet inginge icke vare sig
’lön’ eller ''arvode’, och om man läste § 3 i ovannämnda kungörelse
efter bokstaven, skulle sålunda personen i fråga anses hava blott eu
befattning och till följd därav äga rätt att få krigstidstillägg å dagavlöningen.
A andra sidan kunde uttrycket lön eller arvode’ anses
såsom ett uttryck för avlöning i allmänhet, och då måste samme person
anses innehava två befattningar samt följaktligen erhålla krigstidstillägg
endast på sin avlöning från lotsverket. Då lotskaptenen med stöd
av vad han i sitt utlåtande yttrat, ansett att författningen icke lämnade
fullt stöd för ifrågavarande krigstidstilläggs utbetalande, hade
han icke heller verkställt sådan utbetalning till under honom lydande
mobiliserad personal, men då lotsverkets personal under tjänstgöring
vid kustsignalväsendet med avseende å krigstidstilläggs erhållande enligt
lotskaptenens åsikt rättvisligen borde vara likställd med marinens
stampersonal, hemställde han, att militieoinbudsmannen ville, med biträdande
av lotskaptenens berörda åsikt, söka utverka, att krigstidstillägg
från och med den 1 januari 1917 och framdeles, så länge sådant

336

komme att utgå, finge utbetalas å dagavlöning till lotsverkets vid
marinen tjänstgörande personal.

Sedan jag i skrivelse till fyrmästaren Du Rietz dels tillrått honom
att hos lotslöjtnanten å Gottland begära skriftligt beslut i fråga om
rätten för Du Rietz att under krigstjänstgöring vid kustsignalväsendet
uppbära krigstidstillägg å honom för denna tjänstgöring tillkommande
dagavlöning samt därefter, i händelse hans framställning icke bifölles,
anföra besvär hos lotsstyrelsen i enlighet med den besvärshänvisning,
lotslöjtnanten kunde komma att lämna, dels ock meddelat Du Rietz
att, därest skriftligt beslut av lotslöjtnanten redan förelåge och detta
beslut vunnit laga kraft, Du Rietz kunde härom underrätta mig, varefter
jag ville söka hos Eders Kungl. Maj:t utverka nådigt beslut i
frågan, överlämnade Du Rietz med skrivelse den 4 februari 1918 till
mig styrkt avskrift av en den 13 november 1917 dagtecknad skrivelse
från lotslöjtnanten Rullander, i vilken skrivelse lotslöjtnanten såsom
svar på en skrivelse från Du Rietz föregående dag rörande krigstidstillägg
å dagavlöning meddelat, att han icke för det dåvarande ansåge
sig kunna utbetala ifrågavarande tillägg.

Hos lotsstyrelsen anhöll jag därefter om upplysning huruvida det
meddelande som innefattades i lotslöjtnanten Rullanders nyssberörda
skrivelse till Du Rietz, vore att anse som ett beslut, varöver besvär
kunnat anföras hos lotsstyrelsen, samt, därest så skulle finnas vara
fallet, huruvida beslutet tagit åt sig laga kraft. I anledning härav
anförde lotsstyrelsen i skrivelse den 22 februari 1918, att det den 31
december 1907 fastställda reglementet för kustsignalväsendet i § 80
mom. 1 stadgade, att bevakningschef skulle verkställa samtliga utbetalningar
för kustsignalväsendet inom det honom anförtrodda bevakningsområde
med undantag av avlöningen till honom underlydande av
lotsverkets personal, vilken avlöning utbetalades av vederbörande lotskapten.
Från denna senare bestämmelse gåves dock i § 30 mom. 3
av samma reglemente det generella undantag i fråga om Gottland, att
vederbörande lotslöjtnant skulle fullgöra vad för lotskaptenen i samma
reglemente funnes stadgat, vadan avlöningen till vid kustsignalväsendet
därstädes tjänstgörande personal från lotsverket skulle utbetalas av
lotslöjtnanten å Gottland. På grund härav och då sålunda lotslöjtnanten
Rullander haft att till Du Rietz utbetala dagavlöning under
dennes tjänstgöring vid kustsignalväsendet samt ifrågakommande krigstidstillägg
därå skulle, jämlikt förordningen den 29 maj 1917 angående
krigstidstillägg m. in. under år 1917 åt befattningshavare i statens
tjänst, utbetalas i samband med avlöningen, syntes Rullander hava

varit behörig att i första hand pröva frågan om Du Diet/’ ansökan
att erhålla krigstid stillägg å nyssnämnda avlöningsförmån; och hade
vid sådant förhållande Du Rietz, därest han ej åtnöjt sig med det
honom av lotslöjtnanten lämnade besked i ärendet, kunnat hos lotsstyrelsen
anföra besvär däröver. Enligt vad lotsstyrelsen inhämtat
hade lotslöjtnantens ovanberörda skrivelse kommit Du Rietz till hända
den 13 november 1917, vadan, och då besvär i ärendet icke inkommit
till styrelsen, lotslöjtnantens beslut torde hava tagit åt sig laga kraft.

Lotsstyrelsen anförde ytterligare, att enär frågorna om krigstidstillägg
och krigstidshjälp till lotsverkets personal dittills blivit — utom
beträffande sådan avlöning till vid kustsignalväsendet tjänstgörande personal,
som utgått av anslag från flottan — i värjo särskilt fall prövade avstyrelsen
innan utbetalning skett, lotskaptenen i Gävle beträffande sitt
distrikt gjort en hänvändelse till styrelsen rörande utbetalande av krigstidstillägg
å dagavlöning till lotspersonal, som tjänstgjort vid kustsignalväsendet,
och hade styrelsen den 22 juni 1917 härå meddelat det svar,
som angåves av en bilagd avskrift av styrelsens i ämnet avlåtna, såsom
hemlig betecknade skrivelse, varjämte avskrift av denna skrivelse
översänts till kännedom av övriga lotskaptener och lotslöjtnanten å
Oottland. I sammanhang härmed ville lotsstyrelsen jämväl meddela,
att styrelsen, som under år 1917 anmodats angiva yttrande, med anledning
av tillämnad framställning till 1918 års riksdag angående
krigstidstillägg och krigstidshjälp åt befattningshavare i statens tjänst,
i skrivelse den 30 oktober 1917 till statsrådet och chefen för finansdepartementet
fäst uppmärksamhet därå, att gällande förordning angående
krigstidstillägg in. in. medgåve dylikt tillägg å dagavlöning
allenast vid armén och marinen, samt anfört att det syntes vara med
billighet förenligt, att krigstidstillägg finge utgå å enahanda löneförmåner
jämväl till lotsverkets personal under tjänstgöring vid kustsignalväsendet
samt under kommendering å flottans fartyg enligt förordningen
den 31 december 1915, och att i en blivande författningom
krigstidstillägg bestämmelse i sådant syfte torde böra införas.

Enligt kungörelsen den 29 maj 1917 angående krigstidstillägg
och krigstidshjälp under år 1917 åt befattningshavare i statens tjänst
utgick krigstidstillägg bland annat å dagavlöning vid marinen. Att
döma av lotsstyrelsens ovan återgivna yttrande synes styrelsen vara
av den meningen, att lotsverkets personal icke under tjänstgöring vid

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 43

338

kustsignalväsendet skulle vara att hänföra till marinen. Förarbetena
till den anförda kungörelsen lämna icke någon ledning för bedömandet
av denna fråga; man finner visserligen att uti Eders Kung). Maj:ts proposition
nr 129 till 1917 års riksdag föreslagits, att krigstidstillägg
skulle få utgå å dagavlöning vid flottan, men skillnaden härutinnan
mellan förslaget och kungörelsen, genom vilken krigstidstillägg, medgavs
även å dagavlöning vid kustartilleriet, lärer sakna betydelse för
frågan, eftersom tjänstgöringen vid kustsignalväsendet, därest den överhuvud
är att anse såsom tjänstgöring vid marinen, givetvis är en
tjänstgöring vid flottan, icke vid kustartilleriet. I stället torde upplysningar
i ämnet vara att söka i bestämmelserna om kustsignalväsendets
organisation.

Att kustsignalväsendet, ehuru nära förbundet med lotsstyrelsen,
tillkommit såsom en militärisk organisation, framgår av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1 till 1891 års riksdag, i vilken under Y. huvudtiteln
begärdes anslag till anläggning av signal- och telefonstationer. Såsom
motiv för framställningen anfördes, att möjligheten av snabba meddelanden
angående en fiendes förehavanden otvivelaktigt vore en bland
de viktigare uppgifterna under all krigföring och att, vad särskilt
beträffade dylika meddelanden om en fientlig flottas rörelser och
destination, behovet därav ökats i samma mån som hastigheten hos
nutidens krigsfartyg blivit mer och mer uppdriven. I det yttrande av chefen
för sjöförsvarsdepartementet, som var fogat vid propositionen,
framhölls visserligen, att anordnandet av de föreslagna signal- och telefonstationerna
även borde bliva till gagn för handelssjöfarten, såsom
följd varav bidrag till kostnaden antogs vara att påräkna från handelsoch
sjöfartsfonden samt från överskott å lots- och fyrmedlen, men för
huvudparten av kostnaden ifrågasattes direkt anslag. Och när i proposition
till 1902 års riksdag begärdes anslag för att sätta signalstationerna
i fullständigt skick beträffande telefonförbindelserna och övrig
materiel, hade enligt det vid propositionen fogade utdrag av statsrådsprotokollet
chefen för sjöförsvarsdepartementet anfört, att lotsverkets
tillgångar för det dåvarande icke medgåve något bidrag för ändamålet,
samt att något anslag från handels- och sjöfartsfonden ej heller syntes
kunna härför ifrågasättas, enär de då föreslagna åtgärderna endast i
ganska ringa mån skulle medföra något direkt gagn för handelssjöfarten.

Av ännu större intresse för den föreliggande frågan äro emellertid
förordningen den 31 december 1915 angående användning av lotsverkets
personal och materiel för militära ändamål och kungörelsen
den 21 mars 1902 angående avlönings- in. fl. förmåner åt personal

339

vid lots- och fyrinrättningarna under tjänstgöring vid flottan. Enligt
den förra författningen är den till lots- och fyrinrättningarna hörande
personal med visst undantag skyldig att vid inträffande krig eller större
krigsrustningar, då så påfordras, tjänstgöra vid flottan vare sig i egenskap
av bemanning å signalstationerna eller i annan befattning vid kustsignalväsendet
samt lotsinrättningens personal därjämte såsom lotsar å
flottans fartyg. Den del av personalen vid lots- och fyrinrättningarna,
vilken skall tjänstgöra vid kustsignalväsendet, är under fredstid skyldig
undergå övning. Under utbildnings- och repetitionskurser samt övningar
skall därtill inkallad personal i allt vad som rörer dess tjänstgöring
vid flottan lyda under vederbörande befälhavare av flottan. Personal
vid lots- och fyrinrättningarna innehar under fullgörande av densamma
åliggande tjänstgöringsskyldighet vid flottan viss militär tjänsteställning.

Enligt 1902 års förenämnda kungörelse gäller, att den av personalen
vid lots- och fyrinrättningarna, som på grund av sin tjänstgöringsskyldighet
vid flottan på kallelse inställer sig för att därstädes
tjänstgöra, vare sig vid kustsignalväsendet eller i egenskap av lots å
flottans fartyg, under dylik tjänstgöring åtnjuter viss dagavlöning samt,
om tjänstgöringen icke förrättas å boningsorten, rese- och traktamentsersättning.
Dagavlöningen och ifrågakommande rese- och traktamentsersättning
åtnjutas från flottan. Från lotsverket åtnjuter sådan personal
samtliga sina vid verket innehavande avlönings- med flera förmåner;
alla kostnader för anställande under tiden av extra biträden till uppehållande
av tjänsten vid lotsverket gäldas av flottans medel.

Av det nu anförda framgår, att vid lots- och fyrinrättningarna
anställd personals tjänstgöring vid kustsignalväsendet i författningarna
betecknas såsom tjänstgöring vid flottan — i strafflagen för krigsmakten
hänföres ock ifrågavarande personal under dylik tjänstgöring till krigsmän
— ävensom att avlöningen till personalen under sagda tjänstgöring
bestrides av flottans medel med allenast det undantag, att flottan
icke har att vidkännas utgifterna för personalens så att säga ordinarie
förmåner från lotsverket i annan mån än som motsvarar kostnaden för
anställande av. extra biträden för tjänstens uppehållande vid lotsverket.
Men om personalen tjänstgör vid flottan och uppbär dagavlöning från
flottan, torde det väl vara rimligt att beteckna dagavlöningen såsom
dagavlöning vid marinen; och lärer denna uppfattning icke motsägas
av det sätt, varpå i gällande förordning med särskilda föreskrifter angående
avlöningsförmåner m. m. vid marinen på krigsfot blivit antytt,
att nämnda förordning icke äger tillämpning beträffande vid mobiliserad
del av marinen tjänstgörande lotsverkets personal.

340

Kungörelsen den 29 maj 1917 innehåller ännu eu bestämmelse av
vikt för frågan om rätten för lotsverkets personal till krigstidstillägg
å dagavlöning under tjänstgöring vid kustsignal väsendet, nämligen bestämmelsen
i § 3, att krigstidstillägg till den, som av statens medel
åtnjuter lön eller arvode för två eller flera befattningar, endast utgår
för en av dessa. Enligt vad propositionen nr 129 till 1917 års riksdag

(s. 29) utvisar är denna bestämmelse hämtad från tidigare kungörelser

om extra lönetillägg, och torde bestämmelsen hava sitt ursprung i
Kungl. Majtts i statsverkspropositionen till 1901 års riksdag gjorda
framställning om anslag för beredande av dyrtidstillägg för år 1901 åt
en del tjänstemän och betjänte m. m. Ur statsutskottets utlåtande,

nr 82, angående denna framställning må till upplysning i frågan här

återgivas följande yttrande:

’Kungl Maj:ts förslag därom att dyrtidstillägg till den, som axstatens
medel åtnjuter lön eller arvode för två eller flera befattningar,
endast bör utgå för en av dessa, nämligen för den, som medför högsta
avlöningen, eller, därest denna på mer än ett ställe är lika, för den av
dem, till vilken han först blivit befordrad, har från utskottets sida
endast föranlett den erinran, att det understundom kan vara förenat
med en viss svårighet att bestämma vad som skall såsom särskild befattning
anses. Att åtnjutandet av ett särskilt arvode — även om det
är fristående i stat uppfört — icke under alla förhållanden är uttryck
för särskild befattning, synes vara obestridligt. Belysande i detta hänseende
äro de vid armén förekommande arvoden. Sålunda äro de vid
fortifikationen åt överstelöjtnanter, majorer och de kaptener av 1.
klassen, som icke äro kompanichefer, anslagna arvoden att betrakta
såsom förbättringar å lönen och åtnjutas såsom lön, vadan dyrtidstilllägg
enligt utskottets mening bör därå beräknas. Enahanda synes förhållandet
vara med arvoden, vilka anvisats såsom ålderstillägg. Dessa
utgå och åtnjutas på sätt om ålderstillägg å lön är stadgat. Kung],
Maj:t föreslog 1877 års riksdag, att, på sätt riksdagen redan för förrådsförvaltaren
vid Mariebergs ammunitionsfabrik medgivit, artilleriets
förrådsförvaltare måtte förklaras berättigade att komma i åtnjutande
av ålderstillägg med 300 kronor efter femte och tionde tjänståret.
Denna proposition blev endast på det sätt bifallen, att ett ålderstillägg
beviljades, vilket dock, enär ifrågavarande tjänstemän skulle, om pension
finge å lönetillägget beräknas komma i ojämförligt bättre ställning än
innehavarna av militära befattningar, skulle utgå såsom arvode. Denna
avlöningsform är sålunda fullt likartad med ålderstillägg, utom beträflande
pensionens beräkning. Uti kungl. brev av den 19 maj 1885, i fråga

341

om det å Svea trängbataljons stat till förrådsförvaltare uppförda ålderstill1
ägget, har Kungl. Maj:t ock uttalat, att det förrådsförvaltaren tillkommande
ålderstillägg betraktas i fråga om pensionsrätt såsom arvode, men
åtniutes och utgår på sätt om lön är stadgat. Härå bör alltså dyrtidstillägg
beräknas liksom å fast lön. Mera tveksamt synes förhållandet
vara med de arvoden, som uppbäras av skvadrons- och kompanichefer,
informationsofficerare, gymnastiklärare vid regemente, ridlärare vid dito
in. fl. Dessa arvoden äro likställda med dagavlöning, och de befattningar,
för vilka de utgå, innehavas alltid av officerare vid samma
regemente. Med hänsyn härtill och då arvodesbeloppen utgå för vidsträcktare
eller mera kvalificerad tjänstgöring, måste de betraktas såsom
tillägg till den fasta lönen och utmärka alltså icke särskilda befattningar.
Däremot måste arvoden åt underintendenter, regementspastorer,
auditörer m. fl. vilka arvoden motsvara sammanlagda beloppet av samtliga
för andra beställningar vid armén utgående avlöningsförmåner
(lön. dagavlöning o. s. v.) anses utmärka fristående befattningar. Utskottet
har ansett sig böra göra dessa erinringar till belysning av frågan
om vad som skall såsom särskild, av statsmedel avlönad befattning
rätteligen förstås.’

Med den sålunda uttalade uppfattningen, mot vilken under den
påföljande diskussionen i kamrarna icke framkom någon gensaga, torde
överensstämma att — därest nu ifrågavarande bestämmelse i 1917 års
kungörelse angående krigstidstillägg m. m. överhuvud avser andra avlöningsformer
än ''lön’ och ''arvode’ i egentlig mening den personal,
som med bibehållande av avlöningsförmånerna från lotsverk^
fått under tjänstgöring vid kustsignalväsendet uppbära dagavlöning
från flottan icke anses hava uppburit avlöning för två befattningar, utan
att i stället avlöningsförmånernas sammanlagda belopp anses såsom ersättning
för den enda verkligen förrättande tjänsten eller sålunda för
vad lotslöjtnanten å Gottland betecknat såsom mobiliseringsbefattningen.
I de allmänna grunder för krigstidstilläggs och krigstidshjälps utgående,
som av Eders Kungl. Maj:t förelagts innevarande års riksdag i propositionen
nr 10 angående krigstidstillägg och krigstidshjälp under år
1918 åt befattningshavare i statens tjänst, har emellertid vid motsvarande,
även där under § 3 upptagna bestämmelse fogats ett tillägg av
innehåll, att befattningshavare, som på förordnande uppehåller annans
befattning, äger uppbära krigstidstillägg jämväl å sådan med hans
egen befattning förenad avlöning utav de i § 1 av den föreslagna^ författningen
angivna slag, som han under förordnandet får behålla. Såsom
motiv för detta tillägg har chefen för Eders Kungl. Maj:ts finans -

342

departement anfört, att enligt 1917 års bestämmelser om krigstidstillägg
en ordinarie hovrättsfiskal, som förordnats att mot en av Kungl. Maj:t
bestämd ersättning i ett för allt av 5,000 kronor om året såsom assessor
biträda hovrätten, torde få antagas hava uppburit krigstidstillägg med
15 procent å sin ordinarie avlöning, 4,000 kronor eller med 600
kronor, varemot en e. o. tjänsteman, som mot enahanda ersättning

tjänstgjort såsom assessor, torde hava fått åtnjuta krigsstidstillägg

med 15 procent å 5,000 kronor d. v. s. med 750 kronor, eller 150

kronor mer än en ordinarie tjänsteman med samma avlöning och göromål.
Därest 1917 års kungörelse bort i denna del tolkas så, som i det
anförda yttrandet förutsatts, kan måhända dragas i tvivelsmål, om
lotsverkets personal under tjänstgöring vid kustsignalväsendet varit
enligt samma kungörelse berättigad till krigstidstilläg å både lön från
lotsverket och dagavlöning från flottan. En väsentlig skillnad ligger
dock, synes mig, däri, att lotsverkets personal har författningsenlig

skyldighet att tjänstgöra vid flottan, varemot en ordinarie hovrättsfiskal
icke lärer vara skyldig att i vidare mån än för en viss tid varje
år förrätta annan tjänst än sin egen. Förhållandena äro därför icke
jämförliga. Beträffande rätten till dagavlöning under tjänstgöring vid
flottan och till krigstidstillägg därå synes däremot lotsverkets personal
kunna ^ jämföras med militära befattningshavare å reservstat, som åtnjuta
årlig lön men dagavlöning endast under tjänstgöring; för år 1917
ägde tvivelsutan sådana befattningshavare rätt till krigstidstillägg å dagavlöningen.

Vad jag nu anfört synes mig innefatta avgörande skäl för den
uppfattningen att fyrmästaren Du Rietz bort erhålla krigstidstillägg
å den dagavlöning, vartill han varit berättigad för tjänstgöring vid
kustsignalväsendet under år 1917. Det beslut, varigenom sådant tillägg
förvägrats honom, lärer visserligen hava tagit åt sig laga kraft, men
i betraktande av de skäl, som lotslöjtnanten på Gottland anfört för
sin vägran att utbetala krigstidstillägget, torde nämnda omständighet
icke höra hindra pröving av Du Rietz’ anspråk, helst beslutet endast
innehöll, att lotslöjtnanten för det dåvarande icke ansåg sig kunna
utbetala tillägget. Med hänsyn därjämte till det förhållande, att frågan
lärer beröra icke allenast Du Rietz utan jämväl övrig lotsverket tillhörande
personal, som under år 1917 tjänstgjort vid kustsignalväsendet,
har jag trott mig böra jämlikt 16 § i den för riksdagens militieombudsman
utfärdade instruktion anmäla detta ärende hos Eders
Kungl. Maj:t.»

* *

Vid underdånig föredragning av ärendet den 16 maj 1918 har
Kungl. Maj:t, i enlighet med av statskontoret gjord hemställan, funnit
gott förklara, att Du Rietz skulle äga att hos vederbörande gorå
förnyad framställning om utbekommande av ifrågavarande krigstidst
ill ägg samt, i händelse sådant fortfarande förvägrades honom, i föreskriven
ordning fullfölja talan mot vederbörandes beslut.

10. Angående ersättning för hemresa vid ledighet,varmed tjänstgörings

period avslutats.

Härom har militieombudsmannen den 13 april 1918 till Konungen
avlåtit en framställning av följande innehåll.

»Uti en hit inkommen, den 12 februari 1916 dagtecknad klagoskrift
har värnpliktige nr 629 60/1908 Karl Olof Persson från Amsta,

Kolbäck — med förmälan att han sedan den 28 december 1915 fullgjort
- krigstjänstgöring vid Hälsinge regemente — anhållit att genom militieombudsmannens
försorg utbekomma ersättning för järnvägsbiljett, som
Persson själv fått betala vid hemresa den 9 februari 1916 i anledning
av tjänstiedighet, som beviljats honom under återstående del av krigstjänstgöringsperioden.

Chefen för 14. kompaniet av Hälsinge regemente, kaptenen Hugo
Hellström har uti infordrat yttrande över klagoskriften anfört följande.
Persson, som legat förlagd vid Edänge, avlöstes den 8 och hemreste
från Gävle den 9 februari efter vederbörlig avrustning och beviljad
tjänstledighet den 9—12 februari i enlighet med lantförsvarsdepartementets
kommandoexpeditions skrivelse av den 19 november 1915 nr
1623, punkt 14. Krigstjänstgöringsperiodens slut inträffade den 12
februari. Skulle under dylika förhållanden (d. v. s. under Persson beviljad
tjänstledighet) truppbiljett utfärdas, finge denna utskrivas endast
som dubbelbiljett, och skulle den resande i sådant fall själv betala
densamma, vilket ju för honom ej kunde vara någon idé, då återresa
ej gärna kunde ifrågakomma. (Mt. J. Regi. mom. 122 och 123.) Att
för Persson utfärda truppbiljettsrekvisition för avslutad krigstjänstgöring
den 9, då utryckningsdagen först inträffade den 12 februari, strede
mot författningarna (krigsavlöningsreglementet paragraf 22, mom. 2).
Tjänstledighet den 9—12 innebure icke att tjänstgöringen vore avslutad.
Om hemförlovning kunde av samma anledning ej heller bliva
tal. Yad Persson dessutom beträffade, hade han begärt truppbiljett
till sin arbetsplats i Kolbäck och ej till kyrkobokföringsorten. Enligt

344

skrivelse från lantförsvarsdepartementet till arméförvaltningens civila
departement av den 22 januari 1915 stadgades, att truppbiljett för
enligt § 28 värnpliktslagen inkallad värnpliktig finge utfärdas för resor,
företagna under 1914 och 1915 från tjänstgöringsorten till arbetsplatsen!
Beträffande samma rättighet för år 1916 funnes inga bestämmelser,
kaptenen veterligt, utfärdade. Oberoende av de nu anförda grunderna
ansåge kaptenen dock rent principiellt sett, att Persson liksom övriga
värnpliktiga, som i realiteten hemförlovades tidigare än utryckningsdagen,
fastän det gjordes under form av tjänstledighet, borde få åtnjuta
n hemiesa och sålunda bestämmelser utfärdas i det avseendet. Som
syntes av lantförsvarsdepartementets skrivelse nr 1623, punkt 14, hade
legementschef rättighet att bevilja tjänstledighet åt värnpliktig personal
i samband med avlösning av Str., och hade också detta tillämpats för
sådana värnpliktiga, som på grund av närmare Gävle belägen tjänstgönngsoit
kunnat fortare avlösas än övriga, varefter särskild anledning
ej funnits att kvarhålla de redan avlösta. Härigenom hade statsverket
befriats från att under flera dagar underhålla ganska stora kontingenter.
Emellertid hade stiliseringen i författningarna haft en sådan
form, att de värnpliktiga ej kunnat tilldelas truppbiljett för hemresa
Denna sak hade vid varje avlösning av Str. varit dryftad mellan kompanicheferna,
som väl insett det oegentliga i vägran av truppbiljett,
men då de vid ett förfarande i strid mot författningarna kunnat ådraga
„ anmärkningar vid granskningen av truppbiljettsrekvisitioner med
ty åtföljande risk att själva få ersätta kostnaderna, hade de föredragit
att vägra truppbiljett med rätt naturligen för vederbörande att hos
militieombudsmannen eller annan myndighet överklaga detta beslut.
Sedan i lantförsvarsdepartementets skrivelse den 11 februari 1916 nr
180, punkt 10, ifrågavarande bestämmelse fått den avfattning, att hemförlo\ning
ej tjänstledighet — finge medgivas värnpliktig före anbefalld
utryckningsdag, bortfölle all tvekan om sådan värnpliktigs rätt
till truppbiljett för hemresa efter den 11 februari för i denna g*, o.
nämnda. I samband med ovanstående torde även frågan angående utbetalande
av dagavlöning vid förutberörda tjänstledighet böra regleras
Till kngstjänstgöring inkallad värnpliktig ägde under tjänstledighet
ratt att åtnjuta krigsavlöning under sammanlagt högst 3 dagar. Om
nu en värnpliktig förut under perioden ej åtnjutit tjänstledighet och
på grund av ovanberörda skrivelse nr 1623 erhölle tjänstledighet, ägde
an sålunda rätt att åtnjuta högst 3 dagars krigsavlöning, trots det
an i \erkligheten ansåges hava avslutat sin krigstjänstgöringsperiod.
Aven i detta avseende borde således förtydliganden göras.

Sedan klaganden härefter länmats tillfälle att avgiva påminnelser,
men sådana icke inkommit, anmodade militieoinbudsmannen arméförvaltningens
civila departement att inkomma med utlåtande i ärendet.

Uti utlåtande den 31 mars 1910 har departementet härefter anfört
följande. Mot den av vederbörande kompanichef i avgivet yttrande
lämnade utredning rörande värnpliktigs rätt till truppbiljett för fri
hemresa på grund av tjänstledighet före avslutad krigstjänstgörings
period hade departementet intet att erinra. I enlighet med däruti
uttalad uppfattning hade departementet också uti ärende, som i form
av besvär över kassaförvaltnings beslut kommit under departementets
prövning, ansett sig icke kunna förordna om utbetalning av reseersättning
vid hemresa från krigstjänstgöring, som värnpliktig efter beviljad
tjänstledighet företagit under omständigheter liknande dem, varunder
värnpliktige Perssons nu ifrågavarande resa ägt rum. Efter påpekande
under hand från departementet hade emellertid, såsom kompanichefen
angivit, i senast utfärade generalorder rörande inkallande av värnpliktiga
till krigstjänstgöring bestämmelsen i tidigare dylika generalorder
rörande regementschefs rätt att åt utryckande värnpliktiga bevilja
tjänstledighet utbytts mot medgivande att före anbefalld utryckningsdag
hemförlova värnpliktig, då sådant av vissa särskilt angivna skäl
syntes behövligt. För utfärdande av rekvisition å truppbiljett åt värnpliktig,
som sålunda hemförlovades, torde därefter hinder icke föreligga.
Ehuru frågan om värnpliktigs rätt till krigslön under sådan
tjänstledighet, som värnpliktige Persson uti ifrågavarande fall åtnjutit,
icke berördes uti den av honom hos militieoinbudsmannen gjorda framställningen,
ville departementet, med anledning av vad kompanichefen
beträffande denna fråga anfört, meddela, att departementet funne uppenbart,
det krigslön skulle under sådan ledighet, allenast med den begränsning,
som föranleddes av bestämmelse i kungl. brevet den 16
oktober 1915, utgå jämlikt i § 14 mom. 2 uti gällande krigsavlöningsreglemente
given bestämmelse. Efter hemför!övning före krigstjänstgöringsperiods
slut, varom ovan nämnts, utginge däremot enligt § 3
mom. 3 och § 10 mom. 3 i nämnda reglemente icke krigslön.

Värnpliktige nr 412 60/1908 Gottfrid Söderström från Bispgården
har, under uppgift - att han varit inkallad till krigstjänstgöring under
perioden den 28 december 1915 — den 12 februari 1916, anfört klagomål
däröver, att Söderström blivit av kompanichefen, kaptenen vid
Hälsinge regemente Hellström vägrad truppbiljett för återresa till
arbetsplatsen tre dagar före den bestämda utryckningsdagen i anledMilitieomburlsmannens
änibetsberåttelse 44

346

ning av tjänstledighet under återstoden av krigstjänstgöringsperioden.
Klaganden anhöll om upplysning, huruvida han vore berättigad att av
kronan erhålla gottgörelse för det belopp 10 kronor 35 öre, som han
utgivit för biljetten för återresan.

Sedan jag anmodat chefen för Hälsinge regemente att inkomma
med vederbörandes yttrande jämte eget utlåtande, har regementschefen
överlämnat ett av kaptenen Hellström avgivet yttrande, däri denne
hänvisade till vad han anfört beträffande värnpliktige Perssons klagomål.
För egen del har regementschefen framhållit, att han ansåge
att kompanichefen handlat i full överensstämmelse med vid tidpunkten
i fråga gällande föreskrifter.

Söderström har beretts tillfälle att avgiva påminnelser, men sådana
hava icke inkommit.

Värnpliktige nr 19 43/1915 A. Kihlbom har uti en insänd klagoskrift
anhållit å egna och kamraters vägnar om upplysning, huruvida
värnpliktig, som varit inkallad till krigstjänstgöring sedan den 4 juli
1916, vore skyldig att själv bekosta järnvägsbiljett vid tjänstledighetsresa
i samband med hemförlovning enligt generalorder nr 654/1916.

Uti infordrat yttrande har chefen för 1. kompaniet av Södermanlands
regemente kaptenen K. W. Hallström anfört följande. Av klagoskriften
syntes framgå att Kihlbom förmenade sig hava rätt att få fri
resa vid tjänstledighet. Hans av regementschefen fastställda hemförlovningsperiod
började den 9 november och hade Kihlbom vid avresa
den dagen erhållit resan på statens bekostnad. Av bataljonschefen beviljades
Kihlbom emellertid sökt tjänstledighet 26 oktober—8 november och avreste
han den 26 oktober från Boden. Sålunda kunde han författningsenligt
ej erhålla fri resa. Kaptenen ville passa på tillfället framhålla de till
Boden kommenderade värnpliktigas ogynnsamma ställning med hänsyn
till tjänstledighet. Visserligen funnes liemförlovningsperioder, då de
erhölle fri resa tur och retur; men skulle en värnpliktig av viktiga
skäl beviljas tjänstledighet, måste han bekosta sin resa själv till sin
hemort. Kaptenen syntes det vara mest rättvist, att de värnpliktiga
vid all tjänstledighet erhölle fri resa från Boden till regementets förläggningsort
samt därifrån och till sin hemort truppbiljett, som betalades
av den resande. Ett sådant förfaringssätt kunde dock ej enligt författningarnas
nuvarande lydelse äga rum.

Kihlbom har därefter beretts tillfälle att avgiva påminnelser, men
sådana hava icke inkommit.

347

Värnpliktige Abel Andersson från Söbbo, Hällabäck, bär uti eu
insänd klagoskrift anfört följande. I)å värnpliktiga tillhörande 1!)08
års klass liemförlovades från 1916 års reservtruppövning vid Jönköpings
regemente, anordnades hemresan för dem på ett sådant sätt,
att klaganden Båge sig föranlåten anmäla förhållandet för militieombudsmannen.
Inryckningen till sagda reservtruppövning skedde den
16 oktober och utryckningen den 1 november, alltså efter 17 dagars
tjänstgöring. Inlämning av kronans persedlar — med undantag av
sängutredningen — verkställdes den 31 oktober, varefter manskapet
civilkläddes. Allmänna meningen var, att hemresan skulle ske med
något av förmiddagstågen den 1 november. Resan vid såväl in- som
utryckningen skedde i s. k. kontingenter, och de flesta av kompaniets
manskap tillhörde kontingenterna till Värnamo och Reftele. På förfrågan
meddelades på kvällen den 31 oktober vid tapto av tjänstgörande
fanjunkaren, att hemresan finge anträdas först kl. 5 e. m.
följande dag den 1 november. Till följd härav skulle en stor del av
manskapet ej kunna komma hem utryckningsdagen utan nödgas stanna
i Värnamo, Reftele eller Landeryd till påföljande dag, samt som en
följd härav gå förlustiga en dag utöver den bestämda övningstiden och
dessutom få bekosta uppehälle och nattlogi samt som vanligt resekostnaden
från upplösningsorten till hemmet. Med anledning härav inlämnade
69 man på kompaniexpeditionen en anhållan om att få resa med
något av förmiddagstågen kl. 6.50, 9 eller 11.45. I sådant fall kunde
alla komma till sina bestämmelseorter samma dag. Skulle däremot
hemresan ej få anträdas förr än kl. 5 e. m., så kunde samtliga dessa
69 man ej komma till sina hem förrän påföljande dag den 2 november,
enär tågförbindelse från Värnamo och Reftele saknades på kvällstågen
till stationerna Vittaryd, Anderstorp, Gislaved, Broaryd, Smålands Burseryd,
Hällabäck, Rydö, Hyltebruk in. fl. Som svar å denna anhållan
meddelades, att resan ej finge anträdas före kl. 5 e. in., men att
kompanibefälet för dem, som ej samma dag kunde komma hem med
kvällståget, utverkat tillstånd att på egen bekostnad resa med något
av förmiddagstågen, dock skulle truppbiljett få lösas och användas.
Omskrivna manskap ställdes alltså i valet att endera på utryckningsdagen
självt bekosta hemresan eller att stanna till kvällståget, frampå
natten bli avlastade i Värnamo eller Reftele och gå förlustiga en dag
utöver den i lag bestämda övningstiden. Nackdelarna av att stanna
till kvällståget voro så stora att omkring 60 man, däribland klaganden,
föredrogo att själva bekosta biljetten och reste med tåg kl. 9 eller
11.45 f. m. Klaganden ville emellertid framhålla att inlämningen av

348

kronans persedlar var så tidigt avslutad, att hemresan för hela kompaniet
kunnat ske under förmiddagen, då ej mindre än tre tåglägenheter
stodo till buds. Samtliga de 69 man, varom fråga vore, tillhörde
och vore boende inom Värnamo rullföringsområde. Med anledningav
vad sålunda anförts överlämnade klaganden till militieombudsmannens
prövning, huruvida det vore i överensstämmelse med gällande
lag att, som här hade skett, manskap kvarhölles i tjänstgöring så länge
att det ej kunde komma till sina inom vederbörande rullföringsområde
befintliga hem på utryckningsdagen eller ock nödgades självt bekosta
hemresan. Dessutom anhölle klaganden att militieombudsmannen ville
låta vidtaga de åtgärder, som med anledning av denna anmälan kunde
anses behövliga och nödiga.

Sedan jag anmodat chefen för Jönköpings regemente att inkomma
med vederbörandes yttrande jämte eget utlåtande i anledning av
Anderssons klagoskrift, har regementschefen överlämnat yttranden av
klagandens bataljonschef, majoren på regementets reservstat friherre
F. Lilliecreutz och klagandens kompanichef, kaptenen på regementets
reservstat C. R. Gallander ävensom själv avgivit det begärda utlåtandet.

Majoren friherre Lilliecreutz har anfört följande. Klagandens
uppgift syntes så till vida vara riktig, att resande till vissa stationer,
belägna å andra bandelar än för trupptransporten använda Halmstad—Nässjö
järnvägar, icke under dagens lopp kunde nå dessa stationer,
om den anvisade trupptransporten användes. För att möjliggöra
att värnpliktiga resande till dylika stationer skulle kunna nå dem
under utryckningsdagens lopp, utverkade kompanichefen, kaptenen
Gallander regementschefens tillstånd för dem att resa med ett tidigare
tåg. Någon annan form för den sålunda medgivna transporten än
medelst truppbiljett, betald av den resande, torde icke stått till kompanichefens
förfogande.

I det av kaptenen Gallander avgivna yttrandet har bland annat
anförts följande. Angående Anderssons klagomål över att trupptransporten
å utryckningsdagen var bestämd till kl. 5 e. in. och att han
till följd därav icke kunde framkomma till sitt hemvist samma dag,
hade kaptenen därom intet annat att tillägga än att kaptenen i detta
fall följt föreskrifterna för utryckningen, anbefallda å regementsorder.
För att i den mån som var kaptenen möjligt kunna ordna det så att
en del av kompaniets personal skulle kunna använda tidigare tåglägenhet,
framställde kaptenen genom bataljonschefen till regementschefen
anhållan att få permittera en del av personalen för tidigare avresa

den 1 november. Denna kaptenens anhållan hittills och detta meddelades
kompaniet och de, som då önskade använda sig av denna
permission, erhöllo rekvisition å truppbiljett, som den resande enligt
gällande bestämmelser själv hade att betala.

För egen del har regementschefen yttrat följande. Tiden för
kontingenternas avresa från Jönköping tillkännagavs på regementsorder
den 30 oktober. Det tåg, som rekvirerats för ifrågavarande transport,
anlände utryckningsdagen till de av Konungens befallningshavande fastställda
upplösningspiatserna Värnamo kl. 8.it» e. m. och Reftele
kl. 9.21 e. m., varför sålunda klagandens påstående, att kontingenterna
avlastades i Värnamo och Reftele »frampå natten» ej torde
vara riktigt. Att de, som beviljats tjänstledighet, själva fingo betala
resan, torde vara riktigt, då fria resor ej medgåves värnpliktiga, som
på grund av tjänstledighet reste till eller från tjänstgöringsorten.

I ärendet har Andersson avgivit påminnelser.

I ett på militieombudsmannens begäran av arméförvaltningens
civila departement i ärendet avgivet utlåtande har anförts följande.

Enligt bestämmelserna i § 60 mom. 1 fredsavlöningsreglementet
för armén ägde värnpliktig, som skulle deltaga i färd med särskild
kontingent, i det fall, att han hade att tillryggalägga mer än 5 nymil
från upplösningsorten till hemvistet i kyrkobokföringsorten, att uppbära
gottgörelse av 50 öre för varje överskjutande nymil, varjämte
dylik värnpliktig enligt mom. 4 av samma paragraf under färd i trupp
mellan tjänstgöringsorten och upplösningsorten, utom andra till avlöning
icke hänförliga förmåner, erhölle det honom enligt § 56 samma reglemente
under vanlig tjänstgöring tillkommande penningbidrag. Såvitt
handlingarna utmärkte, hade de i ärendet avsedda värnpliktiga icke
gått i mistning av de dem enligt dessa bestämmelser tillkommande
förmåner. I den mån åter anmälan beträffade frågan, huruvida klaganden
obehörigen skulle vägrats ersättning för av honom havda
utgifter för truppbiljett, som kunde hava lösts för företagande av resa
med annan tåglägenhet än den, som varit anordnad för kontingentens
hemfärd, ville departementet, på sätt de militära myndigheterna jämväl
anfört, framhålla, att den sålunda företagna resan icke kunde
betecknas annat än såsom tjänstledighetsresa. För sådan resa tillerkände
icke avlöningsreglementet värnpliktiga någon ersättning. I

I skrivelse till chefen för Kronobergs regemente deu 15 mars 1917
anmälde värnpliktige nr 39 15/1904 O. Lundberg jämte en del andra
värnpliktiga, att de icke kommit i åtnjutande av reseersättning vid

350

tjänstledighet under krigstjänstgöring, under det att vissa andra värnpliktiga
skulle erhållit dylik ersättning.

Såsom svar härå meddelade regementschefen i skrivelse den 16
april 1917 följande. Av företagen utredning hade framgått att senast
åsyftade värnpliktiga erhållit fria resor mellan hemorten och tjänstgöringsorten
vid in- och utryckning från krigstjänstgöringen samt dessutom
eu gång under denna. Anledningen till att fri resa erhållits vid
sistnämnda tillfälle hade varit, att kompanichefen, kaptenen friherre
H. Lilliecreutz, erhållit muntlig order om att hemförlova ifrågavarande
värnpliktiga, då dem rätteligen endast skolat beviljas tjänstledighet.
Från kompanichefens sida hade sålunda icke, såsom anmälarna syntes
vilja låta påskina, begåtts något fel i detta avseende. Vad kravet från
anmälarna om ersättning för resan från tjänstgöringsorten till hemorten
anginge, vore detta icke befogat, alldenstund de erhållit tjänstledighet.
Vid beviljandet av tjänstledigheten hade kompanichefen
lämnat dem nödiga upplysningar härom. Med anledning av vad sålunda
anförts föranledde de värnpliktigas ifrågavarande anmälan icke till någon
åtgärd från regementschefens sida.

Sedermera har värnpliktige Lundberg uti en till militieombudsmannen
insänd klagoskrift anfört följande. Den 28 februari fick en
del av 1914 års klass, som förlagts i Munkedal, tjänstledighet till den
15 därpå följande mars. Dessa värnpliktiga fingo fria resor från Munkedal
till hemorten samt åter, ävensom fria resor vid in- och utryckningen
till och från tjänstgöringen. Den 15 mars hemförlovades en
del värnpliktiga, bland dem Lundberg, från kommenderingen men
dessa fingo själva bekosta sin resa hem. Vore ovan sagda förhållande
rätt och intet fel begånget, förefölle det som om vederbörande chefer
själva vidkändes en del resor; men om dessa betalades av statsmedel,
ansåge Lundberg att konsekvens bort iakttagas.

Då författningarna skilja på tjänsteresor och tjänstledighetsresor
samt för det förra slaget av resor medgiva förmåner, som icke eller
endast i begränsad utsträckning stå till buds vid tjänstledighetsresor,
utgå de uppenbarligen från den uppfattning, att dessa sistnämnda resor
väsentligen äro den resandes ensak och förty icke böra åsamka det
allmänna utgifter. Ett sådant betraktelsesätt har dock full och obetingad
giltighet endast beträffande resor vid tjänstledighet, som faller

351

helt inom eu tjänstgöringsperiod pa det sätt, att den tjänstledige vid
ledighetens utgång skall återinträda i tjänstgöring. Beträffande åter
resor vid tjänstledighet, med vilken eu tjänstgöringsperiod avslutas
och varifrån den tjänstledige icke skall återvända till tjänstgöringsorten,
lärer något rimligt skäl ej finnas att, så vitt angår frågan
om de antydda förmånerna, ställa dessa resor i annan kategori än
tjänsteresorna.

Att denna i sakens natur grundade uppfattning icke heller är
främmande för författningarna synes mig framgå av reglementet för
militärtransporter å järnväg den 11 augusti 1911. Detta medger i
mom. 122 rekvisition av militärbiljett för tjänstledighetsresa för underofficerare
och manskap m. fl., men stadgar i mom. 125 att rekvisitionen
å militärbiljett för tjänstledighetsresa skall avse såväl bort- som
återresa. Reglementet är sålunda skrivet endast med hänsyn till sådana
fall, då den tjänstledige skall återvända till tjänstgöringsorten vid
ledighetens slut; att meningen skulle varit att för det fall, att skyldighet
till vidare tjänstgöring icke föreligger, åstadkomma en minskning
i statsverkets utgifter torde få anses fullständigt uteslutet. Anmärkningsvärt
är ock att, vad krigstjänstgöringsperioder angår, en övergång
till det principiellt riktiga kunnat, enligt vad arméförvaltningens
civila departement meddelat, ske genom en så enkel åtgärd som att
vederbörande regementschef tidigare medgiven rätt att bevilja tjänstledighet
utbytts mot rätt att bevilja hemförlovning, vilket påtagligen
ej var någon ändring i sak.

Den uppfattning, som kommit till uttryck i samtliga här ovan
berörda fall, har, enligt vad som meddelats i ett genom klagomål år
1915 inkommet liknande ärende, icke varit helt och hållet enhällig.
I sagda ärende, som angick tillämpningen av hithörande bestämmelser
vid Bodens trupper, anförde nämligen dåvarande chefen för Bodens
ingenjörkår, att åt de till krigstjänstgöring inkallade värnpliktiga,
som erhållit tjänstledighet under de sista dagarna av en tjänstgöringsperiod,
ersättning utbetalts för hemresan såsom militärtransport samt
dagtraktamente under densamma enligt krigsavlöningsreglementet, enär
dessa tjänstledighetsresor ansetts likställda med utryckningsresor efter
tjänstgöringens slut, för vilka resor de värnpliktiga författningsenligt
ägde åtnjuta ersättning, men hade härvid iakttagits, att ersättning för
resan icke utgått, därest de värnpliktiga vid slutlig utryckning skolat
färdas i så stor kontingent, att biljettkostnaden per man blivit lägre, ävensom
att dagtraktamente beräknats med hänsyn till, i vilken utsträckning
enskild resa eller färd i trupp vid slutlig utryckning skolat ifråga -

352

komma. I regel liar dock ersättning i dylika fall icke utbetalts, och
praxis härutinnan har haft stöd av civila departementet, på sätt ock
framgår av dess ovan först återgivna utlåtande. Vad angår civila
departementets ståndpunkt i detta fall, torde den i viss mån bero avett
förhållande, som departementet i ett yttrande till militieombudsmannen
den 29 november 1915 i ärende angående penningbidrag till
vissa icke vapenföra värnpliktiga självt påpekat, nämligen att departementet
icke torde äga befogenhet att med samma frihet i avseende å
författningstillämpning. som må tillkomma domstol, ändra underordnad
kassamyndighets beslut eller föreskriva utbetalning av penninggottgörelse,
som av samma kassamyndighet förvägrats vederbörande, i andra
fall än då det framställda kravet är enligt gällande föreskrifter otvetydigt
befogat.

Då förevarande klagomål inkommo, ansåg jag, med hänsyn till
civila departementets kända och vid prövning av tidigare hos departementet
anförda besvär tillämpade uppfattning, icke lämpligt tillråda
klagandena att i vanlig ordning anföra besvär, helst det syntes mig
antagligt, att de klagande icke skulle kunna utföra sin talan utan att
härigenom åsamkades dem jämförelsevis stora kostnader. De beslut,
varigenom ersättning förvägrats dem, torde också kunna anses hava
vunnit laga kraft. Icke desto mindre synes mig kunna ifrågasättas,
huruvida icke — då statsverket väl ej bör göra någon besparing därigenom
att dessa klagandes hemresa ägt ruin vid början av tjänstledighet
i stället för vid slutet av en tjänstgöringsperiod — av nåd
borde medgivas att till dem, eventuellt av fjärde huvudtitelns anslag
till extra utgifter, må utbetalas ett belopp, motsvarande den kostnad,
som skulle hava av allmänna medel utgått för deras hemresa vid tjänstgöringens
slut med avdrag i förekommande fall för uppburen traktamentsersättning
under tjänstledighetsdagarna. För åtminstone två av
klagandena, nämligen Kihlbom och Lundberg, torde en sådan ersättning
komma att uppgå till ett icke alltför obetydligt belopp.

Möjligen kan genom nådigt bifall till förestående framställning
skapas ett prejudikat till efterrättelse för framtiden. I annat fall torde
förtjäna tagas under övervägande, om icke en formlig föreskrift borde
meddelas att beträffande ersättning för hemresa vid tjänstledighet, varmed
tjänstgöringsperiod avslutas, skall gälla vad i enahanda avseende
är stadgat i fråga om återresa vid hemförlovning.

Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
utfärdade instruktion har jag trott mig böra anmäla detta ärende hos

Eders Kungl. Maj:t till det avseende, Eders Kungl. Maj:t i nåder må
täckas finna omständigheterna påkalla.»

I underdånigt utlåtande över militieombudsmannens framställning
har arméförvaltningens civila departement anfört följande. Med avseende
å militieombudsmannens hemställan, att de i ärendet omförmälda
värnpliktiga måtte av nåd tillerkännas gottgörelse till belopp, motsvarande
den kostnad, som skulle hava utgått av statsmedel för deras
hemresa vid tjänstgöringens slut med avdrag i förekommande fall för
uppburen »traktamentsersättning» under tjänstledighetsdagarna, funne
sig arméförvaltningens civila departement, som förutsatte, att med
nämnda traktamentsersättning åsyftades krigslön, icke kunna tillstyrka
bifall till den underdåniga framställningen i denna del, särskilt med
hänsyn till de konsekvenser, som kunde följa av ett dylikt beslut.
Utom det att beslutet innebure eu avvikelse från vid tiden för hemförlovningen
gällande bestämmelser, syntes det icke vara rimligt att
bereda det fåtal värnpliktiga, som militieombudsmannens framställning
avsåge, en fördel, som icke kunde ifrågasättas kunna beredas det säkerligen
till ett mycket stort antal uppgående värnpliktiga, vilka i slutet
av krigs- eller fredstjänstgöringsperioder efter beviljad tjänstledighet
fått hemresa före tiden för fastställd hemförlovning. Beträffande den
gjorda framställningen, i vad den avsåge förslag om meddelande av en
formlig föreskrift att beträffande ersättning för hemresa vid tjänstledighet,
varmed tjänstgöringsperiod avslutades, skulle gälla vad i
enahanda avseende vore stadgat i fråga om återresa vid hemförlovning,
finge departementet framhålla, att en dylik föreskrift icke torde vara
erforderlig vad till krig stjänstgöring inkallade värnpliktiga anginge, under
förutsättning att den ändrade avfattning fortfarande användes, som, på
sätt av handlingarna i ärendet framginge, på senare tid i denna del
givits åt de föreskrifter, på grund varav till krigstjänstgöring inkallade
värnpliktiga kunnat medgivas hemresa före den egentliga krigstjänstgöringsperiodens
slut. I sammanhang härmed torde vidare höra erinras
om de nya föreskrifter rörande resekostnadsersättning under tjänstledighetsresa,
som på departementets förslag intagits i det förslag till
krigsavlöningsreglemente, vilket genom Kungl. Maj:ts nådiga proposition
nr 24 förelagts 1918 års riksdag för godkännande och genom vilka
föreskrifter vid tjänstledighetsresor av vissa orsaker det av militieombudsmannen
avsedda syftet syntes vara tillfredsställande tillgodosett.
Yad till fredstjänstgöring inkallade värnpliktiga anginge, torde däremot
kunna tagas under övervägande huruvida icke, till förekommande av

Militieombudsmannens åmbetsberåUelse. 45

354

fall, sådana som det, vilket gjorts till föremål för Abel Anderssons från
Söbbo anmälan, föreskrifter1 borde utfärdas till ledning för de militära
myndigheter, som uppgjorde marschrutor för värnpliktigas hemfärd vid
avslutande av fredstjänstgöring, i syfte att dessa marschrutor icke finge
utgöra hinder för värnpliktig att på ifrågakommande, enligt värnpliktslagen
bestämd utryckningsdag åtfölja sådan tåg- eller ångbåtsförbindelse,
att han med minsta tidsutdräkt nådde hemorten.

* *

Kungl. Maj:t överlämnade till militieombudsmannen en avskrift
av civila departementets ifrågavarande utlåtande och förklarade vid
underdånig föredragning av ärendet den 31 maj 1918 att militieombudsmannens
framställning icke föranledde annan Dess åtgärd.

11. Angående ändring i instruktionen för krigsdomare, auditörer och

krigsfiskaler 23 juli 1915.

Härom har tjänstförrättande militieombudsmannen den 25 mars
1918 till Konungen avlåtit en så lydande skrivelse.

»Av stationskrigsrättens vid flottans station i Karlskrona protokoll
i mål mellan krigsfiskalen M. Falck, på tjänstens vägnar, å ena,
samt underofficerskorpralen vid 5. matroskompaniet nr 424 Karl Oskar
Herman Svensson och korpralerna vid samma kompani nr 471 Valter
Linus Verngren, nr 462 Gustaf Emil Boström och nr 194 Sven Otto
Nilsson, å andra sidan, om ansvar för tjänstefel, har inhämtats följande.

Vid krigsrättens första sammanträde den 22 november 1916 föredrogs
följande från stationsbefälhavaren överlämnade handlingar nämligen: 1)

rapport från chefen för torpedkryssaren Claes Horn,

2) rapport av befälhavaren för Karlskrona gniststation,

3) protokoll vid förhör inför chefen för underofficers- och sjömanskårerna
vid flottans station i Karlskrona,

1 Enligt vad militieombudsmannen inhämtat finnas sådana föreskrifter i generalorder
nr 1183/1915 samt i instruktion för expeditionstjänsten § 11 mom. 43.

355

4) en till sistnämnde chef ställd skrivelse frän tilltalade Boström,
och

5) utdrag av förhållningsböckerna för samtliga tilltalade.

Sedan förhör härefter hållits med de tilltalade, anhöll åklagaren

om uppskov för att vid ett blivande rättegångstillfälle framställa sina
ansvarspåståenden. Krigsrätten beslöt i anledning härav att utställa
målet till förnyad handläggning den 29 november 1916.

Vid andra rättegångstillfället yrkade åklagaren ansvar å en var
av Svensson, Verngren, Boström och Nilsson för tjänstefel jämlikt
113 § strafflagen för krigsmakten samt å Verngren och Boström eventuellt
för olovlig undanliållning. Krigsrätten tillkännagav, att utslag
i målet finge avvaktas den 6 december 1916.

Vid sistnämnda rättegångstillfälle begärde åklagaren på anförda
skäl ytterligare uppskov i målet; och blev i enlighet med åklagarens
begäran målet utställt att åter förekomma den 13 i samma månad.

Vid fjärde rättegångstillfället hölls vittnesförhör, varefter tillkännagavs,
att utslag i målet skulle meddelas den 20 december 1916.

Å den sålunda bestämda dagen meddelade krigsrätten följande
beslut: Som krigsdomaren ej haft tillfälle taga del av protokollen i

målet, kommer utslag att meddelas den 3 januari nästkommande år
klockan 12 middagen.

Från förestående beslut var auditören B. de Maré skiljaktig och
förklarade sig beredd att i målet meddela slutligt utslag.

Under den enskilda överläggning, som i målet hölls den 3 januari
1917, förklarade krigsdomaren, att, som han efter målets behandling
den 20 december 1916 först ifrågavarande den 3 januari under det
han varit upptagen av annan krigsrätt fått tillgång till protokollen i
målet samt krigsdomaren därefter ej haft tillräcklig tid för målets beredande
till avgörande, det icke vore honom möjligt att samma dag
deltaga i meddelandet av utslag i målet.

Med anledning härav beslöt krigsrätten att med avkunnande av
utslag i målet skulle anstå till onsdagen den 10 januari 1917.

Från beslutet var auditören de Maré skiljaktig och yttrade: »Jag
är fortfarande beredd att företaga målet till slutligt avgörande och
anser jag mig böra här anteckna, att jag finner meddelade uppskovet
onödigt, vilken åsikt jag stöder på följande sakförhållanden nämligen:
dels det förhållandet att den väsentligaste utredningen i målet förefinnes
uti de till krigsrätten remitterade såsom bilagor intagna handlingarna,
varav krigsdomaren före målets handläggning erhållit och
fortfarande bör innehava ett exemplar, medan vad som förekommit

356

under målets handläggning och finnes i själva protokollet intaget är
av ringa och synnerligen lättfattligt innehåll, dels det förhållandet att
krigsdomaren redan vid enskilda överläggningen den 20 december 1916
efter gjorda anteckningar höll sådan framställning, som avses i 60 §
i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes, medan hans
vägran att meddela utslag nämnda dag framställdes först sedan jag
efter krigsdomarens framställning över vad i målet förekommit uppläst
mitt votum, dels slutligen det förhållandet att den tid mellan
klockan omkring 10.30 f. m. och 12 middagen denna dag, som krigsdomaren
utan att vara upptagen av krigsrättssessioner haft protokollet
tillgängligt, i betraktande av ej mindre den ganska långvariga överläggning,
som ägde rum den 20 december, därunder krigsdomaren
genomläste samtliga egentliga protokoll, än även den omständigheten
att krigsdomaren själv tjänstgjort under målets samtliga föregående
handläggningar, bort vara mer än tillräcklig för ett fullständigt inhämtande
av vad krigsrättens egentliga protokoll innehålla.»

Vid sjunde rättegångstillfället, den 10 januari 1917, meddelades
utslag i målet.

Militieombudsmannen fann det anmärkningsvärt, att protokollen
för de fyra första rättegångstillfällena ej varit tillgängliga för krigsdomaren
så tidigt, att utslag kunnat meddelas den 20 december 1916,
samt att, ehuru krigsrätten sistnämnda dag beslutit ytterligare fjorton
dagars rådrum för utslags meddelande, krigsdomaren likväl ej förrän
den 3 januari 1917 fått tillgång till protokollen, helst uppsättandet
av protokollet för den 20 december 1916 rimligtvis icke kunnat kräva
mer än några minuter.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 31 januari 1917 krigsdomaren J. Bladh att till
militieombudsmannen inkomma med yttrande för egen del ävensom av
övriga ledamöter av krigsrätten vid rättegångstillfällena den 20 december
1916 och den 3 januari 1917.

Uti avgivna yttranden anförde krigsrättens ledamöter följande.

Kaptenen M. C leve.

Vid beräknad slutbehandling med utslags meddelande av målet
den 20 december 1916 och sedan målet enligt kaptenens åsikt var
fullt utrett, förklarade krigsrättens ordförande, krigsdomaren Bladh
efter en längre överläggning, att han ej kunde meddela utslag på den
grund, att han i avsaknad i god tid aAr protokollen från föregående
rättegångstillfälle, ej hunnit sätta sig så in i målet, att han kunde

857

sådant utslag meddela. Auditören de Maré förklarade härvidlag, att
han ansåge sig oförhindrad att meddela utslag och uppläste även sitt
votum för sådant utslags lydelse och innehåll samt framhöll, att enär
det vore av vikt att utslag samma dag meddelades, krigsrätten ej
finge åtskiljas förrän krigsdomaren hunnit sätta sig så in i målet, att
utslag samma dag kunde falla, samt att då intet nytt av större vikt
vid föregående rättegångstillfälle framkommit, detta mycket väl borde
under dagens lopp kunna medhinnas. Härpå förklarade emellertid
krigsdomaren kategoriskt att han vägrade att meddela utslag. Efter
en synnerligen lång diskussion mellan krigsdomaren och auditören,
som blev följden härav, framhöll auditören, att i denna sak också de
militära ledamöterna borde tillfrågas om sin ståndpunkt. På den
grund framställde kaptenen till krigsdomaren den förfrågan, huruvida
det kunde hava någon betydelse på resultatet av utslags meddelande
eller ej för så vitt de militära ledamöterna biträdde auditörens yrkan
på sådant utslags meddelande samma dag, på vilken förfrågan krigsdomaren
svarade »nej, för jag vägrar att meddela utslag». Då kaptenen
sålunda ej kunde inför denna vägran finna någon form för utslags
meddelande vid detta tillfälle, ansåg kaptenen ingen annan möjlighet
föreligga än att biträda yrkan om uppskov. Då fråga uppstod,
om huru långt fram detta borde sättas, framhöll kaptenen önskvärdheten
av, att målet måtte utsättas att åter förekomma först efter så
lång tid, att utslag då med säkerhet kunde beräknas bliva meddelat
och då uppskov till den 27 samma månad härför ansågs för kort,
biföll kaptenen det framställda förslaget om uppskov till den 3
januari 1917.

Kaptenen A. Fröning.

Då vid krigsrättens sammanträde sagda dag ifrågavarande mål
skulle handläggas, förklarade sig krigsdomaren vara förhindrad att då
döma i målet, emedan han fått tillgång till protokollet från föregående
rättegångstillfälle först en kort stund före krigsrättens sammanträde,
samt yrkade att målet skulle uppskjutas till den 10 samma
månad. Då kaptenen ej förut deltagit i handläggandet av detta mål
samt ej heller haft tillfälle att sätta sig in i detsamma, ansåg kaptenen
sig böra instämma i krigsdomarens yrkande.

Flagg artillerikonstapeln Ernst Palmberg.

Målet hade varit utsatt för utslag den 20 sistlidne december,
vid vilken tid auditören de Maré förklarade sig oförhindrad att med -

358

dela utslag och uppläste även sitt votum för detta utslags lydelse och
innehåll. Härpå förklarade krigsdomaren Bladh att han vägrade meddela
utslag på den grund att han ej erhållit protokollen i så god tid
att han hunnit sätta sig in i målet, att han kunde meddela utslag.
Målet var enligt flaggartillerikonstapelns åsikt så utrett att utslag
kunnat meddelas. På framställd förfrågan till krigsdomaren av kaptenen
Cleve, som även tjänstgjorde som militär ledamot vid ovannämnda
tillfälle, huruvida det kunde hava någon betydelse på resultatet av utslagets
meddelande eller ej för så vitt de militära ledamöterna biträdde
auditörens yrkan på utslags meddelande samma dag, svarade krigsdomaren
»nej, för jag vägrar att meddela utslag». Vid fortsatt diskussion
av frågan och då någon enighet ej kunde uppnås för utslags meddelande
denna dag biföll även flaggartillerikonstapeln det framställda
förslaget om målets uppskjutande till den 3 januari 1917, emedan uppskov
till den 27 december 1916 ansågs för kort. Vid målets behandling
den 3 januari 1917 förklarade även då krigsdomaren sig förhindrad
att meddela utslag av samma skäl som ovan nämnts och biföll flaggartillerikonstapeln
även då rättens beslut att uppskjuta målet till den
10 januari 1917, då utslag meddelades.

Auditören B. de Maré.

När auditören hade protokollet för den 13 december, rättegångstillfället
närmast före den 20 december, uppsatt, kunde auditören ej
alldeles exakt erinra sig. Dock erinrade auditören sig, att han tisdagen
den 19 vid middagstiden genomläste handlingarna och på eftermiddagen
skrev förslag till utslag, vadan protokollet för den 13 december
med säkerhet var uppsatt den 19 på förmiddagen. Auditören
hölle för troligt att konceptprotokollet utskrivits från parlografen, uti
vilken auditören indikterat detsamma redan måndagen den 18. Vid
rättegångstillfället den 20 december tillkännagav auditören, att han
påföljande rättegångstillfälle den 27 december skulle medhava protokollet
i krigsrätten, vilket han också hade. Tjänstförrättande krigsdomaren,
vice krigsdomaren C. G. Ewerlöf, som den 27 december tjänstgjorde
såsom krigsdomare i krigsdomaren Bladlis ställe, ansåg sig ej
böra mottaga protokollet, enär han ännu ej fått bestämt besked, huruvida
han skulle tjänstgöra jämväl den 3 januari. Tisdagen den 2 januari
vid middagstiden underrättades auditören av vice krigsdomaren
Ewerlöf, att krigsdomaren Bladh varit i Karlskrona och ifrågasatt att
Ewerlöf skulle tjänstgöra i Bladhs ställe, men att Ewerlöf av någon
anledning ansett sig förhindrad tjänstgöra. Samtidigt upplyste Ewerlöf

att kustartilleriets och grenadjärregementets krigsrättssession, som skulle
börja deri 3 januari klockan 10 f. in., bleve synnerligen kortvarig, enär
allenast ett å två mål av enkel beskaffenhet skulle förekomma. För
att förebygga att krigsdomaren Bladh ånyo skulle såsom skäl för upp
skovsbeslutet komma med påståendet att han ej i tillräcklig tid förut
haft tillgång till de åtminstone två gånger av honom förut genomlästa
protokollen, skickade auditören strax efter klockan 10 f. in. den
3 januari upp protokollen till honom i krigsrättslokalen. Tiden som
förflöt mellan avslutandet av krigsrätten, som började klockan 10, och
stationskrigsrättens sammanträde, som började klockan 12, var mera
än en och en halv timma. Då krigsrättens uppskovsbeslut av den 20
december och 3 januari genom krigsdomaren Bladhs förvållande kommit
att dragas under militieombudsmannens granskning, ansåge auditören
det också vara hans plikt att framhålla, hurusom krigsdomaren
Bladhs beteende vid rättegångstillfället den 20 december måste betecknas
såsom i hög grad otillständigt. Såsom av uttalandet i auditörens
reservation till beslutet den 3 januari framginge, hölls den 20 december
en ganska långvarig överläggning — auditören ansloge den till tre
kvarts timme — därunder krigsdomaren Bladh, sedan han genomläst
protokollen från i förväg gjorda anteckningar, som hade form av ett
fullständigt utslag, gjorde den i § 60 i lagen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes föreskrivna framställning om vad i målet förekommit,
med angivande tillika av tillämpliga lagrum. Först därefter
och sedan auditören uppläst sitt votum, förklarade krigsdomaren sig
vägra meddela utslag ifrågavarande dag av det skäl att han ej förut
haft tillgång till protokollen. Under framhållande av att det tillkomme
krigsrättsledamöternas flertal att avgöra, om utslag skulle meddelas
ifrågavarande dag eller ej, och under påpekande, att krigsrättens
ledamöter givetvis Ange finna sig uti, om krigsdomaren Bladh för bestämmande
av straffmåttet behövde en eller flera timmar, vilket tiden
väl medgåve, begärde auditören att ordföranden skulle framställa proposition
på frågan, huruvida ytterligare uppskov skulle meddelas eller
icke. Detta underlät krigsdomaren Bladh att göra under förklaring
att han vägrade meddela utslag ifrågavarande dag och då konune ej
heller något utslag att meddelas. En förfrågan från kaptenen Cleve,
om det då gjorde detsamma vad de militära ledamöterna önskade, besvarades
av krigsdomaren Bladh med att han i alla händelser vägrade
meddela utslag samma dag. Krigsdomaren Bladh uppträdde vid tillfället
pinsamt obehärskat och såsom bevis därpå ansåge auditören sig
böra nämna, att han utfor mot auditören i ärekränkande och ned -

360

sättande beskyllningar såsom att auditören snedvrede krigsrättens
utredningar. Då det som sagt vore krigsdomaren Bladh som själv
bragt uppskovsbesluten inför lnilitieombudsmannens granskande, ansåge
auditören sig böra hemställa att militieombudsmannen måtte
mot krigsdomaren Bladh vidtaga den åtgärd, som militieombudsmannen
funne lämplig med anledning av hans beteende.

Krigsdomaren Bladh.

Vad först anginge avfattandet av protokollen i målet vid berörda
rättegångstillfällen ansåge krigsdomaren sig böra anmärka, beträffande
protokollet för den 20 december 1916 att krigsdomaren före beslutets
fattande uttryckligen tillkännagav, att som krigsdomaren först vid
själva krigsrättssessionen fått tillfälle taga del av protokollen i målet
samt krigsdomaren till följd därav icke kunnat bereda målet till avgörande,
det icke vore honom möjligt att då meddela utslag i målet,
samt beträffande protokollet för den 3 januari 1917, att auditören de
Maré väl förklarade sig vara skiljaktig från rättens beslut och beredd
att genast företaga målet till slutligt avgörande men icke yttrade något
om vad han enligt protokollet ansett sig i övrigt böra till protokollet
anteckna. Angående vad som förekommit under överläggningen
i målet den 20 december 1916 ville krigsdomaren vidare meddela.
För att krigsdomaren skulle hava någon möjlighet att deltaga i förevarande
måls avgörande var det nödvändigt för krigsdomaren att under
rättens session före själva överläggningen genomläsa protokollen.
Då krigsdomaren härmed icke ville uppehålla flera till krigsrätten
inkallade personer än nödvändigt, ansåge krigsdomaren sig böra vänta
med behandlingen av nämnda mål tills övriga mål blivit handlagda.
Dagen i fråga hade det varit långvariga sessioner såväl vid regementskrigsrätterna
som vid stationskrigsrätten, varför ifrågavarande mål företogs
till behandling först mellan klockan 3 och 4 på eftermiddagen eller
efter det krigsdomaren den dagen tjänstgjort såsom krigsrättsordförande
under omkring fem timmar. Genomläsningen av protokollen i målet
tog en tid av omkring 20 minuter. Krigsdomaren redogjorde därefter
i korthet för vad i målet förekommit samt uppmanade auditören att
yttra sin mening och uppläste de Maré sitt i förväg färdigskrivna votum,
som upptog ungefär två helarkssidor. Krigsdomaren hade väntat, att
de Marés votum skulle vara sådant, att krigsdomaren åtminstone i
huvudsak skulle kunna biträda detsamma. Krigsrättens ledamöter hade
nämligen vid föregående rättegångstillfällen, då målet behandlats, talat
om utgången av målet och hade krigsdomaren därvid fått den upp -

fattningen, att de Hare och krigsdomaren vore av Hämma mening.
Emellertid fann krigsdomaren, då de Marés votum upplästes, att så icke
var förhållandet och att krigsdomaren i flera punkter omöjligen kunde
biträda nämnda votum. Att då genast, efter 5 å 6 timmars strängt
arbete, så att säga på rak arm skriva ett långt utslag ansåg krigsdomaren
sig icke kunna och krigsdomaren var efter förutnämnda hastiga
genomläsning av protokollen icke tillräckligt inne i målet härför.
Krigsdomaren tillkännagav för den skull, att då han icke haft tillfälle
i förväg bereda sig på utslaget, han den dagen icke kunde deltaga i
målets avgörande. De Maré brusade då genast upp och förklarade:
»krigsrätten skall meddela utslag i dag». Då krigsdomaren yttrade,
att han för sin del icke komme att för dagen deltaga i avkunnandet

av något utslag, tog de Maré ånyo till orda och yttx*ade: ’Det skall

krigsrätten besluta om och krigsdomaren är skyldig att rätta sig efter
krigsrättens beslut. Mitt votum är att utslag genast skall avkunnas;
vad säga de militära ledamöterna?’ Då någon av dem förklarade, att

då krigsdomaren sagt sig icke kunna den dagen meddela utslag i målet,

det icke torde vara möjligt för krigsrätten att avkunna något dylikt,
yttrade de Maré: ''Jaså det är sålunda meningen att målet skall uppskjutas.
Jag är skiljaktig och förklarar mig beredd att genast avkunna
utslag i målet.’ Sedan de Maré därefter på fråga uppgivit, att han
på en vecka kunde medhinna uppsättande av krigsrättens protokoll i
målet för dagen, beslutade krigsrätten, att med avkunnandet av utslag
skulle anstå i fjorton dagar eller till den 3 januari. De militära ledamöterna
kaptenen Cleve och artillerikonstapeln Palmberg hade i sitt
yttrande i ärendet avgivit en från krigsdomarens något avvikande
skildring av vad vid sammanträdet den 20 december förekommit. Enligt
deras uppgift skulle, innan de Maré uppläst sist votum, en längre
överläggning förekommit, varjämte krigsdomaren redan innan nämnda
votum upplästes skulle förklarat sig icke kunna deltaga i avgörandet
av målet. Dessa uppgifter måste bero på missuppfattning. Under det
krigsdomaren den 3 ifrågavarande januari var sysselsatt med regementenas
krigsrätter, överlämnades till krigsdomaren ett brev, vilket, då
det senare av krigsdomaren öppnades, befanns innehålla stationskrigsrättens
protokoll icke blott uti ifrågavarande målet, utan även i ett
mål mellan krigsfiskalen Falck, åklagare, samt 1. klass sjömannen vid 1.
eldarekompaniet nr 632 Johansson, i vilket sistnämnda mål utslag
jämväl den 3 januari skulle meddelas. Regementenas krigsrätter slutades
omkring klockan 10.15 förmiddagen. Krigsdomaren beslöt sig
genast för att använda den tid, som då ännu var kvar till dess
Militieomlnulsmanriens ämbei sb?,rättelse. . 46

362

stationskrigsrättens sammanträde klockan 12 på dagen skulle börja
för beredelse av de mål, vari protokollen sålunda blivit till krigsdomaren
överlämnade, och detta ehuru krigsdomaren redan i förväg
åtminstone delvis disponerat denna tid för annat ändamål. Krigsdomaren
läste först in målet angående nr 632 Johansson, vilket mål förekommit
vid tio rättegångstillfällen. (Vid flera av dessa tillfällen hade
dock endast uppskovsbeslut meddelats i anledning av Johansons tredska
rörande fullgörandet av för edgång meddelade föreskrifter.) Då krigsdomaren
slutat detta mål, fattades klockan några minuter i Val2. På
den tid, som därefter återstod till stationskrigsrättens sammanträde,
ansåg krigsdomaren sig icke kunna medhinna inläsandet av och uppsättande
av utslag i målet mot gnistmatroserna, och detta så mycket
mindre som de Hare ur de till krigsdomaren överlämnade handlingarna
uttagit sitt eget votum, varför krigsdomaren icke kunde hava någon
ledning av detta. Då ifrågavarande målet senare på dagen företogs
till behandling, förklarade krigsdomaren, såsom protokollet angåve,
att då han icke fått protokollen så tidigt, att han kunnat bereda målet
till avgörande, han icke heller då kunde meddela utslag i målet.
Frågan om de Marés skyldighet att tillhandahålla krigsdomaren stationskrigsrättens
protokoll dagen före krigsrättssammanträdena vore en
gammal tvistefråga dem emellan, vilken genom ifrågavarande mål alldeles
utan krigsdomarens avsikt blivit akut. Då krigsdomaren Bladh
började sin verksamhet såsom krigsdomare vid stationskrigsrätten,
överenskom krigsdomaren med de Maré utan att krigsdomaren därvid
mötte något motstånd från hans sida, att han skulle till krigsdomaren
översända stationskrigsrättens samtliga protokoll för ett visst krigsrättssammanträde
så tidigt, att dessa vore krigsdomaren till hända
dagen före nästa sammanträde, detta för att krigsdomaren skulle
kunna dels bereda sig på de mål, vari utslag vid sammanträdet skulle
meddelas eller som uppskjutits för fortsatt utredning dels beträffande
övriga mål i krigsdomarens diarium göra anteckning om målens avgörande
samt övertyga sig om, att protokollen blivit i behörig ordning
uppsatta. Protokollens översändande på avtalat sätt fortgick i flera
månader utan några svårigheter från de Marés sida och utan att de
Maré någon gång klagade över att han hade svårt att få protokollen
färdiga i tid. Så började emellertid protokollen, som alltid brukat
komma med det tåg, vilket på tisdagsmorgnarna anlände till Lyckeby,
utebliva med detta tåg, varför krigsdomaren telefonledes av de
Maré begärde, att protokollen i de mål, som ånyo skulle förekomma
vid rätten, måtte översändas med någon ångslup, som senare på dagen

skulle komma till Lyckeby. Från Karlskrona avginge nämligen ångslupar
till Lyckeby nästan varje timme på dagen. Denna begäran
efterkoms några gånger men emellanåt fick krigsdomaren det beskedet,
att antingen de Maré själv eller någon hans vikarie eller krigsfiskalen
behövde protokollen. Slutligen förklarade de Maré utan vidare, att
han icke brydde sig om att skicka till krigsdomaren protokollen och
att han icke vore skyldig att lämna krigsdomaren desamma förrän
vid krigsrättssammanträdena. Krigsdomaren försökte därefter många
gånger med längre eller kortare mellanrum vänligen förmå de Maré
att tillhandahålla krigsdomaren protokollen dagen före krigsrättssammanträdena
men alltid utan resultat. Sista gången krigsdomaren, innan
han vidtog någon vidare åtgärd i saken, gjorde ett dylikt försök, därvid
krigsfiskaren F. W. Flensburg var närvarande, fick krigsdomaren
i brutal ton det beskedet, att det vore endast för att trakassera de
Maré, som krigsdomaren fordrade att i förväg få protokollen. För att
i händelse av behov hava ett skriftligt besked från de Maré rörande
protokollens tillhandahållande avlät krigsdomaren till honom en skrivelse,
vars innehåll framginge av det svar, krigsdomaren därpå erhöll
och vilket var av följande lydelse:

''Till herr krigsdomaren John Bladh.

Med anledning av skrivelsen den 10 i denna månad — vari Ni
anhåller att för framtiden utan någon särskild erinran för varje gång
protokollen i de vid stationskrigsrätten handlagda mål, som utsatts till
förnyad behandling vid krigsrätten vare sig för fortsatt utredning eller
för meddelande av utslag, måtte varda till Eder översända så tidigt,
att protokollen äro Eder till hända senast på morgonen dagen före den
dag målen skola åter vid rätten förekomma — får jag äran meddela, i
likhet med vad jag muntligen tillkännagivit, att jag icke kan villfara
Eder anhållan i annan mån än då protokollens översändande icke medför
hinder för mig, mina vikarier eller krigsfiskalen i fråga om behöriga
skötandet av respektive tjänster. Karlskrona 14 augusti 1916.
Av auditörsämbetet: B. de Maré.’

Det indirekta löfte, som de Maré genom detta brev givit att
översända protokollen i de fall, då detta icke medförde hinder för
honom själv, hans vikarier eller krigsfiskalen vid skötandet av deras
tjänster — krigsdomaren antoge nämligen, att dylika fall förekommit
— hade de Maré hållit på det sätt, att han icke en enda gång översänt
protokollen. Emellertid hade krigsdomaren under den tid, han

•''364

icke fått protokollen sig tillskickade, måst reda sig i krigsrätten så
gott han kunnat. I de mål, som uppskjutits för fortsatt utredning,
hade krigsdomaren under handläggningen måst studera protokollen för
att taga reda på, i vilka avseenden komplettering av utredningen varit
erforderlig. I de mål, vari utslag skolat meddelas, hade krigsdomaren
före överläggningen måst läsa genom protokollen, vilket i några fall
tagit icke så obetydlig tid. Krigsdomaren erinrade sig särskilt tre tillfällen,
då han för detta ändamål måst avbryta förhandlingarna, en
gång omkring a/4 timme och två gånger omkring 20 minuter varje
gång för att i ett särskilt rum studera protokollen och uppsätta förslag
till utslag, under det att såväl krigsrättens ledamöter som krigshskalen,
krigsrättens ordonnans, svarandena och deras kompaniombud
samt möjligen inkallade målsägare fått vänta. Då krigsdomaren ansåg
sig icke kunna finna sig i de anmärkta förhållandena, uppvaktade
krigsdomaren vid ett besök i Stockholm i början av september 1916
militieombudsmannen för att rådgöra i saken, och uttalades då av
militieombudsmannen den uppfattningen, att det vore krigsdomarens
uppenbara rätt att före krigsrättssamm anträden a få tillgång till protokollen
på det krigsdomaren skulle komma i tillfälle att bereda sig på
de mål, som uppskjutits för förnyad behandling vid krigsrätten, samt
att, i händelse de Maré icke på annat sätt kunde förmås tillhandahålla
krigsdomaren protokollen, det torde vara lämpligt söka åstadkomma
någon instruktion, som stadgade förpliktelse för de Maré i detta avseende.
Sedan krigsdomaren hemkommit från Stockholm, talade krigsdomaren
ytterligare med de Maré och redogjorde för honom utförligt
för krigsdomarens samtal med militieombudsmannen samt bad honom
bevekande att med krigsdomaren träffa någon uppgörelse angående
protokollens tillhandahållande för att krigsdomaren skulle slippa vidtaga
några ytterligare åtgärder i saken. Krigsdomaren framhöll vidare
för de Maré, att det förefölle krigsdomaren ytterligt obehagligt att i
en sådan fråga besvära myndigheterna samt att enligt krigsdomarens
mening de Maré skadade sig själv genom att låta saken gå till denna ytterlighet.
De Maré förblev dock obeveklig. Det slutliga besked, krigsdomaren
då erhöll, blev det, att de Maré ansåge det bäst, att en instruktion
komme till stånd samt att krigsdomaren icke av hänsyn till
de Maré behövde hysa några betänkligheter mot att vidtaga åtgärder
för detta ändamål, då krigsdomaren öppet talat med de Maré om saken
och sålunda icke handlade bakom hans rygg. De Maré förklarade
vidare, att han icke kunde lida någon skada genom att saken finge
gå till Kungl. Maj:t, samt uppgav för denna sin mening skäl, som

krigsdomaren dock icke ville i yttrandet nämna. Arbetet i krigsrätten
fortgick därefter som förut, då det nu förevarande fallet inträffade,
vilket tydligt ådagalagt omöjligheten för krigsdomaren att ordentligt
sköta sin tjänst, så vida han icke före krigsrättssammanträdena finge
tillgång till protokollen. Krigsdomaren reste upp till Stockholm för
att ånyo rådgöra med militieombudsmannen, och omnämnde krigsdomaren
vid sitt samtal med militieombudsmannen vad som vid rättegångstillfällena
den 20 december 1916 och den 3 januari 1917 under
behandlingen av ifrågakomna målet förekommit. Krigsdomaren erhöll
av militieombudsmannen löfte, att militieombudsmannen skulle taga
frågan om protokollens tillhandahållande om hand. Efter krigsdomarens
samtal med militieombudsmannen beslöt krigsdomaren sig emellertid
för att, innan, såsom han antog, ännu något av militieombudsmannen
åtgjorts i saken, göra ännu ett försök att få denna ordnad i godo.
Krigsdomaren skrev därför ett brev till krigsfiskalen Falck och redogjorde
däri för sitt förnyade samtal med militieombudsmannen samt
bad Falck såsom gammal vän till de Maré söka förmå honom att med
krigsdomaren träffa uppgörelse angående protokollen. Krigsdomaren
framhöll för Falck, att han visserligen icke ansåge förhoppningarna på
en lycklig utgång av försöket så synnerligen stora men att han funne
det till den grad motbjudande att anlita regeringens hjälp för att
mellan två gamla personer få en sådan sak som den förevarande ordnad,
att han ville försöka allt för att saken icke skulle behöva komma
därhän. På krigsdomarens brev till Falck erhöll krigsdomaren detta
svar:

''Karlskrona den 12 januari 1917. Broder! I anledning av ditt brev,
som denna dag kommit mig tillhanda, uppsökte jag omedelbart de Maré
i det syfte brevet avsåg. De Maré förklarade sig genast villig ordna
saken såsom du i brevet föreslagit eller att hans ordonnans varje tisdag
vid 12-tiden till Lyckeby överlämnar protokollen i målen, som
skola handläggas följande dag, varefter du skall åtaga dig risken och
kostnaderna för deras vidare befordran. Han ansåg sig emellertid böra
göra reservation för det fall, att protokollen undantagsvis ej till den
tiden skulle vara uppsatta, i vilket fall han vore villig tillhandahålla
de felande protokollen i krigsrättslokalen kl. 10 f. in. sessionsdagen.
Emellertid förklarade de Maré, att det ytterst sällan komme att inträffa,
att protokollen ej kunde sändas med 12-båten dagen förut.
Skulle han vid något tillfälle vara ledig, ansåge han sig böra överlämna
protokollen till sin vikarie, men torde detta i praktiken ej spela
någon roll för dig, då någon svårighet att träffa överenskommelse med

366

vikarien säkerligen icke kommer att uppstå. Jag skulle personligen
vara glad om saken härmed blivit ordnad jämväl till din belåtenhet
och om jag genom min underhandling kunnat vara dig till någon
tjänst. Vännen. Magnus Falck.’

På grund av de förbehåll, som de Maré enligt detta brev gjort till sitt
löfte, vilket dessutom icke avgivits till krigsdomaren direkt utan endast
såsom ett uttalande till Falck, ansåg krigsdomaren sig icke kunna nöjas
med löftet. Krigsdomaren hade nämligen i tankarna det löfte med förbehåll,
som de Maré, enligt vad ovan nämnts, förut givit krigsdomaren angående
protokollens översändande. Krigsdomaren tillskrev därför ånyo
Falck med en begäran, att han skulle ännu en gång tala med de Maré
och söka förmå honom att återtaga förbehållen. På detta brev erhöll krigsdomaren
icke något svar, vilket enligt vad Falck senare uppgivit skulle
berott på, att Falck varit sängliggande sjuk. Att det skulle vålla de Maré
någon svårighet att tillhandahålla krigsdomaren protokollen dagen före
krigsrättssammanträdena, kunde krigsdomaren icke tänka sig. De Maré
hade många gånger såväl direkt för krigsdomaren som för andra personer
i krigsdomarens närvaro omtalat, huru ringa besvär krigsrättsprotokollens
uppsättande egentligen vållade honom. Han hade nämligen
uppgivit, att han dikterade in protokollen i en parlograf, vilket alltid
brukade ske samma dag krigsrätten hållits eller morgonen därpå, att
indikterandet av protokollen för ett krigsrättssammanträde aldrig toge
mera än 1 eller högst 11I> timma, samt att de Maré därefter läte sitt
skrivbiträde efter parlografen nedskriva protokollet, som därefter av
de Maré justerades. Granskningen av protokollet efter nedskrivandet
kunde icke taga mera än högst 7» timme. Om man sålunda antoge,
att de Maré personligen använde två timmar på protokollens uppsättande
för varje rättegångstillfälle, måste detta anses högt beräknat.
Vid ett av de tillfällen, då krigsdomaren talade med de Maré angående
protokollens tillhandahållande, förklarade han emellertid, att han icke
kunde åtaga sig att alltid hava protokollen för ett krigsrättssammanträde
färdiga till nästpåföljande tisdag. Krigsdomaren föreslog då, att
de skulle uppskjuta målen på fjorton dagar i stället för, såsom vanligen
skedde, en vecka. Detta förslag mötte dock genast motstånd
från de Marés sida. Vid nästa krigsrättssammanträde omnämnde krigsdomaren
för krigsrättens ledamöter, att de Maré med så kort uppskov
som en vecka ansåge sig icke alltid kunna hava protokollen färdiga så
tidigt, att krigsdomaren kunde få dem dagen före det krigsrättssammanträde,
då målen åter skulle förekomma till behandling, och hemställde
krigsdomaren därför i ett par mål, som krigsdomaren ansåge

367

vara av den vidlyftighet, att tillgång till protokollen dagen före målens
förnyade handläggning vore för krigsdoinaren erforderlig, att krigsrätten
skulle uppskjuta målen på två veckor och röstade krigsdomaren
även själv härför. Krigsdomaren blev emellertid överröstad av såväl
de Maré, som förklarade, att längre uppskov än dittills varit vanligt
vore onödigt, som de militära ledamöterna, varefter krigsdomaren anmälde
avvikande mening från beslutet. Vad beträffade översändandet
av protokollen så hade krigsdomaren för de Maré tillkännagivit, att
detta kunde ske antingen med posten eller någon av de ångslupar, som
gånge direkt mellan Karlskrona och Lyckeby samt att, vare sig han
använde ena eller andra befordringssättet, översändandet finge ske på
krigsdomarens bekostnad och krigsdomarens risk. Vad beträffade översändandet
med posten, vilket torde kunna ske i tjänsteväg, ville krigsdomaren
nämna att de Maré hade sitt kontor i samma byggnad, vari
postkontoret vore inrymt, att båda kontoren funnes å samma botten i
byggnaden, att man icke ens behövde gå ut på gatan för att från
de Marés kontor komma in på postkontoret, samt att, om de Maré
icke ville besvära sig själv, sitt skrivbiträde eller sin kontorspojke med
att på postkontoret inlämna brevet med protokollen, han därför hade
att tillgå en ordonnans av flottans manskap, vilken stode till hans
disposition. Ville han sända protokollen med ångslup, så hade han
samma möjlighet. Vad anginge kostnaden för kuvert för översändandet,
så bestode flottan, så vitt krigsdomaren icke vore allt för illa underrättad,
de Maré med såväl papper som kuvert. För övrigt hade krigsdomaren,
såsom nämnts, utfäst sig att vidkännas alla omkostnader.
Beträffande risken att sända protokollen med ångslup så vore denna
praktiskt taget ingen, då fartygen vore-säkra och besättningsmännen
pålitliga. Krigsdomaren hade därför aldrig hört talas om, att någon
försändelse kommit bort på någon av ångsluparna. Stationsbefälhavaren
tvekade ej att använda detta befordringssätt och minst varannan tisdag
hade till krigsdomaren från stationsbefälhavarens militärexpedition
ankommit krigsrättshandlingar med ångslup. Krigsdomaren ansåge sig
emellertid böra anmärka, att fall förekonnne, då ångsluparna under
vintertiden för ishinder inställde driften. Skulle någon gång så olyckligt
hända, att en försändelse med krigsrättsprotokoll bortkomme —
teoretiskt otänkbart vore det ju icke — så vore skadan dock icke
obotlig, då krigsdomaren förmodade att de Maré gömde sina memorialprotokoll
och de till krigsrätten remitterade handlingarna funnes i ett
andra exemplar hos krigsdomaren. Det vore krigsdomarens lagliga
skyldighet att, innan ett mål avgjordes, sätta sig fullständigt in i målet,

368

och det måste då även vara krigsdomarens lagliga rätt att fordra, att
krigsdomaren komme i tillfälle att fullgöra denna sin skyldighet. Det
tillkomme naturligtvis icke auditören att avgöra, huru många minuter
krigsdomaren skulle få använda på ett utslag eller mellan vilka klockslag
krigsdomaren skulle syssla med utslaget. De Marés anteckningtill
protokollet den 3 januari innebure dock en fordran härpå, och
ansåge krigsdomaren denna fordran så förmäten och hänsynslös, att
säkerligen ingen annan än de Maré skulle drista sig att komma fram
därmed. Lika hänsynslöst vore de Marés försök att, sedan krigsdomaren
vid rättegångstillfället den 20 december förklarat, att krigsdomaren då
icke kunde meddela utslag i målet, försöka genom ett nytt beslut av
krigsrätten (eller rättare sagt av auditören och de militära ledamöterna,
ty krigsdomaren vägrade naturligtvis att deltaga i beslutet) därom att
utslag skulle meddelas sistnämnda dag — ett sådant beslut fattades ju
redan den 13 december — söka tvinga krigsdomaren att genast sätta
sig till att skriva ett utslag. Enligt gällande instruktion för krigsdomare
med flere ålåge det krigsdomaren tillse, att krigsrättens protokoll
bleve i behörig ordning uppsatta. Sedan de Maré upphört med
att tillsända krigsdomaren protokollen, uppmanade krigsdomaren honom
att för krigsdomaren i krigsrättslokalen uppvisa protokollen i de avgjorda
målen för att krigsdomaren skulle kunna fullgöra sitt nyssberörda
åliggande. Denna uppmaning hade av de Maré lämnats utan
avseende. Jämväl i detta fall torde mera detaljerade föreskrifter vara
erforderliga än de, som i nyssnämnda instruktion innehölles.

Sådana stridigheter, som i förliggande fall förekommit mellan
krigsdomaren och auditören vid ifrågavarande krigsrätter, torde väl lyckligtvis
höra till sällsyntheterna, men möjligheten till uppkomsten av
dylik konflikt torde väl motivera en lagstiftningsåtgärd i ämnet.

Det synes mig vara oundgängligen nödvändigt att krigsdomaren
sättes i tillfälle att i uppskjutna mål erhålla tillgång till däri förda
protokoll i god tid innan målet åter företages till handläggning eller
avgöres genom utslags avkunnande.

I instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler torde
därför lämpligen böra inryckas bestämmelse om skyldighet för auditör
att i mål, vid vars handläggning krigsdomare är tillstädes och som för
fortsatt handläggning eller utslags meddelande uppskjutes, avlämna
protokollet till krigsdomaren senast två dagar före det sammanträde,

vid vilket målet nästa gång skall förekomma, därest icke vid krigsrättens
sammanträde annan tid beslutes.

Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion bär jag trott mig böra anmäla detta ärende hos
Eders Kungl. Maj:t till det avseende Eders Kungl. Magt må täckas i
nåder finna omständigheterna påkalla.»

12. Angående vissa bestämmelser rörande tjänstledighet för biträde
med vårarbete inom jordbruket m. m.

Härom har militieombudsmannen den 1 juni 1918 till Konungen
avlåtit en så lydande framställning.

»Sedan Eders Kungl. Maj:t genom generalorder den 26 april 1918,
nr 561, i nåder befallt, att i tjänstgöring jämlikt § 27 värnpliktslagen
varande värnpliktiga, som därom till vederbörande truppförbandschefer
inlämnade ansökningar, skulle på i samma generalorder angivna villkor
beviljas tjänstledighet under högst 13 dagar för biträde med vårarbete
inom jordbruket, och att i avseende härå skulle lända till efterrättelse,
bland annat, att tjänstledighet finge beviljas endast i den mån vederbörandes
utbildningsståndpunkt det medgåve och icke i större utsträckning
än tjänsten vid vederbörligt truppförband kunde tillåta, har chefen
för IY. arméfördelningen i arméfördelningsorder den 30 april 1918,
under hänvisning till nyss återgivna bestämmelse, framhållit, att stor
hänsyn borde tagas till vederbörandes utbildningsståndpunkt, att beträffande
utbildningsståndpunkten hänsyn även skulle tagas till disciplinen,
så att bestraffade värnpliktiga icke i allmänhet borde komma
i åtnjutande av sådan tjänstledighet, samt att arméfördelningschefen
ansåge tjänsten vid truppförbanden fordra, samtidig tjänstledighet inom
hela truppförbandet eller inom vissa underavdelningar (t. ex. bataljoner,
divisioner, skvadroner m. m.).

Det vill synas, som skulle vad sagda arméfördelningsorder innehåller
därom, att bestraffade värnpliktiga icke i allmänhet borde komma i
åtnjutande av den i ordern omförmälda tjänstledighet, hava påverkats
av bestämmelsen i tjänsigöringsreglementet för armén (1916 års upplaga)
§ 25 mom. 20, att i denna paragraf omförmäld tjänstledighet icke är
att anse såsom en sökanden tillkommande rättighet och att, vad särskilt
beträffade manskap, dylik tjänstledighet borde i främsta rummet
beviljas såsom en uppmuntran för ådagalagt gott uppförande och nit i

Militieombudsmannens arbetsberättelse. 47

370

tjänsten. Kan det sägas, att ett inflytande av anförda bestämmelse kan
spåras i arméfördelningsordern, är emellertid ett dylikt inflytande mera
påtagligt i det sätt, varpå ordern tillämpats i ett fall, som genom
klagomål av värnpliktige nr 141 24/1915 G. E. Gustafsson kommit till
militieombudsmannens kännedom.

Gustafsson, som enligt egen uppgift är folkskollärare med ordinarie
anställning vid Abbotnäs skola i Flöda socken, anhöll i en till
chefen för Södermanlands regemente ställd ansökan om 14 dagars
tjänstledighet för jordbruksarbete samt fogade vid ansökningen dels
ett intyg av kyrkoherden i Flöda församling att Gustafsson för eget
bruk innehade Abbotnäs skolträdgård om cirka Va tunnland öppen
jord och att lejd arbetskraft på orten vore särdeles svåråtkomlig, dels
ock ett intyg av ordföranden i Flöda livsmedelsnämnd att Gustafsson
vore i behov av jordbrukspermission för att sköta om förekommande
arbeten vid sin trädgård, tillhörande Abbotnäs skola, och var det
senare intyget försett med en påskrift av vice ordföranden i Flöda
odlingsnämnd att 14 dagars tjänstledighet tillstyrktes. I en ansökningen
Inlagd, till regementschefen ställd skrift anförde Gustafsson därjämte,
att bataljonschefen frånkänt Gustafsson sökt jordbrukspermission på
grund av ålagd och avtjänad bestraffning nämligen 3 dagars ''arrest
med tjänstgöring’ för rökning i logementet; att Gustafssons vikarie vid
skollärarebefattningen vore kvinnlig; att då lejd arbetskraft vore synnerligen
svåråtkomlig och Gustafsson dessutom saknade erforderliga
medel att anskaffa sådan, trädgårdens skötsel vore fullkomligt beroende
av, huruvida han kunde få någon tid att ägna sig åt densamma; samt
att för Gustafsson, som i höst måste inbetala årsränta å studieskulder,
inkomsten från trädgården spelade den allra största roll. Tillika framhöll
Gustafsson i berörda skrift, hurusom det syntes honom något på
sidan om avsikten med jordbrukspermissionen att undergången bestraffning
skulle hindra densamma. Jordbrukspermissionen skilde sig väl
just därigenom från vanlig permission och tjänstledighet, att den åtminstone
ej uteslutande vore till såsom uppmuntran för visat nit i
tjänsten, utan framför allt för att bereda de värnpliktiga tillfälle att
taga vara på sina egna och landets försörjningsmöjligheter.

Gustafssons ansökan avstyrktes av bataljonschefen på grund av
ifrågakomna bestämmelse i ovan återgivna arméfördelningsorder; och
anförde bataljonschefen vidare, att de åberopade skälen visserligen
syntes ganska talande för bifall, men att bland de bestraffade värnpliktiga
torde vara flera, som kunde framvisa liknande skäl, och att
en gallring bland dessa vore synnerligen svår att rättvist genomföra,

371

vadan ett bifall till Gustafssons ansökan skulle medföra bifall även
till flera dylika och därmed bestämmelserna i arméfördelningsordern
ej komma till utförande i avsedd utsträckning. Ansökningen bifölls
icke av regementschefen, vilkens beslut är dagtecknat den 25
maj 1918.

En undergången bestraffning plägar ju i allmänhet icke föranleda
fullständig avstängning från rätt till permission eller tjänstledighet
och borde väl ännu mindre medföra en sådan påföljd i fall, som icke
synas direkt vara hänförliga under den anförda bestämmelsen i tjänstgöringsreglementet
och där en vidsträcktare rätt till ledighet medgivits
för tillgodoseende av ett för hela landet gemensamt intresse av yttersta
vikt. Men om, såsom i det anförda fallet visat sig, undergången bestraffning
för en jämförelsevis obetydlig förseelse skall anses utgöra
hinder för beviljandet av tjänstledighet för vårarbetet inom jordbruket
även där sökanden kan antagas hava erhållit icke så liten utbildning av
militärt värde under tidigare genomgången studiekurs, måste det sägas,
att en bestraffning praktiskt taget alltid för med sig förlust av rätten till
tjänstledighet för deltagande i sådant arbete. Då det likväl synes mig
kunna dragas i tvivelsmål, huruvida en bestämmelse sådan som den
ifrågavarande, i den anförda arméfördelningsordern meddelade utgör
en riktig utveckling av grunderna i generalordern samt liknande spörsmål
kunna uppstå beträffande eventuellt ifrågakommande tjänstledighet
för deltagande i skördearbete, har jag, med anledning av 16 § i den
för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktion, trott mig böra
anmäla detta ärende hos Eders Kungl. Maj:t till det avseende, Eders
Kungl. Maj:t i nåder må täckas finna omständigheterna påkalla.»

* *

Vid underdånig föredragning den 1 november 1918 av militieombudsmannens
berörda skrivelse har Kungl. Maj;t funnit vad i ärendet
förekommit icke föranleda annan Dess åtgärd än att handlingarna i
ärendet skulle för kännedom överlämnas till lantförsvarsdepartementets
kommandoexpedition.

372

13. Angående ändring av bestämmelser i § 42 av 1914 års
inskrivningsförordning.

I detta ämne har militieombudsmannen den 6 augusti 1918 till
Konungen avlåtit en framställning av följande lydelse.

»Värnpliktslagen den 17 september 1914 stadgar i § 15 mom. 1,
att inställelse till inskrivning skall ske vid inskrivningsförrättning för
den ort, där den värnpliktige är kyrkobokförd, men att värnpliktig,
som vistas å annan ort, dock må undergå inskrivning å vistelseorten,
i händelse han utan kallelse anmäler sig hos vederbörande inskrivningsnämnd
och därvid avlämnar prästbetyg Vidare stadgas i § 19
mom. 3 av samma lag, att för inskrivning av värnpliktiga, som uteblivit
från den i § 13 värnpliktslagen omförmälda inskrivningsförrättning,
de åligganden och befogenheter, som enligt § 19 mom. 1 tillhöra
inskrivningsnämnd, må under den del av året, som infaller
emellan inskrivningsnämndens och inskrivningsrevisionens sammanträden,
i den omfattning och i enlighet med de närmare föreskrifter.
Konungen meddelar, utövas av inskrivningsbefälhavaren eller, beträffande
å sjömanshus inskrivna värnpliktiga, av sjörullföringsbefälhavaren.

De närmare föreskrifterna om utövande av ifrågavarande åligganden
och befogenheter återfinnas i förordningen den 31 december°1914
angående inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring
in. m., vad angår inskrivning genom inskrivningsbefälhavare i
§ 42 och beträffande inskrivning genom sjörullföringsbefälhavare i §
55. Av dessa paragrafer stadgar den förra i mom. 2 att för inskrivning,
varom där är fråga, den värnpliktige skall senast å nionde dagen
före inskrivningsrevisionens sista sammanträde för året inställa sig hos
befälhavaren för det rullföringsområde, han tillhör, och avlämna prästbetyg
och de övriga handlingar, han beträffande sin inskrivning vill
åberopa, ävensom uppgift å yrke och adress, att rullföringsbefälhavaren,
för utrönande av den värnpliktiges duglighet till krigstjänst,
skall låta honom undergå läkarbesiktning, företrädesvis av militärläkare,
samt att rull fö ringsbefälhavaren ofördröjligen skall till inskrivningsbefälhavaren
insända uppgift å värnpliktig, som sålunda inställt
sig, jämte mottagna handlingar och läkarintyg ävensom eljest tillgängliga
uppgifter angående den värnpliktige. För inskrivning genom
sjörullföringsbefälhavare skall, enligt § 55 mom. 3, den värnpliktige
antingen personligen inställa sig hos egen eller annan sjörullförings -

befälhavare eller ock till sin egen sjörullföringsbefälhavare direkt eller
genom vederbörande sjömanshusombudsman insända ansökan.

Bortsett därifrån, att inskrivning genom sjörullföringsbefälhavare
kan ske på grund av skriftlig ansökan, råder sålunda mellan dylik
inskrivning och inskrivning genom inskrivningsbefälhavare bland annat
den skillnad, att medan i det senare fallet den värnpliktige skall inställa
sig hos befälhavaren för det rullföringsområde, han tillhör, den
värnpliktige, som skall inskrivas genom sjörullföringsbefälhavare, kan
inställa sig såväl hos egen som hos annan sjörullföringsbefälhavare.
Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke den lättnad i avseende ä
ordningen för inskrivningen såsom värnpliktiga, som sålunda beretts
de å sjömanshus inskrivna och vilken val närmast är betingad av
deras arbetsförhållanden, skulle kunna medgivas även övriga inskrivningsskyldiga.
- Erinras må vidare, att enligt § 34 inskrivningsförordningen
hämtning av värnpliktig, som utan anmält laga förfall uteblivit
från inskrivning, kan ske icke blott till inskrivningsnämndens
sammanträde utan även, sedan inskrivningsförrättningarna inom området
avslutats, till inställelse inför rullföringsbefälhavaren för undergående
av inskrivning i den ordning § 42 föreskriver. Kostnaden för
hämtningen skall visserligen gäldas av den inskrivningsskyldige, men
om denne, på sätt oftast torde vara händelsen i dylika fall, saknar
tillgång till kostnadens bestridande, kommer densamma, enligt § 148
anförda förordning, att i sista hand gottgöras från de för de värnpliktigas
vapenövningar avsedda medel. Troligen skulle eu eventuell ändring av §
42 inskrivningsförordningen i nu antydd riktning få sin största betydelse
därigenom, att möjligheten till hämtning för inskrivning genom inskrivningsbefälhavare
ökades; skulle tilläventyrs ändringen icke anses påkallad
av hänsyn till de inskrivningsskyldiga, torde densamma därför
icke desto mindre vara fullt motiverad därigenom att den vore ägnad
att i ett flertal fall nedbringa kostnaden för den värnpliktiges hämtning.
Och om den ökning i arbetsbördan för rullföringsexpeditionerna,
särskilt i en del större städer, som sannolikt skulle bliva en följd av
ändringen, skulle nödvändiggöra förstärkning av arbetskrafterna å
samma expeditioner för en kortare del av året, torde kostnaden härför
mer än tillräckligt uppvägas genom den ökade möjligheten att till
inskrivning inställa värnpliktiga, som försummat att inställa sig vid
skrivningsnämnds sammanträde.

Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion och då en revision av inskrivningsförordningen
lärer vara förestående har jag trott mig böra anmäla detta ärende

374

hos Eders Kung], Maj:t till det avseende, Eders Kungl. Maj:t må täckas
i nåder finna omständigheterna påkalla.»

* *

Enligt vad § 42 i den nya inskrivningsförordningen, som utfärdats
den 25 oktober 1918, utvisar, har ifrågavarande framställning icke
vunnit beaktande.

14. Angående ändring av betämmelser i § 95 mom. 1 av 1914 års

inskrivningsförordning.

Härom har militieombudsmannen den 22 oktober 1918 till Konungen
avlåtit en skrivelse av följande innehåll.

»Enligt värnpliktslagen den 17 september 1914 § 17 mom. 2
gäller, att om för inskriven värnpliktig, efter det inskrivningsförrättningen
avslutats, yppas sådan anledning till uppskov med den i § 27
föreskrivna första tjänstgöring, varom förmäles i mom. 1 av förstnämnda
paragraf, uppskov med nämnda tjänstgöring till nästföljande
år må medgivas den värnpliktige i den ordning Konungen bestämmer.
De närmare bestämmelserna om ordningen för prövning av ansökan
om uppskov med första tjänstgöringen i dylika fall hava meddelats
uti inskrivningsförordningen av den 81 december 1914, § 95 mom. 1.
Där stadgas, att om för inskriven värnpliktig, efter det inskrivningsförrättningen
avslutats, yppas sådan anledning till uppskov med första
tjänstgöringen, varom förmäles i värnpliktslagen § 17 mom. 1, och
den värnpliktige, innan han inträtt i tjänstgöring, hos vederbörande
inskrivnings- eller sjörullf öring sb ef allt a vare gör skriftlig ansökan om uppskov
till nästföljande år, han är berättigad att av nämnda befälhavare
undfå det sökta uppskovet, därest anledningen styrkes på sätt i § 28
mom. 2 och 4 samt i § 51 e) inskrivningsförordningen för varje särskilt
fall omförmäles.

Av ordalagen i nu återgivna bestämmelser i inskrivningsförordningen
vill det synas, som skulle under där angivna förutsättningar en
inskriven värnpliktig hava ovillkorlig rätt att erhålla uppskov till nästföljande
år med första tjänstgöringen och prövningen, huruvida de
erforderliga förutsättningarna äro för handen, alltid tillkomma vederbörande
inskrivnings- eller sjörullföringsbefälhavare. Att bestämmel -

serna emellertid icke hava eu fullt så kategorisk innebörd, som ordalydelsen
kan giva anledning antaga, har jag trott mig Unna av handlingar,
av vilka jag fick tillfälle att taga del vid en den 21 september

1918 förrättad inspektion av Södermanlands regemente. Dessa handlingar
visa nämligen följande.

Hos inskrivningsbefälhavaren för Södermanlands inskrivningsområde
sökte värnpliktige nr 210 44/1918 Erik August Liljefors, född
den 5 oktober 1898 samt tilldelad infanteriet i särskild befattning
nämligen såsom expeditionsbiträde vid Svea livgarde, uppskov till år

1919 med första tjänstgöringen, och företedde han därvid ett av rektorn
vid Lunds privata elementarskola H. Körner utfärdat bevis, att
Liljefors icke kunde under år 1918 fullgöra honom enligt gällande
värnpliktslag åliggande tjänstgöring, utan att detta skulle för honom
medföra avsevärt avbräck i fortskriden lärokurs, samt att anledningen
till denna uppskovsansökan inträffat efter inskrivningsförrättningen.

Sedan inskrivningsbefälhavaren avslagit ansökningen, anförde
Liljefors underdåniga besvär. I dessa uppgav Liljefors, att han blivit
underkänd vid mogenhetsexamen vårterminen 1918 och tänkte på nytt
anmäla sig till mogenhetsexamen under höstterminen; tjänstgöringens
fullgörande under året skulle därför för honom medföra oöverskådlig
skada.

Inskrivningsbefälhavaren insände besvärshandlingarna under förmälan,
att Liljefors enligt arméfördelningsorder den 28 maj 1918 icke
kunnat av inskrivningsbefälhavaren beviljas uppskov, då Liljefors vore
avsedd att inkallas såsom expeditionsbiträde till Svea livgarde med
tjänstgöring vid generalstaben den 1 juni 1918 och ingen annan kunde
disponeras i stället.

Enligt den åberopade arméfördelningsordern hade chefen för IV.
arméfördelningen på förekommen anledning fäst uppmärksamheten på,
att uppskov med tjänstgöring enligt § 95 inskrivningsförordningen ej
finge beviljas värnpliktig, angående vilkens tjänstgöring högre myndighet
utfärdat föreskrifter, utan att ifrågavarande myndighets godkännande
av uppskovet blivit inhämtat. I anledning av Liljefors förenämnda
underdåniga besvär yttrade arméfördelningscliefen, att brist
redan rådde på expeditionsbiträden — ett vid generalstaben och ett
vid IV. arméfördelningens expedition — men att sannolikhet förelåge
att under sommaren kunde medgivas hemförlovning och uppskov med
då återstående tjänstgöring, till följd av eventuell överföring av vapenföra
studenter till icke vapenföra och utbildning såsom expeditionsbiträden;
och hemställde arméfördelningscliefen, att Liljefors ansökning

376

icke för det dåvarande måtte föranleda någon Eders Kungl. Maj:ts
åtgärd.

Vid underdånig föredragning av ärendet fann Eders Kungl. Maj:t
ansökningen icke föranleda någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd.

Med anledning av vad sålunda förekommit kan sättas i fråga,
dels huruvida icke uttrycket i § 95 inskrivningsförordningen att värnpliktig
under vissa förutsättningar är berättigad att erhålla uppskov
lämpligen borde utbytas mot ett uttryck, som bättre svarar mot ordade011
i § 17 värnpliktslagen, att uppskov må medgivas, dels ock om
icke den av chefen för IV. arméfördelningen påpekade och, efter vad
det synes mig, i sakens natur väl grundade inskränkningen i vederbörande
inskrivningsbefälhavares och sjörullföringsbefälhavares rätt att
bevilja uppskov med första tjänstgöringen borde vara antydd i författningen;
och då revision av gällande inskrivningsförordning för närvarande
lärer pågå, har jag därför samt med stöd av 16 § i den för riksdagens
militiombudsman gällande instruktion trott mig böra anmäla detta
ärende hos Eders Kungl. Maj:t.»

* *

I inskrivningsförordningen den 25 oktober 1918 (Svensk författningssamling
nr 835), som trätt i kraft den 1 januari 1919, har ifrågavarande
moment erhållit följande lydelse:

§ 95.

1. Yppas för inskriven värnpliktig, efter det inskrivningsförrättningen
avslutats, sådan anledning till uppskov med första tjänstgöringen,
varom i § 17 mom. 1 värnpliktslagen förmäles, och gör den värnplikinnan
han inträtt i tjänstgöring, hos vederbörande inskrivningsdel''
sjörullföringsbefälhavare skriftlig ansökan om uppskov till nästföljande
år, må han av nämnda befälhavare undfå det sökta uppskovet,
därest anledningen styrkes på sätt i § 28 mom. 2 och 4 samt § 51 e)
denna förordning för varje särskilt fall omförmäles.

15. Fråga angående till mobiliseringstjänstgöring inkallade värnpliktigas
vid marinen användande i arbete av beskaffenhet att kunna utföras med

förhyrd arbetskraft.

Såsom framgår av ämbetsberättelsen till 1918 års riksdag (sid.
417 tf.) avlät militieombudsmannen den 11 december 1917 till Konungen
eu skrivelse i detta ämne. Över framställningen avgav chefen för
marinstaben den 19 augusti 1918, med bifogande bland annat av ett
yttrande av stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm, underdånigt
utlåtande. Genom remiss från chefen för sjöförsvarsdepartemen •
tet den 10 september 1918 lämnades militieombudsmannen tillfälle att
inkomma med yttrande i anledning av vad chefen för marinstaben anfört.

I underdånig skrivelse den 22 oktober 1918 har militieombudsmannen
i anledning härav anfört följande.

»Chefen för marinstaben har erinrat om bestämmelserna i § 30
värnpliktslagen, enligt vilka värnpliktig, då han inkallas till tjänstgöring,
är skyldig att verkställa den tjänsteförrättning, honom av
vederbörande befälhavare anvisas, samt vidare gäller att i de förrättningar,
där särskild yrkeskunskap kan vara påkallad, företrädesvis
skola användas personer med motsvarande yrkeskunskap. Av dessa
bestämmelser har det synts marinstabschefen framgå, att de värnpliktiga
äro skyldiga att utan inskränkning underkasta sig de bestämmelser
angående deras tjänstgöring, som av vederbörande befälhavare
anbefallas, vare sig det gäller rent militär tjänst eller arbeten för
krigsmaktens behov, och att särskilt för sistnämnda ändamål den bland
de värnpliktiga förefintliga yrkeskunskapen skall kunna tagas i anspråk.
Mot yttrandet i denna del är från min sida endast att erinra, att
yttrandet rör sig i en cirkel; min framställning ifrågasatte ingalunda
de värnpliktigas i anförda paragraf i värnpliktslagen stadgade och av
strafflagen för krigsmakten ytterligare framhållna skyldighet att lyda
vad vederbörande befälhavare i tjänsten befaller utan avsåg i stället
att få närmare bestämt vad befälhavaren vid visst slags tjänstgöring
skall äga rätt befalla. Att den i min framställning uttryckligen förutsatta
skyldigheten att utföra anbefallt arbete behövde en närmare
reglering än som kan anses innefattad i bestämmelsen att i förrättningar,
som kräva särskild yrkeskunskap, företrädesvis skola användas
personer med motsvarande yrkeskunskap, fann jag antagligt av uppgiften
i den till mig inkomna klagoskriften, att värnpliktiga, som
Militieombudsmannens änibetsberättelse. 48

378

genomgått navigationsskolan samt avlagt maskinist- eller övermaskinistexamen,
under mobiliseringstjänstgöring beordrats att utföra sådana
arbeten som kolning eller sopning. Det förhållandet, att bestämmelser
till förekommande av användandet av överkvalificerad arbetskraft icke
blivit meddelade, kan icke under alla omständigheter antagas utgöra
ett bevis för att sådana bestämmelser icke äro erforderliga. Att anlita
värnpliktiga med sådan utbildning till vanliga handräckningsarbeten
lärer näppeligen vara motiverat av den utav marinstabschefen framhållna
nödvändigheten att vid mobilisering i mycket stor utsträckning
använda de värnpliktigas yrkesskicklighet för krigsmaktens behov.

Vad marinstabschefen vidare anfört mot tanken på en begränsning
av de värnpliktigas arbetsskyldighet har fått ett än skarpare
uttryck i stationsbefälhavarens yttrande, där det heter, att ett eventuellt
kringskärande av sättet för inkallade värnpliktigas användning
torde stå i den mest skriande motsats till erfarenheterna från det pågående
världskriget, som ju icke blott infört en allmän värnplikt utan
också på flera håll en allmän aHWsplikt. Detta uttalande rör frågans
kärnpunkt. För ett användande av mobiliserades arbetskraft i den
utsträckning, som enligt marinstabschefens framställning fordras, torde
i själva verket förutsättas icke endast värnplikt utan även arbetsplikt
för försvarsväsendets behov.

Marinstabschefen har gjort gällande att i förevarande fall den
ifrågasatta begränsningen av arbetsskyldigheten ej skulle kunnat föranleda
vare sig kortare inkallelseperioder eller en minskning av antalet
inkallade värnpliktiga. Inkallelsernas omfattning hade under den tid,
då flottan varit mobiliserad, bestämts med hänsyn till personalbehovet
för de rustade sjöstyrkorna, stationerna och varven, varutöver en viss
ersättningspersonal måst hållas i beredskap för oförutsedda behov eller
till sjökommendering i stället för insjuknad personal m. m. Det läge
i sakens natur, att denna ersättningspersonal ej kunde tillåtas gå sysslolös,
utan att den måst beredas någon sysselsättning.

Vid remissen fogade uppgifter visa, att av 22 den 20 april 1917
inryckta värnpliktiga av kategorierna sjökaptener och styrmän, 17 vid
en viss tidpunkt användes i kasern tjänst och att samtidigt av 29
nämnde den 20 april inryckta övermaskinister och maskinister 13
tjänstgjorde på varvet och 4 i kaserntjänst. Huruvida dessa siffror
äro ägnade att styrka marinstabschefens nyss återgivna uttalande kan
jag icke närmare inlåta mig på, men det synes mig kunna sättas i
fråga, om det varit oundgängligen nödvändigt att kvarhålla ersättningspersonalen
vid varvet och om man icke kunnat på ett för denna personal

mindre kännbart sätt försäkra sig om dess tjänst vid behov. Av generalorder
för armén har jag funnit, hurusom vissa till krigstjänstgöring inkallade
värnpliktiga hemförlovats lör återstående del av krigstjänstgöringsperiod
med skyldighet att, därest sådant under perioden skulle visa
sig erforderligt, oförtövat efter därom erhållen order ånyo inställa sig''
till tjänstgöring. Ehuru jag ju icke kan vara blind för, att förhållandena
härutinnan icke kunna vara fullt desamma vid flottan, har jag
genomsett en del till mig inkomna generalorder för marinen för innevarande
år för att utröna, om icke enahanda anordning i avseende å
hemförlovning vunnit tillämpning vid flottan; och har jag redan av en
generalorder av den 4 januari 1918. nr 15, funnit att värnpliktiga i
vissa fall kunnat erhålla tjänstledighet med skyldighet att oförtövat
efter därom erhållen order inställa sig till tjänstgöring. Antagligen
skulle tjänstledighet på sådant villkor kunnat utverkas för den ersättningspersonal,
som enligt marinstabschefens yttrande det varit nödigt
att bereda sysselsättning för att den icke skulle gå sysslolös.

Jag häller fortfarande före, att mobiliserade värnpliktiga icke
böra användas till arbeten, som kunna utföras med förhyrd arbetskraft.
Med denna reservation har jag intet att erinra mot stationsbefälhavarens
yttrande, att den ledande principen för de värnpliktigas användning
efter skedd mobiliseringsinkallning bör vara, att de tjänstgöra på
sådant sätt, att deras utbildning och yrkeserfarenhet kommer staten
på bästa sätt tillgodo. Men jag betvivlar, att de utav st&tionsbefälhavaren
åberopade bestämmelser kunna anses giva ett adekvat uttryck
för denna princip.»

Vid underdånig föredragning av ärendet den 12 november 1918
har Kungl. Maj:t funnit gott föreskriva, att vad sålunda förekommit
skulle bringas till stationsbefälhavarnas vid flottans stationer kännedom
för att av dem och underlydande beaktas.

16. Angående tolkning av § 4 mom. 3 och § 6 mom. 1 i gällande
fredsförplägnadsreglemente.

Härom har militieombudsmannen den 1 juli 1918 till Konungen
avlåtit en så lydande framställning.

»Enligt § 4 mom. 3 i nådiga reglementet angående förplägnaden
vid arméns truppförband i fred (fredsförplägnadsreglementet) den 11
oktober 1917 i dess lydelse enligt nådiga kungörelsen den 19 maj 1917

380

gäller följande: Officerare och underofficerare samt civilmilitära per soner

av motsvarande tjänsteställning må, efter anmälan hos regementschef
eller likställd chef, vid truppförband utbekomma portion mot
ersättning av 80 öre för varje portion.’

Vidare gäller enligt § 6 mom. 1 i nämnda fredsförplägnadsreglemente
följande: ''Envar armén tillhörande person, som icke åtnjuter
tillagad portion, äger rätt att, därest regementschef, likställd eller
högre myndighet, som har uppsikt över förplägnaden, prövar så kunna
ske, för sig och hushåll utbekomma proviantartiklar, förvarade i kronans
magasin, mot ersättning efter taxa, fastställd av den myndighet,
under vilken magasinet närmast lyder, dock under villkor att, kronans
rätt och fördel icke i något avseende härigenom trädas för när. Denna
bestämmelse gäller likväl icke beträffande sådana artiklar, kött, fläsk
eller dylikt, från vilka vissa delar av bättre beskaffenhet kunna avskiljas,
och genom vilkas tillhandahållande på nämnda sätt manskapet
skulle kunna tänkas bliva kränkt i sin rätt.’

Dessa stadganden synas i ett flertal fall hava föranlett tvekan.
huruvida en officer eller underofficer, vilken för egna medel inköper
tillagad portion av kronan, kan anses berättigad att av kronan tillhandla
sig proviantartiklar för sig och hushåll.

Sålunda har sergeanten vid Hallands regemente L. Broberg i en
till mig insänd skriit anmärkt, att vid nämnda regemente den tolkning
av berörda bestämmelse gjort sig gällande, att han anses åtnjuta tilllagad
portion, i den mening detta uttryck brukas i sagda reglemente,
då han vid truppförbandet utbekommer portion mot stadgad ersättning.''

Sedermera har till min kännedom kommit, att arméförvaltningens
intendentsdepartement i ett den 4 januari''1918 dagtecknat cirkulär
för sin del framhållit, att bestämmelserna i ovannämnda reglemente
§ 4 inom. 3 icke medgiva, att mer än en portion för dag
uttages av värjo portionstagare, varjämte person, som åtnjuter tillagad
portion, icke äger rätt att utbekomma proviantartiklar från kronans
magasin.''

Aidaie har förradsvaktmästaren vid Göta ingenjörkår T. Schuberg
i en till mig insänd skrift, under erinran om innehållet i förberörda
ciikulär, anmärkt, att det väl knappast kan sägas att en person, som
betalar sm portion, åtnjuter densamma. För att åtnjuta portionen
skulle den val, förmenar Schuberg, ingå såsom eu faktor i vederbörandes
löneförmåner och utbekommas utan kontant ersättning.

De anmärkningar, som av Schuberg sålunda framställts, kunna
måhända ur språklig synpunkt hava någon grund för sig. Rimligare

synes mig dock att tyda uttrycket ''åtnjuter’ såsom innebära detsamma
som ''uttager’; sålunda såsom syftande på det faktiska förhållande, att
vederbörande verkligen begagnar sig av rätten att uttaga portion. Att
göra skillnad mellan kontant ersättning och ersättning genom tjänstgöring,
varför portion utgår, torde vara mindi’e riktigt.

Då emellertid ett förtydligande av förutnämnda bestämmelser
synes vara av behovet påkallat, har jag, med stöd av 16 § i den för
riksdagens militieombudsman gällande instruktion, trott mig böra anmäla
detta ärende hos Eders Kungl. Maj:t till den åtgärd, som Eders
Kungl. Magt i nåder må finna framställningen föranleda.»

* *

Genom kungörelse den 30 augusti 1918 (Svensk författningssamling
nr 713) har Kungl. Maj:t förordnat, att § 6 mom. 1 i reglementet
angående förplägnad vid arméns truppförband i fred (fredsförplägnadsreglementet)
den 11 oktober 1907 skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 6.

Rätt att mot ersättning utbekomma proviant- och furageartiklar

ur kronans magasin.

1. Envar armén tillhörande person, dock icke värnpliktig, övertalig
personal eller personal hörande till arméns reservstat eller reserver,
äger rätt att för sig och hushållsmedlemmar, som av honom försörjas,
mot kontant ersättning utbekomma proviantartiklar, förvarade i kronans
magasin, i den utsträckning vederbörande regementschef, likställd
eller högre myndighet, som har uppsikt över förplägnaden, prövar så
kunna ske och med hänsyn till antalet hushållsmedlemmar m. m. finner
erforderligt, dock under villkor, att kronans rätt och fördel icke i
något avseende härigenom trades för när.

Denna bestämmelse gäller likväl icke beträffande sådana artiklar,
kött, fläsk eller dylikt, från vilka vissa delar av bättre beskaffenhet
kunna avskiljas, och genom vilkas tillhandahållande på nämnda sätt
manskapet skulle kunna tänkas bliva kränkt i sin rätt.

Ersättningen för utbekomna proviantartiklar utgår efter taxa,
fastställd av den myndighet, under vilken magasinet lyder.

382

Om sammansättningen av krigsrätt för behandling av mål, vari

ansvarstalan ej föres.

Enligt 8 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
gäller, att militära ledamöter i regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och
särskild krigsrätt i regel skola vara

a) i mål mot generalsperson eller flaggman: en generalsperson eller
en flaggman och en officer av överstes eller kommendörs grad;

b) i mål mot regementsofficer: två regementsofficerare, av vilka
åtminstone den ene bör hava överstes eller kommendörs grad;

c) i mål mot officer av kaptens eller lägre grad ävensom i mål,
som ej rör åtal mot viss person: två officerare av kaptens grad;

d) i mål mot underofficer eller någon av manskapet: en officer av
kaptens grad samt en underofficer av fanjunkares eller likställd grad.

Beträffande fältkrigsrätt lämnas motsvarande bestämmelser i 21
§ sagda lag; jämväl fältkrigsrätts sammansättning beror, vad de militära
ledamöterna angår, av dens grad, mot vilken mål är anhängiggjort,
och vad i detta hänseende gäller om mål mot officer av kaptens eller
lägre grad skall ock tillämpas i avseende å mål, som ej rör åtal mot
viss person.

De ordalag, med vilka anförda lagrum känneteckna mål av olika
slag, hava, enligt vad militieombudsmannen under företagna ämbetsresor
inhämtat, givit anledning till skiljaktiga tolkningar. Bestämmelsen att
krigsrätt skall hava angiven sammansättning vid handläggning av mål,
som ej rör åtal mot viss person, har merendels ansetts innebära, att
krigsrätten skall hava ifrågavarande sammansättning i fall, då talan om
ansvar ej föres. Men det saknas icke exempel på att uttrycket mål mot
fått vara det avgörande; så snart ett mål innefattat talan — vare sig
ansvars eller ersättningstalan — mot viss person, har krigsrätten ansetts
böra erhålla den sammansättning, som betingas av denne persons grad.

Ehuruväl i vissa fall offentlig åklagares rätt att anställa åtal ansetts
medföra befogenhet jämväl att föra talan om enskild part tillkommande

rätt till skadestånd, torde ordet åtal, åtminstone i författningar av
senare datum, undantagslöst syfta på talan om ansvar för brott !. Någon
avgörande slutsats kan visserligen icke dragas av de i allmänna strafflagen
flerestädes förekommande bestämmelser, som gälla åtalsrätt för
allmän åklagare och för målsägande, eller av motsättningen i 20 kap.

4 § rättegångsbalken mellan åtalsrätt, som tillkommer allmän åklagare,
och målsägandes rätt att träffa förlikning om skadestånd. Men när i

5 kap. 14—16 §§ allmänna strafflagen talas om åtal såsom avbrytande
preskription av straff, lärer väl ej rimligen kunna under »åtal» inbegripas
talan, som allenast går ut på skadestånd. Och då i 6 kap. 7 §
allmänna strafflagen stadgas, att om straff förfallit eller tid till avbrutet
åtals fullföljd blivit försutten efter vad i 5 kap. 18, 14 eller 16 § sägs,
målsägande dock ej är därigenom betaget att det skadestånd söka,
vartill han eljest kan berättigad vara, är det ju uppenbart att med
åtal förstås allenast ansvarstalan. I avseende å språkbruket i lagen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes kan erinras om rubriken
till 10 kap. »Om angivelse och åtal av brott samt om anhängiggörande
av andra mål;» att med »andra mål» (än sådana som röra angivelse
och åtal av brott) förstås mål, där talan om ansvar ej föres, framgår
av 52 §. Vidare må framhållas, hurusom 39 § samma lag, efter att
hava i punkterna l:o — 5:o såsom mål hörande till krigsdomstol uppräknat
vissa åtal, tillika stadgar att krigsdomstol i dithörande mål ock
äger döma i frågor om skadestånd, rättegångskostnad med mera, som
av huvudsaken flyter, även då nämnda frågor ej samtidigt med denna
avgöras; och skulle ju detta stadgande, vad skadeståndstalan angår,
vara obehövligt, därest sådan talan inbegrepes under åtal.

.Till stöd för antagandet, att uttrycket »mål mot» i 8 och 21 §§
lagen om krigsdomstolar in. m. är liktydigt med »åtal mot» och att
med ordet »åtal» avsetts allenast ansvarstalan, kunna vidare anföras
flera bestämmelser i 2 och 3 kap. nämnda lag. Sålunda torde vara
uppenbart, att bestämmelsen i 11 §, att om mål, vilket skall handläggas
vid krigsrätt, som i 2 kap. avses, d. v. s. regementskrigsrätt, stationskrigsrätt
eller särskild krigsrätt, rör åtal mot generalsperson eller flaggman,
Konungen förordnar de militära ledamöterna i rätten, är avsedd
att fullständigt täcka bestämmelsen i 8 § punkt a) om militära ledamöter
i mål mot generalsperson eller flaggman; anses nu uttrycket »åtal»
icke kunna omfatta även skadeståndstalan, blir alltså följden den, att
de militära ledamöterna i mål, som gäller skadeståndstalan men icke

1 I kungörelsen den 5 december 1798 om äktenskapsskillnad på grund av horsbrolt betyder
uttrycket »åtala» antagligen anhängiggöra talan, ej nödvändigt anhängiggöra ansvarstalan.

384

tillika ansvarstalan mot generalsperson eller flaggman, skola vara två
officerare av kaptens grad. Och i några lagrum — såsom 14 och 21 §§ —
användes uttrycket tilltalad såsom betecknande den, mot vilken åtal
anhängiggjorts; men att såsom tilltalad beteckna en person, mot vilken
allenast skadeståndstalan föres, torde vara om möjligt än mer stridande
mot allmänt språkbruk än att under åtal inbegripa jämväl skadeståndstalan.

Givetvis kan man tveka om lämpligheten att uti förevarande
avseende göra skillnad mellan fall, då ansvarstalan föres, eventuellt i
förening med yrkande om skadestånd, och då fråga är allenast om
skadestandstalan. Även i det sistnämnda fallet gäller det ju att konstatera
ett brottsligt förfarande och borde väl därför tillses, att målet
ej kommer att avgöras av domare, vilka utan att vara jäviga dock
stå i ett särskilt grannlaga förhållande till den till svaromål inkallade.
Härtill kommer den rent praktiska synpunkten att det — bortsett
från fall, då straffet är preskriberat — från början icke alltid är
klart, huruvida talan kommer att föras om ansvar eller allenast om
skadestånd.

Möjligen kan invändas, att man vid avfattningen av hithörande
stadganden avsett blott det huvudsakligaste fallet, nämligen att ansvarstalan
föres, och att man i varje händelse icke tänkt sig, att andra
.bestämmelser än för ansvarstalan skulle gälla, om allenast skadeståndstalan
förelåg. Till att aftaga att något förbiseende härvidlag ägt rum
finnes emellertid icke tillräcklig anledning; fastmera framgår av förut
anförda 52 §, att man haft uppmärksamheten riktad på sådana mål,
i vilka ej fördes talan om ansvar. Denna paragraf, som innehåller att
i dylika mål skall i tillämpliga delar gälla vad i 50 och 51 §§ är
stadgat (nämligen i avseende å angivelse och åtal av brott) har sin
motsvarighet i 54 § av det utav särskilda kommitterade år 1905 framlagda
förslag till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes;
såsom motiv för stadgandet anfördes i kommittébetänkandet, att de i
närmast föregående båda paragrafer givna regler efter ordalagen avsåge
endast åtal för brott; att emellertid även vid krigsdomstol kunde förekomma
mål, vilka visserligen vore brottmål i juridisk-teknisk bemärkelse,
men däri talan om ansvar ej fördes, såsom tvister om skadestånd,
rättegångskostnad in. m., då nämnda frågor ej avgjordas samtidigt
med huvudsaken, och att för anhängiggörande av dylika mål tydligen
borde i tillämpliga delar gälla vad i 52 och 53 §§1 stadgades.

Dessa paragrafer i förslaget motsvaras i huvudsak av 50 och 51 §§ i den ifrågavarande lagen.

Då i det föregående talats om mål, som icke röra åtal mot viss
person, har företrädesvis syftats på mål, som gälla skadestånd. De
åtminstone vad beträffar antalet viktigaste bland de till krigsdomstol
hörande mål, som icke röra åtal mot viss person, äro emellertid de,
som avses i sista stycket av 39 §. Bestämmelsen i detta stycke (»Är
i särskild författning stadgat, att undersökning i mål eller ärende skall
äga rum inför krigsdomstol, vare det gällande») är hämtad från kommittéförslaget,
41 §. Av betänkandet (s. 297) finner man, att kommittén
varit angelägen att giva stadgandet sådan avfattning, att det
kom att gälla endast ärenden, däri undersökning vid krigsdomstol
kunde finnas behövlig eller lämplig; och anmärkte kommittén, att
den motsvarande bestämmelsen i 18 § 3:o) av 1868 års förordning
om krigsdomstolar och rättegången därstädes (enligt vilken till krigsdomstol
hörde »vissa andra mål, efter ty i särskilda författningar
bestämmes») kunde giva stöd åt den uppfattning, att det därigenom
skulle vara överlåtet åt Konungen att i administrativ väg bestämma,
att andra mål än de, som i lagen omförmäldes såsom tillhörande krigsdomstol,
och däribland tilläventyrs andra rättegångsmål i egentlig
mening, skulle tillhöra sådan domstol. Under den fortsatta legislativa
behandlingen av kommittéförslaget anknöts emellertid till stadgandet
om krigsdomstols behörighet att handlägga omförmälda undersökningsärenden
en bestämmelse av största betydelse för frågan om sammansättningen
av krigsrätt för behandling av andra mål än sådana, i vilka
ansvarstalan föres, samt därjämte ägnad att under begreppet »undersökning»
draga in även vissa »rättegångsmål i egentlig mening», vilka
visserligen även eljest skulle hört till krigsdomstol men svårligen kunna
betecknas såsom blott och bart undersökningsärenden.

Enligt kommittéförslaget fordrades för krigsrätts domförhet att
alla ledamöter voro tillstädes. Men i kungl. propositionen n:r 57 till
1914 års senare riksdag upptogs under 59 § den sedermera under
samma paragrafnummer i lagen införda bestämmelse, att sådan undersökning,
som i 39 § sista stycket sägs, må, där talan om ansvar ej
föres, handläggas av krigsrätten även om krigsdomaren ej är tillstädes.
Om tillkomsten av denna bestämmelse meddelas i det vid sagda proposition
fogade utdrag av stadsrådsprotokollet för den 18 juli 1913
(s. 182) att krigshovrätten och åtskilliga militära myndigheter framställt
yrkande därom, att krigsrätten skulle erhålla en förenklad sammansättning,
då densamma enligt gällande författningar skulle verkställa
undersökning utan att någon vore åtalad. Särskilt hade påpekats,
hurusom vid slutet av eu övningsperiod undersökningar angående för
Militieombudsmannens ämbetsberättelse 49

386

komna och skadade persedlar ofta erfordrades vid flera truppförbands
krigsrätter samtidigt och att vid sådant förhållande olägenheter säkerligen
komme ett göra sig gällande, där samma krigsdomare vore
anställd vid flera krigsrätter. Då av omförmälda anledning svårigheter
tvivelsutan kunde framträda ej minst vid bristande tillgång på lämplig
ställföreträdare åt krigsdomare, samt då den utredning, som med dylika
undersökningar åsyftades, säkerligen skulle kunna vinnas, även om
krigsdomaren ej i dem deltoge, hade ifrågasatts, huruvida icke alla
undersökningar, som avsåges i 39 § sista stycket, lämpligen skulle kunna
anförtros åt en krigsrätt, sammansatt endast av auditören och de
militära ledamöterna. Chefen för justitiedepartementet fann vad sålunda
anförts vara förtjänt av beaktande. Alla anordningar, som åsyftade
ett minskande av krigsdomarens arbete, måste tillika göra det lättare
att, i enlighet med vad förslaget avsåge, förvärva ordinarie domare i
allmän underrätt för dessa befattningar.

Under ämbetsresor åren 1916—1918 har militieombudsmanneu vid
granskning av krigsrättsprotokoll funnit, hurusom krigsrätt, bestående av
auditör såsom ordförande samt två officerare av kaptens grad — eller, på
grund av förbiseende av bestämmelsen i 8 § punkt c) lagen om krigsdomstolar
m. in., en officer av kaptens grad samt en underofficer av fanjunkares
eller likställd grad — - såsom militära ledamöter, icke blott handlagt
undersökningar om bortkomna persedlar och dylikt utan även ålagt ersättningsskyldighet.
Behörigheten för en sålunda sammansatt krigsrätt
att döma till ersättningsskyldighet har visserligen icke varit obestridd.
Av ett referat i Svensk Juristtidning för år 1917, s. 206 -207, finner
man, hurusom regementskrigsrätten vid Svea livgarde, sammansatt av
auditör och två militära ledamöter (av kaptens grad), genom beslut
den 9 november 1916 förklarat sig icke vara behörig att i sin dåvarande
sammansättning ingå i prövning av ett mot en värnpliktig framställt
yrkande om skyldighet för honom att ersätta kronan värdet av en
kokkittel, som genom hans vårdslöshet förkommit. Krigshovrätten,
där åklagaren besvärade sig, fann emellertid enligt utslag den 7 februari
1917, givet utan meningsskiljaktighet, att som vid den ifrågavarande
krigsrättundersökningen talan om ansvar ej blivit förd, krigsrätten
jämlikt 59 § 2 mom. lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
varit behörig att i sin ovannämnda sammansättning ingå i bedömande
av det omförmälda, vid undersökningen framställda ersättningsyrkandet.
Enahanda uppfattning i fråga om behörighet för en
krigsrätt, bestående av auditör och två kaptener, att i undersökningsmål
ålägga ersättningsskyldighet synes hava gjorts gällande hos

387

högsta domstolen att döma av dess protokoll för den 13 november
1918 i ett genom Kungl. Maj:ts utslag den 28 samma månad avgjort
besvärsmål. 1 detta mål både krigsrätten vid Bohusläns regemente
med nyss angivna sammansättning ansett fanjunkaren B. såsom kompaniadjutant
å 4. kompaniet ersättningsskyldig för en vid inventering
av kompaniförrådet konstaterad brist i fråga om intendenturmateriel
samt, på yrkande av vederbörande krigsfiskal, genom utslag den 19
december 1917 förpliktat B. att till kronan utgiva ersättning för förkomna
persedlar med 1,715 kronor 91 öre. Efter besvär av B. yttrade
krigshovrätten i utslag den 11 maj 1918, att enär B., vilken i egenskap
av uppbördsman vore redovisningsskyldig för ifrågavarande persedlar,
icke i målet förebragt någon omständighet, på grund varav
han skulle kunna fritagas från skyldighet att ersätta nämnda från
kompaniförrådet förkomna persedlar, prövade krigshovrätten rättvist
fastställa det slut, krigsrättens utslag innehölle. I krigshovrättens utslag,
som överklagades av • B., gjorde Kungl. Maj:t ej ändring. Ett
justitieråd var emellertid av skiljaktig mening samt yttrade att då i
förevarande fall regementskrigsrätten, efter slutad undersökning, dömt
i målet, och denna dom meddelats i mål mot underofficer, men regementskrigsrätten
icke varit så sammansatt samt i 6 § 1 stycket, 8 §
punkt d och 14 § i lagen om krigsdomstolar sägs, justitierådet funne
regementskrigsrättens och krigshovrättens utslag böra undanröjas.

Likasom man, såsom ovan framhållits, kan tveka om lämpligheten
därav att krigsrätt vid handläggning av skadeståndsmål har
annan sammansättning än vid behandling av mål, i vilka föres talan
om ansvar, kan det sättas i fråga, huruvida en sammansättning av
krigsrätt, som må vara tillfredsställande vid handläggning av rena
undersökningsärenden, kan anses betryggande i mål om ersättningsskyldighet.
För utredning och prövning av mål av så ingripande betydelse
för den enskildes ekonomi, som ersättningsmålen kunna vara,
borde måhända icke krävas mindre garantier i avseende å domstolens
sammansättning än för handläggning av de ofta synnerligen enkla
brottmålen. Med hänsyn till den korta tid, varunder de nuvarande
bestämmelserna i ämnet varit gällande, har militieombudsmannen emellertid
trott sig icke böra för närvarande framlägga något förslag till
ändring härutinnan, utan har med denna utredning allenast åsyftat att,
på sätt det åligger militieombudsmannen enligt 14 § i den för honom
utfärdade instruktion, Verka för en enhetlig tillämpning av dessa bestämmelser.

388

Framställning till riksdagen angående höjning för år 1919 av
ersättning, som utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1909 om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring.

Efter framställning av militieombudsmannen till 1918 års lagtima
riksdag angående höjning för år 1918 av ersättning, som utgår jämlikt
förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, medgav riksdagen enligt
underdånig skrivelse den 12 juni 1918 (nr 312),

dels att den ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, som på grund av riksförsäkringsanstaltens under år
1918 eller tidigare meddelade beslut utgått eller utginge såsom sjukhjälpsersättning
eller livränta för tid under år 1918 eller under nämnda
år såsom begravningshjälp, så ock den ersättning i anledning av dylik
skada, som på grund av riksförsäkringsanstaltens uftder år 1918 meddelade
beslut därefter komme att utgå såsom begravningshjälp i anledning
av dödsfall, inträffat under nämnda år,, finge höjas med femtio
procent utöver det belopp, vartill ersättningen kunde bestämmas enligt
grunderna i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

dels ock att kostnaderna för denna förhöjning finge bestridas på
samma sätt som skedde i fråga om dylika ersättningar i övrigt.

Kungl. Maj:t utfärdade därefter, den 28 juni 1918, kungörelse i
ämnet (Svensk författningssamling nr 469).

I militieombudsmannens ovanberörda framställning till 1918 års
lagtima riksdag lämnades uppgift för tiden januari 1910—november
1917 å dels det antal fall, för vilka riksförsäkringsanstalten beviljat
ersättning — sjukhjälpsersättning, invaliditetsersättning eller dödsfallsersättning
— enligt 1909 års förordning, dels de belopp, i jämna krontal,
som postsparbanken enligt riksförsäkringsanstaltens beslut utbetalt

389

i sådan ersättning; och beräknades med ledning av de meddelade sifferuppgifterna
samt med hänsyn till den starka och oavbrutna stegring av
statsverkets kostnader för beredande av dylik ersättning, varom samma
sifferuppgifter vittnade, att kostnaderna för den ifrågasatta höjningen
med femtio procent för år 1918 skulle uppgå till 175,000 kronor.
Enligt vad riksförsäkringsanstalten meddelat har anstalten under måna -

derna januari—november 1918 beviljat

sjuk hjälpsersättning i ............................................................................. 200 fall

invaliditetsersättning i ....................................................................... 148 »

och dödsfallsersättning i ................................................................ 37 »

Ersättning har sålunda beviljats i tillhopa ................................... 385 fall

I denna uppgift hava icke medtagits sådana fall, i vilka under
ifrågavarande period ersättningstagare, som redan förut erhållit ersättning,
tillerkänts ytterligare ersättning, ej heller beträffande sjukhjälpsersättning
de fall, i vilka dylik ersättning beslutits skola utgå i stället
för förut tillerkänd invaliditetsränta.

Postsparbanken har under motsvarande tid jämlikt riksförsäkringsanstaltens
beslut utbetalt i jämna krontal såsom

sjukhjälpsersättning.......................................................................... 148,072 kr.

invaliditetsersättning ...................................................................... 218,879 »

dödsfallsersättning......................................................................... 37,976 »

eller tillhopa................................................................................... 404,927 kr.

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. I denna
ersättningssumma ingår den beviljade förhöjningen av femtio procent
för år 1918 med 113,708 kronor. Efter proportionellt tillägg för december
1918 kan den av 1918 års lagtima riksdag medgivna förhöjning sålunda
antagas hava medfört en utgift av 124,045 kronor.

Frågan om höjning av utgående ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, vilken fråga i riksdagens ovanberörda
skrivelse omförmäldes såsom föremål för utredning, har ännu
icke slutbehandlats; och då sålunda är ovisst, om ett beslut angående
definitiv höjning med verkan från och med 1919 års ingång kan komma
till stånd under detta års riksdag, har jag trott mig böra förnya min framställning
om en tillfällig höjning av ifrågavarande ersättning och sålunda
föreslå höjning för år 1919 av ersättningarna i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring. Vad angår beloppet av den höjning,
som kan böra medgivas, kan sättas i fråga, om icke med hänsyn till
nu rådande förhållanden en högre procentsats än den av 1918 årslag -

390

tima riksdag i detta hänseende tillämpade, borde komma till användning.
Emellertid kan det vara ägnat att medföra olägenheter, om den definitiva
höjning av ersättningen, som torde vara att motse, komme att
väsentligen understiga den tillfälliga. Vad särskilt angår dödsfallsersättningen
må ock framhållas, att sedan genom kung], brevet den 30
maj 1913 förordnats, att därest värnpliktig eller volontär i nummer
avlede under militärtjänstgöring och begravningshjälp icke skulle utgå
enligt här ovan nämnda förordning, ett belopp, motsvarande verkliga
kostnaden för begravningen, dock högst 75 kronor, finge antingen
disponeras av vederbörande truppförband, så framt begravningen verkställdes
genom dess försorg, eller ock på därom framställd begäran utbetalas
till den avlidnes anhöriga, så framt begravningen ombesörjts
av dem — Kung!. Maj:t dels den 26 september 1918 höjt maximibeloppet
av den nämnda begravningshjälpen men satt höjningen till
allenast femtio procent, vilken höjning medgivits för tiden från och
med den 1 september 1918 tillsvidare intill 1918 års utgång, dels ock
så sent som den 22 november 1918 medgivit enahanda höjning att gälla
från ingången av år 1919 tillsvidare till årets slut.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag vördsamt hemställa,
att riksdagen måtte medgiva,

dels att den ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, som på grund av riksförsäkringsanstaltens under år
1919 eller tidigare meddelade beslut utgått eller utgår såsom sjukhjälpsersättning
eller livränta för tid under år 1919 eller under nämnda
år såsom begravningshjälp, så ock den ersättning i anledning av dylik
skada, som på grund av riksförsäkringsanstaltens under år 1919 meddelade
beslut därefter kommer att utgå såsom begravningshjälp i anledning
av dödsfall, inträffat under nämnda år, må höjas med femtio
procent utöver det belopp, vartill ersättningen må bestämmas enligt
grunderna i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

dels ock att kostnaderna för denna förhöjning må bestridas på
samma sätt som sker i fråga om dylika ersättningar i övrigt.

Stockholm den 10 januari 1919.

AXEL ÖSTERGREN.

Sture Centerwall.

391

Framställning till riksdagen angående krigstidstillägg och
krigstidshjälp under år 1919 åt befattningshavare vid
militieombudsmannens expedition.

I anledning av dels en utav militieombudsmannen till 1918 års
lagtima riksdag gjord framställning dels ock en inom riksdagen väckt
motion medgav riksdagen att krigstidstillägg och krigstidshjälp finge
under år 1918 utgå till militieombudsmannen och befattningshavare
vid militieombudsmannens expedition enligt angivna grunder, varjämte
militieombudsmannen bemyndigades att för ifrågavarande ändamål av
förslagsanslaget till avlöning, resekostnader och expenser in. m. för
militieombudsmannen och hans expedition använda erforderligt belopp.
Och efter proposition av Kungl. Maj:t till 1918 års urtima riksdag
medgavs att extra krigstidstillägg och extra krigstidshjälp finge under
senare halvåret 1918 efter vissa grunder utgå till militieombudsmannen
och befattningshavare vid militieombudsmannens expedition samt bemyndigades
militieombudsmannen att för ändamålet av nämnda förslagsanslag
använda erforderligt belopp.

Då det av dyrtiden alstrade behovet av ett tillfälligt lönetillägg
icke upphört utan allt fortfarande gör sig gällande, hemställer jag
vördsamt, att riksdagen jämväl för år 1919 ville bereda befattningshavare
vid militieombudsmannens expedition krigstidstillägg och krigstidshjälp;
Och torde härför fastställas samma grunder, som kunna i
enahanda avseenden varda stadgade för befattningshavare vid statens
ämbetsverk.

Jag anhåller, att denna framställning måtte hänvisas till vederbörande
utskott.

Stockholm den 10 januari 1919.

AXEL ÖSTERGREN.

Sture Centerwall.

392

Framställning till riksdagen angående avlöningsförbättring
för vaktmästaren vid militieombudsmansexpeditionen.

Enligt beslut av 1916 års riksdag skall den årliga avlöningen för
vaktmästaren å militieombudsmansexpeditionen utgå med 1,200 kronor,
därav 350 kronor skola anses utgöra tjänstgöringspenningar, vilken
avlöning må till den del, som ej utgör tjänstgöringspenningar, kunna
efter 5 år höjas med 100 kronor och efter 10 år med ytterligare 100
kronor. Vidare gäller att, därest vaktmästaren i denna sin egenskap
åtnjuter fri bostad med bränsle, från den del av hans avlöning, som
ej utgör tjänstgöringspenningar, så länge nämnda förmån kvarstår,
skall avdragas ett belopp av 250 kronor årligen. Slutligen innehåller
nämnda riksdagsbeslut att i övrigt de för justitiekanslersexpeditionen
gällande villkor och bestämmelser för avlöningsförmånernas åtnjutande
skola i tillämpliga delar, efter militieombudsmannens beprövande, gälla
även för militieombudsmansexpeditionen ävensom att den person, som
för närvarande är anställd såsom vaktmästare å militieombudsmansexpeditionen
må, i och för ålderstillägg enligt de bestämmelser, som
blivit av riksdagen antagna, få räkna sig till godo den tjänstgöring
han ''fullgjort på grund av sin förutvarande anställning i motsvarande
befattning hos militieombudsmannen.

Enligt beslut av 1909 års riksdag utgick till vaktmästaren vid
justitiekanslersexpeditionen från och med år 1910 en avlöning av 1,200
kronor, därav 700 kronor i lön, 350 kronor i tjänstgöringspenningar
och 150 kronor i ortstillägg, vilken lön kunde efter 5 år höjas med
100 kronor och efter 10 år med ytterligare 100 kronor. Därest denna
vaktmästare i sådan egenskap åtnjöte fri bostad samt bränsle, skulle,
så länge denna förmån kvarstod, ortstillägg ej till honom utgå ävensom
å lönen avdragas 100 kronor årligen.

Sedan 1918 års lagtima riksdag i anledning av avlåten proposition
och en i ämnet väckt motion medgivit viss reglering av löneförhållandena
m. in. för vaktmästare och med dem jämförliga befatt -

393

ningshavare, har Kungl. Maj:t genom kungörelse den 1 november 1918
bestämt bland annat att frän och med år 1919 skall till vaktmästaren
å justitiekanslersexpeditionen utgå avlöningsförbättring med följande
tillägg till de honom förut enligt vederbörlig avlöningsstat tillkommande
begynnelseavlöning, nämligen

lön .......................... kronor 200

tjänstgöringspenningar » 200

Summa kronor 400.

Vidare har i samma kungörelse stadgats att beträffande ålderstillägg
skall för befattningshavare å stat, i stället för hittillsvarande
bestämmelser, gälla, att lönen kan höjas med 100 kronor efter 3 år,
med ytterligare 100 kronor efter 6 år och med än ytterligare 100
kronor efter 9 år.

I fråga om bostads- med flera förmåner har, likaledes med
ändring av hittillsvarande stadganden bestämts, att, därest bostad
med bränsle anvisas åt i kungörelsen avsedd befattningshavare i Stockholm,
som icke enligt stat åtnjuter fria sådana förmåner, skall av lönen
härför avstås ett belopp av 300 kronor.

Riksdagen har därjämte enligt underdånig skrivelse den 15 jum
1918, nr 415, medgivit att för år 1918 ifrågavarande befattningshavare
finge åtnjuta tillfällig avlöningsförbättring med iakttagande i tillämpliga
delar av enahanda grunder och villkor, som av riksdagen föreslagits
att gälla beträffande avlöningsförbättring till sådana befattningshavare
från och med år 1919.

Från vaktmästaren å militieombudsmansexpeditionen Carl Lindell
har till militieombudsmannen inkommit en så lydande anhållan:

»Till riksdagens herr militieombudsman.

Härmed får jag vördsamt anhålla att herr militieombudsmannen
ville hos riksdagen utverka att mina avlöningsförmåner måtte höjas
till samma belopp, som numera åtnjutes av vaktmästaren vid justitiekanslersexpeditionen
enligt kungl. kungörelsen den 1 november 1918;
och underkastar jag mig de för åtnjutande av avlöningsförbättring
enligt samma kungörelse stadgade villkor och bestämmelser.

Stockholm den 27 december 1918.

Carl Lindell.»

Militieombudsmanvens ämbclsberättelse.

394

Lindell antogs av mig den 31 maj 1915 att från och med
den 1 därpå följande juni vara vaktmästare vid militieombudsmansexpeditionen.

Under år 1918 har Lindell, som åtnjuter förmånen av fri bostad
med bränsle, uppburit i avlöning 950 kronor, därav 350 kronor i
tjänstgöringspenningar. Därjämte har Lindell, som är gift, under
samma år uppburit i krigstidstillägg 681 kronor 66 öre, i krigstidshjälp
120 kronor, i extra krigstidstillägg 356 kronor 25 öre och i
extra krigstidshjälp 60 kronor.

Vaktmästaren å militieombudsmansexpeditionen lärer beträffande
tjänstgöringsförhållandena kunna i allt jämställas med vaktmästaren å
jnstitiekanslersexpeditionen. Billighetsskäl synas fördenskull tala för
att han jämväl i avlöningshänseende jämställes med nämnda befattningshavare.

Därest Lindell för år 1918 erhållit samma avlöningsförhöjning
som vaktmästaren å justitiekanslersexpeditionen, hade han i krigstidstillägg
erhållit ytterligare 116 kronor 67 öre och i extra krigstidstillägg
ytterligare 131 kronor 25 öre. Någon höjning i krigstidshjälpen
och extra krigstidshjälpen hade i anledning härav icke kunnat
tillkomma Lindell.

Då den i avlöningsstaten för militieombudsmansexpeditionen efter
angivande av vederbörande löneförmåner införda bestämmelsen att i
övrigt de för justitiekanslersexpeditionen gällande villkor och bestämmelser
för avlöningsförmånernas åtnjutande skola i tillämpliga delar,
efter militieombudsmannens beprövande, gälla även för militieombudsmansexpeditionen,
icke kan anses otvetydigt innebära att militieombudsmannen
är berättigad att själv bevilja Lindell ifrågavarande avlöningstillägg,
har jag ansett mig böra hänskjuta frågan till riksdagens
prövning.

På nu anförda skäl får jag vördsamt hemställa att riksdagen
måtte besluta,

att vaktmästaren å militieombudsmansexpeditionen tillerkännes
samma avlöningsförbättring från och med år 1919, som enligt kungl.
kungörelsen den 1 november 1918 tillkommer vaktmästaren å justitiekanslersexpeditionen,
på de villkor och bestämmelser, som för åtnjutande
av avlöningsförbättringen stadgas i nämnda kungörelse;

samt att till nuvarande vaktmästaren å militieombudsmansexpeditionen
må utbetalas en gratifikation å 597 kronor 92 öre, motsvarande
vad efter nämnda grunder skulle utgått till Lindell såsom avlönings -

395

förbättring för år 1918 jämte krigstidstillägg och extra krigstidstillägg
därå efter avdrag för ytterligare 50 kronor för bostad med
bränsle.

Jag anhåller att denna framställning hänvisas till bankoutskottet.
Stockholm den 10 januari 1919.

AXEL ÖSTERGREN.

Sture Centerwall.