JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

avgiven till lagtima riksdagen år 1910

Tryckfrihetskommitterades berättelse.

STOCKHOLM 1919

1VAH h.«ogströms boktryckeri a. b.

18694*

INNEHÅLL.

Justitieombudsmannens äm betsberättelse.

Säd.

........ 7

Inledning.........................

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda ämbets- eller tjänstemän: 1)

kronolänsmannen Gustaf Lindström i draga om beslagtagna tisknät blivit lagligen

kvarhållna (se ämbetsberättelsen år 1915 sid. 46 o. f.) ■ ■ • • • • • • •

2) t. f. domhavanden Gunnar Ramstedt i fråga om l^hgbeten av meddelat for mvndarförordnande

(se ämbetsberättelsen år 1916 sid. 102 o. f ) • • • •

31 kronofogden Tage von Schéele för vägran att till sökande återställa för verk
ställighet ingivet utslag (se ämbetsberättelsen år 1918 sid. 15 o. f.) • • ''

4) t f domhavanden Hugo Krok för felaktig tillämpning av kungl. kungörelsen

den 13 oktober 1916 ang. utlämnande av soekerkort m. m. (se ambetsbe ^

rättelsen år 1918 sid. 22 o f.)...........****. c.. ....

51 Uopbördsmannen Erik Hjalmar Lindqvist för^ felaktighet vid utmatmngsforratt- ^
ning (se ämbetsberättelsen år 1918 sid. 28 O. f.) • • • ■ ■ ■ • ■ ''

6) kronolänsmannen Georg Widgren för obehörig debitering av utmätmngskostnad ^

7) notarius publfcus^Heyden för verkställande av obehörig protest (se ämbets- ^

8) komministern Fritz1 Näsström för förande av oriktigt kyrkorådsprotokoil (se ^

ämbetsberättelsen år 1818 sid. 116 o. f.) • • • ......

9) valnämndsordföranden G. L. Wernstedt för uraktlåtenhet att avsanda under rättelse

jämlikt § 28 i lagen den 26 maj 1909 om val till riksdagen ( ^

10) Kr^fogden^Alank Dalqvist för fekktigt förfarande vid verkställighet av dom ^

11) kronofogde^1 Cad FhJ D^hTg^nTör^felaktigt förfarande i fråga om meddelande

av tillståndsbevis för förevisande av biografbilder ■ • • • •• • • '' ‘ _

12) t. f. kronolänsmannen Oscar Almqvist för utmatning av böter, adomda genom

häradsrätts icke laga kraft vunna utslag.............•• Ii.

Ii. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett ålaal.

1) Felaktigt förfarande vid fördelning av köpeskilling för exekutivt försåld fastighet 47

2) Felaktigt förfarande vid utmätningsförrättnmg..............

Hid

3) Felaktigt underkännande av handelsbolags fullmakt........ 5fi

4) Vägran att meddela protokollsutdrag i utsökningsärende . fin

5) Felaktigt förfarande av skolrådsordförande...............?. !

6) Felaktigt beslut i fråga om fastställande av avgäld till stamhemman från av sondrad

lagenhet..............

7) Missbruk av statstelegram........'' '' ’ ’ ‘ .......... '' ZL

8) Olämpligt yttrande av häradsrätts ordförande ... i

9) Felaktigt förfarande av kyrkoherde vid meddelande av. varning .......82

10) Felaktigt förfarande genom indragning av s. k. påbrödskort ... 85

11) Vägran att för tidningspressen tillhandahålla offentlig handling .......mo

12) Utmätning för icke förfallen fordran.......... ....

13) Försummelse att ådöma förlust av medborgerligt förtroende ''

fäaktigtillämpning av § 22 i ordningsstadgan för rikets städer 108

15) Nojdforklarmg enligt lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa

^ i, , av straff-,adömt 8enom icke ^ga kraft ägande utslag........1)6

16) delaktig avfattning av utslag vid förordnande jämlikt 4 kap 12 8 strafflacen

om avdrag för häktningstid............

17) Felaktig tillämpning av bestämmelserna om avdrag för häktningstid.....\9‘>

18) Vägran att utgiva flyttningsbetyg............ . '' 124

19) 1 elaktig avfattning av utslag vid sammanträffande av brott........130

20) Felaktig avfattning av utslag i tjuvnadsmål..........

III. Framställningar till Konungen.

144

1) Ang. ändring av § 4 i kung!, förordningen den 14 december 1917 angående
föreskrifter om utmätning för krono- och kommunalutskcider, allmänna
avgifter m. m............

överflyttande från rådhusrätten i Kristianstad till rådhusrätten i Malmö
av forum för lagfart och inteckning av järnväg enligt kung!, förordningen
den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart
inteckning och utmätning av järnväg m. m...........

ändring av 14 och 22 §§ i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister,
firma och prokura..............

IV. Redogörelse för vissa hos Konungen gjorda framställningar, vari under
år 1918 åtgärd vidtagits. 1 2

1) 1 ordlag om förtydligande eller ändring av bestämmelserna i 29 8 av förord .

. ningen den 9 juni 1871 angående fattigvården.......

2) Ändring av lagarna den 22 juni 1906 angående villkorlig straffdom och vill troendefnglVning

'' bpstami"e,Hftrna om förlust av medborgerlig för -

''*)

10)
11)
12)

13)

14)

15)

16)

17)

18)

19)

20)
21)

22)

Förslag om förbättrade avlöningsförhållanden för juridiskt bildade biträden

hos häradshövdingarna m. m........•..........

Ändring i instruktionen den 10 november 1855 för landshövdingarna ....
Framställning angående äktenskaps rättsverkningar i visst hänseende ....

Reglering av länsmansdistrikten i Norra Roslags distrikt.........

Revision av resereglemente!.....................

Förbättrad lagstiftning rörande församlingsfriheten............

Fråga om förening av tingslagen i Norrvikens domsaga........

» » » » »i Sydöstra Hälsinglands domsaga.....

Förening av tingslag i Medelpads östra domsaga............

Ändrad tingsordning i Västerbottens södra domsaga...........

Fråga om förening av tingslagen i Västerbottens norra domsaga......

* > » » tingslag i Luleå domsaga............

Förening av tingslag i Torneå domsaga................

» » tingslagen i Lysings och Göstrings domsaga.........

» » » i Mellersta Värends domsaga...........

Fråga om förening av tingslagen i Hallands läns norra domsaga •.....

» > i > »i Gudhems och Kåkinds härads domsaga . .

Förening av tingslagen i Vadsbo norra domsaga........• • ■ •

Fråga angående gemensam skandinavisk lagstiftning rörande bemanningen ombord
å handelsfartyg......................

Framställning angående ändring av kungl. förordningen den 7 december 1883
angående expeditionslösen......... ...........

Sid.

165

166

167

168
168
171

173

174

175

177

178
180
180
182

184

185

186
187

189

191

V. Framställningar till riksdagen.

1) Ang. tillfälligt anslag till bestridande av expenser vid justitieombudsmansex peditionen

....................

2) » ändring i avlöningsvillkoren för registratorn-kanslisten vid justitieombuds mansexpeditionen

...............^ 94

3) » förhöjning av de till befordrande av göromålens gång inom justitieom budsmansexpeditionen

m. m. anvisade anslag........• • • 197

4) » avlöningsförbättring till vaktmästaren vid justitieombudsmansexpeditionen 199

VI. Inspektionsresor är 1918.....................202

VII. Under år 1918 handlagda klagomål och anställda åtal m. m. . . 203

Berättelse av kommitterade till tryckfrihetens värd..........206

Bilagor till justitieombudsmannens äm hets berättelse Sid. i

bil.

I. Tabell över samtliga av 1918 års riksdagar avlåtna skrivelser m. m., i nummerföljd
enligt riksdagens protokoll................ 3

II. Förteckning över de av 1918 års riksdagar till Konungen avlåtna skrivelser järn te
uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av

samma skrivelser..................... 7

1J1. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga 11 upptagna ärenden,
som vid utgången av år 1918 ännu voro i sin helhet eller till någon del på

Kungl. Maj:ts prövning beroende..................105

1\. Förteckning över ärenden, som hos Kung! Maj:t anhänggjorts genom skrivelser
från riksdagen före år 1918, .men vid samma års början voro i sin helhet
eller till någon del oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa

ärenden undergått under ér-1918..................H4,

Tillägg till bilaga II ............................

^ ■ Förteckning över ärenden, som hos Kungl. JVIgjit anhänggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 juli 1918, men vid samma års slut
ännu voro i sin helhet -eller'' till någon del på Kungl. Maj ds prövning beroende,
jämte ''kortfattad uppgift om ärendenas behandling........179

''Jfflf RIKSDAGEN.

Sedan under senaste lagtima riksdag min företrädare i ämbetet hovrättsrådet
Viktor Petrén anhållit att vid val av riksdagens justitieombudsieke
vidare komma i åtanke, blev jag den 2 mars 1918 utsedd till

— 1919 —

man

1919 —

1. Redogörelse för anställda åtal.

1. Fråga om beslagtagna fisknät blivit lagligen kvarhållna.

I 1915 års ämbetsberättelse (sid. 46 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Berger efter klagomål av hemmansägaren Erik Gavelin
i Laxbäcken emot länsmannen Gustaf Lindström anbefallt åtal, för det
Lindström 1908 låtit upptaga och till sin bostad hemföra sex i vattendraget
Laxbäcken utlagda, Gavelin tillhöriga laxnät samt icke vidtagit någon
åtgärd för att till Gavelin återställa näten, oaktat de icke av domstol förklarats
förbrutna eller av Lindström behållits försatt i rättegång emot
Gavelin angående olaga fiske tjäna som bevismedel i fråga om gärningen
eller pant för skadestånd.

Åtalet anhängiggjordes vid Åsele lappmarks tingslags häradsrätt, varest
Gavelin fordrade ersättning för nätens värde och skadestånd samt såväl
Gavelin som Lindström begärde gottgörelse för rättegångskostnaden.

Av redogörelsen för åtalet framgår, att häradsrätten genom utslag den
29 april 1914 dömde Lindström, för det han i ett av honom mot Gavelin
anhängiggjort mål angående olaga fiske underlåtit att framställa yrkande
om att näten måtte förklaras förverkade, att jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
för tjänstefel höta 50 kronor. Däremot ogillade häradsrätten Gavelms
yrkande om ersättning för näten och skadestånd, men förpliktade Lindström
att till Gavelin återställa näten samt att ersätta statsverket förskjutna vittneslöner
och Gavelin hans rättegångskostnad med 800 kronor jämte protokollslösen.
~ ,

Av redogörelsen framgår vidare, att Svea hovrätt, där Gavelin och

Lindström anförde besvär, genom utslag den 14 december 1914 dels befriade
Lindström från honom av häradsrätten ådömda böter och dels i övrigt
på det sätt ändrade häradsrättens utslag, att Lindström förklarades
skyldig att med allenast 569 kronor ersätta Gavelins rättegångskostnad samt
att Lmdström befriades från skyldighet att ersätta statsverket förskjutna
vittneslöner, vilka skulle stanna å statsverket.

över hovrättens utslag har Lindstöm anfört besvär hos Kungl. Maj.t,
som genom utslag den 26 april 1918 ej funnit skäl göra annan ändring i

2 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 ars riksdag.

hovrättens utslag än att, enär Gavelin därigenom att han till en början
förnekat, att ifrågakomna nät vore honom tillhöriga, själv föranlett, att
bevisning därom behövt förebringas, Lindström befriades från skyldigheten
att ersätta Gavelins kostnader å målet vid häradsrätten.

2. Fråga om lagligheten av meddelat förmyndarförordnande.

Ämbetsberättelsen till 1916 års riksdag (sid. 102 o. f.) innehåller redogörelse
för ett av justitieombudsmannen Östergren, efter klagomål av lantbrukaren
Carl Svensson Palm i Ljungby Eskilsgård, anbefallt åtal emot
t. f. domhavanden i Sunnerbo härads domsaga Gunnar Ramstedt,
för det Sunnerbo häradsrätt under ordförandeskap av Ramstedt genom
beslut den 10 februari 1913 på framställt förslag förordnat Palm till förmyndare
för tre omyndiga barn, utan att Palm hörts över förslaget eller
någon omständighet förelegat, på grund varav kunnat antagas, att Palm
vant villig åtaga sig förmynderskapet eller ens ägt kännedom om, att ett
dylikt förslag skulle framställas.

Av redogörelsen framgår, att Göta hovrätt, varest åtalet anhängiggjordes
och Palm förde ersättningstalan, genom utslag den 29 november
1915 dömde Ramstedt jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att för fel i domarämbetets
utövning bota 15 kronor samt ålade honom viss ersättningsskyldighet
gent emot Palm.

Kungl. Maj:t, varest Ramstedt anfört besvär, har den 13 november
1918 meddelat utslag i målet och därvid yttrat, att enär med hänsyn till
vad i malet blivit upplyst Ramstedt icke kunde anses hava i förevarande
hänseende gjort sig förfallen till ansvar för ämbetsfel, funne Kungl. Maj:t
skäligt att, med upphävande av hovrättens utslag, förklara den mot Ramstedt
i målet förda talan icke kunna bifallas.

I målets avgörande deltogo sex av högsta domstolens ledamöter. Justitieråden
Silfverstolpe, Berglöv och Edelstam omfattade den mening, som
utslaget innehöll. Däremot fann justitierådet Appelberg, med vilken justitieråden
Petrén och Borgström förenade sig, ej skäl att göra ändring i
hovrättens utslag.

— 1919 —

3. Vägran av kronofogde att till sökande återställa för
verkställighet ingivet utslag.

1 1918 års äinbetsberättelse (sid. 15 o. f.) redogöres senast för ett av
i ustitieombudsmannen Petrén efter klagomål av advokatfirman Lagercrantz
& Dalén i egenskap av ombud för godsägaren karl Gustaf Bergs hustru
\nna Berg emot kronofogden Tage von Schéele anbefallt åtal, för det von
Schéele, sedan till honom för verkställighet rörande mannen Berg ådömda
rättegångskostnader översänts ett av Nordals och Sundals tingslags häradsrätt
den 11 augusti 1914 meddelat utslag, varigenom dömts till skillnad
till säno- och säte mellan makarna Berg, ävensom sedermera ett av Göta
hovrätt t målet den 13 februari 1915 meddelat utslag, vägrat att till klaganden
utlämna utslagen, till följd varav klaganden nödgats att för utbe
kommande av avskrifter av utslagen till von Schéele erlägga 3 kronor
60 öre, därav 3 kronor utgjorde lösen och stämpelavgift för avskrifterna

samt återstoden postbefordringsavgift.

Av redogörelsen framgår, att rådhusrätten i Vänersborg, där atalet
anställdes, genom utslag den 6 november 1916 jämlikt 25 kap. 17 § sträft
la^en dömt von Schéele att för oförstånd i ämbetet bota 25 kronor samt
att ersätta Anna Berg dels vad hon utgivit i lösen och stämpel för avskrifterna
med 3 kronor och dels med 75 kronor för nödigt biträde vid
klagans författande och ingivande, att Göta hovrätt genom utslag den 15
januari 1917 fastställt rådhusrättens utslag samt att von Scheele hos kung!.
Maj:t anfört besvär över hovrättens utslag.

Kung!. Maj:t har numera prövat besvären samt genom utslag den 9
november 1918 ej funnit skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

4. Felaktig tillämpning av kungl. kungörelsen den 13 oktober
1916 angående utlämnande av sockerkort m. m.

I 1918 års ämbetsberättelse redogöres (sid. 22 o. f.) för ett av mig
under den tid, jag såsom justitieombudsmannens suppleant förestått ämbetet,
efter klagomål av förre handlanden C. H. Söderström i Hult Sörgården
mot t. f. domhavanden i Askims, Hisings och Sävedals. domsaga
Huo-o Krok anbefallt åtal, för det Askims, Västra och Ostra Hisings samt
Sävedals häradsrätt under Kroks ordförandeskap genom utslag den 5 mars

— 1919 —

19i, dömt Söderström, enär han såsom hushållsföreståndare i deklaration
lör utfående av socker- och brödkort lämnat oriktiga uppgifter angående
antalet medlemmar inom ^ sitt hushåll, jämlikt 2 § i kungl. kungörelsen
den ld oktober 1916 angående utlämnande av sockerkort och 2 § i kuno-1
kungörelsen den 19 december 1916 angående insamlande av uppefter för
inventering av landets förråd av vete, råg och korn m. m. att° bota tio
kronor oaktat de i lagrummen meddelade straffbestämmelserna icke hade
avseende å ett sådant förfarande, som lagts Söderström till last.

Av redogörelsen framgår, att advokatfiskal vid Göta hovrätt inför
hovrätten anställt åtal mot Krok.

Tillika har Söderström yrkat åläggande för Krok att till Söderström
utgiva skadestånd.

Genom utslag den 25 mars 1918 har hovrätten yttrat, att hovrätten
val tunne, att häradsrätten förfarit felaktigt genom att döma Söderström
till ansvar för vad honom i förutnämnda, av häradsrätten avgjorda mål
lagts tdl .last, men enär berörda åtgärd med hänsyn till omständigheterna
i målet icke vant av beskaffenhet, att Krok, såsom för beslutet ansvarig
därigenom kunde anses hava gjort sig skyldig till sådant fel i domarämbetets
utövning, som skulle föranleda till ansvars- och ersättningsskyldighet,
funne hovrätten den mot Krok i målet förda talan ej kunna bifallas

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft. Jag fann för min del ej
skål att draga målet under Kungl. Maj:ts prövning, då min mening i rättsfrågan
blivit i målet godkänd. ° l

lde* av * målet till advokatfiskal avlåtna ämbetsskrivelsen hade
jag bland annat framhållit den lucka i lagstiftningen, som måste anses
ligga däri, att enligt dittills gällande bestämmelser en för erhållande av
socker- eller brödkort avgiven deklaration, vilken innehölle oriktiga uppgifter
angående antalet medlemmar inom hushållet, skulle vara straffri
även om de däri meddelade uppgifterna lämnats med full vetskap om deras
oriktighet och i avsikt att tillskansa sig möjlighet att inköpa större
myckenhet socker och bröd än som lagligen borde tillkomma den, som avgåve
uppgifterna.

Den sålunda påpekade bristen har numera blivit avhjälpt. I kun kungörelsen den 12 mars 1918, innefattande vissa straffbestämmelser med
avseende å reglering av handeln med eller förbrukningen av vissa varor i
anledning av utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, § 1, har
nämligen stadgats, att om Konungen eller ock, enligt lag eller särskilt
emyndigande, Kungl. Maj:ts befallningshavande, statskommission eller sär —

1919 —

skild myndighet meddelat föreskrift om försäljning eller utlämnande av
viss vara mot uppvisande eller avlämnande av kort eller annan av myndighet
utfärdad handling, avsedd att tjäna såsom bevis om rätt vid inköp
av dylik vara, skall envar, som obehörigen antingen förskaffar sig sådan
handling eller vid inköp av varan använder sådan handling eller kupong
därtill, dömas till böter från och . med tio till och med ettusen kronor dår
ej förfarandet enligt lag eller särskild författning är belagt med sträft
Aro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex

^^Nämnd™ författning, som trädde i kraft den 15 mars 1918, skulle gälla
till och med den 30 april 1918. Genom kungl. kungörelsen den 26 april
1918 angående fortsatt giltighet av vissa författningar och förordnanden,
som meddelats med avseende å utomordentliga av krig föranledda förhållanden,
skall bland andra kungörelsen den 12 mars 1918 fortfarande
lända till efterrättelse tillsvidare till och med den 30 april 1919.

5. Felaktighet vid utmätningsförrättning.

1918 års ämbetsberättelse innehåller (sid. 28 o. f.) redogörelse för ett
av justitieombudsmannen Petrén efter klagomål av uppasserskan Emmy
Nilsson mot uppbördsmannen Erik Hjalmar Lindquist i Stockholm anbefallt
åtal, för det han den 1 december 1916, då han i Emmy Nilssons
bostad i hennes frånvaro verkställt utmätning, dels underlåtit att enligt
59 § utsökningslagen tillsäga granne att närvara vid förrättningen och dels
berett sig tillträde till en låst byrålåda och tagit i mät däri förvarade penningar,
oaktat annan lös egendom kunnat åtkommas utan brytande av lås.

Redogörelsen utvisar, att, sedan överståthållarämbetet forordnat e. o.
hovrättsnotarien Knut Eriksson att vid vederbörlig domstol anhängiggöra
och utföra åtalet, detsamma anhängiggjorts vid Stockholms rådhusrätt.

Genom utslag den 4 mars 1918 har rådhusrätten utlåtit sig.

I målet är upplyst, att Lindquist fredagen den 1 december 191b för
uttagande hos Emmy Nilsson av ett henne påfört skattebelopp å 51 kronor
29 öre uti hennes frånvaro verkställt utmätning i hennes bostad 1 buse
n:r 73 vid Grevturegatan i Stockholm, samt att Lindquist därvid låtit en
tillkallad smed medelst falsk nyckel öppna en låst låda till en uti lagenheten
varande byrå, i vilken låda Lindquist anträffat en gäldenaren tillhörig
penningsumma, varav Lindquist vid tillfället tagit i mät förutnämnda

— 1919 —

belopp jämte ersättning för kostnader med tillhopa 56 kronor 29 öre- och
som i målet blivit styrkt, att Lindquist vid berörda tillfälle, oaktat''närboende
granne till gäldenären därvid varit att träffa, underlåtit att, på sätt
honom enligt 59 § utsökmngslagen ålegat, tillsäga sådan person att vid
förrättningen närvara, samt Lindquist, vilken icke kan anses hava varit
berättigad att vid utmätningen öppna lås i vidare mån än det för verkställigheten
varit oundgängligen erforderligt, tillika blivit övertygad att
hava vid förrättningen, oaktat åtskilliga föremål av utmätningsbar beskaffenhet
funnits i bostaden lätt tillgängliga, och antagas må, att dessa i

rr utmätningen gällde, låtit öppna berörda
yrålåda och i mät tagit därstädes befintliga, gäldenären tillhöriga penningar,
alltså prövar rådhusrätten rättvist döma Lindquist jämlikt 25 kap. 17
och 22 §§ samt 4 kap. 1 § strafflagen för försummelse och oförstånd vid
tullgörande av tjänsteplikt att bota 40 kronor, varjämte rådhusrätten, Som
Jämnar Lmdquists bestridande av Emmy Nilssons behörighet att i målet
föra talan utan avseende, förpliktar Lindquist att till henne såsom ersättning
utgiva dels för besvär och tidspillan, som åsamkats henne genom
Lmdqmsts anmärkta felaktiga förfarande, 75 kronor, dels ock för av°henne
till biträde utgivet arvode 125 kronor eller sålunda tillhopa 200 kronor.

över rådhusrättens utslag anförde Lindquist besvär i Svea hovrätt
som genom utslag den 21 juni 1918 fann skäl ej vara anfört, som föranedde
ändring i överklagade utslaget, och skulle Lindquist ersätta Emmy
JNilsson vad hon visade sig hava utgivit för hovrättens utslag.

Från beslutet, som innefattade hovrättsråden Hörstadius’ och Bjurners
samt e. o. assessorn. A. Johanssons mening, var e. o. assessorn,
docenten Wikander skiljaktig och förklarade, att han ansåge besvären böra
före målets avgörande utställas till förklaring med Eriksson.

,f j Lindquist har hos Ivungl. Maj:t anfört besvär över hovrättens utslag.
Med anledning av besvären har jag avgivit underdånig förklarino-.

Besvären äro beroende på Ivungl. Maj:ts provning

6, På uppdrag av justitieombudsmannen förordnad
åklagares rätt till ersättning. I

I 1918 års ämbetsberättelse (sid. 77 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Petrén efter klagomål av professor Albin Dalén mot

— 1919 —

kronolänsmannen i Värmdö skeppslags norra distrikt Georg Widgren an
befallt åtal för obehörig debitering av utmätmngskostnad.

Av redogörelsen framgår, att andre länsnotanen Bengt Widebeck av
Kun åtalet, vilket därefter anhängiggjorts vid Södra Roslags domsagas häradsrätt,
samt att extra länsnotarien Erik Aman, som forordnats att vid råtteo-åno-stillfället
den 1 oktober 1917 utföra åtalet, vid målets överlämnande
samma dag fordrat ersättning för sin och Widebecks inställelser Vidare
omförmäles, att häradsrätten genom utslag den 28 november 1917 dömt
Widoren för försummelse och oförstånd i tjänsten att vara i mistning av
sin tjänst i en månad samt förpliktat Widgren att till klaganden återgälda
62 kronor, men vidkommande yrkandet om ersättning för Amans och
Widebecks inställelser, enär det på grund av deras tjänstebefattningar
åleo-at dem att utföra justitieombudsmannens talan i målet,, och dä icke
blivit visat, att de nödgats vidkännas några utgifter för sin inställelse,
funnit nämnda yrkande icke kunna bifallas.

över häradsrättens utslag, som gent emot Widgren vunnit laga kraft,
hade Widebeck i Svea hovrätt anfört besvär i ersättningsfrågan. Dessa
besvär äro numera prövade av hovrätten, som genom utslag den 16 apnt
1918 funnit skäl icke vara anfört, som föranledde ändring i häradsrättens
utslag, såvitt detsamma blivit överklagat.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

Därefter har Widebeck i en hit ingiven skrift, med framhållande av
att en länsnotaries enda med tjänsten förbundna skyldigheter enligt 61 $
i landshövdinginstruktionen den 10 november 1855 bestode dan att en
ligt de föreskrifter, som Kungl. Maj:ts befallningshavande ägde att meddela,
biträda landssekreteraren med de till landskansliet hörande göromål
samt vid landssekreterarens laga förfall, då ej annorlunda därom föror -nades, hans tjänst förrätta, anhållit, att jag även om annan åtgärd icke
vidtoges, måtte söka i särskild ordning bereda Widebeck ersättning for det
arbete, åtalets utförande krävt.

Jag har emellertid icke funnit nämnda framställning böra föi anleda
till någon min åtgärd.

— 1919 —

7. Verkställande av obehörig protest av notarius publicus.

1918 års ämbetsberättelse innehåller (sid. 91 o. f.) redogörelse för ett
av justitieombudsmannen Petren efter klagomål av kammarskrivaren vid
tullkammaren i Lund J. S. Fredlund emot notarius publicus därstädes vice
häradshövdingen O. Heyden anbefallt åtal, för det han i egenskap av notarius
publicus på begäran av handelsbolaget med firma C. Hildisch J:or
& C:o hos tjänstförrättande kammarskrivaren N. H. Holmberg samt t. f.
stadsfiskalen J. Sandblad nedlagt protest mot att beslag skedde av ett parti
av handelsbolaget för kontrollbehandling i och för export anmält parti
skinn och förbehållit handelsbolaget rätt till ansvars- och skadeståndstalan,
ävensom för det han genom sitt uppträdande i övrigt vid det tillfälle, då
protesten avgavs, visat oförstånd i tjänsten.

Av redogörelsen framgår, att rådhusrätten i Lund, där åtalet anställdes,
genom utslag den 15 oktober 1917 jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, jämförd
med 11 § i kungl. stadgan den 6 oktober 1882 angående notam
publicibefattningen, dömde Heyden för oförstånd i tjänsteutövning till
böter 50 kronor samt förpliktade honom att gottgöra statsverket vad av
allmänna medel utgivits eller kunde komma att utgivas såsom ersättning
till de i målet hörda vittnena.

Redogörelsen utvisar tillika, att justitieombudsmannen Petrén i hovrätten
över Skåne och Blekinge lät anföra besvär över rådhusrättens utslag
och därvid yrka skärpning av det ådömda straffet. Även Heyden anförde
besvär.

Hovrätten har meddelat utslag i målet den 5 april 1918 och därvid
prövat rättvist på det sätt ändra rådhusrättens utslag, att straffet för vad
rådhusrätten funnit ligga Heyden till last bestämdes till 250 kronors böter.

Över hovrättens utslag har Heyden hos Kungl. Maj:t anfört besvär,
över vilka jag avgivit underdånig förklaring.

Besvären äro på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

8. Förande av oriktigt kyrkorådsprotokoll.

I 1918 års ämbetsberättelse redogöres (sid. 116 o. f.) för ett av justi.
ter^ klagomål av arbetaren Erik Alfred Eriks son

i Sundbyberg mot komministern i Sundbybergs församling Fritz Näs —

1919 —

ström anbefallt åtal, för det Näsström i egenskap av kyrkorådets ordförande
utfärdat och bestyrkt ett protokollsutdrag, utvisande att klaganden
och hans hustru den 14 juli 1914 inför kyrkorådet varnats för .oenighet i
äktenskapet, oaktat kyrkorådet icke nämnda dag hatt sammanträde.

Av redogörelsen framgår, att Uppsala domkapitel, där åtalet anhångigcriordes
samt klaganden fordrade ersättning för kostnader och besvär åvenMm
skadestånd, genom utslag den 28 november 1917 do.nde Nass.rOm
iämlikt 5 § i la^en den 8 mars 1889 om ämbetsbrott av präst och laga
domstol i sådana° mål, för vad han låtit komma sig till last till mistning
av ämbetet under eu månad, vilket skulle för Näsström
den tid obehörighet att utöva prästämbetet samt förlust av de råttiöl
och förmåner, som vore förenade med den tjänst, han inom kyrkan in
hade, samt att ersätta Eriksson åsamkade kostnader med loO kronor, varemot
av Eriksson framställt anspråk på skadestånd lämnades utan avseende.

Över domkapitlets utslag anförde Näsström och Eriksson besvär i Svea

hovrätt som genom utslag den 3 april 1918 funnit skal ej vara anfört,
som föranledde ändring i domkapitlets utslag, och skulle Eriksson, som fordrat
ersättning för sina kostnader å målet i hovrätten, själv vidkännas

samma kostnader.

Sedan Eriksson därefter till Kungl. Maj* ingivit besvärsfråga samt i
underdånighet sökt tillstånd att fullfölja talan mot hovrättens utslag utan
hinder därav, att han ej förmått nedsätta vare sig stadgad fullfoljdsavgift
eller föreskrivet belopp till säkerhet för den kostnadsersättning, soin Kung .
Mai* kunde komma att tillerkänna hans motpart, har Kungl. Maj t genom
utslag den 3 augusti 1918 ej funnit skäl bifalla ansökningen, i följd varav
hovrättens utslag skulle stå fast.

9. Uraktlåtenhet att avsända underrättelse jämlikt § 28 i
lagen den 26 maj 1909 om val till riksdagen.

1918 års ämbetsberättelse innehåller redogörelse (sid..123 o. fd för ett av
justitieombudsmannen Petrén efter klagomål av agenten G. G. A. K it airwil i
Herserud mot ordföranden i valnämnden för Lidingö köpings andra val
distrikt, t. f. sekreteraren Carl Lago Wernstedt anbefallt atal, för det i
en i juli 1917 till Fairwil utfärdad underrättelse, att han icke vore i
röstlängden antecknad såsom röstberättigad, skälen härför icke f ullständigt

3 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 års riksdag.

angivits, varav föranletts, att Fairwil underlåtit att i rätt tid söka fullständig
rättelse i röstlängden och därigenom gått förlustig sin rösträtt vid
samma år förrättade val till riksdagens andra kammare.

Redogörelsen utvisar, att Kungl. Majrts befallningshavande i Stockholms
n anmodats att förordna särskild åklagare att vid vederböra o- domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Wernstedt.

d ,föror(inande i berörda hänseende meddelats t. f. landsfogden

Rengt Widebeck och denne därefter vid Södra Roslags domsagas häradsrätt

anhangiggjort åtal mot Wernstedt, har häradsrätten i utslag den 15 iuli
1918 utlåtit sig: J

Enär genom vad Wernstedt erkänt samt på grund av vad för övrigt
i målet förekommit blivit ådagalagt, att Wernstedt uti av honom i eo-enskap
av valnämndsordförande under år 1917 utfärdad underrättelse jämlikt
28 §i lagen den 26 maj 1909 angående val till riksdagen, vilken underrättelse
tiUställts Fairwil, emot stadgandet i samma lagrum meddelat bemalde
hairwil allenast en av de omständigheter, på grund varav Fairwil
tran rösträtt uteslutits, samt Wernstedt såsom valnämndsordförande måste
anses innehava sådan befattning, som i 25 kap. 22 § strafflagen avses,
prövar häradsrätten jämlikt 25 kap. 17 § samma lag rättvist döma Wernstedt
att för den försummelse i tjänsten, han sålunda låtit komma si o- till
last, höta 2o kronor till kronan.

Över häradsrättens utslag har Wernstedt anfört besvär i Svea hovrätt

fe,nJ0m.. u*sla« (!en 19 november 1918 funnit skäl ej vara anfört, som
toranledde ändring i häradsrättens utslag.

Hovrättens beslut innefattade hovrättsråden Hörstadius’ och Billmans
samt e. o. assessorn Janckes mening.

Från beslutet var e. o. assessorn, docenten Wikander i så måtto av
skiljaktig åsikt, att han ansåg besvären böra före målets avgörande utställas
till delgivning med Widebeck.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

10. Felaktigt förfarande vid verkställighet av dom i

tvistemål.

1918 års ämbetsberättelse innehåller (sid. 127 o. f.) redogörelse för
ett av justitieombudsmannen Petrén efter klagomål av poliskonstapeln P. A.

— 1919 —

Westman i Örnsköldsvik emot dåvarande kronofogden i Skellefteå fögderi
Alarik Dalqvist anbefallt åtal, därvid justitieombudsmannen framhöll, att,
sedan Westman i november 1911 till Dalqvist för verkställighet överlämnat
en av Svea hovrätt den 10 november 1911 meddelad dom i mål mellan
Westman, å ena, samt fiskaren Johan Wikberg, Johanna horsinan och Anders
Larsson, alla i Lövånger, i egenskap av stärbhusdelägare efter avlidna
sjuksköterskan Katarina Margreta Wik, å andra sidan, genom vilken dom
Wikberg och hans medparter förpliktats att, en för alla och alla för en,
till Westman utgiva 826 kronor 60 öre jämte ränta och ersättning för
rättegångskostnad, Dalqvist genom visat oförstånd och i liera, avseenden
ådao-alao-d försummelse förorsakat, att utsökningsärendet icke blivit avslutat

förrän i januari 1916. „ . ,, . ,

Redogörelsen utvisar, att justitieombudsmannen anmodat Ivungi. Mapts
be fall ni n o-sha vande i Västerbottens län att förordna åklagare att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtalet i enlighet
med lämnad instruktion.

Sedan Kuno-1. Maj:ts befallningshavande i anledning härav förordnat
landsfogden Bertil Helleberg att vid” vederbörlig domstol utföra åtalet, har
Helleberg vid rådhusrätten i Skellefteå yrkat ansvar å Dalqvist _

dels för det Dalqvist uraktlåtit att, så snart gällande moratorium upphört,
föranstalta om försäljning av den Wikberg tillhöriga, redan den 8
december 1911 i utsökningsärendet utmätta hemmansdelen /256 mantal n:r

7 Uttersjön i Lövångers socken, o

dels för det Dalqvist, sedan han utlyst exekutiv auktion a nämnda
fastighet till den 21 juni 1915, vid auktionstillfället på Wikbergs framställning
inställt auktionen,

dels ock för det Dalqvist gjort sig skyldig till stort dröjsmål med
vidtagande av vad på honom ankommit i anledning av de besvär, Larsson
hos Kuno-l. Maj:ts befallningshavande anfört däröver, att Dalqvist i det
omförmäla utsökningsärendet utmätt den Larsson tillhöriga lägenheten

Såsom försvårande omständighet framhöll Helleberg, att Dalqvist syntes
hava försvårat verkställigheten och obehörigen till förfång för Westman
fördröjt utmätningsärendets handläggning, vilket visade, att Dalqvist gjort
sio- skyldig till grovt oförstånd och oskicklighet i ämbetet.

Vid rådhusrätten fordrade Westman tillika ersättning med 122 kronor
50 öre jämte vad som åtginge till lösen av rådhusrättens protokoll och

utslag i målet. . ,, c, . e, .

Dalqvist var under åren 1904-1916 kronofogde i Skellefteå fogden

— 1919 —

samt var därunder bosatt i Skellefteå. Fögderiet omfattar bland annat
Lövångers socken, vilken lyder under Nysätra tingslags häradsrätts
domvärjo.

Sedan rådhusrätten antecknat, att Dahlqvists åtgärd att inställa den
till den 21 juni 1915 utlysta exekutiva auktionen å utmätta 1/256 mantal
n:r 7 Uttersjön ägt rum i Lövångers sockenstuga, yttrade rådhusrätten i
utslag den 22 juli 1918, att enär, beträffande först målet i vad det avsåge
ansvar å Dalqvist, för det han inställt förberörda auktion, denna åtgärd av
Dalqvist företagits inom Lövångers socken, funne sig rådhusrätten icke
behörig att målet i denna del till prövning och avgörande upptaga, samt
vidkommande målet i övrigt, så enär Dalqvist genom att icke utlysa^auktion
å Wikbergs den 8 december 1911 utmätta fastighet förrän den 20 maj
191o och genom sitt dröjsmål att delgiva Westman och avgiva yttrande
över de besvär, vilka hos Ivungl. Maj:ts befallningshavande anförts över av
Dalqvist den 19 oktober 1914 utmätta lägenheten Tjärnbacka n:r 1, samt
genom vad i övrigt i målet mot Dalqvist förekommit av beskaffenhet att
falla under rådhusrättens prövning, visat oförstånd och försummelse i ämbetet;
alltså och då vad Dalqvist till sitt fredande från ansvar i berörda
hänseenden anfört icke förtjänade avseende, dömdes Dalqvist, i förmågo av
25 kap. 17 § strafflagen, jämförd med 4 kap. 1 § samma lag, att för vad
han sålunda låtit komma sig till last bota 200 kronor, och ålåge det Dalqvist
därjämte att ersätta Westman av honom fordrade och till beloppet
utan anmärkning lämnade 122 kronor 50 öre, förutom vad denne kunde
visa sig hava utgivit i lösen för rådhusrättens protokoll i målet.

över rådhusrättens utslag har Dalqvist i Svea hovrätt anfört besvär.
Sedan Helleberg hos mig anhållit om besked, huru han med anledning av
rådhusrättens utslag vidare borde förfara med åtalet, samt Dalqvists besvär
tillika kommunicerats Helleberg och Westman, har jag i skrivelse till Helleberg
bland annat anfört:

Enligt svensk rätt är forum i brottmål, av beskaffenhet att böra anhängiggöras
vid allmän underrätt, den domstol, inom vilkens domvärjo
brottet är begånget, eller närmare bestämt, där den omedelbara brottslio-a
effekten ägt rum eller, om brottet bestått i en underlåtenhet, där den
brottslige befann sig, när han bort handla. Denna regel fasthålles strängt,
och grunden därtill är naturligen den, att sanningen i allmänhet utredes
bäst vid den domstol, under vars domvärjo brottet blivit begånget, det må
vara av svar eller ringa beskaffenhet. Tryggheten för ett riktigt avgörande
blir med tillämpning av denna grundsats i det stora hela störst.

Från den sålunda bestämda normen medger lagen icke, såvitt i före —

1919 —

varande fall kan komma i fråga, någon annan modifikation än den, som,
efter huvudregelns fastslående, vidare omförmäla i 10 kap. 21 § rättegångsbalken
samt i kungl. kungörelsen den 18 december 1823 angående
ändring av nämnda lagrum in. in. Enligt dessa lagstadganden skall, om
nårnrn °å flera ställen gjort enahanda missgärning, domaren å varje ort
rannsaka och pröva, om han till gärningen saker är, men den tilltalade
döines för alltsammans av den rätt, där han sist lagföres. Vidare ma den,
som för olika brott vid flera domstolar undergått rannsakning, slutligen
dömas av den rätt, där han sist lagföl es, men om alla brotten aro ringa,
skall han dömas för vartdera, där det skett, och »värde där dom i fullbordan
ställd *. I sammanhang härmed må påpekas den valfrihet beträffande
forum, som enligt 10 kap. 27 § rättegångsbalken förefinnes, då nåaon
å landet vill söka kronofogde in. fl., för det de gjort, honom orätt i
varjehanda utmätning o. s. v., men detta stadgande inbegriper ingen valfrihet
för en allmän åklagare vid åtal för dylik förbrytelse

Enligt 10 kap. 29 § 7 mom. rättegångsbalken skall underrätt ex otncio
visa brottmål ifrån sig, då densamma ej är behörig att upptaga målet
till prövning. I det till högsta domstolen remitterade förslag, som låg
till grund för Kungl. Majds proposition den 31 december 1900 angående
bland annat lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken, hade
lagrummet ifråga erhållit följande lydelse: Anhängiggöres vid underrätt

mål, som rätten ej är behörig att upptaga, skall den, evad invändning
o-öres eller icke, visa målet från sig i de fall, att — — — fråga ar om
ansvar eller annan påföljd för brott, som hörer under allmänt åtal eller
må av allmän åklagare, efter målsägandes angivelse, åtalas Valfrihet
beträffande forum hade sålunda lämnats enskilda parter i brottmål. Men
inom högsta domstolen anmärktes, att då grunden för stadgandet i 10 kap.
21 § rättegångsbalken, att brott-och missgärningsmål, svårare eller mindre,
skulle rannsakas och dömas vid domstolen i den ort, där gärningen vore
ajord, vore att söka i det förhållande, att den för målets avgörande nödiga
utredning i regeln bäst åstadkommes vid denna domstol, syntes undantag
från berörda stadgande följdriktigt böra medgivas allenast for de fall, da
det kunde antagas, att sådan utredning båttre eller åtminstone lika bra
kunde åstadkommas vid annan domstol. Uppenbart torde emellertid vara,
att ett sådant antagande icke kunde grundas på den omständigheten, att in
let ej finge av annan än målsägande åtalas; och vid sådant förhållande kunde
den i förevarande hänseende föreslagna åtskillnaden mellan mål, däri al -män åklagare ägde föra talan, och mål, som läge. allenast under enskilt
åtal, ej vara ur principiell synpunkt behörigen motiverad. \ ad sålunda i
högsta domstolen anmärkts, iakttogs i den kungl. propositionen.

° — 1919 —

I 10 kap. 30 § rättegångsbalken stadgas, att om mål, varom i 29 §
‘ moin- förmäles, är prövat av underrätt, må ej fråga om dess behörighet
upptagas i högre rätt, där ej frågan av part i laga ordning dragits under
högre rätts prövning, eller ock underrätten på grund av annat stadgande
i nämnda paragraf bort visa målet från sig. °

I förevarande fall hade således hovrätten, därest rådhusrätten prövat
atalet även beträffande Dalqvists åtgärd att inställa den exekutiva auktionen
i Lövångers sockenstuga och frågan om rådhusrättens behörighet icke
dragits under hovrättens prövning, vilket väl knappast ägt rum, icke unntagit
behörighetsfrågan till prövning. ''

Nu har emellertid rådhusrätten visat målet ifrån sig, såvitt det rörer
inställandet av auktionen i Lövångers sockenstuga. Och beslutet är naturligtvis
förment riktigt. Men enligt min mening är det i materiellt avseende olämphgt.
ly i detta fall föreligger ingalunda det antagandet, att Nysätra tin»-slao-s
häradsrätt skulle 1------- ’----- - •• .......... --- ° °

lurma komma att

Äl , „------- -------------- äga bättre tillgång till utredning i

malet an deri, som förebragts inför rådhusrätten. Inför häradsrätten skall
äklagaren komma med samma utredning som den han förebrått vid rådhusrätten,
och Dalqvist torde komma att åberopa samma svaromål som vid
rådhusrätten. Parterna komma säkerligen att utan vidare åberopa, vad som
upptagits i rådhusrättens protokoll, och häradsrätten kommer att döma med
ledning av dessa. Det synes mig föga rimligt, att man, blott för att följa
den eu gång fastslagna formen, skall nödga åklagaren att uttaga ny stämning
å Dalqvist, tvinga denne att ånyo inställa sig och avgiva ett svaromål
som redan av en domstol upptagits, samt åsamka häradsrätten det onödiga
besväret att prova målet, vilket givetvis förutsätter, att häradsrätten måsle
läsa handlingarna från början till slut. Tydligt torde väl vara, att målet i
sm helhet äger ett sådant inre sammanhang, att det lämpligen hade kunnat
bedömas av eu och samma domstol. Då emellertid rådhusrätten i nu
nämnda avseende måste anses hava förfarit formellt riktigt, har ja<* icke
funnit mig härutinnan böra draga målet under hovrättens provning0

Såsom redan berörts, skall enligt andra punkten i 10 kap. 21 ^rättegångsbalken,
om någon å flera ställen gjort enahanda missgärning domaren
å varje ort rannsaka och pröva, om han till gärningen säkert, men
den tilltalade dömes för alltsammans av den rätt, där han sist la<>-föres.
Någon skillnad göres härvid ej mellan grövre och ringare brott. Vad som
omnämnes i fortsättningen av lagrummet, sådant detsamma skall anses böra
tolkas enligt 1823 års kungörelse, och som även förut berörts, avser de
fall, da olika slag av brott föreligga, och torde icke under förevarande omständigheter
vara tillämpligt.

Enligt 10 kap. 21 § rättegångsbalken hade det således ålegat rådhus —

1919 —

rätten att beträffande åtalet, i den del detsamma av rådhusrätten upptagits
till saklig prövning, allenast förklara Dalqvist saker till ansvar samt därefter
för fortsatt rannsakning förvisa honom till häradsrätten. Därest rådhusrätten
varit tveksam, huruvida den kunnat förfara sålunda, utan att eu
direkt begäran om rannsakning inför häradsrätten framställts, hade rådhusrätten
dock kunnat utläsa eu sådan begäran därur, att den till utförande
vid vederbörlig domstol av atalet i dess helhet förordnade åklagaren fiamställt
yrkande om ansvar för försummelsen beträffande den exekutiva auktionen
oeh det varit ofrånkomligt, att, därest åtalet icke i dess helhet
bleve prövat av rådhusrätten, detsamma skulle komma att fortsättas vid
häradsrätten. Avsikten med det nu ifrågavarande lagstadgandet är ju, att
det bör vara den sista underdomstolen, som är i tillfälle att överskåda hela
processmaterialet, förbehållet att utmäta straffet, Den granskning av fånglistor,
som av mig vidtages, visar även, huru det ofta medfört besvärligheter’
för underdomstolar och andra myndigheter att sammanlägga särskilda
straff. Och skall nu målet handläggas såväl vid häradsrätten som vid rådhusrätten,
så hade behandlingen av detsamma bort företagas i den ordning,
lagen eu gång utstakat, så att det hela alltifrån början kommit på rätt bog.

° Som emedlertid åtgärder för ernående av en ändring av rådhusrättens
utslag i sistnämnda avseende skulle vållat en högst avsevärd tidsutdrägt
utan°motsvarande nytta, har jag icke heller i denna del ansett mig böra
draga målet under hovrättens prövning, utan ämnade, därest rådhusrättens
utslag vunne laga kraft, anmoda Helleberg att vid Nysätra tingslags häradsrätt
anhängiggöra och därefter utföra atal emot Dalqvist beträffande
inställandet av°den ifrågavarande exekutiva auktionen. Sedan jag erfarit,
att Dalqvist anfört besvär över rådhusrättens utslag, hade jag i skrivelse den
19 augusti 1918 anmodat Helleberg att tillsvidare avvakta ytterligare besked
från min sida. Då besvären numera kommunicerats Dalqvists motparter,
borde någon åtgärd från min sida beträffande det av mig tilltänkta åtalet
vid häradsrätten tills vidare icke ifrågakomma.

I skrivelsen anmodade jag slutligen Helleberg att i den förklaring,
han hade att avgiva i hovrätten, med framhållande av det dröjsmål, vartill
Dalqvist uppenbarligen gjort sig skyldig i det ifrågavarande utsökningsärendet,
yrka fastställelse av rådhusrättens utslag, såvitt rörde det av rådhusrätten
tillmätta straffet, samt tillika anföra att, därest hovrätten pa
Dalqvists besvär skulle med hänsyn till de synpunkter, jag framhållit,
vara benägen att undanröja rådhusrättens utslag, Helleberg icke skulle hava
något att däremot erinra.

Besvären äro beroende på hovrättens prövning.

— 1919 —

11. Felaktigt förfarande i fråga om meddelande av tillståndsbevis
för förevisande av biografbilder.

Handlingarna uti ett genom klagomål av biografägaren A. H. Engholm
den 24 november 1916 härstädes anhängiggjort ärende utvisa följande.

I ansökan den 24 augusti 1916 anhöll Engholm hos kronofogden i
mellersta Roslags fögderi Carl Filip Dahlgren om tillstånd att tillsvidare
förevisa biografbilder å godtemplarlokalerna i Rimbo, å Högmarsö, i Röksta,
Söderby och Harg samt å folkets hus i Söderby. Sedan Dahlgren gjort
sig underrättad om att förstnämnda lokal blivit den 27 augusti" 1916 för
ändamålet upplåten, utfärdade Dahlgren bevis om tillstånd till föreställning
dåistädes nämnda dag, vilket bevis jämlikt Engholms begäran översändes
till Rimbo. Därefter anhöll Engholm ånyo hos Dahlgren om bifall till sin
ansökan eller att beslut om avslag skulle meddelas skriftligt, så att Eno--holrn bleve i tillfälle att överklaga detsamma.

I en hit insänd klagoskrift anhöll Engholm, att, som hans ansökan
hos Dahlgren ej bifallits och beslut om avslag ej heller erhållits, justitieombudsmannen
måtte vidtaga åtgärder, för att det begärda tillståndsbeviset
måtte utfärdas, eller, därest nämnda hemställan ej kunde bifallas, för att
skriftligt beslut om avslag måtte av Dahlgren meddelas. I

I infordrat yttrande anförde Dahlgren:

Engholms ansökan hade kommit Dahlgren tillhanda med posten på
eftermiddagen den 25 augusti 1916 och innehållit en begäran att tillsvidare
få uti sex angivna lokaler inom fögderiet förevisa biografbilder. Dahlgren
ansåge det emellertid icke vara med lagens ordalydelse eller mening
överensstämmande, att tillstånd så in blanko utfärdades. I § 1 i kunoR
förordningen den 2^ juni 1911 angående biografföreställningar talades om
»den uppgivna lokalen» och »föreställningens närmare beskaffenhet», vilket
enligt Dahlgrens åsikt tydligt utmärkte, att den eller de förevisningar,
varom det vore fråga, skulle i ansökningen angivas till såväl tid som rum!
Meningen med stadgandet måste vara, att polismyndigheten skulle veta, när
och var varje förevisning skulle äga rum, för att kunna utöva den kontroll,
som åsyftats. Skulle tillstånd lämnas, på sätt Engholm begärt, skulle föreskriften
om tillstånds behövlighet bliva alldeles meningslös. Resultatet
skulle bliva, att alla kringfarande biografförevisare endast skulle behöva
en gång med uppräknande i ansökningen av alla tänkbara lokaler i fögderiet
begära tillstånd tillsvidare. Kontroll vore sedan omöjlig. Detta kunde

— 1919 —

icke hava varit lagstiftarens mening. Då kontroll av lagstiftaren, ansetts
nödvändig och bestämmelser för densammas möjliggörande givits ginge det
ei an att tåla ett så uppenbart försök till stadgandenas kringgående, som
det Engholm ‘gjort i syfte att vinna någon liten besparing 1 °,nko8tnaderMan
kunde ej nöja sig med, att i ett meddelat generellt tillståndsbevis
inrvcktes en föreskrift om anmälan för varje föreställning, ty någon ga
ranti för att dylik anmälan skedde funnes icke. Dessutom nämnde ej förordningen
med ett ord, att tillstånds begärande kunde ersättas med eu
anmälan. Ansåges det överflödigt, att, då tillstånd begärdes, varje öreställniim
angåves till tid och ruin, och nog att, sedan för formens skull en
ansökan för hela fögderi skett, anmälan gjordes om varje föreställning,
så borde lagen ändras därhän. Ty en praxis borde icke genomföras, varigenom
den med lagen avsedda kontrollen försvårades eller äventyrades.
En annan sak vore, om det gällde tillstånd för längre tid för en biografanstalt
av mera permanent natur. Sådant tillstånd syntes Dahlgren hora
lämnas. Ei heller hade Dahlgren vägrat utfärda ett tillståndsbevis for
flera tillställningar, då dessa var för sig varit till tid och rum angivna..
Men att gå längre i eftergift ansåge Dahlgren lagen icke medgiva, om ej
stadgandet om tillstånds behövlighet skulle reduceras till ren humbug.
Klaganden hade anhållit, att tillståndsbevis omgående skulle sandas till
Rimbo, och då avgift och porto bifogats samt Dahlgren telefonledes lyckats
övertyga sm om, att lokal därstädes verkligen förhyrts för den 27 augusti,
hade tillståndsbevis utskrivits och översänts med posten till Rnnbo rörande
förevisningen därstädes nämnda dag. Dessförinnan hade Engholm ringt p
i telefon och erhållit muntligt besked om Dahlgrens ställning till ansökninmm
i anledning varav han hade begärt få sig tillsänt tillståndsbevis
angående föreställningen i Rimbo. I en dagen därpå inkommen skrivelse
hade Engholm klagat över, att ansökningen ej i sin helhet bifallits, och
beo-ärt beslut därpå, men som något porto ej bifogats, hade Dahlgren ej
ansett sig skyldig sända något svar på denna skrivelse. Engholm hade
icke vid ansökningen fogat något som helst bevis, att de uppgivna lokalerna
blivit åt honom för ändamålet upplåtna. Beträffande lokalen i Rimbo
hade föreståndaren meddelat, att densamma varit förhyrd för den 27 augusti

men icke vidare.

Uti avgivna påminnelser anförde Engholm:

Garantien för att vid beviljandet av tillstånd för längre tid anmälan
om varje föreställning gjordes vore lika stor som garantien för att tillståndsbevis
över huvud taget löstes. Någon anmodan att styrka, att de
uppgivna lokalerna blivit upplåtna för det ifrågavarande andamalct, hade
4 _ Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1919 års riksdag.

icke av Dahlgren framställts. Frågan därom ansåge Engholm för övrigt
hemfalla under den formella kontroll, som enligt Kungl. Maj:ts i ärenden
av ifrågavarande beskaffenhet anförda motivering ej borde förekomma.

Statens biografbyrå yttrade i avgivet utlåtande:

Det yttrande, som i denna fråga kunde ankomma på biografbyrån,
finge antagas främst avse den praxis för beviljandet av tillstånd till biografföreställningar,
som utbildat sig under hägnet av förordningen i ämnet
och de reglerande inflytelser därpå, vilka under författningens giltighetstid
förekommit, för så vitt byrån haft tillfälle att följa dessa förhållanden och
i den mån, de erbjöde jämförelsepunkter med nu föreliggande fall.

Beträffande giltighetstiden för tillståndsbevis torde det i största allmänhet
kunna fastslås såsom odisputabelt, att desamma skulle utfärdas, där
så påfordrades, för vissa perioder och icke för enstaka föreställningar. I
fråga om fasta biografer torde den regeln hava varit praktiskt taget undantagslöst
gällande, att polisresolution utfärdades för helt kalenderår eller för
säsong om tolv månader (vanligen 1 juli—30 juni), eventuellt för vid utfärdandet
återstående del av säsong. Av direkt erfarenhet kände biografbyrån
endast ett avsteg därifrån, i det att poliskammaren i Eskilstuna från
och med säsongen 1916—1917 tillämpat tillståndsbevis för halv säsong.
På besvär av Svenska Förenade Biografaktiebolaget över, bland andra, denna
inskränkning i tillståndsbeviljandet hade Kungi. Maj:ts befallningshavande
i Södermanlands län i nämnda hänseende upphävt den överklagade resolutionen,
varefter besvären i övriga delar fullföljts hos Kungl. Maj:t, som
infordrat biografbyråns underdåniga utlåtande. I detta, avgivet den''5 januari
1917, hade byrån på anförda skäl hemställt, att Kungl. Maj:t genom
sin resolution i målet täcktes »giva stöd åt kravet på möjligaste likformighet
i fråga om meddelande av erforderliga ordningsföreskrifter i samband
med tillstånd till biografföreställningar».

I fråga om ambulerande biografer hade däremot praxis länge varit
svävande och synnerligen växlande. Av förekomna anledningar hade biografbyrån
i framställning till statsrådet och chefen för kungl. civildepartementet
den 18 februari 1915 fäst uppmärksamheten på behovet av närmare
utformade bestämmelser i ordnings- oeh säkerhetshänseende för biografverksamheten
i dess helhet. Rörande tillståndsbevisens utfärdande och
meddelandet av »erforderliga ordningsföreskrifter» hade biografbyrån anfört,
att det visat sig, att mycket olika tolkningar av tillståndsbeviljarens befogenhet
kunde ifrågakomma. Praxis vore också mycket olikartad. Även om
genom prejudikat en fastare ordning stode att vinna, kunde det väl ifrågasättas,
huruvida icke genom vissa normerande bestämmelser en tillbörlig

— 1919 —

likformighet fortare och angenämare kunde uppnås. De överläggningar
mellan kronofogdar i vissa län, som förekommit, och på grundval darav
upprättade promemorior från länsstyrelser, gemensamt införda blanketter
otc. tydde på behovet av sådan närmare utformning. Denna framställning
hade varit föremål för länsstyrelsernas och kronofogdarnas yttrande och
torde därefter hava varit, jämte dessa yttranden, föremål för departementalt
övervägande och bearbetning. Emellertid hade det i dera tall förekommit,
att° snävt meddelade tillstånd dragits under befaUmngshavandenas
och även Kungl. Majtts egen prövning, varigenom riktlinjer utstakats, som
otvetydigt visade vägen till möjligast generella tillståndsbevis. Huru ett
på justitieombudsmannens förordnande utfört åtal inför rådhusrätt lett ti
utslag i samma riktning, behövde icke påpekas (ämbetsberättelsen lJlb

De^ med förevarande fall jämförliga mål, om vilkas omständigheter och
utgång statens biografbyrå ägde kännedom, vore följande.

Hos kronofogden i Hedemora fögderi hade G. T. Meijerhielm uti en
den 15 juni 1912 dagtecknad skrift anhållit om tillstånd att, tillsvidare
och intill dess skälig anledning förelåge att tillståndet återkalla,, inom fögderiet
uti för ändamålet tillgängliga lokaler förevisa biografbilder. Genom
beslut den 16 juni 1912 hade kronofogden förklarat, att han ej ansåge sig
kunna meddela sådant generellt tillstånd, som. av Meijerhielm begärts.
Hos Kuno-1. Maj:ts befallningshavande hade Meijerhielm därefter yrkat, att
Kun cd Maj:ts befallningshavande måtte förständiga kronofogden att meddelandet
begärda tillståndet. Kungl. Maj:ts befallningshavande hade funnit
den gjorda ansökningen icke till någon dess åtgärd föranleda. Håröver
hade Meijerhielm anfört underdåniga besvär. Kungl. Maj:t hade den 19
september 1913 resolverat, att enär det måste anses hava ålegat klaganden
att vid ansökningen om tillstånd att offentligen förevisa biografbilder hos
polismyndigheten uppgiva de lokaler, som avsetts för föreställningarnas
hållande, men klaganden ej, så vitt visats, lämnat sådana uppgifter, funne
Kungl. Maj:t ej skål göra ändring i Kungl. Maj:ts befallningshavandes

resolution. .

Hos kronofogden i Kungsörs fögderi hade Meijerhielm uti en den 1

oktober 1914 dagtecknad skrift anhållit, att honom måtte meddelas tillstånd
att tillsvidare förevisa biografbilder uti Himmeta kyrka och Säterbo
kommunalrum, men att, därest sådant generellt tillstånd icke ansåges höra
meddelas, tillstånd måtte beviljas Meijerhielm att förevisa dylika bilder i
Säterbo kommunalrum den 6 oktober 1914 klockan 8 eftermiddagen och i
Himmeta kyrka den 8 oktober 1914 klockan 8 eftermiddagen. Genom beslut
den 3 oktober 1914 hade kronofogden beviljat Meijerhielm tillstånd

- 1919 —

att förevisa biografbilder dels i Säterbo sockens kommunalrum den 6 oktober
1914 klockan 8 eftermiddagen och dels i Hirnmeta kyrka den 8 oktober
1914 klockan 8 eftermiddagen, under föreskrift, bland annat, att det
av kronofogden rörande det. sålunda meddelade tillståndet utfärdade tillståndsbeviset,
vilket på Meijerhielms begäran tillställts honom i Arbo°a,
skulle uppvisas för länsmannen i Arboga distrikt och förses med intW
över uppvisandet. Hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands
län både Meijerhielm yrkat, att Kungl. Majrts befallningshavande måtte
dds. ålägga kronofogden att meddela Meijerhielm tillstånd till biografförevisningar
i Säterbo och Hirnmeta, gällande tillsvidare intill dess skälm
anledning förelåge att tillståndet återkalla, dels förklara, att vid tillståndets
meddelande ingå andra föreskrifter finge givas än sådana, vilka jämlikt §

1. i. förordningen angående biografföreställningar avsåge ordning vid förevisningarna,
dels ock föreskriva, att tillståndsbeviset skulle endast vid anfordran
uppvisas. Kungl. Maj:ts befallningshavande hade funnit besvären
icke förtjäna avseende. I underdåniga besvär hade Meijerhielm under
framhållande, av att sådan inskränkning i giltighetstiden för meddelat tillstånd,
som i förevarande fall skett, ävensom att föreskriften om tillståndsbevisens
uppvisande annat än vid anfordran kunde för biografförevisaren
verka i hög grad .betungande utan att från kontrollsynpunkt medföra något
gagn, anhållit, att Kungl. Maj:t måtte taga ärendet under provning
och därvid undanröja de missförhållanden, som enligt Meijerhielms mening
i sistberörda hänseenden förelåge.

I detta mål, likasom i det föregående, hade underdånigt utlåtande infordrats
från biografbyrån, som mindre utlåtit sig över ärendets rent } uridiska
sidor än över dess principiella innebörd. I sådant hänseende ''både
anförts i huvudsak följande: Den ambulerande biografverksamheten stode

förvisso^ icke på den kulturella nivå, att icke en verksam kontroll däröver
vore påkallad. A andra sidan fyllde den dock ett förströelsebehov på
landsbygden. Sedan granskningen av bildmaterialet genomförts, vågade
man antaga, att detsamma, även om det ofta vore tekniskt bristfälligt, vore
ur biografförordningens synpunkter oskadligt, detta likvisst under” förutsättning
att kontrollen över att endast granskat och godkänt bildmaterial
komme till användning, att barnförbud respekterades o. s. v. vore effektiv.
Liksom tidigare måste byrån betona, att denna kontroll vore för landsbygdens
vidkommande övervägande formell. Den tillståndsbeviljande myndigheten
förvissade sig givetvis om, att sökanden kunde förete censurbevis, och
föreskreve måhända, att såväl tillståndsbevis som granskningskort jämte
stämplade, filmer skulle företes för polisman i den närmare orten. Men
huruvida icke även andra filmer tilläventyrs spelades, eller huruvida barn —

1919 —

förbud uppråtthölles, bleve sällan föremål för tillsyn. Ett föreskrivet uppvisande
av respektive bevis för länsmannen vore endast sa till vida en
effektiverinf av kontrollen, som det gåve kännedom om tid och plats lör
förevisningen, varav kunde härledas en något ökad risk för förevisaren att
få ett kontrollbesök. Emellertid kunde det starkt ifrågasättas huruvida
detta extra uppvisande hos platsmyndighet rätteligen kunde härledas ur $

1 i förordningen, vilken väl snarare tydde på skyldighet att uppvisa vid
anfordran, d. v. s. på platsen för förevisningen. Enligt gällande bestämmelser
syntes det statens biografbyrå, att tillståndsbevisen i regel borde
o-ivas längre giltighet, ävensom att några extra inställelser hos lokal polismyndighet
icke kunde rätteligen påfordras. Däremot finge det anses som
ett skäligt önskemål, att lokal polismyndighet hölles underrättad i varje
särskilt fall om tid och plats för förevisning. Aven ur synpunkten, att den
ambulerande biografverksamheten icke måtte försvåras, komrae man till enahanda
resultat. Ehuru statens biografbyrå icke vide gorå sig medskyldig
i en insinuation av klaganden, att månhet om sportler skulle förestava
utfärdandet av endast tillfälliga tillståndsbevis eller sådana med mera inskränkt
giltighet, finge det dock medgivas, att det täta utlösandet av tillståndsbevis,
som här och var krävdes, innebure en faktiskt extra beskattning
i jämförelse med den stationära biografverksamheten, och att denna
pålaga ''kunde verka så mycket mera tyngande, som den onekligen drabbade*
den mindre bärkraftiga delen av näringsgrenen. Av åberopade skal
ville biografbyrån tillstyrka nådig resolution, i den män gällande lagstiftning
funnes det medgiva, i sådan riktning, att därigenom gåyes prejudicerande
stöd åt kravet på tillståndsbevis av längre giltighetstid, där ic*e
särskilda omständigheter till annat föranledde, ävensom däråt att endast
sådana »erforderliga ordningsföreskrifter» måtte i tillståndsbevisen uppställas
i avseende på deras uppvisande m. in., som avsåge befordrandet av
en reell och icke en övervägande formell kontroll å förevisningarnas be

höriga anordning. , .. , . ,

Kun od. Makt hade den 9 juni 1916 resolverat, att enär Meijerhielm

uti sin ansökning hos kronofogden uppgivit de lokaler, där den ifrågavarande
förevisningen av biografbilder avsetts att äga ruin, samt kronofogden
vid sådant förhållande, såvitt handlingarna i målet utmärkt, saknat laglig
anledning att, på sätt finge antagas hava skett, .förvägra klaganden att
tillsvidare giva biografföreställningarna och endast medelat honom tillstånd
därtill å vissa uppgivna dagar, hade Kungl. Maj:t funnit skäligt, ined upphävande
av Kungl. Maj ds befallningshavandes resolution, visa må et åter
till kronofogden, som skulle hava att på anmälan detsamma ånyo till handläggning
företaga och därmed vidare lagligen förfara; kronofogden obetaget

— 1919 —

att vid meddelande av sådant mera vidsträckt tillstånd, varom ovan nämnts,
föreskriva, att före varje föreställning anmälan om densamma jämte uppgift
om tid och plats skulle till kronofogden eller honom underordnad
polismyndighet ingivas eller med post insändas i så god tid, att vederbörande
måtte kunna infinna sig vid föreställningen. Vidkommande besvären,
såvitt de avsåge kronofogdens åtgärd att föreskriva, att det tillståndsbevis’
som av honom för vissa uppgivna föreställningar meddelats, skulle uppvisas
för länsmannen i Arboga distrikt och av honom förses med intyg
över uppvisandet, hade Kungl. Maj:t med hänsyn till föreliggande omständigheter
funnit besvären i denna del icke föranleda vidare yttrande än att,
därest föreskrift om uppvisande i förväg för vederbörande länsman av blivande
tillståndsbevis kunde antagas bliva för klaganden oskäligt betungande,
sådan föreskrift icke borde meddelas, enär ändamålet därmed syntes
kunna i erforderlig mån tillgodoses genom föreskrift om skyldighet för
klaganden att göra sådan anmälan, varom ovan nämnts, i förening med
åläggande för klaganden att vid anfordran förete beviset för tillstädesvarande
polisman.

Hos kronofogden i Nedan-Siljans fögderi O. Collin hade biografresanden
Emil Hedlund uti en den 1 december 1914 dägtecknad skrift anhållit
om tillstånd att från den 5 i samma månad till den 1 maj 1915
förevisa biogratoilder å följande lokaler inom fögderiet, nämligen godtemplarlokalerna
i Mockfjård, Rättvik, Vikarbyn och Furudal, templarlokalerna
i Bjursås, Sågmyra och Sifferbo samt folkets hus i Gagnef. Genom beslut
den 3 december 1914 hade C ollin förklarat, att, enär i ansökningen icke
funnes angivna de tider, då föreställningarna skulle hållas, ansökningen
för det dåvarande icke kunde bifallas. Hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
hade därefter Hedlund anhållit bland annat, att Kungl. Maj:ts befallningshavande
måtte ålägga Collin att meddela Hedlund det begärda
tillståndet. Kungl. Maj:ts befallningshavande hade, enär Collin, vid det
förhållandet att Hedlund uppgivit lokaler för sina ifrågavarande förevisningar,
saknat laga anledning att på sätt skett avslå det begärda tillståndet,
återförvisat ärendet till Collin för ny lagenlig behandling. Däröver hade
Collin anfört underdåniga besvär med yrkande, att Kungl. Maj:t täcktes,
med upphävande av Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag, förklara, att
Collin vid meddelande-av sitt beslut riktigt och lagenligt förfarit. Kungl.
Maj:t hade den 9 juni 1915 resolverat, att enär Collin icke kunde ans°es
behörig att föra klagan däröver, att det av honom i ärendet meddelade
beslut blivit, i följd, av däröver anförda besvär, av högre ämbetsmyndighet
upphävt, Kungl. Maj:t funnit de underdåniga besvären icke böra till prövning
upptagas.

— 1919 —

Av det anförda framginge med all tydlighet, att numera fullgiltig
tolkning av gällande författning anvisade kronofogde att. i fall sådant som
det förevarande, där respektive lokaler uppgivits, bevilja mera vidsträckt
tillstånd än som skett, därest icke särskilda giltiga skäl, vilka dock icke
handlingarna utmärkte, kunnat berättiga till inskränkning, kionofogden
emellertid obetaget att åläggga den tillståndssökande att, vid äventyr av
tillståndets återkallande, på lämpligt sätt hålla polismyndigheten .närmare
underrättad om tider och platser, på det att denna måtte vara i tillfälle
att fullgöra den väsentligare delen av sin kontrollerande uppgift i avseende
på biografföreställningar, nämligen omvårdnaden om att vid densamma
behörigen tillginge och eventuella förseelser vederbörligen beivrades.

Dahlgren anförde ytterligare:

Under det icke ens för de fasta biograferna ifrågasattes tillstånd för
län otc tid ån ett år eller en säsong, yrkade biografresandena tillstånd tillsvidare
eller rätt på livstid. Då Kungl. Maj:t i det av statens biografbyrå
refererade första fallet avslagit en ansökning, däri varken tider eller lokaler
för förevisningarna angivits, hade man sökt kringgå detta^ genom att
i ansökningen uppräkna alla de lokaler i fögderiet, som ansåges kunna
ifrågakomma. Så syntes hava varit förhållandet i det av biografbyrån
relaterade tredje fallet. Vad det av biografbyrån omnämnda andra fallet
beträffade, så vore det ej likartat med det nu ifrågavarande., ty, såvitt av
referatet framginge, vore det däri fråga om tillstånd för en i orten bosatt
person att i två uppgivna lokaler utöva en fortsatt sammanhängande bioo-rafverksamhet.
Men i förevarande ärende vore det fråga om tillstånd för
eu bio^rafresande, som hade en förevisning än här än där samt reste från
ort tilf ort, kanske över flera lån. Ett tillstånd enligt ansökningen i detta
ärende skulle uppenbarligen i sak hava blivit lika generellt som det, som
begärts i det av biografbyrån refererade första fallet, vilket tillstånd Kungl.
Maj:t ansett ej böra meddelas. Att, såsom biografbyrån anmärkt, kontrollen
bleve mera betungande för de resande än för de stationära biograflörevisarna,
vore ju ledsamt, men kunde ej undvikas. Detta berodde helt
enkelt därpå, att de stående biograferna förekomme allenast i städer och
å andra tätare befolkade platser, där också i regel funnes polis, som lätt
kunde utöva kontroll. Å sådana platser kunde man ur kontrollsynpunkt
nöja sig med, att tillstånd begärdes för år eller säsong, och i övrigt föreskriva
anmälan om varje förevisning, möjligen jämte skyldighet att ör
polisen uppvisa program och granskningsbevis. Helt annorlunda stål de
det si»- på landsbygden, där biografresandena huvudsakligen förekomme.
Där vore det ofta långt till närmaste polismyndighet, och kontrollen, som

— 1919 —

därför vore långt svårare att utöva, måste för den skull på ett kraftigare
sätt betryggas. Med hänsyn härtill borde beträffande de resande biografförevisarna
den fordringen fasthållas, att i ansökningen, som finge avse en
eller flera förevisningar, varje förevisning vore till tid och rum angiven.
Detta åtminstone då ansökningen ej tydligen utmärkte, att det vore°frå^a
om en biografverksamhet på samma plats av mera stadigvarande natur,
och det tillika styrktes, att lokalen vore därtill upplåten. I nu förevarande
ärende vore det uppenbarligen ej fråga om någon stadigvarande
biografanstalt och ej heller om en serie förevisningar i samma för ändamålet
förhyrda lokal.

Slutligen anförde Engholm:

Det av statens biografbyrå omnämnda första ärendet vore ej likartat
med det nu ifrågavarande. I förstberörda ärende hade ansökningen ej
innehållit uppgift å lokalerna, vilka däremot angivits i nu förevarande
ärende. Ej heller vore Dahlgrens uppgift, att sökanden i det av biografbyrån
refererade andra ärendet varit en i orten bosatt person, riktig.°Sökanden
vore nämligen bosatt i Molkom i Värmland och följaktligenläno-re
från Kungsörs fögderi än avståndet mellan Engholms boningsort Järna
och Dahlgrens fögderi. Biografforordningen uteslöte för övrigt varje kontrollerande
rätt för den tillståndsbeviljande myndigheten angående'' sökandens
person. Att, då ansökningen insändes till Dahlgren, något avtal ej
varit träffat med lokalägarna för längre tid, berodde därpå, att de ej uppläte
lokaler till biografförevisningar, förrän tillståndsbeviset vore klart,
emedan de ville säkerställa sig för risken att upplåta lokaler till föreställningar,
som gåves utan tillstånd.

Ytterligare inhämtade jag följande:

Sedan Kungl. Maj:t den 9 juni 1916 meddelat utslag i det av statens
biografbyrå i dess yttrande omförmälda målet angående ansökan av G. T.
Meijerhielm att tillsvidare förevisa biografbilder i Himmeta kyrka och
Säterbo kommunalrum inom Kungsörs fögderi, översände Kungl. Maj:t
avskrift av utslaget till kännedom och underlydande polismyndigheters
underrättande såväl till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands
län som även med cirkulärskrivelse samma den 9 juni till övriga befallningshavande.

Därefter översände Kungl. Majrts befallningshavande i Stockholms län
den 11 juli 1916 utslaget till underlydande polismyndigheter för deras
kännedom.

Enligt Dahlgrens hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, sedan krono —

1919 —

fogdetjänsten indrägt, förvarade diarium ankom avskritt av utslaget till
Dahlgren följande dag den 12 juli 1916.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag lvungl. Maj:ts
befallnin^shavande i Stockholms län att förordna lämplig person att såsom
åklagare vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra

1 en för åklagaren utfärdad instruktion rörande åtalets utförande anförde
jag följande:

Vid prövning av ärendet funne jag utrett, . .. ,

dels att klaganden i en den 24 augusti 1916 till Dahlgren insänd
skrift, åtföljd av avgift och porto, anhållit om tillstånd att tillsvidare
förevisa biografbilder i sex uppgivna lokaler inom mellersta Roslags
fögderi

dels att Dahlgren, sedan han erhållit upplysning, att klaganden för
den 27 i samma månad förhyrt lokal i Rimbo för biografiöreställning,
tillsänt klaganden bevis om tillstånd till nämnda föreställning,

samt dels att Dahlgren, efter det klaganden i en följande dag till
Dahlgren inkommen skrift anhållit om skriftligt beslut, att ansökningen
om tillstånd i övrigt avslagits, lämnat skriften obesvärad.

Vad först andunge klagandens anmälan därom, att Dahlgren icke
tillsänt klaganden åvslagsbeslut, så enär jag icke funnit anledning betvivla
riktigheten av Dahlgrens uppgift, att klaganden icke vid sin skrift med
begäran om beslutet bifogat porto och Dahlgren icke vant skyldig att
ändock tillsända klaganden den begärda handlingen samt kronofogdetjansten
numera indragits och något beslut av det innehåll, klaganden önskat
få sig tillsänt, således icke numera kunde åstadkommas, funne jag klagoskriften
härutinnan ej föranleda åtgärd. . . ^ , . ,

Enligt § 1 i kungl. förordningen den 22 juni 1911 angående bio^ratföreställningar
skulle var och en, som ville offentligen förevisa rörliga fotografiska
bilder eller så kallade biografbilder, därom gorå ansökan i stad
hos vederbörande polismyndighet och å landet hos kronofogden eller, där
Kun kanden pliktig, när det av polismyndigheten påfordrades, att ej mindre
styrka, att den uppgivna lokalen blivit av ägaren eller innehavaren upplåten
för ändamålet, än även om föreställningens närmare beskaffenhet
lämna polismyndigheten de upplysningar, denna äskade för att kunna
meddela erforderliga ordningsföreskrifter. Där hinder ej anrtges mota för
det sökta tillståndet, hade polismyndigheten att meddela tillståndsbevis.
5 _ Justieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 års riksdag.

Innan sådant erhållits, vore förbjudet att utlämna inträdeskort, fordra
begära eller mottaga avgift. Meddelat tillstånd kunde återkallas, när helst
skalig anledning därtill förekomme.

I § 2 i förordningen stadgades, bland annat, att om det visade si er
att biograitöreställning åsyftade eller innebure något, som strede mot sedlighet
eller allmän lag eller föranledde till svårare oordning, eller att av
polismyndigheten meddelade ordningsföreskrifter rörande föreställnin icke åtlyddes, ägde polismyndigheten förbjuda dess förnyande.

Nämnda lagrum upptoge, såsom även i motiven till förordningen
anmarkts i tillämpliga delar motsvarande bestämmelser, som återfunnes i
13 § ordnmgsstadgan för rikets städer samt i 2, 3 och 5 §S av kun^l
kungörelsen den 13 november 1908 angående rätt för utlänning och vis°sa
i utlandet bosatta svenska undersåtar att här i riket giva offentlig föreställning
m. m. eller att därvid medverka, °

Bestämmelserna i 1908 års kungörelse hade sedermera överflyttats i
kungl. kungörelsen den 31 december 1913 angående rätt för utlänning
och i utlandet bosatt svensk undersåte att här i riket giva offentlia föreställning
m. m. eller att därvid medverka, °

Redan av sista punkten i § 1 i förordningen om biografföreställmngar,
däri stadgades, att meddelat tillstånd kunde återkallas, när helst
skälig anledning därtill förekomme, framginge med all önskvärd tydlighet
att tillstånd för ett flertal föreställningar under en längre tid och°icke
avseende allenast enstaka föreställningar kunde meddelas. Detta framginge
ytterligare av bestämmelsen i § 2 i förordningen, att polismyndigheten
under vissa omständigheter ägde förbjuda en föreställnings förnyande.
°

Enligt 1908 och 1913 års kungörelser kunde utlänning, som här i
riket ville giva offentlig föreställning, erhålla tillståndsbevis för en tid av
tre månader för varje gång. Det syntes knappast antagligt, att 1911 års
förordning angående biografföreställningar avsåge att strängare behandla
en svensk undersåte, som ville giva biografföreställningar.

Kunde tillstånd meddelas på en gång för ett flertal föreställningar
under en längre tid, kunde icke något hinder anses föreligga att meddela
tillstånd tillsvidare. Möjlighet till kontroll från polismyndighetens sida
kunde därvid lämpligen vinnas genom föreskrift om att varje föreställning
i förvåg skulle anmälas, såsom i Kungl. Maj:ts ovannämnda utslag den 9
J!^ l016 berördes. Skulle det visa sig, att en biografägare, s°om fått
tillstånd att tillsvidare giva föreställningar, åsidosatte eller avglömde de
föreskrifter, som givits vid tillståndets meddelande, kunde iu tillståndet
när som helst återkallas.

— 1919 —

I förordningen angående biografföreställningar skiljdes icke på föreställningar
i stad och på landsbygden. Ingen anledning funnes därför, att
ett tillstånd beträffande landsbygden tillmättes snävare än i staderna.
Likväl syntes det för ordningens skull vara lämpligt, att ett tillstånd att
giva bio<^raffutställningar på landsbygden icke utsträcktes att gälla längre
tid än som brukades i städer, exempelvis ett år eller en säsong. _

Syntes det således vara författningens mening att tillstånd att giva
bio°Tafföreställningar såväl i stad som även på landsbygden kunde meddelas
för flera föreställningar under en längre tid eller tillsvidare, torde
även författningens föreskrifter om vilka uppgifter, som skulle lämnas vid
ansökning om sådant tillstånd, vara tydliga. Att sökanden skulle lämna
uppgift om den eller de lokaler, vari föreställningarna vore avsedda att
ä uttrycken i § 1 i förordningen »den uppgivna lokalen» och »föreställ ningens

närmare beskaffenhet» skulle utmärka, att den e ler de förevisningar,
varom vore fråga, skulle i ansökningen uppgivas till saväl tid som
rum, vore oriktigt. Stadgandet i § 1, att sökanden skulle vara Fuktig,
när det av polismyndigheten påfordrades, att ej mindre styrka, att den
uppo-ivna lokalen blivit av ägaren eller innehavaren upplåten för andamålet,
än även om föreställningens närmare beskaffenhet lämna polismyn
dicrheten de upplysningar, denna äskade, finge icke utsträckas att omfatta
mera än vad ordalydelsen gåve vid handen. De moderna administrativa
författningarna vore i allmänhet så vidlyftigt och detaljerat avfattade, att
de icke borde anses innehålla mera, än vad man direkt kunde utläsa ur
texten. Funne den myndighet, som hade att tillämpa en författning, lag
texten svårförståelig, borde myndigheten taga motiveringen till lagen till
hjälp. Det nyssnämnda stadgandet i § 1 vore. hämtat ur 13 § ordnmgsstado-an
för rikets städer och finge icke anses innebära mera än vad ordnin
“sstadgan ville uttala. Men varken i förordningen om biografförestållnin“ar
eller förarbetena därtill nämndes såsom villkor för erhållande av
tillstånd att giva biografföreställningar under en längre tid, att sökanden
skulle uppgiva dag och timme för varje föreställning, som han under.den
tid, tillståndet skulle omfatta, koinme att hålla. För en fast biograf i en
stad vore det väl möjligt att lämna en sådan uppgift, men för en kringresande
biografägare på landet bleve en fordran på avlämnande av dylika
uppgifter mycket betungande, om ej alldeles omöjlig att uppfylla. .

Tvärt emot vad Dahlgren anfört syntes mig det berörda stadgandet i
S 1 i förordningen endast förutsätta, dels att sökanden, dår det pafordrades,
styrkte, att lokalen eller lokalerna blivit av ägare eller annan därtil^
behörig för ändamålet upplåtna och dels att sökanden, likaledes där sa

— 1919 —

fordrades, lämnade närmare upplysning om föreställningens beskaffenhet
exempelvis,. såsom i motiven berördes, om under densamma skulle förekomma
vaneténummer, eller sådana upplysningar, som statens bioorafbyra
i sitt yttrande ansåge böra kunna komma ifråga.

Av förarbetena till 1911 års förordning angående biografföreställningar
framginge _ vidare, att tyngdpunkten i förordningens bestämmelser
läge i stadgandet i § 4, att vid biografföreställning ej finge förevisas bilder
såvida de icke dessförinnan blivit efter verkställd granskning godkända!
författningens huvuduppgift hade varit att förhindra, att ett dåligt bildmaterial,
förslöande rättskänslan och förslappande moralen eller *rent av
suggererande till brott, utan kontroll finge förevisas för en okritisk publik
ofta bestående till stor del av minderåriga. Lagen hade sålunda avsett
en utgallring av de dåliga bilderna. Men lagen hade ingalunda avsett,
att tor en biografägare, som ämnade förevisa av granskningsmyndigheten
godkända bilder, förevisandet av bilderna skulle försvåras eller förhindras
genom strängare ordningsföreskrifter än dem, som gällde andra näringsidkare,
vilka förtjänade sitt uppehälle genom att giva offentliga föreställ"lnSar-
ym polismyndigheten avsloge en ansökan om tillstånd för lånare
tid, därför att biografägaren ej ville eller kunde exakt uppgiva rum och
tid för varje föreställning, som han under exempelvis ett halvt års tid
ämnade giva inom polisdistriktet, följde därav, att biogfafägaren, om han
ändå ville fortsätta under en längre tid att giva föreställninaar inom distriktet,
tvingades att för varje gång en föreställning skulle givas, exempelvis
ett par gånger i veckan, hos polismyndigheten begära nytt tillstånd.
Med hänsyn till de långa avstånden på landsbygden och de svårigheter,
som ju otta vore förknippade med att hastigt komma i begrina med
polismyndigheten därstädes, vore väl detta, åtminstone vidkommande landsbygden,
en orimlig konsekvens.

Då förordningen angående biografföreställningar sålunda icke önskat
lägga hinder i vägen för förevisandet av godkända bilder, finge icke heller
po ismyndigheten göra detta genom att giva författningen en snävare tolkning
än densammas ordalag medgåve. Genom att lämna klagandens ansökan
om tillstånd att tillsvidare förevisa biografbilder i de i ansökan aen
uppgivna sex lokalerna inom mellersta Roslags fögderi utan bifall funne
jag ahlgren hava förfarit så felaktigt, att det måste betecknas såsom
oförstånd i tjänsten.

Såsom redan blivit berört, vore den ifrågavarande förordningens ordalydelse
tillräckligt klar, för att en sådan felaktig tolkning av densamma
som Dahlgren använt, icke skulle behöva ifrågakomma, Men Dahlarens
förfarande syntes mig så mycket mera klandervärt, som Dahlgren, enligt

— 1919 —

vad ovan angivits, haft eller åtminstone bort hava officiell kunskap om

Kun

Hos kronofogden i Kungsörs fögderi hade en biografägare, som även
bedrev ambulatorisk biografverksamhet, anhållit om tillstånd att tillsvidare
förevisa biografbilder i Himmeta kyrka och Säterbo kommunalrum, men
att därest sådant generellt tillstånd icke ansåges höra meddelas, tillstånd
måtte beviljas sökanden att förevisa dylika bilder i Säterbo kom™u™lr"^
den 6 oktober 1914 klockan 8 eftermiddagen och i Himmeta kjrka de

8 oktober 1914 klockan 8 eftermiddagen. .

Kronofogden hade allenast beviljat tillstånd att förevisa biografbilder
i kommunalrummet den 6 oktober 1914 klockan 8 eftermiddagen och
i kyrkan den 8 i samma månad klockan OC1h.1; ° ''

Maiits befallningshavande i Västmanlands län hade fastställt beslutet.

Men Kun°i Maj:t hade yttrat i sitt utslag, att enär sökanden hos

kronofogden uppgivit de lokaler, där den ifrågavarande förevisningen av
bio°rafbilder avsetts att äga rum, samt kronofogden vid sadant forhal
lande, såvitt handlingarna i målet utmärkt, saknat laglig anledning att på
sätt finge antagas hava skett, förvägra klaganden att tillsvidare giva bio
frafföresmilningirna och endast meddelat honom tillstånd därtill a vissa
upperivna dagar, funne Kungl. Maj:t skäligt, med upphävande av KungL
MPai°ts befallnin^shavandes resolution, visa målet åter till kronofogden, som
skulle hava å ” på anmälan detsamma ånyo till handläggning före aga och
damed vidare dagligen förfara, kronofogden obetaget att vtd meddeande
av sådant mera vidsträckt tillstånd, varom no nämnts, föreskma, att före
varje föreställning anmälan om densamma jämte uppgift om tid och plåt
skulle till kronofogden eller honom underordnad polismyndighet ingiva
eller med post insändas i så god tid, att vederbörande måtte kunna infinna
slör vid föreställningen. . . -i i r..

I avsikt att lämna polismyndigheterna vägledning, huru de borde förfara
beträffande ansökningar sådana som den i nämnda mål förevarande,
hade Kungl. Maj:t samma den 9 juni 1916 översänt avskrift av utslag
till samtlio-a befallningshavande för kännedom och underlydande polis
1Ä underrättande. Den 12 juli 1916 eller således något mera
än en månad, innan klagandens ansökan inkom till Dahlgren, hade Dahlgren
från Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms lån mottagit en

avskrift^a^v^Kin^gfemJ . det n° berörda rattsfallet syntes mig analoga med

de här förevarande. Dahlgren hade invänt, att. sa ej vore förhållandet,
men Dahlgrens uppfattning vore uppenbart oriktig, tv i bada fallen vore
frå^a om ambulatorisk biografverksamhet, i båda fallen hade sökanden

anhålla om tillstånd att tillsvidare förevisa biografbilder i vissa uppgivna

uten Mfalf ^ hade a^ökningen om generellt tillstånd lämnats

utan bifall. Det hade ålegat Dahlgren att vid behandlingen av klagandens
ansökan noga följa de föreskrifter angående lagens rätta tolkning som
vungl. Maj:t genom att kungöra Kungl. Maj:ts utslag velat meddela.0 Hade
ahlgren misstolkat utslaget, syntes mig detta vittna om oförstånd i
tjänsten och hade han icke tagit del av utslaget, sedan det översänts till
honom från Kung!. Maj:ts befallniugshavaude, “vele detta en fortummelsé

hava DbUvit hindradginT D,llll*rena »^varande förfarande miste anses
kimma • in ti “‘°™mgen av sin näring, kunde vad Dahlgren litit
, ö last ej undgå laga beivran. Jag uppdrog därför åt den

r0rdn2s Tvld°mda7b^ngln för ändam £

forordnades, att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhäno-i—öra och

£ 7 vt i,l''Db DahIg?n •för det oförstånd eller den°försummete i äm"

nnn,a° rIg sk5''ld,«’ och ählägaren hade att ej mindre
yrka ansvar ä Dahlgren efter lag och sakens beskaffenhet in även, i*

av befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som Engholm, i målet
hord, kunde komma att däri framställa. ° ’

i ^ en1lioliet med det av mig sålunda givna uppdrag1 blev åtal mot
kronofogden Dahlgren anställt inför rådhusrätten i Norrtälje, som den 25
november^1918 i målet meddelade följande utslå-: J ’ 5

i denn^ale^VOre uPplySt’ att Engholra den 24 augusti 1916 hos Dahlgren
, .^nes dåvarande egenskap av kronofogde i Mellersta Roslags fögderi
sknftbgen anhållit om tillstånd att få tillsvidare förevisa biografbilder å
fodtemplarlokalerna i Rimbo, Högmarsö, Röksta, Söderby och"Harg samt
å folkets hus, i Söderby samtliga inom berörda fögderi, samt att Dahlgren,
sedan han gjort sig underrättad om, att förstnämnda lokal blivit för den

L Uf9tVS iÖr ä°damålet upplåten, utfärdat och tillställt Engholm
bevis om tillstånd endast för föreställning å förstnämnda lokal den 27
augusti 1916, under det att bifall till ansökningen i övri-t icke av Dahlgren
lämnats På grund därav och då Dahlgren, för så°vitt visat blivit
saknat laga skal att, pa sätt som skett, lämna utan bifall Engholms ifrå-a iSir:Tfi

i?få tillsvidare 1 de upp°ivna iokaiema fö-vi- bio fSt

5 ’ e u Dahlgren genom sitt berörda förfarande måste anses hava
visat oförställd i ämbetet, funne rådhusrätten med stöd av 25 kap 17 S
strafflagen skäligt döma Dahlgren att för oförstånd i ämbetet höta 25

! rr''f-Dah ?!in kund! lcke åläggas att ersätta åklagaren dennes kostnader
för inställelsen vid rätten.

Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.

— 1919 -

12. Utmätning för böter, ådömda genom häradsrätts icke
laga kraft vunna utslag.

I en den 7 maj 1917 hit ingiven klagoskrift anförde färgaren Carl
Nilsson i Hämnäs, Karlanda socken, följande:

Sedan klaganden genom Nordmarks häradsrätts utslag den 10 april
1917 för överträdelse av kungl. förordningen den 19 november 1916
angående framställning av vetemjöl och rågmjöl m. m. dömts att höta
visst belopp, hade tillförordnade kronolänsmannen Oscar Almqvist i närvaro
av nämndemännen Gustaf Andersson och Adolf Olsson den 3 maj
1917 hos klaganden verkställt utmätning för böterna, oaktat klaganden
för Almqvist uppvisat vederbörligt diariebevis, att klaganden den 30 april
1917 anfört besvär över utslaget hos Svea hovrätt.

Då det vore stridande mot klar och tydlig lag att verkställa utmätning
för böter, ådömda genom underrätts icke lagakraftvunna utslag, och
det kunde fordras av en kronolänsman, ordinarie eller tillförordnad, att
han ägde kännedom om gällande rätt i en praktiskt så betydelsefull sak
som utmätning för böter, hemställde klaganden om laga beivran av Almqvists
förfarande.

Vid klagoskriften voro fogade dels avskrift av det ifrågakomna utslaget
den 10 april 1917, genom vilket klaganden efter åtal av Almqvist
i dennes egenskap av tillförordnad kronolänsman dömts jämlikt 1, o och
4 §§ i ovanberörda kungl. förordning, jämförda med 3 § i kungl. förordningen
den 19 november 1916 angående maximipris a vete, rag, korn och
havre samt vetemjöl och rågmjöl m. m. att bota 2,424 kronor 76 öre,
varav en tredjedel skulle tillfalla kronan och två tredjedelar åklagaren,
dels avskrift av ett utav vederbörande tjänsteman i hovrätten den 30 april
1917 utfärdat bevis, att klaganden sagda dag hos. hovrätten anfört besvär
över berörda utslag, och dels ett av Almqvist jämlikt 84 § utsöknings
lagen utfärdat bevis, att han den 3 maj 1917 verkställt utmätning hos
klaganden »enligt saköreslängden vid Nordmarks vårting för år 1917 och
kronofogdens order den 27 april 1917». I

I anledning av klagomålen anmodades Almqvist att inkomma med
yttrande; och anförde han i avgiven förklaring följande:

Klaganden hade vid utmätningstillfället icke företett diariebevis angående
de anförda besvären. Vid sadant förhållande kunde Almqvists för
farande icke anses felaktigt. Genom utmätningen, över vilken klaganden

— 1919 —

för övrigt anfört besvär hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i Värmlands
län, hade klaganden ej asamkats någon förlust. Då Almqvist icke visste
sig hava handlat lagstridigt och då han icke kunde tänka sig andra motiv
för klagandens anmälan än hämnd, för det Almqvist vågat anhängiggöra
atal mot klaganden, samt klagandens önskan att genom Almqvists misstänkliggörande
vinna större utsikter för klaganden att genom nåd befrias
från det ådömda straffet, yrkade Almqvist, att den gjorda anmälan icke
måtte till någon åtgärd föranleda.

. bemötande av förklaringen inkom klaganden med påminnelseskrift,
däri han vidhöll sin uppgift, att diariebevis rörande besvären blivit vid
utmätningstillfället för Almqvist uppvisat, ävensom uppgav, att genom
utmätningen tillskyndats klaganden skada så till vida, att han därigenom
förhindrats antaga erhållet anbud å försäljning av tre vid förrättningen
i fråga, i mät tagna hästkreatur till pris, vida överstigande de dem vid
utmätningen åsätta värden. Klaganden tillbakavisade tillika Almqvists
insinuation om skälen till den gjorda anmälan samt åberopade den varje
svensk man tillkommande rätt att, då olaglighet blivit av tjänsteman mot
honom begången, påkalla beivran därav.

Till upplysning i ärendet och till styrkande av riktigheten utav sina
däri havda uppgifter ingav klaganden:

1) åtskilliga mellan klaganden och hans ombud i Stockholm, advokaten
friherre Georg Stjernstedt växlade skrivelser och telegram, av vilka framgick
huvudsakligen, att klaganden i skrivelse till Stjernstedt den 21 april
1917, under framhållande att allmänne åklagaren plägade verkställa utmätning
för böter, oavsett om utslaget vunnit laga kraft eller icke, gjort
förfrågan hos Stjernstedt, huruvida klaganden vore pliktig gälda böterna,
då besvär över häradsrättens utslag anförts, att Stjernstedt till svar härå
i skrivelse den 23 i samma månad meddelat, att böterna icke kunde utmätas,
förrän hovrättens utslag fallit, samt hänvisat klaganden att för
länsmannen påpeka innehållet i 6 § i promulgationslagen till rättegångsbalken;
att Stjernstedt därefter med skrivelse den 30 i nyssnämnda månad
till klaganden översänt diariebevis rörande de av honom hos hovrätten
anförda besvären med anvisning att förete detta bevis för länsmannen,
därest han ville verkställa utmätning för böterna; samt att klaganden
slutligen i telegram den 3 maj och skrivelse den 9 juni 1917 meddelat
Stjernstedt, att utmätning förstnämnda dag verkställts, oaktat det på
morgonen samma dag klaganden tillhandakomna diariebeviset uppvisats
för länsmannen;

— 1919 —

2) ett av nämndemannen Olsson den 15 juni 1917 utfärdat intyg av
innehåll, att en klagandens son vid utmätningstillfället. förevisat länsmannen
ett papper, men att Olsson icke kunde säga, huruvida länsmannen tagit
del av innehållet i papperet, vilket jämväl Olsson halt i sin hand, utan
att han dock kunde erinra sig, att lian genomläst detsamma; och

3) ett av Birger Persson och Olof Persson i Höglunda^den 12 lebruan
1918 utgivet intyg, däri de under edlig förpliktelse uppgåvo, att klagandens
son Nils Karlsson på förmiddagen den . 3 maj 1917,^ da lian kom från
poststationen, förevisat intygsgivarna ett dianebevis från hovrätten, att
klaganden i hovrätten besvärat sig över häradsrättens utslag den 10 april
1917 och att Nils Karlsson samtidigt uttalat, att detta bevis skulle visas
för länsmannen, i den händelse han kom och ville utmäta för böterna.

Tillika ingav klaganden Kungl. Maj:ts
lands län på besvär av klaganden över ifrågavarande utmätning den 31
juli 1917 meddelade utslag, genom vilket Iyungl. Maj:ts befallningshavande,
enär enligt vad företett diariebevis utvisade, det utslag, för vars verkställighet
utmätningen skett, blivit överklagat samt underrätts utslag, varigenom
någon dömts till böter, icke finge gå i verkställighet, förrän utslaget
vunnit laga kraft, upphävt den överklagade utmätningen.

I ytterligare hit ingivna skrifter vidhöll Almqvist sitt påstående, att
diariebevis icke vid utmätningstillfället företetts för honom, varjämte Almqvist
bestred, att genom utmätningen tillskyndats klaganden någon förlust.
Om klaganden vid utmätningstillfället styrkt, att han i. hovrätten överklagat
häradsrättens utslag, hade givetvis någon utmätning icke skett Almqvist
— som åberopade ett av nämndemannen Gustaf Andersson utfärdat intyg
av innehåll bland annat, att vid tillfället i fråga icke företetts något diariebevis
för Almqvist och att »gäldenär såsom pant uppgav de utmätta
hästarna på den grund att han ej skulle sälja dem> — ansage sig härigenom
hava bevisat, att klaganden icke hade någon fog för angivelsen,
vilken uteslutande tillkommit av illvilja; och hemställde Almqvist förty,
att klagandens anmälan matte lämnas utan avseende.

I ärendet blevo jämväl kronofogden i .Normarks fögderi Edvin Nordlund
och Kungl. Maj:ts befallningshavande i Värmlands län. hörda.

Kronofogden Nordlund anförde för sin del, att han i överensstämmelse
med praxis i de fögderier, i vilka han tjänstgjort omedelbart efter
det häradsrättens utslag till honom inkommit, översänt detsamma till Almqvist
för verkställighet under given förutsättning likväl, att utslaget skulle
verkställas först efter besvärstidens utgång.

6 — Justitieombudsmannens ämbetsberätielse till 191.9 års riksdag.

Kungl. Maj:ts befallningshavande — som av justitieombudsmannen
anmodats att meddela upplysning, huruvida det vore gängse praxis inom
länet, att av underrätt i brottmål givna utslag, genom vilka böter eller
viten utdömts, redan före besvärstidens utgång beordrades till verkställighet,
samt huruvida, då verkställighet, på sätt vederborde, skedde efter besvärstidens
utgång, vederbörande utmätningsman brukade före verkställigheten
anskaffa lagakraftbevis eller det enligt praxis ankomme på de sakfällda
att till undvikande av utmätning själva styrka, det besvär över
respektive utslag blivit anförda — anförde till svar härå följande: >För
egen del hade Kungl. Maj:ts befallningshavande under den tid, då kronofogdetjänsterna
funnos kvar, i förekommande fall städse iakttagit, att underrätts
i brottmål givna utslag, varigenom böter eller vite utdömts icke
beordrats till verkställighet före besvärstidens utgång samt sålunda införskaffat
lagakraftbevis, innan verkställighet påkallats. Till vinnande av
närmare utredning om den eljest inom länet uti ifrågakomna hänseende
radande praxis hade Kungl. Maj:ts befallningshavande funnit sig böra anmoda
länets dåvarande kronofogdar att, efter hörande av vederbörande
länsmän, yttra sig. i ärendet. Av sålunda erhållna yttranden hade framgått
att förfarandet vid uttagande av böter eller viten, ådömda av underrätt’
något växlat. Den allmänna regeln hade dock varit, att order om uttagande
av sådana böter eller viten icke av kronofogde meddelats, förrän
tiden tilländagått för anförande av besvär mot utslag, varigenom dessa
böter eller viten ådömts, samt att länsman icke före verkställigheten införskaffat
lagakraftbevis, men däremot, därest den sakfällde, när verkställighet
skolat ske,, invänt, att han mot hötes- eller vitesbeslutet fullföljt
besvärstalan, och icke, såsom oftast skett, själv företett be As till styrkande
av invändningen, från vederbörande överdomstol begärt bevis angående
de uppgivna besvären. Meningsskiljaktigheterna hade framträtt starkast
idraga om skyldigheten eller icke för den sakfällde att styrka gjord invändning
om bötesbesluts överklagande. I varje händelse hade icke någon av
de övriga hörda ^uttalat sig för det av Almqvist.tillämpade förfaringssättetoch
syntes också till sällsynta undantag få hänföras de fall, då verkställighetsorder
lämnats före besvärstids utgång. Emellertid hade numera inträtt
ändrade förhållanden genom kronofogdetjänsternas indragning och
i samband därmed tillkomna omläggningen i sättet för indrivning och
redovisning av böter m. in. . Landskontoret, till vilken avdelning inom
länsstyielsen de pa Kungl. Maj:ts befallningshavandes handläggning beroende
^åtgärder för verkställighet av domstols utslag ifråga om böter helt
övergått, tillämpade numera det förfaringssättet att, efter mottagandet av
saköreslängd, från överdomstol inhämta uttalande med anteckning å sagda

— 1919 —

längd, huruvida däri angivna bötesbeslut vunnit laga kraft eller ej, sam
meddelade först därefter order om indrivning och redovisning angående de
i saköreslängd upptagna böter. Verkställighetsorder lämnades sålunda ej
före besvärstidens utgång och med nämnda förfaringssätt i övrigt komme
ei vidare att ifrågasättas skyldighet för den sak fällde att, där av honom
anförts besvär mot underrätts bötesbeslut, därom själv införskaffa bevis.

Slutligen inhämtades, att hovrätten genom utslag den Öl maj 191»
med ändring av häradsrättens utslag den 10 april 1917 ogillat den av
Almqvist mot klaganden förda talan.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade tjänstförrättande
justitieombudsmannen Wihlborg Kungl. Maj:ts befallningshavande att
förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol anställa och utföra
åtal mot Almqvist. I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde justitieombudsmannen
följande: ,T , , ,

I ärendet vore upplyst att, sedan klaganden genom Nordmarks häradsrätts
ifrågakomna utslag den 10 april 1917 dömts att höta 2,4-4
kronor 76 öre, Almqvist, till vilken i hans egenskap av tillförordnad
kronolänsman kronofogden i Nordmarks fögderi remitterat ärendet för
verkställighet, den 3 maj 1917 hos klaganden ^verkställt utmätning av
böterna, oaktat klaganden inom besvärstidens utgång hos hovrätten anfört
besvär över utslaget. Att, såsom klaganden påstått, dianebevis angående
besvären vid utmätningstillfället uppvisats för Almqvist, hade emot hans
bestridande icke blivit till fullo ådagalagt, men syntes innehållet i den
mellan klaganden och hans ombud i Stockholm friherre Stjernstedt förda
skrift- och telegramväxling, vilken otvetydigt utvisade, att klaganden vid
utmätningstillfället varit i besittning av dylikt bevis, ävensom Övriga i
ärendet förekomna omständigheter giva största sannolikhet för riktigheten
av klagandens uppgift i berörda hänseende. I allt fall maste det förutsättas,
att klaganden vid utmätningstillfället upplyst Almqvist om, att klaganden
hos hovrätten överklagat häradsrättens utslag. . , .

Oavsett huru härmed förhölle sig, hade Almqvist enligt justitieombudsmannens
åsikt förfarit felaktigt genom verkställandet av ifrågavarande
utmätning. , , , ..

I 6 § 1 mom. promulgationslagen till rättegångsbalken stadgades att,

om i brottmål någon genom hovrätts utslag blivit fälld till böter eller
vite, utmätning av vad sålunda blivit dömt skulle verkställas, ända att

— 1919 —

ändring i utslaget söktes, dock att utmätning ej Unge ske, förr än utslåget
™mt laga kraft där den saktande styrkte, att han nedsatt beloppet

dår oaJ:t8 1 nit) gs h a vand e. Enligt 2 inom. i samma § (inge,

där i brottmål någon domts att gälda annat än böter eller vite eller att
viss los egendom till annan utgiva eller där i sådant mål domstol förordnat
om kvarstad eller skmgrmgsförbud, beslutet utan hinder av ändringssokande
ga i verkställighet, såsom vore det i tvistemål meddelat. Beträffande
verkställighet av utslag i tvistemål stadgades i 39 § utsökningslagen

u an Z^rgSSYdlfe{ Däg0n åkgd’ “‘mätningsmannen ägde
a l k lt- b/myndl^nde bos den tappande verkställa utmätning, ändå
att ändring i domen söktes, dock att utmätning å underrätts dom ej finge
ske förr än den vunnit laga kraft, där den, som tappat, ställde pant eller
rgen för vad honom alagt vore eller ock styrkte, att han till fullgövande
av domen hos kungl. Maj:ts befallningshavande nedsatt penning!-,
svarande mot vad dömt blivit, ej heller å hovrätts dom, innan den vun ragts,

afkettkraft’ där gäldenären styrkte’ att nedsättning, enligt vad ovan

o, ingående verkställighet av underrätts i brottmål meddelade utslag
såvitt därigenom någon blivit fälld till böter eller vite, funnes intet ufryckligt
lagstadgande. Av detta förhållande, sammanställt med omförmålda
lagbestämmelser angående verkställighet av dels motsvarande av

“tSlag -0Ch delS,be.SlUt 1 br»ttai,> betalnåni kylsighet

alagts någon i avseende a annat än böter eller vite, framginge
otvetydigt, att utmätning för av underrätt i brottmål ådömda böter!!

lag! kraft f-iyf fö,rballandfc;n fi,lSe ske, förr än utslaget vunnit

ga kraft. ^ Harav följde, att det alage utmätningsmannen att, innan han

företoge någon som helst åtgärd för verkställighet av dylikt utslag förvissa
sig om, att utslaget icke blivit i hovrätten överklagat
, * förevarande fall, då fråga varit om verkställighet av ett utav un ?e7ätt

i brottmål meddekt utslag, genom vilket klaganden ådömts böter
hade det således icke alegat klaganden att till undvikande av utmätning
styrka att besvär over utslaget blivit anförda. Därigenom att klaganden
i hovrätten överklagat ^ utslaget, hade han utan vidare varit fredad från
utmätning Det hade alegat Almqvist att, sedan ärendet till honom remitterats
för verkställighet, av eget initiativ förskaffa sig kännedom om
huruvida utslaget överklagats eller icke. Allenast under förutsättni! !t
han därvid blivit förvissad om, att utslaget tagit åt sig laga kraft både
han ägt verkställa utmätning på grund av detsamma. § S ’

Utan att sådan förutsättning för utslagets verkställande förelegat hade
emellertid Almqvist företagit utmätning av de genom

1919 —

böter och således Ostridigt till verkställighet befordrat ett av underrätt
meddelat, icke laga kraft vunnet bötesbeslut. Det kunde väl anmärkas,
att jämväl kronofogden, som remitterat utslaget till Almqvist för verkställighet,
innan det tagit åt sig laga kraft, härigenom förfarit oriktigt,
men då Almqvist vid utmätningens verkställande handlat pa ^eget tjänstemannaansvar,
kunde berörda omständighet icke av Almqvist aberopas till
försvar för det felaktiga förfaringssätt, han själv låtit komma sig till last,
Genom sitt omförmälda förfarande hade Almqvist i sin egenskap av
tillförordnad kronolänsman visat oförstånd och oskicklighet i tjänsten av
sådan art, att justitieombudsmannen icke funne sig kunna lämna detsamma
utan beivran. Vissa i ärendet förekomna omständigheter gave alldeles
särskilda skäl för en sådan beivran. Justitieombudsmannen syftade härvid
dels därå, att Almqvist alltjämt syntes vidhålla, att hans förfarande icke
varit felaktigt, vid vilket förhållande det vore att befara, att han, därest
hans förfaringssätt icke bleve föremål för åtal, komme att upprepa detsamma,
och dels därå att Almqvist, såsom det syntes helt utan någon
giltig grund, tillvita! klaganden sådana motiv som hämndlystnad och illvilja
för hans anmälan mot Almqvist, Härjämte vore det för bedömande
av graden utav det tjänstefel, till vilket Almqvist gjort sig skyldig, av
synnerlig vikt att få utrett, huru vid utmätningstillfället i verkligheten
tillgått, något som icke kunde annorledes än genom vittnesförhör vid
domstol med tillförlitlighet utrönas. Därest det genom dylikt vittnesförhör
eller eljest bleve bevisat att, såsom klaganden påstått, dianebevis angående
de över häradsrättens utslag anförda besvären vid utmätningstillfället
företetts för Almqvist eller att klaganden därvid eljest lämnat Almqvist
upplysning om besvären, hade Almqvists förfaringssätt enligt justitieombudsmannens
förmenande varit av sådan art, att detsamma förtjä

nade en särskilt allvarlig straffpåföljd. ... , ,

Med åberopande av vad sålunda anförts uppdroge justitieombudsmannen
åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och i enlighet med denna instruktion utföra åtal mot Almqvist för
ovanberörda av honom begångna tjänstefel samt därvid mot honom yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet; och skulle aklagaren vid domstolen
till målets utredning påkalla vittnesförhör med nämndemännen Gustaf
Andersson och Adolf Olsson samt, därest så bleve nödigt, jämväl med
de andra ojäviga personer, vilka till äventyrs varit närvarande vid utmätningstillfället.
01 , n

Aklagaren ålåge tillika att lämna klaganden tillfälle att i malet framställa
de ersättningsanspråk, vartill denne funne fog föreligga, ävensom
att i mån av befogenhet understödja berörda anspråk.

— 1919 —

,8ll,1. e^gtet ,med7 sä7lund^ g™et uppdrag blev åtal mot Almqvist anställt
inför Nordmarks häradsrätt, som genom utslag den 20 december 1918
ytträt i

aT JSf VOre1 ^^digt, att Almqvist den 3 maj 1917 i egenskap

w tldförordna,d kronolänsman i häradets övre länsmansdistrikt, av vilken
befattning _ Almqvist numera såsom landsfiskal i Järnskogs distrikt vore
ordinarie innehavare, hos klaganden verkställt ifrågakomna utmätning
utan att han därförinnan förskaffat sig kännedom om, huruvida det häradsrättens
utslag, som genom utmätningen skulle verkställas, överklagats
eller icke; alltså och da genom i målet avhörda vittnens berättelseram
vad som omedelbart före den av Almqvist sålunda företagna utmätningen
mellan Almqvist, a ena, samt klaganden och dennes son, Nils Karlsson

LnT‘V^T’1 förek?mn1lit äv?nSOm genom den mellan klaganden och
hans i Stockholm anlitade ombud för erhållande av bevis om utslagets

överklagande förda, hos justitieombudsmannen åberopade skriftväxlingen

Wsu °ak folmcr;ists .nekande, anses utrett, att klaganden eller hans
bemälde sou, da Almqvist pakallat utmätningen, företett och omnämnt
innehavet av sadant bevis, samt enligt av justitieombudsmannen åberopade
Jagrum framgmge, att Almqvist redan genom sitt förfarande att
verkställa utmätning utan att dessförinnan erhållit bevis om att utslaget
lfiaga vunnit laga kraft gjort sig skyldig till tjänstefel, som, då vid utmätningen
angivits, att överklagande av utslaget skett, måste anses hava
nder försvarande omständigheter ägt rum; likväl och som något direkt
lagstadgande om, att underrätts utslag i brottmål, däri bötesansvar ådömts,
ej unge, förrän utslaget vunnit laga kraft, verkställas, icke förefunnes
funne häradsrätten tjänstefelet ifråga ej kunna annat än som uti tjänsten
visad oskicklighet och oförstånd anses, och prövade häradsrätten jAmlikt
kapitlet 17 och 21 §§ strafflagen, jämförda med 2 kapitlet 17 § samma
lag rättvist döma Almqvist att för vad han sålunda låtit komma sig
till last bota 200 kronor, som tillfölle kronan. g

rnåWHfjä]mtS i1?? Almqvist gottgöra klaganden med av honom uti
målet fordrade 182 kronor 15 öre jämte vad klaganden utgivit i stämpel
och lösen för häradsrättens protokoll och utslag i målet. P

— 1919 —

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

1. Felaktigt förfarande vid fördelning av köpeskilling för
exekutivt försåld fastighet.

Av handlingarna i ett den 6 mars 1916 genom klagomål av Eric
Jacobson i Hölje härstädes anhängiggjort ärende framgår följande.

Den 22 september 1909 meddelades för Eric Jacobson samt hans
systrar Brita Jacobson och Maria Jacobson gemensam lagfart å 17/h4
mantal n:r 1, 5/24 mantal n:r 2, 177/576 mantal n:r 3 och /576 mantal

n:r 4 Hölje. . ,

Brita Jacobsons andelar av hemmansdelarna inköptes enligt kopebrev
den 19 januari 1913 av E. A. Nilsson i Östersund, och Maria Jacobsons
andelar övergingo, sedan hon avlidit, till hennes dödsbo. _

Den 17 februari 1913 blevo hemmansdelarna, som voro intecknade
dels var för sig och dels gemensamt samt dels var för sig och dels gemensamt
varit föremål för utmätningar, försålda å exekutiv auktion in Öl
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län. Därvid såldes varje
hemmansdel för sig: Hölje n:r 1 för 22,000 kronor, n:r 2 för; 42,600

kronor, n:r 3 för 40,000 kronor och n:r 4 för 55,000 kronor eller tillhopa
159,600 kronor.

Vid därefter den 14 april 1913 företagen köpeskilhngshkvid påtördes
auktionsprovisioner å Hölje n:r 1 med 155 kronor, n:r 2 med 255 kronor,
n:r 3 med 245 kronor och n:r 4 med 320 kronor, tillhopa 975 kronor.

Sedan besvär anförts över auktionen och densamma av Svea hovrätt fastställts,
prövade Kungl. Maj:t genom utslag den 26. mars 1914, enär, enligt
vad av handlingarna framginge, Eric Jacobson, Brita Jacobson och Maria
Jacobsons dödsbo var för sig varit ägare av en tredjedel i en var av
ifrågavarande fyra hemmansdelar, samt vid sådant förhållande, jämlikt
104^$ utsökningslagen enligt dess lydelse i lagen den 25 juni 1909, varje
sådan särskild lott bort vid auktionen för sig till försäljning utropas, men
så ei vid överklagade förrättningen förfarits, lagligt att, med upphävande
av hovrättens utslag och undanröjande av auktionsförrättningen, visa ärendet
åter till Kungl. Maj:ts befallningshavande, som hade att detsamma
ånyo företaga och därmed vidare lagligen förfara.

— 1919 —

Den 11 maj 1914 förrättades ånyo auktion å hemmansdelarna. Därvid
inropades Eric Jacobsons tredjedel av Hölje n:r 1 för 10,600 kronor
av n:r 2 för 13,000 kronor, av n:r 3 för 18,550 kronor och av n:r 4 för

23.000 kronor, Brita Jacobsons på Nilsson överlåtna tredjedel av n:r 1 för

8.000 kronor, av n:r 2 för 15,000 kronor, av n:r 3 för 13,000 kronor och
av n:r 4 för 19,000 kronor samt Maria Jacobsons dödsbos tredjedel av
n:r 1 för 8,900 kronor, av n:r 2 för 13,800 kronor, av n:r 3 för 15 100
kronor och av n:r 4 för 20,300 kronor.

Över auktionen den 11 maj 1914 anförde Erik Jacobson med flera
besvär, men hovrätten fann genom utslag den 3 augusti 1914, vilket blivit
av Kungl. Maj:t genom utslag den 3 februari 1915 fastställt, ej skäl vara
anfört,, som föranledde ändring i auktionsförrättningen.

Vid sammanträde den 6 juli 1914 för fördelning av köpeskillingarna
för de försålda fastigheterna påförde Kungl. Maj:ts befallningshavande
bland kostnader för förfarandet provision för auktionen den 17 februari

1913 med för Hölje n:r 1 155 kronor, n:r 2 255 kronor, n:r 3 245 kronor
och n:r 4 320 kronor, tillhopa 975 kronor, samt vidare provision för
auktionen den 11 maj 1914 med för Eric Jacobsons tredjedelar av hemmanen
respektive 98 kronor, .110 kronor, 137 kronor 50 öre och 160
kronor, för E. A. Nilssons tredjedelar av hemmanen respektive 85 kronor
120 kronor, 110 kronor och 140 kronor samt för Maria Jacobsons dödsbos
tredjedelar av hemmanen 89 kronor 50 öre, 114 kronor, 120 kronor 50 öre
och 146 kronor 50 öre. Därjämte påförde Kungl. Maj:ts befallningshavande
bland särskilda kostnader kungörelsekostnader med för Hölie n-r 1
87 kronor 42 öre, n:r 2 75 kronor 84 öre, n:r 3 87 kronor 81 öre och
n:r 4 87 kronor 6 öre samt bland gemensamma försäljningskostnader för
aUa fastigheterna auktionsprotokoll 80 kronor. De för fastigheterna biudna
köpeskillingarna togos i anspråk för täckandet av intecknad gäld eller gäld
varför utmätning ägt rum, med undantag av dels 3,688 kronor 15 öre!
vilka tillf öllo E. A. Nilsson såsom innehavare av Brita Jacobsons rätt,
samt 6,225 kronor 76 öre, som tillföllo Maria Jacobsons dödsbo

Over sistberörda köpeskillingslikvid anförde Eric Jacobson besvär i
hovrätten, som emellertid genom laga kraft vunnet utslag den 12 oktober

1914 lämnade besvären utan avseende.

I en hit ingiven klagoskrift anförde Eric Jacobson:

Klaganden och hans systrar hade fått gemensam lagfart å de ifrågavarande
hemmansdelarna Under sådana förhållanden hade Kungl. Maj:ts befallnin-shavande
saknat fog för utfärdande av särskilda kungörelser å vart och ett°av
hemmansnumren, varigenom onödiga kostnader åsamkats fastighetsägarna.

— 1919 —

Av auktionskungörelserna framginge, att fastigheterna utlysts till försäljning
på samma (lag och samma timme och alltså att det vant eu och samma
auktion med flera utrop, varför endast en kungörelse vant erforderlig.
La

I förevarande fall hade i provisioner påförts dels 97o kronor för den
auktion, som hållits den 17 februari 1913, men som på grund av felaktigt
förfarande vid förrättningen icke blivit beståndande, och dels ,431 kronor
för auktionen den 11 maj 1914. Mot dessa debiteringar_ kunde med fullt
foa erinras, att den förstnämnda debiteringen under ingå förhållanden
va?it berättigad, samt beträffande den senare debiteringen ä 1,431 kronor,

att densamma med 931 kronor överstege det högst tillåtna arvodesbeloppet.
Vad beträffade förrättningsmannens kostnadsdebitermgar för auktionsproto
koll som upptagits till BO kronor, ehuru detsamma endast dragit en kostnad
av 27 kronor, sträckte gäldenärernas skyldigheter sig icke längre an
till de kostnader, som härrörde från den senare auktionen. Jämväl kunde
ifrågasättas, huruvida gäldenärerna vore skyldiga att gälda kungörelsekostnaderna
för mera än den auktion, som blivit beståndande, även om debiteringen
i övrigt varit riktig. Slutligen hade utdrag av protokollet vid
köpeskillingslikviden icke inom laga tid hållits klaganden tillhanda, i
följd varav klaganden förlorat talan i hovrätten. Klaganden anholle, att
åtgärder måtte vidtagas mot vederbörande samt att han måtte förhjålpas
till ekonomisk rättelse.

I infordrat yttrande anförde Kungl. Maj:ts befallningshavande:

Likvidsprotokollet den 14 april 1913 utvisade de köpeskillingar,
som vid auktionen den 17 nästförutgångna februari bjudits för de då försålda
fastigheterna, och framginge därav, att provisionerna för nämnda
auktion blivit rätt beräknade, liksom likvidsprotokollet den 6 juli 1914
bekräftade, att provisionerna för den senare auktionen beräknats i enlighet
med gällande lag. Auktionsprovisionen liksom Övriga kostnader för auktionerna
hade Kungl. Maj:ts befallningshavande upptagit bland de utgifter,
som skulle utgå ur köpeskillingarna, och kunde något annat tillvägagångs
sätt icke rimligen ifrågakomma. Den av Kungl. Maj :ts befallningshavande
förrättade första auktionen hade visserligen blivit upphävd, men denna
omständighet borde icke föranleda därtill, att auktionsförrättare!! skulle
vidkännas kostnaderna för den nya auktionen, då återförvisandet icke ägt
rum på Grund av någon vid auktionen förelupen felaktighet och vid återförvisandet
icke förordnande meddelats om sådan skyldighet för auktions
förrättaren. Beträffande auktionskungörelserna ansåge sig Kungl. Maj:ts
befallningshavande endast böra påpeka, att de försålda fastigheterna ut
7 _ Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 års riksdag.

gjorde fyra särskilda fastigheter n:r 1, 2, 3 och 4 i Hölje. I fastigheterna
hade jämte gemensam inteckning funnits särskilda inteckningar, och de
särskilda fastigheterna hade varit föremål för särskilda utmätningar. Beskrivningen
å fastigheterna hade också varit av olika lydelse och omfattning
för en . var av fastigheterna. Det kunde väl icke anses annat än
riktigt att, på sätt som skett, låta en var fastighet i så stor utsträckning
som möjligt bära sina egna kostnader.

ui ^ anledning av Kungl. Maj:ts befallningshavandes yttrande bereddes
klaganden tillfälle inkomma med påminnelser, men blevo sådana icke
ingivna.

Sedan jag anhållit om upplysning, huru Kungl. Maj:ts befallnino-shavandes
yttrande beträffande debiteringen för auktionsprotokollet borde
förstås samt vilka vore ansvariga för köpeskillingslikviden den 6 juli 1914,
anförde Kungl. Maj:ts befallningshavande i skrivelse den 8 juni 1918,
underskriven å länsstyrelsens vägnar av landssekreteraren Jacob Eurenius
och t. f. landskamreraren Gunnar Lekander, att de i klagoskriften
• omförmälda auktionsprotokoll avsåge auktionerna den 17 februari 1913
och den 11 maj 1914 ävensom en redan den 1 juli 1912 förrättad auktion
å hemmansdelarna, vilken i likhet med auktionen den 17 februari 1913
blivit upphävd, samt att köpeskillingslikviden den 6 juli 1914 handlagts
av t. f landssekreteraren Birger Liljedahl och t. f. landskamrerar°en
Gunnar Lekander.

I fråga om ansvaret ville emellertid Eurenius anföra följande:

Auktionen den 11 maj 1914, som läge till grund för den klandrade
iikviden, hade förrättats av Eurenius. Då för bedömande av frågan, huruvida
möjligen förekommande anbud å de tolv särskilda fastighetsdelarna
skulle kunna godkännas eller ej, hade erfordrats uträkning av de belopp
som skulle ur de respektive fastighetsdelarnas köpeskillingar utgå, hade
Eurenius måst före auktionen uppsätta en fullständig fördelningslängd,
däri lämnades öppet provisionsbeloppen, vilka enligt då gällande lag skulle
utgå efter de bjudna köpeskillingarna. Eurenius hade känt sig tveksam
huruvida provision för den förutgående, av Kungl. Maj:t upphävda auktionen
borde i fördelningslängden upptagas eller ej. Men då frågan härom
måst avgöras före auktionen och Kungl. Maj:t icke vid den tidigare auktionsförrättningens
upphävande meddelat bestämmelse om annat förhållande,
hade Eurenius i längden upptagit även auktionsprovision för auktionen
den 17 februari 1913 samt underrättat tjänstförrättande landssekreteraren
om sitt åtgörande härutinnan. Den av Eurenius upprättade fördelnings —

1910 —

längden hade sedermera använts av dåvarande kronofogden Liljedahl
vilken i anseende till tillförordnade landssekreteraren Hultmans hastigt
påkomna sjukdom måst oförmodat inträda såsom t. f. landssekreterare och

förrätta likviden. _

Med anledning av vad sålunda förekommit avlät jag den 18 juni 1918
till t f landssekreteraren Liljedahl och t. f. landskamreraren Lekarider en

ämbets^rivelse^äri^ag^anförde^ö^andej^k^^^ haie ^ i?ke , it

klagoskriften föranleda åtgärd annat än beträffande Kungl. Maj:ts befallnin-shavandes
förfarande att vid köpeskillingslikviden den 6 juli 1914
påföra provision för auktionen den 17 februari 1913 med för hemmanet
n-r 1 Hölje 155 kronor, n:r 2 Hölje 255 kronor, n:r 3 Hölje 24o kronor
och n:r 4 Hölje 320 kronor eller tillhopa 975 kronor.

Nämnda förfarande kunde jag icke finna hava vant riktigt. Visserligen
svntes mio- de direkta utgifter, som varit föranledda av nyssnämnda auktion,
såsom kostnad för kungörelse och protokoll, höra ersättas av vad vid köpeskillingslikviden
den 6 juli 1914 influtit, men med sadana kostnader kunde
icke jämställas provisionen för förrättningarna 1913. Dyhk provision vore
avsedd att utgöra ersättning för besväret med auktionen och köpeskillings
likviden då förrättningarna blivit riktigt utförda. Men i förevarande fall
hade Kund. Maj:t genom sitt utslag den 26 mars 1914 funnit, att vid
auktionen den 17 februari 1913 bort förfaras efter andra grunder än dem,
Kungl. Maj:ts befallningshavande tillämpa^ och därför undanröjt auk
förrättningen. Därmed hade även köpeskillingslikviden den 14 april 1913
annullera^. De i och med förrättningarna uppkomna och fördelade köpeskillingarna
hade upphört att finnas till, och därmed hade aven de ur
köpeskillingarna flytande provisionsbeloppen gått åter. Att sedermera, v i
den med anledning av återförvisningen företagna nya auktionen och köpeskillingslikviden,
återuppliva de upphävda köpeskillingarna och därå be
rnkna ”provision svntes mig icke kunna försvaras.

I kun "I. kungörelsen den 10 oktober 1890 angående ändrade bestämmelser
rörande arvode för auktion å utmätt fastighet pa landet funnes
icke nåcmn motsvarighet till den numera i kungl. kungörelsen den 28
november 1913 angående beräkning av arvode för exekutiv försäljning av
fast egendom med mera förefintliga bestämmelsen, att där auktion hållits
men försäljning icke kommit till stånd, arvode skulle utgå med hälften
av det belopp, som skolat gäldas, om egendomen blivit såld. Ur nämnda
bestämmelse som hänförde sig till andra omständigheter an de föreva

— 1919 —

rande kunde icke dragas den slutsatsen, att för en i enlighet med de före
1 J“Sanj19f14 gällande bestämmelserna hållen auktion, som icke lett
tUi beståndande försäljning, provision finge beräknas.

Kungörelsen den 10 oktober 1890 angåve uttryckligen, att den däri
stadgade provisionen utgjorde arvode för »auktionsförrättning^! och köpeskillingens
fördelning samt all annan åtgärd». Kungl. Maj:ts befallnin-shavande
hade visserligen efter auktionen den 17 februari 1913 hållit sammanträde
for fördelning av de därvid bjudna köpeskillingarna. Men den
befattning, en auktionsförrättare hade att taga med köpeskillingens för nlngV-r°re

+uk+ei a3,slutf^ ™ed sammanträdes hållande, utan därefter
skulle följa utbetalande till fordringsägarna av dem tilldelade belopp,
bedan besvär anförts över auktionen den 17 februari 1913, kunde någon

företagas S1StberÖrda avseende icke av Kungl. Majrts befallningshavande

, * Jao/ann den sålunda förelupna felaktigheten vara av den beskaffenhet,
att densamma icke kunde undgå min beivran. Som emellertid Kun Maj:t!,befallnm?s.havande® ifrågavarande, den 6 juli 1914 meddelade beslut
att påföra provision for förrättningarna 1913 syntes hava meddelats allenast
av ovarsamhet och i varje fall utan att de för beslutet ansvarig

T"011 .,f ono“isk fördel> ^såg jag mig böra lämna
Liljedahl och Lekander, vilka, enligt vad upplyst blivit, vore för beslutet
ansvariga, tillfälle att gottgöra den skada, som därigenom uppstått.

i?ai^da skada’ ®om ansåge höra uppskattas till beloppet av den
för förrättningarna 1913 påförda provisionen 975 kronor jämte 5 procent
ranta dära från den 6 juli 1914, torde emellertid icke hava drabbat klaganden
Eric Jacobson, utan E. A. Nilsson, vilken enligt köpebrev den 19
januari 1913 inköpt Brita Jacobsons andel av hemmansdelarna, samt Maria
Jacobsons dödsbo. Enligt köpeskillingslikviden den 6 juli 1914 hade nämiFf
I"?/ Eric Jacobsons fastighetsandelar till ett belopp, överstigande
en tredjedel av 975 kronor, fördelats å Nilssons och dödsboets andelar av
fastigheterna, varjämte vid likviden överskott uppstått å Nilssons och döds Spö!!

rtdeia \riVld SådantJ förhållande borde ersättningen för skadan fördelas
lika å Ailssons och dödsboets andelar och sålunda utgå med ett belopp
av 487 kronor 50 öre till vardera av Nilsson och dödsboet jämte 5
procent ränta a namnda belopp från den 6 juli 1914, tills likvid skedde.

Därest nämnda kapitalbelopp jämte omförmälda ränta av Liljedahl
och Lekander utbetalades till vardera av Nilsson och dödsboet samt Liljedahl
och Lekander inom en månad efter mottagandet av skrivelsen till
m g mkomme med bevis om utbetalningarna, funne jag mig med stöd av

- 1919 —

3 § i den för mig gällande instruktion kunna avskriva ärendet såsom ej
föranledande vidare åtgärd.

Med skrivelse den 25 juli 1918 inkommo därefter Liljedahl och Lekander
med bevis, att de ifrågavarande medlen blivit till vederbörande ut
betalda, varefter jag lät vid den vunna rättelsen bero och avskrev ärendet.

2. Felaktigt förfarande vid utmätningsförrättning.

I en den 17 maj 1916 hit ingiven, skrift anmälde grosshandlaren Carl
Johan Lindqvist i Stockholm till laga beivran följande.

Sedan Lindqvist till kronofogden Axel Hägg för verkställighet inlämnat
Stockholms rådhusrätts dom den 20 oktober 1915 varigenom byggmästaren
Algot Hertzman i Skärsätra förpliktats att till Lindqvist utgiva
48 kronor, hade Hägg den 6 november 1915 till poliskommissarie!! O.
Nilsson i Lidingö köping överlämnat verkställigheten.. Därefter hade Mlsson
den 7 december 1915 för utmätnings företagande inställt sig hos gäldenär,
men då denne uppgivit, att den i hans lägenhet befintliga lösegen
domen tillhörde annan person, i strid mot utsökningslagens bestämmelser
lämnat gäldenären anstånd för att styrka sin uppgift samt därefter återställt
utmätningshandlingarna till Hägg med uppgift, att gäldenären saknade
utmätningsbar tillgång, oaktat vid utmätningsförsöket den 7 december
1915 ej kunde anses hava förekommit annat än att gäldenären begärt och
erhållit anstånd med utmätningsförrättningen.

I ett från Nilsson infordrat yttrande anförde denne, att vid utmätningsförsök
hos gäldenären den 7 december 1915 anträffats en del lösegendom,
som gäldenären emellertid uppgivit tillhöra annan person, att gäldenären
erhållit några dagars uppskov för att styrka denna sm uppgift, men
sedermera ei låtit sig avhöra, att emellertid gäldenärens juridiska biträde,
advokaten Adolf Körner i Stockholm, lämnat erforderlig utredning om
äganderätten till berörda lösegendom samt att Nilsson därefter redovisat
ärendet till Hägg med bevis om bristande tillgång.

I avgivet utlåtande upplyste Hägg följande:

Sedan Hägg den 10 december 1915 erhållit redovisning från Nilsson med
bevis om bristande tillgång och Lindqvist vid besök hos Hägg förklarat sig missbelåten
med den av Nilsson verkställda undersökningen, hade Hägg, då det av

— 1919 —

Lindqvists uttalanden framginge, att det hos gäldenären funnits lös egendom,
som bort utmätas, telefonledes underrättat Nilsson därom samt, då Nilsson
förklarat sig villig göra ny undersökning, den 4 januari 1916 återremitterat
ärendet till Nilsson. Vid förnyad undersökning hos gäldenären hade
JNilsson därpa verkställt utmätning hos honom den 13 januari 1916 över
vilken utmätning hustru Hertzman anfört besvär hos Kungl. Mai:ts befallningshavande
i Stockholms län, som genom utslag den f juli 1916 med
stöd av 70 § utsökningslagen funnit skäligt hänvisa hustru Hertzman,
därest hon ville freda ifrågavarande egendom från utmätning, att inom
tre månader därefter hava instämt Lindqvist till domstolen i orten, där
go set funnes, vid påföljd att eljest hava förlorat sin talan emot gäldenären’
, skulle det utmätta icke få säljas, förrän tvisten om äganderatten
blivit slutligen prövad. Enligt vad Hägg utrönt, hade hustru Hertzman
icke inom förelagd tid fullföljt sin talan om bättre rätt till det utmätta
godset och gäldenären icke heller blivit försatt i konkurs, vadan
utmatningen måste hava vunnit laga kraft och Lindqvist fått sin rätt till
det utmätta godset bevarad.

•i l Påminnelser medgav Lindqvist, att Häggs uppgifter kunde äga sin
riktighet, men vidhöll sin anmälan.

• i- ^a J^dlingarna i ärendet syntes vidare framgå att, sedan den 15
juli 1915 dömts till boskillnad mellan makarna Hertzman, skifte av boet
ägt rum den 9 september 1915, därvid all egendom i boet tilldelats hustru
Hertzman, att skiftesinstrumentet emellertid kvarhållits av skiftesförrättarna
pa den grund, att makarna Hertzman häftat i skuld till dem för arvodet
och att detsamma därför icke varit tillgängligt vid utmätningstillfället den
7 december 1915, att Körner efter uppmaning av gäldenären i telefon
meddelat Nilsson upplysning, att makarna Hertzman vunnit boskillnad och
att all boets egendom skulle hava tillskiftats hustru Hertzman samt att
vid utmätningsförrättnmgen den 13 januari 1916 till gäldande av Lindqvists
fordran 48 kronor och exekutionskostnad 14 kronor 50 öre tagits
i mät lösören, upptagna till ett värde av 69 kronor 50 öre.

Med anledning av vad sålunda förekommit yttrade iag i en till Nilsson
avlåten ämbetsskrivelse följande:

Såvitt handlingarna utvisade, hade ifrågavarande fordran varit av den
beskaffenhet, att den hustru Hertzman efter boskillnaden tillskiftade egendomen
icke bort gå i betalning för densamma. Därest vid utmätnino-sforrattmngen
den 7 december 1915 detta varit uppenbart, hade utmätning
ej bort ske. Men då, såsom i förevarande fall, vid förrättningstillfälle^

— 1919 —

allenast förekommit en obestyrkt muntlig uppgift av gäldenären, att den
påträffade lösegendomen tillhörde hans hustru, hade jämlikt 69 § utsökningslagen
utmätning av berörda egendom, trots den framställda invändningen,
bort äga rum. Den vidare verkställigheten hade däremot bort
uppskjutas, tills tvisten om äganderätten, därest hänvisning härutinnan

ägt rum, blivit av domstol prövad.

Då Nilsson vid förrättningen den 7 december 1915 icke genast företagit
utmätning, utan lämnat hustru Hertzman anstånd med att utreda
fråo-an om sin äganderätt till den påträffade lösegendomen, hade Nilsson
således, enligt mitt förmenande, förfarit felaktigt. Som emellertid rättelse
vunnits därigenom att, sedan handlingarna blivit av Hägg till Nilsson återremitterade,
utmätning av den ifrågavarande lösegendomen ägt rum till
så stort belopp, att Lindqvists fordran blivit till fullo täckt, samt denne
icke genom Nilssons förfarande lidit någon skada, hade jag låtit vid vad
som förekommit bero med förväntan att, därest utmätningsärende av liknande
beskaffenhet ånyo komme under Nilssons handläggning, han läte
sig angeläget vara att noggrant följa gällande bestämmelser.

3. Felaktigt underkännande av handelsbolags fullmakt.

Av handlingarna i ett genom klagomål av handelsbolaget med firma
Öberg & östman ävensom Jönköpings juridiska byrå här anhängiggjort
ärende inhämtas följande:

På grund av en den 20 januari 1916 dagtecknad ansökan uttog handelsbolaget
stämning å E. M. Eriksson i Älvdal till Piteå tingslags häradsrätt
med yrkande att utbekomma 34 kronor enligt räkning jämte 6 procent
ränta från den 29 februari 1915 samt ersättning för rättegångskostnaderna.

Då målet den 6 mars 1916 förekom till handläggning inför häradsrätten
under ordförandeskap av häradshövdingen Otto Daniel Krook, inställde
sig parterna genom ombud, av vilka handelsbolagets, länsmannen
A. Wallinj5 till stöd för sin behörighet åberopade dels ett av magistraten i
Örnsköldsvik utfärdat bevis, att Olof August Öberg och Erik Jonas Ostman
till stadens handelsregister anmält, att de ämnade i bolag idka handelsrörelse
under firma Öberg & Östman med rätt för vardera delägaren
att teckna firman, dels ock en den 13 januari 1916 utgiven rättegångsfullmakt
in blanko för innehavaren eller den han i sitt ställe förordnade r
vilken fullmakt var undertecknad: »Öberg & Östman. Bevittnas av: Helmer
Bergström, P. Billund».

— 1919 —

Häradsrätten avsade i anledning av fullmaktens innehåll, utan att
ingå i någon huvudsaklig handläggning av målet, det beslut att, som å
den av Wallin i målet åberopade fullmakt icke någon av delägarna i firman
under firmateckningen tecknat sitt namn, funne häradsrätten Wallin icke
på berörda fullmakt kunna medgivas rätt att i målet föra kärandens
talan.

Sedan Erikssons ombud härefter yrkat målets avskrivning samt ersättning
för sin huvudmans rättegångskostnader, meddelade häradsrätten
samma dag utslag av innehåll att, som käranden icke iakttagit behörig
inställelse, bleve målet avskrivet från vidare handläggning, och förpliktades
käranden ersätta svarandens inställelsekostnad med°for(frade 12 kronor
42 öre.

I en hit ingiven klagoskrift anförde handelsbolaget, att häradsrättens
förstnämnda beslut stode i strid med bestämmelserna i lagen den 13 juli
1887 angående handelsregister, firma och prokura. Endast för det fall,
att genom avtal vore bestämt, att rättighet att teckna handelsbolags firma
tillkomme allenast flera bolagsmän i förening, föreskreves, att dessli skulle
verkställa firmateckningen så, att de jämte firman underskreve sina namn.
Vid verkställande av den firmateckning, som enligt 22 § i lagen skulle
ske vid anmälan av handelsbolags firma, tillätes ej heller, enligt enhällig
praxis, utsättande av firmatecknarens namn jämte firman. I)å handelsbolaget
lidit förlust, bestående dels i det belopp, bolaget förpliktats betala
motparten, och dels i bolagets kostnader för stämningens uttagning
och delgivning, inställelse inför häradsrätten och lösen av dess protokoll!
anhöll handelsbolaget att genom justitieombudsmannens åtgärd beredas
gottgörelse för berörda förluster.

Härjämte anförde Jönköpings juridiska byrå i en samtidigt med klagoskriften
hit ingiven inlaga: Byrån hade under sin praktik funnit, att
både domstolar och andra myndigheter emellanåt förbisett, att gällande
lagbestämmelser om sättet för tecknande av handelsbolags firma avveke
från vad som stadgats om aktiebolags firma. Det syntes därför önskvärt,
att ett påpekande av ifrågavarande skiljaktighet gjordes, så att ej enskilda
parter tillskyndades förluster genom upprepande av sådana misstag, som
föranlett handelsbolagets anmälan. Det vore måhända lämpligt att överväga,
huruvida ej genom lagändring i fråga om tecknande av handelsbolags
firma borde införas samma regler som om aktiebolags firma. Då
firmateckningen bestyrktes av vittnen, kunde ju i vittnesmemngen angivas,
vilken av flera bolagsmän som verkställt firmateckningen. DDetta°iakttoges
emellertid endast undantagsvis. I de vida talrikare fall, då bevitt —

1919 -

nande ej brukades, t. ex. vid accepterande eller överlåtande av växlar och
vid korrespondens i allmänhet, kunde ej bestridas, att störa olägenheter
uppstode därav, att man vore hänvisad uteslutande till handstilen för att
bedöma vilken bolagsman, som gjort viss firmateckning.

I avgiven förklaring anförde häradshövdingen Krook bland annat

följa* Lagren angående handelsregister, firma och prokura innehölle icke
nåo-on uttrycklig bestämmelse därom att, då firma innehades av flera personer
med rätt för en var av dem att var för sig teckna firman, den av
firmainnehavarna, som undertecknade eu rättegångsfel makt, jämväl borde
utsätta sitt namn. Förevarande mål ådagalade emellertid, att en sådan
fordran borde uppställas. Av ett i avskrift vid förklaringen fogat kvitto,
utvisande att handelsbolaget den 11 oktober 1915 från Eriksson emottag
34 kronor såsom likvid för en järnspis, framgmge nämligen, att den
ifrWkomna skulden blivit av Eriksson gulden före stämningens utta
gande, varför, enligt vad för Krook blivit upplyst, Erikssons avsikt vant
att, därest målet fullföljts, yrka ansvar å handelsbolaget för rättegangsmissbruk.
Ett sådant yrkande skulle emellertid, om handelsbolagets tull
makt o-odtagits, hava blivit utan verkan, då ansvar enligt ett flertal prejudikat
Icke kunde ådömas firma. Hade fullmakten däremot vant undertecknad
med någon av firmainnehavarnas namn, hade hinder icke mött för
ådömande av ansvar för rättegångsmissbruk. Skulle den av handelsbolaget
förfäktade meningen angående undertecknande av handelsbolags fullmakt
vinna illande, skulle handelsbolagets motpart därigenom komma i sämre
ställning än handelsbolaget, då detta i så fall kunde framställa huru svara
ansvarsyrkanden som helst utan att riskera straff genom rekonventionstalan
Att Krooks mening om behöriga undertecknandet av ett handelsbolags
fullmakt delades av ett flertal andra jurister, _ framgmge av, bland
annat, de avvikande meningar, som uttalats i det i N. J. A. arg. 1898
sid. 228 återgivna rättsfallet.

Sedan handelsbolaget och Jönköpings juridiska byrå beretts tillfälle
att inkomma med påminnelser i ärendet, anlörde byrån, enligt uppgift p
handelsbolagets begäran, beträffande den omstämda fordringens rättmätighet,
att handelsbolaget, som till Eriksson försålt den 8 maj 1914 en lastvagn
och den 29 augusti samma år en järnspis samt i sina handelsbocker
hade upplägg för varje försåld sak, vid mottagandet av beloppet 34 kronor
o-ottskrivit ^Eriksson detsamma å upplägget för lastvagnen, varefter Eriksson
emellertid den 26 februari 1916 till handelsbolaget inbetalt 71 kronor

8 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 191.9 års riksdag.

10 öre såsom »rest å en arbetsvagn jämte ränta», samt, beträffande häradsrättens
anmärkta förfarande, att, som Krook i den av honom avgivna förklaringen
syntes vidhålla riktigheten av ifrågakomna, av honom tillämpade
uppfattning, som emellertid uppenbarligen vore felaktig, det vore av
vikt, att åtgärder vidtoges till förebyggande av felaktighetens upprepande,
i vilket avseende byrån emellertid ville framhålla, att huvudsyftet med anmälan
icke vore att utfå skadestånd, utan att rikta uppmärksamheten på
gällande lagbestämmelser om sättet för tecknande av handelsbolags firma.

T en till häradshövdingen Krook avlåten ämbetsskrivelse anförde ia®
följande: J °

Vid prövning av vad i ärendet förekommit hade jag funnit häradsrättens
beslut angående giltigheten av handelsbolagets fullmakt uppenbart
strida emot gällande lag.

I 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och
prokura stadgades, att envar, som ville idka handel eller annan närino-,
med vars utövande följde skyldighet att föra handelsböcker, vore pliktig
att till införande i handelsregistret anmäla det namn, varunder han ämnade
bediiva sin rörelse och som han vid därvid förekommande underskrifter
ämnade teckna, att sådant namn kallades firma samt att i handelsbolag
det ålåge varje bolagsman att ansvara för anmälningsskyldighetens
fullgörande. ° 3 °

I 14 § i lagen stadgades att, om genom avtal vore bestämt, att
rättighet att teckna handelsbolags firma endast tillkomme flera bolagsmän
i förening, borde dessa verkställa firmateckningen så, att de jämte firman
underskreve sina namn.

22 § innehölle, att da firma anmäldes, skulle envar, som vore berättigad
att teckna firman, på samma gång egenhändigt inskriva firmateckningen.
i handelsregistret eller i ett särskilt bihang till detta, såvida
icke teckningen verkställts å anmälningsskriften och blivit av vittnen styrkt.
På enahanda sätt skulle förfaras, då anmälan skedde därom, att nå blivit berättigad att teckna förut anmäld firma.

Jämfördes berörda stadganden med innehållet i 67 § i latren den 12
augusti 1910 om aktiebolag, som föreskreve, att skriftlig handling, som
utfärdades för aktiebolag, borde undertecknas med bolagets firma och att
vid firmateckning de, som tecknade firman, även skulle underskriva sina
namn, samt med bestämmelserna i 121 § samma lag, att då aktiebolag
registrering söktes, varje styrelseledamot och suppleant eller annan firmatecknare
skulle egenhändigt inskriva sin namnteckning i registret, så

— 1919 —

framt den c] funnes bevittnad å aumälningsskriften, frainginge med all
önskvärd tydlighet, att handling, som utfärdades för handelsbolag, skulle
undertecknas med allenast bolagets firma utan tillägg av någon firmatecknares
namnteckning i annat fall än som berördes i 14 $ i 1»»''

års lag. , . . , ...

Denna princip hade även, enligt vad jag inhämtat, av registrermgs myndienheter

riktigt tillämpats sålunda, att de vid mottagande av anmälan
om handelsbolags firma allenast fordrade firmans namn, tecknat med vars
och ens av de därtill berättigade handstil, men icke i annat fall än som
avsåges i 14 § i lagen tilläte, att därvid tillika utskreves firmatecknarens

namnteckning.

Häremot hade Krook andragit, att i ett fall sadant som det förevarande
det vore av vikt att kunna utröna, vilken av bolagets innehavare
tecknat firman och följaktligen vore för bolagets åtgärd ansvarig.

Visserligen hade av den åberopade fullmakten med dess ofullständiga
vittnesmening upplysning icke stått att vinna uti ifrågavarande hänseende,
och Eriksson hade, därest han velat framställa yrkande om ansvar tor
rätteo-ån^smissbruk, icke kunnat av fullmakten utröna, mot vilken ansvarsyrkandet
skulle riktas. Men om denna fråga kommit på tal och hande sbolao-ets
ombud icke på stående fot kunnat lämna upplysning härutinnan,
hade sådan kunnat erhållas vid ett kommande rättegångstillfälle
genom, om ej annat, vittnesförhör med de personer, som å fullmakten

bevittnat handelsbolagets underskrift. . . ,

Kunde den av Krook åberopade omständigheten sålunda ej godtagas
såsom skäl för häradsrättens ifrägakomna beslut, syntes beslutet än mer
■betänkligt med hänsyn till den utgång, målet fått vid häradsrätten pa
grund av avvisandet av handelsbolagets ombud. Såsom av det slutliga
utslaget framginge, hade häradsrätten betraktat handelsbolaget såsom helt
och ''hållet frånvarande och med bifall till motpartens därom framställda
yrkande avskrivit målet från vidare handläggning samt tilldömt honom
ersättning för rättegångskostnaderna. Aven om skäl skulle hava törefunnits
att vägra handelsbolagets tillstädeskoinna ombud att på grund av
den företedda fullmakten i målet föra bolagets talan, hade häradsrätten
under för handen varande omständigheter ej bort avklippa möjlighet för
bolaget att tillstädeskomma genom ombud, vars fullmakt kunnat av häradsrätten
o-odtagas, utan häradsrätten hade med tillämpning av bestämmelserna
i° 12 kap. 1 § rättegångsbalken bort uppskjuta målet för fortsatt
handläo-o-nino- till ett kommande rättegångstillfälle. Häradsrättens berörda
förfarande måste, bortsett från dess bristande överensstämmelse med gällande
lag, anses såsom synnerligen olämpligt.

— 1919 —

Jag funne sålunda, att Krook förfarit felaktigt såväl genom att underkänna
den ifrågavarande fullmakten som genom att genast avdöma målet
utan att lämna handelsbolaget tillfälle att tillstädeskomma genom ett
enligt Krooks mening behörigt ombud. Handlingarna syntes emellertid
tydligt visa, att den omstämda skulden varit betald redan före stämningens
delgivning. \ id sådant förhållande hade häradsrättens domslut, om häradsrätten
ingått i prövning av kravet, bort bliva detsamma som nu. Nåo-on
skada hade alltså icke genom häradsrättens felaktiga förfarande tillskyndats
handelsbolaget. Med hänsyn härtill hade jag för det dåvarande funnit
annan åtgärd ej böra ifrågakomma än att delgiva Krook min uppfattning
i ämnet i förhoppning, att densamma i framdeles till äventyrs förekommande
fall av liknande beskaffenhet matte, så länge ifrågavarande lagbestämmelser
gällde, tillämpas.

4. Vägran att meddela protokollsutdrag i utsökningsärende.

Av handlingarna i ett härstädes genom klagomål av advokaten Sam
1 faren anhängiggjort ärende inhämtas:

Den 7 augusti 1913 inlämnade å Ihréns advokatbyrå i Stockholm anställda
kontorsbiträdet Elvira Björklund till kronofogden i Södertörns
fögderi John Hofman-Bang för verkställighet Kungl. Maj:ts befallningshavandes
i Stockholms län resolution den 20 juli 1912, varigenom förordnats
om verkställighet av en den 28 april 1911 meddelad°skiliedom,
däri fycho Sillerström och Abel Sillerström i Huddinge blivit förpliktade
att med hälften vardera till Tora Valborg Sandbäck såsom innehavare av
firman Fastighets- och Agenturaffären Wasa T. Sandbäck utgiva 5,500
kronor med avräkning av 2,750 kronor. Elvira Björklund anvisade till utmätning
gåldenärernas rätt till arv efter deras avlidna moder, Kristina
Sillerström, ^ samt företedde skriftlig överlåtelse av fordran enligt skiljedomen
av fora Valborg Sandbäck å Ihrén och av denne å innehavaren.

•n kj3*! Hofman-Bang samma den 7 augusti remitterat handlingarna
till vederbörande länsman för verkställighet, förrättade denne utmätning
den 15 augusti 1913 hos Tycho Sillerström och den 23 i samma månad
hos Abel Sillerström, och förklarades därvid i mät deras anvisade rätt till
arv samt meddelades förbud för utredningsmännen i Kristina Sillerströms
dödsbo att av arvsrätten giva något ut till annan än utmätningsmannen
eller den, till vilken i följd av utmätningarna gäldenärernas rätt kunde
komma att övergå.

— 1919 —

Tycho Sill erström inbetalade därefter den 31 oktober 1913, förutom
ersättning för exekutionskostnaderna, sin andel av skulden, 1,417 kronor
96 öre, vilket belopp den 15 januari 1914 av Hofman-Bang redovisades
till Elvira Björklund.

Sedan Kungl. Maj:ts befallningshavande på besvär av Abel Sillerström
^enom utslag den 23 december 1913 fastställt utmätningen att omfatta
allenast viss del av Abel Sillerströms ifrågavarande arv, förordnade Svea
hovrätt, där Abel Sillerström fullföljt talan, genom beslut den 5 januari
1914, vilket den 7 februari 1914 kom Hofman-Bang till hända, att ytterligare
åtgärd i utmätningsärendet ej finge företagas.

Genom lagakraftvunnen dom den 19 december 1913, vilken ingavs
till Hofman-Bang den 23 maj 1914, upphävde hovrätten skiljedomen,
såvitt betalningsskyldighet genom densamma ålagts Abel Sillerström.

Sedan å Ihréns advokatbyrå jämväl anställda kontorsbiträdet A. Nilsson
fått den på skiljedomen grundade rätten av Elvira Björklund å sig överlåten,
anhöll han den 4 mars 1915 hos Hofman-Bang att få lyfta i ut sökningsärendet

influtna medel. . ,

Enligt anteckningarna i Hofman-Bangs dagbok i utsökningsmål beträffande0
utsökningsärendet föranledde Nilssons anhållan ej någon utmätningsmannens
åtgärd. . „ . .

Den 12 mars 1915 anhöll Nilsson om utskrift av protokoll i utsök nin^särendet

angående vad däri förekommit efter utmätningsdagen den 23

g I skrivelse den 15 juni 1915 upprepade Ihrén Nilssons sistberörda
begäran och anförde: På Nilssons anhållan hade Hofman-Bang svarat, att
intet protokoll funnes att utskriva, enär han ej vidtagit någon åtgärd i
utmätningsärendet och därför ej fört något protokoll. Ihrén ville dock
erinra, att vissa medel nedsatts av Abel Sillerström, att Hofman Bang
mottagit en begäran att få lyfta dessa medel och att denna begäran måste
hava föranlett ett beslut. Över beslutet begärdes protokollsutdrag.

I en den 24 juli 1916 hit ingiven klagoskrift anhöll därefter Ihrén
att, som Hofman-Bang utan fog avslagit de gjorda framställningarna om
utfående av protokoll, beträffande vad i utsökningsärendet förekommit etter
själva utmätningen, samt till och med vägrat utfärda bevis, att lyftning
av influtna medel begärts men vägrats, justitieombudsmannen ville vidtaga
erforderlig åtgärd, för att Ihrén måtte utbekomma det önskade protokollsutdraget,
ävensom i övrigt vidtaga den ämbetsåtgärd, vartill det anmärkta
förhållandet kunde giva anledning.

— 1919 —

I avgiven förklaring anförde Hofman-Bang, att han med upprepade gånger nekande besvarat av Ihrén och hans biträden gjorda
framställningar att få lösa protokollsutdrag angående hans beslut i utsökningsärendet
och att få lyfta däri nedsatta medel, och detta av följande
skäl. Hofman-Bang vore ej skyldig att föra protokoll över andra åtgärder
i utsöknmgsärenden än då han skulle medföra vittne. Angående andra
åtgärder verkställde han endast anteckning i utsökningsdiariet. Nå^ra
medel i ärendet beträffande Abel Sillerström funnes ej hos Hofman-Banc
nedsatta och hade ej heller kunnat av honom indrivas, då skiljedomen
beträffande Abel Sillerström blivit upphävd. Huruvida Hofman-Bang nekat
utfärda bevis därom, att han vägrat redovisa medel, dem Ihrén lika väl
som Hofman-Bang visste, att Hofman-Bang ej innehade, erinrade HofmanBang
sig ej, men han hölle ingalunda för otroligt, att bland alla de framställningar,
som per telefon i ärendet gjorts hos honom från Ihréns advokatbyrå,
även ett dylikt bevis kunde hava begärts. Hade ett sådant bevis
begärts skriftligen eller å Hofman-Bangs kontor, vilket icke varit fallet, så
vore ^Hofman-Bang tveksam, om han bort meddela detsamma. Efter rekvisition
per telefon hade han emellertid desto mindre haft skyldighet
översända bevis till Ihrén, som han och hans ombud, trots påminneTser
äimu ej inbetalt förrättningskostnaderna i utsökningsärendet. Tillika ville
Hofman-Bang framhålla önskvärdheten av att möjlighet bereddes utmätningsman
att ur dagboken i utsökningsmål avföra ärenden av ifråo-avarande
art. Enligt nu gällande bestämmelser skulle han icke kunna undo-å
att, fransett allt annat bestyr, ärendet vållat honom, varje kvartal under
hans återstående tjänstetid till Kungl. Maj:ts befallningshavande lämna
fullständig redogörelse för alla i ärendet vidtagna åtgärder.

I påminnelser anförde klaganden:

Förklaringen gåve stöd för klagandens åsikt om nödvändigheten av
att protokoll fördes över allt vad som förekomme i ett utmätningsärende.
Klaganden hade missförstått en till honom lämnad uppgift, att utredningsmännen
i Kristina Sillerströms dödsbo »avsatt» de nu ifrågavarande arvsmedlen,
på det sätt, att klaganden fått den uppfattningen, att de blivit
»nedsätta» hos Hofman-Bang. Denna klagandens missuppfattning hade
Hofman-Bang lätt kunnat skingra genom att lämna det klara beskedet, att
ingå medel influtit samt att ärendet vore avslutat. Att klaganden ej erla kostnaderna i utsökningsärendet berodde därpå, att han trott, att medel
funnits hos Hofman-Bang innestående.

— 1919

Vid övervägande av vad i ärendet förekommit fann jag mig icke
kunna lämna Hofman-Bangs ifrågavarande förfaringssätt helt och hållet
utan anmärkning, utan yttrade i ämbetsskrivelse till honom följande:

I utsökningslagen funnes föreskrifter om förande av protokoll i utsökningsmål
i 84, 99 och 205 §§, vilket sistnämnda lagrum hänförde sig
till de&i 201, 202 och 203 §§ angivna ärendena.

Härjämte förekomme bestämmelser i ämnet i 14 § i kungl. kungörelsen
den 12 juli 1878 om kronofogdes och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål
m. in., vilka bestämmelser återfunnes i 11 § i den nya från och
med den 1 januari 1918 gällande dagboksförordningen.

Om man bortsåge från det i expeditionslösensförordningens § 12 förekommande
stadgandet, att någon ej vore skyldig utlösa myndighets protokoll
över, bland annat, besiktning, värdering, utmätning, kvarstad eller
annan dylik förrättning, förekomme sålunda uttryckliga föreskrifter om
förande av protokoll i utsökningsärenden beträffande utmätning, utmätningsmans
åtgärd vid auktion å fast egendom, utmätningsmans förslag till
fördelning av°köpeskilling för utmätningsvis såld egendom eller av medel,
som i 143 § 2 mom. utsökningslagen avsåges, eller som influtit under
tvångsförvaltning, ävensom i fråga om sammanträde för köpeskillingsfördelnfno-.
Vid sidan av dessa stadganden torde, såsom Hofman-Bang i sitt
yttrande berört, enligt svensk rättsuppfattning gälla, att protokoll skulle
föras av utmätningsman över all verkställighet, som genom honom skedde.
Rörande de andra åtgärder eller beslut, som hos utmätningsman förekomme,
torde han ej vara ovillkorligt pliktig att föra protokoll, ehuru
detsamma av åtminstone somliga utmätningsman tillämpades, men det ålåge
honom att häröver göra anteckning i den av honom hållna dagboken i

utsökningsmål. .

Vikten av att åtminstone anteckning skedde av varje åtgärd eller beslut
i ett utsökningsärende framginge bland annat därav, att, då besvär över
andra utmätningsmans åtgärder eller beslut än sådana, varöver protokoll
blivit fört, kunde förekomma, vederbörande klagande borde äga möjlighet
att vid besvären foga avskrift av eller intyg angående överklagade åtgärden
eller beslutet. „ .

Enligt 8 § i den äldre dagboksförordningen, motsvarande / j i den
nya, vore kronofogde eller stadsfogde, där nödigt penningbelopp till porto,
rekommendationsavgift och lösen för intyg .ur dagboken kommit honom
till hända, pliktig att sådant intyg ofördröjligen till sökanden översända.

I det ifrågavarande utsökningsärendet hade Hofman-Bang, såvitt handlingarna
utvisade, icke efter utmätningsdagen den 23 augusti 1913 vidtagit
någon åtgärd, varöver protokoll ovillkorligen skolat föras, men hade

— 1919 —

däri förekommit ingivandet, av ett flertal utslag, framställningar från utmätningssökanden
och hennes rättsinnehavare samt av Hofman-Ban°- i anledning
härav fattade beslut. Angående samtliga dessa omständigheter
hade Hofman-Bang rätteligen gjort anteckning i sin dagbok, därvid°bland
annat, såsom förut nämnts, den 4 mars 1915 angående sitt beslut att
lämna en av Nilsson framställd begäran att få lyfta i ärendet influtna
medel utan åtgärd.

Då Hofman-Bang emellertid, på sätt förut berörts, lämnat helt utan
avseende framställningarna om utfående av protokollsutdrag i utsöknin^särendet
och däribland särskilt protokollsutdrag beträffande vad han beslutat
i anledning av framställningen den 4 mars 1915 att få lyfta influtna
medel, hade han, enligt min uppfattning, icke förfarit med önskvärt tillmötesgående.
Ty även om det icke lagligen ålegat honom att i det förevarande
fallet tillhandahålla protokoll eller utan vidare meddela bevis,
hade han likväl, efter de enträgna framställningar, som hos honom o-i orts
bort meddela Nilsson eller Ihrén att, därest jämlikt 8 § i då gällande’
dagboksförordningen nödigt penningbelopp till Hofman-Bang insändes, han
skulle meddela intyg om, vad som i dagboken i förevarande hänseende
antecknats.

Som likväl, såvitt handlingarna utvisade, någon skada genom HofmanBangs
förfarande icke uppstått, hade jag icke funnit någon annan åtgärd
från min sida höra ifrågakomma än att delgiva Hofman-Bang min uppfattning
i saken.

Slutligen meddelade jag Hofman-Bang beträffande vad han anfört
angående önskvärdheten av att kunna ur dagboken avföra utsöknino-särenden
av ifrågavarande beskaffenhet, att jag icke i handlingarna funnit
något skal, varför han icke, efter det hovrättens dom den 19 december
1913 blivit till honom ingiven, kunnat anse utsökningsärendet avslutat
samt hos sökanden uttagit ogulden ersättning för exekutionskostnaden.

5. Felaktigt förfarande av skolråds ordförande.

I. en hit insänd skrift anförde arbetaren Adolf Benjaminson i Göteborg
i egenskap av målsman för sin dotter Annie Benjaminson klagomål
bland annat däröver att, sedan folkskolläraren H. Eländer genom att
tvinga Annie Benjaminson att påtaga sig ett bedrägeribrott, vartill hon
vore oskyldig, missbrukat sin befattning såsom lärare, kyrkoherden J. G.

— 1919 —

Claesson, i egenskap av ordförande i Töllsjö församlings skolråd, uraktlåtit
att till skolrådets prövning hänskjuta en av klaganden gjord anmälan mot
Eländer för vad denne enligt klagandens mening i tjänsten obehörigen

ÖretSedan infordrat yttrande i ärendet avgivits av Claösson, därvid tillika
fogats en av Eländer avgiven förklaring, samt klaganden inkommit med
påminnelser, fann jag, att i ärendet blivit upplyst, att klaganden i en
Claösson tillhandakomma, till skolrådet i dödsjö församling ställd skrivelse
den 5 maj 1916 gjort anmälan mot Eländer för dennes förfarande
mot Annie Benjaminson med begäran, att saken måtte dragas under skolrådets
prövning för meddelande av varning åt Eländer.

Enligt ett den 30 maj 1916 till klaganden avlåtet brev hade Claösson
funnit sig icke kunna upptaga berörda anmälan till behandling av skolrådet,
och hade till stöd därför i brevet av Claösson anförts, att fanders
uppträdande, ehuru olämpligt, icke vore av beskaffenhet att enligt 32 §i
filande folkskolestadga föranleda meddelande av varning samt att skolrådet
icke kunde meddela varning för andra fel än de i narnnda paragraf
omförmäla och därtill endast sådana fel, som vore fullt bevisade.

Enligt vad Claösson i sitt hit avgivna yttrande meddelat, hade ban
efter mottagandet av ifrågavarande anmälan inhämtat upplysningar av
såväl Eländer som andra personer och därvid funnit, att laga anledning tor

ingripande från skolrådets sida saknades. . .

I anledning av Claössons omförmälda brev hade emellertid Benjaminson
i en till Claösson i egenskap av skolrådets ordförande ställd skrift den
5 juni 1916 ånyo anhållit, att hans mot Eländer riktade anmalmngsskrilt
måtte föredragas inför skolrådet.

Jag meddelade därefter i ämbetsskrivelse den 29 augusti 1918 kyrkoherden
Claösson följande: iqco

Med hänsyn till såväl § 31 i kungl. förordningen den 21 mars 1862

om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd som bestämmelserna i §
2 4:o tryckfrihetsförordningen funne jag det uppenbart^ att skriftliga framställningar
till skolråd, vilka pastor i egenskap av skolradsordfförande emott0o-e
icke med något sken av berättigande kunde betraktas såsom privata
skrivelser till honom, vilka han godtyckligt kunde undandraga vare sig
offentligheten eller — än mindre — vederbör Egt bedömande av skolrådet.
Hur obefogat en dylik framställnings innehåll än kunde förefalla skolråds
ordförande” vore det dock hans oavvisliga skyldighet att i behörig ordning
föredraga framställningen för skolrådet och underställa densamma dess avgörande.
Icke under några förhållanden ägde skolrådsordforande laglig
9 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 års riksdag.

befogenhet att i skolrådets ställe pröva och avvisa till skolrådet chorda
framställningar. ^

I förevarande fall vore klagandens den 5 maj 1916 mot Eländer avrattade
anmälan ställd till skolrådet och icke till Claesson personligen.
Därjämte vidhöll klaganden i sin skrivelse den 5 juni 1916, att nyssberörda
anmälan måtte föredragas i skolrådet. J

Under sådana omständigheter ansåge jag mig icke kunna fästa något
avseende vid den av Claesson åberopade förklaring, att han för e°-en del
på grund av inhämtade upplysningar, blivit övertygad därom, att Eländer
i anmärkta hänseendet icke förfarit på sådant sätt, att varning enligt folksko
estadgan därför kunde ifrågakomma. Även om det för Claesson syntes
ställt utom tvivel, att den av klaganden mot Eländer gjorda anmälan vore
helt och hållet obefogad, tillkomme den lagliga prövningen därav icke
Claesson utan _ skolrådet. Jag kunde därför icke undgå att finna, att
Claesson forfarit felaktigt genom att icke för skolrådet föredraga och till
skolrådets avgörande hänskjuta den ifrågavarande framställningen.

Då jag sålunda icke ansett mig kunna utan vidare lämna oanmärkt
Claessons uraktlåtenhet i omförmälda hänseende, hade jag emellertid, med
hänsyn till de i ärendet förekommande omständigheter — vilka syntes tnva
stöd åt den meningen, att klaganden saknat fog för sin anmälan till skolrådet,
vadan det ej kunde bliva tal därom, att skada uppstått till följd av
den begångna felaktigheten — funnit skäligt att i första hand lämna
Claesson tillfälle att vidtaga rättelse av felet genom att underställa skolrådet
klagandens anmälan för vederbörlig prövning och för vidtagande av den utredning,
som kunde anses erforderlig. Därest Claesson inom två veckor,
efter det skolrådet meddelat beslut i saken, till mig inkomme med styrkt
avskrift av skolrådets därvid förda protokoll, komme jag att, med stöd av
ö $ i den för mig gällande instruktion, låta bero vid sålunda vunnen
rättelse samt avskriva ärendet såsom ej föranledande vidare åtgärd från
mm sida. °

Kyrkoherden Claesson inkom därefter den 14 september 1918 med
utdrag av protokoll vid skolrådets sammanträde den 10 september 1918
varav framgick, att Benjaminsons anmälan emot Eländer blivit av Claesson
inför skolrådet föredragen samt av detsamma lämnad utan avseende; och
blev ärendet, sedan rättelse sålunda vunnits, av mig avskrivet.

— 1919 —

6. Felaktigt beslut i fråga om fastställande av avgäld till
stamhemman från avsöndrad lägenhet.

Handlingarna uti ett den 5 mars 1917 genom klagomål av hemmansägaren
J. A. Nyberg i Stensätter här anhängig]ort ärende utvisa följande.

I en den 5 maj 1916 till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västernorrlands
län ingiven ansökan hemställde Nyberg såsom ägare av hemmanet
4V4 seland n:r 2 Stensätter om fastställelse, jämlikt lagen den 25 maj
1905 rörande avgäld från avsöndrad lägenhet, av den avgäld, som från
och med år 1907 och framgent borde utgå från en Johannes Fahlén tillhörig,
från nämnda hemman avsöndrad lägenhet.

“Till stöd för framställningen åberopade Nyberg, förutom fångeshandlino-
den 1 juli 1878, varigenom lägenheten avsöndrats från hemmanet, ett
den 2 maj 1916 av forstraästaren Gustaf Bylund utfärdat intyg av innehåll,
att hemmanet vore av beskaffenhet, att avsöndring därifrån finge ske,
att avgäld för lägenheten icke blivit av Kungl. Maj:ts befallningshavande
fastställd, att arealen utgjorde å hemmanet 72,2951 hektar och å lägenheten
1,3426 hektar, att den uppskattade och till inrösningsjord reducerade
arealen utgjorde å hemmanet 14,5359 hektar och å lägenheten 0,4083
hektar enligt förste lantmätarens beräkningsgrund samt att lägenheten
jämte föregående avsöndringar vid tiden för upplåtelsen icke överstigit Vs
av hemmanets areal.

Genom resolution den 7 juni 1916 överlämnade Kungl. Maj:ts befallningshavande
handlingarna i ärendet till Nyberg med föreläggande för
denne att vid ärendets fullföljd komplettera dem med av behörig lantmätare
utfärdat areal- och uppskattningsbevis.

Sedan Nyberg den 9 i nyssnämnda månad återställt handlingarna utan
att bifoga dylikt bevis under yrkande om bifall till ansökningen, utställdes
densamma den 24 juli 1916 till förklaring av Fahlén.

Emellertid hemställde förste lantmätaren i länet i ett annat hos Kungl.
Maj:ts befallningshavande anhängiggjort ärende angående fastställelse av
en från hemmanet Bursjö avsöndrad lägenhet, däri jämväl åberopats ett
av Bylund utgivet bevis, innehållande uppgift om stamhemmanet och dess
areal, i ett den 12 augusti 1916 avgivet yttrande att, då såsom det åberopade,
till väsentlig del ofullständiga arealbeviset utvisade, Bylund vore
otillförlitlig i sina utredningar och remitterande till förste lantmätaren av
ärenden, däri Bylund lämnat utredningar, mer än skäligt ökade den förres
redan allt för tunga arbetsbörda, Kungl. Maj:ts befallningshavande icke
måtte vidare till prövning upptaga dylika ärenden.

— 1919 —

Sedan Fahlén i förklaring den 2 november 1916 bestritt fastställelse
av någon som helst avgäld från hans lägenhet på den grund, att Fahlén
tillträtt lägenheten den 1 maj 1909 och avgäld dessförinnan fördenskull
ej skulle utgå samt, vad anginge avgäld därefter, Nyberg förhindrat Fahlén
att tillgodonjuta de med lägenheten förenade servitutsrättigheter, fann
Kungl. Maj:ts befallningshavande i resolution den 16 februari 1917, då
med hänsyn till förste lantmätarens nyssberörda yttrande Bylunds i avgäldsärendet
åberopade bevis icke vore av beskaffenhet att kunna läggas
till grund vid beräkningen av den överskjutande delen av den avgäld, som
fortfarande skulle av lägenheten utgå, samt Nyberg, som lämnats tillfälle
i ärendet inkomma med behörig utredning om storleken och beskaffenheten
av stamhemmanets och lägenhetens ägor, detta underlåtit, ansökningen
icke till någon Kungl. Maj:ts befallningshavandes vidare åtgärd
föranleda.

I en hit ingiven klagoskrift anförde Nyberg bland annat följande:

Av Kungl. Maj:ts befallningshavandes sistberörda resolution framginge,
att Bylunds av Nyberg åberopade bevis skulle hava godtagits, om icke
förste lantmätarens yttrande förelegat. Som yttrandet avgivits först den
12 augusti 1916 och Kungl. Maj:ts befallningshavandes föreläggande att
inkomma med av behörig lantmätare utfärdat areal- och uppskattningsbevis
meddelats redan den 7 juni 1916, hade något skäl för nämnda föreläggande
icke förefunnits.

Föreläggandet saknade även stöd i gällande lag, som för ärende av
ifrågavarande beskaffenhet föreskreve skyldighet för sökande allenast att
ingiva ansökan och avsöndringshandling, varefter Kungl. Maj:ts befallningshavande
hade att infordra utredning från lantmätare och häradsskrivare.
Förste lantmätare vore jämlikt motiven till 1905 års lag och 39 § i lantmäteriinstruktionen
skyldig verkställa dylik utredning. I överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts befallningshavandes tidigare hysta uppfattning vore ett
ärende angående fastställelse av avgäld en angelägenhet av privat natur.
Då Fahlén icke haft någon anmärkning att framställa mot det av Bylund
utfärdade arealbeviset, hade Kungl. Maj:ts befallningshavande bort godtaga
detsamma. Nyberg anhölle, att justitieombudsmannen måtte vidtaga erforderlig
åtgärd ävensom bereda Nyberg möjlighet till ersättning för den
förlust, som drabbat honom genom Kungl. Majrts befallningshavandes behandling
av ifrågavarande avgäldsärende.

I ett i anledning av klagoskriften avgivet yttrande anförde Kungl.
Maj:ts befallningshavande:

— 1919 —

Nyberg syntes förmena, att för erhållande av Kung . Maj.ts befallningshavandes
fastställelse å överskjutande avgald från ågenhet endas
skulle erfordras att ingiva den avhandling, genom vilken
1 ätits samt att det därefter skulle ankomma på Kungl. Maj.ts betallnm
havande att ombesörja all i ärendet erforderlig utredning, således även
den som ej stode att erhålla å landskontoret eller hos förste lantmätaren
i lånet. En sädan redan i sig själv oriral.g tolkning torde c,
kunna »ivas åt bestämmelserna i 4 § i lagen den 2o maj 1J0. . .

förekommande uttryck .avsöndringshandlingarna. kunde “PP«?Jar J>
förstås enbart upplåtelsehandlingen, som icke i något enda fall lämna
de upplysningar,Psom för meddelande av fastställelse erfordrades. Under
sa-daP uttryck måste därför givetvis inbegripas de handlingar, som utgjorde
den ovillkorliga grunden för fastställelsebeslutet, nämligen, förutom upp
låtelsehandHngen, behörig uppgift om stamlremm.nets och lagen betona
storlek och beskaffenhet. Endast därest dessa handlingar icke skulle lämna
tillräckliga upplysningar, hade Kungl. Majits befallnrngshavande att 4
tjänstens vägnar inhämta yttrande av lantmätare Att till förste koff
mätaren remittera ansökningarna utan -därvid fogat areal- och uppskatt
ningsbevis skulle dessutom “endast veto att alldeles onödigtvis betonga

honom med flera hundratals ärenden årligen, för år 19
tusental,”enär han åtminstone i de allra flesta fall >cke vo« . le att

utan Undersöknin» å marken lämna utredning om de i upplåtelse bana
lin »ärna omförmälda lägenheternas storlek och uppskattning i förhållande
tilf stamhemmanet, särskilt då i Västernorrland Un vid

invändes separat»radering och ej senegradenng. Enligt Kungl. Maj.ts oe
fallningshavandes mening måste vidare areal- och uppskattnmgsbeviset, för
att nå»ot som helst avseende skulle kunna fästas vid detsamma, vara u
f aåt°av därtill skicklig och trovärdig person. M vore fOrhåltod
med det bevis, som av Nyberg åberopats. Därom hade Kungl. Maj ts be
fallningshavande meddelat Nyberg besked, utan att han därvidL fäs t

seende Bylund saknade nämligen varje tjänsteansvar och vore ej av Kun L

Maj:ts befallningshavande känd för trovärdighet och paKtKghet jarjamte
egenskapen av forstmästare icke ens ansetts medföra kompetens till utfärdande
av så jämförelsevis enkla intyg om ^stighets
omförmäldes i kungl. kungörelsen den 1 maj ISO! *ned
rörande den utredning, som erfordrades för Kungl. Maj.ts betallmn0
havandes prövnin» i vissa fall av bolags eller förenings rätt att förvärva
fast e»endom. Att jämväl förste lantmätaren i länet, vilkens på sak un
skap stödda omdöme väl torde få anses vara av avgörande betydelse, funn
Bylund sakna erforderlig skicklighet för utfärdande av areal- och uppJ
— 1919 —

skattningsbevis, varpå Kungl. Maj:ts befallningshavande med någon tryggbet
skulle kunna grunda sina beslut, både länge varit för Kungl. Makts
befallningshavande känt. Åt denna sin uppfattning hade förste lantmätaren
givit skriftligt uttryck i den anmärkning, som blivit handlingarna

attmiäieeS’ r^S aVgäldSä[eTle bLlagd- Vidare Saknade Nybergs förmenande,
att lagenhetsagarens _ underlåtenhet att yttra sig om areal- och unnskatt JämniV1Set

S f!16 lnnebära ett godkännande från hans sida av ?de däri
lamnade uppgifterna om hans lägenhet, laglig grund.

Uti avgivna påminnelser anförde Nyberg ytterligare:

; de fles,ta faI1 kunde utredning om avgäld ske på lantmäterikontoret,
M aven lagen om avgäld och motiven till denna förutsatte. Kungl.
iiaj.ts befalJuingshavandes föreläggande hade avsett arealbevis av lant ™naDDastVanWå

*J> A® ,Stöf KuDgbMaj:ts befallningshavande kunde

ppast påstå, att icke Bylund vore trovärdig, pålitlig och skicklig då

ans intyg under mer än tio år godtagits av Kung]. Maj:ts befallnln^savande
och han avlagt studentexamen samt innehade högskolebildninoDen
omständigheten, att forstmästare icke särskilt nämndes bland dem
vilkas bevis skulle gälla enligt den av Kungl. Maj:ts befallningshavande
åberopade kung!. kungörelsen angående bolags med fleras fastighetsförvärv
betydelse, då månSa med höSve kompetens ej heller funnes om“S:da-f
1 frste. lantmätarens yttrande angående Bylunds kompetens vore
värdelöst och missvisande, då Bylund icke vore skulden till den felaktighet
som forekomme i det till grund för förste lantmätarens yttrande liggande
arealbeviset beträffande, hemmanet Bursjö. Bylund hade ock före medeaniiet
av Kungl. Maj:ts befallningshavandes resolution den 16 februari
9U underrättat Kungl. Maj:ts befallningshavande om verkliga grunden
till den av förste lantmätaren åsyftade felaktigheten. Motsvarande behandngssatt,
soin Kungl. Maj:ts befallningshavande tillämpat å ifrågavarande
avgaldsårende, både vederfarits dels nio andra av Nyberg anhängio-o-jorda
ärenden med av Bylund utfärdade arealbevis och dels ytterligare et?J flertal
avgåldsarenden, försedda med liknande utredning. Det ville synas som

+/nsfrS1nen+VOrer attr för lantmätare skaPa eu monopol, som lagen icke
tilläte Da taxa för förrättningar av ifrågavarande art icke funnes samt

Kn™?h\fei-\Så wdn S-kU v bhv? lldande’ vore ett bestämt ingripande mot
i Uj u befallningshavande med påpekande av innehållet i 64 5 i

landsbövdinginstruktionen av nöden.

Slutligen anförde Bylund i en i ärendet ingiven skrift:

U nder april 1917 hade genom Bylund besvär anförts hos kungl. kara —

1919 —

markollegium över Kungl. Maj:ts befallningshavandes med den i ärendet
ifrågakomma likartade resolutioner i åtskilliga avgäldsärenden, däri utredningar
av Bylund åberopats. Det oaktat hade Kungl. Maj:ts befallningshavande
den 1 och den 11 maj 1917 av samma skäl, som de i ärendet ano-ivna,
avslagit en mängd ansökningar om fastställelse av avgälder, rörande
vilka Bylund verkställt utredningar. Genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes
berörda förfarande hade vederbörande sökande tillskyndats betydliga
förluster, varjämte Bylund i sin näring lidit stort avbräck. . Det
vore därför av vikt, att justitieombudsmannen ingrepe för att förhindra
vidare tillämpning av Kungl. Maj:ts befallningshavandes förfaringssätt.

I ärendet inhämtade jag vidare att, sedan Nyberg hos kammarkollegium
anfört besvär över Kungl. Maj:ts befallningshavandes i det ifrågavarande
avgäldsärendet den 16 februari 1917 meddelade resolution samt kammarkollegium
i anledning därav anhållit om utlåtande från lantmäteristyrelsen,
denna i yttrande den 9 Oktober 1917 anfört bland annat följande:

Den tolkning av 4 § i lagen den 25 maj 1905 rörande avgäld från
avsöndrad lägenhet, som läge till grund för överklagade resolutionen,
syntes icke stå i överensstämmelse med den uppfattning, som gjort sig
gällande vid lagens utarbetande och antagande. Upplysande härutinnan
vore departementschefens yttrande vid föredragning i statsrådet av förslaget
till lagen. Detta innehölle i fråga om sättet för bestämmande av
den del av avgälden, som fortfarande borde utgå, bland annat följande:
»Bestämmandet i ena som andra fallet torde höra åligga Kungl. Maj:ts
befallningshavande, och grunden för detta bestämmande borde vara hemmanets
och lägenhetens inbördes förhållande med avseende å deras ägors
storlek och beskaffenhet, efter hvad därom var upplyst vid tiden för avsöndringen.
En förutsättning för vinnande av den fördel, varom nyss
talats, vore att hemmansägaren ålades skyldighet att gorå ansökning hos
Kungl. Maj:ts befallningshavande. Ehuru det läge i sakens natur, att
hemmansägaren därvid i sitt eget intresse angåve de omständigheter, som
på frågans avgörande kunde öva inverkan, innebure dock hemmansägarens
ansökningsplikt icke någon bevisskyldighet i egentlig mening.. Från denna
synpunkt bleve besväret för hemmansägaren säkerligen ej mindre, om ansökningsplikten
ålåge lägenhetsägaren, och således torde den initiativskyldighet,
varom här vore fråga, ej kunna anses betungande.» Departementschefen
syntes alltså icke hava avsett, att det skulle åligga sökanden
att förebringa utredning. Att riksdagen haft samma uppfattning, framginge
av åtskilliga uttalanden vid ärendets behandling i riksdagens andra
kammare. Den ledande grundtanken syntes hava varit, att hemmansägaren

— 1919 —

icke skulle betungas med någon kostnad, varför ock genom sista stycket
av lagens 4 § och genom nådigt cirkulär den 2 juni 1905 Kungl. Maj:ts
befallningshavande ålagts, att, där ej avsöndringshandlingarna lämnade erforderliga
upplysningar, å ämbetets vägnar infordra yttrande av kronobetjäning
och lantmätare. I förevarande fall hade sökanden vid sin ansökning
fogat dels köpeavhandlingen, varigenom lägenheten upplåtits, dels
ett av Bylund utfärdat bevis rörande stamhemmanet och lägenheten. Sökanden
kunde alltså anses hava fullgjort sin skyldighet, och torde det
hava ålegat Kungl. Maj:ts befallningshavande att, därest ytterligare upplysningar
erfordrats, inhämta yttrande av vederbörande myndigheter, i
främsta rummet förste lantmätaren i länet. Ehuru fastställelse å avgäld
för lägenheten icke ifrågakommit och alltså några sådana handlingar utöver
köpeavhandlingen, som varit erforderliga för dylik fastställelse, icke
kunde antagas vara för förste lantmätaren tillgängliga, vore det likväl ej
uteslutet, att i lantmäterikontoret upplysningar i ärendet kunde vinnas.
Sådana kunde företrädesvis stå att erhålla av jordregistret. Det kunde
även ifrågasättas, huruvida icke Kungl. Majrts befallningshavande för fullgörande
av lagens bestämmelse bort höra kronobetjäningen. Först sedan
det visat sig omöjligt att på denna väg åstadkomma erforderlig utredning,
syntes Kungl. Maj:ts befallningshavande kunna förständiga sökanden att
ombesörja sådan. I regel torde därför böra anlitas vederbörande lantmätare.
Då det emellertid enligt styrelsens mening icke kunde ifrågasättas,
att arbetet i sådant fall skulle verkställas utan ersättning, tillkomme
det icke heller Kungl. Maj:ts befallningshavande att omedelbart förordna
lantmätare, utan borde initiativ och därigenom även valfrihet lämnas åt
vederbörande sakägare. Vad därefter anginge Bylunds kompetens i ämnen,
varom vore fråga, ansåge lantmäteristyrelsen,'' att Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke rimligen kunde vara skyldig att godtaga intyg och utredning
av person utan tjänsteställning, som, på sätt vore fallet med Bylund,
icke vore av Kungl. Maj:ts befallningshavande känd för trovärdighet
och pålitlighet. På grund av vad sålunda anförts ansåge lantmäteristyrelsen,
att den överklagade resolutionen borde undanröjas och ärendet återförvisas
till Kungl. Maj:ts befallningshavande.

I anledning av Nybergs besvär meddelade kammarkollegium den 23
oktober 1917 utslag, däri kammarkollegium yttrade, att, enär den omständighet
att, på sätt överklagade resolutionen utmärkte, viss lantmäteriutredning
av Kung]. Maj:ts befallningshavande funnits erforderlig
för prövning av den hos Kungl. Maj:ts befallningshavande gjorda ansökningen,
bort, jämlikt 4 § i lagen rörande avgäld från avsöndrad lägenhet
den 25 maj 1905, föranleda därtill att Kungl. Maj:ts befallningshavande

- 1919 —

skolat i ärendet inhämta yttrande av lantmätare, men Kungl. Maj:ts befallningshavande
sådant underlåtit, bleve med upphävande av klandrade
resolutionen ärendet visat åter till Kungl. Maj:ts befallningshavande för
ny laglikmätig behandling.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit avlät jag till Kungl. Maj:ts
befallningshavande en ämbetsskrivelse, däri jag anförde följande:

I 1 § i lagen den 25 maj 1905 rörande avgäld från avsöndrad lägenhet
stadgades, ått från lägenhet, vilken för alltid från hemman avsöndrats
och för vilken enligt äldre författning om enskiftesdelning eller jordavsöndring
avgäld till hemmanet blivit fastställd eller bort fastställas, skulle,
där ej i lagen annorlunda stadgades, efter den 31 december 1906 avgäld
icke utgå.

I 2 § i lagen föreskreves, att, om på grund av förbehåll vid lägenhetens
upplåtande högre avgäld fastställts än som, vid jämförelse av ägornas
storlek och beskaffenhet, kunde anses hava motsvarat vad av hemmanets
allmänna utskylder å lägenheten belöpte, eller om förbehåll gjorts om
sådan högre avgäld, utan att fastställelse ägt rum, vore hemmanets innehavare
berättigad att få den överskjutande delen av avgäl den fastställd att
fortfarande av lägenheten utgå.

4 § i lagen innehölle, att om hemmanets innehavare ville begagna
sig av den rätt, som enligt 2 § tillkomme honom, skulle han göra ansökan
hos Kungl. Maj:ts befallningshavande före den 1 januari 1917 eller vore
han sin rätt förlustig. Om dylik ansökning vore gjord, skulle Kungl.
Maj:ts befallningshavande höra innehavaren av den avsöndrade lägenheten
och, där ej avsöndringshandlingarna lämnade erforderliga upplysningar,
inhämta yttrande av kronobetjäningen och lantmätare.

Lagen föreskreve sålunda skyldighet för hemmansägaren att, för att
avgäld från sådan lägenhet, som avsåges i lagen, skulle utgå efter den 31
december 1906, till Kungl. Maj:ts befallningshavande ingiva ansökan om
fastställelse. Såsom framginge av motiven till lagen, hade med stadgandet
i 4 § åsyftats att ålägga hemmansägaren initiativskyldighet i fråga om
reglering av avgälden, men ej bevisskyldighet i egentlig mening.

Hemmansägaren ålåge det sålunda ej annat än att till Kungl. Maj:ts
befallningshavande ingiva sin ansökan, vilken lämpligen torde böra åtföljas
av avsöndringshandlingarna. Som emellertid enligt lagens 2 § det avgäldsbelopp,
vilket skulle fastställas att fortfarande utgå, i viss mån vore beroende
av storleken och beskaffenheten av hemmanets och lägenhetens
ägor, vore det med hemmansägarens fördel förenligt att därom förebringa

10 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 års riksdag.

utredning. I en hel del fall lämnade avsöndringshandlingarna ej upplysning
ens om den avsöndrade lägenhetens areal. För sådan händelse bjöde
säkerheten, att hemmansägaren vid ansökningens ingivande bifogade annan
utredning.

Lämnade ansökningshandlingarna icke erforderliga upplysningar, ålåge
det Kung!. Maj:ts befallningshavande, sedan innehavaren av lägenheten
blivit hörd, att inhämta yttrande av kronobetjäningen och lantmätare.
Dessa myndigheter hade att kontrollera och komplettera utredningen med
vägledning av de till deras förfogande stående handlingar. Men denna
skyldighet vore. uppenbarligen begränsad till lämnande av de upplysningar,
som utan särskild kostnad kunde meddelas. En följd härav vore att, därest
förrättning å stället skulle erfordras, en sådan åtgärd ej kunde väntas
bliva utan vidare verkställd å tjänstens vägnar.

först sedan handlingarna i avgäldsärendet från de ifrågavarande myndigheterna
återkommit till Kungl. Maj:ts befallningshavande, ägde Kung].
Maj:ts befallningshavande förelägga hemmansägaren att komplettera utredningen
i de avseenden, vari densamma ännu vore bristfällig. Erfordrades
därvid areal- och uppskattningsbevis, vore uppenbart, att ett dylikt bevis,
för att vid ärendets slutliga avgörande komma i beaktande, måste vara
utfärdat av en pålitlig och fullt skicklig person.

I strid mot den ordning, som sålunda symtes böra följas vid handläggningen
av ett avgäldsärende av förevarande beskaffenhet, hade Kungl.
Maj:ts befallningshavande, oaktat Nyberg vid sin ansökan fogat utredning,
utan föregången undersökning genom resolutionen den 7 juni 1916 förelagt
Nyberg att låta komplettera handlingarna med av behörig lantmätare
utfärdat areal- och uppskattningsbevis. Kungl. Maj:ts befallningshavande
hade sålunda underlåtit att i enlighet med lagens föreskrift, efter lägenhetsinnehavarens
hörande, genom utredning från kronobetjäningen °och
lantmätare inhämta upplysning i de avseenden, i vilka sådan ej stode att
vinna ur ansökningshandlingarna. Att Bylund enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes
uppfattning icke gjort sig känd för skicklighet och trovärdighet,
hade icke berättigat Kungl. Maj:ts befallningshavande att med
åsidosättande av den möjlighet till utredning, som kunnat vara att erhålla
hos kronobetjäningen och lantmätaren, i första hand infordra utredning
genom Nybergs försorg. Föreläggandet hade för Nyberg varit särskilt betungande
genom föreskriften, att utredningen skulle verkställas av »behörig
lantmätare», vartill varje som helst grund saknats i gällande stadganden
och varigenom, om Nyberg ställt sig föreläggandet till efterrättelse,
en onödigt dryg kostnad kunnat åsamkas honom.

An betänkligare framstode föreläggandet med hänsyn till de konse —

1919 —

kvenser, vartill detsamma lett i resolutionen den 16 februari 1917. l)å
Nyberg icke inkommit med fordrad utredning, hade Kungl. Maj:ts befallnimrshavande
meddelat det beslut, att ansökningen ej föranledde till nå0on
Kun 19175 tiden för anhängiggörande av ärende om fastställelse av avg 0
till ända och Nyberg sålunda icke vidare ägde möjlighet att genom ny
ansökan få avgälden fastställd, hade Kungl. Maj:ts befallningshavande ej
till huvudsaklie prövnin" upptagit hans redan gjorda ansökan. Nyberg
kulle Älfatt TilV efter den 31 december 1906 förlustig därest
han ef genom besvär emot Kungl. Maj:ts befallningshavandes namnda

reB ol jt ij^hg ^ n^d ^am mar kol i egi u in, som återförvisat avgäldsärendet till
Kungl. Majrts befallningshavande, funne jag sålunda, att Kungl. Maj.ts be
fallmngshavande vid behandling av ärendet gjort sig skyldig ^ fuktighet.
Genom Nybergs mot Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut anförda
besvär samt kammarkollegii utslag hade rättelse emellertid vunnits
och Nyberg beretts tillfälle att få sin ansökan underkastad provning i enlighet5
med lagens föreskrifter. Med hänsyn därtill och på grund av vad
i övri-t i ärendet förekommit, funne jag, i förhoppning att Kungl. Maj:ts
befallningshavande framdeles i på dess prövning beroende ansökningar a%
likartad beskaffenhet skulle noggrant tillämpa lagens stadgande,. för n
varande ej skäl att vidtaga annan åtgärd an delgiva Kungl. Maj.ts be
ningshavande den erinran, som innefattades i min skrivelse.

7. Missbruk av statstelegram.

I en den 14 juni 1916 inkommen klagoskrift anmälde sjökaptenen
Johannes Emanuel Johansson i Alingsås till laga beivran att t. f- kronoiänsmannen
i Kinds härads västra distrikt Gustaf Herder vid. »^”öknino''
angående brandskada å en klaganden tillhörig fastighet loka o
Miöbäcks socken genom ett den 26 maj 1915 avsänt statstelegram lockat
kllganden till länsmanskoutoret i Svenljunga samt därstädes häktat honom
Att Herder därvid såsom ombud för ett enskilt brandstodsbolag och i ett
bolags ärende begagnat avgiftsfritt tjänstetelegram borde naPsas °Det

ifrågavarande, klaganden tillhandakomna telegrammet var bifoga
klagoskriften och hade följande lydelse.

— 1919 —

»Statstelegram.

Till sjökaptenen Johannes E. Johansson. Cederborgslyckan 6.

Tokeri tf~de Sn:yndsamt bekomma för slutlig reglering av brandskadan i
Jtb in °r. UPP-örc;lse Jag innehar försäkringsbolagets fullmakt.

Kn upp i telefon före hitresan. Polisundersökningen i det närmaste
avslutad, varför ersättning torde kunna utfås om några dagar. Svenljunga
i Kinds härads västra distrikts länsmanskontor.

Gustaf Herder.»

, ^++an ,Herde^ ™ed anledning av klagoskriften inkommit med infordrat
yttrande samt klaganden därefter avgivit påminnelser, inhämtade lag
av handlingarna i ärendet följande: J °

Natten till den 12 april 1915 nedbrunno flera byggnader å kla^anens
ifrågavarande fastighet. På begäran av brandförsäkringsbolaget gTor
/Ierder d®n 2^ \ samma månad polisundersökning rörande orsaken

forsa k?11*16}?'' Därrd hÖ[,deS uland andra klaganden, som företedde ett
forsakrmgsbrev, enligt vilket byggnaderna och klagandens däri förvarade

losore voro försäkrade hos bolaget för 53,000 kronor. Förnyade polisförhör
hollos den 24, den 28 och den 29 april samt den 24 och den 25

s^L191^dä7id hk7äl 1Ckj klaganden, som bodde i Alingsås, var tillstådes.
_ Sedan klaganden med anledning av telegrammet den 27 mai in L

, * S? i S7!nl-r?’ höll Herder förhör med honom i tingshuset. Efter

häkfodt honom anStälla åtd m0t kIaganden för mordbrand samt

for ?Teftf ^karr- JHeuder 7618 SåS°m åklagare och dels såsom ombud
Vld iv,nds häradsrätt ansvar å klaganden för mordbrand.

Ran kning i malet r° S de,n *>um’ den 1 och den 20 juli samt den

9 augusti 19lo, varefter målet förekom å lagtima hösttinget den 9 september
samt av häradsrätten avdömdes den 1 november 1915

Vid rannsakningstillfället den 1 juli anmälde Herder, att han ytterligare
häktat Oskär Johansson i Attorp samt mot honom förde enahanda
talan som mot klaganden. Oskar Johansson blev emellertid redan samma
dag genom häradsrättens beslut försatt på fri fot.

rannsaknmgstillfället den 9 augusti 1915 fann häradsrätten ej
tima hösttinget kvarh& a klaganden i häkte samt uppsköt målet till lag 1

1 JtsAaf deT l novemh®r 1915 yttrade häradsrätten, att enär klagan den

och Oskär Johansson icke genom den utredning, som forebragts, mot

de ställtr 4 + o °mJ 7 haVa begått den förbrytelse, varför

de ställts under tilltal, frikändes de från ansvar i målet.

— 1919

Göta hovrätt, där Herder och bolaget anförde besvär, yttrade i
utslag den 24 januari 1916: Hovratten funne val besvarande omständigheter
och liknelser hava i målet förekommit därom, att Johannes Emanuel
Johansson och Oskar Johansson i uppsåt att bedraga försäkringsgivare
ojort sm skyldiga till delaktighet i mordbrand å ifrågavarande egendom,
men enär de, emot sitt nekande, icke därom blivit lagligen övertygade,
fastställde hovrätten häradsrättens utslag, såvitt därigenom Johannes
Emanuel Johansson och Oskar Johansson förklarats icke kunna till ansvar

i målet fällas. ,, .

Sedan bolaget anfört besvär hos Kungl. Maj:t, fann kungl. Maj:t
o-enom utslag den 28 maj 1918 lika med domstolarna Johannes Emanuel
Johansson och Oskar Johansson icke vara emot sitt nekande till fullo
övertygade om anstiftan av eller annan delaktighet i den mordbrand, som,
enligt vad i målet måste anses ådagalagt, förövats å ifrågakomma, Johannes
°Emanuel Johansson tillhöriga egendom ; men med hänsyn till den i
målet förebragta bevisningen prövade Kungl. Maj:t lagligt på det sätt
ändra hovrättens utslag att, jämlikt 17 kapitlet 32 § rättegångsbalken,
saken lämnades till framtiden, då den kunde uppenbar varda.

I det nu förevarande ärendet anförde Herder härstädes:

Sedan han den 21 april 1915 påbörjat och därefter fortsatt polisundersökningen
angående den ifrågavarande eldsolyckan, hade han ansett
nödvändigt att höra klaganden över den vidlyftiga polisrapporten. För
att komma i tillfälle att anställa det förhör, omständigheterna påkallade,
hade han den 26 maj avlåtit telegrammet och därvid begagnat sig av sin
egenskap av ombud för målsägaren, bolaget Tor, samt anhållit, att klaganden
skulle komma till Svenljunga för »reglering av brandskadan».
Klaganden hade ankommit till Svenljunga följande dag den 27 maj 1915.
Herder hade då anställt förhör med honom, huvudsakligast angående den
vid branden förstörda lösegendomen, för vilken egendom klaganden hos
bolaget begärt ersättning med oskäliga belopp. Innan förhöret den 27
maj anställts, hade Herder ännu icke definitivt beslutat klagandens häktande,
men under förhöret hade framkommit ytterligare besvärande omständigheter,
vilka Herder ansett böra föranleda den vidtagna häktningsåtgärden.
Hade klaganden icke blivit åtalad, hade möjligen någon frivillig
uppgörelse kommit till stånd mellan målsägaren och klaganden. En
»regering» av eldskadan hade sålunda under alla förhållanden avsetts
med telegrammet. Uet hade nämligen funnits tvenne alternativ: ersättning
eller5 åtal och därav följande icke ersättning. Det borde även framhålfas,
att polismannen vid undersökning rörande grovt brott måste ga

— 1919 —

tillväga med stor försiktighet för att förekomma brottslingens avvikande.
Av vad Heroer anfört samt av telegrammets avfattning framo-ino-e med
önskvärd tydlighet, att telegrammet, som även slutade med orden: »Kinds
harads västra distrikts länsmanskontor», avlåtits å tjänstens vägnar. Herder
ville dessutom hava anmärkt, att klagoskriften i ärendet tillkommit, efter det
bolagets besvär hos Kungl. Maj:t kommunicerats med klaganden, som därlgenom
åter sett sin frihet hotad. Klagandens anmälan vore allenast ett
försök till hämnd för åtalet. Herder hemställde, att då han icke anså-e

sig hava företagit någon olaglig handling, klagoskriften ej måtte föranleda
vidare åtgärd.

I avgivna påminnelser anförde klaganden:

^Jed den genomgående nonchalans, som vore Herder egen, hade han
sökt bortförklara sin utan tvivel lagstridiga handling genom påståendet
att telegrammet avsänts å tjänstens vägnar. Hela dess avfattning talade
emot detta påstående. Under alla förhållanden tycktes det ej, som om
Herder skulle vilja erkänna, att han handlat ojust, utan skulle kunna
göra om detsamma vid förefallande tillfälle. För att förhindra detta hoppades
klaganden, att justitieombudsmannen på ett eftertryckligt sätt lärde
Herder att skilja på tjänstesaker och egna angelägenheter.

Seäan slutligen från Herder infordrats upplysning om vem, som fått
vidkännas kostnaden för det ifrågavarande telegrammet, meddelade Herder
att han hos vederbörande erlagt avgiften för telegrammet samt att han
nu icke kunde erinra sig, huruvida han sökt och erhållit gottgörelse av
statsverket för samma utgift. Skulle justitieombudsmannen emellertid
anse ifrågavarande kostnad vara av beskaffenhet att icke böra gäldas av
statsverket, så vore Herder i varje fall villig att till kronans kassa levevera
det belopp, som motsvarade ifrågavarande telegramkostnad.

följande8-1"1,1^86 tU1 Herder den 7 sePtember 1918 anförde jag därefter

Enligt § 4 i kungl. telegrafreglementet den 27 maj 1909 ägde, bland
andra, statsdepartementen underlydande myndigheter avsända s. k. statstelegram.
Sådan befogenhet tillkomme, enligt vad jag från kungl. telegrafstyrelsen
inhämtat, även kronolänsman såväl beträffande statsteleo-ram

till annan myndighet som i fråga om meddelande i tjänsten till privatperson.
r

Uppenbarligen finge emellertid statstelegram allenast innehålla sådant,

— 1919 —

som rörde tjänsten. Herders avsikt med det ifrågavarande telegrammet
hade tydligen varit att, sedan polisundersökningen angående den klagandens
fastighet övergångna eldsolyckan framskridit så långt, att Herder ansade
ytterligare förhör med klaganden nödvändigt, på ett bekvämt sätt
förmå honom att inställa sig till ytterligare polisförhör i Svenljunga. För
att därvid undvika, att klaganden skulle på grund av misstanke om en
blivande häktningsåtgärd utebliva vid det tilltänkta polisförhöret, hade
Herder formulerat telegrammet sålunda, att det skulle förefalla klaganden,
som om det allenast gällde en uppgörelse angående utfående av försäkringssumman
från bolaget, vars ombud Herder var. Sedan klaganden
med anledning av telegrammet inställt sig i Svenljunga, hade Herder hållit
förhör med honom, varefter han förklarats häktad, och någon underhand
lin o- angående utbetalning av försäkringsbeloppet syntes icke hava förekommit.

Med hänsyn till innehållet i Ivungl. Maj:ts_ ovannämnda utslag den
28 maj 1918 samt vad handlingarna i övrigt utvisade funne jag, att häktningsåtgärden
ägt fog för sig, och klaganden kunde därför icke anses
hava lidit någon skada genom att ställa sig uppmaningen i telegrammet
till cftcrrättGlsG

Likväl ansåge jag, att Herder i förevarande avseende förfarit fel
aktigt. Det måste nämligen strängt fasthållas att, då en myndighet beo-a^nade
sig av rätten att använda statstelegram, densamma icke i tele
grammet inblandade något, som rörde myndighetens privata förhållanden
till adressaten eller annan. Och detta gällde tydligtvis, vare sig den
tjänsteman, som avsände telegrammet, verkligen avsåge att meddela sig
med adressaten i någon privat angelägenhet eller han genom att inblanda
något, som rörde en sådan angelägenhet, sökte tillförsäkra en tjänsteåtgärd
det därmed avsedda resultatet. _ Att en polisman härutinnan skulle
åtnjuta en undantagsställning, ansåge jag uteslutet.

Jag fann sålunda, att Herder överskridit sin befogenhet genom att
avsända det ifrågavarande statstelegrammet. Den kostnad, som genom
telegrammets avsändande förorsakats statsverket, måste därför ersättas.
Herder hade anfört, att, därest jag funne ifrågavarande kostnad icke böra
gäldas av statsverket, Herder vore villig att till kronans kassa leverera
det belopp, som motsvarade telegramkostnaden.

Med hänsyn till att Herders felaktiga förfarande syntes mig hava
tillkommit av ovarsamhet fann jag skäligt att, i anledning av Herders erbjudande,
lämna honom tillfälle att inom en månad efter mottagandet av
min skrivelse till mig inkomma med bevis, att Herder till Kungl. Maj:tS
befallningshavande i Älvsborgs län inlevererat det belopp, som telegram —

1919 —

niet enligt av honom anskaffad vederbörlig uppgift betingat. Om Herder
inom den utsatta tiden hit inkomme med dylikt bevis och intyg skulle
ärendet jämlikt 3 § i den för mig gällande instruktion, avskrivas såsom
ej föranledande vidare åtgärd. Därvid ville jag emellertid uttryckligt förutsätta,
att Herder framdeles i liknande fall läte vad nu förefallit lända
sig till efterrättelse.

Den 10 oktober 1918 inkom Herder med vederbörliga bevis, dels att
ett telegram av 9van omförmälda innehåll dragit en kostnad av 2 kronor
So ore och dels att Herder i riksbankens kontor i Vänersborg för länsstyrelsen
därstädes å statsverkets giroräkning insatt nämnda belopp
Va grund härav blev ärendet från vidare behandling avskrivet.

8. Olämpligt yttrande av häradsrätts ordförande.

Av handlingarna i ett av skollärarinnan Lovisa Hult i Vålån°-er
genom klagomål härstädes anhängiggjort ärende o inhämtas:

Högsjö församling instämde klaganden till Ångermanlands södra domsagas
häradsrätt med yrkande, att hon måtte förpliktas ersätta församlingen
de kostnader, församlingen fått vidkännas för att borttaga ett stänosei,
vilket klaganden obehörigen uppfört inne på det område, som tillhörde
församlingens skolboställe i Vålånger.

Målet förekom bland annat vid häradsrättens sammanträde den 29
oktober 1917, varvid t. f. domhavanden Thorsten Wikström var ordförande.

bedan malet uppropats, inställde sig församlingen genom kvarnägaren
D'' A- Yravstr01? 1 Bäckland, och kom klaganden personligen tillstädes.

i ill nämnda dag hade församlingen ytterligare undfått stämning å
klaganden med yrkande om ansvar, för det hon utan laga rätt låtit på det
församlingen tillhöriga skolboställets mark uppföra det ifrågavarande
stängslet. °

Häradsrätten beslöt, att de båda målen mellan församlingen och klaganden
skulle i ett sammanhang handläggas.

Enligt häradsrättens protokoll upplyste Gravström, att sedan kla°-anden
vägrat borttaga stängslet, detsamma borttagits den 7 september 1917.
Därefter anförde klaganden, att hon vid stängslets uppsättande handlat i
god tro och vant övertygad om, att den mark, varå stängslet uppförts,
van hennes, att hon icke av församlingen anmodats borttaga stängslet’
samt, beträffande kostnaden för stängslets borttagande, att onödigt många

— 1919 —

personer anlitats för handräckningsärendet, så att kostnaden blivit onödigt
hög.

Härefter uppsköts målet ånyo av häradsrätten.

I en den 8 november 1917 hit ingiven skrift anmälde klaganden till
vederbörlig åtgärd, att Wikström såsom häradsrättens ordförande vid rattegån-stillfället
den 29 oktober 1917 mot klaganden visat uppenbar partiskhet
och, då klaganden velat framhålla sakliga skäl för sitt handlingssätt,
under klubbslag nedtystat henne med uttrycket: »håll käften».

I infordrat yttrande anförde Wikström: Vid handläggningen av det
ifrågavarande målet hade Wikström, för att hinna få klagandens svaromål
— °eller åtminstone den del därav, som rörde ämnet, — taget till protokollet,
upprepade gånger måst tillsäga klaganden att göra uppehåll i sit
anförande Då klaganden emellertid icke fäst något som hälst avseende
vid Wikströms tillsägelser, hade han funnit för gott att giva eftertryck åt
dessa medelst ett flertal klubbslag, vilka dock blivit lika resultatlösa. som
hans tillsägelser. När klaganden slutligen av egen drift gjort ett ögonblicks
uppehåll i sitt med ljudelig och bullrande röst framförda anförande,
hade Wikström tillsport henne, om hon forstode, vad han asyftat med
sina tillsägelser och klubbslag, en fråga, som av klaganden, uppenbarligen
på rent trots, besvarats nekande. Wikström hade då i lugn och behärskad
ton yttrat ordagrant följande: »Det betyder, att Ni skall halla

käften.» Ordvalet hade givetvis icke varit fullt lämpligt, men man tra
gade sig onekligen, huru man lämpligen skulle bete sig i ett sådant tall
som förevarande, då vederbörande ej förstode eller säde sig icke förstå
för vanliga människor fullt begripliga tillsägelser. Att därför använda
synnerligen expressiva uttryck syntes Wikström nästan oundvikligt eller

åtminstone förklarligt. Vi * ™

Vid sitt yttrande åberopade Wikström en under edsförpliktelse avgiven
attest av e. o. hovrättsnotarien Samuel Hesse, som vid det ifrågavarande
tillfället närvar i tingssalen, av. innehåll att därvid i allo sa tillgått,
som av Wikströms yttrande framgmge. Särskilt hade Hesse fast sig
?id det på grund av omständigheterna anmärkningsvärda förhållandet att
rättens ordförande i fullkomligt lugn och behärskad ton och ganska lågmält
avgivit den i yttrandet ordagrant antecknade förklaringen etter
klagandens impertinenta påstående, att hon ej förstode vad som menades.

I därefter avgivna påminnelser anförde klaganden, att klagandens i
häradsrättens protokoll intagna yttranden icke gåve anledning antaga, att
något trots från klagandens sida förelegat. Att endast en av de många
advokater och andra personer, som närvarit i tingssalen, stått till tjänst

U _ Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1.919 års riksdag■

med att intyga, att klaganden yttrat sig ljudligt och bullrande, hade sin
särskilda orsak. Hesse hade nämligen tidigare av klaganden uppburit
förebråelser, för det Hesse såsom hennes rättegångsombud i ett annat mål
överskridit sm befogenhet. Med anledning därav hade Hesse fattat motvilja
mot klaganden.

Vad sålunda förekommit gav mig anledning att till Wikström avlåta
en ämbetsskrivelse, däri jag anförde:

a++ ÄV XJm''!tnÖInSJ/t?''rande frara-in-e’ att han vid det ifrågavarande
rättegångstillfället, då han ansett sig böra tillrättavisa klaganden, använt

ett uttryck, som under ingå omständigheter varit passande. Naturligtvis
ålåge det alla, som företrädde inför domstolen, att därvid iakttaga ett höviskt
och anständigt uppförande, att icke i sina anföranden inblanda vad
Som hfrMe till saken och att ställa sig domarens med fog gjorda tillsägelser
till efterrättelse. Med hänsyn till handlingarnas innehåll i såväl förevarande
som andra av klaganden härstädes anhängiggjorda ärenden ansåge
jag mig icke böra betvivla, att Wikströms tålamod vid det ifrågavarande
tillfället av klaganden blivit i hög grad frestat. Men det ålå^e
domaren att tala saktmodligen med parterna, ty för den part, som av
domaren bleve snäst eller bemött med otålighet, läge det nära till hands
att antaga, att domaren icke vore opartisk. Domaren fin^e icke av en
parts _ förlöpningar låta förleda sig till vrede eller till att använda ord
som icke i det dagliga livet ansåges tillåtliga och vilka således i en domares
mun vore så mycket mera olämpliga. Om domaren brukade sådana
uttryck, vore fara för handen, att hans anseende hos menigheten minskades.
Men för varje domare måste det framstå såsom en hög och ofrånkomlig
plikt, att aktningen och förtroendet för ämbetet väl vårdades.

Jag funne således, _ att Wikström genom att fälla det ifrågavarande
yttrandet förfarit felaktigt. Som han emellertid i ärendet oförbehållsamt
medgivit, att han fällt det anmärkta uttrycket och att detsamma icke
vant lämpligt samt yttrandet syntes hava tillkommit allenast i ovarsamhet
ansåge jag mig med stöd av 3 § i den för mig utfärdade instruktionen
kunna lata bero vid vad i ärendet förekommit.

9. Felaktigt förfarande av kyrkoherde vid meddelande

av varning.

tj 4V hj*n(fhnoarna i eH genom klagomål av hemmansägaren Axel
Henning Persson i Ingelstad mot kyrkoherden i Persnäs och Föra för —

1919 —

samling Gustaf Håkansson härstädes anhängiggjort ärende inhämtas i
huvudsak följande.

Efter därom av klaganden och hans fästekvinna lekla Andersson
framställd begäran avkunnades lysning till äktenskap mellan dem i Persnäs
församlings kyrka söndagarna den 24 och den 31 januari samt den 7
februari 1915. Sedermera, utan att äktenskapet blivit genom vigsel fullbordat,
framfödde Tekla Andersson den 19 december 1915 ett barn, till
vilket klaganden erkänt sig vara fader. Emellertid hade redan i september
1915 Tekla Andersson vänt sig till kyrkoherden Håkansson och under
anförande, att oenighet på grund av stridighet i lynne och tänkesätt vore
rådande mellan henne och klaganden, anhållit om Håkanssons medverkan
till upplösning av det ofullkomnade äktenskapet. Därpå hade Håkansson
såsom kyrkoherde i församlingen den 10 februari 1916 meddelat varning
åt klao-anden och Tekla Andersson jämlikt 14 kap. 1 § giftermålsbalken
enligt “dess lydelse genom kungl. förordningen den 20 november 1860.
Sedan Håkansson därefter för varningsprocedurens fullföljande kallat
kontrahenterna att den 28 februari 1916 inställa sig inför församlingens
kyrkoråd, hade sistnämnda dag, då emellertid endast Tekla Andersson
iakttagit inställelse, varningen upprepats inför kyrkorådet under Håkanssons
ordförandeskap. . ., ,

I en den 1 mars 1917 hit inkommen klagoskrift gjorde klaganden
Gällande, att Håkansson icke ägt att efter den 1 januari 1916 meddela
sådana varningar som de omförmälda och att han följaktligen genom sm
åtgärd att kalla klaganden till varning inför kyrkorådet överskridit sm
befogenhet; och yrkade klaganden med åberopande härav, att Håkansson
för nämnda förfarande skulle ställas under åtal för ämbetsfel.

I ärendet upplystes, att på ansökan av klaganden och Tekla Andersson
domkapitlet i Växjö genom skiljebrev den 15 november 1916 med
stöd av kungl. förordningen den 3 april 1810, jämförd med 4 § i lagen
den 12 november 1915 om vad iakttagas skall i avseende å införande av
lagen om äktenskaps ingående och upplösning, förklarat äktenskapsförbindelsen
mellan klaganden och Tekla Andersson upplöst.

I ämbetsskrivelse till kyrkoherden Håkansson yttrade tjänstförrättande
justitieombudsmannen Nils Wihlborg följande:

Enligt det av Håkansson i anledning av klagomålen hit avgivna yttrande
syntes han förmena att, då Tekla Andersson redan i september
1915 till Håkansson framställt sin anhållan om medverkan till äktenskapsförbindelsens
upplösande, Håkansson skulle hava förfarit lagligt genom att
tillämpa den i 14 kap. 1 § giftermålsbalken omförmälda varmngsprocedur.

— 1919 —

Denna Håkanssons åsikt stode tydligen i strid med nu gällande lagstiftning
i ämnet, vilken trätt i kraft den 1 januari 1916.

Enligt förut gällande lag skulle äktenskapsförbindelse sådan som den
nu ifrågavarande, d. v. s. en förbindelse, som uppkommit därigenom, att
man hävdat sin fästekvinna, upplösas i den ordning, som stadgades i
kung! förordningen den 27 april 1810 angående äktenskapsskillnader.
Jämlikt 4 j i lagen den 12 november 1915 om vad iakttagas skall i avseende
å införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning
skulle äldre lag gälla i avseende å en sådan förbindelse, dock att uppösning
av förbindelsen skulle ske i den ordning, som vore stadgad i
kungl förordningen den 3 april 1810 angående fullbordande av äktenskap
med kvinna, som blivit lägrad under äktenskapslöfte. Enligt sistnämnda
kungb förordning ägde kontrahenter, som förenade sig om äktenskapsförbindelsens
upplösande, genast erhålla skiljebrev av vederbörande domkapitel.

Någon som helst befogenhet för Håkansson att, sedan den nya lagstiftningen
_ angående äktenskaps ingående och upplösning den 1 januari
1916 trätt i kraft, meddela klaganden och Tekla Andersson varning i enlighet
med bestämmelserna i 14 kap. 1 § giftermålsbalken hade "således
icke förefunnits. Den omständigheten, att den ena kontrahenten Tekla
Andersson redan före nämnda dag vänt sig till Håkansson med anhållan
om medverkan till äktenskapsförbindelsens upplösande, saknade all betydelse
för frågans bedömande. Det hade ålegat Håkansson att, då kontrahenterna,
vilka, enligt vad handlingarna utvisade, voro ense om förbindelsens
upphävande, även efter den 1 januari 1916 påkallade Håkanssons
biträde i berörda hänseende, hänvisa dem till domkapitlet såsom den
myndighet, som utan något föregående åtgörande från Håkanssons sida
hade att taga befattning med skillnadsfrågan. En sådan hänvändelse till
domkapitlet hade dock icke, såvitt handlingarna föranledde, på Håkanssons
initiativ — sedermera också skett och resulterat däri, att domkapitlet,
såsom ovan nämnts, den 15 november 1916 i laga ordning förklarat
äktenskapsförbindelsen mellan klaganden och Tekla Andersson upplöst.

Ehuru Håkansson således i enlighet med vad ovan anförts förfarit
felaktigt i förevarande hänseende, hade justitieombudsmannen likväl vid
prövning av ärendet, då någon skada genom det felaktiga förfarandet icke
syntes hava uppkommit, ävensom med hänsyn till övriga förekomna omständigheter
ej funnit skäl att i anledning av klagoskriften vidtaga annan

åtgärd, utöver vad hittills skett, än att delgiva Håkansson sitt förestående
uttalande.

— 1919 —

10. Felaktigt förfarande genom indragning av s, k. påbrödskort.

1 en den 4 februari 1918 hit inkommen skrift anförde Edvard Larsson

i Huveröd: . .

Med anledning av en del omständigheter angående livsmedelsregle

ringen inom Ucklums kommun i Göteborgs och Bohus län ville klaganden
göra följande framställning: Vid livsmedelsregleringens genomförande och
under den tid, kommunen själv valde både ordförande och ledamöter i
livsmedelsnämnden, hade ordförandens befattning bestritts mot en ersättning
från kommunen av 50 kronor för månad. Sedan ny livsmedelsnämnd
enligt kungl. förordningen den 20 juli 1917 angående lokala myndigheter
för livsmedelsregleringen blivit vald den 5 augusti 1917 och ordförande l
denna nämnd utsetts av livsmedelsstyrelsen för Bohuslän, hade ordföranden
till kommunalstämman inkommit med begäran om ersättning för befattningen,
vilken begäran av ordinarie oktoberstämman 1917 avslagits under
den motiveringen, att då livsmedelsstyrelsen eller staten tillsatt ordföranden,
denne även borde av nämnda myndighet eller staten avlönas. Den 11 november
1917 hade ersättningsfrågan ånyo förekommit å stämma, och hade
då en ersättning av 75 kronor för månad beviljats, men sedan därefter
en av kommunens medlemmar begärt ny stämma under yrkande om upphävande
av beslutet angående ersättningen, hade nämnda yrkande på ny
stämma den 25 november 1917 enhälligt bifallits. Sedan livsmedelsstyrelsen
fått kunskap om besluten, hade vid åtskilliga tillfällen yrkande
från styrelsen inkommit, att kommunen skulle bestrida ersättningen, vilsca
framställningar lämnats utan avseende. Vid brödkortsutdelningen den 14
januari 1918 hade livsmedelsnämndens ordförande meddelat, att livsmedelsstyrelsen
enligt bestämmelse från folkhushållningskommissionen beslutat
indraga påbrödskorten till arbetarna inom kommunen samt att, om stämman
fortfarande ej beviljade ersättning åt ordföranden, även indraga självhushållen.
Den första hotelsen hade genast satts i verket, ty ingå på
brödskort hade utdelats. Angående indragningen av självhushållen hade
ingenting ännu avhörts. Efter denna framställning anhölls, att av justitie
ombudsmannen få veta, huruvida folkhushållningskommissionen och livsmedelsstyrelsen
haft befogenhet att på detta sätt straffa de minst beme
lade och mest behövande samt i frågan helt oskyldiga personer och om
hotet angående indragning av självhushållen kunde med stöd av förfoganderättslagen
ställas i verkställighet på grund av kommunens vägran att bestrida
avlöningen åt den av andra myndigheter utsedde ordföranden i
livsmedelsnämnden. Åtgärder från myndigheternas sida med påbröds —

1919 —

kortens indragning för de i ekonomiskt avseende sämst lottade syntes
vara en påtryckningsåtgärd, avsedd att väcka hat och oenighet inom kommunen
och icke vittnande om någon omvårdnad om de små i samhället,
varför det i första hand intresserade att få veta, om nämnda åtgärder
hade något stöd i lagen. Den drabbade ju icke de beslutande inom kommunen.
Om kommunen vore skyldig att avlöna ordföranden i livsmedelsnämnden,
hade icke sadana åtgärder som de nämnda behövt vidtagas. Ty
förefunnes en kommunens skyldighet, varför då icke på annat sätt och i
laga ordning komma med ett åläggande?

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde folkhushållningskommissionen: Enligt

flertalet av de författningar, i vilka på grundval av förfoganderättslagen
och med anledning av rådande utomordentliga förhållanden
föreskrifter meddelats om beslag och avstående till kronan av alla inom
riket befintliga förråd av vissa livsmedel samt om reglering av förbrukning
av samma livsmedel hade det uppdragits åt folkhushållningskommissionen
att ombesörja förbrukningsregleringens genomförande. Uppenbarligen
måste för fullgörande av detta uppdrag kommissionen hava tillgång
till biträde av lokala myndigheter, vilka, då de enligt sakens natur i stor
utsträckning hade att fatta avgöranden i vissa lokala spörsmål, som, även
om de i förhållande till ransoneringen i dess helhet vore av mindre betydenhet,
dock för enskilda medborgare kunde vara av den allra största
vikt, måste äga en i viss mån representativ sammansättning, ägnad att
tillföra dem de för dylika avgöranden erforderliga kvalifikationer. På liknande
sätt sammansatta lokala myndigheter erfordrades jämväl för omhänderhavande
^ av. den på grund av kristidsförhållandena nödvändiga
allmänna hushållningen med näringsmedel i orterna. Reservförråd av
livsmedel och andra förnödenheter måste anskaffas, förråd av dylika förnödenheter
skulle lagras och vårdas och slutligen på ett rättvist och ändamålsenligt
sätt fördelas. Det behov av kvalificerade ortsmyndigheter, som
från båda de nu angivna synpunkterna förelåge, hade föranlett Kungl
Maj:t att i förordningen den 20 juli 1917 angående lokala myndigheter
för livsmedelsregleringen föreskriva, att sådan nödighet, benämnd livsmedelsnämnd,
skulle finnas inom varje kommun eller i vissa fall i del av
kommun eller i ett av två eller flera kommuner bestående distrikt, och
vore rörande sådan nämnds tillsättande och sammansättning föreskrivet
bland annat, att nämnden skulle utgöras av ordförande och minst två
ledamöter, att för ordföranden och minst halva antalet ledamöter skulle
finnas suppleanter, samt att ordföranden och hans suppleant skulle för —

1919 —

ordnas av en i allmänhet för länet i dess helhet av folkbushållningskommissionen
tillsatt livsmcdelsstyrelse, varemot ledamöterna och deras suppleanter
skulle för viss tid utses av den myndighet, som utövade kommunens
beslutanderätt. Ehuruväl den på nu angivna sått tillsatta livsmedelsnämnden
närmast vore att anse som en sådan särskild kommunal styrelse,
som omförmäldes i § 6 i kungl. förordningen angående kommunalstyrelse
på landet, torde det dock icke hava varit avsett, att nämndens ordförande
och ledamöter i likhet med ordförande och ledamöter i övriga kommunala
nämnder icke skulle åtnjuta ersättning för sitt uppdrag.. Under det kommunala
förtroendeuppdrag i allmänhet icke på sina innehavare ställde
större anspråk på tid och arbetskrafter, än att de skäligen kunde medhinnas
vid sidan av uppdragstagarens ordinarie arbete, vore de göromål,
som ankoinme på livsmedelsnämndens ledamöter och framför allt dess
ordförande, av så omfattande art, att åtminstone den sistnämnde måste
beräknas använda en avsevärd del av sin tid åt desamma. Emellertid
hade i ovannämnda förordning om livsmedelsmyndigheterna något uttryckligt
stadgande om skyldighet för kommunen att avlöna livsmedelsnämnds
ordförande och ledamöter icke intagits. Däremot hade genom den i § (
i förordningen intagna erinran, att konungen framdeles ville förordna om
bidrag av statsmedel till beredande av ersättning för livsinedelnämndernas
arbete, indirekt uttalats och jämväl avsetts att uttala, att sådan ersättning,
till vilken bidrag sedermera kunde erhållas, skulle utgå och anslås
av kommunen. I de fall, där ersättning icke av kommunen beviljats eller
allenast obetydlig ersättning utgått, vore något bidrag av statsmedel ej
heller att förvänta. I full överensstämmelse med denna förordningens
ståndpunkt stode den omständigheten, att kommissionen saknade medel att
avlöna livsmedelsnämnderna såsom under kommissionen lydande organ,
under det medel anvisats för avlönande av de enligt samma förordning
inrättade livsmedelsstyrelserna. Om än sålunda i förordningen om lokala
livsmedelsmyndigheter föreskrivits, att livsmedelsnämnder skulle tillsättas,
och därvid förutsatts, att desamma skulle av kommunen erhålla ersättning
för sitt arbete, hade lika litet i denna förordning som i kommunalförordningarna
bestämmelser meddelats om, hur förfaras skulle, därest kommunen
icke ställde sig förordningens föreskrifter till efterrättelse, utan hade man
utan vidare ansett sig kunna utgå ifrån, att så skulle ske. .Emellertid
vore det uppenbart, att med det sätt, varpå livsmedelsförvaltningen i orterna
enligt ovanstående anordnats, det skulle kunna tänkas inträffa, dels
att kommunen underläte att utse livsmedelsnämnd, dels att nämnd visserligen
utsåges, men att densamma vore för sin uppgift fullkomligt oduglig,
och dels att, även om kommunen utsåge ledamöter i nämnden och veder —

1919 —

börande livsmedelsstyrelse utsåge ordförande, såväl ledamöter som ordförande
eller endast en eller ett par av dem avsade sig uppdraget och att
andra till befattningarna villiga personer icke stode att finna. Redan vid
den första tillämpningen av förordningen om lokala livsmedelsmyndigheter
hade i en del orter en strävan gjort sig gällande att söka, mot författningens
ord och mening, överflytta valet av livsmedelsnämndens ordförande
från livsmedelstyrelsen till den beslutande kommunala myndigheten,
därvid såsom påtryckningsmedel använts anslagsvägran. I allmänhet hade
det lyckats vederbörande livsmedelsstyrelse att bringa kommunerna till
insikt om det otillbörliga i ett dylikt förfaringssätt, så att slutligen endast
ett fåtal kommuner med övervägande jordbruksidkande befolkning återstode,
vilka alltjämt sökte framtvinga det val av ordförande, de önskade.
Visserligen kunde det med avseende å de av kommunen utsedda ledamöterna
möjligen göras gällande, att de lika litet som övriga innehavare
av kommunala förtroendeposter ägde rätt att avsäga sig uppdraget utan
förfall, men med hänsyn till förordningens ståndpunkt i detta hänseende
och arbetets maktpåliggande natur kunde det dock ifrågasättas, om icke
rätt till avsägelse förelåge, därest skälig ersättning för arbetet icke bereddes.
I varje fall kunde det svårligen ifrågasättas, att den av livsmedelstyrelsen
utsedde ordföranden, som avsåges skola ägna större delen
av sin tid åt uppdraget, skulle vara skyldig att åtaga sig detsamma utan
ersättning. Det vore uppenbart, att i sådana fall, som de nu angivna, då
på grund av bristande ersättning ordförande och ledamöter avginge eller,
utan att avgå, av samma eller annat skäl underläte att fullgöra sina
åligganden eller endast med ovilja och vårdslöshet handhade sina göromål,
särskilda åtgärder måste vidtagas för att vinna rättelse i missförhållandet.
Icke ens ifråga om den delen av nämndens verksamhet, som bestode i
tillsynen över hushållningen i allmänhet inom kommunen av näringsmedel,
kunde man vara berättigad att låta följderna av kommunens försumlighet
så att säga drabba densamma själv, då ju ett misskötande av denna uppgift
i. större eller mindre grad inverkade på livsmedelsförhållandena icke
blott i angränsande orter utan i vissa fall även i riket i dess helhet.
Ännu mindre kunde man naturligen intaga en dylik ståndpunkt ifråga om
livsmedelsnämnds åligganden med avseende å den offentliga livsmedelsregleringen.
Då det därför åt folkhushållningskommissionen uppdragits
att med livsmedelsnämnders biträde genomföra anbefallda regleringar av
handeln med eller förbrukningen av vissa varor, måste det även åligga
kommissionen att i de fall, varom här vore fråga, vidtaga sådana särskilda
åtgärder, som kunde vara erforderliga. Vad särskilt den offentliga
livsmedelsregleringen anginge, kunde man i stort sett uppdela de göromål,

— 1919 —

som skulle ankomma på nämnden, i två grupper, nämligen dels sådana,
som efter ett visst givet schema skulle lika utföras över hela riket och i
huvudsak ej krävde annat än ett väsentligen mekaniskt arbete, och dels
sådana, som för sitt fullgörande krävde ett i allmänhet på kännedom om.
orts- och personalförhållanden grundat bedömande i varje särskilt fall.
Till den förra gruppen hörde sådana göromål som utdelning av bröd- och
sockerkort efter hushållsförteckningar, bokföring, registrering, utdelning av
blanketter och dylikt, till den senare meddelande av självhushållarresolutioner,
utdelning av påbrödskort och andra sådana avgöranden av frågor
om vissa personers eller kategoriers rätt till särskilda förmåner vid förbrukningsregleringen.
Otvivelaktigt fordrades för träffande av dylika avgöranden
på visst sätt större kvalifikationer än för fullgörande av nämndens
övriga göromål, och det kunde icke betvivlas, att just dessa särskilt för
den°enskildes rätt i vissa fall synnerligen betydelsefulla avgöranden varit
en kraftigt bidragande orsak till att utseendet av nämndens ordförande
lagts i livsmedelsstyrelsens hand. Då livsmedelsnämnd i vederbörlig funktion
icke funnes och särskilt i de fall, då ordförande saknades, kunde
göromål av sistnämnda slag i varje fall icke genom den ifrågakomma
kommunens egen försorg utföras, utan maste därmed anstå, till dess missförhållandet
kunnat rättas. Övriga mera mekaniska göromål (kortutdelning
och dylikt), vilka emellertid med hänsyn till sin beskaffenhet svårligen
kunde anstå, kunde däremot utföras antingen genom livsmedelsstyrelsens
olika byråer, brödbyrån, sockerbyrån o. s. v. eller genom angränsande livsmedelsnämnd
eller särskilt förordnad person. I anslutning till vad sålunda
anförts hade ock kommissionen, som förbehållit sig avgörande i hithörande
frågor, i en instruktion med avseende å livsmedelsnämndernas organisation
in. in. meddelat, att därest kommun skulle åsidosätta, vad på densamma
enligt instruktionen ankomme, och livsmedelsnämndens verksamhet
därigenom försvårades eller omöjliggjordes, så att i verklig funktion
varande livsmedelsnämnd ej kunde anses finnas inom kommunen, kommissionen
på förslag av vederbörande livsmedelsstyrelse kunde förordna, att
nämndens funktioner med kortutdelning och dylikt skulle övertagas av
livsmedelstyrelsen och att, därest på grund av bristande möjlighet till
kontroll så funnes erforderligt, medgiven rätt till självhushåll skulle återkallas,
tilldelning av foderspannmål, påbrödskort och dylikt upphöra o. s. v.
I nu förevarande fall hade från livsmedelsstyrelsen i Uddevalla till kommissionen
ingått en skrivelse av innehåll bland annat, att Ucklums kommun
trots upprepade föreställningar från livsmedelsstyrelsen vägrat anslå medel
till arvode åt ordföranden i livsmedelsnämnden inom kommunen, men att
denne dock på styrelsens anmaning tillsvidare kvarstode i sin befattning,

12 — Justitieombudsmannens ämbetsberåttelse till 1919 års riksdag.

varom styrelsen sedermera närmare meddelat, att ordföranden, som inlämnat
sin avskedsansökan, tillsvidare kvarstode för skötande av de löpande
ärendena, samt att annan ordförande icke kunnat anskaffas. Då kommissionen
vid nu anförda förhållanden funnit den på angivet sätt och under
angivna omständigheter fungerande livsmedelsnämnden icke skickad att
avgöra den på prövning i varje särskilt fall beroende frågan om utdelning
av påbrödskort, beslöt kommissionen, att tilldelningen av påbrödskort inom
kommunen tillsvidare skulle upphöra, om vilket beslut livsmedelsstyrelsen
underrättades. Som emellertid det ifrågavarande missförhållandet inom
Ucklums kommun ännu icke avhjälpts, i motsats till vad fallet vore inom
alla andra kommuner, hade kommissionen under övervägande att söka från
den enligt kommissionens förmenande mindre skickade nämnden i sagda
kommun avlyfta jämväl andra med den offentliga regleringen sammanhängande
göromål. I samband därmed ville dock kommissionen, som
delade klagandens uppfattning om det olämpliga i att till berörda missförhållande
oskyldiga personer, i strid jämväl med det allmännas intressen,
ginge miste om en för dem enligt eljest av kommissionen vid brödransoneringen
tillämpade principer erforderlig tilldelning, söka snarast möjligt
finna någon utväg att återupptaga utdelningen av påbrödskort inom kommunen.
Under åberopande av vad nu anförts och under särskilt påpekande
av de allvarliga konsekvenser, som en obstruktion av ifrågavarande art
från kommunernas sida medförde, hemställde kommissionen, att justitieombudsmannen
måtte med anledning av ifrågavarande klagomål förklara,,
att Ucklums kommun bort, ehuru uttryckligt stadgande därom icke förelåge,
anslå medel till skäligt avlönande av ordföranden i dess livsmedelsnämnd,
samt att klagomålen förty ej föranledde någon justitieombudsmannens
åtgärd.

Folkhushållningskommissionen åberopade en av densamma den 12 november
1917 utfärdad instruktion med avseende å livsmedelsnämndernas
organisation in. m. I denna instruktion hette det bland annat följande:

De myndigheter, åt vilka anförtrotts att handhava den av rådande
utomordentliga förhållanden föranledda offentliga regleringen av livsmedelsförbrukningen
ävensom att i övrigt draga försorg om och öva tillsyn över
den särskilda hushållning med näringsmedlen, som av nämnda förhållanden
framtvungits, äro dels ett centralt förvaltande organ, folkhushållningskommissionen,
och dels för ändamålet särskilt inrättade lokala myndigheter.
Organisationen av den lokala förvaltningen är ordnad genom kun o-]. förordningen
den 20 juli 1917 angående lokala myndigheter för livsmedelsregleringen.
Enligt denna förordning skall i stället för de förutvarande

— 1919 —

fördelningsnämnderna inom varje län finnas en eller flera livsniedelssty
relser, som tillsättas av folkhusliållningskommissionen och under vilka
kommissionen äger inrätta särskilda byråer eller avdelningar med skilda
verksamhetsfält. ''Slutligen skola för de minsta förvaltningsområdena, vilka
i re^el sammanfalla med kommunerna, livsmedelsnämnder inrättas. Livsmedelsnämnd
utgöres av ordförande och minst två ledamöter. För or
föranden och minst halva antalet ledamöter skola utses suppleanter, bland
nämndens ledamöter skäll finnas företrädd såväl sakkunskap i fråga om
produktion av livsmedel och, där förhållandena det påkalla, handel därmed,
som även förtrogenhet med de mindre bemedlades levnadsförhållanden.
Ordföranden och hans suppleant förordnas av livsmedelsstyrelsen för viss
tid; styrelsen dock obetaget att när som helst återkalla förordnandet.
Ledamöterna och deras suppleanter utses av den myndighet, som utövar
kommunens beslutanderätt. Antalet ledamöter bör i möjligaste man begränsas,
så att endast verkligt intresserade, kunniga och arbetande leda
möter, kända för opartiskhet och ansvarskänsla, utses. Dock bör begränsningen
i antalet icke föranleda, att nämnden ej erhåller den representativa
sammansättning, som enligt vad ovan sägs uttryckligen föreskrivits. e
är av vikt, att icke till ledamöter utses personer, vilka redan till följd av
andra kommunala uppdrag eller av annan anledning icke äro i stånd att
äcrna erforderlig tid åt livsmedelsnämndens verksamhet. Såväl ordföranden
som ledamöter och suppleanter skola enligt förordningen utses för viss
tid. Lämpligast torde i allmänhet vara, att perioden sammanfaller med
kalenderåret. Att utsträcka densamma längre torde i varje fall icke vara
ändamålsenligt, och torde kommunen för varje gång höra taga i övervägande,
huruvida förändring i nämndens sammansättning bör äga rum.
Livsmedelsnämndernas verksamhet är av två slag: dels har nämnden att

inom sitt område handhava den offentliga regleringen av livsmedelstorbrukningen,
och dels skall nämnden draga försorg om och ova tillsyn
över hushållningen i allmänhet med näringsmedel mom sitt distrikt. De
träffande sin verksamhet med avseende å den statliga regleringen åligger
det nämnden i första hand att fullgöra de uppdrag, som lämnas av Kung!.
Maj;t, folkhusliållningskommissionen eller vederbörande livsmedelsstyrelse
och att under sitt arbete ställa sig till noggrann efterrättelse de mstruk
tioner och anvisningar, som av dessa överordnade myndigheter meddelas.
Om vad nämnden i dessa hänseenden närmare åligger, äro bestämmelser
meddelade i denna instruktion ävensom i de särskilda, rörande de olika
varuslagen tid efter annan av nämnda myndigheter utfärdade föreskrifter.
I allmänhet skall nämnden vid fullgörande av dessa åligganden noggrant
iakttaga och bevaka det allmännas rätt och bästa samt tillbakahalla alla

— 1919 —

däremot stridande privata intressen och strävanden av vad slag de vara
må. Vad härefter angår livsmedelsnämndens uppgift att draga försorg om
och öva tillsyn över hushållningen i allmänhet med näringsmedel inom
orten, åligger det nämnden att i allmänhet tillse, att, så vitt möjligt, alla
till mänmskoföda eller kreatursfoder tjänliga ämnen tillvaratagas, bevaras
och tdlgodogöras samt draga försorg om, att livsmedel i erforderlig myckenhet
och på ändamålsenligt sätt tillföras, lagras och fördelas. livsmedelsnämnd
skall skaffa sig kännedom om inom dess område befintliga
tillgångar på livsmedel och fodermedel samt ständigt följa inträdande förändringar
i tillgången på ifrågavarande varor. Den bör även beräkna
möjligheterna för tillförsel av varor till distriktet samt bör äga en i möjligaste
mån ingående kunskap om behovet av ifrågavarande varor. På
grundvalen av sin uppfattning om tillgångar och behov har nämnden att
vidtaga åtgärder för tillförsel samt uppläggande av erforderliga förråd.
Härvid har nämnden att intimt samarbeta med vederbörande livsmedelsstyrelse.
Genom folkhushållningskoinmissionens och livsmedelsstyrelsens
varuförmedling ävensom, ehuru med varsamhet och utan konkurrens med
andra nämnder, direkt i allmänna marknaden bör nämnden inköpa vad till
fyllande av livsmedelsbehovet kan erfordras utöver den beräknade tillförseln.
Livsmedelsnämndens utgifter för fullgörandet av sina nu angivna
åligganden äro i huvudsak av två slag, nämligen dels sådana, som föranledas
av den i och för anskaffande, uppläggande och bevarande av livsförnödenheter
inom nämndens område av nämnden bedrivna affärsverksamheten,
och dels de med den statliga regleringen förenade förvaltningskostnaderna.
Förstnämnda utgifter bestå av köpeskillingar för varor, hyra
för lagerlokaler, kostnad för vard, transport och försäljning av inköpta
varor och dylikt, varjämte i dessa utgifter jämväl ingå arvoden åt den
arbetande personalen, nämndens ordförande och övriga ledamöter, hyra
för expeditions- och arbetslokaler och övriga expenser. Utgifterna för
den statliga regleringen utgöras i huvudsak endast av dylika arvoden och
expenser. Samtliga dessa utgifter skola bestridas av kommunen, som
följaktligen skall för ändamålet anslå erforderliga medel. Särskilt åligger
det livsmedelsnämnden att vidtaga åtgärder för att de rörelsemedel, som
erfordras till drivande av den ovannämnda affärsverksamheten, vilken avser
säkerställande av kommunens tillgång på oundgängliga livsmedel, anvisas
av kommunens beslutande myndighet. Vid fastställande av arvoden för
ordföranden och ledamöterna skall kommunen söka så bestämma desamma,
att skickliga, arbetsamma och verkligt kompetenta män kunna beräknas
ägna sig åt uppdraget, och skall jämväl tillses att tillräcklig tillgång på
skrivbiträden och annan erforderlig hjälp i arbetet ävensom nödvändiga

— 1919 —

lokaler och materialier kunna anskaffas. Skulle kommunen åsidosätta vad
sålunda på densamma ankommer och nämndens verksamhet därigenom örsvåras
eller omöjliggöras, så att i verklig funktion varande livsmedelsnämnd
ei kan anses finnas inom kommunen, kan på förslag av vederbörande livs
medelsstyrelse folkhushållningskommissionen förordna, att nämndens funktioner
med kortutdelning och dylikt skall övertagas av livsmedelsstyrelsen
och att, därest på grund av bristande möjlighet till kontroll så finnes
erforderligt, medgiven rätt till självhushåll skall återkallas, tilldelning av
foderspannmål, påbrödskort och dylikt upphöra o. s. v. för de utgifter,
kommunen visar sig hava haft för den statliga regleringen, kan bidrag av
statsmedel emotses. Bidragets storlek beräknas bland annat med hänsyn
till storleken av de utgifter för avlönande av ordförande och ledamöter i
nämnden o. s. v., som kommunen visar sig hava haft. Där intet utlägg
förekommit, kan däremot sådant bidrag icke ifrågakomma. Ej heller utgår
bidrag för den del av kommunens kostnader, som belöpa pa livsmedelsnämndens
självständiga affärsverksamhet.

I en i instruktionen intagen anmärkning anfördes vidare:

I förordningen den 20 juli 1917 angående lokala myndigheter för
livsmedelsregleringen har Kungl. Maj:t_ förklarat sig vilja framdeles förordna
angående bidrag av statsmedel till beredande av ersättning för de
kostnader, som vållas kommunerna för livsmedelsnämndernas verksamhet.
I sådant syfte torde proposition komma att avlåtas till nästa riksdag om
erhållande av medel för ändamålet, och ämnar folkhushållningskommissionen
för sin del härvid föreslå ett väsentligt högre belopp än det, som ställts
till förfogande för bidrag till ersättning åt kommunerna och kronoombuden
för det °gångna ransoneringsåret, vilken ersättning för det närvarande är
under ^anordnande genom livsmedelsstyrelserna. Folkhushallmngskommissionen
har tänkt sig att vid fördelningen av detta nya anslag till kommunerna
särskilt sörja för att sådana kommuner, där den ekonomiska bärkraften
är mindre stark och där antalet självhushåll är relativt stort,
erhålla proportionsvis större andel av detta statsanslag.

Folkhushållningskommissionen åberopade vidare en till densamma den
13 december 1917 inkommen skrivelse från livsmedelsstyrelsen för Bohuslän
av innehåll, att sedan ordföranden i livsmedelsnämnden för Ucklums
socken Hilmer Josefsson i Grössby anmält, att kommunalstämman vägrat
ersättning till livsmedelsnämnden för dess arbete med regleringens genomförande,
ville livsmedelsstyrelsen anmäla nämnda förhållande för kommissionen,
därvid styrelsen ville anföra följande:

— 1919 —

Redan den 26 oktober 1917 hade Josefsson avsagt sig ordförandebefattningen,
enär kommunen å kommunalstämma den 24 i samma månad besluta att
icke tillerkänna ordföranden i livsmedelsnämnden någon ersättning under förmenande,
att han, som icke tillsatts av kommunen, vore att anse såsom en statens
tjänsteman och förty borde avlönas av statsmedel. På framställning av
livsmedelsstyrelsen hade emellertid ordföranden i Ucklums sockens kommiTnalstämma
utlyst extra stämma till den 11 november, varå kommunen, med frångående
av sitt beslut å stämman av den 24 oktober, tillerkänt livsmedelsnämndens
ordförande en ersättning av 75 kronor för månad. I anledning
harav hade _ Josefsson återtagit sin begäran om entledigande från ordförande
befattningen i livsmedelsnämnden. Den 25 november hade ånyo hållits
kommunalstämma med Ucklums socken, därvid stämman frånträtt sitt bef-im
tVjden 1Li samma. månad, och då således intet arvode från kommunen
tilldelades^ ordföranden i livsmedelsnämnden, hade denne avsagt si o- uppdraget
från och med den 3 december 1917. Styrelsen hade emellertid
anmodat Josefsson att kvarstå vid befattningen, intill dess ny ordförande
utsetts, varjämte styrelsen samtidigt anhållit hos kronolänsmannen i distriktet
om förslag å person,'' som vore villig och lämplig att mottaga ordforandebefattnmgen
i livsmedelsnämnden. Styrelsen befarade emellertid
att dylik person icke funnes att tillgå, vadan styrelsen redan nu anhölle
om folkhushallningskommissionens ingripande, för att livsmedelsreglerin°-en
inom kommunen snabbt skulle kunna ordnas. Därest detta ino-ripande
icke omedelbart vidtoges, vore enahanda obstruktion att förvänta från flera
andra kommuner.

I .den 10 maj 1918 avgivna påminnelser anförde klaganden:

Livsmedelsnämnden i Ucklums kommun hade bestått av samma personer
från den 5 augusti 1917''till den 14 april 1918, och Josefsson hade
kvarstått vid sin befattning till omkring den 23 april 1918, då ny ordtörande
utsetts av livsmedelsstyrelsen. Det kunde således icke finnas något
skal för folkhushållningskommissionen att skylla på nämndens bristande
kompetens under tiden januari-mars 1918, då denna varit densamma
som under tiden september-december 1917. Vad beträffade folkhushållmngskommissionens
påstående, att ingen annan ordförande kunnat anskaffas,
vore detta endast ett obevisat påstående eller möjligen ett svepskäl
rån kommissionens synpunkt för att söka slingra sig undan den be»ån»na
orättvisan med påbrödskortens indragning, ty inom Ucklums kommun
tunnes åtskilliga personer, som vore lika kvalificerade för nämnda uppdra»
som den dåvarande ordföranden. Huruvida folkhushållningskommissionen"
även om dess anförande i nämnda punkt varit riktigt, haft rätt att handla,

— 1919 —

som deri in ort, vore älven omtvistat. Nämnden hade i allmänhet skott sitt
uppdra- till belåtenhet, och något klander mot densamma hade icke förekommit.
Även kunde framhållas, att Ueklums kommun icke vägrat ersättning
till de av kommunalstämman valda ledamöterna eller till ordföranden,
så fånge denne valdes av kommunen. Denna hade icke vägrat att besluta
om ersättning till den av livsmedelsstyrelsen utsedda ordföranden, om det
av vederbörande myndigheter kunde visas, att kommunen lagligen \orc
skyldig härtill. Så ‘länge detta icke kunde visas, komme med all säkerhet
icke kommunen att bevilja någon ersättning till ordföranden. Detta hade
både muntligen och skriftligen framställts för livsmedelsstyrelsen, vilken
emellertid ej kunnat giva något stöd för sitt påstående om kommunens ersättningsskyldighet.
Påbrödskort till utdelning för april och maj 1918
hade visserligen ankommit till ett antal av iOÖ eller samma antal som
före indragningen, inen för tiden januari—mars hade de till påbrödskort
berättigade fått vara utan desamma och ej heller fatt någon ersättning 01
vad de under denna tid förlorat i brödtilldelning. Under dessa förhållanden
hade således arbetarna i Ucklum uppenbarligen blivit utsätta toi
en orättvisa, som de borde hava upprättelse för. Klaganden anhöll , att
justitieombudsmannen måtte vidtaga de åtgärder som_kunde vara behövliga
för att förekomma ett vidare upprepande av de missförhållanden, som
eS tid varit rådande i Ucklum. samt att de personer för vilka påbrödskorten
blivit oförskyllt undanhållna i tre månaders tid, måtte tå vederlag
för den dem erfarna orättvisan.

Klaganden åberopade utdrag av protokoll, hållna vid kommunalstämmor
med Ueklums socken, nämligen

dels den 29 april 1917, utvisande, att lantbrukaren Robert Svensson
utsetts till verkställande ledamot av livsmedelsnämnden mot en ersättning
av 50 kronor i månaden,

dels den 5 augusti 1917, utvisande, att beslut fattats, att ledamöterna
i livsmedelsnämnden skulle vara två med lika många suppleanter och
tjänstgöra till den 9 september 1918 samt att till ledamöter i nämnden
utsetts folkskolläraren J. A. Jansson och handlanden Abel Kalm,

dels ock den 14 april 1918, utvisande, att till den avgaende ledanio
ten i livsmedelsnämnden Jansson och kvarstående ledamoten Kalm beviljats
50 kronor till vardera för det arbete, som de förrättat inom livsmede s
nämnden, och beslutits bevilja Kalin för fullgörande av löpande göromål
i livsmedelsnämnden 65 kronor för månad att utgå Irån och med den

april 1918, samt att han för extra arbete med räkenskapers och handlingars

— 1919 —

iordninggörande, vilka av ordföranden blivit eftersatta och försummade
skulle erhålla ett anslag av 75 kronor.

Vidare åberopade klaganden ett intyg av Kal in av innehåll, att livsmedelsnämnden
icke erhållit påbrödskort för utdelning under tiden januari
. mar® 1918, att nämnden däremot under den period, som utfått den 13
januari 1918, erhållit och utdelat 100 påbrödskort samt att nämndens
ledamöter under föregående perioder icke fått tillfälle att inlära sitt
votum angående påbrödskortens fördelning.

Slutligen företedde klaganden ett av° ordföranden i Ucklums sockens
kommunalstämma Lars Larsson och åtta andra personer undertecknat intyo1
av innehåll, att då beslutet om indragande av påbrödskorten för de sämst
lottade i kommunen skulle grundat sig därpå, att kommunens livsmedelsnämnd
vore mindre skickad att utföra uppdraget med utdelningen av påbrödskorten,
påpekades att nämnden från den 5 augusti 1917 till den 14

a??. j1?18 utoj°rts av samma personer, vilka före indragningen delat ut
påbrödskort samt i övrigt skött de löpande göromålen i allmänhet. Nå^on
anmärkning emot nämndens ledamöter kunde icke göras, utan hade°de
tvärtom skött uppdraget pa ett utmärkt sätt. Den anmärkning, som möiskulle
kunna göras, vore emot den sedermera av livsmedelsstyrelsen
utsedde ordföranden, vilken sedan han i mars 1918 av styrelsen blivit utsedd
till hvsmedelsinspektör, utan att avgå från ordförandeskapet i nämnden,
kastat allt arbete på nämndens ledamöter.

r j ytterligare under hand från folkhushållningskommissionen infordrade
handlingar inhämtade jag, att 1918 års lagtima riksdag, med
bilall till Kungl. Maj:ts därom avgivna proposition, till åtgärder i prisreglerande
syfte anvisat såsom förslagsanslag under nionde huvudtiteln å
tiHägf stat för 1918 _ ett belopp av 90,000,000 kronor. Enligt statsrådsprotokollet
till propositionen hade beräknats härav skola utgå kostnaderna
for det lokala livsmedelsarbetet under senast löpande ransonerino-sår

I skrivelse den 3 juli 1918 anhöll därefter folkhushållninjskommissionen,
att till dess förfogande måtte anvisas intill 3,000,000 kronor att
av kommissionen användas till beredande av ersättning för livsmedelsnämndernas
arbete under senaste ransoneringsår.

?en°m den 12 J''uli 1918 anvisade Kungl. Maj:t till folkhus hållmngskommissionens

förfogande mot redovisningsskyldighet 3,000 000
kronor att för beredande av ersättning för livsmedelsnämndernas arbete
under senaste ransoneringsår av folkhushållningskommissionen fördelas i
+ Ii saklig överensstämmelse med ovan angivna grunder, och anbefalldes
statskontoret att till folkhushållningskommissionen utanordna samma belopp
från förslagsanslaget å 90,000,000 kronor.

— 1919 —

1 cirkulärskrivelse den 17 juli 1918 till livsmedelsstyrelserna anförde
folkhushållningskommissionen bland annat följande:

Kungl. Magt hade till folkhushållningskommissionens förfogande anvisat
ett anslag av 3,000,000 kronor såsom bidrag till kommunernas kostnader
i samband med livsmedelsregleringens genomförande under senaste ransoneringsår.
Vid fördelningen av detta anslag hade kommissionen låtit leda
sig av den principen, att kommuner med mindre folkmängd, med hänsyn
till den förhållandevis större arbetsbörda, regleringsarbetet pålade dessa,
borde erhålla ett förhållandevis större bidrag, och hade hänsyn jämväl
tagits till förefintligt antal jordbrukande självhushåll i förhållande till
antalet övriga hushåll inom kommunen. Sålunda hade beträffande varje
kommun beräknats en grundersättning av 30 kronor för varje fullt hundratal
invånare. Denna grundersättning hade därefter förhöjts med 10 200

procent, beroende på folkmängden och antalet självhushåll. Minsta ersättningsbelopp
till kommun utgjorde 300 kronor. I anslutning härtill
hade kommissionen beräknat ersättningsbelopp för kommunerna enligt
därom uppgjord förteckning. Med hänsyn till de olika livsmedelsnämndernas
sätt "att fullgöra sina åligganden och i betraktande av kommunernas
mer eller mindre goda ekonomiska bärkraft samt de kostnader, kommun
nedlagt å livsmedelsregleringen, borde emellertid livsmedelsstyrelserna inkomma
med förslag, om jämkning av sålunda beräknade ersättningsbelopp
borde äga rum. Sedan kommissionen därefter definitivt fastställt ersättningsbeloppen
beträffande de olika kommunerna, koinme desamma att
genom livsmedelsstyrelserna tillställas vederbörande kommuner att tillgodoföras
kommunens kassa. Med hänsyn därtill att vissa kommuner icke
tillerkänt livsmedelsnämnds ordförande eller verkställande ledamot skäligt
arvode för arbetet inom nämnden, ålåge det emellertid livsmedelsstyrelsen
att härutinnan införskaffa erforderliga upplysningar, och i de fall, då skäligt
arvode icke blivit dylik funktionär tillerkänt, föranstalta därom, att
av anslaget till kommunen ett av styrelsen bestämt belopp bleve genom
styrelsens försorg denne direkt tilldelat. Kommissionen hade tillika ansett
sig böra bringa till livsmedelsstyrelsernas kännedom, att kommissionen
hoppades att beträffande nu innevarande ransoneringsår skulle för nu
ifrågavarande ändamål vara att beräkna bidrag av statsmedel av åtminstone
lika storlek som det för senaste ransoneringsår utgående.

Med skrivelser den 30 augusti 1918 till de särskilda livsmedelsstyrelserna
fördelade folkhushållningskommissionen slutligen de ifrågavarande
medlen.

13 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1919 års riksdag.

Med anledning av vad sålunda i ärendet förekommit yttrade jag i
ämbetsskrivelse till folkhushållningskommissionen följande:

Vad först beträffade frågan, huruvida Ucklums kommun varit skyldig
att anslå medel till avlöning åt ordföranden i dess livsmedelsnämnd, stadgades
i § 2 i kungl. förordningen den 20 juli 1917 angående lokala myndigheter
för livsmedelsregleringen, att för varje kommun skulle finnas en
livsmedelsnämnd; dock att med livsmedelsstyrelsens tillstånd två eller flera
kommuner kunde förenas om gemensam livsmedelsnämnd, så ock kommun indelas
i två eller flera distrikt, med särskild livsmedelsnämnd för varje distrikt.
Enligt § 5 i samma förordning skulle ledamöterna i nämnden och deras
suppleanter utses av den myndighet, som utövade kommunens beslutanderätt.
Däremot förordnades nämndens ordförande och hans suppleant av livsmedelsstyrelsen.
Enligt §§ 1 och 4 i förordningen skulle för varje län finnas en eller
flera livsmedelsstyrelser, vilka förordnades av folkhushållningskommissionen.

Ledamöterna i livsmedelsstyrelserna, vilka undfinge ersättning för sitt
arbete av statsmedel, vore likasom folkhushållningskommissionens ledamöter
och tjänstemän att anse såsom statstjänare.

Däremot vore livsmedelsnämndernas såväl ledamöter som ordförande
otvivelaktigt att anse såsom kommunala tjänstemän. Att ordföranden
skulle utses av livsmedelsstyrelsen, medförde icke någon ändring härutinnan.
Likasom nämndens ledamöter torde han utses bland de inom
kommunen bosatta, och nämndens arbete omfattade handhavandet av
kommunens gemensamma livsmedelsfrågor.

I överensstämmelse härmed hade såväl jag som min företrädare till
behandling upptagit klagomål, som avsett folkhushållningskommissionen
eller livsmedelsstyrelserna, varemot anmälningar mot livsmedelsnämnd såsom
riktade mot en kommunal inrättning avvisats.

Att livsmedelsstyrelserna erhållit befogenhet att förordna ordförande
i livsmedelsnämnd, oaktat denne vore en kommunens tjänare, funne ja"
ingalunda olämpligt. I betraktande av de oerhörda svårigheter, som vore
förknippade med den av nödtiden fraintvungna rikshushållningen med
livsmedlen, och då det vore av den största vikt, att hela hushållningsmekanismen
fungerade med minsta möjliga störningar, vore det icke mera
än skäligt, att livsmedelsstyrelserna i viss mån hade bestämmanderätten
vid utväljande av de personer inom kommunerna, med vilka styrelserna
närmast hade att samarbeta. Att emellertid livsmedelsstyrelserna vid förordnande
av ordförande i livsmedelsnämnd, så vitt möjligt, borde tillmötesgå
de berättigade önskningar, som kunde framställas från kommunens sida,
syntes mig falla av sig självt.

— 1919 —

I § 7 av den nyssnämnda förordningen den 20 juli 1917 förmäldes,
att angående bidrag av statsmedel till beredande av ersättning för livsmedelsnämndernas
arbete ville konungen framdeles förordna, billigt vad
folkhushållningskommissionen anfört, hade därmed indirekt uttalats och
jämväl avsetts att uttala, att avlöning till livsmedelsnämnds ordförande och
''ledamöter, till vilken avlöning statsbidrag sedermera kunde erhållas, skulle
anslås av kommunen. Folkhushållningskommissionens åsikt därutinnan
delade jag till fullo. Vid genomläsande av den ifrågavarande författningen
i dess helhet funne man, att innehållet i § 7 just varit avsett för att
fastslå skyldighet för kommunerna själva att bekosta skålig ersättning för
sina livsmedelsnämnders arbete, däri inberäkna! arvode ej blott åt ledamöterna
utan även åt ordföranden. Ehuru detta icke utsädes i direkt
form i det ifrågavarande lagrummet, skulle lagrummet vara överflödigt,
om icke meningen med detsamma varit den nu antydda.

Jag ansåge således, att Ucklums kommun, oaktat ordföranden i dess
livsmedelsnämnd skolat förordnas av livsmedelsstyrelsen för Bohuslän, varit
och fortfarande vore lagligen skyldig att anslå medel till ordförandens
skäliga avlöning. I vad män ersättning därför kunde erhållas av statsmedel,
måste bliva en senare fråga, beroende på storleken av de medel,
som därtill kunnat göras tillgängliga, och övriga omständigheter, som i
folkhushållningskommissionens ovanberörda cirkulärskrivelse framhållits.

Beträffande klagomålen, såvitt de avsåge indragningen av de ifrågavarande
påbrödskorten, hade, såsom folkhushållningskommissionen anfört,
enligt flertalet av de författningar, i vilka föreskrifter meddelats om beslag
och Avstående till kronan av befintliga förråd av vissa livsmedel samt om
reglering av förbrukning av livsmedlen, åt kommissionen uppdragits att
ombesörja förbrukningsregleringens genomförande. Enligt kungl. förordningen
den 19 december 1916 angående reglering av brödsädsförbrukningen
hade kommissionen bland annat att genomföra regleringen av förbrukningen
av landets förråd av brödsäd och mjöl.

Att kommissionen vid förbrukningsregleringens genomförande ägde
befogenhet att meddela de kommissionen underordnade myndigheterna
instruktioner och anvisningar och fordra åtlydnad av givna föreskrifter,
framginge utan vidare av § 3 i förordningen den 20 juli 1917.

Den generella fullmakt, som folkhushållningskommissionen av Kungl.
Maj:t mottagit beträffande förbrukningsregleringens genomförande, måste
även anses innebära en tämligen vidsträckt befogenhet för kommissionen
att meddela förhållningsorder för kommunerna beträffande regleringens
tillämpning. I sådant avseende vore några bestämmelser givna i den av

— 1919 —

100

kommissionen åberopade, av densamma den 12 november 1917 utfärdade
instruktionen med avseende å livsmedelsnämndernas organisation m. im
Denna instruktion hade visserligen icke blivit fastställd av Kungl. Maj:t,
men de däri meddelade bestämmelserna syntes mig vara av den beskaffenhet,
att kommissionen ändock varit behörig att utfärda dem.

Emellertid hade kommissionen i den nämnda instruktionen föreskrivit,
att om en kommun skulle åsidosätta vad enligt instruktionen på densamma
ankomme och nämndens verksamhet därigenom försvårades eller omöjliggjordes,
så att en i verklig funktion varande livsmedelsnämnd ej kunde
anses finnas inom kommunen, kunde på förslag av vederbörande livsmedelsstyrelse
kommissionen förordna, att nämndens funktioner med kortutdelning
och dylikt skulle övertagas av livsmedelsstyrelsen och att, därest
på grund av bristande möjlighet till kontroll så funnes erforderligt, medgiven
rätt till självhushåll skulle återkallas, tilldelning av foderspannmål,
påbrödskort och dylikt upphöra o. s. v.

Att, om organisationen för livsmedelshushållningen inom en kommun
icke längre funktionerade på ett tillfredsställande sätt, folkhushållningskommissionen
hade både rätt och skyldighet att vidtaga lämpliga åtgärder
för att avhjälpa felet, vore uppenbart. Men beträffande en så allvarlig
åtgärd som att förordna, att tilldelning av påbrödskort skulle upphöra,
torde kommissionen icke äga befogenhet att vidtaga densamma annat än
i undantagsfall och allenast under den förutsättning, att genom en kommuns
tredska eller annorledes livsmedelsförvaltningen inom kommunen
rakat i sådan oreda, att utdelningen av påbrödskort under betryggande
kontroll faktiskt omöjliggjorts.

I det nu föreliggande fallet hade detta icke varit förhållandet. Visserligen
hade de varandra motsägande beslut, som L cklums kommun med
korta mellanrum fattat beträffande ersättning åt livsmedelsnämndens ordförande,
helt naturligt bort ingiva kommissionen den uppfattningen, att
de beslutande inom kommunen saknat både vilja och förmåga ått med
verklig ansvarskänsla deltaga i det gemensamma arbetet för den allmänna
välfärden. Och visserligen hade livsmedelsnämndens ordförande på grund
av kommunens beslut den 25 november 1917 att icke tillerkänna honom
någon ersättning avsagt sig sitt uppdrag från och med den 3 december.
Men på livsmedelsstyrelsens uppmaning hade han, såvitt klagandens uppgift
vore riktig, vilket jag ej funne anledning betvivla, kvarstått ända till
omkring den 23 april 1918, då ny ordförande utsetts av livsmedelsstyrelsen.
Och nämndens övriga ledamöter hade ävenledes varit desamma under
tiden från den 5 augusti 1917 till den 14 april 1918. Då den av kommissionen
beslutade indragningen av påbrödskorten ägde rum, hade således

— 1919 —

101

nämnden varit fulltalig och hade haft samma ordförande som förut. Att
denne därvid allenast kvarstått tillsvidare, hade icke betagit honom förmågan
att bedöma, huruvida de 100 påbrödskort, som förut åtnjutits inom
kommunen, fortfarande skulle kunna utdelas. Då i detta fall redan tidigare
torde hava varit fastslaget, vilka personer de 100 påbrödskorten skulle
tillfalla, syntes mig till och med deras fortsatta utdelande, tills förhållandena
inom livsmedelsnämnden blivit fullt ordnade, hava kunnat anförtros
åt en mindre kvalificerad person än livsmedelsnämndens ordförande.
Jao- kunde därför icke finna annat än att kommissionens förfaringssätt att
besluta om indragning av de 100 påbrödskorten icke varit av förhållandena
påkallat. Ehuru Ucklums kommun genom att icke ställa sig meningen
med § 7 i förordningen den 20 juli 1917 till efterrättelse äventyrat ett
luo-nt och framgångsrikt regleringsarbete inom kommunen, syntes mig
fofkhushållningskommissionens ifrågavarande beslut så mycket mera olämpligt,
som dess följder, enligt vad folkhushållningskommissionen själv medgivit,
drabbat personer, vilka varit oskyldiga till det inom kommunen förekomna
missförhållandet. . .

Sedan jag efter klagoskriftens mottagande under hand satt mig i
förbindelse med folkhushållningskommissionen och framhållit såsom önskvärt,
att utdelningen av påbrödskort med det snaraste återupptoges, hade,
såsom handlingarna utvisade, sådan utdelning åter under april månad 191S

påbörjats. . . .

Jao- hade därefter under hand av folkhushållningskommissionen anhållit
om besked, huruvida ersättning i någon form kunde beredas^ de
personer, vilka genom påbrödskortens indragning under en tid av året
varit berövade möjlighet att skaffa sig så stora brödransoner, som pabrods korten

förut medfört. .

Härtill hade från folkhushållningskommissionens sida erinrats, att utgivandet
av ersättning i efterskott numera icke vore betingat av något
verkligt behov, vilket vid varje särskild tidpunkt ensamt borde vara bestämmande
för ransoneringen av de knappa livsmedelstillgångarna, och att
en eftergift åt ett system med efterhandsersättning skulle kunna medföra

allvarliga konsekvenser för framtiden. ,

Som emellertid folkhushållningskommissionens ifrågavarande beslut
syntes hava tillkommit allenast av ovarsamhet, samt kommissionen, enligt
vad ovan berörts, medgivit, att beslutet varit till sina konsekvenser olämplio-t,
och vidtagit rättelse i den mån, sådant synts kommissionen möjligt,
hade jag med stöd av 3 § i den för mig gällande instruktion låtit vid
vad sålunda i ärendet förekommit bero samt avskrivit detsamma såsom
icke föranledande vidare åtgärd.

— 1919 —

102

11. Vägran att för tidningspressen tillhandahålla offentlig

handling.

Genom resolution den 25 april 1917 anmodade min företrädare ordföranden
i stadsstyrelsen i Katrineholm, ingenjören Roland Wengström att
inkomma med yttrande i anledning av en i tidningen Katrineholms-Kuriren
för den 13 april 1917 förekommande notis, däri uppgavs, att Wengström
till en representant för tidningen skulle hava uttalat, att stadsstyrelsens
protokoll icke vore offentliga och att avskrifter därav kunde bekommas
endast mot lösen.

I _ avgivet yttrande anförde Wengström bland annat, att han vid ett
visst tillfälle, i anledning därav att redaktören för tidningen utan tillstånd
o c låtit ^ i tidmn0en in extenso avtrycka stadsstyrelsens proto koll,

uttalat såsom sin mening, vilken omfattades av hela stadsstyrelsen,
att det icke kunde anses lämpligt, att stadsstyrelsens protokoll in extenso
infördes i en av stadens tidningar. Därvid hade Wengström tillika uttryckt
det önskemålet, att tidningen i fråga måtte nöja sig med en muntlig
relation av de viktigare beslut, som av stadsstyrelsen fattats, ett önskemåb
som av övriga ortstidningar med full förståelse respekterats. Däremot
hade Wengström ej nekat vederbörande att på lagligt sätt, såsom föreskreves
i § 2 4 mom. tryckfrihetsförordningen, mot lösen utbekomma de
protokoll, varav han önskade taga del.

I anledning av vad sålunda förekommit avlät jag till Wengström en
ämbetsskrivelse, däri jag uttalade följande:

Genom berörda yttrande hade av Wengström lämnats bekräftelse på
riktigheten av sakuppgifterna i tidningsnotisen. De skäl, som av Wen°--ström åberopats till försvar för hans åtgärd att förvägra tidningens redaktör
att, annorlunda än mot lösen för avskrift, taga del av stadsstyrelsens
protokoll, funne jag emellertid ohållbara och grundade på uppenbar missuppfattning
av tryckfrihetsförordningens bestämmelser i förevarande hänseende.

1^24 mom. 1 punkten av tryckfrihetsförordningen stadgades, att
det skulle vara envar tillåtet att i allmänt tryck utgiva alla allmänna ärenden
rörande handlingar, protokoll och beslut, av vad namn och beskaffenhet
de vara må. Ehuru kommunala myndigheter och förvaltningsorgan icke
uttryckligen nämnts i den uppräkning av publika verk och korporationer,
som tillika förekomme i lagrummet, torde det — särskilt med hänsyn till
den i slutet av momentet intagna förklaringen, att det skulle stå var och
en fritt att i tryck allmänt kunnigt göra allt vad som i lagen icke

— 1919 —

103

funnes uttryckligen förbjudet — få anses otvivelaktigt, att den sålunda i
tryckfrihetsförordningen stadgade grundsatsen om allmänna handlingars
tillgänglighet för offentligheten principiellt ägde avseende jämväl å de
kommunala. Ett uttryck härför gåves jämväl i § 43 i kungl. förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad, däri stadgades, att en var,
som det åstundade, ägde att av protokollet hos stadsfullmäktige taga avskrift
och att få avskriftens riktighet bestyrkt, samt motsvarande stadgande
i § 53 i kungl. förordningen samma dag om kommunalstyrelse på landet.

Även i ^rättspraxis hade i de visserligen fåtaliga fall, då dylik fråga
kommit under domstols prövning, offentlighetsprincipen nästan undantagslöst
tillerkänts tillämplighet jämväl i fråga om kommunala handlingar. I
sådant avseende erinrades om Kungl. Maj:ts utslag den 10 augusti 1905
(N. J. A. 1905: 368) samt justitieombudsmannens ämbetsberättelser 1904
sid. 41 o. f., 1908 sid. 24 o. f. samt 1917 sid. 121 o. f.

Visserligen läge det i sakens natur, att offentlighetsprincipens omfattning,
i vad anginge kommunala handlingar, ej vore alldeles obegränsad,
i det att, beträffande vissa kommunala förvaltningsärenden, där sekretess
vore ano-eläo-en av exempelvis ekonomiska grunder, modifikationer av
den allmänna regeln om kommunala handlingars offentlighet i undantagsfall
kunde visa sig behövliga. Emellertid hade i förevarande ärende
ej°varit tal om något dylikt undantagsfall. Magistraters och således även
stadsstyrelsers protokoll vore otvivelaktigt underkastade den i try ckfrihets
förordningen avsedda offentligheten, icke minst med hänsyn därtill, att
nämnda myndigheter förutom rent kommunala funktioner därjämte fyllde
betydelsefulla uppgifter såsom statsförvaltningsorgan.

Vid sådant förhållande funne jag Wengströms uttalande om olämpligheten
därav, att stadsstyrelsens i Katrineholm samtliga protokoll in
extenso infördes uti tidningspressen, icke förtjäna avseende. Även om,
såsom av Wengström anförts, flertalet ortstidningar skulle nöja sig med
en muntlig sammanfattning av de viktigare beslut m. m., som stadsstyrelsens
protokoll innehölle, och de således frivilligt funnit sig i att avstå
från begagnandet av en rättighet, som vore dem i lag uttryckligen förbehållen,
saknade denna omständighet betydelse för bedömande av den
föreliggande frågan, vars principiella vikt ej finge bortskymmas av godtyckliga
lämplighetssynpunkter.

Vidare hade av Wengström framhållits, att han icke förvägrat vederbörande
att mot lösen utbekomma avskrift av de protokoll, varav han
önskade taga del, och antytts, att Wengström med hänsyn därtill skulle
hava förfarit fullt lagligt och i överensstämmelse med föreskrifterna i § 2
4 mom. tryckfrihetsförordningen. Men det vore en oriktig uppfattning

— 1919 —

104

av offentlighetsgrundsatsens praktiska innebörd, Wengström sålunda gjort
gällande. I det av Wengström åberopade lagrummet föreskreves nämligen,
att var och eu, som det önskade, antingen han hade i saken del eller ej,
ägde att icke allenast genast och utan tidsutdräkt emot lösen utbekomma
alla handlingar av allmän beskaffenhet utan även erhålla fri tillgåno- i alla
arkiv att få på stället avskriva eller låta avskriva, eller, om betydande
hinder därvid ^ mötte, emot vederbörlig lösen i bevittnad avskrift utbekomma
alla sådana handlingar vid ansvar såsom för tjänsteförsummelse,
om sådant av publik tjänsteman vägrades eller obehörigen fördröjdes. Av
sistberörda stadgande framginge sålunda otvetydigt, att den i tryckfrihetsförordningen
garanterade rätten att taga del av allmän handling vore
ovillkorlig och innebure befogenhet för envar att efter sitt eget fria skön
alternativt begära handlingens utbekommande i avskrift mot vederbörlig
lösen eller till avskrivning på stället utan lösen.

Skyldigheten att tillhandahålla allmänheten stadsstyrelses protokoll
och handlingar måste anses åligga dess ordförande, därest ej annan person
utsetts att över desamma utöva vard och tillsyn. I förevarande fall
syntes berörda skyldighet ostridigt hava ålegat Wengström, därvid denne
självfallet ej kunde åberopa sin egenskap av uteslutande kommunal befattningshavare
såsom grund för fritagande från ansvarspåföljd för åsidosättande
av samma skyldighet, om och i den mån sådan kunde ifrågakomma.
Såsom vårdare av publika handlingar vore Wengström samtidigt utövare av
en publik funktion.

Såsom framginge av vad jag ovan anfört, kunde jag icke undgå att
finna Wengströms förfarande i denna sak oriktigt, vad anginge såväl Wengströms
försök att utestänga tidningspressen från fri tillgång till stadsstyrelsens
protokoll i dessas helhet som ock hans vägran att utlämna protokollen till
avskrivning utan lösen. För det fel i tjänsten, till vilket Wengström sålunda
gjort sig skyldig, hade jag emellertid icke ansett mig böra föranstalta om
åtals anställande mot Wengström, då omständigheterna i ärendet syntes
giva vid handen, att hans handlingssätt föranletts uteslutande av oförstånd.
Därvid hade jag särskilt tagit i betraktande svårigheten för Weno-ström
såsom icke juridiskt utbildad att under den korta tid, som förflutit efter
hans tillträdande av den nya befattningen såsom ordförande i stadsstyrelsen
i Katrineholm, förvärva full kännedom om de lagar och den rättspraxis,
som vore normerande vid fullgörandet av de på stadsstyrelses ordförande
ankommande åligganden och bestyr. Med hänsyn därtill ansåge
jag mig kunna utgå därifrån, att den nu gjorda erinringen angående oriktigheten
i Wengströms förfaringssätt skulle vara tillfyllest för vinnande
av rättelse i framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet.

— 1919 —

105

12. Utmätning för icke förfallen fordran.

Av handlingarna i ett den 26 inaj 1916 genom klagomål av skräddaren
Karl Karléns hustru Ida Karlen härstädes anhängiggjort ärende
inhämtades bland annat:

Sedan Södra Roslags domsagas häradsrätt genom utslag den 30 december
1915, som vunnit laga kraft, dömt till skillnad mellan makarna Karlen
på ett år till säng och säte samt förpliktat mannen Karlen att i underhåll
till klaganden under sagda år utgiva 40 kronor i månaden samt att ersätta
kostnaderna i målet, lät klaganden den 15 april 1916 till förste stadsfogden
i Stockholm Erik Bredberg avlämna utslaget för verkställighet, därvid
Bredbero'' från ett föregående utsökningsärende i protokollet antecknade,
att mannen Karlén erlagt likvid med 60 kronor, motsvarande underhåll
under en månad samt rättegångskostnaden.

Den 26 april 1916 antecknade Bredberg i protokollet att, sedan skriftlig
underrättelse delgivits mannen Karlén, denne inställt sig hos Bredberg
och hänvisat dels till avbetalningen å 60 kronor och dels till ett postkvitto,
utvisande, att Karlén den 20 mars 1916 till klagandens ombud avsänt
ytterligare 40 kronor, samt att, då Karlén sålunda visat, att han guldit å
skulden förfallna belopp, de exekutiva åtgärderna i ärendet inställdes.

I sin hit ingivna klagoskrift anförde klaganden att, som skillnadsåret bort
beräknas från °dagen för häradsrättens utslag den 30 december 1915, hade
den 15 april 1916° varit förfallna såväl de redan guldna underhållsbeloppen
för första och andra månaderna av skillnadsåret som även underhållsbeloppet
för tredje månaden, vilken utgått den 30 mars 1916.

Bredberg anförde i med anledning av klagomålen infordrat yttrande:
Skillnadsåret^borde räknas från det häradsrättens utslag vunnit laga kraft
eller från den 20 januari 1916. Anteckningen i protokollet den 26 april
1916 borde förstås sålunda, att mannen Karlén guldit de vid tiden för
utmätningsansökningens ingivande förfallna belopp. Att Bredberg icke av
den omständigheten, att det tredje månadsbeloppet förfallit den 20 april
1916, eller mellan ansökningens ingivande och mannen Karléns uppvisande
av kvittot å andra månadsbeloppet, haft skyldighet eller ens full rätt att
utan ny ansökning uttaga det nyförfallna beloppet, framginge dels av orimligheten
i att utmätning finge sökas för framdeles förfallande belopp, åtminstone
när dittills förfallna belopp vore guldna, och dels av föreskrifterna
angående uppställning av fogdes dagbok i utsökningsmål, särskilt i
§ 1 mom. 6 av kungl. förordningen därom, enligt vilka föreskrifter fasta
fordringsbelopp skulle från början antecknas i dagbokens sjätte kolumn.

14 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 års riksdag.

106

I avgivna påminnelser erinrade klaganden, att även med Bredbent
beräkning av skillnadsåret denne förfarit felaktigt genom att den 26 april
1916 förklara, att intet oguldet underhållsbelopp varit förfallet.

ö st beträffade fracan om, från vilken dag skillnadsåret skulle
beräknas löpa, fann jag Bredbergs åsikt, att detsamma skulle räknas från
den dag, häradsrättens utslag vunnit laga kraft, vara den riktiga; och
hänvisades i denna del till svensk juristtidning 1917 sid. 263.

Med. hänsyn härtill syntes i förevarande fall underhållsbeloppet för
den tredje månaden under skillnadsåret hava förfallit till betalning den
20 april 1916 eller sålunda, efter det den nu ifrågavarande verkställigheten
blivit sökt, men innan Bredberg resolverat, att de exekutiva åtgärderna
skulle inställas.

Att en borgenär skulle anses berättigad erhålla verkställighet beträffande
en fordran, som icke förfallit, förrän efter det ansökningen om verkställighet
gjordes, syntes tvivelaktigt, särskilt i betraktande av bestämmelserna
i 162 § utsökningslagen.

Bredberg syntes emellertid hava haft så mycket mindre anledning
antaga, att vid utslagets avlämnande för verkställighet avsetts uttagande
av ett ännu icke förfallet belopp, som någon framställning i sådant''avseende
icke, såvitt visats, blivit gjord, samt Bredberg ej heller av klaganden
erhållit upplysning, att andra månadens underhållsbelopp blivit guldet.

Att Bredberg icke, sedan utredningen i utsökningsärendet givit vid
handen, att de vid tiden för utmätningsansökningens avgivande förfallna
belopp blivit guldna, utan vidare låtit ansökningen komma att omfatta
även det belopp, som förfallit, medan utsökningsärendet var anhänriat,
kunde icke läggas honom till last.

Jag fann därför klagandens framställning ej föranleda vidare åtgärd.

13. Försummelse att ådöma förlust av medborgerligt

förtroende.

Av ett med anledning av anmärkning vid granskning av fånglistorna
av mig infordrat utdrag av domboken, hållen vid urtima ting med Rönnebergs,
Onsjö och Harjagers härad den 29 november 1917, inhämtade jag,
att häradsrätten genom utslag nämnda dag dömt en häktad person dels
jämlikt 20 kap. 1, 6, 7 och 9 §§ strafflagen, jämförda med 4 kap. 3 §
samma lag, för andra resan å särskilda ställen och tider förövad stöld av
gods med ett sammanlagt värde av 49 kronor att undergå straffarbete sex

— 1919 —

107

månader, dels ock jämlikt 22 kap. 11 § strafflagen att för förskingring
hållas till fängelse eu månad eller att i en bot undergå straffarbete sex
månader femton dagar.

Enligt 20 kap. 14 § strafflagen, sådant lagrummet lydde enligt lag
den 17 mars 1905, skulle den, som för brott, varom i 20 kap. formaides,
gjort sig skyldig till straffarbete i minst sex månader, även domas med
borgerligt förtroende förlustig. , ...

Sedan med anledning därav, att den tilltalade icke blivit dömd till

förlust av medborgerligt förtroende, yttrande infordrats från t. Edomhavanden
Edvin Stenmarck, som vid utslagets avkunnande vant ordförande
i häradsrätten, anförde denne i avgivet yttrande följande:

Innan målet företagits till handläggning, hade Stenmarck uppsatt ett
skriftligt förslag till utslag, däri han utmätt straffet till endast fem ma
nåders straffarbete. Vid målets slutliga avgörande hade emellertid häradsrätten
ansett, att straffet borde bestämmas till sex månaders straffarbete.
Då Stenmarck i enlighet med häradsrättens mening ändrade förslaget, hade
han uraktlåtit att jämlikt 20 kap. 14 § strafflagen jämväl ådöma förlust
av medborgerligt förtroende. Vid uppsättandet av protokollet hade emel
lertid Stenmarck märkt det förbiseende, vartill han gjort sig skyldig, och
underrättat åklagaren i målet, som på Stenmarcks anmodan anfört besvär
över utslaget hos hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovratten hade
genom utslag den 24 januari 1918 vidtagit den ändring i häradsrättens
utslag, att förlust av medborgerligt förtroende jämväl ådomts.

Av hovrättens den 24 januari 1918 i målet meddelade utslag, vilket
bifogats yttrandet, framgick, att hovrätten på det sätt ändrat häradsrättens
utslag, att hovrätten dömt den tilltalade dels jämlikt 20 kap. 1, 7,
9 och 14 strafflagen att för andra resan å särskilda ställen och tider
förövad stöld undergå straffarbete i sex månader och vara medborgerligt
förtroende förlustig, intill dess ett år förflutit, från det han efter utståndet
straff blivit frigiven, dels ock jämlikt 22 kap. 11 § samma lag att för
förskino-rino- hållas i fängelse en månad, eller att i en bot undergå sträft
arbete i sex månader femton dagar och vara förlustig medborgerligt förtroende
såsom nyss nämnts.

Då hovrätten sålunda vidtagit nödig rättelse såväl i ovan anmärkta
avseende som även beträffande det i häradsrättens utslag åberopade lagrum
6 § i 20 kap. strafflagen, vilket i förevarande fall icke agde tillämplighet,
ansåg jag vad sålunda anmärkts icke böra föranleda vidare åtgärd
från min sida, varom jag i skrivelse underrättade Stenmarck.

— 1919 —

108

14.

Felaktig tillämpning av § 22 i ordningsstadgan för
rikets städer.

1 en de“ 1? januari 1917 hit inkommen klagoskrift anförde kronoBorSiolmenföljandf
Wa deD’ S°m Var Vlce ordf,örande i stadsfullmäktige i

Efter medgivande från drätselkammaren i Borgholm uppsatte Borgholms
badanstalt 1914 ett staket i gränsen emellan den del av stadens
hamnområde, anstalten innehade och använde såsom badpark, och den
närgränsande Södra Långgatan. Genom beslut i stadsfullmäktige den 18
mars 191 o bestämdes, att detta staket skulle borttagas. Medelst protokollsutdrag,
underrättade drätselkammaren badanstaltens kamrerare om
stadsfullmäktiges beslut, vilket dock ännu icke föranlett stängslets borttagande.
Granskningsmännen över drätselkammarens förvaltning 1915
hade i berättelse den 1 oktober 1916 påpekat detta förhållande. Med
anledning av nämnda påpekande hade stadsstyrelsen genom beslut den 4
december 1916 jämlikt 22 § i ordningsstadgan för rikets städer vid 75
kronors vite förelagt badanstaltens ägare att inom viss tid borttaga ifrågavarande
stängsel Utan att vilja draga under prövning laglteheten av
stadsfullmäktiges berörda beslut hölle klaganden före, att sådant åläggande
för enskild fastighetsägare i samhället att från ett område, vilket av honom
visserligen _ icke ägdes men disponerades, borttaga stängsel, icke vore en
sådan ordningsföreskrift som det jämlikt 22 § ordningsstadgan tillkomme
polismyndighet att meddela och ännu mindre att för uraktlåten efterrättelse
förbinda med vitespåföljd. Under alla förhållanden skulle vederbörande
först hava visat'' tredska mot polismyndighetens påbud, innan vitesföreläggande
finge tillgripas. Något tidigare beslut inom stadsstyrelsen
oin stängslets borttagande hade, enligt av stadsstyrelsens ledamöter lämnade
upplysningar, icke föregått vitesföreläggandet, varför tredska i detta
fall icke kunde påvisas. Det torde därför icke kunna bestridas, att stadsstyrelsen
genom sitt beslut i detta ärende grovt överskridit sin befogenhet,
ävensom att beslutet ådagalade så bryska tendenser, att om detsamma fin«re
opåtalt kvarstå och dessa tendenser ytterligare utvecklas, fara skulle uppkomma
för en lagbunden saklig förvaltning inom samhället. Då för klaganden
icke stått öppet att genom besvär få beslutet undanröjt, hade icke
annat återstått än att hos justitieombudsmannen yrka, det stadsstyrelsen
bestående av e. o. hovrättsnotarien C. A. Norelius, t. f. ordförande, samt
trafikchefen (,. A. Noren och handlanden Alfred Petersson, ledamöter,
matte ställas under åtal för sitt olagliga beslut den 4 december 1916.

— 1919 —

109

Klaganden visade

dels en den 17 augusti 1914 av badanstalten hos drätselkammaren
gjord ansökning att få uppsätta ett staket från badanstaltens område till
törnhäcken åt sjösidan i rak linie;

dels utdrag av protokoll, hållet vid drätselkammarens sammanträde
den 20 augusti 191*4, utvisande, att drätselkammaren beslutat uttala, att
den ej hade något att erinra mot att badanstalten på egen bekostnad uppsatte
staketet;

dels utdrag av protokoll, hållet vid stadsfullmäktiges sammanträde den
18 mars 1915, varav framgick, att stadsfullmäktige beslutat att, påfund
av planteringskommitténs hemställan, huruvida det badhusparken tillagda
stadens område invid inre hamnen skulle vara avstängt från allmänheten,
det mot Södra Långgatan av badanstalten uppsatta staketet skulle borttagas,
därvid bland andra klaganden reserverat sig mot beslutet;

dels utdrag av granskningsmännens över drätselkammarens förvaltning
för år 1915 avgivna revisionsberättelse, däri anmärktes, att trots stadsfullmäktiges
beslut staketet ännu den 1 oktober 1916 kvarstode; och

dels en skrivelse den 15 december 1916 från stadsstyrelsen till stadsfullmäktige,
däri stadsstyrelsen med överlämnande av revisorernas över
drätselkammarens räkenskaper och förvaltning för år 1915 upprättade
revisionsberättelse jämte drätselkammarens däröver avgivna förklaring
meddelade, att stadsstyrelsen vid sammanträde den 4 december 1916 jämlikt
22 § ordningsstadgan för rikets städer ålagt A. Th. Sandbäcks stärbhus
såsom ägare till badanstalten att vid vite av 75 kronor inom tre veckor,
från det stärbhuset av beslutet undfått del, hava borttagit det i gränsen
av Södra Långgatan och planteringen mellan hamnområdet och societetsparken
befintliga staketet.

Vidare åberopade klaganden en attest av stadsingenjören O. Lundqvist
av innehåll, att det staket, badanstalten jämlikt drätselkammarens
medgivande den 20 augusti 1914 uppsatt å det stadens hamnområde, som
för närvarande användes till park av badinrättningen, icke stode å gata
eller hindrade allmän trafik.

I ett med anledning av klagomålen infordrat yttrande anförde Norelius,
Norén och Petersson, vilka deltagit i stadsstyrelsens ifrågavarande
beslut, följande:

Den plan, som genom staketets uppsättande avspärrats från bredvidliggande
gata, vore i gällande stadsplan upptagen såsom allmän hamnplan.
Den toges för närvarande ej i bruk för hamnens räkning, utan vore
utlagd såsom park. Allmänheten hade före staketets uppsättande haft

— 1919 —

tillträde dit. Badanstalten hade sålunda icke disponerat parken på annat
sätt, än att badgäster såsom alla andra personer ägt rätt att uppehålla siodär
eller passera därigenom till den invid planen befintliga badhusparken!
Badanstalten ville emellertid ensam disponera området för badgästernas
behov och hade därför uppsatt ifrågavarande staket. Tillstånd därtill
hade badanstalten icke erhållit av behörig myndighet. Drätselkammarens
beslut, däri drätselkammaren förklarat, att den icke hade något att erinra
mot staketets uppsättande, tydde på, att drätselkammaren ej själv varit
riktigt säker, om den ägt befogenhet att meddela dylikt tillstånd. Stadsstyrelsen
hade saknat kännedom om, att ett sådant beslut fattats av drätselkammaren,
men hade sig däremot bekant, att tillåtelse att uppsätta
staketet icke lämnats vare sig av stadsfullmäktige eller hamnstyrelsen. I
allt fall hade stadsfullmäktige sedermera desavouerat drätselkammarbesllitet
genom att i sin ordning besluta, att staketet skulle borttagas. Detta
stadsfullmäktiges beslut, som vunnit la^a kraft, hade tillställts badanstaltens
ägare. Då det oaktat staketet fortfarande kvarstode på sin gamla
plats och därigenom för allmänheten avstängde en allmän plan, ansåge
stadsstyrelsen, som enligt 47 § i kungl. förordningen angående kommunalstyrelse
i.stad vore ansvarig för, att stadsfullmäktiges beslut bringades
till verkställighet, sig pliktig ingripa och föreläde badanstaltens ägare, då
denne uppenbarligen genom sin underlåtenhet att borttaga staketet visat
tredska emot ett laga kraft vunnet stadsfullinäktigbeslut, som tillika innefattade
en ordningsföreskrift och som delgivits badånstaltens ägare, att vid
vite inom viss tid borttaga staketet, över detta stadsstyrelsens beslut
hade badanstaltens ägare anfört besvär hos Kung]. Maj:ts befallnino-shavande
i länet.

Stadsstyrelsen åberopade en skrivelse den 9 november 1916 från drätselkammaten
till stadsfullmäktige av innehåll bland annat, att som protokollsutdrag
av stadsfullmäktiges beslut den 18 mars 1915 angående borttagandet
av staketet tillställts badinrättningens ägare, hade drätselkammaren
ej ansett sig berättigad vidtaga någon ytterligare åtgärd.

I avgivna påminnelser anförde klaganden:

Ehuru genom ordalydelsen i stadsfullmäktiges protokoll den 18 mars
1915 tydligt framginge, att badanstalten ägde dispositionsrätt till det
ifrågavarande området av hamnplanen, vågade stadsstyrelsen göra det påståendet,
att någon dispositionsrätt icke förelåge. Klaganden bifogade
utdrag av stadsfullmäktiges protokoll den 28 mars 1901, varigenom nyttjanderätten
till området ifråga blivit upplåten till badanstaltens dåvarande
ägare. \ isserligen hade badanstalten därefter bytt ägare, men nye ägaren

— 1919 —

hade inträtt i nyttjanderättstagarens ställe, och detta hade skett med stadens
goda minne, utan att uppsägning mellankommit. Klaganden vågade
därför bestämt påstå, att nyttjanderätten fortfarande ägde bestånd. Såsom
ledamot av drätselkammaren och närvarande vid fattande av beslutet den
20 augusti 1914 kunde klaganden lämna den upplysningen, att anledningen
till den försiktiga formuleringen varit, att drätselkammaren ansett, att
uppsättande av stängsel vore ett nyttjanderättstagarens enskilda vidkommande,
varmed staden icke hade något att skaffa. Förutsatt att vitesbeslutet
i övrigt ägt lagligt stöd, vilket bestredes, torde det hava varit stadsstyrelsens
absoluta skyldighet att noggrant taga kännedom om alla föregående
beslut och fullständigt utreda ärendet, innan ett så extremt medel
som vitesföreläggande tillgripits, varför bristande kännedom icke kunde
lända till ursäkt. I förklaringen hävdade stadsstyrelsen vidare en uppfattning,
som enligt klagandens förmenande vore vådlig för samhällets
förvaltning. Styrelsen hölle nämligen före, att stadsfullmäktiges beslut
om stängslets borttagande vore en ordningsföreskrift samt att underlåtenhet
att ställa sig detsamma till efterrättelse skulle berättiga polismyndighet
att jämlikt 22 § ordningsstadgan för rikets städer omedelbart förelägga
vitespåföljd. Vore det för stadsstyrelsen obekant, att, för vinnande av
bindande kraft, sådant beslut skulle‘''underställas Kungl. Maj:ts befallningshavandes
godkännande? Att sådant godkännande begärts, hade stadsstyrelsens
icke ens påstått. Påståendet att badanstaltens ägare visat tredska
mot ett laga kraft vunnet stadsfullmäktigbeslut, vore ägnat att väcka förvåning,
särskilt då det toges i betraktande, att stadsstyrelsens ordförande
under längre tid förvaltat domarämbete. Stadsstyrelsen åberopade 47 §
i förordningen angående kommunalstyrelse i stad, men syntes icke hava
tagit 2 mom. av detta lagrum under nödigt övervägande.

Klaganden åberopade utdrag av stadsfullmäktiges protokoll den 28
mars 1901, varav framgick, att stadsfullmäktige då med anledning av
en av ägaren av badanstalten, doktor Magnus Pontin, gjord ansökning beslutat,
sedan från drätselkammaren inkommit infordrat yttrande, med 11
röster mot 6, vilka avgåvos för. bifall till ansökningen utan inskränkning,
att lämna Pontin fri dispositionsrätt över såväl det staden tillhöriga, för
plantering avsedda, nordost om strandhotellet belägna trekantiga området
— vilket i förevarande ärende icke var ifråga — som det till stadens hamn
hörande området, vilket genom hagtornshäckens flyttning blivit förenat
med restauranttomterna V och X, med rätt för Pontin att å förstnämnda
område vid strandhotellets nordöstra gavel uppföra en veranda, samt under
villkor vad båda områdena beträffade, att desamma planterades och värdigt

— 1919 —

112

underhölles, och skulle dispositionsrätten, vad anginge det till hamnen
hörande nu ifrågavarande området vid restauranttomterna V och X vara
gällande endast tillsvidare.

Av handlingarna framgick vidare, att A. Th. Sandbäcks stärbhus
såsom ägare av badanstalten hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kalmar
län anfört besvär över stadsstyrelsens ifrågavarande beslut samt att stadsstyrelsen
i av Kungl. Maj:ts befallningshavande infordrad förklaring bland
annat yttrat, att något staket aldrig förut funnits emellan Södra Lån°-o-atan
och området ifråga, utan hade området fått av allmänheten fritt Tisponeras.
Aven om A. Th. Sandbäcks stärbhus på grund av stadsfullmäktigbeslutet
den 28 mars 1901 skulle kunna anses äga dispositionsrätt tdl
området, hade stadsfullmäktige i allt fall genom beslutet den 18 mars
1915 inskränkt dispositionsrätten till området på det sätt, att detsamma
icke finge genom stängsel avstängas för allmänheten. Då ifrågavarande
beslut delgivits A. Th. Sandbäck, men såväl denne som sedermera hans
stärbhus tredskats att efterkomma detsamma, hade stadsstyrelsen ansett
sig böra vidtaga åtgärder för att befordra beslutet till verkställighet, och
hade stadsstyrelsen på grund härav samt med hänsyn därtill, att genom
staketets uppsättande en del av en allmän plan avstängts för allmänheten
fattat det överklagade beslutet. Då stärbhuset fortfarande tredskades att
efterkomma beslutet, syntes vitesbestämmelsen hava varit väl befogad.

Från de till Kungl. Maj:ts befallningshavande ingivna handlingarna
inhämtades vidare, att anledningen till planteringskommitténs framställning,
till stadsfullmäktige om borttagande av staketet varit den, att kommittén
å det genom staketet inhägnade området dittills brukat utställa
soffor, varå stadens invånare gärna suttit om sommarkvällarna, men att
detta omintetgjorts genom staketets uppsättande.

Genom utslag den 21 juli 1917, som vunnit laga kraft, upphävde
Kungl. Maj:ts befallningshavande, enär stadsstyrelsen saknat befogenhet att
i den ordning nu skett meddela ifrågavarande vitesföreläggande,°stadsstvrelsens
beslut. • J

Slutligen företeddes i ärendet kartor, utvisande belägenheten av badanstaltens
tomter och det ifrågavarande, därintill liggande området. Det
framgick, att området, som ursprungligen tillhörde hamnplanen, åt norr
och öster gränsade mot den övriga delvis planterade hamnplanen samt
avskilts därifrån i norr genom den omförmälda äldre hagtornshäcken och
i öster genom det ifrågavarande staketet.

— 1919 —

113

Med anledning av vad sålunda förekommit avlät jag till stadsstyrelsen
en ämbetsskrivelse, däri jag anförde:

Vad först anginge innebörden av den upplåtelse av det ifrågavarande
området, som ägt rum genom stadsfullmäktiges beslut den 28 mars 1901,
så hade badanstalten visserligen genom det ifrågavarande beslutet erhållit
tills vidare gällande fri dispositionsrätt till området. Men med hänsyn
dels till den i stadsfullmäktige förekomna voteringen angående bifall med
eller utan inskränkning till ansökningen om upplåtelse och dels stadsfullmäktiges
angående upplåtelsen vidare lämnade föreskrifter, därvid stadsfullmäktige
icke, såsom beträffande det andra samtidigt upplåtna, nu ej
ifrågavarande området, medgivit bebyggande, måste dispositionsrätten anses
hava varit avsedd att begränsas att omfatta just vad protokollet vid stadsfullmäktiges
sammanträde innehölle och icke mera. För vidtagande av en
till sina verkningar så vittomfattande åtgärd som områdets fullständiga
inhägnande medelst staket hade badanstalten därför, såvitt handlingarna
utvisade, varit skyldig att inhämta särskilt medgivande av vederbörande myndighet.
Att jämväl badanstalten varit av denna uppfattning, syntes framgå
av den av anstalten till drätselkammaren ingivna framställning, som föranlett
drätselkammarens förenämnda beslut den 20 augusti 1914.

Huruvida drätselkammarens tillstånd varit tillfyllest för rättighet att
uppsätta staketet kunde med skäl ifrågasättas. Den av stadsfullmäktige
gjorda upplåtelsen av området hade, såsom nämnt, varit förenad med vissa
föreskrifter, innefattande en begränsning i dispositionsrätten. Vid sådant
förhållande måste varje eftergift i begränsningen, som medförde en utvidgning
av nyttjanderätten, prövas av samma myndighet, som upplåtit rättigheten.
När drätselkammaren formulerat sitt beslut å badanstaltens framställning
sålunda, att drätselkammaren sagt sig ej hava något att erinra
mot, att badanstalten på egen bekostnad uppsatte staketet, syntes drätselkammaren
icke hava varit främmande för nyssnämnda uppfattning. Efter
staketets uppförande hade stadsfullmäktige emellertid icke, såvitt kunnat
inhämtas, fattat något beslut, som innefattat ett underkännande av drätselkammarens
behörighet att medgiva uppförande av staketet. Därför finge
tillstånd anses hava förefunnits, intill dess stadsfullmäktige den 18 mars
1915 fattade beslut om staketets borttagande. Men den rätt, som badanstalten
kunnat grunda på drätselkammarens uttalande, måste-genom stadsfullmäktiges
beslut anses hava bortfallit. På grund härav hade det ålegat
badanstalten att borttaga staketet.

Aven i annat avseende syntes det, som om badanstalten före staketets
uppsättande underlåtit att anskaffa vederbörligt tillstånd. Ifrågavarande
område vore, enligt vad stadsstyrelsen upplyst, i för Borgholm gällande

16 — Justitieombudsmannen» ämbetsberättelse till 1919 års riksdag.

114

stadsplan upptaget såsom allmän hamnplats. Vid sådant förhållande hade
badanstalten bort utverka stadsstyrelsens tillstånd, därvid yttrande från
hamnstyrelsen, under vilkens överinseende hamnområdet närmast lydde,
bort inhämtas. Ej heller hade, såvitt i ärendet blivit upplyst, byggnadsnämndens
godkännande av ritningen till staketet blivit lämnat.

Nämnda omständigheter hade emellertid icke berättigat stadsstyrelsen
att på sätt som skett förelägga A. Th. Sandbäcks stärbhus såsom ägare
av badanstalten vid vite att borttaga staketet. Vad stadsstyrelsen till stöd
för behörigheten av föreläggandet åberopat tydde på en fullkomlig missuppfattning
av innebörden i § 47 i kungl. förordningen om kommunalstyrelse
i stad och § 22 i ordningsstadgan för rikets städer. Den förra
paragrafens första stycke innehölle bestämmelse, att magistraten, såsom
stadens styrelse, ägde att vaka däröver, att de av allmänna rådstugan eller
stadsfullmäktige lagenligt fattade beslut bringades till verkställighet av de
för särskilda ändamål eller bestyr tillsatta styrelser eller personer, som
därmed borde taga befattning, ävensom att den åt staden donerade fasta
egendom och de staden förunnade inkom st givan de rättigheter bleve till sina
bestämda ändamål behörigen använda. Magistrat liksom stadsstyrelse, som
enligt § 54 i förordningen om kommunalstyrelse i stad, i stad, där magistrat
ej funnes, handhade alla de bestyr och åligganden, vilka magistraten enligt
förordningen fått åt sig uppdragna, hade sålunda fått sig ålagt en övervakande
skyldighet beträffande de kommunala organen för verkställighet
av stadens vederbörligen fattade beslut. De organ, som uti ifrågavarande
hänseende kunnat komma ifråga, hade varit drätselkammaren eller hamnstyrelsen.
När protokollsutdrag angående stadsfullmäktiges den 18 mars
1915 fattade beslut för bringande till verkställighet kommit stadsstyrelsen
till hända, hade styrelsen — med iakttagande av bestämmelserna i § 47 andra
stycket att, om magistraten funne, att ett av allmänna rådstugan eller
stadsfullmäktige fattat beslut vore stridande mot gällande författningar
eller särskilda föreskrifter, eller att underställning, där den bort ä°-a rum,
underlåtits, magistraten vore pliktig att vägra handräckning till verkställighet
av beslutet bort för verkställighet befordra protokollsutdraget till
drätselkammaren eller hamnstyrelsen, vilka det därefter ålegat att vidtaga
åtgärder för beslutets verkställande, över att dylik åtgärd blivit vidtagen,
hade stadsstyrelsen jämlikt § 47 första stycket haft att vaka. I stället hade
stadsstyrelsen, som utan framställning från någon av7 nämnda myndigheter
meddelat i ärendet ifrågakomna beslut, själv uppträtt såsom stadsfullmäktiges
verkställande organ.

I § 22 i ordningsstadgan för rikets städer stadgades, att om någon
tredskades att efterkomma ordningsföreskrift, som polismyndigheten funne

— 1919 —

115

nödigt att i särskilt fall honom meddela, och påföljd ej tunnes bestämd
i ordningsstadgan eller annan allmän författning eller uti de ordnings
regler, som i överensstämmelse med stadgan tillkommit, ägde polismyndigheten
att, vid vite efter omständigheterna, ålägga den tredskande att ställa
si att stadsstyrelsen i egenskap av polismyndighet skulle äga ingripa enligt
nämnda bestämmelser, vore sålunda, att styrelsen i särskilt fall funnit
skäligt meddela viss person en ordningsföreskrift och att föreskriften därefter&av
honom åsidosatts. Någon sådan föreskrift hade i förevarande fall
icke av stadsstyrelsen meddelats — vad stadsfullmäktige härutinnan beslutat,
vore icke att därmed jämnställa —, och kunde någon tredska sålunda

icke anses föreligga. . ,

Tänkas kunde, att stadsstyrelsen, därest omständigheterna vant andra,

kunnat bliva i tillfälle att behörigen tillämpa § 22. Om för staketets
uppsättande stadsstyrelsens tillstånd, i enlighet med vad ovan berörts,
varit nödigt och styrelsen på ansökan härom meddelat badanstalten vissa
ordningsföreskrifter, till exempel, om anbringande av grind å staketet,
men dessa föreskrifter icke efterkommits, hade styrelsen ägt befogenhet
att vid vite ålägga badanstalten att ställa sig föreskrifterna till efterrättelse.
Nu hade emellertid staketet blivit uppsatt efter samtycke av drätselkammaren
och under en längre tid funnits till, utan att åtgärd för dess bort
tagande vidtagits av någon myndighet. Vid sadant förhållande hade stadsstyrelsens
ingripande enligt berörda bestämmelser varit obehörigt.

För ytterligare förtydligande härav ville jag anföra ett typiskt fall,
då bestämmelserna kunde komma till tillämpning. I och för byggnadsändamål
anhölle en byggmästare hos polismyndigheten om tillstånd
att till viss bredd få avstänga en gata och därå uppföra byggnadsställningar.
Polismyndigheten lämnade sitt tillstånd med föreskrift, att gatan
finge avstängas allenast intill 3 meter från gatulinjen. Med avvikelse från
denna föreskrift avstängdes emellertid 5 meter av gatans bredd. Polismyndigheten
ägde då att vid vite ålägga den tredskande att inflytta

stängslet enligt den givna föreskriften.

Ja felaktigt Såsom skäl för sin anmälan hade klaganden åberopat, att det
icke stode honom öppet, att genom besvär få stadsstyrelsens beslut upphävt.
Enligt vad i ärendet blivit upplyst, hade emellertid A. Th. Sandbäcks
stärbhus fullföljt talan emot beslutet samt Kungl. Maj:ts befallningshavande
i anledning av besvären upphävt detsamma. Beslutet hade
på grund därav icke gått i verkställighet, och det uppförda staketet funnes,
enligt vad jag inhämtat, fortfarande k?ar. Då badanstalten icke längre

— 1919 —

116

syntes äga rätt att hava staketet kvarstående och stärbhuset genom stadgstyrelsens
felaktiga förfarande icke åsamkats någon skada, hade ia^ under
förhoppning, att mina här ovan framhållna synpunkter i framdeles förekommande
fall av likartad beskaffenhet måtte bliva beaktade, icke funnit skäl
att i ärendet vidtaga annan åtgärd, än att med stöd av 3 § i den för mig
gällande instruktion meddela stadsstyrelsen den erinran, som innefattades
i skrivelsen.

15. Nöjdförklaring enligt lagen den 26 mars 1909 angående
verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom
icke laga kraft ägande utslag.

* den 11 september 1918 hit inkommen skrift anförde en straffånge

klagomål däröver, att han, som, efter att hava häktats, genom Bollnäs domsagas
häradsrätts utslag den 8 augusti 1918 dömts till straffarbete tre
månader och därefter införpassats till straffängelset i Gävle, icke inför
tjenstförrättande direktören vid straffängelset J. R. V. Tersmeden fått förklara
sig nöjd med utslaget förrän den 13 i samma månad.

I en den 23 september 1918 inkommen skrift anförde likaledes en
fängelsefånge klagomål däröver, att han, som genom häradsrättens utslag
den 9 augusti 1918 dömts bland annat till fängelse tre månader femton
dagar och därefter, likaledes häktad, införpassats till straffängel set, icke
heller inför Tersmeden fått förklara sig nöjd med utslaget förrän nyssnämnda
den 13 september.

Av handlingarna framgick, att klagandena den 7 augusti 1918 från
straftängelset avsänts till tingsstället i Bollnäs samt återkommit till fängelset
den 10 augusti kl. 5,30 e. m.

1^ infordrade yttranden anförde Tersmeden bland annat:

Enär e~ligt, lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa
tall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, fånge skulle i
fängelse hava betänketid i två dagar efter dagen för domens avkunnande
och före den dag, då nöjdförklaring avgåves, hade klagandena icke varit
berättigade att förklara sig nöjda med de dem ådömda straffen förrän den
13 augusti. Rörande innebörden av bestämmelserna i lagen hade emellertid
meningarna städse vant delade. Sålunda hade en del hållit före, att
ti en för fånges vistelse i häktet vid tingsstället efter avkunnande av utslaget
ävensom å hemtransport med skjuts eller järnväg borde inräknas i

— 1919 —

117

vad som med uttrycket »inom fängelse» borde förstås. Andra förmenade
däremot, att uttrycket »inom fängelse* innebure »sedan fånge återförts till
det fängelse, varifrån han till rannsakning utlämnats». Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Gävleborgs län vore av den senare uppfattningen och
»odtoge icke nöjdförklaring, som avgivits under andra villkor, och på
samma sätt tillämpades numera helt visst överallt ifrågavarande lagparagraf.
Detta torde emellertid icke hava . varit lagstiftarens mening, och
Tersmeden såväl som de flesta fångvårdstjänstemän ansåge, att tillfälle till
nöj dförklaring borde för alla lämnas på tredje dagen, efter det domen avkunnats
eller annorlunda delgivits, ty under förvaringen i rannsakningshäktet
och återfärden till vederbörligt fängelse hade fangen lika gott tillfälle att
övertänka sin ställning som i cellen vid straffängelset, och det vore även
rättvist, enär alla därigenom finge tillfälle att börja avtjäna sitt straff vid
samma tidpunkt efter domens avkunnande, då däremot det under den nuvarande
tillämpningen kunde skilja på många flera dagar än i detta fall.

I en sedermera till Tersmeden avlåten ämbetsskrivelse yttrade jag:

Enligt 2 § i den före 1909 års lag i förevarande ämne gällande kungl.
förordningen den 30 maj 1873 angående verkställighet i vissa fall av straff,
ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, skulle, nöjdförklaring ej gälla,
med mindre den häktade inom »fängelset» haft minst två dagars betänketid,
efter det underrätts utslag för honom avkunnades eller överrätts utslag
blev honom delgivet. . . , Ä.

1873 års förordning medgav endast i vissa fall verkställighet av strån,
ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, nämligen beträffande den,
som dömts till straffarbete på viss tid eller till fängelse och skulle hållas
häktad, tills utslaget vunnit laga kraft. Genom 1909 års lag kunde sådan
verkställighet med vissa undantag äga rum jämväl i fråga om icke hä.ktad
person samt beträffande ej blott straffarbete på viss tid och fängelse
utan även arreststraff. Hade den, som blivit dömd till sådant straff, icke
besvärat si o* över utslaget eller i föreskriven ordning förklarat sig nöjd
med detsamma, skulle straffet gå i verkställighet utan hinder av mot PartSl

dertill grund för 1909 års lag liggande kungl. förslaget hade 2 §
varit sålunda formulerad, att nöjdförklaring av häktad ej finge gälla, dar
ej bland annat den dömde före den dag, då förklaringen avgåves, och etter
den dao-, då utslaget för honom vid rätten avkunnades, eller, om det ej
sålunda°avkunnats, blev honom annorledes delgivet, haft två dagars betänketid
inom »fängelset». Slutet av paragrafen hade alltså haft ungefär
samma formulering som 2 § i 18/3 års förordning.

— 1919 —

118

Mot denna formulering hade i högsta domstolen framställts anmärkning,
därvid två justitieråd yttrat:

De i slutet av 2 § förekommande orden »inom fängelset» vore hämtade
från förordningen den 30 maj 1873. Vid tillämpningen av nämnda
förordning hade emellertid dessa ord givit anledning till skiljaktiga meningar,
såsom framginge av ett rättsfall, avgjort genom Kungl. Maj:ts utslag
den 3 september 1901 (N. J. A. sid. 408). Under det man å ena sidan
ansett, att de två dagar,_ som utgjorde betänketiden, måste vara tillbragta
mom det fängelse, vid vilket nöjdförklaringen upptoges, hade man å andra
f1'' en *unn1^ vara tillfyllest, att den dömde före förklaringens avgivande
hatt betänketid i två dagar, under vilka han suttit i häkte, oavsett var
detta ägt ruin. Då den förra av dessa meningar syntes närmast ansluta
sig till stadgandets ordalag, men den senare åsikten gjort sig gällande i
Kungl. Maj:ts omförmälda utslag, borde det anmärkta uttrycket förtydligas
så, att stadgandet bringades till överensstämmelse med sistberörda åsikt.

Två justitieråd hade ansett, att då för giltigheten av häktad persons
nojdförklaring icke med nödvändighet syntes böra uppställas det villkor,
att den dömde tillbragt de två dagar, som utgjorde betänketiden, inom
det fängelse, där nöjdförklaringen upptoges, utan det vore tillräckligt, att
han under två på varandra följande dagar haft betänketid i häkte, oavsett
™ voJe» men förslaget, att döma av ordalagen, syntes ansluta sig

till förstnämnda, strängare uppfattning, borde förslaget i angivna syfte
underkastas erforderlig jämkning.

Med anledning härav hade chefen för justitiedepartementet, då högsta
domstolens yttrande anmäldes i statsrådet, anfört följande:

I fråga om beräkningen av den två dagars betänketid, som häktad
person skulle hava åtnjutit, innan nöjdförklaring finge med laga verkan
av honom avgivas, vore de ledamöter i högsta domstolen, vilka därom yttrat
sig i viss mån av olika mening. Så till vida vore de ense, som de
funne det icke kunna tillåtas, att betänketiden löpte, medan den dömde
vistades utom fängelse, exempelvis för transport till annan ort, och, å andra
sidan, icke höra fordras, att de två dagarna tillbragts i just det fängelse,
vid vilket nöjd förklaringen upptoges. Men under det två justitieråd
uttalat, att betänketiden borde hava åtnjutits under två på varandra följande
dagar, syntes tvenne andra justitieråd vara av den uppfattning att,
om avbrott skett i vistelsen inom häkte, dagarna närmast före och°efter
avbrottet skulle få sammanräknas. Då syftet med ifrågavarande bestämmelse
i förslaget finge anses bäst tillgodosett genom ett stadgande i den
av förstnämnda båda justitieråd angivna riktning, hade vid omredigering
av sista punkten i 2 § dessa justitieråds hemställan blivit följd.

— 1919 -

119

1 enlighet härmed hade det slutliga kungl. förslaget i förevarande

avseende erhållit den lydelse, som lagen nu ägde.

Av vad som sålunda förekommit, innan förslaget till 190.) års lag
framlades inför riksdagen, framginge otvetydigt, huru lagen borde tolkas
i fråo-a om beräkning av den tid, som skulle förflyta, innan nöjdförklaring
fjncre avgivas. Den häktade skulle hava haft betänketid under två dagar i följd
i häkte,°oavsett vilket detta vore. Om en häktad person sålunda från den
dac-, utslaget avkunnades, på grund av dröjsmål med fångtransport eller
annan orsak, komme att tillbringa två på varandra följande dagar i häradshäkte,
skulle han hava lika rätt att redan på den tredje dagen förklara sig
nöid, som om han genast forslats in till straffängelse och efter ankomsten
dit i fängelse tillbragt två dagar efter varandra. Däremot finge den häk
tade icke räkna sig till godo en sådan dag, då han för transport vistats
utom fängelse, och icke heller en enstaka dag, tillbragt i häradshäkte i

avbidan på transport. o

Som i nu förevarande fall klagandena icke haft en sammanhängande
betänketid av två dagar i följd förrän under den 11 och den 12 augusti
1918, sedan de den 10 augusti på eftermiddagen ankommit till straflängelset
i Gävle, funne jag, att Tersmeden förfarit riktigt, då han icke tidigare
än den 13 augusti mottagit deras nöjdförklaring. Med hänsyn likväl
till vad Tersmeden anfört i sina härstädes avgivna yttranden hade jag
genom min skrivelse velat giva honom del av förestående.

16. Felaktig avfattning av utslag vid förordnande jämlikt 4
kap. 12 § strafflagen om avdrag för häktningstid.

Vid den under min ämbetsresa innevarande år den 2 oktober företagna
inspektion av Uppsala läns norra domsaga iakttog jag, att domsagans
häradsrätt under ordförandeskap av häradshövdingen Gustaf Ribbing genom
utslag den 20 maj 1916 dömt häktade Karl Helmer Forsberg jämlikt 14
kap. 12 och 15 §§, 18 kap. 15 § och 11 kap. 15 § strafflagen att för misshandel
hållas i fängelse tre månader, vilket straff dock till fjorton dagar
skulle anses verkställt genom Forsbergs kvarhållande i häkte från förra
rannsakningstillfället till den 20 maj 1916, samt för fylleri till böter tjugufem
kronor, för oljud till böter tio kronor och för förargelseväckande
beteende till böter tio kronor, varjämte häradsrätten förordnat, att, därest
Forsberg till gäldande av dessa böter, tillhopa fyrtiofem kronor, saknade

— 1919 —

120

tillgång, skulle de förvandlas till fängelse åtta dagar, och Forsberg sålunda
hallas^ till fängelse sammanlagt två månader tjugufyra dagar.

Emot denna avfattning av häradsrättens utslag erinrade ja»'' vid inspektionen
att, på sätt tidigare blivit av justitieombudsmannen anmärkt (1911
års ämbetsberättelse sid. 109 och 1917 års ämbetsberättelse sid. 230), stadgandet
i 4 kap. 12 § strafflagen, att domstol kunde förordna, att straff
skulle anses till viss del verkställt genom den dömdes hållande i häkte,
allenast innebure, att domstolen skulle angiva, huru stor del av det ådömda
straffet, soin skulle anses verkställt, varemot det slutliga bestämmandet av
återstående straff skulle ankomma på den verkställande myndigheten Betydelsen
härav framginge uppenbart i det nu förevarande fallet. Om
såsom antagligt vore, Forsberg icke kunnat betala böterna och förklarat si onojd
den 23 maj 1916, skulle, därest häradsrätten icke föregripit den
verkställande myndighetens förordnande, straffet hava slutat den 17 augusti
, 1 . Fa £r"nd a''T häradsrättens förordnande hade straffet anta

kommit att sluta redan den 16 augusti. Skulle återigen straffet av en
eller annan anledning hava tagit sin början exempelvis den 23 december,
skulle detsamma rätteligen hava slutat redan den 17 påföljande mars, men
med hänsyn till häradsrättens uträkning hade detsamma kommit att sluta
törst den i 9 mars. Avdrag för häktningstid borde nämligen företagas
sålunda att, sedan domstolen bestämt, att t. ex. fjorton dagar skulle avdragas
dan verkställande myndigheten, efter det eu viss dag i almanackan
kommit att bliva straffets begynnelsedag, därifrån utlade hela den ådömda
strafftiden, varefter från slutdagen baklänges avräknades det antal dao-ar
som domstolen bestämt skola avdragas. Med anledning av vad som förekommit
_ meddelade jag, att jag ville från vederbörande fängelse infordra
upplysning, i vad män häradsrättens felaktiga utslag inverkat på den
sti afrad, som i förevarande fall i verkligheten förekommit.

Redan vid inspektionen upplyste häradshövdingen Ribbing, att han
eljest i liknande fall dömt i överensstämmelse med den mening, iao- förfäktat,
och att den oegentliga avfattningen av ifrågavarande utslag tillkommit
genom förbiseende. °

Vid senare företagen inspektion å straffängelset i Uppsala utröntes,
att Forsberg som efter rannsakningen intagits å fängelset, förklarat sia

r|me(+ U^.S,aget den 23 maj 1916 och samma dag börjat avtjäna del
ådömda straffet, som enigt Kung!. Maj:ts befallningshavandes i länet resolution
skulle sluta den 16 augusti 1916, samt att Forsberg, som sedermera
överflyttats till kronohäktet i Norrtälje, därifrån frigivits samma den 16
ugusti. Forsberg hade sålunda med anledning av avfattningen av härads —

1919 —

121

rättens förordnande om avdrag tör häktningstiden undsluppit eu dags
fängelse.

Då emellertid den förelupna felaktigheten av häradshövdingen Ribbing
medgivits och den dömde i förevarande fall icke genom det berörda förbiseendet
lidit någon skada, fann jag skäligt att med stöd av 3 § i den
för mig gällande instruktion låta bero vid vad i ärendet sålunda förekommit.

Vid granskning av fångförteckningarna från straftängelset i Falun bemärktes,
att Mora tingslags häradsrätt genom utslag den 28 september
1917 dömt häktade Karl Johan Ferdinand Edqvist för dråp att hållas till
straffarbete fyra år tio månader och för fylleri att bota femton kronor,
vilka böter skulle vid bristande tillgång förvandlas till straffarbete två
dagar att med det övriga straffarbetet sammanläggas, vadan Edqvist skulle
i en bot hållas till straffarbete fyra år tio månader två dagar, ävensom
förordnat, att av det sålunda ådömda straffet tjugufem dagars straffarbete
skulle anses vara verkställt genom Edqvists hållande i häkte, vid vilket
förhållande Edqvist skulle undergå straffarbete i fyra år nio månader
sju dagar, samt att Edqvist över utslaget anfört besvär hos Svea hovrätt.
Sedan hovrättens i målet meddelade utslag den 21 november 1917
införskaffats, inhämtade jag, att hovrätten på det sätt ändrat häradsrättens
utslag, att tiden för det straffarbete, vartill Edqvist gjort sig sig förfallen,
bestämdes till fyra år eller vid bristande tillgång till gäldande av böterna
till i en bot fyra år två dagar, samt att hovrätten förordnat, att det Edqvist
sålunda ådömda straffarbetet skulle anses vara genom Edqvists hållande i
häkte verkställt till en tid av tjugu dagar.

Därefter anförde jag i ämbetsskrivelse till häradshövdingen Carl Hartman
såsom häradsrättens ordförande, att jag icke funne det riktigt, att
häradsrätten efter förordnande om avdrag för häktningstiden särskilt utsatt
den rest av straffet, som den dömde efter avdraget hade att utstå,
varvid jag framhöll de synpunkter, jag i sådant avseende gjort gällande
vid inspektionen i Uppsala läns norra domsaga. Då emellertid icke genom
Mora tingslags häradsrätts ifrågakomna förfarande någon skada förorsakats,
i ty att hovrätten vid straffets bestämmande rätteligen förfarit, hade jag
med skrivelsen endast velat fästa häradshövdingen Hartmans uppmärksamhet
på saken för beaktande i framdeles förekommande fall av liknande
beskaffenhet.

16 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 191.9 års riksdag.

122

17. Felaktig tillämpning av bestämmelserna om avdrag

för häktningstid.

Vid granskning av fångförteckningarna iakttog jag,

att, sedan Frans Oskar Jonsson-Visén häktats den 18 januari 1917,
Vedens häradsrätt genom utslag den 22 februari 1917 dömt honom för
bedrägeri att i en bot hållas i fängelse två år två månader och tillika
förordnat, att straffet skulle anses verkställt till så stor del, som svarade
mot häktningstiden,

samt att, efter det Jonsson-Visén den 25 berörda februari förklarat
sig nöjd med utslaget, Kungl. Maj:ts befallningshavande i Älvsborgs län
genom beslut den 3 mars 1917 förordnat, att det Jonsson-Visén ådömda
straff, fängelse i två år två månader, varifrån — på grund av domstolens
föreskrift, att straffet skulle anses verkställt till så stor del, som svarade
mot häktningstiden eller tiden från den 18 januari till den 25 februari
1917, vilken dag Jonsson-Visén förklarat sig nöjd med utslaget, — skulle
avräknas trettioåtta dagar, skulle gå i verkställighet med beräkning från
den 25 februari 1917 samt sluta den 18 mars 1919.

Med anledning av utslagets otydliga avfattning och som, enligt mitt
förmenande, straffet icke bort anses verkställt till större del av häktningstiden
än som svarade mot tiden till dagen för häradsrättens utslag och
sålunda bort sluta först den 21 mars 1919 — ett liknande fall hade redan
behandlats i justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1908 sid. 177 —,
anmodade jag häradsrättens ordförande t. f. domhavanden G. A. Ottosson
samt Kungl. Majrts befallningshavande att i ärendet inkomma med yttOttosson
anförde, att han icke kunde erinra sig vad som föranlett
honom giva utslaget en sådan avfattning, om icke möjligen det att han
vid utslagets uppsättande under den enskilda överläggningen med nämnden
kommit att fastna för ordalydelsen i 12 § i 4 kap. strafflagen: »Ej
må dock etc. —»— >> —»— anses verkställt till större del än som mot
häktningstiden svarar», utan att närmare tänka på, att avfattningen möjlig611
kunde föranleda till felaktig tolkning. Ottosson ville omnämna, att
han icke kunde påminna sig hava i andra fall ifråga om avdrag å strafftiden
för häktade givit utslaget anmärkta avfattning, utan hade han uttryckligen
angivit, huru stor del av strafftiden, som vid straffets verkställande
skulle tillgodoräknas den dömde på grund av hans hållande i
häkte.

Kungl Majt:s befallningshavande yttrade:

— 1919 —

123

Utan att vilja bestrida riktigheten av den i justitieombudsmannens
ämbetsberättelse 1908 uttalade meningen, enligt vilken domstol
skulle medgiva avdrag allenast för den del av häktningstiden, som före
ginire dagen för utslagets meddelande, ville Kungl. Maj:ts befallningshavaiide
— som likväl funne ordalagen i 4 kap. 12 § strafflagen icke utesluta
en motsatt tolkning — dessutom framhålla, att, då Kungl. Maj:ts
befallnino-shavande vid meddelande av sitt ifrågavarande verkställighets
förordnande den 3 mars 1917 måst stanna i tvivel om vad häradsrätten
avsett med sin i så svävande ordalag givna föreskrift om ifrågavarande
straffavdrag, Kungl. Maj:ts befallningshavande därvid sett sig föranlåten
att, i enlighet med regeln »in dubio mitius», använda den tolkning, som
ledde till det för den häktade mildaste resultatet.

Såsom i nyssnämnda årsberättelse framhållits och även numera^ a\
domstolarna allmänt praktiserades, skulle bestämmelserna i 4 kap. 12 §
strafflagen sålunda tillämpas, att då en domstol funne. sig böra förordna,
att ett° ådömt frihetsstraff på viss tid skulle anses till en del verkställt
därigenom, att den dömde hållits häktad, domstolen tillika angåve avdragets
storlek, uttryckt i år, månader eller dagar. För min del ansåge jag
det därvid ligga i sakens natur, att domstolen vid medgivande av avdrag för
häktningstid “endast kunde taga hänsyn till tiden intill den dag, då domstolen
meddelade sitt utslag. En motsatt uppfattning ledde till den orimliga
konsekvensen, att domstolen vid meddelande av ett allenast i allmänna
ordalag hållet förordnande om avdrag för häktningstiden i många fall
icke vore i stånd att bedöma, huru ett sådant förordnande komme att
verka. I somliga fall förklarade sig den dömde nöjd på tredje dagen
efter utslagets meddelande, och därvid bleve ju häktningstiden snart nog
fixerad till°sin längd. Men i andra fall anförde den dömde besvär i högre
rätt, och den häktningstid, som förflöte från och med dagen för underrättens
utslag, kunde dragas ut högst betydligt. Då ett kort frihetsstraff
ådömts, kunde i det senare fallet lått inträffa, att, därest ett av under) ätt
givet generellt förordnande om avdrag för häktningstiden även finge anses
omfatta tiden från och med dagen för underrättens utslag, straffet genom
den dömdes kvarhållande i häkte hunne bliva tillfullo verkställt, innan
överrätten dömt i målet, oaktat detta ingalunda varit underrättens avsikt.
Då chefen för justitiedepartementet den 31 januari 1902 i statsrådet
anmälde det lagförslag, som sedermera lett till de nu ifrågavarande
lagbestämmelserna, hade han, på tal om att högre rätt ej borde vara
bunden av lägre domstols beslut angående avdrag för häktningstid, anfört

- 1919 —

124

bland annat följande: »Att högre rätt äger bevilja avdrag jämväl för den
tid varunder den tilltalade hållits häktad, efter det den lägre domstolens
utslag meddelades, lärer icke behöva särskilt uttalas». Av detta yttrande
syntes man vara berättigad draga den slutsatsen, att icke heller vid lagens
tillkomst meningen vant, att en domstol skulle äga bestämma beträffande
den häktmngstid, som förflöte efter tiden för dess utslag.

Jag kunde sålunda icke finna annat än- att Kungl. Maj:ts befallnincrShavande
i förevarande fall förfarit felaktigt, men med hänsyn till omständigheterna
i ärendet ansåg jag mig icke böra vidtaga annan åtgärd än
att genom en skrivelse giva Kungl. Maj:ts befallningshavande del av den
asikt, jag i frågan funne mig hava väl grundade skäl att hysa.

18. Vägran att utgiva flyttningsbetyg.

1 en den 9 december 1916 hit inkommen klagoskrift anförde rörverksarbetaren
Carl Sigfrid Jansson följande:

. Som klaganden på ett för honom obekant sätt kommit att bliva kyrkoskriven
i Kroppa församling, oaktat han bodde och ägde fastighet inom
Bjurkärns socken samt pastor i Kroppa vägrat att till klaganden utlämna
flyttningsbetyg från Kroppa till Bjurkärn, funne klaganden sig nödsakad
att vända sig till justitieombudsmannen med anhållan att varda förhjälpt till
sin rätt att av pastor i Kroppa erhålla utflyttningsbetyg till Bjurkärns församling.
Till stöd för denna anhållan och till belysande av saken i övrio-t
anförde klaganden, att han sedan flera år tillbaka ägde och vore med sm
familj bosatt å lägenheten Alvkullen under hemmanet Sandsjötorp i Bjurkärns
socken. Pastor i Kroppa hade ansett sig finna ett skäl för sin åtgärd
att kyrkoskrud, klaganden i Kroppa i den omständigheten, att klaganden
hade arbete vid Storfors bruk, som vore beläget i Kroppa socken
Denna omständighet kunde emellertid icke föranleda därtill, att klaganden
skulle kyrko- eller mantalskrivas i Kroppa, där han vistades endast under
den tid, han utförde arbete vid Storfors, men för övrigt icke ägde nåo-ot
hemvist. Det syntes klaganden alltså vara uppenbart, att det vore klagandens
fulla och lagliga rätt samt tillika det enda riktiga, att klao-anden
bleve kyrko- och mantalskriven i Bjurkärn.

u driften var tecknad en attest av häradsskrivaren i Nora fögderi
Helge Sahlin av innehåll, att klagoskriften vore uppsatt av Sahlin.° En
del hemman inom Bjurkärns socken av Nora fögderi i Örebro län gränsade
intill Storfors bruk i Kroppa församling och östersysslets fögderi av

— 1919 —

125

Värmlands län. Å dessa hemman hade några arbetare vid bruket, slagit
sig ned och inköpt mindre hemmansdelar eller lägenheter samt vore med
sina familjer där bosatta. Under en följd av år hade pastor i Kroppa
församling kyrkoskrivit dessa arbetare, oaktat de vore bosatta i Bjurkärns
socken, vid Storfors bruk på den grund, att de där hade sin dagliga sysselsättning.
Under årens lopp hade detta emellertid uppdagats och den
ena efter den andra blivit mantalsskriven å sin respektive fastighet i Bjurkärns
socken, där han vore bosatt, men aldrig utan protester från pastor
i Kroppa församling såsom nu med klaganden. Enligt Sahlins förmenande
kunde i förevarande avseende icke råda någon tvekan om den rätta kyrkooch
mantalsskrivningsorten.

Klaganden åberopade ett den 30 november 1916 av ordföranden i Bjurkärns
kommunalnämnd Karl Larsson utfärdat intyg av innehåll, att klaganden
sedan flera år tillbaka ägde och med sin familj bebodde lägenheten
Älvkullen under hemmanet Sandsjötorp i Bjurkärns socken av Örebro län.

Vidare företedde klaganden ett den 14 oktober 1916 av honom till
Sahlin skrivet brev, däri det hette:

»Som jag år 1915 blev uppförd i mantalslängden för Bjurkärns
kommun till följd av min ägande fastighet därstädes, har jag nu hos
pastorsämbetet i Kroppa socken anhållit om mitt utflyttningsbetyg, vilket
emellertid bestämt vägrats. Kroppa kommun godkänner icke, heter
det, att jag är skriven och skattar å annan ort, då jag har mitt
arbete samt tillbringar den mesta tiden av året därstädes. Vid mantalsskrivningen
i höst blir jag med säkerhet åter uppförd i mantalslängden
för Kroppa och följaktligen dubbelbeskattad. Nu anhåller jag om edert råd,
hur jag bör gå till väga för att få ut mitt betyg, då jag ej med godo kan
få ut detsamma. Har för övrigt en gång förut begärt attest, men även
då blivit nekad.»

Ett av klaganden likaledes företett, av honom den 27 oktober 1916
till Sahlin skrivet brev lydde:

»Eder i skrivelse till pastor i Kroppa gjorda uppmaning angående
mitt betyg tycks han ej vilja efterkomma, utan har han genom ingenjören
Åhrman tillställt mig en skrivelse för undertecknande, vari jag medgiver
att vara kyrko- och mantalsskriven i Kroppa, om förordningen så bestämmer,
och att jag tillbringar de flesta nätter av året vid Storfors rörverk
samt att jag där har mitt dagliga arbete. Som synes, en ganska kuriös
begäran av kyrkoherden, då jag naturligtvis måste vara skriven, dar förordningen
bestämmer. Beträffande min arbets- och vilotid, så är det ju
med verkliga förhållandet överensstämmande. Dock kan jag ej därför på

— 1919 -

126

något vis sägas ha mitt hemvist vid Storfors, då jag vid varje ledighet
från arbetet, såsom sön- och helgdagar, permission eller arbetsbrist tillbringar
tiden i mitt hem i Bjurkärn samt dessutom aldrig erlao-t nåo-on
hyra för rum vid Storfors. Att Bjurkärn i detta fall har största"utsikten
att vinna, framgår redan genom ett av kungl. kammarrätten år 1911 meddelat
utslag på de besvär, jag då anfört över min då inträffade dubbelbeskattning,
varigenom Kroppa förständigades till mig återbetala erlagda
utskylder, men som Bjurkärn da ej fullföljde sin talan och kyrkoherden i
Kroppa vägrade utlämna avfordrat‘ betyg, har saken stått lika öppen tills
nu. Har velat påpeka dessa omständigheter, då Kroppa kommun tydligen
ämnar med alla till buds stående medel krångla i saken för att skapa°ett
prejudikat till sin förmån.»

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde kyrkoherden
i Kroppa församling K. A. Freden bland annat:

Ärendet innehölle en ej oviktig principfråga och borde därför mo<*et
övervägas. Klaganden hade i de av honom åberopade breven erkänt, att
han tillbragte årets flesta dagar och nätter inom Kroppa församling. Klaganden
hade även medgivit, att hans vistelse inom Bjurkärns församling
inskränkte sig till sön- och helgdagar, permission och arbetsbrist. De*t
sistnämnda vore i närvarande tider ej någon faktor att räkna med och
icke heller permission, _ som för en fast anställd arbetare vid industriellt
verk endast beviljades vid förfall av mera utomordentlig art. Alltså kunde
anses fastslaget, att klaganden under normala förhållanden befunne sm
inom Kroppa församling inemot sex sjundedelar av året. Hans uppgörelse
med arbetsgivaren rörande den bostad inom Kroppa, som han under den
vardagliga delen av året begagnade, innebure, att han åtnjöte bostaden
hyresfritt, men att han bekostade bränslet själv. För utrönande av var
en peison, som under olika delar av aret vistades inom olika församlingar,
finge anses i mantalsskrivningshänseende hava sitt egentliga hemvist, "ansåges
ju den avgörande kardinalfrågan vara, var han sove. Ur denna''synpunkt
folie svaret på frågan, om var klaganden skulle i mantalsskrivnincrshänseende
anses.hava sitt egentliga hemvist särdeles kraftigt på Kroppasidån.
För Bjurkärnssidan vägde den omständigheten, att han vore fastighetsägare
inom Bjurkärn. En sådan omständighet vore dock ej av natur att
vara allena avgörande. I Kung]. Maj:ts utslag den 13 juni 1896 (anfört
av Wilh. Beskow i hans 1899 tryckta skrift om kyrkobokföring m. m)
»skulle A., som uppehöll sig dels å landet, där han både ägde och arrenderade
egendom, dels i Stockholm, där han såsom ståthållare å Stockholms
slott hade avlöning och boställsvåning, mantalsskrivas i Stockholm».

— 1919 —

127

Ägande och arrenderande av fastighet jämte tidvis vistelse a fastigheten
övervägde således icke tjänst, avlöning och bostad. Klaganden hade för
hela året fast anställd tjänst inom Kroppa församling, där han för sin
person hade sin huvudsakliga vistelseort med bostad. Klagandens av
löning hade under 1915 varit 1,102 kronor och hade under 1916 ökats
till 1,243 kronor 44 öre. Gent emot detta torde klagandens beskattning
inom Bjurkärn för där belägen fastighet, eu stuga med potatisland, utan
åkerjord eller skog, uppvisa, att densamma spelade rollen av allenast biförtjänst.
Att klaganden hade hustru och barn boende å sin fastighet,
vore ej avgörande i mantalsskrivningshänseende, då han själv ej vore därstädes
i mantalsskrivningsförordningens mening bosatt. Hustrun mantalsskreves
enligt förordningen på samma ställe som mannen. Själva sakfråo-an
vore härmed utredd och klarlagd. Beträffande det intyg, klaganden
omnämnt i sitt brev den 27 oktober 1916 och genom vars underskrivande
han skulle medgiva, att han skreves inom Kroppa församling, hade Fredén
efter överenskommelsen med klaganden telefonerat till ordföranden i
Kroppa kommunalnämnd, ingenjören I. K. Åhrman, att klaganden kunde
skonas från förlust av arbetstid genom att infinna sig vid mantalsskrivningsförrättningen,
om han i stället inlämnade ett skriftligt intjg på vad
emellan klaganden och Fredén överenskommits. Hos Freden hade klaganden
sao-t sig väl så gärna vilja vara debiterad i det mindre skattetyngda Kroppa,
men vore klaganden den meningen bibragt, att författningen ej tilläte sa
dant. Huvudsaken för klaganden personligen, en fridsam man, vore att
slippa ifrån obehaget att bliva beskattad både i Kroppa och Bjurkärn.
Klagoskriften började med orden: Som klaganden på ett för honom obekant
sätt blivit kyrkoskriven i Ivroppa församling. Sättet huru detta tillgått
vore utan all betydelse med hänsyn till den nu aktuella frågan om
hans rätta kyrko- och mantalsskrivningsort för året 1917. Men då vikt
vore lagd därvid, ville Fredén upplysa, att förvaltaren vid Storfors bruk
för åtta°år sedan med företeende av ett flyttningsbetyg för klaganden, utgivet
av pastor i Bjurkärns socken den 18 december 1908, k Fredéns
pastorsexpedition tillkännagivit sig hava upptagit klaganden å sin.uppgift
till då förestående mantalsskrivning inom Kroppa församling. I den kinkiga
mellanställningen mellan å ena sidan klaganden och hans påverkare
samt å den andra sidan jordägaren-arbetsgivaren, som upptagit klaganden
till mantalsskrivning inom Kroppa och på det bestämdaste bestritt utlämnande
av klagandens flyttningsbetyg, så länge han kvarstode i arbetsgivarens
tjänst och av honom försåges med bostad, hade för Fredén ej funnits
mer än en väg. Sahlins uppgifter i hans vid klagoskriften gjorda tillägg
vore vilseledande. De ifrågavarande arbetarna, som ägde fastighet inom

— 1919 —

128

Bjurkärns socken, hade att gå 2 eller 3 kilometer från bruket, innan de
nådde Kroppa sockengräns. Därefter skulle de gå genom Lungsunds socken,
innan de nådde Bjurkärns sockengräns. Det enda med”sanningen
överensstämmande påstående, som funnes i Sahlins tillägg, vore, att klaganden
för år 1916 blivit mantalsskriven i Bjurkärns församling. Men
det. vore icke sant, att Fredén protesterat mot denna klagandens mantalsskrivning.
Därtill hade Fredén saknat all befogenhet, ty Fredén hade ingenting
haft att skaffa med, huru man inom Bjurkärn skötte sin mantalsskrivning.
Däremot hade det varit Fredéns tjänsteplikt att anmärka klagandens
strykning ur Kroppa mantalslängd för året 1916, men detta hade
skett i smyg bakom Fredéns rygg på ett sätt, som han icke råkat märka.
Av en undersökning rörande förhallanden angående mantalsskrivningen
under de senaste åtta åren frainginge, att antalet lägenhetsägare från
Bjurkärns socken, som under dessa åtta år varit fast anställda"arbetare
vid Storfors bruk, utgjort tillsammans fem, att två av dessa fem arbetare
ej varit vare sig kyrko- eller mantalsskrivna i Kroppa församling, att två
av de återstående tre varit kyrko- och mantalsskrivna inom Kroppa den
tid, de varit anställda vid Storfors, men efter slutad anställning därstädes
i vanlig ordning avflyttat och utfått sina betyg, samt att den ende återstående
vore klaganden.

Vid Fredéns yttrande voro fogade åtskilliga bilagor, nämligen

1) ett av kyrkoherden i Bjurkärns församling den 18 december 1908
för klaganden utfärdat flyttningsbetyg, däri uppgavs, att klaganden flyttade
till Kroppa församling;

2) ett av överingenjören vid Storfors bruk G. Palmér den 28 december
1916 utfärdat intyg rörande samtliga fastighetsägare inom Bjurkärns
församling, vilka under de åtta då sistförflutna åren varit anställda vid
bruket, i vilket intyg det hette, att endast en person, nämligen klaganden,
med en väg av ej under 7 kilometer från bruket till sin fastighet, vore
för närvarande vid bruket både anställd och där kyrkoskriven; att endast
två arbetare, nämligen Anders Wilhelm Jonsson, med ej under 6 kilometer
från sin fastighet till bruket, där han antogs den 20 september
1907 och därifrån han avgick den 28 september 1916, och Johan Arvid
Stenberg, med ej under 9 kilometer från sin fastighet till bruket, där han
antogs den 1 maj 1911 och därifrån han avgick den 16 oktober 1916,
varit under dessa tider vid bruket kyrkoskrivna intill tiden för deras avgång;
att endast en arbetare, Axel Eriksson, som varit inskriven vid brunst
från den 23 maj 1906 till den 21 maj 1910 och arbetat där endast
tidvis, regelbundet haft skördepermission varje sommar och ej varit vid

— 1919 —

129

bruket kyrkoskrud!; att endast eu arbetare, Per August Pettersson, vore
vid bruket anställd utan att vara därstädes kyrkoskriven, enär han än
medgivit än förnekat sig tillbringa årets flesta nätter i honom anvisat
rum vid bruket, varför beslut ännu icke fattats ifråga om hans anmälning
hos kyrkoherden till kyrkoskrivning i Kroppa, samt att icke andra fastighetsägare
inom Bjurkärns socken varit under de åtta närmaste åren anställda
vid Storfors bruk; , .

3) den i klagandens brev den 27 oktober 1916 omförmälda skrivelsen,
som klaganden på Fredens hemställan undertecknat, vilken lydde: »Att
ja0, jämte min familj medgiver att stå kyrko- och mantalsskriven i Kroppa,
om förordningen så bestämmer, och att jag tillbringar de flesta nätter av
året vid Storfors rörverk i Kroppa socken, där jag hela året har mitt dag -

liga arbete, intygas»; . . ., ,

4) en attest av Åhrman, att på den inkomst, klaganden haft vid bruket
under år 1915, skulle hans utskylder i Kroppa för 1916, förfallna till
betalning 1917, utgöra 72 kronor 38 öre;

5) ett utdrag av protokollet, fört vid mantalsskrivningen med Bjurkärns
socken den 7 och den 8 december 1915, därav framgick, att vid
förrättningen upplysts, att klaganden ägde och bebodde egen fastighet
inom Bjurkärns socken, och beslutits jämlikt 3 § mantalsskrivningsförordningen,
att klaganden med sin familj skulle mantalsskrivas å sin fastighet,
varom underrättelse jämlikt 9 § i förordningen skulle sändas mantalsskrivningsförrättaren
i Kroppa församling, där klaganden enligt uppgift vore
kyrko- och mantalsskriven vid Storfors;

6) en skrivelse den 31 december 1915 från Sahlin till mantalsskrivninsrsförrättaren
i Kroppa socken, däri Sahlin med överlämnande av pro
tokollsutdraget anhöll, att klaganden med sin familj måtte avföras ur
Kroppa sockens mantalslängd, då han blivit mantalsskriven å uppgiven
plats i Bjurkärns socken;

7) ett utdrag av mantalslängden för Kroppa socken för 191b, varav
framgick, att klaganden och hans hustru, som upptagits såsom boende å
Storfors, på grund av Sahlins begäran utstrukits ur mantalslängden med
anteckning, att de vore mantalsskrivna i Bjurkärn på egen fastighet;

8) ett brev den 23 oktober 1916 från Sahlin till pastorsämbetet i
Kroppa, däri Sahlin anhöll, att Fredén snarast ville till klaganden utfärda
det flyttningsbetyg från Kroppa församling, som klaganden begärt, men

som förvägrats honom; och slutligen

9) en av Fredén den 26 oktober 1916 å brevet avlåten svarssknvelse,
varigenom Fredén vägrat att tillmötesgå Sahlins begäran.

17 _ Justitieombudsmannens ämbetsberåttelse till 1919 års riksdag.

130

I Fredens härstädes avgivna yttrande anförde han vidare följande:

Häradsskrivaren Sahlin hade för sitt yrkande hos häradsskrivaren i
Östersysslets fögderi att få klaganden struken ur Kroppa mantalslängd för
året 1916 åberopat § 9 i mantalsskrivningsförordningen. Men för ett sådant
yrkande, på den tid yrkandet skedde, funnes intet stöd i den åberopade
paragrafen. Där gåves åt häradsskrivare uppdrag att förebygga,
att någon bleve från mantalsskrivning obehörigen utesluten eller på mer
än ett ställe samtidigt mantalskriven. Lagen hade förlagt den anbefallda
åtgärden till tiden före en förestående mantalsskrivning. Men här hade
Sahlin . ej företagit åtgärden till förebyggande av att klaganden bleve mantalsskriven
på mer än ett ställe, utan, sedan klaganden redan blivit för
år 1916 mantalsskriven på två, ställen, hos sin ämbetsbroder yrkat, att
denne skulle ändra det redan fullbordade faktum, som skulle förebyggas,
nämligen att mannen hade blivit mantalsskriven på mer än ett ställer^Ett
sådant förbiseende av ordalydelsen i § 9 strede mot mantalslängdens auktoritet
av att vara den redan avslutade mantalsskrivningsförrättningens officiella
protokoll, undertecknat av flere vederbörande än häradsskrivaren.
Om häradsskrivarna efter tiden för redan skedd mantalsskrivning, blott de
vore överens sins emellan, skulle äga rätt att stryka ur längden, då vore
det principiellt illusoriskt, att vid mantalsskrivning någon mer vederbörande
funnes än häradsskrivarna. Det ledde även till praktiska risker.
Vid klagandens strykning ur Kroppa mantalslängd bleve hänsyn tagen endast
till den ena partens skäl, under det att den andra parten ej bleve
åtspord. Dessutom riskerade en strykning att bliva förbisedd vid länodens
justering, såsom ägt rum vid nu* ifrågavarande strykning. Sm
skuld därvid förbisåge Fredén ej, men följande finge gälla till förklaring
av ett sådant förbiseende. När man visste med sig att vid dikteringen ej
hava förbigått någon kyrkoskriven person och hava å tillägget till mantalsskrivning
upptagit varje i församlingsboken inträffad förändring mellan
mantalsskrivningsförrättningen och årets slut samt häradsskrivaren, såsom
här, från bruken och järnvägarna samt andra bolag med församlingsboken
kollationerat mantal suppgifter för mer än 95 procent av befolkn?ngen,
borde det vara nog att undersöka återstående procent samt iakttaga
tilläggslistan vid justeringen. Det vore i övrigt orimligt att begära,
att de av civila skrivgöromål i större församlingar synnerligen arbetstyngda
pastorsämbetena skulle vid justeringen av mantalslängden genomgå den i
sin. helhet , om igen för att fungera såsom kontrollanter över att häradsskrivarna,
i vad de hade tillgång att själva kontrollera, skrivit rätt. Fredén
yrkade, att justitieombudsmannen måtte vidtaga sådan åtgärd, att den genom
den omförmälda strykningen Kroppa kommun tillskyndade skadan,

— 1919 —

131

uppgående till det belopp, klaganden för 1916 bort erlägga i skatt till
kommunen, måtte av vederbörande ersättas.

1 hit inkomna påminnelser anförde därefter klaganden följande:

Klaganden vidhölle, att han vore lagligen berättigad att bliva kyrkooch
mantalsskriven inom Bjurkärns församling. Detta hade Freden för
vädrat honom genom att neka att för klaganden utfärda flyttningsbetyg.
Fredén ville göra troligt, att hans förfaringssätt till stor del berott på
order från arbetsgivaren, men det tillkomme icke en pastor att vid utövandet
av sin tjänst taga någon som helst order från en arbetsgivare i
församlingen. Författningarnas föreskrifter borde sättas framför alla ar
betsgivares önskningar. Att pastor i Kroppa verkligen sökt kvarsknva en
del arbetare vid Storfors bruk, ehuru de haft sin bostad å egna fastigheter
i Bjurkärns socken, framginge tydligt av bilagorna till h redens yttrande
Både Anders Vilhelm Jonsson och Johan Arvid Stenberg hade,
ehuru de sedan år 1912 bebott egna fastigheter i Bjurkärns socken, likväl
ända till år 1916 varit kyrkoskrivna och därmed kvarhållna vid Storfors.
Då klaganden icke kunde finna, att Fredén lyckats visa, att han förfarit
riktigt och att klaganden sålunda skulle sakna fog för sin anmälan, förnyades
ansökningen att genom justitieombudsmannens bemedling varda förhjälpt
till rätt ått av pastor i Kroppa församling utfå flyttningsbetyg för kyrkooch
mantalsskrivning i Bjurkärns socken.

Klaganden åberopade ett intyg av kommunalnämndsordföranden Larsson
i Bjurkärn av innehåll, att denne, som i flera år bland andra vant Bjurkärns
sockens ombud vid mantalsskrivningsförrättningarna, ville såsom sin
mening vilken även hävdats av övriga ombud, uttala, att Kroppa sockens
åto-ärd°att oupphörligen mot personernas i fråga vilja därstädes låta kyrkooch
mantalsskriva i Bjurkärn boende personer, vilka i Bjurkärn ägde fastigheter,
däri samma personers familjer bodde, på den grund, att personerna
i frå^a arbetade vid Storfors, icke kunde anses såsom författningsenlig.

Vidare inhämtade jag, att klaganden hos kammarrätten anfört besvär
däröver, att han blivit år 1909 för sin inkomst till bevillning beskattad
dels i Kroppa socken för 1,537 kronors inkomst av rörelse yrke
eller eljest, av vilket belopp dock 300 kronor skulle vara fria från bevillning
och dels i Bjurkärns socken för 900 kronors inkomst av tjänst med
450° kronors bevillningsfritt avdrag, samt att kammarrätten genom utslag
den 10 februari 1911 yttrat, att som det på grund av vad i målet förekommit
finge antagas, dels att klaganden, vilken vant för ar 1909 mantalsskriven
i såväl Kroppa socken som Bjurkärns socken, rätteligen förts

— 1919 —

132

i mantal å sistnämnda ort, dels ock att klagandens inkomst varit av beskaffenhet
att böra tagas till beskattning i hans mantalsskrivningsort, undanröjdes
klagandens bevillningstaxering i Kroppa socken; men då utredningen
i målet gåve vid handen, att klagandens inkomst icke understigit
vad vederbörande taxeringsmyndigheter i Kroppa socken beräknat, höjdes,
med tillämpning av 60 § 2 mom. kung!, förordningen angående bevillning
av fast egendom samt av inkomst den 13 september 1907, klagandens
taxering till bevillning i Bjurkärns socken till 1,537 kronor, därav 300
kronor skulle vara fria från bevillning.

Med hänvisning till stadgandet i 9 § i kungl. förordningen den 6
augusti 1894 angående mantalsskrivning anmodade min företrädare i ämbetet
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro län att avgiva utlåtande
i ärendet.

Kungl. Maj:ts befallningshavande yttrade:

Sedan vid mantalsskrivning med Bjurkärns socken den 7 och 8 december
1915 blivit upplyst, att klaganden ägde och bebodde egen fastighet
i nämnda socken, beslöts, att klaganden med sin familj jämlikt 3 §
mantalsskrivningsförordningen skulle mantalsskrivas å sin fastighet och att
underrättelse därom jämlikt 9 § i samma förordning skulle sändas mantalsskrivningsförrättaren
i Kroppa församling, varest klaganden enligt uppgift
vore kyrko- och mantalsskriven. Till följd av detta beslut hade häradsskrivaren
i Nora fögderi i skrivelse den 31 december 1915, med överlämnande
av utdrag av protokollet, hos mantalsskrivningsförrättaren i
Kroppa socken anhållit, att klaganden med sin familj måtte avföras ur
Kroppa sockens mantalslängd, då han mantalsskrivits i Bjurkärn, varjämte
tillagts, att, om intet svar inginge, mantalsskrivningsåtgärden i Bjurkärn
ansåges godkänd. Med anledning härav blev klaganden avförd ur Kroppa
sockens mantalslängd för år 1916. Vad Fredén mot det nu relaterade
förfarandet anmärkt torde icke förtjäna avseende. 9 § i mantalsskrivningsförordningen
kunde, enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening, icke
tillämpas på sätt, Fredén ville göra gällande, då i sådan händelse paragrafens
syfte skulle förfelas. Det vore ju nämligen i de allra flesta fall
vid själva mantalsskrivningen, som upplysningar i förevarande avseende
vunnes, och om därvid tillförlitligt ådagalades, att en person blivit oriktigt
mantalsskriven i annan församling, borde givetvis rättelse vidtagas.
Da beträffande klagandens rätta mantalsskrivningsort skiljaktig mening
mellan mantalsskrivningsförrättarna icke uppstått och klaganden redan den
11 december 1915 uppförts i Kroppa sockens mantalslängd, hade rättelse
enligt omförmälda stadgande icke kunnat åstadkommas på annat sätt än

— 1919 —

133

genom »strykning» i Kloppa sockens mantalslängd. Med tillämpning av
den av Fredén förfäktade åsikten om råtta tolkningen av 9 § i mantalsskrivnin^sförordningen
hade rättelse kunnat vinnas först vid mantalsskriv
nino-en för år 1917 och klaganden sålunda år 1916 fått kvarstå mantalsskriven
i båda socknarna, vilket däremot varit uppenbart stridande mot
nämnda paragraf, som enligt hävdvunnen praxis allmänt tillämpades pa
sätt i detta fall skett.

Därefter anmodade jag under hänvisning till stadgandet i § 44 i kungl.
förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande domkapitlet
i Karlstads stift att inkomma med utlåtande i ärendet, och anförde
domkapitlet med anledning därav, att domkapitlet ansåge, att frågan om
klagandens kyrkoskrivningsort bort anhängiggöra hos domkapitlet och av
domkapitlet avdömas, samt att domkapitlet i själva saken funne, att klaganden
borde kyrkoskrivas i Bjurkärns församling.

I betraktande av vad sålunda förekommit avlät jag till Fredén en
ämbetsskrivelse, däri jag anförde:

Enligt § 3 mom. 1 första punkten i kungl. förordningen den b augusti
1894 angående mantalsskrivning skulle en var mantalsskrivas,^ där
han vore bosatt. Jämlikt andra punkten i samma mom. skulle, om någon
uppehölle sig under olika delar av året inom särskilda mantalsskrivnings
distrikt, han betraktas såsom bosatt i det distrikt, där han vistades under
sådana förhållanden, att han med avseende å tjänst, verksamhet eller andra
omständigheter borde anses därstädes hava sitt egentliga hemvist, med
rätt likväl för den, som ägde fast egendom eller idkade rörelse inom
olika mantalsskrivningsdistrikt och inom vartdera av dessa någon del av
året vistades samt ej på grund av tjänst eller verksamhet kunde anses
hava sitt egentliga hemvist i någotdera av dessa eller annat mantaåsskrivnino-sdistrikt,
att själv bestämma och anmäla, inom vilketdera distriktet
han° skulle mantalsskrivas. Hustru mantalsskreves på samma ställe som

I den genom 1894 års förordning upphävda 1861 ars mantals- och
skattskrivningsförordning hade motsvarande stadgande den lydelse, att en
var skulle mantals- och skattskrivas, där han hade eller till följd av sitt
vistande borde anses hava sitt bo och hemvist. Därvid skulle likväl laktacras
bland annat, att den, vilken innehade fast egendom eller idkade rörelse
inom särskilda mantalsskrivningsdistrikt, finge själv bestämma och
anmäla, på vilketdera stället han borde mantalsskrivas.

— 1919 —

134

I det år 1889 a\ givna kommittebetäukandet angående ny mantalsskrivningsförordning
anfördes, att uttrycket »är bosatt» vore att föredraga
framför uttrycket »har sitt bo och hemvist», emedan det förra givetvis
innebure något mera konstant än det senare.

b ormuleringen av^ § 3 inom. 1 andra punkten var enligt kommitterades
förslag följande: Uppehåller sig någon under olika delar av året inom
särskilda mantalsskrivningsdistrikt, skall han mantalsskrivas i det distrikt,
där han på grund av de förhållanden, under vilka vistelsen äger rum, bör
anses hava sitt bo och hemvist.

Härom yttrade kommitterade: Genom bestämmelserna i denna punkt,
vilka avse att ersätta uttrycket »eller i följd av sitt vistande bör anses
hava sitt bo och hemvist» i 1861 års förordning, hava kommitterade velat
särskilt framhålla, att, då en person icke vistas oavbrutet inom ett och
samma mantalsskrivningsdistrikt utan har sin verksamhet eller av annan
anledning uppehåller sig inom flera distrikt under omständigheter, som
åstadkomma tvekan, huruvida han bör mantalsskrivas i det ena eller andra
distriktet, hänsyn vid frågans avgörande bör tagas icke ensamt till den
längre eller kortare tidrymd, han uppehåller sig inom varje distrikt, utan
till samtliga de omständigheter, vilka äro av beskaffenhet att kunna inverka
på bedömandet av, huruvida han bör anses vara bosatt på det ena
eller andra stället.

Kommitterade, som önskade, att själ vbest ämningsrätten med avseende
å mantalsskrivningsort helt och hållet skulle bortfalla, yttrade vidare: Stadgandet
i 1861 års förordning, att den, vilken innehar fast egendom eller
idkar rörelse inom särskilda mantalsskrivningsdistrikt, må själv bestämma
och anmäla, på vilketdera stället han bör mantalskrivas, har, såsom bekant,
i tillämpningen givit anledning till en mängd oegentligheter och missförhållanden,
såsom t. ex. att personer, vilka ägt fast egendom inom ett distrikt
med obetydliga kommunalutskylder men varit boende och utövat
sin verksamhet inom ett distrikt med höga sådana, ansetts berättigade att
mantalsskriva sig inom förstnämnda distrikt, ehuru de endast tillfälligtvis
eller kanske ej ens någon tid av året där vistats. Såväl inom som utom
riksdagen hava också tid efter annan röster höjts för borttagande eller åtminstone
förtydligande av ifrågavarande stadgande. Jämväl i det nu upprättade
författningssförslaget har ifrågavarande s. k. valfrihetsbestämmelse
uteslutits, men med den uppfattning, kommitterade hava av denna bestämmelses
verkliga innehåll, och med avseende tillika fästat å den ändrade
lydelse, kommitterade givit åt huvudregeln i fråga om rätt mantalsskrivningsort,
anse sig kommitterade icke hava härigenom ifrågasatt någon

— 1919 —

135

så genomgripande förändring i de nu i själva verket enligt kommitterades
uppfattning gällande föreskrifterna.

Denna tanke kona även till uttryck i Kungl. Maj:ts till 1894 års riksdag
avgivna proposition, inen sedan inom riksdagen yrkats, att den s. k.
självbestämningsrätten borde bibehållas, blev densamma på förslag av vederbörande
utskott intagen i § 3 i den form, detta lagrum sedermera fick,
och i riksdagens skrivelse i ärendet yttrades, att riksdagen ansett olämpligt
att, på sätt Kungl. Maj:t föreslagit, helt och hållet borttaga gällande
bestämmelser om valfrihet i fråga om mantalsskrivningsort.

I sin handbok till mantals- och kyrkoskrivningsförordningarna yttrade
presidenten Hans Forssell följande: Ser man närmare på de bestämmelser
och förbehåll, under vilka denna s. k. valfrihet nu blivit medgiven, inses
det lätt, att, såsom ock riksdagens skrivelse vidare förmäler, »stadgandet
icke i någon mera väsentlig grad skiljer sig från den mening, som på
senare tid Ogjort sig gällande beträffande tolkningen av nu förefintlig s. k.
valfrihetsbestämmelse». Skillnaden består näppeligen i något annat, än
att denna valfrihet blivit genom det nya stadgandet medgiven för några
högst sällsynta undantagsfall. För att vederbörande skall kunna taga
denna valfrihet i anspråk såsom en rättighet, fordras ej blott, att han
skall någon del av året vara boende inom vart och ett av de distrikt, där
han sålunda äger fast egendom eller idkar rörelse, utan även, att han i
intetdera distriktet och icke heller i något annat distrikt »kan anses hava
sitt egentliga hemvist», d. v. s. att vederbörande myndigheter finna sig ur
stånd att bestämma hans mantalsskrivningsort. Praktiskt sett torde således
stadgandets egentliga betydelse vara den, att i de fall, varom här är
fråga, xnantalsskrivningsmyndigheterna, där tvekan kan råda om rätt mantalsskrivningsort
för den, som äger fast egendom eller idkar rörelse å
skilda orter, böra, jämte andra omständigheter, även taga synnerlig hänsyn
till vederbörandes egen önskan.

I det nu förevarande fallet syntes mig häradsskrivaren Sahlin hava
förfarit fullt lagligt, då han i december 1915 mantalsskrev klaganden å
dennes fastighet i Bjurkårns socken. Att klaganden själv önskat bliva
mantalsskriven därstädes, vore helt naturligt. Och hade frågan om rätt
mantalsskrivningsort varit mera tvivelaktig, hade sålunda klagandens
önskan bort gå framför det intresse, som, enligt vad Freden antytt, förefunnits
hos klagandens arbetsgivare å Storfors bruk, att klaganden skulle
mantalsskrivas inom Kroppa församling. Men jag funne, att i detta fall
ett hänskjutande till klagandens egen önskan knappast vant behövligt. Ty
klagandens egentliga hemvist hade, enligt min åsikt, varit å hans lägenhet

— 1919 -

136

Älvkullen inom Bjurkärns församling. Å fastigheten hade han, såvitt
handlingarna föranledde, haft sitt bohag förvarat, där hade hans familj
bott och dit hade han återvänt över sön- och helgdagar. Även om han
icke haft någon extra ledighet eller varit sysslolös på grund av arbetsbrist,
torde han sålunda, för att använda Fredens eget beräkningssätt,
hava tillbragt åtminstone 100 nätter om året och mera i sitt hem å Älvkullen.
Att klaganden under veckans arbetsdagar, d. v. s., såsom jag antoge,
från måndags morgon till lördags middag vistats å Storfors bruk, där
han väl om nätterna torde haft sig anvisad en sovplats av tämligen provisorisk
beskaffenhet, rubbade icke min åsikt, att klagandens egentliga
hemvist varit å hans fastighet. Skulle klaganden anses hava sitt egentliga
hemvist inom bruket vid Storfors, ledde detta även till den orimliga konsekvensen,
att klagandens hustru och barn skulle mantalsskrivas såsom boende
därstädes, oaktat deras intressen, såsom t. ex. barnens skolgång, väl
finge antagas vara helt och hållet bundna vid den församling, där de hela
året bodde.

Likaledes funne jag häradsskrivaren Sahlins åtgärd att underrätta
mantalsskrivningsförrättaren i Kroppa socken, att klaganden mantalsskrivits
i Bjurkärns socken, samt anhålla, att klaganden med sin familj måtte avföras
ur Kroppa sockens mantalslängd, fullt riktig och i överensstämmelse
med vad mantalsskrivningsförordningen medgåve.

Enligt § 9 i förordningen ålåge det mantalsskrivningsförrättarna att i
anledning av förhållanden, som vid mantalsskrivningen eller eljest komme
till deras kännedom, meddela varandra erforderliga underrättelser till förebyggande
därav, att någon bleve från mantalsskrivning obehörigen utesluten
eller på mer än ett ställe samtidigt mantalsskriven; börande, därest
mantalsskrivningsförrättarna emellan skiljaktiga meningar uppstode om
någon persons rätta mantalsskrivningsort, frågan därom underställas Kungl.
Maj:ts befallningshavande i det län, där den ifrågasatta nya mantalsskrivningsorten
vore belägen; och skulle personen under tiden kvarstå i det
distrikts mantalslängd, där han senast varit uppförd.

I § 3 i 1861 års förordning vore stadgat, att ingen skulle vara på
mera än ett ställe samtidigt mantalsskriven. Detta stadgande hade de kommitterade
i sitt betänkande 1889 ansett framdeles icke erforderligt, då de
i § 11 (motsvarande den nuvarande § 9) föreslagit bestämmelser i syfte att
just förebygga dubbel mantalsskrivning. I sammanhang med förslaget till
nuvarande § 9 hade kommitterade yttrat: »För att i möjligaste mån förekomma
personers obehöriga uteslutning från mantalsskrivning eller samtidiga
mantalsskrivning på flera ställen, föreslog landsstatskommittén det nya
stadgandet, att mantalsskrivningsförrättarna skulle vara pliktiga att i vissa

— 1919 —

137

fall kommunicera sig med varandra beträffande uppkomna frågor angående
rätt mantalsskrivningsort, varvid bestämmelse tillika meddelades rörande
sättet för avgörande av därvid uppstående skiljaktiga meningar.
Detta stadgande, som av kammarrätten lämnades utan anmärkning och
vars ändamålsenlighet jämväl torde vara lätt insedd, hava kommitterade
med någon redaktionsförändring upptagit.»

Redan de av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro län anförda
skäl syntes mig tillfyllest för att ådagalägga, att såväl häradsskrivaren
Sahlin som mantalsskrivningsförrättaren inom Kroppa församling förfarit
fullt lagligt, den förre genom att begära klagandens avförande ur sistnämnda
församlings mantalslängd och den senare genom att vidtaga den
begärda åtgärden. Enligt vad jag inhämtat, praktiserades ett dylikt
förfaringssätt icke blott inom Örebro län utan i allmänhet i riket. Vad
Freden mot riktigheten av ett dylikt förfarande anfört, syntes mig icke
behövligt att i vidare mån, än som härigenom skett, bemöta.

Funne jag sålunda riktigt, att klagandens mantalsskrivning överflyttats
från Kroppa till Bjurkärns socken, syntes mig däremot Fredens förfarande
att vägra att till klaganden utlämna avflyttningsbetyg från Kroppa
församling fullkomligt'' oberättigat och saknande stöd av vad lagen härutinnan
föreskreve.

I § 3 i kungl. förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers
förande, vilken förordning trätt i kraft den 1 januari 1916, stadgades,
att alla, som vore inom församlingen bosatta, skulle bokföras i församlingsboken,
samt att den, som på grund av stadgandet i § 3 mom. 1
andra stycket i mantalsskrivningsförordningen mantalsskreves inom annan
församling än den, där han för tillfället vore bosatt, skulle anses vid tiden
för mantalsskrivningen hava sin rätta bokföringsort i den församling, där
han mantalsskreves.

Av dessa bestämmelser syntes mig oförtydbart framgå, att mantalsoch
kyrkoskrivningsort i regel följdes åt. Detta vunne än mera stöd av
stadgandet i § 8 mom. 5 i mantalsskrivningsförordningen, att för ändamål,
som i § 10 avsåges, pastor hade att å särskild längd upptaga de personer,
vilka blivit mantalsskrivna vid mantalsskrivningen inom församlingen, men
icke avlämnat flyttningsbetyg.

Enligt* § 10 i mantalsskrivningsförordningen skulle pastor före den
15 januari vax-je år tillställa vederbörande magistrat eller häradsskrivare
dels den i § 8 mom. 5 omförmälda längd, försedd med anteckning om
dem, vilka, efter det mantalsskrivning föregående år förrättades, till pastor
avlämnat flyttningsbetyg, dels förteckning på bland andra alla efter nämnda
18j— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 års riksdag.

138

förrättning intill årets slut med flyttningsbetyg från annat distrikt dit inflyttade,
förut ej där mantalsskrivna personer ävensom från distriktet utflyttade
personer, de sistnämnda dock endast, såvida de under förenämnda
tid uttagit flyttningsbetyg till annan församling och från pastor därstädes
eller på annat tillförlitligt sätt underrättelse erhållits om, att de dit inflyttat.
Där några förändringar icke inträffat mellan mantalsskrivningen
och årets slut, skulle även sådant inom den stadgade tiden och vid äventyr,
som ovan sades, hos mantalsskrivningsförrättaren anmälas. I mantalslängden
infördes de rättelser och tillägg, som föranleddes av ovan omförmälda
längd och förteckning, därvid beträffande dem, för vilka i mantalslängden
gjorts anteckning, att de ej vore i församlingen kyrkoskrivna, men
vilka numera avlämnat flyttningsbetyg, anteckningen härom överströkes.

Klaganden och hans familj hade sålunda, i sammanhang med att de
mantalsskrivits i Bjurkärns församling, bort därstädes kyrkoskrivas.

Men oavsett detta, hade Freden icke haft någon som helst befogenhet
att vägra att till klaganden utgiva det begärda avflyttningsbetyget. ijnder
de förarbeten, som ledde till 1915 års förordning angående kyrkoböckers
förande, yttrades inom kommitterade, att pastor vore skyldig att på begäran
utlämna avflyttningsbetyg. Och att Fredén i detta fall vägrat att
utskriva flyttningsbetyg, vore så mycket mera oriktigt, som Fredén såsom
skäl för sin vägran framhållit, att klaganden med orätt mantalsskrivits i
Bjurkärns socken. Men mantalsskrivningsförrättarnas beslut härutinnan
både Fredén icke ägt någon som helst befogenhet att till sina verkningar
förringa genom sin berörda vägran. Den, som vore missnöjd med mant-,
" ares beslut, ä^de, om hans rätt därav berördes, att över
beslutet föra talan i den ordning, som föreskreves i § 12 i mantalsskrivningsförordningen.
1 denna ordning hade Fredén och klagandens arbetsgivare,
i fall av befogenhet, kunnat söka att få klaganden åter mantalsskriven
i Kroppa socken, men under tiden hade Fredén icke haft rätt att
vägra klaganden att utfå det begärda avflyttningsbetyget. Så mycket
mera klandervärt funne jag Fredéns förfarande att, utan att söka i la^lioordning
vinna rättelse beträffande mantalsskrivningen, blott därför°att
Fredén vore av annan åsikt.än mantalsskrivningsförrättarna, avslå klagandens
begäran att utfå flyttningsbetyget. Jag funne Fredéns nu anmärkta
förfarande så uppenbart strida mot laga bestämmelser, att, därest Fredén
icke godvilligt vidtoge erforderlig rättelse, detsamma måste bliva föremål
för min laga beivran.

I enlighet med av justitieombudsmannen sedan länge följd praxis
både jag emellertid velat bereda Fredén tillfälle att, innan jag skrede till

— 1919 —

139

vidare åtgärd, i det ifrågavarande avseendet vidtaga dylik rättelse, bestående
däri att Freden till klaganden genast utlämnade det för honom begärda
avflyttningsbetyget. Därest Freden senast inom två veckor efter mottagandet
av min skrivelse till mig inkomme med bevis, att klaganden mottagit
vederbörligt avflyttningsbetyg från Kroppa församling till Bjurkärns
församling, därvid avskrift av flyttningsbetyget borde bifogas, komine jag
att, med stöd av 3 § i den för mig gällande instruktion, låta bero vid
sålunda vunnen rättelse samt avskriva ärendet såsom ej föranledande vidare
åtgärd från min sida.

Sedan Fredén därefter inkommit med erkännande från klaganden, att
han bekommit flyttningsbetyg från Kroppa församling till Bjurkärns församling,
varav avskrift tillika av Fredén bifogades, avskrevs ärendet.

19. Felaktig avfattning av utslag vid sammanträffande

av brott.

Med anledning av en anmärkning, som förekom vid granskningen av
fångförteckningarna, inhämtade jag följande.

Genom utslag den 14 augusti 1917 dömde rådhusrätten i b alun arbetaren
August Olsson från Vika jämlikt 20 ka,p. 1 § strafflagen för första
resan stöld, begången den 6 i samma månad, till straffarbete tva manader.

Sedan Olsson avtjänat nämnda straff, blev han den 17 oktober 1917
frigiven.

Därefter blev Olsson den 23 oktober häktad samt ställd under tilltal
inför Mora tingslags häradsrätt, som, under ordförandeskap av tillförordnade
domhavanden Daniel Troeng, genom utslag den 31 oktober 1917 —
enär i målet blivit styrkt, att Olsson i maj 1917 olovligen tillgripit varor
till ett värde av 310 kronor samt Olsson den 17 oktober undergått bestraffning
för första resan stöld — dömde Olsson jämlikt 20 kap. 1, 9
och 14 §§, jämförda med 4 kap. 9 § strafflagen, för första resan stöld att
undergå straffarbete sex månader och vara medborgerligt förtroende förlustig,
intill dess ett år förflutit, från det Olsson efter utståndet straff
blivit frigiven.

Sedan Olsson den 3 november 1917 inför direktören vid straffängelset
i Falun förklarat sig nöjd med häradsrättens utslag, antecknade Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Kopparbergs län i sitt protokoll den 9 november
1917 följande:

— 1919 —

140

Efter det Olsson, som den 17 oktober 1917 frigivits från straffängelset
efter avtjänande av honom genom rådhusrättens utslag ådömt straffarbete,
den 3 november inför fängelsedirektören förklarat sig nöjd med häradsrättens
utslag, varigenom Olsson jämlikt 20 kap. 1, 9 och 14 §§ samt 4
kap. 9 § strafflagen dömts att för under maj månad 1917 begången första
resan stöld hållas till straffarbete sex månader samt att vara medborgerligt
förtroende förlustig under ett år efter utståndet straff, utan att i
sistnämnda utslag lämnats föreskrift om avdrag från straffet av Olsson
genom rådhusrättens utslag ådömda och redan utståndna två månaders
straffarbete, resolverades, att jämlikt 4 kap. 9 § strafflagen från det Olsson
genom häradsrättens utslag adömda straffet skulle avräknas Olsson genom
rådhusrättens utslag adömda och redan utståndna två månaders straffarbete,
vadan Olsson hade att undergå straffarbete fyra månader, och
skulle straffet, som börjat den 3 november 1917, därest laga hinder ej
mellankomme, sluta den 3 mars 1918.

I ett med anledning härav infordrat yttrande anförde Troeng bland
annat:

Strafflagens 4 kapitel 9 § stadgade, att vid straffets tillämpning skulle
vid i paragrafen avsedda fall avräknas, vad vederbörande av det redan
adömda straffet kunde hava utstått. Tillämpningen av straffet, som ju
maste anses utövas av Kungl. Maj:ts befallningshavande, hade också i detta
fall. skett genom denna myndighet. Sistnämnda paragraf funnes tydligt
angiven i häradsrättens utslag, varigenom Kungl. Maj:ts befallningshavandes
uppmärksamhet fästats pa, att avräkning borde ske. Det hade varit så
mycket säkrare, att avräkning komme att äga rum, som Troeng i särskild
skrivelse till Kungl. Maj:ts befallningshavande nämnt, att avräkning borde
äga rum. Att Olsson förklarat sig nöjd med häradsrättens utslag, saknade
i detta fall betydelse, da Kungl. Maj:ts befallningshavande icke förordnat
om verkställighet av mer än vad Olsson efter avräkning bort undergå i
straffavseende.

Pa grund av vad sålunda förekommit avlät jag till Troeng eu ämbetsskrivelse,
däri j«g yttrade:

. Vid prövning av ärendet hade jag funnit, att häradsrättens utslag
blivit ofullständigt avfattat. Enligt bestämmelserna i 4 kap. 9 § strafflagen
hade det^ nämligen ålegat häradsrätten att tydligare än som skett i
utslaget framhålla, att straffet bestämts, såsom hade Olsson på en gång
lagförts för a särskilda ställen och tider, nämligen dels i maj och dels i
augusti 1917, begången stöld. Därefter hade det ålegat häradsrätten att

— 1919 -

141

i utslaget föreskriva, att vid straffets tillämpning skulle avräknas, vad
Olsson av det honom genom rådhusrättens utslag ådömda straffet redan
utstått. I det nu förevarande fallet, där det varit för häradsrätten bekant,
att det av rådhusrätten ådömda straffet varit avtjänat, hade häradsrätten
utan olägenhet kunnat förordna om avdrag å straffarbetet med två månader;
men under andra förhållanden vore det lämpligare, att domstolen
allenast i allmänna ordalag bestämde, att avräkning skulle äga rum. En
sådan anvisning för den verkställande myndighetens räkning måste emellertid
alltid av domstolen givas, för att med säkerhet skulle kunna förväntas,
att förordnandet om verkställighet bleve riktigt. Det hade därutinnan
icke varit tillräckligt, att, såsom Troeng anfört, häradsrätten i utslaget
åberopat 4 kap. 9 § strafflagen utan att angiva, varför nämnda lagrum
åberopats. Att Troöng själv icke ansett häradsrättens utslag tillräckligt
tydligt avfattat, syntes framgå därav, att han trott sig böra särskilt upplysa
Kungl. Maj:ts befallningshavande, att avräkning av redan verkställt
straff'' borde företagas, något varom Troeng icke behövt meddela Kungl.
Maj:ts befallningshavande särskild anvisning,- om utslaget ägt vederbörlig
fullständighet.

Som emellertid Kungl. Maj:ts befallningshavande vid förordnande om
verkställighet av det genom häradsrättens utslag ådömda straffet avräknat
av Olsson redan avtjänat straffarbete två månader samt någon skada sålunda
icke uppstått genom den felaktiga avfattningen av häradsrättens
utslag, hade jag låtit vid vad i ärendet förekommit bero samt avskrivit
detsamma såsom icke föranledande vidare åtgärd.

20. Felaktig avfattning av utslag i tjuvnadsmål.

Till följd av anmärkning vid granskning av fångförteckningarna för
år 1917 infordrade jag avskrift av Flundre, Vane och Bjärke tingslags
häradsrätts den 1 mars 1917 meddelade utslag i mål angående häktade
Bror Einar Svensson. Därav inhämtades, att häradsrätten under ordförandeskap
av t. f. domhavanden W. Ericson dömt Svensson, vilken blivit
förvunnen att hava olovligen tillgripit dels vid olika tillfällen under augusti
1916 gods till värde av 12 kronor 90 öre, dels ock under januari och
februari 1917 gods till värde av 15 kronor, jämlikt 20 kap. 8 § strafflagen
att för å särskilda tider och ställen förövade snatteribrott hållas
till straffarbete två månader.

— 191Ö —

142

Enligt vad vederbörande fångförteckningar utvisade, hade Svensson
undergått straffet under tiden från den 4 mars till och med den 4 maj 1917.

I ett med anledning härav infordrat yttrande anförde Ericson:

Da värdet av det tillgripna icke i något särskilt fall överstigit 15
kronor, hade Ericson ansett denna omständighet lägga hinder i vägen för
att döma Svensson till ansvar för stöld. Däremot hade Ericson vid utslagets
avkunnande varit tveksam, huruvida lagen med uttrycken i 20 kap.
1 § »dömes för stöld» och i 8 § samma lag »för stöld straffas» avsett
att göra skillnad mellan i förra fallet begången stöld och i det senare
ett brott, \ara skulle utmätas samma straff som vid en begången stöld.
Med tanke pa att det, därest Svensson anyo skulle bliva ställd till ansvar
för tillgreppsbrott, av straffregisterutdraget framginge, huruvida den tilltalade
tillförene blivit dömd för brott av beskaffenhet att medföra verkan
i iteiationsavseende, hade icke i utslaget nämnts ordet stöld, ehuru Svensson
dömts till straffarbete, alltså sådant straff, som enligt 20 kap. 1 §
strafflagen endast kunde följa å stöld, men icke å snatteri. Då Svensson
icke förut varit straffad för tjuvnadsbrott och den omständigheten, att han
icke, vilket Ericson numera ansåge hava bort ske, dömts för första resan
stöld, vid det förhållande att lian dömts till stöldstraff, icke syntes vara
av praktisk betydelse, hemställde Ericson, att jag måtte låta vid vad i
saken förekommit bero.

På grund av vad sålunda förekommit avlät jag till Ericson en ämbetsskrivelse,
däri jag anförde:

Enligt 20 kap. 8 § strafflagen, sådant detta lagrum lydde enligt lagen
den 20 juni 1890, skulle den, som under en lagföring bleve förvunnen
att hava å särskilda ställen eller tider förövat snatteri, där det tillgripnas
värde överstege 15 riksdaler, straffas för stöld. Jämlikt 1 § av samma
kapitel skulle för stöld dömas till straffarbete, där ej omständigheterna
vore synnerligen mildrande, samt för snatteri till böter eller fängelse.

Genom lagen den 16 maj 1918 om ändring i vissa delar av 20
kapitlet strafflagen höjdes gränsen mellan snatteri och stöld från 15 till
30 kronor.

I det förevarande fallet hade häradsrätten dömt Svensson för å särskilda
ställen och tider förövade snatteri brott till straffarbete två månader.
Häradsrätten hade sålunda riktigt adömt straff för stöld, men däremot
sa till vida förfarit oriktigt, att, da det tillgripnas värde uppgått till 27
kronor 90 öre och Svensson vid brottets begående fyllt 18 år, häradsrätten,
med hänsyn till de vid tiden för utslagets meddelande gällande bestäm —

1010 —

143

melserna, bort döma Svensson för första resan stöld. 1 sitt yttrande
hade Ericson medgivit, att detta bort ske, men anfört, att, da Svensson
dömts till stöldstraff, frågan saknade praktisk betydelse.

Detta vore dock icke alldeles visst. Av formuleringen av häradsrättens
utslag syntes nämligen följa, att, om Svensson efter utstandet straff
till äventyrs åter beginge stöld och därför skulle, därest han nu blivit av
häradsrätten dömd för första resan stöld, enligt bestämmelserna i 20 kapitlet
strafflagen dömas för andra resan stöld, han icke torde komma att dömas
för annat än första resan stöld. På samma sätt torde Svensson, i händelse
han efter utståndet straff beginge snatteri, därför, han, om häradsrätten
dömt honom för första resan stöld, skolat dömas till straff för andra
resan stöld, endast kunna dömas f$r andra resan snatteri. Skulle Svensson
än ytterligare föröva tillgrepp, bleve verkningarna av den felaktiga
domen även i dylik händelse märkbara.

Med hänsyn likväl därtill att Ericson medgivit, att häradsrättens utslag
blivit i det anmärkta hänseendet felaktigt avfattat, samt med avseende
jämväl fästat i viss mån därvid, att gränsen mellan snatteri och stöld numera
höjts utöver det belopp, varom i förevarande fall varit fråga, läte
jag bero vid den erinran, som skrivelsen innehölle, i förhoppning, att
Ericson i framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet noggrant
följde lagens bestämmelser.

— 1919 —

14-1

111. Framställningar till Konungen.

1. Angående ändring av § 4 i kungl. förordningen den 14 december
1917 angående föreskrifter om utmätning för kronooch
kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m.

I detta ämne har jag den 22 juni 1918 till Konungen avlåtit följande
framställning:

»I 59 § utsökningslagen stadgas att, om gäldenär ej är tillstädes, då
utmätningsman infinner sig för att verkställa utmätning för fordran, som
i 54 § avses, men underrättelse därom, att utmätning för fordringen är
sökt, blivit efter ty i 60 § sägs meddelad, eller anledning är att gäldenären
håller sig undan eller rest bort, förty att han väntar utmätning, gånge
förrättningen för sig utan hinder av gäldenärens frånvaro.

Enligt 60 § i samma lag skall underrättelse, varom i 59 § sägs, för
att anses giltig, meddelas gäldenären genom utmätningsman. Har underrättelsen,
av utmätningsmannen skriftligen utfärdad, bevisligen kommit
gäldenären annorledes tillhanda eller ock, om han i sitt hemvist sökt, ej
kunnat där anträffas, blivit sist dagen före utmätningen meddelad hans hustru
eller husfolk eller, om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr, vare det ock gilt.
Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig egendom, som finnes å annan ort, än
där han har sitt hemvist, och ej blivit av gäldenären till utmätning uppgiven,
bör underrättelse, varom nu är sagt, jämte uppgift å förrättningsstället
meddelas så tidigt, att gäldenären kan sin rätt vid utmätningen bevaka,
njute dock ej för sådant ändamål längre rådrum än åtta dagar. Har
gäldenären ej stadigt hemvist i riket och ej heller känt ombud i orten,
där utmätning skall ske; vare underrättelse, som nu sagd är, ej av nöden.

7 § i den numera upphävda kungl. förordningen den 12 juli 1878
angående förändrade föreskrifter om utmätning för krono- och kommunalutskylder,
allmänna avgifter m. in. innehöll, att vid utmätning för utskyld
eller avgift, varom i 1 § i förordningen omförmäldes, skulle lända
till efterrättelse utsökningslagens föreskrifter om verkställighet av utmätning
och vad därvid finge undantagas, om utmätt egendoms försäljning,
om fördelning av medel, som till följd av utmätning influtit, samt om
klagan över utmätningsmans förfarande, dock att vad i utsökningslagen

— 1919 —

145

stadgades om skyldighet för borgenär att i vissa tall förskjuta kostnad ej
skulle äga tillämpning, samt att utmätning även i den skattskyldiges frånvaro
genast finge förrättas, utan att sådan underrättelse, som i 59 och
60 §§ utsökningslagen omförmäldes, blivit honom meddelad.

I kungl. förordningen den 14 december 1917 angående föreskrifter
om utmätning för krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter med
mera, vilken förordning trätt i kraft den 1 januari 1918 och varigenom
1878 års förordning upphävts, återfinnas bestämmelserna i sistnämnda förordnings
7 § uti andra stycket av § 4.

§ 4 andra stycket lyder:

Vid utmätning enligt denna förordning lända till efterrättelse utsökningslagens
föreskrifter om verkställighet av utmätning och vad därvid
undantagas må, om utmätt egendoms försäljning, om fördelning av medel,
som till följd av utmätning influtit, samt om klagan över utmätningsmans
förfarande, dock att vad i utsökningslagen stadgas om skyldighet för borgenär
att i vissa fall förskjuta kostnad ej äger tillämpning samt att utmätning
även i gäldenärens frånvaro genast må förrättas utan att sådan underrättelse,
varom i 59 och 60 §§ utsökningslagen sägs, blivit honom meddelad.
Är gäldenärens vistelseort känd, bör dock underrättelse med rekommenderat
tjänstebrev honom tillsändas sist tre dagar före förrättningen.

Den sedan 1878 förefintliga bestämmelsen, att utmätning även i gäldenärens
frånvaro genast må förrättas, utan att sådan underrättelse, varom
i 59 och 60 §§ utsökningslagen sägs, blivit honom meddelad, torde hava
tillkommit i syfte att beträffande restindrivningen skulle tillämpas ett
snabbare och mera summariskt förfarande än vad för vanliga utsökningsmål
var avsett. Men det i nya förordningen gjorda tillägget att, om gäldenärens
vistelseort är känd, underrättelse med rekommenderat brev bör honom
tillsändas sist tre dagar före utmätningen, synes mig omintetgöra
vad man avsett att vinna med det gamla stadgandet och till och med föreskriva
ett förfarande, som i viss mån är mera betungande för förrättningsmannen
än huvudbestämmelserna i 59 och 60 §§ utsökningslagen. Tilllägget
är naturligtvis avsett att bereda gäldenären ökad trygghet, men
torde möjligen hava tillkommit, utan att stadgandets praktiska konsekvenser
fullt kunnat överskådas.

Klagomål hava redan försports från vederbörande.

I en den 12 april 1918 till mig inkommen skrivelse hava underfogdarna
i Malmö anfört:

Med anledning av innehållet i det nytillkomna stadgandet i § 4 i rest 19

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 års riksdag.

146

indrivningsförordningen hade förste stadsfogden i Malmö ålagt underfo^-darna att sända alla gäldenärer med känd adress underrättelse, vilket avsevärt
ökat underfogdarnas arbetsbörda, som redan förut vore stor nocr
Då underfogdarna förmenade, att den citerade bestämmelsen avsåge sådana
fall där gäldenär veterligen vistades å annan ort än boningsorten, anså°-e
underfogdarna den av förste stadsfogden förordade tillämpningen alltför
vidsträckt. Sedan underfogdarna förgäves vänt sig till överexekutor i
Malmö för erhållande av vederbörlig rättelse i anmärkta förhållanden, hemställde
de, att jag ville lämna dem besked om rätta tolkningen av och
rätta sättet att tillämpa omhandlade lagbestämmelse.

Med anledning av skrivelsens innehåll inhämtade jag under hand upplysning.
från de sakkunniga personer, vilka inom finansdepartementet biträtt
vid utarbetande av förslag till den nya restindrivningsförordningen,
ävensom från tredje stadsfogden i Stockholm Viktor Karlson. Tredje
stadsfogden upplyste därvid, att det nya stadgandet även för Stockholm
medfört avsevärda olägenheter.

I skrivelse till förste stadsfogden i Malmö yttrade jag därefter, att
den av underfogdarna förfäktade tolkningen syntes mig vara den rimligaste
och den som antagligen mest överensstämde med vad som varit avsikten
att i författningen uttrycka. Det ifrågavarande stadgandet i slutet
av $ 4 restindrivningsförordningen skulle hava tillkommit av den anledning,
att tidigare förekommit fall, då villaegendomar i Stockholms närhet
blivit utmätta, utan att i Stockholm bosatt ägare, vilkens adress varit känd,
därom underrättats. Lagrummets nuvarande formulering syntes mi o- mindre
lycklig, då den sista punkten stode i direkt motsats mot själva huvudstadcandet
i samma paragraf, vilket innehåll hämtats från 7 § i 1878 års förordmng.
Enligt vad jag inhämtat, hade bestämmelserna härutinnan i Jönköpings
län tolkats i enlighet med underfogdarnas i skrivelsen uttalade mening.

Sedermera har tredje stadsfogden Karlson i en den 1 juni 1918 hit
ingiven skrift anfört:

Såsom § 4 i restindrivningsförordningen nu vore avfattad, finge icke
i gäldenärens frånvaro någon utmätningsåtgärd vidtagas, utan att minst
tre dagar före utmätningsdagen till gäldenären avsänts ett rekommenderat
brev med underrättelse, för så vitt gäldenärens vistelseort vore känd. I
de flesta fall, då utmätning kunde komma ifråga, vore denna vistelseort
känd. Det vore endast i undantagsfall, som utmätning kunde ske, oaktat
gäldenärens vistelseort vore okänd, såsom t. ex. då det gällde utskylder
för en obebyggd tomt. Till följd härav uppstode den egendomligheten

— 1919 — >

147

att vad som enligt paragrafens andra punkt skulle vara regel, i verkligheten
bleve endast undantag.

Det vore klart, att ifrågavarande stadgande medfört en högst betydande
ökning av de expeditionen underlydande uppbördsinännens arbete.
Förut hade praxis varit, att vederbörande uppbördsman, innan utmätning
gjordes, sökt gäldenären och, om denne icke träffats, avlämnat ett kort
med anmaning att, vid äventyr av utmätning, senast viss dag inbetala ett
visst belopp. För att icke allt för mycket öka arbetet och för att hava
fria händer att genast verkställa utmätning, där sådant var möjligt och
lämpligt, hade det rationellaste nu varit att inhibera avlämnande av kort
och i stället till samtliga restskyldiga avsända rekommenderade brev. Då
antalet resterande kronoutskyldsposter år 1917 i Stockholm utgjorde
104,665, skulle enbart portot och rekommendationsavgiften för dessa poster
hava uppgått till 20,933 kronor. Därtill komme emellertid 121,940 resterande
pensionsavgifter, debiterade i samband med kronoutskylder, samt
194,861 resterande kommunalutskyldsposter. Större delen av pensionsavgifterna
avsåge emellertid samma personer som kronoutskylderna, och krävdes
således icke några särskilda brev till denna del eller 104,665. Till
det överskjutande antalet pensionsavgifter, 17,275, måste däremot rekommenderade
brev avsändas, medförande en kostnad av 3,455 kronor. Härtill
skulle läggas kostnaden för brev angående 194,861 kommunalutskylder
eller 38,972 kronor 20 öre. Alltså en totalkostnad av 63,360 kronor 20
öre. Och det värsta vore, att denna stora kostnad icke skulle hava medfört
någon nytta vare sig för den restskyldige eller för stat eller kommun
annat än i några få undantagsfall. En minskning av antalet brev vore
alltså nödvändig. Det ändamålsenligaste syntes då vara, att uppbördsmännen
skulle fortfara med sökande och avlämnande av anmaningskort
och inskränka avsändandet av rekommenderade brev till de personer, som
på grund av vid sökandet inhämtade upplysningar eller énligt förut vunnen
kännedom ansåges kunna bliva föremål för utmätning. Detta förfarande
skulle visserligen föranleda en dubbel anmaning i ett stort åntal
fall, men detta vore ju en mindre olägenhet.

Då det gällde att i anslutning till denna princip approximativt beräkna
antalet brev per år, hade tredje stadsfogden icke vågat stanna vid
mindre siffra än 100,000 och hade därför beställt blanketter och kuvert
till detta antal. Kostnaden för desamma hade uppgått till 2,303 kronor.

Under tiden den 15 februari—1 april hade avsänts 36,738 brev. Kostnaden
för porto och rekommendationsavgift för dem hade utgjort 7,256
kronor 75 öre.

Den nytta, dessa brev medfört för de restskyldiga, torde hava varit

— 1919 —

148

ytterst ringa och icke stått i rimlig proportion till kostnaden. En ganska
stor del av breven hade kommit tillbaka såsom »obeställbara» och «ej
efterfrågade», nämligen 5,958, motsvarande 16,21 % av hela det avsända
antalet. . Det hade ock visat sig, att antalet »ej efterfrågade» ökats under
senare tiden, vilket gåve anledning till antagande, att de restskyldiga, sedan
de genom bekanta fatt veta, vad dylika rekommenderade försändelser
plägade innehålla, icke brydde sig om att avhämta sina brev, och att således
procenten av återkomna brev komme att under den återstående delen
av året stiga ännu mera.

A andra sidan hade avsändandet av dessa brev varit förenat med åtskilliga
nackdelar. Först och främst hade till följd av det ökade arbetet
indrivningen försenats. Vidare hade indrivningen försvårats därigenom,
att i en del fall personer, som icke haft annan utmätningsbar tillgång än
arbetslön, lämnat sin anställning, så snart det rekommenderade brevet eller
avis därom emottagits, och deras nya anställning hade icke omedelbart
kunnat uppspåras. Om stadgandet varit så formulerat, att det inskränkt
brevens avsändande till de fall, då tillgång, som det kunde bli fråga om
att utmäta, funnes inom utmätningsmannens distrikt, under det att gäldenären
själv hade känd vistelseort utom distriktet, hade stadgandet kunnat
medföra praktisk nytta, obetydligt ökat arbetet och föranlett ringa kostnader
för stat och kommun.

På grund av vad tredje stadsfogden sålunda anfört, ville han, då han
erhållit kännedom om, att behovet av en ändring av ifrågavarande stadgande
blivit bragt inför mig, vitsorda nödvändigheten, vad Stockholms
stad anginge, av dylik ändring.

Av vad underfogdarna i Malmö och tredje stadsfogden i Stockholm
anfört synes mig framgå, att det ifrågavarande nytillkomna stadgandet
vållat vederbörande tjänstemän ett avsevärt ökat arbete, förenat med betydande
kostnad, utan motsvarande nytta. Stadgandet torde med sin nuvarande
avfattning vara alltför vidsträckt och synes mig lämpligen böra
inskränkas i den riktning, som tredje stadsfogden föreslagit, eller°att gälla
endast för de fall, då gäldenären har sitt hemvist å annan ort, än där utmätningen
skall företagas.

Under åberopande av 17 § i den för riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion får jag för Eders Kungl. Maj:t framlägga förhållandet
till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må ''finna saken förtjäna.»

— 1819 —

149

2. Angående överflyttande från rådhusrätten i Kristianstad till
rådhusrätten 1 Malmö av forum för lagfart och inteckning av
järnväg enligt kungl. förordningen den 15 oktober 1880, innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning
och utmätning av järnväg m. m.

I detta ämne har jag den 17 december 1918 till Konungen avlåtit
följande framställning:

>1 3 § första stycket i kungl. förordningen den 15 oktober 1880, innefattande
särskilda föreskriftei angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs,
stadgas, att ärenden angående lagfart av järnväg upptagas och prövas av
Stockholms rådhusrätt, då järnvågen till större delen av sin sträckning
ligger inom domsagor under Svea hovrätt, av rådhusrätten i Jönköping,
då järnvägen till större delen ligger inom domsagor under Göta hovrätt,
och av rådhusrätten i Kristianstad, då järnvägen till större delen ligger
inom domsagor under hovrätten över Skåne och Blekinge.

Enligt andra stycket av samma paragraf skall, sedan järnväg blivit
vid någon av förenämnda rådhusrätter lagfaren, järnvägen, om förändrade
förhållanden inträtt, ändock fortfarande lyda under den rådhusrätt, där
lagfarten skedde.

Enligt 8 § i samma förordning skola ärenden angående inteckning i
järnväg upptagas och prövas av den rådhusrätt, som, på sätt i 3 § sägs,
är behörig att handlägga ärenden angående lagfart å järnvägen.

Med detta särskilda forum för lagfart och inteckning angående järnväg
är ej att förväxla järnvägens ägares forum personae, vilket, då ägaren
i de flesta fall torde vara ett aktiebolag, enligt 136 § aktiebolagslagen är
underrätten i den ort, där styrelsen har sitt säte.

Genom nådigt brev den 31 december 1914 till hovrätten över Skåne
och Blekinge har Eders Kungl. Maj:t i anledning av underdånig framställning
från stadsfullmäktige i Malmö förordnat, bland annat, att hovrättens
verksamhet skulle från och med dag, som framdeles bleve bestämd,
vara förlagd till Malmö. Genom nådig skrivelse den 13 augusti 1917 har
nämnda dag blivit bestämd till den 1 oktober 1917.

I samband härmed har emellertid icke någon överflyttning från rådhusrätten
i Kristianstad till rådhusrätten i Malmö av ärenden angående lagfart
och inteckning av järnväg, som till större delen ligger inom domsagor
under hovrätten över Skåne och Blekinge, ägt rum.

— 1919 —

150

För bedömande av frågan, huruvida en dylik överflyttning bör äo-a
rum, torde vara lämpligt att ägna någon uppmärksamhet åt de synpunkter,
som i forumfrågan gjorde sig gällande i sammanhang med kund. förordningens
tillkomst.

Redan till 1879 års riksdag avlät Kungl. Maj:t nådig proposition med
bland annat förslag till lag om inteckning i järnväg. Förslaget innehöll
att ärenden angående inteckning enligt lagen skulle upptagas och prövas
av den rådhusrätt, som därtill blivit av Konungen på ansökan av järnvägens
ägare förordnad. Om förordnandet skulle Konungen låta utfärda
allmän _ kungörelse. Lagfart däremot skulle såsom förut sökas särskilt
vid varje domstol, under vars domvärjo någon del av järnvägen lydde.

Vid granskning inom högsta domstolen av lagförsiaget yttrades bland
annat att det skulle vara både enklare och för den stora allmänheten
vida bekvämare att för samtliga privata järnvägar i riket äga ett enda
forum för upptagande och prövning av alla ärenden angående inteckning
i dessa järnvägar. Agde man i lagen föreskrift, att blott en domstol
vore sådant forum, visste allmänheten genast, varthän man i dylika intecknmgsärenden
skulle vända sig. Dessutom skulle det utan tvivel vara
en verklig vinst att på ett enda ställe i riket kunna finna säkra uppo-ifter
angående såväl omfånget av den till varje enskild järnväg hörande0iord
som ock den förmånsrätt eller panträtt, som för fordringar hos järnvägens
ägare häftade vid samma jord. Såsom vederbörligt forum för intecknin^särenden
rörande privata järnvägar vore rådhusrätten i rikets huvudstad
mest lämplig.

Ett justitieråd framhöll, att stadgande^ om både lagfart och inteck™S
\ järnväg borde sammanföras i en författning och° tillhöra icke
särskilda domstolar, utan en och samma domstol att tillämpa. Vad anginge
förslaget om de domstolar, som skulle hava att upptaga frågor
om inteckning i järnväg, funnes den stora olägenheten, att dessa do°mstolar
ej vore i själva lagen bestämda, utan skulle bero på Konungens
tillfälliga förordnande för varje järnväg. De hade icke heller, åtminstone
blott sällan och händelsevis, den egenskapen att vara gemensamma med
de domstolar, under vilka järnvägsbolagen och deras styrelser i allmänhet
lydde Därest ärenden angående både lagfart och inteckning av järnväg
tillhörde samma domstol och därvid i allmänhet endast förekomme iärnvågen
i sin helhet, ej de fastighetsparceller, av vilka järnvägen bestode,
skulle dessa ärenden, som då ej bleve av särdeles vidlyftig beskaffenhet,
ej heller talrika eller ofta återkommande, kunna överlämnas till en enda
domstol för hela riket att upptaga och handlägga. Bleve det Stockholms

— 1919 —

151

rådhusrätt, kunde ock överståthållarämbetet bliva överexekutor i allt, som
rörde landets järnvägar.

Det nådiga förslaget blev icke av 1870 års riksdag antaget.

Till 1880 års riksdag avlät Kungl. Maj:t ny nådig proposition med
förslag till förordning, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart,
inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av
järnväg under konkurs. Förslagets 3 ocli 8 §§ blevo av riksdagen antagna
oförändrade med den lydelse, de fortfarande hava i 1880 års författning.

I det av Kungl. Maj:t för granskning i högsta domstolen framlagda förslaget
var däremot icke upptagen den bestämmelse, som nu återfinnes i
andra stycket av 3 §.

Då ärendet först anmäldes i statsrådet, yttrade statsrådet och chefen
för justitiedepartementet, att han ansåge rådhusrätt böra vara lagfartsoch
inteckningsdomstol. Statsrådet trodde det böra stadgas, att rådhusrätt
i stad, där hovrätt funnes, skulla vara lagfarts- och inteckningsdomstol
för de järnvägar, som till sin huvudsakliga sträckning vore belägna
inom samma hovrätts domvärjo. För det ökade arbete, som ålades
dessa rådhusrätter, torde deras tjänstemän få nöjaktig ersättning genom
de ökade sportler, som särskilt av inteckningsärendena kunde komma att
härflyta.

Vid den i högsta domstolen företagna granskningen av förslaget anmärktes,
att den i 3 § uppställda regeln angående forum föranledde därtill,
att en senare anlagd obetydlig bibana, ändock att den tillhörde samma
ägare som huvudjärnvägen, kunde komma att erhålla annat forum än den
sistnämnda.

Härjämte anmärktes, att på den föreslagna lagfarten skulle en mängd,
understundom ganska viktiga sakrätter, i synnerhet nyttjande- och servitutsrätter,
komma att bero, och följaktligen borde lagfartsdomstolarna vara
så förlagda, att befolkningen i de av enskilda järnvägar genomskurna
orterna kunde med största möjliga lätthet förskaffa sig noggrann kunskap
om järnvägsägarnas lagfartanspråk och med minsta möjliga kostnad utföra
sin därav beroende talan. Men då bland de enskilda järnvägarna i riket
blott en enda berörde Stockholm och ingen berörde Jönköping, kunde
rådhusrätterna i dessa städer icke vara de lämpligaste att välja till gemensamma
fora för lagfartsärenden rörande järnvägarna i Svea och Göta riken.
Att hovrätter vore i nämnda städer förlagda, gjorde icke rådhusrätterna
till lämpligare lagfartsdomstolar, och olägenheterna av de gemensamma
fora vore lättare att uppgiva än fördelarna.

Med anledning av förstberörda i högsta domstolen framställda anmärkning
ansåg statsrådet och chefen för justitiedepartementet sådant till—

— 1919 —

152

lägg böra göras, som numera innefattas i 3 § andra stycket, varemot
någon ändring beträffande förslaget i övrigt angående forum icke gjordes.

Sedan man sålunda vid förordningens tillkomst frångått det ursprungliga
förslaget, att forum beträffande inteckning i enskild järnväg
för varje särskild järnvägsanläggning skulle bestämmas av Kungl. Maj:t°
bröto sig meningarna om, huruvida det skulle vara tillräckligt med ett
för hela riket gemensamt forum för lagfarts- och inteckningsärenden vid
Stockholms rådhusrätt eller huruvida det vore lämpligare att indela landet
i flera distrikt med ett forum i varje. Då den senare anordningen befanns
lämpligare, låg det ju nära till hands att låta indelningen följa hovrätternas
jurisdiktionsområden och därvid förlägga varje områdes forum
till rådhusrätten i hovråttsstaden. Enligt min mening hade man med lika
stort fog kunnat förlägga de ifrågavarande fora i landets tre största städer,
Stockholm, Göteborg och Malmö, därvid man mera tagit hänsyn till att
ifrågavarande ärenden blivit anhängiggjorda i de tre största bank- och
affärscentra med de bästa kommunikationerna. Så mycket mindre skäl
synes mig därför föreligga att, sedan hovrätten numera flyttats till Malmö,
beträffande de järnvägar, som skola anses ligga inom hovrättens över
Skane och Blekinge jurisdiktion,, bibehålla rådhusrätten i Kristianstad såsom
forum vid lagfarter och inteckningar angående enskilda järnvägar.
Att till rådhusrätten i Malmö överflytta behörigheten uti ifrågavarande
hänseende synes mig så mycket lämpligare, som man därigenom dels
skulle följa författningens mening och dels skulle till den större staden med
dess rikare möjligheter och dess domstol överflytta dessa ärenden, som
väl ofta beröra stora ekonomiska intressen.

De järnvägar, som beröras av denna fråga, torde vara följande (städernas
namn angiva postadressen), nämligen Bjärred—Lund—Harlösa järnväg
med postadress i Lund, Blekinge kustbanor, Ronneby, Bredåkra—
Tingsryd, likaledes Ronneby, Börringe—Östratorp, Ystad, Hälsingborg—
Hässleholm, Hälsingborg, Hälsingborg—Råå—Ramlösa, likaledes Hälsingborg,
Hässleholm—Markaryd, Markaryd, Karlshamn—''Vislanda—Bolmen
Karlshamn, Karlskrona—Växjö, Växjö, Klippan—Eslöv, Hälsingborg, Kristianstad—Hässleholm,
Kristianstad, Kävlinge—Barsebäck, Trälleboro-,Landskrona—Hälsingborg,
Landskrona, Landskrona—Kävlinge, likaledes5 Landskrona,
Landskrona Kävlinge Sjöbo, likaledes Landskrona, Lund—Trälleborg,
Trälleborg, Malmö—Genarp, Malmö, Malmö—Limhamn, likaledes
Malmö, Malmö—Simrishamn, likaledes Malmö, Malmö —Trälleborg, likaledes
Malmö, Malmö—Ystad, Ystad, Markaryd—Veinge, Markaryd, Nättraby—
Alnarjd Almeboda, Nättrabyhamn, Skåne—Småland, Hälsingborg, Sölvesborg—
Olovström—Almhult, Sölvesborg, Trälleborg—Rydsgård,° Malmö,

— 1919 —

153

Vellinge—Skanör—Falsterbo, likaledes Malmö, Västra Klagstorp—Tygelsjö,
likaledes Malmö, Ystad—Eslöv, Ystad, Ystad—Brösarp, likaledes Ystad,
Ystad—Gärsnäs—S:t Olov, likaledes Ystad, Ystad—Skivarp, likaledes Ystad,
Ängelholm—Klippan, Ängelholm, östra Blekinge, Karlskrona, och östra
Skånes järnväg med postadress i Kristianstad.

Å bifogade järnvägskarta över Sverige äro de ifrågavarande enskilda
järnvägarna uppdragna med rött bläck. Av kartan framgår, att det stora
flertalet järnvägar inom Skåne och Blekinge äro enskilda, varför det ifrågavarande
spörsmålet borde hava en tämligen stor betydelse. Likaså synes
av kartan, att järnvägsnätet är tätast i Skånes sydvästra hälft, och av uppräkningen
av järnvägarna framgår, att icke mindre än sju järnvägar hava
sin adress i Malmö, sex i Ystad, fyra i Hälsingborg och tre i Landskrona.

Med stöd av 17 § i den för mig gällande instruktion tillåter jag mig
fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på nu berörda förhållande för
den åtgärd, Eders'' Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda."

3. Framställning om ändring av 14 och 22 §§ i lagen den 13
juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura.

I detta ämne har jag den 24 december 1918 till konungen avlåtit en
så lydande framställning:

»I 14 § i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och
prokura stadgas att, om genom avtal är bestämt, att rättighet att teckna
handelsbolags firma endast tillkommer flera bolagsmän i förening, dessa
böra verkställa firmateckningen så, att de jämte firman underskriva sina
namn.

Enligt nlotiven till lagen hade berörda bestämmelse till syftemål endast
att i lag stadga det sätt för underskrifters meddelande, som enligt bruket
skulle anses vara det normala och vars användande därför utvisade, att
vederbörande handlat på grund av det erhållna bemyndigandet. Däremot
kunde det naturligtvis icke hava varit meningen att göra underskriftens
verkställande på det angivna sättet till villkor för dess bindande kraft,
enär underskriften måste, även om hon fått annan form, binda bolaget,
när det upplystes, att densamma verkställts å bolagets vägnar av den, som
varit därtill berättigad. Det vanliga tillfället, att varje bolagsman hade
signatur, vore icke vidrört, då det i sådana fall vore brukligt, att firman
underskreves utan tillägg.

20 — Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1919 års riksdag.

154

Vid granskningen inom högsta domstolen av förslaget till lagen yttrades
bland annat,. med hänsyn till ifrågavarande stadgande, att en sådan
ordningsföreskrift icke borde formuleras eller tydas så, att en förbindelse,
vilken icke blivit i överensstämmelse därmed underskriven, skulle, oansett
firmateckningen ostridigt eller bevisligen verkställts av behörig person,
sakna giltighet. Det kunde visserligen anmärkas, att föreskriften skulle
sakna betydelse, om varken civil eller kriminell påföljd för underlåtenhet
att åtlyda densamma bleve stadgad, men å andra sidan erinrades, att våra
lagar innehölle många dylika nyttiga anvisningar, tjänande icke blott att
ställa lagen själv i dess Tätta, ljus, utan även att befordra en förståndig
ordning, vilken till följd av sin egen ändamålsenlighet småningom överginge
till allmän sedvänja, utan att bötesansvar behövde anlitas.

Beträffande, omfattningen av bestämmelsen borde föreskriften göras
mera allmängiltig, varigenom skyldigheten att jämte bolagets firma underskriva
jämväl firmatecknarens namn komme att äga rum i alla de fall,
da delägare i handelsbolag träffat avtal om inskränkning i deras rätt att
teckna bolagets firma, således icke blott då signaturen tillkomme endast
vissa bolagsmän i förening, utan även då bolagets förbindelser eller vissa
slag av bolagets förbindelser kunde undertecknas endast av vissa delägare
var för sig eller endast av alla delägarna i förening.

I. 22 § i lagen stadgas, att, da firma anmäles, skall en var, som är
berättigad att teckna firman, pa samma gång egenhändigt inskriva firmateckningen.
i handelsregistret eller i ett särskilt bihang till detta, såvitt
icke teckningen verkställts a anmälningsskriften och blivit av vittnen styrkt.
Pa enahanda sätt skall förfaras, då anmälan sker därom, att någon blivit
berättigad att teckna förut anmäld firma.

I övrigt finnes intet stadgande angående sättet för tecknande av handelsbolags
firma. Följaktligen skall sådan firmateckning, i fall som icke
avses i 14 § i lagen, fullgöras på det sätt, att allenast bolagets firma
tecknas, utan att den, som tecknat firman, tillika underskriver sitt eget
namn.

Enligt vad jag inhämtat, tillämpa registreringsmyndigheterna vid mottagande
av . anmälan om handelsbolags firma den princip, att de fordra
egenhändig inskrivning av firmans namn av var och en därtill berättigad
men icke i annat fall, än som avses i 14 §, tillåta, att därvid tillika undersknves
firmatecknarens namnteckning.

I alla vanliga fall, då undantaget enligt 14 § icke föreligger, kan således
icke utan särskilda hjälpmedel avgöras, vem som tecknat ett handelsbolags
. firma. De hjälpmedel, som härvid kunna komma i fråga, äro
antingen tidigare kännedom om firmatecknarens handstil eller en företagen

— 1919 —

155

jämförelse mellan firmateckningen och bolagsmännens handstilar å andra
handlingar eller i bolagsregistret eller slutligen att under signaturen vittnen
intygat t. ex. »att handelsbolaget A. B. Andersson & C:os firma egenhändigt
tecknats av bolagsmannen J. Andersson».

Visserligen kunde det tyckas som om den påpekade bristen saknade
praktisk vikt, då bolagsmännen i förhållande till tredje man äro solidariskt
ansvariga för bolagets förbindelser, men frågan synes mig likväl hava
en betydelse, som jag senare skall närmare utveckla.

I 2 och 3 §§ i 15 kap. handelsbalken stadgades, att bolagsmän ägde
svara alla för en och en för alla till den handel, som för bolaget slötes.
Njöte bolagsman försträckning av andra i penningar eller gods och reste
endera bort, ägde borgenären söka sitt åter av den, som sutte kvar. Hade
man förtrott till bolaget penningar eller annat, som ej vore guldet, då
bolag brötes, och bleve någon bolagsman fattig och oförmögen eller veke
undan, vore ändå de andra skyldiga att gälda allt vad bolaget häftade
för.

Redan vid tiden för tillkomsten av 1887 års firmalag var sålunda
fastslaget, att samtliga delägarna i ett handelsbolag voro solidariskt ansvariga
för bolagets förbindelser, varemot bestämmelser saknades därom,
huru bolagets förbindelser skulle avslutas samt huruvida ett avtal för att
bliva mot bolaget gällande skulle ingås av samtliga dess delägare eller
kunde slutas av en eller några av dess delägare. Pa grund av handelsbolagets
egen natur och en småningom inom handelsvärlden utbildad
praxis hade dock den uppfattningen allmänt omfattats, att varje delägare i
ett enskilt handelsbolag ägde behörighet att handla a bolagets vägnar.
Denna regel var dock icke så ovillkorlig, att icke en mellan bolagsmännen
träffad överenskommelse om inskränkning av den enskilde delägarens behörighet
i nämnda avseende medförde gällande verkan icke blott mellan
bolagsmännen inbördes, utan även mot tredje man, sa framt denne befanns
verkligen hava ägt vetskap om överenskommelsen. Berörda grundsats
blev i sammanhang med antagandet av bestämmelserna i 14 § firmalagen
fastslagen genom lagen den 13 juli 1887 angående tillägg till 15 kap.
handelsbalken, däri stadgades, att om delägare i bolag, varom i 15 kap.
handelsbalken sades, sins emellan överenskommit, att endast någon ^eller
några av dem, eller endast några eller alla i förening, finge handla a bolagets
vägnar, och slete någon, med vetskap därom, avtal med bolagsman,
som icke vore behörig att handla för bolaget, vore det avtal ej för bolaget
bindande.

I 16 § i lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag
stadgas, att en var av bolagsmännen äger, där ej annorlunda avtalats,

— 1919 —

156

företräda bolaget samt att, om mellan bolagsmännen är överenskommet
att endast någon eller nagra av dem, eller endast några eller alla i föremng
äga företräda bolaget, och sluter någon, med vetskap därom avtal

ej för b„uSta binTnde ^ **

dels däro^atM inkom“ fr^stlilnmgar har min uppmärksamhet riktats
dels därpa att i det praktiska livet ständigt förekomme, att firmatecknim?

den brist , laaL1 f tVä "* föreskreves, och dels pl

oen brist i lagens föreskrifter, som härutinnan måste anses förena T

förra hänseendet har sålunda framhållits, hurusom hos delägarna i handel^
bolag en stor benägenhet gjorde sig gällande att även i de fall då en var
delägare ägde rätt att teckna handelsbolags firma, verkställa firmateckningen
Wt tUtndCr firmabeteckningen Greves delägarens namn. Det vore uppenbart
att en allmän okunnighet rådde om sättet för behöriga tecknandet
av handelsbolags firma och att en tillämpning för handelsbolag av de be
stammelser, som härutinnan gällde för aktiebolag, äg de rum * Olägenheterna
härav vore störa, särskilt då fråga vore om anskaffande av en riktig
rättegangsfuUmakt från handelsbolag. Jämväl domstolar och myndighet
hade visat sig sakna ingående kännedom om gällande föreskrifter härutinnan
Sålunda hade i ett fall en häradsrätt vid handläggning första gången

bola et “nw! handelsbola£ anhängiggjort kravmål ogillat fn av hfndelsbolagets
tillstädeskomna ombud åberopad fullmakt, som varit underskriven
med allenast handelsbolagets firma och därå vittnesmeningen icke utmärkt

^ t ni tiägarei t6cknat firman> samt- ^ käranden sflunda icke £1^
mit tillstädes, slutligen avgjort målet Ftt rvA- r** i -.

att teckna l anrlelcK^ * my°ket ofta förekommande sätt

att teckna handelsbolags firma vore, att därvid användes stämpel innehållande
firmans namn. Antingen stämpeln undertecknades av någon av
handelsbolagets delägare eller dylik underskrift saknades, bleve firmateckningen
icke 1 överensstämmelse med gällande föreskrifter De felaktighe SmmSser

Det T rT fada^alade behovet av ändring i gällande beregler
som eälldt v* t&gf • V övervr‘»aTlde- huruvida icke de

rivafmvl kenmafnflP ''S brl“eS a¥ tunde ! ^‘nefmeniugen In pvas,

vilken av Jern bolagsman, som verkställt firmateckningen Detta

ttoges emellertid endast undantagsvis. I de vida talrikare fall då be »ande

,ej brukades, t. ex. vid accepterande eller överlåtande av växlar

heLVuppst0oTeSPd°5den8 allmänhet’ kunde eJ Fridas, att Störa o^en för

att bedöma ““ V°re hänvisad uteslutande till handstilen

tor att bedöma vilken bolagsman, som verkställt firmateckningen.

— 1919 —

157

Beträffande aktiebolag innehöll 8 § i kungl. förordningen den 6 oktober
1848 om aktiebolag bestämmelse, att alla skriftliga avhandlingar, som
bolagsstyrelsen för bolaget inginge, skulle undertecknas å bolagets vägnar
och med utsättande av dess antagna benämning, vid äventyr att eljest
styrelsens ledamöter, som avhandlingen underskreve, skulle för fullgörande
av bolagets därpå grundade förbindelse ansvara Scåsom för egen skuld, en
för alla och alla för en.

Genom 14 § i firmalagen, sådan paragrafen ursprungligen lydde,
stadgades i dess andra stycke, att vid firmateckning för aktiebolag borde
de, som voro berättigade att teckna firman, jämväl underskriva sina namn.
Vad som bestämts beträffande tecknande av handelsbolags firma, då dylik
rättighet tillkomme allenast flere bolagsmän i förening, skulle sålunda
alltid gälla för aktiebolag.

De bestämmelser, som sålunda uti ifrågavarande hänseende funnos
för aktiebolag, blevo genom lagen den 28 juni 1895 om aktiebolag sammanförda
i dess 42 §, däri bestämdes, att skriftlig avhandling, som för
aktiebolag inginges, skulle undertecknas å dess vägnar och med utsättande
av dess firma. Vid firmateckning skulle de, som voro berättigade att
teckna firman, jämväl underskriva sina namn. Firman skulle, där ej
annorlunda blivit bestämt, tecknas av styrelsens alla ledamöter gemensamt.
Vore avhandling, som för bolaget inginges, ej behörigen underskriven
å dess vägnar, svarade de, som avhandlingen underskrivit, för vad
sålunda slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

Sedan riksdagen genom skrivelse den 7 maj 1902 anhållit, att Kungl.
Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida och i vad mån ändrade bestämmelser
angående behörigheten att inför domstolar och andra myndigdigheter
föra talan för aktiebolag och registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet vore av behovet påkallade, samt Kungl. Maj:t i anledning härav
uppdragit åt kommittén för revision av aktiebolagslagen in. in. att så snart
ske kunde avgiva särskilt förslag i berörda del, avgav kommittén i skrivelse
den 17 november 1905 förslag i ämnet, vilket förslag, omfattat av
tre av kommitténs sex ledamöter, avsåg bland annat, att till aktiebolagslagens
44 § skulle fogas ett stycke, så lydande: För giltigheten av fullmakt,
som för bolaget utfärdas, erfordras ej att den undertecknas på annat
sätt, än i 42 § sägs om skriftlig avhandling, som för bolaget ingås.

Tre ledamöter av kommittén voro skiljaktiga och ansågo, att tillägget
till 44 § borde erhålla följande lydelse: Fullmakt, som för bolaget
utfärdas, vare giltig, ändå att den underskrivits allenast av den eller dem,
som äro berättigade att teckna bolagets firma.

Vad reservanterna till stöd för sin avvikande mening anförde, är

— 1910 —

158

av intresse jämväl vid behandlingen av nu ifrågavarande ämne och förtjänar
därför att åberopas. Reservanterna motiverade sitt förslag på följande
sätt:

Pluralitetens förslag innebure, att fullmakt, som underskreves icke av
styrelsen utan allenast av den eller de särskilda styrelseledamöter, som
vore berättigade att teckna firman, skulle för att vara giltig undertecknas
med utsättande av firman. Enligt pluralitetens uppfattning kunde således
dylik fullmakt, ehuru den angåve sig vara utställd å bolagets vägnar, icke
godkännas, därest vid dess underskrivande firman ej utsatts. Deima ståndpunkt
hade minoriteten ej funnit fullt tillfredsställande. Visserligen borde
en person, som berättigats att teckna firman och som på grund av denna
sin rätt å bölagets vägnar utställde en handling, underskriva handlingen
med utsättande av firman, och detta gällde ej mindre om fullmakter än
om andra handlingar. Men ett vore att erkänna denna regel såsom en
ordningsregel, ett annat att göra regelns iakttagande till ett oeftergivligt
villkor för handlingens giltighet, Det senare hade minoriteten ansett sig
ej kunna tillstyrka, och det vore med hänsyn härtill, som minoriteten förordat
sin från majoritetens förslag avvikande formulering av tillägget till
§ 44 i aktiebolagslagen. Denna formulering torde otvetydigt utvisa, att
man ej för giltighet av fullmakt, varom fråga vore, kunde fordra, att
firman vid underskrivandet utsattes. Något som helst reellt gagn syntes
uppställandet av en sådan fordran ej kunna medföra. Däremot läge de
praktiska olägenheterna i öppen dag. Formföreskriften löpte fara att förbises,
och förbiseendet betydde för vederbörande bolag förlust av dess talan.
De otillfredsställande konsekvenserna skulle framträda särskilt starkt, om
myndigheterna — något som ingalunda vore uteslutet — ansåge sig böra
i varje avvikelse från . det regelmässiga, till registret anmälda sättet för
firmateckningen se en tillräcklig grund för fullmaktens ogillande. En sådan
uppfattning skulle ock otvivelaktigt medföra såsom en konsekvens,
att man med avseende å fullmäktigens legitimation ej nöjde sig med ett
intyg om fullmaktsutställarens rätt att teckna firman utan därjämte krävde
intyg om sättet, huru firman tecknades. De fördelar, som den ifrågavarande
lagreformen åsyftade att bereda, skulle härigenom väsentligen °gå
förlorade.. Vidare förtjänade framhållas, att enligt gällande lag, sådan den
utan meningsskiljaktighet tolkades, en fullmakt, som underskrivits av styrelsen,
vore giltig, oavsett om vid underskrivandet firman utsatts eller ej.
Likaledes behövde firmaunderteckning ej ifrågakomma å fullmakt, vilken
utställts av någon, som enligt bestämmelserna i bolagsordningen ägde att
utan särskilt bemyndigande själv eller genom ombud föra bolagets talan.
Firmaunderteckning vore följaktligen för närvarande icke en betingelse för

— 1019 —

159

fullmakts giltighet. Vid sådant förhållande torde det icke vara lämpligt
att, då nu fullmakt av den eller dem, som berättigats att teckna firman,
skulle vinna erkännande, göra utsättandet av firman till en absolut förutsättning
för dylik fullmakts giltighet. Därigenom skulle beträffande de
formella villkoren för giltighet införas en av inga reella hänsyn påkallad
skillnad emellan olika fullmakter.

Vid behandling av kommitténs förslag i statsrådet anförde chefen för
justitiedepartementet bland annat, att, då det av kommittén föreslagna
stadgandet endast i fråga om sättet för undertecknandet hänvisade till
42 §, den tolkningen därav icke torde vara utesluten, att fullmakt för att
vara giltig skulle vara undertecknad av styrelsen i dess helhet. Den av
reservanterna inom kommittén föreslagna lydelsen vore väl tydlig i avseende
därå, att fullmakt, underskriven av den eller dem, som ägde teckna
firman, vore giltig, men enligt detta förslag fordrades icke, att underskrivandet
skedde med utsättande av firman. Då anledning torde saknas att
i fråga om fullmakt meddela bestämmelser, som skilde sig från den i 42 §
lämnade allmänna föreskriften om sättet för undertecknande av handlingar,
som för bolag utfärdades, borde icke heller detta förslag läggas till grund
för lagstiftning i ämnet. För så vitt den ifrågasatta lagändringens ändamål
vore att med avseende å undertecknandet likställa fullmakt med i
42 § omförmälda avhandlingar, som för bolaget inginges, syntes detta
mål lämpligen kunna vinnas därigenom, att åt sistnämnda lagrum gåves
sådan lydelse, att stadgandet uttryckligen omfattade jämväl fullmakt.

Genom lag den 7 april 1906 erhöll 42 § i den då gällande aktiebolagslagen
följande lydelse: Fullmakt eller avhandling, som för aktiebolag
skriftligen utfärdas, skall undertecknas å dess vägnar och med utsättande
av dess firma. Vid firmateckning skola de, som äro berättigade att
teckna firman, jämväl underskriva sina namn. Firman skall, där ej annorlunda
blivit bestämt, tecknas av styrelsens alla ledamöter gemensamt. År
fullmakt eller avhandling, som för bolaget utfärdas, ej behörigen underskriven
å dess vägnar, svare de, som handlingen underskrivit, en för alla
och alla för en, såsom för egen skuld, för vad på grund av fullmakten
eller genom avhandlingen slutits.

I nu gällande lag den 12 augusti 1910 om aktiebolag är i 67 §
stadgat, att skriftlig handling, som utfärdas för aktiebolag, bör undertecknas
med bolagets firma. Vid firmateckning skola de, som teckna firman,
även underskriva sina namn. Har handlingen ej undertecknats med bolagets
firma och framgår ej av dess innehåll, att den utfärdats å bolagets
vägnar, vare de, som underskrivit handlingen, evad densamma prövas vara

— 1919 -

160

för bolaget bindande eller ej, ansvariga för vad genom handlingen må
hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

Beträffande styrelsens och firmatecknarnas befogenhet är i 58 S av
nya aktiebolagslagen stadgat, att styrelsen, så ock den eller de särskilda
styrelseledamöter som bemyndigats teckna bolagets firma, äge att själva
eller genom ombud ej mindre i förhållande till tredje man handla & boagets
vägnar än även inför domstolar och andra myndighet företräda bolaget,
Inskränkning i den befogenhet, som sålunda tillkommer styrelsen
eller viss styrelseledamot, vare, i den mån ej annat följer av vad i lagen
stadgas, utan verkan mot tredje man, med mindre han ägt eller bort äga
kännedom om inskränkningen. Bestämmelse, innefattande sådan inskränkning,
ma ej registeras.

Den befogenhet, som tillkommer enskild styrelseledamot, som är beråttigad
att teckna aktiebolags firma, är sålunda lika omfattande som den
rått att företräda handelsbolag, som, där ej annorlunda avtalats, tillkommer
delägare i handelsbolaget. Skillnaden ligger däri att, medan i aktiebolag
ett särskilt bemyndigande fordras för styrelseledamoten för befogenhet
att teckna firman, i fråga om handelsbolag särskilt avtal mellan
delägarna erfordras för att begränsa den en var av bolagsmännen eljest
tillkommande ratten att företräda bolaget. Nämnda skillnad torde dock
icke i och för sig vara av beskaffenhet att motivera de olika föreskrifter
sorn nu gälla beträffande sättet att teckna firma för aktiebolag och handelsbolag.
Antalet delägare i aktiebolag kan enligt gällande lag nedgå
till lem, till vilket antal bolagsmännens i ett handelsbolag antal också
kan uppgå. Något hinder möter ej för beslut i styrelsen för ett aktiebolag,
att varje delägare skall äga teckna bolagets firma och därmed på
enahanda satt som varje bolagsman i ett handelsbolag företräda bolaget.

1 justitieradet Skarstedts kommentar till nya aktiebolagslagen yttras
att en handling som väl är undertecknad med aktiebolagets firma men
saknar namnunderskrift, strängt taget under inga förhållanden kan anses
Vfra+, eDn utfardad handling. Att firman — heter det vidare — bör vara
utsatt a handlingen är såtillvida allenast en ordningsföreskrift, som bolaget
kan genom handlingen förvärva rätt eller åvälvas förpliktelse även om
firman ej utsatts, och detta icke blott, när av själva innehållet i handlingen
framgar att den utfärdats å bolagets vägnar, utan även då av andra
omständigheter framgar, att detta är förhållandet. Detta senare är utsagt
i b7 § med orden »evad densamma prövas för bolaget bindande eller ej >

Lagrådet anförde i detta avseende: Omständigheterna kunna vara sådana
att en handling rimligen måste anses bindande för ett bolag, ehuru
handlingen varken genom sm underskrift eller i övrigt utmärker, att den

— 1919 —

161

utfärdats å bolagets vägnar. Om t. ex. i eu till domstol ingiven rättegångsfullmakt,
som undertecknats av ledamöterna i ett bolags styrelse,
bolaget icke på något sätt omnämnes, men av andra samtidigt ingivna
rättegångshandlingar är uppenbart, att fullmakten tillkommit med hänsyn
till det mål, däri bolaget är part, eller om av muntliga förhandlingar,
som föregått upprättandet av ett skriftligt kontrakt, framgår, att ett aktiebolag,
ehuru ej i kontraktet omnämnt, å ömse sidor betraktats såsom kontrahent,
vore det tydligen stötande, om bolaget skulle anses frikalla! från
ansvarighet för handlingens innehåll.

Men då tyngdpunkten vid firmateckningen för aktiebolag synes läggas vid
firmatecknarnas namnunderskrifter, varför icke göra detsamma beträffande
handelsbolag? Att en motsatt, mera primitiv regel hittills gällt i fråga om
handelsbolag, torde icke hava haft annat skäl för sig än gammal kutym. Men
om denna kutym visat sig medföra olägenheter och en viss osäkerhet och man
under tiden, sedan firmalagen skrevs, beträffande aktiebolags firmateckning
kommit till ett slutligt och, såsom det synes, nöjaktigt mål, varför icke
även beträffande handelsbolags firmateckning införa samma bestämmelser?

Redan i de ovannämnda hit inkomna framställningarna hava enligt
mitt förmenande med rätta framhållits flera olägenheter, som följa av det
nuvarande tillvägagångssättet vid tecknande av handelsbolags firma.

Särskilt i fråga om en av ett handelsbolag utfärdad rättegångsfullmakt,
vilken beträffande firmateckningen väl icke torde behöva i fullständighet
skilja sig från annan av handelsbolag utgiven handling, synas mig
onödiga svårigheter kunna uppstå på grund av de små krav, som för närvarande
uppställas på firmateckningens utförande.

Ett handelsbolag har i egenskap av borgenär i konkurs instämt talan
om ansvar å gäldenären för brott enligt 23 kap. strafflagen. I målet har
handelsbolaget tillstädeskommit genom ombud, som åberopat en med allenast
handelsbolagets firma undertecknad samt utan utförlig vittnesmening försedd
fullmakt. Gäldenären anser sådana omständigheter föreligga, att ban vill i
målet framställa rekonventionsyrkande. Någon uppgift har emellertid ej
lämnats om vilken av bolagsmännen, som utgivit den åberopade fullmakten,
och det blir därför nödvändigt för gäldenären att härom verkställa
utredning, innan rekonventionsyrkandet kan göras gällande.

Även beträffande förhållandet mellan bolagsmännen måste det anses
vara av vikt, att det av varje firmateckning tydligt framgår, vilken bolagsman
som är därför ansvarig. Enligt 15 § i handelsbolagslagen är bolagsman
pliktig att ersätta skada och förlust, som genom hans försummelse
eller vårdslöshet uppkommit. Har genom en firmateckning en förpliktelse
ådragits ett handelsbolag, bör det därför vara tydligt och klart,

21 — Juititieombudsmannens ämbctsberiittelse till 1010 års riksdag.

162

genom vilken bolagsmans åtgärd förpliktelsen tillkommit och vilken som
därför är gent emot delägarna ansvarig för åtgärden. I de fall, då vittnen
a nrmateckmngen saknas, vilket väl så gott som alltid torde vara förhållandet
i t. ex. affärsbrev, kan väl tänkas svårighet att med nuvarande bestämmelser
härom vinna utredning.

För min del finner jag, att en övergång beträffande tecknandet av handelsbolags
firma till samma regler, som gälla för aktiebolag, till och med skulle
komma att i många fall medföra en tidsbesparing, som borde hälsas med tillfredsställelse.
I de handelsbolag med en vidlyftig korrespondens, där firmaecknaren
hittills egenhändigt utskrivit firmans hela namn, som ju kan hava
en betydande längd, skulle en given lättnad vinnas, om, i likhet med praxis
i fråga om aktiebolag, firmateckningen skedde sålunda, att firmatecknaren
under det med stämpel åsätta firmanamnet tecknade allenast sitt eget namn.

De bestämmelser uti ifrågavarande hänseende, som gälla enligt tysk
rätt, återfinnas i § 108 i »das Handelsgesetzbuch för das Deutsche Reich»,
varest stadgas, att bolagsman, som företräder handelsbolag, åligger att
hos registreringsmyndigheten teckna firman jämte sin namnunderskrift.
Denna föreskrift har tolkats så, att bolagsman har att hos registreringsmyndigheten
egenhändigt skriva både firma och sitt namn. Användande
av firmastämpel är därvid ej tillåtet. Genom jämförelse med den sålunda
förefintliga firmateckningen finnes möjlighet att för varje fall avgöra från
vilken bolagsmans hand firmateckningen härleder sig. Föreskriften innebär
däremot icke skyldighet att i praktiska livet vid handelsbolags firma
teckna bolagsmans namn. Då bolagsman skall förse en handling med
underskrift av handelsbolaget, kan han antingen skriva såväl firmans som
eget namn eller skriva endast firmans namn eller också anbringa firmastämpel
och därvid skriva sitt namn.

Inom den norska och danska firmalagstiftningen, som ju väsentligen
överensstämmer med den svenska, har, såvitt jag kunnat finna, åtminstone
intill utgången av 1917 någon ändring i nu berörda hänseende icke vidtagits.

Av skäl, som ovan . blivit berörda, torde, därest ämnet skulle anses
förtjänt av ändrad lagstiftning, denna lämpligast böra avse en föreskrift
om, att vid firmateckning för handelsbolag de, som teckna firman, jämväl
uri u"derskriyraoSina namn. Den ändring av gällande bestämmelser, som
skulle kunna ifrågakomma, torde lättast vinnas genom en omredigering
av 14 och 22 § firmalagen.

Under åberopande av 17 § i den för riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion får jag för Eders Kung! Maj:t framlägga förhållandet
till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.»

— 1919 —

163

IV. Redogörelse för vissa hos Konungen gjorda framställningar,
vari under år 1918 åtgärd vidtagits.

1. Förslag om förtydligande eller ändring av bestämmelserna
i 29 § av förordningen den 9 juni 1871
angående fattigvården.

Genom en den 1 juni 1908 till Konungen avlåten framställning (1909
års ämbetsberättelse sid. 123 o. f.) framhöll justitieombudsmannen Hasselrot,
hurusom den i 29 § i ifrågavarande förordning förefintliga bestämmelsen
om begravningskostnad vore så till vida otydlig, att därav icke otvetydigt
framginge, om dylik kostnad inbegrepes under fattigvård, samt hurusom,
därest en sådan tolkning av lagrummet, att begravningskostnad skulle
anses såsom fattigvård, vore riktig, en lagändring vore av behovet pakälläd Framställningen

blev i enlighet med justitieombudsmannens begäran
av Ivungl. Maj:t remitterad till fattigvårdslagstiftningskommittén.

Sedan kommittén med underdånig skrivelse den 19 februari 1915 till
Kungl. Maj:t överlämnat bland annat förslag till lag om fattigvården samt
Kungl. Maj:t därefter till riksdagen avlåtit en den 8 februari 1918 dagtecknad
proposition i ämnet, har riksdagen däri fattat beslut. Den 14
juni 1918 (svensk författningssamling n:r 422) har Kungl. Maj:t därefter
utfärdat lag om fattigvården. I 50 och 51 §§ i lagen stadgas, att fattigvårdssamhälle,
som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon, vilken har
hemortsrätt inom annat samhälle, är, oavsett om skyldeman eller annan
bort jämlikt 3 eller 4 § ansvara för understödstagarens försörjning, berättigat
att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället med
de undantag och i den ordning, som nedan i förordningen sägs, samt att
ersättning enligt 50 § utgår ej för fattigvård, som bestått bland annat i

begravnin gshj älp.

Den av justitieombudsmannen Hasselrot
genom nämnda lag sålunda blivit avhjälpt.

anmärkta oklarheten har

— 1919 —

164

2. Ändring av lagarna den 22 juni 1906 angående villkorlig
straffdom och villkorlig frigivning samt i bestämmelserna
om förlust av medborgerligt förtroende.

Såsom 1910 års arbetsberättelse (sid. 165 o. f.) utvisar, avlät justitieombudsmannen
Hasselrot den 4 januari 1909 till Konungen skrivelse, inne framS1t,

ällning 1 Ryfte> att den i vissa fall stadgade
straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende måtte borttagas och ersättas
med stadgande därom, att med straffarbete skulle i vissa fall fördel
5°i df 19%7lSqi* 8otraf?af* ®ärskil‘ an?ivna rättigheter. I skrivelse
den 5 juli 1912 (1913 ars åmbetsberättelse sid. 194 o. f.) gjorde justitie Hasselrot

förnyad framställning i berörda ämne samt framiGnc
° j °V-Gn .^ändring i vissa hänseenden av lagarna den 22 juni
1906 angående villkorlig straffdom och angående villkorlig frigivning.

Sedan kungi Maj:t den 20 juni 1913 uppdragit åt sakkunniga att
inom justitiedepartementet biträda med verkställande av utredning och avgivande
av förslag i bland annat förevarande ämnen och de sakkunniga
därefter avgivit betänkande^, avlät Kungl. Maj:t till 1918 års riksdag förslag
till ^bland annat lag angående ändring i vissa delar av strafflagen, lag
angående villkorlig straffdom samt lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer

fJlif ai,lgaende /"Sining. Efter det riksdagen i huvudsak bi fallit

förslagen utfärdades den 24 maj 1918 lag angående ändring i vissa
delai av strafflagen (svensk författningssamling n:r 312) samt den 28 juni
1918 lag angående villkorlig straffdom och lag om ändrad lydelse av 1

'' 1°Ca. ? 1 laSe" den 22 J''uni 1906 angående villkorlig frigivning

(svensk författningssamling n:r 531 och 538). 1 samband härmed infördes
en hel del ändringar i andra lagbestämmelser och meddelades bland
annat instruktion för förundersökare jämlikt lagen angående villkorlig
straffdom och instruktion för övervakare över villkorligt dömda (svensk
författningssamling n:r 534 och 536).

Vad i justitieombudsmannens ovanberörda skrivelser avsetts, synes med
nämnda lagar hava vunnits. Genom förstnämnda lag har straffpåföljden
förlust av medborgerligt förtroende borttagits och ersatts med påföljd, att
den brottslige ej ma utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning
samt ej ar berättigad avgiva röst vid val av riksdagsman eller präst eller
att deltaga i kommunal- eller mumcipalstämmas eller allmän rådstugas
eller kyrkostämmas överläggningar och beslut eller eljest rösta i allmänna
ärenden, i vilkas avgörande endast den må deltaga, som är i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigad.

— 1919 —

165

Genom de nya bestämmelserna om villkorlig straffdom och villkorlig
frigivning har, såsom justitieombudsmannen föreslagit, en utvidgning av institutens
tillämplighetsområde ägt rum. Enligt hittillsvarande lagar kan
villkorlig straffdom komma ifråga — förutom beträffande böter i visst
även framdeles gillande fall — då någon dömts till straffarbete, ej över
tre månader, eller fängelse, ej över sex månader. Villkorlig frigivning
ifrågakommer, om den, som undergår straffarbete på viss tid, utstått två
tredjedelar av straffet, och den tid, under vilken straffet är verkställt eller,
på grund av domstols förordnande, som i 4 kap. 12 § strafflagen sägs,
skall anses verkställt, utgör minst två år ävensom vid fängelsestraff, där
fängelsetiden, till följd av förening av straff, överstiger två år.

Genom de nya lagarna är straffgränsen beträffande villkorlig straffdom
satt till straffarbete, ej över sex månader, eller fängelse, ej över ett
år. I fråga om villkorlig frigivning är bestämt, att sådan skall kunna
tillämpas, då vid straffarbete på viss tid eller fängelse två tredjedelar av
straffet utståtts och den tid, under vilken straffet är eller skall anses
verkställt, utgör minst ett år.

Härjämte har i lagen angående villkorlig straffdom införts bestämmelser
om förundersökning och övervakning av villkorligt dömda.

3. Förslag om förbättrade avlöningsförhållanden för juridiskt
bildade biträden hos häradshövdingarna m. m.

På sätt 1911 års ämbetsberättelse (sid. 199 o. f.) utvisar, avlät justitieombudsmannen
Hasselrot den 13 april 1910 till Konungen framställning
om förbättring av domarbiträdenas ekonomiska ställning och beviljande
för sådant ändamål av anslag till arvoden åt dem.

Efter det att inom justitiedepartementet utarbetats förslag i ämnet, har
Kungl. Maj:t den 20 juni 1918 (svensk författningssamling n:r 412) utfärdat
nådig stadga med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning.

Nämnda stadga, som innehåller bestämmelser om förste notarie och
domsagas kansli, om vice häradshövdingar, om häradshövdings tjänstledighet
samt om handlingars ingivande till domaren och om kommissionär,
reglerar i särskild avdelning avlöningsförhållandena för vice häradshövdingarna,
förste notarierna och andra vikarier för häradshövdingarna.
Syftet med justitieombudsmannens framställning måste anses därmed tillgodosett.

— 1919 —

166

4. Ändring i instruktionen den 10 november 1855
för landshövdingarna.

I en den 30 april 1910 till Konungen avlåten skrivelse, återgiven i
1911 års ämbetsberättelse (sid. 216 o. f.), anförde justitieombudsmannen
Hasselrot bland annat, att i 69 § i 1855 års landshövdinginstruktion visserligen
vore föreskrivet, att med besvärs anförande över Kungl. Maj:ts
befallningshavandes beslut förhölles på sätt efter varje ärendes olika beskaffenhet
särskilt funnes stadgat, men att någon särskild bestämmelse ej
vore meddelad i avseende å den myndighet, hos vilken klagan skulle föras
över beslut, varigenom Kungl. Maj:ts befallningshavande med tillämpning
av stadgandena i 66 och 67 §§ av instruktionen själv prövat frågan om
underlydande tjänstemäns fel i tjänsten. Då denna brist vållat osäkerhet,
huruvida klagan skulle föras hos Kungl. Maj:t eller hovrätt, hade justitieombudsmannen,
särskilt med hänsyn därtill att en revision av landshövdinginstruktionen
vore förestående, velat fästa uppmärksamheten på frågan.

I § 74 i Kungl. Maj:ts förnyade instruktion den 12 april 1918 för
landshövdingarna m. m. (svensk författningssamling n:r 198) har länsstyrelsen
erhållit viss befogenhet att tilldela bestraffning åt länsassessorer samt
länsnotarie!’, länsbokhållare, landskanslister och landskontorister ävensom
skrivbiträden, vaktmästare och extra befattningshavare.

Enligt § 75 i samma instruktion får klagan ej föras över tilldelad
föreställning eller varning, varemot den, som icke åtnöjes med länsstyrelsens
beslut, varigenom han avstängts från tjänstens utövning eller ansvar
blivit honom ådömt för fel eller försummelse i tjänsten, må däröver hos
Kungl. Maj:t anföra besvär, vilka skola hava inkommit till civildepartementet
före klockan 12 å trettionde dagen från delfående^

§ 30 i Kungl. Maj:ts instruktion den 14 december 1917 för landsfiskalerna
(svensk författningssamling n:r 903) tillförsäkrar Kungl. Maj:ts befallningshavande
viss bestraffningsrätt gent emot landsfiskalerna, och i § 31
i samma instruktion stadgas, att över tilldelad varning må klagan ej föras,
men att Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut om landsfiskals avstängning
från tjänstgöring går i verkställighet utan hinder av besvärs anförande.
Likaledes medför § 16 i Kungl. Maj:ts instruktion den 16 maj 1918
för häradsskrivarna (svensk författningssamling n:r 283) bestraffningsrätt för
Kungl. Maj:ts befallningshavande gent emot häradsskrivarna, varefter följa
samma bestämmelser angående klagan, som stadgats för landsfiskalerna.
Att såväl landsfiskals som häradsskrivares besvär över av Kungl. Maj:ts

— 1919 —

167

befallningshavande företagen bestrafiningsåtgärd skola anföras efter samma
grunder, som, enligt vad ovan berörts, äger rum jämlikt nya landshövdinginstruktionen,
synes självfallet.

Härmed har den av justitieombudsmannen påpekade oklarheten blivit
skingrad.

5. Framställning angående äktenskaps rättsverkningar

i visst hänseende.

I skrivelse den 29 januari 1913 till Konungen (1914 års ämbetsberättelse
sid. 115 o. f.) framhöll justitieombudsmannen Hasselrot den bristande
överensstämmelse, som enligt hans mening förefunnes mellan lagen
den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps
rättsverkningar samt stadgandena i 8 kap. giftermålsbalken. Under
det att äktenskapsförord, upprättat under omständigheter, varom i 2 och 3
§§ i nämnda kapitel närmare förmäles, skulle angivas hos domaren d. v. s.
å landet domhavanden, förutsattes tydligen i 2 § 1 mom. i nämnda lag, att
äktenskapsförord alltid skulle inom tid, som'' i nämnda kapitel för varje
särskilt fall vore stadgad, ingivas till rätten och alltså, då fråga vore om
landet, till vederbörande häradsrätt. Detta ledde emellertid till orimliga
konsekvenser.

Skrivelsen blev av Kungl. Maj:t överlämnad till lagberedningen, som
vid utarbetande av sitt den 31 augusti 1918 avlämnade förslag till ny
giftermålsbalk tagit hänsyn till innehållet i framställningen. I 8 kap. 10
§ i förslaget är nämligen bestämt, att äktenskapsförord skall ingivas till
rätten i den ort, där mannen bör svara i tvistemål,'' som röra hans person,
eller, om mannen ej är skyldig att i mål, som nyss sagts, svara vid svensk
domstol, till rätten i den ort, där hustrun bör svara i sådana mål. Finnes
ej behörig domstol, enligt vad nu är sagt, varde förordet ingivet till
Stockholms rådhusrätt.

I 11 § i samma kapitel är därjämte stadgat, att, om äktenskapsförord
är slutet mellan trolovade, vare det gällande från äktenskapets ingående,
om det ingives till rätten, i stad inom en månad och å landet
senast å det ting, som infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet
ingicks. Eljest vare förord ej gällande, förrän det ingivits till rätten.

Lagberedningens förslag är på vidare prövning beroende.

— 1919 —

168

6. Reglering av länsmansdistrikten i Norra Roslags fögderi.

Den 31 december 1915 avlät justitieombudsmannen Petrén, såsom 1916
ars ämbetsberättelse utvisar (sid. 237 o. f.), skrivelse till Konungen med
hemställan, att Kungl. Maj:t matte taga under övervägande, dels huruvida
Norra Roslags domsagas dåvarande tre tingslag kunde förenas till två
tingslag, dels ock huruvida inom Norra Roslags fögderi Frösåkers härads
södra länsmansdistrikt och Frösåkers härads norra länsmansdistrikt samt
Väddö och FTäverö skeppslags länsmansdistrikt kunde förenas till två distrikt,
varigenom distrikten, inbegripet Närdinghundra härads distrikt,
skulle framdeles bliva allenast tre till antalet.

Sedan Kungl. Maj:t, såsom 1917 års ämbetsberättelse utvisar (sid. 3.73),
bifallit justitieombudsmannens framställning i avseende å tingslagsindelningen,
har genom Kungl. Maj:ts skrivelse den 7 december 1917 till dess
befallningshavande angående rikets indelning i fögderier och landsfiskalsdistrikt
(svensk författningssamling n:r 687) bestämts, att Norra Roslags
fögderi skulle omfatta Frösåkers distrikt, omfattande förutvarande Frösåkers
härads norra och södra distrikt, Väddö distrikt, omfattande förutvarande
Väddö och Häverö skeppslags distrikt, samt Närdinghundra distrikt, omfattande
förutvarande Närdinghundra härads distrikt.

7. Revision av resereglemente!.

Under åren 1917 och 1918 avlät justitieombudsmannen Petrén till
Konungen två särskilda framställningar, avseende den förra ändring av
20 j i resereglementet den 13 december 1907 och den senare en allmän
revision av samma reglemente.

I skrivelse den 2 januari 1917, vilken finnes återgiven i 1917 års
ämbetsberättelse (sid. 359 o. f.), påkallade justitieombudsmannen sådant
förtydligande av innehållet i 20 § resereglementet, att lagrummet bleve i
uttrycklig överensstämmelse med 13 § i resereglementet. I skilda rättsfall
hade olika tolkningar givits åt innehållet i 20 §, varför det vore av
vikt, att den otydlighet, som vidlådde paragrafen, bleve avhjälpt.

Vidare avlät justitieombudsmannen den 15 januari 1918 (1918 års
ämbetsberättelse sid. 297 o. f.) framställning rörande allmän revision av
resereglementet. I framställningen anfördes, dels att det nuvarande rese —

1919 —

169

reglementet, som ej utan fog kunde sägas vila på ett föråldrat system och
i varje fall icke vore anpassat efter kommunikationsväsendets nutida inveckling,
borde ersättas av mera tidsenliga, klara och tydliga bestämmelser,
som icke gåve anledning till olika tillämpning, dels ock och detta icke
minst att det vore av vikt att rättvisa bereddes tjänstemännen, tillhörande
de lägre klasserna i reglementet.

Vid anmälan i statsrådet den 26 april 1918 av ovanberörda två
framställningar anförde statsrådet och chefen för civildepartementet:

I likhet med justitieombudsmannen funne statsrådet nu gällande resereglemente
vara i flera avseenden föråldrat och icke avpassat efter kommunikationsväsendets
nuvarande utveckling. De till vederbörande befattningshavare,
särskilt tjänstemän tillhörande de lägre klasserna i reglementet,
utgående dagtraktamenten syntes vara väl knappt tillmätta. I
detta sammanhang erinrades, att, sedan riksdagen, med anledning av framställning
av Kungl. Maj:t, godkänt vissa grunder för provisorisk förhöjning
av den jämlikt resereglementet utgående traktamentsersättning, Kungl.
Maj:t den 26 februari 1918 utfärdat nådig kungörelse i ämnet. De i resereglementet
meddelade bestämmelser torde följaktligen kräva en genomgående
granskning, därvid de av justitieombudsmannen framhållna synpunkter
torde böra vinna beaktande. Statsrådet hemställde om bemyndigande
att inom departementet tillkalla högst fyra sakkunniga för verkställande
av revision av resereglementet.

Till sakkunniga tillkallades därefter hovrättsrådet Viktor Petrén,
folkskolläraren Werner Bäckström, ledamoten av riksdagens första karhmare,
f. d. redaktören Ludvig Danström och revisionskommissarien Johan
Richard Vide, av vilka hovrättsrådet Petrén anmodades att i egenskap av
ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. Redaktören Danström har
sedermera på egen begäran entledigats från uppdraget och efterträtts av
ledamoten av riksdagens första kammare, t. f. domänintendenten Ernst
August Lindblad.

Till de sakkunniga överlämnade jag på därom framställd begäran én
av häradshövdingen G. A. Skotte till justitieombudsmannen avlåten framställning
om behjärtande av frågan, huruvida icke domhavandena borde
beredas skälig reseersättning för rannsakningsresor, ävensom ett av styrelsen
för föreningen Sveriges häradshövdingar i anledning av häradshövdingen
Skottes framställning avgivet yttrande, däri det bland annat hette:

Styrelsen kunde icke finna annat, än att under nuvarande förhållanden

22 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 191.9 års riksdag.

170

en framställning i sådant avseende hade fog för sig. I detta avseende vore,
såsom känt, förhållandena i rikets domsagor synnerligen olikartade, i det
att åtskilliga häradshövdingar, om icke så få, bodde å den plats, där rannsakningarna
skulle hållas, andra häradshövdingar åter i de domsagor, som
hade gemensam tingsstad i brottmål, finge från sin bostad företaga resor
till tingsstaden, i vilket fall ersättning tillkomme dem enligt de i kungl.
kungörelsen den 29 september 1863 stadgade grunder, samt slutligen
häradshövdingarna i de domsagor, som icke hade gemensam tingsstad i
brottmål, finge utan ersättning resa till rannsakningar å de vanliga tingsställena.
Särskilt för dessa sist nämnda häradshövdingar, av vilka flertalet
förvaltade vidsträckta domsagor i Norrland, stege resekostnaden rätt
ofta till avsevärt belopp. Visserligen torde vid den för mer än 40 år
sedan för häradshövdingarna gjorda lönereglering, då tjänstgöringspenningar
och för åtskilliga domsagor även förvaltningskostnadsbidrag fastställdes,
avseende fästats å häradshövdingarnas utgifter för tjänsteresor, men de vid
löneregleringen gällande pris hade sedan länge väsentligt stegrats och dyrtiden
under senaste åren hade vållat än större stegring.

Likaledes överlämnade jag till de sakkunniga en från ombudsmannen
i riksbanken E. Langborg till mig inkommen framställning, däri ifrågasattes,
att, då det icke kunde vara meningen, att utmätningsman genom
den i 5 § i kungl. förordningen den 12 juli 1878 ang. ersättning till förrättningsmän
för utmätning i enskilda mål m. m. föreskrivna rätt till
skjutsersättning skulle beredas något extra arvode, utan endast ersättning
för nödiga kostnader, ändring borde vidtagas i syfte att bringa omförmälda
stadgande i överensstämmelse med resereglemente!.

De sakkunniga avgå vo den 9 november 1918 betänkande rörande
justitieombudsmannens ovan förstberörda framställning samt hemställde
däri om sådan ändring av 20 § i resereglemente!, att densamma erhölle
följande lydelse:

»För extra förrättning, vilken det åligger någon att verkställa på
grund av innehavande ämbete eller tjänstebefattning och som utföres inom
det planlagda området för stad, köping eller annat därmed jämförligt
samhälle, varest förrättningsmannen är bosatt, eller på avstånd ej överstigande
2 kilometer från hans bostad eller, där denna är belägen inom
nämnda planlagda område, från gränsen för detta, må, därest icke annorledes
är särskilt stadgat, traktamente ej åtnjutas.»

Tillika hemställde de sakkunniga, att vad sålunda skulle förordnas
måtte omedelbart träda i kraft.

— 1919 —

171

I särskilda framställningar den 20 november och den 18 december
1918, av vilka den förra upptog bland annat ovanberörda av häradshövdingen
Skotte hos justitieombudsmannen gjorda framställning och det
däröver avgivna utlåtandet, hemställde de sakkunniga, att. Kungl. Maj.t
måtte taga i övervägande att meddela bestämmelser i enlighet med av
de sakkunniga avgivet förslag rörande resekostnadsersättning åt domhavande
för resor, föranledda av rannsakningar med häktade personer, samt
rörande traktamentsersättning av statsmedel åt domhavande för resor, föranledda
av rannsakning med häktad person a ^urtima ting eller extra
tingssammanträde, vare sig rannsakningen hölles å resp. tingslags vanliga
tingsställe eller å en för flera tingslag gemensam tingsstad, ävensom för
förrättandet av sådan rannsakning i de fall, da förrättningsdag^ med hänsyn
till förefintliga kommunikationsmöjligheter icke kunde till någon del användas
till resa.

I framställning den 29 november 1918 hemställde de sakkunniga tillika
att 5 § i 1878 års förordning skulle erhålla följande ändrade lydelse:

»Erfordras resa för verkställande av förrättning eller delgivning a
landet eller i stad, köping eller annat därmed jämförligt samhälle utom
dess planlagda område, äro förrättningsman och vittne berättigade till resekostnadsersättning
i enlighet med bestämmelserna i gällande resereglemente,
därvid stämningsmän och betjänte, som verkställa delgivning, ävensom
vittnen hänföras till lägsta klassen i reglementet. När flera förrättningar
verkställas under samma resa, skall ersättningen fördelas i förhållande till
den kostnad, som för varje förrättning särskilt bort beräknas, i händelse
förrättningarna icke kunnat under en och samma resa företagas. Vad sålunda
är stadgat om resekostnadsersättning åt förrättningsman skall icke
äga tillämpning ifråga om förrättning, för vilken arvode beräknas enligt
1 § i ijärde stycket.»

De sakkunnigas framställningar äro på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

8. Förbättrad lagstiftning rörande församlingsfriheten.

I en den 2 januari 1917 till Konungen avlåten skrivelse (1917 års
ämbetsberättelse sid. 313 o. f.) gjorde justitieombudsmannen Petrén —
med framhållande av nu gällande bristfälliga bestämmelser rörande för —

1919 —

172

samlingsfriheten och vikten av att äga en klar ocli tydlig lag med bestämda
föreskrifter rörande vad som vore i ifrågavarande hänseende tillit
och vad som vore förbjudet samt av de olika tolkningar, som givits
åt det i lO kap. 14 § strafflagen förekommande uttrycket »menighet”eller
folksamling» — framställning om lagändring i berörda hänseende.

. Vid anmälan den 21 maj 1918 i statsrådet av justitieombudsmannens
skrivelse anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren följande: Gällande

rätt lämnade obestridligen endast en oklar och ''ofullständig
reglering av svenska medborgares rätt att fritt överlägga om allmänt eller
enskilt. ärende. Av de rättsliga bestämmelser, som i detta hänseende
ägde tillämpning, medförde såväl de i ordningsstadgan för rikets städer
som de i den tillsvidare gällande 10 § av instruktionen för landshövdingarna
den 10 november 1855 meddelade onekligen en möjlighet till administrativt
godtycke. Dessutom hade det i rättstillämpningen visat sig,
att det i 10 kap. 14 § strafflagen förekommande uttrycket »menighet eller
folksamling» kunnat anses tillämpligt även å andra sammankomster än
sådan a, ^ till v^ka allmänheten ägt tillträde. Det syntes vara ett berättigat
önskemål, att församlingsfrihetens grundsats på ett klart och betryggande
sätt lagfästes. Inom. riksdagen hade också intresset för en dylik lagstiftning
sedan lång tid tillbaka upprepade gånger tagit sig så starka uttryck,
att lagförslag i ämnet snarast syntes böra utarbetas. Härvid borde givetvis
jämväl beaktas nödvändigheten av en samtidig reglering ur ordningssynpunkt
av förutsättningarna för församlingsfrihetens utövande. Den erforderliga
allsidiga utredningen av dessa spörsmål torde bäst kunna ernås
därigenom, att personer, representerande speciell sakkunskap ävensom
skilda politiska åskådningar, bereddes tillfälle att inom justitiedepartementet
biträda vid utarbetande av lagförslag i ämnet. Med hänsyn till
lämpligheten av att om möjligt redan till 1919 års riksdag, framlägga sådana
förslag,^ torde. arbetet, i betraktande jämväl av tidigare utförda utredningar,
från början böra direkt inriktas på åstadkommande av lagutkast
till fyllande pa lämpligaste sätt av det uppställda önskemålet.

Statsrådet hemställde därför om bemyndigande att tillkalla högst fem
personer att inom justitiedepartementet biträda vid upprättande av förslag
till den nya lagstiftning och de ändringar av nu gällande författningar,
som kunde anses erforderliga för fastställande av församlingsfrihetens
grundsats och av de för dess genomförande nödiga ordningsföreskrifterna,
och blev denna hemställan av Konungen bifallen.

0 ^tt i nämnda hänseende biträda inom justitiedepartementet har statsrådet
därefter tillkallat ledamoten av riksdagens första kammare, lands —

1919 —

173

hövdingen Carl Fredrik Holmqvist, ledamoten av riksdagens andra kammare,
borgmästaren Johan Otto Holmdahl, andre stads ti skalen Carl Gustaf Lidberg,
ledamoten av riksdagens första kammare, kassören Ernst Julius Söderberg
och ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören Ivar Teodor
Vennerström ävensom uppdragit åt landshövdingen Holmqvist att såsom
ordförande leda arbetet.

9. Fråga om förening av tingslagen i Norrvikens domsaga.

Den 12 september 1914 avlät justitieombudsmannen Berger, såsom 1915
års ämbetsberättelse utvisar (sid. 75 o. f.), till Konungen framställning
med hemställan, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida
Norrvikens domsagas båda tingslag, av vilka det ena utgjordes av Vette
härad med tingsställe i Strömstad och det andra av Kville, Tanums och
Bullarens härad med tingsställe i Idede i Tanums socken, kunde förenas
till ett tingslag med tingsställe i Strömstad.

Såsom 1917 års ämbetsberättelse utvisar (sid. 231 o. f.), lämnade
Kungl. Maj:t genom beslut den 3 mars 1916 framställningen utan bifall.

Därvid anbefalldes Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och
Bohus län att, därest det efter verkställd utredning skulle befinnas, att
frågan om tingshus för Kville, Tanums och Bullarens härads tingslag icke
skulle kunna erhålla en tillfredsställande lösning, utan att nytt tingshus
uppfördes, ofördröjligen göra anmälan därom hos Kungl. Maj:t, på det
att Kungl. Maj:t måtte bliva satt i tillfälle att, innan dylikt byggnadsarbete
igångsattes, taga frågan om förening av domsagans båda tingslag
under förnyad omprövning.

Efter det Kungl. Maj:ts befallningshavande uti skrivelse den 22 februari
1917 med bifogande av handlingar, utvisande, att de tingshusbyggnadsskyldige
i Kville, Tanums och Bullarens härads tingslag beslutat till—
och ombyggnad av det nuvarande tingshuset i Hede, anmält, att det
ifrågasatta byggnadsarbetet, enligt vad av i ärendet gjord utredning framginge,
vore att hänföra till nybyggnad, anmodades Kungl. Maj:ts befallningshavande
genom skrivelse från chefen för justitiedepartementet den
28 februari 1917 att, efter vederbörandes hörande, avgiva förnyat utlåtande
i frågan om förening av ovannämnda domsagas båda tingslag.

I ärendet hörda, avstyrkte Kville, Tanums och Bullarens härads tingslagsbor
samt Göta hovrätt den ifrågasatta föreningen, varemot densamma
tillstyrktes av Kville, Tanums och Bullarens häradsrätt, invånarna i Vette

— 1919 —

174

häråd och \ cttc häradsrätt, domhävändcn i domsä^än och Ku.norl. Mäjits
befallningshavande. °

Hovrätten yttrade bland annat: Då ombuden för invånarna i Kville,
m och Bullarens härads tingslag även denna gång enhälligt och bestämt
motsatt sig en förening av domsagans båda tingslag samt jämväl
den i ärendet åstadkomna utredningen utvisade, att en dylik åtgärd torde
komma att tillskynda de rättssökande inom nämnda tingslag betydande
olägenheter och avsevärda kostnader, vartill komme att, enligt vad av
q ^ ärendet fram^in^e, de tingshusbyggnadsskyldige i tings laget

syntes villiga att åtaga sig de med anskaffandet av tillfredsställande
tingslokal^ för tingslaget förenade kostnader, saknade hovrätten anledning
att frångå sin förut uttalade uppfattning och hemställde förty, det Kungl.
Maj:t täcktes finna den nu väckta frågan om förening av Norrvikens domsagas
båda tingslag hava förfallit.

.Vid. förnyad prövning av ärendet den 8 februari 1918 har Kungl.
Maj:t ej funnit skal förordna om förening av tingslagen, och har följaktligen
frågan härom för närvarande förfallit.

10. Fråga om förening av tingslagen i Sydöstra Hälsinglands

domsaga.

• Såsom 1918 års ämbetsberättelse (sid. 204 o. f.) utvisar, avlät justitieombudsmannen
Petren den 31 december 1917 till Konungen skrivelse med
hemställan, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida Sydöstra
Hälsinglands domsagas nuvarande två tingslag, Ala tingslag och Enångers
tingslag, kunde förenas till ett tingslag med tingsställe i Söderhamn.

Över framställningen anbefallde Kungl. Maj:t Svea hovrätt att efter
vederbörandes hörande avgiva utlåtande.

Hörda över framställningen, avstyrkte invånarna i tingslagen ävensom
tingslagens häradsrätter i avvaktan å ostkustbanans färdigbyggande bifall
till framställningen. Densamma tillstyrktes däremot av t. f. domhavanden,
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län och Svea hovrätt, därvid
de två förstnämnda emellertid framhöllo önskvärdheten av, att Ala
tingslag finge ersättning för sitt tingshus.

Vid prövning av ärendet den 6 juni 1918 fann Kungl. Maj:t med
särskild hänsyn därtill, att den beslutade ostkustbanan ännu ej blivit, såvitt
anginge sträckningen genom Enångers tingslag till Söderhamn, färdigbyggd,
ej skäl att till ifrågavarande framställning lämna bifall. Emellertid

— 1919 —

175

anbefalldes Kungl. Maj:ts befallningshavande att, därest det etter verkställd
utredning skulle befinnas, att frågan om tingshus för Enångers tingslag
icke skulle kunna erhålla en tillfredsställande lösning, utan att nytt tingshus
uppfördes, ofördröjligen göra anmälan därom hos Kungl. Maj:t, på
det att Kung]. Maj:t måtte bliva satt i tillfälle att, innan dylikt nybyggnadsarbete
igångsattes, taga frågan om förening av domsagans båda tingslag
under förnyad omprövning

11. Förening av tingslag i Medelpads östra domsaga.

Den 31 december 1917 avlät justitieombudsmannen Petrén, såsom
1918 års ämbetsberättelse utvisar (sid. 207 o. f.), skrivelse till Konungen
med hemställan, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida
ändring av tingslagsindelningen inom Medelpads östra domsaga kunde äga
rum, antingen så att de fyra tingslag, av vilka domsagan nu bestode,
nämligen Njurunda, Sköns, Ljustorps och Indals tingslag, inom vilka den
gamla i 1734 års lag stadgade tingsordningen gällde, förenades till ett
tingslag med tingsställe i Sundsvall eller, om så lämpligen icke kunde
ske, så att med bibehållande av Indals tingslag såsom särskilt tingslag
Njurunda, Sköns och Ljustorps tingslag förenades till ett tingslag med
itngsställe i Sundsvall.

över denna framställning anbefallde Kungl. Maj:t Svea hovrätt att,
efter vederbörandes hörande, avgiva utlåtande, varjämte yttrande infordrades
från processkommissionen.

Efter det tingslagsborna ävensom häradsrätterna i Njurunda och
Ljustorps tingslag, över framställningen hörda, avstyrkt bifall därtill samt
häradsrätten i Sköns tingslag tillstyrkt förening av Njurunda, Sköns och
Ljustorps tingslag och Indals tingslags häradsrätt ävensom Indalslidens
sockens tingslagsbor avstyrkt Indals tingslags förening med annat tingslag,
anförde domhavanden, häradshövdingen Carl Emanuel Bengtsson i avgivet
yttrande bland annat följande:

På grund av vad i ärendet upplysts, tvekade häradshövdingen ej att
tillstyrka att, oberoende av den blivande ostkustbanan, Njurunda, Sköns
och Ljustorps tingslag förklarades skola utgöra ett tingslag. Däremot
hyste han fortfarande den uppfattning, att det ej kunde anses med billighet
överensstämmande, att Indals tingslag upphörde såsom särskilt tingslag
och förenades med de övriga. Vid detta slut fäste häradshövdingen
sig icke vid de av en sammanslagning följande möjliga olägenheter föi

— 1919 —

176

invånarna i Indals socken, ej heller för invånarna i åtskilliga delar av
Holms socken. Icke heller ansåge häradshövdingen efter den° utredning
som förelåge om storleken av den andel i kostnaden för ett gemensamt
tingshus, som belöpte å Indals tingslag, kostnadsfrågan böra tilläggas avgörande
betydelse. Däremot vore för häradshövdingen avgörande de ökade
kostnader, som inställelse vid ett tingsställe i Sundsvall eller dess närhet
skulle förorsaka invånarna i Lidens socken och vissa delar av Holms socken.
Beträffande dessa torde våglängden i medeltal ökas med fyra till fem mil.
och varje personlig inställelse vid häradsrätten således, då nuvarande skjutsoch
åkdonslega vore 3 kronor 65 öre milen, draga en utgift av 40 till 50
kronor utöver nuvarande kostnader för tingsresa. Detta syntes desto mer
avsevärt, som ej sällan part och vittne kunde i följd av den betalningsskyldiges
bristande förmåga bliva utan gottgörelse för sina tingsresor.
Det hade icke undgått häradshövdingen, att förvaltningen av domsagan avsevärt
betungades genom bibehållande av Indals tingslag såsom särskilt
tingslag, liksom att sammanslagningen av de övriga tingslagen torde för
dessa i anseende till minskat antal sammanträden medföra mindre fördel
än om även Indals tingslag bleve förenat med dem. Men det syntes icke,
att billighet och rättvisa krävde, att invånarna i Lidens och Holms socknar
skulle för tillgodoseende av en snabbare rättsskipning för andra och för minskad
tunga för domaren göra ett så avsevärt offer som ett upphörande
av Indals särskilda tingslag skulle för dem medföra. Vidkommande platsen
för ett gemensamt tingshus borde framhållas, att elektrisk järnväg
förbunde torget och hamnen i Sundsvall med Skönsmons och Skönsbergs
municipalsamhällen, gränsande intill staden, och löpte i närheten av den
planerade gemensamma stationen för statens järnväg och ostkustbanan.
Därför kunde det tänkas, att för allmänhetens bekvämlighet lika bra eller
till och med bättre belägen tomt för ett tingsställe skulle kunna yppas
inom nämnda municipalsamhällen än inom Sundsvalls stad med sitt vidsträckta
område. En bestämmelse, att tingsstället finge förläggas i Sundsvalls
stad eller nära intill den elektriska järnvägen genom"Skönsbergs
eller Skönsmons municipalsamhällen, dock ej längre än en kilometer från
stadsgränsen, syntes därför så mycket mer ändamålsenlig, som fara för
val av olämplig tomt torde genom 26 kap. 4 § byggningabalken eller
annorledes kunna förebyggas.

Kungl. Maj:ts befallningshavande åberopade i avgivet yttrande vad
domhavanden i ärendet anfört. Svea hovrätt ävensom processkommissionen
tillstyrkte sådan ändring i indelningen av domsagan, att Njurunda, Sköns
och Ljustorps nuvarande tingslag förenades till ett tingslag med tingsställe
i eller i närheten av Sundsvall, därvid processkommissionen hem —

1919 —

177

stilllde, att utredning måtte införskaffas, huruvida icke det nybildade Njurunda,
Sköns och Ljustorps härads tingslag skulle kunna förena sig med
Medelpads västra domsaga om gemensamt användande av dess i Sundsvall
uppförda tingshus.

Kungl. Maj:t har den 25 oktober 1918 tattat beslut i ärendet och
därvid förordnat, att domsagan skulle från och med dag, som framdeles
bleve bestämd, vara indelad i två tingslag sålunda, att Indals tingslag
fortfarande skulle utgöra ett tingslag samt Njurunda, Sköns och Ljustorps
nuvarande tingslag skulle bilda ett tingslag, benämnt Njurunda, Sköns.
och Ljustorps tingslag, med tingsställe i eller i närheten av Sundsvall.

Tillika har Kungl. Maj:t anbefallt dess befallningshavande att, sedan
nödiga förberedande åtgärder blivit vidtagna, efter vederbörandes hörande
inkomma med yttrande dels, därest tingslokal för det nybildade Njurunda,
Sköns och Ljustorps tingslag ej kunde förhyras i eller i närheten av
Sundsvall, huruvida samma tingslag skulle kunna förena sig om gemensamt
användande, eventuellt efter ombyggnad, med Medelpads västra domsaga
av dess i Sundsvall uppförda tingshus, dels i fråga om tiden, då
den beslutade regleringen kunde träda i tillämpning, dels beträffande
vilken av de alternativa sammanträdesturer, som om förmäldes i 3 § i förordningen
den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande
bestämmelser om häradsting, sådan denna paragraf lydde enligt lagen den
4 juni 1913, borde i Njurunda, Sköns och Ljustorps tingslag komma att
tillämpas, dels ock huruvida och i vad mån nämndemännens antal inom
sistnämnda tingslag skulle kunna nedbringas, efter det den nya regleringen
genomförts (svensk författningssamling n:r 829).

12. Ändrad tingsordning i Västerbottens södra domsaga.

Den 31 december 1917 avlät justitieombudsmannen Petrén, såsom
1918 års ämbetsberättelse (sid. 215 o. f.) utvisar, skrivelse till Konungen
med hemställan, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida
tingsordningen i Västerbottens södra domsaga, som bestode av Umeå
tingslag, Nordmalings och Bjurholms tingslag samt Degerfors tingslag,
kunde Sålunda ändras, att, med tillämpning av 11 § i förordningen den
17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om
häradsting, i Umeå tingslag infördes tingsordning med fem allmänna
tingssarnmanträden om året.

Över denna framställning hördes vederbörande tingslagsbor och härads

23 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 års riksdag.

178

rätter, domhavanden i domsagan, Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens
län, Svea hovrätt samt processkommissionen, därvid intet erinrades
emot den gjorda framställningen.

Kungl. Maj.t har därefter genom beslut den 25 oktober 1918 förordnat,
att i Umeå tingslag skulle årligen hållas allmänna tingssammanträden,
under vårtinget tre gånger och under hösttinget två gånger, att
under vårtinget sammanträdena skulle börja första sammanträdet den
sjätte måndagen, andra sammanträdet den fjortonde måndagen och tredje
• sammanträdet den tjuguandra måndagen under året samt under hösttinget
första sammanträdet sista måndagen i augusti och andra sammanträdet
åttonde måndagen därefter, eller, om helgdag infölle å sålunda bestämd
mandag, å nästkommande söckendag, att förordningen den 17 maj 1872
angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting
skulle i tillämpliga delar vara gällande i tingslaget samt att den nya
tingsordningen skulle tillämpas från och med år 1919 (svensk författningssamling
n:r 830).

13. Fråga om förening av tingslagen i Västerbottens

norra domsaga.

Den 31 december 1917 avlät justitieombudsmannen Petrén, såsom
1918 års ämbetsberättelse (sid. 218 o. f.) utvisar, till Konungen skrivelse
med hemställan att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida
Västerbottens norra domsagas två tingslag, Skellefteå tingslag samt Mala
och Norsjö tingslag, kunde förenas till ett med bibehållande av de nuvarande
tingsställena vid Skellefteå och i Norsjö by samt med sådan anordning
i fråga om tingssammanträdenas hållande, att tre av de allmänna
sammanträdena, nämligen de, som skulle infalla i februari, juni och oktober,
hölles i Norsjö samt de övriga i Skellefteå.

över framställningen anbefalldes Svea hovrätt att efter vederbörandes
hörande avgiva utlåtande, varjämte processkommissionens yttrande infordrades.

Domhavanden i domsagan, Skellefteå tingslags invånare och häradsrätt
och Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län tillstyrkte
den föreslagna föreningen, som biträddes av jämväl Malå och Norsjö tingslags
invånare och häradsrätt under förutsättning att slutting å tingsstället
i Norsjö hölles och att lämplig anordning i fråga om valet av tingsställe
för rannsakningar infördes.

— 1919 —

179

Svea hovrätt ocli processkommissionen avstyrkte framställningen, därvid
hovrätten med senare instämmande av processkommissionen i huvudsak
anförde följande:

Därest den föreslagna anordningen genomfördes, skulle givetvis häradsrätten
i det sammanslagna tingslaget, vare sig sammanträde hölles i
Skellefteå eller Norsjö, vara behörig att upptaga mål och ärenden från
hela tingslaget. Justitieombudsmannen hade emellertid förutsatt att, medan
småprotokollsärenden från hela tingslaget sålunda handlades å bägge tingsställena,
rättegångsmålen borde fördelas efter de förutvarande tingslagen,
så att mål från nuvarande Malå och Norsjö tingslag utsattes till handläggning
vid sammanträde, som hölles i Norsjö, och mål från nuvarande
Skellefteå tingslag utsattes till handläggning vid sammanträde i Skellefteå.
Det torde dock icke vara möjligt att till fullo genomföra en sådan fördelning.
Då hela tingslaget utgjorde en domkrets, skulle personer, som
vore bosatta i det ena av de gamla tingslagen, vara skyldiga att svara
även vid sammanträde, som hölles inom det andra, äldre tingslaget. Och
domaren skulle lagligen ej kunna vägra stämning, varigenom en svarande
sålunda droges till svaromål utom det äldre tingslag, där han vore boende.
Vid sådant förhållande kunde det befaras, att, när invånare inom det ena
av de äldre tingslagen hade att uttaga stämning å invånare inom det
andra, han skulle utverka sig stämning till det sammanträde, som hölles
inom det äldre tingslag, där käranden vore boende. Och om någon från
annan ort skulle instämma invånare inom Malå och Norsjö äldre tingslag,
skulle han sannolikt begära stämning till sammanträde i Skellefteå, emedan
det vore för honom bekvämare, om målet handlades där. I en mängd
fall skulle enligt lag talan instämmas till det sammanträde, som infölle,
näst efter det någon viss händelse inträffat. I sådana fall måste stämning
uttagas till det sammanträde, som infölle å sådan tid, även om det hölles
utom det äldre tingslag, inom vilket svaranden eller måhända bägge parterna
vore boende. Genomförande av den omförmälda fördelningen.skulle
ock förutsätta att, när ett mål handlagts vid sammanträde inom det ena
av de äldre tingslagen och målet skulle uppskjutas, uppskov i regel skulle
äga rum icke till nästa allmänna sammanträde utan först till nästa sammanträde,
som komme att hållas inom samma äldre tingslag. Men detta
skulle knappast överensstämma med stadgandet i 6 § av förordningen den
17 maj 1872. Likaledes skulle fördelningens genomförande kräva att, då
rådrum behövdes för författande av utslag i slutbehandlat mål, med utslagets
avkunnande skulle komma att anstå vida längre än som enligt
1872 års förordning förutsattes såsom det normala. Skulle utslag meddelas
å slutsammanträde, kunde fördelningsprincipen ej upprätthållas, enär

— 1919 —

180

sådant sammanträde ej kunde hållas å mera än ett ställe. Och den av
domhavanden föreslagna anordning, enligt vilken några nämndemän från
Mala och Norsjö tingslag skulle vara närvarande vid sluttingen i Skellefteå,
syntes ej lämplig.

Vid prövning av framställningen den 25 oktober 1918 har Kunql.
Maj:t ej funnit skäl bifalla densamma.

14. Fråga om förening av tingslag i Luleå domsaga.

I en den 31 december 1917 avlåten skrivelse till Konungen hemställde
justitieombudsmannen Petrén, såsom 1918 års ämbetsberättelse (sid.

*•) utvisar, att Kungl. Maj:t måtte taga under Övervägande, huruvida
Overluleå och Nederluleå tingslag i Luleå domsaga kunde förenas
till ett tingslag.

Över framställningen anbefalldes såväl Svea hovrätt efter vederbörandes
hörande som processkommissionen att avgiva utlåtande.

Overluleå tingslags invånare och häradsrätt tillstyrkte framställningen
under förutsättning, att tingsstället bleve förlagt i Boden, varemot Nederluleå
tingslags invånare och häradsrätt, domhavanden i domsagan, Kungl.
Maj:ts. befallnirigshavande i Norrbottens län, Svea hovrätt samt processkommissionen
avstyrkte framställningen.

Processkommissionen anförde, att vid en framtida domkretsindelning
i dessa trakter finge Nederluleå tingslag antagas komma att sammanföras
med Luleå stad till en domkrets, medan till Boden torde komma att förläggas
en underrätt med återstoden av Luleå domsaga eller åtminstone
Overluleå tingslag till domsområde. Det vore ur flera synpunkter olämpligt
att nu ° sammanföra tingslag, vilka kunde antagas komma att framdeles
åter atskiljas, och härtill komrue, att det nuvarande behovet av
snabbare rättsskipning i Overluleå tingslag kunde tillgodoses genom införande
av ett antal tingssammanträden med tremansnämnd att hållas i
Boden.

Vid prövning av framställningen den 25 oktober 1918 har Kunql.
Maj.t ej funnit skäl att bifalla densamma.

15. Förening av tingslag i Torneå domsaga.

Den 31 december 191/ avlät justitieombudsmannen Petrén, såsom
1918 års ämbetsberättelse (sid. 224 o. f.) utvisar, skrivelse till Konungen

— 1919 —

181

med hemställan, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida
Torneå domsagas nuvarande fyra tingslag kunde förenas till två tingslag
sålunda, att övertorneå och Nedertorneå tingslag förenades till ett med
tingsställe i eller invid Haparanda samt Korpilombolo och Pajala tingslag
förenades till ett med tingsställe i Pajala kyrkoby.

Över denna framställning anbefallde Kungl. Maj:t Svea hovrätt efter
vederbörandes hörande samt processkommissionen att avgiva utlåtande.

Den föreslagna föreningen tillstyrktes av häradsrätterna och tingslagsborna
med undantag av ombudet för Korpilombolo socken, av domhavanden
och av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län.

Hovrätten yttrade:

På grund av vad invånarna i Korpilombolo socken invänt mot Korpilombolo
tingslag förening med Pajala tingslag ansåge hovrätten en sådan
förening icke för närvarande böra komma till stånd. Däremot
syntes hinder icke möta mot en förening av Övertorneå och Nedertorneå
tingslag till ett tingslag med tingsställe i eller invid Haparanda. Därest
Korpilombolo och Pajala tingslag fortfarande skulle bestå såsom särskilda
och domsagan således efter en förening av Övertorneå och Nedertorneå
tingslag skulle komma att utgöras av tre tingslag, skulle emellertid det
mål, som främst åsyftats med förevarande framställning, eller att den i
förordningen den 17 maj 1872 stadgade tingsordningen omedelbart komme
att tillämpas, ej vinnas. Väl förefunnes även under nämnda förutsättning
enligt 11 § i sagda förordning möjlighet, att förordnande meddelades om
tillämpning av nämnda tingsordning på ett av övertorneå och Kedertorneå
nuvarande tingslag bestående nytt tingslag. Men då utredning saknades
om lämpligheten av en sådan anordning, syntes ej heller beslut om övertorneå
och Nedertorneå tingslags förening nu böra meddelas. Hovrätten
tillstyrkte alltså, att Kungl. Maj:t i ärendets nuvarande skick icke måtte
finna skäl förordna om ändring i indelningen av ifrågavarande domsaga.

Processkommissionen anförde:

I likhet med hovrätten ansåge kommissionen en förening av Korpilombolo
och Pajala tingslag för närvarande icke böra komma till stånd.
Att nämnda båda tingslag lämnades orubbade, syntes emellertid icke i
något avseende minska önskvärdheten eller möjligheten av, att efter förening
av övertorneå och Nedertorneå tingslag till ett i detta infördes nya
tingsordningen med fem allmänna tingssammanträden om aret. Då behovet
härav vitsordats av häradsrätterna i de båda tingslagen, häradshövdingen
i domsagan och Kungl. Maj:ts befallningshavande samt icke
bestritts av hovrätten, och då ur rättegångsreformens synpunkt ingenting
vore att erinra mot den föreslagna anordningen, hemställdes, att Kungl.

— 1919 —

182

Maj:t täcktes förordna, att övertorneå och Nedertorneå tingslag skulle förenas
till ett, benämnt Torneå tingslag, med tingsställe i eller invid Haparanda
samt att sådan anordning av tingen, som omförmäldes i 3 § av
1872 års förordning, skulle införas i detta tingslag.

Efter prövning av ärendet har Kungl. Maj:t genom beslut den 25
oktober 1918 förordnat, att domsagan skulle från och med år 1919 vara
indelad i tre tingslag sålunda, att Korpilombolo och Pajala tingslag fortfarande
skulle utgöra särskilda tingslag samt övertorneå och Nedertorneå
tingslag skulle bilda ett tingslag, benämnt Torneå tingslag med tingsställe
i eller invid Haparanda, att i det nybildade Torneå tingslag skulle årligen
hållas allmänna tingsssammanträden, under vårtinget tre gånger och under
hösttinget två gånger, att under vårtinget sammanträdena skulle börja, första
sammanträdet å första måndagen, andra sammanträdet å nionde måndagen
och tredje sammanträdet å sjuttonde måndagen under året samt under
hösttinget, första sammanträdet å första måndagen i september och andra
sammanträdet å måndagen åtta veckor därefter, eller, om helgdag infölle
å sålunda bestämd måndag, å nästkommande söckendag, att förordningen
den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser
om häradsting skulle i tillämpliga delar vara gällande i Torneå tingslag,
samt att, beträffande Torneå tingslags ägodelningsrätt, av de valda ägodelningsrättsledamöterna,
som den 1 januari 1919 kvarstode i tjänst, skulle i
rätten tjänstgöra de tre, som rättens ordförande för varje gång kallade,
intill dess genom avgång från befattningen samma ledamöters antal nedgått
till det i lag stadgade. Tillika anbefalldes Kungl. Maj:ts befallningshavande
att, efter vederbörandes hörande, inkomma med yttrande, huruvida
och i vad mån nämndemännens antal inom Torneå tingslag skulle
kunna nedbringas, efter det den nya regleringen genomförts (svensk författningssamling
n:r 831).

16. Förening av tingslagen i Lysings och Göstrings domsaga.

Den 31 december 1917 avlät justitieombudsmannen Petrén, på sätt
1918 års ämbetsberättelse utvisar (sid. 229 o. f.), skrivelse till Konungen
med hemställan, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida Lysings
och Göstrings båda härad, vilka tillsammans bildade Lysings och Göstrings.
härads domsaga och var för sig utgjorde ett tingslag, Lysings härad
med tingsställe i Ödeshög och Göstrings härad med tingsställe i Mjölby,
kunde förenas till ett tingslag med tingsställe i Mjölby eller, för den

— 1919 —

183

händelse Kungl. Maj:t skulle finna sådan förening lämpligen icke kunna
ske, att Kungl. Maj:t måtte, jämlikt 10 § i förordningen den 17 maj 1872
angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting,
förordna om ökat antal allmänna tingssammanträden i Göstrings härad.

Over denna framställning anbefallde Kungl. Maj:t Göta hovrätt att
efter vederbörandes hörande avgiva underdånigt utlåtande, varjämte processkommissionens
yttrande i ärendet infordrades.

Lysings häradsbor ävensom Lysings häradsrätt, landsfiskalen i Lysings
distrikt och Göta hovrätt avstyrkte den föreslagna föreningen av tingslag.
Göstrings häradsbor och häradsrätt, landsfiskalen i Göstrings distrikt, landsfogden,
domhavanden och Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands
län samt processkommissionen tillstyrkte i avgivna yttranden föreningen.

Processkommissionen anförde bland annat:

Att i en domsaga, där förutsättningarna för tingslagens förening till
ett vore för handen, med bibehållande av flera tingslag befordra rättsskipningens
påskyndande genom införande av tingssammanträden med tremansnämnd
syntes ej vara att förorda, då anordningen med tio allmänna
tingssammanträden om året ur rättsskipningens synpunkt uppenbarligen
vore att föredraga framför exempelvis fem allmänna sammanträden och
fem sammanträden med tremansnämnd.

Genom beslut den 25 oktober 1918 har Kungl. Maj:t förordnat, dels
att Lysings och Göstrings härad skulle från och med den 1 januari 1919
förenas till ett tingslag under benämningen Lysings och Göstrings tingslag
med tingsställe i Mjölby, dels med stöd av 2 § av ovannämnda förordning,
sådant samma lagrum lydde enligt lag den 4 juni 1918, att i
domsagan skulle tillämpas den tredje av de i samma paragraf angivna
sammanträdesturer, varom kungörelse samma dag utfärdades, dels ock beträffande
Lysings och Göstrings tingslags ägodelningsrätt, att av de valda
ägodelningsrättsledamöter, som den 1 januari 1919 kvarstode i tjänst, skulle
i rätten tjänstgöra de tre, som rättens ordförande för varje gång därtill
kallade, intill dess genom avgång från befattningen samma ledamöters
antal nedgått till det i lag stadgade. Tillika har Kungl. Maj:t anbefallt
dess befallningshavande att, efter vederbörandes hörande, inkomma med
yttrande, huruvida och i vad mån nämndemännens antal inom Lysings
och Göstrings härad lämpligen skulle kunna nedbringas, efter det den
nya regleringen genomförts (svensk författningssamling n:r 828).

— 1919 —

184

17. Förening av tingslagen i Mellersta Värends domsaga.

Deri 31 december 1917 avlät justitieombudsmannen Petrén, såsom
1918 års ämbetsberättelse utvisar (sid. 235 o. f.), skrivelse till Konungen
med hemställan, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida
Norrvidinge och Kinnevalds båda härad, vilka tillsammans bildade
Mellersta Yärends domsaga och var för sig utgjorde ett tingslag, Norrvidinge
härad med tingsställe i Tjureda och Kinnevalds härad med tingsställe
i staden Växjö, kunde förenas till ett tingslag med tingsställe i
nämnda stad.

Över framställningen anbefallde Kungl. Maj:t dels Göta hovrätt efter
vederbörandes hörande och dels processkommissionen att avgiva utlåtande,
och avstyrkte i anledning härav Norrvidinge häradsbor med undantag av
Gårdsby socknebor, Norrvidinge häradsrätt med reservation av dess ordförande,
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län samt Göta
hovrätt bifall till framställningen. Gårdsby socknebor och Kinnevalds
härad ävensom Kinnevalds häradsrätt och processkommissionen omfattade
den meningen, att tingslagen borde sammanslås.

Processkommissionen anförde bland annat detsamma, som kommissionen,
enligt vad ovan berörts, yttrat beträffande förening av tingslagen i Lysings
och Göstrings domsaga.

Efter prövning av ärendet förordnade Kungl. Maj:t genom beslut den
25 oktober 1918, dels att Norrvidinge och Kinnevalds härad skulle från
och med den 1 januari 1919 förenas till ett tingslag under benämningen
Mellersta Värends tingslag med tingsställe i Växjö, dels med stöd av 2 §
av förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande
bestämmelser om häradsting, sådant samma lagrum lydde enligt
lag den 4 juni 1913, att i domsagan skulle tillämpas den tredje av de i
samma paragraf angivna sammanträdesturer, varom kungörelse samma dag
utfärdades, dels ock beträffahde Mellersta Värends tingslags ägodelningsrätt,
att av de valda ägodelningsrättsledamöter, som den 1 januari 1919
kvarstode i tjänst, skulle i rätten tjänstgöra de tre, som rättens ordförande
för varje gång därtill kallade, intill dess genom avgång från befattningen
samma ledamöters antal nedgått till det i lag stadgade. Tillika anbefalldes
Kungl. Maj:ts befallningshavande att, efter vederbörandes hörande, inkomma
med yttrande, huruvida och i vad mån nämndemännens antal
inom domsagan lämpligen skulle kunna nedbringas, efter det den nya regleringen
genomförts (svensk författningssamling n:r 828).

— 1919 -

185

18. Fråga om förening av tingslagen i Hallands läns

norra domsaga.

Deri 31 december 1917 avlät justitieombudsmannen Petrén, såsom
1918 års ämbetsberättelse (sid. 241 o. f.) utvisar, till Konungen skrivelse
med hemställan, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida
Fjäre och Viske båda härad, vilka tillsammans bildade Hallands läns norra
domsaga och var för sig utgjorde ett tingslag, Fjäre härad med tingsställe
i Skansen, beläget invid staden Kungsbacka, samt Viske härad med
tingsställe i Nyebro, kunde förenas till ett tingslag med tingsställe vid
Kungsbacka.

över framställningen anbefallde Kungl. Maj:t Göta hovrätt efter vederbörandes
hörande samt processkommissionen att avgiva utlåtande.

Domhavanden i domsagan, Fjäre härads tingslagsbor och häradsrätt,
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands län samt Göta hovrätt tillstyrkte
den föreslagna föreningen, varemot Viske härads tingslagsbor och
häradsrätt ävensom processkommissionen avstyrkte densamma, tingslagsborna
och häradsrätten med framhållande av bland annat att, därest föreningen
av tingslaget med annat tingslag skulle anses böra äga rum, en
sammanslagning borde ske på det sätt, att Viske härad och Himle härad
förenades till ett tingslag med gemensamt tingsställe i Varberg.

I sitt utlåtande anförde processkommissionen:

Vid en blivande domkretsindelning i Hallands län i sammanhang med
rättegångsreformens genomförande syntes nuvarande Hallands läns mellersta
domsaga böra på det sätt delas, att Arstads och Faurås härads tingslag
tillsammans med staden Falkenberg bildade en domkrets, medan Himle
härads tingslag och staden Varberg sammanfördes under en domstol med
säte i sistnämnda stad. Viske härads geografiska läge och kommunikationsmedel
gåve alldeles otvetydigt vid handen, att häradet vid en dylik
domkretsindelning borde förläggas under domstolen i Varberg, medan det
vore tvivelaktigt, huruvida Fjäre härad och staden Kungsbacka tillsammans
komme att giva tillräcklig sysselsättning åt en domstol med säte i
sistnämnda stad eller även de borde hänföras till underrätten i Varberg.

Då det sålunda finge anses såsom visst, att Viske härad framdeles
icke komme att förläggas under en domstol i Kungsbacka, och då det vore
mycket tvivelaktigt, om Fjäre och Viske härad efter en framtida domkretsindelning
komme att höra till samma domkrets, samt härtill komme,
att eventuellt behov av snabbare rättsskipning i domsagan kunde tillgo 24

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1019 års riksdag.

186

doses genom införande av tingssammanträden med tremansnämnd att för
bada tingslagen hållas i Kungsbacka, torde en förening av de båda tingslagen
till ett för närvarande icke böra ifrågakomma, åtminstone icke så
länge Viske härads tingshus utan om- eller tillbyggnad kunde användas
tör sitt ändamål.

I beslut den 25 oktober 1918 har Kunql. Maj:t ej funnit skäl att till
justitieombudsmannens framställning lämna bifall.

19. Fråga om förening av tingslagen i Gudhems och
Kåkinds härads domsaga.

I skrivelse den 31 december 1917 till Konungen hemställde justitieombudsmannen
Petrén, såsom 1918 års ämbetsberättelse (sid 245 o. f.)
utvisar, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida Gudhems
och Kakmds båda härad, vilka tillsammans bildade Gudhems och Kåkinds
härads domsaga och var för sig utgjorde ett tingslag, Gudhems
härad med tingsställe i Stenstorp och Kåkinds härad med tingsställe i
Värsas, kunde förenas till ett tingslag med tingsställe i Skövde

Uver framställningen anbefalldes Göta hovrätt att efter vederbörandes
hörande avgiva utlåtande, varjämte från processkommissionen infordrades
yttrande.

Gudhems härads tingslagsbor och häradsrätt avstyrkte den föreslagna
öreningen, som däremot tillstyrktes av Kåkinds härads tingslagsbor med
hemställan att därmed måtte anstå, till dess normala byggnadstider inträdde
samt av domhavanden i domsagan, Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Skaraborgs län och Göta hovrätt. Hovrätten hemställde dock
med hänsyn till nuvarande dryga kostnader för uppförande av ett nytt
tingshus i Skövde, att med föreningens trädande i verket måtte anstå
under tid, som Kungl. Maj:t kunde bestämma.

Processknmmissionen avstyrkte bifall till framställningen under åberopande
av att efter en framtida domkretsindelning i Skaraborgs län
Kakmds härad och staden Skövde torde komma att lyda under samma
domstol med säte i nämnda stad, medan Gudhems härad vid en dylik
indelning syntes böra jämte vissa andra områden sammanslås med staden
halköping till en domkrets. Att nu förena tingslag, vilka kunde antagas
komma att framdeles åter åtskiljas, vore ur flera synpunkter olämpligt.
Mot ett gemensamt tingsställes förläggande till Skövde talade jämväl, att
härav skulle nödvändiggöras uppförande i nämnda stad av ett nytt tings —

1919 —

187

hus, vilket måhända icke skulle lämpa sig till domstolsbyggnad efter stadens
förenande med Kåkinds härad. Behovet av snabbare rättsskipning
kunde tillgodoses genom införande av ett antal tingssammanträden med
tremansnämnd, vilka lämpligen torde kunna hållas i Skövde för båda
tingslagen.

Vid prövning den 25 oktober 1918 av justitieombudsmannens framställning
har Kungl. Maj:t ej funnit skäl för det dåvarande bifalla densamma.

20. Förening av tingslagen i Vadsbo norra domsaga.

Såsom 1918 års ämbetsberättelse utvisar (sid. 248 o. f.) avlät justitieombudsmannen
Petrén i skrivelse till Konungen den 31 december 1917
framställning, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida
Vadsbo norra domsagas två tingslag, som utgjordes av Hasslerörs tingslag
med tingsställe i Hasslerör och Hova tingslag med tingsställe i Hova,
kunde förenas till ett tingslag med tingsställe i eller invid Mariestad.

Över framställningen anbefalldes Göta hovrätt att efter vederbörandes
hörande avgiva utlåtande, varjämte från processkommissionen infordrades
yttrande.

Den ifrågasatta föreningen blev av ordinarie domhavanden i domsagan,
flertalet tingslagsbor i Hasslerörs tingslag och tingslagets häradsrätt
tillstyrkt, varemot tingslagsborna i Hova tingslag, tingslagets häradsrätt
samt Göta hovrätt avstyrkte föreningen. Hovrätten åberopade i sitt
yttrande, att en förening av domsagans båda tingslag till ett enda skulle
för domsagans invånare medföra fördelen av en snabbare handläggning
av de vicT häradsrätterna i domsagan förekommande mål och ärenden,
men med avseende därå att, på sätt den i ärendet verkställda utredningen
visade, en dylik åtgärd icke kunde genomföras utan betydande
olägenheter och avsevärda kostnader för de rättssökande inom Hova tingslag,
samt de i ärendet hörda ombuden för invånarna i detta tingslag
enhälligt och bestämt motsatt sig den föreslagna föreningen, vartill komme,
att densamma blivit bestridd jämväl av en del utav de i ärendet hörda
ombuden för invånarna i Hasslerörs tingslag, funne hovrätten sig höra
hemställa, att justitieombudsmannens framställning ej måtte vinna Kungl.
Maj:ts bifall.

Processkommissionen anförde i sitt utlåtande:

Efter en blivande rättegångsreforms genomförande komme otvivel —

1919 —

188

aktivt Skaraborgs läns nordligaste underrätt att hava sitt säte i Mariestad
och omfatta, förutom staden, åtminstone hela nuvarande Yadsbo norra
domsaga. Ur denna synpunkt skulle det alltså icke möta något hinder
att redan nu sammanslå domsagans båda tingslag till ett. Då emellertid
intetdera tingslaget för närvarande hade tingsställe i staden, skulle det gemensamma
tingsställets förläggande dit medföra nödvändigheten av att
där uppföra nytt tingshus. Bortsett därifrån, att den nuvarande tidpunkts11
. hänsyn till byggnadskostnaderna syntes vara särdeles olämplig
lör igångsättande av byggnadsföretag, som kunde anstå, talade jämväl för
anstånd med tingshusets uppförande, att detsamma, om det nu uppfördes,
måhända, icke med hänsyn till läge och inredning framdeles komme att
lämpa sig till gemensam domstolsbyggnad för staden och domsagan. På
grund härav och da de bada tingslagens behov av snabbare rättsskipning
syntes kunna tillgodoses genom införande av tingssammanträden med tremansnämnd
att för båda tingslagen hållas i Mariestad, där lämplig lokal
för sadant ändamål torde kunna anskaffas, hemställdes, att någon förening
av tingslagen icke matte komma till stånd, förrän des på grund av någondera
tingshusbyggnadens . bristfällighet eller otillräcklighet skulle finnas
nödigt att uppföra nytt tingshus för någotdera häradet, därvid emellertid
torde böra tillses, att det nya tingshuset i Mariestad erhölle sådant läge,
att detsamma efter stadens eventuella förening med domsagan kunde lämpa
sig till gemensam domstolsbyggnad.

Efter prövning av ärendet har Kungl. Maj:t genom beslut den 25 oktober
1918 förordnat, att Yadsbo norra domsagas båda tingslag, Hasslerörs
och Hova tingslag, skulle frän och med dag, som framdeles bleve
bestämd, förenas till ett tingslag under benämningen Yadsbo norra tingslag
med. tingsställe i Mariestad. Tillika föreskrevs, för att ett blivande
tingshus i Mariestad efter stadens framdeles möjligen skeende förening med
domsagan måtte bliva användbart såsom gemensam domstolsbyggnad, att
stadsfullmäktige i Mariestad genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes i
Skaraborgs län försorg skulle höras över blivande förslag rörande tingshusets
läge och beskaffenhet, varefter dylikt förslag skulle underställas
Kungl. Maj:ts prövning, innan nytt tingshus uppfördes;

och skulle vidare Kungl. Majrts befallningshavande, efter vederbörandes
hörande, inkomma med yttranden dels ifråga om tiden, då — med
hänsyn jämväl tagen till att tingshuset ej borde uppföras, innan nu rådande
byggnadskostnader nedgått — den beslutade regleringen kunde
tråda i tillämpning, dels beträffande vilken av de alternativa sammanträdesturer,
som omförmäldes i 2 § i kungl. förordningen den 17 maj
1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om härads —

1919 —

189

ting, sådan denna paragraf lydde enligt lagen den 4 juni 1913, borde i
det nybildade tingslaget tillämpas, dels ock huruvida och i vad mån
nämndemännens antal skulle kunna nedbringas, efter det den nya regleringen
genomförts (svensk författningssamling n:r 910).

21. Fråga angående gemensam skandinavisk lagstiftning
rörande bemanningen ombord å handelsfartyg.

I en den 15 januari 1918 till Konungen avlåten framställning (1918
års ämbetsberättelse sid. 329 o. f.) framhöll justitieombudsmannen Petrén,
att underbemanning i ej ringa utsträckning förekomme å våra handelsfartyg,
mest i kvalitativt och mindre i kvantitativt hänseende, att uppenbart
vore, vilka vådor, dylik underbemanning kunde medföra för liv och
egendom, samt att det förelåge ett oavvisligt behov av närmare föreskrifter
rörande bemanningen ombord å fartyg utöver de redan befintliga torftiga
bestämmelserna i ämnet, samt hemställde, att Kungl. Maj:t matte taga i
övervägande att vidtaga åtgärder för åvägabringande av gemensam skandinavisk
lagstiftning rörande bemanningen ombord å fartyg.

Då framställningen den 5 april 1918 anmäldes i statsrådet, anförde
statsrådet och chefen för finansdepartementet bland annat:

Frågan om utarbetande av närmare bestämmelser rörande fartygs bemanning
vore redan föremål för utredning. Den 20 november 1917 hade
nämligen Kungl. Maj:t bemyndigat dåvarande chefen för finansdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att inom finansdepartementet verkställa
utredning om och avgiva förslag till de bestämmelser, som kunde finnas
erforderliga och lämpliga rörande fartygsbesättnings arbets- och levnadsförhållanden,
särskilt frågan om bemanningens tillräcklighet (bemanningsskala),
ävensom beträffande tillsynen från det allmännas sida i berörda hänseende.
På grund av berörda bemyndigande hade sakkunniga i frågan därefter
blivit skyndsamt tillkallade. Det utredningsarbete, som sålunda påbörjats,
avsåge emellertid åvägabringande av en lagstiftning i frågan endast för
Sveriges vidkommande. I anledning av justitieombudsmannens framställning
hade yttrande infordrats från de sakkunniga, som uti avgivet utlåtande
anfört: Med hänsyn till nödvändigheten av att bevara den svenska
rederinäringens förmåga att i konkurrensen med andra nationer hävda
och stärka sin ställning, måste det innebära en fördel, att förhållandena
på hithörande område bleve likformigt reglerade på den möjligast breda
internationellt rättsliga grund. Att söka åvägabringa en sådan internatio —

1919 —

190

nellt rättslig reglering bleve därför ett svenskt statsintresse av vikt. Ehuru
under nu rådande tidsförhållanden en allmännare internationell reglering
icke kunde ifrågakomma, maste det dock anses såsom en betydande vinning,
om de skandinaviska länderna kunde enas om enhetliga normer för
ifrågavarande spörsmåls lösning. Kommitterade hade därför, redan innan
justitieombudsmannens skrivelse kommit dem till hända, varit betänkta på
att hos Kungl. Maj:t göra hemställan i det syfte, som framställningen avsåge.
De tillstyrkte därför, att åtgärder i sagda syfte måtte omedelbart
vidtagas. Ifrågasättas kunde även, om icke anslutning i förevarande fråga
i sinom tid borde sökas även från Finlands sida. Med avseende å frågans
läge i våra grannländer upplyste de sakkunniga vidare, att det norska
handelsdepartementet under mars månad 1917 tillsatt en kommitté, som
den o oktober samma år avgivit betänkande med »Utkast till bemandningsskala
för norske skibe«, att meddelanden från Norge gåve vid handen,
att en författning i ämnet på grundval av berörda utkast kunde komma
att utfärdas när som helst under 1918, samt att i Danmark icke syntes
råda något större intresse för att driva fram ifrågavarande spörsmål.

Statsrådet funne visserligen tanken på en gemensam skandinavisk lagstiftning
å förevarande område vara värd beaktande. Emellertid syntes,
såsom framginge av redogörelsen för frågans läge i våra grannländer, störa
förutsättningar icke förefinnas för åvägabringande av ett dylikt samarbete.
Härtill komme, att de fördelar, som därigenom skulle vinnas, icke torde
vara av verklig betydenhet. I fråga om möjligheten av att bereda den
svenska rederinäringen skydd i konkurrensen med andra nationer, torde
nämligen, så länge enhetliga bestämmelser i ämnet icke gällde för de
större europeiska handelsflottorna, en gemensam skandinavisk lagstiftning
icke vara av större gagn. Däremot måste anordnandet av ett för de nordiska
länderna gemensamt lagarbete å förevarande område vara ägnat att
väcka vissa betänkligheter på grund av det avsevärda dröjsmål med lösandet
av föreliggande, för vårt land så viktiga fråga, vilket därav torde
bliva följden. Statsrådet ville i detta sammanhang erinra, hurusom vid
det tillfälle, da Kungl. Maj:t lämnat sitt ovanberörda bemyndigande rörande
tillkallande av sakkunniga inom finansdepartementet, dåvarande departementschefen
under erinran, att en för de skandinaviska länderna
gemensam revision av sjölagen vore förestående — till stöd för sin hemställan
om berörda bemyndigande framhållit, att, utan avvaktande av ett
skandinaviskt lagarbete, kunde i åtskilliga avseenden utfärdas föreskrifter
till förbättrande av de svenska sjömännens arbets- och levnadsförhållanden,
detta så mycket hellre som det svenska lagstiftningsarbetet i vissa hänseenden
pa sagda område stode efter det danska och norska i vunna re -

1919 —

191

sultat. Några nya skäl, som skulle tala för ett frångående av den då intagna
ståndpunkten, syntes icke hava förekommit. Däremot torde givetvis
de sakkunniga låta det vara sig angeläget, att, i den mån sådant lämpligen
kunde ske, utan åsidosättande av de intressen, som deras arbete avsåge
att tillgodose, söka åvägabringa saklig överensstämmelse mellan det
förslag, som kunde komma att av dem utaidietas och de mera tidsenliga
bestämmelser i dithörande frågor, som redan vore eller kunde bliva utarbetade
i våra grannländer.

Jämlikt statsrådets hemställan beslöt Kungl. Maj:t, att justitieombudsmannens
framställning icke skulle till annan åtgärd föranleda än att densamma,
som innehölle utredning i hithörande frågor, skulle jämte därvid
fogade handlingar överlämnas till de sakkunniga.

22. Framställning angående ändring av kungl. förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen.

Såsom 1918 ars ämbetsberättelse (sid. 339 o. f.) utvisar, avlät justitieombudsmannen
Petrén den 1.5 januari 1918 till Konungen framställning,
däri anfördes, att bland rikets underdomare enstämmig mening rådde
rörande behovet av en revision av åtskilliga uti gällande förordning
angående expeditionslösen stadgade lösenbelopp. Enligt justitieombudsmannens
mening förelåge goda skäl för vidtagande av en dylik åtgärd.
Blott den omständigheten, att i vissa fall renskrivningskostnaden för domaren
på grund av lösenbeloppets ringhet ginge till högre belopp än lösen
för expeditionen, torde visa, att verkligt missförhållande förelåge. Lösensportlerna
vore för såväl häradshövdingarna som en del av stadsdomarna
en väsentlig del av vederbörandes inkomst. Vållade utskrift av expeditioner
i vissa fall förlust i stället för förtjänst för domaren, kunde det
knappast betecknas annat än som ett missförhållande. En ekonomiskt
fullt oberoende ställning för domarkåren vore alldeles givet ett synnerligen
viktigt, ja oeftergivligt önskemål. De till justitiedepartementet inkomna
uppgifter angående häradshövdingarnas inkomster av sina domsagor
under de sista åren visade, att i rikets minsta domsagor den behållna
inkomsten stannade vid belopp mellan 6,000 och 7,000 kronor. Jämväl
beträffande större domsagor hade nettoinkomsten betydligt sjunkit på grund
av de i hög grad stegrade utgifterna för renskrivning, domsagans kansli,
avlöning åt biträden m. m. För att trygga domarkårens fulla självstän -

1919 —

192

dighet, vilken alltid löpte fara att rubbas av dåliga avlöningsförhållanden
med därav följande ekonomiskt beroende syntes det vara ur rättsvårdens
intresse påkallat att föreslå höjning av åtminstone de lösenbelopp, som
uti ifrågavarande förordning efter nutida förhållanden verkade oskäligt
låga.

Genom kungl. kungörelsen den 18 oktober 1918 om tillfällig ändring
av § 3 i förordningen den 7 december 1883 (n:r 64) angående expeditionslösen
(svensk författningssamling n:r 796) har förordnats, att beträffande
den uti § 3 av förordningen den 7 december 1883 intagna
tariff skulle, i vad an ginge första och andra avdelningarna, tillsvidare
intill den 1 januari 1920 sådana ändrade bestämmelser gälla, att lösen för
bland annat vissa avskrifter, notarialprotester, protokoll och utslag med
rubrik höjts med 50 till 100 procent å dittills gällande belopp.

Härigenom hava de av justitieombudsmannen framhållna missförhållandena
blivit i viss mån tillfälligt avhjälpta.

— 1919 —

193

V. Framställningar till riksdagen.

1. Framställning angående tillfälligt anslag till bestridande
av expenser vid justitieombudsmansexpeditionen.

Från år 1909 tiar riksdagen beviljat två årliga anslag, ett å 4,000
kronor att användas till befordrande av göromålens gång inom justitieombudsmansexpeditionen,
vikariatsersättning, renskrivning m. m. samt ett å
1,200 kronor till bestridande av expenser vid justitieombudsmannens och
tryckfrihetskommitténs expedition. Genom beslut vid 1918 års riksdag
hava nämnda två anslag sammanslagits, så att från och med år 1919
utgår ett årligt anslag å 5,200 kronor att användas till bestridande av
expenser för justitieombudsmannens och tryckfrihetskommitténs expedition,
vikariatsersättning m. m.

I min företrädares framställning till 1918 års riksdag angående förhöjning
av ovannämnda anslag m. m. (1918 års ämbetsberättelse sid. 427
o. f.) har framhållits, att de ifrågavarande anslagen, enligt vad det visat
sig, under dåvarande förhållanden vore för knappt tilltagna och icke försloge
till utgifternas bestridande. Under åren 1916 och 1917 hade på
båda anslagen uppkommit brist, vilket haft till följd, att justitieombudsmannen
av egna medel nödgats förskjuta avsevärda belopp för nödiga
utgifters bestridande. Vid 1917 års utgång uppgick berörda brist å båda
anslagen tillhopa, såsom av de till riksgäldskontoret lämnade redovisningarna
framgår, till ett sammanlagt belopp av 2,083 kronor 28 öre, vilket
belopp överförts till 1918 års räkning och ännu icke blivit täckt.

Ända sedan år 1910 har varje år uppstått brist å ovannämnda anslag
å 1,200 kronor. Berörda brist balanserades år från år och täcktes efter
varje räkenskapsårs slut av det för därpå följande år utgående anslaget.
Vid 1916 års riksdag gjorde justitieombudsmannen framställning om anvisande
av ett belopp å 800 kronor att under sistnämnda år utgå till täckande
av den sålunda uppkomna bristen, som vid 1915 års utgång uppgick
till 839 kronor 57 öre (1916 års ämbetsberättelse sid. 293). Berörda
framställning blev av riksdagen bifallen (reglemente för riksgäldskontoret,
utfärdat vid slutet av 1916 års lagtima riksdag, § 32 avd. 5 sista st. sid. 19).

25 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelss till 1919 års riksdag.

194

Överskjutande beloppet 39 kronor 57 öre ingår i ovannämnda belopp
2,083 kronor 28 öre.

Angående den betydande ökningen av arbetsbördan vid justitieombudsmansexpeditionen,
som under åren 1916 och 1917 ägt rum och som

jämte väsentligt stegrade utgifter för renskrivning, skrivmaterialier
m. m. — föranlett den under samma år uppkomna bristen å anslagen,
hänvisas till justitieombudsmannens uttalanden i 1918 års ämbetsberättelse
sid. 423—425 och 428.

Med åberopande av vad sålunda anförts får jag härmed vördsamt
hemställa,

att riksdagen måtte medgiva, att av förslagsanslaget
till avlöning, resekostnader och expenser för justitieombudsmannen
och hans expedition ett belopp av 2,083
kronor 28 öre må, emot behörig redovisning, under år
1919 utgå till täckande av uppkommen brist å anslagen
till befordrande av göromålens gång inom justitieombudsmansexpeditionen,
vikariatsersättning, renskrivning
m. m. samt till kostnader för expenser vid justitieombudsmannens
och tryckfrihetskommitténs expedition.

Jag anhåller, att denna framställning måtte hänvisas till bankoutskottet.

2. Framställning angående ändring i avlöningsvillkoren för
registratorn-kanslisten vid justitieombudsmansexpeditionen.

1909 ars riksdag fastställde avlöningen för sekreteraren vid justitieombudsmansexpeditionen
till 6,000 kronor och för registratorn-kanslisten
vid expeditionen till 4,000 kronor, vilka avlöningar kunde höjas efter
5 års tjänstgöring med 500 kronor och efter 10 års tjänstgöring med vtterligare
500 kronor.

Sedermera har pa framställning av justitieombudsmannen riksdagen
dels ar 1916 bestämt, att av nämnda begynnelseavlöningar 1,800 kronor
skulle anses utgöra tjänstgöringspenningar för sekreteraren och 1,500 kronor
beräknas såsom tjänstgöringspenningar för registratorn-kanslisten, dels ock
år 1918 medgivit,^ att från och med år 1919 den dittills varande sekreterarbefattningen
å justitieombudsmansexpeditionen ombildades till en

— 1919 —

195

expeditionssekreterartjänst med en avlöning av 8,100 kronor med rätt
till ett ålderstillägg om 600 kronor efter 5 års tjänstgöring. För registratorn-kanslisten
gjordes emellertid ej någon framställning om löneförhöjning.
_ . 0 .

Av justitieombudsmannens framställningar till 1918 ars lagtima riksdag
dels angående ändring i avlöningsvillkoren för sekreteraren vid expeditionen
(1918 års ämbetsberättelse sid. 423 o. f.) och dels.angående förhöjning
av de till befordrande av göromålens gång inom justitieo.mbudsmansexpeditionen
m. m. anvisade anslag (samma årsberättelse sid. 427
o. f.) framgår, hurusom under senare år arbetsbördan å expeditionen ökats,
och har under 1918 någon ändring därutinnan icke skett. Vad av min
företrädare anförts uti hans nyssnämnda framställningar till 1918 ars lagtima
riksdag såsom stöd för eu höjning av sekreterarens avlöning
kan därför till stor del även åberopas såsom skäl för en höjning av
avlöningsförmånerna för den å expeditionen anställde registratornkanslisten.

Förhållandena hava numera utvecklat sig därhän, att registratornkanslistens
tjänstebefattning icke längre kan anses jämställd med en registratorstjänst,
utan fullgör han, jämte allt det arbete, som aliggei en regi
strator, jämväl vad som kan anses avila en biträdande sekreterare. Medan
expeditionssekreterarens tid helt utfylles av de större uppgifterna, har
registratorn-kanslisten fått sig ålagt att omedelbart anmäla ärendena, allt
efter som de bliva anhängiga, från skillda myndigheter införskaffa de
upplysningar, vilka ofta erfordras, innan det kan avgöras, huru ett ärende
vidare bör behandlas, ombesörja skriftväxlingen i ärendena samt därefter,
för att något minska expeditionssekreterarens arbetsbörda, slutligen föredraga
en del mindre ärenden. Såsom i justitieombudsmannens nyssnämnda
framställningar beröres (1918 års ämbetsberättelse sid. 421) uppsätter vidare
registratorn de i diariet intagna redogörelserna i alla nyinkomna ärenden,
vilket, jämte åliggandet att anmäla ärendena, nödvändiggör, att han tämligen
noggrant måste sätta sig in i desamma. Ingalunda är heller registratorns°arbetstid
inskränkt till den tid av fyra timmar, varunder justitieombudsmansexpeditionen
hålles öppen för allmänheten, utan är han regelmässigt
upptagen å tjänsterummet under sex timmar, varjämte esomoftast
förekommer hemarbete om eftermiddagarna.

För innehavande av registratorsbefattningen vid justitieombudsmansexpeditionen
har hittills fordrats juridisk examen och erfarenhet från förvaltande
av domarämbete. På dessa fordringar skulle icke utan mycket
stora olägenheter en avprutning kunna äga rum. För att registratorn
skall kunna fylla den plats, han för närvarande faktiskt bekläder inom

—1919 —

190

justitieombudsmansexpeditionen, fordras icke blott avsevärda juridiska kun*
skaper, utan även självvunnen erfarenhet beträffande domarverksamheten.
För denna tjänst kräves alltså, synes det mig, en högre utbildning än för
registrator* eller motsvarande befattningar inom statsförvaltningen.

Att under sadana förhallanden avlöna den vid justitieombudsmansexpeditionen
anställda registratorn-kanslisten med endast 4,000 kronor
torde, frånsett nu rådande dyrtid, vara obilligt.

Befattningshavare av första lönegraden d. v. s. de, som uppbära en
begynnelseavlöning av 4,000 kronor, hava medgivits rätt till tre ålderstillägg
om vartdera 500 kronor efter respektive 5, 10 och 15 års tjänstgöring.
Registratorn-kanslisten vid justitieombudsmansexpeditionen kan
däremot komma i åtnjutande av endast tva sadana tillägg. Registratorerna
i statsdepartementen, för vilka tjänsters erhållande ej fordras mera än
kansliexamen, åtnjuta numera en begynnelseavlöning av 4,500 kronor med
rätt till tre alderstillägg om 500 kronor.

Vidare bör beaktas, att ingå befattningshavare vid justitieombudsmansexpeditionen
äro anställda pa fast stat. De kunna entledigas av justitieombudsmannen,
när han sa för gott finner, och sakna även rätt till pension.
Denna deras osäkra ställning gör, att deras avlöning ej bör vara
för lågt tilltagen.

Tager man slutligen i betraktande, att registratorn-kanslisten vid
semester eller annan ledighet för expeditionssekreteraren bör kunna förordnas
att uppehålla dennes tjänst, synes uppenbart, att för platsens skötande
kräves långt större kompetens än för tjänster i allmänhet av registrator
grad.

grund av^ vad ovan anförts torde registratorn-kanslistens tjänst
höra förändras från en första gradens tjänst till en andra gradens, men
med den avlöning, som tidigare utgått till sekreteraren vid justitieombudsmansexpeditionen,
nämligen 6,000 kronor jämte två ålderstillägg om vartdera
500 kronor efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring, varvid av
avlöningen 1,800 kronor skulle anses utgöra tjänstgöringspenningar. Det
vore även synnerligen ^önskvärt, om löneförhöjningen kunde komma att
räknas från början av år 1919. Benämningen registrator-kanslist torde i
samband härmed höra ändras till sekreterare och registrator.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag härmed vördsamt
hemställa,

att riksdagen matte fastställa avlöningen för en
sekreterare, och registrator vid justitieombudsmansexpeditionen
till 6,000 kronor, därav 1,800 kronor* skola
— 1919 —

197

anses utgöra tjanstgöringspenningar, vilken avlöning
må till den del, som ej utgör tjanstgöringspenningar,
kunna höjas efter 5 år med 500 kronor och efter 10
år med ytterligare 500 kronor, ävensom medgiva, att
denna avlöning må utgå från och med den 1 januari
1919.

Jag anhåller, att denna framställning hänvisas till bankoutskottet.

3. Framställning angående förhöjning av de till befordrande
av göromålens gång inom justitieombudsmansexpeditionen

m. m. anvisade anslag.

På framställning av min företrädare har 1918 års lagtima riksdag
dels beviljat ett årligt anslag av 5,200 kronor att av justitieombudsmannen
från och med år 1919, emot behörig redogörelse, användas till bestridande
av expenser för justitieombudsmannens och tryckfrihetskommitténs
expedition, vikariatsersättning m. m., dels ock medgivit justitieombudsmannen
att av 1918 års förslagsanslag till avlöningar, resekostnader
och expenser för justitieombudsmannen och hans expedition använda, utöver
vissa andra anvisade belopp, högst 2,000 kronor för bortarbetande
av uppkommen arbetsbalans å justitieombudsmansexpeditionen.

Å expeditionen är anställd en amanuens, som huvudsakligen har att
genomgå och granska de till expeditionen inkommande fångförteckningarna
från hela riket, ett — såsom redan min företrädare i skrivelse till
1918 års lagtima riksdag påpekat (ämbetsberättelsen 1918 sid. 429) —
synnerligen tidsödande arbete. För att på ett tillfredsställande sätt fullgöra
denna uppgift erfordras, förutom stor uppmärksamhet, ingående kunskaper
i straffrätt. De vid granskningen gjorda anmärkningarna föredragas
inför justitieombudsmannen, varefter amanuensen uppsätter förslag
till de skrivelser, vartill anmärkningarna kunna föranleda. I den mån
amanuensens tid tillåter — han innehar ordinarie statstjänst å annat håll —,
biträder han registratorn i dennes göromål samt inrycker såsom registratorns
vikarie, då denne åtnjuter ledighet. För det kvalificerade arbete,
amanuensen sålunda utför, har till honom av expensanslaget under de
senare åren utgått ett arvode av allenast 100 kronor i månaden eller
1,200 kronor om året. Såsom innehavare av annan ordinarie statstjänst
har han icke kommit i åtnjutande av krigstid stillägg å detta arvode. Med

— 1919 —

198

hänsyn till arten och omfattningen av amanuensens arbete synes mig en
höjning av den till honom utgående ersättningen oundgängligen nödvändig.
En ökning av det till honom utgående arvodet med 800 kronor från 1,200
kronor till 2,000 om året torde icke kunna anses för stor. Därigenom
skulle även amanuensen vid justitieombudsmansexpeditionen bliva likställd
med amanuenser i statsdepartementen.

Amanuensens arvode har före den 1 januari 1919 utgått av det till
befordrande av göromålens gång inom justitieombudsmansexpeditionen m. m.
anvisade anslag å 4,000 kronor och utgår efter sistnämnda dag från det
till bestridande av expenser för justitieombudsmannens och tryckfrihetskommitténs
expedition, vikariatsersättning m. m. anvisade anslaget å 5,200
kronor. Enligt av mig gjorda beräkningar blir emellertid detta anslag
alltför hårt anlitat, för att från detsamma skulle kunna till amanuensen
utbetalas högre ersättning än den nu utgående. Visserligen blir anslaget
från 1919 års början något drygare, därigenom att skrivbiträdets avlöning
ej längre utgår av detsamma, men den besparing, som härigenom vinnes,
kommer tillfullo att åtgå dels till ersättning för den extra skrivhjälp, som
med det alltjämt ökade arbetet å expeditionen måste anlitas, dels till blygsamma
vikariatsarvoden, i den mån vikarier, vid förefallande behov, under
den för närvarande rådande stora bristen pä lämpliga arbetskrafter kunna
anskaffas, och dels icke minst för att möta den prisförhöjning å alla erforderliga
materialier, som inträtt. Därför torde, under förutsättning att
amanuensens avlöning även för framtiden utbetalas av expensanslaget,
detta anslag böra ökas med 800 kronor från 5,200 kronor till 6,000 kronor.

Beträffande den under de senare åren alltmera ökade arbetsbalansen
har densamma icke, såsom jag vid tillträdet av mitt ämbete hoppades,
under loppet av år 1918 kunnat helt bortarbetas. En mycket stor del
av de kvarliggande ärendena visade sig vara av synnerligen svår och
tidsödande beskaffenhet. Ehuru det icke tillräckligt tydligt framgår av
siffrorna, har emellertid genom en utgallring av många svåra ärenden den
nu återstående balansen blivit lätthanterligare, och bör, såvitt läget nu
kan överblickas, balansen vid slutet av år 1919 hava nedbragts högst betydligt.
Då avarbetandet av denna balans är synnerligen angeläget, torde
jämväl för år 1919 böra anvisas ett belopp av högst 2,000 kronor för detta
ändamål.

Med åberopande av vad sålunda blivit anfört får jag härmed vördsamt
hemställa,

att riksdagen måtte dels bevilja från och med år
1920 ett årligt anslag av 6,000 kronor att, emot behörig

— 1919 —

199

redovisning, användas till bestridande av expenser för
justitieombudsmannens och tryckfrihetskommitténs expedition,
vikariatsersättning m. m.;

dels ock medgiva justitieombudsmannen att av 1919
års förslagsanslag till avlöningar, resekostnader och expenser
för justitieombudsmannen och hans expedition
använda, utöver förut anvisade belopp, ytterligare högst
2,000 kronor för bortarbetande av uppkommen arbetsbalans
å justieombudsmansexpeditionen.

Jag hemställer, att denna framställning måtte hänvisas till bankoutskottet.

4. Framställning'' angående avlöningsförbättring till vaktmästaren
vid justitieombudsmansexpeditionen.

Enligt beslut av 1916 års riksdag skall den årliga avlöningen för
vaktmästaren vid justitieombudsmansexpeditionen utgå med 1,200 kronor,
därav 350 kronor skola anses utgöra tjänstgöringspenningar, vilken avlöning
må till den del, som ej utgör tjänstgöringspenningar, kunna efter
5 år höjas med 100 kronor och efter 10 år med ytterligare 100 kronor.
Därest vaktmästaren i denna sin egenskap åtnjuter fri bostad med bränsle,
skall från den del av hans avlöning, som ej utgör tjänstgöringspenningar,
så länge nämnda förmån kvarstår, avdragas ett belopp av 250 kronor
årligen. Jämlikt nämnda riksdagsbeslut skola i övrigt de för justitiekanslersexpeditionen
gällande bestämmelser och villkor i tillämpliga delar, efter
justitieombudsmannens beprövande, gälla även för justitieombudsmansexpeditionen.

På grund av beslut av 1909 års riksdag utgick till vaktmästaren vid
justitiekanslersexpeditionen från och med år 1910 en avlöning av 1,200
kronor, därav 700 kronor i lön, 350 kronor i tjänstgöringspenningar och
150 kronor i ortstillägg, vilken lön kunde efter 5 år höjas med 100 kronor
och efter 10 år med ytterligare 100 kronor. Därest denna vaktmästare
i sådan egenskap åtnjöte fri bostad samt bränsle, skulle, så länge denna
förmån kvarstode, ortstillägg ej till honom utgå ävensom å lönen avdragas
100 kronor årligen.

Sedan 1918 års lagtima riksdag i anledning av avlåten proposition
och en i ämnet väckt motion medgivit viss reglering av löneförhållandena

— 1919 —

200

in. m. för vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare, har
Kungl. Maj:t genom kungörelse den 1 november 1918 bestämt, bland annat,
att från och med år 1919 skall till vaktmästaren å justitiekanslersexpeditionen
utgå avlöningsförbättring med följande tillägg till de honom förut
enligt vederbörlig avlöningsstat tillkommande begynnelseavlöning, nämligen
lön 200 kronor och tjänstgöringspenningar 200 kronor, eller tillhopa loO
kronor.

Vidare har i samma kungörelse stadgats, att beträffande ålderstillägg
skall för befattningshavare å stat i stället för hittillsvarande bestämmelser
gälla, att lönen kan höjas med 100 kronor efter 3 år, med ytterligare
100 kronor efter 6 år och med än ytterligare 100 kronor efter 9 år.

Efter det 1918 ars lagtima riksdag i anledning av avlåten proposition
och en i ämnet väckt motion tillika medgivit att för år 1918 ifrågavarande
befattningshavare finge åtnjuta tillfällig avlöningsförbättring med iakttagande
i tillämpliga delar av enahanda grunder och villkor, som av riksdagen
föreslagits att gälla beträffande avlöningsförbättring till sådana befattningshavare
från och med år 1919, har Kungl. Maj:t genom kungörelse
den 10 september 1918 bestämt, att tillfällig avlöningsförbättring skulle
under 1918 utgå till bland andra vaktmästaren å justitiekanslersexpeditionen
med 395 kronor, varav lön 195 kronor och tjänstgöringspenningar 200
kronor, ävensom att sådan befattningshavare, som i kungörelsen avsåges
och vore berättigad till ålderstillägg, kunde åtnjuta avlöningsförbättring i
form av ålderstillägg med 100 kronor efter 3 år, ytterligare 100 kronor
efter 6 °år och ytterligare 100 kronor efter 9 år.

Från vaktmästaren å justiteombudsmansexpeditionen O. östlund har
till justitieombudsmannen inkommit en så lydande skrift:

»Till riksdagens herr justitieombudsman.

Härmed får jag vördsamt anhålla, att herr justitieombudsmannen ville
hos riksdagen utverka, att mina avlöningsförmåner måtte höjas till samma
belopp, som numera åtnjutes av vaktmästaren vid justitiekanslersexpeditionen
enligt kungl. kungörelsen den 1 november 1918; och underkastar
jag mig de för åtnjutande av avlöningsförbättring enligt samma kungörelse
stadgade villkor och bestämmelser.

Stockholm den 27 december 1918.

2 O. Östlund.»

glinder ar 1918 har östlund, som varit anställd vid expeditionen i
17 år, uppburit i avlöning 1,400 kronor, därav 350 kronor i tjänstgöringspenningar.
Därjämte har Östlund under samma år uppburit i krigstids —

1919 —

•201

tillägg 831 kronor 37 öre och i extra krigstidstillägg 420 kronor 75 öre.
Ostlund åtnjuter ej fri bostad.

Vaktmästaren å justitieombudsniansexpeditionen lärer beträffande tjänstgöringsförhållandena
kunna i alla avseenden jämställas med vaktmästaren
å justitiekanslersexpeditionen. Goda skäl synas därför tala för, att lian
jämväl i avlöningshänseende jämställes med nämnda befattningshavare.

Oå den i avlöningsstaten för jnstitieombudsmansexpeditionen införda
bestämmelsen, att i övrigt de för justitiekanslersexpeditionen gällande bestämmelser
och villkor skola i tillämpliga delar, efter justitieombudsmannens
beprövande, gälla även för justitieombndsmansexpeditionen, icke synes
mig kunna innebära, att justitieombudsmannen skulle vara berättigad att
själv bevilja Östlund ifrågavarande avlöningstillägg, har jag ansett mig
böra hänskjuta frågan till riksdagens prövning.

På nu anförda skäl får jag vördsamt hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att vaktmästaren å
justitieombudsmansexpeditionen tillerkännes samma avlöningförbättring
från och med år 1919, som enligt
kungl. kungörelsen den 1 november 1918 tillkommer
vaktmästaren å justitiekanslersexpeditionen, på de villkor
och bestämmelser, som för åtnjutande av avlöningsförbättringen
stadgas i nämnda kungörelse;

samt att till nuvarande vaktmästaren å justitieombudsmansexpeditionen
utbetalas en gratifikation a 495
kronor, motsvarande avlöningsförbättring för år 1918
jämte krigstidstillägg och extra krigstidstillägg.

dag anhåller, att denna framställning hänvisas till vederbörande utskott.

5. Framställning angående krigstidstillägg och krigstidshjälp
under är 1919 åt befattningshavare vid justitieombudsmansexpeditionen.

1 anledning av en av justitieombudsmannen till 1918 års lagtima
riksdag gjord framställning och en inom riksdagen väckt motion medgav
riksdagen, att krigstidstillägg och krigstidshjälp finge under år 1918 utgå
till justitieombudsmannen och befattningshavare vid justitieombudsmannens
expedition enligt angivna grunder, varjämte justitieombudsmannen bemyn 2t>

— Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1919 års riksdag.

202

digades att för ifrågavarande ändamål av förslagsanslaget till avlöning,
resekostnader och expenser m. m, för justitieombudsmannen och hans expedition
använda erforderligt belopp. Efter proposition av Kungl. Maj:t
till 1918 års urtima riksdag medgavs, att extra krigstidstillägg och extra
kngstidshjälp finge under senare halvåret 1918 efter vissa grunder utgå
till justitieombudsmannen och befattningshavare vid justitieombudsmannens
expedition samt bemyndigades justitieombudsmannen att för ändamålet av
nämnda förslagsanslag använda erforderligt belopp.

Då det av dyrtiden alstrade behovet av ett tillfälligt lönetillägg icke
upphört, utan allt fortfarande gör sig gällande, hemställer jag vördsamt,

att riksdagen jämväl för år 1919 ville bereda
befattningshavare vid justitieombudsmansexpeditionen
krigstidstillägg och krigstidshjälp; och torde härför fastställas
samma grunder, som kunna i enahanda avseenden
varda stadgade för befattningshavare vid statens ämbetsverk.

Jag anhåller, att denna framställning måtte hänvisas till vederbörande
utskott.

VI. Inspektionsresor under år 1918.

Mina ämbetsresor under år 1918 hava omfattat Gottlands, Västmanlands
och Uppsala län. Under dessa resor har inspektion skett hos länsstyrelser,
domkapitel, rådhusrätter och häradshövdingar samt vid straffängelser,
krono- och stadshäkten ävensom universitetskansliet i Uppsala och arkivdepan
i Visby. Under inspektionen har jämväl ägnats uppmärksamhet åt
domstolarnas arkiv.

Redogörelse för vad under resorna förekommit lämnas i de därunder
torda diarierna, vilka jämte justitieombudsmansexpeditionens diarium och
registratur komma att för granskning överlämnas till riksdagens lag UtSKOtt.

— 1919 —

203

VII. Under år 1918 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under år 1918 — däri inbegripna
30 av trvckfrihetskominitterade handlagda ärenden — har uppgått
till 520.

Vid 1918 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden
av annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot ämbetseller
tjänstemän anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning

härstädes ................................................................................................................... 174

Under år 1918 hava anhängig] orts ärenden mot ämbets- eller
tjänstemän:

genom inkomna klagomål ett antal av............................................ 320

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av ......... 86

Summa från år 1917 balanserade och under är 1918 inkomna
ärenden ................................................................................................................ 580

Av berörda 580 ärenden hava under år 1918:

1) såsom återkallade avskrivits................................................................ 12

2) till annan myndighet överlämnats 4

3) på grund därav, att klaganden erhållit gottgörelse eller eljest

rättelse vunnits, avskrivits..................................................................... 10

4) efter vederbörandes hörande, med eller utan erinran, eljest av skrivits.

.................................................................................................................. 181

5) efter annorledes verkställd utredning eller utan åtgärd avskrivits 128

6) till åtal hänvisats ................................................................................... H

7) föranlett framställning till Kungl. Maj:t ......................................... 3

och äro vid 1918 års slut:

8) i avbidan på infordrad förklaring eller påminnelsers avgivande

vilande .................................................................... 18

9) i avbidan på domstols utslag eller annan myndighets beslut

vilande.................................................................................................................... ”

10) på prövning beroende......................................................... 189

Summa 580

- 1919 —

204

Under år 1918 liar, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 11
ärenden, varav 2 ärenden avsett samma person, beslutits anställande av
åtal mot ämbets- eller tjänstemän, nämligen:

på grund av förd klagan ............................................................... 8

av annan anledning............................................... 2

Summa 10

Sålunda har för nedan angivna fel eller försummelser i ämbete eller
tjänst förordnats om åtal mot:

1) häradhövding, för felaktigt avvisande av rättegångsombud;

2) överinspektör och överkontrollör vid packhusinspektionen, för felaktig
tillämpning av tullstadgan;

3) t. f. domhavande, för meddelande av felaktigt äganderättsbevis;

4) kronofogde, för felaktig tillämpning av biografförordningen;

5) länsman, för utmätning för böter, ådömda genom häradsrätts icke
laga kraft vunna utslag;

6) kronofogde, för olaga häktning;

7) rådhusrätt, för försummelse vid förande av dombok m. m.;

8) t. f. länsman, för olaga häktning;

9) t. f. landssekreterare, för dröjsmål att påkalla rannsakning-med
häktad; och

10) kronofogde och länsman, för felaktigt förfarande i utsökningsärende.

Dessutom hava 14 av min företrädare tidigare beslutade åtal blivit
under året expedierade.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagivit, att sedan början av senaste lagtima riksmöte någon förklaring
av lag, i den ordning 19 $ regeringsformen bestämmer, icke blivit
av Kungl. Magt meddelad.

lör fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskrift om avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från de särskilda stadsdepartementen införskaffats uppgifter rörande
dels vilka åtgärder som blivit vidtagna i anledning av 1918 års riksdagars
skrivelser, dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars
skrivelser hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärenden, vilka vid 1918 års

— 1919 —

20ft

början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka åtgärder
blivit med sistnämnda ärenden vidtagna under nästlidna år.

De sålunda vunna upplysningarna, som angiva samtliga ifrågavarande
ärendens ställning vid utgången av år 1918, innefattas i tre särskilda, sa
som bilagor (bil. II, III och IV) till denna berättelse yidtogade förteckningar.
Såsom bilagor äro ock intagna en tabell över de skrivelser, I9184rs
riksdagar avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. 1), och en förteckning över ärenden,
som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser tran justitieombuds
mannen före den '' 1 juli 1918, men som vid samma år slut ännu
voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte kortfattade uppgifter om
den behandling, dessa ärenden hittills undergått (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1919.

NILS ULIENBERG.

Folke Engströmer.

— 1«1M —

206

Berättelse av kommitterade till tryckfrihetens vård;

avgiven år 1919.

Till RIKSDAGEN.

Kommitterade hava under år 1918 haft att pröva 30 från chefens för
.justitiedepartementet ombud inkomna anmälningar om tryckta skrifters
indragning jämlikt 4 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen.

Förordnande om indragning hava av nämnda ombud meddelats beträdande
följande tidningar, broschyrer, flygblad eller flygskrifter, nämligen:

tidningen Syndikalisten nr 3 för den 9 januari 1918;

* Skjut ej på oss!» (indragen tvä gånger);

»Kamrat i militärtröjan , särtryck ur tidningen Politiken (indragen
fyra gånger);

»Till Sveriges arbetareklass!»;

tidningen Frihetsflamman nr 1 för år 1918;

»Kamrater i vapenrocken!»;

»Lydnadens anda!»;

»ödestimman, propogandatidning för socialistisk aktivism»;

Antimilitaiistisk katekes av Einar Ljungberg» (indragen tre gånger);

»Kungörelse! till Sveriges värnpliktiga arbetarungdom» (indragen sill
gånger);

»Militär-kamrat!» (indragen tre gånger);

tidningen Frihetsflamman rir 1 för år 1917;

»Solidaritet» (indragen två gånger);

— 1919 —

207

»Den röda boken över de krigförande folkens politik» (indragen två
gånger);

tidningen Syndikalisten nr 10 för den 2 februari 1918;

»Varför Friedrich Adler sköt»;

»Ungdomens strid och seger»;

»Soldatsång»;

»Till Sverges arbetare»;

»Kamrater!»;

»Kamrat! Vart skall du rikta geväret?»;

»Sanningen om Finland»;

»Kamrat!»;

»Solidaritet. Arbetare, Arbeterskor-kamrater!»;

»Fram för den socialistiska republiken! Ett program för en svensk
massaktion» (indragen två gånger);

»Arbetare, matroser, soldater!»;

»Kamrater!» (indragen två gånger); och
tidningen Brand nr 48 för den 30 november 1918.

Indragning av ovan uppräknade skrifter har ägt ruin vid följande
truppförband, nämligen:

vid Värmlands regemente (fyra gånger);

» Flottans station i Stockholm (tre gånger, därav två skrifter en
gång, tre skrifter en gång och fyra skrifter en gång);

» Flottans station i Karlskrona (två gånger);

» Bohusläns regemente;

» Boden-Karlsborgs artilleriregemente (fem gånger, därav vid ett
tillfälle två skrifter);

» Hälsinge regemente;

» Upplands artilleriregemente (två skrifter vid ett tillfälle):

» Västgöta regemente (två gånger);

» Göta livgarde (två skrifter vid ett tillfälle);

» Livregementets dragoner (två skrifter vid ett tillfälle);

» Norrbottens regemente (två gånger, därav två skrifter vid ett tillfälle);
» Västernorrlands regemente;

» Upplands infanteriregemente;

» Hallands regemente;
inom huvudstadens kaserner;

» garnisonen i Boden;
i Bodens fästning;

» Karlskrona fästning; samt
å pansarbåten Thor.

— IBIS —

'' De av vederbörande ombud meddelade förordnanden om skrifts indragning
hava kommitterade, efter prövning av de insända handlingarna,
med två undantag funnit böra äga bestånd, varom kommitterade i varje
särskilt fall genom avlåten skrivelse meddelat ombuden underrättelse.

Med förberörda två undantag förhöll sig på följande sätt:

I insänd skrivelse hade chefens för justitiedepartementet ombud i
Stockholm Hj. Grafström hos kommitterade anmält, att ombudet, sedan
stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm till ombudet överlämnat
ett exemplar av en inom flottans stationsområde anträffad broschyr
med titeln »Varför Friedrich Adler sköt», förordnat om indragning av
nämnda skrift.

''Vid prövning av detta ärende beslöto kommitterade den 12 april
1918, att det givna förordnandet icke skulle äga bestånd.

I likaledes insänd skrivelse hade chefens för justitiedepartementet ombud
i Luleå Karl Vallquist för kommitterade anmält, att ombudet på
framställning av regementskvartermästnren vid Boden-Karlsborgs artilleriregemente
förordnat om indragning av ett inom regementets lokaler tillvarataget
exemplar av tidningen Brand nr 48 för den 80 november 1918.

Vid prövning av detta ärende beslöto kommitterade den 80 december
1918, att det givna förordnandet icke skulle äga bestånd.

Underrättelse om kommitterades beslut, varigenom de av ombuden
meddelade förordnandena om skrifternas indragning sålunda blivit upphävda,
avsändes omedelbart till ombuden.

Stockholm i januari 1919.

NILS LI LIENBERG.

OSCAR MONTELIUS. TEOFRON SÄVE. E. A. KARLFELDT.
ERNST TRYGGER. r »K. SOHLYTER.

Fol ke Eny ström er.

BILAGOR

till

JUSTITIEOMBUDSMANNENS ÅMBETSBERÄTTELSE

till 1919 års riksdag.

* t-I*

« r

Bilaga I

Tabell

över samtliga av 1918 års riksdagar avlåtna skrivelser m. in., i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll; det
andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna upptagits
i den såsom bilaga II här nedan införda förteckningen.

Lagtima	10 A	115,	25	242	45		79	65	258	85	121
riksdagen :	142,	230,	26	243	46		251	66	259	86	374
1 A	309	337,	409,	27	244	47		12	67	253	87	428
i 1 B	310		514	28	245	48	3)		68	260	88	429
2 A	67	10 B	338,	29	246	49	3)		69 254,119	89	430
j 2 B	68		410	30	247	50		13	70	255	90	431
3 A	71	11	1	31	248	51	3)		71 256,208	91	443
3 B	72	12	2	32	144	52	3)		72	257	92	432
4 A	113	13	3	33	249	53		14	73	2)	93	433
4 B	114	14	4	34	75	54	149, 14	74	x)	94	434
5 A	139	15	5	35	76	55		15	75	73	95	435
5 B	140	16	6	36	250	56		150	76	80	96	153
6 A	231	17	7	37	145	57		16	77	261	97	376
6 B	232	18	239	38	2)	58		17	78	426	98	154
7 A	349	19	8	39	x)	59		252	79	427	99	19, 82,
7 B	350	20	240	40	146	60		147	80	262		263
8 A	411	21 J)		41	10	61		148	81	375	100	20
8 B	412	22 2)		42	77	62		151	82	18	101	158
9 A	512	23	241	43	11	63		152	83	120	102	264
9 B	513	24	9	44	118, 78	64		425	84	81	103	265

l) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken — 2) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —

*) Utfärdade förordnanden

104	266	132	2)	160	168
105	159	133	2)	161	274
106	160	134	2)	162	92
107	161	135	273	163	30
108	267	136	2)	164	31
109	155	137	2)	165	439
no	21	138	2)	166	32
in	156	139	85	167	33
112	157	140	86	168	34
113	22	141	87	169	35
114	23	142	88	170	167
115	24	143	89	171	36
116	436	144	90	172	275
117	437	145	91	173	440
118	83	146	122	174	93
119	268	147	123	175	94, 36
120	269	148	124	176	95
121	270	149	27	177	96
122	162	150	84	178	125
123	25	151	164	179	126
124	271	152	165	180	441
125	377	153	28	181	383
126	26	154	29	182	276
127	163	155	2)	183	277
128	438	156	380	184	169
129	378	157	381	185	170
130	379	158	382	186	171
131	272	159	166	187	283

172	216	521	242	184
173	217	40	243	185
174	218	41	244	186
175	219	42	245	296,
284	220	290		187
37	221	391	246	297,
348	222	392
278	223	43	247	396
442	224	444	248	394
279	225	46	249	445
285	226	520	250	446
176	227	44	251	447
39	228	291	252	98
389	229	182	253	128
280	230	393,	254	298
281		178	255	99
282	231	179	256	100
385			257	'')
386	232	180	258	448
387	233	292	259	397
388	234	181	260	398
390	235	45	261	299
286	236	395	262	399
287	237	97	263	47
288	238	293	264	188
289	239	294	265	189
177	240	127	266	300
183	241	295	267	301

188

189

190

191

192

193

194

195

196

197

198

199

200

201

202

203

204

205

206

207

208

209

210

211

212

213

214

215

l) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — 3) Utfärdade förordnanden,

268	400	295	456	322	470	350	x)	378	495	405	57
269	194	296	457	323	471	351	2)	379	496	406	60
270	101	297	458	324	384	352	477	380	497	407	407
271	190	298	459	325	472	353	48	381	498	408	317
272	191	299	460	326	473	354	112	382	499	409	318
273	302	300	461	327	197	355	137	383	500	410	141
274	303	301	462	328	106	356	204	384	312	411	138
275	129	302	105	329	198	357	210	385	502	412	211
276	130	303	201	330	474	358	405	386	503	413	212
277	131	304	311,	331	475	359	207	387	504	414	213
278	132		478	332	304	360	314	388	505	415	319
279	133,	305	305	333	476	361	315	389	313,	416	509
	102	306	306	334	107	362	480		506	417	510
280	103	307	202	335	49	363	481	390	51	418	61
281	104	308	203	336	199	364	482	391	- 52	419	320
282	401	309	108	337	479	365	48å	392	53	420	321
283	200	310	135	338	403	366	484	393	54	421	322
284	402	311	109	339	74	367	485	394	406	422	323
285	192	312	in	340	507	368	486	395	58	423	215
286	193	313	463	341	50	369	487	396	316	424	216
287	195	314	464	342	501	370	488	397	3)	425	217,
288	449	315	465	343	136	371	489	398	3)		62
289	450	316	466	344	404	372	490	399	55	426	324
290	451	317	467	345	205	373	491	400	214	427	325
291	452	318	468	346	20*3	374	508	401	59	428	225
292	453	319	196	347	no	375	492	402	56	429	218
293	454	320	469	348	307	376	493	403	208	430	219
294	455	321	134	349	308	377	494	404	209	431	220

t) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — 3) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —

3) Utfärdade förordnanden.

221

326

226

227

222

327

223

328

339

329

330

331

224

332

333

448	334	464	344	479	356	12	418	28	367
449	335	465	345	480	355	13	419	29	368
450	64	466	351			14	420	30	116
451	233	467	2)	Urtima	15	518	31	369
452	234	468	336	riksdagen:	16	421	32	117
453	408	469	*)	1	69	17	422	33	143
454	235	470	511	2	357	18	423	34	370
455	236	471	346	3	358	19	519	35	371
456	65	472	347	4	359	20	362	36	372
457	66	473	348	5	360	21	363	37	2)
458	228	474	515	6	361	22	364	38	237
459	340	475 A	352	7	413	23	365	39	373
460	341	B	353	8	414	24	366	40	238
461	229	476	516	9	415	25	2)	41	70
462	. 342	477	517	10	416	26	x)
463	343	478	354	11	417	27	424

till fullmäktige i riksbanken. — 3) Skrivelse till fullmäktige i ribsgäldskontoret.

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1918 års riksdagar till Konungen avlåtna skrivelser jämte
uppgifter om de åtgärder, som under nämnda är vidtagits i anledning

av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siflertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bilianget till riksdagens protokoll.)

I. Justitiedepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 22 januari 1918, angående val av deputerade
att jämlikt § 54 regeringsformen och § 50 riksdagsordningen med Konungen
överlägga. (11.)

Anmäldes den 1 februari 1918, därvid förordnades, att skrivelsen skulle läggas till

handlingarna.

2. av den 1 februari, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grundlagar.
(12.)

1918 den 21 juni meddelades härå svar å rikssalen.

3. av samma dag, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(13.)

1918 den 2 februari meddelades härå svar å rikssalen.

4. av samma dag, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grundlagar.
(14.)_

1918 den 21 juni meddelades härå svar å rikssalen.

5. av samma dag, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grundlagar.
(15.)

1918 den 21 juni meddelades härå svar å rikssalen.

— 1919 —

6. Riksdagens skrivelse av den 1 februari, angående av riksdagen beslutade
ändringar i rikets grundlagar. (16.)

1918 den 21 juni meddelades härå svar å rikssalen.

7. av samma dag, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grundlagar.
(17.)

1918 den 21 juni meddelades härå svar å rikssalen.

8. av den 6. Jebruari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till, lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning
av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbetseller
tjänsteman. (19.)

Lag i ämnet utfärdad den 15 februari 1918 (se svensk författningssamling mr 74).

9. av den 13 februari, angående verkställd omröstning över högsta domstolens
och regeringsrättens ledamöter. (24.)

1918 den 22 februari i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

10. av den 26 februari, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående straffet för rymning från mobiliserad avdelning av krigsmakten.
(41.)

Krigshovrätten och riksdagens militieombudsman hava anmodats att avgiva utlåtanden

i ärendet. Utlåtandet från krigshovrätten har ännu ej inkommit.

11. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag med särskild bestämmelse att tills vidare gälla i fråga om skydd för

vissa främmande patent. (43.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 mars 1918 (se svensk författningssamling n:r 104).

12. av den 6 mars, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans

efterträdare. (47.)

1918 den 15 mars i^statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

13. av samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans

efterträdare. (50.)

1918 den 15 mars i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna. 14 * * * *

14. av den 8 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i propositionen an gående

tilläggsstat för år 1918 under andra huvudtiteln gjorda framställ ningar.

(53.)

1918 den 15 mars i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

— 1919 —

15. Riksdagens skrivelse av den 8 mars, i anledning av väckt motion angående
revision av lagen om skiljemän. (55.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 5 juli 1884 om skydd
för varumärken. (57.)

Lag i ämnet utfärdad den 15 mars 1918 (se svensk författningssamling n:r 136).

17. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förklaring av lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag
och förening att förvärva fast egendom. (58,)

Förklaring i ämnet utfärdad den 15 mars 1918 (se svensk författningssamling n:r 137).

18. av den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med vissa bestämmelser om sjöfynd ävensom en i ämnet väckt motion.
(82.)

Lag i ämnet utfärdad den 2 april 1918 (se svensk författningssamling n:r 163).

19. av den 6 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av strafflagen m. m., dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av § 10 och § 12
mom. 1 i värnpliktslagen den 17 september 1914, dels ock Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i förordningen den 18 juni 1864 angående
utvidgad näringsfrihet. (99.)

Lagar i ämnet utfärdade den 24 maj 1918 (se svensk författningssamling n:r 312 och

följande).

20. av den 9 april, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen angående
handelsregister, firma och prokura. (100.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. 21 * * * * * * *

21. av den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag angående ändring i vissa delar av strafflagen m. m., i vad propositio nen

avser förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 i förordningen

den 27 februari 1858 angående ordningen och villkoren för utländsk mans

upptagande till svensk medborgare. (110.)

Lagar i ämnet utfärdade den 24 maj 1918 (se svensk författningssamling n:r 319

och 392).

2* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 års riksdag.

22. Riksdagens skrivelse av den 10 april, i anledning av väckta motioner om
ändring i vissa delar av lagen om val till riksdagen. (113.)

Yttranden över framställningen hava infordrats från Kung! Maj:ts samtliga befallnings havande

och överståthållarämbetet. Sådana yttranden hava ännu ej fullständigt inkommit.

23. av samma dag, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(114.)

1918 den 21 juni meddelades härå svar å rikssalen.

24. av den 12 april, i anledning av väckt motion om godkännande av vissa
lagbestämmelser mot användande av mutor och bestickning vid ekonomiska
uppgörelser m. m. (115.)

Ärendet är beroende på Kung], Maj:ts prövning.

25. av den 16 april, i anledning av väckt motion om ändring av 1 § i lagen
om behandling av alkoholister. (123.).

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. av den 19 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om häradsrätts sammansättning vid handläggning av vissa mål och
ärenden m. m. dels ock i anledning därav väckt motion. (126.)

Sedan lagrådet avgivit utlåtande, har Kungl. Haj:t den 7 maj 1918 utfärdat lagar i

ämnet (se svensk författningssamling n:r 294—297).

27. av den 22 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden, dels ock i anledning därav väckta motioner. (149.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 april 1918 (se svensk författningssamling n:r 205).

28. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 mars 1917
om förbud i vissa fall mot överlåtelse av fartyg eller andel däri eller upplåtelse
av fartyg så ock mot förvärv av aktie i aktiebolag, som äger fartyg
eller andel däri. (153.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 april 1918 (se svensk författningssamling n:r 213). 29

29. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 mars
1917 om förbud i visse fäll mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg
mellan utrikes orter. (154.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 april 1918 (se svensk författningssamling n:r 215).

— 1919 —

30. Riksdagens skrivelse av den 26 april, i anledning av Kuugl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 19 juni
1917 med vissa bestämmelser mot oskäliga pris under utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden. (163.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 april 1918 (se svensk författningssamling n:r 209).

31. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fastställande av högsta pris å vissa varor under utomordentliga,
av krig föranledda förhållauden m. m. dels ock två i ämnet väckta motioner.
(164.)

Sedan lagrådet avgivit utlåtande, har lag i ämnet utfärdats den 30 april 1918 (se

svensk författningssamling n:r 207).

32. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 43 § 1 mom. i lagen den 9 december 1910
angående tillsättning av prästerliga tjänster. (166.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 juni 1918 (se svensk författningssamling n:r 475).

33. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2 kap. 8 § rättegångsbalken. (167.)

Lag i ämnet utfärdad den 3 maj 1918 (se svensk författningssamling n:r 232).

34. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen om straffregister den 17 oktober

1900. (168.)

Lag i ämnet utfärdad den 3 maj 1918 (se svensk författningssamling n:r 233).

35. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 4 maj 1906 angående förbud

i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom m. m.

(169.)

Lagat i ämnet utfärdade den 3 maj 1918 (se svensk författningssamling n:r 234
och 235).

36. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 17 april 1916 angående vissa
utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. (171.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 april 1918 (se svensk författningssamling n:r 211).

— 19i9 —

3?'' ^EJn?'',88 *'' de" 7™j'' ‘ anledni"8 « lUi* proposition

med bislag till lag om upphavaDde av förordningen den 4 mai 1855

t •- angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande. (193'')

Lag i amnet utfardad den 28 juni 1918 (se svensk författningssamling n:r 453).

38. av samma dag, i anledning av Kung! Maj:ts proposition med förslag till
ro • - . L°“ andrin2 1 vissa delar av 20 kap. strafflagen m. m. (194 j

g i amnet utfardad den 16 maj 1918 (se svensk författningssamling n:r 268).

3^'' 1 ™aj’ an£ående utredning rörande den nuvarande legostadgans

form (200°) med en efter ^sförhållandena avpassad avfals Ärendet

är beroende på Kung! Maj:ts prövning.

40'' av mede/huT’ 1 Maj:ts proposition om anvisande

brytare.^6 (2i7) daDde aV tvängsuPPfostra" åt minderåriga kvinnliga för 1918

den 28 juni i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

41* Z “”“1 aZ \ f\edninZ Z MaJ:ts proposition med förslag till

oktober1 1914 (218.) & ** kri8Bmakten ^ 23

Lag i ämnet utfardad den 31 maj 1918 (se svensk författningssamling n:r 292).

42. av samma dag i anledning av Kung!. Maj:ts proposition med förslag till

ag T ,a.ndrad, yd®lse av 33 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes den 23 oktober 1914 (219) 8

Lag i ämnet utfärdad den 14 juni 1918 (se svensk författningssamling n:r 416).

43. av samma dag i anledning av dels Kung! Maj:ts proposition med förslag
till lag innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmut ,

s ,m,ng ino“ yi8S® Iäl1 dels ock i anledning därav väckt motion. (223 )

Sedan agrådet avgivit utlåtande, har Kung! Maj:t den 31 maj 1918 utfärdat lL i
ämnet (se svensk författningssamling n:r 288). 8

44‘ ^lQden rf,2 s “A1,anledDing av Kung]- Maj:ts proposition n:r 104 med
förslag till ändrad lydelse av §§ 9, 16, 19 och 21 riksdagsordningen.

Frågan har förfallit i anledning av att kamrarna stannat i olika beslut.

— 1919 —

45. Riksdagens skrivelse av den 24 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om statsdepartementen, dels ock i ämnet
väckta motioner. (235.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 juni 1918 (se svensk författningssamling n:r 389).

46. av den 28 maj, angående åvägabringande av större överskådlighet och
ordning beträffande svensk författningssamling. (225.)

1918 den 8 november i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

47. av den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om tillägg till lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension
eller livränta m. m. (263.)

Lagar i ämnet utfärdade den 14 juni 1918 (se svensk författningssamling n:r 424
—426).

48. av den 6 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m.
dels ock i ärendet väckta motioner. (353.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 juni 1918 (se svensk författningssamling n:r 380).

49. av den 7 juni, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående framflyttande av straffbarhetsåldern. (335.)

över framställningen hava yttranden infordrats från Kungl. Maj:ts samtliga befallningshavande
m. fl. myndigheter. Sådana yttranden hava ännu ej inkommit.

50. av den 13 juni, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag till
lag angående vintervägar å isen i allmän farled. (341.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

51. av den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående villkorlig straffdom m. m. (390.)

Lagar i ämnet utfärdade den 28 juni 1918 (se svensk författningssamling n:r 531
och följande).

52. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till vattenlag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (391.)

Lagar i ämnet utfärdade den 28 juni 1918 (se svensk författningssamling n:r 523 och
följande).

1919 —

53. Riksdagens skrivelse av den 14 juni, i anledning av dels KuDgl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser mot oskälig
arrendestegring m. m. dels ock i anledning av propositionen väckt motion.
(392.)

Lagar i ämnet utfärdade den 28 juni 1918 (se svensk författningssamling n:r 480

och 481).

54. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom
m. m. dels ock fyra i ämnet väckta motioner. (393.)

Lagar i ämnet utfärdade den 28 juni 1918 (se svensk författningssamling n:r 520

och 521).

55. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av 14 och 18 kap. strafflagen. (399.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 juni 1918 (se svensk författningssamling n:r 459).

56. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fri rättegång m. m. (402.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

57. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 4 juni 1886 angående
ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål dels ock i anledning
därav väckt motion. (405.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 juni 1918 (se svensk författningssamling n:r 476).

58. av den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om anvisande av
medel till bestridande av kostnaderna för vattendomstolars verksamhet
m. m. (395.)

1918 den 20 juli i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederböraude.

59. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg
mellan svensk och utrikes ort. (401.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 juni 1918 (se svensk författningssamling n:r 497).

60. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas
förvaltning, dels ock två i ämnet väcka motioner. (406.)

1918 den 28 juni i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

— 1919 —

61. Riksdagens skrivelse av den 15 juni, i anledning av dels Kung]. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m. dels ock fyra
i anledning därav väckta motioner. (418.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 juni 1918 (se svensk författningssamling n:r 569).

62. av den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om anvisande av
medel till beredande av tvångsuppfostran åt minderåriga manliga förbrytare
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (425.)

1918 den 20 juni i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

63. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsförhöjning
för viss fångvårdstjänstemän. (441.)

1918 den 28 juni i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

64. av samma dag, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(450.)

1918 den 21 juni meddelades härå svar å rikssalen.

65. av samma dag, angående uppskov med behandlingen av från sistlidne riksdag
vilande förslag till ändrad lydelse av §§ 103 och 108 regeringsformen
samt § 13, § 14 mom. 2, § 15 mom. 1 och 4, § 17 mom. 1
och 2, § 21, §§ 69 och 70 riksdagsordningen, så ock till övergångsstadganden
i regeringsformen och riksdagsordningen. (456.)

1918 den 20 juni i statsrådet anmäld samt skrivelse till riksdagen beslutad.

66. av den 21 juni, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition om beviljande
av anslag till fångvården och statens arbetsanstalter m. m. (457.)

1918 den 28 juni i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörandet

67. av den 22 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för
år 1919 andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(% A.)

1918 den 28 juni i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

68; av samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens;
för år 1918 andra huvudtitel, innefattade anslagen till justitiedepartementet.
(2 B.)

1918 den 28 juni i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

- 1919—

69. Riksdagens skrivelse av den 7 november, angående val av deputerade
att jämlikt § 54 regeringsformen och § 50 riksdagsordningen med
Konungen överlägga. (TJ. 1.)

Den 12 november 1918 i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

70. av den 23 december, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen,
lag om tillägg till lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning
pension eller livränta, lag om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § strafflagen
och lag om ändrad lydelse av 30 § konkurslagen dels ock tre i anledledning
därav väckta motioner. (U. 41.)

Kungl. Maj:t har den 23 december 1918 infordrat lagrådets utlåtande, som numera
inkommit. Lag i vissa delar är utfärdad den 31 december 1918.

2. Utrikesdepartementet.

71. Riksdagens skrivelse av den 15 juni 1918, angående regleringen av utgifterna
under nksstatens för år 1919 tredje huvudtitel, innefattande anslagen
till utrikesdepartementet. (3 A,)

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid förordnades, att riksdagens i punkterna 13—18

JJf . ", varande skrivelse anmälda beslut skulle delgivas statskontoret

i kännedom och efterrättelse i vad på detta ämbetsverk ankomme.

... treDde* i°mmer icke för vad an£är Punktei''na 13—18 och 20—25 att vidare
bliva föremål för Kung!. Maj:ts prövning.

Yad beträffar punkt 19 har ingen vidare åtgärd varit erforderlig.

72. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
mentet J b)^ huvudtitel> innefattande anslagen till utrikesdeparte den

28 juni 1918, därvid förordnades, att riksdagens i punkterna 15 och

... . 19 0CJh 20 anmalda beslut skulle delgivas statskontoret till kännedom och
efterrättelse i vad på detta ämbetsverk ankomme.

Ärendet kommer icke, för vad angår punkterna 15 och 16 samt 19 och 20, att
vidare bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Vad betraffar punkterna 17 och 18 har ingen vidare åtgärd varit erforderlig.

Anmäldes
16 samt

— 1919

73. Riksdagens skrivelse av den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i vissa
punkter under tredje huvudtiteln av statsverkspropositionen och propositionen
rörande tilläggsstat för år 1918 gjorda framställningar m. m. (75.)

Anmäldes den 26 mars 1918, därvid förordnades, att riksdagens i skrivelsen anmälda
beslut skulle delgivas statskontoret till kännedom och efterrättelse i vad på
detta ämbetsverk ankomme, varjämte dels med anledning av vad riksdagen i punkt 2
anmält ny avlöningsstat för beskickningar och konsulat fastställdes att från den 1 januari
1919 lända till efterrättelse, dels med anledning av riksdagens i punkt 2 gjorda
anhållan ministern för utrikes ärendena bemyndigades att företaga utredning, huruvida
och på vad sätt en förstärkning av Sveriges konsulära representation borde komma
till stånd.

Ärendet kommer icke, för vad angår punkterna 1 samt 3—27, att vidare bliva
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Beträffande punkt 2 kommer ärendet, när den anbefallda utredningen blivit verkställd,
att ånyo bliva föremål för Kungl. Haj:ts prövning.

74. av den 12 juni, angående vissa förändringar och utvidgningar inom utrikesrepresentationen
m. m. (339.)

Föredrogs den 20 juni 1918, därvid uppdrogs åt ministern för utrikes ärendena att
utse högst sex sakkunniga att verkställa en allsidig utredning angående behovet av förändringar
och utvidgningar inom utrikesdepartementet och Sveriges representation i utlandet
jämte erforderliga ändringar i gällande lönestater samt i kompetens och antagningsbestämmelserna
för anställning i utrikesdepartementets tjänst, med rätt för de
sakkunniga ej mindre att vid sitt arbete erhålla nödigt bistånd av tjänstemän i utrikesdepartementet
än även i mån av behov vid behandlingen av de olika frågor, som
folie inom sakkunnigas uppdrag, i övrigt tillkalla de personer med speciell fackkunskap,
vilkas börande sakkunniga kunde i särskilda fall finna behövligt.

Ärendet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. Lantförsvarsdepartementet.

75. Riksdagens skrivelse av den 23 februari 1918, i anledning av Kungl .Maj:ts
proposition med förslag till lag angående tillstånd att i och för viss tjänstgöring
utom landets gränser använda värnpliktiga, tillhörande beväringens
första uppbåd. (34.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 23 februari 1918 förordnade Kungl. Haj:t,
att lag i ämnet skulle utfärdas av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda
dag utvisade (se svensk författningssamling n:r 80).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3» — Justitieombudsmannens ämbetsberätlelse till 1919 års riksdag.

76. Riksdagens skrivelse av den 23 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anvisande av anslag å tilläggsstat för år 1918 under
fjärde huvudtiteln för bestridande av kostnader för utförande av bevakningstjänst
å Åland. (35.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 23 februari 1918 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningens civila departement att omhänderhava och förvalta ifrågavarande
anslag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

77. av den 26 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 15 § i lagen den 2 juli 1915 angående
anskaffande av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot
(hästutskrivningslagen). (42.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 8 mars 1918 förordnade Kungl. Maj:t, att
lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade, skulle i
vanlig ordning utfärdas (se svensk författningssamling n:r 160).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

78. av den 2 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen och
propositionen rörande tilläggsstat för år 1918 gjorda framställningar rörande
höjning av vissa till arméns och marinens personal utgående dagtraktamenten
m. m. (44.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 5 mars 1918 förorduade Kungl. Maj:t, att kungörelse
av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade, skulle
i vanlig ordning utfärdas (se svensk författningssamling n:r 113).

Därjämte ställde Kungl. Maj:t de av riksdagen anvisade anslagen till arméförvaltningens
civila departements förfogande att handhavas och förvaltas för därmed avsett
ändamål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

79. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen och
propositionen rörande tilläggsstat för år 1918 gjorda framställningar angående
vissa anslag till remontering m. m. (45.)

Vid föredragning den 8 mars 1918 av denna skrivelse, varav tryckt exemplar skulle
överlämnas till arméförvaltningen för kännedom och efterrättelse, beslöt Kungl. Maj:t
dels fastställa stat för remonteringsstyrelsen att, sådan densamma funnes statsrådsprotokollet
för nämnda dag bilagd, lända till efterrättelse tills vidare från och med år 1919,
dels anbefalla intendentsdepartementet att före den 15 september 1918 till Kungl. Maj:t
inkomma med förslag till stat för användande under år 1919 av anslaget till remontering
m. m. dels ock slutligen bemyndiga nämnda departement att omhänderhava och

— 1919 —

förvalta de . i skrivelsen omförmälda, av riksdagen beviljade förslagsanslag att användas
för därmed avsedda ändamål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

80. Riksdagens skrivelse av den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående tillstånd för förste kanslisekreteraren i lantförsvarsdepartementet
Gunnar August Åkerman att för rätt att åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna
sig viss tjänstgöring. (76.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 22 mars 1918 förorduade Kungl. Maj:t, att
tryckt exemplar av riksdagens berörda skrivelse skulle tillställas arméförvaltningens civila
departement.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

81. av den 20 mars, i anledning Kungl. Maj:ts i proposition angående tilläggsstat
för år 1918 under fjärde huvudtiteln gjorda framställning om anvisande
av anslag för inköp av fastighet för tredje arméfördelningens stabsexpedition
m. m. (84.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 22 mars 1918 anbefallde Kungl. Maj:t arméförvaltningens
fortifikationsdepartement att gå i författning om inköp för ett pris av

103,000 kronor av omförmälda fastighet för ifrågavarande ändamål; och skulle detta
belopp utgå av det utav riksdagen för ändamålet anvisade reservationsanslag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

82. av den 6 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av strafflagen m. m., dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av § 10 och § 12
mom. 1 i värnpliktslagen den 17 september 1914, dels ock Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i förordningen den 18 juni 1864 angående
utvidgad näringsfrihet. (99.)

Vid föredragning den 24 maj 1918 av denna skrivelse i vad rörde lantförsvaret förordnade
Kungl. Maj:t, att lag i ämnet av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för
nämnda dag utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas (se svensk författningssamling
n:r 344).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

83. av den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i vissa punkter under
fjärde huvudtiteln av statsverkspropositionen och propositionen angående tillläggsstat
för år 1918 gjorda framställningar. (118.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 26 april 1918 fastställde Kungl. Maj:t till
efterrättelse riksdagens i nämnda skrivelse fattade beslut.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1919 —

84. Riksdagens skrivelse av den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 24
maj 1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra
rekvisitioner för krigsmaktens behov. (150.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 3 maj 1918 förordnade Kungl. Maj:t, att
ifrågavarande skrivelse skulle läggas till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

85. av den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa förskottsvis
utgivna medel. (139.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 10 maj 1918 föreskrev Kungl. Maj:t, att
av fjärde huvudtitelns allmänna besparingar ett belopp av 286,030 kronor 40 öre
skulle tagas i anspråk till gäldande av de i riksdagsskrivelsen närmare angivna, av
arméförvaltningens civila departement förskottsvis utgivna medel.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

86. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
av vissa förskottsvis utgivna medel. (140.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 10 maj 1918 föreskrev Kungl. Maj:t, att av
fjärde huvudtitelns allmänna besparingar ett belopp av 289,900 kronor skulle utgå
till gäldande av förskjutna kostnader för inköp av egendomen Arendala i Hardeberga
socken och Torna härad av Malmöhus län.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

87. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till professorn H. Sjögren för genom eldsvåda förstörd egendom.
(141.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 10 maj 1918 föreskrev Kungl. Maj:t, att av
det för bestridande av kostnader för tryggande av rikets neutralitet efter 1916 års
utgång under fjärde huvudtiteln å extra stat för år 1918 beviljade anslag för egentliga
nentralitetskostnader (1918 IV N 3) ett belopp av 29,387 kronor 58 öre skulle utbetalas
till Sjögren såsom ersättning för genom eldsvåda förstörd egendom.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

88. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
av eu skjutbana för Norrbottens regemente. (142.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 10 maj 1918 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att i huvudsaklig överensstämmelse med utarbetat
förslag jämte kostnadsberäkning och ritningar m. m. låta anlägga ifrågavarande

— 1919 —

skjutbana; och skulle härav föranledda kostnader, högst 54,000 kronor, bestridas av
fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

89. Riksdagens skrivelse av den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts propo''
sition angående anläggning av skjutbana för Smålands artilleriregemente.

(143.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 10 maj 1918 bemyndigade Kungl. Maj:t arméförvaltningens
fortifikationsdepartement att i huvudsaklig överensstämmelse med utarbetat
förslag låta anlägga ifrågavarande skjutbana; och skulle härav föranledda kostnader, högst

25.000 kronor, bestridas av fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

90. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av
vissa byggnader å Axvall. (144.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 10 maj 1918 bemyndigade Kungl. Maj:t arméförvaltningens
fortifikationsdepartement att för en köpeskilling av högst 19,700 kronor
inköpa Västgöta regementes officerskår tillhöriga byggnader å Axvall; och skulle köpeskillingen
gälldas av fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

91. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa förskottsvis
utgivna medel. (145.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 10 maj 1918 föreskrev Kungl. Maj:t, att av
fjärde huvudtitelns allmänna besparingar ett belopp av 57,422 kronor 9 öre skulle
utgå till gäldande av förskjutna kostnader för vissa genom expropriation förvärvade områden
av Bergkvara gods och biskopsbostället Östrabo i Kronobergs län.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

92. av deir 27 april, angående vidtagande av åtgärder för den värnpliktiga ungdomens
utbildning i yrkestekniska ämnen. (162.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

93. av den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för inköp av en fastighet för sjätte arméfördelningens stabsexpedition
i Östersund. (174.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 16 maj 1918 anbefallde Kungl. Maj:t arméforvaltningens
fortifikationsdepartement att gå i författning om inköp, för ett pris av

60.000 kronor, av den i förenämnda proposition omförmälda fastighet, att användas

— 1919 —

för ifrågavarande ändamål; och skulle detta belopp ävensom kostnaderna för lagfart m. m.,
högst 1,000 kronor, eller tillhopa högst 61,000 kronor utgå av det utav riksdagen
för ändamålet beviljade reservationsanslaget.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

94. Riksdagens skrivelse av den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anvisande av medel å 1919 års riksstat för bestridande av
kostnader för tillfällig avlöning åt viss till utbildning i flygtjänst kommenderad
personal. (175.)

95. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat för år 1918 under fjärde huvudtiteln för bestridande av kostnader
för tillfällig avlöning åt viss till utbildning i flygtjänst kommenderad
personal. (176.)

Vid föredragning av dessa skrivelser den 16 maj 1918 beslöt Kungl. Maj:t ej mindre
bemyndiga arméförvaltningens fortifikationsdepartement att omhänderhava och förvalta
de sålunda beviljade anslagen än även föreskriva, att till personal, som beordrades att
under åren 1918 och 1919 tjänstgöra vid fälttelegraf kåren för utbildning i flygtjänst,
finge under kommenderingstiden utgå tillfällig avlöning enligt §§ 35 och 36 i reglementet
för arméns avlöning under fred; och skulle härav föranledda kostnader i vad
avsåge personal, som icke funnes upptagen på fortifikationens ordinarie stat, bestridas
av de för ändamålet anvisade anslag.

Ärendena komma ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

96. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av anslag å tilläggsstat för år 1918 under fjärde huvudtiteln för
bestridande av uppkommande merkostnader för vissa byggnadsföretag vid
armén. (177.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 20 juni 1918 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att för ifrågavarande ändamål hos riksgäldskontoret
på rekvisition, i mån av behov, lyfta berörda anslag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

97. av den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för tygverkmästaren I. A. Wennerholm att för rätt att åtnjuta ålderstilllägg
tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (237.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 6 juni 1918 förordnade Kungl. Maj:t, att
tryckt exemplar av riksdagens berörda skrivelse skulle tillställas arméförvaltningens artilleri-
och civila departement för kännedom och vidtagande av de åtgärder, som kunde
ankomma på nämnda departement.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1919 —

98. Riksdagens skrivelse av den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anvisande av anslag å tilläggsstat för år 1918 för
täckande av vissa förskottsvis utgivna medel. (252.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 20 juni 1918 ställde Kungl. Maj:t de av
riksdagen beviljade anslagen till arméförvaltningens vederbörande departements och sjukvårdsstyrelses
förfogande för därmed avsedda ändamål; och bemyndigades nämnda departement
att på rekvisition bos riksgäldskontoret lyfta de under punkterna 1—6 samt 9
av ifrågavarande riksdagsskrivelse beviljade anslag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

99. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
av lastautomobiler för arméns räkning m. m. (255.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 6 juni 1918 bemyndigade Kungl. Maj:t arméförvaltningens
intendentsdepartement att för de av riksdagen beviljade anslagsmedel, tillhopa
80,000 kronor, dels för arméns räkning anskaffa lastautomobiler av arméns nuvarande
typ dels ock anordna för dessa erforderliga garageutrymmen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

100. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för anordnande av kaderövningar vid landstormen. (256.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 28 maj 1918 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningens civila departement att omhänderhava och förvalta de för ifrågavarande
ändamål beviljade anslagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

101. av den 31 maj, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i värnpliktslagen dels ock
i anledning därav väckt motion. (270).

Vid föredragning av denna skrivelse den 14 juni 1918 förordnade Kungl. Maj:t, att
lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade, skulle i
vanlig ordning utfärdas (se svensk författningssamling n:r 664).

Vidare bemyndigade Kungl. Maj:t statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet
att tillkalla högst tre personer för att inom nämnda departement biträda med
utarbetande av förslag till de ändringar i gällande inskrivningsförordning och landstormsförordning,
som föranleddes av ovannämnda lag.

Därjämte förordnade Kungl. Maj:t, att till sålunda tillkallad sakkunnig skulle utgå
dagarvode enligt bestämmelserna i nådiga brevet den 8 februari 1918 till statskontoret
angående förhöjning av kommittéarvoden (sv. förf.-saml. n:r 96), ävensom för av uppdraget
föranledda resor resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen
i gällande reglemente, därest han icke eljest vore till gottgörelse efter högre klass be —

1919 —

rättigad, varjämte arméförvaltningens civila departement anbefalldes att till de sakkunniga
efter granskning av avgivna räkningar utav det å 1918 års tilläggsstat under fjärde
huvudtiteln uppförda anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga utbetala
de arvoden samt resekostnads- och traktamentsersättningar, som i överensstämmelse med
förut angivna grunder kunde en var av dem tillkomma.

Slutligen anbefallde Kungl. Maj:t arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse att verkställa
omarbetning av det utav sjukvårdsstyrelsen utfärdade reglemente den 21 juni 1915 till
ledning vid läkarundersökning av dem, som söka fast anställning vid krigsmakten, samt
av värnpliktiga (besiktningsreglemente).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

102. Riksdagens skrivelse av den 4 juni, i anledning av Kung]. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående engångskostnader för försvaret.
(279.)

Vid föredragning den 28 juni 1918 av denna skrivelse i de delar, som rörde lantförsvaret,
ställde Kungl. Maj:t de utav riksdagen anvisade medel till förfogande av arméförvaltningens
vederbörande departement för därmed avsett ändamål.

Därjämte föreskrev Kungl. Maj:t, att samtliga i nu föredragna delar av riksdagsskrivelsen
omförmälda engångskostnader för år 1919, tillhopa 2,021,756 kronor, skulle
bestridas av statsverkets värnskattefond.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

103. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående främjande
av manskapsrekryteringen vid armén. (280.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 25 oktober samt den 23 och 31 december 1918
utfärdade Kungl. Maj:t bestämmelser angående utbetalande av anställnings- och rekapitulationspremier.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

104. av den 5 juni, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande av
förbättrad sedlig och andlig vård för den värnpliktiga ungdomen. (281.)
Vid föredragning av denna skrivelse den 28 juni 1918 bemyndigade Kung]. Maj:t
statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet att tillkalla högst fyra sakkunniga
personer för att inom departementet verkställa utredning och avgiva förslag i berörda
hänseende.

Därjämte förordnade Kungl. Maj:t, att sålunda tillkallad sakkunnig skulle äga att
åtnjuta dels för tiden, under vilken han deltoge i de sakkunnigas arbeten, arvode enligt
bestämmelserna i brevet den 8 februari 1918, angående förhöjning av kommittéarvoden,
dels ock för av uppdraget föranledda resor rese- och traktamentsersättning enligt tredje
klassen i gällande resereglemente, därest han icke eljest vore till gottgörelse efter högre

— 1919 —

klass berättigad; och skalle härav föranledda utgifter gäldas av anslaget till bestridande
av kostnader för kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

105. Riksdagens skrivelse av den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om befrielse för vissa värnpliktiga från skyldighet
att fullgöra reservtruppövning. (302.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 6 juni 1918 förordnade Kungl. Maj:t, att
lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade, skulle
i vanlig ordning utfärdas (se svensk författningssamling n:r 361).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

106. av den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av en kronan tillhörig fastighet i Landskrona. (328.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 28 juni 1918 bemyndigade Kungl. Maj:t arméförvaltningens
fortifikationsdepartement att till svenska sockerfabriksaktiebolaget för ett
pris av 20 kronor för kvadratmeter försälja ifrågavarande tomt n:r 8 i kvarteret Gamla
bryggan i Landskrona, under villkor, att kostnader för uppmätning av tomten och lagfart
därå jämte andra med försäljningen förenade kostnader gäldades av bolaget, samt att
det skulle åligga bolaget, som erhölle den å tomten befintliga del av en till återstående
delen å Kronan tillhöriga tomten n:r 4 i samma kvarter belägen byggnad, att förse

densamma i övrigt med brandmur mot tomten n:r 8 samt försträva takkonstruktionen

till erhållande av likformighet ävensom att å det i kronans ägo kvarstående husets vind
iordningställa en lägenhet om två rum och kök samt anordna trappuppgång till samma
lägenhet.

Därjämte föreskrev Kungl. Maj:t, att den genom försäljningen inflytande köpeskillingen
skulle tillgodoföras lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majt:s prövning.

107. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av vissa områden, tillhörande kronoegendomarua
Kungsgården n:r 1, Yästbyn n:r 1 samt Yästerhus n:r 1 och 2 i Frösö
socken av Jämtlands län ävensom en i ämnet väckt motion. (334.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 28 juni 1918 anbefallde Kungl. Maj:t arméförvaltningens
intendentsdepartemeut att i samråd med domänstyrelsen verkställa utredning
och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag rörande det sätt, varpå de för Frösö
remontdepå avsedda markområdena av kronoegendomarna Kungsgården n:r 1, Västbyn
n:r 1 och Västerhus n:r 1 och 2 i Frösö socken kunde lämpligast disponeras.

4* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1.91.9 års riksdag.

108. Riksdagens skrivelse av den 8 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglemente för avlöning vid armén på krigsfot (krigsavlöningsreglemente).
(309.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 28 juni 1918 förordnade Kungl. Maj:t, att
reglemente för avlöning vid armén på krigsfot (krigsavlöningsreglemente) samt kungörelse
om fortsatt giltighet av kungörelsen den 24 november 1916 om ändrad lydelse av §§
1, 3 och 4 i förordningen angående arméns förplägnad vid mobilisering och i krig den
16 juli 1906 av den lydelse, bilagor till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade,
skulle i vanlig ordning utfärdas (se svensk författningssamling n:r 505 och 506).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

109. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldandet
av vissa å krigstjänstgöringstid belöpande pensionsavgifter för armén tillhörande
personal. (311.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 26 juli 1918 förordnade Kungl. Maj:t, att
kungörelse av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade, skulle
i vanlig ordning utfärdas (se svensk författningssamling n:r 658).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

110. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
i vissa fall åt sådan värnpliktigs familj, som fullgör tjänstgöring till rikets
försvar. (347.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 28 juni 1918 förordnade Kungl. Maj:t, att
kungörelse av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade, skulle
i vanlig ordning utfärdas (se svensk författningssamling n:r 470).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

111. av den 12 juni, i anledning av militieombudsmannens framställning angående
höjning för år 1918 av ersättning, som utgår jämlikt förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring. (312.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 28 juni 1918 förordnade Kungl. Majrt, att
kungörelse av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade, skulle
i vanlig ordning utfärdas (se svensk författningssamling n:r 469).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

112. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts framställning angående
tillfällig löneförbättring åt viss personal vid armén jämte i ämnet väckta
motioner. (354.)

— 1919 —

Vid föredragning av denna skrivelse den 20 juni 1918 förordnade Kuugl. Maj:t, att
kungörelser dels angående grunder för tillfällig löneförbättring under åren 1918 och
1919 för viss personal vid armén, dels angående villkor och bestämmelser för den tillfälliga
löneförbättringens åtnjutande, av den lydelse bilagor till statsrådsprotokollet för
nämnda dag utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas (se svensk författningssamling
n:r 407 och 408).

Därjämte ställde Kuugl. Maj:t de i riksdagsskrivelsen omförmälda, av riksdagen
å tilläggsstat för år 1918 och å extra stat för år 1919 beviljade förslagsanslag om
respektive 4,020,000 kronor till arméförvaltningens civila departements förfogande för
därmed avsett ändamål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

113. Riksdagens skrivelse av den 19 juni, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens för år 1919 fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till
lantförsvarsdepartementet. (4 A.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 28 juni 1918 fastställde Kungl. Maj:t till
efterrättelse riksdagens i nämnda skrivelse fattade beslut.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

114. av samma dag, angående reglering av utgifterna under tilläggsstatens för år
1918 fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till lantförsvarsdepartementet.
(4 B.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 28 juni 1918 fastställde Kungl. Maj:t till
efterrättelse riksdagens i nämnda skrivelse fattade beslut.

Skrivelsen kom''mer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

115. av den 21 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för
år 1919 tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10 A.)

Vid föredragning av punkten 25:o) i denna skrivelse den 30 augusti 1918 uppdrog
Kungl. Maj:t åt de jämlikt nådigt bemyndigande den 13 augusti 1917 tillkallade sakkunniga
för utredning rörande underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa åt visst avskedat
iudelt manskap att vid fullgörande av ifrågavarande uppdrag jämväl utreda, huruvida
och under vilka villkor underhåll och pensioner till avskedat indelt manskap vid armén
och flottan må kunna utgå med ett belopp av 200 kronor årligen till varje underhållsoch
pensionsberättigad vid fyllda 67 år.

Vid föredragning den 20 september 1918 av riksdagsskrivelsen i övrigt i de delar,
som rörde lantförsvaret, föreskrev Kungl. Maj:t, att riksdagens i punkterna 13:o)—17:o),
34:o)—59:o) samt 61 ro) och 62:o) av samma skrivelse fattade beslut skulle delgivas
vederböraude myndigheter för kännedom och efterrättelse.

— 1919 —

Vidare föreskrev Kungl. Maj:t till följd av riksdagens beslut under punkt 15:o),
att de i brevet den 18 oktober 1907 meddelade bestämmelser rörande utdelande av
understöd till vissa pensionerade underofficerare skulle lända till efterrättelse under år
1919.

Slutligen föreskrev Kungl. Maj:t på grund av riksdagens beslut under punkt 16:o):
beträffande det i sistnämnda punkt omförmälda anslagets förvaltning, att arméförvaltningen
skulle årligen inom den tid, då de till statsregleringen hörande ärenden borde
vara till Kungl. Maj:t inkomna, till Kung], Maj:t avlämna uppgift angående dels de
personer, vilka under det löpande året åtnjutit understöd från ifrågavarande anslag, dels
de till dessa personer utbetalda belopp, dels de understödstagare, vilka under året avlidit
eller eljest såsom behöriga sökande avgått, dels ock det anslagsbelopp, som kunde beräknas
för nästpåföljande år bliva erforderligt för ifrågavarande ändamål, och beträffande
prövningen av ansökningar om understöd och sättet för utbetalningen av sådant, att
armeföi valtningens civila departement skulle, med iakttagande av de i riksdagsskrivelsen
angivna villkor, pröva och avgöra inkommande ansökningar om understöd, vilka borde
vara åtföljda av erforderliga handlingar till styrkande av att understödstagarua vore i
livet och i behov av det sökta understödet samt att understödet skulle till underhålistagarna
genom vederbörande kassaförvaltningar utbetalas halvårsvis i sammanhang med
utbetalandet av gratialen från Vadstena krigsmanshuskassa.

116. Riksdagens skrivelse av den 19 december, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående tillägg till § 27 mom. 4 värnpliktslagen
den 17 september 1914. (U. 30.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 23 december 1918 förordnade Kungl. Maj:t,
att lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade, skulle i
vanlig ordning utfardas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

117. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen
av det å tilläggsstat för år 1918 under fjärde huvudtiteln uppförda
anslag för bestridande av kostnader för tryggande av rikets neutralitet.
(TJ. 32.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 23 december 1918 förordnade Kungl. Maj:t,
att tryckt exemplar av riksdagens berörda skrivelse skulle tillställas arméförvaltningen
och statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

— 1919 —

4. Sjöförsvarsdepartementet.

118. Riksdagens skrivelse av den 2 mars 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen och propositionen rörande tilläggsstat för år 1918
gjorda framställningar rörande höjning av vissa till arméns och marinens
personal utgående dagtraktamenten m. m. (44.)

Kungl. Maj:t har vid föredragning av denna skrivelse den 5 mars 1918 utfärdat nådig
kungörelse angående provisorisk förhöjning av vissa dagtraktamenten enligt kungörelsen
den 27 maj 1881 angående de grunder, varefter resekostnads- och traktamentsersättning
för flottan tillhörande personer skall vid vissa kommenderingar och förrättningar
utgå samt meddelat erforderliga föreskrifter i ärendet.

119. av den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigstidstillägg
och krigstidshjälp under år 1918 åt befattningshavare i statens *
tjänst jämte i ärendet väckta motioner. (69.)

Vid föredragning den 16 maj 1918 av denna skrivelse beslöt Kungl. Maj:t erforderliga
åtgärder.

120. av den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
leverans av oljor till marinen. (83.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 22 mars 1918 meddelade Kungl. Maj:t erforderliga
föreskrifter i ärendet.

121. av samma dag, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående särskild
ersättning till vissa flottan tilldelade värnpliktiga under mobiliseringstjänstgöring.
(85.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 22 mars 1918 beslöt Kungl. Haj:t erforderliga
åtgärder.

122. av den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av allmänna besparingar å riksstatens femte huvudtitel för utförande
av minrälsanordningar å kanonbåtarna Rota och Disa. (146.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 3 maj 1918 beslöt Kungl. Maj:t vissa erforderliga
åtgärder.

123. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående an vändande

av behållningar å vissa extra anslag till täckande av merkostnad
för utförande av ändring å undervattensbåten nr 1. (147.)

— 1919 —

Vid föredragning av denna skrivelse den 3 mars 1918 beslöt Kungl. Maj:t vissa erforderliga
åtgärder.

124. Riksdagens skrivelse av deri 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående användande av behållning å vissa extra anslag till
täckande av merkostnad för utförande av ändringsarbeten å minfartyget
Clas ridning. (148.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 3 maj 1918 beslöt Kungl. Maj:t vissa erforderliga
åtgärder.

125. av den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för kaptenen vid flottan Johan Sigurd Svinhufvud att gälda visst
honom till utgivande ådömt ersättningsbelopp. (178.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 16 maj 1918 beslöt Kungl. Maj:t erforderliga
åtgärder.

126. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anställande
av en mariningenjörsstipendiat över stat. (179.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 16 maj 1918 beslöt Kungl. Maj:t erforderliga
åtgärder.

127. av den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
av ny docka vid flottans station i Stockholm m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (240.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 28 juni 1918 beslöt Kungl. Maj:t erforderliga
åtgärder.

128. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av behållningar å vissa extra anslag för utförande av ändringsarbeten
å undervattensbåtar. (253.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 31 maj 1918 beslöt Kungl. Maj:t erforderliga
åtgärder.

129. av dén 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för förste kanslisekreteraren i sjöförsvarsdepartementet, kanslirådet i Kungl.
Haj:ts kansli G. A. Stuart att för åtnjutande av ålderstillägg tillgodoräkna
sig viss tjänstgöring. (275.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 11 juni 1918 fann Kungl. Maj:t densamma
icke föranleda vidare åtgärd.

— 1919

130. Riksdagens skrivelse den 4 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående sättet för användandet av ett utav 1917 års riksdag
beviljat extra anslag till anskaffning av undervattensbåtmateriel. (276.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 11 juni 1918 beslöt Kungl. Maj:t erforderliga
åtgärder.

131. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående sättet
för bestridande av kostnaderna för reservofficerares tjänstgöring vid kustartilleriet
i vissa fall m. m. (277.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 11 juni 1918 beslöt Kungl. Maj:t erforderliga
åtgärder.

132. av samma dag, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående rätt

till tjänsteårsberäkning för torpedingenjören S. D. Ljungberg. (278.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 11 juni 1918 fann Kungl. Maj:t densamma
icke föranleda någon vidare åtgärd.

133. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående engångskostnader för försvaret. (279.)

Anmäldes i de delar, som anginge sjöförsvarsdepartementet, den 5 juli 1918 inför
Kungl. Maj:t, som därvid meddelade erforderliga föreskrifter.

134. av den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avhändande
av ett kronan tillhörigt från lägenheten Låsholmen avsöndrat
område vid Karlsborgs lastageplats i Nederkalix socken. (321.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 14 juni 1918 beslöt Kungl. Maj:t erforderliga
åtgärder.

135. av den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förordning
med särskilda föreskrifter angående avlöningsförmåner m. m. vid
marinen på krigsfot. (310.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 14 juni 1918 beslöt Kungl. Maj:t erforderliga
åtgärder.

136. av den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av visst utav 1911 års riksdag på extra stat beviljat belopp
till uppförande av nybyggnad för marketenteri vid flottans station i Stockholm.
(343.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 14 juni 1918 beslöt Kungl. Maj:t erforderliga
åtgärder.

— 1919 —

137. Riksdagens skrivelse av den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
angående tillfällig löneförbättring åt viss personal vid marinen jämte
i ämnet väckta motioner. (355.)

Kungl. Maj:t har vid föredragning av denna skrivelse den 20 juni 1918 utfärdat särskilda
nådiga kungörelser angående grunder för tillfällig löneförbättring under åren 1918
och 1919 för viss personal vid marinen samt angående villkor och bestämmelser för
åtnjutande av tillfällig löneförbättring under åren 1918 och 1919 för viss personal
vid marinen (se svensk författningssamling n:r 409 och 410) ävensom meddelat erforderliga
föreskrifter i ärendet.

138. av den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar rörande
flottans och kustartilleriets avlöningsanslag. (411.)

Vid föredragning den 28 juni 1918 av denna skrivelse i sammanhang med under
punkten 22 omförmälda ärende beslöt Kungl. Haj:t erforderliga åtgärder.

139. av den 21 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1919 femte huvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet.
(5 A.)

Vid föredragning den 28 juni 1918 har Kungl. Maj:t, med godkännande av riksdagens
beslut rörande anslagen under femte huvudtiteln, i vad besluten avveke från Kungl.
Maj:ts förslag, förordnat om erforderliga åtgärder.

140. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1918 femte huvudtitel, innefattande anslagen tillsjöförsvarsdepartementet.
(5 B.)

Vid föredragning den 28 juni 1918 har Kungl. Maj:t, med godkännande av riksdagens
beslut rörande anslagen under tilläggsstatens för år 1918 femte huvudtitel, i vad de
avveke från Kungl. Maj:ts förslag, förordnat om erforderliga åtgärder.

141. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
omorganisation av skeppsgosseutbildningen m. m. (410.)

Vid föredragning av denna skrivelse dels den 28 juni 1918 i sammanhang med
under punkt 22 omförmälda ärende dels ock den 13 september 1918 meddelade
Kungl. Maj:t erforderliga beslut.

142. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för
år 1919 tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10 A.)

Vid föredragning den 18 september 1918 av på sjöförsvarsdepartementets handläggning
beroende delar av ärendet beslöt Kungl. Maj:t erforderliga åtgärder.

1919 —

143. Riksdagens skrivelse av den 19 december, i anledning av Kungl. Haj:ts
proposition angående dispositionen av det å tilläggsstat för år 1918
under femte huvudtiteln uppförda anslag för bestridande av kostnader
för tryggande av rikets neutralitet. (IT. 33.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 23 december 1918 beslöt Kungl. Maj.t
erforderliga åtgärder i ämnet.

5. Civildepartementet.

144. Riksdagens skrivelse av den 22 februari 1918, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under punkt 92 av sjätte huvudtiteln
gjorda framställning angående höjning av förslagsanslaget till rese- och
traktamentspenuingar jämte en i ämnet väckt motion. (32.)

Anmäldes den 26 februari 1918, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (se svensk
författningssamling n:r 99) samt i övrigt erforderlig åtgärd vidtogs.

145. av den 26 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
postverkets ansvarighet för vissa till postbefordran mottagna försändelser
m. m. (37.)

Anmäldes den 19 april 1918, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

146. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 3 juni 1915 om eftergift
vid krig eller krigsfara från vissa bestämmelser om arbetstid för minderåriga
och kvinnor. (40.)

Anmäldes den 1 mars 1918, därvid lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 94).

147. av den 2 mars, i anledning av väckt motion om ändring av § 24 i

kungl. förordningen om landsting den 21 mars 1862. (60.)

Anmäldes den 10 maj 1918, därvid lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 247).

148. av samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelser till Kungl.
Maj:t angående rätt för kommuner att tilldela innehavare av kommunala
förtroendeuppdrag ersättning i vissa hänseenden. (61.)

Anmäldes den 24 maj 1918, därvid samtliga länsstyrelser anbefalldes dels att från
ordförandena i drätselkammare, kommunalnämnder, municipal- (köpings-)nämnder samt

5* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 års riksdag.

kyrkostämmor infordra uppgifter enligt visst formulär, dels ock, sedan samtliga uppgifter
inkommit, översända desamma till statistiska centralbyrån, varjämte uppdrogs
åt nämnda byrå att utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma med en sammanfattning
av de inkomna uppgifterna.

De sålunda infordrade uppgifterna hava ännu ej inkommit.

149. Riksdagens skrivelse av den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inköp av vissa tomter i kvarteret Björnen i Stockholm
m. m. (54.)

Anmäldes den 12 mars 1918, därvid erforderliga åtgärder beslötos, varjämte, i anledning
av riksdagens i skrivelsen därom gjorda uttalande, vattenfallsstyrelsen anbefalldes
att, innan fråga om vidare på- och ombyggnad av de inköpta fastigheterna förelädes
Kungl. Maj:ts prövning, utarbeta fullständig plan för fastigheternas utnyttjande och
därvid taga i övervägande, huruvida det icke kunde vara för staten fördelaktigare
att i viss utsträckning utföra ombyggnad å tomterna än att vidtaga kostsamma förstärknings-
och ändringsarbeten å de nuvarande husen.

Sådan plan har ännu icke inkommit.

150. av samma dag, i anledning av väckt motion angående skrivelse till
Kungl. Maj:t om upptagande i samband med pågående revision av vissa
barnavårdslagar till undersökning av frågor om utsträckning och enhetlig
organisation av samhällets barnavård. (56.)

Anmäldes den 26 april 1918, därvid skrivelsen överlämnades till fattigvårdslagstiftningskommittén
för att tagas i övervägande vid fullgörande av kommittén meddelat
uppdrag i fråga om revision av lagen om fosterbarns vård den 6 juni 1902 samt
vissa andra bestämmelser rörande barnavård.

Nämnda uppdrag har ännu icke slutförts.

151. av den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
årligt understöd åt förra poststationsföreståndaren Ehmfrida Lovisa Katarina
örn. (62.)

Anmäldes den 12 april 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

152. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner rörande vissa
understöd, avsedda att utgå av telegrafverkets medel. (63.)

Anmäldes den 12 april 1918, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

153. av den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
höjning av postavgifterna. (96.)

Anmäldes den 26 april 1918, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 230).

— 1919 —

154. Riksdagens skrivelse av den 6 april, angående vissa pensioner, avsedda
att utgå av trafikmedel. (98.)

Anmäldes den 24 maj 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

155. av den 10 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av §§ 8, 13 och 14 i förordningen om
kommunalslyrelse på landet den 21 mars 1862 m. m., dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 4, 6
och 24 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den
21 mars 1862 m. m. (109.)

Anmäldes den 24 maj 1918, därvid lagar och kungörelser i ämnet utfärdades (se
svensk författningssamling n:r 330—333, 336—338).

156. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående beräknande av röstvärdet enligt kommunalförfattningarna
för skattskyldig, vars beskattningsbara inkomst blivit vid bevillningstaxeringen
år 1918 av viss anledning nedsatt. (111.)

Anmäldes den 24 maj 1918, därvid lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 285).

157. av samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring i vissa

hänseenden av förordningen om landsting m. m. (112.)

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid samtliga länsstyrelser anbefalldes att, efter
vederbörande landstings hörande, inkomma med utlåtande. Sedan dylika utlåtanden
avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

158. av den 12 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ålderstillägg åt hospitalsläkaren vid Östersunds hospital K. J. T. Freidenfelt.
(101.)

Anmäldes den 3 maj 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

159. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående be viljande

av ytterligare låneunderstöd till täckande av kostnaden för anläggning
av järnväg från Gånghester till Ulricehamn. (105.)

Anmäldes den 24 maj 1918, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

160. av samma dag, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående personligt
tillfälligt lönetillägg åt vissa tjänstemän vid statens järnvägar.

(106.)

Anmäldes den 24 maj 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

- 1919 —

161. Riksdagens skrivelse av den 12 april, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse för förste kontorsbiträdet vid statens järnvägar
A. W. Kjellson att gälda visst honom till utgivande ådömt ersättningsbelopp
m. m. (107,)

Anmäldes den 10 maj 1918, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

162. av den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

årligt understöd åt befattningshavaren vid postverket P. A. Larsson.

(122.)

Anmäldes den 10 maj 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

163. av den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

pension till avlidne förrådsförmannen vid statens järnvägar Anders Perssons
änka. (127.)

Anmäldes den 10 maj 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

164. av den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 16 och 41 §§ i lagen den 29 juni 1912
om arbetarskydd. (151.)

Anmäldes den 26 april 1918. därvid lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 223).

165. av samma dag, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 37 § i lagen den 17 juni 1916 om för säkring

för olycksfall i arbete. (152.)

Anmäldes den 26 april 1918, därvid lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 256).

166. av den 26 april, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition angående

ifrågasatt överenskommelse mellan Kungl. Maj:t och kronan samt Sydsvenska
kraftaktiebolaget angående vattenhushållningen vid vissa vattenfall
i Lagan. (159.)

Anmäldes den 26 april 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

167. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. (170).

Anmäldes den 16 maj 1918, därvid lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 280).

— 1919 —

168. Riksdagens skrivelse av den 27 april, angående åtgärder för inrättande
av badanstalter i större befolkningscentra och å landsbygden m. m. (160.)

Ärendet har remitterats till folkskolöverstyrelsen, vilken ännu ej avgivit utlåtande.

169. av den 8 maj, i anledning av Kung! Majtts proposition angående ålderstillägg
åt vaktmästaren vid länsstyrelsen i Uppsala län R. S. Fredriksson.
(184.)

Anmäldes den 24 maj 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

170. av samma dag, i anledning av Kung! Maj:ts proposition angående rätt
för tjänstemännen i första lönegraden hos pensionsstyrelsen S. E. Fägersten,
H. F. C:son Gyller och P. Bratt att för åtnjutande av löneförhöjning
genom ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring inom styrelsen.
(185.)

Anmäldes den 24 maj 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

171. av samma dag, i anledning av Kung! Maj:ts proposition angående
disponerande av ytterligare medel under år 1918 för vidtagande av
åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet. (186.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

172. av samma dag, i anledning av Kung! Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för kapitalökning å statens järnvägslånefonder.
(188.)

Anmäldes den 24 maj 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

173. av samma dag, i anledning av Kung! Maj:ts i propositionen om tilläggsstat
till riksstaten för år 1918 gjorda framställning om ökning av lånefonden
för tjänstemannasamhället vid Mörby. (189.)

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

174. av samma dag, i anledning av Kung! Maj:ts proposition angående rätt
för vissa tjänstemän vid statens järnvägar att för åtnjutande av arvodesförhöjning
tillgodoräkna sig tiden för sin tjänstgöring såsom ordinarie
tjänstemän under år 1916 såsom helt år. (190.)

Anmäldes den 31 maj 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

175. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för linjeförmannen vid telegrafverket J. A. Norrströms stärbhus
att ersätta visst förkommet belopp m. m. (191.)

Anmäldes den 31 maj 1918, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

— 1919 —

176. Riksdagens skrivelse av den 11 maj, angående utredning i fråga om
åtgärder till främjande av reguljär flygtrafik. (199.)

Sedan ärendet remitterats till cheferna för generalstaben, marinstaben och fortifikationen
ävensom aeronautiska sällskapet samt de sålunda infordrade yttrandena inkommit,
är ärendet beroende på Kung!. Maj:ts prövning.

177. av den 18 maj, angående anvisande av anslag till fortsatt utveckling
av statens telefon- och telegrafväsende. (214.)

Anmäldes den 24 maj 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

178. av den 22 maj, angående utarbetande av förslag till anordnande av särskild
obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn. (230.)

Sedan medicinalstyrelsen och folkskolöverstyrelsen avgivit infordrade utlåtanden i ärendet,
är detsamma beroende på Kung! Maj:ts prövning.

179. av samma dag, i anledning av vissa framställningar angående pensioner
och understöd, avsedda att utgå å postverkets pensionsstat. (231.)

Anmäldes den 14 juni 1918, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

180. av samma dag, i anledning av väckt motion om tilläggspension åt förre
stationsmästaren Jöns Petter Henriksson Berg. (232.)

Anmäldes den 14 juni 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

181. av samma dag, i anledning av Kung! Maj:t proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 4 juli 1910 angående rätt
till pension för tjänstemän vid statens järnvägar m. m. (234.)

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid erforderliga författningar i ämnet utfärdades
(se svensk författningssamling n:r 483 och 490).

182. av den 23 maj. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrad lydelse av §§ 41, 69, 70 och 76 i förordningen den 21 mars
1862 om kommunalstyrelse på landet, §§ 8, 67, 68 och 77 i förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad, § 48 i förordningen
den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse i Stockholm samt §§
11 och 50 i förordningen den 21 mars 1862 om landsting. (229).

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid lagar i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 463—466).

183. av den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i avlöuingsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar
m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (215.)

— 1919 —

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid förnyat avlöningsreglemente utfärdades (se svensk
författningssamling n:r 482).

184. Riksdagens skrivelse av den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående beredande av extra statsbidrag för år 1918 åt registrerade
sjukkassor. (242.)

Anmäldes den 31 maj 1918, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 289).

185. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning
av vissa av statsmedel utgående livräntor jämte i ämnet väckt
motion. (243.)

Anmäldes den 6 juni 1918, därvid statskontoret och riksförsäkringsanstalten anbefalldes
avgiva gemensamt förslag till närmare bestämmelser att gälla beträffande den
i riksdagens skrivelse avhandlade frågan. Sedan sådant förslag inkommit, har Kungl.
Maj:t den 28 juni 1918 ntfårdat kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 522), varjämte i övrigt erforderliga åtgärder beslutats.

186. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrade villkor för statsbidrag under år 1918 till driftkostnaderna vid
kustsanatorierna. (244.)

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

• ■

187. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för två befattningshavare i civildepartementet att för rätt att åtnjuta
ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (245.)

Skrivelsen har överlämnats till löneregleringskommittén, som ännu ej inkommit med
den i skrivelsen omförmäld a utredningen.

188. av den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till anordnande av statsinspektion över fattigvården m. m. (264.)

Anmäldes den 14 juni 1918, därvid två författningar i ämnet utfärdades, varjämte
länsstyrelserna i samtliga län anbefalldes att avgiva utlåtande i fråga om rikets indelning
i konsulentdistrikt. Sedan sådana utlåtanden inkommit, har Kung]. Maj:t
den 18 oktober 1918 utfärdat kungörelse om antalet fattigvårdskonsulentdistrikt i
riket m. m. (se svensk författningssamling n:r 803).

189. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fattigvården m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(265.)

— 1919 —

Anmäldes den 14 juni 1918, därvid lagar i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 422 och 423), varjämte medicinalstyrelsen anbefalldes dels verkställa
den i skrivelsen begärda utredning rörande ökning av statsbidrag, som utginge
för vård av sinnesslöa, fallandesjuka, tuberkulösa och vanföra, samt till Kungl. Maj:t
därmed ävensom med yttrande och förslag i ämnet inkomma, dels ock att i samband
med den styrelsen jämlikt kungl. brev den 18 april 1914 anförtrodda utredningen
beträffande uppdelningen av sinnessjukvården mellan staten och landstingen m. m.
taga under övervägande den av riksdagen i berörda skrivelse omförmälda frågan om
medgivande av statsbidrag för vård å sinnessjukhus, som tillhörde landsting och de
städer, som ej deltoge i landsting, Sedan medicinalstyrelsen inkommit med utredning
och förslag i fråga om ökning av statsbidrag till vården av sinnesslöa, fallandesjuka,
tuberkulösa och vanföra, är detta ärende beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

190. Riksdagens skrivelse av den 31 maj, i anledning av väckt motion
angående grunderna för beräkning av vissa f. d. stationsmästares pension.
(271.)

Anmäldes den 2U juni 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

191. av samma dag, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar
m. m. (272.)

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid erforderlig författning utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 482).

192. av den 4 juni, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition med förslag till
förordning angående en särskild, för fiskare avsedd försäkring mot skada
till följd av olycksfall. (285.)

Anmäldes den 11 juni 1918, därvid förordning i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 375), varjämte riksförsäkringsanstalten anbefalldes att upprätta
och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till grunder för förvaltningen av den i
§ 8 av nämnda förordning omförmälda fond. Sedan dylikt förslag inkommit samt
statskontoret däröver avgivit infordrat utlåtande, bar Kungl. Maj:t den 8 november
1918 fastställt grunder för ifrågavarande fond.

193. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande av statens bidrag till fiskares försäkring. (286.)

Anmäldes den 11 juni 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

194. av den 5 juni, angående utredning beträffande statens medverkan till
pensionering av kvalificerad arbetskraft vid enskilda sociala anstalter. (269.)

— 1919 —

Anmäldes den 20 juni 191H, därvid pensionsstyrelsen anbefalldes att i .samråd med
socialstyrelsen verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

Sådan utredning har ännu icke inkommit.

196. Kiksdagens skrivelse av den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående understöd för uppförande av bostadshus med smålägenheter.
(287.)

Anmäldes den 11 juni 1918, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (se svensk
författningssamling n:r 868).

196. av den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa statens järnvägar tillhöriga markområden. (319.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

197. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Jukkasjärvi socken samt Jukkasjärvi församling och Vittaugi
kapellförsamling av vissa kronan tillhöriga områden i Kiruna municipalsamhäile.
(327.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

198.. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
av viss statens järnvägar tillhörig mark. (329.)
ånmäldes den 20 juni 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

199. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av 10, 13, 15 och 34 §§ i lagen om arbetarskydd
den 29 juni 1912. (336.)

Anmäldes den 14 juni 1918, därvid beslöts, att lagrådets yttrande skulle inhämtas
över den av riksdagen för dess del antagna lag. Sedan sådant yttrande inkommit,
har Kungl. Maj:t den 20 juni 1918 utfärdat lag i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 397).

200. av den 8 juni, angående utredning i fråga om uppställande av vissa
kompetonsbestämmelser för statens och enskilda järnvägars personal. (283.)

Skrivelsen har remitterats till järnvägsstyrelsen, som ännu ej inkommit med utlåtande.

201. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändringar i gällande provinsialläkartaxa jämte i ämnet väckta motioner.
(303.)

Anmäldes den 8 november 1918, därvid taxa fastställdes (se svensk författningssamling
n:r 842).

— JvMit ieo m bil (fart ann ens ämbet sberättelse till 1919 ån riksdag.

202. Riksdagens skrivelse av den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förhöjt statsbidrag till vissa alkoholistanstalter. (307.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

203. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ålderstillägg
åt yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren. (308.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

204. av den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av § 3 mom. 3 i förordningen den 14
juni 1917 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (356.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid förordning i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 473).

205. av den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjda
provisoriska tilläggsavgifter å statens järnvägar. (345.)

Anmäldes den 14 juni 1918, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 373).

206. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående telegrafverkets
övertagande av det enskilda telefonnätet i Stockholm med
omnejd. (346.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

207. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för pensionering av förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader
m. m. (359.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att gemensamt med
vattenfallsstyrelsen inkomma med förslag till föreskrifter för pensionering från allmänna
indragningsstaten av förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt
statens vattenfallsverks byggnadsavdelning. Sedan sådant förslag inkommit, har
Kungl. Maj:t den 8 november 1918 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 859).

208. av den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av
härbärge åt arbetarna m. m. samt en i anledning därav väckt motion. (403.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid skrivelsen, såsom icke föranledande någon åtgärd,
lades till handlingarna.

— 1919 —

209. Riksdagens skrivelse av den 14 juni, i anledning av Kuugl. Maj:ts proposition
angående användande i visst fall av militär personal till skördearbete.
(404.)

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid förordning i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 474) och i övrigt erforderlig åtgärd beslöts.

210. av den 15 juni, i anledning av Kung! Maj:ts proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 460), varjämte medicinalstyrelsen anbefalldes att inkomma med
förslag till de särskilda föreskrifter och bestämmelser, som av den nya lagen betingades
och som skulle av Kung! Haj:t meddelas, eller till de åtgärder, som eljest
i anledning av lagen kunde ankomma på Kung! Maj:t.

Sedan medicinalstyrelsen inkommit med förslag till taxa och föreskrifter, som
enligt 6 § i berörda lag skola fastställas av Konungen, har Kungl. Maj:t den 13
december 1918 utfärdat kungörelse angående ersättning av statsmedel för läkareundersökning,
läkemedel in. m. enligt 6 § av ifrågavarande lag (se svensk författningssamling
n:r 1019).

Beträffande de åtgärder, varom enligt 27 § av samma lag skall förordnas av
Konungen, har Kungl. Maj:t den 25 oktober 1918 tillkallat särskilda sakkunniga för
utarbetande av förslag till de åtgärder, som erfordras för att bland allmänheten
sprida kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet, om medel, som stå
till buds för att hindra smittas överförande, och om skyldigheten för en var, som angripits
av sådan sjukdom, att skyndsamt söka läkarvård.

Nämnda sakkunniga hava ännu icke inkommit med dylikt förslag.

I fråga om de åtgärder, som till motarbetande av könssjukdomarnas utbredning
kunna finnas erforderliga i fråga om krigsmän och varom enligt berörda 27 §
Konungen skall förordna, har arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse anbefallts avgiva
förslag i vad avser armén, men har styrelsen ännu ej inkommit med sådant förslag.
Beträffande marinen har förslag ännu ej framlagts av medicinalstyrelsen.

211. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till dels lag om ändrad lydelse av 5—8, 10, 16, 19, 20, 23, 24,
26 och 28—33 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring,
dels ock lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 8 juni
1915 om övergångsbestämmelser i anledning av berörda lag den 30 juni
1913, ävensom väckta motioner angående viss ändring i förstberörda
lag. (412.)

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid lagar i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 449 och 450), varjämte pensionsstyrelsen anbefalldes att inkomma

— 1919 —

med förslag till de föreskrifter och bestämmelser, som enligt pensionsförsäkringslagen
skulle meddelas ar Konungen. Sedan sådant förslag inkommit, har Kung]. Magt
den 31 december 1918 utfärdat kungörelse i berörda ämne.

212. Riksdagens skrivelse av den 15 juni, i anledning av ej mindre Kung):
Maj:ts proposition angående anslag för bestridande av på staten belöpande
kostnad för pensionstillägg och understöd enligt lagen den 30 juni 1913
om allmän pensionsförsäkring m. m. än även väckt motion om dyrtidstillägg
till vissa pensionstagare enligt nämnda lag. (413.)

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid erforderliga åtgärder beslötos, varjämte pensionsstyrelsen
med anledning av utav riksdagens i skrivelsen därom gjorda uttalande, anbefalldes
att verkställa viss utredning samt därefter inkomma med förslag i ämnet.
Sådant förslag har ännu icke inkommit.

213. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
reglering av avlöningsförhållanden m. m. för personal rid statens hospital
och asyler jämte i ämnet väckta motioner. (414.)

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid kungörelser utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 492 och 493) och staten fastställdes, varjämte nämnda dag samt
sedermera under årets lopp i övrigt erforderliga bestämmelser meddelats samt andra
åtgärder vidtagits.

214. av den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om polisväsendet i rikets städer. (400.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid förordnades, att skrivelsen, såsom icke föranledande
någon åtgärd, skulle läggas till handlingarna.

215. av den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fastställande av postverkets stat för driftkostnader år 1919 m. m. (423.)

Anmäldes den 28 juni 1918. därvid kungörelse angående ändrad lydelse av vissa
§§ i instruktionen för generalpoststyrelsen utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 487) samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

216. av samma dag, i anledning av Kung]. Majrts proposition angående fastställande
av telegrafverkets stat för driftkostnader under år 1919. (424.)

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

217. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om anvisande
av medel till beredande av tvångsuppfostran åt minderåriga manliga förbrytare
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (425.)

— 191 (t —

Anmäldes i vad avser anslag under sjätte huvudtiteln den 28 juni 1918, därvid
erforderliga åtgärder beslötos.

218. Riksdagens skrivelse av den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillfällig lönereglering för tjänstemän vid postverket
m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (429.)

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 484). varjämte under året i övrigt erforderliga bestämmelser
meddelats.

219. av samma dag, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående tillfällig
lönereglering för tjänstemän vid telegrafverket m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (430.)

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 490), varjämte under årets lopp i övrigt erforderliga bestämmel
ser meddelats.

220. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig

lönereglering för tjänstemän vid statens vattenfallsverk m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (431.) .

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid förnyat avlöningsreglemente för tjänstemän vid
statens vattenfallsverk utfärdades (se svensk författningssamling n:r 491), varjämte
under årets lopp i övrigt erforderliga bestämmelser meddelats.

221. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
om ändringar i vissa delar av gällande telefon- och telegrafreglementen
samt i ämnet väckta motioner. (432.)

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid kungörelser i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 432 och 433).

222. av samma dag. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående resebidrag
till vissa patienter vid radiumhemmet i Stockholm. (436.)

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes avgiva förslag
till närmare bestämmelser för åtnjutande av dylikt resehidrag. Sedan sådant förslag
inkommit, har Kungl. Maj:t den 8 november 1918 utfärdat kungörelse i ämnet
(se svensk författningssamling n:r 845), ävensom i övrigt besluta erforderlig åtgärd.

223. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsbidrag å tilläggsstat för år 1918 till det frivilliga brandväsendet.
(438.)

Skrivelsen har, såsom icke föranledande någon åtgärd, lagts till handlingarna.

— ibis —

224. Riksdagens skrivelse av den 19 juni, i anledning av väckt motion
angående ersättning åt lokomotivreparatören M. Holmberg för flyttning
till annan tjänstgöringsort. (445.)

Anmäldes den 1 juli 1918, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

225. av den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillfällig lönereglering för tjänstemän vid statens järnvägar m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (428.)

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid förnyat avlöningsreglemente för tjänstemän vid
statens järnvägar utfärdades (se svensk författningssamling n:r 482), varjämte under
årets lopp i övrigt erforderliga bestämmelser meddelats.

226. av samma dag, angående regleringen av utgifterna för kapitalökning för
år 1919 i avseende å post- och telegrafverken samt statens järnvägar
och vattenfallsverk. (434.)

Anmäldes den 28 juni 1918, utom vad angick punkten 16, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

Beträffande punkten 16 (angående anslag till fortsatt utveckling av statens
telefon- och telegrafväsende) hänvisas till vad under riksdagens särskilda skrivelse
därom meddelats. (Jämför här ovan under punkt 177.)

227. av samma dag, angående regleringen av utgifterna för kapitalökning å
tilläggsstat för riksstaten för år 1918 i avseende å post- och telegrafverken
samt statens järnvägar och vattenfallsverk. (435.)

Anmäldes den 28 juni 1918, utom vad angick punkterna 8 och 48, därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

Beträffande punkterna 8 (angående anslag till fortsatt utveckling av statens
telefon- och telegrafväsende) och 48 (angående inköp för statens vattenfallsverks
räkning av tomterna n:r 1, 2, 3 och 9 i kvarteret Björnen i Stockholm) hänvisas
till vad under riksdagens särskilda skrivelser därom meddelats. (Jämför här ovan
under punkterna 176 och 149).

228. av den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till arbetslöshetens bekämpande. (458.)

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid statens arbetslöshetskommission anbefalldes att
inkomma med förslag till bestämmelse rörande användandet av ifrågavarande anslag.
Sedan sådant förslag inkommit, har Kungl. Haj:t den 16 augusti 1918 utfärdat
kungörelse om ändrad lydelse av §§ 1 och 9 i kungörelsen den 19 maj 1916 angående
understöd åt medellösa arbetslösa samt bidrag av statsmedel därtill (se svensk
författningssamling n:r 748).

— 1919 —

229. Riksdagens skrivelse av den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för upprätthållande av yrkesinspektionens verksamhet.
(461.)

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

230. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1919 tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna. (10 A.)

Anmäldes den 1 juli 1918 i de delar, som tillhörde civildepartementets handläggning,
därvid erforderliga åtgärder beslötos.

231. av den 22 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1919 sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(6 A.)

Anmäldes den 28 juni 1918, utom vad angick punkterna 2, 24, 44, 57, 65, 67,
71, 75, 77, 83, 94 och 96, därvid beträffande punkten 16 (angående bland annat
statsbidrag till anläggning av vissa vägar m. m.) väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
att med ledning av de i statsrådsprotokollet över civilärenden den 7 maj
1918 angivna grunder och villkor ävensom vad riksdagen i ämnet anfört inkomma
med förslag till villkor för erhållande av statsbidrag från de i ifrågavarande punkt
upptagna anslagen till anläggande av enklare vägar i Norrbottens, Västerbottens och
Jämtlands län, till anläggning av s. k. ödebygdsvägar inom nämnda län, ävensom bidragför
anläggning av utfartsvägar inom samma län samt för beredande av tilläggsbidrag
till vissa med statsbidrag understödda väganläggningsföretag m. m. Sedan sådant
förslag avgivits, har Kungl. Maj:t den 11 oktober 1918 utfärdat fyra kungörelser i
nu omförmälda ämnen (se svensk författningssamling n:r 884—887).

I fråga om punkten 17 (angående upprensning av vissa farleder i Mälaren) anbefalldes
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att verkställa viss av riksdagen omförmäld
utredning rörande vederbörande väghållningsskyldigas plikt att deltaga i kostnaderna
för utförande av den föreslagna nya landsvägsbron över Kvicksund. Sådan utredning
har ännu ej inkommit.

Rörande punkten 32 (angående ny överläkarbostad vid Göteborgs hospital) anbefalldes
medicinalstyrelsen att med iakttagande av utav riksdagen gjorda erinringar
låta utarbeta och inkomma med nya ritningar jämte kostnadsförslag rörande berörda
överläkarbostad. Sedan dylikt förslag inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Beträffande punkten 48 (angående bidrag till lindring i mindre bemedlade patienters
å landsbygden sjukvårdskostnader) anbefalldes medicinalstyrelsen att inkomma
med förslag till de bestämmelser och villkor, som, utöver de av riksdagen antagna,
kunde finnas lämpliga att stadga för åtnjutande av dylikt bidrag. Sedan sådant för —

1919 —

slag avgivits, har Kungi. Maj:t den 8 november 1918 utfärdat kungörelse i ämnet
(se svensk författningssamling n:r 843).

I fråga om punkten 52 (angående stipendier för vissa läkare för bevistande av
kurs för vinnande av behörighet till förste provinsialläkartjänst in. m.) anbefalldes medicinalstyrelsen
att inkomma med förslag till bestämmelser i fråga om utdelande av
sådana stipendier ävensom till villkor för stipendiernas åtnjutande. Sedan sådant förslag
inkommit, bär Kungl. Magt den 31 december 1918 utfärdat kungörelse i ämnet.

Beträffande övriga av skrivelsens ifrågavarande delar beslötos erforderliga
åtgärder.

I fråga om punkten 2 (angående anordnande av en extra byrå för fattigvårdsärenden
i civildepartementet), punkten 24 (angående anslag till hospitals underhåll
m. m.), punkt 44 (angående bidrag till medellösa eller mindre bemedlade personer
för resor till radiumhemmet i Stockholm), punkten 57 (angående bestridande av statens
bidrag till fiskares försäkring), punkten 65 (angående anslag för upprätthållande
av yrkesinspektionens verksamhet), punkten 67 (angående extra statsbidrag för år 1918
åt vissa sjukkassor), punkten 71 (angående anslag till avlöningar och vikariatsersättningar
åt befattningshavare vid statens vårdanstalt för alkoholister å Salbohed in. in.),
punkten 75 (angående bestridande av den på staten belöpande kostnad för pensionstillägg
och understöd åt vissa därtill berättigade personer), punkten 77 (angående
bidrag till täckande av statens kostnad för understöd enligt 33 § pensionsförsäkringslagen
åt vissa personer), punkten 83 (angående statsinspektion av fattigvården), punkten
94 (angående bekämpande av arbetslösheten) samt punkten 96 (angående avlöningsförbättring
åt vissa vaktmästare m. fl.) hänvisas till vad under riksdagens särskilda
skrivelser därom meddelats.

232. Riksdagens skrivelse av den 22 juni, angående regleringen av utgifterna
under tilläggsstatens för år 1918 sjätte huvudtitel, innefattande anslagen
till civildepartementet. (6 B.)

Anmäldes den 28 juni 1918 utom vad angick punkterna 11, 12. 15, 16, 20 och
22, därvid beträffande punkten 6 (angående tilläggsbidrag till de företag, för vilka
medel anvisats från anslagen till bidrag för anläggning av nya samt förbättring eller
omläggning av backiga eller eljest mindre goda vägar, till understödjande av brobyggnader
och, företrädesvis mindre, hamnbyggnader samt upprensning av åav och farleder
ävensom till anläggande av enklare vägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län) väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes att med ledning av de i statsrådsprotokollet
över civilärenden angivna grunder och villkor ävensom vad riksdagen i sin
bär ovan omförmälda skrivelse nr 6 A anfört i ämnet inkomma med förslag till villkor
för erhållande av statsbidrag från det under ifrågavarande punkt upptagna anslag. Sedan
sådant förslag inkommit, liar Kungl. Magt den 11 oktober 1918 utfärdat kun -

— islå —

görelse angående tilläggsbidrag till vissa med statsbidrag understödda väganläggningsföretag
m. m. (se svensk författningssamling n:r 887).

I fråga om punkten 21 (angående krigstidsbjälp för år 1918 åt kommunalt anställda
barnmorskor) aubefaldes medicinalstyrelsen att gemensamt med statskon toret inkomma
med yttrande och förslag till grunder för utgående av berörda krigstidsbjälp.
Sedan sådant förslag avgivits, har Kungl. Maj:t den 25 oktober 1918 utfärdat kungörelse
i ämnet (se svensk författningssamling n:r 816).

Vidkommande övriga av skrivelsens ifrågavarande delar beslötos erforderliga
åtgärder.

I fråga om punkten 11 (angående bidrag till meddellösa eller mindre bemedlade
personer för resor till radiumhemmet i Stockholm), punkten 12 (angående vissa
ändringsarbeten å kolonibyggnaden å Salbohed m. m.), punkten 15 (angående anslag
för bekämpande av arbetslösheten), punkten 16 (angående understöd för uppförande
av bostadshus med smålägenheter), punkten 20 (angående krigstidstillägg och krigstidshjälp
åt befattningshavare i statens tjänst, i vad angår sjätte huvudtiteln) och
punkten 22 (angående tillfällig avlöningsförbättring under år 1918 åt vissa vaktmästare
m. m., så vitt angår sjätte huvudtiteln) hänvisas till vad under riksdagens
särskilda skrivelser därom meddelats.

233. Riksdagens skrivelse av den 26 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
n:r 290, med förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar
av förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 ra. m.
jämte inom riksdagen i ämnet väckta motioner. (451.)

Anmäldes den 28 juni 1918, därvid beslöts, att skrivelsen skulle, såsom icke föranledande
vidare åtgärd, läggas till handlingarna.

234. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 2, 3 och 4, § 18

samt °§ 40 mom. 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862, dels

ock en i ämnet väckt motion. (452.)

Anmäldes den 28 juni 1918 i samband med riksdagens här nedan omförmälda skrivelse
n:r 454, därvid samtliga länsstyrelser anbefalldes att från 1918 års lagtima

landsting inhämta yttrande dels rörande frågau om tiden för lagtima landstings sammanvaro,
dels ock angående frågan om införande av en för hela landet gemensam
valdag på hösten alternerande för valen till andra kammaren och landstingsmannavalen,
samt därefter landstingens yttranden och eget utlåtande inkomma till Kungl. Maj:t.
Sedan samtliga sålunda infordrade yttranden inkommit, är ärendet beroende på Kung].
Maj:ts prövning.

7* _ Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 års riksdag.

235. Riksdagens skrivelse av den 26 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
n:r 261, med förslag till lag om ändrad lydelse av § 28,
§ 29 mom. 1 och § 42 i förordningen om koramunalstyrelse på landet
den 21 mars 1862, till lag om ändrad lydelse av §§ 21, 22 och 31 i
förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862 samt till
lag om ändrad lydelse av § 2 mom. 6 och 7 samt §§ 3 och 16 i förordningen
om landsting den 21 mars 1862 ävensom om upphävande av
§ 2 mom. 5 i sistnämnda förordning, ävensom av i anledning därav väckta
motioner om ändring dels i riksdagsordningen dels ock i kommunalförfattningarna.
(454.)

Anmäldes den 28 juni 1918 tillsammans med riksdagens här ovan omförmälda skrivelse
n:r 452, vartill hänvisas.

236. av samma dag, i anledning av Kung], Maj:ts proposition, n:r 262,
med förslag till lag om ändrad lydelse av § 28, § 29 mom. 4, §§ 30
—32 och § 36 mom. 2 i förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 mars 1862, till lag om ändrad lydelse av § 23, § 24 mom.
1, §§ 27 och 28, § 29 mom. 1, §§ 30, 31, 35 och 40 i förordningen
om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862 samt till lag om ändrad
lydelse av § 6 mom. 2, § 10 mom. 1, §§ 11—14, § 15 mom. 1,
§§ 20 och 22 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm

den 23 maj 1862 jämte en inom riksdagen i ämnet väckt motion. (455.)
Anmäldes den 28 juni 1918, därvid skrivelsen, såsom icke föranledande någon vidare
åtgärd, lades till handlingarna.

237. av den 19 december, i anledning av Kung]. Majrts proposition om
anvisande av medel för bestridande av kostnader för särskilda anordningar
för vinnande av mera effektiv tillämpning av prisockerlagen m. fl. kristidsförfattningar.
(U. 38.)

Anmäldes den 31 december 1918, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

238. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse
p landet den 21 mars 1862 m. m. jämte inom riksdagen i ämnet väckta
motioner. (U. 40.)

Anmäldes den 23 december 1918 i delar, som tillhörde civildepartementets behandling

daivid lagar i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling n:r 1026__1028, 1031

och 1032).

— 1919 —

6. Finansdepartementet.

239. Riksdagens skrivelse av den 1 februari 1918, i anledning av väckt för slag

om ändrad lydelse av 13 § i lagen för Sveriges riksbank den 12
maj 1897. (18.)

Lag i ämnet utfärdad den 8 februari 1918 (se svensk författningssamling n:r 50).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:t prövning.

240. av den 5 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående utbetalande av förskott å krigstidstillägg för år 1918
åt befattningshavare i statens tjänst. (20.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 5 februari 1918 (se svensk författningssamling
n:r 39).

Ärendet kommer ej vidare att bli föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

241. av den 12 februari, i anledning av väckt motion om tullfrihet för
kalciumkarbid och bariumkarbid. (23.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 15 februari 1918 (se svensk författningssamling
n:r 57).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Haj:ts prövning.

242. av den 15 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under punkt 43 av sjunde huvudtiteln och i propositionen angående
tilläggsstat för år 1918 under punkt 16 av samma huvudtitel
gjorda framställning om förhyrande av bostad åt landshövdingen i
Yästernorrlands län. (25.)

Anmäldes den 22 februari 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung! Maj:ts prövning.

243. av den 19 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tilllämpningen
av 10 § andra stycket i lagen för Sveriges riksbank den
12 maj 1897 och av § 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.
(26.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 februari 1918 (se svensk författningssamling n:r 83).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1919 —

244. Riksdagens skrivelse av den 19 februari, i anledning av Kung! Maj:ts
proposition med förslag till lag, innefattande tillfälligt undantag från
gällande inskränkningar i rätten att använda sparbanks vinst. (27.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 februari 1918 (se svensk författningssamling n:r 97).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

245. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om visst undantag från tillämpningen av 49 § 1 mom. och 165 §
1 mom. lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse. (28.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 februari 1918 (se svensk författningssamling n:r 98).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

246. av den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om visst undantag från tillämpningen av stadgandet
i 13 § 4 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning
av brännvin m. m. (29.)

Förordning i ämnet utfärdad den 26 februari 1918 (se svensk författningssamling
n:r 87).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

247. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om undantag från tillämpningen av förordningen den 25
juli 1912 angående särskild skatt å majs, utländsk potatis samt maniokarot
och andra väsentligen lika stärkelserika, tullfria utländska ämnen,
använda vid tillverkning av stärkelse. (30.)

Förordning i ämnet utfärdad den 26 februari 1918 (se svensk författningsamling
n:r 86).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

248. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i sammanhang med propositionen
angående tillägsstat till riksstaten för år 1918 framlagda allmänna
grunder för förskottsväsendets avveckling. (31.)

Vid föredragning den 5 mars 1918 av denna skrivelse har Kungl. Maj:t förklarat
dels att skrivelsens innehåll skulle meddelas samtliga de till finansdepartementet
hörande ämbetsverk för kännedom, dels ock att ett exemplar av skrivelsen — jämte
utdrag av statsrådsprotokollet — skulle för samma ändamål tillställas övriga departement.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

249. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss

— 1919 —

garanti från statens sida för obligationer, utgivna av ett aktiebolag med
uppgift att åt utländska banker och bankirer bereda svensk kredit. (33.)
Den 26 februari 1918 bemyndigades chefen för finansdepartementet att med vissa
banker underteckna kontrakt rörande bildande av ett för kreditgivning till utlandet
avsett bolag samt beslöts i övrigt erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

250. Riksdagens skrivelse av den 26 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen med förslag till förordning om ändrad lydelse
av 3 § 1 mom. i förordningen den 6 november 19(J8 angående en
särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. (36.)

Förordning i ämnet utfärdad den 12 mars 1918 (se svensk författningssamling

n:r 123).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

251. av den 5 mars, angående ändrad lydelse av 54 § 5 mom. i förord ningen

om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering. (46.)

Förordning i ämnet utfärdad den 12 mars 1918 (se svensk författningssamling

n:r 124.)

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

252. av den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om särskilda avdrag vid 1918 års taxering till bevillning
för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt. (59.)

Den 12 mars 1918 utfärdades en förordning och en kungörelse i ämnet (se svensk
författningssamling n:r 118 och 119) samt beslöts i övrigt erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

253. av den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående särskilda bestämmelser om tiden för förvarande
av vissa till ledning för taxering avgivna deklarationer. (67.)

Förordning i ämnet utfärdad den 22 mars 1918 (se svensk författningssamling
n:r 142).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

254. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigstidstillägg
och krigstidshjälp under år 1918 åt befattningshavare i statens
tjänst jämte i ärendet väckta motioner. (69.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 mars 1918 (se svensk författningssamling
n:r 138).

— 1919 —

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

255. Riksdagens skrivelse av den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående krigstid stillägg under år 1918 åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst jämte i ärendet väckta motioner. (70.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 mars 1918 (se svensk författningssamling
n:r 139.)

g j Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

256. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
krigstid stillägg under år 1918 åt pensionerade båtsmän och marinsoldater
samt Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare jämte en
i ärendet väckt motion. (71.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 mars 1918 (se svensk författningssamling
n:r 141).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

257. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigstidstillägg
under år 1918 åt pensionsberättigade änkor och barn efter
befattningshavare i statens tjänst jämte i ärendet väckta motioner. (72.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den den 22 mars 1918 (se svensk författningssamling
n:r 140.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

258. av den 16 mars, angående ändring i instruktionen för riksdagens revisorer
av stats-, banko- och riksgäldsverken. (65.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 mars 1918 (se svensk författningssamling

n:r 151).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

259. av samma dag, angående ändring i instruktionen för riksdagens revisorer
vid riksbankens avdelningskontor i orterna. (66.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 mars 1918 (se svensk författningssamling

n:r 152).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

260. av den 20 mars, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående ut sträckning

av tiden för tullfri disposition av tullpliktiga utställningsföremål,
som införts till baltiska utställningen i Malmö år 1914. (68.)

Anmäldes den 26 mars 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

— 1919 —

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

261. Riksdagens skrivelse av den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående viss nedsättning av sockerskatten. (77.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 mars 1918 (se svensk författningssamling
n:r 159.)

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

262. av samma dag i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av rörelsekapital för bränslekommissionen år 1918. (80.)

Anmäldes den 22 mars 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

263. av den 6 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av strafflagen m. m., dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av §
10 och § 12 mom. 1 i värnpliktslagen den 17 september 1914, dels
ock Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i förordningen
den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet. (99).

Anmäldes den 24 maj 1918 i vad på finansdepartementet ankommer, därvid utfärdades
förordning angående ändrad lydelse av § 2, § 9 mom. 3 första stycket,
§ 26 mom. 1 och § 27 i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet (se svensk författningssamling n:r 347).

Ärendet kommer ej vidare att på finansdepartementets föredragning bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

264. av den 12 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för revisorn och bokhållaren hos statskontoret A. A. Tersmeden att för
ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (102.)

Anmäldes den 19 april 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

265. av samma dag, i anledning av Kungl. M:jts proposition angående medgivande
för intendenten i överintendentsämbetet K. H. V. Eckert att
övergå till byggnadsstyrelsens avlöningsstat. (103.)

Anmäldes den 19 april 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

266. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
för vaktmästaren hos kommerskollegium Carl Gustaf Malmström

— 1919 —

att för åtnjutande av ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring.
(104.)

Anmäldes den 19 april 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

267. Riksdagens skrivelse av den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anvisande av medel till tecknande av aktier för statens
räkning i aktiebolaget elektrolytverken. (108.)

Anmäldes den 16 april 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning. .

268. av den 16 april, i anledning av Kungl. Majts proposition om viss frihet
från skatt till staten för aktiebolaget elektrolytverken m. m. ävensom
en i ämnet väckt motion. (119.)

Anmäldes den 23 april och den 15 november 1918, därvid beslötos erforderliga
åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

269. av samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till dels förordning om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt och dels förordning om
ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 28 oktober 1910 angående
bevillning av fast egendom samt av inkomst. (120.)

Förordningar i ämnet utfärdade den 23 april 1918 (se svensk författningssamling
n:r 238 och 239.)

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

270. av samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 30 § i lagen för Sveriges riksbank den 12
maj 1897 m. m. (121.)

Anmäldes den 24 maj 1918 i vad på finansdepartementet ankommer, därvid utfärdades
lag i förenämnda ämne ävensom lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen
den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension (se svensk
författningssamling mr 348 och 350).

Ärendet kommer ej vidare att på finansdepartementets föredragning bliva föremål
för Kungl. Majits prövning.

271. av den 19 april, i anledning av väckt motion angående beredande av
fast anställning eller vissa andra förmåner åt personer, som stadig —

1919 —

varande äro sysselsatta med städning och rengöringsarbete hos statens
verk och myndigheter. (124.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

272. Riksdagens skrivelse av den 24 april, angående val av tre fullmäktige
i riksbanken och av tre suppleanter för riksdagens samtliga fullmäktige
i nämnda verk. (131.)

Den 10 maj 1918 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd
till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

273. av samma dag, angående val av tre fullmäktige i riksgäldskontoret och
av tre suppleanter för fullmäktige i nämnda verk. (135.)

Den 10 maj 1918 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:ts anmäld och lagd
till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

274. av den 27 april, angående utarbetande av en redogörelse över de förluster
av människoliv och egendom, som sedan världskrigets början inträffat
inom den svenska handelsflottan. (161.)

Den 1 juli 1918 har Kungl. Maj:t uppdragit åt kommerskollegium att gå i författning
om utarbetande av den av riksdagen begärda redogörelsen.

Detta uppdrag är ännu icke fullgjort.

275. av den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
från eller restitution av tullavgift för åtskilliga materialier och
skeppsförnödenheter för pansarbåten Sverige. (172.)

Anmäldes den 10 maj 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

276. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 i förordningen den

5 juni 1909 angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa. (182.)

Den 16 maj 1918 utfärdades förordning i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 302) och beslöts i övrigt erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

277. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 13 § i lagen den 11 oktober 1907 an gående

civila tjänstinnehavares rätt till pension. (183.)

8* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 års riksdag.

Lag i ämnet utfärdad den 8 oktober 1918 (se svensk författningssamling n:r 777).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

278. Riksdagens skrivelse av den 7 maj, i anledning av Kung]. Maj:ts propo sition

med förslag till förordning angående idkande av pantlånerörelse.
(195.)

Förordning i ämnet utfärdad den 28 maj 1918 (se svensk författningssamling
n:r 387).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung], Maj:ts prövning.

279. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 11 oktober
1907 angående beskattning av socker. (197.)

Den 16 maj 1918 utfärdades förordning i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 362) och beslöts i övrigt erforderlig åtgärd.

Äreildet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

280. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning om ändrad lydelse av 20 § 1 mom. i förordningen den
11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin m. m. (202.)

Den 16 maj 1918 utfärdades förordningar i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 303 och 304) och beslöts i övrigt erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

281. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 45 § i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker. (203.)

Förordning i ämnet utfärdad den 14 juni 1918 (se svensk författningssamling n:r
421).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

282. av samma dag, i anledning av Kung], Maj:ts proposition angående tullfri
införsel av en telefonkabel. (204.)

Anmäldes den 16 maj 1918 och heslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

283. av den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till täckande av de för Sveriges hantverksorganisation i dess egenskap
av förmedlare av utlåningen från fonden för befrämjande av hantverk
och därmed jämförlig mindre industri uppkommande förvaltningskost —

1919 —

nader för area 1918—1922 ävensom av andra utav låneförmedlingsverksamheten
härflytande direkta utgifter för hantverksorganisationen
under nämnda år. (187.)

Anmäldes den 16 maj 1918 och förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
i ämnet beslutat skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i vad
på statskontoret ankomme.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

284. Riksdagens skrivelse av den 8 maj, angående sättet för täckande av
det för beredande av rörelsekapital för bränslekommissionen under år
1918 beviljade anslag. (192.)

Anmäldes den 16 maj 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

285. av samma dag, angående viss ändring i fråga om sättet för uppbörden
av skattefrälseränta. (198.)

Änmäldes den 23 augusti 1918, därvid Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen
anbefalldes att avgiva utlåtande i ärendet. Sedan dessa utlåtanden inkommit, har
ärendet remmitterats till kammarkollegium, som ännu icke avgivit yttrande.

286. av den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till vissa ändringar i gällande förordning med tulltaxa för inkommande
varor. (210.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 6 juni 1918 (se svensk författningssamling n:r
419).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

287. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. i förordningen den 15
december 1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.
(211.)

Förordning i ämnet utfärdad den 6 juni 1918 (se svensk författningssamling
n:r 420).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Haj:ts prövning.

288. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående visst undantag från tillämpningen av stadgandena
i 23 och 31 §§ i förordningen den 7 augusti 1907 angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker. (212.)

— 1919 —

Förordning i ämnet utfärdad den 28 maj 1918 (se svensk författningssamling n:r

308) .

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

289. Eiksdagens skrivelse av den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till kungörelse om ändrad bestämmelse angående tiden
för ikraftträdandet av vissa delar av förordningen den 14 juni 1917
om ändrad lydelse av 3, 13, 23 och 31 §§ i förordningen den 7
augusti 1907 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
(213.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 28 maj 1918 (se svensk författningssamling n:r

309) .

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

290. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående handel med vissa begagnade föremål m. m. (220.)

Förordning i ämnet utfärdad den 28 maj 1918 (se svensk författningssamling

n:r 386).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

291. av den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 130, angående
provtaxering under år 1918 för beräkning av kommunal skattskyldighet
vid tillämpning av bestämmelserna i vissa förslag till omläggning
av det kommunala beskattningsväsendet. (228.)

Den 1 juli 1918 utfärdades en förordning och den 14 augusti samma år en kungörelse
i ämnet (se svensk författningssamling n:r 574 och 671).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

292. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 11 oktober 1907 angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension. (233.)

Lag i ämnet utfärdad den 6 juni 1918 (se svensk författningssamling n:r 477).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

293. av den 28 maj, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition angående anvisande
av ytterligare medel till uppförande av nybyggnad för patentoch
registreringsverket. (238.)

Anmäldes den 6 juni 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

'' Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung]. Maj:ts prövning.

— 1919 —

294. Riksdagens skrivelse av den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående efterskänkande av kronans rätt till danaarv efter lägenhetsägaren
Gustaf Andersson Wettergren från Warmdö socken m. fl. (239.)

Anmäldes den 6 juni 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

295. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i statsverkspropositionen
under punkt 47 av sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående
statsunderstöd åt synnerligt skattetyngda landskommuner jämte i ämnet
väckta motioner, dels ock proposition angående undantag från gällande
föreskrifter om statsunderstöd åt dylika kommuner. (241.)

Den 31 maj 1918 utfärdades kungörelser i ämnet (se svensk författningssamling n:r
562 och 563) och beslöts i övrigt erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

296. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för två befattningshavare i civildepartementet att för rätt att åtnjuta
ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (245.)

Kungl. Maj:t har den 16 september 1918 uppdragit åt 1902 års löneregleringskommitté
att verkställa av riksdagen i förevarande skrivelse begärd utredning rörande
rätt för statsanställda personer att för åtnjutande av ålderstillägg tillgodoräkna sig
viss annan verksamhet i statens tjänst.

TJppdraget är ännu ej fullgjort.

297. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restitution
av erlagd tull för en postföraren Jens Tången från Norge tillhörig
automobil. (246.)

Anmäldes den 6 juni 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Haj:ts prövning.

298. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av överskott i Djurgårdskassan för vissa anläggningar vid
Drottningholms, Ulriksdals, Haga och Strömsholms slott m. m. (254.)

Anmäldes den 6 juni 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

299. av den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:t proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av § 12 i förordningen den 6
augusti 1894 angående mantalsskrivning m. m. (261.)

— 1919 —

Den 14 juni 1918 utfärdades förordningar i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 429—431).

Ärendet kominer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

300. Riksdagens skrivelse av den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad lydelse av de till förordningen
den 19 november 1914 om arvskatt och skatt för gåva hörande
tabellerna III och IV. (266.)

Förordning i ämnet utfärdad den 11 juni 1918 (se svensk författningsamling n:r

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Haj:ts prövning.

301. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 6 augusti 1894
angående mantalsskrivning. (267.)

Den 11 juni 1918 utfärdades förordning i ämnet (se svensk författningssamling n:r
381) och beslöts i övrigt erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

302. av den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning
av riksdagens bibliotek till centralt förvaltningsbibliotek jämte
en i ämnet väckt motion. (273.)

Anmäldes den 1 juli och den 11 september 1918, därvid beslötos erforderliga åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

303. av den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen om tilläggsstat
för år 1918 gjorda gjorda framställning om täckande av vissa förskott
under hov- och slottsstaterna. (274.)

Anmäldes den 1 juli 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

304. av den 7 juni, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående upplåtande
till föreningen Svenska Röda korset av visst område å Djurgården.
(332.)

Kungl. Maj:t har den 1 juli 1918 uppdragit åt byggnadsstyrelsen att upprätta vissa
förslag rörande upplåtelsen.

Dessa förslag hava ännu icke inkommit.

305. av den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående till —

1919 —

stånd för förste kanslisekreteraren i finansdepartementet Folke Stuart Linroth
att för rätt att åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring.
(305.)

Anmäldes den 16 september 1918 i sammanhang med riksdagens skrivelse n:r 245
och lades till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

306. Riksdagens skrivelse av den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts pro position

angående bemyndigande för Kungl. Haj:t att under viss förutsättning
för kronans räkning inköpa fastigheten n:r 2 i kvarteret Neptunus
mindre i Stockholm. (306.)

Anmäldes den 26 september 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

307. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättning
av medel för beredande av krigstidstillägg och krigstidsbjälp för

år 1919 åt vissa befattningshavare och f. d. befattningshavare i statens
tjänst m. fl. jämte en i ärendet väckt motion. (348.)

Anmäldes den 1 juli 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

308. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ut betalande

av förskott å krigstidstillägg för år 1919 åt befattningshavare
i statens tjänst. (349.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 23 december 1918 (se svensk författningssamling
n:r 1013).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung], Haj:ts provning.

309. av den 10 juni angående regleringen av utgifterna under riksstatens för
år 1919 första huvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hov- och
slottsstaterna. (1 A.)

Vid föredragning den 1 juli 1918 av denna skrivelse har Kungl. Maj:t vidtagit erforderliga
åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

310. av samma dag, angående regleringen ev utgifterna under tilläggsstatens
för år 1918 första huvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hov-och
slottsstaterna. (1 B.)

Vid föredragning den 1 juli 1918 av denna skrivelse har Kungl. Maj:t vidtagit erforderliga
åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1919 —

311. Riksdagens skrivelse av den 10 juni, i anledning av riksdagens år 1917

församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1916. (304.)

Kungl. Maj:t har den 1 juli 1918 förklarat sig framdeles skola till prövning upptaga
frågan om de på finansdepartementets föredragning ankommande åtgärder, som
må föranledas av riksdagens förenämnda skrivelse, varjämte Kungl. Maj:t förordnat,
att sagda skrivelse skulle jämte utdrag av statsrådsprotokollet i finansärenden rörande
detta ärende överlämnas till jordbruksdepartementet för vidtagande av de åtgärder,
som må ankomma på sistnämnda departement.

Ärendet är ännu, i vad på finansdepartementet ankommer, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

312. av den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.
(384.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 juni 1918 (se svensk författningssamling n:r 413).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Haj:ts prövning.

313. av samma dag, i .anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av rörelsekapital för folkhushållningskommissionen för finansiering
av import till riket av vissa för folkhushållningen erforderliga förnödenheter.
(389.)

•Vid föredragning den 28 juni 1918 av denna skrivelse i vad densamma avser fråga
om finansieringen av kristidskommissionernas rörelse har Kungl. Maj:t meddelat
erforderliga föreskrifter.

Ärendet kommer ej vidare att på finansdepartementets föredragning bliva föremål
för Kungl. Majrts prövning.

314. av den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av rörelsekapital för statens industrikommission för tillgodoseende
av landets imj)ortbehov av industriella råvaror. (360.)

Änmäldes den 28 juni 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

- Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

315. av samma dag, angående de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor.
(361.)

Den 28 juni 1918 har Kungl. Maj:t förordnat, att innehållet av denna skrivelse
skulle meddelas statskontoret till kännedom.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1919 —

316. Riksdagens skrivelse av den 14 juni, angående val av riksdagens två
ledamöter i styrelsen över riksdagsbiblioteket jämte två suppleanter för dem.
(396.)

Den 1 juli 1918 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till
handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

317. av samma dag, i anledning av Kungl Maj:ts proposition med förslag till
lag om visst undantag från bestämmelserna i lagen om rikets mynt den
30 maj 1873. (408.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 juni 1918 (se svensk författningssamling n:r 478).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

318. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående rätt för Konungen att i vissa fall medgiva riksbanken viss
ökad sedelutgivningsrätt m. m. (409.)

Den 20 juni 1918 utfärdades lag i ämnet (se svensk författningssamling n:r 479)
och beslöts i övrigt erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

319. av den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av löneförhållanden m. m. för vaktmästare och med dem jämförliga
befattningshavare jämte i ärendet väckta motioner. (415.)

Den 13 september och den 1 november 1918 utfärdades kungörelser i ämnet (se
svensk författningssamling n:r 744 och 836), varjämte sistnämnda dag beslöts i övrigt
erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

320. av den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 17 § 5 mom. i förordningen den
14. juni 1917 angående försäljning av rusdrycker m. m. (419.)

Den 28 juni 1918 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till
handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

321. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående handel med skattefri, sprit m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner. (420.)

Anmäldes den 1 juli och den 29 november 1918, därvid beslötos erforderliga åt 9*

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 års riksdag.

gärder. Förstnämnda dag utfärdades förordningar i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 508—511).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

322. Riksdagens skrivelse av den 19 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till förordning angående vissa alkoholhaltiga preparat. (421.)

Förordning i ämnet utfärdades den 1 juli 1918 (se svensk författningssamling n:r 564).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

323. av samma dag, dels i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1919
samt en i ämnet väckt motion, dels ock angående särskild tillläggsskatt
för år 1918 å inkomst- och förmögenhet. (422.)

Förordningar och kungörelser i ämnet utfärdade den 1 juli 1918 (se svensk författningssamling
n:r 512, 513, 606 och 667).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

324. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående tillfällig
lönereglering för tjänstemän vid postsparbanken jämte en i ämnet
väckt motion. (426.)

Anmäldes den 1 juli och den 29 november 1918, därvid beslötos erforderliga åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

325. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för
upprätthållande av kommerskollegii verksamhet under år 1919 m. m. (427.)

Anmäldes den 1 juli 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung]. Majrts prövning.

326. av samma dag, i anledning av Kung]. Majrts proposition tills riksdagen
med förslag till överenskommelser dels angående malmbrytning inom
Luossavaara och Grängesbergs malmfält dels angående redan medgiven
malmbrytning inom Kiirunavaara och Gällivare malmfält ävensom en i
ämnet väckt motion. (433.)

Anmäldes den 22 juli 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

327. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående beredande
av fyllnadsarvode åt en särskild föredragande i finansdepartementet.
(437.)

Anmäldes den 28 juni 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung]. Majrts prövning.

— 1919 —

328. Riksdagens skrivelse av den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående beredande av arvodesfyllnad åt tjänstemän, som på förordnande
uppehålla kammarrättsråds tjänstgöring. (439.)

Anmäldes den 28 juni och den 30 augusti 1918, därvid beslötos erforderliga åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Haj:ts prövning.

329. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för vissa ordinarie befattningshavare hos postsparbanken i och för
åtnjutande av avlöningsförhöjning genom ålderstillägg tillgodoräkna sig
viss tjänstgöring. (442.)

Anmäldes den 28 juni 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

330. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående avsättning till statsverkets fond av rusdrycksmedel.
(443.)

Anmäldes den 28 juni 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

331. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj;ts i statsverkspropositionen
ävensom i propositionen med förslag till tilläggsstat för år 1918 gjorda
framställningar om anslag för oförutsedda utgifter. (444.)

Den 28 juni 1918 förordnade Kungl. Maj:t, att vad riksdagen beslutat i ämnet

skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Haj:ts prövning.

332. av samma dag, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition med förslag till
förordning angående vissa ändringar i förordningen den 28 oktober
1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering m. m.

(446.)

Förordningar i ämnet utfärdade den 1 juli 1918 (se svensk författningssamling n:r
558—561).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

333. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående försäljning av pilsner m. m. (447.)

Den 28 juni 1918 bär denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd

till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1919 —

334. Riksdagens skrivelse av den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad lydelse av 20 § i förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt samt
avdelning 4:o) i de vid samma förordning fogade särskilda anvisningar
till ledning vid taxeringen m. m. (448.)

Den 28 juni 1918 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd
till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

335. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändringar i vissa delar av förordningen den 30 juni 1916 om krigskonjunkturskatt.
(449.)

Förordning och kungörelse i ämnet utfärdade den 1 juli 1918 (se svensk författningssamling
n:r 556 och 689).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

336. av den 20 juni, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning.
(468.)

Den 28 juni 1918 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd
till handlingarna.

Ärendet kommer.ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

337. av den 21 juni, angående reglering av utgifterna under riksstatens för
år 1919 tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10 A.)

Vid föredragning den 1 juli 1918 av denna skrivelse har Kungl. Maj:t vidtagit erforderliga
åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att på finansdepartementets föredragning bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

338. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande tillläggsstatens
för år 1918 tionde huvudtiteln. (10 B.)

Vid föredragning den 1 juli 1918 av denna skrivelse har Kungl. Maj:t vidtagit erforderliga
åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att på finansdepartementets föredragning bliva föremål
för Kung]. Maj:ts prövning.

339. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av förbättrade lokaler åt länsstyrelsen i Stockholms län och
byggnadsstyrelsen. (440.)

- 1919 —

Den 1 juli 1918 remitterades denna skrivelse till bygdnadsstyrelsen, som ännu ej
inkommit med slutligt utlåtande.

340. Riksdagens skrivelse av den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning om anvisande av anslag till
räntor å statsskulden. (459.)

Den 1 juli 1918 förordnade Kungl. Maj:t, att innehållet av denna skrivelse skulle
meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

341. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden.
• (460.)

Den 1 juli 1918 förordnade Kungl. Maj:t, att vad riksdagen i förevarande ämne beslutat
skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung]. Maj:ts prövning.

342. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag

för täckande av statens järnvägars driftförlust under 1918. (462.)

Anmäldes den 1 juli och den 1 1 september 1918, därvid beslötos erforderliga åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

343. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition med förslag
till tilläggsstat till riksstaten för år 1918 gjorda framställning om återbetalning
av tillfälliga lånemedel. (463.)

Anmäldes den 1 juli 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

344. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om ställande
till Kungl. Maj:ts förfogande av medel att i fall av behov tagas i anspråk
å tid, då till följd av riksdagens fortvara de i § 63 regeringsformen
omförmälda kreditiv icke få lyftas. (464.)

Den 1 juli 1918 förordnade Kungl. Maj:t, att vad riksdagen beslutat i ämnet skulle
meddelas statskontoret till kännedom.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

345. av samma dag, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2, 4, 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober
1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. (465.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 juli 1918 (se svensk författningssamling n:r 586).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung]. Majrts prövning.

— 1919 —

346. Riksdagens skrivelse av den 21 juni, i anledning av särskilda Kungl.
Maj:ts propositioner rörande ändring i vissa delar av förordningen den
19 november 1914 angående stämpelavgiften och ändring i vissa delar
av förordningen den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper, ävensom en inom riksdagen väckt
motion. (471.)

Förordningar i ämnet utfärdade den 1 juli 1918 (se svensk författningssamling n:r
515 och 516).

Av riksdagen i skrivelsen begärd utredning är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

347. av samma dag, angående beräkning av vissa bevillningar å tilläggsstat
för år 1918. (472.)

Den 1 juli 1918 har Kungl. Maj:t förordnat, att vad riksdagen i förevarande ämne
beslutat skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

348. av samma dag, angående beräkning av bevillningarna för år 1919. (473.)
Den 1 juli 1918 har Kungl. Haj:t förordnat, att vad riksdagen i förevarande ämne
beslutat skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

349. av den 22 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för
år 1919 sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(7 A.)

Vid föredragning den 1 juli 1918 av denna skrivelse har Kungl. Maj:t vidtagit erforderliga
åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

350. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1918 sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(7 B.)

Vid föredragning den 1 juli 1918 av denna skrivelse har Kungl. Maj:t vidtagit erforderliga
åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

351. av samma dag, med reglemente för riksgäldskontoret. (466.)

Den 1 juli 1918 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och jämte
därvid fogad bilaga lagd till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1919 —

352. Riksdagens skrivelse av den 22 juni, angående statsregleringen för år
1919. (475 A.)

Den 1 juli 1918 har Kungl. Maj:t förordnat, att vad riksdagen i förevarande ämne
beslutat skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i vad på statskontoret
ankomme.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung]. Maj.-ts prövning.

353. av samma dag, angående reglering av tilläggsstaten till riksstaten för år
1918. (475 B.)

Den 1 juli 1918 har Kungl. Maj:t förordnat, att vad riksdagen i förevarande ämne
beslutat skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i vad på statskontoret
ankomme.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

354. av samma dag, angående vidtagande av förnyade åtgärder för tillhandahållande
av billiga lantbruksmaskiner och handredskap samt bvggnadsmaterial.
(478.)

Ärendet är beroende på Kung]. Maj:ts prövning.

355. av samma dag, med överlämnande av riksstat för år 1919 samt till läggsstat

till riksstaten för år 1918. (480.)

Den 23 augusti 1918 förordnade Kung]. Maj:t, att ifrågavarande stater skulle tillställas
statskontoret till kännedom och efterrättelse,

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

356. av den 26 juni, angående utredning i fråga om åtgärder för åstadkommande
av minskade restantier och avskrivningar av skatter m. m. (479.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

357. av den 29 november, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition angående
extra krigstidstillägg för senare halvåret av 1918 och tills vidare under år
1919 åt befattningshavare i statens tjänst m. m. (IT. 2.)

Den 3 och den 23 december 1918 hava utfärdats kungörelser i ämnet (se svensk
författningssamling n:r 922 och 1013).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

358. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående extra
krigstidstillägg för senare halvåret av 1918 åt f. d. befattningshavare i
statens tjänst m. m. (U. 3.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 3 december 1918 (se svensk författningssamling n:r 934).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning.

— 1619 —

359. Riksdagens skrivelse av den 29 november, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående extra krigstidstillägg för senare halvåret av 1918 åt
pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst
m. m. (U. 4.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 3 december 1918 (se svensk författningssamling n:r
935.)

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

360. av samma dag, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition angående extra
krigstidstillägg för senare halvåret av 1918 åt pensionerade båtsmän och
marinsoldater samt Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare. (U. 5.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 3 december 1918 (se svensk författningssamling n:r

937) ._

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

361. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående extra
gratifikation till sådana befattningshavare i statens tjänst, vilka i sin
nämnda egenskap icke kommit i åtnjutande av extra krigstidstillägg för
senare halvåret av 1918 m. m. (U. 6.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 3'' december 1918 (se svensk författningssamling n:r

938) .

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

362. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förskott
å krigstidstillägg för år 1919 åt vissa befattningshavare i statens tjänst. (U. 20.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 23 december 1918 (se svensk författningssamling
n:r 1013).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

363. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 § 1 och 2 mom. i förordningen den
6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte
av fondpapper. (U. 21).

Förordning i ämnet utfärdad den 29 november 1918 (se svensk författningssamling

n:r 911).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

364. av den 30 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
extra krigstidstillägg för senare halvåret av 1918 samt tillsvidare under
år 1919 åt befattningshavare hos riksdagen eller i dess verk m. m. (U. 22.)

— 1919 —

Den 13 december 1918 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd
till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

365. Itiksdagens skrivelse av den 30 november, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående extra krigstidstillägg för senare halvåret av 1918 åt
pensionerade f. d. befattningshavare hos riksdagen eller i dess verk m. m.
(U. 23.)

Den 13 december 1918 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd
till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

366. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående extra
krigstidstillägg för senare halvåret av 1918 åt pensionsberättigade änkor
och barn efter befattningshavare hos riksdagen eller i dess verk m. m
(U 24.)

Den 13 december 1918 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lag
till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

367. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag innefattande vissa bestämmelser i syfte att begränsa inom landet
tillgängligt kapitals användning för bolagsändamål, dels ock i anledning
därav väckt motion. (U. 28.)

Den 13 december 1918 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd
till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

368. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av rörelsekapital för Svenska kronkreditaktiebolaget. (U. 29.)

Anmäldes den 13 december 1918 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

369. av den 19 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall medgiva riksbanken
viss ökad sedelutgivningsrätt. (U. 31.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 december 1918 (se svensk författningssamling n:r 981).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

370. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utförsel
10* — Justitieombudsmannens berättelse till 1919 års riksdag.

till Norge av ett parti socker utan erläggande av sockerskatt m. m.
(U. 34.)

Den 23 december 1918 har chefen för finansdepartementet expedierat skrivelse till
ministern för utrikes ärendena.

Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

371. Riksdagens skrivelse av den 19 december, angående extra tilläggsstat till

riksstaten .för år 1918. (U. 35.)

Den 31 december 1918 förordnade Kungl. Maj:t, att innehållet av denna riksdagens
skrivelse skulle meddelas riksgäldsfullmäktige och statskontoret för kännedom.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

372. av samma dag, med överlämnande av extra tilläggsstat till riksstaten för

år 1918. (U. 36.)

Den 31 december 1918 förordnade Kungl. Maj:t, att ifrågavarande stat skulle tillställas
statskontoret till kännedom och efterrättelse.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

373. av samma dag, i anledning av dels Kung]. Maj:ts proposition angående
försäljningspriset för bränslekommissionens ved dels ock två i anledning
därav väckta motioner. (U. 39.)

Ärendet är beroende på Kung]. Maj:ts prövning.

7. Ecklesiastikdepartementet.

374. Riksdagens skrivelse av den 20 mars 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts i
punkt 33 under åttonde huvudtiteln av propositionen med förslag till tillläggsstat
till riksstaten för år 1918 gjorda framställning angående anslag
till förstärkning av det för tekniska högskolan på extra stat för år 1918
beviljade anslaget till diverse utgifter för bränsle, lyshållning m. m. (86.)

Kungl. Maj:t har den 26 mars 1918 meddelat beslut i ärendet.

375. av den 6 april 1918, angående beredande av understöd av statsmedel åt
s. k. hembygdskörer. (81.)

Kungl. Maj:t har den 19 april 1918 anbefallt musikaliska akademien att avgiva yttrande
i ärendet.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

— 1919 —

376. Riksdagens skrivelse av den 6 april, angående höjning av de valda kyrkomötesledamöternas
arvoden. (97.)

Kungl, Maj:t bär den 19 april 1918 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 254).

377. av den 17 april, angående utredning i fråga om Sveriges biblioteksväsende
på visst område. (125.)

Enligt nådigt bemyndigande den 22 juli 1918 har statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
den 2 augusti 1918 tillkallat fem sakkunniga för utredning inom
departementet av ifrågavarande ärende.

Detta uppdrag har ännu ej fullgjorts.

378. av den 19 april, angående fyllnadspension åt professorn E. G:son Odelstierna.
(129.)

Kungl. Maj:t har den 26 april 1918 meddelat beslut i ärendet.

379. av den 20 april, angående utredning i fråga om utsträckt undervisning i
barnavård för kvinnor samt rörande statsunderstöd åt vissa barnavårdsanstalter
och andra företag. (130.)

Kungl. Maj:t har den 22 juli 1918 anbefallt folkskolöverstyrelsen, socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och direktionen över allmänna barnhuset i Stockholm att avgiva utlåtanden
i detta ärende.

Sådana utlåtanden hava ännu ej inkommit.

380. av den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigstidstillägg
för år 1918 åt pensionerade lärare och lärarinnor vid folk- och
småskolor m. fl. jämte en i ärendet väckt motion. (156.)

Kungl. Maj:t har den 31 maj 1918 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 394).

381. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigstidstillägg
för år 1918 åt pensionsberättigade änkor och barn efter delägare
i folkskollärarnas äuke- och pupillkassa jämte en i ärendet väckt
motion. (157.)

Kungl. Maj:t har den 31 maj 1918 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 393).

382. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigstidstillägg
under år 1918 åt pensionsberättigade änkor och barn efter delägare
i prästerskapets änke- och pupillkassa. (158.)

— 1919 —

Kungl. Maj:t har den 6 juni 1918 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 415).

383. Riksdagens skrivelse av den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt
25 under åttonde huvudtiteln och i punkt 6 av statsverkspropositionen
under samma huvudtitel av propositionen med förslag till tilläggsstat
för år 1918 gjorda framställningar angående nattlig bevakning vid naturhistoriska
riksmuseets etnografiska avdelning. (181.)

Kungl. Maj:t har den 7 maj 1918 ställt anslagen till förfogande.

384. av den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av mark till botaniska institutionen vid universitetet i Uppsala. (324.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1918 förklarat sig vilja efter framställning av domän styselsen

bestämma angående ersättning för ifrågavarande markupplåtelse.

Sådan framställning har ännu icke inkommit.

385. av den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för tandläkarinstitutet att till statsverket inleverera vissa medel. (205.)

Kungl. Maj:t har den 24 maj 1918 meddelat beslut i ärendet.

386. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillläggsarvoden
åt vissa extra ordinarie ämneslärarinnor vid allmänna läroverk.
(206.)

Kung]. Maj:t har den 24 maj 1918 meddelat beslut i ärendet.

387. av samma dag, angående tjänstårsberäkning för t. f. folkskolinspektören
Knut Bernhard Kjellmark för uppflyttning i högre lönegrad. (207.)

Kung!. Maj:t har den 24 maj 1918 förklarat skrivelsen icke föranleda någon Kungl.

Maj:ts åtgärd.

388. av samma dag, angående understöd för utgivande av tidskriften Biblioteksbladet.
(208.)

Kungl. Maj:t har den 22 juli 1918 meddelat beslut i ärendet.

389. av den 11 maj, angående åtgärder i syfte att de hos nationalmuseet deponerade
konstalster må i vidsträcktare grad komma folkets bredare lager
till godo m. m. (201.)

Kungl. Maj:t har den 9 augusti 1918 anbefallt överintendenten och chefen för nationalmuseum
att avgiva utlåtande i detta ärende.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

— 1919 —

390. Riksdagens skrivelse av den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i
punkt 34 under åttonde huvudtiteln av propositionen angående tilläggsstat
för år 1918 gjorda framställning angående resestipendier för lärare vid
tekniska högskolan. (209.)

Kungl. Maj:t har den 6 juni 1918 meddelat slutligt beslut i ärendet.

391. av den 18 maj, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat samt åt
vissa extra ordinarie präster och innehavare av prästerliga emeritilöner.
(221.)

Kungl. Maj:t har den 30 augusti 1918 utfärdat lag och kungörelse i ämnet (se svensk
författningssamling n:r 724—727).

392. av samma dag, angående krigstidstillägg under år 1918 åt biskopen 1
Luleå stift O. Bergqvist. (222.)

Framställning har avlåtits till 1918 års kyrkomöte.

393. av den 22 maj, angående utarbetande av förslag till anordnande av särskild
obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn. (230.)

Kungl. Maj:t bar den 2 augusti 1918 anbefallt medicinalstyrelsen och folkskolöverstyrelsen
att gemensamt verkställa utredning och inkomna med förslag i ärendet.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

394. av den 24 maj, angående upprättande av praktiska ungdomsskolor jämte
i ärende väckta motioner. (248.)

Kungl. Maj:t har den 6 juni och den 16 september 1918 avgjort skilda delar av
ärendet; dock är detsamma i vissa delar ännu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

395. av den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjt
understöd åt bokförmedlingsanstalterna. (236.)

Kungl. Maj:t har den 22 juli 1918 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 638).

396. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för vissa befattningshavare i ecklesiastikdepartementet att för rätt
att åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (247.)

Kungl. Maj:t har den 14 juni 1918 meddelat beslut i ärendet.

397. av den 29 maj, angående försäljning av folkskoleseminariets i Falun äldre
tomtområde m. m. (259.)

Kungl. Haj:t har den 20 juni och den 13 december 1918 meddelat beslut i ärendet.

— 1919 —

398. Riksdagens skrivelse av den 29 maj, angående avstående av den rätt
till vatten och strömfall i Klarälfven, som tillkommer kyrkoherdebostället
V12 mantal eller 80 öre skatt Östra Råda i Norra Råda socken. (260.)

Framställning har avlåtits till 1918 års kyrkomöte.

399. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av § 6 i lagen den 29 maj 1896 angående
blindundervisningen m. m. (262.)

Kungl. Maj:t har den 14 juni 1918 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 427).

400. av den 4 juni, angående undersökning om eftergivande i särskilda fall
av kravet på avlagd studentexamen såsom villkor för tillträde till vissa
studier och levnadsbanor. (268.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

401. av den 5 juni, rörande utredning angående inrättande av en professur
i statistik och folkhushållslära vid tekniska högskolan. (282.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1918 anbefallt styrelsen för tekniska högskolan att
avgiva utlåtande i ämnet.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

402. av den 6 juni, angående vissa framställningar under åttonde huvudtiteln.
(284.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni, den 22 juli, den 18 och den 26 september, den
11 oktober och den 22 november 1918 slutligt avgjort skilda delar av ärendet.
Dock äro nedan omförmälda punkter ännu icke slutbehandlade.

Punkten 2, angående fortbildningskurser för folk- och småskollärare.

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1918 anbefallt folkskolöverstyrelsen och, vad
angår fortbildningskurser i gymnastik, direktionen över gymnastiska centralinstitutet
och folkskolöverstyrelsen gemensamt att avgiva utlåtande och förslag till bestämmelser
rörande fördelning av anslagen.

Sådant utlåtande och förslag har ännu icke inkommit.

Punkten 4, angående tillfällig löneförbättring åt lärare vid statsunderstödda
folkhögskolor.

Kungl. Maj:t har den 22 juli 1918 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva
förslag i ämnet.

Slutligt förslag i ämnet har ännu icke avgivits.

Punkterna 16 och 17angående nybyggnad åt hantverksskolan i Kristinehamn
för blinda.

— 1919 —

Kungl. Maj:t bär den 22 juli 1918 anbefallt byggnadsstyrelsen att avgiva yttrande
i detta ärende.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

403. Riksdagens skrivelse av den 12 juni, angående beredande av statsstipendier
åt vissa lärjungar vid statens tekniska elementarskolor och med dem
likställda enskilda tekniska läroanstalter med statsunderstöd. (338.)

Kungl. Maj:t har den 2 augusti 1918 anbefallt styrelserna för de tekniska elementarskolorna
att avgiva utlåtanden i ärendet.

Sådana utlåtanden hava ännu icke inkommit.

404. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användning
för kulturella ändamål av viss del av den svenska Längmanska
donationsfondens avkastning. (344.)

Kungl. Maj:t bär den 29 november 1918 utfärdat stadga i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 925).

405. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar
i staten för folkskollärarnas pensionsimättning. (358.)

Kungl. Maj:t har den 22 juli 1918 meddelat beslut i ärendet.

406. av den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneoch
pensionsreglering för lärarpersonalerna vid de allmänna läroverken,
högre lärarinneseminariet, folkskoleseminarierna, folk- och småskolorna,
de högre folkskolorna och de kommunala mellanskolorna jämte i ärendet
väckta motioner. (394.)

Kungl. Maj:t har den 22 juli, den 16 september, den 11 oktober, den 19 november
och den 6 december 1918 avgjort skilda delar av ärendet.

407. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av den lägre tekniska undervisningen jämte i ärendet väckta
motioner. (407.)

Kungl. Maj:t har den 22 juli och den 29 november 1918 meddelat beslut i ärendet
(se svensk författningssamling n:r 931 och 932).

408. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
dels lag om ändrad lydelse av §§ 1, 2, 10, 13, 19, 21, 22, 23, 30,
36, 38 och 39 i förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd, dels lag om ändrad lydelse av §§ 1, 3 och
4 i lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i vissa städer,

— 1919 —

dels ock lag om ändrad lydelse av 1, 2, 3, 4, 5 och 7 §§ i lagen den
15 maj 1903 angående folkskoleväsendet i Stockholm. (453.)

Kungl. Maj:t har den 16 september 1918 utfärdat lagar i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 752—754).

409. Riksdagens skrivelse av den 21 juni, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaten. (10 A.)

Kungl. Maj:t har, i vad på ecklesiastikdepartementets föredragning ankommer, den 22
juli, den 22 november och den 6 december 1918 slutligen avgjort skilda delar av
ärendet, med undantag av

Punkten 10, angående pensionering av lärarpersonalen vid folkhögskolorna.
Kungl. Maj:t har den 22 juli 1918 anbefallt direktionen över folkskollärarnas
pensionsinrättning att avgiva utlåtande i detta ärende.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

410. av den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande tilläggsstatens
för år 1918 tionde huvudtitel. (10 B.)

Kungl. Maj:t har, i vad på ecklesiastikdepartementets föredragning ankommer, den 31
maj och den 6 juni 1918 slutligen avgjort skilda delar av ärendet.

411. av den 22 juni, angående regleringen av riksstatens för år 1919 åttonde
huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Kungl. Maj:t har den 22 juli, den 13, den 16 och den 18 september, den 8, den
11 och den 25 oktober, den 1, den 8, den 15, den 19, den 22 och den 29 november
samt den 6, den 13, den 18 och den 31 december 1918 slutligen avgjort
skilda delar av ärendet. Dock äro nedan omförmälda punkter ännu icke slutbehandlade.
Punkten 2, angående extra föredragande m. m. inom ecklesiastikdepartementet.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 34, angående resestipendier åt prästmän.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 64, angående konservatorer vid botaniska och zoologiska institutionerna
vid universitetet i Uppsala.

Kungl. Haj:t har den 22 juli 1918 föreskrivit, att det större akademiska konsistoriet
vid unversitetet i Uppsala skall inkomma med viss anmälan.

Sådan anmälan har ännu icke inkommit.

Punkten 69, angående anslag till arvoden, flitpenningar åt extra biträden,
renskrivning, eftermiddagstjänst m. m. vid universitetets bibliotek i Uppsala.

— 1919 —

Kungl. Maj:t har den 22 juli 1918 anbefallt kanslersämbetet för rikets universitet
att inkomma med förslag till bestämmelser rörande ifrågavarande anslag.

Sådant förslag har ännu icke avgivits.

Punkterna 82, 83 och 87, angående anslag till dels föreståndare för det
vid universitetets i Lund kliniker å Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i nämnda
stad inrättade röntgenlaboratoriet och en därstädes anordnad radiologisk sjukavdelning,
dels föreståndare för sagda universitets till nämnda sjukvårdsinrättningar förlagda klinik
och poliklinik för öron-, näs- och halssjukdomar, dels och föreståndare för universitetets
ortopediska poliklinik vid berörda sjukvårdsinrättningar.

Sedan Kungl. Maj:t den 22 juli 1918 anbefallt länsstyrelsen i Malmö att från
Malmöhus läns landsting infordra och till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande, huruvida
landstinget är villigt uppfylla vissa av riksdagen vid anslagen fastade villkor,
samt länsstyrelsen den 3 oktober 1918 inkommit med sådant yttrande, äro ärendena
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 122, angående anslag till en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Kungl. Maj:t har den 22 juli 1918 anbefallt överståthållarämbetet att från stadsfullmäktige
i Stockholm infordra och till Kungl. Maj:t överlämna yttrande, huruvida
de äro villiga att uppfylla ett vid anslaget fäst villkor.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 131, angående resestipendier åt ordinarie lärare och vissa andra
tjänstemän vid rikets universitet samt karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 135, angående anslag till arvoden åt timlärare och vikarier vid högre
lär arinneseminariet.

Kungl. Maj:t har den 22 juli 1918 anbefallt läroverksöverstyrelsen att inkomma
med förslag rörande användningen av omförmälda anslag.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

Punkterna 138 och 145, angående anslag till extra och vikarierande ämneslärare
vid de allmänna läroverken samt till extra arvoden åt teckningslärare vid dessa
läroverk.

Kungl. Maj:t har den 15 november 1918 meddelat beslut i viss del av ärendet.

Punkterna 153 och 154, angående dels resestipendier åt lärarpersonalen vid
enskilda läroanstalter, dels ock resestipendier och studieunderstöd åt föreståndarinnor
och lärarinnor vid lärarinneutbildningsanstalter i huslig ekonomi ävensom åt skolkökslärarinnor
vid andra läroanstalter.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 157, angående resestipendier åt lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 års riksdag.

Punkten 168, angående anslag till hyresbidrag för lärare vid folkskoleseminariema
i Stockholm och Göteborg.

Kungl. Maj:t har den 22 juli 1918 anbefallt folkskolöverstyrelsen att inkomma
med förslag till fördelning av sagda anslag.

Sådant förslag har ännu icke avgivits.

Punkten 178, angående anslag till fortbildningskurser för lärare vid folk- och
småskolor.

Sådana utlåtanden och förslag hava ännu icke inkommit.

Punkterna 179—182, angående dels resestipendier åt rektorer samt övriga
lärare och lärarinnor vid folkskoleseminarierna, dels resestipendier åt lärarpersonalen
vid högre folkskolor, dels resestipendier åt folkskollärare och folkskollärarinnor, dels
ock resestipendier åt lärare och lärarinnor vid småskoleseminarier samt mindre folkskolor
och småskolor ävensom biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor.

Ärendena äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkterna 187 och 188, angående anslag till beredande av möjlighet till
skolgång för fattiga, på längre avstånd från skola boende skolpliktiga barn inom dels
Vilhelmina m. fl. dels ock Hotagens och Frostvikens församlingar.

Kungl. Maj:t har den 22 juli 1918 anbefallt folkskolöverstyrelsen att inkomma
med förslag dels till fördelning av anslaget till barn inom Vilhelmina m. fl. församlingar
och till de villkor och kontrollföreskrifter, som kunna prövas erforderliga, dels
ock till bestämmelser rörande användande av anslaget till barn inom Hotagens och
Frostvikens församlingar.

Dessa förslag hava ännu ej avgivits.

Punkten 198, angående anslag för upplysnings- och undervisningsverksamhet
till nykterhetens främjande m. m.

Kungl. Maj:t har den 22 juli 1918 ställt anslaget till vederbörandes förfogande
med undantag av ett belopp å 56,000 kronor till anordnande under år 1919 av
kurser i alkohologi och hälsolära, i vilket avseende ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

Punkten 204, angående nybyggnad åt hantverksskolan i Kristinehamn för blinda.

Kungl. Maj:t har den 22 juli 1918 anbefallt byggnadsstyrelsen att avgiva yttrande
i detta ärende.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 210, angående resestipendier åt föreståndare, lärare och lärarinnor vid
rikets abnormskolor.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1919 —

Punkten 211, angående uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende
försummade barn.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 212, angående anslag till tekniska högskolan.

Kungl. Maj:t har den 22 juli 1918 ställt anslagen till vederbörandes förfogande
samt förklarat sig vilja framdeles förordna angående ett kvinnligt skrivbiträde.

Punkten 213, angående anslag till laboratoriebyggnad m. m. för tekniska högskolans
fackskola för kemisk teknologi.

Anslaget har ännu ej ställts till vederbörandes förfogande.

Punkten 223, angående resestipendier åt föreståndare och facklärare vid lägre
tekniska läroanstalter.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 232, angående understödjande av idrotten.

Kungl. Maj:t har den 22 juli 1918 anbefallt Sveriges centralförening för idrottens
främjande samt överstyrelsen för svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas
riksförbund att inkomma med gemensamt utlåtande och förslag i avseende å användningen
av ifrågavarande anslagsmedel.

Punkten 233, angående anslaget till understödjande av skididrotten bland
ungdomen.

Kungl. Maj:t har den 13 december 1918 anbefallt folkskolöverstyrelsen att inkomma
med förslag till villkor och bestämmelser för anslagets utgående.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

Punkterna 242 och 243, angående anslag till systematisk undersökning av
sydsvenska folkmål samt till insamling, förteckning och undersökning av svenska
folkminnen.

Kungl. Maj:t har den 22 juli 1918 anbefallt kanslersämbetet för rikets universitet
att inkomma med förslag till användning av ifrågavarande anslag.

Sådant förslag har ännu ej avgivits.

Punkten 249, angående beredande av tillfälle för svenska forskare till vetenskapligt
arbete vid utländska biologiska stationer.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 250, angående resestipendier åt journalister.

Kungl. Maj:t har den 22 juli 1918 i överensstämmelse med i ämnet utfärdad
kungörelse anmodat centralstyrelsen för svenska journalistföreningen, styrelsen för publicistklubben
och styrelsen för svenska tidningsutgivarföreningen att vardera välja
två personer att vara ledamöter av den nämnd, som skall avgiva förslag till utdelning
av ifrågavarande stipendier, och två personer att vara suppleanter för de utsedda
ledamöterna samt före den 1 februari 1919 till Kungl. Maj:t inkomma med
uppgift å de sålunda valda personerna.

Dessa uppgifter hava ännu ej inkommit.

— 1919 —

Punkten 252, angående bidrag till bestridande av kostnaderna för en antarktisk
expedition åren 1915—1919.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkterna 255, 259 och 260, angående anslag till dels resestipendier samt
läroböckers, tidskrifters och lärda verks utgivande, dels extra utgifter, dels ock kommittéer
och utredningar genom sakkunniga.

Ärendena äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

412. Riksdagens skrivelse av den 22 juni, angående regleringen av utgifterna
under tilläggsstatens för år 1918 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen
till ecklesiastikdepartementet. (8 B.)

Kungl. Maj:t har den 22 juli, den 13, den 18 och den 26 september samt den 11
och den 25 oktober 1918 slutligen avgjort skilda delar av ärendet. Dock äro nedan
omförmälda punkter ännu icke slutbehandlade.

Punkten 7, angående nattlig bevakning vid naturhistoriska riksmuseets etnografiska
avdelning.

Av det beviljade anslaget å 1,500 kronor hava 1,000 kronor ställts till förfogande.
Punkten 44, angående nybyggnad åt hantverksskolan i Kristinehamn för blinda.
Kungl. Maj:t har den 22 juli 1918 anbefallt byggnadsstyrelsen att avgiva yttrande
i detta ärende.

Sådant yttrande har ännu icke inkommit.

Punkterna 56, 60 och 61, angående anslag till dels förstärkande av det
ordinarie anslaget till resestipendier samt läroböckers, tidskrifters och lärda verks utgivande,
dels kostnader för kommittéer och utredningar genom sakkunniga, dels ock
förstärkande av det ordinarie reservationsanslaget till extra utgifter.

Ärendena äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

413. av den 29 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
extra krigstidstillägg för senare halvåret av 1918 åt pensionerade lärare
och lärarinnor vid folk- och småskolor m. fl. (U. 7.)

Kungl. Maj:t har den 6 december 1918 utfärdat kungörelse i ärendet (se svensk författningsaamling
n:r 964).

414. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående extra
krigstidstillägg för senare halvåret av 1918 åt pensionsberättigade änkor
och barn efter delägare i folkskollärarnas änke- och pupillkassa m. m. (U. 8.)

Kungl. Maj:t har den 6 december 1918 utfärdat kungörelse i ärendet (se svensk författningssamling
n:r 976).

415. av samma dag, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående extra

— 1919 —

krigstidstillägg för senare halvåret av 1918 åt pensionsberättigade änkor
och barn efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa m. m. (U. 9.)
Kungl. Maj:t har den 6 december 1918 utfärdat kungörelse i ärendet (se svensk författningssamling
n:r 967).

416. Riksdagens skrivelse av den 29 november, i anledning av Kungl. Haj:ts
proposition angående extra krigstidstillägg för senare balvåret av 1918 åt
lärare vid egentliga folkskolor och småskolor m. m. (U. 10.)

Kungl. Maj:t har den 6 december 1918 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 960).

417. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående extra
krigstidstillägg för senare halvåret av 1918 åt lärare vid kommunala
mellanskolor m. m. (U. 11.)

Kungl. Maj:t har den 6 december 1918 utfärdat kungörelse i ärendet (se svensk författningssamling
n:r 966).

418. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående extra
krigstidstillägg för senare halvåret av 1918 åt lärare vid de av landsting
och av städer, som icke deltaga i landsting, underhållna småskoleseminarierna
m. m. (U. 12.)

Kungl. Maj:t har den 6 december 1918 utfärdat kungörelse i ärendet (se svensk författningssamling
n:r 965).

419. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående extra
krigstidstillägg för senare halvåret av 1918 åt vissa lärare vid högre folkskolor
m. m. (C. 13.)

Kungl. Maj:t har den 6 december 1918 utfärdat kungörelse i ärendet (se svensk författningssamling
n:r 959).

420. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående extra krigstidstillägg
ät vissa lärare vid statsunderstödda folkhögskolor m. m. (U. 14.)

Kungl. Maj:t har den 6 december 1918 utfärdat kungörelse i ämnet (se syensk författningssamling
n:r 973).

421. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående extra
krigstidstillägg för senare halvåret av 1918 åt lärarpersonalen vid privatläroverken
m. m. (U. 16.)

Kungl. Maj:t har den 6 december 1918 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk författningssamling
n:r 961).

— 1919 —

422. Riksdagens skrivelse av den 29 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående extra krigstidstillägg för senare halvåret av 1918 åt
biskopen i Luleå stift O. Bergqvist. (U. 17.)

Kungl. Maj:t bar den 6 december .1918 meddelat beslut i ärendet.

423. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbetalande
av avlöningsförmåner till vissa lärare vid statens undervisningsanstalter
samt statsbidrag till statsunderstödda kommunala och enskilda
läroanstalter, utan hinder av att undervisningen någon tid måste inställas
till följd av smittosam sjukdom. (U. 18.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts provning.

424. av den 30 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till nordiska museet för beredande av extra krigstidstillägg för senare
halvåret 1918 åt museets personal. (U. 27.)

Kungl. Maj:t har den 13 december 1918 meddelat beslut i ärendet.

8. Jordbruksdepartementet.

425. Riksdagens skrivelse av den 16 mars 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
rörande vissa pensioner, avsedda att utgå från statens domäners
fond. (64.)

Anmäldes den 26 mars 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och för vederbörandes underrättande.

426. av den 20 mars, angående kapitalökning för statens domäners fond. (78.)
Anmäldes den 26 mars 1918, därvid erforderliga beslut fattades.

427. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till vissa odlingsföretag m. m. ävensom fyra i ämnet väckta motioner. (79.)

Anmäldes den 16 april 1918, därvid riksdagens beslut i den del avvikelse skett från
vad Kung]. Maj:t i ämnet föreslagit godkändes samt kungörelse angående villkoren för
erhållande och tillgodonjutande av statsbidrag till vissa odlingsföretag m. m. (se svensk
författningssamling n:r 197) utfärdades, varjämte i övrigt erforderliga beslut fattades.

428. av den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag för täckande av viss
förlust. (87.)

Anmäldes den 9 april 1918. varvid erforderlig åtgärd i ämnet beslöts.

— 1919 —

429. Riksdagens skrivelse av den 6 april, i anledning av Kuugl. Maj:ts proposition
angående höjning av lösenavgift för godkännande av rekvisition av
socker för industriell tillverkning m. m. (88.)

Anmäldes den 9 april 1918, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 172).

430. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts dels under punkt 22 i nionde
huvudtiteln av propositionen med förslag till tilläggsstat för år 1918 gjorda
framställning om tillskott till krigstidstillägg m. m. för vissa lantmätare,
dels ock i punkt 38 framställda förslag i fråga om förstärkning av förslagsanslaget
till rese- och traktamentspenningar. (89.)

Anmäldes den 9 april 1918, och beslöts remiss till 1917 års lantmäterikommission.
Sedan det sålunda infordrade utlåtandet inkommit, har ärendet den 7 maj 1918 ånyo
anmälts, därvid Kungl. Maj:t godkände riksdagens beslut angående tillskott till krigstidstillägg
m. m. till vissa lantmätare i vad det skiljde sig från vad Kungl. Maj:t i
ämnet föreslagit samt utfärdade kungörelse angående dylikt tillskott (se svensk författningssamling
n:r 237) och beslöt i övrigt erforderliga åtgärder.

431. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 123 under nionde
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning om förhöjning av
ordinarie förslagsanslaget till rese- och traktamentspenningar m. m. (90.)

Anmäldes den 9 april 1918 och beslöts remiss till 1917 års lantmäterikommission.
Sedan det sålunda infordrade utlåtaudet inkommit, har ärendet den 7 maj 1918 ånyo
anmälts, därvid kungörelse angående traktamentsersättning åt vissa lantmätare med flera
utfärdades (se svensk författningssamling n:r 270) och i övrigt erforderliga åtgärder
beslötos.

432. av samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring av 60 § i lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. (92.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid beslöts att inhämta lagrådets utlåtande. Efter
det sådant utlåtande inkommit, utfärdades den 11 oktober 1918 lag i ämnet (se svensk
författningssamling n:r 785).

433. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående vissa ändringar i gällande stadga om skjutsväsendet. (93.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser
anbefalldes att efter hörande av vederbörande stadsfullmäktige och landsting inkomma
med utlåtande i ärendet. Sedan de sålunda infordrade utlåtandena inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1919 —

434. Riksdagens skrivelse av den 6 april, i anledning av väckt motion om
ändring av 35 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet. (94.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid samtliga länsstyrelser och domkapitel anbefalldes
inkomma med utlåtande i ärendet. Sedan de sålunda infordrade utlåtandena inkommit,
beslöt Kungl. Maj:t den 8 november 1918 inhämta lagrådets utlåtande i ämnet. Sådant
utlåtande bar ännu icke inkommit.

435. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag i fråga om ökning av statsbidraget till kostnaderna
för lantmäteriförrättningar. (95.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid 1917 års lantmäterikommission anbefalldes verkställa
utredning i frågan i samband med fullgörandet av det kommissionen givna uppdraget
i övrigt. Kommissionens den 30 november 1918 avgivna betänkande har ännu
icke inkommit till Kungl. Maj:t.

436. av den 12 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till en odliugsorganisation samt i ämnet väckta motioner. (116.)

Anmäldes den 16 april 1918, därvid riksdagens beslut i vad detsamma avveke från
vad Kungl. Maj:t föreslagit, godkändes, varjämte instruktion för odlingsorganisationen
(se svensk författningssamling n:r 196) utfärdades samt i övrigt erforderliga beslut
fattades.

437. av den 13 april, angående åtgärder från statens sida till underlättande
av jordbrukarnas kamp mot ogräsen. (117.)

Anmäldes den 23 april 1918, därvid beslöts remiss till lantbruksstyrelsen, styrelsen
för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet samt till de av chefen för
jordbruksdepartementet jämlikt nådigt bemyndigande tillkallade sakkunniga för utredning
i fråga om åtgärder för höjande av jordbrukets produktion. Samtliga de sålunda infordrade
utlåtandena hava ännu icke inkommit.

438. av den 19 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående fyllnadspension
åt kronojägaren M. L. Brusell. (128.)

Aumäldes den 26 april 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes
underrättande.

439. av den 26 april, i anledning av Kung], Maj:ts proposition angående lån till
hushållningssällskapen för anskaffande och tillhandahållande av förädlade
utsäden av vissa sädesslag. (165.)

— 1919 —

Anmäldes den 29 april 1918, dämd Kung! Maj:t, med godkännande av riksdagens
beslut i den del avvikelse skett från vad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit, utfärdade
kungörelse angående lån av statsmedel för anskaffande och tillhandahållande av utsäden
av vissa sädesslag ävensom av utsädespotatis (se svensk författningssamling n:r 228)
samt fattade i övrigt erforderliga beslut.

440. Riksdagens skrivelse av den 2 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående kolonisation å vissa kronoparker i Västerbottens och Norrbottens
län. (173.)

Anmäldes den 3 maj 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse, varjämte i övrigt
erforderliga åtgärder beslötos.

441. av samma dag, angående avhjälpande av vissa missförhållanden vid rekvisition
av spannmål för statens räkning. (180.)

Anmäldes den 14 maj 1918, därvid beslöts remiss till folkhushållningskommissionen.
Sedan det sålunda infordrade utlåtandet inkommit, anmäldes ärendet den 30 augusti
1918, därvid Kungl. Maj:t, som samma dag funnit hinder icke möta för att folkhushållningskommissionen
vid inköp för statens räkning av spannmål av 1918 års skörd
tillsvidare tillämpade vissa föreslagna bestämmelser i fråga om ersättning för transport
av vara från odlingsorten till närmaste järnvägsstation eller hamn, med anledning härav
fann skrivelsen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

442. av den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 48 under tionde
huvudtiteln av statsverkspsopositionen gjorda framställning angående pension
åt vice kommissionslantmätaren K. V. K. Ekstrand. (196.)

Anmäldes den 10 maj 1918, därvid förorduades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

443. av den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående minimipris
å brödsäd m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (91.)

Anmäldes den 21 maj 1918, därvid kungörelse angående minimipris å brödsäd m. m.
utfärdades (se svensk författningssamling n:r 272) samt i övrigt erforderliga åtgärder
beslötos.

444. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat för år 1918 under nionde huvudtiteln för undersökning av
vissa mineralfyndigheter. (224.)

Anmäldes den 28 maj 1918, därvid kommerskollegium anbefalldes inkomma med förslag
rörande användningen utav det utav riksdagen i denna skrivelse anvisade anslaget.
12* — Justitieombudsmannens arbetsberättelse till 1919 års riksdag.

Sedan sådant förslag inkommit, au maldes ärendet ånyo den 11 oktober 1918, varvid
erforderliga beslut i ämnet fattades.

445. Riksdagens skrivelse av den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av
lägenheter från sådana egendomar. (249.)

Anmäldes den 31 maj 1918 och förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat
skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse, varjämte i övrigt
erforderliga beslut fattades.

446. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till
aktiebolaget svenska linberedningssällskapet. (250.)

Anmäldes den 31 maj 1918, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

447. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett område av östkinds häradsallmänning Kolmården n:r 1. (251.)

Anmäldes den 31 maj 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och för vederbörandes underrättande.

448. av den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i statsverkspropositionen,
dels ock i propositionen med förslag till tilläggsstat för år 1918
gjorda framställningar angående anslag till lantmäteriundervisningen. (258.)

Anmäldes den 6 juni 1918 och förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat
skulle meddelas vederbörande till kännedom, varjämte i övrigt erforderligt beslut fattades.

449. av den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (288.)

Anmäldes den 11 juni 1918, därvid förordnades, att vad Kung]. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas kommerskollegium och domänstyrelsen till kännedom.

450. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av kronan tillhörande jordägaraudelar i gruvor. (289.)

Anmäldes den 11 juni 1918, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 365).

451. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i propositionen med förslag
till tilläggsstat för år 1918 gjorda framställning om tillskott till krigstidstillägg
för lantbruksingeujörer. (290.)

Anmäldes den 11 juni 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat
skulle meddelas vederbörande till kännedom, varjämte kungörelse i ämnet utfärdades
(se svensk författningssamling n:r 374).

1919 —

452. Riksdagens skrivelse av den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar eller
upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark. (291.)

Anmäldes den 11 juni 1918 och förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat
skulle meddelas vederbörande till kännedom.

453. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å till—
läggsstat för år 1918 för utdikning av staten tillhöriga bränntorvmossar. (292.)

Anmäldes den 11 juni 1918 och förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat
skulle meddelas vederbörande till kännedom, varjämte erforderligt beslut i ämnet fattades.

454. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående förlängd giltighet av lagen den 11 juni 1915 med särskilda
bestämmelser beträffande viss samfälld skogsmark inom Kronobergs län. (293.)

Anmäldes den 11 juni 1918, därvid lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 364).

455. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med vissa tillfälliga bestämmelser i fråga om åstadkommande av
skjutsentreprenader. (294.)

Anmäldes den 11 juni 1918, därvid förordning i ämnet utfärdades (se svensk författningskamling
n:r 366).

456. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undantag
beträffande fångst av sälhund från det i § 8 jaktstadgan meddelade förbud
att vid fångst av djur använda sax. (295.)

Anmäldes den 11 juni 1918, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 369).

457. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av anslag å tillägsstat för år 1918 för fullbordande av vissa spannmålslagerhus
och fryshus. (296.)

Anmäldes den 11 juni 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom, varjämte i övrigt erforderligt beslut
fattades.

458. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposion angående utläggande
av statsgruvefält vid Liikavaara i Norrbottens län. (297.)

Anmäldes den 11 juni 1918, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 372).

— 1919 —

4o9. Riksdagens skrivelse av den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposi*
tion angående försäljning till aktiebolaget Difosfat av visst område av kronoparken
n:r 5 i Gällivare socken av Norrbottens län. (298.)

Anmäldes den It juni 1918, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att vad Kungl. Maj:t och
riksdagen beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt
för vederbörandes underrättande, varjämte i övrigt erforderliga beslut fattades.

460. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
rörelsekapital för folkhushållningskommissionen m. m. (299.)
Anmäldes den 11 juni 1918, därvid förorduades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom.

. 461. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte av
fastigheter mellan kronan, å ena sidan, och Gimo-Österby bruks aktiebolag,
å den andra. (300.)

Anmäldes den 11 juni 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och för Gimo-Österby bruks
aktiebolags underrättande, varjämte i övrigt erforderliga beslut fattades.

462. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till täckande av vissa förskott för expeditioner med fartyget Skagerak m. m.
(301.)

Anmäldes den 11 juni 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse, varjämte i övrigt
erforderliga beslut fattades.

463. av den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gottgörelse
till byggmästaren Oskar Karlsson i Skrika för förlust å byggnadsarbete
för kronans räkning. (313.)

Anmäldes den 14 juni 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.

464. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättande
såsom nationalpark av visst område av Dalby kronopark i Malmöhus
län. (314.)

Anmäldes den 14 juni 1918 och förordnades, att vad Kung!. Maj:t och riksdagen beslutat
skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

465. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i statsverkspropositionen
dels ock i propositionen med förslag till tilläggsstat för år 1918 gjorda

— 1919 —

framställningar angående praktiskt-geologisk undersökning i Jämtlands och
Västerbottens län. (315.)

Anmäldes den 11 juni 1918 och förovdnades, att vad Kungl. Maj:t ock riksdagen beslutat
skulle meddelas vederbörande till kännedom, varjämte i övrigt erforderligt beslut fattades.

466. Riksdagens skrivelse av den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående efterskänkande av kronan tillkommande fordran på grund
av å vissa fastigheter i Gottlands län vilande odlingslån för torrläggning av
Mästermyr. (316.)

Anmäldes den 14 juni 1918, därvid länsstyrelsen i Gottlands län erhöll visst i ämnet
erforderligt bemyndigande samt i övrigt erforderliga beslut fattades.

467. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtande
till Sorsele kommun av visst område av den vid avvittringen inom
socknen till kyrkostad avsatta mark. (317.)

Anmäldes den 14 juni 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas länsstyrelsen i Västerbottens län till kännedom och efterrättelse.

468. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för professorn M. H. Stålfors att för ålderstillägg tillgodoräkna sig viss
tjänstgöring. (318.)

Anmäldes den 14 juni 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom.

469. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
i arrendet för Toppetorps kvarn å Ankarsrums kronopark i Kalmar län. (320.)

Anmäldes den 14 juni 1918 och förovdnades, att vad Kung]. Maj:t och riksdagen beslutat
skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes
underrättande.

470. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
överjägmästaren C. I. Stiernspetz att för ålderstillägg tillgodoräkna sig viss
tjänstgöring. (322.)

Anmäldes den 14 juni 1918 och förordnades, att vad Kung]. Maj:t och riksdagen beslutat
skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes
underrättande.

471. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anledning
av framställning från Magnesitaktiebolaget Tarrekaise beträffande vissa av
bolaget arrenderade mineralfyndigheter å kronojord i Norrbottens län. (3 23.)

Anmäldes den 14 juni 1918, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

— 1919 —

472. Riksdagens skrivelse av den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående efterskänkande av viss kronan tillkommande fordran av
jägmästaren i Stockholms revir A. E. A. F. Maass. (325.)

Anmäldes den 14 juni 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen

beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för veder börandes

underrättande.

473. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från Kungsörs södra kungsladugård i Västmanlands län.
(326.)

Anmäldes den 14 juni 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen

beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse, varjämte i övrigt

erforderliga beslut fattades.

474. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till staden Västerås av kronoegendomen Vallby nr 4 i Västmanlands
län. (330.)

Anmäldes den 14 juni 1918, därvid riksdagens beslut i vad det skiljde sig från vad
Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit godkändes samt i övrigt erforderliga beslut fattades.

475. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar. (331.)

Anmäldes - den 14 juni 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för veder*
börandes underrättande.

476. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor m. m.
ävensom en i ämnet väckt motion. (333.)

Anmäldes den 14 juni 1918, därvid Kungl. Maj:t ej mindre förordnade, att vad Kungl.
Maj:t och riksdagen beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse,
än även utfärdade kungörelse angående statsbidrag till beredande av lindring i de mindre
bemedlades levnadsvillkor (3e svensk författningssamling n:r 378.)

477. av den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till åtgärder i prisreglerande syfte. (352.)

Anmäldes den 14 juni 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse, varjämte i övrigt
erforderligt beslut fattades.

— 1919 —

478. Riksdagens skrivelse av den 10 juni, i anledning av riksdagens år 1917
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1916. (304.)

Anmäldes den 1 juli 1918 på finansdepartementets föredragning, därvid ärendet i de delar,
som tillhörde jordbruksdepartementets handläggning, överlämnades till detta departement.
Domänstyrelsen, som den 5 augusti 1918 anbefallts inkomma med utlåtande över dessa
delar av ärendet, har ännu icke inkommit härmed.

479. av den 12 juni, angående ifrågasatt utredning rörande livsmedelsproduktionens
allmänna läggning m. m. (337.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid beslöts remiss till lantbruksstyrelsen, som ännu
icke inkommit med utlåtande i ärendet.

480. av samma dag, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
i fråga om möjliggörande av avsöndringar från utarrenderad kronojord förbildande
av egna hem under löpande arrendetid. (362.)

Anmäldes den 20 juni 1918, varvid dels utdrag av statsrådsprotokollet i ärendet överlämnades
till justitiedepartementet dels ock domänstyrelsen anbefalldes inkomma med
förslag till de ändringar i gällande bestämmelser angående förvaltningen av kronans
domäner samt angående upplåtande av egnahemslägenheter från kronoegendomar ävensom
eventuellt andra författningar, vilka kunde finnas erforderliga för genomförande av den avriksdagen
åsyftade förändringen, under förutsättning att det hinder däremot, som förefunnes
i föreskrifterna i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, bleve undanröjt.
Sedan domänstyrelsen inkommit med det sålunda infordrade utlåtandet, är ärendet, som
förutsätter ändring i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

481. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förbud mot utsläppande av tjur eller hingst å samfälld betesmark.
(363.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid riksdagens beslut i den del avvikelse skett från vad
Kung]. Maj:t i ämnet föreslagit godkändes samt lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 399).

482. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om tillägg till lagen den 28 juni 1907 om bredden av hjulringar å arbetsåkdon
på landet. (364.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 398).

— 1919 —

483. Riksdagens skrivelse av den 12 juni, i anledning av Kung!. Maj:t proposition
angående disponerande av 1917 års avkastning av statens hästavelsfond.
(365.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse, varjämte i övrigt
erforderliga beslut fattades.

484. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning
i tiden för utfästelse av inköp för statens räkning av produkter, framställda
vid något med understöd av statsmedel anlagt potatistorkeri. (366.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle .meddelas folkhushållningskoramissionen till kännedom och efterrättelse,
varjämte i övrigt erforderliga beslut fattades.

485. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om utrotande av berberisbuskar å viss mark m. m. (367.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid dels riksdagens beslut i vad de skiljde sig från vad
Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit godkändes dels ock förordnades, att vad Kungl. Maj:t
och riksdagen beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse,
varjämte lag i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling n:r 400) samt i övrigt
erforderliga beslut fattades.

486. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet uppdrag.
(368.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid beslöts remiss till kammarkollegiet, som ännu icke
inkommit med utredning i ärendet.

487. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående längden å saluhållen ved. (369.)

Anmäldes den 11 juli 1919, därvid uppdrogs åt de av chefen för jordbruksdepartementet
jämlikt nådigt bemyndigande tillkallade sakkunniga för utredning och förslag angående
taxering av Sveriges skogar samt avverkningsstatistik att verkställa den i riksdagens
skrivelse begärda utredningen samt inkomma med förslag i ämnet. Sådan utredning
har ännu icke inkommit.

488. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en dräneringsfond m. m. (370.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid riksdagens beslut i vad de skiljde sig från vad
Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit godkändes samt förordnades, att vad Kungl. Maj:t och

— 1919 —

riksdagen beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse, varjämte
kungörelser angående villkoren för lån från dräneringsfonden m. m. (se svensk författningssamling
n:r 461) samt angående ersättning till förrättningsmän m. fl. vid företag,
till vilka dräneringslån utgå, (se svensk författningssamling n:r 462), utfärdades, samt
i övrigt erforderliga beslut fattades.

489. Riksdagens skrivelse av den 12 juni, i anledning av Kuugl. Maj:ts proposition
med förslag till stater för lantbruksstyrelsen, statskonsulenter och
statens fiskeriadministration m. m. ävensom två i ämnet väckta motioner.
(371.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid riksdagens beslut i vad de blivit fattade med ändring
av eller utöver vad Kuugl. Maj:t föreslagit godkändes samt förordnades, att vad
Kungl. Maj:t och riksdagen sålunda beslutat skulle meddelas vederbörande, varjämte
utfärdades kungörelser dels angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de å
ordinarie stat för lantbruksstyrelsen för ordinarie befattningshavare upptagna avlöningar
(se svensk författningssamling n:r 539), dels angående villkor och bestämmelser för
åtnjutande av avlöningar å staten för statskonsulenter (se svensk författningssamling n:r
540). dels ock angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av avlöningar å staten
för statens fiskeriadministration (se svensk författningssamling n:r 541) samt av skrivelsen
i övrigt föranledda åtgärder beslötos.

490. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till rikets allmänna kartverk ävensom en i ämnet väckt motion. (372.)

Anmäldes den 11 juli 1918, därvid riksdagens beslut i vad de blivit fattade med avvikelse
från vad Kungl. Maj:t föreslagit godkändes samt förordnades, att vad Kungl.
Maj:t och riksdagen sålunda beslutat skulle meddelas vederbörande, varjämte kungörelse
angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de i avlönings- och övergångsstaterna
för den civila personalen vid rikets allmänna kartverk upptagna avlöningsförmåner
(se svensk författningssamling n:r 583) utfärdades samt övriga i anledning av
skrivelsen erforderliga beslut fattades.

491. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående driftkostnader
under år 1919 för statens domäner. (373.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid Kungl Maj:t förordnade, att vad Kungl. Maj:t och
riksdagen beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse, varjämte
utfärdades kungörelser dels angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av
de i staten för domänstyrelsen för ordinarie befattningshavare upptagna avlöningar m. m.
(se svensk författningssamling n:r 589), dels angående villkor och bestämmelser för
åtnjutande av de i avlöningsstaten för skogsstatens ordinarie personal upptagna avlöningar
(se svensk författningssamling n:r 590), dels ock angående ändrad lydelse av §§ 4 och
13* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 års riksdag.

5 i kungörelsen den 28 augusti 1917 angående resekostnads- och traktamentsersättning
åt befattningshavare vid skogsstaten och statens skogsskolor (se svensk författningssamling
n:r 591) samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

492. Riksdagens skrivelse av den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående tillläggsbidrag till vissa innehavare av odlingslägenheter
och skogstorp å kronomark i de sex nordligaste länen. (375.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid dels förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse, dels ock
kungörelse angående tilläggsbidrag till vissa innehavare av odlingslägenheter och skogstorp
å kronomark i de sex nordligaste länen (se svensk författningsamling n:r 448)
utfärdades.

493. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar. (376.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes
underrättande, varjämte i övrigt erforderliga beslut fattades.

494. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggsbidrag
till innehavare av nybyggeslägenheter inom Alträsks nybyggesområde
i Norrbottens län m. m. (377.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

495. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till förordning angående storleken å bal av torvströ eller torvmull.
(378.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid förordning i ämnet utfärdades (se svensk författningssamling
n:r 696).

496. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjt
utflyttningsunderstöd inom de ovan odlingsgränsen belägna delarna av Västerbottens
län. (379.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

497. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
i beloppet av viss kronan tillkommande fordran av Gustaf Elf. (380.)

— 1919 —

498. Riksdagens skrivelse av den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående gäldande av ersättning till ledamöterna i ett vid lantbruksstyrelsens
sida ställt lantbruksråd. (381.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom, varjämte i övrigt erforderliga beslut,
fattades.

499. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till staden Eslöv av kronoegendomen Eslöv n:r 15 och 17 i Malmöhus
län. (382.)

500. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar. (383.)

Anmäldes den 5 juli 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes
underrättande, varjämte i övrigt erforderliga beslut fattades.

501. av den 13 juni, i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning
och förslag i fråga om kraftigare befrämjande av kolonisationen å
bondejord i Norrland. (342.)

Anmäldes den 11 juli 1918, därvid uppdrogs åt norrländska kolonisatiouskommitten att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt inkomma med förslag i ämnet.
Den infordrade utredningen har ännu icke inkommit.

502. av den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni
1915 om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar
av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till Lappmarken. (385.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid doraänstyrelsen anbefalldes att med beaktande av
vad riksdagen i skrivelsen anfört, efter hörande av vederbörande skogstjänstemän, skogsvårdsnämnder
och länsstyrelser, och sedan tillfälle beretts landstingen att yttra sig i

- 1919 —

100

frågan, inkomma med sådan utredning, som riksdagen begärt, samt med de förslag, som
därav kunde finnas påkallade. Sådan utredning har ännu icke inkommit.

503. Riksdagens skrivelse av den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående driftkostnader under år 1919 för egnahemslånefonden.
(386.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid förordnades, att skrivelsens innehåll skulle meddelas
statskontoret.

504. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förbud mot plockning av lingon före viss dag, (387.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid Kungl. Maj:t fann skrivelsen icke föranleda någon
särskild åtgärd.

505. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag å tillläggsstat
för år 1918 till åtgärder för åstadkommande av ökad tillverkning
av kalkkväve. (388.)

506. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av rörelsekapital för folkhushållningskommissionen för finansiering
av import till riket av vissa för folkhusbållningen erforderliga förnödenheter.

(389.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom.

507. av den 14 juni, angående undersökning om möjligheterna för ett bättre tillvaratagande
av stubbveden å statens skogar. (340.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt domänstyrelsen att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Sådan utredning har ännu icke inkommit.

508. av den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en kraftledningslånefond ävensom i ämnet väckta motioner. (374.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid Kungl. Maj:t godkände riksdagens beslut i vad de
blivit fattade med ändring av eller utöver vad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit samt
förordnade, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse, ävensom anbefallde kommerskollegiet och lantbruks —

1919 —

101

styveisen att inkomma med formulerat förslag till villkor och bestämmelser föi lån från
kraftledniugslånefonden, varjämte i övrigt erforderligt beslut fattades. Sedan det infordrade
förslaget inkommit, utfärdade Kungl. Maj:t den 13 september 1918 kungörelse
angående allmänna bestämmelser för lån från kraftleduingslånefonden (se svensk författningssamling
n:r 718).

509. Riksdagens skrivelse av den 15 juni, i anledning av Kungl Maj:ts proposition
angående vissa ändringar i gällande bestämmelser om understöd av
statsmedel åt föreningar för beredande av driftkredit åt idkare av mindre
jordbruk, ävensom i ämnet väckta motioner rörande nämnda kredit samt
övrig fastighetskredit. (416.)

Anmäldes den 11 juli 1918, därvid kungörelser utfärdades dels om ändrad lydelse i vissa
delar av kungörelsen den 18 juni 1915 angående godkännande från det allmännas
sida av vissa jordbrukskassor (se svensk författningssamling n:r 595), dels om ändrad
lydelse av §§ 4, 20 och 24 i kungörelsen den 18 juni 1915 angående godkännande
från det allmännas sida av vissa centralkassor för jordbrukskredit (se svensk författningssamling
n:r 596), dels angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till
medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor (se svensk författningssamling
n:r 597), dels ock angående ändrad lydelse av mom. 2 och 5 i kungörelsen
den 18 juni 1915 angående understöd av statsmedel åt föreningar för
beredande av driftkredit åt idkare av mindre jordbruk m. m. (se svensk författningssamling
n:r 592). Beträffande den utav riksdagen begärda utredningen angående
den sekundära fastighetskreditens ändamålsenliga ordnande är ärendet beroende av
Kungl. Maj:t prövning.

510. av samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrade villkor
och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelsen. (417.)

Anmäldes den 11 juli 1918, därvid kungörelse angående ändrad lydelse av mom. 2
i kungörelsen den 13 juni 1908 angående förändrade allmänna villkor och bestämmelser
för den av staten utövade egnahemslånerörelsen (se svensk författningssamling
n:r 578) utfärdades. I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

511. av den 20 juui, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar
i villkoren för lån från fonden för torvindustriens befrämjande samt
anslag till kapitalökning för samma fond. (470.)

Anmäldes den 1 juli 1918, därvid dels förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse dels ock kungörelse
angående ändrad lydelse av punkten 2) i kungörelsen den 19 juni 1917 angående
villkoren för lån från fonden för torvindustriens befrämjande (se svensk författningssamling
n:r 502) utfärdades.

— 1919 —

102

512. Riksdagens skrivelse av den 20 juni, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
(9 A.)

Anmäldes den 11 juli 1918 med undantag beträffande de i punkterna 101—106 upptagna
äienden, varvid Kungl. Maj:t ej mindre godkände de i övriga punkter av skrivelsen
anmälda besluten, i vad de blivit fattade med ändring av eller utöver vad Kungl. Maj:t
föreslagit, än även förordnade, att dessa beslut skulle meddelas vederbörande till kännedom
och efterrättelse samt utfärdade särskilda kungörelser dels angående tillägg till gällande
bestämmelser om anslag till lantmannaskolor, att tillämpas från och med läsåret 1918
—1919 (se svensk författningssamlinng n:r 582), dels angående förhöjda understöd av
statsmedel för läsåret 1918—1919 åt vissa elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter
(se svensk författningssamling n:r 594), dels angående ändrad lydelse av 23
och 25 §§ i förnyade reglementet för med statsmedel understödda åtgärder till höjande
av det mindre jordbruket den 19 oktober 1911 (se svensk författningssamling n:r 580),
dels angående ändrad lydelse av mom. 4:o) i kungörelsen samma dag angående statsanslag
till åtgärder för höjande av det mindre jordbruket (se svensk författningssamling
n:r 581), dels angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de i staten för
statens meteorologisk-hydrografiska anstalt för ordinarie befattningshavare upptagna avlöningsförmåner
(se svensk författningssamling n:r 584), dels ock angående ändrad lydelse
av mom. 3:o) i kungörelsen den 22 november 1912 angående statsbidrag till anordnande
av jordförmedlingsbyråer för egnahemsrörelsen (se svensk författningssamling
n:r 579), varjämte av skrivelsen i övrigt föranledda åtgärder beslötos. Däefter har skrivelsen
vad beträffar punkterna 101—106 anmälts den 19 november 1918. varvid erforderliga
åtgärder i dessa punkter beslötos.

513. av den 21 juni, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1918 nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
(9 B.)

Anmäldes den 11 juli 1918, varvid Kungl. Maj:t dels godkände de i skrivelsen anmälda
besluten i vad de blivit fattade med ändring av eller utöver vad Kungl. Maj:t
föreslagit dels förordnade, att dessa beslut skulle meddelas vederbörande till kännedom
och efterrättelse, dels ock utfärdade kungörelse angående ändrad lydelse av mom. 4:o)
i kungörelsen den 19 oktober 1911 angående statsanslag till åtgärder för höjande av
det mindre jordbruket (se svensk författningssamling n:r 581), varjämte av skrivelsen
i övrigt föranledda åtgärder beslötos.

514. av samma dag, angående reglering av utgifterna under riksstatens tionde
huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10 A.)

Anmälde? den 18 september 1918 i de delar, som tillhörde jordbruksdepartementets

— 1919 —

103

handläggning, därvid förordnades, att vad Kung!. Maj:t och riksdagen beslutat skulle
meddelas vederbörande myndigheter till kännedom och efterrättelse.

515. Riksdagens skrivelse av den 21 juni, angående reglering av utgifterna för
kapitalökning för år 1919, i vad angår jordbruksärenden. (474.)

Anmäldes den 11 juli 1918, därvid riksdagens beslut i den del avvikelse skett från
vad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit godkändes samt förordnades, att vad Kungl. Maj:t
och riksdagen beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse,
varjämte Kungl. Maj:t dels utfärdade kungörelse angående ändrad lydelse av mom. 5:o)
i kungörelsen den 7 augusti 1907 angående ändrade bestämmelser rörande fonden för
fiskerinäringens befrämjande (se svensk författningssamling n:r 577), dels förklarade
Sig vilja framdeles fatta beslut angående riksdagens i punkten 7 gjorda anhållan angående
viss utredning beträffande villkoren för lån från allmänna nyodlingsfonden, dels
ock utfärdade kungörelse angående villkoren för lån från gödselvårdslånefonden (se svensk
författningssamling n:r 576) samt fattade i övrigt erforderliga beslut. I vad angår
förberörda utredning angående lån från allmänna nyodlingsfonden är ärendet beroende
på Kungl. Majrts prövning.

516. av samma dag, angående tillfällig löneförbättring åt lärare vid lantmannaskolor
och lanthushållsskolor. (476.)

Anmäldes den 11 juli 1918, därvid dels förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom, dels ock lantbruksstyrelsen
anbefalldes att inkomma med förslag till de närmare föreskrifter, som kunde befinnas
erforderliga för tillämpning av ifrågavarande beslut. Sedan det sålunda infordrade utlåtandet
inkommit, har Kung!. Maj:t den 25 oktober 1918 utfärdat kungörelser dels angående
statsbidrag för beredande av tillfällig löneförbättring för läsåret 1918—1919 åt lärare
vid statsunderstödda lantmannaskolor (se svensk författningssamling n:r 903) dels ock
angående tillfällig löneförbättring för åren 1918 och 1919 åt lärarinnor vid statsunderstödda
lanthushållsskolor (se svensk författningssamling n:r 904).

517. av samma dag, angående reglering av utgifterna för kapitalökning å tillläggsstat
till riksstaten för år 1918, i vad angår jordbruksärenden. (477.)

Anmäldes den 11 juli 1918, därvid Kung]. Maj:t, som förut på grund av särskilda riksdagsskrivelser
låtit Sig föredragas vissa i skrivelsen omförmälda ärenden, fann skrivelsen
icke föranleda någon särskild åtgärd.

518. av den 29 november, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition angående
extra krigsti d still ägg åt lärare vid statsunderstödda lantmannaskolor samt
lärarinnor vid statsunderstödda lanthushållningsskolor m. m. (U. 15.)

Anmäldes den 3 december 1918, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riks —

1919 —

104

dagen beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse, varjämte
utfärdades kungörelser dels angåender extra krigstidstillägg åt lärare vid första årskursen
under läsåret 1918—1919 vid statsunderstödda lantmannaskolor (se svensk författningssamling
n:r 956) dels ock angående extra krigstidstillägg åt lärarinnor vid kurser under
senare halvåret 1918 vid statsunderstödda lanthushållsskolor (se svensk författningssamling
n:r 957).

519. Riksdagens skrivelse av den 29 november, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillskott till extra krigstidstillägg för lantbruksingenjörer
och vissa lantmätare. (U. 19.)

Anmäldes den 3 december 1918, därvid förordnades, att vad Knngl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse, varjämte
utfärdades kungörelser dels angående tillskott till extra krigtidstillägg för lantbruksingenjörer
(se svensk författningssamling n:r 954), dels ock angående tillskott till extra
krigstidstillägg m. m. för vissa lantmätare (se svensk författningssamling n:r 955).

— 1919 —

106

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II härovan upptagna ärenden,
som vid utgången av år 1918 ännu voro i sin helhet eller till någon del
på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bibanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

10. Riksdagens skrivelse av den 26 februari 1918, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående straffet för rymning från
mobiliserad avdelning av krigsmakten. (41.)

15. av den 8 mars, i anledning av väckt motion angående revision av lagen
om skiljemän. (55.)

20. av den 9 april, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen angående
handelsregister, firma och prokura. (100.)

22. av den 10 april, i anledning av väckta motioner om ändring i vissa delar
av lagen om val till riksdagen. (113.)

24. av den 12 april, i anledning av väckt motion om godkännande av vissa
lagbestämmelser mot användande av mutor och bestickning vid ekonomiska
uppgörelser m. m. (115.)

25. av den 16 april, i anledning av väckt motion om ändring av 1 § i lagen
om behandling av alkoholister. (123.).

14* — Justitieombudsmannens ämbetsberåttdse till 1919 års riksdag.

106

39. Riksdagens skrivelse av den 11 maj, angående utredning rörande den
nuvarande legostadgans avskaffande och ersättande med en efter tidsförhållandena
avpassad avtalsform. (200.)

49. av den 7 juni, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kung! Maj:t
angående framflyttande av straffbarhetsåldern. (335.)

56. av den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fri rättegång m. m. (402.)

70. av den 23 december, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen,
lag om tillägg till lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning,
pension eller livränta, lag om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § strafflagen
och lag om ändrad lydelse av 30 § konkurslagen dels ock tre i anledledning
därav väckta motioner.

2. Utrikesdepartementet.

73. Riksdagens skrivelse av den 20 mars 1918, i anledning av Kungl. Maj:te
i tossa punkter under tredje huvudtiteln av statsverkspropositionen och propositionen
rörande tilläggsstat för år 1918 gjorda framställningar m. m.
(75.)

74. av den 12 juni, angående vissa förändringar och utvidgningar inom utrikesrepresentationen
m. m. (139.)

3. Lantförsvarsdepartementet.

92. Riksdagens skrivelse av den 27 april 1918, angående vidtagande av åtgärder för
den värnpliktiga ungdomens utbildning i yrkestekniska ämnen. (162.)

104. av den 5 juni, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande av
förbättrad sedlig och andlig vård för den värnpliktiga ungdomen. (281.)

— 1919 —

107

107. Riksdagens skrivelse av den 7 juni, i anledning av Kung! Maj:ts proposition
angående överlåtelse till lantförsvaret av vissa områden, tillhörande
kronoegendomarna Kungsgården n:r 1, Yästbyn n:r 1 samt Västerhus n:r 1
och 2 i Prösö socken av Jämtlands län ävensom en i ämnet väckt motion.
(334.)

115. av den 21 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för
år 1919 tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10 A.)

4. Civildepartementet.

148. Riksdagens skrivelse av den 2 mars 1918, i anledning av väckta motioner
om skrivelser till Kungl. Maj:t angående rätt för kommuner att tilldela innehavare
av kommunala förtroendeuppdrag ersättning i vissa hänseenden. (61.)

149. av den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
av vissa tomter i kvarteret Björnen i Stockholm m. m. (54.)

• organisation av samhällets barnavård. (56.)

157. av samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring i vissa hänseenden
av förordningen om landsting m. m. (112.)

168. av den 27 april, angående åtgärder för inrättande av badanstalter i större
befolkningscentra och å landsbygden m. m. (160.)

176. av den 11 maj, angående utredning i fråga om åtgärder till främjande
av reguljär flygtrafik. (199.)

178. av den 22 maj, angående utarbetande av förslag till anordnande av

särskild obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn. (230.)

187. av den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för två befattningshavare i civildepartementet att för rätt att åtnjuta
ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (245.)

— 1919 —

108

189. Riksdagens skrivelse av den 28 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fattigvården m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner. (265.)

194. av den 5 juni, angående utredning beträffande statens medverkan till

pensionering av kvalificerad arbetskraft vid enskilda sociala anstalter. (269.)

200. av den 8 juni, angående utredning i fråga om uppställande av vissa

kompetensbestämmelser för statens och enskilda järnvägars personal. (283.)

210. av den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)

212. av samma dag, i anledning av ej mindre Kungl. Maj:ts proposition an gående

anslag för bestridande av på staten belöpande kostnad för pensionstillägg
och understöd enligt lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
m. m. än även väckt motion om dyrtidstillägg till vissa pensionstagare
enligt nämnda lag. (413.)

226. av den 20 juni, angående regleringen av utgifterna för kapitalökning för
år 1919 i avseende å post- och telegrafverkens samt statens järnvägar och
vattenfallsverk. (434.)

227. av samma dag, angående regleringen av utgifterna för kapitalökning å

tilläggsstat för riksstaten för år 1918 i avseende å post- och telegrafverken
samt statens järnvägar och vattenfallsverk. (435).

231. av den 22 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för
år 1919 sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.

234. av den 26 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 2, 3 och 4, § 18
samt § 40 mom. 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862, dels
ock en i ämnet väckt motion. (452.)

235. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 261, med
förslag till lag om ändrad lydelse av § 28, § 29 mom. 1 och § 42 i
förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, till lag
om ändrad lydelse av §§ 21, 22 och 31 i förordningen om kommuualstyrelse
i stad den 21 mars 1862 samt till lag om ändrad lydelse av §
2 mom. 6 och 7 samt §§ 3 och 16 i förordningen om landsting den 21
mars 1862 ävensom om upphävande av § 2 mom. 5 i sistnämnda förordning,
ävensom av i anledning därav väckta motioner om ändring dels i
riksdagsordningen dels ock i kommunalförfattningarna. (454.)

— 1919 —

109

5. Finansdepartementet.

271. Riksdagens skrivelse av den 19 april 1918, i anledning av väckt motion angående
beredande av fast anställning eller vissa andra förmåner åt personer,
som stadigvarande äro sysselsatta med städning och rengöringsarbete hos
statens verk och myndigheter. (124.)

274. av den 27 april, angående utarbetande av en redogörelse över de förluster
av människoliv och egendom, som sedan världskrigets början inträffat
inom den svenska handelsflottan. (161.)

285. av den 8 maj, angående viss ändring i fråga om sättet för uppbörden av
skattefrälseränta. (198.)

296. av den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för två befattningshavare i civildepartementet att för rätt att åtnjuta
ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (245.)

304. av den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
till föreningen Svenska Röda korset av visst område å Djurgården.
(332.)

311. av den 10 juni, i anledning av riksdagens år 1917 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1916. (304.)

339. av den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av förbättrade lokaler åt länsstyrelsen i Stockholms län och byggnadsstyrelsen.
(440.)

346. av samma dag, i anledning av särskilda Kungl. Maj:ts propositioner
rörande ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften och ändring i vissa delar av förordningen den 6
november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av
fondpapper, ävensom en inom riksdagen väckt motion. (471.)

354. av den 22 juni, angående vidtagande av förnyade åtgärder för tillhandahållande
av billiga lantbruksmaskiner och handredskap samt byggnadsmaterial. (478.)

— 1919 —

357. Riksdagens skrivelse av den 26 juni, angående utredning i fråga om åtgärder
för åstadkommande av minskade restantier och avskrivningar av skatter
m. m. (479.)

370. av den 19 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utförsel till Norge av ett parti socker utan erläggande av sockerskatt m. m.
(U. 34.)

373. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljningspriset för bränslekommissionens ved dels ock två i anledning därav
väckta motioner. (TJ. 39.)

G. Ecklesiastikdepartementet.

375. Riksdagens skrivelse av den 6 april 1918, angående beredande av understöd
av statsmedel åt s. k. hembygdskörer. (81.)

377. av den 17 april, angående utredning i fråga om Sveriges biblioteksväsende
på visst område. (125.)

379. av den 20 april, angående utredning i fråga om utsträckt undervisning i
barnavård för kvinnor samt rörande statsunderstöd åt vissa barnavårdsanstalter
och andra företag. (130.)

284. av den 7 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående upplåtelse
av mark till botaniska institutionen vid universitetet i Uppsala.
(324.)

389. av den 11 maj, angående åtgärder i syfte att de hos nationalmuseet deponerade
konstalster må i vidsträcktare grad komma folkets bredare lager
tillgodo m. m. (201.)

392. av den 18 maj, angående krigstidstillägg under år 1918 åt biskopen i
Luleå stift O. Bergqvist. (222.)

393. av den 22 maj, angående utarbetande av förslag till anordnande av särskild
obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn. (230.)

— 1919 —

111

394. Riksdagens skrivelse av den 24 maj, angående upprättande av praktiska
ungdomsskolor jämte i ärendet väckta motioner. (248.)

398. av den 29 maj, angående avstående av den rätt till vatten och strömfall
i Klarälven, som tillkommer kyrkoherdebostället 1/12 mantal eller 80 öre
skatt östra Råda i Norra Råda socken. (260.)

400. av den 4 juni, angående undersökning om eftergivande i särskilda fall av
kravet på avlagd studentexamen såsom villkor för tillträde till vissa studier
och levnadsbanor. (268.)

401. av den 5 juni, rörande utredning angående inrättande av en professur i
statistik och folkhushållslära vid Tekniska högskolan. (282.)

402. av den 6 juni, angående vissa framställningar under åttonde huvudtiteln.
(284.)

403. av den 12 juni, angående beredande av statsstipendier åt vissa lärjungar
vid statens tekniska elementarskolor och med dem likställda enskilda tekniska
läroanstalter med statsunderstöd. (338.)

406. av den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneoch
pensionsreglering för lärarpersonalerna vid de allmänna läroverken, högre
lärarinneseminariet, folkskoleseminarierna, folk- och småskolorna, de högre
folkskolorna och de kommunala mellanskolorna jämte i ärendet väckta motioner.
(394.)

409. av den 21 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaten.
(10 A.)

411. av den 22 juni, angående regleringen av riksstatens för år 1919 åttonde
huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8 A.)

412. av samma dag, angående regleringen av utgifter under tilläggsstatens
för år 1918 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 B.)

423. av den 29 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbetalande av avlöningsförmåner till vissa lärare vid statens undervisnings —

1918 —

112

anstalter samt statsbidrag till statsunderstödda kommunala och enskilda
läroanstalter, utan hinder av att undervisningen någon tid måste inställas
till följd av smittosam sjukdom. (U. 18.)

7. Jordbruksdepartementet.

433. Riksdagens skrivelse av den 6 april 1918, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående vissa ändringar i gällande stadga om
skjut väsendet. (93.)

434. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av 35 § i lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. (94.)

435. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag i fråga om ökning av statsbidraget till
kostnaderna för lantmäteriförrättningar. (95.)

437. av den 13 april, angående åtgärder från statens sida till underlättande av
jordbrukarnas kamp mot ogräsen. (117.)

478. av den 10 juni, i anledning av riksdagens år 1917 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill börande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1916. (304.)

479. av den 12 juni, angående ifrågasatt utredning rörande livsmedelsproduktionens
allmänna läggning m. m. (337.)

486. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet uppdrag.

— 1919 —

Anmäldes don 20 juni 1918, därvid beslöts remiss till kammarkollegiet, som ännu
icke inkommit med utredning i ärendet.

487. Riksdagens skrivelse av den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående längden å saluhållen ved.
(369.)

501. av den 13 juni. i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning,
och förslag i fråga om kraftigare befrämjande av kolonisationen å
bondejord i Norrland. (342.)

502. av samma dag i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni
1915 om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar
av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till Lappmarken. (385.)

507. av den 14 juni, angående undersökning om möjligheterna för ett bättre
tillvaratagande av stubbveden å statens skogar. (340.)

509. av den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i gällande bestämmelser om understöd av statsmedel åt föreningar
för beredande av driftkredit åt idkare av mindre jordbruk, ävensom
i ämnet väckta motioner rörande nämnda kredit samt övrig fastighetskredit.
(416.)

510. av samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrade villkor
och bestämmelser föv den av staten utövade egnahemslånerörelsen. (417.)

515. av den 21 juni, angående reglering av utgifterna för kapitalökning för år
1919, i vad angår jordbruksarrende!!. (474.)

16* — Justitieombudsmanneni ämbetsberättelse till 1!IW års riksdag.

114

Förteckning.

Bilaga IV.

över ärenden, som hos Kungl. Maj.t anhängig gjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1918 men vid samma års början varit i sin helhet eller
till någon del oavgjorda, jämte uppgift om den behandling, dessa ärenden

undergått under år 1918.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av deii 3 mars 1893, i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av 105 § i skiftesstadgan. (7.)

De i senaste ämbetsberättelsen omnämnda sakkunniga hava ännu ej avgivit förslag
i ämnet.

2. av den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande av osedlighet. (90.)

Kung! Maj:t har den 15 februari 1918 avlåtit proposition (n:r 154) i ämnet.

3. av den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags förvärv av jordegendom
i vissa delar av landet. (119.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

4. av den 8 maj 1897. angående beredande av ordnade förhållanden med
avseende å vissa kringvandra^, i synnerhet de s. k. tattarna. (80.)

förslag härutinnan har ännu ej avgivits av fattigvårdslagstiftningskommittén, till vilken

ärendet överlämnats.

5. av samma dag, angående vidtagande av åtgärder för kontroll över vården
och förvaltningen av fromma stiftelser inom landet. (82.)

De sakkunniga, till vilka skrivelsen överlämnats, hava ännu ej avgivit förslag i ämnet.

— 1919 —

115

6. Riksdagens skrivelse av den 11 maj 1898, med begäran om utarbetande
av förslag till ny legostadga. (102.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. av den 12 maj 1899, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse
av 2, 20 och 21 §§ i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och
jordavsöndring samt 6 § i lagfartsförordningen. (127.)

Ärendet är föremål för fortsatt behandling inom justitiedepartementet.

8. av den 8 maj. 1900, i anledning av väckt motion angående tillägg till
11 kap. strafflagen. (65.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. av den 9 maj 1900, i anledning av riksdagens år 1899 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898. (81.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. av den 20 mars 1901, i anledning av väckt motion angående ändring av
117 § i skiftesstadgan. (27.)

I fråga om denna skrivelse bänvisas till vad ovan under 1. meddelas.

11. av samma dag, i anledning av väckt motion angående ändring av 20 käp.
4 § i byggningabalken i syfte att åstadkomma tillräckliga och lämpliga
lokaler för häradsrätternas sammanträden. (28.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majrts prövning.

12. av den 1 maj 1901, i anledning av riksdagens år 1900 församlade revi sorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899. (64.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

18. av den 1 juni 1901, i anledning av väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande av jordbruksnäringen inom skogsbygderna
i Norrland och Dalarne. (128.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. av den 15 april 1902, i anledning av väckta motioner om åstadkommande
av förbättrade bestämmelser till skydd för omyndigas egendom. (41.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1919 —

116

15. Riksdagens skrivelse av den 26 april 1902, angående allmänna bestäm .

. .... mesei’ avseende skydd för djur vid deras transporterande. (48.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kung!. Maj:ts prövning.

16. av den 7 maj 1902, i anledning av väckt motion om ändring av vissa
delar av lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring den
27 juni 1896. (62.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

17. av den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. av den 10 maj 1902, i anledning av riksdagens år 1901 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900 (80)

Ärendet är beroende på Kung]. Maj:ts prövning. v

U. av den 11 maj 1902, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
och till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 8 strafflagen.
(87.) 1 s

Ärendet har under år 1918 ej varit föremål för behandling.

20. av den 13 maj 1902, i anledning av Knugl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken m. m„ så vitt angår
den vid behandlingen av propositionen inom riksdagen väckta frågan om
ett vidsträcktare användande av fyllnadsed. (94.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. av den 20 maj 1902, angående tryckfrihetsförordningens föreskrifter om
boktryckerier och om tillsynen över tryckta skrifters offentliggörande (139)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. ''

22. av den 4 mars 1903, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20)

Ärendet ar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23.

av den 18 mars 1903, i anledning av väckta motioner
av 9 kap. 1 § giftermålsbalken in. in. (33.)

— l »i 9 —

om ändrad lydelse

117

Lagberedningen liar den 31 augusti 1918 avgivit förslag till giftermålsbalk m. ni.,

vari innehållet i riksdagens skrivelse beaktats. Lagrådets utlåtande över förslaget har

sedermera inhämtats. Sådant utlåtande liar ännu ej inkommit.

24. Kiksdagens skrivelse av den 22 april 1903, i anledning av väckt motion
angående ändrade bestämmelser om sammanträffande av brott m. in. (58.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. av den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion med förslag till
ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbanken. (24.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. av den 7 april 1904, i anledning av väckt motion om ändring av 136 §
i skiftesstadgan in. m. (34.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

27. av samma dag, i anledning av väckt motion angående undanskiftaude i
mindre bemedlades dödsbon av medel till minderårigt barns underhåll och
uppfostran. (37.)

Lagberedningen har ännu icke avgivit förslag i ämnet.

28. av samma dag, i anledning av väckt motion om tillägg till 14 kap. 45 §
strafflagen. (38.)

Den kommitté, till vilken ärendet överlämnats, har ännu ej däri avgivit förslag.

29. av den 13 april 1904, i anledning av dels justitieombudsmannens framställning
om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för brott häktade
personers inställande för domstol, dels ock två i liknande syfte avgivna
motioner. (65.)

Ärendet är föremål för fortsatt behandling inom justitiedepartementet.

30. av den 10 maj 1904, i anledning av väckta motioner angående ändringar
i gällande vattenrättslagstiftniug. (97.)

Kungl. Maj:t bar den 15 mars 1918 avlåtit proposition (n:r 128) i ämnet.

31. av den 19 maj 1904, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t dels med begäran om framläggande av förslag till lag angående
gemensamhetsskogar för kommuner, korporationer och enskilda, dels ock i
fråga om viss ändring i förordningen angående skogsvårdsstyrelser den 24
juli 1903. (156.)

Den kommitté, till vilken ärendet överlämnats, hav ännu ej avgivit förslag i ämnet.

— 1919 —

118

32. Riksdagens skrivelse av den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning
av kungörelsers uppläsande i kyrkorna. (50.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. av den 6 inaj 1905, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att bereda innehavare av förlagsinteckning större trygghet
mot förlust i de fall, då rörelsen överlåtes å annan person eller flyttas
från ort till annan. (117.)

Ärendet har under år 1918 ej varit föremål för behandling.

34. av den 12 maj 1905, i anledning av väckt motion angående utarbetande
av förslag till lag om försäkringsavtal. (132.)

Kungl. Maj:t har den 8 november 1918 tillkallat sakkunniga att biträda inom departementet
beträffande försäkringsavtal.

35. av den 20 februari 1906, i anledning av väckta motioner angående skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av förslag till lag
rörande invallning. (4.)

Kungl. Maj:t har den 15 mars 1918 avlåtit proposition (n:r 128) med förslag till

lag om vattenlag ra. m.. vari denna skrivelse beaktats.

36. av den 28 mars 1906, i anledning av väckt motion angående revision
av skiftesstadgan och därmed sammanhängande författningar. (41.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

37. av den 2 maj 1906, i anledning av väckt motion angående skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av förslag till lag om dödande
av bortkomna handlingar. (97.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. av den 8 maj 1906’ i anledning av väckta motioner angående dels revision

av konkurslagen m. m., dels ock tillägg till 73 § i samma lag. (104.)
Den i senaste ämbetsskrivelsen omnämnda sakkunnige har ännu ej avgivit förslag i ämnet.

39. av den 25 maj 1906, i anledning av ifrågasatt inskränkning av de ordinarie
häradshövdingarnas tjänstledighet samt skärpta kompetensvillkor för
erhållande av domareförordnande. (188.)

Kungl. Maj:t har den 19 april 1918 avlåtit proposition (n;r 389) angående anslag till betridande
av vissa bidrag till domsagornas förvaltning.

— 1919 —

11»

40. Riksdagens skrivelse av den 15 mars 1907, i anledning av väckta motioner
angående skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av
förslag till lagbestämmelser mot användande av mutor eller bestickning
vid ekonomiska uppgörelser. (31.)

Ärendet är beroende på Kung]. Maj:ts prövning.

41. av den 20 mars 1907, angående sociala regeringsärendenas sammanförande
under ett statsdepartement m. m. (59.)

Ärendet är beroende på Kung], Maj:ts prövning.

42. av den 22 april 1907, i fråga om skogslikvider vid laga skiften och
hemmansklyvningar. (78.)

1 fråga om denna skrivelse hänvisas till vad under 1. meddelats.

43. av den 19 februari 1908, i anledning av justitieombudsmannens framställning
om ändring av vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen. (13.)

Ärendet bar under år 1918 icke undergått någon behandling.

44. av den 3 mars 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående behörighet för gift kvinna att under vissa villkor vara förmyndare
för sin man. som förklarats omyndig. (24.)

I (råga om denna skrivelse hänvisas till vad under 23, meddelats.

45. av den 24 mars 1908, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om förekommande av
olägenheter i följd av bebyggande av områden, som därtill äro ur hälsosynpunkt
otjänliga. ''(38.)

Ärendet är överlämnat till de särskilda sakkunniga, som förordnats att verkställa eu

revision av stadsplanelagen.

46. av den 8 april 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående undersökning av sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som av
underrätt dömts till döden eller straffarbete på livstid. (56.)

Ärendet är överlämnat till sakkunniga för ny sinnessjukhusstadga.

47. av den 25 april 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående revision av gällande bestämmelser om bötesstraffet
m. m. (62.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omnämnda kommissionen har ännu ej avgivit yttrande

i ämnet.

— 1919 —

120

48. Riksdagens skrivelse av den 25 april 1908, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående sådan ändring i gällande lag,
att gift person må kunna erhålla livförsäkring med trygghet att försäkringssumman
kommer hans familj till godo. (63.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:t prövning.

49. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse ‘ till Kungl.
Maj:t angående övervakande av villkorligt dömda och villkorligt frigivna
förbrytare m. m. (68.)

Kungl. Maj:t hav den 26 april 1918 avlåtit proposition (n:r 375) i ämnet.

50. av den 6 maj 1908, i anledning av väckt motion om ändring av 20, 21
och 22 §§ i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
den 27 juni 1896. (108.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

51. av den 22 maj 1908, angående rätt att i vissa fall utöva rösträtt vid
riksdagsmannaval genom valsedels insändande till valförrättare!!. (137.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

52. av samma dag, angående åtgärder för tillgodoseende av kravet på eu mera
enhetlig och sakkunnig behandling av de ärenden, som angå kommunikationer
och allmänna arbeten. (138.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

53. av samma dag, angående ifrågasatt ändring av 4 § tryckfrihetsförordningen.
(139.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

54. av den 22 maj 1908, angående ifrågasatt ändring av 5 § 2 och 3 mom
tryckfrihetsförordningen. (140.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

55. av den 1 juni 1908, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående stämpelavgiften. (215.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. av den 9 mars 1909, i anledning av väckta motioner dels om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående vidgad rätt för medlem av svenska kyrkan att
därur utträda, dels ock om ändrad lydelse av 4 § i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd. (26.)

— 1919 —

121

Ärendet är överlämnat åt sakkunniga för en fullständig reglering av frågan om rätt

till utträde ur statskyrkan m. m.

57. Riksdagens skrivelse av den 16 mars 1909, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av förslag
i fråga om rätt att förändra fideikommiss i fast egendom till penningfideikommiss.
(47.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

58. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t om villkorlig doms användande utan inskränkning beträffande fylleri
eller därmed sammanhängande förseelser. (49.)

Beträffande denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 49. meddelats.

59. av den 27 april 1909, i anledning av väckt motion om skrivelse till

Kungl. Maj:t angående avskaffande av edgång m. m. (98.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

60. av den 13 maj 1909, angående bestämmelser mot onödigt plågande av

husdjur vid slakt. (152.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. av den 22 maj 1909, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om ändrad lydelse av 33, 35 och 37 §§ i förordniugen

den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, till lag om
ändrad lydelse av 79 och 104 §§ utsökningslagen, till lag om särskild
värdering av avsöndrad lägenhet samt till lag om ändrad lydelse av 1 §
andra stycket och 2 § andra stycket i lagen den 18 oktober 1907 angående
ryttar-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar
för inteckning i stamhemmanet, dels ock en i samband därmed stående
motion. (217.)

Ärendet har under år 1918 icke varit föremål för någon behandling.

62. av samma dag, med hemställan om utredning angående stiftsbandets upphörande
och framläggande av förslag härom. (218.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

63. av den 4 mars 1910, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till riksdagen angående lag om husransakan. (25.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 års riksdag.

122

64. Riksdagens skrivelse av den 11 mars 1910, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående rätt för kvinna att innehava klockarbefattning.
(29.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

65. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående beredande av möjlighet för vissa samhällen att på mindre betungande
villkor med full äganderätt komma i besittning av gatumark. soro
upplåtits till allmänt begagnande. (31.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 45. meddelats.

66. av den 30 maj 1910, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 50—53
angående ändrad lydelse av vissa paragrafer i gruvestadgan m. m. (153.)

Kungl. Maj:t har den 10 mars 1916 för behandling av ärendet tillsatt en kommitté,

som ännu ej avgivit förslag i ämnet.

67. av den 17 mars 1911, i anledning av väckta motioner om skrivelse till

Kungl. Haj:t angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder m. m. (25.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

68. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 1 § i
lagen om inteckning i fartyg. (33.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

69. av den 21 mars 1911, i anledning av väckt motion om tillägg till 37 §
i lagen angående stadsplan och tomtindelning. (47.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 45. meddelats.

70. av den 7 april 1911, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
11 § i lagen angående äganderätt till skrift. (55.)

Kungl. Maj:t har den 26 september 1918 beslutat proposition (n:r 3) i ämnet.

71. av den 20 maj 1911, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i
den proportionella valmetoden. (138.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj.-ts prövning.

72. av den 20 februari 1912, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till riksdagen angående ändring av bestämmelserna om danaarv. (19.)

Ärendet är överlämnat till lagberedningen.

- 1919 —

123

73. Riksdagens skrivelse av den 24 februari 1912, i anledning av dels utav
justitieombudsmannen dels ock av enskild motionär bos riksdagen väckta
förslag om vissa ändringar i lagen angående villkorlig straffdom. (24.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 49. meddelats.

74. av samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående avsöndring av lägenheter från prästerskapets löneboställen under
löpande arrendetid. (30.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

75. av den 6 mars 1912, i anledning av väckta motioner om ändring i lagen
den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning. (34.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 45. meddelats.

76. av den 15 mars 1912, i anledning av väckt motion om åvägabringande
av utredning och förslag i fråga om ägande och. dispositionsrätten till såväl
allmän väg som förutvarande sådan väg. (39.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

77. av den 17 april 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående lagstiftning i visst syfte rörande bysamfälligheter. (63.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

78. av den 1 maj 1912, angående utredning om fängelseläkares kompetens i
. rättspsykiatrisk avseende. (81.)

I ärendet infordrat utlåtande från medicinalstyrelsen har ännu ej inkommit.

79. av den 17 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om viss ändring i gällande lagstiftning angående förvärvande
och förlust av medborgarrätt. (132.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

80. av den 4 mars 1913, i anledning av väckt motion om ändring i 6 kap.
4 § strafflagen. (21.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

81. av den 8 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Haj:t angående anordnande av tillsyn över förvaltningen av donerade medel
och stiftelser. (22.)

De sakkunniga, till vilka ärendet överlämnats, hava ej avgivit förslag i ämnet.

— 1919 —

124

82. Riksdagens skrivelse av den 21 april 1913, i anledning av väckta motioner
om dels ändring av 24 kap. 3 § strafflagen, dels ock skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om inskränkning i rätten att
plocka skogsbär å annans mark. (60.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

83. av den 2 mars 1914, angående åtgärder för beredande av ökad trygghet
åt folk- och småskollärarinnor, som hava sin bostad i ensamt liggande
skolhus. (54.)

Ärendet, som överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är beroende på Kungl. Majrts

prövning.

84. av den 18 juli 1914, i anledning av uppkommen fråga om åtgärder till
skydd för rösträtten i sådana fall, där röstlängd förkommit. (74.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

85. av den 11 augusti 1914, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till riksdagen om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om inställande
för häradsrätt av personer, som häktats för brott. (139.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

86. av den 22 september 1914, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om upphävande av
befintliga familjefideikommisstiftelser m. m. (279.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

87. av den 23 april 1915, i anledning av väckt motion angående skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om förslag till ändring i visst syfte av 17 kap.
handelsbalken. (61.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

88. av den 19 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående förändrade bestämmelser rörande ersättning till vittnen och
sakkunniga i rättegångsmål. (126.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

89. av samma dag, i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändrad
lydelse av 10 § i förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa
fall av gällande bestämmelser om häradsting m. m. (127.)

Kungl. Maj:t har den 18 januari 1918 avlåtit proposition (n:r 4) i ämnet.

— 1919 —

125

90. Riksdagens skrivelse av den 19 maj 1915, i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa
bestämmelser angående sjöfynd. (130.)

Kungl. Maj:t bär den 18 januari 1918 avlåtit proposition (n:r 54) i ämnet.

91. av den 27 maj 1915, i anledning av väckt motion om ändrad lagstiftning
rörande bevisning inför rätta. (199.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

92. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angåeende utredning och förslag till lag om rätt för stat, kommun och
municipalsamhälle att försälja vissa fastigheter med servitut, innefattande
företrädesrätt till återköp. (204.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

93. av samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om dels undersökning rörande verkningarna av lagen den 25
juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne samt
lagen samma dag cm arrende av viss jord å landet inom Norrland
och Dalarne ävensom förslag till förbättring i dessa lagar, dels ock ändring
i vissa angivna avseenden uti förstnämnda lag. (206.)

Departementschefen bar på grund av nådigt bemyndigande tillkallat sakkunnig person

att biträda inom justitiedepartementet vid ärendets behandling.

94. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i 18 kap. 16 §
strafflagen. (208.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

95. av den 29 maj 1915, rörande revision av förordningen angående antagande
av släktnamn m. m. (218.)

Ärendet, som överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är beroende på Kungl. Maj:ts

prövning.

96. av den 10 mars 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om nyttjande! ätt till gravplats samt lag om ändrad lydelse
av 1 kap. 8 § och 2 kap. 43 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom
den 14 juni 1907. (36.)

Ärendet, som överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är beroende på Kungl. Maj:ts

prövning.

97. av den 6 maj 1916, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse
av 1 § i lagen den 16 oktober 1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktigs
skiljande från tjänst eller arbete. (98.)

Socialstyrelsen har ännu ej avgivit utlåtande i ärendet.

— 1919 —

126

98. Riksdagens skrivelse av den 27 februari 1917, i anledning av justitieombudsmannens
framställning till riksdagen angående ändrad lydelse av 1,
2 och 4 §§ i lagen den 14 september 1906 angående förordnande av
rättegångsbiträde åt häktad m. m. (24.)

Kungl. Maj:t har den 12 april 1916 avlåtit proposition (n:r 331) i ämnet.

99. av den 27 mars 1917, angående åvägabringande av utredning i fråga om

ordnande av kurser för utbildning av fångvårdstjänstemän av högre grad. (55.)

Sedan i ärendet infordrat yttrande från fångvårdsstyrelsen inkommit, har Kungl. Maj:t
utfärdat bestämmelser om dylika kurser.

100. av samma dag, i anledning av väckta motioner rörande stämningsmål

behörighet m. m. (57.)

Samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande samt överståthållarämbetet hava anbefallts
att avgiva yttranden i ärendet. Sedan sådana yttranden inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

101. av samma dag, i anledning av väckt motion om upphävande av förord ningen

den 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande.
(59.)

Domkapitlen har anbefallts att avgiva utlåtanden i ärendet. Sådana hava numera inkommit,
varefter ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

102. av den 4 maj 1917, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
20 kap. 2 § strafflagen. (120.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

103. av samma dag, i anledning av väckt motion angående skrivelse till Kungl.
Maj:t om vidtagande av lagstiftningsåtgärder till förstärkt skydd gent emot
för samhället farliga återfallsförbrytare. (122.)

Yttrande i ärendet har infordrats från strafflagskommissionen, som ännu ej avgivit sådant.

104. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående införande av sådan bestämmelse i strafflagen, att kupering
av hästar betraktas såsom straffbart djurplågeri. (126.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

105. av den 19 maj 1917, i anledning av väckt motion om ändring i 103 §
sjölagen. (168.)

Sedan i ärendet infordrat utlåtande från kommerskollegiet inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1919

127

106. Riksdagens skrivelse av den 24 maj 1917, i anledning av väckt motion
om anslag till gäldande, helt eller delvis, av vissa till militärtjänstgöring
inkallade personers utskylder och fattigvårdsavgifter. (175.)

Sedan vederbörande blivit i ärendet hörda, är ärendet föremål för behandling inom
justitiedepartementet.

107. av den 30 maj 1917, angående åvägabringande av utredning i fråga om
statsunderstöd till upprättande och underhåll av kommunala rättshjälpskontor.
(185.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

108. av den 7 juni 1917, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
§ 26 mom. c) riksdagsordningen. (280.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

109. av den 11 juni 1917, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändring i 65 § utsökningslagen. (285.)

Kungl. Maj:t har den 18 november 1918 avlåtit proposition i ämnet till urtima
riksdagen.

110. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om barn utom äktenskap m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(239.)

Ärendet har överlämnats till lagberedningen.

in. av samma dag, angående utredning om indragning till statsverket av allmänna
åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och beslagtagen
egendom m. m. (286.)

Samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande samt överståthållarämbetet har anbefallts
att avgiva utlåtanden i ärendet. Sådana utlåtanden hava ännu ej fullständigt inkommit.

112. av den 13 juni 1917, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse
av 1 § i lagen om servitut den 14 juni 1907. (363.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro således de under 2, 30, 35, 39, 49, 58, 70, 73, 89, 90,
98. 99 och 109 upptagna slutligen avgjorda, de under 1, 3—5, 7, 10. 12, 16, 23,
26—29, 31, 34, 36. 38, 42, 44-47, 50—52, 56, 65, 66, 69, 72, 75, 77 — 79.
81, 85, 93, 97, 103, 106, 107, 110 och 111 omförmälda föremål för behandling
av särskilda kommittérade eller sakkunniga, lagberedningen eller annan myndighet eller
ock föremål för annan utredning samt de övriga på prövning beroende.

— 1919 —

128

2. Utrikesdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 20 maj 1915, angående ersättning till vissa
diplomatiska och konsulära tjänstemän i utlandet för kursförlust i anledning
av kriget. (112.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. Lantförsvarsdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 14 maj 1899, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till lantförsvaret.
(63.)

Ärendet är vilande i avvaktan på vidare utredning och avgörande i sammanhang med
fråga om ny inkvarteringsförordning.

2. av den 24 februari 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående upphörande av den i värnpliktslagen föreskrivna
mönstring med de värnpliktiga m. m. (31.)

Sedan Kungl. Maj:t. efter riksdagens hörande, den 14 juni 1918 utfardat lag om ändrad
lydelse av vissa paragrafer i värnpliktslagen den 17 september 1914, (se svensk författningssamling
n:r 344), kommer ärendet icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. av den 5 mars 1912, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av utredning i syfte att åstadkomma förenkling i sammansättningen av inskrivningsnämnd.
(33.)

Ärendet är vilande i avvaktan på vidare utredning.

4. av den 30 maj 1912, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bestämmelser för använduingen av kronans område å viss del av Yaxön
jämte eu i ärendet väckt motion. (265.)

Ärendet är ännu delvis beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. av den 27 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av viss del av det till förra majorsbostället
Gudhem n:r 1—9 med Holmäng n:r 1 Hulegård i Skaraborgs län hörande
utskiftet Helle. (94.)

Ärendet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i den
del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners fond till
följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.

6. av den 12 auguist 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till lantförsvaret av mark från förra häradsskrivarbostället
Stora Vaasberg n:r 1 i Värmlands län. (142.)

Ärendet kommer att framdelesbliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i den

— 1919 —

129

del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners fond till
följd av ifrågavande markupplåtelse till lantförsvaret.

7. Riksdagens skrivelse av den 29 augusti 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse till lantförsvaret av visst område för att
tilläggas Gottlands infanteriregementes övningsfält. (228.)

Ärendet kommer att'' framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i den
del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners fond till
följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.

8. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av vissa kronoegendoraar för att tilläggas övuingsfältet
för i Linköping förlagda truppförband jämte en i ämnet väckt
motion. (230.)

9. av den 14 september 1914, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition i
fråga om ordnandet av rikets försvarsväsende. (l.)

Ärendet är i viss del överlämnat till sakkunniga för verkställande av utredning.

10. av den 11 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av visst område av Ljungbyheds övningsplats m. m. (88.)

Ärendet är ännu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. av den 29 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om utbildning av landstormsbefäl. (222.)

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning.

12. av den 24 maj 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av Tierps kronopark m. m. (161.)

Ärendet är vilande i avvaktan på uppgörande av förslag till plan för vård och förvaltning
av ifrågavarande kronopark.

13. av den 21 februari 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av visst område av förra kronofogdebostället
®/g mantal Kvarnberga n:r 1 i Åkers socken av Södermanlands län.
(20.)

Ärendet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i den
17* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 års riksdag.

130

del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners fond till
följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.;

14. Riksdagens skrivelse av den 16 mars 1917, i anledning av Kung!. Maj:ts
proposition angående anordnande vid Skaraborgs regementes kasernetablissemang
av gemensam tvättinrättning för de till Skövde förlagda truppförbanden.
(33.)

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

15. av samma - dag, i anledning av Kuugl. Maj:ts proposition angående ordnande
av kavalleriets officersaspirantskolas förläggning å Ränneslätt. (34.)

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

16. av samma dag, i anledning av Kung], Maj:ts proposition angående åtgärder
för tillgodoseende av vattenbehovet för Norrlands trängkår. (36.)

Sedan förnyad utredning verkställts i fråga om vilketdera av de i riksdagens skrivelse
omförmälda båda förslagen, som borde läggas till grund för arbetenas utförande, bemyndigade
Kuugl. Maj:t den 20 juni 1918 arméförvaltningens fortifikationsdepartement att
gå i författning om utförande av ifrågavarande anläggning i huvudsaklig överensstämmelse
med det av Kungl. Maj:t i propositionen n:r 9 till 1917 års riksdag tillstyrkta
förslaget till vattenledningens anordnande, dock med iakttagande av att vissa av aktiebolaget
Vattenbyggnadsbyrån föreslagna dräneringsledningar skulle komma till utförande
samt att deu i propositionen förordade anordning med infiltrering av bäckvatten finge
tillgripas allenast om och i den mån erforderlig vattenkvantitet icke kunde genom dräneringsledningarna
erhållas; och skulle bärav föranledda kostnader, högst 26,000 kronor,
i enlighet med riksdagens medgivande bestridas av fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.

Därjämte föreskrev Kungl. Maj:t, att, därest det vid arbetenas utbjudande på entreprenad
skulle visa sig, att kostnaderna komme att uppgå till högre belopp än de för ändamålet
sålunda anvisade medlen, ärendet ånyo skulle underställas Kungl. Majrts prövning.

17. av den 27 april 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av de till Plyinge kungsgård hörande områdena
Räfthagen och Kungsmarkerna i Malmöhus län m. m. ävensom en i ämnet
väckt motion. (108.)

Ärendet kommer framdeles att bliva föremål för Kung], Maj:ts prövning endast i deu
de], som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners fond till
följd av överlåtelsen till lantförsvaret av den i förevarande riksdagsskrivelse omförmälda
förra hospitalsegendomen Hardeberga n:r 14, eu äng, Koängen kallad, i Hardeberga
socken av Malmöhus län.

— 1919 —

131

18. Riksdagens skrivelse av den 11 maj 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anordnande av gemensam tvättinrättning för Norra
skånska infanteriregementet och Yendes artilleriregemente. (144.)

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

19. av den 12 juni 1917. angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

Ärendet är i viss del överlämnat till sakkunniga för verkställande av utredning.

20. av den 13 juni 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
dels till lag om laudstormsprövning åren 1919—1927 samt utbildning
av officerare, underbefäl och fackmän vid landstormen under åren
1920—1928. dels ock till lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att
under år 1917 undergå landstormsprövning och befäls- eller annan särskild
utbildning vid landstormen. (310.)

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

21. av den 15 juni 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förordning om avlöning åt värnpliktiga, som fullgöra krigstjänstgöring vid
vissa industriella eller andra anläggningar eller fartyg. (370.)

Ärendet är vilande i avvaktan på infordrat utlåtande i ämnet från arméförvaltningens
civila departement samt marinförvaltningen.

22. av den 16 juni 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
provisoriska löneregleringar för viss till lantförsvaret och marinen
hörande personal. (375.)

Sedan Kungl. Maj:t vid föredragning av riksdagens skrivelse den 12 juni 1918, n:r
354, meddelat beslut angående tillfällig löneförbättring för viss personal vid armén,
kommer förevarande ärende icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro följaktligen de under 2, 11, 14, 15, 18, 20 och 22 upptagna
slutligen avgjorda, de under 1, 3, 9, 12, 16, 19 och 21 oraförmälda föremål
för behandling av sakkunniga eller annan myndighet eller ock föremål för annan utredning
samt de övriga på prövning beroende.

— 1919 —

132

4. Sjöförsvarsdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 13 maj 1898, angående åtgärder tillböjande
av den svenska sjöfartsnäringen och till främjande av svenska alsters avsättning
i utlandet. (120.)

De sakkunniga, åt vilka på grund av nådigt brev den 20 juni 1913, uppdragits att
verkställa omarbetning av upprättade förslag till skeppsmätningsföi fattningar m. m., hava
den 31 december 1917 avgivit sitt betänkande, över vilket vederbörande myndigheters
utlåtanden infordrats, men ännu icke avgivits.

2. av den 14 maj 1900, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde (tionde) huvudtitel. (180.)

Ärendet har under ifrågavarande tid ej undergått någon särskild behandling och är
fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. av den 24 maj 1911, i fråga om ändrade grunder i vissa fall för sjöavlöning
m. fl. förmåner, tillkommande personalen vid flottan under sjökommendering.
(166.)

Detta ärende är fortfarande beroende på prövning.

4. av den 30 maj 1911, angående rätt för ägare till krouolotshemman att
verkställa avsöndring från hemmanet. (210.)

Från lotsstyrelsen infordrat utlåtande i ärendet har ännu ej inkommit.

5. av den 30 maj 1913, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet. (5.)

De sakkunniga, åt vilka på grund av nådigt brev den 21 juni 1916 uppdragits att
inom departementet biträda med utredning rörande ej mindre lämpligheten av att ordna
varvsdriften vid flottaus station i Karlskrona, så att varvet sattes i stånd att utföra
reparationer och nybyggnad av andra för staten avsedda fartyg än krigsfartyg, än
även de åtgärder, som härför kunde bliva erforderliga utöver dem, vilka angåves i ett
av säl skilda kommitterade för utredning rörande utvidgning och modernisering av nämnda
varv den 23 mars 1915 avgivet betänkande, ävensom att till Kungl. Maj:t inkomma
med det yttrande och förslag, som härav kunde föranledas, hava den 27 december 1917
avgivit sitt betänkande.

Ärendet är beroende på Kung], Maj:ts prövning.

— 1919 —

133

6. Riksdagens skrivelse av den 14 september 1914 i fråga om ordnandet av
rikets försvarsväsen. (1.)

I de delar, vari förevarande skrivelse ej avgjorts inför Kungl. Maj:t den 17 september
1914 samt vid senare tillfällen före utgången av december månad 1917, bara följande åtgärder
under ifrågavarande tid vidtagits.

Sedan Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 21 december 1917 uppdragit åt
kustbefästningskommissionen att inkomma med förslag efter hand, i mån som de hunne
utarbetas, beträffande utförande av de arbeten och anskaffningar för stärkande av det
fasta kustförsvaret, vilka borde påbörjas år 1918, bar av kommissionen under ifrågavarande
tid avgivits åtskilliga förslag i sådant hänseende; och har Kungl. Maj:t i anledning
därav genom särskilda nådiga brev av hemlig natur meddelat erforderliga föreskrifter.

Frågan om upprensning av östra inloppet till Karlskrona har icke på sjöförsvarsdepartementets
föredragning varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning under år 1918.

7. av den 5 maj 1916, angående spisordning för flottans fartyg. (74.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. av den 25 april 1917, i anledning av väckt motion om skyldighet för be fattningshavare

vid armén och marinen, vilka från arméns eller marinens
matiurättningar hämta tillagad portion, att härför utgiva viss ersättning. (93.)
Anmäldes den 5 juni 1917 inför Kungl. Maj:t, och anbefalldes därvid marinförvaltningen
att skyndsamt inkomma med det yttrande och förslag, vartill riksdagens anhållan i berörda
skrivelse, såvitt marinen anginge, kunde föranleda.

Marinförvaltningen avlät sitt svar den 15 december 1917, och Kungl. Maj:t beslöt
den 14 januari 1918 erforderliga åtgärder.

9. av den 2 juni 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen n:r 73 under
mom. l:o) b) gjorda framställning rörande upprensning av viss farled. (223.)

Anmäldes den 8 juni 1917 inför Kungl. Maj:t, därvid marinförvaltningen anbefalldes att
uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma med plan för arbetets utförande.

Sådan plan överlämnades av marinförvaltningen med underdånig skrivelse den 12
mars 1918, varefter Kungl. Maj:t den 2 april 1918 meddelade erforderliga föreskrifter
i ärendet.

10. av den-12 juni 1917, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

Vid föredragning den 6 juli 1917 av punkt 21 av förevarande skrivelse har Kungl.
Maj:t anmodat chefen för marinstaben att, i samråd med chefen för kustartilleriet, avgiva
yttrande i fråga om ändrade grunder för pensionering av marinens stammanskap.

— 1919 —

134

Sedan chefen för marinstaben den 15 september 1917 inkommit med sådant yttrande,
hava marinförvaltningen och chefen för marinstaben den 20 i samma månad anbefallts
att i samråd med chefen för kustartilleriet och efter hörande av direktionen
över flottans pensionskassa avgiva utlåtande i ärendet.

Ämbetsverken avläto svar den 26 januari 1918, och proposition i ärendet avläts
deu 19 april 1918 till riksdagen.

11. Riksdagens skrivelse av den 15 juni 1917, i anledning av Kung! Maj:ts
proposition angående utvidgning av flottans station i Stockholm m. m. (366.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 12 juni 1917 har Kungl. Maj:t uppdragit åt

1916 års flottstationskommitté att verkställa revidering av de uti kommitténs deu 19 mars

1917 avgivna betänkande upptagna förslagen till flottstationsanläggning m. m., varjämte
ytterligare tre personer utsetts till ledamöter av kommittén.

Kommittén har den 30 november 1917 avgivit betänkande och förslag, över vilket
vederbörande myndigheters utlåtanden infordrats och avgivit3.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. av samma dag, i anledning av väckt motion angående avlöningen för till
tjänstgöring inkallad reservpersonal, tillhörande marinen. (367.)

Anmäldes den 29 juni 1917, och anbefalldes armé- och marinförvaltningarna att gemensamt
verkställa utredning i ärendet samt inkomma med det yttrande och förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Ämbetsverkens utlåtande har avgivits den 6 november 1918.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro följaktligen de under 8, 9 och 10 omförmälda slutligen
avgjorda, de under 1 och 4 upptagna föremål för utredning av annan myndighet samt
de övriga på prövning beroende.

— 1919 —

135

5. Civildepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den (5 maj 1903, angående kompetensvillkoren
för lokomotivpersonalen vid järnvägarna. (80.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. av den 11 maj 1903, angående åtgärder mot smittosamma könssjukdomars
spridning. (87.)

Sedan de infordrade utlåtandena över den s. k. reglementeringskommitténs betänkande
och förslag inkommit och inom civildepartementet utarbetats förslag till lag angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar och förslag till lag om ändring i
vissa delar av 14 och 18 kap. strafflagen samt lagrådet avgivit utlåtande över
nämnda lagförslag, har Kungl. Maj:t den 15 februari 1918 avlåtit propositioner
till riksdagen, dels på civildepartementets föredragning, nr 154 med förslag till lag
angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, dels ock på justitiedepartementets
föredragning, nr 155, med förslag till lag om ändring i vissa delar av 14 och
18 kap. strafflagen (jämför II: 210), vadan ärendet är slutbehandlat.

3. av den 9 mars 1904, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anordnande av inspektion å
enskilda järnvägars rullande materiel. (14.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1915 års riksdag omförmälda sakkunnige fullgjort
sitt uppdrag att inom civildepartementet biträda med upprättande av förslag till erforderlig
författning i anledning av trafiksäkerhetskommitténs betänkande, vari avgivits
yttrande i detta ärende, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. av den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning i kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1915 års riksdag omförmälde sakkunnige avgivit
förslag till ändrade bestämmelser med avseende å uppläsande i kyrkor av de kommunala
myndigheternas protokoll m. m., har Kungl. Maj:t den 4 april 1917 avlåtit
proposition till riksdagen med förslag till lagar om därav föranledda ändringar i
kommunalförfattningarna. I övriga delar är frågan fortfarande under utredning av
den sakkunnige.

5. av den 12 maj 1906, angående en allmän polisförfattning för rikets
städer och därmed jämförliga orter. (135.)

Kungl. Maj:t har den 12 april 1918 avlåtit proposition. n:r 284, till riksdagen med
förslag till lag om polisväsendet i rikets städer.

— 1919 —

136

6. Riksdagens skrivelse av den 19 februari 1907, i anledning av Kungl.
Haj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om anslag till vissa
hamnarbeten. (15.)

Ärendet, i vad det angår anslag till inståndsättande av hamnen i Abekås, är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. av den 28 mars 1907, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Haj:t angående åtgärder till betryggande av avtal rörande leverans
av elektrisk energi m. m. (62.)

Sedan de yttranden, som infordrats över den s. k. elektriska kraftkommitténs betänkande,
inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. av den 30 april 1907, med begäran om utredning och förslag rörande
inrättandet av en statens arbetsförmedlingsanstalt till tjänst för utomlands
bosatta svenskar. (91.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med utlåtande i ärendet.

9. av den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Den i ämbetsberättelsen till 1913 års riksdag omförmälda kommittén har ännu icke
avgivit sitt betänkande i ämnet.

10. av den 3 mars 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående revision av lagen om fosterbarns vård. (23.)

Fattigvårdslagstiftningskommittén har ännu ej avslutat den begärda revisionen.

11. av den 6 maj 1908, angående vidtagande av åtgärder för den nomadiserande
lappbefolkningens vidmakthållande. (113.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. av den 2 juni 1908, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Sedan från länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län samt överståthållarämbetet
infordrade utlåtanden beträffande frågan om Stockholms läns upphörande såsom
administrativ enhet nu inkommit, är nämnda fråga beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. av den 29 mars 1910, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående söndagsvila inom vissa arbetsområden. (40.)
Sedan ärendet, som under år 1912 slutligen avgjorts i fråga om handels idkande å

— 1919 —

137

viss tid av sön- och helgdag, i övriga delar fortfarande varit föremål för utredning
inom socialstyrelsen, har berörda utredning överlämnats till den av Kungl. Maj:t
den 15 februari till8 tillsatta kommittén för verkställande av utredning och avgivande
av förslag till lagstiftning för reglering av arbetstidens längd och förläggning,
däri ingående frågorna om söndagsvila, arbetarsemester m. m. Nämnda kommitté
har ännu icke avgivit förslag i ämnet.

14. Riksdagens skrivelse av den 3 maj 1910, angående utredning i fråga
om mindre kostbara järnvägars med 0,6 meters spårvidd betydelse för
den ekonomiska utvecklingen. (91.)

Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med den anbefallda utredningen i ämnet.

15. av den 31 maj 1910, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition med
förslag till lag angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar
m. m. (145).

Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med det infordrade utlåtandet i ämnet.

16. av den 27 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
om- och tillbyggnad av Stockholms hospital m. in. (190.)

Medicinalstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat yttrande i anledning av
vad riksdagen i omförmälda skrivelse anfört i fråga om verkställande av utredning
rörande det inom riket befintliga antalet för omgivningen vådliga idioter m. m.

17. av den 29 maj 1911, angående åvägabringande av utredning rörande
åtgärder mot faran av kronisk arsenikförgiftning. (205.)

De i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda sakkunniga
hava ännu icke inkommit med den begärda utredningen.

18. av samma dag, i fråga om med sjukvård sysselsatta kvinnors arbetsförhållanden.
(206.)

Sedan de yttranden, som från vederbörande myndigheter infordrats över det av de
i ämbetsberättelsen till 1913 års riksdag omförmälda sakkunniga avgivna betänkandet,
numera inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. av den 30 maj 1911, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
(9.)

Ärendet, i vad det rör hamnanläggningen vid Torekov, är fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

18* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 år» riksdag.

188

20. Riksdagens skrivelse av den SI maj 1911, angående åvägabringande av
utredning angående de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden.
<208.)

Kungl. Maj:t har den 15 november 1918 förklarat, att det de i ämbetsberättelsen
till 1913 års riksdag omförmälda sakkunniga lämnade uppdrag skall anses slutfört
genom redan avlämnade eller under utarbetande varande undersökningar, utlåtanden och
förslag, varjämte chefen för civildepartementet jämlikt samma dag erhållet bemyndigande
uppdragit åt tre sakkunniga att inom nämnda departement i enlighet med av
departementschefen meddelade närmare anvisningar biträda med vissa utredningar på
bostadsfrågans område.

21. av samma dag, i anledning av riksdagens år 1910 församlade revisorers
berättelser angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909.
(242.)

Sedan generalpoststyrelsen inkommit med anbefalld utredning i vad mån de i poststadgan
förekommande bestämmelserna angående försäkring av värdeförsändelser borde
omarbetas i syfte att för allmänheten bereda större frihet vid och ökad möjlighet till
sådan försäkring m. m., bär Kungl. Maj:t den 14 januari 1918 avlåtit proposition,
n:r 44, angående postverkets ansvarighet för vissa till postbefordran mottagna försändelser
In. m.

22. av den 13 april 1912, angående förkortande av stadgade tider för inlämnande
av ansökning och överklagande av förslag till vissa tjänster.
(58.)

Den i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda sakkunnige
har ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

23. av den 24 maj 1912, angående ändring i sättet för redovisning av genom
exekutiv myndighet indrivna allmänna kommunalutskylder. (214.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. ''av samma dag, angående visst tillägg till byggnadsstadgan för rikets
städer. (226.)

De i ämbetsberättelsen till 1914 års senare lagtima riksdag omförmälda sakkunniga
hava ännu icke inkommit med infordrat utlåtande.

25. av den 28 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande av förslag
till en svensk utvandringslag. (229.)

— 1919

13»

Från socialstyrelsen infordrat förslag till förändrad lagstiftning rörande emigrationen
ävensom till de därmed sammanhängande åtgärder i övrigt, vilka kunde finnas påkallade,
har ännu icke inkommit.

26. Riksdagens skrivelse av den 29 maj 1912, angående sådan planläggning
av statens och kommunernas arbeten, att största möjliga antal arbetare
beredes arbete under tider och perioder, då större arbetslöshet inträder.
(262.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat yttrande i ärendet.

27. av den 30 maj 1912, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Beträffande punkten 41, angående utredning i fråga om erforderliga åtgärder för tillgodoseende
av behovet av ökad sinnessjukvård i riket, har medicinalstyrelsen ännu
icke inkommit med slutligt förslag rörande nya sinnessjukg,nstalter.

28. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående vissa utgifter för kapitalökning, i vad
angår civildepartementsärenden. (232.)

Trettioförsta punkten, om verkställande av utredning angående lämpligheten av att
upplägga en statens lånefond för finansiering av företag, vilka avse utbyggandet av
statens vattenfall förmedelst vattenfallsrätt. Sedan de i ämbetsberättelsen till 1915
års riksdag omförmälda sakkunniga för verkställande av ifrågavarande utredning numera
fullgjort sitt uppdrag, är ärendet beroende på Kungl. Haj:ts prövning.

29. av den 13 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Konungen i fråga om utarbetande och framläggande av förslag till bestämmelser
rörande utseende av suppleanter för stadsfullmäktige. (24.)

Kungl. Maj:t har den 12 april 1918 avlåtit proposition, n:r 262, till riksdagen med
förslag till lagar om vissa av riksdagens berörda skrivelse föranledda ändringar i
kommunalförfattningarna. (Jämför II: 236).

30. av den 29 mars 1913, angående lindring i de mindre bemedlades kostnader
för hospitalsvård. (31.)

Efter det de från vederbörande myndigheter infordrade utlåtandena inkommit, har ärendet
överlämnats åt sakkunniga för revision av stadgan angående sinnessjuka m. m.
Sedan de sakkunniga inkommit med betänkande i ämnet samt medicinalstyrelsen
avgivit däröver infordrat utlåtande, har Kungl. Maj:t den 31 december 1918 beslutit
framställning till riksdagen i ärendet.

— 1919 —

140

31. Riksdagens skrivelse av den 8 april 1913, angående åstadkommande
av en effektiv tandvård, särskilt vid landsbygdens små- och folkskolor. (52.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda sakkunniga
numera inkommit med utredning och förslag i ämnet, har ärendet överlämnats
till ecklesiastikdepartementet.

32. av den 9 maj 1913, angående utredning och förslag i fråga om åläggande
för arbetsgivare vid större tillfälliga arbetsföretag att till gagn
för sina arbetare vidtaga vissa anordningar. (80.)

Den i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda utredningen
bar ännu icke inkommit.

33. av den 31 maj 1913, i anledning av Kung], Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående vissa utgifter för kapitalökuing,
i vad angår civildepartementsärenden. (252.)

De i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda utredningar
beträffande förbättring av Haparanda nuvarande uthamn Salmis m. m. hava ännu
icke inkommit.

34. av den 1 juni 1913, i anledning av väckta motioner angående utredning
och förslag i fråga om upprensning och nyanläggning på statens
bekostnad av inre farleder i Bohusläns skärgård. (146.)

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ännu icke inkommit med det infordrade förslaget
till anordnande av inre farleder i Bohusläns skärgård.

35. av den 1 mars 1914, i anledning av väckta motioner om dels ändring
i lagen om förbud mot handels idkande under vissa tider av dysrnet,
dels ock meddelande av lagbestämmelser i syfte att på lämpligt sätt
begränsa den tid å sön- och helgdagar, under vilken matvara, fruktoch
blomsterbutiker må hållas öppna. (56.)

Sedan socialstyrelsen inkommit i ämbetsberättelsen till 1913 års senare lagtima
riksdag omförmälda utredning och förslag, hava utlåtanden däröver infordrats från
kommerskollegium, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Berörda utlåtanden
hava ännu icke fullständigt inkommit.

36. av den 2 mars 1914, i anledning av väckta motioner angående åvägabringande
av sådan ändring i förordningen om kommunalstyrelse på landet,
att bestämmelsen om kommunalstämmoprotokolls uppläsande i kyrka
borttages. (5.)

— 1919 —

141

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1915 års riksdag omfönnälda sakkunnige avgivit
förslag till ändrade bestämmelser med avseende å uppläsandet i kyrkor av de kommunala
myndigheternas protokoll m. m., bar Kung]. Maj:t den 4 april 1917 avlåtit
proposition till riksdagen med förslag till lagar om därav föranledda ändringar i kommunalförfattningama.
I övriga delar är frågan fortfarande under utredning av den
sakkunnige.

37. Riksdagens skrivelse av den 26 augusti 1914, angående åtgärder för
beredande av bättre vård i vissa fall åt barnsängskvinnor jämte nyfödda
barn. (207.)

Medicinalstyrelsen och socialstyrelsen hava ännu icke inkommit med infordrade utlåtanden
i ärendet.

38. av samma dag, angående semester åt arbetare och med dem likställda
personer med stadigvarande sysselsättning vid statsförvaltningen. (210.)
Sedan de från vederbörande ämbetsverk infordrade yttrandena inkommit, har ärendet
överlämnats till den av Kungl. Maj:t den 15 februari 1918 tillsatta kommittén för
verkställande av utredning och avgivande av förslag till lagstiftning för reglerande
av arbetstidens längd och förläggning, däri ingående frågorna om söndagsvila, arbetarsemester
m. m. Kämnda kommitté har ännu icke avgivit förslag i ämnet.

39. av den 21 april 1915, angående skyldighet för tillverkare av fruktoch
bärsafter m. m. att å varans etikett och omslag angiva tillverkarens
namn och varans ingredienser. (57.)

överlämnad till kommittén för verkställande av utredning och avgivande av förslag
till enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning, vilken kommitté ännu icke avgivit sitt
betänkande.

40. av den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja
spelet på utländska lotterier. (77.)

Ärendet har ännu ej varit föremål för behandling.

41. av samma dag, angående utredning i fråga om bidrag av statsmedel till
kommun, som i sin tjänst anställer examinerad sjuksköterska. (78.)
Sedan de i ämbetsberättelsen till 1916 års riksdag omförmälda sakkunniga inkommit
med förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1919 —

142

42. Riksdagens skrivelse av den 19 maj 1915, i anledning av väckta motioner
om skrivelse till Kung! Maj:t angående utredning och förslag rörande
reglering av nattarbete inom bagerier, konditorier och s. k. hembagerier.
(124.)

Sedan Kung! Haj:t uppdragit åt socialstyrelsen att i enlighet med uppgjord
plan verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen, så snart styrelsen
prövade de för densammas utförande nödiga förutsättningar hava inträtt, samt att
därefter avgiva förslag i ämnet, har Kung! Maj:t den 1 juli 1918 överlämnat berörda
uppdrag till den av Kung! Maj:t den 15 februari 1918 tillsatta kommittén
för verkställande av utredning och avgivande av förslag till lagstiftning för reglerande
av arbetstidens längd och förläggning, däri ingående frågorna om söndagsvila,
arbetarsemester m. m. Nämnda kommitté har ännu icke inkommit med förslag i
ämnet.

43. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kung!
Maj:t angående införande av helgdagar utan kyrklig karaktär. (125.)

Sedan socialstyrelsen inkommit med utlåtande i ärendet, har detsamma överlämnats
till den av Kungl. Maj:t den 15 februari 1918 tillsatta kommittén för verkställande
av utredning och avgivande av förslag till lagstiftning för reglering av arbetstidens
längd och förläggning, däri ingående frågorna om söndagsvila, arbetarsemester in. in.
Nämnda kommitté har ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

44. av den 26 maj 1915, angående åtgärder till förekommande av nattarbete
av män inom industriella och angränsande arbetsområden. (174.)

Sedan ärendet varit föremål för utredning i socialstyrelsen, har detsamma överlämnats
till den av Kungl. Haj:t den 15 februari 1918 tillsatta kommittén för verkställande
av utredning och avgivande av förslag till lagstiftning för reglering av arbetstidens
längd och förläggning, däri ingående frågorna om söndagsvila, arbetarsemester m. m.
Nämnda kommitté har ännu icke inkommit med förslag i ärendet.

45. av den 29 mars 1916, angående reglering av provinsialläkares arvoden.
(57.)

Efter det Kungl. Maj:t den 16 februari 1917 avlåtit proposition, n:r 79, till riksdagen
med förslag till provisoriska anordningar i syfte att avhjälpa svårigheterna
att besätta mera avlägset belägna ordinarie och extra provinsialläkardistrikt, har provinsialläkarlöneregleringskommittén
den 1 december 1917 avgivit betänkande med
förslag i fråga om reglering av löneförhållandena för förste provinsialläkare och provinsialläkare
m. m. Sedan medicinalstyrelsen inkommit med infordrat utlåtande över

— 1919 —

143

berörda betänkande, har Kungl. Maj:t till riksdagen avlåtit propositioner, n:r 311,
angående ändring i avlöningsstaten för förste provinsialläkare och provinsialläkare m. m.
samt n:r 312, med förslag till ändringar i gällande provinsialläkartaxa. (Jämför
II: 201). Vad angår ifrågavarande betänkande, i vad det avser själva regleringen
av berörda läkares löner, är detsamma, sedan löneregleringskommitténs utlåtande
däröver inhämtats, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. Riksdagens skrivelse av den 5 april 1916, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kung]. Maj:t rörande viss ändring i kungörelsen
angående skatt för hundar. (61.)

De från överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser infordrade utlåtandena hava
ännu icke fullständigt inkommit.

47. av samma dag, i anledning av väckta motioner om vidtagande av
åtgärder för åstadkommande av erforderlig vedtillgång i landet m. m.,
i vad skrivelsen avser nedbringande av transportkostnaderna för ved. (62.)

Det utlåtande i ämnet, som infordrats från statens livsmedelskommission, har ännu
icke inkommit från bränslekommissionen.

48. av den 29 april 1916, angående åtgärder för ordnande och framtida
förvaring av kommunala arkivalier. (73.)

Sedan de från Kungl. Maj:ts hefallningshavande i samtliga län infordrade utlåtandena
inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

49. av den 5 maj 1916, i anledning av väckt motion angående statsbidrag
till avlönande av folk- och småskollärare vid vissa kustsanatorier m. m.
(92.)

Sedan medicinalstyrelsen och folkskolöverstyrelsen avgivit infordrat gemensamt utlåtande
i ärendet, har detsamma överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

50. av den 10 maj 1916, angående omhändertagande i sedlighetens intresse
av vissa sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit
fattigvården till last. (119.)

Sedan medicinalstyrelsen inkommit med det infordrade utlåtandet i ärendet, i vad det
avser omhändertagande i sedlighetens intresse av vissa sinnesslöa, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:t prövning.

51. av den 5 juni 1916, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition angående
utredning rörande frågan om förbättrade sjöfartsförbindelser med England.
(191.)

— 1919

144

Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med den anbefallda utredningen rörande
frågan om anordnande genom svenska statens försorg av en daglig regelbunden förbindelse
medelst ångfärjor eller ångfartyg mellan Göteborg och engelsk hamn m. m.

52. Riksdagens skrivelse av den 6 juni 1916, i anledning av väckt motion
om åvägabringande av utredning angående en för stora fartyg användbar
farled mellan Baggensfjärden och Lilla Värtan m. m. (194.)

Sedan kanalkommissionen inkommit med den av riksdagen begärda utredningen, bär
vederbörande myndigheter anbefallts att avgiva utlåtande i ärendet.

De infordrade utlåtandena hava ännu icke fullständigt inkommit.

53. av den 8 juni 1916, angående åtgärder för undanröjande av de olägenheter,
som vid genomförandet av lagen om försäkring för olycksfall i
arbete kunna uppstå för stenindustrin på grund av skyldigheten att
erlägga försäkringsavgifter. (251.)

Sedan socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet inkommit med in»
fordrade utlåtanden i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

54. av den 15 juni 1916, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet (6.)

Punkten 40, angående förvärv av mark för utvidgning av Växjö hospital. Sedan
medicinalstyrelsen inkommit med anbefalld utredning och förslag i ämnet, har Kungl.
Maj:t i en den 14 januari 1918 avlåten proposition om tilläggsstat till riksstaten
för år 1918 under punkt 7 i sjätte huvudtiteln föreslagit riksdagen förvärv av viss
mark för utvidgning av Växjö hospital (Jämför II: 232.)

55. av den 7 mars 1917, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kung]. Maj:t i fråga om meddelandet av föreskrift angående beredning
av vissa till avgörande å kommunalstämma förekommande ärenden. (28.)

Sedan samtliga länsstyrelser avgivit infordrade utlåtanden i ärendet, har detsamma
överlämnats till sakkunniga för utarbetande av förslag till ändringar beträffande den
kommunala rösträtten. Efter det nämnda sakkunniga inkommit med dylikt förslag,
har Kungl. Maj:t den 16 april 1918 avlåtit proposition, n:r 290, till riksdagen, med
förslag till vissa ändringar i kommunalförfattningarna. (Jämför II: 233.)

56. av den 29 mars 1917, i anledning av väckta motioner om åtgärder
för anskaffande av en isbrytare till uppehållande av seglationen å Vänern.
(60.)

Sedan vattenfallsstyrelsen i samråd med kanalkommissionen verkställt och till Kungl.
Maj:t inkommit med den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen angående be —

1919 —

145

hovet av en isbrytare för uppehållande av seglationen å Vänern, är ärendet, som
överlämnats till finansdepartementet, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. Itiksdagens skrivelse av den 27 april 1917, i anledning av väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning och
förslag angående det kommunala utskyldsstreckets begränsning. (107.)

Sedan överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser avgivit infordrade utlåtanden i
ärendet, har detsamma överlämnats till sakkunniga för utarbetande av förslag till
ändringar beträffande den kommunala rösträtten. Efter det nämnda sakkunnige inkommit
med dylikt förslag, har Kungl. Maj:t den 16 april 1918 avlåtit proposition,
n:r 290, till riksdagen med förslag till vissa ändringar i kommunalförfattningarna.
(Jämför II: 233).

58. av den 4 maj 1917, i anledning av väckt motion om ändring av 3 §
av lagen den 13 juni 1908 angående kommuns skyldighet i fråga om
anställande av barnmorska. (121.)

Sedan medicinalstyrelsen inkommit med det av riksdagen i skrivelsen begärda förslag
till lönereglering för barnmorskor, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

59. av den 15 maj 1917, i anledning av väckt motion om ändring i kungl.

kungörelserna angående understöd av statsmedel åt sinnesslöanstalter och
epileptikeranstalter den 8 oktober 1915. (154.)

Skrivelsen överlämnades den 14 juni 1917 till pensionsstyrelsen för att av denna,
i samråd med medicinalstyrelsen, tagas under övervägande vid verkställandet av
den av Kungl. Maj:t den 26 juni 1915 föreskrivna utredning rörande möjligheten
och lämpligheten av en omläggning av grunderna för pensionsavgifternas beräkning
och det nuvarande förfarandet vid påföring av avgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
och därmed sammanhängande frågor.

Sådan utredning har ännu icke inkommit.

60. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående statsbidrag
till utförande av en brobyggnad över Saltösund i Karlrskrona. (156.)

Sedan från Karlskrona stad infordrad förbindelse rörande viss utfästelse för erhållande
av statsbidrag till utförande av berörda brobyggnad inkommit, har Kungl.
Maj:t den 15 mars 1918 till ifrågavarande brobyggnadsarbete beviljat statsbidrag
utan återbetalningsskyldighet till det av riksdagen medgivna belopp.

61. av den 19 maj 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om försäkringsrörelse ävensom en i ämnet väckt motion.
(169.)

19* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 års riksdag.

146

Sedan försäkringsinspektionen avgivit infordrat yttrande beträffande sättet för bedrivande
av utav riksdagen i dess skrivelse ifrågasatt utredning, huruvida, i vad omfattning
och på vad sätt de försäkrades ställning i ömsesidiga försäkringsbolag måtte
kunna stärkas och försäkringsinspektionens rätt till åtgärder mot dylika bolag ökas,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

62. Riksdagens skrivelse av den 23 maj 1917, angående utredning för genomförandet
av en allmän arbetarsemester i vårt land. (184.)

Den socialstyrelsen anbefallda utredningen i ärendet har överlämnats till den av
Kungl. Maj:t den 15 februari 1918 tillsatta kommittén för verkställande av utredning
och avgivande av förslag till lagstiftning för reglerande av arbetstidens längd
och förläggning, däri ingående frågorna om söndagsvila, arbetarsemester m. m.
Nämnda kommitté har ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

63. av den 6 juni 1917, i anledning av väckt motion i fråga om viss pensionering
av hos staten anställd extra personal. (271.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid vederbörande ämbetsverk anbefalldes att i anledning
av riksdagens skrivelse avgiva utlåtanden ävensom förordnades, att utdrag
av statsrådsprotokollet i ärendet skulle överlämnas till övriga stadsdepartement för
den åtgärd, som på vart och ett av dem ankomme.

De infordrade utlåtandena hava ännu icke inkommit.

64. av samma dag, i anledning av väckt motion avseende ändring av 6 § i
lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring. (272.)

Sedan pensionsstyrelsen inkommit med utredning och förslag i ämnet, har Kungl.
Maj:t den 12 mars 1918 avlåtit proposition, nr 184, till riksdagen med förslag till
vissa ändringar i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring m. m.
(Jämför II: 211).

65. av den 9 juni 1917, angående förhöjd livränta för vissa i statens tjänst
skadade arbetare eller deras efterlevande. (202.)

Sedan riksförsäkringsanstalten inkommit med förslag i ämnet samt vederbörande myndigheter
avgivit däröver infordrade utlåtanden i ärendet, har Kungl. Maj:t den 8
mars 1918 avlåtit proposition, nr 176, till riksdagen angående förhöjning av vissa
av statsmedel utgående livräntor. (Jämför II: 185).

66. av samma dag, i anledning av väckt motion angående sammanförande
av kommunala val till färre valkampanjer. (308.)

— 1919 —

147

Sedan från överståthållarämbetet och länsstyrelserna infordrade utlåtanden inkommit,
har Kungl. Maj:t den 12 mars 1918, avlåtit proposition, n:r 261, till riksdagen med
förslag till lagar om vissa ändringar i kommunalförfattningarna. (Jämför II: 235).

67. Riksdagens skrielse av den 12 juni 1917, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (10.)

Punkten 63, angående pensioner till vissa vid statens järnvägsbyggnader anställda
eller förut anställda förmän och arbetare m. m. Sedan järnvägsstyrelsen inkommit
med förslag i ämnet samt statskontoret avgivit däröver infordrat utlåtande, har
Kungl. Maj:t den 22 mars 1918 avlåtit proposition, n:r 233, till riksdagen angående
grunder för pensionering av förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader m.
m. (Jämför II: 181).

68. av samma dag, i anledning av väckta förslag om bemyndigande för
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa att upplägga ett premieobligationslån.
(323.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid föreskrevs, att vid hostadskommissionens utredning
rörande fastighetskreditens ordnande frågan om anskaffande genom uppläggande
av ett premieobligationslån av billigt kapital för bostadsproduktionen särskilt skulle
undersökas samt att bostadskommissionen därefter hade att inkomma med yttrande
och förslag i ämnet. Sedan sådant yttrande och förslag numera inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

69. av den 15 juni 1917, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Beträffande punkten 70, angående av riksdagen begärd utredning i fråga om lämpliga
åtgärder för beredande av möjlighet till tvångsinternering av alkoholister av båda
könen, behäftade med smittosam sjukdom, samt till särskild vård av oförbätterliga
kvinnliga alkoholister, har socialstyrelsen anbefallts verkställa berörda utredning och
därefter inkomma med förslag i ämnet.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 5, 21, 29, 30, 54, 55, 57, 60, 64, 65,
66 och 67 upptagna slutligen avgjorda, de under 31, 49 och 56 anmärkta överlämnade
till annat departement, de under 4, 8, 9, 10, 13, 14, 15, 16, 17, 20, 22,
24, 25, 26, 27, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 42, 43, 44, 46, 47, 51, 52,
59, 62, 63 och 69 omförmälda föremål för behandling av särskilda sakkunniga eller
annan eller ock föremål för annan utredning samt de övriga på prövning beroende.

— 1919 —

148

G. Finansdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande
av förslag till lärlingslag. (91.)

Kommerskollegium och socialstyrelsen hava ännu icke avgivit utlåtande över de sakkunnigas
betänkande.

2. av den 5 maj 1897, i anledning av väckt motion om ändrade grunder
för den kommunala beskattningen. (65.)

Den 16 april 1917 hava kommunalskattekommitterade avgivit förslag till lag angående
kommunal taxering och skattskyldighet. Åtskilliga verk och myndigheter hava anbefallts
att häröver avgiva utlåtanden.

3. av den 10 maj 1899, i anledning av riksdagens år 1898 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897,
i vad skrivelsen avser fråga om ersättning av järnvägstrafikmedel till tullverkets
personal för övertidsarbete. (103.)

Järnvägsstyrelsen har ännu icke avgivit utlåtande.

4. av den 13 maj 1901, angående åtgärder med hänsyn till transport av
timmer sjöledes m. m. (80.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. av den 11 april 1903, angående åtgärder mot de olägenheter, som förorsakas
genom Vissa slag av fabriksdrift. (52.)

Ännu hava icke samtliga från verk och myndigheter över kommittébetänkandet infordrade
utlåtanden inkommit.

6. av den 13 maj 1904, angående undersökning rörande antalet vanföra och
lyfta i Sverige. (102.)

Ärendet är under handläggning av statistiska centralbyrån.

7. av den 11 mars 1905, angående lagstiftningsåtgärder för stävjande av
illojal konkurrens. (20.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

— 1919 —

149

8. Riksdagens skrivelse av den 18 maj 1905, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inredande i fastigheten n:r 1 i kvarteret Lejonet i
Stockholm av lokaler för utrikesdepartementet m. m. samt angående uppförande
av ny byggnad för Kungl. Majrts kansli. (170.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. av den 3 mars 1906, i anledning av väckt motion angående åtgärder mot
tobaksförbrukning bland ungdom. (''28.)

Ärendet har överlämnats till de av chefen för ecklesiastikdepartementet den 30 oktober
1917, jämlikt nådigt bemyndigande samma dag, tillkallade sakkunniga förverkställande
av utredning och avgivande av förslag dels rörande omläggning av upplysnings- och
undervisningsverksamheten för nykterhetens främjande, dels ock angående åtgärder för
motarbetande av missbruk av tobak och kaffe. Sedan de sakkunniga den 19 oktober
1918 avgivit utlåtande, kommer ärendet att vidare behandlas inom ecklesiastikdepartementet.

10. av den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill börande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904, i
vad skrivelsen avser frågan om regleringeu av den till vissa stapelstäder
utgående tolagsersättningen. (87.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. av den 19 maj 1906, i anledning av väckt motion om avskrivning av
återstående köpeskillingen för hemman och lägenheter, som få till skatte
lösas. (133.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. av den 6 april 1907, i anledning av Kungl. Maj;ts proposition angående
försäljning av egendomen n:r 1 i kvarteret Sjöhästen i Klara församling i
Stockholm samt ett inom riksdagen väckt förslag i ärendet. (64.)

Sedan överintendentsämbetet den 19 juni 1917 anbefallts att avgiva förslag angående
tillgodoseende av statsdepartementens ökade lokalbehov, har ämbetet i skrivelse den 25
september samma år föreslagit, bland annat, att ecklesiastikdepartementet skulle inrymmas
i den inom fastigheten n:r 1 i kvarteret Sjöhästen befintliga stora byggnaden
samt att den mindre byggnaden inom samma fastighet skulle användas till vaktmästarbostäder.

Den 16 oktober 1917 har Kungl. Maj:t förklarat sig framdeles komma att meddela
beslut i anledning av vad överintendentsämbetet föreslagit om användningen av
ifrågavarande fastighet ävensom anvisat högst 70,000 kronor till bestridande av kost —

1919 —

150

naderna för vissa av ämbetet föreslagna förändrings- och inredningsarbeten i förenämnda
bägge byggnader.

Den 1 juli 1918 har Kungl. Maj:t fattat beslut angående fastighetens användning.

13. Riksdagens skrivelse av den 8 april 1908, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kung], Maj:t angående skyldighet för staten att erlägga
skatt till kommun för staten tillhörig fastighet eller industriell anläggning.
(55.)

Den 16 april 1917 hava kommunalskattekommitterade avgivit förslag till lag angående
kommunal taxering och skattskyldighet och därvid jämväl behandlat förevarande ämne.
Åtskilliga verk och myndigheter hava anbefallts att häröver avgiva utlåtanden.

14. av den 25 april 1908, i anledning av väckt motion om förbud mot drift
av sulfitfabrik eller annat industriellt verk, som genom förorenande av
luft eller vatten orsakar olägenheter för kringliggande bygd och dess befolkning.
(61.)

Ännu hava icke samtliga från verk och myndigheter över kommittébetänkandet infordrade
utlåtanden inkommit.

15. av den 2 mars 1909, i anledning av Kungl. Maj;ts proposition med förslag
till förordning angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter i fall, då tullavgift för inkommen vara oriktigt
uppdebiterats m. m. (22.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. av den 22 maj 1909, i anledning av väckt motion om stämpel å bevis
om tillstånd att köra med automobil å allmän väg eller gata m, m. (197.)

Ärendet är överlämnat till vägkommissionen.

17. av den 2 juni 1910, angående åtgärder mot användande av denaturerat
brännvin såsom berusningsmedel. (159.)

Sedan kontrollstyrelsen i utlåtaude den 5 mars 1917 över nykterhetskommitténs bebetänkande
avgivit förslag till förordningar angående skattefri sprit ävensom vissa alkoholhaltiga
preparat samt kommerskollegium i visst avseende yttrat sig över berörda förslag,
har Kungl. Maj:t den 25 september 1917, bland annat, utfärdat förordning om
ändrad lydelse av § 1 mom. 2 samt §§ 2—5 och 9 i förordningen den 10 oktober
1890 angående denaturering av brännvin. Den 1 juli 1918 har Kungl. Maj:t utfärdat
förordning angående handel med skattefri sprit (se svensk författningssamling n:r
508) m. fl. författningar.

— 1919 —

15L

18. Riksdagens skrivelse av den 9 juni 1910, i anledning av dels Kung].
Maj:ts proposition med förslag till förordning angående bevillning av fast
egendom samt av inkomst, dels ock i ämnet väckta motioner, i vad skrivelsen
avser utredning i fråga om de orter, där rörelse skall taxerss till
bevillning, ävensom grunderna för den totala inkomstens fördelning till beskattning
mellan dessa. (198.)

Den 16 april 1917 hava kommunaUkattekommitterade avgivit förslag till lag angående
kommunal taxering och skattskyldighet och därvid behandlat jämväl förevarande ämne.
Åtskilliga verk och myndigheter hava anbefallts att häröver avgiva utlåtanden.

19. av den 6 maj 1911, i anledning av väckta motioner avseende utredning
rörande undanrödjande av en på äktenskapsfrekvensen menligt inverkande
oegentlighet i skattelagstiftningen. (108.)

Den 16 april 1917 hava kommunalskattekommitterade avgivit förslag till lag angående
kommunal taxering och skattskyldighet och därvid behandlat jämväl förevarande
ämne. Åtskilliga verk och myndigheter hava anbefallts att häröver avgiva utlåtanden.

20. av den 20 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av egendomen n:r 2 i kvarteret Päronträdet i Ulrika Eleonora
församling i Stockholm m. m. (130.)

Den 21 augusti 1914 har Kungl. Maj:t beslutat, att fastigheten skall överlämnas till
statsverkets emedelbara disposition.

21. av den 25 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning, i vad detsamma avser utredning
rörande margarintillverkningens behov av tullskydd.

22. av den 29 maj 1911, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om bankrörelse och till lag om ändrad lydelse av 10 § i
lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker, dels ock i ämnet väckta
motioner. (237.)

Skrivelsen, i vad den innefattar begäran om utredning i visst avseende, år beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

23. av den 24 februari 1912, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkterna 11
och 27 under sjunde huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tullverket. (22.)

1914 års tullkommission har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

— 1919 —

152

24. Riksdagens skrivelse av den 7 maj 1912, angående beredande av möjlighet
för municipalsamhällen att erhålla lån från vissa pensionsanstalter och
kassor. (100.)

Ärendet är beroende på Kung!. Maj:ts prövning.

25. av den 11 maj 1912, i anledning av väckt motion med begäran om utredning
och förslag angående utlämnande av lån åt kommuner från konungariket
Sveriges stadshypotekskassa m. m. samt om anslag till utredningens
verkställande. (125.)

Sedan särskilt tillkallade sakkunniga den 5 maj 1915 avgivit utlåtande samt sedermera
statskontoret och svenska stadsförbundets styrelse inkommit med infordrade utlåtanden,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. av den 24 maj 1912, angående utredning rörande skogsarbetarnas i Norrland
och därmed jämförliga landsdelar ställning och levnadsförhållanden.
(147.)

Socialstyrelsen, som fåttt övertaga besvarandet av den nådiga remissen till kommerskollegium,
har den 4 september 1917 till civildepartementet inkommit med förslag
till lag angående vissa åtgärder till förbättrande av skogsarbetarnas m. flis bostadsförförhållanden.

Åtskilliga verk och myndigheter hava anbefallts att häröver avgiva utlåtanden.

Ärendet kommer vidare att handläggas inom civildepartementet.

27. av samma dag, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas i tillfälle
att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälliga understöd
åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. av den 22 maj 1912, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
pensionering av distriktsveterinärer. (204.)

Sedan statskontoret avgivit utlåtande, är ärendet överlämnat till sakkunniga för utredning
angående centralisering av statsunderstödda pensionsanstalter.

29. av den 28 maj 1912, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel
av utländsk vara, dels ock en i ämnet väckt motion. (220.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, i vad detsamma avser viss begärd utredning
i fråga om kreditupplag.

— 1919 —

153

30. Riksdagens skrivelse av den 24 maj 1912, angående utredning rörande
möjligheterna för eu inhemsk tillverkning av mineraloljor och svavel m. m.
(227.)

De sakkunniga hava ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

31. av den 29 maj 1912, angående vidtagande av åtgärder till värnpliktigas
skyddande mot förlust av innehavda anställningar i statens tjänst eller vid
dess arbetsföretag på grund av inkallande till tjänstgöring. (259.)

Löneregleringskommittén har ännu icke avgivit utlåtande i ämnet.

32. av samma dag, angående utfärdande av vissa bestämmelser, avseende lättnader
vid inbetalning av kronoutskylder. (261.)

Sedan statskontoret den 11 januari 1 y 18 avgivit utlåtande och därvid framhållit, att
tillräckliga bestämmelser i ämnet syntes ämbetsverket vara meddelade genom'' det nya
uppbördsreglementet av den 14 december 1917, § 5, har Kung!. Maj:t vid föredragning
av ärendet den 15 februari 1918 funnit riksdagens framställning icke föranleda
till någon vidare åtgärd.

33. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående expropriation i vissa fall av torp och andra lägenheter å rekognitionshemman
m. m. (271.)

Kommittén för utredning av åborättsfrågan har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

34. av den 3 maj 1913, angående Kungl. Djurgårdens bevarande i största
möjliga utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Sedan de sakkunniga den 15 maj 1917 avgivit betänkande samt riksmarskalksämbetet
och överintendentsämbetet däröver avgivit utlåtanden, har överståthållareämbetet anbefallts
att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig i ärendet.

35. av den 17 maj 1913, angående ökad centralisering vid upphandling för
statens räkning m. m. (82.)

Den 7 september 1917 har Kungl. Maj:t beslutat, att de från åtskilliga myndigheter
infordrade yttranden över de sakkunnigas förslag till leveransförordning av den 15 augusti
1916 skulle överlämnas till de sakkunniga med uppdrag för dessa att i förslaget
vidtaga de jämkningar, som av omförmälda yttranden och jämväl eljest kunde
finnas påkallade. Samma dag hava tillkallats ytterligare tre sakkunniga personer att
deltaga i ifrågavarande arbete.

36. av samma dag, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20* — Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1919 års riksdag.

154

37. Riksdagens skrivelse av den 30 maj 1913, i anledning av väckt motion
om ändring i 7 § 2:o) b) förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
m. m. (140.)

Ärendet är föremål för utredning inom finansdepartementet.

38. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts två särskilda propositioner
med förslag till ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen den 28
oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förtalandet vid taxering, den
ena avseende jämväl ändring av de vid nämnda förordning fogade formulär,
dels ock en i ämnet väckt motion. (251,)

Den 16 april 1917 hava kommunalskattekommitterade avgivit förslag till lag angående
kommunal taxering och skattskyldighet och därvid behandlat jämväl förevarande skrivelse,
i vad den innefattar begäran om utredning i visst avseende. Åtskilliga verk
och myndigheter hava anbefallts att häröver avgiva utlåtanden.

39. av den 29 augusti 1914, angående stadgande av skatteplikt till stat och
kommun för vissa därifrån nu fritagna utlänningar. (222.)

Ärendet är föremål för behandling inom finansdepartementet.

40. av den 17 april 1915, i fråga om förbud mot införsel av fjädrar av vilda
fåglar. (50.)

Sedan kommerskollegium avgivit infordrat utlåtande, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

41. av den 30 april 1915, angående vidtagande av förberedande åtgärder för
begagnande av de utvecklingsmöjligheter, som efter världskrigets upphörande
kunna erbjuda sig för Sveriges handel, industri ecb sjöfart. (58.)
Kommerskollegium har ännu icke avgivit utlåtande.

42. av den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma,
(173.)

Sedan kommerskollegium, statistiska centralbyrån och socialstyrelsen avgivit infodrat gemensamt
utlåtande, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. av den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanshus. (175.)

Kommerskollegium har ännu icke verkställt anbefalld utredning.

— 1919 —

155

44. Riksdagens skrivelse av den 5 maj 1916, angående vissa synpunkters beaktande
vid utredning beträffande rnalmfyndiglieters tillgodogörande. (99.)

Gruvlagstiftningskommittén har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

45. av samma dag, angående utredning om inrättande av ett penninglotteri
för statens räkning. (1U0.)

Ärendet är beroende på Kung! Maj:ts prövning.

46. av den 9 maj 1916, i anledning av väckt motion angående utredning och
förslag i fråga om lag rörande kontroll av handeln med metall, järnskrot
m. in. (97.)

Kung! Maj:t har den 28 maj 1918 utfärdat förordning angående handel med vissa
begagnade föremål m. m. (se svensk författningssamling n:r 386).

47. av den 13 maj 1916, i anledning av väckta motioner om skrivelse till

Kung!. Maj:t dels angående åtgärder till varaktigt befrämjande av en plan mässig

nationell kraft- och bränslepolitik, dels angående utredning rörande
frågan om torvens användande som bränsle m. m. (128.)

Skrivelsen, som den 28 november 1918 överlämnats till finansdepartementet från jordbruksdepartementet,
är beroende på Kung! Maj:ts prövning.

48. av den 20 maj 1916, angående åtgärder för underlättande av vinter trafiken

utmed Norrlandskusten och på de norrländska hamnarna. (144.)

Den 13 februari 1917 har Kungl. Maj:t uppdragit åt en kommitté att verkställa utredning
och avgiva förslag i ämnet. Kommitterade hava den 19 mars 1918 avgivit
betänkande rörande frågan om anskaffande för statens räkning av en havsisbrytare. Häröver
hava vissa utlåtandeu infordrats. Kommitterades arbete fortgår.

49. av den 31 maj 1916, angående åtgärder till förhindrande av att entre prenörer

vid uppförande av statens byggnader undandraga sig att erlägga
betalning för arbetskraft och materialier. (178.)

Den 7 september 1917 har Kungl. Maj:t beslutat, att de från åtskilliga myndigheter
infordrade yttranden över de centralupphandlingssakkunnigas förslag till leveransförordning
av den 15 augusti 1916, däri jämväl förevarande ämne behandlats, skulle överlämnas
till de sakkunniga med uppdrag för dessa att i förslaget vidtaga de jämkningar,
som av omförmälda yttranden och jämväl eljest kunde finnas påkallade. Samma dag
hava tillkallats ytterligare tre sakkunniga personer att deltaga i ifrågavarande arbete.

50. av den 8 juni 1916, i anledning av väckt fråga om begränsning eller
upphävande av riksgäldskontorets skyldighet att tillhandahålla kassaförstärkning
åt statsverket. (235.)

Sedan kassaförlagskominittén den 20 mars 1917 avgivit betänkande, över vilket åt —

1919 —

156

skilliga verk och myndigheter yttrat sig, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

51. Riksdagens skrivelse av den 15 juni 1916, i anledning av väckt motion
om tullfrihet för vid tråltillverkning använt groft trålgarn. (259).

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava ännu icke avgivit infordrat gemensamt
utlåtande.

52. av den 21 februari 1917, angående skyldighet för penningförvaltande verk
och inrättningar m. fl. att i vissa fall anlita riksbanken. (21.)

Sedan statskontoret den 8 april 1918 avgivit infordrat utlåtande, har Kungl. Maj:t den
2 augusti 1918 vidtagit erforderlig åtgärd.

53. av den 16 maj 1917, angående utredning beträffande användningen av
s. k. förtyngningsmedel vid läderberedningen i riket. (149.)

Den 8 juni 1917 har Kung]. Maj:t uppdragit åt kommerskollegium att verkställa ifrågavarande
utredning. Den 13 september 1918 har Kungl. Maj:t utfärdatförordningan gäen721)lbnd

m0t fÖ''tjngning av vissa ]ädersoiter m- (se svensk författningssamling
Utredningen är ännu icke avslutad.

54. av samma dag, angående utredning beträffande användningen av papp eller
»konstläder» vid tillverkning av skodon, (l 59.)

Den 8 juni 1917 har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium att verkställa ifrågavarande
utredning.

55. av den 23 maj 1917, angående åtgärder för nedbringande av statens tryckningskostnader.
(160.)

Den 22 september 1917 bemyndigades chefen för finansdepartementet att tillkalla högst
tre sakkunniga personer för att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningen
är ännu ej slutförd.

56. av den 1 juni 1917, i anledning av väckta motioner angående bränn vinssamt
vin- och ölhandelns ordnande ävensom i samband därmed stående
frågor. (212.)

Den 14 juni 1917 utfärdades sex förordningar i ämnet, varjämte chefen för finansdepartementet
jämlikt Kungl. llaj:ts den 29 juni 1917 givna bemyndigande tillkallat
dels tre personer att utarbeta och avgiva förslag till förordning angående försäljning
av pilsnerdiicka, dels ock sakkunniga för utredning av frågan i vad mån ersättning

— 1919 —

157

bör utgå till olika yrkesgrenar på grund av den av riksdagen beslutade nya rusdryckslagstiftningen.

Sedan förstnämnda sakkunniga avgivit förslag till förordning, har Kungl. Maj:t
avlåtit proposition i ämnet till 1918 års lagtima riksdag, men har propositionen icke
vunnit riksdagens bifall, varemot sistnämnda sakkunnigas arbete ännu icke avslutats.

57. Riksdagens skrivelse av den 2 juni 1917, angående åtgärder i och för
dyrtidens lindrande genom kompensationer eller dylikt av andra näringar
än av jordbruket. (200.)

Vissa åtgärder i skrivelsens syfte äro vidtagna.

58. av den 5 juni 1917, med anledning av väckt motion angående rätten att
till avsalu förskära vin med brännvin. (252.)

Den 25 juni 1917 utfärdades en förordning, varjämte Kungl. Maj:t bemyndigat chefen
för finansdepartementet att tillkalla högst fem personer för att såsom sakkunniga inom
finansdepartementet verkställa utredning i fråga om tillverkning och beredning av viner
samt avgiva det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

De sakkunniga hava den 10 juli 1918 avgivit utlåtande, vilket remitterats till
åtskilliga verk och myndigheter.

59. av den 6 juni 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av löneförhållanden m. m. för vaktmästare och med dem jämförliga
befattningshavare. (238.)

Kungl. Maj:t bar utfärdat följandé författningar i ämnet, nämligen dels den 13 september
1918 kungörelse angående tillfällig avlöningsförbättring under år 1918 för vissa
vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare (se svensk författningssamling n:r
744), dels ock den 1 november 1918 kungörelse angående avlöningsförbättring från
och med år 1919 för vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare
(se svensk författningssamling n:r 836).

60. av samma dag, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen å
galoscher. (241.)

Den 21 december 1917 uppdrogs åt kommerskollegium att verkställa i denna skrivelse
omförmäld utredning i sammanhang med inom ämbetsverket pågående utredning i och
för avslutande mellan Sverige och Tyska riket av en ny handels- och sjöfartstraktat.

61. av samma dag, i anledning av väckt motion i fråga om viss pensionering
av hos staten anställd extra personal. (271.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— ma —

158

62. Riksdagens skrivelse av den 11 juni 1917, i anledning av Kung! Maj:ts
proposition angående omorganisation av och lönereglering för överintendentsämbetet
samt angående länsarkitekter m. m. ävensom i dessa ämnen väckta
motioner. (269.)

Den 25 juni 1917 anmält, därvid utfärdades en kungörelse samt beslötos i övrigt erforderliga
åtgärder, bland annat att bemyndiga chefen för finansdepartementet att tillkalla
högst tre personer att såsom sakkunniga utarbeta förslag till instruktion för byggnadsstyrelsen
m. fl. författningar,

Den 31 december 1917 utfärdade Kungl. Maj:t instruktion för byggnadsstyrelsen.
De sakkunniga hava avgivit förslag till ett flertal ytterligare, det offentliga byggnadsväsendet
avseende författningar, vilka för närvarande äro föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

63. av den 13 juni 1917, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående indragning av förste kontrollörsbefattningarna vid
råsockerfabrikerna m. m. (259.)

Den 25 juni 1917 remitterades denna skrivelse till kontrollstyrelsen, som den 6 december
1918 avgivit utlåtande.

64. av den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från
statens sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en särskild
statsbank. (322.)

Den 22 september 1917 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag att verkställa
utredning rörande vissa kreditfrågor, närmast frågorna om emissionsväsendet, bankkoncentrationen
och frågan om anordnande av statlig bankverksamhet av samma art som
vanlig bankrörelse.

Kommitténs arbete pågår.

65. av samma dag, i anledning av väckta motioner angående uppförande å riksstat
av vissa utgifter m. m. (368.)

Förslag till åtgärder är avgivet till 1918 års lagtima riksdag i proposition, n:r 2, om
tilläggsstat för nämnda år.

Av dessa ärenden äro alltså de under 12, 17, 20, 32, 46, 52, 59 och 65 omförmälda
av Kungl. Maj:t slutligen avgjorda, de under 9 och 26 upptagna överlämnade
till andra departement, de under 1, 2, 3, 5, 6, 13, 14, 16, 18, 19, 23, 28, 30, 31,
33, 34, 35, 37, 38, 39, 41, 43, 44, 47, 49, 51, 53, 54, 55, 56. 58, 60 och 64
upptagna föremål för behandling av särskilda kommitterade, sakkunniga eller annan
myndighet eller ock föremål för annan utredning samt de övriga på prövning beroende.

— 1919 —

159

7. Ecklesiastikdepartementet.

1. Kiksdagens skrivelse av den 11 maj 1898, i anledning av riksdagens år

1897 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1896. (84.)

Yttrande över av direktören Sven Nissvandt och förste revisorn K. Beckman upprättat
förslag till nytt formulär för Uppsala universitets huvudbok har under år 1910 avgivits
av kanslern för rikets universitet. Sedan statskontoret och kammarrätten anbefallts
att i ärendet avgiva utlåtande, har genom nådigt beslut den 2 mars 1917 dessa myndigheter
anbefallts att överlämna handlingarna i ärendet till statsbokföringskommittén för
verkställande av utredning att till Kungl. Maj:t ingivas.

Sådan utredning har ännu icke inkommit.

2. av den 8 maj 1900, angående undervisning i teknisk hygien m. m. vid
rikets tekniska läroverk. (61.)

Framställning i ärendet har avlåtits till 1918 års lagtima riksdag.

3. av den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)
Sedan domkapitlen, överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor och kommittén för
revision av lagen angående skydd mot yrkesfara m. m. avgivit utlåtanden i ärendet,
har Kungl. Maj:t den 12 maj 1916 uppdragit åt folkskolöverstyrelsen att inkomma
med förslag till de ändringar i gällande författningar, vartill riksdagens ovannämnda
skrivelse samt i ärendet gjorda framställningar och förhållanden i övrigt anses böra
föranleda.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

4. av den 11 april 1903, angående användning av torv till eldning vid
statens järnvägar och övriga verk. (53.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majrts prövning.

5. av den 22 maj 1903, angående ny katekesutveckling för skolans behov.
(158.)

Sedan Kungl. Maj:t den 14 mars 1911 för en tid av tre år tillsatt en nämnd med
uppdrag att granska förslag till läroböcker i den kristna tros- och sedeläran och den
19 december 1913 medgivit, att nämndens verksamhet må fortsätta tills vidare under

— 1919 —

160

ytterligare tre år, räknat från och med 1 maj 1914, har nämnden med underdånig
skrivelse den 18 april 1917 överlämnat förslag till ny kateketisk lärobok i
anslutning till Luthers lilla katekes och förslag till reviderad översättning av samma
katekes.

Kungl. Maj:t har den 19 maj 1917 förklarat, att nämndens verksamhet skall
anses hava upphört med utgången av april 1917, samt anbefallt åtskilliga myndigheter
att avgiva underdåniga utlåtanden över de avgivna förslagen.

Dessa utlåtanden hava ännu icke inkommit.

6. Riksdagens skrivelse av den 27 april 1905, i anledning av väckt motion
angående grunderna för avlöning av lärare vid fortsättningsskolor. (101.)

Framställning i ämnet har avlåtits till 1918 års lagtima riksdag.

7. av den 30 maj 1907, angående reglering av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 33, angående uppförande av byggnader för landsarkivet i Östersund.
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. av den 6 maj 1908, angående väckt motion om upphävande av bestämmelsen
om kapellförsamlings skyldighet att deltaga i moderkyrkans
byggnad och underhåll. (109.)

Kammarkollegium har anbefallts att anmoda Kungl. Maj:ts befallningshavande i samtliga
län och domkapitlen att efter vederbörandes hörande avgiva yttranden i detta ärende
samt med dessa yttranden jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t inkomma.

Detta uppdrag är ännu ej fullgjort.

9. av den 31 maj 1910, angående åtgärder för skolungdomens fostran till
sparsamhet. (150.)

Kungl. Maj:t har den 12 februari 1915 anbefallt styrelsen för postsparbanken samt
läroverks- och folkskolöverstyrelserna att avgiva gemensamt underdånigt utlåtande i
ärendet.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

10. av den 20 maj 1911, angående åvägabringande av utredning, huru vården
av rikets fornsaker häst bör ordnas. (136.)

Kungl. Maj:t har den 29 september 1911 utfärdat kungörelse i en viss del av ämnet
samt beträffande den återstående delen av ärendet, efter det vitterhetsakademien däri
avgivit infordrat utlåtande, den 21 november 1913 uppdragit åt en kommitté att
under samarbete, i den mån frågan rör överintendentsämbetet, med de den 29 ok —

1919 —

161

tober 1913 tillkallade sakkunniga för behandling av frågan om överintendentsärnbetets
omorganisation m. m. avgiva utlåtande och förslag till omorganisation av fornminnesvården
i riket samt att undersöka möjligheten av och, i den mån omständigheterna
därtill föranleda, avgiva förslag till ekonomiskt understödjande av fornminnesmuseerna.

Sådant utlåtande och förslag har ännu ej inkommit.

11. Riksdagens skrivelse av den 30 april 1912, angående åtgärder för motarbetande
av missbruk av tobak och kaffe. (80.)

Sedan utlåtanden i ärendet avgivits av medicinalstyrelsen och folkskolöverstyrelsen
och åt särskilda jämlikt nådigt bemyndigande den 30 oktober 1917 tillkallade sakkunniga
uppdragits att verkställa utredning och avgiva förslag dels rörande omläggläggning
av upplysnings- och undervisningsverksamheten för nykterhetens främjande
dels ock angående åtgärder för motarbetande av missbruk av tobak och kaffe, hava
dessa sakkunniga den 19 oktober 1918 inkommit med förslag, varöver åtskilliga myndigheter
genom nådigt beslut den 15 november 1918 anbefallts att avgiva utlåtanden.
Sådana utlåtanden hava ännu ej inkommit.

12. av den 29 maj 1912, angående vidtagande av åtgärder till värnpliktigas
skyddande mot förlust av innehavda anställningar i statens tjänst eller
vid dess arbetsföretag på grund av inkallande till tjänstgöring. (259.)

Löneregleringskommittén har den 31 december 1914 anbefallts att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

13. av den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag rörande ändrade grunder
för biskoparnas avlöning. (39.)

Sedan vissa förberedande åtgärder för ärendets utredning inom ecklesiastikdepartementet
blivit fullbordade, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. av den 9 maj 1913, angående åstadkommande av läkarundersökning av
små- och folkskolebarn. (79.)

Medicinalstyrelsen, folkskolöverstyrelsen och statskontoret hava avgivit utlåtande i ämnet.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. av den 27 maj 1913, angående vidtagande av åtgärder för anordnande
av skolbad vid landsbygdens folkskolor. (144.)

Kungl. Maj:t har den 5 februari 1914 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva utåtande
i ärendet.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

21* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1.11,9 års riksdag.

162

16. Riksdagens skrivelse av den 30 maj 1913, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 234, angående förbättrande av gymnastikundervisningen vid landsbygdens
folkskolor.

Sedan folkskolöverstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

17. av den 2 mars 1914, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för församling
att utse ordförande i skolrådet. (8.)

Sedan samtliga Kungl. Haj:ts befallningskavande och ecklesiastika konsistorier i riket
samt folkskolöverstyrelsen avgivit utlåtanden i ärendet, är detsamma beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

18. av samma dag, angående åtgärder för beredande av ökad trygghet åt
folk- och småskollärarinnor, som hava sin bostad i ensamt liggande skolhus.
(54.)

Kungl. Maj:t har den 10 november 1916 anbefallt folkskolöverstyrelsen att vidtaga
åtgärder i ärendet.

Sedan Kungl. Maj:t under år 1918 meddelat vissa beslut i ärendet, har detsamma
i övrigt överlämnats till handläggning av justitiedepartementet.

19. av den 8 augusti 1914, ifråga om åtgärder till främjande av vetenskaplig
forskning och undervisning i publik och privat internationell rätt. (137.)

Sedan universitetskanslern avgivit yttrande i ärendet, är detsamma beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

20. av den 26 augusti 1914, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 157, angående anslag till uppförande av gymnastikbyggnad samt tillbyggnad
av lärohuset för folkskoleseminariet i Strängnäs.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Haj:ts prövning.

21. av den 30 april 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
villkor för det av riksdagen anvisade anslag till restaurering av det
s. k. klosterhuset i Vreta klosters församling. (76.)

— 1919 —

163

Kungl. Majt: har den 28 maj 1915 ställt anslaget till överintendentsämbetets förfogande
samt anbefallt ämbetet att, sedan reparationsarbetena blivit utförda, därom
göra anmälan.

Anmälan om arbetenas avslutande har ännu icke inkommit.

22. Kiksdagens skrivelse av den 27 maj 1915, i anledning av väckta motioner
angående skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran dels om framläggande
av förslag i fråga om beredande åt Stockholms stad av egen
stiftsstyrelse och egen biskop, dels ock om utredning och förslag i fråga
om ändring i stiftsindelningen. (202.)

Kungl. Maj:t har den 3 september 1915 anbefallt kommittén för utredning av frågan
om de kyrkliga konsistoriernas omorganisation m. m. att i sammanhang med det
kommittén givna uppdrag verkställa den begärda utredningen.

Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

23. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av tillfälle för innehavare av lägenheter å
ecklesiastika boställen att friköpa de innehavda lägenheterna. (205.)

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1915 uppdragit åt de av statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning av frågan om upplåtelse
av kronojord till egna hem att verkställa jämväl utredning i förevarande avseende
och till Kungl. Maj:t ingiva härav föranlett förslag.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

24. av den 29 maj 1915, rörande revision av förordningen angående antagande
av släktnamn m. m. (218.)

Ärendet har genom nådigt beslut den 15 mars 1918 överlämnats till justitiedepartem
entet.

25. av den 10 mars 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om nyttjanderätt till gravplats samt lag om ändrad lydelse
av 1 kap. 8 § och 2 kap. 43 § i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom den 14 juni 1907. (36.)

Ärendet har genom nådigt beslut den 4 april 1918 överlämnats till justitiedepartementet.

26. av den 11 april 1916, i anledning av vissa framställningar rörande anslag
under åttonde huvudtiteln (65.)

Punkten 12, angående handledning i gymnastik med lek och idrott för landets
folk- och småskolor.

— 1919 —

164

Sedan direktionen över gymnastiska centralinstitutet avgivit förslag i ämnet, har
Kungl. Maj:t den 13 oktober 1916 ställt beviljat anslag till direktionens förfogande
ävensom anbefallt direktionen att genom en kommission av sakkunniga låta utarbeta
lorslag till ifrågavarande handledning och överlämna det till Kungl. Haj:t.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

27. Riksdagens skrivelse av den 5 maj 1916, i anledning av Kungl. Hajrts
de s i punkt 92 under åttonde huvudtiteln av statsverkspropo^tionen,

els ock i särskild proposition, n:r 114, gjorda framställningar rörande
karolinska mediko-kirurgiska institutet. (96.)

Ärendet har i huvudsakliga delar slutligt avgjorts. Beträffande viss del av ärendet
nämligen användningen av vissa i karolinska institutets biblioteksbyggnad belägna loka
er, anbefallde Kungl. Maj:t den 12 maj 1916 överintendentsämbetet och lärårKollfgiot
vid institutet att inkomma med utredning.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

28. av den 24 maj 1916. angående åtgärder till beredande av en mera trygead
stallning åt lärare vid småskolor och mindre folkskolor samt biträdande
lärare vid folkskolor. (159.)

n,d 7°60)6 S''Pt"”ber mS Utfäi

Z d!n ,15 JUDi 1916, aneäende ''-eglering av utgifterna under riksstatens
åttonde l.uvudftel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)
Funliten 18o, angående anslag till nybyggnad m. m. för tekniska högskolan.

sln, . f°!;,är,19,1.7 b7i]j^e anslaget, 419,000 kronor, har genom särskilda beslut
ställts till vederborandes förfogande.

angående utarbetande av en historisk-statistisk handledning över
befolkningsförhållandena i Sverige m. m. under äldre tid.

• ,AoVi 1917 beTilJade anslaget å 6,000 kronor har Kungl. Maj:t den 4

maj 1917 ställt 600 kronor till förfogande.

30. av den 23 mars 1917, angående åstadkommande av ändrade bestämmelser
rörande vissa kyrkorådets åligganden i pastorat, bestående av mer
an en församling. (42.)

Kungl. Maj:t har den 4 maj 1917 anbefallt samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande
och domkapitel att avgiva utlåtanden i ärendet.

Sådana utlåtanden hava ännu ej fullständigt inkommit.

31.

av den 4 maj 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning till kronoombud vid vissa ecklesiastika boställssyner. (124.)

— 1919 —

165

Kungl. Maj:t bär den 22 juli 1918 utfärdat kungörelse i ämnet (svensk författningssamling
u:r 716).

32. Riksdagens skrivelse av den 5 maj 1917, angående anordnande av barnbespisning
vid rikets folkskolor. (118.)

Kungl. Maj:t har den 25 maj 1917 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande bar ännu ej inkommit.

33. av den 9 maj 1917, angående utredning om skollovskoloniverksamhetens
stödjande och utvecklande genom statens försorg. (119.)

Kungl. Maj:t har den 25 maj 1917 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

34. av den 16 maj 1917, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående
anslag till uppförande av svensk kyrka i Kristiania. (164.)

Kungl. Haj:t har den 1 juni 1917 anbefallt svenska ministern i Kristiania att avgiva
yttrande i ärendet.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

35. av den 31 maj 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av visst kyrkoherden i Lena församling ådömt skadestånd. (209.)

Framställning i ämnet har avlåtits till 1918 års kyrkomöte.

36. av den 4 juni 1917 angående utredning i fråga om folkskoleväsendet i
de finsktalande delarna av Norrbottens län. (201.)

Sedan folkskolöverstyrelsen avgivit infordrat utlåtande i ärendet, har Kungl. Haj:t
den 18 januari 1918 dels uppdragit åt överstyrelsen att verkställa ifrågavarande utredning,
dels ock bemyndigat överstyrelsen att tillkalla sakkunniga för att biträda
vid utredningens verkställande.

Denna utredning har ännu icke slutförts.

37. av den 11 juni 1917, angående innehavares av pastoratsadjunktur bibehållande
vid befattningen, då den ändras till komministertjänst. (287.)

Kungl. Maj:t har den 8 februari 1918 förklarat skrivelsen icke föranleda någon
Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

38. av den 12 juni 1917, om beredande åt prästerskapets änke- och pupillkassa
av rätt till ytterligare ett års behållen inkomst av vissa befattningar. (324.)

Sedan direktionen över prästerskapets änke- och pupillkassa samt kammarkollegium
avgivit utlåtanden i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1919 —

166

39. Riksdagens skrivelse av den 12 juni 1917, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (10.)

Punkten 4, angående tilläggspensioner åt vissa lärarinnor vid de statsunderstödda
enskilda läroanstalterna.

Kungl. Maj:t har den 31 december 1917 utfärdat kungörelse i ämnet (svensk
författningssamling n:r 965.)

40. av den 13 juni 1917, angående reglering av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 1, angående departementet.

Kungl. Maj:t har genom särskilda beslut ställt anslaget till förfogande.

Punkten 13, angående ny intendentsbefattning vid nationalmuseum.

Kungl. Maj:t har den 8 februari 1918 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 30, angående resestipendier åt prästmän.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1918 års riksdag. (Jfr ovan II: 411
punkten 34.)

Punkten 39, angående tillfällig löneförbättring åt tjänstemän vid de ecklesiastika
konsistorierna.

Kungl. Maj:t har den 5 mars 1918 utfärdat kungörelse i ämnet (svensk författningssamling
n:r 115.)

Punkten 72, anslag till bokbinderiarbeten vid universitetsbiblioteket i Uppsala.

Kungl. Maj:t har deu 18 oktober 1918 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 114, angående anslag till en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Kungl. Haj:t har den 25 januari 1918 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 125, angående resestipendier åt ordinarie lärare och vissa andra
tjänstemän vid rikets universitet samt karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1918 års riksdag. (Jfr ovan II: 411
punkten 131.)

Punkterna 147 och 148, angående dels resestipendier ät lärarepersonalen vid
enskilda läroanstalter, dels resestipendier och studieunderstöd'' åt föreståndarinnor och
lärarinnor vid lärarinneutbildningsanstalter i huslig ekonomi ävensom åt skolkökslärarinnor
vid andra läroanstalter, dels ock resestipendier åt lärarpersonalen vid kommunala
mellanskolor.

Framställningar hava avlåtits till 1918 års riksdag. (Jfr ovan II: 411 punkterna
153 och 154.)

Punkten 152, angående resestipendier åt lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor.

Framställning har avlåtits till 1918 års riksdag. (Jfr ovan II: 411 punkten
157.)

— 1919 —

167

Punkten 153, angående anslag till ytterligare en notarie och två kvinnliga
biträden hos folkskolöverstyrelsen.

Kungl. Maj:t har den 8 februari 1918 utfärdat kungörelse i ämnet (svensk
författningssamling n:r 253).

Punkten 156, angående anslag till byggnadssakkunnigt biträde hos folkskolöverstyrelsen.

Kungl. Maj:t har den 8 februari 1918 utfärdat kungörelse i ämnet (svensk
författningssamling n:r 253.)

Punkten 168, angående hyresbidrag till lärare vid folkskoleseminarierna i Stockholm
och Göteborg.

Kungl. Maj:t har den 25 januari 1918 meddelat beslut i ämnet.

Punkten 172, angående anslag till seminarielärares studiebesök vid folkskolor.

Kungl. Maj:t har den 3 maj 1918 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 174, angående anslag till utbildningskurser för lärare vid folkskolor
och småskolor.

Kungl. Maj:t har den 15 februari 1918 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkterna 175—178, angående dels resestipendier åt rektorer samt övriga
lärare och lärarinnor vid folkskoleseminarierna, dels resestipendier åt lärarpersonalen
vid högre folkskolor, dels resestipendier åt folkskollärare och folkskollärarinnor, dels
ock resestipendier åt lärare och lärarinnor vid småskoleseminarier samt mindre folkskolor
och småskolor ävensom biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor.

Framställningar hava avlåtits till 1918 års riksdag, (jfr ovan II: 411 punkterna
179—182.)

Punkten 191, angående anslag till stipendier åt elever vid folkhögskolor.

Kungl. Maj:t har den 22 november 1918 utfärdat kungörelse i ämnet (svensk
författningssamling n:r 896.)

Punkten 197, angående anslag till upplysnings- och undervisningsverksamhet
för nykterhetens främjande m. m.

Kungl. Maj:t har den 25 juni och den 14 december 1917 ställt anslaget till
vederbörandes förfogande med undantag av uppkommande besparingar å anslag till anordnande
under år 1918 av kurser i alkohollära med samhällskunskap och hygien, i
vilket avseende ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 211, angående resestipendier åt föreståndare, lärare och lärarinnor vid
rikets abnormskolor.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1918 års riksdag. (Jfr ovan II: 411
punkten 210.)

Punkten 214, angående anslag till laboratoriebyggnad m. m. för tekniska högskolans
fackskola för kemisk teknologi.

Av det för år 1918 anvisade anslaget å 500,000 kronor hava 116,000 kronor
ställts til! vederböraudes förfogande.

— 1919

168

Punkten 215, angående anslag till utrustning av vissa laboratorier m. m. vid
Chalmers tekniska institut.

Framställning har avlåtits till 1918 års lagtima riksdag.

Punkterna, 216 och 217, angående anslag till uppehållande av verksamheten
vid tekniska skolan i Stockholm samt till provisorisk lönereglering åt befattningshavare
därstädes.

Kungl. Maj:t har den 25 januari 1918 meddelat beslut i dessa ärenden.

Punkten 227, angående resestipendier åt föreståndare och facklärare vid lägre
tekniska läroanstalter.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1918 års lagtima riksdag. (Jfr ovan
II: 411 punkten 223.)

Punkten 235, angående anslag till understödjande av idrotten.

Kungl. Maj:t har den 8 mars 1918 meddelat beslut i detta ärende.

Punkten 236, angående understödjande av skididrotten bland ungdomen.

Framställning har avlåtits till 1918 års lagtima riksdag. (Jfr ovan II: 411 punkten

233.)

Punkten 252, angående beredande av tillfälle för svenska forskare till vetenskapligt
arbete vid utländska biologiska stationer.

Framställning har avlåtits till 1918 årslagtimra iksdag. (Jfr ovan II: punkten 411

249.)

Punkten 255, angående bidrag till bestridande av kostnaderna för en antarktisk
expedition åren 1915—1919.

Framställning har avlåtits till 1918 års lagtima riksdag, (jfr ovan II: 411 punkten
252.)

41. Riksdagens skrivelse av den 15 juni 1917, angående vidtagande av vissa
åtgärder till folkundervisningens befrämjande. (369.)

Sedan folkskolöverstyrelsen den 29 juni 1917 erhållit befallning att avgiva utlåtande
i detta ärende, har Kungl. Maj:t, på framställning av överstyrelsen, den 17 augusti
1917 bemyndigat överstyrelsen att för ifrågavarande ändamål tillkalla samtidigt högst
5 sakkunniga.

Utlåtande i ärendet bär ännu ej inkommit.

Av dessa ärenden äro de under 2, 6, 28, 31, 37, 39 och 40 omförmälda av
Kungl. Maj:t slutligen avgjorda, de under 18, 24 och 25 upptagna överlämnade till
annat departement, de under 1, 3, 5, 8, 9, 10, 11, 12, 15, 21, 22, 23, 26, 27,
30, 32, 33, 34, 35, 36 och 41 upptagna föremål för behandling av särskilda kommittérade,
sakkunniga eller annan myndighet eller ock föremål för annan utredning
samt de övriga på prövning beroende.

— 1919 —

169

8. Jordbruksdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående
den s. k. allmänna strömrensningen. (20.)

Sedan lagrådet avgivit utlåtande i ärendet, är detsamma föremål för fortsatt behandling
inom justitiedepartementet.

2. av den 12 maj 1899, i anledning av väckt motion om ändringar i gällande
lagstiftning rörande fattigvården. (126.)

Ärendet anmäldes den 8 februari 1918 i samband med förslag till lag om fattigvården
m. m., varvid beslöts proposition till riksdagen.

3. av den 14 maj 1900, i fråga om ändring av gällande föreskrifter angående
vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma
sjukdomar bland husdjuren. (120.)

Det från medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen genom remiss den 18 maj 1900
infordrade utlåtandet rörande de delar av ärendet, i fråga om vilka Kungl. Haj:t
icke förut fattat beslut, har ännu icke inkommit.

4. av den 19 april 1901, i anledning av väckt motion om utarbetande av
skärpta lagbestämmelser för uraktlåtenhet att utgiva bidrag till underhåll
av oäkta barn. (38.)

Se under 2 här ovan. ''

5. av den 17 maj 1901, i anledning av väckt motion om ändring i
förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 i syfte att undanröja
vissa med densamma förenade olägenheter för gränskommunerna.
(88.)

Se under 2 här ovan.

6. av den 1 juni 1901, i anledning av väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande av jordbruksnäringen inom skogsbygderna
i Norrland och Dalarna. (128.)

Sedan utlåtande i ämnet avgivits av inom justitiedepartementet särskilt tillkallade
sakkunniga, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. av den 12 april 1902, i anledning av väckt motion om ändring av 15

§ i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871. (32.)

Se under 2 här ovan.

22* — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1919 års riksdag.

170

8. Riksdagens skrivelse av den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning
och därmed i samband stående ämnen. (136.)

Ärendet är i vad det rör jordbruksdepartementet oavgjort endast beträffande sockenallmänningar
m. m. i de norra länen, varom den s. k. norrländska skogsvårdskommittén
avgivit betänkande.

9. av den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion om ändring av §

5 i förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i
riket den 26 januari 1894. (''26.)

Den i ämbetsberättelsen till 1912 års riksdag omförmälda skogslagstiftningskommittén
har ännu icke avgivit förslag i ämnet.

10. av den 14 april 1905, angående åtgärder till förekommande eller lindring
av olägenheterna för skärgårdsbefolkningen av sjöfarten inomskärs
vintertiden. (65.)

Sedan det i ämbetsberättelsen till 1918 års riksdag omförmälda, av de inom finansdepartementet
tillkallade sakkunniga för utredning rörande väghållningsbesvärets utjämnande
m. m. den 15 december It) 16 avgivna förslag till lag om allmänna vägar
på landet, innefattande förslag även i nu förevarande ämne, överlämnats till jordbruksdepartementet,
har ärendet remitterats till ett flertal ämbetsverk, myndigheter och
korporationer, men hava samtliga de infordrade utlåtandena ännu icke inkommit.

11. av den 12 maj 1905, i anledning av väckta motioner om revision av
fattigvårdslagstiftningen m. m. (131.)

Se under 2. här ovan.

12. av den 20 maj 1905, med anhållan om utredning angående den enskilda
och kommunala sinnessjukvårdens förbättrande. (169.)

Se under 2. här ovan.

13. av den 23 maj 1906, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
disposition av den för statsverkets räkning utarrenderade delen av kronolägenheten
Halmstads slottsjord. (173.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. av den 23 april 1907, angående användande av skogsvårdsavgifter till
inköp av allmänningsskogar. (77.)

Se under 9. här ovan.

— 1919 -

171

15. Riksdagens skrivelse av den 24 maj 1907, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående upphävande av kronans rätt till
storverksträd och ekar å häradsallmänningar. (185.)

Se under 9. här ovan.

16. av den 25 april 1908, i anledning av väckta motioner dels om ändrad
lydelse av 6 § i lagen om vård av enskildes skogar den 24 juli 1903,
dels ock om skrivelse till Kungl. Maj:t angående revision av lagstiftningen
om vården av enskildes skogar. (64.)

Se under 9. här ovan.

17. av den 1 april 1909, i anledning av väckt motion om åvägabringande
av lagbestämmelser för betryggande av skogens återväxt å område, varest
avverkningsrätt upplåtits åt utlänning. (63.)

Se under 9. här ovan.

18. av den 21 april 1909, med begäran om utredning och förslag i fråga
om anordnande av lantbrukshögskolundervisning. (92.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. av den 15 maj 1909, i anledning av väckta motioner om begränsning
av rösträtten å vägstämma. (153.)

Se under 10. här ovan.

20. av den 24 maj 1909, angående bestämmelser rörande skyldighet att
vid allmän flottled uppföra bostäder för flottningsmanskapet. (234.)

Se under 1. här ovan.

21. av den 23 april 1910, angående tjänstårsberäkning för länsjägmästare
vid anställning inom skogsstaten. (75.)

Se under 9. här ovan.

22. av den 25 maj 1910, i anledning av väckt motion om åvägabringande
av lagändring i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård av
och hushållning med enskildes skogar. (64.)

Se under 9. här ovan.

23. av samma dag, i anledning av väckt motion angående omläggning av
förvaltningen av de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige.

(114.)

— 1991 —

172

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1912 års riksdag omförmäla sakkunniga för utredning
angående förvaltning och skötsel av kronans och andra allmänna skogar i
mellersta och södra delarna av riket den 17 december 1915 inkommit med sitt betänkande,
har detta remitterats till åtskilliga ämbetsverk och myndigheter. Samtliga
de sålunda infordrade utlåtandena hava ännu ej inkommit.

24. Riksdagens skrivelse av den 27 mars 1912, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om
rätt för skogsägare till väg över annans mark för skogsprodukters framforslande.
(44.)

De inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning rörande väghållningsbesvärets
utjämnande m. m. hava ännu icke avgivit utlåtande i ämnet.

25. av den 26 april 1912, i anledning av riksdagens år 1911 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1910. (48.)

Slutligt yttrande från de sakkunniga för verkställande av utredning och uppgörande av förslag
beträffande en förändrad bokföring rörande statens domäner har ännu icke inkommit.

26. av den 24 maj 1912, angående åtgärder till förekommande av viss
skadegörelse å ungskog. (119.)

Se under 9. här ovan.

27. av samma dag, i fråga om utredning och förslag angående upplåtande
till försäljning av vissa kronoegendomar. (121.)

Ärendet, som beror på ändring i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. av den 29 maj 1912, i fråga om åtgärder för vinnande av större överskådlighet
angående de verkliga inkomsterna från statens jordbruksdomäner
m. m. (253.)

Se under 25. här ovan.

29. av samma dag, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse genom
försumpning. (263.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. av den 18 juli 1914, i anledning av .Kungl. Maj:ts proposition angående
bildande för renskötselns upphjälpande i Västerbottens och Norrbottens
län av två fonder, benämnda Västerbottens lappfond och Norrbottens
lappfond. (75.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1919 —

173

31. Riksdagens skrivelse av den 28 augusti 1914, i anledning av inom riksdagen
väckt motion angående förvärvande för statens räkning av ön
»Jungfrun» i Kalmarsund såsom fridlyst nationalpark.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. av den 29 augusti 1914, i anledning av en inom riksdagen väckt motion
angående lånefond till understöd åt kommuner för inköp av skogsmark
för varaktigt skogsbruk. (185.)

Se under 9. här ovan.

33. av samma dag, i anledning av inom riksdagen väckt motion angående
utredning och förslag i fråga om rätt att till fullgörande av skyldighet
att underhålla enskild väg taga väglagningsämnen å annans mark. (191.)

De inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning rörande väghållningsbesvärets
utjämnande m. m. hava ännu icke avgivit utlåtande i ämnet.

34. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från kronoegendomen Störa och Lilla Åvesta i
Kopparbergs län. (238.)

Sedan domänstyrelsen inkommit med i ärendet infordrat utlåtande, har Kungl. Maj:t
den 5 oktober 1917 bemyndigat samma styrelse att låta uppgöra förslag till en för
tomtupplåtelser från ovannämnda kronoegendom lämplig ändring och utvidgning av
den för Krylbo municipalsamhälle gällande stadsplan. Sådant förslag har ännu icke
inkommit.

35. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förekommande och släckning av skogseld. (244.)

Sedan den från domänstyrelsen och järnvägsstyrelsen infordrade utredningen inkommit,
remitterades ärendet den 28 augusti 1918 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, varifrån
utlåtande ännu icke inkommit.

36. av den 18 september 1914, i anledning av inom riksdagen väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Magt angående utredning och förslag i
fråga om ändrade villkor för upplåtelser av odlingslägenheter å kronoparker
och överloppsmarker i de sex nordligaste länen m. m. (273.)

Det i ämbetsberättelsen till 1918 års riksdag omförmälda förslag av norrländska
bolonisationskommittén anmäldes den 19 mars 1918, därvid heslöts proposition till
riksdagen. Från nämda kommitté har därefter under år 1918 inkommit förslag till
ytterligare upplåtelser av kolonat. Kommittén har emellertid icke slutbehandlat ärendet
ifråga.

— 1919 —

174

37. Riksdagens skrivelse av den 10 maj 1915, i anledning av Kungl. Haj:ts
proposition angående avsättande till nationalpark av ett område norr om
Torne träsk i Norrbottens län jämte två i ämnet väckta motioner. (100.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag omförmälda sakkunniga för utredning
rörande fiske- och jakträtt å kronomark inkommit med utlåtande i ärendet,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. av den 20 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om bidrag av statsmedel
till kostnaderna för indelning, förbättring och underhåll av enskilda
vägar å landet m. m. (139.)

De inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning rörande väghållningsbesvärets
utjämnande m. m. hava ännu icke avgivit utlåtande i ämnet.

39. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning till statens lantbrukskonsulent i England för kursförlust i
anledning av kriget. (147.)

Anmäldes den 31 december 1918, därvid Kungl. Haj:t fann skrivelsen icke föranleda
någon särskild åtgärd.

40. av den 8 april 1916, angående beredande av skydd för vissa fågelarter.
(68.)

De i ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag omförmälda sakkunniga för utredning
och avgivande av förslag angående tillgodogörande av kronans fisken och jakten å
viss kronomark hava ännu icke avgivit utlåtande i ärendet.

41. av den 10 maj 1916, angående omhändertagande i sedlighetens intresse
av vissa sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst
liv fallit fattigvården till last. (119.)

Se under 2. här ovan.

42. av den 13 maj 1916, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående förbud mot tjurars utsläppande på allmänt bete. (116.)

Sedan de i berättelsen till 1918 års riksdag omförmälda, från lantbruksstyrelsen och
länsstyrelserna infordrade utlåtandena över ett inom jordbruksdepartementet utarbetat
förslag till lag i ämnet inkommit, anmäldes ärendet den 22 mars 1918, därvid be
slöts proposition till riksdagen.

43. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i gällande villkor
och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelsen. (118.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. t

— 1919 —

175

14. lliksdagens skrivelse av den 13 maj 1916, i anledning av väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj:t dels angående åtgärder till varaktigt
främjande av en planmässig nationell kraft- och bränslepolitik, dels angående
utredning rörande frågan om torvens användande som bränsle
m. m. (128.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag omförmälda infordrade utlåtandena
fullständigt inkommit, överlämnades ärendet den 28 november 1918 till finansdepartementet.

45. av den 31 maj 1916, angående utredning av frågan om frigivande av
laxfisket i Mörrumsbukten eller fredningslinjens inflyttande närmare Mörrumsåns
utlopp i bukten. (176.)

Kammarkollegiet, som anbefallts att verkställa utredning i ämnet, har ännu icke inkommit
med sådan utredning.

46. av samma dag, angående åtgärder till hämmande av genom handel med
jordegendom uppkommande vanhävd av sådan egendom m. m. (177.)

Ärendet anmäldes i samband med av särskilda sakkunniga avgivna förslag dels till
lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom och dels till lag
om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild
ägo, därvid beslöts proposition till riksdagen.

47. av den 6 juni 1916, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående åtgärder för jordbrukets främjande m. m. (169.)

De i ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag omförmälda sakkunniga hava den 15
mars 1918 avgivit betänkande rörande kylhusväsendet i Sverige, och är ärendet i
denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Angående lagerhusväsendet har betänkande
ännu icke avgivits. Beträffande övriga delar av riksdagsskrivelsen anmäldes
ärendet i samband med statsverkspropositionen till 1918 års riksdag under punkten
17. Sedan utlåtande i övriga delar av ärendet inkommit från lantbruksstyrelsen, är
ärendet i dessa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. av samma dag, i anledning av väckt motion om anslag för anordnande
av försöksgårdar å myrjord i Norrland och Dalarna m. m. (170.)

Kungl. Maj:t har i punkt 35 och 36 under nionde huvudtiteln av statsverkspropositionen
till 1918 års lagtima riksdag gjort framställning om anslag för anordnande
av två försöksjordar.

49. av den 7 juni 1916, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående omorganisation av statens fiskeriadministration. (213.)

— ]919 —

176

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1918 års lagtima riksdag omförmälda sakkunniga
för verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande omorganisation av
lantbruksstyrelsen m. m. den 19 januari 1918 avgivit förslag till omorganisation av
nämnda styrelse, däri jämväl inbegripen den centrala fiskeriadministrationen ävensom
till reglering av fiskeritjänstemännens löner m. m., samt lantbruksstyrelsen och statskontoret
häröver avgivit utlåtanden, anmäldes ärendet den 12 april 1918, därvid beslöts
proposition till riksdagen. I avseende å övriga i riksdagens skrivelse avsedda
organisationsfrågor beträffande statens fiskeriadministration förväntas ytterligare utlåtande
från de sakkunniga.

50. Riksdagen skrivelse av den 25 april 1917, i anledning av väckta motioner
om anslag till befrämjande av inhemsk linodling m. m. (94.)

Kommerskollegiet och lantbruksstyrelsen bemyndigades den 3 maj 1918 att för behandling
av förevarande fråga tillkalla högst fem sakkunniga personer. Utlåtande
från ämbetsverken har ännu icke inkommit.

51. av samma dag, i anledning av väckt motion angående förhöjning av
statsbidrag till innehavare av vissa odlingslägenheter och skogstorp. (95.)

Sedan det i ämbetsberättelsen till 1918 års lagtima riksdag omförmälda, från kolonistationskommittén
infordrade utlåtande inkommit och infordrade utlåtanden i ärendet avgivits
av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen och statskontoret, anmäldes detsamma
åter den 5 april 1918, därvid beslöts proposition till riksdagen.

52. av samma dag, angående utredning i visst syfte i fråga om kostnaderna
för brödsädesproduktionen i landet. (103.)

Det i ämbetsberättelsen till 1918 års lagtima riksdag omförmälda, från lantbruksstyrelsen
infordrade utlåtande har ännu icke inkommit.

53. av den 4 maj, i fråga om införande av förbud mot plockning av lingon
före viss tid. (117.)

Anmäldes ånyo den 5 april 1918, därvid beslöts proposition till riksdagen.

54. av den 9 juni 1917, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Haj:t i fråga om vidtagande av åtgärder för en allmän elektrifiering
av landsbygden m. m. (302.)

De i ämbetsberättelsen till 1918 års lagtima riksdag omförmälda sakkunniga hava
ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

55. av den 9 juni 1917, i anledning av väckta motioner i fråga om åtgärder
för främjande av trädgårdsodlingen. (305.)

— 1919 —

177

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1918 års lagtima riksdag oinförmälda sakkunniga
den 26 mars 1918 avgivit betänkande, har detta remitterats till åtskilliga ämbetsverk
och myndigheter. Samtliga de infordrade utlåtandena hava ännu icke inkommit.

56. Riksdagens skrivelse av den 9 juni 1917, angående utredning i fråga
om utveckling och uppehållande av en på inhemska råämnen och naturtillgångar
grundad, för landets behov tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel
m. m. (306.)

Sedan utlåtande inkommit från de i ämbetsberättelsen till 1918 års lagtima riksdag
omförmälda sakkunniga för utredning om åtgärder för främjande av jordbrukets produktion,
anmäldes ärendet ånyo den 13 september 1918, därvid chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigades tillkalla högst fyra sakkunniga personer med uppdrag att
verkställa utredning och avgiva förslag rörande möjligheterna att inom landet åstadkomma
en konstgödselinedelsindustri, grundad på inhemska naturtillgångar.

57. av den 12 juni 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av lägenheter m. in. från Kungsörs kungsladugård i Västmanlands
län ävensom två i ämnet väckta motioner. (328.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1918 års lagtima riksdag omförmälda, från domänstyrelsen
infordrade utredning rörande vissa i riksdagsskrivelsen angivna lägenheter
inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 22 mars 1918, därvid beslöts proposition till
riksdagen.

58. av den 14 juni 1917, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. (9.)

Det i ämbetsberättelsen till 1918 års lagtima riksdag omförmälda, från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen infordrade utlåtande angående den av riksdagen under punkt
77 begärda utredningen rörande vissa mindre fiskehamnar har ännu icke inkommit.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 2, 4, 5, 7, 11, 12, 41, 42, 46, 48, 51,
53 och 57 omförmälda slutligen avgjorda, det under 44 upptagna överlämnat till annat
departement, de under 1, 3, 9, 10, 14, 15, 16, 17, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25,
26, 28, 32, 33, 34, 35, 36, 38, 40, 45, 47, 49, 50, 52, 55, 56 och 58 upptagna
föremål för behandling av särskilda sakunniga eller kommitterade eller annan
myndighet och de övriga på prövning beroende.

23* — Justitieombudsmannens ämbetsberåttelse till 1919 års riksdag.

178

Tillägg till bilaga II.

(på grund av efter berättelsens tryckning inkomna uppgifter)

Justitiedepartementet.

520. Riksdagens skrivelse av den 22 maj 1918, i anledning av väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående revision av gällande bestämmelser
om valsättet vid val till andra kammaren och landstingen.
(226.)

Yttranden hava infordrats från Kungl. Maj:ts samtliga befallningshavande. Sådana
yttranden hava emellertid icke fullständigt inkommit.

Finansdepartementet.

521. Riksdagens skrivelse av den 24 maj 1918, i anledning av väckt motion
om höjning av rederilånefonden. (216.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 191* —

17»

Bil. V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhang ig gjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 juli 1918 men vid samma års slut
ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning
beroende, jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling.

1906 den 31 december (n:r 262),

angående förtydligande av gällande föreskrifter
om lasarettsläkares skyldighet att
meddela intyg rörande å lasarett vårdad
person.

Sedan skrivelsen överlämnats till medicinalstyrelsen
för att tagas i övervägande
i sammanhang med avgivande av yttrande
rörande ordnandet av rättsmedicinalväsendet
samt styrelsen inkommit med sådant yttrande,
har ärendet remitterats till överståthållarämbetet
och länsstyrelserna i samtliga
län m. fl. myndigheter och korporationer.
De sålunda infordrade utlåtandena
hava ännu samtliga ej inkommit.

(Justitiedepartementet.)

1907 den 2 oktober (n:r 255),

angående upphävande av kungl. kungörelsen
den 9 november 1896 om upphörandet
av posträtter m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

— 1919 —

180

1908 den 31 januari (n:r 47),
angående domstolarnas arkiv m. in.

1910 den 7 januari (n-.r 37),

angående domstolarnas arkiv m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Majts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

1908 den 5 maj (n:r 167),

angående revision ay lagens bestämmelser
om rättegångskostnadsersättniug.

Den person,som tillkallats att biträda inom
justitiedepartementet vid frågans behandling,
har ännu ej slutfört sitt uppdrag.

(Justitiedepartementet.)

1908 den 30 november (n:r 399),

angående förbud mot användande i firma
av beteckningen »riks» eller därmed jämförligt
uttryck.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartem en tet.)

1909 den 2 januari (n:r 26),

angående ändring av bestämmelserna om
rätt för domstol att förklara någon ovärdig
att föra andras talan inför rätta.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

1909 den 13 februari (n:r 88),

angående upphävande av bestämmelser
om förord vid förslag till ämbetens och
tjänsters tillsättande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

— 1919 —

181

1909 den 2 mars (n:r 116),

angående ifrågasatt ändring av 6 § i
lagen angående vård av enskildes skogar
den 24 juli 1903.

Skogslagstiftningskommittén har ännu
icke avgivit betänkande i ämnet.

(Jordbruksdepartementet.)

1910 den 4 februari (n.r 67),

angående ändring av gällande bestämmelser
om överlämnande till vederbörande
anatomiska institutioner i Uppsala, Stockholm
och Lund av lik efter självmördare
m. m.

1910 den 8 november (n:r 577),

angående ändring i lagen om handelsregister,
firma och prokura den 13 juli
1887.

1911 den 15 mars (n:r 169),

angående meddelande av lagbestämmelse
om skyldighet för vederbörande att i varje
stärbhus upprätta ett officiellt dokument,
utvisande boets delägare och ekonomiska
ställning,

Ärendet remitterades den 10 februari
1910 till universitetskanslern, som avgav
utlåtande. Den 3 januari 1911 anbefalldes
medicinalstyrelsen att yttra sig,
och, sedan dess utlåtande inkommit, infordrades
genom nådig remiss den 27 juni 1911
yttranden såväl uti ifrågavarande ärende
som öyer en av Kutig! Maj:ts befallningshayande
i Uppsala län gjord framställning
i liknande syfte från fångvårdsstyrelsen,
uni yersitetska n slem, öv erståth å 11 arämbetet
och Kung! Maj:ts befallningshavande i vederbörande
län. Samtliga dessa yttranden hava
inkommit, och ärendet beror på Kung!
Maj:ts prövning.

(Ecklesiastikdepartementet.)

Ärendet är beroende på Kung! Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

Lagberedningen, till vilken ärendet överlämnats,
har ännu ej avgivit förslag i ämnet.

(.Justitiedepartementet.)

— 1919 —

182

12.

1911 den 18 mars (n:r 172),

angående ändring i bestämmelserna om
vätt för utlänning att här i riket dnya
handel.

Ärendet är
pröyDing.

beroende på Kung]. Maj:ts
(Justitiedepartementet.)

1911 den 23 september (n:r 499),
angående ändring av lagen den 29 juli
1892 angående sparbanker.

1911 den 28 september (n:r 508),

angående meddelande av bestämmelser
till förebyggande av felaktiga sammanräkningar
vid proportionella val.

1912 den 8 januari (n:r 35),

angående ändring eller förtydligande av
bestämmelserna i 16 § av lagen angående
handelsregister, firma och prokura den 13
juli 1887.

Sedan bankinspektionen den 29 september
1911 avgivit infordrat utlåtande,
är ärendet, liksom ock det av kommittén
för utledning av frågan om kontroll över
rikets sparbanker den 20 juni 1911 avgivna
betänkande, beroende på Kungl. Majrts
prövning.

(Finansdepartementet.)

Ärendet är beroende på Kung]. Majits
prövning.

(Justitiedepartementet.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(J ustitiedepartem entet.)

16.

1912 den 23 maj (n-.r 313),

angående ersättning för syn å klockar- Sedan ärendet varit remitterat till de
boställe. särskilda grupper av sakkunniga, som jäm —

1919 —

183

likt nådiga bemyndiganden blivit av chefen
för ecklesiastikdepartementet den 1 februari
1912 och den 26 januari 1915 tillkallade
för att inom departementet biträda med
fortsatt utredning av frågan om ändrade
bestämmelser rörande klockarinstitutionen,
är detta ärende, jämte andra frågor rörande
klockarinstitutionen, beroende på fortsatt
särskild utredning inom departementet.

(Ecklesiastikdepartementet.)

1913 den 29 januari (n:r 51),

angående bristande överensstämmelse
mellan lagen om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskaps rättsverkningar
den 1 juni 1912 samt stadgandena
i 8 kap. giftermålsbalken.

Lagberedningen har i sitt den 31 augusti
1918 avgivna förslag till giftermålsbalk
m. m. beaktat justitieombudsmannens skrivelse
(se vidare under avd. IV).

(Justitiedepartementet.)

18.

1913 den 17 februari (n:r 79),

angående ändring i lagen om handelsregister,
firma och prokura den 13 juli 1887.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

19.

1913 den 25 februari (n:r 110),
angående förbättrade ämbetslokaler
landskansliet i Gävleborgs län.

för

Sedan infordrat utlåtande över skrivelsen
avgivits av överintendentsämbetet den 7 december
1915 samt av vitterhets-, historieoch
antikvitetsakademien den 2 maj 1916,
har överintendentsämbetet den 28 november
1916 avgivit infordrat förnyat utlåtande. Sedan
därefter Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Gävleborgs län den 19 maj 1917 avgivit

1919

184

infordrat utlåtande samt byggnadsstyrelsen
den 26 november 1918 inkommit med
förslag till uppförande av ett landsstatshus
i Gävle m. m., är ärendet för närvarande
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

(Finan sd epa rtementet.)

20.

1915 den 5 februari (n:r 86j,

angående förbud för ämbets- och tjänstemän
i patent- och registreringsverket samt
eventuellt för andra befattningshavare att
mot betalning åtaga sig enskilda uppdrag
inom området för deras tjänsteverksamhet.

Sedan patent- och registreringsverket avgivit
infordrat utlåtande, har skrivelsen den
26 mars 1915 remitterats till lönereglevingskommittén,
som den 14 november 1916
avgivit utlåtande i ämnet. Ärendet är därefter
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

(Fin ansdepartem entet.)

21.

1915 den 30 mars (n:r 167),

angående tullbehandlingsattesters offentlighet -

Sedan generaltullstyrelsen avgivit infordrat
utlåtande, har ärendet den 15 mars
1918 remitterats till 1914 års tullkommission.

(Finansdepartementet.)

1915 den 29 september (nr 321),

angående insändande av vissa balansförteckningar
från länsstyrelserna över de till
urbota bestraffning dömda, icke häktade
personer.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

23.

1915 den 31 december (n:r 589),

angående meddelande av särskilda be- Ärendet är
stämmelser rörande hemliga handlingars för- prövning,
varande hos civila myndigheter m. m.

beroende på Kungl. Maj:ts
(Justitiedepartementet.)

— 1919 —

186

24.

1915 den 31 december (n:r 596),

angående revision av bestämmelserna
rörande avgifter för registrering i handelsoch
föreningsregistren.

Sedan överståthållarämbetet och Kungl.
Maj:ts befalluingshavande i länen avgivit
infordrade yttranden, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

(Finansdepartementet.)

25.

1915 den 31 december (n.-r 600),

angående skogsvårdsstyrelses befogenhet
att bevilja anslag till skogsvårdsåtgärder å
skyddsskogsområde.

Skogslagstiftningskommittén har ännu
icke avgivit betänkande i ämnet.

(Jordbruksdepartementet.)

26.

1916 den 31 oktober (n:r 604),

angående edgångstemat i s. k. bamuppfostringsmål.

Medicinalstyrelsens i ärendet infordrade
utlåtande har ännu ej inkommit.

(Justitiedepartementet.)

27.

1916 den 21 december (n.r 695),

angående förening av tingslag i Piteå
domsaga.

Ärendet har remitterats till processkommissionen
för yttrande, vilket ännu ej
inkommit.

(Justitiedepartementet.)

1917 den 2 januari (n:r 61),
angående stadgande av viss
för ordförande i stadsstyrelse.

28.

kompetens

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(J ustitiedepartem entet.)

29.

1917 den 2 januari (n:r 62),

angående ändring av 20 § i gällande Efter det statskontoret inkommit med
resereglemente. infordrat utlåtande i ärendet, har detsamma

24* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 år» riksdag.

186

överlämnats till de sakkunniga för verkställande
av revision av gällande resereglemente.
Sedan nämnda sakkunniga den
9 november 1918 avgivit förslag i ämnet,
är ärendet beroende på Kung]. Majrts
prövning (se vidare under avd. IY).

(Justitiedepartementet.)

30.

1917 den 2 januari (n:r 68)

angående förbättrad lagstiftning rörande
församlingsfriheten.

Kungi. Maj:t bar tillkallat sakkunniga personer
för att biträda inom justitiedepartementet
vid utredning av frågan, (se vidare under
avd. IV). (Justitiedepartementet)

31.

1917 den 31 januari (n:r 84 1/a),

angående ändring i bestämmelserna rörande
ledigförklarande av apotek.

Ärendet remitterades den 23 februari
1917 till kommittén för verkställande av
utredning angående ordnandet av apoteksväsendet
i riket vid 1920 års utgång
m. m., vilken kommitté ännu icke avgivit
utlåtande i ärendet.

(Justi tiedepartem en tet.)

32.

1917 den 15 juni (n:r 269),

angående avhjälpande av viss bristfällighet
gällande lagstiftning rörande
tomträtt.

Ärendet är boroende på Kungl. Majrts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

33.

1917 den 31 december (n:r 522

angående omreglering av Ås och Gäsene
samt Marks, Vedens och Bollebygds domsagor.

Framställningen har remitterats till Göta
hovrätt för utlåtande, vilket ännu ej ininkommit.

— 1819 —

(Justitiedepartementet.)

187

34.

1917 den 31 december (n:r 523),
angående ändring av 41 § i läkarinstruktionen
den 30 december 1911.

35.

1917 den 31 december (n:r 528),
angående ändring av lagen den 14 september
1906 angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad m. m.

36.

1918 den 15 januari (n:r 42),
angående revision av resereglemente!.

37.

1918 den 15 januari (n:r 43),

angående ändring i gällande hyreslagstifning
till förmån för de mindre bemedlade.

38.

1918 den 15 januari (n:r 44),

rörande gift kvinnas behörighet att vara
ledamot av tryckfrihetsjury.

Sedan medicinalstyrelsen avgivit infordrat
utlåtande i ärendet, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

(Justitiedepartementet.)

Kungl. Maj:t har den 12 april 1918,
n:r 331, avlåtit proposition till riksdagen
med förslag till lag om fri rättegång m. m.

(Justitiedepartementet.)

I anledning av berörda skrivelse har
statsrådet och chefen för civildepartementet
jämlikt Kungl. Maj:ts den 26 april 1918
givna bemyndigande uppdragit åt fyra personer
att såsom sakkunniga inom civildepartementet
biträda vid verkställande av
revision av gällande resereglemente. De
sakkunniga hava ännu icke avgivit förslag
i ämnet (se vidare under avd. IV).

(Civildepartementet.)

Utlåtanden i ärendet hava infordrats från
Kungl. Majts samtliga befallningshavande
samt överståthållarämbetet. Sådana utlåtanden
liaya ännu ej inkommit.

(Justitiedepartementet.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet,)

— 1919

188

•»

39.

1918 den 15 januari (n:r 45),

angående ändring av kung!, förordningen
angående expeditionslösen den 7 december
1883.

Sedan statskontoret inkommit med infordrat
utlåtande i ärendet, har Kungl. Maj:t
den 18 oktober 1918 utfärdat kungörelser
angående dels ändrad lydelse av § 13 i
förordningen om expeditionslösen (sy. förf.-saml. n:r 795) och dels tillfällig ändring
av § 3 i samma förordning (sv. förf.-saml.
n:r 796) (se vidare under avd. IV).

(Justitiedepartementet.)

40.

1918 den 15 januari (rar 47),

angående ändrade bestämmelser angående
utfärdande av gravations- och äganderättsbevi8.

Utlåtanden i ärendet äro infordrade från
häradshövdingarna och rådhusrätterna. Sådana
utlåtanden hava ännu ej fullständigt
inkommit.

(Justitiedepartementet.)

41.

1918 den 15 januari (n:r 48),

angående införande av förhörsdomarinstitutionen.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

1918 den 22 juni (n:r 297),

angående ändring av § 4 i kungl. förordningen
den 14 december 1917 angående
föreskrifter om utmätning för krono- och
kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m.
(restindrivningsförordningen).

Statskontoret har den 29 juni 1918 anbefallts
att efter Kungl. Maj:ts befallningshayandes
i länen hörande avgiva yttrande
i ärendet.

(Finansdepartementet.)

— 1919 —