Kungl. Maj:ts Proposition Nr 9.
1
Nr 9.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om ändrad utbildningstid för vissa värnpliktiga av 1919
års klass m. m.; given Stockholms slott den 2 augusti
1919.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
lantförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga följande
Förslag
till
Lag
om ändrad utbildningstid för vissa värnpliktiga av 1919 års klass m. in.
Härigenom förordnas som följer:
§ I
Utan
hinder av vad i § 27 värnpliktslagen stadgas rörande värnpliktigs
utbildningstid må Konungen förordna,
dels att första tjänstgöringen för vapenföra värnpliktiga av 1919 års
klass, med undantag av dem, som nämnas under B eller C i § 27 mom.
1, skall . .
vid fotfolket utgöra etthundratjugu dagar och taga sm början under
första eller andra året,
vid trängen i egentlig trängtjänst och i sjukbärartjänst utgöra etthundratjugu
dagar, .
vid trängen i egentlig sjukvårdstjänst utgöra etthundrafemtio dagar
och taga sin början under andra året, samt
vid intendenturtrupperna utgöra etthundraåttio dagar;
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 8 käft. (Nr 9.) 2864 19 1
2
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 9.
dels ock att tjänstgöringstiden för icke vapenföra värnpliktiga av
1919 års klass, med undantag av dem, som nämnas under B eller C i
§27 mom. 2, skall utgöra sammanlagt tvåhundratio dagar.
§ 2.
Uti § 26 mom. 2 och 3 värnpliktslagen föreskriven uttagning för
utbildning till underbefäl ellör fackmän skall icke äga rum bland värnpliktiga,
tillhörande 1919 års klass.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
E. Ä. Nilson.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 9.
3
Utdrag av protokollet över lantförsvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
2 augusti 1919.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellnee,
Statsråden Petersson,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
LTndén,
Thorsson.
Efter gemensam beredning inom lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen
yttrade chefen för förstnämnda departement, statsrådet Nilson,
följande:
»Uti en till innevarande års riksdag avlåten proposition, nr 410,
föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att antaga följande förslag till
Lag:
om ändrad utbildningstid för vissa värnpliktiga av 1919 års klass m. m.
Härigenom för ordnas som följer:
§ 1-
Utan hinder av vad i § 27 värnpliktslagen stadgas rörande värnpliktigs
utbildningstid må Konungen förordna,
4
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 9.
dels att första tjänstgöringen för vapenföra värnpliktiga av 1919 års klass
skall
vid fotfolket utgöra etthundratjugu dagar och taga sin början under första
eller andra året,
vid trängen i egentlig trängtjänst och i sjukbärartjänst utgöra etthundratjugu
dagar,
vid trängen i egentlig sjukvårdstjänst utgöra etthundrafemtio dagar och
taga sin början under andra året, samt
vid intendenturtrupperna utgöra etthundraåttio dagar;
dels oclc att tjänstgöringstiden för icke vapenföra värnpliktiga av 1919 års
klass, med undantag av dem, som nämnas under B eller C i § 27 mom. 2, skall
utgöra sammanlagt tvåhundratio dagar.
§ 2.
Uti § 26 mom. 2 och 3 värnpliktslagen föreskriven uttagning för utbildning
till underbefäl eller fackmän skall icke äga rum bland värnpliktiga, tillhörande
1919 års klass.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Motiven till den sålunda föreslagna lagen återfinnas uti det vid propositionen
fogade utdraget av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden
den 27 maj 1919.
Ifrågavarande lagförslag blev emellertid icke av riksdagen antaget.
Med hänsyn därtill, att proposition i ämnet synts böra ånyo avlåtas
till den urtima riksdag, som av Kungl. Maj:t numera blivit sammankallad
till den 4 innevarande augusti, hava förnyade utlåtanden inhämtats
från de militära myndigheterna, varvid chefen för generalstaben
anbefallts att särskilt till behandling upptaga det uttalande av försvarskommissionen,
som återgåves i den till 1919 års lagtima riksdag avlåtna
propositionen nr 410, varvid borde utredas, huruvida och i vad mån en
nedsättning av tjänstgöringstiden för icke vapenföra värnpliktiga av 1919
års klass under den i sagda proposition föreslagna tidslängden (210 dagar)
måtte kunna ifrågakomma, under förutsättning att första tjänstgöringen
för vapenföra värnpliktiga av samma årsklass begränsades på
i propositionen angivet sätt;
varjämte chefen för marinstaben anbefallts att i samråd med chefen
för kustartilleriet före den 20 juli 1919 — under förutsättning att, i anslutning
till vad försvarskommissionen i yttrande den 24 maj 1919 uttalat,
en ytterligare avkortning utöver den i berörda proposition till 1919
års lagtima riksdag föreslagna tjänstgöringstiden av 210 dagar för icke
vapenföra värnpliktiga av 1919 års klass kunde ifrågakomma — avgiva
5
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 9.
yttrande beträffande det lägsta antalet tjänstgöringsdagar för beinälda
kategori värnpliktiga, som med hänsyn till vid marinen föreliggande omständigheter
i avseende å ifrågavarande värnpliktiga borde stadgas.
De med anledning härav inkomna yttrandena återgivas uti närslutna
bilagor (bil. A, B och C).
Vad cheferna för general- och marinstaberna och chefen för kustartilleriet
anfört giver mig icke anledning att frångå den ståndpunkt i
ämnet, som jag förut intagit. Samma skäl, som jag anfört i mitt yttrande
till statsrådsprotokollet vid avlåtande av propositionen nr 410 till
detta års lagtima riksdag, tala efter min mening alltjämt för en sådan
begränsning av utbildningstiden för 1919 års värnpliktiga, som i sagda
proposition föreslogs.
Vad särskilt angår tjänstgöringstiden för icke vapenföra värnpliktiga,
hava cheferna för generalstaben och marinstaben förklarat sig anse, att
någon nedsättning i dessa värnpliktigas tjänstgöringstid under den i
propositionen nr 410 föreslagna icke kan ifrågakomma. ISågon ytterligare
utredning av denna fråga har på grund av den knappa tiden intill
urtima riksdagens sammanträde icke medhunnits. Under sådana
förhållanden torde propositionen även i denna del böra avlåtas i samma
skick som till sistlidna lagtima riksdag. Då emellertid tidpunkten numera
snart torde vara inne för igångsättande av den allmänna utredning
rörande begränsning av våra försvarsanstalter, som sedan världskrigets
upphörande varit avsedd, lärer frågan om de icke vapenföras tjänstgöringstid
i detta sammanhang komma att bliva föremål för ytterligare
prövning. I varje fall utgår jag från den förutsättningen, att därest
genom senare beslut den sammanlagda utbildningstiden för de fotfolkettilldelade
vapenföra värnpliktiga skulle komma att understiga 210 dagar,
motsvarande avkortning bör äga rum för de icke vapenföra.
På grund av vad jag sålunda anfört, och med åberopande av mitt
yttrande till förenämnda statsrådsprotokoll den 27 maj 1919 får jag
hemställa, att ovanberörda förslag till »Lag om ändrad utbildningstid
för vissa värnpliktiga av 1919 års klass m. m.» måtte, med vidtagande
av en formell jämkning i avfattningen av § 1, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.»
Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj :t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition i
ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
C. E. Odliner.
6
Kungl. Maj. ts Proposition Nr 9.
Bil. A.
Till Statsrådet och Chefen för Knngl. Lantförsvarsdepartementet.
Den 27 sistlidne maj avgav jag under nr 232 genom D. S. den 23
i samma månad infordrat yttrande över »Förslag till Lag om ändrad
utbildningstid för vissa värnpliktiga av 1919 års klass m. m.». Det lagförslag,
över vilket mitt förnyade yttrande nu genom D. S. den 13 sistlidne
juni infordrats, är av fullständigt samma lydelse som det, över
vilket mitt ovan nämnda yttrande avgavs. Vad jag där anfört, gäller
således även det nu föreliggande förslaget.
Dessutom får jag beträffande det nu föreliggande förslaget vördsamt
anföra följande.
Någon motivering har icke medföljt detta. För att rätt kunna bedöma
dess innebörd har det dock i vissa fall befunnits nödvändigt att
söka finna motiven till lagförslaget. Såsom jag ovan anfört, är det förslag,
över vilket mitt yttrande avgavs den 27 sistlidne maj, av fullständigt
samma lydelse som det till mig nu överlämnade. Jag har därför
ansett, att vad som till statsrådsprotokollet nämnda dag anfördes, även
gäller det föreliggande lagförslaget. Riktigheten av denna åsikt synes mig
bestyrkt av D. S. den 21 sistlidne juni, varuti departementschefen bland
annat fäster min uppmärksamhet på att i det genom D. S. den 13 sistlidne
juni begärda yttrandet borde till behandling upptagas det uttalande
av försvarskommissionen, som återgives i den till 1919 års lagtima riksdag
avlåtna propositionen nr 410.
Uti det nu infordrade yttrandet hava synts mig böra i främsta rummet
behandlas de skäl, som ligga till grund för, samt de förhållanden,
vilka sammanhänga med uti mitt föregående yttrande i frågan framställt
förslag i ändamål att bereda bättre möjligheter åt infanteriet, än de uti
remisshandligen föreslagna. På grund av den vid föregående yttrandes
avgivande strängt begränsade tiden var det icke möjligt att då, annat
än i förbigående, beröra desamma.
Uti mitt yttrande den 27 sistlidne maj framhöll jag sålunda, att
djupgående förändringar måste genomföras i infanteriets beväpning, taktik
och utbildning, om detta, huvudvapnet, skulle kunna självt, och därmed
för hela fälthären återvinna den forna offensivkraften.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 9.
7
Vad infanteriets beväpning beträffar, har denna under världskriget,
främst i de krigförande länderna, undergått stora förändringar. I början
av kriget utgjordes den i regeln endast av gevär och bajonett, varjämte
ett fåtal kulsprutor ingingo i infanteritruppförbanden. Under krigets
lopp har infanteriet till så stor omfattning försetts med nya stridsmedel,
att man med fog kan påstå, att en ombeväpning ägt rum. Härtill kommer,
att tekniska hjälpmedel i stor omfattning tilldelats detta truppslag.
Till en början torde man, åtminstone på vissa håll, ansett, att de nya
stridsmedlen och tekniska hjälpmedlen hade sin användning uteslutande
under det så kallade ställningskriget. De rörliga operationerna under
världskriget påvisa emellertid oemotsägligt nödvändigheten av att även
under dylika operationer i erforderlig omfattning medföra andra stridsmedel
och tekniska hjälpmedel än dem, som före kriget tillhörde infanteriet.
En ombeväpning i lämplig omfattning av även vårt infanteri och i
samband därmed dess förseende med erforderliga tekniska hjälpmedel
synes därför icke längre kunna uppskjutas.
De viktigaste under kriget i de krigförande arméerna tillkomna
stridsmedlen vid infanteriet äro handgranater, gevärsgranater, granatkastare
samt infanterikanoner. Dessutom hava kulsprutorna i synnerligen
hög grad ökats till antalet, varjämte en ny typ •— den lätta —
har tillkommit. Av övrig materiel och tekniska hjälpmedel tillkomna
under kriget må såsom de viktigaste nämnas belysningsmedel, gasskydd,
infanteripionjärutrustning samt viss signalmateriel.
Av dessa stridsmedel och tekniska hjälpmedel m. m. finnas numera
ur teknisk synpunkt fullt godtagliga normaltyper. Anskaffniugen av för
vårt infanteri erforderliga stridsmedel m. m. borde således omedelbart
kunna igångsättas. Först och främst måste dävid anskaffas så mycken
materiel av olika slag, att en modern utbildning av infanteriet möjliggöres;
med den nuvarande materielen är detta icke i tillräcklig grad
möjligt. Anskaffningen av utbildningsmaterielen skulle samtidigt utgöra
en provbeställning, varunder olika materielslags särskilda lämplighet
för våra förhållanden samt det antal uti vilket olika stridsmedel in. m.
böra ingå uti olika truppförband m. m. skulle slutligt utrönas.
Tidpunkten för anskaffning av materielen synes för närvarande i viss
mån lämplig. Sedan krigsoperationerna avslutats, fortskrider givetvis
icke krigsmaterielens utveckling m. m. med samma hastighet som förut.
Dessutom föreligga numera jämförelsevis omfattande uppgifter rörande
främmande makters krigsmateriel av här ifrågavarande slag m. in. Kostnaderna
för anskaffning av så mycket materiel, som erfordras för infam
8 Kungl. Maj.is Proposition Nr 9.
teriets utbildning, synas icke behöva uppgå till några allt för stora
belopp.
Infanteriets taktik bär under kriget med hänsyn till tillkomsten av
de nya stridsmedlen m. m. undergått betydande förändringar, ej blott
under det så kallade ställningskriget utan även under det rörliga kriget.
Till stridskrafterna på marken hava kommit stridskrafterna i luften. Till
de ändrade förhållandena måste hänsyn tagas.
Tillkomsten av de nya stridsmedlen och tekniska hjälpmedlen har
i hög grad försvårat infanteriets utbildning. Ett nutida infanteri måste
utbildas uti att uppträda mot en fiende, utrustad med fullt modern materiel,
samt uti att självt handhava dylik. Vårt infanteris utbildning kan
icke längre förbliva oförändrad, utan måste vid densamma hänsyn tagas
till att den eventuella motståndaren är utrustad med dylik materiel.
Åven av det skäl, att de nya stridsmedlen och tekniska hjälpmedlen
måste anskaffas, om ej förr så vid krigsutbrott, måste utbildningen
snarast omläggas.
För att belysa, hur komplicerad och tidskrävande infanteriets utbildning
är, må anföras följande.
Under senare delen av kriget utgjordes inom vissa arméer infanteriets
förbindelsemedel av telefon, optisk- och ljudsignalering, jordtelegraf,
radiotelegraf, rapportskott, signaler och andra förbindelsemedel till flygare,
rapportkarlar och stafettkedjor samt rapporthundar och brevduvor.
Infanteriets pionjärer hava under kriget haft att utföra ej blott de
lättare förstärknings- och förbindelsearbeten, som åligga infanteriet i
allmänhet, utan dessutom i stort sett samma arbeten som fältingenjörtrupperna.
Den så kallade stormtruppspersonalen, vilken till växlande antal utbildas
inom de krigförande arméerna för särskilt krävande uppdrag, har,
efter avslutad allmän infanteriutbildning, meddelats särskild utbildning
under flera veckor.
För betjäning av kulsprutor och granatkastare m. m. hava inom
truppförbanden ett visst antal man utbildats. Vid kulspruteutbildriingen
har en icke obetydlig del av utbildningstiden måst anslås åt övningar
i beskjutning av luftmål.
Med hänsyn till nödvändigheten att städse hava personal i reserv
till förfogande för betjäning av kulsprutor och de särskilda strids- och
hjälpmedlen har det under kriget befunnits oundgängligen nödvändigt
att utöver det ordinarie betjäningsmanskapet utbilda sådant i reserv i
stor omfattning. I kulsprutetjänst har man sålunda utbildat förutom i
huvudsak allt befäl även en stor procent av infanteriets meniga.
Kungl. May.ts Proposition Nr 9.
9
Till utbildning med gevär bär kommit sådan med handgranat.
Vid allt detta är att märka, att all stridsverksamhet m. m. måste
inövas även med påsatt gasskydd.
All befälspersonal har, i ändamål att bibringa densamma större
färdighet att föra befäl under de olika förhållanden, varunder infanteriet
kan komma att uppträda, meddelats, förutom allmän infanteriutbildning,
även eu icke alltför ytlig utbildning i kulsprutetjänst, storm trupp- och
pionjärtjänst. Dessutom har ett visst antal bibringats en synnerligen
grundlig utbildning i olika specialgrenar.
Den under kriget för utbildningen till buds stående tiden har icke
medgivit, att alla infanterister kunnat utbildas uti samtliga de olika slag
av tjänster, som numera förekomma vid infanteriet. Man har därför
nödgats att specialisera utbildningqn å olika grupper. Åven vid vårt
infanteri har den under kriget framkomna specialiseringen börjat tillämpas.
Fördelarna härav hava varit påtagliga. Hittills vunna erfarenheter
synas dock giva vid handen, att vår förut till förfogande stående utbildningstid
icke ens med specialisering i Utbildningen varit tillräcklig för
att i erforderlig grad tillgodose de nytillkomna utbildningsgrenarna.
De beräkningar angående övningstidens längd m. m., som uppgjorts
för 1914 års härordning, äga således icke längre giltighet. Behovet av
ökad övningstid vid infanteriet synes mig vara betydligt större än vid
de övriga truppslagen. Jag anser därför oriktigt att, såsom i lagförslaget
skett, låta minskningen i övningstiden gå ut över det truppslag, som
mest är i behov av ökad sådan, och får framhålla att detta mitt uttalande
— med hänsyn till nödvändigheten av att utbilda infanteriet för
uppträdande mot en fiende, utrustad med den under kriget nytillkomna
materielen — gäller även i det fall, att nytillkommen utbildningsmateriel
av olika slag icke anskaffats före våren 1920.
Därest de förhållanden, som föranlett förslaget om inskränkning i
utbildningstiden för årsklassen 1919, skulle anses råda även under utbildningsåret
1920—1921, synes det mig — jämlikt departementschefens
yttrande till statsrådsprotokollet den 27 sistlidne maj, att hans avsikt
vore att föreslå förläggningen av tjänstgöringen för 1919 års klass'' tillhörande
infanteriet till år 1920, med början under våren — som om
under hösten och vintern 1920—1921 inga större värnpliktskontingenter
av infanteriet skulle komma att vara i tjänstgöring. Uti det förslag till
inskränkning i övningstiden, varöver jag den 27 sistlidne maj avgav
yttrande, förekom icke något uttalande, varav det framgick, att årsklassen
1919 tillhörande infanteriet skulle i sin helhet inkallas på våren.
Enligt lagförslaget skall första tjänstgöringen för årsklassen 1919 taga
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 8. höft. (Nr 9.) 2 364 19 2
10
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 9.
sin början under första eller andra året; i enlighet härmed kunde sålunda,
därest så befunnes nödvändigt, inryckning av värnpliktiga även
förläggas till hösten.
Med en så kort första utbildning vid infanteriet som den för årsklassen
1919 vare sig uti lagförslaget angivna eller av mig uti yttrande
den 27 sistlidne maj föreslagna är det givetvis omöjligt att tillgodose
de krav på allsidig användbarhet, som måste ställas på nämnda årsklass.
Därest hela årsklassen 1919 inrycker på våren och icke andra vapenföra
värnpliktiga i erforderlig omfattning inkallas till tjänstgöring under
hösten och vintern 1920—1921, kommer otvivelaktigt infanteriets användbarhet
med de mångsidiga krav, som numera ställas på detta truppslag,
att icke oväsentligt sjunka. Därvid är särskilt att framhålla omöjligheten
av att om icke vapenföra värnpliktiga i erforderlig omfattning
finnas i tjänst under vintern 1920—1921 verkställa den utprövning av
olika stridsmedels särskilda lämplighet för våra förhållanden m. m., som
ovan föreslagits, och vilken vintertid torde vara särskilt nödvändig.
Under den förutsättning,* som ovan angivits, och av de skäl, som
där anförts, synes det mig icke lämpligt att inkalla hela årsklassen 1919
tillhörande infanteriet på våren, utan synas vissa delar av densamma
böra, trots därmed förenade olägenheter, inkallas på hösten.
Ett ytterligare skäl för att till prövning ofördröjligen upptaga frågan
om infanteriets ombeväpning samt i samband därmed stående ändrad
taktik och utbildning är att söka däruti, att det måste anses uteslutet,
att icke modern beväpning och utrustning anskaffas om ej förr så åtminstone
vid ett krigsutbrott, eller sedan krig utbrutit. Ombeväpningen
måste då försiggå under kriget med därmed förknippade synnerligen
stora svårigheter. I avsikt att förbereda en dylik ombeväpning bör
snarast åtminstone utbildningsmateriel anskaffas samt den allra mest
oundgängliga personalen — såväl fast anställda som värnpliktiga — utbildas
för den nya materielens handhavande, varvid måste beaktas såväl
sommar- som vinterutbildningens olika krav. Åven innan materiel hunnit
anskaffas, måste i den mån så ske kan vid utbildningen tagas hänsyn
till kravet på personalens utbildning uti att uppträda mot eu fiende utrustad
med modern materiel.
Frågan om infanteriets ombeväpning samt dess förändrade taktik
och utbildning är av betydande omfattning. Om densamma ofördröjligen
upptages till behandling, borde anskaffning av utbildningsmaterielen
kunna medhinnas före våren 1920. Till nämnda tidpunkt måste, även
om ny materiel icke anskaffats, reglementen och utbildningsföreskrifter
11
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 9.
i sina huvuddrag föreligga omarbetade, om årsklassen 1919 skall kunna
bibringas sa god utbildning, som tillgänglig utbildningstid möjliggör.
Givetvis vore det önskvärt att före repetitionsövningarnas början innevarande
år medhinna ovan omnämnd omarbetning av reglementen och
instruktioner. Detta torde dock icke kunna ske. Däremot borde det
icke möta bestämda hinder att före ifrågavarande tidpunkt medhinna
utarbetandet av de utbildningsanvisningar m. m., som i främsta rummet
erfordras för moderniseringen av till repetitions- och reservtruppövning
inkallade årsklassers utbildning.
Vid den av departementschefen uti anförandet till statsrådsprotokollet
den 27 sistlidne maj omnämnda försvarsutredningen torde, enligt
försvarskommissionens yttrande över förslaget till lag för årsklassen
1919, värnpliktstjänstgöringens ordnande bliva föremål för ingående
undersökning. För att en dylik undersökning skall kunna giva godtagliga
resultat, fordras emellertid bl. a. att erfarenheter föreligga beträffande
de frågor, som ovan behandlats. Ovan föreslagen anskaffning
av utbildningsmateriel samt utredning m. m. rörande infanteriets utbildning
skulle därigenom kunna ingå såsom ett led uti eller åtminstone
förbereda, utan att ändock föregripa den allmänna försvarsrevisionen.
Därigenom borde tidsvinst kunna göras, vilket synes vara till fördel.
Med anledning av D. S. den 21 sistlidne juni får jag ytterligare
anföra följande.
Beträffande de icke vapenföras tjänstgöringstid får jag framhålla,
att det genom en utbildningstid av 210 dagar möjliggöres att hålla med
hänsyn till lägförslagets inskränkningar i övrigt oundgängligen erforderligt
antal icke vapenföra i tjänst samt att under den tid, då olika kontingenter
icke vapenföra förskjuta varandra, bibringa dem den allra
mest oundgängliga utbildningen. Jag anser även, att bestämmelserna i
Värnpliktslagen § 27, mom. 2 E skola lända till efterrättelse även beträffande
det remitterade lagförslaget.
Någon nedsättning uti den i propositionen n:r 410 föreslagna tjänstgöringstiden
för de icke vapenföra kan därför enligt min åsikt icke
ifrågakomma.
Stockholm den 11 juli 1919.
K. G. BILDT. •
Chef för Generalstaben.
E. af Klercker.
12
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 9.
Bil. -B.
Till Konungen.
Med anledning av nådiga skrivelsen av den 21 juni 1919 får jag
i underdånighet avgiva följande utlåtande.
Mot den i lagförslaget angivna längden (210 dagar) av tjänstgöringstiden
för vissa icke vapenföra värnpliktiga av 1919 års klass
tilldelade marinen i allmän tjänst, sjötjänst och stationstjänst har jas:
intet att erinra.
Beträffande det lägsta antal tjänstgöringsdagar för ovannämnda
kategorier värnpliktiga av 1919 års klass anser jag med hänsyn till
den minskning i värnpliktskontingenten vid marinen, som ägt rum och
som ytterligare kan förväntas, en ännu större avkortning av tjänstgöringstiden
ej vara tillrådlig, enär tjänstens skötande i annat fall torde
komma att möta betydande svårigheter.
Rörande kustartilleritjänst tilldelade värnpliktiga får jag hänvisa till
bifogade yttrande från Chefen för Kungl. Kustartilleriet.
Stockholm den 10 juli 1919.
Underdånigst
H. von KRUSENSTIERNA.
Sture Håkanson.
Bil. C.
Till Chefen för Marinstaben.
Med anledning av Eder skrivelse n:r 389/19 med begäran om yttrande
angående eventuell nedsättning av tjänstgöringstiden för icke
Kung!,. Maj:ts Proposition Nr 9. 13
vapenföra värnpliktiga av 1919 års klass, får jag härmed äran meddela
följande.
Med hänsyn till det ringa antal militärarbetare, som tilldelas kustartilleriet,
samt den härav alstrade olägenheten, att de vapenföra värnpliktigas
liksom stammanskapets tjänstgöringstid i alltför stor utsträckning
måste tagas i anspråk för tjänstgöring, som ej är av militärt värde
— vilket ogynnsamma förhållande tidigare av mig vid upprepade tillfällen
framhållits — anser jag, att vad kustartilleriet beträffar, den i
lagförslaget ifrågasatta nedsättningen av de icke vapenföra värnpliktigas
tjänstgöringstid måste avstyrkas.
Det lägsta antal tjänstgöringsdagar för de icke vapenföra värnpliktiga,
som med hänsyn till vid kustartilleriet föreliggande omständigheter
bör stadgas, kan ej sättas lägre än till 240 dagar, för så vitt ej
en väsentligt ökad tilldelning av dylika värnpliktiga äger rum, något
som dock icke lärer vara att förvänta, enär i detta syfte gjorda tidigare
framställningar icke bifallits.
Remisshandlingen återgår.
Stockholm den 3 juli 1919.
H. WRANGEL.
A. von Schinkel.