Kungl. Maj:ts proposition Nr 70.
1
Nr 70.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående disponerande
för arméns räkning av visst antal sängplatser å länslasarettet
i Linköping; given Stockholms slott den 31
januari 1919.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
lantförsvarsärenden för denna dag vill Kung!. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att
dels bemyndiga Kungl. Magt att i huvudsaklig överensstämmelse
med de i statsrådsprotokollet angivna grunder sluta avtal med Östergötlands
läns landsting angående disponerande för arméns räkning av tjugu
sängplatser å länslasarettet i Linköping,
dels ock såsom bidrag till förenämnda landsting för vidtagande av
härav påkallad utvidgning av ifrågavarande länslasarett å extra stat för
år 1920 anvisa ett reservationsanslag av 162,000 kronor.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
E. A. Nilson.
Bihang till riksdagens protokoll 1910. 1 sand. 59 höft. (Nr 70.)
367 19 1
2
Kung!. Maj. ts proposition Nr 70.
Tillsättande
av en kommitté
för utredning
rörande
samarbete
mellan civila
och militära
sjukhus
m. m.
Utdrag av protokollet över lantförsv ar särenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 31 januari 1919.
N ärvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Departementschefen, statsrådet Nilson yttrade härefter:
»Under punkten 63 av fjärde huvudtiteln i årets statsverksproposition
har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan på den proposition,
som kunde komma att avlåtas angående disponerande för arméns
räkning av visst antal sängplatser å länslasarettet i Linköping, tillsvidare
under fjärde huvudtiteln å extra stat för år 1920 beräkna ett
belopp av 162,000 kronor.
Jag anhåller nu att få underställa denna fråga Kungl. Maj:ts
prövning.
Den 9 november 1917 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att
verkställa utredning, huruvida och under vilka organisatoriska, administrativa
och andra förhållanden ett samarbete skulle kunna med fördel
åstadkommas mellan å annan ort än Stockholm belägna civila och militära
sjukhus, dels på det sättet, att de civila sjukhusen å de orter, där
Kung!. May. te proposition Nr 70.
3
två eller flera truppförband vore förlagda, utvidgades därhän, att de
kunde mottaga även sjuka från armén, varvid jämväl borde tagas under
omprövning lämpligheten av att å dessa sjukhus inrättades vissa specialavdelningar,
såsom för ögonsjukdomar samt för öron-, näs- och svalgsjukdomar,
dels ock på så sätt, att på de orter, å vilka redan funnes
militärsjukhus men ej civila sjukhus, de militära sjukhusen anordnades
så, att de kunde emottaga även civila sjuka i större utsträckning än
hittills varit fallet.
Uti denna kommitté — i det följande även benämnd sjukhuskommittén
— förordnades till ordförande generalfältläkaren, medicine doktorn
F. J. Baner samt till ledamöter ledamoten av riksdagens andra kammare
«J. B. Eriksson i Grängesberg, lasarettsläkaren vid länslasarettet i
Umeå, medicine doktorn K. H. Giertz, översten och chefen för Första
livgrenadjärregementet C. G. V. Hammarskjöld, ledamoten av riksdagens
andra kammare J. Jönsson i Revinge, medicinalrådet, medicine doktorn
E. Sederholm och dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare,
fältläkaren i Fältläkarkåren, regementsläkaren vid Andra livgrenadjärregementet
C. F. Yahlquist.
Uti skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 december 1918 anmälde kommittén,
att dess arbete visserligen ännu icke fortskridit så långt, att. något
slutgiltigt betänkande och förslag kunde avgivas rörande samtliga de
frågor, som innefattades i det kommittén meddelade uppdraget, men att
kommittén av skäl, som nedan angåves, funnit sig böra redan nu framlägga
förslag rörande visst samarbete mellan den civila och den militära
sjukvården; och ville kommittén därvid anföra följande:
De större allmänna sjukhusen och länslasaretten i landet vore i
regel betydligt överlägsna de militära sjukhusen beträffande såväl utrustning
som lokala anordningar, framför allt i fråga om operationsavdelningarna.
Därtill komme, att under det att militär!äkarna jämte sin
tjänstgöring å militärsjukhusen hade en del andra uppgifter att fylla, de
vid förstnämnda sjukhus och länslasarett anställda läkarna, vilka vore i
tillfälle att helt ägna sig åt sjukhustjänsten, på detta område och särskilt
på det kirurgiska området vunne en träning och en praktisk färdighet,
som endast kunde förvärvas genom tillgång till ett rikligt material
samt till fullt tidsenliga lokaler och övriga tekniska hjälpmedel.
För att de militära sjuka måtte kunna i samma mån som den civila
befolkningen komma i åtnjutande av den bästa möjliga sjukhusvård,
Framställning’
nvsjukhuskominittén.
Allmänna synpunkter.
4
Kung!. Maj:ts proposition Nr 70.
syntes det alltså vara önskvärt, att för dem i viss utsträckning bereddes
tillfälle till vård å de civila sjukhusen (länslasaretten).
Ett samarbete mellan den civila och den militära sjukvården ägde
redan nu rum å de flesta militära förläggningsplatser så tillvida, att på
de civila sjukhusen (länslasaretten) i eller i närheten av garnisonsorterna
intoges sjuka från truppförbanden. I främsta rummet gällde detta sådana
fall, som krävde operativt ingripande, men även, i större eller
mindre omfattning, de svårare invärtes sjukdomsfallen.
Med nuvarande utrymmesförhållanden läte det emellertid vid flertalet
av ifrågavarande lasarett sig icke göra att emottaga militära sjuka
i hela den utsträckning, som enligt kommitténs mening vore önskvärt.
Det hade därför ansetts böra tagas under övervägande, huruvida icke
förevarande angelägenhet skulle kunna beträffande åtskilliga militära
förläggnirigsorter vinna en tillfredsställande lösning därigenom, att i
sammanhang med utvidgning av lasaretten avtal träffades mellan kronan
och vederbörande landsting angående disponerande å lasaretten av visst
antal sängplatser för arméns räkning. En dylik anordning skulle enligt
kommitténs bestämda uppfattning i olika avseenden bliva till gagn för
såväl den militära som den civila sjukvården och syntes kunna genomföras,
utan att några som helst förändringar behövde ifrågasättas beträffande
de för länslasaretten gällande organisatoriska och administrativa
bestämmelser. De militära sjuka, vilka emottoges å civilt sjukhus,
borde sålunda vårdas under samma former, som gällde för de å sjukhuset
intagna civila patienterna. Någon särskild »militäravdelning» vore
alltså icke avsedd att inrättas, utan de militära patienterna borde förläggas
på de vanliga sjuksalarna tillsammans med övriga sjuka allt efter
arten av deras sjukdomar och enligt de föreskrifter, som vore utfärdade
för de civila sjuka. Den civile läkaren borde givetvis,, även om militära
sjuka vårdades å sjukhuset och militärläkare vore såsom underläkare där
anställd, utöva chefskapet över sjukhuset i dess helhet samt leda och
övervaka såväl sjukvården som hela den vid sjukhuset anställda personalen,
allt i enlighet med lasarettsstadgans grundsatser och enligt de
vid sjukhuset i övrigt gällande särskilda föreskrifter.
Vad beträffade antalet sängplatser, som skulle behöva å det civila
sjukhuset göras disponibla för arméns räkning, hade kommittén ansett,
att till grund för bedömandet av frågan härom borde läggas den principen,
att å det civila sjukhuset från truppförbanden skulle mottagas
alla svårare kirurgiska fall samt svårare fall av lunginflammation, lungsäcksinflammation,
osäkra mag- och tarmsjukdomar, svårare njursjukdomar
och reumatiska sjukdomar. De för den militära sjukvården av
-
Kungl. Maj.ts proposition Nr 70. 5
sedda sängplatserna borde enligt kommitténs mening stå till arméns
förfogande endast i mån av behov och efter överenskommelse mellan
vederbörande läkare samt eljest kunna disponeras för den civila sjukvården;
och syntes det i varje särskilt fall böra ankomma på överläkaren
å det civila sjukhuset att bestämma, huruvida den sjuke skulle å sjukhuset
mottagas.
I den mån vården av de militära sjuka nödvändiggjorde utvidgning
av de civila sjukhusen genom nybyggnader eller andra ändringsarbeten,
syntes det vara ofrånkomligt, att staten iklädde sig ersättningskyldighet
härför, lämpligt avvägd i förhållande till den ökade kostnad för landstingen,
som nybyggnads- och ändringsarbetena kunde anses särskilt
medföra för vården å sjukhusen av de militära sjuka. Härav föranledda
utgifter för statsverket vore enligt kommitténs uppfattning till
fullo motiverade av de betydande förbättringar i avseende å vården av de
sjuka vid armén, som den av kommittén förordade anordningen otvivelaktigt
skulle komma att medföra. Härtill komme emellertid en annan
omständighet. Såsom framginge av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses
skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 augusti 1918 angående ökat sjukhusutrymme
vid arméns truppförband, kunde, under förutsättning att
enligt kommitténs förslag de svårare sjukdomsfallen å vissa orter helt
överflyttades till de civila sjukhusen, kravet på ökat utrymme och sängantal
inom truppförbandssjukhusen å dessa orter i motsvarande grad
nedsättas. Därigenom vunnes alltså en besparing, som i ej oväsentlig
mån motvägde de engångskostnader för statsverket, varom här vore
fråga.
Om ock staten, enligt vad sålunda föreslagits, bidroge till kostnaderna
för erforderlig utvidgning av länslasarettet å viss ort, syntes
någon inskränkning till kronans förmån i avseende å landstingets fria
förfoganderätt över lasarettet icke kunna ifrågasättas. Däremot borde i
en eller annan form skapas garantier för att allt framgent, så länge
behov därav förefunnes, det överenskomna antalet sängplatser å sjukhus
i orten tillhandahölles armén genom landstingets försorg.
För de militära patienter, som vårdades å civila sjukhus, erlades
för närvarande i allmänhet, enligt vad kommittén inhämtat, legosängsavgifter
efter samma grunder, som gällde för å sjukhusen intagna civila
sjuka, alltså olika för militära sjuka från det landstingsområde sjukhuset
tillhörde och för sådana från annat landstingsområde. Från statens
synpunkt syntes anledning icke föreligga att härutinnan för framtiden
ifrågasätta någon ändring.
I sammanhang med spörsmålet om ett utvidgat samarbete mellan
den civila och den militära sjukvården hade kommittén förehaft till be
-
6
Utredning
rörande förutsättningarna
för ett samarbete.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 70.
handling frågan om militärläkares tjänstgöring å de civila sjukhusen.
Det läge i öppen dag, att det för den militära sjukvården skulle vara
av stor betydelse, om ett antal yngre militärläkare kunde genom tjänstgöring
vid länslasaretten beredas tillfälle till en vida mera omväxlande
och lärorik praktik än den, som de militära sjukhusen i allmänhet kunde
erbjuda. Genom sådan tjänstgöring under skicklig ledning och med
tillgång till alla de utensilier och tekniska hjälpmedel, varöver ett länslasarett
förfogade, skulle dessa militärläkare förvärva en för sin framtida
verksamhet synnerligen betydelsefull erfarenhet och ökad praktisk
färdighet. Kommittén funne det fördenskull vara önskvärt, att yngre
militärläkare, vilka kunde anses därför lämpade, erliölle anställning såsom
underläkare vid civila sjukhus. Någon kommendering av militärläkare
till tjänstgöring å dylika sjukhus ansåge kommittén däremot icke böra
ifrågakomma, utan borde frågan om tillsättande av läkare vid dessa
sjukhus fortfarande i allo ordnas enligt lasarettsstadgans bestämmelser.
Vore militärläkare anställd såsom underläkare vid civilt sjukhus,
där militära patienter vårdades, skulle denne biträda vid sjukvården å den
eller de avdelningar, sjukhusets överläkare bestämde, och skulle således icke
särskilt vårda intagna militära sjuka.
Ett spörsmål av stort intresse ur såväl militär som civil sjukvårdssynpunkt
vore läkarvårdens specialisering vid de större civila sjukhusen.
Genom den utvidgning av en del av dessa sjukhus, som skulle komma
ajt äga rum i samband med upplåtande av visst antal platser för de
sjuka från armén, skulle givetvis möjligheterna till en uppdelning av
sjukhusen i medicinska och kirurgiska avdelningar betydligt ökas. Vissa
utsikter syntes även förefinnas för anställandet vid dessa sjukhus av
specialutbildade läkare, eventuellt inrättande av specialavdelningar, såsom
för ögonsjukdomar samt för öron-, näs- och svalgsjukdomar.
Sedan kommittén, efter förberedande överläggningar, preliminärt
kommit till det resultat, att ett samarbete av den art, som ovan omförmälts,
vore önskvärt, hade kommittén beslutat att i sinom tid träda
i förbindelse med vederbörande landsting för att söka utröna, under
vilka förutsättningar landstingen kunde befinnas villiga att medverka
till åstadkommande av berörda samarbete. Dessförinnan hade kommittén
emellertid ansett sig böra inhämta utlåtanden i ämnet från direktioner
och chefläkare vid de lasarett, å vilka ett samarbete skulle kunna ifrågakomma.
Ehuru, såsom förut nämnts, det kommittén meddelade uppdraget
avsåge åvägabringande av utredning i förevarande hänseende
rörande allenast sådana orter, där två eller flera truppförband vore för
-
Kungl. Maj. ts proposition Nr 70.
7
lagda, hade kommittén funnit sig därvid böra utsträcka sina undersökningar
till att omfatta jämväl vissa orter, å vilka endast ett truppförband
vore förlagt. Kommittén hade alltså i december månad 1917 avlåtit
skrivelser till direktioner och chefläkare vid flertalet av de å landets
garnisonsorter belägna lasarett med anhållan om yttrande, huruvida och
i vilken omfattning samt under vilka förutsättningar ett samarbete
mellan den civila och den militära sjukvården av den art, som angåves
i en av kommittén uppgjord promemoria (se bil. 1), syntes kunna och
lämpligen böra komma till stånd.
Vidare hade kommittén införskaffat uppgifter rörande antalet och
arten av de vid varje truppförband under år 1917 inträffade sjukdomsfall
ävensom rörande den tid, varunder varje patient varit sjukskriven i
kvarter eller vårdats å sjukrum, å militärsjukhus eller å civilt sjukhus
m. m. Genom bearbetning av de sålunda infordrade uppgifterna hade
därefter, särskilt beträffande varje truppförband, beräknats ej mindre den
faktiska medelbeläggningen av militära sjuka å civilt sjukhus under år
1917 samt det högsta antalet sådana sjuka, som under nämnda år samtidigt
vårdats å dylikt sjukhus, än även det antal sängplatser, som i
medeltal, respektive högst, skulle hava under samma år behövt tagas i
anspråk å det civila sjukhuset, därest å detsamma kunnat intagas samtliga
de militära patienter, som med tillämpning av den utav kommittén
ovan angivna principen bort komma i åtnjutande av lasarettsvård.
Sedan med ledning av den sålunda upprättade statistiken jämte
annat tillgängligt statistiskt material ävensom av de från lasarettsdirektioner
och chefläkare inkomna yttranden utrönts, vid vilka lasarett en
utvidgning av ifrågavarande samarbete å ena sidan vore erforderlig och
å andra sidan syntes möjlig att åvägabringa, hade kommittén i särskilda
skrivelser till vederbörande landsting gjort framställning angående
disponerande för arméns räkning av följande antal sängplatser å nedannämnda
lasarett, nämligen:
• a |
länslasarettet |
i |
Linköping |
omkring |
20 |
sängplatser |
» |
» |
y> |
Borås |
10 |
» |
|
» |
T) |
» |
Växjö |
8 |
» |
|
» |
)) |
D |
Jönköping |
20 |
D |
|
» |
» |
» |
Västerås |
7 |
)> |
|
» |
» |
» |
Gävle |
» |
18 |
» |
» |
» |
» |
Umeå |
» |
18 |
)) |
Av de svar på ifrågavarande framställning, som kommittén fått
mottaga, framginge, att, i vad det ankomine på landstingen, goda ut
-
8
Kung1. Maj. ts proposition Nr 70.
Förhandlingar
angående samarbete
å läns*
lasarettet i
Linköping.
sikter torde förefinnas att vid ett flertal länslasarett åvägabringa det
av kommittén föreslagna samarbetet. Ehuru ärendet ännu icke befunne
sig i det utredda skick, att detsamma ansetts kunna i sin helhet underställas
Kungl. Maj:ts prövning, hade kommittén likväl funnit sig redan
nu böra inkomma med framställning i ämnet i vad anginge ett av de
ifrågavarande sjukhusen, nämligen länslasarettet i Linköping. Anledningen
härtill vore den, att enligt beslut av Östergötlands läns lansting
vissa betydande nybyggnad sarbeten vid sistnämnda lasarett inom den
närmaste framtiden komme att påbörjas. Dessa arbeten åsyftade en uppdelning
av sjukhuset (till att börja med i en kirurgisk och en medicinsk
avdelning), således just den anordning, som kommittén ansågei så hög grad
önskvärd för våra större lasarett. För realiserande av den utav kommittén
framlagda planen erbjöde sig härigenom ett gynnsamt tillfälle,
som icke syntes böra försummas. Öm vid det definitiva fastställandet
av planerna för dessa nybyggnadsarbeten hänsyn skulle kunna tagas
till arméns behov av sjukutrymme å ifrågavarande lasarett, vore det
emellertid nödvändigt att snarast möjligt träffa ett avgörande i frågan.
Sedan kommittén i skrivelse till direktionen för länslasarettet i
Linköping anhållit, att direktionen måtte avgiva yttrande, huruvida och
i vilken omfattning samt under vilka förutsättningar ett samarbete mellan
den civila och den militära sjukvården av den art, som angåves i ovannämnda
promemoria, syntes direktionen kunna och lämpligen böra komma
till stånd, hade direktionen i skrivelse den 19 februari 1918 avgivit det
sålunda begärda yttrandet samt därvid anfört i huvudsak följande: Ett
samarbete mellan civil och militär sjukvård av den art, som angivits i
förenämnda promemoria, ägde redan rum vad anginge Linköping, i det
att även militära sjuka, som behövde vård å lasarett, där intoges i
mån av tillgång på plats. Kommitténs förfrågan syntes därför syfta på
en utvidgning av detta samarbete. Vore meningen, att de civila sjukhusen
fortfarande skulle mottaga militära sjuka endast under samma
förutsättningar som civila sjuka, syntes det direktionen klart, att en
dylik utvidgning vore lämplig, och bleve det då nödvändigt att skaffa
tillräckligt antal platser för att tillhandahållas de militära patienterna.
Direktionen ville emellertid framhålla, att kostnaderna för en sådan ökad
sjukhusvård borde helt påvila staten. Beträffande lämpligheten av läkarvårdens
specialisering delade direktionen kommitterades uppfattning. I
fråga om de förhållanden, varunder samarbetet skulle äga rum, instämde
direktionen i de under punkterna 4 och 5 i promemorian gjorda uttalanden.
KungI. Maj.ts proposition Nr 70.
9
Sedan kommittén verkställt utredning rörande det ungefärliga antalet
sängplatser, som för den militära sjukvården skulle behöva disponeras
å länslasarettet i Linköping, hade gemensamt sammanträde ägt
rum i Linköping den 14 mars 1918 mellan sjukhuskommittén, å ena,
samt lasarettsdirektionen och kommittén för nybyggnad vid länslasarettet
i Linköping, å andra sidan. I fråga om de därvid förda förhandlingar
tilläte sig kommittén att hänvisa till en vid skrivelsen fogad redogörelse
(se bil. 11).
Under hänvisning till vad sålunda förekommit, hade kommittén i
skrivelse till Östergötlands läns landsting den 4 juni 1918 hemställt,
att landstinget ville taga ifrågavarande angelägenhet under omprövning
och därvid uttala sig,
huruvida landstinget vore villigt medverka till beredande av ökad
möjlighet till vård av militära sjuka å länslasarettet i Linköping i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder, som angåves i ovan omförmälda
redogörelse för de vid sammanträde i Linköping den 14 mars 1918
förda förhandlingarna,
huruvida landstinget sålunda vore villigt giva den redan planlagda
utvidgningen av lasarettet en sådan omfattning, att omkring 20 sängplatser
kunde göras för arméns räkning disponibla, på sätt i samma
redogörelse närmare angåves; samt
huruvida landstinget för sin del godtoge den vid ovannämnda förhandlingar
på därvid anförda skäl föreslagna ersättning från statens sida
av 5,000 kronor för en var av de för arméns räkning sålunda disponibla
sängplatserna, eller, därest så icke skulle vara fallet, i vilken form och
omfattning det ekonomiska vederlaget från statens sida syntes landstinget
böra utgå.
Sedan lasarettsdirektionen avgivit yttrande över denna kommitténs
framställning, hade frågan upptagits till behandling vid landstingets
lagtima möte under sistlidne september månad. Det utskott inom
landstinget, till vilket ärendet hänskjutits, hade därvid avgivit följande
betänkande:
»Utskottet, till vars behandling överlämnats länsstyrelsens skrivelse den
29 juli i år med dels kommitténs för verkställande av utredning rörande samarbete
mellan civila och militära sjukhus m. m. skrivelse till landstinget rörande
länslasarettet i Linköping och dels direktionens för nämnda lasarett yttrande i
frågan, får, efter att hava tagit del av förenämnda skrivelse och yttrande med
därtill hörande handlingar, föreslå landstinget:
att, på de av lasarettsdirektionen anförda grunder, förklara sig villigt att
medverka till beredande av möjlighet till vård av militära sjuka å länslasarettet
i Linköping i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som angivas i eu
Bihang till riksdagens protokoll 1019. 1 sand. 59 käft. (Nr 70.) 36 7 19 2
Kostnadsberäkningar
m. m.
10 Kungl. Maj. ts proposition Nr 70.
skrivelsen åtföljd redogörelse för de emellan ovannämnda direktion och kommittén
för nybyggnad vid lasarettet samt kommittén för verkställande av utredning rörande
samarbete emellan civila och militära sjukhus m. m. vid sammanträde i Linköping
den 14 mars 1918 förda förhandlingar;
att jämväl förklara sig villigt giva den redan planlagda utvidgningen av
lasarettet en sådan omfattning, att minst 20 sängplatser kunna göras för armén»
räkning disponibla, på sätt i samma redogörelse närmare angives;
att beträffande det ekonomiska vederlaget från statens sida fordra, att
staten ersätter såväl fulla kostnaden för utvidgning av nybyggnaden med erforderligt
antal sängplatser, som fulla engångskostnaderna för utrustningen; samt
att beträffande legosängsavgifterna fordra, att desamma skola utgå såsom
för första klassens patient i allmän sal.»
Enligt kommittén tillliandakommet utdrag av landstingets protokoll
för den 11 september 1918 hade det av utskottet sålunda avgivna betänkandet
blivit av landstinget gillat.
Av vad sålunda anförts framginge, att från landstingets sida binder
icke mötte för åvägabringande vid länslasarettet i Linköping av ett samarbete
mellan den civila och den militära sjukvården i huvudsaklig överensstämmelse
med de av kommittén förut angivna grunder.
Kommittén hade därefter vänt sig till arkitekten A. Brunskog,
vilken uppgjort kostnadsförslag till de av landstinget beslutade nybyggnadsarbetena
vid ifrågavarande lasarett, med anhållan om uppgift å det
belopp, vartill statens bidrag till engångskostnaderna för lasarettets utvidgning
beräknades uppgå. Med anledning härav hade Brunskog i
skrivelse till kommittén den 16 november 1918 meddelat, att en utökning
av den planerade om- och tillbyggnaden av länslasarettet i Linköping
med ytterligare 20 sjuksängar, vilka skulle disponeras av i Linköping
förlagda truppförband, enligt nu gängse material- och arbetspris komme
att medföra en merbyggnadskostnad av cirka 150,000 kronor eller 7,500
kronor för varje säng. I detta belopp inginge kostnaderna för ökat
utrymme för såväl sjuksalar med korridorer som för kök med förråder,
tvättstuga och mangelrum m. m. ävensom för personal, med därtill behövliga
värme-, vatten-, avlopps- och elektriska ledningar, men däremot
icke ökade kostnader för operations-, röntgen- eller badavdelningar, enär
dessa måste bliva av samma omfattning, vare sig ovannämnda 20 sjuksängar
tillkomme eller ej. Till engångsbyggnadskostnaden 7,500 kronor
för säng tillkomme jämväl engångskostnad för inventarier och utrustningspersedlar
m. m., viika torde kunna beräknas till 600 kronor för sjuksäng.
11
Kungl. Maj:tx proposition Nr 70.
Enligt den uppgjorda kostnadsberäkningen skulle statens bidrag
till ifrågavarande engångskostnader alltså utgöra tillhopa [150,000 +
(20 x 600) =] 162,000 kronor. Såsom redan i det föregående antytts,
skulle emellertid denna statsutgift delvis kompenseras av besparingar i
fråga om kostnaderna för trupp förbandens sjukhus. De till Linköping
förlagda infanteritruppförbandens (Första och Andra livgrenadjärregementenas)
sjukavdelningar vore nämligen för närvarande inrymda i provisoriska
lokaler i avvaktan på färdigställandet av de bägge regementenas
kasernetablissemang. Om nu staten, innan det för ifrågavarande truppförband
avsedda militärsjukhuset kommit till utförande, genom överenskommelse
med landstinget tillförsäkrade sig tryggad dispositionsrätt till
ett visst antal sängplatser å länslasarettet, möjliggjordes givetvis en
däremot svarande begränsning av militärsjukhusets storlek och därmed
också en begränsning av kostnaderna lör detta sjukhus.
Slutligen ansåge kommittén sig böra framhålla, att kommittén
ingalunda förbisett den möjligheten, att till följd av ändrad organisation
av försvars väsendet behovet av vårdplatser för militära sjuka i
Linköping kunde komma att i större eller mindre grad reduceras. Åven
om så skulle bliva förhållandet, hade dock intet annat skett, än att
staten lämnat ett relativt obetydligt bidrag till utvidgning av ett av
landets sjukhus, utan att beslutet härom i något avseende kunde tillmätas
prejudicierande betydelse för frågan om bestridandet av kostnaderna
för utvidgning av länslasaretten i allmänhet.
Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställde kommittén
om vidtagande snarast möjligt av de från statens sida erforderliga åtgärder
för åvägabringande av överenskommelse med Östergötlands läns
landsting angående disponerande för arméns räkning av 20 sängplatser
å länslasarettet i Linköping i enlighet med de av nämnda landsting
godkända villkor samt för övrigt i huvudsaklig överensstämmelse med
de i förenämnda promemoria angivna grunder.
Eu av kommitténs ledamöter, herr Eriksson i Grängesberg, har varit
av skiljaktig mening och avgivit följande särskilda yttrande:
»Under förutsättning att försvarsväsendet bibehålies i huvudsaklig överens
stämmelse med gällande härordning anser jag, i likhet med kommitténs flert al
det vara av trängande behov, att ett intimt samarbete åvägabringas mellan den
militära och civila sjukvården. Jämväl de allmänna riktlinjer för ett sådant
samarbete, som kommittén uppdragit, och den föreslagna överenskommelsen med
Östergötlands läns landsting ger jag, under nämnda förutsättning, min anslutning.
Kommitténs
hemställan.
Särskilda
yttranden.
Yttrande av
arméförvaltningens
civila departement
och
sjukvårdsstyrelse.
Yttrande av
försvarskommissionen.
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 70.
Efter min mening kan man emellertid icke utgå ifrån att den nuvarande härordningen
kommer att bibehållas. Det synes mig, sedan nu världskriget snart är
avslutat, böra bli en trängande angelägenhet, att snara åtgärder vidtagas för det
nuvarande försvarsväsendets avskrivning. Vid sådant förhållande kan jag icke
biträda kommitténs förslag om uppgörelse med Östergötlands läns landsting.»
Vidare har kommitténs ledamot herr Jönsson i Revinge, i anslutning
till vad av kommittén anförts, avgivit följande yttrande:
»Med arméns nuvarande organisation och med hänsyn till behovet av förbättrad
sjukvård vid de olika truppförbanden är sakkunnigas förslag till överenskommelse
med Östergötlands läns landsting värt beaktande. Ett samarbete mellan
militär och civil sjukvård anser jag vara till avgjort gagn, i all synnerhet för
sjukvården vid armén. Jag har dock företrätt den uppfattningen med avseende
a ett separat avtal med förutnämnda landsting, att ett uppskov skulle varit
önskvärt, enär nämligen frågan om vårt härväsendes omorganisation vilken dag
som hälst kan bli aktuell, och med denna omorganisation sammanhänger frågan
om det behövliga antalet sjuksängar för truppförbanden i Einköping.
Emellertid bär jag med framhållande av följande uttryck i kommitténs
skrivelse: »Kommittén har ingalunda förbisett den möjligheten, att till följd av
ändrad organisation av försvarsväsendet behovet av vårdplatser för militära sjuka
i. Linköping kan komma att i större eller mindre grad reduceras» och med hänsyn
till, att intet prejudikat skapas genom bifall till den ifrågavarande utvidgningen
av Linköpings lasarett, ansett mig oförhindrad att underteckna kommitténs utlåtande.
»
Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, som
den 27 december 1918 avgivit yttrande i ärendet, hava tillstyrkt bifall
till kommitténs framställning.
Sedan Kungl. Maj:t den 18 december 1918 tillkallat en kommission
för beredande av frågor om begränsning av de militära utgifterna och
därmed sammanhängande ärenden samt i denna kommission förordnat,
till ordförande ledamoten av riksdagens första kammare, förlikningsmaunen
S. H. Kvarnzelius och till medlemmar ledamöterna av samma
kammare, redaktören C. G. Ekman, f. d. majoren friherre O. H. A.
lleming och överdirektören J. L. Widell samt ledamöterna av riksdagens
andra kammare, lantbrukaren S. Bengtsson, redaktören P. A. Hansson,
redaktören V. Larsson, lantbrukaren D. H. Pettersson och ombudsmannen
A. V. Sävström, anbefalldes denna kommission — i det följande benämnd
försvarskommissionen — den 5 januari 1919 att avgiva yttrande över
sjukhuskommitténs förevarande framställning.
Uti med anledning härav den 13 januari 1919 avgivet yttrande har
försvarskommissionen anfört, atp kommissionen i likhet med sjukhus
-
KungI. Maj. ts proposition Nr 70.
13
kommittén hölle före, att ett samarbete mellan den militära och den
civila sjukvården vore ägnat att medföra avsevärda fördelar i skilda hänseenden.
Särskilt ansåge sig kommissionen böra framhålla betydelsen
därav, att genom ett dylikt samarbete åt arméns svårare sjuka kunde
beredas samma goda sjukhusvård, som stode den civila befolkningen till
buds. De av sjukhuskommittén uppdragna allmänna riktlinjerna för det
planerade samarbetet funne kommissionen icke föranleda till någon erinran
från kommissiouens sida.
Mot den beträffande länslasarettet i Linköping träffade preliminära överenskommelsen,
vilken med hänsyn till nu rådande prisförhållanden måste
anses vara för staten fördelaktig, hade kommissionen icke något att i
och för sig erinra. Då det emellertid framdeles kunde inträffa, antingen
att armén icke vidare hade något behov av att disponera några sängplatser
å länslasarettet eller att det etablerade samarbetet mellan den militära sjukvården
och lasarettet av annan anledning funnes böra upphöra, syntes
det kommissionen önskvärt, att i den blivande överenskommelsen mellan
staten och landstinget intoges erforderliga bestämmelser rörande villkoren
och formerna för samarbetets upphörande ävensom föreskrift därom,
att landstinget i dylikt fäll skulle vara skyldigt att till statsverket
återbära så stor del av det för ifrågavarande 20 sängplatsers anordnande
lämnade statsbidraget, som motsvarade det värde samma sängplatser ansåges
kunna hava för landstinget.
Under åberopande av vad sålunda anförts, och under förutsättning
att vid tiden för överenskommelses träffande med landstinget några ändrade
förhållanden med avseende å arméns behov av ifrågavarande sängplatser
icke inträtt, tillstyrkte försvarskommissionen för sin del bifall till
den av sjukhuskommittén gjorda framställningen.
Mot kommissionens sålunda avfattade yttrande hava följande reser- Reserrationer.
vationer framställts, nämligen
av herrar Bengtsson, Ekman och Larsson, vilka ansett, att näst sista
stycket av kommissionens yttrande bort hava följande lydelse:
»Mot den sålunda träffade------, synes det kommissionen, att
i den blivande överenskommelsen mellan staten och landstinget böra intagas erforderliga
bestämmelser---— — för landstinget.», samt
av herrar Hansson och Sävström, vilka anfört:
»I sitt uttalande till statsrådsprotokollet den 18 december 1918 framhöll
hans excellens herr statsministern nödvändigheten av eu genomgripande revision
av vårt försvarsväsen bl. a. med hänsyn till folkets bärkraft och den fredliga kul
-
14
Departe
ments
chefen.
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 70.
turens behov. Det definitiva igångsättandet av denna revision ansågs dock böra
anstå, intill dess att dess allmänna förutsättningar i den nya europeiska statsordningen
klarnat. En preliminär granskning av de försvarsanstalter, som redan
nu kunna och böra begränsas eller uppskjutas ansågs emellertid böra omedelart
företagas.
\ id prövningen av ärenden, som för sådan granskning remitterats till försvarskommissionen,
synes oss denna böra utgå ifrån att nya anslag böra tillstyrkas,
endast om de avse att fylla omedelbart trängande behov. Det samarbete mellan
den militära och civila sjukvården, som av sjukhuskommittén föreslagits, synes
oss icke fylla något sådant omedelbart behov. Dess praktiska förverkligande bör
därför enligt vårt förmenande anstå, till dess den definitiva försvarsrevisionen
kunnat företagas.
Av denna grund ha vi inom försvarskommissionen yrkat, att den för sin del
skulle tillsvidare avstyrka bifall till den av sjukhuskommittén gjorda framställningen».
Uppenbart är, att staten bär att sörja för att arméns sjuka komma
i åtnjutande av en i allo tillfredsställande sjukhusvård. De resurser,
varöver den militära sjukvården för närvarande förfogar, äro emellertid
icke sådana, att en dylik sjukhusvård alltid kan beredas de sjuka. Då
av såväl ekonomiska som andra skäl de militära sjukhusen svårligen
kunna med avseende å läkar- och sjukvårdspersonal samt utrustning
in. m. bringas upp till en med de civila sjukhusen fullt jämförlig nivå,
har den tanken uppstått, att å de garnisonsorter, där länslasarett finnas,
arméns svårare sjuka skulle kunna beredas vård å dessa under samma
former och villkor som den civila befolkningen. Å andra sidan skulle
å de platser, där väl militära men icke några civila sjukvårdsinrättningar
finnas, de förra stå öppna jämväl för den civila befolkningen. Ett dylikt
samarbete skulle lända icke blott den militära utan jämväl den civila
sjukvården till avsevärt gagn i skilda hänseenden.
Den av Kungl. Maj:t tillsatta sjukhuskommittén har nu framlagt
vissa allmänna riktlinjer för det sålunda planerade samarbetet mellan
den militära och civila sjukvården ävensom ett i överensstämmelse härmed
uppgjort förslag till ordnande av detta samarbete i Linköping,
där tre särskilda truppförband, nämligen Första och Andra livgrenadjärregementena
samt Östgöta trängkår, äro förlagda. Förslaget, vilket
tillkommit efter vissa mellan direktionen för Linköpings länslasarett och
kommittén för nybyggnad vid lasarettet, å ena, samt sjukhuskommittén,
å andra sidan, förda förhandlingar, innebär, att vid den utvidgning av
länslasarettet, som enligt beslut av Östergötlands läns landsting är avsedd
att inom den närmaste framtiden äga rum, 20 sängplatser å lasarettet
skulle göras disponibla för arméns räkning. Enligt beslut den 11 september
1918 har landstinget förklarat sig villigt att vidtaga härav på
-
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 70.
kallade åtgärder. Såsom villkor härför har från landstingets sida fordrats,
dels att staten ersätter landstinget såväl fulla kostnaden för utvidgning
av den planerade nybyggnaden med det erforderliga antalet
sängplatser som fulla engångskostnaden för utrustningen, dels ock att
för armén tillhörande, å lasarettet intagna sjuka erläggas legosängsavgifter
såsom för första klassens patienter å allmän sal. Dessa utgöra för
närvarande 1 krona 25 öre för landstingsområdet tillhörande patienter
och 2 kronor 50 öre för övriga patienter. Enligt uppgjorda
kostnadsberäkningar skulle engångskostnaden uppgå till 7,500 kronor för
sängplats samt engångskostnaden för inventarier och utrustningspersedlar
m. m. till 600 kronor för sängplats. Det bidrag, staten skulle hava
att till landstinget utgiva, skulle alltså belöpa sig till [20 x (7,500+ 600)
=] 162,000 kronor.
De av sjukhuskommittén uppdragna allmänna riktlinjerna för ett
samarbete mellan den militära och civila sjukvården finner jag i allo
välgrundade och icke föranledande någon erinran från min sida.
Den med Östergötlands läns landsting träffade preliminära överenskommelsen
angående detta samarbetes ordnande i Linköping giver mig
icke heller anledning till annan anmärkning, än att även jag, i enlighet
med vad försvarskommissionen hemställt, anser önskvärt, att i den blivande
överenskommelsen mellan staten och landstinget intagas erforderliga bestämmelser
rörande villkoren och formerna för samarbetets upphörande
ävensom föreskrift därom, att landstinget i dylikt fäll skall vara skyldigt
att till statsverket återbära så stor del av det för ifrågavarande 20
sängplatsers anordnande lämnade statsbidraget, som motsvarar det värde
samma sängplatser då anses kunna hava för landstinget. Förhandlingar
i sådant syfte torde därför böra med vederbörande inledas.
Förutsättningen för att ifrågavarande samarbete med länslasarettet
i Linköping skall komma till stånd är, såsom av den lämnade redogörelsen
framgår, att de på statsmakterna ankommande åtgärderna vidtagas,
innan landstinget nästinstundande höst skrider till definitivt beslut
om lasarettets utvidgning. Ehuru det med hänsyn till den förestående
allmänna revisionen av vårt försvarsväsende skulle varit önskvärt, därest
med frågans avgörande kunnat någon tid anstå, torde därför framställning
dock redan nu böra göras till riksdagen om anvisande av det för ifrågavarande
överenskommelses träffande erforderliga anslaget eller 162,000
kronor. Självfallet är, att därest vid den tidpunkt, då landstinget skall
slutligt behandla byggnadsfrågan, sådana ändrade förhållanden inträtt,
att något behov för armén att å länslasarettet disponera ifrågavarande
sängplatser icke längre föreligger, någon överenskommelse härom icke
kommer att med landstinget träffas.
16
Kungl. Maj.ts proposition Nr 70.
På grund av vad sålunda anförts, får jag hemställa, det täcktes
Eders Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med ovan angivna grunder sluta avtal med Östergötlands läns landsting
angående disponerande för arméns räkning av tjugu sängplatser å länslasarettet
i Linköping,
dels ock såsom bidrag till förenämnda landsting för vidtagande av
härav påkallad utvidgning av ifrågavarande länslasarett å extra stat för
år 1920 anvisa ett reservationsanslag av 162,000 kronor.»
Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Thomas Adlercreutz.
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 70.
17
Bil. T.
P. M.
Förslag till plan för samarbete mellan den mila och
militära sjukvården.
1) De civila sjukhusen (lasaretten) utvidgas, där så anses erforderligt, med
för den militära sjukvården behövligt antal sängar.
2) Nuvarande militära sjukhus å platser, där civila sjukhus icke finnas, utvidgas
för att kunna tjäna den civila sjukvården i orten.
3) Läkarvården specialiseras vid de större civila sjukhusen (lasaretten), vid
vilka militära sjuka avses erhålla vård, genom anställande av specialutbildade,
läkare, eventuellt med uppdelning av sjukhusen i olika avdelningar.
4) Vid vården av de å civila sjukhus (lasarett) intagna militära sjuka iakttages
följande:
a) De militära sjuka vårdas under samma former, som gälla för de civila
sjuka, intagna å det civila sjukhuset. Någon särskild »militäravdelning»
skall således ej upprättas, utan förläggas de militära sjuka på de vanliga
sjuksalarna tillsammans med övriga sjuka, allt efter arten av deras sjukdomar
och enligt de föreskrifter, som gälla för de civila sjuka.
b) Om militärläkare är som underläkare anställd vid det civila sjukhuset,
biträder denne vid sjukvården å den eller de avdelningar, sjukhusets
överläkare bestämmer, och vårdar således icke särskilt intagna* militära
sjuka. Den civile läkaren (överläkaren) är sålunda, även om militära
sjuka vårdas å sjukhuset och militärläkare är som underläkare där anställd,
chef för sjukhuset samt leder och övervakar såväl sjukvården
som all vid sjukhuset anställd personal, allt enligt lasarettsstadgans
grundsatser och enligt vid sjukhuset i övrigt särskilt gällande föreskrifter.
På militärt sjukhus, där civila sjuka jämväl intagas för vård, är militärläkare
chefläkare.
5) Om genom ett samarbete mellan den civila och den militära sjukvården
ökning av läkarkrafterna vid de civila sjukhusen anses behövlig, bör
denna fråga ordnas i enlighet med gällande lasarettsstadga. Militärläkare komma
således icke att kommenderas till tjänstgöring såsom underläkare å dylikt sjuk
Bihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 59 höft. (Nr 70.) 367 19 3
18
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 70.
hus, men önskvärt är, att yngre militärläkare beredes möjlighet att, för så vitt
de kunna anses därför lämpade, erhålla befattning såsom underläkare.
6) Nödvändiggör vården av de militära sjuka utvidgning av de civila sjukhusen
genom nybyggnader eller andra ändringsarbeten, lämnar staten ersättning
härför, lämpligt avvägd i förhållande till den ökade kostnad för landstingen, som
nybyggnads- och ändringsarbetena kunna anses särskilt medföra för vården å
sjukhusen av de militära sjuka; och gäller detta jämväl beträffande engångskostnader
för instrumental- och annan utredning.
7) Legosängsavgifterna för militära sjuka utgå, vare sig de sjuka vårdas å
allmän säl eller enskilt eller halvenskilt rum, enligt samma grunder, som gälla
för a sjukhusen intagna civila sjuka, alltså olika för militära sjuka tillhörande
landstingsområdet och för sådana tillhörande annat landstingsområde, å allmän
sal beräknade efter den lägst fastställda avgiften för de båda kategorierna.
8) Intagning av militära sjuka på civila sjukhus bör ske på samma sätt
som hittills, och respektive truppförbandsläkares avpolletteringssedlar sålunda
fortfarande gälla som ansvarsförbindelser.
9) Villkoren för vård av civila sjuka å militära sjukhus bestämmas genom
avtal med vederbörande landsting, varvid i tillämpliga delar samma grunder följas,
vilka föreslagits beträffande vård av militära sjuka å civila sjukhus.
Bil. IT.
Redogörelse
för de mellan direktionen för Linköpings lasarett och kommittén för nybyggnad
vid Linköpings lasarett, ä ena, samt »sjukhuskommittén»,
å andra sidan, förda förhandlingar vid sammanträde i Lin.
köping den 14 mars 1918.
Närvarande: direktören Larsson, vice ordförande i direktionen och ordförande
i byggnadskommittén, regementsläkaren Theorell, brukspatronen Tersmeden,
rådmannen Petersson, godsägaren jä vensson, kronofogden Ygberg, direktören
Tollin och överläkaren vid sjukhuset Åkerblom samt av sjukhuskommittén generalfältläkaren
Bauer, översten Hammarskjöld, fältläkaren Vahlquist och riksdagsmannen
Jönsson i Bevinge.
Direktören Larsson utsågs att leda förhandlingarna.
Till behandling upptogs först frågan om önskvärdheten av ett intimare samarbete
mellan de civila och militära sjukhusen. Härom fanns icke mer än en
mening, och förklarade de närvarande medlemmarna av lasarettsdirektionen och
byggnadskommittén, att de gärna skulle medverka till, att de militära sjuka i än
större utsträckning än hittills komme att mottagas å länslasarettet.
Kung]. Maj:ts Proposition Nr 70.
19
Beträffande det antal platser, som det vore önskvärt, att armén finge förfoga
över, föredrog fältläkaren Vahlquist resultatet av de i detta avseende verkställda
undersökningar, varav inhämtades, att — med tillämpning av principen
att alla svårare kirurgiska fall, svårare fall av lunginflammation, lungsäcksinflammation,
osäkra mag- och tarmsjukdomar, svårare njursjukdomar och reumatiska
sjukdomar borde intagas å civilt sjukhus — högsta antalet sängplatser å lasarettet,
som under år 1917 samtidigt skulle hava behövt tagas i anspråk för den militära
sjukvården, uppginge till 30, nämligen under vissa delar av februari och mars
månader.
Efter en längre diskussion anslöto sig de flesta till den meningen, att då
medelbehovet av sängplatser för militära sjuka å lasarettet beräknades utgöra
ungefär 13, för arméns räkning borde göras disponibla omkring 20 sängar, dock
givetvis så, att de skulle för armén begagnas endast i mån av behov och efter
överenskommelse mellan läkarna, varvid det naturligtvis alltid komme an på
respektive överläkare å lasarettet att bestämma, vilka sjukdomsfall som skulle
mottagas å lasarettet.
Den Jcirurgislca avdelningen ansågs ej behöva beräknas större än hittills, enär
redan sedan flera år det vore vanligt, att svårare operationsfall mottoges å sjukhuset;
ökning torde däremot böra beräknas i antalet platser å medicinska avdelningen.
Beträffande öronfallen framhöll överläkaren, att det vore hans mening,
att dessa skulle fortfarande som hittills vårdas å kirurgiska avdelningen, men av
en specialutbildad läkare; dock skulle i planen för utvidgning av lasarettet inrymmas
möjlighet för tillbyggnad av en särskild avdelning för öron-, näsoch
svalgpatienter. Generalfältläkaren uttalade därvid önskvärdheten av att
en på området specialutbildad militärläkare kunde få sig anförtrodd dessa
patienter, på samma gång han vore anställd vid något av truppförbanden i Linköping.
Det ansågs vidare, att staten borde lämna någon ersättning till landstinget
för de platser, som armén således komme att disponera över. Generalfältläkaren
framhöll därvid, att en för kort tid sedan av arméförvaltningens fortifikationsdepartement
gjord kostnadsberäkning för nya sjukhus för Västernorrlands regemente
och Göta artilleriregemente slutade på en summa av ungefär 5,000 kronor
per säng, inklusive inventarier och all övrig utredning för sjukhuset. I denna
summa inginge givetvis icke kostnader för kök, tvätt- och övriga för administration
nödiga lokaler, då sådana redan funnes å truppförbanden. Det syntes honom,
att nämnda summa skulle kunna läggas till grund för beräknandet av ersättningen
från statens sida. Yisserligen måste landstinget beräkna en högre
kostnad per sjuksäng, omkring 10,000 kronor eller måhända ännu något högre,
men i betraktande dels därav att en ökning med omkring 20 platser knappast
torde nödvändiggöra utvidgning av kök, tvätt- och övriga administrationslokaler,
dels av den onekligt stora fördelen för landstinget att under vissa delar av året
kunna förfoga över »arméns sängar» —• särskilt, såsom överläkaren Åkerblom
framhållit, just vid de tider, då behovet därav för civila sjuka vore som störst —
dels diirav att flertalet värnpliktiga, som kunde komma att intagas å lasarettet,
vore landstinget tillhörande, hemställde generalfältläkaren, att direktionen måtto
för sin del godtaga såsom bidrag från staten till landstinget en summa beräknad
efter 5,000 kronor per säng, och för landstinget framlägga denna mening, i vilket
fall kommittén skulle verka för saken hos Kungl. Maj:t. De flesta av de närvarande
uttalade sig för detta förslag.
20
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 70.
Beträffande slutligen legosängsavgifterna enades man om, att, enär den lägsta
legosängsavgiften på allmän sal vore avsedd för obemedlade, staten borde, i likhet
med vad hittills skett, betala efter den högre avgiften, vilken för närvarande
utginge med 1,2 5 kronor för patienter tillhörande landstingsområdet och 2,5 0
kronor för övriga patienter.
Vidare förekom ej.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1919.