Kungl. Maj:ts -proposition nr 389.
Nr 389.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog
å fastighet i enskild ägo; given Stockholms slott den 28
mars 1919.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om tillfälliga åtgärder
till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo.
GUSTAF.
Eliel Löfgren.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 350 käft. (Nr 389.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 389.
Förslag
till
Lag
om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i
enskild ägo.
1 §•
Å fastighet i enskild ägo, belägen inom område, där lagen angående vård
av enskildes skogar är tillämplig, skola vederbörande rättsägare med avseende å
rätten att förfoga över skogen vara underkastade de inskränkningar, som i denna
lag stadgas.
2 §•
Avverkning av ungskog må ej ske annorledes än genom för beståndets utveckling
ändamålsenlig gallring, så framt ej skogsvårdsstyrelsen med hänsyn till
skogens tillstånd och beskaffenhet finner skäligt medgiya, att avverkning sker under
annan form.''
3 §•
Å fastighet, som efter den 14 maj 1918 genom köp, byte eller gåva övergått
till annan än föregående ägarens skylde man i rätt upp-, och nedstigande led,
syskon eller syskons avkomling, må ej heller annan avverkning av skog än enligt
2 § är i fråga om ungskog medgiven äga rum, i fall den strider mot grunderna
för god skogsvård eller fastigheten därigenom skulle komma att lida brist på behövlig
skog efter ortens förhållanden; dock att vad sålunda stadgats icke skall
gälla beträffande avverkning på grund av upplåtelse, som skett före den 15 maj
1918.
4 §•
Vad angår avverkningsrätt skall, utöver vad av 2 och 3 §§ följer, därjämte
gälla, att innehavare av avverkningsrätt, som upplåtits efter den 14 maj 1918,
skall, ändå att överlåtelse av fastigheten efter den dagen icke ägt rum. vara underkastad
enahanda inskränkning i rätten att avverka annan skog än ungskog, som
i 3 § stadgas i avseende å fastighet, vilken efter sagda dag genom köp, byte eller
gåva övergått till annan än föregående ägarens skyldeman i rätt upp- och nedstigande
led, syskon eller syskons avkomling.
3
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 389.
5 §•
Yad här ovan stadgas skall ej utgöra hinder för avverkning å område, som
är att hänföra till inägor, eller å sådant område i hagmark, som erfordras till
betesmark för fastigheten eller därmed sambrukad fastighet samt på grund av
markens beskaffenhet är till betesmark lämplig, ej heller för marks uppodling till
trädgård, åker eller äng eller användande till byggnadstomt eller annat likartat
ändamål.
Ö §•
Sker avverkning i strid mot ovan givna föreskrifter, äger skogsvårdsstyrelsen
meddela förbud att å den fastighet, varå avverkningen ägt rum, eller så
stor del därav, som skäligt prövas, utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa
avverkning av skog för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad
fastighets oundgängliga husbehov; dock att förbud, som föranledes av avverkning
i strid mot 2 §, må gälla allenast skog, som i samma paragraf avses. Då avverkning
på grund av upplåtelse, som i 4 § sägs, föranleder förbud, må detta icke
meddelas för annat område än det, som till avverkning upplåtits.
Innan sådant förbud, som i första stycket sägs, varder meddelat, skall
fastighetens ägare samt, där avverkningen verkställts av annan, jämväl denne
beredas, tillfälle att yttra sig i ärendet; finner skogsvårdsstyrelsen saken sådan,
att den ej kan tåla dylikt uppskov, må den dock meddela förbud tillsvidare och
intill dess annorlunda varder förordnat. Skogsvårdsstyrelsen äge ock inhämta utlåtande
från i lanthushållning sakkunnig person såsom lantbruksingenjör, länsagronom
eller jordbrukskonsulent, där sådant av förhållandena påkallas.
Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda i kraft.
7 §•
Den, som icke åtnöjes med skogsvårdsstyrelsens beslut, varigenom förbud
mot’ avverkning meddelats eller sökt tillstånd till avverkning vägrats, äge att
däröver hos länsstyrelsen anföra besvär. Datt till klagan över sådant beslut vare
ej till viss tid inskränkt.
Påkallar klaganden undersökning på marken eller finner länsstyrelsen eljest
sådan undersökning vara av nöden, förordne länsstyrelsen en skogsstatens tjänsteman
att med biträde av två ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen utses
bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller gode män vid lantmäteriförrättning
valde öro, verkställa undersökningen och däröver avgiva redogörelse. Har
klagan förts över förbud mot avverkning i fall, då förbudet meddelats innan vederbörande
rättsägare haft tillfälle att yttra sig i ärendet, må, ändå att klaganden
5åkallat undersökning på marken, förordnande om sådan undersökning dock medelas
endast om synnerliga skäl därtill äro.
över länsstyrelsens slutliga beslut må klagan föras i den ordning, som för
ekonomimål i allmänhet är stadgad.
8 §•
Kostnaden för undersökning, varom i 7 § andra stycket förmäles, skall utgå
av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas, men kan genom länsstyrelsens
slutliga beslut åläggas klaganden, om han undersökningen påkallat.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 389.
9 §•
Sker avverkning i strid mot meddelat förbud, straffes den, som förbudet
överträtt, med böter från och med tjugufem till och med femhundra kronor, och
skall det avverkade virket, där det ligger kvar inom området för avverkningen
eller, om det är bortfört, fortfarande är i awerkarens besittning, tagas i beslag
och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa
avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av
samma virke. Har efter avverkningen förbudet blivit genom utslag, som äger
laga kraft, upphävt, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som
här är sagt.
Innefattar avverkning, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen,
skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna tillämpning; dock
skall delägare i samfälld skog eller mark, som vid överträdande av avverkningsförbud
tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, hava förverkat vad å honom
belöper av det avverkade virket samt, där hans andel i virket undgår beslag,
därför utgiva ersättning efter ty här förut är sagt.
10 §.
Hatt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme
allmän åklagare samt de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän,
men rätt att utföra åtal äge endast allmänna åklagaren. Har någon av de till
skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän gjort beslag, skall han, så snart
ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan därom hos allmänna åklagaren.
Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga ordning
anställt, vare beslaget förfallet.
11 §•
Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas
å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom är stadgat.
Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats, virkets ägare,
att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutor,
att fara är för virkets förstörelse eller att kostnaden för dess förvarande skulle
bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning
nyss sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket
boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger
för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg
bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan
av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två
trovärdige män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.
112 §1
Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet
virke uppkommen behållning och enligt 9 § utdömd ersättning för virke,
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 389.
som undgått beslag, fördelas lika mellan skogsvårdskassan i det landstingsområde
och skogsaccisfonden i den kommun, där avverkningen ägt rum.
Försäljes i beslag taget virke innan det dömts förbrlitet, skall, till dess
frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken
på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i bankinrättning
vidare gälla, vad i 160 § utsökningslagen sägs.
13 §.
Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt denna lag
fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.
14 §.
Genom denna lag sker ej ändring i vad lagen angående vård av enskildes
skogar innehåller om åtgärder till återväxtens betryggande, dock att förbud mot
avverkning, som där avses, icke skall meddelas i fall, då skogsvårdsstyrelsen meddelat
sådant förbud efter ty i 6 § här ovan sägs. Såvitt de i nämnda lag i övrigt
meddelade bestämmelser strida mot föreskrifterna i denna lag, skola samma
bestämmelser icke tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1919 och gäller till den 1 juli 1920.
Vad lagen innehåller beträffande påföljd av förseelse, som i 9 § sägs, skall i avseende
å förseelse, begången under tiden för lagens giltighet, äga tillämpning även
efter det lagen i övrigt upphört att gälla.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 389.
Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 14 mars 1919.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet
anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren:
>Sedan 1918 års lagtima riksdag i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av Kungl. Maj:t genom proposition den 14 maj 1918 (nr 441)
framlagt förslag för sin del antagit lag om tillfälliga åtgärder till förekommande
av skövling av skog å fastighet i enskild ägo, utfärdade
Kungl. Maj:t den 28 juni 1918 lag i ämnet. Medan den i berörda proposition
förslagna lagen avsågs att gälla till den 1 januari 1924, då en
lagstiftning av mera permanent art antogs kunna träda i tillämpning på
grundval av skogslagstiftningskommitténs väntade förslag, har emellertid
den numera utfärdade lagens giltighetstid jämlikt riksdagens beslut begränsats
till den 1 juli 1919. Med hänsyn till frågan om eventuell förlängning
av. lagen har därför ansetts nödigt att från skogsvårdsstyrelserna
i de län, där lagen för närvarande äger tillämpning, inhämta yttrande
om lagens verkningar, och sedan chefen för jordbruksdepartementet genom
skrivelse den 7 december 1918 anmodat en var av dessa skogsvårdssty
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 389.
relser att till jordbruksdepartementet insända uppgift dels angående de
åtgärder, som före utgången av år 1918 inom styrelsens verksamhetsområde
vidtagits med tillämpning av sagda lag — varvid särskild uppgift
borde lämnas allt eftersom åtgärderna grundat sig på föreskrifterna i 1
§, i 2 § första stycket eller i 2 § andra stycket av lagen — dels oek
rörande erfarenheten inom styrelsens verksamhetsområde av verkningarna
av omförmälda lag, föreligga numera yttranden från samtliga ifrågavarande
skogs vårdsstyrelser, vilka yttranden överlämnats till justitiedepartementet.
Härjämte har en framställning i ärendet inkommit från Svenska
Pappersbruksföreningen.
De inkomna yttrandena innehålla i huvudsak följande.
Särskilda åtgärder för lagens skyndsamma bekantgörande hava av flertalet
skogsvårdsstyrelser vidtagits och hava dessa åtgärder mestadels bestått
i lagens kungörande i ortstidningar samt utdelning av särtryck av
lagtexten till skogsvårdskommittéer, kända skogsavverkare och andra, som
lagen kunde tänkas beröra, men även direkt hänvändelse till sådana personer
har förekommit.
I sammanhang med bekantgörandet av lagen hava skogsvårdsstyrelserna
meddelat, att de genom sin personal lämnade råd och anvisningar,
huru avverkning skulle bedrivas för att anses överensstämma med
lagen. I följd härav har allmänheten i stor utsträckning hänvänt sig till
styrelserna för erhållande av dylik anvisning. Skogsvårdsstyrelsen i
Stockholms län omnämner, att köpare av avverkningsrätt dessutom i talrika
fall fordrat styrelsens intyg om att salubjudna virkesposter varit av
styrelsens tjänstemän besiktigade och för avverkning godkända.
Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att lagens
formulering i flera fall är oklar. Anmärkningen gäller särskilt 2 §, vid
vars tolkning stora svårigheter skulle ha yppat sig. Vidare anför samma
styrelse att tvekan rått, huruvida 1 § vore tillämplig å avverkning av
ungskog i fall, då avverkningsrätten inköpts före den 14 maj 1918.
Emot avfattningen av 2 § vänder sig även skogsvårdsstyrelsen i
Värmlands län under framhållande av att den mycket ofta missförståtts
av allmänheten.
Beträffande uttrycket ungskog hava flera skogsvårdsstyrelser framhållit,
att detta uttryck lämnar rum för subjektivt bedömande i allt för
hög grad, varför det vore önskvärt att berörda uttryck närmare preciserades.
I allmänhet lära dock i tillämpningen inga svårigheter härvidlag
yppat sig.
Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra del framhåller önskvärdheten
av en bestämmelse angående omfattningen av den avverkning, som
8
Kungl. Maj:ts proposition, nr 389.
må anses överensstämma med god skogsvård, i vilket avseende ifrågasattes,
att ej större virkesbelopp skulle få uttagas genom avverkning än som
svarar mot skogens tillväxt.
Skogsvårdsstyrelserna i Blekinge län och i Skaraborgs län förorda,
att uttrycket »god skogsvård» ersättes med uttrycket »god skogshushållning».
Den förstnämnda skogsvårdsstyrelsen anför härvid, att lagen med
nuvarande ordalydelse icke lägger hinder i vägen för total avverkning,
medan den sistnämnda skogsvårdsstyrelsen anser att genom uttrycket
»god skogshushållning» skulle tydligare framhållas att total avverkning
vore lagstridig.
Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar hurusom osäkerhet i
fråga om innebörden av uttrycket »god skogsvård» uppstått därigenom att
i sammansatta lag- och jordbruksutskottets vid 1918 års lagtima riksdag
utlåtande nr 4 talas om »rovhuggning» som motsats till »god skogsvård»
samt att lagen i rubriken angives åsyfta »skövling» av skog; och anser
denna skogsvårdsstyrelse önskligt, att en antydan lämnades att lagen icke
avsåge allenast »rovhuggning« utan ville träffa redan olämplig avverkning
eller sådan avverkning, som ej på ett ändamålsenligt sätt gynnar
skogens föryngring och tillväxt.
Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län hemställer att om föreskrifterna
i 1 och 2 §§ överträtts innan skogsvårdsstyrelsen hunnit ingripa,
den skyldige må kunna tillhållas att — eventuellt genom skogsvårdsstyrelsens
försorg på vederbörandes bekostnad — fullfölja den tidigare
lagstridigt utförda avverkningen i enlighet med grunderna för en
god skogsvård.
Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att om också lagens
andemening måste anses vara, att avverkningarna skola så begränsas,
att ej hela skogskapitalet uttages på en gång, och att åtminstone
husbehovsskog må sparas, ordalydelsen i 2 § synes innebära att en avverkning,
som sker efter forstligt riktiga principer, alltid är tillåten även
om den går lös över vederbörande fastighets hela skogsareal.
Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hemställer om förbud
mot avverkning av skog i bergaktiga exponerade lägen. Skogsvårdsstyrelsen
i Kalmar län, södra delen, anser oförsiktig eller oförståndig avverkning
å dylik mark icke förenlig med »god skogsvård» och sålunda
redan förbjuden i lagen.
För att i skogsvårdens intresse få betesmark avskild från skogsmark
hemställer skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län att 3 § måtte kompletteras
därhän att skogsägare ålägges att, då han önskar avverka visst
lämpligt skogsområde för betesbehov, därom göra anmälan, samt att det
Kungl. Maj:ta proposition nr 389.
9
skall ankomma på skogsvårdsstyrelsen att meddela tillstånd härtill och
i samband därmed avfordra skogsägaren förbindelse, att den blivande
kalmarken kringgärdas och i övrigt rationellt behandlas som beständig
betesvall.
Innan avverkningsförbud meddelas skall enligt 4 § i lagen vederbörande
beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Det har emellertid visat
sig att mindre nogräknade avverkare begagnat tiden för yttrandes avgivande
till forcerad avverkning, så att betydande myckenhet skog redan
avverkats innan förbud hinner meddelas. För att råda bot härför hemställa
flera skogsvårdsstyrelser om sådan ändring i lagen att interimistiskt
förbud må kunna meddelas utan vederbörandes hörande att gälla
till dess ärendet blivit avgjort.
Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län norra delen anser att bestämmelsen
om vederbörendes hörande före avverkningsförbuds meddelande
lämpligen bör utgå; skogsvårdsstyrelserna i Hallands län och i Kopparbergs
län att interimistiskt förbud bör kunna meddelas för visst antal
dagar, varjämte skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län hemställer om sådana
bestämmelser rörande delgivning, att det skulle vara tillfyllest att ett
föreläggande att inkomma med yttrande delgåves vederbörande avverkares
ombud i orten.
Skogsvårdsstyrelsernas övervakningsarbete har genom lagen utökats
högst väsentligt och nödvändiggjort anskaffande av extra arbetskrafter.
För att i någon mån underlätta detta arbete samt för att på ett billigare
och mindre tidsödande sätt utöva mera effektiv kontroll över avverkningarna
hava flera skogsvårdsstyrelser hemställt om sådan ändring i lagen
att vederbörande ålades skyldighet att göra anmälan om tillämnad avverkning
vid påföljd av straff vid försummelse härutinnan.
Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller att dylik anmälningsskyldighet
är av desto större vikt som lagstridig avverkning före
förbuds meddelande ej är belagt med straff.
Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län anser att anmälningsplikt
bör åligga envar, som tillämnar skogsavverkning för annat ändamål än
husbehov.
Då bland allmänheten tvekan förefinnes om skyldigheten för markägaren
att återlösa sådan till avverkning upplåten skog, som enligt denna
lag icke må avverkas, lära härom tvister uppstått. I många fall har det
emellertid lyckats skogsvårdsstyrelserna att förlika parterna, men behovet
av klara lagbestämmelser i hithörande delar har visat sig vara stort.
I anledning härav hemställa de flesta skogsvårdsstyrelser att i lagen
måtte intagas bestämmelse om att markägare är skyldig återbära
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 350 käft. (Nr 389.) 2
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 389.
köpeskilling för sådan skog, som ej får avverkas på grund av bestämmelser
i denna lag.
Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län har ansett sig kunna meddela
dispens från det allmänna stadgandet i 1 § i det den för Sunnerbo härad
medgivit nedsättning av eljest tillämpad åldersgräns i de fall, då tidigare
upplåten avverkningsrätt utlöper under tiden för vinteravverkningen 1918
—1919.
Samma skogsvårdsstyrelse framhåller även behovet av närmare bestämmelser,
huru skall förfaras vid ståndskogslikvid efter verkställt laga
skifte i sådana fall, då ståndskogslikvid skall utgå i ungskog, men förevarande
lag hindrar avverkning inom därför bestämd tid av den ifrågavarande
skogen. Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser
att ungskog, upplåten före den 14 maj 1918, bör undantagas från lagen,
och Svenska Pappersbruksföreningen hemställer, att alla avtal om avverkningsrätt,
träffade före det lagen trädde i kraft, måtte få äga bestånd
även beträffande ungskog.
Lagstridiga avverkningar hava flerestädes förekommit, men avverkarna
hade, sedan de gjorts uppmärksamma härå, i de flesta fall ställt
sig skogsvårdsstyrelsernas föreskrifter till efterrättelse.
Direkta avverkning sförbud hava utfärdats i följande antal fall:
Stockholms län.......... |
1 § ... 1 |
jämlikt 2 § 1 stycket |
2 § 2 stycket |
Uppsala län........... |
__ |
_ |
|
Solenn inlands län........ |
... 7 |
_ |
1 |
Östergötlands län......... |
1 |
1 |
|
Jönköpings län.......... |
23 |
2 |
1 |
Kronobergs län.......... |
— |
_1 |
|
Kalmar län, norra delen...... |
... 1 |
_ |
|
Kalmar län, södra delen...... Blekinge län........... |
... 2 |
>ett fåtal c fall |
|
Kristianstads län......... Malniöhns län.......... |
. . . 8 |
2 |
|
Hallands län........... |
... 55 |
1 |
— |
Göteborgs och Bohus län. . • . . . |
... 70 |
7 |
5 |
Skaraborgs län.......... |
... 1 |
— |
|
Värmlands län.......... |
|||
Örebro län.......• . . . . |
|||
Västmanlands län ........ |
|||
Kopparbergs län......... |
_ |
||
Gävleborgs län.......... |
|||
Västernorrlands län........ |
... 2 |
1 |
|
Jämtlands län.......... |
— |
Kungl. Maj:ts proposition nr 389.
11
Lagen liar, enligt vad yttrandena utvisa, av allmänheten mötts med
stor förståelse och beredvillighet att efterleva densamma samt visat sig
vara ett kraftigt medel att leda avverkningarna i rätt riktning och stävja
den hänsynslösa exploatering av skogstillgångarna, som ägt rum i samband
med och ofta även legat till grund för egendomsspekulationen. Av
stor betydelse har det ävenledes varit, att de s. k. dimensionsavverkningarna
i huvudsak omöjliggjorts genom lagen, varigenom skogsskötsel
gått betydligt framåt och uppkomsten av s. k. skräpskogar förhindrats.
Skogsvårdsstyrelserna uttala sig därför med stor samstämmighet för prolongering
av lagen.
De erfarenheter, för vilka i de inkomna yttrandena redogjorts, här- DelI>aft5''
röra från en tid på året, då någon mera omfattande avverkning icke*”6”*6 e^en
plägar förekomma. Tydligt är emellertid att lagen redan genom sin
blotta tillvaro och än mera genom det intresserade arbete, som skogsvårdsstyrelserna
nedlagt för dess tillämpning, i högst betydande grad bidragit
till hämmande av skogsskövlingen och till stävjande av den osunda
spekulationen i fastighetsköp. Det synes mig därför uppenbart att en
förlängning av denna tillfälliga lag bör komma till stånd, men då den
nuvarande lagen, vilken trädde i kraft den 11 juli 1918 och upphör att
gälla redan med utgången av juni 1919, icke ansetts böra erhålla giltighet
för längre tid än kristidslagar i allmänhet, lärer en förlängning för
mer än ett år icke nu böra sättas i fråga. En särskild anledning att
icke för närvarande meddela bestämmelser i ämnet för längre tid än ett
år ligger för övrigt däri, att skogslagstiftningskommittén numera avgivit
betänkande med förslag bland annat till lag angående vård av enskildes
skogar. Om det än icke rimligen kan förväntas, att den fortsatta legislativa
behandlingen av berörda omfattande ärende skall kunna slutföras
så tidigt, att nya skogslagar kunna träda i kraft redan den 1 juli 1920,
är det dock att antaga, att kommittéförslaget i åtskilliga delar åtminstone
bör kunna tillgodogöras för en provisorisk lag, i händelse en sådan skulle
finnas erforderlig för tid efter utgången av juni månad 1920.
Då det sålunda föreligger ett nytt och omfattande förslag till en
definitiv skogslag, anser jag mig icke heller böra ifrågasätta några större
ändringar i 1918 års tillfälliga lag, vartill för övrigt de inkomna yttrandena
icke heller giva anledning. Vissa ändringar och tillägg samt jämkningar
i avfattningen har jag emellertid funnit böra äga rum. Jag har
därför låtit inom justitiedepartementet utarbeta förslag till ny lag om tillfälliga
åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo,
och anhåller jag nu att få redogöra för de avvikelser detta förslag har
att uppvisa i förhållande till gällande lag i ämnet.
12
Kung!. Maj:ts proposition nr 389.
Till undanröjande av den oklarhet, varav 2 § i 1918 års lag uppgivits
lida, föreslås en förändrad uppdelning av innehållet i 1 och 2 £§ i sagda lag,
varigenom med tydlighet torde framgå, att 2 § avser all avverkning av ungskog,
evad den sker på grund av äganderätt till marken eller jämlikt rätt till
avverkning samt, i det senare fallet, vare sig avverkningsrätten upplåtits
före eller efter lagens ikraftträdande; att 3 § avser avverkning av annan
skog än ungskog, att den har tillämpning å det fall, att resp. fastighet
efter angiven dag genom köp, byte eller gåva övergått till annan än föregående
ägarens skyldeman i vissa närmare led, varvid det är likgiltigt,
om den nye ägaren själv företager avverkning eller upplåter avverkningsrätt
till annan, men att denna paragraf — till skillnad från 2 § — ej hindrar
avverkning, grundad på upplåtelse av avverkningsrätt, som skett före viss
dag; samt att 4 §, som speciellt handlar om upplåten rätt till avverkning
— varunder givetvis även inbegripes avverkning av vissa utstämplade
eller eljest på ett eller annat sätt särskilt angivna träd — gäller upplåtelse
av avverkningsrätt efter viss dag, oberoende av huruvida överlålåtelse
av fastigheten ägt rum och likaledes oberoende av eventuell skyldskap
mellan upplåtaren (fastighetsägaren) och innehavaren av avverkningsrätten.
Med anledning av framställningarna, att det i 2 § av 1918 års lag
nyttjade uttrycket »god skogsvård» skulle ersättas med uttrycket »god
skogshushållning», har följande synts mig böra framhållas. Vid planläggandet
och utförandet av en med grunderna för god skogsvård överensstämmande
avverkning måste hänsyn tagas såväl till bevarandet och
utnyttjandet av markens produktionsförmåga som ock till förhandenvarande
bestånds ålder och slutenhet samt förmåga av utveckling. Härvid
är givetvis att tillse, bland annat, att icke genom olämpligt utförd avverkning
i skog, som är i behov av föryngring på grund av ålder eller annat
förhållande, föryngringen försvåras eller återväxten äventyras. Det kan
således icke anses vara förenligt med god skogsvård att, även om en
skogsfastighets samtliga bestånd äro avverkningsmogna, genom avverkning
på en gång kalhugga skogsområdet i dess helhet, då nämligen därigenom
i regeln skulle uppstå svårigheter för skogens föryngring och markens
återförsättande i skogbärande skick. Begreppet god skogsvård torde varken
kunna anses äga den betydelse, att det avser utvinnande av den
högsta möjliga avkastning, som kan erhållas med skälig förräntning av
ett förefintligt skogskapital, eller å andra sidan böra fattas så, att avverkning
må äga rum allenast i den utsträckning, som är förenlig med
skogens framtida bestånd.
Kungl. Maj:ts proposition n:r 389.
13
Skogshushållningens ändamål kan sägas vara att uppnå den mest
fördelaktiga användning av både den till skogsproduktion avsedda marken
och de produkter, som därå kunna alstras. Det skogsvetenskapliga
begreppet skogshushållning omfattar såväl skogsskötsel med krav på frambringande
av högsta möjliga avkastning från skogen som ock skogsteknologi
och skogsindelning. Under sådana förhållanden och då det i varje
särskilt fall ändamålsenligaste sättet för skogsprodukternas utnyttjande
är ett i huvudsak ekonomiskt spörsmål, beroende av sådana för skilda
orter och tider växlande faktorer som avsättningsförhållanden, pris å
olika virkessortiment in. m., samt då i nu förevarande sammanhang anledning
till lagstiftande härom icke lärer finnas, synes ett utbytande
av ordet »skogsvård» mot »skogshushållning» icke lämpligt. Uttrycket
god skogsvård har för övrigt vunnit en viss burskap bland allmänheten
och användes jämväl i skogslagstiftningskommitténs ovan omnämnda förslag
till lag angående vård av enskildes skogar. Och det synes därför,
om det också hittills icke i någon högre grad nyttjats såsom fackterm,
kunna kvarstå i den provisoriska lagen.
Emellertid är antagligt, att kravet på införande av beteckningen
»god skogshushållning» i viss mån föranletts av hänsyn, som kanske
icke till fullo — åtminstone för det allmänna föreställningssättet — beaktas
genom användandet av uttrycket »god skogsvård» såsom norm för
avverkningen. Det ligger nära till hands att antaga att uttrycket »god
skogshushållning» företrädesvis avser sådan omtänksam hushållning med
skogen att vederbörande fastighets framtida behov kan fullt tillgodoses.
Ett dylikt resultat kan icke för alla fall nås allenast genom bestämmelserna
om skydd för återväxt i 1903 års lag. Däremot har hänsyn till
det framtida behovet tagits i lagarna den 13 juni 1908 angående vård
av enskildes skogar inom Gottlands län och den 20 juni 1913 angående
vård av enskildes skogar på Öland, vilka lagar innehålla det huvudstadgande,
att skogsägaren är berättigad att erhålla tillstånd till avverkning
på en gång i så stor utsträckning, som med hänsyn tagen jämväl till
gårdens framtida behov är med skogens återväxt förenlig. Då nu uppgivits
att å vissa trakter 2 § i 1918 års lag ansetts icke utgöra hinder
för avverkning av all avverkningsmogen skog ens i sådana fall, då
vederbörande fastighet därigenom blivit helt och hållet skoglös, har jag
ansett nödigt att i lagen upptages en uttrycklig bestämmelse i detta
ämne.
Det av en skogsvårdsstyrelse påyrkade tillägg till 3 § i 1918 års
lag, enligt vilket skogsvårdsstyrelses medverkan skulle erfordras för sådan
avverkning i hagmark, att marken varder lämplig till betesmark, har
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 389.
synts mig gå icke så litet utöver vad lämpligen kan stadgas i en provisorisk
lag. Icke heller förslaget om införande av anmälningsskyldighet
för den, som ämnar företaga avverkning, har jag funnit mig kunna förorda;
den straffpåföljd, som måste förbindas med ett dylikt stadgande,
kunde helt visst mången gång komma att träffa personer, hos vilka en
obekantskap med stadgandet om anmälningsplikten vore skäligen ursäktlig,
och under förutsättning att skogsvårdsstyrelserna kunna räkna på en
intresserad medverkan av skogsvårdskommittéerna i de särskilda kommunerna,
torde det vara möjligt för styrelserna att erhålla kännedom om
pågående avverkningar utan att dessa på förhand anmälts av de avverkande
själva.
Vad angår förslaget att ett interimistiskt awerkningsförbud skulle
kunna meddelas utan att fastighetsägaren samt, där avverkningen verkställts
av annan, jämväl denne fått tillfälle att yttra sig i ärendet, vill
jag erinra om att i det utkast till »Förordning om skydd mot skövling
av enskildes skogar», som 1917 års bränslekommission i början av mars
1918 överlämnade- till Kungl. Maj:t, föreslogs att awerkningsförbud,
i fall varom där var fråga, skulle utan vederparts hörande meddelas att
gälla till den 1 juni 1919. I det sakkunnigbetänkande, som låg till grund
för Kungl. Maj:ts förslag i ämnet till 1918 års riksdag, anfördes att,
därest dröjsmål med avverkningsförbudets meddelande syntes innebära
fara för skogens fortsatta skövling, på skogsvårdsstyrelsen torde ankomma
att förelägga vederbörande kort tid, inom vilken yttrande finge avgivas.
Det kan emellertid ej bestridas att, även om denna tid sättes så kort,
som med hänsyn till postgång m. m. skäligen kan göras, det likväl i
åtskilliga fall kan inträffa, att under tiden för avgivande av yttrande
och innan därefter awerkningsförbud hunnit delgivas, en jämförelsevis
omfattande avverkning medhinnes utan att sådan avverkning för den
avverkande medför annan påföljd än att han, för den händelse återväxten
uppenbarligen äventyrats genom den företagna avverkningen, kan
jämlikt lagen angående vård av enskildes skogar förpliktas återförsätta
avverkningstrakterna i skogbärande skick. Jag har därför trott ett stadgande
om rätt för skogsvårdsstyrelse att utan någons hörande meddela
interimistiskt förbud böra upptagas i lagen; en förebild till detta stadgande
finnes i 194 § utsökningslagen. Att, såsom av några skogsvårdsstyrelser
föreslagits, sådant förbud skulle få gälla endast för visst antal
dagar har däremot synts mig mindre lämpligt; särskilt för det i lagen
förutsatta fall, att utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person anses
böra inhämtas, möter uppenbarligen svårighet att begränsa giltigheten
av ett interimistiskt förbud till viss på förhand angiven kort tid. Det
15
Kungl. May.ts proposition nr 389.
lärer säga sig självt att ett dylikt förbud icke bör förekomma annat än
i undantagsfall samt att den i 5 § av 1918 års lag medgivna rätt till
klagan över ett avverkningsbud bör stå öppen även när förbudet är allenast
interimistiskt.
Då flertal et skogsvårdsstyrelser framhållit behovet av bestämmelser
för reglering av förhållandet mellan fastighetsägare och avverkaingsrättsägare
för det fall, att den provisoriska lagen hindrar avverkning i enlighet
med skedd upplåtelse, må det erinras, att rättsgrundsatser, tillämpliga
för liknande fall, icke helt och hållet saknas i vår fastighetsrätt.
Enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom 1 kap. 7 § skall vad i
allmänhet är stadgat angående nyttjanderätt till fast egendom jämväl
tillämpas i fråga om rättighet, som fastighetsägare åt annan upplåter
att å fastigheten avverka skog. Samma lag giver i 2 kap. 26 § för vissa
fall av force majeure arrendator rätt att erhålla skälig nedsättning i arrendeavgiften
samt därjämte att, om ej inträffad förändring är av allenast
ringa betydelse, uppsäga avtalet. Med avseende å hyra finnas liknande
bestämmelser i lagens 3 kap. 9, 10 och 12 §§. Om lämpligheten att i
en kristidslag meddela bestämmelser i det angivna hänseendet kunna visserligen
meningarna vara delade, men då det synes vara av praktiskt
värde, att förhållandet regleras genom uttryckliga bestämmelser, har jag
ansett sådana — avfattade i överensstämmelse med de anförda grunderna
böra upptagas i förslaget, till ledning jämväl vid tillämpningen av
1918 års lag. Att en lösning bör sökas efter motsvarande grunder, när
bestämmelser om uttagande av ståndskogslikvid i skogsprodukter komma
i konflikt med den provisoriska lagen, lärer utan särskilda lagbestämmelser
vara tydligt.»
Föredraganden uppläste härefter det nu anmälda lagförslaget, av
den lydelse bilaga A. vid detta protokoll utvisar, samt hemställde,
att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av lagrådets protokoll.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.
Ur protokollet:
Adil Wifvesson.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 389.
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i
enskild ägo.
1 §•
Å fastighet i enskild ägo, belägen inom område, där lagen angående vård
av enskildes skogar är tillämplig, skola vederbörande rättsägare med avseende å
rätten att förfoga över skogen vara underkastade de inskränkningar, som i denna
lag stadgas.
2 §•
Avverkning av ungskog må ej ske annorledes än genom för beståndets utveckling
ändamålsenlig gallring, så framt ej skogsvårdsstyrelsen med hänsyn till
skogens tillstånd och beskaffenhet finner skäligt medgiva, att avverkning sker under
annan form.
3 §•
A fastighet, som efter den 14 maj 1918 genom köp, byte eller gåva övergått
till annan än föregående ägarens skyldeman i rätt upp- och nedstigande led,
syskon eller syskons avknmling, må ej heller annan avverkning av skog än enligt
2 § är i fråga om ungskog medgiven äga rum, i fall don strider mot grunderna
för god skogsvård eller fastigheten därigenom skulle komma att lida brist på behövlig
skog etter ortens förhållanden; dock att vad sålunda stadgats icke skall
gälla beträffande avverkning på grund av upplåtelse, som skett före den 15 maj
1918.
4 §•
Vad angår avverkningsrätt skall, utöver vad av 2 och 3 §§ följer, därjämte
gälla, att innehavare av av\erkningsrätt, som upplåtits efter den 14 maj 1918,
skall, ändå att överlåtelse av fastigheten efter den dagen icke ägt rum, vara underkastad
enahanda inskränkning i rätten att avverka annan skog än ungskog, som
i 3 § stadgas i avseende å fastighet, vilken efter sagda dag genom köp, byte eller
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 389.
gåva övergått till annan än föregående ägarens skyldeman i rätt upp- och ned
stigande led, syskon eller syskons nykomling.
5 §•
Vad här ovan stadgas skall ej utgöra hinder för avverkning å område, som
är att hänföra till inägor, eller å sådant område i hagmark, som erfordras till
betesmark för fastigheten eller därmed sambrukad fastighet samt på grund av
markens beskaffenhet är till betesmark lämplig, ej heller för marks uppodling till
trädgård, åker eller äng eller användande till byggnadstomt eller annat likartat
ändamål.
6 §■
Sker avverkning i strid mot ovan givna föreskrifter, äger skogsvårdsstyrelsen
meddela förbud att å den fastighet, vara avverkningen ägt rum, eller så
stor del därav, som skäligt prövas, utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa
avverkning av skog för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad
fastighets oundgängliga husbehov; dock att förbud, som föranledes av avverkning
i strid mot 2 §, ma gälla allenast skog, som i samma paragraf avses. Då avverkning
på grund av upplåtelse, som i 4 t? sägs, föranleder förbud, må detta icke
meddelas för annat område än det, som till avverkning upplåtits.
Innan sådant förbud, som i första stycket sägs, varder meddelat, skall
fastighetens ägare samt, där avverkningen verkställts av annan, jämväl denne
beredas tillfälle att yttra sig i ärendet; finner skogs vårdsstyrelsen saken sådan,
att den ej kan tåla dylikt uppskov, må den dock meddela förbud tillsvidare och
intill dess annorlunda varder förordnat. Skogsvårdsstyrelsen äge ock inhämta utlåtande
från i lanthushållning sakkunnig person såsom lantbruksingenjör, länsagronom
eller jordbrukskonsulent, där sådant av förhållandena påkallas.
Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda i kraft.
7 §-
Den, som icke åtnöjes med skogsvårdsstyrelsens beslut, varigenom förhud
mot avverkning meddelats eller sökt tillstånd till avverkning vägrats, äge att
däröver hos länsstyrelsen anföra besvär. Rätt till klagan över sådant beslut vare
ej till viss tid inskränkt.
Pakallar klaganden undersökning på marken eller finner länsstyrelsen eljest
sådan undersökning vara av nöden, förordne länsstyrelsen en skogsstatens tjänsteman
att med biträde av två ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen utses
bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller gode män vid lantmäteriförrättning
valde äro, verkställa undersökningen och däröver avgiva redogörelse.
över länsstyrelsens beslut må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål
i allmänhet är stadgad.
8 §-
Kostnaden för undersökning, varom i 7 § andra stycket förmäles, skall utgå
av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas, men kan genom länsstyrelsens
slutliga beslut åläggas klaganden, om han undersökningen påkallat.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 350 Käft. (Nr 389.). 3
18
Kungl. May.ts proposition nr 389.
9 §■
Sker avverkning^ i strid mot meddelat förbud, straffes den, som förbudet
överträtt, med böter från och med tjugufem till och med femhundra kronor, och
skall det avverkade virket, där det ligger kvar inom området för avverkningen
eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag
och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa
avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av
samma virke. Har efter avverkningen förbudet blivit genom utslag, som äger
laga kraft, upphävt, må icke virke dömas för brutet eller ersättning utdömas, som
här är sagt.
Innefattar avverkning, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen,
skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna tillämpning; dock
skall delägare i samfälld skog eller mark, som vid överträdande av avverkningsförbud
tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, hava förverkat vad å honom
belöper av det avverkade virket samt, där hans andel i virket undgår beslag,
därför utgiva ersättning efter ty här förut är sagt.
10 §.
Rätt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme
allmän åklagare samt de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän,
men rätt att utföra åtal äge endast allmänna åklagaren. Har någon av de till
skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän gjort beslag, skall han, så snart
ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan därom hos allmänna åklagaren.
Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga ordning
anställt, vare beslaget förfallet.
11 §•
Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas
å offentlig auktion, så kungjoid som om auktion å utmätt lös egendom är stadgat.
Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats, virkets ägare,
att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutnr,
att fara är för virkets förstörelse eller att kostnaden för dess förvarande skulle
bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning
nyss sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket
boende, eller, där han bor utom riket men inom riket bar känt ombud, som äger
för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg
bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan
av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två
trovärdige män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.
12 §.
Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet
virke uppkommen behållning och enligt 9 § utdömd ersättning för virke,
19
Kung i. Maj:U proposition nr 3HU.
som undgått beslag, fördelas lika mellan skogsvårdskassan i det landstingsområde
och skogsaccisfonden i den kommun, där avverkningen ägt rum.
Försäljes i beslag taget virke innan det dämts förbrutet, skall, till dess
frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken
på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i bankinrättning
vidare gälla, vad i 160 § utsökningslagen sägs.
13 §.
Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt denna lag
fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.
14 §.
Genom denna lag sker ej ändring i vad lagen angående vård av enskildes
skogar innehåller om åtgärder till återväxtens betryggande, dock att förbud mot
avverkning, som där avses, icke skall meddelas i fall, då skogsvårdsstyrelsen meddelat
sådant förbud efter ty i 6 § här ovan sägs. Såvitt de i nämnda lag i
övrigt meddelade bestämmelser strida mot föreskrifterna i denna lag, skola samma
bestämmelser icke tillämpas.
15 §■
Innehavare av avverkningsrätt, som på grund av stadgande i denna lag
icke kan före avverkningstidens utgång gorå sig rättigheten tillgodo, vare, där
den upplåtits före den 15 maj 1918, berättigad till skälig nedsättning i avtalad
köpeskilling; äge ock rätt att fordra avtalets återgång, där ej bristen är av allenast
ringa betydelse.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1919 och gäller till den 1 juli 1920.
I fråga om sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse, som i lagen
avses, skall vad där är stadgat fortfarande gälla.
20
Kungl. May.ts proposition nr 389.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts
lagråd måndagen den 24 mars 1919.
Närvarande:
Justitieråden Gullsthand,
VON SeTH,
Wedberg,
Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
14 mars 1919, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling
av skog å fastighet i enskild ägo.
Därjämte hade till lagrådet överlämnats utdrag av protokollet över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 22 mars 1919, utvisande, att Kungl. Maj:t remitterat till lagrådet
Svenska skogsvårdsföreningens skrivelse till Kungl. Maj:t den 19
mars 1919 för att av lagrådet tagas i beaktande vid behandlingen av
ifrågavarande ärende.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av chefen för justitiedepartementets lagavdelning, docenten
Martin Fehr.
Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3HH.
21
7 §.
Lagrådet:
Stadgandet i paragrafens andra stycke, att länsstyrelsen skall''föranstalta
om undersökning på marken i alla de fall, då klaganden påkallar
dylik undersökning, har sitt fulla berättigande, då klagan föres över förbud,
varom förmäles i 6 § första stycket. Är det däremot fråga allenast
om sådant interimistiskt förbud, som omförmäles i andra stycket av samma
paragraf, ställer sig saken något annorlunda. Ett sådant förbud skall
ju kunna meddelas innan utredning inför skogsvårdsstyrelsen är slutförd.
Skulle nu, därest beslutet, såsom lagen väl får anses medgiva, särskilt
överklagas, länsstyrelsen vara ovillkorligen pliktig att, om klaganden så
yrkar, även för sin del föranstalta om undersökning, så skulle därav
kunna bliva en följd, att denna undersökning komme att pågå samtidigt
med en alldeles samma förhållanden avseende utredning för skogsvårdsstyrelsens
räkning, något som väl vore föga tilltalande. Avser klagan
allenast ett interimsförbud, torde en särskild undersökning från länsstyrelsens
sida icke böra förekomma i annat fall än då länsstyrelsen finner
sådan undersökning vara av nöden på grund av speciella förhållanden,
såsom att anledning yppats, att interimsförbudet tillkommit till följd av
ett grövre misstag från skogsvårdsstyrelsens sida.
15 §.
Justitieråden Gallstrand och Wedberg:
Där någon före den 15 maj 1918 erhållit upplåtelse av avverkningsrätt,
medför den föreslagna lagen icke hinder för rättens tillgodonjutande
i annan mån än såvitt angår ungskog. Det är följaktligen allenast
upplåten avverkningsrätt till dylik skog, som direkt beröres av förevarande
paragrafs stadganden, och dessas sålunda inskränkta räckvidd
beskäres ytterligare därav, att nedsättning i avtalad köpeskilling uppenbarligen
kan komma i fråga endast då likviden skall utgå efter annan
grund än myckenheten avverkat virke, ävensom därav, att avtalets återgång
ej gärna kan komma att påfordras, där, som oftast torde vara
händelsen, upplåtelsen avsett jämte ungskog huvudsakligen annat virke.
Bestämmelserna äro emellertid meddelade jämväl för att tjäna till ledning
i andra fall än de direkt åsyftade. Det är då fara värt, att man kommer
att draga den måhända icke avsedda slutsatsen, att i fråga om avverkningsrätt,
som upplåtits efter den 14 maj 1918, skola gälla normer,
motsatta i paragrafen angivna. Och till en sådan slutledning torde man
22
Kungi. Maj:ts proposition nr 389.
icke sakna skäl, då en för reglerandet uti ifrågavarande hänseende av
rättsförhållanden emellan enskilda så betydelselös tidpunkt som den i
paragrafen utsatta bestämts såsom den kritiska. Det torde knappast behöva
påvisas, vilka orättvisor skulle kunna bliva följden av en dylik
tolkning av paragrafens bestämmelser.
Mot de ifrågasatta stadgandena torde, såvitt angår deras direkta
tillämpning, ej vara något att erinra. Det är rimligt, att den förlust,
som i det förutsatta fallet kan komma att uppstå, stannar hos upplåtaren.
Men att för övriga fall, de ojämförligt viktigare och talrikare, giva generella
regler torde ej böra försökas. Fallen äro skiftande, och särskilt
torde uppmärksammas de, där under den nu gällande lagens giltighetstid
träffats avtal om rätt till avverkning under sådan tid, att samma lag
enligt sin lydelse ej vidare skolat gälla men den nya lagen i stället kommer
att vara giltig.
De mångahanda kristidslagarna hava ej kunnat undgå att i särskilda
avseenden i hög grad inverka på rättsförhållanden emellan enskilda. Att
genom lagstiftning uttömmande reglera denna inverkan har ej ens kunnat
ifrågasättas. Men även från allmänna rättsregler i detta hänseende har
man så gott som undantagslöst måst avstå, nödgad därtill av den mångfald
komplikationer, för vilka varit att lagstifta, den brist på teoretisk
bearbetning av lagstiftningsområdet, varmed man haft att räkna, och
den fullständiga frånvaro av erfarenhet med avseende å ifrågasatta lagbuds
verkningar, som förefunnits. Man har måst överlämna åt domstolarna
att efter allmänna rättsgrundsatser lösa uppkomna konflikter. Att
detta varit eu nödfallsutväg kan icke förnekas, och bristen på lagbud har
nog, ej minst för allmänheten, varit starkt kännbar.
Det torde vara så mycket mindre lämpligt att nu på förevarande
speciella område söka lagstifta för de genom statens ingripande uppkomna
rättskonflikterna emellan enskilda, som lagbudens innehåll måste
anses komma att på oöverskådligt sätt öva inverkan på bedömandet av
en mängd skiftande rättsförhållanden, vilka leda sitt ursprung från vissa
kristiden icke avseende lagar angående rätten till skogsavverkning.
Det hemställes förty, att förevarande paragraf måtte utgå ur förslaget.
Justitierådet von Seth, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga
instämde:
Det synes vara en stor förtjänst hos förslaget, att det här söker
lämna regler för lösandet av de civilrättsliga konflikter, som kunna uppstå
mellan en avverkningsrättsinnehavare, å ena, samt upplåtaren av avverkningsrätten
eller hans rättsinnehavare, å andra sidan, till följd av hinder,
som kunna vållas av lagen för den upplåtna avverkningsrättens utövning.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 38!).
Behovet av sådana regler har kraftigt vitsordats av de Hosta skogsvårdsstyrelser,
som yttrat sig i ärendet, och även av Svenska skogsvårdsföreningen.
Något tvivel om, att meddelandet av dylika regler påkallas
av förhållandena i det praktiska livet, lärer alltså icke vidare kunna hysas.
Mera betänksam måste man däremot ställa sig till frågan, huruvida
den lösning förslaget i denna del innebär är i allo fullt tillfredsställande.
Därigenom, att den avgörande tidpunkten bestämts till den 15 maj 1918,
kommer sålunda törst och främst bestämmelsen att sakna varje betydelse
i andra fall, än då den skog, som avses med upplåtelsen, åtminstone
delvis består av ungskog. Av större betydelse är emellertid, att det kan
ifrågasättas, om verkligen redan det förhållandet, att allmänheten vid en
viss tidpunkt må hava erhållit kännedom om, att lagstiftning i en viss
riktning är ifrågasatt, är tillräckligt, för att man skall kunna utgå ifrån
att vederbörande kontrahenter vid därefter träffade uppgörelser tagit
hänsyn till densamma. Det synes, som om sådant hänsynstagande näppeligen
borde kunna förutsättas ifråga om andra avtal än sådana, som
ingåtts efter det den nya lagstiftningen verkligen trätt i kraft. Paragrafens
bestämmelser lära därför, på sätt jag ock antydde i mitt yttrande över
det förslag, som låg till grund för propositionen till 1918 års riksdag,
böra omfatta alla avtal, som ingåtts före den dag, då nu gällande lag
i ämnet trädde i kraft. Skulle i något fall av omständigheterna framgå,
att vid avtalets ingående verkligen tagits hänsyn till den ifrågasatta lagstiftningen,
lägger ju paragrafens avfattning icke hinder i vägen för att
vid avgörandet av en eventuell tvist beakta nämnda förhållande.
Det må emellertid erinras, att det även vid ingåendet av senare
avtal om upplåtelser av ifrågavarande art kunnat möta svårighet att
bedöma, huru långt man kunde gå utan att komma i strid med lagens
bestämmelser. Rättsförluster till följd av oberäknade hinder i lagstiftningen
mot den upplåtna avverkningsrättens tillgodogörande äro därför
icke otänkbara även vid dylika avtal. Men dels hava ju i dessa fall
parterna vid avtalets ingående haft att räkna med lagen och förty kunnat
träffa bestämmelser till förhållandenas ordnande och dels möta svårigheter
att för dylika fall lämna en generell regel, då ju allt härvidlag måste
bero på de förutsättningar, från vilka parterna utgått vid avtalets träffande.
Det torde därför vara berättigat att, på sätt förslaget gör, i princip begränsa
sig till sådana avtal, beträffande vilka det icke kan såsom regel
ifrågasättas, att kontrahenterna vid deras ingående tagit hänsyn till den
inskränkning i dispositionsrätten över skogen, vartill den nu ifrågavarande
lagstiftningen leder.
Har å ena sidan nyttjanderättshavaren begagnat sig av den rätt
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 389.
paragrafen giver honom och å andra sidan fastigheten övergått till ny
ägare, kunna jämväl svårigheter uppstå att ordna förhållandena emellan
den sistnämnde och upplåtaren av avverkningsrätten. Även i detta hänseende
kunna emellertid så olikartade komplikationer uppstå, att det
icke är möjligt att lämna en allmän regel för deras utjämnande. Uppenbarligen
beror saken härvidlag på, i vad mån den senare ägaren verkligen
kan anses vara obehörigen riktad på upplåtarens bekostnad. Det
må emellertid erinras, att den omständigheten enbart, att den senare
ägaren utöver vad som varit förutsatt fått behålla skog till visst värde
på rot, ingalunda med nödvändighet innebär, att han blivit riktad med
ett belopp motsvarande samma värde. Även ägare äro ju underkastade
legala inskränkningar i dispositionsrätten över skogen.
Slutbestämmelserna.
Lagrådet:
Liksom ansvarsbestämmelserna är stadgandet i 15 § av beskaffenhet,
att dess tillämplighet ej bör vara inskränkt till lagens giltighetstid.
Vid granskningen av det förslag till lag i ämnet, som 1918 års
riksdag för sin del antog, yttrade lagrådet bland annat följande:
»Förslaget till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av
skövling av skog å fastighet i enskild ägo upptager icke, på sätt i allmänhet
plägat iakttagas i fråga om lagar med begränsad giltighetstid, någon
bestämmelse därom, att förslagets stadganden beträffande påföljd av förseelse,
som i lagen omförmäles, skola i avseende å förseelse, begången
under den tid lagen gäller, äga tillämplighet även efter det lagen upphört
att äga tillämpning. Med hänsyn till den längre giltighetstid, som
fanns stadgad i Kungl. Maj:ts förslag, och till utsikterna för att lagen
redan före denna tids utgång skulle varda ersatt av ny lagstiftning
angående vården av enskildas skogar i allmänhet, gav berörda förhållande,
såvitt angick nämnda förslag, ej anledning till anmärkning. Med den
förkortning av giltighetstiden riksdagen vidtagit ställer sig saken annorlunda.
Den brist, som sålunda föreligger i nämnda förslag, lärer emellertid
ej böra hindra dess godkännande.»
Det synes, som om i samband med framläggandet av det nu
granskade förslaget åtgärd borde vidtagas för avhjälpande av den i
yttrandet framhållna oegentligheten.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Kuntjl. Maj:ts proposition nr 389.
25
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
dan 28 mars 1919.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellnek,
Statsråden: Petrén,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Thorsson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren, anmälde, efter
gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet, lagrådets
den 24 mars 1919 avgivna utlåtande över det den 14 samma månad till
lagrådet remitterade förslaget till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande
av skövling av skog å fastighet i enskild ägo.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll förmälde föredraganden,
att han funnit 7 § böra undergå någon jämkning i anledning
av lagrådets anmärkning beträffande denna paragraf. Därefter anförde
föredragande departementschefen:
»Förslagets 15 § avsåg att lämna en anvisning för reglerande av
förhållandet mellan fastighetsägare och awerkningsrättsägare för det fall,
att den föreslagna lagen hindrade avverkning i enlighet med upplåtelse,
som ägt rum före den 15 maj 1918. Den nämnda tidsbestämmelsen
hade föreslagits med anledning därav att enligt 2 § i 1918 års provisoriska
lag i ämnet samt 3 och 4 §§ i förslaget rätten till avverkning av
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 350 höft. {Nr 389.) 4
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 389.
annan skog än ungskog skulle vara underkastad särskild inskränkningdels
i allmänhet för det fall att fastigheten efter den 14 maj 1918 genom
köp, skifte (byte) eller gåva övergått till någon, som ej stod i visst
närmare skyldskapsförhållande till föregående ägaren, dels ock där upplåtelse
av avverkningsrätt ägt rum efter sistnämnda dag, oavsett om fastigheten
bytt ägare eller icke. Upplåtelser av avverkningsrätt, som ägt
rum före den 15 maj 1918, berördes alltså av den föreslagna bestämmelsen
allenast i den mån de avsåge ungskog, men för det sålunda begränsade
området torde bestämmelsen praktiskt sett vara tillräcklig. För
det av två ledamöter i lagrådet antydda fallet att likviden skulle utgå
efter myckenheten avverkat virke — vilket fall i och för sig torde vara
ytterligt sällsynt — säger sig självt att en avverkningsrättsägare, som
hindrats att företaga ‘avverkning i enlighet med upplåtelsen, icke skulle
få anledning att kräva nedsättning i en på sådant sätt bestämd köpeskilling,
och vad angår den av samma ledamöter framställda anmärkningen
att avtalets återgång ej gärna kunde komma att påfordras, där,
som oftast skulle vara händelsen, upplåtelsen avsett jämte ungskog huvudsakligen
annat virke, kan jag ej finna annat än att rätten att fordra
avtalets återgång, där ej bristen vore av allenast ringa betydelse, skulle
kunna i sin fulla utsträckning tillämpas även med avseende å dylika
upplåtelser.
Under förmälan att ej något torde vara att erinra mot de ifrågasätta
stadgandena, såvitt anginge deras direkta tillämpning, hava emellertid
dessa två ledamöter i lagrådet framhållit dels hurusom det vore
fara värt, att man komme att draga den slutsatsen att i fråga om avverkningsrätt,
som upplåtits efter den 14 maj 1918, skulle gälla normer,
motsatta i paragrafen angivna, dels ock att det syntes vara så mycket
mindre lämpligt att nu på förevarande speciella område söka lagstifta
för de genom statens ingripande uppkomna rättskonflikterna emellan enskilda,
som lagbudens innehåll måste anses komma att på oöverskådligt
sätt öva inverkan på bedömandet av en mängd skiftande rättsförhållanden,
vilka ledde sitt ursprung från vissa kristiden icke avseende lagar
angående rätten till skogsavverkning. Yad sålunda anmärkts har synts
mig icke kunna jävas, och jag har därför trott mig böra biträda de ifrågavarande
ledamöternas hemställan, att nu berörda paragraf måtte utgå
ur förslaget. Detta har för övrigt synts mig kunna desto hellre äga rum
som med bestämmelsen ju icke avsågs att tillskapa en ny rättsregel, utan
endast att framhålla, huru i ett noga begränsat fall av särskilt praktisk
betydelse uppkommande tvister skulle avgöras i enlighet med allmänna
Kunr/l. Maj:tn position nr .Vill.
■r<
rättsgrundsatser, cell så till vida, som uppmärksamheten härå blivit läst
genom förslaget, torde detta icke varit utan eu viss betydelse.
Uteslutes 15 $ ur förslaget, förfaller därigenom lagrådets anmärkning
i avseende a slutbestämmelserna, att stadgandet i nämnda paragraf
liksom ansvarsbestämmelserna vore av beskaffenhet, att dess tillämplighet
ej borde vara inskränkt till lagens giltighetstid. Eu formell jämkning
av slutbestämmelserna har emellertid synts mig böra äga rum för att
bringa avfattningen av dem i närmare överensstämmelse med en anmärkning,
som lagrådet framställde vid granskning av det förslag till lag i
ämnet, som 1918 års riksdag för sin del antog.
I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet
omarbeta ifrågavarande lagförslag.»
Efter att hava uppläst det sålunda omarbetade förslaget hemställde
föredraganden, att, med hänsyn till det trängande behovet av. att förevarande
lagstiftning nu komme till stånd, omförmälda förslag måtte,
oaktat den i § 54 riksdagsordningen angivna tid förflutit, jämlikt § 87
regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet;
Gustaf Sandström.