Kungl. Maj:ts proposition nr 384.

1

Nr 384.

Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen om skiljemän den 28 oktober 1887; given
Stockholms slott den 21 mars 1919.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen
om skiljemän den 28 oktober 1887.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 345 käft. (Nr 384.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 384.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen om skiljemän den 28 oktober 1887.

. qq— -Härigenom förordnas, att 6-11 §§ i lagen om skiljemän den 28 oktober
I8«7 skola erhålla följande ändrade lydelse samt att i nämnda lag skola införa^
tre nya paragrafer med beteckning 9 a §, 9 b § och 11 a §, av den lydelse här
nedan sagsi

Skola parterna var för sig välja skiljemän, och har endera parten skriftligen
underrättat motparten om sitt val, vare denne, där ej annorlunda är genom skil iea7
bestämt, pliktig att inom fjorton dagar därefter lämna den andra parten
skriftlig underrättelse om sitt val av skiljeman.

Part, som lämnat motparten underrättelse om sitt val av skiljeman må ei
utan motpartens medgivande återkalla valet. ’ J

7 §•

Har någon, som blivit genom skiljeavtalet utsedd till skiljeman, avsagt sig
ppdraget, eller varder han på grund av jäv eller av annan anledning hindrad
tt fullgöra detsamma, vare i avseende på den tvist, som är ifråga, avtalet förfallet,
dar ej parterna annorlunda överenskommit.

IT

att

8 §■

• i a -uin sbiljeJn!jjh som ej är nämnd i skiljeavtalet, avsäger sig uppdraget eller
icke deltager i skiljemännens arbete på sätt för dess vederbörliga fortgång kräves
skall, sa vida ej skiljeavtalet innehåller annan bestämmelse, skiljeman utses av
overexekutor i den ort, där endera parten har sitt bo och hemvist,
i vT, skiljeman nen utsedd av part, och berodde hans avgång av jäv eller

i£ans ställe S°m upPkommit efter valet> välje dock parten själv annan skiljeman

Kungl. Maj:tu proposition nr 384.

9 §•

Fullgöres ej vad part, som skall välja skiljeman, i sådant avseende åligger,
eller kunna i det fall, att skiljeman skall av andra skiljemän tillkallas, dessa ej
förena sig om valet, vare lag, som i 8 § första stycket sägs.

9 a §.

Har skiljeman blivit av andra skiljemän tillkallad eller, i brist av åsämja
dem emellan, av överexekutor utsedd, medför annan skiljemäns därefter inträffade
avgång icke rubbning i förutnämnda skiljemans behörighet.

9 b §.

Skiljeman, som blivit av andra skiljemän tillkallad eller, där dessa ej
enats, utsedd av överexekutor, har att bestämma lämplig ort och tid för skiljemännens
sammanträde.

10 §.

Har, sedan yrkande om skiljeavtalets tillämpning blivit framställt, part
bestritt yrkandet, eller har part, som skolat välja skiljeman, ej fullgjort vad honom
i sådant avseende ålegat, och vill motparten, hellre än att vidare påkalla
skiljedom i tvisten, sin talan däri vid domstol utföra, må skiljeavtalet ej utgöra
hinder för tvistens prövning vid domstol.

11 §■

Parterna äga bestämma viss tid, inom vilken skiljemannaåtgärden skall
vara avslutad. Är ej skiljedom meddelad inom sålunda bestämd tid, vare med
avseende å den tvist, som överlämnats till skiljemännens prövning, skiljeavtalet
förfallet.

År sådan bestämmelse, som i första punkten avses, ej given, skall skiljedom
meddelas inom sex månader, räknade från den dag, då skiljeavtalet slöts,
eller, där skiljeavtalet avser framtida tvist eller ej är skriftligen upprättat, från
den dag, då dess tillämpning påkallades i den ordning, som i 5 § sägs; dock
skall, därest tvist om skiljeavtalets giltighet eller tillämplighet inom nämnda tid
varder anhängiggjord vid domstol, tiden för skiljedoms meddelande räknas från
den dag, då sådan tvist blivit slutligen avgjord. Överexekutor, som i 9 § sagts,
må likväl, när särskilt skäl därtill är, medgiva förlängning av den i detta stycke
bestämda tiden, dock icke, utan synnerlig anledning, med mera än sammanlagt
sex månader. Skiljeavtalet vare i avseende å den ifrågakomna tvisten förfallet
vid den fastställda tidens utgång, där ej dessförinnan antingen meddelats skiljedom
eller rörande tvistens förlängning gjorts ansökan, som av överexekutor
bifalles.

11 a §.

Beslut över ansökan om utseende av skiljeman eller förlängning av
tid för skiljedoms meddelande må av överexekutor icke givas, med mindre sökan -

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 384.

dens motpart eller, där sökanden är skiljeman, båda parterna lämnats tillfälle
att yttra sig i ärendet.

Mot överexekutors beslut, varigenom skiljeman blivit utsedd eller fråga
om förlängning av tiden för skiljedoms meddelande avgjorts, må klagan ej förasdock
vare beslutet utan verkan, där domstol förklarar skiljeavtalet icke hava ägt
giltighet eller tillämplighet å den tvist, varom fråga är.

• lag träder i kraft den 1 juli 1919, men äger ej utan parternas med givande

tillämpning å skiljeavtal, som slutits före nämnda dag.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 384.

b

\

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 28 februari 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde riksdagens
skrivelse den 8 mars 1918, däruti riksdagen under åberopande av
det av riksdagens lagutskott avgivna utlåtandet i ärendet anhållit, att
Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning, låta företaga en fullständig
revision av lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Efter att hava redogjort för innehållet i nämnda skrivelse ävensom
i lagutskottets åberopade utlåtande, anförde departementschefen:

»I anledning av denna skrivelse har inom justitiedepartementet
igångsatts en utredning med syfte att åstadkomma en fullständig omarbetning
av gällande skiljemannalag. Denna utredning kan med hänsyn
till frågans omfattning icke förväntas fullbordad inom den närmaste tiden.

6

Kungi. Maj:ts proposition nr 384.

Då det emellertid, såsom riksdagen framhållit, torde föreligga ett trängande
behov att undanröja de möjligheter till obstruktion, vilka lagen
erbjuder, har det synts angeläget att undersöka, huruvida detta begränsade
ändamål redan nu må kunna tillgodoses genom vissa detaljändringar
av nyssnämnda lag.

Redan då proposition med förslag till lag om skiljemän förelåg till
behandling vid 1887 års riksdag, ifrågasatte lagutskottet, huruvida icke
förslaget lämnade obstruktionen alltför fritt spelrum. Utskottet framhöll,
att man genom att överlämna en rättstvist till avgörande av skiljemän
huvudsakligen ville och kunde vinna det syfte, att tvisten måtte slitas
på ett snabbare sätt än genom dess hänskjutande till domstol. Ville
emellertid lagstiftaren säkerställa denna möjlighet, måste han vid avfattandet
av lagbestämmelserna tillse, att icke en tredskande part kunde
omintetgöra denna fördel och därigenom framkalla den befarade olägenheten
av tvistens ytterligare förlängande. Detta skulle kunna ske genom
ett sådant användande av lagens formella föreskrifter, att hela det förfärande,
som avsåge tvistens avgörande genom skiljemän, bleve fruktlöst
och endast skulle komma att fördröja densammas hänskjutande till domstol.
Då utskottet icke fann Kungl. Maj:ts förslag helt utesluta möjligheten
av sålunda befarad obstruktion, föreslog utskottet vissa ändringar
1)1. a. i förslagets 7 och 9 §§. Beträffande 7 § biträddes utskottets
mening av riksdagen, och paragrafen erhöll den av utskottet föreslagna
och för närvax-ande gällande lydelsen. Förslaget till ändring i 9 §, till
vars innebörd jag i det följande vid behandlingen av 9 § andra stycket
återkommer, vann däremot icke riksdagens bifall.

Lagutskottet vid 1918 års riksdag har i sitt utlåtande, såsom av
den lämnade redogörelsen framgår, nödgats vitsorda, att erfarenheten efter
skiljemannalagens tillkomst besannat de av lagutskottet vid 1887 års riksdag
uttalade farhågorna, i det att obstruktionen blivit en synnerligen
vanlig företeelse.

Utländsk Innan jag övergår till frågan om möjligheten att inom ramen för

lagstiftning. f|en gällande lagen om skiljemän motverka obstruktionen, torde en kortfattad
översikt böra lämnas över de bestämmelser, varmed vissa främmande
länders lagstiftning söka förebygga obstruktion mot skiljemannalorfarandet.
Här bortses dock från de föreskrifter om skiljemannaförfarande,
som kunna finnas i speciallagstiftning och blott avse vissa där angivna
fall. Den olika gestaltning de allmänna föreskrifterna erhållit i de
särskilda rättssystemen, sammanhänger givetvis i sin mån med förekommande
skiljaktigheter i uppfattningen av skiljemannainstitutet i dess helhet.
Inom vissa lagstiftningar, exempelvis gällande dansk rätt, kan förfarandet

I

Kanyl. MajU.i proposition nr 384.

sägas vara såtillvida hänförligt till den privata rättens område, att skiljedomen
tillerkännes samma karaktär som en av parterna eljest företagen
privat rättsreglering. Skiljedomen blir sålunda verkställbar först sedan
den efter vanlig process blivit fastställd genom domstols dom. I finsk
rätt åter tillägges skiljedomen, i likhet med vad fallet är i svensk rätt,
en viss omedelbar exekutiv kraft, varigenom densamma efter en av exekutiv
myndighet företagen prövning kan verkställas. Den tyska rättens
regler om skiljemannaförfarande äga visserligen sin plats i civilprocesslagen,
men skiljedomen kan icke verkställas förrän efter prövning av
domstol. Enligt den österrikiska processlagstiftningen däremot är skiljedom
i verkställighetshänseende likställd med domstols dom, och detsamma
gäller även enligt de norska, ännu icke tillämpade processlagarna av den
13 augusti 1915. Det är naturligt, att lagstiftningen uppställer särskilda
detalj bestämmelser för skilj em annaförfarandet först i den mån skiljedomen
tillerkännes betydelse utöver den vanliga privata rättshandeln. Häri torde
anledningen vara att söka till att dansk lagstiftning saknar föreskrifter,
som här kunde vara av intresse.

Inom de flesta här ifrågakommande rättssystemen gäller såsom gemensam
regel — vilken i tysk och österrikisk lag samt i berörda norska
lagstiftning uttryckligen fastslagits —, att parts underlåtenhet att fullgöra
honom åliggande skyldighet att välja skiljeman medför rätt för domstol
att i partens ställe företaga valet. I engelsk och fransk lagstiftning
hava emellertid, såsom i det följande skall visas, botemedel mot dylik
direkt obstruktion sökts på andra vägar.

Vidkommande indirekt obstruktion, d. v. s. den form av obstruktion,
som tager sig uttryck genom den av parten valde skiljemannens uppträdande,
torde kunna sägas, att den utländska lagstiftningen ej ägnat
denna synnerlig uppmärksamhet, detta måhända av det skäl, att något
större behov av rättslig reglering på denna punkt ej gjort sig gällande.
Den engelska rätten måste dock även här undantagas från detta allmänna
omdöme.

Den nyssnämnda norska lagstiftningen, enligt vilken skiljenämnden
skall tillsättas på samma sätt, som i den svenska lagens 3 § föreskrives,
har uppmärksammat den form av skiljemans obstruktion, som
tager sig uttryck i att han underlåter att utan giltig grund utföra sitt
uppdrag eller otillbörligen uppehåller sakens handläggning eller avgörande.
Sådan skiljeman kan av domstol föreläggas att snabbare befordra
förfarandet, och kan ytterligare, om detta icke leder till avsett
resultat, av domstolen entledigas och förpliktas ersätta uppkommen skada.
Enligt särskild bestämmelse äger domstol, då för skiljeman uppkommit

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 384.

förfall, som kan förmodas bliva långvarigt, att på yrkande av part avgöra,
huruvida skiljemannen skall avgå.

Finlands nuvarande lagstiftning om skiljemän innefattar huvudsakligen
en reglering av frågan om skiljedoms verkställighet och innehåller
intet särskilt stadgande mot obstruktion. I finska lagberedningens
är 1909 framlagda förslag till reform av rättegångsväsendet återfinnas
däremot några bestämmelser av intresse. Skiljenämndens sammansättning
är densamma som enligt svenska lagens 3 §, och även bestämmelsen
i sista punkten av 7 § andra stycket av samma lag har i något modifierad
form upptagits i förslaget. Att skiljeman lojalt fullgör sina åligganden
har man sökt ernå genom föreskrifter därom, att avsägelse av
åtaget uppdrag att vara skiljeman fordrar domstols godkännande, och
att den omständigheten, att han utan skäl fördröjer sakens handläggning
eller avgörande medför, att domstol, på anmälan av part eller skiljeman,
äger förelägga skiljemannen vite. I samband därmed har domstolen att
utsätta tid, inom vilken skiljedomen skall givas. Någon bestämmelse
om viss tid för skiljemannaåtgärdens avslutande har förslaget eljest icke
upptagit, utan frågan härom har överlämnats åt parternas avgörande.
Har emellertid skiljedom icke meddelats inom den av domstol utsatta
eller av parterna avtalade tiden, skall enligt förslaget skiljeavtalet vara
förfallet.

Ur den tyska lagstiftningen angående skiljemän torde följande
regler förtjäna att här anföras. Skiljemännens antal är, där ej parterna
annorlunda avtalat, två, en vald av vardera parten. Part äger rätt att
påkalla den skiljemans avgång, som obehörigen dröjer med uppfyllandet av
sina åligganden. Den ursprungligen val berättigade parten har därvid
att välja skiljeman i den avgåendes ställe. Detsamma gäller i det fall,
att skiljeman formligen vägrar att fullgöra uppdraget.

Enligt den österrikiska rättens stadganden skola i brist av partsavtal
skiljemännen utses sålunda, att vardera parten väljer en och de
så valde tillkalla en tredje (av lagen betecknad såsom »Obmann»). Den,
som åtagit sig skiljemannauppdrag, får endast under företeende av välgrundade
skäl draga sig tillbaka. Vägrar skiljeman att fullgöra sina
förpliktelser, äger part fordra, att den som utsett honom väljer en annan
skiljeman; skiljemans vägran kan ock i likhet med hans obehöriga dröjsmål
medföra, att skiljeavtalet häves. En skiljeman, som alls icke eller
icke i rätt tid uppfyller den genom uppdragets emottagande åtagna förpliktelsen,
är gent emot parterna ansvarig för all genom hans vägran
eller dröjsmål uppkommen skada.

Kungi. Maj:ts proposition nr 384.

9

Lagbestämmelserna rörande skiljemannaförfarande i England äro
jämförelsevis utförliga. Till en början gälla väsentligen olika regler allteftersom
skiljeavtalet är skriftligen avfattat eller icke. En särskild skiljemannalag
finnes sedan år 1889, men avser blott det fall, att skriftligt
skiljeavtal föreligger. Eljest äro allmänna rättsregler att tillämpa. Här
skall blott beröras skiljemannaförfarandet enligt 1889 års lag. Belysande
för det engelska skiljemannainstitutet äro bland annat följande bestämmelser
i denna lag. Utöver möjligheten att klandra skiljedomen på grund
av fel i förfarandet finnes enligt uttryckligt stadgande rätt att under
olika förutsättningar påkalla domstolens ingripande, bland annat i syfte
att få den för skiljedoms meddelande utsatta tiden förlängd eller att få
tvisten återförvisad till skiljemännen, varjämte dessa kunna åläggas att
hänskjuta en för tvisten betydelsefull rättsfråga till domstolens bedömande.

Lagen förutsätter såsom normalfall, att en enda skiljeman skall
avgöra tvisten. Om parterna ej kunna enas om valet, har domstol befogenhet
att utse skiljemannen. Lagen giver emellertid också bestämmelser
för det fall, att två skiljemän skola utses, en av vardera parten.
Underlåtenhet å parts sida att välja medför då den påföljden, att efter utgången
av eu kort frist motpartens skiljeman blir berättigad att döma i
saken, som vore han utsedd med båda parternas samtycke. Detta gäller
ock, när part underlåtit att företaga fyllnadsval efter skiljeman, som avgått.
Framträder åter obstruktion i skilj em aunens åtgöranden, föreligga
olika utvägar för dess motverkande, allt efter den form obstruktionen
tager. Om skiljemannen helt vägrar inlåta sig på förfarandet, inträder
skyldighet för den part, som utsett honom, att välja annan i hans ställe,
och underlåtenhet härutinnan medför nyss nämnd påföljd. Om skiljemannen
ådagalägger försumlighet eller oförstånd vid uppdragets fullgörande
kan domstolen entlediga honom. Och även om obstruktionen ej
träffas av dessa bestämmelser — i det den exempelvis kommer till synes
blott i en alltför ringa arbetsprodukt — anvisar lagen en utväg. Det
föreskrives nämligen dels att, när tvist skall avgöras av två skiljemän,
dessa äga att utse en så kallad »umpire», dels att under vissa förutsättningar
rätten att fälla skiljedom i saken skall övergå från skiljemännen
till the umpire. Utseende av umpire kan framtvingas på samma
sätt som gäller för utseende av sådan skiljeman, som skall ensam avgöra
tvisten, och inträder hans rätt att avgöra tvisten, då den för
skiljemannaåtgärdens avslutande ursprungligen bestämda eller senare förlängda
tiden utlöper, utan att skiljedom kommit till stånd, eller skiljemännen
tidigare meddela, att de icke kunna enas.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 345 käft. (Nr 384.) 2

10

Allmän

motivering.

4

Kungl. May.ts proposition nr 384.

Yad Frankrike beträffar, intaga därstädes gällande föreskrifter rörande
skiljemannaförfarande en särställning i här ifrågavarande avseende.
Enligt fransk rätt skall skiljeavtalet för att vara giltigt angiva ej blotl
tvisteföremålet utan även skiljemännens namn. Lagen förutsätter väl,
att i skiljeavtalet kan finnas bestämmelse om fyllnadsval efter skiljeman
som avgår, ävensom att, i händelse av oenighet mellan två för tvistens
avgörande utsedda skiljemän, parterna kunna hava träffat anstalter för
utseende av en tredje skiljeman. Dessa frågor hava dock icke gjorts till
föremål för närmare reglering utom för det fall, att skiljemän, som äro
av olika mening beträffande skiljedom, bemyndigats att utse en tredje
skiljeman men icke kunna enas om dennes person. För sådan händelse
skall nämligen skiljemannnen utses av domstolens ordförande. Vidare
föreskrives, att skiljemännen, sedan förfarandet tagit sin början, icke få
undandraga sig uppdragets fullgörande.

Då jag nu övergår till frågan om de olika utvägar, på vilka man
kunde tänka sig i svensk rätt motverka obstruktionen, är det nödvändigt
att till en början något beröra de såväl i vårt land som annorstädes förekommande
permanenta skiljenämnderna. Dessa hava i regel karaktären
av institutioner hos vissa korporationer; här i landet hava skiljenämnder
upprättats exempelvis av handelskamrarna. I många fall har man motiverat
nämndernas tillkomst därmed, att den gällande skiljemannalagstiftningens
bristfälligheter nödvändiggöra inrättande på enskild väg av ett
mera tillfredsställande förfarande än det av lagen anvisade. Det torde
ock vara obestridligt, att inom de permanenta skiljenämnderna vissa av
de anmärkta bristerna avlägsnats, särskilt möjligheterna till direkt eller
indirekt obstruktion. Ett gemensamt drag för ifrågavarande nämnder är
nämligen, att parternas rätt att själva utse sina skiljemän kringskurits eller
i flertalet fall rent av borttagits, i det valrätten förbehållits vederbörande
korporations styrelse, arbetsutskott eller liknande. Korporationen har i
allmänhet på förhand för viss tid utsett ett antal till skiljemannabefattningar
lämpliga personer, och inom kretsen av denna kår sker valet.
Hänskjuta nu parterna avgörandet av tvist till en dylik nämnd, innebär
detta ett skiljeavtal, som låter de på nyssberörda sätt tillkomna reglerna
för nämndens sammansättning träda i stället för lagens motsvarande
stadganden. Dessa skiljenämnder äro närmast avsedda för avgörandet
av vissa speciella tvister, exempelvis mellan köpmän i samma bransch.

Att taga dessa nämnders organisation och verksamhet till mönster
för det allmänna skiljemannaförfarandet torde åtminstone för närvarande
icke kunna komma i fråga. Det spörsmålet inställer sig dock, om icke
någon av de tankar, som i dessa nämnder tagit sig uttryck, skulle kunna

11

Kungl. Majita proposition nr 384.

upptagas i den allmänna skiljemannalagstiftningen, främst då tanken på
upprättandet av särskilda skiljemannakårer. Parterna finge viil själva
utöva rätten att välja skiljemän men skulle, diir de ej annorlunda överenskommit,
vara förpliktade att vid valet hålla sig inom kretsen av de
personer, vilka upptagits å särskilda, officiellt fastställda förteckningar.
Om uppgörandet av dessa förteckningar föreginges av en omsorgsfull
prövning, komme den angivna utvägen givetvis att medföra en ökad grad
av trygghet med avseende å skiljemännens opartiskhet; därmed skulle ock
förebyggas de fall av obstruktion frän skiljemans sida, som ägde grund i
hans önskan att gynna den ena parten. Ett realiserande av denna utväg
torde emellertid möta stora praktiska svårigheter. Upprättandet av en
lista över till skiljemannabefattningar lämpliga personer måste anförtros
åt någon myndighet, t. ex. Kungl. Maj:ts befallningshavande för var sitt
län. Det skulle dock säkerligen ofta inträffa, att parterna icke funne
den sakkunskap, som de för avgörande av deras tvist ansåge önskvärd,
representerad bland de å förteckningen hos vederbörande länsstyrelse upptagna
personerna. Och över huvud taget måste det ifrågasättas, om
parterna i allmänhet — sålunda bortsett från dem som nu anlita permanenta
skiljenämnder — skulle finna en anordning sådan som den nu
berörda överensstämmande med vad de åsyftat vid skiljeavtalets slutande.
Då det ej gärna kan vara lämpligt att åt lagens föreskrifter angående
personvalet giva en tvingande karaktär, vore i själva verket föga vunnet
med införandet av bestämmelser, vilka icke kunde förväntas i flertalet
fall överensstämma med parternas önskningar.

En annan utväg att söka hindra obstruktion vore att i skiljemannalagen
införa bestämmelse om befogenhet för domstol att mot skiljeman
använda tvångsmedel (vitesföreläggande) för att förmå honom att
behörigen fullgöra sina skyldigheter. Skiljemannauppdragets natur är
dock sådan, att synnerligen välgrundade betänkligheter inställa sig röjande
lämpligheten av dylika stadganden.

När det nu gäller frågan om att i svensk rätt införa särskilda bestämmelser
till förhindrande av obstruktion — härvid i första rummet
den indirekta obstruktionen —, bör man därför enligt min uppfattning
icke följa någon av dessa nu antydda utvägar, utan fastmera anknyta
till den grundtanke, varå lagutskottet vid 1887 års riksdag byggde sitt
förslag. Från denna utgångspunkt har jag på sin tid, i syfte "att vinna
en grundval för bedömande av frågan, huruvida detaljbestämmelser i
sådan riktning lämpligen kunna infogas i gällande skiljemannalag, låtit
inom justitiedepartementet utarbeta ett utkast till lag i ämnet, vilket

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 384.

jämte därtill fogad promemoria torde få såsom bilaga fogas till detta
protokoll.

Över berörda utkast hava Kungl. Maj:ts befallningshavande avgivit
infordrade utlåtanden och därvid i allmänhet tillstyrkt, att de i
utkastet föreslagna reglerna lagfästas. I ett flertal yttranden framhålles
det starka behovet av särskilda åtgärder i syfte att på lagstiftningens
väg undanröja de möjligheter till obstruktion mot skiljemannaförfarandet,
som den nuvarande lagstiftningen erbjuder. Icke i något yttrande avstyrkes
antagandet av en lag i huvudsaklig överensstämmelse med utkastet;
tvärtom framhålla flera befallningshavande, att utkastet synes väl
ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. I ett antal detaljfrågor
framställas emellertid vissa erinringar mot de i utkastet föreslagna
bestämmelserna. Icke i något yttrande framträder den betänklighet mot
förslaget, som ur vissa synpunkter måhända kunde anses äga ett visst
fog, nämligen den, att skiljenämndernas kompetens med hänsyn till nu
gällande föreskrifter för deras sammansättning stundom vore så pass svag,
att det kunde anses oriktigt att alldeles beröva parterna möjligheten att
undandraga sig genomförandet av det skiljeavtal, de en gång ingått. I
detta avseende vill jag framhålla, att det för parterna icke synes innebära
någon obillighet att åtnöjas med ett avgörande av skiljenämnd, om den
så kallade tredje skiljemannen utsetts genom överenskommelse mellan de
av parterna välde skiljemännen. I detta fall har nämligen den av vardera
parten utsedde skiljemannen givetvis haft att jämlikt sitt uppdragtillse,
att den utslagsgivande skiljemannen äger nödiga kvalifikationer för
sitt maktpåliggande uppdrag. Däremot kan jag icke dölja, att frågan
ställer sig mera tvivelaktig i de fall, då de av parterna valda skiljemännen
icke kunnat enas om valet av tredje skiljeman och denne sålunda
måste utses av överexekutor. Det kan nämligen icke förnekas, att
i åtskilliga fall vederbörande överexekutor till tredje skiljeman slentrianmässigt
utsett någon sin tjänsteman utan att undersöka, huruvida denne
äger nödiga förutsättningar att med tillbörlig sakkunskap avgöra den
tvist, som i det särskilda fallet är i fråga. Det är emellertid min förhoppning,
att större omsorg för framtiden kommer att i detta hänseende
iakttagas, så att, där offentlig myndighet har att utse tredje skiljeman,
därtill i varje särskilt fall måtte komma att utses eu person, som fyller
de stundom visserligen mycket stora anspråk, vilka böra ställas på den,
som har att — ofta nog såsom i realiteten ensamt avgörande skiljedomare
— slutgiltigt avgöra en rättstvist. Sedan uppmärksamheten numera
fästats å berörda missförhållande torde man ock med fog kunna
antaga, att vederbörande överexekutor städse kommer att före utseende

Kungl. Maj:ts proposition nr 384. 1>S

av skiljeman ägna omsorgsfull prövning åt frågan om de kvalifikationer,
som för den föreliggande tvistens avgörande skäligen böra fordras av
den skiljeman, som överexekutor må hava att utse.

Jag anser mig därför kunna tillstyrka, att i gällande skiljemannalag
infogas vissa bestämmelser, avsedda att förhindra obstruktion av
direkt eller indirekt natur gentemot skiljemannaförfarandets genomförande.

[ anledning härav har jag låtit inom justitiedepartementet på grundval
av berörda utkast utarbeta ett förslag till lag om ändringar i och tillägg
till lagen om skiljemän den 28 oktober 1887; och anhåller jag nu att få
redogöra för detta lagförslag samt att därvid få i vederbörande särskilda
punkter jämväl beröra de viktigare av de erinringar, som framställts gentemot
nyssnämnda utkast.

De stadganden, som i gällande lag åsyfta att förhindra obstruk- Speciell
tion, återfinnas i 7 och 9 §§, och det är i första hand dessa paragrafer, m° iverxng
som beröras av de nu föreslagna ändringarna. I huvudsak äro dessa,
som ock av det föregående framgår, riktade mot den form av obstruktion,
som framträder genom den av parten valde skiljemannens åtgöranden.
Ett undantag härifrån utgör dock den i 9 § första stycket föreslagna
ändringen.

Enligt detta lagrum, sådant det för närvarande lyder, skall över- 9 §'' fö™ta
exekutor i den ort, där endera parten har sitt hemvist, utse skiljeman, då Ä y e''
part, som har att välja skiljeman, tredskas att fullgöra valet. I föreliggande
lagförslag har ordet »tredskas» ersatts med ordet »uraktlåter». Genom
en stundom förekommande tolkning av ordet »tredskas» torde nämligen
den part för utseende av skiljeman i visst fall medgivna fristen av fjorton
dagar i själva verket förlängas, i det att överexekutor, sedan ansökan
om utseende av skiljeman inkommit från motparten, torde låta bero vid
ett av parten efter fristens utlöpande företaget val, blott anmälan därom
gjorts innan överexekutor meddelar beslut i saken. Ordet »uraktlåter»
kan icke giva hemul åt en dylik praxis. Genom underlåtenheten att
företaga sitt val före fristens utgång har parten förlorat sin valrätt.

Parten erhåller härigenom intresse av att icke fördröja sitt val, och
skiljemannaförfarandets början påskyndas.

I det utkast, som legat till grund för lagförslaget, hade ordet »försummar»
använts i stället för ordet »uraktlåter». Den nu vidtagna ändringen
har föranletts därav, att ordet »försummar» måhända kunde anses
förutsätta en underlåtenhet, som från parts sida vore avsiktlig eller hade
sin grund i något partens vållande. Den för inträde av överexekutors
valrätt avgörande omständigheten bör emellertid vara allenast den, att
val inom utsatt tid ej av part förrättats, oavsett skälen till partens ur -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 384.

9 § andra
stycket.

aktlatenhet. Någon obillighet mot en part, som exempelvis på grund av
giltigt förfall vant hindrad att inom rätt tid företaga valet, torde denna
regel ej innebära. Den tid, inom vilken det åligger part att förrätta val
av skiljeman, löper först från det motparten lämnat meddelande om sitt
val av skiljeman. Overexekutor har ock att utöva sin valrätt under beaktande
av den parts intresse, för vilken skiljeman skall utses; därjämte
skall enligt förslagets 11 a §, till vilken jag i det följande återkommer,
overexekutor bereda sagda part tillfälle att yttra sig i ärendet, innan det
avgöres.

I gällande lag ha de bestämmelser, som avse att hindra den indirekta
obstruktionen, sin plats i andra stycket av 7 §. Sedan där i
törsta punkten medgivits part att verkställa ett nyval efter det av parten
vald skiljeman avgått, stadgas, att, om den nyvalde skiljemannen skulle
avsaga sig uppdraget eller av jäv eller annan anledning vara hindrad
att fullgöra detsamma, skiljeman enligt 9 § skall utses av overexekutor
Denna bestämmelse ^ lämnar i två hänseenden möjlighet öppen för obstruktion,
nämligen å ena sidan därigenom, att behörigheten och skyldigheten
for overexekutor att i parts ställe utse skiljeman hava till förutsättning
^skiljemäns avsägelse eller för honom föreliggande jäv eller annat
hinder, a andra sidan därigenom, att part äger rätt att företaga ett nyY.
. 1 varje fall, då den av parten först valde skiljemannen avgår. I

öistnämnda hänseende är att märka, att uttrycket »avsäger sig uppdraget
eller av jäv eller annan anledning är hindrad att fullgöra detsamma»
ingalunda inbegriper alla de fall, då skiljeman underlåter att
fullgöra vad pa honom ankommer för att få saken bragt till slut. En av
de mest i ögonen fallande formerna för obstruktion är den, att skiljeman
utebliver från sammanträde. Såsom redan vid 1887 års riksdag anmärktes,
ligger detta sätt att omintetgöra skiljeavtalets verkningar mycket
nära till hands för en skiljeman, som är villig att tjänstgöra såsom verktyg
för en parts önskemål i sådan riktning. Kungl. Maj:ts förslag till
sagda riksdag hade icke inlåtit sig på frågan, huru obstruktion i sådan
form borde stävjas, men riksdagens lagutskott föreslog den bestämmelsen
att skiljemans upprepade underlåtenhet att inställa sig vid skiljenämndens
sammanträde skulle medföra behörighet för overexekutor att utse annan
skiljeman. Detta ändringsförslag vann emellertid icke riksdagens bifall,
och den lucka, som i denna punkt uppmärksammats, blev fortfarande
öppen.

Mot lagutskottets förslag synes ock den anmärkningen kunna göras,
att det tog sikte blott på eu enda, låt vara särskilt nära till hands liggande
form för obstruktion. Att deltaga i tvistens avgörande innebär

Kungl. Maj:ts proposition nr 384.

15

naturligen något mera än att, som lagutskottet vid 1887 års riksdag uttryckte
saken, inställa sig vid sammanträde. Skiljemannen måste ock
övervara sammanträdet och deltaga i omröstningen till dom. Uraktlåtenhet
härutinnan träffades icke av den föreslagna bestämmelsen, blott skiljemannen
kommit tillstädes vid sammanträdets början.

För genomförande av en mot obstruktionen riktad effektiv lagändring
stadgas i föreliggande förslag 9 § andra stycket såsom huvudregel,
att överexekutors valrätt inträder, då av part eller av överexekutor utsedd
skiljeman avsäger sig uppdraget eller eljest uraktlåter att vederbörligen
deltaga i skiljemännens arbete. Med sistnämnda uttryck avses den
verksamhet, som från skiljemans sida över huvud taget erfordras för att
saken skall kunna bringas till avgörande. Förslagets innebörd är den,
att överexekutors valrätt under de givna förutsättningarna inträder omedelbart,
d. v. s. utan att parten har rätt att själv företaga något nyval.
Blott under särskilda omständigheter har undantag härifrån medgivits
genom den i paragrafens sista del gjorda hänvisningen till 7 § andra
stycket. Som nedan närmare skall utvecklas är här fråga om fall, där
skiljemannens uraktlåtenhet att vederbörligen deltaga i skiljemännens
arbete beror av omständigheter, över vilka han icke själv kunnat råda.

Ordalydelsen av 9 § andra stycket överensstämmer med förut berörda
utkast. Vissa befallningshavande hava framställt erinringar däremot.
Stadgandet kunde förmenas avse blott de fall, då uraktlåtenheten
från skiljemannens sida vore avsiktlig. En av befallningshavandena synes
hava funnit denna tolkning nödvändig och har samtidigt framhållit såsom
en brist, att stycket i sin nuvarande avfattning hänför de i 7 §
andra stycket angivna fallen såsom specialfall under 9 § andra stycket.
Emellertid finner denna omständighet enligt min mening sin förklaring
just däri, att sistnämnda stadgande i förslaget även avser de fall, då
uraktlåtenheten icke kan läggas skiljemannen till last.

I 9 § andra stycket nämnes skiljeman, utsedd av part eller av
överexekutor, men däremot icke skiljeman, tillkallad av andra skiljemän.
Då de av parterna utsedda skiljemännen enat sig om valet av tredje
skiljeman, torde nämligen däri få anses ligga en borgen för att en sådan
obstruktion, som denna bestämmelse vill träffa, icke behöver befaras från
den sålunda valde skiljemannens sida. I ett över utkastet avgivet yttrande
har väl såsom eu möjlighet framhållits, att även en av andra
skiljemän utsedd skiljeman kunde förhala saken genom uraktlåtenhet att
deltaga i skiljemännens arbete, men fallet torde, som ock i yttrandet
medgivits, vara ovanligt. Skulle emellertid skiljemannen avgå, förblir
den i sakens natur liggande regeln tillämplig, att rätten till ny -

16

Kungl. Maj:ts proposition n:r 384.

val stannar hos de valberättigade skiljemännen. Endast försåvitt dessa
icke kunna enas, övergår valrätten, enligt 9 § första stycket, till överexekutor.

Enligt bestämmelsen i nu gällande 7 § andra stycket äger part i
varje fall företaga nyval eu gång, där av parten vald skiljeman avsäger
sig uppdraget eller av jäv eller annan anledning blir hindrad att fullgöra
detsamma. Skiljemannen kan sålunda vid åtskilliga sammanträden
deltaga i skiljemännens förhandlingar för att, då förfarandet närmar sig
sitt slut, avsäga sig uppdraget. Vederbörande part har då rätt att utse
hans ersättare och kan därvid till ny skiljeman välja en person, som i
likhet med den avgångne är beredd att vid en för tidens förhalande lämplig
tidpunkt avgå. Det är uppenbarligen nödvändigt att förändra förutsättningarna
för parts rätt att företaga nyval efter avgående skiljeman.
Denna rätt har därför i förslaget inskränkts till sådana fall, då all anledning
finnes för antagandet, att obstruktionsuppsåt icke vid valet förelegat.
Enligt förslagets 7 § andra stycket har part sålunda tillerkänts
rätt att välja ny skiljeman endast i stället för sådan, för vilken efter
valet uppkommit jäv eller laga förfall, som hindrar honom att fullgöra
uppdraget. Denna regel gäller dock endast första gången sådan händelse
inträffar.

Enligt utkastet skulle part äga att välja ny skiljeman i den först
utseddes ställe, då det för denne uppkommande hindret utgjordes av jäv
eller laga förfall, som blivit parten veterligt först efter valet. I flera
yttranden ha emellertid anmärkningar framställts mot ett sådant stadgande
under framhållande av svårigheten att förebringa utredning angående
den tid, då jäv eller laga förfall blivit part veterligt. Det har i
samband därmed uttalats, att den part, som ägde rätt att utse skiljeman,
också borde före valet övertyga sig om, att denne icke är jävig eller förhindrad
på grund av laga förfall. Om skiljemannen sedermera befunnes
hava vid tiden för valet varit jävig eller hindrad av laga förfall, borde
parten följaktligen icke under några omständigheter kunna påfordra att
få välja efterträdare åt honom. De mot utkastet i denna del anförda
skälen synas mig välgrundade, och rätten för part att välja ny skiljeman
har därför i förslaget inskränkts till de fall, där jäv eller laga förfall
för skiljemannen uppkommit först efter valet.

Det föreslagna stadgandet överensstämmer i det avseendet med
gällande rätt, att part under de angivna förutsättningarna blott en gång
äger att företaga nyval av skiljeman. Väl är det sant, att denna begränsning
i partens valrätt stundom kan framstå såsom godtycklig. En
ändring av nu gällande bestämmelser därhän, att parts rätt att företaga

Kung!. Maj:tu proportion n:r 384.

17

omval av skiljeman för vissa fall utsträcktes till upprepade fall av skiljemäns
avgång, vore dock föga förenlig med förslagets syfte.

Det i förslaget använda uttrycket »första gången sådant inträffar»
kunde måhända i det fall giva anledning till tvekan, att part har att
utse flere skiljemän, och jäv eller laga förfall uppkommer först för den
ene och därefter för den andre av dessa. Det synes emellertid vara en
naturlig följd av stadgandets läggning, att uttrycket »första gången sådant
inträffar» avser var och eu av de ursprungligen valda skiljemännen, och
att således parten kan komma i tillfälle att för envar av dessa välja ersättare
en gång.

Förutsättningen för tillämpning av den i 9 § andra stycket givna 9 & §.
regeln är, att skiljeman avsäger sig uppdraget eller eljest underlåter att
vederbörligen deltaga i skiljemännens arbete. Ett av de närmast till
hands liggande fallen för sådan uraktlåtenhet är, såsom påpekats, att
skiljemannen underlåter att tillstädeskomma vid skiljemännens sammanträde.
För att emellertid bereda möjlighet att fastslå, huruvida en sådan
underlåtenhet föreligger, har i 9 b 4} föreskrivits, att den s. k. tredje
skiljemannen, under skäligt iakttagande av vad för övriga skiljemän kan
finnas lämpligt, har att bestämma ort och tid för skiljemännens sammanträde.
Delgivningsbevis rörande kallelsen ävensom intyg, som övriga
skiljemän, särskilt då tredje skiljemannen, utfärda rörande vad vid sammanträde
tilldragit sig, synas kunna utgöra tillräckligt material för den
prövning, som bör föregå överexekutors val av skiljeman enligt 9 § andra
stycket. Att tillmäta dylika intyg bevisvärde torde så mycket mindre
kunna möta betänklighet, som enligt 13 4? intyg av skiljemän, att
annan skiljeman deltagit i tvistens avgörande, för visst fall tillagts avgörande
betydelse för frågan om skiljedomens giltighet. Saknas skiljemäns
underskrift å skiljedomen, medför nämligen detta icke skiljedomens
ogiltighet, därest övriga skiljemän därå teckna intyg av nyssnämnda
innehåll.

Det förtjänar erinras därom, att lagutskottet vid 1887 års riksdag
jämväl föreslog en ny paragraf med samma syfte som föreliggande 9 b
Där tillerkändes den tredje skiljemannen likaledes rätt att kalla till sammanträde,
men tillfogades, att kallelse skulle bevisligen delgivas de övriga
skiljemännen minst 14 dagar före sammanträdet. En dylik föreskrift har
icke synts mig erforderlig eller ens lämplig, utan har det överlämnats till
överexekutors fria prövning att avgöra, om kallelse skett i så god tid,
att skiljeman skäligen bort efterkomma densamma.

Förslagets 9 b § avviker i redaktionellt hänseende i någon män
från motsvarande stadgande i utkastet.

Bihang till riksdagrn* protokoll 11)19. 1 taml. 345 höft. {Nr 384.)

3

18

U S

KungI. Maj:ts proposition nr 38 i

Särskild uppmärksamhet har i förslaget ägnats åt de i gällande
skiljemannalags 11 $ givna reglerna angående den tid, inom vilken
skiljemannaåtgärd skall vara avslutad. Då parterna ej själva bestämt
viss tid härför, skall enligt dessa regler skiljedom meddelas inom en tid
av sex månader. Om skiljedom icke meddelats inom denna tid, är skiljeavtalet
förfallet.

Regeln om en dylik från början fastställd, för alla fall enhetlig
slutpunkt för skiljemannaförfarandet torde i själva verket utgöra en av
de viktigaste grunderna till de ofta förekommande försöken till obstruktion.
Å andra sidan måste det fasthållas, att bestämmelsen om viss
begränsad tid, inom vilken förfarandet skall vara avslutat, har sitt
stora värde som eu borgen för att avgörandet icke av skiljemännen
förhalas. Enligt förslaget har därför visserligen den fastställda fristen
av sex månader bibehållits i de fall, där parterna ej annorlunda avtalat,
men icke längre såsom en gång för alla fixerad. Overexekutor äger
tvärtom att, när särskilt skäl därtill finnes, medgiva förlängning av tiden
intill sex månader utöver den ursprungligen gällande. Föreligger synnerlig
anledning, kan tiden till och med ytterligare förlängas.

I yttrande från en av Kungl. Maj:ts befallningshavande ha framställts
betänkligheter mot det föreslagna stadgandet. Dessa betänkligheter
gälla icke själva principen, att förlängning av tiden under vissa förhållanden
bör kunna meddelas. Men då förhandenvaron av synnerlig
anledning skulle berättiga till uppskov utöver sex månader, kunde detta
återverka därhän, att förlängning med intill sex månader konime att beviljas
på ganska svaga grunder.

En dylik tolkning av stadgandets innebörd står givetvis icke i överensstämmelse
med dess verkliga mening. Förlängning av tiden bör medgivas
blott när sakens omfattning eller från endera partens sida direkt
eller indirekt framträdande obstruktionstendenser giva anledning därtill.
För att ytterligare framhäva nödvändigheten av en ingående prövning,
innan begärd förlängning medgives, har det i förenämnda utkast använda
uttrycket: »när skäl därtill äro» i förslaget förstärkts till: »när särskilt
skäl därtill är». Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att
overexekutor icke lämpligen bör redan från början bevilja förlängning
av tidsfristen med sex månader utan, allt efter sakens beskaffenhet, med
eu kortare tid med rätt för vederbörande att före den sålunda förlängda
tidens utgång göra ansökan om ny förlängning. Sedan tiden förlängts med
tillhopa sex månader, får endast vid »synnerlig anledning» ett ytterligare
förlängande beviljas. Att över huvud taget medgiva möjligheten av
en sådan ytterligare förlängning synes vara befogat med hänsyn därtill,

19

Kungl. Maj:tx proposition nr 384.

att i en särskilt vidlyftig sak en part måhända kunde frestas att söka
förhala tiden ända till dess jämväl gränsen för möjligheten av förlängning
uppnåddes. Med hänsyn härtill torde en föreskrift om ett ovillkorligen
gällande maximum för förlängningen, varom berörda befallningshavande
hemställt, vara ägnad att motverka det med lagändringen avsedda
ändamålet.

Samma befallningshavande har ock givit uttryck åt den uppfattningen,
att de i denna paragraf föreslagna nya bestämmelserna vore
ofullständiga. De avsåge nämligen icke de fall, då parterna själva avtalat
om tidsfristens längd, ehuru behovet av eu förlängning av fristen
även här kunde inställa sig. Gent emot denna erinran måste dock framhållas,
att alla förutberörda, i lagen föreslagna ändringar blott avse att
utfylla ett parternas eget avtal rörande det ämne, som är i fråga. Uttrycklig
överenskommelse från parternas sida sätter lagens föreskrift i
dessa delar ur kraft. En bestämmelse, som gåve överexekutor rätt att
göra ändring i vad parterna avtalat om tidsfristens längd, skulle innebära
ett oberättigat ingrepp i parternas avtalsfrihet.

Den berörda skillnaden mellan de fall, då parterna överenskommit
om viss tid för skiljedoms meddelande, och då så ej är fallet, har i
föreliggande förslag givit anledning till ytterligare en ändring. Enligt
gällande lag förfaller skiljeavtalet, om ej skiljedom meddelats inom den
av parterna bestämda eller av lagen föreskrivna tidsfristen. Detta stadgande
har oförändrat bibehållits blott i vad rör av parterna avtalad
tid. Är däremot fråga om den i lagen stadgade tiden, måste förutsättningarna
för skiljeavtalets förfallande jämkas. Har nämligen före den
ursprungligen gällande eller efter förlängning fastställda tidens utgång
part gjort ansökan om förlängning av tiden, och är ansökningen, då
förutnämnda tid utlöper, ännu ej avgjord, bör skiljeavtalet ej betraktas
såsom förfallet, förrän det blivit klart, att förlängning icke medgives.
Bestämmelsen i 11 § har därför förtydligats därhän, att skiljeavtalet
skall vara förfallet, om ej före den tidpunkt, som dittills utgjort tidsfristens
gräns, skiljedom meddelats eller rörande tidens förlängning ingivits
ansökan, som av överexekutor bifalles. Avslås ansökningen, skall
avtalet anses hava förfallit vid den tidpunkt, dä den förut fastställda
tiden utlöpte.

Alt överexekutor ej äger att, sedan skiljeavtalet förfallit, förlänga
tiden för skiljedoms meddelande och därmed återuppliva skiljeavtalets
kraft, exempelvis på grund av en efter tidens utgång ingiven ansökan,
ligger i sakens natur.

I samband med de bestämmelser mot obstruktion, för vilka jag nu 9 • tf.

20

Kung!. Maj:ts projioxition nr 384.

redogjort, har det synts lämpligt att såsom 9 a $ upptaga ett särskilt
stadgande, avsett att förhindra en tolkning av lagens innebörd, som i
viss mån kunde motverka vad man med förutnämnda bestämmelser velat
vinna. Gällande föreskrifter synas nämligen icke utesluta den uppfattningen,
att, sedan tredje skiljemannen utsetts, hans behörighet skulle
vara beroende av att de skiljemän alltjämt kvarstode, som ursprungligen
varit val berättigade. En sådan tolkning har i föreliggande paragraf avvisats,
och en obstruerande skiljemans avlägsnande kommer sålunda icke
att medföra några förändringar i skiljenämndens sammansättning i övrigt.
ll « §■ För det fall att överexekutor enligt 11 § andra stycket medgivit för längning

av tiden för skiljedoms meddelande, innehåller merberörda utkast,
i överensstämmelse med stadgandets syfte, den föreskrift, att överexekutors
beslut icke skall kunna överklagas. Härutöver äger föreliggande
lagförslag jämväl den av praktiska grunder motiverade innebörd, att icke
heller beslut, varigenom ansökan om förlängning av tiden avslagits, skall
kunna göras till föremål för klagan. Bestämmelse i dessa hänseenden
har upptagits i 11 a §, dit jämväl föreskriften i 9 § andra stycket av
gällande lag överflyttats.

I förevarande paragraf har härjämte införts föreskrift därom, att
överexekutors beslut i fråga om utseende av skiljeman eller förlängning
av tid för skiljemannaätgärdens avslutande icke bör meddelas, förrän
part, som ej gjort ansökningen, lämnats tillfälle att avgiva yttrande i
ärendet. Grunden till den föreslagna bestämmelsen är följande. Enligt
9 och 11 §>; tillkommer rätten att avgöra ärenden angående utseende av
skiljeman eller förlängande av tid överexekutor i den ort, där endera
parten har sitt bo och hemvist. I yttranden över det utkast, på vars
grundval föreliggande förslag utarbetats, hava några av Kungl. Maj:ts
befallningshavande påvisat, att avsevärda olägenheter kunna följa av
dessa bestämmelser. Ofta bliva härigenom två skilda överexekutorer lika
behöriga att handlägga samma ärende. Vid tillämpning av nu gällande
bestämmelser i detta avseende, vilka icke direkt rubbas av förslaget, har
det också inträffat, att såsom tredje skiljeman två skilda personer blivit
tillsatta av olika överexekutorer. Enligt de föreslagna bestämmelserna
konmie möjligheten att påkalla överexekutors ingripande att ytterligare
utvidgas, och härmed skulle möjligheten av dylika stridiga beslut ökas.
Att fullständigt avlägsna de svårigheter, som här onekligen kunna uppstå,
torde emellertid kräva genomgripande ändringar i lagen. För det
stora flertalet fäll kan dock en tillfredsställande ordning vinnas på en
lättare framkomlig väg, nämligen genom att lagfästa det åtminstone av
nagla överexekutorer redan nu i dessa ärenden tillämpade kommunika -

21

Kanyl. Maj ds proposition nr 3S4.

tionsförfarandet. Då härvid den part, som ej år sökande, far tillfälle
att yttra sig i saken, lärer han, om han å sin sida redan vänt sig till
annan överexekutor, ej underlåta att lämna upplysning härom. Skulle
på detta sätt framkomma, att frågan verkligen är hänskjuten jämväl till
eu annan överexekutors prövning, torde avgörandet få anses höra tillkomma
den överexekutor, till vilken ansökning först ingivits.

I ett över utkastet avgivet yttrande uttalas, att den överexekutor,
som en gång haft att avgöra fråga rörande ett visst skilj emannaförfarande,
därefter borde vara ensam behörig att upptaga även de övriga
frågor, som framdeles kunde uppkomma för reglering av samma förfarande.
Då emellertid eu sådan bestämmelse skulle kunna giva upphov
till invändningar mot överexekutors behörighet och därigenom fördröja
förfarandets gång, har något stadgande av sådan innebörd icke upptagits
i förslaget.

Frågan, huruvida behörigheten att hos överexekutor göra hemställan
om utseende av skiljeman eller om förlängning av tid tillkommer allenast
part eller jämväl skiljeman, bör icke av lagen lämnas oklar. Praktiska
skäl synas tala för att icke blott part utan även skiljeman bör ägf} befogenhet
att göra ansökan om förlängning av tid. Det torde ock någon
gång kunna vara av gagn, att skiljeman har rätt att hemställa om utseende
av skiljeman, liksom det ej torde möta några betänkligheter att
medgiva honom rätt härtill, blott parterna beredas tillfälle att yttra sig
över ansökningen. I överensstämmelse härmed har det nya stadgandet
i första stycket av 11 a § avfattats.

Tvenne Kungl. Majrts befallningshavande hava framställt det önske- Övergångsmål,
att de föreslagna ändringarna erhölle tillämplighet jämväl å skilje- be8^^e
avtal, som ingåtts före den för ikraftträdandet utsatta dagen. Då skiljeavtal
ofta slötes i syfte att tillämpas under en följd av år, komme de
nya bestämmelserna eljest icke att vinna tillämpning på vissa i framtiden
förekommande skiljemannaförfaranden. De nya bestämmelserna

skulle dock i grunden endast medföra, att åt skiljeavtal gåves den rättsverkan,
som vid deras avslutande varit avsedd.

Häremot måste emellertid invändas, att ett skiljeavtal, slutet under
hänvisning till gällande skiljemannalag, äger ett annat innehåll än de nya
bestämmelse!^ skulle föranleda. Sålunda blir exempelvis partens rätt
att företaga nyval av skiljeman inskränkt, och tiden för skiljedoms meddelande
kan bliva en annan än förut avsedda sex månader. Redan detta
torde vara skäl nog att ej i strid mot allmänna grundsatser giva de nya
bestämmelserna retroaktiv kraft.»

Föredraganden uppläste härefter det upprättade förslaget till lag

22

Kuvgl. Maj:ts proposition nr 384.

om ändringar i och tillägg till lagen om skiljemän den 28 oktober 1887
och hemställde, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.

Ur protokollet:

Adil Wifvesson.

Kungl. Mproposition nr 334.

23

Förslag

till

Lag

om ändringar i och tillägg till lagen om skiljemän den 28 oktober

1887.

Härigenom förordnas, att 7, 9 och 11 §§ i lagen om skiljemän den
28 oktober 1887 skola erhålla följande ändrade lydelse samt att i nämnda
lag skola införas tre nva paragrafer med beteckning 9 a §, 9 b § och
11 a §, av den lydelse här nedan sägs:

7

Har någon, som blivit genom skiljeavtalet utsedd till skiljeman,
avsagt sig uppdraget, eller varder han på grund av jäv eller av annan
anledning hindrad att fullgöra detsamma, vare i avseende på den tvist,
som är i fråga, avtalet förfallet, där ej parterna annorlunda överenskommit.

Om för skiljeman, som eljest blivit av part utsedd, efter valet
uppkommer jäv eller laga förfall, som hindrar honom att fullgöra uppdraget,
välje parten, första gången sådant inträffar, annan skiljeman i
hans ställe, och galle om sådant val i tillämpliga delar vad i 6 § är
stadgat.

9 §.

Uraktlåter part, som skall välja skiljeman, att fullgöra vad honom
i sådant avseende åligger, eller kunna i det fall, att skiljeman skall av
andra skiljemän tillkallas, dessa ej förena sig om valet, skall, så vida ej
skiljeavtalet innehåller annan bestämmelse, skiljeman utses av överexekutor
i den ort, där endera parten har sitt bo och hemvist.

24

K mull. Maj:ts proposition nr 384.

Lag samma vare, då av endera parten eller av överexekutor utsedd
skiljeman avsäger sig uppdraget eller eljest uraktlåter att vederbörligen
deltaga i skiljemännens arbete samt sådant fall ej är för handen, att
parten enligt 7 § andra stycket har att välja ny skiljeman.

9 a §.

Har skiljeman blivit av andra skiljemän tillkallad eller, i brist av
åsämja dem emellan, av överexekutor utsedd, medför annan skiljemans
därefter inträffade avgång icke rubbning i förutnämnda skiljemans behörighet.

9 b §.

Skiljeman, som blivit av andra skiljemän tillkallad eller, i brist av
åsämja dem emellan, utsetts av överexekutor, har att, under skäligt iakttagande
av vad för övriga skiljemän kan finnas lämpligt, bestämma ort
och tid för skiljemännens sammanträde.

11 §•

Parterna äga bestämma viss tid, inom vilken skiljemannaåtgärden
skall vara avslutad. Är ej skiljedom meddelad inom sålunda bestämd
tid, vare med avseende å den tvist, som överlämnats till skiljemännens
prövning, skiljeavtalet förfallet.

Är sådan bestämmelse, som i första punkten avses, ej given, skall
skiljedom meddelas inom sex månader, räknade från den dag, då skiljeavtalet
slöts, eller, där skiljeavtalet avser framtida tvist eller ej är skriftligen
upprättat, från den dag, då dess tilliimpning påkallades i den ordning
som i 5 § sägs; dock skall, därest tvist om skiljeavtalets giltighet
eller tillämplighet inom nämnda tid varder anhängiggjord vid domstol,
tiden för skiljedoms meddelande räknas från den dag, då sådan tvist
blivit slutligen avgjord. Överexekutor, som i 9 § sagts, må likväl, när
särskilt skäl därtill är, medgiva förlängning av den i detta stycke bestämda
tiden, dock icke, utan synnerlig anledning, med mera än sammanlagt
sex månader. Skiljeavtalet vare i avseende å den ifrågakomna
tvisten förfallet vid den fastställda tidens utgång, där ej dessförinnan
antingen meddelats skiljedom eller rörande tvistens förlängning gjorts
ansökan, som av överexekutor bifalles.

Kungl. Maj:ts proposition nr 384.

25

11 a §.

Beslut över ansökan om utseende av skiljeman eller förlängning
av tid för skiljedoms meddelande må av överexekutor icke meddelas,
med mindre sökandens motpart eller, där sökanden är skiljeman, båda
parterna lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet.

Mot överexekutors beslut, varigenom skiljeman blivit utsedd eller
fråga om förlängning av tiden för skiljedoms meddelande avgjorts, må
klagan ej föras; dock vare beslutet utan verkan, där domstol förklarar
skiljeavtalet icke hava ägt giltighet eller tillämplighet å den tvist, varom
fråga är.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1919, men äger ej utan parternas
medgivande tillämpning å skiljeavtal, som slutits före nämnda dag.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 345 Käft. (AV 384.)

4

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 384.

Bilaga

Utkast

till , j t

Lag om ändringar i och tillägg till lagen om skiljemän den 28

oktober 1887.

7 §.

Har någon, som blivit genom skiljeavtalet utsedd till skiljeman,
avsagt sig uppdraget, eller varder han på grund av jäv eller av annan
anledning hindrad att fullgöra detsamma, vare i avseende på den tvist,
som är i fråga, avtalet förfallet, där ej parterna annorlunda överenskommit.

Om skiljeman, som eljest blivit av part utsedd, på grund av jäv
eller laga förfall, som blivit parten veterligt först efter valet, varder hindrad
att fullgöra uppdraget, välje parten, första gången sådant inträffar, annan
skiljeman i hans ställe, och gälle om sådant val i tillämpliga delar vad
i 6 § är stadgat.

9 §•

Försummar part, som skall välja skiljeman, att fullgöra vad honom
i sådant avseende åligger, eller kunna i det fall, att skiljeman skall av
andra skiljemän tillkallas, dessa ej förena sig om valet, skall, så vida ej
skiljeavtalet innehåller annan bestämmelse, skiljeman utses av överexekutor
i den ort, där endera parten har sitt bo och hemvist.

Lag samma vare, då av endera parten eller av överexelcutor utsedd
skiljeman avsäger sig uppdraget eller eljest uraktlåter att vederbörligen deltaga
i skiljemännens arbete samt sådant fall ej är för handen, att parten
enligt 7 § andra stycket har att välja ny skiljeman.

Kungl. Maja» proposition nr 334.

27

9 a §.

Har skiljeman, som skall av andra skiljemän tillkallas, blivit i vederbörlig
ordning av dem vald eller hav, där enighet om valet icke vunnits,
skiljeman blivit av överexekutor utsedd, medför annan skiljemans därefter
inträffade avgång icke rubbning i förutnämnda skiljemäns behörighet.

9 b §.

Där en skiljeman blivit av andra skiljemän tillkallad, har den förre
eller den som av överexekutor blivit för honom utsedd att, under skäligt
iakttagande av vad för övriga skiljemän kan finnas lämpligt, bestämma ort
och tid för skiljemännens sammanträde.

11 §•

Parterna äga bestämma viss tid, inom vilken skiljeinannaåtgärden
skall vara avslutad.

Är sådan bestämmelse ej given, skall skiljedom meddelas inom
sex månader, räknade från den dag, då skiljeavtalet slöts, eller, där
skiljeavtalet avser framtida tvist eller ej är skriftligen upprättat, från
den dag, då dess tillämpning påkallades i den ordning som i 5 S sägs;
dock skall, därest tvist om skiljeavtalets giltighet eller tillämplighet inom
nämnda tid varder anhängiggjord vid domstol, tiden för skiljedoms meddelande
räknas från den dag, då sådan tvist blivit slutligen avgjord.
Överexekutor, som i 9 § sagts, må likväl, när skäl därtill äro, medgiva förlängning
av den i detta stycke bestämda tiden, dock icke, utan synnerlig anledning,
med mera än sammanlagt sex månader. Förlängning av tiden må
ej medgivas, med mindre ansökan härom gjorts före utgången av den för
skilj emannaåtg är dens avslutande dittills gällande tiden.

Är ej skiljedom meddelad inom tid, bestämd som ovan för varje
fall sägs, vare i avseende på den tvist, som överlämnats till skiljemännens
prövning, skiljeavtalet förfallet.

11 a §.

Mot överexekutors beslut, varigenom skiljeman blivit utsedd eller
tid för skiljedoms meddelande förlängd, må klagan ej föras; dock vare

28

Kungl. Muj:ts proposition nr 384.

beslutet utan verkan, där domstol förklarar skiljeavtalet icke hava ägt
giltighet eller tillämplighet å den tvist, varom fråga är.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1919, men äger ej utan parternas
medgivande tillämpning å skiljeavtal, som slutits före nämnda dag.

Kungl. Majits proposition nr 384.

29

P. M.

Riksdagen har i skrivelse den 8 mars 1918 (n:r 55) anhållit, att
Kungl. Maj:t, efter verkställd utredning, täcktes låta företaga en fullständig
revision av lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Då det arbete på en fullständig revision av ifrågavarande lag, som
i anledning av nämnda riksdagsskrivelse igångsatts inom justitiedepartementet,
icke kan fullbordas under närmaste tiden, har inom justitiedepartementets
lagavdelning för eventuellt framläggande redan till 1919
års riksdag utarbetats förestående utkast till lag om ändring i vissa
delar av lagen om skiljemän. Detta utkast åsyftar att avlägsna de av
lagen öppnade möjligheter till obstruktion, vilkas undanröjande av riksdagen
framhållits såsom ett synnerligen trängande behov. Utkastets
huvudsakliga innebörd är i korthet följande.

De stadganden, som i gällande skiljemannalag åsyfta att förhindra
obstruktion från parts sida (vare sig direkt eller genom medverkan av
den av parten valde skiljemannen), återfinnas i 7 och 9 §§. Det är dessa
stadganden, som i praktiken befunnits otillfredsställande. Sålunda visar
det sig exempelvis stundom omöjligt att få en skiljeman ersatt med annan
oaktat han uraktlåter att vederbörligen deltaga i tvistens avgörande. Och
om en av part utsedd skiljeman avgår, äger parten att företaga ett nytt
val av skiljeman, även om det första valet tydligen skett endast i avsikt
att genom en avsägelse och den med ett nytt val förenade tidsutdräkten
förhala tiden. För den part, som vill undandraga sig skiljemannaförfarandet,
möter det, enligt vad erfarenheten givit vid handen, i regel icke
några oöverstigliga svårigheter att förhala tiden så länge, att han når
sitt syfte, i det att skiljeavtalet förfaller, därest icke skiljedom meddelats
inom viss tid, som i 11 § bestämts till sex månader, för så vitt icke parterna
överenskommit om annan tid.

I utkastet stadgas däremot, att ny skiljeman skall utses av överexekutor,
såväl då av endera parten utsedd skiljeman uraktlåter att veder -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 384.

börligen deltaga i skiljemännens arbete, som då han avsäger sig uppdraget
(9 § andra stycket). Möjlighet har sålunda beretts att få eu obstruerande
skiljeman avlägsnad, varjämte parten berövats den obstruktionsmöjlighet
han ägt i rätten att företaga ett nyval av skiljeman. Häri
ligger givetvis eu uppfordran att i eget intresse till skiljeman utse en
person, som lojalt medverkar till skiljemannaförfarandet. Blott i det fall,
att av parten utsedd skiljeman blir hindrad att deltaga i skiljemänuens
arbete på grund av jäv eller laga förfall, som blivit parten veterligt efter
valet, äger parten enligt utkastet rätt att ännu en gång utse skiljeman
(7 § andra stycket). I detta fall, då obstruktionssyfte icke kan antagas
föreligga, synes anledning icke finnas att omedelbart fråntaga parten
hans valrätt.

I samband med stadgandet i 9 § andra stycket står den i första
stycket av samma § vidtagna ändringen, varigenom ordet »tredskas» ersatts
med ordet »försummar». Genom gängse tolkning av uttrycket »tredskas»
torde den part i visst fall meddelade fristen av fjorton dagar för utseende
av skiljeman i själva verket förlängas, i det att överexekutor, sedan
ansökan om utseende av skiljeman inkommit frän motparten, torde
låta bero vid ett av parten därefter, ehuru före överexekutors beslut,
anmält val av skiljeman. Genom utkastets ordalydelse åter anges, att
parten genom sin försummelse att inom fjorton dagar anmäla sitt val av
skiljeman förlorat sin valrätt; härigenom erhåller vederbörande part ett
intresse att icke fördröja sitt val, och skiljemannaförfarandets början
påskyndas.

För att underlätta överexekutors prövning av frågan, huruvida
skiljeman underlåtit att fullgöra vad honom åligger, i första hand att
tillstädeskonuna vid skiljemännens sammanträden, har i 9 b § införts
den föreskriften, att den s. k. tredje skiljemannen har att utfärda ka lelse
till sammanträde. Delgivningsbevis rörande kallelse och de intyg, som
de icke obstruerande skiljemännen, särskilt då tredje skiljeman, utfärda
om vad vid sammanträde tilldragit sig, synas böra utgöra ett tillfredsställande
material för överexekutors bedömande av frågan, huruvida någon
av skiljemännen uraktlåtit att vederbörligen deltaga i tvistens prövniug
och avgörande.

Trots redan angivna bestämmelser är det emellertid måhända icke
uteslutet, att särskilt vid mera omfattande tvister obstruktion skulle kunna
bedrivas därhän, att den i gällande lag fastställda fristen för skiljemannaåtgärdens
avslutande förflöte utan att skiljedom kunnat meddelas. I syfte
att ytterligare förminska möjligheten till obstruktion stadgas därför i
utkastets 11 § andra stycket, att överexekutor, när skäl därtill äro, må

31

Kungl. Alaj:ts proposition nr 384.

medgiva förlängning av den för skiljemannaförfarandets avslutande gällande
tiden, dock icke, utan synnerlig anledning, med mera än sammanlagt
högst sex månader. De skäl till tidens förlängning, som härvid avses
att vinna beaktande, äro — förutom i sakens omfattning — framför
allt att söka i framträdande obstruktionstendenser. Det torde kunna antagas,
att genom den elasticitet, förfarandet härmed beredes, obstruktionens
ändamål skall förhindras och intresset att obstruera bortfalla.

Därest överexekutor enligt 11 § andra stycket medgivit förlängning
av tiden för skiljedoms meddelande, överensstämmer det med stadgandets
syfte, att överexekutors beslut icke skall kunna överklagas. Bestämmelse
härom har upptagits i 11 a §, dit jämväl föreskriften i 9 § andra stycket
av gällande lag överflyttats.

Slutligen har i utkastets 9 a § upptagits ett särskilt stadgande,
avsett att förhindra en tolkning av lagens innebörd, som kunde underlätta
obstruktion. Gällande bestämmelser synas nämligen icke utesluta
den uppfattningen, att, sedan tredje skiljemaunen utsetts, hans behörighet
skulle vara beroende av att de skiljemän alltjämt kvarstode, som ursprungligen
varit valberättigade.

32

Kungl. Maja» proposition nr 384.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. May.ts lagråd måndagen den
11 mars 1919.

Närvarande:

Justitieråden Gullstkand,
von Sktii,

Wedueug,

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
28 februari 1919, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändringar i och tillägg till lagen om
skiljemän den 28 oktober 1887.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av chefen för justitiedepartementets lagavdelning, docenten
Martin Fehr.

Förslaget föranledde följande yttranden:

7 §•

Lagrådet:

Därest parts rätt att utse ny skiljeman i avgången skiljemans
ställe begränsas till fall, då avgången är att tillskriva ett efter valet
uppkommet jäv eller laga förfall, torde anledning icke förefinnas att i
likhet med gällande lag inskränka partens ifrågavarande befogenhet till
allenast ett första kompletteringsval.

Kungl. Maj:tn proposition nr 384.

9 §■

Lagrådet:

T syfte att förebygga viss tolkning av denna paragrafs första stycke
har man ersatt lagutkastets uttryck försummar med uraktlåter. Berörda
syfte skulle dock säkrare vinnas, därest såsom villkor för överexekutors
ingripande angåves, att partens åliggande i avseende å val av skiljeman
ej fullgöres.

Part, som, när skiljeman ej vederbörligen utsetts av motparten,
äger påkalla förordnande av skiljeman hos överexekutor, kan enligt gällande
lag välja mellan att utöva denna .befogenhet och att jämlikt 10 §
hänskjuta tvisten till domstol. Då sådan valrätt icke lärer böra genom
lagändringen för något fall berövas honom, torde sistnämnda lagrums
avfattning böra jämkas till överensstämmelse med nu ifrågavarande
stadgande.

Att skiljeman, som utsetts av andra skiljemän, vansköter sitt uppdrag
synes vara en möjlighet att räkna med i minst lika hög grad som
den, att av överexekutor förordnad skiljeman obstruera!''. Det hemställes
förty, att stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf om avsägelse
m. m. utsträckes att gälla varje skiljeman, som ej är nämnd i
skiljeavtalet.

Avfattningen av andra stycket inbjuder onekligen, såsom i vissa
över lagutkastet avgivna yttranden även blivit anmärkt, till den tydning,
att där upptagna bestämmelse avser allenast sådan uraktlåtenhet, som
kan läggas skiljemannen till last. Rätta meningen bleve klarare uttalad,
om med avsägelse likställdes det fall, att skiljemannen icke deltager i
skiljemännens arbete, på sätt för dess vederbörliga fortgång kräves.

Varder ej 7 § ändrad så, som av lagrådet blivit ifrågasatt, torde
sådan jämkning böra vidtagas i andra stycket av nu förevarande paragraf,
att vad där säges om skiljemans avsägelse kommer att gälla hans
avgång.

9 a §.

Justitieråden Gallstrand och Wedberg:

Någon tvekan om att lagen redan i sin nuvarande lydelse bör förstås
på sätt denna paragraf angiver — en tolkning, som även överensstämmer
med vad rättsdoktrinen lär, — synes icke kunna råda. Paragrafen
torde alltså böra såsom överflödig utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 345 Käft. (AV 384.)

o

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 384.

9 b §.

Lagrådet:

Da vid bestämmandet av tid och ort för skiljemännens sammanträde
hänsyn naturligtvis bör tagas även till parternas bekvämlighet,
torde någon jämkning av paragrafens lydelse böra ske.

Förslaget i dess helhet.

Lagrådet:

I samband med nu ifrågasatta ändringar i skiljemannalagen borde
till vinnande av större reda och överskådlighet en omgruppering verkställas
av bestämmelserna närmast efter 6 §. Ordningsföljden dem emellan
kunde lämpligen bliva denna: nuvarande 8 § sättes såsom andra
stycke i 6 §; 7 § får innefatta allenast samma paragrafs nuvarande
första stycke; och såsom 8 § upptages innehållet i de båda föreslagna
andra styckena av 9 § och 7 §.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kung t, Maj: t g proposition nr 384.

35

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott
fredagen den 21 mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,

Sciiotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lagrådets
den 11 mars 1919 avgivna utlåtande över det den 28 februari
1919 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändringar i det tilläggtill
lagen om skiljemän den 28 oktober 1887. Efter att hava redogjort
för utlåtandets innehåll anmärkte föredraganden, att han i anledning av
de av lagrådet gjorda erinringar låtit inom justitiedepartementet omarbeta
lagförslaget och jämväl däri vidtagit vissa redaktionella jämkningar, avseende
bland annat lagförslagets rubrik.

Föredraganden uppläste härefter det sålunda överarbetade förslaget
till lag om ändring i lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 och
hemställde, att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 384.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gustaf Sandström.

Stockholm 1919. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.

191288