Kungl. Maj:ts Proposition Nr 371.

1

Nr 371.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 14, 15 och 23 §§ i lagen den 13 juni
1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt
avseende försummade barn; given Stockholms slott den
11 mars 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 14,
15 och 23 §§ i lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade
och i sedligt avseende försummade barn.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas^riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Värner Rydén.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 333 käft. (Nr 371.)

1

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 371.

Förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 14, 15 och 23 §§ i lagen den 13 juni 1902 angående
uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade larn.

Härigenom förordnas, att 14, 15 och 23 §§ i lagen den 13 juni 1902
angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn
skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

14 §.

För varje landstingsområde skall genom landstingets försorg upprättas
skyddshem med erforderligt antal platser. För stad, som ej deltager i
landsting, skall skyddshem upprättas genom stadsfullmäktiges försorg. Två
eller flera landsting eller landsting och nu nämnda städer må kunna förena
sig om gemensamt skyddshem.

Skyddshem må jämväl kunna upprättas av annan än landsting eller
stad, som nu är nämnd; och må landsting eller dylik stad kunna av
Konungen befrias från skyldighet att upprätta skyddshem, därest sådana
i tillräckligt antal i annan ordning komma till stånd.

15 §.

1. Skyddshem — — — — — — reglemente.

2. Barn — — — — — — intagas.

3. Högsta antalet skyddslingar, som må samtidigt vara intagna i ett
skyddshem, bestämmes av Konungen.

4. Skyddshem — — — — — —■ arbetsduglighet.

5. Inom — — — — — — medgiver.

6. Rätt — — — — — — föreståndare.

3

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 371.

23 §.

1. Till betäckande av------kostnadens ersättande.

2. Landsting och stad, som ej deltager i landsting, skola var för
sitt område ansvara för kostnaden för uppfostran i skyddshem, eller utom
skyddshem i enlighet med 16 §, av barn, som på föranstaltande av barnavårdsnämnd
inom området varder till skyddshem överlämnat. Till betäckande
av den kostnad, landsting eller stadsfullmäktige i sådant hänseende
fått vidkännas, är barnavårdsnämnden skyldig att för en tid av högst fem
år till landstinget eller stadsfullmäktige erlägga bidrag med ett belopp av
225 kronor för år räknat eller det lägre belopp, som må vara tillräckligt
för hela den årliga kostnadens betäckande; skolande, med den inskränkning
i 3 mom. sägs, det fattigvårdssamhälle, som avses i 1 mom., ersätta barnavårdsnämnden
med ett årligt belopp av 100 kronor eller det mindre belopp,
nämnden måst utgiva.

3. Kostnad, som — — — — — — lämnad fattigvård.

4. Barnavårdsnämnd---där intagas.

Sådan underrättelse —--stadsfullmäktige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1919, dock att stadgandena i 14 §
skola tillämpas först från och med den 1 januari 1920.

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 371.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 mars 1919.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner
Statsråden: Petersson,

ScHOTTE,

Petrén,

Nilson,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Rydén anförde:

K + I skrivelse den 15 februari 1908 har centralförbundet för socialt arde
uppfostran ^ete hemställt, att Kungl. Maj:t måtte medgiva de av Kungl Mai-t sod ochVr:r;,

t?t ka“d* s^ddshem™en rätt att, i den män förhållandena det tilläte, höja
arseende för- antalet samtidigt vårdade skyddslingar från högst 30 till höo-st 40 samt
8ummade medgiva centralanstalten Hall rätt att mottaga intill 210 elever.

Vidare har fattigvårdslagstiftningskommittén med skrivelse den 12 december
1918 överlämnat förslag till sådan ändring av 14 § samt 15 § 3 mom.
i agen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt
avseende försummade barn, att landsting och stad, som ej deltager i landsting,
skulle under vissa förhållanden förpliktas att upprätta skyddshem
samt att Kungl. Maj:t skulle äga bestämma högsta antalet skyddslingar,
som samtidigt finge vara intagna i ett skyddshem.

Innan jag närmare inlåter mig på nu nämnda framställningar, torde
jag böra i korthet erinra om nu gällande bestämmelser rörande skydds -

5

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 371.

hem, i den män de stå i sammanhang med nyssnämnda framställningar.
Sagda bestämmelser återfinnas i 12—17 §§ av ovan omförmälda lag och
äro av följande lydelse:

12 §.

1. Skall vanartat barn skiljas från hemmet, har barnavårdsnämnd att ombesörja,
att barnet, så snart utväg därtill finnes, varder intaget i ett för vanartade barn avsett
skyddshem, vartill även är att räkna annan av Konungen erkänd uppfostringsanstalt
för vanartade minderåriga. Har barn under tiden närmast innan det fyller femton år
visat synnerligen grov vanart, må det kunna intagas i skyddshem även sedan det uppnått
nämnda ålder, dock ej efter fyllda sexton år.

13 §.

Visar barn, som enligt 11 § eller 12 § 2 mom. överlämnats till enskilt hem eller
barnhem, vanart av den beskaffenhet, att dess samvaro med andra barn måste anses
innebära våda för dessas sedliga utveckling, skall den barnavårdsnämnd, som beslutit
barnets skiljande från hemmet, draga försorg om dess intagande i skyddshem.

Sådan åtgärd bör ock vidtagas, där den eljest prövas vara av behovet påkallad.

14 §.

För varje landstingsområde samt för varje stad, som ej deltager i landsting, bör
finnas nödigt antal skyddshem. Hava sådana hem till erforderligt antal icke kommit
till stånd på annan väg, böra landsting eller stadfullmäktige låta sig angeläget vara
att draga försorg om deras upprättande.

15 §.

1. Skyddshem skall stå under ledning av eu styrelse och vara försett med ett
av Konungen godkänt reglemente.

2. Barn av olika kön må ej i samma skyddshem intagas.

3. Antalet samtidigt i ett skyddshem intagna skyddslingar må ej utan Konungens
medgivande överstiga trettio, därest icke tillämpningen av bestämmelsen i 16 § om
skyldighet för skyddshem att i visst fall återtaga skyddsling föranleder därtill.

16 §.

Har ett år förflutit, sedan skyddsling blivit i skyddshem intagen, äger styrelsen
att, därest sådant finnes för skydd.-dingen nyttigt, tills vidare eller för viss tid för vård
och uppfostran överlämna honom till enskilt hem eller anställa honom i arbete, tjänst
eller yrke; styrel-en obetaget att tidigare vidtaga dylik åtgärd, där i särskilt fall omständigheterna
sådant påkalla.

Då skyddsling sålunda överlämnas till enskilt hem eller anställa i arbete, tjänst
eller yrke, skall förbehåll göras om rätt för skyddshemmets styrelse att när som helst

6 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 371.

återtaga skyddsengel]; och vare styrelsen skyldig återtaga honom, om hans uppförande
eller annat förhållande därtill föranleder.

17 §.

1. När .skyddsling vunnit den stadga, att uppfostran i skyddshemmet anses icke
vidare vara för honom behövlig, må styrelsen besluta hans utskrivning.

Senast då skyddsling uppnått aderton år, skall han från hemmet utskrivas.

Förberörda lag antogs av 1902 års riksdag. I proposition till nämnda
riksdag (nr 30) angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende
försummade barn hade föreslagits ett bestämt åläggande för landsting och
i landsting icke deltagande städer att, var för sitt område, upprätta och
underhålla skyddshem, i den mån sådana erfordrades för mottagande av
barn från området, dock att efter Konungens beprövande kunde upprättas
gemensamt skyddshem för två eller flera av nämnda områden eller ett
område tillåtas att mot viss avgift få barn intagna i ett av annat område
eller av förening eller enskild upprättat skyddshem. Det särskilda utskott,
till vilket propositionen hänsköts för förberedande behandling, fann visserligen
önskligt, att skyddshem i erforderligt antal funnes, om icke inom
varje landstingsområde så dock i olika delar av landet, men ansåg, att ett
tvång för landstingen att inrätta sådana icke skulle vara ägnat att gagna
saken, samt hemställde därför, att lagrummet skulle få den lydelse, som
detsamma hade uti det kommittébetänkande, vilket låg till grund för propositionen.
Denna hemställan bifölls av riksdagen, varefter stadgandet i
lagens 14 § erhöll den lydelse, som det nu har.

Ytterligare torde jag böra i detta sammanhang omförmäla, att Kungl.
Magt genom särskilda beslut den 22 juli 1916, den 12 april och den 31
maj 1918 medgivit Örebro läns landstings skyddshem, Anna Lisa Lidbecks
uppfostringsanstalt och Malmö stads skyddshem för gossar att utöver
stadgat maximiantal mottaga ytterligare respektive högst 5, 10 och 15
skyddslingar.

Jag övergår nu till de förut berörda framställningarna.

Såsom förut nämnts, har centralförbundet för socialt arbete hemställt
om medgivande för de av Kungl. Maj:t godkända skyddshemmen att höja
antalet samtidigt vårdade skyddslingar från högst 30 till högst 40 samt
för centralanstalten Hall att mottaga intill 210 elever. Till stöd för denna
sin hemställan har centralförbundet anfört bland annat följande:

Ungdomsbrottslighetens starka ökning under innevarande tid har icke minst gjort
sig märkbar inom de åldersklasser, som ligga under straffmyndighetsåldern. En bland

7

Kungl. Maj:ts Proposition AV 371.

följderna härav har visat sig däruti, att de s. k. skyddshemmen i allt för stor utsträckning
icke längre förmå fylla sin uppgift att pa barnavårdsnämnds föranstaltande
emottaga och värda barn i enlighet med lagen angående uppfostran åt vanartade och
i sedligt avseende försummade barn av den 13 juni 1902. Dessa skyddshem voro redan
före kristidens inträde överfyllda på grund av bristande antal elevplatser. De befinna
sig numera i den situationen, att de icke förrän efter månader, bal vår, ja år kunna
emottaga barn, för vilka barnavårdsnämnder sökt inträde. Exempelvis må nämnas, att
vid rikets största skyddsanstalt, centralanstalten åkerbrukskolonien Hall, som enligt
Kungl. Maj:ts brev den 13 april 1888 har rätt att emottaga 175 gossar för samtidig vård,
för närvarande omkring 100 gossar i sina respektive hemorter avvakta inträde. Vid
de mindre skyddshemmen, som enligt § 15 mom. 3 i förutnämnda lag av 1902 endast
få emottaga 30 skyddslingar för samtidig vård, är platsbristen förhållandevis ungefär
densamma som vid Hall enligt uppgifter, som från de olika skyddshemmen inkommit
till sekreteraren i »Föreningen för skyddshemsarbete». Från olika barnavårdsnämnder
ba till sekreteraren i nämnda förening jämväl inkommit talrika skrivelser, i vilka man
framhåller, att barnavårdsnämndernas auktoritet och arbetsresultat alltjämt förminskas,
enär deras beslut om vanartade barns intagning på skyddshemmen icke kunna sättas
i verkställighet förrän efter en mycket lång tid, under vilken dessa vanartade barn
till skada för sig själva och stor fara för andra barn lämnas utan den av lagen föreskrivna
vård och tillsyn.

Den av centralförbundet utsedda kommittén har under dessa förhållanden förordat
en provisorisk höjning av det tillåtna maximiantalet samtidigt vårdade skyddslingar
vid nu befintliga skyddshem. På grund av platsbrist har sådannhöjning av
Kungl. Maj:t redan under år 1916 beviljats Örebro läns skyddshem vid Åkerby, där
maximiantalet elever nu utgör 35 i stället för 30. Likaledes lär styrelsen för [Skaraborgs
läns skyddshem vid Margretelund nyligen hava hos Kungl. Maj:t gjort framställning
om höjande av högsta tillåtna elevantal från 30 till 45.

Den av centralförbundet tillsatta kommittén har jämväl hos samtliga av Kungl.
Maj:t godkända skyddshem gjort förfrågan, huruvida det vore möjligt att åtminstone
provisoriskt utöka antalet elevplatser utan alltför omfattande nyanordningar i fråga
om vare sig lokaler eller personal. De inkomna svaren giva vid handen, att man på
de flesta skyddshem skulle kunna emottaga ett större antal skyddslingar, därest icke
förutnämnda bestämmelse i barnavårdslagen av år 1902 lade hinder i vägen härför. I
regel förordas från skyddshemmens sida en höjning av det tillåtna maximiantalet till
40. Vid åkerbrukskolonien Hall skulle, enligt vad föreståndaren å styrelsens vägnar
meddelat, antalet kunna höjas från 175 till 210 genom anordnandet av en specialavdelning
för viss kategori av skyddslingar.

Den 5 mars 1918 anbefalldes länsstyrelserna i de län, där landsting,
städer eller enskilda inrättat skyddshem, att efter vederbörandes börande
avgiva utlåtande i ärendet. Sagda utlåtanden hava nu inkommit. Länsstyrelserna
hava hört vederbörande skyddshemsstyrelser, varjämte länsstyrelserna
i Linköping och Örebro infordrat yttrande även från vederbörande
landstings förvaltningsutskott och länsstyrelsen i Göteborg hört barnavårdsnämnderna
i Göteborg, Uddevalla och Örgryte.

8

Kungl. May.ts Proposition Nr 371.

Av de näranda utlåtandena framgår, att förutom den ökning vid 3
skyddshem, som redan medgivits av Kungl. Maj:t, de lokala förhållandena
vid 4 skyddshem skulle medgiva utvidgningar med tillhopa 30 platser,
varjämte på Hall skulle kunna successivt till den 1 september 1919 beredas
plats för ytterligare 35 elever. Mot tanken på en höjning av antalet
platser till 40, där de lokala förhållandena medgiva sådant, har i
allmänhet ej framställts nagla erinringar, dock anmärkes av länsstyrelsen
i Göteborg, att denna utväg ingalunda i och för sig är tilltalande. Länsstyrelsen
i Örebro framhåller behovet av allvarliga och genomgripande åtgärder
gent emot den tilltagande förvildningen och brottsligheten bland
ungdomen samt betonar, att i dessa åtgärder såsom ett betydelsefullt led
bör ingå en utvidgning och möjligen omläggning av skyddshemmens nuvarande
verksamhet. Länsstyrelsen i Gävle finner sig såsom ett provisorium
kunna förorda, att åkerbrukskolonien Hall och andra skyddshem, som
hava utväg därtill, må höja antalet vårdade, men anser det överklagade
förhållandet böra avhjälpas därigenom, att de landsting, som ej hava skyddshem,
åläggas att skaffa sig sådant. Från styrelsen för Örebro läns landstings
skyddshem framhålles nödvändigheten av att landstingen erhålla fria
händer att inrätta skyddshem, där ett vida större antal skyddslingar än 30
få mottagas; härigenom skulle väsentliga fördelar vinnas i avseende på ej
blott resultatet av barnavårdsnämndernas verksamhet utan även skyddshemmens
förmåga att giva sina elever utbildning i olika yrken allt efter
deras olika håg och fallenhet.

I förenämnda till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse den 12 december
1918 har vidare fattigvårdslagstiftningskommittén föreslagit, att 14 § samt
15 § 3 mom. i förutnämnda lag skulle erhålla följande ändrade lydelse
att träda i kraft den 1 juli 1919:

14 §.

För varje landstingsområde skall genom landstingets försorg upprättas skyddshem
med erforderligt autal platser. För stad, som ej deltager i landsting, skall
skyddshem upprättas genom stadsfullmäktiges försorg. Två eller flera landsting eller
landsting och nu nämnda städer må förena sig om gemensamt skyddshem.

Skyddshem må jämväl kunna upprättas av aunan än landsting eller stad, som
nu är nämnd; och må landsting eller dylik stad kunna av Konungen befrias från skyldighet
att upprätta skyddshem, därest sådana i tillräckligt antal i aunan ordning komma
till stånd.

15 §.

3. Högsta antalet skyddslingar, som må samtidigt vara intagna i ett skyddshem,
bestämmes av Konungen.

Kui gl. Maj.ts Proposition Nr 371. 9

■u'' Om anledningen till att kommittén just nu framkommit med sitt förslag
yttrar kommittén i sin förberörda skrivelse:

Genom kungl. brevet deri 20 november 1903 bar åt fattigvårdslagstiftningskommittén
uppdragits att vid behandling av de till kommittén överlämnade frågor jämväl
taga i övervägande, huruvida och i vilken omfattning lagen den 13 juni 1902 angående
uppfostran åt vanartude och i sedligt avseende försummade barn och därmed sammanhängande
stadganden tarvade omarbetning, samt inkomma med de förslag, som i anledning
därav kunde finnas erforderliga.

Vid de undersökningar rörande tillämpningen av denna lag, som kommittén med
anledning härav utfört, har bland annat framgått, att de förr vanartade barns uppfostran
avsedda skyddshem, vilka enligt 14 § i samma lag böra finnas för varje landstingsområde
samt för varje stad, som ej deltager i landsting, icke till erforderligt antal
kommit till stånd. I det förslag till lagstiftning rörande barnavården, som av
kommittén utarbetats men ännu icke fullständigt behandlats, har kommittén med
hänsyn härtill blaud andra åtgärder till avhjälpande av bristen på skyddshem även
upptagit ett stadgande om skyldighet för landsting orii nämnda städer att var för sitt
område sörja för upprättande av skyddshem med erforderligt antal platser.

Under de senaste åren har behovet av flera skyddshem blivit mer och mer märkbart,
och under innevarande år hava direkta framställningar gjorts om åtgärder för att
erhålla tillräckligt antal platser å dylika hem. Visserligen hava åtskilliga landsting
och städer på senaste tiden gjort förberedelser för att anordna skyddshem utöver de
redan befintliga, men å andra sidan torde nu gällande bestämmelser, enligt vilka
någon direkt skyldighet att upprätta skyddshem icke lagts på landstingen och de i
landsting icke deltagande städerna, föranleda, att landstingen och de nämnda städerna
hysa någon tvekan, huruvida de böra vidtaga vidare åtgärder, innan den väntade nya
lagstiftningen rörande barnavården kommit till stånd. Vid sådant förhållande synes
det böra tagas i allvarligt övervägande, huruvida icke, utan avbidan på nämnda lagstiftning,
bör stadgas en skyldighet härutinnan. Ett fastslående av eu dylik skyldighet
i lag bör nämligen vara ägnat att påskynda landstingens och nämnda städers åtgärder
för åstadkommande av skyddshem.

Kommittén, som eljest hyst vissa betänkligheter mot att utbryta en bestämmelse
härom ur sitt blivande förslag, har med hänsyn till nämnda omständigheter och då
kommitténs förslag till lagstiftning angående barnavården i dess helhet icke kan föreligga
förrän mot slutet av år 1919 samt därefter ytterligare någon tid måste förflyta,
innan ett så omfattande förslag kan framläggas för riksdagen, ansett sig böra
till Kungl. Maj:t avgiva förslag till ändring av 14 § i lagen den 13 juni 1902
angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn i ovannämnda
syfte. En särskild anledning till framläggande av ett sådant förslag har för
övrigt förelegat därutinnan att, enligt vad kommittén erfarit, till Kuugl. Maj:ts
prövning skulle komma att framläggas förslag om ändrade grunder för statsbidrag till
skyddshemmen och ändrade bestämmelser om barnavårdsnämndernas avgift till dessa
hem, vilket senare förslag också skulle kräva viss ändring i nyssnämnda lag.
i" I sammanhang med den av kommittén ifräga>atta ändringen av 14 § i nämnda
lag torde även eu ändring böra göras i 15 § 3 mom. rörande det antal skyddslingar,
som samtidigt må intagas i skyddshem.

Vid kommitténs skrivelse var fogat utdrag ur kommitténs blivande

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 333 höft. (Nr 371.) 2

10

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 371.

betänkande rörande barnavårdslagstiftningen, innehållande motivering för
den i skrivelsen gjorda framställningen. Efter att hava erinrat om de nu
gällande föreskrifterna angående upprättande av skyddshem redogör kommittén
först för de nu befintliga skyddshemmen:

Enligt av kommittén inhämtade upplysningar funnos år 1915 inalles 16 skyddshem
med av Kungl. Magt fastställt reglemente, nämligen 13 för gossar med tillhopa
503 platser och 3 för flickor med tillhopa 69 platser. Av skyddshemmen för gossar
voro 8 landstingsanstalter (en för vartdera av Östergötlands, Jönköpings, Hallands,
Värmlands, Örebro, Uävleborgs, Västeruorrlands och Norrbottens läns landsting) med
tillhopa 222 platser; ett hem med 30 platser tillhörde Malmö stad; de övriga 4 voro:
åkerbrukskolonien Hall med 175 platser, skyddshemmet ä Vrångsholmen (i Bohuslän)
och Anna Lisa Lidbecks uppfostringsanstalt (i Lidköping) med vardera 30 platser, alla
tillhöriga enskilda föreningar, samt det Sundsvalls stad tillhöriga Altinska skyddshemmet
med 16 platspr. Skyddshemmen för flickor voro: svenska diakonissanstaltens
hem å Sjötorp med 30 platser, Malmö stads skolhem för flickor med 24 platser och
det enskild person tillhöriga skyddshemmet å Kragenäs (i Bohuslän) med 15 platser.

Under år 1916 öppnades av städerna Hälsiugborg, Landskrona och Lund ett skyddshem
för flickor ä 8onestorp (Kristianstads län); reglemente för hemmet fastställdes av
Kungl. Maj:t den 20 juni 1918. För ett skvdd-hein för flickor från Stockholms stad
fastställdes reglemente den 24 augusti 1917, men något hem har ännu icke trätt i
verksamhet. I övrigt hava numera tre av skyddshemmen utvidgats och erhållit Kungl.
Maj:ts tillstånd att mottaga mer än 30 elever, nämligen Malmö stads skyddshem för
gossar 45 elever, Örebro läns landstings skyddshem 35 och Anna Lisa Lidbecks uppfostringsanstalt
40 elever.

Landstingens och städernas anstalter mottaga naturligtvis i huvudsak barn från
det egna området; upptagande av barn även från andra områden är dock i regel ej
uteslutet. Skyddshemmen ä Vrångsholmen och Kragenäs tjänstgöra huvudsakligen
såsom skyddshem för Göteborgs stad. Anna Lisa Lidbecks uppfostringsanstalt mottager
i huvudsak elever från Skaraborgs län, men bur stundom fatt anlitas även för gossar
från Älvsborgs och Värmlands län. Åkerbrukskolonien Hall och skyddshemmet å Sjötorp
stå däremot öppna för barn från hela landet.

Vad verksamheten beträffar intager åkerbrukskolonien Hall en särställning, i det
att i densamma enligt reglementet mottagas barn, vilka begått brottsliga handlingar
eller ådagalagt grövre vanart.

Av de befintliga skyddshemmen äro de flesta äldre uppfostringsanstalter, som efter
tillkomsten av lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade
barn utverkat sig erkännande som skyddshem. Ffter nämnda lag tillkomna äro
Malmö städs båda hem samt Värmlands, Öredro, Västernorrlands och Norrbottens
läns landstings-anstalter ävensom hemmen å Kragenäs och Sonestorp.

För omhändertagande av vanartade barn hava emellertid också tagits i användning
en del äldre uppfostringsanstalter, vilka icke i lageus mening äro skyddshem,
enär de icke erhållit av Kungl. Maj:t fastställt reglemente. Enligt kommittén tillhåll
dakomna upplysningar skulle 7 sådaua anstalter finnas med plats för inalles 270
barn. Dessa anstalter äro: Stockholms stads uppfostringsanstalt å Skrubba med 60
platser, Fröbergska uppfostringsanstalten i Kalmar, tillhörig Fröbergska stiftelsen, med
70 platser, Wachenfeldtska barnhemmet, tillhörande Karlskrona stad, med 28 platser,
Raby räddningsinstitut invid Luud, tillhöraude en enskild stiftelse, med 32 platser,

11

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 371.

det städerna Hälsingborg, Lund och Landskrona gemensamt tillhöriga skolhemmet i
Ljungaskog med 40 platser och Gävle stads uppfostringshem med 20 platsar. alla för
gos-ar. samt Stockholms städs barnavårdsnämnds barnhem för flickor, Stora HDcktorriet,
med 20 platser. Stockholms stad har dessutom under är 1918 anordnat tvä provisoriska
uppfostringsanstalter för gossar.

Därefter redogör kommittén för den nuvarande bristen på platser vid
Bkyddsheminen och de planer, som äro å bane för avhjälpande av sagda

brist:

Rörande utnyttjandet av de i skyddshemmen befintliga platserna framgar ur
uppgifter, som kommittén infordrat från barnvårdsnämnderna, att nämnderna vid 1915
års slut bekostade vård å skyddshem åt 483 gossar och 65 flickor. Enligt uppgifter
från skyddshemmen vistades i dessa hem vid sistnämnda tid 480 gossar oeu tf) flickor.
Skillnaden i uppgifterna torde beträffande flickorna kunna förklaras därmed att i något
fall såsom till hemmet hörande medräknats någon, för vilken betalning ej vidare erlagts
av barnavårdsnämnd. Enligt de angivna siffrorna, jämförda med antalet platser
å skyddshemmen, skulle vid nämnda tidpunkt funnits omkring 20 lediga platser a
skyddshemmen för gossar. Eu närmare granskning visar, att detta överskott av platser
delvis berott därpå att för Värmlands läns landstings skyddshem, som under ar 1915
delvis nedbrunnit, uppgivits allenast 18 elever, under det hemmet före branden haft
30 platser; vid Östergötlands läns landstings skyddshem fuunos 6 lediga platser; i
övrigt funnos å vissa skyddshem en och annan plats ledig, medan a andra eu mindre
överbeläggning förekom.

Emellertid får härav ingalunda dragas den slutsatsen, att behovet av platser för
vanartade barn skulle vara tillgodosett. Det förhåller sig tvärtom så, att en betydande
platsbrist föreligger, även om på ett eller annat skyddshem med begränsat verksamhetsområde
ett tillfälligt överskott varit att anteckna. Upplysande är i detta avseende,
att på de båda för hela landet avsedda skyddshemmen, Hall och Sjötorp, knappast
någon elev kunnat omedelbart intagas, då ansökan därom gjorts, utan att somliga fått
vänta intill ett halvt år. Vid Anna Lisa Lidbecks uppfostringsanstalt ökades under
åren 1912—1915 väntetiden från i medeltal en månad till 5 månader, och under år
1915 förekom så lång väntetid som ett helt år. En märkbar stegring av platsbristen
synes mot slutet av nämnda årsperiod hava inträtt vid flera anstalter, och i ett par
av de under år 1916 avlämnade uppgifterna anmärkes, att under sistberörda år efterfrågan
på platser varit äunu större.

Klagomål över brist på platser å skyddshemmen hava också anförts från olika
håll. Åtskilliga folkskolinspektörer, åt vilka uppsikten av skyddshemmen är uppdragen,
hava i sina till kommittén avgivna yttranden uttalat, att bestämmelsen om upprättande
av skyddshem borde bättre efterlevas eller rent av göras obligatorisk. Uti de i barnavårdsnämndernas
uppgifter till kommittén framtörda önskemål rörande b irnavärdslagstiftniugen
förekomma från ett stort antal kommuner, representerande så gott som
alla län, klagomål över svårigheterna att få plats å skyddshem för vanartade barn,
och det påyrkas upprättande av nya sådana för att tillmötesgå det stora behovet.

Enligt vad kommittén erfarit, är frågan om anordnande av skyddshem för närvarande
under övervägande å olika håll. I Stockholm föreligger förslag till utvidgning
av uppfostringsanstalten vid Skrubba och dess anordnande som skyddshem; varjämte
utredning pågår om plats för ett skyddshem för flickor. Stockholms läns lands -

12

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 371.

iiug bär tillsatt eu kommitté med uppgift att inkomma med förslag till anordnande
av ett skyddshem för gossar och ett för flickor. Både i Malmö och Göteborg hava
framlagts olika förslag till avhjälpande av bristen på platser å skyddshem för gossar,
men något avgörande har ännu icke träffats. I Göteborgs och Bohus län föreligger
förslag om inrättande av ett landstingets skyddshem för gossar i närheten av Uddevalla.
En av Västmanlands läns landsting tillsatt kommitté är sysselsatt med uppgörande
av förslag till skyddshem. Planer äro även å bane att i Norrland upprätta
ett skyddshem för vanartade flickor.

Beträffande sitt eget förslag till bristens avhjälpande anför kommittén:

Av vad ovan anförts framgår, att en verklig bäst föreligger på platser vid
skyddshem. ° Denna bri-t på platser å skyddshemmen har givetvis haft en högst menlig
inverkan på barnavårdsnämndernas verksamhet. Ej nog med att avsevärt lång tid
förflutit, innan plats kunnat beredas de till intagning anmälda; det ständiga dröjsmålet
och avslagen på anhållan om plats har stundom föranlett, att barnavårdsnämnderna
ej brytt sig om att skilja barn lian hemmet, eftersom de icke haft någon lämplig
plats för dem. Om strävandena att motarbeta vanarten skola vinna framgång, synes
det oundgängligen nödvändigt att anskaffa platser i skyddshem till sådant antal, att
barnavårdsnämndernas beslut att omhändertaga vanartade barn kunna utan avsevärt
dröjsmål bringas till verkställighet. Det är förenat med allvarliga vådor att anbringa
des-a barn i enskilda hem oeh barnhem, som ej hava tillräckliga förutsättningar alt
omhånderhava värden om dem. Både för det vanartade barnets egen skull och för
omgivningen är det erforderligt, att barnet omedelbart kommer till ett skyddshem
med dess speciella förutsättningar att bedriva uppfostringsarbetet. Även om de ytterligare
utvidgningar av vis-a skyddshem, varom framställning gjorts, skulle komma att
genomföras, eihållas tydligen icke därigenom tillräckliga möjligheter för omhändertagande
av vanartade barn.

Vad beträffar sättet för åstadkommande av tillräckligt antal skyddshem, har från
flera håll gjorts gällande, att anordnandet av skyddshem rätteligen borde ankomma på
staten.. Kommittén har dock ansett skäl ej föreligga att frångå den hittills varande
anordningen, att landstingen och de städer, som ej deltaga i landsting, ansvara
för vård i skyddshem samt därför i regel böra anlägga och underhålla skyddshemmet.
Ett skål att bibehålla denna anordning föreligger ock i det förhållandet, att
redan nu åtskilliga landsting och städer upprättat skydd-hem och att ytterligare en
del gjort förarbeten till upprättande av sådana hem. För att underlätta uppgiften
för landstingen och städerna torde ökat statsbidrag böra medgivas, då de nu utgående
beloppen, som fastställdes år 1902, är o alltför låga i förhållande till kostnaderna för
skyddshemmens drift.

Skyddshemmen i deras nuvarande organisation hava emellertid haft att arbeta
med vi-sa svårigheter, som för framtiden böra avlägsnas. Särskilt gäller det att från
de vanliga skyddshemmen avlägsna elever, sota utöva menligt inflytande på de övriga
eller i avsevärd grad försvåra uppfostringsarbetet, samt vissa andligt och kroppsligt
sjuka individer. Enligt kommitténs uppfattning bör staten själv åtaga sig vården om
dessa ocn inrätta särskilda för ändamålet lämpade skyddshem, varom kommittén ärnar
framdeles framlägga förslag. I avbidau på inrättandet av statliga skyddshem torde
de för hela riket avsedda skyddshemmen å Båll och Sjötorp kunna omhändertaga en
del av de äldre och mera svarbehaudlade vanartade, då genom tillkomsten av skyddshem
i olika delar av riket tillströmningen till nämnda båda skyddshem bör bliva mindre.

13

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 371.

Emellertid torde det ej vara oundgängligen nödigt, att varje landstingsområde
eller de nämnda städerna huva egna skyddshem — sådant kan i allt fall ej rimligen
påfordras för flickorna — utan bör det liksom ifråga om arbetsheinmen (se 33 § i lagen
om fattigvården) medgivas dem att förena sig om ett gemensamt skyddshem. Så hade
också föreslagits i propositionen till 1902 års riksdag.

Liksom nu böra även skyddshem kunna godkännas, vilka anordnas av förening,
stiftelse eller enskild person. Därest sådana i tillräckligt antal komma till stånd,
böra landsting och stadsfullmäktige i motsvarande omfattning vara befriade från upprättande
av skyddshem.

Slutligen yttrar kommittén följande ifråga om sättet för bestämmande
av det högsta antal skyddslingar, som samtidigt böra vårdas å ett skyddshem:

Såsom ovan anförts må antalet samtidigt i ett skyddshem intagna skyddslingar
ej utan Kungl. Maj:ts medgivande överstiga 30, därest sådant icke erfordras för att
återtaga villkorligt utskrivna. Ett dylikt stadgande hade också föreslagits av den
kommitté, som förberett lagen. Uti propositiouen till 1902 års riksdag hade motsvarande
stadgande följande lydelse: »Högsta antalet skyddslingar, som må samtidigt

vara inhägna i ett skyddshem, bestämmes av Konungen». Till stöd för ändringen
anförde vederbörande departementschef bland annat, att enligt vunnen erfarenhet
niaximisiffran av i ett sådant hem intagna skyddslingar utan fara kunde höjas över 30
samt att något maximital över huvud icke borde utsättas i lagen, dä avförandet av
frågan om maximitalet i varje särskilt fall borde läggas i Kungl. Maj:ts händer. Det
särskilda utskottet uttalade såsom sin övertygelse, att de små hemmen borde tillmätas
ett avgjort företräde, enär ett stort barnautal icke blott medförde den olägenheten, att
föreståndaren samt husmodern icke kunde så som erfordras träda i personlig beröring
med varje skyddsliug eller på honom utöva ett tillräckligt individualiserande, handledande
inflytande, utan även ledde till den enligt utskottets uppfattning menliga
följden, att austaltens lokaler måste göras så stora, att de miste sin hemliknaude
prägel, vartill korarae den ökade faran, att de bättre elementen toge intryck av de
sämre. Då en anvisning i lagen om det antal, som i regel ej borde överskridas, vore
av en viss betydelse, föreslog utskottet upptagande av kommittéförslaget i denna del,
vilket också bifölls av riksdagen.

Uppfattningen om nödvändigheten av att begränsa antalet platser å skyddshemmen*
till 30 synes sedan år 1902 hava väsentligen förändrats. Den under tiden
vunna erfarenheten på området torde gå i den riktningen, att särskilt beträffande
gossar även större uppfostringsanstalter böra kunna komma till användning. Det har
därvid bland anuat framhållits, att den något större anstalten erbjuder bättre tillfälle
till utbildning, framför allt till en mera mångsidig yrkesundervisning. Kungl. Maj:t
har också redan i flera fall medgivit eu ökning. Enligt kommitténs uppfattning bör
frågan om antalet platser i skyddshemmen avgöras med hänsyn till de i varje fall
föreliggande förhållandena. Därest de lokala anordningarna äro lämpliga och tillräcklig
personal finnes att leda uppfostringsarbetet i rätt riktning, behöver det ej inverka
ofördelaktigt på skyddshemmets arbete, om antalet skyddslingar är större än 30.

Därest nu eu bestämd skyldighet att upprätta skyddshem pålägges landstingen
och städer, som ej deltaga i landsting, synes det för övrigt vara lämpligast att ej för
strängt begränsa deras möjligheter att fa till stånd något större skyddshem, vare sig
de för egen del behöva sådant eller eu sammanslutning mellan dem skulle kunna

14 j Kungl. Maj:ts Proposition Nr 371.

komma till stånd om ett gemensamt skyddshem. Vikten av att erhålla tillräckligt
antal platser för det staikt ökade behov därav, som numera föreligger, torde även
rättfärdiga, att man så vitt möjligt underlättar för landsting och nämnda städer att
tillgodose behovet.

Kommittén anser därför, att i Ingen icke bör göras någon begränsning med
hänsyn till antalet elever, vilka samtidigt må intagas i skyddshem. Gentemot de
principiella betänkligheter, som möjligen kunde förefinnas häremot, bör erinras därom,
att saken icke är lämnad helt i deras händer, som hava att upprätta skyddshemmen.
Reglemente för skyddshem skall i allt fäll godkännas av Kungl. Maj:t, och sådant
godkännande lärer ej meddelas, med mindre upplysningar föreligga om de lokala förhållandena;
det står tydligen då Kungl. Maj:t fritt att göra de begränsningar, som
kunna finnas ändamålsenliga. För att undanröja all tvekan härutinnan bör lämpligen
en uttrycklig bestämmelse härom givas, på sätt också skedde i propositionen till
1902 års riksdag.

över båda de ifrågavarande framställningarna har skolöverstyrelsen
den 27 januari 1919 avgivit infordrat utlåtande och därvid anfört bland
annat;

I lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende
försummade barn finnes föreskiivet, bland annat, att för varje landstingsområde
samt ^för varje stad, som ej deltager i landsting, bör finnas nödigt antal skyddshem.
Då någon ovillkorlig skyldighet att upprätta skyddshem sålunda icke finnes föreskriven,
har följden blivit den, att erforderligt antal skyddshem icke kommit till stånd. Detta
förhållande har naturligtvis måst i hög grad menligt inverka på barnavårdsnämndernas
arbete. Om lagen skall ha åsyftad verkan, måste möjlighet förefinnas för barnavårdsnämnd
att fä ett barn, som skall skiljas från hemmet, utan allt för stor tidsutdräkt
intaget på skyddshem. I särskilt hög grad gäller detta i sådana fall, som beröras i
13 § av lagen. Enligt nämnda paragraf skall nämligen i fråga om barn, som överlämnats
till enskilt hem eller barnhem men som visar vanart av den beskaffenhet, att
dess samvaro med andra barn måste anses innebära våda för dessas sedliga utveckling,
barnavårdsnämnden draga försorg om dess intagande i skyddshem. Om, såsom under
nuvarande förhållanden ofta kan hända, avsevärd tid måste förflyta, innan ett dylikt
barn kan placeras i ett skyddshem och på så sätt isoleras från en omgivning, på
vilken det utövar ett skadligt inflytande, innebär detta uppenbarligen en stor fara,
och det avsedda resultatet av ifrågavarande verksamhet äventyras därigenom.

Fattigvårdslagstifrningskommitténs förslag åsyftar först och främst att skaffa
garantier för att tillräckligt antal platser på skyddshemmen alltid kommer att finnas
genom införande i lagen av bestämt åläggande för land.-tingen att draga försorg om
att behovet i detta hänseende blir tillgodosett. Uppenbarligen är detta den enda fullt
effektiva vägen att nä det genom centralförbundets framställning angivna önskemålet
att erhålla fullt tillräckligt antal elevplatser å skyddshemmen inom landet.

I flaga om det antal skyddslingar, som må samtidigt vara intagna i ett skyddshem,
föreslår kommittén, att detta måtte bestämmas av Konungen. På sådant sätt
skulle tydligen möjlighet öppnas att avpassa antalet elever vid varje skyddshem efter
de där rådande särskilda förhållandena. Då avgöiandet i varje fall skulle tillkomma
Kungl. ilajit, torde någon fara för att bestämmelsen skulle missbrukas icke förefinnas.

15

Kungl. Maj ds Proposition Nr 371.

På grund av vad sålunda anförts hetnst,''iller skolöverstyrelsen, att
Kungl. Magt ville ingå till riksdagen med proposition om ändrad lydelse
av 14 § oeh 15 § 3 mom. i lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran
åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn i enlighet med det
förslag, som avgivits av fattigvårdslagstiftningskommittén.

Av det anförda framgå, att de nuvarande skyddshemmen icke på
långt när förmå fylla det behov av särskild uppfostran åt vanartade barn,
som för närvarande gör sig gällande, och att skyndsamma åtgärder för
avhjälpande av berörda missförhållande äro nödvändiga. Såsom sådana
åtgärder hava föreslagits, dels att staten skulle helt och hållet övertaga
anordnandet av skyddshem, dels åter att landsting och städer, som ej deltaga
i landsting, skulle åläggas att ansvara för upprättandet av behövligt
antal skyddshem, dels ock att nu gällande bestämmelser angående maxirniantalet
skyddslingar å skyddshem skulle ändras.

Förslaget, att staten skulle övertaga skyddshemsvården, skulle jag
kunnat taga under övervägande, därest förhållandena på ifrågavarande område
tett sig annorlunda, än de nu göra. Under nuvarande omständigheter,
då ett icke ringa antal landsting redan sedan flera år tillbaka upprättat
skyddshem, kan jag icke förorda en så genomgripande förändring,
utan synes mig lämpligare att åtminstone tills vidare fortgå på den inslagna
vägen. Vad som dock nu måste krävas är enligt min mening åstadkommandet
av tillräcklig garanti för att erforderligt antal skyddshem
komma till stånd, och i likhet med skolöverstyrelsen finner jag enda
vägen för erhållande av sådan garanti vara den av fattigvårdslagstiftningskommittén
föreslagna, nämligen ett bestämt åläggande för landsting och
städer, som ej deltaga i landsting, att svara för tillgodoseendet av det
ifrågavarande behovet. Mot kommitténs förslag, att två eller flera landsting
eller landsting och nu nämnda städer skulle kunna förena sig om
gemensamt skyddshem, har jag intet att invända. Icke heller har jag
något att erinra mot förslaget, att landsting eller stad, som ej deltager i
landsting, skulle kunna av Kungl. Maj:t befrias från skyldigheten att upprätta
skyddshem, därest sådana i tillräckligt antal i annan ordning komine
till stånd, eftersom det avsedda ändamålet ju då i alla fall skulle vinnas.

I fråga om maximiantalet samtidigt vårdade skyddslingar å skyddshem
gäller för närvarande, såsom förut omförmälts, att sagda antal ej må
utan Konungens medgivande överstiga 30. Denna bestämmelse har, särskilt
under de senaste åren, visat sig i många fall utgöra hinder för anskaffande
av behövlig vård åt vanartade barn. Nu har föreslagits, att
något bestämt maximiantal icke skulle vara genom lag fastslaget, utan
att det skulle överlämnas åt Kungl. Maj:t att i sagda avseende besluta för

Departe mentschefen.

51

16

HC''.''»'' i

r-.''» a*,-Vt, „ .:,j*

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 371.

varje särskilt fall. Då nämnda förslag åsyftar en smidigare anpassning
efter de lokala förhållandena och behovet i olika delar av riket och då
Kungl. Maj:t givetvis kommer att vid bestämmande av maximiantalet
skyddslingar i ett skyddshem även taga hänsyn till att de pedagogiska
synpunkterna bliva beaktade, kan jag ansluta mig till detsamma. °

_ I sakligt avseende har jag endast den erinran att göra mot det av
fattigvårdslagstiftningskommittén framlagda förslaget till ändring av 14 §
samt 15 § 3 mom. av lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt
vanartade och i sedligt avseende försummade barn, att det synes vara
nödvändigt att sätta tiden för ikraftträdandet av de nya stadgandena i
förstnämnda lagrum till den 1 januari 1920, för att landstingen, respektive
vederbörande stadsfullmäktige må bliva i tillfälle att före stadgandenas
trädande i tillämpning vidtaga de på dem ankommande åtgärderna. Den
formella avfattningen av kommitténs förslag har icke givit mig anledning
till någon anmärkning.

I sammanhang härmed vill jag här erinra, att jag förut denna dag
anmält ett av särskilda sakkunniga utarbetat förslag angående ökat statsbidrag
till uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende försummade
barn och därvid i allt väsentligt anslutit mig till vad de sakkunniga
härutinnan föreslagit. Enligt de sakkunnigas av mig tillstyrkta
förslag skulle vederbörande hemkommuns bidrag till vårdavgifter för å
skyddshem intagna barn höjas från nuvarande 150 kronor till 225 kronor
för år och barn. En dylik höjning förutsätter emellertid en ändring i 23 §
2 mom. av ovannämnda lag den 13 juni 1902.

Sedan departementschefen därpå uppläst förslag till lag om ändrad
lydelse av förenämnda paragrafer av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, hemställde han,

att förslaget måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet;

_ Hemming Gadd.

Stockholm 1919, Ivar Haeggströms Boktryckeri A.-B.

190830