Kungl. MajUs proposition nr 359.
1
Nr 359.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
statsdepartementen; given Stockholms slott den 21 mars
1919.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag
om statsdepartementen.
GUSTAF.
• Eliel Löfgren.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 321 käft. (Nr 359.)
1
Kungl. Maj:ts propostion nr 359.
Z
Förslag
till
Lag
om statsdepartement^!.
Härigenom förordnas, att statsdepartementen skola vara nio och
hava följande huvudsakliga verksamhetsområden, nämligen:
utrikesdepartementet: utrikes ärenden;
justitiedepartementet: lagärenden och justitieförvaltningen;
försvarsdepartementet: försvarsväsendet till lands och sjöss;
socialdepartementet: ärenden av social natur, så ock ärenden rörande
den inre civila förvaltningen samt allmän hälso- och sjukvård;
kommunikationsdepartementet: ärenden rörande samfärdselanstalter
och allmänna arbeten;
finansdepartementet: finansförvaltningen och skatteväsendet;
ecklesiastikdepartementet: kyrkoärenden samt ärenden rörande undervisning,
vetenskap och konst;
jordbruksdepartementet: ärenden rörande jordbruk, domäner och
skogar; samt
handelsdepartementet: ärenden rörande handel, industri och sjöfart.
Denna lag träder i kraft å dag under år 1920, som av Konungen
bestämmes. Genom samma lag upphäves lagen om statsdepartementen
den 20 juni 1918.
Kunyl. Maj.ts proposition nr 359.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
21 mars 1919.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellre»,
Statsråden: Pkti-.ksson,
ScitoTTE,
Pkthén,
NILSON,
Löpe; kex,
friherre Palmstiebna,
Rydén,
Tuousson.
Efter gemensam beredning med övriga departementschefer anmälde
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren, frågan om en omläggning
i väsentliga delar av nu gällande departementsindelning samt i
samband därmed utfärdandet av ny lag om statsdepartementen, och anförde
föredraganden därvid följande.
»Genom införandet år 1840 av departementalstyrelsen, vilken fram- Historisk
gick som resultat av de olika ändringsförslag med avseende å statsrådets0^40-1912).
sammansättning och verksamhet, som tid efter annan framträtt alltsedan
tillkomsten av 1809 års regeringsform, lades en fast grund till den svenska
centrala förvaltningens organisation i högsta instans. Penna reform innebar,
att av statsrådets ledamöter — till antalet tio — sju skulle vara
chefer för var sitt av justitie-, utrikes-, lantförsvars-, sjöförsvars-, civil-,
finans- och ecklesiastikdepartementen. De övriga tre statsrådsledamöterna
skulle icke förestå departement (konsultativa statsråd).
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
Emellertid gjorde sig snart nog krav gällande på ändringar i denna
organisation. Dessa krav avsågo huvudsakligen dels lättande av vissa
departementschefers, särskilt chefernas för civil-, finans- och ecklesiastikdepartementen,
alltmer tyngande arbetsbörda och dels beredande av
större utrymme inom förvaltningen för tillvaratagandet av vissa samhällsintressen,
vilka med den fortgående utvecklingen uppstått eller erhållit
vidgad betydelse. En av de vägar, på vilka man sökt vinna nämnda
mål, har varit inrättande av nya statsdepartement, varmed ock understundom
förbundits frågan om sammanslagning av redan befintliga departement,
en annan har åsyftat avskiljande från departementens handläggning
av sådana grupper av ärenden, som ansetts lämpligen kunna
och böra handhavas av annan myndighet.
I förstnämnda hänseende — inrättande av nya departement — avläts
från Kungl. Maj:ts sida vid 1856—58, 1868, 1885 och 1899 års riksdagar
propositioner om inrättande av nya departement. Vid 1856—58
års riksdag avsåg framställningen ett departement för allmänna arbeten
och kommunikationsanstalter. Genom tillkomsten av detta departement
åsyftades särskilt att med hänsyn till de stora järnvägsanläggningar, som
då voro å bane, bereda en gemensam ledning av de ärenden, som voro
att hänföra till denna gren av statsförvaltningen. I samband därmed
föreslogs ock ökning av de konsultativa statsrådens antal från tre till
fyra. Vid förslagets behandling i riksdagen uttalades inom bondeståndet,
att ett nytt departement borde omfatta jämväl lantbruket samt att antalet
statsrådsledamöter ej borde ökas.
De anmärkningar, som sålunda vid 1856—58 års riksdag gjorts
mot det då föreliggande förslaget, sökte man vid 1868 års riksdag undgå
genom att låta det vid sistnämnda riksdag ifrågasatta departementet omfatta,
förutom kommunikationer och allmänna arbeten, även näringarna
samt genom att föreslå inskränkning av de konsultativa statsrådens antal
från tre till två. Det därefter till 1885 års riksdag av Kungl. Maj:t framlagda
förelaget avsåg uteslutande ett näringsdepartement. Slutligen avlät Kungl.
Maj:t till 1899 års riksdag proposition om upprättande av ett jordbruksdepartement
och i samband därmed ökning av statsrådsledamöternas antal
från tio till elva, varav åtta departementschefer och, såsom förut,
tre konsultativa statsråd. Detta förslag antogs slutgiltigt av 1900 års riksdag,
varefter jordbruksdepartementet den 1 april 1900 trädde i verksamhet.
Gången av departementsfrågaus behandling från Kungl. Maj:ts sida var
sålunda, att först (1856—58) föreslogs ett departement enbart för kommunikationsanstalterna,
därefter (1868) ett kombinerat kommunikationsoch
näringsdepartement, vidare (1885) ett departement ensamt för nä
-
Kungl. Maj:t» proposition nr 359.
5
ringarna i allmänhet och slutligen (1899) ett departement endast för en
gren av näringarna, nämligen jordbruket.
I samband med jordbruksdepartementets inrättande utfärdades den
31 mars 1900 ny stadga angående fördelning av ärendena mellan statsdepartementen
(departementalstadgan), vilken — med vissa därefter vidtagna
ändringar — ännu är gällande.
Enligt nämnda stadga överlämnades från civildepartementet till det
nya jordbruksdepartementet ärenden rörande jordbruk, stuteri- och veterinärväsendet,
fiske, flottning, odlingslån o« h utdikningsunderstöd, vägdelning
och vägunderhåll jämte skjutsväsendet samt lantmäteri-, avvittringsoch
kartverksärenden. Från finansdepartementet överflyttades till jordbruksdepartementet
frågor rörande statens domäner och skogar. I syfte
att åstadkomma en jämnare och ändamålsenligare fördelning av ärendena
departementen emellan flyttades vidare från civildepartementet till
finansdepartementet ärenden rörande handel, industri och sjöfart, varemot
civildepartementet från finansdepartementet fick mottaga post-, telegraf-
och telefonärenden. Genom sistnämnda anordning kom flertalet
kommunikationsärenden att samlas i civildepartementet, vilket departement
redan förut omhänderhade järnvägsväsendet samt ärenden angående
väganläggningar. Ecklesiastikdepartementet befriades samtidigt från hälsovårds-
och fattigvårdsärenden, av vilka de förra lades till civildepartementet
och de senare tills vidare till jordbruksdepartementet.
Med jordbruksdepartementets tillkomst hade emellertid departementsindelningsfrågan
ingalunda erhållit en slutlig lösning. Från målsmännen
för de näringsgrenar — handel, industri och sjöfart — vilkas intressen
icke kunnat särskilt tillgodoses vid jordbruksdepartementets bildande,
framställdes krav på representation genom ett särskilt departement; de
sociala ärendenas växande betydelse påvisade behovet av särskilda anordningar
för dessa ärendens behöriga handläggning inom centralförvaltningen;
och slutligen gjorde sig den allt sedan det första byggandet av
statsjärnvägar i Sverige uppställda fordran på ett bättre utrymme för
kommunikationsväsendets angelägenheter alltjämt gällande. Dessa olika
strävanden gåvo till resultat tre särskilda riksdagsskrivelser, nämligen
skrivelsen den 19 maj 1905, däri anhölls, att Kungl. Maj:t måtte låta
utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till inrättande av ett nytt
statsdepartement, omfattande handel, industri och sjöfart, den 20 mars
1907, vari riksdagen hemställde, att Kungl. Maj:t, vid prövningen av
spörsmålet om inrättande av ett nionde statsdepartement, eller ett departement
för handel, industri och sjöfart, även ville taga under omprövning
frågan om sociala regeringsärendens sammanförande under ifråga
-
6
Kunpl. AJaj:ts proposition nr 3Ö9.
varande eller annat departement, med angivande i benämningen å departementet
av detta dess verksamhetsområde, och till riksdagen avgiva
de förslag till grundlagsändringar, vartill denna prövning kunde föranleda,
samt den 22 ma] 1902, däri riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t
ville vid behandlingen av frågan om omreglering av statsrådet och inrättande
av nya statsdepartement särskilt taga i övervägande, vilka åtgärder
kunde anses lämpliga för tillgodoseendet av kravet på en mera
enhetlig och sakkunnig behandling av de ärenden, som anginge kommunikationer
och allmänna arbeten.
Jämsides med nu nämnda krav på omläggningar inom departementsorganisationen
hade reform förslagen inriktats på de förut omförmälda
utvägarna beträffande sammanslagning av befintliga departement samt
avskiljande från departementen av vissa grupper av ärenden.
Frågan om sammanslagning har avsett lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen.
Vad man härmed velat vinna har varit ej allenast att
genom indragning av en departementschefsplats underlätta inrättandet av
nya departement för andra förvaltningsgrenar, utan framför allt att åt
vårt försvarsväsende bereda större enhetlighet och planmässighet i organisation
och utförande.
Tanken på en dylik förening av de båda försvarsdepartementen
uttalades första gången av konstitutionsutskottet vid 18(18 års riksdag,
då utskottet i sitt utlåtande över Kungl. Maj:ts berörda proposition om
inrättande av ett kommunikations- och näringsdepartement såsom sin
mening framhöll, att sjöförsvaret borde kunna förenas med lantförsvaret
under eu gemensam chef. Frågan har sedermera varit före vid icke
mindre än åtta särskilda riksdagar. Sålunda framlades av konstitutionsutskottet
vid 1874 års riksdag förslag om förening av de båda försvarsdepartementen,
vilket förslag förkastades av första, men biträddes av
andra kammaren. Icke heller vid de följande riksdagar, då frågan
motionsvis drogs under riksdagens prövning (sista gången år 1911), har
sammanslagningen vunnit riksdagens bifall, ehuru andra kammaren vid
fyra särskilda tillfällen biträtt i-sådant syfte framställda förslag.
Förevarande fråga har även varit föremål för utredning av en år
1894 tillsatt kommitté. Denna kommitté avgav år 1895 betänkande i
ämnet och uttalade sig därvid för en förening av departementen under
vissa av kommittén angivna villkor och förutsättningar. Tre av kommitténs
sju medlemmar hyste emellertid eu motsatt uppfattning och avstyrkte
på angivna grunder en sådan sammanslagning; och vid framläggande till
1899 års riksdag av proposition om inrättande av jordbruksdepartementet
Katigt. ]\[aj:t.i proposition nr 3ö9.
7
fann Kung). Maj:t ej skäl föreslå riksdagen någon ändring i den nuvarande
anordningen med två försvarsdepartement.
Beträffande slutligen spörsmålet om avskiljande från departementen
av visna grupper av ärenden hava förslag i sådant avseende vid flera
föregående tillfällen blivit framställda, till dess år 190!), på framställning
av Kungl. Maj:t, följde upprättandet av eu regeringsrätt, till vars prövning
och avgörande överlämnats det stora flertalet av de förut utav Kungl.
Maj:t i statsrådet handlagda administrativa besvärsmål).
Medan det förslag till grundlagsändringar, som avsåg inrättandet
av regeringsrätten, ännu var vilande, uppdrog Kungl. Maj:t den 11 december
Hiob åt särskilda sakkunniga — departementalkammitterade — att
verkställa en allsidig undersökning angående de förändringar, vilka, under
förutsättning att en regeringsrätt konime till stånd, kunde finnas erforderliga
eller lämpliga i statsdepartement^^ genom grundlag fastställda
indelning såväl som i personalen och arbetssättet inom departementen
samt den närmare fördelningen av ärendena departementen emellan,
därvid jämväl borde komma under övervägande, huruvida för vissa ärenden
annan ordning för deras beredning och avgörande än den då gällande
kunde vara av förhållandena påkallad. Därjämte uppdrogs åt
kommitterade att avgiva förslag till avlöningsstater för departementen.
Det uppdrag, som lämnats departementalkommitterade, innefattade
sålunda, förutom eu lönereglering för departementen, tvä huvudsakliga
uppgifter, nämligen dels att verkställa undersökning rörande erforderliga
eller lämpliga förändringar i departementsindelningen och dels att utföra
sådan undersökning beträffande departementens ture organisation och arbetssätt
samt ordningen för regeringsärendenas beredning och avgörande.
Departementalkommitterade avgåvo den 31 december 1912 huvuddelen
av sitt betänkande. Dessförinnan hade kommitterade, gemensamt
med kommerskollegiikommitten, den 18 november 1911 avgivit förslag
till inrättande och organiserande av ett centralt förvaltningsorgan för
sociala ärenden m. m.; och slutligen avgavs den 5 juli 1913 av kommitterade
och kommerskollegiikommittéu gemensamt förslag angående
inrättande och organiserande av ett departement för handel, industri och
sjöfart, handelsdepartementet.
Beträffande departementsindelningen hava kommitterade, efter angivande
av vissa allmänna synpunkter vid eu reform av denna indelning,
hemställt,
Departementalkimmitterades
betänkande
och förslag
samt däröver
avgivna yttranden.
Drparfrninitalknmm
it Irrades
betänkande
och förslag.
Departe
meutBiudel''
ningen.
8
Kungl. Maj-.ts proposition nr 359.
att ett nytt departement inrättas för handel, industri och sjöfart
(handelsdepartementet);
att likaledes ett nytt departement bildas för samfärdselanstalter och
allmänna arbeten (kommunikationsdepartementet);
att lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen förenas till ett departement
(försvarsdepartementet);
att ärenden av social natur i så stor omfattning, som lämpligen
kan ske, sammanföras i civildepartementet;
att för ärenden rörande allmän undervisning, vetenskap och konst
bildas ett särskilt undervisning sdepartement-, samt
att ecklesiastikdepartementet, efter utsöndring av sistnämnda samt
vissa andra ärenden, sammanslås med justitiedepartementet till ett justitieoch
ky^departement.
Vid detta förslag till departementsindelning hava kommitterade utgått
från, att övriga befintliga depaitement skulle bestå, dock med de
förändringar i avseende å förvaltningsområden, vilka föranleddes av nämnda
förslag eller eljest i samband därmed funnits nödiga eller lämpliga.
Då alltså enligt förslaget å ena sidan två nya departement skulle
skapas, men å andra sidan lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen
sammanslås till ett försvarsdepartement, komme departementens antal att
ökas från åtta till nio och, under förutsättning att någon rubbning beträffande
statsrådets sammansättning^ i övrigt icke skedde, statsrådsledamöternas
antal att höjas från elva till tolv.
Vad särskilt beträffar de till inrättande föreslagna handels- och
kommunikationsdepartementens blivande förvaltningsområden, hava kommitterade
hemställt, att följande ärendesgrupper skulle överföras till
Handelsdepartementet:
från finansdepartementet: de ärenden angående handel, industri och
sjöfart, som nu handläggas i detta departement;
från justitiedepartementet: ärenden angående tillämpning av lagen
om skydd för varumärken;
från utrikesdepartementet: den kommersiella informationen samt
frågor om ersättning till konsuler för utgifter för sjömän m. m.;
från sjöförsvarsdepartementet: ärenden angående lots- och fyrinrättningen
med livräddningsanstalterna vid rikets kuster, sjökarteverket och
nautisk-meteorologiska byrån, skeppsmätning samt bildnings- och undervisningsanstalter
för sjöfartsnäringen;
K un yl. Maj-.ts proportion nr 359.
9
från civildepartementet: ärenden rörande elektriska anläggningar
samt eldfarliga oljor och explosiva varor;
från ecklesiastikdepartementet: ärenden angående den lägre tekniska
undervisningen 1;
från jordbruksdepartementet: ärenden rörande torvindustrien, vissa
ärenden angående husslöjd, vissa gruvärenden (kronans jordägarandel i
gruva, åtgärder för inmutning för kronans räkning av malmfyndigheter
m. in.) ävensom geologiska ärenden.
Kommunikationsdepartementet:
från civildepartementet: ärenden rörande järnvägar, post, telegraf
och telefon, väg-, kanal-, farleds- och hamnanläggningar ävensom kommunikationsväsendet
i övrigt, vattenfall, i den mån sådana ärenden ej
tillhöra annat departement, byggnadsväsendet och stadsplaneväsendet;
från finansdepartementet: ärenden rörande staten tillhöriga byggnader
och tomter, i den mån dessa ärenden icke tillhöra annat departement;
från
jordbruksdepartementet: ärenden rörande väg-, färje- och brohållningsskyldighet,
skjutsväsendet och gästgiverier, allmän flottning,
byggande i kongsådra, vattenavlednings-, avdiknings-, odlings- och frostminskningsföretag
samt hydrografiska färskvattenundersökningar; samt
från ecklesiastikdepartementet: ärenden rörande ritningar till kyrkor
och kyrkliga föremål.
Med avseende å statsdepartementens inre organisation och arbetssätt Departemensamt
ordningen för regeringsärendenas beredning och avgörande hava korn- oriea“n3i3^nt™n
mitterade såsom grundprincip för den av kommitterade föreslagna departementsorganisationen
— vilken icke avser utrikesdepartementet —
uppställt, att de centrala ämbetsverken förenas med de statsdepartement,
till vilka de höra, och organiseras såsom beståndsdelar av dessa departement
under benämning departement sav delning eller departementskontor. Kommitterade
göra emellertid härvid undantag dels för tre mera betydande
ämbetsverk, nämligen kammarkollegium, statskontoret och kammarrätten,
1 Korn merskollegi ikorn mitten har i sitt gemensamt med departementalkommitterade
avgivna betänkande angående organisationen av handelsdepartementet såsom sin mening
uttalat, att jämväl ärenden rörande den tekniska högskoleundervisningen borde med övriga
yrkesutbildningsfrågor läggas till handelsdepartementet.
Bihang till riksdagens! protokoll 1919. 1 sand. 321 höft. (AV 359.)
2
10
Yttranden
Sfer deparlementnlknmmitterades
betänkande
och förslag.
Depnrte
menisiudcl
ningeu.
Klenät. Maj:t* proposition nr 359.
vilka av särskilda skäl ställts utanför departementsorganisationen, och dels
för eu del smärre ämbetsmyndigheter, som hava att fullfölja mera speciella
statsändamål och åt vilka givits den generella benämningen anstalter.
De i departementen såsom avdelningar eller kontor inorganiserade
centrala ämbetsverken skulle, med bibehållande av sina nuvarande uppgifter
och befogenheter såsom centrala verk, för sina regeringsärendens
vidkommande därjämte övertaga den departementen nu åliggande beredningen,
föredragningen och expedieringen av dessa ärenden. För
tillvägagångssättet härvid hava kommitterade i särskilda författningsförslag
lämnat detaljerade bestämmelser. På samma gång skulle vid
sidan av de inflyttade verken inom varje departement ställas ett departemen
t skansli under én gen eralsekreterare som chef för handläggning
av ärenden, som icke lämpligen borde omhiinderhavas av verken, samt
framför allt för bevakande av konstitutionella och formella synpunkter samt
för upprätthållande av kontinuitet och tradition i departementsarbetet.
Åt cheferna för departementsavdelningarna har med hänsyn till
deras föreslagna befattning med regel ingsärendena givits en generell
benämning, depaitementsdi rektorer; och då generalsekreterarens uppgifter
ansetts betinga, att han sättes i samma tjänsteställning som avdelningscheferna,
har även han upptagits såsom departementsdirektör.
Enligt kommitterades uppfattning är vid genomförandet av den
utav kommitterade föreslagna departementsorganisationen av väsentlig
betydelse, att de olika departementsavdelningarna och departementskontoren,
förutom i de fall, där särskilda omständigheter påkalla undantag,
få lokaler åt sig upplåtna under samma tak som eller i omedelbar närhet
av departementschefens och generalsekreterarens ämbetsrum; och departementens
lokalfråga bör följaktligen enligt kommitterades mening
lösas i samband med organisationsfrågan.
Slutligen torde böra här omnämnas, att departementalkommitterade
föreslagit att, på -sätt sedermera skett, bestämmelserna om statsdepartementens
antal och benämningar skalle flyttas ur grundlagen till en av
Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag, vilken tillika angåve varje
departements huvudsakliga verksamhetsområde.
Av de centrala verk och myndigheter, som avgivit utlåtanden över
departementalkommitterades betänkande, hava endast de, vilkas förvaltningsområden
beröras av de föreslagna nya handels- och kommunikationsdepartementen
eller av den förordade sammanslagningen av lantförsvars-
och sjöförsvarsdepartementen, yttrat sig i fråga om kommitterades
förslag till departementsindelning.
11
Knnyl. ;1 fuj:ts proposition nr 359.
Beträffande lämpligheten att inrätta särskilda handels- och kommunikationsdepartement
har någon meningsskiljaktighet icke yppat sig bland
ifrågavarande myndigheter.
1 fråga om kandi Isdepartementet har kommer skollegium med styrka
uttalat sig för inrättande snarast möjligt av ett sådant departement samt
därvid anfört, bland annat, att kollegium häri såge enda utvägen att på
ett tillräckligt effektivt sätt åt näringsintressena bereda den plats och det
inflytande inom den högsta statsförvaltningen, vartill deras betydelse i
jämförelse med andra samhällsintressen, vilka därinom redan hade egen
målsman, åtminstone numera gåve dem fullt befogade anspråk.
Ett särskilt kommunikationsdepartement har tillstyrkts av generalpoststyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vattenfallsstyrelsen.
Beträffande sammanslagning av lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen
har förslaget därom tillstyrkts av arméförvaltningen såväl i vad
det avsåg sammanslagning av lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen
till ett gemensamt departement som beträffande armé- och marinförvaltningarnas
inflyttande i försvarsdepartementet, dock under förutsättning
att i blivande författningar ämbetsverkens självständiga ställning kraftigare
än vad i förslaget skett fastsloges. Däremot har förslaget avstyrkts
av chefen för generalstaben samt av marinförvaltningen, chefen för marinstaben
och inspektören av flottans övningar till sjöss.
Departementalkommitterades förslag i fråga om departementens inre
organisation har av det vida övervägande antalet centrala verk, som yttrat
sig över detsamma, mötts av betänkligheter, huvudsakligen utmynnande
i farhågan, att den oberoende och självständiga ställning, som de
centrala verken nu intaga icke blott i den förvaltning, som är åt dem
anförtrodd, utan även med avseende å regeringsärendenas handläggning,
skulle genom verkens inflyttning i departementen åtminstone i sistnämnda
avseende gå förlorad eller väsentligen försvagas. Därjämte har framhållits
bland annat, att föredragningen av regeringsärendena genom
centralverkens tjänstemän skulle verka förryckande på arbetet inom verken
och i allt fall öka behovet av dessas arbetskrafter.
Till 1914 års riksdag avlät Kungl. Maj:t proposition (nr 79) med
förslag till vissa grundlagsändringar, avseende att möjliggöra en blivande
omläggning — utan tillämpning av den omständliga procedur, som är
föreskriven beträffande ändringar i grundlag — av gällande departementsindelning.
Med utgångspunkt från departementalkommitterades nyss om
-
Departementens
inro
orgauisation.
Departementsindelningsfrågans
vidare utveckI
ng till nuva/
ande tid.
12
Kun (fl. Maj:ts proposition nr 359.
nämnda framställning i sådant hänseende innehöll förslaget, att bestämmelserna
i regeringsformen om departementens antal och benämningar
skulle utbytas mot stadgande, att för särskilda grenar av rikets styrelse
skulle finnas statsdepartement till det antal, lägst åtta och högst tio, som
bestämdes i särskild av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag,
vilken tillika angåve varje departements benämning och huvudsakliga
verksamhetsområde. Bestämmelserna om departementens antal, inom
nämnda gränser, samt om deras benämningar och huvudsakliga verksamhetsområden
skulle alltså överföras från grundlag till en särskild författning
av lags natur.
Denna proposition blev emellertid avstyrkt av konstitutionsutskottet,
i främsta rummet av den anledningen, att föredragande departementschefen
i propositionen lämnat helt och hållet öppet, vilka bestämmelser
skulle komma att ingå i den blivande lagen om departementen. Propositionen
blev ock av riksdagen avslagen.
Därefter avläts till 1917 års riksdag proposition (nr 248) om grundlagsändringar
av enahanda innehåll som i förslaget till 1914 års riksdag.
Vid propositionen var nu såsom bilaga fogat ett förslag till lagom statsdepartementen,
vilket återgav de i regeringsformen upptagna bestämmelserna
angående den nu gällande departementsindelningen, varjämte i
förslaget angåvos departementens huvudsakliga verksamhetsområden.
Detta lagförslag, som avsågs att framläggas för riksdagens slutliga godkännande
först i samband med det definitiva antagandet av de föreslagna
grundlagsändringarna, var alltså byggt på den förutsättningen, att
gällande departementsindelning skulle bibehållas, och innebar en provisorisk
anordning, avsedd att gälla, till dess frågan om en förändring av
denna indelning kunde hinna upptagas till behandling.
Propositionen tillstyrktes av konstitutionsutskottet (med en obetydlig
formell jämkning), och grundlagsändringarna antogos av riksdagen
såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling.
Till 1918 års riksdag avlät Kungl. Maj:t, på min framställning,
proposition (nr 23) med förslag till lag om statsdepartementen, vilket var
lika lydande med det såsom bilaga till propositionen nr 248 till 1917 års
riksdag fogade förslaget. Jag anförde därvid bland annat, att det med
hänsyn till den korta tid, som stått statsrådets ledamöter till buds för
beredningen av de omfattande och invecklade organisationsfrågor, som i
samband med en ny departementsindelning krävde ett avgörande, icke
syntes bliva möjligt att till 1918 års riksdag framlägga förslag i ämnet
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
13
i hela dess vidd. Då ett definitivt förslag till ändrad departementsindelning
således ieke kunde föreläggas 1918 års riksdag, syntes den i förutnämnda
proposition till 1917 års riksdag angivna provisoriska anordning
böra genomföras, varigenom i sammanhang med det slutliga antagandet
av de föreslagna grundlagsändringarna de nu gällande, i regeringsformen
upptagna bestämmelserna om departementsindelningen överflyttades till eu
särskild lag.
Vid samma riksdag föreslogs i två med anledning av nämnda proposition
väckta motioner inrättande dels av ett handelsdepartement och dels
av såväl ett handelsdepartement som ett kommunikationsdepartement.
Lagutskottet, som (i utlåtande nr 56) i ett sammanhang behandlade omförmälda
proposition och motioner, hemställde, att propositionen måtte
antagas med det tillägg, att bland departementen även upptogs ett handelsdepartement
för ärenden rörande handel, industri och sjöfart. Sedan
denna hemställan bifallits av första kammaren, men andra kammaren
antagit propositionen i oförändrad form, beslöt första kammaren, på hemställan
av lagutskottet, att frånträda sitt tidigare beslut och biträda andra
kammarens mening. Ifrågavarande proposition blev alltså av riksdagen
bifallen, varigenom frågan om ändringar i gällande departementsindelning
tills vidare uppsköts.
Ytterligare två motioner i ämnet väcktes vid 1918 års riksdag, en
i första och en i andra kammaren, vari hemställdes om avlåtande till
Kungl. Maj:t av skrivelse med anhållan om framläggande snarast möjligt
och helst vid samma riksdag av förslag till inrättande av särskilda departement
för handel, industri och sjöfart samt för kommunikationer och
allmänna arbeten. Dessa motioner, av vilka den ena behandlades av
konstitutionsutskottet och den andra av lagutskottet, föranledde icke
någon åtgärd från riksdagens sida. Första kammaren uttalade sig emellertid
vid handläggningen av en utav dessa motioner för en skrivelse
till Kungl. Maj:t med hemställan, att Kungl. Maj:t snarast möjligt måtte
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till inrättande av ett
handelsdepartement.
Det från 1917 års riksdag vilande grundlagsändringsförslaget antogs
slutgiltigt vid 1918 års riksdag; och den 20 juni 1918 utfärdades i
enlighet med Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut lag om statsdepartement
ten (Sv. Förf.-saml. nr 389). Genom denna lag har förordnats, att statsdepartementen
skola vara åtta och hava följande huvudsakliga verksamt
hetsområden, nämligen:
utrikesdepartementet: utrikes ärendena;
justitiedepartementet: lagärenden och justitieförvaltningen;
14
Departe
mentschefen.
■) Departementens
lönereglering
oeh
deras Inre
organisation.
Katigt. Maj:ts proposition nr 359.
lånt försvar sdepartementet: försvarsväsendet till lands;
sjöförsvarsdepartementet: försvarsväsendet till sjöss;
civildepartementet: inre civil förvaltning, ärenden angående allmänna
hälso- och sjukvården samt ärenden av social natur, så ock ärenden rörande
samfärdselanstalter och allmänna arbeten;
finansdepartementet: finansförvaltningen och skatteväsendet samt ärenden
rörande handel, industri och sjöfart;
ecklesiastikdepartementet: kyrkoärenden samt ärenden rörande undervisning,
vetenskap och konst; samt
jordbruksdepartementet: ärenden rörande jordbruk, domäner och
skogar.
Innan jag närmare ingår på den fråga, vilken här föreligger till
behandling — frågan angående omläggning i vissa delar av nu gällande
departementsindelning — torde jag i korthet få beröra de båda andra
spörsmål, som departementalkommitterade, på sätt förut nämnts, gjort
till föremål för utredning, nämligen om departementens lönereglering och
departementens inre organisation.
Beträffande departementens lönereglering vill jag erinra, att 1917
års riksdag, efter framställning av Kungl. Maj:t, godkänt nya avlöningsstater
för samtliga departement. I samband därmed har emellertid icke
upptagits departementalkommitterades förslag i fråga om departementens
inre organisation, utan har prövningen av detsamma därvid lämnats å
sido. Nämnda förslag innebär, såsom av det förut sagda framgår, en
genomgripande omläggning av nuvarande förhållanden i förevarande avseende.
Det är — såsom redan framhållits av föredragande departementschefen
i förutnämnda proposition nr 79 till 1914 års riksdag —
självfallet, att ett förslag av den stora betydelse och räckvidd som det
ifrågavarande fordrar en sorgfällig omprövning och en ingående granskning
ur olika synpunkter. Uppgiften vid en reform av denna art måste
gå ut på att söka råda bot för de olägenheter, som må vara förbundna
med det nuvarande förvaltningssystemet, utan att giva till spillo de därmed
förenade fördelar. Om jag också för min del hyser den uppfattningen,
att de grundtankar, från vilka departementalkommitterade vid
utarbetandet av sitt organisationslörslag utgått — beredande av erforderlig
fackkunskap vid regeringsärendenas behandling i statsdepartementen,
undvikande av omgång och tidsutdräkt vid dessa ärendens beredning och
avgörande, åvägabringande av en närmare förbindelse mellan departementscheferna
och de centrala verken samt åstadkommande av erforderligt
samarbete inom centralförvaltningen — äro värda allt beaktande,
Kungl. Maj:ts proposition nr 399.
15
är jag dock icke övertygad om, att de linjer, efter vilka kommitterade
velat praktiskt omsätta dessa grundtankar, äro lyckligt funna. Det torde
ingalunda vara uteslutet, att en fullgod lösning av det föreliggande problemet
skall kunna vinnas utan den djupgående omvälvning av den nuvarande
organisationen, som kommitterades förslag innebär. För denna
min åsikt hämtar jag stöd jämväl i de uttalanden, som av de centrala
ämbetsverken i förevarande hänseende avgivits. Det är därjämte att
uppmärksamma, att departementens lokalfråga enligt departementalkommitterades
mening måste ordnas i samband med organisationsfrågan.
Redan av dessa orsaker kan jag icke nu fatta definitiv ståndpunkt beträffande
den riktning, i vilken en allmän reform av statsdepartementens
inre organisation lämpligen bör åvägabringas, eller med avseende å den
utsträckning, vari denna reform bör äga rum. Och i varje fall är det
min bestämda övertygelse, att den sedan årtionden tillbaka på dagordningen
stående frågan om inrättande av nya statsdepartement och därmed
sammanhängande åtgärder är av den stora och omfattande betydelse
för hela vår centrala statsförvaltning och dess anpassning efter
samhällsutvecklingens krav, att den icke längre kan eller får undanskjutas.
Denna fråga bör alliså nu framföras till lösning särskilt för sig
utan sammankoppling med det ännu svävande spörsmålet om den inte
departementsorgauisationen. Det torde i själva verket kunna ifrågasättas,
huruvida icke det väsentliga av vad departementalkommitterade
avsett att vinna särskilt genom de centrala ämbetsverkens införlivande
med departementen kan ernås allenast genom utvecklingen av en sund
praxis för samarbetet mellan departementen och vederbörande centrala
verk, vilken praxis, allteftersom den vinner stadga, jämväl kan erhålla
uttryck i utfärdade instruktioner och arbetsordningar.
Vad särskilt angår de nya departement, om vilkas inrättande jag
i det följande ärnar göra framställning, rör sig deras verksamhet på skilda
områden, där praktiskt omdöme och skyndsam handläggning av ärendena
krävas. Inom dessa departement böra därför tillämpas så enkla
och för arbetets snabba bedrivande effektiva arbetsformer som möjligt,
även om deras personal utrustning i huvudsak måste anpassas efter mönster
från de nu befintliga departementen. Är det sålunda ett önskemål
att från början bringa till användning i vissa avseenden förbättrade
arbetsmetoder i de nya departementen, bör ock härigenom erhållas ledning
för en mera allmän inre omorganisation av den högsta förvaltningen
överhuvud.
I detta sammanhang torde ock få erinras därom, att det sedan en
längre tid yppat sig ett starkt behov av en särskild kanslipersonal till
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
direkt biträde åt de konsultativa statsråden. Icke heller denna fråga
torde emellertid böra i detta samband upptagas till prövning.
Ett spörsmål av synnerlig betydelse, som likaledes faller utanför
uppgiften för dagen, gäller decentralisation av vissa ärenden, vilka för
närvarande ankomma på Kungl. Maj:ts prövning. Inom de särskilda departementen
pågår sedan någon tid en utredning härom, vilken, enligt
vad jag hoppas, inom en ej alltför långt avlägsen framtid skall möjliggöra
vidtagandet av effektiva åtgärder i syfte att förlägga avgörandet av
vissa mindre betydande, men till antalet omfattande ärenden till lägre
myndighet.
frågans lös- t
ning samt meuieus
förslag
därtill.
b) Olika Vid de ingående utredningar beträffande departementsindelning sfr å
depart*mnnts-
9ani vilka på mitt föranstaltande sedan någon tid pågått och som nuindeinings-
mera äro slutförda, har utgångspunkten varit, att en ökning av departeantal
icke, åtminstone ej på en gång, borde äga rum med mer
än ett departement. Denna princip har även utgjort förutsättningen för
departementalkommitterades förslag till departementsindelning, och kommitterade
hava framhållit, hurusom genom ett för stort antal departement
skulle förorsakas dryga förvaltningskostnader samt äventyras den
sammanhållning och enhetlighet mellan förvaltningens olika delar, vilka
utgöra en nödvändig förutsättning för att administrationens arbete skall
bliva framgångsrikt och fruktbringande. Behovet av en fast sammanslutning
inom statsrådet — yttra kommitterade vidare — gör sig ock
gällande i politiskt hänseende, och svårigheter torde kunna motses för en
alltför talrik regering att genomföra ett enhetligt politiskt program. Vad
departementalkommitterade i förevarande avseende anfört anser jag mig
kunna till fullo biträda; och jag vill för egen del tillägga, att man vid
en utökning av departementens antal synes böra framgå med en viss
varsamhet och först avvakta de erfarenheter, som kunna vara att hämta
från en ej alltför vittgående reform av departementsindelningen.
Utgår man alltså från, att departementens antal bör ökas med endast
ett departement, erbjuda sig två möjligheter, nämligen antingen att
inrätta två nya departement och samtidigt sammanslå två redan befintliga
departement, eller och att, med bibehållande av de nuvarande departementen,
inrätta ett nytt departement och i samband därmed genom reglering
av departementens särskilda verksamhetsområden söka åvägabringa
en så lämplig departementsindelning som möjligt.
Med avseende å sistnämnda alternativ har en noggrann undersökning
företagits rörande olika tänkbara kombinationer av förvaltningens
huvudsakliga ärendesgrupper inom ramen av de nuvarande departemen
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
ten, utökade med ett nytt departement. Den verkställda undersökningen,
för vars detaljer torde vara överflödigt att här redogöra, har emellertid
oförtydbart givit vid handen, att ingen av dessa kombinationer kan anses
tillfredsställande. Därest å ena sidan arbetsbördan inom varje departement
skall kunna någorlunda begränsas och å andra sidan en rationell
uppdelning av ärendena möjliggöras, ledes man till inrättande av två
nya departement. Däremot kan eldigt min mening, jämlikt departementalkommitterades
förslag, en sammanslagning ske av två nuvarande departement,
nämligen lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen. Även i
fråga om de uppgifter, som böra tillkomma de nya departementen, ansluter
jag mig i huvudsak till sagda förslag. Den plan, som jag ämnar
framlägga, innebär
att lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen förenas till ett departement,
försvarsdepartementet;
att civildepartementet uppdelas på två departement, ett ''kommunikationsdepartement
och ett socialdepartement; samt
att ett nytt departement inrättas för handel, industri och sjöfart,
handelsdepartementet.
Vid bifall till ifrågavarande förslag kcmmer statsdepartementens
antal att ökas från åtta till nio och statsrådsledamöternas antal att höjas
från elva till tolv, varav — såsom nu — tre konsultativa statsråd.
Jag anhåller nu att under var och en av de tre huvuddelarna av
berörda förslag få framlägga de skäl, som enligt min mening tala för
förslagets genomförande, samt redogöra för det sätt, varpå förslaget ansetts
böra utformas. Därvid blir jag ock i tillfälle att angiva de omflyttningar
av ärendesgrupper, som av förslaget föranledas, samt att uppdraga
grundlinjerna för organisationen av försvars-, kommunikations-, socialoch
handelsdepartementen. Jag understryker emellertid, att det här icke
kan bliva fråga om annat än grundlinjerna för den blivande organisationen
av dessa departement samt att även med avseende å övriga departement
vissa förändringar beträffande deras organisation kunna komma
att visa sig erforderliga.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 321 höft. (AV 359.)
3
18
Kungl. Maj:(3 proposition nr 359.
Försvarsdepartementet.
Historisk
ö ver sikt.
Sedan genom departementalstyrelsens införande år 1840 krigsåren''
dena fördelats på två statsdepartement, lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen,
med särskilda chefer för vartdera departementet, tillika Konungens
rådgivare i kommandomål för armén och flottan, har frågan om dessa
båda departements förening till ett gemensamt departement vid flera
tillfällen varit föremål för Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning, merendels
i samband med ifrågasatt inrättande av nya statsdepartement.
Tanken på eu dylik sammanslagning uttalades, såsom redan förut
nämnts, första gången vid 1868 års riksdag, då konstitutionsutskottet i
avgivet utlåtande över ett av Kungl. Maj:t till nämnda riksdag framlagt
förslag om inrättande av ett kommunikations- och näringsdepartement
såsom sin mening framhöll, att sjöförsvaret borde kunna förenas
med lantförsvaret under en gemensam chef. Frågan har sedermera
varit före vid icke mindre än åtta särskilda riksdagar. Vid 1874 års
riksdag framlades sålunda av konstitutionsutskottet förslag om en dylik
förening av de båda departementen, vilket förslag förkastades av första,
men biträddes av andra kammaren. Frågan drogs därefter under riksdagens
prövning genom motioner till 1880, 1893, 1896, 1899, 1905, 1908
och 1911 års riksdagar. Konstitutionsutskottet avstyrkte framställningarna
vid samtliga dessa riksdagar, med undantag beträffande 1908 års riksdag,
då utskottet hemställde om avlåtande av en skrivelse till Kungl.
Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t ville vid behandlingen av frågan
angående omreglering av statsrådet och inrättande av nya statsdepartement
jämväl taga i övervägande, huruvida de båda försvarsdepartementen
lämpligen kunde och borde sammanslås till ett departement. Anledningen
till, att konstitutionsutskottet år 1911 icke ansåg sig böra tillstyrka
förslaget om departementens förening var, enligt vad av utskottets utlåtande
framgar, att utskottet, som väl fann tanken på en dylik förening
synnerligen beaktansvärd, emellertid ej ansåg lämpligt, att riksdagen
genom positivt beslut rörande ifrågavarande spörsmål under nämnda år
(1911) skulle föregripa resultatet av den fullständiga utredning, varmed
de år 1908 tillsatta departementalkommitterade vore sysselsatta.
Den ställning, riksdagens kamrar intagit till förevarande fråga, framgår
därav, att första kammaren vid riksdagarna åren 1880, 1893, 1896,
1899, 1905 och 1911 i enlighet med konstitutionsutskottets hemställan
avslog de gjorda framställningarna om departementens förening och år
Kuntjl. Maj:tu proposition nr 359.
19
1908 ställde sig avvisande mot den av utskottet då föreslagna skrivelsen.
Andra kammaren däremot, som vill vid övriga av nu nämnda riksdagar
i likhet med första kammaren avslog förslagen om sammanslagningen,
godkände åren 1893, 1905 och 1911 vid utskottsutlåtandena fogade
reservationer, vari yrkades bifall till nämnda förslag eller avlatande
av skrivelse till Kungl. Maj:t i sammanslagningssyfte, samt biföll det av
utskottet år 1908 framlagda skrivelseförslaget.
Frågan om sammanslagning av lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen
har jämväl varit föremål för behandling av två särskilda kommittéer.
Sålunda tillsattes år 1891 en kommitté med uppdrag att verkställa
utredning, huruvida de båda försvarsdepartementen kunde och borde
förenas till ett departement och i så fall under vilka villkor detta borde ske.
Denna kommitté, som år 1895 avgav betänkande i ämnet, uttalade sig
därvid för en förening av försvarsdepartementen under vissa av kommittén
angivna villkor och förutsättningar. Tre av kommitténs sju ledamöter
hyste emellertid eu motsatt uppfattning och avstyrkte på anförda
grunder en dylik sammanslagning. Då Kungl. Maj:t fattade beslut om
framläggande till 1899 års riksdag av proposition rörande inrättande av
ett nytt statsdepartement, jordbruksdepartementet, föredrogs i samband
därmed kommitténs berörda förslag, men fann Kungl. Maj:t därvid ej
skäl föreslå ändring i den nuvarande anordningen med två försvarsdepartement.
Vidare hava departementalkommitterade i sitt år 1912 avgivna
betänkande hemställt, att lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen
måtte förenas till ett departement (försvarsdepartementet). I samband
härmed hava departementalkommitterade — i enlighet med av kommitterade
antagna allmänna principer rörande inorganiserande av de
centrala verken såsom beståndsdelar av departementen — föreslagit, att
armé- och marinförvaltningarna måtte, sins emellan sammanslutna, inflyttas
i försvarsdepartementet.
Departementalkommitterades förslag har tillstyrkts av arméförvaltningen
såväl i vad det avsåg sammanslagning av lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen
till ett gemensamt departement som beträffande
armé- och marinförvaltniugarnas inflyttande i försvarsdepartementet, dock
under förutsättning att i blivande författningar ämbetsverkens självständiga
ställning kraftigare än vad i förslaget skett fastsloges. Däremot
har förslaget avstyrkts av chefen för generalstaben samt av marinförvaltningen,
chefen för marinstaben och inspektören av flottans övningar
till sjöss. i. ''
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
De av 1894 års kommitté och departementalkommitterade avgivna
förslagen skola här nedan närmare beröras, i den mån de äro av intresse
för den följande framställningen.
Förilelnr av
lånt försvars-
och
sjöförsvarsdepartementens
sammanslagning
samt invändningar
däremot.
Av den i det föregående lämnade historiska översikten framgår,
att frågan om lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementens sammanslagning
sedan länge varit föremål för uppmärksamhet. De fördelar, som
ansetts kunna vinnas genom nämnda sammanslagning, hava varit dels
större enhet i försvarets militära ledning och därav följande bättre samverkan
mellan försvarets båda huvudgrenar, dels större planmässighet
och enhetlighet i försvarsförvaltningen, varigenom tillgängliga medel
kunde förutsättas bliva bättre utnyttjade, och dels ändamålsenligare fördelning
mellan försvarets huvudgrenar av de anslag, riksdagen beviljar
för ändamålet, och andra därför disponibla medel.
Å andra sidan har gjorts gällande, att en förening av försvarsdepartementen
skulle hava till följd, att den gemensamme försvarsministern
icke skulle kunna äga erforderliga fackinsikter inom det verksamhetsområde,
som ett försvarsdepartement skulle komma att omfatta. Vore han
civil, gällde detta beträffande nämnda område i dess helhet och, om han
vore militär, med avseende å den försvarsgren, vilken han ej tillhörde.
Vidare har invänts, att en sammanslagning av försvarsdepartementen
skulle nödvändiggöra en återgång till den före 1840 års departementalreform
tillämpade anordningen med särskilda, konstitutionellt ansvariga
föredragande för arméns och marinens kommandomål (generaladjutanter),
vilken anordning ur flera synpunkter befunnits otillfredsställande. Och
slutligen har farhåga yppats, att i ett gemensamt försvarsdepartement
den mindre försvarsgrenens — marinens — intressen skulle komma att
stå tillbaka för den större försvarsgrenens — arméns — krav.
Jag anhåller nu att något närmare få skärskåda de synpunkter,
som sålunda framställts med avseende å den föreliggande frågan.
Den uppgift, som tillkommer vår krigsmakt, går ut på att upprätthålla
landets neutralitet samt att försvara landet i händelse av angrepp.
Då denna uppgift alltså är gemensam för såväl armén som
marinen, synes redan härav betingas, att största möjliga enhetlighet i
försvarets militära ledning bör eftersträvas. Jag förbiser härvid icke, att
lånt- och sjöförsvar äro ärtskida så till vida, att deras stridsmedel äro
av väsentligen olika beskaffenhet och att förutsättningarna i såväl strategiskt
som taktiskt hänseende kunna vara olika. Det är också givet, att
den direkta samverkan mellan armén och marinen, som vid mobilisering
eller krigstillfälle bör äga rum, är beroende av förhan den varande stridslägen
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
21
och övriga omständigheter, som därvid äro att taga i betraktande. Men
dessa omständigheter förringa enligt min mening ingalunda betydelsen
därav, att eu gemensam högsta ledning av försvarsväsendets militära
angelägenheter skapas i ett gemensamt försvarsdepartement. Tv endast
härigenom lärer vinnas betryggande säkerhet för att det samarbete mellan
armén och marinen, som påkallas av försvarsväsendets gemensamma
ändamål, kommer till stånd och utvecklas efter grundlinjer, som äro
ägnade att på lämpligaste sätt befrämja detta mål. Ett sådant samarbete
är sålunda av största betydelse för utarbetandet av gemensamma
försvarsplaner för lånt- och sjöförsvaret, för åstadkommande av enhetlighet
i utbildningsarbetet, i den mån sådan kan och bör med hänsyn
till de särskilda försvarsgrenarnas olika grundbetingelser åvägabringas,
för planerande och anordnande av gemensamma övningar, för anställande
av gemensamma försök på olika områden av försvarsväsendet in. m. Väl
lärer en samverkan av denna art kunna åstadkommas och har delvis
utförts även under den nuvarande organisationsformen med två skilda
departement. Men först genom en sammanslutning av de båda försvarsdepartementen
under en gemensam chef skapas den fasta och självfallna
förutsättningen för en sådan samverkan.
Är sålunda enligt min mening försvarsdepartementens förening av
betydelse ur rent militär synpunkt, gäller detta i icke mindre grad med
avseende å det militära förvaltningsområdet. Med hänsyn därtill att de
medel, som beviljas för försvaret, tjäna ett improduktivt ändamål, bör
försvarspolitikens uppgift städse vara att- begränsa desamma till vad som
för upprätthållandet av rikets säkerhet och fyllandet av internationella
förpliktelser kan .vara oundgängligen nödvändigt. Vid sådant förhållande
är det så mycket mera angeläget, att anordningar vidtagas, varigenom
dessa medel kunna bliva för sitt ändamål på bästa möjliga sätt utnyttjade.
En betydelsefull anordning i sådant syfte synes mig vara att
förena försvarsdepartementen till ett departement. Om ock — liksom i
fråga om försvarets militära ledning — även på det militära förvaltningsområdet
behörig hänsyn bör tagas till de särskilda förhållanden,
som råda inom de olika försvarsgrenarna och som föranleda, att förvaltningen
inom vardera försvarsgrenen måste i åtskilliga avseenden ordnas
och handhavas särskilt för sig, synes det dock vara oomtvistligt, att på
många områden, såsom i fråga om anskaffning av materiel och förnödenheter
av olika slag, anordnande och skötsel av förråd m. in., gemensamma
åtgärder skulle vara till gagn samt lända till besparing och förenkling i
förvaltningen. Och man synes med allt skäl kunna utgå från, att genom
ett sammanförande av de båda försvarsgrenarna till ett departement skulle
22
Kitngl. Maj:ts proposition nr 359.
möjliggöras en mera planmässigt ordnad och, i den mån så är möjligt,
på likartade grunder fotad militär förvaltningsorganisation i det hela, varigenom
fördelar i ekonomiskt hänseende skulle ernås och överensstämmelse
i författningsföreskrifter åvägabringas.
Vad slutligen beträffar den i det föregående omnämnda fördelen
av ett gemensamt försvarsdepartement, som skulle vinnas genom en ändamålsenligare
fördelning mellan armén och marinen av de medel, som
kunna avses för försvaret i dess helhet, bör enligt min mening även denna
fördel tillmätas en viss, om ock icke alltför stor betydelse. Den konkurrens,
som under nuvarande organisationsform med två försvarsdepartement
kan äga rum i förevarande avseende, borde ju kunna antagas leda därtill,
att ifrågavarande medel avses för sådana försvarsändamål, som i första
hand behöva tillgodoses. Men det synes mig vara uppenbart att, därest
detta avvägande av användandet av ifrågavarande medel lägges i en
departementschefs hand, härigenom skulle skapas eu säkrare borgen för
ett riktigt bedömande av detta ofta vanskliga spörsmål. Då givetvis en
riktig fördelning mellan försvarets särskilda grenar av tillgängliga medel
är av väsentlig vikt med hänsyn till försvarets effektivitet, lärer sålunda
även i detta hänseende en fördel vara att ernå genom en förening av
försvarsdepartementen.
Jag vill härvid tillägga att, enligt vad cheferna för lantförsvarsoch
sjöförsvarsdepartementen meddelat mig, erfarenheten vid förvaltandet
av deras ämbeten givit vid handen ett synnerligen starkt framträdande
och ofta återkommande behov av gemensamma överläggningar i frågor,
som äro av likartad beskaffenhet för bägge försvarsgrenarna eller eljest
av betydelse för dem båda. Även detta förhållande giver i sin mån
stöd åt kravet på departementens sammanslagning. Det synes mig nämligen
givet, att frågor av nu nämnd art skola bliva på det mest
betryggande sätt handlagda, därest föredragningen av desamma tillkommer
en departementschef, vilken har att bedöma dem ur såväl lantförsvarets
som sjöförsvarets synpunkter.
De invändningar, som framställts mot försvarsdepartementens förening,
synas mig knappast vara av större vikt. I främsta rummet hava
dessa invändningar, såsom förut nämnts, gått ut på, att den gemensamme
försvarsministern icke skulle kunna äga erforderliga fackinsikter
inom försvarsområdet. Särskilt skulle han, om han vore civil, icke kunna
besitta sådana fackinsikter varken inom lånt- eller sjöförsvarets område.
Denna invändning kunde väl äga ett visst berättigande under den tid, då
23
Kung!. Maj:ts proposition nr 3ö9.
cheferna för lantförsvars- och sjöförsvar,sdepartementen — liksom övriga
departementschefer— mera voro att betrakta såsom fackministrar än såsom
ledamöter i en politisk regering. Men sedan utvecklingen alltmer gått
i den riktningen, att regeringens ledamöter i väsentlig mån utses med
hänsyn till det politiska läget, måste facksynpunkten träda tillbaka.
I övrigt torde böra uppmärksammas att, allt efter som specialiseringen
fortgått inom alla samhällslivets områden, det måste möta större
svårigheter för en departementschef att behärska de olika, ofta vitt skilda
grenarna av ett departements förvaltningsområde. De speciella fackinsikter
inom lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementens områden, som
äro behövliga för chefen för ett förenat försvarsdepartement, torde på
ett fullt tillfredsställande sätt stå honom till buds särskilt därigenom, att
han omedelbart vid sin sida har de militärt utbildade cheferna för lantförsvarets
och sjöförsvarets kommandoexpeditioner, vilka även i ett sammanslaget
försvarsdepartement äro avsedda att bibehållas skilda från
varandra. Dessa chefer böra nämligen hava till uppgift icke blott att
biträda departementschefen vid beredning av kommandomålen till föredragning
inför Konungen, utan även att, var inom sin försvarsgren, inför
försvarsministern representera den militära fackkunskapen.
En viktigare invändning kan vid första ögonkastet synas vara, att en
sammanslagning av lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen skulle nödvändiggöra
en återgång till den före 1840 års departementalreform tilllämpade
anordningen med särskilda, konstitutionellt ansvariga föredragande
för arméns och marinens kommandomål (generaladjutanter). På sätt
dåvarande chefen för justitiedepartementet uttalade till statsrådsprotokollet
den 27 januari 1899 vid framläggande av förslag till jordbruksdepartementets
inrättande, skulle en sådan delning mellan särskilda organ (en
generaladjutant, vilken innehade personalbefälet, och en ledamot av statsrådet,
vilken i övrigt utövade högsta chefskapet) icke kunna ske »utan
att antingen åstadkomma kollisioner och förlama bägges verksamhet eller
ock göra den ena i verkligheten osjälvständig i förhållande till den andra».
»Såsom en bland de viktigaste förbättringar» — yttrade vidare bennilde
departementschef vid samma tillfälle — »som 1840 års omorganisation av
statsrådet förde med sig, räknades därför av dem, vilka ägt kännedom
om förutvarande förhållanden, att kommandomålen överflyttats på cheferna
för lånt- och sjöförsvarsdepartementen.»
Av den i det föregående omnämnda 1894 års kommitté föreslogs
inrättande av särskilda befattningar såsom generaladjutanter för hären
och för flottan. Kommittén utgick därvid från att av de uppgifter, som
ålåge cheferna för försvarsdepartementen, det vore handläggningen av
24
Kungl. Maj:ta proposition nr 359.
kommandomålen, som i främsta rummet krävde speciella fackinsikter, samt
att det knappast vore möjligt att överlämna beredandet och föredragningen
av dessa mål åt en icke-militär.
Departementalkommitterade, som ägnat synnerlig uppmärksamhet
åt kommandomålens handläggning i ett sammanslutet försvarsdepartement,
hava ansett, att kommandomålen borde föredragas av den gemensamme
försvarsministern, vilken därvid jämväl skulle uppbära det konstitutionella
ansvaret. I samband därmed hava emellertid bemälde kommitterade
framhållit behovet därav, att såsom chefer för kommandoexpeditionerna
anställdes personer med större rent militär sakkunskap och erfarenhet
än som hittills varit förutsatt, samt hemställt, att dessa, som borde tillhöra
generals-, resp. amiralsgraderna, tillika skulle bekläda befattningar
såsom generalinspektör för armén, resp. för marinen.
I likhet med departementalkommitterade anser jag, att något hinder
icke kan anses föreligga för den gemensamme försvarsministern, vare sig
han är militär eller civil, att — i anslutning till vad för närvarande
äger rum för lånt-, resp. sjöförsvarets vidkommande, även då civila försvarsministrar
fungera — inför Konungen föredraga kommandomålen och
därvid bära det konstitutionella ansvaret för dessa ärendens riktiga handläggning.
Den uppfattning, åt vilken 1894 års kommitté givit uttryck,
vilar enligt min mening på en överskattning av fackkunskapens betydelse
så till vida, att denna fackkunskap ansetts med nödvändighet böra vara
representerad i den föredragandes egen person. Det lärer vara uppenbart,
att även sådana regeringsärenden, som röra den militära förvaltningen
och vilka merendels äro av långt större betydelse och räckvidd än
kommandomålen, ofta äro av den natur, att rent fackliga synpunkter
måste anläggas för deras rätta bedömande. Dessa ärenden föredragas
emellertid av tjänstemän, som icke erhållit militär, utan juridiskt-administrativ
utbildning. Det torde icke heller enligt min mening vara
av behovet påkallat att, på sätt departementalkommitterade hemställt,
fastslå, att cheferna för kommandoexpeditionerna skola vara av generals,
resp. amirals grad, och ej heller finner jag lämpligt att under
nuvarande tidsförhållanden föreslå inrättandet av särskilda generalinspektörsbefattningar
för armén och marinen, med vilka nämnda chefsposter
skulle förenas.
På grund av vad jag sålunda anfört synes mig en sammanslutning
av de båda försvarsdepartementen icke böra väcka några betänkligheter
med hänsyn till kommandomålens handläggning.
Återstår slutligen den invändningen mot försvarsdepartementens
.sammanslagning, att därigenom den mindre försvarsgrenens — mari
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 3!)9.
25
nens — intressen kunde befaras komma att få stå tillbaka för den större
försvarsgrenens — arméns — krav. Det synes mig föreligga mycket ringa
fog för denna invändning. Med samma skäl skulle en sådan farhåga
kunna göras gällande beträffande samtliga övriga departement, som ju
vart för sig inom sitt verksamhetsområde innesluta förvaltningsgrenar
av större eller mindre betydelse och omfattning; och jag anser mig i
detta avseende kunna till fullo instämma i följande uttalande av departementalkommitterade:
»Varder enheten i försvaret en gång genomförd
hos den högsta ledningen, torde väl ock försvarsorganisationen i sin helhet
komma att uppfattas såsom en verklig enhet och ansvaret kännas
lika vägande för de särskilda grenarna av denna enhet.»
Jag vill vidare framhålla en omständighet, som enligt min mening
är av den allra största betydelse vid den föreliggande frågans bedömande.
Jag syftar härvid på den internationella situation, som genom världskriget
och de pågående förhandlingarna mellan de krigförande makterna
uppkommit.
När den nuvarande regeringen bildades, uttalade hans excellens
herr statsministern, att statsrådet anslöte sig till de strävanden, som
framträtt för att skapa en internationell rättsordning, ägnad att möjliggöra
freden och att sänka rustningsbördorna. Så länge världskriget påginge,
vore det emellertid icke möjligt att upptaga frågan om revision
av vårt försvarsväsen i dess helhet, men när kriget avslutats, måste detta
spörsmål givetvis bliva föremål för noggrann prövning.
Sedan vapenstillestånd numera ingåtts mellan de krigförande makterna
och ett fredsslut är att förvänta inom en nära framtid, nalkas sålunda
den tidpunkt, som torde få anses lämplig för ett upptagande i
hela dess vidd av frågan om Sveriges försvarsväsen. Jag vill i detta hänseende
erinra, att Kungl. Maj:t den 18 december 1918 tillsatt en kommission
för att bereda de frågor om begränsning av de militära utgifterna
och därmed sammanhängande ärenden, som av vederbörande departementschefer
till densamma hänvisas, samt att hans excellens herr
statsministern i sitt yttrande vid tillsättande av denna kommission framhållit,
att en fullständig revision av det svenska försvarsväsendet, i syfte
att anpassa detsamma efter folkets bärkraft och den fredliga kulturens
behov, bör företagas så snart den definitiva freden blivit sluten och de
därigenom inträdande förhållandena i världen kunna överskådas, särskilt
med hänsyn till de stora frågor om en ny internationell rättsordning och
ett nationernas förbund, vilka nu från alla kulturfolk framföras till lösning
i samband med den blivande fredsuppgörelsen.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 321 höft. (AV 359.)
Ytterligare
synpunkter
i fråga om
försvarsdepartementens
sammanslagning.
4
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
Försvarsdepartementets
verksamhetsområde.
Med hänsyn till nämnda omständigheter synes det mig uppenbart,
att den nuvarande tidpunkten är synnerligen lämplig för förverkligandet
av det sedan länge uppställda önskemålet om en sammanslagning
av lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen. Skall nämligen en fullständig
revision av vårt försvarsväsen med nyss angivna syfte äga rum, bör därvid
givetvis tagas till ögonmärke, att lånt- och sjöförsvaret för framtiden
ordnas efter en såvitt möjligt gemensam plan. Detta synes så mycket
mera påkallat, som de uppgifter, vilka nu tillkomma vårt försvar, må
tarva omläggning jämväl med hänsyn till den nya internationella situation,
som kommer att uppstå efter ett blivande fredsslut. En viktig
förutsättning för att de nya principer, efter vilka vårt framtida försvar
till lands och sjöss sålunda må komma att ordnas, skola på ett i såväl
organisatoriskt som ekonomiskt hänseende tillfredsställande sätt tillämpas
och utformas, synes mig vara, att ledningen av försvaret lägges i ett
gemensamt försvarsdepartement.
Slutligen må ock i detta sammanhang beröras ännu en synpunkt.
I det föregående har jag föreslagit, att civildepartementet uppdelas på
två departement, ett kommunikationsdepartement och ett socialdepartement,
samt att ett nytt departement inrättas för handel, industri och
sjöfart, handelsdepartementet. Ett samtidigt inrättande av två nya statsdepartement
lärer emellertid, enligt vad förut nämnts, icke böra ifrågasättas,
med mindre sammanslagning av andra departement samtidigt äger rum.
Några andra departement än lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen lära
därvid icke kunna ifrågakomma. Den historiska utvecklingen visar ock,
huruledes frågan om tillskapande av nya departement merendels kombinerats
med spörsmålet om förening av lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen.
Även om sistnämnda spörsmål i första hand bör bedömas särskilt
för sig, är å andra sidan givet att, då genom sammanslagning av de
båda försvarsdepartementen banas väg för en lämplig departementsindelning
och en ändamålsenlig fördelning av ärendena mellan departementen,
även den nu angivna omständigheten i sin mån utgör ett skäl för denna
sammanslagning. I
I det föregående har jag uppvisat de skäl, som enligt min mening
tala för eu sammanslagning av lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen
såväl i och för sig som särskilt med hänsyn till nu föreliggande tidsförhållanden,
samt därvid jämväl sökt bemöta de invändningar, som
framställts mot sammanslagningen. Jag anhåller nu att närmast få till
behandling upptaga frågan om det verksamhetsområde, som lämpligen
27
Ktcngl. May.ta proposition nr 359.
bör tillhöra ett gemensamt försvarsdepartement, för att därefter övergå
till spörsmålet om försvarsdepartementets organisation.
Enligt gällande stadga angående fördelning av ärendena mellan
statsdepartementen den 31 mars 1900 (departementalstadgan) skola följande
ärenden tillkomma lantför svar sdepartementet:
lantförsvarets ordnande och vidmakthållande, den till lantförsvaret
hörande personal och materiel, dispositionen över de till lantförsvaret
anslagna medel, fästningars byggande och underhållande ävensom undervisningsanstalter,
kyrko- och sjukvårdsangelägenheter samt pensions- och
välgörenhetsinrättningar för arméns personal;
rustnings- och roteringsverket för armén;
vården om de till lantförsvaret upplåtna fastigheter och byggnader
samt om anstalter och inrättningar för lantförsvarets behov;
det inseende, som tillkommer kronan över gevärsfaktorier, krut- och
styckebruk;
det frivilliga skytteväsendet.
Till sjöförsvarsdepartementet höra enligt nämnda stadga följande
ärenden:
sjöförsvarets ordnande och vidmakthållande, den till sjöförsvaret
hörande personal och materiel, dispositionen över de till sjöförsvaret anslagna
medel ävensom undervisningsanstalter, kyrko- och sjukvårdsangelägenheter
samt pensions- och välgörenhetsinrättningar för flottans
personal;
båtsmansindelningen och roteringen;
vården om boställen, byggnader och inrättningar för sjöförsvarets
behov;
sjökarteverket och nautisk-meteorologiska byrån;
skeppsmätning;
lots- och fyrinrättningen med livräddningsanstalterna vid rikets
kuster;
bildnings- och undervisningsanstalter för sjöfartsnäringen.
Till ett gemensamt försvarsdepartement skola givetvis höra alla
de ärenden, som nu handläggas inom lantförsvarsdepartementet. Vad
sjöförsvarsdepartementets ärenden angår, har av departementalkommitterade
föreslagits, att till ett blivande handelsdepartement skulle överflyttas
ärenden angående sjökarteverket, nautisk-meteorologiska byrån, skeppsmätning,
lots- och fyrinrättningen med livräddningsanstalterna vid rikets
kuster (lotsverket) samt bildnings- och undervisningsanstalter för sjöfartsnäringen
(navigationsskolorna).
28
Försvarsdepartementetx
organisation.
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
Sambandet mellan sjöförsvaret, å ena, samt lotsverket och sjökatieverket,
å andra sidan, är huvudsakligen betingat dels därav, att de åtgärder,
som av sistnämnda institutioner vidtagas till sjöfartens säkerställande,
jämväl tillgodokomma örlogsflottan, och dels därav, att lotsverkets
personal och materiel under vissa förhållanden måste tagas i användning
för militära ändamål samt att sjökarteverket ombesörjer utarbetning och
tryckning av de för marinens behov särskilt erforderliga kartor m. m.
Dessa institutioners uppgifter äro på grund härav nära förbundna med
sjöförsvarets intressen. Antalet hithörande regeringsärenden i sjöförsvarsdepartementet
är ganska ringa — år 1918 89 ärenden angående
lotsverket och 2G ärenden angående sjökarteverket. Då därjämte något
allmännare önskemål om dessa ärendens överförande till handelsdepartementet
icke blivit från sjöfartens målsmän framställt samt andra rubbningar
i departementsindelningen, än som äro av föreliggande behov
oundgängligen påkallade, icke synas böra vidtagas, torde dessa ärenden
lämpligen böra handläggas i det gemensamma försvarsdepartementet.
Vad nautisk-meteorologiska byrån beträffar, pågår för närvarande
utredning rörande utsöndring av byråns arbetsuppgifter till andra ämbetsverk,
i främsta rummet kommerskollegium och sjökarteverket; och
torde följaktligen de fåtaliga regeringsärendena rörande denna byrå —
år 1918 13 ärenden — böra i avvaktan på resultatet av nämnda utredning
tillhöra försvarsdepartementet.
Återstå alltså ärendena rörande skeppsmätning och navigationsskolorna.
I fråga om skeppsmätningsärendena lyder för närvarande skeppsmätarkåren
under finansdepartementet och generaltullstyrelsen, under det
att lagstiftningen i ämnet handlägges av sjöförsvarsdepartementet. I
statsverkspropositionen till innevarande års riksdag under sjunde huvudtiteln
har emellertid i samband med framläggande av förslag till omorganisation
av kommerskollegium föreslagits, att hithörande ärenden måtte
förläggas till kommerskollegium. Enahanda framställning har därvid
gjorts beträffande ärenden angående navigationsskolorna. Under förutsättning
av bifall härtill lära ifrågavarande ärenden — till antalet 191
ar 1918 vid upprättandet av ett handelsdepartement böra från sjöförsvarsdepartementet
överflyttas till förstnämnda departement.
Vid övervägandet av spörsmålet om den för ett gemensamt försvarsdepartement
lämpligaste organisationen uppställer sig i främsta rummet
till besvarande frågan, i vilken omfattning en sammanslagning
bär äga rum av de organ, som för närvarande handhava de till lånt och
sjöförsvaret hörande ärendena. Man har därvid att skilja mellan de
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
29
organ, som ombesörja handläggningen av förvaltningsärenden, och dem,
som handhava kommandomål.
Förvaltningsärendena handläggas för arméns vidkommande av lånt- Förvaitmngsförsvarsdepartementet
och arméförvaltningen samt för marinens del avvaråmiehaudsjöförsvarsdepartementet
och marinförvaltningen. Arméförvaltningen och läggning,
marinförvaltningen hava att såsom centrala ämbetsverk under lantförsvars-,
resp. sjöförsvarsdepartementet dels självständigt avgöra ärenden,
som enligt instruktion eller eljest till dem överlämnats (styrelseärenden),
och dels att avgiva utlåtanden i till dem remitterade regeringsärenden
ävensom att i ämnen, som angå deras resp. arbetsområden, avgiva underdåniga
framställningar och förslag. I de båda försvarsdepartementen beredas
dithörande regeringsärenden till föredragning inför Konungen.
Det av 1894 års kommitté avgivna förslaget avsåg närmast en
förening allenast av de båda försvarsdepartementen, men kommittén uttalade
därvid att, om en sådan förening komme till stånd, därav syntes
böra följa, att armé- och marinförvaltningarna sammansloges till ett ämbetsverk;
och kommittén har även angivit huvuddragen av den organisation,
som kommittén tänkt sig för det gemensamma ämbetsverket.
Departementalkommitterades förslag med avseende å försvarsdepartementen
innebar icke blott en sammanslagning sins emellan av lantförsvars-
och sjöförsvarsdepartementen samt av armé- och marinförvaltningarna,
utan åsyftade även en sammanslutning av departementen och
ämbetsverken till en organisatorisk enhet. Det gemensamma försvarsdepartementet
skulle enligt nämnda förslag bestå av ett departementskansli
samt sex departementsavdelningar, nämligen en artilleri-, en fortifikations-,
en marin-, eu intendentur-, en sjukvårds- och en kameralavdelning. Kommitterade
hava ansett, att den enhet och planmässighet i förvaltningen, man
velat vinna genom försvarsärendenas sammanförande till ett departement,
icke skulle kunna ernås utan en sammanslagning av armé- och marinförvaltningarna;
och kommitterade hava därjämte uttalat den uppfattningen
att, även om den av kommitterade föreslagna organisationen av ett gemensamt
försvarsdepartement, i sig upptagande såväl de två nuvarande
försvarsdepartementen som armé- och marinförvaltningarna, icke skulle
vinna statsmakternas gillande, utan den nuvarande organisationsformen
bibehållas, armé- och marinförvaltningarna i allt fall borde, därest försvarsdepartementen
sammansloges, förenas till ett ämbetsverk, organiserat
i anslutning till kommitterades förslag.
30
Kuncjl. Maj ds proposition nr 359.
Frågan om
sammanslagning
av armé''
och marinförvaltningarna.
Organisationen
av försvarsdepartementet.
Allmänna
synpunkter.
Då det för närvarande icke vare sig på det militära förvaltningsområdet
eller inom andra förvaltningsgrenar ifrågasättes att tillämpa det
av departementalkommitterade förordade systemet beträffande inorganiserande
av de centrala verken i departementen, lärer i främsta rummet
böra undersökas, huruvida i samband med den av mig tillstyrkta föreningen
av de båda försvarsdepartementen jämväl armé- och marinförvaltningarna
böra sammanslås till ett gemensamt centralt ämbetsverk.
Det har hävdats såsom det mest riktiga, att armé- och marin förvaltningarna
sammanföras till ett centralt verk i samband med lantförsvars-
och sjöförsvarsdepartementens förening till ett departement. Då
jag emellertid i detta sammanhang icke anser mig kunna närmare ingå
på frågan om sammanslagning av nämnda båda centrala ämbetsverk,
är detta i främsta rummet beroende därpå, att för denna frågas bedömande
erforderlig utredning för närvarande icke föreligger. Härtill
kommer, att den förestående revisionen av vårt försvarsväsende givetvis
kan komma att öva inflytande på organisationen av ett sådant gemensamt
centralt ämbetsverk. Det bör icke vara uteslutet, att vid omförmäla
revision nya synpunkter kunna framträda, vilka påkalla särskilt
beaktande vid lösningen av den föreliggande frågan. Denna fråga bör
alltså framdeles upptagas till allsidig prövning.
Om sålunda av förut angivna skäl frågan om förening av
armé- och marinförvaltningarna bör tills vidare anstå, synes det mig
vara av så mycket större vikt att vid den ifrågasatta sammanslagningen
av lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen tillse, att
eu enhetlig ledning av försvarets angelägenheter i största möjliga
mån säkerställes. Detta mål kan enligt min mening svårligen vinnas,
därest sammanslagningen skulle genomföras på sådant sätt, att departementschefen
— jämte de honom närmast stående tjänstemännen,
statssekreteraren och expeditionschefen — blir gemensam, men de byråer,
vari lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen nu äro uppdelade, med
nuvarande göromål inflyttades i det nya departementet. Fastmera skulle
genom en sådan organisationsform kunna äventyras den åsyftade enhetligheten
och planmässigheten i försvarsadministrationen, då upprätthållandet
härav skulle vila uteslutande i den gemensamme departementschefens
och bemälde tjänstemäns händer. Jag anser därför, att å de byråer,
som komma att inrättas i det nya försvarsdepartementet, böra i största
möjliga omfattning sammanföras likartade ärenden från såväl armén som
marinen, varigenom dessa ärenden skulle vid beredningen inom resp.
byråer och alltså på ett tidigare stadium underkastas handläggning ur
Kuuf/l. Maj:ts proposition nr 3ö9.
31
synpunkten av deras betydelse jämväl för den andra försvarsgrenen.
På sådant sätt lära departementschefen och hans närmaste medhjälpare
inom departementet kunna påräkna det stöd och den medverkan i sitt
arbete för enhetlighetens bevarande, varförutan ett alltför tyngande arbete
i detta hänseende skulle påvila dem. Principen om enhetlighet i organisationen
vid sammanslagning av lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen
bör alltså enligt min uppfattning gälla icke blott departementschefen
(samt statssekreteraren och expeditionschefen), utan även departementets
byråer och alltså tillämpas med avseende å det nya departementet i
dess helhet.
Ehuru det icke är min avsikt att nu framlägga ett definitivt förslag
till den organisation, som med tillämpning av nyss angivna grunder
bör givas det nya försvarsdepartementet, synes mig dock lämpligt att
här i korthet angiva huvuddragen av denna organisation.
I lantförsv arsdepartementet äro för närvarande anställda, förutom Den mn-arantjänstemän
av lägre grad, 1 statssekreterare, 1 expeditionschef och 4 deti“^nav"
kansliråd. Ärendena handläggas dels å expeditionschefens avdelning och lanttörsvarsdels
å 4 byråer, av vilka varje förestås av ett kansliråd. Ärendena för- sva^dJ^rtcdelas
sålunda: menten.
å expeditionschefens avdelning: samtliga personalärenden, av vilka
de militära befordringsärendena utgöra huvudparten;
å första byrån: ärenden angående värnplikt, dispenser, det frivilliga
skytteväsendet, understöd, pensioner m. m.;
å andra byrån: regeringsrättsärenden samt en viss grupp av ärenden
angående byggnader;
å tredje byrån: ärenden angående arméns utrustning, materiel,
hästar m. m.; samt
å fjärde byrån: ärenden angående avlöning, mötes- och skjutfält
samt andra markfrågor, organisationsfrågor m. m.
Sjöförsvarsdepartementets tjänstemän utgöras för närvarande av 1
statssekreterare och expeditionschef, 2 kansliråd jämte övrig personal. I
detta departement äro sålunda statssekreterar- och expeditionschefstjänsterna
förenade i en person. Å statssekreterarens och expeditionschefens
avdelning handläggas personalärenden, under det att övriga ärenden äro
fördelade mellan departementets 2 byråer på sådant sätt, att å första
byrån handläggas ärenden angående fartyg, byggnader, befästningar m. m.
och å andra byrån ärenden angående avlöning, beklädnad, förplägnad,
värnplikt m. m.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
Decentralisation
av förvaltningsärenden.
Vid de båda försvarsdepartementens sammanslagning till ett gemensamt
departement synes det vara en viktig angelägenhet att tillse,
att det nya departementets verksamhetsområde icke blir mera omfattande
än som av förhållandena oundgängligen kräves. De begränsningar av de
nuvarande försvarsanstalterna, vilka, på sätt förut nämnts, äro avsedda
att inom den närmaste framtiden vidtagas, komma givetvis, sedan de
blivit genomförda, att verka i inskränkande riktning. Emellertid har det
synts mig erforderligt att i detta sammanhang undersöka, huruvida icke
en väsentlig minskning av antalet regeringsärenden i ett gemensamt försvarsdepartement
kan åvägabringas genom decentralisation av vissa grupper
av dylika ärenden till avgörande av andra myndigheter. En sådan
decentralisation — vilken endast utgör en tillämpning av grundsatsen
därom, att intet ärende bör handläggas i högre instans än dess natur
eller andra omständigheter kräva — lärer, även frånsett den ifrågasatta
sammanslagningen av försvarsdepartementen, vara av synnerligen stort
behov påkallad.
Vid den undersökning i förevarande hänseende, som jag låtit verkställa,
har uppmärksamheten i främsta rummet riktats på den grupp av
ärenden inom lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen, som med en gemensam
benämning kallas vänipliktsärenden. Bland de viktigare kategorierna
av dessa ärenden må nämnas ansökningar om uppskov med eller hemförlovning
från tjänstgöring, överföring från hären till marinen och vice versa samt
från ett truppslag till ett annat ävensom tillgodoräknande av föregående
fast anställning vid krigsmakten såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring. Antalet
av hithörande ärenden har år efter år väsentligt ökats. Så utgjorde
dessa ärenden inom ^^försvarsdepartementet åren 1914, 1916 och 1918
resp. 355, 1,313 och 1,828 samt inom sjöförsvarsdepartementet 77, 195 och
263. Härav framgår, att ifrågavarande ärenden särskilt inom lantförsvarsdepartementet
äro synnerligen talrika och givetvis i sin mån skulle
komma att tynga chefens för försvarsdepartementet arbete.
Vad till en början angår de ärenden om uppskov med eller hemförlovning
från tjänstgöring, som avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet,
äro dessa ärenden beroende på tillämpning av stadgandet i § 17 mom. 7
värnpliktslagen därom att, därest för värnpliktig vid inskrivningsförrättning
förelegat sådant förhållande, som i $ 16 mom. 2 av samma lag
omförmäles (familjeskäl), men han av glömska, okunnighet eller liknande
orsak försummat att då begära uppskov med tjänstgöringen, Konungen
äger, på därom gjord ansökan, att efter prövning i varje särskilt fall
meddela uppskov med eller hemförlovning från tjänstgöring. Antalet av
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
dessa ärenden utgör huvudparten av värnpliktsärenden i såväl lantförsvars-
som sjöförsvarsdepartementet.
Av 1917 års värnpliktskommission föreslogs, att avgörandet av ansökningar
enligt £5 17 inom. 7 värnpliktslagen skulle överflyttas flan
Kungl. Maj:t till militärmyndighet, nämligen till arméfördelningscheferna
(militärbefälhavaren på Gottland), såvitt beträffade hären tillhörande värnpliktiga,
samt i fråga om marinen tillhörande värnpliktiga till sjörullföringsbefälhavarna,
"i vad angick ansökningar om uppskov för värnpliktiga,
inskrivna å sjömanshus, och i övrigt till truppförbandschefer
eller beväringsbefälhavare. Vid avlåtande till 1918 års riksdag av proposition
(nr 257) med förslag- till lag om ändrad lydelse av
grafer i värnpliktslagen uttalade chefen för ^försvarsdepartementet beträffande
denna fråga, att han, ehuru det i och för sig skulle vara synnerligen
önskvärt, därest Kungl. Maj:ts befattning med värnpliktsärendena
över huvud taget kunde avsevärt inskränkas, likväl ansage sig, åtminstone
för det dåvarande, icke kunna biträda värnpliktskommissionens förslag.
Det huvudsakliga skälet härtill var, enligt vad bemälde departementschef
vidare anförde, att det vore att befara att, därest avgörandet av berörda
ansökningsärenden överflyttades från Kungl. Maj:t till ett flertal olika
militärmyndigheter, synpunkten av en såvitt möjligt likformig behandling
inom hela riket av dessa ärenden icke skulle bliva behörigen tillgodosedd.
Med hänsyn till det betydande antalet av ifrågavarande ansökningsärenden
anser jag det vara av stor vikt, att ärendena i samband med
den ifrågasatta sammanslagningen av lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen
utsöndras från departementet och överlämnas till andra myndigheter.
Ärendenas natur synes mig icke heller lägga något hinder i
vägen härför, då de i allmänhet äro av enkel beskaffenhet. Därtill kommer,
att en sådan överflyttning i de värnpliktigas eget intresse torde
medföra en snabbare handläggning av dessa ofta brådskande ärenden än
vad som är möjligt, då de skola avgöras av Kungl. Maj:t. å ad cheten
för lantförsvarsdepartementet i berörda proposition nr 257 anfört emot
överflyttningen, äger givetvis fog för sig. Emellertid torde denna invändning
minskas i betydelse, därest ärendenas handläggning ordnas på
i huvudsak följande sätt. Ärendena överlämnas för arméns del till vederbörande
arméfördelningschefer (militärbefälhavaren på Gottland), vilka
för närvarande avgiva yttranden däri, och för marinens del till vederbörande
stationsbefälhavare, såvitt angår flottan tillhöriga värnpliktiga,
och till chefen för kustartilleriet beträffande de värnpliktiga, som tillhöra
detta vapenslag. Under förutsättning att till innevarande års riksdag
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 321 käft. (År 3o9.) 5
34 Kungl. Maj:ts proposition nr 35i).
under fjärde huvudtiteln (sid. 219 o. följ.) framställt förslag om anvisande
av medel till avlönande av juridiska biträden åt arméfördelningscheferna
och militärbefälhavaren på Gottland vinner bifall, lära nämnda
biträden böra i erforderlig mån anlitas vid behandlingen av dessa ärenden.
För marinens vidkommande torde vara lämpligt, att motsvarande
biträde vid ärendenas handläggning lämnas av resp. advokatfiskal^- vid
fiottans stationer i Karlskrona och Stockholm, därvid advokatfiskal vid
flottans station i Stockholm bör i förevarande avseende biträda jämväl
chefen för kustartilleriet. Härigenom skulle erforderlig juridisk sakkunskap
stå till de beslutande myndigheternas förfogande vid ifrågavarande
ärendens avgörande. Därjämte skola enligt min mening de av vederbörande
militära myndigheter fattade besluten i förevarande ärenden kunna
i vanlig ordning överklagas hos Kungl. Maj:t; och lära de beslut, som
komma att av Kungl. Maj:t meddelas i mål, vilka genom besvär dragits
under Kungl. Maj:ts prövning, bliva vägledande för de militära myndigheternas
handläggning av ifrågavarande ärenden.
Chefen för lantförsvarsdepartementet har meddelat mig, att han, i
betraktande av vikten att vid försvarsdepartementens förening lätta försvarsministerns
arbetsmängd och under förutsättning, att handläggningen
av förevarande ärenden ordnas på nu angivet sätt, icke anser sig böra
avstyrka ärendenas utbrytning från departementet.
Med avseende å övriga värnpliktsärenden — d. v. s. sådana, som
icke utgöra tillämpning av § 17 mom. 7 värnpliktslagen — torde även
flertalet av dem vara av den beskaffenhet, att de utan olägenhet kunna
överlämnas till avgörande av militära myndigheter. Emellertid lärer en
mindre del av hithörande ärenden, såsom frågor om överföring från hären
till marinen och vice versa samt från ett truppslag till ett annat,
tillgodoräknande av föregående fast anställning vid krigsmakten såsom
fullgjord värnpliktstjänstgöring m. m., alltjämt böra förbehållas Kungl.
Maj:ts prövning. Ett närmare särskiljande av dessa ärenden torde böra
äga rum vid en blivande detaljerad undersökning i ämnet.
Förslag till de ändringar i värnpliktslagen och de övriga bestämmelser,
som föranledas av överflyttning av värnpliktsärenden i nu nämnd
omfattning från Kungl. Maj:t till militär myndighet, torde, under förutsättning
av bifall till framställningen om försvarsdepartementens förening,
komma att i sinom tid avgivas av vederbörande chefer för lantförsvarsoch
sjöförsvarsdepartementen.
Departementalkommitterade hava i sitt förut omförmälda betänkande
framställt förslag om decentralisation av vissa grupper av ärenden till,
Kungl. Maj ds proposition nr 359.
35
bland andra myndigheter, armé- och marinförvaltningarna; och nuvarande
statsrådet Schotte har i ett den 27 februari 1917 avgivet betänkande angående
statsdepartementens verksamhetsområden och arbetsformer m. m.
vidare utfört dessa förslag. För att erhålla med hänsyn till nuvarande
förhållanden tillfyllestgörande material för denna frågas bedömande har
jag genom ämbetsskrivelse den 14 sistlidna januari anmodat armé- och
marinförvaltningarna att, med beaktande av vad i förenämnda betänkanden
förekommit, verkställa utredning och uppgöra fullständigt förslag
till deeentralisation, såvitt angår till berörda ämbetsverk hörande förvaltningsområden;
och borde därvid, för ernående av i möjligaste mån ensartade
grunder för båda ämbetsverkens vidkommande, nämnda förslag,
sedan utredningen blivit inom vederbörande ämbetsverk utförd, av bägge
ämbetsverken gemensamt avgivas.
Till svar härå hava armé- och marinförvaltningarna med skrivelse
den 30 sistlidna januari överlämnat förslag i angivet hänseende.
Ämbetsverken hava därvid beträffande de principer, som borde
läggas till grund vid bedömandet av frågan, vilka ärenden lämpligen
kunde överlämnas till avgörande åt underordnad myndighet, ansett, att i
främsta rummet borde ifrågakomma ärenden, vilka för sitt avgörande ej
förutsatte någon diskretionär prövning, utan endast tillämpning av
otvetydiga författningsbestämmelser. Av övriga ärenden syntes sådana
närmast böra komma i betraktande, för vilkas avgörande endast rena
facksynpunkter, men ej allmänt administrativa eller politiska synpunkter borde
anläggas. Jämväl vissa andra frågor syntes med hänsyn till sin beskaffenhet
utan risk kunna överlämnas åt underordnad myndighets avgörande.
Till denna grupp hörde i stort sett alla ärenden av ringare betydenhet.
De ärendesgrupper, som med tillämpning av nyssnämnda principer
av ämbetsverken ansetts böra ifrågakomma till deeentralisation, hava
upptagits under tre huvudkategorier, nämligen:
1) ärenden, som angå såväl arméförvaltningen som marinförvaltningen;
2)
ärenden, som helt och hållet eller till huvudsaklig del angå
arméförvaltningen; och
3) ärenden, som helt och hållet eller till huvudsaklig del angå
marinförvaltningen.
Jag skall i det följande lämna eu kortfattad redogörelse för de
särskilda ärendesgrupper inom en var av nämnda tre huvudkategorier,
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
beträffande vilka ämbetsverken ansett en decentralisation böra äga rum.
Jag vill därvid förutskicka, att denna redogörelse endast avser att angiva
huvudgrunderna av ämbetsverkens utförligt motiverade decentralisationsförslag.
En närmare granskning av detta förslag torde, vid bifall till
framställningen om försvarsdepartementens förening, i sinom tid böra
äga rum, varefter de författningsbestämmelser och övriga föreskrifter,
som därav må föranledas, lära komma att utfärdas.
Under 1) hava ämbetsverken upptagit:
Tjänstledighet m. m.
Ämbetsverken hava ansett hinder icke möta att utsträcka den
dem nu tillerkända rätt att bevilja tjänstledighet åt den civila tjänstepersonalen
inom verken. Denna utsträckta rätt skulle för marinöverkommissarie,
amiralitetsråd och krigsråd avse tjänstledighet — oberäknat semester
— under högst 1 månad. För tjänstemän av l:a lönegraden skulle
verket äga bevilja tjänstledighet utan tidsbegänsning (nu högst 6 månader
årligen). Beträffande tjänstemän i 2:a lönegraden skulle någon ändring
ej ske i nu gällande rätt för verket att årligen bevilja tjänstledighet
under högst 6 månader.
I samband härmed borde förordnande om vederbörande tjänsts
uppehållande under tjänstledighet kunna meddelas av verket för den
tid tjänstledigheten avsåge. Skulle emellertid särskilda medel erfordras
för vikariens avlönande utan att sådana stode till ämbetsverkets förfogande,
borde ärendet i sin helhet hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.
Pensioner.
Då utredning för närvarande påginge rörande behandlingen av
pensionsärendena, har arméförvaltningen för sin del icke ansett sig böra
i detta sammanhang avgiva något detaljerat förslag i fråga om decentralisation
av ifrågavarande ärenden, såvitt anginge personal å stat.
Med avseende å officerare och underofficerare samt läkare och veterinärer
i arméns reserver syntes något hinder icke föreligga att pålägga ämbetsverkets
civila departement att pröva vederbörandes rätt till pension och
utfärda pensionsbrev.
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
Marinförvaltningen har anfört, att ämbetsverket saknade varje organ
för behandling av pcnsionsärenden, varför ämbetsverket icke funne sig
kunna påtaga sig någon befattning med dylika ärenden.
Ålder still äg g.
Ämbetsverken hava ansett, att frågor om ålderstillägg borde överlåtas
till behandling av underlydande myndighet. Arméförvaltningen har
i sådant hänseende föreslagit, att åt ämbetsverkets civila departement
måtte uppdragas att besluta i frågor om ålderstillägg åt personal under
fjärde huvudtiteln med undantag för den civila personalen i lantförsvarsdepartementet.
Marinförvaltningen har å sin sida ansett, att ifrågavarande ärenden
kunde överlämnas till handläggning av de myndigheter, under vilka
personalen lyder, d. v. s. för officerare och underofficerare samt likställda
av vederbörande stationsbefälhavare, resp. regements- och kårchefer samt
för marinförvaltningen underställd personal av ämbetsverket.
I samband härmed hava myndigheterna uttalat, att tillerkännandet
av avlöningstillägg åt reservstatspersonal syntes kunna för arméns vidkommande
överlåtas åt arméförvaltningens civila departement och beträffande
marinens personal åt marinförvaltningen.
Flyttning shjälp.
För närvarande bestämmer Kungl. Maj:t i varje särskilt fall, icke
blott huruvida, utan även med vilket belopp flyttningshjälp skall utbetalas.
Beträffande frågan, om underlydande myndighet bör avgöra, huruvida
flyttningshjälp skall utgå, är att märka, att flyttningshjälp vid armén för
närvarande icke förekommer i alla fall av förflyttning av militär och
civilmilitär personal, under det att så är förhållandet beträffande marinens
personal. För arméns del borde därför, om dessa frågor skulle överlämnas
till avgörande av arméförvaltningens civila departement, ett allmänt
stadgande böra meddelas rörande de fall, i vilka flyttningshjälp
finge utbetalas, och myndighetens prövning endast innebära en tillämpning
av detta stadgande. Sådant stadgande erfordrades ej beträffande marinen.
Frågor rörande det belopp, varmed flyttningshjälp skulle i varje särskilt
fall utgå, borde tills vidare avgöras av resp. ämbetsverk.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
Dagavlönings bibehållande under tjänstledighet för sjukdom.
Ärenden rörande dagavlönings bibehållande under tjänstledighet
för sjukdom utöver den tid (2 månader), under vilken dagavlöning nu
reglementsenligt utginge, syntes beträffande officerare med överstelöjtnants
(kommendörkaptens av l:a graden) eller lägre grad böra, såvitt anginge
en tid av högst 4 månader, överlämnas åt arméförvaltningens civila
departement, resp. marinförvaltningen. Motsvarande frågor rörande
underofficerare borde avgöras av regementschef eller likställd chef.
I samband härmed har arméförvaltningen föreslagit, att ämbetsverkets
civila departement skulle få avgöra frågor om tillstånd för officer
och underofficer på stat att bibehålla dagavlöning under förordnande
såsom rullföringsbefäl, resp. rullföringsbiträde.
Vissa oförutsedda smärre utgifter.
Arméförvaltningen har hemställt, att från fjärde huvudtitelns anslag
till extra utgifter måtte till ämbetsverkets civila departements förfogande
ställas ett belopp av högst 20,000 kronor, att enligt departementets
beprövande användas för bestridande av smärre oförutsedda utgifter,
ävensom att arméförvaltningens vederbörande departement måtte erhålla
befogenhet att låta från reservationsanslag, som av dem disponerades,
gälda mindre tillfälliga kostnader, som väl finge anses böra bestridas
från anslaget i fråga, men varom Kungl. Maj:t hittills fattat beslut.
I anslutning härtill har marinförvaltningen föreslagit, att det under
femte huvudtiteln uppförda anslaget till diverse behov måtte höjas med
ett belopp av 15,000 kronor för bestridande efter ämbetsverkets bestämmande
av vissa smärre utgifter, som nu beslutas av Kungl. Maj:t. I
samband därmed borde nämnda anslag jämväl givas reservationsanslags
natur.
Resestipendier.
Arméförvaltningen har icke haft något att erinra mot att ärenden
rörande resestipendier åt officerare och militärläkare överlämnades till
avgörande åt underlydande myndighet (vederbörande truppslagsinspektörer,
generalfälttygmästaren, chefen för fortifikationen, generalintendenten
samt arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse).
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
39
Yad beträffar ärenden angående resestipendier åt marinläkare, anser
marinförvaltningen, att dylika ärenden lämpligen kunde avgöras av
marinförvaltningen.
Förenande av tjänster.
Ämbetsverken hava ifrågasatt, huruvida icke eu decentralisation borde
ske med avseende å frågor om förenande av tjänster. Därvid har av
ämbetsverken anförts, att det icke torde saknas anledning att låta det
slutliga avgörandet av ärenden av ifrågavarande slag för all personal
påvila vederbörande centrala ämbetsverk. Då emellertid de centrala verken
näppeligen kunde i allmänhet sitta inne med tillräcklig sakkännedom
för att i de särskilda fallen avgöra, huruvida en befattnings skötande
kunde anses inverka hinderligt för statstjänsten, syntes denna omständighet
utgöra tillräckligt skäl att icke åt vederbörande ämbetsverk anförtro
avgörandet av sådana ärenden, såvitt anginge annan än den inom
ämbetsverket anställda civila personalen eller där eljest särskild sakkännedom
kunde förutsättas. I enlighet härmed har förslag i förevarande
hänseende avgivits, därvid förutsatts, att dylika ärenden, såvitt de avsåge
rätt för generals-(amirals-)personer och likställda befattningshavare
samt eventuellt överstar (kommendörer) att förena tjänster, fortfarande
borde avgöras av Kungl. Maj:t.
Ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.
Ämbetsverken hava ansett, att hinder icke möter att för arméns
och marinens vidkommande åt arméförvaltningens vederbörande departement,
resp. marinförvaltningen överlåta beslutanderätten beträffande frågor
om ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, i den mån
de numera utgöra föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
Byggnads- och reparationsarbeten m. m.
I gällande förordning angående statens upphandlings- och entreprenadväsende
stadgas, att uppgörelse under hand om leveranser och arbeten
för statens behov må äga rum bland annat, i det fall, att central
förvaltningsmyndighet funne byggnadsarbete, för vilket kostnaden uppginge
40
Kung!,. Maj:ts proposition nr 359.
till högst 10,000 kronor, eller annat arbete, i värde ej överstigande 3,000
kronor, kunna förmånligare ombesörjas under hand än genom infordrande
av skriftligt anbud eller auktion. Denna begränsning för den centrala
förvaltningsmyndighetens befogenhet borde enligt ämbetsverkens mening
bestämmas till det dubbla värdet mot vad i entreprenadförordningen nu
funnes föreskrivet. Arméförvaltningen har därjämte föreslagit, att ämbetsverkets
fortifikationsdepartement skulle äga rätt att utan Kungl. Maj:ts
medgivande utfärda anvisningar för arbete eller byggnad, som betingade
en kostnad av högst 20,000 kronor (nu högst 5,000 kronor).
Vidare har föreslagits viss utsträckt befogenhet för ämbetsverken
beträffande avgörandet av frågor om försäljning, förflyttning och upplåtelse
av byggnader, upplåtelse av mark, förhyrande av samlingslokaler, utlåning av
materiel, verkställande av skogsavverkning och fastställande av skogshushållningsplaner
samt jordbyte och ägoutbyte.
Försäkring av staten tillhörig egendom.
Med erkännande av grundsatsen, att staten skall vara sin egen försäkringsgivare,
hava armé- och marinförvaltningarna ansett en generell
föreskrift -böra meddelas därom, att ämbetsverken skulle äga att, då sådant
i betraktande av föreliggande omständigheter syntes särskilt behövligt,
själva eller genom underlydande myndigheter teckna eller låta teckna
försäkring i fall, då föremålen icke vore under egen vård eller i egen
byggnad.
Beträffande de under 2) bär ovan avsedda ärendesgrupper, som helt
och hållet eller till huvudsaklig del angå arméförvaltningen, har nämnda
ämbetsverk ansett, att frågor angående tilldelande av avlöning stillägg åt vissa
bataljonsläkare, uppflyttande av vissa bataljonsveterinärer i högre avlöningsklass,
utdelande av understöd från Vadstena krigsmanshuskassa och från inval
idhusfonden samt fördelning av det å fjärde huvudtiteln uppförda anslaget
till understöd åt föreningar och till skrifters utgivande borde överlämnas
till avgörande av arméförvaltningens civila departement (resp. marinförvaltningen,
såvitt anginge understöd från invalidhusfonden till personer,
som tillhört flottan).
Därjämte har arméförvaltningen föreslagit, att det belopp av 8,000
kronor, som nu årligen ställes till ämbetsverkets fortifikationsdeparte
-
41
Kurujl. Maj:ts ''proposition nr 339.
ments förfogande från fjärde huvudtitelns arrende-, jordslcylds- och tomtöresmedel
för jämkningar i den av Kungl. Maj:t fastställda staten för
nämnda medel, måtte höjas till 20,000 kronor.
Med avseende å de ärendesgrupper under 3) här ovan, vilka helt
och hållet eller till huvudsaklig del angå marinförvaltningen, har nämnda
ämbetsverk föreslagit, att frågor om fastställande av stater för fördelning
av anslagen till flottans nybyggnad och underhåll samt till underhåll av kustartilleriets
byggnader och materiel ävensom fastställande av arbetsplan för
flottans varv måtte överlämnas åt ämbetsverket till avgörande.
Tillika har marinförvaltningen ifrågasatt, huruvida icke ärenden
angående fastställelse av byggnadsritningar samt tullfrihet och tulleestitution
för från utlandet upphandlad materiel kunde decentraliseras.
Därest nu omförmälda decentralisationsförslag blir i huvudsak
följt, skulle sammanlagt omkring 800 ärenden — hänfört till antalet
ärenden år 1918 — komma att decentraliseras från lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen.
Då jag nu övergår till att uppdraga grundlinjerna till den organi- Gmndiinsation,
som enligt min uppfattning bör givas det nya försvarsdeparte- ^" Xpl.rtémentet,
vill jag till en början erinra, hurusom i det föregående lörut- men tets or gasatts,
att i departementet skola finnas anställda allenast 1 statssekreterare uisaUonoch
1 expeditionschef. Innan några mera betydande inskränkningar i
försvarsanstalterna komma till stånd, synes mig visserligen vara att befara,
att — även med beaktande av den minskning av antalet ärenden,
som uppkommer genom den ifrågasatta decentralisationen till andra myndigheter
av vissa ärendesgrupper — svårigheter skola vållas såväl för
statssekreteraren som för expeditionschefen i det gemensamma försvarsdepartementet
att behörigen medhinna det en var av dem åliggande, synnerligen
maktpåliggande och ansvarsfulla arbetet. Då emellertid såväl
ur allmänt organisatorisk synpunkt som ock med hänsyn till angelägenheten
att upprätthålla enhetlighet i försvarets ledning statssekreterar- och
expeditionchefsgöromålen icke böra uppdelas på flera än två tjänstemän,
torde för att avhjälpa nyssnämnda svårigheter särskilda åtgärder böra
vidtagas. Såvitt statssekreteraren angår, har jag i sådant hänseende ansett
nödvändigt, att till hans förfogande ställes en särskild byrå för att
biträda vid utarbetandet av departementets andel i statsverkspropositionen
och departementets övriga propositioner till riksdagen samt vid granskning
av lagar och författningar ävensom vid fullgörandet av de övriga
jBihang till riksdagens protokoll 1019. 1 saml. 321 käft. (A r 359.) 6
42
Rungl. Maj:ts proposition nr 359.
åligganden, som instruktionsenligt tillkomma statssekreteraren. Å denna
byrå, som bör utrustas med väl kvalificerade arbetskrafter, torde böra
placeras 1 kansliråd och 1 förste kanslisekreterare. Därest dessa tjänstemän
under de tider av året, då avfattandet av propositioner till riksdagen
icke pågår, ej bliva fullt upptagna av arbete för statssekreterarens
räkning, böra de givetvis deltaga i handläggningen av departementets
löpande ärenden.
I fråga om expeditionschefen lärer departementschefens i instruktionen
medgivna befogenhet att åt kansliråd eller annan tjänsteman i
departementet uppdraga den slutgranskning av koncept till utgående expeditioner,
som eljest /tillkommer expeditionschefen, böra i det nya departementet
i vidsträckt omfattning tagas i bruk. Vidare bör från såväl
lantförsvarets som sjöförsvarets kommandoexpedition kunna påräknas
verksamt biträde åt expeditionschefen vid handläggningen av departementets
militära befordringsärenden. Ställes därjämte vid expeditionschefens
sida 1 förste kanslisekreterare såsom stadigvarande medhjälpare
åt honom, synes i erforderlig mån bliva sörjt för, att expeditionschefens
göromål skola kunna på ett tillfredsställande sätt utföras.
Vad därefter beträffar de byråer, vari departementet skulle för de
löpande ärendenas handhavande uppdelas, har redan förut nämnts, att
å dessa byråer böra i största möjliga omfattning sammanföras likartade
ärenden från såväl lånt- som sjöförsvaret. Vid ett sådant sammanförande
kan emellertid enligt min mening, åtminstone under den första
tiden av departementets verksamhet, någon inskränkning icke äga rum
vare sig i det sammanlagda antalet av de byråer, som för närvarande
finnas inrättade i lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen, eller av den
å dessa byråer nu anställda personalen. Visserligen medför den ifrågasatta
decentralisationen av förut angivna ärendesgrupper en minskning
i de nuvarande försvarsdepartementens arbetsmängd, men å andra sidan
är att märka, dels att såväl lantförsvars- som sjöförsvarsdepartementen
för närvarande äro synnerligen betungade med göromål — år 1918 avgjorda
ärenden utgjorde i lantförsvarsdepartementet 10,896* och i sjöförsvarsdepartementet
2,598 — och dels att den nya organisationen givetvis
kommer att, innan densamma blir fullt genomförd, kräva ökat arbete.
Av lantförsvarsdepartementets 4 och sjöförsvarsdepartementets 2
— tillhopa 6 — byråer skulle, såsom nyss nämnts, en tagas i anspråk för
statssekreteraren i försvarsdepartementet. En annan byrå bör lämpligen
avses för handläggning av regeringsrättsmål för hela departementet.
* I detta antal ingå 4,275 ansökningar om understöd från invalidhusfonden m. m.
Kung/, Maj:ts proposition nr 359.
43
Antalet av dessa mål, vilka för närvarande i lantförsvarsdepartementet
föredragas från 2:a byrån och i sjöförsvarsdepartementet av eu förste kanslisekreterare,
utgjorde år 1918 198 i det förra departementet och 78 i det
senare departementet eller tillhopa 276. Eventuellt kan å denna byrå
även medhinnas handläggning av en eller annan ytterligare ärendesgrupp.
I fråga om övriga försvarsärendens uppdelning å de återstående 4
byråerna torde på en byrå böra sammanföras ärenden angående avlöning,
rekrytering, understöd, resestipendier m. m. från båda försvarsgrenarna.
Samtliga ärenden angående intendentur och sjukvård in. m. lära även
böra omhänderhavas av en byrå. Vad övriga, huvudsakligen tekniska
ärenden beträffar, kan ifrågasättas att — i anslutning till departeinentalkommitterades
förslag om inrättandet av en särskild marinavdelning i
det gemensamma försvarsdepartementet för marinens speciella ärenden,
vilken kunde representera marinens särskilda krav och intressen — i
departementet bilda en byrå enbart för dessa ärenden samt att till den
återstående byrån i huvudsak förlägga arméns motsvarande tekniska ärenden.
Till byrån för marinens speciella ärenden skulle då hänföras ärenden
angående nybyggnad och underhåll av fartyg samt annan marinen
tillhörig flytande materiel, denna materiels artilleribestyckning, torpedväsendet,
minväsendet, flottans varv, lotsverket, sjökarteverket, nautiskmeteorologiska
byrån m. m. och till den återstående byrån ärenden från
armén rörande artillerimateriel, fästningar m. m. För en dylik fördelning
talar den omständigheten, att ifrågavarande tekniska ärenden i stor
omfattning äro av skiljaktig beskaffenhet för lånt- och sjöförsvaret ävensom
att armé- och marinförvaltningarna förutsättas tills vidare skola
fungera såsom skilda verk. Till vilken byrå frågor om kustfästningarnas
fortifikatoriska utrustning och dessa fästningars artilleribestyckning
böra förläggas, torde få bero på närmare omprövning i samband med
uppgörandet av definitiv plan för försvarsdepartementets organisation.
Enligt den sålunda skisserade grupperingen av ärendena i ett gemensamt
försvarsdepartement, vilken endast åsyftar att angiva huvuddragen
av ärendesfördelningen mellan byråerna inom departementet, skulle
de inom de nuvarande lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen befintliga
6 byråerna i det nya försvarsdepartementet avses:
1 för biträde åt statssekreteraren,
1 » regeringsrättsmål,
1 » ärenden rörande avlöning och rekrytering m. m.,
1 » intendentur och sjukvård m. m.,
1 » arméns tekniska ärenden m. m.,
1 » marinens tekniska ärenden m. m.
44
Kuvgl. Maj:ts proposition nr 359.
Förut är nämnt, att någon minskning av den å lantförsvars- och
sjöförsvarsdepartementens byråer nu anställda personalen icke ansetts böra
vidtagas i samband med departementens sammanslagning. Beträffande
placeringen av denna personal på försvarsdepartementets 6 byråer torde
något förslag i detta sammanhang icke vara av nöden.
I försvarsdepartementet bör vidare givetvis endast 1 registrator
finnas anställd.
De direkta kostnadsbesparingar, som skulle uppstå vid en organisation
av ett gemensamt försvarsdepartement enligt i det föregående angivna
grunder, utgöras av avlöningarna till en departementschef, en statssekreterare
och expeditionschef samt en registrator eller (17,000 +11,000
-f- 4,500) 32,500 kronor. Huruvida någon besparing med avseende å
vaktbetjäning kan göras, torde komma att bero av anordningarna beträffande
det gemensamma departementets lokal.
Kommando- I fråga om kommandomålen stadgas i § 15 regeringsformen, att
varande hand- därmed förstås »sådana, som Konungen, i egenskap av högste befälhavare
läggning. Över krigsmakten till lands och sjöss, omedelbarligen besörjer». Dessa
ärenden avgöras ax Konungen i närvaro endast av chefen för det departement,
dit ärendet hör. Att handläggningen av kommandomålen
sålunda ansetts kunna och böra äga rum under väsentligt enklare form
än övriga regeringsärenden har sin grund däri, att dessa ärenden allenast’
avse verkställighetsåtgärder i militäriskt hänseende och i allmänhet
äro av mindre betydenhet, på samma gång som de kräva största möjliga
snabbhet vid avgörande och expediering.
Det konstitutionella ansvaret vid kommandomålens avgörande uppbäres,
liksom vid avgörandet av andra regeringsärenden, av föredragande
departementschefen, d. v. s. av chefen för lantförsvars-, resp. sjöförsvarsdepartementet.
Till biträde vid dessa ärendens handläggning har
vardera av nämnda båda departementschefer vid sin sida en kommandoexpedition.
I spetsen för en var av kommandoexpeditionerna står
en officer av regementsofficers grad, tillhörande armén, resp. marinen,
och i expeditionerna tjänstgöra dit kommenderade officerare. I lantförsvarsdepartementets
kommandoexpedition äro därjämte anställda en souschef
och en registrator.
Kommando- Av de i det föregående omnämnda kommittéerna— 1894 års kom
“fagsninrf
mitté och departementalkommitterade — vilka föreslagit en förening av
fömvarsde- de båda försvarsdepartementen, har icke ifrågasatts sammanslagning av
partem<.utet. ^ försvarsdepartementen hörande kommandoexpeditionerna. Att en
45
Kungl. Maj:ta proposition nr 359.
sådan sammanslagning icke berörts av 1894 års kommitté star i omedel
bart samband med kommitténs förut omförmälda förslag om inrättande
av särskilda föredragande generaladjutanter för hären och för flottan,
vilka tillika skulle uppbära det konstitutionella ansvaret vid kommandomålens
avgörande. För departementalkommitterade, vilka ansett, att
kommandomålen borde föredragas av den gemensamma försvarsministern
och att denne därvid skulle vara konstitutionellt ansvarig, synes ett viktigt
skäl för bibehållandet av skilda kommandoexpeditioner hava varit
den av kommitterade med styrka framhållna angelägenheten därav, att
den militära fackinsikten inom vardera försvarsgrenen skulle bliva vederbörligen
representerad i det gemensamma försvarsdepartementet.
Jag har redan tidigare nämnt, att jag delar departementalkommitterades
uppfattning därom, att försvarsministern bör — liksom för
närvarande är förhållåndet med avseende å cheferna för lantforsvarsoch
sjöförsvarsdepartementen — inför Konungen vara föredragande i
kommandomålen och därvid uppbära det konstitutionella ansvaret för
dessa ärendens riktiga handläggning. Fn anordning med särskilda militära
tjänstemän för lånt- och sjöförsvaret såsom konstitutionellt ansvari°*a
föredragande av kommandomalen kan jag sa mycket mindre för
orda, som denna anordning enligt min mening påtagligen skulle vara
ägnad att motverka ett av de huvudsakliga syftemålen med försvarsdepartementens
förening, nämligen åvägabringande av enhetlighet i försvarets
militära ledning, samt anordningen under den tid (1809 lo40),
då densamma varit i tillämpning, ansetts medföra splittring och slitningar
vid de militära angelägenheternas handhavande. Med departementalkommitterade
är jag även ense därom, att en förening av de
båda kommandoexpeditionerna icke bör genomföras i samband med den
ifrågasatta sammanslagningen av försvarsdepartementen. Därvid synes
det av kommitterade framhållna behovet därav, att erforderlig sakkun
skap såväl på det lånt- som det sjömilitära området finnes företrädd inom
försvarsdepartementet — vilket behov onekligen bäst tillgodoses genom
bibehållandet av skilda kommandoexpeditioner böra tillmätas väsentlig
betydelse. Ty för den gemensamme försvarsministern måste det i än
hö otc grad än för de nuvarande cheferna för lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen
vara av vikt att vid handläggningen av de många
olikartade ärendena kunna inom departementet påräkna stöd av den
militära fackkunskapen. Kommandoexpeditionerna och särskilt deras
chefer böra därför hava till uppgift icke blott att biträda departements
chefen vid beredning av kommandomålen till föredragning inför Konungen,
utan även att, var inom sin försvarsgren, inför försvarsministern
46
Kungl Majtia proposition nr 359.
representera denna fackkunskap. Därjämte är att märka, att kommandomälen
för såväl arméns som marinens vidkommande i allmänhet äro av
så speciellt lantmilitär, resp. sjömilitär art, att några fördelar knappast
synas vara att vinna av ärendenas handläggning i en gemensam kommandoexpedition.
inrättande''av , ,F°f .atJ tl!lf?rsäkra chefen för det gemensamma försvarsdepartegenerahn-
mentet det asyftade stödet av militär sakkunskap inom de båda förfång
för S™rS^ dePartementalkommitterade ansett erforderligt, att
armé» och sasom chefer för kommandoexpeditionerna anställas personer med större
marinen, rent militär erfarenhet och sakkunskap än som hittills varit förutsatt
samt hemställt, att dessa, som borde tillhöra generals-, resp. amiralsgraderna,
tillika skulle bekläda befattningar såsom generalinspektör för
armén, resp. marinen. Genom sin tjänsteställning och den inspektion
over utbildningen och övningarna vid armén, resp. marinen i dess helhet,
som skulle åligga dessa generalinspektörer, skulle de enligt kommitterades
förmenande bilda en sammanhållande kraft inom vardera försvarsgrenen.
Utan att närmare ingå på den ändrade organisation av
kommandoexpeditionerna, som genom nämnda förslag skulle skapas, vill
jag uttala, att jag icke anser mig böra biträda detta förslag. Den erfoideiliga
militära sakkunskapen synes mig nämligen kunna antagas bliva
pa ett tillfyllestgörande sätt företrädd hos cheferna för kommandoexpeditionerna,
även om dessa chefer icke äga högre än regementsofficers
grad, da vid besättandet av dessa chefsbefattningar endast lära ifrågakomma
officerare av framstående skicklighet och med fullt tillräcklig
erfarenhet. Uppförandet å vederbörande stater av en ny generals-, resp°
amiralsbeställning, vilket utgör förutsättningen för genomförandet av departementalkommitterades
omförmälda förslag, synes mig därjämte under
nuvarande tidsförhållanden icke böra ifrågasättas. Det lärer icke heller
utan skål kunna befaras, att den sålunda förordade anordningen med
en generalinspektör såsom chef för vardera kommandoexpeditionen skulle
vala ägnad att framkalla den dualism i försvarsväsendet, man genom
försvarsdepartementens sammanslagning velat förebygga. Och jag vill
slutligen tillägga att, även om det skulle ifrågakomma att inrätta dylika
inspektörsbefattningar, det icke lärer vara ändamålsenligt att kombinera
dem med chefskapet för vederbörande kommandoexpeditioner redan av
det skål, att möjlighet att på behörigt sätt samtidigt fullgöra de med
namnda chefskap och inspektörsbefattningen förenade åligganden näppeligen
torde förefinnas.
Chefen för generalstaben har i utlåtande över departementalkom -
47
Kungl. Maj:ta proposition nr 359.
mitterades betänkande anfört, att han för sin del icke trodde, att en
generalinspektör för armén vore en önskvärd institution. Av chefen för
marinstaben har i yttrande över nämnda betänkande uttalats att, om en
gemensam försvarsminister infördes, kommandomålen borde, i enlighet
med vad 1894 års kommitté föreslagit, under konstitutionellt ansvar föredragas
av generaladjutanter, en för arméns och en för marinens ärenden.
Vad beträffar behovet i och för sig av särskilda generalinspektörer
för armén och marinen vill jag beträffande armén erinra att, sedan i
samband med 1914 års härordning inrättats inspektörsbefattningar såväl
för infanteriet som för trängen, varje truppslag vid armén numera är
underkastat inspektion av eu därtill förordnad myndighet. För de till
armén hörande militärläroverken finnes därjämte en särskild inspektör,
vilken tillika har att, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande i varje särskilt
fall, inspektera krigsförberedelserna å landfästningarna. Att utöver den
sålunda anordnade inspektionen inrätta en armén i dess helhet omfattande
inspektionsmyndighet lärer knappast vara erforderligt eller
lämpligt.
För marinens del är högste befälhavaren över kustflottan tillagd
en vidsträckt inspektionsmyndighet, vilken omfattar icke blott honom
underställda fartyg, utan även övriga sjöstyrkor och å övningsexpedition
varande större fartyg. Sedan därjämte den anordningen numera vidtagits,
att utbildning och övningar av flottan tillhörig personal i största
möjliga utsträckning bedrivas ombord, har härigenom området för den
inspektion, som tillkommer högste befälhavaren över kustflottan, ytterligare
utvidgats. För undervattensbåtvapnet finnes därjämte en särskild inspektör.
Vad beträffar flottans stationer, utövas inspektionen med avseende
å dessa av vederbörande stationsbefälhavare. Vidare har chefen
för kustartilleriet att verkställa inspektion med avseende å kustartilleriets
personal. Med hänsyn härtill synes icke heller för marinens vidkommande
en generalinspektörsbefattning vara av behovet påkallad.
På grund av vad sålunda anförts anser jag, att någon ändring i
samband med inrättandet av ett gemensamt försvarsdepartement icke
bör vidtagas vare sig i fråga om kommandoexpeditionernas nuvarande
organisation eller beträffande det nu stadgade sättet för kommandomålens
handläggning. Därest det emellertid i det nya försvarsdepartementet
skulle visa sig av behovet påkallat, att såsom chefer för kommandoexpeditionerna
anställas personer i generals-, resp. amiralsgraderna,
lärer något hinder härför icke förefinnas. En sådan anordning bör dock
Lag om
kommandomål.
48 Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
icke fastslås i organisationen, helst som försvarsministern med hänsyn till
de speciella kvalifikationer, som cheferna för kommandoexpeditionerna
höra besitta, bör äga större möjlighet att välja lämpliga innehavare av
dessa chefsposter än som skulle stå honom till buds inom den relativt
trånga kretsen av generals- och amiralspersoner.
Innan jag lämnar frågan om kommandomålens handläggning, torde
jag i korthet få beröra ett därmed sammanhängande, redan tidigare
uppmärksammat spörsmål, nämligen om ett närmare bestämmande av
begreppet kommandomål och skapande av förstärkta garantier för att
viktigare försvarsärenden må bliva behandlade i statsråd. Uppkomsten av
detta spörsmål står i samband därmed, att gränsen mellan de ärenden
rörande rikets försvar till lands och sjöss, vilka böra behandlas i statsråd,
och dem, som äro att betrakta såsom kommandomål, icke ansetts vara
med önskvärd tydlighet angiven i § 15 regeringsformen. Frågan har
vid flera tillfällen motionsvis dragits under riksdagens prövning. Vid
1911 och 1916 års riksdagar biföll andra kammaren vid konstitutionsutskottets
utlåtanden i ämnet fogade reservationer, vari yrkats avlåtande
av skrivelse till Kungl. Maj:t i nyss angivet syfte. Med anledning av
en i första kammaren väckt motion hemställde därefter konstitutionsutskottet
vid 1917 års riksdag (utlåtande nr 29), att Kungl. Maj:t måtte
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag i syfte att begreppet
kommandomål måtte närmare bestämmas och garantier givas för att
viktigare ärenden inom försvarsväsendets område bleve behandlade i
statsråd. Denna hemställan bifölls av andra, men -avslogs av första
kammaren.
Sedermera har hans excellens herr statsministern i proposition
(nr 34) till 1918 års urtima riksdag uttalat, att förevarande fråga lämpligen
torde beaktas vid utarbetandet av de förslag rörande departementsindelningen
och därmed sammanhängande ärenden, som vore under beredning
inom justitiedepartementet.
Även departementalkommitterade hava i sitt förutnämnda betänkande
upptagit ifrågavarande spörsmål. Kommitterade hava därvid
anfört, att bristen på klarhet i förutnämnda grundlagsbestämmelse gjort
sig mera kännbar före genomförandet av 1840 års författningsreform, då
kommandomålen föredrogos av särskilda generaladjutanter för armén
och flottan. Det framgår vidare av kommitterades betänkande, att kommitterade
för sin del funnit den praxis, som vid tidpunkten för deras
utredning utvecklat sig i fråga om gränsen mellan kommandomål och i
statsrådet föredragna försvarsärenden, vara tillfredsställande. Kom
-
Kung!. Maj:t* proposition nr 359.
49
mitterade hava emellertid funnit sig böra föreslå, att denna praxis måtte
regelbindas. Då det enligt kommitterades uppfattning knappast läte sig
göra att kort och koncist definiera begreppet kommandomål, borde de
erforderliga bestämmelserna i förevarande avseende icke erhålla sin
plats i grundlagen, utan i eu av Konungen och riksdagen gemensamt
stiftad lag; och hava kommitterade i anslutning härtill avgivit förslag
till lag om kommandomål samt därvid tillika hemställt, att i § 1 5 regeringsformen
måtte införas en hänvisning till denna lag. I nämnda
lagförslag hava kommitterade sökt så noggrannt som möjligt angiva
gränsen mellan konseljärenden och kommandomålen, varjämte de viktigaste
grupperna av de regeringsärenden, som enligt kommitterades mening borde
prövas i kommandoväg, blivit uppräknade. Därvid har ock tagits hänsyn
därtill, att en avsevärd del av de ärenden, som för närvarande handläggas
såsom kommandomål, kunde decentraliseras till underordnad myndighet.
För min del anser jag, att den ökade stadga vid försvarsärendenas
handläggning och den garanti för viktigare försvarsärendens behandling
i statsråd, som ansetts erforderlig, bör åvägabringas genom ett närmare
bestämmande av de ärenden, som äro att hänföra till kommandomål, i
syfte att därunder måtte inbegripas allenast sådana ärenden, som anses
böra fortfarande behandlas i den för kommandomål stadgade ordning.
Då — på sätt departementalkommitterade anfört — hithörande stadganden
icke lämpligen kunna inrymmas i grundlagen, torde i enlighet med
kommitterades mening en särskild lag i ämnet böra utfärdas. Förslag
till sådan lag kan dock icke nu föreläggas riksdagen till antagande, enär
dessförinnan lärer böra i grundlagsenlig ordning beslutas, att det närmare
bestämmandet av det i § 15 regeringsformen angivna begreppet kommandomål
skall ske i form av en av Konungen och riksdagen gemensamt
stiftad lag. I sådant avseende bör en hänvisning till denna lag infogas
i nämnda grundlagsparagraf. Då emellertid riksdagen redan vid den
första behandlingen av denna grundlagsfråga bör äga tillfälle att preliminärt
ena sig om innehållet i sagda lag, har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta ett förslag därtill; och torde jag, sedan från cheferna
för generalstaben och marinstaben infordrade yttranden över detta förslag
numera inkommit till Kungl. Maj:t, få senare denna dag underställa Kungl.
Maj:ts prövning frågan om avlåtande till riksdagen av proposition om erforderligt
tillägg till § 15 regeringsformen.
Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten därpå, att det
sålunda ifrågasatta tillägget till § 15 regeringsformen ej utgör förutsättning
för en lagändring, åsyftande försvarsdepartementens sammanslagning. Den
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 321 käft. (AV 359.) 7
^centralisation
av kommandomål.
Samarbete
mellan
''dika myndigheter.
samman
fattning.
50 Kungl. }[aj:ts proposition nr 359.
för detta ändamål erforderliga jämkningen i nämnda grundlagsparagraf
antogs slutgiltigt redan vid 1918 års riksdag.
I samband med utfärdandet av lag om kommandomål torde även
böra upptagas frågan om decentralisation till underordnad myndighet av
vissa grupper av ärenden, vilka nu handläggas såsom kommandomål,
men som utan olägenhet anses kunna undantagas från Konungens beslutanderätt;
och jag finner genomförandet av en sådan decentralisation på
kommandomålens område — liksom beträffande förvaltningsärendena —
vara så mycket mer av behovet påkallat, som försvarsministern i ett gemensamt
försvarsdepartement givetvis får mindre tid övrig än de båda nuvarande
försvarsministarna att ägna uppmärksamhet åt hithörande ärenden.
I sitt förutnämda betänkande hava departementalkommitterade med
styrka framhållit behovet av samarbete mellan olika myndigheter vid handläggning
av ärenden, vilka äro för dem gemensamma eller som i ett
eller annat hänseende beröra flera än en myndighet. I anslutning härtill
finner jag synnerligen angeläget, att vid de båda försvarsdepartementens
sammanslutning ett i ändamålsenliga former inpassat intimt samarbete
kommer till stånd mellan de olika organ, som hava att verka i
försvarets tjänst. Sådant samarbete bör i främsta rummet anordnas
mellan armé- och marinförvaltningarna, så länge dessa ämbetsverk stå
skilda från varandra, samt mellan försvarsdepartementets båda kommandoexpeditioner.
En ökad samverkan synes mig även böra åvägabringas
mellan generalstaben och marinstaben. Det lärer ankomma på chefen
för det gemensamma försvarsdepartementet att i detta avseende vidtaga
de åtgärder, som för ändamålet må finnas erforderliga.
En sammanfattning av den under denna avdelning lämnade framställningen
giver vid handen, att däri ingå följande huvudsakliga förslag:
att lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen böra förenas till ett
departement, försvarsdepartementet;
att försvarsdepartementets verksamhetsområde bör omfatta alla de
ärendesgrupper, som nu handläggas av lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen,
med undantag av ärenden rörande skeppsmätning och navigationsskolorna
;
att frågan om förening av armé- och marinförvaltningarna eller
åstadkommande på annat sätt av erforderlig gemensamhet i handläggningen
av försvarsärendena i armé- och marinförvaltningarna bör tills
vidare anstå;
att en omfattande decentralisation av förvaltningsärenden bör i
samband med försvarsdepartementens sammanslutning genomföras;
51
Katigt. Maj:t* proposition nr Hatt.
att vid organiserandet av det gemensamma försvarsdepartementet
böra å departementets byråer i största möjliga utsträckning sammanföras
likartade ärenden från såväl lånt- som sjöförsvaret;
att någon ändring i samband med inrättandet av ett gemensamt
försvarsdepartement icke bör vidtagas vare sig i fråga om kommandoexpeditionernas
nuvarande organisation eller beträffande det nu stadgade
sättet för kommandomålens handläggning; samt
att förslag till lag om kommandomål bör, efter i vederbörlig ordning
genomförd grundlagsändring, till riksdagen avlåtas, därvid jämväl
frågan om decentralisation av vissa grupper av ärenden, vilka nu handläggas
såsom kommandomål, bör upptagas till prövning.
Civildepartementets uppdelning på, två departement, ett kommunikationsdepartement
och ett socialdepartement.
Enligt lagen om statsdepartementen den 20 juni 1918 höra till
civildepartementet fyra huvudgrupper av ärenden, nämligen:
1) ärenden rörande inre civil förvaltning (lantregerings- och kommunala
ärenden);
2) ärenden angående allmänna hälso- och sjukvården;
3) ärenden av social natur; samt
4) ärenden rörande samfärdselanstalter och allmänna arbeten.
Då ärendena angående allmänna hälso- och sjukvården kunna anses
tillhöra sociala ärenden i mera vidsträckt bemärkelse, är civildepartementet
alltså för närvarande att betrakta såsom ett kombinerat inre-,
social- och kommunikationsdepartement.
Innan jag ingår på frågan om sättet för civildepartementets uppdelning
på två departement, ett kommunikationsdepartement och ett socialdepartement
och därmed i samband stående spörsmål, torde det vara
lämpligt att till behandling upptaga frågan rörande behovet av dessa
båda departement i och för sig.
Yad först kommunikationsdepartementet beträffar, har i den förut
lämnade historiska översikten omnämnts, att Kungl. Maj:t redan till
1856—58 års riksdag avgav proposition om inrättande av ett nytt departement
för allmänna arbeten och kommunikationsanstalter. Den närmaste
anledningen till detta förslag var de stora järnvägsanläggningar,
som då voro å bane — den första sträckan av statens järnvägar hade
öppnats för allmän trafik i slutet av år 1856. Till 1868 års riksdag avläts
från Kungl. Maj:ts sida framställning om ett nytt departement för
Behovet av
ett kommunikationsdepartement.
Historisk
översikt
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
Skäl för inrättandet
av
ett kommunikationsdepartement.
näringar och allmänna arbeten, vilket departement, bland annat, skulle
hava att handlägga ärenden angående järnvägsbyggnader och andra allmänna
arbeten samt järnvägstrafiken ävensom eventuellt post- och telegrafverken.
Därefter möter år 1893 en skrivelse från riksdagen med
anhållan, att Kungl. Maj:t måtte, efter förnyad prövning av frågan om
inrättandet av ett nytt statsdepartement, till riksdagen avgiva den proposition
om ändring av regeringsformen, vartill denna prövning kunde
föranleda. I denna skrivelse uttalade riksdagen, att det skulle vara
önskvärt, om ärenden rörande kommunikationsanstalter, allmänna arbeten
och handel kunde sammanföras under'' ett departement.
Sedan jordbruksdepartementet år 1900 inrättats utan att det i riksdagsskrivelsen
av år 1893 uttalade önskemålet blivit förverkligat, anhöll
riksdagen i skrivelse den 22 maj 1908, att Kungl. Maj:t ville vid behandlingen
av frågan om omreglering av statsrådet och inrättande av
nya statsdepartement särskilt taga i övervägande, vilka åtgärder kunde
anses lämpliga för tillgodoseendet av kravet på en mera enhetlig och
sakkunnig behandling av de ärenden, som anginge kommunikationer och
allmänna arbeten.
Jämväl utom riksdagen har från intresserade kretsar vid upprepade
tillfällen framförts kravet på ett särskilt kommunikationsdepartement. 1
sadant avseende må erinras om den resolution, som antogs vid Svenska
teknologföreningens årsmöte i mars 1907 och vari uttalades, att ett målmedvetet
ordnande och eu tidsenlig utveckling av Sveriges samfärdselmedel
innebure de bästa förutsättningarna för ett rationellt tillgodogörande
av landets naturliga tillgångar och därmed även för handelns, industriens
och sjöfartens uppblomstring, samt att dessa mål säkrast skulle
nås genom inrättande — samtidigt med ett departement för nyssnämnda
näringar jämväl av ett särskilt departement för kommunikationer och
allmänna arbeten.
I departementalkommitterades år 1912 avgivna förslag ingår även,
såsom förut nämnts, upprättandet av ett departement för samfärdselanstalter
och allmänna arbeten (kommunikationsdepartementet).
Den här lämnade historiska översikten ger sålunda vid handen, att
behovet av ett kommunikationsdepartement sedan länge och med styrka
gjort sig gällande.
De skäl, som tala för inrättandet av ett särskilt kommunikationsdepartement,
hava av departementalkommitterade blivit på ett övertygande
sätt framlagda. Kommitterade hava därvid bland annat erinrat,
hurusom rikets allmänna vägnät sedan gammalt varit föremål för om
-
Kungl. Maj:in proposition nr 3M).
53
sorg från statens sida såväl genom lagstiftning, vilken jämväl i vissa
hänseenden omfattade enskilda vägar, som ock genom beviljande av
anslag för nyanläggningar och förbättringar av vägar och byggande av
broar samt genom lämnande av bidrag till vägunderhållet. Landets jämförelsevis
glesa befolkning och betydliga utsträckning på längden hade
nödvändiggjort ett i förhållande till folkmängden enastående utvecklat
järnvägsbyggande både för statens och enskildas räkning. Ett rätt handhavande
av järn vägspolitiken i riket fordrade numera ovillkorligen eu
fast tillämpning av en på förhand uppgjord enhetlig plan. Statens tariffpolitik
beträffande inrikes och utländsk trafik hade därjämte blivit eu
alltmer maktpåliggande, men också alltmer svårlöst fråga. Med järnvägarna
sammanhängde nära de kommunikationsanstalter, som hörde under
post- och telegrafverken. Mellan järnvägarna samt kanaler och
hamnar rådde också ett givet samband ur samfärdselsynpunkt. Slutligen
vore statens intressen i vattenfall och deras utnyttjande synnerligen stora.
Eu mera utförlig motivering för behovet av ett särskilt departement
för kommunikationer och allmänna arbeten torde knappast vara
erforderlig. Enighet råder för visso därom, att ärendena rörande samfärdselanstalter
och allmänna arbeten utgöra en synnerligen viktig del av
statsförvaltningen både på grund av sin stora mängd och till följd av
de starka allmänna och enskilda intressen, som äro beroende av dessa
ärendens behöriga tillgodoseende.
För att visa det utrymme i statsbudgeten, som samfärdselanstalter
och allmänna arbeten intaga, torde här få meddelas följande uppgift beträffande
hithörande utgiftsposter å • 1918 års tilläggsstat och 1919 års
stat, frånsett kostnader för statsdepartementen samt anslag i riksstaten
för postavgifter, rese- och traktan!entsersättningar, expenser m. m., extra
utgifter och utgifter under tionde huvudtiteln.
1919 års stat.
Ordinarie utgifter å huvudtitlarna:
Sjätte huvudtiteln.
Väg- och vattenbyggnadsstaten......... 227.800
Vägar och kommunikationer....................... 12,000
Jordförlustcr genom kanal- och väganläggningar.............. 7,267
Sveriges bidrag till den stäudiga internationella föreningen för frågor rörande
vägväsendet............................ 365
Nionde huvudtiteln.
Bidrag till vägunderhållet på landet................... 2,700,000
Färjor och färjkirlar.......................... 379
Bidrag till skjutsentreprenader...................... 400,000 3,347,811
54
Kungl. Åt<ij:ls proposition nr 359.
Extra ordinarie utgifter å huvudtitlarna:
Sjätte huvudtiteln.
Förstärkning av arbetskrafterna bos väg- och vatteubyggnadsstyrelson m. m. 27,650
Tillfällig höjning av reservationsanslaget till vägumlersökningar...... 45,000
Undersökning av mindre hamnar och farleder in. m............. 10,000
Understödjande av brobyggnader och, företrädesvis mindre, hamnbyggnader
m. m................................ 900,000
Anläggning eller förbättring av vägar m. m............... 4,500,000
Anläggande av enklare vägar i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Väster
norrlands
län............................ 750,000
Anläggning av s. k. ödebygdsvägar inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands
och Västernorrlands län.................... 400,000
Anläggning av utfartsvägar inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och
Västernorrlands län......................... 11)0,000
Tilläggsbidrag till vissa väganläggnings- och brobyggnads- m. fl. företag . . 1,500,000
Upprensning av vissa farleder i Mälaren................. 150,000
Schematisk förteckning och beskrivning över Sveriges vattenfall...... 48,000
Allmän utredning rörande Sveriges inre vattenvägar............ 88,000
Nionde huvudtiteln.
Utförande av vissa fiskehamnar..................... 610,000
Statsverkets andel i kostnaden för vägdelningar.............. 25,000
Understöd åt synnerligt betungade väghållningsdistrikt.......... 150,000
Svenska vägföreningen......................... 7,000 9,310,650
Summa utgifter under huvudtitlarna 12,658,461
Driftkostnader.
Postverket.......................
Telegrafverket.....................
Statens järnvägar....................
Statens vattenfalls verk.................
43.015.000
33.716.000
298,000,000
4,940,000 379,671,000
Postverket .......
Telegrafverket.....
Statens järnvägar . . . .
Statens vattenfallsverk .
Allm järn vägslånefonden
Fonden för bibanor . . .
Utgifter för kapitalökning.
Att täckas av
andra statsinkomster.
800,000
lånemedel.
12,025,800
53,255,300 8,129,300
14,649,260
1,500,000
2,000,000
Summa.
800,000
12,025,800
61,384,600
14,649,260
1,500,000
2,000,000
92,359.660
55
Kungl. Maj:ta proposition nr 35!).
1918 iirs tilläggsstat.
Utgifter & huvudtitlarna.
Sjätte huvudtiteln.
Sandvikens hamn på Öland....................... 69.200
Upprensning av Oxdjupet........................ 200,000
Tilläggsbidrag till vissa väganläggnings- och brobyggnads- m. fl. företag . . 1,500,000
Nionde huvudtiteln.
Utförande av vissa fiskehamnar..................... 400,000
Summa under huvudtitlarna 2,169,200
Utgifter för kapitalökning.
Att täckas av
lånemedel. |
andra stats-inkomster. |
Summa. |
|
Postverket................... |
1,205,000 |
175,000 |
1,380,000 |
Telegrafverket ................. |
15,046,700 |
15,046,700 |
|
Statens järnvägar . .-.............. |
12,844,200 |
11,000,000 |
23,844,200 |
Statens vattenfallsverk............. |
11,715,000 |
550,000 |
12,265,000 |
Täekarde av iUiens jäinvagais driftförlust order år 1918 .................. |
30,000,000 |
30.000,000 |
Kommunikationsärendena äro ofta av mycket invecklad natur och
kräva betydande personligt arbete av en departementschef samt ett ständigt
återkommande och ingående samråd mellan honom och vederbörande
verkschefer. Ärendena äro därjämte ofta av brådskande beskaffenhet
och erfordra i allmänhet ett snabbt avgörande och frihet vid handläggningen
från tyngande former. Löne- och arbetsförhållandena för den
synnerligen talrika personalen vid kommunikationsverken behöva ägnas
en allt större uppmärksamhet och erbjuda i många avseenden alltjämt
ökade svårigheter. Statens affärsdrivande verksamhet å olika samfärdselanstalters
område har numera nått en mycket stark utveckling. Uppmärksammas
bör ock, att på förenämnda område synnerligen betydelsefulla
utvidgningar och andra åtgärder inom en nära framtid förestå,
vilka göra det särskilt önskvärt, att ett kommunikationsdepartement nu
kommer till stånd. Sålunda må nämnas ny lagstiftning om allmänna
vägar och deras underhåll samt därav betingade organisationsförändringar
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar,
lagstiftning om trafiksäkerhetens ordnande vid enskilda järn
-
56
Utländska
stater.
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
vägar, den till utredning av en särskild kommitté hänvisade frågan om
de enskilda järnvägarnas förstatligande, frågan om ett mera allmänt
elektrifierande av statsbanorna, lösningen av Stockholms och Göteborgs
bangårdsfrågor, det fortsatta järnvägsbygget i Norrland, det alltmer omfattande
tillgodogörandet genom betydande kraftstationsanläggningar av
statens vattenfall, de inre vattenvägarnas reglering och utvidgande m. m.
Det måste uppenbart vara till fördel för lösningen av dessa betydande
spörsmål, som kräva flera hundra miljoner kronor i statsutgifter, att
deras slutliga behandling kommer att ligga i ett särskilt statsdepartement,
vars utrustning och förtrogenhet med dessa spörsmål gör det möjligt
att ägna dem den mest ingående prövning samt att sätta dem i nödigt
sammanhang med varandra.
Det sätt, varpå förläggningen av ärenden rörande kommunikationer
och allmänna arbeten ordnats i andra länder, utgör även ett stöd för
att hithörande ärenden böra sammanföras i ett särskilt departement.
I Norge* finnes sålunda ett departement för allmänna arbeten
(järnvägar, väg-, kanal- och hamnväsendet, vattenrättsfrågor samt byggnads-
och brandväsendet). Danmark har ett ministerium för allmänna
arbeten (vissa byggnader, allmänna vägar, vattenbyggnader, hamnar,
kanaler, järnvägar, telegraf, telefon, elektriska anläggningar). Ehuru
våra grannländer icke hava en tillnärmelsevis sa omfattande förvaltning
på samfärdselområdet som vårt stora och vidsträckta land, har
behovet av ett särskilt departement för kommunikationer och allmänna
arbeten i förutnämnda länder således redan förverkligats. Att i de
större utländska staterna finnas särskilda ministerier för de ärendesgrupper,
varom här är fråga, må visserligen vara mindre bevisande för lämpligheten
av samma anordning i vårt land. I Tyska riket finnes sålunda
ett rikspostamt och ett riksjärnvågsamt, i Preussen ett ministeriurp för
allmänna arbeten, i Österrike ett järnvägsministerium och ett ministerium
för allmänna arbeten, i Italien ett ministerium för allmänna arbeten samt
ett post- och telegrafministerium och i Frankrike ett ministerium för allmänna
arbeten, post och telegraf. Men att jämväl de mindre länderna
utanför Skandinavien i allmänhet hava särskilda departement för samfärdselanstalter
och allmänna arbeten måste vara av större betydelse för
bedömandet av den lämpligaste anordningen å detta område i vårt land.
Så finnes i Bayern ett ministerium för samfärdselangelägenheter, i Belgien
ett ministerium för jordbruk och allmänna arbeten, ett ministerium för
* Den här lämnade redogörelsen för förhållandena på ifrågavarande område i utländska
stater är i huvudsak hämtad från departementalkommitterades betänkande.
Kungl. Maj:tu proposition nr 359.
57
järnvägarna och ett ministerium för marinen, post och telegraf samt i
Nederländerna ett departement för allmänna arbeten och kommunikationer.
Övergår jag härefter till frågan om behovet av ett särskilt departe- Behovet av
inent för sociala ärenden — socialdepartementet —- vill jag erinra, att departement
denna fråga först under senare tid blivit föremål för uppmärksamhet. Från Historisk
Kungl. Maj:ts sida har tidigare något förslag till inrättande av ett sådant översikt
departement icke blivit framställt. Vad inom riksdagen i förevarande hänseende
förekommit utvisar emellertid, att riksdagen alltmer beaktat nödvändigheten
av ökat utrymme inom administrationen för de sociala ärendena
samt av dessa ärendens enhetliga behandling. Efter det motioner åren 1905
(av herr A. Hedin in. 11.) och 1906 (av herr E. Beckman in. fl.) om inrättande
av ett arbetarlagstiftningsdepartement (1905 års motion) och om
ett statsdepartement för huvudsakligen sociala ärenden (1906 års motion)
icke tillvunnit sig riksdagens bifall, beslöt 1907 års riksdag i anledning av
enskild motion (av herr D. Bergström) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t vid prövningen av spörsmålet om inrättande av ett nionde
statsdepartement, eller ett departement för handel, industri och sjöfart,
även ville taga under omprövning frågan om sociala regeringsärendens
sammanförande under nyssberörda eller annat departement, med angivande
i benämningen å departementet av detta dess verksamhetsområde, och
till riksdagen avgiva de förslag till grundlagsändringar, vartill denna
prövning kunde föranleda.
Den 18 november 1911 avgåvo departementalkommitterade och
kommerskollegiikommittén förslag till sammanförande av de sociala ärendena
till en särskild departementsavdelning och denna avdelnings förläggande
till civildepartementet, under förutsättning att ett särskilt
kommunikationsdepartement bleve inrättat. Då emellertid nämnda förutsättning
för det dåvarande saknades samt departementalkommitterades
förslag om de centrala verkens inflyttande såsom särskilda departementsavdelningar
eller departementskontor i de olika departementen dittills
icke kunnat vederbörligen prövas, framlade Kungl. Maj:t till 1912 års
riksdag förslag att för främjande av de sociala ärendenas enhetliga handläggning
inrätta ett särskilt centralt ämbetsverk för sociala ärenden, socialstyrelsen,
vilket förslag till väsentliga delar byggde på förutnämnda kommittébetänkande.
Riksdagen beslöt ock i anledning härav, att från och
med år 1913 skulle upprättas ett dylikt ämbetsverk, i sig upptagande
kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik samt med i huvudsak de
ämbetsuppgifter, som föreslagits i nyssberörda kommittébetänkande. Socialstyrelsen
förlädes under civildepartementet.
Bihang till kyrkomötets protokoll 11)19. 1 samt. 321 höft. (Nr 359.)
8
Skäl för inrättandet
av
ett socialdepartement.
58 Kungl. Maj:ts -proposition nr 359
Tillkomsten av socialstyrelsen har utan tvivel varit av stor betydelse
för olika sociala spörsmåls följdriktiga och fruktbringande handläggning.
Men en slutgiltig lösning av spörsmålet att tillförsäkra de sociala ärendena
den bästa möjliga handläggning i den högsta statsförvaltningen har dock
icke åstadkommits genom socialstyrelsens inrättande. Ett centralt ämbetsverk
sådant som socialstyrelsen, i hög grad upptaget av statistiskt och
annat utredningsarbete, kan icke ersätta skapandet för de sociala ärendena
av ett särskilt statsdepartement med dettas rikare möjligheter till initiativ
och enhetlig ledning.
I fråga om behovet och nyttan av ett socialdepartement må
först erinras om de sociala spörsmålens utomordentliga betydelse i vår
tid samt om deras mångskiftande och svårlösta beskaffenhet. Det måste
också anses otvivelaktigt, att under den närmaste framtiden de sociala
spörsmålen skola bliva av än större betydelse än hittills. Händelserna
under kriget hava medfört en del omvälvningar av tidigare åskådningar
och förhållanden, gent emot vilka förändringar samhället icke kan förhålla
sig likgiltigt. Såväl till befrämjande och ledande av dessa rörelser
som till avvärjande av vissa menliga yttringar av desamma bör samhället
stå rustat. Att göra den högsta statsförvaltningen skickad att fullgöra
den kommande tidens vidgade uppgifter på det sociala området måste vara
framsynt och högeligen angeläget. Många sociala spörsmål hava blivit
och torde i framtiden än mer bliva av internationell art; och det är uppenbart,
att dylika ärenden måste ledas från ett statsdepartement. Ett livligt
samarbete på socialpolitikens område är redan igångsatt mellan de
skandinaviska länderna. Dess fortsättande och utveckling gagnas av
ett särskilt socialdepartement, vars chef ju också har att taga hänsyn
till de politiska möjligheter, som vid olika tillfällen föreligga för realiserandet
inom länderna av olika sociala spörsmål.
Men jämväl frånsett de sociala företeelser, som mer eller mindre
direkt kunna följa i krigets spår, förestår i vårt land lösandet av synnerligen
stora och maktpåliggande uppgifter å det sociala området, för
vilkas framförande ett särskilt socialdepartement är av synnerligen stor
betydelse. Vad beträffar socialförsäkringsfältet, är visserligen den allmänna
ålderdomspensioneringen grundlagd genom 1913 års lag om
allmän pensionsförsäkring, men denna lag behöver alltjämt utvidgas
och kompletteras. Förarbeten äro också gjorda till att under de
närmaste åren framlägga synnerligen betydelsefulla förbättringar i
pensionsförsäkringen. Eu ny olycksfallsförsäkringslag har som känt
trätt i kraft med ingången av år 1918 och kräver en omfattande
organisation, närmast koncentrerad hos den starkt utvidgade riksförsäkrings
-
Kungi. Muj:ts proposition nr 359. 59
anstalten. Arbetet på en ny sjukförsäkringslagstiftning har sedan ett par
år fortgått och lärer med innevarande år bliva väsentligen avslutat. Av
allt att döma blir den nya sjukförsäkringslagstiftningen byggd på den
bredaste grund och kommer att kräva ej blott stora ekonomiska uppoffringar
utan också en omfattande administration. Jämväl på arbetslöshetsförsäkringens
område pågå betydelsefulla utredningar, som det likaledes
torde bliva de närmaste åren förbehållet att omsätta i verklighetens mark.
Med hänsyn till det sätt och den ordning, varpå vår socialförsäkring utbyggts
och torde komma att utbyggas, blir spörsmålet om denna försäkrings
enhetliga ledning och administrerande en mycket maktpåliggande
uppgift, som i det väsentliga måste ankomma på ett statsdepartement,
vars chef har möjlighet att ägna detta spörsmål tillräcklig uppmärksamhet.
I sammanhang med den vid 1918 års riksdag genomförda nya
fattigvårdslagstiftningen och fattigvårdsärendenas överflyttande från jordbruksdepartementet
till civildepartementet har sistnämnda departement
fått eu mängd nya och maktpåliggande uppgifter, helst som den i
sammanhang härmed inrättade fattigvårdsinspektionen är förlagd direkt
i detta departement. Dessa ärenden böra givetvis tillkomma ett blivande
socialdepartement. I och med den förändrade lagstiftning, som ytterligare
torde tillkomma på fattigvården närliggande områden — barnavården,
åtgärder mot lösdriveri m. m. — och vartill förslag delvis
redan finnas utarbetade, växa uppgifterna på detta område högst avsevärt
för det departement, som de komma att tillhöra. Viktiga och grundläggande
utredningar angående spörsmål på arbetarlagstiftningens område
äro även igångsatta och kräva snara åtgärder.
Hurusom även vissa andra ärendesgrupper torde böra hänföras till
socialdepartementet, skall i det följande omnämnas. I
I samband med de sociala spörsmålens växande betydelse har i allt
flera länder en strävan gjort sig gällande att koncentrera deras handläggning
hos särskilda, för dessa uppgifter kvalificerade statsorgan. Under
de senare åren har denna utveckling starkt påskyndats genom kriget,
vars återverkningar på staternas inre förhållanden i särskilt hög grad
vidgat och komplicerat de sociala problemen. Före kriget hade av de
europeiska länderna endast Frankrike ett huvudsakligen för de sociala
ärendenas handläggning avsett ministerium, men under detsamma hava
arbets- eller socialdepartement tillkommit i England, Österrike, Ungern,
Italien, Tyska riket, Portugal, Finland, Norge och sannolikt även andra
länder. Under år 1918 har vidare i Danmark en ledamot av ministären
Utländska
stater.
60
Civildepartementets
nuvarande
arbetsbörda.
Kmigl. Maj:ts proposition nr 359.
provisoriskt övertagit den enhetliga ledningen av de inom inrikesministeriet
förlagda sociala ärendena.
Jag har nu sökt uppvisa, huruledes inrättandet av särskilda kommunikations-
och socialdepartement är nödvändigt för att de mångfaldiga
och synnerligen maktpåliggande uppgifter, som inom hithörande områden
ankomma på administrationen, skola kunna på ett tillfredsställande
sätt fullgöias. Det är även omförmält, att till civildepartementet för närvaiande
höra förutom den inre civila förvaltningen (lantregeringsoch
kommunala ärenden) — såväl ärenden rörande samfärdselanstalter
och allmänna aiheten som ärenden av social natur, häri jämväl inbegripna
ärenden rörande allmän hälso- och sjukvård. Äro sålunda särskilda kommunikations-
och socialdepartement i och för sig av synnerligen starkt behov
påkallade, blir angelägenheten av deras inrättande än mer framträdande
i betraktande därav, att civildepartementet för närvarande är ett så
arbetstyngt departement, att genomgripande åtgärder för avlyftande av en
väsentlig del av dess arbetsbörda oundgängligen måste inom den närmaste
tiden vidtagas. Ett sådant avlyftande äger då på ett naturligt
och följdriktigt sätt rum därigenom, att ärenden rörande samfärdselanstalter
och allmänna arbeten utbrytas från civildepartementet och bilda
grundstommen i det nya kommunikationsdepartementet. Återstående
ärendesgrupper, varav de sociala bilda huvudparten, synas i huvudsak
kunna kvarbliva i civildepartementet — till vissa särskilda spörsmål i
detta avseende återkommer jag längre fram. Detta departement bör i
samband därmed organiseras såsom ett socialt departement, vilket får sin
huvudsakliga karaktär av de sociala ärendena och sina viktigaste uppgifter
på det sociala arbetsfältet.
Nyss är nämnt, att civildepartementet för närvarande är ett synnerligen
arbetstyngt departement. I sådant hänseende torde jag få omförmäla,
att enligt stadgan den 31 mars 1900 angående fördelning av
ärendena mellan statsdepartementen följande ärenden angivas tillhöra
civildepartementet, nämligen angående:
lantregeringen samt landskommuner, köpingar och städer;
stiftande, upphävande, ändring eller förklaring av kommunalförfattningar;
järnvägar,
post, telegraf, telefon och andra elektriska anläggningar,
väg-, farled- och hamnanläggningar ävensom kommunikationsväsendet i
övrigt, med undantag av frågor om väg-, färje-och brohållningsskyldighet;
medicinal- och karantänsväsendet, den allmänna hälsovården samt
sjukvårdsanstalter, med undantag av dem, som höra till militärstaterna;
Kungl. Maj:ta propoaition nr ,7.5,9.
(il
försäkrings- och sjukkasseväsendet ävensom andra sociala frågor
eldfarliga oljor samt explosiva varor och dylikt;
riksgränsen;
lapparnas särskilda ställning; samt
alla övriga civila ärenden, vilka icke enligt denna stadga tillhöra
annat departement.
I 1900 års stadga hava därefter tid efter annan vissa ändringar
vidtagits. Såvitt angår civildepartementet, är därvid att märka följande.
Sedan i 1900 års stadga föreskrivits, att frågor rörande allmän
civillag skulle handläggas av justitiedepartementet, stadgades genom kungörelse
den 30 januari 1903 bland annat, att lagstiftningsfrågor beträffande
försäkringsanstalter och sjukkassor samt ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete skulle, även i den mån de kunde avse bestämmelser
av civil lags natur, tillhöra civildepartementet.
Enligt kungörelse den 28 november 1912 förordnades därefter —
i anledning av riksdagens beslut samma år om inrättande av socialstyrelsen,
vilket ämbetsverk förlädes under civildepartementet — att till
detta departement skulle höra ärenden av social natur, såsom angående
arbetsmarknaden, förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, arbetarskydd,
åtgärder för social förtänksamhet ävensom ärenden angående
arbetsstatistik och annan socialstatistik. Vidare föreskrevs genom berörda
kungörelse, att lagstiftningsfrågor i nu avsedda ämnen skulle, även i den
mån de kunde avse bestämmelser av civillags natur, tillhöra civildepartementet.
Slutligen har i samband med utfärdandet av ny lagstiftning om
fattigvården genom kungörelse den 22 november 1918 förordnats, att
ärenden rörande allmän fattigvård skulle — såsom redan förut omförmälts
— från jordbruksdepartementet övertagas av civildepartementet.
Medan sålunda under tiden efter utfärdandet av 1900 års stadga
vissa ärendesgrupper hänförts till civildepartementet, hava å andra sidan
en del ärendesgrupper överflyttats därifrån till andra departement. Sålunda
överfördes enligt kungörelse den 26 november 19U9 ärenden rörande
det kommunala skatteväsendet från civildepartementet till finansdepartementet;
och genom kungörelse den 28 november 1912 vidtogs enahanda anordning
beträffande ärenden rörande kommunernas finanshushållning. Till
finansdepartementet hava jämväl enligt kungörelse den 28 juni 1918
överflyttats ärenden rörande elektriska anläggningar för belysning och arbetsöverföring
med undantag av elektriska spårvägs- och järnvägsanläggningar.
Slutligen torde böra nämnas, att ärenden rörande regering och
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
riksdag, vilka tidigare handlagts av civildepartementet, numera ombesörjas
av justitiedepartementet.
Antalet år 1918 i civildepartementet avgjorda ärenden, fördelade
på de fyra förutnämnda grupperna: 1) lantregerings- och kommunala
ärenden, 2) hälso- och sjukvårdsärenden, 3) sociala ärenden och 4) samfärdselärenden
och ärenden angående allmänna arbeten, utgjorde för grupp
1) 609, för grupp 2) 560, för grupp 3) 572 och för grupp 4) 1,856 eller
tillsammans 3,597 ärenden. Med tillägg av de ärenden, som icke ingått
i dessa fyra huvudgrupper, utgjorde hela antalet år 1918 avgjorda regeringsärenden
4,085 (därav 374 ärenden angående elektriska anläggningar).
Härtill kommer under nämnda år ett antal av 280 regeringsrättsmål, fördelade
med på grupp 1) 159, på grupp 2) 28, på grupp 3) 19 och på
grupp 4) 74.
År 1900 var hela antalet i civildepartementet avgjorda ärenden
1,593 och år 1910 1,988. På ovannämnda fyra grupper belöpte därav
följande antal ärenden: år 1900 på grupperna 1)—3) 977 och på grupp
4) 616 samt år 1910 på grupperna 1)—3) 1,203 och på grupp 4) 785.
Det framgår härav, att ökningen av regeringsärenden i civildepartementet
från år 1910 till år 1918 varit 2,097 ärenden. Vidare är att märka,
att samfärdselärendena — bortsett från ärenden rörande elektriska anläggningar
— från år 1910 till år 1918 ökats med 697 ärenden samt att
regeringsrättsmålen huvudsakligen förekomma i de under 1)—3) upptagna
ärendesgrupperna och till jämförelsevis mindre antal i grupp 4). De sociala
regeringsårendena förete en snabb och mycket stark ökning: dessa
ärenden utgjorde år 1900 11, år 1910 88 samt år 1918 572. Läggas till
departementet de ärenden, vilka röra allmänna fattigvården och som år
1918 behandlats i jordbruksdepartementet, kan, sedan numera fattigvårdsärendena
överflyttats till civildepartementet, antalet sociala ärenden i
detta departement uppskattas till i medeltal nära 800 om året. Slutligen torde
höra framhållas, att civildepartementets arbetsbörda icke avsevärt påverkats
av kristiden, utan kunna siffrorna för 1918 anses angiva den nuvarande
normala arbetsbördan.
Det må vara möjligt, att det nuvarande civildepartementet ännu
något år skall kunna sammanhållas under en departementschef, men tidpunkten,
då så icke under några omständigheter kan ske, närmar sig mycket
raskt. På samma sätt förhåller det sig beträffande statssekreterarens
och expeditionschefens arbetsuppgifter. Dessa uppgifter hava numera
nått en sådan omfattning, att de icke kunna fyllas av allenast två tjänstemän.
Att anställa flera statssekreterare och expeditionschefer låter sig
Kuvgl. Magt* proposition nr 35.9.
G3
ur organisatorisk synpunkt icke heller göra. Den stora arbetsbalans, varmed
civildepartementet för närvarande är belastat, och som vid 1918 års
slut utgjorde 681 ärenden, kan icke tillfredsställande avhjälpas genom
anställande av ytterligare kansliråd och kanslisekreterare. Så länge departementet
är odelat och allenast en statssekreterare och en expeditionschef''
kan påräknas, är balansens avarbetande ej möjligt. Tvärtom är
det att befara, att den alltjämt skall stiga. Alla dessa omständigheter föranleda,
att det är högeligen angeläget att snarast möjligt skrida till en
klyvning av civildepartementet.
Nödvändigheten av arbetslindring för chefen för civildepartementet
och hans närmaste medhjälpare inom departementet hänför sig emellertid
icke blott till det stora antalet ärenden inom departementet, utan
framgår även därav, att de ärendesgrupper, som tillhöra civildepartementet,
äro, såsom av det förut sagda framgår, väsentligt olikartade till sin
natur. Att en departementschef skall äga tillräcklig erfarenhet och arbetskraft
att fullt behärska så olika områden som kommunalförvaltning
och sociala ärenden, å ena, samt kommunikationsväsendet, å andra sidan,
lärer knappast vara att påräkna. Det torde allenast vara anordningen
av vår administration med särskilda centrala ämbetsverk för olika områden
av förvaltningen, som över huvud taget möjliggjort ett sammanförande
i civildepartementet av så många och vitt skilda förvaltningsgrenar.
Det förtjänar ock i detta sammanhang påpekas, att vissa ärenden
rörande kommunikationer och allmänna arbeten för närvarande
handläggas av annat departement än civildepartementet, nämligen jordbruksdepartementet.
Till sistnämnda departement höra, på sätt här nedan
skall närmare beröras, en del ärenden rörande vägväsendet och angående
fiskehamnar. Härav föranledes en olämplig splittring i statsförvaltningen
av angelägenheter rörande kommunikationsväsendet och allmänna arbeten.
Även med hänsyn härtill måste det anses vara av vikt, att ett särskilt
kommunikationsdepartement kommer till stånd.
Om sålunda behovet av särskilda kommunikations- och socialdepartement
såväl i och för sig som på grund av nödvändigheten att uppdela
civildepartementet och angelägenheten att i ett departement sammanföra
samtliga, i skilda departement nu förlagda ärenden rörande kommunikationsanstalter
och allmänna arbeten får anses ådagalagt genom vad
i det föregående anförts, återstår att till behandling upptaga frågan om
de verksamhetsområden, som lämpligen böra tillhöra kommunikations- och
(54 Kunffl. Maj:ts proposition nr 359.
socialdepartementen, samt att angiva grunddragen av dessa departements
organisation.
Kommuni- Till kommunikation sdepartementets verksamhetsområde böra till en bör
kationsde-
jan hänföras samtliga de ärenden rörande samfärdselanstalter och allmänna
^verksam^8arbeten, som nu höra till civildepartementet. I enlighet med departementalochoTavi
sta(^oans bestämmelser med däri sedermera gjord ändring (överflyttande
sektion”1'' till finansdepartementet av elektriska anläggningar för belysning och arbetsKommunika-överföring)
samt den praxis, som på förevarande område utbildat sig,
m°ntetsverk handläggas för närvarande av civildepartementet följande ärenden av
"amhets''.m- ifrågavarande beskaffenhet: ärenden angående järnvägar, post, telegraf,
riide. och telefon, angående hamnar (med undantag av dels hamntaxeärenden,
som tillhöra finansdepartementet, och dels ärenden angående fiskehamnar,
som i allmänhet handläggas av jordbruksdepartementet), angående
kanaler och farleder, angående statens vattenfall och deras tillgodogörande
(med undantag av vattenfall, som höra under annan statsförvaltning,
och ärenden angående byggande i kongsådra, vilka sistnämnda
ärenden handläggas i jordbruksdepartementet*) ävensom ärenden angående
väg- och broundersökningar samt väg- och brobyggnader.
Antalet ärenden av nu berörda slag utgjorde, såsom förut om förmälts,
år 1900 016, år 1910 785 (därav 27 regeringsrättsmål) och år
1918 1,930 (därav 74 regeringsrättsmål).
I jordbruksdepartementet handläggas nu de vägärenden, vilka icke
tillhöra civildepartementet, nämligen ärenden rörande väg-, färje- och
brohållningsskyldighet ävensom angående skjutsväsendet och gästgiverier.
Detta departement omhänderhar även lagstiftningen angående underhåll
av vägar. I jordbruksdepartementet handläggas därjämte ärenden angående
allmän flottning samt, på sätt nyss nämnts, i allmänhet ärenden
angående fiskehamnar.
År 1900 utgjorde antalet dylika ärenden 49, år 1910 183 och år 1918
170, därav 53 regeringsärenden (22 angående vägar, 22 angående skjutsning,
4 angående flottning och 5 angående fiskehamnar), samt 117 regeringsrättsmål
(83 angående vägar, 9 angående skj utsning och 25 angående flottning).
*) Ärenden rörande byggande i kungsådra komma att med den nya vattenlagens
trädande i tillämpning från och med 1919 års ingång småningom försvinna och ersättas
med ärenden av i viss mån likartad natur (se vattenlagen 2 kap. 3 § och 4 kap. 13 §).
Enligt kungörelse den 6 december 1918 skola ärenden rörande tillämpning av vattenlagen
i de fall, då sådan tillämpning enligt nämnda lag ankommer på Kungl. Maj:t, tillsvidare
handläggas av jordbruksdepartementet utom i vad angår vattendomstolarna eller deras personal.
Sistnämnda sljg av ärenden handläggas av justitiedepartementet, till vilket departement
vattendomstolarna höra.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3<19.
65
Samfärdselärendena i jordbruksdepartementet hava, såsom härav
framgår, sin tyngdpunkt i regeringsrättsmålen, som äro både talrika och
i regel vidlyftiga. Däremot äro regeringsärendena i allmänhet av
mindre omfattning, frånsett lagstiftningsärenden, vilka understundom äro
mycket maktpåliggande och under den närmaste framtiden, då en ny
väglagstiftning torde komma att genomföras, måste bliva särskilt betungande.
Beträffande ovan angivna, i jordbruksdepartementet nu handlagda
samfärdselärenden torde tvekan om desammas förläggande till det nya
kommunikationsdepartementet allenast kunna föreligga beträffande de
ärendesgrupper, som röra flottning och fiskehamnar.
Vad först flottning särendena beträffar, hava dessa ärenden av departementalkommitterade
upptagits under kommunikationsdepartementet.
Flottlederna äro visserligen kommunikationsmedel, men av en säregen
beskaffenhet, betjänande allenast skogsprodukter och alltså nära
sammanhörande med skogsskötseln, för vars ändamålsenliga och ekonomiska
bedrivande de äro av stor betydelse och å vissa orter ett nödvändigt
villkor. Kronans enskilda flottleder lyda under domänstyrelsen,
och flottledsingenjören är ordinarie tjänsteman i skogsstaten. Alla dessa
förhållanden tala för att flottningsärendena, även efter inrättandet av ett
kommunikationsdepartement, lämpligen böra tillhöra jordbruksdepartementets
handläggning. För närvarande äro hithörande ärenden nästan uteslutande
regeringsrättsmål, men efter genomförandet av den nya flottningslagstiftning,
vartill förslag nu föreligger, kommer även ett antal
avgöranden i flottningsfrågor att bero på beslut av Kungl. Maj:t i
statsrådet.
Att flottningslagstiftningen, såsom en del av den allmänna vattenlagstiftningen,
bör, i vad den är av civilrättslig natur, tillhöra justitiedepartementets
föredragning, lärer vara uppenbart.
Med avseende å ärendena angående fiskehamnar har det, då jordbruksdepartementet
handlägger ärenden angående fiskes bedrivande och lämpliga
hamnar äro nödvändiga för utövandet av denna näring, synts naturligast,
att ärenden angående byggande av sådana hamnar i allmänhet förlagts
under jordbruksdepartementet. Som bekant har förslag till sådana hamnar
(inom mellersta och södra Sverige) uppgjorts av en särskild kommission
— den s. k. fiskehamnskommissionen — betydande anslag för byggandet
av dylika hamnar på jordbruksdepartementets föredragning anvisats av
riksdagen samt utförandet av dessa byggnader anförtrotts åt en särskild
avdelning inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
hamnavdelning). Särskilda anslag till vissa hamnars för
Bihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 321 käft. (Nr 359.) 9
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
66
bättrande, även sådana av huvudsaklig betydelse för fiskerinäringen, hava
emellertid även på civildepartementets föredragning allt emellanåt äskats
hos riksdagen. A civildepartementets stat äro därjämte uppförda särskilda
anslag dels till undersökningar av mindre hamnar och farleder
ävensom till upprättande av planer till anläggning och ombyggnad av
broar, dels ock till understödjande av brobyggnader och, företrädesvis
mindre, hamnbyggnader samt upprensning av åar och farleder.
Från dessa anslag hava hittills utgått bidrag, bland annat, till
undersökningar och anläggning, genom vederbörande ortsmyndigheters
försorg, av mindre fiskehamnsbyggnader. Emellertid har i statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag föreslagits uppförande å jordbruksdepartementets
stat av ett särskilt anslag till bidrag för byggande
av andra fiskehamnar än sådana, som avsetts i fiskehamnskommissionens
förslag, i samband varmed nyssnämnda, å civildepartementets stat upptagna
anslag till understödjande av brobyggnader och, företrädesvis
mindre, hamnbyggnader m. m. icke vidare skulle användas för bidrag
till byggande av fiskehamnar.
Den tudelning, som sålunda äger rum med avseende å ärenden
rörande byggande av hamnar, i det att ärenden rörande större och, vid
bifall till nyssnämnda framställning till innevarande års riksdag, jämväl
mindre fiskehamnsbyggnader i allmänhet avgöras av jordbruksdepartementet,
under det frågor om andra hamnbyggnader handläggas av civildepartementet,
synes ej böra^ fortfara efter inrättande av ett särskilt
kommunikationsdepartement. Åstadkommande av förbättrade hamnanordningar
vid fiskelägen hava visserligen sin egentliga betydelse för fiskerinäringen.
Men de äro också av gagn för den allmänna samfärdseln invid
våra kuster. Förevarande ärenden äro också av den tekniska art,
att de lämpligast handläggas av ett departement för kommunikationer
och allmänna arbeten. Jag utgår således från, att till kommunikationsdepartementet
överföras — i samband med övriga ärenden rörande hamnanläggningar
— även frågor angående byggande av fiskehamnar, varvid
givetvis lorutsättes, att vid hamnbyggnader, som hava betydelse för
fiskerinäringens bedrivande, samarbete äger rum mellan cheferna för
kommunikations- och jordbruksdepartementen.
Av departementalkommitterade har föreslagits, att vissa andra ärendesgrupper
måtte förläggas till kommunikationsdepartementet, nämligen
vattenavlednings-, avdiknings-, odlings- och frostminskningsföretag, hydrografiska
färskvattenundersökningar, byggnadsväsendet samt staten tillhöriga
byggnader och tomter, i den mån dessa ärenden ej tillagts annat
departement, ävensom stadsplaneväsendet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
67
Beträffande förslaget om överflyttande till kommunikationsdepartementet
av ärenden rörande vattenavlednings-, avdiknings-, odlings- och frostminskning
sföretag, vilka nu tillhöra jordbruksdepartementet, sammanhänger
detta förslag med kommitterades uppfattning, att dylika ärendens behandling
i centralförvaltningen borde uteslutande tillkomma väg- och
vattenhyggnadsstyrelsen. I enlighet med beslut vid 1914 års senare riksdag
hava emellertid samtliga förevarande ärenden förlagts till lantbruksstvrelsen.
Att nu vidtaga en ändring i delta avseende lärer ej höra ifrågasättas.
I fråga om såväl ändamålet med dessa företag som sättet för
deras verkställande torde uppenbarligen jordbrukssynpunkten vara utslagsgivande,
och företagen äro i allmänhet av jordbruksteknisk art. Till
jordbruksdepartementet hör ock lantbruksingenjörkåren, vilken givetvis
bör kvarbliva under detta departement.
Med avseende å ärenden angående hydrografiska färskvattenundersökningar
vill jag erinra, att hydrografiska byrån, som tidigare handhaft
dessa undersökningar, enligt beslut vid 1918 års riksdag sammanförts
med meteorologiska centralanstalten till en under jordbruksdepartementet
förlagd institution under benämning statens meteorologisk-hydrografiska
anstalt. Ifrågavarande ärenden synas med hänsyn härtill böra fortfarande
handläggas av nämnda departement, vilket därigenom kommer att
under sin förvaltning inrymma de anstalter, som äro av både naturvetenskaplig
och praktisk art (Sveriges geologiska undersökning, meteorologisk-hydrografiska
anstalten, hydrografisk-biologiska kommissionen, centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet och statens skogsförsöksanstalt).
Ärenden rörande sådana hydrografiska undersökningar, som
hava sin huvudsakliga betydelse för utnyttjande av vattenkraften i våra
vattendrag, böra givetvis av chefen för jordbruksdepartementet handläggas
i samråd med chefen för kommunikationsdepartementet.
Ärenden rörande byggnadsväsendet samt staten tillhöriga byggnader
och tomter, i den mån dessa ärenden ej tillagts annat departement, hava
av departementalkommitterade ansetts böra förläggas till kommunikationsdepartementet
i samband med inflyttande i detta departement av överintendentsämbetet
såsom en avdelning för husbyggnader. Överintendentsämbetet
har frän och med 1918 års ingång uppgått i byggnadsstyrelsen,
vilket ämbetsverk lyder under finansdepartementet. Denna styrelse har
enligt den för styrelsen utfärdade instruktionen huvudsakligen att öva
högsta inseende över det offentliga husbyggnadsväsendet i riket, att tillhandagå
offentliga myndigheter, menigheter och institutioner med av dem
äskade råd och upplysningar, som ligga inom området för styrelsens
verksamhet, samt att förvalta kronans för civilt ändamål anslagna hus
68 Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
och byggnader, vilka icke äro ställda under annan myndighets inseende.
Styrelsens verksamhet består till väsentlig del i uppgörande eller granskning
av ritningar och kostnadsförslag till allmänna byggnader ävensom,
i numera ej ringa omfattning, utförande av byggnadsföretag för statens
räkning. Med hänsyn till beskaffenheten av styrelsens verksamhetsområde
möter icke något hinder att förlägga styrelsen under ett departement för
kommunikationer och allmänna arbeten. Därest så skulle ske, borde även
här ifrågavarande ärendesgrupper överföras till detta departement och
således ärenden rörande »statens till andra styrelsegrenar icke upplåtna
fasta egendom», vilka för närvarande enligt departementalstadgan handläggas
av finansdepartementet, flyttas därifrån till kommunikationsdepartementet.
Några tillräckligt vägande skäl för en sådan ändrad anordning
synas mig emellertid icke föreligga. Hithörande ärenden kunna förutsättas
erhålla en fullt lika tillfredsställande handläggning i finansdepartementet
som i kommunikationsdepartementet. Därtill kommer att, då genom utbrytning
från finansdepartementet till ett blivande handelsdepartement av
ärenden rörande handel, industri och sjöfart förstnämnda, departements
arbetsbörda kommer att väsentligt lindras, det icke heller ur synpunkten
av detta departements arbetsbörda föreligger anledning att från finansdepartementet
överföra ärendesgrupper, som nu tillhöra detta departement
och utan olägenhet kunna där förbliva.
I husbyggnadsväsendet i vidsträckt mening inbegripes även stadsplaneväsendet
(lag om fastighetsbildning i stad den 12 maj 1917).
Denna ärendesgrupp kan förläggas vare sig till kommunikationsdepartementet
eller till socialdepartementet, sådant detsamma, enligt vad jag här
nedan får tillfälle att närmare utveckla, tills vidare avses att anordnas.
Ärendesgruppen är rätt betydande och med hänsyn till de ofta invecklade
förhållandena å detta område betungande ur arbetsbördans synpunkt,
vadan den avsevärt skulle tynga socialdepartementet, om den dit förlädes.
Att för närvarande fatta bestämd ståndpunkt till frågan om förläggningen
av ärenden rörande stadsplaneväsendet torde knappast vara erforderligt,
men vill jag uttala, att det ur socialdepartementets synpunkt vore önskvärt,
om förevarande ärenden komme att tillhöra kommunikationsdepartementet.
Med stadsplaneväsendet sammanhänga ärenden angående byggnadsstadgan
för rikets städer. Dessa ärenden äro med hänsyn till den mängd
av dispensfrågor från byggnadsstadgan, som för närvarande förekomma,
ganska betungande. Ett annat förhållande torde komma att föreligga,
sedan nämnda byggnadsstadga, vars revision sedan flera år pågår, ersatts
med tidsenligare bestämmelser på området. Komma ärenden angående
Kung!. May.ts proposition nr 359. 69
stadsplaneväsendet att förläggas till det nya kommunikationsdepartementet,
bör därav uppenbart följa, att ärenden, som avse tillämpning av
byggnadsstadgan för rikets städer, också förläggas under detta departement.
De ärenden av förevarande slag, som hava betydelse för bostadsfrågan
i städerna, böra givetvis i så fall av chefen för kommunikationsdepartementet
handläggas i samråd med chefen för socialdepartementet.
Om ärenden rörande byggnadsstadgan för rikets städer överflyttas till
kommunikationsdepartementet, synas till samma departement ock böra
överföras ärenden angående brandstadgan för rikets städer samt brandväsendet
i övrigt.
Ärenden rörande lufttrafik, som i framtiden torde bliva av stor betydelse,
lära uppenbarligen böra hänföras till kommunikationsdepartementet.
Därest den nya lagstiftningen om kommunala nybildningar varder
genomförd, synas goda skäl tala för att sådana ärenden handläggas av
chefen för justitiedepartementet i samråd med cheferna för social- och
ecklesiastikdepartementen. Slutlig ståndpunkt till detta spörsmål torde
dock''för närvarande ej kunna fattas.
Enligt vad sålunda anförts skulle det nya kommunikationsdepartementet
huvudsakligen omfatta ärenden angående
järnvägar, post, telegraf och telefon, kanaler, farleder och hamnar
(med undantag av hamntaxor);
allmänna och enskilda vägar, skjutshållning och gästgiverier samt
broar och färjor jämte kommunikationsväsendet i övrigt (lufttrafik, automobiltrafik
m. m.);
statens vattenfall och dess tillgodogörande, i den mån de ej tillhöra
annat departement;
ävensom (sannolikt) ärenden angående stadsplaneväsendet samt
byggnadsstadgan och brandstadgan för rikets städer samt brandväsendet
i övrigt.
I anslutning härtill skulle till kommunikationsdepartementet höra1
järnvägsstyrelsen med järn vägsstaten;
generalpoststyrelsen med poststaten;
telegrafstyrelsen med telegraf- och telefonstaterna;
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med underlydande distriktstjänstemän
samt väg- och vattenbyggnadskåren; samt
vattenfallsstyrelsen med därunder lydande kraftverk och kanaler.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
I övrigt böra till kommunikationsdepartementet räknas:
direktioner över kanaler och hamnar;
direktionen för statens järnvägars änke- och pupillkassa; samt
direktionen över telegrafverkets pensionsanstalter.
Kommnniba- Med avseende å kommunikationsdepartementets organisation har jag
mentctsCga-redan 1 det föregående antytt, att jag i detta sammanhang endast avser
nisation. att angiva grunddragen av densamma.
Inom kommunikationsdepartementet synes behov föreligga av både
en statssekreterare och en expeditionschef. Riksdagsärendena bliva i
detta departement av betydande omfattning, och torde dessa ärenden jämte
de författningsfrågor, som ankomma på departementet, normalt utfylla en
särskild tjänstemans hela arbetstid. Expeditionschefsgöromålen bliva måhända
till en början kanske icke så omfattande, att de alldeles helt kunna
upptaga en persons tid, men då, på sätt nedan skall vidare omförmälas,
antalet kansliråd i departementet antagligen torde kunna begränsas till
tre, blir det nödvändigt att kunna av expeditionschefen påräkna föredragning
av en del viktigare ärenden, varigenom full sysselsättning otvivelaktigt
kan beredas denne tjänsteman. Det bör ock uppmärksammas, att
arbetet inom kommunikationsdepartementet måste präglas av stor snabbhet
i expedieringen, vadan expeditionschefsbefattningen ur denna sypunkt blir
krävande.
Då såsom nyss nämnts, det tills vidare antagligen skulle vara tillfyllest
med tre kansliråd i kommunikationsdepartementet, skulle ärendena
fördelas på tre byråer. Ärendena synas lämpligen böra uppdelas sålunda:
l:a byrån: ärenden angående järnvägar;
2:a byrån: ärenden angående post, telegraf och telefon, kanaler,
farleder, hamnar, lufttrafik samt vattenfall och deras tillgodogörande, i
den mån dessa ärenden ej tillhöra annat departementet;
3:e byrån: ärenden angående stadsplaneväsendet, byggnadsstadgan
och brandstadgan för rikets städer samt brandväsendet i övrigt (därest
nämnda ärendesgrupper komma att tillhöra kommunikationsdepartementet),
vägväsendet, skjutshållning och gästgiverier, broar och färjor samt
automobiltrafik.
Regeringsrättsmålens föredragning torde under angiven förutsättning
böra åläggas kanslirådet å tredje byrån, dit dessa mål väsentligen höra.
Enligt förut lämnade uppgifter utgjorde år 1918 dessa mål, i vad de skolat
falla under kommunikationsdepartementet, 166 (därav 74 från civildepartementet
och 92 från jordbruksdepartementet). Med hänsyn till arbetsbördan
i övrigt för kanslirådet å tredje byrån lärer svårighet emellertid kunna an
-
71
Kanyl. Maj:ts proposition nr 359.
tagas uppkomma för honom att, järn te andra regeringsärenden, även medhinna
föredragningen av stadsplaneärendena och tills vidare, så länge nuvarande
byggnadsstadga för rikets städer är gällande, byggnadsärendena. För
föredragning av vissa stadsplaneärenden av större omfattning har hittills
i civildepartementet under liera år varit anställd en särskild biträdande
föredragande mot ett årligt arvode av 3,000 kronor. Denne föredragande,
som äger erfarenhet och skicklighet på förevarande område, synes därför
böra överflyttas till kommunikationsdepartementet. Om framdeles möjlighet
ej längre förefinnes att till denna föredragning få disponera nämnde
tjänsteman, synes biträde med föredragning av stadsplaneärenden böra
lämnas av vederbörande kanslisekreterare. Även expeditionschefen lärer
emellanåt behöva biträda med föredragning från tredje byrån. Men härutöver
synes, åtminstone under den närmaste tiden, eu förste kanslisekreterare
behöva å byrån anställas å extra stat. Genom tillkomsten av en
ny byggnadsstadga, varmed, på sätt förut antytts, de nu talrika dispensmålen
torde komma att väsentligen försvinna, synes emellertid behov av
någon extra föredragande kanslisekreterare å ifrågavarande byrå icke
föreligga.
Med avseende å besättande av de tre kanslirådstjänsterna i kommunikationsdepartementet
synes till en början lämpligt, att två kansliråd överflyttas
från civildepartementet. Att den tredje kanslirådsbefattningen besattes
genom överflyttande av ett kansliråd från jordbruksdepartementet,
av vars ärenden en viktig och rätt betydande grupp skulle övergå till
kommunikationsdepartementet, kan förefalla rätt naturligt. Emellertid har
chefen för jordbruksdepartementet för mig framhållit, att denna anordning,
som skulle inskränka byråernas antal i jordbruksdepartementet till
två, icke kan genomföras utan stora olägenheter. Föredragning i regeringsrätten
kunde icke påläggas något av de två kansliråd, som efter
denna anordning skulle kvarbliva i jordbruksdepartementet. Arbetet å
l:a byrån- i detta departement hade ökats i så hög grad, att lättnad
i denna byrås arbetsbörda vore behövlig. I betraktande borde härjämte
tagas, att med den fortgående utvecklingen arbetsbördan å denna byrå
säkerligen även framdeles komme att bliva mycket stor. Vid departementens
senaste omorganisation hade av sparsamhetsskäl jordbruksdepartementets
anspråk i hög grad begränsats, särskilt vad föredragande
angår, vilket redan visat sina ofördelaktiga verkningar. Av
nu nämnda orsaker har chefen för jordbruksdepartementet förklarat
sig anse, att i jordbruksdepartementet, även efter bortflyttande från
detta av samfärdselärendena samt ärenden angående fattigvården, erfordrades
tre kansliråd, av vilka den såsom chef för 3:e byrån an
-
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
ställde skulle dels ombesörja hela departementets regeringsrättsföredragning
samt de flottningsärenden, som avgjordes av Kungl. Maj:t i statsrådet,
dels ock övertaga en del ärendesgrupper, som nu alltför tungt
belastade de andra två byråerna, särskilt l:a byrån. Slutligen har chefen
för jordbruksdepartementet meddelat, att den av honom sålunda förordade
anordningen hänförde sig till normala förhållanden och icke till
nuvarande kristid, under vilken en tillfällig byrå för kristidsärenden upprättats
inom jordbruksdepartementet.
Vid sålunda upplysta förhållanden anser jag, att jämte de två kanslirådsbefattningar,
som skulle överflyttas från civildepartementets stat, en
kanslirådsbefattning bör nytillsättas i kommunikationsdepartementet.
Vidkommande behovet inom kommunikationsdepartementet av förste
och andre kanslisekreterare, registrator, kvinnliga biträden och vaktmästare
torde ej vara behövligt att i detta sammanhang avgiva förslag.
En i sådant hänseende verkställd överslagsberäkning har givit vid handen,
att departementets ordinarie avlöningsstat skulle, tillfällig lönereglering
oberäknad, komma att sluta å ett sammanlagt belopp av omkring
125,000 kronor. Om härifrån avdrages summan av avlöningarna till
de tjänstemän, som äro avsedda att överflyttas till kommunikationsdepartementet
från civil- och jordbruksdepartementen, återstår ett belopp
av omkring 90,000 kronor. Detta belopp representerar alltså den merutgift,
vad kommunikationsdepartementets personal angår, som av detta
departements inrättande skulle förorsakas. Härtill komma tills vidare
dels 3,000 kronor såsom arvode till en extra föredragande i vissa stadsplaneärenden
och dels 5,600 kronor såsom arvode till en extra förste kanslisekreterare.
Det bör med avseende å omförmälda överslagsberäkning uppmärksammas,
att jag utgått från att överflyttning av hittills i civil- och jordbruksdepartementen
anställd personal bör ske i största möjliga utsträckning.
Härmed blir till äventyrs kommunikationsdepartementets utrustning icke
i allo tillfredsställande, i det att det behov av teknisk sakkunskap, som
torde föreligga inom detta departement, icke skulle bliva tillgodosett.
Möjligen bör därför övervägas, huruvida det kansliråd, som skall nyanställas
i kommunikationsdepartementet, bör hava annan utbildning än
den juridiskt-administrativa, som nu är föreskriven för departementstjänstemännen.
Emellertid har jag icke ansett mig redan nu behöva
taga ståndpunkt till denna fråga, liksom ej heller till spörsmålet, om
annan personal med teknisk utbildning kan där erfordras. Ur kostnadssynpunkt
torde dessa frågor icke vara av betydelse, enär, om en eller
ett par tjänstemän med teknisk utbildning komma att anställas i depar
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 359. 7H
temeritet, motsvarande antal tjänstemän med administrativ utbildning
torde kunna inbesparas.
Jag vill i övrigt betona, att den organisationsplan, som sålunda av
mig framlagts, allenast avser att utgöra en vägledning för ett blivande
definitivt förslag. Det är ingalunda uteslutet, att vid den närmare undersökning,
som bör föregå ett sådant förslag, befinnes nödvändigt att
vidtaga mera genomgripande organisationsförändringar i detta departement
än som ovan angivits. Särskilt torde därvid böra tagas under
ytterligare övervägande, huruvida det för lättande av 3:e byråns arbetsbörda
till äventyrs, i stället för de i sådant syfte ovan föreslagna anordningarna,
kan befinnas påkallat att anställa en byråchef på extra stat.
Slutligen må framhållas, att de strävanden till åstadkommande av
förenklade arbetsformer och minskad omgång vid ärendenas handläggning,
som böra förverkligas inom statsdepartementen i allmänhet, alldeles
särskilt göra sig gällande med avseende å kommunikationsdepartementet.
Synnerlig uppmärksamhet bör därför ägnas åt spörsmålet att så snart
sig göra låter härutinnan genomföra praktiska och tidsenliga reformer.
Med avseende å socialdepartementets verksamhetsområde har jag Socialdeparredan
förut nämnt, att civildepartementet skulle, sedan ärenden rörande
kommunikationer och allmänna arbeten utbrutits därifrån, omorga- hetsområde
niseras till ett socialt departement, vilket i stort sett skulle omfatta
återstående ärendesgrupper i civildepartementet. Den ledande grund- s0Cjaiaeparsatsen
vid bestämmandet av socialdepartementets verksamhetsområde
synes, såsom förut antytts, böra vara, att de sociala ärendesgrupperna ^område6 8
komma att bilda kärnan i detta departement och sålunda utgöra departementets
huvuduppgift. Därvid synes emellertid hinder icke föreligga, att
kring de sociala ärendena grupperas andra, till civildepartementet nu
förlagda ärenden, som stå i närmare eller fjärmare samband med de
sociala angelägenheterna, under förutsättning att dessa ärenden icke komma
att verka hindrande eller försvårande på fullgörandet av socialdepartementets
huvuduppgift. Civildepartementets omdanande till ett socialt
departement — efter kommunikationsärendenas bortflyttande — behöver
alltså enligt min mening icke för närvarande föranleda till större förändringar
i civildepartementets nuvarande arbetsuppgifter. Till de omflyttningar,
som redan från början synas böra äga rum, återkommer jag i
det följande I den mån de sociala uppgifterna vidgas, böra sedermera
från socialdepartementet till annat departement överföras de ärendesgrupper,
som ligga mera på sidan om de egentliga sociala spörsmålen.
Till socialdepartementet böra sålunda i främsta rummet hänföras
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 321 höft. (Nr 359.) 10
74
Kung!. Maj:ts proposition nr 359.
de ärenden av social natur, som för närvarande handläggas i civildepartementet.
I förutnämnda kungörelse den 28 november 1912 hava angivits
följande huvudgrupper av sådana ärenden, nämligen: arbetsmarknaden,
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, arbetarskydd, åtgärder
för social förtänksamhet samt arbetsstatistik och annan socialstatistik. Vidare
böra till socialdepartementet hänföras ärenden angående1
nykterhetsverksamhet, i vad den ej avser nykterhetsundervisning,
samt behandling av alkoholister och lösdrivare;
bostadsväsende och föreningsväsende, i vad dessa ärenden ej tillhöra
annat departement;
allmän fattigvård, barnavård och fosterbarnsvård; samt
emigration.
Beträffande nykterhetsverksamheten torde rusdryckslagstiftningen,
som väsentligen präglas av ekonomiska synpunkter, och därmed sammanhängande
ärenden böra, såsom nu är fallet, handläggas av finansdepartementet.
Nykterhetsundervisningsspörsmål böra likaledes i enlighet med
nu gällande ordning behandlas av ecklesiastikdepartementet. Däremot
lärer nykterhetsfrågan i övrigt, vilken har en genomgripande social betydelse,
höra tillhöra socialdepartementet.
Gällande lag om behandling av alkoholister (av den 30 juni 1913)
är utfärdad på justitiedepartementets föredragning. Såväl lagstiftningen
som övriga ärenden rörande behandling av alkoholister äro emellertid av
den natur, att de böra föredragas av socialdepartementet.
I fråga om lösdrivares behandling handläggas för närvarande ärenden
rörande utländska lösdrivare av civildepartementet (lag den 14 september
1914 angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas).
I övrigt mbesörjas hithörande ärenden av justitiedepartementet, på vars
föredragnong jämväl nu gällande lag angående lösdrivares behandling den
12 juni li885 är utfärdad.
På min hemställan framlades vid 1918 års riksdag proposition (nr
388) om tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvårdsstyrelsen och
förläggning under särskilda styrelser. Propositionen blev — efter det kamrarna
fattat skiljaktiga beslut i ärendet — icke av riksdagen bifallen.
På sätt jag i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag under
andra huvudtiteln uttalat, är jag dock alltjämt övertygad därom, att
tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvårdsstyrelsen är väl motiverat
såväl av principiella som praktiska skäl. Därest ett sådant åtskiljande
kommer till stånd, lära ifrågavarande ärenden böra överföras till
socialdepartementet. Jag vill i detta sammanhang jämväl erinra om, att
frågan om lösdrivares behandling för närvarande är föremål för utredning
av fattigvårdslagstiftningskommittén.
Kungl. Maj:ta proposition nr 3Öl). 75
i det föregående har angivits såsom sannolikt, att de bostadsväsendet
berörande ärenden, som regleras genom lagen om fastighetsbildning
i stad (stadsplanelagen) samt byggnadsstadgan och brandstadgan
för rikets städer, böra överflyttas till kommunikationsdepartementet.
Under antagande av nämnda förläggning bör emellertid bostadsväsendet
i övrigt såsom eu social angelägenhet hänföras till socialdepartementet.
Beträffande förening sväsendet är att skilja mellan ideella föreningar
och föreningar för ekonomisk verksamhet. Frågor av allmän art —
exempelvis allmän lagstiftning — rörande förstnämnda föreningar, vilka
frågor böra enhetligt behandlas för samtliga hithörande föreningar, synas,
på sätt departementalkommitterade i sitt betänkande hemställt, böra omhänderhavas
av socialdepartementet, under det för de olika grupperna
mera speciella ärenden böra hänföras till de förvaltningsområden, som
därav omedelbart beröras. Ärenden rörande de ekonomiska föreningarna
böra, såvitt angår lagstiftningsfrågor, handläggas av socialdepartementet,
vilket departement även bör omhänderhava särskilda ärenden rörande
arbetarkooperationen, under det att jordbruksdepartementet bör ombesörja
dylika ärenden angående jordbrukarkooperationen.
Förut är omförmält, att ärenden rörande allmän fattigvård numera
överförts från jordbruksdepartementet till civildepartementet. Då fattigvården
måste betecknas såsom en utpräglat social omsorg, böra hithörande
ärenden handläggas av socialdepartementet. Nära sammanhörande med
fattigvårdsärendena äro jämväl de angelägenheter, som angå barnavård
och fosterbarnsvård, varför jämväl sådana ärenden böra i samband med
den allmänna fattigvården övertagas av socialdepartementet.
Ärenden rörande emigration böra även företrädesvis handläggas ur
social synpunkt och därför föras till socialdepartementet.
Att ärenden rörande allmän hälsovård samt sjukvårdsväsendet, i vad
det ej ankommer på försvarsdepartementet, väl höra samman med de
egentliga sociala ärendena, torde knappast vara föremål för meningsskiljaktighet
och har även vitsordats av departementalkommitterade. Med
sjukvårdsväsendet följa ärenden rörande läkarkonstens utövning, karantänsväsendet
och apoteksväsendet. I samband härmed synas även, på sätt departementalkommitterade
föreslagit, ärenden rörande undervisningsväsendet
för barnmorskor, vilka ärenden nu handläggas av ecklesiastikdepartementet,
böra överföras till socialdepartementet. Denna undervisning är nämligen
av facklig art och anstalterna för meddelande av sådan undervisning, vilka
tillika äro barnbördsanstalter, stå under överinseende av medicinalstyrelsen.
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
Ärenden rörande den affärsmässiga försäkringsrörelsen kunna visserligen
utan större olägenhet handläggas i socialdepartementet, men ävenledes
med vissa fördelar överföras till det nya handelsdepartementet.
Vilkendera anordningen vid departementens slutliga utformning befinnes
mest lämplig, kan här lämnas öppet och få bero av den vidare utredningen
rörande departementens organisation.
En närmare uppmärksamhet torde böra ägnas spörsmålet, huruvida
och i vilken omfattning den till det nuvarande civildepartementet hörande
gruppen av lantregerings- och kommunala ärenden lämpligen kan ingå i
socialdepartementets arbetsområde utan att förrycka eller försvåra sistnämnda
departements huvuduppgift. Vad beträffar länsstyrelserna, enkannerligen
landshövdingarna, har denna myndighet med den fortgående
utvecklingen småningom fått en i någon mån ändrad ställning. Det förhållandet
att landshövdingarna äro den högsta polismyndigheten i länen
och hava att svara för allmän ordning och säkerhet därstädes har icke
förorsakat någon olägenhet för handhavande av de andra alltmera vidgade
uppgifter, inför vilka den nuvarande tiden ställt landshövdingarna
och som framtiden i än högre grad torde komma att medföra. I sin
uppgift att främja länets utveckling och dess befolknings bästa hava
landshövdingarna alltmer fått befattning med sociala uppgifter av olika
slag. Verksamheten till förekommande eller utjämnade av arbetskonflikter
— i den mån denna verksamhet, såsom dock numera är regel, ej handhaves
av de särskilda organ, som härför inrättats — är väl förenlig
med landshövdingarnas allmänna ställning; arbetslöshetens och arbetsförmedlingens
problem komma ofta landshövdingarna inpå livet och kräva
deras medverkan till igångsättande eller utvidgande av företag inom
länet, som bereda arbetstillfällen; uppsikten över fattigvården och över
barnavården dela landshövdingarna i viktiga delar med den centrala inspektionsmyndighet,
som nu organiserats inom civildepartementet; på
hälso- och sjukvårdens område samt i grenar av social förtänksamhet
hava landshövdingarna viktiga ämbetsuppgifter; och, vad särskilt angår
den nuvarande kristiden, hava landshövdingarna måst alltmer taga befattning
med de ekonomiska och sociala spörsmål, som blivit en följd av
världskriget och dess påfrestningar å olika områden. Vad nu exempelvis
antytts torde vara tillräckligt för att ådagalägga, hurusom landshövdingarnas
verksamhet numera är i hög grad präglad av sociala uppgifter.
Det kan således enligt min mening icke finnas några större betänkligheter
mot att lantregeringen förblir under ett departement, vars huvuduppgifter
ligga på det sociala området. Däremot synes önskvärt, att
polisväsendet, i vad det ankommer på den högsta statsmyndigheten, samt
77
Kung!. M<ij:ls proposition nr 359.
framför allt ärenden angående avvisning och utvisning av utlänningar
redan från början avskiljas från socialdepartementet och förläggas till
justitiedepartementet. Några hinder för eller olägenheter av en dylik
anordning torde näppeligen föreligga, men bör spörsmålet ytterligare övervägas
vid framläggande av slutliga stater för departementen. För denna
anordning torde, såvitt nu kan bedömas, icke kiävas annan utlastning av
justitie- och socialdepartementen än därest dessa ärenden skulle förbliva
under socialdepartementet.
Att kommunalärendena förläggas till det nya sociala departementet
synes ej kunna inverka störande på detta departements egentliga verksamhetsområde.
De i civildepartemtet nu kvarliggande kommunala ärendena
— det kommunala skatteväsendet och kommunernas finanshushållning
äro numera, såsom förut nämnts, överflyttade till finansdepartementet
— avse, förutom kommunallagstiftning, kommunernas allmänna hushållning
i övrigt. De kommunala uppgifterna äro i hög grad inriktade pa
sociala spörsmål eller angelägenheter, som stå dem nära. En mängd
välfärdsuppgifter, varibland ingå anordnandet och skötseln av välfärdsinrättningar
av olika slag, åligga för närvarande kommunerna, och någon
ändring härutinnan torde med all sannolikhet icke komma att inträda,
även om formerna för dessa uppgifters handhavande växla, t. ex. genom
strävanden att alltmer anlita den högsta kommunala enheten, landstingen,
för en del uppgifter, som nu påvila primärkommunerna. Hurusom vissa
ärenden, som härledas från kommunala uppgifter och nu handläggas i
civildepartementet — stadsplaneväsendet samt byggnadsstadgan och brandstadgan
för rikets städer ävensom brandväsendet i övrigt eventuellt
torde böra överföras till kommunikationsdepartementet, har i det föregående
omförmälts.
Biograf väsendet synes lämpligen kunna handhavas av socialdepartementet,
då härvid ordnings- och sociala synpunkter komma i betraktande.
Biografernas uppgift att främja folkupplysning och deras inverkan pa ungdomens
sedliga fostran lära emellertid höra föranleda, att viktigare spörsmål
på detta område handläggas i samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet.
Ärenden rörande lappväsendet (»lapparnas särskilda ställning») äro
enligt 1900 års departementalstadga förlagda till civildepartementet och
synas lämpligen kunna handläggas av socialdepartementet.
Däremot torde några andra, enligt 1900 års departementalstadga
till civildepartementet hörande ärendesgrupper, nämligen eldfarliga oljor
samt explosiva varor och dylikt ävensom riksgränsen, böra överflyttas till
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
andra departement. Såsom här nedan sägs, bör den förra ärendesgruppen
överflyttas till det nya handelsdepartementet. Den senare ärendesgruppen
lärer lämpligen böra hänföras till justitiedepartementet. Till sistnämda
departement torde ock böra överföras ärenden rörande rikets vapen
och flagga, vilka nu enligt praxis handhavas av civildepartementet.
Slutligen torde ärenden angående resereglementet samt förmyndarkammaren
i Stockholm lämpligen böra överflyttas till finansdepartementet.
På grund av vad sålunda anförts och under iakttagande, att socialdepartementets
huvuduppgift avser de sociala angelägenheterna, vilka
sålunda böra upptagas främst bland departementets ärenden, skulle socialdepartementet
huvudsakligen omfatta ärenden angående:
arbetsmarknaden, förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare,
arbetarskydd, åtgärder för social förtänksamhet samt arbetsstatistik och
annan socialstatistik;
nykterhetsverksamhet, i vad den ej avser nykterhetsundervisning,
samt behandling av alkoholister och lösdrivare;
bostadsväsende och föreningsväsende, i vad dessa ärenden ej tillhöra
annat departement;
allmän fattigvård, barnavård och fosterbarnsvård;
emigration;
sociala frågor i övrigt, vilka icke tillagts annat departement;
allmän hälsovård, sjukvårdsväsendet, i vad det ej ankommer på
försvarsdepartementet, läkarkonstens utövning, karantänsväsendet, apoteksväsendet
och undervisningsväsendet för barnmorskor;
den affärsmässiga försäkringsrörelsen (eventuellt);
lantregeringen (med undantag — sannolikt — av polisväsendet och
behandlingen av utlänningar);
landskommuner, municipalsamhällen, köpingar, städer och landsting,
i vad dessa ärenden ej tillhöra annat departement;
biografväsendet; samt
lappväsendet. I
I anslutning härtill skulle till socialdepartementet höra:
socialstyrelsen med yrkesinspektionen och förlikningsmän i arbetstvister;
försäkringsrådet;
riksförsäkringsanstalten;
pensionsstyrelsen;
statens vårdanstalt för alkoholister;
Kungl. Maj:ts proposition nr 35!).
79
fattigvårdsinspektionen;
medicinalstyrelsen med läkar- och karantänsstaten, sjukvårdsanstalter,
med undantag av dem, som höra till försvarsväsendet, samt undervisningsanstalter
för barnmorskor;
försäkringsinspektionen (eventuellt);
allmänna försäkringsan stal ter (eventuellt);
Kungl. Maj:ts befallningsha vande med landsstaten;
landstingen;
städernas styrelser, verk och särskilda tjänstemän; samt
statens biografbyrå.
Beträffande grunddragen av socialdepartementets organisation är Sociaidepartill
en början att märka, att ett oavvisligt behov lärer i detta depar- organisation,
tement föreligga av både en statssekreterare och en expeditionschef, därvid
dessa befattningshavare böra biträda med föredragning av sådana
större ärenden, som ej medhinnas av vederbörande kansliråd.
Den i civildepartementet nu anställde byråchefen för lagärenden bör
övergå till socialdepartementet, där ett omfattande författningsarbete kommer
att föreligga. Likaså är givet, att statens fattigvårdsinspektör bör
tillhöra socialdepartementet samt att för fattigvårdsärendena bör såsom
nu avses en särskild byrå, tills vidare å extra stat.
För övrigt synas ärendena i socialdepartementet böra fördelas på
tre byråer, varvid följande uppdelning av ärendena å byråerna torde för
närvarande böra äga rum:
l:a byrån: ärenden angående arbetsmarknaden, förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetare, arbetarskydd, åtgärder för social förtänksamhet,
arbetsstatistik och annan socialstatistik, nykterhetsverksamhet, behandling
av alkoholister och lösdrivare, bostadsväsendet och föreningsväsendet, i
vad dessa ärenden tillhöra socialdepartementet, emigration, biografväsendet,
sociala frågor i övrigt, som ej tillagts annat departement, samt
(eventuellt) den affärsmässiga försäkringsrörelsen.
Till denna byrå skulle också närmast anknytas den extra byrån
för fattigvårdsärenden, med uppgift att behandla ärenden angående allmän
fattigvård, barnavård, fosterbarnsvård samt vård av vanartade och
i sedligt avseende försummade barn.
2:a byrån: ärenden angående allmän hälsovård, sjukvårdsväsendet,
i vad det ankommer på socialdepartementet, läkarkonstens utövning, karantänsväsendet,
apoteksväsendet och undervisningsväsendet för barnmorskor.
3:e byrån: ärenden angående lantregering (med förut angivet undan -
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
tag), landskommuner, municipalsamhällen, köpingar, städer och landsting’
i vad dessa ärenden tillhöra socialdepartementet, samt lappväsendet.
Det å civildepartementets stat uppförda kansliråd, som nu handhar
den väsentligaste delen av regeringsrättsföredragningen, torde med
samma göromål böra överföras till socialdepartementet. Detta kansliråd
kan övertaga all föredragning hos regeringsrätten (år 1918 var antalet regeringsärenden,
som skulle åligga denne föredragande, 206), varvid dock
till hans biträde torde böra avses en förste kanslisekreterare, vilken jämväl
vid vissa tillfällen (t. ex. då besvär över landstingsinannaval förekomma)
kan behöva åläggas självständig föredragning i regeringsrätten.
Med nu antydd anordning skulle å socialdepartementets stat uppföras
4 kansliråd, varjämte där skulle vara anställda en byråchef för
lagärenden och statens fattigvårdsinspektör, den sistnämnde chef för den
extra byrån för fattigvårdsärenden.
Vidkommande behovet av förste och andre kanslisekreterare, registrator,
kvinnliga biträden och vaktmästare i socialdepartementet torde
icke — såsom ej heller skett i fråga om kommunikationsdepartementet
_ något förslag i detta sammanhang behöva avgivas. Departementets
ordinarie avlöningsstat, tillfällig lönereglering oberäknad, skulle, enligt
vad som framgår av en verkställd överslagsberäkning, komma att upptaga
ett sammanlagt belopp av omkring 160,000 kronor. Härtill kommer kostnaden,
27,000 kronor, för den extra byrån för fattigvårdsärenden.
Emellertid anser jag mig även med avseende å socialdepartementet
böra göra samma förbehåll som i fråga om kommunikationsdepartementet
beträffande eventuellt behövlig ytterligare personal utrustning, varvid uppmärksamhet
särskilt bör ägnas åt behovet av specialkrafter för vissa sociala
ärendens behandling. Till äventyrs torde också i sammanhang med
den omprövning av förhållandet mellan socialdepartementet och social
styrelsen, som måste äga rum före det definitiva utformandet av socialdepartementet,
böra övervägas, huruvida någon av de institutioner eller
råd, som nu stå vid socialstyrelsens sida, i stället böra direkt ställas
under socialdepartementet eller eljest knytas närmare till detsamma.
De genom civildepartementets uppdelning på ett kommunikationsoch
ett socialdepartement ökade årliga kostnaderna torde kunna beiäknas
till i runt tal 90,000 kronor, varav belöper ett belopp av tillhopa 38,000
kronor på avlöningar till departementschef samt statssekreterare och
expeditionschef i kommunikationsdepartementet.
Kungl. May.!» proposition nr 359.
81
Handelsdepartementet.
Av den i det föregående lämnade redogörelsen för departementsindelningsfrågans
historiska utveckling framgår, att inrättandet av ett statsdepartement,
i vars förvaltningsområde ärenden angående näringarna inginge
såsom eu huvudsaklig beståndsdel, sedan länge utgjort ett eftersträvat
mål. Redan vid 18<>8 års riksdag framlades av Kung]. Maj:t
förslag om ett departement för näringarna, vilket tillika skulle omfatta
allmänna arheten. Sedan frågan rörande ett näringsdepartement därefter
vid flera tillfällen motionsvis dragits under riksdagens prövning — därvid
jämväl i några fall ett kombinerat närings- och kommunikationsde
partemen t blivit ifrågasatt — framlade Kungl. Maj:t till 1885 års riksdag
ånyo proposition i ämnet samt föreslog därvid inrättandet av ett
lantbruks-, industri- och handelsdepartement. Förslaget antogs av båda
kamrarna, men blev, då det förelåg till slutligt avgörande vid 1888 års
riksdag, av första kammaren förkastat, en u.gång av frågan, vartill otvivelaktigt
i väsentlig mån bidrog en samtidigt ifrågasatt minskning av de
konsultativa statsrådens antal.
År 1893 avläts från riksdagen en skrivelse till Kungl. Maj:t med
anhållan, att Kungl. Maj:t måtte, efter förnyad prövning av frågan om
inrättandet av ett nytt statsdepartement, till riksdagen avgiva den proposition
om ändring av regeringsformen, vartill denna prövning kunde
föranleda. I denna skrivelse uttalade riksdagen, att det skulle vara önskvärt,
om ärenden rörande kommunikationsanstalter, allmänna arbeten och
handel kunde sammanföras under ett departement.
Sedan Kungl. Maj:t till 1899 års riksdag framlagt proposition om
inrättande av ett jordbruksdepartement, antogs detta förslag slutgiltigt
vid 1900 års riksdag, varefter jordbruksdepartementet under år 1900
trädde i verksamhet. Härigenom hade den föreliggande frågan om ett
departement för näringarna blivit löst, såvitt angick jordbruket och därmed
i samband stående näringsgrenar. Den alltjämt fortgående utvecklingen
på handelns, industriens och sjöfartens områden påkallade emellertid
fortfarande uppmärksamhet beträffande den högsta förvaltningen
av ärtnden, tillhörande nämnda områden. Med anledning av motioner i
ämnet vid 1905 års riksdag avlät riksdagen den 19 maj samma år en
skrivelse till Kui gl. Maj:t med anhållan, att Kung]. Maj:t måtte låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till inrättande av ett nytt
statsdepartement, omfattande handel, industri och sjöfart. Riksdagen
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 321 käft. (Nr 359.) 11
Historisk
översikt.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
framhöll därvid, bland annat, att det enligt riksdagens uppfattning behövdes
ett statsorgan, som med sakkunskap i avseende å näringslivets
förhållanden och insikt om vad som kunde vara ägnat att befordra dess
utveckling och förkovran förenade förmågan att framhålla näringarnas
krav och föreslå lämpliga åtgärder att tillgodose desamma. Sedan för
jordbruket och detsamma närstående näringar skapats ett särskilt jordbruksdepartement,
syntes detta behov icke fullständigt kunna tillgodoses
på annat sätt, än att ett departement inrättades, vars huvuduppgifter
skulle bliva handel, industri och sjöfart. Det vore så mycket mera angeläget,
att en dylik administrativ representation för dessa grenar av
landets näringsväsen inom den närmaste framtiden komme till stånd,
som vårt näringsliv på förevarande områden under senare tider företett
en allt snabbare fortgående utveckling. Vid upprättandet av ett dylikt
statsdepartement syntes uppmärksamheten ock höra fästas på åstadkommande
av tillfredsställande former för en samverkan mellan detta organ
och ifrågavarande näringars praktiska idkare, varigenom dessa kunde utöva
ett behörigt inflytande på förarbetena för den lagstiftning, varav
näringarna berördes, och på sådana organisationsfrågor, vilka avsåge
deras befrämjande.
I departementalkommitterades år 1912 avgivna förslag ingåräven,
såsom förut nämnts, upprättandet av ett departement för handel, industri
och sjöfart (handelsdepartementet'').
Slutligen hava vid 1918 års riksdag väckts motioner i ämnet, för
vilkas behandling jag tidigare i annat sammanhang redogjort.
Intresset för tillkomsten av ett handelsdepartement har även utanför
riksdagen visat sig synnerligen livligt och tagit sig uttryck i ett stort
antal till Kungl. Maj:t från korporationer och andra sammanslutningar
inom näringslivet inkomna skrivelser, vari behovet av ett särskilt departement
för handel, industri och sjöfart med styrka framhållits.
Skäl för in- Fragan om inrättandet av ett särskilt departement för handel, in\a''nha
fdnldustri och sjöfart är sålunda otvivelaktigt ett av de statsförvaltningen
depurte- rörande spörsmål, som under senare tider tilldragit sig det största allmmt.
männa intresse, framförallt givetvis från skilda grupper av näringsidkare. De
skäl, som härvid anförts inom riksdagen eller eljest, synas mig vara av
vägande beskaffenhet; och i varje fall vittna de från olika håll upprepade
framställningarna i ämnet därom, att det i vida kretsar inom vårt
näringsliv framstår såsom ett trängande behov att få en särskild representation
för berörda näringar till stånd inom den högsta förvaltningen.
Utan att här upptaga samtliga motiv, som anförts till stöd för ett han
-
83
Kungl. Maj:!a proposition nr 359.
delsdepartements inrättande, vill jag i det följande korteligen angiva de
synpunkter, som synas mig vara av särskild betydelse vid den föreliggande
frågans bedömande.
Den yttersta anledningen till kravet på ett särskilt departement för
ifrågavarande näringar är givetvis, på sätt departementalkommitterade
framhållit, att söka i den utveckling, dessa näringar redan nätt och i
deras alltjämt pågående uppsving. Till belysande härav torde här få
meddelas några summariska uppgifter rörande vår industri, handel och
sjöfart.
Under åren 1896—19001 funnos i medeltal 9,745 fabriker med
238,181 arbetare och ett tillverkningsvärde av 871*7 miljoner kronor.
För femårsperioden 1906—1910 hade medeltalet fabriker stigit till 11,492,
antalet arbetare till 297,118 samt tillverkningsvärdet till 1,463 miljoner kronor.
År 1913, från vilket år fabriksstatistiken omlades, var antalet arbetsställen
(fabriker) 9,266, antalet arbetare 360,744 och salutillverkningens
värde 2,163 miljoner kronor. Motsvarande siffror voro för år 1916 10,590,
397,823 och 3,777 miljoner kronor. Inom bergshanteringen ökades produktionen
av järnmalm från i medeltal 0*9 miljon ton under åren 1881
—1885 till i medeltal 4*6 miljoner ton åren 1906 — 1910 och till 7 miljoner
ton år 1916. Genomsnittsvärdet av landets införsel belöpte sig
under åren 1881—1885 till 312*i miljoner kronor samt utförselns värde
till 243*4 miljoner kronor. Motsvarande tal för åren 1911—1915 voro
837*9 miljoner kronor för införseln och 866.0 miljoner kronor för utförseln.
Hela den sammanlagda omsättningen med utlandet hade, sålunda ökats
från i medeltal 555‘a miljoner kronor under tidsperioden 1881—1885 till
1,703*9 miljoner kronor under perioden 1911—1915 eller mer än tredubblats.
År 1916 hade omsättningens värde ytterligare ökats till 2,694*9
miljoner kronor. Vad sjöfarten angår, hade det förmedlade tonnaget,1 2
som under femårsperioden 1881 —1885 uppgått till i medeltal 716,682
ton, stigit till i medeltal 1,872,067 ton under åren 1906—1910 och
2,202,989 ton under åren 1911—1915. För krigsåret 1916 nedgick summan
till 2,128,411 ton. De av svenska fartyg i utrikes fart intjänade
bruttofrakterna hade under berörda femårsperioder uppgått till 33*9, 75*4
och 136*6 miljoner kronor samt för år 1916 till 412*9 miljoner kronor.
Det starka framåtskridande, som de nu anförda siffrorna avspegla,
har haft till följd, att en väsentlig förskjutning ägt rum inom vårt nä
-
1 Beträffande fabriksindustrien, äro tidigare uppgifter ej fullt jämförbara.
2 Därvid räknas varje ångfartygston med avseende å frakteffektiviteten lika med tre
segelfartygston.
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
ringsliv i den riktning, att landet i långt högre grad än förr blivit industrialiserat.
Den inom gruvbrytning och tillverkningsindustri sysselsatta
befolkningen, sotn, år 1880 utgjorde \T\% av hela befolkningen,
uppgick år 1910 till 32‘a %. Likaså hade antalet personer, som ägnade
sig åt handel och samfärdsel, ökats från 7''2 % år 1880 till 13''s % år
1910. Dessa siffror hava efter år 1910 helt visst ytterligare stigit. Det
är sålunda en mycket väsentlig del av landets invånare, som numera har
sin verksamhet inom de industriella och kommersiella näringsgrenarna
och hämtar sin näring direkt från rlem.
Den starkt växande enskilda näringsverksamhet, som sålunda kan
konstateras, har jämväl medfört en ökad statsverksamhet på alla
näringslivets områden. Den exempellöst snabba utveckling, som vår
handel, industri och sjöfart, enligt vad nyss påvisats, under den senare
tiden genomgått, de många framställningar och förslag inom området
för dessa näringsgrenar, som därunder avgivits, de ofta komplicerade
och svårlösta uppgifter, inför vilka vårt näringsliv blivit ställt, hava haft
till följd, att allt större krav på ledning och reglering från statsförvaltningens
sida av hithörande förhållanden gjorts gällande. I åtskilliga fall
har ock visat sig erforderligt att påkalla en direkt stödjande medverkan
av statsförvaltningen i form av anslag, lån eller annorledes. Tillgodoseendet
i behörig omfattning av dessa krav är otvivelaktigt av utomordentligt
stor betydelse. En insiktsfull och planmässigt ledd näringspolitik
från statens sida synes vara en nödvändig förutsättning för att
näringslivet skall länkas in i gynnsamma banor och vinna sin rätta utveckling.
Tydligt är även, att vårt lands ekonomiska bärkraft är eu av
de allra viktigaste faktorerna för dess framåtskridande i allmänt kulturellt
hänseende samt att den växelverkan, som äger rum mellan den materiella
odlingen och det kulturella livet, blir till bägges båtnad livligare, i den
mån landets ekonomiska välstånd genom näringarnas förkovran betryggas
och befordras.
Jag vill i det följande med några exempel söka åskådliggöra, vilket
omfattande och mångsidigt arbete inom den närmaste tiden förestår
näringsförvaltningen. På handelns område är sålunda att märka, att kommerskollegium
redan år 1913 föreslagit verkställande av en allmän revision
av näringsfrihetsförordningen. Vidare har Kungl. Maj:t den 31 januari
1919 tillsatt en kommitté med uppdrag att verkställa en allsidig
utredning av det gällande tullsystemets verkningar och i samband därmed
av spörsmål rörande Sveriges traktatpolitik, med särskild hänsyn tagen
till vikten av att befrämja det ekonomiska samarbetet inom Norden.
85
Kungl. Maj:ta proposition nr 359.
Sedan handelskamrarna numera auktoriserats samt särskilda handelskamrar
upprättats på viktigare utländska orter (London, Paris, Newyork,
in. fl.), kan eu livligare förbindelse mellan statsorganen och dessa institutioner
förväntas. Åtskilliga viktiga frågor i samband med frihanmsinstitutionens
fortsatta utveckling lära ock komma att påkalla uppmärksamhet
från statens sida.
Beträffande industrien har fråga väckts om inrättande av eu industriförlagslånefond.
Hantverkslånefonden har från 1917 års början från
Sveriges hantverksorganisation överflyttats till kommerskollegium. Enligt
beslut vid 1918 års riksdag har inrättats eu kraftledningslånefond, från
vilken lån beviljas ekonomiska föreningar för anläggande på landsbygden
av distributionsnät för elektrisk energi m. m. Bildandet av eu vattenkraftslånefond
är ifrågasatt. Förslag till lärlingslag är för närvarande
utställt på remiss till vederbörande myndigheter. Av patentlagstiftningskommittén
har avgivits förslag till lag mot illojal konkurrens, och från
samma kommitté väntas förslag till ny patentlag och ny varumärkeslag.
Revision av gällande gruvlagstiftning pågår för närvarande av eu därtill
förordnad kommitté. Slutligen har för någon tid sedan avgivits ett
kommittéförslag rörande de åtgärder, som från statens sida kunna vara
av behovet påkallade för hemslöjdens understödjande och utveckling.
I fråga om sjöfarten pågå för närvarande kommittéutredningar
dels angående sjömanshusen i riket, i syfte att dessa institutioner på ett
bättre sätt än hittills må kunna fylla sitt ändamål, och dels angående
fartygsbesättnings arbets- och levnadsförhållanden. Skandinaviskt samarbete
för utarbetandet av en ny sjölag är igångsatt. Lag om tillsyn å fartyg
har under år 1914 utfärdats, i samband varmed inom kommerskollegium
från 1915 års början upprättats eu fartygsinspektionsavdelning,
vilken närmast handhar den på kollegium såsom central tillsynsmyndighet
ankommande förhandskontrollen å fartygs sjövärdighet. Betydelsefulla
uppgifter åligga i detta hänseende jämväl den centrala statsförvaltningen,
uppgifter, vilka efter krigets avslutande samt i och med lagstiftningens
utveckling sannolikt ytterligare komma att växa. Revision av
skeppsmätningsförfattningarna har avslutats genom därtill förordnade
sakkunniga, och vintersjöfartskommittén för Norrland kommer att inom
den närmaste framtiden avgiva slutligt betänkande angående åtgärder
för underlättande av vintertrafiken utmed Norrlandskusten och på de
norrländska hamnarna.
Även om samtliga här ovan angivna arbetsuppgifter icke äro av
natur att böra vinna handläggning uteslutande inom handelsdepartementet,
äro de dock alla av beskaffenhet att för sin lösning kräva stor upp
-
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
märksamhet och kraftig medverkan av det departement, som företräder
handelns, industriens och sjöfartens intressen.
Än mera maktpåliggande uppgifter möta emellertid säkerligen ett
handelsdepartement i vår handelspolitik utåt. Jag har redan berört de
spörsmål inom tull- och handelspolitiken, som äro under utredning och vid
vilka frågors behandling ett handelsdepartement har sin plats att fylla. Men
även eljest, i den regelmässiga samfärdseln med utlandet, bör den enskilde
näringsidkaren kunna påräkna stöd och hjälp från det allmännas sida
genom ett för dessa ärenden särskilt inrättat organ. Efter det definitiva
avslutande av-världskriget, som inom den närmaste tiden torde vara att
förvänta, kommer utan tvivel en synnerligen livlig ekonomisk tävlingskamp
nationerna emellan att uppstå. För att vi skola kunna bestå och
med framgång bevaka våra intressen i denna fredliga tävlan erfordras
icke blott en stark anspänning av de enskilda krafterna utan även ett
kraftigt och målmedvetet arbete från statens sida. Detta torde vara så
mycket mer angeläget, som den oerhörda omvälvning av de politiska och
ekonomiska förhållandena inom de utländska staterna, vilken kriget medfört,
redan har och givetvis även framgent kommer att på handelns, industriens
och sjöfartens områden skapa nya uppgifter och problem av
betydande räckvidd och ingripande betydelse för vårt näringslivs framtida
utveckling.
Det behov av medverkan från statens sida på ifrågavarande näringsområden,
som alltså lärer få anses ådagalagt, kan enligt min mening
icke på ett tillfredsställande sätt fyllas, med mindre för omförmälda
näringsgrenar inrättas ett särskilt departement med en departementschef
såsom Konungens rådgivare i dithörande regeringsangelägenheter.
Först härigenom kan erforderlig trygghet vinnas för att dessa
angelägenheter bliva föremål för den uppmärksamhet och omvårdnad,
som deras vikt kräver, samt att deras handläggning äger rum med erforderlig
insikt och sakkunskap. En hänvisning därtill, att jordbruksnäringen
och därmed närstående näringsgrenar i jordbruksdepartementet
redan erhållit sin representation inom den högsta administrationen samt
att detta departement måste anses väl hava motsvarat de därvid knutna
förhoppningarna, torde giva ett ytterligare stöd åt kravet på ett handelsdepartement.
Härtill kommer ytterligare, att finansdepartementet, som nu handlägger
ifrågavarande ärendesgrupper, på senare tid fått vidkännas en
synnerligen stark ökning i arbetet med andra till detta departement
87
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
i främsta rummet hörande ärenden. Till finansdepartementet höra nämligen
— förutom ärenden rörande handel, industri och sjöfart —
statsregleringen samt statens skatteväsende ävensom dat kommunala
skatteväsendet och kommunernas finanshushållning. Vidare äro till
detta departement förlagda en del andra ärendesgrupper, såsom mantalsskrivningen,
jordeboksväsendet, myntväsendet, bankväsendet, justeringsväsendet,
pensionsväsendet, statistik, tillverkning och försäljning av
brännvin samt försäljning av vin och maltdrycker in. in. Tyngdpunkten
i finansdepartementets verksamhetsområde utgöres av frågorna
röjande statsregleringen och statens skatteväsende. Ehuru chefen för
finansdepartementet icke kan anses såsom ledare av statens finanspolitik
i samma mening som finansministerierna i främmande länder,
då såväl riksbanken som riksgäldskontor stå under riksdagens förvaltning,
äro dock dessa frågor av den avsevärda omfattning och
maktpåliggande beskaffenhet, att de måste taga största delen av departementschefens
tid och arbetskrafter i anspråk. Det lärer därför
mota betydande, om icke oöverstigliga svårigheter för en och samma
person att på ett tillfyllestgörande sätt handhava de skattepoliliska angelägenheterna
och samtidigt ägna tillbörlig omvåidnad åt handelns, industriens
och sjöfartens särskilt i våra dagar synnerligen krävande uppgifter.
Härvid är även att beakta en annan omständighet, som enligt min mening
utgör ett synnerligen viktigt skäl för avskiljande från finansdepartementet
av ifrågavarande näringsgrenar. De skattepolitiska och de
näringspolitiska intressena måste nämligen enligt sakens natur ofta nog
förete ett visst motsatsförhållande till varandra. De vanskligheter, som
genom denna motsättning uppstå, skola givetvis på ett lättare och tillförlitligare
sätt kunna lösas, därest näringarnas intressen företrädas av en
särskild målsinan i regeringen.
Det förtjänar i detta sammanhang framhållas att, om ock i
finansdepartementet samlats det stora flertalet av de angelägenheter, som
röra handel, industri och sjöfart, vissa med dessa angelägenheter nära
sammanhörande ärendesgrupper för närvarande handläggas i andra departement.
Till justitiedepartementet höra sålunda ärenden angående tilllämpning
av lagen om skydd för varumärken, till utrikesdepartementet
ärenden angående kommersiell upplysning, till sjöförsvarsdepartementet
ärenden rörande skeppsmätning och navigationsskolorna, till civildepartementet
ärenden rörande eldfarliga oljor och explosiva varor samt till jordbruksdepartementet
vissa ärenden angående husslöjd och vissa gruvärenden.
Samtliga dessa ärendesgrupper, till vilka jag i det följande återkommer,
88
Kung!. Maj:ts proposition nr 359.
höra enligt min mening i största möjliga utsträckning överflyttas till det
nya handelsdepartementet. Endast genom ett sådant sammanförande av
alla de ärendesgrupper, som på grund av sin natur eller inbördes samhörighet
böra gemensamt handhavas, kunna de olägenheter undvikas, som
äro förknippade med den nuvarande ärendessplittringen på detta område
och en enhetlig förvaltning inom dessa viktiga näringsgrenar skapas.
Emellertid bör ock till besvarande upptagas frågan, huruvida
icke ett handelsdepartement lämpligen skulle kunna kombineras med
jordbruksdepartementet eller eventuellt med det till inrättande föreslagna
kommunikationsdepartementet. Denna fråga har redan av departeim ntalkommitterade
gjorts till föremål för övervägande. Kommitterade hava
därvid beträffande spörsmålet om jordbruksnäringens sanrmanförande
med handel, industri och sjöfart, varigenom ett gemensamt näringsdepartement
skulle bildas, huvudsakligen anfört att, då näringarna
stode i ett nära sarrrband med och sinsemellan betingade varandra,
vissa fördelar otvivelaktigt skulle vara att vinna genom ett sådant sammanförande.
Mot lämpligheten av err sådan anordning talade dock
främst den omständigheten, att det med hänsyn till de egenartade
förhållanden, varunder jordbruksnäringen arbetade, måste bliva synnerligen
svårt, om ej omöjligt, att finna personer, som ägde erforderlig insikt
och erfarenhet för att såsom departementschefer på ett framgångsrikt
sätt värda såväl handelns, industriens och sjöfartens som jordbrukets
intressen. Med den utveckling, som dessa näringar nått, syntes ock omlådet
för ett näringsdepartements verksamhet i och för sig bliva alltför
stort för att det skulle befinnas tjänligt, att en person belastades med
alla dithörande ärenden. Slutligen skulle det säkerligen från olika håll
möta betänkligheter att, sedan ett särskilt jordbruksdepartement, vilket
förutom jordbruksnäringen onrhänderhade ärenden angående skogar och
domäner, en gång blivit inrättat och visat sig hava eu stor uppgift att
fylla, vidtaga någon åtgärd, varigenom jordbruksnäringens intressen inom
administrationen kunde befaras bliva mindre väl tillgodosedda.
Med avseende å spörsmålet att förena de föreslagna handels- och
kommunikationsdepartementen till ett departement hava departernentalkommitterade
uttalat att, då det vore obestridligt, att ett av de viktigaste
målen för kommunikatiousanstalteruas inrättande vore att upphjälpa och
befrämja näringsväsendet, eu sådan anordning ur denna synpunkt kunde
synas naturlig. Men då näiingsväsendet och kommunikationsväsendet
dels vart för sig bildade ett betydande förvaltningsområde och dels hos
den högsta ledningen krävde sakkunskap av väsentligt olika natur, torde
Kling}. MajUs proposition nr Höft. 89
do icke böra läggas i ett departement, om trygghet skulle vinnas för
deras behöriga tillgodoseende. Därvid torde oek böra beaktas att, därest
övriga näringar utom jordbruket lades samman med kommunikationsväsendet
i ett departement, av naturliga skäl lätt skulle kunna inträffa,
att vid åtgärder rörande kommunikationsväsendet, vilka tillika berörde
näringarna, mindre hänsyn toges till jordbrukets än till .Övriga näringars
intressen.
Icke heller bör förbises, att ett visst konkurrensförhållande skulle
kunna uppstå mellan å ena sidan handels, industriens och sjöfartens
intressen samt å andra sidan de intressen, som kommunikationsdepartementet
såsom företrädare för statens affärsdrivande verk har att hävda.
De nu anförda skälen mot ett sammanförande av handelns, industriens
och sjöfartens angelägenheter med vare sig jordbruksnäringen
eller kommunikationsväsendet synas mig fullt bärande; och har jag redan
vid den av mig verkställda undersökningen av de i det föregående angivna
alternativen till departementsindelningsfrågans ordnande haft under
övervägande de här antydda möjligheterna.
Även kommerskollegium har i sitt år 1913 avgivna yttrande över
departementalkommitterades betänkande avvisat tanken på att inordna i
samma departement (handelsdepartementet), vid sidan av ärenden rörande
handel, industri och sjöfart, vare sig jordbruksnäringen eller kommunikationsväsendet;
och kollegium har i samband därmed gjort följande uttalande,
vari jag anser mig kunna instämma:
»Handel, industri och sjöfart utgöra sammantagna ett naturligen
avgränsat, fullt enhetligt förvaltningsområde, som visserligen i enstaka
fall och på vissa punkter kan förete intressemotsättningar, men dock ej
av den djupgående natur, att de icke böra kunna väl tillgodoses och
trivas inom en gemensam organisation. Tvärtom måste det innebära en
påtaglig fördel, att dylika motsättningar för dessa näringar, mellan vilka
den inneboende samhörigheten städse är skönjbar, erhålla den åt alla
håll bäst avvägda lösningen inom ett och samma förvaltningsorgan, vars
uppgift just är att utöva eu av sakkunskapen stödd, konsekvent och
rättvis högsta ledning av statens åtgöranden på dessa näringars hela
område. Den naturliga yttre organisationsramen för dessa åtgöranden
bör således enligt kollegii mening utgöras av ett från andra intressen
fristående handelsdepartement och den lika givna målsmannen för nyss
antydda högsta ledning bör vara chefen för detta departement.»
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 321 käft. (År 359.) 12
ÖO Kungl. MajUs proposition nr 359.
^rUm^Tts Vid innevarande riksdag föreligger jämväl frågan om en omfat
pnrförh&l-
S tnnde omorganisation av kommerskollegium enligt de grunder, som anlavde
till givits i chefens för finansdepartementet anförande till statsrådsprotokolföt
den 9 januari 1919. På sätt framgår av därvid gjorda uttalanden,
merskollegii synes berörda fråga icke böra undanskjuta avgörandet av spörsmålet om
anwrpannci- lättande av ett handelsdepartement, lika litet som ett blivande handelsdepartement
kan göra eu omorganisation av kommerskollegium överflödig.
Med ytterligare betonande härav vill jag rörande det framtida
förhållandet mellan handelsdepartementet och kommerskollegium i detta
samband allenast hänvisa till vad jag förut inledningsvis yttrat rörande
min ställning i det hela till frågan om departementens samarbete med de centrala
verken. En tids erfarenhet torde lämna material för eventuellt
upptagande vid en senare tidpunkt av frågan om eu närmare anslutning
av kommerskollegium till handelsdepartementet.
Utländska För tillvaratagandet inom den högsta statsförvaltningen av handelns,
stater, industriens och sjöfartens angelägenheter hava även i ett flertal utländska
stater inrättats särskilda departement eller ministerier, vilka understundom
inrymma även en eller annan ytterligare förvaltningsgren. I Norge*)
finnes sålunda ett departement för handel, sjöfart och industri, dit även
för närvarande äro förlagda ärenden rörande fiske och postväsendet.
Danmark har ett särskilt ministerium för handel och sjöfart, under det
att industriens angelägenheter här handhavas av inrikesministeriet. I
övrigt finnes i Preussen ett ministerium för handel och industri, i Österrike
ett handelsministerium, dit även näringsväsendet i övrigt med undantag
av jordbruksnäringen hör, i Ungern ett ministerium för handel, industri
och sjöfart, järnvägar, post och telegraf m. m., i Italien ett ministerium
för jordbruk, industri och handel, i Frankrike ett ministerium
för handel och industri, i Belgien ett industri- och socialministerium samt
i Nederländerna ett ministerium för jordbruk, industri och handel. I
England finnes en statsinstitution för handeln och sjöfarten (Board of
Trade), motsvarande ett ministerium, vars funktioner alltmer utvidgats,
i den mån staten reglerande ingripit i näringsutvecklingen.
Handelsde- I det föregående har jag uppvisat de skäl, som enligt min mening
ala för inrättandet av ett departement för handel, industri och sjöfart
område och (handelsdepartement) såväl i och för sig som med hänsyn till behovet
organisation. av hithörande ärendens utbrytning från det nuvarande finansdepartementet
och angelägenheten att till ett departement i möjligaste mån förlägga
*) Den här lämnade redogörelsen för förhållandena på ifrågavarande område i utländska
stater är i huvudsak hämtad från departementalkommitterades betänkande.
KutujI. Maj:ti proposition nr 959. 91
alla de i skilda departement nu förekommande ärendesgrupper, som höra
samman med ifrågavarande näringsgrenar. Jag anhåller nu att få övergå
till eu närmare redogörelse för handelsdepartementets verksamhetsområde
samt att angiva grunddragen av detta departements organisation.
'' I avseende å handeln vill jag först beröra handelsdepartementets Handehde^
befattning med ärenden angående den utrikes handeln och därmed Också verksamhetsdetta
departements ställning till utrikesdepartementet. Inom sistnämnda område,
departement har med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga under innevarande
år slutförts en utredning av frågan om omorganisation av departementet.
Enligt dessa sakkunnigas mening böra utrikesdepartementets
arbetskrafter, för att framgent kunna väl fylla sina krävande uppgifter,
väsentligen förstärkas, ej minst å det handelspolitiska området.
Mera än hittills torde nämligen departementets verksamhet komma att
inriktas på de ekonomiska förbindelserna mellan Sverige och utlandet. Det
gäller då att tillse, att utrikesdepartementet och handelsdepartementet ej
må utföra ett dubbelarbete, utan i stället pa lämpligaste sätt vart för sig
och i förening fylls, föreliggande uppgifter, som avse dels överenskommelser
med främmande makter, dels ock svenska undersatars tillhandahållande
med kommersiell information rörande utländska förhållanden.
Utrikesdepartementet, som genom sin diplomatiska och konsulära representation
i utlandet står i förbindelse med myndigheter i främmande
länder, synes härvid höra sörja för att våra intressen gent emot utlandet
bliva behörigen tillvaratagna. Handelsdepartementet åter torde i första
hand böra skärskåda och handlägga frågorna angående utrikes handeln
ur inre svensk synpunkt.
Vad särskilt beträffar frågan om handelstraktaters förberedande
behandling, synes det mig givet att, där ej särskilda kommissioner
finnas böra för ändamålet tillsättas, utredningar angående de krav och
önskemål, som ur näringslivets synpunkt genom sådana traktater böra
tillgodoses, skola ankomma på handelsdepartementet. Men i samband därmed
erfordras ock utredningar om förhållandena i det land, med vilket avtalet
skall slutas, om där gällande lagstiftning, om dess behov av import,
dess förmåga av export m. in. Utredningar av sådan art äro närmast utrikesdepartementets
sak. Utredningar av dessa bada olika slag sta emellertid
givetvis i sådant förhållande till varandra, att de böra aga rum genom nära
samarbete mellan de båda departementen. Redan på detta förberedande
stadium måste nämligen ett avvägande verkställas mellan de önskemål,
som från svensk sida skola göras gällande, och möjligheten av deras
genomförande vid de blivande underhandlingarna. Vad angår själva
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 359.
traktatförhandlingarna, torde viktigare sådana i regel liksom hittills, där
ej ntrikesrepresentationen ensam anses kunna och böra föra dem, komma
att ske genom särskilda kommissioner. Det bör vara en huvuduppgift
för de båda departementen att härvid, liksom även då dylika kommissioner
tillsättas för traktaternas förberedande, tillhandahålla nödig sakkunskap
beträffande de i Sverige och i vederbörande främmande land
rådande förhåljanden, som härvid äro av betydelse.
Den kommersiella upplysningsverksamheten till det svenska näringslivets
tjänst bör i huvudsak förmedlas genom handelsdepartementet eller
i första hand det därunder lydande kommerskollegiet på grundvalen av
det material, utrikesdepartementet anskaffar från utlandet. Bearbetningav
rapporter, publicerande och spridande av utdrag ur desamma och
meddelande av muntliga upplysningar, stödda på dessa rapporter,
bör det sålunda bliva näringsförvaltningens sak att ombestyra. Men
anskaffandet och det ur utrikespolitisk synpunkt nödiga sovrandet av
materialet torde endast utrikesdepartementet kunna verkställa, alldenstund
den speciella kännedomen om förhållandena i främmande länder måste
bliva av avgörande betydelse, då det gäller att bestämma, varifrån och
huru upplysningar lämpligen skola erhållas. Klart är emellertid, att
en dylik anordning icke är avsedd att lägga hinder i vägen för den
enskilde att fortfarande liksom hittills genom direkt hänvändelse till vår
diplomatiska och konsulära representation utomlands erhålla erforderliga
uppgifter eller att hänvända sig till utrikesdepartementets olika avdelningar
med förfrågningar angående utländska handelsförhållanden. Det
genom utrikesdepartementet anskaffade materialet bör, även om det av
utrikespolitiska skäl måste undanhållas offentligheten, dock alltid i hela
sin omfattning ställas till handelsdepartementets och det därunder lydande
kommerskollegiets förfogande.
I nära samband med frågan om den kommersiella upplysningsverksamheten
står spörsmålet, huruvida det bör medgivas handelsdepartementet
att direkt träda i förbindelse med vår utrikesrepresentation,
företrädesvis den konsulära. Departementalkommitterade och kommerskollegiikommittén
hava härutinnan uttalat, att handelsdepartementet
för fyllande av sina uppgifter måste kunna korrespondera direkt
med de officiella agenterna i utlandet. Detta synes också mig synnerligen
angeläget, ehuru det givetvis bör ske under sådan form, att det subordinationsförhållande,
vari nämnda agenter stå till utrikesdepartementet,
icke därigenom rubbas. I allmänhet böra naturligen, såsom också kommittéerna
framhålla, särskilda anordningar vidtagas till befrämjande av
arbetets snabba och obehindrade fortgång, när det för handelsdepartemen
-
Kung!. Maj:ts proposition nr 35 0. 93
tet gäller att erhålla direkt kommunikation med utrikesdepartementets
organ i utlandet.
Då det är antagligt, att förhållandena på det internationella varuutbytets
område icke bliva helt stabiliserade i och med världsfredens avslutande,
lärer man kunna räkna med möjligheten av att vid tiden för
den nya departementsindelningens genomförande vissa av de uppgifter, som
nu tillkomma statens handelskommission och statens industrikommission,
fortfarande, även om dessa kommissioner då upphört, åvila det allmänna.
Sålunda kan det tänkas, att vissa exportförbud måste upprätthållas för
att åt hemlandet bevara för detsamma nödiga och betydelsefulla varor samt
att en reglering av vissa importvarors fördelning fortfarande visar sig erforderlig.
Licensiering från exportförbuden och tillsyn över regleringen
äro uppgifter, som, i den mån de icke äro av natur att böra handläggas
av utrikesdepartementet, synas böra tillkomma det blivande handelsdepartementet.
Bland statens uppgifter med avseende å den inrikes handeln märkas
ärenden angående stipendier för handelsändamål, allmänna avgifter å
varuomsättningen, handelskamrar och handelsundervisningen.
Behandlingen av ärenden rörande stipendier för handelsändamål,
vilka för närvarande omfatta handelsstudiestipendier och exportstipendier,
bör enligt min med kommittéernas överensstämmande uppfattning förläggas
till handelsdepartementet.
Ärenden rörande allmänna avgifter å varuomsättningen, vilka givetvis
böra hänföras till handelsdepartementet, avse fastställandet av taxor
å hamnavgifter och grundpenningar samt taxor för kanaler, som ej tillhöra
staten.
I viss mån sammanhängande med nyssnämnda grupp av ärenden
äro frågor om fastställande av hamnområden. Jämväl dessa ärenden böra
handläggas av handelsdepartementet.
Att handelskamrar och andra organisationer av handels- och näringsidkare,
i den mån de fullgöra statliga funktioner eller åtnjuta statsunderstöd,
böra sortera under handelsdepartementet, synes påtagligt.
I detta sammanhang må ånyo erinras därom, att riksdagen i sin år 1905
avlåtna skrivelse med begäran om förslag till inrättande av ett nytt statsdepartement
för handel, industri och sjöfart framhöll, att vid upprättandet av
ett dylikt statsdepartement uppmärksamheten ock borde fästas på åstadkommandet
av tillfredsställande former för en samverkan mellan detta
organ och ifrågavarande näringars praktiska kikare, varigenom dessa
kunde utöva ett behörigt inflytande på förarbetena för den lagstiftning,
94
Kungl. Majda proposition nr 339.
varav näringarna berördes, och på sådana organisationsfrågor, vilka avsåge
deras befrämjande. I förevarande avseende är att märka, att genom
förordningen den 15 mars 1912, som utfärdats på utrikesdepartementets
föredragning, beslutats upprättande av ett handelsråd, vilket skulle
hava till uppgift att avgiva yttranden i sådana ärenden för främjande
av handel, industri och sjöfart samt rörande konsulatväsendet, som av
ministern för utrikes ärendena eller chefen för finansdepartementet överlämnades
till detsamma. Ledamöter i rådet utsågos därvid för en tid
av tre år. Sedan statens handelskommission den 8 juni 1915 inrättats,
blev vid nämnda treårsperiods slut nytt förordnande av ledamöter i rådet
icke meddelat. Den 20 november 1917 återupplivades emellertid
handelsrådet, i det att ledamöter då ånyo tillsattes för tre år.
Av departementalkommitterade och kommerskollegiikommittén har
föreslagits organiserandet av ett näringsråd vid sidan av handelsdepartementet,
vilket råd skulle erhålla en omfattande organisation och en rätt
vidsträckt befogenhet.
Huruvida det nu inrättade handelsrådet bör bibehållas eller en rådsinstitution
med i ett eller annat hänseende ändrad gestaltning bör i samband
med det nya handelsdepartementet upprättas, torde få bero på närmare
omprövning vid uppgörandet av definitivt förslag till detta departements
organisation. En sådan institution lärer under alla förhållanden
böra närmast anknytas till handelsdepartementet.
Beträffande handel sundervisning en hava kommittéerna till särskild behandling
upptagit den högre och den lägre undervisningen, den förra representerad
av handelshögskolan. I fråga om förläggningen av denna högskola
hava kommittéerna stannat i olika meningar, i det kommerskollegiikommittén
funnit sakliga skäl avgjort tala för att handelshögskoleärenden
jämväl för framtiden skola tillhöra det statsorgan, som har att tillvarataga
näringarnas angelägenheter, samt ansett, att handelshögskolan bör få* de
intressen, för vilka den har behov av statens medverkan, tillgodosedda
genom handelsdepartementet. Departementalkommitterade åter äro av den
meningen, att handelshögskoleärendena böra förläggas till det departement,
som handhar ärenden rörande allmän undervisning och vetenskap. Direktionen
för handelshögskolan har i avgivet utlåtande ställt sig på den
förra ståndpunkten. Detta spörsmål torde få avgöras efter ytterligare
övervägande från Kungl. Maj:ts sida.
Yad angår den lägre handelsundervisningen hava de båda kommittéerna
varit ense om att förorda förläggandet av ärenden angående
denna undervisning till handelsdepartementet. I denna fråga liksom
beträffande frågan om förläggning av ärendena angående den lägre tek
-
Kungl. May.ts proposition nr 353.
95
läska undervisningen, vilka ärenden kommittéerna velat föra till handelsdepartementet,
är emellertid att märka, att ett principiellt avgörande om
berörda ärendens hänförande till annat departement redan fattats. Såsom
framgår av riksdagens skrivelse den 24 maj 1918, nr 248, har nämligen
beslutats, att den förutvarande folkskolöverstyrelsen skulle från och
med år 1919 ombildas till en skolöverstyrelse, vilken, lydande under ecklesiastikdepartementet,
har att utöva inseendet jämväl över anstalter för såväl
den lägre tekniska undervisningen som den lägre handelsundervisningen.
Beträffande ärenden rörande den affärsmässiga försäkringsrörelsen
har jag i det föregående nämnt, att frågan om förläggningen av denna
ärendesgrupp bör tills vidare lämnas öppen.
Vidare böra till handelsdepartementet hänföras industri- och
hantverksärenden samt bergsärenden.
Här möta först ärenden angående industri och hantverk i allmänhet.
I fråga om förläggningen av ärendena rörande två särskilda näringsgrenar,
nämligen torvindustrien och slöjden, torde jag få nämna följande.
Torvärendena tillhöra nu jordbruksdepartementet, under det att slöjdärendena
äro fördelade mellan finans- och jordbruksdepartementen på sådant
sätt, att sistnämnda departement huvudsakligen handlägger slöjdärenden,
som beröra understöd åt hushållningssällskapen för husslöjdens befrämjande
och statens instruktörer i husslöjd samt deras verksamhet, medan
finansdepartementet behandlar frågor om »befrämjande i allmänhet av
slöjderna». Departementalkommitterade och kommerskollegiikommittén
förorda — under framhållande att torvindustrien numera bör betraktas
såsom en industriell näring av i huvudsak samma art som övriga industriella
näringsgrenar samt att tudelningen av statsarbetet i avseende å
slöjden innebär en olägenhet — att här ifrågavarande båda slag av näringsärenden
förläggas till handelsdepartementet. Då emellertid bäggedera
näringsgrupperna för närvarande äro föremål för särskilda kommittéutredningar,
som ännu icke vunnit slutbehandling, synes för närvarande
vidare ståndpunktstagande i förläggningsfrågan icke böra göras, än att
jag vill förorda, att finansdepartementets ärenden rörande slöjd överflyttas
till det blivande handelsdepartementet.
De industri- och hantverksärenden, som nu handläggas inom finansdepartementet
och som böra överföras till handelsdepartementet, äro
ärenden angående manufakturförlagslån, hantverkslån, statens provningsanstalt,
utställningar, Itongresser, industriorganisationer, lärlingsväsendet
samt patent.
Kungl. Majd» proposition nr 359.
9fi
Enligt 1900 års departementalstadga tillkommer justitiedepartementet
ärenden angående tillämpning av lagen om skydd för varumärken.
Kommittéerna anse goda skäl tala för att, om ett särskilt handelsdepartement
upprättas, varumärkesärendena överflyttas till detta. Som
varumärkesregistreringen sker i patent- och registreringsverket, vilket föreslagits
att tillhöra handelsdepartementets förvaltningsområde, skulle på
detta sätt vinnas eu nära sammanslutning av alla ärenden rörande varumärken.
Jag förenar mig i detta förslag.
Ärenden rörande elektriska anläggningar för belysning och arbetsöverföring
— med undantag av elektriska spårvägs- och järnvägsanläggningar
— vilka ärenden, såsom redan nämnts, genom kungörelse den 28
juni 1918 överflyttats från civildepartementet till finansdepartementet,
torde böra övergå till handelsdepartementet.
Departementalkommitterade och kommerskollegiikommittén hava
föreslagit, att till handelsdepartementet måtte överföras en del mindre
ärendesgrupper, som nu tillhöra civildepartementet, nämligen ärenden angående
explosiva varor, eldfarliga oljor och kiseljärn. Jag biträder detta
förslag. Det torde få erinras, att i statsverkspropositionen till innevarande
års riksdag begärts upptagande å ordinarie stat under sjunde
huvudtiteln från och med år 1920 av anslag till upprätthållande av en
sprängämnesinspektion.
Beträffande förläggningen av ärendena rörande de tekniska högskolorna
anhåller jag få omförmäla, att nuvarande statsrådet Schotte i
sitt den 27 februari 1917 avgivna betänkande angående statsdepartementens
verksamhetsområden och arbetsformer m. m. därom yttrat, att
det syntes vara en övervägande mening bland industriens målsmän, att
de tekniska högskolorna borde överföras till det departement, som närmast
företrädde industriens ärenden, men att bland dessa högskolor själva
rådde en önskan att fortfarande få förbliva under ecklesiastikdepartementet,
samt att goda skäl kunde anföras för vardera meningen. I denna
fråga är vidare att erinra därom, att förslag till innevarande års riksdag
framlagts om anvisande av anslag till en ingenjörvetenskapsakademi.
I avbidan på beslut om inrättandet av eu dylik akademi torde avgörandet
om slutlig förläggning av denna akademi böra tills vidare anstå.
Vad de tekniska högskolorna beträffar, torde tillräckliga skäl näppeligen
föreligga för en ändring i nuvarande ordning.
Följande till såväl handel som industri hörande ärendesgrupper
böra överföras från finansdepartementet till handelsdepartementet, nämligen
ärenden angående bolag sväsendet samt ärenden rörande utlänningars
rätt att här i riket idka handel och annan näring.
Kung!. Maj:ta proposition nr 959. 97
Jag övergår nu till bergsärendena. Dessa handläggas för närvarande
med nedan nämnt undantag dels inom finans-, dels inom jordbruksdepartementet.
De till sistnämnda departement hörande ärendena äro sädana
gruvärenden, som huvudsakligen röra kronans jordägarandel i gruva, bestämmelser
angående undersökning och tillgodogörande av mineraliyndighet
å kronojord, åtgärder för inmutning för kronans räkning av malmfyndigheter
och till bevarande av kronans rätt till inmutade fyndigheter samt
upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara miueralfyndigheter
å kronojord; övriga gruvärenden handläggas i regel inom finansdepartementet.
Dit är ock förlagd handläggningen av bruksärenden, däribland
sådana, vilkas intressen pläga företrädas av järnkontoret. 1 deri
mån gruvinspektionen innefattar eu yrkesinspektion, åvilar den socialstyrelsen
och därmed civildepartementet.
Kommittéerna hava såsom sin mening uttalat, att ifrågavarande
ärenden, utom i vad de avse yrkesinspektion, i största utsträckning böra
förläggas till handelsdepartementet, en mening, vilken också i huvudsak
delats av de myndigheter, som yttrat sig över betänkandet. Till denna
mening ansluter även jag mig, under erinran, att Kuugl. Maj:t i det till
riksdagen avlåtna förslaget om kommerskollegii omorganisation uttalat sig
för bergs- och bruksärendeuas huvudsakliga sammanförande inom kollegium.
Kommittéernas förslag att från jordbruksdepartementet till handelsdepartementet
överflytta Sveriges geologiska undersökning har avstyrkts
av nämnda ämbetsverk; och med hänsyn särskilt till den geologiska undersökningens
betydelse för jordbruket finner jag mig ej heller böra biträda
förslaget.
Eu ytterligare huvudgrupp av ärenden, vilken enligt kommittéernas
förslag skulle förläggas under handelsdepartementet, kan sammanfattas
under benämningen sjöfartsärenden.
Till dessa höra frågor om sjöfartens befrämjande genom subventioner
och rederilån, vilka i enlighet med kommittéernas förslag givetvis
böra förläggas till handelsdepartementet.
Navigationsskolorna samt utbildningen av navigationslärare vilja
kommittéerna, i enlighet med sin allmänna ståndpunkt att till kommerskollegium
och därmed under handelsdepartementet koncentrera alla
frågor rörande sjöfarten, få till nämnda ämbetsverk och departement från
sjöförsvarsdepartementet förflyttade. 1 det förslag till omorganisation
av kommerskollegium, som, enligt vad jag redan nämnt, avlåtits till årets
riksdag, har Kungl. Maj:t jämväl redan uttalat sig för att kommerskol
Bihang
till riksdagens protokoll 1919. / sand. 921 käft. (År 959.) 1 •>
98
Kungi. Maj:t8 proposition nr 359.
legitim övertager dessa undervisningsanstalter. Att de böra hänföras till
handelsdepartementet såsom högsta förvaltningsmyndighet, därom har jag
redan tidigare vid behandlingen av försvarsdepartementens sammanslagning
uttalat mig.
Frågor angående befälet å svenska handelsfartyg samt om behörighetsbrev
hava särskilt under de senaste aren utgjort en kvantitativt ganska
betydande del av finansdepartementets arbetsområde. I den mån dessa
frågor bliva föremål för Kungi. Maj:ts avgörande, synas de givetvis böra
förläggas till handelsdepartementet.
Bland ärenden rörande inskrivnings- och mönstring sväsen för sjöfolk
och dylikt har det under senare tid huvudsakligen varit frågor rörande
sjömanshusen, vilka på föredragning av finansdepartementet påkallat
Kungl. Maj:ts prövning. Samtliga dessa ärenden böra såsom sjöfartsärenden
höra under handelsdepartementet, liksom också frågor om registrering
av svenska fartyg — närmast en angelägenhet, som ankommer
på kommerskollegium.
Skeppsmätning särendena hava kommittéerna velat flytta från generaltullstyrelsen
till kommerskollegium. Det avgörande skälet härför har
varit det intima sambandet mellan skeppsmätningen och andra sjöfartsärenden
samt vikten av att dessa ärenden sammanfördes hos ett organ.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t jämväl föreslagit eu sådan
överflyttning, därvid föredragande departementschefen funnit det kraftigaste
skälet vara att söka i den omständigheten, att han delssjöfarten
mycket nära beröres av det sätt, varpå skeppsmätningen är ordnad, i
det bestämmelserna därom hava till syfte att angiva den norm, efter
vilken fartygens umgälder skola beräknas. Kommer den sålunda föreslagna
överflyttningen till stånd, synes det ligga närmast till hands,
att ärenden angående skeppsmätningsväsendet, vilka nu till övervägande
del behandlas inom sjöförsvarsdepartementet, liksom sjöfartsfrågor i allmänhet
förläggas under handelsdepartementet. Frågor angående sjöfartsavgifterna
lära däremot med hänsyn till sin fiskaliska natur böra förbliva
under finansdepartementet.
Under handelsdepartementet bör dispaschör sväsendet sortera.
Fn huvuddel av de sjöf artsärenden, som utgöra föremål för
civil förvaltningsverksamhet, består av frågor rörande sjöf artssäkerhet.
Sedan kommittéerna avgivit sitt utlåtande, har den nya sjöfartssäkerhetslagstiftningen
blivit genomförd. Den betydande förvaltningsuppgift, som
därmed och särskilt genom förtygsinspektionen blivit lagd å det allmänna,
har närmast kommit att åvila kommerskollegium. Handelsdepartementet
såsom den högsta myndigheten i sjöf artsfrågor torde emellertid på detta
Kung!. j)faj:ts proposition nr 359.
Öl)
område få betydelsefulla uppgifter att tillvarataga, även om det närmaste
löpande arbetet såsom hittills stannar inom kommerskollegium.
Det viktiga och omfattande ärendesområde, som utgöres av näriugsstatistiken
och närmast handhaves av kommerskollegium, bör givetvis tillhöra
handelsdepartementet.
Departementalkommitterade och kommerskollegiikommittén hava
föreslagit, att de å utrikesdepartementets rättsavdelning nu behandlade
s. k. ersättningsärendena — rörande utgifter för sjöfolk och nödställda
svenska undersåtar i utlandet m. in. — skulle överflyttas till kommerskollegium
och därmed inordnas under handelsdepartementet. Då emellertid
i det förslag till omorganisation av utrikesdepartementet, som förelägges
innevarande års riksdag, berörda ersättningsärenden fortfarande
äro upptagna bland sistnämnda departements arbetsuppgifter, lärer frågan
om deras förflyttning till annat departement nu få förfalla.
Departementalkommitterade hava — i enlighet med den av dem följda
allmänna principen, att den lagstiftning, vilken närmast sammanhänger
med ett departements verksamhetsområde, bör handhavas av detta departement
— föreslagit, att till handelsdepartementet skulle överflyttas flera
viktiga och omfattande lagstiftningsuppgifter, exempelvis lagstiftningen
angående handelsböcker och handelsräkningar, handelsregister, firma och
prokura samt aktiebolag, handelsbolag och enkla bolag ävensom sjölagstiftningen
och gruvlagstiftningen. Jag kan icke biträda förslaget, att
dylika var för sig omfattande, på flera områden ingripande och med den
allmänna civillagen rätt nära sammanhängande lagfrågor undantagas från
handläggning i justitiedepartementet. Däremot är jag i så måtto ense
med kommitterade, att mera speciella lagstiftningsfrågor, som beröra
begränsade ämnen, behandlas inom det departement, som har med den
administrativa tillämpningen av lagen att skaffa. I enlighet härmed förordar
jag, huvudsakligen i anslutning till departementalkommitterades
förslag, att till handelsdepartementet förlägges lagstiftningen angående
villkoren för drivande av handel och näringar, patent, skydd för varumärken,
mönster och modeller, oriktig ursprungsbeteckning, explosiva
varor, eldfarliga oljor och dylikt, lotterier, fartygsregister och sjöfartssäkerhet.
Vad beträffar lagstiftningen angående elektriska anläggningar,
torde densamma åtminstone tillsvidare böra kvarstanna i justitiedepartementet.
Vad angår utfärdandet av administrativa föreskrifter lärer det vara
klart, att detta bör ske inom det departement, som handlägger förvaltningsuppgifterna
på vederbörande område.
100
Kung!. Maj:ts proposition nr 35,9.
1 enlighet med vad sålunda yttrats skulle handelsdepartementet
huvudsakligen handlägga ärenden angående
in- och utrikes handel i allmänhet, taxor å hamnavgifter och
grundpenningar samt taxor för kanaler, som ej tillhöra staten, hamnområden
;
industri i allmänhet, hantverk och annan dylik hantering;
lärlingsväsendet;
patent samt skydd för varumärken, mönster och modeller;
el ektriska anläggningar;
eldfarliga oljor, explosiva varor och kiseljärn;
bolagsväsendet;
bergs- och brukshantering;
in- och utrikes sjöfart i allmänhet, navigationsundervisning, befäl
å svenska handelsfartyg, mönstring av sjöfolk, registrering av fartyg,
skeppsmätningsväsendet, sjöfartssäkerhet;
näringsstatistik; samt
lagstiftning rörande
villkoren för drivande av handel och näringar,
patent,
skydd för varumärken, mönster och modeller,
oriktig ursprungsbeteckning,
explosiva varor, eldfarliga oljor o. d.,
lotterier,
fartygsregister och
sjöfartssäkerhet.
1 anslutning härtill skulle till handelsdepartementet höra:
kommerskollegium med bergsstaten,
patent- och registreringsverket samt
statens provningsanstalt.
Antalet under år 1918 avgjorda ärenden, vilka varit av natur att
i enlighet med den av mig angivna planen böra hänföras till det nya
handelsdepartementet, utgjorde, kristidsärenden oräknade, omkring 1,700,
varav handlagts 18 i justitiedepartementet, 191 i sjöförsvarsdepartementet,
41 i civildepartementet*, 28 i jordbruksdepartementet och återstoden
i finansdepartementet.
* Härvid hava de elektriska ärendena, som den 1 juli 19.18 flyttades från civil- till
finansdepartementet, räknats, som om de under hela året handlagts i sistnämnda departement,
Kung!. Maj:t» proposition nr .7.5.9,
101
Med avseende å handelsdepartementets organisation lärer man böra HandeMe
tillse, att denna organisation, utan att gå utöver vad som för närvarandet"
kan anses vara av behovet påkallat, dock från början gives den stadga och ''tion.
omfattning, att den kan fullt motsvara det ändamål, som med departementets
inrättande avsetts. Med denna utgångspunkt lärer vara otvivelaktigt,
att i departementet böra anställas såväl eu statssekreterare som
eu expeditionschef. Eu särskild statssekreterare lärer vara erforderlig med
hänsyn till det omfattande författnings- och riksdagsarbete, som kan förväntas
i detta departement. Det torde härvid också böra beaktas, att
den i viss mån nydanande verksamhet, som givetvis måste utmärka detta
departement, kräver, att vid departementschefens sida ställes eu kunnig
och erfaren person, som icke betungas med de mera expeditionella uppgifterna.
Därest expeditionschefen — särskilt under början av departementets
tillvaro — icke skulle bliva helt upptagen av de egentliga expeditionschefsgöromålen,
lärer han böra biträda med föredragning av en del
större löpande ärenden.
Genom sistnämnda anordning bör man enligt min mening för närvarande
kunna inskränka antalet byråer inom handelsdepartementet till
två, vardera med ett kansliråd som chef. Av dessa byråer torde den
ena lämpligen kunna i huvudsak handlägga ärenden angående handel och
sjöfart samt don andra industri- och bergsärenden. Den närmare fördelningen
av ärendena mellan byråerna och i sammanhang därmed avgörandet
av frågan, vilket kansliråd bör övertaga föredragningen av departementets
rätt fåtaliga regeringsrättsärenden, torde få bero på vidare omprövning.
Under den tid, då frågan om inrättande av ett handelsdepartement
stått på dagordningen, har vid upprepade tillfällen framhållits vikten
av att detta departement i sin verksamhet komme att stå i så intim
kontakt som möjligt med det praktiska näringslivet. 1 sådant hänseende
har jag redan i det föregående berört det av departementalkommitterade
och kommerskollegiikommittén framförda förslaget om inrättande av ett
näringsråd vid sidan av departementet. Emellertid torde de krav, som
härutinnan framställts, knappast kunna bliva på ett fullt tillfredsställande
sätt tillgodosedda, med mindre inom departementet anställas tjänstemän,
som äga teknisk sakkunskap och praktisk erfarenhet inom olika näringsområden.
I vilken form anställningen av dylika tjänstemän lämpligen
bör äga rum, torde icke nu behöva definitivt bestämmas. Man kan
exempelvis tänka sig den anordningen, att på de båda byråerna anställas
praktiskt förfarna assistenter, vilka skulle hava att biträda med
handläggning och eventuellt föredragning i statsrådsberedningen av sådana
102
Kungi. Maj:ts proposition nr 359.
ärenden, som äro av mera teknisk beskaffenhet. Dylika assistenter torde
böra sökas företrädesvis bland yngre personer med praktisk utbildning
och erfarenhet. Då man emellertid icke torde kunna räkna med att för
längre tid vid statsförvaltningen knyta dugande krafter av ifrågavarande
slag, synas assistenterna böra tillsättas allenast på förordnande och uppbära
ersättning i form av arvode.
I samband med organisationsfrågan vill jag erinra, att chefen för
tinansdepartementet vid framläggande till innevarande års riksdag av förslag
till omorganisation av kommerskollegium förordat, att det centrala
statsorganet för kommersiell upplysning anordnas i kommerskollegium såsom
en sektion under handelsbyrån, samt hänvisat till att anstalter borde
träffas i syfte att trygga samarbetet på förevarande område med handelsdepartementet
och att effektivt underlätta tillgången till det kunskapsmaterial,
som sektionen avsåge att bereda. På frågans nuvarande ståndpunkt
har jag endast velat framföra tanken på eu sådan anordning, att
chefen för omförmälda sektion skulle, såsom fallet är exempelvis med
sekreteraren i bankinspektionen i förhållande till chefen för finansdepartementet,
anställas jämväl såsom biträde åt chefen för handelsdepartementet.
Beträffande behovet av förste och andre kanslisekreterare, registrator,
kvinnliga biträden och vaktmästare lärer nu icke behöva avgivas förslag.
Eu överslagsberäkning har givit vid handen, att handelsdepartementets
ordinarie avlöningsstat, tillfällig lönereglering oberäknad, skulle komma
att sluta å ett sammanlagt belopp av omkring 130,000 kronor.
Såsom jag redan förut framhållit, kommer handelsdepartementet med
sina huvudsakliga ärendesgrupper — handel, industri och sjöfart — att mottaga
det väsentliga av sitt arbetsmaterial från finansdepartementet, en mindre
del från sjöförsvarsdepartementet samt ett fåtal ärenden från justitie-,
civil- och jordbruksdepartementen. Någon inverkan på organisationen
av sistnämnda fyra departement lärer denna överflyttning i och för sig icke
komma att utöva. Däremot kommer överförandet från finansdepartementet
till det nya handelsdepartementet av ovanberörda ärendesgrupper givetvis
att medföra, att finansdepartementets byrå för ärenden angående handel,
industri och sjöfart m. m. utbrytes från detta departement och förlägges
till handelsdepartementet. Härigenom skulle den årliga direkta merutgiften
för handelsdepartementets inrättande komma att nedbringas med omkring
22,000 kronor och således uppgå till i runt tal 110,000 kronor.
103
/tungt. Ma.j:ts proposition nr tidt).
Det återstår mig endast att beröra frågan om den tidpunkt, från
vilken den sålunda förordade departementsindelningen bör bliva gällande.
Å ena sidan är härvid att beakta, att den nya indelningen avser att fylla
viktiga, delvis trängande ändamål och sålunda bör träda i kraft snarast
möjligt. Å andra sidan kräver genomförandet av denna omorganisation
givetvis sin tid. Det vill förefalla, som om det erforderliga organisationsarbetet
borde kunna vara avslutat i god tid före den 1 juli 1920,
till vilken dag jämväl de medel, som för ändamålet erfordras, böra kunna
vara av 1920 års riksdag anvisade å tilläggsstat för samma år på grundvalen
av i detalj utförda stater för de nya departementen, som torde
böra föreläggas nämnda riksdag. Då det emellertid onekligen är vanskligt
att redan nu definitivt fastställa tidpunkten för organisationsarbetets
slutförande, synes mig för närvarande allenast böra bestämmas, att den
nya ordningen skall inträda å dag under år 1920, som av Konungen
bestämmes.
I enlighet med de grunder, för vilka jag nu redogjort, har jag
låtit inom justitiedepartementet utarbeta förslag till ny lag om statsdepartementen».
Föredraganden uppläste härefter omförmälda lagförslag samt hemställde,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att antaga detsamma.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gustaf Sandström.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Förslag till lag om statsdepartementen......................2
Historisk översikt (1840—1912).......................3
Departementalkommitterades betänkande och förslag samt däröver avgivna yttranden . 7
Departementsindelningsfrågans vidare utveckling till nuvarande tid.........11
Departementens lönereglering och deras inre organisation...... 14
Olika alternativ för departementsindelningsfrågans lösning samt förslag därtill . . . .16
Försvarsdepartementet............................18
Civildepartementets uppdelning på två departement, ett kommunikationsdepartement och
ett socialdepartement . .........................Öl
Handelsdepartementet............................81
Stockholm 1919. Kung! Bokfcryokeriet. P. A. Norstedt & Söner.
184680