Kunyl. Maj:ts proposition Nr 342.

1

Nr 342.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för
beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor;
given Stockholms slott den 18 mars 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för detma dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att för beredande av lindring i de ''mindre bemedlades levnadsvillkor
i huvudsaklig överensstämmelse med de av chefen för jordbruksdepartementet
i statsrådsprotokollet tillstyrkta grunder anvisa såsom

förslagsanslag

dels å tilläggsstat för år 1919 .............................. kronor 30,000,000,

dels ock å extra stat för år 1920 ........................ k 6,000,000.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 30b käft. (Nr 342.) 1

2

Kung!. Maj:ts proposition Nr 342.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18
mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner.

Statsråden: PETERSSON,

SCIIOTTE,

Petrén,

Nilson,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Petersson anförde:

För beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor
har riksdagen anvisat särskilda förslagsanslag å 24 miljoner kronor å
tilläggsstat för år 1918 och å 8 miljoner kronor å extra stat för år
1919 det senare anslaget avsett att möjliggöra rörelsens fortsättande
även efter det nya årets ingång intill dess riksdagen hunne fatta beslut.

Vid föredragning den 9 januari 1919 av ärendena angående regleringen
av utgifterna under nionde huvudtiteln å tilläggsstat för år
1919 anmälde jag i punkten 55, att folkhushållningskommissionen med
P. M. den 23 november 1918 överlämnat en av kommissionens avdelning
för dyr tids anslaget upprättad beräkning över det återstående anslagsbehovet
för detta ändamål under innevarande år, utvisande ett ytter -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 342. •"*

Ii gare kapitalbehov av 47 miljoner kronor. I enlighet härmed hai
Knngl. Magt i nämnda punkt föreslagit riksdagen att i avbidan på proposition
i ämnet för detta ändamål å tilläggsstat för år 1919 beräkna
sistnämnda belopp.

Tillika har Kungl. Magt i punkten 129 av 1919 års statsverksproposition
föreslagit riksdagen att, då behov kunde komma att föreligga
att även för år 1920 fortsätta med åtgärder av ifrågavarande slag för
lindrande av de mindre bemedlades levnadsvillkor, i avbidan på proposition
i ämnet för detta ändamål å extra stat för år 1920 beräkna ett
anslag av 5 miljoner kronor.

Nu bär folkhushållningskommissionen i skrivelse den 14 mars
1919 framlagt närmare utredning i detta ämne och avgivit därpå gren- sioncn.
dåde förslag. Kommissionens skrivelse är av följande lydelse:

>På grund av väckt motion bemyndigade 1916 års riksdag Kungl. Maj:t att Historik.
i enlighet med vissa grunder för beredande av lindring i de mindre bemedlades
levnadsvillkor genom reglering av priset å för dem avsedda livsmedel, enligt beslut
i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t på förslag av statens livsmedelskommission och
på villkor av kommunal kontroll ifråga om syftets ernående, använda och av tillgängliga
medel, mot framtida anmälan till ersättande, förskjuta ett belopp av högst
5 miljoner kronor. Kungörelse angående statsbidrag för ifrågavarande ändamål utfärdades
den 13 oktober 1916.

Av sagda belopp kom endast 3,912,649 kronor 22 öre till användning, som
täcktes av 1918 års riksdag medelst ett förslagsanslag, högst 3,912,650 kronor.

Anslaget å 5 miljoner kronor var emellertid i det närmaste utnyttjat vid
utgången av första halvåret 1917, vadan statens livsmedelskommission såg sig föranlåten
hemställa hos dåvarande jordbruksministern om utverkande av nytt statsbidrag
för att möjliggöra dyrtidsverksamhetens fortsättning. Den i ämnet avlåtna
propositionen blev jämväl av 1917 års riksdag bifallen. Det anslag å 12 miljoner
kronor, som anvisades, fick därjämte förslagsanslags natur.

Den dyrtidsverksamhet, som kom att understödjas med bidrag av sistnämnda
anslag, har reglerats genom kungörelser den 8 juni och 9 november 1917. De riktlinjer
för verksamhetens bedrivande, som utstakades, då det första dyrtidsanslaget
å 5 miljoner kronor tillkom, fullföljdes även vid fördelningen av bidrag ur anslaget
å 12 miljoner kronor. Yissa lättnader för rätten att komma i åtnjutande av statsbidrag
medgåvos dock de ekonomiskt svagast ställda kommunerna, varjämte också
vissa av utvecklingen påkallade nya verksamhetsuppgifter inrymdes bland de ändamål,
för vilka kommunerna berättigades att erhålla statsbidrag.

Då de av 1917 års riksdag beviljade beloppen endast avsågo att täcka behoven
intill dess följande års riksdag satts i tillfälle att ånyo besluta i frågan, och
folkhushållningskommissionen hos Kungl. Maj:t hemställt om anvisande av förnyat
anslag till dyrtidslindrande åtgärder jämväl under senare halvåret 1918 och första
halvåret 1919, beslöt 1918 års riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr
348 dels att å tilläggsstat för år 1918 bevilja ett förslagsanslag å 24 miljoner kronor

4

Kung!. Mcij.ts proposition Nr 342.

för lindrande av de mindre bemedlades levnadsvillkor, dels att för enahanda ändamål
å extra stat för år 1919 anvisa ett förslagsanslag av 8 miljoner kronor. Av
dessa anslag beräknades det å 24 miljoner kronor såväl att fylla den brist, som
uppkommit genom att det förut omnämnda förslagsanslaget å 12 miljoner kronor
överskridits, som också att tillgodose uppkommande behov under senare halvåret
1918. Bestämmelserna för sagda halvårs verksamhet fastställdes i kungörelsen den
14 juni 1918. Förslagsanslaget å 8 miljoner kronor skulle däremot användas för
täckande av dyrtidsverksamhetens kostnader under första halvåret 1919. Denna
verksamhet regleras genom kungörelsen den 8 november 1918.

Översikt av
dyrtidsverksamhetens

hittillsvarande
omfattning
och
resultat.

Innan folkhushållningskommissionen går att framlägga sina beräkningar av
kostnaderna för den dyrtidsverksamhet, kommissionen anser staten tills vidare bör
upprätthålla, tillåter sig kommissionen meddela några kortfattade uppgifter om de
hittills företagna åtgärdernas omfattning och resultat. Följande beteckningar komma
därvid att användas beträffande de perioder, under vilka verksamheten ägt rum:

Första perioden för
Andra » »

Tredje » »

Fjärde » >

Femte > »

tiden 1 december 1916—30 juni ........ 1917

» 1 juli ........ 1917—31 december 1917

» 1 januari ... 1918-30 juni........ 1918

» 1 juli ....... 1918—31 december 1918

» 1 januari.... 1919—30 juni........ 1919.

Den statsunderstödda dyrtidsverksamhet, som under första perioden pågick
inom landets kommuner, hade en jämförelsevis ringa omfattning, men allt eftersom
kristidsförhållandena i landet försvårat de mindre bemedlades villkor, har verksamheten
vuxit i betydelse och omfattning. Dessa förhållanden avspegla sig även i
de siffror, som angiva dyrtidsverksamhetens gestaltning sedan år 1916. Under första
perioden erhöllo 786 landskommuner, 28 köpingar och 98 städer bidrag ur dyrtidsanslaget,
eller tillhopa 912 kommuner, å ett sammanlagt belopp av 4,400,003 kronor
47 öre. Den närmare fördelningen utav anslagen under ifrågavarande period framgår
utav efterföljande bilaga 1 1). Under andra perioden beviljades dyrtidsanslag åt
1,816 landskommuner, 30 köpingar och 102 städer, eller tillhopa 1,948 kommuner,
å ett sammanlagt belopp av 7,658,282 kronor 70 öre. Den närmare fördelningen
utav ifrågavarande belopp framgår utav bilaga 2. För tredje perioden voro siffrorna
följande: 1,796 landskommuner, 31 köpingar och 103 städer, eller tillhopa 1,930
kommuner, och det sammanlagda beloppet var 12,136,089 kronor 96 öre (bilaga 3).
Under fjärde perioden anvisades bidrag av dyrtidsanslaget till 1,910 landskommuner.
33 köpingar och 103 städer, tillhopa alltså 2,046 kommuner, och uppgick statsbidragets
belopp till 17,753,471 kronor 51 öre (bilaga 4). Fn sammanfattande uppgift
över antalet kommuner, som erhållit dyrtidsanslag under envar av de fyra
första perioderna, lämnas i bilaga 5. För femte perioden både folkhushållningskommissionen
intill den 8 mars 19i9 föreslagit 1,346 kommuner till erhållande av dyrtidsanslag
å 14,566,658 kronor 38 öre och vissa allmännyttiga företag å 26,837
kronor 67 öre eller inalles 14,593,496 kronor 5 öre. Dessa respektive siffror komma
emellertid att väsentligt ökas, enär några hundra ansökningar å betydande belopp
ännu icke kunnat slutgiltigt behandlas på grund av att framställningarna inkommit *)

*) Alla bilagor äro här uteslutna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 342. 5

sent och delvis kriiva särskild bearbetning. Enligt ovanstående utgör antalet kommuner,
som under de fyra första perioderna blivit delaktiga av dyrtidsanslaget, i
procent av rikets hela antal kommuner:

under första perioden ......

...... 36.3

procent,

» andra » ......

...... 77.6

» tredje » ......

...... 76.8

»

» fjärde »

....... 81.5

Av de landskommuner, som under fjärde perioden utövat statsunderstödd
fiyrtidsverksamhet, voro 77 procent jordbruks-, skogs- och fiskesamhällen, 22 procent
socknar av övervägande industriell struktur samt l procent stationssamhällen.

Bidrag av dyrtidsanslaget hava därjämte på grund av särskilda omständigheter
under de fyra lörsta perioderna även tillerkänts följande allmännyttiga företag
eller organ åt det allmänna, nämligen:

Arbetsstyrelsen för Krokåns vattenreglering (för rabattering av livsmedel åt
vid företaget sysselsatta arbetslösa personer, företrädesvis stenhuggare),

Göteborgs och Bohus läns hjälpkommitté (för utdelning av beklädnadsartiklar
åt barnrika familjer i stenhuggarkommunerna samt rabattering av livsmedel åt vissa
kategorier arbetare),

Blekinge och Hallands läns hjälpkommittéer (för nedbringande av priset å
levnadsförnödenheter bland vissa kategorier stenhuggare),

Norrbottens länsstyrelse (bidrag till kostnaderna för upplysningsverksamhet
i kristidshushållning),

studentkårerna i Uppsala och Lund (för nerbringandet av måltidsinackorderingspriset
åt mindre bemedlade studenter; anslagen ha i dessa bägge senare fall
dock omhänderhafts av respektive städers kommunala kristidsorgan), samt

några livsmedelsstyrelser (för bedrivande av upplysningsverksamhet). Summan
av dessa till allmännyttiga företag eller organ åt det allmänna fördelada
anslag under de fyra första perioderna belöper sig till 322,653 kronor 11 öre. Beloppen
fördela sig sålunda på de olika perioderna:

första perioden
andra »

tredje »

fjärde »

53,832: 73 kronor,

73.739: 88 »

104,860: 85 »

90,219: 6 5 » .

Inalles skulle alltså till och med utgången av fjärde perioden ett belopp av
42,270,500 kronor 75 öre hava av statsmedel beviljats till dyrtidslindrande åtgärder
bland mindre bemedlade samhällsmedlemmar. Lägges härtill vad som enligt ovanstående
blivit under femte perioden av folkhushållningskommissionen föreslaget att
utgå till kommunerna, och vilka summor löre mars månads slut torde bliva av
Kungl. Maj:t anvisade, kan storleken av till medio av mars 1919 anvisade statsbidrag
för dyrtidsverksamheten uppskattas till i runt tal 5b,864,000 kronor.

Under det att städerna sä gott som utan undantag begagnat sig utav statens
hjälp, hava landskommunerna icke i samma omfattning utnyttjat de möjligheter,
som erbjuda sig till erhållande av statsbidrag för dyrtidsverksamhet. Köpingarna
hava däremot i rätt stor utsträckning använt sig utav dyrtidsanslaget.
Det relativt svaga intresse, varmed landskommunerna från början omfattade de*

6

Kungl. Maj.ts proposition Nr 342.

här ifrågavarande verksamheten, har emellertid under utvecklingens gång betydligt
stegrats. Att landskommunerna icke i ännu större utsträckning anlitat anslaget,
torde nog bero på att dyrtiden inom somliga delar av landet, särskilt under krisens
första skede, icke tryckte landskommunernas mindre välsituerade invånare lika
svårt som motsvarande befolkningskategorier i städerna. Men härjämte synes det
otvivelaktigt, att kravet på penningtillskott från kommunernas sida för rätten att
åtnjuta statsbidrag avhållit åtskilliga landskommuner från att ordna statsunderstödd
hjälpverksamhet. Till belysande härav kan anföras, att av 22 utav landets
landskommuner, som enligt statistiken år 1914 hade en kommunalskatt å 10 kronor
och därutöver, 76 procent icke sökt något bidrag ur 5-miljonersanslaget. Under
andra perioden, då villkoren lättades för kommuner i svår ekonomisk ställning,
ökades genast antalet framställningar ifrån dessa hårt beskattade kommuner, så.
att endast 25 procent av desamma underläto att ingiva framställningar. Denna
procentsiffra har under de följande perioderna i det närmaste bibehållit sig.

Uppoffringen från kommunernas sida har vuxit från första perioden. Sålunda
har summan utav kommunernas egna anslag under de olika perioderna uppgått
till följande belopp:

1 perioden

2 perioden

.

3 perioden

4 perioden

5 perioden

Summa

Landskommuner
och köpingar...

i Städer ............

1,099,673: i s
1.959,795: 81

2,075,654: 13
2,152,743: 68

2,145,031: 36

4,539,992: os

2,299,254: 62
3,913,685: 92

1,678,533: —

3.035,427: 85

:

9,298,146: 23j
15.601,645; 84|

Summa

3,059,468: 98

4,228,397: 81

6,685,023:14

6,212,940: 5 4

4,713,960: 85|24,899,791: 57!

Köpingarnas andelar i ovanstående belopp för samtliga perioderna, 9,298,146
kronor och 23 öre, uppgå till 626,891 kronor.

Dessutom hava enskilda givare tillskjutit betydande summor, som ställts till
kommunernas förfogande, varigenom dessa satts i tillfälle att öka effekten av sina
dyrtidslindrande åtgärder. Gåvobeloppen fördela sig på följande sätt för de olika
perioderna:

första perioden
andra »

tredje »

fjärde »

femte »

kronor 65,002: 9 4
» 1,475.440: 72
» 715,465:41

» 481,463: oi

» 407,087: 78.

De största gåvorna härstamma från givare inom Göteborgs och Bohus län
(främst Göteborgs stad), Malmöhus län (främst Hälsingborgs stad), Kronobergs län
och Värmlands län. Från Stockholms stad och Norrbottens län hava icke under
någon av perioderna privata personer lämnat bidrag till kommunerna för att möjliggöra
verksamhetens utökning, såvitt av ansökningarna framgår. Då staten, såsom
ovan anförts, för sin del till och medio av mars 1919 beräknas hava bidragit

med ........................................................................................................ 56.864,000 kronor,

kommunerna för samtliga fem perioder tillskjutit ........................ 24,899,791 » ,

och enskilda givare ............................................................................ 3,144,459 » ,

Kurujl. Maj.ts proposition Nr 342. 7

.skulle följaktligen inalles ett belopp av 84,908,000 kronor liava stått till kommunernas
förfogande för lindrande av de mindre bemedlades levnadsvillkor från tiden
efter den 1 december 1916 till 1 juli 1919. Härtill böra även läggas do statsanslag
å ytterligare cirka 51/? miljon kronor, som torde komma att bliva tillgängliga
för kommunerna under femte perioden för tiden efter medio av mars 1919. Medtages
även detta approximativa belopp, kan totalsumman höjas till i runt tal DO
miljoner kronor.

Kommun, som ifrågasätter statsbidrag för sin dyrtidsverksamliet, bär att för
varje ny anslagsperiod insända plan över de beräknade kostnaderna för verksamhetens
genomförande. Av dessa planer framgår, huru kommunerna tänka gestalta denna
verksamhet. Då emellertid de angivna beloppen i rätt väsentlig mån blivit under
samtliga perioder beskurna, kunna siffrorna här nedan beträffande de olika varugruppernas
i kostnadsplanerna fördelning endast giva en föreställning om de beräknade
kostnaderna för verksamheten, under det att de faktiskt havda utgifterna framgå
ur de slutredovisningar, som för varje anslagsperiod skola ingivas till folkhushållningskommissionen,
innan statsbidraget utbetalas. I närslutna bilaga 6 lämnas en
översikt över slutsummorna för kostnadsplanerna beträffande de olika varugrupperna.
Densamma giver vid handen, att de väsentligaste utgifterna falla på rabattering
utav livsmedel, varjämte även utgifterna för beklådnadsartiklar samt bränsle och
belgsningsarliklar uppnått avsevärda belopp i kommunernas kostnadsberäkningar. _

Barnbespisnings verksamheten har såsom av tabellen framgår ökat i omfattning
för var period — den något sänkta siffran för femte perioden kommer med säkerhet
som vanligt att stiga avsevärt fram mot våren. Det förtjänar här påpekas, att
dyrtidsverksamhetens handhavare i alla delar av landet betygat, att statens uppmuntran
av denna verksamhetsgren varit kommunerna och de mindre bemedlade till ovärderligt
gagn under kristiden. Barnbespisningen upprätthölls under fjärde perioden i närmare
400 av vårt lands kommuner, därvid den största frekvensen är att anteckna för
Älvsborgs, Stockholms, Kopparbergs, Gävleborgs och Östergötlands län. Ifråga om
den allmänna bespisningen framstår det jämväl klart av kostnadsplanerna, huru dess
betydelse vuxit under krisen. I stort sett har denna verksamhet varit förlagd till
städerna. Några av landsbygdens industrisamhällen hava också vidtagit liknande
anstalter. Här har man likväl företrädesvis inskränkt sig till kokning av soppa
och gröt. Maten har i regel endast tillagats för avhämtning och kombinationen
med matservering hör till de mycket sällsynta undantagsfallen. Under första perioden,
då centralköksverksamheten var tämligen outvecklad, utövades densamma i 22
kommuner. Andra perioden ökades antalet till 85, tredie perioden sjönk siffran till
71 för att sedermera stiga till 114 kommuner under fjärde och ånyo sjunka till
100 under femte perioden. Sin största anslutning har den allmänna bespisningen
haft inom Malmöhus, Stockholms och Blekinge län.

Statens bidrag till centralköksanläggningarna, som vanligen utgått med hälften
eller tredjedelen av vissa slags kostnader, har under de fyra första perioderna uppgått
till 381,000 kronor, varjämte folkhushållningskommissionen under den hittills
gångna delen av femte perioden även förordat bifall, dock med reducerade belopp,
till sådana framställningar å 166,000 kronor, tillhopa således för hela tiden 547,000
kronor. Följande städer hava erhållit eller föreslagits till dylikt bidrag: Stockholm,
Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Hälsingborg, Karlskrona, Lund, Nyköping,

8

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 342.

Uddevalla, Trälleborg, Östersund, Umeå, Karlstad, Trollhättan, Jönköping, Varberg,
Södertälje och Vaxholm. Härtill komma Hilleshögs och Overluleå landskommuner.

Bidragen till filantropiska foretag hava ökats betydligt från fjärde till femte
perioden, vilket sammanhänger med dessa institutioners under krisens utveckling
alltmer försvårade ekonomiska läge.

På grund av den skärpta kontrollen över anslagens användning från folkhushållningskommissionens
sida hava kommunerna nödgats pressa ner sina anspråk på
att få utlämna kontanta bidrag.

Genom den stränga regeln, att endast skattetyngda kommuner kunna berättigas
att få bidrag till förvaltningskostnader, hava utgifterna för dyrtidsverksamhetens
administration kommit att upptaga mycket anspråkslösa belopp.

I div er segrupp en ha ingått framställningar om bidrag till olikartade ändamål,
för vilka staten vanligen dock ej medgivit kommunerna rätt att disponera dyrtidsanslaget.

Hela den statsunderstödda verksamheten har av kommunerna själva beräknats
draga en kostnad av 92 miljoner kronor under tiden från den 1 december 1916 till
utgången av juni månad 1919 (för femte perioden ingå dock här endast kostnaderna
för de till början av mars månad 1919 inkomna ansökningarna). I verkligheten
hava kostnadsplanerna icke kunnat av kommunerna fullföljas, vilket framgår därav,
att i statsbidrag hittills utanordnats endast cirka Öl miljoner kronor av de kommunerna
för de fyra första perioderna eljest beviljade cirka 42 miljoner kronorna.
Emellertid återstår ännu vid pass 7 å 8 miljoner kronor att utbetalas för fjärde
periodens utgifter. Uppmärksamheten fästes också därpå, att ännu endast förskott
å cirka 2 */g miljon kronor tillställts kommunerna av de för femte perioden beviljade
anslagen. På motsvarande sätt ha besparingar under varje period uppkommit å de
kommunala anslagen.

Dyrtidshj alpens effektivitet kan ses både ur synpunkten av verksamhetens
allmänna betydelse såsom dyrtidslindrande faktor och värdesättas med hänsyn till
de beviljade anslagens tillräcklighet för sitt ändamål. Praktiskt taget hava alla
kommuner (undantagen inskränka sig till cirka 40 stycken av de mer än 2,000
kommuner, som erhållit dyrtidsanslag) på cirkulärförfrågan från folkhushållningskommissionen
framhållit, att verksamheten medfört gagnande resultat och att densamma
räddat störa grupper av samhällsmedlemmar från att nedsjunka till understödstagare
hos fattigvården. Ett fåtal kommuner hava dock uppgivit sig icke sakna
exempel på de vådor, som kunna uppstå genom det allmännas ingripande på detta
område.

Omkring 70 procent av de kommuner, som under fjärde anslagsperioden bedrivit
dyrtidsverksamhet, hava i sina verksamhetsberättelser anmärkt, att de beviljade
statsbidragen visat sig knappa för åvägabringandet av effektiv dyrtidslindring,
men endast 10 procent av kommunerna hava ansett sig kunna karakterisera de tillgängliga
medlen såsom för sitt ändamål otillräckliga. I omkring 450 kommuner
har verksamheten emellertid uppgivits motsvara behoven. Att den lämnade hjälpen
varit knapp beror givetvis därpå, att bidragen från staten ofta blivit relativt oansenliga,
när kommunerna själva anvisat små belopp. Statsbidragets storlek per
invånare vid jämn fördelning på dem av rikets köpingar och landskommuner, som
erhållit dyrtidsanslag, framgår av bilaga 7, som bland annat ådagalägger, att medeltalen
utgjort:

Kung!. Maj ds proposition Nr 312.

för första perioden

» andra »

» tredje »

>< fjärde. »

65 öre per invånare.

1.03 kr. » »

1.30 » * *

2.2 9 » >- “

(höjningen under fjärde perioden förklaras av det dä nytillkomna grundbidraget).

Förrän samtliga berättelser för de olika perioderna hunnit slutgiltigt granskas
och sammanställas, kunna icke några mera detaljerade uppgifter lämnas beträffande
dyrtidshjälpens inverkan på de olika skikten utav kommunernas ekonomiskt svagt
ställda samhällsmedlemmar, men de upplysningar, som stå att vinna ur det tillgängliga
materialet, giva en ungefärlig föreställning om huru verksamheten kommit
att gestalta sig så att säga inifrån. 1 princip skulle dyrtidshjälp beredas alla mindre
bemedlade, som kännbart drabbats av dyrtiden, oavsett samhällsställning och inkomstläge,
men i praktiken har det blivit nödvändigt att sä gott som uteslutande
inskränka verksamheten att omfatta de ekonomiskt allra näst beträngda inom
kommunerna. Under det att man i städerna oftast fixerat bestämda inkomst gränser
för rätten att åtnjuta dyrtidsanslag, vilka inkomstgränser dock rätt betydligt varierat,
har man däremot på landsbygden inom de flesta kommuner ansett sig icke böra
fastställa någon dylik gräns.

Under tredje perioden uppgävo endast 89 kommuner, att inkomstgränsen satts
högre än 2,000 kronor och under fjärde perioden kan motsvarande siffra preliminärt
sättas tdl 192, av vilket tydligen framgår, att dyrtidshjälpen huvudsakligen kommit
de allra svagast ställda till godo. De utdelade beloppens storlek (väsentligen i form
av rabattmärken av olika typer) hava i de flesta fall icke överstigit 150 kronor
per hushåll och period; vanligen har det stannat vid 50—100 kronor. Inom de
större kommunerna hava. sökandenas stora antal nödvändiggjort en mera schablonmässig
prövning av hjälpbehovet, under det att en i regel ingående prövning av
de individuella behoven ägt rum inom de smärre kommunerna.

En bland de största svårigheterna ur förvaltningssynpunkt har vant att förmå
kommunerna tillämpa rättvisa och i kontrollhänseende betryggande fördelningsncirmer
och rabatteringsfoi mulär. Kommunerna ha härutinnan medgivits ett visst mått av
handlingsfrihet, men folkhushållningskommissionen har nogsamt ingripit vid de fall.
där missbruk kunnat befaras eller förekommit. Kommissionen har genom detaljerat
utarbetade instruktioner samt genom kostnadsfritt tillhandahållande av olika slags
formulär sökt underlätta kommunernas förvaltningsuppgifter, och anser sig folkhushållningskommissionen
med stöd av granskado rapporter och verksamhetsberättelser
befogad uttala, att kommunerna på det hela taget, nedlagt ett erkännansvärt stort
arbete och intresse på att fördela de tillgängliga medlen så rättvist som möjligt.

Inom cirka 1,450 kommuner har dyrtidshjälpen under andra och tredje perioderna
utlämnats i form av nedsättning av priset å vissa större konsumtionsartiklar,
kombinerat till viss mindre del med gratisutdelning. Enbart gratisutdelning av
varor medelst anvisningar, lydande å visst belopp för inköp av nödvändighetsartiklar.
praktiserades under andra perioden inom 428 kommuner (varav 11 städer)
och under tredje perioden inom 344 kommuner (varav 5 städer), men folkhushållningskommissionen
har från och med fjärde perioden ytterligare skärpt kravet på
gratisutdelningens inskränkning. Denna utdelningsform kommer därlör numera i
mycket begränsad omfattning i tillämpning och inskränkes huvudsakligen till sådana
fall. där särskilda omständigheter försvåra användningen av rabatteringsformulär.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 305 höft. (Nr 342.) 2

10

Allmänna
niet linjer för
dyrtidsverklamhcte
s avveckling.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 342.

Storleken av rabatterna hava ökats för varje period, och ha under nu löpande
femte period uppgått ända till 2— 3 kronor å 1 kilogram kött, 10—25 öre å 1 liter
mjölk, 10—20 kronor å 1 par skodon, 3—4 kronor ä skolagning, o. s. v.

Den hjälp, som med användande utav här angivet fördelningssätt utdelats,
•har berört ett mycket betydande antal svenska medborgare, vilket åskådiiggöres
genom nedanstående tabell:

1

f

Städer

Landskommuner ocli
köpingar

Summa

Hushåll

Personer

Hushåll

Personer

Hushåll

Personer

1 perioden......

124,508

429,752

85,124

329,172

209,632

758,924 (approx.)

2

216,755

717,491

205,664

807,536

422,419

1,525,027

3 » ......

211,157

695,710

212,827

769,516

423,984

1,465,226

Under fiärde perioden kan bidragsmottagainas antal preliminärt uppskattas
till 1,400.000 personer, fördelade på cirka 400,000 hushåll.

Ungefär två femtedelar av dem. som kommit i åtnjutande av dyrtidshjälp,
hava varit ensamstående personer, till övervägande delen gamla och sjuka samt
vissa kategorier av arbetslösa, medan återstående tre femtedelar utgjorts av familjeförsörjare
med stora barnskaror.

Uppgift om yrkesfördelningen bland de understödda hushållsföreståndarna har
icke infordrats förrän under fjärde perioden, från vilken följande preliminära siffror
kunna anföras. Slörsta kategorien bidragsmottagare torde utgöras av arbetare i
industri, handel och sjöfart, nämligen omkring 92.000 hushåll. Närmast följer gruppen
stattorpare, jordbruksarbetare och dylika med cirka 45 0U0 hushåll. Lag/ e flinkt hinder
av olika slät komma därnäst med omkring 11,000 hushåll. Vidare må nämnas
lägenhctsinnehnvare orh med dem jämställda, 9,000 hushåll, och fiskare, 5.000 hushåll,
samt arbetsbi män, tjänstemän inom olika yrken och med dem jämställda, 2,500
hushåll.

En bland de största grupperna bilda *personer utan bestämt yrke eller anställning».
Antalet häri ingående hushåll kan ännu ej fixeras. Denna grupp torde
huvudsakligast utgöras av ensamma personer, såsom änkor, pensionärer och dylika,
En annan rätt betydande kontingent, vars antal hushåll ej heller för närvarande
låter sig bestämma, utgör gruppen »diverse yrken», vilken rymmer olika slags
hantverkare och utövare av fria yrken. Troligen kunna cirka 15,000 hushåll
räknas hit.

Slutligen må erinras om att personer i cirka 16,000 hjälpta hushåll även
uppburit mindre tillfälliga bidrag av fattigvården (personer med full försörjning av
fattigvården kunna under inga villkor göras delaktiga av dyrtidsanslaget), d. v. s.
4 procent av samtliga hushåll. Även denna siffra bör vältaligt vittna om, att
den statsunderstödda dyrtidsverksamheten erhållit karaktären av kristidslijälp för
ekonomiskt betryckta samhällslager, vilka i stor utsträckning måhända blott på
detta sätt fått någon kompensation för dyrtiden.

Då verksamheten för lindrande av de mindre bemedlades levnadsvillkor tillkom
på grund av kristiden, bör enligt kommissionens mening verksamheten även

11

Kungl. Maj ts proposition AV 342

upphöra, sedan förutsättningarna för dess tillkomst, hävts, men det synes härvid
kommissionen angeläget betona, att avvecklingen sker med sä varsam hand, att
de ekonomiskt svagt situerade samhällsmedlemmar, vilka hittills tack vare dyrtidsanslaget
kunnat hålla sig uppe. icke riskera alt nedsjunka i ett läge, som tvingar
fattigvården att ingripa. Boitsett därifrån, att det må-te anses inhumant att helt
plötsligt undanrycka de mindre bemedlade ett värdefullt stöd i kampen mot de
svårigheter, som även under övergångstiden till normalare förhållanden torde komma
att göra sig påminta. och måhända starkare än under de två första anslagsperioderna.
synes det kommissionen såsom en bjudande nödvändighet för staten att även
taga hänsyn till, att kommunerna genom krisen råkat i ett ekonomiskt tryckt läge,
soin självfallet skulle än mer förvärras, om något större antal utav de med dyrtidsanslaget
förut understödda komme att päbördas den allmänna fattigvården. Av
tillgängliga uppgifter framgår, att skattelungan hos kommunerna under kristiden
stigit i högst betänklig grad. Således befinnes det. att antalet landskommuner med
en utdebitering till den kyrkliga och borgerliga kommunen å 10 kronor och däröver
per lOo kronors inkomst år 1 y 14 utgjorde 221, medan siffran för år 1918 stigit till
758, d. v. s. en ökning med 2t3 procent. Särskilt stark faller ökningen på kommuner
med över 15 kronors kommunalskatt. I denna grupp räknades år 1914
endast 29 kommuner. För år 1918 var siffran 172, vilket innebär eu stegring av
493 procent. Samtidigt hava också landstingsskatterna starkt ökats, och någon lindring
i vägbesvären torde ej hava inträtt. Aven för städerna hava kristidens utomordentligt
ökade utgifter medfört finansiella svårigheter och tryckande skattebördor.
Sålunda har exempelvis utdebiteringen per 100 kronors inkomst för rikets samtliga
städer i genomsnilt stigit från 6 kronor 28 öre år 1914 till 7 kronor 9 öre under
år 1918.

Det osäkra läget på arbetsmarknaden innebär också en stor fara för många
familjers existens och kräver bisträckning från kommunerna, vilket i sin män även
återverkar på behovet av hjälp från dyrtidsanslaget. Den bättring i livsmedelsfrågan,
som numera skönjes, bör icke föranleda förhastade åtgärder från statens
sida beträttände här ifrågavarande understödsverksamhet. Det kan också antagas,
att de gynnsammare förhållandena under den närmaste framtiden blott sä småningom
och i mån av prisnivåns ytterligare sjunkande komma att medföra några avse
värdare förbättringar i läget för flertalet av dem, som hitintills blivit hjälpta genom
de statsunderstödda dyrtidsåtgärderna. 1 detta sammanhang bör också beaktas,
att priset å flera viktiga livsförnödenheter kan komma att hållas ganska högt på
grund av de föranstaltningar, som må befinnas nödvändiga från statens sida vid
ordnandet av den allmänna prispolitiken och landets livsmedelsproduktion. Da det
sålunda ännu icke kan närmare fixeras någon tidpunkt, när sådana prislägen eller
förhållanden i övrigt kunna inträffa, som medgiva, att även de bredaste skikten
utav de nuvarande bidragsmottagarna kunna reda sig ulan samhällets mellankomst,
lärer det följaktligen bliva ofrånkomligt för det allmänna att låta dyrtidsverksamheten
fortgå ännu någon tid framåt. Att denna mening även delas bland det stora
tlertalet utav kommunerna ute i landet framgår av inkomna svar på en rundfråga
härom, som av kommissionernas avdelning för dyrtidsanslaget ställts till kommunerna.
Av de inkomna svaren (1,813 stycken) framgår, att 358 kommuner eller
19.7 procent av dem, som lämnat svar, anse, att dyrtidsverksamheten bör kunna
helt och hållet upphörn den t juli 1919. d. v. s. vid utgången av femte anslags -

12

Kungl. Mujt:x proposition Nr 342.

perioden, varvid dock anmärkes, att ett stort antal av dessa avvisande svar äro
villkorliga och avgivna under förutsättningen, att dyrtidens tryck lättas inom den
närmaste tiden av utvecklingens egen makt.

En motsatt mening hävdas av 1,455 kommuner (80.3 procent) — däribland
nästan alla rikets städer — som alltså avstyrka en omedelbar indragning av denna
form utav det allmännas understödsverksamhet. Att döma av dessa svar skulle
behovet av bistånd från samhällets sida vara mindre trängande i Östergötlands,
Malmöhus, Uppsala, Gottlands och Jämtlands län, medan svårigheterna synas fortfarande
kvarstå uti betydande omfattning i Norrbottens, Blekinge Gävleborgs,
Västerbottens, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Kalmar län. 7J0 kommuner
hava jämväl förklarat, att någon utsikt icke förefinnes, att kommunerna på annat
sätt än genom bevijande av fattigvårdsundersf öd, skola kunna bisträcka dyrtidshjälpens
nuvarande mottagare, därest dyrtidsanslaget indrages. På grund utav de
olika skal, som i det föregående utvecklats, finner folkhushållningskommissionen
sig böra hemställa, att dyrtidsverksamheten upprätthålles under hela innevarande
år, ehuru i mera inskränkt form än vad som förutsattes, då de tidigare kalkylerna
uppgjordes. Emellertid håller kommissionen före, att det ej heller skulle vara lyckligt,
om verksamheten helt avstannade vid årsskiftet 1919-1920, enär, även om
behoven intill dess kunna emotses bliva minskade, det synes vara olämpligt att avbryta
verksamheten under vintertiden med dess då alltid förekommande större svårigheter.
Enligt kommissionens mening bör verksamheten sålunda, ehuru i ännu
inskränktare form, pågå åtminstone till och med utgången av juni månad 1920. I
vad mån verksamheten då bör helt avvecklas eller i en eller annan form fortgå
ännu någon tid, torde först längre fram kunna bedömas.

Då kommissionen här gör sig till tolk för uppfattningen, att verksamheten
först småningom bör avvecklas, vill kommissionen emellertid samtidigt framhålla,
att denna avveckling lämpligen bör ske genom en successiv inskränkning på sådant
sätt. att i första hand den kategori utav bidragsmottagare utmönstras, som genom
löneförhöjningar eller annorledes har någorlunda säkra förutsättningar att kum a
hålla sig uppe utan det allmännas stöd. Därefter skulle då återstå att hjälpa de
mest motståndssvaga. framför allt ensamstående gamla, sjuklingar, mycket barnrika
familjer o. s. v.

Att avvecklingen bör ske efter dessa linjer synes även hava stödet av en
rätt allmänt utbredd uppfattning ute i landet, enär mer än 800 av de kommuner
som önska dyrtidsverksamhetens fortsättande, uttalat sig i denna riktning, under
det att omkring 650 kommuner önska att åtgärderna skola hava samma^omfattning
som för närvarande.

Med den av kommissionen föreslagna inskränkningen av dyrtidsåtgärdema
skulle ock följa möjlighet att åvägabringa önskvärda modifikationer i principerna
för anslagens fördelning, framför allt i det avseendet, att kommunerna finge tillfälle
att ännu mera individuellt pröva behovet än vad som hittills varit fallet, då
det stora antalet bidragsmottagare understundom tvingat de kommunala organen
till en på mera allmänna grunder fotad värdesättning utav hjälp behovet.

Vid anslags beviljande åt kommunerna synes det nödvändigt, att statsbidragens
högre eller lägre belopp ännu mindre än hitintills göres beroende av kommunernas
egna bidrag och gåvomedel, utan att i stället ökad hänsyn fästes såväl
vid kommunernas verkliga bärkraft som vid det utrönta behovet av understöd hos

Kuitgl. Maj.ts proposition AV H42. i;-i

befolkningen. Detta såväl för att förekomma, att kommunen genom egna rikliga
bidrag utan trängande behov skall avvinna staten otillbörligt höga belopp, som även
för att på ett sätt kunna bispringa kommuner med mera behövande men mindre
skattek raft iga innevånare.

Under trycket av kri'' tidens växande svårigheter blev det nödvändigt att
successivt vidga ramen för dyrtidsanslagets ändamål. Då nu en avspänning börjat
bliva märkbar, och det finnes skälig anledning antaga, att förhållandena efter hand
skola förbättras, synes det kommissionen uppenbart, att dyrtidsveiksamhetens uppgifter
bota på lämpligt sätt begränsas. På den vägen torde också övergången till
den totala avvecklingen mjukast kunna genomföras. Den grundläggande synpunkten
härvidlag bör enligt kommissionens mening vara den, att d> lifsverksamhet en hädanefter
uteslutande inriktas på direkta åtgärder för nerbringande av de mindre bemedlade
befolkningslagrens levnadskostnader i fråga om livsmedel, bränsle och beklädnadsartiklar.
Staten skulle sålunda hädanefter icke lämna bidrag till anläggning
eller inredning av nya centralkök (men väl som förut uppmuntra rabattering
av mat från allmänna bespisningsföretag), till sömnads- och skomakeriverkstäder,
till belysningsartiklar, till upplysningsverksamhet i dyrtids- eller livsmedelsfrågor, ej
heller till filantropiska företag i annan mån, än när dessa efter prövning av folkhushållningskommissionen
i varje särskilt fall åtagit sig att under kommunal kontroll
å det kommunala dyrtidsorganets vägnar handhava verksamhetsuppgifter, som
eljest egentligen bort direkt utövas av det kommunala organet. Det direkta understödjandet
av de filantropiska företagen med avseende på nyanläggningar eller merkostnader
skulle sålunda helt upphöra. Icke heller kan folkhushålluingskommissionen
finna det tillrådligt, att allmännyttiga företag såsom t. ex. länshjälpskornmittéema
för framtiden göras delaktiga av dyrtidsanslaget för bedrivande av med
kommunerna sidooidnad verksamhet, utan toide tidpunkten nu vara inne att överflytta
all dyrtidsverksamhet på kommunerna för vinnande av enhetlighet och planinässighet
i avvecklingsarbetet. Däremot vill kommissionen betona vikten av att
de skattetyngda kommunerna liksom hittills må berättigas att få använda någon
mindre del av beviljat anslag till förvaltningskostnader, sedan folkhushåliningskommissionen
i varje särskilt fall prövat förutsättningarna och fixerat beloppens storlek.
De ytterst ringa belopp, som under fjäide och femte perioderna ifrågasatts och
kommit till användning för ändamålet, borga för, att det ej här kan bli tal om
några större summor, medan det å andra sidan visat sig, att förefintligheten av
möjligheter till någon ersättning gjort kommunernas förtroendemän villigare att påtaga
sig den ofta ganska betungande och ej sällan mycket otacksamma uppgiften
att handhava fördelningen av dyrtidsanslaget.

Fortfarande torde förbudet mot utlämnande av kontanta bidrag böra strängt
upprätthållas, dock med tillbörligt hänsynstagande till de modifikationer av reglerna,
som hittills tillämpats.

Kommissionen vill i detta sammanhang stryka under sin bestämda uppfattning,
att dyrtidsverksamheten även i fortsättningen bör principiellt gå fram på
rabatteringslinjen. Från olika delar av landet, enkannerligen frän jordbrukskommunerna
och samhällen med mindre goda kommunikationer, hava visserligen fyrfaldiga
gånger och senast i de ovan nämnda rund frågesvaren höjts krav på att
kommunerna borde få rätt att utdela dem beviljade statsbidrag i form av kontanta
bidrag eller åtminstone i gratisanvisningar. Detta anspråk bör enligt folkhushåll -

Kostnadsbe räkningar.

14 Kungl. Maj ts proposition AV 342.

uingskommissionens bestämda uppfattning avvisas. Men väl iinner kommissionen
skäl tala för att det liksom hittills medgives kommunerna rätt att få begagna
en viss mindre del av anslagen såväl till kontanta bidrag (jämför ovan) som också
till utdelning av gratisanvisningar, varvid det dock torde böra överlämnas åt den
centrala ledningen av den statsunderstödda dyrtidsverksamheten att härom utfärda
närmare föreskrifter. I varje fall måste det göras gällande, att framför allt kontantutdelning
men även utlämnande av gratisanvisningar bör inskränkas till
undantagsfallen.

Beträffande verksamhetens gestaltning i övrigt lära några större avvikelser
från hittills följd ordning icke vara påkallade.

Kommissionen tillåter sig slutligen giva uttryck åt den åsikten, att det
centrala statsorganet för dyrtidverksamheten även under avvecklingstiden måtte få
arbeta under så fria former som möjligt, vilket även torde låta sig göra, om folkhushållningskommissionens
verksamhet under tiden skulle komma att upphöra och
den delegation, som utsetts att handhava dyrtidsanslagets fördelning, anknytes till
något annat förvaltningsorgan.

Av den minskade omfattning, som verksamheten under avvecklingen
förutsattes komma att erhålla, följer givetvis, att betydligt mindre anslag erfordras
än vad som tidigare av kommissionen beräknats.

Genom beslut av 1918 års riksdag skulle dyrtidsanslaget från och med
fjärde perioden utgå till kommunerna dels i form av ett sä kallat gran /bidrag med
2 kronor per år och innevånare utan skyldighet för kommunerna att behöva tillskjuta
eget motsvarande bidrag, dels såsom ett så kallat fuUnaOsbidrng, i regel utmätt
på grundvalen av kommunernas egna uppoffringar. Folkhushållningskommissionen
motiverade på sin tid förslaget om grundbidrag därmed, att det »inom varje kommun
finnes ett större eller mindre antal personer, som synnerligen kännbart pressas
av dyrtiden, utan att någon hjälp bringas dem på grund av kommunernas oföretagsamhet
eller svaga ekonomiska läge». Förvisso äga dessa ord alltjämt sin aktuella
giltighet, men då kommissionen på tal om de allmänna riktlinjerna för avvecklingen
för sin del hävdat, att statsbidragets storlek hädanefter bör mer än
hittills grundas på så noggrant som möjligt utrönta behov hos kommunernas befolkning
och dessas verkliga ekonomiska bärkraft, och följaktligen varje ortsbefolknings
särskilt ömmande läge har möjlighet att bliva beaktat och behjärtat.
finner kommissionen sig nu kunna föreslå, att grnndb dra /et indrages från och med
senare halvåret lvi9. Kommissionen anser så mycket större skäl tala härför som
tillvaron av detta bidrag synbarligen avhållit åtskilliga landskommuner med ekonomisk
bärkraft från att medelst egna tillskott giva de dyrtidslindrande åtgärderna
den av staten avsedda effekten. För staten skulle dessutom grundbidragets
borttagande medföra betydligt minskade anslagskrav för dyrtidsverksamheten. Liksom
hittills bör i regel krävas kommunalt anslag eller förhandenvaron av gävomedel
såsom villkor för statsbidrags erhållande, men torde den utvägen fortfarande
stå öppen för kommuner i särdeles tryckt läge att kunna erhålla hela kostnaden
för dyrtidsverksamheten täckt av staten Däremot synes det icke föreligga anledning
att såsom hittills regelmässigt tillerkänna kommunerna minst lika stort statsbidrag,
som dessa av egna medel tillskjutit, utan torde den individuella prövningen
av varje kommuns särskilda förutsättningar böra vara avgörande för fastställande

15

Kungl. Maj:ta proposition Nr 242.

av statsbidragets större eller mindre belopp. I varje fall synes dyrtidsanslaget
med nyss anförda undantag — icke böra utgå med högre belopp iin tre gången
kommunens eget anslag.

Storleken av det statsbidrag, som i anslutning till vad hår ovan anförts,
skulle ifrågakomma för dyrtidsverksamhet under år It)la samt törsta It loaret latta,
vid vilken senare tidpunkt verksamheten förutsattes väsentligen hava upphört, kan
för närvarande icke exakt angivas, men torde nedanstående översikt klarlägga såväl
verksamhetens hittillsvarande kostnader för staten som också de beräknade
utgifterna under avvecklingen.

Med avseende på kostnaderna för staten under första perioden, som skulle
bestridas med 5-miljonerkronorsanslaget, påpekas, att 1918 års riksdag redan anvisat
medel för täckandet av sagda periods utgifter (3,912,650 kronor .

Anslaget å 12 miltoner kronor var avsett att bestrida undra och tredje
periodernas utgifter, men då Kung!. Maj:t till andra periodens

utgifter anvisade ......................... kronor 7,732,023,

och till tredje perioden ................. » 12,241,950,

eller tillhopa kronor 19,973,973,

uppkom följaktligen ä 12-miljonersanslaget en balans ä 7,973,973 kronor.

Denna balans blev sedermera täckt av det av 1918 års riksdag beviljade
anslaget å 24 miljoner kronor. Då emellertid Kungl. Maj:t under fjärde perioden
anvisade 17,813.691 kronor, har följaktligen anslaget å 24 miljoner kronor överskridits
med 1.817,664 kronor.

Det för första halvåret 1919 disponibla anslaget å 8 miljoner kronor har avsetts
dels till att täcka balans å 2 t-miljonersanslaget eller nyssnämnda 1,817,664
kronor, dels till att bestrida femte periodens kostnader. Jämlikt till Kungl. Maj:t
avlåtna förelag hava dessa kostnader för sagda period redan belöpt sig till 14,593,496
kronor. I anseende till att de sökta anslagsbeloppen under femte perioden för närvarande
uppgå till nära 18 miljoner kronor och folkhushållningkommissionen med
stöd av tidigare vunnen erfarenhet anser sig kunna beräkna kraven från kommunernas
sida under vårmånaderna till ytterligare 2 miljoner kronor, skulle alltså
omkring 20 miljoner kronor komma att åtgå för femte perioden. Inberäknat ovannämnda
balans trän fjärde perioden skulle hela det för femte perioden erforderliga
beloppet då bliva 21,81/,664 kronor. Alldenstund 8 miljoner kronor voro dispon
bla vid ingången av år 1919, kräves följaktligen ytterligare 13,817,664 kronor
för femte periodens verksamhet eller i runt tal 14 miljoner kronor.

Beträffande dyrtidsveiksamhetens kostnader under sjätte perioden eller tiden
l juli — 31 december 1919 möter det svårigheter att på förhand närmare angiva
de belopp, som må bliva erforderliga. Dä det emellertid kan antagas, att kostnaderna
komma att uppgå till ungefär lika stora belopp, som under fjärde perioden
eller 17,<5U,000 kronor, dock med avsevärd begränsning på grund av, att grundbidraget
numera föreslås att bortfalla, finner kommissionen sig kunna fixera anslagsbehovet
för ifrågavarande period till ungefär 12 miljoner kronor.

De belopp, som krävas till bestridande utav den presumerade sista periodens
kostnader, det vill säga utgifterna för sjunde perioden, eller tiden 1 januari -— 30
juni 1920, kunna nu rimligtvis med än mindre visshet beräknas, men anser sig
kommissionen böra stanna vid beloppet 6 miljoner kronor. Det torde bemärkas,

Departement*-

chefen.

16 Kungl. Majds proposition Nr 342.

att här hela tiden räknats med de anslag, som av Kungl. Maj: t avvi sats och, med
undantag för första perioden, icke med de belopp, som blivit av kommunerna
utnyttjade och av kommissionen uttagna från statskontoret.

På grund utav vad som här ovan anförts far kommissionen alltså hemställa,
att hos 1919 års riksdag måtte utverkas anslag till följande utgifter:

1) ■ till täckande av uppkommen balans å 24-miljo

nersanslaget och för bestridande av ytterligare
kostnader under femte perioden kronor 14.000,000,

2) beräknade statsbidrag för sjätte perioden kronor 12,000,000,

3) beräknade statsbidrag för sjunde periodenkronor 6,nQ0,000,

tillhopa kronor 32,000,000.

Med hänsyn till osäkerheten i den framlagda kalkylen får kommissionen
hemställa, att anslaget måtte erhålla förslaganslags natur.»

Då jag deri 9 januari 1919 föreslog, att anslag å tilläggsstat måtte
beräknas till prisregleringsåtgärder och till åtgärder för beredande av
lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor, yttrade jag, att en
omläggning av statens prisregleringsverksamhet till att i relativt högre
grad ske genom dyrtidsauslaget syntes mig riktig och av omständigheterna
påkallad. Én sådan omläggning bör under i övrigt lika förhållanden
hava till följd, att statens utgifter för dyrtidsverksamheten
ökas samtidigt som anslaget till den allmänna prisregleringen minskas.
Emellertid röner denna verksamhet påverkan av att kristiden torde
vara på återgång och icke längre kräver åtgärder från det allmännas
sida i samma omfattning som hittills. En successiv avveckling av
dessa åtgärder synes därför kunna ske. Dessa bägge utvecklingslinjer
böra enligt min mening numera följas vid statens dyrtidslindrande
verksamhet. Därvid är emellertid att märka, att under första halvåret
1919 några större ändringar icke torde kunna eller böra genomföras
och att de ändrade bestämmelser, som må utfärdas, alltså icke kunna
utöva inverkan från tidigare tidpunkt än den 1 juli 1919.

Folkhushållningskommissionen synes mig i sin framställning av
de allmänna riktlinjerna för dyrtidsverksamhetens avveckling hava i stort
sett träffat det rätta. Jag anser sålunda i likhet med kommissionen, att
i första hand den kategori av bidragstagare bör utmönstras, som genom
löneförhöjningar eller annorledes har någorlunda säkra förutsättningar
att kunna hålla sig uppe utan det allmännas stöd. Det synes mig också
fullt riktigt, att kommunerna må få tillfälle att ännu mera individuellt
pröva behovet än vad hittills varit fallet. Att statsbidragens högre eller
lägre belopp ännu mindre än hittills göres beroende av kommunernas
egna bidrag samt i stället ökad hänsyn fästes såväl vid kommunernas

17

Kungi. Maj:tx proposition Nr 342.

verktiga bärkraft som vid det utrönta behovet av understöd hos befolkningen,
synes mig också vara välgrundat. Likaledes delar jag kommissionens
uppfattning, att dyrtidsverksamheten hädanefter bör uteslutande
inriktas på direkta åtgärder för nedbringande av de mindre
bemedlade befolkningslagrens levnadskostnader i fråga om livsmedel,
bränsle och beklädnadsartiklar samt att sålunda statsbidrag icke längre
bör lämnas till åtskilliga av kommissionen angivna anläggningar såsom
centralkok och vissa verkstäder eller till belysningsartiklar eller upplysningsverksamhet
och ej heller i regel till filantropiska företag. Såsom
kommissionen förordat bör den statsunderstödda dyrtidsverksamheten
framdeles ske uteslutande genom kommunerna.

I det förslag kommissionen avgivit angående grunderna för statsbidragets
utgående synas mig däremot vissa modifikationer påkallade.
Kommissionens förslag om indragning av det nuvarande grund bidraget,
för vilket motsvarande ortsbidrag ej fordras, kominer att medföra, att
dyrtidsåtgärderna i än högre grad än hittills bliva beroende av det kommunala
anslaget. Detta står icke väl tillsammans med kommissionens
förut uttalade grundsats, att statsbidragets högre eller lägre belopp bör
mindre än hittills göras beroende av kommunernas egna bidrag. Jagförbiser
visserligen icke, att kommissionen fortfarande velat hålla möjligheten
öppen för kommuner att kunna erhålla ända till hela kostnaden
för dyrtidsverksamheten täckt av staten, men denna möjlighet gäller och
skulle även framdeles gälla endast kommuner i särdeles tryckt läge.
Denna bestämmelse avser uttryckligen endast undantagsfall.

Med hänsyn härtill och då även den förut framhållna önskvärdheten
av förskjutning till relativ större användning av dyrtidsanslaget i
förhållande till prisregleringsanslaget kräver beaktande, anser jag för
min del lämpligt, att för senare halvåret 1919 ett grundbidrag bibehålies,
men håller före att det kan och bör sänkas till hälben av det
nuvarande.

Huruvida grundbidrag kommer att vara behövligt även efter 1920
års ingång, låter sig naturligtvis ej nu bedöma, likasom överhuvudtaget
de regler, som då må böra tillämpas, måste bliva beroende av huru förhållandena
intilldess utvecklat sig. Det är nödvändigt, att Kungi. Maj:t
äger frihet att bestämma härom.

Kommissionen har beräknat behovet av ytterligare anslag för femte
och själte perioderna, d. v. s. kalenderåret 1919, till sammanlagt 26
miljoner kronor. Det grundbidrag jag förordat lör senare halvåret 1919
skulle kräva ytterligare ungefär 3 miljoner kronor. Men härtill kommer,
att den närmaste framtiden är synnerligen oviss. Ökad arbetslöshet
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 305 höft. (Nr 342.) 3

18

Kungl. Maj ds proposition AV 342.

och därmed förenade svårigheter kunna tänkas ställa större krav på nu
ifrågavarande anslag än som kan beräknas. Jag anser därför, att anslaget
bör upptagas till jämnt 30 miljoner kronor.

För år 1020 bör i enlighet med kommissionens kalkyl äskas 6
miljoner kronor. Visserligen har i statsverkspropositionen beräknats
härtill endast 5 miljoner kronor, men anslagets höjning med 1 miljon
kronor lärer ej vara av någon betydelse vid det förhållandet, att det
belopp, som nu bör äskas för år 1019, understiger det i sådant avseende
beräknade med icke mindre än 17 miljoner kronor.

På grund av vad jag nu anfört hemställer jag, att Eders Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen

att för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor
i huvudsaklig överensstämmelse med de av mig nu tillstyrkta

grunder anvisa såsom förslagsanslag

dels å tillägg »stat för år 1919 .......................... kronor 30,000,000,

dels ock å extra stat för år 1920 ....................... j> 6,000,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade hans RIaj:t Konungen lämna bifall
samt. förordnade, att proposition i ämnet med den lydelse,
bil. . . . till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1919.