Kungl. Maj:ts proposition Nr 332.
1
Nr 332.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående understöd
till efterlevande till vissa vid en minexplosion omkomna
personer; given Stockholms slott den 18 mars 1919.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
sjöförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
medgiva,
att understöd jämlikt grunderna i lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete må beredas efterlevande till vid minexplosion
i Västervik den 6 maj 1918 omkomna glasblåsaren Karl Emil
Rickard Berg, arbetskarlen Anders Peter Andersson, skepparen Anton
Sixten Karlsson, fiskaren Olof Johan Johansson och fabriksarbetaren
Karl Hugo Nilsson.
GUSTAF.
Erik Palmstierna.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. I sand. 293 käft. (Nr 332.)
1111 19 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 332.
Utdrag av protokollet över sjöförsvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 18 mars 1919.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
, SCHOTTE,
Petrén,
Nilson,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Departementschefen, statsrådet friherre Palmstierna anförde härefter:
Jag anhåller att få anmäla ett ärende angående beredande av ersättning
till efterlevande till åtskilliga vid en minexplosion i Västervik
omkomna personer.
Av handlingarna i ärendet framgår, att en mina den 5 maj 1918
påträffats av två personer under en fisketur utanför Västervik. Sedan
minan bärgats i land, hade den inlagts i en fiskebod, belägen vid en
brygga invid Västerviks glasbruk. Efter det högste befälhavaren över
kustflottan underrättats om minans tillvaratagande, hade i anledning
därav vedettbåten nr 13 avgått till Västervik, dit den ankommit påföP
jande dag. Då en del av besättningen å nämnda båt senare under dagen
Kungl. Maj. ts proposition Nr 332.
3
varit sysselsatt med att desarmera minan utanför fiskeboden, där den
förvarats, hade minan emellertid exploderat, varvid åtskilliga personer
dödats.
Sedan fråga uppstått, huruvida statsverket kunde hava anledning
att på något sätt träda emellan för bispringande av efterlevande till de
vid berörda minolycka omkomna, anmodade chefen för civildepartementet
i skrivelse den 10 juni 1918 länsstyrelsen i Kalmar län att inkomma
med erforderlig utredning jämte eget yttrande i ärendet.
Med föranledande härav överlämnade länsstyrelsen med skrivelse
den 26 juni 1918, bland annat, rapport över polisförhör, hållet i anledning
av olyckan, ävensom en av magistraten i Västervik till länsstyrelsen
i ärendet avlåten skrivelse, och åberopade länsstyrelsen därvid innehållet
i berörda skrivelse såsom eget yttrande.
Av de sålunda överlämnade handlingarna inhämtas, bland annat,
följande.
Någon utredning har icke kunnat erhållas om orsaken till minolyckan
eller om minans nationalitet. Vållande från någon av de omkomnas
sida till olyckan synes emellertid icke föreligga.
Stadsfullmäktige i Västervik hava omedelbart efter olyckan beviljat
ett belopp av 300 kronor till de efterlevande efter en var av dem bland
de omkomna, som varit hemmahörande i staden. Därjämte hava medel
på frivillighetens väg insamlats till lindrande av nöden bland de efterlevande,
vilka genom olyckan förlorat sina försörjare. Denna insamling
har inbringat inemot 10,000 kronor, vilket belopp, fördelat på alla de
nödlidande, emellertid ansetts komma att åtgå under år 1918.
Enligt magistratens av länsstyrelsen biträdda mening borde staten
träda emellan för bispringande av efterlevande till de omkomna genom
beredande av pensioner åt dem till jämväl föreslagna belopp.
I ärendet hava utlåtanden avgivits av statskontoret den 20 augusti
1918, av marinförvaltningen den 19 september 1918 och av riksförsäkringsanstalten
den 14 mars 1919.
Statskontoret har därvid anfört följande.
Då av handlingarna icke framginge och ej heller av annan orsak
kunde antagas, att vid desarmerande av ifrågavarande mina flottans
personal låtit någon vårdslöshet komma sig till last, utan den inträffade
söndersprängningen av minan måste betraktas såsom en ren olyckshändelse,
syntes för statsverket icke förefinnas någon skyldighet att
i detta fall lämna understöd till de genom minolyckan omkomnas
Statskontoret.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 332.
Marinförvalt
ningen.
Riksföreäk
ringsan
■talten.
familjer. Starka billighetsskäl torde emellertid föreligga för att åt efterlevande
till vissa bland de förolyckade söka bereda något årligt understöd
av statsmedel. Detta syntes vara händelsen i fråga om de efterlevande
dels efter polisöverkonstapeln C. V. Torell, vilken varit å
tjänstens vägnar närvarande vid minans öppnande och dels efter fiskaren
O. Johansson, som upphittat och tillvaratagit minan samt sedermera syntes
hava överlämnat densamma till från flottan för minans desarmering tillstädeskommen
personal. Till förmån däremot för de anhöriga till de övriga
genom ifrågavarande minolycka dödade personer, angående vilka
det icke blivit utrett, att de vid minans öppnande innehaft någon
funktion, men vilka efter allt antagande förts till platsen allenast av
nyfikenhet, torde knappast finnas tillräckliga skäl att tillstyrka statens
ingripande.
På grund av vad sålunda anförts hemställde statskontoret, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att till* nedannämnda
personer finge å allmänna indragningsstaten uppföras årliga pensioner
till följande belopp, nämligen till polisöverkonstapeln Carl Valdemar
Torells änka Jenny Margareta Torell, född Johansson, sexhundra kronor
samt till fiskaren Olof Johanssons änka Anna Kristina Johansson, född
Johansson, femhundra kronor och till vart och ett av makarna Johanssons
oförsörjda barn Linnea Maria, född den 31 december 1902, Ruth Adelia,
född den 7 november 1905 och Harry Tage Herman, född den 12 juli
1910, trehundra kronor.
Ovannämnda pensioner torde böra utgå, för änkorna så länge de
befunne sig i sitt nuvarande änkestånd, och för barnen intill de uppnått
18 års ålder.
Marinförvaltningen har i sitt utlåtande anfört, att det av vad i
ärendet förekommit syntes ämbetsverket, att ifrågavarande minexplosion
måste anses hava inträffat av ren olyckshändelse och att vid sådant förhållande
understöd av statsmedel åt de förolyckades familjer icke torde
böra utgå i större utsträckning än vad statskontoret angivit. Marinförvaltningen
anslöt sig därför till den av statskontoret gjorda hemställan.
Riksförsäkringsanstalten har yttrat sig på följande sätt.
Av handlingarna i ärendet hade riksförsäkringsanstalten inhämtat,
att genom ifrågakomna minexplosion följande personer omkommit,
nämligen:
reservunderlöjtnanten vid flottan, sjökaptenen Erik Johannes
Olsson,
o
Kung1. May.ts proposition Nr 332.
underofficerskorpralen vid 10:e matroskompaniet vid flottans station
i Stockholm nr 90 Johan Albert Wahlström;
andra klass sjömannen vid 10:e matroskompaniet vid flottans station
i Stockholm nr 103 Karl Wilhelm Karlsson;
tredje klass sjömannen vid 10:e matroskompaniet vid flottans station
i Stockholm nr 54 Johan Valter Jansson;
polisöverkonstapeln Carl Valdemar Torell;
glasblåsaren Karl Emil Rickard Berg;
arbetskarlen Anders Peter Andersson;
fabriksarbetaren Karl Hugo Nilsson;
skepparen Anton Sixten Karlsson och
fiskaren Olof Johan Johansson.
Beträffande reservunderlöjtnanten Olsson, underofficerskorpralen
Wahlström, andra klass sjömannen Karlsson, tredje klass sjömannen
Jansson och polisöverkonstapeln Torell hade ersättning av riksförsäkringsanstalten
jämlikt skilda beslut tillerkänts vederbörande, därvid utgått
i anledning av:
1. Erik Johannes Olssons död: jämlikt kungörelsen den 30 november
1917 angående särskilda bestämmelser i fråga om tillämpning av
lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 å arbetare,
som användas till arbete för statens räkning, begravningshjälp med 180
kronor;
2. Johan Albert Wahlströms död: jämlikt nyssnämnda kungörelse
och förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, begravningshjälp med 180
kronor.
Däremot hade riksförsäkringsanstalten, då av i ärendet införskaffad
utredning icke framgått, att Wahlströms föräldrar, Carl Oscar Wahlström
och hans hustru Ida Wahlström i Värnamo, varit av sin avlidne sons
arbete för sitt uppehälle huvudsakligen beroende, funnit någon livränta
enligt nämnda författningar icke kunna tillerkännas dem;
3. Karl Wilhelm Karlssons död: jämlikt förenämnda kungörelse
och förordning begravningshjälp med 140 kronor 68 öre.
Däremot hade riksförsäkringsanstalten, då av i ärendet införskaffad
utredning icke framgått, att den avlidnes moder Edla Lovisa Nyström,
född Karlsson, i Karlsborg, Årstaskog, varit av sin avlidue sons arbete
för sitt uppehälle huvudsakligen beroende, funnit någon livränta enligt
nämnda författningar icke kunna tillerkännas henne, vilket beslut, söm
, genom besvär kommit under försäkringsrådets prövning, blivit av lörsäkringsrådet
fastställt;
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 332.
4. Johan Valter Janssons död: jämlikt samma kungörelse och förordning
begravningshjälp med 124 kronor.
Däremot hade riksförsäkringsanstalten, då av i ärendet förebragt
utredning icke framgatt, att den avlidnes fader, ladugårdskarlen Carl
Fiedrik Jansson i Täby, varit av sin avlidne sons arbete för sitt uppehälle
huvudsakligen beroende, funnit någon livränta enligt nämnda författningar
icke kunna tillerkännas honom; och
5. Cad Valdemar Torells död: jämlikt lagen den 17 juni 1916
om försäkring för olycksfall i arbete, dels begravningshjälp med 180
kronor, ^dels och livränta till den avlidnes änka Jenny Margareta Torell,
att utgå för tiden från och med den 7 maj 1918, så länge hon levde
ogift, med 450 kronor för år räknat.
Då i förestående fem ärenden ersättning sålunda tillerkänts de efterlevande
jämlikt gällande författningar, ansåge riksförsäkringsanstalten
understöd till dessa härutöver icke vara påkallat.
Däremot funne riksförsäkringsanstalten av billighetsskäl önskvärt,
om understöd kunde beredas efterlevande till Övriga vid ifrågavarande
minexplosion omkomna personer att utgå enligt grunderna i 1916 års
olycksfallsförsäkringslag.
För utredning i vad mån sådan ersättning skulle hava utgått, därest
nyssnämnda lag varit å ifrågavarande olycksfall tillämplig, hade riksförsäkringsanstalten
genom sitt ombud i Västervik, fiskeriinstruktören
Johan Segerstedt, latit införskaffa utredning’ angående dels de avlidnes
arbetsinkomst under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, dels ock
angående avlidne fabriksarbetaren Karl Hugo Nilssons föräldrar, fabriksarbetaren
Karl Edvard Nilsson och hans hustru Anna Ottilia Nilsson,
huruvida dessa varit av sin avlidne sons arbetsinkomst för sitt uppehälle
huvudsakligen beroende.
Därest förenämnda lag varit i nu berörda fall tillämplig, funne
riksförsäkringsanstalten följande ersättning skulle hava utgått i anledning
av:
1. Karl Emil Richard Bergs död: begravningshjälp till stärbhuset
med 155 kronor och livräntor från och med den 7 maj 1918 till änkan
Edit Amanda Berg, så länge hon levde ogift, med 387 kronor 50 öre
och till vart och ett av barnen Sven Yngve Gottfrid, född den 12
september 1905, och Ulla Birgit Harriet, född den 19 november 1910,
till dess de uppnått femton års ålder, med 258 kronor 34 öre för år
räknat.
Kungl. Ma j ds proposition Nr 332.
7
Härvid hade riksförsäkringsanstalten med stöd av den utredning,
som i ärendet förelåge, ansett skäligt beräkna den avlidnes årliga arbetsförtjänst
till 1,550 kronor;
2. Anders Peter Anderssons död: begravningshjälp till stärbhuset
med 180 kronor och livränta från och med den 7 maj 1918 till änkan
Augusta Matilda Andersson, så länge hon levde ogift, med 450 kronor
för år räknat.
Riksförsäkringsanstalten hade härvid med stöd av den utredning,
som i ärendet förelåge, ansett skäligt beräkna den avlidnes årliga arbetsförtjänst
till 1,800 kronor;
3. Anton Sixten Karlssons död: begravningshjälp till stärbhuset med
180 kronor och livränta från och med den 7 maj 1918 till änkan Olga
Naemi Karlsson, så länge hon levde ogift, med 450 kronor och till vart
och ett av barnen Svea Amanda, född den 13 juli 1915, och Karl Erik
Anton, född den 10 mars 1917, till dess de uppnått femton års ålder,
med 300 kronor för år räknat.
Riksförsäkringsanstalten hade därvid med stöd av den utredning,
som i ärendet förelåge, ansett skäligt beräkna den avlidnes årliga arbetsförtjänst
till 1,800 kronor;
4. Olof Johan Johanssons död: begravningshjälp till stärbhuset med
110 kronor och livränta från och med den 7 maj 1918 till änkan Anna
Kristina Johansson, så länge hon levde ogift, med 275 kronor och till
vart och ett av barnen Rut Adelia, född den 7 november 1905, och
Harry Tage Herman, född den 12 juli 1910, till dess de uppnått femton
års ålder, med 183 kronor 34 öre för år räknat.
Med stöd av den utredning, som i ärendet förelåge, hade riksförsäkringsanstalten
härvid funnit skäligt beräkna den avlidnes årliga arbetsförtjänst
till 1,100 kronor; och
5. Karl Hugo Nilssons död: begravningshjälp till stärbhuset med
100 kronor.
Med stöd av den utredning, som i ärendet förelåge, hade riksförsäkringsanstalten
härvid funnit skäligt beräkna den avlidnes arbetsförtjänst
till 1,000 kronor.
Däremot skulle livränta till den avlidnes föräldrar, ovannämnde
Karl Edvard Nilsson och hans hustru Anna Ottilia Nilsson, icke hava
utgått, enär de icke kunde anses hava varit för sitt uppehälle av den
avlidnes arbetsinkomst huvudsakligen beroende.
Härjämte funne riksförsäkringsanstalten sig föranlåten erinra om,
att enligt 7 § i ifrågakomna lag till änka, som uppbnre livränta och före
fyllda sextio år inginge nytt äktenskap, skulle utgivas ett kapital för
8
Kungl. Maj:ts proposition Kr 332.
Departements
chefen.
en gång, motsvarande tre fjärdedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
samt att uti 27 § i samma lag stadgades, att, om livräntetagare
icke vore svensk medborgare och ej i riket bosatt, vederbörande försäkringsinrättning
ägde att med dennes samtycke när som helst i stället
för livräntan till vederbörande utgiva ett kapital för en gång till belopp,
motsvarande högst femtio och minst tjugo procent av ersättningens
kapitalvärde enligt de för inrättningen gällande beräkningsgrunder, varförutom
försäkringsinrättningen ock ägde att utan den ersättningsberättigades
samtycke utbyta livräntan mot ett kapital till belopp av
femtio procent av kapitalvärdet. Hade utbyte av ersättning mot kapital
ägt ram, vore rätten till vidare ersättning på grund av olycksfallet förfallen.
På grund av vad sålunda anförts, hemställde riksförsäkringsanstalten,
att understöd jämlikt grunderna i lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete måtte beredas efterlevande till vid omförmälda
minexplosion omkomna glasblåsaren Karl Emil Rickard Berg, arbetskarlen
Anders Peter Andersson, skepparen Anton Sixten Karlsson, fiskaren Olof
Johan Johansson och fabriksarbetaren Karl Hugo Nilsson enligt ovanstående
uträkning.
Såsom i det föregående nämnts saknas anledning antaga, att den
ifrågavarande minexplosionen berott på vållande, utan torde fastmer ren
olyckshändelse få anses föreligga. Med hänsyn härtill och i betraktande
av de knappa förhållanden, vari, enligt den i ärendet förebragta utredningen,
de efterlevande till de vid. olyckstillfället omkomna befinna sig,
anser jag lika med riksförsäkringsanstalten billighetsskäl tala för att
dessa efteidevande, i den mån de icke redan på grund av gällande bestämmelser
om ersättning vid olycksfall erhållit understöd, beredas sådan
förmån. I enlighet härmed skulle, på sätt av riksförsäkringsanstaltens
utlåtande närmare framgår, frågan nu gälla understöd för de efterlevande
till glasblåsaren Karl Emil Rickard Berg, arbetskarlen Anders Peter
Andersson, skepparen Anton Sixten Karlsson, fiskaren Olof Johan Johansson
och fabriksarbetaren Karl Hugo Nilsson.
Beträffande sättet för beräknandet av sålunda ifrågasatt understöd
delar jag riksförsäkringsanstaltens mening, att det lämpligen bör utgå
enligt grunderna i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall
i arbete. I avseende å de belopp, som de förolyckades efterlevande
härvid skulle erhålla, tillåter jag mig hänvisa till den av riksförsäkringsanstalten
därom gjorda utredningen. Vad angår de kostnader, som
komma att uppstå vid bifall till nu framställt förslag, torde få erinras,
9
Kung!. Maj:ts proposition Nr 332.
att de komma att belasta det under riksstatens tionde huvudtitel uppförda
förslagsanslag till bestridande av statsverket åliggande, av andra
medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete.
På grund av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen medgiva,
att understöd jämlikt grunderna i lagen den 17 juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete må beredas efterlevande till vid minexplosion
i Västervik den 6 maj 1918 omkomna glasblåsaren Karl Emil
Rickard Berg, arbetskarlen Anders Peter Andersson, skepparen Anton
Sixten Karlsson, fiskaren Olof Johan Johansson och fabriksarbetaren
Karl Hugo Nilsson.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Eric Baad-Heimer.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 295 höft. (Nr 332.)
till 19 ‘J