Kungl. Majds proposition Nr 316.
1
Nr 316.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder till
främjande av linodling och linberedning m. m.; given
Stockholms slott den 18 mars 1919.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att
dels till åtgärder för främjande av linodling och linberedning å
extra stat för år 1920 anvisa ett reservationsanslag av kronor 16,000;
dels besluta, att en särskild fond, benämnd lånefonden för mindre
linberedningsanstalter, skall inrättas för understödjande av dylika anstalters
anläggande, från vilken fond, som skall förvaltas av statskontoret,
statslån må, i mån av tillgång och intill ett belopp av högst
150,000 kronor årligen, tilldelas hushållningssällskap, som förklarat sig
villiga att utlämna linberedningslån för anläggande av sådan anstalt;
dels för kapitalökning till denna fond anvisa såsom reservationsanslag
ej
mindre å tilläggsstat för år 1919 ................................. kronor 150,000
än även för år 1920 .......................................................... » 150,000;
dels ock godkänna de av chefen för jordbruksdepartementet föreslagna
grunder för lånerörelsen från ifrågavarande fond samt medgiva,
att Kungl. Maj:t må äga utfärda de ytterligare föreskrifter, som i sådant
hänseende må finnas erforderliga.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF,
Alfred Petersson.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 280 höft. (Nr 316.)
1
2
Kungl. Maj.-ts proposition Nr 316.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18
mars 1919.
Närv ar ande:
Hans excellens herr statsministern Edén,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Petersson anförde
efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet:
I skrivelse nr 94 den 25 april 1917 anhöll riksdagen, att Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa utredning angående de åtgärder, som från
det allmännas sida syntes kunna vidtagas för främjandet av odling och
förädling av lin inom landet, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill denna utredning kunde föranleda.
Den sålunda begärda utredningens verkställande uppdrogs åt
kommerskollegiet och lantbruksstyrelsen. Sedan ämbetsverken med anledning
härav inhämtat yttranden, lantbruksstyrelsen från aktiebolaget
svenska linberedningssällskapet och svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund
samt kommerskollegiet från Sveriges kemiska industrikontor,
och det därvid befunnits, att frågan om vidtagandet av effektiva åtgärder
3
Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 316.
för linodlingens främjande vore av synnerligen invecklad natur samt
att meningarna härom vore i flera hänseenden delade, bemyndigade
Kungl. Magt på ämbetsverkens hemställan den 3 maj 1918 ämbetsverken
att för ifrågavarande ändamål tillkalla högst lem sakkunniga
personer.
På grund härav tillkallade ämbetsverken såsom sakkunniga professorn
H. J. B. Juhlin Dann felt, ledamoten av riksdagens första kammare
friherre Richard Hermelin, direktören Hugo Hennig, Borås, lantbrukaren
Johan Johansson, Kälkebo, Forssa, samt disponenten Axel Leman, Forssa.
Med anledning av en utav de sakkunniga avlämnad promemoria
angående kostnaderna för de åtgärder, de ämnade föreslå till stödjande
och befrämjande av inhemsk odling och beredning av lin, hemställde
ämbetsverken i skrivelse den 25 oktober 1918, att i statsverkspropositionen
till 1919 års riksdag måtte beräknas dels för inrättande av en
särskild lånefond för mindre linberedningsanstalter för vartdera av åren
1919 och 1920 ett anslag av 150,000 kronor, dels ock för vidtagande
av åtgärder till stödjande och befrämjande av inhemsk odling och
beredning av lin ett belopp av tillhopa 34,600 kronor. Därjämte hemställde
ämbetsverken, att Kungl. Maj:t måtte vid prövningen av eu av
kommerskollegiet den 31 december 1917 gjord framställning om ökningav
mauufakturförlagslånefonden taga hänsyn jämväl till fyllandet av
det lånebehov, som framdeles kunde komma att göra sig gällande för
upprättande inom landet av industriella linberedningsanstalter. — I sistnämnda
del har ärendet överlämnats till finansdepartementet.
I statsverkspropositionen till pågående riksdag liar med anledningav
ämbetsverkens nyssnämnda framställning Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att i avbidan på propositioner angående anslag till åtgärder
för linodlingens befrämjande och till inrättande av en lånefond för
mindre linberedningsanstalter beräkna dels för det först angivna ändamålet
å extra stat för år 1920 ett anslag av 34,600 kronor, dels ock
såsom kapitalökning ett reservationsanslag av 150,000 till en lånefond
för mindre linberedningsanstalter. Därjämte har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att å tiibiggsstat för år 1919 jämväl beräkna såsom
kapitalökning ett reservationsanslag av 150,000 kronor för sistnämnda
ändamål.
Sedan de sakkunniga den 14 januari 1919 avgivit sitt betänkande,
som enligt Kungl. Maj ts beslut befordrats till trycket, hava ämbetsverken
med överlämnande av detsamma avgivit, utlåtande den 8 februari
1919. De hava därvid hemställt, att de i betänkandet framlagda förslagen
måtte vinna beaktande.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 316.
I de sakkuunigas betänkande lämnas först eu framställning av
linodlingens förekomst, utveckling och förfall samt vidtagna åtgärder
för dess upphjälpande. I denna framställning redogöres för dessa förhållanden
såväl i Sverige som i främmande länder. Vidare behandlas
frågan om fördelarna av en linodling, som kan tillgodose landets behov,
samt möjligheten för dess skapande. I dessa avseenden får jag hänvisa
till det tryckta betänkandet. Jag torde emellertid böra omförmäla, att
de sakkunniga funnit betydelsen av en landets behov motsvarande linodling
uppenbar samt ansett Sveriges klimat och jordmån icke lägga
hinder i vägen därför, men att genom odlingsförsök m. m. större klarhet
borde vinnas, varest och huru odlingen bäst bör bedrivas. De hava vidare
funnit det icke böra möta några större svårigheter att inpassa linodlingen
i hos oss brukade växtföljder och att denna kunde väl förenas med ett
intensivt åkerbruk samt anfört, att landets linförbrukning sjmtes kunna
tillgoses medelst en odling å 6,000 eller högst 8,500 hektar, motsvarande
allenast 0.2 å 0.3 procent av rikets åker. Beträffande linodlingens
ekonomi hava de verkställt åtskilliga beräkningar samt meddelat,
att enligt en sammanställning av resultatet under år 1917 av linodlingen
å 9 egendomar vinsten växlat mellan 800 och över 7,000 kronor per
hektar. De hava framhållit, att kristidens prisförhållanden antagligen
icke skulle bliva bestående och att det vore fullständigt oberäkneligt,
hur prisen komme att framdeles ställa sig, men ansett det icke vara
uteslutet, att förhållandet mellan prisen på skördeprodukterna och omkostnaderna
komme att bliva gynnsammare än förr, särdeles om förbättrade
metoder infördes vid odling och beredning av linet, varigenom
större skörd, bättre utbyte av stjälken och bättre kvalitet hos lintågan
kunde vinnas. Det har vidare framhållits, att det inom landet odlade
linet icke givetvis lämpade sig till förarbetning i landets linneindustri,
enär såväl linets kvalitet vore mycket växlande som ock de av lin framställda
produkterna visade sådana skillnader som mellan de finaste spetsar
och grov säckväv. Därför kunde under alla förhållanden såväl import
som export av lin vara ekonomiskt berättigade. I avseende å landets
hemslöjd vore linodlingen i varje fall av stor betydelse. Följande uttalande
av de sakkunniga torde böra bär återgivas:
»Har väl linodlingen åter, under trycket av nu rådande svårigheter och högt
uppdrivna pris å dess alster, upptagits av landets jordbrukare och anstalter upprättats,
som kunna befria odlarna från den besvärliga nödvändigheten att själva
bereda sin linskörd, och linhanteringen därmed blivit en vanlig del av lantmannabefolkningens
verksamhet, så är det kanske ej uteslutet, att denna hantering kan
bibehålla sig, även sedan prisen å dess alster åter nedgått till det normala, och
landet sålunda hava vunnit fördelarna av att hava en säker tillgång på ett snart
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 316.
sagt oumbärligt textilämne, ej mindre oumbärlig olja samt en avsevärd del av det
äggviterika kraftfoder, som beliöves för uppehållandet av landets nötkreatursskötsel
vid hög avkastning.
Det synes därför de sakkunniga, att goda skäl finnas att begagna de nuvarande
för linhanteringen synnerligen gynnsamma förhållandena till att främja hågen för
och vanan vid odling och beredning av lin och att det allmänna bör verka för
detta ändamål genom alla sådana åtgärder, som synas kunna därtill bidraga.
Dessa åtgärder synas med hänsyn till framtida konkurrens på linmarknaden
utifrån, särskilt från Ryssland, framför allt böra inriktas på att framställa en vara
av efter landets förhållanden möjligast höga kvalitet, för vilken således ett högt
salupris kan erhållas. Om lin av denna beskaffenhet skulle åstadkommas i sådan
omfattning, att det icke helt och hållet kan omhändertagas av den inhemska hemslöjden
eller av industrien, torde svårigheter icke möta att anordna en förmånlig
export därav, då för högförädlat lin alltid finnes lönande avsättning på världsmarknaden.
»
I avseende ä de åtgärder, som syntes böra vidtagas lör främjande
av inhemsk odling och beredning av Jin, hava de sakkunniga främst
omnämnt upplysnings- och undervisningsverksamhet. I detta sylte borde
speciell undervisning i linodling meddelas vid såväl högre som lägre
lantbruksläroverk samt kunskap spridas genom föredrag ute i bygderna
och genom uppvisningsfält. Härvidlag kunde hushållningssällskapens
konsulenter och vandringsrättare samt lantbrukslärare medverka. De
sakkunniga hava vidare anfört:
»För instruktion av dessa undervisare och för att åstadkomma önskvärd
planmässig ledning och enhetlighet i upplysningsarbetet samt såväl för att lämna
råd och upplysning åt odlarna som för att stå administrationen till tjänst i och för
åtgärder från det allmännas sida för linhanteringens främjande, synes det vara synnerligen
behövligt, att en statskonstent tillsättes. Det sakkunniga bistånd, en dylik
konsulent skulle kunna lämna, torde bliva till gagn särskilt för de mindre jordbrukarna,
soin genom deime och de lokala undervisarna — jordbrukskonsulenterna
och vandringsrättarna — kunna erhålla icke blott eu god handledning utan även
upplysning om på andra orter inom landet gjorda odlingsförsök och utgången av
dessa, varigenom en efter de lokala förhållanden såvitt möjligt anpassad odling kan
komma till stånd. Konsulentens verksamhet torde böra utövas i intimt samarbete
med såväl Sveriges utsädcsförening som aktiebolaget svenska linberedningssällskapet
och andra liknande sammanslutningar, som kunna uppstå. Det synes de sakkunniga
icke vara tvivel underkastat, att icke denne konsulent skulle bliva, fullt upptagen
med det arbete, som enligt ovan uppdragna linjer skulle åligga honom. Emellertid
hava de sakkunniga —----för att linodlingen ej skall komma att framdrivas på
bekostnad av odlingen av övriga för såväl lantbruket som industrin viktiga oljeväxter
— särskilt raps, men även senap, m. fl. — ansett lämpligt ifrågasätta, att
till konsulentens verksamhetsområde hänföras ej blott lin utan även övriga oljeväxter.
Därest en sådan utsträckning av konsulentens verksamhetsfält befinnes
lämplig, synes denne kunna benämnas statskonsulent t odling ar spånads- och
oljeväxter.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 310.
Att börja med bör konsulenten uppföras endast på extra stat samt i avlöningshänsende
jämställas med extra statskonsulenter och lönen alltså utgå, under
förutsättning att hans bostadsort blir Stockholm, med 5,600 kronor, men eljest med
5,200 kronor. Dessutom bör han erhålla särskild gottgörelse för sina resekostnader,
vilken ersättning torde kunna utgå från det under nionde huvudtiteln uppförda anslaget
till rese- och traktamentspenningar.
Då någon för ändamålet utbildad, lämplig person för närvarande icke torde
vara att tillgå inom landet, synes det erforderligt, att möjlighet beredes en blivande
konsulent att i utlandet studera linodling och linberedning samt i viss mån även
odling av andra spånads- och oljeväxter. Härför bör ett mindre anslag beräknas,
förslagsvis 3,000 kronor.
Statskonsulenten bör tydligtvis sortera under lantbruksstyresen — — —.»
Vidare hava de sakkunniga förordat utgivandet av en tryckt handledning
i linodling och omförmält, att lantbruksakademien utlyst en
pristävlan angående författandet av en dylik skrift.
De sakkunniga hava härefter framhållit önskvärdheten av att hushållningssällskapen
på sitt program upptaga åtgärder till linhanteringens
främjande. Detta borde — förutom genom biträde av deras konsulenter
och vandringsrättare och genom anordnande av föredrag och
uppvisningsfält — ske bland annat genom premiering av linfrö å fröutställningar,
genom anskaffande och utdelande till mindre jordbrukare
av utsädesfrö, genom åtgärder för uppköp, rensning och spridning av
utsädesfrö samt genom anställande av försök och undersökningar, avsedda
att främja en rationell linodling. Såväl för beredande av medel
till bidrag för täckande av kostnaderna för en sådan verksamhets utövande
som för uppmuntran härtill syntes ett mindre anslag böra ställas
till sällskapens förfogande, förslagsvis 10,000 kronor att utdelas genom
lantbruks8tyrelsen.
Åven tävlan och belöningar borde användas såsom medel att befordra
linodlingen. Således syntes premiering av väl skötta linfält böra
äga rum helst i samband med den vanliga småbrukspremieringen. Vid
hushållningssällskapens fröutställningar borde utmärkelser utdelas för
linfrö av framstående beskaffenhet och anslaget till befordrande av inhemsk
fröodling därför utsträckas till att omfatta även linfrö. Vid slöjdutställningar,
anordnade av hemslöjdföreningarna, borde premiering av
berett lin samt garn och vävnader därav förekomma. Något statsanslag
syntes ej erfordras härtill.
De sakkunniga hava därefter framhållit vikten av standardisering.
Härmed synas de avse linets klassificering enligt vissa bestämda normer.
Fastställandet av dessa standardtyper borde ske genom en sakkunnig
nämnd.
7
Kungl. Maj;ts proposition Nr 316.
Av stor vikt för linodlingen vore enligt de sakkunnigas meningen
väl ordnad försöksverksamhet. Då sättet för jordens bearbetning i
hög grad inverkade på odlingens framgång, borde försök rörande lämplig
jordbearbetning anställas. Odlingsförsök borde anställas i olika delar
av landet för att närmare utforska dessas olika lämplighet för lin, utröna
lämpligheten av olika stammar för skilda delar av landet m. m.
Vidare borde försök anställas med olika odlingsmetoder och gödsling
m. m.
Lin vore en växtart, som i mycket ringa man varit föremål för
planmässig förädling. Det vore dock otvivelaktigt, att detta likaväl som
andra växter kunde förädlas. Förädlingsarbetet syntes lämpligen böra
ske i samverkan med övriga grenar av växtförädlingen och alltså anförtros
åt Sveriges utsädesförenings anstalt vid Svalöv. Där borde
även förekommande fiberundersökningar och bedömning av spånadsmaterial
åtminstone tillsvidare verkställas. Försöksledaren borde genom
ett reseanslag sättas i tillfälle att studera arbetsmetoder m. in. i utlandet.
Reseanslaget borde kunna utgå från anslaget till reseunderstöd för lantbrukets
studerande.
Odlingsförsöken borde bedrivas genom centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet. Vederbörande tjänsteman borde från
nyssnämnda anslag erhålla ett reseunderstöd för att i utlandet studera
linodlingen.
Den beredda spånadsvarans beskaffenhet berodde emellertid ej
blott på linplantans sortegenskaper och de förhållanden, varunder den
vuxit, utan även i lika hög om ej högre grad av beredningen, särskilt
rötningen. Denna utföres på olika sätt och de sakkunniga hava lämnat
en översikt över de i detta avseende tillämpade metoderna. Uppenbart
vore emellertid att varken samma beredningssätt överallt vore det lämpligaste
eller att beredningsmetoden ännu nått den fullkomlighet, att den
ej kunde vidare utvecklas. Härutinnan komme helt visst behov av försöksverksamhet
att förefinnas. Möjligheten att genom systematiska förförsök
erhålla ändamålsenligare beredningsmetoder än de hittills använda
vore helt visst stora. Med anledning av en i motionen nr 190 vid 1917
års riksdag framkastad tanke på en linteknisk föi söksavdelning vid vävskolan
i Borås hava de sakkunniga anfört, att denna vävskola ej fyllde
de nödvändiga förutsättningarna för en dylik försöksverksamhet. Bättre
möjligheter förefunnes enligt deras mening vid den nya linberedningsanstalten
vid Hässleholm och det syntes Vara skäl att antaga linberedningssällskapets
erbjudande alt vid nämnda anstalt medgiva dylika försök
rörande linberedningens teknik. De sakkunniga hava härom anfört:
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 316.
»Sällskapet saknar visserligen den för dylik försöksverksamhet nödiga utrustningen
i såväl personal som apparater, och för att denna verksamhet skulle
komma fullt i gång, kräves för dess ledning och övervakande en särskilt sakkunnig
person. Som lönebidrag till denne person samt ersättning för av anstalten utförda
lintekniska försök bör linberedningssällskapet hava ett årligt statsanslag. Beräknar
man härför ifrågasatt persons årslön till 7,500 kronor samt rötnings-, torknings-,
bråknings- och skäktningsarbetena till omkring 7,500 kronor årligen eller inalles
15,000 kronor per år, torde det kunna anses vara skäligt, att staten bidroge härtill
med två tredjedelar. Såsom villkor för detta statsanslags erhållande bör sällskapet
åläggas föra journal över de utförda proven med uttömmande uppgifter över dessas
förlopp samt därav vunna rön. Proven böra företagas i överensstämmelse med de
från Svalöv med stöd av föregående växtfysiologiska undersökningar lämnade anvisningar
samt med ledning av den praktiska använding, vilken de föreliggande
materialproven efter de sakkunnigas bedömande anses böra få. Rapport över de
vunna rönen jämte materialproven ifråga böra därefter tillställas föreningen i Svalöv,
varefter materialproven böra underkastas ren fiberanalys vid nämnda anstalt. Denna
försöksverksamhet torde sålunda tillsvidare kunna inskränkas till att i huvudsak
omfatta rön vid linberedningens praktiska utförande, och den vetenskapliga ledningen
torde då till en början kunna anförtros efter frågornas beskaffenhet dels åt
den föreslagne statskonsulenten, dels åt den vid Svalöv stationerade ledaren av förädlingsförsöken.
Ifrågakommande undersökningar rörande linfiberns hållfasthet kunna utföras
antingen vid statens provningsanstalt, vilken redan lär äga därför nödig utrustning,
eller vid den nya avdelningen för spånads- och oljeväxter vid Svalövsanstalten, som
för dylika undersökningars utförande bör utrustas med erforderliga apparater. Om
förslaget om linförädlingens förläggande till Svalöv kommer att förverkligas, torde
Sveriges utsädesförening komma att själv göra framställning om medel till den
vetenskapliga utrustningen, som beräknas betinga en kostnad av högst 12,000
kronor.»
Jämväl vid de linberedningsanstalter, som kunde komma att upprättas
medelst statslån, borde försök, ehuru i mindre omfattning, anställas
rörande beredning av lin. Till dessa försök borde lämnas statsbidrag,
som tillsvidare syntes kunna bestämmas endast till mindre belopp,
förslagsvis 10,000 kronor, att fördelas genom kommerskollegiet.
De sakkunniga hava därefter övergått till att behandla frågan om
understöd till linberedningsanstalter och därvid till en början yttrat
följande:
»Av samtliga hörda sammanslutningar har betonats, att en av de allra förnämsta
förutsättningarna för att linodlingen skall kunna med utsikt till framgång
befrämjas i landet är, att odlarna helt eller delvis befrias från den tidsödande beredningen
av linet. De sakkunniga dela fullt denna uppfattning. För nämnda ändamål
erfordras särskilda linberedningsanstalter. Dessa kunna tänkas övertaga antingen
hela beredningen — såväl rötningen som bråkningen och skäktningen — eller bråkningen
och skäktningen eller endast bråkningen, i vilka senare två fall rötningen
bibehålies hos odlaren.
9
Kung!,. Maj:ts proposition Nr 316.
Det förra slaget av anstalter fordrar på grund av rötnings- och tolkningsprocessernas
omständlighet en till anstalterna ansluten stor odlingsareal, för att
anläggningen skall kunna fullt utnyttjas och kostnaderna i förhållande till avverkningen
må kunna hållas så lågt som möjligt. En sådan anstalt drager också eu
avsevärd anläggningskostnad, och detta slag av anstalter lämpar sig därför blott
för oavbruten drift året om. Beredningsanstalter av de senare slagen åter kunna
anpassas för mindre arealer eller odlingsdistrikt, beroende på förefintliga lokala förhållanden,
och uppföras med en betydligt lägre anläggningskostnad, varjämte beredningen
där sker mera direkt för odlarnas räkning, antingen direkt för envar odlare
eller för gemensam försäljning. Särskilt för Norrland, där linet hittills skördats i
grönmoget skick och därför ej tål längre tids förvaring eller transport utan måste
rötas på platsen hos odlarna, torde det senaste slaget av anstalter i regel bliva det
mest passande.
Kostnaderna för de olika anstalterna samt sättet för dessas uppförande framgå
av bilagda av en av de sakkunniga, direktören Hugo Hennig, utarbetade promemoria
i ämnet (Bil. II), som jämväl upptager en kalkyl över för de olika anstalterna
erforderliga odlingsarealer.
Huru många anstalter, större eller mindre, som kunna bliva behövliga för
landets linbehov, torde icke för närvarande kunna angivas, dä detta ytterst är beroende
på huru stor odling framdeles kan komma till stånd och i vad mån denna
kan upprätthållas även efter kristidens slut. då den utländska linmarknaden eventuellt
åter öppnats i full omfattning.
Utgår man emellertid ifrån, att odlingen skall kunna komma att ökas därhän,
att densamma kommer att ungefär motsvara den före kristiden varande importen
av lin och blånor, utgörande inemot 3,500,000 kilogram eller eu beräknad odling
från 0,000 hektar, sfi vill det med ledning av de av direktör Hennig lämnade arealsiffrorna
synas, som om ett betydligt antal anstalter skulle vara erforderligt. Ömkligt
vore, att åtminstone en anstalt funnes att tillgå i varje linodlande län samt att
anstalterna med hänsyn till linodlingsarealerna bleve så centralt förlagda som möjligt.
Det förtjänar att framhållas, att linberedningsanstalter, där artificiell torkningförekommer,
vad Norrland angår kunna få även andra viktiga uppgifter alt fylla
än beredning av lin. Såsom i motion nr 191 angivits, kunna de även användas för
snabb torkning av linknopp samt för torkning av klöverfröhylsor och annat frö samt
säd. Därest det intresse för tillvaratagande och odling av den vanliga brännässlan
för dess beredning till textilämne, för vars väckande föreningen Jämtslöjd,
— — — beslutat verka, skulle bliva mera allmänt, torde linberednings
anstalterna
kunna komma till användning även för beredning av brännässelstjälk.
Då anläggandet av linberedningsanstalter är så gott som alldeles nytt för
landet och då kristiden, på sätt förut påvisats, ovedersägligen lärt oss, att linhanteringens
utveckling därhän, att vi kunna själva tillgodose vårt behov av lin och därav
alstrade produkter, är för vår självförsörjning av utomordentlig betydelse, måste
det givetvis vara eu statsuppgift av synnerlig vikt att i viss män sörja för tillkomsten
av för linberedningen lämpliga anstalter.
Huru fördelaktigt det än vore, att statsbidrag kunde tilldelas anstalterna
- — synes dock med hänsyn till nuvarande oerhört uppdrivna handelspris å färdigH
ihan g till riksdagens protokoll 1319. 1 samt. 230 halt. (Nr 31(1.) 2
10
Kungl. Maj.ts proposition Nr 31b.
berett lin ett statsbidrag---icke vara motiverat. Det torde för ifråga
varande
syftes vinnande få anses vara fullt tillräckligt, att statslån mot låg ränta
och fördelaktiga avbetalningsvillkor finnas tillgängliga.
Företrädesvis torde då statslån böra beviljas mindre linberedningsanstalter, i
första hand för uppehållande av anstalter grundade på andel sprincipen, vilken sammanslutningsform
— — — flerstädes kommit till användning utomlands och därstädes
visat sig fungera till allmän belåtenhet i de fall, då en dugande ledare stått
i spetsen för föreningarna. Då härtill kommer, att andelsprincipen i Sverige tilllämpats
på flertalet till jordbrukets binäringar hörande områden samt därvid verkat
mycket förmånligt å dessa binäringars utveckling, anse sig de sakkunniga böra tillstyrka,
att understöd lämnas i främsta rummet åt linberedningsanstalter grundade
på andelsväsen och i andra rummet åt sammanslutningar i annan form samt åt enskilda
personer. Olika meningar äro emellertid rådande bland de sakkunniga angående
lämpligheten av andelsprincipens tillämpning med avseende å linberedningsanstalter.
Vad angår storleken av de mindre lånen beräkna de sakkunniga dessa till
högst 25,GOD kronor och en medelstorlek av 15,000 kronor. Lånen synas böra erhållas
endast såsom bidrag till anläggningskostnaderna samt utgå med belopp intill halva
denna kostnad. För ifrågavarande lånebehovs fyllande skulle enligt de sakkunnigas
beräkningar erfordras andag för vartdera av åren 1919 och 1920 med 150,000 kronor.
Såsom skäl för att anslag begäres redan för år 1919 vilja de sakkunniga anföra,
att det är av behovet oundgängligen påkallat, att ett flertal linberedningsanstalter
snarast kommer till utförande för att omhändertaga det redan odlade och nu upplagrade
linet. Detta kan nämligen icke på långt när upptagas av aktiebolaget
svenska linberedningssällskapets anstalt. Därest icke några åtgärder i förevarande
avseende vidtagas, är det även att befara, att den i landet nu uppblomstrande linodlingen
hastigt åter förfaller.
Den fond, som sålunda enligt de sakkunnigas mening bör inrättas, synes förslagsvis
kunna benämnas lånefonden för mindre linberedningsanstalter.
Såsom övriga allmänna bestämmelser och villkor för erhållande av lån från
nu ifrågasatta fond få de sakkunniga föreslå följande.
Utlämnandet av lån synes, liksom beträffande lån från norrländska andelsmejerifonden
m. fl. fonder, lämpligen böra ske genom förmedling av hushållningssällskapen,
vilka på grund av sin allmänna verksamhet på nu förevarande område
torde vara väl lämpade för denna låneförmedling.
Beviljandet av lån till sådana hushållningssällskap, som äro villiga utlämna
lån för anläggande av mindre beredningsanstalter, torde kunna anförtros åt kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen gemensamt. Ärendena böra handläggas efter föredragning
av kommerskollegium, särskilt med hänsyn därtill att ansökningar om lån
till större anstalter, enligt vad i det följande kommer att föreslås, synas böra utgå
från manufakturförlagslånefonden och kommerskollegium har att efter remiss yttra
sig över ansökningar om lån från denna fond. Vid lånens beviljande torde "böra
bestämmas den tid, inom vilken respektive anläggningar skola vara påbörjade och
avslutade.
Räntefoten synes, i likhet med vad fallet är beträffande de flesta av statens
lånefonder, böra fastställas till 5 procent. Lånetiden bör lämpligen utgöra sjutton
år, de två första åren utan kapitalavbetalning samt de därpå följande femton åren
11
Kungl. Maj ds proposition AV 316.
mot återbetalning av en femtonde! årligen av det ursprungliga lånebeloppet, såsom
vid norrländska andelsmejerifonden.
Åt låneförmedlaren bör överlämnas att inom vissa gränser bestämma villkoren
för lånens utbekommande samt säkerheten för återbetalningen. Härom torde böra
upprättas lånekontrakt i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för
norrländska andelsmejerifonden. Innan lån utbetalas av vederbörande låneförmedlare,
bör anstalten ifråga hava avsynats och godkänts av en av kommerskollegium och
lantbruksstyrelsen utsedd sakkunnig person, statskonsulenten eller annan.
Beträffande villkoren och bestämmelserna i övrigt för lån från fonden torde
i tillämpliga delar kunna upptagas de för norrländska andelsmejerifonden gällande,
och hänvisas till de sakkunnigas bilagda förslag i denna del (Bil. III).
Vad de större, mera industriellt anlagda linberedningsanstalterna vidkommer,
torde, då staten icke bör belastas med liera lånefonder än vad oundgängligen
kräves, statslån för uppförande av dessa böra utgå ur manufakturförlagslånefonden.
Slutligen hava de sakkunniga framställt förslag om anvisande av
medel för inkallande från utlandet av instruktörer för linberedningen.
De hava härom anfört:
»Lika nödvändigt som åstadkommandet av eu effektiv upplysningsverksamhet
bland odlarna är ifråga om det sätt, varpå linodlingen bör bedrivas för att lämna
största möjliga avkastning, lika viktigt är spridandet av kunskap ifråga om de
lämpligaste och mest praktiska beredningsmetoderna och ävenså utbildandet av
skickliga linbei edare. Det är tack vare den alltigenom insiktsfulla arbetarstammen,
som den belgiska linberedningen åstadkommer sin ädla produkt. Inom linberedningen
måste det finnas kärlek till yrket och första förutsättningen härför är en grundlig
fackkunskap. Det är heller icke möjligt att åstadkomma ett ädelt lin, om ej denna
fackkunskap finnes. Vid det myckna arbetet med linet gäller det att kunna arbeta
icke allenast väl utan även fort. Svårligen kunna vi här i landet inom kort
tid utbilda så yrkeskunniga arbetare, därest icke till förfogande stå instruktörer,
som äga förmåga icke allenast att undervisa i konsten att bedöma linet och dess
behov av mer eller mindre grad av arbete samt i de handgrepp, som krävas i och
för beredningen, utan även äro i stånd att praktiskt och med framstående skicklighet
utföra dessa arbeten.
I Belgien finnes den största yrkesskickligheten. Såväl i Irland som i Kanada
har man insett betydelsen av vad här i detta sammanhang framhållits, varför också
belgiska instruktörer verkat och alltjämt verka därstädes. Det vore tvivelsutan
lyckligt, om så kunde anordnas även hos oss. Till en början vore det antagligen
tillräckligt, om två till tre med belgiska metoder fullt förtrogna instruktörer bleve
genom kominerskollogii försorg anställda. Dessa instruktörer, som torde böra stå
under ledning av konsulenten, böra för kortare tid, efter därom hos kommerskollegium
gjord framställning, anställas för arbete vid anstalterna. Härjämte kunna de
i mån av behov anställas för att biträda vid ordnandet av den upplysnings- eller
undervisningsverksamhet med avseende å beredningen av lin, som hushållningssällskapen
önska anställa. Instruktörerna böra av vederbörande sökande erhålla fri
kost och husrum. Det synes lämpligt, att av allmänna medel lämnas bidrag till
dessa instruktörers avlöning, förslagsvis med 6,000 kronor. Medlen torde i mån av
12
Kungl. Majds proposition Nr 316.
behov böra utanordna^ av Kungl. Maj:t efter framställning av kommerskollegium.
Därest för instruktörernas anställande skulle erfordras större löneförmåner än de
sålunda föreslagna, torde överenskommelse därom böra träffas med den, som önskar
biträde av dem.
Förslag till författningsbestämmelser i ämnet har utarbetats av de sakkunniga
(Bil. I).»
De sakkunniga kava lämnat eu sammanställning över beräknade
anslagsbehov för de av dem föreslagna åtgärderna, vilken med bortseende
från lånefonden är av följande lydelse:
1. Avlöning åt en extra statskonsulent i odling av spånads- och
oljeväxter, under förutsättning att hans bostadsort blir Stockholm kronor 5,600
men eljest kronor 5,200
2. Utländsk studieresa för konsulenten ................................................ » 3,000
3. Statsbidrag till hushållningssällskapens verksamhet för främjande
av inhemsk odling och beredning av lin ....................................... » 10,000
4. Statsbidrag till avlöning åt ledare av lintekniska försök samt anställande
av dylika vid aktiebolaget svenska linberedningssäll
skapet
....................................... » 10,000
5. Statsbidrag för anställande vid övriga linberedningsanstalter av
försök med avseende å beredningen av lin .................................... » 10,000
6. Statsbidrag till avlönande av arbetande instruktörer för linberedningen
................................................................................................ » 6,000
Summa kronor 44,600.
Samtliga anslag äro beräknade såsom årliga anslag, med undantag för det
under 2 upptagna, utländsk studieresa för konsulenten.
Vid de sakkunnigas betänkande hava såsom bilagor lögats — förutom
omförmälda promemoria av direktör Hennig — dels förslag till
kungörelse angående statsbidrag till vissa åtgärder för främjande av
inhemsk odling och beredning av lin och dels förslag till kungörelse
angående allmänna bestämmelser för lån från lånefonden för mindre
linberedningsanstalter.
I sitt utlåtande den 8 februari 1919 hava kommerskollegiet och
lantbruksstvrelsen yttrat:
»Summan av de nu begärda anslagsbeloppen överstiger med 10,000 kronor
det. sammanlagda beloppet av de förut beräknade anslagen. Detta har sin grund
däri, att de sakkunniga nu begärt statsbidrag dels å 10,000 kronor till avlöning åt
ledare av lintekniska försök samt anställande av dylika vid aktiebolaget svenska
linberedningssällskapet, dels ock för anställande vid övriga linberedningsanstalter
av försök med avseende å beredning av lin med likaledes 10,000 kronor. Båda
dessa anslagsäskanden avse försök med avseende å linets beredning. I de sak
-
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 316.
kunnigas ovanberörda promemoria begärdes för denna försöksverksamhet, utan angivande
av var den skulle äga rum, endast 10,000 kronor. Mot de sakkunnigas i
denna del närmare utarbetade förslag hava ämbetsverken icke något att erinra, särskilt
som ett dylikt anordnande av försöksverksamheten kommer att ställa sig högst
avsevärt billigare än genomförandet av de förslag i detta avseende, som framlagts
i de till grund för ovannämnda riksdagsskrivelse liggande motionerna, men likväl,
enligt de sakkunnigas åsikt, kommer att fylla behovet av sådan försöksverksamhet.
De sakkunnigas förslag, att den ifrågasatte statskonsulentens verksamhetsområde
bör omfatta odling ej blott av lin utan jämväl av andra spånads- och oljeväxter,
finna ämbetsverken lämpligt. Genom en dylik utsträckning av denne konsulents
arbetsfält göres visserligen intrång på statskonsulentens i fröodling verksamhetsområde.
Med hänsyn till den vidsträckta omfattningen av den sistnämnde
konsulentens arbetsuppgifter synes emellertid en sådan uppdelning icke vara annat
än förmånlig.
Ifråga om det närmare utformandet av de bestämmelser, som av de sakkunniga
föreslagits för reglering av de olika anslagens användning, torde ämbetsverken
i sinom tid bliva satta i tillfälle att yttra sig.
Då ämbetsverken i övrigt icke hava något att erinra i anledning av betänkandet,
få ämbetsverken hemställa, att de däri framlagda förslagen måtte vinna Eders
Kungl. Maj:ts beaktande.»
I överensstämmelse med den uppfattning, som legat till grund
för riksdagens skrivelse i ämnet år 1917, anser jag det vara av
vikt, att odlingen av lin inom landet utvecklas. Såsom de sakkunniga
framhållit är linet en av våra användbaraste kulturväxter och det
har under de sista årens kristid nogsamt visat sig, vilka svårigheter
som uppstått genom att vårt land lidit brist på sådana produkter, vilka
erhållas av lin, nämligen spånadsvara, olja och kraftfoder. Att den
fordom i vårt land vitt utbredda linodlingen under senare tid gått så starkt
tillbaka, att den nästan hållit på att alldeles försvinna, har berott på,
att konkurrensen från utlandet varit övermäktig. De sakkunnigas utredning
synes emellertid giva anledning antaga, att därest linodlingen
bedrives på fullt sakkunnigt sätt samt linets upphandling och beredning
orgauiseras annorledes än fordom, en ekonomiskt bärkraftig linodlingskall
ånyo kunna uppstå i vårt land. Jag vill därför tillstyrka, att åtgärder
vidtagas från statens sida för att främja denna odling.
Bland de förslag, de sakkunniga framställt, möter först frågan om
upplysningsverksamhet. I den mån sådan upplysning skall meddelas
vid lantbruksläroverk, vid småbrukarkurser, genom konsulenter och
vandringsrättaro m. fl. torde i reael för densamma icke krävas särskilt
anslag. Åvenså torde tryckta publikationer i ämnet kunna komma till stånd,
utan att för sådant ändamål särskilt anslag behöver äskas av riksdagen.
Leparit
mert.
tschefen.
14
Kungl. Majits proposition Nr 316.
Anställandet av en särskild statskonsulent för spånads- ock oljeväxter
synes mig icke vara åtminstone för närvarande av behovet påkallad.
Den verksamhet, som avsetts skola tillkomma en sådan konsulent-,
synes kunna till huvudsakliga delar utövas av statskonsulenten i fröodling.
Däremot finner jag förslaget om organiserande genom hushållningssällskapen
av vissa åtgärder till linodlingens främjande vara lämpligt
och väl ägnat att förveiddigas. I detta hänseende bar nämnts
premiering av linfrö å utställningar, anskaffande och utdelande av utsädesfrö
till mindre jordbrukare, åtgärder för uppköp, rensning och
spridning av utsädesfrö, anställande av vissa försök och undersökningar
m. m. Ett anslag å det härtill föreslagna beloppet av 10,000 kronor
synes vara behövligt. De närmare reglerna för anslagets användning
torde framdeles böra meddelas av Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande
ämbetsverk.
I likhet med de sakkunniga anser jag det sannolikt, att man
genom en på vetenskaplig grund bedriven förädlingsverksamhet kan i
fråga om linet lika väl som beträffande övriga kulturväxter vinna högst
betydelsefulla resultat. En dylik verksamhet bedrives lämpligast genom
Sveriges utsädes förening, vilken redan år 1918 upptagit förädling av
spånads- och oljeväxter bland sina arbeten. Något särskilt anslag för
linförädling torde därför icke behövas.
Det är, såsom de sakkunniga också framhållit, lämpligt, att odlingsförsök
med lin anordnas såväl vid centralanstalten för jordbruksförsök
som ock i viss utsträckning även vid annan statsunderstödd försöksverksamhet.
Något särskilt anslag torde icke heller härtill behövas.
Åtminstone i frågans nuvarande läge finner jag mig icke kunna
tillstyrka, att statsbidrag anvisas till teknisk försöksverksamhet beträffande
linets bearbetning. Det synes mig för närvarande vara mer av
behovet påkallat, att de redan i utlandet utexperimenterade och tillämpade
metoderna bliva hos oss tillämpade och prövade. I detta hänseende
har föreslagits att från utlandet, särskilt Belgien, inkalla instruktörer
för linberedningen, vilket uppgives hava med framgång skett
annorstädes, när man där velat åstadkomma ett kraftigt uppsving i linodling
och linhantering. Jag förordar därför ett anslag till detta ändamål
och har ej något att invända mot det föreslagna beloppet av 6,000
kronor.
Slutligen hava de sakkunniga förordat inrättande av en särskild
lånefond för mindre linberedningsanstalter. Detta förslag vill jag biträda.
Jag anser detta vara en lämplig väg att på ett verksamt sätt
15
Kungl. Maj. ts proposition Nr 316.
understödja denna näringsgren. Lånefonden bör förvaltas av statskontoret
och statslån därur intill ett belopp av högst 150,000 kronor årligen
tilldelas hushållningssällskap, som förklarat sig villiga att utlämna
lån för anläggande av mindre linberedningsanstalter. För denna lånerörelse
hava de sakkunniga uppställt som förebild norrländska andelsmejerifonden,
och även jag finner det lämpligt, att linberedningslånen
anordnas i nära överensstämmelse med sagda mejerilån. Då emellertid
kommerskollegiet och lantbruksstyrelsen icke uttalat sig rörande detaljerna
i de sakkunnigas förslag till villkor för lån från fonden utan i
stället anfört, att de antoge att de i sinom tid skulle bliva satta i tillfälle
att yttra sig angående det närmare utformandet av bland annat
dessa bestämmelser, finner jag mig icke böra nu framlägga formulerat
förslag till lånevillkor. Vissa huvudbestämmelser torde emellertid böra
fastslås, nämligen
att statslån skall beviljas av kommerskollegiet och lantbruksstyrelsen
gemensamt;
att lån ur fonden skall löpa med 5 procent ränta;
att sedan lån innehafts under två år från lyftningsdagen, det skall
återbetalas under de femton påföljande åren; samt
att linberedningslån icke må av hushållningssällskap beviljas till
mer än halva kostnaden för den avsedda anlägguingen och ej till något
företag med högre belopp än 25,000 kronor.
Denna lånefond bör kunna träda i verksamhet redan innevarande
år, enär det är angeläget, att snarast möjligt linberedningsanstalter inrättas
för förarbetande av den stora linskörd, som år 1918 frambragtes.
delvis med bistånd av åtgärder från statens sida.
På grund av vad jag nu anfört hemställer jag, att Eders Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels till åtgärder för främjande av linodling och linberedning å
extra stat för år 1920 anvisa ett reservationsanslag av kronor 16,000;
dels besluta, att en särskild fond, benämnd lånefonden för mindre
linberedningsanstalter, skall inrättas för understödjande av dylika anstalters
anläggande, från vilken fond, som skall förvaltas av statskontoret,
statslån må, i mån av tillgång och intill ett belopp av högst
150,000 kronor årligen, tilldelas hushållningssällskap, som förklarat sig
villiga att utlämna linberedningslån för anläggande av sådan anstalt;
dels för kapitalökning till denna fond anvisa såsom reservationsanslag -
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 316.
ej mindre å tilläggsstat för år 1919 ........................ kronor 150,000
än även för år 1920 ................................................... » 150,000;
dels och godkänna de av mig föreslagna grunder för lånerörelsen
från ifrågavarande fond samt medgiva, att Kungl. Magt må äga utfärda
de ytterligare föreskrifter, som i sådant hänseende må finnas erforderliga.
Till vad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däruti statsrådets övriga ledamöter förenade
sig, behagade Hans Magt Konungen lämna bifall och
förordnade, att proposition i ämnet skulle med den
lydelse, bil. — vid detta protokoll utvisar, avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Hugo Nordlander.
STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG-, 1919.