Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

1

Nr 303.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående förhöjning
av det ordinarie reservationsanslaget till arvoden åt extra
länsnotarier m. m.; given Stockholms slott den 11 mars
1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att

dels till förstärkning av det ordinarie reservationsanslaget till arvoden
åt extra länsnotarier m. m. på tilläggsstat för år 1919 anvisa ett förslagsanslag,
högst, 40,000 kronor;

dels från och med år 1920 böja nämnda reservationsanslag, nu
311,000 kronor, med 102,000 kronor till 413,000 kronor;

dels ock till bestridande av vissa kostnader i anledning av under
våren 1919 förrättade kommunala val på tilläggsstat för år 1919 anvisa
ett förslagsanslag av 175,000 kronor.

De till ärendet börande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 268 höft. (Nr 303.)

891 19 1

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11
mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Schotte anförde följande:

I det vid statsverkspropositionen till innevarande års riksdag fogade
protokollet över civilärenden framhöll jag, hurusom av olika anledningar
en väsentlig förhöjning erfordrades av det ordinarie reservationsanslaget
till arvoden åt extra länsnotarier m. m., vilket anslag för närvarande
utgår med 311,000 kronor. Enär utredningen beträffande denna fråga
då ännu icke blivit slutförd, föreslog Kungl. Maj:t, i enlighet med min
hemställan, riksdagen att i avbidan å den proposition, som kunde komma
att i ämnet avlåtas, beräkna dels på tilläggsstat för år 1919 till förstärkning
av nämnda reservationsanslag ett förslagsanslag, högst, 40,000
kronor, dels ock från och med år 1920 en förhöjning av ifrågavarande
reservationsanslag till 400,000 kronor.

Utredningen i frågan är numera slutförd och den i utsikt ställda
propositionen rörande anslagets höjning torde alltså böra avlåtas.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 303.

3

Anslagets förhöjning betingas i första hand därav, att det vid anslagets
fastställande till sitt nuvarande belopp beräknade antalet extra
biträden hos länsstyrelserna visat sig otillräckligt, men beror därjämte
och i än högre grad av, huruvida och i sådan händelse på vad sätt
länsstyrelsernas allmänt framförda anspråk på höjning av de extra
biträdenas nuvarande arvoden bör tillmötesgås. Slutligen äro vissa
föreliggande frågor om statsbidrag till avlönande av biträden hos och
vikarier för landsfiskalerna m. m. av beskaffenhet att kunna inverka på
anslagsbeloppet.

Vidkommande till en början frågan om arvodenas belopp blevo
dessa, som under år 1917 och tiden närmast därförut utgjort för extra
länsnotarie och extra länsbokhållare högst 2,500 kronor samt för övriga
extra biträden högst 1,500 kronor, genom kungl. brev den 21 december

1917 — i enlighet med den mening, dåvarande departemenschefen uttalat
i samma års proposition, nr 211, angående omorganisation av
fögderiförvaltningen och lönereglering för tjänstemännen därstädes m. m.
(sid. 155) — fastställda för extra länsnotarie och extra länsbokhållare
till förutvarande belopp högst 2,500 kronor, för annat biträde med
juridisk utbildning eller längre tids tjänstgöring till högst 2,000 kronor
och för övriga biträden till högst 1,500 kronor.

De sålunda fastställda maximiarvodena synas numera vara otillräckliga.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har sålunda i skrivelse den 23 augusti

1918 hemställt, att av ovan angivna maximiarvoden de två sistnämnda
om möjligt måtte höjas med 500 kronor eller alltså till respektive 2,500
kronor och 2,000 kronor, vilken förhöjning där så ske kunde borde
inträda redan med innevarande år. Efter att hava redogjort för nu
gällande maximiarvoden anför länsstyrelsen bland annat:

»Utan tvivel äro de ovan angivna arvodesbeloppen numera alldeles för låga
för att vare sig motsvara billiga anspråk på levnadsbehovens tillfredsställande
eller för att kunna locka dugliga alumner att söka anställning såsom extra hos
länsstyrelserna — även om hänsyn tages till den förhöjning i arvodena, som
under de sista åren kunnat beredas genom krigstidstilläggen. Yad först angår
levnadsbehoven, är med de anförda arvodena ett biträdes ställning ekonomiskt
sämre än mången vanlig arbetares. De räcka icke alls till för att tillgodose den
unge mannens behov av kläder, föda och husrum m. m. Det har gått så långt,
att biträde i denna ställning härstädes måst inskränka antalet av sina dagliga
måltider av brist på medel. Det är enligt länsstyrelsens mening fara att, om
icke något snarligen åtgöres till förbättrande av dessa biträdens ställning, staten
skall på förevarande område av statsförvaltningen framkalla ett statstjänarproletariat
till skada för statstjänsten och samhället i sin helhet.

Arvodenas

belopp.

Länsstyrelsen
i Jämtlands
län.

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

Ytterst otillfredsställande ställer sig också under nu skildrade förhållanden
möjligheten att kunna rekrytera landsstaten med dugliga personer. För en ung
man med någon större duglighet möter, åtminstone här på orten, i allmänhet ej
någon svårighet att inom den privata förvärvsverksamheten bereda sig en ekonomiskt
vida förmånligare anställning än en länsstyrelse kan erbjuda. Förmånen
av statstjänstens förr ofta framhållna större säkerhet är ej tillräcklig att neutralisera
detta förhållande, hälst tillgången på ordinarie platser inom länsstyrelsen
är så pass ringa i förhållande till biträdesbehovet vid det ständigt ökade arbetet,
att befordran till ordinarie icke i regel kan väntas förr än om flera år. För att
härstädes erhålla biträden har man både på landskansliet och landskontoret måst
under senaste året anlita annonsering. Många hava visserligen därvid anmält
sig; men till allra största delen personer med så underhaltiga kvalifikationer, att
de ej kunnat antagas; eu utannonserad plats å landskontoret för juridiskt utbildat
biträde har oaktat upprepad annonsering ännu icke kunnat besättas. Där det
slutligen lyckats att erhålla ett biträde, har det mången gång hänt, att han snart,
för anbud från privat håll, lämnat anställningen. Det är uppenbart, att dessa
ogynnsamma förhållanden också inom en snar framtid måste synnerligen skadligt
återverka på möjligheten att fortfarande hållande ordinarie tjänstebefattningarnas
besättande på en tillräckligt hög nivå. Även ur dessa senast angivna
synpunkter är det alltså oundgängligen nödigt att snarligen bereda de extra biträdena
hos länsstyrelserna en ekonomiskt bättre ställning.

Det är därför en angelägenhet av högsta vikt för att det mångskiftande arbete
må kunna behörigen utföras, som påligger och städse i ökat mått pålägges
länsstyrelserna, att en förhöjning åstadkommes av arvodena till de extra biträdena.
Härvid lärer man för närvarande, med hänsyn till löneförmånerna för de ordinarie
landskanslisterna och landskontoristerna samt det arvode, som medgivits
extra länsnotarie och extra länsbokhållare, icke kunna komma högre än till 2,500
kronor för de fall, där 2,000 kronor nu är maximum, samt till 2,000 krouor i de
fall, då maximum är 1,500 kronor, d. v. s. en arvodesförliöjning i bägge fallen av
500 kronor. Men en dylik höjning, som dock skulle avhjälpa det svåraste
trycket, synes oeftergivlig.»

Övriga Den av länsstyrelsen i Jämtlands län föreslagna arvodeshöjningen

länsstyrelser. }iar av Övriga länsstyrelser i avgivna yttranden så gott som enstämmigt
vitsordats vara oundgängligen nödvändig, därest biträden med erforderliga
kvalifikationer skola kunna förmås att antaga och bibehålla anställning
vid länsstyrelserna; och från ett par håll har till och med
framkommit den meningen, att den föreslagna höjningen skulle vara
otillräcklig för vinnande av nämnda mål. Länsstyrelsen i Blekinge län har
haft en så till vida avvikande uppfattning, att den ansett nuvarande
maximiarvodet för yngre biträden utan juridisk bildning eller särskilda
kvalifikationer, 1,500 kronor, vara tillräckligt, om hänsyn toges till det för
närvarande utgående krigstidstillägget. Svårigheter att erhålla sådana
biträden hade icke yppat sig i Blekinge län. Länsstyrelsen i Örebro
län har visserligen funnit en förbättring av samtliga de extra biträdenas
avlöningsförmåner synnerligen önskvärd och behövlig, men då avlöningen

5

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

till ordinarie landskanslister och landskontorister utgjorde allenast 2,400
kronor och arvodet till extra länsnotarier ock extra länsbokhållare högst
2,500 kronor, syntes det länsstyrelsen knappast böra förekomma —
med undantag dock för tjänstemän med juridisk utbildning — att såsom
föreslagits böja arvodet till de extra landskanslisterna och landskontoristerna
till i vanliga fall 2,000 kronor och till extra tjänstemän med
någon längre tids anställning till 2,500 kronor utan att samtidigt vidtaga
en motsvarande böjning i de ordinarie tjänstemännens löneförmåner.
Sådana förhållandena nu förelåge, torde därför den ostridigt synnerligen
behövliga förbättringen i de extra tjänstemännens arvoden enligt länsstyrelsens
mening icke kunna åstadkommas på annat sätt än genom
förhöjt krigstidstillägg.

1 detta sammanhang torde förtjäna anmärkas, att länsstyrelsen i
Uppsala län, som vid anmälan av det för länet innevarande år behövliga
anslagsbeloppet till avlönande av extra biträden ifrågasatt ännu
högre maximiarvoden än de av länsstyrelsen i Jämtlands län föreslagna,
förklarat sig härvid hava frånsett synpunkten att de extra biträdenas
arvoden ej borde komma alltför nära de löner, som åtnjötes av länsstyrelsernas
ordinarie tjänstemän i lägsta lönegraden, och funnit sig kunna
göra detta, då tidsomständigheterna kunde antagas skola jämväl
för dessa tjänstemän nödvändiggöra lönevillkor, vilka någorlunda motsvarade
rådande existensminimum.

Ifråga om den behövliga höjningen av arvodena för extra landskanslister
och landskontorister hava olika meningar gjort sig gällande.
Flertalet länsstyrelser har sålunda tillstyrkt länsstyrelsens i Jämtlands
län förslag, men åtskilliga hava med instämmande i samma anmärkning,
som enligt vad redan anförts riktats mot detsamma av länsstyrelsen i
Örebro län, föreslagit, att till undanröjande av förslagets brist i denna
del maximiarvodet, där detta enligt förslaget skulle utgöra 2,500 kronor,
borde begränsas till 2,400 kronor, varvid dock några länsstyrelser
ansett begränsningen icke böra avse biträden med juridisk utbildning.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har i förevarande avseende framhållit,
att de "ordinarie landskanslisterna och landskontoristerna vore i motsats
till de extra tjänstemännen skyldiga att erlägga pensionsavgifter, varför
den till dem utgående avlöningen, innan ålderstillägg intjänats, icke
uppginge till 2,400 kronor, och har länsstyrelsen i betraktande härav
föreslagit, att det högre maximibeloppet skulle bestämmas till 2,300
kronor, vilket skulle innebära en höjning av arvodet med 300 kronor.
Det lägre maximiarvodet borde då enligt länsstyrelsens mening höjas
mod lika belopp och sålunda bestämmas till 1,800 kronor. Länsstyrel -

6

Statskontoret.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

sen i Blekinge län har likaledes föreslagit, ett maximiarvode av 2,300
kronor att gälla för extra biträde utan juridisk utbildning, vilket tjänstgjort
vid landsstaten viss minimitid, exempelvis tre år. Länsstyrelserna
i Östergötlands och Ålvsborgs län hava ansett 2,200 kronor vara tillfyllest
såsom högsta arvode för ifrågavarande extra tjänstemän, varvid
dock den förra länsstyrelsen föreslagit, dels att det nu vid maximiarvodet
av 2,000 kronor fogade villkoret om juridisk utbildning eller
längre tids anställning borde bortfalla i ändamål att underlätta bevarandet
åt länsstyrelserna av dugliga extra tjänstemän, även om dessa
ej tjänstgjort någon längre tid hos länsstyrelse, dels alternativt, om
villkoret ansåges böra bibehållas, att maximiarvodet för tjänsteman
utan särskilda kvalifikationer icke måtte sättas lägre än 2,200 kronor.

Av länsstyrelsen i Västerbottens län har dels framhållits, att anslaget
till arvoden åt extra länsnotarier, extra länsbokhållare och övriga
extra biträden vid länsstyrelserna m. m. krävde förhöjning jämväl av
andra anledningar än det av länsstyrelsen i Jämtlands län berörda behov
och att dessa frågor efter föregående undersökning borde på en
gång. upptagas till prövning, dels ock i anslutning härtill föreslagits,
att sistnämnda länsstyrelses framställning torde för närvarande böra
bifallas på det sätt, att länsstyrelserna i avvaktan på den ifrågasatta
utredningen bemyndigades att, i den mån de nu beviljade anslagen
därtill lämnade tillgång, medgiva skälig förhöjning i nu gällande maximiarvoden.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som förklarat sig instämma i länsstyrelsens
i Jämtlands län förslag, har därvid tillika hemställt, att de
vid länstyrelsen anställda extra landskanslister och landskontorister
med fasta arvoden jämväl måtte tillerkännas ortstillägg i likhet med
ordinarie landskanslister och landskontorister i länet.

Halva antalet länsstyrelser hava därjämte hemställt, att även extra
länsnotarier och extra länsbokhållare måtte komma i åtnjutande av
höjda arvoden, och hava såsom lämpliga maximibelopp av fyra länsstyrelser
föreslagits 3,200 kronor och av de övriga åtta 3,000 kronor.

Statskontoret har i ärendet anfört, att enligt dess förmenande de
nu fastställda maximiarvodena för de vid länsstyrelserna anställda ständiga
extra biträden måste anses vara alltför låga, även om man toge
hänsyn till under de senaste åren medgivna avlöningsförbättringar i
form av krigstidshjälp och krigstidstillägg och till den omständigheten
att åtminstone en del av ifrågavarande tjänstemän torde hava tillfälle
att skaffa sig någon extra inkomst utöver arvodet från länsstyrelsen.

7

«

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 303.

Enligt vad som framginge av länsstyrelsernas yttranden hade det
också blivit allt svårare att med nu till buds stående avlöningsförmåner
förmå lämpliga personer att inträda i landsstaten. Statskontoret
tillstyrkte alltså för sin del en böjning av dessa arvoden.

Vad beträffade beloppet av denna höjning, vore visserligen det av
länsstyrelsen i Jämtlands län framlagda förslaget enligt statskontorets
mening rimligt tilltaget, men, med hänsyn till de för ordinarie tjänstemän
vid länsstyrelserna nu fastställda avlöningsförmåner, syntes emellertid
det förslag, som framlagts av länsstyrelsen i Skaraborgs län,
vara det lämpligaste. Enligt detta förslag skulle arvodena bestämmas
till högst 3,000 kronor för extra länsnotarier och extra länsbokhållare
samt till högst 2,300 kronor respektive 1,800 kronor för extra landskanslister
och extra landskontorister, vilket sålunda innefattade en ökning
för de förra med 500 kronor och för de senare med 300 kronor.

Länsstyrelsen i Stockholms län framställning om medgivande att
till sina extra landskanslister och extra landskontorister utbetala ortstillägg
lika med de ordinarie tjänstemännens syntes enligt statskontorets
mening beaktansvärd. Vid bifall till framställningen torde jämväl länsstyrelserna
i de tre nordligaste länen böra lämnas motsvarande medgivande.

Det torde icke kunna förnekas, att de nu gällande maximiarvodena
för länsstyrelsernas ständiga extra biträden måste anses vara för
låga även med hänsyn tagen till för närvarande utgående krigstidshjälp
samt möjligheten för åtminstone eu del av tjänstemännen att bereda
sig extra inkomster vid sidan av den fasta avlöningen. Och då häri
ligger eu allvarsam fara för länsstyrelsernas rekrytering med dugliga
tjänstemän, måste enligt min uppfattning åtgärder skyndsamt vidi agas
till undanröjande av detta missförhållande. Jag skulle också i sådant
syfte nu hava föreslagit maximiarvodenas höjning i huvudsaklig överensstämmelse
med statskontorets förslag, därest jag icke efter samråd med
statsrådet och chefen för finansdepartementet kommit till den övertygelsen,
att den föreliggande frågan låter sig lösas på ett ändamålsenligare
sätt. Nämnde departementschef har nämligen för avsikt att på grundval
av löneregleringskoinmitténs betänkande angående tillfällig löneförbättring
för skilda grenar av den civila förvaltningen föreslå framläggandet
av propositioner om sådan löneförbättring för åren 1919
och 1920 jämväl för länsstyrelsernas tjänstemän. Kommitténs förslag
avser visserligen endast de ordinarie tjänstemännen, men härvid har
förutsatts, att i annan ordning kommer under bedömande, huruvida och
i vilken omfattning den ifrågasatta löneförbättringen för de ordinarie

Departe mentschefen.

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

tjänstemännen må böra föranleda löneförbättring även för de extra.
Chefen för finansdepartementet kommer även att äska medel för sistnämnda
ändamål, och torde därmed möjlighet beredas att utan ökning
av det nu förevarande anslaget tillmötesgå anspråken på ökad avlöning
från och med år 1919 åt de extra tjänstemännen vid länsstyrelserna
efter huvudsakligen samma grunder, som kunna varda fastställda ifråga
om de ordinarie. Med en sådan anordning komme de extra tjänstemännens
arvoden, som äro fixerade i visst förhållande till de ordinaries
avlöning, att bibehålla i stort sett samma förhållande till denna avlöning
som hittills, och ordnandet av avlöningen till de extra tjänstemännen
skulle både till tid och ordning bliva på ett naturligt sätt förbundet
med reglerandet av löneförbättringen åt de ordinarie.

Då jag således icke i detta sammanhang föreslår någon höjning
av maximiarvodena för länsstyrelsernas extra tjänstemän, beror detta
således därpå, att frågan härom i annan ordning kommer under bedömande.
''

De villkor, som för närvarande gälla för åtnjutande av de fastställda
arvodena, böra äga giltighet även vid arvodenas eventuella förhöjning
i form av löneförbättring.

Under hänvisning till vad jag senare i sammanhang med förslag
om anvisande av medel till vikariatsarvoden vid landsfiskalers och häradsskrivares
ledighet vid sjukdom samt vid vakans å sådan befattning skall
anföra om avlönandet av extra tjänstemän hos länsstyrelse under dylikt
vikariat, får jag här anmärka, att vid bifall till mitt berörda förslag nu
gällande föreskrift, att extra tjänsteman med fast arvode skall vid förordnande
att uppehålla ordinarie befattning avstå minst en tredjedel av
arvodet, bör ändras därhän, att den andel av det fasta arvodet, som
extra tjänsteman under ovan berörda vikariat kan medgivas behålla,
må kunna uppgå till högst 1,500 kronor jämte eventuellt därå belöpande
löneförbättring.

Slutligen vill jag uttala den förvissningen, att länsstyrelserna skola
låta sig angeläget vara att söka, i den mån så ske kan, begränsa arvodenas
belopp och icke utan särskilda skäl, i främsta rummet behovet
att förvärva och bibehålla dugliga tjänstemän, bestämma arvodena till
medgivna maximibeloppen.

Det väckta förslaget om medgivande för länsstyrelserna i de län,
där ort6tillägg för närvarande utgår, att tilldela extra landskanslister
och extra landskontorister ortstillägg lika med de ordinarie tjänstemännens,
innefattar däremot en fråga, som torde böra avgöras i sammanhang
med bestämmandet av förevarande anslag. Genom det i sådant
avseende framlagda förslaget skulle rättelse åvägabringas i den nuvarande

9

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 303.

oegentligheten, att avlöningen för de extra tjänstemännen i de län, där
på grund av dyrortsförhållande ortstillägg utgår, faktiskt blir lägre än
i övriga län. Emellertid synes mig intet skäl finnas att, såsom skett i
såväl länsstyrelsens i Stockholms län som statskontorets förslag, utesluta
extra länsnotarier och extra länsbokhållare från erhållande av ortstillägg,
och anser jag att sådant bör till dem utgå med lika belopp som för
ordinarie länsnotarie och länsbokhållare.

Förevarande anslag lärer således böra beräknas med iakttagande
därav, att ortstillägg må av vederbörande länsstyrelse medgivas i enlighet
med vad ovan anförts. Därvid bör även beaktas, att, enligt vad
i årets statsverksproposition föreslagits, ortstillägg hädanefter skulle
utgå till tjänstemän och betjänte vid landsstaten i Vasternorrlands län
i samma utsträckning och efter enahanda grunder som beträffande de
tre norrlandslän, där dylik förmån redan utgår till befattningshavare
vid landsstaten. ,

Det nu ifrågavarande anslaget bestämdes vid genomförandet av
den nya fögderiförvaltningsorganisationen från och med år 1918 till
nu utgående belopp, 311,000 kronor, därav 250,000 kronor voro avsedda
till arvoden åt extra länsnotarier, extra länsbokhållare och övriga
extra biträden vid länsstyrelserna samt återstoden till avlöning åt extra
vaktbetjäning samt till vikariatsersättning under semester för därtill
berättigade tjänstemän m. m. Till grund för denna anslagsberäkning
lågo från länsstyrelserna i slutet av år 1916 lämnade uppgifter, därvid
länsstyrelserna jämväl haft att taga hänsyn till i vad mån anslaget
kunde påverkas av den nya organisationen.

Ett stort antal länsstyrelser har nu i inkomna framställningar framhållit,
att de för avlönande av extra tjänstemän till deras förfogande
ställda medel, oavsett den förut berörda frågan om maximiarvodenas
höjning, oavvisligen måste ökas. Vissa från länsstyrelserna för utrönande
av den behövliga ökningens storlek infordrade uppgifter giva
även vid handen, att de nuvarande arbetskrafterna och därför också de
till tjänstemännens avlöning tillgängliga medlen icke kunna anses motsvara
behovet. 1 sin mån lärer detta vara beroende på den ständiga
ökningen av länsstyrelsernas arbetsbörda genom tillkomsten av nya
författningar med däri länsstyrelserna ålagda nya uppgifter. Vad landskontoren
angår, torde deras bestyr med utskylds- och bötesredovisningen
visat sig kräva mera arbetskrafter än som beräknats. Medlens otillräcklighet
har sålunda i de flesta länen nödvändiggjort, att kostnaderna
för landskontorens arbete med 1918 års allmänna uppbörd till avseBihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 268 käft. (Nr 303.) ssu 19 2

Behov av
ökade ar.
betskrafter
in. m.

10

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

värd del måst täckas med andra medel, varvid man begagnat sig av
innevarande års anslag till extra biträden eller ock sjätte huvudtitelns
anslag till skrivmaterialier och expenser, ved m. m. Ehuru det må
medgivas, att kostnaderna för vissa delar av landskontorens nyss berörda
arbete rätt mycket närmar sig expensutgifter, torde dock sistnämnda
anslag ej böra anlitas för täckande av ifrågavarande kostnader.
Det blir därför nödvändigt att vidtaga av förenämnda förhållanden betingad
ökning av anslaget till arvoden åt extra länsnotarier m. in.
Åven för innevarande år behöva ytterligare medel för ändamålet anvisas,
och härvid får hänsyn tagas till bristen i 1918 års anslag jämväl så, att
den del av samma års kostnader, som täckts från sjätte huvudtitelns
expensmedelsanslag, må kunna gottgöras nämnda anslag. Med ledning
av länsstyrelsernas framställningar och uppgifter har inom departementet
verkställts beräkning av de belopp, med vilka de till länsstyrelserna
anvisade medel för avlönande av ständiga extra tjänstemän samt
tillfälliga biträden skäligen böra av ovan angivna orsaker höjas dels för
år 1920, dels ock för innevarande år, och har man därvid med godkännande
i allt väsentligt av länsstyrelsernas anspråk; i förevarande avseende
ansett sig kunna beräkna höjningen till respektive 60,000 kronor
och 34,000 kronor. Att ökningen kunnat begränsas till dessa belopp,
beror i främsta rummet på att lanträntmästare förut tillkommande provisioner
i ytterligare några län, nämligen där sådana tjänstemän efter
anslagets senaste reglering avgått, komma att ingå till statsverket och
kunna användas till extra biträdens avlönande ävensom därpå, att de
till statsverket redan ingående dylika provisioner rätt betydligt ökats.
Framhållas må även i detta sammanhang, att, på sätt redan i mitt anförande
till årets statsverksproposition (sjätte huvudtiteln sid. 23) antytts,
utredning torde böra äga rum, huruvida ej en del göromål — särskilt
vid landskontoren — bör för framtiden kunna anförtros åt, i stället
för manliga tjänstemän, kvalificerade kvinnliga arbetskrafter.

Medlens fördelning på de skilda länen får givetvis föregås av närmare
ytterligare utredning om varje länsstyrelses behov.

Vidkommande det belopp av ifrågavarande anslag, som är avsett
för andra ändamål än avlönande av länsstyrelsernas extra tjänstemän,
hava visserligen delvis ändrade förhållanden numera inträtt, men dessa
inverka icke nämnvärt på anslagsbehovet. Anslagsposten ifråga kan
sålunda visserligen å ena sidan minskas dels med det belopp, beräknat
till 8,400 kronor, som tidigare erfordrats för bestridande av kostnaden
för länsbokhållares ledighet för landsbokens upprättande, då ju landsbok
icke längre uppgöres, dels ock med vad som svarar mot vikariats -

11

Kungi. Majds Proposition Nr 303.

ersättning under semester för de fem lan trän tmästare, vilka vid 1920
års ingång ytterligare avgått. Å andra sidan behöver anslagsposten ökas
med erforderligt belopp för bestridande av vikariatsersättningar under
semester såväl för de nya ordinarie tjänstemän och skrivbiträden, om
vilkas anställande framställning gjorts i årets statsverksproposition,
som för landsfogdarna, beträffande vilka ersättning i nu ifrågavarande hänseende
ej tidigare beräknats. Nu ifrågavarande kostnader kunna sammanlagt
uppskattas till omkring 4,000 kronor. Beräknas vidare den
kostnad, som uppkommer vid bifall till mitt förslag om ortstillägg till
de extra tjänstemännen i län, där sådant av de ordinarie åtnjutes, och
som kan uppskattas till något över 4,000 kronor, skola utgå från anslagsposten
ifråga, lärer någon ändring av densammas belopp ej vara
påkallad.

I särskilda skrivelser den 26 och den 30 augusti 1918 har länsstyrelsen
i Jönköpings län hemställt,

dels att av statsmedel, om möjligt redan under år 1919, måtte
lämnas bidrag till hos landsfiskal anställt biträde, som antingen avlagt aflS^a}aJjf.8''
stadgad landsfiskalsexamen eller ock realskoleexamen samt visat håg träden och
och fallenhet för landsstatsbanan, samt att detta statsbidrag måtte be- k)rTjkj“j‘s®r
stämmas att efter länsstyrelsens bedömande utgå med högst respektive flskaler
1,500 och 1,000 kronor för år räknat, m‘ m*

dels ock att anslag måtte från och med år 1919 anvisas att efter
av länsstyrelsen närmare angivna grunder utgå såsom bidrag till avlönande
i vissa fall åt vikarie för häradsskrivare och landsfiskaler.

Frågor om
statsbidrag
till
avlönande

Till utveckling av den förstnämnda av dessa framställningar har Länsstyrelsen
länsstyrelsen anfört följande: 1

»Landsfiskalskåren skall efter fögderireformen liksom förut erhålla sin prak- a) Landstiska
utbildning genom tjänstgöring dels å landsfiskalskontor och dels hos läns- ^^äden
styrelse, varjämte numera föreskrivits, att för utnämning till lansfiskal erfordras 11 en''
viss tids tjänstgöring vid poliskår. Den grundläggande utbildningen äger dock
rum på landsfiskalskontoren. Nu hava emellertid förhållandena gestaltat sig så,
att landsfiskalerna i allmänhet för sin ekonomi ej anse sig vara i tillfälle att hos
sig anställa manliga biträden, utan övergått till att för det rena kontorsarbete,
som överflyttats från kronofogde- till landsfiskalstjänsterna, mera allmänt använda
uteslutande kvinnlig arbetskraft, vilken ställer sig väsentligt billigare och
vilken landsfiskalen har utsikt att, sedan hon blivit invand vid sina göromål, då
för längre tid behålla. Å andra sidan äro dugande unga män, som eljest skulle
ägna sig åt landstatsbanan, mindre benägna än förr att välja detta yrke. Detta
torde framför allt bero på den livliga efterfrågan av sådan arbetskraft på annat
håll och den högre avlöning, som där erbjudes.

12

b) Vikarier
för landsfiskaler
m. m

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

Stora svårigheter liava därigenom redan uppstått och kunna bliva ödesdigra,
om de ej skyndsamt avhjälpas.

Inom Jönköpings län finnes för närvarande ej någon landsfiskal, som har ett
biträde, som är kompetent att mottaga landsfiskalsförordnande. Detta måste givetvis
föranleda svår olägenhet, då landsfiskal av sjukdom eller annan anledning
behöver tjänstledighet. Och bland en så stor kår måste ju sådant behov ej
sällan inträffa. Tjänstemännen vid länsstyrelsen, vilka nu måste anlitas såsom
vikarier för landsfiskalerna, äro fullt upptagna av det där — oavsett kristidsärendena
— ständigt växande arbetet.

Då landsfiskalerna ej antaga manliga biträden, komma naturligtvis .ej heller
sådana att genomgå den för erhållande av landsfiskaltjänst föreskrivna provtjänstgöringen
hos länsstyrelsen.

För närvarande utgöres ett från inträde på landsstatsbanan avhållande
moment även av fruktan för den i jämförelse med den gamla länsmansexamen
svårare examen, som landsfiskalsaspiranterna skola genomgå och de ökade krav,
som ställas på landsfiskalerna mot på länsmännen.

Yid dessa förhållanden synes det vara ett oavvisligt behov, att åtgärder
vidtagas dels för att stimulera rekryteringen inom landsfiskalskåren och dels
för att bereda landsfiskalerna i större distrikt tillfälle att utbilda aspiranter
i yrket samt därigenom möjliggöra den föreskrivna utbildningen av aspiranterna.

Redan i sina yttranden angående fögderiförvaltningens omorganisation
framhöll länsstyrelsen, att i varje län borde finnas ett par landsfiskalsdistrikt av
den storlek, att landsfiskalen bleve nödsakad att hålla för tjänstens uppehållande
kompetent biträde. Dessutom är det för utbildningen nödvändigt, att några
landsfiskaler i länet hava manliga biträden, vilka ännu ej hunnit förvärva kompetens
såsom landsfiskaler.

Inom Jönköpings län böra sju ä åtta landsfiskaler hava manliga biträden,
av vilka minst två böra hava förvärvat full kompetens att mottaga förordnande
såsom landsfiskal.

Länsstyrelsen håller före, att staten bör lämna bidrag till dessa biträdens
avlöning och att denna bör sättas högre för biträde, som genom undergången
landsfiskalsexamen visat sig äga kompetens för landsfiskalstjänst.

Statsbidragen, vilka böra utbetalas direkt till biträdena, synas lämpligen
kunna bestämmas att efter länsstyrelsens prövning utgå med högt 1,500 kronor
för biträde, som avlagt föreskriven landsfiskalsexamen, och högst 1,000 kronor
för biträde, som blott avlagt realskoleexamen, men visat håg och fallenhet för
landsstatsbanan».

I sin senare framställning yttrar länsstyrelsen:

»I skrivelse den 26 augusti 1919 rörande statsbidrag till avlöning åt manliga biträden
hos landsfiskalerna har länsstyrelsen anfört, bland annat, att inom Jönköpings
län för närvarande icke finnes någon landsfiskal, som har biträde, vilket är kompetent
att mottaga landsfiskalsförordnande, samt att detta vållar stor svårighet för länsstyrelsen,
enär vid de inom en så stor kår som landsfiskalskåren ej sällan inträffande tillfällen,
då landsfiskal av sjukdom eller eljest är i behov av tjänstledighet, såsom vikarie
för honom i regel måste anlitas någon bland länsstyrelsens tjänstemän, vilka äro
fullt upptagna av det hos länsstyrelsen — oavsett kristidsärendena — ständigt
växande arbetet. Detta måste givetvis verka förryckande på arbetet hos länsstyrelserna,
och det är dessutom omöjligt, särskilt under nu rådande dyrtid, som

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

13

synes komma att fortfara en längre tid, att avlöna vikarierna enbart med landsfiskalens
tjänstgöringspenningar under den tid förordnandet varar. Därför hava
vid sådana tillfällen extra biträden vid länsstyrelserna under förordnandet såsom
landsfiskal måst, i enlighet med i bestämmelse i kungl. brev den 21 december
1917 angående arvode åt extra biträden vid länsstyrelserna, få behålla två tredjedelar
av sitt arvode i länsstyrelsen, och därigenom har länsstyrelsens andel i
statsanslaget till arvoden åt extra biträden vid länsstyrelserna blivit otillräckligt
för länsstyrelsens behov.

Samma förhållande börjar även göra sig gällande inom häradsskrivarkåren,
och ehuru denna ej är så talrik som landsfiskalskåren och svårigheterna att anskaffa
vikarier åt häradsskrivare därför ej ännu, så vitt länsstyrelsen har sig bekant,
visat sig så kännbara som beträffande vikarier för landsfiskalerna, synes
dock frågan om statsbidrag till avlöning åt vikarier för liäradsskrivarna böra
upptagas till prövning samtidigt med avgörandet om statsbidrag till avlönande
av landsfiskalernas vikarier.

Ifrågasättas kan även, huruvida icke, då landsfikal ej är berättigad till semester,
statsbidrag bör utgå till avlöning av hans vikarie, utom vid landsfiskals
sjukdom, även under någon kortare tids tjänstledighet av annan anledning, dock
högst under en månad årligen.

Statsbidraget synes, då tjänsteman hos länsstyrelse förordnas till vikarie
för landsfiskal eller häradsskrivare, böra utgå med högst två tredjedelar av den
avlöning, tjänstemannen eljest skolat uppbära hos länsstyrelsen under tiden för
förordnandet, och, om annan än tjänsteman förordnas till vikarie, beräknas till
högst två tredjedelar av det högsta arvode, som under samma tid får tilldelas
extra landskanslist eller landskontorist.

År vikarien anställd såsom extra biträde vid länsstyrelse, bör han under
förordnandet avstå hela sitt arvode till länsstyrelsen.»

Vidare bär landsfiskalen i Sollefteå distrikt H. Rosén uti inkommen
skrivelse hemställt om vidtagande av åtgärder därtill, att ett av staten
avlönat tjänstebiträde måtte från och med år 1919 ställas till hans förfogande,
vilket biträde borde i en eller annan form exempelvis såsom
extra landsfiskal beklädas med befogenhet att efter uppdrag i varje
särskilt fall av ordinarie landsfiskalen på eget ansvar utföra särskilda
förrättningar, såsom förhör och undersökningar, samt övervaka och behandla
utlänningar m. m.

Av de yttranden över länsstyrelsens i Jönköpings ovan berörda
framställning om statsbidrag till avlönande av landsjiskalsbiträden, vilka
avgivits av övriga länsstyrelser, inhämtas i huvudsak följande:

Vad angår den såsom ett huvudsakligt skäl för framställningen
åberopade omständigheten, att landsfiskaler, som äro i behov av tjänstebiträde,
framför allt av ekonomiska skäl mera allmänt använda kvinnlig
arbetskraft och att fördenskull personer, som önska utbilda sig för
landsfiskalsbanan, icke kunna beredas tillfälle till den praktiska utbild -

Landsfiskalens

i Sollefteå,
distrikt.

Övriga länsstyrelser.

a) Landsfiskalsbiträden.

14

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 303.

ning genom tjänstgöring å landsfiskalskontor, som måste betraktas såsom
den grundläggande för utbildningen och dessutom enligt gällande
föreskrifter utgör ett villkor för erhållande av landsfiskalstjänst, visar
det sig, att det överklagade förhållandet är rådande i åtskilliga andra
län, däribland särskilt Norrlandslänen. Inom ett flertal län åter finnes
ett jämförelsevis rätt stort antal landsfiskaler, som hålla manliga biträden.
Av dessa biträden synes i det stora hela den mindre delen
innehava för erhållande av landsfiskalstjänst erforderlig kompetens, och
beträffande de återstående framgår icke, i vad mån dessa antagit anställningen
hos landsfiskalen för mera tillfällig arbetsförtjänst eller i utbildningssyfte.
Ett betydande antal landsfiskaler synes icke hava och
ej heller vara i behov av något som helst biträde.

Till stöd för sin framställning har länsstyrelsen i Jönköpings län även
åberopat, att unga dugande män med hänsyn till ej mindre den dyrare utbildning,
som vore förbunden med de för erhållande av landsfiskalstjänst
gent emot länsmanstjänst ökade kompetensfordringarna, än även möjligheten
för dem att på annat håll erhålla anställning med bättre avlöning avhålla
sig från att inträda på landsfiskalsbanan och att rekryteringen inom
landsfiskalskåren därför måste stimuleras genom understöd åt dem, som vilja
slå in på banan. Denna synpunkt har av några länsstyrelser särskilt betonats.
Härvid har från ett håll framhållits, att den skiftestjänstgöring
hos landsfiskal, länsstyrelse och poliskår under sammanlagt icke så
obetydlig tid, vilken numera skall ingå i landsfiskalsaspiranternas utbildning,
icke lärer kunna ernås, utan att staten i någon mån träder hjälpande
emellan genom bidrag till avlönande av aspiranterna, vilka
nästan undantagslöst utgöras av unga män utan egna tillgångar. Vidare
har det erinrats, att landsfiskalerna icke kunna förväntas skola annat
än undantagsvis anställa biträden, avsedda att utbildas till landsfiskaler,
därest de själva skola helt bekosta biträdenas avlöning, samt att enär
de landsfiskaler, vilka kunna vara i behov av biträden, icke äro i tillfälle
att lämna dem tillräcklig ersättning och länsstyrelsen saknar
möjlighet att bekosta biträdenas utbildning å landsfiskalskontor, denna
utbildning i det längsta undanskjutes.

De svårigheter att vid landsfiskals ledighet erhålla vikarie med erforderlig
kompetens, vilka i framställningen anförts uppkomma därigenom,
att landsfiskalerna merendels icke hålla biträden, som kunna
förordnas såsom vikarier, och att länsstyrelsernas tjänstemän, om de äro
därtill lämpade, icke kunna avstås till vikarier utan stora olägenheter
för länsstyrelsernas arbete, som icke medgiver någon minskning av
de knappt tillmätta arbetskrafterna, hava mycket allmänt vitsordats. Med

15

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

erinran att i denna del råder nära sammanhang mellan den föreliggande
frågan och framställningen om anslag till avlönande i vissa fall av
vikarier för landsfiskaler och häradsskrivare, hava ett par länsstyrelser
uttalat såsom sin mening, att om bidrag till avlönande av landsfiskalsbiträde
beviljas, behovet av anslag för avlönande av vikarier för landsfiskaler
och häradsskrivare bortfaller eller avsevärt minskas.

I allt huvudsakligt om än med vissa modifikationer har den nu
föreliggande framställningen tillstyrkts av samtliga länsstyrelser utom
fyra, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Hallands, Västmanlands och
Jämtlands län.

Av dessa hava de tre- förstnämnda lagt huvudvikten på behovet
att lätta landsfiskalernas genom den nya organisationen av fögderiförvaltningen
ökade arbetsbörda. Länsstyrelserna i Hallands och Västmanlands
län hava i sådant avseende föreslagit, att i de besvärligare distrikten
vid den ordinarie landsfiskalens sida borde ställas en extra
landsfiskal, som på eget ansvar finge övertaga antingen den ordinarie
landsfiskalens tjänsteåligganden inom en viss del av distriktet eller ock en
viss art av dessa inom distriktet i dess helhet, och att medel måtte
anvisas till avlönande av dessa extra landsfiskaler. I Stockholms län
har enligt länsstyrelsens meddelande denna anordning kommit till vidsträckt
användning, i det att där funnes förordnade tio extra landsfiskaler,
varav sju avlönades med medel från anslaget till avlöning och underhåll
av särskild polisstyrka på landet och tre av vederbörande landsfiskaler
själva. Därförutom funnes i två distrikt med bidrag från samma
anslag avlönade polismän såsom biträden åt landsfiskalerna. Då det ökade
arbete, som landsfiskalerna i jämförelse med länsmännen fått sig pålagt,
huvudsakligen utgjordes av kontorsgöromål och under sådana förhållanden
kunde befaras, att den rena polisverksamheten skulle eftersättas,
har länsstyrelsen ansett landsfiskalernas förseende med polisbiträden
vara den lämpligaste vägen till frågans lösning, särskilt under
nu rådande förhållanden, då brottsligheten på oroväckande sätt tilltagit.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser den nya landsstatsorganisationen
ännu vara så oprövad, att det knappast kunde vara möjligt bedöma,
i vad mån behovet av biträde inom de särskilda landsfiskalsdistrikten
kunde göra sig gällande. Först sedan det arbete, som enligt
denna organisation påvilar landsfiskalerna, hunnit ordnas i fastare
former och så att säga kommit i sina gängor, torde kunna avgöras,
om överhuvud taget biträden av nu ifrågavarande slag vore nödiga för
arbetets behöriga utförande och inom vilka distrikt behov företrädesvis
kunde göra sig gällande. Den föreliggande framställningen syntes

16

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 303.

emellertid avse icke så mycket att tillgodose ett behov av antydda
slag som fastmera att främja rekryteringen av landsfiskalsbefattningarna
och att hava tillgång till vikarier vid förekommande behov av
tjänstledighet för landsfiskal. Det borde dock ej komma i fråga att
utan föreliggande verkligt behov, endast för berörda ändamål, anställa
biträden på statens bekostnad hos landsfiskalerna eller att för sådan
anställning förmå dessa att använda högre kvalificerad arbetskraft än
behovet krävde. Riktigast vore därför att låta landsfiskalerna liksom
länsmännen först själva avgöra, om och i vad mån de hade behov av
biträde, och gå i författning om erhållande av nödigt sådant. Ett inslående
på den i förevarande framställning ifrågasatta vägen kunde
befaras skola snart nog inom landsstaterna ute på länen framskaffa en
ny grad av tjänstemän under landsfiskalerna och sålunda på en omväg
föra tillbaka, åtminstone i viss mån, till de förhållanden, som
rådde före den senaste landsstatsorganisationen. Men ehuru länsstyrelsen
således ansåge sig icke kunna tillstyrka förevarande framställning,
ville länsstyrelsen icke bestrida utan tvärtom på det kraftigaste
understryka, att åtgärder vore av nöden för att, i den svåra konkurrensen
med de privata anställningarna, nöjaktigt uppehålla rekryteringen
såväl inom länsstyrelserna som vid landsstaten ute på länen, särskilt
även landsfiskalstjänsterna. Detta ändamål borde dock vinnas genom
att dels inrätta tillräckligt antal landskanslist- och landskontoristbefattbefattningar
och dels åt länsstyrelserna anslå tillräckliga medel för anställande
av behövligt antal extra tjänstemän för besörjande av det arbete,
som man ej kunde undgå att lämna åt sådana, och för tillgodoseende
av behovet av vikarier, då sådant inträdde. Genom att dessa
tjänstemän vid länsstyrelserna användes såsom vikarier för landsstatstjänstemännen
ute på länet vunnes bäst den växelverkan mellan länsstyrelserna
och den övriga landsstaten, som vore mest ägnat att befordra
såväl de unga aspiranternas allsidiga utbildning som arbetets
tillfredsställande gång.

Visserligen har ytterligare ett särskilt förslag i frågan framställts,
nämligen av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, men detta skiljer
sig mera till form än i sak från ifrågavarande framställning. Länsstyrelsen
har sålunda ansett frågan finna sin lämpligaste lösning på
sådant sätt, att staten ansloge ett visst antal stipendier för varje län
att av vederbörande länsstyrelse tilldelas lämpliga personer, som ville
utbilda sig för landsstatsbanan. Sistnämnda länsstyrelse likasom ock
länsstyrelserna i Malmöhus och Skaraborgs län har starkt betonat den
särskilda betydelse för landsfiskalskårens rekrytering, som måste anses

17

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

vara förbunden därmed, att länsstyrelserna på ett i regel tidigare stadium
än för närvarande bleve i tillfälle att öva kontroll över aspiranternas
lämplighet för landsfiskalsbanan. Länsstyrelsen skulle således
enligt förslaget eller nyss angivna modifikation därav kunna, redan
då aspiranten gör sitt första inträde på banan, genom prövning av
lians examensmeriter och andra kvalifikationer mången gång förekomma,
att biträden anställdes, vilka sedermera antingen måste helt
underkännas vid sökande av befordran eller endast med tvekan och
huvudsakligen av hänsyn till den långa tid, vederbörande ägnat sig åt
banan, kunde befordras, något som även för aspiranterna själva vore av
stor betydelse.

I fråga om den utsträckning, i vilken statsunderstödda biträden
borde hos landsfiskalerna anställas, hava meningarna varit ganska
delade. Länsstyrelsen i Södermanlands län har härutinnan anfört, att
då genom anställande av sådana biträden endast hos vissa landsfiskaler
dessa skulle gynnas framför de övriga och dessutom, med hänsyn särskilt
till polisgöromålen, å varje landsfiskalskontor borde finnas ett
manligt biträde med polismans skydd och befogenhet, det syntes kunna
ifrågasättas, huruvida icke genom förhöjning av förvaltningsbidraget
statsbidrag för manligt biträdes avlönande borde lämnas de landsfiskaler,
hos vilka statsunderstödda biträden icke bleve anställda. Uttalande i
liknande rikting föreligger från länsstyrelsen i Kristianstads län, som
ansett, att då statsunderstödda biträden visserligen icke kunde tänkas
anställda i alla landsfiskalsdistrikten men det likvisst knappt torde vara
förenligt med full rättvisa, om blott vissa landsfiskaler erhölle sådant
biträde, enda möjliga lösningen av denna fråga vore, att varje landsfiskal,
som hos sig hade såsom biträde anställd lämplig person, borde,
om han sådant önskade, erhålla ett efter biträdets ålder, utbildning och
löneförmåner avpassat bidrag till biträdets avlönande, till maximibeloppet
begränsat i enlighet med länsstyrelsens i Jönköping län förslag.

Länsstyrelsen i Örebro län anför huvudsakligen: Enär landsfiskalerna
så gott som alla mer eller mindre behövde anlita biträde för
tjänstens skötande, borde först deras förvaltningsbidrag höjas till sådant
belopp, att detta åtminstone i de mera lättskötta distrikten täckte utgifterna
för tjänstens skötande, däri inberäknad utgiften för kvinnligt biträde.
Sedermera borde tagas under övervägande, i vilken omfattning
och med vilket belopp därutöver anslag av statsmedel borde lämnas
för underlättande av landsfiskalskårens rekrytering. I denna fråga borde
berörda statsintresse vara ensamt avgörande, så att icke bidrag inom
olika län lämnades till flera landsfiskalsbiträden än som ur rekryteringsBihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 268 käft. (Nr 303.) 89i 19 3

18

Kutig!. Maj:ts Proposition Nr 303.

synpunkt kunde anses erforderligt — en åsikt, som även från andra håll
uttalats. Vid statsbidrags utdelande borde tillses, att orättvisa icke beginges
mot de landsfiskaler, som, ehuru de vore i lika män i behov
av biträde, på grund av ovan angivna begränsning i dessas antal
icke kunnat erhålla bidrag till biträdes avlönande. Detta kunde ske
genom bidragets bestämmande till allenast så stort belopp, att detsamma
innefattade tillräcklig ersättning dels för skillnaden i kostnaden
att hålla manligt biträde med ifrågasatt kvalifikation i stället för kvinnligt
biträde, dels ock för den olägenhet, landsfiskalen måste underkasta
sig därutinnan, att det manliga biträdet efter någon kortare tid lämnade
platsen för att övergå till tjänstgöring hos annan landsfiskal eller länsstyrelsen.
Antalet ur nyss angivna synpunkt erforderliga biträden
kunde beräknas till ungefär en tredjedel av de ordinarie landsfiskalernas
antal, till stöd varför åberopades, att landsfiskal kunde beräknas
kvarstå i sin tjänst i medeltal högst trettio år och att biträdet först tio
år efter första anställningen hos landsfiskal kunde antagas erhålla ordinarie
landsfiskalstjänst.

Till ungefär samma resultat i fråga om antalet biträden hava flertalet
länsstyrelser, som yttrat sig i frågan, kommit även utan fasthållande av rekryteringsbehovet
såsom ensamt avgörande. I flera av de större länen är
dock det uppgivna behovet av biträden mindre. Av förekommande uttalanden
angående behövliga antalet biträden med kompetens att förordnas
såsom landsfiskal, vill det synas, att detta skulle uppgå till ungefär
hälften av antalet biträden utan särskild kompetens.

Vad angår frågan, i vilka distrikt statsunderstödda biträden borde
anställas, hava de länsstyrelser, som tillstyrkt framställningen, i allmänhet
instämt i förslaget, att vederbörande länsstyrelse skulle härutinnan
äga bestämma. Härvid har dock framhållits, att man vid placeringen
mindre finge taga hänsyn till landsfiskalernas större eller mindre
behov av biträde utan i främsta rummet måste tillse, att biträdet erhölle
ledning av en kunnig och dugande samt för biträdets utbildning
jämväl i övrigt lämpad och intresserad landsfiskal, varjämte från ett
håll erinrats, att man borde hava i sikte, att den i utbildningen ingående
tjänstgöringen jämväl vid poliskår och hos länsstyrelse komme
till stånd. Länsstyrelsen i Blekinge län intager en annan ståndpunkt
och förmenar, att för uppnående av en rättvis fördelning bidragen icke
borde bindas vid vissa landsfiskalsdistrikt utan göras rörliga, så att biträdena
kunde placeras till tjänstgöring inom de distrikt, där största
behovet av arbetskraft för tillfället gjorde sig gällande.

19

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

Mot förelaget att maximiarvodena skulle utgöra för biträde, som
avlagt landsfiskalsexamen, 1,500 kronor samt för biträde, som avlagt
realskolexamen, 1,000 kronor kava framställts en del erinringar. Länsstyrelserna
i Södermanlands och Östergötlands län, vilka synas förutsätta,
att biträdenas hela avlöning skulle bekostas av statsmedel, anse
de föreslagna beloppen för låga, varvid den förra länsstyrelsen önskar
arvodenas höjning till respektive 2,000 kronor och 1,500 kronor och
den senare föreslår arvodenas fixerande till respektive 150 kronor och
100 kronor i månaden. Ett stort antal länsstyrelser har emellertid
hyst den uppfattningen, att vederbörande landsfiskal borde bidraga till
biträdenas avlöning, i vilket avseende länsstyrelsen i Gävleborgs län
ansett, att detta bidrag jämväl kunde utgå in natura. Dessa länsstyrelser
hava i regel ansett de föreslagna arvodena tillräckliga eller till
och med kunna något reduceras. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län har dock föreslagit, att de av länsstyrelsen förordade stipendierna
borde bestämmas till minst 1,200 kronor med rätt för länsstyrelsen att
för stipendiat, som ägde behörighet att erhålla landsfiskalstjänst, höja
beloppet till 1,800 kronor, därvid länsstyrelsen tillika förordat, att vederbörande
landsfiskal skulle åligga att tillskjuta ytterligare 300 kronor samt
att gälda stipendiats kostnad för resa till tjänstgöringsorten, därest ersättning
härför icke utginge av statsmedel. Länsstyrelsen i Västmanlands
län anser, att statens bidrag till de av länsstyrelsen ifrågasatta
extra landsfiskalerna borde bestämmas till 1,200 kronor med skyldighet
för ordinarie landsfiskalen att därutöver bidraga med 600 kronor. Med
hänsyn till sitt förslag om höjning av landsfiskalernas förvaltningsbidrag
har länsstyrelsen i Örebro län hemställt om statsbidragets bestämmande
till respektive 1,200 kronor och 600 kronor.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har, i motsats till vad i framställningen
härutinnan föreslagits, ansett, att statsbidraget borde utbetalas
till den landsfiskal, hos vilken biträdet placerades. Samma ståndpunkt
intaga länsstyrelserna i Kristianstads och Västmanlands län såsom en
följd av deras förut relaterade uppfattning om placeringsfrågans ordnande.
Åven länsstyrelsen i Örebro län har, i enlighet med sin åsikt
att bidraget borde utgöra ersättning för viss ökad kostnad m. m., uttalat
sig för, att statsbidraget borde utgå till vederbörande landsfiskal
och ej till biträdet. En av de länsstyrelser, som förordat statsbidragets
utbetalande till biträdet, har fästat uppmärksamheten på angelägenheten
att tillsyn ägnades åt, att bidraget verkligen komme biträdet
till godo.

20

b) Vikarier
för landsfiskaler
m. m.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

I fråga om villkoren för biträdes rätt att komma i åtnjutande av
statsbidrag bar mot förslaget, att landsfiskalsexamen skulle erfordras
för det högre maximibidraget och realskolexamen för det lägre, anmärkts,
att villkoren ej borde vara strängare än att det högre bidraget
kunde tilldelas den, som innehade behörighet för landsfiskalstjänsts
erhållande, och det lägre bidraget den, som avlagt realskolexamen eller
undergått kunskapsprov, som kunde anses ersätta dylik examen. Vidare
har bidragets åtnjutande ansetts böra vara förenat med skyldighet för
biträdet att låta sig förflytta från ett distrikt till ett annat, mottaga
förordnande såsom landsfiskal eller, där sådant anses kunna ske, såsom
häradsskrivare samt tjänstgöra hos länsstyrelsen. Olägenheterna för
landsfiskal, hos vilken biträde placerats, av biträdets omplacering, varvid
han skulle blottas på en tränad arbetskraft, hava uppmärksammats
utom, såsom redan anmärkts, av länsstyrelsen i Örebro län, jämväl av
länsstyrelsen i Västmanlands län. Sistnämnda länsstyrelse, som förbundit
denna olägenhet med längre förordnande för biträdet att nppehålla
landsfiskalstjänst, har ansett svårigheten kunna undvikas genom
att dylikt förordnande uppdelades på flera vikarier.

Vidkommande landsfiskalens i Sollefteå distrikt framställning, att
ett statsavlönat tjänstebiträde måtte ställas till hans förfogande, har
länsstyrelsen i Västernorrlands län med vitsordande, att sökanden vore
så betungad av göromål, att oundgängligt behov av tjänstebiträde för
honom förelåge, hänvisat till sitt i huvudsak tillstyrkande utlåtande
över länsstyrelsens i Jönköpings län förberörda framställning om statsbidrag
till biträden åt landsfiskaler.

Rörande framställningen om anslag till avlönande i vissa fall av
vikarier för landsfiskaler och häradsskrivare inhämtas av länsstyrelsernas
yttranden följande:

Med ett par undantag hava samtliga länsstyrelser anfört, att de
av länsstyrelsen i Jönköpings län till stöd för denna framställning åberopade
förhållanden och olägenheter framträtt och gjort sig kännbara
jämväl i deras län, varvid dock från flera håll framhållits, att svårigheterna
varit ringa då det gällt vikarie för häradsskrivare.

Sålunda hade landsfiskaler och häradsskrivare endast mycket sällan
biträden, som kunde förordnas såsom vikarie för någon av nämnda
tjänstemän, varför vikarier finge tagas bland länsstyrelsens tjänstemän,
där icke såsom vid mycket korta ledigheter eu ordinarie tjänsteman
i angränsande distrikt kunde förordnas att jämte egen tjänst uppe -

Kungl Maj:ts Proposition Nr 303.

21

hålla den tjänstlediges. Inom flera län hade landsfiskaler och häradsskrivare
på grund av sjukdom måst beviljas ledighet under avsevärd
tid, och i åtskilliga fall vore de tjänstledigas hälsotillstånd av sådan
beskaffenhet, att de icke kunde antagas vara i stånd att vidare återinträda
i sin tjänst. I sistnämnda avseende voro förhållandena särskilt
ogynnsamma i Uppsala län, där icke mindre än sex landsfiskaler åtnjöte
tjänstledighet för sjukdom och fyra av dessa sannolikt vore oförmögna
att återtaga tjänstgöringen. Men även i län, där svårigheter
av den i framställningen angivna art icke för tillfället gjort sig nämnvärt
känbara, har man ansett det ifrågavarande anslaget behövligt,
enär dylika svårigheter när som hälst kunde framträda.

Nästan enstämmigt har man ansett, att vikare för landsfiskal icke
skäligen kunde åtnöjas med en avlöning av endast landsfiskals tjänstgöringspenningar
och förvaltningsbidrag, tillsammans för år 1,300
kronor, även om vikarien vore i tillfälle att under förordnandet bereda
sig eu del extra inkomster. Dessa avlöningsförmåner vore otillräckliga
för vikariens levnadskostnader, och därtill komme, att ofta särskilda
kostnader vore förenade med ett tillfälligt vikariat mestadels å
annan plats än vikariens vanliga boningsort. En så knapp avlöning
måste enligt länsstyrelsens i Malmöhus län mening förorsaka vikarien
en icke ringa uppoffring, då den ledige landsfiskalen under nuvarande
ogynnsamma förhållanden icke funne det med sin fördel förenligt att
bereda bostad och kost åt vikarien. Mindre samstämmighet har rått
angående frågan, huruvida förhållandena vore enahanda beträffande
häradsskrivares vikarie. Flera länsstyrelser hava nämligen uttalat, att
särskilt bidrag icke vore av nöden för sådan vikarie, då denne finge
uppbära utom den tjänstlediges tjänstgöringspenningar och förvaltningsbidrag
jämväl sportler och provisioner, vilka senare mångenstädes uppginge
till rätt betydande belopp.

Av yttrandena framgår, att jämväl i många andra län än Jönköpings
de extra tjänstemän, som förordnats att vid sjukdom, möjligen
jämväl vid annan ledighet, uppehålla landsfiskals- eller häradsskrivartjänst,
med hänsyn till de knappa inkomsterna från den uppehållna
tjänstebefattningen fått behålla viss andel av sitt fasta arvode hos länsstyrelsen,
och att på sådant sätt uppkommit eu ej obetydlig minskning i
de medel, som avsetts för avlöning av extra biträden hos länsstyrelserna.
Olägenheterna härav hava från flera håll starkt betonats. Sålunda
hade man tidvis måst underkasta sig inskränkning av det redan
förut knappt tillmätta antalet extra biträden, varvid de befintliga arbetskrafterna
fått utsträcka arbetstiden och i övrigt firrcera årbetet för

22

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

att göromålen skulle medhinnas. Men att under någon längre tid ombesörja
arbetet på sådant sätt vore icke möjligt. Dessa olägenheter
sträckte sig även till andra fall, än då extra tjänstemän i länsstyrelsen
förordnades till vikarie. Då nämligen, såsom mycket ofta inträffade,
ordinarie landskanslist eller landskontorist måste förordnas såsom vikarie
för landsfiskal eller häradsskrivare, vore det knappt möjligt låta denne
avstå utöver tjänstgöringspenningarna så stor del av lönen, som erfordrades
för avlönandet av hans vikarie, ty detta skulle bereda den ordinarie
tjänstemannen en kännbar uppoffring genom förordnandets mottagande,
utan man bleve även här nödsakad att för avlönandet av den ordinarie
landskanslistens eller landskontoristens vikarie anlita anslaget till avlönande
av extra länsnotarier m. fl. Länsstyrelsen i Stockholms län har
framhållit, att motsvarande olägenheter där inträffat vid en extra landsfiskals
förordnande till vikarie för en på grund av sjukdom tjänstledig
landsfiskal, i det att vikarien, som måst avstå hela avlöningen såsom
extra landsfiskal, icke kunde avlönas uteslutande med landsfiskalens
tjänstgöringspenningar och förvaltningsbidrag.

Med hänsyn till redan gjord erfarenhet eller befarat inträffande av
ovan berörda olägenheter hava länsstyrelserna i samtliga län utom
Hallands, Västmanlands och Jämtlands län tillstyrkt framställningen
ifråga, dock i åtskilligt fall med vissa jämkningar.

Länsstyrelsen i Hallands län säger sig sakna anledning biträda
framställningen, då några ekonomiska skäl icke stått hindrande i vägen
för erhållande av vikarier för häradsskrivare och landsfiskaler, i det
att avtal i sådant avseende tydligen utan svårighet träffats emellan de
ordinarie befattningshavarna och deras substitut utan anlitande av statsmedel.

Enligt länsstyrelsens i Västmanlands län åsikt borde nu förevarande
framställning anses löst, därest spörsmålet om statsbidrag till landsfiskalsbiträden
ordnades enligt länsstyrelsens förut angivna förslag medelst
anställande av extra landsfiskaler. Dessa borde nämligen tillförbindas
att med bibehållande av den del av deras arvode, som utginge
av statsmedel, mottaga förordnande vid förfall för landsfiskaler i andra
distrikt inom länet och även för häradsskrivare, därest de därtill ansåges
lämpliga, eller i annat fall för de tjänstemän vid landsstaten, vilka
förordnades att uppehålla häradsskrivartjänst.

Länsstyrelsens i Jämtlands län yttrande, som synes mig vara av
beskaffenhet att böra här helt återgivas, är med förbigående av ingressen
av följande innehåll:

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 303.

23

»Det är oneklig^, att deri ersättning, som nu kan beredas åt vikarier, för
liäradsskrivare och framförallt landsfiskaler, i regel dessas tjänstgöringspenningar,
vilka för landsfiskal uppgå allenast till 1,000 kronor, är synnerligen obetydlig och
icke motsvarar vare sig arbetets beskaffenhet eller vikariens levnadsbeliov. Hittills
har dock vad detta län angår vikarier även för landsfiskalerna i allmänhet
icke uppburit annan ersättning än den nyssnämnda. Särskilt har detta varit
fallet vid förordnanden på längre tid, då emellertid kan antagas att vikarien genom
åtagande av privata uppdrag, kommissioner och dylikt kunna förvärva sig
biinkomst. Endast i undantagsfall, då till vikarie förordnats extra tjänsteman
hos länsstyrelsen, har denne medgivits att under vikariatstiden behålla någon del
av det till honom utgående arvodet.

Om det nog således måste erkännas, att behov föreligger att kunna något
förbättra arvodet åt vikarier för de ifrågavarande landsstatstjänsterna, synes detta
dock hälst böra ske på annan väg än den i föreliggande framställning föreslagna.
I allmänhet torde förordnanden såsom vikarier för meritens skull vara rätt eftersträvade
av de yngre alumnema på landsstatsbanan. I rätt så många fall torde
de ock ej så litet eftersträvas även för de tillfällen de giva till förvärvande av extra
inkomster. Behovet av att tilldela vikarie sådant extra bidrag som bär är ifråga
är därför mycket växlande. Svårt bleve också att beräkna behövligheten av dylikt anslag;
det lärer endast undantagsvis vara möjligt att på förhand beräkna, i vilken
män behovet av tjänstledighet under ett kommande år kan uppstå. Anslaget
finge därför sättas mera på en höft; vissa år kunde det räcka till, andra år understiga
eller överstiga behovet.

Huvudsaken i avseende på uppehållandet av arbetet såväl hos länsstyrelserna
som på landsstaten i övrigt liksom i avseende på rekryteringen av tjänstemannakåren
därstädes är, såsom länsstyrelsen i annat sammanhang tillåtit sig att
framhålla, att länsstyrelserna förses med erforderliga medel för att kunna anställa
ett tillräckligt antal extra biträden för bestridande av det nödiga arbetet
hos länsstyrelserna och hava tillgång till vikarier vid förekommande behov även
för tjänsterna ute på länet. Det är nämligen dessa biträden, som för närvarande
mest användas till vikarier av det senare slaget och väl även böra därtill hälst
användas. Detta är både för deras utbildning och den nödiga växelverkan i
arbetet mellan styrelsen och tjänstemännen uti orterna av stor betydelse.

Anslagskravet bör därför enligt länsstyrelsens mening även i vad angår
tillgodoseendet av det i förevarande framställning omliandlade behovet med all
styrka koncentreras på att reservationsanslaget till extra länsnotarie!'', extra länsbokhållare
och övriga extra biträden hos länsstyrelserna m. m. sättes så högt
och att bestämmelserna för dess tillgodonjutande bliva så avpassade, att länsstyrelserna
må bliva i tillfälle att tillfredsställande uppehålla rekryteringen av
personalen, besörja det arbete, som bör av denna personal verkställas samt tillgodose
behovet av vikarier på landsstatstjänsterna och av dessas behöriga ersättande
i förekommande fall. Att för ändamålet behöves en rätt betydande
höjning av det nu utgående anslagsbeloppet är uppenbart.

Det skulle däremot vara ägnat att förrycka en tillfredsställande lösning av
frågan om tillgodoseende av biträdesbehovet på landsstaten, vare sig man ser
det ur synpunkten av arbetets ordnande på bästa sätt eller ur rekryteringens
ändamålsenliga besörjande, att, såsom länsstyrelsen i Jönköping här och i sin
framställning rörande anslag till biträden hos landsfiskalerna ifrågasatt, splittra
anslagskravet på olika för tillgodoseende .av särskilda, mer eller mindre nödiga
ändamål avsedda anslag.»

24

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

Erinringarna från de länsstyrelsers sida, vilka i huvudsak tillstyrkt
framställningen, hava främst gällt förslaget, att statsbidrag till vikarie
skulle utgå utom vid landsfiskalens sjukdom jämväl vid tjänstledighet
av annan anledning under högst en månad årligen. Visserligen hava
flertalet länsstyrelser tillstyrkt detta förslag, men å andra sidan har
detsamma mötts av starka invändningar från många håll, varvid erinrats,
att frågan om landsfiskals rätt till semester, vartill förslaget egentligen
syftade, blivit avgjord i sammanhang med fögderi förvaltningens
omorganisation och för övrigt borde i särskild ordning upptagas till
behandling.

Såsom redan anmärkts, hava en del länsstyrelser ansett anslag lör
avlönande av häradsskrivares vikarie vara obehövligt eller åtminstone
mindre erforderligt. Å andra sidan har från tvänne håll påpekats, att
behovet av sådant anslag måste anses mera påfallande eller bliva mera
konstant, då den väckta frågan om anställande av statsunderstödda
biträden avsåge biträden åt landsfiskaler men icke åt häradsskrivare.

Ehuru frågan om anskaffande av tjänstevikarier, i synnerhet landsfiskalsvikarier,
ansetts bliva enklare och mera lättlöst, om anslag beviljades
till avlönande av landsfiskalsbiträden, har det dock framhållits,
att en dylik åtgärd icke ensamt vore tillräcklig för frågans lösning,
enär dylika biträden icke kunde tänkas annat än i de största landsfiskalsdistrikten
och det säkerligen alltid komme att kvarstå åtskilliga
fall, då vid ledighet för landsfiskal annan person än ett statsunderstött
biträde måste förordnas till vikarie.

En länsstyrelse säger sig hava tillstyrkt framställningen under
antagande, att densamma avsåge att ordna vikariatsersättningen endast
i de fall, då extra ordinarie tjänstemän och övriga extra biträden uppehölle
häradsskrivar- eller landsfiskalstjänst. Den sålunda indirekt uttalade
uppfattningen att statsbidrag ej borde utgå, då ordinarie tjänstemän
förordnas såsom vikarie, har vunnit anslutning även från annat
håll. I motsats härtill hava flera länsstyrelser framhållit, att statsbidrag
borde utgå även i dylikt fall, varvid en länsstyrelse anmärkt, att
statsbidrag i dessa fall borde tillkomma icke den vikarierande ordinarie
tjänstemannen, utan den extra tjänsteman, som uppehölle vikariens befattning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att, om saken icke ordnades
på sist angivna sätt, den ordinarie tjänsteman, som vikarierade
å häradsskrivar- eller landsfiskalstjänst, borde, i olikhet med vad hittills
varit brukligt, avstå åtminstone från en del av sin lön för att erhålla
gottgörelse ur det ifrågasatta anslaget. Flera länsstyrelser synas förutsätta,
att statsbidrag icke borde utgå, då statsunderstött landsfiskals -

Kling!. Maj:ts Proposition Nr 303.

25

biträde förordnades såsom vikarie. Av länsstyrelsen i Västernorrlands
län framhålles, att statsbidrag borde utgå jämväl till den, som innehade
vakansförordnande, för den händelse denne icke finge uppbära även
den med tjänsten förenade lön.

Mot förslaget att statsbidragets belopp skulle stå i visst förhållande
till avlöningen för den ordinarie eller extra tjänsteman hos länsstyrelsen,
som förordnades att vikariera, har av länsstyrelsen i Västernorrlands
län anmärkts, att statsbidraget i stället borde stå i viss skälig
proportion till lönen för den tjänst, som uppehölles av vikarie, i vilket
avseende länsstyrelsen föreslagit statsbidraget till hälvten av den med
tjänsten förenade lön jämte ortstillägg, där sådant förekomme. Vidare
har ifråga om statsbidragets belopp föreslagits, av länsstyrelsen i Gottlands
län att detsamma både för häradsskrivares och landsfiskalers
vikarier icke borde sättas lägre än till 250 kronor i månaden, åtminstone
under nu rådande dyrtidsförhållanden, av länsstyrelsen i Kristianstads
län att statsbidraget med hänsyn till den från 1919 års början
ifrågasatta höjningen av arvodena till extra biträden hos länsstyrelserna
borde utgöra för häradsskrivares vikarie minst 150 kronor och för
landsfiskals vikarie minst 125 kronor i månaden, samt av länsstyrelsen
i Örebro län att bidraget lika för alla måtte bestämmas att utgå efter
1,200 kronor för år. Länsstyrelsen i Skaraborgs län, som avstyrkt
förslaget i vad det avser statsbidrag till avlöning av häradsskrivares
vikarie, har ansett, att den fyllnad i avlöningen som möjligen erfordrades
åt vikarie för på grund av sjukdom tjänstledig landsfiskal, borde
kunna begränsas till 500 kronor för år.

Ett flertal länsstyrelser har i likhet med länsstyrelsen i Jämtlands
län framhållit svårigheterna att på förhand beräkna beloppet av de för
ifrågavarande ändamål erforderliga medel.

I samband med nu ifrågavarande ärende har länsstyrelsen i Norrbottens
län berört en annan fråga, som med detsamma har ett visst
sammanhang. Genom kungl. brev den 3 maj 1907 hade förklarats,
att landskanslist och landskontorist ävensom extra ordinarie tjänsteman
vid länsstyrelse skulle, då han i anledning av ordinarie tjänsteman på
grund av sjukdom beviljad ledighet förordnades att uppehålla tjänst
vid landsstaten utom länsstyrelsen, äga för resan till och från tjänstgöringsorten
åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt den
klass i gällande resereglemente, till vilken den befattning, vore att
hänföra, vilken han förordnats att uppehålla. I händelse således, på
sätt redan inträffat och för framtiden oftare torde inträffa, vid påkommande
sjukdomsfall för till exempel en landsfiskal ej funnes att tillgå
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 1168 höft. (Nr 303.) sai 19 4

26

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

tjänstemän vid länsstyrelsen att förordna såsom vikarie utan vikarie
måste förordnas från annat håll, vore denne icke berättigad till ersättning
för kostnaderna för resorna till och från tjänstgöringsorten. Då
dessa kostnader emellertid mången gång på grund av resornas stora
längd kunde uppgå till avsevärda belopp, syntes det länsstyrelsen vara
.av behovet påkallat, att rätten till ersättning för resan till och från
tjänstgöringsorten utsträcktes att gälla för alla vikarier, även sådana
som ej vore tjänstemän vid länsstyrelsen.

statskontoret. Statskontoret har avgivit särskilda yttranden över ovan berörda
framställningar.

a) Lands- Rörande framställningen om anslag till avlönande av biträden hos

biträden, landsfiskaler samt landsfiskalens i Sollefteå distrikt ansökan om anställande
hos honom av ett statsavlönat biträde anför statskontoret:

»Av vad i ärendet förekommit finner statskontoret det visserligen framgå,
att frågan om åtgärder för säkerställande av landsfiskalskårens behöriga rekrytering
är förtjänt av synnerligt beaktande samt att denna fråga sammanhänger
med det behov av tjänstebiträde, som yppat sig för landsfiskalerna i riket.

Men att på den nu föreliggande utredningen bygga något förslag om statsbidrag
till avlönande av dylika tjänstebiträden finner statskontoret dock vanskligt.
Om landsfiskalernas faktiska behov av arbetsbiträde föreligga blott från en del
län några exakta uppgifter; och om än flertalet länsstyrelser i huvudsak tillstyrkt
länsstyrelsens i Jönköpings län förslag, hava dock så många skiljaktiga
meningar yppats rörande lämpligaste sättet och villkoren för användandet av ett
eventuellt statsbidrag, att frågan knappast nu kan anses mogen för en tillfredsställande
lösning.

Då det givetvis ej torde vara nödvändigt, att alla landsfiskaler på statsverkets
bekostnad förses med manliga tjänstebiträden — vilket ju för övrigt ur
kostnadssynpunkt knappast lärer kunna ifrågakomma — måste avsevärda svårigheter
uppstå, när det gäller att efter rättvisa grunder avgöra, huru många och
vilka landsfiskaler böra i sådant avseende gynnas; och då, även om en begränsning
härvidlag äger rum i ungefär den omfattning, som länsstyrelsen i Jönköpings
län synes ha åsyftat — eller att biträden skulle anställas hos omkring
Va av hela antalet landsfiskaler — statsverkets kostnader skulle med de av samma
länsstyrelse föreslagna arvodesbelopp stiga till omkring 200,000 kronor om
året, vill det synas, som om ett så stort anslag knappast kunde av riksdagen
äskas utan en närmare undersökning av det verkliga behovet.

I vissa fall skulle måhända, såsom länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasatt,
anslaget till avlöning och underhåll av särskild polisstyrka på landet kunna
för ändamålet anlitas; men detta torde väl knappast kunna äga rum i någon
större utsträckning, då förutsättningen för detta anslags anlitande lärer få anses
vara, att vederbörande landsfiskal behöver ett biträde uteslutande för polisärendens
handläggning, vilket väl mera sällan är fallet.

27

Kmigl. Maj:ts Proposition Nr 303.

Yad beträffar länsstyrelsernas i Hallands och Västmanlands läns förslag
om anställande av extra landsfiskaler, kan detta väl vara ägnat att lindra den
ordinarie landsfiskalens arbetsbörda, men knappast att underlätta landsfiskalskårens
rekrytering, då ju ett sådant förordnande måste förutsätta redan vunnen
praktisk utbildning i landsstatstjänsten.

Såvitt statskontoret kan finna, torde emellertid den föreliggande frågan
böra bedömas i sammanhang med det ävenledes av länsstyrelsen i Jönköpings
län väckta förslaget om bidrag av statsmedel till avlönande av vikarier i vissa
fall åt landsfiskaler, då det nämligen vill synas, som om behovet av statsbidrag
till tjänstebiträden borde bliva mindre i den mån det kan lyckas att på ett tillfredsställande
sätt ordna vikariefrågan, liksom givetvis å andra sidan möjligheten
till en lösning av sistnämnda fråga skulle underlättas, i fall landsfiskalerna på
statsverkets bekostnad försåges med tjänstebiträden.

På grund av vad sålunda anförts anser sig statskontoret ej böra för närvarande
tillstyrka någon framställning till riksdagen om anslag för ifrågavarande
ändamål, men vill ifrågasätta, huruvida ej åt någon med tjänstgöringsförhållandena
inom landsstaten förtrogen person bör uppdragas att efter den närmare utredning,
som kan finnes erforderlig, i ett sammanhang framlägga förslag till de åtgärder,
som kunna anses påkallade dels för vinnande av tillräckligt antal lämpliga
aspiranter till landsfiskal^änster och dels för avhjälpande av de yppade
svårigheterna för erhållande av lämpliga vikarier å dylika tjänster vid förefalllande
behov.

Av det föregående följer att — vad beträffar den av landsfiskalen i Sollefteå
distrikt gjorda anhållan om ett av staten avlönat tjänstebiträde — statskontoret
ej för närvarande anser sig kunna tillstyrka någon dylik åtgärd i detta enstaka
fall. Skulle i nämnda distrikt på grund av exceptionella förhållanden anställandet
av eu extra landsfiskal vara oundgängligen av behovet påkallat, torde länsstyrelsen
ej underlåta att därom göra hemställan.»

Rörande framställningen om statsbidrag i vissa fall till avlönande
av vikarier för häradsskrivare och landsfiskaler anför statskontoret:

»Vad först angår frågan om beredande av bidrag till vikarie åt landsfiskal
under annan tjänstledighet än för sjukdom, vill statskontoret framhålla, dels att
i sådant fall den tjänstledige kan förpliktas att till vikarien avstå vad som erfordras
för tjänstens uppehållande, dels ock att då det av länsstyrelsen i Jönköpings
län i denna punkt framställda förslag synes avse att bereda landsfiskalerna
en rätt till semester, som vid den nyligen vidtagna löneregleringen icke
ansetts behövligt att medgiva dem, detta förslag knappast synes nu böra upptagas
till vidare behandling.

Vad angår själva huvudsaken, eller frågan om avhjälpande av svårigheterna
att anskaffa lämpliga vikarier för landsfiskaler och häradsskrivare under sådan
ledighet, varunder de ej äro skyldiga att avstå mer än tjänstgöringspenningarna,
synas, vad häradsskrivarna angår, svårigheterna ej vara av mera betydande art,
och torde, där så erfordras, kunna avhjälpas genom beredande av avlöningsfyllnad
åt vikarien i särskilda fall. Vad åter landsfiskalerna beträffar, synes det
vara mera av behovet påkallat, att åtgärder vidtagas för underlättande av lämpliga
vikariers anskaffande under tjänstledighet för sjukdom. I sådant avseende
har redan genom kungl. brev den 3 maj 1907 medgivits reseersättning åt vissa

b) Vikarier
för landsfiskaler
m. m.

28

Sakkunniga.

a) Landsfiskalsbiträden.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

vikarier för av sådan anledning tjänstledig länsman (landsfiskal). Men länsstyrelsernas
nu föreliggande framställningar torde utvisa, att även avlöningsfjllnad
åt dylika vikarier kan vara av behovet påkallad. Hittills synes behovet av sådan
avlöningsfyllnad i en hel del fall hava tillgodosetts på så sätt, att, när hos länsstyrelsen
anställt biträde förordnats till vikarie för sjukledig landsfiskal, vikarien
fått härunder bibehålla en del av sitt arvode i länsstyrelsen, och i några fall,
såsom t. ex. i fråga om länsstyrelsen i Jönköpings län,''hava för sådant ändamål
särskilda medel anvisats från reservationsanslaget till extra biträden hos länsstyrelserna.
En ytterligare ökning av detta anslag torde också, såsom länsstyrelsen
i Jämtlands län framhållit, vara ägnad att väsentligen avhjälpa svårigheten
för landsfiskalstjänsternas uppehållande under tjänstledighet för sjukdom.

Såsom statskontoret framhållit i ett annat denna dag avgivet utlåtande
står emellertid denna fråga i nära sammanhang med det i nyssnämnda utlåtande
avhandlade förslaget om statsbidrag till manliga biträden åt landsfiskalerna; och
får statskontoret därför åberopa den hemställan, varuti berörda utlåtande utmynnar.
»

I anledning av vad statskontoret anfört därom att åt någon med
tjänstgöringsförhållandena inom landsstaten förtrogen person borde uppdragas
att efter den närmare utredning, som kunde finnas erforderlig,
i ett sammanhang framlägga förslag till ordnandet av de av länsstyrelsen
i Jönköpings län väckta frågorna, har jag anmodat landshövdingen
A. R. Hagen, f. d. landssekreteraren H. Uddén och landskamreraren
K. A. Gisten, vilka inom civildepartementet biträtt vid utredningen
av den vid 1917 års riksdag avgjorda frågan angående omorganisation
av fögderiförvaltningen och lönereglering för tjänstemännen
därstädes m. m., att avgiva utlåtande i ärendet.

Dessa sakkunniga anföra i avgivet yttrande följande:

»Då behovet och vikten av åtgärders skyndsamma vidtagande i de
syften, som ligga till grund för de båda framställningarna från länsstyrelsen
i Jönköpings län, måste anses genom vad i ärendena anförts
vara till fullo ådagalagda samt, även om på en eller en annan punkt
ytterligare utredning kunde vara önskvärd, det föreliggande utredningsmaterialet
likväl i allt huvudsakligt synes vara av beskaffenhet att
kunna läggas till grund för de framställda spörsmålens besvarande, anse
vi oss icke höra tillstyrka frågornas undanskjutande för inhämtande av
vidare utredning.

Vad först angår framställningen om anslag till avlönande av biträden
hos en del landsfiskaler i ändamål att främja landsfiskalskårens
rekrytering,^ vill det synas oss, att de av länsstyrelsen i Jämtlands län
föreslagna åtgärder i enahanda syfte icke kunna anses innefatta en
sådan lösning av frågan, som behovet verkligen kräver. Väl är det
sant, att man genom inrättandet av ytterligare landskanslist- och

Kung!. J\Iaj:ts Proposition Nr 303.

29

landskontoristbefattningar samt anställande av större antal extra tjänstemän
hos länsstyrelserna skulle få flera aspiranter på landsfiskalstjänst
än för närvarande, men det är icke detta frågan huvudsakligen gäller,
utan man måste i första hand sörja för att de unga män, som vilja
ägna sig åt landsfiskalsbanan, få den föreskrivna förberedande utbildning
å landsfiskalskontor, vilken numera är stadgad såsom villkor för
deras rätt att avlägga landsfiskalsexamen, och därmed vinna behörighet
för erhållande av landsfiskalstjänst. De hos länsstyrelsen anställda tjänstemännen
kunna kanske, även utan föregående tjänstgöring å landsfiskalskontor,
då det gäller någon kortare tid förordnas att uppehålla landsfiskalstjänst
samt på sådant sätt förvärva sig en del av den föreskrivna
förberedande tjänstgöringen, men sådant kan naturligen endast tänkas
inträffa i rena undantagsfall. Dock vill det synas, att om landsfiskalerna,
såsom man av den föreliggande utredningen har all anledning befara,
alltmera komma att till biträde i tjänstearbetet uteslutande använda
kvinnlig arbetskraft, nyssnämnda anordning måste vid den föreliggande
frågans ordnande enligt länsstyrelsens i Jämtlands län förslag bliva
regel i stället för undantag samt sålunda förrycka hela planen för
landsfiskalsaspiranternas utbildning. Vi kunna alltså icke tillstyrka berörda
förslag och anse för övrigt aspirantutbildningen vara av den utomordentliga
betydelse, att åtgärder för frågans lyckliga lösning böra vidtagas,
även om icke, såsom dock visat sig vara fallet, biträdens anställande
kräves för lättande av landsfiskalernas arbetsbörda.

Icke heller kunna vi förorda det förslag, som söker den föreliggande
frågans lösning i anställandet av extra landsfiskaler i de besvärligare
distrikten. Såsom statskontoret anmärkt, kan detta förslag väl
vara ägnat att lätta den ordinarie landsfiskalens arbetsbörda men ej att
underlätta landsfiskalskårens rekrytering. Förslaget måste i stället antagas
verka i motsatt riktning, enär de extra landsfiskalerna komme att
öka antalet tjänstemän inom den kår, som det gäller att rekrytera,
varförutom anställande av extra landsfiskaler på eu sidoväg faktiskt om
ej formellt kan verka rubbning i den indelning av riket i landsfiskalsdistrikt,
som antagits i sammanhang med fögderiförvaltningens omorganisation,
och därför ej annat än i särskilda undantagsfall bör komma
till användning.

Lika litet synes frågan kunna ordnas på sätt länsstyrelsen i Stockholms
län ifrågasatt eller genom att aspiranterna anställdes såsom polisbiträden
åt landsfiskalerna. Åven detta förslag söker i första hand tillgodose
landsfiskalernas behov av lättnad i arbetet men förbiser aspiranternas
utbildning, som enligt förslaget skulle bliva alldeles för ensidig.

30

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

Förslaget att anordna arvodena till de ifrågasatta landsfiskalsbiträdena
såsom stipendier skiljer sig icke i sak från det ursprungliga, av länsstyrelsen
i Jönköpings län framställda förslaget. Det förra markerar starkare,
att arvodet är avsett för aspirantens utbildning, under det att det senare
betonar såväl denna synpunkt som behovet att lätta landsfiskalernas
arbetsbörda. Ehuru det torde vara utan större betydelse, huruvida det
ena eller det andra av dessa förslag följes vid frågans lösning, då ju
båda syfta till samma mål, anse vi det ursprungliga förslaget vara att förorda.
I ett stipendiums natur torde nämligen ingå rätt till ett friare
användande av detsamma än som i förevarande fall synes vara lämpligt.

Beträffande frågan, i vilken utsträckning statsunderstödda biträden
böra hos landsfiskalerna anställas, anse vi, att man åtminstone för närvarande
bör bortse från landsfiskalernas behov av lättnad i tjänstearbetet
och huvudsakligen fästa sig vid behovet att för landsfiskalskårens
rekrytering tillräckligt antal aspiranter beredes tillfälle till stadgad
förberedande tjänstgöring å landsfiskalskontor. Detta antal torde med
ledning av tidigare erfarenhet om den utsträckning, i vilken länsmännen
avgått från tjänsten, och med tagen hänsyn till landsfiskalernas
skyldighet att avgå med pension redan vid 65 års ålder kunna beräknas
i medeltal för år icke överstiga fem procent av landsfiskalernas hela
antal, för närvarande något överstigande det vid fögderiförvaltningens
omorganisation fastställda antalet landsfiskalsdistrikt 489. Emellertid
lärer vid beräkningen av biträdenas antal även få tagas i betraktande,
att en del aspiranter efter undergången förberedande tjänstgöring och
kanske även vunnen landsfiskalskompetens antingen lämna landsstatsbanan
eller vinna slutlig anställning vid annan landsstatsbefattning än
landsfiskalstjänst. I enlighet härmed vill det synas, att det behövliga
antalet statsunderstödda biträden borde kunna, åtminstone till en
början, beräknas till ungefär tio procent av landsfiskalernas antal, således
omkring 50. Emellertid torde det bliva nödvändigt att i län,
där icke redan finnes tillräckligt antal manliga landsfiskalsbiträden, låta
anställa två statsunderstödda biträden, dock att i Gottlands län ett biträde
lärer få anses tillräckligt, samt därutöver i län, där landsfiskalsdistriktens
antal uppgår till 25, ytterligare ett biträde. Med ledning av
länsstyrelsernas uppgifter om det för närvarande befintliga antalet manliga
landsfiskalsbiträden synes man kunna beräkna, att det närmast behövliga
antalet statsunderstödda sådana biträden skall kunna begränsas
till 50. De särskilda länens behov av landsfiskalsbiträdens nyanställning
kommer givetvis att år från år växla, beroende av i vilken mån
äldre aspiranter genom egen eller annan tjänstemans befordran eller

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

31

utträde från landsstatsbanan gå undan. Det kan således val tänkas,
att i något län under ett eller flera år nytt biträde icke erfordras för
rekryteringens uppehållande, och i sådant fall bör naturligen ingen nyanställning
förekomma. Vilket antal biträden skall anställas i värjo
särskilt län anse vi böra bestämmas av Kungl. Maj:t efter framställning
från vederbörande länsstyrelse, som därvid bör lämna fullständig utredning
angående det inom länet befintliga antalet landsfiskalsaspiranter
utan och med kompetens för erhållande av landsfiskalstjänst.

Vid avgörandet av frågan, i vilka distrikt de statsunderstödda biträdena
böra anställas, synes man mindre böra fästa sig vid landsfiskalernas
större eller mindre behov av lättnad i arbetsbördan utan framför
allt tillse, att biträdena placeras hos kuuniga, driftiga och för deras
utbildning lämpade och intresserade landsfiskaler med så växlande tjänstegöromål,
att biträdena få en så vitt möjligt allsidig utbildning.

Initiativet till biträdenas anställande torde väl få antagas komma
att såsom hittills tagas av landsfiskalerna, men ingenting lärer hindra,
att länsstyrelsen själv tar saken om hand och med lämplig landsfiskal
träffar överenskommelse om biträdes anställande. I båda fallen bör
länsstyrelsen, innan statsunderstöd beviljas till biträdets avlönande, göra
sig underrättad om att biträdet avlagt de kunskapsprov, som krävas
för rätten att undergå landsfiskalsexamen, gjort sig känd för hedrande
vandel och har en för landsfiskalstjänstens utövande tillräckligt stark
kroppskonstitution.

Beträffande storleken av biträdenas arvoden torde dessa böra bestämmas
så, att de stå i skäligt förhållande till och ej överstiga de
arvoden, som åtnjutas av de extra biträdena hos länsstyrelserna. I
sådant avseende anse vi de av länsstyrelsen i Jönköpings län föreslagna
arvodesbeloppen lämpliga dock under förutsättning, att även landsfiskalsbiträdena
komma i åtnjutande av den jämväl för länsstyrelsernas
extra biträden ifrågasatta tillfälliga löneförbättring jämte krigstidstillägg.
I enlighet med framkommen anmärkning mot de föreslagna villkoren
för arvodenas erhållande anse vi, att det högre maximiarvodet, 1,500
kronor, må kunna tilldelas den som innehar åtminstone teoretisk kompetens
för erhållande av landsfiskalstjänst och det lägre maximiarvodet, 1,000
kronor, den som avlagt realskolexamen eller annat kunskapsprov, som må
kunna ersätta dylik examen. Då enligt vår redan uttalade mening ifrågavarande
arvoden erfordras huvudsakligen för beredande av möjlighet för
aspiranter att få fullgöra stadgad förberedande tjänstgöring å landsfiskalskontor,
skulle principiellt sett arvode icke böra utgå till den, som
fullgjort sådan tjänstgöring. Vi hålla dock före, att arvode bör kunna, om

32

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

än mera undantagsvis, utgå även till sådan aspirant. Det är nämligen av
mycket stor betydelse, att aspiranten genom fortsatt tjänstgöring å landsfiskalskontor,
till och med sedan behörighet för landsfiskalstjänsts erhållande
vunnits, får utbilda och förkovra sig i tjänstearbetet likasom ock
att man för vikariat å landsfiskalstjänst har att tillgå även andra personer
än hos länsstyrelserna anställda tjänstemän, vilka mången gång icke
utan olägenhet för arbetet i länsstyrelserna kunna undvaras för vikariatet.
Men ehuru vi anse, att arvodena böra kunna utgå med ovan
nämnda maximibelopp, synes det kunna antagas, att länsstyrelserna
vid uppgörelse med landsfiskal om biträdes anställande i många fall
icke skola vara nödsakade att fastställa arvodet till maximum. Tv om
också landsfiskal icke lärer kunna åläggas att bidraga till biträdets avlöning,
torde biträdets anställande för honom innefatta så stor ekonomisk
fördel, att han kan väntas vara benägen att lämna skäligt bidrag
kontant eller genom beredande åt biträdet av billig eller möjligen kostnadsfri
inackordering. Allt för stora anspråk i detta avseende torde
dock icke få ställas på landsfiskalen, då ju hans förmån av biträdets
anställande skall utgöra ersättning till honom för besväret med biträdets
handledning och utbildning samt för olägenheten att nödgas avstå biträdet,
då detta blivit väl insatt i göromålen och sålunda kan lämna
den största hjälpen i arbetet.

Huru länge biträdet skall äga åtnjuta statsunderstöd, lärer vederbörande
länsstyrelse böra få avgöra, varvid torde iakttagas bland annat,
att understödet bör utgå endast under den tid biträdesanställningen
varar, dock att det samma bör behållas under sjukvikariat eller vakansförordnande
å landsfiskalstjänst och vid tillfällig sjukdom.

Med hänsyn till det av oss beräknade antalet aspiranter och det
för dem föreslagna arvode, torde det för år erforderliga anslagsbeloppet
komma att uppgå till omkring 65,000 kronor. Då aspiranterna
mycket ofta såväl före som efter anställning såsom landsfiskalsbiträde
torde komma att innehava plats såsom extra tjänstemän hos länsstyrelse
samt genom denna skiftes tjänstgöring och jämväl i övrigt rätt
mycket bliva att jämställa med länsstyrelsernas extra tjänstemän, synas
de för aspiranternas utbildning beviljade medel böra utgå av anslaget
till arvoden åt extra länsnotarier m. fl., dock utan sammanblandning
med i övrigt å detta anslag anvisade medel.

Såsom länsstyrelsen i Jönköpings län framhållit, vore det synnerligen
önskvärt, att medel för ifrågavarande ändamål redan innevarande
år funnes tillgängliga, och synes det för samma år erforderliga beloppet
av flera skäl kunna begränsas till 25,000 kronor.

33

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

Vad därefter angår framställningen om anslag till avlönande i
vissa fall av vikarier åt landsfiskaler och häradsskrivare, innefattar den- anm''/m**r
samma egentligen två skilda, ehuru i viss mån sammanhängande spörsmål,
det enn, att vikarier för landsfiskaler och häradsskrivare måtte
beredas skälig ersättning för sitt tjänsteuppdrag, och det andra huru
man skall undanrödja olägenheterna därav, att, då länsstyrelsernas extra
tjänstemän vid vikariatsförordnande för landsfiskal eller häradsskrivare
finnas böra i enlighet med gällande föreskrifter lå bibehålla viss andel
av sitt fasta arvode, de länsstyrelserna anvisade medel till avlönande
av extra biträden direkt eller indirekt bliva för avsett ändamål otillräckliga
och länsstyrelserna därför urståndsätta att anställa det för
göromålens skötande nödiga antal biträden.

Beträffande den förra frågan få vi till en början anföra, att förslaget
om beredande av statsbidrag till vikarie åt landsfiskal under
annan ledighet än sjukdom synes oss på de av flera länsstyrelser och
statskontoret angivna skäl icke kunna förordas.

Däremot dela vi den i framställningen uttalade och av länsstyrelserna
nästan enstämmigt biträdda åsikten, att landsfiskals vikarie icke
skäligen kan avlönas med endast landsfiskals tjänstgöringspenningar,

1,000 kronor. Hänsyn till förvaltningsbidraget 300 kronor torde ej
kunna tagas, då detta är avsett att täcka kostnader i och för tjänsten.

Då det gäller att lösa frågan, huru avlöningen till landsfiskals vikarie
skall ordnas, synes man böra huvudsakligen ansluta sig till den praxis,
som därutinnan utbildat sig och enligt vilken vikarien, om han vant
ordinarie eller extra tjänsteman, fått uppbära utom landsfiskals tjänstgöringspenningar
i förra fallet lönen å sin egen tjänst och i senare
fallet°viss andel, dock högst två tredjedelar, av sitt fasta arvode^hos
länsstyrelsen. Denna praxis, som för övrigt icke mötts av några
egentliga invändningar, har icke visat sig medföra svårighet att erhålla
vikarier. Emellertid synas i densamma böra vidtagas vissa jämkningar.

Sålunda torde avlöningen till landsfiskalens vikarie i regel höra utgå
med samma belopp, vare sig vikarien är ordinarie eller extra tjänsteman
eller intetdera. Några länsstyrelser hava väl ansett, att då landsfiskalens
tjänst uppehälles av hans eget tjänstebiträde såsom vikarie,
denne icke borde åtnjuta arvode utöver tjäiisigöringspenningarna, men
denna mening torde kunna .anses innefatta eu påtaglig orättvisa och
därför ej böra godkännas, likväl kunna skäl förofinnas att för sådan
vikarie något minska det jämte tjänstgöringspenningarna utgående arvodesbeloppet,
enär han under vikariatet möjligen kan få bibehålla
vissa av sina förmåner såsom biträde hos landsfiskalen. Med hänsyn
Bihang till riksdagens protokoll 1910. I sant!. 29R htlft. (Nr SOU.) K91 19 ,r>

34

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

till att ordinarie landskanslist, som mycket ofta torde förordnas såsom
vikarie för landsfiskal, under vikariatet brukar få behålla sin lön, 1,500
kronor, samt att statsunderstött landsfiskalsbitiäde vid förordnande såsom
landsfiskal, enligt vad vi ovan föreslagit, skulle få behålla hela
statsunderstödet, vars maximum är ifrågasatt att utgöra 1,500 kronor,
anse vi, att. jämväl övriga landsfiskalsvikarier böra tilldelas arvode utöver
tjäustgöringspenningarna till belopp av högst 1,500 kronor. Enligt
vår mening bör sålunda landsfiskalsvikaiie, så vitt ej särskilda förhallanden
till annat föranleda, uppbära jämte landsfiskals tjänstgöringspenningar:
om han är ordinarie tjänsteman, lönen å sin egen tjänst
samt eljest, såframt han icke åtnjuter statsunderstöd såsom landsfiskalsbiträde,
arvode till belopp av högst 1,500 kronor. För extra tjänsteman
hos länsstyrelsen synes detta arvode lämpligen böra i enlighet
med gällande praxis utgå på det sätt, att han behåller motsvarande del
av sitt fasta arvode hos länsstyrelsen. Denna anordning förutsätter
jämkning i meddelade föreskrifter om den andel av detta arvode extra
tjänsteman skall avstå vid förordnande att sköta ordinarie tjänst därhän,
att den bibehållua delen kan uppgå till 1,500 kronor.

Framhallas må, att därest tillf fil 1 ig löneförbättring för länsstyrelsernas
tjänstemän kommer till stånd, härav påkallad jämkning i arvodena
bör äga rum.

Vad ovan anförts i fråga om landsfiskals vikarie borde principiellt
sett gälla även beträffande vikarie för häradsskrivare. Emellertid lärer
det få medgivas, att, på sätt flera länsstyrelser erinrat, förhållandena
vid vikariatsförordnande för häradsskrivare kanske oftast icke nödvändiggöra,
att vikarien av staten erhåller särskilt arvode eller, om han är
ordinarie tjänsteman, får behålla sin egen lön oavkortad. Häradsskrivaren
åtnjuter nämligen såsom bekant debetsedellösen och provisioner
i tjänst en tdl sa avsevärt belopp, att när vikarien äger uppbära viss andel
därav, denna jämte tjänstgöringspenningarna och förvaltningsbidraget
mången gång må anses utgöra fullt tillräcklig avlöning för honom.
Dock torde vissa tider av året fall kunna inträffa, då på grund av otillräckligheten
av med förordnandet förbundna avlöningsförmåner det kan
möta svårigheter att anskaffa lämplig vikarie. Därför torde möjlighet
böra beredas vederbörande länsstyrelse att i sådana undantagsfall tilldela
a häradsskrivartjänst vikarierande, icke ordinarie tjänsteman visst
skäligt arvode till fyllnad i avlöningen, och anse vi, att detta fyllnadsarvode
bör begränsas och utgå i enlighet vad av oss föreslagits beträffande
landsfiskals vikarie.

35

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

Därjämte anse vi oss böra föreslå, att vid vikariat i län, där ortstillägg
utgår, vikarien, om lian på grund av sin tjänsteställning åtnjuter
ortstillägg, må få bibehålla delta under vikarielÖrordnandet och
eljest tilldelas sådant med landsfiskal och härads skri vare tillkommande
belopp av 200 kronor för år.

Ordnas frågan om avlönandet av landsfiskalers och häradsskrivares
vikarier på ovan angivna sätt, så att alltså länsstyrelsernas extra tjänstemän
under vikariatslörordnande lå behålla viss audel av sitt fasta arvode
hos länsstyrelsen, synas olägenheterna för länsstyrelserna av den härigenom
inträdande minskningen i det till extra biträdens avlönande anvisade
belopp enklast kunna avhjälpas i enlighet med länsstyrelsens i
Jämtlands län förslag eller sålunda, att extra anslaget till arvode åt extra
länsnotarier m. fl- ökas med det belopp, vartill iörenämnda minskning
skäligen må kunna beräknas. Härvid tår emellertid iakttagas, att länsstyrelserna
anvisade medel till extra biträdens avlönande vid vikariatsförordnande
komma att tagas i anspråk, icke blott direkt genom avlönande
av viss sjukvikarie, utan även indirekt sålunda, alt då ordinarie
tjänsteman i länsstyrelsen vikarierar lör landsfiskal eller häradsskrivare,
vikarien för denne ordinarie tjänsteman icke kan avlönas enbart med
kaus tjänstgöringspenningar utan måste beredas fyllnad i avlöningen
från ifrågavarande medel.

Vad här ovan föreslagits i fråga om vikarie vid sjukledighet anse
vi böra tillämpas även för vakansvikarie, enär denne icke äger uppbära
lönen å den av honom uppehålla tjänsten.

Att på förhand beräkna det belopp, varmed anslaget till arvoden
åt extra länsnotarie!'' m. fl. behöver ökas av ovan angivna orsaker, är
på sätt från flera håll anmärkts mycket svårt, särskilt innan ännu
någon tids erfarenhet vunnits, om vad som ärligen erfordras. Men
efter något år torde svårigheterna icke vara större, än när saken
gäller beräknandet av kostnaderna för avlönande av sjukvikarier för en
del andra tjänstemän, och på det att framdeles material för beräknande
av det erforderliga anslagsbeloppet icke må saknas, torde länsstyrelserna
böra årligen till Kungl. Maj:t lämna uppgift ä det belopp, som
under nästföregående år från berörda anslag utbetalts i anledning av
landsfiskaler och häradsskrivare beviljad tjänstledighet för sjukdom.
Med ledning av inhämtade upplysningar synes man kunna beräkna det
för ifrågavarande ändamål erforderliga belopp till ungefär 12,000
kronor årligen. De anvisade medlen skulle av länsstyrelserna enligt
ovan angivna grunder få användas utan sammanblandning med övriga
delar av anslaget till arvoden åt extra länsnotarier m. fl.; och borde

36

Departe ments chefen.

Kungl. May.ts Proposition Nr 303.

Länsstyrelserna hava att årligen anmäla i vad mån medel för ifrågavarande
ändamål åtgått.

Att medel för samma ändamål erfordras redan för innevarande år,
torde vara påtagligt. Det erforderliga beloppet synes kunna antagas
uppgå till omkring 6,000 kronor.»

I anslutning-till vad sålunda anförts, hava de sakkunniga tillstyrkt
framställning till riksdagen därom, att genom höjning av reservationsanslaget
till arvoden åt extra Linsnotarier, extra länsbokhållare och
Övriga extra biträden hos länsstyrelserna m. m. medel måtte anvisas

dels för utbildning av landsfiskulsaspiranter till belopp av 65,000
kionor, drls ock till vikariatsarvoden vid landsfiskaler och häradsskrivare
beviljad ledighet för sjukdom samt vid vakans till belopp av 12,000
kronor,

att efter framställning från de skilda länsstyrelserna på länen fördelas
och utgå efter här ovan angivna grunder,

ävensom att för innevarande år för enahanda ändamål måtte anvisas
respektive 25,000 kronor och 6,000 kronor.

Framställningen om anvisande av medel till avlönande av biträden
åt vissa landsfiskaler berör ett spörsmål av stor vikt, nämligen fråo-an
om säkerställandet av rekryteringen av en så betydelsefull tjänstemannaklass
inom förvaltningen som landsfiskalernas. Med hänsyn till
vad länsstyrelserna och de sakkunniga härutinnan anfört synes man icke
höra underlåta att söka vidtaga åtgärder till denna frågas ändamålsenliga
ordnande. Därvid vill jag dock redan från början betona min
anslutning till de sakkunnigas uppfattning, att man i förevarande sammanhang
bör bortse från landsfiskalernas större eller mindre behov av
lättnad i arbetsbördan. Att redan nu, så kort efter den nya fögderiförvaltningsorganisationens
genomförande, anställa statsunderstödda biträden
för tillgodoseende av ett dylikt behov synes ej böra ifrågakomma och
skulle lätteligen kunna medföra konsekvenser, vilka nu ej kunna överblickas.
J

De sakkunniga hava tänkt sig, att för beredande av tillfredsställande
rekryteriugsmöjligheter av landsfiskalskåren ett belopp skulle ställas
till Kungl. Maj:ts förfogande att fördelas mellan de olika länsstyrelserna
för att användas som arvoden åt landsfiskalsaspiranter med, frånsett eventuellt
utgående tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg, högst 1,500
eller 1,000 kronor — beroende på vederbörandes föregående utbildning.
Då dessa aspiranter ofta såväl före som efter sin anställning torde komma
att innehava plats som extra tjänstemän hos länsstyrelserna samt i

37

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 303.

mycket bleve att jämställa med länsstyrelsernas extra tjänstemän, skulle
enligt de sakkunnigas förslag beloppet ilråga utgå av nu förevarande
anslag, dock utan sammanblandning med å anslaget i övrigt anvisade
medel. Det sålunda framställda förslaget synes mig innefatta ett beaktansvärt
uppslag och böra försöksvis komma till användning. De i
och med fögderi!örvaltningens omorganisation uppkomna nya förhållandena
inom landsstaten synas mig emellertid icke ännu hava vunnit
den stadga, att man kan avgöra, huruvida den loreslagna vägen till rekryteringssvårigheternas
avhjälpande bör för framtiden anlitas. I enlighet
med denna uppfattning i frågan anser jag, att det av de sakkunniga
för aspirantutbildniugen föreslagna anslag av 65,000 kronor om året bör
kunna ganska väsentligt reduceras, och har det synts mig, att ett belopp
av 30,000 kronor om året skulle vara tillräckligt. Med dessa medel borde
verksamt understöd kunna beredas ett rätt betydande antal aspiranter.
Endast de länsstyrelser, som hade ett framträdande behov av dylika
aspiranter, skulle erhålla del av anslaget, och skulle för sådant ändamål
hava att göra särskild framställning, innehållande fullständig utredning
i angivna hänseende. Något anslag för nu ifrågavarande ändamål för
år 1919 torde ej böra ifrågasättas.

Vad slutligen angår framställningen om anvisande av medel till avlönande
i vissa fall av vikarie å landsfiskal- eller härad sskri vartjänst finner
jag mig böra i allt väsentligt biträda vad de sakkunniga i denna fråga
anfört och föreslagit. Skulle i ett eller annat fall de föreslagna vikariatsarvodenas
belopp befinnas otillräckliga för erhållande av lämplig
vikarie, synas svårigheterna kunna avhjälpas genom att efter Kungl.
Maj:ts medgivande ett särskilt tilläggsarvode tilldelas vikarien. I enlighet
med de sakkunnigas hemställan förordar jag alltså anslag för
ifrågavarande ändamål till belopp av 12,000 kronor för år 1920 och

6,000 kronor för innevarande år.

1 enlighet med vad jag ovan föreslagit skulle det ordinarie reservationsanslaget
till arvoden åt extra länsnotarie!- in. m. behöva från och
med år 1920 höjas med tillhopa 102,000 kronor eller således till 413,000
kronor. För år 1919 skulle vidare för anslagets förstärkning erfordras
ett belopp av 40,000 kronor. Den för år 1920 ifrågasatta höjningen
överstiger visserligen med 13,000 kronor det i statsverksproposiiionen
beräknade beloppet, men föranleder dock ingen ökning i riksstatens
slutsumma, då vissa i statsverkspropositionen under sjätte huvudtiteln
beräknade anslag ej behövt till fullo tagas i anspråk.

Samman

filtull»?

38

Vissa till.

fänika

kostnader.

Kungl. May.ts Proposition Nr 303.

I den skrivelse den 19 december 1918, nr 40, vari 1918 års urtima
riksdag anmälde sitt beslut i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om
kommunalstyrelse på landet m. m., förutsatte riksdagen, att då genom
den beslutade utvecklingen av kommunal- och munieipalfullmäktigiustitutionen
väsentligt ökat arbete komijie att åvila länsstyrelserna, som hade
att verkställa sammanräkning av ifrågavarande val, medel borde ställas
till länsstyrelsernas förfogande i syfte att särskilda arbetskrafter kunde
anlitas lör ändamålet i sådana fall, då sammanräkningarna eljest ej skulle
kunna äga rum utan att övriga ärendens handläggning inom iänsstyrelserna
åsidosattes. Genom cirkulärskrivelse den 24 januari 1919 har
Kungl. Maj:t i enlighet härmed bemyndigat länsstyrelserna att anställa
erforderligt antal extra arbetskrafter för de innevarande vår förestående
sammanräkningarna av ifrågavarande art ävensom anbefallt länsstyrelserna
att anmäla i anledning härav uppkommande kostnader till ersättande.
Aven med den av mig nu föreslagna ökningen av anslaget till extra
biträden vid länsstyrelserna kan detta anslag givetvis ej förslå för
täckande av de sålunda uppkommande tillfälliga kostnaderna.

Jämväl i ett annat hänseende kommer kostnad för statsverket att
uppstå i anledning av de val, som under innevarande vår skola förrättas.
Bestyret med den kommunala röstlängdens upprättande på landet bär
enligt de nya stadgaodena överflyttats från kommunalnämnden till häradsskrivaren.
I enlighet med vad riksdagen i sin nyssnämnda skrivelse
nr 40 förutsatt, bör längden för framtiden lösas av vederbörande
kommuner med belopp, som Kungl. Maj:t torde komma att stadga. I
avseende å den särskilda röstlängd, som utöver den ordinarie röstlängden
för innevarande år upprättas för de nu stundande valen, torde emellertid
kommunerna skäligen ej böra åläggas lösa densamma, utan bör kostnaden
för häradsskrivarens bestyr härutinnan, på sätt även torde hava
förutsatts, gäldas av statsmedel. I enlighet härmed har i kungörelse
den 31 december 1918 med föreskrifter i avseende å uppläggande under
år 1919 av vissa kommunala röstlängder m. m. (sv. förf.-saml. nr 1063)
stadgats, att häradsskrivare skall bekomma ersättning för sitt ifrågavarande
bestyr med 1 krona för varje helt eller påbörjat uppslag i röstlängderna,
därvid antalet rader å de särskilda uppslagen beräknas till
minst femton.

För täckande av förut angivna kostnader synes ett särskilt anslag
böra äskas hos riksdagen å tilläggsstat för år 1919.

V id beräkning av kostnaderna för ersättning åt häradsskrivarna för
upprättande av kommunal röstlängd under innevarande vår kan tjäna
till ledning följande tabell:

Kungl. Maj:ts Proposition Nr SOS.

39

Antalet invånare
över 23 år den Vi

L ä n. 1918 å landsbygden Beräknade kostnader.

samt, i städer där
magistrat ej finnes.

Kronor

Stockholms

län ................................

.1

109,110

7,274

i Uppsala

» ...........................................

53,127

3,542

| Södermanlands

» ...........................................

73,337

4,890

Östergötlands

» .................,.........................

110,645

7,377

Jönköpings

•> .......................................

100,067

6,672

Kronobergs

#)

79,346

5,290 ■

Kalmar

» ..........................

103,010

6,868

| Gottlands

» ...........................................

27,547

1.837

Blekinge

»

53,830

3,589

Kristianstads

» .............................................

120,169

8,012

Malmöhus

.. .............................................

140,891

9,393

Hallands

» ..............................................

60,428

4,029

Göteborgs och Bohus

..

» ..............................................

101.603

6,774

Älvsborgs

138,490

9,233

Skaraborgs

■■ ............................................

114,192

7,613

Värmlands

»

124,225

8,282

Örebro

» ......... ...........

91,851

6,124

Västmanlands

» ..................................

62.612

4,175

Kopparbergs

» .......i.....................................

120.878

8,059

Gävleborgs

” ................................••••.....

106,759

7,118

V ästernorrlands

* ..............................................

113,685

7,579

Jämtlands

n

59.738

3,983

Västerbottens

..» :.....................................

77,888

5,193

Norrbottens

» •.............................................

74.390

4,960

Summa

2,217,818

147,866

Siffrorna i andra kolumnen avse den kyrkoskrivna och ej den mantalsskrivna befolkningen och äro
approximerade på basis av befolkningens åldersfördelning vid 1910 års folkräkning, vadan do i tredje kolumnen
angivna kostnaderna böra anses allenast såsom ungefärliga.

Med hänsyn därtill, att ersättning skall utgå även för röstlängdsuppslag,
som ej är fullskrivet, höra de i tabellen beräknade kostnaderna
ökas med omkring 2,000 kronor eller sålunda till sammanlagt omkring

150,000 kronor.

Kostnaderna för anställande av extra arbetskrafter vid länsstyrelserna
kunna för närvarande ej med någon bestämdhet beräknas, men
torde kunna uppskattas till omkring 25,000 kronor.

40

Kungl. Måj:ts Proposition Nr 303.

Departe ments chefens hemställan.

Sammanlagt skulle således för nu ifrågavarande ändamål å tilläggsstat
för år 1919 av riksdagen äskas ett belopp av 175,000 kronor, som
lärer böra givas förslagsanslags natur. Då bestämmelserna angående
röstlängdernas upprättande ej utkommit förrän vid tiden för statsverkspropositionens
avlåtande, har något anslag för ändamålet ej kunnat beräknas,
men lärer, enligt vad jag från chefen för finansdepartementet
inhämtat, medel för ändamålet kunna beredas å budgeten.

I anslutning till vad ovan anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels till förstärkning av det ordinarie reservationsanslaget
till arvoden åt extra länsnotarier m. m. på
tilläggsstat för år 1919 anvisa ett förslagsanslag, högst,
* 40,000 kronor;

dels från och med år 1920 höja nämnda reservationsanslag,
nu 311,000 kronor, med 102,000 kronor
till 413,000 kronor;

dels ock till bestridande av vissa kostnader i anledning
av under våren 1919 förrättade kommunala
val på tilläggsstat för år 1919 anvisa ett förslagsanslag
av 175,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnade, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga till detta protokoll titvisar, skulle till
riksdagen avlåtas.

Ur protokollet:

Nils Ådelgren.

Stockholm, K. L. Becktunna Boktr., 1918.