Kungl. Maj;ts proposition Nr 292.

1

Nr 292.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ödebygdsvägar; given Stockholms slott den 14 mars

1919.

Under åberopade av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeriugsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ödebygdsvägar.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 259 höft. (Nr 292.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

Förslag

till

Lag

om ödebygdsvägar.

Härigenom forordnas som följer:

1 §•

Med ödebygdsväg förstås i denna lag väg, som till avsevärd längd
sträcker sig över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter
och som, ehuru vägen icke prövats vara för allmänna samfärdseln nyttig
och nödig, likväl finnes vara till gagn för det allmänna såsom ägnad
att främja landets uppodlande och bebyggande.

2 §•

Uppstår fråga om anläggning av ödebygdsväg, skall, efter det
plan och kostnadsförslag uppgjorts samt de väghållningsskyldiga ävensom
landsfiskalen blivit i ärendet hörda, länsstyrelsen pröva, huruvida
den tillämnade vägen är att hänföra till ödebygdsväg.

I samband med denna prövning äge läusstyrelsen ålägga vägstyrelsen
i distrikt, där vägen skall framgå, att, om företaget kommer
till stånd, ur vägkassan lämna bidrag till vägens byggande med visst
belopp i penningar. Ej må sådan bidragsplikt åläggas, där densamma
skulle för de väghållningsskyldiga verka oskäligt betungande, ej heller
må bidraget i allmänhet sättas högre än till en sjättedel av beräknade
kostnaden för den del av företaget, som faller inom distriktet.

3 §•

Huruvida väg, som länsstyrelsen prövat vara att hänföra till ödebygdsväg,
skall byggas eller ej, därom bestämmes i den ordning, som
är eller må varda föreskriven i fråga om beslut rörande användningen
av statsanslag till sådana vägföretag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

3

4 §.

Anläggning av ödebygdsväg sker genom statens försorg.

Ödebygdsväg skall till byggnadssättet vara av så enkel beskaffenhet,
som kan vara förenlig med vägens ändamål.

5 §•

När anlagd ödebygdsväg vunnit nödig stadga och fasthet, skall
vägen övertagas till allmänt underhåll. Intill dess så skett have de
väghållningsskyldiga i distriktet ej annan förpliktelse med avseende å
vägens byggande än i 2 § är sagt ej heller skyldighet att deltaga i
vägens underhåll den tid mark är bar.

Om vägens övertagande till allmänt underhåll meddelar länsstyrelsen,
efter verkställd utredning, beslut att tillämpas från utgången
av det år, då beslutet vunnit laga kraft. Från samma tid skall gällande
lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet i tillämpliga
delar gälla med avseende å ödebygdsvägen som vore den allmän väg,
dock med iakttagande av vad här nedan särskilt stadgas.

6 §.

Beträffande omläggning av ödebygdsväg skola, evad vägen är till
allmänt underhåll övertagen eller ej, bestämmelserna i 2—5 §§ äga motsvarande
tillämpning, med iakttagande att länsstyrelsens prövning för
sådant fall skall gälla frågan, huruvida omläggningen länder det allmänna
till gagn.

När den nya vägen övertagits till allmänt underhåll, skall, utan hinder
av vad i 14 § första stycket i gällande lag angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet finnes stadgat, underhållet bestridas
av vägkassan intill dess vid vägdeluing inom distriktet annorlunda må
varda bestämt.

7 §•

Sker, efter det ödebygdsväg blivit till allmänt underhåll övertagen,
vägdelning inom distriktet, skall, där icke annat i laga ordning bestämmes,
ödebygdsvägen i sådan egenskap omfattas av fördelningen.

8 §•

Förändras ödebygdsväg till bygdeväg eller landsväg, skall beträffande
kostnaden härför tillämpas vad i 8 § andra stycket i gällande

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet finnes för där
avsedda fall föreskrivet; och njute den, vilkens vägunderhåll genom
förändringen försvåras, härför ersättning ur vägkassan. Om den ersättning
gälle vad i 18 § i nämnda lag stadgas.

9 §■

Sedan ödebygdsväg övertagits till allmänt underhåll, lämnas av
statsmedel, utöver sådant bidrag som avses i 60 § första stycket, första
punkten i gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet, särskilt tilläggsbidrag med belopp motsvarande tre tiondelar av
uppskattade kostnaden för vägens underhåll. I väghållningsdistrikt, där
särskilda omständigheter äro för handen, må dock, enligt vad därom
särskilt föreskrives, tilläggsbidraget kunna utgå med högre belopp intill
sex tiondelar av nämnda kostnad.

Tilläggsbidraget utbetalas till vägstyrelsen. Det bidrag, som belöper
på underhållet av indelad väg, tillkommer samtliga dem, som bestrida
underhåll av indelad väg inom distriktet, en var i förhållande till
uppskattade underhållskostnaden å hans väglott. Vad sålunda å väghållarna
belöper tillhaudahålles dem av vägstyrelsen på lämpligt sätt.

Vid beräkning av vägskatt, enligt vad i 60 § sista stycket i nämnda
lag stadgas, skall avdrag ske jämväl för tilläggsbidraget, i den mån
det belöper på indelad väg.

10 §.

Vad i VII och Vill kap. i gällande lag angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet stadgas beträffande vinterväghållning skall
äga tillämpning med avseende å ödebygdsväg, ändå att vägen ännu icke
blivit till allmänt underhåll övertagen.

11 §•

Över länsstyrelses beslut i fråga, som i denna lag omförmäles,
må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den
ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
nieddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:tt proposition Nr 292.

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7
februari 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: Petersson,

SCIIOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson.

Departemenschefeu, statsrådet Petersson anmälde ett inom departementet
utarbetat förslag till lag om ödebygd sv ägor, därvid departementschefen
efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet
anförde:

På framställning av Kungl. Maj:t i proposition nr 418 anvisade 1918 Anslag till anårs
lagtima riksdag på extra stat för år 1919 under sjätte huvudtiteln ett reser- laf^ygd“v
vationsanslag av 400,000 kronor att under i statsrådsprotokollet angivna vagår.
villkor utgå som bidrag till anläggning av s. k. ödeb}^gdsvägar inom Norrbottens,
Västerbottens, .lämtlands och Västernorrlands län. I statsverkspropositionen
innevarande år har anslag för enahanda ändamål äskats å extra
stat jämväl för år 1920. Allmänna villkor och bestämmelser att tillsvidare
lända till efterrättelse för åtnjutande av statsbidrag från berörda anslag
äro utfärdade genom kungörelsen den 11 oktober 1918 (nr 885).

6

Sakkunnigas

förslag.

Kung!. Maj:ts proposition Hr 292.

Kungl. Mnj:ts nyssnämnda framställning år 1918 grundade sig på
ett utav särskilda sakkunniga inom civildepartementet den 30 april 1918
avgivet betänkande med förslag angående ödebygds- och utfartsvägar in. m.

I berörda betänkande hava sakkunniga, bland annat, på anförda skäl framhållit
behovet av snara åtgärder för avhjälpande av den i övra Norrland och särskilt
i lappmarkerna föreliggande bristen på framkomliga vägar. Då de nu befintliga
anslagen till anläggande av vanliga och av s. k. enklare vägar icke på långt
när vore tillräckliga, hade sakkunniga funnit nödvändigt föreslå införandet av en ny
vägtyp, ännu enklare och billigare än de nuvarande s. k. enklare vägarna, men dock
sådan, att vägar utförda efter densamma skulle kunna året om trafikeras med hjuleller
släddon. Ehuru behovet av vägar utav den nya typen givetvis vore störst
inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, ansåge sakkunniga att ett behov
av dylika vägar även förelåge för Västernorrlands län. vilket län sålunda jämväl
borde komma i åtnjutande av anslag för ändamålet. I vad mån den nya vägtypen
borde utsträckas att gälla även inom Kopparbergs, Värmlands och Gävleborgs län,
utgjorde däremot ett spörsmål, som folie utom ramen för sakkunnigas uppdrag
och som i allt fall först då kunde rätt bedömas, när vägtypen i fråga någon tid
vunnit tillämpning i de fyra nordligaste länen.

Av skäl, för vilka i betänkandet närmare redogöres, hava sakkunniga ansett
nödvändigt, att vägarna av den ifrågasatta nya typen uppdelades i två grupper,
nämligen dels ödebygdsvägar i egentlig mening och dels .statsunderstödda utfarts ed gar,
vilka båda grupper i tekniskt avseende visserligen skulle vara tämligen likartade,
men däremot i övrigt komma att förete väsentliga olikheter i fråga om behovets
art, arbetets utförande, tilldelande av statsunderstöd m. m.

Beträffande den allmänna karaktären av de nya vägar, vilka enligt
sakkunnigas förslag sålunda vore avsedda att anläggas i de fyra nordligaste
länen, anförde sakkunniga i huvudsak följande.

Med ödesbygdsväg i egentlig mening förstodes sådan väg, som till avsevärd
längd sträckte sig genom fjällbygd och skogar eller svagt bebyggda områden och
som, ehuru icke av den vikt för allmänna samfärdseln att den kunde hänföras till
landsväg eller bygdeväg, prövades vara av betydelse för det allmänna såsom ägnad
att utbreda odling och bebyggelse. Dessa vägar skulle byggas och en tid efter fullbordandet
även underhållas av staten samt erhålla anslag till större delen av och
stundom till hela byggnadskostnaden. Då dessa vägar skulle komma att tjäna ett
allmänt intresse genom att dels i många fall utgöra förbindelse mellan allmänna
vägar och dels alltid på ett för det allmänna intresset betydelsefullt sätt befordra
kohinisation och utveckling i dessa bygder, borde vägarna enligt sakkunnigas uppfattning
räknas till de allmänna vägarna och således höra under den allmänna väglagen
av den 23 oktober 1891, vilken lag i anledning därav finge kompletteras på
sätt sakkunnigas förslag närmare innehölle.

Beträffande därefter de statsunderstödda utfart svägar no, förelåge behov av
statsbidrag till anläggning av utfartsvägar för byar och gårdar, vilka vägar för
närvarande finge brytas av byamännen eller respektive gårdsägare utan statsanslag.
Staten borde likväl icke bispringa intressenterna för dessa vägar i samma utsträck -

7

Kungl. Majds proposition Nr 292.

ning som ödebygdsbefolkningen. Sistnämnda vägar vore till sin natur otvetydigt
enskilda och borde därför beträffande deras anläggning och — i den mån de ej
efter fullbordandet förklarades för allmänna vägar — även för deras underhåll bestämmelserna
i lagen om enskilda vägar på landet den 5 juli 1907 tillämpas, vilket
även syntes kunna ske utan tillägg till eller ändring i nämnda lag.

De egentliga ödebygdsvägarna borde av naturliga skäl företrädesvis komma
till utförande i de folkfattigaste delarna av Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län, särskilt i lappmarkerna, men. jämväl i de glesast bebyggda delarna
av vissa socknar i Västernorrlands län. Ödebygdsvägarna borde dessutom komma
att i stor utsträckning anlitas för åstadkommande av utfartsvägar från vissa
byar och större komplex av gårdar samt till en början framför allt från en del
järnvägsstationer och hållplatser vid inlandsbanan och tvärbanorna. Om ödebygdsvägarna
i egentlig mening sålunda vore avsedda för trakter, där i regel inga
som helst vägar funnes, så borde de statsunderstödda utfartsvägarna däremot
komma till utförande i trakter, där det i ett stort antal fall icke direkt saknades
vägar, men där vägarnas usla beskaffenhet vore ett mycket svårt hinder
för deras trafikerande. Det vore huvudsakligen i kust- och skogslandet som
dessa utfartsvägar skulle komma till stånd, närmast då från byar eller större gårdar,
särskilt sådana, som läge mera avlägset från befintliga eller för den närmaste framtiden
planerade allmänna vägar.

Sakkunniga hava därefter lämnat en redogörelse beträffande de
tekniska krav, som borde ställas på de föreslagna nya vägtyperna. Dessa
krav skulle enligt betänkandet sättas så låga, att såväl anläggnings- som
underhållskostnaderna bleve lägre än för en på rätt sätt utförd allmän
väg av hittills enklaste brukliga typ, en s. k. enklare väg. Detta sistnämnda
slag av vägar, vilket enligt förslaget allt fortfarande skulle komma
i åtnjutande av särskilt statsbidrag, vore nämligen avsett för något
större trafik än ödebygds- och utfartsvägarna.

I betänkandet hava sakkunniga vidare närmare utvecklat frågan om
sättet för de nya vägarnas undersökning, anläggning och underhåll. Beträffande
ödebygdsvägarna framgår därav bland annat följande.

Sedan frågan om ödebygdsvägs anläggande genom förundersökning och jämväl i
övrigt vunnit nödig utredning, skulle det ankomma på vederbörande länsstyrelse
att fatta beslut i ärendet, varefter handlingarna skulle överlämnas till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen för prövning av anslagsfrågan. På denna myndighet
skulle det nämligen ankomma att inom de särskilda länen fördela anslaget emellan
de olika företagen i enlighet med de villkor och bestämmelser, som för ödebygdsvägarna
kunde bliva utfärdade, samt med skyldighet för styrelsen att, då anslag
begärdes till mer än nio tiondelar av den beräknade kostnaden, underställa ansökningen
Kungl. Maj:ts prövning. Arbetet med vägens utförande skulle ske helt och
hållet genom statens egen försorg, och skulle staten bekosta jämväl större delen av
och understundom så gott som hela anläggningskostnaden. I avseende på skyldighet
för intressenterna att bidraga till ödebygdsvägarnas utförande borde all för
vägbyggnaden erforderlig, staten ej tillhörig mark samt sådana byggnadsämnen som
jord, sten, grästorv, grus, virke o. d. alltid ställas till vägföretagets fria disposition,

8

Kungl. Maj.ts proposition Nr 292.

dock med undantag för tomt och åker samt grövre virke. Det borde i regel ankomma
på väghållningsdistrikten att fullgöra dessa prestationer. Mera gynnsamt
situerade vägdistrikt borde även lämna kontant bidrag till byggandet med visst av
länsstyrelsen bestämt belopp, i regel icke överstigande en sjättedel av beräknade
kostnaden. Mark i statens ägo skulle alltid kostnadsfritt ställas till
vägbyggnadens förfogande liksom ock all material av ovannämnda slag. Vad underhållet
av ödebygdsvägarna anginge, borde jämväl detta med anlitande av statsanslaget
för dessa vägar bekostas av statsverket, intill dess vägbanan vunnit erforderlig
stadga. Huru länge detta underhåll, som även skulle kunna betraktas såsom
ett fortsatt byggande, skulle fortgå, efter det vägen färdigställts, vore beroende av
liera omständigheter av teknisk och ekonomisk art såsom de tekniska bestämmelser,
vilka tillämpats vid vägens byggande, terrängens beskaffenhet, arbetets utförande,
respektive vägdistrikts ekonomiska bärkraft m. m. Man borde emellertid kunna utgå
från, att vägen i regel skulle öfverföras till underhåll genom vägdistriktets försorg, när
vederbörande distriktstjänsteman funnit, att vägen erhållit nödig stadga och fasthet.
På distriktstjänstemannens anmälan, att så vore förhållandet, skulle länsstyrelsen
därefter besluta om slutbesiktnings hållande och rörande underhållets
övertagande av vägdistriktet. Denna tid kunde i allmänhet icke beräknas
inträffa förr än fem år efter vägens fullbordande. Till bestridande av underhållet
av dessa vägar, sedan vägdistriktet övertagit desamma, borde utgå ett väsentligt
högre statsbidrag än för närvarande anvisades till övriga allmänna vägar. Sakkunniga
föresloge i detta avseende, att berörda bidrag till underhåll av ödebygdsväg
finge, efter av länsstyrelsen för varje särskilt fall företagen prövning, utgå med
högst tre tiondelar utöver det nu utgående bidraget till underhållet av allmänna
vägar eller tillhopa högst sex tiondelar av sammanlagda kostnaderna för underhållet.
På Kungl. Maj:t skulle emellertid ankomma att för särskilda fall bevilja
ännu högre statsbidrag. Huru underhållet skulle ombesörjas borde få avgöras av
länsstyrelsen, som ju redan enligt allmänna väglagen kunde medgiva lindring i
underhållsskyldigheten. I fråga särskilt om underhållet vintertiden borde ett visst
billigare förfaringssätt lämpligen understundom kunna anlitas. Vad underhållet av
ödebygdsvägarna i övrigt beträffade, borde bestämmelserna i allmänna väglagen
med däri av sakkunniga föreslagna ändringar och tillägg lända till efterrättelse.

Sakkunniga hava vidare framhållit, att för genomförande av deras
förslag, i vad detsamma avsåge ödebygdsvägar, erfordrades beviljandet
av särskilda statsanslag dels till vägarnas anläggning, vartill jämväl
borde hänföras vägarnas underhåll, intill dess desamma övertagits av
distriktet, dels ock till bestridande av de förhöjda statsbidrag, som därefter
skulle komma distrikten till del. Vad förstnämnda anslag beträffade
hemställde sakkunniga med stöd av verkställda beräkningar om
framställning till riksdagen att på extra stat för år 1919 för ändamålet
anvisa ett anslag av 400,000 kronor. Vidkommande därefter det
anslagsbehov, som skulle uppstå genom den föreslagna böjningen av statens
bidrag till underhållet av ödebygdsvägarna, sedan desamma övertagits

9

Kungl. Maj-is proposition Nr 292.

•

av vederbörande distrikt, framhöllo sakkunniga, att detta behov skulle
påkalla antingen en ökning av det nu utgående anslaget till vägunderhållet
eller ett nytt, särskilt för ödebygdsvägarna avsett anslag, men
att, då denna fråga först om flera år skalle bliva aktuell, erfordrades
för det närvarande intet särskilt anslag för detta ändamål.

Till sitt betänkande hava sakkunniga fogat av dem uppgjorda
förslag dels till sådana ändringar i allmänna väglagen, vilka av sakkunniga
ansetts erforderliga för genomförande av förslaget, i vad detsamma
avsåg ödebygdsväg, dels ock till visst tillägg till lagen om enskilda
vägar på landet den 5 juli 1907. Berörda tillägg, som avser
att bereda - möjlighet för kommuner och väghållningsdistrikt att anslå
medel till byggande av enskilda vägar och broar på landet, föranledes
icke av frågan om ödebygdsvägar men står däremot i visst samband
med det av sakkunniga jämväl upptagna spörsmålet om statsunderstödda
enskilda utfartsväo-ar. Beträffande de närmare motiven till de sålunda

O

föreliggande lagförslagen hänvisas till betänkandet.

Vid föredragning den 7 maj 1918 inför Kungl. Maj:t av frågor
beträffande erforderliga anslag till vägauläggningar m. m. blev ovannämnda
betänkande anmält av chefen för civildepartementet, därvid departementschefen
bland annat ansåg sig kunna i huvudsak tillstyrka sakkunnigas förslag
beträffande ödebygdsvägar. Departementschefen erinrade tillika, att
därest, på sätt han förordade, ödebygdsvägarna hänfördes till allmänna
vägar, genomförandet av förslaget gjorde vissa ändringar i allmänna
väglagen påkallade, i vilket syfte sakkunniga jämväl framlagt förslag.
På grund av den långt framskridna tiden kunde departementschefen
emellertid icke då framlägga förslag i berörda avseende, varmed också
syntes kunna utan olägenhet anstå till 1919 års riksdag. Vad slutligen
anginge sakkunnigas förslag om ändring i lagen om enskilda vägar
på landet i syfte att bereda möjlighet för kommun eller väghållningsdistrikt
att lämna bidrag till byggande av en enskild väg eller bro,
erinrade departementschefen, att motion om lagändring i liknaude syfte
blivit väckt vid 1918 års då ännu pågående riksdag, men att denna motion
icke föranlett någon åtgärd från riksdagens sida. Det syntes departementschefen
därför icke föreligga anledning att för det dåvarande upptaga
denna fråga till vidare behandling.

På grund av vad sålunda anförts hemställde departementschefen,
bland annat varom nu icke är fråga, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att på extra stat för år 1919 anvisa ett särskilt reservationsanslag
å 400,000 kronor att under i statsrådsprotokollet angivna villkor
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 259 höft. (Nr 292.) 2

Statsråd»-protokollet
den 7 maj
1018.

10

Biktdagens
skrivelse den
22 juni 1918.

Avgivna

utlåtanden.

Föreslaguu
tillägg till
allmänna
▼äglagen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

utgå som bidrag till anläggning av s. k. ödebygdsvägar i Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län; och blev i enlighet
härmed proposition till riksdagen avlåten.

Denna proposition bifölls av riksdagen, som emellertid i skrivelse
nr 6 A den 22 juni 1918, punkten 16, bestämt uttalade, att skyldighet
att tillhandahålla erforderlig mark för anläggande av ödebygdsväg skulle
åligga vederbörande intressenter, och att riksdagen sålunda icke kunde
biträda den i ärendet uttalade mening, att undantag härifrån skulle göras
för tomt och åker.

Genom remiss den 22 juli 1918 anbefalldes därefter dels länsstyrelserna
i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands,
Kopparbergs och Värmlands län dels ock vägkom mission en att
avgiva utlåtande i anledning av vad ovannämnda betänkande innehölle
i fråga om ändringar i lagen den 23 oktober 1891 angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet och i lagen den 5 juli 1907
om enskilda vägar på landet.

I de inkomna utlåtandena hava länsstyrelserna i allmänhet icke
haft något att i huvudsak invända emot de av sakkunniga föreslagna
ändringarna i lagen den 23 oktober 1891. Från vissa håll framställdes
dock en del mindre väsentliga erinringar i fråga om förslagets detaljer.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatte emellertid, huruvida
icke de erforderliga bestämmelserna rörande ödebygdsvägar hellre borde
ingå i den nya lag om allmänna vägar på landet, vartill vägkommissionen
den 15 december 1916 avgivit förslag. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län uttalade beträffande de föreslagna ändringarna i allmänna väglagen
den uppfattning, att det förefölle mindre lämpligt att för nu ifrågavarande,
för allenast en mindre del av riket avsedda undantagsförhållanden
vidtaga ändringar i en eljest för landet i dess helhet gällande lag, vilken
i allt fall inom kort torde bliva ersatt av nya stadganden i ämnet. Det
syntes länsstyrelsen i stället mera naturligt om beträffande denna
säregna vägtyp erforderliga bestämmelser gåves i en särskild författning.
Till undvikande av onödiga upprepningar skulle i denna författning
utan olägenhet kunna i erforderliga avseenden hänvisas till vad om
allmänna vägar i allmänhet vore stadgat.

I sitt utlåtande framhåller länsstyrelsen i Värmlands län särskilt,
att jämväl inom nämnda län tvivelsutan förelåge ett stort behov
av billiga vägar och detta särskilt inom sådana trakter, där befolkningen

11

Kungl. Maj:ts proposition AV 292.

vore glest boende och saknade tillgång till allmän väg, då anläggning
av dylik väg där ansetts alltför kostbar. För dessa trakter skulle
tillkomsten av sådana vägar, som av sakkunniga benämnts ödebygdsvägar,
bliva till avsevärt gagn.

Vägkommissionen har beträffande förslaget till ändringar i lagen
den 23 oktober 1891 i sitt utlåtande till eu början, med uttalande av
sin anslutning till vad sakkunniga anfört rörande angelägenheten och
behovet av vägnätets utveckling inom de norra orterna, ansett sig böra
framhålla vissa betänkligheter mot en av de grundsatser, som förestavat
förslaget i fråga om ödebygd svägarna och som, att döma av föredragande
departementschefens uttalande och riksdagens skrivelse i ämnet,
syntes kommissionen hava i samband med anslagsfrågans avgörande
vunnit statsmakternas bifall. Kommissionen anför i sådant avseende
följande.

»Med allmän väg förstås enligt 1 § i 1891 års väglag väg, som prövas vara
för allmänna samfärdseln nyttig och nödig. Vägens nytta och nödvändighet för
denna samfärdsel utgör följaktligen det karakteristiska för begreppet allmän väg i
väglagens bemärkelse. I byggande och underhåll av sådan — men också endast
av sådan — väg åligger det enligt väglagens därom meddelade närmare bestämmelser
skattdragarna inom den särskilda vägsamfälligheten, väghållningsdistriktet, att deltaga
med penningar eller in natura. Den rättsliga grund, med stöd av vilken
distriktets skattdragare ansetts kunna betungas med skyldigheter i nyssnämnda avseenden,
är enligt uråldrig svensk rättsuppfattning att söka just i vägens allmänbehövlighet
för samfärdseln. Att utvidga skattdragarnas skyldigheter i berörda
avseenden att omfatta jämväl väg av annat slag än nu angivits står således i strid
mot rättsuppfattningen på området.

Allmänegenskapen hos de ödebygdsvägar, om vilka nu är fråga, betingas
icke av nyttan och behövligheten för a en al manna samfärdseln. Fastmera förutsättes
uttryckligen, att de icke äro av den nytta och nödvändighet för samfärdseln,
att de förty kunna anses såsom allmänna vägar i väglagens bemärkelse. Kännetecknande
för ödebygdsvägarna skall däremot vara dels deras sträckning till avsevärd
längd genom öde fjäll och skogar eller genom glest befolkade trakter och
dels det vid dem fästade syftet att utbreda odlingen och bebyggelsen i de trakter,
där de framgå. Ödebygsvägarna skola således representera en viss allmännyttighet
av annat slag än de i väglagens mening allmänna vägarna, i det de komma att
betjäna ändamål av direkt och särskilt intresse för landet i dess helhet. Vid sådant
förhållande borde enligt kommissionens uppfattning staten ensam åtaga sig hela
bördan av såväl byggande som underhåll av ifrågavarande ödebygsvägar. Någon
lagstiftning i ämnet skulle då icke vara av nöden, utan förhållandet i varje särskilt
fall ordnas uteslutande såsom en anslagsfråga.

Vad särskilt underhållet angår har kommissionen emellertid härmed icke
velat uttala, att väghållningsdistriktet icke skulle kunna under några omständigheter
få sig ålagt skyldighet att övertaga ödebygsvägarnas underhåll. Tvärtom förutsätter

Föreslaget
tillägg till
lagen om enskilda
vägar.

12 Kungl. Maj ds proposition Nr 292.

kommissionen såsom regelrätt att så skall kunna bliva händelsen. I den mån ödebygdsvägarna
motsvara med dem avsett syfte att utbreda odling och bebyggelse,
komma samma vägar i själva verket att så att säga skapa sin egen trafik. Det
bör då vara att förvänta, att berörda trafik förr eller senare antager sådan omfattning,
att vägarna kunna betecknas såsom nyttiga och nödiga för den allmänna
samfärdseln. Härmed är också förutsättningen given för deras indömande i vanlig
ordning såsom allmänna vägar i väglagens bemärkelse samt förty jämväl för väghållningsdistriktets
skyldighet att övertaga vägarnas underhåll. Intill dess så skett
borde underhållsskyldigheten helt åvila statsverket.

I detta sammanhang tillåter sig kommissionen hänvisa till vad kommissionen
redan tidigare beträffande vissa motsvarande frågor anfört i sitt den 15 december
1916 avgivna betänkande rörande vägväsendet på landet I, del 1, sid. 117—128.»

Vägkommissionen framhåller vidare, att, då statsmakterna emellertid
redan nu i samband med beviljande av anslag för ändamålet i princip
och i huvudsak fastslagit skyldigheter för väghållningsdistrikten i avseende
å ödebygdsvägarnas anläggning och underhåll, måste häråt givas
uttryck i lag. Härför erforderliga lagstiftningsåtgärder måste på grund
av sin brådskande beskaffenhet vidtagas omedelbart och arbetet därmed
kunde följaktligen icke anstå i av bidan på slutförandet av den nu pågående
revisionen av väglngstiftningen i dess helhet. Vid sådant förhållande
syntes annan utväg icke erbjuda sig än att antingen inarbeta
de för ändamålet erforderliga bestämmelserna i 1891 års allmänna väglag
eller ock sammanföra dessa bestämmelser i en särskild författning. För
en åtgärd i sistnämnda riktning skulle, enligt kommissionens uppfattning,
kunna anses tala den omständigheten, att de ifrågasatta nya bestämmelserna
vore avsedda att vinna tillämpning — åtminstone tills
vidare — allenast inom vissa delar av vårt land. För den händelse
emellertid berörda nya stadganden ansåges böra, på sätt jämväl torde
hava förutsatts vid anslagsfrågans behandling, erhålla sin plats i den
allmänna väglagen, kunde kommissionen, under sålunda förhandenvarande
förhållanden, endast hava att verkställa en övervägande formell
granskning av det föreliggande lagförslaget.

Beträffande förslagets särskdda bestämmelser har kommissionen
därefter framställt erinringar i åtskilliga avseenden.

Vad därefter angår det föreslagna tillägget till lagen den 5 juli
1907 uttalar länsstyrelsen i Västernorrlands län den åsikt, att det
skulle vara principiellt oriktigt medgiva, att de allenast för allmänna
vägväsendet inrättade väghållningsdistrikten utvidgade sin
intressesfär att omfatta även enskilda vägar. Länsstyrelsen förmodade
för sin del, att, därest väganläggning av beskaffenhet att icke kunna

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

hänföras till allmän väg befunnes vara av sådant allmänt intresse, att
dess utförande ansåges böra på ett eller annat sätt understödjas av
allmänt anslag, vederbörande kommun icke skulle underlåta, att därest
sådant lämnades densamma öppet, därför lämna erforderligt bidrag.
Emot ett allmänt förklarande, att kommun skulle äga befogenhet att
bidraga till byggande av enskild väg eller bro, hade länsstyrelsen intet
att erinra.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför, att, därest det ifrågasatta
tillägget till enskilda väglagen upphöjdes till lag, skulle detta
bryta kommunallagarnas allmänna bestämmelser, att kommunens
medel endast finge användas för kommunens allmänna angelägenheter.
Enligt det föreslagna stadgandet skulle dessa medel kunna
användas i ett rent enskilt intresse. Visserligen syntes av sakkunnigas
motivering framgå, att de enskilda vägar eller broar, som genom kommunalt
bidrag skulle byggas, även skulle tjäna något kommunens allmänna
intresse, men någon sådan bestämmelse hade icke fått sitt uttryck
i lagförslaget. Vad som vore sagt om kommun gällde även för väghållningsdistrikt.
En fara av den bestämmelse, som här avsåges, läge
även däri att den skulle motverka intresset att bygga allmänna vägar,
där sådana vore av behovet påkallade. Skulle bestämmelsen genomföras,
borde densamma jämväl i vissa andra angivna avseenden kompletteras.
Länsstyrelsen kunde förty icke tillstyrka förslaget sådant det nu iörelåge.

Övriga länsstyrelser, som hörts i ärendet, hava icke haft något
att erinra emot den föreslagna tilläggsbestämmelsen.

Vägkommissionen anför beträffande förslaget i denna del.

»Det av sakkunniga ifrågasatta tillägget till den enskilda väglagen avser att
bereda möjlighet för kommuner och väghållningsdistrikt att lämna bidrag till byggande
av enskild väg.

Yad först beträffar dylik befogenhet för vägMllningsdist rikt ens vidkommande
lärer, med hänsyn till allmänna väglagens stadganden, sådant distrikt för närvarande
icke lagligen kunna ekonomiskt understödja vare sig byggandet eller underhållet
av enskild väg. Vid riksdagen år 1913 framställdes av enskilda motionärer förslag,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning och
förslag om sådan ändring i allmänna väglagen, att kostnaden för undeihåll av enskild
väg skulle kunna, under vissa förutsättningar, uppdelas emellan väghållningsdistrikt,
med lagenligt bidrag av statsmedel, och vederbörande enskilda vägintressenter.
Berörda motion, som avstyrktes av jordbruksutskottet, blev därefter av riksdagens
båda kamrar avslagen.

Den ståndpunkt, riksdagen sålunda då intagit, överensstämmer, såvitt kommissionen
kan finna, fullständigt med den av kommissionen ovan utvecklade uppfattning
om vägskattskyldighetens reserverande till förmån uteslutande för de vägar,
som äro nyttiga och nödiga för den allmänna samfärdseln. Om man i likhet med

Departements chefen.

14 Kungl. Maj:ts proposition AV 292.

kommissionen måste ställa sig betänksam mot att belasta väghållningsdistrikten
med bördor för de s. k. ödebygdsvägarna, synes man med samma, om icke bättre
skäl böra taga avstånd från tanken på vägkassornas anlitande för det enskilda vägnätet,
evad det gäller den stadigvarande bördan av vägarnas underhåll eller, såsom
här är meningen, allenast engångskostnaden för deras byggande. Kommissionen
anser sig sålunda förhindrad att tillstyrka förslaget i denna del.

Beträffande kommunerna sakna de för närvarande enligt administrativ rättspraxis
befogenhet att anslå medel till enskilda vägbyggnader. Däremot tillkommer
dem, jämlikt lag den 20 juni 1905, sådan rätt med avseende å allmänna vägar.
Att på sätt nu föreslås utsträcka denna befogenhet att avse jämväl enskilda vägar
synes kommissionen ägnat att väcka starka betänkligheter — åtminstone om frågan
ställes så allmänt, som förslaget angiver. Byggandet av en enskild väg är dock i
grunden alltid uttryck för ett eller liera privatintressen och måste i detta avseende
vara att likställa med varje annan företagarverksamhet för tillgodoseendet av
dylika intressen. Skall nu kommun berättigas att anlita sina skattdragare för att
ekonomiskt stödja ett privat företag av den art, varom här är fråga, förefinnes
knappt någon rationell grund, varför icke kommunen lika väl skulle få befogenhet
att med sina skatteresurser underhjälpa varjehanda andra företag av enskild natur.
Sett ur denna synpunkt innebär förslaget rubbning av en princip alltför viktig för
att icke böra strängt upprätthållas.

Kommissionen finner sig fördenskull icke heller i denna del kunna förorda
förslaget.

I varje fall lärer den ifrågasatta befogenheten böra begränsas genom förbehåll,
att den må avse endast sådan enskild väg, som må anses vara till gagn för
en större del av kommunens fastigheter.»

Jämväl mot formuleringen av ifrågavarande tilläggsbestämmelse
både av väglcommissionen framställts anmärkningar, huvudsakligen av
redaktionell art.

Beträffande till en början sakkunnigas förslag, i vad detsamma
avser ödebygdsväg, hava, såsom i det föregående framhållits, de särskilda
stadganden, vilka utgöra en nödvändig förutsättning för tillämpningen
av riksdagens beslut om amlag till anläggning av sådan väg, i förslaget
utformats såsom ändringar i eller tillägg till allmänna väglagen av år
1891. Emellertid äro, såsom jämväl av vägkommissionen erinrats,
vissa av dessa stadganden av beskaffenhet att överhuvud taget icke
böra ingå i allmän lag. Så är bland annat förhållandet med de bestämmelser,
som skola reglera ödebygdsvägs anläggning och första
underhåll genom statsverkets försorg. Frågan i dessa delar bör nämligen
ordnas genom de föreskrifter, som stadgas rörande användningen
av det för ändamålet anvisade anslag. I överensstämmelse härmed
hava de härutinnan erforderliga stadgandena också blivit intagna i ovan
nämnda kungörelsen den 11 oktober 1918 rörande anslagets användande.

15

Kungl. Ma,j;ts proposition Nr 292.

Övriga för frågans reglerande erforderliga stadganden böra
däremot såsom inverkande på väghållningsdistriktens rätt fastslås genom
lag. Vid ärendets beredning har jag emellertid funnit, att dessa bestämmelser
icke lämpligen böra inarbetas i gällande väglag. Denna lag
är ju för närvarande föremål för en omfattande revision, och det förefaller
mig därför mindre tilltalande alt nu företaga de rätt avsevärda
ändringar i lagen, som skulle erfordras för genomförande av sakkunnigas
förslag. Härtill kommer, att de ifrågasatta nya bestämmelserna
skola, åtminstone tillsvidare, gälla allenast inom ett begränsat
område av vårt land samt att vissa av dessa bestämmelser visat sig
icke kunna utan svårighet inordnas i själva väglagen, vilken ju såsom
sitt föremål angiver uteslutande sådan väg, som prövas vara nyttig och
nödig för den allmänna samfärdseln. På grund härav har jag ansett
övervägande skäl tala för en anordning i den av länsstyrelsen i Västernorrlands
län förordade och jämväl av vägkommissionen antydda riktning,
att de särskilda bestämmelser, vilka erfordras rörande ödebygdsväg,
sammanföras i en självständig lag. Denna lag skall tillsvidare
gälla vid sidan av allmänna väglagen. Vid den förestående slutliga revisionen
av väglagstiftningen torde nyssnämnda bestämmelser enligt min
uppfattning bära iuarbetas i den lag, som därefter skall gälla beträfande
landsbygdens allmänna vägar.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört har jag låtit inom
departementet uppgöra förslag till en självständig lag om ödebygdscägar.
Vid utarbetande av detta förslag, som i åtskilliga punkter hänvisar till
allmänna väglagen, har jag givetvis låtit mig angeläget vara att i sak
så nära som möjligt ansluta mig till motsvarande delar i sakkunnigas
förslag, vilket ju legat till grund för riksdagens beslut om beviljande
av anslag.

Vad därefter angår det av sakkunniga framlagda förslaget om
visst tillägg till 1907 års lag om enskilda vägar på landet i syfte att
bereda möjlighet för kommuner och väghållningsdistrikt att ekonomiskt
understödja byggandet av enskild väg, ansluter jag mig till den av
länsstyrelsen i Västernorrlands län samt vägkommissionen uttalade uppfattning,
att befogenhet i sådan riktning icke bör inrymmas åt de allenast
för allmänna vägväsendet inräitade väghållningsdistrikten. Mera
tvivelaktig ställer sig frågan för kommunernas vidkommande. Frågan
härom måste emellertid ses i samband med åtskilliga andra kommunala
spörsmål och kan följaktligen icke rätt bedömas utan en mera allsidig

16

Kungl. Maj.ts proposition Nr 292.

utredning. Med anledning härav anser jag de sakkunnigas i ämnet gjorda förslag
icke böra upptagas till avgörande i nu förevarande sammanhang. Någon
vidare hemställan i denna del av ärendet har jag följaktligen icke att göra.

Vidkommande slutligen innehållet av det inom departementet uppgjorda
förslaget till lag om ödebygdsvägar tillåter jag mig anföra följande.

I förslaget angives icke, att lagens tillämplighetsområde skall vara
inskränkt till de fyra nordligaste länen. För den händelse statsmakterna
framdeles bevilja anslag till ödebygdsvägar jämväl inom andra trakter
av vårt land, skall lagen följaktligen utan vidare gälla beträffande ödebygdsväg
jämväl i sådana trakter.

Den i 1 § förekommande definitionen å begreppet ödebvgdsväg
ansluter sig nära till den i sakkunnigas förslag upptagna. Genom densamma
avgränsas ödebygdsväg från, å ena sidan, de i väglagens mening
allmänna vägarna — dit jämväl äro att hänföra såväl de ödebygdsvägar
av äldre typ, vilka finnas anlagda i Västerbottens läns lappmark, som
ock de s. k. enklare vägar, till vilkas anläggande i de nordligaste länen
särskilt statsanslag finnes anvisat — samt, å andra sidan, de enskilda
vägarna. Till sistnämnda grupp böra även sådana utfartsvägar, till
vilkas byggande statsbidrag utgår jämlikt beslut av sistlidna års lagtima
riksdag.

Den i paragrafens andra stycke intagna allmänna bestämmelsen
om ödebygdsvägens byggnadssätt har, liksom vägens definition, givetvis
måst upptagas i själva lagen med hänsyn därtill att väghållningsdistrikten
skola vara skyldiga att efter någon tid övertaga vägens underhåll
samt jämväl under vissa förhållanden äro pliktiga deltaga i kostnaderna
för vägens anläggande. Att, utöver en sådan allmän bestämmelse,
i lagen inrymma mera detaljerade föreskrifter rörande vägens
konstruktiva beskaffenhet lärer däremot icke vara nödigt eller ens lämpligt.

Ödebygdsvägarna äro avsedda att anläggas genom statens försorg
och på dess bekostnad, eventuellt med bidrag till någon mindre del från
vederbörande väghållniugsdistrikt. Såsom förutsättning för statens befattning
med företag av sådant slag gäller emellertid, att erforderlig mark
jämte byggnadsmaterialer kostnadsfritt få disponeras för vägbyggnaden.
Bestämmelser i båda dessa hänseenden hava av sakkunniga givits plats
i tillägg till väglagens 4 §. Emellertid hava, såsom redan i det föregående
angivits, några särskilda stadganden beträffande statens åtgärder
med avseende å vägarnas anläggande och första underhåll ansetts icke

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

höra inrymmas i själva lagen utan hava i stället upptagits bland de
allmänna villkor och bestämmelser, som enligt kungörelsen den 11 oktober
1918 skola gälla för anslagets användande. Jämväl villkoret om kostnadsfritt
tillhandahållande av mark m. m. har, då bestämmelse härom
uppenbarligen icke bör genom lag fastslås, intagits i nyssnämnda kungörelse.
Vid nu angivna förhållanden har beträffande vägens byggande
och första underhåll i det föreliggande lagförslaget, icke upptagits mera
än den i 2 § lämnade hänvisningen till vad beträffande statsanslagets
användande finnes särskilt föreskrivet.

I 3 § hava inrymis bestämmelserna om väghållningsdistriktets
eventuella skyldighet att med penningar bidraga till anläggandet av
ödebygdsväg, vilken skyldighet givetvis måste fastslås genom lag. De
i ovannämnda kungörelse den 11 oktober 1918 härom givna föreskrifter
böra följaktligen ur kungörelsen utgå.

På prövning av vederbörande länsstyrelse skall enligt sakkunnigas
förslag i varje särskilt fall bero, dels huruvida sådant bidrag
skall utgöras, dels ock, med viss närmare angiven begränsning, det belopp,
varmed bidraget skall utgå. Enligt förslagets avfattning skulle
allenast vid prövningen av sistnämnda fråga hänsyn skulle tagas till den
ekonomiska bärkraften hos d:striktet. Då emellertid sådan hänsyn torde
böra göra sig gällande jämväl vid avgörandet av den grundläggande
frågan, huruvida distriktet överhuvud taget bör få sig ålagd någon bidragsskyldighet
eller icke, har i överensstämmelse härmed det nu föieliggande
förslaget avfattats.

Beslutet om distriktets bidragsskyldighet bör påtagligen ställas i visst
samband med avgörandet av själva vägbyggnadsfrågan. Härom hava
några bestämmelser emellertid icke ansetts böra inflyta i det nu framlagda
lagförslaget. I sakkunnigas lagförslag däremot hava stadganden
i hithörande ämne givits plats i tillägg till väglagens 4 §, som i
sin nuvarande lydelse avhandlar det formella förfärandet vid väganläg-gningsfrågors
behandling och prövning. Enligt detta tillägg skulle länsstyrelsen
vid meddelande av beslut rörande byggande av ödebygdsväg
tillika avgöra frågan om distriktets bidragsskyldighet. Sakkunniga hava
nämligen utgått från att det skulle ankomma på länsstyrelsen att, såsom
nu enligt 4 § väglagen är fallet beträffande allmän väg, jämväl beträffande
ödebygdsväg fatta beslut om att vägen skall byggas. 1 samband
med detta beslut skulle då enligt sakkunnigas förslag distriktets bidragsskyldighet
avgöras.

Emellertid lärer beträffande frågan om bvggande av ödebygdsväg
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 259 höft. (Nr 292.) 3

18

Kungl. Maj.ts ■proposition Nr 292-

något beslut, i den mening väglagens 4 § fattar ordet, överhuvud taget
icke kunna komma ifråga. Ett dylikt beslut innebär nämligen ett
åliggande för vederbörande att anlägga den väg beslutet avser. Ett
motsvarande åläggande för statsverket att bygga ödebygdsväg lärer
uppenbarligen icke kunna komma i fråga. Anläggandet av sådan väg
är ju en statsverkets ensak och beror ytterst på huruvida statsanslag
för ändamålet finnes tillgängligt eller ej. Anläggningsfrågan bör sålunda
regleras endast genom de bestämmelser, som gälla för anslagets användande.

Såsom redan framhållits är anslaget till anläggande av ödebygdsväg
avsett att disponeras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vid
sådant förhållande, och då anläggningen skall eke helt och hållet genom
statens försorg, lärer det ankomma på nämnda styrelse att med tillämpning
av de beträffande anslagets användande gällande föreskrifter besluta
om igångsättande av sådant byggnadsföretag. Styrelsens beslut
i ämnet måste emellertid föregås av eu på lämpligt sätt. anordnad undersökning
inom orten beträffande vägens behövlighet jämte andra på
byggeadsfrågan inverkande omständigheter. Enligt min uppfattning
torde länsstyrelsens befattning med frågan om ödebygdsvägs anläggning
huvudsakligen böra hava avseende på denna förberedande utredning,
vilken lämpligen bör utmynna däri att länsstyrelsen, med ledning av den
vunna utredningen och efter vederbörandes hörande, meddelar yttrande,
huruvida vägbyggnadsföretaget bör komma till stånd eller icke. Jag
har nu tänkt mig, att länsstyrelsen i samband härmed skall meddela beslut,
huruvida och i vilken omfattning vederbörande väghållningsdistrikt skall
hava skyldighet att, på sätt i 3 § av det nu föreliggande lagförslaget
angives, med penningar bidraga till vägbyggnaden, därest densamma
kommer till stånd. Frågan härom bör nämligen, såsom inverkande på
det erforderliga statsanslagets storlek, vara avgjord redan innan företaget
igåugsättes. Med denna anordning skall således något formligt beslut,
att ödebygdsväg skall anläggas, icke meddelas av länsstyrelsen.

Innan väg- och vattenbygguadsstyrelsen beviljar anslag till något
byggnads företag av nu ifrågavarande slag, skall sålunda hos styrelsen
föreligga dels uttalande från vederbörande länsstyrelse, att denna efter
vederbörandes hörande ansett den ifrågasatta vägen böra komma till Siånd
såsom ödebygdsväg, dels ock det beslut, som länsstyrelsen, enligt vad
ovan sagts, i samband med avgivande av nämnda uttalande skall hava
fattat rörande distriktets bidragsskyldighet.

En anordning sådan, som den av mig nu förordade, förutsätter

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

emellertid viss omarbetning av motsvarande stadganden i kungörelsen
den 11 oktwber 1918.

Bestämmelserna i de två första punkterna av 4 § överensstämma
till sitt innehåll nära med vad sakkunniga i motsvarande avseendeu föreslagit.
Att märka är likväl att, sås''>m förut angivits och i olikhet mot
vad som skett i sakkunnigas förslag, någon skyldighet för statsverket
att till en tid underhålla ödebygdsvägen icke stadgats i själva lagen.

I slutet av paragrafen har upptagits bestämmelse, att ödebygdsväg
skall från utgången av det år, under vilket laga kraft ägande beslut om
vägens övertagande till allmänt underhåll föreligger, anses såsom allmän
väg enligt gällande väglag. Från denna tidpunkt skola följaktligen,
med visst här nedan angivet undantag, väglagens bestämmelser utan
vidare äga tillämpning med avseende å ödebygdsvägen såsom om denna
vore allmän väg.

I olikhet häremot skulle enligt sakkunnigas förslag ödebygdsväg
redan från början anses såsom allmän väg, samt väglagen förty redan
från första stund vara tillämplig jämväl å ödebygdsvägen. Då emellertid
staten skall ombesörja och i regel till väsentligaste delen bekosta
byggandet av sådan väg, samt staten dessutom under någon tid skall
bestrida vägens underhåll, synes anledning saknas att, redan för tiden
innan underhållet övergått å distriktets väghållare, likställa ödebygdsväg
med allmän väg i väglagens bemärkelse. Så mycket mindre skäl
torde härtill förefinnas, som varken de i väglagen givna bestämmelserna
om det formella förfarandet vid vägbyggnadsfrngans avgörande ej heller
nämnda lags föreskrifter om allmän vägs konstruktiva beskaffenhet skola
komma i tillämpning i vad angår ödebygdsväg.

I 5 § utsäges att förslagets föregående paragrafer skola äga motsvarande
tillämpning, då ödebygdsväg »omlägges», med vilket uttryck
avses en förändring av vägens läge i plan. Av nu ifrågavarande bestämmelse,
som överensstämmer med vad sakkunniga härutinnan föreslagit,
följer, att vad i väglagens 14 § första stycket stadgas, för den
händelse väg varder omlagd, icke skall äga tillämpning, där omläggningen
avser ödebygdsväg.

Med omläggning av ödebygdsväg hava sakkunniga i sitt förslag jämställt
ett »iståndsättande» av sådan väg. Uttrycket »iståndsättande av ödebygdsväg»
lärer knappast kunna tolkas annorlunda än såsom avseende
utförandet av någon grundligare reparation å vägen. Härav skulle då
följa, att därest ödebygdsväg, vars underhåll redan har övertagits av

20

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 292.

väghållningsdistriktet, erfordrade en dylik reparation, statsverket skulle
ej mindre bekosta denna reparation utan även under någon tid därefter
underhålla den reparerade vägen. En dylik anordning synes mig icke
lämplig om ens av sakkunniga avsedd. Jag har för den skull ansett
några bestämmelser om »iståndsättande av ödebygdsväg» icke böra inflyta
i lagen.

6 §. Enligt stadgande i väglagens 41 § skall vid verkställande av väg delning

träffas bestämmande bland annat om vilka vägar skola anses
såsom allmänna samt om dessa vägars egenskap av landsväg eller
bygdeväg. Med tillämpning allenast av detta stadgande skulle följaktligen
en inom distriktet befintlig ödebygdsväg icke kunna med bibehållande
av denna sin egenskap omfattas av vägdelningsförrättningen.
För möjliggörande av att så må kunna ske har uttrycklig bestämmelse
i ämnet upptagits i det nu framlagda förslagets 6 §.

Denna bestämmelse avser emellertid allenast sådan ödebygdsväg,
som redan utgör föremål för allmänt underhåll.

Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra, att sakkunniga i sitt
försTag såsom tillägg till väglagens 43 § upptagit ett stadgande, enligt
vilket jämväl sådan ödebygdsväg, vars underhåll ännu ankomme på
statsverket, skulle kunna vid vägdelning påföras fastighet till underhåll
in natura från den tidpunkt, då vägens underhåll genom statsverket
upphörde. Något stadgande i sådan riktning har emellertid icke ansetts
böra inflyta i nu föreliggande förslag. Ett dylikt stadgande skulle
nämligen knappast bliva av större praktisk betydelse, vartill kommer,
att sakkunnigas förslag i denna del skulle, med hänsyn särskilt till det
sätt på vilket den allmänna bidragsskyldighebm till vägunderhåll! är
genom väglagen ordnad, för sitt genomförande föranleda vissa andra
bestämmelser av rätt invecklad beskaffenhet.

7 §. Väglagens 8 § andra stycket, 14 § andra stycket samt 18 § inne hålla

vissa bestämmelser avsedda att vinna tillämpning, bland annat,
då bygdeväg förändras till landsväg. Motsvarande stadganden böra
gälla jämväl vid eventuell förändring av ödebygdsväg till bygdeväg
eller landsväg. Ettryckligt stadgande i sådan riktning har intagits
i lagförslagets 7 §, vilken paragraf får sin betydelse, vare sig ödebygdsvägen
före förändringen varit eller icke varit till allmänt underhåll
övertagen.

s §•

Sakkunniga hava i sitt betänkande förordat, att till bestridande
av underhållet å ödebygdsväg, som övertagits till allmänt underhåll,

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

skall utgå ett väsentligt högre statsbidrag än som nu enligt 60 § väglagen
lämnas såsom ordinarie bidrag till de allmänna vägarnas underhåll.
Härvid är till en början att märka, att vid beräknande av ordinarie
stats bidragets belopp hänsyn skall tagas till uppskattade underhållskostnaden
jämväl å dylik ödebygdsväg. Vägen är ju, sedan den övertagits
till allmänt underhåll, att anse såsom allmän väg. Sakkunniga
hava nu hemställt, att, utöver berörda ordinarie bidrag, som på grund
av 1018 års lagändring numera utgår med tre tiondelar av uppskattade
underhållskostnaden, skall, där till allmänt underhåll övertagen
ödebvgdsväg finnes inom distriktet, lämnas ett särskilt tillläggsbidrag
motsvarande i regel tre tiondelar av uppskattade kostnaden för ödebygdsvägens
underhåll. För särskilda fall skall dock till äggsbidraget kunna,
efter Kungl. Majits prövning, utgå med högre belopp, intill sex tiondelar
av nämnda kostnad.

Bestämmelser i nu angivet syfte hava upptagits i första stycket
av 8 § i det nu anmälda lagförslaget.

Jag tillåter mig därvid erinra, att särskilt anslag till bestridande
av berörda tilläggs bi drag ännu icke beviljats av riksdagen. I de bestämmelser,
som skola gälla för användningen av sådant anslag och vilka
avses med den i slutet av paragrafens nyssnämnda stycke lämnade hänvisningen,
torde böra inflyta, bland annat, de föreskrifter, som skola
komma till användning, därest väghållningsdistrikt önskar komma i åtnjutande
av högre tilläggsbidrag än det normala.

1 nära anslutning till sakkunnigas uppfattning, att tilläggsbidraget
bör tillgodokomma icke allenast dem, som å ödebygdsväg fullgöra underhåll
in natura, har i andra och tredje styckena i nu ifrågavarande
paragraf upptagits, bland annat, att den del av tilläggsbidraget, som
belöper på underhållet av indelad väg, skall tillhandahållas distriktets
samtliga naturaväghållare, en var i förhållande till uppskattade underhållskostnaden
å hans väglott, ävensom att vid vägskattens beräknande
avdrag från uppskattade kostnaden för underhållet av de indelade
vägarna inom distriktet skall göras jämväl för tilläggsbidraget i nu
nämnd del.

Genom dessa två bestämmelser kombinerade med varandra vinnes
nämligen att tilläggsbidraget komnrnr samtliga till vägväsendet inom
distriktet bidragspliktiga, bland dem även icke-natnra-väghållarna, i lika
mån till godo. Motsvarande bestämmelser beträffande det ordinarie
underhållsbidraget återfinnas i väglagens 60 § andra och tredje styckena.

Enligt förslagets 9 § skola väglagens bestämmelser om vinter -

10 Sj.

22 Kungl. Maj.ts proposition Nr 292.

väghållning gälla beträffande ödebygdsväg, redan innan vägen övertagits
till allmänt underhåll. Paragrafen innehåller följaktligen ett
undantag från den allmänna regeln om tidpunkten för inträdandet
av väglagens tillämpning i fråga om ödebygdsväg. I det av sakkunniga
uppgjorda förslaget till ändringar i väglagen har något uttryckligt
stadgande om vinterväghållning'' n, motsvarande det nu ifrågavarande,
icke behövt upptagas, eftersom enligt detta förslag ödebygdsvägen
redan från sin första tillblivelse skulle vara att anse såsom allmän
väg.

Vidare bör i detta sammanhang påpekas, att sakkunniga i sitt
lagförslag ansett sig böra till väglagens 75 § foga ett nytt stycke av
innehåll, att vederbörande länsstyrelse skulle äga att beträffande ödebygdsväg
medgiva vissa lättnader i fråga om sättet för vinterväghållningens
utförande. Såsom av motiveringen framgår skulle sålunda
plogning av vägen icke alltid behöva verkställas, utan vägen i stället
göras framkomlig genom snötäckets tillpressning, exempelvis med en
därtill lämplig vägvält.

Då befogenhet i angivna riktning redan nu enligt väglagens bestämmelser
lärer anses tillkomma länsstyrelse, har det föreslagna stadgandet
såsom onödigt icke influtit i det nu framlagda förslaget.

Enligt sakkunnigas förslag skola till ödebygdsväg hörande bro
och färja likställas med sådan väg. Stadgande härom har upptagits i
10 § av nu anmälda förslag.

Sedan departementschefen därefter uppläst det inom departementet
utarbetade förslaget till lag om ödebygdsvögar, vilket förslag finnes såsom
bilaga fogat vid detta protokoll, hemställde departementschefen, att
Kungl. Maj:t måtte förordna, att lagrådets yttrande över förslaget måtte,
för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas medelst
utdrag av protokollet.

Häri instämde statsrådets övriga ledamöter och
behagade Hans Maj:t Konungen häri ill lämna bifall.

Ur protokollet:
Aug. Borgström.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 292.

23

Förslag

till

Lag

om ödebygdsvägar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Med ödebygdsväg förstås i denna lag väg, som till avsevärd längd
sträcker sig över fjäll, skogar eller andra glest befolkade trakter samt
prövas vara av betydelse för det allmänna såsom ägnad att utbreda odling
och bebyggelse men icke är sådan väg, som avses i gällande lag angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Ödebygdsväg skall till byggnadssättet vara av så enkel beskaffenhet,
som kan vara förenlig med vägens ändamål.

2 §.

Om byggande av ödebygdsväg så ock om underhåll av sådan väg,
intill dess densamma, på sätt nedan sägs, övertagits till allmänt underhåll,
gille vad beträffande användningen av för ändamålet anvisat statsanslag
finnes särskilt föreskrivet.

3 §.

Till byggande av ödebygdsväg må väghållningsdistrikt, som av
företaget boröres och som med hänsyn till sin ekonomiska bärkraft
finnes böra i anläggningen taga del, kunna av vederbörande länsstyrelse

24

Kungl. Maj.ts proposition Nr 292.

förpliktas att ur vägkassan lämna bidrag med visst belopp i penningar.
Det bidrag må icke sättas högre än till en sjättedel av beräknade kostnaden
för företaget, där icke länsstyrelsen för särskilt fall prövar högre
bidrag böra utgå.

4 §•

År ödebygdsväg färdigställd, skall vägen, sedan densamma vunnit
nödig stadga och fasthet, övertagas till allmänt underhåll. Härom skall
länsstyrelsen efter verkställd utredning om vägens beskaffenhet meddela
beslut, att tillämpas från utgången av det år, då beslutet vunnit laga
kraft. Från samma tid skall vägen anses såsom allmän väg enligt gällande
lag angående väghållniugsbesvärets utgörande på landet.

5 §•

Vad här ovan i denna lag stadgats skall äga motsvarande tillämpning
beträffande omläggning av ödebygdsväg.

6 §•

Sker, efter det ödebygdsväg blivit till allmänt underhåll övertagen,
vägdelning inom distriktet, skall, där icke annat i laga ordning bestämmes,
ödebygdsvägen i sådan egenskap omfattas av förrättningen.

7 §•

Förändras ödebygdsväg till bygdeväg eller landsväg, skall beträffande
kostnaden liärför tillämpas vad i 8 § andra stycket i gällande lag
angående väghållniugsbesvärets utgörande på landet finnes för där avsedda
fall föreskrivet; och njute den, vilkens vägunderhåll genom förändringen
försvåras, härför ersättning ur vägkassan. Om den ersättning
gälle vad i 18 § nämnda lag stadgas.

8 §•

Sedan ödebygdsväg övertagits till allmänt underhåll, lämnas av
statsmedel, utöver sådant bidrag som avses i 60 § förstastycket, första punkten
i gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet,

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

särskilt t-illäggsbidrag med belopp motsvarande tre tiondelar av uppskattade
kostnauen för vägens underhåll. I väghållningsdistrikt där särskilda
omständigheter äro för handen, må dock, enligt vad därom särskilt
föreskrives, tilläggsbudget- kunna utgå med högre belopp intill sex
tiondelar av nämnda kostnad.

Tilläggsbidraget utöetalas till vägstyrelsen och tillkommer, i den
mån detsamma belöper på underhållet av- indelad väg, samtliga naturaväghållare
i distriktet en var i förhållande till uppskattade underhållskostnaden
å hans väglotf. Vad sålunda å väghållurna belöper tillhandahålles
dem av vägstyrelsen på lämpligt sätt.

Vid beräkning av vägskatt, enligt vad i 60 § sista stycket i
nämnda lag stadgas, skall avdrag ske jämväl för tilläggsbidraget, i den
mån det belöper på indelad väg.

9 §•

Vad gällande lag angående väghållningsbesvärets utförande på
landet stadgar beträffande vinterväghållning skall äga tillämpning jämväl
å ödebvgdsväg, ändå att vägen ännu icke blivit till allmänt underhåll
övertagen.

10 §.

Lika med ödebygdsväg anses i denna lag till sådan väg hörande
bro och färja.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 259 käft. (Nr 292.)

4

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd torsdagen
den 6 mars 1919.

Närvarande:

Justitieråden G ullstrand,
von Seth,

Wedberg,

Regeringsrå det Planting- Gyllenbåga .

Enligt lagrådet till hand akomm et utdrag av protokollet över jordbruksärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 7
februari 1919, hade Kungl. Maj: t förordnat, att lagrådets yttrande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om ödehggdsvrigar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av revisionssekreteraren friherre Magnus af Ugglas.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget i dess helhet.

Utmärkande för den ifrågasatta nya vägtypen ödebygdsväg är
bland annat, att vägen icke är sådan att den prövas vara för allmänna
samfärdseln nyttig och nödig. På sätt vägkommissionen i sitt utlåtande
över de sakkunnigas förslag närmare utvecklat, överensstämmer det
emellertid icke med hittills vedertagna grundsatser på förevarande rättsområde
att betunga väghållningsdistrikt med besvär och kostnader för
byggande och underhåll av väg, vilken saknar nämnda betydelse för
samfärdseln. Övertygande skäl för att härutinnan frångå gällande rätts
ståndpunkt hava, såvitt lagrådet kunnat finna, ej heller blivit anförda.

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

Lagrådet kan fördenskull ej tillstyrka, att förslaget lägges till grund
för proposition i ämnet. Skulle likväl så anses böra ske, torde beträffande
förslagets allmänna byggnad följande vara att iakttaga.

Det i första hand avgörande för de väghållningsskyldigas förpliktelser
enligt förslaget är, att vägen i fråga prövats vara att hänföra
till ödebygdsväg. Huru denna prövning skall verkställas, lärer med
hänsyn till densammas grundläggande betydelse böra stadgas i själva
lagen och icke få, såsom i förslagets 2 § skett, överlämnas till bestämmande
i den ordning, som gäller för anvisande av statsanslag. Prövningen
bör naturligen, såsom ock i föredragande departementschefens
yttrande förutsättes, ankomma å Konungens befallmngshavande; och
innan beslutet meddelas, böra de väghållningsskyldiga i distrikt, där
vägen skall framgå, hava hörts i ärendet och landsfiskalen däri avgivit
yttrande. Det åläggande för väghållningsdistrikt att bidraga till anläggningskostnaden,
som Konungens befallningshavande skall jämlikt
3 § kunna meddela, bör givas i samband med konstaterandet av vägens
karaktär utav ödebygdsväg. Men åläggandet blir allenast villkorligt,
då ju Konungens befallningshavande ej kan hava att bestämma, huruvida
den tillämnade vägen skall komma till stånd eller ej. Att låta
sättet för sistnämnda frågas avgörande regleras genom de föreskrifter,
som röra användningen av statsanslag till ödebygds vägar, lärer ej
möta betänklighet.

Enligt de sakkunnigas anvisning borde de om ödebygdsvägar erforderliga
särskilda lagbestämmelser inarbetas i väglagen. Att detta
icke vunnit efterföljd vid det remitterade förslagets avfattning synes
välgrundat. Det torde emellertid knappast låta sig göra att lämna väglagen
helt oförändrad. I förslagets 4 § heter det, att ödebygdsväg
skall från viss närmare angiven tidpunkt anses såsom allmän väg enligt
gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande på laudet.
Meningen härmed är, såsom förarbetena till förslaget tydligen visa,
icke att göra väglagens bestämmelser, utan rubbning av vad de för
närvarande innehålla, tillämpliga å ytterligare ett rättsområde. Man
åsyftar i själva verket att giva bestämmelserna i betydlig män annan
innebörd än de nu äga. Belysande härför äro bland annat de uttalanden,
som gjorts angående förslagets 8 §. Enligt denna skall efter viss
tidpunkt till underhållet av ödebygdsväg lämnas särskilt bidrag av
statsmedel utöver sådant bidrag, som avses i 60 § första stycket första
punkten väglagen. Detta lagrum bestämmer statsbidragets storlek till
viss kvotdel av uppskattade kostnaden för underhållet av allmän väg,
bro och färja. Men förslagets mening är, att nämnda enligt väglagen

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

utgående bidrag skall beräknas efter sammanlagda uppskattade underhållskostnadfrna
för dels allmän väg och dels ödebygdsväg. För att
lagstiftningen icke må sakna nödig klarhet, synes vid nu angivna förhållanden
böra i väglagen, kanske lämpligast i dess 1 § eller ock i
sista kapitlet, införas en bestämmelse av innehåll, att i de avseenden,
varom förmäles i 5 och följande av väglagen, inbegripes under all-,
män väg hven ödebygdsväg, i den mån ej annat föranledes av vad om
sådan väg är särskilt stadgat.

Ännu en lag lärer i samband med förslagets genomförande böra
ändras. Uppdelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl.
Maj:t i statsrådet och regeringsrätten är gjord efter principer, vilka
torde påkalla, att klagan över Konungens befallningshavandes beslut i
fråuor rörande ödeb}’gdsväg prövas av regeringsrätten. Även om väglagen
förses med sådant tillägg, som lagrådet förordat, komma emellertid
från Konungens befallningshavande fullföljda mål rörande anläggning
av ödebygdsväg ej att inbegripas under den grupp av vägmål,
vdken enligt lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt tillhör dennas upptagande
och avgörande.

i §•

Om väglagen ändras på sätt lagrådet hemställt, torde det angivande
av begreppet allmän väg, som i förevarande paragraf sker genom
hänvisning till väglagen, böra utbytas mot annat.

3 §•

Paragrafens avfattning angiver knappast med erforderlig tydlighet
vad dock tvivelsutan är meningen eller att, där flera väghållningsdistrikt
beröras av företaget, med andra ord där öd'' bygdsvägen skall framgå
genom (lera distrikt, storleken av det bidrag, ett vart av dessa må förpliktas
lämna, ej må i allmänhet sättas högre än en sjättedel av beräknade
kostnaden icke för företaget i dess helhet utan för den del därav, som
skall utföras inom distriktet.

4 §•

Till förtydligande av vad de väghållningsskyldiga åligger synes
lämpligen böra i lagen utsägas, att anläggningen av ödebygds'' äg sker
genom statens försorg och att de, före vägens övertagande till allmänt
underhåll, ej hava annan förpliktelse med avseende å väghållningen än
som följer av bestämmelserna i 3 och 9 §§.

Meddelas ett dylikt stadgande om anläggningen av ödebygdsväg,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2U2. 29

torde andra stycket av 1 § lämpligen, böra erhålla plats i sammanhang
därmed.

Sista punkten av nu förevarande paragraf torde böra avfattas så,
att väglagen angives skola från den ifrågavarande tidpunkten i tillämpliga
delar gälla med avseende å ödebygdsvägen soin vore den allmän
väg, därvid tillika en erinran lärer böra ske om de modifikationer i
deuna regel, som innefattas i följande paragrafer av förslaget.

5 §.

Intagas i lagen bestämmelser om den prövning beträffande anläggningen
av ödebygdsväg, som skall ankomma å Konungens befallningshavande,
torde ett även eljest önskligt förtydligande av stadgandet
i denna paragraf bliva nödvändigt.

Därest omläggning sker av ödebygdsväg, som övertagits till allmänt
underhåll och jämväl ingått i vägdelning, synes tvekan kunna
uppstå, huruvida underhållet av de nyanlagda vägdelarna skall, sedan
dessa vunnit nödig stadga och fasthet och förty övertagas till allmänt
underhåll samt intill dess ny vägdelning sker, besörjas ur vägkassan
eller av de väghållare, vilka bestredo underhållet av de vid omläggningen
indragna vägdelarna. Förslagets mening torde vara att ifrågavarande
underhåll bör bestridas ur vägkassan. Meddelas i väglagen en bestämmelse
sådan som lagrådet ifrågasatt, lärer emellertid därav bJiva en följd,
att underhållet kommer att ånyo vila å väghållarna, så framt icke i nu
förevarande lag annat uttryckligen stadgas.

8 §•

Då andra stycket av denna paragraf betecknar dem, vilka tilläggsbidraget
tillkommer, såsom samtliga naturaväghållare i distriktet, är för
visso ej avsett att utsäga annan regel än som innefattas i väglagens
60 § andra stycket. Mellan ordalagen i de båda lagrummen finnes
likväl viss skiljaktighet, som kan tänkas mediöra olika tolkningar. Nu
förevarande del av förslaget lärer fördenskull böra genom någon omredigering
bringas till närmare överensstämmelse med avlättningen av
den gällande lagens motsvarande regel.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

30

Kungl. Mapts proposition Nr 292.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

friherre Palmstierna.

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Petersson anmälde
efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet lagrådets
den 6 i denna månad avgivna utlåtande över det den 7 februari 1919
till lagrådet remitterade förslaget till lag om ödebygdsvägar.

Departementschefen redogjorde för utlåtandets innehåll och anförde
därefter:

I sitt utlåtande har lagrådet till en början erinrat, att den ifrågasatta
nya vägtypen ödebygdsväg kännetecknades bland annat därav att
vägen icke vore sådan, att den prövades vara för allmänna samfärdseln
nyttig och nödig. Emellertid överensstämde det icke med hittills vedertagna
grundsatser på förevarande rättsområde att betunga väghallningsdistrikt
med besvär och kostnader för byggande och underhåll av väg,
vilken saknade nämnda betydelse för samfärdseln. Vid sådant förhållande
och då övertygande skäl för att härutinnan frångå gällande rätts
ståndpunkt icke heller, såviit lagrådet kunnat finna, blivit anförda, kunde
lagrådet ej tillstyrka, att det remitterade förslaget lades till grund för
proposition i ämnet. För den händelse likväl så ansåges böra ske, har
lagrådet framställt vissa erinringar såväl beträffande förslagets allmänna

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

byggnad som ock i fråga om förslagets särskilda bestämmelser. Bland
annat har lagrådet sålunda framhållit, att, på det lagstiftningen icke
måtte sakna nödig klarhet, i 1891 års väglag borde införas en bestämmelse
av innehåll, att i de avseenden varom förmäldes i 5 och följande
paragrafer av nämnda lag inbegrepes under allmän väg även ödebygdsväg,
i den mån ej annat föranleddes av vad om sådan väg vore särskilt
stadgat. Vidare uttalade lagrådet, att i samband med förslagets genomförande
lagen om Kungl. ]Vlaj:ts regeringsrätt borde ändras därhän, att
klagan över länsstyrelses beslut i frågor rörande ödebygdsväg skulle
tillhöra regeringsrättens prövning.

Vad nu törst angår den av lagrådet uttalade principiella betänklighet
mot förslagets upphöjande till lag tillåter jag mig erinra, att,
såsom jag till statsrådsprotokollet den 7 februari 1919 vid anmälan av
nu ifrågavarande lagförslag redan framhållit, lagtima riksdagen år 1918
på extra stat för år 1919 beviljat anslag att efter vissa angivna grunder
användas för anläggning av ödebygdsvägar i de fyra nordligaste länen
samt att motsvarande anslag blivit vid innevarande års riksdag äskat
för år 1920. De grunder, enligt vilka det beviljade anslaget skall utgå,
innefatta bland annat vis<a förpliktelser för vederbörande väghållningsdistrikt
med avseende å ödebygdsvägs byggande och framtida underhall.
Härav lärer följa att riksdagen lör sin del godkänt grundsatsen om
väghallningsdistriktens deltagande i kostnaderna för byggande och underhåll
av nu ifrågavarande slag av vägar, ehuru dessa vägar icke prövats
nyttiga och nödiga för den allmänna samfärdseln. Vid sådaut förhållande
och då i allt fall den nu ifrågasatta lagstiftningen utgör en nödvändig
förutsättning’ för det redan beviljade anslagets användande synes
vad lagrådet i nu förevarande avseende anmärkt icke böra utgöra hinder
för framläggande av lagförslag i ämnet.

Beträffande därefter de av lagrådet emot lagförslagets avfattning
gjorda erinringar har jag i anslutning till desamma låtit inom jordbruksdepartementet
i erforderliga delar omarbeta förslaget, vilket därvid i övrigt
undergått vissa smärre ändringar utan saklig innebörd. Sålunda har
bland annat, den i 10 § av det ursprungliga lörslaget upptagna bestämmelsen
rörande till ödebygdsväg hörande bro och färja uteslutits ur
förslaget såsom överflödig.

Dessutom har med anledning av vad lagrådet i ärendet anfört dels
inom justiiiedepartementet uppgjorts förslag till lag om viss ändring i
lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, vilket förslag denna dag av chefen
för nämnda departement underställts Kungl. Maj:t, dels ock inom jordbruksdepartementet
utarbetats förslag till lag om ändring i 1 § all -

32

Kungl. Maj.ts proposition Nr 292.

manna väglagen. Till det sistnämnda av dessa lagförslag torde jagsenare
denna dag få tillfälle återkomma i samband med frågan om
ändring av väglagen jämväl i annan del.

Slutligen tillåter jag mig framhålla, att kungörelsen den 11 oktober
1918 angående statsbidrag till anläggande av ödebygdsvägar inom Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands o<-h Västernorrlands län torde böra,
därest den ifrågasatta lagen om ödebygdsvägar antages, underkastas
ändring i åtskilliga avseenden.

Departementsr-hefen uppläste därefter det omarbetade förslaget till
lag om ödebyg-dsvägar och hemställde, att lagförslaget måtte, jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets Övriga ledamöter
biträdda bemstäiUn täcktes Hans Maj:t Konungen
föroidna, att till riksdagen skulle avlå''as proposition
av den lydelse, bilaga... vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Joh:s Thygesen.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1919.