Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
1
Nr 278.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om ändrad lydelse av §§ 54 och 56 i förordningen om
kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862; given Stockholms
slott den 21 februari 1919.
Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 54
och 56 i förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862.
De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas.
GUSTAF.
Axel Schotte.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 218 höft. (Nr 278.)
335218 I
2
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 278.
Förslag
* till
Lag
om ändrad lydelse av §§ 54 och 56 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862.
Härigenom förordnas, att §§ 54 och 56 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse
:
§ 54.
I stad, där magistrat ej finnes, skall den för sådan stad särskilt tillsatta
styrelse fullgöra de å magistraten ankommande bestyr och åligganden,
om vilkas besörjande därstädes särskild föreskrift i lag eller
författning ej meddelats.
Denna styrelse skall bestå av en kommunalborgmästare och minst
två kommunalrådmän.
Reglemente för stadsstyrelse utfärdas av Kungl. Maj:t efter därom
av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmänna rådstugan
upprättat förslag.
§ 56.
Ledamöterna i drätselkammaren utses, ibland kommunens röstberättigade
medlemmar, av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av
allmänna rådstugan.
Sådant val sker, där två eller flera personer skola utses, proportionellt
på sätt därom är särskilt stadgat, därest sådant äskas av minst
så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga
väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1.
3
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
I stad, där magistrat ej finnes, må i reglementet för drätselkammaren
kunna bestämmas, att drätselkammaren skall utgöras, utom av
de särskilt valda ledamöterna, jämväl av kommunalborgmästaren eller,
där sådan ej finnes, stadsstyrelsens ordförande såsom självskriven ledamot.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920; dock att i stad, som
erhållit stadsrättigheter tidigare än med ingången av nämnda år, skall,
utan hinder av stadgandet i § 54 andra stycket, om stadsstyrelses
sammansättning gälla vad i reglementet för stadsstyrelsen är eller varder
förordnat.
4
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21
februari 1919.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson, •
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Thorsson.
Chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte anförde:
Sedan inom civildepartementet tillkallade sakkunniga med skrivelse
den 22 december 1917 avgivit betänkande med förslag angående magistratsförvaltningens
ordnande i städer under landsrätt, har Kungl. Maj:t
genom remiss den 7 mars 1918 anbefallt länsstyrelserna i län, där städer
finnas med mindre än 10,000 invånare, att, efter det magistrater och
stadsstyrelser i städer av nyssnämnda storlek lämnats tillfälle att yttra
sig över berörda förslag, inkomma med de yttranden, som sålunda avgivits,
ävensom egna utlåtanden.
Länsstyrelsernas utlåtanden, åtföljda av yttranden från förenämnda
magistrater och stadsstyrelser, hava numera inkommit. Jämväl styrelsen
för svenska stadsförbundet, som lämnats tillfälle att yttra sig över betänkandet,
har avgivit utlåtande över detsamma. Åven från föreningen
Sveriges stadsombudsmän och kommunalsekreterare har yttrande däröver
inkommit. Jag anhåller nu att få ånyo- anmäla detta ärende.
Innan jag närmare ingår på innehållet av nämnda förslag, tillåter
jag mig fästa uppmärksamheten på att den nu föreliggande frågan om
5
Kungl. Maj.is Proposition Nr 278.
magistratsförvaltningens ordnande i städer under landsrätt är av icke
oväsentlig betydelse för kommunalförvaltningen till följd såväl av att
städerna under landsrätt redan nu utgöra ett förhållandevis tämligen
stort antal som ock av att denna stadstyp synes komma att för framtiden
erhålla allt, större omfattning. 1 korthet må erinras om de förhållanden,
som givit utvecklingen på detta område denna riktning.
Uppkomsten av städer under landsrätt var vid tiden för kommunal- Landsrätt,-lagstiftningens tillkomst i allmänhet föranledd av ekonomiska hänsyn.
Medan å ena sidan för handelns skull stadens bildande ansågs nödigt,
befanns å andra sidan den ort, där staden lämpligen borde vara förlagd,
vara i saknad av den ekonomiska bärkraft, som syntes erforderlig
för dess betungande med kostnad för magistrat och rådhusrätt. I enlighet
härmed har ock, efter hand som de sålunda organiserade städerna
tillvuxit i ekonomisk styrka, dem ålagts att inrätta magistrat och rådhusrätt.
Då efter tillkomsten av den nya näringsfrihetslagstiftningen
behovet av stadsbildning icke framträdde på enahanda sätt som förut,
syntes det rimligt, att stad sprivilegier icke vidare beviljades andra orter
än sådana, vilkas ekonomiska bärkraft medgav dem att inrätta magistrat.
Det föreföll därför som om efter nämnda tid den magistratslösa
staden borde vara en institution, som vore ställd på avskrivning. Erfarenheten
gav till en tid stöd åt denna uppfattning. Intill år 1903 beviljades
icke i något fall stadsrättigheter utan att staden tillika erhöll
egen jurisdiktion och således magistratsfö ivältning.
Emellertid hade under det pågående arbetet för förberedande av eu Nyajagberedallmän
rättegångsreform betänkligheter uppkommit mot bibehållande av g
den nu bestående olikheten mellan landsbygdens och städernas domstolsväsende.
I nya lagberedningens år 1884 avgivna betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning framhölls, att denna olikhet vilade på
principiellt oriktig grund och uppenbarligen utginge från historiskt givna
förutsättningar, som numera ej ägde samma betydelse som förut. Rättsskipningens
ordnande och bekostande maste lika väl för stad som föi
landsbygd vara en statens, ej en kommunens angelägenhet. Åtskiljandet
av stad och kringliggande landsbygd i olika jurisdiktioner medförde
ofta kännbara praktiska olägenheter, vilka i synnerhet framträdde
bjärt i de mindre städerna. Domargöromålen vore här stundom sa få
och så ringa, att domarens både intresse och förmåga måste slappas
i saknad av väckelse, övning och tillfälle att samla erfarenhet. Åtskiljandet
av domarverksamhet och förvaltningsgöromål vore i våra dagar
Justitieom
budsmannen
Berger.
6 Kungl. Maj. ts Proposition Nr 278.
ansett såsom ett önskemål, men detta skiljande kunde under nuvarande
förhållanden ske allenast i de större städerna, där domarkallet helt och
hållet krävde sin man.
Beredningen utvecklade närmare, hurusom den nuvarande ordningen
icke behörigen tillvaratoge vare sig arbetskrafter eller penningar, och
hurusom det icke kunde vara och icke heller visat sig vara gagneligt,
att i landet funnes två särskilda domarkårer, som tillsattes enligt olika
grunder och i viss mån av olika myndigheter. Beredningen hade fördenskull
ur processuell synpunkt uppställt såsom ett huvudsakligt önskemål
vid revisionen av vår domsto Isförfattning, att stad och landsbygd
snarast möjligt bleve i judiciellt avseende likställda, så att domstolsväsendets
ordnande och bekostande jämväl i stad bleve statens angelägenhet,
och den judiciella indelningen ej lade hinder i vägen för
landsbygd och stad att förenas till gemensam jurisdiktion, där så funnes
ändamålsenligt.
Emellertid uppreste sig, enligt beredningen, åtskilliga hinder, väsentligen
fallande utom området för processlagstiftningen, mot en lagstiftningsåtgärd,
varigenom påbjödes en omedelbar övergång till ett nytt
system, däri land och stad ovillkorligen och i ett slag skulle sammanslutas
till gemensamma jurisdiktioner. Lagstiftningen borde tills vidare
inskränka sig till att endast öppna vägen för en frivillig anslutning från
städernas sida och i möjligaste måtto uppmuntra därtill genom att göra
den förmånlig för båda parterna. Förhållandena vore på olika ställen
så väsentligt olika, att prövningen av åtgärdens lämplighet bleve säkrare,
när den inskränktes till enstaka fall.
Det av nya lagberedningen sålunda uttalade önskemålet angående
de mindre städernas frivilliga avstående från egen jurisdiktion har icke
efterföljts av en utveckling i angivna riktning, ett förhållande, som antagligen
har sin grund däri, att lagstiftningsåtgärder icke vidtagits i
syfte att göra en dylik övergång för städerna förmånlig och acceptabel.
Tvärtom hava efter betänkandets avgivande tillkommit ännu två städer
med egen jurisdiktion, nämligen Örnsköldsvik (1894) och Lysekil (1903).
Då Nässjö stationssamhälle i en under 1899 gjord ansökan hemställde,
att Kungl. Maj:t måtte bevilja samhället stadsprivilegier, och i
sammanhang därmed begärde egen jurisdiktion, blev uppmärksamheten
läst på sistnämnda frågas betydelse för en blivande rättegångsreform
genom en skrivelse till Kungl Maj:t den 16 september 1901 ay riksdagens
justitieombudsman Ossian Berger, som härvid yttrade bland annat
följande:
Kung!,. Maj:ts Proposition Nr 278. 7
»Då de mindre städerna alltså fortfarande synas betrakta den egna
jurisdiktionen såsom en förmån, från vilken de ej vilja avstå, men berörda
särskilda jurisdiktion, betraktad från hela samhällets synpunkt,
måste betecknas såsom en föråldrad form för rättsskipningen, torde man
kunna ifrågasätta, om icke staten själv ju förr desto hellre borde vidtaga
erforderliga åtgärder för de mindre städernas förening i judiciellt hänseende
med kringliggande landsbygd, där sådant utan olägenhet skulle
kunna verkställas. Men om av en eller annan anledning hinder anses
möta att redan nu genom dylika åtgärders vidtagande åtminstone i någon
mån förbereda den blivande rättegångsreformen, synes dock all anledning
förefinnas att icke genom inrättande av nya domstolar i jämförelsevis
obetydliga samhällen direkt motverka samma reform.»
Justitieombudsmannen hemställde därför om avslag på samhällets
ansökning, i vad den avsåge egen jurisdiktion. Genom Kungl. Maj:ts
beslut den 27 maj 1904 blev härefter ansökningen i sin helhet avslagen.
I utlåtande den 9 oktober 1913 i anledning av tvenne samhällens
begäran om egen jurisdiktion har processkommissionens dåvarande ledare
numera utrikesministern Hellner uttalat sig mot bifall till nämnda begäran.
Ingen av de städer, som efter 1904 års ingång tillkommit, har erhållit
egen jurisdiktion. I flertalet ansökningar om stadsrättigheter har direkt
utsagts, att för närvarande icke förelåge något trängande behov av
särskild stadsdomstol. I vissa fall har man framhållit olägenheterna av
att lyda under landsrätt, men ryggat tillbaka för de med upprättande
av magistrat och rådhusrätt förenade kostnaderna. Av de samhällen,
som sålunda under de senare åren erhållit stadsrättigheter, hava endast
Trollhättan och Nässjö framställt begäran om egen jurisdiktion, men
hava båda de ifrågavarande ansökningarna i denna-del av Kungl. Maj:t
avslagits. Till de städer av äldre typ, vilka sedan gammalt lytt under
landsrätt — Borgholm och Haparanda — hava sålunda under senare år
kommit: Tidaholm (stadsrättigheter beviljade 15 oktober 1909), Huskvarna
(28 oktober 1910), Arvika (18 november 1910), Eslöv (16 december
1910), Trollhättan (29 september 1911), Djursholm (13 juni 1913),
Nässjö (31 oktober 1913), Hässleholm (19 december 1913), Katrineholm
(19 december 1916), Sollefteå (30 december 1916) samt Ludvika, Boden
och Tranås (13 december 1918).
Till Kungl. Maj:ts ifrågavarande ståndpunkt till frågan om jurisdiktionen
i de mindre städerna har riksdagen i skrivelse den 19 maj
1915 (nr 127) ävenledes uttalat sin anslutning. I nämnda skrivelse har
Processkom
misaionen.
Kungl. Majrts
åtgöranden.
Riksdagens
uttalande år
1915.
8
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
riksdagen under åberopande av lagutskottets i ärendet avgivna utlåtande
(1915, nr 29) anhållit, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande
dels huruvida genom ändrade bestämmelser i fråga om tingssammanträdens
hållande och därmed sammanhängande åtgärder rättsskipningen
å landet måtte kunna göras snabbare och lättare tillgänglig för de rättssökande
med särskild hänsyn till orter med mera sammanträngd befolkning,
dels vilka åtgärder, som borde vidtagas för att åt mindre städer,
som ville avstå från egen jurisdiktion, bereda ett lämpligt ordnande av
deras rättsskipning i sammanhang med angränsande landsbygds, dels och
på vad sätt i städer under landsrätt de kommunala och administrativa
uppgifter, som eljest ålåge magistrat, lämpligen borde tillgodoses, samt
till riksdagen inkomma med de förslag, vartill berörda övervägande
kunde finnas föranleda.
Det genom denna skrivelse uttalade önskemålet om snabbare jurisdiktion
för bland annat städerna under landsrätt föranledde Kungl.
Maj:ts proposition nr 4 till 1918 års lagtima riksdag med förslag till lag
om häradsrätts sammansättning vid handläggning av vissa mål och ärenden
m. m. och resulterade sedermera uti lag om särskilda tingssammanträden
för handläggning av vissa mål och ärenden med flera författningar
av den 7 maj 1918. (Sv. förf.s. nr 294—298).
Beträffande den av riksdagen därnäst berörda frågan om ordnandet
av rättsskipningen i de mindre städer, som vilja avstå från egen jurisdiktion,
har Kungl. Maj:t genom cirkulär den 2 juli 1915 ))i anledning av
ifrågasatt anstånd med åtgärder för återbesättande av vissa borgmästartjänster»,
anbefallt länsstyrelserna att, då borgmästartjänst i stad, i vars
magistrat och rådhusrätt enligt gällande bestämmelser borgmästaren är
ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren endast sitter en sådan
ledamot, blir ledig till följd av borgmästarens död, ofördröjligen därom
hos Kungl. Maj:t göra anmälan. Syftet med denna föreskrift har varit,
att Kungl. Maj:t skall bliva satt i tillfälle att i varje särskilt fall taga
under övervägande, huruvida anledning föreligger att förordna om utredning
angående ifrågavarande stads förläggande under landsrätt. Vidare
har Kungl. Maj:t genom cirkulär den 7 maj 1918 (Sv. förf.s. nr 299),
under åberopande av att genom lagen om särskilda tingssammanträden
för handläggning av vissa mål och ärenden skapats förutsättningar för
ett lämpligt ordnande av de mindre städernas rättsskipning i sammanhang
med angränsande landsbygds, utöver vad i cirkuläret den 2 juli
1915 finnes stadgat, förordnat, att när i stad, i vars magistrat och rådhusrätt
enligt gällande bestämmelser borgmästaren är ensam lagfaren
ledamot eller jämte borgmästaren endast sitter en sådan ledamot, borg
-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
9
mästartjärtsten blir ledig, med åtgärder för densammas återbesättande
skall anstå, intill dess utredning blivit på Kungl. Maj:ts föranstaltande
verkställd angående lämplig organisation av stadens rättsskipning och
förvaltning; att i sådan händelse stadsfullmäktige äga genom av dem
utsedda representanter på stadens bekostnad deltaga i berörda utredning;
samt att vad sålunda föreskrivits jämväl skulle gälla sådana städer av
ovan angiven beskaffenhet, där borgmästartjänsten för det dåvarande icke
vore besatt med ordinarie innehavare och beträffande vilka Kungl. Maj:t
icke redan förklarat hinder ej möta för borgmästartjänstens återbesättande.
Till följd av föreskrifterna i cirkuläret den 7 maj 1918 skola borgmästare
änsterna tills vidare icke återbesättas i städerna Sala, Piteå,
Kungälv och Säter.
Vad slutligen angår det i riksdagens skrivelse sist berörda spörsmålet,
nämligen om lämpligaste sättet för tillgodoseende i städer under
landsrätt av de kommunala och administrativa uppgifter, som eljest
åligga magistrat, lämnades svenska stadsförbundet tillfälle att inkomma
med yttrande över detsamma. Sådant yttrande har förbundets styrelse
den 21 juni 1916 avgivit. Styrelsen överlämnade därvid en av stadsförbundets
sekreterare verkställd utredning i frågan jämte vissa förslag,
till vilka styrelsen visserligen förklarade sig ej kunna helt ansluta sig,
men som enligt dess mening kunde läggas till grund för ärendets vidare
handläggning. För egen del anförde styrelsen i huvudsak följande:
»I allmänhet torde det kunna anses önskvärt, att stadens styrelse förestås
av en administrativt'' utbildad och under ämbetsmannaansvar handlande person,
en avlönad borgmästare, tillsatt av Kungl. Maj:t inom av stadsfullmäktige upprättat
förslag. I fråga om denne tjänstemans kvalifikationer och än mer med
avseende å omfattningen av hans verksamhetsområde torde däremot stora olikheter
göra sig gällande mellan städer av olika storlek. I de minsta stadssamhällena-
under landsrätt lärer det eljest väl befogade kravet å borgmästarens lagfarenhet
böra eftergivas, och även i andra hänseenden synes stadsstyrelsen i
sådana orter kunna ordnas ungefär på samma sätt som för närvarande i häradsstäderna,
dock med vissa modifikationer i den riktning, som angivits i sekreterarens
tjänstememorial.
Svårare är frågan för de större städernas del, och olika meningar hava
härom gjort sig gällande inom styrelsen, särskilt vad angår den lämpligaste utformningen
av den administrativa borgmästarens verksamhetsområde. Detta
spörsmål sammanhänger nämligen på det närmaste med frågan om statens tillsyn
över städernas kommunalförvaltning. Inom styrelsen har gjorts gällande, att
särskild lokal tillsynsmyndighet framför allt i de större städerna vore överflödig,
och att statens uppsikt diir kunde ordnas på samma sätt som i landskommunerna.
Borgmästaren kunde under sådana förhållanden utan större svårigheter
Bihang till riksdagens protokoll tillit, t samt. 218 käft. (Nr 278.) 3862 18 2
10
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
inordnas i kommunalförvaltningen såsom den tjänsteman, vilken handlade stadens
ombudsmannaärenden, föredrog tillhörande frågor i drätselkammaren och övriga
förvaltningsmyndigheter samt överhuvudtaget utövade tillsynen över den behöriga
verkställigheten av stadsfullmäktiges beslut. En sådan ordning möter emellertid
vissa betänkligheter, därest man, i likhet med styrelsens majoritet, ej vill påyrka
upphävandet av den löpande uppsikt över stadsfullmäktiges beslut, som för närvarande
är anförtrodd åt magistraten. Om denna uppsikt skall bibehållas, måste
det nämligen tillses, att vederbörande statsorgan, borgmästaren, gentemot de
kommunala myndigheterna erhåller den oberoende och auktoritativa ställning,
som är en oundgänglig förutsättning för uppsiktens effektiva handhavande. I
detta hänseende har styrelsen ej kunnat finna det av sekreteraren framställda
förslaget fullt tillfredsställande; likaså torde detta förslag innebära en alltför
stark inskränkning i det kollegiala behandlingssättet av magistratsärendena.
Styrelsen är emellertid icke i tillfälle att i ärendets nuvarande skick i vidare
mån än ovan skett framlägga några bestämda förslag till de anmärkta svårigheternas
undanröjande. Uppenbarligen är det nödigt att underkasta ärendet en
mera omfattande utredning än som inom svenska stadsförbundet kan ske, och
synes denna utredning lämpligen böra anförtros åt personer med särskild sakkunskap
och erfarenhet inom hithörande områden.»
Deri 30 juni 1916 bemyndigade härefter Kungl. Maj:t chefen för
civildepartementet att tillkalla högst fyra personer att, i egenskap av
sakkunniga, inom nämnda departement biträda vid utredning av berörda
fråga. Departementschefen utsåg samma dag till sakkunniga ledamoten
av riksdagens andra kammare, borgmästaren Jakob Pettersson, bankdirektören
Alfr. Fornander och sekreteraren i svenska stadsförbundet filosofie
doktorn Yngve Larsson samt tillkallade den 25 april 1917 ytterligare
borgmästaren Gunnar Fant. De sakkunniga hava såsom resultat av sitt
arbete överlämnat dels den 16 november 1916 en promemoria rörande
utsökningsväsendet i städer under landsrätt, dels ock med skrivelse den
22 december 1917 förslag dels till lag om ändrad lydelse av §§ 54 och
56 i förordningen om koinmunalstyrelse i stad, dels till lag om ändrad
lydelse av 1 § i utsökningslagen den 10 augusti 1877, dels ock till
reglementen för tre olika typer av landsrättsstäder.
I syfte att underlätta handläggningen av förevarande ärende inom
vederbörande kommunala myndigheter har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 15 februari 1918 uppdragits åt tre av de sakkunniga, herrar
Pettersson, Fant och Larsson, samt revisionssekreteraren K. J. D. Schlyter
att inom civildepartementet biträda vid ärendets handläggning och särskilt
dels, där så krävdes genom direkta förhandlingar söka utröna benägenheten
hos vederbörande kommuner att antaga det uppgjorda förslaget samt i
övrigt möjligheterna för dess genomförande, förutom i städer under
landsrätt, jämväl och i samband med avskaffande av den egna jurisdiktionen
i andra städer med mindre än 10,000 invånare, dels ock uppgöra
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
11
förslag till de nya eller ändrade lokala stadgar eller reglementen, som
ett genomförande av förslaget kunde påkalla. Till utförande av detta
uppdrag hava de tillkallade sakkunniga, »1918 års magistratskommitterade»,
under nämnda år vid besök av en eller flera utav dem förhandlat
med de kommunala myndigheterna i Nässjö, Huskvarna, Tidaholm, Trollhättan,
Eslöv, Sollefteå, Haparanda och Katrineholm ävensom i Sala,
Säter, Kungälv, Ängelholm och Piteå. Tvänne av de sakkunniga, herrar
Fant och Larsson, hava i en i juli 1918 avgiven promemoria lämnat en
utförlig redogörelse för de förda förhandlingarna i Nässjö, Huskvarna,
Tidaholm och Trollhättan.
Med stöd av denna promemoria, förenämnda yttranden från länsstyrelser
samt från magistrater och stadsstyrelser i städer med mindre
än 10,000 invånare m. fl. ävensom yttranden, avgivna till magistratskommitterade
av stadsfullmäktige i de flesta magistratlösa städerna (de
s. k. fögderistäderna), skall i det följande en redogörelse lämnas för de
meningar, som uttalats om de särskilda delarna av de sakkunnigas förslag.
De sakkunniga hava till en början i sitt betänkande lämnat en utförlig
redogörelse för magistratens nuvarande kommunala och administrativa
uppgifter (sid. 53—70) och därvid såsom den viktigaste bland de
förra framhållit uppgiften att såsom stadens styrelse utöva överinseendet
över dess förvaltning och de särskilda styrelser, åt vilka densamma är
anförtrodd, i vilket hänseende magistraten äger vaka över att de kommunala
besluten bringas till verkställighet samt, därest ett beslut befinnes
olagligt, vägra handräckning till dess verkställighet.
Beträdande åter magistratens administrativa uppgifter erinra de sakkunniga
därom, att någon väsentlig förändring icke ifrågasättes med
avseende å den behörighet, som å detta område skulle uppdragas åt
styrelsen i fögderistäderna.
Härefter giva de sakkunniga en framställning av det sätt, varpå
magistratens uppgifter för närvarande tillgodoses i nyssnämnda städer.
I denna del innehåller betänkandet huvudsakligen följande:
I stället för magistrat bär i fögderistäderna inrättats en särskild stadsstyrelse,
varg organisation och uppgifter angivits i ett av Kungl. Maj:t fastställt reglemente,
likalydande för alla nyare häradsstäder. Även för Borgholm har ett nytt reglemente
av samma typ fastställts.
Stadsstyrelsen består enligt det i nyare häradsstäder gällande reglementet
av en ordförande, för fyra år i sänder förordnad av Kung!. Maj ds befallningshavande,
samt två ledamöter, vilka jämte samma antal suppleanter för likaledes
fyra år väljas av stadsfullmäktige och förordnas av befallningshavanden. Stadsstyrelsen
s ledamöter må icke tillhöra stadsfullmäktige eller handhava sådana för
-
Magistratens
uppgifter.
Stadsstyrelsens
nuvarande
organisation
och uppgifter.
12
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 278.
valtningsbestyr, som stå under styrelsens överinseende. Stadsstyrelsen skall hava
regelbundna sammanträden å tider, som i slutet av varje år för det nästkommande
fastställas. Frågor om tjänstledighet för ordföranden för längre tid än 14
dagar hänskjutas till befallningshavanden, till vilken anmälan ävenledes skall ske,
då befattning i styrelsen genom dödsfall eller av annan orsak blir ledig.
I organisatoriskt hänseende uppvisar alltså stadsstyrelsen i jämförelse med
magistraten väsentligen följande olikheter. Dess medlemmar bestå av lekmän
och tillsättas endast på viss tid,
Det är vidare att märka, att stadsfullmäktige icke tillerkänts något inflytande
å val av ordförande, medan borgmästare däremot utses av Kungl. Maj:t inom ett
av stadens röstberättigade invånare uppsatt förslag å tre personer.
Stadsstyrelsens ledamöter få icke — i motsats till borgmästare och rådmän
— samtidigt vara ledamöter av stadens drätselkammare eller övriga förvaltningsstyrelser.
Vidare saknas i de nya stadsstyrelsereglementena bestämmelser om städsstyrelsens
avlöning. I de flesta fall lämnas något arvode till ordföranden, men
huruvida detta skall ske samt till vilket belopp beror helt och hållet på stadsfullmäktiges
fria skön.
Likaså saknas bestämmelser rörande arbetsfördelningen inom stadsstyrelsen.
Haparanda municipalstyrelse uppvisar i sin organisation åtskilliga avvikelser
från de nyare kärädsstäderna: den består, utom ordföranden, av sex
ledamöter, vilka liksom ordföranden utses för tre år och av vilka två årligen
nyväljas.
Beträffande stadsstyrelsens kompetensområde, jämfört med magistratens,
anföres i betänkandet följande:
»I enlighet med vad i stadsstyrelsens reglemente inledningsvis plägar föreskrivas,
tillkommer styrelsen att i alla de fall, där icke i lag eller författning
finnes annorlunda stadgat, handhava de bestyr och åligganden, som ankomma å
magistrat i stad med egen jurisdiktion, dock med undantag för vissa, brandväsendet
berörande uppgifter, varom mera nedan. I ett flertal författningar —
så exempelvis kommunalförordningen för stad och landstingsförordningen —
återfinnes därjämte uttrycklig bestämmelse av innehåll, att i stad, där magistrat
ej finnes, skola alla dess bestyr och åligganden ankomma å den för sådan stad
särskilt tillsatta styrelse. I andra författningar av betydelse för magistratens
verksamhetsområde saknas dylika föreskrifter (så t. ex. k. instruktion för stadsfiskaler
den 12 oktober 1894). Slutligen har i några viktiga författningar stadgats,
att ''stad, lydande under landsrätt’, eller ''stad, där magistrat ej finnes’, i de
ämnen, som dessa författningar avhandla, anses tillhöra landet (så framför allt i
utsökningslagen och uppbördsreglementet).
Magistratens rent kommunala åligganden hava således i oförändrad omfattning
övergått å stadsstyrelsen. Detsamma gäller magistratens befattning paed
ordningspolisen. Den omedelbara ledningen av polisväsendet utövas i de flesta
fögderistäder av stadsstyrelsens ordförande, vare sig med eller utan stöd av
formligt uppdrag från styrelsens sida. Ordföranden intager alltså i detta hänseende
ungefär samma ställning som borgmästaren i en magistratsstad. Under
ordföranden finnes i fögderistäderna en stadsfiskal, tillika polischef, som intager
samma ställning som stadsfiskalen i en magistratsstad. Magistratens uppgifter
13
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
enligt ordningsstadgan för rikets städer tillkomma oförändrade stadsstyrelsen,
likaså enligt författningarna om försäljning av rusdrycker samt svagdricka och alkoholfria
drycker, om eldfarliga oljor, explosiva varor och enligt andra förut angivna
författningar rörande ordningsväsendet.
I fråga om stadsstyrelsens befattning med brandväsendet bruka i dess regiemente
vissa undantag stadgas: de skyldigheter att lämna handräckning vid
brandsyn samt att hålla undersökning efter eldsvåda, som enligt §§ 10 och 14,
jämförda med § 18 brandstadgan, tillkomma magistrat, skola åligga stadsfiskalen.
I övrigt tager stadsstyrelsen lika ingående befattning med brandväsendet som
magistraten. Stadsstyrelsens ställning till byggnadsväsen och hälsovård ar densamma
som magistratens; dock behöver av stadsstyrelsen utsedd ledamot i byggnadsnämnd
ej vara lagfaren.
Med taxeringsväsendet samt med politiska, och landstingsmannaval har stadsstyrelsen
samma befattning som magistraten, likaså med avseende h. handels- och
näringsregister och närstående ärenden, skjutsväsendet med flera förut angivna
ärendesgrupper. ..
I fråga om debitering och uppbörd av kronoutskylder samt mantalsskrivning
tillhör stad, där magistrat ej finnes, däremot landsbygden och är alltså underkastad
häradsskrivarens och kronofogdens myndighet på samma sätt som en
landskommun. Jämväl med avseende å exekutionsväsendet är stad, lydande under
landsrätt, att hänföra till landet. För sådan stad är Konungens befallningshavande
överexekutor samt kronofogden utmätningsman.»
Härefter lämna de sakkunniga (sid. 73 f.) en redogörelse för vissa
inom och utom riksdagen framkomna förslag, avseende upphörande eller
åtminstone väsentlig inskränkning av magistratens kommunala verksamhet.
Några av dessa förslag hava framställts vid svenska stadsförbundets
kongresser, men icke föranlett någon framställning från förbundet
till Kungl. Maj:t. Ett annat dylikt förslag, som framförts i motion
inom riksdagen av herr Sommelius (andra kammaren 1913 nr 33), avstyrktes
av konstitutionsutskottet, som därvid yttrade bl. a.:
»Yad beträffar motionärens yrkande, att magistratens kommunala verksamhet
bör bringas att upphöra eller åtminstone väsentligen inskränkas, så finner
utskottet icke de av motionären till förmån för en dylik förändring förebragta
skäl tillräckliga för ett ingripande i angivna syfte.
Icke heller har utskottet försport, att några mer avsevärda olagenheter skulle
vara förbundna med det nuvarande systemet. Däremot torde detsamma mangen
gång visat sig hava varit till gagn för det kommunala arbetet. Framför allt har
det varit av värde för kommunalrepresentationen att vid behov kunna anlita den
juridiska sakkunskap, som inom magistraten alltid måste vara till finnandes. Det
torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida man bör bringa magistratens kommunala
funktioner att upphöra utan att samtidigt sörja för att kommunalrepresentationen
på annan väg får tillgång till denna sakkunskap. Aven om i de
större städerna utvägar härutinnan stå öppna, så torde dock i mindre stadskommuiier
ett tillgodoseende av nämnda behov möta ganska stora svårigheter.
Om och när frågan om en omorganisation av den svenska stadsförvaltningen
i dess helhet upptages till behandling, lärer jämväl spörsmålet om magistratens
Lämpligheten
av den nuvarande
statskontrollen
och
dess anordning
i magistrats
städerna.
14
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
kommunala ställning bliva föremål för uppmärksamhet. Likaså kan till äventyrs
den väntade omgestaltningen av vårt rättegångsväsen komma att medföra konsekvenser
i fråga om magistratens ställning såväl överhuvudtaget som särskilt i
förevarande avseende. Redan dessa omständigheter göra, att man efter utskottets
mening måste ställa sig betänksam gentemot förslag att ensamt för sig upptaga
frågan om en omreglering av magistratens kommunala verksamhet. Att, såsom
motionären tyckes tänka sig saken, utan vidare avskaffa magistraten utan
att sätta något annat i dess ställe, lärer väl i alla händelser få anses uteslutet.
Härtill kommer, att, såsom motionären själv påpekar, meningarna på intres?.
?r.. ? hall äro mycket delade ej blott i fråga, huruvida överhuvudtaget någon
förändring i magistratens ställning bör äga rum, utan även bland dem, vilka anse
en revision påkallad, rörande spörsmålet, i vilken riktning revisionen bör gå.»
Motionen blev av riksdagen avslagen.
Efter att hava redogjort härför, anföra de sakkunniga:
»Av den sålunda lämnade redogörelsen torde framgå, att förslagen om
upphävande av magistratens kontroll över stadsförvaltningen icke vunnit någon
allmännare tillslutning. Tvärtom har från skilda håll och jämväl av städerna
framhållits, att samarbetet med uppsiktsmyndigheten kan innebära stora fördelar
för de senare. Enligt vår mening hava icke heller några vägande skäl anförts till
stöd för att statens kontroll i ifrågavarande hänseende bör upphävas.
Såväl ur statens som ur kommunens synpunkt är en löpande formell tillsyn
över stadsförvaltningen önskvärd, ja nödvändig. Rätt anordnad bör den ej
heller förorsaka några nämnvärda praktiska olägenheter, något som erfarenheterna
från tillämpningen av magistratens uppsiktsbefogen heter ock på det hela taget
bestyrka. I allmänhet utövas nämligen dessa, såsom förut visats, i så enkla och
summariska former, att någon avsevärdare tidsutdräkt därav ej förorsakas; ej
heller lärer eu granskning av administrativ praxis giva stöd åt den meningen,
att magistraten ådagalagt oskälig formalism vid sin granskning av de kommunala
besluten. Och det torde kunna befaras, att ett upphävande av magistratens
granskningsbefogenhet, varigenom för legalitetskontrollen uteslutande besvärsvägen
skulle komma att stå till buds, ofta komme att medföra avsevärt mera besvär
och större tidsutdräkt än den nuvarande ordningen. Emot magistratens prövningsrätt
har vidare hänvisats till landskommunerna, där ett motsvarande »förmynderskap»
ej finnes, och man har frågat, varför icke städerna kunde komma i
åtnjutande av samma frihet. Det förbises härvid, att stadsförvaltningen är mycket
vidlyftigare och mera invecklad än de förhållandevis enkla ärenden, som gemenligen
ankomma å landskommuns handläggning, och att det därför är helt naturligt,
att lagstiftningen — såsom nyss anmärkts, jämväl i kommunens intresse —
för städernas del anordnat en löpande legalitetskontroll.
Om man än sålunda bör utgå från att denna kontroll fortfarande skall bibehållas,
kan det dock enligt vår mening på goda grunder ifrågasättas, huruvida
densamma för närvarande är så ordnad, att den i allo medför avsett gagn, samt
överhuvudtaget, om kontrollmyndighetens organisation fyller det moderna förvaltningsarbetets
krav.»
15
Kutig!. Maj:ts Proposition Kr 278.
Vad angår fögderistädernas stadsstyrelse framhålla de sakkunniga
såsom anmärkningsvärt, att den i allmänhet saknar magistratens förutsättningar
med hänsyn till juridisk utbildning och administrativ skolning,
men ändock ålagts i huvudsak enahanda uppgifter som magistrat, samt
fortsätta:
»Bristen på bestämmelser om kompetensvillkor för stadsstyrelsen framträder
givetvis icke i de fögderistäder, där dess ordförande ändock äger nödiga formella
kvalifikationer. I två av fögderistäderna liar uppdraget sålunda anförtrotts åt
häradshövdingen i orten, i några andra åt den å platsen bosatte kronofogden.
I övriga fögderistäder beklädes posten däremot av lekmän, vilka förut haft en
ledande ställning i samhällets kommunalförvaltning och tydligen av detta skäl
blivit av Konungens befallningshavande förordnade. Denna anordning måste
komma att medföra åtskilliga olägenheter.
Yad härvid stadsstyrelsens administrativa funktioner angår, äro dessa övervägande
av formell natur och förutsätta i främsta rummet författningskännedom
och vana vid administrativa ärendens handläggning, egenskaper, som helt visst
ofta, men icke med säkerhet, i tillräcklig omfattning förefinnas hos styrelsens
lekmannaledamöter. Oavsett att hithörande bestyr på grund härav kunna bliva
mindre väl tillgodosedda, är det knappast med god arbetsfördelning överensstämmande
att för deras fullgörande anlita i kommunala värv beprövade förtroendemän
i stället för särskilt utbildade tjänstemän.
Jämväl de kommunala, uppgifter, som åligga stadsstyrelsen, äro väsentligen
av formell natur. Den viktigaste avser prövningen av stadsfullmäktiges beslut
med hänsyn till deras överensstämmelse med lag och författning. Denna prövning
är naturligtvis av större värde, om den liandhaves av juridiskt utbildade
personer, än om den fullgöres uteslutande av lekmän. Sammalunda är förhållandet
beträffande stadsstyrelsens allmänna tillsyn över förvaltningen, dess rådgivande
och stödjande verksamhet med avseende å frågornas formella behandling.
Det maste slutligen anses vara ett slöseri med de i mindre samhällen ej alltför talrikt
förekommande kvalificerade lekmannakrafterna att från det praktiska arbetet
i kommunalförvaltningen undantaga ej mindre än trenne sådana för att låta dem
ägna sig åt formella ärenden och administrativt rutinarbete.
I praxis torde också visa sig, att lekmannastadsstyrelserna understundom
lägga förhållandevis större vikt på de möjligheter, deras ställning erbjuder att i
salt inverka på förvaltningen, än på den formella tillsynen. I en av fögderistäderna
torde stadsstyrelsen åtminstone tidvis mera hava haft karaktären av en stadens
regering än av en formellt övervakande magistrat. En granskning av dess protokoll
har sålunda givit vid handen, att den '' '' '' " ’ ’
den, med vilka en magistrat näppeligen skulle hava tagit någon
stor utsträckning handlagt aren„
,, befattning. En
an ii an karaktär förete stadsstyrelserna i de fögderistäder, vilkas ordförande äro
jurister. Här intaga de gentemot kommunen i stort sett samma ställning som
magistraten i en mindre magistratsstad.
Näppeligen kunna de ovan angivna utvecklingstendenserna hos lekmannastadsstyrelserna
anses vara organisatoriskt lämpliga. Den sakliga behandlingen
av ärendena bör ligga hos de egentliga kommunalmyndigheterna. Det är drätselkammaren,
som skall intaga ställningen såsom stadens regering, icke stadsstyrelsen,
vars i ocli för sig nog så
regering,
viktiga uppgift, såsom av
den föregående
Organisationen
av stadsstyrelsen
i de
nuvarande
fögderistäderna.
16
Kungl. Maj:ts Proposition Nr £78.
redogörelsen framgått, i främsta rummet bör avse förvaltningens formella sida.
Att utveckligen i vissa fögderistäder gått i annan riktning, beror naturligtvis på
att den senare mjmdigheten genom sin sammansättning varit väl så kvalificerad
som drätselkammaren för egentligt förvaltningsarbete. Emellertid kan detta leda
till onödigt dubbelarbete, mången gång också till tidsödande konflikter, och det
vore onekligen mera praktiskt, om stadsstyrelsen övervägande fungerade såsom
den ordnande centralmyndigheten i stadens förvaltning.
Ä andra sidan kan det ej heller påstås, att de stadsstyrelser, som fattat sin
uppgift mera formellt, i högre grad än de övriga kunnat uppfylla de fordringar,
som enligt vår mening böra ställas på en sådan centralmyndighet. Yi möta här
samma brister som överhuvudtaget hos magistraten, och orsakerna ligga i öppen
dag. Enligt kommunalförordningen skall magistraten visserligen utgöra »stadens
styrelse» och öva inseende över förvaltningen, men den har icke samtidigt i
organisatoriskt hänseende erhållit en ställning, s''om lämnar den tillfälle att på
ett gagneligt sätt fylla sin uppgift som stadens administrativa centralmyndighet.
Och lika litet som magistraten kan stadsstyrelsen ernå någon större kommunal
betydelse, därest den inskränker sig blott till de mindre betydande bestyr, varom
kommunalförordningen lämnat särskilda föreskrifter. Önskvärdheten av att dess
verksamhet erhåller eu vidare omfattning och att den viktiga, men i lagen allenast
allmänt angivna uppgift, som tillkommer stadens styrelse, närmare utformas
i syfte att bringa denna myndighet i ett mera organiskt förhållande till stadsförvaltningen,
synes oss ligga i öppen dag.
I den svenska stadsförvaltningen, som, i motsats till exempelvis den tyska,
icke äger någon central, samtliga förvaltningsgrenar överordnad, beslutande instans
utom stadsfullmäktige, måste det nämligen vara av synnerlig vikt att äga
en ledande, under ämbetsmannaansvar handlande myndighet, vilken, visserligen
utan befogenhet att ingripa med direktiv och befallningar, dock övervakar förvaltningen
i dess helhet, tillser, att lagar och författningar behörigen iakttagas,
samt i korthet är den, som gentemot staten ansvarar för den formella ordningen
i kommunalförvaltningen. Det måste, med andra ord, finnas en viss administrativ
centralisation av förvaltningen, även om det löpande arbetet fördelas mellan
ett flertal särskilda styrelser. Jämväl ur kommunal synpunkt måste det vara
en fördel, att denna administrativa centralmyndighet tillika är den statliga ämbetsmyndighet,
till vilken överordnade statsorgan liava att vända sig i stadens
ärenden. Dessa fördelar äro givetvis mera påtagliga i de mindre städerna med
få eller alls inga juridiskt kvalificerade tjänstemän.
Att magistraten eller stadsstyrelsen i allmänhet icke fyllt här angivna uppgifter,
beror såsom nyss anmärkts därpå, att den i sin verksamhet saknat en fast
anknytning till det löpande förvaltningsarbetet och att dess tillsyn över detsamma
därför i stort sett kommit att inskränkas till en efterföljande prövning av stadsfullmäktiges
beslut samt några andra, mindre betydande angelägenheter, varom
kommunalförordningen meddelat uttryckliga bestämmelser. Och vad särskilt
magistraten i något större städer angår, utgör omfattningen och vikten av dess
judiciella uppgifter givetvis ytterligare en väsentlig orsak till dess passiva hållning
gentemot kommunalförvaltningen.
Den brist i den svenska stadsförvaltningens organisation, som genom magistratens,
respektive stadsstyrelsens, isolering och passivitet uppstått, har i praxis
varit nog så kännbar. Försöken att på olika vägar fylla densamma kunna i själva
verket sägas hava utgjort kärnpunkten i de flesta större omorganisation sfrågor,
17
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
som på senare år sysselsatt städernas myndigheter. Man har, icke alltid med framgång
och i allt fall utan att ernå en generellt tillfredsställande lösning, medelst
inrättande av beredningsutskott, tillsättande av en verkställande ledamot i drätselkammaren
eller av en stadens ombudsman, sökt att ernå den enhetlighet och
överblick, som enligt kommunalförordningens ordalydelse borde ankomma å magistraten
att åvägabringa.
Med hänsyn till vad här ovan anförts hava vi, vid fullgörande av det oss
lämnade uppdraget, i främsta rummet funnit oss böra tillse, att magistratens
kommunala uppgifter i fögderiståderna komma att tillgodoses pa sadant sätt, att
den myndighet, som därstädes träder i magistratens ställe, också kan komma att
praktiskt intaga den ställning, kommunalförordningen åt densamma anvisar såsom
stadens styrelse. I de städer, varom här är fråga, bör denna uppgift kunna
så mycket lättare lösas, som stadens administrativa ämbetsmyndighet här ej
tillika är betungad av domstolsgöromål. Det gäller bär att skapa ett samband
mellan stadsstyrelsen och kommunalförvaltningen, varigenom den förra myndigheten
får tillfälle att följa det löpande förvaltningsarbetet samt redan vid ärendenas
förberedande lämna de råd och det biträde, som i formellt hänsende kan
vara av nöden.»
Riktigheten av de sakkunnigas kritik av de nuvarande organisationsförhållandena
har bestyrkts från många håll inom de hörda fögderistäderna,
därvid framhållits, att nämnda förhållanden förorsakat praktiska
olägenheter. Icke överallt eller alltid hade det lyckats att för stadsstyrelsen
förvärva de lämpliga arbetskrafterna. I det ena fallet klagades
över bristande administrativ skolning och ordning vid ärendenas handläggning,
i det andra över formalism och byråkratisk likgiltighet för de
kommunala ärendena, och i allmänhet över den brist på ämbetsmässig
stadga vid förvaltningen av de grannlaga och viktiga ärenden, som
särskilt i polishänseende ankomme å stadsstyrelsen i folkrika och framåtgående
industrisamhällen. Annorstädes framhölls visserligen med erkännande
det utmärkta sätt, varpå stad sstyrelsens ledamöter fyllt sina
åligganden, men det betonades, även från dessa ledamöters egen sida, att
organisationsförhållandena i och för sig ej voro tillfredsställande, och att
det icke i längden kunde förutsättas, att lämpliga personer för dessa
krävande uppdrag skulle vara att finna bland de kommunala förtroendemännens
krets. Genom de sakkunnigas förslag — för vars huvudsakliga
innehåll i det följande redogöres — skulle återigen behovet av juridisk
sakkunskap och av ämbetsmässigt organiserad administrativ myndighet
kunna på eu gång tillgodoseB.
För att åstadkomma det i det föregående antydda sambandet mellan
stadsstyrelsen och kommunalförvaltningen föreslå de sakkunniga en
organisation med följande huvuddrag: anställande av en administrativt
förfaren person inom stadsstyrelsen såsom kommunal borgmästare; en
utformning av stadsstyrelsens verksamhetsområde i ändamål att dels
Bihang till riksdagens protokoll 1919. I sand. 2-48 hiijt. (Nr 279.) 3362 1 8 .''i
Yttranden.
Grunddragen
av de sakkunnigas
förslag
till organisation
av stadsstyrelsen■
-
18
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 278.
bringa styrelsen i närmare kontakt med kommunens löpande förvaltningsarbete
och dels tillföra det senare den sakkunskap och administrativa
erfarenhet, som representeras av borgmästaren; en inskränkning av den
nu alltför långt drivna kollegialiteten genom systematisk arbetsfördelning,
som avser att i lämplig omfattning överlämna förekommande ärenden
till borgmästarens självständiga handläggning; förändrade bestämmelser
med avseende å tillsättningen av stadsstvrelsens ordförande (borgmästaren)
i syfte att bereda städerna inflytande därå; samt slutligen närmare
stadganden rörande borgmästares avlöning, tjänstetid, avgång från
tjänsten och pension.
Å innehavaren av det kommunala borgmästarämbetet skall enligt förslaget
ankomma ej blott att såsom stadsstyrelsens ordförande handlägga
där förekommande administrativa ärenden utan även att utöva styrelsens
inseende över den kommunala förvaltningen samt jämväl verksamt deltaga
uti densamma, särskilt såsom självskriven ledamot av drätselkammaren.
De sakkunniga utveckla närmare innebörden av detta förslag på följande
sätt.
»Ifrågavarande tjänsteman, som vi enligt gammal svensk tradition och i överensstämmelse
med motsvarande förhållanden i utlandet föreslå måtte benämnas
borgmästare, skall alltså följa förvaltningens gång i dess olika grenar samt för
sådant ändamål närvara vid stadsfullmäktiges eller särskilda förvaltningsstyrelsers,
utskotts och kommittéers sammanträden, med rätt att deltaga i överläggningarna
och därvid framställa yrkanden samt att få sin särskilda mening antecknad till
protokollet. I syfte att underlätta hans tillsyn över förvaltningen hava vi föreslagit
skyldighet för vederbörande kommunala förvaltningsorgan att underrätta
borgmästaren om förestående sammanträden och om de ärenden, som därvid
skola förekomma, ävensom att tillhandahålla honom alla de handlingar och upplysningar,
som han kan finna erforderliga. Borgmästaren skall svara för att alla
på stadsfullmäktiges eller särskilda förvaltningsstyrelsers prövning beroende ärenden
vederbörligen beredas och föredragas, öva tillsyn över kanslibestyrens fullgörande
samt i allmänhet följa det kommunala arbetet och därvid vidtaga de åtgärder
samt lämna de upplysningar och råd, som han kan finna nödiga.
I huvudsak kommer emellertid stadsstyrelsens inseende över förvaltningen
att vila på borgmästarens ställning till drätselkammaren. I denna nämnd skall
han enligt vårt förslag vara föredragande ledamot, med åliggande jämväl att i
händelse av drätselkammarens val vara dess ordförande. I detta syfte hava vi
föreslagit ett tillägg till § 56 i förordningen om kommunalstyrelse i stad av innehåll,
att drätselkammaren i stad under landsrätt utgöres, utom av de särskilt
valda ledamöterna, jämväl av borgmästaren eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelsens
ordförande såsom självskriven ledamot. Genom de befogenheter och åligganden,
som i berörda egenskap tillkomma borgmästaren och för vilka i specialmotiveringen
närmare redogöres, påvilar honom ansvaret för kommunalförvaltningens
behöriga gång. Beredning och föredragning av viktigare ärenden torde
komma att av honom själv handhavas, och tillsynen över förvaltningen i dess olika
grenar torde även innefatta skyldighet för borgmästaren att taga de initiativ, som
19
KungI. Maj:ts Proposition Nr 278.
för stadens utveckling kunna befinnas nödiga. 1 praxis kommer han därför ofta
att utöva ungefär enahanda verksamhet som de avlönade verkställande ledamöter
av drätselkammaren, vilka redan nu här och där utses.
Genom den sålunda föreslagna anordningen torde viktiga fördelar för den
kommunala förvaltningen kunna ernås. Till en början är den ägnad att bereda
större formell stadga i arbetet. Därigenom att den juridiska och administrativa
sakkunskap, som representeras av borgmästaren, tillgodoföres olika grenar av det
kommunala arbetet, kan detsamma givetvis fortgå lättare och säkrare än eljest.
Men även på frågornas behandling i sak lär den sålunda föreslagna anordningen
komma att utöva gynnsamt inflytande. Icke sällan hava klagomål försports
över bristande planmässighet och konsekvens i stadsförvaltningen, beroende därpå,
att förvaltningen huvudsakligen omhänderhafts av personer, som allenast för
eu’ kortare tid haft tillfälle att ägna sig åt det kommunala arbetet samt därefter
avlösts av andra, som stått främmande för eller varit motståndare till de synpunkter,
vilka varit bestämmande för de avgåendes arbete. Denna brist på kontinuitet
torde kunna i väsentlig mån avhjälpas genom att, såsom vi föreslå, åt
borgmästaren uppdragas viktiga kommunala arbetsuppgifter, vilka jämväl lämna
honom tillfälle att utöva inflytande å förvaltningens ledning. Den erfarenhet och
tradition, som måste komma att företrädas av borgmästaren, torde nämligen i
och för sig gira hans mening en särskild vikt, oavsett de befogenheter med avseende
å ärendenas avgörande, som må tillerkännas honom.
En bestämd förutsättning för att borgmästaren skall kunna fylla de anspråk,
vårt förslag ställer på honom, är emellertid, att han erhåller en med de andra
ledamöterna i drätselkammaren fullt jämbördig ställning. Det skulle enligt välmening
icke vara till fyllest, att han allenast vore föredragande tjänsteman utan
rösträtt. I och för sig vore det för övrigt föga tilltalande, om borgmästaren,
den främste ledamoten av stadens styrelse, skulle blott såsom tjänsteman biträda
drätselkammaren. Med hans ställning till stadsförvaltningen överensstämmer
otvivelaktigt bättre, att han såsom i allo röstberättigad ledamot deltager i
dess arbete. Mångenstädes lär han därjämte komma att utses till dess ordförande.
Emot ett obligatoriskt stadgande i sådan riktning kunna åtskilliga skäl
anföras, och i allt fall skulle ett sådant innebära ett så stort avsteg från de
kommunala traditionerna i vårt land, att förslag härom icke bör framläggas utan
en mera omfattande utredning än den vårt uppdrag i och för sig föranleder.
Yad vi nu föreslagit beträffande borgmästarens ställning till kommunalförvaltningen
är icke någon nyhet och påkallar ej heller, utöver det nyss angivna
tillägget till § 56 av förordningen om kommunalstyrelse i stad, någon ändring i
denna förordnings bestämmelser om magistratens och den med magistraten likställda
stadsstyrelsens kommunala funktioner. Vårt förslag avser tvärtom allenast
att giva nytt liv åt kommunalförordningens bestämmelser, att magistraten skall
vara stadens styrelse och öva inseende över dess förvaltning, bestämmelser, som
av förut angivna skäl icke kommit att få någon större praktisk betydelse.
Emot den föreslagna anordningen kan mahända komma att invändas, att
ledamotskapet av drätselkammaren icke är förenligt med borgmästarens uppgift
att pröva lagligheten av stadsfullmäktiges beslut. Enligt vår mening saknar en
sådan inviindning fog. Itedan enligt kommunalförordningens nu gällande bestämmelser
äro nämligen magistratspersoner berättigade att vara ledamöter av
drätselkammaren, vilket förhållande ej heller i praxis visat sig innebära någon
•olägenhet utan tvärtom mångenstädes varit eu högt uppskattad utväg att för
20
Kung1. Maj:ts Proposition Kr 278.
förvaltningen tillgodogöra sig deras sakkunskap. Och enligt hälsovårdsstadgan
och byggnadsstadgan äro magistratspersoner obligatoriskt ledamöter av hälsovårdsnämnden
och byggnadsnämnden, vilka i vissa hänseenden till stadsfullmäktige
intaga samma ställning som drätselkammaren. I övrigt avser ju magistratens
prövningsrätt stadsfullmäktiges och icke drätselkammarens beslut. Det
syfte, som prövningsrätten avser att tillgodose, nämligen att vederbörande icke
överskrida sin formella befogenhet, torde bliva än mera tillvarataget därigenom,
att borgmästaren hos drätselkammaren deltager redan i den förberedande behandlingen
av ärendena och därvid kan göra sina formella betänkligheter gällande.
Slutligen är att märka, att ifrågavarande prövningsrätt skall utövas icke
av borgmästaren ensam, utan av stadsstyrelsen samfällt.»
1 avseende å omfånget av den arbetsbörda, som åligger borgmästaren,
skulle han, framhålla de sakkunniga, utöver de i det föregående berörda
viktigaste kommunala uppgifter, som ankomma å honom, hava att handlägga
stadens ombudsmannaärenden. För uppsättande av skrivelser av
olika slag till administrativa myndigheter, domstolar och enskilda, kontrakt
och dylika handlingar samt i allmänhet för övervakande av stadens
rätt, för förande av dess talan inför domstol o. s. v. hade nämligen varje
stad av någon betydenhet behov av juridiskt biträde. Inom stadsstyrelsens
administrativa verksamhetsområde hade borgmästaren att handlägga
flertalet av förekommande ärenden. I allmänhet skulle han därvid ombesörja
stadsstyrelsens skriftväxling, föra protokoll vid sammanträdena
samt till föredragning bereda de ärenden, som ankomme på styrelsens
samfällda handläggning, ävensom ensam handlägga de löpande ärendena.
I fråga om omfattningen och arten av de administrativa bestyr, som
för närvarande tillhöra stadsstyrelsen i städer under landsrätt, hava de
sakkunniga ej funnit sig böra ifrågasätta annan väsentlig ändring än
den, som innehålles i de sakkunnigas förslag om inrättande av eget
uppbörds- och utsökningsväsen i vissa städer. De begränsningar
i fråga om stadsstyrelsens befattning med brandväsendet, som nu
pläga föreskrivas (ovan sid. 13), kunde enligt de sakkunnigas förmenande
i samtliga landsrättsstäder saklöst bortfalla. I formellt hänseende föresloges
av skäl, som i specialmotiveringen närmare framhölles (se nedan sid.
54), den ändring, att det stadgande om stadsstyrelsen såsom magistratsförvaltniugens
utövare i fögderistäderna allenast med i lag eller författning
särskilt stadgade undantag, som återfunnes i alla gällande stadsstyrelsereglementens
§ 1, infördes i § 54 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad.
Beträffande stadsstyrelsens organisation i övrigt innebär förslaget
icke några väsentliga förändringar. De sakkunniga föreslå alltså, att
stadsstyrelsen måtte, i likhet med vad nu är fallet, bestå av, förutom
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 27X.
21
ordföranden, två ledamöter, för vilka juridisk kompetens icke erfordras.
Dessa bisittare, som i anslutning till förslaget om borgmästartitel för
stadsstyrelsens ordförande ansetts böra benämnas rådmän, skulle jämte
ett lika antal suppleanter utses av stadsfullmäktige för en tid av fyra
år. Någon anledning att för rådmännen bibehålla den för stadsstyrelseledamöterna
nu stadgade obehörigheten att vara medlemmar av förvaltningsstyrelse
hade de sakkunniga, med hänsyn till den allmänna ställning
stadsstyrelsen enligt förslaget borde intaga till den kommunala förvaltningen,
icke funnit föreligga.
De sakkunniga framhålla vidare, att den nu angivna förändringen
av förtroendeuppdraget såsom stadsstyrelsens ordförande till en fast avlönad
borgmästartjänst med en administrativt utbildad person till innehavare
naturligtvis i flera hänseenden återverkade på stadsstyrelsens
organisation i övrigt. Redan för närvarande vore stadsstyrelsens arbetssätt
onödigt tungt genom den alltför långt drivna kollegialiteten. Stadsstyrelsens
uppgift bestode i svsevärd omfattning av en mängd smärre
ärenden, vilka blott krävde en rent rutinmässig behandling. I främsta
rummet gällde detta en del av stadsstyrelsens administrativa funktioner,
men även bland de rent kommunala frågorna förekomme dylika bagatellärenden.
Att föredraga, protokollera och expediera dessa i stadsstyrelsens
plenum medförde uppenbarligen onödigt arbete och tidsutdräkt,
och i många fall avgjordes de också i praxis utan vidare av stadsstyrelsens
ordförande, vare sig med eller utan särskilt uppdrag från styrelsens
sida. I främsta rummet gällde detta åtskilliga frågor berörande
ordnings- och säkerhetspolisen. I alla fögderistäder torde stadsstyrelsens
ordförande betraktas som samhällets egentlige polischef.
De sakkunniga fortsätta härefter:
»En viss reglering av kompetensförliållandet mellan stadsstyrelsen och dess
ordförande är sålunda påkallad, jämväl med hänsyn därtill, att det torde vara
skäligen tvivelaktigt, huruvida enligt nu gällande stadganden stadsstyrelsen överhuvudtaget
är befogad att på sin ordförande överlåta någon del av sin beslutanderätt.
Av praktiska skäl är härvid uppenbarligen i hög grad önskvärt, att ordförandens
självständiga beslutanderätt göres tämligen omfattande, och dessa skäl
måste göra sig gällande med ökad styrka, därest i lekmannaordförandens ställe
träder en fackutbildad tjänsteman. Under denna förutsättning skulle en kollegial
prövning av de talrika expeditions- och anmälningsärenden, som fylla en stadsstyrelses
protokoll, vara opåkallad. Underkastar man stadsstyrelsens förut angivna
arbetsområde en detaljgranskning, torde man snart komma till det resultat,
att de flesta här förekommande ärenden bättre ägna sig att behandlas av en
tjänsteman än av ett kollegium med lekmän som bisittare. Stadsstyrelsens plenum
torde blott böra förbehållas ärenden av större vikt eller principiell innebörd.
I överensstiimmelse härmed hava vi uppgjort ett detaljerat förslag till
arbetsfördelning.»
22
Kung!. Maj:ta Proposition Nr 278.
Enligt detta förslag skall stadsstyrelsens beslutanderätt utövas samfällt i
frågor angående utfärdande, ändring eller upphävande av kommunalstadgar och
andra allmänna föreskrifter, avsedda att inom staden tillämpas; hållande av allmän
rådstuga; förrättande av val; anmärkning mot röstlängd eller mot debiterings-
och uppbördslängd; övervakande att de av stadsfullmäktige lagenligt fattade
beslut bringas till verkställighet samt vägran av handräckning härutinnan, då
verkställighet jämlikt förordningen om kommunalstyrelse i stad ej får ske; förslag
till stadens utgifts- och inkomststat; yttranden i anledning av besvär över stadsstyrelsens
eller annan kommunal myndighets åtgärd eller beslut; organisationen
av polisväsendet, däri inbegripet grunderna för personalens anställning, befordran,
avsked och bestraffning samt för dess tjänstgöring (instruktion och arbetsordning);
tillsättning av tjänster, ådömande av annan bestraffning än varning, avsked;
val av ledamot i byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd ävensom val till
andra kommunala förtroendeposter i den mån sådant val ankommer å stadsstyrelsen;
samt i allmänhet ärenden av större vikt eller principiell innebörd. Ärenden,
vilka stadsstyrelsen jämlikt gällande författningar angående försäljning av
brännvin, vin och Öl, tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka har att handlägga,
tillhöra stadsstyrelsens samfällda beslutanderätt, dock att borgmästaren
ensam må besluta, då fråga är om tillfälliga förfoganden, särskilt sådana, som stå
i omedelbart samband med anmälan eller tillstånd jämlikt § 13 ordningsstadgan
för rikets städer.
Stadsstyrelsens beslutanderätt utövas av borgmästaren ensam i alla andra
frågor än dem, som enligt vad nyss är sagt ankomma å stadsstyrelsen samfällt,
och särskilt i sådana, som angå den löpande förvaltningen eller avse tillämpning
av allmänna föreskrifter å särskilda fall, ävensom i andra ärenden av natur att
påkalla ett omedelbart avgörande.
De sakkunniga hava framlagt förslag till olika organisationsformer
för särskilda slag av landsrättsstäder. De hava visserligen antagit, att
den föreslagna anordningen med lagfaren borgmästare blir den för stadsstyrelserna
i fögderistäderna vanliga, men hava dock ansett sig icke böra
föreslå den såsom den enda, vilken borde få förekomma i städer av
ifrågavarande art. Mindre städer kunde finnas, där behov av en lagfaren
borgmästare icke förelåge och vilkas ekonomi icke kunde medgiva en
dylik organisationsform.
För sådana städer hava de sakkunniga därför framlagt förslag om
en enklare organisation, vilken i huvudsak skiljer sig från normaltypen
därigenom, att ett särskilt borgmästarämbete där ej linnes, utan stadsstyrelsens
ordförande tillsättes som en vanlig kommunal förtroendepost.
Han fullgör emellertid huvudsakligen enahanda administrativa och kommunala
funktioner som borgmästare. Undantag bilda ombudsmannagöromålen.
Dessa kunna givetvis, framhålla de sakkunniga, ej åläggas
stadsstyrelseordföranden, vilken icke behöver vara juridiskt bildad. Mandattiden
för stadsstyrelsens ledamöter och suppleanter föreslås till fyra år.
Valet av samtliga tre ledamöterna företages på en gång av stadsfullmäk
-
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 278.
23
tige. Vid samma tillfälle verkställes val av suppleanter. Suppleanternas
antal har bestämts till tre. Valen ske proportionellt, därest detta äskas
av minst en fjärdedel av de väljandes antal. Det har ansetts önskvärt
att åt staden inrymma medinflytande vid tillsättandet av den viktiga
ordförandeposten. Med frångående av nu gällande bestämmelser, enligt
vilka Kungl. Maj:ts befallningshavande är helt obunden i sitt val av stadsstyrelses
ordförande, upptager förslaget därför den bestämmelsen, att,
sedan stadsfullmäktige valt de tre ledamöterna, Kungl. Maj:ts befallningshavande
äger att bland dessa utse ordförande.
Enligt de sakkunnigas uppfattning är det såväl ur statens som kommunens
synpunkt av synnerlig vikt, att de samhällen, som nått den utveckling,
att de anses böra såsom städer avskiljas från landsbygden,
också erhålla en förvaltning, vars organisation fyller skäliga krav på
trygghet och stadga. I överensstämmelse härmed anse de sakkunniga,
att stadsrättigheter framdeles icke böra beviljas kommuner, där icke behov
förefinnes av eu stadsstyrelse med en administrativt utbildad borgmästare
och vilka icke äro tillräckligt ekonomiskt bärkraftiga att vidkännas
kostnaderna för en sådan styrelses avlönande. För sådant ändamål
har föreslagits ett tillägg till § 54 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad av innehåll, att stadsstyrelse i kommun, som hädanefter
erhåller stadsrättigheter, skall bestå av borgmästare och två rådmän.
Vid prövning av frågan om nya stadsrättigheters beviljande torde alltså,
framhålla de sakkunniga, i framtiden uppmärksamheten i främsta rummet
komma att riktas å spörsmålet, huruvida hos kommunen förefinnes
behov av en ämbetsmannamässig förvaltning, ocli icke, såsom nu vanligen
är fallet, å frågan om utbrytning ur väghållningsdistriktet eller
andra synpunkter av sekundär betydelse.
De sakkunniga hava emellertid icke velat stanna vid förslag till
organisation för denna normaltyp av fögderistad med det angivna undantaget
för de minsta städerna. Såsom i de sakkunnigas förut avgivna
promemoria av den 16 november 1916 framhållits, torde i åtskilliga
städer, som med anledning av den planerade processreformen komme att
förläggas under landsrätt, och jämväl i eu ocli annan av de nuvarande
fögderistäderna behov förefinnas av eget exekutionsväsen. Sådana städer
torde säkerligen även äga den bärkraft, att de kunde hålla egen uppbördsförvältning^
något som med hänsyn till mantalsskrivningens betydelse
för det kommunala beskattaingsväsendet även kunde innebära fördelar
ur kommunal synpunkt. Genom att i städer av denna storlek för stadens
styrelse bibehålla benämningen magistrat eller i de ifrågakommande
fögderistädema införa denna benämning ernådde man, att dessa städer
24
Kungi. Maj:ts Proposition Nr 278.
Yttranden
över förslagets
huvudprinciper.
med avseende å alla till fögderiförvaltningen hörande bestyr bleve jämställda
med de nuvarande magistratsstädema. I syfte att även i fråga
om exekutionsväsendet avskilja dessa städer från landsbygden hade föreslagits
sådan ändring av 1 § utsökningslagen, att jämväl i städer under
landsrätt magistrat, där sådan linnes, skall vara överexekutor. I denna
del anföra de sakkunniga:
»I sådana landsrättsstäder, om vilka nu är fråga, torde det löpande administrativa
arbetet — oavsett den ökning, som det egna exekutionsväsendet kan
medföra — hava nått en sådan omfattning, att ännu en administrativt utbildad
tjänsteman måste anställas för dess ombesörjande. En dylik förstärkning av
arbetskrafterna måste i detta fall anses så mycket mera av behovet påkallad, som
de kommunala uppgifterna kunna förväntas taga en avsevärd del av borgmästarens
tid i anspråk. För att fylla det behov, som sålunda kan förefinnas, hava vi
för dessa städer föreslagit inrättandet av eu lagfaren rådmanstjänst, vars innehavare
väsentligen skulle hava till uppgift att såsom magistratssekreterare ombesörja
magistratens administrativa bestyr. Vid sådant förhållande kan det understundom
befinnas lämpligt att, då nödig lagfarenhet ändock är genom magistratssekreteraren
företrädd, till borgmästare utse person med andra än juridiska
kvalifikationer, såsom finansiella eller tekniska. Något förslag härom hava vi så
mycket mindre ansett oss behöva framlägga, som det föreslagna magistratsreglementet
efter smärre jämkningar med lätthet kan tillämpas även i sådant fall.
Med stadens fortgående utveckling torde snart nog den tidpunkt inträda,
då jämväl de återstående, å borgmästaren ankommande arbetsuppgifterna behöva
fördelas å flera personer. Även för sådana förhållanden synes den av oss föreslagna
stadsförfattningen med mindre modifikationer kunna komma till användning.
Jämte borgmästaren och den lagfarne rådmannen för administrativa ärenden
bör för sådant fall tillsättas en lagfaren rådman såsom biträde åt borgmästaren
vid handläggningen av kommunala ärenden. Även i sådana större städer
torde det ofta av skäl, som nyss framhållits, vara möjligt och praktiskt att ersätta
kravet å lagfarenhet hos innehavarna av borgmästare- eller kommunal rådmansbefattning
med andra kompetensvillkor; men ej heller i detta avseende hava
vi ansett nödigt att framlägga något utarbetat förslag. Vi vilja emellertid icke
underlåta att påpeka de utvecklingsmöjligheter, som den föreslagna stadstypen
äger.»
Från inånga håll har understrukits fördelen av att i borgmästaren
erhålla en kvalificerad person, som odelat ägnar sig åt omsorgerna för
stadens framåtskridande. Staden skulle härmed erhålla vad den väl behöver,
en kommunal och administrativ centralmyndighet (magistraten i
Norrtäljej, vilken skulle vara till stor nytta för ärendenas utredning och
för planmässigheten i arbetet (stadsstyrelsen i Djursholm) samt kunna
förebygga onödigt skriveri och remisser från den ena myndigheten till
andra (uttalande inom Sollefteå stadsfullmäktige). Den föreslagna lösningen
borde därför i huvudsak godkännas, då den skulle göra det
möjligt för magistraten att ägna nödig tid och omsorg åt sina admi
-
25
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
nistrativa funktioner (magistraten i Växjö). Åven irån andra håll har
uttalats, att en reglering i föreslagen riktning vore, oavsett processreformen,
av nöden för att bestämma magistratens enligt kommunalförordningen
något oklara ställning till kommunen, dess inflytande å och
deltagande i stadsförvaltningen. Förslaget borde därför i vissa delar tilllämpas
även i städer, som ej lades under landsrätt, särskilt i vad anginge
borgmästarens förhållande till drätselkammaren (magistraten i Arboga).
Särskilda anordningar i riktning att närmare utbilda sambandet
mellan magistrat och drätselkammare hava även i andra magistratsstäder
tagits under övervägande.
I än högre grad, om ock delvis från andra utgångspunkter än stadsstyrelser
och magistrater, hava länsstyrelserna uttalat sig till förmån för
förslagets huvudprinciper. Av samtliga 22 länsstyrelser, från vilka yttranden
föreligga, har förslaget i huvudsak tillstyrkts med undantag allenast
för tvänne (Jönköpings och Hallands län, av vilka myndigheter den
sistnämnda uttryckligen avstyrkt förslaget). Särskilt tilltalande har
givetvis för länsstyrelserna tett sig den välbehövliga förstärkningen av
juridisk, på teoretisk och praktisk utbildning grundad sakkunskap i
lokalförvaltningen, som det nya borgmästarämbetet skulle medföra, ej
minst med hänsyn till de svårigheter, som indragningen av kronofogdetjänsterna
skulle bereda (Uppsala län).
Den elasticitet, som av de sakkunniga förlänats borgmästareämbetet,
har befunnits synnerligen lycklig, då den lämnade utrymme såväl för formalkompetensen
som för den framstående administrativa förmågan (Uppsala
län). Förslaget vore onekligen ägnat att på ett fördelaktigt sätt låta det
kommunala arbetet draga nytta av borgmästarens juridiska och administrativa
sakkunskap (Malmöhus län). Bristen i den nuvarande organisationen
läge däri, att uppdraget såsom stadsstyrelsens ordförande vore en svagt
avlönad honnörspost utan närmare förbindelse med kommunalförvaltningen,
och borgmästarens ställning i drätselkammaren vore en intressant
nyhet, väl värd att bliva prövad i praktiken (Blekinge län). Åven från
annat håll understrykes kommissionens kritik av den nuvarande organisationen.
Förslaget, som icke betingade någon mera betydande rubbning
i gällande kommunallagstiftning, vore ägnat att på ett önskvärt sätt
stärka magistratens ställning; och särskilt förordades borgmästarens förändrade
uppgifter och de mera detaljerade bestämmelserna om magistratens
kontroll av förvaltningen (Göteborgs och Bohus län). Uttalanden i
enahanda riktning föreligga även från andra länsstyrelser.
Svenska stadsförbundets styrelse har likaså i sitt yttrande funnit den
av de sakkunniga loreslagna ordningen äga bestämda företräden framför
Bihang till riksdagens protokoll lull). I sand. 218 It lift. (Nr 278.) 3352 in I
26
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
den nuvarande organisationen, då magistratsförvaltningen i fögderistäder
av den storlek, som i allmänhet plägar vara uppnådd vid erhållande av
stadsrättigheter, vore i behov av en juridiskt bildad ämbetsman såsom
ledande arbetskraft. Styrelsen hade därför ej heller något att erinra
mot grundsatsen, att borgmästarämbetet skall vara obligatoriskt för
kommuner, som hädanefter erhölle stadsrättigheter. Likaså syntes det
styrelsen ur kommunal synpunkt kunna vara praktiskt och lämpligt, att
borgmästarens arbetskraft genom det föreslagna samarbetet jämväl
koinme den egentliga kommunalförvaltningen tillgodo. Av föreningen
Sveriges stadsombudsmän och kommunalsekreterare framhålles såsom en
särskild förtjänst hos de sakkunnigas förslag, att det är ägnat att råda
bot på den enligt föreningens mening väsentliga brist i den nuvarande
organisationen, som ligger däri, att den initierade tjänstemannens uppslag
och åsikter ej vinna tillbörligt beaktande av det skäl, att han icke
äger någon auktoritativ ställning och saknar lagstadgad medbestäm.
manderätt. b örvaltningen skulle genom förslagets förverkligande erhålla
en ledande tjänstemannainstitution, vars tyngdpunkt med all rätt förlagts
till drätselkammaren.
De sakkunnigas förslag har av svenska stadsförbundets styrelse i dess
yttrande för övrigt tagits till utgångspunkt för en framställning om en
allsidig utredning av frågan om en revision av gällande kommunalförordning
i syfte att möjliggöra en genomgripande omläggning av stadsförvaltningen,
en omläggning vars grunddrag även av styrelsen förslagsvis
angivas. Jämväl föreningen Sveriges stadsombudsmän och kommunalsekreterare,
som finner de sakkunnigas förslag på ett lyckligt sätt angiva
riktlinjerna för en kommunal omorganisation såväl i fögderistäder som
i städer med egen jurisdiktion, uppehåller sig i sitt yttrande företrädesvis
vid frågan om en omläggning av de senares förvaltning. För de
uttalanden, som i detta hänseende sålunda avgivits, torde i detta sammanhang
ej vara nödigt att närmare redogöra.
Emellertid hava också åtskilliga anmärkningar framställts emot det
framlagda förslaget, såväl avseende vissa av dess Imvudgrimder som i
fråga om detaljer.
Det största intresset har av naturliga skäl ägnats det föreslagna
kommunala borgmästarämbetet. Med tämligen stor enstämmighet har riktigheten
av detta förslags utgångspunkt erkänts, behovet av juridisk
sakkunskap och administrativ träning inom förvaltningen. Det föreslagna
sättet att tillgodose detta behov har jämväl tillstyrkts av samtliga
länsstyrelser, av länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Norrbottens län
dock med undantag för borgmästarens självskrivna ledamotskap av
Kung!. Maj.ts Proposition Nr 278.
27
drätselkammaren, varjämte, på sätt förut nämnts, länsstyrelserna i Jönköpings
och Hallands län ställt sig i det hela avvisande mot förslagets
principer; och av de magistrater, som yttrat sig om det kommunala
borgmästarämbetet, har detsamma förordats, dock med undantag i nyssnämnda
hänseende av magistraterna i Skalninge och Piteå. Bland de
nuvarande fögderistäderna hava meningarna varit mera delade och särskilt
har borgmästarens självskrivenhet i drätselkammaren rönt motstånd
från Huskvarna, Nässjö, Eslöv, Hässleholm, Tidaholm och Arvika.
Såsom härav framgår har kritiken av förslaget främst riktat sig
emot borgmästarens ställning i drätselkammaren. De härvid anförda skälen
hava varit i huvudsak följande.
De krav, som ställas å borgmästaren, äro alltför stora, han skall
vara »ett administrativt och kommunalt faktotum» (länsstyrelsen i Jönköpings
län), vilket man knappast kunde erhålla för den föreslagna lönen.
Det vore fara värt, att de mångahanda och skiftande göromålen skulle
betänkligt splittra hans tid, ehuruväl de visserligen i kvalitativt hänseende
vore mindre krävande (länsstyrelsen i Malmöhus län). Sist anförda
myndighet ansåg emellertid förslagets förtjänster övervägande och förmenade,
att erfarenheten borde få utvisa, huruvida farhågorna vore
grundade.
Det har vidare ansetts, att borgmästaren såsom jurist lätt vore
fallen för en formalistisk och i sämre mening byråkratisk uppfattning
av de kommunala angelägenheterna. Någon säkerhet för att han tillika
ägde praktiskt omdöme och förmåga att i gott samarbete med drätselkammarens
övriga ledamöter handlägga dessa ärenden funnes ej. Det
vore därför att befara, att borgmästaren kunde komma i motsatsställnir g
till den övriga drätselkammaren eller dess majoritet, och att onödiga
slitningar och förseningar därav kunde bliva följden. En viss dualism
mellan drätselkammarens ordförande och borgmästaren såsom dess föredragande
ledamot kunde lätt uppstå. På ett håll förmenades, att en
med föreslagen myndighet utrustad borgmästare möjligen allt efter fallenheten
antingen komme att lämna sina statliga funktioner åsido för
»kommunalt geschäft» eller ock påtrycka den kommunala förvaltningen
»eu byråkratisk stämpel, förhatlig för medborgarna och skadlig för det
kommunala intressets vidmakthållande» (Eslöv) och på ett annat håll ansågs
borgmästaren kunna, särskilt i mindre samhällen, bliva en envåldshärskare
(Piteå). Att förslaget innebär en betydande förbättring för de
rent administrativa ärendenas handläggning, har särskilt från länsstyrelsernas
sida framhållits, men även detta bestrides från något håll, såsom
framgår av det nyss citerade uttalandet från Eslöv.
28
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
Emot den föreslagna borgmästarbefattningen uppställa stadsfullmäktige
i Eslöv ävensom stadsfullmäktige i Nässjö och Huskvarna den
nuvarande organisationen såsom förmånligare. Stadsstyrelsens ordförande
behövde icke vara jurist, utan borde i främsta rummet sökas bland
de på grund av föregående kommunala förtroendeuppdrag i samhällets
angelägenheter erfarna personer, vilka genom beprövat gott omdöme i
praktiska frågor vore ägnade att ingiva allmänt förtroende. Viktigare
befattningar inom administrationen innehades, enligt stadsstyrelsen i Eslöv,
av personer, i vilkas utbildning ej inginge på grund av universitetsstudier
förvärvad lagfarenhet. Den juridiska sakkunskapen kunde bättre
företrädas genom en särskilt anställd stadsombudsman och stadssekreterare.
Stadsstyrelseordföranden borde ej heller, förmenade man i Eslöv,
taga någon närmare befattning med kommunalförvaltningen; det föreslagna
specificerandet av styrelsens tillsynsverksamhet vore för en insiktsfull
och grannlaga ledning både onödigt och stötande. Styrelsens ordförande
skulle hålla sig fri från varje aktivt deltagande i förvaltningen,
framhöll stadsstyrelsens flertal i samma stad, och motsatte sig därför
att fögderistäder skulle likställas med nuvarande magistratsstäder i
fråga om oförenligheten av uppdragen såsom ledamot av stadsstyrelse
och av under stadsfullmäktige lydande förvaltningsstyrelser (reservation
av styrelsens ordförande). Jämväl länsstyrelsen i Jönköpings län synes i
viss mån vilja hålla möjligheten öppen för lekmannastadsstyrelser även
i större städer. Länsstyrelsen erkände emellertid, att stadsstyrelserna inom
länet lede av en betänklig svaghet, nämligen i avseende å polisväsendet.
De känsliga uppgifter, som innefattades i tillämpningen av ordningsstadgan
och särskilt dess § 13, krävde en utbildning, som stadsfiskalen
ofta ej ägde. I städer, vilkas stadsstyrelser ej innehölle erforderligt
kvalificerade personer, borde därför större fordringar än eljest
ställas å stadsfiskalen samt stadsstyrelsen befrias från befattningen med
polisväsendet. Av stadsfullmäktige i några fögderistäder (Eslöv, Hässleholm,
Huskvarna, Nässjö) framhålles slutligen, att den föreslagna organisationen
skulle draga kostnader, väsentligt högre än som för närvarande
åtginge för motsvarande ändamål.
Den här ovan återgivna kritiken grundar sig i huvudsak, på de flesta
håll uteslutande, på borgmästarens föreslagna självskrivenhet såsom ledamot
av drätselkammaren, emot vilken några länsstyrelser och ett flertal
fögderistadsmyndigheter, såsom förut anmärkts, uttalat sig.
Det viktigaste skäl, som härvid anförts, berördes redan av svenska
stadsförbundet i dess förut omnämnda yttrande över 1915 års riksdagsskrivelse,
nämligen det obligatoriska medlemskapets oförenlighet med
29
Kungl. May.ts Proposition Nr 278.
legalitetskontrollen av stadsfullmäktiges beslut. Ingen annan av borgmästarens
föreslagna nya kommunala uppgifter vore, yttrar länsstyrelsen
i Malmöhus län, ägnad att förrycka hans ställning såsom stadens styresman,
men det självskrivna ledamotskapet i drätselkammaren mötte ur
denna synpunkt avgjorda betänkligheter. För stadsfullmäktiges beslut,
vilka borgmästaren såsom stadsstyrelseordförande skulle pröva, vore
nämligen drätselkammarens förslag ofta avgörande. Då drätselkammaren
för övrigt ofta måste handla med en viss självständighet, kunde behörigheten
av dess beslut lätt komma att dragas inför stadsfullmäktiges
och följaktligen i andra hand även stadsstyrelsens prövning. Borgmästaren
komme, därest han i drätselkammaren överröstades, vid utövningen
av den senare legalitetskontrollen lätt i eu skev ställning. De
sakkunnigas åberopande av magistratspersoners obligatoriska ledamotskap
av hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd vore enligt stadsfullmäktige i
Hässleholm icke beviskraltigt, då omförmälda nämnder såsom statsorgan
ej vore underställda stadsfullmäktige; deras beslut behövde ej av fullmäktige
bekräftas och besvärshänvisning lämnades till länsstyrelsen, ej
till stadsfullmäktige. Det frivilligt åtagna ledamotskapet kunde däremot när
som hälst frånträdas och medförde därför ingalunda de svårigheter, som
här ovan skildrats. Allmänt tillstyrkes därför också ett upphävande av
den nu stadgade oförenligheten av uppdragen såsom ledamot av stadsstyrelse
och av under stadsfullmäktige lydande förvaltningsstyrelser.
Den i de sakkunnigas förslag intagna bestämmelsen om skyldighet
för borgmästaren att mottaga val till drätselkammarens ordförande avstyrkes
även av städer, som i övrigt godkänt borgmästarens ställning i drätselkammaren;
denna fingervisning vore onödig och kunde missförstås.
Endast i det fall, att borgmästaren erhölle kvalificerad majoritet, borde
han, enligt stadsstyrelsen i Tidaholm, betraktas såsom vald till ordförandeposten.
Den här ovan refererade kritiken av borgmästarens föreslagna ställning
i drätselkammaren har i de av länsstyrelserna i Malmöhus och Örebro
län samt av magistraten i Piteå avgivna yttrandena utmynnat i det
förslaget, att borgmästaren visserligen ej skall vara obligatorisk ledamot
av drätselkammaren men däremot skyldig att, där så ske kan, närvara
vid kammarens sammanträden, med rätt att deltaga i överläggningarna
och få sin mening antecknad till protokollet.
Av svenska stadsförbundets styrelse har i fråga om borgmästarens
ställning till drätselkammaren yttrats, att han troligen blott under särskilt
gynnsamma omständigheter skulle komma att intaga den ställning
såsom drätselkammarens verkställande ledamot, som de sakkunniga
Departe
ments
chefen.
SO Kungl. May.ts Proposition Nr 278.
uppenbarligen förutsatt såsom regel. Redan genom att borgmästaren
övertoge skötseln av de juridiska eller eljest övervägande formella
frågorna skulle det nya ämbetet innebära stora fördelar för staden.
Antagligt vore, att den ekonomiska sidan av förvaltningen såsom hittills
merendels komme att handläggas av valda förtroendemän, med stöd, där
så krävdes, av kamerala tjänstemän. 1 överensstämmelse härmed borde
bestämmelsen i stadsstyrelsereglementena om borgmästarens föredragningsskyldighet
i drätselkammaren formuleras, givetvis dock utan hinder
lör de städer, som så önskade, att i sina reglementen intaga den av
de sakkunniga föreslagna avfattningen. En huvudförutsättning för styrelsens
tillstyrkan av förslaget vore nämligen, att varje stad skulle bibehålla
den hittills åtnjutna friheten att bestämma över den egentliga kommunalförvaltningens
organisation. Med hänsyn härtill har styrelsen ej
heller funnit sig kunna tillstyrka det föreslagna generella stadgandet
om borgmästarens självskrivenhet i drätselkammaren. Redan det motstånd
förslaget i denna del rönt från flera städer vore för styrelsen tillräckligt
skäl att påyrka valfrihet i förevarande avseende. Ett allmänt
stadgande av föreslaget innehåll kunde ej heller anses väl överensstämma
med borgmästarens uppgift att utöva laglighetskontrollen över förvaltningen.
Emot borgmästarens utövande av den lagstadgade tillsynen över kommunalförvaltningen
i de föreslagna formerna, vilka för övrigt redan nu flerstädes
praktiseras, hava för övrigt endast myndigheterna i Eslöv uttalat sig.
Förutom den här återgivna principiella kritiken av det föreslagna
borgmästareämbetet hava även andra anmärkningar av större eller mindre
räckvidd framställts emot detsamma. För de viktigare av dessa skall
längre fram lämnas en redogörelse.
1 likhet med flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna finner
jag, att en organisation, i huvudsak anordnad i enlighet med de av
de sakkunniga föreslagna principer, skulle vara till båtnad för de städer,
om vilka det här är fråga, och anser jag mig alltså böra tillstyrka, att
berörda principer läggas till grund för organisationen av landsrättsstädernas
styrelser.
Med anledning av de invändningar, som från flera av dessa städer
framställts mot vissa delar av de sakkunnigas förslag, synes det mig angeläget
framhålla, att förslaget är så lagt, att organisationen kan anpassas
efter de växlande förhållandena i de olika samhällena. Det behöver
därför ej ifrågakomma, att dessa städer påtvingas en organisation,
som de icke gilla, vare sig densamma med hänsyn till redan
Kung1. May.ts Proposition Nr 278.
O 1
Öl
bestående tjänster eller till de alltför dryga kostnaderna eller av principiella
skäl anses olämplig.
Denna ståndpunkt utesluter emellertid lika litet som hittills uppställandet
av en viss normaltyp för stadsstyrelsen i fögderistäderna, vilken
kan tjäna till ledning vid organisationens utformning och befordra ordning,
reda och effektivitet i det administrativa och kommunala arbetet.
En sådan normaltyp synes, om ock med viktiga modifikationer, för
vilka jag blir i tillfälle att i det följande närmare redogöra, för flertalet
fögderistäder böra ansluta sig till de sakkunnigas förslag till organisation
av stadsstyrelse med borgmästare, vilken befattningshavare emellertid av
skäl, som längre fram skola angivas, lämpligen torde böra benämnas
kommunalborgmästare, liksom titeln å stadsstyrelsens bisittare bör bliva
kommunalrådman. För större städer — för närvarande antagligen blott
Trollhättan — torde eget uppbörds-, mantalsskrivnings- och exekutionsväsen
böra ifrågakomma och den för sådant fall föreslagna reglementstypen
komma till användning; för mindre samt tills vidare även för flera.
av de nuvarande medelstora fögderistäderna bör reglementet i huvudsak
ansluta sig till förslaget till stadsstyrelse utan borgmästare. Huruvida
den ena eller den andra typen av reglemente bör komma till tillämpning,
kommer att bero på prövningen av förhållandena i varje särskilt
fall och främst naturligtvis å stadens egna behov och önskningar.
För de samhällen, som hädanefter erhålla stadsrättigheter, torde emellertid
den uppställda normaltypen till organisation för stadsstyrelse med kommunalborgmästare
under alla förhållanden i huvudsak böra bliva bestämmande,
såvida ej eget utsökningsväsen och egen uppbördsförvaltning
därstädes anses böra inrättas. Endast i det fall att ett samhälle uppnått
den utveckling, storlek och bärkraft, att det behöver och kan bekosta en
ämbetsmässig förvaltning, bör det övergå till stad. Med lagfästande av
denna grundsats trädes icke något samhälles rätt eller intressen för nära,
då några praktiska fördelar, med undantag av dem, som kunna följa av utbrytningen
ur väghållningsdistriktet, icke äro att vinna med övergången
från köping till fögderistad utan kommunalborgmästare. I all synnerhet
efter de senaste nydaningarna å kommunallagstiftningens område kan
förvaltningen ordnas lika nöjaktigt i köping som i sådan stadskommun
och i allt väsentligt i enahanda förmer. Under sådana förhållanden
synes det skäligen meningslöst att nyskapa städer, som i huvudsak blott
till namnet skilja sig från de utvecklade köpingarna, och som ej heller
i verkligheten behöva en annan organisation. Frågan om kommunens
förhållande till väghållningsdistriktet bör icke få vara avgörande för ansökan
om stadsrättigheter. Den bör behandlas i annan ordning. Vid
32
Kungl. Maj. ts Proposition Nr 278.
bifall till det av vägkommissionen avgivna förslaget till ny väglagstiftning
komme köpingar och municipalsamhällen att ej längre tillhöra
landets väghållningsdistrikt och därmed skulle det viktigaste, ja praktiskt
taget det enda skälet för de mindre samhällenas önskan att erhålla stads
namn, heder och värdighet ej längre förefinnas.
Såsom redan förut nämnts, har den normaltyp, som bör gälla för
magistratsförvaltningens ordnande i städer under landsrätt, ansetts böra
i huvudsak ansluta sig till de sakkunnigas förslag till organisation för
stadsstyrelse med borgmästare. Det torde nämligen vara ställt utom
fråga, att stadsstyrelsen i dessa städer i lika mån som i övriga av motvarande
storlek äger behov av juridiskt bildad och administrativt erfaren
arbetskraft, ett behov som den nuvarande organisationen i landsrättsstäderna
icke tryggar. Lika otvivelaktigt torde vara, att detta behov i
princip enklast och bäst tillgodoses på samma sätt som i stad, där magistrat
finnes, nämligen därigenom, att en eller flera av stadsstyrelsens ledamöter
utgöra behörigen kvalificerade ämbetsmän. Vad i några av de
avgivna remissutlåtandena häremot anförts, eller att stadsstyrelseordförandens
plats hällre borde intagas av en praktiskt erfaren kommunalman
än av en jurist, torde närmast vila på en missuppfattning av stadsstyrelsens
verkliga ställning och uppgifter. Dessa äro nämligen av övervägande
formell och juridisk natur och erfordra icke en förvaltningsverksamhet
av samma, övervägande ekonomiska art som exempelvis drätselkammarens.
Ordförandeskapet i stadsstyrelsen bör därför icke jämställas med de
kommunala förtroendeposterna och än mindre betraktas såsom ett övervägande
representativt uppdrag. Härför äro dess administrativa uppgifter
alltför viktiga. Med fog har i flera av de utav länsstyrelserna
avgivna yttrandena särskilt betonats vikten av en mera betryggande
ordning än den nuvarande för polismyndighetens utövning. Vad av en
länsstyrelse anförts såsom skäl för att borgmästarinstitutionen icke
skulle göras obligatorisk för kommun, som hädanefter erhåller stadsrättigheter,
nämligen att samhället härmed skulle berövas förmånen att
fortfarande ledas av samma beprövade lekmannakraft, som dittills kan
hava varit dess främste man, vilar på samma missuppfattning av stadsstyrelseordförandens
ställning, som nyss anmärkts. Något undanskjutande
av de kommunala förtroendemännen kan så mycket mindre komma i
fråga, som den nyblivna stadens fullmäktige, drätselkammareoch övriga
förvaltningsstyrelser, den kommunala självstyrelsens organ, helt visst
torde hava samma behov av dessa förtroendemäns arbetskrafter som
kommunalfullmäktige och kommunalnämnd jämte övriga styrelser före
övergången till stad.
KungI. Maj:ts Proposition Nr 278.
33
På något håll har det förmenats, att en jurist vore mindre lämpad
än en lekman till stadsstyrelsens uppgifter. Det torde häremot vara
tillräckligt att hänvisa till förhållandena i magistratsstäderna. I den
mån magistraten här ej kommit att intaga den ställning kommunalförordningen
åt densamma anvisat, beror detta, såsom allmänt erkänts, icke
därpå, att en eller flera av dess ledamöter varit jurister utan på dess belastande
med andra uppgifter och främst dess egenskap att tillika utgöra
stadens domstol.
Behovet av juridisk sakkunskap inom stadsstyrelsen förmenas i
några yttranden bättre tillgodoses genom en juridiskt bildad, sekreterare,
vilken tillika såsom stadsombudsman kunde övertaga de uppgifter inom
kommunalförvaltningen, som i de sakkunnigas förslag tilltänkts borgmästaren.
Alldeles oavsett att denna ordning för magistrats förvaltningen
synes onödigt invecklad, kan mot densamma erinras, att den
icke skänker någon trygghet för att den juridiska sakkunskapen lämnas
tillbörligt beaktande vid de administrativa ärendenas handläggning, liksom
den ej heller med avseende å polisväsendet innebär någon förbättring
av den nuvarande organisationen. I princip måste därför
en organisation med borgmästare tillerkännas avgjorda företräden framför
en sekreterarorganisation, ehuru givetvis personliga förhållanden
och ekonomiska skäl kunna tala för ett bibehållande av den senare i
städer, där den redan införts. Ett tvång för dessa städer att upphäva
den bestående ordningen genom inrättande av ett kommunalborgmästareämbete
bör ej ifrågakomma.
I själva verket torde motståndet från vissa fögderistäders sida emot
borgmästarorganisationen mindre bero på motviljan mot att i spetsen
för stadsstyrelsen erhålla en juridisk ämbetsman än å farhågor för att
■denna ämbetsman kunde genom sitt självskrivna ledamotskap av drätselkammaren
erhålla en alltför stark maktställning inom själva kommunalförvaltningen.
Man har befarat, att förvaltningen genom denna bestämmelse
kunde erhålla en byråkratisk prägel och att ett för det praktiska
arbetet ogynnsamt motsatsförhållande mellan kommunalborgmästaren och
drätselkammarens lckmannaledamöter kunde komma att utbildas. Att
förebygga en sådan utveckling synes emellertid icke böra möta några
svårigheter, då ju i drätselkammarens reglemente eller arbetsordning
bestämmelser kunde intagas, som på ett lämpligt sätt inskränkte kommunalborgmästarens
befattning med beredning och föredragning av de
ärenden, som ankomma å drätselkammarens handläggning. Kommunalborgmästarens
självskrivenhet i kammaren, där han allenast ägde en röst,
kunde väl i och för sig icke heller skänka honom ett större inflytande
än som tillkomme övriga ledamöter.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. I sand. 218 käft. (Nr 278.) 3362 18 5
34
Kungl. May.ts Proposition Nr 278.
Under alla förhållanden torde fögderistäderna icke böra genom en
generell lagbestämmelse påtvingas en anordning, som bland dem uppenbarligen
mött vitt utbredda betänkligheter. Huruvida kommunalborgmästaren
skall vara självskriven ledamot av drätselkammaren eller ej,
bör således hänvisas till de spörsmål, som få lösas efter förhållandena
i varje särskild stad. I enlighet härmed har också det tillägg till
§56 i förordningen om kommunalstyrelse i stad, som jag här framlägger,
erhållit en sådan avfattning, att kommunalborgmästarens eller
stadsstyrelseordförandens självskrivenhet såsom ledamot av drätselkammaren
blir beroende av stadgande i drätselkammarens reglemente, i
vilket ock övriga bestämmelser, som kunna finnas vara erforderliga för
att reglera kommunalborgmästarens uppgifter såsom drätselkammarledamot,
kunna upptagas.
Denna utväg synes nämligen avgjort böra lämnas företräde framför att
låta kommunalborgmästarens ledamotskap bliva beroende av stadsfullmäktiges
val för varje särskild mandatsperiod. I likhet med övriga kommunala
delegationer torde drätselkammaren mer och mer tillsättas efter partipolitiska
grunder, men det vore föga tilltalande, om kommunalborgmästaren, som
i drätselkammaren har särskilda uppgifter oberoende av sitt eventuella
ledamotskap, skulle inträda i densamma såsom representant för en särskild
kommunalpolitisk meningsgrupp och om hans ställning således
bleve beroende av ett växlande politiskt maktläge inom stadsfullmäktige.
Vida att föredraga är, att hans ledamotskap grundas på en efter stadens
önskan i drätselkammarens reglemente upptagen bestämmelse. En sådan
anordning är uppenbarligen också riktigare med hänsyn till den legalitetskontroll,
som det åligger kommunalborgmästaren att utöva över stadsfullmäktiges
beslut. I enlighet med vad från derå håll föreslagits, bör
kommunalborgmästaren, där han icke är ledamot av drätselkammaren,
ändock vara skyldig att, där så ske kan, närvara vid kammarens sammanträden
med rätt att deltaga i överläggningarna och få sin mening
antecknad till protokollet.
De av de sakkunniga föreslagna benämningarna å stadsstyrelsens
nya befattningshavare, borgmästare samt rådman, torde av flera skäl få
anses mindre lämpliga. Med dessa titlar avses nämligen av ålder i vårt
land dömande ämbetsmän, och det är fara värt, att i åtskilliga fall förväxlingar
mellan landsrättsstädernas och de övriga städernas borgmästare
och rådmän skulle uppkomma, ägnade att framkalla oklarhet och oreda.
För tillsättning av borgmästare och rådmän gälla vidare delvis grundlagfästa
regler, som icke äro väl förenliga med de anställningsformer,
vilka äro avsedda att komma till tillämpning i fråga om landsrättsstädernas
stadsstyrelser. Å andra sidan synes det tilltalande, att de nya
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
35
befattningarnas titlar anslutas till de hävdvunna benämningarna å stadskommunens
styresmän. Ur denna synpunkt vill jag förorda, att dessa
befattningshavare i landsrättsstäderna kallas kommunalborgmästare och
kommunalrådmän.
De sakkunniga hava, såsom förut antytts, tänkt sig tre olika organi- Särskilda
sationsformer för städer under landsrätt, en med och en utan borgmästare
samt en med magistrat, samt utarbetat reglementen för de sålunda före- i)e anslagna
typerna av stadsstyrelse. kunniga.
Ordnade efter storleken av de städer, för vilka respektive reglementen
avsetts, äro de sålunda följande:
a) förslag till reglemente för magistrat (med borgmästare och en
lagfaren rådman) i stad under landsrätt;
b) förslag till reglemente för stadsstyrelse i fögderistad med borgmästare;
och
c) förslag till reglemente för stadsstyrelse i fögderistad utan borgmästare.
Beträffande reglementens lydelse hänvisas till de sakkunnigas betänkande
(sid. 11—41). Speciell motivering till reglementsförslagen
återfinnes i betänkandet sid. 95—122.
Att allt efter städernas högre eller lägre invånarantal exakt bestämma
och på förhand till efterrättelse fastställa vissa gränser för de
särskilda reglementstypernas tillämplighetsområden kan, framhålla de sakkunniga,
icke låta sig göra. Endast i allmänna drag och med någon
latitud kunde angivas, huru gränserna borde i regel dragas. Med erinran,
att lokala förhållanden av skiftande natur understundom kunde föranleda
avvikelser från den allmänna regeln, redogöra de sakkunniga på följande
sätt för sin uppfattning, huru gränserna borde dragas:
»Reglementet för stadsstyrelse utan borgmästare är avsett att tillämpas i de
minsta städerna med egen jurisdiktion, när de läggas under landsrätt, ävensom
i de minsta av de städer, som redan höra under landsrätt. Dessa städer äro
sådana, för vilkas administrativa och kommunala förvaltning icke är erforderligt,
att i spetsen för stadsstyrelsen står eu borgmästare, som helt och hållet ägnar
sig åt stadens tjänst. De kunna sålunda vara väl betjänta med den billiga förvaltningsform,
som detta reglemente innebär. I allmänhet omfattar denna grupp
städer med intill 3,(XX) invånare. Möjligen torde dock eu eller annan av dessa
önska erhålla stadsstyrelse med borgmästare, då därigenom vinnes, bland annat,
den förmånen, att man inom samhället äger tillgång till en rättsbildad person,
som vid förefallande behov kan bistå samhället och dess medlemmar. Inom
äldre städer lärer ock understundom finnas en viss obenägenhet att slopa det sedan
urminnes tid hävdvunna borgmästarämbetet, varigenom staden till synes skulle
så att säga sättas i lägre klass. Huru ringa berättigande en sådan uppfattning
36
Yttranden.
Kung!. Maj:ts Proposition N:r 278.
än må äga, kan dock densamma vara en faktor att räkna med. Möjligheten att;
erhålla stadsstyrelse med borgmästare vore sålunda i en och annan mindre stad måhända
ägnad att minska befintlig motvilja mot att avstå från den egna jurisdiktionen.
och skulle, därigenom underlätta övergången till den nya rättegångsordningen.
A andra sidan må framhållas, att den ifrågavarande billigare förvaltningsformen
(utan borgmästare) i vissa fall, dock mera undantagsvis, torde kunna användas
även i städer med något högre invånarantal än 3,000.
Reglementet för stadsstyrelse med borgmästare är avsett för övriga mindre
städer med ett invånarantal upp till 8,000 ä 10,000, såväl dem, som lyda under
landsrätt, som dem, vilka nu hava egen jurisdiktion men vilja avstå från densamma.
Obligatoriskt föreslås detta reglemente skola tillämpas i de kommuner,
som hädanefter vinna stadsrättigheter och som därvid icke erhålla magistrat.
Magistratsreglementet är avsett för de medelstora städer med mer än 8,000
ä 10,000 upp till cirka 15,000 invånare, vilka vilja avstå från den egna jurisdiktionen.
Vidare bör detta reglemente komma till användning inom de landsrättsstäder,
som på grund av stadens fortgående utveckling finna sig vara i behov av
mer än en rättsbildad person inom stadsförvaltningen och för den skull samt på
grund av de fördelar, som i övrigt kunna vinnas därigenom, i synnerhet egen
överexekutor, vilja övergå från stadsstyrelseförvaltning till magistratsförvaltning
i egentlig mening.»
Den sålunda tilltänkta indelningen av landsrättsstäderna i tre grupper,.
vilkas gränslinjer i allmänhet skulle gå vid 3,000 och 10,000 invånare,,
har föranlett uttalanden från några håll. Länsstyrelsen i Södermanlands
län finner klassificeringen väl invecklad och anser de olika slagen av
städer böra med full tydlighet angivas i en särskild författning. Magistrat
borde finnas i alla nybildade städer och i alla äldre städer med 5,000
invånare eller däröver, och borde stadsstyrelse utan borgmästare medgivas
allenast i helt obetydliga nuvarande småstäder. Magistraten i Norrtälje
anser magistrat böra finnas i alla städer med flera än 3,000 invånare;
dock borde möjlighet till dispens från denna skyldighet stå öppen.
Huruvida lagfaren rådman skulle finnas i magistraten, borde bedömas av
Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. Längre har man gått på annat håll
(magistraterna i Vänersborg och Arboga), där det förmenas, att stadsstyrelse
utan borgmästare överhuvud ej borde ifrågakomma, då magistratsärendena
i de små städerna i lika hög grad som i de större krävde
kvalificerade arbetskrafter. Att på frivillighetens väg få småstäderna att
avstå från sin självständiga jurisdiktion och sin magistrat anses å de håll,,
varifrån uttalanden härom föreligga, såsom rätt utsiktslöst.
Å andra sidan föreligga från några fögderistäder med flera än 3,000
invånare uttalanden till förmån för den minsta organisationstypen, stadsstyrelse
utan borgmästare (Djursholm, Tranås, Tidaholm, dock med reservation
av stadsfullmäktiges ordförande). Hässleholms stadsfullmäktige
anse ej borgmästarämbete nödigt förrän samtidigt med eget uppbördsoeh
exekutionsväsen, d. v. s. egen magistrat. Att jämväl myndigheterna.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
37
i Eslöv och Nässjö uttalat sig mot införande av borgmästareämbete, beror
emellertid icke därpå, att vederbörande i dessa städer ej funnit staden
i behov av en juridisk arbetskraft, utan på kostnadsfrågan och den
kritik, som här riktats emot det föreslagna borgmästarämbetets ställning
i drätselkammaren och varför ovan närmare redogjorts. Ovillkorlig
skyldighet för ny stad att hålla borgmästare borde, enligt länsstyrelserna
i Jönköpings och Örebro län) ej stadgas; enligt sistnämnda länsstyrelse
borde den nya staden åtminstone under en övergångstid beredas
tillfälle att ordna förhållandena enklare och billigare. Stadsstyrelsen i
Huskvarna, som ställer sig välvillig emot förslaget i dess helhet och
dess huvudsyfte att skapa eu mera ämbetsmässig förvaltning av magistratsuppgifterna
i fögderistäderna, påyrkar också en övergångstid, under
vilken man kunde finna en för borgmästarämbetet fullt kvalificerad
person. Styrelsen för svenska stadsförbundet förutsätter, att även städer
med ej obetydligt större invånarantal än 3,000 komma att tills vidare
föredraga en lekmannastadsstyrelse, en organisationsform, som i sådant
fall givetvis ej bör förvägras dem.
Den form, som av de sakkunniga föreslagits för inrättande av eget
exekutionsväsen och uppbördsväsen i de största landsrättsstäderna, nämligen
genom att i sådana städer benämna stadsstyrelsen magistrat, kan
icke förordas. En uppdelning på föreslaget sätt av de nu sammanfallande
begreppen »stad under landsrätt» och »stad, där magistrat ej finnes»,
skulle förorsaka åtskilliga svårigheter vid tillämpning av författningar,
där det nu såsom självfallet förutsättes, att stad med magistrat tillika alltid
har egen domsrätt, att magistrat utan undantag även är stadsdomstol, och
att magistratsperson jämväl är domare. Stadens styrelse i städer utan
egen jurisdiktion torde därför fortfarande böra benämnas stadsstyrelse.
Det syfte, som de sakkunniga velat ernå med sitt förslag, synes i
stället böra vinnas därigenom, att i varje särskilt fall förordnas, att
vederbörande stad skall hava egen uppbördsförvaltning och även i avseende
å mantalsskrivningen likställas med stad med magistrat, samt att
stadsstyrelsen eller viss ledamot av sladsstyrelsen skall vara överexekutor.
* Detta förutsätter vissa av de sakkunniga ej ifrågasatta tillägg
till gällande mantalsskrivningsförordning och uppbördsreglemente samt
andra administrativa författningar, ävensom eu annan avfattning av 1 §
av utsökningslagen än de sakkunniga föreslagit.
Av de sakkunnigas här ovan återgivna motivering synes framgå, att
det icke varit deras mening att uppställa några fixa gränser för de olika
reglementstypernas tillämplighetsområden. I detta hänseende liksom i
Övrigt åsyftar förslaget att i varje fall lämna möjlighet öppen att välja
Departe
ments
chefen.
38
Kvinnas
behörighet.
De sakkunnig*.
Yttranden.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
den organisationsform, som bäst lämpar sig för varje särskilt samhälles speciella
förhållanden och önskemål. De återgivna yttrandena från åtskilliga
myndigheter utvisa även, att största möjliga frihet i detta hänseende
är önskvärd och rent av nödvändig. Såsom jag förut antytt, torde emellertid
den fordran böra ställas på samhälle, som hädanefter önskar erhålla
stadsrättigheter, att samhället bekostar en organisation, vilken möjliggör
en mera ämbetsmässig förvaltning. I sådan nybildad stad bör
alltså finnas stadsstyrelse med kommunalborgmästare. Skälen lör denna
ståndpunkt har jag i det föregående angivit.
Enligt de sakkunnigas förslag är kvinna behörig att vara ledamot i stadsstyrelse
och magistrat samt ordförande i stadsstyrelse utan borgmästare.
I denna del anföra de sakkunniga:
»Någon anledning att utesluta kvinna från behörighet att vara rådman i
stadsstyrelse torde ej föreligga, helst som kvinna redan nu är valbar till städsfullmäktige,
drätselkammaren, fattigvårdsstyrelsen, byggnadsnämnden, hälsovårdsnämnden,
skolstyrelsen etc. Yad åter angår kvinnas behörighet att vara borgmästare,
bör givetvis hänsyn tagas till de särskilda kvalifikationer, som måste
fordras för utövande av chefskapet för poliskåren. Oavsett vilken vikt, som tillmätes
denna hänsyn, innebär emellertid § 28 regeringsformen ett hinder för utnämnande
av kvinna till borgmästartjänst, som ju för närvarande är av beskaffenhet,
att Konungen fullmakt därå utfärdar. Även om, såsom vi föreslagit, de
borgmästarbefattningar, som icke äro förenade med domareåligganden, för framtiden
skulle komma att av Kungl. Maj:t tillsättas medelst konstitutorial, skulle
det enligt vår mening icke. överensstämma med syftet i § 28 regeringsformen att
i sådan ordning bereda kvinna tillträde till eu viss grupp av statsämbeten. Anses
kvinna efter verkställd utredning i undantagsfall kunna vara kompetent att innehava
borgmästarbefattning, bör hennes rätt därtill uttryckligen i regeringsformen
fastslås. Men till avgivande av förslag till en sådan grundlagsändring kunna vi
icke finna, att det åt oss lämnade uppdraget giver befogenhet eller anledning.»
I en del yttranden framhålles, att kvinna ej borde, såsom föreslagits,
vara valbar till ledamot av stadsstyrelse eller magistrat, främst
av det skäl, att kvinnlig ledamot i likhet med annan kunde komma att
fungera såsom borgmästarens ställföreträdare och utövare av polismyndigheten,
vilket uppenbarligen ej vore lämpligt. Av samma skäl borde
kvinna ej heller vara valbar till stadsstyrelsens ordförande i städer utan
borgmästare. Den praktiska betydelsen av dessa stadganden vore för
övrigt ringa och det borde därför utan saknad kunna utgå (Länsstyrelserna
i Jönköpings, Örebro och Västmanlands län, magistraterna i Oskarshamn,
Marstrand, Amål och Arboga). Svenska stadsförbundets styrelse
framhåller skillnaden mellan uppdrag som ledamot av stadsfullmäktige
och kommunala nämnder samt rådmansbefattning, vilken i det väsentliga
avsåge rent administrativa ärenden, icke kommunala förvaltningsangelägenheter.
Då från kvinnornas sida icke försports något som hälst in
-
KungI. Maj.ts Proposition Nr 278.
39
tresse för här ifrågakommande uppgifter, vilka torde böra få anses främmande
för kvinnlig läggning, eller någon önskan att företrädas i stadsstyrelsen,
avstyrkte styrelsen de sakkunnigas förslag i denna del. Härtill
förelåge även ett skäl av formell art. Kvinnas behörighet att bekläda
administrativ befattning reglerades nämligen genom bestämmelsen i § 28
regeringsformen och med tillämpning av grunder, som konungen och
riksdagen godkände. Med hänsyn härtill kunde det ej anses riktigt, att
behörigheten att innehava rådmansbefattning i administrativ väg utsträcktes
till kvinna. — Av magistraten i Piteå framhålles, att i intet
fall borde man och hustru samtidigt kunna vara bisittare i stadsstyrelse
eller magistrat.
De framställda anmärkningarna mot kvinnas behörighet såsom ledamot
av stadsstyrelse eller såsom ordförande i stadsstyrelse utan borgmästare
finner jag icke avgörande. Därest det å någon ort kan befinnas
mindre lämpligt, att i förekommande fall kvinna skulle komma att fungera
såsom chef för polisen, torde, i anslutning till ett av länsstyrelsen
i Västmanlands län framställt förslag, i reglementet för stadsstvrelsen
kunna intagas föreskrift om att vid förfall för ordföranden eller kommunalborgmästaren
länsstyrelsen må kunna förordna annan lämplig person
(t. ex. kommunalrådman, stadsfiskal eller i staden boende landsfiskal) att
förestå polisen. Likaledes kunde för att förebygga, att kvinnlig ordförande
i stadsstyrelse utan kommunalborgmästare bleve chef för polisen,
i reglementet för sådan stadsstyrelse stadgas, att länsstyrelsen må kunna
åt annan än ordföranden uppdraga chefskapet över polisen.
Beträffande kommunalborgmästarens formella kompetens hava de
sakkunniga ansett sig böra uppställa det villkor, att han i regel skall
vara lagfaren. Erforderlig säkerhet för att han vore behörigen kvalificerad
för de uppgifter, som ålåge honom, kunde i allmänhet icke vinnas
på annat sätt. Emellertid kunde icke förnekas, att fall förekomme, då
en långvarig verksamhet i allmänna värv i förevarande hänseende erbjöde
samma säkerhet som formella juridiska meriter.
Rörande denna fråga hänvisa de sakkunniga till en till Kungl. Magt
ställd, till dem överlämnad skrivelse den 2 januari 1917 från riksdagens
.justitieombudsman, i vilken skrivelse anförts, bland annat:
Vid inspektion hos stadsstyrelser i städer utan egen jurisdiktion hade
justitieombudsmannen funnit anledning att till behandling upptaga jämväl
frågan ''huruvida ej föreskrift borde meddelas, att till ordförande i stadsstyrelse
ej må förordnas annan än lagfaren person’. Genom skrivelse den 25
augusti 1916 anmodade justitieombudsmannen i följd härav stadsstyrelserna i
samtliga städer utan egen jurisdiktion att inkomma med yttrande, bland annat,
huruvida enligt respektive stadsstyrelses mening erfarenheten givit vid handen,
Departe
ments
chefen.
Kompetensfordringar.
De sakkunniga.
40
Yttranden.
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 278.
att till ordförande i sådan styrelse lagenligt ej borde få utses annan än juridiskt
bildad person. Av de inkomna svaren gingo de flesta i den riktning, att ordföranden
i sådan styrelse, åtminstone i de större städerna, borde vara lagfaren;
vore icke ordföranden detta, borde, enligt några stadsstyrelsers mening, stadsstyrelsens
sekreterare vara rättsbildad. Andra stadsstyrelser höllo emellertid före,
att en i kommunal verksamhet erfaren person kunde fylla platsen lika väl som
en jurist och att därför en lagföreskrift i den av justitieombudsmannen antydda
riktningen icke vore önskvärd. I regel tillkomme det stadsstyrelse att handhava
alla de bestyr och åligganden, som ankomme på magistrat "i stad med egen
jurisdiktion. För närvarande innehades ordförandebefattningarna i stadsstyrelserna
av rättsbildade personer i de flesta ifrågavarande städerna, nämligen i alla
utom Nässjö,^ Huskvarna och Tidaliolm. Då man besinnade, att fullgörandet
av magistratsåligganden i regel krävde åtminstone någon juridisk insikt och att
dessa åligganden ofta nog kunde vara av besvärlig och invecklad beskaffenhet,
syntes det med fog kunna ifrågasättas, att det åtminstone för de större städernas
vidkommande borde stadgas, att till ordförande i stadsstyrelse blott
finge förordnas lagfaren person.
De sakkunniga framhålla, att det av justitieombudsmannen vitsordade
behovet av viss juridisk insikt hos den person, som står i spetsen för
stadsstyrelsen, gjorde sig ännu mera gällande, om den i reglementet för
stadsstyrelse med borgmästare föreslagna organisationen genomfördes,
enär borgmästaren enligt densamma tillika skulle vara stadens ombudsman,
samt anföra vidare:
»Medan justitieombudsmannen såsom kompetensvillkor ifrågasatt lagfarenhet,
d. v. s. enligt gängse terminologi avlagd juris kandidatexamen (enligt äldre
examensstadga juris utriusque kandidatexamen eller hovrättsexamen), torde emellertid,
med hänsyn därtill^ att tyngdpunkten av borgmästarens verksamhet faller
på det administrativa området, vara i sin ordning, att även de, som avlagt kansliexamen,
förklaras kompetenta till sådan befattning.
I vad avser den grupp av städer, varom i detta reglemente är fråga, hava
vi sålunda i regel funnit erforderligt, att stadsstyrelseordföranden-borgmästaren
avlagt sådan examen, som berättigar till inträde i rättegångsverken eller Kungl.
Maj:ts kansli. Från denna regel bör dock, enligt vår uppfattning, beredas möjlighet
till undantag. En person, som icke avlagt sådan examen, men ändock
genom självstudier förvärvat sig viss rättsbildning, kan under längre tids utövande
av allmän statlig eller kommunal — befattning hava ådagalagt sådan
insikt och skicklighet, att han måste anses kompetent till befattning, varom här
är fråga, och det är givetvis önskvärt, att en stad beredes tillfälle att till borgmästare
förvärva en så kvalificerad sökande. Av vikt är emellertid, att undantag
icke medgives i andra fall, än då vederbörandes kompetens är otvivelaktig.
Dispensrätten bör för den skull läggas i Kungl. Maj:ts hand, varjämte föreslås,
att ansökan om dispens måste, för att kunna upptagas till prövning, framställas
av stadsfullmäktige.»
De föreslagna kompetens fordringarna för borgmästartjänst (i allmänhet
examen, som berättigar till inträde i rättegångsverken eller
Kungl. Maj:ts kansli) hava på en del håll ansetts för små, särskilt för
41
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
de städer, där borgmästaren skulle vara överexekutor. Härför vore
kansliexamen otillräcklig (länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,
Malmöhus och Örebro län, magistraterna i Växjö och Hudiksvall, föreningen
Sveriges stadsombudsmän och kommunalsekreterare). Att medgiva lekman,
låt vara efter särskild ansökan av stadsfullmäktige och prövning av Kungl.
Maj:t, behörighet att söka borgmästartjänst, anses på sina håll ej heller
tillrådligt (länsstyrelsen i Östergötlands län, magistraterna i Antal, Vänersborg
och Hudiksvall, föreningen Sveriges stadsombudsmän och kommunalsekreterare).
I fråga om kompetensfordringarna för kommunalborgmästare finner Departejag
det vara riktigt att såsom allmän regel uppställa, att kommunal- ^ee“en
borgmästaren skall vara lagfaren. I denna del anser jag, i anslutning
till justitieombudsmannens här ovan refererade uttalande och vissa avgivna
yttranden, den avvikelse böra göras från de sakkunnigas förslag,
att i allmänhet såsom villkor för behörighet skall fordras sådan examen,
som berättigar till inträde i rättegångsverken, sålunda ej blott kansliexamen.
För den av de sakkunniga föreslagna undantagsbestämmelsen,
att jämväl icke lagfaren person må kunna av Kungl. Maj:t förklaras
berättigad att innehava kommunalborgmästartjänst, finner jag de sakkunniga
hava anfört så vägande skäl, att ett frångående av förslaget på
denna punkt icke bör äga rum.
Efter att hava erinrat om att reglerna för tillsättning av stadsstyrel- Bestämmelser
sens ordförande i de nuvarande fögderistäderna icke lämnade något inflytande
åt stadens invånare och härigenom väsentligt skilde sig från munaiborg
-
bestämmelserna om borgmästares tillsättning, i vilket sistnämnda avseende
gällde stadgandet i § 31 regeringsformen, yttra de sakkunniga: rådman.
De sak
»Genom
att stadsstyrelsens ordförande enligt vårt förslag benämnes borg- kunniga,
mästare, kommer jämväl för hans tillsättning detta regeringsformens stadgande
att gälla. Härför tala även starka sakskäl. Den nu gällande ordningen för besättande
av posten som stadsstyrelsens ordförande kan nämligen icke anses tillfredsställande.
Någon anledning, varför icke fögderistäderna vid tillsättningen
skola äga samma medbestämmanderätt som de nuvarande magistratsstäderna vid
val av borgmästare, föreligger icke. Och det måste uppenbarligen vara av ännu
större vikt för staden att äga inflytande å val av en borgmästare, vilken, såsom
vårt förslag innebär, skulle ingående deltaga i kommunens förvaltning, än å tillsättningen
av det nuvarande borgmästarämbetet, vars viktigaste uppgift faller
inom rättsskipningens område. Inom ramen av regeringsformens nyss angivna
stadgande hava i de av oss föreslagna stadsstyrelsereglementena utförliga bestämmelser
meddelats om val för upprättande av förslag till borgmästartjänst.
Detta val bör enligt vår mening försiggå efter proportionell metod för att giva
olika meningsriktningar möjlighet att genom förslaget bliva företrädda.»
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 248 höft. (Nr 278.) 8 3 62 18
6
42
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
De sakkunniga hava vidare framhållit, att det mången gång kunde
vara gagneligt, att till ledning för valmännen från sakkunnigt håll meddelades
ett utlåtande om de sökandes lämplighet för de rent kommunala
förvaltningsgöromålen, och därför föreslagit, att stadsfullmäktige skulle
lämnas tillfälle att före valet avgiva yttrande i sådant avseende.
Beträffande röstgrunden vid borgmästarval erinra de sakkunniga om
att i § 31 regeringsformen ingen bestämmelse finnes om röstskala samt
anföra vidare:
»För 47 städer har röstgrunden emellertid bestämts genom lokala, avKungl.
Maj:t utfärdade valordningar, vilka utvisa en brokig mångfald av olika röstgrunder.
I tre städer, Stockholm, Kalmar och Ängelholm, är rösträtten lika för alla
röstberättigade. Enligt valordningarna för Göteborg, Norrköping, Gävle och
Eksjö utövas rösträtten enligt samma grund, som gäller för val till stadsfullmäktige.
I två städer, Kristinehamn och Lidköping, tillämpas en sexgradig, på
statsskatten grundad röstskala. I samtliga övriga valordningar är röstskalan efter
växlande grunder byggd på bevillningen till staten. Olika anordnade tregradiga,
fyrgradiga, femgradiga, sexgradiga och tiogradiga skalor förekomma. Dessutom
finnes en sjugradig och en tjugugradig (Uppsala) skala. I sex fall (Karlshamn,
Sala och Vimmerby med sexgradiga, Jönköping med sjugradig samt Malmö och
Linköping med tiogradiga skalor) har varje röstberättigad tillerkänts en personlig
röst samt dessutom olika röstetal allt efter bevillningens storlek enligt fastställda
grunder. I 39 städer saknas valordningar. Enligt gängse uppfattning
skall i dessa den kommunala röstskalan utgöra röstgrund vid uppgörande av
borgmästarförslag.»
Efter att vidare hava lämnat dels en historisk redogörelse för stadgandena
om borgmästares tillsättande (sid. 98—101), dels en framställning
av en del rättsfall rörande röstgrund vid borgmästarval (sid. 101
—103) och dels ett referat av en vid 1913 års riksdag väckt motion
(nr 167 i andra kammaren) om utredning rörande personlig och lika
rösträtt vid borgmästarval (sid. 103, 104) yttra de sakkunniga, att av
det sålunda anförda torde framgå:
att § 31 regeringsformen beträffande städernas förslagsrätt vid borgmästartjänsts
besättande innehåller bestämmelser endast om vilka personer
— i staden bosatta, kommunalt röstberättigade män — äga utöva
denna förslagsrätt, men däremot icke, huru rösterna vid förslagets upprättande
skola avgivas och beräknas;
att sådana grunder icke heller i övrigt blivit i lag bestämda;
att för ett stort antal städer finnas särskilda, av Kung]. Maj:t fastställda
valordningar, innehållande olika röstgrunder, och att, därest ej
särskild valordning blivit av Kungl. Maj:t fastställd, gällande kommunala
röstskala ansetts böra tillämpas;
att stadsfullmäktige numera anses äga befogenhet att å de röstandes
vägnar fatta beslut om de grunder, enligt vilka rösterna skola avgivas
och beräknas, vilket beslut emellertid skall underställas Kungl. Maj:t;
43
Kung!. May.ts Proposition Nr 278.
samt att det torde tillkomma Rungl. Maj:t vid provning av sådant
underställt beslut att avgöra, vilken röstgrund skall tillämpas.
De sakkunniga framhålla härefter, att de vid avfattande av förslaget
till valordning vid borgmästarval utgått från den ståndpunkten, att
någon ändring av § 31 regeringsformen icke borde i detta sammanhang
ifrågasättas, samt fortsätta:
»Enär dylik ändring även borde medföra rubbning av grunden för upprättande
av förslag vid borgmästartjänsts tillsättande i städer med egen jurisdiktion,
innebure hemställan i sådan riktning ett överskridande av det åt oss lämnade
uppdraget. Dylikt förslag vore för övrigt ägnat att förhala lösningen av
det spörsmål, som vi fått oss förelagt. Ehuru vi ansett starka skäl föreligga för
att kvinna må tillerkännas rösträtt vid borgmästarval, har någon framställning i
detta syfte sålunda icke kunnat göras. Vidare har ifrågasatts, huruvida icke
borgmästarval borde verkställas icke genom direkta val av de röstägande inom
samhället utan av den myndighet, som utövar stadens beslutanderätt, d. v. s.
stadsfullmäktige. Till stöd för sådant indirekt valsätt vore att andraga, att stadsfullmäktige
såsom valkorporation måhända kunde förväntas ägna frågan en omsorgsfullare,
från personliga och partisynpunkter mera frigjord prövning samt
särskilt taga hänsyn till kandidaternas lämplighet för de kommunala uppgifter,
som ålåge borgmästaren, varigenom man vunne vissa garantier för en tillfredsställande
valutgång och för ett gott samarbete mellan borgmästaren och stadsfullmäktige.
Gentemot denna uppfattning har invänts, att man icke har någon
anledning misstro den folkvilja, som ger sig uttryck i eu direkt omröstning, eller
underskatta dess förmåga att träffa ett gott personval. Därjämte är att märka,
att genom ett direkt val borgmästarinstitutionen såsom sådan lägges på en bredare
basis och att det mandat, borgmästaren sålunda mottager, ger honom en
självständigare ställning gent emot den trängre krets av medborgare, som inom
stadsfullmäktige utöva stadens beslutanderätt. Oavsett emellertid de skilda uppfattningar,
som kunna göras gällande i frågan, huruvida direkta eller indirekta
borgmästarval äro mest ändamålsenliga, har — med hänsyn till vad ovan anförts
om nödvändigheten att hålla sig inom ramen för § 31 regeringsformen
jämväl detta spörsmål fått förfalla.
I fråga om röstgrunden vid borgmästarval föreslås enhetliga bestämmelser,
som bygga på grundsatsen om lika rösträtt. Utan att närmare ingå på en motivering
för det rättvisa och liktiga i denna princip, som numera torde hava vunnit
starkt rotfäste i folkmedvetandet, må här endast hänvisas till att den lika
rösträtten allt sedan det nya representationsskickets genomförande använts vid
val till riksdagens andra kammare, samt att densamma från och med år 1911
tillämpas vid prästval.
Fullmaktsröstning vid borgmästarval anses olaglig jämlikt kungl. förordningen
den 19 januari 1758 och förbjudes i flere av de nu gällande valordningarna.
På grund härav och då denna form för röstning vid val synes föga till
talande, hava vi föreslagit, att varje röstberättigad skall vid valet personligen utöva
sin rösträtt.»
Efter eu erinran om stadgandet i § 31 regeringsformen, att vid
borgmästarval de röstberättigade äga föreslå tre behöriga personer, varefter
Kungl. Magt utnämner en av dem, samt därom att enligt bestäm
-
44
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
melser i nu gällande valordningar samt praxis i övrigt varje valsedel
skall innehålla tre namn, anföra de sakkunniga:
»Därest valmännen begagnade sin rösträtt så som säkerligen avsetts, eller
att varje valman röstade på de tre personer, lian ansåge mest lämpliga för befattningen,
bleve valresultatet ett verkligt förslag, och Kungl. Maj:t hade då möjlighet
att bland de tre å förslaget uppsatte utnämna den skickligaste. I praktiken
har emellertid röstningen ofta utövats så, att valmannen på sin sedel upptagit
den person, han önskade utnämnd, och därjämte två denne i meriter avgjort
underlägsna personer. Understundom hava jämte den kandidat, som man
önskade utnämnd, å valsedeln upptagits personer, vilka i följd av den tjänsteställning,
som de innehava, icke kunna tänkas vilja ifrågakomma vid befattningens
tillsättande. Sålunda har omröstningen, i stället för att innefatta upprättande
av förslag å tre var ''för sig lämpliga personer, i själva verket ofta inneburit ett
ofrånkomligt val av befattningshavaren. Det s. k. förslaget har nämligen varit
så beskaffat, att Kungl. Maj:t de facto icke haft någon valrätt utan varit hänvisad
att utnämna en viss av de å förslaget uppförde. I åtskilliga fall har, om
samma lista begagnats av alla de flesta röstande inom ett parti, detta kunnat
genomdriva sin kandidat, utan att en betydande minoritet ägt möjlighet att å
förslaget få någon uppförd.
Med hänsyn till nu anmärkta förhållanden hava vi ansett rättvist och riktigt,
att minoritetens rätt att jämväl göra sig gällande vid förslagets upprättande
lagligen skyddas. Vidare bör tillses, att åt statsmakten bevaras det tillbörliga
inflytande vid befattningens tillsättande, som avses med åberopade stadgandet i
§ 31 regeringsformen. Detta inflytande är desto mera önskvärt och nödvändigt,
som borgmästaren i egenskap av administrativ ämbetsman utgör statsmaktens
representant inom stadsförvaltningen; samtidigt som han såsom kommunens
främste tjänsteman skall verka för dess bästa, är han förbindelselänken mellan
staden och staten och skall såsom sådan jämväl iakttaga, att statsintresset tilgodoses.
»
Dessa syftemål hava de sakkunniga sökt uppnå genom införande av
proportionellt valsätt enligt i huvudsak följande regler:
Valet sker med slutna sedlar av den beskaffenhet, som för stadsfullmäktigval
är föreskriven. Valsedel, som ej må förses med partibeteckning, skall innehålla
namn å en, två eller tre till erhållande av tjänsten behöriga personer (även
utanför de sökandes krets). Namnen skola å valsedeln uppföras i en följd, det
ena under det andra. Upptager valsedel namn å någon, som är obehörig, eller
framgår i avseende å något där förekommande namn ej fullt otvetydigt, vem som
därmed åsyftas, anses sådant namn såsom obefintligt. Äro å valsedel upptagna
flera behöriga personer än tre, anses de sista övertaliga namnen såsom obefintliga.
Om sättet för omröstningens verkställande gäller i övrigt i tillämpliga delar
vad om stadsfullmäktigval är stadgat. För besättande av vart och ett av de tre
förslagsrummen skall särskild sammanräkning av valsedlarna ske. Vid första
sammanräkningen gäller varje valsedel såsom hel röst för det första, såsom halv
röst för det andra och såsom tredjedels röst för det tredje å densamma upptagna
namnet. Det namn, som fått högsta röstetalet, erhåller första förslagsrummet.
Vid andra sammanräkningen gäller valsedel, vilken icke upptager det namn, som
erhållit första förslagsrummet, på det sätt, som för första sammanräkningen stadgats.
Valsedel, vilken innehåller det namn, som uppförts i första''förslagsrummet, gäller
45
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 278.
såsom halv röst för det första och såsom tredjedels röst för det andra av de
återstående namnen. Det namn, som vid sammanräkningen fått högsta röstetalet,
erhåller andra förslagsrummet. Vid tredje sammanräkningen gäller valsedel, som
icke upptager något av de redan på förslag uppförda namnen, på det sätt, som
för första sammanräkningen stadgats. Valsedel, som upptager ett av dessa namn,
gäller såsom halv röst för det första och såsom tredjedels röst för det andra av
de återstående namnen. Valsedel, som upptager båda de uppförda namnen, gäller
såsom tredjedels röst för det återstående namnet. Det namn, som vid den
tredje sammanräkningen fått högsta röstetalet, erhåller det tredje förslagsrummet.
Mellan lika röstetal skiljes genom lottning.
Sedan valet vunnit laga kraft eller, i händelse det överklagas, besvären
blivit avgjorda, åligger det stadsstyrelsen att insända förslaget jämte tillhörande
handlingar till Kungl. Maj:ts befallningshavande. Denna myndighet förfar därmed
på sätt i landshövdingeinstruktionen är stadgat, d. v. s. insänder handlingarna
jämte yttrande till Kungl. Maj:t.
Bestämmelsen att borgmästare ej utnämnes genom fullmakt utan medelst
konstitutorial korresponderar med förslagets bestämmelser om borgmästares entledigande
(se nedan).
Enahanda skäl, som utgjort grund för det proportionella valsättets
införande vid val av beredningsutskott och drätselkammare, hava föranlett
de sakkunniga att i förslaget upptaga bestämmelse om att val av rådmän
jämte suppleanter skall ske proportionellt, därest detta äskas av minst
så många valmän, som med tillämpning av vanliga regler äga möjlighet
att tillsätta en av de två platserna, eller en. tredjedel av de väljandes
antal (jämför §§ 36 och 56 i förordningen om kommunalstyrelse i stad).
Angående sättet för det proportionella valets förrättande hänvisas till
stadgan den 13 juni 1913 om proportionellt valsätt vid vissa val inom
landsting och stadsfullmäktige. Sker valet proportionellt, utrönes enligt
nyssnämnda stadga, i vilken ordning suppleanterna skola inkallas till
tjänstgöring. För den händelse att valet ej sker proportionellt, har
stadgats, att ordningen mellan suppleanterna skall särskilt bestämmas.
För att, såvitt möjligt, undvika fyllnadsval, har föreslagits, att, därest
rådman avgår före den bestämda tjänstgöringstidens utgång, borgmästaren
skall till ordinarie rådman inkalla vederbörande suppleant. Protokoll
över val av rådman ävensom över inkallande av suppleant i avgången
rådmans ställe skall insändas till Kungl. Maj:ts befallningshavande, som
äger att utfärda fullmakt för den nye rådmannen att tjänstgöra i sådan
egenskap under den bestämda mandattiden.
Det föreslagna sättet för kommunalborgmästarens tillsättning har mött
kritik från några håll. Länsstyrelsen i Stockholms län anser stadgandet i
regeringsformens § 31 endast avse utnämning genom fullmakt, hälst som
regeringsformen blott känner dömande, oavsättlig borgmästare. Borg
-
Yttranden.
46
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 278.
mästare kunde följaktligen ej tillsättas genom konstitutorial, ej heller
skiljas från tjänsten utan genom rannsakning och dom. Antingen måste
man söka få § 31 regeringsformen ändrad, så att den även efter sin ordalydelse
komme att avse endast borgmästare’änst i stad med egen jurisdiktion,
eller ock borde den föreslagna styresmannen för fögderistäderna
givas en annan titel än borgmästare, varmed ock den fördelen vunnes,
att stadens inflytande vid tillsättningen kunde utövas i andra former än
genom allmänt val. Lämpligare vore nämligen tillsättning efter ett av
stadsfullmäktige upprättat förslag å tre personer samt länsstyrelsens hörande.
Länsstyrelsen i Hallands län går ännu längre: städernas borgmästarval
borde helt upphöra, då de blott vore en källa till intriger
och partistrider samt gåve anledning till misstanken, att kandidaterna
sökte ställa sig in hos valmännen. Riktigt vore, att enligt gällande
reglementen ordförandena i stadsstyrelserna utsåges av länsstyrelserna.
Det vore oegentligt att, fastän de föreslagna ordförandena i stadsstj^relserna
icke skulle vara domare, benämna dem borgmästare och på dessa
ny tillskapade tjänster tillämpa grundlagens föreskrifter i fråga om helt
andra ämbeten. Dessa ordförande innehade tydligen fullt nytillskapade
tjänster, vilka borde tillsättas på det sätt, som vore bäst förenligt med
statsnyttan. De föreslagna ordförandenas administrativa uppgifter såsom
förbindelselänkar mellan städerna och staten samt såsom de, vilka skulle
iakttaga statsintressets tillgodoseende, vore så betydelsefulla, att de, oavsett
städernas storlek, borde tillsättas uteslutande av Kungl. Maj:t liksom andra
statens tjänstemän. Ordförandena torde då visserligen ej komma att av städerna
tillerkännas de föreslagna kommunala funktionerna, men enligt länsstyrelsens
åsikt finge man finna sig i att denna dubbelställning offrades.
En annan följd av den utav länsstyrelsen förordade anordningen vore,
att ordförandenas avlöning måste utgå av statsmedel. I liknande riktning’
uttala sig länsstyrelserna i Ålvsborys och Värmlands län samt magistraten
i Hudiksvall, vilken senare myndighet föreslår, att borgmästaren
skall tillsättas efter av stadsfullmäktige upprättat förslag.
Den stadsfullmäktige tillerkända rätten att yttra sig över de sökande
till ledigt borgmästareämbete anses av flera myndigheter olämplig, då
denna bestämmelse leder till ett förberedande val, som icke har någon
rättslig betydelse, men ökar faran för partisplittring och agitation (lä?isstyrelsen
i Jönköpings län). Någon objektiv prövning vore ej att förvänta
av en korporation sådan som stadsfullmäktige, och dess utlåtande
torde ej nämnvärt påverka de allmänna valen (magistraten i Hudiksvall).
Däremot borde stadsfullmäktige medgivas rätt att begära utsättande av
ny ansökningstid, i syfte att kunna uppgöra ny lönestat, därest ansök
-
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 278. 47
ningarnas fåtalighet och de sökandes bristande kvalifikationer så påkallade
(magistaten i Växjö).
Den föreslagna valordningens grundande på lika rösträtt har på ett
och annat håll rönt opposition till förmån för den då gällande kommunala
skalan, då borgmästaren vore en kommunal tjänsteman (länsstyrelsen i
Södermanlands län, magistraterna i Sala och Piteå). Förstnämnda båda myndigheter
föreslå i sammanhang härmed, att fullmaktsröstning medgives.
I fråga om det föreslagna sättet för tillsättning av stadsstyrelsens
ordförande i städer utan borgmästare föreligga å några håll avvikande
meningar. De sakkunniga hade föreslagit, att stadsfullmäktige skulle
välja de tre ledamöterna av stadsstyrelsen, och att länsstyrelsen bland
dessa skulle förordna ordföranden. Det vore emellertid, framhålles i
vissa utlåtanden, ej säkert, att någon av de tre valda vore lämplig till
stadsstyrelseordförande, desto mindre som ej några kompetensfordringar
uppställts. Bättre vore då att bibehålla länsstyrelsens nuvarande befogenhet
att obunden få förordna lämplig person till ordförande eller
att stadsfullmäktige skulle uppgöra särskilt förslag till ordförandeposten,
varvid länsstyrelsen skulle äga begära nytt förslag, därest ej någon
lämplig person funnes upptagen å det första förslaget (i denna riktning
uttala sig länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län ävensom
magistraten i Hudiksvall). Från kommunalt håll har däremot de
sakkunnigas förslag i denna punkt rönt allmänt instämmande.
Att staden bör tillerkännas medbestämmanderätt vid utseende av en
för dess förvaltning så viktig tjänsteman som kommunalborgmästaren,
torde vara självfallet, och den form, som för denna medbestämmanderätt
i fråga om vanligt borgmästarämbete stadgas i regeringsformen § 31,
bör med avseende å kommunalborgmästartjänst desto mindre möta några
betänkligheter, som med ifrågavarande befattning ej äro förenade judiciella
uppgifter.
Med den av mig förordade benämningen å de nya tjänsterna bliva
emellertid de i regeringsformens § 31 och eljest meddelade stadgandena
om tillsättning av städernas domareämbeten uppenbarligen ej tillämpliga
å dessa tjänster. Av skäl, som de sakkunniga framhålla, synas dock
dessa stadganden i allt väsentligt böra tjäna till ledning vid bestämmande
av sättet för kommunalborgmästares och kommunalrådmäns tillsättning.
Den enda avvikelse av någon betydenhet, som jag i detta
hänseende föreslår, avser att utvidga rösträtten vid val av kommunalborgmästare
till kvinna, vilken ju redan är valbar till ledamot av stadssty
-
Departe
ments
chefen.
48
Bär kommunalborgmästaren
vart
oavsättlig ?
De sakkunniga.
KungL Maj:ts Proposition Nr 278.
relse. Den kommunala röstlängden kommer således, såsom naturligt är, att
i allo bliva bestämmande vid valet av kommunens främste befattningshavare.
De framställda erinringarna mot att stadsfullmäktige, såsom de sakkunniga
föreslagit, skola äga yttra sig angående de till kommunalborgmästartjänst
sökandes lämplighet synas mig ej böra tillmätas betydelse.
Vad röstgrunden angår, kan, sedan numera enröstsystem vid kommunala
val införts, det givetvis icke ifrågakomma att tillämpa något annat system
vid kommunalborgmästarval. Beträffande frågan om fullmaktsröstning,
som av de sakkunniga funnits icke böra medgivas, torde deras
förslag derutinnan böra godtagas.
Vad slutligen av en och annan myndighet anförts mot det föreslagna
sättet för tillsättande av stadsstyrelsens ordförande i städer utan borgmästare
synes ej böra föranleda ändring i förslaget, då kommunen uppenbarligen
lika litet som vid kommunalborgmästarval bör frånkännas en
viss medbestämmanderätt vid utseende av ifrågavarande befattningshavare
och det i vissa yttranden föreslagna sättet för denna medbestämmanderätts
utövning i form av ett särskilt förslag till ordförandeposten
icke lärer innebära några egentliga fördelar framför de sakkunnigas förslag.
Mot de i övrigt föreslagna bestämmelserna om sättet för val av
kommunalborgmästare samt av kommunalrådmän och andra ledamöter av
stadsstyrelse synes mig ej finnas skäl till erinran.
I fråga om kommunalborgmästarens tjänsteställning hava de sakkunniga
icke funnit samma skäl för oavsättlighet föreligga som med avseende å
borgmästare med dömande funktion. I betraktande av den synnerliga vikt,
det för staden innebure, att den tjänsteman, som stode i spetsen för dess
förvaltning, vore i allo lämplig för sitt uppdrag, vore det tvärtom enligt
de sakkunnigas mening nödvändigt att bereda möjlighet för entledigande
av en befattningshavare, som visat sig icke äga för uppgiften nödiga
kvalifikationer. A andra sidan ansåge de sakkunniga det nödvändigt att
noga tillse, att bestämmelser i sådant syfte icke komme att äventyra den
självständiga ställning, som borde tillkomma borgmästaren, och att denne
befattningshavares berättigade ekonomiska intressen ej heller träddes för
nära. De sakkunniga hade därför föreslagit, att avgörandet i fråga om
borgmästares entledigande skulle tillkomma Kungl. Maj:t, att endast
stadsfullmäktige skulle äga rätt att hos Kungl. Maj:t göra framställning
i sådant syfte och slutligen att kvalificerad majoritet hos stadsfullmäktige
skulle krävas för beslut om sådan framställning. Borgmästaren
skulle även vid sådant entledigande äga viss rätt till pension.
I dessa hänseenden hava de sakkunniga föreslagit följande bestämmelser: -
49
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
Ansökan om avsked från borgmästarbefattning prövas av Kungl. Maj:t.
Borgmästare är skyldig att från sin befattning avgå
a) vid fyllda 67 levnadsår, Kungl. Maj:t dock obetaget att låta med avskedet
anstå, därest och så länge befattningshavaren prövas kunna i sin befattning på
ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke längre än till fyllda 70 år;
b) där han träffats av olycksfall i tjänsten, som finnes för framtiden medföra
oförmåga till tjänstgöring;
c) där han, utan att hava uppnått 67 levnadsår, under fem på varandra följande
år i följd av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra
och finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen;
d) så ock där Kungl. Maj:t, efter framställning av stadsfullmäktige, beslutad
med ett flertal av minst två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster,
prövar honom vara för befattningen mindre lämplig.
Borgmästaren är berättigad att vid avgång från sin befattning av staden
åtnjuta pension, därest han icke blivit från befattningen avsatt eller avgår utan
att vara därtill skyldig.
Vid avgång från befattningen på grund av stadgandena i a) och b) utgår
pensionen med lönens fulla belopp.
Vid avgång från befattningen av annan anledning utgår pensionen med så
stor del av lönen, som motsvarar förhållandet mellan antalet tjänstår och trettio,
dock högst med lönens fulla belopp, varvid skall iakttagas, att pensionen vid avgång
av anledning, som i c) sägs, ej i något fall må understiga 75 procent samt
vid avgång av anledning, som i d) sägs, må utgå med högst 50 procent av lönen.
Den under d) omförmälda bestämmelsen motiveras av de sakkunniga
sålunda:
»Då vi för vår del intagit ställning till frågan, om och enligt vilka grunder
borgmästare må kunna entledigas från befattningen, hava vi letts av den övertygelsen,
att det är av synnerlig vikt för i synnerhet den kommunala förvaltningen,
att borgmästartjänsterna äro besatta med verkligt skickliga och driftiga ämbetsmän.
Samhällsintresset kräver då ovillkorligen, att en mindre lämplig befattningshavare,
som, även om han icke gjort sig skyldig till tjänstefel, är till hinders i
stället för till gagn för samhällets utveckling, skall kunna avlägsnas från ämbetet.
Med hänsyn till borgmästarens ställning som kommunal förvaltningstjänstemän
hava vi föreslagit, att entledigande från befattningen på grund av bristande lämplighet
endast skall kunna ske efter framställning från stadsfullmäktige. I syfte
att bereda garanti mot missbruk av denna rätt föreslås vidare, att beslutet skall,
för att kunna leda till åtgärd, fattas med ett flertal av minst två tredjedelar av
de i omröstningen deltagandes röster. Sedan tillkommer det Kungl. Maj:t att
pröva, huruvida skäl föreligga att avlägsna befattningshavaren. Någon ändring
av § 41 punkt 3 i kommunalförordningen för stad torde ej i anledning härav
vara erforderlig; även ett med enkel majoritet fattat beslut om framställning till
Kungl. Maj:t måste anses såsom i laga ordning fattat, men framställningen kan
ej föranleda någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida, därest ej den kvalificerade
majoriteten ernåtts.
Emot en anordning sådan som den föreslagna torde måhända invändas, att
ett inom stadsfullmäktige väckt förslag om dylik åtgärd, även om detsamma icke
bifalles, vore ägnat att i viss mån nedsätta förtroendet för befattningshavaren.
Häremot må erinras, att förtroendet till befattningshavaren ytterst vilar på det
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 248 käft. (Nr 278.) 3352 18 7
50
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
Yttranden.
sätt, varpå han fullgör sina ämbetsåligganden, att intet är att erinra mot att
inom stadsfullmäktige gives luft åt ett berättigat missnöje med honom, och att
ett oberättigat klander för visso kommer att inom stadsfullmäktige tillbakavisas,
varigenom missnöjets udd brytes.
Med all sannolikhet lärer entledigande från borgmästarämbetet i nu angiven
ordning ytterst sällan behöva förekomma.
Samtidigt som ifrågavarande bestämmelse utgör ett nödvändigt korrektiv
mot olämpliga befattningshavare och sålunda ett samhällets skyddsmedel mot
förvaltningens försumpning, innebär emellertid själva befintligheten av stadgandet
en nyttig sporre för befattningshavaren.
Det konstitutorial, som lämnas borgmästaren, har, såsom framgår av
ovanstående redogörelse, ej fullständigt samma innebörd, som de inom statsförvaltningen
eljest förekommande konstitutorialen. De senare förutsätta för
entledigande ett av befattningshavaren begånget tjänstefel, under det att bristande
lämplighet för befattningen, även om direkt tjänstefel ej föreligger, kan föranleda
den konstituerade borgmästarens avlägsnande. Olikheten betingas av borgmästarens
ställning som komnranal förvaltningstjänstemän och såsom sådan innehavare
av en kommunal förtroendesyssla, i viss mån jämförlig med de statliga förtroendesysslor,
vilka omförmälas i § 35 regeringsformen.
De under momenten a), b) och c) angivna grunderna för avgångsskyldighet
hava upptagits i överensstämmelse med stadgandena i lagen den 11 oktober 1907
angående civila tjänstinnehavares rätt till pension och torde icke behöva närmare
motiveras.»
Av de föreslagna stadgandena om borgmästarens tjänsteställning bar
bestämmelsen om borgmästarens avsättning efter framställning av stads tullmäktige
i de avgivna yttrandena förorsakat det mesta motståndet. Borgmästarens
ställning vore, framnålles av vissa myndigheter, enligt de sakkunnigas
förslag sådan, att han måste komma att stå i en ständig och intim
beröring med kommunalmän ur alla partier, och helt visst vore han ofta
tvingad till ett ståndpunktstagande, som kunde bringa honom i motsättning
mot den ena eller den andra gruppen. Under sådana förhållanden
vore den första förutsättningen för att tjänsten skulle kunna på avsett
sätt utövas, att borgmästaren intoge en fullständigt oberoende och trygg
ställning. Den föreslagna bestämmelsen om "’/» majoritet vid omröstninginom
stadsfullmäktige i dylika frågor vore ej en tillräcklig garanti i sådant
hänseende. En tillfällig misstämning kunde lätt samla en sådan
majoritet, och redan det förhållande, att förslag om omröstning väcktes,
kunde betänkligt rubba hans ställning. Kungl. Maj:ts prövning innebure
i upprörda tider ej tillräcklig trygghet för borgmästaren, och vilken
auktoritet skulle för övrigt tillkomma den borgmästare, som sutte kvar
i sin tjänst allenast på Kungl. Maj:ts beslut efter stadens framställning
om hans avsättning? Och framför allt: hur skulle borgmästaren under
dessa förhållanden kunna med nödig oväld och självständighet utöva den
legala kontrollen över kommunalförvaltningen? — Skulle den föreslagna
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
51
avsättligheten bibehållas, borde tillsynsuppgifterna rimligen överflyttas
å annan statlig myndighet, närmast länsstyrelsen {magistraten i Vadstena).
Att samhällets polischef skulle kunna på detta sätt avsättas eller hotas
med avsättning, måste väl också anses i hög grad olämpligt. Stadgandet
i fråga skulle så långt ifrån bliva »en nyttig sporre», såsom de sakkunniga
antagit, att det fastmer innebure en frestelse för borgmästaren
att med försummande av kontrolluppgifterna söka stå väl med majoritetspartierna
i stadsfullmäktige. I denna riktning uttala sig länsstyrelserna
i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län jämte åtskilliga
magistrater samt svenska stadsförbundets styrelse. Komme stadgandet
att bibehållas, så borde åtminstone, enligt flera myndigheters
mening, bestämmelsen om pensionens begränsning till högst 50 % vid
avgång på grund av att Kungl. Maj:t prövat borgmästaren mindre lämplig
för befattningen, ändras. Härigenom skulle nämligen borgmästaren
även i ekonomiskt hänseende intaga en av stadsfullmäktigemajoriteten
alltför beroende ställning. Bestämmelsen vore desto olämpligare, som även
sjukdom kunde tänkas vara orsak till avgång från tjänsten i denna form.
Pensionen borde därför i stället utgå med minst 75 % liksom vid avgång
på grund därav, att borgmästaren under fem år varit av sjukdom ur
stånd att tjänstgöra och funnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen.
— Likaså måste lönen göras väsentligt högre än vad kommissionen
föreslagit, därest bestämmelserna om borgmästarens avsättlighet
i administrativ väg skulle bibehållas {länsstyrelsen i Östergötlands län).
Av några myndigheter framställas andra förslag för att tillgodose
samma önskemål, som kommissionen med sitt förslag velat uppnå. Då
det förhatliga i det senare framför allt ansågs ligga i det beroende av
en skiftande stadsfullmäktigemajoritet, som det medförde, föreslås från
ett håll, att saken helt enkelt ordnas genom ett förbehåll i borgmästarens
konstitutorial och utan särskilt stadgande i stadsstyrelsens reglemente
{magistraten i Marstrand). Länsstyrelsen i Västmanlands län föreslår
liknande bestämmelser, som gälla ifråga om generaldirektörerna vid
statens affärsdrivande verk. Borgmästaren skulle sålunda förordnas av
Kungl. Maj:t till exempel på sex år. I god tid före utgången av det
sjätte året ankomme det på stadsfullmäktige att anmäla, huruvida de
önskade ett nytt förordnande och i så fall på vilken tid, dock minst sex
år, eller om de påyrkade nytt val. Sistnämnda beslut skulle kräva minst
2/'':i majoritet. För undvikande av onödig skandalisering borde förbud
meddelas mot motivering av beslut i ena eller andra riktningen. Pension
till borgmästaren borde, därest han ej bleve återvald, utgå i enlighet
52
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
Departe
ments
chefen.
Kommunalborgmästarens
avlöning.
De sakkunniga.
med de sakkunnigas förslag, dock med minst 50 % av lönen. Genom
antydda bestämmelser skulle beredas tillbörligt utrymme åt en initiativkraftig
och självständig personlighet, på samma gång det för staden
skulle bliva möjligt att i former, som vore angenämare än enligt de
sakkunnigas förslag, göra sig av med en mindre lämplig borgmästare.
Svenska stadsförbundets styrelse uttalar, att, därest det kommunala
intresse, som föranlett upptagande i förslaget av bestämmelserna om
borgmästarens avsättligbet, anses påkalla särskilt beaktande, syntes
borgmästarens tillsättning å viss tid avgjort vara att föredraga, ungefär
på det sätt som flerstädes i utlandet tillämpades. Därest borgmästaren
efter mandatsperiodens utgång ej omvaldes, borde pension utgå med
minst 50 % av lönen.
Kritiken av bestämmelserna om borgmästarens avsättligbet kan enligt
min mening icke frånkännas berättigande. Möjlighet torde förefinnas att
på lämpligare sätt tillgodose det kommunala intresse, som föranlett ifrågavarande
bestämmelsers upptagande i de sakkunnigas förslag. Bestämmelserna
om kommunalborgmästarens avsättligbet synas i själva verket åsyfta
att giva de kommunala myndigheterna möjlighet i förekommande fall att
pröva en viss innehavares lämplighet för tjänsten och först efter vunnen
erfarenhet tillsätta befattningen eller tilläventyrs göra ett ombyte. Detta
syfte torde med större fördel kunna vinnas på sådant sätt, att tjänsten
under viss tid uppehälles å förordnande och först därefter definitivt besättes.
Bestämmelser om rätt för staden att erhålla anstånd under en
tid av högst tre år med besättande av ledig kommunalborgmästartjänst
hava följaktligen inarbetats i stadsstyrelsereglementena. Efter
anståndets utgång bör val ske och ordinarie innehavare av befattningen
medelst fullmakt tillsättas.
Emot tillsättning av kommunalrådmansbefattning, vilken är att
jämnställa med ett kommunalt förtroendeuppdrag, å fyra år torde i sak
icke någon befogad anmärkning kunna göras. Men givetvis bör för
kommunalrådman av länsstyrelsen utfärdas förordnande, ej fullmakt såsom
för vanlig rådman.
Med hänsyn till den arbetsbörda, som, enligt vad i det föregående
anförts, skulle åvila kommunalborgmästaren, och då dennes tjänsteåligganden
i allmänhet komme att taga hela hans arbetstid i anspråk, borde enligt
de sakkunnigas åsikt — frånsett de tillägg, som kristidsförhållandena
kunde föranleda — avlöningen till borgmästaren i fögderistad icke i
något fall fastställas till lägre belopp än 6,000 kronor. Av avlöningen
53
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
skulle 2 s utgöra lön och återstoden tjänstgöringspenningar. Beträffande
borgmästarens avlöning anföra de sakkunniga vidare:
»I jämförelse med de arvoden, som nu utgå till stadsstyrelsernas ordförande,
skulle alltså den föreslagna borgmästaravlöningen komma att innebära en ökning
av fögderistädernas löneutgifter. Denna ökning måste emellertid anses val
motiverad, då stadens förvaltning härigenom erhåller permanent stöd av administrativ
sakkunskap, ett stöd, som den eljest i flertalet fall helt och hållet saknar
eller endast i otillräcklig mån kan tillgodogöra sig genom konsultation av privata
jurister. Finnas i staden särskilda tjänstemän för uppgifter, som enligt vårt förslag
skola övertagas av stadsstyrelsen eller borgmästaren, kan utgiftsökningen
för övrigt helt eller delvis komma att stanna på papperet. För åtskilliga städer,
som nu hava egen jurisdiktion men i anledning av den planerade processreformen
bliva lagda under landsrätt, lär den förslagna organisationsformen komma att
draga mindre kostnader än utgifterna för upprätthållande av de. nuvarande rådhusrätterna.
Därvid må ock beaktas, att det vid en omorganisation av dessa
städers magistratsförvaltning ofta torde finnas önskvärt eller nödvändigt, att en
lagfaren magistratsledamot bibehålies i stadens tjänst och därvid beredes ett tillräckligt
omfattande och hans kvalifikationer motsvarande arbetsfält.
Då det emellertid icke kan förbises, att en del mindre och stillastående
städer med svag ekonomi, däribland åtskilliga städer med nu bestående egen jurisdiktion,
icke kunna bära kostnaderna för en organisation av nu angivet slag, hava
vi för dem föreslagit en billigare förvaltningsform, vartill vi senare återkomma.
Beloppet av den avlöning, som skall utgå till borgmästaren, bör enligt vår
mening bestämmas av Kungl. Maj:t efter stadsfullmäktiges förslag.»
I detta sammanhang hänvisa de sakkunniga till ett uttalande av
riksdagens justitieombudsman i förenämnda skrivelse den 2 januari 1917
(se betänkandet sid. 108).
Vad av de sakkunniga ''föreslagits beträffande kommunalborgmäs- Yttranden,
tårens löneförmåner har icke föranlett erinringar i vidare mån än att det
i vissa yttranden ifrågasatts, huruvida med hänsyn till kommunalborgmästarens
arbetsuppgifter och ställning i övrigt den föreslagna minimilönen
kunde befinnas tillräcklig.
Förslaget i denna del synes mig böra godtagas. Att svårigheter Departepå
sina håll kunna uppstå att mot den föreslagna minimilönen erhålla “ee“esn
en väl kvalificerad kommunalborgmästare, förefaller antagligt, men i
sådant fall ankommer det på staden att bevilja en högre lön. Någon
höjning av det föreslagna minimibeloppet synes mig icke böra äga rum.
Det av de sakkunniga framlagda organisationsförslaget har utarbe- sattet för
tats i form av reglementen för stadsstyrelse och magistrat i städer under ''^[formens*1
landsrätt, varjämte föreslagits smärre ändringar i förordningen om kom- genomränna]
styrelse i stad och i utsökningslagen. Om detta sätt för reformens
genomförande anföra de sakkunniga: kunniga.
54
Kungl. Maj.is Proposition Nr 278.
»Otvivelaktigt kan förslaget anses innefatta en för vårt land ny typ av
stadsförfattning, ock därest avsikten vore att nu allmänt genomföra densamma,
kade det därför varit mest tilltalande att i kommunalförordningen intaga kärför
nödiga bestämmelser. Så är emellertid icke förkållandet. Yårt förslag avser
allenast ett fåtal mindre städer, vilkas magistratsförvaltning liksom hittills lämpligen
kan ordnas i administrativ väg. Man vinner härmed den stora praktiska
fördelen, att organisationen kan jämkas efter lokala förutsättningar och efter
vunna erfarenheter om dess lämplighet i det ena eller andra avseendet. Då den
vilar å ett för varje stad särskilt utfärdat reglemente, är det med andra ord
möjligt att så att säga å experimentell väg pröva den nya stadsförfattningens
praktiska värde. Betydelsen härav torde kunna skattas mycket högt, framförallt
med hänsyn därtill att de viktiga, ja, för hela det kommunala arbetet grundläggande
problem, som vi här för de mindre städernas del behandlat, med processreformens
fullständiga genomförande kunna komma att kräva sin lösning
även i större städer. Vid denna tidpunkt lärer en genomgripande legislativ behandling
av frågan ej kunna undgås, men till dess torde också erfarenheter
hava vunnits och meningarna stadgat sig om den här föreslagna författningstypens
värde.
I fråga om betänkligheterna emot vårt förslags genomförande i administrativ
väg vilja vi slutligen erinra därom, att de av oss föreslagna ändringarna av
§§ 54 och 56 av förordningen om kommunalstyrelse i stad utgöra en väsentlig
förutsättning för förverkligande av det av oss framlagda organisationsförslaget i
dess helhet.»
Enligt § 54 i kommunalförordningen för stad i dess nuvarande lydelse
skola i stad, där magistrat ej finnes, alla de bestyr och åligganden,
vilka magistraten enligt kommunalförordningen fått sig uppdragna, tillhöra
den för sådan stad särskilt tillsatta styrelse.
De sakkunniga föreslå inskjutande i paragrafen av ordet »fögderistad))
såsom beteckning för stad, där magistrat ej finnes. Vidare föreslås,
att vad förut i paragrafen stadgats om stadsstyrelsens befattning
med magistratens kommunala uppgifter jämväl skall gälla de magistratens
övriga bestyr och åligganden, om vilkas besörjande i fögderistad
särskild föreskrift i annan allmän författning icke meddelats.
De sakkunniga motivera detta ändringsförslag på följande sätt:
»Såsom av den förut lämnade redogörelsen (sid. 11 f.) framgår, äger stadsstyrelsens
befattning med vissa till magistratsförvaltningen hörande bestyr och åligganden
för närvarande icke något stöd i allmän författning utan grundar sig allenast
på den generella bestämmelse, som i stadsstyrelsens reglemente plägar meddelas
om stadsstyrelsen såsom magistratsförvaltningens utövare med de undantag, om
vilka i lag eller författning särskilt stadgas. Samtliga nyare reglementen äro i
detta hänseende överensstämmande. Då något behov av lokala modifikationer å
denna punkt icke föreligger, och då det uppenbarligen är riktigast, att en så
viktig fråga som den om stadsstyrelsens kompetens regleras genom allmän författning,
icke genom lokala reglementen, har första stycket av förevarande paragraf
så ändrats, att vad förut i paragrafen stadgats om stadsstyrelsens befattning
med magistratens kommunala uppgifter jämväl skall gälla de magistratens övriga
55
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 278.
bestyr och åligganden, om vilkas besörjande i fögderistad särskild föreskrift i
annan allmän författning icke meddelats. Denna bestämmelse har avseende å
de fall, då i vidkommande författning icke stadgats, huruvida fögderistad skall
räknas till landet, eller om stadsstyrelsen skall ombesörja vad i författningen
uppdragits åt magistrat. Med dess införande i kommunalförordningen vinnes
även den beaktansvärda fördelen, att i nya, magistratsförvaltningen berörande
författningar särskild bestämmelse huru i fögderistad skall förhållas blir av nöden
blott i det fåtal fall, då sådan stad skall anses tillhöra landet. Ur formell synpunkt
kan det visserligen anses mindre tilltalande, att i kommunalförordningen
införes en bestämmelse, som har avseende å magistratens administrativa uppgifter,
men med hänsyn till de stora praktiska fördelar, som den här föreslagna utvägen
erbjuder, synas icke dessa betänkligheter böra tillmätas avgörande betydelse.»
Vidare har tillagts ett nytt moment, så lydande:
»Denna styrelse skall i kommun, som hädanefter erhåller stadsrättigheter,
bestå av en borgmästare och två rådmän jämte ett lika antal
suppleanter för de senare. Om stadsstyrelsens sammansättning i annan
fögderistad, så ock om stadsstyrelses tillsättning samt dess organisation i
övrigt stadgas i det reglemente för styrelsen, som av Kungl. Maj:t utfärdas.»
De sakkunniga anföra härom:
»Stadgandet innebär naturligen intet hinder för en fögderistad att, där för
hållandena sådant påkalla, övergå till magistratsförvaltning. Bestämmelsen, åt
stadsstyrelse i kommun, som hädanefter erhåller stadsrättigheter, skall bestå av
en borgmästare och två rådmän, gäller nämligen, såsom av sammanhanget med
paragrafens första moment framgår, allenast sådana städer, där magistrat ej finnes.
Ej heller föreligger något hinder, att staden omedelbart vid stadsrättigheters
beviljande antager magistratsförvaltning. Däremot har av skäl, för vilka ovan
redogjorts, genom ifrågavarande stadgande uppställts den fordran, att stadsrättigheter
för framtiden icke beviljas, med mindre kommunen erhåller en stadsstyrelse
med borgmästare och rådmän och sålunda ikläder sig de ekonomiska förpliktelser,
som följa med denna organisationsform.»
Till § 56, vilken stadgar om val av ledamöter i drätselkammaren j
öreslås följande tillägg:
»I stad under landsrätt utgöres drätselkammaren, utom av de särskilt
valde ledamöterna, jämväl av borgmästaren, eller, där sådan ej
finnes, stadsstyrelsens ordförande såsom självskriven ledamot.»
Enligt de sakkunnigas förslag skulle den av dem förordade reformen
på det sätt genomföras, att endast smärre ändringar vidtoges i ett par
stadganden i kommunalförordningen för stad och i utsökningslagen samt
att i övrigt för de särskilda städerna reglementen utfärdades, i huvudsak
byggda på upprättade normalreglementen. Mot detta sätt för reformens
genomförande synes mig i princip intet vara att erinra. Tvärtom
torde detsamma, såsom de sakkunniga framhållit, medföra åtskilliga avsevärda
fördelar, främst den, att på detta sätt möjliggöres i stor utsträck
-
Departe
ments
chefen.
56
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
ning ett fritt ordnande av de olika städernas organisationer i överensstämmelse
med de skiftande förhållandena och uppfattningarna på varje
ort. För de modifikationer av de sakkunnigas förslag, som betingas av att
magistrat ej bör förekomma i stad under landsrätt har jag förut redogjort.
Vad de föreslagna ändiingarna i kommunalförordningen för stad
angår bör, med den uppfattning jag i det föregående antytt i fråga om
kommunalborgmästarens ställning och hans förhållande till kommunalförvaltningen,
särskilt drätselkammaren, den avvikelse ske från de sakkunnigas
förslag till ändring av § 56 i nämnda förordning, att kommunalborgmästaren
eller stadsstyrelseordföranden icke under alla förhållanden
skall vara ledamot i drätselkammaren utan att sådant göres beroende
av föreskrift i vederbörande drätselkammares reglemente. Då enligt vad
förut anförts stad, där magistrat ej linnes, ändock bör kunna hava egen
fögderiförvaltning, är den i § 54 av samma förordning upptagna beteckningen
fögderistad, såsom liktydig med stad utan magistrat, ej
adekvat och bör således utgå. Regeln om stadsstyrelsens sammansättning
i samma paragraf bör utvidgas att avse även större stadsstyrelser
med tre eller tilläventyrs flera kommunalrådmän. Slutligen har undantaget
i fråga om stadsstyrelses sammansättning för nu befintliga städer
lämpligen ansetts böra stadgas i form av övergångsbestämmelse.
Vad härefter angår de uppgjorda reglementsförslagen har jag i enlighet
med vad jag ovan anfört och även i vissa andra hänseenden funnit
mig böra förorda en del avvikelser från de sakkunnigas förslag till
reglementen. Dessa avvikelser framgå av de reviderade förslag till reglementen,
vilka fogats såsom bilaga till detta protokoll. Sistnämnda
förslag synas emellertid, därest det nu föreliggande lagförslaget antages,
böra underkastas ytterligare detaljgranskning och därav tilläventyrs föranledd
jämkning. Vad angår de nu vidtagna ändringarna, må nämnas,
att i anledning av framställd anmärkning de i förslaget till reglemente för
stadsstyrelse med kommunalborgmästare § 2 stadgade obehörighetsgrunderna
för ledamotskap av stadsstyrelse inskränkts att gälla kommunalrådmanstjänst,
då hithörande frågor för kommunalborgmästarens
del redan i allmän lag tillfyllestgörande reglerats. Vidare
hava efter önskan från kommunalt håll i §§ 21, 22 och 24 samma
reglemente (§§ 20, 21 och 23 i det reviderade förslaget) införts sådana
tillägg, att drätselkammarens yttrande skall inhämtas, innan
länsstyrelsen beviljar kommunalborgmästaren längre tjänstledighet, att
stadsfullmäktiges yttrande skall inhämtas, innan länsstyrelsen förordnar
vikarie för kommunalborgmästaren, samt att stadsfullmäktige likaså skola
lämnas tillfälle att yttra sig, innan länsstyrelsen lämnar kommunalborgmästaren
tillstånd att innehava bisyssla. Sistnämnda stadgande har även
Kung!. Maj. ts Proposition Nr 278.
57
i annat hänseende erhållit en tydligare avfattning. Slutligen har § 38
i de sakkunnigas förslag till detta reglemente, i överensstämmelse med
vad ovan anförts, ansetts böra helt utgå.
I § 1 av förslaget till reglemente för stadsstyrelse utan kommunalborgmästare
hava vissa ändringar skett beträffande förfaringsättet i det
fall, att ledamot avgår före den bestämda tjänstgöringstidens utgång.
Vidare har i detta reglemente stadgande införts om skyldighet för stadsstyrelsens
tjänstebiträden att underkasta sig förändrad tjänstgöring eller
jämkning i åligganden vid en omorganisation av styrelsen (§ 9).
1 reglementet för stadsstyrelse med kommunalborgmästare och lagfaren
kommunalrådman — de sakkunnigas magistratsreglemente — har
en viss jämkning skett i avfattningen av § 17 med hänsyn därtill, att
fråga om avsked från lagfaren kommunalrådmansbefattning bör prövas
av länsstyrelsen, ej av Kungl. Maj:t. I övrigt hava i de båda senare
reglementsförslagen införts de ändringar, som betingas av ändringarna
i förslaget till reglemente för stadsstyrelse med kommunalborgmästare.
Slutligen hava några smärre ändringar nödvändiggjorts genom de
vid 1918 års urtima riksdag beslutade nya bestämmelserna om upprättande
av kommunal röstlängd.
Beträffande slutligen de övriga författningsändringar, som genomförandet
av det framlagda förslaget betingar, komma förslag härom att
framläggas, vad angår utsökningslagen, av chefen för justitiedepartementet
samt i fråga om mantalsskrivningsförordningen och närstående författningar
av chefen för finansdepartementet.
Departementschefen uppläste härefter ett i enlighet med ovan angivna
grunder inom civildepartementet upprättat förslag till lag om
ändrad lydelse av §§ 54 och 50 i förordningen om kommunalstyrelse i stad
den 21 mars 1862 samt hemställde, att berörda förslag måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnade, att proposition i ämnet av deri lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Gunnar Corin.
Bihang till riksdagens protokoll 191!). 1 samt. 248 höft. (Nr 278.) 8a6 2 18 8
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 278.
Stadsstyrelsens
ledamöter.
Obehörighets
grunder för
kommunalrådman.
Kompetensvillkor
för
kommun alborgmästaretjänst.
58
Bilaga.
Förslag
till
Reglemente
för stadsstyrelse med kommunalborgmästare.
Om stadsstyrelsens sammansättning.
§ 1-
Stadsstyrelsen består av en kommunalborgmästare såsom ordförande
och två kommunalrådmän jämte ett lika antal suppleanter för de senare.
§ 2.
Kommunalrådman eller suppleant för sådan kan ej den vara, som
icke uppnått tjugufem års ålder, ej heller:
aj den, som icke råder över sig och sitt gods;
b) den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas
eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän
befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft,
är dömd till straffpåföljd, varom sist förmärs, eller den, som är ställd
under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; samt
c) den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.
Gift kvinna må ej på den grund, att hon står under mannens målsmanskap,
anses obehörig att vara kommunalrådman eller suppleant för
sådan.
§ 3.
Kommunalborgmästare skall hava avlagt sådan examen, som berättigar
till inträde i rättegångsverken, eller ock under längre tids utövande
av allmän befattning hava ådagalagt sådan insikt och skicklig
-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278. 59
het, som Kungl. Maj:t på framställning av stadsfullmäktige prövar
innebära kompetens till borgmästarbefattning, varom här är fråga.
§ ^ ’
Den, som blivit vald till kommunalrådman eller suppleant för sådan,
må kunna avsäga sig uppdraget:
om ban icke är boende i staden eller inom dess område;
om ban är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras
att fullgöra uppdraget;
om han efter fyra års tjänstgöring såsom kommunalrådman är
i ordning att avgå;
om ban uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som
av stadsfullmäktige godkännes.
Väljes kvinna till kommunalrådman eller suppleant för sådan, äger
bon när som helst avsäga sig uppdraget.
§ 5.
Stadsstyrelsens ledamöter eller suppleanter må icke under den tid
de tillhöra styrelsen vara stadsfullmäktige.
Uin val av kommunalborgmästare och kommu ärtträd män.
§ 6-
Då kommunalborgmästare skall tillsättas, förelägge länsstyrelsen
genom anslag och kungörelse i allmänna tidningarna sökande att inom
trettio dagar från kungörandet till länsstyrelsen ingiva sina ansökningshandlingar.
Efter denna tids förlopp skall länsstyrelsen överlämna ansökningshandlingarna
till stadsstvrelsen.
Innan val för upprättande av förslag till kommunalborgmästartjänst
äger rum, skall stadsstyrelsen lämna stadsfullmäktige tillfälle att avgiva
yttrande över de sökandes lämplighet för tjänsten.
§ 7-
Val för upprättande av förslag till kommunalborgmästartjänst sker
genom samfälld omröstning av stadens vid allmän rådstuga röstberättigade
invånare inför stadsstyrelsen, som härvid äger anlita erforderliga
biträden.
Rätt till avsägelse.
Oförenlighet
med stadsfullmäktiguppdrag.
Led ^förklarande
av
kommunalborgmästar
tjänst.
Utlysande av
kommunalborgmästarval.
Valdistrikt.
Röstlängd.
Valsedel.
Samman
räkning.
^ Kungl. Maj. ts Proposition Nr 278.
Kungörelse om valet skall av stadsstyrelsen minst fjorton dagar
förut offentligen anslås och införas i den eller de i staden utkommande
tidningar, där kallelse till allmän rådstuga intages.
I kungörelsen om valet skall uppgift lämnas å de sökandes namn
samt tillika meddelas, varest ansökningshandlingarna tillhandahållas valmännen.
Valet skall utsättas till sådan tid och anordnas på sådant sätt, att
såvitt möjligt samtliga röstberättigade utan svårighet bliva i tillfälle att
deltaga i detsamma.
Jör valet utgör staden en valkrets, vilken dock, där så i och för
rösternas uppsamlande kräves, skall av stadsstyrelsen uppdelas i lämpligt
antal valdistrikt.
Vid valet lände gällande kommunala röstlängd till efterrättelse.
Rösträtt må utövas endast av den röstberättigade personligen.
§ 8.
Valet sker med slutna sedlar av den beskaffenhet, som för stadsfullmäktigval
är föreskriven.
Valsedel, som ej må förses med partibeteckning, skall innehålla namn
å en, två eller tre till erhållande av tjänsten behöriga personer. Namnen
skola å valsedeln uppföras i en följd, det ena under det andra. Upptager
valsedel namn å någon, som är obehörig, eller framgår i avseende
å något där förekommande namn ej fullt otvetydigt, vem som därmed
åsyftas, anses sådant namn såsom obefintligt. Åro å valsedel upptagna
flera behöriga personer än tre, anses de sista övertaliga namnen
såsom obefintliga.
Om sättet för omröstningens verkställande gäller i övrigt i tillämpliga
delar vad om stadsfullmäktigval är stadgat.
§ 9.
För besättande av vart och ett av de tre förslagsrummen skall särskild
sammanräkning av valsedlarna ske.
Vid första sammanräkningen gäller varje valsedel såsom hel röst
för det första, såsom halv röst för det andra och såsom tredjedels röst
för det tredje å densamma upptagna namnet. Det namn, som fått högsta
röstetalet, erhåller första förslagsrummet.
Vid andra sammanräkningen gäller valsedel, vilken icke upptager
det namn, som erhållit första förslagsrummet, på det sätt, som för första
61
. Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
sammanräkningen stadgats. Valsedel, vilken innehåller det namn, som
Tipp förts i första förslagsrummet, gäller såsom halv röst för det första
och såsom tredjedels röst för det andra av de återstående namnen. Det
namn, som vid sammanräkningen fått högsta röstetalet, erhåller andra
förslagsrumjnet.
Vid tredje sammanräkningen gäller valsedel, som icke upptager
något av de redan på förslag uppförda namnen, på det sätt, som för
första sammanräkningen stadgats. Valsedel, som upptager ett av dessa
namn, gäller såsom halv röst för det första och såsom tredjedels röst
för det andra av de återstående namnen. Valsedel, som upptager båda
de uppförda namnen, gäller såsom tredjedels röst för det återstående
namnet. Det namn, som vid den tredje sammanräkningen fått högsta
röstetalet, erhåller det tredje förslagsrummet.
Mellan lika röstetal skiljes genom lottning.
§ 10.
De avgivna valsedlarna skola inläggas under försegling och förvaras,
till dess valet vunnit laga kraft; överklagas valet, insändas valsedlarna
till länsstyrelsen.
§11.
Å tid och plats, som meddelas i kungörelsen om valet, skall valets
utgång med behörig besvärshänvisning offentligen tillkännagivas genom
uppläsning av det vid rösternas sammanräknande förda protokoll. Med
denna uppläsning är valförrättningen avslutad.
§ 12-
Besvär över valet må anföras och fullföljas i den ordning, som för
besvär över allmänna rådstugans beslut är stadgat.
§ 13-
Särskilda föreskrifter för valet utöver vad detta reglemente innehåller
äger länsstyrelsen meddela.
§ H.
Sedan valet ägt rum, skall det genom detsamma upprättade förslaget
jämte tillhörande handlingar av länsstyrelsen med eget yttrande
insändas till Kungl. Maj:t.
Kommunalborgmästare tillsättes av Kungl. Maj:t medelst fullmakt.
Valsedlarnas
förfarande.
Tillkännagivande
av
valresultatet.
Besvär över
valet.
Särskilda
föreskrifter
för val av
kommun» 1-borgmästare.
Kommunal
borgmästares
tillsättning.
62
Val av komrniinalrådmän.
Avlöning.
Avgång från
kommunalborgmästarbefattning.
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 278.
§ 15-
Kommunalrådmän jämte suppleanter för dem väljas av stadsfullmäktige
för en tid av fyra år. Valet skall ske proportionellt på sätt
däiom är särskilt stadgat, därest detta äskas av minst-en tredjedel av
de väljandes antal.
Vid valet skall, där det ej sker proportionellt, ordningen mellan
suppleanterna särskilt bestämmas.
Avgår kommunalrådman före den bestämda tjänstgöringstidens utgång,
skall kommunalborgmästaren till ordinarie kommunalrådman inkalla
den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda
ordning är i tur att inträda.
Förordnande för kommunalrådman utfärdas av länsstyrelsen.
Om avlöning, avsked och pension.
§ 16-
Kommunalborgmästaren skall av staden åtnjuta årlig avlöning med
belopp, som av Kungl. Maj:t efter stadsfullmäktiges förslag fastställes.
Härav skola två tredjedelar betraktas som lön och återstoden som tjänstgöringsp
enningar.
Frågor om arvoden åt kommunalrådmän avgöras av stadsfullmäktige.
§ 17-
Ansökan om avsked från kommunalborgmästartjänst prövas av
Kungl. Maj:t.
Kommunalborgmästare är skyldig att från sin befattning avgå
a) vid fyllda 67 levnadsår, Kungl. Maj;t dock obetaget att låta med
avskedet anstå, därest och så länge befattningsinnehavaren prövas kunna
i sin befattning på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock
icke längre än till fyllda 70 år;
b) där han träffats av olycksfall i tjänsten, som linnes för framtiden
medföra oförmåga till tjänstgöring; samt
c) där han, utan att hava uppnått 67 levnadsår, under fem på varandra
följande ar i följd av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur
stånd att tjänstgöra och linnes vara för Iramtiden till tjänstgöring oförmögen.
68
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
§ 18-
Kommunalborgmästaren är berättigad att vid avgång från sin befattning
av staden åtnjuta pension, därest lian icke förverkat befattningen
eller avgår utan att vara därtill skyldig.
Vid avgång från befattningen på grund av stadgandena i § 17 a)
och b) utgår pensionen med lönens fulla belopp.
Vid avgång från befattningen av annan anledning utgår pensionen
med så stor del av lönen, som motsvarar förhållandet mellan antalet tjänstår
och trettio, dock högst med lönens fulla belopp, varvid skall iakttagas,
att pensionen vid avgång av anledning, som i § 17 c) sägs, ej i
något fall må understiga tre fjärdedelar av lönen.
Om semester oeli annan ledighet samt om stadsstyrelsens tjänsteförhållanden
i övrigt.
§ 19.
Kommunalborgmästaren äger årligen, när sådant kan ske utan hinder
för göromålens behöriga gång, med bibehållande av sina avlöningsförmåner
oavkortade, åtnjuta en och en halv månads semester å tid, som
av länsstyrelsen efter stadsstyrelsens hörande fastställes.
§ 20.
Annan ledighet än semester äger stadsstyrelsen själv bevilja sina
ledamöter, kommunalborgmästaren dock högst en vecka varje gång. Å
länsstyrelsen ankommer att efter stadsstyrelsens och drätselkammarens
hörande bevilja kommunalborgmästaren längre tjänstledighet.
Vid tjänstledighet på grund av sjukdom är kommunalborgmästaren
berättigad att uppbära hela lönen. Vid annan ledighet, som i denna
paragraf sägs, är han pliktig att utöver sina tjänstgöringspenningar avstå
så stor del av lönen, som erfordras för befattningens uppehållande
eller eljest av länsstyrelsen efter stadsstyrelsens hörande prövas skäligt.
§ 21.
Mom 1. Varder kommunalborgmästartjänst ledig, eller åtnjuter
kommunalborgmästaren tjänstledighet under längre tid än en vecka, eller
utövar han av annan anledning ej sin befattning, ankommer å länssty
-
Pension åt
kommunalborgmästare.
Kommunal -borgmästares
semester.
Annan ledighet
än semester.
Vikarie för
kommunalborgmästare.
64
Anstånd med
besättande ai
k ommun alborgmästartjänst.
Tillfälligt
uppehållande
av kommunalborgmästartjänst.
Förbud mot
bisysslor.
Jäv.
Stadsstyrelsens
tjänstebiträden.
Kungl. May.ts Proposition Nr 278.
relsen att efter stadsfullmäktiges och stadsstyrelsens hörande förordna om
befattningens uppehållande, intill dess ordinarie innehavare blivit tillsatt
eller kommunalborgmästaren återinträtt i tjänst.
Mom. 2. Med val för besättande av ledigvorden kommunalborgmästartjänst
må, där stadsfullmäktige så besluta, anstå under en tid av
högst tre år.
§ 22.
Vid sådan tjänstledighet för kommunalborgmästare, som enligt § 20
här ovan stadsstyrelsen äger bevilja, eller vid tillfälligt förfall skall kommunalborgmästarens
befattning uppehållas av den till tjänstår äldste
kommunalrådmannen eller, om kommunalrådmännen hava lika tjänstålder,
den till levnadsåldern äldste av dem.
§ 23.
Kommunalborgmästaren må icke, utan särskilt medgivande av länsstyrelsen
efter stadsfullmäktiges hörande, innehava annan allmän eller
enskild tjänst. Ej heller må kommunalborgmästaren sysselsätta sig med
enskilda uppdrag av den beskaffenhet eller omfattning, att de kunna inverka
hinderligt på kommunalborgmästartjänstens utövning.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må kommunalborgmästaren
tillika vara notarius publicus.
§ 24.
I fråga om jäv mot ledamot av stadsstvrelse gäller vad om jäv
mot domare är stadgat.
§ 25.
Frågor om vilka tjänstebiträden stadsstyrelsen skall hava till sitt
förfogande, så ock om deras avlöning samt om anslag till stadsstyrelsens
övriga utgifter avgöras av stadsfullmäktige.
Stadsstyrelsen antager och entledigar sina tjänstebiträden.
65
Kungl. Maj:ts Proposition Nr ''278
§ 26.
Kommunalborgmästaren samt stadsstyrelsens tjänstebiträden skola
vara underkastade den förändrade tjänstgöringsskyldighet eller jämkning
i åligganden, som vid en omorganisation av stadsstyrelsen kan varda
i behörig ordning stadgad.
Om stadsstyrelsens sammanträden samt osa sättet för ärendenas handläggning.
§ 27.
Stadsstyrelsen sammanträder å därför bestämt ruin minst en gång i
månaden å dag och tid, som i slutet av varje år för det nästkommande
av styrelsen utsättas, samt i övrigt efter kommunalborgmästarens kallelse
så ofta det erfordras.
Underrättelse om de ordinarie sammanträdena skall i början av
varje år införas i den eller de i staden utkommande tidningar, där
kallelse till allmän rådstuga intages, samt anslås å yttre dörren till
stadsstyrelsens lokal.
§ 28.
Ärende, som tillhör stadsstyrelsens samfällda handläggning, må ej
till avgörande företagas, med mindre styrelsen är fulltaligt samlad.
Vid omröstning skall den mening vara stadsstyrelsens beslut, som
efter jämkning, där sådan erfordras och kan ske, omfattas av flertalet.
Har var och en sin särskilda mening, skall kommunalborgmästarens gälla.
§ 29.
Mom. 1. Kommunalborgmästaren skall mottaga till stadsstyrelsen
inkommande handlingar samt tillse, att desamma vederbörligen antecknas
i särskilt diarium, vari jämväl i varje ärende vidtagna åtgärder
skola i korthet angivas.
Mom. 2. Kommunalborgmästaren är ansvarig för protokollets ordentliga
förande vid stadsstyrelsens sammanträden. I protokollet skola jämte
anteckning om närvarande ledamöter upptagas de ärenden, som förekomma
till handläggning, samt därvid fattade beslut, önskar ledamot
i protokollet angiva sin särskilda mening jämte skälen för denna, skall
densamma, skriftligen avfattad, avlämnas senast vid protokollets justering.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 218 hitjt. (AV 278.) sans is !)
Skyldighet
att underkasta
sig förändrad
tjänstgöring.
Tiden för
stadsstyrelscns
sammanträden.
Beslutförhet.
Omröstning.
Diarium.
Protokoll.
66
Expeditioner.
Lösen.
Ärendenas
beredning.
Kommunalborgmästarens
mottagningstid.
Uppdelning
av stadsstyrelsens
beslutanderätt.
Ärenden tillhörande
stadsstyrelsens
samfällda
beslutanderätt.
Kungi. Maj:ts Proposition Nr 278.
Protokollet skall justeras senast vid nästföljande sammanträde.
Protokoll och diarium må, i den mån så finnes lämpligen kunna
ske, föras gemensamt.
Mom. 3. Kommunalborgmästaren skall ombesörja stadsstyrelsens skriftväxling
samt underteckna alla från stadsstyrelsen utgående expeditioner.
Koncept till eller kopior av styrelsens skrivelser skola härvid införas i
särskild brevbok, där icke skrivelsens innehåll med nödig fullständighet
framgår av diariet.
Mom. 4. Kommunalborgmästaren är berättigad att för stadsstyrelsens
expeditioner åtnjuta lösen, där sådan författningsenligt må utgå.
§ 30.
Kommunalborgmästaren åligger att till föredragning bereda de ärenden,
som ankomma på stadsstyrelsens samfällda handläggning, i den
mån denna beredning icke uppdragits åt annan ledamot eller tjänsteman
hos styrelsen, samt att tillse, att besluten behörigen verkställas.
§ 31.
Kommunalborgmästaren skall, där han icke är av andra tjänstegöromål
hindrad, varje söckendag å tid, som genom anslag kungöres, vara för
allmänheten tillgänglig å stadsstyrelsens lokal.
§ 32.
De till stadsstyrelsens handläggning hörande ärenden avgöras antingen
av stadsstyrelsen samfällt eller av kommunalborgmästaren ensam,
denne dock obetaget att, därest han så finner nödigt, till samfälld
prövning hänskjuta jämväl sådant å stadsstyrelsen ankommande ärende,
som tillhör hans självständiga beslutanderätt.
§ 33.
Stadsstyrelsens beslutanderätt utövas samfällt i frågor angående
utfärdande, ändring eller upphävande av kommunalstadgar och andra
allmänna föreskrifter, avsedda att inom staden tillämpas;
hållande av allmän rådstuga;
förrättande av val;
anmärkning mot debiterings- och uppbördslängd;
67
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 278.
övervakande att de av stadsfullmäktige lagenligt fattade beslut
bringas till verkställighet samt vägran av handräckning härutinnan, då
verkställighet jämlikt förordningen om kommunalstyrelse i stad ej får ske;
förslag till stadens utgifts- och inkomststat;
yttranden i anledning av besvär över stadsstyrelsens eller annan
kommunal myndighets åtgärd eller beslut;
organisationen av polisväsendet, däri inbegripet grunderna lör personalens
anställning, befordran, avsked och bestraffning samt för dess
tjänstgöring (instruktion och arbetsordning);
tillsättning av tjänster, ådömande av annan bestraffning än varning,
avsked;
val av ledamot i byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd, ävensom
val till andra kommunala förtroendeposter i den mån sådant val ankommer
å stadsstyrelsen;
samt i allmänhet ärenden av större vikt eller principiell innebord.
Ärenden, vilka stadsstyrelsen jämlikt gällande författningar angående
försäljning av rusdrycker, tillagade alkoholfria drycker samt
svagdricka har att handlägga, tillhöra stadsstyrelsens samfällda beslutanderätt,
dock att kommunalborgmästaren ensam må besluta, då fråga
är om tillfälliga förfoganden, särskilt sådana, som stå i omedelbart samband
med anmälan eller tillstånd jämlikt § 13 ordningsstadgan föi
rikets städer.
§ 34.
Stadsstyrelsens beslutanderätt utövas av kommunalborgmästaren ensam
i alla andra frågor än dem, som enligt § 34^ ankomma å stadsstyrelsen
samfällt, och särskilt i sådana, som angå den löpande för\at
ningen eller avse tillämpning av allmänna föreskrifter å särskilda fall,
ävensom i andra ärenden av natur att påkalla ett omedelbart avgörande.
Om stadsstyrelsens befattning med kommunalförvaltningen.
§ 35.
Stadsstyrelsens inseende över den kommunala förvaltningen utövas
närmast av kommunalborgmästaren.
I detta hänseende åligger det kommunalborgmästaren särskilt
att närvara vid stadsfullmäktiges och drätselkammarens samt, där
så ske kan, jämväl de övriga för särskilda ändamål tillsatta styrelsernas
sammanträden, med rätt att deltaga i överläggningarna och därvid fram
-
Ärenden tillhörande
kommunalborgmästarens
beslutanderätt.
Stadsstyrclsens
inseende
över kommunalförvaltningen.
Kommunalborgmästarens
befattning
med stadens
ombudsmannagöromål.
Kommunalborgmästarens
befattning
med
drätselkammarens
kansligoromfil.
Förvaltningsmyndigheternas
skyldigheter
gentemot
stadsstyrelsen.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
ställa yrkanden samt att få sin särskilda mening till protokollet antecknad
;
att tillse, att alla på stadsfullmäktiges eller de särskilda förvaltningsstyrelsernas
prövning beroende ärenden vederbörligen beredas och
föredragas;
att öva tillsyn över de kommunala myndigheternas brevväxling,
övei diariers, protokolls och brevböckers ordentliga förande samt över
vården av stadens arkiv och handlingar;
att vid utövningen av sin befattning fästa vederbörandes uppmärksamhet
på vad lag och författning bjuda;
samt att i allmänhet med uppmärksamhet följa förvaltningens gång
och utan tidsutdräkt vidtaga de åtgärder samt lämna de upplysningar
och råd, som han härvid kan finna nödiga.
§ 36.
Det åligger kommunalborgmästaren att, efter anmodan av stadsfullmäktige,
drätselkammaren eller annan förvaltningsstyrelse, verkställa
utredning företrädesvis i ärenden av rättslig natur, uppsätta förslag till
kontrakt och andra rättsliga handlingar, föra stadens talan inför domstol
och andra myndigheter samt i allmänhet övervaka, att kommunens
rättigheter behörigen iakttagas.
§ 37.
. Kommunalborgmästaren må, där ej hinder möter på grund av hans
övriga tjänsteåligganden, efter drätselkammarens anmodan mot särskilt
arvode övertaga förandet av drätselkammarens diarier och protokoll samt
ombesörja dess skriftväxling.
§ 38.
I syfte att underlätta stadsstyrelsens inseende över kommunalförvaltningen
åligger det vederbörande förvaltningsmyndigheter och deras
tjänstemän
att i god tid underrätta kommunalborgmästaren om förestående sammanträden
och om de ärenden, som därvid skola förekomma;
samt att efter kommunalborgmästarens anmodan ofördröjligen översända
avskrifter av de vid sammanträdena förda protokoll ävensom tillhandahålla
honom de övriga handlingar och upplysningar, som han kan
finna erforderliga.
Kungl. Maj.is Proposition Nr 278.
09
Om stadsstyrelsen såsom polismyndighet.
§ 39.
Det allmänna inseendet över stadens polis utövas av stadsstyrelsen.
Chefskapet över polispersonalen tillkommer kommunalborgmästaren.
Om besvär över stadsstyrelsens beslut.
§ 40.
Besvär över stadsstyrelsens beslut må anföras på det sätt och i den
ordning, som stadgats i avseende å överklagande av magistrats beslut.
Stadens polis.
Besvär.
70
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
Stadsstyrelseiis
sammansättning.
Val av ledamöter
i stads -styrelsen.
Obehörighets
grunder.
Förslag
till
Reglemente lör stadsstyrelse utan kommunalborgm.ästare
Om stadsstyrelsens sammansättning och val.
§ I
Mom.
1. Stadsstyrelsen består av en ordförande och två bisittare
jämte tre suppleanter.
Mom 2. Stadsstyrelse väljes för en tid av fyra år av stadsfullmäktige.
Sådant val skall ske proportionellt på sätt därom är särskilt stadgat,
därest detta äskas av minst en fjärdedel av de väljandes antal.
Vid valet skall, där det ej sker proportionellt, ordningen mellan
suppleanterna särskilt bestämmas.
Å länsstyrelsen ankommer att bland stadsstyrelsens ledamöter utse
ordförande.
Avgår ledamot före den bestämda tjänstgöringstidens utgång, skall
länsstyrelsen till ordinarie ledamot inkalla den suppleant, som enligt den
mellan suppleanterna bestämda ordning är i tur att inträda.
§ 2-
Ledamot eller suppleant i stadsstyrelse kan ej den vara, som icke
uppnått tjugufem års ålder, ej heller:
a) den, som icke råder över sig och sitt gods;
b) den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas
eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän
befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft,
71
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller den som är ställd
under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; samt
c) den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.
Gift kvinna vare ej på den grund, att hon står under mannens
målsmanskap, obehörig att utöva uppdrag, varom nu är fråga.
§ 3.
Den, som blivit vald till ledamot eller suppleant i stadsstyrelse, må
kunna avsäga sig uppdraget:
om han icke är boende i staden eller inom dess område;
om han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras
att fullgöra uppdraget;
om han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot av stadsstyrelsen
är i ordning att därifrån avgå;
om han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som
av stadsfullmäktige godkännes.
Väljes kvinna till ledamot av eller suppleant i stadsstyrelse, äger
hon när som helst avsäga sig uppdraget.
§ 4.
Stadsstyrelsens ledamöter eller suppleanter må icke under den tid
de tillhöra styrelsen vara stadsfullmäktige.
Om arvode, tjänstledighet samt om stadsstyrelsens tjänsteförhållanden i övrigt.
§ 5-
Stadsstyrelsens ordförande skall av staden åtnjuta årligt arvode
med belopp, som av Kungl. Maj:t efter stadsfullmäktiges förslag fastställes.
Frågor om arvoden åt stadsstyrelsens övriga ledamöter avgöras av
stadsfullmäktige.
§ 6.
Stadsstyrelsen äger'' själv bevilja sina ledamöter tjänstledighet, ordföranden
dock högst en vecka. Å länsstyrelsen ankommer att efter
stadsstyrelsens hörande bevilja ordföranden längre tjänstledighet, och är
ordföranden därvid pliktig; att till sin vikarie avstå så stor del av arvodet,
som belöper å tiden för tjänstledigheten.
Rätt till avsägelse.
Oförenlighet
med stadsfullmäktigeuppdrag.
Arvoden åt
stadsstyrelsens
ledamöter.
Tjänstledighet.
72
Yikarie för
ordföranden.
Jär.
Stadsstyrelsens
tjänstebiträden.
Tiden för
stadsstyrelsens
sammanträden.
Beslutförhet.
Omröstning.
Kungl. May.ts Proposition Nr 278.
§ 7-
Vid tjänstledighet eller tillfälligt förfall för ordföranden skall den
till tjänstår äldste av de övriga ledamöterna eller, om dessa hava lika
tjänstålder, den till levnadsåldern äldste av dem inträda som ordförande.
§ 8.
I fråga om jäv mot ledamot av stadsstyrelse gäller vad om jäv
mot domare är stadgat.
§ 9-
Frågor om vilka tjänstebiträden stadsstyrelsen skall hava till sitt
förfogande, så ock om deras avlöning samt om anslag till stadsstyrelsens
övriga utgifter avgöras av stadsfullmäktige.
Stadsstyrelsen antager och entledigar sina tjänstebiträden. Dessa
skola vara underkastade den förändrade tjänstgöringsskyldighet eller
jämkning i åligganden, som vid en omorganisation av stadsstyrelsen kan
varda i behörig ordning stadgad.
Om stadsstyrelsens sammanträden samt om sättet för ärendenas handläggning.
§ 10.
Stadsstyrelsen sammanträder å därför bestämt rum minst eu gång i
månaden å dag och tid, som i slutet av varje år för det nästkommande
av styrelsen utsättas, samt i övrigt efter ordförandens kallelse så ofta
det erfordras.
Underrättelse om de ordinarie sammanträdena skall i början av varje
år införas i den eller de i staden utkommande tidningar, där kallelse
till allmän rådstuga intages, samt anslås å yttre dörren till stadsstyrelsens
lokal.
§ u.
Ärende, som tillhör stadsstyrelsens samfällda handläggning, må ej
till avgörande företagas, med mindre styrelsen är fulltaligt samlad.
Vid omröstning skall den mening vara stadsstyrelsens beslut, som
efter jämkning, där sådan erfordras och kan ske, omfattas av flertalet.
Har vär och eu sin särskilda mening, skall ordförandens gälla.
73
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
§ 12.
Mom. 1. Ordföranden skall mottaga till stadsstyrelsen inkommande
handlingar samt tillse, att desamma vederbörligen antecknas i
särskilt diarium, vari jämväl i varje ärende vidtagna åtgärder skola i
korthet angivas.
Mom. 2. Ordföranden är ansvarig för protokollets ordentliga förande
vid stadsstyrelsens sammanträden. I protokollet skola jämte anteckning
om närvarande ledamöter upptagas de ärenden, som förekomma till handläggning,
samt därvid fattade beslut. Önskar ledamot i protokollet
angiva sin särskilda mening jämte skälen för denna, skall densamma,
skriftligen avfattad, avlämnas senast vid protokollets justering.
Protokollet skall justeras senast vid nästföljande sammanträde.
Protokoll och diarium må, i den mån så finnes lämpligen kunna
ske, föras gemensamt.
Mom. 3. Ordföranden skall ombesörja stadsstyrelsens skriftväxling
samt underteckna alla från stadsstyrelsen utgående expeditioner.
Koncept till eller kopior av styrelsens skrivelser skola härvid införas i
särskild brevbok, där icke skrivelsens innehåll med nödig fullständighet
framgår av diariet.
Mom. 4. Ordföranden är berättigad att för stadsstyrelsens expeditioner
åtnjuta lösen, där sådan författningsenligt må utgå.
§ 13-
Ordföranden åligger att till föredragning bereda de ärenden, som
ankomma på stadsstyrelsens samfällda handläggning, i den mån denna
beredning icke uppdragits åt annan ledamot eller tjänsteman hos styrelsen,
samt att tillse, att besluten behörigen verkställas.
§ 14-
Ordföranden skall, där han icke är av andra tjänstegöromål hindrad,
varje söckendag å tid och lokal, som genom anslag kungöras, vara
för allmänheten tillgänglig.
§ 15-
De till stadsstyrelsens handläggning hörande ärenden avgöras antingen
av stadsstyrelsen samfällt eller av ordföranden ensam, denne dock
obetaget att, där han så finner nödigt, till samfälld prövning hänskjuta
jämväl ärende, som tillhör hans självständiga beslutanderätt.
Bihang till riksdagens protokoll 1219. 1 sand. 248 häjt. (Nr 278.) mm is 10
Diarium.
Protokoll.
Expeditioner.
Lösen.
Ärendenas
beredning.
Ordförandens
mottagnings
tid.
Uppdelning
av stadsstyrelsens
beslutanderätt.
74
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
Ärenden tillhörande
stadsstyrelsens
samfällda
beslatandorätt.
Ärenden tillhörande
ordförandens
beslutanderätt.
§ 16.
Stadsstyrelsens beslutanderätt utövas samfällt i frågor angående
utfärdande, ändring eller upphävande av kommunalstadgar och andra
allmänna föreskrifter, avsedda att inom staden tillämpas;
hållande av allmän rådstuga;
förrättande av val;
anmärkning mot debiterings- och uppbördslängd;
övervakande att de av allmänna rådstugan eller stadsfullmäktige
lagenligt fattade beslut bringas till verkställighet samt vägran av handräckning
härutinnan, då verkställighet jämlikt förordningen om kommunalstyrelse
i stad ej får ske;
förslag till stadens utgifts- och inkomststat;
yttranden i anledning av besvär över stadsstyrelsens eller annan
kommunal myndighets åtgärd eller beslut;
organisationen av polisväsendet, däri inbegripet grunderna för personalens
anställning, befordran, avsked och bestraffning samt för dess
tjänstgöring (instruktion och arbetsordning);
tillsättning av tjänster, ådömande av annan bestraffning än varning,
avsked;
val av ledamot i byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd, ävensom
val till andra kommunala förtroendeposter, i den mån sådant val ankommer
å stadsstyrelsen;
samt i allmänhet ärenden av större vikt eller principiell innebörd.
Ärenden, vilka stadsstyrelsen jämlikt gällande författningar angående
försäljning av rusdrycker, tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka
har att handlägga, tillhöra stadsstyrelsens samfällda beslutanderätt,
dock att ordföranden ensam må besluta, då fråga är om tillfälliga
förfoganden, särskilt sådana, som stå i omedelbart samband med anmälan
eller tillstånd jämlikt § 13 ordningsstadgan för rikets städer.
§ 17-
Stadsstyrelsens beslutanderätt utövas av ordföranden ensam i alla
andra frågor än dem, som enligt § 16 ankomma å stadsstyrelsen samfällt,
och särskilt i sådana, som angå den löpande förvaltningen eller
avse tillämpning av allmänna föreskrifter å särskilda fall, ävensom i
andra ärenden av natur att påkalla ett omedelbart avgörande.
KungI. Maj:ts Proposition Nr 278.
75
Om stadsstyrelsens befattning med kommunalförvaltningen.
§ 18-
Stadsstyrelsens inseende över den kommunala förvaltningen utövas
närmast av ordföranden.
I delta hänseende åligger det ordföranden särskilt
att närvara vid stadsfullmäktiges och drätselkammarens samt, där
så ske kan, jämväl de övriga för särskilda ändamål tillsatta styrelsernas
sammanträden, med rätt att deltaga i överläggningarna och därvid framställa
yrkanden samt att få sin särskilda mening till protokollet antecknad;
att
tillse, att alla på stadsfullmäktiges eller de särskilda förvaltningsstyrelsernas
prövning beroende ärenden vederbörligen beredas och
föredragas;
att öva tillsyn över de kommunala myndigheternas brevväxling,
över diariers, protokolls och brevböckers ordentliga förande samt över
vården av stadens arkiv och handlingar;
att vjd utövningen av sin befattning fästa vederbörandes uppmärksamhet
på vad lag och författning bjuda;
samt att i allmänhet med uppmärksamhet följa förvaltningens gång
och utan tidsutdräkt vidtaga de åtgärder samt lämna de upplysningar
och råd, som han härvid kan finna ncdiga.
[§ 19.
I syfte att underlätta stadsstyrelsens inseende över kommunalförvaltningen
åligger det vederbörande föivaltningsmyndigheter och deras
tjänstemän
att i god tid underrätta stadsstyrelsens ordförande om förestående
sammanträden och om de ärenden, som därvid skola förekomma;
samt att efter ordförandens anmodan ofördröjligen översända avskrifter
av de vid sammanträdena förda protokoll ävensom tillhandahålla
honom de övriga handlingar och upplysningar, som han kan finn»
erforderliga.
Stadsstyrelsens
inseende
över kommunalföryaltningen.
Förvaltningsmyndigheternas
skyldigheter
gentemot
stadsstyrelsen.
76
Kung!. May.ts Proposition Nr 278.
Stadsstyrelsen
såsom polismyndighet.
Besvär över
stadsstyrelsena
beslut.
Om stadsstyrelsen som polismyndighet.
§ 20.
Det allmänna inseendet över stadens polis utövas av stadsstyrelsen.
Chefskapet över polispersonalen tillkommer ordföranden.
Om besvär över stadsstyrelsen» beslut.
§ 21.
Besvär över stadsstyrelsens beslut må anföras på det sätt och i
den ordning, som stadgats i avseende å överklagande av magistrats
beslut.
Kung], Maj:ts Proposition Nr 278.
77
Förslag
till
Reglemente för stadsstyrelse med kommunalborgmästare och lagfaren
kommunalrådman.
Om stadsstyrelsens sammansättning.
§ 1-
Stadsstyrelsen består av en kommunalborgmästare såsom ordförande,
en lagfaren kommunalrådman och två icke lagfarna kommunalrådmän
jämte ett lika antal suppleanter för de senare.
§ s.
Icke lagfaren kommunalrådman eller suppleant för sådan kan ej
den vara, som icke uppnått tjugufem års ålder, ej heller:
a) den, som icke råder över sig och sitt gods;
b) den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas
eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän
befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft,
är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller den, som är ställd
under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; samt
c) den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.
Gift kvinna må ej på den grund, att hon står under mannens målsmanskap,
anses obehörig att vara kommuualrådman eller suppleant för
sådan.
§ 2.
Kommunalborgmästare och lagfaren kommunalrådman skola hava
avlagt sådan examen, som berättigar till inträde i rättegångsverken.
Stadsstyrelsens
ledamöter.
Obehörighet
grunder.
Kompöt-e»*-
rillker.
78
Katt till ayeägelee.
Oförenlighet
med etadsfullmäktiguppdrag.
Ledigförklarande
ay
tjänst.
Utlysande av
kommunalkorgm
äetaryal.
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 278.
§ *■
Den, som blivit vald till icke lagfaren kommunalrådman eller suppleant
för sådan, må kunna avsäga sig uppdraget:
om han icke är boende i staden eller inom dess område;
om han är ämbete- eller tjänsteman och av sin befattning hindras
att fullgöra uppdraget;
om han efter fyra års tjänstgöring såsom rådman är i ordning att
avgå;
om han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som
av stadsfullmäktige godkännes.
Väljes kvinna till icke lagfaren kommunalrådman eller suppleant
för sådan, äger hon när som helst avsäga sig uppdraget.
§ 5.
Stadsstyrelsens ledamöter och suppleanter må icke under den tid
de tillhöra styrelsen vara stadsfullmäktige.
Om val av kommunalborgmästare och kommunalrådmän.
§ 6.
Då kommunalborgmästare eller lagfaren kommunalrådman skall tillsättas,
förelägge länsstyrelsen genom anslag och kungörelse i allmänna
tidningarna sökande att inom trettio dagar från kungörandet till länsstyrelsen
ingiva sina ansökningshandlingar. Efter denna tids förlopp
skall länsstyrelsen överlämna ansökningshandlingarna till stadsstyrelsen.
Innan val för upprättande av förslag till kommunalborgmästaretjänst
äger rum, skall stadsstyrelsen lämna stadsfullmäktige tillfälle att avgiva
yttrande över de sökandes lämplighet för tjänsten.
§ 1-
Val för upprättande av förslag till kommunalborgmästaretjänst sker
genom samfälld omröstning av stadens vid allmän rådstuga röstberättigade
invånare inför stadsstyrelsen, som härvid äger att anlita erforderliga
biträden.
Kungörelse om valet skall av stadsstyrelsen minst fjorton dagar förut
offentligen anslås och införas i den eller de i staden utkommande tidningar,
där kallelse till allmän rådstuga intages.
79
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
I kungörelsen om valet skall uppgift lämnas å de sökandes namn
samt tillika meddelas, varest ansökningshandlingarna tillhandahållas valmännen.
Valet skall utsättas till sådan tid och anordnas på sådant sätt, att
såvitt möjligt samtliga röstberättigade utan svårighet bliva i tillfälle att
deltaga i detsamma.
För valet utgör staden en valkrets, vilken dock, där så i och för
rösternas uppsamlande kräves, skall av stadsstyrelsen uppdelas i lämpligt
antal valdistrikt.
Vid valet lände gällande kommunala röstlängd till efterrättelse.
Rösträtt må utövas endast av den röstberättigade personligen.
§ 8.
Valet sker med slutna sedlar av den beskaffenhet, som för stadsfullmäktigval
är föreskriven.
Valsedel, som ej må förses med partibeteckning, skall innehålla
namn å en, två eller tre till erhållande av tjänsten behöriga personer.
Namnen skola å valsedeln uppföras i en följd, det ena under det andra.
Upptager valsedel namn å någon, som är obehörig, eller framgår i avseende
å något där förekommande namn ej fullt otvetydigt, vem som
därmed åsyftas, anses sådant namn såsom obefintligt. Åro å valsedel
upptagna flera behöriga personer än tre, anses de sista övertaliga namnen
såsom obefintliga.
Om sättet för omröstningens verkställande gäller i övrigt i tillämpliga
delar vad om stadsfullmäktigval är stadgat.
§ 9.
För besättande av vart och ett av de tre förslagsrummen skall särskild
sammanräkning av valsedlarna ske.
Vid första sammanräkningen gäller varje valsedel såsom hel röst
för det första, såsom halv röst för det andra och såsom tredjedels röst
för det tredje å densamma upptagna namnet. Det namn, som fått högsta
röstetalet, erhåller första förslagsrummet.
Vid andra sammanräkningen gäller valsedel, vilken icke upptager
det namn, som erhållit första förslagsrummet, på det sätt, som för första
sammanräkningen stadgats. Valsedel, vilken innehåller det namn, som
uppförts i första förslagsrummet, gäller såsom halv röst för det första
Valdistrikt.
• Röstlängd.
Valsedel.
Sammanräk
ning.
80
Kungl. Maj.-ts Proposition Nr 278.
Valsedlarnas
f önrarande.
Tillkännagivande
av valresultatet.
Besvär över
valet.
Särskilda
föreskrifter
rörande val av
kommunalborgmästare.
Kommunal
borgmästares
tillsättning.
och såsom tredjedels röst för det andra av de återstående namnen. Det
namn, som vid sammanräkningen fått högsta -röstetalet, erhåller andra
förslagsrummet.
Vid tredje sammanräkningen gäller valsedel, som icke upptager
något av de redan på förslag uppförda namnen, på det sätt, som för
första sammanräkningen stadgats. Valsedel, som upptager ett av dessa
namn, gäller såsom halv röst för det första och såsom tredjedels röst
för det andra av de återstående namnen. Valsedel, som upptager båda
de uppförda namnen, gäller såsom tredjedels röst för det återstående
namnet. Det namn, som vid den tredje sammanräkningen fått högsta
röstetalet, erhåller det tredje förslagsrummet.
Mellan lika röstetal skiljes genom lottning.
§ 10.
De avgivna valsedlarna skola inläggas under försegling och förvaras,
till dess valet vunnit laga kraft; överklagas valet, insändas valsedlarna
till länsstyrelsen.
§ a.
Å tid och plats, som meddelas i kungörelsen om valet, skall valets
utgång med behörig besvärshänvisning offentligen tillkännagivas genom
uppläsning av det vid rösternas sammanräknande förda protokoll. Med
denna uppläsning är valförrättningen avslutad.
§ 12.
Besvär över valet må anföras och fullföljas i den ordning, som för
besvär över allmänna rådstugans beslut är stadgad.
§ 13-
Särskilda föreskrifter för valet utöver vad detta reglemente innehåller
äger länsstyrelsen meddela.
§ 14-
Sedan valet ägt rum, skall det genom detsamma upprättade förslaget
jämte tillhörande handlingar av länsstyrelsen med eget yttrande insändas
till Kungl. Maj:t.
Kommunalborgmästare tillsättes av Kungl. Maj:t medelst fullmakt.
81
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
§ 15-
Mom. 1. Lagfaren kommunalrådman utses av stadsfullmäktige. Fullmakt
för honom utfärdas av länsstyrelsen.
Mom. 2. Icke lagfarna kommunalrådmän jämte suppleanter för dem
väljas av stadsfullmäktige för en tid av fyra år. Valet skall ske proportionellt
på sätt därom är särskilt stadgat, därest detta äskas av minst
en tredjedel av de väljandes antal.
Vid valet skall, där det ej sker proportionellt, ordningen mellan
suppleanterna särskilt bestämmas.
Vid icke lagfaren kommunalrådmans avgång före den bestämda
tjänstgöringstidens utgång skall kommunalborgmästaren till ordinarie
sådan rådman inkalla den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna
bestämda ordning är i tur att inträda.
Förordnande för icke lagfaren kommunalrådman utfärdas av länsstyrelsen.
Om avlöning, avsked och pension.
§ 16-
Kommunalborgmästaren och lagfarne kommunalrådmannen skola av
staden åtnjuta årlig avlöning med belopp, som av Kungl. Maj:t efter stadsfullmäktiges
förslag fastställas. Härav skola två tredjedelar betraktas
som lön och återstoden som tjänstgöringspenningar.
Frågor om arvoden åt de icke lagfarna kommunalrådmännen avgöras
av stadsfullmäktige.
§ 17-
Ansökan om avsked från kommunalborgmästaretjänst prövas av
Kungl. Maj:t.
Innehavare av sådan tjänst är skyldig att avgå
a) vid fyllda 07 levnadsår, Kungl. Maj:t dock obetaget att låta med
avskedet anstå, därest och så länge befattningsinnehavaren prövas kunna
i sin befattning på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock
icke längre än till fyllda 70 år;
b) där han träffats av olycksfall i tjänsten, som finnes för framtiden
medföra oförmåga till tjänstgöring; och
c) där han, utan att hava uppnått 67 levnadsår, under fem på
varandra följande år i följd av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 248 hfift. (Nr 278.) »352 18 1 1
Val ay
kommunalråd
män.
Avlöning.
Avsked.
Pension.
Semester.
Annan ledighet
än semester.
82 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
stånd att tjänstgöra och finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen.
Vad här är stadgat om kommunalborgmästare, skall ock gälla beträffande
lagfaren kommunalrådman, dock att den befattning, som i fråga
om kommunalborgmästartjänst tillkommer Kungl. Maj:t, beträffande lagfaren
kommunalrådmanstjänst utövas av länsstyrelsen.
§ 18-
Kommunalborgmästaren och lagfarne kommunalrådmannen äro berättigade
att vid avgång från befattningen åtnjuta pension av staden, därest
de icke förverkat befattningen eller avgå utan att. vara därtill skyldiga.
Vid avgång från befattningen på grund av stadgandena i § 17 a)
och b) utgår pensionen med lönens fulla belopp.
Vid avgång från befattningen av annan anledning utgår pensionen
med så stor del av lönen, som motsvarar förhållandet mellan antalet tjänstår
och trettio, dock högst med lönens fulla belopp, varvid skall iakttagas,
att pensionen vid avgång av anledning, som i § 17 c) sägs, ej i
något fall må understiga tre fjärdedelar av lönen.
Om semester och annan ledighet samt om stadsstyrelsens tjänsteförliållanden
i övrigt.
§ 19.
Kommunalborgmästaren och lagfarne kommunalrådmannen äga årligen,
när sådant kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång,
med bibehållande av sina avlöningsförmåner oavkortade, åtnjuta semester,
vardera under en och en halv månad, enligt fördelning, som av länsstyrelsen
efter stadsstyrelsens hörande fastställes.
§ 20.
Annan ledighet än semester äger stadsstyrelsen själv bevilja sina
ledamöter, kommunalborgmästaren dock högst fjorton dagar varje gång.
Å länsstyrelsen ankommer att efter stadsstyrelsens och drätselkammarens
hörande bevilja kommunalborgmästaren längre tjänstledighet.
Vid tjänstledighet på grund av sjukdom äro kommunalborgmästaren
och lagfarne kommunalrådmannen berättigade att uppbära hela lönen.
Vid annan ledighet, som i denna paragraf sägs, äro de pliktiga att utöver
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
83
sina tjänstgöringspenningar avstå så stor del av lönen, som erfordras för
befattningens uppehållande eller eljest av länsstyrelsen efter stadsstyrelsens
hörande prövas skäligt.
§ 21.
Mom. 1. Varder kommunalborgmästartjänst ledig, eller åtnjuter kommunalborgmästaren
tjänstledighet under längre tid än fjorton dagar, eller
utövar han av annan anledning ej sin befattning, ankommer å länsstyrelsen
att efter stadsfullmäktiges och stadsstyrelsens hörande förordna
om befattningens uppehållande, intill dess ordinarie innehavare blivit tillsatt
eller kommunalborgmästaren återinträtt i tjänst.
Mom. 2. Vid sådan tjänstledighet, som enligt § 20 här ovan stadsstyrelsen
äger bevilja, eller vid tillfälligt förfall skall kommunalborgmästarens
befattning uppehållas av lagfarne kommunalrådmannen.
Mom. 3. Vid förfall för lagfarne kommunalrådmannen skall hans
befattning uppehållas av kommunalborgmästaren eller, där denne är
hindrad, den som stadsstyrelsen därtill förordnar.
Mom. 4. Med val för besättande av ledigvorden kommunalborgmästartjänst
må, där stadsfullmäktige så beshita, anstå under en tid
av högst tre år.
§ 22.
Kommunalborgmästaren och lagfarne kommunalrådmannen må icke,
utan särskilt medgivande av länsstyrelsen efter stadsfullmäktiges hörande,
innehava annan allmän eller enskild tjänst. Ej heller må kommunalborgmästaren
sysselsätta sig med enskilda uppdrag av den beskaffenhet
eller omfattning, att de kunna inverka hinderligt på tjänstens utövning.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må, där så finnes lämpligt,
lagfarne kommunalrådmannen tillika vara stadsfogde.
§ 23.
I fråga om jäv mot ledamot av stadsstyrelse gäller vad om jäv mot
domare är stadgat.
§ 24.
Frågor om vilka tjänstebiträden stadsstyrelsen skall hava till sitt
förfogande, så ock om deras avlöning samt om anslag till stadsstyrelsens
övriga utgifter avgöras av stadsfullmäktige.
Stadsstyrelsen antager och entledigar sina tjänstebiträden.
Vikarie.
Anstånd med
besättande
av kommunalborgmästartjänst.
Förbud mot
bisysslor.
Jäv.
Stadsstyrelsens
tjänste
biträden.
84
Kungl. Maj:t Proposition Nr 278.
§ 25.
skyldighet att Kommunalborgmästaren och lagfarne kommunalråd m annen ävensom
U"förändrad61 s stadsstyrelsens tjänstebiträden skola vara underkastade den förändrade
tjänstgöring, tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som vid en omorganisation
av stadsstyrelsen kan varda i behörig ordning stadgad.
Om stadsstyrelsens sammanträden samt om sättet för ärendenas handläggning.
§ 26.
Tiden för Stadsstyrelsen sammanträder å därför bestämt rum minst två gånger i
sainmanträdeiu månaden å dag och tid, som i slutet av varje år för det nästkommande
av stadsstyrelsen utsättas, samt i övrigt efter kommunalborgmästarens
kallelse så ofta det erfordras.
Underrättelse om de ordinarie sammanträdena skall i början av
varje år införas i den eller de i staden utkommande tidningar, där
kallelse till allmän rådstuga intages, samt anslås å yttre dörren till
stad sstyrelsens lokal.
§ 27.
Beslutförhet. Ärende, som tillhör stadsstyrelsens samfällda handläggning, må ej
till avgörande företagas, där ej minst tre av dess ledamöter äro tillstädes.
Omröstning. Vid omröstning skall den mening vara stadsstyrelsens beslut, som efter
jämkning, där sådan erfordras och kan ske, omfattas av flertalet. Falla
rösterna lika för skilda meningar, skall den gälla, som kommunalborgmästaren
biträder.
§ 28.
Protokoll. Vid stadsstyrelsens sammanträden skall föras protokoll, upptagande,
jämte anteckning om närvarande ledamöter, de ärenden som förekomma
till handläggning och därvid fattade beslut, önskar ledamot i protokollet
angiva sin särskilda mening jämte skälen för denna, skall densamma,
skriftligen avfattad, avlämnas senast vid protokollets justering.
Protokollet skall justeras senast vid nästföljande sammanträde.
Protokoll och diarium må, i den mån så finnes lämpligen kunna ske,
föras gemensamt.
§ 29.
Kommunal
borgmästarens
åligganden.
Såsom ordförande i stadsstyrelsen åligger det kommunalborgmästaren
att vaka över ärendenas snabba och ordentliga handläggning;
att bereda och föredraga de ärenden, som ankomma på stadsstyrelsens
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278. 85
samfällda prövning och ej tillhöra annan ledamots eller tjänstemans
handläggning;
samt att tillse, att besluten behörigen verkställas.
Chefskapet över polispersonalen tillkommer kommunalborgmästaren.
§ so.
Mom. 1. Lagfarne kommunalrådmannen är stadsstjrrelsens sekreterare.
I denna egenskap åligger det honom
att mottaga till stadsstyrelsen inkommande handlingar och vederbörligen
anteckna dem i särskilt diarium, vari jämväl i varje ärende vidtagna
åtgärder skola i korthet angivas;
att föra stadsstyrelsens protokoll;
att uppsätta förslag till de utlåtanden, som skola av stadsstyrelsen
avgivas;
att ombesörja stadsstyrelsens brevväxling samt från stadsstyrelsen
utgående expeditioner;
att införa koncept till eller kopior av stadsstyrelsens skrivelser i särskild
brevbok, där icke skrivelsens innehåll med nödig fullständighet
framgår av diariet;
att föra handelsregistret, förteckningen över näringsidkare och andra
register, som skola föras av stadsstyrelsen, samt ombesörja vad därmed
äger sammanhang;
att uppsätta och expediera de statistiska uppgifter, som skola av
stadsstyrelsen avgivas;
samt att vårda stadsstyrelsens arkiv och hålla förteckning över däri
förvarade handlingar;
Mom. 2. Lagfarne kommunalrådmannen åligger vidare
att utöva den närmaste tillsynen över kronouppbörds-, mantalsskrivnings-
och taxeringsväsendet;
att förrätta ekonomiska besiktningar å allmänna hus och byggnader;
att efter fördelning mellan samtliga kommunalrådmännen hålla syner
och dylika förrättningar;
att vara notarius publicus;
samt att i allmänhet efter kommunalborgmästarens anvisning biträda
vid de administrativa bestyr, som ankomma å stadsstyrelsen.
§ 31.
överenskommelse om annan fördelning av ärendena än den här
ovan stadgade må med stadsstyrelsens bifall kunna träffas mellan vederbörande
ledamöter, där sådan överenskommelse icke strider mot lag eller
författning.
Lagfarne
kommunal
rådmannens
åligganden.
Överenskommelse
om
annan fördelning
ay
iirenden.
86
Kungl. Mayts Proposition Nr 278.
De icke lagfarna
kommunalrådmännens
åligganden.
Mottagnings
tid.
Lösen.
Kronokassör.
Uppdelning av
stads styrelsens
beslutanderätt.
Ärenden tillhörande
stadsstyrelsens
samfällda beslutanderätt.
§ 32.
Mellan de icke lagfarna kommunalrådmännen må göromålen fördelas
på sätt stadsstyrelsen finner lämpligt.
§ 33.
Kommunalborgmästaren och lagfarne kommunalrådmannen skola, där
de icke äro av andra tjenstegöromål hindrade, varj’e söckendag å tid, som
genom anslag kungöres, vara för allmänheten tillgängliga å sina tjänsterum.
§ 34.
Ledamot av stadsstyrelsen är berättigad att för de expeditioner, som
av honom utfärdas, åtnjuta författningsenlig lösen.
§ 35.
För ombesörjande av de med kronouppbörd en, bötesredogörelsen,
mantalskrivnings- och taxeringsväsendet sammanhängande göromål ävensom
för upprättande av röstlängder skall finnas en kronokassör, för
vilken stadsstyrelsen äger utfärda instruktion.
§ 36.
De till stadsstyrelsens handläggning hörande ärenden avgöras antingen
av stadsstyrelsen samfällt eller av kommunalborgmästaren ensam,
denne dock obetaget att, där han så finner nödigt, till samfälld prövning
hänskjuta jämväl sådant å stadsstyrelsen ankommande ärende, som
tillhör hans självständiga beslutanderätt.
§ 37.
Stadsstyrelsens beslutanderätt utövas samfällt i frågor angående
utfärdande, ändring eller upphävande av kommunalstadgar och andra
allmänna föreskrifter, avsedda att inom staden tillämpas;
hållande av allmän rådstuga;
förrättande av val;
anmärkning mot röstlängd eller mot debiterings-och uppbördsfängd;
övervakande att de av stadsfullmäktige lagenligt fattade beslut
bringas till verkställighet samt vägran av handräckning härutinnan, då
verkställighet jämlikt förordningen om kommunalstyrelse i stad ej får ske;
förslag till stadens utgifts- och inkomststat;
yttranden i anledning av besvär över stadsstyrelsens eller annan
kommunal myndighets åtgärd eller beslut;
87
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 278.
organisationen av stadsstyrelsen underlydande verk, däri inbegripet
grunderna för tjänstepersonals anställning, befordran, avsked och bestraffning
samt för dess tjänstgöring (instruktion och arbetsordning);
tillsättning av tjänster, ådömande av annan bestraffning än varning,
avsked;
val av ledamot i byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd, ävensom
val till andra kommunala förtroendeposter, i den mån sådant val ankommer
å stadsstyrelsen;
samt i allmänhet ärenden av större vikt eller. principiell innebörd.
Ärenden, vilka stadsstyrelsen jämlikt gällande författningar angående
försäljning av rusdrycker, tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka
har att handlägga, tillhöra stadsstyrelsens samfällda beslutanderätt, dock
att kommunalborgmästaren ensam må besluta, då fråga är om tillfälliga
förfoganden, särskilt sådana, som stå i omedelbart samband med anmälan
eller tillstånd jämlikt § 13 ordningsstadgan för rikets städer.
§ 38.
Stadsstyrelsens beslutanderätt utövas av kommunalborgmästaren
ensam i alla andra frågor än dem, som enligt § 37 ankomma å stadsstyrelsen
samfällt, och särskilt i sådana, som angå den löpande förvaltningen
eller avse tillämpning av allmänna föreskrifter å särskilda fall,
ävensom i andra ärenden av natur att påkalla ett omedelbart avgörande.
Om stadsstyrelsens befattning med kommunalförvaltningen.
§ 39.
Stadsstyrelsens inseende över den kommunala förvaltningen utövas
närmast av kommunalborgmästaren.
I detta hänseende åligger det kommunalborgmästaren särskilt
att närvara vid stadsfullmäktiges och drätselkammarens samt, där
så ske kan, jämväl de övriga för särskilda ändamål tillsatta styrelsernas
sammanträden, med rätt att deltaga i överläggningarna och därvid
framställa yrkanden samt att få sin särskilda mening till protokollet
antecknad;
att tillse, att alla på stadsfullmäktiges eller de särskilda förvaltningsstyrelsernas
prövning beroende ärenden vederbörligen beredas och föredragas
;
Ärenden tillhörande
kommunalborgmästarens
beslutanderätt.
Kommunalborgmästarens
tillsyn över.
kommunalförvaltningen.
88
Kungl. Maj. ts Proposition Nr 278.
Kommunalborgmästarens
befattning med
stadens ombudsmannagöromål.
Förvaltningsmyndigheternas
skyldigheter
gentemot
stadsstyrelsen.
Besvär över
stadsstyrelsens
beslut.
att öva tillsyn över de kommunala myndigheternas brevväxling, över
diariers, protokolls och brevböckers ordentliga förande samt över vården
av stadens arkiv och handlingar;
att vid utövningen av sin befattning fästa vederbörandes uppmärksamhet
på vad lag och författning bjuda;
samt att i allmänhet med uppmärksamhet följa förvaltningens gång
och utan tidsutdräkt vidtaga de åtgärder samt lämna de upplysningar
och råd, som han härvid kan finna nödiga.
§ 40.
Det åligger kommunalborgmästaren att, efter anmodan av stadsfullmäktige,
drätselkammaren eller annan förvaltningsstyrelse, verkställa
utredning företrädesvis i ärenden av rättslig natur, uppsätta förslag till
kontrakt och andra rättsliga handlingar, föra stadens talan inför domstol
och andra myndigheter samt i allmänhet övervaka, att kommunens
rättigheter behörigen iakttagas.
§ 41.
I syfte att underlätta stadsstyrelsens inseende över kommunalförvaltningen
åligger det vederbörande förvaltningsmyndigheter och deras
tjänstemän:
att i god tid underrätta kommunalborgmästaren om förestående
sammanträden och om de ärenden, som därvid skola förekomma;
samt att efter kommunalborgmästarens anmodan ofördröjligen översända
avskrifter av de vid sammanträdena förda protokoll ävensom
tillhandahålla honom de övriga handlingar och upplysningar, som han
kan finna erforderliga.
Om besvär över stadsstyrelsens beslut.
§ 42.
Besvär över stadsstyrelsens beslut må anföras på det sätt och i den
ordning, som stadgas i avseende å överklagande av magistrats beslut.
Stockholm. K. L. Beckmans Boktryckeri. 1919.