Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

1

Nr 262.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet för nykterhetens
främjande; given Stockholms slott den 11 mars 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att

dels till undervisnings- och upplysningsverksamhet för nykterhetens
främjande anvisa under åttonde huvudtiteln på extra stat för år 1920
ej mindre ett förslagsanslag, högst 105,950 kronor att under de villkor,
som av Kungl. Maj:t prövas lämpliga, utgå till nedan angivna ändamål
med högst följande belopp:

till anordnande under år 1920 av en social fortbild -

ningskurs för lärare m. fl......................... kronor

» anordnande under år 1920 av en s. k. allmän utbildningskurs.
......................................................................... »

» främjande av Sveriges storloges av I. O. G. T. studie och

ungdomsverksamhet.................................................... »

» främjande av Sveriges blåbandsförenings studie- och

ungdomsverksamhet ........................................................... »

» främjande av Sveriges nationaltempels av Templar orden

studie- och ungdomsverksamhet ....................... »

» främjande av Nationalgodtemplarordens studie- och

ungdomsverksamhet .......................................................... »

» främjande av nykterhetsföreningen Vita bandets

studie- och ungdomsverksamhet...................................... »

» främjande av nykterhetsorden Verdandis studie- och

ungdomsverksamhet ......................................................... »

» främjande av Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbunds
verksamhet............................................... »

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 232 käft. (Nr 262.)

32,950: —
10,500: —
12,000: —
6,000: —■
4,500: —
3,000: —
3,000: —
3,000: —

6,000: —

1

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

till främjande av Sveriges lärares nykterhetsförbunds

verksamhet .......................................................................... kronor 4,500: —

» främjande av centralförbundets för nykterhetsunder visning

verksamhet.............................................................. » 15,000: —

» underhåll och skötsel av centralförbundets för nyk terhetsundervisning

bibliotek............................................. » 1,000: —

> arvode åt en hos läroverks- och skolöverstyrelserna

anställd konsulent för undervisnings- och upplysningsverksamheten
för nyktei hetens främjande......... » 2,000: —

> understöd för utgivande av en tidskrift för under visnings-

och upplysningsverksamheten för nykterhetens
främjande................................................................. » 2,500: —

än även till föreläsnings- och instruktionsverksamhet för nykterhetens
främjande i enlighet med de bestämmelser, Kungl. Maj:t kan finna lämpligt
fastställa, ett reservationsanslag å 18,000 kronor;

dels till utarbetande och utgivande av ej mindre en handbok i nykterhetsfrågan
än även en för lärare i nykterhetsfrågan avsedd handledning
anvisa under åttonde huvudtiteln på extra stat för år 1920 ett reservationsanslag
av 20,000 kronor;

dels ock medgiva, att uppkommande besparingar å anslagen till anordnande
av en social fortbildningskurs för lärare m. fl. samt av en s. k.
allmän utbildningskurs må enligt Kungl. Maj:ts bestämmande användas till
anskaffande och revision av materiell för nykterhetsundervisningen.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Värner Rydén.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 262.

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11
mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

friherre Palmstierna,

Rvdén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Rydén anförde därefter:

Då 1919 års statsverksproposition av Kungl. Maj:t avläts till riksdagen,
hade jag, vid anmälan av anslagsbehoven under åttonde huvudtiteln,
att beröra även frågan om anslag till upplysnings- och undervisningsverksamhet
för nykterhetens främjande. Jag torde såsom inledning
till°den följande framställningen få bringa i erinran vad jag vid nämnda
tillfälle yttrade:

På därom av Kungl. Maj:t gjord framställning anvisade riksdagen
under riksstatens sjätte huvudtitel på extra stat för år 1915 ett anslag av
252,746 kronor till främjande av nykterhet och motarbetande av dryckenskapens
följder.

Vissa av de i detta anslag ingående specialbelopp ansågos emellertid
vara av beskaffenhet att, såvitt de skulle fortfarande utgå, böra överföras
från sjätte till åttonde huvudtiteln. I enlighet därmed anvisade 1915 års
riksdag, på grund av Kungl. Maj:ts framställning i ämnet, under åttonde
huvudtiteln på extra stat för år 1916 ett anslag av 90,500 kronor till

Upplysningsoch
undervisningsverksamhet
för
nykterhetens
främjande.
Inledning.

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

upplysnings- och undervisningsverksamhet för nykterhetens främjande. För
samma ändamål har riksdagen under de följande åren anvisat medel; för
år 1919 är sålunda härför på extra stat uppfört ett förslagsanslag, hötrst
90,500 kronor. ö °

Fråga har emellertid redan för åtskilliga år sedan blivit väckt angående
omläggning av den inom vårt land bedrivna undervisnings- och
upplysningsverksamheten för nykterhetens främjande.

I skrivelse den 24 maj 1912, nr 213, anhöll nämligen riksdagen, att
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, i vad mån ett mera planmässigt
och effektivt undervisnings- och upplysningsarbete i nykterhetsfrågan
vore erforderligt och kunde genomföras såväl inom som utom skolan.

Efter det socialstyrelsen den 8 december 1913 yttrat sig i ärendet,
bemyndigade Kungl. Maj:t genom särskilda beslut den 27 juni och den
23 oktober 1914 chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst
sju sakkunniga för att inom departementet biträda vid frågans utredning.
De sakkunniga, som på grund av detta bemyndigande anlitats för utredningens
verkställande, avgåvo den 16 mars 1915 utlåtande med förslag
angående planmässig nykterhetsundervisning såväl inom som utom skolan.

Sedan infordrade yttranden över sagda förslag inkommit från vederbörande
myndigheter ävensom från åtskilliga nykter hetsorganisationer m. fl.,
avlät Kungl. Maj:t proposition i ämnet till 1917 års riksdag (nr 223),
åsyftande, bland annat, en omläggning av ifrågavarande upplysnings- och
undervisningsverksamhet till nykterhetens främjande.

Med anledning härav väcktes inom riksdagen tre motioner, av vilka
två likalydande avsågo en utvidgning av den i berörda proposition föreslagna
upplysnings- och undervisningsverksamheten.

I skrivelse den 13 juni 1917 anförde riksdagen bland annat:

Till upplysnings- och undervisningsverksamhet för nykterhetens främjande har
under en följd av ar utgått anslag av statsmedel. Nu har emellertid Kungl. Maj:t i
förevarande proposition framlagt förslag till en i flera avseenden genomgripande omläggning
av undervisningen pa detta område saväl inom olika läroanstalter som inom
armén och marinen. Denna Kungl. Maj:ts framställning grundar sig på ett av tillkallade
sakkunniga den 16 mars 1915 avgivet utlåtande med förslag angående planmässig
nykterhetsundervisning såväl inom som utom skolan, i vilket förslag Kungl. Maj:t dock
vidtagit en del ändringar. Bland de myndigheter och liykterhetsorganisationer, som
?.. ef. ärendets behandling yttrat sig i frågan, hava olika meningar rått beträffande
lämpligheten av ett genomförande av de sakkunnigas förslag. Dylika meningsskiftniugar
hava även kommit till uttryck i ovannämnda motioner. Enär föreliggande fråga
år äv stor betydelse för hela verksamheten inom landet för nykterhetens främjande,
kräves det enligt riksdagens mening en mycket ingående och grundlig behandling av
ärendet, innan några nya grundläggande principer fastställas för denna verksamhet. Då
ifrågavarande proposition emellertid kommit riksdagen till banda först under en sen
tidpunkt av riksdagen, har det för riksdagen icke varit möjligt att ägna frågan den

5

Kungl. Maj.is Proposition Nr 262.

omsorgsfulla prövning, som erfordras. Riksdagen har därför sett sig nödsakad att avstå
från att nu fatta ståndpunkt till principerna för en omlagd verksamhet i nu förevarande
avseende för nykterhetens främjande, och har riksdagen till följd härav icke
heller ansett sig höra ingå på en prövning av de av Kungl. Maj:t begärda anslag, som
sammanhänga med ett genomförande av de nya riktlinjerna för undervisningens anordnande
på hithörande område. Under sådana förhållanden har riksdagen givetvis icke
velat till prövning upptaga de i ovanberörda motioner gjorda framställningar.

Riksdagen förväntar emellertid, att ärendet åter framlägges för 1918 års riksdag
och detta i så god tid, att tillfälle beredes riksdagen att ingå på en grundlig
prövning av hela frågan. Vid den förnyade behandling, som ärendet kommer att
undergå, förutsätter riksdagen, att de i berörda motioner givna uppslagen tagas under
omprövning.

På grund av vad riksdagen sålunda anfört, beviljade riksdagen för år
1918 anslag för ändamålet allenast med så stort belopp, som krävdes för
uppehållande av ifrågavarande verksamhet för nykterhetens främjande i
väsentlig överensstämmelse med de grunder, som gällde för motsvarande
anslag för år 1917.

Riksdagen har dessutom i särskilda, tidigare avlåtna skrivelser begärt
utredning i två frågor, vilka förete nära beröringspunkter med åtgärderna
för motarbetande av de skadliga verkningar, rusdryckerna utöva på folkhälsan.
Sålunda har riksdagen i skrivelse den 3 mars 1906 (nr 28) anhållit,
att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, vilka åtgärder
skulle kunna vidtagas till hämmande av minderårigas tobaksbruk, samt, i
den mån lösningen påkallade riksdagens medverkan, för riksdagen framlägga
det förslag, vartill förhållandena kunde giva anledning. I motiveringen
till berörda skrivelse har riksdagen uttalat den uppfattningen, att
upplysningsarbetet i förening med tillsyn över skolungdomen visserligen
bör vara utgångspunkten för strävandena på detta område, men dessutom
ifrågasatt utfärdandet, genom stadgande i undervisningsförfattningar eller
eljest, av vissa allmänna bestämmelser mot skolungdomens tobaksförbrukning,
särskilt avseende förbud att sälja eller utlämna tobak till minderåriga.

Vidare har riksdagen i skrivelse den 30 april 1912 (nr 80) anhållit,
det täcktes Kungl. Maj:t snarast möjligt låta utreda, vad från det allmännas
sida, särskilt genom upplysningsverksamhet, kan åtgöras för att stödja
strävandet att motarbeta missbruk av tobak och kaffe, ävensom vidtaga de
åtgärder, som därav kunna föranledas. Riksdagen har därvid framhållit,
att upplysning om tobakens skadliga verkningar lämpligen kunde under
vapenövningarna meddelas de värnpliktiga, varjämte vissa lagstiftningsåtgärder
kunde vidtagas för att minska faran för tobaksmissbruk. Till förekommande
av missbruk av kaffe syntes däremot alla åtgärder av legislativ
natur vara uteslutna. Vad i sådant avseende skulle uträttas borde åstadkommas
genom ett väl ordnat upplysnings- och undervisningsarbete.

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

Över riksdagens berörda skrivelser avgåvos infordrade utlåtanden av
vederbörande myndigheter. I dessa utlåtanden framträdde skilda meningar
angående de åtgärder, som lämpligen böra tillgripas för vinnande av de
utav riksdagen avsedda syftemålen.

Enstämmigt framhölls i de avgivna yttrandena, att en av de viktigaste
vägarna för uppnående av ett framgångsrikt resultat är anordnande av ett
omfattande och energiskt upplysnings- och undervisningsarbete i hithörande
frågor. Huvudsakligen denna synpunkt bibragte mig den uppfattningen, att
nu senast berörda spörsmål borde göras till föremål för utredning i samband
med den förnyade behandling, som frågan om upplysningsverksamheten för
nykterhetens främjande av förut nämnda anledning borde undergå.

På av mig i anledning härav gjord framställning bemyndigade
Kungl. Maj:t genom beslut den 30 oktober 1917 chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla högst 5 sakkunniga för verkställande av utredning
och avgivande av förslag dels rörande omläggning av upplysningsverksamheten
för nykterhetens främjande, dels ock angående åtgärder för
motarbetande av missbruk av tobak och kaffe. Samma dag tillkallades
för ändamålet 4 sakkunniga.

Nämnda sakkunniga hava den 19 oktober 1918 avgivit betänkande
rörande omläggning av nykterhetsundervisningen samt rörande åtgärder
mot missbruk av tobak och kaffe.

Över sagda betänkande hava utlåtanden infordrats från läroverksöverstyrelsen,
folkskolöverstyrelsen och socialstyrelsen, varjämte tillfälle beretts
centralförbundet för nykterhetsundervisning att yttra sig i anledning av
betänkandet. Samtliga dessa utlåtanden hava numera inkommit, men
ärendet föreligger ännu ej i det skick, att det kan föreläggas riksdagen.
Jag har emellertid för avsikt att under riksdagens lopp ånyo anmäla denna
fråga för Kungl. Maj:t för eventuellt avlåtande av den framställning i
saken, som på grundvalen av de sakkunnigas förslag kan bliva en följd
av den ytterligare beredningen av ärendet.

Nämnda förslag kräver givetvis för sitt genomförande vissa anslag, i
stort sett av samma art som dem, vilka, på sätt jag förut erinrat, sedan
åtskilliga år varit beviljade för nu ifrågavarande ändamål. De sakkunniga
hava beräknat de för år 1920 erforderliga kostnaderna till sammanlagt
124,000 kronor. Emellertid har från vissa nykterhetsorganisationers sida
gjorts framställning om statsunderstöd till högre belopp än de sakkunniga
förordat. Någon slutgiltig prövning av det berättigande, som må kunna förefinnas
hos dessa framställningar, har ännu ej kunnat företagas, men det synes
mig lämpligt att taga viss hänsyn därtill, då medel reserverasför ändamålet.

Jag bör tillägga, att i den av de sakkunniga uppgjorda kostnadsberäkningen
ingå även två anslag, till främjande av Sveriges studerande

7

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

ungdoms helnykterhetsförbunds verksamhet och till främjande av Sveriges
lärares nykterhetsförbunds verksamhet, vilka tidigare varit uppförda å
riksstatens sjätte huvudtitel, för år 1919 med ett belopp av tillhopa 7,000
kronor. Efter samråd med chefen för civildepartementet har jag funnit
mig böra ansluta mig till de sakkunnigas förslag, att sagda två anslag
skulle överflyttas till riksstatens åttonde huvudtitel, och har därför vid beräkningen
av det behövliga reservationsbeloppet tagit hänsyn även till dem».

På min hemställan beslöt därefter Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att,
i avbidan på proposition angående anslag till upplysnings- och undervisningsverksamhet
för nykterhetens främjande, för ändamålet beräkna under
åttonde huvudtiteln på extra stat för år 1920 ett förslagsanslag, högst
150,000 kronor.

Sedan ärendet numera hunnit undergå nödig förberedande behandling
och granskning, är jag redo att ånyo framlägga detsamma till Kungl. Maj:ts
prövning och avgörande.

Jag har tillåtit mig att i det föregående åter anföra vad jag yttrade,
då på min tillstyrkan framställning om reserverande av medel för ifrågavarande
ändamål avläts till innevarande års riksdag. Detta har jag gjort,
emedan nämnda yttrande giver en — om än kortfattad — redogörelse
för den tidigare gången av det nu ifrågavarande spörsmålet och de åtgärder,
som hittills vidtagits för dess lösning. Någon redogörelse utöver
den, som sålunda lämnats, torde ej vara erforderlig.

Det nya förslag till ordnande av upplysnings- och undervisningsverksamheten
för nykterhetens främjande, som nu föreligger, utarbetat av de
år 1917 tillkallade sakkunniga, —numera generaldirektören B. J:son Bergqvist,
professorn P. G. E. Sjövall, numera förste folkskolinspektören i Stockholm
K. Nordlund och ledamoten av riksdagens andra kammare N. Helger —
är, synes det mig, i det hela väl ägnat att läggas till grund för det framtida
bedrivandet av nämnda verksamhet, och jag kommer därför att i de flesta
hänseenden tillstyrka de förslag, som framlagts av de sakkunniga. I min
kommande framställning ämnar jag följa den gruppering av ämnet, som
de sakkunniga i sitt betänkande vidtagit. Jag kommer därvid att på varje
punkt först i korthet angiva det huvudsakliga av de sakkunnigas uttalande,
därvid jag för undvikande av onödig upprepning även torde få hänvisa till
vederbörande partier av de sakkunnigas betänkande. Jag får därefter tillfälle
att — jämte angivande av de i avgivna utlåtanden uttalade meningarna
— själv taga ställning till vad i olika hänseenden yttrats.

Såsom jag redan anfört, hade till de sakkunnigas behandling hänskjutits
ytterligare två frågor av socialpedagogisk natur, nämligen an -

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

gående åtgärder för motarbetandet av missbruk av tobak och av kaffe. En
dylik sammankoppling av de sagda tre frågorna var enligt min mening
av flera skäl att förorda, och en granskning av de sakkunnigas förslag
synes mig ytterligare bestyrka denna min uppfattning. En följd av frågornas
samtidiga behandling har blivit, att de sakkunniga vid avgivandet
av sina förslag i fråga om nykterhetsundervisningen haft att taga viss
hänsyn även till de båda övriga spörsmålen, ehuru frågan om nämnda
undervisnings ordnande eljest behandlats för sig. Om det sätt, varpå de
sakkunniga sålunda under gången av sitt arbete ansett sig böra upptaga
frågorna till samtidig behandling, yttra de sakkunniga följande:

I avseende å den närmare utredningen av de olika frågor, vilka hänskjutits till
de sakkunniga, må slutligen erinras om att det givna uppdraget, vad angår uykterhetsfrågan,
är begränsat till frågan om nykterhetsundervisningens anordning, uuder
det att uppdraget, vad angår de båda andra socialhygieniska frågorna, avser en allmän
utredning rörande lämpliga åtgärder för bekämpande av kaffe- och tobaksmissbruket,
alltså även avser åtgärder av legislativ, särskilt restriktiv natur. Följden härav har
givetvis måst bliva, att frågornas inre samband vid detaljutredningen endast delvis
kunnat komma till uttryck, något som även i viss mån betingats av andra grunder.
I ^avseende å lärarutbildningen hava de sakkunniga funnit det naturligt att behandla
frågorna i ett sammanhang. I avseende å undervisningens anordning åter hava de
sakkunniga med hänsyn till stoffets olikartade karaktär och därav betingade behandling
funnit det mest praktiskt att behandla dem var för sig. De ifrågasatta restriktiva och
legislativa åtgärderna slutligen betinga självfallet en behandling, som endast avser
frågorna om bekämpande av kaffe- och tobaksmissbruk, då dylika åtgärder i fråga om
alkoholmissbruk, som nämnts, icke falla inom omfattningen av de sakkunnigas uppdrag.

På grund av remiss hava utlåtanden över de sakkunnigas betänkande
och förslag avgivits av läroverksöverstyrelsen den 3 december 1918, av
folkskolöverstyrelsen den 4 december 1918 och av socialstyrelsen den 14
december 1918, varjämte styrelsen för centralförbundet för nykterhetsundervisning,
som erhållit tillfälle att yttra sig i ämnet, den 9 december
1918 inkommit med utlåtande samt senare med en skrift i ärendet. Även
styrelsen för Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund har inkommit
med en skrift i förevarande fråga.

Jag har nu att övergå till de sakkunnigas egentliga betänkande och
förslag och anhåller då att få börja med

Nykterhetsundervisningen.

A. Allmänna grunder för nykterhetsundervisningen.

I sitt första kapitel (sid. 17—24) angiva de sakkunniga vissa allmänna
grunder för nykterhetsundervisningen och upptaga där till diskussion flera

9

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

frågor av principiell betydelse för sagda undervisning, nämligen om dess
ledning, förläggning, innehåll och anknytning till olika ämnen.

I avseende på ledningen framhålla de sakkunniga vikten av en väl
avvägd samverkan mellan enskilt initiativ å ena sidan och samhällets stödjande
bistånd å den andra. Beträffande förläggningen anföra de sakkunniga,
att den grundläggande nykterhetsundervisningen borde bedrivas i
och genom skolan själv men att den i skolan grundlagda insikten borde
vidgas och stärkas genom en väl avpassad fortsatt upplysningsverksamhet.

1 fråga om nykterhetsundervisningens innehåll taga de sakkunniga
— i likhet med 1914 års sakkunniga — bestämt avstånd från den äldre
medicinskt-fysiologiska uppfattningen av nykterhetsfrågan och framhålla,
att vid nykterhetsundervisningen nämnda frågas sociala sida borde starkast
betonas och mest framhävas, medan de medicinska momenten borde
förnämligast tjäna såsom utgångspunkt för behandlingen av spörsmålet i
dess helhet.

Vad till sist beträffar nykterhetsfrågans anknytning till olika ämnen
framhålla de sakkunniga önskvärdheten av att nykterhetsundervisningen
så anordnades, att tyngdpunkten av densamma bleve förlagd till ett enda
ämne och att ansvaret för dess meddelande så vitt möjligt koncentrerades
på en hand. Det ämne, som kunde anses bäst lämpat som utgångs- och
stödjepunkt för sagda undervisning, vore det läroämne, som kunde låta
de sociala synpunkterna starkast framträda. Närmast läge då att tänka
sig nvkterhetsundervisningen ingående i den undervisning i samhällslära,
som i en eller annan form förekomme eller enligt de sakkunnigas mening
borde förekomma vid de olika läroanstalterna. En dylik förbindelse mellan
nykterhetsundervisning och samhällslära borde emellertid icke avse endast
skolundervisningen utan borde vara grundläggande för all undervisning i
nykterhetsfrågan, således även för den utanför skolan bedrivna upplysningsverksamheten
på ifrågavarande område. De sakkunniga framhålla
emellertid i detta sammanhang, att i en planmässig nykterhetsundervisning
borde ingå även hygieniska och etiskt-religiösa moment, och betona
vikten av att jämväl dessa sidor av nykterhetsspörsmålet bleve tillbörligt
beaktade, främst vid skolundervisningen men därjämte även under det
fortsatta upplysningsarbetet. Nykterhetsundervisningen kunde och borde
alltså få vissa anknytningspunkter till mer än ett ämne, men den samlade,
enhetligt genomförda undervisningen måste förläggas till ett enda ämne,
det ämne dit sam hällslär in fördes. Beträffande den ordningsföljd, vari
nykterhetsfrågans olika moment borde tagas vid undervisningen, anföra de
sakkunniga, att de till religionsundervisningen och till den naturvetenskapliga
undervisningen anknutna momenten borde upptagas tidigast och

Bihang till riksdagens protokoll 1619. 1 samt. 232 höft. (Nr 262.) 2

10

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

att därefter på det härför lämpliga högre stadiet borde följa den egentliga
undervisningen i nykterhetsfrågan, såsom förut betonats sedd ur företrädesvis
social synpunkt.

I de över de sakkunnigas betänkande avgivna infordrade utlåtandena
hava de sakkunnigas allmänna grunder för nykterhetsundervisningen berörts.

Läroverksöverstyrelsen hänvisar till sitt år 1915 avgivna yttrande över
1914 års sakkunnigas betänkande i denna fråga och anför därefter följande:

Med utgångspunkt från de av 1912 års riksdag angivna grundsatser hava 1917
års sakkunniga ansett, att tyngdpunkten'' av nykterhetsfrågan bör förläggas till det
sociala området, och i följd härav förlagt huvuddelen av nykterhetsundervisningen i
skolan till den kurs i samhällslära, som bör meddelas i samband med historieundervisningen.
I denna principiella fråga är överstyrelsen fullt ense med de sakkunniga,
överstyrelsen finner denna anordning riktig även med hänsyn därtill, att enligt deri
framlagda planen samhällsläran ej upptagits såsom ett självständigt ämne utan såsom
en del av ett redan förefintligt läroämne. Att undervisning i samhällslära bör meddelas
vid de allmänna läroverken och med dem jämställda läroanstalter i större omfattning,
än för närvarande äger rum, är även enligt överstyrelsens mening ett viktigt
önskemål, som överstyrelsen i samband med andra ändringar i undervisniugsplanen
haft under övervägande. Huru denna vidgade kurs i samhällslära skall anordnas och
lämplig del av nykterhetsfrågan i densamma infogas, torde böra närmare prövas i
samband med fastställande av Övriga detaljer rörande nykterhetsundervisningens ordnande.
Det bör emellertid härvid enligt överstyrelsens mening särskilt framhålla», att
nämnda nykterhetsundervisning icke må tillmätas alltför stort utrymme, så att den
får tillfälle utbreda sig på bekostnad av andra samhällsfrågor, som kunna vara av
minst lika betydelsefull innebörd. Aven om det icke kan förnekas, att eu sammanhängande
framställning av särskilt nykterbetsfrågans sociala innebörd kan ha sitt berättigande,
så bör emellertid fasthållas, att det naturligaste sättet för skolans insats i
ungdomens karaktärsfostran snarare bör bestå dels däri, att hela skolans liv och arbete
uppbäres av en sedligt härdande ande, dels däri, att, när undervisningen i olika ämnen
erbjuder naturliga anknytningspunkter, hithörande synpunkter, betraktelser och notiser
meddelas.

Folkskolöverstyrélsen finner sig intet hava att erinra emot de av de
sakkunniga föreslagna allmänna grunderna.

Jämväl socialstyrelsen hänvisar till av styrelsen tidigare avgivna yttranden
i fråga om nykterhetsundervisningen och anför följande:

I utlåtanden den 8 december 1913 och 3 mars 1916 har styrelsen redan utförligt
yttrat sig över bristerna i den hittill-varande nykterhetsundervisningen samt över de
grundar, efter vdka densamma framdeles synes böra oiduns. Styrelsen har därvid
särskilt betonat angelägenheten av att, då nykterhetsfrågan till sin huvudsakliga innebörd
må-te auses vara ett socialt och ekonomiskt problem, hithörande synpunkter tillerkännas
en dominerande ställning i fråga om nykterhetsuudervisningens innehåll.
Beträffande vidare dennas organisation bar styrelsen hävdat den uppfattningen, att
önskvärd enhetlighet, planmässighet och effektivitet kan ernås endast genom dess infogande
i systemet av övrig av staten ordnad undervisnings- och upplysningsverksamhet,

11

Kungl. M&j:ts Proposition 1Sr 202.

detta i vad allvar såväl meddelandet av nödiga kunskaper åt de breda lagren som ock
lärarutbildningen för ändamålet.

Dessa synpunkter och önskningsmål hava i det nu föreliggande betänkandet icke
blott vunnit fullt principiellt erkännande utan även i allmänhet fasthållits i de sakkunnigas
yrkanden och förslag. Da dessa jämväl i övrigt synas i det stora hela ändamålsenliga,
anser styrelsen, att en omläggning av nykterhetsundervisningen omedelbart
bör verkställas i huvudsaklig anslutning till det nu föreliggande betänkandet.

Styrelser! för centralförbundet för nykterhetsundervisning, som till sitt
utlåtande i ämnet fogat ett av professorn T. Thunberg till förbundet avgivet
yttrande rörande nykterhetsundervisningens ordnande, har för sin
del anfört följande:

Styrelsen ansluter sig fullt och helt till de sakkunnigas yttrande angående vikten
av att fa till stånd en väl avvägd samverkan mellan enskilt initiativ å ena sidan och
samhällets stödjande bistånd å den andra och vågar tillika hysa den för hoppningen,
att de sakkunnigas uttalande, att denna statliga medverkan icke alltför mycket för
begränsa de fria personliga krafternas rörelseomrade, måtte bli grundläggande för den
kommande undervisningen och upplysningen i nykterhetsfrågan.

Likaledes finner styrelsen i likhet med de sakkunniga det önskvärt, att tyngdpunkteu
av nykterhetsundervisningen blir förlagd till ett enda ämne och att ansvaret
för dess meddelande koncentreras på en hand.

Vid dryftandet av frägau, vilket ämne som skulle vara bäst lämpat som utgångsoch
stödjepunkt för nykterhetsundervisningen, ha de sakkunniga stannat vid samhällsläran.
iStyrelsen, som redan i sitt utlåtande över 19 L4 års betänkande i samma fråga
understrukit kravet på de sociala synpunkternas tillgodoseende, finner förslaget att infoga
nykterhetsundervisningen i ämnet samhällslära vara värt allt beaktande. Dock vilt
styrelsen framhalta det välbetänkta i att icke fastslå denna anordning som den enda
riktiga, då ju nykterhetsundervisuingen ännu befinner sig på ett försöksstadium och
erfarenheter om undervisningen i samhällslära ännu alldeles saknas.

Det fin ns också en annan möjlighet för en lämplig placering av nykterhetsundervisningen,
nämligen att, som professor Thunberg framhåller i sitt särskilda yttrande,
anknyta den till undervisningen i hygien, varvid särskilt bör beaktas, att den moderna
hygienen icke kan enbart syssla med den enskildes hälsovård utan också betingelserna
för samhällets sunda liv. Det synes styrelsen önskvärt att, särskilt i de skolor, där
undervisningen skötes av ämueslärare, valfrihet lämnas mellan att anknyta nykterhetsnndervisniugen
till hälsoläran eller till historien, respektive samhällslära!!. Större
möjlighet skulle då erbjuda sig att få nykterhetsundervisningen förlagil i en kompetent
och intresserad lärares hand.

Därjämte vill styrelsen ytterligare betona, att vi ännu icke ha någon undervisning
i samhällslära införd i våra skolor och att det, särskilt vid läroverken och seminarierna,
enligt vad de sakkunniga ha uppvisat, behövs så störa omläggningar av dessa skolors
läroplan, för att få utrymme åt detta nya ämne, att det är högst ovisst, när den föreslagna
nya anordningen skulle kunna tillämpas. Men — även om de sakkunniga gjort
klokt i att ta de fjärmare målen i sikte — så är en rationellt ordnad nykterhetsun(lervisning
just för ögonblicket ett för hela vår folkuppfostran så oerhört viktigt behov,
att man icke får vänta, till dess en del andra skolorganisatoriska frågor först blivit
losta. Därför är det enligt styrelseus mening klokt att tills vidare söka anpassa nyk -

12

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 262.

terhetsumlervisuingen till flen för närvarande gällande läsortlningen vid skolorna och
att lämna en viss frihet vid denna undervisnings anslutning till skolornas läroämnen.

ueparte- Mot de av de sakkunniga framlagda allmänna grunderna för nykter lijtsn

techefen, hets u n er viss ingen s ordnande har jag i det hela intet att erinra. Särskilt
betydelsefullt synes det mig vara, att de sakkunniga bestämt brutit med
de äldre åsikterna i fråga om nykterhetsundervisningens huvudinnehåll
och klart angivit den sociala synpunkten såsom den för nämnda undervisning
viktigaste. I naturlig konsekvens härav hava de sakkunniga pekat
på samhällsläran såsom det ämne, vilket vore bäst ägnat att utgöra stödjeoch
utgångspunkt för en socialt betonad nykterhetsundervisning.

Redan tidigare har jag — såsom jämväl de sakkunniga omnämna —
haft tillfälle att giva tillkänna samma uppfattning i detta hänseende, som
jag nu framlagt, nämligen i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 15
februari 1918 vid avlåtande av proposition angående upprättande av praktiska
ungdomsskolor. Jag anförde då — visserligen närmast på tal om
folkundervisningskommittens förslag beträffande den yrkesbestämda fortsättningsskolans
undervisningsplan — följande:

I fråga om ämnet medborgarkunskap har jag ingen annan erinran att göra, än
att jag i likhet med folkskolöverstyrelsen anser, alt flen sociala synpunkten bör i det
hela något klarare framträda, än vad kommittén föreslagit, ävensom att i samband
härmed flen i fortsättningsskolan förekommande nykterhetsundervisningen huvudsakligen
bär anknytas till detta ämne. En sådan anordning överensstämmer med den numera
allmänt uttalade uppfattningen, att sagda undervisning bör i främsta rummet anläggas
efter sociala, ej efter hygieuiskt-biologiska synpunkter.

Detta mitt uttalande har enligt min mening giltighet för alla slag av
undervisnings- och upplysningsverksamhet på nykterhetsfrågans område.

I likhet med de sakkunniga anser jag mig emellertid böra framhålla,
att de etiska och hygieniska synpunkterna ej få lämnas ur sikte vid nykterhetsundervisningen
utan böra erhålla tillbörlig uppmärksamhet.

Vad de hygieniska synpunkterna beträffar, hava de ju en ej oväsentlig
betydelse dels i och för sig på grund av vikten av att kunskap om de
hygieniska grundprinciperna blir så allmänt spridd som möjligt, dels ock
på grund av sin större lättfattlighet för barn å de tidigare åldersstadierna.

Särskilt å nu ifrågavarande område kan emellertid en undervisning,
som syftar åt att giva allenast en rent saklig kunskap, huru god och fullständig
denna än må vara, ej vara tillfyllest. En sådan undervisning måste
därjämte hava ännu ett viktigt mål, nämligen viljans och självbehärskningens
stärkande. Det synes mig nämligen uppenbart, att även den bästa

13

Kungi. Maj:ls Proposition Nr 262.

kunskap blir ofruktbar, om den ej grundas på och stödjes av en sedlig
vilja, som är stark nog att motverka mötande frestelser.

Såsom allmänt slutoindöme vill jag alltså upprepa vad jag redan uttalat,
nämligen, att undervisnings- och upplysningsverksamheten i avseende
å nykterhetsfrågan enligt min mening bör i det hela ordnas i enlighet
med det av de sakkunniga nu fx-amlagda förslaget.

B. Nykterhetsundervisningen inom olika slag av läroanstalter.

De sakkunniga övergå härefter (sid. 25—55) till frågan om nykterhetsundervisningen
inom olika slag av läroanstalter och upptaga till behandling
sättet för nämnda undervisnings ordnande vid såväl lägre som
högre undervisningsanstalter. De sakkunnigas framställning i detta hänseende
avser givetvis uteslutande nykterhetsundervisningens pedagogiska
och metodiska anordning samt sättet för dess införande i skolundervisningen
i övrigt och anknytning till densamma. De åtgärder, som kunna
vara behövliga för realiserandet av de sakkunnigas förslag på olika punkter,
äro alltså av sådan art, att de torde kunna vidtagas på administrativ väg
och för sitt genomförande ej erfordra några anslag. På grund härav har
jag ej ansett det nödvändigt att nu lämna någon utförlig redogörelse för
de sakkunnigas yttrande och förslag i detta hänseende utan tillåter mig
i avseende å detaljerna hänvisa till de sakkunnigas betänkande. Några
korta antydningar om de sakkunnigas tankegång torde likväl här böra
lämnas.

De sakkunniga hänvisa till en början till ett av dem utarbetat betänkandet
såsom bilaga åtföljande förslag till grundplan för nykterhetsundervisningen,
vilket förslag vore avsett att ungefärligen angiva omfattningen
och innehållet av en nykterhetsundervisning, anordnad i enlighet
med de grundprinciper, de sakkunniga sökt följa vid fullgörandet av sitt
uppdrag i detta hänseende. Grundplanen är systematiskt uppställd i form
av ett antal moment eller lektioner. De sakkunniga hava emellertid uttryckligen
framhållit, att planen ej vore avsedd att oförändrad följas vid
undervisningen, utan att det borde stå den enskilde undervisaren fritt att
i sin undervisning upptaga — på lämpliga punkter och i lämpligt sammanhang
— de moment eller enstaka detaljfrågor, som han ansåge sig
böra behandla.

Läroverksöverstyrelsen har i sitt förberörda utlåtande yttrat sig jämväl
i fråga om sagda grundplan och har i sådant hänseende anfört följande:

Förslag till
gruniplan fö
nykterhetsumlervisningen.

14

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 262.

Överstyrelsen hyser tvivel angående lämpligheten av den sammanhängande nykterhetsuudervisningen
under den form, som av de sakkunniga föreslagits. Enligt överstyrelsens
mening böra, åtminstone vad beträffar de läroanstalter, som höra under
överstyrelsen, de olika delarna av ifrågavarande kursplan icke behandlas i ett sammanhang,
såsom i den framlagda kursplanen förutsättes, utan så, att det sociala momentet
genomgås i samband med samhällsläran i anslutning till historieundervisuingen och de
etiska och hygieniska momenten företrädesvis vid respektive kristendoms- oeh biologiundervisningen.
Den förstuämnda sidan av nykterhetsfrågan torde böra bli föremål
för en mera utförlig och samlad framställning under ett antal lektioner, motsvarande
ungefär hälften av den i grundplanen upptagna tiden. De Övriga delarna av ämnet
torde lämpligast meddelas i sammanhang med motsvarande läroämnen, då dessa därför
erbjuda naturliga anknytningspunkter.

Angående deu utarbetade grundplanen må ytterligare följande synpunkter framhållas.
Nämnda plan är beräknad för en alltför utförlig behandling. Mest bjärt
framträder detta i lektionerna 5 och 6. Vad där är beräknat för 90 minuter torde i
många fall kunna sägas på eu vida kortare tid. Över huvud taget torde eu så utförlig
behandling, som i grundplanen förutsättes, vara ägnad att bos både lärare och
lärjungar väcka leda mer än intresse i alla andra fall, än dä läraren står betydligt
över medeluivåu i fråga om både insikter i ämnet och lärarskieklighet. Grundplanen
bör därför få användas med mycket stor frihet, icke så mycket i fråga om innehållets
art och disposition som i fråga om utförligheten.

Socialstyrelsen ingår ej på någon närmare granskning av grundplanen.
Styrelsens yttrande på denna punkt är av följande lydelse:

Under förutsättning att nykterhetsundervisningen, enligt de sakkunnigas förslag
fatfad såsom eu sida av allmän upplysningsverksamhet i samhällslära och socialpolitik,
kommer ett erhålla en ur olika synpunkter lämplig central ledning med klart statlig
prägel, lärer det icke vara nödigt att för närvarande intaga mera bestämd ställning
till detaljerna i det föreliggande betänkandet. Dessa torde nämligen med hänsyn till
den jämförelsevis ringa erfarenhet, som ännu föreligger på området, få anses mera
utgöra riktlinjer för en kommande utveckling än för längre framtid fastslagna
normer.

Ehuru styrelsen sålunda icke anser sig behöva och ej heller torde vara kompetent
att i detalj granska de uppgjorda undervisuiugsplanerna, kan styrelsen dock ej underlåta
att uttala vissa fartlågor för att denna undervisning, särskilt sådan den förutsättes
skola bedrivas på det tidigaste skolstadiet, lätt kan utmynna i bibringandet av döda
minnesdata^ i stället för åskådliga och för barnets fattningsförmåga gripbara fakta.
När sålunda såsom exempel för ämnen för lektiouer på detta tidigare stadium omnämnas
alkoholens näringsvärde ensamt och i förening med kolhydrater, dess salupris
i jämförelse med egentliga födoämnens och så vidare eller ock uppräknas vetenskapliga
försök, såsom Gylleusvärds pekniugsförsök, Durings bergbestigniugsförsök, Vogts iupräglingsförsök
samt Kraepelins associationsförsök, finner styrelsen det vis-erligen
möjligt, att sådana ämnen under den eminente pedagogens ledning kunna för barnen
levandegöras och bibringa dem vissa bestående intryck av värde, men äu sannolikare
synes det, att dylika ämnesuppgifter merendels komma att nedsjunka till en själlös
och för barnen gagnlös utanläsning.

15

Kung}. Maj\1s Proposition Nr 262.

Det av de sakkunniga uppgjorda förslaget till grundplan synes i stort
sett hava mötts med gillande. Ej heller jag har i det hela något att
erinra däremot, men jag vill framhålla, att jag ej anser mig böra i detta
sammanhang närmare ingå på detsamma. Vissa anmärkningar hava,
såsom av den nyss lämnade redogörelsen för läroverksöverstyrelsens och
socialstyrelsens utlåtanden framgår, riktats mot det framlagda förslaget.
Jag vill ej nu upptaga till skärskådande, i vad mån dessa anmärkningar
kunna vara berättigade eller icke, men vill blott gent emot de av läroverksöverstyrelsen
framställda anmärkningarna erinra om att de sakkunniga,
såsom jag förut anfört, uttryckligen framhållit, att grundplanen ej vore
avsedd att oförändrad följas vid undervisningen och att, såsom av betänkandet
framgår, det ej heller varit de sakkunnigas tanke, att den å grundplanen
angivna tidsföljden skulle under alla omständigheter iakttagas,
varför det alltså bör stå den enskilde undervisaren fritt att i sin undervisning
upptaga — på lämpliga punkter och i lämpligt sammanhang —
de moment eller enstaka detaljfrågor, som han anser sig böra behandla.

De av socialstyrelsen uttalade farhågorna i fråga om en enligt nämnda
plan bedriven nykterhetsundervisning kunna visserligen tänkas hava sitt
berättigande, men jag hyser den förvissningen, att faran i detta hänseende
skall bliva mindre, i den mån som vederbörande lärare erhålla en god
och planmässig utbildning jämväl på detta undervisningsområde. Den sakkunniga
inspektion, som, efter det nykterhetsundervisningen fått sin tillbörliga
plats inom skolundervisningen, kommer att utövas på detta som
på andra områden, torde också komma att kraftigt motverka den av socialstyrelsen
befarade utvecklingen i detta hänseende.

# *

*

Jag anhåller nu att få övergå till en kortfattad redogörelse för de
sakkunnigas förslag i fråga om olika läroanstalter.

Vad först beträffar folkskolan (däri inbegripen småskolan) framhålla
de sakkunniga, att nykterhetsundervisningen på grund av lärjungarnas
rino-a utveckling där måste inskränkas till att omfatta huvudsakligen etisktreligiösa
och enkla hygieniska moment samt att nämnda undervisning där
huvudsakligen borde tjäna ett praktiskt uppfostrande syfte och i överensstämmelse
därmed meddelas i form av lättfattliga råd och anvisningar.
Dessa borde lämnas dels vid den etiskt-religiösa undervisningen, dels ock
i samband med undervisningen i hälsolära. I fråga om det stadium, å
vilket undervisningen borde meddelas, hava de sakkunniga påpekat, att
vissa enklare råd och anvisningar kunde, därest lämpliga tillfällen erbjöde
sig, vara på sin plats redan på de tidigaste stadierna. De i någon mån
utförligare upplysningar i detta hänseende, som kunde lämnas i folkskolan,

Departe mentschefen -

Folkskolor

16

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

Fortsättnings skolor.

borde däremot sparas till de sista skolåren. Så borde enligt de sakkunnigas
mening nykterhetsfrågans etiskt-religiösa sida behandlas först under
det sista skolåret. Jämväl undervisningen i hälsolära förlädes i regeln
till folkskolans högsta klasser och lämnade där möjlighet för läraren att
beröra nykterhetsspörsmålet ur medicinsk synpunkt.

De sakkunniga framhålla slutligen, att de ansett sig kunna föreslå
en så föga omfattande nykterhetsundervisning i folkskolan med hänsyn till
den genomgripande omorganisation av fortsättningsskolan, som innebures
i 1918 års lagtima riksdags beslut om upprättande av praktiska ungdomsskolor.

Styrelsen för centralförbundet för nykterhetsundervisning har i detta
hänseende anfört följande:

De sakkunniga framhålla med rätta, att frågan om uykterhetmndervisningen i
folkskolorna kommit i ett annat läge genom 1918 års riksdans beslut om obligatoriska
praktiska ungdomsskolor. Styrelsen finner det riktigt, att den sammanhängande och
utförliga kurs i nykterhetsfrågan, som ovillkorligen bör komma alla folkskolebarn till
del, meddelas dem i fortsättningsskolan. Men styrelsen vill tillika framhålla som sin
mening, att den undervisning på folkskolans tidigare stadier, som även de sakkunniga
finna berättigad, under inga omständigheter får försummas. De lärare, som ägnat sitt
intresse åt dessa frågor, torde vara eniga om att den undervisning, som skall påverka
viljeriktningen och sålunda verka karaktärsdanande, bör begynna redan tidigt. Styrelsen
tillåter sig uttala den förhoppningen, att den normalplan för folkskolan, som
inom kort väntas utkomma, beaktar det allvarliga behovet av en till nykterhet syftande
fostran även på folkskolans stadium.

1 fråga om fortsättning sskolans nykterhetsundervisning utgå de sakkunniga
från nyssnämnda beslut och anföra, att i och med det att den
förut frivilliga fortsättningsskolan bleve obligatorisk, möjlighet öppnades
att för alla folkskolans lärjungar få till stånd en nykterhetsundervisning,
som på grund av lärjungarnas högre ålder och därmed följande större
mognad dels kunde bliva mer omfattande och enhetlig än i den egentliga
folkskolan och dels låta det sociala momentet framträda på ett sätt, som
ej kunde ifrågasättas i sistnämnda slag av skolor. Härtill komme ännu
en för saken gynnsam omständighet. Enligt den undervisningsplan, som
framlagts i samband med den av riksdagen beslutade omorganisationen
av fortsättningsskolan, skulle nämligen undervisningen därstädes samla sig
kring, jämte modersmålet, två andra huvudämnen, arbetskunskap och medborgarkwnskap
(samhällslära). Särskilt medborgarkunskap vore, såsom de
sakkunniga förut framhållit, synnerligen lämpad såsom stöd för en samlad
och från sociala synpunkter utgående nykterhetsundervisning.

De sakkunniga lämna därefter en kort översikt av de uttalanden beträffande
ämnet medborgarkunskap, som gjorts i samband med frågan om

17

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

uppritande av praktiska ungdomsskolor, och anse sig härigenom vunnit
ytterligare stöd för sin åsikt om nämnda ämnes lämplighet såsom utgångspunkt
för en god nykterhetsundervisning i fortsättningsskolan.

I fråga om undervisningens närmare anordning framhålla de sakkunniga,
att man borde särskilt i fortsättningsskolan sträva efter koncentration
i nykterhetsundervisningen och i enlighet härmed mot slutet av skolkursen
lämna en till samlad tid förlagd, sammanfattande framställning av
nykterhetsfrågan, ägnad att giva densamma lämplig belysning från olika
sidor och att bibringa lärjungarna en så vitt möjligt klar uppfattning av
frågans innebörd och dess ställning till övriga spörsmål av allmänt och
aktuellt intresse. För att nå detta mål borde särskilt den samlade undervisningen
röra sig om nykterhetsfrågans sociala sida. Eu synnerligen
lämplig ram för denna undervisning erbjöde som nämnt ämnet medborgarkunskap,
som lämnade goda tillfällen till behandling av de sociala synpunkter
på nykterhetsfrågan, som vore närmare angivna å det av de sakkunniga
framlagda förslaget till grundplan för nykterhetsundervisningen.
Vad det etiskt-religiösa momentet beträffade, kotnme även detta att i yiss
utsträckning tillgodoses, trots det att fortsättningsskolans undervisningsplan
ej upptoge ämnet kristendomskunskap såsom fristående ämne. Läraren
torde nämligen ofta nog få anledning att i samband med den sociala
nykterhetsundervisningen beröra även den socialetiska sidan av nykterhetsspörsmålet,
varigenom i viss mån anknytning vunnes till den etiskt-religiösa
undervisning i frågan, som borde meddelas under det sista året i
folkskolan.

De sakkunniga erinra vidare, att en övergångstid ju måste väntas,
innan den nya organisationen av fortsättningsskolorna vore till fullo
genomförd. För att alla folkskolans lärjungar skulle under berörda övergångstid
få någon ersättning för den mera utförliga och samlade nykterhetsundervisning,
som eljest skulle meddelats dem i fortsättningsskolan,
vore det lämpligt att på de orter, där den nya ordningen ännu ej trätt i
kraft, förlägga den för fortsättningsskolan eljest avsedda nykterhetsundervisnino-en
till den egentliga folkskolan. Att denna undervisning emellertid
ej kunde därstädes bedrivas i den omfattning eller på det sätt, som de
sakkunniga förordat beträffande fortsättningsskolan, vore tydligt. Särskilt
vore, såsom de sakkunniga tidigare framhållit, folkskolans lärjungar i allmänhet
ej mogna för en verkligt klargörande behandling av nykterhetsfrågans
sociala sidor, men ömkligt vore dock, att under ifrågavarande
övergångstid vid folkskolundervisningen så stort utrymme lämnades åt de
sociala synpunkterna, som lärjungarnas allmänna utveckling medgåve.

I detta sammanhang hava de sakkunniga givit en översiktlig fram II

i lian g till riksdagens protokoll 1910. 1 sand. 232 höft. (Nr 262.) 3

18

Högre

folkskolor.

Kungl. Maj ds Proposition Nr 262.

ställning av det undervisningsstoff, de ansett vara lämpligt för nämnda
övergångstid, och framhålla därjämte, att de sålunda givna anvisningarna
kunde vara lämpade även för framtiden dels. och särskilt, i de s. k. ersättningsskolor,
som enligt 1918 års riksdags beslut skulle upprättas för
de mindre folkskolornas lärjungar och som vore avsedda att för dem tjäna
som fortsättangsskolor, dels ock i de skolor, där man hade att undervisa
ett mera betydande antal barn, som av ena eller andra anledningen ej
förvärvat det fulla kunskapsmått, som borde inhämtas i folkskolan.

Vad därefter beträffar de högre folkskolorna, anföra de sakkunniga,
att i skolorna av den allmänna typen givetvis större utrymme kunnat beredas
åt ämnet samhällslära, varmed också följde möjlighet att vid undervisningen
giva bredare utrymme åt nykterhetsfrågan, som i dessa skolor
torde kunna behandlas ungefär på samma sätt som vid statens realskolor
och de kommunala mellanskolorna. Vad åter den yrkesbestämda högre
folkskolan beträffade, pekade hela dess karaktär åt en nykterhetsundervisning,
anordnad i ungefär samma omfattning och med samma allmänna
läggning som i fortsättningsskolan. I fråga om nykterhetsundervisningen
i den yrkesbestämda högre folkskolan gällde alltså i det hela vad de sakkunniga
anfört beträffande sagda undervisning i fortsättningsskolan.

Till de högre folkskolorna räknas även skeppsgosseskolorna, som numera
äro organiserade i överensstämmelse med de högre folkskolorna. Likheten
i organisation medför, yttra de sakkunniga, givetvis överensstämmelse
i fråga om nykterhetsundervisningens lika väl som annan undervisnings
bedrivande.

Beträffande nykterhetsundervisningen i fortsättningsskolan anför styrelsen
för centralförbundet för ngkterhetsundervisning i sitt utlåtande följande:

De sakkunnigas lördag att i fort-ättningsskolorna förlägga nykterhetsundervisningen
till ämnet medborgarkunskap, synes välbetänkt. Dock vill styrelsen, som tagit
del av de för dessa skolor utarbetade undervisningsplanerna i medborgarkunskap, fästa
uppmärksamheten på att alkoholfrågan enligt dessa planer beröres i två olika sammanhang,
nämligen dels under hemmets hygien i kapitlet om familjen och dels under de
sociala rörelserna i kapitlet om staten. Möjligen ligger i denna fördelning en viss
risk för en oändamålsenlig splittring, och styrelsen vågar med stöd av professor Thunbergs
utlåtande om den moderna hygienens innebörd ifrågasätta, huruvida det icke
borde medgivas de lärare, som så önska, att förlägga den samlade kursen i nykterhetsfrågan
i omedelbar anslutning till kapitlet om hemmets hygien och ekonomi.

Vidare vill styrelsen framhålla, att då det näppeligen är möjligt för någon författare
att vetenskapligt behärska alla de problem, som beröras i ämnet medborgarkunskap,
så kan man heller icke ifrågasätta, att en person skulle kunna skriva en i
alla delar lika tillfredsställande lärobok i detta ämne. Då det vidare torde kunna inträffa,
att dylika läroböcker, om de lika fullt komme att skrivas, skulle komma att

19

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

bedömas i första band efter det sätt, varpå de behandlade den egentliga samhällslära!!,
och i sista hand efter behandlinyen av en sådan detalj som nykterhetsfrågwn. så vill
styrelsen framhålla önskvärdheten av att eu särskild lärobok utarbetas för fortsättning-skolornas
nykterbetsuudervisning av en i ny kterhetsfrågan väl hemmastad person.
Innehållet i denna lärobok borde givetvis ansluta sig till de sakkunnigas grundplan
för nykterhetsundervisningen, och läraren i medborgaikunskap borde ha rätt att inpassa
denna kurs antingen vid behandlingen av hemmets hygien eller i anslutning
till de sociala rörelserna.

I fråga om folkhögskolorna framhålla de sakkunniga dels den gynnsamma
ställning, nykterhetsundervisningen vid dem kunde intaga på grund
av skolledningens fulla obundenhet i avseende å anordnandet av undervisningen
vid dessa läroanstalter, dels ock vikten av att särskild omsorg
ägnades åt att folkhögskolans lärjungar erhölle en verkligt god nykterhetsundervisning.

De sakkunniga framhålla till sist, att särskilda föreskrifter ej lämpade
sig i fråga om folkhögskolorna. För vinnande av större enhetlighet i förevarande
hänseende förordade de sakkunniga emellertid, att genom av
Kungl. Maj:t utfärdat cirkulär, som borde ersätta det år 1892 utfärdade
cirkuläret om nykterhetsundervisningen, uppmärksamheten särskilt fästes
på denna angelägenhet, och att i samband därmed några allmänna anvisningar
lämnades beträffande innehållet och anordningen av nykterhetsundervisningen
vid ifrågavarande skolor. Särskilt borde därvid framhållas
vikten av att nykterhetsfrågans sociala sida vederbörligen beaktades vid
undervisningen.

Folk skol öv er styr elsen har i sitt utlåtande i ämnet yttrat, att vad de sakkunniga
anfört beträffande nykterhetsundervi.-ningen inom de olika slag av läroanstalter, som
stå under över.-tyrel-ens inseende, anser sig överstyrelsen böra upptaga till närmare
prövning i sammanhang med den revision av undervisningsplanerna för sagda anstalter,
vilken överstyrelsen beträffande vissa av dessa anstalter redan har under utförande
och i fråga om andra i en framtid kan komma att verkställa.

§ Vid behandlingen av frågan om nykterhetsundervisningen vid allmänna
och kommunala läroanstalter (allmänna läroverk och kommunala
mellanskolor) hava de sakkunniga särskilt framhållit samhällslärans bctytydelse
såväl för den högre skolundervisningen i och för sig som för
nykterhetsundervisningen och hava genom en av de sakkunniga, förste
folkskolinspektören K. Nordlund låtit verkställa en närmare utredning rörande
samhällslärans ställning vid de allmänna läroverken och de möjligheter,
som kunna förefinnas för anknytning till sagda ämne av en enligt
de sakkunnigas grundprinciper ordnad nykterhetsundervisning.

Efter att hava påpekat svårigheten att vid ifrågavarande läroanstalter

Folkhög skolor.

Allmänna
och kommunala
läroanstalter.

20

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 262.

ernå önskvärd koncentration av nykterhetsundervisningen framhålla de
sakkunniga, att å realskolstadiet sagda undervisning borde meddelas dels
i form av praktiska varningar vid biologiundervisningen i första klassen
samt under religionsundervisningen, dels i sin mån i femte klassen (i
kommunala mellanskolan å motsvarande stadium) vid religionsundervisningen
och vid historieundervisningen, men att tyngdpunkten av nykterhetsundervisningen
å realskolstadiet borde förläggas till högsta klassen. Där
borde alkohollärans hygieniska moment behandlas vid undervisningen i
biologi, varjämte till denna undervisning borde i nära tidsföljd ansluta
sig ett kapitel i samhällsläran, berörande alkoholfrågans sociala moment
och omfattande 5 å 6 undervisningstimmar.

Å gymnasiet borde nykterhetsfrågan beträffande dess mer samlade
behandling inpassas efter i huvudsak samma plan som i realskolan, dt v. s.
fördelas mellan undervisningen i biologi och i samhällslära med tyngdpunkten
lagd på denna senare. Den medicinska sidan av alkoholproblemet
borde alltså — såsom nu — få sin behandling i andra ringen. När sedan
som ett kapitel i samhällsläran alkoholproblemet i fjärde ringen från
social synpunkt behandlades, borde dock lämpligen i största korthet, inledningsvis
erinras om de moment av alkoholens medicinska och: psykologiska
verkningar, vilka från social och nationalekonomisk synpunkt vore
av betydelse, närmast alltså alkoholens inverkan på arbetsförmågan och
på sinnet, det senare momentet då med tillgodogörande av de särskilda
förutsättningar, som den förutgående undervisningen i psykologi i regeln
torde hava givit. I fråga om den samlade nykterhetsundervisningens, innehåll
och omfattning å gymnasiet gällde i huvudsak detsamma som angående
realskolan, dock beträffande normalschemats tillämpning med de särskilda
modifikationer i fråga om synpunkternas fördjupande och urvalet
av detaljer, som betingades av den större andliga mognaden och de vidgade
förkunskaperna hos lärjungarna.

Att såväl i realskolan som å gymnasiet nykterhetsfrågan borde förutom
vid den samlade undervisningen kunna mer i förbigående beröras,
då osökt anledning därtill gåves, framhålles av de sakkunniga.

I sitt utlåtande i ämnet har läroverksöverstyr elsen beträffande nykterhetsundervisningen
vid de allmänna läroverken och därmed jämförliga
läroanstalter anfört följande:

Yad beträffar nykterhet sfrågans etiska och hygieniska moment böra dessa, även
om de komma på tal i samhällsläran, behandlas företiä''ledvis i sammanhang np*d respektive
kristendoms- och biologiundervisningen. Särskilt angeläget finner överstyrelsen
härvid vara att, såsom i yttranden över It» 14 års sakkunnigas betänkande framhålles,

Kung!,. Maj:ts Proposition Nr 262. 2L

den, pe^onliga ansvarskänslan inför den sedliga plikt, det här gäller, bliver väckt och
att härigenom lägges grund till ett djupare och varaktigare nykterhetsintresse.

Vad den hygieniska sidan av aikoholspör-unålet beträffar, har den sin naturliga
plats vid undervisningen i bälsolära i samband med biologiens studium, såsom redan
nu finnes föreskrivet i gällande undervisningsplan för de allmänna läroverken. Genom
den förskjutning, som så småningom försiggått mellan de olika momenteus betydelse
för nykterhetsfrågan, torde emellertid numera enligt överstyrelsens mening den hygieniska
synpunkten böra ställas efter de bida Övriga.

Y»d beträffar det sätt, varpå de sakkunniga ansett, att de etiska och hygieniska
momenten böra införas i undervisningen i motsvarande läroämuen, har överstyrelsen
intet väsentligt att erinra, men torde få återkomma till dessa detaljspörsmål, då de
framdeles skola närmare behandlas.

Styrelsen för centralförbundet för nykterhetsundervisning yttrar i sitt
utlåtande:

Om nykterhetsundervisningen i dessa skolor har styrelsen ingen annan erinran
att göra än att det, som styrelsen redan framhållit, torde vara mindre välbetänkt att
ovillkorligen binda denna undervisning vid det äunu obefintliga ämnet samhällslära.

Det synes styrelsen äudamålsenligare att låta skolorna själva avgöra, till vilket
ämne nykterhetsuudervisningen skall anknytas. Då nykterhetstrågan i de för dessa
skolor avsedda läroböckerna i regel är mycket otillfredsställaude behandlad och det
icke. kan ifrågasättas att omedelbart trycka nya upplagor, synes det styrelsen praktiskt
att för de närmaste årens behov låta utarbeta en särskild lärobok i nykteihetstrågau
även för de högre skolorna.

Beträffande nykterhetsundervisningen vid ''privatläroverken hava de
sakkunniga yttrat sig helt kortfattat. Vad först angår högre goss- och
samskolor samt enskilda mellanskolor, anföra de sakkunniga, att dessa läroanstalters
överensstämmelse med de allmänna läroverken tydligen medförde,
att jämväl nykterhetsundervisningen därstädes kunde och borde
planläggas och meddelas på liknande sätt. Vad de sakkunniga anfört i
fråga om nämnda undervisning å de olika stadierna vid de allmänna läroverken
kunde således i stort sett gälla motsvarande stadier vid berörda
privatläroverk.

I fråga om de högre flickskolorna yttra de sakkunniga, att egentlig
nykterhetsundervisning hittills endast undantagsvis lämnats vid nämnda
läroanstalter men att goda förutsättningar för anknytning av nykterhetsumio^visning
funnes, enär dels undervisning i samhällslära kunde utan
större svårighet inpassas å det högsta stadiet — detta torde, säga de sakkunniga,
redan på sina håll hava skett i tillfredsställande omfattning —
och dels även undervisning i hälsolära oftast meddelats på detta stadium.
De sakkunniga betona önskvärdheten av att samhällsläran erhölle en mer
framskjuten plats även vid flickskolorna, och erinra i samband härmed om

Privatläroverken.

L&rlings och yrkesskolor.

Konfirma tionsunder visningen.

Departe mentschefen,

22 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

den vid sagda skolor allmänt förekommande undervisningen i huslig ekonomi,
som kunde erbjuda vissa goda anknytningspunkter för behandling
av nykterhetsspörsmålet.

Vad beträffade anordningen av undervisningen, kunde alltså därom
i det hela gälla, vad som i sådant hänseende sagts i fråga om statsläroverken,
därvid den åttaklassiga flickskolan närmast förutsattes motsvara
realskolan och flickskolans gymnasium statsläroverkens gymnasium.

Slutligen hava de sakkunniga liksom förut beträffande folkhögskolorna
ifrågasatt, att genom ett av Kungl. Maj:t utfärdat cirkulär, sådant som
förut omnämnts, påpekades önskvärdheten av att en väl ordnad nykterhetsundervisning
bleve allmänt införd vid flickskolorna, helst i samband
med en utvidgad undervisning i samhällslära. Lämpligt vore det, anse
de sakkunniga, att detta cirkulär tillika angåve riktlinjerna för dylik undervisning
vid ifrågavarande skolor och därjämte meddelade tämligen utförliga
anvisningar för undervisningens anordnande.

Vid fackskolor (lärlings- och yrkesskolor) behövde enligt de sakkunnigas
mening nykterhetsundervisningen ej upptagas till behandling. Det
måste nämligen förutsättas, att lärjungarna vid dylika läroanstalter tidigare
erhållit undervisning i något slags skola, folk- och fortsättningsskola, allmänt
läroverk, flickskola eller dylikt. Då nu ordnad nykterhetsundervisning
förutsattes bliva införd i alla skolor av allmänt förberedande natur,
komme jämväl alla till fackskolorna övergående lärjungar att tidigare hava
erhållit dylik undervisning. Vid fackskolorna vore ju den huvudsakliga
undervisningen i regeln begränsad till rena fackämnen, som ej kunde hava
några direkta beröringspunkter med nykterhetsspörsmålet, varför försök
att till dessa ämnen anknyta sagda spörsmål helt visst bleve konstlade.
Undantag borde emellertid göras för sådana fackliga läroanstalter, vilkas
undervisning sysslade med ämnen, som hade mer eller mindre nära samband
med husligt arbete, såsom lanthushållsskolor, hushållsskolor, husmodersskolor
och dylika. Att i fråga om nu omnämnda läroanstalter giva
några närmare anvisningar beträffande behandlingen av nykterhetsfrågan
vore emellertid ej lämpligt.

Av 1914 års sakkunniga hade framställts det önskemålet, att prästerskapet
måtte beakta nykterhetsfrågan i samband med den etiska delen
av konfirmationsundervisningen. I detta yttrande instämma 1917 års sakkunniga.

Av skäl, som jag i det föregående antytt, anser jag det ej behövligt
eller lämpligt att här ingå på några enskildheter av de sakkunnigas för -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

23

slag i avseende å nykterhetsundervisningens ordnande vid de olika slagen
av läroanstalter. Förslaget innefattar nämligen sådana rent pedagogiska
och metodiska detaljer, som torde böra dryftas och slutgiltigt avgöras i
samma ordning som andra undervisningsfrågor. Jag torde alltså kunna
inskränka mig till att här förklara, att jag för min del gillar de riktlinjer,
som av de sakkunniga följts vid utarbetandet av de i betänkandet anförda
detalj förslagen.

För genomförandet — i mer eller mindre förändrad form — av de
av de sakkunniga i nu ifrågavarande hänseende framställda förslagen erfordras
givetvis åtskilliga åtgärder. Särskilt måste för detta ändamål tillses,
att läroplaner, metodiska anvisningar o. dyl. varda på lämpligt sätt
avfattade och kompletterade. Det är min avsikt att i samråd med vederbörande
fackmyndigheter tillse, att berörda erforderliga åtgärder bringas
till utförande. Därvid torde också frågan om utfärdande av ett cirkulär
av den art, de sakkunniga förordat, komma att upptagas till behandling.
Vad särskilt beträffar frågan om samhällslärans bättre tillgodoseende vid
de allmänna läroverken, ber jag få erinra därom, att för närvarande pågår
en omfattande utredning angående omorganisation av nämnda läroanstalter.
I samband därmed torde även nyssnämnda spörsmål komma att upptagas
till behandling.

Givetvis är det ej möjligt att omedelbart och i ett enda slag genomföra
alla av de sakkunniga framlagda förslag med de jämkningar åt ena
eller andra hållet, som eventuellt kunna visa sig behövliga. En övergångstid
måste tydligen förflyta, innan nödig omläggning av undervisningen
kan ske och innan erforderliga åtgärder för förbättrad lärarutbildning
hinna genomföras samt lärarna erhålla lämplig utbildning. Det är självklart,
att det under denna övergångstid ej är möjligt att i allmänhet lämna
en nykterhetsundervisning, som motsvarar de nutida önskemålen i detta
hänseende och som står i full samklang med de grundprinciper, som de
sakkunniga uppställt och som även jag anser böra följas, önskvärt är
det emellertid, att nykter hetsundervisningen måtte så snart ske kan oeh i
den utsträckning, som är möjlig, lämpas efter sagda principer. För detta
syfte böra vederbörande skolmyndigheter verka samt tillse, att detsamma
varder så vitt möjligt uppnått.

Styrelsen för centralförbundet för nykterhetsundervisning har i sitt
nyss återgivna utlåtande föreslagit, att medgivande måtte lämnas de
lärare i fortsättningsskolan, som så önska, att förlägga den samlade
kursen i nykterhetsfrågan i omedelbar anslutning till det i kursen i
medborgarkunskap ingående kapitlet om hemmets hygien och ekonomi.
Detta förslag synes mig ej lämpligt, enär dess genomförande ju skulle

24

Kvngl. Maj:ts Proposition Nr 262.

motarbeta den inriktning av nykterhetsundervisningen åt ett nytt håll,
som under senare år allt mer vunnit anslutning och som synes mig ofrånkomlig,
om ett verkligt gott resultat av sagda undervisning skall kunna
ernås. Å andra sidan föreligger naturligen intet hinder, att i nyss angivna
sammanhang nykterhetsfrågan bringas på tal — utan tvivel finnas
här åtskilliga beröringspunkter, och anknytningen kan säkerligen ske helt
osökt och naturligt. Den samlade, enhetliga nykterhetsundervisningen åter
bör, såsom förut framhållits, lämnas i samband med undervisningen i
samhällslära.

Ytterligare har styrelsen för centralförbundet beträffande nykterhetsundervisningen
vid de allmänna läroverken föreslagit, att skolorna själva
skulle få avgöra, till vilket ämne sagda undervisning skulle anknytas. Ej
heller detta förslag kan jag tillstyrka. En dylik åtgärd skulle enligt min
mening medföra en högst olämplig splittring i avseende å nykterhetsundervisningens
bedrivande samt skulle lätt bringa oreda i det hela och
motverka vad man nu önskar åvägabringa. I vissa fall skulle densamma
sannolikt kunna rent av medföra, att nykterhetsundervisningen bleve helt
och hållet försummad. Jag anser mig således ej kunna biträda styrelsens
nu omnämnda förslag.

Jag torde slutligen böra erinra, att styrelsen, såsom jag i det föregående
anfört, hemställt, att särskilda läroböcker måtte utarbetas för nykterhetsundervisningen
i fortsättningsskolan och i de allmänna läroverken.
För min del anser jag inga särskilda åtgärder i sådant syfte från det allmännas
sida behövliga. Det synes mig tydligt, att något större behov av
speciella åtgärder i detta hänseende ej föreligger i fråga om nykterhetsundervisningen
än beträffande annan undervisning. Fullt tillräcklig garanti
för att innehållet i de använda läroböckerna kommer att bliva tillfredsställande
torde ligga i den konkurrens och den offentliga kritik, som
näppeligen torde komma att utebliva i fråga om sagda läroböcker. Jagtorde
få tillfälle att ytterligare något beröra detta spörsmål i samband
med frågan om nykterhetsundervisningens hjälpmedel.

De sakkunniga övergå härefter (sid. 56—72) till frågan om

C. Den fortsatta nykterhetsundervisningen.

Efter erinran om de åtgärder, som vidtagits för att bland, vårt folk
befrämja en god fortsatt undervisning i olika ämnen, framhålla de sakkunniga,
att ett behov av liknande art förelåge även i fråga om nykterhetsundervisningen
och att anstalter för tillgodoseendet av detta behov

25

Kungl. Maj.ts Proposition Kr 262.

borde vidtagas. De sakkunniga erinra vidare om att man redan hade flera
utgångspunkter för frågans ytterligare behandling, och nämna då främst
de av centralförbundet för nykterhetsundervisning sedan åtskilliga år anordnade
korta kurserna, vidare den av olika nykterhetsorganisationer föranstaltade
studieverksamheten samt slutligen den numera synnerligen omfattande
offentliga föreläsningsverksamheten, som i sin mån lämnade rum
även för fortsatt upplysning inom nykterhetsfrågans område. Från dessa
tre redan förefintliga verksamhetsgrenar borde man enligt de sakkunnigas
mening utgå vid behandlingen av frågan om åtgärder för främjandet av
en fortsatt nykterhetsundervisning.

Beträffande till en början de av centralförbundet anordnade korta
kurserna, erinra de sakkunniga om att sådana under åtskilliga år hållits
till ett antal av 7 till 10 årligen på olika platser i landet under en tid
av 4—6 dagar. Statsbidrag hava ej utgått till dessa kurser, vilka bekostats
genom anslag från landsting, städer och andra kommuner, nykterhetsorganisationer
och enskilda.

De sakkunniga hava verkställt en utredande undersökning av de under
åren 1914—1917 hållna kurserna och hava på grundvalen av denna
undersökning om kurserna avgivit det totalomdömet, att kurserna, trots
försök från kursledningeps sida att göra kursföredragen mera systematiskt
ordnade och samtidigt mera konkreta till sitt innehåll, ännu hade kvar
allt för mycket av sin ursprungligen åsyftade »väckande» karaktär. Det
vore, säga de sakkunniga, högeligen angeläget, att en bestämd ändring av
denna kursernas karaktär ägde rum, därest kurserna även för framtiden
skulle hållas. Enligt de sakkunnigas mening borde det omedelbara syftet
att »väcka» intresset även framgent tillgodoses, men det måste dock i
väsentlig grad träda tillbaka lör ändamålet att meddela en sammanhängande
och sakligt vägande framställning, och även här måste undervisningens
tyngdpunkt förläggas till de sociala och nationalekonomiska områdena.
Med sådan läggning borde emellertid dessa kurser även framdeles
väl försvara sin plats, och de sakkunniga ville under denna förutsättning
föreslå, att kurserna då erhölle den klart fattade uppgiften att uteslutande
tjäna den fortsatta folkupplysningen. Ur deras uppgift borde därigenom
utgå att utbilda särskilda lärare och ledare, och de komme därmed att
undgå sammanblandning med de just för sistnämnda utbildning avsedda
kurser, som de sakkunniga i annat sammanhang komme att föreslå. För
att ytterligare framhäva det angivna syftet med de nu diskuterade kurserna
ville de sakkunniga åt dem föreslå namnet allmänna upplysning skurser.

Kurserna kunde och borde emellertid inrymma även andra föredrag

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 232 höft. (Nr 262.) 4

Allo) tunik
upplysningstuireer.

26

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

än sådana av social och nationalekonomisk natur. Särskilt vore det lämpligt,
att vid dessa kurser meddela en viss fortsatt upplysning angående
viktigare kapitel av den praktiska hälsoläran, därvid sålunda även vådorna
av tobaks- och kaffemissbruk och lämpliga åtgärder däremot kunde vinna
omnämnande. Viktigt vore under alla omständigheter, att kravet på planmässighet
tillbörligt tillgodosåges.

Kurserna borde i regeln omfatta 5 å 6 dagar och ej utsträckas över
en vecka. Den dagliga arbetstiden kunde under sådana förhållanden omfatta
åtminstone 5 föreläsningstimmar. Kurserna borde förlägrgas till städer
eller till lämpliga ställen å landsbygden, växlande år från år, så att
olika landsdelars behov så vitt möjligt tillgodosåges. Det årliga antalet
kurser kunde tills vidare inskränkas till tre, varigenom bland annat den
fördelen kunde vinnas, att goda lärarkrafter lättare kunde anskaffas för
kurserna.

Såsom jag nyss nämnde, hava de hittills anordnade smärre kurserna
stått under ledning av centralförbundet för nykte?hetsundervisning; kurserna
hava av förbundet anordnats i samarbete med en för ändamålet bildad
lokal kommitté. De sakkunniga hava ej ifrågasatt någon ändring
härutinnan. Dock förorda de sakkunniga, att åt centralförbundet måtte
givas större bestämmanderätt än hittills, särskilt i fråga om kursprogrammens
innehåll. Föreläsarna borde väljas huvudsakligen genom den av de
sakkunniga planerade föreläsningsbyråns försorg. Den kontroll över kursernas
anordning, som givetvis betingades särskilt av det statliga understöd
till kurserna, som vore avsett, borde utövas genom den centrala myndighet,
som finge den högsta ledningen av nykterhetsundervisningen sig
anförtrodd.

Hittills har, såsom jag förut nämnt, intet statsunderstöd utgått till
ifrågavarande kurser. Ej heller hava de sakkunniga tänkt sig, att statsanslag
skulle utgå direkt till kurserna i deras av dem föreslagna, något
förändrade form. I stället hava de sakkunniga föreslagit statsunderstöd i
form av bidrag till bestridande av kostnaderna för föreläsarna, varjämte
de sakkunniga tänkt sig, att en central byrå för föreläsningsverksamheten
på detta område skulle upprättas, till vilken statsbidrag skulle utgå. I
övrigt hava de sakkunniga förutsatt samma ekonomiska organisation beträffande
kurserna, som hittills förekommit. De sakkunniga framhålla, att de
genom sitt förslag att på nu angivet sätt tillförsäkra kurserna understöd
från statens sida hade jämväl åsyftat att vinna möjlighet att genom vederbörande
centralmyndighet öva någon kontroll över kurserna och deras anordning,
en möjlighet, som ej saknade betydelse. Det syntes nämligen de
sakkunniga vara ett viktigt statsintresse, att en god och vederhäftig kun -

27

Kungl. Moj\ts Proposition Nr 262.

skap angående nykterhetsfrågan bleve allmänt spridd, särskilt med tanke
på möjligheten för staten att därigenom vinna ett nödvändigt stöd för sina
lagstiftningsåtgärder på nykter hetsområdet.

De sakkunnigas förslag i fråga om allmänna upplysningskurser har
tillstyrkts av folkskolöverstyrelsen.

Även läroverksöverstyrelsen har förmält sig kunna i huvudsak biträda
de sakkunnigas berörda förslag.

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande riktat kritik mot en punkt i de
sakkunnigas förslag, nämligen att kurserna allt fortfarande skulle stå under
ledning av centralförbundet för nykterhetsundervisning, som således skulle
fungera som kursstyrelse.

Styrelsen ansåge nämligen, att i den mån verksamheten mera finge statlig prägel,
det vore angeläget, att densamma lyftes upp över varje föreställning om att utgöra
ett led i den dagspolitiska agitationen i ny k t erhet* frågan samt att det därför i sakens
intresse vore angeläget, att den centrala kursstyrelsens sammansättning bestämdes av
Kungl. Magt eller eventuellt av läroverks- och skolöverstyrelserna gemensamt. Under
förutsättning att härigenom kursernas statliga karaktär vore fullt tydligt markerad,
kunde centralförbundets byrå och dess vid det praktiska organisationsarbetet för dylika
kurser vanda personal fungera jämväl såsom byrå för kursstyrelsen.

Jämväl styrelsen för centralförbundet för nykterhetsundervisning har
gjort åtskilliga erinringar mot de sakkunnigas förslag i detta hänseende
och har anfört följande: yr;

Den kritik, som de sakkunniga riktat mot dessa kursers hittillsvarande program,
erkänner styrelsen vara i mångt och mycket befogad. De mera allmänna »väckande»
ämnena ha ofta varit för talrika. Men de lokala kursbestyrelser, som i stort sett uppgjort
kursernas program, hava givetvis låtit sig ledas av två synpunkter, nämligen
dels behovet av verkligt saklig upplysning, dels nödvändigheten av att kalla sådana
talare, som förstå att fånga och vidmakthålla publikens intresse. Kompromissen mellan
dessa båda synpunkter har icke alltid medfört det från saklighetens synpunkt mest
önskvärda resultatet, men man torde även för framtiden vara nödsakad att taga hänsyn
även till föreläsarnas förmåga av populär framställningskonst. Dessutom vill styrelsen
framhålla, att många av de föredrag, som de sakkunniga hänföra till den enbart
»väckande» gruppen, hava rört sig om vissa etiska problem, som för nykterhetsfrågan
äro av mycket vä*entlig natur.

Emellertid är styrelsen fullt ense med de sakkunniga däri, att eu omläggning av
dessa kursers program bör företagas. Dock ställer sig styrelsen mycket tvivlande till
de sakkunnigas fulslag att vid alla dessa upplysningskurser låta tyngdpunkten fö»läggas
till de sociala och nationalekonomiska omiådena. Därav skulle onekligen uppstå
en viss enformighet, och för övrigt har man från den populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten
den alldeles bestämda erfarenheten, att sociala och nationalekonomiska
ämnen höra till de av publiken allra minst uppskattade. Ändamålsenligare
synes det enligt styrelsens mening vara att visserligen låta varje upplysningskurs koncentrera
sig kling en viss ämnesgrupp, men att ge kursernas anordnare möjlighet att
välja mellan ett antal olika ämneskombinationer. Man kan t. ex. tänka sig en kurs

28

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

med programmet koncentrerat kring ny kterhetsf rågans och det moderna samhällets
historiska utveckling, en annan behandlande nykterhetsspörsmålets sociala och nationalekonomiska
sidor, eu tredje med huvudvikten lagd vid hemmets, samhällets och släktets
hygien, en fjärde med programmet begränsat till det nutida förbud-problemet,
o. s. y. Centralföi bundet skall säkerligen vara berett att i samråd med den ledande
myndighet, som kan komma att utses för nykterlietsundervisuingen, företaga sådana
reformer i dessa kursers program, som kuuna vi-a sig gagnande för saken.

De sakkunniga hava ansett, att antalet kurser bör inskränkas från 7 å 10 till
endast 3 årligen. Gent emot detta förslag vill styrelsen framhålla, att dessa kurser
i regel vant så väl besökta och blivit så inpräglade i det allmäuna medvetandet såsom
goda och instruktiva bildningstilIfällen, att någon reducering i deras antal icke utan
trängande skäl bör ifrågakomma. Tvärtom torde kuuna ifräga«ättas, om icke socialstyrelsen
i sitt yttrande över 1914 ars sakkunnigutlätende haft en riktigare uppfattning
av dessa kursers betydelse, då den förordar statsbidrag efter vis-a grunder för
att uppmuntra tillkomsten av ett större antal utav centralförbundets tillfälliga kurser.
Det är så mycket mindre anledning att inskränka deras antal, som det före-lagna
statsbidraget till dessa kurser är relativt obetydligt. Det skulle förefalla egendomligt,
om statens första direkta understöd till dessa kurser, vilka i själva verket utgöra ett
av det enskilda upplysningsarbetets betydelsefullaste former, skulle förenas med krav
på omfattande reducering av verksamheten.

De sakkunuiga yttra vidare om dessa kurser, att de böra erhålla den klart fattade
uppgiften att uteslutande tjäua den fortsatta folkupplysningen och ur deras uppgift
bör utgå att utbilda särskilda lärare och ledare. Det synes styrel-en icke fullt klart,
vilka förändringar i kursernas anordning de sakkunniga ha åsyftat genom detta uttalande.
Ifrågavarande kurser hava aldrig varit avsedda att »utbilda lärare och ledare»
på annat sätt än genom att meddela vissa kunskaper i liykterhetsfrågan, vilka kunna
nava varit av betydelse likaväl för lärare och ledare som för den stora allmänheten.
Skulle de sakkunnigas utlåtande kunna tolkas på det sättet, att de förmåner, sotn hittills
beretts folk- och småskolans lärarkår genom att tjänstledighet utan återläsningsskyldighet
beviljats för deltagande i kurserna, skulle komma att upphöra, så ser sig
styrelsen nödsakad att rikta eu allvarlig gensaga däremot. Man har nämligen enligt
styrelsens mening icke alls rätt att antaga, att de arliga lärarkurserna komma att i
alla avseenden fylla det behov av fortbildning i nykterhetsfrågan, som förefinnes hos
lärarkåren. Eu enkel beräkning ger vid handen, att endast en jämförelsevis liten del
av folkskolans stora lärarkår kan komma att gå igenom dessa lärarkurser, och för de
Övriga, skulle de^ allmänna upplysniugskurserna vara det snart sagt enda tillfället att
fa eu inblick i några av den moderna nykterhet-lärans arbetsområden. Och äveu för
de lärare, som genomgått sagda lärarkurser, kan det vara ett behov att någon tid
därefter få sina kunskaper kompletterade med nya synpunkter och färskare forskningsresultat.
Dessutom torde i synnerhet de på landet boende lärarnas och lärarinnornas
möjligheter till intellektuell förkovran icke vara större, än att man bör luta dem bibehålla
en förmån, som de hittills visat sig uppskatta och väl använda.

Beträffande de övriga synpunkter, som tala för ett bibehållande av lärarnas ovannämnda
rätt till tjänstledighet utan återlösning, får styrelsen hänvisa till en i detta
ärende till Kungl. Majt ingiven skrivelse av den 14 december 1916. Styrelsen har
däri bland annat framhållit de hinder, som i regel möta för kursernas förläggning till
ferietiden, och påpekat det värdefulla i att geuotn tjänstledigheten även de lärare, som
icke äro positivt intresserade av nykterhetsarbetet, i stor utsträckning deltaga i kurserna.

29

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

Det förhållandet, att upplysningskurserna skulle komina att få en publik, som
dels bestode av lärare, dels av Övriga intresserade personer, skulle ej behöva vålla
några svårigheter beträffande programmet — lika litet som det hittills gjort det —
men troligen medföra den fördelen, att kursarrangörerna med hänsyn till de deltagande
lärarna skulle söka ge programmet ett så sakligt och vederhäftigt innehåll som möjligt.

Om dessa kursers föreslagna ställning till centralförbundet för nvkterhetsundervisning
och till föreläsuingsbyrån liksom om den ifrågasatta kontrollen över deras
verksamhet har styrelsen intet att erinra.

De korta kurser, som hittills anordnats av centralförbundet för nyk- Depart©-terhetsundervisning, hava utan tvivel varit till stort gagn och verksamt mentsc e en
bidragit till spridande av kunskap på nykterhetsfrågans område. Att emellertid
den kritik, som av de sakkunniga i vissa hänseenden riktats mot
kurserna i deras hittillsvarande form, är i det hela berättigad, synes mig
ej kunna bestridas. Jag instämmer alltså med de sakkunniga i deras yrkande
på en viss omläggning av kurserna. Särskilt synes det mig lämpligt,
att kurserna mera bestämt koncentrera sig kring sociala och nationalekonomiska
spörsmål — enligt min mening en given konsekvens av den
omläggning av nykterhetsundervisningen i skolorna, som jag i det föregående
förordat. Styrelsen för centralförbundet för nykterhetsundervisning
bär, såsom jag nyss anfört, starkt betvivlat lämpligheten av en dylik koncentration,
särskilt under betonande att sociala och nationalekonomiska
ämnen enligt vad erfarenheten visat hörde till de av publiken allra minst
uppskattade. Invändningen innebär måhända ett visst berättigande men
synes mig ej böra få avgörande betydelse för kursernas anordnande. Det
förefaller mig sannolikt, att i den mån nykterhetsundervisningen i skolorna
allt mera bestämt upptager de sociala synpunkterna och samlar sig
kring dem, en sådan omsvängning skall ske i avseende å den stora allmänhetens
intresse, att även den fortsatta nykterhetsundervisningens inriktande
på det social-ekonomiska området skall synas helt naturligt och
följdriktigt. Emellertid synes det mig lämpligt, att särskilt under de närmaste
åren och intill dess omläggningen av nykterhetsundervisningen blivit
allmänt genomförd, en viss varsamhet iakttages vid bestämmandet av kursernas
program, så att omläggningen ej sker allt för tvärt och oförmedlat.

Jag ber för övrigt få erinra om att de sakkunniga uttryckligen framhållit,
att kursprogrammen ej borde inskränka sig till enbart sociala och nationalekonomiska
ämnen utan borde upptaga även frågor av annan art, ehuru
de sakkunniga starkt betonat kravet på planmässighet vid kursernas anordnande.
Häri instämmer jag till fullo med de sakkunniga.

I detta sammanhang torde jag böra i korthet beröra den av social -

30

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

styrelsen framställda anmärkningen, att centralförbundet ej borde vara
självskrivet såsom kursstyrelse, utan att sådan styrelse borde utses av
Kungl. Maj:t eller av de båda skolöverstyrelserna gemensamt. Jag kan ej
finna annat än att socialstyrelsen givit centralförbundets tilltänkta funktion
i detta hänseende en något för stark relief eller kanske hellre, att
styrelsen ej tillräckligt tagit hänsyn till de förslag i avseende å den centrala
ledningen av nykterhetsundervisningen och av upplysningsarbetet i
nykterhetsfrågan, som de sakkunniga framställt. Jag vill redan här säga,
att jag är beredd att i det följande tillstyrka de sakkunnigas förslag i
nämnda hänseende, och jag kan under sådana omständigheter ej finna
något avgörande skäl mot den föreslagna anordningen med centralförbundet
såsom kursstyrelse. Bliver förslaget om nykterhetsundervisningens
centrala ledning godkänt, torde statsmyndigheterna även i fråga om de
allmänna upplysningskurserna komma att intaga en så auktoritativ ställning,
att nämnda kurser inom kort torde komma att i den allmänna uppfattningen
framstå såsom en under statens högsta ledning och inseende
stående institution. De av socialstyrelsen uttalade farhågorna torde då
bliva väsentligt försvagade. Jag vill för övrigt i avseende å centralförbundets
ställning som kursstyrelse framhålla, att de sakkunniga på mer
än ett ställe i sitt betänkande anfört, att uppdraget att fungera som sådan
styrelse borde anförtros åt nämnda förbund, därest ej alldeles särskilda
omständigheter skulle föranleda annat beslut. De sakkunniga hava således
ej tänkt sig, att centralförbundet under alla förhållanden skulle erhålla
ifrågavarande uppdrag.

Till sist torde jag böra något beröra frågan om det årliga antalet
kurser. De sakkunniga hava föreslagit, att endast tre kurser skulle årligen
anordnas. Häremot har styrelsen för centralförbundet för nykterhetsundervisning
gjort erinran under framhållande, att kurserna hittills
trots sitt betydligt större antal varit mycket väl besökta och att antalet
snarare borde ökas än minskas. De sakkunniga hava som ett viktigt skal
för en inskränkning i antalet anfört, att därigenom goda lärarkrafter lättare
skulle kunna anskaffas. Ur viss synpunkt sett torde denna de sakkunnigas
ståndpunkt vara berättigad. Skall nämligen kursernas värde ökas,
är tydligen en av förutsättningarna härför, att så goda föreläsare som
möjligt kunna anskaffas, och det kan då vara mer att föredraga, ätt ett
fåtal kurser med verkligt goda lärarkrafter anordnas, än att många kurser
hållas, i fråga om vilka samma urval av föreläsare ej kunnat företagas.
Å andra sidan är det självklart, att det för sakens skull är önskvärt, att
antalet kurser ej för mycket inskränkes. Såsom styrelsen för centralförbundet
framhåller, hava de hittills hållna kurserna av detta slag tillvunnit

31

Kungl. Ma):ts Proposition Nr 262.

si# allmänt erkännande och blivit mycket uppskattade. Under sådana omständigheter
har jag ej kunnat undgå att fästa avseende vid styrelsens uttalande
i detta hänseende. Lämpligast torde det då vara, att antalet kurser
ej på förhand fixeras, utan att det lämnas åt den blivande tillsynsmyndigheten
att för varje år bestämma, huru inånga kurser skola anordnas.

Vad i övrigt beträffar kursernas anordning, har jag intet att
erinra mot de sakkunnigas förslag. Något direkt statsanslag till kurserna
har som nämnts ej ifrågasatts.

* *

*

De sakkunniga övergå härefter (sid. 61—67) till frågan om nykterhetsorg
anisationernas upplysningsverksamhet och erinra om den verksamhet
av undervisande och upplysande art, som flera av de inom landet bildade
nykterhetsor^anisationerna sedan åtskilliga år tillbaka utövat på såväl
nykterhetsrörelsens som den allmänna folkbildningens område. Särskilt
omnämna de sakkunniga berörda sammanslutningars studie- och ungdomsverksamhet,
genom vilken desamma dels på olika sätt spritt kunskap
i åtskilliga allmänbildande ämnen, dels direkt främjat nykterhetsupplysningen.
Ett betydelsefullt erkännande av denna sin verksamhet hade, påpeka
de sakkunniga, ifrågavarande sammanslutningar erhållit genom de
anslag, som sedan flera år tillbaka årligen beviljats av riksdagen förderas
understödjande.

De sakkunniga hänvisa vidare till en av dem verkställd undersökning
dels angående omfattningen av den av sagda organisationer för närvarande
bedrivna upplysningsverksamheten, dels i fråga om användningen och fördelningen
av det härför utgående statsanslaget. Vid denna undersökning
hade de sakkunniga särskilt beaktat fyra olika former för ifrågavarande
verksamhet, nämligen talarverksamheten, ungdomsverksamheten, studieverksamheten
med studiecirklar och s. k. folkhögskolkurser samt instruktionsverksamheten.
Såsom allmänt omdöme om berörda organisationers
upplysningsverksamhet ansåge de sakkunniga sig kunna på grundvalen av
den verkställda undersökningen uttala, att denna verksamhet väsentligen
bedrivits i rätt riktning och på ett förtjänstfullt sätt. Resultatet av undersökningen
har såsom bilaga fogats till de sakkunnigas betänkande (sid. 235).

Talarverksamheten vore, anse de sakkunniga, värd att få stöd av
det allmänna, för så vitt den organiserades och utfördes så, att den kunde
i enlighet med de sakkunnigas grundprinciper gagna den fortsatta folkupplysningen
i samhälls- och alkohollära, med andra ord utövades på ett
verkligt objektivt sätt, men däremot ej i den mån densamma vore inriktad
på direkt agitation för medlemsrekrytering eller för politisk aktion i nyk -

Studie- och
ungdomsverksamhet -

Anslag.

32 Kungl. Alaj:ls Proposition Nr 262.

terlietsfrågan. Stöd från statens sida skulle verksamheten enligt de sakkunnigas
förslag erhålla genom åtgärder, varom de sakkunniga i det följande
ämnade framlägga förslag, avseende dels statsbidrag till föreläsningsverksamheten
på nykterhetsområdet, dels anordnandet av s. k. allmänna
utbildningskurser.

Upplysningsverksamheten bland barn och ungdom, ungdomsverksamheten,
borde enligt de sakkunnigas mening fortfarande hava till uppgift
att understödja de ungas fostran till ett nyktert liv samt att i den
mån det kunde ske införa dem i nykter hetsfrågan, vartill borde ytterligare
komma uppgiften att motarbeta missbruk av tobak och kaffe. De sakkunniga
anse, att statsunderstöd fortfarande borde medgivas denna gren
av nykterhetsarbetet, varjämte en indirekt ökning av nämnda understöd
vore avsedd genom rätt för sällskapen att vid rekvisition av föreläsare
åtnjuta visst bidrag av statsmedel samt att till billigt pris erhålla undervisningsmateriell.
Särskilt borde tillses, att vid valet av föreläsningar
tobaks- och kaffefrågorua vunne tillbörligt beaktande.

I fråga om studieverksamheten i egentlig mening yttra de sakkunniga,
att de funne densamma i det hela tillfredsställande, varför de
tillstyrkte, att statsanslag alltfort måtte utgå till dess understödjande.

Slutligen framhålla de sakkunniga, att in str u ktionsver ksamheten
vore av synnerlig betydelse för spridande av en vederhäftig och
god kunskap om nykterhetsspörsmålet samt för utbildande av talare och
ledare för nykterhetsverksamhetens olika grenar, och de sakkunniga ville
framhålla vikten av att organisationen av denna verksamhet försigginge i
den riktning och under iakttagande av de huvudprinciper, de sakkunniga
förordat för all upplysnings- och undervisningsverksamhet på detta område.
Härför erfordrades emellertid tillgång till göda ledare och lärare. Svårigheter
syntes föreligga för sällskapen att erhålla sådana personer, och de
sakkunniga hade, i syfte att avhjälpa denna brist, tänkt sig vissa anordningar,
nämligen de nyss omnämnda s. k. allmänna utbildningskurserna,
den för nykterhetsarbetet avsedda föreläsningsbyrån samt vissa anstalter
för statlig ledning för hela verksamheten på nykterhetsundervisningens
område. De sakkunniga framhålla, att vid instruktionsverksamheten frågan
om förebyggande av tobaks- och kaffemissbruk ej finge förglömmas.

De sakkunniga upptaga jämväl till behandling frågan om anslag för
nykterhetsorganisationernas upplysningsverksamhet. Innan jag redogör för
de sakkunnigas förslag i detta hänseende, torde jag få omnämna, hur denna
angelägenhet hittills varit ordnad. Såsom redan i det föregående om -

33

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

nämnts, har riksdagen sedan flera år tillbaka beviljat anslag för berörda
ändamål. För år 1919 uppgå anslagen till följande belopp:

till främjande av Sveriges storloges av I. 0. G. T. studie ,

och ungdomsverksamhet.................................................... kronor 8,000: —

till främjande av Sveriges blåbandsförenings studie- och

ungdomsverksamhet ........................................................... » 4,000: —

till främjande av Sveriges nationaltempels av Templar orden

studie- och ungdomsverksamhet........................... » 3,000: —

till främjande av Nationalgodtemplarordens studie- och

ungdomsverksamhet........................................................... » 2,000: —

till främjande av nykterhetsföreningen Vita bandets

studie- och ungdomsverksamhet...................................... » 2,000: —

till främjande av nykterhetsoraen Verdandis studie- och

ungdomsverksamhet.......................................................... » 2,000: —

Genom beslut den 22 juli 1918 fördelade Kungl. Maj:t ifrågavarande
anslag, varvid liksom under flera föregående år föreskrevs, att en var av
nämnda organisationer skulle före den 1 mars 1920 till socialstyrelsen
avgiva redogörelse för sin verksamhet under år 1919 samt före den 1
april 1920 till kammarrätten för granskning ingiva den del av sina räkenskaper,
som innefattade redogörelse för statsanslagets användning, med
föreskrift tillika, att nyssnämnda årsredogörelser och räkenskaper skulle
vara så uppställda, att en noggrann kännedom om statsanslagets använd-"
ning därav kunde vinnas.

De sakkunniga hava nu förordat, att de direkta statsanslagen måtte
fortfarande utgå till de grenar av sällskapens upplysningsverksamhet, som
hittills åtnjutit sådant anslag, varjämte de sakkunniga erinrat om att bifall
till deras förslag på flera andra punkter skulle, på sätt i det föregående
anförts, innebära ett indirekt understödjande av nämnda verksamhet
i dess helhet.

De sakkunniga erinra vidare om att, såsom jag redan i början av
inin framställning omnämnt, sedan åtskilliga år offentligt anslag utginge
till ytterligare två sammanslutningar, i vilkas arbetsuppgifter även inginge
verksamhet för spridande av upplysning på nykterhetsfrågans område,
nämligen Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund (S. S. U. H.)
och Syeriges lärares nykterhetsförbund (S. L. N.). Nämnda anslag, som
för närvarande utginge med 4,000 kronor till det förra och 3,000 kronor
till det senare förbundet, hade emellertid alltjämt beviljats å riksstatens
sjätte huvudtitel av det därstädes på extra stat uppförda anslaget till
främjande av nykterhet och motarbetande av dryckenskapens följder. Då
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 232 käft. (Nr 262.) 5

84

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

ifrågavarande båda sammanslutningar utövade eu verksamhet, som i det
hela vore likartad med de nyss omnämnda nykterhetsorganisationernas, och
därjämte enligt de sakkunnigas mening allt fortfarande vore förtjänta av
understöd från det allmännas sida, syntes intet vägande skäl föreligga att
i avseende å understödets natur göra någon skillnad mellan de olika nu
berörda sällskapen. De sakkunniga förordade alltså, att understöden till
sagda två förbund för framtiden överflyttades från sjätte till åttonde huvudtiteln
och uppfördes tillsammans med de understöd till nykterhetsorganisationer,
som där redan hade sin plats. Anslaget till förbunden
borde emellertid såsom hittills utgå till främjande av förbundens verksamhet
och ej inskränkas till främjande av deras studie- och ungdomsverksamhet.
I avseende å anslagens storlek hade de sakkunniga intet att
erinra utan ansåge dessa böra utgå med samma belopp som för närvarande.

Till sist omnämna de sakkunniga den förut berörda, av dem verkställda
undersökningen angående användning och fördelning av de till
nykterhetsorganisationerna utgående statsunderstöden. Denna undersökning,
som grundats på organisationernas till kammarrätten år 1918 ingivna
räkenskaper, hade givit vid handen, att sagda räkenskaper varit uppställda
i enlighet med de av Kungl. Maj:t i sådant hänseende lämnade föreskrifter,
varom jag nyss nämnt. Med hänsyn till studie- och ungdomsverksamheternas
lika berättigande hade de sakkunniga tagit i övervägande,
huruvida icke särskilda anslag borde beviljas till var och en av nämnda
verksamhetsgrenar. Som emellertid för vissa organisationer praktiska svårigheter
skulle möta för noggrant särskiljande av utgifterna för studieverksamheten
och för ungdomsverksamheten, funne de sakkunniga det vara
tillräckligt, att statsbidragets fördelning mellan de båda verkscåmhetsgrenarna
bleve ungefärligen lika, men ansåge, att detta borde uppställas som
en fordran. De sakkunniga föresloge sålunda, att som villkor för åtnjutande
av anslag till organisationernas studie- och ungdomsverksamhet föreskreves,
att omkring hälften av det till respektive organisationer utgående
anslaget Ange användas till vardera av nämnda verksamhetsgrenar.

I en av åtskilliga bilagor åtföljd, den 30 september 1918 dagtecknad
ansökning har Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling gjort framställning
om anslag för år 1920 till nyss omnämnda organisationers verksamhet.
Uppgifter lämnas i ansökningen beträffande organisationernas
verksamhet under senast förflutna arbetsår samt angående vissa ekonomiska
förhållanden. I fråga om behovet av anslag för år 1920 anför
representantförsamlingen följande:

35

Kutig!. Maj:ts Proposition Nr 262.

Med de på alla områden höjda kostnaderna vore det givet, att de hittills beviljade
anslagsbeloppen vore långt ifrån tillräckliga för att tillika med de av sällskapens egna
medel tillskjutna kunna bedriva verksamheten utan stora svårigheter i den omfattning,
som planerats. Och man torde icke kunna påräkna, att arbetskostnaderna för år 1920
skulle minskas. Det vore av dessa grunder representantförsamlingen vågade hos Kungl.
Maj:t hemställa, att till riksdagen måtte göras framställning om anslag för år 1920
till berörda sällskap med hittills utgående belopp höjda med 50 procent, varigenom
sällskapens studie- och folkbildningsverksamhet torde något så när kunna upprätthållas.

Ytterligare har representantförsamlingen i ansökning likaledes den 30
september 1918 hemställt om statsanslag för år 1920 till, utom annan
nykterhetsorganisation, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund
med 4,000 kronor.

över sistnämnda ansökning har socialstyrelsen den 21 november 1918
avgivit infordrat utlåtande och därvid tillstyrkt bifall till den gjorda framställningen.

Ansökning har därjämte gjorts av styrelsen för Sveriges lärares nykterhetsförbund
om anslag till förbundets verksamhet under år 1920.

Styrelsen anför, att förbundets huvuduppgift vore att främja nykterhetsundervisvisningen
i skolorna. För detta ändamål utgåve förbundet läro- och läseböcker i ämnet
och anordnade genom utsända talare föredrag och diskussioner vid offentliga möten
samt utgåve årsskrift och programblad, vari främst behandlades frågor angående
hälso- och nykterhetsundervisningen, samt det s. k. Sveriges Vår-arbetet. Styrelsen
omnämner därefter mer detaljerat de åtgärder av olika slag, som för närvarande
vore föremål för förbundets verksamhet, samt framhåller, att under nuvarande
förhållanden såväl tryckningskostnader som resekostnader och arvoden stigit till en
höjd, som nödgat förbundet att i yttersta grad inskränka sin verksamhet. Eu höjning
av medlemsavgiften hade föreslagits de till förbundet an.Jutna föreningarna, men ökningen
kunde ej göras för stor, om förbundet skulle kunna erhålla nya medlemmar.
Styrelsen hemställde därför, att det hittills utgående anslaget, 3,000 kronor, måtte
höjas till 5,000 kronor.

Jag torde här böra omnämna de utlåtanden, som avgivits i fråga om
de sakkunnigas förslag beträffande statligt understöd åt nykterhetsorganisationernas
upplysningsverksamhet. Därvid bör jämväl erinras om att
socialstyrelsen haft att yttra sig även angående de anslagsäskanden från
sagda organisationers sida, för vilka jag nu lämnat redogörelse.

Folkskolöverstyrelsen har tillstyrkt de sakkunnigas förslag.

Socialstyrelsens uttalande lyder så:

Vid sidan av den statligt ordnade nykterhetsundervisningen hava de sakkunniga i
fritt förslag oförändrat bibehållit den upplysningsverksamhet, som sedan lång tid tillbaka
med statens ekonomiska stöd bedrives av de frivilliga nykterhetsorganisationerna.
Styrelsen vill för sin del ingalunda förringa den oomtvistliga förtjänst, som dessa organisationer
nedlagt i fråga om de breda befolkningslagrens höjande såväl i fråga om
nykterhet som i allmänt kulturellt avseende. Utan tvivel måste denna verksamhet i

36

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 262.

åtskilliga avseenden framstå såsom eu ur folket själv framsprungen strävan efter
nykterhet och andlig utveckling, vilken strävan, låt vara den icke alltid torde h&v.i
iklätt sig fullt rationella och målmedvetna former, dock på goda grunder hatt att på*
räkna statens stöd och omvårdnad.

I den män den av de sakkunniga förordade omorganisationen av nykterhetsundervisningen
hinner genomföras, torde emellertid frågan om statens stödjande av hithörande
frivillig undervisning komma i ett ändrat läge. Visserligen kommer den statliga
undervisningen självfallet att först efter vissa år, allteftersom de yngre generationerna
hinna växa upp, kunna framvisa resultat i form av mera allmänt spridda
sådana rent sakliga insikter, som skola bilda det intellektuella underlaget för folkets
fostran till större nykterhet. Under dessa övergångsår komma givetvis alltid att finnas
generationer av ungdom, vilka icke på skolstadiet hunnit bibringas dylika insikter,
men som ännu befinna sig i den ålder, då de äga mottaglighet för undervisning. Det
synes då styrelsen lämpligt, att de enskilda organisationerna bland denna ungdom fortfarande
med statens stöd bedriva sin upplysningsverksamhet. Däremot lärer det böra
ifrågasättas, huruvida framdeles, då deri uppväxande ungdomen redan på skolstadiet
bör hava erhållit ett lämpligt mått av objektiva kunskaper i nykterhetsspörsmål, ifrågavarande
frivilliga upplysningsverksamhet verkligen behöver bibehållas såsom ett
väsentligt led i eu fortsatt undervisning.

Styrelsen har därtör ansett sig böra taga under närmare övervägande, huruvida organisationernas
olika verksamhetsgrenar var för sig ii ro ägnade att utgöra motiv förståtens
fortsatta ekonomiska stödjande. Do huvudsakliga olika grenarna kunna betecknas
såsom talarverksamhet samt ungdoms-, studie- och instruktionsverksamhet. Vad dä
först den så kallade studieverksamheten beträffar, bör framhållas, att den inbegriper en
mängd läroämnen, vilka ej hava några som helst beröringspunkter med nykterhetsundervisning.
Styrelsen kan knappast heller dela de sakkunnigas uttalade uppfattning
om att, denna verksamhet skulle hava till uppgift »att genom höjande av medlemmarnas
allmänbildning göra dem väl skickade alt bilda sig en riktig och välgrundad
uppfattning om nykterbetsfrågau». Det lärer nämligen ej vara befogat att motivera
en så allmän uppgift som höjandet av folkets genomsnittliga bildningsnivå med att
den högre bildningsgraden skulle direkt tjäna en så speciell uppgift som att sätta
vissa personer i tillfälle att intellektuellt bedöma nykterhet-frågans betydelse. Med
lika stort fog synes då varje framåtsträvande av7 social, etisk eller religiös natur kunna
motiveras ur speciella nykterbetssynpunkter och ur dessa synpimkter kunna göm anspråk
på statens ekonomiska stöd.

Det synes ej heller troligt, att undervisning i sådana förekommande ämnen som
svenska språket, skönlitteratur, bokhålleri, stenografi, esperanto, geografi, bushålls- och
hemskötsel eller jordbrukslära ens i minsta mån skulle med framgång låta sig direkt
sammankopplas med bibringandet av ökade insikter om alkoholmissbrukets sociala och
ekonomiska skadeverkningar. Ehuru styrelseu ej tilltror sig kunna bedöma, huruvida
ett ökat kunskapsmått över huvud taget skänker individen större motståndskraft mot
alkoholmissbruk, toide det i allt fall vara klart, att undervisningen i sådana ämnen
som exempelvis de nyssnämnda måste bedrivas fullständigt fristående från undervisning
i nykterhetsfrågor. Syftet med nykterhetsundervisningen får sålunda i och för sig ej
tagas till intäkt för att staten bör ekonomiskt stödja jämväl den Övriga, därav helt
oberoende undervisningen. Även om denna kan anses särdeles önskvärd och förtjänt
av statens omvårdnad, lärer detta dock vara eu fråga, som lämpligen skall och bör
kunna ägnas sin särskilda prövning. Styrelsen vill härmed hava uttalat önskvärdheter

37

Kung!, Maj:ts Proposition Nr 262.

av att nykterhetsorganisationernas dubbla egenskap av organ för dels folkupplysning
i allmänhet, dels nykterhetsundervisning framdeles bestämt särhållas från varandra, i
så måtto att staten beredes möjlighet att pröva, i vad mån de olika verksamhetsgrenarna
oberoende av varandra höra stödjas. . .

Vidkommande den så kallade instruktionsverksamheten för nykterhetsundervismnoenä
främjande skulle densamma enligt de sakkunnigas förslag i huvudsak komma att
anknytas till tvenne nya institutioner, nämligen dels den under skolöverstyrelsen lydande
konsulenten för nykterhetsundervisning, dels den till centralförbundet för nykterhetsundervisning
anknutna föreläsningsbyrån. I vart fall anse de sakkunniga, och darutinnan
delar styrelsen deras uppfattning, att instruktionsverksamheten icke bor torförlä*rgas
till de enskilda nykterhetsorganisationerna. Denna sida av organisationernas
verksamhet bör sålunda för sin del icke framdeles kunna åberopas som skäl tor att
staten alltjämt skall lämna dessa sitt stöd. , .

Vad vidare angår den så kallade talarverksamheten, synes denna, enligt de sakkunnigas
åsikt, icke kunna göra anspråk på det allmännas stöd, för så vitt den är inriktad
på direkt agitation i nykterhetsfrågan. Styrelsen, som^för sin del i denna punkt
är av samma uppfattning som de sakkunniga, vill härmed ifrågasätta, om ej just denna
agitation är det för denua verksamhet konstitutiva, eller i vart fall framdeles torde
komma att bliva det, så framt den statliga undervisningen kommer att fylla, sin uppgift
att bibringa den enskilda ett erforderligt mått av saklig insikt pa området, »ortser
man nämligen från den agitatoriska sidau, synes förevarande ämnesområde hora
jämställas med övriga inom skolan förekommande läroämnen. Det synes da lika litet
av behovet påkallat att anställa resetalare för saklig undervisning i förevarande ämne
som att anställa resetalare för undervisning exempelvis i ämnet geografi.

Vad slutligen angår den så kallade ungdomsverksamheten, skall densamma, i den
män den ej är inriktad på agitation eller studier och sålunda sammanfaller med sådan
verksamhet, som styrelsen i det föregående berört, enligt de sakkunniga hava till uppgift
att motarbeta missbruk av tobak och kaffe. Då styrelsen icke funnit sig föranlåten
att i detta sammanhang upptaga till behandling de sakkunnigas förslag, i vad
det rör motarbetande av sådant missbruk, anser sig styrelsen ej heller kunna ingå
på frågan, huruvida förevarande organisationer ur denna synpunkt, höra kunna påräkna
staten”stöd. I allt fall berör denua fråga icke nykterhetsundervisningen.

I anledning av vad sålunda anförts, finner styrelsen sig kunna tillstyrka, att de
enskilda nykterhetsorganisationerna ur nykterhetsundervisningens synpunkt filte vidare
böra tillerkännas statsbidrag med enahanda belopp, som hittills och senast för ar 1919
tillerkänts dem. Då det för närvarande torde saknas tillräckligt underlag för att. bedöma,
i vilken utsträckning deras verksamhet kommer att röna inflytande av de^ föreslagna
åtgärderna, anser sig styrelsen sålunda lika litet kunna tillstyrka en böjning
som en sänkning av berörda anslag för år 1920. Ej heller anser sig styrelsen kunna
förorda, att redan för är 1919 beviljade anslag ytterligare ökas. I den man verkningarna
av eu eventuellt omlagd mera planmässig, statlig nykterhetsundervisning börja
göra sig gällande och kunna överblickas, synas emellertid bidragen höra underkastas
prövning ur nya synpunkter i syfte att utröna, huruvida de med hänsyn till andra
uppgifter, såsom exempelvis det allmänna folkbildningsarbetet, fortfarande böra utgå.

Sedermera har centralstyrelsen för Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund
i eu till ecklesiastikdepartementet ställd skrift den 3
februari 1919 gjort hemställan om förböjning av det för år 1920 begärda

38

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

anslaget. Såsom skäl härtill anför styrelsen, att förbandet nyligen påbegynt
eller för närvarande planerade en ej oväsentlig utvidgning av i synnerhet
sin sociala verksamhet, bland annat genom grundande av en barnkoloni
för tuberkulösa barn, vid vilken unga kvinnliga medlemmar av förbundet
under sakkunnig kontroll och ledning finge tillfälle till för dem
själva fostrande arbete. Därjämte framhåller styrelsen den ökade kostnad,
som all genom en organisation utförd verksamhet fordrade nu i jämförelse
med på den tid, då förbundet första gången erhållit ett till 4,000 kronor
fixerat statsanslag. Styrelsen hemställde därför, att åtgärder måtte vidtagas
för att för år 1920 ett anslag av 8,000 kronor måtte beviljas förbundet.

nJii*JcW«n .^et ^or(^c vara obestridligt, att nu ifrågavarande organisationer utövat
e"'' en för nykterhetssaken gagnelig verksamhet och att de varit väl förtjänta
av det understöd, som från det allmännas sida kommit dem till del. Jag
har därför för mitt vidkommande ej funnit skäl att avstyrka framställning
om fortsatt understöd till sagda organisationer. Socialstyrelsen har, såsom
jag nyss anfört, starkt betonat, att skillnad borde göras mellan organisationernas
verksamhet å ena sidan i nykterhetsupplysande syfte och å den
andra i den allmänna folkupplysningens tjänst. En dylik skillnad må väl
ur . viss synpunkt sett vara berättigad, men det synes mig knappast vara
möjligt och i varje fall vara mindre lämpligt att åtminstone under nuvarande
omständigheter upprätthålla densamma så starkt, som socialstyrelsen
tyckes avse. Hela denna verksamhets utvecklingsgång har varit
sådan, att de olika verksamhetsformerna så att säga vuxit ut ur varandra
och sålunda hava en stark inre samhörighet. Detta faktum bör å andra
sidan givetvis icke hindra, att en rationell uppdelning av de eventuella
statsanslagen företages och att föreskrifter lämnas, åsyftande att på lämpligt
sätt begränsa och reglera användningen av nämnda anslag. J sådant
hänseende torde den av de sakkunniga gjorda hemställan om bestämmelse
därom, att omkring hälften av det till respektive organisationers studieoch
ungdomsverksamhet utgående anslaget skall användas till vardera av
nämnda verksamhetsgrenar, böra uppmärksammas, då anslagen kunna
komma att ställas till förfogande.

Redan förut har jag anfört, att jag efter samråd med chefen för
civildepartementet ansett mig böra tillstyrka de sakkunnigas tidigare omnämnda
förslag i fråga om överflyttning från sjätte till åttonde huvudtiteln
av anslagen till Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsföFbund
och till Sveriges lärares nykterhetsförbund. Jag har för avsikt att i enlighet
därmed göra framställning.

39

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

De sakkunniga hava ej ifrågasatt någon ökning beträffande de till
förutnämnda organisationer utgående anslagen, medan dessa själva, såsom
jag redan anfört, hemställt om en avsevärd höjning av statsunderstödet.
De organisationer, som företrädas av Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling,
hava begärt en höjning av 50 procent, medan Sveriges
studex-ande ungdoms helnykterhetsförbund ifrågasatt en ökning från 4,000
kronor till 8,000 kronor, eller fördubbling, samt Sveriges lärares nykterhetsförbund
begärt ett från 3,000 kronor till 5,000 kronor förhöjt anslag.
Socialstyrelsen har avstyrkt förhöjning för år 1920 av ifrågavarande anslag
men tillstyrkt anslag av samma storlek som de för år 1919 utgående.

Vad av organisationerna anförts till stöd för en förhöjning av statsunderstödet,
har jag funnit vara övertygande. Det är givet, att även för
dessa sammanslutningar den nuvarande starka prisstegringen på alla områden
gjort sig mycket kännbar, och det synes mig då rimligt, att statsmakterna
i sin mån bidraga att för dem underlätta dyrtidens tryck. Den
av flertalet organisationer ifrågasatta förhöjningen av 50 procent är enligt
min mening lämpligt avvägd, och jag tillstyrker hemställan till riksdagen
därom. Samma ökning torde böra tillkomma även Sveriges studerande
ungdoms helnykterhetsförbund och Sveriges lärares nykterhetsförbund. Till
de olika sällskapen böra alltså för år 1920 utgå följande belopp till främjande
av deras studie- och ungdomsverksamhet samt i fråga om de två
sistnämnda förbunden till främjande av deras verksamhet:

till Sveriges storloge av I. O. G. T................................

» Sveriges blåbandsförening...................................................

» Sveriges nationaltempel av Templarorden

> Nationalgodtemplarorden ...................................................

» Nykterhetsföreningen Vita bandet ................................

» Nykterhetsorden Verdandi .............................................

» Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund
» Sveriges läivires nykterhetsförbund..............................

kronor

12,000

6,000

4.500

3.000

3.000

3.000

6.000

4.500

tillhopa kronor 42,000

*

*

*

Inom landet hade, erinra de sakkunniga därefter (sid. 67—72), pågått ForeUuniu
och påginge alltjämt en offentlig féreläsningsverksamhet i nykterhetsfrågan, vehr*“"
som försigginge under formen av enstaka föredrag och lektioner eller fristående
små serier av dylika. De nyss nämnda nykterhetsorganisationerna
bedreve sådan verksamliet, som — om än i ej ringa grad tjänande ett
speciellt agitatoriskt syfte — dock även åsyftade att lämna bidrag till eu
konkret upplysning i nykterhetsfrågan. Ett liknande syfte hade framträtt

40

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 262.

genom centralförbundets för nykterhetsundervisning arbete för förmedling
av föreläsningar och nykterhetslektioner åt föreläsnings- och nykterhetsföreningar.
Förmedling av föredrag i nykterhetsfrågan hade slutligen ombesörjts
av folkbildningsförbundet, arbetarnas bildningsförbund m. fl., varjämte
nykterhetsfrågan stundom berörts vid den allmänna populärvetenskapliga
föreläsningsverksamheten. Åtskilliga brister hade, framhålla de
sakkunniga, förefunnits hos nu berörda upplysningsverksamhet i nykterhetsfrågan,
och svårigheten att erhålla verkligt kvalificerade talare och
undervisare hade varit stor; ofta hade därjämte föreningarna av ekonomiska
hänsyn tvungits att först i andra hand taga i betraktande föreläsarnas
kompetens. Med hänsyn till nu berörda förhållanden ausåge de sakkunniga
det angeläget, att nämnda verksamhet erhölle ett starkt och väl
anordnat stöd; för staten vore det av vikt att se till, att stora delar av
befolkningen nåddes genom fristående, lått tillgängliga föredrag och att
denna verksamhet bleve så väl anordnad som möjligt.

I nu berörda syfte ville de sakkunniga föreslå statliga åtgärder efter
förebilden av den allmänna populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten.
Statens främsta åtgärd borde alltså vara att garantera ett verksamt ekonomiskt
bidrag för täckandet av de med föredragens hållande förbundna
kostnaderna, varjämte staten borde som vederlag för detta ekonomiska bidrag
tillförsäkra sig tillbörlig kontroll över sagda föreläsningsverksamhet
och dess förmedling samt nödig kontroll över statsbidragets användning.

De sakkunniga övergå därefter till sitt positiva förslag i detta hänseende.
Överinseendet över verksamheten borde, på sätt de sakkunniga
korume att i annat sammanhang omnämna, anförtros åt skolöverstyrelsen,
som därvid skulle bistås av ett sakkunnigt biträde. Ett särskilt, organ för
denna sida av upplysningsverksamheten skulle skolöverstyrelsen erhålla
genom en central föreläsningsbyrå, varvid de sakkunniga förutsatte, att
centralförbundet för nykterhetsundervisning, som redan förut inriktat sig
även på sådan verksamhet, skulle ställa sig gynnsamt till en förnyad dylik
i den vidgade omfattning och anknytning till skolöverstyrelsen, som de
sakkunniga påtänkte, och att centralförbundet även komme att utses till
byrå för denna föreläsningsverksamhet, därest ej alldeles särskilda omständigheter
skulle föranleda överstyrelsen till annat beslut.

Byråns uppgifter skulle vara att dels årligen före visst datum upprätta
förslag till förteckning (katalog) över föreläsare (talare, resp. undervisare)
och föreläsningsämnen, dels ombesörja förmedlingen av föredragen,
dels handhava och fördela det statsanslag, som borde utgå till byrån, dels
ock årligen till skolöverstyrelsen inkomma med en redogörelse över föreläsningsverksamheten,
omfattande förteckning över var föreläsningar hållits.

Kung!,. Maj ds Proposition Nr 262. 41

de ornhandlade ämnena och föreläsarnas namn samt redovisning för statsanslagets
användning.

Den nyssnämnda katalogen över föreläsare och föreläsningsämnen
skulle enligt de sakkunnigas förslag för fastställelse inlämnas till skolöverstyrelsen.
De sakkunniga angiva (sid. 69) flera viktiga synpunkter, som
borde beaktas vid uppgörandet av katalogen. Därvid påpekas, att i densamma
borde upptagas ett visst antal ämnen rörande frågan om vådorna
av tobaks- och kaffemissbruk och bekämpandet av detta missbruk.

Jämväl i fråga om byråns förmedling av föreläsningar hava de sakkunniga
(sid. 69—70) uttalat åtskilliga önskemål och angivit vissa riktlinjer,
därvid de sakkunniga bland annat anfört, att vid vissa slag av
möten ett och annat av de i katalogen upptagna föredragen borde kunna
inpassas, enventuellt i form av en mindre föredragsserie.

En nödvändig betingelse för framgången av nu berörda verksamhet
vore emellertid, framhålla de sakkunniga, att densamma av staten erhölle
ett verksamt ekonomiskt stöd, och de sakkunniga lämna i sammanhang
därmed ett detaljerat förslag till ordnande av denna angelägenhet. Jagtorde
böra här återgiva de sakkunnigas förslag i nämnda hänseende.

De sakkunniga utgå ifrån att dessa föreläsningar, vilka kvalitativt
borde bliva fullt likvärdiga med de allmänna populärvetenskapliga föreläsningarna,
även i ekonomiskt hänseende likställdes med dessa senare, och
att en ändring i ersättningen för den ena gruppen automatiskt medförde
en motsvarande ändring för den andra. För det närvarande utginge de
sakkunniga ifrån att en enstaka föreläsning medförde ett arvode av 30
kronor jämte reseersättning å andra klass järnväg och dagtraktamente och
att vid längre serier av föreläsningar eller föreläsningsturnéer en viss reduktion
av ersättningsbeloppet ägde rum. Under dessa förhållanden ansåge
de sakkunniga det behövligt, att staten främst och såsom regel bidroge
med 20 kronor till själva arvodet för varje föreläsning, oberoende
av om det vore fråga om en enstaka föreläsning eller en serie av dylika;
det relativt större statsbidraget i senare fall borde nämligen tillräckligt
motiveras därmed, att det ur undervisningssynpunkt vore uppmuntransvärt
med anordnande av sérieföredrag.

Därtill borde det emellertid ligga i statens intresse att på särskilt vis
ekonomiskt stödja mera avsides belägna och i kommunikationshänseende
sämre tillgodosedda bygder, och enligt de sakkunnigas mening kunde detta
lämpligen ske på sådant sätt, att staten även åtoge sig dels helt eller åtminstone
till väsentlig del ersättningen för föreläsares resa, i den mån
denna fram och åter sammanlagt överstege 200 kin., dels ock hans dagtraktamente,
om detta kom me att utgå för mera än en dag. Detta förslag

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 232 höft. (Nr 262.) 6

Anslag.

42 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

grundade de sakkunniga på de likartade bestämmelser, som redan funnes
i fråga om de av folkskolöverstyrelsen anordnade fortbildningskurserna i
gymnastik för folkskollärare och folkskollärarinnor.

De sakkunniga ville emellertid tillägga, att även om det nu föreslagna
statsbidraget i och för sig måste anses vara betydande, detsamma
dock beträffande vissa särskilda fall kunde visa sig otillräckligt och att
det för dessa fall kunde visa sig nödvändigt, att staten åto^e si»- alla de
med föreläsningen eller föreläsningarna förbundna omkostnaderna. Naturligtvis
borde detta ske endast i fråga om vissa, på förhand noga bestämda
fall. Som sådana ville de sakkunniga särskilt anföra föreläsningar vid
armén och marinen samt vid läroverk; i dessa fall hade de tilltänkta anordnarna
av föreläsningarna ingen särskild kassa att disponera för detta
ändamål, och det vore sålunda fara värt, att föreläsningarna här över
huvud ej komme till stånd, därest icke staten helt bekostade dem. Samma
betraktelsesätt kunde enligt de sakkunnigas mening med fog anläggas även
i fråga om sådana föredrag, som beställdes ur den tilltänkta katalogen för
vissa särskilda möten eller kurser, vid vilka övriga föredrag erhölles kostnadsfritt,
t. ex. ur kamratkretsen av mötes- eller kursdeltagare. Behovet
av fortsatt folkupplysning och önskvärdheten av att för densamma utnyttja
även nu berörda, lämpliga tillfällen borde utgöra tillräckliga skäl för att
staten sträckte sitt ekonomiska bistånd så långt i dessa fall.

De sakkunniga betona ytterligare önskvärdheten av en bestämmelse,
som garanterade, att det antal föreläsningar, till vilkas bestridande statsanslaget
skulle användas, icke finge understiga ett visst minimital; härigenom
skulle alltså undvikas, att allt för stor del av anslaget komme att
åtgå till dryga rese- och traktamentsersättningar. Som sådan bestämmelse
ville de sakkunniga föreslå, att 4/e av statsanslaget skulle användas som
bidrag till själva arvodet vid föreläsningar och instruktionsföredrag angående
nykterhetsfrågan och därmed förbundna allmänna ämnen och x/6
till ersättning för resor och dagtraktamenten, varjämte den återstående
sjättedelen borde användas till ersättning vid föreläsningar angående vådorna
av kafle- och tobaksmissbruk och bekämpandet av detta missbruk.
Skulle till äventyrs den sålunda till rese- och traktamentsersättning anslagna
delen av statsbidraget ej helt utnyttjas, borde återstoden kunna
användas till föreläsararvoden.

Beträffande det anslag, som skulle erfordras för genomförandet av
den nu omnämnda organisationen, yttra de sakkunniga följande:

Utginge man från dylika grunder och därvid i fråga om den första
tiden av den föreslagna före!äsningsbyråns verksamhet uppskattade de
genom byrån förmedlade föredragen i nykterhetsfrågan och därmed för -

43

Kungl. Maj ds Proposition Nr 262.

bundna allmänna ämnen till ett ärligt antal av omkring 500 samt vidare
räknade med att arvodet vid en del av dessa föreläsningar komme att
helt bestridas av statsmedel, så skulle de 4/g av anslaget, som skulle användas
till föreläsararvoden, komma att uppgå till inemot 12,000 kronor
och hela anslaget alltså till 18,000 kronor. Då de sakkunniga därför ansåo-e
sig böra föreslå, att Kungl. Maj:t täcktes hos riksdagen begära ett
anslag liv denna storlek för den nu skildrade föreläsningsverksamheten,
ville de sakkunniga emellertid samtidigt framhålla, att denna verksamhet
ju måste försöksvis prövas, innan några säkra hållpunkter för bedömandet
av verksamhetens omfattning och därmed för statsanslagets definitiva storlek
kunde vinnas. Anslaget borde av dessa skäl närmast utgå som ett
förslagsanslag.

Folkskolöverstyrelsen har tillstyrkt de sakkunnigas förslag i detta
avseende.

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att en bestämd förutsättning
för önskvärd allmän anslutning och verksamt intresse från alla
vederbörande vore, att den centrala ledningen på nykterhetsundervisningens
område övertoges av statens särskilda organ för undervisningsärenden i
allmänhet. Därpå yttrar styrelsen:

Då de sakkunnigas organisationsförslag uppenbarligen utgår från nu angivna
förutsättning, lärer detsamma härutinnan innebära goda löften för en god utveckling
av denna undervisning. Styrelsen anser sig emellertid höra ifrågasätta, huruvida icke
denna grundläggande organisationsprincip borde vinna vidsträcktare tillämpning an de
sakkunniga givit densamma. Beträffande sålunda föreläsningsverksamheten i nykterhetsfrå^or
hava de sakkunniga framhållit vikten av att den ordnas i nära anslutning
till de” av staten understödda allmänna populärvetenskapliga föreläsningarna samt att
i vissa fall staten åtager sig hela kostnaden därför. Det kunde da synas naturligast,
att den centrala förmedlingen av de på nykterhetsfrågan närmast inriktade föreläsningarna
omhänderbades av samma organ, som ombesörjer övrig statsunderstödd foreläsmngsverksamhet,
detta så mycket hellre som med den allmänt sociala laggning
nykterhetsforeläsningarna skulle få någon mera markerad skillnad från en del andra
föreläsningar i sociala ämnen ju icke skulle framträda. Genom nu antydda anordning
torde även de särskilda nykterhetsforeläsningarna inför det allmänna föreställningssättet
lättare vinna erkännande såsom objektiva och fria från agitatorisk tendens. Det
finns också anledning antaga, att lämpliga föreläsare hellre ställa sig till förfogande,
om deras medverkan icke direkt rubriceras så-om moment i en^ speciel! nykterhetsverksamhet
utan såsom upplysningsverksamhet i allmänhet. Något hinder lärer ej
heller föreligga för att åvägabringa erforderlig samverkan mellan den toreslagne konsulenten
för nykterhetsupplysniug samt föreläsningskonsulenten och de auktoriserade

allmänna föreläsningsbyråerna. .. ....

Då centraliserandet av föreläsningsförmedlingen är eu oundgänglig förutsättning
för hithörande verksamhets förbilliggande och utvecklande, synes det icke
vara med sunda organisationsprinciper förenligt att i Stockholm upprätthålla tva

Departe mentschefen.

” Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

byråpr med väsentligen samma uppgift, den ena avsedd för populära föreläsningar i
allmänhet, den andra speciellt för de nykterhetsfrågau berörande sådana. Även ur
synpunkten av sparsamhet med statens och föreläsningsföreningarnas medel samt bättre
utnyttjande av föreläsarnas tid lärer det sålunda vara ändamålsenligast att låta förmedlingen
av föreläsningar i nykterhetsfrågan omhänderhavas av de organ, vilka redan
visat sig kunna med intresse och framgång utöva motsvarande uppgift i avseende å de
allmänna populärvetenskapliga föreläsningarna. Då centralförbundets för nykterhetsundervisnmg
centralbyrå enligt de sakkunnigas utredning icke utövar någon nämnvärd
verksamhet pa detta område, skulle därmed ingen reel insänkning ske i deuna I
allt tall kunde denna byra, i den mån så befinues önskvärt, förmedla de till densamma
sulenten 0r^amsa*loneruas förbindelser med föreläsningsbyråerna och föreläsningskon Styrelsen

för centralförbundet för nykterhetsundervisninq anför om
denna fråga följande:

Vad de sakkunniga föreslå angående statligt understödd föreläsningsverksamhet i
nykterhets!iagan finner styrelsen vara mycket väl ägnat att sprida saklig upplysning
i denna Daga. Styrelsen vill endast påpeka, att då de sakkunniga i ekonomiskt avseende
Inställa dessa föreläsningar med de allmänna populärvetenskapliga föreläsningarna,
sa medför detta en olägenhet så tillvida som de nykterhetsföreningar, vilka
kunna forut>attas bil de huvudsakliga rekvirenterna av de föreslagna föreläsningarna
vanligen ha det i ekonomiskt avseende knappare ställt än föreläsningsföreningarna
som ha ratt störa kommunala och andra anslag Därför torde det i många fall bli
svart tor nykterhetsföreningarna att bestrida de kostnader, soin även med statsbidrag
skulle uppstå Styrelsen tillåter sig därför ifrågasätta, att det föreslagna statsbidraget
kunde något hojas, särskilt ifråga om resekostnader och dagtraktamenten.

I likhet med de sakkunniga finner styrelsen det uppmuntransvärt med anordnande
av seneföredrag, och styrelsen tillåter sig framhålla det lämpliga i att den föreslagna
torelasmngsbyran anordnar serieföredrag efter ungefär samma principer, som
numera tillampas av arbetarnas bildningsförbund.

Det förslag i fråga om föreläsningsverksamhetens på nykterhetsområdet
ordnande, som de sakkunniga nu framlagt, innebär en betydande utvidgning
av den jämförelsevis obetydliga verksamhet, som i sådant hänseende
hittills bedrivits. En dylik utvidgning synes mig emellertid vara motiveiad
med hänsyn dels till angelägenheten av att upplysning på nu ifrågavarande
område må kunna spridas i så vida kretsar som möjligt, dels ock
därtill, att de kurser av olika slag, som eljest äro avsedda att verka i
nykter hetsupplysningens tjänst, ju äro tillgängliga blott för ett begränsat
antal deltagare och ej heller kunna hava den allmänna läggning, .som är
nödvändig hos en även för de breda lagren avsedd upplysningsverksamhet.
Det är naturligt, att en organisation med så vitt syfte som den nu ifrågavarande
måste medföra rätt väsentliga kostnader, om ej ändamålet skall
förfelas på grund av den merendels svaga ekonomiska ställningen hos dem,
som torde komma att i särskild omfattning anlita densamma! Trots det

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 262.

45

ganska avsevärda anslag, som de sakkunniga beräknat vara erforderligt för
planens genomförande, har jag därför ansett mig böra ansluta mig till de
sakkunnigas förslag. Den för mig avgörande faktorn har härvid varit förvissningen
om att en verksamhet av den art, som nu ifrågasättes, skall
visa sig synnerligen lämpad att bidraga till spridande av den upplysning
i nykterhetsfrågan, som ju livligt önskas och som torde vara synnerligen
behövlig ej minst under den närmare framtiden, innan den tillämnade
omläggningen av nykterhetsundervisningen i skolorna hunnit medföra
de följder, man torde hava rätt att vänta.

Eu nödvändig förutsättning för ordnandet av en sådan verksamhet,
som nu är avsedd, torde emellertid vara, att en central ledning för densamma
anordnas, och jag har funnit de sakkunnigas förslag om en central
föreläsningsbyrå för detta ändamål beaktansvärt. De sakkunniga hava som
nämnt tänkt sig, att skolöverstyrelsen skulle i första hand utöva ledningen
även i fråga om föreläsningsverksamheten, och hava förutsatt, att centralförbundet
för nykterhetsundervisning skulle komma att utses till byrå för
nämnda verksamhet, därest ej alldeles särskilda omständigheter skulle föranleda
överstyrelsen till annat beslut. Mot detta förslag har socialstyrelsen,
såsom jag redan nämnt, gjort åtskilliga erinringar. Med avseende å dessa
vill jag erinra om vad jag i annat sammanhang yttrat, nämligen att socialstyrelsen
synes mig ej hava tillräckligt tagit hänsyn till att nu ifrågavarande
byrå liksom all annan centralförbundets befattning med den offentliga
och statsunderstödda undervisnings- och upplysningsverksamheten å
nykterhetsområdet lärer komma att stå under statlig ledning och kontroll,
och att förbundets verksamhet alltså torde komma att i dessa hänseenden
erhålla en väsentligt förändrad karaktär. Jag är därför övertygad om
dels att förbundet kommer att starkt känna de förpliktelser, som dess sålunda
förändrade ställning medför, dels att det nära samarbetet med statliga
myndigheter och deras organ skall visa sig vara till nytta även i
fråga om förbundets ställning utåt, och det jämväl åt håll, där förutsättningarna
för en på gemensamma intressen fotad samhörighet saknas. Jag
ber slutligen få framhålla, att det ur praktisk synpunkt ej torde kunna
anses olämpligt, att — därest ej i övrigt något skäl talar däremot —
centralförbundet fungerar som föreläsningsbyrå, då ju föreläsningsverksamheten
nära sammanhänger med andra till nykterhetsområdet hörande
verksamhetsformer, med vilka förbundet har att taga befattning.

Socialstyrelsens erinran beträffande olämpligheten att upprätthålla
två byråer med väsentligen samma uppgift kan utan tvivel hava ett berättigande.
Emellertid synes mig de sakkunnigas förslag innebära vissa
praktiska fördelar, som kunna anses uppväga de olägenheter, som måhända

46

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 262.

kunna vållas av detsamma, och den något ökade kostnad, som nyssnämnda
förslag medför. Nykterhetsfrågan har givetvis många anknytningspunkter
med de spörsmål, som falla inom den allmänna populärvetenskapliga föreläsningsverksamhetens
område, men har å andra sidan åtskilliga speciella
särdrag, som torde kunna motivera dess mera exklusiva behandling även
å nu ifrågavarande särskilda verksamhetsområde. Ej heller torde kostnadsfrågan
behöva verka synnerligen avskräckande, då den institution, som
skulle fungera som byrå, under alla omständigheter är i verksamhet, om
än på några andra områden, och de av föreläsningsförmedlingen förorsakade
kostnaderna ej torde bliva särdeles stora. Åtskilliga av dessa kostnader
lära för övrigt bliva oundvikliga, även om åt den allmänna föreläsningsverksamheten
uppdrages att taga nu ifrågavarande föreläsningsverksamhet
om hand. Av vad jag nu haft tillfälle att anföra följer, att jag anser
mig böra tillstyrka de sakkunnigas förslag på denna punkt.

Vad så beträffar kostnaderna för genomförandet av den framlagda
planen, kunna dessa utan tvivel förefalla höga. Ganska dryga kostnader
torde emellertid vara ofrånkomliga, om det åsyftade målet skall nås och
möjlighet beredas för även avsides liggande bygder att erhålla en god och
vederhäftig nykterhetsupplysning. Det bör därjämte redan här omnämnas,
att de sakkunniga föreslagit sådan ändrad organisation av de stora lärarkurserna
för nykterhetsundervisning, att en ej oväsentlig minskning i kostnaderna
för desamma skulle åvägabringas, vadan utgifterna för föreläsningsverksamheten
ej skulle innebära en motsvarande ökning av totalkostnaderna
för hela nu ifrågavarande verksamhet. De sakkunnigas förslag i
fråga om föreläsararvoden och statens bidrag till dessa anser jag mig
kunna tillstyrka. Aven förslaget beträffande ersättning för föreläsares
resor synes mig vara lämpligt, då just därigenom möjlighet skulle kunna
beredas avlägset belägna trakter att erhålla föreläsare. Såsom de sakkunniga
omnämnt, har uppslaget till deras plan i detta hänseende hämtats
från de bestämmelser, som gälla deltagare i de med statsunderstöd anordnade
fortbildningskurserna i gymnastik för folk- och småskollärare. Jag
torde få erinra, att i fråga om sistnämnda kurser är medgivet, bland
annat, att för det fall, att deltagares resa till kursorten och åter till hemorten
uppginge till sammanlagt minst 200 kilometer, till deltagare finge
utgå, utöver visst kontant belopp, reseunderstöd med halva järnvägsbiljettpriset
för plats i tredje klassens vagn, halva legan för skjuts med en häst
och halva avgiften för salongsplats å ångfartyg. De sakkunnigas förslag
avviker som synes i flera hänseenden från nyssnämnda bestämmelse, ehuru
grundtanken hämtats från densamma. Förslaget torde i det hela kunna
tillstyrkas. Emellertid anser jag det ej lämpligt, att, såsom de sakkunniga

47

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

alternativt föreslagit, staten i nu ifrågavarande fall åtager sig att såsom regel
bestrida hela kostnaden för föreläsarens resa. Bättre synes mig vara, att
staten bidrager med exempelvis tre fjärdedelar av resekostnaden, medan den
återstående fjärdedelen bestrides av den kommun, sammanslutning eller
dylikt, som tillkallat föreläsaren. Dock kunna tänkas enstaka fall, där det
måste vara önskvärt, att hela resekostnaden utginge av statsmedel. Det
torde kunna överlämnas åt skolöverstyrelsen att i sådan händelse pröva och
fatta beslut, över huvud taget torde det böra tillkomma Kungl. Maj:t att
utfärda de bestämmelser, som kunna erfordras i nu berörda hänseende.

Såsom jag nämnt, hava de sakkunniga med hänsyn därtill, att nu
ifrågavarande verksamhet måste försökvis prövas, innan några säkra hållpunkter
för bedömande av verksamhetens omfattning och därmed för
statsanslagets definitiva storlek kunde vinnas, föreslagit, att det behövliga
anslaget, 18,000 kronor, måtte få förslagsanslags natur. Jag har emellertid
känt mig tveksam, huruvida en dylik anordning vore tillrådlig och ansett
försiktigheten bjuda, att man åtminstone för närvarande giver anslaget
natur av reservationsanslag.

De sakkunniga hava därefter (sid. 73 — 132) till behandling upptagit
den viktiga frågan om

D. Utbildningen av lärarkrafter för nykterhetsundervisningen.

Efter att hava framhållit vikten av att de lärare, som hade nykterhetsundervisningen
sig anförtrodd, vore väl kvalificerade och hade fått eu
god utbildning, påpeka de sakkunniga, att den hittills lämnade utbildningen
för dylika lärare varit ofullständig och föga planmässig. Vid övervägande
av frågan om vilka åtgärder borde vidtagas för att upphjälpa de anmärkta
bristerna i nyssberörda hänseende, hade de sakkunniga undersökt möjligheten
av att på lämpligt sätt ombilda de hittills årligen anordnade kurserna
för lärare till att fungera såsom rena lärarutbildningskurser men
hade funnit denna utväg ej vara möjlig.

De sakkunniga hade ansett sig böra upptaga till behandling även
frågan om lärarutbildningen, ehuru det ej i första hand inginge i de sakkunnigas
uppdrag att framlägga förslag i sådant hänseende. Härvid hade
de sakkunniga velat först i fråga om de allmänna läroverken och därmed
jämförliga läroanstalter överväga dels de blivande historielärarnas utbildning
i samhällslära och social nykterhctskunskap, dels ock de blivande
biologilärarnas kompetens för undervisning i hälsolära jämte den framställ -

48

Rungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

Lärarutbildningen
vid
universitet
och andra
högre lärårutbildningsanstalter.

ning om njutningsmedlens skadliga inverkan på individen, som folie under
detta läroämne, samt att därefter beträffande folkskolor och andra till den
lägre folkundervisningen hörande läroanstalter tillse, huru utbildningen av
lärare för nykterhetsundervisning borde anordnas.

Det framhålles därefter av de sakkunniga, att den enligt deras förmenande
enda möjligheten att få en fast stödjepunkt för nykterhetsfrågans
behandling i samband med utbildningen av lärare för den högre undervisningen
vore att anknyta nämnda fråga till härför lämpade studieområden
samt således få undervisning rörande nykterhetsfrågan inordnad som ett
led i den ordinarie lärarutbildningen. De sakkunniga hade i detta syfte
velat preliminärt bringa på tal vissa möjligheter dels för inpassande av
lämpliga studiekurser i samhällslära, omfattande även socialpolitik, för
blivande lärare i historia, dels ock för anordnande av undervisning i hälsolära
för blivande lärare i biologi. Naturligen vore det, säga de sakkunniga,
i främsta rummet vederbörande akademiska myndigheters sak att
närmare utforma och fixera förslagen så, som förhållandena kunde kräva.
De sakkunniga hade således förutsatt, att de sakkunnigas yttrande på
denna punkt komme att före ett slutligt avgörande hänskjutas till nämnda
myndigheter för att av dem underkastas den granskning och i samband
därmed bliva föremål för den närmare omprövning, som kunde bliva erforderlig.

I fråga om den andra stora kategorien av lårarutbildningsanstalter,
folkskoleseminarierna, påpeka de sakkunniga, att förhållandena därstädes
ju vore annorlunda bland annat därutinnan, att de vid seminarierna utbildade
lärarna i de allra flesta fall senare komme att vid sina skolor
undervisa i alla där förekommande ämnen, vadan samtliga elever vid sagda
seminarier behövde utbildning för sin blivande verksamhet såsom lärare
å nykterhetsfrågans område.

Slutligen hava de sakkunniga erinrat om att en tillfredsställande utbildning
vid folkskoleseminarierna i berörda hänseenden hade nära sammanhang
med frågan om seminarielärarnas fackliga utbildning, vilken
fråga emellertid väsentligen sammanfölle med förut antydda fråga om
läroverkslärarnas universitetsutbildning.

Först behandla de sakkunniga (sid. 75—87) frågan om lärarutbildningen
vid universitet och andra högre lärarutbildningsanstalter.

Enligt de sakkunnigas mening borde tyngdpunkten av utbildningen
av lärare för nykterhetsundervisningen vid de högre skolorna och folkskoleseminarierna
på ett eller annat sätt förläggas till den historiskt-samhällsvetenskaplig
a lärarutbildningens område. Efter erinran om att redan

49

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

1914 års sakkunniga föreslagit, att för blivande historielärare skulle meddelas
en överblick över alkoholfrågan närmast i anslutning till undervisningen
i nationalekonomi eller statistik (resp. sociologi), anföra de sakkunniga,
att invändningar från åtskilliga håll framkommit mot detta förslag
till anordnande av en mer isolerad social universitetskurs i nykterhetsfrågan
samt att enligt de sakkunnigas mening sagda invändningar otvivelaktigt
vore förtjänta av allvarligt beaktande. Därpå yttra de sakkunniga:

»Helt annorlunda ställer sig emellertid saken, därest denna fråga
liksom motsvarande undervisningsfråga vid högre skolor och seminarier
ses i det större sammanhang, som betingas av dess nära samhörighet med
frågan om samhällslärans studium. Givet är, att därest samhällslåran
såsom föreslagits — på de högre skolornas studieplaner skulle få en tryggad
plats sig anvisad, denna åtgärd ej kan undgå att föra med sig. en
motsvarande åtgärd i syfte att åstadkomma en ordnad universitetsutbildning
för lärare i samhällslära. De sakkunniga önska härutinnan särskilt
erinra om att en sådan åtgärd redan nu är av behovet ovillkorligen påkallad
med hänsyn till nödvändigheten att utbilda kompetenta lärare för
ämnet ekonomilära vid folkskoleseminarierna. Under förutsättning ^ att
en sådan ordnad universitetsutbildning i samhällslära kommer till stånd,
kan ett studium av nykterhetsfrågan inpassas som ett naturligt led däri,
och härmed förfalla väsentligen de invändningar, som riktats mot den
ifrågasatta nykterhetskursen vid universiteten.»

°De sakkunniga lämna så några antydningar om hur enligt deras mening
frågan skulle kunna lämpligen lösas, varvid de emellertid ånyo betona,
att°densamma borde underkastas särskild omprövning under medverkan
av universitetsrepresentanter för samhällslärans område. Lämpligast vore,
säga de sakkunniga, att den akademiska lärarutbildningen i samhällslära
anknötes till det inom den filosofiska fakulteten inrymda ämnet statskunskap.
Detta ämne omfattade nämligen redan nu en synnerligen viktig del
av samhällslåran, vidare hade kombinationen mellan detta ämne samt
historien för sig en stadgad tradition, och slutligen hade i senare tider,
åtminstone vid ett av universiteten, ämnet i fråga visat benägenhet att
med sig assimilera de moment från nationalekonomiens, socialpolitikens
och statistikens områden, vilka i förening med den egentliga statsläran
brukade anses innefattas i den vetenskap, som benämndes sociologi eller
samhällslära. De sakkunniga uttala i samband härmed vissa önskemål
dels i fråga om sättet för de sociologiska, speciellt de socialpolitiska studiegrenarnas
anknytning till statskunskapens ämnesområde, dels beträffande
detta ämnes betydelse som förutsättning för lärarkompetens med hänsyn
till samhällslärans studium inom högre skolor och tolkskolcseminarier. 1

Bihang till riksdagens protokoll 1619. 1 sand. 232 höft. (Nr 262.) 7

50

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

det sistnämnda hänseendet hava de sakkunniga antytt ett par olika möjligheter,
nämligen dels att man, utan att fastslå examensbetyg i statskunskap
som ovillkorlig förutsättning för lärarkompetens i ämriet historia, på
lämpligt sätt i vederbörande författning framhävde ett sådant examensbetygs
avsevärda betydelse som merit för lärartjänst i detta senare ämne,
dels att i viss analogi med nu gällande kompetensfordringar för lärartjänster
i modersmålet och biologi stadgades exempelvis betyget godkänd
i statskunskap jämte betyget med berömd godkänd i historia som ovillkorlig
förutsättning för lärarkompetens i ämnet historia.

I detta sammanhang hava de sakkunniga berört samhällslärans ställning
vid de högre lärarinneseminarierna, därvid de sakkunniga förklarat
sig ej kunna ens preliminärt överblicka de möjliga utvägarna för
lösning av frågan om tryggande av samhällslärans studium vid nämnda
läroanstalter, utan förorda en särskild undersökning av densamma under
medverkan av på detta undervisningsområde speciellt orienterad sakkunskap.
För egen del hava de sakkunniga allenast framhållit önskvärdheten
av att kravet på lärarutbildning i samhällslära även här vunne behörigt
beaktande.

Beträffande därefter den akademiska undervisningen i hälsolära för
blivande biologilärare påpeka de sakkunniga (sid. 79—87), att de ansett
sig kunna och böra framlägga ett förberedande förslag även i detta hänseende,
särskilt med hänsyn till den hygieniska frågans stora betydelse
för de sakkunnigas arbetsuppgift i det hela.

Vid behandlingen av detta spörsmål hava de sakkunniga utgått ifrån
den kurs för lärare i allmän hygien, som sedan höstterminen 1916 hållits
vid universitetet i Uppsala. Sagda kurs skall enligt gällande bestämmelser
varje hösttermin givas av professorn i hygien och bakteriologi vid nämnda
universitet. De sakkunniga anföra, att de anse en kurs av dylik art, avsedd
för blivande biologilärares utbildning i hälsolära, vara av behovet
påkallad.. Emellertid betona de sakkunniga, att behövligheten ej närmast
vore betingad av de i kursen ingående detaljerna angående de rent medicinska
verkningarna av missbruk av njutningsmedlen." För kursens anordnande
talade i främsta rummet hälsolärans stora betydelse vid skolundervisningen,
så ock det förhållandet, att de blivande biologilärarna för närvarande
ej erhölle någon som helst akademisk undervisning, som speciellt
omfattade människan. Ett ytterligare skäl till kursens upprättande läge
däri, att den akademiska undervisningen vore avsedd även för lärarna vid
folkskoleseminarierna, där blivande lärare i sin tur utbildades även i ämnet
hälsolära.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262. 51

*

I fråga om de hygieniska kursernas närmare anordning m. m. hava
de sakkunniga framlagt ett ganska detaljerat förslag. De förorda anordnandet
av kurser på alla de platser, där biologilärare utbildas, således
närmast i Uppsala, Lund och Stockholm. I Stockholm borde kursen givetvis
anordnas vid karolinska mediko-kirurgiska institutet samt avses närmast
för lärjungar vid Stockholms högskola. Denna kurs liksom även de
båda andra kurserna — borde emellertid stå öppen för studerande även
från annat håll. Närmast hava de sakkunniga härvid tänkt på sådana
elever vid högre lärarinneseminarier, som skulle utbildas till biologilärarinnor
och som eventuellt kunde få sin hygieniska utbildning i samband
med den akademiska undervisningen. Alternativt föreslå de sakkunniga
för dessa elever anordnandet vid respektive seminarier av kursundervisning
av ifrågavarande slag.

Beträffande kursernas omfattning hänvisa de sakkunniga till ett av
dem utarbetat, under medverkan av nuvarande professorn i hygien och
bakteriologi vid universitetet i Uppsala G. Wirgin uppgjort förslag till
grundplan för en dylik kurs. Förslaget, vilket är såsom bilaga fogat till
de sakkunnigas betänkande (sid. 219), ansluter sig i stora delar till den
av Wirgin uppgjorda plan, som följes vid den nu anordnade hygienkursen
vid nämnda universitet. De sakkunniga anföra dock, att de i sitt förslag
uteslutit vissa delar av sistberörda kursplan, varigenom kursen kunnat
skarpt begränsas till att omfatta rent hygieniska frågor. På detta sätt
vunnes möjlighet att lägga undervisningen vid kursen i en enda^ lärares
hand. I kursen skulle eldigt de sakkunnigas förslag ej heller ingå någon
undervisning i skolhygien, då en obligatorisk kurs i detta ämne för närvarande
inginge i provårskursen. De sakkunniga hava i detta sammanhang
uttalat det önskemålet, att i samband med nu ifrågavarande kurs i skolhygien
måtte anställas ett slutförhör, närmast som en garanti för att
nämnda viktiga detalj av provårskursen beaktades av lärarkandidaterna.

Kursen i hygien har av de sakkunniga föreslagits bliva obligatorisk
för alla blivande biologilärare och skulle följaktligen vara en förutsättning
för betyg i ämnet zoologi i filosofisk ämbetsexamen. Det framhålles, att
kursens obligatoriska natur tydligen medförde krav på att nödig institutions-
och laboratorieutrustning stode till förfogande för vederbörande
akademiska lärare. Frågan om kostnaderna för nämnda utrustning syntes
emellertid böra göras till föremål för närmare omprövning i samband med
den av de sakkunniga förutsatta ytterligare behandlingen av hela detta
spörsmål.

De sakkunniga föreslå vidare, att kursundervisningen, som borde ordnas
med lämpliga mellantider, skulle avslutas med obligatoriskt förhör,

52

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

Anordnandet av kurserna borde åligga de medicinska fakulteterna, respektive
karolinska institutet. Vad slutligen beträffar kostnaderna för kursernas
bedrivande, hava de sakkunniga förmält sig ej kunna ens tillnärmelsevis
beräkna desamma, då de vore väsentligen beroende av den utformning,
som de akademiska myndigheterna kunde komma att föreslå för kurserna.

I nu förevarande sammanhang hava de sakkunniga ytterligare erinrat
om att i samband med utbildning av lärare i fysisk fostran samt av
gymnastik- och idrottsledare utrymme skulle kunna erhållas för
undervisning även rörande nykterhetsfrågan, omfattande dess såväl sociala
som i främsta rummet fysiologiska sidor. Näfnnda personer komine i
regeln i en ställning, som kunde giva dem goda tillfällen att utöva ett
starkt inflytande på skolungdomen, med vilken de ju komme i en nära
personlig beröring. De sakkunniga hava därför uttryckt den önskan, att
i samband med en möjligen förestående omorganisation på ifrågavarande
område nu omnämnda förhållande måtte uppmärksammas och de anstalter
för sakens främjande vidtagas, som läroplan och organisation medgåve.

De förslag i fråga om åtgärder för utbildning av lärarkrafter för nykterhetsundervisningen
vid högre läroanstalter, som de sakkunniga, på sätt
nu anförts, framlagt, hava berörts av läroverksöverstyrelsen i dess förut
omnämnda utlåtande, överstyrelsen yttrar därom följande:

Med hänsyn till de krav, som komma att ställas på lärarna i historia, som vid
sin undervisning skola genomgå en fördjupad kurs i samhällslära och därvid särskilt
behandla det sociala och nationalekonomiska underlaget för nykterhetsfrågan, behöves
för dessa lärare en utvidgning av deras universitetsstudier i historien, så att dessa
även komme att omfatta samhällsläran i vidsträcktare mån än för närvarande är fallet.
De sakkunniga hava framställt olika alternativ till lösning av denna fråga utan att
framlägga något definitivt förslag. Att fordra särskilt betyg i statskunskap såsom
villkor för behörighet till lärartjänst i historia anser överstyrelsen icke lämpligt.
Examensfordringarna för ifrågavarande lärare äro redan nu stora, särskilt om hänsyn
tages därtill, att med historien såsom undervisningsämne ofta förenas modersmålet,
vilket motsvaras av tva examensämnen. Snarare synes en kurs i samhällslära av
lämplig omfattning kunna anordnas såsom tilläggskurs till historien, varvid speciell
hänsyn bör tagas till ändamalet med nämnda kurs. Eu dylik anordning skulle då
ansluta sig till den, som varit ifrågasatt för biologilärarna, för vilka man tänkt sig
en kurs i hälsolära infogad i deras universitetsstudier i zoologi.

Sistnämnda kurs anser överstyrelsen behövlig och har beträffande densamma närmare
uttalat sig i sitt utlåtande över 1914 års sakkunnigbetänkande. Här får överstyrelsen
endast ytterligare framhålla vikten av att nödig begränsning iakttages i
fråga om kursens omfattning, enär bil »logi lärarens universitetskurs för ämnet biologi
redan nu omfattar två stora ämnen, zoologi och botanik.

Socialstyrelsen har rörande denna fråga yttrat:

53

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

Styrelsen erinrar om att de sakkunniga beträffande såra häll slärans studium vid
universiteten ej framlagt positiva förslag men dock lämnat en utredning av detta
studieämnes innebörd och betydelse ur allmän bildningssynpunkt samt antytt dess plats
inom universitetsutbildningen. Vad de sakkunniga härutinnan anfört syntes styrelsen
synnerligen beaktansvärt icke blott med hänsyn till nykterhetsundervisning^ns främjande
utan äu mer på grund av den allt mer framträdande aDgelägenheten av att
härigenom insikter i och intresse för sociala spörsmål bibringades dem, som sedermera
i egenskap av vetenskapsmän, lärare och förvaltningstjänstemän skulle komma att intaga
ledande platser inom samhällslivet. För närvarande ville styrelsen emellertid inskränka
sig till att livligt förorda den av de sakkunniga begärda närmare utredningen
i ämnet.

Den av de sakkunniga omfattade åsikten, att den grundläggande utbildningen
av lärare för nykterhetsundervisningen bör ske i samband med
deras övriga utbildning för sitt lärarkall, är enligt min mening fullt
riktig, och jag anser mig därför kunna instämma i de sakkunnigas förslag
om anordnande av för ändamålet lämpad akademisk undervisning,
avsedd för blivande lärare vid allmänna läroverk, folkskoleseininarier och
därmed jämförliga läroanstalter. Vad de närmare detaljerna av nämnda förslag
beträffar, har jag ej funnit mig böra nu ingå på granskning av desamma,
enär hela spörsmålet om den akademiska undervisningens ordnande på
detta område ännu ej är i erforderlig grad utrett. Såsom jag omnämnt
i min föregående framställning, hava de sakkunniga förutsatt, att nämnda
spörsmål skulle göras till föremål för närmare granskning och omprövning
av de akademiska myndigheterna, innan definitivt beslut i saken fattas.
Jag är fullt ense med de sakkunniga härutinnan. Emellertid har det ej
varit möjligt att under den tid, som nu stått till buds, erhålla sådan utredning,
som måste vara erforderlig i detta hänseende, och jag har å andra
sidan ej velat under avvaktan på nu berörda frågas närmare behandling
undanskjuta frågan om nykterhetsundervisningens ordnande i övrigt. Jag
har alltså för avsikt att snarast söka åstadkomma den utredning i ämnet,
som ytterligare är av nöden, samt att därefter framlägga frågan till Kungl.
Maj:ts prövning.

Såsom de sakkunniga påpekat, är anordnandet av de hygieniska kurserna
förenat med kostnader, medan den tilltänkta akademiska undervisningen
i samhällslära skulle kunna försiggå inom ramen av nu förefintliga
studieanordningar. Nyssberörda kostnadsfråga kan givetvis ej heller nu
upptagas till omprövning, då densamma på det närmaste sammanhänger
med hygienkursernas blivande organisation. Jag anhåller emellertid att
här få erinra om detta förhållande och påpeka, att det med all sannolikhet
kommer att visa sig nödvändigt att vid annat tillfälle äska anslag
för ändamålet.

54

Folkskole seminarierna.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

Vad beträffar undervisningen i nykterhetsfrågan vid de högre lärarinneseminarierna,
torde denna fråga böra och kunna ordnas genom
åtgärder från Kungl. Maj:ts sida i samverkan med vederbörande fackmyndigheter.

De sakkunnigas uttalande beträffande undervisning i nykterhetsfrågan
för blivande lärare i fysisk fostran samt gymnastik- och idrottsledare
synes mig värt uppmärksamhet och torde böra beaktas, då hela
spörsmålet om den fysiska fostrans ordnande i sinom tid tages under
slutlig omprövning.

* *

*

Jag anhåller att få övergå till de sakkunnigas uttalande beträffande
undervisningen i nykterhetsfrågan vid den andra stora kategorien
av lärarutbildningsanstalter, folkskoleseminar terna. Uttalandet återfinnes
å sid. 87—97 i de sakkunnigas betänkande, och jag torde beträffande detaljerna
få hänvisa dit samt här inskränka mig till ett kortfattat omnämnande
av de sakkunnigas yttrande.

De sakkunniga anföra till en början, att nykterhetsundervisningen vid
seminarierna för närvarande enligt gällande kursplan vore väsentligen förlagd
till den kurs i hälsolära, som inginge i tredje klassens studieplan,
samt att kursplanen uppenbarligen avsåge, att även den sociala synpunkten
borde i detta sammanhang komma till sin rätt. Vid flertalet seminarier
meddelades också nykterhetsundervisningen i enlighet härmed, medan
vid andra seminarier vissa detaljer behandlades i samband med ekonomiläran.
Vid ett och annat seminarium visade sig en tydlig tendens
att begränsa nykterhetsundervisningen i anslutning till hälsolära till de
rent medicinska synpunkterna. En viss ojämnhet framträdde alltså i fråga
om sagda undervisnings faktiska anordning vid seminarierna.

De sakkunniga framhålla, att kursplanens direktiv med avseende å
nykterhetsundervisningens inramning i seminariernas studieplan icke stode
i överensstämmelse med den allmänna uppfattning rörande ifrågavarande
spörsmål, som de sakkunniga sökt hävda. I enlighet med denna uppfattning
yrkade de sakkunniga därför, att i hälsoläran nykterhetsundervisningen
strängt begränsades till frågans rent medicinska sida och att övriga
sidor av densamma, så vitt möjligt, behandlades i samband med samhällsläran,
i första hand socialpolitiken. Här inställde sig emellertid den särskilda
svårigheten, att samhällsläran i mer vidsträckt bemärkelse, särskilt
omfattande även socialpolitiken, icke vid seminarierna framträdde som ett
fast avgränsat, i bestämda konturer utskisserat ämnesområde.

De sakkunniga hade sökt förskaffa sig en överblick över den för när -

55

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

varande meddelade undervisningen i samhällslära vid seminarierna och
därvid funnit, att densamma synnerligen ojämnt tillgodosåge ämnets olika
delar. I stort sett kunde man säga, att ämnet med särskild hänsyn till
dess uppgifter vid fortsättningsskolorna lämpligen borde i seminarieundervisningen
innefatta tre huvudpartier: en orientering i den ekonomiska
samhällsutvecklingen och samhällsbyggnaden, vidare en överblick av vissa
viktigare sociala frågor och socialpolitiken samt stats- och kommunalkunskap
i vedertagen bemärkelse. Av dessa partier vore utan all fråga det
nationalekonomiska det vid seminarierna bäst tillgodosedda i och med
ekonomilärans tryggade ställning som självständigt ämne. Vida sämre
vore de båda andra huvudpartierna tillgodosedda.

En strävan att åt samhällsläran i hela dess nu angivna omfattning
vid seminarierna bereda ett med hänsyn till ämnets särskilda betydelse
tillräckligt utrymme vore uppenbarligen förenad med mycket stora svårigheter,
beroende i främsta rummet på den redan förefintliga överlastningen
av dessa läroanstalters arbetsprogram. De sakkunniga utginge emellertid
från att samhällsläran på ett eller annat sätt måste inpassas i det åt ämnena
historia och ekonomilära i fjärde klassen enligt normaltimplanen anslagna
timtalet. Stats- och kommunalkunskapen borde kunna göra anspråk
på behörigt utrymme inom den åt historien anslagna tiden, och vad beträffade
behandlingen av de sociala frågorna, under vilka inbegrepes även
nykterhetsfrågan, syntes svårigheterna ej alldeles oöverkomliga med hänsyn
därtill, att redan nu vid ett eller annat seminarium åt detta kapitel kunnat
disponeras ända upp till 20 timmar av den åt ekonomiläran anslagna tiden.
För en lycklig lösning av frågan i det hela krävdes emellertid, att ekonomilärans
rent nationalekonomiska del vidkändes en viss reduktion med hänsyn
till disponibel tid.

De sakkunniga angiva därefter, hur en dylik reduktion enligt deras
mening skulle kunna företagas, och framhålla, att genom en sådan begränsning
det ekonomiska studiet skulle kunna nära ansluta sig till studiet
i samhällslära och däri ingå som en integrerande del. Samhällsläran vid
seminarierna skulle sålunda enligt de sakkunnigas mening lämpligen kunna
omfatta tre kvantitativt ungefär likvärdiga element: ekonomilära, innefattande
eu översikt av den teoretiska ekonomien, av det ekonomiska livets
utveckling, företrädesvis i senare tid, samt av den ekonomiska politiken,
vidare socialpolitiken, inneslutande även nykterhetsfrågan, och slutligen
stats- och kommunalkunskap, omfattande även grunddragen av den offentliga
hushållningen. Dessa varandra närgränsande områden borde också i
studieplanen även i det yttre sammanfogas till ett fast avgränsat helt.
Denna sålunda skisserade kurs i samhällslära skulle givetvis till sin grund -

56

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

betoning på det närmaste ansluta sig till det historiska studiet och följaktligen
helst också meddelas av läraren i historia, en anordning, vilken
i fråga om ekonomiläran så mycket hellre borde kunna ifrågasättas, som
redan nu i detta ämne, trots dess nog så disparata sakinnehåll, vid ett flertal
seminarier meddelades undervisning av historielärare. Under de av de
sakkunniga angivna förutsättningarna borde sarnhällslärans studium vid
seminarierna, vilket skulle komma att omfatta c:a 75 lektionstimmar, bliva
verkligt fruktbringande, även med hänsyn till det genom 1918 års riksdags
beslut uppkomna kravet på utbildning för undervisningen i medborgarkunskap
inom fortsättningsskolan. Åt behandlingen av nykterhetsfrågan
från social synpunkt — de medicinska momenten förutsattes förut vara i
tredje klassen behandlade — borde utan svårighet inom denna sålunda
planlagda kurs i samhällslära kunna reserveras 6 å 8 lektionstimmar,
vilket för meddelande av en första grundläggande insikt — och mer kunde
med hänsyn till ämnesträngseln icke ifrågasättas — borde vara tillfyllest.

I anslutning härtill hava de sakkunniga föreslagit, att det sålunda
avgränsade ämnesområdet skulle upptagas i undervisningsplanen såsom
särskilt ämne med namnet »ekonomi- och samhällslära». Häri skulle då
inbegripas även den mer speciella ekonomikurs, som genomginges i andra
klassen.

Folkskolöverstyrelsen har i sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande
förklarat sig till alla delar instämma i de sakkunnigas uttalande i
detta hänseende.

Departe- De sakkunniga hava på ett enligt *min mening övertygande sätt på mentschefcn.

vjga^ nödvändigheten av att på ett mer enhetligt sätt ordna nykterhetsundervisningen
vid folkskoleseminarierna, särskilt genom att söka vinna
bättre utrymme för en planmässig undervisning i samhällslära. Den omläo-o-nin»
av seminarieundervisningen i framför allt ekonomilära, som i
sådant syfte föreslagits av de sakkunniga, synes mig i stort sett vara
lämplig och möjlig att genomföra. På enskildheterna i de sakkunnigas
förslag torde jag likväl ej heller här böra ingå, då sagda förslag ju är av
rent fackligt pedagogisk natur och riksdagens medverkan för dess genomförande
i den ena eller andra formen ej är erforderlig. Innan slutligt
beslut i frågan fattas, måste förslaget givetvis allsidigt prövas i samverkan
med vederbörande fackmyndighet, och det är min avsikt att vidtaga
härför erforderliga åtgärder.

57

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

De sakkunniga övergå härefter (sid. 97—132) till att behandla frågan ^nfng för
om åtgärder för fortsatt utbildning av de lärare, som hava att meddela lärare,
undervisning rörande nykterhetsfrågan.

Till en början frainhålles, att ett behov av fortbildning gör sig gällande
i fråga om alla undervisare, och erinras om att det allmänna på
flerahanda sätt sökt tillgodose nämnda behov. Särskilt stort hade, säga
de sakkunniga, behovet av fortsatt utbildning varit för dem, som meddelade
nykterhetsundervisning, helst som ju den utbildning, som hittills i regeln
kommit blivande undervisare i nykterhetsfrågan till del, varit behäftad
med åtskilliga brister och för vissa kategorier ingen som helst utbildning
av denna art förekommit. I fråga om alla dessa lärare gällde, att de för
att kunna fylla den undervisningsuppgift på ifrågavarande område, som
ålegat och ålåge dem, varit hänvisade att genom fortsatta studier vidga
sina kunskaper eller eventuellt förskaffa sig sådana. I dessa fall hade
alltså åtgärder för anordnande av fortsatt utbildning varit synnerligen
behövliga och nyttiga.

De sakkunniga erinra härefter om de kurser, som hittills haft att Ijlrar''£ur»er
fylla en uppgift som fortbildningskurser på nu ifrågavarande område, nämligen
de sedan flera år tillbaka av centralförbundet för nykterhetsundervisning
årligen anordnade sommarkurserna. Å sid. 98—100 i sitt betänkande
lämna de sakkunniga en redogörelse för nämnda kursers historia,
organisation m. m. och återgiva (sid. 100 — 102) flera omdömen om kurserna.
För egen del anföra de sakkunniga, att kurserna varit av stor
betydelse för nykterhetsundervisningen i vårt land, dels emedan de erbjudit
den så gott som enda möjligheten för undervisare på nykterhetsområdet
att åtminstone ur vissa synpunkter vinna en mera planmässig och ordnad
utbildning för sitt värv, och dels emedan de i fråga om anordningen av
dylik utbildning otvivelaktigt givit en erfarenhet, som kunde med stor
fördel utnyttjas, då det gällde att omlägga nykterhetsundervisningen inom
och utom skolan.

De sakkunniga undersöka därefter, huruvida kurser av liknande art
som de nyss nämnda kunna anses erforderliga, även om den grundläggande
utbildningen av lärare å nykterhetsområdet blir tillfredsställande
ordnad. Då de sakkunnigas yttrande i denna punkt synes mig utredande
och av särskild betydelse för frågans bedömande, torde jag få återgiva
detsamma i dess helhet (sid. 102—104). Det lyder sålunda:

Vad beträffar frågan om sommarkursernas fortbestånd, bör densamma
enligt de sakkunnigas mening ses ur två synpunkter, nämligen med hänsyn
till dels det närvarande och under den närmaste tiden väntade be Bihatig

till riksdagens protokoll It) 19. 1 samt. 232 höft. (Nr 262.) 8

58

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

hovet av fortsatt utbildning å ifrågavarande område, dels ock det framtida
behovet i nämnda hänseende. Tydligt är, att en möjligen skeende omläggning
av den grundläggande utbildningen av undervisare i nykterhetsfrågan
ej kan omedelbarligen genomföras och att några mer avsevärda
resultat därav först efter någon tids förlopp kunna väntas. Under den
övergångstid, som man således måste räkna med, kommer uppenbarligen
behovet av fortbildning i nämnda hänseende att vara ungefär lika stort
som under nuvarande förhållanden samt anstalter för dess tillgodoseende
vara nödvändiga. De sakkunniga instämma alltså med 1914 års sakkunniga
däri, att kurser för ifrågavarande ändamål böra fortfarande anordnas.
Vad därefter beträffar behovet för en mera avlägsen framtid av sådana
fortbildningskurser, kan det måhända synas, som om dylik fortsatt utbildning
skulle bliva alldeles överflödig, därest frågan om anordningen av den
grundläggande utbildningen på nu ifrågavarande område blir tillfredsställande
löst — lösningen må nu vinnas på det sätt de sakkunniga föreslagit
eller till äventyrs på någon annan väg. En sådan åsikt har också
understundom uttalats. Enligt de sakkunnigas mening är emellertid en
dylik slutsats ej riktig. Aven om den nyssnämnda förutsättningen blir
fylld och väl fylld, kvarstår, synes det de sakkunniga, alltjämt ett behov
av ytterligare utbildning i nu berörda hänseende. Å ena sidan måste i
fråga om nykterhetsundervisningen liksom i fråga om andra ämnen alltid
för en samvetsgrann undervisare föreligga ett krav på att få sina tidigare
inhämtade kunskaper uppfriskade, och å andra sidan medför den även på
detta område alltjämt fortgående utvecklingen ett oavvisligt behov för läraren
att sättas i tillfälle att taga del av denna utvecklings resultat, med
ett ord att följa med.

Ett liknande behov av fördjupad utbildning på nykterhetsundervisningens
område föreligger enligt de sakkunnigas mening ytterligare för
vissa personer — exempelvis militära befattningshavare av olika slag —
vilka på grund av sin tjänsteställning hava att utöva en lärarverksamhet,
som i vissa hänseenden är jämförlig med lärares vid läroanstalter. Slutligen
böra därjämte ihågkommas föreståndarna för och lärarna vid skeppsgosseskolorna,
numera organiserade som högre folkskolor.

Redan nu angivna omständigheter synas alltså de sakkunniga starkt
tala för att kurser, ägnade att meddela dylik utbildning, fortfarande anordnas.
Emellertid torde denna- fråga ej böra ses enbart ur synpunkten
av behovet av fortsatt utbildning på den rena nykterhetsundervisningens
område, den bör ses ur den större synpunkten av nykterhetsspörsmålets
samband med andra, för undervisningen betydelsefulla ämnen av allmännare
räckvidd, och man bör således se till, huruvida icke en fortsatt utbildning
i dessa senare ämnen kan gagnas genom de kurser, varom nu är fråga.

59

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

I detta senare hänseende vilja de sakkunniga fästa uppmärksamheten
vid att genom 1918 års riksdags beslut om upprättande av praktiska ungdomsskolor
för en stor kategori av lärare behovet av fortbildningskurser
i vissa ämnen har långt starkare än förut framträtt, nämligen för den
organiserade fortsättningsskolans lärare. Särskilt nämnda skolas starka
krav på undervisning i inedborgarkunskap medför uppenbarligen för läraren
behov av vidgade och fördjupade kunskaper i samhällslära. Då nu,
såsom de sakkunniga i det föregående mer än en gång betonat, detta ämne
synes vara i alldeles särskild grad ägnat att giva rum för en verkligt god
och fruktbringande nykterhetsundervisning, är det tydligt, att åtgärder för
tillgodoseende av fortsatt undervisning rörande nykterhetsspörsmålet skulle
kunna lända även samhällsläran till nytta. Med andra ord, enligt de sakkunnigas
mening böra de förhandenvarande behoven av fortbildning å nu
nämnda båda undervisningsområden kunna åtminstone i viss utsträckning
samtidigt tillgodoses.

O n _

Men i ännu ett annat avseende lära fortbildningskurser av nu ifrågavarande
slag kunna bliva undervisningen i fortsättningsskolan, liksom även
och ej minst undervisningen i den egentliga folkskolan, till gagn. De
sakkunniga syfta här på ämnet hälsolära, som ju enligt det nyligen antagna
förslaget skulle få plats i fortsättningsskolans undervisning. Nykterhetsspörsmålet
har ju, såsom förut framhållits, anknytningspunkter med
hälsoläran, och en fördjupad nykterhetsundervisning bör således tydligen
taga hänsyn även till de hygieniska synpunkterna och på så sätt förbinda
sig med den fortsatta utbildningen i hälsolära. Det bör här framhållas,
att, såsom av det föregående framgår, detta förhållande ju alltjämt varit
uppmärksammat vid anordnandet av centralförbundets för nykterhetsundervisning
sommarkurser, som givit en ganska väsentlig plats även åt den
hygieniska undervisningen, och betonats jämväl av 1914 års sakkunniga.
Alla nu anförda omständigheter tala för anordnandet av en — lämpligen
i form av kurser lämnad — fortsatt utbildning, som kan gagna såväl nykterhetsundervisningen
som undervisningen i samhällslära och hälsolära.

Om de sakkunniga sålunda anse, att de här ifrågavarande kurserna
alltjämt böra ingå som ett led i lärarnas fortbildning, så är härmed ingalunda
sagt, att dessa kurser även för framtiden böra erhålla samma innehåll,
som nu föreslås. Snarare är det nödvändigt, att kursplanerna tid
efter annan underkastas en revision. Allt eftersom undervisningen vid
seminarierna hunnit omorganiseras, så att de därifrån utgående lärarna
erhållit eu god utbildning i hithörande ämnen i enlighet med de sakkunnigas
förslag, kunna kurserna erhålla ett mindre elementärt och i de före c*1

O •

liggande ämnena djupare inträngande innehåll.»

60

1. Social
kurs.

Hygienisk

kurs.

Kungl. May.ts Proposition Nr 262.

De sakkunniga påpeka så två punkter, på vilka kritik riktats mot de
hittills pågående sommarkurserna, nämligen dels att det sociala momentet
varit för litet tillgodosett å deras program, dels att ett allt för rikhaltigt
kunskapsstoff hopats under den för kurserna avsedda tiden. Dessa olägenheter
kunde enligt de sakkunnigas mening ej helt undvikas, så länge kursernas
nuvarande grundanordning kvarstode, och det syntes under sådana
förhållanden de sakkunniga nödvändigt, att en viss omläggning av kurserna
töretoges.

Med hänsyn till det synnerligen viktiga önskemålet att i möjligaste
mån begränsa tiden för ifrågavarande kurser läge det, säga de sakkunniga,
närmast till hands att ur de gamla kursernas mycket rikhaltiga lärostoff
urskilja de delar av den vid kurserna lämnade speciella undervisningen
rörande nykter hetsfrågan, som vore de för nykterhetsundervisningen ojämförligt
viktigaste, nämligen dem som omfattade nämnda frågas sociala
moment. Dessa delar borde ytterligare vidgas genom att ställas mot bakgrunden
av den allmänna samhällskunskapen samt alltså kompletteras med
dithörande delar av densamma. Det sålunda angivna lärostoffet ansåge de
sakkunniga vara i avseende å omfånget så avpassat, att det kunde medhinnas
inom den tid, som de sakkunniga ansåge önskvärd i fråga om dylika
kurser och som ej borde överskrida en månad.

Av de gamla kursernas undervisningsområde återstode emellertid, fortsätta
de sakkunniga, ett väsentligt parti, nämligen den naturvetenskapliga
delen. Denna del hade för den fortsatta lärarutbildningen beträffande
nykterhetsfrågan ej tillnärmelsevis den betydelse som de sociala momenten.
De sakkunniga anföra såsom stöd för detta sitt omdöme ett par uttalanden
av kursdeltagare, som visa, att även enligt deras mening sommarkursernas
naturvetenskapliga delar vore mycket nyttiga för lärarfortbildningen i motsvarande
ämnen men däremot av jämförelsevis ringa betydelse för nykterhetsundervisningen.
Den mycket utförliga behandling, som hittills vid
sommarkurserna ägnats åt de naturvetenskapliga ämnena, kunde alltså
enligt de sakkunnigas mening ej anses nödvändig för en klar uppfattning
av alkoholfrågan i och för sig men vore däremot, åtminstone till vissa
delar, väl motiverad, om hälsoläran gjordes till det centrala och ett kapitel
om den medicinska vådan av missbruk av njutningsmedel — alltså även
kaffe- och tobaksmissbrukets skadeverkan — inrycktes däri. Hälsoläran
vore, ansåge de sakkunniga, i och för sig ett så viktigt ämne, att den
krävde en framskjuten plats, även om ingen som helst nykterhetsundervisning
skulle vara anknuten därtill. Biologilärarna, åt vilka undervisningen
i hälsolära i regeln torde komma att anförtros, måste således hava
ett stort behov av att få ökad utbildning i nämnda ämne i synnerhet

61

Kumjl. Maj:ts Proposition Nr 262.

under nuvarande förhållanden, då ingen för dem avsedd universitetsundervisning
däri funnes att tillgå. Och även om i sinom tid sådan undervisning
komme till stånd, vore det för nämnda lärare av vikt att hava tillfälle
till fortbildning på ifrågavarande område och därigenom förhjälpas
att hålla sina tidigare förvärvade kunskaper vid makt. Under sådana förhållanden
ansåge de sakkunniga det vara synnerligen behövligt, att en
särskild kurs i hälsolära anordnades. Ehuru en dylik kurs av nyss angivna
skal ej kunde anses vara av någon mera central betydelse för nykterhetsundervisningen,
hade de sakkunniga likväl ansett sig hava anledning
att framställa förslag i sådant hänseende, då ju en dylik anordning otvivelaktigt
läge inom ramen för de sakkunnigas uppgift och de båda slagen
av kurser dock hade många inbördes anknytningspunkter.

Ifrågavarande kurs i hälsolära borde enligt de sakkunnigas mening
omfatta dels en ganska fyllig och allsidig framställning av själva hälsoläran,
dels ock undervisning i fysiologi till ungefär samma omfång som
hittills. En kurs av detta omfång kunde rymmas inom en tid av en månad.

Ytterligare två ämnen, anatomi och kemi, hade, såsom de sakkunniga
erinra, ingått i de hittillsvarande sommarkursernas undervisningsplan. För
en nykterhetsundervisning, som vore anordnad på sätt de sakkunniga förordat,
hade enligt de sakkunnigas mening dessa ämnen ringa betydelse,
och de eventuella behoven av fortbildning i desamma borde granskas i
sammanhang med frågan om fortbildning i övriga ämnen.

De sakkunniga föresloge alltså, att fortbildningskurser skulle anordnas
dels i samhällslära med nykterhetskunskap, dels i fysiologi och hälsolära.
De förstnämnda kurserna kunde lämpligen benämnas sociala kurser, de
sistnämnda hygieniska.

Beträffande frågan, hur ofta dylika kurser böra anordnas, framhålla
de sakkunniga (sid. 107), att behovet av fortbildning i samhällslära av
flera skäl vore särskilt framträdande, i synnerhet om nykterhetsundervisningen
i skolorna bleve omlagd så, att det sociala momentet finge den
övervägande vikt för sagda undervisning, som de sakkunniga avsett. I
sådant fall komme skolundervisningen i nykterhetsfrågan att i stor omfattning
läggas i händerna på andra lärare än nu, och för dessa lärare, som
förut i allmänhet fått ringa eller ingen utbildning för en dylik undervisning,
måste då nödig undervisning i samhällslära anordnas. Den sociala
kursen borde alltså hållas väsentligt oftare än den hygieniska, och de sakkunniga
ansåge därför dessa kurser kunna försöksvis så anordnas, att
under en tidrymd av tre år den sociala kursen hölles två gånger och den
hygieniska en gång. Den framtida erfarenheten finge utvisa, om någon
ändring i detta hänseende bleve behövlig.

62

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

I fråga om deltagare i berörda kurser anföra de sakkunniga, att kurserna
i främsta rummet vore avsedda för dem, som hade att i skolor av
olika slag svara för nykterhetsundervisningen, d. v. s. huvudsakligen för
lärare vid de under läroverks- och folkskolöverstyrelsernas inseende stående
läroanstalterna. Emellertid borde enligt de sakkunnigas mening tillträde
till dessa kurser efter särskild omprövning lämnas även åt vissa
andra, i det föregående omnämnda personer, vilka på grund av sin tjänsteställning
hade att utöva en verksamhet, som i vissa hänseenden kunde
jämföras med lärares.

De sakkunniga hava tänkt sig, att kurserna skulle vara gemensamma
för alla till deltagande i kurserna eljest berättigade personer, oavsett deras
förutbildning. I fråga om den sociala kursen anse de sakkunniga ingen
ovisshet i detta hänseende behöva förefinnas, medan däremot beträffande
den hygieniska kursen viss tvekan kunde uppstå rörande lämpligheten att
sammanföra läroverks- och seminarielärare samt folkskollärare, närmast
med tanke på olikheten i förutbildning i biologi. I avseende å ämnet
hygien däremot vore skillnaden i förutbildning i allmänhet mindre avsevärd,
i synnerhet så länge den akademiska lärarutbildningen i nämnda
ämne ej vore ordnad på ett tillfredsställande sätt. Tills vidare torde alltså,
anse de sakkunniga, de hygieniska delarna av ifrågavarande kurs kunna
göras gemensamma för alla deltagare, medan det däremot beträffande
ämnet fysiologi borde stadgas, att de deltagare, som hade vederbörligen
styrkt utbildning i detta ämne, borde kunna befrias från motsvarande
delar av kursen. Möjligt vore ju, att, när i en framtid den hygieniska
lärarutbildningen vid universitetet och andra högre utbildningsanstalter
blivit väl ordnad, även den hygieniska delen av ifrågavarande lärarkurs
bleve relativt överflödig för biologilärarna. Dock borde enligt de sakkunnigas
åsikt kursen alltjämt komma att även för dessa lärare vara nyttig
och behövlig såsom repetitorium och för att sätta dem i tillfälle att följa
utvecklingen på området.

Beträffande antalet deltagare vid kurserna anföra de sakkunniga, att
någon starkare begränsning ej vore erforderlig i fråga om de sociala kurserna,
då undervisningen vid dessa kurser borde bedrivas uteslutande i
form av föreläsningar. Vid de hygieniska kurserna åter måste undervisningen
i ej ringa utsträckning bestå i laborationer och demonstrationer,
vilka krävde ett visst mått av individuell handledning och således ej tillläte
ett allt för stort antal deltagare. I samband härmed betona de sakkunniga
vikten av viss begränsning av deltagarantalet för att lämna möjlighet
för lärarna vid sistnämnda kurser att åtminstone i någon mån

63

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

komma i personlig beröring med sina elever och därigenom något lära
känna dem och deras personliga behov.

Under erinran att kurserna hittills alltid hållits i Stockholm, anföra
de sakkunniga, att dera omständigheter talade för en sådan anordning,
men att det vore önskvärt, att den sociala kursen understundom förlädes
också till lämpliga platser i landsorten, särskilt emedan därigenom för
många intresserade möjligheterna till deltagande i kursen skulle väsentligt
ökas. Givetvis borde man av nu antydda skäl vid val av förläggningsort
söka tillgodose olika delar av landet. Vad åter den hygieniska kursen beträffade,
talade mycket för att densamma i regeln anordnades i Stockholm.
Den teoretiska hygienundervisningen borde nämligen såsom hittills skett
belysas genom demonstration av goda lokala hygieniska inrättningar av
olika slag samt annan hygienisk åskådningsmateriell, och tillgången härå
vore givetvis i allmänhet ojämförligt större i en storstad än annorstädes.
Med hänsyn härtill ansåge de sakkunniga, att den hygieniska kursen knappast
kunde med fördel anordnas annat än i Stockholm samt möjligen i en
eller annan av de övriga större städerna.

Kurserna borde, anse de sakkunniga, liksom hittills anordnas sommartiden,
främst på grund därav att såväl lärare som deltagare då i regeln
vore lediga från sitt vanliga arbete. Svårigheter hade emellertid mången
gång yppat sig för en betydelsefull deltagarkategori, nämligen folkhögskollärarna,
att under nämnda tid deltaga i kurserna. De sakkunniga ansåge
väl, att det knappast vore möjligt att av hänsyn till nämnda deltagare
förlägga kurserna till för dem lämplig tid, men ville framhålla
önskvärdheten av att vad som vore möjligt gjordes för att för folkhögskollärarna
underlätta deltagandet i nämnda kurser.

De sakkunniga övergå därefter till frågan om kursernas närmare
anordning (sid. 110—115).

I fråga om den sociala lärarkursens innehåll och läggning hänvisa de
sakkunniga till ett av dem utarbetat förslag till föreläsningsplan för densamma.
Förslaget återfinnes å sid. 222—223 i de sakkunnigas betänkande.
Såsom allmän motivering till förslaget anföra de sakkunniga: »Förslaget*

avser naturligtvis icke att tjäna som ett i alla detaljer bindande direktiv
utan allenast att illustrera kursens allmänna karaktär och i övrigt att
tjäna till en viss ledning vid den detaljerade utformningen av densamma.
Såsom redan det föreslagna namnet angiver, avser kursen företrädesvis att
belysa alkoholproblemet som samhällsproblem. Emellertid har det ansetts
behövligt att inledningsvis belysa även alkoholens individuella medicinska

64

Kutig!. Majits Proposition Nr 262.

och psykologiska skadeverkningar, därvid dock endast medtagits så mycket,
som är nödvändigt för en allmän orientering inom dessa områden, särskilt
för klarläggande av de personligt-individuella förutsättningarna för de viktigare
sidorna av nykterhetsfrågan som samhällsproblem. Under behandlingen
av alkoholens psykologiska verkningar böra givetvis — såsom planen
angiver — inordnas även vissa etiska synpunkter och utredningar; andra
etiska moment, särskilt av social-etisk innebörd, torde bäst komma till sin
rätt i naturligt samband med den etiska betraktelsen berörande detaljer i
klarläggandet av alkoholproblemet från social synpunkt; sålunda böra lämpligen
etiska synpunkter flerstädes beröras vid utredningen av alkoholens
sociala skadeverkningar, och den viktiga frågan om det personliga föredömets
betydelse för nykterhetens främjande belyses naturligast i samband
med en skildring av det organiserade nykterhetsarbetet.

Den nu ifrågavarande kursen avser ju som huvudföremål en utredning
av alkoholproblemet från social synpunkt. I densamma har emellertid,
som av föreläsningsplanen framgår, inrymts även åtskilligt, som avser en
orientering jämväl över vissa mera centrala områden av den moderna samhällsläran.
Givetvis hava de sakkunniga varit angelägna att ytterst inrikta
de skilda momenten på belysning av alkoholproblemet såsom huvudföremålet
för den meddelade undervisningen. Men det är uppenbart, att
kursen med dess i föreläsningsplanen angivna läggning likväl i viss mån
erhåller karaktären av en social kurs i mera vidsträckt bemärkelse. Såsom
de sakkunniga förut framhållit, bör detta emellertid anses endast kunna
vara till fördel. Kursen blir härigenom särskilt ägnad att vidga och fördjupa
den sociala insikten hos kursdeltagarna, ett syfte så mycket mer
behjärtansvärt, som å ena sidan samhällsläran som läroämne inom olika
skolformer får och — efter de sakkunnigas bestämda övertygelse — måste
få en allt större betydelse och å andra sidan hittills litet eller intet är
åtgjort för lärarnas förutbildning på detta allt mer uppmärksammade
undervisningsområde.»

De sakkunniga lämna därefter en detaljerad motivering till sitt förslag
till grundplan för den sociala kursen. Jag torde i fråga härom få
hänvisa till de sakkunnigas betänkande. I

I fråga om den hygieniska kursen hänvisa de sakkunniga till den vid
sommarkurserna nu pågående undervisningen i fysiologi och hälsolära. Någon
ändring av omfattningen av denna undervisning anse de sakkunniga ej
behövlig liksom ej heller i fråga om dess innehåll. Vad närmast gällde
hälsoläran, ansåge de sakkunniga sig böra i detalj hänvisa till den nuvarande,
av kursledaren i detta ämne, professor Wirgin utarbetade planen

Kungl. Maj:ts- Proposition Nr 262.

65

för denna undervisning, vilken plan återgives å sid. 242—259 i de sakkunnigas
betänkande. Sagda plan anknöte sig, säga de sakkunniga, väl
till det förut omnämnda förslaget till läroplan vid den tilltänkta akademiska
kursen i hygien för blivande biologilärare och vore således härigenom
särskilt ägnad att tjäna den avsedda fortbildningen.

Från åtskilliga håll hade, säga de sakkunniga, uttalats önskvärdheten
av att kursdeltagarna ägde tillgång till litteratur på de undervisningsområden
kurserna berörde, samt att grundlinjer till de kommande kursföreläsningarna
ävensom anvisningar på lämplig litteratur i god tid före kursernas
början tillställdes deltagarna, som därigenom skulle få möjlighet
till någon förberedelse på egen hand samt sedermera även till repetition
av det under kursen genomgångna. Med framhållande att detta önskemål
vore väl berättigat, föreslå de sakkunniga alltså, att till deltagarna måtte
utsändas — jämte grundlinjer för kurserna — en P. M. innehållande dels
upplysningar angående lämplig käll-litteratur, dels ock anvisningar på sådana
partier i densamma, som ägnade sig för genomgång eller repetition.

De sakkunniga erinra vidare om att i samband med sommarkurserna
under senare år hållits några metodiska föreläsningar i vissa för nykterhetsundervisningen
betydelsefulla skolämnen. En dylik åtgärd borde, anse
de sakkunniga, även för framtiden vidtagas, och över huvud taget borde
det rent pedagogiska momentet vid kurserna något mer uppmärksammas
än hittills. Av deltagarna hållna prov- eller övningslektioner anse de sakkunniga
likväl i regeln vara av ringa värde men förorda ett antal mönsterlektioner
vid kurserna, närmast såsom illustrationer till de metodiska
föreläsningarna och hållna av lämplig lärare, som undervisar sina egna
lärjungar. I anslutning till föreläsningarna borde anordnas dels demonstrationer
av undervisningsmateriell, dels diskussioner.

De sakkunniga hava behandlat även frågan om kontroll över kursdeltagarna.
Så skarp kontroll, som hittills utövats vid sommarkurserna, finna
de sakkunniga ej behövlig med hänsyn till deltagarnas mognade ålder och
stadgade levnadsställning. Däremot anse de sakkunniga den i detta hänseende
behövliga kontrollen helst böra vinnas genom att söka så mycket
som möjligt intressera deltagarna för kurserna och föranleda dem till
aktivt deltagande i arbetet. De sakkunniga angiva flera olika sätt, varpå
detta mål skulle kunna nås, men betona, att formerna för deltagarnas personliga
medverkan i kursarbetet borde av ledning och lärare avpassas efter
omständigheterna i de olika fallen.

Ett dylikt personligt, aktivt deltagande förutsatte emellertid, påpeka
de sakkunniga, en ganska väsentlig ändring i fråga om arbetstiderna vid

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 232 höft. (Nr 262.) 9

66

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

kurserna. För att lämna tillräckligt rum för deltagarnas självverksamhet
borde den dagliga arbetstiden lämpligen förkortas, och den dagliga undervisningen
borde därför ej få omfatta mer än högst fyra timmar, varigenom
deltagarna kunde erhålla tillfälle till självstudier och till förberedelse för
de förut omnämnda sammanträdena.

De sakkunniga erinra vidare, att från deltagare i sommarkurserna
framställts önskemål, att tillfälle måtte beredas kursdeltagarna att efter
avslutad kurs avlägga något slags kunskapsprov, eventuellt värdesatta
genom betyg. För egen del hava de sakkunniga anfört, att för kursdeltagarna
provs avläggande vore önskvärt, om därmed följde rätt att erhålla
— eventuellt graderade — betyg, vilka kunde vid behov åberopas som
merit. De önskemål i sådan riktning, som framställts, hade, säga de sakkunniga,
särskilt berättigande för folkskollärarna, som ju i regeln hade
jämförelsevis få tillfällen att öka sina vitsordade meriter. Frågan om provs
lämplighet ur meritsynpunkt borde emellertid ses i samband med hela
fortbildningsspörsmålet, som ju fått särskild aktualitet genom 1918 års
riksdags beslut om upprättande av praktiska ungdomsskolor. Härom hade
de sakkunniga redan i annat sammanhang erinrat. Ehuru de sakkunniga
vore medvetna om de svårigheter, som utan tvivel komme att visa sig i
fråga om anordnandet av prov för kursdeltagarna, och på den grund varit
mycket tveksamma beträffande lämpligheten därav, hade de sakkunniga
likväl under för handen varande omständigheter ej ansett sig böra avstyrka
dylika prov.

De sakkunniga omnämna därefter olika sätt, varpå prov skulle kunna
avläggas, men yttra, att de ej ansett det lämpligt att framlägga något detaljerat
förslag beträffande provens avläggande, då denna fråga ej borde
lösryckas ur sitt naturliga sammanhang med spörsmålet om anordnande
av fortbildningskurser i allmänhet. Med hänsyn till det jämförelsevis preliminära
stadium, varpå sistnämnda spörsmål under nuvarande omständigheter
befunne sig, vore det alltså lämpligast att ej beträffande en detalj
taga avgjord ställning. De sakkunniga ville därför föreslå, att under de
närmaste åren försök gjordes med anordnade av fakultativa prov vid sommarkurserna.
Härvid borde, i den mån så kunde ske, hänsyn tagas till
det sått, varpå frågan om fortbildningskurser i allmänhet bleve ordnad.
De erfarenheter, som dylika försök komine att lämna, borde sedermera
vara vägledande, då det gällde att fatta slutligt avgörande i denna fråga.

De sakkunniga övergå slutligen till kostnadsfrågan och lämna först
en översikt över det sätt, varpå de hittills av riksdagen till anordnande

Ans''ag.

67

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

av sommarkurser anslagna medlen disponerats. Härom yttra de sakkunniga
(sid. 119—123) följande:

»De hittillsvarande sommarkurserna hava, som nämnts, bekostats med
medel, som för varje år beviljats av riksdagen. Under de senare åren har
det härför utgående anslaget utgjort 56,000 kronor, därav högst 23,000
kronor till kurser för seminarielärare m. fl. och högst 33,000 kronor till
kurser för folkskollärare. Riksdagen har därjämte medgivit, att de under
åren 1914—1919 uppkomna besparingarna å sagda anslag finge efter
Ivungl. Maj:ts bestämmande användas till anskaffande och revision av
materiell för nykterhetsundervisningen. Arvodet till kursledare i båda
kurserna har utgått med 30 kronor för varje föreläsningstimme (för föreläsning,
gemensam för båda kurserna, har beräknats 15 kronor för vardera
kursen) samt med 10 kronor för varje demonstrations- eller laborationstimme.
Till arvode för amanuenser åt kursledare har utgått ett belopp av
högst 1,850 kronor. Kursdeltagarna hava, som nämnts, i viss utsträckning
uppburit understöd under tiden för kurserna. Åt högst 20 deltagare i
kursen för seminarielärare m. fl. har utgått dagtraktamente med 8 kronor
för kursdag jämte resekostnadsersåttning enligt bestämmelserna för femte
klassen i gällande resereglemente, dock ej för resan Stockholm—Uppsala
och åter. Tillägg för sovplats och transport av resgods har icke utgått.
Till deltagarna i folkskollärarkurserna åter — vilkas antal bestämts böra
vara högst 100 — har utgått dagtraktamente med 4 kronor jämte resekostnadsersättning,
beräknad på sätt nyss angivits, dock ej åt annan än
den, som styrkt, att landsting eller kommun lämnat ett tillskott till dagtraktamentet
av minst 2 kronor för kursdag. Landstingens anslag för nu
nämnda ändamål uppgingo, enligt vad de sakkunniga inhämtat, för år
1918 till sammanlagt 7,056 kronor, varjämte ett landsting anslagit 800
kronor att användas till anordnande av populärvetenskapliga nykterhetsföreläsningar
eller nykterhetskurser inom länet eller till stipendier för
deltagande i lärarkurserna. Även kommuner torde ej sällan anslå medel
till reshjälp o. d. åt deltagare. De belopp, som i sådant syfte utgått,
hava de sakkunniga ej kunnat utröna.

Vid beräkningen av kostnaderna för de båda för lärare avsedda kurser,
som de sakkunniga i det föregående föreslagit, hava de sakkunniga i stort
sett utgått från liknande utgångspunkter som hittills skett, ehuru de sakkunniga
tänkt sig vissa ändrade bestämmelser. Vad först den sociala
kursen beträffar, hava de sakkunniga beräknat i genomsnitt samma arvode
för föreläsningstimme, som hittills utgått, eller 30 kronor. Såsom framgår
av de sakkunnigas förslag, skulle ett antal timmar ägnas åt diskussioner,

Den social*
kursen

68

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

metodiska övningar o. d. För ledning av dylika sammanträden torde böra
iitgå 10 kronor för timme, d. v. s. samma arvode, som för närvarande
utgår för demonstrations- och laborationstimme. Föreläsningstimmarnas
antal synes kunna beräknas till 100, medan antalet timmar för diskussioner
m. m. bör kunna begränsas till 25. Enligt de sakkunnigas mening bör
dagtraktamente fortfarande utgå till kursdeltagare, tillhörande de kategorier,
för vilka sommarkurserna hittills varit avsedda, d. v. s. lärare och
lärarinnor vid de under läroverks- och folkskolöverstyrelsernas inseende
stående läroanstalterna. Hittills hava, som sagt, deltagarna i kursen''för
seminarielärare m. fl. uppburit något högre dagtraktamente än deltagarna
i folkskollärarkursen. Särskilt med hänsyn därtill, att enligt de sakkunnigas
förslag den sociala kursen skulle vara gemensam för såväl läroverksoch
seminarielärare som folkskollärare o. d., synes någon skillnad i avseende
å dagtraktamentets storlek ej böra förekomma. Vid övervägande av det
belopp, som kunde anses skäligt, hava de sakkunniga stannat vid 7 kronor.
Emellertid torde man böra utgå från att några deltagare äro bosatta på
den ort, där kurs pågår. Till dessa deltagare synes ett lägre dagtraktamente
böra utgå; de sakkunniga vilja härför föreslå hälften av det till
de Övriga deltagarna utgående arvodet, eller 3 kronor 50 öre. I fråga
om dagtraktamentet till de i kurserna deltagande folkskollärare, som ''ej
äro bosatta å kursorten, bör stadgas, att endast två tredjedelar skola utgå
av statsmedel och att det återstående beloppet såsom hittills bör lämnas
av landsting eller kommuner. Reseersättningen torde böra utgå såsom hittills.
Vid beräkningen av totalsumman av utgifter för kurserna hava de
sakkunniga . antagit reseersättningarna uppgå till i genomsnitt 50 kronor
för varje till sådan ersättning berättigad deltagare. Såsom förut anförts,
anse de sakkunniga ej något maximiantal deltagare i dessa kurser böra
uttryckligen fastställas. Däremot bör antalet av de deltagare, till vilka
understöd skall utgå, fixeras. I detta hänseende hava de sakkunniga ansett
lämpligt föreslå, att understöd må tilldelas högst 100 deltagare från de
under folkskolöverstyrelsens inseende ställda läroanstalterna och högst 25
deltagare från allmänna läroverk och därmed jämförliga läroanstalter. Vid
beräkningen av kostnaderna för kursen hava de sakkunniga utgått ifrån
att av de förstnämnda 100 deltagarna 90 skulle mottagas från annan
ort än den, där kursen hålles, och 10 från kursorten. I övrigt hava de
sakkunniga förutsatt, att medel skulle utgå till grundlinjer och annat
tryck, till städning av kurslokal m. m. samt för oförutsedda utgifter. I
följande tablå äro samtliga statsverkets kostnader för en social kurs hopförda:

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262. 69

Arvode till föreläsare, 100 timmar å kr. 30: — i genomsnitt för föreläsn. kr. 3,000: —

» » » 25 » » » 10: — (diskussioner o. dyl.) » 250: —

Dagtraktamente till 90 deltagare » » 7:— för dag i 30 dagar, 2/8

av detta belopp .................................................................................... » 12.600: —

Dagtraktamente till 10 deltagare å kr. 3:50 för dag i 30 dagar ......... » 1.050: —

» i 25 » > » 7:— » » i 30 » * 5,250: —

Reseersättning till 115 » » » 50:—............................................. » 5,750: —

Tryckningskostnader (grundlinjer m. m.).............................•...................... » 1,500: —

Städning, uppassning in. m........................................................................ » 500: —

Oförutsedda utgifter .................................... ............................................. » 1,100: —

Summa kr. 31,000: —

Såsom framgår av tablån, har intet belopp för arvoden åt amanuenser
upptagits. Då enligt de sakkunnigas förslag inga demonstrationer eller
laborationer skulle förekomma vid de sociala kurserna, bortfaller behovet
av biträde åt förelåsarna.

I fråga om den hygieniska kursen hava de sakkunniga tillämpat i
stort sett samma beräkningsgrunder som beträffande den sociala kursen.
Såsom i det föregående anförts, hava de sakkunniga ej ansett sig böra föreslå
något bestämt deltagarantal till den hygieniska kursen. Då de sakkunniga
emellertid för beräkningen av kostnaderna för sagda kurs måst utgå ifrån
ett visst antal kursdeltagare, måste de sakkunniga taga i betraktande, att
av förut anförda skäl ej ett så stort antal deltagare kan mottagas vid den
hygieniska kursen som vid den sociala. Undervisningen vid den hygieniska
kursen är, som nämnts, avsedd att i stor utsträckning bestå i demonstrationer
och laborationer, vari ej allt för många personer kunna
samtidigt deltaga. Deltagarna måste därför uppdelas på grupper, omfattande
högst 25 personer var, och naturligen kunna endast några få sådana
grupper samtidigt mottagas. De sakkunniga hava vid beräkningen av kostnaderna
för sagda kurs utgått ifrån ett antal av 100 deltagare, motsvarande
4 sådana grupper. De allra flesta av deltagarna komma givetvis
att tillhöra de olika lärarkårerna, men tillfälle att deltaga bör ju, såsom
förut nämnts, beredas även vissa andra personer. De sistnämndas antal
torde kunna begränsas till ett 10-tal. De övriga 90 skulle alltså vara
lärare eller lärarinnor och i likhet med den sociala kursens deltagare erhålla
understöd. Liksom i fråga om sistnämnda kurs hava de sakkunniga
förutsatt, att plats lämnas för högst 25 lärare vid allmänna läroverk och
dylika läroanstalter och att av de övriga deltagarna ett 10-tal skulle
kunna väntas från respektive kursort. Likaledes har förutsatts, att en
tredjedel av kostnaderna för de deltagande folkskollärarnas dagtraktamenten
skulle — såsom i fråga om den sociala kursen — bestridas av veder -

2. Den
hygieniska
knrsen -

70

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

börande landsting eller kommuner. Kursens plan medför, såsom förut
sagts, att ett flertal timmar måste ägnas åt demonstrationer och laborationer,
medan antalet föreläsningar blir jämförelsevis ringa. För det förstnämnda
syftet hava de sakkunniga beräknat omkring 200 timmar, till
föreläsningar omkring 50 timmar. Det stora antalet demonstrationer och
laborationer medför givetvis behov av assistenter; ett anslag för assistentarvoden
är således behövligt. Assistentbiträde torde vara erforderligt under
förslagsvis 100 timmar, och arvodet torde böra beräknas efter 10
kronor för timme; för detta ändamål erfordras alltså ett belopp av 1,000
kronor. För nämnda demonstrationer m. m. torde därjämte komma att
behövas åtskillig förbrukningsmateriell, för vars bekostnad föreslås ett belopp
av 500 kronor. Hela kostnaden för statsverket för en hygienisk kurs
skulle alltså uppgå till följande belopp:

Arvode till föreläsare, 50 timmar å kr. 30: — i genomsnitt för förel. ... kr. 1,500: —

» för demonstrationer och laborationer, 200 timmar å kr. 10: —... » 2,000: —

Dagtraktamente till 55 deltagare å kr. 7: — för dag i 30 dagar, 2/s av

detta belopp......................................................................................... » 7,700: —

Dagtraktamente till 25 deltagare ä kr. 7: — för dag i 30 dagar ......... » 5,250: —

» »10 » » » 3:50 » » i 30 » » 1,050: —

Reseersättning till 80 deltagare å kr. 50: —............................................. » 4,000: —

Assistenttjänstgöring, 100 timmar å kr. 10: —.......................................... » 1,000: —

Förbrukningsmateriell ............................................................................... » 500: —

Tryckningskostnader (grundlinjer m. m.).................................................. » 1,500: —

Städning, uppassning m. m....................................................................... » 500: —

Oförutsedda utgifter .................................................................................... » 1.000: —

Summa kronor 26,000

Såsom framgår av det föregående, skulle kostnaderna för de av de
sakkunniga föreslagna kurserna sammanlagt uppgå till 57,000 kronor, således
1,000 kronor mera än för de två hittills anordnade sommarkurserna.
I själva verket uppstår emellertid genom de sakkunnigas förslag en väsentlig
kostnadsminskning, emedan, såsom i det föregående nämnts, de sakkunniga
ej tänkt sig båda kurserna anordnade under samma år, utan en social
kurs under två år å rad samt en hygienisk det tredje. Den årliga kostnaden
för kurser blir med sådan anordning betydligt reducerad. Det belopp,
som på detta sätt blivit så att säga disponibelt, hava de sakkunniga
tänkt sig kunna få användas för bekostande av två andra, av de sakkunniga
förslagna och enligt de sakkunnigas mening viktiga nya anordningar
till förbättrande av nykterhetsundervisningen och utbildningen av lärarkrafter
för densamma, nämligen den föreslagna föreläsningsverksamheten
samt de s. k. allmänna utbildningskurser, varom de sakkunniga komma
att framlägga förslag.

CO C

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

71

Vid bedömandet av de kostnader, som alltså skulle tillskyndas statsverket,
bör man erinra sig, att ifrågavarande kurser skulle komma att
få eu väsentlig betydelse ej blott för nykterhetsundervisningen utan även
för det mer omfattande syftemålet att utbilda lärarkrafter i samhällslära
och hälsolära, varigenom med samma kostnad derå olika viktiga ändamål
tillgodoses.»

I fråga om de sakkunnigas förslag beträffande lärarkurser har läroverksöver
styr elsen i sitt förut omförmälda utlåtande anfört följande:

De sakkunniga hava föreslagit vissa kurser för lärares fortsatta utbildning dels i
samhällslära med liykterhetskunskap, dels i fysiologi med hälsolära. Dessa kurser synas
i och för sig vara lämpligt avvägda särskilt med hänsyn till den begränsning i desamma,
som de sakkunniga vidtagit, och torde även vara väl behövliga för sådana
lärare, som icke vid sina akademiska studier haft tillfälle till motsvarande undervisning.
För någon tid framåt torde därför dylika kurser böra komma till stånd. Men i samma
mån som lärarna erhålla ifrågavarande utbildning i samband med sina övriga studier
för lärarkallet, torde dylika kurser icke bliva mera behövliga i dessa ämnen än i något
annat och därför så småningom endast behöva förekomma på samma sätt som de s. k.
feriekurserna i övriga ämnen.

Folkskolöverstyrelsen har tillstyrkt de sakkunnigas förslag. Likaså har
socialstyrelsen lämnat förslaget i fråga om kursernas organisation utan
erinran.

Styrelsen för centralförbundet för nykterhetsundervisning har i denna
fråga anfört följande:

De sakkunniga föreslå, att den nuvarande pedagogiska kursen i alkohologi med
samhällslära och hygien delas upp i två kurser, en social och en hygienisk. Från eu
synpunkt kan detta uppslag sägas vara praktiskt, i det att den nuvarande kursen varit
väl lång. Men å andra sidan torde mycket allvarliga olägenheter uppstå, därest två
olika kurser skulle hållas.

Först och främst skulle det för folkskollärarna vara förenat med stora olägenheter
att nödgas bevista två kurser, och man kan säkerligen förutsätta, att de flesta
lärare icke skulle komma att besöka mer än den ena, men det skulle innebära, att
dessa lärares utbildning bleve av ganska ensidig natur. För folkskollärarnas pedagogiska
utbildning måste det anses mycket önskvärt, att de genomgå en kurs såväl i
samhällslära som hygien, men förslaget om två kurser synes lägga svåra hinder i vägen
för detta måls förverkligande.

Visserligen kan det gent emot styrelsens uppfattning invändas, att en kurs, som
omfattar både hygienisk och sociologisk undervisning, skulle bli av olämplig längd.
Men styrelsen vill — i anslutning till professor Thunbergs utlåtande — framhålla, att
man genom ett rationellt utnyttjande av handböcker, tidskriftlitteratur o. s. v. och
genom en begränsning till de verkligt betydelsefulla momenten bör kunna möjliggöra,
att såväl det hygieniska som det sociologiska programmet hinner genomgås på cirka 5
veckor. Detta bör underlättas även därigenom, att den hittillsvarande undervisningen
i kemi och anatomi skulle komma att utgå. Det synes också obestridligt, att vid eu

Departementschefen -

72 Kungl. Maj ds Proposition Nr 262.

sådan anordning de hygieniska och sociala synpunkterna skulle på ett lyckligt sätt
komplettera varandra, varigenom deltagarnas uppfattning av nykterhetsfrågan bleve på
en gång mera allsidig och mera enhetlig.

Styrelsen finner det sålunda lämpligast, att samarbeta de båda programmen för
den sociala och hygieniska kursen till ett enda och uttalar den förvissningen, att ett
sådant program skulle bli av synnerligen god kvalitet.

Däremot har styrelsen vid granskning av förslaget till föreläsningsplan för den
sociala kursen funnit sig böra uttala det önskemålet, att själva förbudsproblemet måtte
belysas genom en särskild föreläsningsserie. Om man i likhet med herr Nordlund (i
utredningen om samhällslärans ställning, sid. 46), som sätter den sociala undervisningens
syfte att bl. a. framställa det fortlöpande praktiska socialpolitiska arbete, som
avser att lösa de för vår tid säregna sociala problemen, så lär man icke kunna undgå
att lämna en något så när utförlig redogörelse för rusdrycksförbudet, dess möjligheter
och förutsättningar, dess tekniska problem, arten av invändningarna däremot o. s. v.

De sakkunniga hava, såsom min nu lämnade redogörelse visar, föreslagit
en genomgripande omgestaltning av de hittills anordnade sommarkurserna
och hava därvid utgått ifrån att kurser för fortsatt utbildning
alltjämt äro av behovet påkallade. Härutinnan instämmer jag med de
sakkunniga. Att fortbildningskurser av denna art äro behövliga framför
allt under den närmare framtiden, torde ligga i öppen dag, då ju, såsom
jag redan haft tillfälle framhålla, de för lärarutbildningen i detta hänseende
erforderliga åtgärderna ej kunna omedelbart genomföras i hela sin
omfattning och dessutom något mer påtagligt resultat av desamma givetvis
ej kan påräknas förrän efter ytterligare någon tids förlopp. Under
sådana omständigheter är det uppenbarligen nödvändigt att genom det
allmännas försorg tillses, att så goda tillfällen till fortbildning som
möjligt beredas dem, som hava att meddela nykterhetsundervisning i de
olika slagen av läroanstalter. Läroverksöverstyrelsen har, såsom jag omnämnt,
ifrågasatt behovet i framtiden av dylika kurser och ansett dem
så småningom endast behöva förekomma på samma sätt som de s. k.
feriekurserna i övriga ämnen. Under erinran om vad de sakkunniga yttrat
i fråga om det framtida behovet i detta hänseende, vill jag för min del
säga, att det synes mig troligt, att sådant behov alltjämt kommer att förefinnas
men att det ingalunda torde vara osannolikt, att förändringar i avseende
å organisationen komma att visa sig lämpliga. Huruvida en dylik
omorganisation kommer att gå i den av läroverksöverstj^relsen förmodade
riktningen eller ej, torde knappast nu kunna bedömas.

De sakkunniga hava, såsom det föregående giver vid handen, kluvit
de hittillsvarande kurserna i två delar och sålunda erhållit två bestämt
skilda kurser, en social och en hygienisk. Denna de sakkunnigas åtgärd
är en klar konsekvens av de sakkunnigas förut angivna ståndpunkt i fråga

73

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

om nykterhetsundervisningen vid skolorna. Liksom där nämnda undervisnings
tyngdpunkt lagts på det sociala området, så vilja de sakkunniga
lämna en fortbildning, som till sitt innehåll står i samklang med skolundervisningen.
I enlighet med sin nämnda uppfattning hava de sakkunniga
också starkt betonat, att den av dem föreslagna hygieniska kursen
ej kunde anses vara av någon mera central betydelse för nykterhetsundervisningen
men att förslaget därom framlagts, emedan en dylik anordning
otvivelaktigt läge inom ramen för de sakkunnigas uppgift och de båda
slagen av kurser dock hade många inbördes anknytningspunkter.

Ett ytterligare stöd för sitt förslag om anordnande av två olika kurser
hava de sakkunniga haft däri, att de sammankopplat denna fråga med
det för närvarande synnerligen aktuella spörsmålet om fortbildningskurser
särskilt för fortsättningsskolans lärare och sålunda velat samtidigt tillgodose
flera viktiga ändamål.

De skäl, som av de sakkunniga anförts för den av dem förordade tudelningen,
synas mig så övertygande, att jag ansett mig böra instämma i deras
förslag i detta hänseende. Såsom jag i det föregående anfört, har styrelsen
för centralförbundet för nykterhetsundervisning ansett, att allvarliga olägenheter
skulle uppstå, om två olika kurser komme att hållas, dels emedan
det vore olägligt för folkskollärarna att bevista två kurser, dels emedan
nämnda lärares utbildning i sådant fall lätt kunde bliva ensidig. Styrelsen
föreslår därför, att kurserna skulle hopslås och progammen för de båda
kurserna samarbetas till ett.

Styrelsens förmodan, att många folkskollärare ej skulle komma att
bevista^ båda kurserna, torde ej vara osannolik. Visserligen är det önskvärt,
att sagda lärare måtte få så allsidig och god utbildning som möjligt,
men ur nykterhetsundervisning ens synpunkt synes det ej vara oundgängligt,
att läraren genomgår även den hygieniska kursen, då ju den sociala
kursen måste anses vara ojämförligt viktigare för nämnda undervisning.
Även må det framhållas, att sådana förhållandena nu äro, i fråga om
folkskollärarna behovet av fortbildning i social nykterhetskunskap torde
vara väsentligt större än i hälsolära, ej minst med hänsyn därtill, att vid
folkskoleseminarierna för närvarande torde vara i stort sett bättre sörjt
för undervisningen i sistnämnda ämne än i samhällslära. Vid bedömandet
av frågan, om en kurs bör vara anordnad eller ej, lärer hänsyn böra
tagas även till behovet hos andra kursdeltagare, i främsta rummet lärarna
vid de allmänna läroverken och därmed jämförliga läroanstalter. För dem
föreligger i regel intet behov av fortbildning i både samhällslära och
hälsolära, då ju undervisning i historia och i biologi vid dylika läroanstalter
sällan bestrides av samme lärare. På grund av vad jag nu anfört

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 232 höft. (Nr 262) 10

74

Kung1. Majl:s Proposition Nr 262.

samt med hänsyn till de av de sakkunniga förebragta skälen anser jag mig
ej kunna tillstyrka styrelsens förslag i nu ifrågavarande hänseende.

Beträffande de sakkunnigas förslag angående kursernas närmare anordning
har jag i det hela intet att erinra utan tillstyrker detsamma. Såsom
goda uppslag skulle jag vilja beteckna de sakkunnigas förslag, att det
rent pedagogiska momentet vid kurserna skulle bliva mera uppmärksammat,
samt tanken att draga kursdeltagarna in i arbetet till aktivt, personligt
deltagande. Jämväl de sakkunnigas förslag om anordnande av prov i
samband med kurserna synes mig värt beaktande. Att proven böra vara
frivilliga torde vara självfallet. Givetvis måste de under den första tiden
hava karaktären av försök.

Socialstyrelsen har, såsom jag redan anfört, förordat, att styrelse för
kurserna skulle utses av Kungl. Maj:t eller eventuellt av läroverks- och skolöverstyrelserna
gemensamt, medan de sakkunniga, som väl ansett att sagda
överstyrelser borde utse kursstyrelse, utgått ifrån att, därest ej alldeles
särskilda omständigheter skulle föranleda annat beslut, centralförbundet
för nykterhetsundervisning såsom hittills skulle utses att fullgöra kursstyrelses
åligganden. Någon anledning att på denna punkt frångå de sakkunnigas
förslag synes mig ej föreligga, så mycket mindre som även de
sakkunniga tänkt sig, att sagda överstyrelser skulle antaga kursstyrelser
(de sakkunnigas betänkande sid. 155) och olikheten mellan de sakkunnigas
och socialstyrelsens ståndpunkter således endast gäller centralförbundets
funktion. Ingen anledning synes mig emellertid vara att antaga, att icke
skolöverstyrelsen eller, därest sammanslagning av de båda skolöverstyrelserna
ej varder besluten, läroverks- och skolöverstyrelserna skola tillse, att
den omedelbara ledningen av kurserna handhaves på ett tillfredsställande
sätt, denna ledning må nu utövas av centralförbundet eller av annan kursstyrelse.

Vad därefter beträffar den av de sakkunniga gjorda kostnadsberäkningen
för de ifrågasatta kurserna, kan jag på de flesta punkter gilla densamma.
I ett hänseende anser jag likväl en jämkning böra göras. Såsom
i det föregående anförts, har hittills skillnad i fråga om dagtraktamentets
storlek gjorts mellan deltagarna i kursen för seminarielärare m.fl.
och deltagarna i folkskollärarkursen, i det att de förra av statsmedel erhållit
8 kronor och de senare 4 kronor jämte minst 2 kronor från landsting
eller kommun, således tillhopa minst 6 kronor. Då enligt de sakkunnigas
förslag de blivande kurserna skulle vara gemensamma för alla
slag av lärare, hava de sakkunniga föreslagit samma dagtraktamente för
alla deltagare, till vilka sådant understöd skulle utgå, och förordat 7 kronor.
Enligt min mening bör dagtraktamentet utgå med 8 kronor, varvid,

75

Kung/. Mcij:ts Proposition Nr 262.

såsom de sakkunniga föreslagit och hittills varit stadgat, till deltagande
folkskollärare böra av statsmedel utgå två tredjedelar av detta belopp
och den återstående tredjedelen lämnas av landsting eller kommun.
För de deltagare, som äro bosatta på kursorten, skulle dagtraktamentet
ökas till 4 kronor. Den i kostnadsberäkningen för den sociala kursen
upptagna posten »dagtraktamente till 90 deltagare» å 12,600 kronor bör
alltså ökas till 14,400 kronor och motsvarande post för den hygieniska
kursen ökas till 8,800 kronor. Posterna »dagtraktamente till 10 deltagare»
böra på samma sätt ökas från 1,050 kronor till 1,200 kronor för vardera
kursen. Slutsummorna bliva således för den sociala kursen 32,950 kronor
och för den hygieniska kursen 27,250 kronor. De bestämmelser, som hittills
varit gällande beträffande kursdeltagarnas rätt till resekostnadsersättning,
torde även framdeles böra meddelas. Liksom nu bör Kungl. Maj:t
utfärda de närmare föreskrifter rörande anslagets användning m. m., som
kunna vara erforderliga.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle endast en kurs anordnas årligen.
Det synes mig ur alla synpunkter lämpligast, att den kurs, som kommer
att hållas under år 1920, blir en social kurs, och böra följaktligen härför
erforderliga medel till belopp av 32,950 kronor nu begäras av riksdagen.
Huruvida under nästföljande år en social eller en hygienisk kurs bör anordnas
torde få bero på omständigheterna.

Såsom jag förut framhållit, äro de nu omnämnda kurserna avsedda
att vara fortbildningskurser för lärare vid olika slag av läroanstalter och
hava fått den organisation, som betingas av denna deras uppgift. De sakkunniga
erinra i fortsättningen, av sitt betänkande (sid. 123—128), att
tidigare framkommit yrkanden om anordnandet av utbildningskurser av
liknande slag som de nyss omnämnda, varvid påpekats, att dylika kurser
skulle vara av stor betydelse för studieledare och andra personer med
liknande uppgifter inom nykterhetsorganisationerna. Till dessa yrkanden
ansluta sig de sakkunniga, närmast i syfte att söka genomföra åtgärder,
ägnade att åt nykterhetsorganisationernas upplysningsverksamhet förläna
största möjliga mått av saklig vederhäftighet. Ett stöd av liknande slag
skulle emellertid, anse de sakkunniga, ur olika synpunkter vara synnerligen
värdefullt även för åtskilliga andra personer ån de nyss nämnda,
främst representanter för annan sådan lärande och upplysande verksamhet,
till vilken upplysningsarbete åven i fråga om nykterhetsspörsmålet lämpligen
kunde anknytas. Härvid hade de sakkunniga närmast tänkt på statskyrkans
präster samt församlingsledare och predikanter inom de trikyrk -

Allminna

utbildninga kurser.

76

Kunyl. Muj:ts Proposition Nr 262.

liga samfunden. Möjligen kunde, Bliga de sakkunniga, i detta sammanhang
också höra omnllmnas andra personer i ledande ställning, exempelvis
ledare inom fackföreningar och andra liknande sammanslutningar.

Det bästa sättet att tillgodose nu angivna önskemål vore enligt de
sakkunnigas mening att anordna särskilda kurser i berörda syfte, och de
sakkunniga förordade därför anordnandet av sådana kurser, vilka kunde
benämnas allmänna utbildning skur ser.

Dessa kurser borde vara ti Uttänjd i "a för de förut omnämnda kategonerna,
d. v. s. i främsta rummet studie- och ungdomsledare och andra
personer med liknande uppgifter inom nykterhetsorganisationerna, statskyrkans
präster samt församlingsledare och predikanter inom de frikyrkliga
samfunden. Tillträde till kurserna borde också lämnas åt skolornas
lärare. Härvid ville de sakkunniga dock bestämt framhålla, att kurserna
vore avsedda för utbildning på nykterhetsfrågaris område av ledare och
talare men däremot icke i första hand av lärare för undervisning i skolor,
samt att kurserna alltså icke vore att betrakta såsom någon ersättning för
de förut omnämnda lärarkurserna. Vidare borde tillträde, i den mån utrymmet
det medgåve, lämnas åt andra för nykterhetsfrågan intresserade
personer, vilka kunde anses besitta nödiga förutsättningar för deltagande.

Kursernas omfattning borde å ena sidan så vitt möjligt begränsas
med hänsyn till de personer, vilkas deltagande vore särskilt önskvärt och
för vilka kurserna vore närmast avsedda, men finge å andra sidan ej vara
allt för snäv, då kravet på verkligt god och vederhäftig utbildning under
kurserna ej finge eftersättas. De sakkunniga ansåge den högsta tid, som
deltagarna kunde ägna åt en sådan kurs, vara tre veckor. Härvid hade
de sakkunniga tagit i betraktande även det av åtskilliga nykterhetsorganisationer
framhållna önskemålet, att med ifrågavarande kurser måtte förbindas
vissa instruktionsmöten eller instruktionskurser, avsedda för sagda
organisationers eget inre arbete. Dessa möten eller kurser, som alltså vore
en organisationernas privata angelägenhet, borde enligt de sakkunnigas
mening ej sammanblandas med de egentliga nykterhetskurserna, ehuru det
av praktiska skäl kunde anses lämpligt att med varandra kombinera de båda
slagen av kurser. Instruktionskurserna borde därför förläggas till ett par
särskilda dagar efter utbildningskurseris slut. Med hänsyn härtill borde
sistnämnda kurs reduceras till att omfatta endast 2Y2 kursveckor eller 15
arbetsdagar. Denna tid förefölle visserligen de sakkunniga ganska knapp
men torde dock kunna anses vara tillräckli er, under förutsättning1 att den
utnyttjades på bästa sätt. I sådant syfte torde minst 5 föreläsningar för
dag böra anordnas. Utom föreläsningarna torde tid kunna vinnas för

77

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

några praktiska övningar samt för demonstration av undervisningsmateriell
m. m.

Lärostoffet vid kurserna borde utgöras av det vid den sociala lär.arkursen
meddelade, dock i någon mån förkortat med hänsyn till utbildningskursens
mindre omfattning och olika syftning. Dessutom bolde liksom
vid de allmänna upplysningskurserna plats beredas för ett antal lektioner
i praktisk hälsolära. ,

De allmänna utbildningskurserna borde stå under högsta ledning av
skolöverstyrelsen, som borde utse kursstyrelse och godkänna kursernas
planläggning. Såsom kursstyrelse borde, anse de sakkunniga, i många hän
seenden bäst lämpa sig centralförbundet för nykterhetsundervisning, som
ju besutte en rik erfarenhet på hithörande område.

Kurs borde vara avsedd lör en sluten krets och således.vara tillgäng
lig endast för ett begränsat antal deltagare, sammanlagt ej överstigande
100. Det bestämda antalet borde för varje gång fastställas av den högsta
kursledningen med hänsyn tagen till förhandenvarande omständigheter,
platsutrymme o. d.

De sakkunniga anföra därefter, att de ansåge det synnerligen önskvärt,
att ett antal stipendier kunde utdelas bland de sökande till kursen.
Stipendierna, vilka borde bestämmas till högst 50, borde fördelas av skolöverstyrelsen
efter förslag av kursstyrelsen. Vid fördelningen borde noga
tillses, att de olika deltagarkategorierna i lämplig mån tillgodosåges, särskilt
med hänsyn till betydelsen av att tillfälle till deltagande i kursen
bereddes ej blott nykterhetsorganisationernas studieledare utan även andra
intresserade personer, som vore i tillfälle att verksamt gagna nykterhetsupplysningen
men som ofta hade väsentligt mindre möjligheter att få
privat ekonomiskt understöd. De sakkunniga anse, att prövning borde äga
rum av varje deltagares kvalifikationer. En dylik prövning måste, framhålla
de sakkunniga, vara mera sträng i fråga om dem, som ansökt om
stipendiums erhållande, men borde ske även beträffande icke-stipendiater.

Kurserna borde enligt de sakkunnigas förslag alltid förläggas till platser
i landsorten, därvid även andra ställen än städer borde kunna ifrågakomma,
t. ex. folkhögskolor och andra större skolor; på sådana platser vore det
lättare att ernå personlig samverkan mellan lärare och deltagare, och möjlighet
kunde ock där finnas att genom billig inkvartering och gemensam
bespisning nedbringa omkostnaderna för kurserna.

De sakkunniga anse det svårt att förutse behovet av kurser men

78

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

stanna av flera skal vid att föreslå tills vidare en kurs årligen. 1 regeln
borde kurserna hållas sommartiden, men de sakkunniga påpeka, att även
under vinterferierna understundom kurser med fördel skulle kunna anordnas,
särskilt med tanke på folkhögskolornas terminsfördelning. Tid
för kurserna borde i varje särskilt fall bestämmas av kursledningen.

Anslag.

Vad slutligen beträffar kostnaderna för ifrågavarande kurser, anföra
de sakkunniga därom följande:

Då lika höga anspråk i avseende å kvaliteten måste ställas på de föreläsare,
som skola medverka vid dessa kurser, som på dem, vilka tagas i
anspråk för de förut omnämnda lärarkurserna, bör tydligen samma genomsnittsarvode
för föreläsningarna beräknas i båda fallen, eller 30 kronor.
Det bör här framhållas, att en begränsning av föreläsarnas antal i många
fall torde kunna vidtagas därigenom, att vid kurserna hållas sammanhängande
serier av föredrag. En dylik anordning är i och för sig understundom
lämplig och medför därjämte en ej obetydlig minskning i kostnaderna.
De sakkunniga hava föreslagit, att till högst 50 av deltagarna i
sådan kurs skulle utdelas stipendier. Dessa stipendier skulle motsvara det
understöd i form av reseersättning och dagtraktamente, som avsetts skola
liksom hittills utgå till vissa deltagare i lärarkurserna. Stipendiebeloppet
hava de sakkunniga följaktligen tänkt sig böra hava däremot ungefärligen
svarande storlek och vilja därför föreslå 100 kronor såsom lämplig genomsnittssumma.
Övriga för ifrågavarande kurser erforderliga kostnader hava
beräknats efter ungefärligen samma grunder, som tillämpats beträffande
lärarkurserna, och därvid har förutsatts, att varje kurs skulle, såsom förut
föreslagits, upptaga en tid av 15 arbetsdagar med i genomsnitt 5 föreläsningar
för dag, varjämte några timmar, förslagsvis 25, för diskussioner
m. m. upptagits. En sammanställning av statsverkets kostnader för en
kurs av nu ifrågavarande slag upptager följande siffror:

Arvode till föreläsare, 75 timmar ä kr. 30: —
» » » 25 » å > 10: —

Stipendier till deltagare, 50 st. å kr. 100: —

Trvckningsko-tnader (grundlinjer m. m.) ......

Ställning, uppassning in. in...............................

Utgifter för byra samt oförutsedda utgifter ...

i genomsnitt för Törel.... kr,
(diskussioner o. dyl.)...... »

........................................ »

2,250

250

5.000

»

1,000

200

1.300

Summa krouor 10,000

Folkskolöverstyrelsen har intet haft att erinra mot de sakkunnigas, nu
omför mål da förslag.

Socialstyrelsen har beträffande förslaget till de allmänna utbildningskurserna
anfört samma anmärkningar som i fråga om de förut omnämnda

79

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 262.

lärarkurserna och därvid särskilt berört frågorna om kui’sstyrelse‘ och om
den centrala ledningen av kurserna.

Styrelsen för centralförbundet för nykterhetsundervisning anför beträffande
förslaget om dessa kurser följande:

Dessa kurser utgöra enligt styrelsens mening ett mycket gott uppslag, och de
sakkunnigas förslag till deras anordning svnes icke lämna ruin för någon betydelsefullare
anmärkning. Styrelsen vill endast påpeka, att det i den ekonomiska planen för
dessa kurser inte finnes upptaget något belopp för föreläsarnas resor och dagtraktamenten.
Då det vid så långa kurser ju är alldeles nödvändigt att anlita flera föreläsare,
bli dessa kostnader icke så obetydliga, varför det beräknade totalbeloppet torde få
undergå en viss höjning.

Därjämte tillåter sig styrelsen fästa uppmärksamheten på att dessa kurser enligt
de sakkilnniuas förslag ej skulle anordnas oftare än en gång årligen och att deltagarantalet
skulle bli betr rån sa t. Därav följer, att kui serna icke i någon nämnvärd mån
kunna anses ersätta den äldre formen av kurser, allmänna upplysningskurser.

Det förslag, som de sakkunniga här framlagt och för vilket tåg nu »eparteredogjort,
innebär införandet av en fullständigt ny typ av utbildningskurser.
Denna omständighet har gjort, att jag ansett mig böra särskilt
noga överväga de sakkunnigas förslag i nämnda hänseende. Det skulle
nämligen lätt kunna tänkas, att behovet av denna nya kurstyp ej vore
tillräckligt stort att motivera de kostnader, som kurserna skulle medföra.

Den tanken kunde måhända ock ligga nära till hands, att nu ifrågavarande
kurser blott vore eu utvidgning av de s. k. allmänna upplysningskurser,
varom jag i det föregående talat. Så är emellertid ingalunda fallet.
Av de sakkunnigas uttalanden framgår med största tydlighet, att de
två slagen av kurser äro grundväsentligt skilda, i det att de allmänna
upplysningskurserna, såsom redan framhållits, äro avsedda att åt den stora
allmänheten erbjuda tillfällen till en utöver det vanliga, i folk- och fortsättningsskolor
inhämtade måttet av kunskap i nykterhetsfrågan gående
upplysning rörande sagda fråga och med densamma nära förbundna spörsmål
av social och nationalekonomisk art. Nu ifrågavarande kurser, de
allmänna utbildningskurserna, åter äro som nämnt ämnade att giva eu
kunskap i nykterhetsfrågan, ägnad att för deltagarna bilda grundval för
en mer eller mindre omfattande verksamhet av undervisande och instruerande
natur, låt vara att för vissa av deltagarna nu berörda syfte utan
tvivel skulle mer eller mindre skjutas åt sidan för önskan att över huvud
erhålla en fördjupad och vidgad insikt i de olika spörsmålen på nykterhetsområdet.
Vad nu sagts om syftet med förevarande kurser giver emellertid
anledning att återkomma till den förra av de invändningar, som jag
tänker mig lätteligen kunde göras mot kurserna, nämligen om dessa vore

80

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

behövliga, då ju kravet på goda anstalter för fortbildning av undervisare
borde vara tillräckligt tillgodosett genom de förut omnämnda lärarkurserna.
Även på en dylik invändning torde jag kunna svara genom att
hänvisa till de sakkunnigas uttalande i denna fråga. De sakkunniga betona,
såsom jag redan anfört, uttryckligen (bet. sid. 125), att kurserna vore
avsedda för utbildning på nykterhetsfrågans område av ledare och talare
men däremot icke i första hand av lärare för undervisning i skolor samt
att kurserna alltså icke vore att betrakta såsom någon ersättning för lärarkurserna.
Hela de sakkunnigas motivering för kurserna följer ock, såsom
av det föregående framgår, samma tankegång. Denna kursernas natur
hindrar naturligen å andra sidan ej, att lärare deltaga i kurserna och att
de av dem vid kurserna inhämtade kunskaperna kunna i förekommande
fall göras fruktbringande även för skolundervisning. Kursernas läggning
och syfte äro under alla förhållanden av annan art.

Vid övervägande av frågan, om nu behov av dessa anordningar verkligen
föreligger, har jag alltså känt mig övertygad av de skäl, som
de sakkunniga förebragt. Jag har ej kunnat undgå att se, att en lucka
i möjligheterna till fortbildning hittills funnits just i fråga om de kategorier,
på vilka de sakkunniga här i främsta rummet tänkt, och detta
måste, synes det mig, vara så mycket betänkligare, som ifrågavarande personer
dels i regeln befinna sig i en ställning, där djupare insikter på detta
område böra kunna göra sig väl gällande och bliva fruktbringande, dels
ock torde besitta förutsättningar beträffande såväl förkunskaper som sakligt
intresse, vilka böra garantera ett gott utbyte av den undervisning,
som är avsedd att lämnas vid kurserna. Nyss anmärkta brist skulle, såvitt
jag ser, fyllas genom den nu föreslagna anordningen, och jag har därför
i detta hänseende anslutit mig till de sakkunniga.

Detaljerna i de sakkunnigas förslag hava endast i ett hänseende givit
mig anledning till erinran. Styrelsen för centralförbundet för nykterhetsundervisning
har påpekat, att de sakkunniga i sin kostnadsberäkning ej
upptagit något belopp för rese- och traktamentsersättning åt föreläsare.
Jag instämmer med styrelsen i dess hemställan om medel härtill och tillstyrker
följaktligen, att ett belopp av 500 kronor måtte begäras av riksdagen
till reseersättningar åt föreläsare vid kurserna. I övrigt har jag
som sagt intet att invända mot den av de sakkunniga framlagda planen
för kostnaderna. För nu ifrågavarande ändamål bör följaktligen på extra
stat för år 1920 äskas ett belopp av 10,500 kronor.

Till sist torde jag få framhålla, att jag i sak ansluter mig till de
sakkunnigas uttalande i fråga om kombinationen mellan de allmänna utbildningskurserna
och de av nykterhetsorganisationerna anordnade instruktionsmötena
eller -kurserna. Jag anhåller blott att få betona, att sam -

81

Kung1. Mdj:ts Proposition Nr 262.

bandet i nämnda hänseende måste inskränkas till endast tid och plats för
kurserna och att det bör noga tillses, att ifrågavarande kurser hallas skarpt
i sär i ekonomiskt avseende.

De närmare bestämmelser beträffande kurserna och deras anordning,
som kunna vara erforderliga, torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t.

* *

*

Ännu en form för meddelande av fortsatt utbildning rörande nykterhetsfrågan
hava de sakkunniga (sid. 128 —132) tagit under omprövning,
nämligen s. k. instruktionsverksamhet.

De sakkunniga erinra om ett av 1914 års sakkunniga framställt förslag
angående anställandet av ett antal instruktörer eller föreläsare, vilka
skulle på förslag av centralförbundet för nykterhetsundervisning utses av
folkskolöverstyrelsen samt genom centralförbundets försorg efter rekvisition
ställas till förfogande för skoldistrikten, främst för att inför lärarkåren
dels med barnen hålla instruktionslektioner i nykterhetsfrågan, dels i föreläsningsform
giva anvisningar rörande nykterhetsundervisningen. Åtskilliga
erinringar hade emellertid, säga de sakkunniga, framställts mot detta förslag.

Själva hade de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att en instruktionsverksamhet,
inriktad i första hand på nykterhetsundervisningens
metodik men även, där möjlighet härför kunde beredas, omfattande elementär
saklig orientering i nykterhetsfrågan, borde, rätt anordnad, kunna
bliva till ej ringa nytta vid sidan av den mer omfattande utbildning, som
genom de föreslagna lärarkurserna och de allmänna utbildningskurserna
förmedlades. I all synnerhet borde en sådan verksamhet bliva av verklig
betydelse för meddelande av insikt rörande det lämpliga utnyttjandet av
den undervisningsmateriell, till vilken de sakkunniga utarbetat förslag. Men
även i övrigt kunde den göra god tjänst genom spridande av nödtorftig
insikt rörande nykterhetsfrågan till de många lärare, vilka ej varit i tillfälle
att bevista de större kurserna eller på annat sätt förskaffat sig tillräckliga
kunskaper.

Emellertid hade de sakkunniga ej kunnat undgå att erkänna det berättigade
i flera av de anmärkningar och tvivelsmål, som framkommit under
diskussionen om denna fråga, och hade därför sökt undvika de påpekade
svagheterna hos det tidigare förslaget.

Med behörigt hänsynstagande till de framställda erinringarna och i
syfte att förläna den ifrågasatta instruktionsverksamheten tillräckligt smidiga
och för olika anspråk lämpade former hade de sakkunniga trott det
bäst gagna de ändamål, man genom densamma velat vinna, om denna
verksamhet nära anknötes till två av de sakkunniga föreslagna institutioner

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 232 käft. (Nr 262.) it

Instruktions verksamhet -

Departe mentschefen -

82 Kung!,. Maj:ts Proposition Nr 262.

för nykterhetsundervisningens bedrivande, nämligen dels den konsulent för
nykterhetsundervisning, som enligt de sakkunnigas mening borde tillsättas
inom skolöverstyrelsen, dels den till centralförbundet för nykterhetsundervisning
anknutna föreläsningsbyrån. En del av instruktionsverksamheten,
särskilt i vad den avsåge lärarpersonalen, kunde lämpligen anförtros åt
sagde konsulent, som enligt de sakkunnigas förslag borde årligen vid exempelvis
minst sex tillfällen hålla instruktionsföredrag eller kortare serier av
sådana. Dylik instruktionsverksamhet kunde också, hava de sakkunniga
tänkt sig, under konsulentens reglerande överinseende utövas av vid förut
omförmälda föreläsningsbyrå inskrivna, av skolöverstyrelsen godkända föreläsare
under de ekonomiska villkor, som för sådana föreläsare kunde varda
bestämda. Verksamheten skulle avse såväl skolornas lärarpersonal som även
andra nykterhetsintresserade kretsar, nykterhetsföreningar och dylika.

Kostnaderna för den sålunda skisserade instruktionsverksamheten skulle,
i den mån de av statsverket tillskötes, bestridas genom de anslag, som
komme att anvisas för konsulenten och berörda föreläsningsbyrå.

Nu omförmälda förslag anser jag mig kunna tillstyrka. Att närmare
ingå på förslaget torde ej här vara behövligt, så mycket mindre som intet
särskilt anslag för dess genomförande ifrågasättes. De åtgärder, som kunna
vara erforderliga för instruktionsverksamhetens ordnande, böra givetvis vidtagas
i samband med de anstalter, som må komma att visa sig behövliga
med anledning av de sakkunnigas förslag om anställande av en konsulent
för nykterhetsundervisningen och inrättandet av en central byrå för föreläsningsverksamheten
på nykterhetsfrågans område.

E. Nykterhetsundervining i anslutning till den militära utbildningen.

De sakkunniga övergå härefter till frågan, i vad mån nykterhetsspörsmålet
borde beaktas i samband med den militära utbildningen och en ordnåd
nykterhetsundervisning anknytas till densamma (sid. 133—139). Till
en början erinra de sakkunniga ifråga om manskap sutbildninrj en om det
förslag i nämnda hänseende, som framlagts av 1914 års sakkunniga, samt
om de uttalanden, som gjorts i anledning därav.

För egen del hava de sakkunniga, enligt vad i betänkandet yttras,
visserligen behjärtat tanken att med en effektiv nykterhetsundervisning nå
den på de militära övningsplatserna samlade ungdomen men äro å andra

83

Kungl. Ma,j:ts Proposition Nr 262.

sidan av vissa skäl tveksamma rörande denna fråga, vilken enligt deras
mening borde behandlas med varsamhet. De sakkunniga säga sig alltså
förorda försiktighet i valet av former för nykterhetsundervisning på de
militära lägerplatserna, och särskilt borde enligt de sakkunnigas åsikt tillses,
dels att en sådan undervisning icke i nämnvärd mån bröte sig ut ur
den militära utbildningens ram, dels även att densamma i mycket begränsad
omfattning bleve obligatorisk.

Beträffande de lämpliga åtgärderna framhålla de sakkunniga först, att
det vore både lämpligt och möjligt, att, såsom av flera militära myndigheter
ifrågasatts, i de för rekrytskolan avsedda instruktionsböckerna framställningen
av hithörande spörsmål något utvidgades, så att den komme
att lämna en visserligen relativt kortfattad men klar, bestämd och saklig
skildring av alkoholmissbrukets faror med hänsyn företrädesvis till den
militära prestationsförmågan och till disciplinen. Den muntliga undervisningen
kunde så väsentligt inskränkas. Vissa lämpliga moment av alkoholfrågan
kunde vidare beröras i samband med undervisningen i militär hälsooch
sjukvård, särskilt då denna undervisning meddelades av läkare. Utgivandet
och spridandet av flygblad vore under sådana omständigheter
överflödigt. Ett förslag till ändring av vederbörlig paragraf i soldatinstruktionen
har av de sakkunniga utarbetats och återfinnes å sid. 224 i
betänkandet. . y

Beträffande för de värnpliktiga avsedda nykterhetsföreläsningar framhålla
de sakkunniga, att det borde bero på vederbörande chefs eget avgörande,
huruvida och under vilka former — obligatoriskt å tjänstetid eller
frivilligt å fritid — han ville bereda manskapet tillfälle att åhöra dylika
föreläsningar. Föreläsare kunde — där sådana icke på annat sätt kunde
förvärvas — erhållas genom den förut omförinälda föreläsningsbyrån. Enligt
det förslag, som de sakkunniga framlagt beträffande nämnda byrå,
skulle byrån under alla omständigheter bestrida en del av föreläsningskostnaderna,
och där icke vid truppförbanden möjligen från särskilda fonder
eller kassor kostnadsbidrag kunde tillskjutas, skulle nämnda byrå på
därom gjord framställning eventuellt hava möjlighet att bestrida hela kostnaden.
Något särskilt statsanslag för nu berörda militära föreläsningsverksamhet
skulle alltså icke påfordras.

Beträffande därefter nykterhetsundervisningen vid befälsutbildningen
anse de sakkunniga sig mest benägna att icke påyrka särskild undervisning
av nämnda slag vid befälsskolorna i den form och utsträckning, som t. ex.
av 1914 års sakkunniga föreslagits. Däremot borde i naturlig inramning
någon undervisning av denna art i annan form kunna meddelas, och det

Departe mentschefen -

84 Rungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

läge då nära till hands, att de i befälsutbildningen inpassade meddelandena
i alkoholfrågan lämnades i anslutning till den av läkare meddelade
undervisningen i hälso- och sjukvård. De sakkunniga säga sig så mycket
hellre förorda detta tillvägagångssätt som detsamma redan, enligt
vad som upplysts, praktiserades vid krigsskolan på Karlberg och i fråga
om den sjömilitära befälsutbildningen rekommenderats i ett av vice amiralen
W. Dyrssen avgivet yttrande. Det syntes de sakkunniga vara för ändamålet
tillräckligt, att en uttrycklig anvisning i antydd riktning meddelades
såsom gällande all militär befälsutbildning.

De sakkunniga framhålla därjämte, att det vore av särskilt värde, om
enstaka för frågan intresserade officerare eller underofficerare finge tillfälle
att grundligare studera nykterhetsfrågan, samt erinra om att de för att
främja en sådan utbildning i annat sammanhang föreslagit, att officer
eller underofficer finge deltaga i de återkommande lärarkurserna med nykterhetsfrågan
i socialt eller hygieniskt sammanhang såsom föremål, önskvärt
vore, säga de sakkunniga, att möjlighet till tjänstledighet bereddes
befäl, som åstundade bevista dessa kurser.

Under erinran att skeppsgosseskolorna kunde sägas meddela en grundläggande
underbefälsutbildning, påpeka de sakkunniga slutligen, att de i
sammanhang med sitt uttalande i fråga om de högre folkskolorna i korthet
berört nykterhetsundervisningens ställning vid dessa skolor''.

De åtgärder av ena eller andra slaget, som kunna anses böra vidtagas
i fråga om nykterhetsundervisning i samband med den militära utbildningen,
manskaps- såväl som befälsutbildningen, ankomma tydligen ej på
ecklesiastikdepartementet utan böra ombesörjas av vederbörande militära
myndigheter. Jag har emellertid ansett mig böra i detta sammanhang för
fullständighetens skull giva en kortfattad översikt av de sakkunnigas uttalanden
även på denna punkt. För min del anser jag de sakkunnigas
ståndpunkt i denna fråga riktig och deras förslag värt att tillstyrkas.
Ärendet torde i denna del böra i sinom tid överlämnas till de båda försvarsdepartementen
för ytterligare prövning och avgörande.

F. Hjälpmedel för nykterhetsundervisning.

Den viktiga frågan om hjälpmedel för nykterhetsundervisning har vidare
(sid. 140—148) behandlats av de sakkunniga, som först erinrat om tidigare
förslag rörande detta spörsmål, särskilt om de från åtskilliga håll fram -

85

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

ställda önskemålen om utarbetande av en handbok i nykterhetsfrågan.

Själva hava de sakkunniga riktat sin uppmärksamhet på frågorna om handböcker,
flygblad, undervisningsmateriell och bibliotek.

Av 1914 års sakkunniga hade, heter det i betänkandet, förordats ut- 1'' Han<i 0
arbetandet av en handbok (uppslagsbok), avsedd att vara till ledning vid
undervisningen såväl för lärare i allmänhet som även för officerare och
underofficerare. Förslaget hade mottagits med stort intresse, och ej minst
från de allmänna läroverkens sida hade handbokens betydelse framhållits.

Enligt de sakkunnigas mening kunde emellertid behovet av en dylik handbok
knappast tillgodoses av ett enda slag av publikation, enär undervisarna
på nykterhetsområdet på grund av lärjungarnas vitt skilda förutsättningar
och utvecklingsståndpunkt hade mycket skiftande behov av handledning
eller uppslagsbok. Det syntes de sakkunniga därför, som om en enda*, för
alla dessa avsedd handbok skulle i vissa avseenden bliva allt för knapphändig,
i andra för utförlig och omfattande. De sakkunniga hade därför
tänkt °sig, att den publikation, varom här vore fråga, skulle kunna så att
säga uppdelas i flera, som kunde tillgodose de olika förefintliga behoven.

De sakkunniga anföra därpå, att det för dem, som skulle undervisa
på högre stadier eller som hade att föreläsa vid kurser eller liknande tillfällen
”eller som över huvud önskade förskaffa sig en mera ingående kunskap
i hithörande spörsmål, givetvis vore behövligt att kunna på vissa punkter
fördjupa sina studier i nykterhetsfrågan. För dem krävdes alltså tillgång
till vetenskapligt noggrann och utförlig litteratur, ett vetenskapligt
handbibliotek. Givetvis kunde det ifrågasättas, att ett dylikt bibliotek
eller samlingsverk skulle endast genom statens försorg åstadkommas, då ju
detta skulle kräva allt för dryga kostnader. Det avsedda syftet torde i
stället kunna vinnas genom att de arbeten, som på olika håll publicerades
och i kvalitativt hänseende ansåges hålla måttet, hopfördes i en förteckning,
som i lämplig omfattning distribuerades. Den organisation —
lämpligen centralförbundet för nykterhetsundervisning — som finge sig
anförtrott att ombesörja uppgörandet och distributionen av ifrågavarande
förteckning, borde, säga de sakkunniga, dels tillse, att förteckningen undan
för undan kompletterades, dels taga initiativ till åstadkommande av nya
arbeten, som kunde tjäna det avsedda ändamålet.

Även om det enligt de sakkunnigas åsikt vore uteslutet, att berörda
litteratur helt bekostades av statsmedel, ville de sakkunniga likväl framhålla,
att statsunderstöd kunde visa sig erforderligt för att möjliggöra utgivandet
av hithörande arbeten.

De sakkunniga erinra om att de arbeten, som nu åsyftas, skulle vara avsedda
för mer ingående specialstudier på alkohol- och nykterhetsfrågornas

Anslag.

86 Kuugl. Maj:ts Proposition Nr 262.

område och alltså betingade en jämförelsevis utförlig form och en strängt
vetenskaplig hållning. De torde fördenskull få ett omfång och en speciell
läggning, som ej gjorde dem ägnade att omedelbart användas vid den mera
kursoriska undervisning för utbildning av lärare, som vore avsedd att äga
rum vid universitet, högskolor och högre lärarinneseminarier, vid folkskoleseminarier
och vid de olika lärarkurserna. För denna utbildning krävdes
tydligen en enhetlig avfattad handbok av lämpligt omfång. Arbetets omfång
borde ej överskrida 300 sidor. Planen för handboken borde med
vissa modifikationer följa den plan för den sociala lärarkursen, som de
sakkunniga utarbetat.

I anslutning till den medicinska avdelningen borde frågorna om tobaks-
och kaffemissbruk erhålla tillbörlig uppmärksamhet jämväl ur nationalekonomisk
synpunkt. Utgivandet av en sådan handbok medförde ty^dligen
krav på statsunderstöd i form av ett engångsanslag på samma sätt, som
jämlikt beslut av 1916 års riksdag skett för utgivande av en handledning
i gymnastik för folk- och småskolorna.

Vidare hade de sakkunniga tänkt sig, att det för vederbörande lärare
skulle vara till en god hjälp att såsom vägledning för den omedelbara
nykterhetsundervisningen hava tillgång till en kortfattad handledning i
nykterhetsfrågan. Denna handledning vore visserligen avsedd att meddela
vägledande synpunkter för sagda frågas lämpliga behandling vid undervisningen,
men borde dock icke innehålla direkta pedagogiska och metodiska
vinkar och råd utan utgöra en fortlöpande läsbar behandling av frågan
och därigenom giva läraren en lättfattlig, saklig, kortfattad orientering över
densamma, inriktad på den mer elementära undervisningen. Handledningen
finge således icke undanskjuta eller söka ersätta den utförligare handboken
och ej heller hava en fackmässigt pedagogisk karaktär utan blott innehålla
vad läraren omedelbart behövde för sin undervisning. En dylik handledning
vore enligt de sakkunnigas mening nödvändig, om de sakkunnigas
förslag i fråga om nykterhetsundervisningen skulle leda till verkligt praktiska
resultat. Handledningen borde utformas på grundvalen av den av de
sakkunniga uppgjorda grundplanen för nykterhetsundervisning och förbindas
med uppgift å och i lämplig omfattning avbildning av undervisningsmateriell
för nykterhetsundervisningen. Därjämte borde handledningen giva
hänvisning till lämplig, ej allt för svåråtkomlig litteratur. Omfånget borde
begränsas till omkring 5 tryckark.

I fråga om kostnaderna för utgivandet av nu ifrågavarande arbete samt
av den förut föreslagna handboken erinra de sakkunniga om det nyss omnämnda
anslaget till handledning i gymnastik, vilket anslag utgjorde 12,000
kronor. För nu förevarande syfte borde på liknande sätt medel ställas till

87

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

förfogande. De sakkunniga hade alltså tänkt sig, att för utgivande av de
båda nu föreslagna arbetena ett belopp av 20,000 kronor skulle vara erforderligt.
Härav borde till författararvode in. in. för handboken beräknas omkring
12,000 kronor; eventuellt överskott härå kunde användas som bidrag
för arbetets framställande, varigenom boken skulle kunna säljas för billigare
pris än eljest vore möjligt. För handledningen borde beräknas omkring
8,000 kronor att användas på likartat sätt. De sakkunniga föresloge alltså,
att ett belopp av tillhopa 20,000 kronor måtte beviljas för nu berörda två
ändamål, att fördelas ungefär så, som av de sakkunniga angivits.

Något behov av en särskild, för lärjungarna avsedd lärobok i nykterhetsfrågan
anse de sakkunniga ej föreligga. Man måste nämligen, säga de,
förutsätta, att det för lärjungarna behövliga lärostoffet komme att inrymmas
i vederbörande läroböcker i de ämnen, med vilka nykterhetsundervisning
förenades. De sakkunniga påpeka likväl, att, intill dess sagda läroböcker
bleve i detta hänseende lämpligen avfattade, undervisningen kunde
hava gagn av en enkel och mycket kortfattad framställning å 10—12 sidor
av det allra viktigaste, som lärjungarna borde minnas av kursen i nykterhetsfrågan.
Åstadkommandet av en dylik sammanfattning, anse de sakkunniga
emellertid böra överlämnas åt det enskilda initiativet, om det än
vore möjligt, att statsanslag för dess utgivande kunde komma att visa sig
behövligt.

I nu ifrågavarande sammanhang hava de sakkunniga betonat vikten av
att vederbörande skolmyndigheter — såsom redan 1892 års cirkulär framhållit
— ägnade sorgfällig uppmärksamhet åt att de läroböcker, som godkändes
för användning i skolorna, behandlade nykterhets frågan på ett tillfredsställande
sätt och framför allt, att framställningen vore fullt objektiv
och korrekt.

De sakkunniga omnämna vidare, att från åtskilliga håll förslag fram- 2
ställts om utgivandet och spridandet av s. k. flygblad, innehållande en kort
sammanfattning av nykterhetsspörsmålets olika sidor. Emellertid ansåge
de sakkunniga det icke nödvändigt, att denna angelägenhet gjordes till
föremål för några generella statsåtgärder. Däremot ansåge de sakkunniga
det önskvärt, att det enskilda initiativet även på detta område toges i anspråk
och uppmuntrades, och de sakkunniga anslöte sig i detta hänseende
i viss mån till ett av svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran
gjort uttalande, att ombesörjandet av denna angelägenhet borde uppdragas
åt någon institution med allmänt fostrande syfte, av vilken kunde väntas,
att tillbörlig vikt städse komme att fästas vid nykterhetsfrågan. Här åsyftad
samverkan med det enskilda intresset kunde lämpligen ske så, att den av

Flygblad.

3. Undervisii
i ngsmateriell.

88 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

de sakkunniga föreslagne konsulenten för nykterhetsundervisning sökte
befrämja, sakligt och ekonomiskt, realiserandet av de enskilda initiativen i
detta hänseende. Härigenom borde kunna vinnas önskvärd smidighet och
möjlighet beredas till lämplig växling i avseende såväl å innehållet i flygbladet
som å dess utdelning på passande ställen och tidpunkter.

Till sist beröra de sakkunniga frågan om undervisningsmateriell för nykterhetsundervisningen
och erinra därvid om att utarbetandet och framställandet
av dylik materiell hittills ombesörjts på enskild väg företrädesvis
genom centralförbundet för nykterhetsundervisning, som nedlagt ett visst
arbete på denna uppgift men enligt de sakkunnigas mening knappast uppnått
däremot svarande resultat. Statsmakterna hade emellertid under senare
år givit sitt understöd åt ifrågavarande angelägenhet dels genom särskilt
anslag vid visst tillfälle, dels ock på det sätt, att Kungl. Maj:t och riksdagen
medgivit, att de besparingar, som under åren 1914—1919 uppkomme å de
till anordnande av kurser i alkohologi och hälsolära anvisade medlen, finge
användas till anskaffande av materiell för nykterhetsundervisning.

De sakkunniga omnämna vidare, att de närmare undersökt den nu
förefintliga materiellen och därvid funnit densamma behäftad med åtskilliga
närmare angivna brister. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga utarbetat
ett förslag i fråga om den undervisningsmateriell, som kunde anses
behövlig (sid. 225). Tillsynen över anskaffningen av materiellen samt distribueringen
av densamma till allmänna och enskilda läroanstalter borde
enligt de sakkunnigas mening uppdragas åt de centrala myndigheter, som
finge i uppdrag att öva inseende över nykterhetsundervisningen. Härigenom
vunnes möjlighet till omedelbar förbindelse med de olika läroanstalterna,
varvid även distributionskostnaderna torde komma att nedbringas. Den
distribution åter, som ifrågakomme till nykterhetsorganisationer och till
enskilda, syntes böra ombesörjas av enskild organisation, lämpligast av
centralförbundet, som i detta hänseende besutte stor erfarenhet. Givetvis
borde det tillkomma centralförbundet att även taga initiativ till utarbetande
av ny materiell.

De sakkunniga framhålla, att det för staten vore av intresse, att undervisningsmateriell
funnes tillgänglig för nykterhetsundervisningen lika
väl som för annan undervisning och att det därjämte vore av vikt, att
staten i vissa fall åtoge sig att bidraga till betäckande av kostnaderna för
framställandet av behövlig materiell, då avsättningsmöjligheterna i vårt land
ofta nog vore otillräckliga. Vid sådant förhållande förelåge ingen anledning
att behandla den för nykterhetsundervisningen avsedda undervisningsmateriellen
på annat sätt än övrig undervisningsmateriell. För sistberörda

89

Kungl. Majits Proposition Nr 262.

materiell funnes nu ett fast, gemensamt anslag, å vilket besparingar hittills
årligen uppstått. Medel torde således redan under nuvarande förhållanden
i viss omfattning finnas tillgängliga. Statsunderstödet borde, såsom nu i
liknande fall skedde, utgå dels i form av direkta anslag för framställande
av undervisningsmateriel!, dels så, att staten erlade ett mellanpris till vederbörande
förläggare, varigenom priset på materiellen kunde nedsättas.
De sakkunniga erinra om att den närmast för folkundervisningen avsedda
undervisningsmateriellen för närvarande funnes uppförd å en av skolöverstyrelsen
utgiven förteckning; i den mån nykterhetsundervisningsmateriellen
användes vid folkundervisningen, borde densamma alltså upptagas å nämnda
förteckning och kostnaderna för materiellen bestridas i samma ordning som
för den där nu uppförda. För att göra det möjligt för enskilda institutioner
och organisationer att till nedsatt pris förvärva dylik materiell borde
särskilda medel anslås. För tillgodoseendet av det närmast förefintliga behovet
i detta hänseende kunde, anse de sakkunniga, användas de förut
omnämnda, under de senare åren uppkomna besparingarna å sommarkursanslaget,
vilka, enligt vad riksdagen medgivit, finge efter Kung!. Maj:ts
bestämmande användas till anskaffande och revision av materiell för nykterhetsundervisningen.
De sakkunniga tillstyrkte, att dylik rätt i avseende
å dispositionen av eventuella besparingar å anslag till de av de sakkunniga
föreslagna fortbildningskurserna även för framtiden måtte medgivas. Därest,
såsom torde vara att antaga, ytterligare medel för detta ändamål kunde i
framtiden visa sig erforderliga, borde särskild framställning därom göras.

Till sist beröra de sakkunniga frågan om behovet av ett centralbibliotek
för nykterhetsspörsmålet. Därjämte erinra de sakkunniga om 1914 års
sakkunnigas uttalande, att genom den med statsmedel understödda biblioteksverksamheten
tillfälle borde kunna beredas att i folk- och skolbiblioteken
införa sådan litteratur, som såväl för allmänheten som särskilt för
skolungdomen kunde bidraga till ökande av kunskaper på nykterhetsfrågans
område. I detta uttalande instämma nu förevarande sakkunniga.

Beträffande frågan om centralbibliotek för nykterhetsfrågan omnämna
de sakkunniga, att centralförbundet för nykterhetsundervisning dels ägde
åtskillig hithörande litteratur, dels hade hos sig deponerad en ganska omfattande
samling av arbeten rörande nykterhetsfrågan. Då fråga väckts,
huruvida nämnda samling vore av det värde och intresse, att ett statsinköp
vore att förorda, säga sig de sakkunniga hava inhämtat yttrande i frågan
av en fackman. Med hänsyn till det av denne avgivna yttrandet hava de
sakkunniga ej ansett sig kunna för närvarande föreslå statsinköp.

Emellertid, fortsätta de sakkunniga, vore det tydligt, att det nr flera

Dihang till riksdagens protokoll 1019. 1 sand. 232 höft. (Nr 262.) 12

. Biblio!

90

Kungl. Majits Proposition Nr 262.

synpunkter vore av stort värde, att en jämförelsevis fullständig samling
böcker rörande nykterhetsfrågan funnes lätt tillgänglig på ett ställe. Det
syntes de sakkunniga särskilt önskvärt, att ett ställe funnes, där de personer,
som anlitades för den tidigare omnämnda föreläsningsverksamheten.
kunde bekvämt äga tillgäng till behövlig litteratur. Även borde enligt
de sakkunnigas förmenande ett sådant centralt nykterhetsbibliotek utgöra
ytterligare eu sporre för den institution, som finge sig dess vård och förkovran
anförtrodda. Det syntes de sakkunniga därför önskvärt, att från det
allmännas sida understöd koinrne centralförbundets bibliotek till del, avsett
såväl för dess ordnande och katalogisering som för dess underhåll och
komplettering, och de sakkunniga förordade därför, att ett årligt anslag av
1,000 kronor måtte lämnas för bibliotekets skötsel och underhåll. Då
emellertid intresset av en dylik boksamlings tillvaro och vidmakthållande
måste anses vara särskilt stort hos nykterhetsorganisationer och dylikt, ansåge
de sakkunniga, att man kunde och borde som villkor för statsbidragets
åtnjutande stadga, att genom centralförbundets försorg ett visst
årligt belopp, exempelvis en fjärdedel av statsbidraget, skulle tillskjutas
för samma ändamål. Kornme statsunderstöd att beviljas centralförbundet
för nu berörda ändamål, borde enligt de sakkunnigas mening därjämte
föreskrivas, att biblioteket skulle stå under överinseende av den blivande
centrala tillsyningsmyndigheten för nykterhetsundervisningen, varjämte
föreskrifter borde lämnas i fråga om bibliotekets användning och tillgänglighet
för allmänheten m. m.

Även om den nyss åsyftade, hos centralförbundet deponerade boksamlingen
ej skulle komma att kvarstanna hos centralförbundet, kvarstode,
anse de sakkunniga, naturligen behovet av ett centralt bibliotek i nykterhetsfrågan,
och ett årligt anslag syntes även under sådana omständigheter
vara behövligt för underhåll och komplettering av den samling
litteratur på ifrågavarande område, som centralförbundet självt ägde. Någon
förändring i avseende å anslagsbeloppets storlek eller villkoren för anslagets
åtnjutande syntes de sakkunniga för dylikt fall ej böra ifrågasättas.

Folkskolöverstyrelsen har tillstyrkt de sakkunnigas förslag i nu angivna
hänseenden.

Styrelsen för centralförbundet för nykterhetsundervisning anför följande: Styrelsen,

som redan tidigare betonat behovet av ny materiell inom olika grenar
av nykterhetsundervisningen, funne mycket väl motiverat vad de sakkunniga föreslagit
i syfte att dels anskaffa dylik materiell, dels tillhandahålla densamma för nedsatt

91

Kung!. Maj.is Proposition Nr 262.

yris. Detsamma gällde om förslaget angående litteratur, ehuru styrelsen ville komplettera
det med vad förut sagts om läroböcker för olika skolor. Det föreslagna årsanslaget
till centralförbundets bibliotek funne styrelsen vara synnerligen behövligt.

Jag har redan framhållit, att de frågor, vilka de sakkunniga här be- joeparu--handlat, äro av väsentlig betydelse för nykterhetsundervisningens bedri- mentor™
vande. Det torde råda endast en mening om vikten för all undervisning
av tillgång till god och vederhäftig undervisningsmateriell och över huvud
göda Tijälpmedel. Detsamma gäller givetvis även nykterhetsundervisningen.

Vad först angår handböcker på nykterhets frågans område, synes det
mig, att de sakkunnigas förslag är praktiskt och ägnat att befrämja de
syften, som här avses. Handboksfrågan har ju, såsom av det föregående
framgår, varit föremål för mycket intresse, och för min egen del är jag
övertygad om att ett starkt * behov i sådant hänseende föreligger. Det
synes mig emellertid klart, att en enda, för alla olika behov avsedd handbok
i nykterhetsfrågan svårligen kan åstadkommas, och jag ansluter mig
därför utan tvekan till de sakkunnigas förslag att så att såga uppdela
handboken i två olika upplagor, den ena avsedd som studiehandbok vid
lärarutbildningen och den andra som handledning för läraren vid skolundervisningen.
Utan tvivel är det stora krav, som måste ställas på arbeten
med °nu berörda syften. Saklig objektivitet måste där finnas vid
sidan av grundlig och på verklig sakkunskap fotad insikt. De sakkunniga
hava tänkt sig utarbetandet av handboken uppdelat på flera händer,
närmast väl för att på varje punkt kunna erhålla den bästa och mest vederhäftiga
sakkunskap. Förslaget synes mig välbetänkt. Den närmaste
ledningen av arbetet torde i enlighet med de sakkunnigas förslag böra anförtros
åt lämplig person, som i sin ordning synes böra stå under överinseende
av den centrala tillsyningsmyndigheten för nykterhetsundervisningen.

Beträffande den av de sakkunniga föreslagna handledningen för lärare
anser jag, såsom nyss antytts, stort behov föreligga av ett dylikt arbete.

De anvisningar i fråga om handledningens innehåll och allmänna planläggning,
som av de sakkunniga lämnats, gillar jag i allo och tillstyrker
deras förslag rörande denna handledning. Jämväl i fråga om densamma
torde överinseendet av utarbetandet böra tillkomma den blivande tillsyningsmyndigheten,
som likaledes bör få i uppdrag att ombesörja bokens
utarbetande.

Kostnaderna för nu berörda två arbeten hava av de sakkunniga be -

92

KungL Maj:ts Proposition Nr 262.

räknats till 12,000 kronor för handboken och 8,000 kronor för handledningen.
I avseende härå får jag endast erinra om svårigheten att under
nuvarande förhållanden göra en något så när exakt beräkning å kostnaderna
för tryckalsters framställande. Jag vågar därför ej uttala någon
mening om sannolikheten av att de angivna beloppen kunna visa sig tillräckliga
utan vill redan nu påpeka, att något ytterligare anslag kan
komma att visa sig nödvändigt.

Skulle omständigheterna visa sig bliva gynnsamma, bör, såsom föreslagits,
eventuellt överskott å anslagen få användas som bidrag till arbetenas
framställande i syfte att göra det möjligt att nedbringa böckernapris.
De villkor och bestämmelser, som böra fästas vid anslaget, böra
fastställas av Kungi. Maj:t.

Såsom jag nyss anfört, anse de sakkunniga ej behövligt, att någon
särskild, för lärjungarna avsedd lärobok i nykterhetsfrågan genom statsmakternas
försorg åstadkommes. Styrelsen för centralförbundet för nykterhetsundervisning
åter har, på sätt jag i det föregående omnämnt, förordat,
att särskilda läroböcker måtte utarbetas för nykterhetsundervisningen i
lortsättningsskolorna samt i de allmänna läroverken och därmed jämförliga
läroanstalter. Jag ber här få hänvisa till vad jag beträffande nämnda
förslag yttrade, och erinra om att jag ej ansåg mig böra tillstyrka styrelsens
förslag i berörda hänseende. Jag vidhåller här samma mening,
därvid jag även vill hänvisa till vad de sakkunniga yttrat angående
detta spörsmål. Däri instämmer jag och vill därvid också framhålla d>-sakkunnigas uttalanden om vikten av att hithörande ämnen bliva på etr
exakt och fullt objektivt sätt behandlade i vederbörande läroböcker.

Jämväl i fråga om utgivandet av så kallade flygblad biträder jag de
sakkunnigas mening. Att genom direkta åtgärder från det allmännas sida anskaffa
och distribuera dylika flygblad finner jag ej lämpligt men instämmer
i de sakkunnigas uttalande om den insats i detta ''hänseende, som bör kunna
göras genom enskilt initiativ och intresse. Givetvis anser jag det lämpligt,
att, om så skulle visa sig erforderligt, något understöd av statsmedel beviljas
för ändamålet. Framställning i sådant syfte kan då prövas av tillsyningsmyndigheten
och den konsulent, som jag anser böra anställas hos
sagda myndighet.

Av de sakkunnigas uttalande framgår tydligt nödvändigheten av att
effektiva åtgärder vidtagas för anskaffande av god undervisningsmateriel!
för nykterhetsundervisningen. Eu god ledning för arbetet härpå torde
det av de sakkunniga utarbetade förslaget i fråga om nämnda materiel!
visa sig vara; givetvis bör förslaget prövas i sina detaljer, innan detsamma

93

Kungl. Maj:ls Proposition Nr 262.

definitivt lägges till grund för anskaffningen av ny materiell, men förslaget
torde, så vitt jag kan bedöma saken, vara väl genomtänkt och utgöra
en mycket god vägledning för frågans slutliga behandling. Vad de
sakkunniga i övrigt föreslagit beträffande sättet för materiellens anskaffande,
distribuering m. in. synes mig lämpligt, och jag tillstyrker även de
förslag angående frågans ekonomiska sida, som nu framställts. I enlighet
därmed bör den för folkundervisningen behövliga materiellen likställas
med annan undervisningsmateriell och alltså uppföras å den av skolöverstyrelsen
utgivna förteckningen. För övriga behov böra användas de begparingar,
som kunna finnas å anslagen till sommarkurserna. Rätt att
alltfort använda eventuella besparingar å anslagen till fortbildningskurserna
bör äskas av riksdagen. Det lärer ej vara uteslutet, att dessa besparingar
visa sig otillräckliga, och i sådant fall torde framdeles särskilda
anslag av statsmedel ej kunna undvikas.

Jag instämmer i de sakkunnigas uttalande, att nykterhetsfrågan bör
tillbörligt uppmärksammas av den statsunderstödda biblioteksverksamheten,
och jag är övertygad om att så sker och alltjämt kommer att ske. De
sakkunnigas åsikt om behovet av ett centralbibliotek för nykterhetsfrågan
delar jag. De åtgärder, som av de sakkunniga föreslagits för främjande
av denna angelägenhet, anser jag vara lämpliga, och tillstyrker framställning
om beviljande för år 1920 av ett anslag å 1,000 kronor till centralförbundet
för nykterhetsundervisning för dess boksamlings förkovran. Det
av de sakkunniga förordade villkoret för statsbidrags utgående, nämligen
ett tillskott för samma ändamål från centralförbundet å minst en fjärdedel
av nämnda bidrag, anser jag böra föreskrivas. Övriga villkor och bestämmelser
för anslagets utgående torde fastställas av Kungl. Maj:t. Därvid
lärer ock böra övervägas vilka åtgärder böra vidtagas med boksamlingen,
därest centralförbundets verksamhet skulle upphöra.

G. Statlig ledning.

Hittills har som bekant nykterhetsverksamheten i vårt land ej stått
under någon omedelbar statlig ledning och ej heller har den hittills bedrivna
undervisnings- och upplysningsverksamheten å nykterhetsområdet
på det hela taget varit underkastad någon kontroll.

I fortsättningen av sitt betänkande upptaga de sakkunniga (sid. 149
—156) till behandling frågan om statlig ledning av nämnda verksamhet
och erinra därvid om den ledande ställning i nu ifrågavarande avseende,

94

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

som sedan åtskilliga år intagits av centralförbundet för nykterketsundervisning.
De sakkunniga omnämna därjämte de förslag rörande sagda
verksamhets ledning, som tidigare framställts, och anföra, bland annat, ett
yttrande i denna fråga av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
vid avlåtande till 1917 års riksdag av proposition angående anslag till
upplysnings- och undervisningsverksamhet för nykterhetens främjande.
Det förslag till frågans lösning, som då framlades, innebar, att åtskilliga
uPPgifter med avseende å nykterhetsundervisningen — anordnande av
kurser för lärare, anordnande av instruktionskurser i kommunerna, anskaffande
av undervisningsmateriel!, utgivande av handböcker in. m. — lades i
händerna på en särskild nämnd, bestående exempelvis av en lärare vid
någotdera av universiteten eller vid karolinska institutet, en ledamot av
läroverksöverstyrelsen, en ledamot av folkskolöverstyrelsen samt två representanter
för centralförbundet, varjämte i nämnden borde ytterligare ingå
en ledamot av socialstyrelsen samt, vid behandlingen av fiågor rörande
nykterhetsundervisningen vid armén och marinen, en officer eller militärläkare.
Förslaget ledde ej till någon åtgärd, då riksdagen avslog sagda
proposition, och även de sakkunniga avstyrka ett dylikt ordnande av saken,
främst med hänsyn till den brist på enhetlighet, som förslaget enligt de
sakkunnigas mening innebure.

Med avseende å sin egen ställning till denna angelägenhet erinra de
sakkunniga om vad de förut i annat sammanhang framhållit, nämligen att
det vore av stor vikt, att för nykterhetsundervisningens ledning även det
enskilda intresset och erfarenheten i vidsträckt mån toges i anspråk samt
att en livlig samverkan mellan det statliga och det enskilda på detta område
syntes komma att lända det hela till gagn. Sagda uttalande ville de
jsakkunniga hår ånyo understryka och därjämte giva ett uttryck för sitt
erkännande av de i många avseenden goda initiativ och impulser, som på
nämnda undervisningsområde givits från enskilt håll.

Ehuru de sakkunniga alltså livligt uppskattade den enskilda verksamheten
i detta hänseende, kunde de dock ej tillstyrka, att själva ledningen
av undervisningen i skolorna handhades av någon enskild organisation.
De sakkunniga funne det naturligt, att den Txy\itev\\eimndervisning, som
meddelades vid de under skolöverstyrelsens, respektive läroverksöverstyrelsens
inseende ställda barndoms- och ungdomsskolorna, och den vid
samma skolor i nykterhetssyfte utförda uppfostrande verksamheten i likhet
med all övrig undervisnings- och uppfostringsverksamhet, som bedreves
vid dessa skolor, stode under respektive skolöverstyrelsers överinseende.
På samma sätt borde det tillkomma överstyrelserna att med den av staten
understödda utbildningen av lärare för nykterhetsundervisningen — med

95

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 262.

undantag av den till universiteten förlagda utbildningen — taga i huvudsak
samma befattning som med övrig utbildning av lärare.

Aven beträffande upplysningsarbetet i nykterhetsfrågan hava de sakkunniga
samma åsikt. De erinra om det i § 2 punkten 5 i instruktionen
för skolöverstyrelsens omedelbara föregångare, folkskolöverstyrelsen, förekommande
stadgandet, att överstyrelsen skall öva inseende över anstalter för
allmän folkbildning. I detta allmänna åliggande, som för framtiden komrne
att överflyttas på skolöverstyrelsen, borde, såga de sakkunniga, också ingå
att öva inseende även över de av staten understödda kurser och föreläsningar,
som anordnades för allmän io\kupplysning i nykterhetssyfte, och
likaledes att utöva tillsyn över att de statsmedel, som ansloges för dylik
verksamhet, användas för därmed avsedda ändamål. De sakkunniga erinra
vidare om att folkskolöverstyrelsen utövade en övervakande ledning beträffande
den populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten och alltså ej
vore främmande för en dylik uppgift. Därefter yttra de sakkunniga:

Det ligger då mycket nära till hands att åt sagda överstyrelse eller
rättare åt den blivande skolöverstyrelsen lämna ett liknande uppdrag i fråga
om en verksamhet, som har så många direkta beröringspunkter med föreläsningsverksamheten.
Hittills har som bekant socialstyrelsen haft ett visst
överinseende över upplysningsverksamheten på nykterhetsområdet, ett förhållande,
som väl närmast torde förklaras därav, att vid tiden för socialstyrelsens
inrättande folkskolöverstyrelsen ännu ej fanns till och ej heller
någon annan central myndighet, åt vilken uppgiften kunde lämpligen överlåtas.
Det har tydligen varit de sociala momenten hos nu ifrågavarande
verksamhet, som i första hand givit anledning till nämnda anordning. Då
det gäller övervakande och ledning av upplysningsverksamheten i nykterhetsfrågan,
synas likväl de sociala synpunkterna ej böra i sagda hänseende
vara avgörande utan fastmera de pedagogiska. Därav följer givetvis, att, såsom
redan framhållits, berörda övervakande och ledande uppgift bör tillkomma
den pedagogiska fackmyndigheten. Det synes de sakkunniga vara av stor
vikt, att frågan om nämnda upplysningsarbetes ledning blir löst på bästa
sätt, ty det ligger i sakens natur, att det för staten är en betydelsefull
uppgift att tillse, att en i möjligaste mån riktig uppfattning av nykterhetsfrågan
bibringas vårt folk. Härigenom skulle staten helt visst vinna
ett gott stöd för de åtgärder i lagstiftningshänseende, som staten på detta
område finner sig böra vidtaga, och efterlevnaden av de givna föreskrifterna
främjas.

Av det sagda torde alltså framgå, att det för de sakkunniga framstår såsom
naturligt, att den högsta övervakande och ledande verksamheten beträffande
undervisnings- och upplysningsarbetet rörande nykterhetsspörsmålet över -

96

Kungl. Maj:tu Proposition Nr 262.

lates åt de myndigheter, läroverksöverstyrelsen och den blivande skolöverstyrelsen,
som hava liknande uppgift i fråga om den allmänna undervisningen
och det allmänna folkbildningsarbetet.

Konsulent. I sin därpå följande framställning framhålla de sakkunniga, att enligt

deras mening överstj^relserna för närvarande ej vore och ej heller rimligen
kunde vara rustade för utförande av nämnda åliggande, då varken tillräcklig
tid eller erforderlig fackinsikt kunde förutsättas vara till finnandes
hos styrelserna. Det vore därför enligt de sakkunnigas mening nödvändigt
att hos överstyrelserna anställa ett särskilt sakkunnigt biträde eller
en konsulent för nykterhetsundervisningen, liksom skett beträffande flera
andra slag av verksamhet för allmän folkbildning, såsom folkhögskolundervisningen,
den populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten och
folkbiblioteksverksamheteu. Den nu ifrågasatte konsulenten borde tydligen
hava i huvudsak samma ställning som de konsulenter, vilka redan vore
anställda hos överstyrelserna. Han borde, säga de sakkunniga, vara väl
förtrogen med nykterhetsfrågan samt äga god kännedom om den organiserade
nykterhetsrörelsen. För honom borde gälla av överstyrelserna fastställd
instruktion. De sakkunniga omnämna, att förslag till dylik instruktion
av dem utarbetats och som bilaga fogats till deras betänkande (sid.
229). Jämte det att överstyrelserna, fortsätta de sakkunniga, genom detta
sitt organ utövade den centrala ledningen av ifrågavaravde undervisningsoch
upplysningsverksamhet, borde överstyrelserna också träda i samarbete
och söka förbindelse med de fria organisationer av olika slag, som arbetade
i nykterhetsundervisningens tjänst, så ock med andra centrala myndigheter
(exempelvis socialstyrelsen), som hade med närbesläktade verksamhetsområden
att skaffa.

Beträffande arvode åt konsulenten erinra de sakkunniga om att det
arvode, som tillkomme de nyss omnämnda, hos överstyrelserna anställda
sakkunniga biträdena eller konsulenterna, växlade betydligt allt efter omfattningen
av det uppdrag, som ålåge vederbörande tjänstemän. Tydligen
skulle den nu ifrågasatte konsulenten komma att få en uppgift, som i
flera hänseenden vore närmast jämförlig med föreläsningskonsulentens, och
det syntes de sakkunniga därför lämpligt, att arvodet för honom utginge
med samma belopp som för sistnämnde befattningshavare, eller med 2,000
kronor för år.

sernÄ1'' 1 ^råga om överstyrelsernas åligganden i övrigt i nu ifrågavarande

5<?a»den!e hänseende framhålla de sakkunniga vidare, att det inseende över den vid
skolorna bedrivna undervisnings- och uppfostringsverksamheten i nykterhetssyfte,
som borde tillkomma överstyrelserna, borde utövas i främsta
rummet i sammanhang med den inspektion av skolorna, som ålåge över -

97

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262

styrelserna. Därjämte borde det tillkomma överstyrelserna att tillse, att
de för skolorna gällande undervisningsplanerna vore i nu berörda hänseende
avfattade på ett ändamålsenligt sätt, varjämte överstyrelserna också
borde hava sin uppmärksamhet riktad på det sätt, varpå de vid skolorna
använda läroböckerna i vederbörande ämnen behandlade nykterhetsspörsmålet.

De sakkunniga erinra därpå om att de med statsmedel bekostade utbildningskurserna
för lärare för nykterhetsundervisningen hittills anordnats
av centralförbundet för nykterhetsundervisning, som såväl organisatoriskt
som ekonomiskt haft kursernas ledning om hand, samt att plan för kurserna
fastställts av Kungl. Maj''.t etter förslag av centralförbundet och
yttrande av folkskolöverstyrelsen. Ytterligare erinra de sakkunniga om
att Kungl. Magt genom beslut den 15 februari 1918 uppdragit åt folkskolöverstyrelsen
att beträffande fortbildningskurser i allmänhet för lärare
vid folkskolor och småskolor ombestyra — genom en av överstyrelsen
godkänd kursstyrelse — kursernas anordnande samt godkänna kursplaner.
Nu borde, anse de sakkunniga, detsamma gälla i fråga om fortbildningskurserna
i nykterhetssyfte som beträffande andra fortbildningskurser,
och följaktligen borde läroverks- och skolöverstyrelserna få liknande befattning
med nykterhetskurserna som med övriga kurser för lärarfortbildning,
överstyrelserna borde alltså få i uppdrag att besluta om fördelningen
°av de till nykterhetskurserna beviljade anslagen av statsmedel,
att utfärda närmare allmänna bestämmelser angående kurserna, att antaga
kursstyrelser samt efter förslag av dessa pröva och fastställa kursplaner,
att bestämma grunder för antagande av kursdeltagare eller ock själva antaga
sådana, att med uppmärksamhet följa det vid kurserna bedrivna arbetet
samt att i pedagogiskt och ekonomiskt avseende granska av kursstyrelserna
avgivna redogörelser för de hållna kurserna. Vid fullgörandet
av dessa åligganden skulle överstyrelserna givetvis biträdas av sin konsulent,
i den ordning den för honom utfärdade instruktionen angåve. De sakkunniga
återupprepa i detta sammanhang vad de förut yttrat angående
centralförbundets för nykterhetsundervisning ställning till nykterhetskurserna,
nämligen att centralförbundet borde, därest ej alldeles särskilda
omständigheter skulle föranleda annat beslut, utses att såsom hittills fullgöra
kursstyrelsens åligganden.

Jämväl den offentliga föreläsningsverksamheten på nykterhetsområdet
bör, anse de sakkunniga, liksom annan föreläsningsverksamhet av liknande
art stå under skolöverstyrelsens överinseende. Angående överstyrelsens
åligganden i detta hänseende anförde de sakkunniga, att överstyrelsen
borde årligen efter förslag av centralförbundet fastställa för allmän utdelning
avsedd förteckning å föreläsare och föreläsningsämnen samt att där Bilnmg

till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 232 höft. (Nr 262.) 13

Departe ments chefen.

98 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

utöver, då sådant för särskilt fall ifrågasattes, godkänna föreläsare och
föreläsningsärnnen, som ej innefattades i sagda förteckning. Vidare skulle
överstyrelsen företaga granskning av den redogörelse, som borde årligen
till överstyrelsen avgivas rörande nämnda föreläsningsverksamhet och som
borde redogöra för dels var föreläsningar hållits och föreläsares namn,
dels de under året anordnade allmänna upplysningskurserna samt andra
mer eller mindre kursliknande föreläsningsserier, som ombesörjts av centralförbundet,
dels ock redovisning för statsanslagets användning.

De båda överstyrelserna borde ock tillse, att lämpliga hjälpmedel för
nykterhetsundervisningen framställdes och på lämpligt sätt tillhandahölles
vederbörande anstalter.

Slutligen borde det, framhålla de sakkunniga, tillkomma överstyrelserna
att antingen omedelbart vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de
åtgärder, som kunde finnas erforderliga, för att den under överstyrelsernas
inseende stående undervisnings- och upplysningsverksamheten i nykterhetssyfte
skulle motsvara sitt ändamål.

Styrelsen för centralförbundet för nyMerhetsundervisning har rörande
förslaget om statlig ledning yttrat följande:

Det överinseende över undervisningen och upplysningsarbetet i nykterhetsfrågan,
som hittills utövats dels av Kungl. Magt direkt, dels av socialstyrelsen, ha de sakkunniga
föreslagit hädanefter skola överlämnas åt skolöverstyrelsen. Mot denna anordning
har styrelsen intet att invända, ej heller mot förslaget att bos överstyrelsen anställa
en särskild konsulent för detta ändamål. Men då denna konsnlentbefattning
blir av mycket stor betydelse, tillåter sig styrelsen uttala den bestämda önskan, att
till innehavare av denna befattning måtte utses en person, som äger den samlade
nykterhetsrörelsens fulla förtroende. Detta krav är så mycket mera berättigat, som
det dock i stort sett är de från nykterhetsrörelsen utgående enskilda krafterna, vilka
fört fram nykterhetsundervisningen till dess nuvarande läge. Endast om detta önskemål
uppfylles, kan den samverkan mellan enskilt initiativ och samhällets bistånd, vars
vikt de sakkunniga med rätta framhålla, bli av harmonisk och fruktbärande natur.

Den kritik, som sedan åtskilliga år tillbaka riktats mot nykterhetsundervisningen
sådan den hittills bedrivits, har särskilt påpekat, att denna
undervisning lede av brist på enhetlighet och planmässighet. Helt visst
har nu anmärkta brist till stor del förorsakats därav, att den allt mer
omfattande upplysnings- och undervisningsverksamheten i nykterhetsfrågan
saknat enhetlig ledning. Jag vill här omedelbart framhålla, att jag mycket
uppskattar den verksamhet, som i nu berörda avseende länge utövats av
centralförbundet för nykterhetsundervisning, men det synes mig uppenbart,
att en enskild organisation, huru förtjänstfullt dess verksamhet än
må bedrivas, svårligen kan få den ledande ställning och den auktoritet

99

Kungl. Maj.-ts Proposition Nr 262.

åt alla håll, som är erforderlig, då fråga är om en så omfattande och
under så vitt skilda förhållanden bedriven verksamhet som den nu ifrågavarande.
Det synes mig därför oundgängligt att förlägga även nykterhetsundervisningen
och nykterhetsupplysningen under en statlig myndighet.
Så mycket mer befogat måste detta vara, därest särskilt nykterhetsundervisningen
kominer att, på sätt jag i det föregående förordat, ingå i den vid
statens eller under dess kontroll stående läroanstalter meddelade undervisningen
och således ej längre intager någon undantagsställning. Sistnämnda
omständigheter tala givetvis enligt min mening för att ledningen
och överinseendet lämnas åt de fackmyndigheter, som hava övrig skolundervisning
om hand, d. v. s. läroverks-"och skolöverstyrelserna, eller, därest
sammanslagning av dessa styrelser kommer att äga rum, åt den gemensamma
skolöverstyrelsen. Det överinseende i fråga om nykterhetsverksamheten,
som hittills i viss utsträckning utövats av socialstyrelsen, synes
mig alltså böra överflyttas till nyss angivna tillsyningsmyndighet, som
således skulle få sig anförtrodd ledningen av hela den i nykterhetssyfte
bedrivna undervisnings- och upplysningsverksamheten.

Att denna myndighet behöver den av de sakkunniga förordade förstärkningen
i avseende å sakkunnig arbetskraft, torde vara självklart. I
synnerhet om nykterhetsverksamheten blir omlagd i enlighet med här förordade
förslag, lärer densamma bliva så omfattande och kräva så stor
erfarenhet och speciell insikt, att tillsyningsmyndigheten för dess behöriga
ledande och övervakande måste hava tillgång till en person, som i avseende
å både erfaren insikt och goda förbindelser kan fungera såsom förbindelselänk
mellan statsmyndigheterna och den omfattande enskilda verksamheten
på förevarande område. Jag tillstyrker alltså de sakkunnigas
förslag i fråga om anställande av en konsulent för nykterhetsundervisning
och nykterhetsupplysning. Arvodet till denne konsulent har av de
sakkunniga föreslagits till 2,000 kronor för år. Med hänsyn till det
ganska omfattande och maktpåliggande arbete, som torde komma att åligga
nämnde befattningshavare, anser jag detta arvode vara lämpligt avpassat,
och jag tillstyrker förslag till riksdagen i enlighet med de sakkunnigas
förslag.

Jag bör i detta sammanhang erinra om att arvodena till de konsulenter,
som hittills varit anställda hos läroverks- eller skolöverstyrelserna,
utgått från anslag, som äro uppförda i nämnda överstyrelsers stater. 1
enlighet härmed skulle jämväl den nu ifrågasatte konsulenten avlönas med
medel från anslag till överstyrelserna. Arvodet till honom borde följaktligen
hava tagits i beräkning i samband med uppgörande av det förslag
till stat för eu skolöverstyrelse, som bifogats den av Kungl. Maj:t

100

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

•

till innevarande års riksdag avlåtna propositionen angående en gemensam
skolöverstyrelse. Vid tiden för nämnda propositions avlåtande hade emellertid
det förberedande arbetet med nu förevarande ärende ännu ej fortskridit
tillräckligt långt för att medgiva definitiva åtgärder i sådant syfte.
Under sådana förhållanden torde medel för konsulentens arvode för närvarande
böra begäras i samband med andra för nykterhetsundervisningen
behövliga anslag.

Vad de sakkunniga anfört beträffande tillsyningsmyndighetens åligganden
i fråga om undervisnings- och upplysningsverksamheten i nykterhetssyfte,
däri inbegripna även utbildningskurserna och föreläsningsverksamheten,
har ej givit mig någon anledning till erinran. Jag ber få erinra om de
anmärkningar, som socialstyrelsen framställt beträffande centralförbundets
för nykterhetsundervisning eventuella funktion som bestyrelse för fortbildningskurserna,
och som jag i det föregående omnämnt. I avseende
härå torde jag få hänvisa till vad jag yttrat i förut givet sammanhang.

De närmare föreskrifter och anvisningar, som kunna vara erforderliga
i fråga om tillsyningsmyndigheten och dess organ samt rörande fullgörandet
av dem givna åligganden, komma givetvis att i vederbörlig ordning
meddelas.

H. Centralförbundet för nykterhetsundervisning.

Den centrala ställning till nykterhetsverksamheten och ej minst till
undervisnings- och upplysningsverksamheten å nykterhetsområdet, som
centralföi bundet för nykterhetsundervisning sedan åtskilliga år intagit,
har, såsom av det föregående torde framgå, föranlett de sakkunniga att i
flera olika sammanhang förorda ett livligt samarbete mellan statsmyndigheterna
och nämnda förbund. På grund av nu antydda förhållanden hava
de sakkunniga ytterligare ansett sig böra upptaga frågan om centralförbundets
ställning till den blivande tillsyningsmyndigheten samt om förbundets
befogenhet i övrigt.

Ifrågavarande spörsmål behandla de sakkunniga i sitt betänkande (sid.
157—160) och beröra därjämte frågan om anslag till tidskrifter för nykterhetsupplysning.

Innan jag redogör för de sakkunnigas uttalanden i nu berörda hänseenden,
anhåller jag få erinra om att centralförbundet för 113’kterhetsundervisning
sedan flera år tillbaka åtnjutit årligt understöd från staten.
För år 1919 utgår sålunda enligt riksdagens beslut till främjande av förbundets
verksamhet ett belopp av 10,000 kronor. Därjämte har, sedan

101

Kungl. Majits Proposition Nr 262.

1918 års lagtima riksdag därtill anslagit ett belopp av 56,000 kronor,
Kungl. Maj:t genom beslut den 31 januari 1919 ställt sistnämnda belopp
till centralförbundets förfogande att användas till anordnande under år

1919 av dels en pedagogisk kurs i alkohollära med samhällskunskap och
hygien, avsedd företrädes/is för lärare vid allmänna läroverk, folkskoleseminarier
in. fl. läroanstalter, dels en dylik kurs, avsedd företrädesvis
för folkskollärare. Samtidigt lämnades föreskrifter angående berörda kurser
och fastställdes kursplaner. Slutligen har bestämts, att till centralförbundet
skulle utgå ett belopp av 1,500 kronor till understöd för fortsatt
utgivande under år 1919 av tidskriften Tirflng.

För centralförbundets åtnjutande av nyssnämnda anslag å 10,000 kronor
föreskrevs som villkor, att förbundet från nykterhetskorporationer, kommuner
eller enskilda erhållit tillskott, som tillsammans för år 1919 uppgå
till minst lika mycket som statsanslaget, att alla politiska och religiösa
strider eller förhandlingar vid förbundets föreläsningar eller undervisningsarbete
förbjudas samt att förbundet före den 1 mars 1920 till socialstyrelsen
avgiver redogörelse för sin verksamhet under år 1919 och före den
1 april 1920 till kammarrätten för granskning ingiver den del av sina
räkenskaper, som innefattar redogörelse för statsanslagets användning.
Slutligen föreskrevs, att nyssnämnda årsredogörelse och räkenskaper skulle
vara så uppställda, att en noggrann kännedom om statsanslagets användning
därav kunde vinnas.

De sakkunniga erinra i sitt betänkande om sina tidigare gjorda uttalanden
angående nödvändigheten av att staten vid planläggandet av
nykterhetsundervisningen rikligt utnyttjade den hänförelse för nykterhetssaken
och den samlade erfarenhet i upplysningsarbetets organisation, som
vore till finnandes hos nyk‘erhetssällskapen, och att ingen åtgärd vidtoges,
soin lade hinder i vägen för utvecklande av dessa organisationers initiativkraft
och arbetslust.

Vidare framhålla de sakkunniga, att enligt deras mening en livlig
samverkan borde äga rum mellan staten och centralförbundet, som vore
den sammanslutning, genom vilken staten för sin upplysningsverksamhet
i nykterhetsfrågan hittills stått i samarbete med den organiserade nykterhetsrörelsen.
På grund härav önskade de sakkunniga, att förbundets
verksamhet måtte utvecklas än kraftigare än förr; särskilt borde detta
kunna äga rum i fråga om förmedling av föreläsningar samt anskaffande
och distribuering av materiell.

Statsbidrag borde följaktligen, anföra de sakkunniga, fortfarande komma
förbundet till godo. På grund av det sjunkande penningvärdet ansåge de

Anslag til)
främjande av
centralförbundets

verksamhet.

102

Rungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

sakkunniga det emellertid vara omöjligt för förbundet att uppehålla sin
verksamhet ens i nuvarande omfattning, om icke statsanslaget ökades. Då
därtill, som nämnts, enligt de sakkunnigas förslag ännu större anspråk
kom me att ställas på förbundet, torde en höjning av statsbidraget få anses
nödvändig. Och de sakkunniga ville efter att ha tagit kännedom om den
utgifts- och inkomststat, som vid förbundets årsmöte uppgjorts, föreslå,
att det årliga anslaget till förbundets administration ökades från 10,000
till 15,000 kronor.

Beträffande villkoren för anslagets åtnjutande hade de sakkunniga
tagit i övervägande, huruvida fordran, att förbundet från nykterhetssällskapen,
kommuner eller enskilda erhölle minst lika mycket som statsbidraget,
borde upprätthållas. Efter vad de sakkunniga inhämtat, utginge
sällskapens bidrag i förhållande till medlemsantalet. Då detta under senare
åren varit i det närmaste stationärt, då en ökning av dessa bidrag på grund
av de stora krav, som ställdes på medlemmarna, icke gärna kunde ifrågasättas
samt då den omläggning av de mindre nykterhetskurserna, som de
sakkunniga föreslagit, torde medföra, att icke lika stora kommunala anslag
som hittills kunde påräknas, måste för förbundet de största svårigheter
möta att uppbringa bidragen från sällskapen, kommuner och enskilda till
hälften av nämnda statsbidrag. De sakkunniga föresloge sålunda, att villkoren
i detta hänseende så modifierades, att bidrag till endast minst 1/3
av statsbidraget krävdes från annat håll.

De sakkunniga yttra sig även i fråga om centralförbundets byrå samt
dess organisation och personal. I detta hänseende anföra de sakkunniga,
att i den stat för förbundet, som senaste årsmöte uppgjort, på grund av
de tekonomiskä svårigheterna vidtagits en inskränkning i byråns personal.
Denna inskränkning torde, framhålla de sakkunniga, med nödvändighet
medföra ert revision av de instruktioner, som gällde för nämnda personal.
Särskilt måste ledarens personliga deltagande i arbetet å byrån komma att
i högre grad tagas i anspråk. Detta nödvändiggjordes jämväl av den utvidgning
av förbundets verksamhet, som de sakkunniga i olika avseenden
ansett behövlig. Då emellertid förbundets arbete till allra största delen
bedreves med statsmedel, måste det anses skäligt, att någon statlig myndighet
hade inflytande på avfattandet av den instruktion, som skulle gälla
för förbundets ledare. De sakkunniga hemställde därför, att som villkor
för erhållande av statsbidrag ytterligare föreskreves, att instruktion för
förbundets ledare skulle uppgöras i samråd med skolöverstyrelsen.

I en den 25 september 1918 dagtecknad, av åtskilliga bilagor åtföljd
ansökning har styrelsen för centralförbundet gjort framställning om anslag

103

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

till förbundet samt för anordnande av sommarkurser. Styrelsen har ifrågasatt
höjning beträffande vissa anslag och har därjämte hemställt om tillläggsanslag
för år 1919 dels till förbundet, dels ock till sistnämnda års
sommarkurser. Till stöd för sin framställning har styrelsen anfört huvudsakligen
följande:

Deu dyrtid, som på alla områden gjort sig kännbar, har givetvis inverkat även
på centralförbundets verksamhet, i det att utgifterna för olika ändamål, såsom hyror
och trycksaker, personalens avlöning m. m., icke kunnat hållas inom samma gränser
som förut. Och då förbundets inkomster utgjorts uteslutande av statens anslag samt
bidrag ifrån nykterhetsorganisationerna, eventuellt uppkommande överskott från populärvetenskapliga
kurser m. m. samt dessa inkomster snarare minskats än ökats, så har
centralförbundets ekonomiska ställning därigenom försvagats. Redan år 1917 uppstod
ett underskott å 4,645 kronor 34 öre, vilken summa torde komma att väsentligen ökas
under innevarande verksamhetsår. Eftersom förbundets ekonomi under de gångna åren
icke medgivit, att några reservfonder avsatts, ser sig styrelsen ingen möjlighet att för
framtiden uppehålla verksamheten, därest icke Kungl. Maj:t, med behjärtande av nödläget,
medverkar till att statens anslag må kunna i någon man höjas.

Redan förut har förbundet blivit nödsakat att i viss mån inskränka verksamheten
och detta främst i fråga om antalet kurser, och detta ehuru intresset för denna del
av upplysningsverksamheten ingalunda förminskats. Men förbundet har icke ansett
sig i stånd att i samma utsträckning som föiut ikläda sig den ekonomiska garanti,
som varit erforderlig.

Vid uppgörande av staten för år 1919 ha styrelsen och representantförsamlingen
nödgats att ytterligare begränsa utgifterna dels genom inskränkning i personalen,
dels genom inhiberande av anslaget för nyanskaffning till centralbiblioteket och utställningen,
dels genom vissa andra åtgärder. Trots dessa besparingar, som i och för sig
måste menligt inverka på verksamheten, torde det icke lata sig göra att få debet och
kredit att gå ihop med de anslag och övriga bidrag, som för närvarande stå till förbundets
förfogande.

Rörande betydelsen av centralförbundets fortsatta verksamhet anförde styrelsen
i sin år 1917 ingivna ansökan om förnyade anslag följande uttalande av 1914—1915
års nykterhetsundervisningskommitté: ». . . Då genom vissa förslag, som de sakkunniga

i det föregående framlagt, ytterligare arbete skulle påläggas förbundet, hava de sakkunniga
velat understryka behovet av denna centrala organisation, som fortfarande
bör leda och övervaka det omfattande upplysningsarbetet i nykterhetsfrågan. De sakkunniga
vilja sålunda framhålla förbundets verksamhet såsom förtjänt av fortsatt statsunderstöd,
då detsamma spelar en betydande roll genom att tillhandagå föreningar
och myndigheter med upplysningar samt med förmedling av olika undervisningsanordningar.
»

Nu har Kungl. Maj:t under år 1917 uppdragit åt en ny kommitté att bland
annat avgiva nytt förslag rörande nykterhefsundervisningeus ordnande. Enär denna
kommitté ännu icke avgivit sitt betänkande, saknar styrelsen möjlighet att bedöma,
vilken ställning rörande upplysningsarbetet i nykterhetsfrågan kommittén ämnar att
i sitt blivande förslag tillmäta centralförbundet för nykterhetsundervisning. Av upplysningar,
som under hand kunnat inhämtas, har emellertid styrelsen fått den upp -

104

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

fattningen, att även den nya kommittén ärnar föreslå sådana åtgärder, som påkalla
förbundets fortsatta medverkan på nu ifrågavarande område.

Under sådant förhållande och under antagande att Kungl. Magt för sin del anser
skäl föreligga, att centralförbundets verksamhet upprätthålles, vagar styrelsen uttala
den förhoppningen, att Kungl. Magt på ovan anförda skäl skall hos riksdagen förorda
dels ett tilläggsanslag för år 1919 med 5.000 kronor, dels ett anslag för år 1920 med

15.000 kronor. För den händelse denna anhållan vinner Kungl. Maj:ts och riksdagens
bifall och utsikter därigenom uppkomma för förbundets författa arbete, tiar styrelsen
för avsikt att vidtaga åtgärder i syfte att tillföra förbundet det ytterligare tillskott,
som kommer att erfordras utöver statsanslaget.

Styrelsen gör därefter framställning om fortsatt anslag till tidskriften
Tirfing. Härom torde jag få tillfälle att något senare yttra mig. Därefter
fortsätter styrelsen:

För anordnandet av sommarkurser i alkohologi och hälsolära med propedeutisk
undervisning i kemi, fysiologi och anatomi ha Kungl. Maj:t och riksdagen under eu
lång följd av år anvisat ett årligt anslag ä 56.000 kronor. Detta belopp har beviljats
jämväl för år 1919. Sedan be.-dut härom fattades, har emellertid den grund, efter
vilken utgifterna beräknats, blivit i väsentliga punkter rubbad. Främst är det fallet
i fråga om biljettpriserna och dagtraktamentena under resan till och från kurserna.
Enligt Kungl. Maj:ts beslut skall reseersättning utgå till kursdeltagarna enligt bestämmelserna
för femte klassen i gällande resereglemente. Med iakttagande härav har
centralförbundet vid 191S års sommarkurser, för vilka ekonomisk redogörelse kommer
att enligt föreskrift lämnas senast den 15 november innevarande år, utbetalat
10 294 kronor 70 öre, vilken summa med 4.223 kronor 10 öre överstiger motsvarande
utgiftspost för 1917 års sommarkurser. Ökade lokalhyror och höjda pris å undervisnings-
och förbrukningsmateriell hava jämväl bidragit till rubbning av de ekonomiska
kalkyler, som legat till grund för Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut rörande statsanslaget
för sommarkurserna.

Genom uppkomna vakanser inom en del län, där man icke utsett nödigt antal
suppleanter, ävensom genom att vidtaga alla inskränkningar i fråga om anordningarna
för kurserna, som över huvud taget varit möjliga, bar prisstegringen kunnat motverkas
och utgifterna nedbringas. Huruvida härmed förlust å 1918 års sommarkurser har
kunnat undvikas, kan för närvarande icke bestämt avgöras, enär räkenskaperua ännu
icke före] ig g i avslutade.

Såsom ovan påpekats, bär riksdagen på äskande av Kungl. Maj:t redan beviljat

56.000 kronor för sommarkurserua 1919. För samma ändamål hava landstingen och
ställer, som ej deltaga i landsting — med undantag dock för Malmöhus län och Malmö
stad — beviljat bidrag till respektive lärares och lärarinnors dagtraktamenten.

Av skäl, som ovan angivits, torde erfordras ett tilläggsanslag å 4,009 kronor för
sommarkurserna 1919, och vågar styrelsen hemställa om Kung!. Maj:ts medverkan
härtill.

Vidare hemställer styrelsen i avvaktan på det förslag, som 1917 års
sakkunniga kunde komma att framlägga, om förslag till riksdagen om beviljande
av ett belopp av 56,0U0 kronor till anordnande under år 1920
av sommarkurser.

105

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

Styrelsen redogör slutligen för vissa åtgärder, som vidtagits för revision
av den gamla undervisningsmateriellen och för utgivande av ny sådan
materiell, och hemställer om förslag till riksdagen att medgiva, att de
under år 1920 eventuellt uppkommande besparingarna å de till anordnande
av kurser i alkohollära m. in. anvisade medlen finge, efter Kungl. Maj:ts
bestämmande, användas till anskaffning och revidering av materiell för
nykterhetsundervisningen.

Den ekonomiska redogörelse, varom styrelsen i sin nu återgivna framställning
talar, har styrelsen sedermera avgivit i en den 15 november 1918
dagtecknad skrift, innehållande jämväl redogörelse för kurserna. Av
nämnda regogörelse framgår, att kurserna lämnat ett överskott å 32 kronor
55 öre, vilket belopp insatts å statskontorets giroräkning i riksbanken
för att tillgodoföras de förut besparade medel, vilka enligt riksdagens medgivande
skulle få användas för utgivande och revidering av undervisningsmateriell.

Jag har redan tidigare givit tillkänna min ståndpunkt i fråga om för- m^8pcah“£n
hållandet mellan statsmakterna och den på enskild väg bedrivna verksamheten
på nykterhetsområdet och har därvid framhållit vikten av att samarbetet
mellan staten och dess organ samt det enskilda intresset och initiativet
alltfort uppehälles och utvecklas. Följaktligen anser jag det vara
angeläget, att centralförbundet för nykterhetsundervisning, som ju hittills
i stor utsträckning förmedlat samverkan mellan staten oth den enskilda
nykterhetsverksamheten, fortfarande får sig statsunderstöd tillerkänt och
således erhåller möjlighet att fortsätta sitt arbete i nykterhetssakens tjänst.

Såsom jag nyss anfört, har styrelsen för nämnda förbund anhållit
dels om ett tilläggsanslag för år 1919 å 5,000 kronor till sin verksamhet,
dels ett till 15,000 kronor förhöjt anslag för år 1920 för samma syfte.

Därjämte har styrelsen som nämnt begärt ett tilläggsanslag för år 1919
å 4,01)0 kronor till förstärkande av det för samma år beviljade anslaget
å 56,000 kronor till sommarkurser ävensom för anordnande under år 1920
av dylika kurser ett anslag å 56,000 kronor. Vad först beträffar hemställan
om tilläggsanslag för år 1919 för nämnda båda syften, ber jag få
erinra om att utlåtande över styrelsens framställning i berörda hänseenden
infordrats men ej inkommit i så god tid, att förslag kunnat göras till riksdagen
om beräknande av medel för ändamålet på tilläggsstat för år 1919.

.lag kan därför icke tillstyrka centralförbundets anhållan om beredande av
ytterligare medel för förbundets verksamhet under år 1919.

Jag förstår emellertid mycket väl de svårigheter i ekonomiskt hänseende,
som den rådande dyrtiden vållat här som på så många andra ställen, och

liihung till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 232 höft. (AV 262.) 14

106

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

föranledes därav att, i enlighet med vad även de sakkunniga föreslagit, understödja
centralförbundets begäran om ett till 15,000 kronor höjt°anslag för
år 1920 för främjande av förbundets verksamhet. Som jag nämnt,° har
hittills varit såsom villkor för åtnjutande av det förbundet beviljade
statsunderstödet föreskrivet, att förbundet från nykterhetskorporationer,
kommuner eller enskilda erhållit tillskott, som tillsammans uppginge till
minst lika mycket som statsanslaget. De sakkunniga hava — under
framhållande av svårigheterna för förbundet att särskilt under nuvarande
förhållanden erhålla i tillräcklig grad höjt bidrag — ifrågasatt sådan
ändring av sagda villkor, att berörda, på enskild väg anskaffade bidrag
skulle uppgå till endast minst en tredjedel av statsbidraget. Ifrågavarande
av de sakkunniga framställda förslag kan jag dock ej oförändrat
tillstyrka. Härvid ber jag få anmärka, att de sakkunnigas förslag i detta
hänseende torde grunda sig på den missuppfattningen, att det enskilda
bidraget hittills uppgått endast till hälften av statsbidraget, medan
det som nämnt varit bestämt till minst samma belopp som sistnämnda
bidrag. Jag inser till fullo svårigheten för centralförbundet att uppbringa
ett bidrag från enskilt håll, som motsvarar ett till 15,000 kronor
förhöjt statsbidrag, men jag anser å andra sidan, att ej heller någon
minskning i det nu utgående enskilda bidraget bör medgivas. I enlighet härmed
anser jag, att såsom villkor i nu ifrågavarande hänseende bör föreskrivas,
att centralförbundet från nykterhetskorporationer, kommuner eller
enskilda erhållit ett bidrag, som uppgår till minst två tredjedelar av statsbidraget.
Föreskrift i detta hänseende torde, såsom förut skett, böra lämnas
samtidigt som Kungl. Maj:t ställer anslaget till vederbörandes förfogande.

De sakkunnigas uttalande i fråga om lämpligheten av att staten har
tillfälle att utöva något direkt inflytande på centralförbundets ledning
synes mig riktigt. Jag anser det därför lämpligt, att, såsom också de
sakkunniga föreslagit, instruktionen för förbundets ledare fastställes i samråd
med den blivande tillsyningsmyndigheten för nykterhetsverksamheten.
Jag ber blott få erinra om att skolöverstyrelsen givetvis bör få medverka
vid instruktionens fastställande liksom även läroverksöverstyrelsen, så vida
icke sistnämnda ämbetsverk dessförinnan uppgått i skolöverstyrelsen.

Vad till sist beträffar centralförbundets framställning om anslag å

56,000 kronor för anordnande under år 1920 av pedagogiska kurser, torde
densamma ej böra föranleda någon åtgärd med hänsyn därtill, att omläggning
av de hittills hållna sommarkurserna ifrågasatts på sätt jag i det
föregående angivit. Jag anhåller också få erinra om att jag redan tillstyrkt
förslag till riksdagen om beviljande av medel för anordnande av
en social kurs under år 1920.

107

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

I samband med sitt yttrande angående centralförbundet för nykterhetsundervisning
hava de sakkunniga till sist berört frågan om statsunderstöd
för utgivande av tidskrifter för upplysning i nykterhetsfrågan.

Jag har redan erinrat om att ett årligt belopp av 1,500 kronor under
flera år° utgått till centralförbundet för nykterhetsundervisning till understöd
för utgivande av tidskriften Tirfing. Denna tidskrift, som är organ
för centralförbundet och för Sveriges lä-ares nykterhetsförbund, har till
syfte att verka för nykterhetsundervisning och hälsolära samt innehåller
huvudsakligen artiklar om nykterhetsfrågans pedagogiska och metodiska
behandling0 men däremot endast undantagsvis mer vetenskapligt lagda
artiklar.

Utom till Tirfing har likaledes under flera år utgått ett av riksdagen
beviljat årligt anslag å 2,000 kronor till tidskriften Mimer, som utgives
av enskild person. Sistnämnda tidskrift har till ändamål att meddela
allmänheten i lättfattlig form alkoholforskningens senaste resultat och
innehåller fördenskull populärvetenskapliga artiklar i alkoholfrågan.

De sakkunniga hava nu tagit under övervägande, huruvida statsbidrag
fortfarande borde utgå till två tidskrifter med så närbesläktad uppgift.
Först framhålla de sakkunniga såsom självklart, att en populärvetenskaplig
tidskrift för studium av alkoholfrågan vore behövlig, men påpekar därefter,
att sedan nykterhetsundervisningen blivit planmässigt ordnad såväl
inom som utom skolan, det däremot icke vore lika nödvändigt, att en
särskild tidskrift uppehölies för en så begränsad uppgift som att verka
för den pedagogiska och metodiska behandlingen av nykterhetsfrågan och
hälsoläran, helst dessa ämnens behandling icke torde erbjuda några väsentliga
olikheter mot behandlingen av övriga ämnen. För vad som i nämnda
hänseende behövde meddelas allmänheten, utöver det som kunde få plats
i de vanliga pedagogiska tidskrifterna, kunde troligen ett begränsat utrymme
beredas i en populärvetenskaplig tidskrift för nykterhetsfrågans
studium.

De sakkunniga anföra vidare, att, enligt vad de inhämtat, varken
Mimer eller Tirfing vunnit sådan spridning, att de, oaktat statsbidrag till
dem utgått, kunnat uppehållas utan ansenliga ekonomiska uppoffringar av
utgivarna. En enda sådan tidskrift skulle säkerligen, anse de sakkunniga,
visa sig mindre förlustbringande.

Till sist yttra de sakkunniga, att de, utan att avstyrka statsbidrags
beviljande till de båda tidskrifterna, ville uttala sig för önskvärdheten av
att utgivarna toge i övervägande, huruvida icke tidskrifterna borde sammanslås
till en tidskrift för studium av nykterhetsfrågan och med ett begränsat
utrymme för behandling av spörsmål, som röra själva nykterhetsundervisningens
metodik och vad därmed hör samman.

Tidskrifter

108

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

Jag bär redan omnämnt, att centralförbundet för nykterhetsundervisning
i sin förut berörda framställning om statsunderstöd för år 1920
begärt dylikt understöd jämväl för fortsatt utgivande av tidskriften Tirfing.
Styrelsen har i berörda framställning framhållit, bland annat, det
bekymmersfulla läge, vari förbundet i ekonomiskt hänseende blivit försatt
till följd av den rådande dyrtiden, samt anfört, att styrelsen igångsatt
en utredning i avsikt att utröna, huruvida sådana begränsningar och besparingar
i avseende å utgivandet av förbundets tidskrift vore möjliga att
göra — bland annat genom att minska antalet nummer — att tidskriften
kunde utgivas utan ekonomisk förlust och med ett fortsatt statsanslag- å

I, 500 kronor.

I en den 30 september 1918 dagtecknad ansökning har vidare lektorn

J. Bergman såsom utgivare av tidskriften Mimer anhållit om understöd å

2,000 kronor för fortsatt utgivande under år 1920 av nämnda tidskrift.

Frågan om statsunderstöd till tidskrifter för nykterhetsupplysning
har berörts i ett par av de utlåtanden, som avgivits över de sakkunnigas
betänkande.

Socialstyrelsen anför i berörda hänseende, bland annat, följande:

Beträffande behovet av ett periodiskt utkommande specialorgan för nykterhetsfrågan
kan styrelsen i stort sett instämma med de sakkunniga, dä de anse behövligheten
av ett sådant organ självklar.

Efter erinran om de båda förutnämnda tidskrifterna och deras uppgifter
fortsätter styrelsen:

Vad Tirtings uppgifter beträffar, finner styrelsen till en början, i likhet med
vad de sakkunniga gjoit gällande, att, sedan nykterhetsundervisningen blivit planmässigt
ordnad såväl inom som utom skolan, en särskild tidskrift med så begränsad
uppgift som att verka för den pedagogiska och metodiska behandlingen av nykterhetsfrågan
och hälsoläran ej lärer vara strängt nödvändig. Ej heller synes det styrelsen
vara av trängande behov påkallat att i ti dskri ftsform mot betydande kostnader återge
aktstycken rörande statsmakternas ställning till nykterhetsfrågan, vilka aktstycken
genom statens försorg annorledes finnas i tryck lätt tillgängliga mot särdeles lågt
pris. Snarare kunde då ifrågasättas, huruvida ej besparingar stode att vinna därigenom,
att sadana aktstycken till och med gratis finge rekvireras av intresserade enskilda
personer och korporationer. Vad åter angår tidskriften Mimer, synes prenumerationsantalet
icke vara av en storlek, som kan utgöra en borgen för att tidskriften får anses
fylla ett mera allmänt känt, djupare behov.

Styrelsen finner sålunda, att dessa båda tidskrifter den ena på grund av sin
ringa spridning, vilken föga svarar mot nykterhetsrörelsens intensitet och utbredning
inom riket, och den andra genom sitt synbarligen alltför starkt begränsade innehåll,
knappast tillgodose kravet pa att utgöra fullgoda organ för uykterhetsuudervisningen
inom landet. 1 anslutning till de sakkunnigas tankegång synes därför böra förordas,
att statens understöd begränsas till en enda periodisk publikation med ett innehåll

109

Kungl. Naj:ts Proposi''ion Nr 262.

och en plan, som äro ägnade att hos vidare kretsar av i nykterhetsfrågor intresserade
tillgodose behovet av autentisk upplysning i aktuella nykterhetsspörsmål. Därest en
särskild av Kungl. Magt förordnad kursstyrelse, såsom av styrelsen förut antytts, bliver
upprättad, synes denna vara närmast lämpad att själv eller genom särskilt utsedd
redaktör bedriva ifrågavarande publicistiska verksamhet.

Även styrelsen för centralförbundet för nyläerhetsundervisningt har, i
sitt förenärnnda utlåtande yttrat sig rörande tidskriften lärling och har
därom anfört följande:

Det blev på ett tidigare stadium av centralförbundets verksamhet klart, att förbundet
till sitt förfogande måste hava ett organ, varigenom de synpunkter och anordf
ningar i nykter hetsundervisningen, som kunde framkomma, bleve lätt tillgängliga för
allmänheten och särskilt för undervisarna. Därvid ville man även tillgodose behovet
av eu förbättrad undervisning i hälsolära. Med hänsyn till den planlöshet och bristande
stadga i övrigt, varav nykterhetsuudervisningeu hittills i allmänhet'' präglats, syntes
det naturligt, att tidskriften till en början företrädesvis sökte giva offentlighet åt de
nya uudervisuingsplaner och andra uppslag till en mera ordnad undervisning i detta
ämne, vilka under centralförbundets medverkan utarbetades av skolmyndigheter och
andra intresserade. Med tillfredsställelse har centralförbundet också kunnat konstatera,
att det material, som på dylikt sätt genom tidskriftens försorg ställts till skolornas
och nykterhetsföreningarnas förfogande, varit till gagn med hänsyn så väl till undervisningens
planläggande som dess innehåll och metoder. Vid sidan av denna pedagogiska
och metodiska behandling av nykterhetsfrågan och hälsoläran, som varit tidsskriftens
ursprungliga och närmast liggande uppgift, har emellertid, ett växande
utrymme beretts jämväl åt nykterhetsfrågans och hälsolärans mera allmänna och
vetenskapliga studium.

Styrelsen delar de sakkunnigas uppfattning, att sedan nykterhetsundervisningen
blivit planmässigt ordnad såväl inom som utom skolan, huvuduppgiften bör läggas på
nykterhetsfrågans och hälsolärans populärvetenskapliga behandling och att endast ett
begränsat utrymme upplutes för de pedagogiska och metodiska synpunkterna. I enlighet
härmed har styrelsen givit tidskriftens redaktör frihet att redan i Tirfings sista
nummer för år 1918 göra den omläggning, som påkallas av de sakkunnigas utlåtande.

Då Tirfing, såsom av de sakkunniga påvisas, erhållit en i betraktande av dess
exclusiva karaktär jämförelsevis talrik spridning, synes det styrelsen viktigt, att detta
resultat icke äventyras genom ökning i priset eller genom andra olämpliga anordningar.
Snarare vill det förefalla, som om ansträngningarna borde koncentreras härpå,
att tidskriften genom ökat statsbidrag sattes i stånd dels att kunna utgivas i ungefär
samma omfattning som hittills, dels att genom ökade tillfälliga bidrag kunna förvärva
de mest kvalificerade medarbetare, som stå till buds. Slutligen får styrelsen rörande
Tirfings ekonomi hänvisa till vad härom anförts i centralförbundets skrivelse till Kungl.

Maj:t av den 25 september 1918.

Jag instämmer med de sakkunniga däri, att en tidskrift för den på Departenykterhetsområdet
bedrivna upplysnings- och undervisningsverksamheten mensceei)-är behövlig och nyttig, och jag hyser heller ingen tvekan att tillstyrka
statsunderstöd för utgivandet av dylik tidskrift. Däremot har jag i likhet

no

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 262.

med de sakkunniga varit mycket tveksam, huruvida det kan anses behövligt,
att två tidskrifter å detta, låt vara betydelsefulla men dock begränsade
område alltjämt understödjas med statsmedel. De upplysningar,
som de sakkunniga lämnat beträffande de nu understödda tidskrifternas
spridning m. m., hava ytterligare stärkt mina tvivelsmål. Bättre vore
det enligt min mening, om det i nu berörda hänseende nedlagda arbetet
koncentrerades på en enda tidskrift, som, så vitt jag förmår bedöma
saken, väl borde kunna tillgodose de olika syftemål, för vilka de
båda nu utkommande tidskrifterna verka. Att även den ekonomiska sidan
skulle vinna på en dylik koncentration synes mig ovedersägligt. Emellertid
är det ej min avsikt att nu träffa något val mellan ifrågavarande tidskrifter
och således tillstyrka statsunderstöd åt endast en av dem. Men
då jag som sagt är av den meningen, att en sammanslagning av de båda
tidskrifterna borde äga rum eller åtminstone att statsunderstöd borde
utgå till allenast en tidskrift, har jag ansett mig böra tillstyrka, att anslag
hos riksdagen nu ej begäres för vardera tidskriften, utan att ett
belopp av riksdagen ställes till Kungl. Maj:ts förfogande för understödjande
av tidskrift med nu ifrågavarande syfte. Kungl. Maj:t sättes därigenom
i tillfälle att närmare pröva de omständigheter, som kunna inverka på
denna sak, samt att vidtaga de åtgärder, som kunna vara ägnade att befordra
en god lösning av frågan. Det belopp, som i nu berörda syfte
torde böra begäras, anser jag kunna begränsas till 2,500 kronor.

Sammanfattning:.

Jag anhåller nu att få lämna en kort sammanfattning av de anslagsäskanden,
som jag i det föregående tillstyrkt och som torde böra framläggas
för riksdagen. De för år 1920 behövliga anslagsmedlen äro följande:

till anordnande av en social kurs ..................................... kronor 32,950: —

» » * » allmän utbildningskurs................. » 10,500: —

» föreläsnings- och instruktionsverksamhet..................... » 18,000: —

» främjande av vissa nykterhetsorganisationers verksamhet
.................................................................................. » 42,000: —

» avlönande av en konsulent för nykterhetsunder visningen

............................................................................ » 2,000: —

» centralförbundet för nykterhetsundervisning............... » 15,000: —-

» centralförbundets bibliotek............................................... » 1,000: —

» utgivande av tidskrift ..................................................... » 2,500: —

» » » handbok och handledning..................... » 20,000: —

Summa kronor 143,950: —

in

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

Av nu nämnda belopp torde, på sätt jag redan föreslagit, det till
föreläsnings- och instrukdonsverksamhet erforderliga anslaget ävensom
anslaget till utgivande av handbok och handledning böra uppföras såsom
reservationsanslag, under det att för samtliga övriga ändamålen torde
äskas ett förslagsanslag, högst 105,950 kronor att, under de villkor Kungl.
Maj:t prövar lämpliga, utgå till varje särskilt ändamål med högst det i
sådant avseende angivna belopp. Samtliga anslagen böra äskas på extra
stat för år 1920.

För år 1919 har av riksdagen anvisats tillhopa 90,500 kronor till
upplysnings- och undervisningsverksamhet för nykterhetens främjande.
Det för år 1920 behövliga beloppet överstiger alltså förstnämnda anslag
med 53,450 kronor. Skillnaden synes betydande, men jag ber få erinra
om några omständigheter, som här inverkat och som i främsta rummet
bidragit till den stora anslagshöjningen. Först bör jag framhålla, att i
nämnda belopp ingår ett engångsanslag å 20,000 kronor för utgivande av
handbok och handledning i nykterhets frågan. Vidare har en väsentlig
förhöjning, utgörande tillhopa 14,000 kronor, av anslagen till främjande
av nykterhetsorganisationernas studie- och ungdomsverksamhet föreslagits
på grund av de av dyrtiden betydligt ökade kostnaderna för sagda verksamhet,
och därjämte hava från sjätte huvudtiteln överförts två anslag,
till Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund och till Sveriges
lärares nykterhetsförbund, ursprungligen å tillhopa 7,000 kronor och med
den nu förordade höjningen ingående i förenämnda anslagsbelopp med
tillsammans 10,500 kronor. Fn ej oväsentlig ökning, eller 5,000
kronor, har ytterligare föreslagits för centralförbundets för nykterhetsundervisning
årsanslag. De nu angivna beloppen uppgå tillhopa till

46,000 kronor, vadan de så att säga normala kostnaderna för nu förevarande
ändamål begränsas till endast 97,950 kronor, således föga mer
än hittills varit anslaget för samma ändamål.

II. Åtgärder mot missbruk av tobak och kaffe.

Såsom jag redan i början av min framställning erinrat, hava de sakkunniga
haft att behandla jämväl frågan om åtgärder mot missbruk av
tobak och kaffe. I sitt betänkande hava de sakkunniga (sid. 164—209)
lämnat resultatet av sitt arbete i nu berörda hänseende. Jag anhåller att
i detta sammanhang få bringa i erinran att, såsom framgår av min föregående
redogörelse för de sakkunnigas förslag beträffande nykterhetsundervisningen,
de sakkunniga vid behandlingen av nämnda fråga på flera punkter berört

112

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 262.

Hemställan.

spörsmålet om åtgärder mot tobaks- och kaffemissbruk, nämligen i fråga
om lärarutbildningen. Beträffande åter undervisnings- och upplysningsarbetet
rörande ''tobaks- och kaffemissbruk hava de sakkunniga i särskilt
sammanhang avgivit yttrande och förslag.

De sakkunnigas utlåtande omfattar — utöver en undersökning angående
sagda imissbruks skadeverkningar, omfattning och orsaker — åtskilliga
förslag till åtgärder mot nämnda missbruk, avsedda att vidtagas
dels inom skolan, genom undervisning och på annat sätt, dels utom
skolan. iBerörda åtgärder äro å ena sidan sådana, som kunna på administrativ
väg ibringas till utförande, och å andra sidan — i något enstaka
fåll — sådana, som erfordra bestämmelser av lagnatur. Vad de förstnämnda
beträffar, gillar jag i det hela de förslag, som framlagts av de
sakkunniga, <och är beredd att i sinom tid i samråd med vederbörande
fackmyndigheter träffa nödiga anstalter i det syfte, som av de sakkunniga
angivits. ''Något annorlunda förhåller det sig med det av de sakkunniga
framlagda förslaget om förbud mot försäljning till minderårig av tobak,
så ock imed förslaget om viss ransonering av kaffe. Intetdera av dessa
två förslag är av den natur, att det bör handläggas inom ecklesiastikdepartementet,
utan torde dessa frågor böra överlämnas till de departement,
dit de ''höra.

■Såsom dorde framgå av det nu sagda, erfordras intet anslag för
genomförandet av de sakkunnigas förslag i fråga om åtgärder mot miss O

c> O O O

bruk av tobak och kaffe. Med hänsyn härtill och då någon framställning
till riksdagen från Kungl. Maj:ts sida icke heller i övrigt lärer vara erforderlig
för genomförande av de sakkunnigas förslag i vad de falla under
ecklesiastikdepartementet, har jag ej ansett det behövligt att här redogöra
för de ''Sakkunnigas yttrande eller närmare ingå på deras förslag.

* *

På grund av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa, det
Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att

dels till undervisnings- och upplysningsverksamhet
för nykterhetens främjande anvisa under åttonde huvud■titeln
på extra stat för år 1920 ej mindre ett förslagsanslag,
högst 105,950 kronor att under de villkor, som
‘av''Kungl. Maj:t prövas lämpliga, utgå till nedan angivna
ändamål med högst följande belopp:

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262. H3

till anordnande under år 1920 av en
social fortbildningskurs för lärare

» anordnande under år 1920 av en

s. k. allmän utbildningskurs......... » 10,500:

» främjande av Sveriges storloges av
I. 0. G. T. studie- och ungdomsverksamhet
.......................................... * 12,000:

» främjande av Sveriges blåbandsförenings
studie- och ungdomsverksamhet
........................................ s 6,000:

* främjande av Sveriges nationalteater
av Templarorden studie och

ungdomsverksamhet................ » 4,500:

» främjande av Nationalgodtemplarordens
studie- och ungdomsverksamhet
.................................................. * 3,000:

» främjande av nykterhetsföreningen
Vita bandets studie- och ungdomsverksamhet
................................ s 3,000:

» främjande av nykterhetsorden Verdandis
studie- och ungdomsverksamhet
.................................................. * 3,000:

> främjande av Sveriges studerande

ungdoms helnykterhetsförbunds
verksamhet .......................... * 6,000:

» främjande av Sveriges lärares nykterhetsförbunds
verksamhet............ » 4,500:

» främjande av centralförbundets för

nykterhetsundervisning verksamhet » 15,000:

» underhåll och skötsel av centralförbundets
för nykterhetsundervisning
bibliotek.............................. * 1,000:

» arvode åt en hos läroverks- och
skolöverstyrelserna anställd konsulent
för undervisnings- och upplysningsverksamheten
för nykterhetens
främjande................................ * 2,000:

> understöd för utgivande av en
tidskrift för undervisnings- och

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 232 höft. (Nr 262.) 15

114

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 262.

upplysningsverksamheten för nykterhetens
främjande.......................... kronor 2,500: —

än även till föreläsnings- och instruktionsverksa» -het för nykterhetens främjande i enlighet med de bestämmelser,
Kungl. Maj:t kan finna lämpligt fastställa,
ett reservationsanslag å 18,000 kronor;

dels till utarbetande och utgivande av ej mindre
en handbok i nykterhetsfrågan än även en för lärare i
nykterhetsfrågan avsedd handledning anvisa under
åttonde huvudtiteln på extra stat för år 1920 ett reservationsanslag
av 20,000 kronor;

dels ock medgiva, att uppkommande besparingar å
anslagen till anordnande av en social fortbildningskurs
för lärare m. fl. samt av en s. k. allmän utbildningskurs
må enligt Kungl. Maj:ts bestämmande användas till
anskaffande och revision av materiell för nykterhetsundervisningen.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hemming Gadd.

Stockholm 1919, Ivar Hoeg^ströms Boktryckeri A. B.