Kungl. Maj is proposition Nr 252.

1

Nr 252.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 3, 7 och 12 i förordningen
den 13 december 1912 angående tullrestitution i
vissa fall vid återutförsel av utländsk vara; given
Stockholms slott den 14 mars 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga närlagda förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 3,
7 och 12 i förordningen den 13 december 1912 angående tullrestitution
i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF. ''

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 222 höft. (Nr 252.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 252.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av §§ 3, 7 och 12 i förordningen den 13 december
1912 angående tullrestitution i vissa fall vid
återutförsel av utländsk vara.

Härigenom förordnas, att §§ 3, 7 och 12 i förordningen den 13
december 1912 angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av
utländsk vara skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade
lydelse:

§ 3.

Konungen äger bestämma, för vilka varor och, där med avseende
å särskilt varuslag så erfordras, under vilka förutsättningar rätt till tullrestitution
enligt denna förordning må åtnjutas; dock må i intet fall
sådan rätt avse spannmål, omalen eller malen, levande djur, brännvin
och sprit, alla slag, eller vin eller sådau vara, som är avsedd att återsändas
till produktions- eller inköpslandet eller till producenten eller den
ursprunglige säljarens ombud i annat land.

Rätt till restitution må tillerkännas handelsidkare allenast å plats,
där tullkammare finnes.

§ 7.

2. Restitution beräknas för utförselvara, som vid införseln drager
stycketull, efter stycketal och för annan utförselvara efter dess nettovikt,
ankommande dock på Konungens prövning, huruvida och under vilka
villkor emballage eller inlägg till varor, i fråga om vilka bruttoförtullning
är stadgad i gällande tulltaxa, må inräknas i den vikt, som vid
utförseln lägges till grund för restitution.

3

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 252.

§ 12.

Såsom villkor för erhållande av restitution skall i övrigt gälla:

a) ,

b) att exportangivningsinlagan ej mindre innehåller uppgift om
avsikten att för varan erhålla tullrestitution enligt denna förordning,
om varans handelsbenämning och om den rubrik i tulltaxan, till vilken
densamma vid införseln blivit hänförd, än även är åtföljd dels av exportörens
under edlig förpliktelse avgivna och av två vittnen till riktigheten
bestyrkta försäkran därom, att den till utförsel angivna varan
blivit av honom införd, att full införseltull för densamma erlagts och
att varan icke efter införseln undergått någon bearbetning eller förändring,
dels ock av exportöbens under edlig förpliktelse avgivna försäkran,
att varan enligt hans vetskap icke är avsedd att återsändas vare
sig till produktions- eller inköpslandet eller till producentens eller den
ursprunglige säljarens ombud i annat land;

c) att vederbörande tullkammare, efter exportvarans undersökning
och utrönande av det stycketal eller den vikt, som jämlikt § 7 mom. 2
skall läggas till grund för restitutionen, samt kollinas plombering ävensom
bevakning under transporten till och inlastning i fartyg eller järnvägsvagn
eller överlämnande till postverket, härom meddelat attest,
vilken såsom verifikation jämte angivningsinlagan och övriga intyg bifogas
tullkammarens utgående tulljournal;

d) - - - -

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Konungen bestämmes.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 252.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,•

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anförde härefter:

I samband med utfärdande den 13 december 1912 av förordning
angående tullrestitution i vissa fall vid återförsel av utländsk vara
fastställde Kungl. Maj:t genom kungörelse samma dag förteckning å de
varuslag, för vilka dylik rätt till restitution finge åtnjutas. Beträffande
varuslag, som icke funnos i förteckningen upptagna, förklarade sig
Kungl. Maj:t vilja framdeles, där framställningar angående särskilda
sådana varuslag därtill föranledde, taga under övervägande, huruvida
och under vilka villkor restitution enligt förordningen finge medgivas.

Genom förordning den 18 juli 1913 erhöllo 7, 8 och 12 §§ i
restitutionsförordningen delvis ändrad lydelse. Ytterligare förändringar
i förordningen hava icke vidtagits.

I anledning av framställning från Stockholms handelskammare,
att nyssberörda varuförteckning måtte omarbetas, så att i densamma
upptoges alla i tulltaxan förekommande varuslag med undantag av spann -

5

Kung!. Maj:ts proposition Nr 252.

mål, omalen eller malen, levande djur, brännvin och sprit, alla slag,
eller vin, i fråga om vilka sistuämnda varor enligt 3 § i förordningen
restitution under ingå omständigheter finge medgivas, uppdrog Kungl.
Maj:t åt kommerskollegium att med biträde av erforderliga sakkunniga
undersöka, i vad mån varuförteckningen kunde utvidgas.

Med skrivelse den 23 oktober 1918 har kommerskollegium meddelat,
att kollegium slutfört ifrågavarande utredning; och har kollegium i skrivelsen
förordat ett av särskilt tillkallade sakkunniga utarbetat förslag till
förändringar i gällande varuförteckning.

I sin till kommerskollegium lämnade redogörelse hava emellertid
de sakkunniga även ifrågasatt vissa förändringar i själva restitutionsförordningen.

Innan jag redogör för de sakkunnigas förslag, torde jag böra
erinra dels om bestämmelsen i 7 § 2 mom. i förordningen, att restitution
i regel skall beräknas efter utlörselvaraus nettovikt, dels ock om
det förhållandet, att vid vissa i gällande varuförteckning upptagna tulltax
erubriker finnes anbragt en stjärna, hänvisande till en vid förteckningens
början befintlig anmärkning av innehåll att tullrestitution för de i
rubriken upptagna varuslag icke må åtnjutas, med mindre varuägaren
under edlig förpliktelse intygar, att varan enligt hans vetskap icke är
avsedd att återsändas vare sig till produktions- eller inköpslandet eller
till producentens eller den ursprunglige säljarens ombud i annat land.

Det är de av mig nu berörda bestämmelserna, som av de sakkunniga
upptagits till granskning.

Beträffande stadgandet i 7 § 2 mom. framhålla de sakkunniga,
att detsamma ansetts utgöra hinder för medgivande av tullrestitution ej
blott vid varor, som äro underkastade värdetull utan även vid sådana,
där tullen utgår efter stycketal. Då de sakkunniga i sitt förslag till ny
varuförteckning upptagit vissa stycketullsvaror, hemställa de om ett
undanröjande av det eventuella hinder för restitution, som paragrafens
nuvarande ordalydelse må innebära.

I fråga om det senare av mig påpekade stadgandet åter anföra
de sakkunniga:

I ett avseende hava mera allmänt farhågor beträffande restitutionsförfarandet
uttryckts, nämligen beträffande den utväg detsamma skulle kunna erbjuda att. sedan
en vara efter en längre tids lagring blivit mindre kurant, låta densamma återgå
till den ursprungliga säljaren mot åtnjutande av tullrestitution, farhågor vilka påtagligen
i många fall hava sitt berättigande. Vid upprättandet av den nu gällande
förteckningen Tiar också detta förhållande uppmärksammats, i det att, vad vissa
varugrupper angår, tullrestitution medgivits endast under villkor, att varuägaren

Kommers•
kollegium.

6 Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 252.

under edlig förpliktelse intygar, att varan enligt hans vetskap icke är avsedd att
återsändas vare sig till produktions- eller inköpslandet eller till producentens eller
den ursprungliga säljarens ombud i annat land. Enär lagstiftningen givetvis icke
avsett att möjliggöra en sådan från industriens sida befarad returnering av varor
emot tullrestitution, synes ett dylikt utnyttjande av medgiven restitutionsrätt böra
förekommas genom en allmän bestämmelse, vdken torde hava sin lämpligaste plats
i förordningen. Intill dess en sådan förändring kan komma att vidtagas, lärer
ovannämnda villkor för tullrestitution, såsom hittills skett, böra anknytas till förteckningen
över de varuslag, för vilka restitution av tull må åtnjutas.

Häremot har visserligen invänts, att denna bestämmelse lätt kan kringgås,
enär man. från tullverkets sida saknar möjlighet att utöva kontroll över dess efterlevnad.
Aven under förutsättning att prövningen av vederbörande affärsmäns kvalifikationer
utfallit mindre tillfredsställande, synes faran för ett bedrägligt tillvägagångssätt
i berörda avseende, vilket förutsätter att köpmannen och de båda vittnena
i samförstånd avgiva ett falskt intyg, ej böra överskattas. Med iakttagande av
nödig uppmärksamhet från tullverkets sida torde ej heller utvägar saknas att komma
ett sådant förfaringssätt på spåren.

I sin ovanberörda skrivelse framhåller kommerskollegium med anledning
av de utav de sakkunniga ifrågasatta författningsändringarna,
bland annat följande:

Beträffande den av de sakkunniga upptagna frågan om i vilken utsträckning
rätt till tullrestitution skall anses utesluten på grund av stadgandet i* 7 § 2 mom.
av 1912 års förordning, att tullrestitution skall beräknas efter utförselvarans nettovikt,
vill kollegium framhålla, att berörda bestämmelse synes böra tolkas så, att
därigenom endast sådana varor uteslutas, för vilka tull utgår efter värdet å varan.
Däremot synes bestämmelsen icke böra tillämpas så, att stycketullsvaror ävensom
varor med kombinerad vikt- och värdetull utan vidare på grund av densamma uteslutas
från rätt till tullrestitution. Någon ändring av själva stadgandet torde emellertid
knappast vara erforderlig.

Vad slutligen angår det av de sakkunniga uttalade önskemålet om införande
i 1912 års förordning av bestämmelse därom, att lätt till tullrestitution ej må medgivas
i fråga om varor, som direkt eller indirekt återutföras till produktions- eller
inköpslandet eller till producentens eller den ursprunglige säljarens ombud i annat
land synes detsamma kollegium väl värt beaktande. På grund av den individuella
prövning, som jämlikt förordningen skall föregå varje medgivande av rätt till tullrestitution,
och som avser att beglänsa denna rätt till personer, som äro kända
såsom synnerligen redbara och solida, torde nämligen verkningarna av en dylik
bestämmelse ej böra underskattas. Bestämmelsen torde lämpligen kunna inryckas
i 3 § av 1912 års förordning. Naturligtvis kan samma resultat även ernås genom
att i förteckningen vid samtliga ytterligare rubriker, som intagas i densamma, anbringa
en *) med hänvisning till den redan nu i förteckningens början befintliga
anmärkningen. Det synes emellertid kollegium oegentligt att begagna den senare
utvägen, då ju bestämmelsen skulle avse alla nyintagna rubriker.

7

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 252.

I anslutning till vad kommerskollegium sålunda anfört, har kollegium
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att antaga
följande förslag till ändrad lydelse av 3 § i ifrågavarande förordning:

§ 3.

Konungen äger — —---— — — — — — —-----—

--— — — _ — — — — — — — — — — — — — — — — e]]er vin.

Rätt till restitution må ej åtnjutas med mindre varuägaren under edlig förpliktelse
intygar, att varan enligt hans vetskap icke är avsedd att återsändas vare
sig till produktions- eller inköpslandet eller till producentens eller den ursprunglige
säljarens ombud i annat land.

Rätt till — — — — — — — — -— — — — — — — — — — finnes.

Över den i ärendet verkställda utredningen har därefter utlåtande
infordrats från generaltullstyrelsen, som härvid anfört, bland annat:

Kommerskollegium har bland annat hemställt, att restitutionsrätt enligt förenämnda
förordning måtte medgivas för vissa stycketull underkastade varor. Härvid
har kommerskollegium — visserligen med någon tvekan — uttalat den åsikten, att
bestämmelsen i § 7 mom. 2, att restitution beräknas efter utförselvarans nettovikt,
ej skulle lägga hinder i vägen för sådana varors upptagande i förteckningen. Då
generaltullstyrelsen icke kan dela denna åsikt men det å andra sidan synes önskvärt
att bereda möjlighet till restitution för vissa sådana varor, får styrelsen i
underdånighet hemställa, att lydelsen av nämnda paragraf erhåller sådan ändring,
att hindret härför undanröjes, ävensom att en därav betingad ändring vidtages i
§ 12 punkt c.

I likhet med kommerskollegium är styrelsen av den uppfattningen, att med
tillämpning av stadgandet i § 7 mom. 2 även hädanefter varor, som tullbehandlas
efter värde, ej må ifrågakomma till restitution enligt denna förordning. Vad angår
varor med kombinerad vikt- och värdetull anser styrelsen i likhet med kommerskollegium,
att bestämmelserna i nyssnämnda författningsrum icke lägga hinder i
vägen för restitution av den för varorna enligt nettovikt belöpande tull, även om
möjligen desamma vid införseln skulle hava förtullats efter värde.

Beträffande införande i förordningen av bestämmelse därom, att rätt till restitution
ej må medgivas i fråga om varor, som direkt eller indirekt återutföras till
produktions- eller inköpslandet eller till producentens eller den ursprungliga säljarens
ombud i annat land, må erinras, att sådan bestämmelse redan är införd för vissa
i nu gällande förteckning upptagna varor och återfinnes på förteckningens titelblad
i form av fordran på särskilt intyg av varuägaren angående varor, hänförliga till
de rubriker, som betecknats med en stjärna. Styrelsen har för sin del ej något
att erinra mot förslaget, att denna bestämmelse skulle omfatta alla i nu ifrågavarande
förteckning upptagna varor, och att densamma införes i själva förordningen.
Nyssberörda bestämmelse om visst intyg har tillämpats så, att detta intyg i förekommande
fall avgivits i sammanhang med den i § 12 under punkten b) omförmälda
försäkran av exportören. Då detta förfaringssätt således redan praktiskt tillämpats
utan att anledning till anmärkning därvid förekommit, synes det styrelsen vara

Generaltull styrelsen.

8

Kiingl. Maj:ts proposition Nr 252.

riktigast att, jämte en allmän bestämmelse i ämnet i § 3, föreskrift om en särskild
försäkran av exportören införes i § 12 b).

Emot kommerskollegii förslag, i vad det avser upptagandet i och avförandet
från förteckningen av vissa varuslag, har styrelsen icke något att- erinra.

I enlighet med den ståndpunkt generaltullstyrelsen sålunda intagit,
har av styrelsen utarbetats följande förslag till ändrad lydelse av 3, 7
och 12 §§ i restitutionsförordningen:

§ 3.

Konungen äger bestämma, för vilka varor och, där med avseende å särskilt
varuslag så erfordras, under vilka förutsättningar rätt till tullrestitution enligt
denna förordning må åtnjutas; dock må i intet fall sådan rätt avse spannmål, omalen
eller malen, levande djur, brännvin och sprit, alla slag, eller vin eller sådan vara,
som är avsedd att återsändas till produktions- eller inköpslandet eller till producentens
eller den ursprunglige säljarens ombud i annat land.

Rätt till-------------------finnes.

7.

1. Rätt — — — — — — — — —--— — — transitförsändning.

2. Restitution beräknas för utförselvara, som vid införseln drager stycketull,
efter stycketal och för annan utförselvara efter dess nettovikt, ankommande
dock på Konungens prövning, huruvida och under vilka villkor emballage eller
inlägg till varor, i fråga om vilka bruttoförtullning är stadgad i gällande tulltaxa,
må inräknas i den vikt, som vid utförseln lägges till grund för restitution.

§ 12.

Såsom villkor för erhållande av restitution skall i övrigt gälla:

a) att — - — — — — — — — — — — — tullkammare;

b) att exportangivningsinlagan ej mindre innehåller uppgift om avsikten att
för varan erhålla tullrestitution enligt denna förordning, om varans handelsbenämning
och om den rubrik i tulltaxan, till vilken densamma vid införseln blivit hänförd,
än även är åtföljd dels av exportörens under edlig förpliktelse avgivna och av två
vittnen till riktigheten bestyrkta försäkran därom, att den till utförsel angivna
varan blivit av honom införd, att full införseltull för densamma erlagts och att
varan icke efter införsel undergått någon bearbetning eller förändring, dels ock av
exportörens under edlig förpliktelse avgivna försäkran, att varan enligt hans vetskap
icke är avsedd att återsändas vare sig till produktions- eller inköpslandet eller till
producentens eller den ursprunglige säljarens ombud i annat land;

c) att vederbörande tullförvaltning, efter exportvarans undersökning och utrönande
av det stycketal eller den vikt, som jämlikt § 7 mom. 2 skall läggas till
grund för restitutionen, samt kollinas plombering ävensom bevakning under transporten
till och inlastning i fartyg eller järnvägsvagn eller överlämnande till post -

9

Kungl. Maj is proposition Nr 252.

verket, härom meddelat attest, vilken såsom verifikation jämte angivningsinlagan
och övriga intyg bifogas tullkammarens utgående tulljournal;

d) att — —--medgives; samt

ej att — —--begäres.

Det är min avsikt att, i överensstämmelse med vad den verkställda Departtmentsutredningen
givit vid handen, framdeles föreslå Kungl. Maj:t att fast- cAe/e”''
ställa ny förteckning över varor, för vilka rätt till restitution må åtnjutas.
Dessförinnan synes mig emellertid riksdagens bifall till de ifrågasatta
ändringarna i 1912 års förordning böra utverkas. Jag delar härvid den
av generaltullstyrelsen uttalade meningen, att ändringar torde vara erforderliga
ej blott i 3 § utan även i 7 och 12 §§. Emot det av styrelsen
framlagda förslaget vill jag endast göra den erinran, att jag ej finner
anledning föreligga, att i 12 § c) utbyta den nu gällande ordalydelsen
»vederbörande tullkammare» mot »vederbörande tullförvaltning». I övrigt
synes mig förslaget lämpligt avfattat, och får jag därför hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att antaga detsamma. Tiden för
förordningens ikraftträdande torde böra få bestämmas av Kungl. Maj:t.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst inom
finansdepartementet upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse
av §§ 3, 7 och 12 i förordningen den 13 december 1912 angående
tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara hemställde
departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen
antaga sagda förslag.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla;
och skulle proposition till riksdagen avlåtas av den
lydelse bilagan litt. . . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Birger Looström.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 222 höft. (Nr 252.)

2