Kungl, Maj:ts proposition Nr 240.
1
Nr 240.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag
angående rätt för Konungen att i vissa fall medgiva
riksbanken viss ökad sedelutgivningsrätt; given Stockholms
slott den 11 mars 1919.
Under åberopande av bilaga utdrag av statsrådsprotokollet över
linansärenden för denua dag vill Kungl. JN1 aj:t härmed föreslå riksdagen
antaga bilagda förslag till lag angående rätt för Konungen att i
vissa fall medgiva riksbanken viss ökad sedelutgivningsrätt.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
F. V. Thorsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1910. .1 sand. 212 höft. (Nr 240.)
I
2
Kungl. Maj.ts proposition Nr 240.
Förslag
till
lag angående rätt för Konungen att i vissa fall medgiva riksbanken viss
ökad sedelutgivningsrätt.
Härigenom förordnas som följer:
Om sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris
prövas oundgängligen nödigt, må Konungen på framställning av fullmäktige
i riksbanken och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret
medgiva riksbanken rätt att utgiva sedlar till ett belopp
av högst etthundratjugnfem miljoner kronor utöver de belopp, som
finnas angivna i 6 § av lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897,
sådant nämnda lagrum lyder enligt lag den 25 maj 1915; åliggande
det fullmäktige i riksbanken att, så snart ske kan, ur den allmänna
rörelsen indraga sedlar till belopp, motsvarande vad som på grund av
sålunda medgiven ökning av sedelutgivningsrätten må hava utgivits.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamma, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
samt gäller intill dess tjugu dagar förflutit efter det ny riksdag
sammanträtt.
Kungl Maj:ts proposition Nr 240.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11
mars 1919.
N ärvarande:
Hans excellens herr statsministern Edén,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner.
Statsråden: Petersson,
SCIIOTTE,
Petrén,
Nilson,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Unden,
Thorsson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anförde:
Jag anhåller att få anmäla en från herrar fullmäktige i riksbanken
inkommen skrivelse rörande frågan om riksbankens sedelutgivningsrätt.
Innan jag ingår på skrivelsens innehåll, torde jag få redogöra
för hittills gällande bestämmelser i ämnet.
De bestämmelser rörande omfattningen av riksbankens sedelutgivningsrätt,
vilka voro gällande vid krigsutbrottet 1914, äro att återfinna
i 6, 7 och 8 §§ i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897, sådana
dessa paragrafer lj’dde enligt lag den 4 juni 1913.
I 6 § stadgades sålunda, att riksbanken ägde utgiva sedlar till det
belopp, som motsvarades av dubbla summan av riksbankens metalliska
kassa, så beräknad som i 8 § sades, samt därutöver till ett belopp av
etthundratjugufem miljoner kronor. I 7 § föreskrevs, att riksbankens
Historik.
4
Kung!. Maj:ts ''proposition Nr 240.
utelöpande sedlar skulle till den del de överstego bankens metalliska
kassa motsvaras av vissa närmare angivna tillgångar. Slutligen meddelades,
såsom redan blivit antytt, i 8 § föreskrift om huru bankens
metalliska kassa skulle beräknas.
Uenom proposition den 21 augusti 1914, nr 273, föreläde Kung!.
Maj:t 1914 års senare riksdag förslag till lag om ändrad lydelse av
5—7 §j i lagen för Sveriges riksbank. Enligt detta förslag skulle,
såvitt nu är i fråga, till 6 § läggas ett nytt siycke av följande lydelse:
»Om sådant till följd av krig, krigsfara eller svår penningkris prövas oundgängligen
nödigt, må Konungen och riksdagen samfällt eller, om riksdagen ej är
samlad, Konungen efter framställning av fullmäktige i riksbanken och efter samråd
med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett
belopp av ytterligare högst etthundratjugufem miljoner kronor; åliggande det fullmäktige
i riksbanken att, så snart ske kan, ur den allmänna rörelsen indraga sedlar
till belopp, motsvarande vad som på grund av sålunda medgiven ökning av sedelutgivningsrätten
må hava utgivits.»
Till grund för berörda förslag lag en av fullmäktige i riksbanken
i ärendet gjord framställning, däri fullmäktige — under erinran att
riksbankens sedelreserv hastigt gått ned vid tiden för krigsutbrottet —
framhöllo, hurusom det för eu snabb avveckling av den dåvarande
krisen med minsta möj iga svårigheter och förluster vore nödvändigt,
att riksbankens sedelutgivningsförmåga ägde sådan elasticitet, att alla
berättigade anspråk, som från bank- och affärsvärlden ställdes på riksbanken,
kunde tillfredsställas.
Riksdagen gjorde för sin del sådan ändring i det riksdagen förelagda
förslaget, att Konungens rätt att på framställning av fullmäktige
i riksbanken besluta om ökad sedelutgivning skulle gälla allenast till
den 15 januari 1915.
Den 31 augusti 1914 utfärdades därefter i överensstämmelse med
riksdagens beslut lag angående ändrad lydelse av 5—7 §§ i lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897 (nr 176).
Under våren 1915 inkommo emellertid fullmäktige i riksbanken
med framställning därom, att de före den 15 januari 1915 gälande
bestämmelserna, som möjliggjorde en tillfällig utvidgning av sedelutgivningsrätten,
måtte återinföras att gälla för tiden från avslutandet
av det då pågående riksmötet och till nästa riksdags början. Till stöd
härför anförde fullmäktige, bland annat:
Ehuru den extra sedelutgivningsrätt av intill etthundratjugufem
o
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 240.
miljoner kronor, som under angivna förutsättningar medgivits riksbanken
enligt sista stycket i 6 § av riksbankslagen, ännu icke kommit 1 ill
användning och ehuru fullmäktige hölle före, att samma sedelutgivningsrätt
sannolikt icke heller under den närma-te tiden skulle behöva
anlitas, så vida icke oförutsedda händelser nnllarikomme, ansåge fullmäktige
dock, att försiktigheten bjöde, att möjligheten att begagna
ifrågav arande extra sedelutgivningsrätt hölles öppen, så länge dåvarande
ovissa och oberäkneliga förhållanden rådde, och oberoende av om riksdagen
vore samlad eller icke. De skäl, som i fullmäktiges förra skrivelse
anförts för införande av den ökade sedelutgivning>rätten, talade enligt
deras förmenande med oförminskad styrka för samma sedelutgivningsrätts
bibehållande även under tiden efter der den samlade riksdagen åtskilts.
Inom finansdepartementet utarbetades i anledning härav vissa författningsförslag,
enligt vilka, såvitt nu är i fråga, skulle
dels åt ti § andra stycket i lagen för Sveriges riksbank givas
följande ändrade lydelse:
»Om sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas
oundgängligen nödigt, må Konungen och riksdagen samfällt medgiva riksbanken att
utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst etthundratjugufem miljoner kronor;
åliggande det fullmäktige i riksbanken att, så snart ske kan, ur den allmänna rörelsen
indraga sedlar till belopp, motsvarande vad som på grund av sålunda medgiven
ökning av sedel utgivningsrätten må hava utgivits.»
dels och utfärdas eu särskild lag angående rätt för Konungen att
i vissa fall medgiva riksbanken viss ökad sedelutgivningsrätt; varande
detta lagförslag av följande lydelse:
»Om sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas
oundgängligen nödigt, må Konungen på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att utgiva
sedlar till ett belopp av högst etthundratjugufem miljoner kronor utöver de
belopp, som finnas angivna i 6 § första stycket av lagen för Sveriges riksbank den
12 maj 1897; åliggande det fullmäktige i riksbanken att, så snart ske kan, ur den
allmänna rörelsen indraga sedlar till belopp, motsvarande vad som på grund av sålunda
medgiven ökning av sedelutgivningsrätten må hava utgivits.
Denna lag träder i kraft frän och med dagen efter den, dä nu församlade
riksdag avslutats, och gäller till dess ny r.ksdag sammanträder.»
Dessa för fatt n in gsförslag förelädes genom proposition den 30 april
1915, nr 191, 1915 års riksdag som godkände förslagen i no ifrågavarande
delar.
6 Kungi. Maj;ta proposition Nr 240
Författningar i ämnet i överensstämmelse med riksdagens beslut
utfärdades den 25 maj 1915 (nr 134 och 136).
Den 15 maj 1918 inkommo fullmäktige i riksbanken till finansdepartementet
med en skrivelse, däri de hemställde om medgivande att
begagna den i 6 § 2 stycket av lagen för Sveriges riksbank omförmälda
extra sedelutgivningsrätt.
I anslutning härtill anförde fullmäktige vidare:
»Fullmäktige anse emellertid, att försiktigheten bjuder, att man icke stannar
härvid.
När fullmäktige kort tid efter krigets utbrott i skrivelse till Eders Kung!
Maj:t av den 18 augusti 1914 gjorde framställning om avlåtande av proposition
till riksdagen med förslag till sådant tillägg till § 6 av lagen för Sveriges riksbank,
att sedelutgivningsrätten utöver den förut medgivna skulle kunna under vissa förutsättningar
ökas med etthundratjugufem miljoner kronor, förklarade sig fullmäktige
anse en sådan ökning vara under alla förhållanden tillräcklig.
Då detta skrevs, kunde man icke förutse, att förhållandena skulle utveckla
sig på sätt, som sedan dess skett. Riksbankens sedelcirkulation uppgick då till 277
miljoner kronor, sedelreserven till 53 miljoner kronor. Enligt senast föreliggande
veckorapport av den 11 innevarande månad uppgick sedelcirkulationen till bOö miljoner
kronor och sedelreserven till 47 miljoner kronor. Som bekant hade sedelreserven
den 16 mars innevarande år nedgått ända till 5 miljoner kronor. Inför dessa siffror
och med hänsyn till de störa anspråk, som under den närmaste tiden kunna väntas
ställda på riksbanken, särskilt i sammanhang med tillgodoseendet av statens stora
penningbehov, anse fullmäktige den möjligheten icke utesluten, att riksbankens sedelutgivningsrätt,
även om riksbanken nu medgives begagna ovan omförmälda i § 6
av riksbankslagen förutsatta extra ordinära sedelutgivningsrätt av etthundratjugufem
miljoner kronor, ändock kan komma att visa sig otillräcklig. Fullmäktige kunna i
sä fall bliva ställda inför nödvändigheten att, till förekommande av att gränsen för
den lagligen fastställda sedelutgivningsrätten överskrides, vidtaga en åtstramning av
utlåningen, varigenom svåra rubbningar av landets finansiella förhållanden kunde
bliva följden. Uppkomsten av en dylik situation måste, så vitt möjligt, förebyggas.
Lämpligaste utvägen till vinnande av detta mål synes fullmäktige vara, att genom
en tillfällig lag förordnas, att Konungen må på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret under tiden
till den 15 januari 1919 kunna medgiva riksbanken rätt att utgiva ytterligare etthundratjugufem
miljoner kronor sedlar.»
1 anledning av vad fullmäktige sålunda anfört beslöt Kungl. Maj:t,
elter hemställan av mig, enligt en den 21 maj 1918 dagtecknad proposition,
nr 450, föreslå sistnämnda års lagtima riksdag dels antaga ett vid propositionen
fogat förslag till Ing angående rätt för Konungen att i vissa
fall medgiva riksbanken viss ökad sedelutgivningsrätt, dels och medgiva,
att riksbanken finge begagna den i 6 § 2 stycket av lagen för
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.
Sveriges riksbank omnämnda rätten att utgiva sedlar till ett belopp av
ytterligare högst 125,000.000 kronor.
Enligt riksdagens skrivelse den 14 juni 1918, nr 409, blev nämnda
proposition i huvudsakliga delar bifallen av riksdagen.
I överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj:t
den 20 juni 1918 lag angående rätt för Konungen att i vissa fall medgiva
riksbanken viss ökad sedelutgivningsrätt (nr 479); varande nämnda
lag av följande lydelse:
»Om sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas
oundgängligen nödigt, må Konungen på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken
rätt att utgiva sedlar till ett belopp av högst etthundratjugufem miljoner kronor
utöver de belopp, som finnas angivna i 6 § av lagen för Sveriges riksbank den
12 maj 1897, sådant nämnda lagrum lyder enligt lag den 25 maj 1915; åliggande
det fullmäktige i riksbanken att, så snart ske kan, ur den allmänna rörelsen indraga
sedlar till belopp, motsvarande vad som på grund av sålunda medgiven ökning
av sedelutgivningsrätten må hava utgivits.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamma, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling, samt gäller till
dess ny riksdag sammanträder.»
Sedan nämnda lag upphört att gälla i och med det, att urtima
riksdag sammanträdde under sistlidne höst, avlät Kungl. Maj:t, efter
framställning av fullmäktige i riksbanken, den 22 november 1918 till
urtima riksdagen en proposition, nr 35, med förslag till lag angående
rätt för Konungen att i vissa fall medgiva riksbanken viss ökad sedelutgivningsrätt,
vilket förslag var av enahanda lydelse som lagen den
20 juni 1918 och avsett att gälla, till dess ny riksdag åter sammanträdde.
Propositionen blev av urtima riksdagen, enligt meddelande i dess
skrivelse nr 31, bifallen och utfärdades författning i ämnet den 20
december 1918 (nr 981).
Genom beslut samma den 20 december medgav Kungl. Maj:t riksbanken
rätt att utgiva sedlar till ett belopp av högst 125,000,000 kronor
utöver de belopp, som funnes angivna i 6 § av lagen för Sveriges riksbank
den 12 maj 1897, sådant nämnda lagrum lydde enligt lagen den
25 maj 1915.
Uti skrivelse den 17 nästlidne februari anmälde fullmäktige i riks
O
banken
för mig, att riksbanken icke då begagnade den sålunda medgivna
fullmäktige
■i riksbai.ken.
fullmäktige i
rikggäldskontörel.
3 Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.
ökade sedelutgivningsrätten, men att riksbanken sannolikt under den
närmaste framtiden ånyo komme att behöva begagna densamma.
1 detta sammanhang torde vidare böra erinras, att, sedan Kungl.
Maj:t i proposition den 7 februari 1919, nr 79, föreslagit riksdagen
medgiva, att riksbanken finge för tiden till den 1 mars 1920 begagna
den i 6 § andra stycket av lagen för Sveriges riksbank den 12 maj
1897 omnämnda rätten att utgiva sedlar till ett belopp av högst ett''
hundiatjugulem miljoner kronor utöver vad som funnes angivet i första
stycket av samma paragraf, har riksdagen i skrivelse den 26 februari
1919, nr 31, meddelat, att riksdagen bifallit berörda proposition.
Den 7 innevarande mars månad hava nu fullmäktige i riksbanken
till Kung], Maj:t inkommit med en skrivelse, däri fullmäktige anföra,
bland annat, följande:
»Riksbankens sedelcirkulation har sedan årsskiftet visat följande högsta och
lägsta belopp:
Den ål december 1 y 1 b 813 5 miljoner kronor,
» 25 januari 1919 689. i » »
» 1 februari » 730.4 » »
» 22 » » 683.2 » »
» 1 mars » 733.6 » »
— 124.4 miljoner kronor
—j— 41.3 » »
— 47.2 » »
-j- 50.4 » »
Därest beloppet av utelöpande sedlar under innevarande månad ökas proportionellt
i samma utsträckning som under samma månad år 1918, kommer sedelcirkulationen
att den 31 mars 1919 uppgå till omkring 812 miljoner kronor och
sedelreserven, vid oförändrad guldkassa, till omkring 14 miljoner kronor.
Under dessa förhållanden och med hänsyn till ovissheten rörande den närmaste
framtiden finna fullmäktige det nödvändigt, att möjlighet hålles öppen för
Eders Kungl. Maj:t att, om behov yppas, medgiva riksbanken att ånyo få sådan
ökad sedelutgivningsrätt, som kunde medgivas enligt lag den,20 december 1918.
men upphörde att gälla med början av nu samlade riksdag.
Fullmäktige tillåta sig därför anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i proposition
till riksdagen framlägga förslag till lag med samma medgivande, som lämnades
genom sistnämnda lag, vilken lag lämpligen kunde gälla till den 1 mars
1920 eller till samma dag, då riksbankens rätt att begagna den i § 6 andra stycket
riksbankslagen omförmälda sedelutgivningsrätt upphör att gälla.»
Över den sålunda gjorda framställningen hava fullmäktige i riksgäldskontoret
avgivit yttrande, däri de förklara sig icke hava något att
erinra mot densamma.
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.
De förhållanden, vilka tidigare föranlett liknande beslut, som det
av bankofullmäktige nu ifrågasatta, synas alltjämt vara förbanden.
Under hänvisning till vad såväl vid föregående tillfällen i frågan förekommit
som ock av bankofullmäktige nu framhållits tillåter jag mig
därför att tillstyrka bifall till den av fullmäktige sålunda gjorda framställningen
i sak. Vad angår giltighetstiden för en blivande författning
i ämnet, så hava tidigare meddelade bestämmelser förklarats skola gälla
allenast till dess ny riksdag sammanträdde. Det synes mig emellertid
vara lämpligare, att tidpunkten förlägges till viss angiven tidrymd,
förslagsvis tjugu dagar, efter det ny riksdag sammanträtt, så att densamma,
innan tiden för författningens giltighet går till ända, i sin ordning
hinner att taga ståndpunkt till frågan, huruvida bestämmelserna i
författningen böra prolongeras. I enlighet härmed har jag låtit inom
finansdepartementet upprätta förslag till lag angående rätt för Konungen
att i vissa fall medgiva riksbanken viss ökad sedelutgivningsrätt.
Sedan departementschefen därefter uppläst berörda lagförslag,
hemställde han, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att antaga
detsamma.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse, bil. litt. ... vid detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Birger Looström.
Departe mentschefen -
Bihang till riksdagens protokoll 1910. 7 samt. 212 höft. (Nr 240.)
2