Kungl. Maj:ts proposition Nr 236.
1
Jir 236.
Kungi. Maj:ts proposition till riksdagen angående tillägg till
gällande grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner;
given Stockholms slott den 14 mars 1919.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga bilagda förslag till tillägg till gällande grunder för
förvaltningen av kronans jordbruksdomäner.
GUSTAF.
Alfred Petersson.
bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 208 höft. (Nr 236.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 236.
Förslag
till
tillägg till gällande grunder för förvaltningen av kronans
jordbruksdomäner.
Såsom tillägg till de i kungörelse den 4 juni 1908 innefattade
gällande grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner förordnas
som följer:
Arrendator skall tillförbindas att efter uppsägning avstå fastigheten
eller del därav, där Kungl. Maj:t det påfordrar för områdets användande
till sådant eget hem, för vars förvärvande egnahemslån kan utgå. Avträdes
område enligt vad nu är sagt, njute arrendatorn skadestånd.
Utgör området endast en del av fastigheten, njute han ock skälig nedsättning
i arrendeavgiften samt vare, om ej minskningen i fastighetens
ägor är av allenast ringa betydelse, berättigad att uppsäga arrendet;
dock må ej uppsägning ske efter det ett år förflutit från det området
avträddes.
Skadestånd så ock nedsättning i arrendeavgift, som nyss nämnts,
bestämmes i brist på åsämjande av tre ojäviga skiljemän. 1 fråga om
sättet för utseende av skiljemän ävensom rörande talan mot deras beslut
skola bestämmelserna i 2 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom lända till efterrättelse.
Yad sålunda stadgats träder i tillämpning den 1 juli 1919.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 236.
3
Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
mars 1919.
N ärvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: PETERSSON,
SCHOTTE,
Petrén,
Nilson,
friherre PALMSTIERNA,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Departementschefen, statsrådet Petersson anförde:
I skrivelse nr 362 den 12 juni 1918 har riksdagen med anledning
av en inom riksdagen väckt motion och under åberopande av jordbruksutskottets
utlåtande nr 28 anhållit, att Kungl. Magt täcktes för
1919 års riksdag framlägga förslag till sådana ändrade lagbestämmelser,
att de hinder, som för närvarande möta mot att under löpande arrendetid
från kronoegendom upplåta lägenheter, undanröjas.
Med anledning härav anbefallde Kungl. Maj:t den 20 juni 1918
domänstyrelsen att inkomma med förslag till de ändringar i gällande
bestämmelser angående förvaltningen av kronans domäner samt angående
upplåtande av egnahemslägenheter från kronoegendomar ävensom
4
Kungl. Maj:t8 proposition Nr 236.
eventuellt andra författningar, vilka kunde finnas erforderliga för genomförande
av den av riksdagen åsyftade förändringen, under förutsättning
att det hinder däremot, som nu förefunnes i föreskrifterna i lagen om
nyttjanderätt till fast egendom, bleve undanröjt.
Till åtlydnad härav har domänstyrelsen avgivit yttrande den 30
september 1918 och därvid till en början erinrat, att kungörelsen den
10 november 1882 angående förändrade grunder för förvaltningen av
kronans jordbruksdomäner under moment 26 innehållit följande stadgande:
»Arrendator vare förbunden att, där sådant för allmännyttigt
ändamål å kronans vägnar fordras, avstå arrenderad kronoegendom tillhörig
mark ävensom inkomstgivande lägenhet mot åtnjutande av minskning
i arrendeavgiften, motsvarande den förlust honom tillskyndas»,
att detta stadgande uteslutits ur nu gällande bestämmelser i ämnet,
samt att styrelsen under förarbetena till dessa bestämmelser i skrivelse
den 2L oktober 1907 uttalat, bland annat, att det vore så långt ifrån,
att ett upphävande av punkt 26 i 1882 års författning vore lämpligt,
att tvärtom räckvidden av däri förekommande stadgande om skyldighet
för arrendator att under viss förutsättning avstå egendomen tillhörande
mark ävensom inkomstgivande lägenhet före arrendeperiodens utgång
syntes böra utsträckas. Stadgandet hade nämligen tolkats så, att kronan
ej ansett sig under några förhållanden kunna mot arrendatorns
bestridande före arrendeperiodens utgång åtkomma under arrendet inbegripen
jord, där denna ansetts utgöra en huvudsaklig del av vad arrendet
omfattat. En följd härav hade blivit, att kronan i många fall, där
kronan sett sig nödsakad att ingå på arrendatorers ohemula ersättningsanspråk,
blivit i hög grad uppskörtad, i andra åter sett sig tvungen
att antingen vända sina blickar åt mindre lämpliga håll eller ock invänta
arrendeperiodens understundom ganska avlägsna utgång. Skyldighet
syntes jämväl böra åläggas arrendator att under pågående arrendeperiod
avstå egendomen tillhörig mark till egna hem. Olägenheten
av nuvarande förhållanden, då kronan, där försäljning av ett till eget
hem avsatt område ej kommit till stånd före arrendeavtalets träffande,
nödgades att på nära nog hur dåliga villkor som helst utarrendera området
för sig, på det att det måtte kunna på eu tidpunkt, ej så avlägsen
som den då arrendet för huvudegendomen upphörde, för sitt ändamål
— försäljning till eget hem — disponeras, läge ju i öppen dag.
Om alltså, å ena sidan, arrendatorn ej borde få förhindra, att fastigheten
helt eller delvis frånginge honom på annan än den i arrendekontraktet
bestämda tid, borde, å andra sidan, han erhålla ersättning
Kttngl. Maj.ts proposition Nr 236. 5
därför med skäligt belopp samt rätt att, därest han så önskade, uppsäga
arrendeavtalet. Det belopp, vartill ersättningen borde uppgå, syntes
lämpligen böra bestämmas av ojävige skiljemän med parterna förbehållen
rätt att draga tvisten under domstols prövning. Fara för
missbruk från kronans sida, därest åt kronan gåves rättighet att påfordra
ett dylikt avstående, när helst sådant funnes lämpligt, syntes
under nyss angivna förbehåll till arrendators förmån ej föreligga. Med
tillämpning av 2 kapitlet 8 och 26 §§ i arrendelagen syntes därför åt
ifrågavarande punkt böra givas följande lydelse: »Arrendator vare förbunden
att, där sådant å kronans vägnar fordras, avstå arrenderade
egendomen eller del därav eller inkomstgivande lägenhet; njute dock
för den förlust honom tillskyndas skadestånd, som, i brist på åsämjande
därutinnan, bestämmes i enlighet med ojävige skiljemäns beslut;
äge ock, där avståendet omfattar allenast lägenhet, rätt att uppsäga avtalet.
I fråga om sättet för utseende av skiljemän ävensom rörande
talan mot deras beslut skola bestämmelserna i 8 § av 2:dra kapitlet i
lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907 lända till
efterrättelse.»
Vid avgivandet av sitt berörda utlåtande den 21 oktober 1907 hade
styrelsen utgått från den ståndpunkten, att kronans arrendatorer borde
tillförbindas att, när helst sådant från kronans sida påfordrades, avstå
arrenderad egendom eller del därav, och författningsförslaget hade formulerats
i enlighet därmed. Den nu åsyftade förändringen avsåge
emellertid endast att inrymma rätt för kronan att påkalla dylikt avstående,
då sådant ansåges erforderligt för egnahemsrörelsens främjande.
Med hänsyn härtill finge styrelsen nu hemställa, att i kungörelsen den
4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen av kronans
jordbruksdomäner måtte införas ett stadgande av följande lydelse:
»Arrendator vare förbunden att, där sådant för upplåtelse enligt
Kungl. Maj:ts bestämmande av mark till egna hem å kronans vägnar
fordras, avstå arrenderade egendomen eller del därav eller inkomstgivande
lägenhet; njute dock för den förlust honom tillskyndas skadestånd,
som i brist på åsämjande därutinnan bestämmes i enlighet med
ojävige skiljemäns beslut; äge ock, där avståendet omfattar allenast del
av egendomen eller inkomstgivande lägenhet, rätt att uppsäga avtalet.
I fråga om sättet för utseende av skiljemän ävensom rörande talan mot
deras beslut skola bestämmelserna i 8 § av 2:dra kapitlet i lagen om
nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907 lända till efterrättelse.
»
6
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 236.
Chefen för justitiedepartementet har den 28 nästlidne februaranmält
förberörda riksdagsskrivelse nr 362 den 12 juni 1918 och däri
vid framlagt ett lagförslag, vilket åsyftar att undanröja det hinder mot
att under löpande arrendetid för egnahemsändamål taga i anspråk utarrenderad
egendom eller del därav, vilket nyttjanderättslagens nuvarande
bestämmelser utgöra. Bemälde departementschef har därvid lämnat
en utförlig redogörelse för frågans historik och innebörd, till vilken
jag nu tillåter mig hänvisa. Sedan utlåtande över detta lagförslag
numera inkommit från lagrådet, har Kungl. Maj:t förut denna dag beslutat
att i proposition föreslå riksdagen att antaga lag, innefattande
ändring i 2 kap. 3 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast
egendom. Den föreslagna nya bestämmelsen är av följande lydelse:
»Vad i 2 kap. 3 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom stadgas utgöre ej hinder att vid upplåtelse av jord på
arrende för kronans räkning arrendatorn tillförbindes att efter uppsägning
avstå fastigheten eller del därav, där Konungen det påfordrar för
områdets användande till sådant eget hem, för vars förvärvande egnahemslån
kan utgå. Avträdes område enligt vad nu är sagt, njute arrendatorn
skadestånd. Utgör området endast en del av fastigheten, njute
han ock skälig nedsättning i arrendeavgiften samt vare, om ej minskningen
i fastighetens ägor är av allenast ringa betydelse, berättigad
att uppsäga arrendet; dock må ej uppsägning ske efter det ett år förflutit
från det området avträddes.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1919.»
Det återstår nu att genom införande av föreskrift i de av 1908
års riksdag antagna och genom kungörelse den 4 juni samma år stadgade
grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner bereda
tillfälle att begagna den möjlighet i nu förevarande hänseende, som
skulle öppnas genom bifall till den sålunda föreslagna lagen. Jag har
i dylikt syfte låtit inom jordbruksdepartementet utarbeta förslag till
tillägg till sagda grunder, avsett att träda i tillämpning samtidigt med
ovan berörd a lag.
Departementschefen uppläste härefter det sålunda utarbetade förslaget
samt hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
antaga detsamma.
7
Kungl. Majds proposition Nr 236.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan blev av Hans Maj:t Konungen bifallen; och
skulle proposition i ämnet av den lydelse, bilaga . . .
till detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Joh:s Thygesen.