Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

1

Nr 224.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag innefattande
ändring i 2 kap. 3 § lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom; given Stockholms slott
den 14 mars 1919.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag innefattande ändring i 2
kap. 3 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 196 höft. (Nr 224.)

1

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Förslag

till

Lag

innefattande ändring i 2 kap. 3 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till

fast egendom.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i 2 kap. 3 § lagön den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom
stadgas utgöre ej hinder att vid upplåtelse av jord på arrende för kronans
räkning arrendatorn tillförbindes att efter uppsägning avstå fastigheten eller del
därav, där Konungen det påfordrar för områdets användande till sådant eget hem,
för vars förvärvande egnahem-dan kan utgå. Avträdes område enligt vad nu är
sagt, njute arrendatorn skadestånd. Utgör området endast en del av fastigheten,
njute han ock skälig nedsättning i arrendeavgiften samt vare, om ej minskningen
i fastighetens ägor är av allenast ringa betydelse, berättigad att uppsäga arrendet;
dock må ej uppsägning ske efter det ett år förflutit från det området avträddes.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1919.

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

8

Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 28 februari 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Unken,

Thorsson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet
anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren riksdagens den
12 juni 1918 till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse (n:r 362), däri riksdagen
anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes för 1919 års riksdag framlägga
förslag till sådana ändrade lagbestämmelser, att de hinder, som för närvarande
mötte mot att under löpande arrendetid från kronoegendom upplåta
lägenheter, undanröjdes.

Härvid yttrade föredragande departementschefen:

»Kungörelsen den 10 november 1882 angående förändrade grunder
för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner stadgade, i punkt 26, att

4

Kungl. Maj-.ts proposition nr 224.

arrendator vore förbunden att, om sådant för allmännyttigt ändamål å
kronans vägnar fordrades, avstå arrenderad kronoegendom tillhörig mark
ävensom inkomstgivande lägenhet mot åtnjutande av minskning i arrendeavgiften,
motsvarande den förlust honom tillskyndades.

Emellertid utfärdades den 14 juni 1907 nu gällande lag om nyttjanderätt
till fast egendom, som i 2 kap. 3 § föreskriver, att den, som till
annan upplåter jord på arrende, ej må i vidare mån än som överensstämmer
med vissa särskilda stadganden i samma kapitel förbehålla sig eller
annan ägare av fastigheten rätt att frånträda avtalet före arrendetidens
slut samt att, om sådant förbehåll skett, det skall vara utan verkan. Med
detta lagens stadgande var tydligen nyssnämnda bestämmelse i 1882 års
grunder oförenlig, och sagda bestämmelse blev alltså icke upptagen i den
nya ännu gällande kungörelse angående förändrade grunder för förvaltningen
av kronans jordbruksdomäner, vilken utfärdades den 4 juni 1908.

På sätt jordbruksutskottet vid 1918 års riksdag erinrat i det utlåtande
(n:r 28), som ligger till grund för riksdagens ifrågavarande skrivelse,
har uppmärksamheten redan från början varit fästad därpå, att det
skulle medföra betydande olägenheter, om kronan icke skulle äga möjlighet
att under arrendetiden frigöra sig från arrendeavtalet beträffande en
kronoegendom eller del därav, som blivit behövlig för något allmänt ändamål.

Sålunda uttalade domänstyrelsen under förarbetena till 1908 års
kungörelse den meningen, att det vore så långt ifrån att upphävande av
26 punkten i 1882 års författning vore lämpligt, att tvärtom räckvidden
av nämnda stadgande syntes böra utsträckas. Detsamma hade nämligen
tolkats så att kronan ansett sig icke under några förhållanden kunna före
arrendetidens utgång mot arrendatorns bestridande åtkomma under arrendet
inbegripen jord, om denna utgjort en huvudsaklig del av vad arrendet
omfattat. En följd härav hade blivit, att kronan i många fall, då kronan
sett sig nödsakad att ingå på arrendatorers oliemula ersättningsanspråk,
blivit i hög grad uppskörtad, i andra fall åter sett sig tvungen att antingen
använda någon mindre lämplig mark eller ock invänta arrendeperiodens
stundom ganska avlägsna utgång.

I det yttrande chefen för jordbruksdepartementet avgav till statsrådsprotokollet
den 28 februari 1908, då proposition i ämnet till riksdagen
beslöts, framhölls också, att vad domänstyrelsen anfört otvivelaktigt varit
av beskaffenhet att föranleda en ändring i nyttjanderättslagen, därest all
möjlighet saknats att på skäliga villkor avlägsna det hinder för genomförandet
av ett allmännyttigt företag, som kunde uppstå genom uppställandet
av orimliga fordringar från en kronoarrendators sida. Departementschefen
ansåg emellertid, att i sådant hänseende vore tillräckligt söijt för

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

5

det, allmannas intresse därigenom att eldigt då gällande expropriationsförordning,
rätt tolkad, länder ej syntes junta att för där angivna ändamål tillgripa
expropriationsförfarande mot en kronoarrendator, som ej kunde
förmås till uppgörelse på skäliga villkor.

Deri sålunda anvisade utvägen befanns emellertid ej vara ägnad att
lösa frågan. Enligt gängse, sedermera av högsta domstolen godkänd tolkning
av 18B6 års expropriationsförordning, som vid ifrågavarande tid var
gällande, kunde nämligen eu nyttjanderätt till fastighet endast i vissa i
föl-ordningen särskilt angivna undantagsfall utgöra självständigt föremål
för expropriation, men kunde i övriga fall expropriation av dylik rätt
icke ske på annat sätt än att vid expropriation av den fastighet, som
nyttjanderätten besvärade, fastigheten frigjordes från denna. Om en fastighet
tillhörde kronan och expropriation av fastigheten alltså ej kunde förekomma,
kunde enligt nämnda expropriationsförordning en arrenderätt ej
heller genom expropriation avlyftas från fastigheten.

För undanröjande av det hinder, som sålunda mötte för kronan att Förslag^ till
disponera en utarrenderad kronoegendom eller del därav för allmänt åndmd^lyändamål,
utarbetades inom justitiedepartementet i samband med det för- delse av 2
slag till ändrad gruvlagstiftning, som förelädes 1909 års riksdag, ett \naPgen om
förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 3 § nyttjanderätt®- nyttjandelagen.
Enligt sistnämnda förslag skulle i paragrafen införas ett andra ^egendom**
stycke, innehållande att vid utarrendering av jord för kronans räkning
arrendator!! skulle kunna tillförbindas att avstå till fastigheten hörande
mark, där sådant å kronans vägnar påfordrades antingen för tillgodoseende
av allmänt behov eller för undersökning eller tillgodogörande av mineral -

fyndighet.

I det utlåtande högsta domstolen den 28 januari 1909 avgav över
förslaget gjordes gällande, att den för berörda syfte erforderliga lagändringen
helst borde gå ut på ett förtydligande av expropriationsförordningen
eller ett tillägg till denna förordning. Alt en krunoarrendator, som för
tillgodoseende av allmänt behov nödgades avstå nyttjanderätten till någon
del av det arrenderade området, boi-de komma i åtnjutande av full gottgörelse
härför, syntes vara obestridligt. Det syntes endast vara med rätt
och billighet överensstämmande, att halt i detta hänseende likställdes med
arrendator av enskild jord, som enligt expropriationsförordningen avstodes.
Men detta mål syntes lämpligast nås på det sätt att jämväl i fråga om
kronoarrendatorn expropriationsförfarandet anlitades; och det syntes med
fog kunna ifrågasättas, huruvida icke denna utväg även kunde antagas i
det hela leda till besparing av tid och kostnader, då nämligen ett stort
antal rättegångar torde vara att motse, därest, såsom med förslagets ut -

6 Kung!. May.ts proposition nr 224.

gångspunkt skulle inträffa, skadeståndsfrågans prövning tillhörde allmän
domstol.

Vad högsta domstolen sålunda erinrat föranledde icke någon ändring
i förslaget. Då proposition i ämnet den 19 mars 1909 beslöts, anförde
chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet, att enligt hurts
mening övervägande skäl talade för den grund, varpå förslaget vilade.
Hatt framhöll, att det principiellt sett måste framstå såsom egendomligt,
att kronan, vars jord väl borde i främsta rummet finnas till användning
för de samhälleliga behovens tillgodoseende, icke skulle kunna
för allmännyttigt ändamål disponera utarrenderad kronojord utan atr nödgas
tillgripa den undantagsväg, som expropriationsin-4itutet innebure.
Och även ur ren lämplighetssynpunkt syntes lagförslaget äga företräde
framför den av högsta domstolen anvisade vägen. Såväl expropriationsförordriingens
avfattning som den praxis, vilken i fråga om ersättningsbeloppens
beräknande utbildat sig, föranledde naturligen ofta den, mot
vilken yrkande om jords avstående väcktes att ställa sina anspråk högre
än skäligt. Att parterna vid expropriation kotnme till enighet i ersättningsfrågorna,
torde fördenskull vara sällsynt, så mycket förklarligare
som ju kostnaderna för exproprintionsförfarandet skulle gäldas av den,
som sökt expropriationen. Hänvisades alltså kronan att, i brist av godvillig
överenskommelse med arrendator^ anlita expropriationsförfarande,
skulle säkerligen sådan överenskommelse i regel utebliva och kronan få
vidkännas, utom höga ersättningsbelopp, jämyäl de ej obetydliga kostnaderna
för själva expropriationsförlarandet. A andra sidan hade den dittills
vunna erfarenheten icke lämnat något stöd för högsta domstolens
åsikt, att ett stort antal rättegångar skulle vara att motse, därest ersättningsfrågans
prövning tillhörde allmän domstol. Det hade tvärtom visat
sig att, då kronan med stöd av bestämmelse i tidigare ingångna arrendekontrakt
påyrkat återbekomma utarrenderad jord, i allmänhet uppgörelse i
godo kunnat träffas med arrendator^ De fall, i vilka man nödgats låta
frågan gå till rättegång, hade varit ytterst sällsynta. Förklaringen härtill
syntes vara att söka däri, att jordens avträdande framstått för arrendatorn
såsom f digörandet av en kontraktserdig förbindelse och att en
oskälig vägran å hans sida kunnat föranleda, att kostnaderna för en rättegång
kommit att drabba honom.

Efter att hava framhållit, hurusom det sålunda anförda syntes visa,
att från kronans synpunkt förslagets lösning av föreliggande fråga vore
att föredraga framför den av högsta domstolen antydda, anförde departementschefen
ytterligare, att det kunde med allt fog ifrågasättas, om icke
även arrendatorernas eget välförstadda intresse bättre tillgodosåges genom

O O O Cd

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

7

förslaget. Enligt grunderna för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner
skulle dessa i allmänhet utarrenderas på tjugo år, eu tid, soin
torde betydligt överstiga den för arrende av enskild jord i genomsnitt
vanliga, och som syntes vara så lång att det i regel vore omöjligt
att vid utarrenderingen förutse, om egendomen eller någon del därav
kunde före arrendetidens slut behöva tagas i anspråk för någor allmänt
behov. Ställdes kronan alltför ogynnsamt med avseende å möjligheten
att före arrendetidens utgång återbekomma utarrenderad jord, syntes det
icke oantagligt, att kronan av skyldiga ekonomiska hänsyn komme att
fastställa arrendeperioderna betydligt kortare än hittills varit fallet. l>en
osäkerhet i arrendatorernas ställning, som härav bleve en följd, skulle för
visso vara för dem menligare än den av förslagets bestämmelser förutsakade.

Förslaget, som alltså till sina huvudgrunder lämnades oförändrat,
jämkades däremot i enlighet med anmärkningar, som högsta domstolen, för
den händelse den i förslaget valda utvägen för ändamålets uppnående föredroges,
i vissa avseenden framställt mot förslaget. Sålunda både anmärkts,
att det allmänna behov, för vars tillgodoseende kronoarrendator skulle kunna
av talsvis tillförbindas att avstå område, tydligen irke bol de få vara av annan

beskaffenhet än att enligt gällande expropriationslagstiftning enskild .......

menighet eller inrättning skulle kunna förpliktas att för detsamma avstå
jord eller lägenhet. Fn annan anmärkning gick ut på att syftet med de
bestämmelser av tvingande natur, som förekomme i berörda lagrum, skulle
mer än nödigt åsidosättas, därest icke arrendator, som nödgades avstå någon
del av det arrenderade området, ägde ovillkorlig rätt till skälig nedsättning
i arrendeavgiften ävensom ersättning för intrång och annan skada, som
genom avträdandet tillskyndades honom. Dylik ovillkorlig rätt syntes
alltså, därest ändring i åsyftad riktning skulle äga rum i nyttjanderätt slagen,
böra i själva lagen tillförsäkras arrendator!!.

Enligt den lydelse, varmed förslaget framlades för 1909 års riksdag,
innehöll detsamma, att vad i första stycket av 2 kap. 3 § nyttjanderättslagen
stadgats ej skulle utgöra hinder att vid upplåtelse av jord å
arrende för kronans räkning arrendator!! tillförbundes att, mot skälig nedsättning
i arrendeavgiften samt skadestånd, avstå till fastigheten hörande
område, där sådant av kronan pålordrades antingen för allmänt ändamål,
för vars tillgodoseende enligt gällande författning enskild man, menighet
eller inrättning kunde förpliktas avstå jord eller lägenhet, eller ock för
undersökning eller tillgodogörande av mineralfyndighet.

Då de ändringar i gruvlagstiftningen, med vilka förslaget delvis
sammanhängde, ej vunno riksdagens bifall, fick av denna anledning förslaget
i sin helhet förfalla.

O

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

skrivelse™^ ^ deri skrivelse av den 11 maj 1909, varined riksdagen för Kung!.

11 maj I909^ay^ anmälde denna utgång, upptogs emellertid till behandling en angelägenhet,
som endast utgör en annan sida av samma fråga. I anledning
av väckta motioner anhöll nämligen riksdagen, att Kungl. Maj:t
täcktes taga under övervägande, huruvida icke till främjande av egnahemsrörelsen
de hinder, som mötte mot att under löpande arrendetid från
kronoegendomar avsöndra lägenheter, skulle kunna undanröjas, samt att
de förslag, som av utredningen framginge, måtte föreläggas 1910 års riksdag.
Till stöd för denna framställning omförmäldes, att inom riksdagen
framhållits, hurusom det skulle vara synnerligen önskvärt, om underhandsupplåtelser
av lägenheter från utarrenderade kronohemman kunde
komma till stånd i ännu större omfattning än dittills varit fallet, samt
att detta mål skulle i viss mån främjas, om i arrendekontrakten den bestämmelse
kunde intagas, att arrendatorn skulle vara skyldig att under
arrendetiden, mot skälig nedsättning i arrendeavgiften samt skadestånd,
till egnahemslägenheter avstå vissa, särskilt i utkanten av den arrenderade
fastigheten belägna områden. De tvingande bestämmelserna i 2 kap. 8 §
nyttjanderättslagen måste emellertid för möjliggörande av dylika kontraktsbestämmelser
modifieras beträffande kronojord och syntes också kunna
avfattas i sådan form, att de ej medförde olägenheter för arrendatorerna.
Orundema Redan förut hade från vissa myndigheters sida påpekats, hurusom

ÅtandePav det för egnaheinsfrågans lösning skulle vara av betydelse, om kronan ägde
egnahems■ för egnahemsändamäl förfoga över utarrenderade kronoegendomar även

lägenheter , , „ > j • j °

från vissa under löpande arrendeperiod.

kronnegen- Enligt de av 1894 års riksdag antagna grunder för upplåtande av

egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar skulle i avseende å de
under domänstyrelsens förvaltning ställda, för statsverkets räkning utarrenderade
egendomar, vilka ansåges vara lämpliga till styckning eller
avsöndring för beredande av dylika lägenheter och ej skulle enligt riksdagens
beslut i sin helhet försäljas, förslag till styckning eller avsöndring
uppgöras i sammanhang med dessa egendomars uppskattning för förnyad
utarrendering. Hade styckning eller avsöndring blivit i behörig ordtdng
beslutad, skulle lägenhet i regel, om den ej kunde genom utbjudande
under hand avyttras till åsatt saluvärde, å offentlig auktion försäljas till
den högstbjudande.

Då fråga uppstod, huruvida icke den sålunda öppnade utvägen till
bildandet av egna hem kunde genom ändrade föreskrifter bliva aiditad i
större utsträckning än dittills varit fallet, inhämtade domänstyrelsen enligt
erhållet uppdrag yttranden härom. Kungl. Maj:ts befallningshavande i
ett flertal län samt åtskilliga domänintendenter och andra myndigheter i

domar.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

orterna frarnhöllo därvid, att försäljning av lägenheter skulle i hög grad
befordras, om den finge äga rum under hand, när helst lämpligt tillfälle
därtill yppades och sålunda även under löpande arrendeperiod. Domänstyrelsen
förklarade sig ock för egen del anse, att lägenheter borde kunna
även under arrendeperiod upplåtas från kronans egendomar antingen efter
överenskommelse med arrendatorn eller ock tvångsvis. För sådant ändamål
borde beredas tillfälle att i arrendekontrakt om kronans fastigheter
inrycka bestämmelse om skyldighet för arrendatorn att, där sådant å
kronans vägnar påfordrades, avstå den arrenderade egendomen eller del därav
mot skälig ersättning och rätt för arrendatorn att uppsuga arrendeavtalet.

Vid frågans föredragning inför Kungl. Maj:t den 12 februari 1909
yttrade chefen för jordbruksdepartementet, att beträffande spörsmålet, huruvida
icke, med ändring av ordningen för dylika upplåtelser, underhandsupplåtelse
borde så gott som uteslutande komma till användning, han till
alla delar gillade deras mening, som ansåge, att i den gällande ordningen,
enligt vilken anbud med all makt skulle sökas framkallat, så snart beslut
om upplåtelse fattats, läge ett av de största felen hos systemet. Det syntes
honom ock, som om det skulle vara den lyckligaste lösningen, ifall
det kunde i arrendekontrakten beträffande kronans jordbruksdomäner intagas
förbehåll angående skyldighet för arrendator att, därest visst område
av arrenderad egendom under arrendetiden kunde finna användning för
egnahcmsändamål, avstå området mot skälig nedsättning i arrendet. Därigenom
skulle man kunna vinna en samstämmighet mellan kronans och
arrendatorns intressen, som icke i samma utsträckning syntes stå att vinna
på annat sätt. Emellertid syntes en sådan bestämmelse komma i bestämd
strid mot stadgandet i 2 kap. 3 § av nyttjanderättslagen och således icke
kunna ifrågakomma utan en lagändring, om vilken det ännu syntes vara
för tidigt att väcka förslag, helst även andra utvägar, om än icke fullt sä
effektiva, syntes stå till buds.

Någon ändring i nyttjanderättslagen ifrågasattes därför icke i sammanhang
med den sistnämnda dag beslutade propositionen angående grunder
för åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle
att förvärva egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar. Däremot
innefattade propositionen förslag till bestämmelser i andra hänseenden om
ökat användande av underhandsupplåtelse vid försäljning av egnahemslägenheter.
Sedan propositionen med vissa ändringar antagits av riksdagen,
utfärdades den 31 december 1909 kungörelse i ämnet.

Emellertid framlades, såsom jag förut nämnt, i annat sammanhang
för 1909 års riksdag förslag till eu motsvarande ändring i nyttjanderättslagen,
vilket förslag dock icke bifölls av riksdagen.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 196 höft. (Nr 224.)

2

10

Kungl Maj:ts proposition nr 224.

tkrivelseTen Även 1912 års riksdag sysselsatte sig med frågan om beredande av

34 majei9lä.®kad möjlighet för utarrenderad kronoegendoms försäljning under löpande
arrendeperiod. I skrivelse den 24 maj 1912 anhöll riksdagen, att Kungl.
Maj:t täcktes verkställa utredning, huruvida ej på framställning eller efter
medgivande av arrendator eller dennes rättsinnehavare försäljning av kronans
jordbruksdomärier eller delar av sådana skulle kunna ske jämväl
under löpande arrendetid, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
en dylik utredning kunde föranleda.

Domänstyrelsen, som avgav utlåtande över riksdagens skrivelse, anförde
därvid, att huvudsyftet med skrivelsen torde vara att främja uppkomsten
å kronans marker av egna hem, men att den föreslagna utvägen icke innebure
vare sig något nytt eller något för saken väsentligt främjande. Ville man
verkligen åstadkomma, att försäljningar till egna hem från kronoegendomar
skulle i avsevärd omfattning kunna äga rum oberoende av tiden för arrendenas
upphörande, måste man låta betänkligheterna fara mot sådan ändring
i gällande författningar, att arrendator skulle under pågående arrende]»eriod
kunna förpliktas att avstå mark till egna hem. Delvis med återgivande
av ett tidigare yttrande i ämnet har domänstyrelsen vidare anfört, att
olägenheten av nuvarande förhållande, då kronan, om försäljning av ett till
eget hem avsatt område ej kommit till stånd före arrendeavtalets träffande,
nödgades att på nära nog huru dåliga villkor som helst utarrendera området
lör sig, på det att det måtte kunna på en tidpunkt, ej så avlägsen
som den, då arrendet för huvudegendomen upphörde, disponeras för försäljning,
ju läge i öppen dag. Om alltså, å ena sidan, arrendator!) ej
borde få förhindra, att fastigheten helt eller delvis frånginge honom på
annan än den i arrendekontraktet bestämda tid, borde lvm, å andra sidan,
erhålla ersättning därför med skäligt belopp samt rätt att, därest han så
önskade, uppsäga arrendeavtalet. Styrelsen ansåge sig, med hänsyn till ej
mindre de olägenheter, som för kronan föranleddes av gällande bestämmelser,
än ock de väsentligen ökade möjligheter till fullföljande av en
målmedveten egnahemspolitik, som skulle bliva följden av eu författningsändring
i berörda riktning, böra vidhålla förslaget därom. De betänkligheter,
som kunde resas mot att sålunda i fråga om utarrenderade kronodomäner
göra ett undantag från en av principerna för gällande arrendelag,
syntes styrelsen vara av underordnad betydelse i jämförelse med det
statsintresse, som krävde, att staten skulle äga så fria händer som möjligt
vid åtgärder för befrämjande av egnahemsidén.

Sakkunniga Ett liknande uttalande har gjorts av sakkunniga, som enligt Kungl.

ning av egna- ^ai: ts bemyndigande tillkallats av chefen för jordbruksdepartementet för
hemsfrågan, att verkställa utredning av egnahemsfrågan samt utarbeta förslag dels till de

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

förändringar i gällande bestämmelser för statens egnahemslånerörelse, vilka
på grund av vunnen erfarenhet kunde befinnas önskvärda, dels oek till de
ytterligare åtgärder, som från statens sida kunde vidtagas för att underlätta
och befordra egnahemsbildningen. I en med skrivelse den 31 december
1912 överlämnad del av de sakkunnigas betänkande har anförts,
att en förändring av nuvarande bestämmelser i den genom riksdagens
skrivelse den 24 maj 1912 angivna riktning syntes de sakkunniga vara av
behovet pakallad, men att enligt deras mening egnahemsbildandet skulle
i ännu högre grad främjas, därest arrendelagen ändrades därhän, att staten
medgåves att i arrendekontrakt göra förbehåll om rätt att under
arrendetiden upplåta till egna hemslägen heter lämpliga områden. Den vid
1909 års riksdag av Kungl. Magt föreslagna men av riksdagen ej bifallna
ändringen syntes ej böra jämställas med den nu ifrågasatta, vilken ej behövde
valla några egentliga olägenheter. Vid arrendeavtals ingående borde
nämligen vissa bestämda områden kunna angivas såsom möjligen avsedda
att under arrendetiden i händelse av behov frånskiljas egendomen. . Dessa
områden borde på förhand särskilt värderas och uppskattas, varjämte i
kontraktet borde intagas bestämmelse om huru stort belopp skulle avdragas
från arrendesumman för varje särskild lägenhet, vilken under arrendetiden
frånskildes egendomen för att upplåtas till eget hem. ^löjligt vore
visserligen, att staten genom uppställande av dylika villkor i arrendekontrakt
ieke skulle kunna betinga sig fullt så höga arrenden som eljest,
men minskningen torde i allmänhet icke bliva avsevärd. I alla händelser
borde icke farhågan härför tillmätas avgörande betydelse, enär det ju
onekligen såväl för staten som för egnahemsrörelsen vore av stor betydelse,
att staten vid efterfrågan å egnahemslägenheter kunde i marknaden
utsläppa lämpligt antal sådana och icke såsom nu vore nödsakad
att forcera försäljningen, innan utarrenderande av huvudfastigheten
ägde rum.

Chefen för jordbruksdepartementet bär i yttrande till statsrådsprotokollet
den 14 mars 1913, då proposition till riksdagen angående nya
orunder för upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar
beslöts, anslutit sig till den ståndpunkt, domänstyrelsen angivit i sitt utlåtande
över riksdagens skrivelse den 24 maj 1912, samt hänvisat till att
fragan om erforderlig ändring i nyttjanderättslagen vore under övervägande
i justitiedepartementet.

Vid 1918 års lagtima riksdag väcktes inom andra kammaren en motion
(n:r 158), däri hemställdes, att riksdagen ville besluta att i skrivelse
till Kungl. .\laj:t anhålla om utredning och förslag till sådana ändrade
grunder för utarrenderandet av kronans jordbruksdomäner och i grunderna

Motion vill
1918 årt
riksdag.

J-2 Kungl. Majt:s proposition nr 224.

för upplåtandet av egnahemslägenheter, att avsöndringar från kronojord i
och för egnahems bildning kunde, därest synnerliga skäl därtill förelåge,
verkställas under löpande arrendetid.

Till skäl härför har motionären anfört, hurusom avsöndringen av
smålägenheter å statens jordhruksdomäner vore för närvarande bunden vid
de tider, då löpande arrendetid utginge, detta gällande såväl de utarrenderade
egendomar, vilka utan riksdagens hörande tinge försäljas i lotter
för bildande av egna hem, som ock de, vilka å annan dylik egendom
lämpligen kunde användas för egna hems bildning efter riksdagens prövning.
Då emellertid den ganska långa arrendetiden av i regel tjugu år, som användes
för kronans arrendatorer, lade hinder i vägen för att under dessa
perioder framkomma med avsöndringsförslag till förberörda ändamål, syntes
det, som om något borde göras för undanröjandet av detta hinder. Statsmakternas
intresse för småbrukens höjande och jordens rationella utnyttjande
i allmänhet hade på senare år var.t i glädjande tillväxt, och därför
vore det beklagligt, om formella hänsyn skulle omöjliggöra en utveckling,
som statsmakterna på allt sätt ville främja. Givetvis hade en arrendator
rätt att fordra trygghet för sina intVessen, men lika så väl som för närvarande
skyldighet för kronoarrendator förelåge att under arrendetiden för
visst allmänt ändamål avstå arrendejord mot ett skäligt vederlag, så torde
ej heller en bestämmelse i kontrakten om rätt till avsöndringar för egnahemsbildningar,
då synnerliga skäl för dylika förelåge och sådant lämpligen
läte sig göra utan men för egendomens skötsel eller behöriga drift,
verka avskräckande. Minskningen i areal, genom under arrendetiden verkställd
avsöndring, fordrade givetvis en proportionerlig nedsättning i arrendesumman.
Nybildningar av jordbruksegnahem syntes vara ett så allmänt
statsintresse, att detta väl motiverade eu klausul i kronoarrendatorernas
kontrakt om skyldighet att under arrendetiden avstå lämplig mark för dylikt
ändamål. Om detta läte säga sig i allmänhet, så. framträdde behovet
av en dylik förändring i grunderna för kronodomänernas utarrendering i
synnerhet då, genom något föregående förbiseende eller annat begånget
fel, gamla innehavare av jordbrukslägenheter på kronomark blivit förbigångna
med hembudsrätt på sin brukade torva, då eu arrendeperiod utgått.
Sådana exempel saknades tyvärr ej. Särskilt under sådana förhållanden
syntes det hårt, att eu rättelse av ett begånget misstag i rättvisans och
landets intresse ej kunde vidtagas på en cirka tjugu års tid, detta kanske
till obotlig skada för de jordbruksarbetare, som nedlagt ett helt livs tungt
arbete i den svenska jorden under den framtidsförhoppningen att en gång
få en självständig jordbrukares ställning och slippa den mer eller mindre
ofria ställningen som torpare under en större arrendator.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Jordbruksutskottet, till vars förberedande behandling motionen hänvisats,
redogjorde i sitt förutnämnda utlåtande för vad, på sätt förut lyl9

nämnts, förekommit i frågan samt faun det därav framgå, att för främjandet
av ett ökat upplåtande av egna hemslägenheter från kronoegendomar,
som i motionen avsetts och av riksdag och andra så allmänt förordats,
undantag från stadgandet i 2 kap. 3 § nytfjanderättslagen visat sig vara
erforderligt. En sådan åtgärd måste givetvis i någon mån förminska den
trygghet, gällande lag beredde arrendator!!. Emellertid borde den omständigheten,
att uppsägningsrättens användande varje gång skulle bero av
Kungl. Majtts beslut, vara ägnad att väsentligt förringa farhågorna för att
arrendatorns rättsställning skulle i bölare grad rubbas.

I enlighet med utskottets tillstyrkan beslöt riksdagen att till Kungl.

Maj:t avlata nu ifrågavarande skrivelse.

Av vad sålunda förekommit synes mig framgå, att undantag från
stadgandet i 2 kap. 3 § nytfjanderättslagen visat sig vara behövligt för
tillgodoseende av vissa allmänna intressen. Då det gäller att göra undantag
från allmänna rättsregler, bör emellertid tydligen all möjlig försiktighet
iakttagas, o< h jag vill därför icke ifrågasätta, att det nu avsedda
undantaget sträckes längre än till de fall, där olägenheterna av stadgandets
tillämpning äro särskilt starkt framträdande och någon annan lämplig
utväg att undanröja <1 samma icke synes stå till buds.

Vid utarrendering för kronans räkning skulle, såsom jag förut nämnt,
enligt det för 19i>9 års riksdag framlagda lagförslaget arrendatorn kunna
tillförbindas att avstå mark, där sådant av kronan påtordrades antingen
för allmänt ändamål, för vars tillgodoseende enligt gällande författning
enskild man, menighet eller inrättning kunde förpliktas avstå jord eller
lägenhet, eller ock för undersökning eller tillgodogörande av mineralfyndighet.
Beträffande det sistnämnda ändamålet hade förslaget sin grund
i vissa samtidigt föreslagna ändringar i gruvlagstiftningen, och då fråga
om dylika ändringar nu icke föreligger, finnes icke anledning att återupptaga
förslaget i denna del.

I avseende å expropriationsändamålen har föreliggande fråga kommit
i ett väsentligt förändrat läge genom den nya lag om expropriation, som
utfärdats den 12 maj 1917 och trätt i kraft med ingången av år 1918.

Eldigt den nya lagen kan nämligen expropriationsförfarande tillämpas mot
en nyttjanderättshavare, även utan att den fastighet nyttjanderätten gäller
utgör föremål för expropriation. Arrendatorn av eu kronoegendom kan
sålunda genom expropriation förpliktas att för de i lagen upptagna
ändamålen avstå egendomen eller någon del därav. Efter denna förändrings
genomförande kommer, vad dylika ändamål angår, rätt till förbehåll

14

Kungl. Maj-.ts proposition nr 224.

i arrendeavtal ej längre att utgöra någon nödvändig förutsättning för att
kronan skall kunna under arrendetiden förfoga över en utarrenderad krnnoegendoin.
Vi-serligen kunna — såsom bl. a. framgår av vad min företrädare
i ämbetet anfört i sitt förut återgivna yttrande till statsrådsprotokollet
den 19 mars 1909 — det oaktat skäl tala för att det borde vara
kronan medgivet att göra förbehåll om utarrenderad kronoegendoms avstående
för expropriationsändamål. Men behovet därav synes dock, när en
annan utväg står öppen, icke vara tillräckligt starkt att böra föranleda
ett undantag från nyttjanderättslagen, och det äldre förslaget i förevarande
ämne synes därför även i denna del nu lämpligen kunna lämnas åsido.

Expropriation i syfte att befrämja uppkomsten av egna hem har
icke i den nya lagen om expropriation upptagits bland expropriationsändatnålen;
endast lagens bestämmelser om expropriation för att å ort med
större sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden
kunna i viss mån gagna egnahemsintresset. Den nya expropriationslagstiftningen
har därför ej medfört någon förändring i fråga om möjligheten
att under löpande arrendetid upplåta egnahemslägenheter från kronoegendomar.
Skall en sådan möjlighet tillförsäkras kronan, torde den bästa utvägen
fortfarande vara att meddela ett stadgande i huvudsaklig överensstämmelse
med vad enligt 19U9 års förslag ifrågasattes för vissa andra
ändamål. Då det utan tvivel är ett viktigt statsintresse att undanröja de
nuvarande svårigheterna att på ett verksamt sätt tillgodose egnahemsändamälet
genom upplåtelse från kronoegendomar, synes det vara önskvärt att
en dylik lagstiftningsåtgärd må komma till stånd.

Till ledning för bedömande, huruvida undantag i nämnda syfte med
skäl kan göras från bestämmelsen i 2 kap. 3 § nyttjanderättslagen, torde
det vara lämpligt att erinra om lagberedningens motivering för dess förslag
till samma bestämmelse (i beredningens förslag upptagen i 2 § av 2 kap.).
Beredningen framhöll — i sitt betänkandes första del, sid. 94 — att
föreskriften om utsättande av bestämd arrendetid skulle för arrendatorn
medföra allenast en skenbar säkerhet, om det stode jordägaren öppet att
i arrendeavtalet intaga förbehåll, varigenom honom lämnades rätt att
av vilken anledning han funne för gott att bestämma uppsäga avtalet.
Jordägaren skulle lätteligen kunna i arrendeavtalet intaga sådana bestämmelser
i detta avseende, att arrendatorns kvarsittande i själva verket
komme att helt och hållet bero av jordägarens gottfinnande. Till
förekommande härav vore i förslaget uttryckligen angivet, ej mindre när
jordägaren skulle kunna betinga sig rätt att i förtid frånträda avtalet —
nämligen för den händelse att arrendatorn dör före arrendetidens utgång
— eller förhållandena kunde anses så förändrade, att jämväl utan förbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

15

håll uppsägning borde medgivas, än även av vilka anledningar arrendatorn
förverkade arrenderätten. Skulle jordägaren hava i vidare mån än berörda
bestämmelser föratdedde förbehållit sig rätt att uppsäga avtalet, vore sådant
förbehåll utan verkan. Otvivelaktigt kunde en föreskrift sådan som
denna förefalla nog sträng. Uppenbart vore emellertid, att utan en sådan
det i så hög grad eftersträvansvärda syftet att bereda arrendatorn en viss
tids tryggad besittning ieke stode att uppnå. Med hänsyn till vikten av
en sådan anordning syntes den olägenhet, som därav någon gång kunde
vållas jordägaren, icke böra tillmätas avgörande betydelse, helst det stode
denne fritt att, där han av någon anledning kunde finna det för sig angeläget
att efter någon tid äga frihet att på annat sätt förfoga över sin fastighet,
med avseende därå bestämma arrendetidens längd.

Ur sålunda angivna synpunkter torde i och för sig icke något hinder
möta för ett stadgande i den av mig antydda riktningen. De förhållanden,
under vilka jordägaren enligt förbehåll i arrendeavtalet skulle kunna i förtid
frånträda detta, komme ju, liksom beträffande det enda fall för vilket förbehåll
om dylik uppsägningsrätt nu kan göras, att uttryckligt bestämmas i
lagen. Om ock den trygghet arrendatorn enligt gällande nyitjanderättslag
åtnjuter i någon mån förminskas, därest uppsägningsrätten ufsträckes till
nya fall, torde dock det förhållande, att Kungl. Magt varje gång skulle
besluta om nämnda rätts användande, medföra, att arrendatorns berättigade
intressen därvid i största möjliga utsträckning komme att beaktas. Att
uppsägningsrätten skulle av Kungl. Maj:t begagnas i större omfattning
än som vore skäligt och lämpligt lärer nämligen icke behöva befaras, så
mycket mindre som några klagomal icke, såvitt känt är, förekommo mot
tillämpningen av den intill nyttjanderättslagens tillkomst gällande befogenheten
att av en kronodomäns arrendator fordra marks avstående för allmännyttiga
ändamål.

Om alltså eu uppsägningsrätt, begränsad till egnahemsändamålet och
för sin utövning beroende av Kungl. Maj:ts beslut, icke torde böra anses
alltför äventyrlig för arrendatorn, torde det å andra sidan böra erkännas,
att den nuvarande bestämmelsen för kronan såsom jordägare innebär väsentligt
större olägenhet än för en enskild jordägare.

Lagberedningen, som själv funnit det otvivelaktigt att nämnda
föreskrift kunde förefalla nog sträng, har för undanröjande av betänkligheterna
mot densamma hänvisat till att det stode jordägaren fritt
att, om han av någon anledning kunde finna det för sig angeläget
att efter någon tid äga frihet att på annat sätt förfoga över sin
fastighet, med avseende därå bestämma arrendetidens längd. En sådan
anordning kan i regel lätt genomföras av en enskild jordägare, i synner -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

het som arrendeavtal beträffande enskild jord av andra skäl i de allra
flesta fall torde ingås på väsentligt kortare tid än den för kronojord stadgade.
Beträffande kronans jordbruksegendomar är sedan lång tid tillbaka
föreskrivet, att arrende av dem i allmänhet skall omfatta tjugo år. Att i
de fall, då ett behov av ifrågavarande beskaffenhet kunde antagas uppstå,
låta en kortare arrendetid bestämmas torde av flera skäl vara olämpligt.
Och visst synes vara — såsom chefen för justitiedepartementet den 19
mars 1909 till statsrådsprotokollet anförde beträffande det då föreliggande
förslaget — att om kronan kom me att i större utsträckning fastställa
arrendeperioderna väsentligt kortare än hittills varit fallet, den osäkerhet
i arrendatorernas ställning, som härav bleve en följd, skulle för dem vara
menligare än den av de föreslagna bestämmelserna förorsakade. För en
enskild jordägare, som vill vid varje tidpunkt hava fri förfoganderätt över
sin fastighet eller någon del därav, står ock oftast den utvägen öppen
att själv eller genom annan för egen räkning bruka fastigheten. Att kronan
skulle för sina jordbruksegendomar anlita denna utväg torde däremot
icke kunna ifrågasättas.

I betraktande av vad nu anförts synes det vara fullt berättigat att
tillerkänna kronan en sådan undantagsställning, att för tillgodoseende av
ett viktigt allmänt ändamål kronan får i berörda hänseende åtnjuta en
avtalsfrihet, som icke tillkommer enskilda.

Att högsta domstolen i sitt omförmälda utlåtande förordade ett förtydligande
av expropriationsförordningen eller ett tillägg till densamma
såsom lämpligaste sättet för lösningen av den då föreliggande frågan,
synes framför allt hava berott därpå att domstolen ansåg en kronoarrendator,
som för tillgodoseende af allmänt behov nödgades avstå nyttjanderätten
till någon del av det arrenderade området, bäst betryggas i sin rätt
till full gottgörelse härför, om han i detta hänseende likställdes med arrendator
av enskild jord, som enligt expropriationsförordningen avstodes. Aven
om nu stadgas rätt att i arrendeavtal intaga förbehåll i förenämnda syfte,
torde det dock låta sig göra att på ett betryggande sätt tillgodose arrendator^
intressen. Redan i det förslag, som förelädes 1909 års riksdag,
hade, i enlighet med vad högsta domstolen eventuellt hemställt, uttryckligt
föreskrivits, att arrendatorn vid avstående av mark skulle äga rätt till
skälig nedsättning i arrendeavgiften samt till skadestånd. Härutöver torde,

1 överensstämmelse med vad för vissa fall är stadgat i nyttjanderättslagens

2 kap. 25, 26 och 27 §§, lämpligen kunna bestämmas, att arrendator, söm
nödgas avstå eu del av den arrenderade fastigheten, skall vara berättigad
att uppsäga arrendet, om ej minskningen i fastighetens ägor är av allé -

17

Rungl. Maj:ts proposition nr 224.

näst ringa betydelse, med den begränsning dock, att uppsägning ej må ske,
efter det ett år förflutit från det området avträddes.

Riksdagen synes i sin omförmälda framställning av den 11 maj
1909 närmast hava åsyftat, att, förbehållet om skyldighet för kronoarrendator
att avstå mark till egnahemslägenheter skulle gälla i arrendeavtalet
bestämda områden, företrädesvis belägna i utkanten av den arrenderade
fastigheten. Sedermera hava särskilt de inom jordbruksdepartementet tillkallade
sakkunniga för utredning av egnahemsfrågan uttalat den mening, att
vid arrendeavtals uppgörande vissa bestämda områden borde kunna angivas
såsom möjligen avsedda att i händelse av behov frånskiljas under arrendetiden,
samt att dessa områden borde kunna på förhand särskilt värderas och uppskattas,
varjämte i kontraktet kunde intagas bestämmelser om det belopp,
som skulle avdragas från arrendesumman för varje särskild lägenhet, vilken
under arrendetiden frånskildes stamfastigheten för att upplåtas till eget hem.

Vad egnahemslägenheters upplåtande för jordbruksändamål beträffar,
torde det ofta kunna på förhand med ganska stor säkerhet bestämmas,
vilka delar av en fastighet lämpa sig härför och kunna komina att tagas
i anspråk för sådan användning. Större svårigheter möta i avseende å det
andra huvudslaget av egnahemslägenheter, bostadslägenheterna, Behovet
av sådana sammanhänger med förhållanden, som inom en jämförelsevis
kort tid kunna undergå stora växlingar, särskilt genom nya samfärdsleders
anläggning eller samhällens eller industriella anläggningars uppkomst och
utveckling. Att med någon högre grad av visshet förutse, i vad mån och
beträffande vilka områden ett dylikt behov skall göra sig gällande under
en arrendeperiod av tjugo år, torde därför ofta icke vara möjligt. Det
är fördenskull att befara, att värdet av det föreslagna nya stadgandet
skulle väsentligt förringas, om enligt detsamma förbehåll finge göras
endast i avseende å vissa förut bestämda områden, måhända med någon
ytterligare begränsning, t. ex. att dessa områden icke finge omfatta mer
än någon viss mindre betydande eller mindre värdefull del av fastigheten.
° Med hänsyn härtill anser jag mig icke böra tillstyrka, att någon
föreskrift i detta syfte meddelas. Med förslaget härom torde även förslaget
att i arrendeavtalet bestämma visst avdrag från arrendet för varje
under arrendetiden avträdd lägenhet förfalla. Huruvida det skulle vara
lämpligt att på förhand träffa avtal i sistnämnda ämne synes mig för övrigt
under alla förhållanden vara tvivelaktigt.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta ett förslag till bestämmelser i förevarande syfte,
därvid jag i formellt avseende funnit det vara lämpligare att låta det nya

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 196 käft. {Nr 224).

3

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

stadgandet avfattas såsom ett tillägg till 2 kap. nyttjanderättslagen ån
såsom en ändring av samma kapitels 3 §.»

Departementschefen uppläste härefter ett förslag till lag innefattande
tillägg till 2 kap. i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom,
av det innehåll bilaga vid detta protokoll utvisar; och hemställde departementschefen,
att för det ändamål, som omförmäles i § 87 regeringsformen
lagrådets utlåtande över förslaget måtte inhämtas genom utdrao- av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan blev av Hans Maj:t Konungen bifallen.

Ur protokollet:
Adil Wifvesson.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

19

Bilaga.

Förslag

till

Lag innefattande

tillägg till 2 kap. i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till

fast egendom.

Såsom tillägg till 2 kap. i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom förordnas som följer:

Vad i 2 kap. 3 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom stadgas utgöre ej hinder för att vid upplåtelse av jord på
arrende för kronans räkning arrendatorn tillförbindes att efter uppsägning
avstå fastigheten eller del därav, där Konungen det påfordrar för det avträdda
områdets användande till sådant eget hem, för vars förvärvande
egnahemslån utgår. Avträdes område enligt vad nu är sagt, njute arrendatorn
skadestånd. Utgör området endast en del av fastigheten, njute han
ock skälig nedsättning i arrendeavgiften samt vare, om ej minskningen i
fastighetens ägor är av allenast ringa betydelse, berättigad att uppsäga
arrendet; dock må ej uppsägning ske efter det ett år förflutit från det
området avträddes.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1919.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den
5 mars 1919.

N ärvarande:

Justitieråden Gullstrand,
von Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakorumet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
28 februari 1919, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över
upprättat förslag till lag innefattande tillägg till 2 kap. i lagen den 14
juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, assessorn Thor Sjöfors.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

21

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 14 mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lagrådets
den 5 innevarande mars avgivna utlåtande över det den 28 februari 1919
till lagrådet remitterade förslaget till lag innefattande tillägg till 2 kap. i
lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, enligt vilket
utlåtande förslaget av lagrådet lämnats utan anmärkning.

Departementschefen anförde härvid: »Det i förslaget avsedda nya stadgandet
har avfattats såsom tillägg till 2 kap. nyttjanderättslagen av det
skäl att stadgandet med hänsyn till sin speciella’ innebörd ansetts ej böra
upptagas bland nyttjanderättslagens bestämmelser utan böra erhålla karaktären
av en fristående lag. Då emellertid detta syfte torde vinnas även
om stadgandet avfattas såsom ändring i 2 kap. 3 § nyttjanderättslagen,
vilken avfattning närmare ansluter sig till stadgandets innehåll, har stad -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

gandets rubrik ändrats till lag innefattande ändring i 2 kap. 3 § lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, och har stadgandets
ingress ändrats i överensstämmelse härmed. Därjämte hava vissa andra
redaktionella jämkningar i förslaget vidtagits.»

Sedan föredraganden härefter uppläst lagförslaget i dess sålunda
ändrade avfattning, hemställde föredraganden, att detsamma måtte, jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Adil Wifvesson.

Stockhom 1919. Kungl. Boktryckeriet, P. Å. Norstedt & Söner.

181726