Kungi. Majds proposition Nr 222.

1

Nr 222.

Kungl. Maj:ts proposition med förslag angående ändrade grunder
för beskattning av kooperativa föreningar; given
Stockholms slott den 7 mars 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
antaga bilagda

1) förslag till förordning om ändrad lydelse av 9 § 1 inom. och
11 § förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast
egendom samt av inkomst,

2) förslag till förordning om ändrad lydelse av 7, 8, 9 och 11 §§
förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang ll riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 194 höft. (Nr 222.)

1

2

Kungl. Majis proposition Nr 222.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 9 § 1 mom. och 11 § förordningen den 28
oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.

Härigenom förordnas, att 9 § 1 mom. och 11 § förordningen den
28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst
skola hava följande ändrade lydelse:

9 §•

1 mom. Till inkomst av kapital räknas:
ä)------.

b) --_---_

c) utdelning å aktier i inländska aktiebolag och å lotter i solidariska
bankbolag;

d) utdelning å aktier i utländska aktiebolag; samt

e) vinstutdelning å insatser i föreningar för ekonomisk verksamhet.

11 §•

1 mom. Vid beräkning av skattskyldigs inkomst nästföregående
år må avdrag icke ske:

a) ------.

b) ------.

c) ------.

d) för vad — —----å skuld.

2 mom. Däremot må avdrag ske:

a)

b)

cj med skäligt

yrke.

3

Kung!. Maj:ta proposition Nr 222.

Har kooperativ förening av vinsten å sin kooperativa verksamhet
lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg,
rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller
försäljningar, må föreningen åtnjuta avdrag för dylik utdelning.

Avdrag må jämväl ske:

för — —---— — delägare.

I det fall------rum.

»

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1920.

4

Kungl. Maj:ts proposition AV 222.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 7, 8, 9 och 11 §§ förordningen den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 7, 8, 9 och 11 §§ förordningen den
28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt skola hava
följande ändrade lydelse:

Vid den uppskattning, som för taxering äger rum, hänföras:

1:°) — ------•

2:o) till inkomst av kapital;

a)-------•

d) vinstutdelning å insatser i föreningar för ekonomisk verksamhet;
3:o)------.

8 §•

Såsom inkomst taxeras icke:

vad som — — — — — — avdrag;

vinst å — — — — — — därutöver;

ersättning för skada — — — — — — — — — — — — —
• — — — — — — — — — — — — — —---bosatt.

9 §•

Vid uppskattning — — — — — — delägare.

För värdeminskning — — — — — — anvisningarna.

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Har kooperativ förening av vinsten å sin kooperativa verksamhet
lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg,
rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller
försäljningar, må föreningen åtnjuta avdrag för dylik utdelning.

11 §•

Vid taxering av inkomst må avdrag icke ske:

för--— —--skuld.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1920.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Skrivelse från
Koopei ativa,
förbundet.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7
mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens lierr statsministern EdÉN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anförde:

Jag har nu att anmäla en från styrelsen för Kooperativa förbundet
inkommen, den 22 november 1918 dagtecknad skrivelse, vari förbundet gör
framställning om vissa ändringar i gällande skattelagstiftning. Kooperativa
förbundets styrelse anför i sin skrivelse följande:

»Undertecknad styrelse för Kooperativa förbundet, vars ändamål och omfattning
framgå av bilagda stadgar och styrelseberättelse, får härigenom anhålla,
att herr statsrådet ville låta utarbeta och framlägga för nästkommande riksdag
förslag till ändring i gällande bestämmelser angående kooperativa föreningars beskattning.

Yi anse oss icke behöva för herr statsrådet utförligt motivera vår uppfattning,
att de kooperativa föreningarna böra åtnjuta skattefrihet för sådant överskott på
varuförsäljningen, som återbäres till köparna i förhållande till gjorda köp.

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Det sociala gagnet av kooperationen ligger till stor del däri, att den kooperativa
föreningen verkar som en ypperlig apparat för att åstadkomma individuella och
kollektiva besparingar. Samhällsgrupper, som eljes icke ha någon möjlighet att
spara medel för egen räkning eller att skapa kapital till sina företag, enär deras
inkomst aldrig håller jämna steg med konsumtionsbehovet, kunna genom att betala
de behövliga varorna någon smula högre i konsumtionsföreningen erhålla en samlad
slant, som, sparad år efter år, växer till avsevärda summor.

Med beskattning av de kooperativa föreningarnas överskott efter samma
grunder som vinsten i enskilda företag våga föreningarna icke föra den socialt
gynnsamma prispolitiken, utan inskränka sig till att lämna medlemmarna fördelar
för ögonblicket, vilka snart glömmas eller spårlöst försvinna. Med en prispolitik,
som i genomsnitt hölle inne 25 öre per familj och dag i de svenska konsumtionsföreningarna,
skulle med dessa föreningars nuvarande medlemsantal över 50,000
kronor sparas per dag eller årligen inemot 20 miljoner kronor mot endast cirka 31/2
miljoner kronor för närvarande. Men med beskattning efter nuvarande grunder
skulle en mycket väsentlig del av de 20 miljonerna indragas till staten och sålunda
den från alla synpunkter önskvärda prispolitiken föranleda en ytterst tyngande
konsumtionsbeskattning. Härtill kommer även, att i de större föreningarna — på
grund av beskattningens progressivitet, krigskonjunkturbeskattning o. d. — skattebeloppet
blir högre per medlem än i de mindre. Följaktligen lägger staten beslag på
en väsentlig del av de fördelar, som den kooperativa stordriften innebär. Bolagen
stå i detta avseende gynnsammare, ty deras beskattning grundas väsentligen på
förhållandet mellan kapital och netto, medan storföreningarna, om de följa den
socialt riktiga prispolitiken, drabbas progressivt i förhållande till medlemsantalet
(eller, vilket är nästan detsamma, omsättningen). Den medlem, som köper i en
liten förening, får sålunda enligt nu gällande bestämmelser betala mindre konsumtionsskatt
än den, som köper i en stor.

Det nu anförda torde vara ägnat att kasta ett rätt skarpt ljus över väsensskillnaden
mellan aktiebolags och kooperativa föreningars beskattning.

Vad som sagts beträffande konsumentkooperationen och dess uppgift gäller
även, mutatis mutandis, övriga arter av kooperation. Exempelvis för medlemmarna
i en andelsmejeriförening torde det — åtminstone i fråga om de mindre jordbrukarna
— vara vida fördelaktigare att erhålla ett lägre pris för mjölken och en större
summa på en gång i efterskott än tvärtom. Men följer mejeriet den för delägarna
och lanthushållningen bästa prispolitiken, så bestraffas det av staten genom en dryg
beskattning.

I gällande skattelagar har principiellt erkänts, att de kooperativa föreningarna
intaga en särställning i skattehänseende och det har medgivits föreningarna att
vid taxering göra avdrag för återburna belopp i vissa fall. Men på grund av
bestämmelsernas avfattning och de restriktioner, som uppställts, har denna skattefrihet
nästan förlorat all praktisk betydelse. En revision av bestämmelserna är
sålunda motiverad även därav, att lagstiftningen blev strängare än som avsetts,
helt visst på grund av vederbörandes bristande kännedom om de kooperativa föreningarnas
organisation och arbetssätt.»

Framställningar angående beskattningen av kooperativa föreningar
hava dessutom inkommit från följande distrikt av Kooperativa förbundet,

P. M.
angående
ekonomiska
föreningars
beskattning.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

nämligen Stockholms stads och Gottlands distrikt^ Södermanlands och
Östergötlands, Smålands, Hallands och Bohusläns, Alvsborgs och Skaraborgs
läns, Värmlands och Örebro läns, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Norrbottens och Västerbottens distrikt. För innehållet i
dessa skrivelser torde jag icke närmare behöva redogöra.

I anledning av ovan återgivna skrivelse har inom finansdepartementet
utarbetats dels en P. M. angående ekonomiska föreningars beskattning,
dels ock vissa förslag till ändringar i gällande skatteförordningar.

Jag torde först få återgiva innehållet i sagda

P. M. angående ekonomiska föreningars beskattning.

Genom 1910 års skattelagstiftning ordnades de kooperativa konsumtionsföreningarnas
beskattning på det sätt, att skattefrihet medgavs,
i överensstämmelse med de från kooperativt håll framförda önskemålen,
för den del av en förenings vinst, som utdelas i förhållande till gjorda
inköp. I den omtvistade frågan om kooperativa föreningars beskattning
anslöto sig statsmakterna sålunda till den ståndpunkten, att dessa föreningar
i beskattningsavseende icke böra likställas med vanliga affärsföretag.
Det ansågs uppenbarligen, att en handelsvinst, som uppkommit
å medlemmarnas inköp för att sedermera bland dessa fördelas i förhållande
till inköpens storlek, är av annan natur än vanlig handelsvinst
i ett enskilt företag. Detta är ock den mening, som från kooperativt
håll har med stor styrka förfäktats. Man hävdar, att en konsumtionsförening,
som håller det allmänna marknadspriset på sina varor även
vid försäljning till sina egna medlemmar, för att sedermera utdela
vinsten vid kvartalets eller årets slut i förhållande till varje medlems
inköp Under den gångna perioden icke bör i skattehänseende ställas
ogynnsammare än en förening, som låter fördelarna av kooperationen
komma sina medlemmar till godo direkt genom låga priser eller rabatter
vid varje särskilt inköp eller än en särskild affärsman, som lämnar dyr
lika rabatter till sina kunder. En annan skattepolitik skulle ock kunna
befaras driva föreningarna in på sistnämnda väg med rabatter i omedelbart
sammanhang med köpen, vilket ur andra synpunkter ingalunda vore
önskvärt. Dessutom bär från kooperativt håll plägat åberopas det socialpolitiska
gagnet av kooperationen, vilket i och för sig motiverade, att
den gynnades i skattehänseende.

9

Kungi. Maj:ts proposition Nr 222.

Med utgångspunkt från den princip, som sålunda accepterats i
svensk skattelagstiftning, att kooperativa föreningar böra vid taxeringfå
göra avdrag för sådan del av inkomsten, som utdelas till kunderna
i proportion till dessas inköp, torde man kunna framställa befogade
invändningar mot det sätt, varpå denna princip i skattelagarna utformats.
Den likalydande bestämmelsen i inkomstskatteförorduingen
(§ 11 sista stycket) och bevillningslörordningen (§11 mom. 1 sista
stycket) innefattar nämligen vissa villkor för skattefrihet, av beskaffenhet
att väsentligen neutralisera värdet av den förmån, som statsmakterna
avsett att bereda den kooperativa rörelsen. Bestämmelsen lyder sålunda:

»Har förening, som sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets,
lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg, rabatt
eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda inköp eller försäljningar, må
avdrag för dylik utdelning icke äga rum, där ej utdelningen skett i omedelbart
samband med köp eller försäljning, varpå utdelningen grundats, varemot förening,
som icke sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets, må åtnjuta avdrag för
all utdelning, varom här sägs, för såvitt den utgått efter grunder, som varit före
köpet eller försäljningen bestämda.»

Det göi''es sålunda skillnad mellan två huvudfall: 1) att föreningen
handlar även med andra än medlemmar och 2) att föreningen uteslutande
säljer till medlemmar.

1) Vad beträffar förstnämnda grupp av föreningar, få de åtnjuta
skattefrihet endast för rabatter, som ske i omedelbart samband med
varje särskild försäljning. Sådana föreningar äro med andra ord likställda
med t. ex. privata handelsföretag, ty dessa behöva ju ej upptaga
såsom skattepliktig inkomst, vad de i form av rabatter eftergivit
å varornas pris. (Se t. ex. R. R:s årsbok 1916 Not. F. 189.) Det bör
också märkas, att det torde vara ytterst ovanligt, att konsumtionsföreningar
inrätta sig efter sådana principer, varom här är fråga. Det
anses på goda skäl vara olämpligt, att konsumtionsföreningarna saluhålla
sina varor till väsentligt lägre pris än dessa betinga annorstädes.

2) Det är följaktligen endast den andra gruppen, d. v. s. föreningar,
som ej sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets, vilka
kunna i praktiken tillgodogöra sig ifrågavarande skattefrihet. Men därvid
uppställes ytterligare ett villkor, som i själva verket är ytterst
strängt och till sina verkningar sådant, att flertalet föreningar icke bliva
i tillfälle åtnjuta någon skattelindring. Förening av hithörande kategori
må visserligen göra avdrag för utdelning, som sker till medlemmarna
i förhållande till gjorda inköp, men endast för så vitt den utgått efter
grunder, som varit före köpet eller försäljningen bestämda.

Båda de nu nämnda betingelserna för skattefrihet (nämligen att
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand.. 194 höft. (Nr 222.) 2

10

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 222.

föreningen skall ha inskränkt sin verksamhet till medlemmarnas krets
och att grunderna för utdelningen skola hava före respektive köp eller
försäljningar bestämts) torde ha i praktiken verkat strängare än vad
från början avsågs. Det har ock i kooperativa kretsar länge varit ett
önskemål att få bestämmelserna omformulerade till bättre överensstämmelse
med den huvudprincip, som ligger till grund för desamma, och
som varit avsedd att också i praktiken möjliggöra viss skattelindring
för dessa föreningar.

Den motivering, smil anfördes till stöd för bestämmelsen, att föreningen
ej bör ha sträckt sin verksamhet utanför medlemmarnas krets,
om den vill göra avdrag för vinst, som utdelas på angivet sätt, torde
icke heller kunna anses tillfyllestgörande.

1 1910 års proposition nr 88, sid. 134, yttrades följande:

»Den grund, varpå man kan bygga skattefrihet för rabatter till kunder, som
äro medlemmar, bär emellertid icke en skattefrihet för vinst å föreningens rörelse,
som uppkommit vid handel med andra än medlemmar, Denna vinst är självfallet
alltid beskattningsbar efter de allmänna grunderna för inkomsttaxering. Och fråga
är, huruvida icke föreningens rörelse, i mån som rörelsen går utom medlemmarnas
krets, även förlorar grunden för skattefrihet för vinsten å den rent kooperativa
rörelsen. Föreningen har nämligen då strängt taget förlorat karaktären av ett
medlemmarnas kooperativa företag. Men oavsett detta låter det sig svårligen beräkna,
huru stor del av vinsten å föreningens hela rörelse, som uppkommit vid
handeln med den ena eller andra gruppen kunder. Kedan detta förhållande gör,
att jag jämväl i fråga om beskattningen av inkomst hos förening, som driver handel
utom medlemmarnas krets, ansluter mig till gällande praxis.»

Det första av de anförda skälen, eller att föreningen skulle förlora
sin kooperativa karaktär genom att försälja även till utomstående,
har jävats av erfarenheten. Det har snarare blivit så, att en konsumtionsförening-,
som driver handel i öppen bod, icke i regel avvisar utomstående
personer såsom kunder. Föreningslagen har även direkt legaliserat
kooperativa föreningars handel med utomstående (2 §). I motiven
till 1910 års förslag till föreningslag (prop. nr 83, sid. 99) har till och
med departementschefen uttryckligen framhållit, att ett förbud för kooperativa
föreningar att driva handel med utomstående skulle »i hög grad
hämma förenings väsendets utveckling samt särskilt för föreningar, som
idka försäljning i öppen bod, föranleda till ständiga åtal och trakasserier».
Det lärer inför de gångna årens erfarenheter om kooperationens
utveckling näppeligen kunna bestridas, att den ståndpunkt, som sålunda
intogs i förslaget till föreningslag och i den 1911 antagna föreningslagen,
är riktigare än den, som kommit till uttryck i motiven till 1910
års skattelagförslag och i de samma år antagna skattelagarna. Det måste

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2ié2.

ook anses angeläget att bringa skattelagstiflningen till bättre överensstämmelse
med de grundsatser, som fått sitt uttryck i föreningslagen.

Icke heller det andra skäl, som åberopades i 1010 års skatteproposition
till stöd för bestämmelsen att handel med utomstående utesluter
avdragsrätt, kan anses hållbart. Det torde i allmänhet ingalunda
vara omöjligt att beräkna hur stor del av vinsten, som härflyter från
handeln med utomstående respektive från handeln med föreningens medlemmar.
Förhållandet till utomstående är stundom så ordnat, att dessa
ej få någon utdelning, och föreningen utövar därför kontroll över, huru
mycket medlemmarnas inköp under året Uppgått till (genom märken,
motböcker, kassakvitton e. d.). Det som ej härrör från köp av medlemmar
enligt anlitad kontrollmetod har tydligen influtit från ickemedlemmar.
Skulle åter förhållandet vara det, att även icke-medlemmar
erhålla utdelning, så kan det hävdas, att dock ingen anledning finnes
att vägra skattefrihet för den totala utdelningen, eftersom i detta fall
föreningen och dess medlemmar icke göra någon nämnvärd vinst på
handeln med utomstående.

I ett stort antal föreningars stadgar bestämmes det, att utomstående
erhålla hälften mot medlemmar och att den andra hälften föres till
reservfonden. Andra föreningar ge utomstående hälften utan att föra
den andra hälften till reservfonden. Många föreningar ha bestämt, att
utomstående ha samma rätt till del i nettot som medlemmar, om de
före utdelningen ansöka om medlemskap.

I mönsterstadgar, vilkas antagande Irån november månad 1918
är ett villkor för nya föreningars inträde i kooperativa förbundet och
som säkerligen inom kort komma att antagas av flertalet äldre föreningar
tillhörande nämnda förbund, bestämmes det härom i § 11:

»Föreningen må efter beslut av föreningssnmmanträde sälja till andra än
medlemmar. Sker försäljning till utomstående, skola dessa, om de i för medlemmar
gällande ordning inlämna kassakvitton å gjorda köp, gottskrivas samma procentiska
återbäring som medlemmar. Beviljas köpare med sådant tillgodohavande
medlemskap i föreningen, förfares med tillgodohavandet som i andra stycket av
paragraf 4 sägs. Har köpare icke gjort ansökan om medlemskap vid slutet av året
efter det, dä tillgodohavandet gottskrevs honom, skall hela tillgodohavandet överföras
till reservfonden. Köpare, vars inträdesansökan avslagits, äger utfå såväl redan
innestående tillgodohavande som honom sedermera tillkommande återbörd kontant.»

Paragraf 4, till vilken hänvisas, lyder:

»Föreningens insatser lyda å 10 kronor. Varje medlem skall innehava minst
10 insatser.

För medlem, som icke till fullo inbetalt 5 insatser, sker utbetalning av överskott
genom överföring till insatskontot. Hen som innebar 5 insatser, erhåller

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

hälften av sådant överskott i insatser. Medlem, som till fullo inbetalt 10 insatser
är berättigad att kontant utbekomma överskottet.»

Härmed är det garanterat, att föreningen alltid kommer att förbli
öppen för nya medlemmar och att de utomstående köparna, därest de
söka inträde inom två år efter utgången av det år, under vilket köpet
skedde, få samma del i nettot som medlemmar.

Vad däreftm- angår bestämmelsen att grunderna för utdelningen
skola vara bestämda före försäljningarna, bär densamma i 1910 års
proposition motiverats därmed, att man ville undvika »en sådan anomali
som att, medan juridisk person i allmänhet är urståndsatt att
genom åtgärder eller beslut efter utgången av det år, vars inkomstresultat
skall taxeras, i beskattningsavseende rubba nämnda resultat,
föreningen skall kunna under nya året genom då beslutade rabatteringar
förändra sitt eget bokslut».

Denna argumentering torde emellertid icke vara tillfredsställande.
Sedan lagstiftaren principiellt medgivit, att ifrågavarande föreningar må
vid taxering åtnjuta avdrag för den del av inkomsten, som utdelas till
medlemmarna i förhållande till gjorda inköp, lärer det icke finnas anledning''
att tvinga föreningarna till disposition av behållningen, innan
dennas storlek är känd. V isserligen lärer det stundom icke innebära
någon större olägenhet för kooperativ förening att på förhand fatta beslut,
att t. ex. viss kvotdel av den kommande vinsten skall utdelas i
förhållande till medlemmarnas inköp. Men det kan icke bestridas, att
det ofta måste anses önskvärt, att eu förening icke fattar dylikt beslut,
förrän resultatet av årets affärsrörelse är känd. Det har också i praktiken
visat sig, att i åtskilliga fall den beräknade skattefriheten uteblivit.
just på den grund, att skattemyndigheterna icke funnit grunderna
för utdelningen tillräckligt noggrant bestämda på förhand. (Se t. ex.
R. Ris årsbok 1913, ref. 96; 1914 Not. F. 63 och 81; jmf. 1916, ref
83; 1915, ref. 80; 1917, ref. 89.)

V ad i skattelagarna stadgas om ekonomiska föreningar torde ha
avseende på alla slags kooperativa föreningar, ej endast konsumtionsföreningar,
om än ordalagen närmast synas valda med hänsyn till de
sistnämnda (se prop. 1910 nr 88, s. 117). Det lärer icke vara erforderligt
att vid den förändring i bestämmelsernas avfattning, som här
ifrågasättes, intaga uttryckliga föreskrifter, avseende de särskilda förhållanden,
som uppstå vid tillämpning å andra kooperativa föreningar
än konsumtionsföreningar.

Däremot torde eu lättnad i villkoren för avdragsrätt vid taxering

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

påkalla eu begränsning av bestämmelsernas räckvidd till de verkliga
kooperativa föreningarna. Uttrycket »ekonomisk förening», som för
närvarande användas i skattelagarna bar i praxis tolkats så, att därunder
falla även andra föreningar än de som i allmänhet hänföras till
de kooperativa. Härav bär följden blivit, att även sammanslutningar
av helt annan art kanna åberopa den egentligen för kooperativa föreningar
avsedda skattelindringen. Alla sammanslutningar, vilka juridiskt
sett varit organiserade såsom ekonomiska föreningar enligt föreningslagen,
ha hänförts under skattelagarnas regler om ekonomiska föreningar.
Det kan emellertid icke anses riktigt att exempelvis en sammanslutning
av industriföretag i form av s. k. kartell eller syndikat beviljas den
skattelindring, som av särskilda skäl medgivits de kooperativa föreningarna.
Hittills torde väl sådana karteller i allmänhet icke kunnat
uppfylla villkoret att grunderna för utdelningen skola vara på förhand
bestämda, och fördenskull ej kommit i åtnjutande av skattelindringen.
Alen därest det nämnda villkoret borttages, skulle även dessa kategorier
av ekonomiska föreningar bliva delaktiga av förmånen. Detta vore
så mycket oegentligare som det genom beslut vid 1918 års lagtima
riksdag i anvisningarna för taxeringen intagits en regel av innehåll att,
därest näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans
näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt
varor till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än
de i allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder, och i
följd därav inkomsten av företaget blivit lägre, än den eljest skolat
bliva, inkomsten dock skall beräknas till det belopp, vartill den kan
antagas hava uppgått, därest sådana åtgärder icke vidtagits. Denna
grundsats bör uppenbarligen gälla även för karteller, liksom den hittills
tillämpats för dessa, så snart de ej uppfyllt de särskilda villkoren
för avdragsrätt.

Det måste sålunda anses riktigast att låta de särskilda bestämmelser,
varom här är fråga, avse endast »kooperativa föreningar» i inskränkt
bemärkelse.

Att i lagtexten definiera begreppet kooperativ förening lärer icke
vara nödvändigt eller tillrådligt. Det bör kunna överlämnas åt skattemyndigheterna
att här träffa det rätta. För att en förening skall anses
tillhöra denna kategori, synes i allmänhet böra fordras, att förening härtill
uppgift att direkt genom sin verksamhet främja sina medlemmars
enskilda hushållning eller yrkesutövning, att räntan på insatserna är
begränsad till viss lägre procent, t. ex. 6 procent eller högst en procent
över i orten gängse sparbanksränta, att den del av verksamhetens

14

Förslag till
författningsbestämmelser.

Kttngl. Magi* proposition Nr 222.

överskott, som icke fonderas eller reserveras för föreningens behov eller
användes till upplysningsverksamhet eller allmännyttiga ändamål, fördelas
i förhållande till varje medlems köp eller försäljning genom föreningen,
att föreningen är öppen, att rösträtten är lika samt att vid
företagets upplösning överskott utöver medlemmarnas insatskapital antingen
fördelas i förhållande till medlemmarnas köp under företagets
hela tillvaro eller under en längre period, exempelvis 10 år, eller anslås
till något allmännyttigt ändamål.

Samma särställning i skattehänseende, som tillkommer kooperativa
föreningar, bestående av individuella medlemmar, bör även tillerkännas
registrerad centralförening, som består av i huvudsak kooperativa föreningar
och som har till uppgift att främja medlemmarnas verksamhet
i olika avseenden. En sådan central förening kan icke anses förlora sin
karaktär av kooperativ, om rösträtten, i stället för att vara lika för
medlemmarna (de särskilda föreningarna), ställts i visst förhållande till
de anslutna föreningarnas medlemsantal eller till föreningarnas köp eller
försäljning genom central föreningen.

. 1 anslutning till den i nu återgivna P. M. utvecklade uppfattning
har inom departementet utarbetats förslag till ändringar såväl i förordningen
den 28 oktober 1910 angående bevillning av frist egendom och
av inkomst som ock i förordningen samma dag om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Enligt förslaget skulle 11 § i förstnämnda förordningen erhålla
följande ändrade lydelse:

11 §•

1 mom. Vid beräkning av skattskyldigs inkomst nästföregående år må avdrag
icke ske:

a) --------.

b)

d) för vad —---“■ ---— ä skuld.

2 inom. Däremot må avdrag ske:

a) -------.

b) --- ---.

e) med skäligt — — — yrke.

Har kooperativ förening lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen

16

Kungl. Maj:ts preposition Nr 922.

eller ieke, pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda
köp eller försäljningar, må föreningen åtnjuta avdrag för dylik utdelning.

Avdrag må jämväl ske:

för —--^--r — delägare.

I det fall — — — rrr= *— rum.

Vad åter angår förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstQch
förmögenhetsskatt innebar förslaget ändring av såväl 10 som 11
§§» få att nämnda paragrafer skulle erhålla följande lydelse:

10 §.

Skattskyldig äge vidare rätt till avdrag för:

alla — — — —-- 200 kronor.

Svensk — — _ _ — — utövats.

Har kooperativ förening lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen
eller icke, pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda
köp eller försäljningar, må föreningen åtnjuta avdrag för dylik utdelning.

11 §■

Vid taxering av inkomst må avdrag icke ske:

för „--------skuld.

Förslagen remitterades den 18 december 1918, jämte därtill hörande
promemoria, till kammarrätten för skyndsamt avgivande av yttrande,
Kammarrätten har den 21 februari 1919 till finansdepartementet
inkommit med bär nedan återgivna skrivelse:

»Enligt 11 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt och 11 § i
bevillningsförordningen äger förena g, som icke sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas
krets, åtnjuta avdrag för pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning
i förhållande till gjorda köp eller försäljningar, för så vitt utdelningen utgått efter
grunder, som varit före köpet eller försäljningen bestämda. Har föreningen sträckt
sin verksamhet utom medlemmarnas krets eller har utdelningen icke skett efter sådana
grunder, som nyss nämnts, åligger föreningen skattskyldighet såsom annan
näringsidkare.

Förslagen åsyfta nu, att ifrågavarande undantagsbestämmelse för föreningar,
som icke sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets, skall avse allenast
kooperativ förening men å andra sidan för dylik förening erhålla sådan omfattning,
att avdraget i varje fall tillkommer föreningen, oberoende således av huruvida föreningen
sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets eller icke samt huruvida
utdelningen skett efter grnnder, som varit före köpet eller försäljningen bestämda,
eller ej.

I Kungl. Maj:ts nådiga proposition till 1910 års riksdag med förslag till
förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt upptog dåvarande finansministern
frågan om ekonomiska föreningars skattskyldighet till utförlig behandling. De
skäl, som finansministern därvid anförde till stöd för att skattelindring icke borde
tillerkännas förening, vilkens rörelse ginge utom medlemmarnas krets, och avdrag

Kammar rätten.

tei

KungL Majds proposition Nr 222.

icke medgivas för utdelning, som icke skett efter förut bestämda grunder, anser
kammarrätten fortfarande äga giltighet och ingalunda vara vederlagda av vad däremot
i promemorian andragits.

Den förening redan nu medgivna avdragsrätten för utdelning till föreningens
medlemmar innebär en avvikelse från den eljest gällande beskattningsregeln, att
vinst, som ett näringsföretag lämnat, skall i sin helhet tagas till beskattning och
att således näringsidkaren icke får i beskattningsavseende åtnjuta avdrag för vad
han ur affären för egen del uttager eller, då företaget är kollektivt för vad som av
vinsten utdelas till delägarna. Principiell rätt till avdrag för vad som av vinsten
utdelas till medlemmarna kan följaktligen icke till stöd för avdragsrätten åberopas.

Andra skäl, sociala eller allmännyttiga, måste därför föreligga för föreningars
undantagsställning i beskattningsavseende. Så länge kooperationsväsendet icke nått
någon större utveckling, utan den kooperativa rörelsen huvudsakligen bestod
i mindre försäljnings- eller inköpsföreningar, kunde möjligen på dylika grunder en
skattelindring för föreningarna anses befogad, så vitt statsbeskattningen angick.
Men förvisso må betvivlas, huruvida numera, då kooperationen utvecklat sig därhän,
att den innesluter både kommersiella och industriella företag av stor omfattning, giltiga
skäl föreligga att tillerkänna föreningarna den ifrågavarande beskattningsförmänen.
Härvid framstår icke blott ett statsfinansiellt intresse, som icke får trädas för nära,
utan jämväl kravet på en jämlik och rättvis beskattning, som icke gynnar den ena
näringsidkaren framför den andra. I samma mån den kooperativa verksamheten
vinner mera vidsträckt omfattning, torde nämnda synpunkter ock framträda med
ökad styrka.

Än större betänkligheter möta emellertid mot skattelindring för kooperativa
föreningar i den utsträckning, som de remitterade förslagen avse. Borttagas nämligen
de villkor, som nu äro satta för rätt till avdrag för utdelning till föreningsmedlemmarna,
lärer det kunna antagas, att en hel del produktions- och handelsföretag,
som nu drivas i aktiebolags form eller innehavas av enskilda personer, komma
att ombildas till kooperativa företag. Utsikten att komma i åtnjutande av en
skattelindring, som faktiskt kan resultera i fullständig skattebefrielse, lärer för näringsidkarna
innebära tillräcklig anledning att på dylikt sätt omlägga sin verksamhet.

Yad nu sagts gäller närmast statsbeskattningen men har avseende även å den
kommunala beskattningen. Beträffande denna senare torde emellertid förhållandena
oavvisligen påkalla ändring av de i bevillningsförordningen intagna bestämmelserna
om föreningars beskattning, vilka i avvaktan på kommunalbeskattningens slutliga
ordnande tillerkänts allenast provisorisk karaktär. Den erforderliga omläggningen
av föreningarnas kommunala beskattning bör dock ske i alldeles motsatt riktning
mot den, som avses i de remitterade förslagen. Kommunalbeskattningen i sin helhet
bör nämligen, såsom ofta framhållits, huvudsakligen vila å intresseprincipens
grund. Men den förmån i beskattningsavseende, som under vissa förutsättningar
tillerkänts föreningar och som enligt förslagen skulle ytterligare utsträckas, låter
sig icke förlikas med nämnda beskattningsprincip. Det kan således icke försvaras,
att ett näringsföretag, därför kommunen i ett eller annat avseende får vidkännas
kostnader eller olägenheter, skall undgå skattskyldighet till kommunen eller åtminstone
erhålla skattelindring allenast av den anledning, att företaget iklätt sig formen
av en kooperativ förening. Såväl i det av före detta kamreraren E. J. von

17

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

VV oleker och landskarareraren G. V. Eisemian framlagda betänkande med förslag till
lag angående kommunal skattskyldighet och taxering (sid. 407 422) som i det av

landskamreraren O. V. Landén avgivna betänkande om allmänna grunder för den
kommunala skattereformen, I - III avdelningarna, (sid. 248—2;>8), har med skärpa
framhållits angelägenheten av ändrade bestämmelser i berörda hänseende; och ansluter
sig kammarrätten till vad betänkandena härutinnan innehålla. I fråga om
sätten för uppskattning av föreningars avkastning eller inkomst skilja, sig ifrågavarande
förslag i viss mån från varandra, men avdrag för utdelning till föreningsmeuiemmarna
är icke enligt någotdera förslaget medgivet. För egen del har kammarrätten
ansett sig böra giva förord åt Landéns förslag (sid. 43) till lösning av
föreliggande beskattningsfråga.

För övrigt är frågan, om föreningars kommunala beskattning beroende av det
sätt, varpå den kommunala beskattningen i hela dess vidd kommer att slutgiltigt
ordnas. Vid sådant förhållande synes det kammarrätten olämpligt att ur det kommunala
beskattningsproblemet nu utbryta frågan om föreningars beskattning, helst
det måste antagas, att den kommunala beskattningsfrågan inom kort står inför sm

^På grund av vad kammarrätten sålunda anfört får kammarrätten hemställa,
att de remitterade förslagen icke måtte till vidare åtgärd föranleda.

Skulle emellertid Eders Kung!. Maj:t finna förslagen böra upptagas till vidare
behandling, får kammarrätten framhålla, att beträffande förordningen om mkomstoch
förmögenhetsskatt bestämmelse om avdragsrätt för kooperativ förening torde
böra upptagas i 9 § och icke i 10 §, vilken senare paragraf huvudsakligen avsei
sådana avdrag, vilka skola ske från den sammanräknade inkomsten av den skattskyldigas
samtliga inkomstkällor. Dä samtliga de i promemorian angivna förutsättningarna
knappast kunna ansos erforderliga för att en kooperativ förening skal
vara för handen, synes det önskvärt, att bestämmelser meddelas om vilka föreningar,
som skola komma i åtnjutande av ifrågavarande skattelindring.»

* Nuvarande bestämmelser angående kooperativa föreningars skattskyldighet
regleras, såsom framgår av vad förut är anfört, genom 1910
års skattelagar. Jag torde därför här Iröra lämna eu redogörelse för
motiverna till ifrågavarande stadganden. såvitt de framgå av propositionerna
nr 88 och 89 till 1910 års riksdag.

Föredragande departementschefen upptog vid avlåtandet av törstnämnda
propositionen ur 88 till utförlig behandling spörsmålet om
ekonomiska föreningars skattskyldighet, varvid uppmärksamheten så gott
som uteslutande inriktades ä de kooperativa föreningarnas förhållanden.

Departementschefen redogjorde därvid först för de föreslagna allmänna
grunderna för juridiska personers skatteplikt. Sammanfattningsvis
anfördes därvid, att. inkomsten vore avsedd att beskattas

1) hos vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rederier,
som ej äro aktiebolag, allenast hos delägarna,

Bihang till riksdagens protokoll 1912. I smil!. 194 höft. (Nr 222.)

1910 års
skattelagar.

Departements chefen.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 222.

2) hos aktiebolag och solidariska bankbolag helt och hållet hos
bolaget samt, i den mån utdelning äger rum, jämväl hos aktie- och
lottägarna,

3) hos övriga juridiska personer, som äro skattskyldiga, sålunda
jämväl hos föreningar för ekonomisk verksamhet, helt men ock allenast
hos vederböraude juridiska person.

Vad åter anginge form ögen hetsbeskattningen, vilken lagts uteslutande
å enskilda personer, bleve medlemmar av ekonomiska föreningar genom
förmögenhetsskatt beskattade för värdet av sina andelar i föreningen.

Med dessa bestämmelser skulle emellertid, framhöll departementschefen
vidare, en på senare tid allt mer aktuell fråga icke bliva löst,
nämligen frågan om föreningarnas, det vill säga de kooperativa föreningarnas
skattskyldighet med avseende å rabatter och dylika utdelningar
till medlemmar och andra kunder. Departementschefen avsåge vid skärskådandet
av denna fråga närmast konsumtionsföreningarna, men ägde vad
härutinnan anfördes och föresloges även sin tillämpning på övriga
kooperativa föreningar.

Departementschefen ingick därefter på frågan om den praxis,
vilken å området utbildat sig. Att döma av Kungl. Maj:ts beslut pa
senare tider i mål angående taxering av dylika föreningar, skulle sådan
förening alltid vara skattskyldig för inkomst, som funderades eller
utdelades till medlemmar i förhållande till gjorda kontanta insatser.
Den del av årsinkomsten, som i förn av rabatter utdelades till kunder,
vore fri från skatt, såvitt föreningen handlade endast med medlemmar
men eljest underkastad skatteplikt oberoende om rabatterna komme
föreningens medlemmar eller andra kunder till godo.

Sedan därefter redog jorts för i ämnet inkomna framställningar och
för utländsk lagstiftning, utvecklade departementschefen hurusom med den
utveckling av näringslivet och produktionen, som ytterst hare hela den
statsliga såväl som den kommunala skattebördan, följden blivit en i jämtörelse
med forna tiders huvudsakligen å fast egendom vilande objektsbeskattning
omfattande fördelning av skattebördan. Varje särskild
skatt utbildades för sig och konstruerades med ändamål att nå en eller
annan närmare bestämd skattekälla. När man till prövning upptoge frågan
om kooperativa föreningars beskattning i sammanhang med omläggningen
av statens direkta beskattning av inkomst, bleve man nödsakad°att begränsa
frågan till skattskyldigheten för den inkomst, som enligt de för
inkomstskatten i allmänhet taget gällande regler kunde anses vara att
beskatta hos föreningarna. Skäl behövde under sådana förhållanden icke
anföras för att departementschefen ej godkände den ofta nog uttalade

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 222. iy

meningen, att om föreningsrörelsen med hänsyn till rörelsens omfattning
och beskaffenhet i enskild mans hand bort lämna vinst, föreningen
själv måste anses skattepliktig för inkomst. En sådan konstruktion hade
icke någon plats i en inkomstskatteförlattning. Enligt en sådan författning
borde skyldighet att utgöra skatt icke kunna inträda, utan att
den skattskyldige verkligen åtnjutit efter allmängiltiga grunder beskattningsbar
inkomst. Vid frågans bedömande måste lämnas å sido betraktelser,
som avsåge att ådagalägga, att föreningarnas verksamhet til!
sin art icke skiljer sig från vilken enskild handelsverksamhet som helst.
Detta förhållande kunde ju visserligen även ur skatte.-ynpunkt vinna
beaktande. Men en på verksamhetens art grundad skatteskyldighet
hörde påtagligen icke hemma annorstädes än i en näringsskattelag.
En beskattning av nyss omförmälda slag syntes böra ingå såsom ett
led i ett reviderat kommunalt skattesystem, men skulle icke kunna göras
gällande i det då förevarande skatteförslaget utan att å ena sidan förrycka
den rationella anordningen av inkomstbeskattningen och å andra
sidan ingripa på området för en blivande näringsskattelagstiftning.
Denna lagstiftning torde nämligen komma att omfatta näringsverksamhet
i allmänhet eller åtminstone rörelse utan avseende å huruvida den idkades
av enskild eller juridisk person.

Härmed ville departementschefen icke hava sagt, att icke med
hänsyn till den kooperativa verksamhetens säregna lörhållanden särskilda
bestämmelser om kooperativa föreningar kunde erfordras i eu
författning om direkt skatt till staten, men dessa bestämmelser borde
där allenast hava till syftemål att närmare förtydliga eller angiva tilllämpligheten
av skatteförfattningens allmänna stadgande!) om taxeringav
inkomst.

Med förutskickande av att det måste fasthållas, att, med bortseende
från handelsbolag och rederier, juridisk person vore enligt förslaget
ett självständigt skattesubjekt, fortsatte departementschefen: Man
måste hålla strängt isär den inkomst, som tillkomme medlemmarna, och
den inkomst, föreningen åtnjöte. Föreningen såsom sådan vore ett skattesubjekt,
vilket liksom eu var annan juridisk person med självständig skatteskyldighet
hade att utgöra skatt för inkomst å den rörelse, som av
densamma bedreves. I allmänhet kunde man därvidlag icke lästa avseende
å den ordning, vari föreningen arbetat, eller å sättet, varigenom
vinst å rörelsen uppkommit. Föreningens ekonomiska ställning måste
bedömas rent objektivt. I den mån vinsten hade föranletts av föreningens
egen verksamhet, vore vinsten alltså inkomst av natur att höra
i föreningens hand beskattas.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Trots det att någon formell grund för skattelindriug i avseende
ä kooperativ förening strängt taget icke förefunnes, ansåge sig departementschefen
ändock icke böra lämna den bestående rättstillämpningens
ståndpunkt i frågan. Man kunde icke frånse de faktiska förhållanden, som
i förevarande fall påkallade ett undantag, nämligen en kooperativ förenings
konstruktion. I händelse av en sammanslutning, gjord i samma
ändamål som föreningens men utan att erhålla juridisk persons rättsställning,
skulle utan vidare delägarna i sammanslutningen fritagas från
beskattning av de förmåner, de kunna erhålla genom sin kooperativa
verksamhet. Att av den anledningen att sammanslutningen fått juridisk
persons rättskapacitet beskatta dessa förmåner skulle i viss mån göra
våld på den naturliga grunden för inkomstens uppskattning- och, för
att göra beskattningen effektiv, påkalla en särskild inkomst-beräkning.
Ty föreningarna kunde förekomma uppkomsten av någon nämnvärd årsvinst,
utan att någon befogad invändning däremot skulle kunna
göras från inkomstskattesynpunkt. Eu detta oaktat påförd inkomstskatt
skulle mindre grunda sig därpå, att nyssnämnda förmåner i och för
sig vore beskattningsbara, än på det förhållandet att sammanslutningen
dreve näring i stort. Med denna uppfattning av frågan återkomme man
till näringsskattelagstiftningen, som icke borde upptagas i detta sammanhang.

När i anslutning till gällande praxis föresloges en utväg, varigenom
förening skulle fritagas från skatt för ifrågavarande förmåner, bestående
i rabatter och andra utdelningar, lämnade i förhållande till
gjorda inköp, men å andra sidan föreningens egenskap av självständigt-
skattesubjekt icke kunde eller finge släppas ur sikte, syntes
det departementschefen ur såväl formell som reell synpunkt riktigast, att
såsom villkor för den skal telindring, varom nu vore fråga, fordrades,
att föreningen lämnat utfästelse om rabatt eller annan utdelning före
det köp, varå utdelningen grundades. Ett sådant villkor ändrade väl
icke något nämnvärt bestående praxis, enär i alla de fall, varom departementschefen
ägde kännedom, förening redan i stadgarna fastställt
grunderna för rabatteringarna, men däremot undvekes i alla händelser
en sådan anomali, som att, medan juridisk person i allmänhet är urståndsatt
att genom åtgärder eller beslut efter utgången av det år, vars inkomstresultat
skall taxeras, i beskattningsavseende rubba nämnda resultat,
förening skulle kunna under det nya. året genom då beslutade
rabatteringar förändra sitt eget bokslut.

Härefter fortsatte departementschefen, såsom i förut om förmälda.
F. M. återgivits: Den grund, varpå man kunde bygga skattefrihet för

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

rabatter till kunder, som vore medlemmar, bure emellertid icke eu
skattefrihet för vinst å föreningens rörelse, som uppkommit vid handel
med andra än medlemmar. Denna vinst vore självfallet alltid beskattningsbar
efter de allmänna grunderna för inkomsttaxering. Och fråga
vore, huruvida icke föreningens rörelse, i mån som rörelsen går utom
medlemmarnas krets, även förlorade grunden för skattefrihet för vinsten
å den rent kooperativa rörelsen. Föreningen hade nämligen då strängt
taget förlorat karaktären av ett medlemmarnas kooperativa företag. Men
oavsett detta läte det sig svårligen beräkna, huru stor del av vinsten
å föreningens hela rörelse, som uppkommit vid handeln med den ena
eller andra gruppen kunder. Redan detta förhållande gjorde, att departementschefen
jämväl i fråga om beskattningen av inkomst hos förening,
som driver handel utom medlemmarnas krets, anslöte sig till gällande
praxis.

Vid anmälandet av det i sammanhang med förslaget till förordning
om inkomst- och förmögenhetsskatt framlagda förslaget till bevillningsförordning
anförde departementschefen till statsrådsprotokollet,
hurusom bevillningsförordningeu i dess dåvarande skick vore så pass
bristfällig och ofullständig, att det säkerligen skulle befinnas synnerligen
olämpligt att upphöja densamma till kommunallag utan en genomgripande
omarbetning. Sakläget fordrade alltså, att bevillningsförordningens
formella ställning i beskattningssystemet tillsvidare lämnades
oförändrad. Förslaget till ny förordning innebure inga andra avvikelser
från den gällande författningen än sådana, som, ehuru hämtade från
förslaget till förordning om inkomst- och lörmögenhetssk att likväl innefattade
allenast ett förtydligande av redan förefintliga stadganden eller
rättande av praxis vid tolkningen av vissa andra bestämmelser. Likasom
i sistnämnda författningsförslag hade sålunda i förslaget till ny
bevillningsförordning lämnats uttryckliga föreskrifter rörande taxeringav
bland annat kooperativa föreningars inkomster.

Innan förslag om de nya skattelagarna avgå vos till IDIG års riksdag,
hade framställningar ingivits rörande frågan om de kooperativa
föreningarnas beskattning av å ena sidan kooperativa förbundet, å andra
sidan handelskamrar och köpmannaföreningar. 1 departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet redogöres för innehållet i dessa framställningar.

Beträffande den då ingivna skrivelsen från kooperativa förbundet
anser jag icke erforderligt att nu ingå på dess innehåll, vilket i det

■tb’ 1010 in
givna fram
ställningar

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

väsentliga sammanfaller med vad samma förbund i sin senaste, här förut
återgivna framställning anfört.

Däremot anser jag mig böra bereda utrymme åt de synpunkter i
motsatt riktning, som 1910 framfördes av representanter för den privata
handeln, vilka påyrkade eu väsentlig utvidgning av de kooperativa föreningarnas
skattskyldighet. I likhet med dåvarande departementschefen
finner jag skälen härför bäst återgivas genom anförande av huvudinnehållet
i ett av juris doktorn J. C. Lembke vid allmänna svenska handelskammarmötet
i Stockholm år 1909 hållet föredrag, vilket föredrag
mötet i sin av departementschefen berörda skrivelse åberopat. Huvudsakligen
har i nämnda föredrag anförts:

Anföran
skal för
kooperativa
föreningars
skatteplikt.

Att betrakta kooperativa näringsföretags vinst såsom resultat av föreningsmedlemmarnas
besparingar och således anse den medlemmarna tillfallande vinstutdelning
av företaget såsom en återbetalning av medlemmarnas vid inköpen gjorda
utlägg voro icke riktigt. Då man anställde en jämförelse mellan ett sådant kooperativt
företag, i vilket besparingssynpunkten tycktes klarast och tydligast vara
för handen, nämligen en så kallad konsumtionsförening, som hade till uppgift att
anskaffa och tillhandahålla sina medlemmar vissa förnödenhetsvaror, och ett icke
kooperativt företag, som dreve affärer med liknande varor, måste man finna, att
själva det sätt, varpå rörelsen utövades, vore för båda företagen detsamma. Det
kooperativa såväl som det icke kooperativa företaget voro båda på samma sätt
verksamma genom att från tillverkaren av varan eller från engrossisten anskaffa
förnödenheten samt genom att distribuera den bland de personer, som vore i behov
av varan. Båda utförde samma funktion i produktionens tjänst, och båda vore på
samma sätt produktiva. En produktion kunde, nationalekonomiskt sett, icke anses
avslutad förrän den färdiga varan nått konsumenten, och inom produktionen vore
den fördelning av varorna, som handeln hade till sin uppgift, lika så nödvändig som
det tekniska framställandet av varan. Handelns produktiva och betydelsefulla verksamhet
läge däri, att den på den rätta platsen och på den rätta tidpunkten ställde
varorna till konsumenternas förfogande. Tå samma sätt som förhållandet vore inom
den tekniska delen av produktionen, varest varans värde i regel tilltoge ju närmare
den bringades sin slutliga form och ju mera arbete och kapital, som användes på
dess framställning, vore förhållandet även inom den del av produktionen, som handeln
omhänderhade, i det att varans värde här tilltoge ju närmare densamma ryckte
den slutliga köparen eller konsumenten. Att en vara vore dyrare i detaljhandeln
än inom grosshandeln eller hos fabrikanten berodde icke på att ännu en mellanhand
trängt sig emellan konsumenten och producenten, tilltvingande sig en orättfärdig
vinst, utan bland annat därpå, att denna så kallade mellanhand utfört ett stycke
produktivt arbete genom att bringa varan till den plats, varest den erfordrades för
att tillfredsställa behovet efter densamma. Detaljhandeln hade dessutom även den
uppgiften att utföra inom produktionen att lämpa varornas kvantitet efter köparens
behov och att fördela de stora mängderna på de små avnämarna. I denna handelns
produktiva verksamhet läge den huvudsakliga orsaken till att en handelsvinst kunde
uppkomma, i vilken också en ersättning inginge för det arbete, som utfördes i

23

Kungl. Maj:t.i proposition Nr 222.

produktionens tjänst, jämbördig med den ersättning, som till andra producenter utbetalades
under namn av arbetslön, kapitalränta, jordränta och företogarevinst i
allmänhet. Mellan de kooperativa konsumtionsföreningarna och de icke kooperativa
handelsföretagen funnes i deras produktiva verksamhet ingen åtskillnad; båda företagen
arbetade på samma sätt i produktionens tjänst och båda kunde på grund härav
göra anspråk på en ersättning för sin verksamhet och erhölle väl också i regel en
sådan. Att förhållandet vore sådant erkändes även såväl av skattemyndigheter som
av konsumtionsföreningarna själva, då de finge erlägga skatt för den vinst, de erhållit
från handeln med icke medlemmar. Denna vinst kunde icke hava något annat
upphov än den vinst, som utdelades till medlemmarna: båda voro resultat av samma
produktiva verksamhet. Den vinst, som de kooperativa handelsföretagen erhölle,
vore således av samma natur som den vinst, vilken hos icke kooperativa företag
kallades för »beskattningsbar inkomst»; och detta gällde antingen" de kooperativa
föreningarna vore konsumtionsföreningar eller försäljningsföreningar, vilka senare
hade till uppgift att avsätta medlemmarnas alster. Enda skillnaden mellan dessa
båda slag av kooperation vore den, att i det ena fallet vore det konsumenterna,
som läte företaga den produktiva handelsåtgärden, i andra fallet vore det de tekniska
producenterna. Vinsten härstammade ur samma källa och borde betraktas
på samma sätt. Inkomstnaturen hos de vinster, vilka tillfälle sådana kooperativa
föreningar, som avsågo en produktion, läge vida klarare än vid konsumtionsföreningarna.
Den tekniska produktion, som här försigginge, tryckte sin prägel på varan
på ett helt annat sätt än vad som vore fallet vid handelns produktiva verksamhet,
och att helt negligera den värdetillökning, som toge sitt naturliga uttryck i varans
förändring från råämne till färdig produkt, läte sig ej göra. Även här måste man
gripa till »besparingsteorien» för att söka bortförklara den vinst, som den produktiva
verksamheten i regel medförde. Givetvis vore detta resonemang här lika ohållbart
som i förra fallet. De kooperativa och icke kooperativa företagen hämtade
ur samma källa sin vinst, vilken hos båda utvisade samma skalbärande förmåga,
för såvitt denna gåve sig tillkänna genom en tillväxt av förmögenhet. Ingen ville
bestrida de kooperativa föreningarnas stora sociala betydelse eller förneka att de
utövat en nyttig verksamhet för stora delar av vårt folk. Den kooperativa idén
vore av synnerligen bärkraftigt slag, vilket bäst bevisades av den snabba utveckling
densamma erhållit inom de områden, varest den kunnat slå rot. Men från detta
erkännande och till att betrakta de kooperativa konsumtionsföreningarna såsom berättigade
till en särskild undantagsplats vore steget långt. De kooperativa företagens
uppgift inom samhället kunde icke bliva av den omfattning, att den skulle
kunna göra all privat verksamhet överflödig, och det hade redan visat sig i utlandet,
att de kooperativa företagen endast inom begränsade områden, även vad detaljhandeln
beträffade, kunnat ersätta det privata företaget. Det måste sålunda bestämt
framhållas, att de privata företagen även ur socialpolitisk synpunkt vore fullt så
existensberättigade som de kooperativa företagen, och att de privata handelsföretagen
vore oundgängligen nödvändiga för att tillfredsställande av behoven måtte
kunna ske på ett ostört och väl avpassat sätt. Att staten i den konkurrenskamp, som
de kooperativa och icke kooperativa företagen inom vissa områden förde, toge parti
och genom beskattningslagstiftning ställde det ena av dessa företag i en sämre ställning
än det andra, kunde icke motiveras ur någon socialpolitisk hänsyn, försåvitt
man ville medgiva, att andra former än den kooperativa kunde vara nyttiga. Hyste

24

Kommunal skattekom mitterade -

Eitermans och
v. Wolekerx
förslag.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr X22.

man den åsikten, att de privata företagsformerna fortfarande vore nödvändiga i
samhället, måste man från socialpolitisk synpunkt betrakta statens gynnande av
den kooperativa formen såsom felaktig, ja direkt skadlig. Den inneboende konkurrensdugligheten
hos de båda företagsformerna borde vara den enda, som finge
fålla utslaget i deras inbördes kamp, och man måste bestämt fordra, att några
konstlade medel icke måtte komma till användning för att låta den ena eller andra
få övertaget. Men även om man önskade bereda någon lättnad åt ekonomiskt svagare
individer och deras sammanslutningar, vore en skattelindring på grund av den
yttre formen, som en sammanslutning välde, ett synnerligen otympligt medel, som
säkerligen icke skulle föra till målet. Intet hindrade ju personer, som vore i synnerligen
goda ekonomiska villkor, att bilda kooperativa företag -- vilket också
skeft i stor utsträckning — för att tillgodogöra sig de ekonomiska fördelar, som
denna organisationsform i följd av skattelagstiftningen medförde. Ville man gynna
ekonomiskt svaga i samhället, så måste härför väljas andra vägar än sådana som
möjliggjorde, att även ekonomiskt starka kunde komma i åtnjutande av fördelarna.
Den kooperativa verksamheten, vars ursprungliga syfte torde varit att åt mindre
bemedlade för billigt pris anskaffa nödvändighetsvaror, hade i själva verket numera
utvidgat sig i sådan riktning, att den ingalunda blott avsåge de mindre bemedlade
och ej heller uteslutande rena nödvändighetsartiklar. Såväl genom det i sådant avseende
utvidgade omfånget för de kooperativa föreningarnas verksamhet som ock
genom den utbredning det kooperativa föreningsväsendet numera erhållit intoge detsamma
en ställning, som gjorde de kooperativa föreningarna till jämställda konkurrenter
med den yrkesmässiga handelns utövare, så mycket mera som föreningarnas
handelsrörelse bedreves under fullt yrkesmässiga former. Starkast framträdde
en förenings likställdhet med yrkesutövarna, då den sträckte sin verksamhet även
till utom föreningen stående; och en sådan utsträckt verksamhetskrets förekomme
numera inom ett flertal kooperativa föreningar.

Till principiell behandling har frågan om kooperativa föreningars
skatteplikt upptagits i kommunalskattekommitterades betänkande, såväl
i det av landskamreraren G. \. Eiserman och före detta kamrerarens
E. J. von Wolcker som i det av landskamreraren O. V. Landén avgivna.

Jag har så mycket större anledning att uppehålla mig vad därvid
anförts, som det till kammarrätten remitterade, av mig förut återgivna
förslag, vilket nu föreligger till Kungl. Maj:ts prövning, jämväl avser
bevillningsförordningen och därmed ingriper i den kommunala beskattningen.
Jag torde därför få utförligt redogöra för vad de förutnämnda
sakkunniga haft att i saken förmäla.

Eiserman och v. Wolcker upptaga nu ifrågavarande spörsmål till
principdiskussion vid behandlingen av den av dem föreslagna kommunala
avkastningsskatten. Vid utredningen av avkastningsbegreppet hava de
sakkunniga ansett nödigt att något beröra vissa särskilda förhållanden,

25

Kungl. Maj ds proposition Nr 222.

under vilka förvärvskällas avkastning måste vid taxeringen beräknas på
ett sätt, som åtminstone skenbart icke fullt överensstämmer med avkastningsbegreppets
innebörd och anföra härutinnan (s. 405).

»Det har i det föregående val icke blivit uttryckligen utsagt, men
är självfallet förutsatt, att en förvärvskällas avkastning i regel skall vid
taxeringen beräknas efter vad den i verkligheten utgjort och således icke
efter vad den kunnat utgöra, i händelse förvärvskällans drift handhatts
annorlunda än som skett. Under vissa förhållanden kan emellertid avkastningsbegreppets
rätta tillämpning kräva en omjustering av avkastningsbeloppet,
sådant det från förvärvskällans synpunkt tett sig, till
ett belopp, som måste anses mera överensstämma med den verkliga
avkastningen. Härvid syftas icke på sådana fall, då bokföringen i förvärvskällan
eller uppgiften om avkastningen varit felaktig och den verkliga
avkastningen därigenom undandolts, utan här syftas på andra förhållanden,
då avkastningen från förvärvskällans synpunkt rätt redovisats
men ändock behöver till beloppet justeras.

Till en början bör förutskickas, att man i allmänhet lärer kunna
räkna med att i én förvärvskälla erforderliga förnödenheter icke betalas
dyrare eller varor säljas billigare än marknaden föranleder, utan att
omständigheter, varöver förvärvskällans innehavare icke kan rada, därtill
medverkat, eller oförmåga, slarv eller eljest bristande affärsegenskaper
hos förvärvskällans innehavare eller personal vant anledning
därtill. I sådana fall måste givetvis avkastningen för taxering beräknas
sådan den blivit, ej annorlunda. Men andra fall kunna förekomma,
då förvärvskällas innehavare uppenbarligen med full avsikt låtit förvärvskällan
för erforderliga förnödenheter belastas med avsevärt högre eller
för varor betinga avsevärt lägre pris än marknaden föranlett, och detta
har kunnat ske, utan att förvärvskällans innehavare förlorat något därpå.
Det är i sådana fall, som en omjustering av avkastningsbeloppet måste
ske för att bringa förvärvskällans avkastning i bättre överensstämmelse
mod verkligheten.»

De sakkunniga taga härvid först i betraktande dels sådant näringsföretag,
som av utländsk man här i riket drives i samband med ett av
honom i utlandet drivet näringsföretag, dels ock det fall, att skilda
svenska näringsföretag drivas i visst samband med varandra.

I detta ^sammanhang anse de sakkunniga böra tagas under skärskådande
en särskild grupp av svenska näringsföretag, där en avkastningsberäkning
på grundval av marknadens pris i stället för de i förvärvskällan
tillämpade priserna kan behöva komma till användning vid
Bihang till riksdagms protokoll 1019. 1 sand. 194 haft. (Nr 222.) 4

Kooperativa

föreningar.

26

Besparing
och avkastning.

Kooperativa

prodoktions föreningar.

Kungl. Majds proposition Nr 222.

taxeringen för att uppskattningen skall nå fram till den verkliga avkastning,
som förvärvskällan måste anses hava lämnat, nämligen Dkooperativa
ekonomiska föreningar, som driva näring,»

Efter att hava refererat anförda skal för och emot skatteplikten
för sådana föreningar framhålla sakkunniga såsom en förutsättning för
avkastningsbegreppet, att en förvärvskälla skall föreligga; eljest bleve
gjort förvärv aldrig avkastning ock således icke heller inkomst. Härefter
anföra de sakkunniga:

»Om man nu med fasthållande av denna sjmpunkt till en början^
undersöker, huruvida och i vad män besparing av utgifter kan vara att
likställa med avkastning, finner man, att besparing av utgifter inom en
förvärvskälla kan bidraga till eu ökad avkastning och således indirekt
bliva beskattningsbar avkastning. Det säger sig självt att, om en förvärvsxälla
kan lika bra drivas med eu mindre personal än den som därtillanvändes,
en ökning av avkastningen vinnes genom den besparing av
utgifter, som blir en följd av personalens minskning. Däremot kan eir
besparing av personliga utgifter aldrig — icke ens indirekt — bliva att anse
såsom avkastning och således icke heller såsom inkomst. Den förmånliga
inverkan, som besparing av sistberörda slag kan hava på den personliga
ekonomin, är uppenbarligen icke att tillskriva någon förvärvskälla; den
lärer icke ens kunna anses såsom intäkt, än mindre såsom avkastning.
Det kan ju icke förnekas, att den till en viss grad ökar skatteförmågan,
och ur den synpuukten kunde väl möjligen hämtas ett visst berättigande
att vid en skatt efter skatteförmåga taga någon hänsyn därtill, men avkastning
kan sådan besparing aldrig kailas.

Går man så till eu undersökning av de kooperativa ekonomiska
föreningarnas kvalifikationer för att inrangeras bland sådana skattesubjekt,
vilka kunna och böra åläggas skattskyldighet för avkastning,
förefinnes anledning att var för sig behandla föreningar, som avse produktion,
och föreningar, som avse konsumtion.

Beträffande produktionsföreningar — däri inbegripna föreningar
för försäljning av medlemmarnas producerade varor må först erinras
därom att sådana förekomma, vilka driva en ingalunda obetydlig verksamhet.
Förutom de mera vanliga andelsmejerierna hava ävenledes
under form av kooperativa företag startats brännerier och bryggerier.
Till och med sockerfabriker hava varit ifrågasatta såsom kooperativa företag.
Ingenting skulle hindra exempelvis ett antal gruvägare att kooperativt
inrätta fabriksföretag för malmförädling o. s. v. Den kooperativa
formen i stället för aktiebolagsformen skulle kunna förväntas komma

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

till användning snart sagt på alla områden, därest väsentliga fördelar i
beskattningsavseende kunde vinnas på denna väg.

Utgår man emellertid från avkastningsbegreppet, är det utan
vidare klart att anspråken på skattefrihet för produktionsföreningar
under åberopande av den ovan antydda »besparingsteorin» vila på en
.betänklig villfarelse. Det kan nämligen ingen tvekan uppstå därom
att produktionsvinsten härleder av en förvärvskälla eller, om man så
vill, av alla föreningsmedlemmarnas förvärvskällor, och såsom nämnts
bildar besparing inom en förvärvskälla alltid, åtminstone indirekt, avkastning.
Här gäller det således icke, huruvida produktionsvinsten skall
anses såsom beskattningsbar avkastning eller icke, ty det kan helt enkelt
icke bliva tal om annat än att den är avkastning'', som bör beskattas;
men däremot skulle det kunna ifrågasättas, huruvida den bör beskattas
hos den kooperativa föreningen såsom juridisk person eller om den
skall beskattas hos föreningsmedlemmarna genom att inberäknas i avkastningen
av deras förvärvskällor.

För kommunalbeskattningens vidkommande lärer icke heller sist
berörda fråga lämna rum för tvekan. Tillgodoseendet av kommunernas
inbördes intressen fordrar, att rätten till beskattning av produktionsvinsten
tillerkännes den kommun, där produktionsföretaget drives. Detta
kunde icke ske eller bleve åtminstone förenat med utomordentliga svårigheter,
om produktionsvinsten skulle inberäknas i avkastningen av
föreningsmedlemmarnas förvärvskällor. Man tänke sig exempelvis ett
kooperativt mejeriföretag, som har mejeriet förlagt till en kommun och
dessutom driver mjölk-, smör- och osthandel i flera städer. Dessa »driftskommuner»
böra otvivelaktigt tillerkännas rätt att beskatta produktionsvinsten,
men detta bleve förvisso icke lätt att ordna, därest vinsten skulle
uppskattas i samband med avkastningen av ett hundratal jordbruksfastigheter,
belägna i olika kommuner.

Att kooperativa ekonomiska föreningar, som avse produktion,
således måste räknas såsom skattesubjekt i fråga om avkastningsskatten,
torde få anses vara till fullo ådagalagt med vad som sålunda
anförts.

Det är också närmast i fråga om konsumtionsföreningar, som den Kooperativa
förut antydda »besparingsteorin» åberopats såsom grund för yrkanden konsumtionspå
skattefrihet för kooperativa näringsföretag. Här passar den också f<Jreniu*arvida
bättre än i fråga om produktionsföreningar. Den förmenta besparingen
avser nämligen bär levnadskostnader och andra utgifter lör
personliga behov och således i allmänhet icke utgifter i eu förvärvskälla;

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

utgiftsbesparingar för personliga behov kunna, såsom nämnts, icke anses
såsom avkastning och således icke heller såsom inkomst.

Då man emellertid likställer delägarnas förmåner av sitt delägarskap
i ett kooperativt närings företag med utgiftsbesparingar, som eu
person kan göra genom att till sitt hushåll inköpa större partier av
förnödenheter och därigenom betinga sig billigare pris, så räcker denna
jämförelse icke längre än till kooperativa företag i deras primitivaste
form: föreningar om samköp av eu viss vara eller av flera varuslag.
Då dessa samköp ordnas och göras av medlemmarna själva eller i tur
och ordning av någon medlem på grund av förut skedd överenskommelse
om det varuparti, som varje medlem för sin del vill förskaffa
sig, föreligger utan allt tvivel en ren och beskattningsfri utgiftsbesparing,
i den mån billigare pris å varan kunnat genom samköpet erhållas.
Icke så litet annorlunda ställer sig saken, då det kooperativa företaget
ordnas såsom ett näringsföretag, helt skilt från delägarnas egna hushåll
och deras personliga verksamhetsområden. Inga överenskommelser
föreligga angående visst parti varor för varje delägare, utan företaget
är ordnat såsom en fristående affär, som handhaves av avlönade biträden
och där föreningsmedlemmar och i regel även utomstående kunna
erhålla sitt varubehov för dagen på enahanda sätt som i vilken privat
handelsaffär som helst, där samma varuslag hållas i handel. Föreningsmedlemmarnas
s. k. besparingar på grund av delägarskap i ett sådant
kooperativt näringsföretag innefatta i själva verket ingenting annat än
uppburna andelar av handelsvinsten på varor, som av dem konsumeras.
Föreningsmedlemmarna hava här genom sin sammanslutning åt sig
skapat en särskild förvärvskälla, vars avkastning måste vara beskattningsbar.
Det vore lika så oriktigt att kalla denna avkastning för en
besparing av utgifter som det skulle vara att så benämna exempelvis
förmånen att bo hvresfritt i ett hus, som eu person köpt just i syfte
att minska sina bostadskostnader och förvärvat så billigt, att inflytande
hyror täcka alla omkostnader och ränteutgifter, så att ingenting behöver
beräknas för den egna bostaden. Värdet av den egna bostaden måste ju
i allt fall upptagas såsom beskattningsbar avkastning av fastigheten såsom
förvärvskälla. Så ock avkastningen av det kooperativa företaget.

Då det gäller kommunal beskattning är än mera nödvändigt än
vid en beskattning till staten efter skatteförmåga att bestämt fasthålla
vid de kooperativa företagens skattskyldighet. Förutom det att kommunalbeskattningens
egenskap av repartitionsbesjrattning medför ökning
av skattetrycket och således direkt förskjutning av skattebördan
över på andra beskattningsföremål i samma mån som ett beskatt -

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

ningsföremål undgår bidragsskyldighet, måsle vid kommunalbeskattningen
tillika beaktas intresseprincipen; och från den synpunkten lärer
icke kunna förnekas, att det kooperativa näringsföretaget är med sina
intressen fullt lika bundet vid kommunen som det privata näringsföretaget,
att det liar enahanda förmåner av kommunala åtgärder för
näringslivets befrämjande samt av kommunens utveckling och framåtskridande,
att det likasom det privata företaget begagnar sig av kommunala
samfärdsmedel, hamninrättningar och lossningsanordningar in. in.,
att det har enahanda intresse av belysningsanordningar samt överhuvud
av alla kommunala anordningar, samt att det å andra sidan i enahanda
omfattning som'' enskilda företag bidrager till uppkomsten av sådana
olägenheter och kostnader för kommunen, som i allmänhet föranledas
av näringslivet. Även om således icke resultaten av kooperativa näringsföretags
verksamhet, rent principiellt sett, måste anses såsom avkastning
av en förvärvskälla, bleve det för kommunalbeskattningen i allt fall
nödvändigt att anordna en beskattningsform, varigenom de kooperativa
näringsföretagen kunde åläggas bidragssk}7ldighet till kommunen. I’ ör~
eningsmedlemmarnas skatteplikt, lagd efter deras egen större eller mindre
intresseförbundenhet med kommunen, skulle nämligen omöjligen kunna
anses täcka det kooperativa näringsföretagets särskilda intressegemenskap
med kommunen. Härför erfordras att företaget, såsom sådant, göres till
ett kommunalt skattesubjekt.

Om det sålunda får anses ställt utom tvekan, att kooperativa Beräkning av
näringsföretag måste behandlas såsom kommunala skattesubjekt, skyl- koii°P^1Ja
diga att till kommunen i likhet med enskilda näringsidkare erlägga företags
skatt för avkastning, gäller det vidare att tillse, att avkastningen också avkastning,
blir för taxering åtkomlig. I avseende å möjligheten att vid redovisningen
av årsresultat undandölja den verkliga avkastningen är likheten
mellan ett kooperativt näringsföretag samt ett sådant i det föregående
omförmält företag, som drives i samband med ett, utländskt företag, alldeles
påfallande. Åven det kooperativa företaget kan utan förlust för förvärvskällans
verkliga innehavare, föreningsmedlemmarna, i sina mellanhavanden
med dem begagna en annan prissättning, än som av marknaden föranledes,
och såmedelst förebygga att förvärvskällan visar vinst. Produktionsföreningarna
kunna låta delägarna på förhand få till sig utdelade sina
andelar av produktionsvinsten i sammanhang med betalningen för levererade
varor, och konsumtionsföreningarna kunna låta delägarna likaledes
på förhand utfå sina andelar av försälj ni ngsvinsteu genom att underlåta
taga full betalning för varor, som av delägarna köpas hos föreningen.

30

Handelskamrarnas

[uppfattning
i frågan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

I en av de framställningar, som från handelskamrarna inkommo
under utarbetandet av 1910 års skatteförfattningar, skildrades konsumtionsföreningars
förfaringssätt för vinstens undandöljande sålunda: Den
omständigheten, att vissa kooperativa företag icke hade någon vinst att
vippvisa utan föredroge att sätta varornas pris så lågt, att nätt och jämnt
omkostnaderna täcktes, vore icke något bevis för att vid dessa företagnågon
vinst icke uppstått. I själva verket hade vinsten endast disponerats
på annat sätt än vid de kooperativa företag, vilka i följd av högre priser
kunde uppvisa vinst vid årets slut. I det förra fallet hade vinsten utdelats
vid varje särskild köpeoperation på det sättet, att av den summa,
som under normala förhållanden skulle betalts för varån, en del, motsvarande
betalningen för det kooperativa näringsföretagets produktiva
arbete med varornas anskaffande och tillhandahållande, icke medräknats
utan i stället under form av avdrag å köpepriset omedelbart tillställts
köparen. Man kunde betrakta hela proceduren såsom en sorts kvittning.
Köparen-delägaren hade en fordran på andel av föreningens vinst; föreningen
hade en fordran på köparen-delägaren för den vara, som till
honom såldes; köparen-delägarens fordran på vinstandel avkvittades på
föreningens fordran sålunda, att priset för varan sänktes med belopp,
motsvarande vinstandelen. I det andra fallet, då kooperativ föreninghållit
vanliga försäljningspriser och således haft vinst att uppvisa vid
årets slut, beräknade föreningen vanlig ersättning för det produktiva
arbetet med varornas anskaffande och tillhandahållande; den vinst, som
uppstode, utdelades sedan på en gång i förhållande till alla köpeoperationerna
under året till delägarna. Skillnaden i förfaringssätt i de båda
fallen vore i själva verket endast en bokföringsfråga samt en fråga om
vinstens deponering.

Handelskamrarna uttalade skilda uppfattningar angående de normer,
efter vilka skattskyldigheten borde bestämmas i de fall, då den verkliga
vinsten på nyss antydda sätt icke kommit till synes. Stockholms köpmannaförenings
handelskammare anförde, att det för en insiktsfull taxeringsmyndighet
icke borde vara omöjligt att med stöd av böcker och
eljest tillgängliga upplysningar uppskatta den indirekta vinsten av ett
kooperativt företag av ifrågavarande slag. Enahanda uppfattning om
möjligheten att bestämma vinsten uttalades även av Sveriges allmänna
handelsförening och specerihandlarföreningen i Stockholm. Handelskammaren
i Gävle hade ansett sig icke kunna förorda någon viss norm
för ifrågavarande beskattning men påpekade, att i flera tyska stater
omsättningen lagts till grund för beskattningen och uttalade som sin
uppfattning, att, om denna utväg valdes, den beskattningsbara inkomsten

31

Kungl. Majits proposition Nr 222.

icke borde bestämmas högre än 5 procent å omsättningsbeloppet.
Beträffande i övrigt frågan om skattskyldighetens omfattning betonade
Stockholms köpmannaförenings handelskammare uttryckligen, att det
icke vore av nöden att med beskattning träffa varje kooperativt företag.
Skattskyldigheten borde inskränkas till dem, som dreve rörelse antingen
i öppen bod eller med för ändamålet särskilt anställda biträden. Ungefär
enahanda begränsning föreslogs av handelskammaren i Gävle, under det
specerihandlarföreningen i Stockholm ville göra sådana föreningar skattskyldiga,
som sålde i öppen bod, och föreningen Gottlands handels- och
sjöfartskammare ävensom handelskammarmötet i Stockholm sådana som
dreve yrkesmässig handel eller industri.»

Efter en redogörelse för vad departementschefen anfört vid anmälan
av förslagen till 1910 års skatte författningar och för vad nu
gällande författningar i ämnet innehålla anföra sakkunniga vidare:

Ett exempel ur verkligheten torde tjäna till belysande av de
konsekvenser, vartill gällande bestämmelser kunna föranleda. I södra
Sverige hade på sin tid ett antal jordbrukare bildat en kooperativ
ekonomisk förening med uppgift att tillverka brännvin av potatis från
delägarnas jordbruk, varjämte potatis även från andra håll inköptes. I
tro att föreningens vinst icke vore beskattningsbar redovisade föreningen
till en början i sina räkenskaper den uppkomna vinsten av brännvinstillverkningen,
men sedan vinsten förklarats vara i vanlig ordning underkastad
beskattning vidtogs den ändring av redovisningssättet för vinsten,
att delägarna erhöllo för levererad potatis utöver det pris, som betalades
för potatis från icke-delägare, ett överpris till sådant belopp^ att föreningen
icke hade någon vinst att redovisa till beskattning. Överbetalningen
lämnades i sammanhang med delägarnas potatisleveranser, vadan
föreningen alltså med tillämpning av gällande regler för beräkning av
kooperativ förenings beskattningsbara vinst skolat gå fri från beskattning.
Men icke heller delägarnas vinstandelar — vad de erhållit utöver
det pris, som erlades för potatis från icke-delägare — skulle kunnat
beskattas. Hade föreningen icke köpt potatis av andra än delägarna,
skulle föreningen kunnat betala marknadens pris för levererad potatis
och i räkenskapen redovisa hela lörädlingsvinsten, som därest utdelningen
skett efter förut bestämda grunder skolat undgå beskattning
både hos föreningen och hos delägarna. Stora industriella företag skulle
sålunda under kooperationens form kunna undgå beskattning. Likaså
skulle jordbrukare kunna genom en allt större utsträckning av koopera -

Ytterligare
synpunkter
för frågans
bedömande.

Särskilt beräkningssätt

i fråga om
kooperativa
näringsf
öre tags avkastning
i
vissa fall.

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

tionsverksamheten slutligen bringa det därhän, att nära nog all avkastning
av jordbruk fritoges från beskattning.

Såsom tillfredsställande lärer detta förhållande icke kunna betecknas
och särskilt framträder det såsom ett uppenbart missförhållande,
om man med beskattningen av kooperativa företag jämför beskattningen
av aktiebolag. Hade de nyssnämnda jordbrukarna anordnat sitt bränneriföretag
såsom ett aktiebolag och därvid tagit aktier, var och en
efter sina beräkneliga potatisleveransers storlek, så att vinstfördelningen
dem emellan blivit ungefärligen densamma som i det kooperativa
företaget, så hade icke allenast bränneriföretagets vinst blivit till
fullo beskattad, utan dessutom hade delägarnas vinstandelar blivit beskattade.
Undandragande av aktiebolags vinst från beskattning genom
att utdela vinsten till delägarna utan att uppgiva den till beskattning
hos bolaget, skulle tillika, därest sådant förfarande skett med uppsåt
att undgå beskattning, bliva påtalat. Det vill synas som om sålunda
påpekade, högst avsevärda olikheter i beskattningsavseende ingalunda
påkallades av de icke så synnerligen stora olikheterna i formerna för
förvärvskällans anordnande och drilt.

Låter man de kooperativa ekonomiska föreningarna intaga ställningen
såsom skattesubjekt — och något annat lärer icke kunna ifrågasättas
— så måste ock åtgärder vidtagas till förebyggande därav, att
dessa skattesubjekt använda sådana metoder för redovisningen av årsresultatet,
som äro ägnade att undandraga förvärvskällans verkliga avkastning
från beskattning, biödvändigheten av sådana åtgärder torde
stå klar för en var i fråga om en förening av nyss exemplifierade typ,
en produktionsförening, beträffande vilken omöjligen kan med något
som helst fog göras gällande, att det genom produktionen åstadkomna
förvärvet allenast innefattar en delägares »besparing», som bör vara
skattefri. Men då, såsom förut framhållits, konsumtionsförenings näringsverksamhet
ingenting annat är än en förvärvskälla, vars årsresultat i
likhet med vad som gäller beträffande varje annan förvärvskälla är avkastning
^ måste ävenledes hindras, att sådan förening lämnas tillfälle
undandraga sig kommunal beskattning genom att före årsresultatets
redovisning till beskattning lämna delägarna utdelningar, vare sig under
form av kontanta utbetalningar eller under form av uppenbara underpris
för varor. Såsom framgår av departementschefens här ovan i kortfattat
sammandrag referade uttalande vid anmälan av förslagen till 1910 ars
skatteförfattningar, hade han tänkt sig den kommunala beskattningen av
näring anordnad på sådant sätt, att de kooperativa näringsföretagen icke

33

Kungl. Maj.ts proposition Nr 222.

skulle erhålla någon annan eller lindrigare skattskyldighet än övriga
näringsdrivande skattesubjekt. Han hade nämligen tänkt sig en särskild
näringsskatt, som icke kunde lämna rum för en gynnsammare
behandling i skatteavseende av ifrågavarande näringsföretag. Då nu
förevarande förslag icke upptager någon särskild näringsbeskattning
utan näringar i likhet med andra förvärvskällor skola träfias av en skatt
på avkastningen, måste betryggande regler för avkastningsberäkningen
givas för att beskattningen må bliva effektiv och på samma gång tillfredsställa
kraven på en rättvis beskattning.

Såsom förut framhållits äro de kooperativa näringsföretagen icke
de enda förvärvskällor, vilkas innehavare kunna utan att därpå förlora
använda en prissättning, som i verkligheten innebär en disposition av
förvärvskällans vinst, så att därefter ingen eller minskad vinst finnes att
visa. Då omständigheterna äro sådana och tillika påtagligt är, att varor,
som av delägarna i en produktionsförening levererats till det kooperativa
näringsföretaget, överbetalats, eller att varor, som av delägarna i en
konsumtionsförening inköpts hos det kooperativa näringsföretaget, underbetalats,
bör avkastningen beräknas vid taxeringen etter vad den bort
bliva, därest marknadens vanliga pris kommit till användning i förvärvskällan.
I produktions föreningar ävensom i sådana konsumtionsföreningar,
där mellanhavandena mellan föreningen och dess medlemmar gälla ett
fåtal varuslag, torde inga svårigheter möta för taxeringsmyndigheterna att
med ledning av räkenskaperna och infordrade uppgifter angående omsättningen
av varor och begagnade priser exakt beräkna den verkliga
avkastning, som i förvärvskällan skulle uppstått vid användande av vanliga
priser. I konsumtionsföreningar åter, som driva diversehandel med
en mångfald varuslag, bleve beräkningssättet givetvis vanskligare. För
sådana fall låter sig emellertid erfarenhetsmässigt och utan fara för
misstag av väsentlig art användas en beräkningsmetod efter omsättningen.
För en diversehandel av viss typ kan med ganska stor säkerhet
beräknas bruttoavanceu i viss procent på omsättningen, varefter de
verkliga driftkostnaderna avgå. Det må än en gång betonas, att den
bristande överensstämmelsen mellan de i förvärvskällan begagnade priserna
samt de vanliga priserna i näringsföretag av jämförlig typ skall
vara påtaglig, för att den här subsidiart ifrågasatta avkastningsberäkningen
skall bliva tillämplig. Det bör ock framhållas, att redan förekomsten
av ett stadgande, som möjliggör för taxeringsmyndigheterna
att med taxering åtkomma avkastningen, även då den genom prissättning
undandolts, torde kunna förväntas medföra,- att vanliga priser
komma till användning i förvärvskällor av ifrågavarande art, helst som
Bihang titt riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 194 höft. (Nr 222.) 5

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

(let givetvis ställer sig i många avseenden bekvämare för närings—

företagens ledare.»

1 avseende å de. av Eiserman och v. Wolcker framställda föroch
v. slagen torde jag ytterligare blott böra nämna, huru de tänkt sig eko^ft)rs1kerS
nom^9^a föreningars ställning beträffande den av dem jämväl ifrågasatta
kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten. Härom anföres (s. 531),
att de sakkunnigas förslag, som beskattar ifrågavarande föreningar och
bolag för avkastning, fritager dem från skattskyldighet för inkomst och
ålägger i stället delägarna skattskyldighet för utdelning från desamma.
Utdelningen måste dock för att kunna göras till föremål för beskattning
vara av beskaffenhet att utgöra inkomst för delägarna. Till beskattningsbar
utdelning får således icke räknas, sådan utdelning, som blott
innebär återbetalning av erlagt pris för inköpta varor eller av erlagda
premier. Beträffande förmögenhetsbeskattningen ansluter sig förslaget
helt till motsvarande bestämmelser i gällande förordning om inkomstoch
förmögenhetsskatt.

Landén s
förslag.

Härefter övergår jag att redogöra för den ställning, som till förevarande
fråga intagits i det av Landén avgivna betänkandet. Efter
erinran om ärendets tidigare behandling av statsmakterna anföres av
Landén i avdelningen om den av honom föreslagna kommunala inkomstskatten
(s. 251) följande:

»Genom den statliga skattereformen fastslogs, att icke ens inom
ramen för en inkomstskatt giltiga skäl kunde åberopas till stöd för de
kooperativa föreningarnas skattefrihet. Så mycket mindre torde sådana
skäl kunna göra sig gällande till förmån för sådana föreningars kommunala
skattefrihet. Det föreliggande förslaget bygger också på den
uppfattningen, att ifrågavarande föreningar, i lagstiftningen numera inbegripna
under benämningen ekonomiska föreningar, principiellt böra vara
skattskyldiga till kommunen såväl för sådan dem tillhörig fast och lös
egendom,, vilken över huvud taget är underkastad egendomsskatt, som
ock för sin verksamhet inom kommunen och för sin inkomst av kapital
m. fl. inkomstkällor. I fråga om förenings skattskyldighet för fast och
lös egendoms besittning eller för inkomst av fast egendom eller av
annan inkomstkälla’ behövas icke några särskilda bestämmelser. Detta
är icke heller förhållandet med avseende å den kommunala inkomstbeskattningen
för inkomst av rörelse, i vad avser sådana föreningar,
vilka på vanligt affärsmässigt sätt driva sin rörelse och i sina räken -

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

skaper angiva resultatet av rörelsen enligt de grunder, som tillämpas
av enskilda näringsidkare. Något annorlunda ställer sig saken i fråga
om sådana föreningar, vilkas bokslut icke kunna lämna någon fullt
tillfredsställande upplysning om omfattningen av den rörelse, som av
dem drivits, och dess resultat, vare sig på grund därav, att de till små
kunder eller vissa av dem försälja varor till pris, som understiga de i
allmänhet gällande, eller ock på grund därav, att de an\ända sin handelsvinst
till utdelning åt kunderna under en eller annan form och sålunda
nedbringa den synliga vinsten under det belopp, som verksamheten
normalt bort uppvisa. För att den principiellt förordade beskattningen
av föreningarnas verksamhet icke skall bliva illusorisk, niaste lagstiftningen
se till, att denna verksamhet träffas av beskattning i likhet med
den av enskilda näringsidkare inom samma affärsområde idkade verksamheten,
oberoende av föreningens åtgärder för att förekomma ett
synligt vinstresultat. Innan jag närmare rodogör för mitt förslag att
lösa denna fråga, skall jag i korthet något beröra vissa teoretiska synpunkter
i fråga om de kooperativa föreningarnas ställning och deras
anspråk att från samhällets sida behandlas på ett exceptionellt gynnsamt
sätt.

Först vill jag blott erinra därom, att det är en alltför ofta iakttagen
företeelse, att än den ena och än den andra sammanslutningen
eller kåren anser sig vara av sådant allmänt gagn, att densamma böi
komma- i åtnjutande av en särskilt privilegierad ställning. Och i regel
har ett av kraven i sådant avseende även gått ut på skattefrihet eller
åtminstone skattelindringar utöver dem, som komma andra skattskyldiga
till del. Under äldre tider ledde dessa anspråk i många fall till ett
skatteprivilegium för de å varje tid maktägande. Historien lär oss, att
dessa privilegierade klasser voro befriade från skatter, undei det att de
icke privilegierade klasserna på sina håll dignade under skattebördor,
som de knappast mäktade bära. Med hänsyn till dessa förhållanden
var det förklarligt, hurusom t. ex. i Frankrike de efter revolutionen
maktägande skyndade sig att upphäva alla dylika ska ^privilegier. I
den förut citerade ''Déclaration des droits de 1’homme et du citoyen
proklamerades såsom en av de första principerna för beskattningen, att
skatterna skulle vara allmänna (’la perccption so fera sur tons les^citoyeus
sur tous les biens de la meme maniöro et dans la memeforme). Aven
i andra länder genomfördes motsvarande principer genom den i bredd med
utvecklingen alltjämt fortgående skattelagstiftningen, och de torde nu
fä anses vara allmänt erkända såsom riktiga. Det oaktat frängås piinoipen
då och då till förmån än för den ena och än lör den andra gruppen

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

av skattskyldiga under åberopande av dess sociala eller allmännyttiga
verksamhet. Och det ena undantaget drager det andra med sig. Det
är ofta nog svårt att finna någon åtskillnad till arten mellan den verksamhet,
som utövas av vissa från skatt befriade sammanslutningar, och
den, ° som utövas av andra, vilka ännu icke lyckats tillvinna sig denna
örman, och följden blir, att undantagen från skattskyldighet bliva allt
flera. I den mån dessa undantag även vinna insteg i den kommunalaskattelagstiftningen,
inverka de direkt till ökning av de kvarstående
skattskyldigas skattebörda. En icke ringa del av den skatt, som bort
baras av de privilegierade, överflyttas sålunda på relativt och absolut
mycket svaga skuldror. Härtill tages ofta nog ingen hänsyn vid medgivandet
av nya skatteprivilegier.

Beträffande de ekonomiska föreningarna och deras förhållanden
får jag till . en. början erinra om, att dessa föreningar enligt gällande
svensk lagstiftning skola för att kunna såsom sådana registreras hava
till uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att
anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarna eller avsätta
alster av medlemmarnas verksamhet eller bereda bostäder åt medlemmarna
eller idka annan ekonomisk verksamhet, dock att även föreninosom
har annat ändamål än att främja medlemmarnas ekonomiska intressen
och främjar delta sitt ändamål genom idkande av handel eller
annan verksamhet, varmed följer skyldighet att fora handelsböcker, kan
registreras såsom ekonomisk förening. Såsom synes, är det alltså icke
några ideella eller speciellt allmännyttiga uppgifter, som de ekonomiska
föreningarna hava att främja. Ändamålet är helt enkelt att bereda ett
antal enskilda personer ekonomiska fördelar, alltså detsamma, som ligger
bakom varje annan enskild verksamhet med ekonomiskt syfte. liden
föreningens uppgift är icke att undgå beskattning och dess ändamål
torde kunna vinnas, även om den underkastas beskattning lika som
enskilda näringsidkare. I själva den uppgift, de ekonomiska föreningarna
hava att fylla, kan .man sålunda näppeligen finna något stöd för deras
skattefrihet. Den från kooperativt håll förfäktade meningen, att det
vore till skada för en nyttig, uppfostrande och allmänt gagnelig verksamhet,
om konsumtionsföreningar beskattades för inkomst av handel
med sina medlemmar, är .påtagligen icke berättigad. Utom det att en
sådan grund för skattefrihet skulle kunna åberopas av $n mångfald
företag och institutioner i det moderna samhällslivet och sålunda bliva
eu till sina konsekvenser synnerligen ödesdiger princip, kan i det föreUpgayme
fallet mot ett dylikt påstående erinras, att, vore de ekonomiska
föreningarnas egen livskraft ej större än att de icke kunde bära en

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

beskattning av föreningsverksamheten efter i allmänhet antagna normala
grunder, torde deras berättigande såsom allmänt gagneliga kunna starkt
ifrågasättas. Å andra sidan innebär ett gynnande i beskattningshänseende
av de ekonomiska föreningarna — utom att det i kommunalbeskattningen
sker på bekostnad av en del svaga skattesubjekt, vilkas förmåga att
bära ökade bördor icke ens underkastas någon undersökning — i förhållande
till de enskilda affärsmännen en obestridlig orättvisa. Då t. ex.
en konsumtionsförening driver en regelbunden handelsverksamhet med
alla slags varor likasom en vanlig handlande, skulle föreningens frihet
från sådan skatt, som den enskilde handlanden hade att bära, såsom
ofta framhållits, lätteligen leda till osund konkurrens och spekulation
att under kooperationens förklädnad främja egennyttiga syften. Från
föreningens egen synpunkt borde det vara önskvärt, att densamma beskattades
lika som enskilda affärsföretag. Härigenom skulle helt säkert
mycket av den ovilja, som den kooperativa rörelsen framkallat iuom
affärsvärlden och som till icke ringa del har sin grund i de kooperativa
föreningarnas i skattehänseende gynnade ställning, försvinna eller i
varje fäll förlora sitt berättigande.

Från ren affärssynpunkt är det givetvis riktigt, att likartad verksamhet
får bära likartad beskattning. Lika riktigt borde det vara, att
försäljningsprisen å varor av lika slag bestämmas efter enhetliga grunder,
vare sig försäljningen sker genom en kooperativ förening eller genom
ett enskilt företag, och att föreningsmedlemmarna, först sedan resultatet
av verksamheten för ett år blivit känt, få tillgodonjuta t. ex. den prisnedsättning
å inköpta varor, som föreningen med hänsyn till resultatet
kan bevilja. Men en sådan ur affärssynpunkt gagnelig ordning befrämjas
icke, därest föreningens beskattning röner inverkan av tidpunkten, då
den handelsvinst för året, som för föreningen kan uppkomma, i form
av rabatter o. s. v., utdelas bland kunderna-delägarna. Om vid föreningens
beskattning få avräknas belopp, som omedelbart vid försäljningen
lämnas kunderna-delägarna, ligger en stark frestelse för föreningen att.
lämna rabatten i denna ordning, även med risk att missräkna sig på
storleken av den rabatt, som med hänsyn till årsvinstens verkliga storlek
sedermera visar sig vara möjlig att giva. Ju högre rabatten sättes i
förhållande till vad affären i verkligheten tål, desto större blir faran för
att föreningen skall råka på obestånd och desto mera lider den sunda
affärsverksamheten under trycket av den illojala konkurrensen från illa
organiserade föreningars sida. Den kooperativa rörelsen, som i enskilda
fall givit anledning till klander på grund av vissa under kooperationens
skydd bedrivna missbruk, skulle för visso vinna på att lagstiftningen

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

icke rent av frestade till anlitande av metoder, som för en sund föreningsverksamhet
borde vara främmande. Att allt icke är som det bör
vara inom den kooperativa rörelsen, torde vara mer än troligt. I visst
avseende bär detta blivit belyst i en motion till 1915 års riksdag.

Det ma nu emellertid vara en sak att i fråga om de kooperativa
föreningarnas inkomstbeskattning till staten låta det allmänna inkomstbegreppet
vara avgörande vid fastställandet av vad som är en sådan
törenings inkomst. Detta begrepp bar visserligen sin särskilda omfattning
med hänsyn till de fysiska personernas skattskyldighet och borde
strängt taget vara ett annat, då det gäller de juridiska personernas skattskyldighet.
Eu sådan åtskillnad har emellertid icke gjorts i fråga om
statens inkomstbeskattning, och det är under sådana förhållanden förklarligt,
att lagstiftningen i huvudsak tillämpat de allmänna reglerna för
fastställande av vad till beskattningsbar inkomst bör hänföras även på
den inkomst, som förvärvas av kooperativa föreningar, med den enda
avvikelse, som ligger i det citerade stadgandet i 11 § skatteförordningen.
Statens skatteförordning avser att beskatta den behållna inkomsten, och
det har givetvis sina svårigheter att under detta begrepp — vad beträffar
de kooperativa föreningarna — inrymma den utdelning, som de lämna
sina kunder i form av rabatt eller pristillägg.

Den bär föreslagna kommunala inkomstskatten ger sig däremot
icke ut för att vilja beskatta den behållna inkomsten. Den avser att i
första hand träffa den inom kommunen yrkesmässigt bedrivna verksamheten
och därjämte att genomföra eu beskattning av kommunens medlemmar
i förhållande till deras inkomster av annat slag än dem, som
härflyta ur yrkesmässig verksamhet.

För att på ett likformigt sätt med beskattning träffa olika slag av
den yrkesmässiga verksamheten, måste man finna en beräkningsgrund
för skattens utmätande, som i stort sett och i allmänhet ägnar sig att
giva ett enhetligt uttryck för vad de särskilda företagen med hänsyn
till sin omfattning och bärighet lämpligen kunna och böra erlägga i
skatt. Denna beräkningsgrund, denna måttstock för skattens fördelning
efter rättvisa och jämlika grunder bör väljas med tanke på det mål,
man vill nå med den ifrågavarande beskattningsformen. När man tager
avkastningen eller inkomsten till fördelningsgrund, sker det givetvis
bland aunat därför, att avkastningen eller inkomsten, enligt vad man
förutsätter, i de vanliga fallen kan efter likartade grunder fixeras och
även i regel framträder såsom ett efter enhetliga och allmängiltiga
grunder beräknat synligt resultat av verksamheten. Tager man en annan
omständighet än avkastningen till måttstock för skatten, är det även -

39

Kungl. Majis proposition Nr 222.

ledes under samma förutsättning, att denna omständighet kan hos alla
ifrågavarande objekt konstateras efter enhetliga grunder och, behörigen
konstaterad, är ett uttryck för de egenskaper hos varje objekt, som bäst
ägna sig att vara måttstock för deras ifrågavarande skattskyldighet.
År det t. ex. objektets värde, som tages till måttstock, sker sålunda
detta under den vissa förutsättningen, att värdet kan efter likartade
grunder uppskattas för varje objekt, och lagstiftningens uppgift är tydligen
även den att giva bestämda regler för åstadkommande av denna
likformiga uppskattning. Samma uppgift åligger lagstiftningen med
avseende å avkastningens riktiga beräkning, då denna tages till måttstock
för skatten.

Alla affärsföretag hava givetvis en gemensam strävan att bereda
ekonomiska fördelar åt sina intressenter. Huru detta mål i de särskilda
fallen kunnat realiseras, framgår för varje avslutad verksamhetsperiod
av det ekonomiska resultat, som uppstått av företagets verksamhet under
perioden och som i sin ordning är beroende av den avkastning, företagets
särskilda förvärvskällor under samma tid givit. För att utreda
detta tillämpas vissa allmänt vedertagna .beräknings- och bokföringsmetoder,
som likformigt tillämpade giva en likformig bild av företagens
verksamhet, sedd från denna synpunkt. Detta jämte den omständigheten,
att avkastningen sålunda i regel uppskattas till sin storlek och
bokföres efter antagna enhetliga grunder, gör, att avkastningen icke är
en olämplig måttstock för fördelningen av den skattskyldighet, som är
avsedd att åläggas förvärvsverksamheten. Det förutsättes därvid, att,
där i enskilda fall tillämpas osedvanliga grunder för att beräkna och
angiva avkastningens storlek, beskattningsmyndigheterna hava befogenhet
och möjlighet att justera sådana beräkningar, så att det efter vedertagna
beräkningsgrunder riktiga resultatet kan utfinnas och läggas till
grund för beskattningen.

Nu hava emellertid de ekonomiska föreningar, som tagit till uppgift
att främja sina medlemmars intressen genom att åt dem anskaffa
billiga livsmedel eller andra förnödenheter eller avsätta alster av deras
produktion, i motsats till de enskilda näringsidkarna inom samma område
icke något behov att ernå och visa en stor avkastning för föreningen
såsom sådan. Tvärtom kunna do antagas hava ett intresse av
att nedbringa det synliga vinstresultatet av sin verksamhet så mycket
som möjligt, om deras skyldighet att deltaga i den allmänna skattebördan
göres beroende av den bokförda vinstens storlek. I syfte att
vinna skattefrihet eller åtminstone lindrad skatt kunna de använda sig
av affärs- och bokföringsmetoder, som icke äro möjliga att anlita i lik -

40

Kungl. Majds proposition Nr 222.

ilande affärsföretag, som bedrivas av enskilda affärsidkare. Därav följer
ofta, att den avkastning'', som ett kooperativt företag utvisar, är vida
mindre än med hänsyn till företagets omfattning och beskaffenhet bort
vara att förvänta, därest företaget skötts efter vanliga affärsmetoder.
Detta behöver emellertid icke betyda, att föreningsmedlemmarnas vinst
av företaget även blivit obetydlig. Tvärtom torde det vara regel, att
dessa haft sin skäliga vinst och detta på bekostnad av föreningens
synliga vinstresultat. Den förutsättning, som ligger till grund för avkastningens
antagande till måttstock för beskattningen, är då icke längre
förhanden. Ty den avkastning, som så ledda kooperativa föreningar
visa såsom resultat av sin verksamhet, är icke jämförlig med den efter
allmänt vedertagna affärs- och bokföringsmetoder funna avkastningen
av andra företag inom samma verksamhetsområde. Och den av de
kooperativa föreningarna utövade verksamheten skulle på grund härar
komma i åtnjutande av eu oberättigad förmån i skattehänseende i förhållande
till all annan verksamhet av liknande slag, såvida icke lagstiftningen
anvisade utvägar att hindra en sådan oegentlighet.

Att finna sådana utvägar synes emellertid icke vara ogörligt, utan
att man därför behöver övergiva i princip antagna grunder för den
beskattning, varom här är fråga och som vilar på den efter normala
metoder konstaterade avkastningens storlek. En utväg, som. erbjuder
sig, är att med avseende å beräkningen av de ifrågavarande ekonomiska
föreningarnas avkastning av deras verksamhet tillämpa samma principer,
som äro allmänt gällande för beräkning av avkastningen av annan jämförlig
verksamhet. Tillämpningen härav skulle leda till att avkastningen
av ekonomisk förenings verksamhet, där den icke visade sig i en enligt
sådana principer avslutad räkenskap, beräknades i varje fall till det
belopp, vartill den skulle uppgå enligt så upprättade och avslutade
räkenskaper och med beräkning av normala priser vid affärer mellan
föreningen och dess kunder. Man kan för taxeringsmyndigheterna
underlätta det tekniska förfaringssättet genom att i lagen stadga en viss
minimigräns för avkastningens beräknade storlek i fall, varom här är
fråga. Ett sådant förfaringssätt har synts mig tilltalande och ändamålsenligt,
och i enlighet därmed hänvisar förslaget taxeringsmyndigheterna
att begagna sig av denna väg, då det affärsmässiga resultatet av eu
ekonomisk förenings rörelse icke eljest blivit tillförlitligen utrett.»

För vad Landén i fortsättningen anför, utmynnande i förslag om
att stadga ett taxeringsförfarande, som innebär de kooperativa företagens
beskattande med lägst 8 procent av omsättningssumman, finnes ingen
anledning att här redogöra.

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Landén anför i nu förevarande .ämne till sist:

»Ehuru efter införandet av beskattning av aktieutdelning hos delägarna
konsekvensen borde fordra, att även medlemmarna i ekonomiska
föreningar beskattades för utdelning å sina insatser i föreningen, har
jag, då sådan beskattning för statens räkning icke finnes införd samt
det finansiella resultatet av en dylik beskattning helt säkert torde vara
av jämförelsevis ringa betydelse, ansett den kommunala beskattningen
i detta avseende kunna rätta sig efter vad som gäller för statsbeskattningen
(31 §).»

Jag har nu utförligt redogjort för kommunalskattekommitterades me“®^®én.
uppfattning av spörsmålet om kooperativa föreningars skattskyldighet.

Denna redogörelse har jag, såsom förut är antytt, ansett böra lämnas
framför allt av den grund, att man vid avgörandet av förevarande fråga
givetvis måste fråga sig, huruvida densamma lämpligen kan nu upptagas
utan samband med den kommunala skattereformen. Kammarrätten, som i
fråga om de kooperativa föreningarnas ställning i det kommunala beskattningsväsendet
anslutit sig till kommunalskattekommitterades nu återgivna
uppfattning, har för sin del uttalat, att ett utbrytande av spörsmålet
om föreningars beskattning icke bör ifrågakomma, enär frågan om föreningars
beskattning vore beroende av det sätt, varpå den kommunala
beskattningen i hela dess vidd komme att slutgiltigt ordnas. Jag torde
därför först få upptaga till behandling frågan i vad mån ett genomförande
av det inom departementet utarbetade förslaget kan anses föregripa
den kommunala skattereformen.

Ehuru mera bestämda konturer till den kommande ombildningen
av vårt kommunala skattesystem icke ännu kunna med någon säkerhet
angivas, lärer dock kunna anses som det mest antagliga, att systemet
måste komma att sammansättas av flera olika skatteformer och att bland
dessa icke torde kunna undvaras en efter skatteförmågan utgående beskattning
av den allmänna inkomstskattens typ. Jag håller icke förtroligt,
att en sådan kommunal inkomstskatt kan komma att i principiellt
väsentliga delar avsevärt avvika, i avseende å skattskyldighetens
omfattning, från den statliga inkomstskatten. De skäl, som äro att anföra
för eller emot de kooperativa föreningarnas skatteplikt, vad angår
inkomstskatten till staten, böra därför äga tillämpning jämväl å kommunalbeskattningen
i den mån den tager formen av en allmän inkomstbeskattning.

Jag finner mig föranlåten att särskilt understryka, att eu förändring
för det närvarande av bestämmelserna i bevillningsförordningen
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 194 höft. (Nr 222.) 6

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

om föreningars beskattning kan betecknas som ett ingripande i det
definitiva ordnandet av kommunalskattesystemet allenast med avseende
å däri ingående allmän inkomstbeskattning. Efter min mening komma
statsmakterna även efter en ändring i angiven riktning av bevillningsförordningen
att stå obnndna i fråga om föreningars beskattning genom
andra kommunala skatteformer.

I avseende å fastighetsbeskattning eller skatt å egendom i allmänhet
måste man anses äga full frihet att, även beträffande kooperativa
föreningar, vid kommunalbeskattningens ordnande träffa de bestämmelser,
som må befinnas lämpliga. För övrigt lärer det icke från något
håll vara ifrågasatt, att föreningar skulle erhålla någon särställning
beträffande nu nämnda beskattningsformer. Jämväl i fråga om rena
näringskatter eller en allmän omsättningsskatt kunna föreningarna icke
rimligen få åberopa sig på nu beslutad förändring i bevillningsförordningen
till förmån för en särställning, som befinnes vara vid hela skattesystemets
slutliga utformning olämplig.

Det avses nu över huvud icke något annat än att reglera föreningarnas
ställning inom den vanliga inkomstbeskattningens ram. I
detta hänseende synes mig ett avgörande vara lika möjligt och lämpligt
att träffa nu som vid kommunalskattereformens genomförande.

Då jag alltså utgår från att bevillningsförordningens bestämmelser
icke få anses prejudicera annorledes än beträffande en kommunal inkomstskatt
av i huvudsak enahanda struktur som den statliga, finner
jag mig kunna i det följande behandla frågan om de kooperativa föreningarnas
skattskyldighet i ett sammanhang beträffande såväl inkomstskatte-
som bevillningsförordningen. Jag tillfogar endast ytterligare
den erinran, att statsmakterna vid de nya skattelagarnas tillkomst år
1910 funno det naturligt att i förevarande hänseende giva enahanda lydelse
åt bevillningsförordningens och skatteförordningens bestämmelser.

Härefter får jag övergå till att beröra innebörden i nu ifrågasatta
ändrade bestämmelser. Dessa avse ingalunda att i skattelagstiftningen
införa någon ny grundsats. Deras syfte är tvärtom att giva ett mera
otvetydigt och bestämt fixerat uttryck åt den grundsats, som statsmakterna
genom 1910 års förordningar antagit. Genom de i dessa förordningar
intagna stadganden har uttryckligen hävdats som statsmakternas
uppfattning, att de kooperativa företagen icke skola i beskattningshänseende
likställas med vanliga näringsföretag. Den i gällande lagstiftning
nedlagda principen är att sådan vinst i ett kooperativt företag,
vilken återbäres till medlemmarna i förhållande till gjorda köp eller
försäljningar, icke skall i företagets hand betraktas som beskattningsbar

43

Kungl. Maj;ts proposition Nr 222.

inkomst. Jag ansluter mig till denna grundsats. I fråga om vanliga
konsumtionsföreningar synes den mig vara tämligen självklar. En beskattning
hos dessa föreningar av dylika vinster innebure obestridligen en
beskattning å utgiftsbesparing. Bortsett från de anmärkningar en dylik
skattläggning i övrigt skulle kunna på goda grunder ådraga sig, kan
den i varje fall icke anses höra hemma i en rationellt ordnad beskattning
av behållen inkomst. Fullt likartad är visserligen icke återburen vinst
i ett kooperativt produktionsföretag. Därvid har man nämligen att
göra med en verklig inkomstökning för medlemmarna. Medan utgiftsbespariug
icke rimligen bör göras till föremål för beskattning, vare sig
hos medlemmar eller förening, är det givetvis i full överensstämmelse
med inkomstbeskattningens allmänna grunder, att, därest återbärande till
medlemmarna av i föreningen uppsamlad vinst ger medlem en ökad
inkomst, denna bör hos medlemmen vara beskattningsbar. Men för en
beskattning därjämte i föreningens hand av denna inkomst finnas inga
giltiga skäl. De särskilda anledningar, som i fråga om aktiebolag ansetts
motivera skattläggning dels av bolagets inkomst, dels därjämte av
utdelad vinst, hava statsmakterna icke funnit föreligga beträffande ifrågavarande
föreningar. Att i detta hänseende, med anledning av att viss
skillnad kan påvisas mellan produktions- och konsumtionsföreningar,
frångå 1910 års skatteprinciper synes mig icke böra ifrågakomma.

Därest grundsatsen om kooperativ förenings skattefrihet för återburen
vinst tillerkännes giltighet, finner jag det emellertid påkallat att
företaga viss ändring i den formulering, stadgandet erhållit i nu gällande
skatteförfattningar. Frågan om grunderna för återbäringen bestämts
före eller efter köpet, respektive försäljningen anser jag icke böra
tillmätas avgörande betydelse för beskattningsförfarandet. Det återburna
beloppet äger t. ex. i en konsumtionsförening lika mycket karaktären
av en utgiftsbesparing antingen beloppets storlek fastställes vid en något
tidigare eller något senare tidpunkt. Därjämte anser jag nuvarande
stadgande om att avdrag ej må ske i fråga om förening, som sträckt
sin verksamhet utom medlemmarnas krets, i vidare mån än där utdelning
skett i omedelbart samband med köp eller försäljning, varpå
utdelning grundats, böra helt utgå. Föreningar, som exempelvis sälja
även till icke-medlemmar, komma genom detta stadgande att principiellt
likställas med vanliga närings!Öretag och avstängas från delaktighet i den
särskilda ställning, som skattelagstiftningen velat bereda den kooperativa
verksamheten. Då det nu beträffande vissa huvudformer av kooperativ
verksamhet icke lärer kunna undvikas, att affärer ske även med utomstående
— vilket för övrigt uttryckligt förutsättes i föreningslagen —
kommer det nu gällande stadgandet att vid den praktiska tillämpningen

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

omintetgöra vad med lagstiftningen på detta område varit avsett. Därest
rätten till avdrag, såsom i det remitterade förslaget, begränsas till
faktisk utdelning, varvid utdelning icke må ske till medlemmarna av
den vinstandel, som må belöpa å icke-medlemmars affärer med föreningen,
finner jag en ändring i antydd riktning stå i bästa överensstämmelse
med den grundregel, som det gällt att i lagstiftningen närmare
utforma.

Vid den omredigering jag alltså anser nödig, under vidhållande
av den huvudprincip på området, som nedlagts i 1910 års skattelagar,
bör jämväl mera direkt utsägas vad slags föreningar, som med bestämmelserna
åsyftas. På de i förut återgivna P. M. anförda skäl förordar
jag, att avdragsrätten begränsas till kooperativa föreningar. Det
framgår oförtydbart av den förut lämnade redogörelsen för gällande
bestämmelsers tillkomst, att desamma voro avsedda att gälla sådana
föreningar. Nu öppnar formuleringen emellertid eu väg för sammanslutningar,
vilka formellt falla under begreppet ekonomisk förening men
ingalunda kunna sägas äga kooperativ karaktär, att tillgodogöra sig förmåner,
som för dem alldeles visst icke varit avsedda. Avdragsrätten
bör därför uttryckligen inskränkas till de kooperativa företagen.

Svårigheterna att bland de enligt föreningslagen registrerade
ekonomiska föreningarna utskilja dem, som kunna anses äga kooperativ
karaktär, torde i praktiken icke bliva särdeles stora. De kännetecken
på kooperativ förening, som i den utarbetade promemorian avgivits torde
på ett tillfredsställande sätt fixera den allmänna uppfattning om vad
med kooperativ verksamhet bör förstås, som under denna verksamhets
utveckling utbildat sig. Att i lagtexten uttryckligen fastslå
dessa kännetecken finner jag emellertid icke tillrådligt. En fast praxis
lärer ändock tämligen snabbt uppkomma vid en fri prövning från taxeringsmyndigheternas
sida. God vägledning erhålles för övrigt genom
den officiella statistik över kooperativa föreningar, som i socialstyrelsen
numera utarbetas. Denna statistik visar å ena sidan, att inom den
kooperativa ramen inrymmes eu mångfald former av såväl konsumtionssom
produktionsföreningar, men å andra sidan ock, att ramen kan fastställas
med för det praktiska syftet tillräcklig säkerhet.

I avseende å de konstitutiva dragen hos kooperativa föreningar
har jag här anledning att särskilt understryka tvenne: föreningen skall
vara öppen och tillämpa lika rösträtt.

Innebörden i det sistnämnda kravet kan icke kräva annat förtydligande
än att det givetvis icke kan beröva en centralorganisation
dess kooperativa karaktär, om rösträtten bland dess förstahands medlemmar,
föreningarna, utövas efter föreningarnas medlemsantal.

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Men vad bör förstås med fordran, att den kooperativa föreningen
skall vara öppen?

Gällande föreningslag stadgar i 10 §: »Ekonomisk förening må
när som helst antaga nya medlemmar, och ankomme på styrelsen att
pröva fråga om medlems antagande. År i stadgarna annorlunda bestämt,
lände det till efterrättelse.»

Då en ekonomisk förening enligt sina stadgar är berättigad att
när som helst antaga nya medlemmar efter styrelsens prövning är den
enligt gängse terminologi öppen. Har den däremot begränsat medlemsantalet,
kallas den sluten. För att erkännas som kooperativ måste en
förening först och främst vara öppen i nu angivna mening. Men detta
är icke tillräckligt. Enligt sitt begrepp måste den kooperativa föreningen
därjämte även vara effektivt öppen, d. v. s. villig att antaga till medlem
var'' och en, som är bosatt inom föreningens verksamhetsområde eller
tillhör dess angivna verksamhetskrets, som förklarar sig beredd att följa
gällande lag, föreningens stadgar och beslut, och som därjämte skäligen
kan antagas vara i stånd att som medlem bidraga till förverkligandet
av föreningens i stadgarna angivna syfte. Även i en effektivt öppen
förening bör det finnas rätt för styrelsen eller annat föreningsorgan att
pröva inträdesansökningarna och avvisa sådana sökande, som icke besitta
nu nämnda kvalifikationer för medlemsskap.

Om sålunda föreningens öppna karaktär icke innebär skyldighet
att utan vidare bevilja varje sökande medlemskap, sä förhindrar den å
andra sidan, att föreningen i realiteten begränsar sitt medlemsantal uppåt
genom att avvisa sådana nya medlemmar, som enligt stadgar och övriga
regler borde vara berättigade till medlemsskap.

Exempel:

1) En andelsmejeriförening är effektivt öppen, så snart den medgiver varje
skötsam mjölkproducent inom sitt område medlemsskap. Däremot kan det icke
fordras, att den antager till medlemmar personer, som ej idka jordbruk, eller mjölkproducenter,
som vårdslösa sin ladugårdsskötsel, enär illa behandlad mjölk kan
äventyra smörets kvalitet och därmed motverka föreningens ändamål. Visserligen
kan föreningen ej tvingas att mottaga mjölk från sådana medlemmar, men då de ha
rätt att som medlemmar det oaktat deltaga i avgörandet av föreningens angelägenheter,
kan obehag uppstå genom deras antagande.

2) Ej heller går en konsumtionsförenings egenskap att vara effektivt öppen
förlorad, om styrelsen vägrar hemmasöner och andra personer utan eget hushåll
inträde i föreningen.

3) Därest en kooperativ förening genom stadganden begränsat sin verksamhetskrets
till exempelvis en viss tjänstemannagrupp, bör den få anses vara öppen,
även om den vägrar medlemskap åt inträdessökande utanför den angivna verksamhetskretsen.

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Beträffande kooperativa föreningars centralorganisationer gäller det
givetvis, att blott sådana lokala föreningar, som fylla av centralorganisationen
uppställda krav på stadgar, skötsel och ekonomisk soliditet, kunna
ha anspråk på inträde. Vidare ligger det i sakens natur, att endast
ett enda företag inom varje område kan antagas. Men givetvis föreligger
skyldighet för centralorganisationen att bevilja inträde åt varje
lokal förening, med vilken den står i samma slags affärsförbindelse som
med medlemmarna.

Syftet med kravet att föreningarna skola vara i här ovan angivna
mening öppna är tvåfaldigt. Dels bli de endast därigenom att anse som
allmännyttiga och dels förhindras det att föreningarna utvecklas till
maskerade aktiebolag, sålunda närings företag i egentlig mening. En
förening, som håller verksamheten strängt inom medlemmarnas krets,
kan icke under några omständigheter betraktas som ett näriugsföretag,
men den förlorar givetvis den allmännyttiga karaktären. Säljer föreningen
däremot till allmänheten och vägrar antaga utomstående köpare
som medlemmar samt fördelar det uppstående nettot bland medlemmarna,
så är den å andra sidan att betrakta som ett vanligt handelsföretag,
inriktat på att skapa vinst åt den avgränsade medlemskretsen
i princip på samma sätt som ett handelsaktiebolag.

I det fall att en förening säljer till utomstående kan den som regel
icke utan att förlora sin öppna karaktär vägra att mottaga som medlem
någon, som kan ådagalägga, att han plägar köpa förnödenheter genom
föreningen. Anser föreningens styrelse emellertid, att vederbörande
köpare på grund av rent personliga förhållanden icke kan beviljas
medlemskap — i en stor förening, som säljer till utomstående,

är det omöjligt att i varje fall inskränka försäljningen till personer,

som skulle vara önskvärda som medlemmar — så bör föreningen
ha skyldighet att i ekonomiskt hänseende jämställa honom med medlem,
det vill säga giva honom samma återbäring på köpta varor som medlem
erhåller.

Kravet på att kooperativ förening skall vara öppen och tillämpa

lika rösträtt är av synnerlig betydelse. Ty härigenom vinnes nödig

trygghet mot den anmärkta risken utav nu ifrågasatta bestämmelser,
att ett vanligt aktiebolag förkläder sig i den ekonomiska föreningens
yttre dräkt för att uppnå skattelättnader. Jag erinrar för övrigt därom,
att motsvarande risk föreligger jämväl med nuvarande stadgande. Det
torde vara uppenbart, att risken bör bliva långt mindre, därest stadgandet
uttryckligen göres tillämpligt allenast å kooperativa föreningar, och
praktisk betydelselös med villkoren om öppenhet och lika rösträtt.

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

I samband med frågan om en ny redigering av stadgandet om
föreningars skattebehandling anser jag mig böra bringa under prövning
jämväl det därmed sammanhängande spörsmålet om den ställning skattelagstiftningen
bör intaga i avseende å föreningsmedlemmars beskattning.
Jag utgår från att i en eller annan form återburen vinst, vilken innebär
verklig inkomst för medlemmen bör betraktas som beskattningsbar enligt
nuvarande författningar om inkomstskatt och inkomstbevillning. Härutinnan
synes mig något särskilt förtydligande icke vara erforderligt.
Jag finner mig blott böra anmärka, att beträffande sådana inkomster av
till exempel jordbrukares kooperativa verksamhet, vilka äro hänförliga
till inkomst av jordbruksfastighet, skattskjddighet för mer än 6 procent
av fastighetens taxeringsvärde ej kan äga rum så länge nuvarande bevillningsförordning
äger gällande kraft. Häråt lärer emellertid i detta
sammanhang icke kunna åtgöras något.

Däremot bör rättelse kunna ske i avseende å den efter min mening
opåkallade skattefrihet, som förefinnes i avseende å utdelad vinst å insatser
i förening för ekonomisk verksamhet. I förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt stadgas uttryckligen, att sådan vinst ej må taxeras
såsom inkomst. Bevillningsförordningen saknar uttrycklig föreskrift i
ämnet, men i 9 § av Särskilda anvisningar till ledning vid laxering
föreskrives, att medlem i förening för ekonomisk verksamhet ej må
taxeras för vad han erhållit såsom vinstutdelning å insats i föreningen,
en föreskrift, som för övrigt enligt Kungl. Maj:ts förslag i proposition
nr 108 till innevarande års riksdag skulle på angivna skäl flyttas in i
8 § bevillningsförordningen. I ena som andra fallet synas mig bärande
skäl föreligga att beskatta inkomst, som nu är i fråga. Det kan icke
anses vara någon obillighet att låta den enskilde erlägga skatt för sin
faktiska inkomst, evad den erhållits såsom utdelning å insats i ekonomisk
förening eller till exempel såsom utdelning å aktie. Särskilt om, såsom
föreslagits i proposition nr 108, aktieutdelning komme att jämväl kommunalt
beskattas, synes det mig vara oegeutligt att låta insatsutdelning,
varom bär är fråga, undgå skatt. Uttryckligt stadgande om sådan
skattskyldighet synes mig därjämte vara ägnat att undanröja vissa betänkligheter,
som kunna resas gent emot den skattefrihet i viss omfattning
för kooperativa företag, vilken det nu gäller att reglera.

Jag har därför låtit i de till kammarrätten remitterade förslagen
inarbeta erforderliga stadganden i nu angiven riktning, varvid ifrågavarande
vinstutdelning betraktats såsom inkomst av kapital.

Vid bifall till nu förevarande proposition skulle den i proposition
nr 108 förut föreslagna ändringen av 8 § böra begränsas att äga giltighet
allenast till tiden för nu förevarande förordnings ikraftträdande eller

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

den 1 januari 1920, då paragrafen följaktligen åter skulle erhålla sin
nuvarande lydelse.

Ifrågasättas kunde, om ej som konsekvens av beskattningen av
vinstutdelning å insatser även borde i taxeringsförordningen stadgas
uppgiftsplikt motsvarande vad som gäller ifråga om utdelning å aktier.
Då emellertid sådant stadgande skulle förorsaka ett mycket betydande
arbete för uppgiftslämnarna och det fiskaliska värdet torde vara föga
avseyärt, har jag stannat vid att icke föreslå sådan uppgiftsplikt.

Tydligt är, att den förut behandlade avdragsrätten för kooperativa
företag allenast varit ämnad att gälla utdelning av vinst, uppkommen
genom den egentliga kooperativa verksamheten. Därest en kooperativ
förening, till exempel en konsumtionsförening, driver en helt
annan verksamhet vid sidan av sin egentliga eller gör tillfälliga affärer
utan samband med densamma och sedan utdelar vinsten därå till medlemmarna,
bör det givetvis icke ifrågakomma att medge avdrag för
dylik utdelning, även om den skett i förhållande till medlemmarnas köp
eller försäljningar. För att undanröja den möjlighet till missförstånd,
som måhända må kunna föreligga i detta hänseende, har jag i förslaget
till nya bestämmelser vidtagit en förtydligande omredigering.

Slutligen får jag nämna, att jag i avseende å placerandet i inkomstskatteförordningen
av det ifrågasatta stadgandet uti mitt förslag
anslutit mig till kammarrättens uppfattning, att det lämpligen bör hava sin
plats ej i 10 utan i 9 § förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Sedan departementschefen härefter uppläst inom finansdepartementet
upprättade förslag till förordningar dels om ändrad lydelse av
9 § 1 mom. och 11 § förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning
av fast egendom samt av inkomst, dels ock om ändrad lydelse av
7, 8," 9 och 11 §§ förordningen samma dag om inkomst- och förmögenhetsskatt,
hemställde departementschefen, att Kungl. Magt måtte
i öreslå riksdagen att antaga nämnda förslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall; och skulle proposition i ärendet till riksdagen
avlåtas av den lydelse, bilagan litt. . . . vid detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Lidholm.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1919.