Kwngl. Maj:ts proposition Nr 209.

1

Nr 209.

Kung!. Maj.ts proposition till riksdagen angående uppförande å
ordinarie stat av vissa befattningshavare i kammarrätten
m. m.; given Stockholms slott den 7 mars 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att

1) ej mindre å kammarrättens ordinarie stat uppföra från och
med år 1920 ytterligare

dels sex revisorer med avlöning för envar av dem av 4,500 kronor,
därav 2,600 kronor lön, 1,600 kronor tjänstgöringspenningar och 300
kronor ortstillägg, vartill må kunna komma tre ålderstillägg å lönen,
vartdera å 500 kronor, efter respektive fem, tio och femton år;

dels fyra kvinnliga biträden av andra graden (räknebiträden) med
avlöning för en var av dem av 2,000 kronor, därav 1,300 kronor lön,
500 kronor tjänstgöringspenningar och 200 kronor ortstillägg, vartill
må kunna komma tre ålderstillägg, vartdera å 200 kronor, efter respektive
fem, tio och femton år, skolande av varje ålderstillägg 100 kronor
tillhöra lön och 100 kronor tjänstgöringspenningar;

än även upptaga det å kammarrättens ordinarie stat uppförda
anslaget till vikariatsersättning, arvoden åt extra biträden, flitpenningar
och tillfällig renskrivningskostnad, nu 24,000 kronor, från och med år
1920 till ett med 1,800 kronor förhöjt belopp, eller till 25,800 kronor; samt
höja det ordinarie anslaget till kammarrätten

nu .............................. 284,300 kronor

med............................. 42,000 »

till ............................. 326,300 »

ävensom förklara:

att ovan berörda ålderstillägg skola utgå av det under sjunde
huvudtiteln uppförda förslagsanslag till ålderstillägg;

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 181 höft. (Nr 209.)

1

2

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 209.

att blivande innehavare av såväl ovannämnda som redan befintliga
ordinarie revisorstjänster i kammarrätten skola icke blott vara underkastade
de för kammarrättens ordinarie befattningshavare nu gällande
villkor och bestämmelser för åtnjutande av i stat uppförda avlöningsförmåner
utan även vara skyldiga att, när helst så av Kungl. Maj:t
prövas lämpligt, låta sig förflyttas till annan befattning inom den centrala
förvaltningen;

att för de nya kvinnliga biträdena skola lända till efterrättelse de
föreskrifter, som äro eller kunna varda utfärdade angående allmänna
villkor och bestämmelser att gälla för de å vissa domstolars, ämbetsverks
och myndigheters stater uppförda biträdesbefattningar;

2) upptaga det i statsverkspropositionen under sjunde huviidtiteln,
punkten 16 till förstärkning av kammarrätten med fem adjungerade
ledamöter m. m. å extra stat för år 1920 äskade förslagsanslag till, i
stället för i statsverkspropositionen begärda högst 111,526 kronor, ett
belopp av högst 78,926 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF,

F. V. Thorsson.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 209.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars
1919.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Pétrén,

Nilson,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anförde:

Under punkt 15 av sjunde huvudtiteln i den till innevarande års
riksdag avlåtna statsverkspropositionen anförde jag beträffande ordinarie
anslaget till kammarrätten följande:

»I skrivelse den 10 oktober 1918 har kammarrätten, under förutsättning
att proposition om inrättande av ett riksrevisionsverk icke
komme att föreläggas 1919 års riksdag, gjort framställning om uppförande
å ordinarie stat från och med år 1920 av åtskilliga nya tjänster
för ämbetsverkets revisionsavdelning.

Denna skrivelse har remitterats till löneregleringskommittén. Enligt
vad jag inhämtat, torde emellertid kommittén, som har åtskilliga andra
brådskande ärenden under handläggning, icke bliva färdig med sitt
utlåtande i ämnet så tidigt, att proposition hinner föreläggas innevarande
års riksdag.

4

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 209.

\ id sådant förhållande och då, på sätt jag förut nämnt, icke heller
frågan om inrättande av ett riksrevisionsverk befinner sig i det skick,
att framställning härom kan avlåtas till årets riksdag, torde den behövliga
förstärkningen av kammarrättens arbetskrafter för år 1920 liksom
hittills böra beredas å extra stat.»

Då emellertid löneregleringskommittén medhunnit ärendets behandling
och numera avgivit det begärda utlåtandet, anhåller jag att ånyo
få anmäla ärendet.

I den remitterade skrivelsen har kammarrätten hemställt, att —
därest förslag om inrättande av ett fristående revisionsverk icke bliver
förelagt 1919 års riksdag — Kungl. Magt måtte föreslå riksdagen
att å kammarrättens ordinarie stat uppföra ytterligare
dels sex revisorer, med avlöning för en var av dem av 4,500
kronor, därav 2,600 kronor lön, 1,600 kronor tjänstgöringspenningar
och 300 kronor ortstillägg, vartill må kunna komma tre ålderstillägg å
lönen, vartdera å 500 kronor, efter respektive fem, tio och femton år;

dels lyra kvinnliga skrivbiträden av högre avlöningsgrad (räknebiträden)
med avlöning för envar av dem av 1,600 kronor, därav 900
kronor lön, 550 kronor tjänstgöringspenningar och 150 kronor ortstillägg,
vartill må kunna komma två ålderstillägg å lönen, vartdera å
200 kronor, efter respektive fem och tio år;

flit, med uteslutande från kammarrättens ordinarie stat av där upptagna
avlöningar för två förste revisorer och en revisor, i samma stat
uppföra tre revisionskommissarier med avlöning för dem vardera av
6,300 kronor, därav 3,900 kronor lön, 2,000 kronor tjänstgöringspenningar
och 400 kronor ortstillägg, vartill må kunna komma två ålderstillägg
å lönen, vartdera å 500 kronor, efter respektive fem och tio års
tjänstgöring; ävensom medgiva, att de nuvarande förste revisorerna må
vid befordran till de föreslagna revisionskommissariebefattningarna berättigas
att för erhållande av ålderstillägg å revisionskommissarielönen
tillgodoräkna sig intill fem år av den tid de innehaft stadigvarande
förordnande å förste revisorstjänst med avlöning enligt stat av minst
6,300 kronor;

samt att, med uteslutande från kammarrättens ordinarie stat av där
upptagna avlöningar till två revisionskommissarier, i samma stat uppföra
två revisionsråd med avlöning för vardera av 8,100 kronor, därav
5,000 kronor lön, 2,500 kronor tjänstgöringspenningar och 600 kronor
ortstillägg, vartill efter fem års tjänstgöring må kunna komma ett ålderstillägg
å lönen av 600 kronor.

Framställningar av väsentligen samma innehåll hade av kammar -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209. 5

rätten gjorts redan i en den 26 oktober 1916 till Kungl. Maj:t avlåten
skrivelse, till vilken i den nu remitterade skrivelsen hänvisas. Jag anser
mig därför böra till en början redogöra för vad kammarrätten i skrivelsen
den 26 oktober 1916 i nu förevarande ämnen yttrat.

Till en början erinras i sistberörda skrivelse, hurusom kammarrätten
under de senare åren tid efter annan till Kungl. Maj:t inkommit
med framställningar om förstärkning av kammarrättens arbetskrafter
genom anställande av extra revisorer och extra kvinnliga räknebiträden,
vilka framställningar av Kungl. Maj:t överlämnats till riksdagens prövning
och blivit i alla väsentliga delar bifallna.

Mer och mer hade det emellertid — fortsätter kammarrätten —
blivit tydligt, att behovet av ökat antal revisorer och räknebiträden vore
av konstant natur och icke lämpligen kunde i längden fyllas genom
år efter år beviljade anslag på extra stat. Att framställningar om ökning
av antalet ordinarie befattningshavare inom ifrågavarande tjänstegrader
icke redan förut från kammarrätten framkommit, hade varit beroende
dels på det allmänna behov av sparsamhet, varom vederbörande departementschefer
i skrivelser till ämbetsverk och myndigheter tid efter annan
erinrat, dels ock på de av Kungl. Maj:t anbefallda utredningar angående
den centrala revisionens omläggning, vilka under flera år pågått.

Berörda utredningsarbeten hade tagit sin början i juni månad 1912
och lämnat som resultat dels ett den 15 augusti 1913 av statskommissarien
Chr. L. Tenow och revisionskommissarien Richard Vide avgivet
betänkande med förslag till inrättande av ett riksrevisionsverk, dels ock
ett av tillkallade sakkunniga inom finansdepartementet utarbetat och den
10 februari 1914 avgivet utlåtande i samma ämne, varjämte utlåtanden
över förutnämnda båda sakkunnigbetänkanden avgivits av kammarrätten
den 24 november 1913 och den 7 april 1914 samt av statskontoret den
6 november 1913 och den 20 mars 1914.

Till statsrådsprotokoll över finansärenden, som bifogats 1916 års
statsverksproposition, hade chefen för finansdepartementet, efter framhållande
att det befunnits vara förenat med betydande svårighet att utarbeta
ett slutligt förslag i ämnet, vidare anfört, bl. a., att det syntes kunna
med fog ifrågasättas, om icke frågan om specialrevisionernas anordnande
i förhållande till det centrala revisionsverket borde klarläggas,
innan frågan om organiserandet av ett riksrevisionsverk upptogcs till
slutligt avgörande, samt att före ett dylikt avgörande eller åtminstone
i samband därmed även syntes böra lösas den på dagordningen stående

Kammarrättens

skrivelse den
26 oktober
1916.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

frågan beträffande omläggning av den administrativa processen i anmärkningsmål.

Kammarrätten framhåller i detta sammanhang, att det givetvis
varit önskvärt, att de pågående utredningsarbetena, vilka kunde väntas
bliva bestämmande för revisionsavdelningens blivande organisation inom
eller utom kammarrätten, hade kunnat under den närmaste tiden slutföras
och bliva föremål för definitiv prövning och avgörande samt att
frågor om revisionsavdelningens personalbehov och därmed sammanhängande
organisationsfrågor kunnat få tillsvidare vila för att efter utredningsarbetenas
slutförande företagas till avgörande i ett sammanhang.

Emellertid syntes chefens för finansdepartementet nyss återgivna
uttalande i förening med vad kammarrätten erfarit beträffande utredningsarbetena
om dels specialrevisionernas anordnande dels ock omläggningen
av den administrativa processen i anmärkningsmål giva vid
handen, att prövningen av förslagen angående den centrala revisionens
utbrytande från kammarrätten och organiserande såsom ett självständigt
ämbetsverk ännu under avsevärd tid måste anstå.

Vid sådant förhållande hade kammarrätten icke ansett sig kunna
underlåta att inför Kungl. Maj:t framhålla, hurusom det icke kunde
anses förenligt med de statsintressen, ämbetsverket hade att genom sin
revisionsavdelning vårda, att revisionsavdelningens alltjämt växande
personalbehov skulle under obestämd tid framåt tillgodoses allenast
genom extra ordinarie arbetskrafter. En god rekrytering av personalen
vore en väsentlig förutsättning för att revisionsavdelningens arbetsåligganden
skulle bliva på tillfredsställande sätt fullgjorda, och det läge
i sakens natur, att det för ett ämbetsverk, där en avsevärd del av personalen
saknade den tryggade ställning, som den ordinarie anställningen
i statens tjänst medförde, måste möta svårigheter att i konkurrens med
andra ämbetsverk draga till sig goda arbetskrafter.

Icke heller hade kammarrätten ansett sig kunna underlåta att —
i vad på ämbetsverket ankomme — söka få avhjälpt den betänkliga
svaghet i revisionsavdelningens organisation, som blivit en följd därav,
att i sammanhang med 1908 års lönereglering dels chefskapet över
revisionsarbetet, som dittills utövats av tre revisionskommissarier med
avlöning i andra lönegraden, erhållit en mera rörlig karaktär, i det att
detsamma, utan att vara bundet vid viss tjänst, anförtrotts åt revisorer,
för vilka i ersättning för chefsgöromålen i staten upptagits tilläggsarvoden
av 800 kronor, dels ock antalet dylika chefsbefattningar minskats
från tre till två.

Samtidigt med den förändring av chefsposterna å revisions avdel -

7

Kungl. Maj:ts proposition -Nr 200.

ningen till ordinarie tjänster, varom kammari’ätten sålunda ansåge sig
böra göra framställning, syntes även böra genomföras sådan ändring i
avseende å de nuvarande revisionskommissarietjänsterna, att innehavarna
av dessa tjänster, vilka efter 1908 års lönereglering vore ledamöter i
ämbetsverket, bleve i avlöning likställda med övriga ledamöter och även
erhölle en tjänstetitel, som enligt vedertaget bruk utmärkte deras ställning
såsom ledamöter.

Vad först anginge den med räkenskapsgranskningen omedelbart
sysselsatta personal, revisorer och. räknebiträden, har kammarrätten i
sin skrivelse den 26 oktober 1916 lämnat följande redogörelse för de
förändringar i avseende å denna personal, som under de senare åren
förekommit.

Enligt den år 1879 för kammarrätten fastställda stat utgjorde personalen
å revisionsavdelningen — frånsett tre revisionskommissarier,
vilka såsom chefer en var för ett av de tre kontor, å vilka revisionen
då var indelad, endast undantagsvis deltogo i det egentliga revisionsarbetet
— 18 revisorer och 11 amanuenser med en tjänstgöringstid av
för revisor 30 timmar och för amanuens 20 timmar i veckan.

I en av vederbörande revisionskommissarier i januari 1904 till
löneregleringskommittén avlämnad promemoria uttalade sig dessa tjänstemän
för en ökning av den ordinarie revisionspersonalen till ett antal
av minst 24, därav 3 överrevisorer och 21 revisorer, detta under förutsättning
dels att antalet fasta revisionsamanuenser nedsattes till 4,
dels att arbetstiden bestämdes för revisorer till 36 och för amanuenser
till 24 timmar i veckan, dels ock att extra biträden med lägre arvoden
bleve anställda för siffergranskning och dylikt.

Till stöd därför anförde revisionskommissarierna, bland annat, att
vid räkenskapernas uppskattning huvudsakligt avseende kunnat fästas
icke å den för en fullständig och noggrann granskning av räkenskaperna
erforderliga tid utan på tillgången av arbetskrafter. I samband med
den fortgående utvecklingen av förutvarande och inrättandet av nya
institutioner hade antalet och omfånget av de till kammarrätten för
granskning ingående räkenskaperna varit och vore fortfarande i oavbruten
tillväxt, vadan, ehuru en icke obetydlig nedsättning i räkenskapernas
uppskattning skett redan vid den år 1879 antagna löneregleringen,
för nya räkenskapers granskning avdrag å andra räkenskapers granskningstid
måst undan för undan vidtagas.

Emellertid föreslog löneregleringskommittén i sitt betänkande den
18 juni 1904 angående reglering av löneförhållanden in. in. vid kam -

Revisionstjänstemännens
antal
1879-1917.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

marrätten, att revisorernas antal fortfarande skulle utgöra 18 men att
antalet amanuenser skulle nedsättas från 11 till 6. Härjämte skulle
enligt kommitténs förslag å revisionsavdelningen anställas fyra kvinnliga
eller andra biträden utan akademisk bildning för siffergranskning
av de till kammarrätten ingående räkenskaperna ävensom för besörjande,
i den mån sådant befunnes lämpligen kunna ske, jämväl av andra vid
räkenskapsgranskningen förefallande enklare göromål.

I ett i anledning av löneregleringskommitténs betänkande den 13
maj 1905 avgivet utlåtande framhöll kammarrätten, bland annat, att för
det dåvarande vissa delar av de till kammarrätten inkommande räkenskaperna
i brist på arbetskrafter icke underginge någon som helst
granskning, att i följd av den fortgående tillväxten i mängd och omfång
av de till kammarrätten ingående räkenskaperna granskningstiden
för sådana räkenskaper, som i det redovisande verket blivit detaljgranskade,
måst efter hand nedsättas och därigenom blivit alldeles otillräcklig,
samt att, därest arbetskrafterna å revisionsavdelningen bleve så
knappt tillmätta som av kommittén föreslagits, fara vore för handen,
att de maktpåliggande revisionsgöromålen icke skulle kunna med tillbörlig
säkerhet och noggrannhet fullgöras; och hemställde kammarrätten,
som lika med kommittén fann påtagligt, att i förhållande till antalet
revisorer (18) revisionsamanuensernas antal (11) vore vida större än som
kunde anses lämpligt, att å revisionsavdelningen 3 amanuenser måtte
indragas men samtidigt 2 nya revisorsbefattningar inrättas. Enligt kammarrättens
förslag skulle alltså den för det egentliga revisionsarbetet
avsedda personalen bliva 20 revisorer (därav 2 tillika kontorsförmän
med högre avlöning) och 8 amanuenser.

Till 1908 års riksdag avlät Kungl. Maj:t proposition (nr 157) med
förslag till ny stat för kammarrätten, däruti upptogos — jämte två revisionskommissarier
— dels 2 förste revisorer, vilkas väsentliga uppgift
skulle vara att hava tillsyn därå, att revisionstjänstemännen fullgjorde
sina skyldigheter, ävensom att tillhandagå dem med råd och upplysningar,
dels och 21 för det egentliga granskningsarbetet avsedda revisorer,
men däremot icke några amanuenser å revisionsavdelningen.
Anslaget till vikariatsersättningar, arvoden åt extra biträden m. m. beräknades
i propositionen på sådant sätt, att detsamma skulle lämna tillgång
till avlöning med 1,500 kronor till envar av fyra kvinnliga biträden
å revisionsavdelningen.

Statsutskottet ansåg, med hänsyn till den utsträckta dagliga
tjänstgöringstiden å tjänsterummet och vissa i utsikt ställda förenklade
arbetsmetoder inom ämbetsverket, att antalet revisorer utan olägenhet

9

Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 209.

borde kunna minskas till 20. Statsutskottets sålunda uttalade mening
biträddes av riksdagen. Nu gällande ordinarie stat för kammarrätten,
som tillämpats från och med år 1909, upptager i enlighet härmed 2
förste revisorer och 20 revisorer.

I infordrat utlåtande den 22 september 1910 angående uppförande
å stat av vissa biträden hos kammarrätten hemställde ämbetsverket, att
å dess ordinarie stat måtte uppföras, bland annat, fyra kvinnliga räknebiträden
å revisionsavdelningen; och blev, sedan anslag för avlönande
av nämnda antal biträden blivit tillstyrkt av löneregleringskommittén,
förslag om sådant anslag av Kungl. Maj:t framlagt för 1912 års riksdag
(sjunde huvudtiteln, punkten 9).

Vidare ingick kammarrätten den 20 december 1911 till Kungl.
Maj:t med framställning om ökning av revisionsävdelningens arbetskrafter
med 4 extra revisorer och 4 extra räknebiträden. I berörda
skrivelse redogjorde kammarrätten för de inskränkningar i den för
granskning av vissa större räkenskaper anslagna tid, som på grund av
nytillkommande räkenskapsmaterial och för möjliggörande av dess granskning
måst tid efter annan vidtagas.

Å andra revisionskontoret, vilket till övervägande del hade att
granska sådana räkenskaper, som förut undergått fullständig granskning
inom de redovisande verken, hade huvudsakligen för dylika räkenskaper
granskningstiden minskats, varigenom tämligen nöjaktig så kallad specifik
granskning av övriga dit ingående räkenskaper kunnat äga rum.

Å första kontoret, som hade att fullständigt granska den vida
övervägande delen av de dit ingående räkenskaperna, hade man åter
icke haft möjlighet att öka tiden för dei^ specifika granskningen på
bekostnad av tiden för den så kallade generella granskningen, och
följden hade därför icke kunnat bliva annan den, att räkenskaperna till
större eller mindre del icke underkastats sådan granskning, som i instruktionen
för kammarrätten föreskreves.

Att den generella granskningen vore av stor betydelse för ett
behörigt tillvaratagande av det allmännas intresse och att tiden för densamma
icke utan risk kunde allt lör mycket avknappas, ansåg kammarrätten
ligga i öppen dag och framgå bland annat därav, att kammarrättens
revisions anmärkningar vid dylika räkenskaper, särskilt arméförvaltningens,
vore trots granskningstidens otillräcklighet både många
och betydande. Om kammarrätten — oaktat den ökning av de dit ingående
räkenskapernas omfång, som alltjämt fortgått efter det kammarrätten
den 13 maj 1905 yttrat sig angående behovet av arbetskrafter å
revisionsavdelningen — inskränkte sig till att begära allenast en så stor
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 181 höft. (Nr 209.) 2

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

förstärkning av arbetskrafterna å revisionsavdelningen, att desamma,
förutom erforderligt antal biträden för kontrollsummering och dylika
enklare göromål, komme att endast med en bråkdel av en revisorslott
överstiga vad kammarrätten redan år 1905 ansett nödigt, så skedde
detta väsentligen av det skäl, att kammarrätten för det dåvarande, innan
verkningarna på revisionsarbetet av den nya inkomst- och förmögenhetsskatten
kunnat utrönas, ansåge sig böra begränsa sina anspråk så
långt sådant läte förena sig med de oundgängligaste kraven på ett
något så när tillfredsställande revisionsarbete.

I anledning av vad sålunda av kammarrätten blivit hemställt,
föreslog Kungl. Maj:t i sjunde huvudtiteln av 1912 års statsverksproposition
(punkten 25), att å extra stat för år 1913 måtte beviljas anslag
för anställande under tiden från och med den 1 juli 1912 till och med
den 31 december 1913 av tre extra revisorer och fyra räknebiträden.

Beträffande antalet extra revisorer yttrade föredragande departementschefen
till det vid statsverkspropositionen bifogade statsrådsprotokollet
följande.

»Redan vid beslutandet av den år 1908 genomförda löneregleringen för kamrätten
torde--— statsmakterna hava förutsett, att en ökning av revisions tjänstemännens

antal utöver de då i staten upptagna skulle inom en ej alltför lång
tid bliva erforderlig. De omständigheter, som av kammarrätten anförts till stöd
för den underdåniga framställningen, synas mig otvetydigt giva vid handen, att
tidpunkten för denna ökning nu är kommen, och att ökningen måste med det
snaraste vidtagas, för att revisionsarbetet skall bibehålla den effektivitet, utan vilken
det i viss mån förfelar sitt ändamål.»

»Ehuru jag sålunda är övertygad, att en ökning av arbetskrafterna bör vidtagas,
har jag dock funnit n*ig icke kunna tillstyrka framställningen, i vad den
gäller antalet nya revisorstjänster. Jag har härvid låtit mig bestämma därav, att
enligt kammarrättens framställning, i vad den avser att bereda möjlighet för anställande
av flera räknebiträden, antalet sådana skulle ökas från fyra, som nu finnas
anställda, till åtta, en anordning, som kommer att bereda revisorerna tillfälle att
ägna mera tid åt den mera krävande delen av det egentliga revisionsarbetet och
som icke minst därför synes mig vara att förorda.»

»Under sådana förhållanden torde ökningen av antalet revisorer åtminstone
tillsvidare kunna göras något mindre än kammarrätten föreslagit. Med hänsyn därtill
att under den närmaste tiden, särskilt på grund av tillämpningen av den nya
skattelagstiftningen, revisionsgöromålen inom kammarrätten komma att ganska
väsentligt ökas, har jag dock ansett mig icke böra stanna vid lägre antal än tre
nya revisionstjänstemän.»

Riksdagen år 1912 biföll såväl ovanberörda förslag om ordinarie
anslag för fyra kvinnliga räknebiträden, sena ock framställningen om
extra anslag för anställande under tiden från och med den 1 juli 1912

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

till och med den 31 december 1913 av tre extra revisorer och fyra
räknebiträden. Åven för vartdera av åren 1914 och 1915 har riksdagen
beviljat enahanda extra anslag som för år 1913.

I proposition (nr 114) till 1915 års riksdag framlade Kungl.
Maj:t ett av kammarrätten väckt förslag om ökning för år 1916 av
extra revisorernas antal från tre till fyra. Till stöd för behövligheten
av den fjärde extra revisorn hade huvudsakligen åberopats det ökade
arbete, som för revisionen tillkommit dels genom 1910 års lagstiftning
angående inkomst- och förmögenhetsskatt dels genom vissa nya ämbetsverk
och institutioner, såsom statens biografbyrå, extra provinsialläkarnas
pensionskassa, lärarinnornas pensionsanstalt och socialstyrelsen, dels
genom tillväxten av många förutvarande räkenskaper, dels ock genom
den revisionen åliggande kontrollen över värnskatten och dess användning.

Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning bifölls av riksdagen,
som tillika beviljade anslag till avlönande av fyra räknebiträden även
under år 1916.

Vid 1916 års riksdag var frågan om extra revisorernas och extra
räknebiträdenas antal ånyo föremål för prövning. Kammarrätten hade
i skrivelse den 30 september 1915 påyrkat, att för tiden från och
med den 1 juli 1916 till utgången av år 1917 måtte anställas ytterligare
två extra revisorer och ett extra räknebiträde. Med ökningen
i personalen avsågs tillgodoseende väsentligen av nya behov, det ena
av stadigvarande art: kontrollen av pension sstyrelsens räkenskaper och
förvaltning, det andra av mera tillfällig beskaffenhet: kontrollen av de
stora engångsutgifter, som av tidsförhållandena föranletts inom områden
tillhörande försvaret.

Kungl. Maj:ts i detta ämne avlåtna proposition (nr 188) avfattades
i enlighet med kammarrättens framställning och bifölls av
riksdagen.

Då, såsom nämnts, anslag av riksdagen beviljats för avlönande av
sex extra revisorer under senare hälften av år 1916 och hela år 1917,
utgjorde från och med den 1 juli 1916 sammanlagda antalet ordinarie
och extra revisorer — oberäknat förste revisorerna — tjugusex. I en
den 2 september 1916 till kammarrätten avlåten skrivelse hade ämbetsverkets
förste revisorer föreslagit en ökning i nyssnämnda antal till
trettio eller sålunda med fyra revisorer utöver det dåvarande antalet.

Vid bedömandet av detta förslag syntes — yttrar kammarrätten
i sin skrivelse den 26 oktober 1916 — till eu början böra i minnet

Ökning av
revisionspersonalen
begä
res från och
med år 1918.

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

fasthållas, att 1908 års lönereglering medfört en väsentlig reduktion av
revisionsavdelningens personal, att de manliga ordinarie och extra
arbetskrafter, över vilka kammarrätten år 1916 förfogade, icke kunde
anses representera avsevärt större arbetsstyrka än den personal av 18
revisorer och 11 amanuenser, som hos ämbetsverket förefunnits från
och med år 1880 till och med år 1908, samt att sålunda den ökning i
arbetskraft, som därefter kunde anses hava inträtt för revisionsavdelningen,
väsentligen representerades av de kvinnliga räknebiträdena, dåna
era till antalet nio, därav fyra ordinarie.

Vidare vore det att märka, att de skäl, som legat till grund för 1912
års beslut om anslag för tre extra revisorer och fyra extra räknebiträden,
till sin beskaffenhet vore sådana, att de innefattade fullgiltig anledning
ej allenast till dessa befattningars fortsatta bibehållande, utan även till deras
uppförande å ordinarie stat, att detsamma vore förhållandet även med motiveringarna
för 1915 och 1916 års ovan omförmälda anslag utom i vad de
avsåge kontrollen över värnskatten och dess användning ävensom av de
extra ordinarie försvarsutgifterna, att något deltagande i granskningsarbetet
icke vidare vore att påräkna av första revisorerna, på vilka vid 1908
års lönereglering beräknats belöpa tillhopa en revisorslott, samt att
revisionsavdelningens arbete med värnskatten och de extra ordinarie försvarsutgifterna
likasom även med kfigskonjunkturskatten måste antagas
komma att fortgå åtminstone till och med år 1918.

Vad anginge den ytterligare ökning med fyra revisorer och tre räknebiträden,
som blivit ifrågasatt av förste revisorerna, motiverades densamma
väsentligen därmed, att under årens lopp inträdd ökning i det
till kammarrätten inkommande räkenskapsmaterialet föranlett därtill, att
den tid, som kunnat anslås för granskning av varje särskild räkenskap,
måst tid efter annan förkortas; att för anordnande av en tillfredsställande
kontroll av myndigheternas förvaltningsåtgärder en förlängning av granskningstiden
vore av stort behov påkallad, särskilt i vad anginge sådana
räkenskaper, som blivit inom vederbörande redovisande verk fullständigt
granskade och i kammarrätten skulle undergå allenast generell granskning,
samt att en del räkenskaper, som bort bliva föremål för granskning
under år 1916, måste kvarligga ogranskade till år 1917, varigenom
en balans i granskningsarbetet komme att uppstå.

Beträffande förste revisorernas förslag uttalade kammarrätten vidare,
att enligt detsamma skulle för revisorerna vinnas ökade möjligheter till
en verkligt effektiv granskning, utom genom granskningstidens förlängning,
även därigenom att av räknebiträdena övertoges ej allenast summering,
siffergranskning, vissa expeditionsgöromål, diarieföring m. m.,

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

utan även i viss omfattning specifikt granskningsarbete, särskilt i avseende
å mantals- och taxeringsläugder samt en del övriga fögderiräkenskaper.

Vid granskning av förste revisorernas förslag jämte därtill hörande
tabellbilaga och räkenskapsförteckning förklarade sig kammarrätten icke
hava kunnat finna annat, än att det av förste revisorerna ifrågasatta
antalet revisorer och räknebiträden vore av verkligt behov påkallat.

Otillräckligheten av arbetskrafterna å kammarrättens revisionsavdelning
hade även i ovan omförmälda år 1913 avgivna betänkande
(sid. 183—184) vitsordats av herrar Tenow och \7ide, som bland annat
yttrat, att avsevärda delar av de räkenskaper, som ogranskade inginge
till kammarrätten, av brist på arbetskrafter därstädes icke underginge behörig
revision och att en fullt effektiv kontroll å statsmedelsförvaltningen
icke i längden kunde åstadkommas utan att den därmed sysselsatta
personalen i någon mån ökades.

Emellertid hade bemälde_ kommitterade såsom sin mening uttalat,
att åtskilliga av dem väckta förslag otvivelaktivt vore ägnade att dels
medföra en väsentligt ökad effekt av revisorernas arbete, dels ock möjliggöra
utförandet genom mindre kvalificerade biträden av stora delar av
det arbete, som dittills ålegat revisorerna, i följd varav åter ernåddes,
att den dåvarande revisionspersonalen kunde bliva någorlunda tillräcklig
ännu någon tid framåt samt att, när erfarenheten visade, att en ökning
av densamma ej längre kunde undvikas, erforderlig förstärkning kunde
åtminstone delvis vinnas genom anställande av okvalificerade biträden,
som finge verkställa enklare revisionsarbete under kunniga och erfarna
revisorers ledning. Och i fortsättningen av betänkandet hade kommitterade
yttrat följande:

»Vårt förslag om inrättande av ett riksrevisionsverk står emellertid allenast
i så måtto i direkt sammanhang med den aktuella frågan om arbetskrafternas ökning
i det centrala revisionsverket, att, vid bifall till berörda förslag, olägenheterna av
den nuvarande knappheten i arbetskrafter med all säkerhet komma att i rätt betydande
grad minskas och att framdeles uppkommande behov av ökade arbetskrafter
kan långt bättre än under nuvarande förhållanden tillgodoses genom anställande
av biträden med lägre kvalifikationer. Såvida icke riksrevisionsverkets
arbetsområde varder avsevärt utökat exempelvis genom förläggande till verket av
kontrollen över fromma stiftelser eller dylikt, torde man utan fara för misstag
kunna, om verket organiseras i huvudsak så som vi föreslagit, utgå från den förutsättningen,
att den nuvarande revisionspersonalen under avsevärd tid framåt icke
skall behöva ökas annat än möjligen med okvalificerade biträden.»

Efter att vidare hava erinrat, att å kammarrättens revisionsavdelning
då vore anställda 20 ordinarie och 3 extra revisorer samt å statskontorets
riksbokslutsavdelning 4 revisorer, ävensom irttalat, att jämväl

14

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 209.

de å kammarrättens extra stat för det dåvarande uppförda 3 revisorerna
vore för riksrevisionsverkets arbete av stadigvarande behov påkallade,
hade kommitterade hemställt, att å den nya staten för nämnda verk
måtte uppföras 27 revisorer, samtliga med den avlöning, som enligt
gällande stat för kammarrätten tiilkomme revisor därstädes.

I sitt den 24 november 1913 angivna utlåtande över revisionskommitterades
förslag hade kammarrätten förklarat sig hålla före, att,
därest förslaget skulle kunna genomföras utan allvarligt äventyr för
kontrollens försvagande, eu betydande förstärkning av den reviderande
personalen inom kort komme att visa sig oundgänglig.

De sakkunniga hade i sitt utlåtande av den 10 februari 1914, enär
av anförda skäl en av revisorerna å riksbokslutsbyrån måste bibehållas
i statskontoret, hemställt om minskning av antalet revisorer i riksrevisionsverket
från 27 till 26. Emellertid hade de sakkunniga själva (sid.
124) betecknat den sålunda föreslagna r§visionspersonalen såsom »uppenbarligen
minimalt tilltagen».

Sex nya Av vad sålunda förekommit hade kammarrätten, enligt vad i dess

revUorstjän. skrivelse av den 26 oktober 1916 vidare yttras, funnit det framgå, att
ster behövliga därest det ifrågasatta riksrevisionsverket skulle komma till stånd och
eu*eventuellt skålla den organisation, som föreslagits vare sig av revisionskommitriksrevision
s- terade eller av de sakkunniga, verkets ordinarie stat skulle bereda möjverk.
hghet för överflyttande från kammarrätten av tre revisorer utöver det
antal av 20, som vore å kammarrättens ordinarie stat upptagna. Därest
antalet ordinarie revisorer i kammarrätten ökades med 3, skulle sålunda
därigenom under inga omständigheter kunna vållas några svårigheter
vid organiserandet av det nya verket.

För kammarrätten stode det emellertid klart, att behovet av revisorer
inom ett eventuellt blivande riksrevisionsverk komme att visa sig
avsevärt större än vad de föreliggande statförslagen utvisade och att,
om ett antal av sex nya revisorstjänster i kammarrätten skulle inrättas,
samtliga dessa nytillkomna tjänster skulle bliva alltjämt behövliga, även
efter en eventuell utbrytning av revisionsavdelningen och dess organiserande
såsom ett särskilt ämbetsverk.

De av revisionskommitterade i utsikt ställda förändringarna i arbetssättet,
vilka väsentligen gått ut på användande av mindre kvalificerad
arbetskraft till en del lättare revisionella arbeten, hade i avsevärd
omfattning blivit genomförda inom kammarrättens revisionsavdelning,
sedan tillgång till dylik arbetskraft blivit beredd genom de kvinnliga
räknebiträdenas anställande; och det syntes vara tvivelaktigt, huruvida

15

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 209.

synnerligen mycket stode att därutöver på den vägen vinna. Det oaktat
kvarstode behovet av ökning av revisorernas antal, och det funnes ingen
grundad anledning att antaga, att detta behov skulle bliva mindre i
aunat fall, än om det till revisionen inkommande arbetsmaterialet skulle
bliva i avsevärd grad minskat, något som emellertid icke syntes vara
att påräkna.

Med avseende härå och å vad kammarrätten i det föregående av
samma skrivelse yttrat angående olägenheterna för ämbetsverket därav,
att tjänster, vilka vore för ämbetsverket konstant behövliga, i stort antal
kvarstode å extra stat, ansåge kammarrätten, att av de 30 revisorsbefattningar,
som förste revisorerna funnit av behovet påkallade, 26 eller
6 mer än för det dåvarande borde upptagas å ämbetsverkets ordinarie
stat och 4 såsom extra revisorsbefattningar.

Antalet för kammarrätten behövliga kvinnliga räknebiträden hade
av förste revisorerna uppskattats till tolv, av vilka fyra redan före år
1916 blivit å ordinarie stat upptagna och fem motsvarades av de -då å
extra stat upptagna räknebiträdena. Kammarrätten, som funne behovet
av den föreslagna ökningen vara utrett, hade ansett, att utöver de dåvarande
fyra ordinarie räknebiträdena ytterligare fyra sådana borde
uppföras å ämbetsverkets ordinarie stat. De extra räknebiträdena skulle
sålunda bliva till antalet likaledes fyra.

Kammarrätten hade redan i det föregående av samma skrivelse
framhållit — yttrar ämbetsverket vidare i skrivelsen den 26 oktober
1916 — hurusom en fastare organisation av chefskapet för revisionsavdelningen
vore en angelägenhet av sådan vikt, att dess ordnande icke
utan skada kunde undanskjutas.

Revisionskontoren hade till och med år 1908 varit tre till antalet,
vart och ett med en andra grads tjänsteman (revisionskommissarie) såsom
chef. I de fall, då revisionskommissarie förordnats till föredragande
i anmärkningsmål, hade en del av de honom eljest åliggande göromålen
bestritts av en revisor med benämning kontorsförman, för vilken visst
tilläggsarvode plägat årligen beviljas av Kungl. Maj:t.

Av löneregleringskommittén hade år 1904 föreslagits indragning
av en utav de tre revisionskommissarietjänsterna. Förslaget hade motiverats
väsentligen därmed, att då under en följd av år föredragningen
inför kammarrätten av revisionsavdelningens anmärkningar kunnat skötas
av två revisionskommissarier, anordningen med tre revisionskontor, av
vilka det ena förestodes av en revisionskommissarie utan föredragnings -

Fyra nya
ordinarie
kvinnliga
räknebiirädi«
behövliga.

Kontor sindelning
en.
Kontorschefernas

tjänsteställning
och
avlöning.

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

skyldighet, icke skulle vara av verkligt behov påkallad. Vardera revisionskommissarien
skulle enligt kommittéförslaget till sitt biträde vid
utövandet av chefskapet å hans revisionskontor hava en revisor, vilken
härför skulle äga uppbära ett årligt arvode och benämnas kontorsförman.

I sitt i anledning av löneregleringskommitténs betänkande avgivna
utlåtande hade kammarrätten förklarat sig icke vilja direkt avstyrka
kommitténs förslag om indragning av en revisionskommissarietjänst
under förutsättning, bland annat, att behovet av arbetskrafter för
revisionsarbetets ledning tillgodosåges på ett mera betryggande sätt, än
kommittéförslaget ställde i utsikt.

Då enligt samma förslag en så omfattande och tyngande föredragningsskyidighet
skulle åläggas revisionskommissarierna, att den tid,
som ej komme att tagas i anspråk för fullgörande av de med denna
skyldighet förenade åliggandena, måste antagas för bemälda tjänstemän
bliva ganska knapp för utförande av de göromål, som skulle tillkomma
dem i egenskap av chefer för revisionskontoren, läge — yttrade kammarrätten
i sitt nyssberörda utlåtande — desto större vikt därpå, att de
tjänstemän, vilka vid sidan av revisionskommissarierna komma att utöva
ifrågavarande förmanskap, verkligen besutte för detta maktpåliggande
uppdrag erforderlig kompetens. Det syntes knappast förenligt med
riktiga grundsatser, att ett ordinarie'' arbete av den beskaffenhet som
det ifrågavarande vedergälldes med ^ett år efter år tilldelat arvode, utan
borde detsamma på ett mera stadigvarande sätt avlönas. En dylik förbättring
av kontorsförmännens tjänstemannaställning skulle säkerligen
underlätta möjligheten att vid dessa befattningar fästa personer, vuxna
därmed förenade åligganden, och genom att i någon mån vidga befordringsutsikterna
inverka gynnsamt på arbetet inom revisionsavdelningen
i dess helhet. Kammarrätten hemställde därför, att till de revisorer,
som tillika vore kontorsförmän, måtte utgå lön, med 500 kronor
för dem vardera överstigande annan revisorslön.

Då kammarrättens löneregleringsfråga den 3 april 1908 (propositionen
nr 157) föredragits för Kungl. Maj:t, hade föredragande departementschefen,
efter att hava redogjort för vad löneregleringskommittén
och kammarrätten i nu förevarande ämne anfört, framhållit, bland annat,
hurusom den olikhet i synpunkter, som framträtt i kommitténs och kammarrättens
uttalanden, vore ganska påfallande. Medan sålunda kommitténs
argumentering företrädesvis hade till syfte att påvisa tillräckligheten
av en anordning med två föredragande och utan vidare förutsatte,
att dessa föredragande skulle bibehålla chefskapet var för

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

sitt revisionskontor med i huvudsak samma åligganden, som dittills
tillkommit dem i egenskap av tillförordnade föredragande, såge ämbetsverket
frågan företrädesvis från revisionskommissariebefattningens egenskap
att medföra chefskap å revisionsavdelningen, och dess uttalande
avspeglade tydligt nog ämbetsverkets uppfattning, att revisionskommissariens
uppgift såsom chef och ledare av revisionsarbetet komme att
lida väsentligt avbräck, därest samtidigt med en utsträckning av föredragningsskvldigbeten
indragning komme till stånd av en revisionskommissarietjänst.
" Ökad garanti för att ledningen av revisionsarbetet skulle
kunna på ett tillfredsställande sätt uppehållas vore givetvis den av de
båda från kammarrättens sida uppställda förutsättningarna, som ämbetsverket
företrädesvis ville göra gällande såsom ett nödvändigt villkor för
reformen.

Departementschefen hade vidare påpekat, huru svag enligt hans
mening en organisation i själva verket skulle bliva, som — i enlighet
med vad såväl kommittén som i viss mån även kammarrätten syntes
förutsätta — skulle bygga på två sidoordnade chefsbefattningar, av
vilkas innehavare den ene, revisionskommissarien, vore chef till namnet,
men den andre, lägre ställde, kontorsförmannen, så att säga till
gagnet.

Revisionskommissariens blivande ställning kunde således enligt
departementschefens mening icke innefatta verkligt chefskap för det
revisionskontor, vars anmärkningar han hade att föredraga, utan borde
revisionskommissarien bliva enbart föredragande i anmärknings- och
därmed sammanställda mål och ledamot i ämbetsverket med den begränsning
för omfattningen av hans ledamotskap, som följde av hans
sålunda fastställda ämbetsuppgift.

Beträffande chefernas för revisionskontoren uppgifter yttrade departementschefen
följande:

»Om, på sätt jag förut nämnt, jag måste finna tydligt, att revisionskommissarietjänsten
för framtiden icke kan komma att innefatta chefskap å kammarrättens
revisionsavdelning, synes det mig å andra sidan lika klart, att ett revisionskontor
icke kan undvara en chef med uppgift att planlägga, leda och övervaka
revisionsarbetet samt ombesörja de åligganden i övrigt, som för närvarande ankomma
på revisionskommissarie och kontorsförman i förening. Tillika borde denne
chef övertaga det enda mera maktpåliggande uppdrag, som för närvarande ankommer
på expeditionshavande revisor, nämligen att utskriva och bestyrka utdrag av
kontorets räkenskaper och övriga handlingar, medan återstående expeditionsbestyr
utan olägenhet skulle kunna anförtros åt något av de extra biträden, som för revisionsavdelningen
ifrågaställts.»

»En fullt naturlig utgångspunkt för utveckling till ett sådant chefskap synes
det nuvarande kontorsförmanskapet erbjuda. Redan nu ombesörja ju kontorsförBihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 181 käft. (Nr 209.) 3

18

lKungl. Maj.ts proposition Nr 209.

männen en del verkliga chefsgöromål, och om än den mest maktpåliggande av
deras nuvarande uppgifter — den att öva kontroll å framställda anmärkningar —
kommer att försvinna, äro de återstående uppgifterna varken få eller obetydande.
I sistnämnda hänseende kommer särskilt i betraktande skyldigheten att lämna »råd
och upplysningar» vilken skyldighet, rätt fullgjord, ger den av mig avsedda chefsposten
dess väsentliga innebörd. I utövningen av denna skyldighet ingår nämligen
att planlägga och leda revisionsarbetet till största möjliga båtnad för det
allmänna.»

»Det synes mig emellertid kunna antagas såsom säkert, att för innehavarna
av ett dylikt chefskap åtskillig tid skall bliva övrig för fullgörande av revisionsarbete,
och bär jag i sådant hänseende trott mig kunna såsom påräkneligt antaga
ett granskningskvantum, motsvarande halv revisionslott. Då således innehavarna
av chefsbeställningarna även skulle vara revisorer och utses inom dessas krets, i
likhet med vad för närvarande gäller beträffande kontorsförmännen, har jag —
såväl med avseende härå som ock å önskvärdheten av att chefsuppdraget förlänas
en mera rörlig karaktär, så att vid behov ett ombyte av funktionär skall kunna
låta sig göra — ansett det ej böra ifrågakomma att för innehavaren av chefskapet
tillskapa en ny tjänst, utan håller jag i likhet med kommittén före, att ersättningen
för chefsgöromålen bör tillgodokomma innehavaren under form av tillägc/sarvode.
Såsom benämning för innehavaren av uppdraget har uttrycket förste revisor
synts mig lämpligare än kontorsförman.»

Kammarrätten framhåller i sin skrivelse den 26 oktober 1916, att
det av departementschefen gjorda antagandet, att för förste revisorerna
åtskillig tid skulle bliva övrig för fullgörande av revisionsarbete, icke
kunnat gå i uppfyllelse. Tvärtom hade det visat sig, att det arbete,
som ålegat dem i egenskap av kontorschefer och arbetsledare, ej allenast
tagit deras arbetskraft fullt i anspråk utan även visat sig vara så
omfattande och krävande, att en uppdelning av arbetet på flera händer
befunnits vara erforderlig.

Till stöd lör dessa uttalanden åberopade kammarrätten förste revisorernas
förut omförmälda skrivelse den 2 september 1916, däruti förste
revisorerna yttrat, bland annat, följande:

I gällande instruktion föreskreves, att förste revisorn skulle deltaga i revisionsarbetet.
Denna bestämmelse hade emellertid visat sig omöjlig att i längden
tillämpa. En blott flyktig blick på de åligganden, som enligt instruktion och arbetsordning
påvilade förste revisorn, gåve ock vid handen, att ett rätt uppfyllande av
dessa under nuvarande förhållanden överstege en tjänstemans krafter, varför förste
revisorerna också måst på räknebiträdena överlämna en del arbete av mer mekanisk
art.

Å andra revisionskontoret hade dock förste revisorn själv utfört allt det
arbete, som i § 26 av kammarrättens instruktion samt i §§ 13 och 14 av arbetsordningen
vore honom pålagt, med följande undantag: inkommande länsräkenskaper
mottoges och diariefördes av expeditionshavande räknebiträde, vilket även mottoge
övriga räkenskaper samt kontrollerade deras överensstämmelse med medföljande

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

reversal; diarieföringen av desamma utfördes sedan av förste revisorn. Anmärkningskoncept
och avgjorda anmärkningsmål överlämnades, sedan de behörigen handlagts
och annoterats av förste revisorn, till expeditionsbiträdet, som ordnade och
förvarade dem. Aven utlåningen av räkenskaper och anmärkningsakter handhades
av samma biträde.

A första kontoret hade förste revisorn i större utsträckning än å andra
kontoret åt räknebiträdena överlämnat arbete med diarieföring och dylikt i den
uppfattningen att, då allt honom enligt instruktionen åliggande arbete icke kunde av
honom utföras, han i första hand borde sysselsätta sig med sådant, som vore av
betydelse för själva revisionsarbetet.

Den viktigaste delen av förste revisorns uppgifter vore onekligen den att
vara kontorets arbetsledare och att i sådan egenskap tillhandagå revisorer och
extra ordinarie tjänstemän med råd och upplysningar i fråga om revisionsarbetet
och anmärkningar. Detta innebure, att personalen i tvivelaktiga fall alltid hänvände
sig till förste revisorn, som därför borde äga fullständig kännedom om alla
de författningar, som på arbetsområdet ägde tillämpning, kammarrättens utslag,
Kungl. Maj:ts prejudikat m. m. Med den dåvarande uppdelningen av revisionsavdelningen
på allenast två kontor kunde emellertid kontorschefen icke gå i land
med denna uppgift. Räkenskaperna vore för närvarande uppdelade mellan kontoren
sålunda, att å första kontoret granskades räkenskaperna för Stockholms stad och
12 län samt sjätte till och med tionde huvudtitlarna och å andra kontoret alla de
övriga räkenskaperna. Med den mångfald av räkenskaper av högst olikartad beskaffenhet,
som komme på varje kontor och för vilka olika författningar vore
gällande, bleve det för förste revisorn ogörligt att äga tillfredsställande kännedom
om alla dessa författningar och att följa med inträffade förändringar, varför han
så småningom tappade kontakten med räkenskapsmaterialet. Det bleve även för
honom omöjligt att i den utsträckning, som vore erforderlig, kontrollera och granska
anmärkningars riktighet, utan bleve han härvid ofta nödsakad att utan vidare godtaga
anmärkningsförfattarens uppgifter.

Han bleve nämligen så upptagen av alla de löpande göromålen, bland vilka
vore att nämna: tillsynen av den talrika tjänstemannapersonalen, utdelning av
räkenskaper, ordnandet av tjänstledigheter och förordnanden, besvarandet av kungl.
remisser och yttranden till kammarrätten, övervakandet av att fastställda anmärkningsmedel
inflöte samt besök av eller telefonsamtal med redogörare och allmänheten,
att ringa eller ingen tid bleve över till studierna av författningar, reglementen,
prejudikat m. in.

Eu ändring av de rådande förhållandena vore i högsta grad påkallad; och
ville förste revisorerna i detta avseende föreslå följande. Förste revisorernas skyldighet
att deltaga i räkenskapsgranskningen skulle upphävas. Åliggandet att mottaga
räkenskaper och handlingar samt att föra vissa av de i arbetsordningen
angivna diarier och liggare skulle överflyttas, efter prövning av kammarrätten, på
kvinnligt biträde. Kontorens antal skulle ökas, så att chefen bleve i stånd att
behärska det honom anvisade arbetsområdet. Likartade räkenskaper borde föras till
samma kontor, för undvikande av onödigt dubbelarbete.

Ur dessa synpunkter framkomme naturligast en uppdelning av revisionsavdelningen
på fyra kontor. Det första skulle syssla med länsräkenskaperna, det
andra med militärräkenskaperna, det tredje med de räkenskaper, som här vore

20

Kungl. Majds proposition Nr 209.

underkastade generell granskning, och det fjärde med de övriga räkenskaperna.
Härigenom finge visserligen fjärde kontoret något större arbetsbörda än det
tredje, men jämkning härutinnan kunde utan svårighet åstadkommas. En sådan
uppdelning innebure den enligt förste revisorernas mening mest tillfredsställande
lösningen.

Därest emellertid en så genomgripande förändring på grund av ekonomiska
eller andra skäl icke läte sig omedelbart genomföra, vore dock mycket vunnet, om
åtminstone en fördelning på tre kontor kunde åstadkommas, varigenom man återginge
till de förhållanden, som rått före år 1909. I så fall borde på första kontoret
komma länsräkenskaperna med en uppskattningstid av 109 månader, på andra
kontoret första till och med femte huvudtitlarna med en uppskattningstid av 111
15/s0 månader samt på tredje kontoret övriga räkenskaper med en uppskattningstid
av 109 15/:;0 månader.

Revisionskommissarierna i arméförvaltningen och förste revisorn i marinförvaltningen,
vilkas åligganden måste anses vara av mindre invecklad och krävande
beskaffenhet än förste revisorernas i kammarrätten, hade avlöning i andra lönegraden.
Vid sådant förhållande och då revisorstjänsterna i kammarrätten intoge
en mellanställning mellan första och andra tjänstegraderna, syntes åt kammarrättens
förste revisorer böra beredas en ställning mellan andra och tredje tjänstegraderna.
Begynnelselön för förste revisor borde givetvis sättas högre än slutlönen för
revisor.

Efter att hava åberopat dessa av förste revisorerna gjorda uttalanden
fortsätter kammarrätten i sin skrivelse den 26 oktober 1916
sålunda.

Om, såsom av departementschefen framhållits, kommitténs förslag
och i viss män även kammarrättens på kommitténs baserade förslag
vore behäftade med en viss svaghet genom det något oklara inbördes
förhållandet mellan revisionskommissarierna och kontorsförmännen, lede
det enligt kammarrättens mening icke något tvivel, att den år 1908
genomförda förändringen i revisionsavdelningens ledning medfört ett
väsentligt och från synpunkten av revisionsarbetets tillförlitlighet och
effektivitet betänkligt försvagande av revisionsavdelningen. Skillnaden
från arbetskvantitetens synpunkt mellan å ena sidan den kontorsförmännen
förut åliggande kontrollen å framställda anmärkningar och å
andra sidan förste revisorernas skyldighet att lämna råd och upplysningar
vid anmärkningars avfattande hade enligt kammarrättens mening
uppenbarligen blivit i 1908 års proposition väsentligen överskattad.

Det kravet på organisationen av revisionsavdelningen ansåge kammarrätten
icke utan allvarsamma olägenheter kunna eftergivas, att
kontorschefsposternas antal icke finge tillmätas så knappt, att en verkligt
effektiv ledning och övervakande av revisionspersonalens arbete
omöjliggjordes, samt att chefsposterna erhölle sådan tjänsteställning och

21

Kungl. Maj-is -proposition Nr 209.

avlöning, att de i förhållande till den i det direkta revisionsarbetet sysselsatta
personalen kunde påräkna nödig auktoritet.

Yad anginge den förra synpunkten ansåg kammarrätten av den
föregående framställningen framgå, att minskningen av revisionskontorens
och därmed också av kontorschefernas antal från tre till två av
löneregleringskommittén betraktats såsom en given konsekvens av den
utav kommittén förordade anordningen med två föredragande revisionskommissarier
och att kammarrätten allenast till följd av den då rådande
uppfattningen angående kontorschefskapets naturliga samhörighet med
föredragningsskyldigheten i anmärkningsmål medgivit berörda minskning,
ett medgivande, som för övrigt lämnats allenast under uttalande
av starka betänkligheter och under förutsättningar, vilka icke blivit vid
den nya organisationens genomförande uppfyllda.

Då kontorsindelningen emellertid gjorts helt oberoende av sättet
för föredragningens anordnande och då för varje revisionskontor avsetts
allenast en chefspost, hade det enligt kammarrättens mening varit ett
steg i orätt riktning att minska kontorens antal; snarare hade anledning
kunnat finnas att gå en motsatt väg och uppdela det omfattande
räkenskapsmaterialet på flera kontor än förut varit fallet. I varje fall
vore det för kammarrätten tydligt, att den av förste revisorerna begärda
ökningen av revisionskontorens antal till tre vore av oavvisligt
behov påkallad och att ett undanskjutande av denna för revisionsarbetets
framgångsrika bedrivande viktiga fråga skulle vara att i hög
grad beklaga.

Vad beträffade kontorschefernas tjänsteställning och avlöning, hade
kammarrätten funnit svagheten i den bestående organisationen vara i
hög grad anmärkningsvärd. Kammarrätten ansåge det näppeligen inom
statsförvaltningen kunna uppvisas något motstycke till, att för en så
talrik tjänstemannapersonal som den till revisionsavdelningen hörande
icke annat omedelbart förmanskap inginge i organisationen än att två
tjänstemän i lägsta lönegraden finge sig tilldelat tillsvidare ett tilläggsarvode
såsom ersättning för det de åtoge sig arbetsledningen och den
närmaste tillsynen över den övriga personalen, vilken, med undantag av
de kvinnliga biträdena, i övrigt vore i avlöningshänseende likställd med
sina tillfälliga förmän.

Vare sig denna organisation jämfördes med den förutvarande, med
den av löneregleringskommittén eller av kammarrätten föreslagna eller
med bestående organisationer inom andra likartade områden av statsförvaltningen,
syntes dess svaghet vara synnerligen framträdande. Det
hade inom andra förvaltningsområden icke befunnits ändamålsenligt att

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209-

åt chefsposterna giva en sådan mera rörlig karaktär, som av departementschefen
blivit med avseende å revisionsavdelningen förordad; och
vad departementschefen härom yttrat syntes icke vara ägnat att övertyga
därom, att ett sådant anordnande av chefskapet i nu förevarande
fall skulle erbjuda några fördelar från annan än kostnadssynpunkt.

Kammarrätten ansåge följaktligen, att revisionsavdelningen borde
uppdelas på tre kontor och att för vart och ett av dessa borde inrättas
en ordinarie tjänst, vars innehavare skulle hava till uppgift att ordna
och leda arbetena inom kontoret och i övrigt såväl i förhållande till
personalen å kontoret som till kammarrätten fungera såsom kontorets chef.

I enlighet med vad före 1908 års lönereglering varit fallet inom
kammarrätten och i anslutning jämväl till förhållandena å det till arméförvaltningens
civila departement hörande revisionskontoret ansåg kammarrätten
för de blivande ordinarie kontoi''scheferna titeln revisionskommissarie
böra komma till användning.

Vid bestämmandet av deras avlöning syntes hänsyn böra tagas
därtill, att slutavlöningen för revisor i kammarrätten utgjorde 6,000
kronor. Revisionskommissaries begynnelseavlöning syntes därför böra
sättas något högre, eller till 6,300 kronor, därav 3,900 kronor lön,
2,000 kronor tjänstgöringspenningar och 400 kronor ortstillägg, jämte
två ålderstillägg å 500 kronor efter respektive fem och tio år. Dessa
tjänstemäns avlöning skulle därigenom överstiga andra lönegraden med
500 kronor eller således med samma belopp, varmed revisors avlöning
nu överstege första lönegraden. Högsta pensionen för revisionskommissarie
skulle då bliva 4,900 kronor eller 300 kronor mera än för
tjänstemän i andra lönegraden.

Av de dåvarande båda förste revisorerna vore den ene sedan''åtskilliga
år tillbaka i åtnjutande av tre ålderstillägg såsom revisor och
hade sålunda en årsinkomst av tjänsten av 6,800 kronor; den andre,
för vilken tiden för tillträdandet av tredje ålderstillägget inträdde den
1 januari 1919, hade intill nämnda dag en årsinkomst av tjänsten av
6,300 kronor. Då övergången till de nya avlöningsbestämmelserna
billigtvis syntes böra anordnas på sådant sätt, att någon minskning i
avlöningen för de dåvarande förste revisorerna icke därav föranleddes,
ansåge sig kammarrätten böra hemställa, att i sammanhang med fastställandet
av nu ifrågavarande förändring i avlöningsstaten föreskrift
meddelades därom, att förste revisor finge för erhållande av ålderstillägg
å revisionskommissarielönen tillgodoräkna sig intill fem år av den tid
han innehaft stadigvarande — d. v. s. av semester eller tjänstledighet

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

ej föranlett — förordnande å förste revisorstjänst med avlöning enligt
stat av minst 6,300 kronor.

Härigenom skulle den äldste av de båda förste revisorerna behålla
sin nuvarande avlöning 6,800 kronor oförändrad, till dess fem år förflutit
efter det han tillträtt revisionskommissarietjänst, då han skulle
erhålla uppflyttning i högsta lönegraden. Och den yngre av förste
revisorerna, som från och med år 1914 vore i åtnjutande av två ålderstillägg
och sålunda i avlöning uppbure 6,300 kronor eller samma belopp,
vartill begynnelseavlöningen för revisionskommissarie av kammarrätten
föreslagits, skulle från och med år 1919 eller vid samma tidpunkt, då
han skolat uppflyttas i högsta lönegraden såsom förste revisor, erhålla
första lönetillägget å revisionskommissarietjänsten och följaktligen komma
upp i en avlöning av 6,800 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde kammarrätten,
att Kungl. Maj:t i proposition till 1917 års riksdag måtte föreslå, att riksdagen
måtte, med uteslutande från kammarrättens ordinarie stat av där
upptagna avlöningar för två förste revisorer, å samma stat uppföra tre
revisionskommissarier med samma avlöningar, som i den nu senast
till löneregleringskommittén remitterade skrivelsen föreslagits av kammarrätten.

I sammanhang med den sålunda föreslagna förändringen i revisionsavdelningens
organisation ansåg kammarrätten enligt skrivelse den
26 oktober 1916 även böra genomföras en förändring i de nuvarande
revisionskommissariernas tjänstetitel och avlöning.

Då genom 1908 års lönereglering re visionskom missari erna helt och
hållet skilts från revisionsavdelningen och erhållit ställning såsom
ledamöter i ämbetsverket med skyldigheter att i sådan egenskap handlägga
vissa slag av till kammarrätten hörande mål och ärenden, syntes
det vara eu ofrånkomlig konsekvens av den sålunda genomförda ändringen
i deras tjänsteställning och åligganden, att de också erhölle den
avlöning och den tjänstetitel, som betingades av deras ledamotskap i
ämbetsverket.

Då enligt gällande lönestat revisionskommissaries begynnelseavlöning
utgjorde 6,800 kronor och hans slutavlöning, vilken uppnåddes
efter fem år, 7,400 kronor, under det för kammarrättsråden begynnelseavlöningen
utgjorde 8,100 kronor och slutavlöningen, som uppnåddes
efter fem år, 8,700 kronor, skulle den ifrågasätta förändringen icke
medföra någon mera betjMande utgiftsökning för statsverket.

Vad anginge tjänstetiteln för de nuvarande revisionskommissarierna

Föredragandenas
för
revis onsynål
avlöning och
tjänstetitel.

24

Kungl. Maj.ts proposition Nr 209.

ansåg kammarrätten kunna ifrågasättas, huruvida de borde likasom övriga
ledamöter i ämbetsverket benämnas kammarrättsråd eller om tilläventyrs
med hänsyn till den särskilda arten av deras tjänsteåligganden titeln
revisionsråd snarare borde komma till användning. Kammarrätten både,
särskilt med hänsyn till de föreliggande förslagen till riksrevision sverk,
av vilka det sista upptoge ledamöterna under benämning revisionsråd,
i sitt förslag upptagit denna tjänstetitel.

Det lede enligt kammarrättens i dess skrivelse den 26 oktober
1916 uttalade mening intet tvivel, att, därest den kamerala revisionen
av statens räkenskapsväsen skulle komma att i framtiden förläggas till
annat ämbetsverk än kammarrätten, samtliga de befattningar inom kammarrättens
revisionsavdelning, som av kammarrätten föreslagits till
uppförande å ämbetsverkets ordinarie stat, komme att bliva behövliga
för fullgörande av likartade funktioner inom det nyinrättade ämbetsverket.

Vad anginge de föreslagna revisionsrådsbefattningarna, både kammarrätten
velat erinra därom, att kammarrätten förut i annat sammanhang
uttalat den mening, som av ämbetsverket alltjämt vidbölles, att,
även om det hittillsvarande sambandet mellan kammarrätten och dess
revisionsavdelning skulle komma att upplösas, anmärkningsmålens handläggning
och avdömande i alla händelser borde fortfarande som hittills
förbliva hos kammarrätten. Skulle emellertid emot deuna kammarrättens
mening även den dömande verksamheten i anmärkningsmål komma att
i framtiden från kammarrätten överföras till annat ämbetsverk, ansåge
kammarrätten även om revisionsråden gälla vad som yttrats om befattningshavarna
å revisionsavdelningen.

Slutligen har kammarrätten erinrat, att enligt de för kammarrätten
gällande avlöningsvillkor samtliga ordinarie befattningshavare i ämbetsverket
äro pliktiga att, därest vissa kammarrätten tillhörande göromål
skulle komma att överflyttas till annat ämbetsverk, med bibehållande
av den tjänstegrad och den avlöning de innehava, efter Kungl. Maj:ts
förordnande tjänstgöra i det verk, till vilket göromålen överlämnas.
Från denna synpunkt ansåge kammarrätten sålunda något hinder för
deras överflyttande icke behöva möta.

Sedan den skrivelse av den 26 oktober 1916, för vars huvudsakliga
innehåll i nu ifrågavarande delar jag i det föregående redogjort,
avlåtits till Kungl. Maj:t, fick emellertid kammarrätten från

25

Kungl. Majds proposition Nr 209.

dåvarande statsrådet oclx chefen för finansdepartementet mottaga en
den 24 november 1916 dagtecknad skrivelse, däri departementschefen
— med nttalande att kammarrättens förslag, innan detsamma kunde för
slutligt avgörande underställas Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning,
syntes böra underkastas sådan ytterligare beredning, att förslagets framläggande
för 1917 års riksdag icke syntes med säkerhet kunna medhinnas
— anmodade kammarrätten att skyndsamt inkomma med förslag
till de äskanden å extra stat som till förstärkande av arbetskrafterna i
kammarrätten vore oundgängligen nödiga, därest kammarrättens i skrivelse
den 26 oktober 1916 framställda förslag icke bleve föremål för
avgörande vid 1917 års riksdag.

I anledning därav hemställde kammarrätten i skrivelse den 14 K*n^ardecember
1916, under den av departementschefen angivna förutsätt- skrivelse den
ning, att å extra stat för år 1918 måtte beviljas erforderligt anslag 14 december
för avlönande av tio extra revisorer med arvode för envar av dem av
3,900 kronor och åtta extra räknebiträden med arvode för envar av dem
av 1,500 kronor ävensom för bekostande av semestervikariat för nämnda
befattningshavare.

Vad anginge förslaget, att från kammarrättens ordinarie stat skulle
uteslutas där upptagna avlöningar för två revisionskommissarier och två
förste revisorer och i stället å samma stat uppföras två revisionsråd och
tre revisionskommissarier, de senare med något lägre avlöning än de
nuvarande revisionskommissarierna, förklarade kammarrätten i skrivelsen
den 14 december 1916, att det till en början vore tydligt, att,
därest ordinarie anslag för de av kammarrätten ifrågasatta nya tjänsterna
icke kunde beviljas av 1917 års riksdag, de dittillsvarande ordinarie
anslagen måste bibehållas orubbade.

Med sitt förslag om de två förste revisorstjänsternas utbytande
mot tre revisionskommissarietjänster av ny avlöningsgrad sade sig kammarrätten
hava haft det dubbla syftet, dels att genom minskning av
det räkenskapsmaterial, som behandlades å varje särskilt kontor, och
av den där tjänstgörande personalen, öka möjligheterna för kontorscheferna
att utöva en verkligt effektiv ledning av arbetet å kontoret,
dels ock att giva kontorscheferna en säkrare och i förhållande till kontorens
personal i övrigt mera auktoritativ tjänsteställning.

Därest sistnämnda syfte icke inom den närmaste tiden kunde vinnas,
ansåge kammarrätten i allt fall åtgärd böra vidtagas för genomförande
av den avsedda uppdelningen av revisionsavdelningen på tro kontor
med var sin kontorschef, vartill skulle erfordras ett extra anslag å 800
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 181 höft. (Nr 209.) 4

26

Förste
revisorernas
skrivelse den
34 september
1918.

Kungl- Maj:ts proposition Nr 209.

kronor till arvode åt eu förste revisor jämte fyllnad sarvode åt hans
semestervikarie 60 kronor 67 öre.

Förslaget att de nuvarande revisionskommissarietjänsterna skulle
förändras till revisionsrådstjänster med avlöning i tredje lönegraden
syntes med avseende å chefens för finansdepartementet skrivelse böra
underkastas den i skrivelsen förutsatta särskilda beredning.

Under förutsättning att beslut i enlighet med kammarrättens i
skrivelsen den 26 oktober 1916 i nu förevarande avseenden gjorda hemställan
icke kunde fattas vid 1917 års riksdag, hemställde alltså kammarrätten,
att Kungl. Maj:t måtte i proposition till 1917 års riksdag
föreslå, att riksdagen måtte på extra stat för år 1918 bevilja ett anslag
av 867 kronor till arvode åt en förste revisor ävensom fyllnadsarvode
åt hans semestervikarie.

De sålunda begärda anslagen å extra stat för avlönande av tio
extra revisorer och åtta extra räknebiträden äveDsom till arvode åt en
förste revisor hava sedermera blivit av riksdagen beviljade för vartdera
av åren 1918 och 1919.

Då kammarrätten den 5 september 1918 ingick till Kungl. Maj:t
med framställning i fråga om de anslagsbehov, som ansågos böra föreläggas
1919 års riksdag, förklarade kammarrätten, att den förstärkningav
arbetskrafterna å revisionsavdelningen, som beretts genom de på
extra stat för åren 1918 och 1919 beviljade anslagen, vore fortfarande
behövlig för år 1920.

Med godkännande av denna uppfattning har ock i årets statsverksproposition
förordats, att kammarrätten måtte beredas samma personalförstärkning
å nämnda avdelning som den för år 1919 medgivna;
och hava härför erforderliga anslag äskats under sjunde huvudtiteln,
punkten 16.

Emellertid ingingo de tre förste revisorerna den 24 september
1918 till kammarrätten med en skrivelse, däri de, i enlighet med vad
de extra revisorerna och de extra räknebiträdena hos förste revisorerna
påyrkat, hemställde, att, därest proposition om inrättande av ett riksrevisionsverk
icke förelädes 1919 års riksdag, kammarrättens förslag i
dess skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 oktober 1916 om uppförande å

27

Kungl. Matris proposition Nr 209.

ämbetsverkets ordinarie stat av vissa befattningar inom revisionsavdelningen
måtte för riksdagen framläggas.

Enligt förste revisorernas mening vore det icke med rättvisa och billighet''
förenligt att år från år uppskjuta denna för tjänstemännen så betydelsefulla fråga.
Av de fyra extra räknebiträdena, vilka enligt kammarrättens förslag skulle ifrågakomma
till ordinaiae befattning, hade tre blivit utnämnda till extra räknebiträden
under år 1912 och den fjärde under år 1914. Deras anspråk att åtminstone till
år 1920 komma i åtnjutande av ordinarie anställning kunde därför icke anses förmätet.
Av de tio extra revisorerna vore de sex äldsta utnämnda respektive 1914,
1915, 1916 och 1917.

I en av förste revisorerna den 3 september 1918 till kammarrätten avlåten
skrivelse hade de som ett av skälen till de framträdande svårigheterna att för revisionsavdelningen
förvärva och bibehålla dugliga extra ordinarie tjänstemän framhållit
de ringa utsikterna för dessa att inom rimlig tid vinna ordinarie anställning
i kammarrätten. I detta hänseende intoge revisionsavdelningen en betydligt sämre
ställning än andra verk. Erfarenheten under de senaste åren hade visat riktigheten
av de av kammarrätten uttalade farhågorna, att saknaden av tillräckligt antal
ordinarie befattningar komme att medföra svårigheter för revisionsavdelningen att
i konkurrens med andra ämbetsverk draga till sig goda arbetskrafter. Er denna
synpunkt läge det en fara i att ytterligare uppskjuta vidtagandet av de av kammarrätten
föreslagna åtgärderna.

I detta sammanhang ville förste revisorerna ock bringa i förnyad erinran
kammarrättens förslag om förste revisorernas ersättande med ordinarie tjänstemän
av högre avlöningsgrad. Med erinran om vissa av kammarrätten gjorda uttalanden
rörande det otillfredsställande sätt, varpå förmanskapet för revisionspersonalen
vore organiserat, förklarade förste revisorerna sig anse detta av kammarrätten
påtalade uppenbara missförhållande tydligen vara av den betydelse, att det icke
borde längre få fortfara utan hade denna svaghet i organisationen bort omedelbart
avhjälpas. Ett vidare uppskjutande av denna fråga skulle, enligt vad förste revisorerna
vidare yttrade, även medföra den följden, att de två äldsta förste revisorerna,
av vilka den ene innehaft sådant förordnande sedan 1908 och den andra sedan 1911,
näppeligen skulle i pensionshänseende hinna komma i åtnjutande av den fördel, som
befattningarnas uppflyttande till ordinarie och högre lönegrad varit avsedd att
medföra.

Förste revisorernas omförmälda skrivelse överlämnades av kammarrätten
till Kungl. Maj:t med ämbetsverkets till löneregleringskommittén
remitterade skrivelse den 10 oktober 1918.

1 denna sistnämnda skrivelse den 10 oktober 1918 sägor sig kammarrätten
hava vid sin i skrivelsen den 5 september 1918 gjorda framställning
om anslag till förstärkning av ämbetsverkets arbetskrafter medelst fortsatta
anslag å extra stat utgått därifrån, att frågan om ett fristående revisionsverk
skulle under en nära liggande framtid upptagas till omprövning. Därest

Kammarrättens
skrivelse
den 10 okto
ber 1918

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

emellertid så icke skulle bliva fallet, syntes det kammarrätten icke vara
tillrådligt att längre uppskjuta frågan om en med erforderliga ordinarie
arbetskrafter utökad starkare organisation av kammarrättens revisionsavdelning,
och detta desto mindre som det icke kunde råda något tvivel
därom, att minst samma arbetskrafter måste bliva behövliga för ett
fristående revisionsverk, om och när detsamma kunde varda inx-ättat.
Kammarrätten ansåge sig därför i anledning av förste revisorernas skrivelse
böra åter underställa denna fråga Kungl. Majrts prövning.

1 sådant syfte åberopade kammarrätten den framställning, som i
ämbetsverkets skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 oktober 1916 lämnats
i fråga om den med räkenskapsgranskningen omedelbart sysselsatta
personalen — revisorer och räknebiträden — och de förändringar i
avseende å denna personal, som ägt rum under de senare åren intill
1916, samt återgav i väsentliga delar de motiv kammarrätten i samma
skrivelse åberopat till stöd för sina framställningar om ytterligare ökningav
revisionspersonalen med fyra revisorer och tre räknebiträden ävensom
därom att av samma personal skulle å ordinarie stat uppföras sex
revisorer och fyra räknebiträden.

Efter att vidare hava yttrat sig om de av kammarrätten ifrågasatta
ökade ordinarie arbetskrafternas användning i händelse riksrevisionsverket
skulle komma till stånd, anför kammarrätten i sin skrivelse
den 10 oktober 1918 följande.

De skäl för överflyttande på ordinarie stat av eu del av den extra
personalen, vilka anförts i kammarrättens skrivelse den 26 oktober
1916, hade sedan dess vunnit i styrka. Mera än någonsin syntes det
vara av behovet påkallat att genom ordinarie anställning och därmed
följande tryggad ställning tillförsäkra den statliga revisionen tillgång
till de arbetskrafter, varav den hade behov för fullgörande av bestående
arbetskrav. Den alltmer stegrade svårigheten att kunna för revisionsarbetet
erhålla kvalificerad extra ordinarie arbetskraft, varom kammarrättens
den 5 september 1918 till Kungl. Maj:t avgivna framställning
bure vittne, syntes knappast kunna på annat sätt övervinnas än genom
ökning i antalet ordinarie beställningar. Aven ur denna synpunkt syntes
alltså den vid löneregleringarna hittills följda principen, att ordinarie
arbete borde utföras genom ordinarie befattningshavare, böra för revisionens
vidkommande upprätthållas. Att en nedgång i det statliga
räkenskapsmaterialet skulle göra någon del av de ifrågasatta ökade ordinarie
arbetskrafterna överflödig, borde väl få anses uteslutet, vare sig
dessa arbetskrafter komme till användning inom kammarrättens revisionsavdelning
eller inom ett fristående revisionsverk.

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

Med anledning därav hemställde kammarrätten, att, därest förslagom
inrättande av ett fristående revisionsverk icke bleve förelagt 1919
års riksdag, Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att å kammarrättens
ordinarie stat uppföra ytterligare sex revisorer och fyra kvinnliga rälmebiträden.

Då kammarrätten därefter i den remitterade skrivelsen övergår
till frågan om kontorschefsbefattningarnas antal och avlöning, erinrar
kammarrätten om vad i detta ämne anförts och yrkats i ämbetsverkets
skrivelse den 26 oktober 1916 ävensom därom, att kammarrättens förslag
i denna del ej lett till annat resultat än att riksdagen på Kungl. Maj:ts
förslag på extra stat för åren 1918 och 1919 beviljat ett anslag av
867 kronor till arvode åt en förste revisor och fyllnadsarvode åt hans
semestervikarie.

Yad år 1916 av ämbetsverket blivit anfört såsom skäl för förste
revisorsbefattningarnas förändring till ordinarie tjänster med begynnelseavlöning
av 6,300 kronor och två ålderstillägg av 500 kronor och
för beviljande av anslag för tre sådana tjänster, förklarar kammarrätten
i den senaste skrivelsen fortfarande äga sin fulla giltighet. Särskilt
fäster kammarrätten uppmärksamheten därpå, att en jämförelse
med organisationen av chefskapet inom exempelvis arméförvaltningens
revision syntes oförtydbart visa, att vad som nu krävdes för kammarrättens
revisionsavdelning långt före detta ansetts nödigt och lämpligt
för underordnade revisioner.

1 den remitterade skrivelsen anför och åberopar kammarrätten
ridare vad ämbetsverket i skrivelsen den 26 oktober 1916 yttrat angående
rätt för de två förste revisorerna, vilkas arvoden finnas uppförda
t ordinarie stat, att vid befordran till de föreslagna revisionskommissariebefattningarna
för erhållande av ålderstillägg räkna sig tillgodo viss del
v sin tjänstetid såsom förste- revisorer; och gör kammarrätten därefter
i nu förevarande delar den hemställan, som finnes återgiven i början av
mitt anförande.

Med avseende å berörda hemställan anser jag mig böra fästa uppmärksamheten
dels häruppå, att i kammarrättens skrivelse den 26 oktober
1916 föreslogs, att i sammanhang med inrättandet av de tre nya revisionskommissarietjänsterna
skulle från kammarrättens ordinarie stat uteslutas
avlöningar för två förste revisorer men att i den nu ifrågavarande
skrivelsen hemställes, att dessutom avlöningen för en revisor måtte från
den nuvarande staten uteslutas, dels ock att kammarrättens senast gjorda
hemställan om rätt för förste revisorerna att vid befordran till revisionskommissarier
räkna sig tillgodo för ålderstillägg viss tid av sin tjänst -

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

göring såsom förste revisorer avser beredande av sådan rättighet även
för den förste revisor, som med arvode å extra stat trätt i verksamhet
från och med år 1918.

Aven med avseende å den föreslagna förändringen av de nuvarande
revisionskommissarietjänsterna till revisionsråds- eller kammarrättsrådstjänster
med avlöning lika med de nuvarande kammarrättsråden
samt beträffande samtliga de föreslagna nja befattningshavarnas ställning
i händelse ett centralt revisionsverk skulle bliva inrättat, har kammarrätten
i skrivelsen anfört och åberopat vad ämbetsverket i sin skrivelse
den 26 oktober 1916 i dessa ämnen yttrat.

Slutligen har ämbetsverket, med sammanfattande av sina i skrivelse»,
den 10 oktober 1918 gjorda förslag, anfört, att i händelse av bifall till
dessa förslag den för kammarrätten år 1918 gällande ordinarie och extra
staten skulle undergå följande förändring:

Tillkommer å ordinarie stat:

2 revisionsråd å 8,100 kronor ............................................... kronor 16,200

3 revisionskommissarier å 6,300 kronor .............................. » 18,900

6 revisorer å 4,500 kronor ...................................................... » 27,000

4 kvinnliga räknebiträden å 1,600 kronor........................... t 6,400

Ökning av anslaget till semestervikarier för ovanstående

15 personer .............................................................................. » 2,575

kronor 71,075

Avgår å ordinarie stat:

revisionskommissarier å 6,800 kronor... kronor 13,600

2 förste revisorer å 5,300 kronor............... » 10,600

1 revisor ............................................................ » 4,500

Minskning i anslaget till semestervikarier

för ovannämnda 5 personer..................... » 1,033 kronor 29,733

Säger ökning å ordinarie anslaget kronor 41,342
Avgår å extra stat:

Arvode till en förste revisor ävensom fyllnadsarvode åt

hans semestervikarie ................................. kronor 867

6 extra revisorer å 3,900 kronor............. » 23,400

4 » kvinnliga räknebiträden å 1,550

kronor ............................. » 6^200 kronor 30,467''

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

Minskning- i anslaget till semestervikarier för ovannämnda

extra revisorer och extra kvinnliga räknebiträden......... kronor 1,200

kronor 31,667

åkning (netto)................................ ............................................ » 9,675

Såsom jag inledningsvis nämnt, har kammarrättens skrivelse den
10 oktober 1918, för vars innehåll jag nu redogjort, varit underställd
löneregleringskommitténs prövning. I sitt den 25 februari 1919 dagtecknade
utlåtande har kommittén anfört följande.

De förstärkningar av personalen å kammarrättens revisionsavdelning,
som tillkommit efter fastställandet år 1908 av ny stat för ämbetsverket,
hava alla genomförts medelst anslag å extra stat, ehuru det —
åtminstone beträffande flertalet av de nytillkomna befattningarna —
kunnat redan vid anslagens beviljande förutses, att befattningarna icke
skulle inom beräknelig framtid kunna undvaras. Att anslag å ordinarie
stat ej begärts för de nytillkomna tjänsterna torde, såsom kammarrätten
också framhållit, hava varit beroende dels på den sparsamhet i sina
anslagsäskanden, som kammarrätten ansett sig skyldig att iakttaga, dels
ock på de av Kungl. Maj:t angående den centrala revisionens omläggning
anbefallda utredningar, vilka under åtskilliga år pågått och ännu
icke lett till något avgörande.

Kommittén finner helt naturligt, att det för kammarrätten och för
personalen å dess revisionsavdelning måste framstå såsom ett synnerligen
viktigt önskemål, att frågan, huruvida den centrala revisionen skall
för framtiden bibehållas inom kammarrätten eller därifrån utbrytas och
förläggas till ett nyinrättat ämbetsverk, snarast möjligt må bringas till
avgörande; och kommittén anser sig kunna tillfullo instämma i kammarrättens
mening, att det icke kan anses förenligt med de statsintressen,
ämbetsverket bär att genom sin revisionsavdelning vårda, att revisionsavdelningens
alltjämt växande personalbehov skulle under obestämd tid
framåt tillgodoses allenast genom extra ordinarie arbetskrafter; likasom
kommittén även anser kammarrätten hava anfört övertygande skäl för
sina uttalanden, att det sätt, varpå förmanskapet för revisionspersonalen
år 1908 organiserades, visat sig mindre tillfredsställande.

Givetvis skulle det — såsom även framhållits av kammarrätten —
vant önskvärt, att den föreliggande frågan om revisionsavdelningens

Löne reglerings* kommitténs yttrande.

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

personalbehov och diirmed sammanhängande organisationsfrågor kunnat
redan nu komma, till prövning i sammanhang med behandlingen, efter
slutlig utredning, av frågan om organiserandet av ett riksrevisionsverk.
Oaktat långvarigheten av de nyss antydda för kammarrättens revisionsavdelning
ogynnsamma förhållandena måste man dock enligt kommitténs
mening fasthålla vid, att lösningen av sistberörda organisationsfråga
icke bör genom av riksdagen i annat sammanhang fattade beslut föregripas.
I nu förevarande sammanhang må det emellertid tillatas kommittén,
i anledning av den erhållna remissen, att betona angelägenheten
därav, att åtgärder vidtagas i sylte att nyssberörda fråga må snarast
ske kan och om möjligt redan vid 1920 års riksdag bringas till slutligt
avgörande.

Med den ståndpunkt kommittén, såsom av det nyss anförda framgår,
intagit i detta ärende, har kommittén likväl, för behörigt fullgörande
av remissen, ansett sig böra taga under omprövning, huruvida kammarrättens
i den remitterade skrivelsen gjorda framställning möjligen skulle
kunna till någon del bifallas utan att därigenom svårigheter vore att
motse vid eventuellt förestående organiserande av ett riksrevisionsverk;
likasom även kommittén trott sig böra giva en antydan om, i vad mån
kammarrättens framställning i övrigt må kunna anses förtjänt av beaktande
för den händelse den slutliga utredningen om revisionens organiserande
skulle resultera däruti, att densamma fortfarande borde kvarbliva
hos kammarrätten.

Det synes då till en början för kommittén uppenbart, att de såsom
förmån och arbetsledare å revisionsavdelningen anställda tjänstemän måste,
därest ett riksrevisionsverk kommer att inrättas, jämte övrig revisionspersonal
dit överföras; och kommittén anser sig därför förhindrad tillstyrka,
att förslag om uppförande å ordinarie stat av de nuvarande förste
revisorsbefattningarna nu skulle föreläggas riksdagen.

Vad angår de nuvarande revisionskommissarietjänsterna, synes
visserligen den möjligheten icke vara utesluten, att de — därest vid
inrättande av ett riksrevisionsverk domsrätten i anmärkningsmål bibehålies
hos kammarrätten — komma att där kvarstanna såsom dömande
ledamöter; men det synes å andra sidan även vara möjligt, att tjänsterna
anses böra överflyttas till det nya ämbetsverket för att där tagas i anspråk
vid behandlingen av till verkets avgörande hörande ärenden samt
möjligen i en eller annan form för ledningen av revisionsarbetet inom
verket och eventuellt utanför detsamma. Icke heller med avseende å
dessa tjänster anser sig därför kommittén kunna förorda, att Ivungl -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209. 33

Maj:t nu skulle föreslå riksdagen besluta sådan förändring, som begärts
av kammarrätten.

Vad åter angår den föreslagna ökningen av de ordinarie revisorernas
och räknebiträdenas antal, har kommittén — efter övervägande
av vad som förekommit vid inrättandet av de nuvarande tio extra revisorsbefattningarna
och åtta extra räknebiträdesbefattningarna — kommit
till den uppfattning, att de till uppförande å ordinarie stat nu föreslagna
sex extra revisorsbefattningarna och fyra extra räknebiträdesbefattningarna
måste anses vara för framtiden behövliga, därest revisionen fortfarande
kommer att förbliva inom kammarrätten.

I det förslag till stat för ett riksrevisionsverk, som innefattas i det
den 15 augusti 1913 avgivna kommittébetänkandet, hava visserligen upptagits
allenast tjugusju revisorer, motsvarande vid denna tid i kammarrätten
anställda tjugu ordinarie och tre extra revisorer samt å statskontorets
riksbokslutsbyrå anställda fyra revisorer; och de för frågans fortsatta
bearbetning tillsatta sakkunniga hava i sitt utlåtande av den 10
februari 1914, enär en av revisorerna å statskontorets riksbokslutsbyrå
befunnits böra bibehållas i statskontoret, hemställt om minskning av
antalet revisorer i riksrevisionsverket till tjugusex.

Därest sex nya ordinarie revisorsbefattningar i kammarrätten nu
skulle bliva beviljade, skulle alltså'' för överflyttande till ett blivande
riksrevisionsverk finnas tillgängliga tjugusex revisorsbefattningar i kammarrätten
(av vilka likväl en nu innehaves av en extra förste revisor,
som icke deltager i revisionsarbetet) och tre revisorsbefattningar i statskontoret
eller sammanlagt tjugunio revisorsbefattningar.

Det synes emellertid kommittén knappast kunna förutsättas, att
det arbete, för vars utförande varit att disponera trettio ordinarie och
extra revisorer i kammarrätten och tre eller fyra revisorer i statskontoret,
skulle inom ett eventuellt riksrevisionsverk kunna utföras av mindre
antal revisorer än tjugunio. För den händelse detta dock skulle anses
tvivelaktigt, har kommittén, som funnit kammarrättens framställning i
nu förevarande del synnerligen behjärtansvärd, ansett sig böra hemställa,
att för innehavarna av de revisorstjänster i kammarrätten, som må
komma att nyinrättas eller i följd av nuvarande ordinarie innehavares
avgång varda . lediga, må bliva gällande, utom de villkor och bestämmelser
för ordinarie befattningshavare i kammarrätten, som innefattas i
kungörelsen den 17 juni 1908, ytterligare det under senare tiden i
åtskilliga fall fastställda avlöningsvillkoret, att de skola, med bibehållande
av den tjänstograd och den avlöning de innehava, vara pliktiga att, när
helst så av Kungl. Maj:t prövas lämpligt, låta sig förflyttas till annan
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 18 L haft. (Nr 209.) 5

34

Kungl. Maj.ts proposition Nr 209.

befattning inom den centrala förvaltningen. Under förbehåll att detta
avlöningsvillkor tillägges, anser sig kommittén kunna tillstyrka avlåtande
till innevarande års riksdag av framställning om den av kammarrätten
föreslagna ökningen av de ordinarie revisorernas antal.

Kammarrätten har vidare hemställt, att av de å revision savdelningen
tjänstgörande extra räknebiträdena fyra måtte uppföras å ordinarie stat,
varigenom antalet ordinarie räknebiträden skulle bliva åtta.

A förslagen till stat för ett riksrevisionsverk hava upptagits i 1913
års kommittébetänkande fjorton och i 1914 års sakkunnigutlåtande elva
ordinarie kvinnliga biträden med samma avlöning, som gäller för räknebiträdena
hos kammarrätten. Då enligt båda dessa förslag förutsättes,
att från kammarrättens till riksrevisionsverkets stat skulle överföras ej
allenast de fyra ordinarie räknebiträdena utan även fyra å kammarrättens
extra stat uppförda räknebiträden, torde någon betänklighet mot bifall
till kammarrättens förslag om ökning av de ordinarie räknebiträdenas
antal med fyra icke behöva möta.

Riksdagen har i år redan beslutat reglering av inom statsförvaltningen
anställda ordinarie kvinnliga biträdens avlöningsförmåner m. in.
De därvid vidtagna ändringarna i det nuvarande lönesystemet böra, framhåller
kommittén, givetvis vinna tillämpning även med avseende å de
nya ordinarie räknebiträdena i kammarrätten.

Därest i enlighet med vad kommittén nu yttrat skulle å kammarrättens
ordinarie stat bliva uppförda ytterligare sex revisorer och ytterligare
fyra räknebiträden, skulle för avlönande av de nya ordinarie befattningshavarnas
semestervikarier ävensom till erforderliga fyllnadsarvoden
åt vikarier för räknebiträdena under sjukdom behövas en ökning
av 1,800 kronor å det anslag, varifrån utgifterna i dessa hänseenden
böra utgå.

Under åberopande av vad nu anförts har kommittén hemställt, att
i proposition till 1919 års riksdag måtte föreslås, att riksdagen må å
kammarrättens ordinarie stat uppföra ytterligare,

dels sex revisorer med avlöning för envar av dem av 4,500 kronor,
därav 2,600 kronor lön, 1,600 kronor tjänstgöringspenningar och 300
kronor ortstillägg, vartill må kunna komma tre ålderstillägg å lönen,
vartdera å 500 kronor, efter respektive fem, tio och femton år;

dels fyra kvinnliga biträden av andra graden (räknebiträden) med
avlöning för en var av dem av 2,000 kronor, därav 1,300 kronor lön,
500 kronor tjänstgöringspenningar och 200 kronor ortstillägg, vartill
må kunna komma tre ålderstillägg, vartdera å 200 kronor, efter respek -

35

Kungl. Maj.ts proposition Nr 209.

tive fem, tio och femton år, skolande av varje ålderstillägg 100 kronor
tillhöra lön och 100 kronor tjänstgöringspenningar;
ävensom att riksdagen må förklara:

att berörda ålderstillägg skola utgå av det under sjunde huvudtiteln
uppförda förslagsanslag till ålderstillägg;

att ovannämnda nya revisorer ävensom blivande innehavare av redan
befintliga ordinarie revisorstjänster i kammarrätten, som varda lediga
i följd av nuvarande innehavares avgång, skola icke blott vara
underkastade de för kammarrättens ordinarie befattningshavare nu gällande
villkor och bestämmelser för åtnjutande av i stat uppförda avlöningsförmåner
utan även vara skyldiga att, när helst så av Kungl. Maj:t
prövas lämpligt, låta sig förflyttas till annan befattning inom den centrala
förvaltningen;

att för de nya kvinnliga biträdena skola lända till efterrättelse de
föreskrifter, som äro eller kunna varda utfärdade angående allmänna
villkor och bestämmelser att gälla för de å vissa domstolars, ämbetsverks
och myndigheters stater uppförda bidrädesbefattningar;

samt att det å kammarrättens ordinarie stat uppförda anslaget
till vikariatsersättning, arvoden åt extra biträden, flitpenningar och tillfällig
renskrivningskostnad, nu 24,000 kronor, må från och med år 1920
höjas med 1,800 kronor till 25,800 kronor.

Med avseende å kammarättens framställning i övriga delar har
kommittén hemställt, att densamma icke må för närvarande föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Kommittén uttalar till sist, att för den händelse den slutliga utredningen
angående revisionens framtida organisation skulle leda till
det resultat, att densamma ansåges böra bibehållas inom kammarrätten,
bortfölle naturligen de hinder för bifall till kammarrättens framställning
om de nuvarande förste revisorsbefattningarnas ombildning till ordinarie
tjänster samt förändringar i de nuvarande revisionskommissariernas
avlöning och tjänstetitel, som av kommittén i det föregående åberopats;
och kommittén har därför ansett sig böra giva en antydan om till vilka
åtgärder framställningen i berörda hänseende under nämnda förutsättning
synts kommittén böra föranleda.

Genom 1917 års riksdags beslut om beviljande på extra stat av
arvode för eu tredje förste revisor vore revisionsavdelningens uppdelning
på tre kontor redan genomförd, och någon minskning i kontorens och

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

kontorsförmansbefattningarnas antal tordo icke kunna ifrågakomma. Mot
kammarrättens hemställan om befattningarnas uppförande å ordinarie stat
syntes, därest befattningarna korame att bibehållas i kammarrätten, icke
heller kunna göras någon befogad erinran.

\ad åter angår I den föreslagna avlöningen, har kommittén icke
funnit tillräckliga skäl vara anförda, på grund varav för dessa befattningar
skulle tillskapas en ny avlöningstyp, utan synes för dem böra
bestämmas samma avlöning, som i allmänhet gäller för tjänstemän i
andra lönegraden, dit kammarrättens revision skommissarier före år 1909
vore hänförda och till vilken lönegrad revisionskommissarierna i arméförvaltningen
höra. Mot förslaget att dessa tjänstemän skulle benämnas
revisionskommissarier har kommittén icke funnit sig böra göra någon
erinran.

Då emellertid med de föreslagna nya revisionskommissariernas placerande
i andra lönegraden begynnelseavlöningen för dem skalle komma
att understiga slutavlöningen för revisor i kammarrätten, torde särskild
bestämmelse erfordras därom, att, därest till revisionskommissarie befordras
revisor, vilken intjänat tredje ålders tillägget, honom må omedelbart
tillgodoföras ett ålderstillägg å revisionskommissarietjänsten. Härjämte
torde erfordras bestämmelser i fråga om rätt för förste revisor,
som] befordras till revisionskommissarie, att — till förekommande av minskning
i avlöning — räkna sig för erhållande av ålderstillägg tillgodo
tjänstetid såsom förste revisor, eventuellt komma i åtnjutande av personligt
lönetillägg.

Skulle revisionsavdelningen komma att för framtiden bibehållas
inom kammarrätten, lärer någon väsentligare förändring i de nuvarande
revisionskommissariernas åligganden icke heller vara att motse. Av
kammarrätten har gjorts gällande, att de med avseende å arten av dessa
åligganden bort redan å den år 1908 beslutade nya staten för ämbefsverketjfuppföras
med avlöning i tredje lönegraden, och det har nu för
dem påyrkats sådan avlöning. Kommittén har ansett sig icke böra
göra någon erinran däremot; kommittén har därvid nogsamt beaktat, å
eDa sidan, att dessa ledamöters åligganden falla inom allenast en begränsad
deb av kammarrättens ämbetsverksamhet, men, å andra sidan,
av vilken betydelse det måste vara för kammarrätten att på dessa ledamotsplatser
hava personer, som besitta ingående kännedom om den
mängd understundom rätt invecklade författningar och andra föreskrifter,
som reglera förvaltningen inom statslivets många olika områden
och som det gäller att taga hänsyn till vid avdömande av anmärknings -

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

mål. Med avseende å spörsmålet om ifrågavarande ledamöters blivande
tjänstetitel torde något yttrande av kommittén icke vara erforderligt.

Därest vid blivande prövning av frågan om revisionens utbrytande
från kammarrätten eller kvarblivande inom ämbetsverket skulle
befinnas, att före frågans avgörande vidlyftigare utredningsarbeten i de
ovan omförmälda avseenden, som av chefen för finansdepartementet x
1916 års statsverksproposition berördes, eller av annat slag skulle vara
erforderliga, anser kommittén förslagen om ombildning av de nuvarande
förste revisors- och revisionskommissarietjänsterna höra, utan avvaktan
å dessa utredningsarbetens avslutande, företagas till prövning och
avgörande på sätt ske skolat, därest det blivit bestämt, att levisionsavdelningen
skulle bibehållas inom kammarrätten.

Till vad av löneregleringskommittén anförts är från min sida föga *»**•£«
att tillägga. Frågan om ett riksrevisionsverk kommer icke att föreläggas
innevarande års riksdag. Emellertid synes mig icke vara med
billighet och rättvisa förenligt att med hänsyn härtill fortfarande undanskjuta
frågan om uppförande å ordinarie stat av vissa nya tjänster å
kammarrättens revisionsavdelning. Därest de begärda tjänsternas uppförande
å ordinarie stat låter sig genomföra utan föregripande av den
svävande frågan rörande inrättande av ett riksrevisionsverk, bör detefter
min mening snarast ske. Av vad som nu framhållits från löneregleringskommitténs
sida har jag blivit övertygad om, att det föreslagna
inrättandet av ordinarie tjänster kan ske i den utsträckning löneregleringskommittén
föreslagit. Utöver denna ram anser jag mig icke
böra gå, och kan jag alltså icke förorda bifall till vad kammarrätten
i övrigt föreslagit. Jag torde här fa omnämna, att i en till mig ingiven
skrift revisionskommissarierna och förste revisorerna i kammarrätten
ytterligare framhållit vissa skäl för bifall till kammarrättens förslag
även i den del, som efter min mening’nu torde böra undanskjutas.

. Beträffande löneregleringskommitténs förslag har jag sålunda ingen
erinran att framställa.

I händelse av bifall till vad av mig i överensstämmelse med
kommitténs hemställan föreslagits, kommer det i riksstaten upptagna ordinarie
''"anslaget till kammarrätten, nu utgörande 284,300 kronor och i statsverkspropositionen
upptaget till ett med 5,200 krofior förhöjt belopp,
att få höjas med ytterligare 36,800 kronor till 326,300 kronor.

Mot denna'' ökning svarar emellertid en minskning av de i årets
statsverksproposition äskade anslagen å extra stat med avlöning åt
sex extra revisorer 23,400 kronor och åt fyra extra räknebiträden 7,800

38

Kungl. Maj.ts proposition Nr 2 09.

kronor ävensom med ett belopp av 1,400 kronor, motsvarande de till
semestervikariat för ifrågavarande befattningshavare beräknade medel,
eller med sammanlagt 32,600 kronor.

Under åberopande av vad nu anförts får jag alltså hemställa,
att Kungl. Maj:t må föreslå riksdagen, att

1) ej mindre å kammarrättens ordinarie stat uppföra från och med
år 1920 ytterligare

dels sex revisorer med avlöning för envar av dem av 4,500 kronor,
därav 2,600 kronor lön, 1,600 kronor tjänstgöringspenningar och 300
kronor ortstillägg, vartill må kunna komma tre ålderstillägg å lönen,
vartdera å 500 kronor, efter respektive fem, tio och femton år;

dels fyra kvinnliga biträden av andra graden (räknebiträden) med
avlöning för en var av dem av 2,000 kronor, därav 1,300 kronor lön,
500 kronor tjänstgöringspenningar och 200 kronor ortstillägg, vartill
må kunna komma tre ålderstillägg, vartdera å 200 kronor, efter respektive
fem, tio och femton år, skolande av varje ålderstillägg 100 kronor
tillhöra lön och 100 kronor tjänstgöringspenningar;

än även upptaga det å kammarrättens ordinäre stat uppförda anslaget
till vikariatsersättning, arvoden åt extra biträden, flitpenningar och tillfällig
renskrivningskostnad, nu 24,000 kronor, från och med år 1920
till ett med 1,800 kronor lörhöjt belopp, eller till 25,800 kronor; samt
höja det ordinarie anslaget till kammarrätten

nu.............................. kronor 284,300

med.......................... » 42,000

till.............................. » 326,300;

ävensom förklara:

att ovan berörda ålderstillägg skola utgå av det under sjunde
huvudtiteln uppförda förslagsanslag till ålderstillägg;

att blivande innehavare av såväl ovannämnda som redan befintliga
ordinarie revisorstjänster i kammarrätten skola icke blott vara
underkastade de för kammarrättens ordinarie befattningshavare nu gällande
villkor och bestämmelser för åtnjutande av i stat uppförda avlöningsförmåner
utan även vara skyldiga att, när helst så av Kungl. Maj:t
prövas lämpligt, låta sig förflyttas till annan befattning inom den centrala
förvaltningen;

att för de nya kvinnliga biträdena skola lända till efterrättelse de
föreskrifter, som äro eller kunna varda utfärdade angående allmänna
villkor och bestämmelser att gälla för de å vissa domstolars, ämbetsverks
och myndigheters stater uppförda biträdesbefattningar;

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

2) upptaga det i statsverkspropositionen under sjunde huvudtiteln,
punkten 16, till förstärkning av kammarrätten med fem adjungerade
ledamöter m. m. å extra stat för år 1920 äskade förslagsanslag till, i
stället för i statsverkspropositionen begärda högst 111,526 kronor, ett
belopp av högst 78,926 kronor.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan biföll Hans Maj:t Konungen; och skulle
till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse,
bilagan litt. . . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Lidholm.