Kung!. Maj:ts Proposition Nr 153.
1
Nr 153.
Kungi. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
epidemilag; given Stockholms slott den 21 februari 1919.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till epidemilag.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
Axel Schotte.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 132 käft. (Nr 153.)
675 19 1
2
Kung!. Maj:Is Proposition Nr 158.
Förslag
till
Epidemilag.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Utbryter smittsam sjukdom inom hälsovårdsområde eller är anledning
befara, att sådan sjukdom där skall uppstå, åligger det hälsovårdsnämnden
att skyndsamt vidtaga erforderliga åtgärder till sjukdomens
förebyggande eller förhindrande av dess utbredning.
2 §•
1 inom. Har inom ett hushåll inträffat sjukdomsfall, som giver anledning
antaga, att pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber, paratyfus,
scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber
eller rödsot föreligger, åligger det hushållsföreståndaren att, såvida han
ej tillkallat läkare, ofördröjligen anmäla sjukdomsfallet hos vederbörande
tjänsteläkare eller ock därom underrätta i stad hälsovårdsnämnden och
på landet hälsovårdsnämndens ordförande eller någon av hälsovårdsnämndens
ledamöter eller landsfiskalen i orten eller pastor i församlingen.
1 anmälan eller underrättelse, som i detta moment sägs, skall uppgift
lämnas om den insjuknades namn, ålder och bostad, sjukdomstecknen
samt, såvitt möjligt är, tiden för insjuknandet.
2 inom. Har underrättelse, som i 1 mom. omförmäles, inkommit
till hälsovårdsnämnd i stad, skall nämnden skyndsamt föranstalta om
8
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
tillkallande av läkare. Kostnaden för sålunda tillkallad läkares besök
skall gäldas av staden.
På'' landet åligger det ordförande och ledamot i hälsovårdsnämnd,
landsfiskal och pastor, då underrättelse, som i 1 mom. sägs, till dem
ingått eller till deras kännedom kommit, att flera personer i samma hus
eller på samma plats hastigt insjuknat eller avlidit eller att sjukdomsfall
eljest inträffat, som giver anledning antaga, att någon av de i 1 mom.
angivna sjukdomar är för handen, att, såvida läkare ej redan tillkallats,
ofördröjligen anmäla förhållandet för vederbörande tjänsteläkare eller för
länsstyrelsen.
3 mom. Läkare, som hos någon, vilken han undersöker eller behandlar,
iakttager sådan sjukdom, som i 1 mom. sägs, är pliktig att,
där sjukdomen veterligen icke förut blivit av annan läkare iakttagen,
ofördröjligen till hälsovårdsnämnden i orten göra skriftlig anmälan om
sjukdomsfallet. Sådan anmälan skall innehålla uppgift om sjukdomens
art, den insjuknades namn, ålder och bostad, dagen för insjuknandet,
vad om sjukdomens orsak kunnat utrönas samt de åtgärder, som blivit
vidtagna. Formulär till anmälan, som i detta moment avses, fastställes
av medicinalstyrelsen.
4 mom. Har provinsialläkare eller extra provinsialläkare mottagit
anmälan, som i 1 eller 2 mom. sägs, eller har han annorledes erhållit
kännedom om, att sjukdom, som i 1 mom. omförmäles, utbrutit eller
antages hava utbrutit inom hans distrikt, skall han, där så prövas
vara av behovet påkallat samt annan läkare ej redan med anledning av
sjukdomens utbrott besökt platsen och meddelat nödiga föreskrifter, på
tjänstens vägnar aitresa. Inträffar ytterligare fall av samma sjukdom
och finner vederbörande tjänsteläkare förnyat besök på platsen vara av
nöden för åstadkommande av betryggande åtgärder mot sjukdomens
spridning, skall han .ånyo företaga dylik resa.
,r) mom. Finner länsstyrelse efter anmälan eller eljest sådan sjukdom,
som i 1 mom. sägs, antagligen vara för handen och har läkare
ej redan besökt platsen, åligger det länsstyrelsen att förordna vederbörande
tjänsteläkare eller, där denne är förhindrad, annan läkare att,
så fort ske kan, ditresa för att meddela föreskrift om den eller de sjukas
vård samt anvisning på de åtgärder, som böra vidtagas till förekommande
av sjukdomens utbredning.
Har länsstyrelse förordnat annan än tjänsteläkare att företaga dylik
resa, åligger det den förordnade läkaren att ställa sig till efterrättelse
de i gällande lakannstriiktion för tjänsteläkare givna föreskrifter angående
avgivande av rapport över resan.
4
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
För resa, som i enlighet med bestämmelserna i detta moment företagits
av annan än tjänsteläkare, utgår av statsmedel ersättning efter
den klass i gällande resereglemente, som är för provinsialläkare bestämd.
6 mom. Har inom ett hushåll inträffat sjukdomsfall, som giver
anledning antaga, att spetälska föreligger, åligger det hushållsföreståndaren
att därom göra anmälan till hälsovårdsnämnden. Läkare, som
iakttagit dylikt sjukdomsfall, är ock pliktig att göra sådan anmälan, som
nu är sagd.
Har anmälan, varom här är fråga, inkommit till hälsovårdsnämnd,
skall nämnden skriftligen därom underrätta vederbörande föreståndare
för spetälskesjukvården, där sådan finnes förordnad, och i annat fall
länsstyrelsen. Har dylik underrättelse inkommit till länsstyrelse, har
länsstyrelsen att antingen förordna läkare att besöka orten för meddelande
av erforderliga råd och anvisningar eller hos medicinalstyrelsen
begära anställande av undersökning genom någon för sådant uppdrag
särskilt lämplig läkare.
3 §.
1 mom. Har någon av läkare förklarats behäftad med sådan sjukdom,
som i 2 § 1 mom. omförmäles, skall hälsovårdsnämnden tillse, att
den sjuke ofördröjligen erhåller vård å för ändamålet avsedd sjukvårdsinrättning,
såvida icke nödig vård på enskild bekostnad beredes honom
och de därvid mot smittas spridning vidtagna åtgärder äro av beskaffenhet
att kunna av nämnden godkännas, eller ock med läkares intyg
styrkes, att den sjuke icke utan fara för livet kan förflyttas.
2 mom. Vad i 1 mom. är stadgat äger jämväl tillämpning, då någon
misstänkes vara behäftad med sjukdom, som i 2 § 1 mom. sägs, och
läkare finner hans intagande på sjukvårdsinrättning vara av behovet
påkallat.
3 moiji. Hälsovårdsnämnd äger att låta underkasta person, vilken utan
att vara sjuk likväl av läkare misstänkes föra smitta av sådan sjukdom,
som i 2 § 1 mom. sägs, den observation och den isolering, som nämnden
i det särskilda fallet kan finna erforderlig.
Förer sådan person smitta under längre tid, utan att sjukdomstecken
yppa sig, och är det ej oundgängligen nödigt att underkasta honom
isolering, . skall hälsovårdsnämnden i stället ålägga honom erforderliga
inskränkningar i fråga om arbete, varmed hau må taga befattning, samt
i övrigt meddela honom föreskrift om vad han har att iakttaga till förekommande
av smittas spridning.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
5
4 §•
1 mom. Har person, som är behäftad med sådan sjukdom, som i
2 § 1 och 6 mom. sägs, blivit avförd till sjukvårdsinrättning eller, om
han åtnjuter enskild vård, flyttats till annan lägenhet, tillfrisknat eller
avlidit, skall hälsovårdsnämnden ombesörja, att den sjukes bostad jämte
hans gång- och sängkläder samt andra av honom brukade persedlar
ävensom vid förflyttning använda åkdon och därmed jämförliga transportmedel
underkastas erforderlig rening från smitta. ■
2 mom. Då person, vilken åtnjuter enskild vård för sjukdom, som
i 2 § 1 och 6 mom. sägs, flyttats till annan lägenhet, tillfrisknat eller
avlidit, skall den läkare, som behandlat den sjuke, så snart han om förhållandet
fått kännedom göra anmälan till hälsovårdsnämnden i och för
nödig smittrening.
5 §•
1 mom. Den i 4 § föreskrivna smittrening skall verkställas med
ledning av de anvisningar, som medicinalstyrelsen utfärdar, samt bekostas
av vederbörande hälsovårdsområde. Där så anses nödigt, äger
hälsovårdsnämnd låta, mot utgivande av skälig ersättning, förstöra gångoch
sängkläder samt andra föremål, vilka kunna befaras överföra smitta.
2 mom. Ej må någon genom bortförande eller på annat sätt undandraga
föremål från sådan åtgärd, som i 1 mom. sägs.
6 §.
Har i en bostadslägenhet förekommit fall av någon av de i 2 §
1 mom. omförmälda sjukdomar, äger hälsovårdsnämnden, där så prövas
nödigt och annan tjänlig bostad kan av nämnden kostnadsfritt tillhandahållas,
att för viss tid förbjuda begagnandet av den bostadslägenhet,
där sjukdomsfallet förekommit.
7 §•
I lägenhet, där fall inträffat av sådan sjukdom, som i 2 § 1 mom.
sägs, må ej någon inflytta eller samling av människor anordnas, förrän
erforderlig smittrening verkställts.
6
Kling!. Maj:ts Proposition Nr 153.
8 §•
Då person angripits av sjukdom, som misstankes vara någon av
de i 2 § 1 mom. omförmälda, är vederbörande tjänsteläkare berättigad
att erhålla tillträde till den sjuke samt att på den sjuke och på personer
i hans omgivning göra de undersökningar han för sjukdomens
bestämmande prövar nödiga.
klar person avlidit i sjukdom, som misstankes vara någon av de i
2 § 1 inom. avsedda, må vederbörande tjänsteläkare ej förvägras tillträde
till liket. Finner tjänsteläkareu för fastställande av sjukdomens
beskaffenhet liköppning nödig och medgives ej sådan, har läkaren att
anmäla förhållandet hos länsstyrelsen, som äger i ärendet förordna.
9 §.
Har tall av sjukdom, som i 2 § 1 mom. avses, inträffat inom hälsovårdsområde,
skall, om hälsovårdsnämnden så påfordrar, å näst inträffande
sön- eller helgdag från predikstolen kungöras att sådan sjukdom utbrutit
samt därjämte lämnas uppgift om platsen för sjukdomsfallet
ävensom kort anvisning om nödiga försiktighetsmått.
10 §.
1 mom. Hälsovårdsnämnden må kunna förbjuda envar, som befaras
överföra smittsam sjukdom, att besöka läroverk, skola, konfirmationsundervisning
eller offentlig tillställning inom hälsovårdsområdet.
2 mom. Då smittsam sjukdom utbrutit och hälsovårdsnämnden
anser behovet påkalla, att undervisningen i läroverk eller skola för längre
eller kortare tid inställes, skall nämnden därom göra hemställan hos
vederbörande skolstyrelse, rektor eller föreståndare.
11 §•
Under det smittsam sjukdom är gängse, har hälsovårdsnämnden att
söka förekomma onödiga folksamlingar, vilka kunna bidraga till sjukdomens
utbredning, varjämte det åligger vederbörande länsstyrelse att,
där så prövas nödigt, sörja för att dylika folksamlingar bliva förbjudna
ävensom att ändring av ort eller tid äger rum i fråga om tingssammanträde,
uppbördsstämma, marknad, auktion, samling av trupp och dylikt.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
i
12 §.
År hälsovårdsområde hemsökt av svårare eller mera utbredd smittsam
sjukdom, skall hälsovårdsnämnden tid efter annan till vederbörande länsstyrelse
lämna uppgifter om sjukdomens fortgång och om vad i övrigt
beträffande sjukdomen kan vara förtjänt av uppmärksamhet samt om
de åtgärder nämnden vidtagit.
Yppas ovanlig dödlighet bland råttor, särskilt i hamnstäder eller
på hamnplatser, skall, med hänsyn till fara för pestsmitta, uppgift om
förhållandet skyndsamt lämnas på sätt nu stadgats.
13 §.
Då till länsstyrelses kunskap kommer, att svårare smittsam sjukdom
hotar eller redan yppats inom länet eller att annan smittsam sjukdom
vunnit stor utbredning, har länsstyrelsen att genast vidtaga de åtgärder
och meddela de föreskrifter till sjukdomens förekommande eller hämmande,
som kunna på länsstyrelsen ankomma.
Det åligger ock länsstyrelsen att, då pest, kolera, smittkoppor eller
fläckfeber yppar sig inom länet eller annan smittsam sjukdom uppträder
synnerligen elakartat eller vunnit större utbredning, till chefen för civildepartementet
och till medicinalstyrelsen ofördröjligen göra anmälan
därom samt meddela underrättelser om sjukdomens fortgång och om
de åtgärder, som i anledning därav blivit vidtagna.
Sådan anmälan skall ock göras, då till länsstyrelse inkommit uppgift,
som i 12 § andra stycket sägs.
14 §.
För att förhindra införande i riket av de sjukdomar, som i 2 § 1
mom. omförmälas, skola de i denna lag meddelade föreskrifter gälla i
tillämpliga delar.
Om de åtgärder, som utöver vad denna lag stadgar kunna finnas
erforderliga för att förhindra smittsamma sjukdomars införande i riket,
förordnar Konungen.
15 §.
Hälsovårdsnämnderna i hamnstäder och sådana hälsovårdsområden
på landet, där hamnplatser finnas, skola vaka över att personer, som
8
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
visa symtom av pest eller kolera, icke tagas ombord å fartyg, ävensom
att handelsvaror och andra föremål, som kunna anses medföra smitta
av sådan sjukdom, ej utföras. Därjämte skall hälsovårdsnämnd sörja
för att, då pest är gängse, råttor hindras att komma ombord å fartyg.
Då kolera förekommer, skall hälsovårdsnämnd tillse, att dricksvatten,
som tages ombord å fartyg, är ur sanitär synpunkt tillfredsställande.
16 §.
För ordnande av allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar
skall varje landstingsområde utgöra ett epidemidistrikt.
Stad, som icke deltager i landsting, utgör eget epidemidistrikt.
Konungen äger för särskilt fall medgiva, att stad, som deltager i
landsting, må utgöra eget epidemidistrikt. Stad, som på grund av sålunda
lämnat medgivande utgör eget epidemidistrikt, är befriad från
bidrag till den av landstinget anordnade allmänna sjukvården vid smittsamma
sjukdomar inom det landstingsområde staden tillhör.
Iiandhavandet av epidemidistriktets angelägenheter tillkommer i
stad, som utgör eget epidemidistrikt, stadsfullmäktige, samt å annan ort
landstinget.
18 §.
Varje epidemidistrikt skall äga tillgång till erforderligt antal platser
å sjukhus, avsedda för personer, som äro behäftade med någon av de
i 2 § 1 mom. uppräknade sjukdomar. Sådana epidemisjukhus skola
vara ändamålsenligt förlagda och anordnade samt försedda med nödig
utrustning, och skall vid dem anställas läkare samt den övriga personal,
som av behovet påkallas.
Den vid epidemisjukhus anställda sjukvårdspersonalen skall vara så
talrik och hava sin tjänstgöring så ordnad, att nödig vila och ledighet
beredes densamma.
De till epidemisjukhus uppgjorda ritningar må underställas medicinalstyrelsens
prövning.
Varje epidemidistrikt skall därjämte vara försett med erforderlig
utrustning för sådana tillfälliga sjukvårdslokaler, vilkas inrättande kan
nödvändiggöras av särskilda omständigheter.
9
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
För att på landsbygden bereda vård åt sådana med smittsam sjukdom
behäftade personer, som äro intagna å tillfällig sjukvårdslokal eller
för vilka plats å sjukhus eller å dylik lokal ej kunnat beredas, skall
varje epidemidistrikt, som omfattar landsbygd, äga tillgång till nödigt
antal sjuksköterskor.
19 §.
Förvaltningen av epidemisjukhus tillkommer i stad, som utgör eget
epidemidistrikt, hälsovårdsnämnden, och å annan ort en för epidemidistriktet
tillsatt epideminämnd.
Sådan epideminämnd skall bestå av förste provinsialläkaren i länet
som självskriven ledamot samt sex inom epidemidistriktet bosatta personer,
vilka väljas av landstinget för en tid av fyra kalenderår. För de
valda ledamöterna utser landstinget för samma tid lika antal suppleanter.
20 §.
Epideminämnd skall verka för att sjukvården inom epidemi distriktet
är så ordnad, att den, då sjukdom, som i 2 § 1 mom. sägs, utbryter
och så länge den varar, må fullt motsvara behovet.
För sådant ändamål har nämnden att uppgöra en plan över sjukvårdens
ordnande, för den händelse de lör distriktet tillgängliga platserna
å epidemisjukhus skulle visa sig otillräckliga. Denna plan skall upptaga
de lägenheter, över vilka nämnden vid förefallande behov kan förfoga
för inrättandet av tillfälliga sjukvårdslokaler, ävensom den personal
och utrustning, som för dessa finnas att tillgå. Planen skall omedelbart
kunna bringas till verkställighet, i den man omständigheterna det påkalla.
_ .
Vad i denna paragraf är stadgat om epideminämnd skall i stad,
som utgör eget epidemidistrikt, gälla för hälsovårdsnämnden.
21 §.
Instruktion för epideminämnden fastställes av landstinget.
Epideminämnd har att hos landstinget göra framställning om medel,
som erfordras för den verksamhet, vilken enligt denna lag aligger nämnden.
I fråga om förvaltningen och redovisningen av dessa medel länder till
efterrättelse vad i förordningen om landsting är stadgat.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. I sand. 132 käft. (Nr 153.) 575 n» 1
10
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
22 §.
Hälsovårdsnämnder och epideminämnder skola årligen avgiva berättelser
över de åtgärder, som av dem blivit i enlighet med bestämmelserna
i denna lag vidtagna.
Närmare föreskrifter angående dessa berättelser utfärdas av medicinalstyrelsen.
23 §.
Person, som inom epidemidistriktet insjuknat i sådan sjukdom, som
i 2 § 1 mom. sägs, åtnjuter kostnadsfritt vård och underhåll i allmänt
rum å epidemisjukhus och å sådan tillfällig sjukvårdslokal, som i 18 §
omförmäles.
Den, som jämlikt 3 § 2 eller 3 mom. intagits å epidemisjukhus
eller å^ tillfällig sjukvårdslokal, är berättigad att kostnadsfritt åtnjuta
underhåll i allmänt rum å sjukvårdsinrättningen under den tid han är
intagen därstädes.
Kostnaden för vård och underhåll, som i denna paragraf avses,
gäldas av epidemidistriktet.
24 §.
Konungen äger förordna, att vad i denna lag är stadgat angående
sådan sjukdom, som i 2 § 1 mom. omförmäles, skall äga tillämpning
jämväl å annan smittsam sjukdom.
25 §.
Har annan smittsam sjukdom än de i 2 § 1 mom. omförmälda
vunnit större utbredning på en ort eller uppträder den i mera elakartad
form, äger vederbörande länsstyrelse, efter förste provinsialläkarens hörande,
förordna, att vad i denna lag är stadgat angående dessa senare
sjukdomar jämväl skall, i de delar, som prövas nödigt, vinna tillämpning
beträffande den förra.
Sådant förordnande, vilket kan avse länet i dess helhet eller del
därav, må endast meddelas för viss tid. Har dylikt förordnande meddelats,
skall länsstyrelsen ofördröjligen därom underrätta medicinalstyrelsen.
11
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 153.
26 §.
1 mom. Högsta tillsynen över allmänna sjukvården vid smittsamma
sjukdomar ävensom över åtgärder till förekommande av sådana sjukdomars
utbredning tillkommer medicinalstyrelsen. Epidemisjukhus står
under överinseende av medicinalstyrelsen i allt vad som rörer sjukvården
och den vid sjukhuset anställda sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.
2 mom. Länsstyrelserna skola, var inom sitt län, vaka däröver,
att städer och landsting ävensom hälsovårdsnämnder och epideminämnder
samt vederbörande läkare fullgöra sina åligganden enligt denna lag, för
vilket ändamål länsstyrelse äger att, där sådant finnes vara av nöden,
förelägga lämpliga viten.
27 §.
Det åligger polismyndigheter och kronobetjäning ävensom tull-, lotsoch
hamnpersonal att biträda vederbörande hälsovårdsnämnd vid tillsynen
över iakttagandet av vad i denna lag är stadgat ävensom av de
särskilda föreskrifter, som jämlikt denna lag av nämnden meddelas.
28 §.
Underlåter hushålls föreståndare att fullgöra vad honom enligt 2 §
1 mom. åligger eller tredskas någon att hörsamma hälsovårdsnämnds
beslut jämlikt 3 § angående någons intagande å sjukvårdsinrättning
eller isolering eller ställande under observation eller bryter någon mot
föreskriften i 5 § 2 mom. eller mot bestämmelserna i 7 §, _ straffes med
böter från och med fem till och med ettusen kronor, där ej å förseelsen
strängare straff är i allmänna strafflagen utsatt.
Lag samma vare om läkare försummar att iakttaga vad honom
enligt 2 § 3 eller 6 mom. eller 4 § 2 mom. åligger.
29 §.
Då straff enligt denna lag ej finnes stadgat såsom påföljd för underlåtenhet
att ställa sig någon av hälsovårdsnämnd meddelad föreskrift till
efterrättelse, äger nämnden att genom föreläggande av vite göra sig
hörsammad.
30 §.
Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, som
i denna lag är belagd med bötespaföljd, fortsätter eller förnyai samma
12
Kungi. Maj.ts Proposition Nr 153.
förseelse, skall, när han därtill bliver lagligen förvunnen, för varje
gång åtal emot honom ägt rum dömas till de böter, som för sådan förseelse
äro bestämda.
31 §.
1 mom. Förseelse mot denna lag eller de i enlighet med densamma
givna föreskrifter skall åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan icke finnes, vid
allmän domstol.
2 mom. Förseelse, som i 1 mom. sägs, åtalas av allmän åklagare.
Hälsovårdsnämnd äger ock att för särskilt fall förordna åklagare.
32 §.
Mot de föreskrifter och åtgärder, vilka det enligt denna lag tillkommer
hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse att meddela eller vidtaga,
äger den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen inskränkt,
att anföra besvär, över hälsovårdsnämnds beslut hos länsstyrelsen inom
trettio dagar efter delfåendet och över länsstyrelses beslut inom den tid,
som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut
är bestämd.
Hälsovårdsnämnds beslut jämlikt 3 §, 4 § och 10 § 1 mom. går
utan hinder av klagan genast i verkställighet. I andra fall länder utan
hinder av klagan beslut till efterrättelse endast försåvitt hälsovårdsnämnden
eller länsstyrelsen prövar nödigt därom förordna.
33 §.
Böter och viten, som ådömas på grund av denna lag eller de i
enlighet med densamma meddelade föreskrifter, tillfalla kommunen.
Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller vite, skall förvandling
ske enligt allmänna strafflagen.
34 §.
Angående lungsot och könssjukdomar gäller vad därom särskilt är
stadgat.
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 153.
13
35 §.
Genom denna lag upphävas:
Kap. 4 i hälsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874;
kungl. förordningen den 19 mars 1875 angående åtgärder mot införande
och utbredning av smittosamma sjukdomar bland rikets invånare;
kungl. kungörelsen den 14 juli 1893 angående vissa åtgärder till
förekommande av kolerans utbredning bland rikets invånare; samt
kung], brevet den 10 juli 1894 angående vissa lättnader för kommunerna
vid anordnandet av sjukstuga för kolerasjuke.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920; dock att med avseende
på epidemidistrikt, som innefattar landsbygd, bestämmelserna i
18 § första och fjärde styckena icke skola äga tillämplighet förr än fem
år förflutit från det lagen trätt i kraft.
Den skyldighet, som enligt 3 § 1 och 2 mom. åligger hälsovårdsnämnd,
skall beträffande hälsovårdsnämnd på landet icke inträda förr
än fem år förflutit från det lagen trätt i kraft, i annat fall, än då tillgång
till plats finnes å sådan sjukvårdsinrättning, som i 3 § 1 mom.
omförmäles.
Ledamöter och suppleanter i epideminämnd skola av vederbörande
landsting utses vid lagtima landstingssammanträde år 1919.
14
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
Utdrag av protokollet över civilärende/?., hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21
februari 1919.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Thorsson.
Chefen för civildepartementet statsrådet Schotte anförde:
Vid min redogörelse för det inom civildepartementet utarbetade förslag
till hälsovårdsstadga, över vilket Kungl. Maj:t förut denna dag besluta
inhämta riksdagens yttrande, hade jag tillfälle omnämna, att i
samband med ifrågavarande stadgeförslag inom departementet utarbetats
ett förslag till epidemilag, avsett att genom särskild proposition föreläggas
riksdagen till antagande. Detta lagförslag grundar sig, i likhet
med det nämnda förslaget till hälsovårdsstadga, på det betänkande med
förslag till hälsovårdsstadga för riket och epidemistadga, som på sin
tid avgavs av den av Kungl. Maj:t den 11 september 1909 tillsatta kommitté.
Beträffande lagförslagets förhistoria och de omständigheter, som
stå i samband med dess tillkomst, torde jag få hänvisa till vad jag i
15
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
inledningen till min förenämnda redogörelse för förslaget till hälsovårdsstadga
i förevarande avseende anfört. Jag torde därför nu kunna direkt
övergå till att redogöra för det huvudsakliga innehållet av lagförslaget
ifråga och gör därvid början med att lämna en översikt över den föreslagna
lagens uppställning, som väsentligt avviker från uppställningen
av den utav kommittén föreslagna epidemistadgan.
Samhällets ingripande till motverkande av smittsamma sjukdomar
inriktar sig dels på åtgärder till förekommande av sådana sjukdomars utbredning,
dels ock på åtgärder för att bereda sjukvård åt dem, som insjuknat
i dylika sjukdomar. Det föreliggande lagförslaget innefattar bestämmelser
angående båda dessa grupper av åtgärder. Åtgärderna till förekommande
av smittsamma sjukdomars utbredning behandlas i den del,
av lagförslaget, som omfattar dess 1—15 §§, under det att åtgärderna
för beredande av sjukvård avhandlas i 16—23 §§. De därpå följande
24 och 25 §§ innehålla bestämmelser, som äro avsedda att under särskilda
förhållanden möjliggöra en utsträckning av den föreslagna lagens
räckvidd. De återstående 26—35 §§ innehålla allmänna föreskrifter rörande
lagens tillämpning, straffbestämmelser m. m.
Lagförslagets bestämmelser angående åtgärder till förekommande av
smittsamma sjukdomars utbredning sönderfalla i sin ordning i två avdelningar,
nämligen dels bestämmelserna i 1—13 §§, vilka avse förhindrande
av smittsamma sjukdomars utbredning inom riket, dels föreskrifterna i 14
§, som behandla åtgärderna mot införande i riket av sådana sjukdomar,
i den mån dylika åtgärder ansetts böra regleras genom nu förevarande
lag. Av de paragrafer, som röra förhindrandet av smittsamma sjukdomars
utbredning inom riket, hänföra sig 2—9 §§ endast till vissa, i 2
§ särskilt uppräknade sjukdomar, medan 10—13 §§ även avse andra
smittsamma sjukdomar, på vilka den föreslagna lagen äger tillämpning.
Angående lagens räckvidd är att märka, att densamma äger eller
kan givas tillämplighet å alla smittsamma sjukdomar, med undantag av
lungsot och könssjukdomar. Beträffande lungsot gälla bestämmelserna i
lagen den 4 september 1914 angående vissa åtgärder mot utbredning
av lungsot. Ingripandet mot könssjukdomar är reglerat genom lagen
den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
En erinran om denna begränsning i lagens tillämplighetsområde gives i
34 § av det föreliggande lagförslaget.
Översikt av
lagens uppställning.
16
Kung!. Maj: Is Proposition Nr 153.
Åtgärder till Enligt gällande författningar tillkommer det i första hand vederd°erav^mitt-
börande hälsovårds- och kommunalnämnder att handhava åtgärderna till
samma sjuk- förekommande av smittsamma sjukdomars utbredning. De grundläggande
inredning, bestämmelserna härom återfinnas i § 32 av hälsovårdsstadgan för riket.
1—16 §§• Jämlikt dessa bestämmelser åligger det hälsovårds- och kommunalnämnd
Förhindrande att, då farsot inom en kommun utbryter, skyndsamt vidtaga erforderliga
samma sjuk- åtgärder för undanröjande av allt, som kan befordra sjukdomen. I padomars
ut- ragrafens andra moment åläggas emellertid nämnderna att i sina åtgärre
nma mom ^ iapttaga c]eri begränsningen, att för en fri samfärdsel inom riket
icke läggas andra hinder än som uttryckligen medgivas i därom gällande
författningar.
Närmare föreskrifter angående hälsovårds- och kommunalnämnds
•skyldigheter i nu förevarande avseende äro meddelade i §§ 21—25 av
kungl. förordningen den 19 mars 1875 angående åtgärder mot införande
och utbredning av smittsamma sjukdomar bland rikets invånare.
riket.
1-13 §§.
Hälsovårdsnämnds
allmänna
uppgift.
Enligt kommitténs förslag till epidemistadga skulle i fråga om åtgärder
till förekommande av smittsamma sjukdomars utbredning varje
stad utgöra ett distrikt. Den till landstingsområde hörande landsbygden
skulle i nämnda hänseende bilda ett distrikt. Befattningen med de ifrågavarande
åtgärderna skulle i stad, liksom för närvarande är fallet, tillkomma
hälsovårdsnämnden, men skulle på landsbygden överflyttas till de för
varje läkardistrikt utsedda hälsovårdsnämnder, vilkas inrättande utgör ett
led i kommitténs förslag till n}r hälsovårdsstadga för riket. Hälsovårdsnämnds
allmänna skyldigheter vid utbrottet av smittsam sjukdom avhandlas
i kommitténs förslag till epidemistadga i § 4 mom. 2 och äro där bestämda
på ungefärligen enahanda sätt, som i nu gällande föreskrifter i ämnet.
Departements- I min redogörelse för det inom civildepartementet utarbetade förc
e en'' slaget till hälsovårdsstadga har jag angivit de skäl, som förhindrat mig
att biträda kommitténs förslag till omorganisation av hälsovårdsmyndigheterna
på landsbygden. Enligt det inom departementet utarbetade förslaget
till hälsovårdsstadga skulle varje stad, respektive varje lantkommun,
utgöra ett hälsovårdsområde. Därjämte skulle varje sådant samhälle
på landet, för vilket hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad förklarats
tillämpliga, utgöra eget hälsovårdsområde. För varje hälsovårdsområde
skulle finnas en hälsovårdsnämnd. I hälsovårdsområde på landet
skulle hälsovårdsnämnden, om ej särskild sådan nämnd blivit tillsatt, utgöras
av kommunalnämnden.
Med den ståndpunkt, som det inom civildepartementet utarbetade
förslaget till hälsovårdsstadga i organisatoriskt avseende intager, är det
Kung1. Majds Proposition Nr 153.
IT
en given konsekvens, att jämväl åtgärderna mot smittsamma sjukdomars
utbredning uppdragas åt vederbörande hälsovårdsnämnder, envar inom
sitt hälsovårdsområde. Bestämmelser härom äro meddelade i 1 § av
det föreliggande lagförslaget. Innebörden i dessa bestämmelser är i
huvudsak densamma som i nu gällande stadgan den i ämnet.
En första förutsättning för ett framgångsrikt bekämpande av smittsamma
sjukdomar är, att inträffade fall av sådana sjukdomar så snabbt
och så fullständigt som möjligt bringas till vederbörande sanitära myndigheters
kännedom. För vinnande av detta syfte stadgas i § 33 av
nuvarande hälsovårdsstadga viss anmälningsskyldighet. Denna anmälningsskyldighet
omfattar fall av pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber,
nervfeber, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, rödsot och epidemisk
hjärnhinneinflammation. Anmälningsskyldig är i första hand
varje husfader, i vars hem sjukdom av nu ifrågavarande beskaffenhet
utbrutit. Därjämte åligger anmälningsskyldighet vederbörande kommunalnämndsordförande
och prästerskap, vilka dessutom äga skyldighet att
till tjänsteläkare eller länsstyrelse fortskaffa sjukdomsanmälningar, som
till dem inkommit.
Nu ifrågavarande anmälningsskyldighet avser först och främst att
skaffa vederbörande läkare till platsen för sjukdomsfallet. Härjämte
föreskriva emellertid gällande bestämmelser en anmälningsskyldighet av
mera statistisk art. Föreskrifterna om denna anmälningsskyldighet finnas
i §§ 20 och 24 av kungl. förordningen den 19 mars 1875 angående åtgärder
mot införande och utbredning av smittsamma sjukdomar bland
rikets invånare. Enligt dessa författningsrum åligger det varje läkare,
vare sig han är i tjänst anställd eller icke, att hos hälsovårdsnämnd
eller kommunalnämndsordförande anmäla varje under hans behandling
kommande fall av någon utav de tio sjukdomar, som nyss uppräknats
Kommittén har i sitt förslag upptagit de nu gällande bestämmelserna
om anmälningsskyldighet utan några väsentliga förändringar. De sjukdomar,
beträffande vilka anmälningsskyldighet stadgats, äro i kommittéförslaget
desamma som enligt nu gällande föreskrifter, med tillägg allenast
av den nervfeber närstående sjukdomen paratyfus. I kommittéförslaget
har emellertid den husfader åliggande anmälningsskyldigheten
utsträckts till att gälla »husfader eller annan med honom likställd person,
i vars närmaste omgivning yppats sjukdomsfall)), som giver anledning
antaga, att någon av nu ifrågavarande sjukdomar föreligger. Med uttrycket
»annan med honom likställd person» säger sig kommittén hava
Bihang till riksdagens protokoll 1919. I samt. 132 käft. (Nr 153.) &7» in ,''}
i §•
Anmälnings
skyldighet.
Kommittén
18
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
avsett t. ex. föreståndaren för ett hotell eller pensionat, befälhavaren å
ett fartyg, föreståndaren för en fattiggård eller ett ålderdomshem, etc.
yttranden, r ^ de över kommitteförslaget avgivna yttrandena hava några väsen tiga
eimrmgar mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna om anmälningsskyldighet
icke blivit framställda.
DePchefe^antB av k°mmitten i förevarande hänseende föreslagna staagandena
2 § 1, 2 och ^iava uppfa8''its i 2 § 1, 2 och 3 mom. av det inom civildepartementet
3 mom. utarbetade lagförslaget. Härvid hava emellertid några smärre förändringar
i kommittéförslagets bestämmelser vidtagits. Jag har icke kunnat
undgå att finna det betänkligt, att, på sätt kommittén föreslagit, stadga
anmälningsskyldighet för en kategori av personer, som angives i så
svavande ordalag som det av kommittén använda uttrycket »husfäder eller
annan med honom likställd person». Mina betänkligheter mot en sålunda
formulerad utvidgning av nu gällande anmälningsskyldighet hava
vant så mycket större, som underlåtenhet att fullgöra den ifrågavarande
skyldigheten såväl enligt kommitténs förslag som enligt det inom departementet
utarbetade lagförslaget är belagd med bötesansvar. Med hänsyn
härtill har det synts mig nödvändigt att avstå från en del av den föreslagna
utvidgningen av bestämmelserna ifråga. I mitt föreliggande förslag
är stadgandet så formulerat, att anmälningsskyldigheten ålio-o-er
hushållsföreståndare och avser sjukdomsfall, som inträffat inom hans
hushall. En längre gående anmälningsplikt synes det mig icke rådlig
att föreskriva. &
Härjämte hava kommittéförslag-ets bestämmelser om läkares anmälningsskyldighet
omredigerats därhän, att sagda bestämmelser erhållit
samma avfattning, som stadgandena om läkares anmälningsplikt i 8 och
11 §§ av lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar.
tjänftereL. 1 ^utmng till föreskrifterna om anmälningsskyldighet innehålla
gällande författningar bestämmelser om tjänsteläkares rätt och plikt att
på landet företaga tjänsteresa i anledning av inträffad smittsam sjukdom.
Ifrågavarande bestämmelser, som äro att finna i hälsovårdsstadgan § 33
OC1h01läkapinstruktlOQeQ § 27> innebära i huvudsak, att om provinsialläkare
erhalllt . kännedom om, att pest, kolera, smittkoppor eller fläckfeber inträffat
inom hans distrikt, äger han att på statens bekostnad företaga
resa till platsen utan särskild kallelse eller förordnande. Vid inträffat
eller misstänkt fall av nervfeber, scharlakansfeber, difteri, barnförlamning,
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 153.
19
rödsot eller epidemisk hjärnhinneinflammation skall läkaren på skriftlig
anmodan av vederbörande kommunalnämnds eller hälsovårdsnämnds ordförande
eller av prästerskapet, därest han finner någon av sist om förmälda
sjukdomar antagligen vara för handen, så fort ske kan besöka
orten samt därvid meddela, ■ jämte föreskrifter om den eller de sjukas
vård, anvisning om de åtgärder, vilka böra vidtagas till förekommande
av sjukdomens utbredning. Resa skall även företagas på grund av länsstyrelsens
förordnande. Kostnaden för resa, som företagits på grund av
vederbörlig kallelse eller förordnande, bestrides av statsmedel.
Statsverkets kostnader för nu ifrågavarande resor hava under vart
och ett av åren 1910—1918 utgjort omkring 55,000, 86,000, 93,000,
84,000, 72,000, 109,000, 68,000, 68,000 och 94,000 kronor.
Av innehållet i de anförda bestämmelserna framgår, att på statens
bekostnad endast en resa får företagas till samma ställe, såvida ej länsstyrelsen
förordnat om ytterligare resa. Föreligger annan smittsam sjukdom
än någon av de i det föregående särskilt nämnda, exempelvis influensa,
mässling, kikhosta eller vattenkoppor, bekostas tjänsteläkares
resa i intet fall av staten.
Beträffande tjänsteläkares rätt och plikt att företaga tjänsteresor i
anledning av inträffad smittsam sjukdom hava kommitterade framhållit,
att behovet av en utsträckt rätt till resor i dessa ärenden på mångahanda
sätt gjort sig kännbart, vilket framginge av ett stort antal yttranden i
denna fråga, som kommit kommittén tillhanda. Den i gällande bestämmelser
föreskrivna anmodan eller kallelsen från kommunalnämndsordförande
eller präst syntes för närvarande vara tillmätt en överdriven
betydelse. Följden av härutinnan lämnade föreskrifter hade emellertid
blivit, att då vid inträffade fall av smittsam sjukdom väl numera i regel
läkaren vore den, som i första hand bleve underrättad om sjukdomsfallet,
det ofta måst bliva eu senare fråga för läkaren att anskaffa den
obligatoriska kallelsen. Om å andra sidan formellt behörig kallelse förelegat,
hade vederbörande läkare i regel också känt sig pliktig att företaga resan,
även om berättigade tvivel på riktigheten av uppgifterna om sjukdomens
natur förefunnits. Enligt kommitténs mening läte det sig icke göra att
tillfredsställande tillgodose kraven på effektiv läkarhjälp och verksamma
åtgärder i övrigt mot här ifrågavarande sjukdomar med mindre tjänsteläkaren
sattes i tillfälle att själv i första hand avgöra, huruvida och till
vilket antal tjänsteresor borde företagas i anledning av sjukdomen. Härigenom
skulle en behövlig resa kunna ske i så god tid som möjligt,
utan att i varje fall göras beroende av annan vederbörandes åtgärd eller
Kommittén.
20
Avgivna
yttranden.
Departements
chefen.
2 § 4 och 5
mom.
Särskilda bestämmelser
angående spetälska
.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
beslut med därav vållad omgång och tidsutdräkt. I fråga om resans
behörighet borde naturligtvis läkaren, liksom för närvarande vore fallet,
stå under kontroll av överordnade myndigheter, förste provinsialläkaren
och medicinalstyrelsen, vilka hade att mottaga rapport om densamma,
om sjukdomsfallens beskaffenhet och sjukdomens uppträdande, om de av
läkaren föreskrivna åtgärder, med mera. Därest vid granskning av
rapporten resan prövades vara företagen utan giltig anledning, borde
ersättning för densamma ej utgå av statsmedel.
I anslutning- till vad sålunda anförts hava kommitterade i § 6 mom. 4
av sitt förslag infört bestämmelser av innehåll, att provinsialläkare och
extra provinsialläkare skulle äga att även utan särskild kallelse eller förordnande
företaga resa till plats, där någon av förevarande., särskilt
uppräknade sjukdomar utbrutit eller ant oges hava utbrutit, därest han
prövade resan vara av behovet påkallad. Om ytterligare fall av samma
sjukdom inträffade och tjänsteläkaren funne förnyat besök på platsen
vara av nöden för åstadkommande av betryggande åtgärder mot sjukdomens
spridning, skulle läkaren vara berättigad att ånyo företaga dylik
resa.
Länsstyrelses rätt att meddela tjänsteläkare särskilt förordnande att
företaga resa skulle enligt kommittéförslaget bibehållas.
I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena har den ifrågavarande
punkten i förslaget i allmänhet blivit livligt tillstyrkt.
Vad kommitterade i förevarande hänseende anfört kan jag utan
tvekan biträda. De nuvarande bestämmelserna i ämnet hava otvivelaktigt
medfört olägenheter såväl härutinnan, att behövliga sjukresor
blivit genom formaliteter fördröjda, som ock i det avseendet, att läkare
ansett sig skyldiga att på kallelse företaga en del resor, vilka, om läkarens
prövningsrätt varit friare, aldrig behövt komma till stånd. I mitt
föreliggande förslag hava de av kommitterade föreslagna bestämmelserna
med ett par obetydliga jämkningar upptagits.
Bland de sjukdomar, som äro upptagna i gällande hälsovårdsstadga
och i den förut omnämnda kungl. förordningen den 19 mars 1875, intager
spetälskan en särställning. Detta förhållande grundar sig givetvis på
sjukdomens utomordentligt kroniska förlopp och på att interneringsplikt
vid densamma ej ansetts kunna föreskrivas. Kommittén har i sitt förslag
upptagit nuvarande bestämmelser angående anmälningsplikt vid spetälska
utan någon nämnvärd förändring, och de av kommittén härutinnan före
-
21
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
slagna stadgandena hava med någon jämkning införts i det inom civildepartementet
utarbetade förslaget.
En av de viktigaste åtgärderna i kampen mot de smittsamma sjukdomarna
är skyndsam isolering av dem, som lida av sådan sjukdom.
Våra nuvarande föreskrifter om dylik isolering återfinnas i §§ 21—24
av kungl. förordningen den 19 mars 1875 angående åtgärder mot införande
och utbredning av smittsamma sjukdomar bland rikets invånare.
Ifrågavarande föreskrifter avse allenast de i samma förordnings § 20
uppräknade sjukdomarna, det vill säga pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber,
nervfeber, scbarlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, rödsot
och epidemisk hjärnhinneinflammation. Då fall av dylik sjukdom inträffar
i stad eller annat samhälle, där särskild hälsovårdsnämnd finnes,, åligger
det hälsovårdsnämnden att föranstalta, att den sjuke ofördröjligen intages
till vård å särskilt sjukhus eller i annan tillräckligt avskild lägenhet,
så vida det icke beredes honom enskild vård i särskilt rum och de
för detta ändamål vidtagna åtgärder äro av beskaffenhet att kunna av
nämnden godkännas eller ock med läkares intyg styrkes, att den sjuke
icke utan fara för livet kan forslas till sjukanstalt. Inträffar fall av nu
ifrågavarande sjukdomar på landet, åligger det tillkallad läkare att om
förhållandet underrätta kommunalnämndens ordförande samt meddela
honom skriftlig anvisning på de åtgärder, som böra vidtagas till förekommande
av sjukdomens utbredning. Kommunalnämnden är pliktig
att, såvitt möjligt är, bringa de av läkaren föreskrivna åtgärder till verkställighet.
Den i bestämmelserna angående landsbygden inryckta reservationen
»såvitt möjligt är» har givetvis sin grund i insikten om de svårigheter,
som förefunnits för en lantkommun att tillhandahålla platser å epidemisjukhus
för dem, som av läkare rekommenderats till intagning å dylikt
sjukhus.
Som jag i fortsättningen av min redogörelse torde få tillfälle att
närmare beröra, ingå i kommitténs förslag eu del bestämmelser, vilka
avse att såväl i stad som på landsbygden bereda fullt tillräckliga möjligheter
för isolering å sjukvårdsanstalt av sådana sjuka, om vilka här
är fråga. Med hänsyn härtill har kommittén ansett hinder icke möta att
införa föreskrift om ovillkorlig skyldighet för hälsovårdsnämnd att sörja
för sjukhusvård åt dylika sjuka. De av kommittén i detta avseende föreslagna
bestämmelserna äro lika för land och stad och överensstämma i
huvudsak med de för närvarande för stad gällande föreskrifterna. Härjämte
2 § 6 mom.
Isolering av
sjuka.
Kommittén.
22
Departements
chefen.
3 § 1 och 2
mom.
Förfarandet
mot personer,
som befaras
föra smitta.
Kommittén.
KungJ. Maj:ts Proposition Nr 153.
har kommittén emellertid föreslagit en ny bestämmelse, som innebär, att
de nyssnämnda föreskrifterna om sjukas isolering å sjukvårdsinrättning
skulle äga tillämplighet jämväl då någon misstänktes vara behäftad med
sjukdom av nu ifrågavarande art och läkare funne hans intagande å
sjukvårdsinrättning vara av behovet påkallat. Som motiv för den föres
agna bestämmelsen har kommittén anfört, att förfarandet att isolera
personer, som vore misstänkta för smittsam sjukdom, numera vore i
praktiken allmänt tillämpat samt att nödvändigheten av ett uttryckligt
stadgande härom länge varit insedd.
Kommitténs förslag till bestämmelser angående sjuka och för sjukdom
misstänkta personers intagande å sjukvårdsinrättning hava med
någon jämkning upptagits i 3 § 1 och 2 mom. av mitt föreliggande
förslag. Enligt ifrågavarande bestämmelser är hälsovårdsnämnd pliktig
tillse, att personer, vilka äro eller misstänkas vara behäftade med sådan
Tkdom, som omförmäles i 2 § 1 mom. av den föreslagna lagen, erhålla
vard å för ändamålet avsedd sjukvårdsinrättning. Jag vill redan här nämna,
att uttrycket »för ändamålet avsedd sjukvårdsinrättning» omfattar både
sådana epidemisjukhus, som omförmälas i 18 § första stycket av det föreliggande
lagförslaget, och sådana tillfälliga sjukvårdslokaler, om vilka
bestämmelser finnas meddelade i fjärde stycket av förslagets nämnda
paragraf.
Den i det föregående avhandlade isoleringsplikten avser uteslutande
personer, som äro eller misstänkas vara sjuka. En person kan emellertid
vara smittfarlig utan att själv förete sjukdomssymtom. Detta är
förhållandet dels med personer, vilka varit i nära beröring med en smittsamt
sjuk, dels ock med s. k. bacillbärare, d. v. s. personer, hos vilka
smittämne förefinnes å vissa slemhinnor eller i vissa sekret, utan att
dock några egentliga sjukdomstecken komma till synes.
Kommittén har funnit det vara av stor vikt att bereda hälsovårdsnämnderna
möjlighet att med lämpliga åtgärder inskrida även mot nu
ifrågavarande smittförande personer. I sådant syfte har kommittén föreslagit
bestämmelser om rätt för hälsovårdsnämnd att låta underkasta
sådana personer den observation eller den isolering, som i det särskilda
fajlet kan finnas erforderlig. Bland bacillbärarna träffas emellertid någon
gång personer, som under mycket lång tid äro smittförande, de så kallade
kroniska bacillbärarna. Då det icke gärna kan sättas ifråga att
isolera smittbärare av denna art, har kommittén föreslagit ett stadgande
om skyldighet för hälsovårdsnämnd att i dylika fall i stället meddela
23
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
vederbörande smittbärare föreskrifter om vissa inskränkningar ifråga om
arbete, varmed han må taga befattning, samt om de försiktighetsmått
i övrigt, som han bör iakttaga för undvikande av smittas spridning.
I de i ärendet avgivna yttrandena har kommitténs förslag i förevarande
avseende vunnit allmän tillstyrkan.
Vad kommittén härutinnan föreslagit har synts mig vara av beskaffenhet
att böra godtagas. Jag vill i detta sammanhang erinra om,
att de principer, som ligga till grund för kommitténs förslag i nu ifrågavarande
hänseende, under de senaste åren vunnit tillämpning i lagstiftningen
angående en del andra smittsamma sjukdomar än de nu förevarande.
Genom lagen den 4 september 1914 angående vissa åtgärder
mot utbredning av lungsot hava väsentliga inskränkningar stadgats
ifråga om det arbete, varmed lungsiktig må taga befattning, och i lagen
den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
hava bestämmelser meddelats om skyldighet för hemsjuk person att
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av läkare meddelas till
förhindrande av smittas spridning. Bland dessa föreskrifter innefattas
även förbud mot utövande av smittfarligt yrke.
De av kommittén föreslagna stadgandena hava upptagits i 3 § 3
mom. av det inom civildepartementet utarbetade förslaget.
Våra gällande sanitära författningar innehålla en del föreskrifter
om smittrening. Dessa föreskrifter äro huvudsakligen att finna i § 21
mom. 2 — 5 av kungl. förordningen den 19 mars 1875 angående åtgärder
mot införande och utbredning av smittsamma sjukdomar bland rikets
invånare. Föreskrifterna ifråga äro emellertid endast avsedda för orter,
där särskild hälsovårdsnämnd finnes, d. v. s. för städer och andra samhällen,
där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad äga tillämplighet.
Beträffande landsb}rgden heter det i den nämnda förordningens § 24 helt
allmänt, att kommunalnämnd är skyldig att, såvitt möjligt är, bringa
till verkställighet de åtgärder, som av läkare föreskrivas till förekommande
av smittsam sjukdoms utbredning. Bland dessa åtgärder kan
givetvis även smittrening ingå. 1 § 25 av meromnämnda kungl. förordning
den 19 mars 1875 äro föreskrifter meddelade om rätt för hälsovårds-
och kommunalnämnd att, om så finnes nödigt, låta förstöra srnittförande
föremål samt om ägares rätt till ersättning för vad sålunda
blivit förstört.
Kommittén har i § 8 av sitt förslag upptagit föreskrifter om skyldighet
för hälsovårdsnämnd såväl i stad som på landsbygd att verkställa
Avgivna
yttranden.
Departements
chefen.
3 § 3 mom.
Smittrening.
Kommittén.
24
Departements
chefen.
4 och 5 §§.
Diverse bestämmelser
till förhindrande
av
smittas spridning.
6—9 §§.
Åtgärder mot
smitt far a i
skolor.
Kommittén.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
smittrening samt om skyldighet för läkare att hos nämnden anmäla de
fall, då smittrening bör äga rum. Därjämte har kommittén i § 9 av
förslaget infört bestämmelser om rätt för hälsovårdsnämnd att låta förstöra
föremål, som kunna befaras överföra smitta, samt om förbud för
envar att genom bortförande eller på annat sätt undandraga föremål
från smittreningsåtgärd. Slutligen har i kommittéförslagets § 21 upptagits
ett stadgande om rätt till ersättning för föremål, som vid smittrening
blivit förstörda.
De av kommittén i förevarande avseende föreslagna bestämmelserna
hava i huvudsak upptagits i det inom civildepartementet utarbetade lagförslaget.
Kommittéförslagets stadganden om rätten att förstöra smittförande
föremål samt om rätten till ersättning för förstörda föremål
hava emellertid synts mig behäftade med en viss oklarhet, vårföre bestämmelserna
härom i det föreliggande förslaget avfattats i överensstämmelse
med motsvarande föreskrifter i lagen den 4 september 1914
angående vissa åtgärder mot utbredning av lungsot.
Det inom civildepartementet utarbetade lagförslaget upptager i 6 — 9
§§ en del bestämmelser, som åsyfta att i andra avseenden än de redan
nämnda bereda möjlighet till förhindrande av smittas spridning. Bestämmelserna
ifråga ansluta sig i allt väsentligt till av kommittén föreslagna
stadganden och gå endast obetydligt utöver nu gällande författningars
föreskrifter. Någon särskild motivering för dessa bestämmelser synes
mig icke vara erforderlig.
Vid bekämpandet av de smittsamma sjukdomarna ligger det givetvis
stor vikt uppå att förhindra, att dylika sjukdomar vinna utbredning
genom skolor och andra undervisningsanstalter. Gällande hälsovårdsstadga
innehåller härom i § 36 mom. 3 den bestämmelsen, att styrelse
för folkskola eller annat läroverk i ort, där smittsam sjukdom är rådande,
äger att på hälsovårdsnämnds eller kommunalnämnds anmälan eller efter
dess hörande förordna, att undervisningen må för längre eller kortare
tid inställas.
Beträffande åtgärder mot smittfara i skolor har kommittén anfört,
att stängning av ett läroverk eller en skola i regel icke torde behöva
förekomma vid smittsam sjukdoms uppträdande. Ibland kunde det vara
nog att hemförlova en eller annan klass, exempelvis för verkställande av
desinfektion i det rum, där någon med sjukdomen behäftad uppehållit
25
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
sig. Därest emellertid sjukdomen gripit omkring sig så, att stängning
av hela läroverket vore behövlig, borde vederbörande hälsovårdsnämnd
vara befogad att hos läroverkets ledning göra hemställan därom. En
dylik hemställan komme enligt kommitténs övertygelse icke att lämnas
obeaktad. Skulle likväl eu sålunda gjord hemställan icke efterkommas,
stode det nämnden öppet att, då fråga vore om enskild skola, vända
sig till länsstyrelsen och i annat fall till vederbörande överstyrelse. För
förhindrande av så kallade skolepidemier borde emellertid nämnden vara
befogad att förbjuda envar, som befarades överföra smitta, att besöka
läroverk eller skola. Sådant förbud borde kunna avse såväl lärare som
lärjungar och borde kunna meddelas ej blott vid fall av de svårare smittsamma
sjukdomarna, utan även vid mässling, kikhosta, påssjuka och
andra sjukdomar av liknande art.
I anslutning till vad sålunda anförts har kommittén i § 11 av sitt
förslag infört bestämmelser dels om rätt för hälsovårdsnämnd att förbjuda
envar, som kunde befaras överföra smitta, att besöka läroverk, skola
eller offentlig tillställning, dels ock om skyldighet för nämnden att, då
sådant vore av behovet påkallat, hos vederbörande skolstyrelse, rektor
eller föreståndare göra hemställan om stängning av läroverk eller skola.
De av kommittén sålunda föreslagna bestämmelserna hava upptagits Departementsi
det föreliggande lagförslaget med det tillägg, att med läroverk och c^®”''
skola i förevarande avseende likställts konfirmationsundervisning. Bestämmelserna
ifråga gälla för alla smittsamma sjukdomar, på vilka den
föreslagna lagen är tillämplig, och äro således icke begränsade till de
sjukdomar, som avses i lagens 2 § 1 mom.
Enligt §§ 35 och 36 av gällande hälsovårdsstadga åligger det läns- Länsstyrelses
styrelser, hälsovårdsnämnder och kommunalnämnder att vid utbrott av v°Msnämnds
farsot vidtaga åtgärder till förekommande av folksamlingar samt att i skyldigheter
övrigt företaga de mått och steg, som erfordras till farsotens hämmande.
Bestämmelser om länsstyrelsers och hälsovårdsnämnders skyldigheter
i dessa avseenden hava jämväl upptagits i det föreliggande lagförslaget.
Bestämmelserna ifråga äro avfattade i huvudsaklig överensstämmelse
med nu gällande stadganden.
Härjämte har i förslaget införts en föreskrift om skyldighet för
hälsovårdsnämnd att till vederbörande länsstyrelse anmäla, om någon
ovanlig dödlighet bland råttor yppats i hamnstad eller på hamnplats.
Sådan anmälan skall enligt förslaget av länsstyrelsen befordras vidare
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 132 höft. (Nr 153.) 575 io 4
Åtgärder mot
smittsamma
sjukdomars
införande i
riket.
14 §.
Departements
chefen.
14 §.
26 Kungl. Maj.ts Proposition Nr 153.
till chefen för civildepartementet och medicinalstyrelsen. Ifrågavarande
föreskrifter äro föranledda av den mellan folkliga konvention angående
åtgärder mot pest, kolera och gula febern, som för Sveriges del undertecknades
i Paris den 17 januari 1912. Artikel 5 i nämnda konvention
innehåller nämligen eu uppmaning till vederbörande regeringar att för
motverkande av pestsmittas spridande hålla sig underkunniga om varje
ovanligare dödlighet bland råttor, särskilt i hamnarna.
Frågan om åtgärder till förhindrande av smittsamma sjukdomars
införande i riket är beträffande pest och kolera ordnad genom den nyssnämnda
konventionen i Paris den 17 januari 1912. I anslutning till
denna konvention har sedermera utfärdats kungl. kungörelsen den 9
november 1915 angående åtgärder till förekommande av pestens och
kolerans införande i riket. Med avseende på övriga smittsamma sjukdomar
gälla bestämmelserna i § 14 av kungl. förordningen den 19 mars
1875 angående åtgärder mot införande och utbredning av smittsamma
sjukdomar bland rikets invånare. Nämnda bestämmelser avse smittkoppor,
tyfus, tyfoidfeber, scharlakansfeber, difteri och rödsot och föreskriva,
att vad som stadgats om åtgärder mot dessa sjukdomars utbredning
inom riket i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse för att
hindra införande i riket av sjukdomarna ifråga. Härjämte hava särskilda
kungl. kungörelser i nu ifrågavarande ämne utfärdats den 23
februari 1915 samt den 1 och den 12 juni 1917.
De i det föregående berörda stadgandena i det föreliggande lagförslaget
äro delvis av den beskaffenhet, att de kunna komma till användning
jämväl för förhindrande av smittsamma sjukdomars införande
i riket. Då det torde vara lämpligt, att denna omfattning av den föreslagna
lagens tillämplighetsområde angives genom ett uttryckligt stadgande,
har i förslagets 14 § upptagits en bestämmelse av innehåll, att
de i lagen meddelade föreskrifterna skola i tillämpliga delar gälla för
att förhindra införande i riket av sådana sjukdomar, som om förmälas i
lagens 2 § 1 mom. De åtgärder, som härutöver erfordras för att förhindra
smittsamma sjukdomars införande i riket, äro av den art, att de
måste regleras genom administrativa författningar. Med hänsyn härtill
har i förslaget införts bestämmelse därom, att Konungen förordnar om
de åtgärder, som utöver vad den föreslagna lagen stadgar kunna
finnas erforderliga för att förhindra smittsamma sjukdomars införande
i riket.
27
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
I den meromnämnda konventionen i Paris den 17 januari 1912, Föreskrifter,
art. 10 mom. l:o—4:o, meddelas föreskrifter om vissa skyldigheter, vilka, av^nternaom
ett land är smittat av pest eller kolera, åligga vederbörande myn- tioneii överdigheter
i smittade hamnar vid eller i samband med fartygs avgång e“s*°“''
därifrån. 1 anslutning till konventionens bestämmelser hava erforder- 15 §.
liga stadganden i förevarande avseende upptagits i 15 § av den föreslagna
lagen.
Den viktigaste åtgärden för motverkande av smittsamma sjukdomar ledande”
är de sjukas isolering och vård å särskilda för ändamålet inrättade sjuk- av sjukvård,
hus. Frågan om anordnande av dylika sjukhus i tillräcklig omfattning ie-23 §§.
måste följaktligen bliva det centrala i varje förslag till reform av gäl- Epidemisjuklande
bestämmelser angående samhällets ingipande mot de smittsamma
sjukdomarna. _ 16—22 §§.
Ordnandet av epidemisjukvården är enligt nu gällande författningar
närmast en primärkommunernas angelägenhet. De grundläggande bestämmelserna
härom återfinnas i §§ 32 och 34 i hälsovårdsstadgan. I
stadgans § 32 mom. 1 lyder föreskriften sålunda: »Utbryter farsot
inom kommun, eller är anledning befara, att den kan utbryta genom
smittas spridning från främmande ort eller av annan orsak, har hälsovårds-
eller kommunalnämnden att skyndsamt vidtaga erforderliga åtgärder
för undanröjande av allt, som kan befordra sjukdomen.» I § 34
mom. 1 stadgas vidare: »När farsot utbrutit, skall hälsovårds- eller kommunalnämnden
tillse, att sjukvården inom kommunen kommer att så
vitt möjligt motsvara behovet, för vilket ändamål kommunen även bör,
där sådant är nödigt och lämpligen kan ske, ombesörja inrättandet av
särskilda sjukhus eller sjukrum.»
Vad städerna angår, är deras förpliktelse i detta avseende närmare
angiven i § 21 av kungl. förordningen den 19 mars 1875 angående åtgärder
mot införande och utbredning av smittsamma sjukdomar bland
rikets invånare. Enligt detta författningsrum åligger det hälsovårdsnämnd
att föranstalta, att personer, behäftade med någon av de i förordningens
§ 20 mom. 1 uppräknade sjukdomar, ofördröjligen bliva intagna
till vård å särskilt sjukhus eller i annan tillräckligt avskild lägenhet.
Beträffande lantkommun äro förpliktelserna mera svävande uttryckta.
Angående sådan kommun stadgas i den nyssnämnda förordningens § 24
mom. 1, att kommunalnämnden vid fall av nu ifrågavarande smittsamma
sjukdomar är pliktig att, såvitt möjligt är, bringa till verkställighet de
åtgärder, som av läkare föreskrivas.
28
Kommittén.
Kungl. Maj. ts Proposition Nr 153.
På grundval av de sålunda anförda bestämmelserna hava stads- och
lantkommuner upprättat ett antal kommunala epidemisjukhus. Vid sidan
av denna kommunala epidemisjukvård har emellertid särskilt på de senare
åren gjort sig gällande en tendens att göra epidemisjukvården till en
landstingens angelägenhet. Med stöd av landstings förordningens § 1,
som berättigar landsting att besluta om sådana för länet gemensamma
angelägenheter, som avse hälsovård, hava en del landsting helt eller
delvis övertagit epidemisjukvården inom vederbörande landstingsområden
och uppfört eller från kommunerna inlöst för detta ändamål avsedda
sjukhusbyggnader.
För epidemisjukhusväsendets utveckling och nuvarande ståndpunkt
i vårt land har kommittén på sidorna 152 — 168 i sitt betänkande lämnat
en utförlig redogörelse. Jag tillåter mig i förevarande avseende hänvisa
till denna redogörelse och vill här endast nämna, att antalet epidemisjukhus
i riket vid tidpunkten för kommitténs undersökning, d. v. s.
år 1912, uppgick till 237, av vilka 95 voro belägna i städer och 142
på landsbygden. Av städernas sjukhus ägdes 7 av landsting och de
övriga 88 av städerna själva. På landsbygden innehade landstingen
32 av sjukhusen och kommunerna 98; 12 av landsbygdens sjukhus ägdes
av bolag eller enskilda personer. Sammanlagda antalet sjukplatser på
epidemisjukhusen uppgick år 1912 till 5,516. Förhållandet mellan antalet
vid nämnda tid tillgängliga sjukplatser och summan av rikets invånare
utgjorde alltså 1: 1,008. 1 städerna funnos 3,496 sängplatser,
motsvarande 2,5 platser på 1,000 invånare, och på landsbygden 2,020
sängplatser, motsvarande 0,49 platser på 1,000 invånare. Jag vill särskilt
fästa uppmärksamheten vid den dåliga platstillgång, som dessa
siffror utvisa för landsbygdens vidkommande.
De sista tillgängliga uppgifterna i förevarande avseende hänföra sig
till slutet av år 1916. Antalet sjukplatser å landsting, städer och lantkommuner
tillhöriga epidemisjukhus i hela riket uppgick då till 5,923.
Den ökning av sjukplatsernas antal, som ägt rum sedan kommittén verkställde
sin undersökning, är som synes ganska obetydlig.
Kommittén har ägnat frågan om det framtida ordnandet av epidemisjukhusväsendet
en synnerlig uppmärksamhet och har i detta hänseende
anfört i huvudsak följande.
Fn första förutsättning för en tillfredsställande epidemisjukvård
måste anses vara, att ett visst antal sjukplatser å fasta epidemisjukhus
funnes att tillgå såväl för stad som för landsbygd. Det läte sig emellertid
icke göra att till grund för beräknandet av det erforderliga an
-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
29
talet sjukplatser lägga det behov, som vid enstaka exceptionella tillfällen
framträtt i olika orter. Ett sådant förfarande skulle leda till oberäkneliga
och onödiga kostnader. Däremot kunde och borde det fordras,
att nödigt antal platser ständigt vore tillgängligt för omhändertagande
såväl av de första fallen av ifrågavarande sjukdomar som ock tillika
för vård i anledning av samma sjukdomar under tider, då de vore relativt
vanliga men dock ej kunde sägas hava vunnit allmän utbredning inom
en ort. Förelåge en sådan allmän utbredning, måste utöver det fasta
försvaret mot sjukdomarna tillfälliga sjukvårdsanstalter ordnas. Av
praktiska skäl hade man sålunda att skilja emellan ett mera permanent
behov av sjukvårdsanstalter och ett mera tillfälligt sådant.
Vad det permanenta behovet av sjukplatser beträffade, vore detsamma
vida större i städerna, där smittsamma sjukdomar hade lättare
tillfälle att hastigt sprida sig, än på landsbygden, där smittspridningen
vore relativt långsam. Med ledning av den statistik, som stått att erhålla
angående smittsamma sjukdomars förekomst och epidemisjukhusens
beläggning, hade kommittén kommit till det resultatet, att minimibehovet
av permanenta sjukplatser i städerna kunde anses vara 2 för varje påbörjat
1,000-tal invånare och på landsbygden 1 för varje påbörjat
1,000-tal invånare. Det sålunda fixerade minimiantalet av platser avsåge
allenast sådana sjukdomar, för vilka kommittén föreslagit isoleringsplikt,
d. v. s. pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber, paratyfus,
scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber och
rödsot.
För att det av kommittén beräknade permanenta platsantalet skulle
fylla behovet, vore det emellertid en oeftergivlig fordran, att vårdplatserna
i möjligaste mån sammanfördes till större sjukhus, där de kunde bättre
utnyttjas än om de utplanterades på ett flertal små sjukstugor. Ytterligare
skäl för att sammanföra platserna till större sjukhus vore, att de
större sjukhusen kunde förses med bättre utrustning och viss ständigt
där boende personal, beredas bättre tillgång till läkare, lättare uppdelas
i olika avdelningar för olika slag av sjukdomar samt förses med anordningar
för bakteriologiska undersökningar och för sjuktransporter.
Å andra sidan kunde givetvis vid denna sjukvård koncentrationen ej
drivas alltför långt, detta med hänsyn till de svårigheter, som därvid
skulle yppa sig för skyndsam isolering av sjukdomsfallen. Den lämpliga
graden av centralisering härvidlag vore beroende på befolkningstätheten
och tillgången på trafikmedel. På grund härav torde det i en
del län vara lämpligt att sammanföra det för landsbygden behövliga
platsantalet till några få centralsjukhus. 1 andra liin åter måste säker
-
30
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
ligen större delen av sjukplatserna fördelas på mindre sjukhus, måhända
till och med på flera sjukhus inom varje läkardistrikt. Epidemisjukhusbyggna(ler
av väsentligen olika storlek och anordning påfordrades sålunda
för olika trakter.
Det av kommittén beräknade minimibehovet av permanenta sjukplatser
vore avsett för normala förhållanden. För att kunna möta mera
utbredda epidemier måste emellertid vederbörande hälsovårdsmyndigheter
vara beredda på att anordna provisoriska sjukvårdsinrättningar. 1 detta
syfte måste de äga tillgång till! dels lokaler, lämpliga att användas såsom
tillfälliga sjukhus, dels ock nödig flyttbar utrustning för sådana sjukhus.
Den erlordeliga storleken av detta rörliga försvar måste i viss mån
granda sig på den erfarenhet, som småningom kunde vinnas, samt regleras
i enlighet härmed. Kommittén hade för sin del beräknat, att för
städer borde påfordras möjlighet att vid behov kunna utöver de permanenta
anstalterna mobilisera ett ytterligare antal sjukplatser, motsvarande
femtio procent av det antal platser, som skulle hållas i ständig
beredskap. På landsbygden borde finnas tillgång till provisoriska sjukvårdslokaler
efter samma beräkningsgrund, som angivits för städerna,
men den flyttbara sjnkvårdsutrustningen syntes, vad landsbygden beträffade,
ej behöva hållas i beredskap i större förråd än att samtidigt kunde
mobiliseras ett antal extra sjukplatser, motsvarande omkring tjugufem
procent av det för landsbygden beräknade antalet fasta sjukplatser.
Med hänsyn till svårigheten att på landet kunna i hast anskaffa lämplig
sjukvårdspersonal borde sjukvårdsmyndigheterna på landsbygden vara
skyldiga att anställa nödigt antal sjuksköterskor. Dessa sköterskor behövde
emellertid icke alla vara stadigvarande anställda, utan det vore
tillräckligt att de stode till förfogande när behovet påkallade.
Beträffande frågan om vilken myndighet, som borde omhänderhava
epidemisjukvården, har kommittén till en början konstaterat, att lantkommunerna
hittills icke på ett tillfredsställande sätt fullgjort eller kunnat
iullgöra vad som med avseende på ordnandet av ifrågavarande sjukvård
bort kunna fordras av dem. Lantkommunen vore icke heller lämplig
som sjukvårdsdistrikt, när det gällde beredande av sjukhusvård i anledning
av inträffade smittsamma sjukdomar. Detta syntes också hava
varit den viktigaste anledningen till det ingripande från landstingens
sida, som i förevarande avseende i vissa fall skett och som, där detsamma
varit planmässigt, visat sig synnerligen effektivt. Med hänsyn
härtill borde, såsom också vid flera tillfällen ifrågasatts, skyldigheten att
hålla sjukvårdsanstalter för smittsamma sjukdomar överflyttas från lantkommunerna
till landstingen. Härvid erbjöde sig osökt analogien med
Bl
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 153.
landstingens befattning med lasarettsvården och tuberkulossjukvården. I
olikhet med vad förhållandet vore i fråga om nyssberörda två slag av sjukvård
borde emellertid enligt kommitténs mening alla städer, även de
som deltoge i landsting, handhava sin epidemisjukvård för sig. Kommitténs
uppfattning i denna del vore väsentligen grundad därpå, att
städerna i regel redan hade sin epidemisjukvård jämförelsevis väl ordnad.
Beträffande å landsbygden redan befintliga, lantkommuner tillhöriga
epidemisjukhus förutsatte kommittén, att dessa, om de kunde i avseende
på beskaffenhet och belägenhet godkännas såsom sjukvårdsanstalter, skulle
förvärvas eller förhyras av vederbörande landsting.
Om ansvaret för epidemisjukhusväsendets behöriga ordnande således
enligt kommitténs mening borde åligga städer och landsting, syntes det
emellertid nödvändigt, att jämväl staten åtoge sig någon del av kostnaden
härför. Motverkandet av den allmänfara, som smittsamma sjukdomars
spridning innebure, vore ett statsintresse och statens ingripande
erfordrades för åstadkommande av eu snabb och effektiv förbättring av
det nuvarande tillståndet, särskilt på landsbygden. Med hänsyn till de
bestående förhållandena i städerna hade kommittén emellertid icke ansett
sig böra föreslå statsbidrag till byggnadskostnaderna för epidemisjukhus,
utan stannat vid en hemställan om statsbidrag till kostnaderna för sjukhusens
drift. På grund av ifrågavarande anstalters ojämna beläggning
syntes statsbidrag till driftkostnader icke kunna utgå efter antalet underhållsdagar.
Kommittén ansåge det därföre lämpligast, att statsbidraget,
oberoende av årets beläggning, utginge efter visst belopp för vårdplats
till varje stad och landsting, som visade sig under året hava hållit de
såsom minimum för vart och ett område angivna sjukplatserna i full
beredskap. Statsbidragets storlek syntes kunna bestämmas till 150 kronor
per plats, vilket belopp tillnärmelsevis kunde anses motsvara räntan
på anläggningskostnaden. Härvid borde, vare sig fråga vore om stad
eller landsbygd, ej tagas i beräkning mer än en plats för varje påbörjat
1,000-tal invånare inom vederbörande stad eller landstingsområde.
I anslutning till vad kommittén sålunda föreslagit har kommittén
dels i 1—4 §§ i sitt förslag till epidemistadga upptagit bestämmelser
om ordnande av allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar, dels
ock framlagt ett förslag till särskilda bestämmelser angående utbekommande
av statsbidrag för underhåll och vård, som lämnats på epidemisjukhusen.
I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena hava de utav kommittén
i förevarande avseende framhållna synpunkterna i stort sett vunnit
Myndigheter
och
korporationer.
32
Medicinal
styrelsen.
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
allmän anslutning. Överflyttningen av epidemisjukvården från lantkommunerna
till landstingen har förordats av så gott som alla de hörda
myndigheterna och korporationerna. På många håll har man emellertid
givit uttryck åt den uppfattningen, att kommittén i detta hänseende icke
gått långt nog, utan att den enda tillfredsställande lösningen av frågan
om epidemisjukvårdens organisation vore, att landstingen övertoge nämnda
sjukvård ej blott på landsbygden, utan även i de städer, som deltoge i
landsting. Det har framhållits, att samverkan mellan mindre städer och
kringliggande landsbygd i fråga om epidemisjukvården vore en synnerligen
önskvärd anordning och att en sådan samverkan genom de av
kommittén föreslagna bestämmelserna skulle bliva försvårad eller omöjliggjord.
Vidare har det påpekats, att epidemisjukvårdens handhafvande
skulle bliva bäst och billigast om denna sjukvård stode under enhetlig
förvaltning av en för varje landstingsområde av vederbörande landsting
utsedd nämnd. Yttranden i denna riktning hava avgivits utav åtta av
rikets förste provinsialläkare, nio länsstyrelser och åtta landsting.
Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att inom flera
landstingsområden epidemisjukvården redan för närvarande vore ordnad
på det sätt, att landstingen övertagit densamma såväl i städerna som
på landsbygden. Det vore enligt styrelsens mening önskvärt, att denna
anordning, som visat sig medföra goda resultat, icke rubbades. Styrelsen
ansåge därför, att organisationen borde så ordnas, att varje stad,
som icke deltoge i landsting, med avseende på epidemisjukvården utgjorde
ett distrikt och varje landstingsområde ett distrikt, dock med rätt för
stad, som deltoge i landsting, att själv handhava sin epidemisjukvård, under
förutsättning att de av staden vidtagna anordingarna för ifrågavarande
sjukvård vore av beskaffenhet att kunna av medicinalstyrelsen godkännas.
Av den i frågan verkställda utredningen synes mig klart framgå,
att ett tillfredsställande ordnande av epidemisjukvården ovillkorligen
kräver, att lantkommunernas skyldigheter i detta hänseende överflyttas
på landstingen. Lika klart lärer det vara, att de städer, som icke deltaga
i landsting, fortfarande böra själva handhava sin epidemisjukvård.
Det återstår således att avgöra, huru i förevarande avseende bör förfaras
med de städer, som deltaga i landsting.
Beträffande denna fråga bör det i första hand bemärkas, att flera
av rikets landsting redan nu övertagit epidemisjukvården för både landsbygd
och städer. Så har Ålvsborgs läns landsting genom beslut år 1915''
övertagit epidemisjukvården inom landstingsområdet i dess helhet, inlöst
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 153.
33
kommunernas befintliga epidemisjukhus och ställt sjukvården ifråga under
enhetlig förvaltning av en utav landstinget tillsatt nämnd. Vidare hava
Södermanlands och Östergötlands läns landsting övertagit epidemisjukvården
inom respektive landstingsområden, därvid emellertid i det förra
landstingsområdet städerna Nyköping och Eskilstuna och i det senare
området staden Linköping undantagits från den enhetliga sjukvårdsorganisationen
och jämlikt § 47 mom. 3 landstingsförordningen befriats från
deltagande i kostnaden för vederbörande landstings åtgärder med avseende
på nu ifrågavarande sjukvård.
Härjämte har Stockholms läns landsting sistlidet år fattat beslut att
övertaga all epidemisjukvård inom länet samt att uppföra epidemisjukhus
i städerna Södertälje och Norrtälje. Den av detta landsting beslutade
sjukvårdsorganisationen har ännu icke hunnit genomföras, men beräknas
kunna träda i funktion redan år 1920.
Jämväl vissa andra landsting hava delvis genomfört en liknande
organisation.
Det synes mig föreligga starka skäl att understödja den utvecklingstendens,
som tagit sig uttryck i de nämnda landstingens åtgärder. Den
av kommittén föreslagna ovillkorliga särskillnaden mellan städer och
landsbygd i förevarande hänseende skulle säkerligen i många fall medföra
en splittring av sjukvårdsförvaltningen, som icke kunde undgå att
framkalla skadliga verkningar både i ekonomiskt och i sjukvårdstekniskt
avseende. Ett genomförande av det på dagordningen stående förslaget till
lag om kommunalförbund kunde visserligen förväntas förmildra dessa olägenheter
i eu del fall, men torde dock icke vara tillfyllest. Ett verksamt
understödjande av den koncentration utav epidemisjukvården, som alla
synas vara ense om att anse önskvärd, lärer icke kunna åvägabringas
på annat sätt än genom att ifrågavarande sjukvård såväl i städer som
på landsbygd överflyttas till vederbörande landsting. Härvid synes emellertid
möjlighet böra beredas för landstingsområdet tillhörande städer att
i särskilda fall erhålla medgivande att själva handhava sin sjukvård. Förutsättningen
för ett sådant medgivande synes böra vara, dels att vederbörande
stad ordnar sin epidemisjukvård på ett fullt tillfredsställande
sätt, dels ock att det icke för ett rationellt anordnande av epidemisjukvården
inom landstingsområdet i övrigt kan anses erforderligt, att jämväl
don ifrågavarande staden ingår i landstingets sjukvårdsorganisation.
Har stad erhållit medgivande att själv handhava sin epidemisjukvård,
lärer billigheten kräva, att stadens invånare befrias från att deltaga i
kostnaderna för landstingets epidemisjukvård. För att undanrödja en
viss tveksamhet angående tolkningen av landstingsförordningens bestämBihavg
till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 182 höft. (Nr 153.) r>"5 i» 5
34
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
meker, som i detta hänseende gjort sig gällande, torde uttryckligt lagstadgande
böra meddelas om städs befrielse från deltagande i landstings
sjukvårdskostnad i nu ifrågavarande fall.
I anslutning till de principer jag sålunda utvecklat äro bestämmelserna
om ordnande av den allmänna sjukvården vid smittsamma sjuki6
och 17 §§. domar avfattade i det föreliggande lagförslaget.
Beträffande detaljerna av epidemisjukvårdens organisation inom varje
epidemidistrikt synes största möjliga frihet böra medgivas. Jag har
därför i mitt förslag begränsat bestämmelserna härom till ett stadgande
19 §■ av innehåll, att förvaltningen av epidemisjukhus i stad, som utgör eget
epidemidistrikt, skall tillkomma hälsovårdsnämnden och å annan ort en
epideminämnd, bestående av förste provinsialläkaren som självskriven
ledamot samt sex av landstinget valda medlemmar. I många fall torde
det vara ändamålsenligt, att särskilda lokalstyrelser tillsättas för varje
epidemisjukhus. Någon obligatorisk bestämmelse härom har jag dock
icke ansett böra meddelas. Det synes mig kunna förväntas, att landstingen,
som i mångahanda måtto ådagalagt sitt intresse för sjukvårdsangelägenheter
och sin förmåga att ordna dessa på ett tillfredsställande
sätt, även ifråga om denna och andra detaljer av den föreslagna organisationen
skola veta att vidtaga de anordningar, som med hänsyn till
de skiftande lokala förhållandena äro lämpligast.
I fråga om de allmänna fordringarna på epidemisjukhus, tillfälliga
sjukvårdslokaler och av distrikten anställd sjukvårdspersonal har jag
funnit mig kunna i allt väsentligt biträda de av kommittén utvecklade
grundsatserna, och har jag i det föreliggande lagförslaget härom infört
is och 20 §§. bestämmelser, som ansluta sig till de av kommittén föreslagna. Med
avseende på en punkt av de i förslaget ingående bestämmelserna angående
anordningarna å epidemisjukhus torde jag böra nämna några
i» §• ord till motivering. I 18 § av förslaget har införts ett stadgande
av innehåll, att den vid epidemisjukhus anställda sjukvårdspersonalen
skall vara så talrik och hava sin tjänstgöring så ordnad, att nödig vila
och ledighet beredes densamma. Detta stadgande sammanhänger med
ett förslag angående ordnande av den kvinnliga sjukvårdspersonalens
arbetsförhållanden, som för närvarande är under utarbetande inom civildepartementet
på grundval av den utredning, som i denna fråga verkställts
av särskilda den 6 juni 1912 tillkallade sakkunniga. I nämnda
förslag ingår bland annat, att en bestämmelse av nu angiven innebörd
skulle införas i respektive lasaretts- och sjukstugestadgorna samt att på
medicinalstyrelsens stat skulle uppföras eu kvinnlig inspektörsbefattning,
vars innehavare skulle vara sjuksköterska och hava till uppgift att utöva
inspektion över den kvinnliga sjukvårdspersonalens arbetsförhållan
-
35
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
den å offentliga sjukvårdsanstalter. Då förhoppningar förefinnas att
ifrågavarande förslag skall kunna underställas innevarande års riksdag,
har jag ansett erforderligt, att den för förslaget grundläggande bestämmelsen
införes även i det förslag till epidemilag, som överlämnas till
samma riksdags prövning.
Beträffande de redan befintliga epidemisjukhus, vilka tillhöra lantkommuner
eller städer, som deltaga i landsting, förutsätter jag, att
landstingen skola, i den mån så prövas lämpligt, övertaga dem från
vederbörande kommuner. Någon svårighet för åvägabringande av uppgörelse
mellan landsting och primärkommuner härvidlag torde icke behöva
befaras. Skulle i undantagsfall en kommun för överlåtelse av sitt
epidemisjukhus uppställa villkor, som icke kunna av landstinget godkännas,
står det ju landstinget fritt att själv anlägga epidemisjukhus å
lämplig ort.
Jag har i det föregående berört kommitténs förslag om statsbidrag
till epidemisjukhusens driftkostnader. Det lider enligt min mening intet
tvivel, att beviljandet av sådant statsbidrag är en förutsättning för ett
effektivt genomförande av de föreslagna reformerna i epidemi sjukvården.
Jag kan däremot icke dela kommitténs uppfattning, att statsbidrag till
epidemisjukhusens byggnadskostnad er ej borde ifrågakomma. V ill man
åstadkomma den snabba förbättring i epidemisjukhusväsendet, som av
förhållandena påkallas, torde det vara erforderligt att staten bidrager till
byggnadskostnaderna åtminstone för de sjukhus, som hädanefter uppföras.
Något förslag i detta hänseende har jag icke ansett lämpligt att
nu framlägga, då det synts mig vara skäl att först avvakta riksdagens
beslut i fråga om epidemilagen. Då statsbidrag till sjukhusens driftkostnader
i varje fall torde böra utbetalas i efterskott efter vederbörande
förvaltningsårs slut och bidragen till byggnadskostnader efter byggnadernas
fullbordande, lärer det icke medföra någon olägenhet att beslut
om beviljande av anslag till dylika bidrag nu icke fattas. Det synes
mig emellertid vara av betydelse, att statsmakterna redan i samband
med den föreslagna epidemilagens antagande uttala, att statsbidrag till
såväl byggnadskostnader som driftkostnader för de i lagen föreskrivna
epidemisjukhusen böra beviljas.
Nu gällande författningsbestämmelser lämna icke svar på frågan,
huruvida sjukhusvård å allmänt rum för smittsamt sjuk person skall
vara kostnadsfri. I regel utkräva kommunerna icke någon avgift av
sina egna sjuka. För sjuka, tillhörande främmande kommun, fordras
däremot i allmänhet avgift.
Kostnaderna
för vård och
underhåll å
sjukvårdsinrättning.
23 §.
36
Kommittén.
Departements
chefen.
23 §.
Frågan om
ersättning för
förlorad
arbetsförtjänst.
Kommittéförslaget.
§ 21.
Kommittén.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
Kommittén har i detta avseende framhållit, att då nu ifrågavarande
sjukdomar i det allmännas intresse påkallade att person, som insjuknat
eller misstänktes hava insjuknat i eller smittats av dylik sjukdom, isolerades
på sjukhus, syntes det icke böra föreligga någon tvekan om att
vården eller isoleringen borde vara kostnadsfri, så länge det vore fråga
om vård eller isolering å allmänt rum. Det syntes ligga i sakens natur,
att det distrikt, inom vilket insjuknandet skett, borde vara det, som
bekostade vården eller vistelsen. På grund härav har kommittén i § 20
av sitt förslag infört bestämmelse därom, att kostnaderna för vård å
sjukhus i allmänt rum av person, som insjuknat inom distriktet, skola
gäldas av distriktet.
Mot den av kommittén anförda motiveringen till den nu ifrågavarande
bestämmelsen har jag icke något väsentligt att erinra. Den
av kommittén föreslagna författningsbestämmelsen synes emellertid icke
giva ett fullständigt uttryck åt de grundsatser kommittén i motiveringen
uttalat. I bestämmelsen säges nämligen icke något om underhållskostnaden
för personer, som utan att vara sjuka isolerats å sjukvårdsinrättning
på grund av misstanke om sjukdom eller därför att de befarats
vara smittförande. I det föreliggande lagförslaget äro bestämmelserna
ifråga fullständigade i detta avseende.
I sammanhang med de nyss behandlade bestämmelserna angående
kostnadsfri vård och underhåll för sjuka och isolerade torde jag böra
nämna några ord om ett av kommittén föreslaget stadgande, som jag
icke funnit anledning upptaga i det inom civildepartementet utarbetade
lagförslaget. Detta av mig uteslutna stadgande rör ersättning för förlorad
arbetsförtjänst åt personer, som på grund av misstanke om smittfara
blivit isolerade eller eljest lidit inskränkning i sitt näringsfång.
I det föregående har redogörelse lämnats för de såväl i kommitténs
förslag som i det inom departementet utarbetade förslaget ingående bestämmelserna
angående hälsovårdsnämnds befogenhet gent emot person,
vilken, utan att vara sjuk, likväl av läkare misstänkes föra smitta. Enligt
sagda bestämmelser skulle hälsovårdsnämnd äga att låta underkasta
sådan person observation och isolering samt, om han förde smitta under
längre tid, meddela honom föreskrift angående erforderliga inskränkningar
i fråga om arbete, varmed han finge taga befattning.
I anslutning till de nämnda bestämmelserna har kommittén i sitt
förslag upptagit ett stadgande därom, att person, som underkastats ob
-
37
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 153.
servation eller isolering'' eller eljest genom av hälsovårdsnämnd meddelade
föreskrifter lidit inskränkning i sitt näringsfång, skulle för den
arbetsförtjänst han under tiden gått förlustig vara berättigad till ersättning
av sjukvårdsdistriktet med belopp, som hälsovårdsnämnden skulle
äga bestämma. Åtnöjdes han ej med beloppet, skulle han äga att utföra
sin talan efter stämning vid domstol, dock att sådan stämning skulle
vara delgiven senast inom två månader från det han erhållit del av
nämndens beslut. Till motivering av de föreslagna bestämmelserna har
kommittén anfört följande.
»Insjuknad person, som isoleras, erhåller kostnadsfri vård å sjukvårdsanstalt,
men någon ersättning härutöver från det allmännas sida
för mistad arbetsförtjänst eller för annan ekonomisk förlust i anledning
av den samtidiga isoleringen har för dylik persons vidkommande ej ansetts
böra ifrågakomma. År åter isoleringen företagen utan att sjukdom
förelegat och har densamma alltså ensamt karaktären av en i det
allmännas intresse företagen skyddsåtgärd för förekommande av smittas
spridande, ställer sig saken annorlunda. I så fall synes det rättvist
och billigt att det allmänna även iklädes skyldighet att ersätta den förlust
av arbetsförtjänst, som av isoleringen förorsakas.
Det sagda har även ansetts böra gälla för sådana fall, där vederbörande
utan att isoleras, likväl för förhindrande av smittas spridande
av hälsovårdsnämnd ålägges vidtaga vissa åtgärder eller underkasta sig
viss overksamhet, varav inskränkning kan förorsakas i hans näringsfrihet.
Ifrågasättas kunde, om ej åtminstone vid dessa i regel mycket
långvariga fall staten borde åtaga sig ersättningsskyldigheten, men med
den utjämning av kostnaderna särskilt å landsbygden, som kommitténs
förslag om landstingens övertagande av epidemisjukvården därstädes
innebär, har kommittén stannat vid att föreslå, att även i dessa relativt
sällsynta fäll sjukvårdsdistriktet skall bära ifrågavarande kostnader.
»
Åtskilliga av de i ärendet hörda myndigheterna hava ställt sig synnerligen
.tveksamma inför kommitténs nu ifrågavarande förslag. Svenska
provinsialläkarföreningens styrelse har i sitt yttrande framhållit, att konsekvenserna
av de av kommittén i förevarande avseende föreslagna bestämmelserna
syntes farliga. Det borde enligt styrelsens mening överlämnas
åt hälsovårdsnämnd att i enskilda ömmande fall medgiva ersättning.
Eu lagstadgad rätt till ersättning skulle i praktiken giva anledning
till stora svårigheter och helt visst också klagomål från personer,
som ansett sig hava fått för lågt tillmätt ersättning. Jämväl Svenska
Myndigheter
och korporationer.
38
Medicinal
styrelsen.
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
stadsläkarföreningens styrelse har uttalat deu meningen, att konsekvenserna
av de föreslagna bestämmelserna vore farliga, och hemställt, att
stadgandet i fråga åtminstone måtte inskränkas till sin omfattning.
Medicinalstyrelsen har i förevarande hänseende anfört, att det föreslagna
stadgandet syntes bliva svårt att tillämpa. De i stadgandet förutsatta
hänvändelserna till domstol kunde antagas bliva alltför ofta förekommande
och fara vore, att kostnaderna för vederbörande distrikt
komma att bliva synnerligen betungande. Enligt kommitténs förslag
skulle en person, som isolerats på grund av sjukdom, icke få någon ersättning
för förlorad arbetsförtjänst. Den som isolerats utan att vara
sjuk skulle däremot få sådan ersättning. På grund härav skulle en
person, som av läkare förklarats sjuk och isolerats i sitt hem eller på
sjukhus, icke kunna få ersättning för den tid han eventuellt hölles isolerad
på grund av smittfara efter det sjukdomen upphört, även om han
kvarhölles i isoleringen under lång tid. Hade han däremot icke anträffats
av läkaren förrän efter det sjukdomen upphört, skulle han, om
han då isolerats på grund av kvarstående smittfara, hava ägt rätt till
ersättning under isoleringstiden. Detta syntes medicinalstyrelsen vara
ett föga rättvist resultat av det föreslagna stadgandet. Därest ett stadgande
i nu ifrågavarande riktning skulle meddelas, borde i varje fall
ersättningens belopp på något sätt begränsas.
Beträffande nu förevarande spörsmål vill jag erinra därom, att lagen
den 4 september 1914 angående vissa åtgärder mot utbredning av lungsot
icke ujrptager någon bestämmelse om ersättning för förlorad arbetsförtjänst
åt den, som på grund av lagens stadganden måst lämna innehavd
anställning eller eljest lidit inskränkning i sitt näringsfång. Icke
heller lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar innehåller något stadgande om dylik ersättning åt den,
som enligt sagda lag på grund av läkares föreskrifter måst avstå från
smittfarlig yrkesutövning. Den till grund för kommitténs förslag liggande
principen har således hittills icke vunnit tillämpning inom den
sanitära lagstiftningen i vårt land.
Det synes mig otvivelaktigt, att ett stadgande med det av kommittén
föreslagna innehållet skulle medföra betänkliga konsekvenser och
vara ägnat att framkalla missbruk. Beträffande personer, som på grund
av smittfarlighet blivit isolerade å sjukvårdsinrättning, torde man kunna
åtnöjas med den i det föreliggande lagförslaget intagna bestämmelse,
enligt vilken dylika personer äga rätt till kostnadsfritt underhåll under
isoleringstiden. I de mycket sällsynta fall, då en person på grund av
kronisk smittfarlighet kan komma att underkastas inskränkning i sitt
39
KungL Maj.ts Proposition Nr 153.
näringsfång, torde frågan om eventuell ersättning till honom böra prövas
med hänsyn till de individuella förhållandena och förty avgöras från fall
till fall. Vid ett tillfälle har Kungl. Maj:t i ett fall av denna art beviljat
ersättning av statsmedel.
På grund av vad sålunda anförts har jag i mitt förslag icke upptagit
någon motsvarighet till de bestämmelser om ersättning för förlorad
arbetsförtjänst, som ingå i § 21 första stycket av kommittéförslaget.
De flesta av nu gällande författningsbestämmelser angående mot- utsträckning
arbetande av smittsamma sjukdomar avse uteslutande de sjukdomar, som rlctvidd!
uppräknas i § 20 mom. 1 av kungl. förordningen den 19 mars 1875 an- 24 -25 §§.
gående åtgärder mot införande och utbredning av smittsamma sjukdomar Generell
bland rikets invånare. Denna anordning är bibehållen i den föreslagna ^sträckning.
lagen: flertalet av de i densamma ingående stadgandena hänföra sig endast
till sådana sjukdomar, som uppräknas i lagens 2 § 1 mom. Erfarenheten
har emellertid visat, att det emellanåt varit nödvändigt att upptaga nya
sjukdomar i nu ifrågavarande förteckning. Dylik utvidgning av gällande
bestämmelser har hittills genomförts genom särskilda kungl. brev. Så
t. ex. föreskrevs genom kungl. brev den 10 april 1915, att med avseende
å epidemisk hjärnhinneinflammation skulle tillsvidare i tillämpliga
delar gälla vad ifråga om åtgärder till hämmande av smittsam sjukdom
och förekommande av dess spridning inom riket ävensom ersättning för
tjänsteläkares resor funnes i gällande författningar stadgat angående sådana
smittsamma sjukdomar, som omförmäldes i 20 § mom. 1 av kungl.
förordningen den 19 mars 1875 angående åtgärder mot införande och
utbredning av smittsamma sjukdomar bland rikets invånare.
Då jag ansett mig böra föreslå, att de blivande författningsbestämmelserna
angående smittsamma sjukdomar skola givas karaktär av kommunallag,
har det synts mig nödvändigt, att i denna lag upptaga en be- 24 §.
stämmelse om rätt för Konungen att förordna, att vad i lagen är stadgat
angående sådan sjukdom, som omförmäles i lagens 2 § 1 mom., skall
äga tillämpning jämväl å annan smittsam sjukdom.
I åtskilliga av de yttranden, som ligga till grund för kommitténs Lokal
utredning, har hemställts, att i den blivande epidemilagstiftningen måtte "tsir™k”msmeddelas
bestämmelser, som kunde bereda möjlighet för ett effektivt ingripande
mot mässling och kikhosta. I nämnda yttranden har påpekats,
att dessa sjukdomar årligen föranleda talrika dödsfall, och det har
framhållits, att lämpliga preventiva åtgärder antagligen skulle kunna
Kommittén.
Avgivna yttranden.
Departements
chefen.
25 §.
40 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
nedbringa såväl sjukdoms- som dödstalen. Isynnerhet har framhållits
önskvärdheten av att tjänsteläkare i särskilda fall kunde erhålla befogenhet
att på statens bekostnad företaga tjänsteresor vid mera utbredda
eller svårartade epidemier av dessa sjukdomar.
För att tillgodose de sålunda framställda önskemålen har kommittén
i sitt förslag till epidemistadga upptagit bestämmelser, som bemyndiga
vederbörande länsstyrelser att, då annan smittsam sjukdom än de i
stadgan särskilt uppräknade vunnit större utbredning eller uppträdde i
mera elakartad form, förordna, att vad i stadgan vore föreskrivet rörande
de särskilt uppräknade sjukdomarna skulle i de delar, som prövades
nödigt, vinna tillämpning jämväl beträffande den sjukdom, som
på grund av sin utbredning eller sin elakartade form ansåges böra bliva
föremål för länsstyrelsens inskridande. Sådant förordnande skulle dock
endast få gälla för viss tid och före meddelandet av detsamma skulle
länsstyrelsen vara pliktig att inhämta medicinalstyrelsens och förste provinsialläkarens
utlåtanden.
I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena hava icke några
väsentliga erinringar framställts emot kommitténs förslag till lösning av
det förevarande spörsmålet.
Behovet av det utav kommittén föreslagna stadgandet torde kunna
göra sig gällande icke blott vid epidemier av mässling och kikhosta,
utan även vid tillfällen, då andra smittsamma sjukdomar, mot vilka ett
kraftigare inskridande under normala förhållanden icke erfordras, antagit
en mera elakartad form. Som ett aktuellt exempel härpå kan senaste
vinters influensaepidemi anföras. Vid de tillfällen, om vilka nu
är fråga, böra emellertid de lokala myndigheternas beslut om utsträckning
av epidemilagens räckvidd kunna fattas snabbt och utan tidsutdräkt.
Med hänsyn härtill har det synts mig olämpligt att ålägga länsstyrelserna
att före besluts meddelande inhämta medicinalstyrelsens yttrande.
Nödig kontroll över de lokala myndigheternas åtgärder torde
kunna vinnas genom att i stället föreskriva, att länsstyrelse, som fattat
beslut i nu förevarande avseende, ofördröjligen skall lämna medicinalstyrelsen
underrättelse om beslutet.
Frånsett den jämkning, som jag sålunda antytt, hava de av kommittén
föreslagna bestämmelserna om lokal utsträckning av epidemilagens
räckvidd oförändrade upptagits i det föreliggande förslaget.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.
41
Jag har nu redogjort för de viktigaste bestämmelserna i den föreslagna
epidemilagen. Lagens återstående stadganden innefatta ansvarsoch
åtalsbestämmelser samt en del allmänna föreskrifter, motsvarande
dem, som äro införda i sista kapitlet av det inom civildepartementet utarbetade
förslag till hälsovårdsstadga, för vilket jag förut denna dag
lämnat redogörelse. Nu ifrågavarande stadganden överensstämma i allt
väsentligt med föreskrifterna i §§ 22—30 i kommitténs förslag till epidemistadga,
och torde jag beträffande motiveringen för dessa stadganden
få hänvisa till vad kommittén i förevarande hänseende anfört.
Slutligen innehåller den föreslagna lagen promulgationsbestämmelser,
avsedda att beträffande epidemidistrikt, som innefattar landsbygd, medgiva
en övergångstid av fem år för anordnande av de i lagen föreskrivna
epidemisjukhusen och anskaffande av utrustning för de tillfälliga sjukvårdslokalerna.
I en del av de över kommittéförslaget avgivna yttrandena
har uttalats den meningen, att nämnda övergångstid vore för kort.
Under förutsättning av att statsbidrag till uppförande av epidemisjukhus
är att påräkna, torde dock den föreslagna övergångstiden vara tillräcklig.
Att det ur sjukvårdens synpunkt är önskvärt att de blivande epidemisjukhusen
komma till stånd snarast möjligt, torde icke behöva särskilt
framhållas.
Departementschefen uppläste härefter det ifrågavarande förslaget till
epidemilag och hemställde, att detsamma måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar Corin.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. L saml. 132 höft. (Nr 153.) 676 19 6
Allmänna
föreskrifter.
26—36 §§.