Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.
1
Nr 131.
Kungl. M.aj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 30, 31, 35 och 39 §§ i förordningen
den 11 oktober 1907 angående tillverkning
av brännvin m. m.; given Stokholms slott den 25 februari
1919.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade
l:o) förslag till förordning om ändrad lydelse av 30, 31, 35 och
39 §§ i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av
brännvin; och
2:o) förslag till förordning om ändrad lydelse av 25 § i förordningen
den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
F. V. Thorsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 113 höft. (Nr 131.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 30, 31, 35 och 39 §§ i förordningen den 11
oktober 1907 angående tillverkning av brännvin.
Härigenom förordnas, dels att till 30 § i förordningen den 11
oktober 1907 angående tillverkning av brännvin skall läggas ett nytt,
med 3 betecknat moment av nedan angivet innehåll, dels ock att 31
och 35 §§ samt 39 § 1 mom. i samma förordning skola erhålla följande
ändrade lydelse:
30 §.
3. Då lönnbränning skett, vare det vid förbrytelsen nyttjade
redskap, det vid beslagstillfället å stället befintliga brännvin och de kärl,
vari det förvaras, förbrutna.
31 §.
1. Den, som tillverkar, saluhåller eller eljest till försäljning utbjuder
eller överlåter för beredande av brännvin ägnad apparat eller
del av dylik apparat under sådana omständigheter, att skälig anledningföreligger
till antagande, att apparaten eller apparatdelen är avsedd att
användas för att i olovligt syfte framställa eller destillera brännvin eller
från denaturerat brännvin borttaga denatureringsmedlet eller göra annan
till dryck ej ämnad alkoholhaltig vara användbar därtill, straffes med
böter från och med 100 till och med 2,000 kronor, och vare apparaten
eller apparatdelen förbruten. Vid upprepad förbrytelse eller om omständigheterna
eljest äro försvårande, må dömas till högst 10,000 kronors
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.
böter eller till fängelse i högst sex månader. Åro omständigheterna
synnerligen mildrande, må böterna nedsättas till lägst 25 kronor.
2. Befinnes någon i andra fall än i 1 mom. avses innehava apparat
eller apparatdel, varom där sägs, under sådana förhållanden, att skälig
anledning föreligger till antagande, att han innehar densamma för olovligt
brukande, vare lag som nyss är sagt.
35 §.
Till redskap, som enligt 30 § 3 mom. eller 32 § 1 mom. är förbrutet,
räknas varje i bränneri för kokning, mäskberedning, jäsning
eller bränning inrättat redskap, sprithållare ävensom ångmaskin med
tillbehör.
39 §.
1. Brännvinstillverkare ansvarar för förbrytelse mot denna förordning,
som med hans vetskap begås av hans hustru, barn, husfolk
eller i hans arbete antagen person, såsom vore förbrytelsen av honom
själv begången. Begagnar tillverkaren ombud vid brännerirörelsens utövande,
ansvare dock ombudet jämte tillverkaren och lika med denne
för sådan förbrytelse.
Denna förordning träder i kraft den 1 maj 1919.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse ay 25 § i förordningen den 1 juli 1918
angående handel med skattefri sprit.
Härigenom förordnas, att 25 § i förordningen den 1 juli 1918
angående handel med skattefri sprit skall erhålla följande ändrade
lydelse:
25 §.
1 inom. I fall, som i 21, 22 och 23 §§ förmälas, så ock då någon,
varom i 20 och 24 §§ sägs, på otillåtet sätt begagnat eller avhänt sig
sprit, skola, där ej synnerligen mildrande omständigheter föreligga, de
förråd av skattefri sprit, som anträffats hos den brottslige eller eljest
uppenbarligen äro avsedda för olovlig användning, jämte kärl och
annat emballage, vari spriten förvaras, vara underkastade beslag och
dömas förbrutna. Lag samma vare i fråga om redskap, som begagnats
i det fall, varom sägs i 22 § första stycket.
2 mom. Fälles någon till ansvar för förbrytelse, som i 1 mom.
avses,, skall- han tillika dömas skyldig att för den sprit, varmed han
förfarit olovligt, utgiva tillverkningsskatt enligt gällande bestämmelser
om beskattning av brännvin.
3 mom. Rörande ansvar för tillverkning, saluhållande eller annat
utbjudande till försäljning, överlåtelse eller innehav i vissa fall av
apparater, avsedda att användas för att i olvoligt syfte från denatu
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 131■ i
rerad sprit borttaga denatureringsmedlet eller göra annan till dryck ej
ämnad alkokolhaltig vara användbar därtill, stadgas i 31 § i förordningen
den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin.
Denna förordning träder i kraft den 1 maj 1919.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.
Framställning
från
Västerås
allmänna
nykterhetskommitté.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 februari
1919.
N ärvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Statsråden: Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anförde efter
gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet följande:
I en den 20 augusti 1918 till justitiedepartementet inkommen
skrivelse hava J. Löfgren och Emil Karlsson å Västerås allmänna nykterhetskommittés
vägnar, under åberopande av tvenne vid skrivelsen fogade,
enligt uppgift uti en huvudstadstidning för den 2 i samma månad införda
annonser om salubjudande av destillationsapparater, anfört, bland
annat, följande:
»Nu är det för oss obekant, huruvida det är möjligt att med nu befintliga
lagar få tillverkare och försäljare av destilleringsapparater dömda för delaktighet i
det senare med apparatens hjälp utförda brottet, borttagandet av denaturerings
-
7
Kungl. Mdj:ts proposition Nr 131.
medlet ur sprithaltiga vätskor, men frågan är därför icke mindre viktig. Med den
störa utveckling, som sprithaltiga vätskor i olika former och för olika ändamål
under de senaste åren tagit och med hänsyn till de relativt stora inskränkningame
i åtkomsten av den vanliga spirituosan, hava försöken att anskaffa surrogat för berusningsändamål
blivit allt mera intensiva. Man får ej heller underskatta den fara
för den svenska folkhälsan, som ligger i den under senaste åren i synnerligen hög
grad tilltagande förbrukningen av surrogat som berusningsmedel. Kungl. Socialstyrelsens
alkoholundersökningar utvisa, att surrogatens användning som berusningsmedel
under den senare tiden i oroväckande grad stigit. Därför böra alla till buds stående
medel vidtagas och detta omedelbart för att i möjligaste mån förhindra surrogatens
användning som berusningsmedel.
En bland de åtgärder, som vi anse vara av betydelse i detta avseende vore
att förbjuda tillverkning och försäljning av de i bruk i synnerligen stor utsträckning
varande s. k. destilleringsapparaterna, vilka, om de få obehindrat tillverkas och försäljas,
hota att i stor myckenhet spridas i hemmen och sålunda i stor utsträckning
komma att bliva redskap för brottsligt förfarande och för tillverkning av berusningsmedel,
vilket erfarenheten redan visat, att så är förhållandet.»
Över ifrågavarande framställning liar kontrollstyrelsen den 21
januari 1919 avgivit infordrat utlåtande, däri kontrollstyrelsen framhåller
följande:
Under nu rådande knapphet å spirituösa och därav föranledda
restriktioner hade å skilda orter inom landet olaglig tillverkning av rusdrycker
tagit en allt större omfattning. Såväl hembränning av brännvin
som, och kanske framför allt, renaturering av denaturerat brännvin och
motorsprit bedreves otvivelaktigt av många personer och i åtskilliga fall
ej endast till husbehov utan även för försäljning. Denna trafik torde,
oaktat från polismyndigheternas sida stora ansträngningar gjorts för att
stävja det brottsliga förfarandet, hava allt mer utvecklat sig. Att detta
kunnat ske torde hava sin grund i den omständigheten, att destilleringsapparater
finge fritt tillverkas, försäljas och innehavas. Enligt nu gällande
lagstiftning finge nämligen redskap, som vore avsett för lönnbränning,
dömas förbruten endast i det fall, att dylik bränning ägt
rum (31 § i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning
av brännvin). Därest någon återigen med denaturerad sprit obehörigen
vidtoge åtgärd, varigenom denatureringsmedlet avskildes eller denatureringen
försvagades, skulle jämlikt 25 § i förordningen den 1 juli
1918 angående handel med skattefri sprit kärl och annat emballage, vari
spriten förvarades, vara underkastade beslag och dömas förbrutna,
men intet stadgande- funnes därom, att de vid renatureringen använda
apparaterna skulle vara förbrutna. för att kunna bekämpa ovanberörda
missförhållanden torde det vara erforderligt såväl att ställa
tillverkningen av och handeln med apparater av dylikt slag under
Kontroll
styrelsen.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.
kontroll som även att ingripa mot enskildas förvärv eller innehav av
sådana apparater. Beträffande tillverkning av och handel med desamma
torde rätt att utöva sådan rörelse böra i varje fall göras beroende av
tillstånd utav myndighet, exempelvis kontrollstyrelsen. Vad åter an~
ginge förvärv eller innehav av dylika apparater, gåves det ju åtskilliga
yrken, för vilkas utövande erfordrades destillationsapparater. Lämpligen
torde utövare av dessa yrken böra undantagas från tillämpligheten
av en författningsbestämmelse i sistberörda avseende. Med hänsyn
därtill att förhållandena på förevarande område alltmera förvärrades,
därest icke ett kraftigt och snabbt ingripande ägde rum från
statsmakternas sida, hemställde kontrollstyrelsen, att Kungl. Maj:t
redan till innevarande riksdag måtte framlägga förslag till lagstiftning
i ämnet.
Ledamoten Lagergren var så till vida av skiljaktig mening vid
utlåtandets avgivande, att han ansåg till detsamma hava bort göras
följande uttalande:
»Då de här avhandlade missförhållandena huvudsakligen hava sin grund i
nu rådande knapphet på spirituösa och därav föranledda restriktioner, är det angeläget
att tilldelningen av spritdrycker, sådan den avsetts i den nya rusdryckslagstiftningen,
så snart som möjligt bringas till stånd. Sker ej så, är fara värt
att tvekampen på detta område mellan uppsiktsmyndigheterna och förbrukarna
kommer att fortgå, alla tvångsåtgärder till trots, men till föga båtnad för den
överhet, som handhar lagarna, samt den allmänhet, som villigt underkastar sig
rimliga begränsningar.»
Vid utlåtandet var därjämte fogat ett så lydande författningsförslag:
Förslag
till
förordning angående förbud mot tillverkning av apparater för framställning
av brännvin m. m.
1 §•
1 mom. Apparater, avsedda för framställning av brända alkoholhaltiga
drycker, för destillering av dylika drycker eller för renaturering av denaturerad
sprit eller avsedda att göra annan till dryck ej ämnad alkoholhaltig vätska användbar
därtill, ävensom delar av sådana apparater må ej här i riket tillverkas, ej heller
här saluhållas, till försäljning utbjudas eller eljest överlåtas, utan att kontrollstyrelsen
därtill lämnat tillstånd.
2 mom. Apparat eller del av apparat, varom i 1 mom. sägs, må ej utan
kontrollstyrelsens tillstånd förvärvas eller till riket införas och ej heller innehavas
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.
av annan än den, som behörigen anmält sig att idka tillverkning av brännvin, föreståndare
för tekniskt laboratorium vid någon statens eller av staten understödd
institution ävensom innehavare av apotek.
2 §.
Överträder någon det i 1 § meddelade förbud eller gör försök därtill, straffes
med böter från och med 50 till och med 10,000 kronor. Vid upprepad förbrytelse
eller om omständigheterna eljest äro försvårande, må dömas till fängelse i högst
sex månader. Där till ansvar dömes, skall ock apparat eller apparatdel, som förbrytelsen
avser, dömas förbruten.
3 §■
Delaktighet i brott mot denna förordning straffes efter ty i 3 kap. strafflagen
är stadgat.
4 §•
Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förbrytelse mot denna
förordning, fortsätter samma förbrytelse, skall, när han därtill varder lagligen förvunnen,
för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, dömas till de böter
eller det fängelsestraff, som äro stadgade för sådan förbrytelse; dock må sammanlagda
fängelsestraffet icke överstiga två år. *
5 §•
I de fall, då apparat eller apparatdel är att anse såsom förbruten, äge åklagaren
därå verkställa beslag.
6 §■
1 mom. Böter, som enligt denna förordning ådömas, ävensom värdet av
apparat eller apparatdel, som anses förbruten, tillfälle med en tredjedel kronan och
med två tredjedelar åklagaren. Finnes särskild angivare, tage han hälften av
åklagarens andel. Sådan del tillkomme dock ej angivare, då angivelse skett av
föräldrar mot barn, barn mot föräldrar, makar eller syskon mot varandra, annan
skyldeman mot den, hos vilken han åtnjuter kost eller underhåll, fosterbarn mot
fosterföräldrar eller tjänare mot husbondefolk under den tid, de äro i tjänsten.
2 mom. Böter, som efter denna förordning ådömas, skola, om tillgång till
deras gäldande brister, förvandlas enligt allmän strafflag.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då densamma, enligt därå
meddelad uppgift, av trycket utkommit i svensk författningssamling; dock att tillverkare,
som omedelbart gör ansökan om tillstånd att fortsätta tillverkningen, må
alltjämt bedriva densamma till dess kontrollstyrelsens beslut i anledning av ansökningen
meddelats, samt att vad här sagts om tillverkare skall i tillämpliga delar
gälla om innehavare av apparat, som i denna förordning avses.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 113 höft. v (Nr 131.)
2
10
Sveriges
kemiska industrikontor.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.
Ytterligare överlämnade kontrollstyrelsen ett från landsfiskalen
i Lillhärdals distrikt insänt exemplar av ett tryckt prospekt, som uppgavs
hava erhållit eu synnerligen stor spridning och vilket, med uteslutande
av utställarens namn och adress, var så lydande:
»På grund av Brattska systemets verkningar och spritbristen i övrigt, lia,
som ni nogsamt vet, en stor del av allmänheten börjat framställa sitt eget behov
av brännvin och likör. Förfaringssättet är ytterst enkelt, blott man har att tillgå
en prima destilleringsapparat och tillförlitliga recept.
Vi hava försålt 1,000-tals apparater, och äro dessa försedda med kondensator,
prima messingsrör, messingskranar och hattar, kokaren rymmande 10 liter, kondensation
1 liter. Avkylningsapparat, inrymmande spiral, medföljer varje apparat,
avpassad för såväl vattenledning som isvatten. Apparaten kan användas å vanlig
spisel, elektrisk kokplatta eller å gaskök.
På grund av de ytterst tunna rören och apparatens konstruktion i övrigt,
försiggår destilleringen hastigt och ett ypperligt resultat ernås.
Med apparaten följa populärt hållna och ytterst lättfattliga recept jämte
anvisning å apparatens skötsel.
Recepten omfatta vitbetor, melass, körsbär, söta frukter och bär, potatis,
säd, enbär och renlav, framställning av likörer och kolrening.
Apparaten sändes diskret, under beteckningen kokkärl, och äger en var inneha
en apparat, då densamma kan användas till andra ändamål än brännvinsbränning.
Apparatens pris är 40 kronor — exklusive emballage.
Skulle Ni för eget behov ej hava användning för densamma, torde Ni godhetsfullt
låta Edra vänner och bekanta taga del av detta cirkulär.
Orderna torde snarast insändas, då endast ett begränsat antal rör finnas å
lager, och order dagligen inströmma. Leveranstid beräknas pr 8 dagar.»
Sedan samtliga handlingar i ärendet härefter överlämnats till finansdepartementet,
liar yttrande infordrats från kommerskollegium.
Uti kommerskollegii den 5 innevarande februari dagtecknade utlåtande
anföres till en början:
»Kommerskollegium har i ärendet inhämtat yttrande från Sveriges kemiska
industrikontor. Häri anför industrikontoret i huvudsak följande.
Kontrollstyrelsens författningsförslag måste, oavsett syftet, betecknas som ett
synnerligen vågat experiment. Det vore fullständigt outförbart att i praktiken avgöra,
när en apparat eller del av apparat kan anses vara avsedd för det ifrågavarande
ändamålet. Inom flera grenar av den kemiska industrien, exempelvis den
moderna kolningsindustrien, fettindustrien, parfymindustrien, sockerindustrien, textilindustrien
m. fl., använde man sig av destination. För anställande av experiment,
kontroll av fabrikation etc. erfordrades destillationsapparater. I snart sagt alla
laboratorier användes stora mängder sprit, eter, trikloretylen, petroleumeter, etc.
såsom lösningsmedel. För att återvinna lösningsmedlet behövdes ständigt och dagligdags
tillgång till destillationsapparater. Då undantagslöst all kemisk och en stor
del av övrig industri hölle sig med större eller mindre fabrikslaboratorier, torde
det alltför väl inses, i vilken omfattning destillationsapparater måste användas
11
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 131.
inom industrien. Därjämte nyttjades dylika apparater vid undervisningsanstalterna,
av handelskemisters och vetenskapliga institutioners m. fl. laboratorier.
De destillationsapparater, som användas för laboratoriebruk, vore ofta av en
synnerligen enkel konstruktion och kunde undantagslöst med lätthet apteras för
destillering av alkoholhaltiga drycker, renaturering av denaturerad sprit m. m.
Än mera betänkligt ställde sig förbudet mot tillverkning av delar till dylika
apparater. För analyser av en hel del kemiska fabrikat, ävensom av råvaror etc.
behövdes extraktionsapparater, av vilka särskilt »kylaren» kunde anses såsom en
del av en destillationsapparat. I varje hushåll funnes kärl, som utan större eller
dyrbarare förändringar kunde apteras, så att de bliva lämpliga för brännvinsbränning.
Ett förbud i fråga om tillverkning av delar till de ifrågakomna apparaterna
skulle därför leda till de mest orimliga konsekvenser. Varje glas- eller metallrör
kunde användas och därför betraktas som en del av en destillationsapparat, och
följaktligen skulle tillverkningen och försäljningen av de enklaste och mest oskyldiga
laborator^- och mekaniska verkstadsartiklar m. m. göras beroende av kontrollstyrelsens
tillstånd, för så vitt den ifrågasatta lagstiftningen ej skulle bliva ineffektiv
och värdelös. Det torde bliva omöjligt att i lagparagrafer draga gränsen
för, när dylika apparater eller delar kunna sägas vara avsedda för brännvinsbränning
m. m. utan att samtidigt kringskära och göra industriens och handelns berättigade
intressen beroende av en vansklig och godtycklig tillståndslagstiftning.
Det kunde ifrågasättas, om kontrollstyrelsen, med hänsyn till dess organisation,
ens vore rätta myndigheten att meddela dylikt tillstånd. Alla kristidens restriktioner,
maximiprislagar etc. måste stå som varnande och avskräckande exempel.
Industrikontoret ansluter sig för sin del till ledamoten Lagergrens uttalande.
Ytterligare lagbestämmelser än de, som redan finnas, torde bliva av föga nytta.
Kristidens och övergångstidens ytterligheter gravläggas säkerligen, enligt vad industrikontoret
uttalar, först då normala tider åter inträda.
Som en sammanfattning, uttalar industrikontoret slutligen sitt bestämda avstyrkande
av det utav kontrollstyrelsen framlagda lagförslaget såsom föga ägnat
att vinna det av styrelsen avsedda syftet, men väl innefattande en oberäknelig
fara för lojal industri och handel.»
För egen del anför kommerskollegium härefter, bland annat,
följande:
»Kollegium behjärtar livligt det beklagliga förhållandet, att den fordom florerande
hembränningen, som efter hand under de senare decennierna praktiskt taget
upphört, nu på ett för vårt folks sedliga och kulturella utveckling farligt sätt återigen
tilltagit och i samband med renatureringen av sprit nått en sådan omfattning,
att särskild lagstiftning ansetts vara erforderlig för densammas bekämpande. Den
direkta orsaken till angivna utveckling torde utan tvivel närmast vara att söka i
den av kristiden orsakade knappheten på förtäringssprit och de restriktioner i avseende
å tilldelningen av brännvin och andra alkoholhaltiga drycker, som blivit
genomförda i samband med kristidsförhållandena. Ett medel till hembränningens
förhindrande skulle därför säkerligen ligga i en viss ökning av brännvinstilldelningen,
ett förhållande, som kollegium utan att vilja närmare ingå på den därmed
sammanhängande komplexen av frågor, likvisst icke kunnat underlåta att i här
ifrågavarande sammanhang framhålla.
Kommers
kollegium.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.
Beträffande den av kontrollstyrelsen i anledning av nu ifrågavarande missförhållanden
föreslagna förordningen angående förbud mot tillverkning, försäljning,
innehav m. in. av sådana apparater och delar därtill, vilka äro avsedda för destillering
eller renaturering av brännvin och sprit, finner sig kollegium böra mot detsamma
framställa allvarliga betänkligheter. Enligt kollega uppfattning skulle en
förordning sådan som den föreslagna å ena sidan sannolikt icke bliva av nämnvärd
effekt gent emot den illojala trafik, man vill träffa, under det att densamma å
andra sidan under förutsättning av en olämplig tillämpning, vartill den svävande
formuleringen icke blott ger möjlighet utan rent av i viss mån inbjuder, skulle
kunna förorsaka den legitima användningen av destillationsapparater allvarliga
olägenheter.
Dessa vådor sammanhänga med den utgångspunkt, som valts för förordningens
uppställning, och som är koncentrerad i uttrycket: »apparater, avsedda för etc.».
Det må besinnas, att de apparater, som här kunna ifrågakomma, kunna vara av
den mest skilda beskaffenhet, å ena sidan efter konstens regler konstruerade och
utförda destillationsapparater för olika ändamål, av metall eller glas, å andra sidan
de enjdaste sammansättningar av hushållskärl, kaffepannor, kastruller, bleckburkar
m. m. i samband med exempelvis enkla glasrör eller slangar. En verklig destillationsapparat,
avsedd för spritdestillering, skulle sålunda icke utan tillstånd få inköpas
eller innehavas av ett legitimt arbetande kemiskt laboratorium, under det
att en kaffepanna, som otvivelaktigt icke är avsedd för destillering och sålunda
icke faller under lagens område, likväl kan av vem som helst användas för bedrivande
av den hantering, man vill stävja. Det är påtagligt, att en lagstiftning
av sådant innehåll icke blott måste betecknas som ett slag i luften gent emot de
missförhållanden, som man vill råda bot på, utan att det även är fara värt att
den kommer att ytterligare undergräva respekten för gällande lag och förordning.
I betraktande av de betänkliga tendenser, som i sist berörda avseende kunnat
konstateras under de senaste åren, synes det kollegium som om man måste iakttaga
den största försiktighet med utfärdandet av förordningar av här föreslagen art.
Då nu kristiden synes vara på väg att avvecklas, torde det snarare bliva en viktig
uppgift för lagstiftningen att söka återupprätta den aktning för lagen, som förr var
utmärkande för det svenska samhället.
Ur synpunkten av de intressen, kollegium närmast har att bevaka, måste
jämväl väsentliga erinringar framställas mot det framlagda författningsförslaget med
hänsyn till den oklarhet, det lämnar rörande industriens tillgång till destillationsapparater
överhuvud taget.
Det är icke blott den kemisk-tekniska industrien, till vilken räknas bl. a. vår
omfattande cellulosaindustri, som har ett betydande behov av destillationsapparater
och delar därtill, vilkas användningsändamål är fullkomligt omöjligt att fastställa.
Kollegium finner sig kunna vitsorda vad industrikontoret i detta avseende anfört,
och vill därtill påpeka, att driftlaboratorier numera inrättats vid så gott som varje
större industriell anläggning. Varje bergverksanläggning, varje järn- och stålverk,
varje verkstadsindustri av någon betydenhet torde numera vara utrustad med ett
för driftkontroll eller för utexperimenterande av nya metoder m. m. arbetande, mer
eller mindre utvecklat laboratorium. Denna användning av destillationsapparater
inom industrien är givetvis fullt legitim och även kontrollstyrelsen har uttalat, att
utövarna av yrken, för vilka erfordras tillgång till destillationsapparater, borde
Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.
13
undantagas från förbudet mot förvärv och innehav av apparaterna i fråga. Då
någon undantagsbestämmelse av angivet innehåll dock icke linnes medtagen i styrelsens
författningsförslag, synes styrelsen hava avsett, att tillstånd till förvärv,
införsel till riket och innehav av destillationsapparater skulle även beträffande nu
angivna användningsändamål meddelas från fall till fäll eller för viss tid eller
tillsvidare.
En sådan anordning vore dock icke möjlig att genomföra utan väsentlig
olägenhet för därav berörda närings- och yrkesutövare. Om ett flertal av dessa,
som vore i behov av destillationsapparater, skulle för detta behov bliva beroende
av något slags tillståndsförfarande, något, som med förslagets tänjbarhet i tillämpningen
ingalunda synes uteslutet, skulle säkerligen för ett tillräckligt snabbt handhavande
härav vara erforderligt en kontrollorganisation av icke anad utsträckning.
En närmare utredning härom finner kollegium synnerligen av behovet påkallad,
men har kollegium på den korta tid, som stått till förfogande, icke kunnat medhinna
en sådan.
Det torde utan vidare vara uppenbart, att ett sådant beroende; som skulle
orsakas av den föreslagna författningen, skulle för industrien och särskilt för den
under uppsving varande kemisk-tekniska industrien innebära de allvarligaste olägenheter.
I detta sammanhang kan kollegium icke underlåta att påpeka den möjlighet,
som förslaget innebär, att lämna spelrum för obehöriga angivelser och husundersökningar
samt trakasserier i övrigt av skilda slag.
Vad sålunda uttalats om industrien och dess behov av destillationsapparater
gäller givetvis även i fråga om övriga användningsändamål inom området för
teknisk-vetenskaplig forskning.
Utöver de av kontrollstyrelsen i förslagets § 1 mom. 2 angivna undantagen
böra därför i allt fall från förbudet uttryckligen undantagas jämväl chef för industriellt
företag, i vad avser de för företagets drift och laboratoriearbeten erforderliga
apparater och delar därtill, föreståndare för laboratorium, som inrättas i samband
med undervisningsanstalt, handelskemist och föreståndare för vetenskapliga
institutioners laboratorier m. fl. dylika.
Som Sveriges kemiska industrikontor angivit bör »innehavare av apotek»
jämväl utbytas mot »föreståndare för apotek».
Beträffande tillverkningen av destillationsapparater och särskilt beträffande
delar till sådana skulle det vara synnerligen hindrande att nödgas för undvikande
av eventuella risker söka tillstånd för varje gång det vid de ovan angivna industriella
företagen m. fl. erfordrades tillgång till ett enkelt instrument, som omedelbart
och utan svårighet kunde tillverkas på platsen, men om vilket misstanke
kunde uppstå, att det vore avsett till brännvinsbränning eller renaturering. Aven
från ett sådant förbud kräves sålunda uttryckliga undantag, motsvarande dem,
som ovan angivits i fråga om förvärv och innehav av destillationsapparater eller
delar därtill.
På grund av vad sålunda anförts finner sig kommerskollegium, utan att
kunna för närvarande anvisa någon annan form för lagstiftning i det beaktansvärda
syftet, nödsakat avstyrka det av kontrollstyrelsen framlagda förslaget till författning.
Därest Kungl. Maj:t skulle det oaktat finna för gott förordna i enlighet med
förslaget får kommerskollegium hemställa, att i allt fall från förbudet mot tillverkning,
förvärv, införsel till riket och innehav av destillationsapparater måtte uttryck
-
Yttranden
från polismyndigheter.
Departe
mentschefen,
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.
ligen meddelas undantag av det innehåll och i den utsträckning, kollegium ovan antytt,
ävensom att vad kollegium i övrigt anfört vinner beaktande.»
Utöver vad nu anförts, har såväl kommerskollegium som Sveriges
kemiska industrikontor i sina yttranden framställt vissa detaljanmärkningar
mot det av kontrollstyrelsen uppgjorda författnings förslaget,
för vilka anmärkningar här icke torde behöva redogöras.
Slutligen har kontrollstyrelsen till finansdepartementet överlämnat
av kontroll styrelsen från överståthållarämbetet för polisärenden samt
poliskamrarna i Göteborg och Malmö inhämtade upplysningar och uttalanden
i fråga om den nuvarande omfattningen av olovlig framställning
utav brännvin för förtäringsändamål genom vare sig destillering
eller renaturering. I de avgivna yttrandena har uttalats den mening,
att så kallad hembränning ävensom renaturing av denaturerat brännvin
förekomme i avsevärd omfattning, ehuru det läge i sakens natur,
att polisen endast om ett mindre antal av dessa fall erhölle sådan kännedom,
att desamma kunde göras till föremål för vederbörlig undersökning.
Det torde vara otvivelaktigt, att såväl olovlig tillverkning av
brännvin som avskiljande av denatureringsmedel från denaturerad sprit
numera sker i en avsevärd omfattning. Givetvis erbjuder det för polismyndigheterna
snart sagt oöverstigliga hinder att med nu gällande
lagstiftning på ett effektivt sätt bekämpa detta brottsliga förfärande.
Det blir nämligen alltid ett försvinnande fåtal av desamma, som
kunna utav myndigheterna verkligen ledas i bevis. Med hänsyn
härtill lärer det vara erforderligt att möjliggöra ingripande redan på
ett tidigare stadium, d. v. s. mot tillverkningen, överlåtelsen eller innehavet
av destillationsapparater. Väl är det sant, att för ovanberörda
otillåtna ändamål kunna användas jämförelsevis primitiva redskap, som
egentligen avsetts för helt andra syften, samt att. det vid sådant
förhållande ej gärna låter sig göra att förekomma dylika redskaps
obehöriga användning, men det lärer dock kunna tagas för givet, att
ifrågavarande brottsliga förfarande ingalunda skulle hava vunnit så
allmän utbredning, som nu torde vara förhållandet, därest tillverkning
och överlåtelse av för olovlig destillering direkt ämnade apparater kunnat
åtminstone i viss utsträckning förekommas.
Vad angår det inom kontrollstyrelsen utarbetade för fattnings förslaget
avser detta att ställa såväl tillverkningen av som handeln med och
innehavet av dylika apparater under fullständig kontroll. Förslaget
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.
bär, såsom av det ovan anförda framgår, rönt starkt motstånd från
såväl kemiska industrikontoret som kommerskollegium. Ehuru det
val synes mig, att man därvid mycket överskattat betydelsen av det
tvång, som enligt förslaget skulle påläggas vissa yrkesutövare, har jag
dock ansett önskligt att finna en anordning, som, utan att lägga några
som helst hinder i vägen för användningen av destillationsapparater
i de fall, där desamma behövas för ett lagligt ändamål, dock vore
ägnad att underlätta beivrandet av otvivelaktiga missbruk.
Efter överläggningar i ämnet med chefen för kontrollstyrelsen
har jag därvid kommit till den uppfattningen, att förevarande fråga
skulle vinna en ganska tillfredsställande lösning på det sätt, att man
avstode från kravet på tillstånd för den, som ville tillverka, överlåta
eller innehava destillationsapparat, men däremot beläde med straff
de fall, där tillverkning eller överlåtelse ägde rum under sådana omständigheter,
att skälig anledning förelåge till antagande, att apparaten
vore avsedd att användas för olovligt ändamål, eller där någon innehade
apparat av nu avsett slag under sådana omständighet att han ej kunde antagas
innehava densamma för lovligt ändamål. Ett lagstadgande i nu antydd
riktning skulle enligt min uppfattning utgöra ett verksamt medel till bekämpande
av den så kallade hembränningen eller av renatureringen av denaturerad
sprit på samma gång som det av kemiska industrikontoret
och kommerskollegium framförda kravet på full frihet i fråga om den
lojala handeln med och användningen av destillationsapparater bleve
tillgodosett.
I anledning härav har jag låtit inom finansdepartementet upprätta
förslag till bestämmelser i ämnet av nu angivet innehåll. Enligt detta
skulle de ifrågasatta bestämmelserna införas i 31. § i förordningen den
11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin, under det att
det nuvarande stadgandet i denna paragraf skulle inflyttas såsom ett
särskilt, med 3 betecknat mom. under 30 § av samma förordning. I 1 mom.
av 31 § enligt dess föreslagna nya lydelse behandlas det fäll, att någon
tillverkar, saluhåller eller eljest till försäljning utbjuder eller överlåter för
beredande av brännvin ägnad apparat eller del av dylik apparat under sådana
omständigheter, att skälig anledning föreligger till antagande, att apparaten
eller apparatdelen är avsedd att användas för att i olovligt syfte
framställa eller destillera brännvin eller från denaturerat brännvin borttaga
denatureringsmcdlet eller göra annan till dryck ej ämnad alkoholhaltig
vara användbar därtill. Någon närmare motivering utöver
det redan anförda torde ej erfordras för nämnda stadgande. I 2 mom.
av den nya 31 § behandlas återigen det fall, att någon innehaver
16
Kungl. Maj.ts proposition Nr 131.
apparat eller apparatdel, varom i 1 mom. sägs, under sådana omständigheter
att det kan antagas, att han innehaver densamma för olovligt
brakande. Lovligt ändamål innebär ej allenast, att apparaten behöves i och
för någons rörelse eller yrke, utan även att densamma t. ex. ingår
såsom del i en kulturhistorisk samling, av studerande användes för
kemiska experiment o. s. v. Att i en lagtext i detalj angiva de fall,
där innehavet av dylika apparater bör vara tillåtet, låter sig uppenbarligen
ej göra. Emellertid torde det ej behöva möta några betänkligheter
att i detta avseende överlämna åt domstolarna att i de särskilda
fallen bedöma, huruvida ändamålet kan antagas vara lovligt eller ej.
De nu ifrågasatta bestämmelserna torde, såsom ovan nämnts, lämpligen
böra beredas plats i 1907 års förordning angående tillverkning
av brännvin. Då emellertid desamma hava avseende icke blott å tillverkning
av brännvin utan jämväl å renaturering av denaturerad sprit,
torde i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri
sprit böra intagas en hänvisning till förefintligheten av det nya stadgandet.
Då givetvis de nya ansvarsbestämmelserna icke böra tillämpas på
samma gång som någon dömes till ansvar enligt förordningen den 1
juli 1918, samt vid sådant förhållande ej heller bestämmelsen om redskaps
förverkande torde komma att vara tillämplig, därest någon dömes
till ansvar enligt sistnämnda förordning för det han obehörigen frånskilt
denatureringsmedel eller försvagat denaturering, lärer den av kontrollstyrelsen
påpekade luckan i samma förordning böra avhjälpas genom
ett stadgande i 25 §, att redskap i dylikt fall skall vara förbrutet. I
nämnda paragraf torde jämväl kunna införas den förut berörda hänvisningen
till 31 § i brijmnvinstillverkningsförordningen.
De ändringar, som, enligt vad jag ovan anfört, föreslagits i 30
och 31 §§ av brännvinstillverkningsförordningen, påkalla ett par smärre
ändringar i två andra paragrafer i samma förordning. Sålunda bör i
35 § uttrycket »31 §» utbytas mot »30 § 3 mom.» Vidare torde det
i 39 § förekommande uttrycket tillverkare, som har avseende allenast
å brännvinstillverkare, böra förtydligas till förekommande därav, att
detta ord efter den nya avfattningen av 31 § gives en dubbel betydelse.
Föredragande departementschefen- uppläste härefter förberörda förslag
till förordningar om dels ändrad lydelse av 30, 31, 35 och 39 §§
i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin
och dels ändrad lydelse av 25 § i förordningen den 1 juli 1918 angående
handel med skattefri sprit samt hemställde, att Kungl. Maj:t
måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga nämnda förslag.
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
giva bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse, bil. litt. . . . vid detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Herbert Wallin.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 113 käft. (Nr 131.)
3