Kung1. Maj:ts Proposition Nr 121.

1

Nr 121.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om
landsting den 21 mars 1862; given Stockholms slott den
21 februari 1919.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av
förordningen om landsting den 21 mars 1862.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

1 samt. 103 käft. (Nr 121.)

063 i»

2

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 121.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om landsting den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas

dels att § 2 mom. 6 och 7, § 3, § 5 mom. 2 och 3, §§ 16—18, § 25
samt § 40 mom. 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862
skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 2.

6. Indelningen i valkretsar jämte det antal landstingsmän, som
skall för varje valkrets utses, fastställes efter ovan angivna grunder av
landstinget. Förslag till omförmälda indelning skall till landstinget avgivas
av Konungens befallningshavande.

7. Varda de förhållanden, vilka legat till grund för den fastställda
ordningen, så ändrade, att jämkning däri till följd av stadgandena i
mom. 1—4 här ovan påkallas, eller finnes eljest sådan jämkning nödig,
äge landstinget, på Konungens befallningshavandes förslag eller efter #
inhämtande av dess yttrande, verkställa jämkningen; och skall, där ej
sådant fall är för handen, som i mom. 8 första stycket eller mom. 9
andra stycket avses, jämkningen ske året innan val av landstingsmän
nästa gång äger rum.

§ 3.

För varje valkrets utses tillika suppleanter.

Konungens befallningshavande kungör i god tid före valen, huru
många landstingsmän och suppleanter skola utses för varje valkrets.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 121.

§ 5-

3

2. a) Val av — — — — — — — — — — — på landet,
b) Valet förrättas — — — sin valkrets.

Åro i kommun flera valdistrikt, skall ordinarie kommunalstämma i
mars månad samma år som valet skall äga rum för varje valdistrikt
bland de valberättigade inom distriktet utse någon att såsom ordförande
vid distriktsstämma leda valet ävensom suppleant för honom. Till distriktsstämma
utfärdas kallelse av ordföranden för stämman i den ordning,
som för kallelse till kommunalstämma stadgas.

Om rösträtt — — — är stadgat.

c) Valet skall förrättas tredje söndagen i september månad eller,
om ordinarie kommunalstämma i mars månad samma år som valet skall
äga rum med minst två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes
röster så beslutar, å annan dag i september månad.

Valet får — — — noggrant angivas.

d) Ej må — — — — — — — — — försändelsen assureras.

e) Domhavanden skall — — — — — valförrättningen avslutad.

3. a) I stad förrättas valet inför magistraten.

Valet skall förrättas tredje söndagen i september månad eller, därest
magistraten så beslutar, närmast därförut infallande lördag.

Om stadsfullmäktige eller i stad, där sådana ej finnas, allmän rådstuga
å ordinarie sammankomst i maj månad samma år som valet skall
äga rum med minst två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes
röster så beslutar, må dock valet utsättas till annan dag i september
månad.

Val får ej äga rum under tider, då allmän gudstjänst hålles inom
staden, och skall fortgå minst två timmar före klockan tre eftermiddagen
samt minst två timmar efter klockan sju eftermiddagen. I kungörelsen
skall tiden för valet noggrant angivas.

Om kallelse — — — — — — — — — — — — är föreskrivet
b) I stad — — — — — — — — — valförrättningen avslutad.
— - - - - - - -v- - - - - - - - - - - -

§ 16-

Tjänstgöringstid för landstingsman och suppleant är, där han icke
utsetts vid val, som ägt rum med anledning av bestämmelserna i § 2
mom. 8 andra stycket och mom. 9 tredje stycket, fyra år, räknade från
och med den 1 januari året efter det, då valet skett.

4

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 121.

Landstingsman och suppleant, som utsetts vid val jämlikt nyss
åberopade bestämmelser i § 2 mom. 8 och 9, äga tjänstgöra från och
med den 1 januari året efter det, då valet skett, och till utgången av
tjänstgöringstiden för övriga landstingsmän och suppleanter.

Rörande landstingsmans- och suppleantbefattnings upphörande i
vissa fall tidigare än ovan sägs stadgas i § 2 mom. 8 tredje stycket
och mom. 9 fjärde stycket.

§ n Till

lagtima möte sammanträder utan särskild kallelse landstinget i
länets residensstad varje år den första måndagen i september månad;
dock må, på därom av föregående landsting gjord framställning eller i
anseende till inträffade utomordentliga händelser, Konungens befallningshavande
kunna annan samlingsort utsätta.

Landshövding är — — — sagd är.

§ 18-

Landstingets lagtima möte kan fortfara sex helgfria dagar. Skulle
likväl de i stadgad ordning till behandling upptagna ärenden vara av
den mängd och omfattning, att behandlingen av desamma icke hinner
avslutas inom denna tid, må landstinget kunna förlänga tiden för sin
sammanvaro med ytterligare högst fyra helgfria dagar.

§ 25.

Kungl. Maj:t utser varje år för nästföljande år bland landstingetsordinarie
ledamöter en ordförande.

Konungens befallningshavande — — — ordförande förordnad.

§ 40.

1. För att såsom landstingets beslut gälla, skall i följande ämnen
erfordras, att två tredjedelar av de avgivna rösterna om beslutet sig
förenat:

a) beslut, att av tingslag skall bildas valkrets med mindre folkmängd
än 20,000; eller att stadsvalkrets med mindre folkmängd än 10,000 skall
bildas i fall, då sådant ej är en ovillkorlig följd av vad i § 2 mom. 8
är stadgat;

5

Kungl. Maj ds Proposition Nr 121.

b) underkännande av någons behörighet att såsom ledamot i landstinget
taga inträde eller medgivande, varom i § 32 sägs;

c) påläggande av avgifter, som erfordra uttaxering för längre tid
än fem år;

d) beviljande av anslag till nya ändamål eller behov;

e) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning; f)

upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år,
eller ingående av borgen;

g) avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet;

h) förlängning av landstings lagtima möte utöver sex helgfria
dagar; och

i) uppskov till nästa landsting av väckta frågor.

dels ock att § 2 mom. 5 i förordningen om landsting ävensom andra
och tredje punkterna i näst sista stycket i övergångsbestämmelserna
till lagen den 23 december 1918 om ändrad lydelse i vissa delar av
samma förordning skola upphöra att gälla.

Y7ad i §§ 18 och 40 i denna lag stadgas skall gälla från och med
den 1 september 1919. Bestämmelserna i lagen i övrigt träda i kraft
den 1 januari 1922.

Tjänstgöringstiden för de landstingsmän och suppleanter, som jämlikt
övergångsbestämmelserna till lagen den 23 december 1918 om ändrad
lydelse i vissa delar av förordningen om landsting blivit valda för tiden
till och med den 31 augusti 1922, skall fortfara till utgången av sistnämnda
år, där ej enligt särskilt stadgande tjänstgöringstiden för dem
upphör tidigare.

För lagtima landstinget år 1922 skall bland tingets ordinarie ledamöter
av Kungl. Maj:t utses en ordförande, vilkens befattning skall
fortfara till utgången av samma år.

6

Kung1. Mqj.is Proposition Nr 121.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21
februari 1919.

När varande:

Hans excellens herr statsministern Eden,
Statsråden Petersson,

ScHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Thorsson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anförde chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte följande:

Bland de frågor om ändringar i landstingsförordningen, som under
fjolåret voro föremål för riksdagsbehandling, hava tvenne förblivit olösta.
Den ena, som tillika berör det från 1917 års riksdag vilande grundlagsförslaget
om fyraårig mandatstid för andra kammarens ledamöter, avser
avskaffandet av den s. k. successiva förnyelsen av landstingen och i
samband därmed införandet av en för hela landet gemensam valdag på
hösten, alternerande för valen till andra kammaren och landstingen.
Den andra avser en utsträckning av tiden för lagtima landstings sammanvaro.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 121.

7

I. Införande av en gemensam valdag på hösten, alternerande för valen
till andra kammaren och landstingsmannavalen.

I en till 1918 års lagtima riksdag avlåten proposition (nr 261) framlade
Kungl. Maj:t förslag om att den successiva förnyelsen av såväl
landsting som stads-, kommunal- och municipalfullmäktige skulle upphöra.
I anslutning till denna proposition väcktes inom första kammaren
motioner (nr 162 och 163, av herr Hellberg samt nr 169 och *170 av
herr von Mentzer), som bland annat avsågo att förlägga landstingsmannavalen
och valen till riksdagens andra kammare till en gemensam
valdag på hösten. Såsom av riksdagen anmälts i dess skrivelse den 19
juni 1918 (nr 454), vunno varken de uti förevarande proposition eller i
motionerna framlagda förslag bifall av någondera kammaren, utan riksdagen
anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning av frågan
om införande av en för hela landet gemensam valdag på hösten, alternerande
för valen till andra kammaren och landstingsmannavalen, vilken
utredning borde omfatta jämväl frågan om lämpligheten av den gemensamma
valdagens fastställande till en arbetsfri söckendag, samt att till
nästa riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Med hänsyn till det sammanhang, som förefinnes mellan ovan berörda
fråga och vid 1917 års riksdag såsom vilande antagna förslag till
grundlagsändring, gående ut på införande av en fyraårig mandatstid
för andra kammarens ledamöter, beslöt vidare 1918 års lagtima riksdag,
att till nästkommande lagtima riksdag uppskjuta behandlingen av ifrågavarande
grundlagsförslag, vilket till Kungl. Maj:t anmäldes i riksdagsskrivelse
nr 456.

Rörande hithörande frågors tidigare riksdagsbehandling samt den
närmare innebörden av de i sagda proposition framlagda förslag ävensom
motiven för desamma torde det vara tillfyllest att hänvisa till propositionen
ifråga och till densamma fogat utdrag av protokollet över civilärenden
den 12 april 1918.

Till stöd för ovan omnämnda motioner nr 162 och 163 i första
kammaren anförde motionären bland annat följande:

Den reda i valförhållandena, som med det i propositionen nr 261 framlagda
förslaget och grundlagsändringsförslaget om andra-kammarperiodens förlängning
avsåges, skulle bliva ännu fullständigare, om åtminstone de två stora valen, riksdags-
och landstingsmannavalen, förlädes till samma tid på året och helst till en
bestämd dag. Bleve det en gång för alla fastställt, att dessa båda val skulle

Proposition
och motioner
vid 1918 års
lagtima riksdag
samt
riksdagsskrivelser
nr 454
och 456.

8

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 121.

infalla på flen dagen växelvis t. ex. alla jämna år, så att den ordningen inginge
i folkmedvetandet och folkvanan, komme därmed i våra valförhållanden att inträda
en regelmässighet och stadga, som säkerligen skulle bidraga till den önskvärda
ökning i de röstandes antal, som i vårt vidsträckta och glest befolkade
land borde främjas så mycket som möjligt på annat sätt, då det av olika, icke
minst av praktiska skäl, ej funnits tillrådligt att införa röstplikt.

Förhållandet att landstingsmannavalen förrättades under tid, då riksdagen
vore samlad, medförde enligt motionärens mening uppenbara olägenheter. Vid
de möten, som för sagda val anordnades, begärdes i stor utsträckning föredrag
av riksdagsmän. Erfarenheten hade visat, att under veckorna närmast före landstingsmannavalen
ett mycket stort antal folkrepresentanter vore borta från utskottens
och kamrarnas sammanträden. Denna påföljd av landstingsmannavalens förläggning
till våren vore påtaglig. Och skulle riksdagsmännen allmänt vägra sin
medverkan till sagda val, så bleve även den påföljden menlig, då valmännen
därigenom måste umbära den ledning de önskade. En förflyttning av landstingsmannavalen
till en annan årstid vore redan av dessa ganska viktiga skäl
önsklig.

Under framhållande av att den tid på året, under vilken riksdagsmannaval!
sedan ett tjugutal år varit förlagda, under alla synpunkter vore synnerligen
lämplig valtid, samt att det vore ett allmänt omfattat önskemål att få dessa
val förlagda till en bestämd dag, föreslog motionären, att jämväl landstingsmannavalen
skulle förläggas till sagda årstid och att genom lag skulle bestämmas
en viss dag i slutet av september månad såsom gemensam valdag för de båda
valen i fråga. Att förlägga valen till början av september vore olämpligt, enär
i så fall vart fjärde år landstingssammanträden skulle komma att hållas omedelbart
efter sedan nyval av tingens ledamöter ägt rum. För att förhindra att valen
komme i kontakt med landstingssammanträdena borde dessa enligt motionärens
mening begynna så tidigt, exempelvis andra måndagen i september, att ledamöterna
hunne åtskiljas i god tid före valen.

I valet mellan eu arbetsfri vardag och en söndag gav motionären företräde
åt söndagen, enär enligt hans mening ingen trygghet funnes för att en vardag,
upphöjd till valdag, överallt skulle bliva fridag. Av anförda skäl borde sista söndagen
i september fastställas såsom valdag för såväl valen till andra kammaren
som landstingsmannavalen.

I motionen pekades även på vissa invändningar, som kunde göras mot den
sålunda föreslagna valdagen. En olägenhet vore, att landstingen vart annat år
komme att sammanträda under valkampanjen, men denna olägenhet vore obetydlig
i jämförelse med den nuvarande, att landstingsvalstriderna liksom själva
valen infölle under riksdagstiden. En annan invändning, som kunde göras mot
förslaget, vore, att vid detsammas tillämpning landstingsmannavalen komme att
ske efter ett hälft år äldre röstlängd än nu, men då detta icke inverkade på de
under året inflyttades rösträtt, syntes en sådan invändning sakna betydelse. Detsamma
kunde även sägas om det förhållandet, att de på hösten valda landstingsmännen
icke finge inträda i funktion förrän nära ett år efter det de blivit valda.
Landstingsmännens mandatstid, vilken nu räknades från den 1 september, borde
vid den ifrågasatta förändringen av valtiden enligt motionärens mening räknas
från den 1 januari året efter valet.

Frågan om stads- och kommunalfullmäktigvalens sammanföring med landstingsmannavalen
borde lämnas utanför den större fråga, det här gällde. Det

9

Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 121.

torde möjligen vara ändamålsenligt, att de förrättades i ett visst sammanhang
med landstingsvalen, men det finge anses uteslutet, att de skulle kunna förrättas
på samma dag som dessa. Endast för de större städer, vilkas stadsfullmäktige
utsåge ledamöter i första kammaren, vore en sådan samtidighet möjlig.

I de andra motionerna i föreliggande fråga (nr 169 och 170 i
första kammaren) gjordes samma yrkanden som i de ovan anförda endast
med den skillnaden, att såsom gemensam valdag föreslogs den sista
lördagen i september, som eventuellt borde vara arbetsfri.

Konstitutionsutskottet, som hade att behandla förevarande proposition
och motioner, förordade i sitt utlåtande nr 21 Kungl. Maj:ts proposition,
i vad densamma anginge ett upphävande av den successiva förnyelsen
av landstingen, men hemställde tillika, med godtagande i huvudsak
av de i herr Hellbergs motion framställda förslag, att riksdagen måtte
besluta vissa andra ändringar i landstingsförordningen, gående ut på att
landstingsmannavalen skulle förläggas till en söndag i september, dock
ej den sista utan den första, samt att såsom vilande till vidare grundlagsenlig
behandling antaga ett förslag till ändring i riksdagsordningen, enligt
vilket val till riksdagsmän i andra kammaren skulle verkställas första
söndagen i september. Landstingsmannaval i stad skulle, därest magistraten
så beslutade, förrättas å den närmast före den allmänna valdagen
infallande lördag. Beträffande såväl andrakammarvalen som landstingsmannavalen
borde Kungl. Maj:t, där synnerliga skäl därtill förelåge,
äga förordna, att val för viss valkrets verkställdes å annan dag under
september månad, och beträffande valen till andra kammaren borde
Konungens befällningsbavande äga att utsätta val i stad att äga rum å
lördagen närmast före den allmänna valdagen.

Utskottet hemställde vidare, att Kungl. Maj:ts proposition, i vad
den rörde avskaffande av den successiva förnyelsen av kommunal-, municipal-
och stadsfullmäktige, icke måtte vinna riksdagens bifall, samt att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående
införande av viss för land och stad gemensam arbetsfri valdag
på söckendag.

Såsom skäl för sitt förslag att förlägga valdagen till slutet och icke
till början av september framhöll utskottet, att hittillsvarande praxis
ifråga om utsättande av valdag för valen till andra kammaren ådagalade,
att början av september månad ansetts lämpligare för dylika val.

Mot utskottets utlåtande i berörda punkter framfördes flera reservationer,
av vilka en gick ut på att valdagen bort bestämmas till en
lördag och en annan att sista söndagen i september bort föreslås till
valdag.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 103 käft. (Kr 121.)

eea 19 2

10

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 121.

Inkomna

yttranden.

Emellertid vunno, såsom ovan nämnts, varken utskottets, Kungl.
Maj:ts eller motionärernas förslag riksdagens bifall, utan riksdagsskrivelsen
gick allenast ut på en anhållan om utredning av frågan om gemensam
valdag på hösten, alternerande för valen till andra kammaren och
landstingsmannavalen, ävensom i samband därmed av frågan om lämpligheten
av den gemensamma valdagens fastställande till en arbetsfri
söckendag.

Med anledning av denna riksdagsskrivelse hava yttranden infordrats
från dem, som närmast beröras av densamma, nämligen landstingen, samt
från länsstyrelserna.

Bland de sålunda hörda korporationerna och myndigheterna hava
visserligen meningarna om införandet av en gemensam valdag varit delade,
men bland såväl landsting som länsstyrelser förefinnes dock en avgjord
majoritet för den gemensamma valdagen. 14 landsting och 16
länsstyrelser hava sålunda uttalat sig för införandet av en sådan valdag.
Från 9 landsting, nämligen de i Kronobergs, Kalmar norra, Kalmar
södra, Glottlands, Malmöhus, Ålvsborgs, Skaraborgs, Västernorrlands
och Norrbottens län, samt 7 länsstyrelser, nämligen de i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Kalmar, Malmöhus, Örebro och Norrbottens län,
hava inkommit mer eller mindre bestämt avstyrkande utlåtande. Bland
dem, som sålunda avstyrka förslaget om införande av en gemensam valdag,
alternerande för valen till andra kammaren och landstingen, förorda
emellertid ett flertal, att förstnämnda val över hela riket utsättas till en
och samma dag.

Uppsala läns landsting påyrkar utredning av frågan, och Kopparbergs
läns landsting finner icke anledning att avgiva något yttrande.
Länsstyrelsen i Jönköpings län väger fördelar och nackdelar av förslaget
mot varandra utan att intaga någon bestämd ståndpunkt till detsamma.

De skäl, som i de inkomna yttrandena framförts för och emot förslaget,
äro i allmänhet desamma, som framkommit i den kungliga propositionen
och motionerna vid fjolårets lagtima riksdag samt vid frågans
fortsatta riksdagsbehandling, och ofta hava vederbörande nöjt sig med
att enbart hänvisa till där framförda skäl.

Detta gäller synnerligast de yttranden, i vilka förslaget om gemensam
valdag förordas.

De fördelar av en gemensam valdag på hösten, som därvid i första hand
framhållas, äro sålunda den regelmässighet och stadga i valförhållandena, som
härigenom skulle vinnas, och som kunde medföra ett ökat deltagande i valen.

11

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 121.

Genom införande av eu sådan valdag skulle, framhålles det, även undvikas den
nu rådande olägenheten, att landstingsmannavalen, vilka numera fått en starkt
politisk karaktär, förrättas under pågående riksdag.

Ur yttranden i denna riktning må anföras, hurusom länsstyrelsen i Hallands
lan finner det vara lämpligt och önskvärt, såväl att valen förrättas på en dag för
landet i sin helhet, så att man undviker, att den oro, som politiska val så lätt
medföra, fortfar längre än nödigt är, som ock, att denna valdag bleve en gång
för alla i lag bestämd. »Då så bör ske», heter det i sagda yttrande, »lärer av i
ärendet redan anförda skäl hösten vara den lämpligaste årstiden för den gemensamma
valdagen».

De i de inkomna yttrandena framförda avstyrkandena av förslaget
om gemensam valdag liava i viss utsträckning sin grund i vederbörandes
motstånd mot ett avskaffande av den successiva förnyelsen av landstingen.

Så förklara sig landstingen i Kalmar läns södra, Gottlands och Västernorrlands
län ävensom länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län icke övertygade
om lämpligheten av att hela antalet landstingsmän skulle utses på en gång för
fyra års tid.

Länsstyrelsen i Uppsala län motsätter sig även av andra skäl förslaget om
införandet av en gemensam valdag på hösten. »Redan inom ett så begränsat
område som ett län har det visat sig svårt och stundom omöjligt», heter det i
sagda yttrande, »att vid ett bestämt tillfälle finna en lämplig gemensam valdag.
Den lagbestämda valdagen skulle passa icke blott för landets skilda delar, utan
även^ för de år från år i vissa avseenden växlande förhållandena.» Det syntes
också vala svart att föreslå någon lämplig dag under hösten. Den jämförelsevis
rimligaste tiden torde vara början av oktober månad, varemot dock bland
annat motte den betänkligheten, att väl lång tid komme att förflyta mellan landstingsmannaval
och lagtima landsting, medan mot sådant val i början av september
mötte det motsatta hindret, såframt ej landstingssammanträdena förlädes till
augusti månad.

Den i detta yttrande framhållna alltför långa tiden mellan valet och lagtima
landsting eller att valen och landstingssammanträdena skulle komma i kontakt
med varandra, äro för övrigt förhållanden, som i så gott som samtliga avslagsyrkanden
åberopas såsom hinder för den gemensamma valdagen. En annan
olägenhet med den gemensamma valdagen, som i ett flertal yttranden framhålles,
är den, att landstingssammanträdenas förläggande till hösten skulle medföra, att
för dessa val måste användas röstlängder, som upprättats nära nog ett helt år
före valet.

Norrbottens läns landsting fogar till sitt avslagsyrkande en motivering, som
i sig innefattar så gott som samtliga de invändningar, som framförts mot förslaget,
och dessutom en del nya synpunkter. Yttrandet innehåller i huvudsak följande.
Innan frågan om lämpligheten av införandet av en gemensam valdag på
hösten kunde bestämmas, borde avgöras, huruvida tiden för landstingets sammanträde
kunde utsättas a annan årstid än den, som nu vore föreskriven, och
hade landstinget därvid funnit, att landstingen varken kunde sättas senare på
grund av beskattningssvårigheter eller tidigare på grund av dels olämpligheten

12

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 121.

för å landet boende att under sommaren avbryta sina arbeten och dels möjligbeten
för vederbörande myndigheter att efter riksdagens avslutande hinna bereda
de ärenden, som på grund av riksdagsbeslut m. m. borde komma till landstingets
hörande eller avgörande. Landstinget ansåge obetingat den nuvarande tiden för
landstingens sammankallande vara den lämpligaste. Men, om landstingen således
borde sammanträda på hösten, ansåge landstinget det icke vara lämpligt att sätta
valen till desamma på hösten gemensamt med valen till andra kammaren av skal,
som anförts till statsrådsprotokollet av den 12 april 1918, utan måste dessa äga
rum ett år tidigare, varigenom dels tidrymden av ett år vore för lång mellan
valet och tjänstgöringen, enär under denna period mycket kunde inträffa inverkande
på både de valde personligen och tinget i allmänhet, dels röstlängderna
för ett år tidigare måste läggas till grund för valen, varigenom röstberättigade,
som redan två år före pågående landsting avflyttat från orten, kunde inverka på
tingets sammansättning, men icke de, som i två år bott inom distriktet, dels
landstingets sammansättning faktiskt bleve två år föråldrad mot den politiska
ställningen vid tiden för tingets hållande, dels under pågående landsting kunde
sitta landstingsman, som icke vore omvald till nästkommande ting och därigenom
icke längre hava samma intresse för förhandlingarna, samt slutligen dels levnadsåldern
för att kunna väljas, höjdes med ytterligare ett år, om, såsom regeringsrätten
prejudicerat, de valbara skulle vara lagligen kvalificerade vid valtillfället i
stället för vid tiden för mandatets inträdande.

Det syntes landstinget i övrigt som om det åtminstone ur landsbefolkningens
synpunkt sett icke vore fördelaktigt att flytta valdagen från mars till
september.

I de infordrade yttrandena skulle även angivas den dag, som lämpligen
borde bestämmas för valens hållande. Av de 30 korporationer
och myndigheter, som förordat införandet av en gemensam valdag, hava
19, nämligen 6 landsting och 13 länsstyrelser ansett lämpligast, att
denna valdag förlädes till slutet av september, medan i 6 uttalanden,
av vilka 4 från landstingen och 2 från länsstyrelserna, förordats början
av sagda månad. Västmanlands läns landsting föreslår valdagens förläggande
till september månad utan närmare angivande av tidpunkten. Jönköpings
läns landsting föreslår andra lördagen i oktober såsom valdag,
Hallands läns landsting första söndagen i november och \ ästerbottens läns
landsting första söndagen i juli eller andra söndagen i oktober. Länsstyrel
sen i Hallands län förordar någon söndag i november senare än den första.

De framförda motiven för valdagens förläggande till slutet eller
början av september innehålla i stort sett inga synpunkter utöver dem,
som redan framkommit vid frågans riksdagsbehandling. Ur motiveringen
i de yttranden, som förordat den gemensamma valdagens förläggande
till annan tidpunkt, må anföras följande utdrag.

Jönköpings läns landsting: »Vad åter denna tidpunkt beträffar, torde valen lämpligast
böra förrättas å andra lördagen under oktober månad, vilken tidpunkt
med hänsyn därtill, att den brådaste tiden för skördearbetet här i länet da
torde vara överstånden, synes för jordbrukarna vara lämplig.»

13

Kungl. Maj ds Proposition Nr 121.

Ungefär samma skäl framför Hallands läns landsting för valens förläggande
till första söndagen i november, och borde enligt detta landstings förmenande
den under året upprättade röstlängden av kommunalstämman fastställas så tidigt,
att den kunde användas vid landstingsmannavalet.

I anslutning till detta landstingets yttrande framhåller länsstyrelsen i Hallands
län att, när valen skola förrättas så sent som under hösten, så vore det synnerligen
önskvärt, att den röstlängd, som för landstingsmannavalen användes, bleve
byggd på de förhållanden, som under det löpande året förelåge. Enligt nu
gällande bestämmelser skulle kommuns röstlängd fastställas i december, och för
att det nu framhållna önskemålet skulle kunna nås, måste berörda fastställelse,
för så vitt valet skall förrättas å första söndagen i november, äga rum redan i
slutet av oktober. I det av vederbörande kommitté avgivna förslaget till kommunala
nybildningar föresloges, att justeringen av röstlängden för en kommun,
som skall bildas från och med påföljande år, skall ske tidigare än som för närvarande
är för kommuner i allmänhet stadgat, och det borde icke vara omöjligt
att låta ett dylikt stadgande bliva gällande för alla kommuner. Huruvida justeringen
av röstlängden kunde ske så tidigt som redan i oktober, syntes tvivelaktigt,
men torde hinder icke möta att uppskjuta den gemensamma valdagen till någon
senare söndag i november. Skulle man emellertid hava en gemensam valdag
för såväl riksdagsmannaval som landstingsmannaval, finge man dock icke uppskjuta
tiden så länge, att icke klagan över förstnämnda val och nyval kunde äga
rum, innan påföljande års riksdag sammanträdde.

Västerbottens läns landsting anser varken början eller slutet av september
vara lämplig valtid. Då de landsting, som valt tredje måndagen i september för
sammanträdets början, vissa år komme att sammanträda så sent som den 21 i
samma månad, bleve det åtminstone i Norr- och Västerbotten med dess långa
avstånd och dåliga kommunikationer för de flesta av landstingens ledamöter icke
möjligt, även om landstingen avslutade sina sessioner inom sex dagar, att ens
hinna hem till valet, långt mindre då att deltaga i det valarbete, som plägade
föregå val av ifrågakomna slag. Första söndagen i september vore, med hänsyn
till ortsförhållandena — särskilt den omständigheten att under somliga år det
viktigaste och mest brådskande skördearbetet vid den tiden som bäst påginge —
olämplig även på den grund, att landstingsmän, som icke vid valet fått sina mandat
förnyade, likväl komme att deltaga i beslut, som fattats av det landsting, som
sammanträdde efter valet, ett förhållande, som icke torde vara ägnat att lända
landstingsarbetet till fromma.

Ur alla synpunkter lämpligare syntes det landstinget vara, att första söndagen
i juli månad bestämdes till gemensam valdag. Mot denna dag kunde icke, vare
sig från jordbrukare- eller annat håll, några berättigade invändningar göras.
Skulle ock vissa år höskörden i mellersta och södra Sverige då hava tagit sin
början, vore likväl förhållandena i dessa landsändar så mycket gynnsammare för
väljarna än i större delen av Norrland, att något avbräck i skördearbetet genom
valet icke kunde vara att befara, i synnerhet om det avliölles på en söndag.
Lättare kommunikationer, kortare avstånd m. m. möjliggjorde valets hållande
med mindre tidspillan och anhopning av väljare än vad här i länet oftast vore
förhållandet. Om emellertid, av någon för landstinget okänd anledning, den av
landstinget sålunda föreslagna valdagen skulle anses icke lämplig, hölle landstinget
före, att eu för hela landet lämplig valdag vore den andra söndagen i
oktober.

14

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 121.

Frågan huruvida valen lämpligen borde förläggas till en söndag eller
till en arbetsfri söckendag har besvarats så, att av de korporationer och
myndigheter, som uttalat sig för en gemensam valdag, 11 landsting
och 12 länsstyrelser förorda söndagen såsom valdag, medan 3 landsting
och 4 länsstyrelser förorda valens förläggande till en söckendag, som i
större eller mindre utsträckning borde vara arbetsfri. Med ett enda
undantag torde man därvid avse en lördag.

Aven de, som motsatt sig förslaget om en för andrakammarvalen
och landstingsmannavalen gemensam valdag, hava i viss omfattning till
besvarande upptagit föreliggande spörsmål, och därvid hava 3 landsting
och 2 länsstyrelser givit företräde åt söndagen eller annan helgdag
såsom valdag samt 1 landsting och 3 länsstyrelser åt en vardag. En
del av dem, som förordat söndagen såsom valdag, hava framhållit
nödvändigheten eller lämpligheten av att för de av konstitutionsutskottet
berörda fall, då valet borde få äga rum å annan dag, undantagsbestämmelser
torde erfordras. I första hand synes man härvid avse valen i
städerna.

De i yttrandena framförda motiven för och emot söndagen såsom
valdag innehålla intet utöver vad som framförts vid frågans riksdagsbehandling.

Så framhåller t. ex. Stockholms läns landsting, hurusom det under de senare
åren alltmer blivit praxis att utsätta andrakammarvalen till en söndag, och jämväl
landstingsmannavalen förrättades på helgdag, utan att klagomål över denna
praxis försports. Det torde ej heller kunna förnekas, att med avseende å möjligheten
för valmännen att deltaga i valet söndagen såsom valdag erbjöde företräde
framför en vardag. Även om lämplig sådan dag skulle kunna för valet göras
arbetsfri, torde dock icke densamma kunna erbjuda samma trygghet eller möjlighet
för valmännen att erhålla erforderlig ledighet för närvaro vid valen som söndagen.

I motsats härtill framhåller bland andra länsstyrelsen i Gottlands län, att en
bestämmelse om valens förläggande till en söndag säkerligen inom vida kretsar
av landet skulle ur religiös synpunkt väcka anstöt. Dagens karaktär av vilodag
skulle ock därigenom förryckas.

Beträffande de konsekvenser, som införandet av en gemensam valdag
på hösten kunde medföra, framhålles ofta nog i de yttranden, där valens
förläggande till slutet av september månad förordas, att en sådan förändring
nödvändiggjorde ett framflyttande av landstingssammanträdena till
den första eller den andra måndagen i september. I denna riktninguttala
sig sålunda 4 landsting och 9 länsstyrelser. I ett par andra utlåtanden
uttalas däremot önskvärdheten av att ingen ändring göres beträffande
tidpunkten för landstingens sammanträdande.

15

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 121.

Att landstingsmannavalens förläggande till hösten borde medföra,
att landstingsmannens mandatstid räknas från början av kalenderåret
efter det, då valet skett, framhålles från 11 landsting och 13 länsstyrelser.
Emellertid påpekas dels från Göteborgs och Bohns läns landsting,
dels från länsstyrelsen i Blekinge län, att en dylik omläggning av
landstingsmännens mandatstid skulle stöta på vissa hinder på grund av
gällande bestämmelser angående förvaltningsutskottet och dess funktionstid.

I yttrandet från Göteborgs och Pokus läns landsting heter det sålunda bland
annat: »Av större betydelse äro svårigheterna med avseende å fastställande av

tiden° för landstingsmannauppdraget. Det har ifrågasatts, att valet skulle avse
fyra ar från den 1 januari året efter det, då valet ägt rum. Det kan ifrågasättas,
huruvida detta är lämpligt med hänsyn till bestämmelserna i 31 § landstingsförordningen
om utseende av förvaltningsutskott för tiden till nästa lagtima
sammankomst.^ Ty de år nyval komma att äga rum, skulle de avgående landstingsmannen
å sitt sista sammanträde få utse förvaltningsutskott för tid, som
infaller efter det deras mandat utgått, vid vilket förhållande valet ju kunde falla
på personer, som icke bleve återvalda, och som sålunda skulle stå utanför landstinget
under större delen av sin tjänstgöringstid i förvaltningsutskottet.»

Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar sig i denna punkt sålunda: »Om valen
förläggas till september eller ännu senare, torde härav bliva en oundviklig följd,
att tiden för landstingsmandatens början måste framflyttas ett helt år. Med
hänsyn bland annat till bestämmelserna om förvaltningsutskott, vars ledamöter
utses för tiden intill nästa lagtima sammankomst, torde det nämligen icke låta
Sig göra att bestämma mandatets början till annan tid än den 1 september,
d- T- s. omedelbart före de lagtima landstingssessionerna. Olämpligheten av att
så lång tid kommer att förflyta mellan valen och mandatstidens början synes
länsstyrelsen ligga i öppen dag. För att de under ett visst år valda landstingsmännen
skola kunna träda i funktion samma år, torde å andra sidan valen icke
utan genomgripande förändringar i avseende å besvärsproceduren kunna sättas
nämnvärt senare än vad som för närvarande gäller.»

Aven om meningarna i föreliggande fråga, såsom de tagit sig uttryck
i de inkomna yttrandena, icke äro eniga, synes mig dock med
tydlighet framgå, att en avgjord majoritet av rikets landsting och länsstyrelser
äro för införandet av en för hela landet gemensam valdag på
hösten, alternerande lör valen till andra kammaren och landstingamannavalen,
att de flesta därvid förordat denna valdags utsättande till en söndag
i slutet av september månad, samt att vid införandet av en sådan
valdag enligt mångas mening landstingssammanträdena böra begynna
redan den första eller den andra måndagen i september och landstingsmännens
mandatstid räknas från början av året närmast efter valet.

Under sadana förhallanden och då nu tvenne lagtima riksdagar efter
varandra gjort framställning om utredning angående valens sammanförande,
har jag ieko tvekat att, upptaga hithörande spörsmål till för -

Departe

ments chefen.

16

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 121.

nyad prövning och därvid tillse, huruvida eu reform i den av riksdagen
antydda riktningen är möjlig.

I enlighet med den av konstitutionsutskottet uttalade och av riksdagen
gillade meningen har jag därvid lämnat frågan om kommunal-,
municipal- och stadsfullmäktigval helt åsido och till behandling upptagit
allenast spörsmålet om en för andrakammarvalen och landstingsmannavalen
gemensam valdag.

Förutsättningen för eu sådan valdag är tydligen i första hand dels
införande av en fyraårig mandatstid för andra kammarens ledamöter,
dels avskaffande av den successiva förnyelsen av landstingen. Om behovet
av dessa åtgärder råder i stort sett enighet. Genom de förändringar
i kommunallagarna, som nyligen kommit till stånd, har detta
behov gjort sig än mera gällande. Jag avser därvid närmast den lagändring,
varigenom antalet kommunala val i hög grad ökats, i det att
landskommuner, som hava att välja kommunalfullmäktige, från att förut
hava utgjort ett antal av 33 med en sammanlagd folkmängd av omkring
150,000, numera uppgår till ett antal av omkring 880 med en folkmängd
av omkring 3,000,000. Bestämmelsen om att proportionellt valsätt, om så
begäres av visst antal kommunmedlemmar å stämman, skall tillämpas vid
val av kommunalnämnd, kyrkoråd och skolråd samt för särskild beredning
tillsatta kommittéer, kommer vidare att i kommuner utan fullmäktigsystem
ytterligare öka valarbetet. Faran för att genom den valkoncentrering,
som den successiva förnyelsen av landsting åsyftar, valmännen
allt för sällan skulle iå deltaga i det politiska och kommunala
livet, och att därmed intresset för allmänna angelägenheter skulle slappna,
kan under sådana förhållanden knappast sägas vidare förefinnas. Genom
den föreslagna reformen skulle, såsom framhållits, antalet i stort sett
politiska val under en tidsperiod av tolv år reduceras från tio, därav fyra
andra kammar- och sex landstingsmannaval, till sex, tre av vartdera
slaget, vilket givetvis innebär en väsentlig fördel.

Frågan om förläggande av landstingsmannavalen och andrakammarvalen
till en och samma tidpunkt upptogs icke i fjolårets proposition närmast
av den anledningen, att det ansågs vara förenat med vissa praktiska
svårigheter att då framlägga förslag i ärendet. Men även härutinnan
hava ändringarna i kommunallagarna delvis bragt frågan i ett annat
läge och givit anledning till eu förnyad prövning av densamma. I mitt
yttrande till det statsrådsprotokoll, som fanns bilagt sistnämnda proposition,
framhöll jag bland annat, att ett sammanförande av de politiska
och kommunala valen till en gemensam valdag under dåvarande förhållanden
knappast läte sig göra, men att förhållandena skulle ställa sig

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 121.

17

något annorlunda, om eu bestämd valdag för de politiska valen kornrne
till stånd samt rösträtten i kommunerna bleve mindre skiljaktig än för
det dåvarande från den politiska. Sista söndagen i september eller
första söndagen i oktober kunde då lämpligen bliva valdag, vart annat
år för de politiska valen och vart annat år för stadsfullmäktig- och
landstingsmannavalen. Detta vore enligt min mening det mål, vartill
man borde sträva i förevarande hänseende.

Genom de av urtima riksdagen antagna och av Kungl. Maj:t godkända
ändringarna i kommunallagarna har bland annat just åstadkommits,
att rösträtten i kommunerna blivit mindre skiljaktig än förr från
den politiska, och genom de förslag till ändringar i regeringsformen och
riksdagsordningen, vilka komma att underställas innevarande riksdag,
och vilka i enlighet med de av urtima riksdagen gjorda uttalanden
kunna förväntas bliva av riksdagen antagna, komma grunderna för den
politiska och kommunala rösträtten att än närmare överensstämma. Den
kommunala röstlängdens upprättande har numera uppdragits åt samma
myndigheter, som hava att upprätta den politiska röstlängden, och de båda
längderna komma att utskrivas och justeras i ett sammanhang samt
föreligga färdiga till granskning och justering vid samma tidpunkt,
d. v. s. före den 25 juni. Enligt förut gällande bestämmelser däremot
kunde den kommunala röstlängden tillämpas först i slutet av november
månad, vadan landstingsmannavalens förläggande till hösten skulle medföra,
att vid desamma måste användas eu nära nog ett år gammal röstlängd,
en olägenhet, som enligt mitt förmenande i själva verket vore
så stor, att ensamt den hade utgjort tillräckligt hinder för en gemensam
valdag på hösten. Nu kommer ett motsatt förhållande att äga rum.
Ett bibehållande av landstingsmannavalen under mars månad skulle medföra,
att vid sagda val en föråldrad röstlängd måste användas, varemot,
om valen förlädes till september, den under sommaren färdiga längden
komme till användning. Härmed föreligger ett synnerligen viktigt skäl
för att, om över huvud en gemensam valdag skall införas eller låter sig
införa, söka förlägga denna till hösten. En prövning av föreliggande
spörsmål giver för övrigt som resultat, att september månad är den
enda tänkbara tiden för en gemensam valdag, såsom jag här nedan i
korthet vill påvisa.

Att hålla våra politiska och viktigaste kommunala val under den
tid, då riksdagen är samlad, har från alla håll framhållits som olämpligt.
Med den tendens till förlängning av riksdagstiden, som allt jämt gör
sig gällande, är sålunda redan av ovan anförda skäl tiden från årets
början till fram i juni månad ur räkningen. Att, såsom föreslagits av

Bihang till riksdagens protokoll 1911). 1 sand. 103 hlift. (Nr 121.) «68 19 ,''i

18

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 121.

Västerbottens läns landsting, förlägga valen till början av juli månad
eller till vilken annan tid som helst under sommaren låter sig knappast
gorå. Oavsett det avbräck eller de olägenheter, som ett val och eu
valrörelse under sommaren kan tillskynda jordbruket och landsbygdens
befolkning i större delen av landet, så måste det med hänsyn till att
en stor del av invånarna i våra städer och andra tättbebyggda orter
ofta under sommarmånaderna en längre eller kortare tid för rekreation
är borta från hemorten, vara otjänligt att förlägga valen till sommaren,
även om denna årstid med hänsyn till väderlek och väglag kan synas
nog så lämplig. Till den mörkaste årstiden under oktober, november
och december månader kunna valen icke heller lämpligen förläggas.
Förutom de korta dagarna under dessa månader utgöra även klimatet
och vägarnas svårframkomlighet i vissa delar av landet ett hinder härför.
Oktober och november månader torde även med hänsyn till de då i stor
omfattning föregående flyttningarna föga lämpa sig såsom valmånader.

Att förlägga valen till senare delen av december eller början av januari
är med hänsyn till den då infallande julhälgen icke lämpligt. Såsom
jag framhöll i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 12 april 1918.
torde det ej heller vara försvarligt att under den bråda tiden i december
månad pålägga magistraterna ytterligare arbete med förrättande och uträknandet
av landstingsmannavalen i städerna.

Återstår så september såsom den enda månad, till vilken den
gemensamma valdagen kan förläggas. Både med hänsyn till väderlek
och väglag samt den omständigheten, att den under året upprättade
vallängden då är färdig, måste denna månad anses såsom lämplig
för valen, vartill kommer, att riksdagsmannavalen redan nu äro förlagda
till denna månad. Det gäller då att pröva, när i september valen lämpligen
kunna förrättas. k

Att förlägga dessa till månadens början anser jag mig icke kunna
tillråda. Olägenheterna av en sålunda förlagd valdag hava redan i samband
med fjolårets proposition och dess riksdagsbehandling av mig utvecklats,
och hava jämväl framförts i herr Hellbergs motion samt i
ett flertal av de från landstingen och länsstyrelserna inkomna yttrandena.
Redan den omständigheten, att andrakammarvalen för huvudstaden,
vilka hittills alltid förrättats i slutet av september, enligt
samstämmiga meningar svårligen kunna utsättas till början av månaden,
talar mot valdagens förläggande till början av september.

Skulle valen i huvudstaden avsöndras från de andra valen och uppskjutas
till några veckor efter dessa, så vore ju därmed, såsom fram- f
hållits av reservanter i konstitutionsutskottet, valdagens gemensamhet

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 121.

19

bruten. Början av september är också för jordbruket inom större delen
av vårt land en brådare tid än slutet av månaden. Det kan vidare
icke anses lämpligt att förlägga landstingsmannavalen till en sådan
tidpunkt, att till äventyrs de landstingsmän, som fallit igenom vid valet,
fortfara att fungera under det strax efter valet sammanträdande lagtima
landstinget. Landstingsmannavalen böra, anser jag i likhet med motionärerna
vid 1918 års lagtima riksdag, förläggas till tiden efter de lagtima
mötena.

Men å andra sidan måste det medgivas, att, delvis med hänsyn till
de klimatiska och trafikförhållandena samt de under senhösten relativt
korta dagarna, valen ej böra hållas senare i månaden än som är absolut
nödvändigt. Åven den av konstitutionsutskottet framhållna omständigheten,
att valen till riksdagens andra kammare endast i undantagsfall
hållas i slutet av månaden, tyder på att sistnämnda tidpunkt är för valen
mindre lämplig. Ett önskemål måste sålunda vara, att vid införandet
av en gemensam valdag så litet som möjligt avvika från den tidpunkt,
då sagda val numera pläga äga rum.

Av naturliga skäl bör man även tillse, att valdagen icke kommer
att förläggas allt för nära tiden för landstingssammanträdena.
Enligt landstingsförordningens bestämmelser skola landstingen sammankomma
till lagtima möten under andra eller tredje måndagen i
september, och enligt de för närvarande för landstingen gällande arbetsordningarna
begynna 7 landsting, nämligen Östergötlands och Jönköpings
läns samt Kalmar läns norra, Blekinge, Gävleborgs, Västernorrlands
och Jämtlands läns landsting sina sammanträden den andra måndagen
i september, medan övriga 18 landsting sammanträda först den
tredje måndagen i månaden. Då maximitiden för landstingens möten
under vanliga fall är sex dagar, och då bland de landsting, som för
närvarande pläga helt utnyttja denna maximitid, några sammankomma
först den tredje måndagen i september, skulle med ett bibehållande av
uii gällande bestämmelser angående tiden för mötenas början den gemensamma
valdagen ej kunna förläggas tidigare än till den fjärde söndagen
i september. Även med en sålunda bestämd valdag riskerar man
emellertid, att, om landstingen begagna sig av sin rätt att utsträcka
sammanträdena utöver den ordinarie maximitiden, valen komma att hållas
under pågående landsting. Risken härför blir än större, om det av mig
i det följande framlagda förslaget om att ytterligare utsträcka sammanträdestiden
vinner Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall. Under alla
omständigheter måste det, med nu gällande bestämmelser rörande tiden
för landstingens sammanträde, vid landstiugsmannaval i slutet av septem -

20

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 121.

ber ofta vara tvivelaktigt, huruvida landstingsmannen efter avslutat möte
hinna hem i så god tid, att de kunna deltaga i valen. Någon tid för
landstingsmannen att taga verksam del i det till tiden närmast före
valen koncentrerade valarbetet torde i allmänhet ej bliva övrig.

Ovan anförda förhållanden hava synts mig innebära fullgoda skäl
för övervägande, huruvida icke tiden för landstingens sammankomster
lämpligen kunde förläggas till en något tidigare tidpunkt än vad som
nu enligt gällande bestämmelser plägar ske. Jag har därvid i likhet
med motionärerna vid 1918 års lagtima riksdag och ett flertal av de
korporationer och myndigheter, som avgivit yttranden i frågan, kommit
till den bestämda uppfattningen, att ovan antydda olägenheter lämpligen
kunde undvikas genom en sådan förändring av tidpunkten för landstingens
sammanträdande. Kravet på en sådan ändring har emellertid
alldeles oberoende av bär föreliggande fråga framkommit från häradsskrivarhåll
och har betingats av gällande bestämmelser angående kronouppbörden
och den i samband därmed stående uppbörden av landstingsmedlen.
I en från sagda håll till civildepartementet inkommen promemoria
i frågan heter det sålunda.

Enligt uppbördsreglementet den 14 december 1917 skall uppbördsboken
över de kronoutskylder, som förfalla till betalning under uppbördsstämma eller
vid uppbördstermin, till Konungens befallningshavande ingivas sex dagar före
uppbördsterminens eller uppbördsstämmans början den 21 november. Den tid,
som blivit utmätt för upprättande av uppbördsboken, är synnerligen knapp, och
införandet från och med år 1918 av skattepostanvisningar har gjort arbetet med
uppbördsboken så betungande, att det i åtskilliga fögderier icke varit möjligt att
uppbringa erforderliga arbetskrafter för att i föreskriven tid kunna expediera
uppbördsbok och debetsedlar. Bland de allmänna utskylder, som skola debiteras,
uppbäras och redovisas i samband med kronouppbörden, ingår även landstingsskatten.
Då landstingen sammanträda så sent som andra eller tredje måndagen
i september, och beslut om landstingsskatten sålunda ej föreligger tidigare
än omkring den 1 oktober, utgör denna omständighet en högst väsentligt bidragande
orsak till de svårigheter, som uppstått med uppbördsbokens avslutande.
Det vore för den skull önskvärt att debitering av landstingsskatten kunde företagas
något tidigare än vad som nu är förhållandet, och detta skulle kunna ske
därigenom, att tiden för landstingens sammanträden bestämmes till första måndagen
i september. En sådan anordning torde ej vara till någon som helst
olägenhet för landstingen.

De i denna promemoria framförda synpunkterna förtjäna beaktande
och torde, tillsammans med de krav på tidigare landstingssammankomster,
som framkommit vid behandlingen av nu föreliggande fråga angående
gemensam valdag, utgöra tillräckligt starka motiv för en ändring av
landstings förordningen därhän, att tiden för lagtima landsting över hela

21

Kungl. Maj:ts Proposition Kr 121.

landet bestämmes till den första måndagen i september. Åven om vissa
smärre olägenheter tilläventjrs kunna vara förenade med en sådan
reform, torde sådana icke kunna undgås, om man över huvud skall kunna
införa den av riksdagen önskade gemensamma valdagen.

Med en dylik ändring av sammanträdestiden blir det möjligt att
förlägga landstingsmannavalen till den tredje veckan i september men
icke tidigare, om man vill undvika en valförrättning under den tid, då
landstingssammankomsterna pågå.

Huruvida förslaget om eu för landstingsmannavalen och andrakammarvalen
gemensam valdag skall kunna realiseras, beror under sådana
förhållanden på om sistnämnda val, som enligt nu gällande bestämmelser
skola förrättas under september månad, utan större olägenhet
kunna förläggas till en bestämd dag mot slutet av månaden. Den
omständigheten, att andrakammarvalen till större delen äro koncentrerade
till september månads början, synes visserligen giva vid handen,
att sagda del av månaden i och för sig vore den för ifrågavarande val
lämpligaste tidpunkten. Emellertid har jag, efter att därutinnan hava
samrått med chefen för justitiedepartementet, och efter tagen del av i
riksdagen framlagda synpunkter och de yttranden, som från landsting
och länsstyrelser inkommit, ansett, att de fördelar, som anses förenade
med en gemensam valdag, torde böra tillerkännas större vikt och betydelse
än de nackdelar, som till äventyrs äro förenade med andrakammarvalens
förflyttning på angivet sätt. Mot anordningen att förlägga
dessa val till en bestämd dag gemensam för hela riket i likhet
med vad nu är fallet beträffande landstingsmannavalen på landsbygden,
torde, såsom i fjolårets motioner och vid frågans fortsatta riksdagsbehandling
påvisats, och som även framhållits i flertalet nu inkomna
yttranden, inga mera vägande skäl kunna anföras.

I valet mellan en arbetsfri söckendag och en söndag såsom valdaganser
jag mig böra giva företräde åt söndagen, åtminstone tills vidare,
innan resultaten av den åt den s. k. arbetstidskommittén iippdragna utredningen
angående införande av helgdagar utan kyrklig karaktär, s. k.
»bankholydays», föreligga. Jag kan även i detta fall stödja mig på
majoriteteten av de från landstingen och länsstyrelserna avgivna yttranden.
Den omständigheten, att flertalet av andrakammarvalen åtminstone
på landsbygden i allmänhet förrättas under en söndag, och att,
utan att olägenhet därvid försports, landstingsmannavalen på landsbygden
numera äro utsatta till en helgdag, talar för söndagens lämplighet
såsom valdag.

22

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 121.

I enlighet med vad nu anförts, vill jag sålunda föreslå, att den successiva
förnyelsen av landstingen avskaffas, att tiden för lagtima landstings
sammanträde bestämmes till den första måndagen i september, samt
att samtliga landstingsmannaval förläggas till den tredje söndagen i september.
Då chefen för justitiedepartementet kommer att senare framlägga förslag
om att jämväl andrakammarvalen, för vilka mandatstiden enligt det vilande
grundlagsförslaget är avsedd att bestämmas till fyra år, skola förläggas
till sistnämnda dag, så kan genom ett antagande av dessa båda förslag
vinnas det av riksdagen uppställda önskemålet av en gemensam valdag
på hösten, alternerande för valen till andra kammaren och landstingsmannavalen.
Valen skulle över hela riket försiggå alla jämna år, åren
1922, 1926, 1930 o. s. v. landstingsmannaval och åren 1924, 1928,
1932 o. s. v. val till andra kammaren.

Konstitutionsutskottet vid 1918 års lagtima riksdag föreslog, såsom
jag i det föregående antytt, att åt Kungl. Maj:t skulle givas befogenhet
att, där synnerliga skäl därtill funnes, för vissa valkretsar såväl på
landet som i städerna fastställa annan valdag för landstingsmannaval
än den av utskottet föreslagna gemensamma valdagen i början av september.
Detta utskottets förslag synes i första hand hava framkommit
på den grund, att det inom huvudstaden, där andrakammarvalen numera
förrättas i slutet av september månad, skulle möta allvarliga svårigheter
att förlägga valen till den dag, som utskottet sålunda föreslagit som
gemensam valdag. Denna anledning föreligger tydligen icke, om denna
valdag förlägges till sådan tidpunkt, som av mig föreslagits.

Emellertid förrättas landstingsmannavalen i städerna ofta icke på
en söndag eller på Marie bebådelsedag utan i stor utsträckning på
närmast föregående söckendag. Under sådana förhållanden torde man
böra ansluta sig till konstitutionsutskottets förslag så till vida, att möjlighet
hålles öppen för städerna att alltfort få bibehålla denna anordning,
som för dem obestridligen ur åtskilliga synpunkter kan vara fördelaktig,
och mot vilken å andra sidan de betänkligheter, som eljest
möta mot en vardag såsom valdag, icke med någon större styrka
kunna göras gällande. Vad landstingsmannavalen i städerna angår,
torde sålunda, på sätt utskottet föreslog, städernas magistrater, vilka nu
äga att utsätta valdagen, böra beredas befogenhet att utsätta sagda val
att äga rum å lördagen före den gemensamma valdagen.

Då vidare förhållandena onekligen i undantagsfall kunna vara sådana,
att i en viss ort verkliga olägenheter kunna vara förknippade
med valens hållande å den lagstadgade dagen, bar jag ansett, att den
beträffande landstingsmannavalen å landsbygden nu gällande bestäm -

23

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 121.

melsen, att i sådant fall kommunalstämma må med kvalificerad majoritet
besluta, att valet skall äga rum å annan dag under valmånaden, fortfarande
bör gälla, samt att för städer en liknande bestämmelse gives,
nämligen, att, om stadsfullmäktige eller i stad, där sådana ej finnas,
allmän rådstuga med minst två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes
röster så beslutar, landstingsmannavalet i staden må utsättas till
annan dag i september månad.

I likhet med motionärerna vid 1918 års lagtima riksdag samt ett
flertal landsting och länsstyrelser anser jag, att med landstingens förläggande
till hösten bör göras den ändringen beträffande landstingsmännens
mandatstid, att densamma, som nu räknas från och med den
1 september, i stället skall räknas från och med den 1 januari året
efter valet och sålunda sammanfalla med kalenderåren. Jag har därvid
icke förbisett de konsekvenser, som en dylik ändring skulle medföra beträffande
landstingens förvaltningsutskott, och som från vissa håll förmenats
utgöra ett hinder för den här föreslagna omläggningen av landstingsmännens
mandatstid. Enligt landstingsförordningens § 31 skall
förvaltningsutskottet fungera intill nästa lagtima sammankomst, och i
denna bestämmelse bör tydligen ingen ändring göras. Räknas nu landstingsmännens
mandatstid från början av kalenderåret närmast efter valet,
kan ju faktiskt inträffa, att genom nyval till landstingen en ledamot av
detta utskott, som, då han tillsattes, var landstingsman, fortfar att
vara ledamot i utskottet, ehuru han förlorat sitt landstingsmandat. Men
olägenheten härav torde knappast kunna tillmätas någon betydelse.
Landstingsförordningen innehåller inga bestämmelser om att ledamöter i
förvaltningsutskottet skola väljas bland landstingets ledamöter, och faktiskt
har understundom inträffat, att tingen valt en icke-]andstingsman till
ledamot av förvaltningsutskottet, vanligen då för att i utskottet hava tillgång
till en prövad finansiell kraft, som bland annat kan vara landstinget
behjälpligt i dess lånetransaktioner.

Däremot erfordrar den föreslagna omläggningen av landstingsmännens
mandatstid en ändring av bestämmelserna om ordförandeskap i
landsting. Enligt § 25 i landstingsförordningen utser Kungl. Maj:t för
varje lagtima landsting bland tingets ledamöter en ordförande, vilkens
befattning skall fortfara intill nästa lagtima sammankomst. Bibehålies
denna bestämmelse oförändrad, under det att landstingsmännens mandatstid,
såsom föreslagits, skall taga sin början med kalenderåret närmast
efter det då valet skett, så kan faktiskt inträffa, att vid ett urtima
landsting, som sammanträder året efter nyval till landstinget före
september månad, såsom ordförande kan komma att fungera eu person,

Frågans behandling
vid
1918 års lagtima
riksdag.

24 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 121.

som ej längre är medlem av landstinget. För att undvika en dylik
oegentlighet bör tydligen § 25 ändras därhän, att förordnandet som
ordförande i landsting kommer att avse kalenderår.

I fråga om tiden och sättet för ikraftträdande av de nu löreslagna
bestämmelserna om gemensam valdag torde till en början böra erinras
därom, att enligt övergångsbestämmelserna till lagen den 23 december
1918 om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om landsting
den 21 mars 1862 (sv. förf. saml. nr 1031) dels, enligt andra stycket,
år 1919 å stadgad tid inom samtliga landstingsområden i riket val av
hela antalet landstingsmän jämte suppleanter skola äga rum för tiden
från och med den 1 maj 19i9 till och med den 31 augusti 1922, dels,
enligt första punkten i tredje (näst sista) stycket, år 1922 likaledes å
stadgad tid inom samtliga landstingsområden i riket val skola äga rum
av hela antalet landstingsmän jämte suppleanter, dels ock, enligt andra
och tredje punkterna av samma stycke, av de vid sistnämnda tillfälle
valda — efter lottning under lagtima landstinget år 1922 mellan de
grupper, i vilka valkretsarna fördelats — ena gruppens samtliga landstingsmän
och suppleanter skola utträda den 31 augusti 1924 och andra
gruppens samtliga landstingsmän och suppleanter den 31 augusti 1926.

Den nu föreslagna bestämmelsen om gemensam valdag på hösten,
alternerande för andrakammarvalen och landstingsmannavalen, torde, vad
de sistnämnda angår, kunna och böra tillämpas från och med hösten
1922. Ett sådant syfte kan enklast vinnas genom att de landstingsmän,
som enligt andra stycket i övergångsbestämmelserna blivit valda, förklaras
skola fortsätta med sina mandat till utgången av år 1922 samt
att samtidigt andra och tredje punkterna i näst sista (tredje) stycket i övergångsbestämmelserna
upphävas. Om de nya valbestämmelserna sättas att
träda i kraft den 1 januari 1922, komme därmed i september samma år val
att företagas i samtliga kretsar i enlighet med det nu framlagda förslaget.
Med en utsträckning på angivet sätt av mandatstiden komme man att undvika
den för visso betydande olägenheten att under ett och samma år nödgas
hålla tvenne landstingsmannaval, vartdera omfattande samtliga valkretsar.

II. Utsträckning av tiden för lagtima landstings sammanvaro.

Frågan härom väcktes i en vid 1918 års lagtima riksdag avlåten
proposition nr 277, som bland annat innehöll förslag om sådan ändring
i § 18 av landstingsförordningen, att landstinget skulle erhålla rätt, att,
därest de i stadgad ordning till behandling upptagna ärenden vore av
den mängd och omfattning, att behandlingen av desamma icke hunne av -

Kung!. Maj:Is Proposition Nr 121

25

slutas inom sex helgfria dagar, förlänga tiden för sin sammanvaro med
ytterligare högst fyra helgfria dagar. För beslut om sådan förlängning
skulle enligt § 40 landstingsförordningen i dess då föreslagna lydelse
fordras två tredjedelars majoritet, i stället för den för närvarande enligt
§ 18 för en förlängning med högst två helgfria dagar stadgade tre
fjärdedels majoritet. Detta förslag tillstyrktes av konstitutionsutskottet i
oförändrad form, och antogs av andra kammaren, medan däremot första
kammaren avslog förslaget ifråga, vadan sålunda frågan denna gång
förföll (jfr riksdagsskrivelsen nr 452).

Då den nu på nytt av mig framlägges, ber jag till en början att
ur mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 12 april 1918 till stöd för
propositionen i ämnet få göra några meddelanden och citat.

Efter erinran om de omständigheter, som vid landstingsförordningens tillkomst
föranledde bestämmandet av en relativt kort tid för landstingets sammanträden,
framhöll jag, att under den tid, som sedan dess förflutit, de förhållanden,
med vilka man hade anledning att räkna vid utmätandet av landstingens samman
trädestid, undergått betydande förändring samt anförde därpå följande:

»Redan den fortgående utveckling, som det ekonomiska livet under så lång
tidrymd undergått, hade varit tillräcklig att vålla en högst väsentlig ökning av
landstingens arbetsuppgifter, även om desamma alltfort begränsas inom den ram,
som vid författningens tillkomst för dem uppdrogs. Härtill kommer emellertid
ytterligare, att genom författningar, som under tidernas lopp tillkommit, landstingens
verksamhetskrets högst väsentligt utvidgats. I betraktande av de omständigheter,
jag sålunda berört, må det synas föga överraskande, att, såsom
den officiella statistiken utvisar, sammanlagda beloppet av de utav landstingsmedel
bestridda utgifter ökats från 1,627,395 kronor år 1874 till 20,366,918 kronor
år 1915.

Redan de siffror, jag sålunda anfört, torde visa, att de beräkningar om behovet
av tid för landstingens sammanträden, som kunna hava gjorts av kommittén,
numera icke gärna kunna hålla streck. Om ock ej några särskilda
klagomål i detta hänseende framkommit, torde det dock vara allmänt känt, att
landstingens sammanträden ofta måste präglas av eu ganska stor brådska och
att arbetet där måste i hög grad forceras. Detta gäller såväl om själva plenisammanträdena
som även och ej minst om det vid sidan därav fortlöpande berednings-
och sekreterasarbetet.

Har således redan nu den ifrågavarande begränsningen av landstingens
lagtima sammanträdestid vållat svårigheter, torde en väsentlig skärpning av dessa
vara att befara, om vissa nu föreliggande lagförslag vinna godkännande. Erinras
må i detta hänseende om det av 1 villigt. Maj:t för riksdagen framlagda förslaget
till ny fattigvårdslagstiftning, vilket pålägger landstingen nya uppgifter av betydande
omfattning. Enahanda är förhållandet med de av vederbörande sakkunniga
utarbetade förslag i fråga om ny organisation av vägväsendet å landsbygden,
och en ytterligare ökning av landstingens arbetsbörda torde vara att
förvänta efter det frågan om sinnessjukvårdens ordnande vunnit sin lösning.»

Mot den jämkning i nu gällande tidsbegriinsning, som jag då ur nu återgivna
synpunkter fann önskvärd, och den ökade tjänstgöringsplikt för landsBihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 103 käft. (Nr 121.) eea 19 4

Inkomna
yttranden.

26 Kungl- May.ts Proposition Nr 121.

tingets ledamöter, som därav föranleddes, kunde enligt min då uttalade uppfattning
några betänkligheter av ekonomisk art icke mota, sedan genom riksdagens
beslut 1912 och 1917 visst dagtraktamente tillerkänts samtliga landstingsman.

Mot konstitutionsutskottets hemställan om bifall till Kungl. Maj:ts
proposition n:r 277, i vad den anginge föreliggande fråga, framförde
åtta av utskottets ledamöter en gemensam reservation.

Under påvisande av att under åren 1913—1917 det stora flertalet landsting
för sina sammanträden icke tagit i anspråk den ordinarie tiden av sex dagar,
och att man i intet fall funnit sig föranlåten att begära den utsträckning därutöver,
som redan nuvarande författningsbestämmelser möjliggjorde, framhöllo reservanterna,
att enligt deras mening någon ändring av de nuvarande bestämmelserna
icke vore av behovet påkallad. Däremot hade, såsom i den i första kammaren
väckta motionen n:r 171 framhållits, och som även annorledes vore bekant,
beträffande landstingens organisation och arbetssätt framkommit andra yrkanden,
som syntes motionärerna vara av större vikt än de i kungl. propositionen
framförda. Reservanterna hade under sådana förhållanden ansett lämpligt, att i
främsta rummet sådana mera betydande spörsmål toges under omprövning och
hade därför inom utskottet yrkat, att utskottet ville föreslå riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t ville föranstalta om en allsidig
utredning angående de förändrade bestämmelser rörande lanstingens organisation
och arbetssätt, som kunde finnas vara av behovet påkallade på grund av såväl
erfarenheter från deras hittillsvarande verksamhet som framställda förslag om
utvidgning av deras verksamhetsområde.

I en annan utskottsreservation påyrkades, att det kungl. förslaget
måtte utvidgas därhän, att rätten till förlängning av landstingens sammanvaro
icke inskränktes till att gälla allenast för ett visst antal dagar,
samt att för beslut om sådan förlängning ej skulle erfordras kvalificerad
majoritet.

Då orsaken till att det framlagda förslaget föll vid 1918 års lagtima
riksdag icke gärna kunde vara någon annan än den, att, såsom
reservanterna i konstitutionsutskottet framhållit, reformen ej ansågs vara
av behovet påkallad, har det befunnits önskvärt,-att i denua fråga inhämta
deras mening, som hava den största betingelsen att bedöma densamma,
och som närmast beröras av densamma, nämligen landstingen.
För den skull hava från dessa och därjämte från länsstyrelserna infordrats
yttranden i frågan.

Såväl landstingen som länsstyrelserna hava i dessa yttranden i allmänhet
ställt sig gynnsamma till det i den kungl. propositionen framlagda
förslaget. Så hava av landstingen 18 och av länsstyrelserna 20
tillstyrkt detsamma eller förklarat sig icke hava något att däremot invända.
Av dessa hava emellertid landstingen i Stockholms, Östergötlands

27

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 121.

och Hallands län samt länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Gottlands och Västernorrlands län uttryckligen förklarat, att förhållandena
inom deras län icke påkallade någon lagändring i det av Kungl.
Maj:t avsedda syftet, men de hade ingenting att invända mot förslaget,
om förhållandena i andra län påkallade en sådan ändring. Länsstyrelsen
i Uppsala län säger sig ingenting hava att erinra mot förslaget, men
ändringen syntes efter hittills vunnen erfarenhet vara alldeles likgiltig;
den kunde dock ej gärna befaras åstadkomma några skadliga verkningar.
I flertalet av de övriga tillstyrkande utlåtandena framhålles däremot, hurusom
den föreslagna utsträckningen av tiden för landstingens sammanvaro
vore »välbetänkt», »välgrundad», »ändamålsenlig», »önskvärd», »av
behovet påkallad», »hade skäl för sig» o. s. v. med hänsyn till landstingens
med vart år ökade arbetsbörda.

Så heter det t. ex. i utlåtandet från länsstyrelsen i Örebro län, där icke landslandstinget
självt utan en av detsamma utsedd kommitté avgivit yttrande i föreliggande
fråga:

»Vad först angår frågan om utsträckande av tiden för lagtima landstings
sammanträde, anser Eders Kungl. Maj:ts befallningskavande det vara i bög grad
av behovet påkallat, att landsting beredes möjlighet att kunna vara samlat längre
än sex dagar. De många viktiga frågor, som landstingen liava att avgöra, och
den tid, som måste åtgå för en noggrann utredning av frågorna, torde kräva,
att landstingens sammanträdestid utsträckes längre än nu plägar vara fallet.

Det torde kunna med fog ifrågasättas, huruvida det är överensstämmande
med avsikten ^ hos den eller dem, som infordra yttrande från landstingen, att
landstingen på grund av bristande tid undandraga sig från att själva avgiva
äskade utlåtanden och i stallet uppdraga dessas avgivande till en eller flera personer,
som icke varit i tillfälle att förvärva kännedom, huru landstinget såsom
sådant staller sig till de remitterade frågorna. Genom ett dylikt tillvägagångssätt
kommer ett flertal av landstingsmännen att icke sätta sig in i nämnda frågor
och ej heller gorå uttalanden däri, varför en stor del av den hos landstingsmännen
samlade sakkunskapen och erfarenheten icke kommer att göra sig gällande
beträffande de remitterade frågorna. Om landstingen äga befogenhet att
utsträcka tiden för sin samvaro är väl att hoppas, att landstingen skola ägna de
remitterade frågorna större uppmärksamhet samt även få tillfälle att under mindre
forcerat arbete handlägga andra för landstingen viktiga och maktpåliggande ärenden.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande får därför livligt tillstyrka bifall
till den föreslagna möjligheten för landstingen att hålla sammanträden under
större antal dagar än nu.»

Landstinget och länsstyrelsen i Malmöhus län, vilka båda tillstyrka förslaget,
framhålla dessutom önskvärdheten av att landstingen erhålla rätt att på viss tid
ajournera sina sammanträden. Landstingets yttrande i denna punkt är av följande
lydelse: »Att döma efter erfarenheten vid detta landsting, som brukar
kunna avsluta sina förhandlingar efter endast tre eller fyra dagars arbete, kunde
det synas, som vore eu förlängning av tingets nu tillåtna högsta sammanträdestid
eller åtta dagar icke behövlig. Landstinget inser emellertid, att den nu vanliga,
endast genom ett i hög grad forcerat arbete möjliggjorda korta samman -

28

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 121.

trädestiden i framtiden, då arbetsuppgifterna växa, icke kan upprätthållas utan
allvarligt men för ärendenas grundliga prövning. Då dessutom icke synes uteslutet,
att landstinget, vars organisation och arbetssätt ofta icke medgiver ärendenas
förberedande, innan landstinget sammanträtt, kan komma att ställas inför
frågor, vilkas utredning fordrar avsevärd längre tid än andra ärenden, kan landstinget
icke förneka, att det i undantagsfall kan inträffa, att den för närvarande
tillmätta arbetstiden kan komma att visa sig vara för knappt tillmätt. Den frågan
framträder därvid, om en förlängning av högsta tillåtna arbetstiden, särskilt
med tanke på förhållandena inom detta län, är enda och bästa lösningen. Den
stora huvudmassan av ärenden kommer ju givetvis att alltid behandlas och avgöras
på några dagar, och att sedan, under det att ett fåtal medlemmar äro
sysselsatta med utredningen av ett eller annat svårlöst ärende, i vilket till exempel
måste anlitas särskilda sakkunniga, verkställas tidsödande undersökningar
o. s. v., hålla hela tinget samlat synes icke vara nödvändigt. Det vore i ett sådant
fall lämpligare, om landstinget — eventuellt med kvalificerad majoritet —
finge rättighet att under en tidrymd av till exempel högst 14 dagar ajournera
sammanträdet. Avstånden inom detta landstingsområde äro icke större och, om
man ser på den ekonomiska sidan av saken, resekostnaderna icke högre än att
det både för den enskilde och det allmänna vore en fördel, om i undantagsfall
en dylik anordning kunde träffas. Landstinget tillstyrker alltså den i ovannämnda
kung!, proposition föreslagna förlängningen av sammanträdestiden för landstingen
men hemställer, att det även måtte medgivas landstingen att på viss kortare tid
ajournera sina ordinarie sammanträden.»

Avstyrkande utlåtande eller i varje fall förklaring, att förhållandena
inom länet ej påkallade lagändringen i fråga, hava inkommit från 0 landsting,
nämligen Gottlands, Blekinge, Ålvsborgs, Kopparbergs, Västernorrlands
och Västerbottens läns samt från 3 länsstyrelser, nämligen de
i Kronobergs, Blekinge och Hallands län.

Av dessa anser länsstyrelsen i Hallands län, att de med kungl. propositionen
avsedda syftet i stället kunde vinnas genom att till utskottsordförandena underhand
överlämnades de handlingar, över vilka landstingen hade att avgiva utlåtande.
Yttrandet i denna punkt lyder sålunda: »Yad först beträffar frågan om

tiden för lagtima landstings sammanvaro, så föreligger, på sätt av länets landsting
anförts, så mycket mindre behov härav härstädes, som landstinget hitintills
icke för sina sammanträden behövt taga i anspråk ens den ordinarie tid av sex
dagar, som för närvarande är medgiven. Då det framhålles, att för landstingen
erfordras längre tid för att kunna avgiva yttranden, som blivit från dem infordrade,
så synes landstingens arbeten i berörda avseenden lättare kunna tillgodoses,
om man under hand överlämnar handlingarna i dylika ärenden till ordföranden
i det utskott, som vid landstinget kommer att få ärendet till sig remitterat.
Dessa ordförande torde i regel vara desamma år efter år; och bliva dessa
i tillfälle att i förväg sätta sig in i ärendena, kunna de föredraga dem för utskottet
och sålunda i avsevärd grad förkorta tiden för utskottets handläggning
av desamma. Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes åsikt föreligger
därför icke någon anledning att förändra nu gällande bestämmelser angående
tiden för landstingens sammanvaro.»

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 121. 29

Något annat skäl än att lagändringen ej vore av behovet påkallad
framföres icke i de yttranden, i vilka avslag yrkas å det kungl. förslaget.

Länsstyrelsen i Jönköpings län intager i sitt yttrande en ståndpunkt,
som nära ansluter sig till reservanternas i konstitutionsutskottet. Den
betonar sålunda, hurusom en tillfredsställande behandling åt landstingens
alltjämt ökade ärenden ej kan givas med landstingens nuvarande organisation
och arbetssätt. För en dylik behandling torde erfordras t. ex.,
att särskilda landstingskommittéer förberedde ärendena före landstingens
sammanträden. Frågan om utsträckning av tiden för landstingens sammanvaro
borde på den grund ej avgöras utan föregående utredning om
förändrade bestämmelser rörande landstingens organisation och arbetssätt.

Kronobergs läns landsting har ej avgivit något yttrande i föreliggande
fråga.

De inkomna yttrandena giva vid hauden, att landstingen samt länsstyrelserna
i det stora hela ingenting hava att erinra mot det i kungl.
propositionen till 1918 års lagtima riksdag framlagda förslaget om utsträckt
tid för landstings sammanvaro, utan tvärt om anse dess genomförande
vara av behovet påkallat och till gagn för landstingsarbetet.
På grund härav har jag ansett mig böra på nytt upptaga denna fråga
och föreslå, att det för fjolårets lagtima riksdag framlagda förslaget förelägges
jämväl innevarande års riksdag.

Därmed har jag icke velat förneka, att de från vissa håll framkomna
kraven på en mera genomgripande omläggning av landstingens
organisation och arbetssätt kunna hava fog för sig. Landstingens med
vart år ökade arbetsområde och deras växande betydelse såsom ett utjämnande
led i den kommunala självförvaltningen torde inom kort nödvändiggöra
en omgestaltning av de former för landstingens arbete, som
skapades genom 1866 års landstingsförordning, och denna fråga bör
enligt min mening snart nog upptagas till lösning. Men även med bibehållande
av de i den nuvarande landstingsförordningen givna formerna
för landstingsarbetet torde en utvidgning av landstingens arbetsorganisation
och arbetssätt kunna bringas till stånd. Det lärer härutinnan
vara tillräckligt hänvisa till hurusom under de allra senaste åren vissa
landsting genom tillsättande av s. k. landstingsdirektörer eller genom
centralisering av upphandlingssystemet sökt åstadkomma större enighet
och planmässighet i sin vittomfattande verksamhet.

Det av länsstyrelsen i Hallands län Uppställda önskemålet, att till
vederbörande utskottsordförande måtte under hand överlämnas handlingarna
i de ärenden, varöver landstingen hava att avgiva yttranden,

Departe ments chefen.

30

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 121.

kan utan lagändring realiseras. Men även om så sker — och detta praktiseras
för övrigt redan nu inom vissa landsting — är den föreslagna utsträckningen
av tiden för landstingens sammanvaro av behovet påkallad.
Sedan på föreslaget sätt vederbörande utskottsordförande beretts tillfälle
att mera grundligt sätta sig in i frågan för att med utskottet uppgöra
förslag till yttrande, kräves nämligen, såvida utlåtandet skall utgöra ett
verkligt uttryck för det samlade landstingets uppfattning, att landstinget
beredes tillräcklig tid att efter moget övervägande taga ståndpunkt till
frågan.

Det från landstinget och länsstyrelsen i Malmöhus län framförda
förslaget om rätt för landstingen att för utskotts- eller annat utredningsarbete
på viss tid ajournera sina sammanträden torde måhända
med fördel kunna genomföras beträffande sagda län med dess relativt
små avstånd och utmärkta kommunikationer, men för landet i dess helhet
är en dylik reform ej lämplig utan ägnad att i hög grad öka både
med landstingsmandatet förenade besvär och uppoffringar och landstingens
utgifter för resekostnader.

Yad i nu förevarande hänseende föreslagits, torde böra lända till
efterrättelse redan vid årets landsting och sålunda träda i kraft den 1
september 1919.

I enlighet med vad jag nu anfört har inom civildepartementet upprättats
förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen
om landsting den 21 mars 1862.

Sedan föredraganden uppläst berörda förslag, hemställde han, att
detsamma måtte föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnade, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Gorm.

•Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1919.