Kungi. Maj: is Proposition Nr 120.

Nr 120.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående understöd till
läroverksadjunkten P. E. F. Ågren; given Stockholms
slott den 14 februari 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå
riksdagen att medgiva,

att från reservationsanslaget till de allmänna läroverken må till
adjunkten vid realskolan i Arvika Per Erik Ferdinand Ågren utgå ett
understöd för en gång å 1,500 kronor.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Värner Rydén.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 102 höft. (Nr 120.)

Kungl. Maj;ta Proposition Nr 120.

Ang&ande
understöd till
läroverksadjunkten

P. E. F.
Ågren.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
februari 1919.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner.
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén.

Föredragande departementschefen, statsrådet Rydén anförde härefter:

Hos Kungl. Maj:t har adjunkten vid realskolan i Arvika Per Erik
Ferdinand Ågren gjort ansökning om framställning till riksdagen om beviljande
av ersättning till honom för viss förlust, som han genom oriktigt
förfarande av domkapitlet i Härnösand ansåge sig hava lidit.

Det är ej första gången denna fråga bragts inför Kungl. Maj:t.
Redan år 1916 gjorde nämligen Ågren liknande ansökning, vilken av
honom nu åberopats. I sistnämnda ansökning anförde Ågren i huvudsak
följande: •

Efter avlagda examina och genomgånget provår hade jag år 1881 i övrigt fullgjort
fordringarna för lönetursberäkning vid statens allmänna läroverk enligt cirkuläret
den 1 juni 1877 men icke villkoret av prov för att kunna till adjunkt eller
kollega vid sådant läroverk utnämnas.

Kungl. Maj:t8 Proposition Nr 120. 3

I anledning härav anhöll jag, som dä hade mitt hemvist i Umeå, den 18
augusti 1881 hus domkapitlet i Härnösand att för lönetursbpräkning få avlägga dylikt
mov under då instundande hösttermin, men förklarade domkapitlet sig enligt gällande
läroverksstadga »sakua befogenhet» att medgiva mig provets avläggande, dä jag icke
var sökande till någon ledig lärarsyssla.

Detta avslag på min ansökan var så mycket märkligare, s0m författningarna
medgåvo dess beviljande och dessutom prejudikat i liknande fall redan år 1877 var
givet bl. a. genom chefens för ecklesiastikdepartementet ämbetsskrivelse till domkapitlet
i Karlstad den 16 november 1817 och genom att dylika prov i enahanda
syfte allmänt Sago avläggas inför andra rikets stiftsmyndigheter.

Under sadana förhållanden ingick jag, som den tiden tjänstgjorde som vikarierande
adjunkt vid folkskolseruinariet i Utueå, till Kungl. Maj:t med anhållan att få
avlägga nämnda prov i Härnösand.

I kungl. brev till domkapitlet i Härnösand den 11 november 1881 meddelades
till dess kännedom, att författningarna icke innefattade hinder för domkapitlet att
medgiva mig provets avläggande, och skulle jag genom dess försorg härom underrättas.

Kungl. Maj:ts bekräftelse på denna för mig så ytterst viktiga angelägenhet om
en rätt, som redan i mer än tre år förut tilkommit andra, som fullgjort sina prestanda
för lönetursberäkuing, underlät emellertid domkapitlet att delgiva mig förr än efter
höstterminens slut nämnda år.

Hade nu domkapitlet genast i enlighet med den gjorda framställningen och utan
förständigande bifallit min första ansökan eller åtminstone i tid delgivit mig Kungl.
Maj:ts tolkning av gällande lag, skulle det stått mig efter vunnen kompetens fritt
att genom att för näst därpå följande vårtermin hava tagit anställning vid allmänt
läroverk eller tvåklassig pedagogi beräkna lönetur från början av år 1882 enligt ovan
nämnda cirkulär.

Härigenom har jag utan eget förvållande lidit en löneförlu«t, som vid 1915 års
slut med ränta på ränta efter sex procent kan uppskattas till 9,932 kronor och
75 öre.

I andra lönegraden uppflyttades jag nämligen först 1889, i tredje lönegraden
1893, i fjärde 1898 och i femte 1903.

Hide vidare domkapitlet i Härnösand den 22 december 1882 enligt och utan
förbiseende av gällande lag och författningar utnämnt mig, den ende kompetente
sökanden till den ordinarie adjunktsbefattning, vartill jag på grund av besvär
genom Kungl. Maj:ts dom den 27 april 1883 utnämndes, så skulle jag, då min
tjänstgöring i så full förlagts till Luleå hijgre allmänna läroverk under hela kalenderåret
1883, från och med början av detta år fatt beräkna lönetur enligt åberopade
cirkulär.

Den löneförlust, som härigenom tillskyndats mig, uppgick vid 1915 års slut enligt
samma beräkningsgrund till 2,555 kronor och 85 öre.

I Den rätt, som jag genom ovan anförda upprepade fel av domkapitlet i Härnösand
gått förlustig, har jag visserligen hela tiden varit medveten om och haft känning
av, men dels har den förlust, som i berörda avspende drabbat mig, ej förr än
efter sista löneuppflyttningen år 1903 kunnat till sitt belopp bestämmas, och dels har
jag ej sä starkt påmints därom förr än nu, då jag i dessa dyra tider har att försörja
— förutom hustru — åtta barn, som alla utom det yngsta är i skolåldern, och för

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 120.

vilkas fortsatta skolgång jag nödgas Via min familj boende.! Göteborg, under det jag
själv för min tjänst är hänvisad till vistelse i Arvika.

Ågren hemställde fördenskull om gottgörelse för ifrågavarande förluster
med det belopp Kungl. Maj:t kunde finna med rättvisa och billighet
överensstämmande.

Vid Ågrens ansökning voro fogade avskrifter av åtskilliga handlingar,
som styrkte de av honom i hans skrift lämnade uppgifterna.

Efter det infordrade utlåtanden i ärendet avgivits av domkapitlet i
Härnösand och av läroverksöverstyrelsen, förklarade Kungl. Maj:t genom
beslut den 17 juni 1916 ansökningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd.

För att i viss del belysa de anspråk på ersättning, som Ågren på nu
nämnt sätt framställt, torde jag böra något närmare omnämna de förhallanden,
som föranlett den situation, vari Ågren råkat.

Som bekant erfordrades enligt tidigare gällande bestämmelser för behörighet
till ordinarie ämneslärarbefattning vid allmänt läroverk, att
vederbörande avlagt godkänt undervisningsprov. Föreskrifter om dylikt
prov voro lämnade i stadgan för rikets allmänna läroverk den 1 november
1878. Avläggandet av undervisningsprov var emellertid av vikt för lärarna
även av annat skäl. Sådant prov erfordrades nämligen jämväl för
rätt till lönetursberäkning för uppflyttning i högre lönegrad. Jag ber
här få erinra om att före ikraftträdandet av den av 1904 års riksdag beslutade
löneregleringen för lärarna vid de allmänna läroverken sådan lärare
ägde rätt att under vissa villkor för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig
till godo även sin tjänstgöring som extra ordinarie lärare. Härom meddelades,
i eldighet med av riksdagen fattat beslut, föreskrifter genom Kungl. Maj:ts
beslut den 1 juni 1877, varvid förordnades, att filosofie kandidat eller filosofie
doktor, vilken i behörig ordning genomgått den provårskurs, som för anställning
vid statens elementarläroverk vore eller kunde varda föreskriven,
samt i övrigt fullgjort stadgade villkor för att kunna till lektor, adjunkt
eller kollega vid sådant läroverk utnämnas, finge vid skeende befordran
räkna sig till godo den tid, han från och med året näst efter berörda
villkors fullgörande såsom extra ordinarie lärare tjänstgjort .vid statens
elementarläroverk eller tvåklassiga pedagogier, så framt hans förenämnda
tjänstgöring varit väsentligen lika med den, som ålåge lektor, adjunkt
eller kollega vid dylika läroverk. I de här omnämnda villkoren ingick,
såsom jag nyss erinrat, att vederbörande avlagt godkänt undervisningsprov.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 120.

v.: Såsom ÅgrenH sin förut återgivna, år 1916 "ingivim fatisOknin» framhållit,
kunde ifrågavarande, för behörighet till ordinarie ämneslärarbefattning
föreskrivna undervisningsprov'' få avlåggas även utan ansökning
till särskild tjänst.

Enligt vad som framgår av de vid. Ågrens senast ingivna framställning
fogade avskrifter, har Ågren sedermera på annan väg gjort försök
att vinna den önskade gottgörelsen. 1 sådant syfte ingav Ågren år
1917 till riksdagens justitieombudsman en skrift, däri han, med anförande
av den av honom år 1916 till Kungl. Maj:t ställda ansökningen, hemställde
om förnyad prövning av hans ersättningsfråga och om vidtagandet
av de åtgärder, som därav kunde föranledas.

Enligt en av Ågren i ärendet företedd avskrift av utdrag av justitieombudsmannens
diarium den 12 februari 1917 utlät sig justitieombudsmannen,
att av Kungl. Maj:ts i ärendet åberopade beslut väl framginge,
att domkapitlet i Härnösand, på sätt läroverksöverstyrelsen framhållit, förfarit
oriktigt i angivna hänseende, men enär preskription för länge sedan
inträtt i fråga om domkapitlets berörda förfarande, samt därå i varje fall
icke kunde grundas sådan skadeståndsskyldighet, som av klaganden avsåges,
funne justitieombudsmannen klagomålet ej förtjäna avseende.

Jämväl riksdagen har vid ett tidigare tillfälle haft Ågrens sak till prövning.
Inom första kammaren väcktes nämligen vid 1918 års lagtima riksdag
en motion, däri hemställdes, att riksdagen med hänsyn till den förlust,
Ågren lidit genom felaktigt förfarande av en statens myndighet av sådan
art, att det numera på grund av ändrad lagstiftning icke vidare kunde
förekomma, varigenom risken för farliga konsekvenser av ett eventuellt
bifall uteslötes, för sin del ville bevilja ett anslag av 1,500 kronor att utgå
som gratifikation åt bemälde Ågren. Motionen avstyrktes emellertid
av statsutskottet, som fått densamma till behandling, och riksdagen fatttade
sitt beslut i enlighet med utskottets förslag.

I sin till Kungl. Maj:t senast ingivna skrift har Ågren, såsom jag
nyss omnämnt, åberopat vad sålunda förekommit och för övrigt i det hela
anfört samma omständigheter, som av honom framhållits i förutnämnda,
år 1916 ingivna ansökning.

1 ärendet hava infordrade utlåtanden avgivits, den 9 augusti 1918 av
läroverksöverstyrelsen — som, då inga nya omständigheter framkommit,
vilka kunde föranleda styrelsen att ändra sin förut i frågan intagna ståndpunkt,
funnit sig icke kunna tillstyrka bifall till ansökningen — samt den
23 september 1918 av statskontoret. Sistnämnda myndighet har yttrat
följande:

Kungl. Majits Proposition Kr 120.

Sitt ifrågavarande ersättningsanspråk grundar sökanden dels därpå, att lian, som
år 1*81 tjänstgjorde såsom vikarierande adjunkt vid folkskoleseminariet i Umeå, i
följd av domkapitlets i Luleå*) avslag å hans i augusti nämnda år gjorda anhållan att
få avlägga uudervisningsprov samt sedermera genom domkapitlets dröjsmål med delgivningen
av det deu 11 november 1881 meddelade beslut, varigenom Kungl. Maj:t
förklarade hinder icke möta för provets avläggande, berövats tillfälle att under år
1881 avlägga sådant prov och därigenom möjlighet att räkna sig året 1882 tillgodo
för lönetursrätt, dels ock därpå att, sedan lian jämte två andra anmält sig såsom
sökande till en ledig adjunkts»jänst vid Luleå högre allmänna läroverk, domkapitlet
genom att den 22 december 1882 till tjänsten utnämna eu av hans medsökande,
vilkeu icke ha»le föreskriven kompetens, varit vållande till att sökanden,
som sedermera efter besvär blev av Kungl. Maj:t den 27 april »883 utnämnd till tjänstens
innehavare, icke fatt räkna sig lönetur tillgodo från 1883 års början.

Vad nu törst angår domkapitlets beslut i fråga om adjunktstjänstens tillsättande
torde det vara uppenbart, att sökanden icke kan därpå grunda något anspråk på ersättning,
vare sig av de i beslutet deltagande eller av statsverket, lika litet som
andra tjänstemän, vilka erhållit sin tjänst först efter överklagande av underordnad
myndighets beslut, kunna härigenom fä några befogade anspråk på gottgörelse för
försenad befordran.

Ej heller kan den felaktighet i avseende å tolkningen av gällande författningar,
vartill domkapitlet gjort sig skyldigt vid avslaget å sökandens begäran om provs avläggande,
anses vara av beskaffenhet alt kunna föranleda någon ersättningsskyldighet
för domkapitlets ledamöter och .således ännu mindre för statsverket.

Men om sökanden, såsom han uppgiver, blivit i följd av domkapitlets underlåtenhet
att i tid delgiva honom Kungl. Maj:ts ovanberörda, den 11 november 1881
meddelade beslut, hindrad att avlägga undervisning-prov under hösttermiuen 1881,
kan måhända något större fog anses förefinnas för hans ersättningsanspråk på grund
av denna försummelse av domkapitlet. I ärendet är emellertid ej visat att domkapitlet
erhållit del av Kungl. Maj:ts beslut så tidigt, att undervisningsprov kunnat
anordnas redan under höstterminen. Och då i allt fall, även om sökanden avlagt sitt
prov under nämnda termin, detta varit allena-t en av de nödiga förutsättningarna för
att året 18''>2 skulle få för lönetur tillgodoräknas sökanden — härför fordrades nämligen
därjämte att sökanden kunnat genast vid 1882 års ingång erhålla förordnande
vid allmänt läroverk eller tväklassig pedagogi — anser statskontoret att något rättsligt
ersättningsanspråk icke kunnat av sökanden göras gällande, även om det framställts
före preskriptionstidens utgång.

Av det ovan anförda framgår, att enligt statskontorets mening någon lagligen
grundad rätt till gottgörelse för minskning i löneförmåner aldrig för sökanden förefunnits
och alltså icke heller kunnat genom preskription gå förlorad.

I betraktande härav synes det icke kunna ifrågakomma att bereda sökanden
ersättning med ens tillnärmelsevis det belopp, vartill han med beräkning av ränta på
ränta uppskattat sin förlust.

Vill behandling i riksdagens första kammare av en vid 1918 års riksdag vackt
motion om en gratifikation åt Ågren av 1.500 kronor framhölls emellertid, att ömmande
omständigheter här förelåge. Agreu vore fattig och hade mycket stor familj,
bestående av hustru och nio barn, att underhålla; och nu hade han, såsom av frågans

) Bör vara Härnösand.

Kungl. MajUs Proposition Kr 120. 7

historia franiginge, si gott som ett helt liv gått och grämt sig över den orättvisa,
som han ansage sig ha lidit.

Även statskontoret anser billigt att från det allmännas sida något understöd beredes
sökanden i anledning av den ogynnsamma situation i avlöningsbänseende, vari
han utan eget förvållande råkat. Några betänkliga konsekvenser härutav torde, i betraktande
av de i detta fall föreliggande säregna omständigheterna knappast vara att
befara; och far statskontoret fördenskull hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes i proposition
föreslå riksdagen medgiva, att från reservationsanslaget till de allmänna läroverken
må till Agren utgå ett understöd till det belopp, som föreslogs i förenämnda
motion eller 1,500 kronor.

Av den utredning, som i ärendet blivit förebragt, synes det mio- Departeframgå,
att Agren icke kan göra gällande något lagligen grundat an- mentschefenspråk
på skadeersättning. Emellertid kunna enligt min uppfattning antagliga
skal anföras för att offentlig myndighets åtgöranden i viss mån
ofördelaktigt inverkat på Agrens ställning i avlöningshänseende, vadan
• j* 8yiies miS billigt, att något understöd gives honom från det allmännas
sida. Så mycket hellre torde detta böra ske, som Ågren sedan län»e
levat i tryckta ekonomiska omständigheter och har många oförsörjda barn.

Under vanliga förhållanden skulle jag känt tvekan att tillstyrka en
framställning av denna art, särskilt med tanke på de konsekvenser, som
ett bifall skulle kunna medföra. I detta fåll har likväl en dylik anledning
till tvekan ej iörefunnits, enär de omständigheter, som här förelio^a,
dels kunna sägas hava i och för sig varit mycket säregna, dels betingats
av bestämmelser, som för länge sedan upphört att vara gällande, varför
en upprepning knappast torde vara möjlig.

. Statskontorets förslag synes mig innebära en tillfredsställande lösning,
och jag ansluter mig därtill.

Jag hemställer alltså, det Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen
att medgiva,

att från reservationsanslaget till de allmänna läroverken
må till aJjunkten vid realskolan i Arvika Per Erik Ferdinand
Ågren utgå ett understöd för en gång å 1,500
kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hemming Gadd.