Kung!.. Maj:ts Proposition Nr 116.
1
Nr 116.
Kungl. Maj;ts proposition till riksdagen angående reglering av
avlöningsförhållandena för förste provinsialläkare och
provinsialläkare m. rn.; given Stockholms slott den 11
februari 1919.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att
dels godkänna ej mindre det av departementschefen i statsrådsprotokollet
framlagda förslaget till avlöningsstat för förste provinsialläkare
och provinsialläkare, att tillämpas från och med år 1920, än även
de av departementschefen förordade villkoren och bestämmelserna för
åtnjutande av de i berörda statförslag upptagna avlöningsförmånerna;
dels förklara,
att ep var, som med eller efter ingången av år 1920 tillträder befattning
å den förut omförmälda staten, skall vara pliktig underkasta sig ovannämnda
villkor och bestämmelser; samt
att de förutvarande befattningshavare, vilka icke före viss av Kungl.
Maj:t bestämd dag anmäla, att de vilja underkasta sig den nya avlöningsstaten
samt nämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen
kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem enligt nu gällande
ordinarie stat tillkommande avlöningsförmåner ävensom, i den mån ej
annat föranledes av bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension, vid den rätt till pension, som hittills tillkommit dem;
dels, vid bifall till vad sålunda föreslagits, från och med år 1920 höja
det å riksstaten uppförda ordinarie anslaget till förste provinsialläkare
och provinsialläkare från 997,200 kronor med 227,000 kronor till
1,224,200 kronor;
dels ock på extra stat för år 1920 anvisa ett förslagsanslag å 4,000
kronor att i huvudsaklig överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
angivna grunder användas till beredande av flyttningsbidrag åt vissa
provinsialläkare.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
Axel Schotte.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 98 htift. (Nr 116.)
327 1 9
Inledning.
2
Kung! Maj:ts Proposition Nr 116.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11
februari 1919.
N ärvarande:
Hans excellens lierr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
ScHOTTE,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:
Med skrivelse den 31 juli 1917 överlämnade den s. k. provinsialläkarkommittén
till chefen för civildepartementet för landstingens hörande
ett av kommittén utarbetat förslag till ordnande av provinsialläkarnas
bostadsfråga samt till jämkning i rikets indelning i läkardistrikt. Sedan
från landstingen infordrade yttranden tillställts kommittén, har kommittén
med skrivelse den 1 december 1917- avgivit betänkande med iörslag i
fråga om reglering av löneförhållandena för förste provinsialläkare och
provinsialläkare m. m.
över berörda betänkande avgav medicinalstyrelsen den 8 februari
1918 infordrat utlåtande, därvid styrelsen tillika överlämnade från förste
provinsialläkare och samtliga länsstyrelser i riket infordrade yttranden.
Beträffande tillsättandet av provinsialläkarkommittén, dess uppdrag
och sammansättning torde vara tillräckligt att hänvisa till den redogörelse
3
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
därför, som lämnades i Kungl. Maj:ts proposition nr 311 till 1918 års
lagtima riksdag (sid. 4—6). Här må beträffande kommitténs uppdrag
nämnas, att detsamma bestämdes sålunda, att kommittén skulle dels verkställa
utredning och avgiva förslag i fråga om reglering av avlöningsförhållandena
för förste provinsialläkare och provinsialläkare jämte i samband
därmed stående frågor, därvid även borde tillses, huruvida jämkning
i rikets indelning i provinsialläkardistrikt kunde vara påkallad, dels
oek skyndsamt inkomma med yttrande och förslag, huruvida och i vad
man särskilda anordningar provisoriskt -skulle kunna vidtagas för att avhjälpa
svårigheterna att besätta mera avlägset belägna provinsialläkardistrikt,
såväl ordinarie som extra.
Med skrivelse den 11 november 1916 överlämnade kommittén för- Framställslag
till provisoriska anordningar i syfte att avhjälpa svårigheterna att °,jj? ^
besätta mera avlägset belägna provinsialläkardistrikt, såväl ordinarie riksdag,
som extra.
Sedan medicinalstyrelsen den 3 januari 1917 avgivit utlåtande över
kommitténs sistnämnda förslag och därvid överlämnat från åtskilliga
vederbörande inkomna yttranden, avlät Kungl. Maj:t den 16 februari
1917 proposition, nr 79, med förslag till provisoriska åtgärder i förenämnda
syfte.
De åtgärder, som beträffande vissa ordinarie provinsialläkardistrikt
av’ Kungl. Maj:t föreslogos, voro ämnade att förbättra befattningshavarnas
ställning och avsågo beredande av flyttningsbidrag och löneförbättring
genom ortstillägg samt rätt till tidigare första ålderstillägg. I
fråga om de extra provinsialläkardistrikt, som skulle bliva föremål för
åtgärder, förordades i allmänhet höjning av utgående statsbidrag. Då
det emellertid kunde befaras, att de sålunda föreslagna åtgärderna en tid
framåt icke skulle visa sig tillräckliga, ifrågasatte Kung!. Maj:t jämväl
en utvidgning av den civila läkarstipendiatinstitutionen i syfte att genom
ökad tillgång på läkarstipendiater möjliggöra, att sjukvården i svårbesatta
distrikt på nöjaktigt sätt kunde tillfälligt uppehållas genom sådana stipendiater.
För att under semester och vakans lättare kunna uppehålla läkartjänsterna
i mera avlägset belägna och svårbesättliga distrikt föreslogs
dessutom en höjning i vissa fall av ersättningen till vikarie för förste
provinsialläkare och provinsialläkare.
I skrivelse don 15 juni 1917 angående regleringen av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel meddelade riksdagen, att riksdagen
bifallit Kungl. Maj:ts uti nämnda proposition gjorda framställningar.
Riksdagen uttalade därvid, att om ifrågavarande åtgärder icke skulle
4
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
Framställningar
till
1918 års
riksdag.
visa sig vara tillfyllest för avhjälpande av de rådande svårigheterna,
riksdagen förväntade, att Knngl. Maj it snarast skulle till riksdagen inkomma
med ytterligare förslag i berörda hänseende.
De åtgärder av provisorisk beskaffenhet, som sålunda beslutades av
1917 års riksdag, voro icke tillräckliga för avhjälpande av bristen på
tjänsteläkare och avsågo för övrigt huvudsakligen endast vissa mera
svårbesättliga provinsialläkardistrikt. Enligt vad medicinalstyrelsen i sitt
förenämnda utlåtande den 8 februari 1918 meddelade, voro då icke
mindre än 18 ordinarie provinsialläkartjänster och 35 extra provinsialläkartjänster
vakanta, och ansåg styrelsen troligt, att flertalet av dessa
tjänster icke kunde med dåvarande avlöningsförhållanden besättas med
ordinarie innehavare. Detta gällde icke blott de norrländska distrikten,
utan även i mellersta och södra delarna av landet hade ett avsevärt
antal distrikt visat sig svårt att besätta. För att råda bot härutinnan
och locka de yngre läkarna att välja den ofta slitande provinsialläkarbanan
bleve det därför nödvändigt att göra densamma ekonomiskt mera
lockande än då vore fallet.
Kommitténs föreliggande förslag avsåg i främsta rummet en förbättring
av ifrågavarande läkares ställning genom ändring av gällande
läkartaxa samt nya avlöningsstater med höjda avlöningsbelopp för förste
provinsialläkare och provinsialläkare, i vilket sammanhang kommittén
föreslog dels särskilda förmåner för provinsialläkare i vissa mera sVårbesatta
distrikt, dels förhöjd ersättning i vissa fall åt vikarier under
semester för förste provinsialläkare, dels ersättning i viss mån för tjänsteläkares
telefonavgifter, dels ock beredande av ökade möjligheter för i
statens, landstings eller kommuners tjänst anställda läkare att kostnadsfritt
fortsätta sin vetenskapliga utbildning.
Kommittén föreslog därjämte ökning av provinsialläkarnas antal
samt förändrad indelning av provinsialläkardistrikten ävensom åtgärder
för ordnandet av bostadsförhållandena för vissa provinsialläkare.
Vidare framlade kommittén förslag om åtgärder för utjämning av
sjukvårdskostnaderna på landsbygden.
Slutligen hemställde kommittén om åtgärder till minskande av studietidens
längd för läkare.
Vid anmälan av kommitténs förslag den 19 april 1918 yttrade jag,
att förhållandena tyvärr gjorde det omöjligt att då upptaga samtliga av
kommittén framlagda förslag. Vad anginge den föreslagna löneregleringen
och den därmed i samband stående frågan om pensionering,
syntes ärendet i dessa delar ej böra företagas till avgörande, förrän löneregleringskommittén
lämnats tillfälle yttra sig i ämnet. Då dylikt utlå
-
Kung}. Maj:ts Proposition Nr 116.
b
tande ej kunde förväntas inom sådan tid, att proposition i ämnet hunne
föreläggas 1918 års riksdag, bleve det därför nödvändigt att låta anstå
med en definitiv löneförbättring för provinsialläkarkåren till ett kommande
år. Beträffande provinsialläkarnas bostadsfråga ansåg jag mig på sakens
dåvarande ståndpunkt och då den i detta ämne verkställda utredningen
icke kunde anses tillräckligt uttömmande icke kunna framlägga förslag i
ämnet. Bostadsfrågan sammanhängde, yttrade jag vidare, nära med den
föreslagna löneregleringen och syntes lämpligen efter möjligen erforderlig
ytterligare utredning böra behandlas i samband med denna.
På grundval av kommitténs förslag i övrigt, i mån detsamma icke
syntes lämpligen böra behandlas i sammanhang med löneregleringsfrågan,
avlät Kungl. Maj:t på min tillstyrkan nämnda den 19 april 1918 till riksdagen
tre särskilda propositioner, nr 311, angående ändring i avlöningsstaten
för förste provinsialläkare och provinsialläkare m. in., nr 312, med
förslag till ändringar i gällande provinsialläkartaxa, samt nr 313, angående
åtgärder för utjämning av sjukvårdskostnaderna å landsbygden. 1 förstnämnda
proposition, nr 311, framlades förslag dels om ökning av provinsialläkarnas
antal och om jämkning av den dåvarande distriktsindelningen
samt i samband därmed vissa ändringar i avlöningsstaten, dels
ock, i avvaktan på den definitiva löneregleringen, åtgärder till förbättring
av löneförhållandena jämväl under år 1919 i vissa provinsialläkardistrikt,
vilka åtgärder avsågo beredande av löneförbättring genom ortstillägg
och av flyttningsbidrag samt rätt till tidigare första ålderstillägg; och
omfattade denna löneförbättring flera distrikt samt innefattade ortstillägg
i vissa distrikt med högre belopp än motsvarande löneförbättring för år
1918. Vidare framlades i berörda proposition förslag om höjd ersättning
i vissa fall åt vikarie för förste provinsialläkare, varjämte äskades anslagtill
bidrag till extra provinsialläkares avlönande i enlighet med gällande
bestämmelser. Slutligen berördes i samma proposition frågorna om förhöjd
tjänstårsberäkning i vissa avlägset belägna provinsialläkardistrikt
i övre Norrland samt om åtgärder till minskande av studietidens läng^d. —
I propositionen nr 312 begärdes riksdagens yttrande över ett av Kungl.
Maj:t framlagt förslag till ändringar i gällande provinsialläkartaxa, enligt
vilken de dittills varande avgifterna höjdes ävensom bestämdes skola utgå
enligt s. k. glidande taxa. — I propositionen nr 313 äskades ett anslag
å 230,000 kronor såsom bidrag till lindring av mindre bemedlade patienters
å landsbygden sjukvårdskostnader, och skulle enligt de i berörda
proposition föreslagna grunder för statsbidragets utgående kostnaderna
— däri inbegripet reseersättning — för sjukbesök, som av provinsialläkare
och extra provinsialläkare hos personer med viss mindre inkomst
6
Kungi. Maj:ts Proposition Nr 116.
företoges på avstånd, överskjutande en mil från läkarstationen, i vad de
överstege 7 kronor, gäldas med 3 r. av statsmedel, med 2/s av vederbörande
kommun och med Vs av den vårdsökande.
I skrivelse den 22 juni 1918, nr 6 A, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens för år 1919 sjätte huvudtitel anmälde riksdagen
sitt beslut i anledning av propositionerna nr 311 och 313. Beträffande
propositionen nr 311 medgav riksdagen, att å avlöningsstaten
för förste provinsialläkare och provinsialläkare finge från och med år
1919 uppföras ytterligare 33 provinsialläkare eller eu utöver vad i
propositionen föreslagits, varjämte det ordinarie anslaget i anledning
därav ytterligare höjdes. I övriga delar blev propositionen bifallen.
Beträffande distriktsindelningen uttalade riksdagen sin övertygelse om
att Kungl. Maj:t, med beaktande av att ordinarie provinsialläkardistrikt
bleve inrättade i så stor utsträckning, som statsekonomiska häns}Tn det
tilläte, komme att uppmärksamma de motionsledes framställda eller i
propositionen eller eljest särskilt omnämnda fallen och så snart lämpligen
ske kunde till riksdagen inkomma med det förslag till ytterligare
upprättande av ordinarie provinsialläkardistrikt, vartill förhållandena gåve
anledning. — I fråga om propositionen .nr 313 anmälde riksdagen, att
riksdagen anvisat det äskade anslaget å 230,000 kronor samt att riksdagen
för sin del antagit vissa villkor och grunder för åtnjutande av statsbidrag
från berörda anslag. Berörda villkor och grunder avveko delvis från de av
Kungl. Maj:t föreslagna. Så ansåg riksdagen sig icke kunna för det dåvarande
tillstyrka beslut om statsbidrag för utjämning av den del av läkarvården,
som utgjordes av resekostnaden, då den i ärendet förebragta utredningen
vore otillräcklig och frågan om statsbidrag till berörda kostnad dessutom
syntes på ett sådant sätt sammanhänga med frågan om anordnande av
bostäder för provinsialläkarna och bostadskommunens eventuella skyldighet
att bidraga härtill m. in., att dessa frågor syntes böra prövas i ett
sammanhang. Vidare fann riksdagen lämpligt, att vid en till läkararvodet
begränsad utjämning uppdelning av vårdkostnaden enbart skedde på
staten och den sjukvårdssökande, därvid staten borde erlägga såväl den
av Kungl. Maj:t föreslagna andelen som det enligt propositionen på
kommunen fallande beloppet eller sammanlagt 4 o. Därjämte gjorde riksdagen
viss ändring i bestämmelserna angående vilka personer skulle vara
berättigade till ifrågavarande statsbidrag.
Vad slutligen angår propositionen nr 312, anmälde riksdagen i skrivelse
den 8 juni 1918, nr 303, att riksdagen för sin del funnit gällande
provinsialläkartaxa höra,ändras på sätt Kungl. Maj:t föreslagit, dock med
viss mindre, i skrivelsen angiven ändring.
7
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
Sedan löneregleringskommittén den 13 december 1918 avgivit infordrat
utlåtande rörande en allmän lönereglering för förste provinsialläkare
och provinsialläkare jämte vissa därmed sammanhängande frågor,
har Kungl. M*aj:t i innevarande års statsverksproposition i enlighet med
min hemställan föreslagit riksdagen att, i avvaktan på den proposition,
som kunde komma att i ämnet avlåtas, beräkna dels eu höjning av det
ordinarie anslaget till förste provinsialläkare och provinsialläkare, nu
997,200 kronor, till 1,222,200 kronor, dels ock till provisorisk förbättring
av vissa provinsialläkares avlöningsförmåner på extra stat för år 1920
ett förslagsanslag, högst, 7,200 kronor.
Då, såsom ovan nämnts, löneregleringskommittén numera inkommit
med yttrande över den föreslagna löneregleringen och därmed i samband
stående frågor, kommer jag'' i det följande framlägga förslag till ny avlöningsstat
för förste provinsialläkare och provinsialläkare. Vidare kommer
jag att i samband med löneregleringen till behandling upptaga övriga
i provinsialläkarkommitténs betänkande avhandlade frågor — med undantag
av provinsialläkarnas bostadsfråga — i den mån dessa frågor icke
berörts i propositionerna nr 311—313 till 1918 års riksdag.
Vad bostadsfrågan åter beträffar, har, såsom förut nämnts, provinsialläkarkommittén
föreslagit åtgärder till ordnande av densamma. Dylika
åtgärder fmner kommittén dock erforderliga allenast beträffande provinsialläkardistrikt
med läkarstation å landsbygden. Beträffande dessa distrikt
synes det kommittén lämpligt, att landstingen kunde åläggas att, då
bostad ej på. annat sätt kunde beredas, anskaffa särskild läkarbostad
och därefter till läkaren upplåta densamma. Sådan bostad borde läkaren
vara skyldig bebo, och borde han tillika för densamma till landstinget
erlägga en hyra av högst 1,000 kronor.
Beträffande kostnaden för sådan byggnads uppförande har kommittén
tänkt sig, att denna kostnad skulle fördelas på stat och landsting samt
den kommun, inom vilken läkarstationen vore belägen, eller eventuellt
i stället för kommunen läkardistriktet. Staten borde bidraga med högst
1''3 av kostnaden. Återstoden av kostnaden borde gäldas av landstinget,
och landstinget skulle sedan i sin ordning äga att bekomma ersättning
för hältten av sina utgifter av omförmälda kommun eller eventuellt av
distriktet.
Kommittén bär beräknat, att lör eu tid framåt behövde anordnas
10 provinsialläkarbostäder årligen, varför kostnaden kunde beräknas till
330,000 kronor. Därav skulle på staten belöpa högst 110,000 kronor.
Två av kommitténs ledamöter hava i denna del varit av skiljaktig
mening mot flertalet inom kommittén samt ansett, att det av kommittén
Ål omstående
delar av
kommitténs
förslag1.
Departe mentschefen -
''Reglering
ay avlönings-
och
pensionsförhållandena]
för förste"
provinsialliikare
och;
provinsialläkare.
N« gällande
bestämm
e 1 ser.
8 Kung!. Maj ds Proposition Nr 116.
utarbetade förslaget icke bort framläggas. Reservanterna hava för sin
del förordat andra åtgärder för frågans lösning, såsom hyresbidrag av
statsmedel till de provinsialläkare, som hava svårighet att anskaffa en
tjänlig bostad för skälig hyra. Jämväl från de i ärendet hörda myndigheternas
sida hava åtskilliga erinringar gjorts mot kommitténs förslag.
Jag inser till fullo vikten av att bostadsfrågan erhåller en tillfredsställande
lösning. Vid övervägande av de förslag, som framkommit i
ämnet, har jag emellertid funnit, att ordnandet av denna fråga närmast
bör ankomma på vederbörande primärkommuner, särskilt då den kommun,
inom vilken provinsialläkaren är bosatt. Vid sådant förhållande har
jag icke ansett något förslag i ämnet böra framläggas för riksdagen.
Nu gällande bestämmelser angående avlöningsförmåner för tjänsteläkare
å landsbygden datera sig i väsentliga delar från år 1911. Nämnda
års riksdag godkände nämligen i anledning av Ivungl. Maj:ts därom
gjorda framställning följande avlöningsstat för förste provinsialläkare
och provinsialläkare, att tillämpas från och med år 1912:
Lön. |
Tjänst- görings- |
Orts- tillägg. |
Summa. |
||
penningar. |
|||||
Kronor. |
Kronor. |
Kronor, j |
Kronor. |
||
1 förste provinsialläkare ...... |
4,000 |
2,000 |
600 |
6,600 |
Efter 5 år kan lönen |
’ 1 » |
4,000 |
2,000 |
300 |
6,300 |
|
1 )) » ...... |
4,000 |
2,000 |
300 |
6,300 |
hot och efter 10 år |
1 » » ...... |
4,000 |
2,000 |
— |
6,000 |
med ytterligare 500 |
12 » |
48,000 |
24,000 |
— |
72,000 |
|
1 » |
— |
1,500 |
— |
1,500 |
|
7 » |
— |
10.500 |
— |
10.500 |
|
Kronor |
64,000 |
44,000 |
1,200 |
109,200 |
|
1 provinsialläkare ............... |
3,000 |
1,000 |
1,000 |
5,000 |
|
1 ,) ............... |
3,000 |
1,000 |
500 |
4,500 |
höjas med 500 kro- |
11 » ............... |
33,000 |
11,000 |
5,500 |
49,500 |
nor och efter 10 år |
1 ,) ............... |
3,000 |
1,000 |
_ |
4,000 |
med ytterligare 500 |
I 173 » ............... |
519,000 |
173,000 |
— |
692,000 |
|
Kronor |
561,000 |
187,000 |
7,000 |
755,000 |
9
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
I den sålunda fastställda avlöningsstaten skedde år 1914 den ändring,
att nämnda års förra riksdag från och med år 1915 uppförde ett ortstillägg
med 1,000 kronor för provinsialläkaren i Paj ala distrikt.
Vidare har, såsom förut nämnts, 1918 års lagtima riksdag medgivit,
att å avlöningsstaten må från och med 1919 uppföras ytterligare 33
provinsialläkare utan ortstillägg.
De ordinarie provinsialläkarnas antal är således för närvarande
220, och utgår ortstillägg med 1,000 kronor till en var av provinsialläkarna
i 2 distrikt, nämligen A ittangi och Pajala distrikt, samt med 500
kronor till en var av provinsialläkarna i 12 distrikt, nämligen Ramsele,
Hotings, Hede, P öllinge, Gäddede, Lycksele, Vilhelmina, Sorsele, Stensele,
Overkalix, Jokkmokks och Arjeplogs distrikt.
Utöver de i ordinarie staten fastställda avlöningsförmåner åtnjuta
provinsialläkarna i vissa distrikt ytterligare förmåner. Så utgå jämlikt
beslut av 1918 års riksdag samt enligt kungl. brev den 28 juni 1918
och särskilda brev den 31 december 1918, genom vilka sistnämnda
brev fastställts ny indelning av provinsialläkardistrikten i vissa län, till
provinsialläkarna i nedannämnda distrikt under år 1919 tillfälliga avlöningstillägg
med följande belopp, nämligen till en var av provinsialläkarna
i Skönneruds (Järnskogs), Långavs (Likenäs), Hotings, Ramsele,
Hammerdals, Hede, Dorotea, Bjurholms, Jörns, Norsjö, Åsele, Bodens,
Haparanda, Jokkmokks och Överkalix distrikt med 500 kronor, till eu
var. av provinsialläkarna i Los, Föllinge, Stensele, Malåträsks (Malå),
Arvidsjaurs, Pajala, Råneå, Vittangi och Overtorneå distrikt med 1,000
kronor, till eu var av provinsialläkarna i Gäddede och Sorsele distrikt med
1,500 kronor samt till en var av provinsialläkarna i Tärna och Arjeplogs
distrikt med 2,000 kronor. Sedan de extra provinsialläkardistrikten i
Ljugarn och Enånger blivit ordinarie, skall vidare enligt 1918 års riksdags
beslut till provinsialläkarna i vart och ett av dessa distrikt under år 1919
utgå tillfälligt avlöningstillägg med 500 kronor. Vidare har Kungl. Maj:t, i
enlighet med beslut av sistnämnda riksdag, genom berörda brev den 28 juni
1918 samt genom brev den 31 december 1918 förordnat, att blivande innehavare
av provinsialläkarbefattningarna i Los, Föllinge, Gäddede, Sorsele,
Stensele, Tärna, Malåträsks, Arjeplogs, Arvidsjaurs, Pajala och Vittangi
distrikt skola äga komma i åtnjutande av flyttningsbidrag i Arjeplogs,
Sorsele och färna distrikt med högst 800 kronor och i övriga nu nämnda
distrikt med 600 kronor, allt enligt i brevet den 28 juni 1918 stadgade
grunder. Slutligen har 1917 års riksdag medgivit, att rätt till första
ålderstillägget skall inträda redan efter tre år beträffande provinsialBihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 98 höft. (Nr 116.) 327 19 2
10
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
läkarna i vissa distrikt, nämligen Sorsele, Arjeplogs, Pajala och Vittangi,
dock först sedan nämnda distrikt blivit med nya innehavare besatta,
och har samma förmån genom beslut av 1918 års lagtima riksdag tillagts
provinsialläkaren i Tärna distrikt.
Beträffande förste provinsialläkarna utgå av de i avlöningsstaten
upptagna tre ortstilläggen det å 600 kronor till förste provinsialläkaren
i Stockholms län och de å 300 kronor till vardera av förste provinsialläkarna
i Västerbottens och Norrbottens län. De i staten upptagna 8
förste provinsialläkare, som endast uppbära tjänstgöringspenmngai med
1,500 kronor, äro sådana, som fortfarande sköta var sitt provinsialläkardistrikt
och, förutom sin provinsialläkaravlöuing, åtnjuta berörda belopp
i tjänstgöringspenningar såsom förste provinsialläkare. De län, där
förste provinsialläkartjänst är förenad med pro vin sialläkartj än st, äro
Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Gottlands, Blekinge, Hallands,
Västmanlands och Jämtlands län.
De biträdande provinsialläkare, som äro anställda i de län, där
förste provinsialläkaren tillika innehar provinsialläkartjänst, åtnjuta jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 15 september 1911 arvode å 1,000 kronor
om året, och utgå ifrågavarande arvoden av förslagsanslaget till bestridande
av kostnader för allmän hälso- och sjukvård.
Vad pensionsförhållandena beträffar, utgör pensionsunderlaget för
provinsialläkare jämlikt beslut av 1914 års senare riksdag 3,500 kronor
och för förste ''provinsialläkare, som tillika är provinsialläkare, jämlikt
beslut av 1913 års riksdag 4,000 kronor, i båda fallen med förhöjning
i förekommande fall av de i avlöningsstaten upptagna ålderstilläggen.
Förste provinsialläkare utan provinsialläkardistrikt äro pa grund av
bestämmelserna i lagen angående civila tj än stm neha\ ares rätt till pension
den 11 oktober 1907 berättigade till 5,000 kronor i hel pension.
Rätt att komma i åtnjutande av hel pension inträder jämlikt 5 § i berörda
lag för provinsialläkare vid 62 levnads- och 20 tjänstår och för
förste provinsialläkare — vare sig han tillika är provinsialläkare eller
ej — vid 65 levnads- och 23 tjänstår.
För åtnjutande av med förste provinsialläkar- och provinsialläkarbefattningarna
förenade avlöningsförmåner äro villkor och bestämmelser
meddelade i kungörelsen den 15 september 1911 (Sv. förf.-saml. bill.
nr 55).
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116. 11
Beträffande behovet av en ny lönereglering för provinsialläkarna
anför provinsialläkarkommittén i sitt betänkande följande:
»Den löneförbättring, som genom 1911 års stat åstadkoms för provinsialläkare,
var synnerligen obetydlig. Till belysande härav må meddelas följande.
Yid tiden för fastställande av 1911 års stat utgick till provinsialläkare en avlöning
av 2,500 kronor, därav 625 kronor såsom tjänstgöringspenningar jämte 750
kronor såsom hyresersättning, således tillhopa 3,250 kronor. Därjämte utgick
två ålderstillägg å 500 kronor, det ena efter 10, det andra efter femton års tjänstgöring.
Under några år hade riksdagen därjämte beviljat s. k. dyrtidstillägg
(extra lönetillägg) med 12 % av löneförmånerna, alltså 390 kronor, varigenom avlöningen
utan ålderstillägg belöpte sig till 3,640 kronor. Skillnaden mellan förenämnda
avlöning och den år 1911 bestämda å 4,000 kronor utgör 360 kronor.
Härifrån bör dock dragas kostnaden för pensionsavgift 160 kronor om året, då
det visar sig, att löneförbättringen inskränker sig till 200 kronor. Men härjämte
torde böra observeras, att uti § 1 i läkartaxan infördes en bestämmelse, som
förbjöd läkaren att med patienten överenskomma om högre ersättning än den i
taxan bestämda — en överenskommelse som varit tillåten enligt 189Ö års taxa.
— Man torde därför utan överdrift kunna säga, att 1911 års lönereglering för
provinsialläkarna knappast medförde någon löneförbättring.
Följderna av förenämnda lönereglering dröjde ej att visa sig. Tilloppet av
läkare till provinsialläkarbanan minskades hastigt, och numera kunna unga läkare
knappast förmås söka in på banan. Läkarna föredraga att bosätta sig i städerna
för att där skaffa sig enskild praktik. Yid en otillräcklig rekrytering av kåren
bliva givetvis de sämst lottade och besvärligaste distrikten främst lidande. Också
har det varit förenat med stora svårigheter för att ej säga omöjligt att få flera
provinsialläkardistrikt särskilt i Norrland besatta med nya innehavare.»
Vidare framhåller kommittén, att de av Kungl. Maj:t och riksdagen
år 1917 beslutade provisoriska åtgärderna i syfte att avhjälpa svårigheterna
att besätta mera avlägset belägna provinsialläkardistrikt, såväl
ordinarie som extra, hittills icke visat något nämnvärt resultat. Kommittén
finner därför, att än kraftigare åtgärder måste vidtagas för att
råda bot på missförhållandena. Framför allt borde de ekonomiska förhållandena
för provinsialläkaren högst betydligt förbättras. Den viktigaste
åtgärden för att erhålla bättre rekrytering såväl kvalitativt som
kvantitativt finner kommittén vara att höja läkartaxan, och har kommitténs
förslag härutinnan, såsom förut nämnts, resulterat i åtgärd av
statsmakterna.
Men därjämte anser kommittén det vara nödvändigt, att lönerna
höjas, ävensom att för avlägset belägna distrikt med ringa folkmängd och
obetydlig praktik beviljas särskilda ortstillägg och avlöningsbidrag samt
flyttningsbidrag. Endast härigenom funnes någon utsikt till ökad rekrytering
av kåren. Kommittén framhåller dock, att det icke vore möjligt
att göra läkardistrikten ekonomiskt fullt jämställda och att det även
Allmänna
avlöningsförmåner
för provinsialläkarna.
Provinsial
läkar
kommittén.
12
Kungl. Maj.is Proposition Nr 116.
syntes vara av en viss betydelse, att goda, medelgoda och relativt mindre
goda distrikt fortfarande funnes, enär härigenom för provinsialläkaren
i likhet med andra statens tjänstemän bereddes utsikt att möjligen kunna
vinna en bättre ekonomisk ställning än han tidigare innehaft. De ekonomiska
förhållandena i de relativt mindre goda distrikten borde dock
vara sådana, att läkaren även där utan försakelser kunde utöva sin tjänst.
För att utröna provinsialläkarnas inkomst av arbete har kommittén
låtit upprätta en sammanställning av uppgifterna härom i taxeringskalendrarna
för åren 1913—1916, och hava därjämte till jämförelse upptagits
inkomsterna av arbete för vissa andra läkare under nämnda tidsperiod.
Berörda sammanställning utvisar, att medelinkomsten av arbete
utgjort
År 1913. Kronor. |
År 1914. Kronor. |
År 1915. Kronor. |
År 1916. Kronor. |
|
1 För förste provinsialläkare ...................... |
7,810 |
9,847 |
9,242 |
9,494 |
» provinsialläkare ................................ |
8,062 |
8,348 |
8,454 |
8,764 |
» biträdande provinsialläkare .................. |
9,177 |
10,536 |
10,872 |
12,061 |
» extra provinsialläkare........................... |
8,246 |
8,652 |
9,208 |
9,520 |
» stadsläkare ...................................... |
10,350 |
10,563 |
10,811 |
11,444 |
» lasarettsläkare.................................... |
14,871 |
15,941 |
15,681 |
16,652 |
Bland lasarettsläkarna kava ej upptagits läkarna vid sjukhusen i Stockholm,
Uppsala och Lund.
Kommittén framhåller, att ifrågavarande sammanställning utvisade,
bland annat, att provinsialläkarna befunne sig lägst på inkomstskalan,
att därefter komme extra provinsialläkare och förste provinsialläkare
samt att biträdande provinsialläkarna stode betydligt högre i inkomstavseende
än förste provinsialläkarna, det sistnämnda förhållandet väl
beroende därpå, att biträdande provinsialläkarna varit mera i tillfälle att
ägna sig åt enskild praktik än förste provinsialläkarna, som på grund
av tjänsteresor nödgades ofta vara borta från läkarstationen långa tider.
Sammanställningen visade även, att den kontanta avlöningens storlek ej
inverkade så synnerligen mycket på resultatet av årsinkomsten, men att
däremot den omständigheten, om läkaren vore bunden av läkartaxan
eller icke, hade stor betydelse. Stads- och lasarettsläkarna, som ej vore
bundna av gällande läkartaxa, hade sålunda jämförelsevis goda inkomster.
Kommittén har sökt beräkna den inkomst, varav en provinsialläkarfamilj,
bestående av man, hustru, tre barn och två tjänare eller
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116. 13
tillhopa t personel’, kunde vara i behov för att anständigt kunna uppehålla
sig och samtidigt amortera kostnaden för läkarutbildningen. Kostnaden
för utbildningen och första uppsättningen av instrument har lågt
beräknats till 25,000 kronor och amorteringstiden har satts till 15 år.
Kommittén har då kommit till det resultat, att ifrågavarande läkarfamilj
för att kunna uppehålla sin ställning hade behov av en inkomst av i
runt. tal 11,300 kronor eller, om kommitténs förslag om ersättning till
provinsialläkare för telefonavgifter ej bifölles, 11,400 kronor. Härvid
har emellertid hänsyn icke tagits till den genom världskriget vållade
prisförhöjningen. Enligt ovan intagna sammanställning kunde provinsialläkaren
anses hava en inkomst i medeltal av 8,400 kronor. Hen föreslagna
förhöjningen i taxan i ett medelgott distrikt beräknas av kommittén
giva 1,100 kronor. Vidare finge antagas, att ett avdrag av 800
kronor för bestridande av särskild med provinsialläkartjänsten förenad
kostnad gjorts vid de deklarationer, varpå förenämnda statistik upprättats.
Sistnämnda tre poster gorå tillsammans 10,300 kronor. Av skyddskoppympnmgen
torde provinsialläkarna kunna beräkna en behållen inkomst
i genomsnitt av 200 å 300 kronor per år. För att erhålla det beräknade
minimibeloppet 11,300 kronor i ett medelgott distrikt erfordras
ytterligare 700 kronor. I skrivelse den 29 februari 1916 hemställde
medicinalstyrelsen, att lönen för provinsialläkare måtte höjas med 500
kronor och att provinsialläkaren därjämte måtte tilldelas ett''årligt anslag
av 200 kronor till expenser. Kommittén tillstyrker för sin del, att
provinsialläkarens avlöning måtte höjas med nämnda belopp, 700 kronor,
men då det syntes böra ordnas så, att det till expenser beräknade beloppet
kunde komma även eventuell vikarie till godo, har kommittén
föreslagit, att provinsialläkarens lön måtte höjas med 500 kronor till
3,500 kronor. och tjänstgöringspenningarna med 200 kronor till 1,200
kronor. Provinsialläkarnas begynnelseavlöning skulle alltså i allmänhet
bliva 4,700 kronor.
Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande den 8 februari 1918 tillstyrkt Medidnaikommitténs
förslag till lönereglering för provinsialläkare. styrelsen.
Löneregleringskommittén bär i sitt utlåtande den 13 december 1918 Löneförklarat
sig intet hava att erinra mot bifall till förslaget i denna del reglerings
*
ö * kommittén.
I Kungl. Majits förenämnda proposition nr 79 till 1917 års riksdag Departementslämnades
en redogörelse för de radande missförhållandena inom provin- chefen.
sialhikarväsendet och deras orsaker (sid. 4—6). Av nämnda redogörelse,
vartill här torde få hänvisas, framgår, att en snar och effektiv förbättring
av provinsialläkarnas ställning är av behovet oundgängligen påkallad.
14
Kwngl. Maj:ts Proposition Nr 116.
Delvis har detta behov tillgodosetts genom förut omnämnda, av 1918
års lagtima riksdag beslutade _ höjningar i läkartaxan. Den viktigaste
återstående utvägen att ekonomiskt förbättra ifrågavarande läkares villkor
är genomförandet av en reglering av deras grund avlöningar.
Av den förebragta utredningen framgår, att provinsialläkarna äro
de tjänsteläkare, som hava den lägsta inkomsten. De beräkningar, som
provinsialläkarkommittén verkställt och som synas välgrundade, giva
vid banden, att eu provinsialläkare, för att kunna anständigt försörja
sig och sin familj samt inom rimlig tid amortera den skuld, han nödgats
åsamka sig för sin utbildning och första uppsättning av instrument, i
genomsnitt måste, efter de före kristiden rådande förhållanden, hava en
inkomst av omkring 11,300 kronor samt att, för att detta belopp skall
kunna uppnås, hans avlöning erfordrar en böjning med 700 kronor.
Kommittén har nu föreslagit, att avlöningen måtte böjas med detta belopp
sålunda, att lönen ökas med 500 kronor och tjänstgöringspennmgarna
med 200 kronor.
Då de av kommittén föreslagna beloppen synas väl avvägda, bar
jag funnit mig böra tillstyrka den ifrågasatta avlöningsförhöjningen.
Vid bifall till mitt förslag komme sålunda provinsialläkares begynnelseavlöning
att bliva 4,700 kronor, därav 3,500. kronor lön och 1,200
kronor tjänstgöringspenningar, vartill komma två alderstillägg å vartdera
500 kronor efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring.
Särskilda
avlöningsförmåner
för provinsialläkarna
i vissa
distrikt.
Provinsialläkarkommittén anför, att av förut intagna statistiska utredning
framginge, att ett ganska avsevärt antal läkare haft lägre inkomst än
8,000 kronor. Under år 1913 hade sålunda 72 av 120, för vilka uppgift
erhållits, under 8,000 kronor i inkomst av arbete. Under åren 1914, 1915
och 1916 voro motsvarande siffror respektive 63 av 139, 64 av 142 och
73 av 154. I många av de norrländska distrikten vore provinsialläkarnas
inkomst av praktik på grund av befolkningens ringa antal och fattigdom
helt obetydlig. Den av kommittén föreslagna taxeför böj ningen beräknas
av kommittén i sådana distrikt ej giva mer än i medeltal oOO kronor.
Efter att hava erinrat om de åtgärder, som av statsmakterna vidtagits
för att upphjälpa provinsialläkarnas inkomster i dessa distrikt,
anför kommittén, att kommittén funnit särskilda åtgärder alltjämt behövliga
i vissa norrländska distrikt, om utsikt skulle kunna förefinnas
att där erhålla provinsialläkare. Kommittén bar i sådant hänseende
föreslagit löneförhöjning genom särskilda avlöningstillägg, flyttningsbidrag
samt beredande av tidigare ålderstillägg.
15
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
Såsom förut nämnts, har kommittén förordat, att avlöningsbeloppen
höjas för vissa svaga distrikt. Då kommittén velat om möjligt undvika
övergångsstat, har kommittén i sitt förslag till ny avlöningsstat bibehållit
enligt nu gällande ordinarie stat utgående ortstillägg samt förordat, att
de nya bidrag, som av kommittén föreslås — liksom de ortstillägg, som
beviljats av 1917 års riksdag — upptagas såsom särskilda avlöningstilllägg,
att utgå såsom tjänstgöringspenningar, varigenom även vikarie å
provinsialläkarbefattningen kunde erhålla del av desamma. Ifrågavarande
ortstillägg och extra avlöningstillägg anser kommittén böra utgå ej så
mycket därför, att levnadskostnaderna uti de föreslagna distrikten vore
särskilt höga, utan fastmera emedan distrikten i allmänhet i flera hän.-seenden vore besvärliga och inkomsterna där ringa.
Ortstillägg och särskilt avlöningstillägg skulle enligt kommitténs
mening utgå i de distrikt och med de belopp, som finnas angivna i den
å sid. 17—18 intagna tablå.
Medicinalstyrelsen bar i sitt utlåtande den 8 februari 1918 förklarat
sig icke hava något att erinra mot kommitténs förslag i nu berörda del.
Sedermera bar medicinalstyrelsen i skrivelse den 10 september 1918
hemställt, att därest proposition angående definitiv lönereglering för
förste provinsialläkare och provinsialläkare icke hunne föreläggas 1919
års riksdag, erforderligt anslag för år 1920 måtte av riksdagen äskas
för att, i likhet med vad innevarande år ägde rum, användas bland
annat till utbetalande av tillfälligt avlöningstillägg åt provinsialläkare i
vissa distrikt.
Löneregleringskommittén, som ej haft att yttra sig om storleken av
de föreslagna särskilda avlöningstilläggen, har i sitt utlåtande den 13
december 1918, med hänsyn till de på ifrågavarande område rådande
alldeles särskilda förhållanden, ej funnit något att erinra mot införande
av denna nya avlöningsform, att utgå såsom tjänstgöringspenningar.
Vid avlåtande av lvungl. Maj:ts förenämnda proposition nr 311 till
1918 års lagtima riksdag yttrade jag till statsrådsprotokollet bland annat,
att provinsialläkarkommitténs förslag om upptagande i avlöningsstaten
av särskilt avlöningstillägg för provinsialläkarna i vissa mindre göda
distrikt syntes vara ägnat att i någon mån undanröja svårigheterna att
få distrikten besatta. I avvaktan på den definitiva löneregleringen syntes
man emellertid böra fortgå på den föregående år inslagna vägen att
bevilja eu tillfällig löneförbättring och lör ändamålet anvisa medel å
extra stat. På grund härav förordade jag, att det ifrågasatta lönetillägget
1. Ortstillägg
och särskilda
avlöningstillägg.
Provinsial
läkar
kommittén.
Medicinal
styrelsen.
Löne
reglerings
kommittén.
Departe
mentschefen.
16
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
borde utgå i samtliga de av kommittén föreslagna, i den följande tablån
upptagna distrikten ävensom i dåvarande Malå extra provinsialläkardistrikt,
under förutsättning att detta distrikt förändrades till ordinarie, vilket, såsom
tidigare nämnts, skett den 31 december 1918, därvid distriktet erhållit
benämningen Malåträsks distrikt. Beträffande Gäddede, Föllinge, Sorsele,
Stensele, Arjeplogs, Pajala och Vittangi distrikt förordade jag en höjning
av de av kommittén föreslagna beloppen med 500 kronor och i fråga
om Tärna distrikt med 1,000 kronor; och motiverade jag denna ytterligare
höjning därmed, att berörda distrikt, vilka nästan alla vore vakanta,
visat sig i hög grad svåra att besätta, varför det syntes nödvändigt
att — i avvaktan på den definitiva löneregleringen — vidtaga kraftiga
åtgärder för att locka sökande. Därjämte föreslog jag ett tillfälligt
lönetillägg å 1,000 kronor till provinsialläkaren i Malåträsks distrikt.
Vad jag sålunda förordat bifölls av riksdagen.
Dessa åtgärder synas emellertid icke i nämnvärd grad hava medfört
åsyftad verkan. Enligt vad jag inhämtat och som jämväl framgår av
nedan intagna tablå, äro fortfarande en stor mängd ekonomiskt svaga
distrikt vakanta; för närvarande äro av de i tablån upptagna 34 distrikten
ej mindre än 19 obesatta. Det finnes anledning antaga, att även vid
bifall till mitt förslag om höjning av grundavlöningarna det fortfarande
ej skall bliva möjligt att förvärva lämpliga sökande till ifrågavarande
distrikt. För uppnående av detta ändamål måste därför avlöningsför*
månerna beträffande dessa i hög grad förbättras. Vad angår ortstilllägget,
anser jag, i likhet med provinsialläkarkommittén, att detsamma
fortfarande bör utgå med oförändrat belopp till de distrikt, som hittills
åtnjutit denna förmån. Därjämte synes det nödvändigt, att, såsom är
fallet under innevarande år, ett särskilt avlöningstillägg utgår till provinsialläkarna
i de distrikt, där kommittén föreslagit sådant tillägg, ävensom i
Malåträsks distrikt. Elärtill torde böra komma ytterligare två distrikt,
Ullareds och Strömsunds, som blivit vakanta under år 1918 och som
visat sig mycket svåra att återbesätta. Då behov av dylikt särskilt avlöningstillägg
torde komma att förefinnas jämväl för framtiden, synes
lämpligt, att detsamma såsom särskild titel uppföres i avlöningsstaten för
provinsialläkarna, att utgå såsom tjänstgöringspenningar. Vad storleken av
avlöningstillägget beträffar, finner jag mig efter samråd med medicinalstyrelsen
böra förorda en höjning av de av kommittén föreslagna beloppen
i flera distrikt och i högre grad än som skedde föregående år. Höjningen
av det särskilda avlöningstillägget skulle vidtagas beträffande de
flesta av ifrågavarande distrikt för att, där de äro vakanta, göra dem
mera begärliga att söka och, där de äro besatta, förmå innehavaren av
17
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 116.
tjänsten att kvarstanna. Jag tillstyrker alltså en höjning av de av kommittén
föreslagna beloppen i fråga om Skönneruds, Ramsele, Hotings,
Hammerdals, Bjurholms, Dorotea, Vittangi, Pajala, övertorneå, Arjeplogs
och Arvidsjaurs distrikt med 500 kronor, beträffande Los, Gräddede, Föllinge,
Sorsele och Stensele distrikt med 1,000 kronor samt rörande Tärna
distrikt med 1,500 kronor. I fråga om ett vart av Ullareds och Strömsunds
distrikt föreslår jag ett särskilt avlöningstillägg av 5<»0 kronor
och beträffande Malåträsks distrikt dylikt tillägg till belopp av 2,000 kronor.
\id bifall till mitt förslag skulle alltså ortstillägg och särskilt avlöningstillägg
komma att utgå med de belopp, som angivas i nedanstående
tablå:
Distrikt. |
Vakant |
Orts- tillägg. |
Särskilt avlöningstillägg. |
||
Av provinsial-läkarkomniit-tén föreslagna |
Av hungl. Maj:t före-slagna och av 1919. |
Av mig nu |
|||
Gottlands län: |
|||||
Ljugarn .................................... |
1916 |
— |
500 |
500 |
500 |
Hallands län: |
|||||
Ullared.......................... |
Vio 1918 |
— |
— |
— |
500 |
Värmlands län: |
|||||
Långay (förut Likenäs) ............... |
— |
— |
500 |
500 |
500 |
Skönnerud (nu Järnskog)............... |
1916 |
— |
500 |
500 |
1,000 |
Gävleborgs län: |
|||||
Los .......................................... |
V»1918 |
— |
1,000 |
1,000 |
2,000 |
Njutånger (nu Enånger) ............... |
1914 |
— |
500 |
500 |
500 |
Västernorrlands län: |
|||||
Ramsele .................................... |
1917 |
500 |
500 |
500 |
1,000 |
Hoting....................................... |
1917 |
500 |
500 |
500 |
1,000 |
Jämtlands län: |
|||||
Gäddede .................................... |
1917 |
500 |
1,000 |
1,500 |
2,000 |
Föllinge ........... |
1917 |
500 |
500 |
1,000 |
1,500 |
Hammerdal................................. |
— |
— |
500 |
500 |
1,000 |
Ilede ...................................... |
— |
500 |
500 |
500 |
500 |
Strömsund ................................ |
Va 1918 |
— |
— |
500 |
Bihang till riksdagens protokoll 1911). 1 samt. 98 häft. (Nr 116.)
18
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
2. Flyttningsbidrag.
Distrikt. |
Vakant (som ordi-narie eller |
Orts- tillägg. |
Särskilt avlöningstillägg. |
||
Ay provinsial-läkarkommit-tén föreslagna |
Av Kungl. Maj:t före-slagna och av 1919. |
Av mig nu |
|||
Västerbottens län: |
|||||
Sorsele....................................... |
1916 |
500 |
1,000 |
1,500 |
2,000 |
Norsjö ....................................... |
— |
— |
500 |
500 |
500 |
Stensele .................................... |
1916 |
500 |
500 |
1,000 |
1,500 |
Lyeksele .................................... |
— |
500 |
— |
— |
- |
Vilhelmina .............................. |
— |
500 |
— |
— |
— |
Asele ....................................... |
— |
— |
500 |
500 |
500 |
Bjurliolm................................... |
1912 |
— |
500 |
500 |
1,000 |
Jörn......................................... |
1917 |
— |
500 |
500 |
500 |
Dorotea .................................... |
1913 |
— |
500 |
500 |
1,000 |
Tärna ....................................... |
1915 |
— |
1,000 |
2,000 |
2,500 |
Malåträsk (förut Mala)................ |
1911 |
— |
— |
1,000 |
2,000 |
Norrbottens län: |
|||||
Vittangi .................................... |
— |
1,000 |
500 |
1,000 |
1,000 |
Pajala ....................................... |
— |
1,000 |
500 |
1.000 |
1,000 |
Övertomeå ................................ |
1917 |
— |
1,000 |
1,000 |
1,500 |
Haparanda >................................. |
— |
— |
500 |
500 |
500 |
Overkalix.................................... |
— |
500 |
500 |
500 |
500 |
Eåneå ....................................... |
— |
— |
1,000 |
1,000 |
1,000 |
Jokkmokk ................................. |
— |
500 |
500 |
500 |
500 |
Boden ....................................... |
— |
— |
500 |
500 |
500 |
Arjeplog ................................... |
1915 |
500 |
1,500 |
2,000 |
2,000 |
Arvidsjaur ................................. |
— |
— |
1,000 |
1,000 |
1,500 |
I huvudsaklig överensstämmelse med av 1917 års riksdag godkända
grunder har Kungl. Maj:t genom brev den 29 juni 1917 förordnat, bland
annat, att blivande innehavare av provinsialläkarbefattningarna i Los,
Föllinge, Gräddede, Sorsele, Stensele, Arjeplogs, Arvidsjaurs, Pajala och
Vittangi distrikt skulle äga komma i åtnjutande av flyttningsbidrag,
dock med högst 800 kronor, såvitt angår Sorsele och Arjeplogs distrikt,
19
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
samt högst 600 kronor beträffande övriga ifrågavarande distrikt, och
meddelade Kungl. Maj:t samtidigt närmare bestämmelser i fråga om
detta bidrags bestämmande. Flyttningsbidrag åtnjutes enligt dessa bestämmelser
allenast vid flyttning till distrikt och endast en gång av
samme provinsialläkare samt utgår med tre fjärdedelar av den verkliga,
efter i orten gängse pris upptagna flyttningskostnaden från närmaste
järnvägsstation till vederbörande läkarstation enligt verifierad räkning,
dock med högst nyssnämnda belopp.
Grenom brev den 28 juni 1918 har Kungl. Maj:t meddelat samma
bestämmelser i ifrågavarande avseende beträffande berörda distrikt för år
1919. Vidare har Kungl. Maj:t genom brev den 31 december 1918 i enlighet
med 1918 års lagtima riksdags beslut i ämnet stadgat motsvarande bestämmelser
rörande flyttningsbidrag åt blivande innehavare av provinsialläkarna
i de samma dag till ordinarie förändrade Tärna och Malåträsks
distrikt, därvid högsta bidragsbeloppet bestämts för Tärna distrikt till
800 kronor och för Malåträsks distrikt till 600 kronor.
Provinsialläkarkommittén har funnit, att flyttningsbidrag till vissa
provinsialläkare fortfarande och tills järnvägskommunikationerna i Norrland
undergått förbättring äro behövliga och föreslår fördenskull, att anslag till
detta ändamål å extra stat fortfarande anvisas för provins»alläkarbefattningarna
i Los, h öllinge, Gäddede, Sorsele, Stensele, Arjeplogs, Arvidsjaurs,
Paj ala och Vittangi distrikt ävensom för provinsialläkarbefattningen i Tärna
distrikt. Kommittén förordar, att bidraget utgår med högst 800 kronor
i Arjeplogs, Sorsele och Tärna distrikt samt med högst 600 kronor i
övriga nu nämnda distrikt, allt enligt grunder, som stadgats i ovanberörda
brev den 29 juni 1917. Det för ifrågavarande ändamål erforderliga
anslaget skulle således behöva utgå med 6,600 kronor.
Mot vad sålunda föreslagits har medicinalstyrelsen icke haft något
att erinra.
Sedermera har medicinalstyrelsen i skrivelse den 10 september 1918
hemställt, att, därest proposition angående definitiv lönereglering för
förste provinsialläkare och provinsialläkare icke hunne föreläggas 1919
års riksdag, erforderligt anslag för år 1920 måtte av riksdagen begäras
för att, såsom innevarande år ägde rum, användas bland annat till utbetalande
av flyttningsbidrag åt provinsialläkarna i nu ifrågavarande distrikt.
Löneregleringskommittén har icke yttrat sig om förslaget i nu
ifrågavarande del.
Provinsial
läkar
kommittén.
Medicinal
styrelsen.
Löne
rcglcrings
kommittén.
20
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 116.
Departements
chefen.
3. Tidigare
första löneförhöjuing
-
Provinsial
läkar
kommittén.
1918 års
riksdag.
Departements
chefen.
Förste
provinsial
läkarnas
avlönings
förmåner.
De förhållanden, som föranlett nästföregående års beslut om beviljande
av ifrågavarande förmån till provinsialläkarna i vissa distrikt, lära
alltjämt föreligga och torde komma att bliva rådande en avsevärd tid
framåt. Jag tillstyrker därför, att flyttningsbidrag enligt gällande grunder
må av statsmedel utgå till samma distrikt och med enahanda belopp
som under innevarande år. Då flyttningsbidrag sannolikt icke komma
att utbetalas till alla ifrågavarande distrikt under år 1920, torde ett
anslag av 4,000 kronor kunna anses tillräckligt för ändamålet; och torde
detta anslag böra givas karaktären av förslagsanslag.
Såsom redan tidigare omförmälts, medgav 1917 års riksdag, att rätt
till första ålderstillägget skulle inträda redan efter tre år beträffande
provinsialläkarna i vissa distrikt, nämligen Sorsele, Arjeplogs, Pajala och
Vittangi, dock först sedan nämnda distrikt blivit med nya innehavare
besatta.
Kommittén har hemställt, att enahanda förmån måtte tillkomma
provinsialläkaren i Tärna distrikt, därest distriktet förändras till ordinarie.
I enlighet härmed framlade Kungl. Maj:t i förenämnda proposition
nr 311 till 1918 års lagtima riksdag förslag i ämnet, och blev detta
förslag av riksdagen antaget.
I likhet med kommittén finner jag, att jämväl med de av mig här
ovan förordade avlöningsbeloppen för provinsialläkarna nu ifrågavarande
förmån bör tillkomma provinsialläkarna i omförmälda fem distrikt, varför
jag tillstyrker kommitténs förslag i nu angivna avseende. Då två av
dessa distrikt, nämligen Pajala och Vittangi, hava ordinarie innehavare,
torde böra stadgas, att berörda förmån i vart och ett av de fem distrikten
skall åtnjutas först sedan detsamma blivit med ny innehavare besatt.
Närmare föreskrifter för ålderstilläggens åtnjutande inryckas i de villkor
och bestämmelser för åtnjutande av nu föreslagna avlöningsförmåner för
förste provinsialläkare och provinsialläkare, vilka jag här nedan kommer
att föreslå till godkännande.
I skrivelse den 29 februari 1916 föreslog medicinalstyrelsen beträffande
förste provinsialläkarna, att dessa skulle erhålla 500 kronors förhöjning
av lönen och därjämte 500 kronor årligen till expenser. Enligt medicinalstyrelsens
förslag skulle således begynnelseavlöningen för förste
provinsialläkare utan provinsialläkardistrikt bliva 4,500 kronor lön + 2,000
kronor tjänstgöringspenningar eller tillhopa 6,500 kronor och för förste
provinsialläkare med provinsialläkardistrikt 3,500 kronor lön + 1,500 kronor
21
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
och 1,000 kronor tjänstgöringspenningar eller sammanlagt 6,000 kronor.
Med inberäknande av det ifrågasatta anslaget till expenser, 500 kronor,
bleve begynnelseavlöningen respektive 7,000 och 6,500 kronor. Till
båda kaiegorierna skulle liksom nu utgå 2 ålderstillägg å 500 kronor.
Slutavlöningen skulle alltså belöpa sig till respektive 8,000 och 7,500
kronor.
Provinsialläkarkommittén har icke funnit något att erinra mot, att
anslag till expenser utgår till förste provinsialläkare, men av samma skäl,
som anfördes i fråga om sådant anslag till provinsialläkare, förordar kommittén,
att tjänstgöringspenningarna höjas med det ifrågasatta beloppet
i stället för att ett särskilt anslag anvisas. Beloppet 500 kronor anser
kommittén ej vara för högt tilltaget. Förste provinsialläkaren befunne
sig ofta på resor, och någon måste då tillse expeditionen; dessutom
krävdes utgifter för skrivmaterialier och skrivbiträde m. m.
Medicinalstyrelsens förslag beträffande förhöjning i avlöningen, framhåller
kommittén vidare, vore grundat på utredning under år 1915 eller
tidigare. Av förenämnda av kommittén verkställda statistiska utredning
framginge, att förste provinsialläkarna i inkomster stode under de biträdande
provinsialläkarna. På grund av sin tjänst måste förste provinsialläkaren
ofta vara på resor — i de större länen ansåges resorna taga en tid av
omkring 5 månader årligen. Det vore givet, att den enskilda praktiken
härav skulle bliva lidande. Någon förtjänst på tjänsteresorna kunde
numera icke beräknas. Då kommittén ansett, att provinsialläkarna borde
erhålla en inkomst av omkring 11,300 kronor och förste provinsialläkarnas
inkomst enligt förenämnda statistiska utredning kunde anses uppgå till
omkring 9,000 kronor, funne kommittén, att avlöningen för förste provinsialläkare
utan provinsialläkardistrikt, för att de skulle kunna i avseende å
inkomst jämställas med provinsialläkare, borde höjas med 2.000 kronor,
vari då inbegrepes 500 kronors ersättning för expenser. Denna höjning
ansåge kommittén böra fördelas med 1,000 kronor på lön och 1,000
kronor på tjänstgöringspenningar. Förste provinsialläkare utan provinsialläkardistrikt
skulle alltså erhålla 5,000 kronor lön, 3,000 kronor tjänstgöringspenningar
jämte 2 ålderstillägg å 500 kronor, vadan slutavlöningen
skulle bliva 9,000 kronor.
Beträffande de förste provinsialläkare, som tillika vore provinsialläkare,
ansåge kommittén dem kunna göra räkning på förhöjd ersättning
på grund av ändring i läkartaxan. Som emellertid den enskilda praktiken
även för de flesta av dessa provinsialläkare vore ringa — i ett län hade
uppgivits, att förste provinsialläkaren ej medhunne någon enskild praktik
Provinsial
läkar
kommittén.
22
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
— torde ej få beräknas, att förhöjningen i inkomst på grund av taxeförhöj
ningen skulle belöpa sig till mer än omkring 500 kronor. Vid
sådant förhållande skulle en avlöningsförbättring av 1,500 kronor, däri
då inberäknat 500 kronor såsom ersättning för expenser, vara erforderlig,
för att deras inkomst i genomsnitt skulle uppgå till samma belopp som
för övriga förste provinsialläkare. Kommittén tillstyrkte sålunda, att
avlöningen för förste provinsialläkare med provinsialläkardistrikt höjdes
med 1,500 kronor. Vad anginge fördelningen av detta belopp, så funne
kommittén givetvis avlöning-en för dylika förste provinsialläkare böra bestämmas
på samma sätt som för övriga provinsialläkare eller till 3,500
kronor lön och 1,200 kronor tjänstgöringspenningar. I nämnda belopp å
1,200 kronor inginge då ersättning 200 kronor för expenser. Såsom förste
provinsialläkare åtnjöte ifrågavarande läkare för närvarande 1,500 kronor
i tjänstgöringspenningar. Detta belopp skulle således ökas med 800
kronor till 2,300 kronor, för att avlöningen skulle erhålla den avsedda
ökningen med 1,500 kronor. Härigenom skulle emellertid lön och tjänstgöringspenningar
för dessa läkare komma att uppgå till samma belopp
3,500 kronor, vilket torde vara oformligt. Vid sådant förhållande föresloge
kommittén, att förenämnda belopp å 2,300 kronor uppdelades å 1,000
kronor lön och 1,300 kronor tjänstgöringspenningar. Dessa läkare skulle
alltså erhålla, i egenskap av förste provinsialläkare 1,000 kronor lön
och 1,300 kronor tjänstgöringspenningar eller tillhopa 2,300 kronor samt
i egenskap av provinsialläkare 3,500 kronor lön och 1,200 kronor tjänstgöringspenningar
eller sammanlagt 4,700 kronor jämte 2 ålderstillägg å
500 kronor. Begynnelseavlöningen för dessa läkare skulle alltså utgöra
7,000 kronor och slutlönen 8,000 kronor.
I detta sammanhang framhåller kommittén, att det på senare tid
varit förenat med vissa svårigheter att få förste provinsialläkarbefattningar
besatta, vadan även med hänsyn härtill en löneförbättring så
pass stor, att dessa läkare i inkomsthänseende icke bleve sämre lottade
än provinsialläkarna, vore erforderlig. Åven fäster kommittén uppmärksamheten
på, att med det allt mer ökade arbetet för förste provinsialläkare
med provinsialläkardistrikt för expedition, inspektionsresor m. in., möjligheten
för dessa läkare att genom enskild sjukvård inom provinsialläkardistriktet
bereda sig ökad inkomst allt mera minskades, varför den nu
ifrågasatta löneförhöjningen särskilt för dessa läkare vore nödvändig och
en reglering av dessa tjänster måhända snart nog bleve oavvislig.
De nu utgående ortstilläggen å fiOO kronor till förste provinsialläkaren
i Stockholms län samt å 300 kronor till vardera av förste
provinsialläkarna i Västerbottens och Norrbottens län anser kommittén
23
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
med hänsyn till de särskilt dyra levnadsförhållandena i dessa län fortfarande
böra bibehållas.
Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande den 8 februari 1918 förordat Medicinalvad
kommittén i denna del föreslagit. styrelse.
Löneregleringskommittén framhåller i sitt utlåtande den 13 december L«ne1918,
att, därest man toge i betraktande, att i de till förste provinsial- re9lerin9>-läkare utan provinsialläkardistrikt föreslagna tjänstgöringspenningarna kommitl*ninginge
ett till 500 kronor lör expenser beräknat belopp, den för dem
föreslagna avlöningen — frånsett ortstillägg och antalet ålderstillägg —
överensstämde med vad för närvarande utginge till tjänstemän vid centrala
ämbetsverk m. fl. med avlöning efter tredje normalgraden. Kommittén
har icke funnit anledning till erinran mot förslaget beträffande förste
provinsialläkare.
Aven vad förste provinsialläkarna beträffar, har utredningen givit Departementsvid
handen, att en förbättring av deras löner är av förhållandena påkallad. chefen
Särskilt betingas en dylik löneförbättring av beskaffenheten av dessa
läkares tjänstgöring; med hänsyn till dem åliggande tjänsteresor och
expeditionsarbete kringskäres nämligen för varje år som går alltmer
möjligheten för dem att genom enskild praktik skaffa sig en välbehövlig
ökning i sin inkomst. Om förste provinsialläkarna ej erhålla en ekonomisk
ställning, som åtminstone är lika god som provinsialläkarnas, försvåras
rekryteringen till förstnämnda tjänstemannakår av lämpliga krafter — eu
omständighet, som redan på vissa håll framträtt. På grund av vad sålunda
anförts anser jag goda skäl föreligga för en höjning av jämväl förste
provinsialläkarnas löner och tvekar förty icke att förorda en dylik åtgärd.
Beträffande förste provinsialläkare utan provinsialläkardistrikt har
provinsialläkarkommittén föreslagit en höjning av lönen med 1,000 kronor
och av tjänstgöringspenningarna med likaledes 1,000 kronor. Begynnelseavlöningen
skulle sålunda bliva 8,000 kronor, därav 5,000 kronor lön
och 3,000 kronor tjänstgöringspenningar. Härtill komma såsom hittills
tva ålderstillägg å vartdera 500 kronor efter 5 respektive 10 års tjänstgöring,
så att den slutliga avlöningen skulle uppgå till 9,000 kronor.
Vad kommittén sålunda föreslagit synes välmotiverat och har icke givit
mig anledning till erinran.
Vad åter förste provinsialläkare med provinsialläkardistrikt angår,
innebär provinsialläkarkommitténs förslag, att deras avlöning såsom
provinsialläkare skulle liksom övriga provinsialläkares avlöning höjas med
700 kronor till 4,700 kronor, fördelade med 3,500 kronor på lön och
1,200 kronor på tjänstgöringspenningar. Vidare skulle den särskilda ersiitt -
24
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
ning, som utgår till dem såsom förste provinsialläkare, ökas med 800
kronor till 2,300 kronor. För att emellertid undvika det mindre lämpliga
förhållandet,. att dessa förste provinsialläkares sammanlagda begynnelseavlöning,
7.000 kronor, bleve fördelad med lika belopp för lön och för
tjänstgöringspenningar, har kommittén föreslagit en uppdelning av avlöningsbeloppet
2,300 kronor å 1,000 kronor lön och 1,300 kronor tjänstgöringspenningar,
vadan alltså begynnelseavlöningen skulle bliva 4,500
kronor lön och 2,500 kronor tjänstgöringspenningar. Med bibehållande
av de hittills utgående två ålderstilläggen å 500 kronor skulle ifrågavarande
förste provinsialläkare uppnå en slutavlöuing av 8,000 kronor. Då
såväl den av kommittén föreslagna avlöningen som dess fördelning i lön
och tjänstgöringspenningar synes väl avvägd, finner jag mig böra tillstyrka
förslaget i denna del.
Vidkommande frågan om ortstillägg till förste provinsialläkare i
vissa distrikt må omnämnas, att medicinalstyrelsen med skrivelse den
3 januari 1919 överlämnat en framställning från förste provinsialläkaren
i Jämtlands län om ortstillägg. 1 denna framställning anföres,
hurusom s. k. dyrort stillägg för närvarande utginge till så gott som
alla i Östersund bosatta statstjänstemän, såsom tjänstemän vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar, landsstaten, skogsstaten, lantmäteristaten,
till folk skolinspektören m. fl. Åven läroverkslärarkåren
hade gjort framställning i liknande syfte, och dess intressen hade genom
interimistiska åtgärder från vederbörandes sida vunnit beaktande. Det
vore däiför med rättvisa och billighet förenligt, att även förste provinsialläkaren
i länet komme i åtnjutande av denna i Östersund mer än
annorstädes behövliga förmån. Att ett dyrortstillägg till lönen i nämnda
stad vore särskilt trängande för vederbörande befattningsinnehavare, framginge
särskilt av den omständigheten, att på senare tid svårighet gjort
sig gällande att få kvalificerade personer till ett flertal tjänster, vilket
bevisligen förorsakats därav, att levnadsomkostnaderna därstädes ställde
sig så höga. Östersund besutte sedan länge egenskapen att vara en av
landets mest utpräglade dyrorter, vilket med önskvärd tydlighet framginge
av socialstyrelsens utredning i frågan, därvid staden befunnits stå som
den fjärde i ordningen bland rikets städer, alltså närmast Stockholm,
Göteborg och Sundsvall.
På grund härav hemställes, att genom medicinalstyrelsens försorg
från ingången av 1919 samma dyrortsförmån måtte med skäligt belopp
tillerkännas förste provinsialläkaren i Jämtlands län som motsvarande befattningshavare
i Stockholms, Västerbottens och Norrbottens län.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
25
I sin berörda skrivelse den 3 januari 1919 bar medicinalstyrelsen,
då levnadskostnaderna i Östersund syntes vara närmast jämförliga med
dem i Umeå och Luleå, hemställt, att vid blivande reglering av förste
provinsialläkarnas löneförhållanden måtte upptagas ett ortstillägg av 300
kronor till förste provinsialläkaren i Jämtlands län.
Såsom nämnts, åtnjuta tjänstemännen vid landsstaten i Jämtlands
län i likhet med motsvarande befattningshavare i Västerbottens och Norrbottens
län ortstillägg. I innevarande års statsverksproposition har jag
under punkten 11 vid framläggande av förslag om beredande av ortstillägg
åt tjänstemän och betjänte vid landsstaten i Västernorrlands län
förebragt viss utredning angående levnadskostnaderna i de fem norrländska
länen. Av denna utredning, vartill jag anhåller att få hänvisa, framgår,
att Jämtlands län i dyrhet år 1909 kom närmast efter Norrbottens län
och år 1916 i tredje rummet efter Norrbottens och Västernorrlands län.
På grund härav synes skäl föreligga för tillerkännande av ortstillägg
jämväl åt förste provinsialläkaren i Jämtlands län. Mot en dylik åtgärd
skulle möjligen kunna åberopas den omständigheten, att ifrågavarande
förete provinsialläkare därjämte har provinsialläkardistrikt och sålunda
skulle kunna tänkas erhålla någon större inkomst av praktik än förste
provinsialläkarna utan provinsialläkardistrikt. Då det emellertid visat
sig, att förste provinsialläkarna med provinsialläkardistrikt numera icke
medhinna att öva praktik i någon avsevärd omfattning, har jag ansett
mig böra tillstyrka, att ortstillägg må tillkomma förste provinsialläkaren
i Jämtlands län.
Men jag anser mig böra gå ett steg längre. De skäl, som föranlett
Kungl. Maj:t att föreslå ortstillägg till befattningshavare vid landsstaten
i Västernorrlands län, tala i samma grad för att förste provinsialläkaren
i nämnda län, vilken icke tillika är provinsialläkare, kommer i åtnjutande
av dylik förmån. Med åberopande av vad jag till stöd för förslaget om
ortstillägg åt landsstatstjäustemännen i Västernorrlands län anfört, föreslår
jag alltså, att ortstillägg må tilldelas jämväl förste provinsialläkaren
i samma län.
Vad storleken av de ifrågasatta ortstilläggen angår, synas desamma
i Stockholms, Västerbottens och Norrbottens län böra utgå med sina
hittillsvarande belopp, och torde de nu förordade ortstilläggen i Jämtlands
och Västernorrlands län lämpligen kunna bestämmas till samma belopp
som i de båda andra Norrlandsläuen eller 300 kronor vardera.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 98 höft. (Nr 116.)
327 l!l 4
26
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
Förste
pro t i n s i alläkares
och
provinsialläkares
pensioitsförhållanden.
Provinsialläkar-
,
kommittén.
Medicinal
styrelsen.
Loneregleringskommittén.
Departements
chefen.
Samman
fattning''.
Kommittén framhåller, att därest lönen för provinsialläkare, på sätt
kommibén föreslagit, sättes till 3,500 kronor, med 2 ålderstillägg å 500
kronor, behövde icke stadgas något särskilt pensionsunderlag för att hel
pension skulle uppgå till det hittills bestämda beloppet 4,500 kronor.
Som emellertid provinsialläkarna enligt kommitténs förslag skulle erhålla
en förhöjning av sin lön med 500 kronor, anser kommittén det billigt,
att denna förhöjning även finge göra sig gällande på pensionen och att
denna alltså höjdes med 5U0 kronor, men detta krävde i sin ordning
bibehållandet av ett särskilt pensionsunderlag för dessa befattningshavare.
Nåy:ot särskilt pensionsunderlag för de förste provinsialläkare, som icke
tillika äro provinsialläkare, finner kommittén ej böra stadgas, vadan, om
kommitténs förslag till lönestat för dessa läkare vinner beaktande, hel
pension för dessa skulle utgöra 6,000 kronor. Då nu ingen skillnad i
pensionshänseende förefunnes mellan förste provinsialläkare med eller
utan provinsialläkardistrikt och dessa läkare hade samma tjänstegrad
och samma kompetens, borde hel pension för ifrågavarande befattningshavare
bliva densamma. Men i så fall anser kommittén det nödvändigt
att för förste provinsialläkare med provinsialläkardistrikt fastställa särskilt
pensionsunderlag å 5,000 kronor med förhöjning i förekommande fall
av de i avlöningsstaten upptagna ålderstilläggen.
Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande den 8 februari 1918 biträtt
kommitténs förslag i ifrågavarande avseende.
Icke heller löneregleringskommittén har ansett sig böra framställa några
invändningar mot förslaget i förevarande del.
Vad provinsialläkarkommittén föreslagit beträffande pensionsbeloppen
för förste provinsialläkare och provinsialläkare är betingat av de förut förordade
höjningarna i berörda befattningshavares avlöningsförmåner. Mot
förslaget, som synes rimligt, har jag intet att erim a. Såsom kommittén
förordat, torde det böra fastställas särskilt pensionsunderlag för förste
provinsialläkare med provinsialläkardistrikt och för provinsialläkare, och
kan bestämmelse härom lämpligen meddelas i form av en anmärkning
under den nya avlöningsstaten.
Därest vad jag sålunda föreslagit i fråga om reglering av avlönings-
och pensionsförhållandena för förste provinsialläkare och provinsialläkare
vinner bifall, skulle den nya avlöningsstaten erhålla följande
utseende:
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 116.
27
Lön. |
Tjänst- görings- |
Orts- tillägg. |
Särskilt avlönings |
Summa. |
|||
penningar |
tillägg. |
||||||
Kronor. |
Kronor. |
Kronor. |
Kronor. |
Kronor. |
|||
1 förste provinsialläkare... |
5,000 |
3,000 |
600 |
8.600 |
|||
1 » |
» |
5,000 |
3,000 |
300 |
— |
8,300 |
Efter 6 är kan lönen |
2 » |
» |
10,000 |
6,000 |
600 |
_ |
16,600 |
nor och efter 10 år |
1 » |
n |
5,000 |
3,000 |
— |
— |
8,000 |
med ytterligare 500 |
it .. |
» |
55,000 |
33,000 |
— |
— |
88,000 |
j |
i .. |
» |
1,000 |
1,300 |
300 |
— |
2,600 |
|
i » |
» |
1,000 |
1,300 |
— |
— |
2,300 |
|
6 » |
» |
6.000 |
7.800 |
— |
— |
13,800 |
|
Summa kronor |
88,000 |
58,400 |
1,800 |
— |
148,200 |
||
1 provinsialläkare......... |
3,500 |
1200 |
1.000 |
1,000 |
6,700 |
||
1 |
» |
3,500 |
1,200 |
1,000 |
1.000 |
6,700 |
|
1 |
» |
3,500 |
1,200 |
500 |
2,000 |
7,200 |
|
2 |
» |
7,000 |
2,400 |
1,000 |
4,000 |
14,400 |
|
1 |
ö |
3,500 |
1,200 |
500 |
1,500 |
6,700 |
|
1 |
» |
3,500 |
1,200 |
500 |
1,500 |
6,700 |
|
1 |
» |
3,500 |
1,200 |
500 |
1,000 |
6,200 |
|
1 |
» |
3,500 |
1,200 |
500 |
1,000 |
6,200 |
För provinsialläkaren |
1 |
1 i Sorsele och Tärna |
||||||
» |
3,500 |
1,200 |
500 |
500 |
5,700 |
distrikt av Väster- |
|
3 1 |
)) |
7,000 |
2.400 1,200 |
1,000 500 |
1,000 |
11.400 |
bottens län samt Ar-jeplogs, Pajala och |
3,60U |
— |
5,200 |
Vittangi distrikt av |
||||
1 |
» |
3,500 |
O : CQ |
500 |
— |
5,200 |
Norrbottens län kan |
1 |
” ......... |
3,500 |
1,200 ! |
— |
2,500 |
7,200 |
för övriga provin- |
1 1 |
J» |
3,500 |
1,200 |
— |
2,000 |
6,700 |
sialläkare efter 5 år |
M ......... |
3,500 |
1,200 |
— |
2,000 |
6,700 |
nor. Efter ytterli- |
|
1 |
» ......... |
3,500 3,500 |
1,200 j |
— |
1,500 |
6,200 |
gare 5 år kan lönen |
1 |
» |
1.200 |
— |
1,500 |
6,200 |
kronor. |
|
1 |
» |
3,500 |
1,200 |
— |
1,000 |
5,700 |
|
4 |
» |
14,000 |
4,800 |
— |
4,000 |
22,800 |
|
1 |
» ......... |
3,500 |
1,200 |
— |
500 |
5,200 |
|
9 |
......... |
31,500 |
10,800 |
— |
4,500 |
46,800 |
|
1 |
......... |
3,500 |
1,200 |
— |
— |
4,700 |
|
185 |
» ......... |
647.500 |
222,000 i |
— |
- 1 |
869,500 |
|
Summa kronor 1 |
770,000 | |
264,000 | |
8,000 | |
O O o |
,076,000 |
Anm. Pensionsunderlaget för förste provinsialläkare, som tillika är provinsialläkare, utför 5 000
kronor och för provinsialläkare 4,000 kronor, med förhöjning i förekommande fall av de i avlöningsstaten
upptagna ålderstilläggen.
28
Avlönings
villkor.
Provmsial
läkar
kommittén.
Medicinal
styrelsen.
Lönereglering
sk
ommitt én.
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
Det ordinarie anslaget till förste provinsialläkare och provinsialläkare,
som nu är upptaget till 997,200 kronor, skulle alltså vid bifall till mitt
förslag till ny avlöningsstat för förste provinsialläkare och provinsialläkare
från och med år 1920 höjas med 227,000 kronor till 1,224,200 kronor.
Denna summa skulle alltså komma att med 2,0< >0 kronor överstiga det
i statsverkspropositionen för ifrågavarande ändamål beräknade beloppet,
1,222,200 kronor. Då emellertid av det i samma proposition till 7,200
kronor beräknade anslaget till provisorisk förbättring av vissa provinsialläkares
avlöningsförmåner erfordras allenast ett belopp av 4,<)00 kronor
för beredande av flyttningsbidrag åt vissa provinsialläkare, kommer
summan av de av mig nu förordade båda anslagen likväl att något
understiga summan av anslagens beräknade belopp och den gjorda beräkningen
sålunda visa sig tillräcklig.
För åtnjutande av de i det framlagda statförslaget upptagna avlöningsförmåner
har provinsialläkarkommitten löreslugit villkor och bestämmelser,
vilka i huvudsak överensstämma med dem, som genom
förenämnda kungörelse den 15 september 1911 fastställts för åtnjutande
av i nu gällande stat för förste provinsialläkare och provinsialläkare
upptagna avlöningsförmåner. De ändringar, kommittén vidtagit, hava
föranletts dels därav, att i staten beträffande vissa provinsialläkare upptagits
en ny avlöningsrubrik, nämligen »särskilt avlöningstillägg», dels
därav, att första ålderstillägget för vissa provinsialläkare skulle utgå
redan efter 3 år, dels ock därav, att kommittén föreslagit anordnande
genom landstingens försorg av bostäder åt provinsialläkare.
Medicinalstvrelsen bar tillstyrkt vad kommittén i denna del föreslagit.
Löneregleringskommittén har beträffande de föreslagna avlöningsvillkorens
lydelse anmärkt, att de nya avlöningsförmånerna ej komme
att träda i tillämpning vid den tidpunkt, förslaget avsett, eller 1919 års
ingång. I övrigt hava berörda avlöningsvillkor icke givit kommittén
anledning till erinran i annat hänseende än att, i stället för vad därom
nu är stadgat, torde böra föreskrivas, att likväl löntagare, som, då han
intjänat stadgad tid för erhållande av löneförhöjning, redan uppnått
den levnadsålder, vid vilken han enligt bestämmelserna i lagen angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension är skyldig att avgå Irån tjänsten,
icke må tillträda samma förhöjning.
Med hänsyn till vad jag förut anfört i fråga om ordnandet av provinsialläkarnas
bostadsfråga torde den av provinsialläkarkommittén före
-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
29
slagna bestämmelsen om skyldighet för provinsialläkare att i visst fall
bebo honom tillhandahållen bostad m. m. böra utgå. Till förtydligande
av bestämmelsen om rätt för provinsialläkarna i Sorsele, Tärna, Arjeplogs,
Pajala och Vittangi distrikt att, sedan de efter tre års tjänstgöring
uppburit första ålderstillägget, efter ytterligare fem år komma i
åtnjutande av andra ålderstillägget, må framhållas, att denna rätt — i
likhet med vad 1917 års riksdag medgivit — tydligen bör inträda efter
fem år jämväl i det fall att provinsialläkaren efter intjänande av första
ålderstillägget innehaft befattning i annat distrikt än dessa nämnda fem.
Vidare torde i bestämmelsen angående rätt till första ålderstillägget i berörda
fem distrikt böra intagas ett förbehåll av den innebörd, som angivits
ovan å sid. 20. I övrigt tillstyrker jag provinsialläkarkommitténs förslag.
De av mig sålunda förordade villkoren och bestämmelserna skulle
alltså komma att erhålla följande lydelse:
att förste provinsialläkare och provinsialläkare skola vara underkastade
såväl den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet och jämkning i
åligganden som ock den reglering av tjänstgöringsområde, som kunna
varda stadgade;
att med förste provinsial- eller provinsialläkarbefattning icke må
förenas annan tjänst å rikets eller riksdagens stat;
att med sådan befattning icke heller må förenas vare sig uppdrag
såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är
med Kungl. Maj:ts oktroj försett eller blivit såsom aktiebolag registrerat,
eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan
tjänstebefattning av vad slag som helst, såframt ej, vad angår förste
provinsialläkare, Kungl. Maj:t och, vad angår provinsialläkare, medicinalstyrelsen,
uppå därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande
uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt
för tjänstgöringen såsom förste provinsialläkare eller provinsialläkare,
finner uppdraget eller befattningen kunna få tills vidare mottagas och
bibehållas;
att tjänstgöringspenningar ävensom särskilt avlöningstillägg få uppbäras
endast för den tid, befattningshavare verkligen tjänstgjort eller
åtnjutit semester, men för den tid, han eljest varit från tjänstgöring
befriad, skola utgå till den, som uppehållit befattningen;
att befattningshavare, som åtnjuter semester eller annan tjänstledighet,
skall till vikarien avstå det arvode enligt taxa, vilket belöper å de
av vikarien verkställda tjenstegöromål;
att den, som av sjukdom hindras att sin befattning förrätta, äger
uppbära hela lönen jämte ortstilliigg, där sådant utgår, men att (lön,
30
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter,
tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda
uppdrag eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring eller
eljest är lagligen förhindrad att sköta befattuingen, kan lörpliktas att
under ledigheten utöver sina tjänstpenningar och arvode enligt taxa,
varom nyss är stadgat, ävensom sitt särskilda avlöningstillägg, där sådant
utgår, avstå så mycket av lönen eller ortstilläcget, som för befattningens
uppehållande erfordras eller eljest prövas skäligt;
att, därest emellertid tjänsteman i följd av kroppsskada, ådragen
under tjänstutövning, blivit tills vidare oförmögen till tjänstgöring, avlöningen
å stat må, såsom undantag från vad ovan är stadgat, kunna,
efter medicinalstyrelsens beprövande, till honom utgå oavkortad under
högst sex månader; ankommande på prövning av Kungl. Maj:t till huru
stor del avlöning kan böra till den skadade utgå efter omförmälda tid
av sex månader;
att avlöning ej må utgå till tjänsteman för tid, varunder han avhållit
sig frän tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet
eller kunna styrka giltigt förfall;
att, därest tjänsteman varder avstängd från tjänstgöring eller i häkte
tagen, den del av hans avlöning, som icke av medicinalstyrelsen prövas
böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas,
såvida medicinalstyrelsen ej finner skäligt låta honom uppbära något
därav;
att vid sjukdomsförfall eller när det erfordras för beredande av semester,
provinsialläkare skall vara skyldig att, om lian förordnas att uppehålla
förste provinsialläkartjänst, bestrida densamma, mot åtnjutande i förstnämnda
fall av de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar,
men i senare fallet av däremot svarande belopp, dock ej längre än
sammanlagt tre månader under ett och samma kalenderår;
att beträffande förhöjning i lönen efter viss tids fortsatt innehavande
av befattning, tidpunkten för första förhöjningen bestämmes att
inträda, för provinsialläkarna i Sorsele och Tärna distrikt i Västerbottens
län samt i Arjeplogs, Pajala och Vittangi distrikt i Norrbottens län efter
tre år — dock först sedan nämnda distrikt blivit med nya innehavare
besatta — och för övriga befattningshavare efter fem år, under villkor att
innehavaren under mer än fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras
för att vinna nämnda förhöjning, med gott vitsord bestritt sin egen
eller, på grund av förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat
offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till last den
tid, han åtnjutit semester, och för andra förhöjningen efter ytterligare
31
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
fem år, på samma villkor, under iakttagande, vad var och en av omförmälda
löneförhöjningar angår, att den högre avlöningen ej får tillträdas
förr än vid början av kalenderåret näst efter det, varunder den stadgade
tjänståldern blivit uppnådd; börande löntagare vid bestämmandet av
rätten till löneförhöjning tillgodoräknas den tid, som före den nya avlöningsstatens
trädande i kraft förflutit från hans tillträdande till befattningen;
att
likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande
av löneförhöjning, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han enligt
bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension
äi skyldig att avgå från tjänsten, icke må tillträda samma förhöjning;
att semester må, när sådaut utan hinder för tjänstens behöriga
uppehållande kan ske, av medicinalstyrelsen, på därom gjord framställning,
beviljas tjänstinnehavare under antingen en månad årligen eller
två månader vartannat år, med skyldighet för provinsialläkare att tillhandahålla
eller bekosta fri bostad för vikarien;
att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande
eller dödsfall själva lönen ävensom ortstillägg utgå till månadens slut;
att i fråga om skyldighet att från tjänsten avgå ävensom i fråga om
rätt till pension skall gälla vad i särskild lag angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdaude
eller, såvitt angår innehavare av befattning, som därefter tillträdes,
vid tillträdet till befattningen stadgat;
att den, som tillträder den nya avlöningsstaten, skall vara skyldig
underkasta sig, etter Kungl. Maj:ts bestämmande, omreglermg av extra
inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattningen eller utgå för bestyr i
sammanhang därmed.
Därjämte torde böra stadgas,
att envar, som med eller efter ingången av år 1920 tillträder befattning
såsom förste provinsialläkare eller provinsialläkare, skall vara pliktig att
underkasta sig förut angivna villkor och bestämmelser för den nya avlöningsstatens
åtnjutande; samt
att de förutvarande innehavare av befattningar såsom förste provinsialläkare
eller provinsialläkare, vilka icke före viss av Kungl. Maj:t bestämd
dag anmäla, att de vilja underkasta sig den nya avlöningsstaten samt
nämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill
förbindas, skola varda bibehållna vid dem enligt nu gällande ordinarie stat
tillkommande avlöningsförmåner ävensom, i den mån ej annat föranledes
av bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till
pension, vid den rätt till pension, som hittills tillkommit dem.
32
Ersättning
till provinsialläkare
under
semester.
Medicinalstyrelsen
den
2V 1916.
Provinsial
läkar
kommittcn.
Reservation.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
Enligt de sålunda föreslagna villkoren och bestämmelserna för åtnjutande
av de i stat upptagna avlöningsförmånerna, vilka i denna del
äro likalydande med de genom förenämnda kungörelse den 15 september
1911 fastställda, skola förste provinsialläkare och provinsialläkare, som
åtnjuta semester eller annan tjänstledighet, till vikarien avstå det arvode
enligt taxa, vilket belöper å de av vikarien verkställda tjänstegöromål.
I sin skrivelse den 29 februari 1916 hemställde medicinalstyrelsen
bland annat om åtgärders vidtagande för beredande åt ordinarie provinsialläkare
av en ersättning för minskad inkomst av praktik under semestertid,
utgående med 250 kronor för varje manad av semestertiden.
Provinsialläkarkommittén anför, att då inkomsterna av praktik enligt
år 1917 gällande taxa beräknades i medeltal för provinsialläkare uppgå
till 3,000 kronor om året, sådan läkares förlust i inkomst underben semestermåuad
kunde anses uppgå till omkring 250 kronor. ^ Därest ny taxa
enligt kommitténs förslag fastställdes, beräknar kommittén inkomsten av
praktik för provinsialläkare till 4,100 kronor om året, vadan förlusten
under en semestermånad skulle bliva omkring 340 kronor.
Ehuru sådan ersättning som den nu föreslagna lärer utgå till lasai ettsläkarna
under deras semester, anser sig kommittén likväl icke böra biträda
medicinalstyrelsens förslag i ämnet på grund av de konsekvenser, en sådan
anordning skulle medföra i fråga om andra statens befattningshavare.
Mot kommitténs beslut i nu berörda ämne hava ledamöterna av
kommittén, medicinalrådet, medicine licentiaten F. E. A. Block och förste
provinsialläkaren, medicine licentiaten A. J. Larson anmält avvikande
mening samt därvid anfört:
»Provinsialläkarnas rätt till semester, vilken utgår med eu månad årligen
eller med två månader vartannat år, erbjuder för dem mindre fördelar an för ett
stort antal andra tjänstemän i statens tjänst, vilka åtnjuta eu och en kalv manads
semester årligen. Provinsialläkarna måste dessutom vid semester ej endast avsta
från en viktig del av sina inkomster, nämligen ovanberörda inkomst av praktik,
utan även tillhandahålla eller bekosta fri bostad åt sina vikarier. De enligt stat
utgående arvodena åt dessa vikarier äro, även med de år 1917 beslutade förhöjningarna,
så knappt tilltagna, att med nu rådande läkarbnst det ofta nog vant
förenat med stora svårigheter att anskaffa vikarier, och, där detta varit möjligt,
har det ej sällan skett därigenom, att provinsialläkarna av egna medel måst tillskjuta
avsevärda belopp för utfyllandet av vikariernas krav på högre arvoden an
de av staten lämnade. , ,
Härav har blivit följden, att provinsialläkarna mycket ofta icke kunnat begagna
sig av sin rätt till semester, vilket helt visst varit till men såväl för dem
sjal va som för det allmänna, då de ej erhållit välbehövlig vila i sitt ansträngande
arbete och saknat möjlighet att utom hemorten förkovra sig i den vetenskap, de
ägnat sin tjänst.
33
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
Dessa missförhållanden skulle verksamt kunna avhjälpas genom medicinalstyrelsens
ovanberörda förslag om ersättning åt provinsialläkarna för förlorad
praktik under semester, men föreslå vi, att den av medicinalstyrelsen ifrågasatta
ersättningen av 250 kronor per semestermånad höjes till 300 kronor av det skäl,
ätt provinsialläkarnas inkomst av praktik bör beräknas högre, om den föreslagna
taxeändringen, såsom vi hoppas, blir godtagen.
Vi vilja i detta sammanhang slutligen betona, att vi anse, att de av kommittén
beräknade utgifterna för provinsialläkarnas utbildning och för deras levnadskostnader
samt på dessa beräkningar stödda förslag till ökade löneförmåner
äro så lågt tilltagna, att dessa senare bliva nöjaktiga endast under den förutsättning,
att de utfyllas med ett efter nu rådande förhållanden väl avpassat dyrtidstillägg
och med den av oss föreslagna ersättningen åt provinsialläkarna för
förlorad praktik under semester.
Skulle denna ersättning ej kunna beviljas på grund av konsekvenser, som
antytts av kommitténs flertal, torde en motsvarande förhöjning av dessa läkares
löneförmåner vara erforderlig.»
På grund härav hava reservanterna föreslagit, att för beredande åt
provinsialläkarna av ersättning för minskad inkomst av praktik under
semester måtte utgå 300 kronor för varje månad av semestertiden eller,
om detta ej kunde beviljas, att provinsialläkarnas löneförmåner måtte
höjas med motsvarande belopp.
I sitt utlåtande den 8 februari 1918 finner medicinalstyrelsen den Medicinalav
reservanterna anförda motiveringen synnerligen välgrundad. Styrelsen, styrelser den
som dock finner den av reservanterna alternativt ifrågasatta höjningen av
provinsialläkarnas löneförmåner mindre lämplig, anser förslaget om fastställande
av viss ersättning utan tvivel medföra större fördelar. Möjligheten
att erhålla dylik ersättning skulle hava till följd, att semesterledigheten
komme att mera regelbundet begagnas av tjänsteläkarna än
om lönebeloppen höjdes på det alternativt föreslagna sättet. Då ett
regelbundet uttagande av semestern vore av den största betydelse, tillstyrker
styrelsen reservanternas förslag om ersättning av 300 kronor för
varje månad av semestertiden.
I likhet med provinsialläkarkommittén har löneregleringskommittén Löneansett
sig icke kunna biträda medicinalstyrelsens förslag om ersättning ZimmMén
till provinsialläkare för minskad inkomst av praktik under semester.
Såsom ovan framhållits, är det naturligen av stor vikt, att provinsial- Departements
läkarna sättas i tillfälle att utan alltför stora ekonomiska uppoffringar chefen.
regelbundet kunna begagna sig av sin semester, varigenom de skulle
kunna njuta erforderlig vila i sitt oftast uppslitande arbete ävensom
beredas möjlighet att ytterligare öka sina kunskaper. Det förslag till
detta ändamåls realiserande, som nu framlagts, synes därför värt beaktande.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. / sand. 98 höft. (AV 116.) 327 19 5
34
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
Såsom stöd för berörda förslag bar bland annat framhållits, att till
vikarierna för provinsialläkare utgående arvoden även med de år 1917
beslutade förhöjningarna vore så knappt tilltagna, att det varit svårt att
anskaffa vikarier och provinsialläkarna ofta nödgats av egna medel
tillskjuta avsevärda belopp för avlönande av vikarie. Emellertid bär
vikariatsersättningen sedan år 1917 väsentligt höjts, och kommer jag
här nedan föreslå, att tiden för den förhöjda ersättningens utgående
förlänges. Det är sålunda att hoppas, att genom dessa åtgärder svårigheterna
att anskaffa vikarier skola kunna i någon mån lättas. Vid sådant
förhållande och då ett bifall till förevarande förslag skulle medföra
anspråk i samma riktning från andra befattningshavare i statens tjänst,
har jag funnit mig icke böra förorda åtgärders vidtagande i det syfte,
framställningarna i ämnet avse.
Krigstids- Vid upprättande av sitt förslag till lönestat för förste provinsial
tillägg.
läkare och provinsialläkare har kommittén till grund för beräkning av
Provinsiai- den för sådan läkare erforderliga inkomst lagt de före kriget gällande
kommittén, priserna. Kommittén framhåller därför på det kraftigaste, att, därest det
fortfarande bleve nödvändigt att bevilja andra statens befattningshavare
krigstidstillägg, sådant tillägg borde utgå även till förste provinsialläkare
och provinsialläkare efter fastställandet av den föreslagna löneregleringen.
Likaså framhåller kommittén billigheten av att pensionerade förste provinsialläkare
och provinsialläkare komme i åtnjutande av sådant tillägg.
Lone- Till vad provinsialläkarkommittén sålunda yttrat i föreliggande fråga
reglerings- j löneregderinffskommittén uttalat sin anslutning.
Departements- Såväl förste provinsialläkare och provinsialläkare som pensionerade
chefen. dylika befattningshavare hava enligt hittills gällande bestämmelser^ i
ämnet åtnjutit krigstidstillägg och krigstidshjälp. Därest dylik förmån
kommer att utgå jämväl under år 1920, komma givetvis nu nämnda
tjänstemän att bliva delaktiga därav i lika grad som befattningshavare
och f. d. befattningshavare i statens tjänst i allmänhet.
Ökad ersättning
till
yikar ier för
förste provinsialläkare
och
provinsialläkare.
Provinsialläkarkommittén
den 11 fn 1916.
I sitt den 11 november 1916 avgivna förslag till provisoriska åtgärder
i syfte att avhjälpa svårigheten att besätta mera avlägset belägna
provinsialläkardistrikt föreslog provinsialläkarkommittén en höjning i vissa
fall av ersättningen till vikarie för förste provinsialläkare och provinsialläkare
och avsåg kommittén att därigenom underlätta uppehållandet av
läkartjänsterna i mera avlägset belägna och svårbesättliga distrikt under
semester och vakans. _ .
För det dåvarande utgick i allmänhet dagtraktamente till läkarvikarie
å förste provinsialläkartjänst med 10 kronor och å provinsialläkartjänst
35
Kungl. Maj.is Proposition Nr 116.
med 8 kronor. Kommittén hemställde om bemyndigande för medicinalstyrelsen
att till vikarie för förste provinsialläkare och provinsialläkare
i det fall, då civil läkarstipendiat ej funnes att tillgå och styrelsen funne
sådant nödvändigt, utbetala ett dagtraktamente av högst femton kronor,
att utgå av förslagsanslaget till bestridande av kostnader för allmän
hälso- och sjukvård. Stipendiat skulle enligt kommitténs förslag vid
förordnande äga åtnjuta ett dagtraktamente av i regel 8 kronor, vilket
vid tjänstgöring i ödemarksdistrikt skulle lämna höjas till 10 kronor.
Föredragande departementschefen förordade emellertid vissa ändringar
i kommitténs förslag. Sedan riksdagen lämnat vad departementschefen
anfört utan erinran, utfärdade Kungl. Maj:t genom brev den 29 juni
1917 bestämmelser i ämnet, att lända till efterrättelse från och med den
1 augusti 1917.
Enligt dessa bestämmelser gäller bland annat, att legitimerad läkare,
som ej är provinsialläkare, eller medicine kandidat, vilken av medicinalstyrelsen
förordnas att såsom extra läkare biträda vid den civila sjukvården
eller att uppehålla förste provinsialläkartjänst eller provinsialläkartjänst
antingen under vakans eller under semester för innehavare
av någon av dessa tjänster eller under sådan innehavare på grund av
sjukdom eller förordnande på annan tjänst beviljad tjänstledighet, må —
jämte vissa uppräknade förmåner — åtnjuta, om han är civil läkarstipendiat
av första klassen, dagarvode av 8 kronor men eljest dagarvode
av 12 kronor, dock har medicinalstyrelsen att, då behov av extra läkare
eller vikarie för någon längre tid yppas, söka anskaffa sådan mot lägre
dagavlöning. För den händelse extra läkare eller vikarie uti nu omförmälda
fall icke kan för sålunda fastställd ersättning erhållas, skall frågan om
förhöjd ersättning underställas Kungl. Maj:ts prövning, därvid dagarvodet
må, för särskilda undantagsfall, höjas för civil läkarstipendiat av första
klassen intill 12 kronor och för annan vederbörande intill 15 kronor.
Vad som erfordras för beredande av ifrågavarande dagarvoden skall utgå
av förslagsanslaget till bestridande av kostnader för allmän hälso- och
sjukvård.
I sitt betänkande den 1 december 1917 framhöll provinsialläkarkommittén,
att det vore synnerligen hindrande och besvärligt, om medicinalstyrelsen
i varje fall, då sådant vikariat å förste provinsialläkartjänst,
som ovan nämnts, ifrågakomme, skulle underställa ärendet Kung]. Maj:ts
prövning för utverkande av förhöjt arvode. På grund härav hemställde
kommittén om bemyndigande för medicinalstyrelsen att till legitimerad
1917 års
riksdag.
Kungl. Maj."t
den 29/e 1917.
Provinsialläkarkommittén
den V12 1917,
36
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 116.
Kungl. Maj:t
den 19/* 1918.
1918 års
riksdag.
Kungl. Maj:t
den 28/e 1918.
Kungl. Maj:t
den 25/io 1918.
Medicinalstyrelsen
den
10/i 1919.
läkare, som ej är provinsialläkare, vid förordnande att uppehålla förste
provinsialläkartjänst utbetala ett dagarvode av högst 15 kronor i det
fall, då kompetent civil läkarstipendiat ej funnes att tillgå- för förordnandet
och styrelsen funne ifrågavarande arvodesbelopp behövligt.
Vid föredragning den 19 april 1918 förklarade jag mig biträda
provinsialläkarkommitténs förslag om överflyttande till medicinalstyrelsen
av den Kungl. Maj:t nu förbehållna rätten att besluta i fråga om dagarvodet
till vikarie å förste provinsialläkartjänst, då detta överstiger 12
kronor.
Efter det riksdagen lämnat vad jag sålunda förordat utan erinran,
bar Kungl. Maj:t genom brev den 28 juni 1918, bland annat, bemyndigat
medicinalstyrelsen att, utan binder av vad genom förberörda brev
den 29 juni 1917 i sådant avseende förordnats, till legitimerad läkare,
som ej är provinsialläkare och av styrelsen förordnas att uppehålla förste
provinsialläkartjänst antingen under vakans eller under semester för
innehavare av tjänsten eller under sådan innehavare på grund av sjukdom
eller förordnande å annan tjänst beviljad tjänstledighet, utbetala —
jämte andra förmåner — ett dagarvode av högst femton kronor, under
förutsättning likväl att kompetent civil läkarstipendiat icke finnes att
tillgå för förordnandet samt att utbetalandet av arvodesbeloppet befinnes
erforderligt för tjänstens behöriga uppehållande.
Vidare bar Kimgl. Maj:t, på därom av medicinalstyrelsen gjord
framställning, genom brev den 25 oktober 1918 förordnat, att, utan binder
av vad genom förenämnda brev den 29 juni 1917 i sådant avseende
föreskrivits, legitimerad läkare, som ej är provinsialläkare, eller medicine
kandidat, som av styrelsen förordnas att såsom extra läkare biträda vid
den civila sjukvården eller att uppehålla provinsialläkartjänst antingen
under vakans eller under semester eller under innehavare av sådan tjänst
på grund av sjukdom eller förordnande på annan tjänst beviljad tjänstledighet,
må tills vidare till och med den 30 juni 1919 — jämte andra
förmåner — åtnjuta, om han är civil läkarstipendiat av första klassen,
dagarvode av femton kronor men eljest dagarvode av tjugo kronor; dock
att arvodet må för särskilda undantagsfall böjas för civil läkarstipendiat
av första klassen intill tjugo kronor; och skall det åligga medicinalstyrelsen
att, då behov av extra läkare eller vikarie för någon längre tid yppas,
söka anskaffa sådan mot lägre avlöning.
I skrivelse den 10 januari 1919 har medicinalstyrelsen anfört, att
det för vikarier å förste provinsialläkartjänst stadgade dagarvodet av 15
37
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
kronor genom förhöjningen av dagarvodet till övriga vikarier och extra
läkare i den civila sjukvården till tjugo kronor blivit för lågt och lämpligen
borde höjas till likhet med vad bestämts i ovanberörda brev den
25 oktober 1918. Då vidare svårigheterna att erhålla vikarier å provinsialläkarbanan
icke kunde väntas bliva mindre under senare delen än
under lörra delen av innevarande år, syntes bestämmelserna om ett till
tjugo kronor förhöjt dagarvode böra utsträckas att gälla tills vidare intill
årets slut.
Under åberopande av vad sålunda anförts har medicinalstyrelsen
hemställt, att de i brevet den 25 oktober 1918 meddelade bestämmelser
måtte dels omfatta jämväl vikarie å förste provin sialläkartj än st, dels ock
till sin giltighet förlängas till och med den 31 december 1919.
De förhöjda dagarvoden, som Kungl. Maj:t genom förenämnda brev Oepartementsden
25 oktober 1918 bemyndigade medicinalstyrelsen att utbetala till cheff>nvikarier
för provinsialläkare, voro betingade av tillfälliga förhållanden,
nödvändigheten att under rådande influensaepidemi, den s. k. spanska
sjukan, kunna påräkna biträde av tillräckligt antal läkare. Med hänsvn
till de höga levnadskostnaderna och svårigheten att med förutvarande
dagarvoden kunna erhålla vikarier å vakanta provinsialläkartjänster torde
det antagligen bliva erforderligt att jämväl under den närmaste framtiden
bibehålla de förhöjda arvodena, och böra desamma i så fall avse även
vikarier å förste provinsialläkartjänster. Beträffande vikarier i sådana
svårbesättliga provinsialläkardistrikt, för vilka enligt mitt förslag särskilt
avlöningstillägg komme att utgå med i vissa fall rätt avsevärda belopp,
kan det måhända finnas påkallat att i undantagsfall medgiva än ytterligare
förhöjning av vikariatsersättningen. Då grunderna för vikariatsarvodet
varit föremål för riksdagens prövning åren 1917 och 1918, torde riksdagen
böra lämnas tillfälle att yttra sig i ämnet.
I sin skrivelse den 29 februari 1916 framhöll medicinalstyrelsen, Ersättning’
att tjänsteläkare n borde helt befrias för kostnaden för telefon i och för för telefonutövande
av sin tjänst. Skulle ej detta låta sig göra, vore det i varje T^.
tall skäligt, att kostnaden nedbringades till väsentligt lägre belopp. Vidare styrlutn
anfördo styrelsen, att det för underlättande av läkarens verksamhet i sjuk- den 20/2 1916-vårdens tjänst även vore önskvärt, att allmänheten, som telefonledes sökte
läkaren, kundo befrias från kostnader för telefonsamtal för sådant ändamål.
I skrivelse den 31 mars 1916 gjorde även svenska provinsialläkar- Svenska
föreningens styrelse framställning i samma syfte och anförde därvid, vovimiaibland
annat, att det läge i sakens natur, att telefonen kommit att intaga tingen*"
38
Pr ovins ialläkarkommittén.
Reservation.
Kungi. Maj:ts Proposition Nr 116.
en synnerligen framskjuten och betydande plats i organisationen av
landets sjukvård, särskilt på landsbygden med dess stora avstånd och
jämförelsevis sparsamma tillgång på läkarkrafter. För befolkningen
möjliggjorde den snabba meddelanden till läkaren vid sjukdomsfall, och
för läkaren vore telefonen en nödvändighet, om han skulle kunna hava
en ständig överblick över hälsoförhållandena i distriktet. Om det sålunda
kunde med fullt fog påstås, att såväl läkare som klientel i allmänhet
hade ofantligt gagn av telefonen, så gällde detta i särskilt hög grad,
då det bleve fråga om smittsamma sjukdomar, där ett snabbt ingripande
kunde hava största alhnänneliga betydelse och sparade både liv och
kostnader. Abonnemangsavgiften hade till 1916 års ingång varit fixerad
till visst belopp för år räknat, men i och med nämnda års början utginge
den efter en proportionell taxa, som stadgade, att avgiften bestämdes
efter de särskilda gånger telefonapparaten brukades för påtingning
till dess centralstation. Härigenom stegrades ytterligare missförhållandet
av att provinsialläkaren själv finge vidkännas denna utgift, så mycket
mer som ej han utan allmänheten till viss grad bestämde, huru ofta
apparaten konime att användas. Omkostnaderna hade ytterligare ökats
genom den indelning i taxeområden beträffande samtalsavgifter, som
tillkommit med 1916 års ingång, och som uppgjorts utan någon som
helst hänsyn till provinsialläkardistriktens utsträckning.
Provinsialläkarkommittén framhåller, att av det anförda framginge,
att det vore av obestridligt gagn för det allmänna, att i tjänst anställda
förste provinsialläkare, biträdande provinsialläkare, provinsialläkare och
extra provinsialläkare hölle sig med telefon, och att även kostnaden för
telefons hållande måste bliva avsevärd. Kommittén anser sig dock icke
kunna tillstyrka, att dessa tjänsteläkare alldeles befrias från utgiften biltelefon,
enär det ju måste antagas, att de även använda den för privat
bruk. Kommittén har emellertid förordat, att samma ersättning utginge till
dessa läkare som genom kungörelsen den 31 december 1908 blivit bestämd
för kronofogdar och länsmän eller att ersättning erhölles av statsmedel
med två tredjedelar av årsavgift jämte stadgad inträdesavgift, med
iakttagande likväl att nämnda ersättning medgåves varje sådan läkare
för allenast en telefonledning och att ersättning för annan än rikstelefonledning
ej finge utgå med mindre tillstånd därtill av Kungl. Maj:t lämnats.
Någon möjlighet att befria allmänheten, som telefonledes söker
läkaren, från erläggande av avgift härför anser kommittén ej kunna beredas.
En av kommitténs ledamöter, häradshövdingen Rogberg, har funnit
den av kommittén föreslagna anordningen onödigt invecklad och förordar
39
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
i stället en för alla ordinarie provinsialläkare beräknad förhöjning i
tjänstgöringspenningarna.
Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande den 8 februari 1918 uttalat Medicinal
sitt
instämmande i vad kommittén i förevarande avseende föreslagit. . sfyreZien
ö den 8/2 1918.
Löneregleringskommittén framhåller, att det borde ligga i det all- Lönemännas
intresse att tillse, att, därest telefonförbindelse finnes å orten, kommittén
skyldighet såvitt möjligt ålades vederbörande tjänsteläkare att hålla sig ''ommi tc"''
med särskild telefon. Även vid den förutsättning, att så i regel syntes
bliva förhållandet, ställer sig löneregleringskommittén emellertid i hög
grad tveksam inför frågan om ett bifall till provinsialläkarkommitténs
ifrågavarande förslag.
Löneregleringskommittén erinrar vidare, att för såväl provinsialläkare
som förste provinsialläkare förordats en höjning av tjänstgöringspenningarna,
varvid helt eller delvis hänsyn tagits till behovet av medel för
expenser. Vid sådant förhållande och då ett bifall till förevarande förslag
syntes vara ägnat att i fråga om andra förvaltningsområden medföra
rätt så vittgående konsekvenser, vilka nu ej läte sig överskådas, har
kommittén icke ansett sig böra förorda förslaget i ifrågavarande del.
Vad som anförts till stöd för förslaget att av statsmedel bereda Oepartementstjänsteläkare
ersättning för telefonavgifter förtjänar givetvis beaktande. chefen
Det är en stor fördel för såväl tjänsteläkarna som den vårdsökande
allmänheten, att de förra hava telefon, varigenom i många fall ett
hastigare ingripande från läkarens sida möjliggöres. Emellertid har vid
den av provinsialläkarkommittén föreslagna, av mig förordade höjningen
av förste provinsialläkarnas och provinsialläkarnas grundavlöningar visst
belopp avsetts till expenser, vilket belopp dock av anförd orsak sammanförts
med tjänstgöringspenningarna, och komma sålunda ifrågavarande
befattningshavare att erhålla ersättning för expenser, i vilket begrepp
måste anses ingå hållande av telefon. Med hänsyn härtill och då, såsom
löneregleringskommittén framhållit, åtgärder i av provinsialläkarkommittén
föreslagen riktning kunna medföra vittgående konsekvenser, har jag
funnit mig icke böra tillstyrka, att förslag i ämnet framlägges för riksdagen.
Statens bidrag till extra provinsialläkares avlöning utgår från ett Bidrag
av riksdagen beviljat ordinarie förslagsanslag, som vid 1917 års riksdag pVovirisla?.
höjdes från 30,000 till 40,000 kronor, med vilket belopp anslaget lilkaros
utgår även för år 1919. Enligt Kungl. Maj:ts på riksdagens beslut nvliinn"(lcgrundade
kungörelse den 30 december 1911 må statens bidrag i intet
40
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 116.
Provinsial
läkar
kommittén.
Departements
chefen.
Förbättring
av extra
provinsialläkarnas
pensionsvillkor.
fall överstiga 1,500 kronor om året. Vid 1917 års riksdag medgavs
emellertid, att, utan hinder av den för statens bidrag till avlönande av
extra provinsialläkare eljest gällande grund att dylikt statsbidrag i intet
fall må överstiga 1,500 kronor, såsom lönebidrag till extra provinsialläkare
i avlägset belägna, särskilt svårbesättliga distrikt finge utbetalas det
belopp intill högst 2,500 kronor, som Kungl. Maj:t i varje särskilt fall
prövade nödigt för tjänstens behöriga uppehållande. Kungörelse i sistnämnda
hänseende bar utfärdats den 29 juni 1917 (Sv. förf.-saml. nr 465).
Provinsialläkarkommittén bar icke funnit anledning föreslå någon
ändring i nu gällande bestämmelser.
I likhet med provinsialläkarkommittén anser jag skäl icke föreligga
att föreslå någon ändring i gällande bestämmelser rörande statsbidrag
till extra provinsialläkares avlönande. Då genom den vid 1918 års
lagtima riksdag beslutade distriktsindelningen vissa extra distrikt ändrats
eller komma att ändras till ordinarie och därigenom utgifterna för ifrågavarande
statsbidrag, vilka år 1917 uppgingo till 44,875 kronor, komma
att nedgå, torde med sannolikhet förslagsanslagets nuvarande belopp,
40,000 kronor, bliva fullt tillräckligt, även om förböjda bidrag till vissa
distrikt skulle komma att utgå.
I detta sammanhang må nämnas, att provinsialläkarkommittén i sitt
förenämnda förslag till ordnande av provinsialläkarnas bostadsfråga samt
till jämkning av rikets indelning i läkardistrikt på anförda skäl framhöll
fördelen av eu ändring av bestämmelserna i 41 § 2 mom-, av gällande
läkarinstruktion därhän, att extra provinsialläkare i alla distrikt, alltså
även sådana, där statsbidrag icke utginge, skulle tillsättas av medicinalstyrelsen.
Därefter har riksdagens justitieombudsman i skrivelse den 31
december 1917 gjort framställning bland annat i enahanda syfte. Denna
framställning har tillstyrkts av svenska provinsialläkarföreningen, varefter
medicinalstyrelsen i infordrat utlåtande den 10 maj 1918 förklarat sig
intet hava att erinra mot en ändring av berörda stadganden i ovan
angiven riktning.
Då det synes ändamålsenligt, att extra provinsialläkare i enlighet
med de sålunda framställda förslagen i samtliga distrikt tillsättas av
medicinalstyrelsen, bar jag för avsikt att, därest riksdagen icke häremot
framställer någon erinran, framdeles tillstyrka Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderlig ändring i läkarinstitutionen i nyss angivna syfte.
Vid 1911 års riksdag godkändes vissa huvudgrunder för en anstalt,
avsedd att bereda pension åt extra provinsialläkare och tilläggspension
åt vissa provinsialläkare. Därjämte medgav riksdagen, att extra provin
-
41
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 116.
sialläkare, vilkens levnadsålder vid den tid, då extra provinsialläkarnas
pensionskassa trädde i verksamhet, överstege 45 år och icke bleve delägare
i nämnda pensionskassa samt omedelbart vid uppnådda 65 år
eller, därest han vid nyssnämnda tidpunkt redan uppnått sådan ålder,
omedelbart därefter avginge från sin tjänst, skulle vara berättigad att
vid avskedstagandet erhålla en årlig pension av statsmedel till belopp
av 1,500 kronor. Slutligen anvisade riksdagen för gäldande av statens
andel enligt av riksdagen godkända grunder i kostnaden för pensionering
av extra provinsialläkare ett förslagsanslag av 15,000 kronor att årligen
utgå från och med år 1912.
Enligt förenämnda grunder är extra provinsialläkare, som fullgjort
stadgade inbetalningar, vid fyllda 65 levnadsår berättigad till hel pension
å 4,000 kronor årligen.
Provinsialläkarkommittén erinrar, att de inom finansdepartementet
tillkallade sakkunniga för utredande av frågan om det statsunderstödda
pensionsväsendets centralisering avgivit förslag till nytt reglemente för
extra provinsialläkarnas pensionskassa, vilket förslag innebure en förbättring
av berörda befattningshavares pensionsvillkor. Då denna fråga
sålunda redan vore föremål för sakkunnig behandling och densamma i
varje fall syntes böra avgöras i sammanhang med fastställande av nytt
reglemente för pensionskassan med anledning av frågan om det statsunderstödda
pensionsväsendets centralisering, har kommittén funnit sig
icke böra framlägga något förslag i ämnet. I samband härmed har dock
kommittén framhållit vissa önskemål beträffande extra provinsialläkarnas
pensionering.
Jämväl löneregleringskommittén anser ifrågavarande spörsmål icke
böra företagas till avgörande vid behandlingen av frågan om reglering
av avlöningsförhållandena för provinsialläkare m. m..
Då frågan om förbättring av de extra provinsialläkarnas pensionsvillkor
äger nära samband med och är beroende av lösningen av frågan
om det statsunderstödda pensionsväsendets centralisering och då sistnämnda
fråga torde bliva färdig att företagas till avgörande först om
något år, har jag i likhet med kommittéerna ansett mig icke böra nu
framlägga något förslag i ämnet.
På grund av vad sålunda här ovan anförts får jag hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 98 hä/t. (Nr 116.) m io 6
Provinsial
läkar
kommittén.
Löne
reglerings
kommittén.
Departements
chefen.
Departe
ments
chefens
hemställan.
42
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 116.
dels godkänna ej mindre det av mig framlagda
förslaget till avlöningsstat för förste provinsialläkare
och provinsialläkare, att tillämpas från och med år
1920, än även de av mig förordade villkoren och
bestämmelserna för åtnjutande av de i berörda statförslag
upptagna avlöningsförmånerna;
dels förklara,
att en var, som med eller efter ingången av år
1920 tillträder befattning å den förut omförmälda staten,
skall vara pliktig underkasta sig ovannämnda villkor
och bestämmelser; samt
att de förutvarande befattningshavare, vilka icke
före viss av Kungl. Maj:t bestämd dag anmäla, att de
vilja underkasta sig den nya avlöningsstaten samt
nämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen
kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid
dem enligt nu gällande ordinarie stat tillkommande
avlöningsförmåner ävensom, i den mån ej annat föranledes
av bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension, vid den rätt till pension,
som hittills tillkommit dem;
dels, vid bifall till vad sålunda föreslagits, från
och med år 1920 höja det å riksstaten uppförda ordinarie
anslaget till förste provinsialläkare och provinsialläkare
från 997,200 kronor med 227,000 kronor till
1,224,200 kronor;
dels ock på extra stat för år 1920 anvisa ett förslagsanslag
å 4,000 kronor att i huvudsaklig överensstämmelse
med här ovan angivna grunder användas
till beredande av flyttningsbidrag åt vissa provinsialläkare.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnade, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Edw. Wetterling.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1919.