Kanyl. Majds proposition- Nr 106.

1

Nr HM».

Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa egnahemsväsendet
berörande frågor; given Stockholms slott den
21 februari 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen a)

att antaga allmänna villkor och bestämmelser för statens egnabemslånerörelse
i enlighet med det av chefen för jordbruksdepartementet
framlagda förslaget, att tillämpas för alla lån, som beviljas för år 1920
eller senare år, samt att beträffande §§ 12, 22 och 23 från och med
år 1920 gälla även lån, som dessförinnan beviljats;

b) att å extra stat för år 1920 anvisa, att av Kungl. Maj:t i mån av
behov användas, såsom bidrag till anställande av jordbrukskonsulenter

ett reservationsanslag av..................................................... kronor 150,000,

under villkor att övriga kostnader för konsulenterna bestridas av landsting,
hushållningssällskap eller eljest samt på de villkor i övrigt, Kungl.
Magt kan finna gott föreskriva;

c) att antaga allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordform
edlingsfonden i enlighet med det av chefen för jordbruksdepartementet
framlagda förslaget, att tillämpas för alla lån, som beviljas efter
1920 års ingång, samt att beträffande § 12 från och med nämnda år
gälla även lån, som dessförinnan beviljats;

d) att till jord formed lingsby råer för egnahemsrörelsen på extra

stat för år 1920 anvisa ett reservationsanslag av........... kronor 26,000;

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 88 käft. (Nr 106.) 1

2

Kungl. Majd» proposition Nr 106.

e) att till anordnande av en egnahemsavdelning inom jordbruksdepartementet
enligt av departementschefen framlagt förslag å extra
stat för år 1920 anvisa ett förslagsanslag, högst kronor 22,000.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Alfred Petersson,

Kungi, Maj.ts proposition Nr 106.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21
februari 1919.

Närva rand e:

Hans excellens herr statsministern Edén.

Statsråden: Petersson.

SCHOTTE,

Petrén.

Nilson,

Löfgren.

friherre PALMSTIERNA,

Rydén,

Thorsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Petersson anförde
efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet:

Den 20 januari 1911 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa
en ingående granskning och utredning av cgnahemsfrågan i hela dess
omfattning samt utarbeta förslag dels till de förändringar i gällande
bestämmelser för statens egnaheinslånerörelse, som på grund av vunnen
erfarenhet kunde befinnas önskvärda, dels ock till de ytterligare åtgärder,
som från statens sida kunde vidtagas för att underlätta och befordra
egnahemsbildningen. När dåvarande departementschefen motiverade
ein begäran om dylikt bemvdigande, anförde han huvudsakligen följande,

Inledning.

4

Kungl. Majds proposition Sr 106.

Då egnahemsfrågan vore av stor betydelse ur såväl social som
ekonomisk synpunkt och då det på grund härav läge stor vikt deruppå,
att de mest verksamma organisatoriska åtgärder vidtoges för
att ytterligare befordra och underlätta en på sunda ekonomiska grundvalar
fotad egnahemsbildning, syntes det honom önskvärt, att frågan,
då den nu ånyo upptoges till närmare granskning, underkastades den
mest allsidiga och fullständiga belysning.

Departementschefen tilläte sig särskilt erinra, hurusom de under de
närmast föregående åren inkomna ansökningarna om lån från egnahemslånefonden,
till följd av brist på medel, endast delvis kunnat beviljas.
Orsaken till detta i flera fall beklagliga förhållande syntes huvudsakligen
vara att söka i den omständigheten, att lån från fonden i allt större utsträckning
begärdes av föreningar med huvudsaklig uppgift att anskaffa
bostadslägenheter utanför städer och i större industricentra. Ehuru visserligen
även sistnämnda slag av egnahemsbildning måste anses synnerligen
behjärtansvärd, vore den dock i viss man främmande för det ursprungliga
ändamålet med den nuvarande, under jordbruksdepartementets handhavande
förlagda egnahemslånefonden, vilken åsyftade bildandet av jordbrukslägenheter
och därutöver väsentligen endast sådana bostadslägenheter,
som kunde förekomma på den egentliga landsbygden. Det syntes
därför kunna ifrågasättas, huruvida icke skäl förelåge att från förevarande
egnahemslånerörelse avskilja frågan om bildandet av egna hem
för arbetare i städer eller andra samhällen, som i förevarande hänseende
kunde jämnställas med städer.

Vid en undersökning, sådan som den nu av departementschefen
antydda, angående verkningarna av statens dittillsvarande egnahemslånerörelse
och de förändringar i densamma, som på grund av vunnen
erfarenhet möjligen borde företagas, syntes det honom vara av vikt, att
uppmärksamhet jämväl ägnades andra åtgärder, som från statens sida
kunde vidtagas för att ytterligare underlätta och befordra denna så
viktiga rörelse, då erfarenheten visat, att detta kunde ske även på andra
vägar än genom utlämnande av statslån. Frågan borde sålunda i hela
dess omfattning göras till föremål för en mera ingående granskning och
utredning, med stöd varav statsmakterna måtte kunna på ett mera planmässigt
och efter förhållandena avpassat sätt,,främja den för land och
folk så betydelsefulla egnahemsbildningen.

Med anledning härav tillkallade dåvarande departementschefen godsägaren
friherre Malte Ramel, numera generaldirektören Wilhelm Flach,
sekreteraren hos Norrbottens läns hushållningssällskap, filosofie doktorn

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106. 5

Paul Hellström, sedermera byråchefen Wilhelm Heyman och filosofie
doktorn Adrian Molin att fullgöra nämnda uppdrag.

Sedan dessa sakkunniga avgivit särskilda framställningar, dels den
18 mars 1912 angående värde- och lånemaximum vid lån från statens
eguahemslånefond, vilken föranlett proposition till 1912 års riksdag, dels
den 31 december 1912 angående upplåtande av egnahemslägenheter från
vissa kronoegendomar ävensom upplåtande av lägenheter å kronoparker
och överloppsmarker i de sex nordligaste länen, vilken föranlett särskilda
propositioner till 1913 års riksdag, dels ock den 30 september
1913 angående friköpning av lägenheter å ofri grund, vilken överlämnats
till justitiedepartementet för vidare handläggning i samband med torpkommissionens
betänkande, hava de sakkunniga den 14 oktober 1914
avgivit slutligt, av statistiska bilagor m. in. åtföljt betänkande, vilket
blivit befordrat till trycket. Vid betänkandet äro fogade särskilda reservationer
av kommitténs ledamöter Hellström och Molin.

Över detta betänkande hava utlåtanden avgivits av samtliga länsstyrelser,
samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott, åtskilliga låneförmedlande
bolag och föreningar, fullmäktige i riksgäldskontor, statskontoret,
riksförsäkringsanstalten, lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen.
V id några av dessa utlåtanden hava fogats inhämtade yttranden från
underlydande tjänstemän, vissa föreningar och andra. Socialstyrelsens utlåtande
åtföljes sålunda av yttranden från svenska lantarbetsgivarföreningens
fullmäktige, centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen
och landssekretariatet. Jämväl dessa utlåtanden hava blivit tryckta.

På inbjudan av Östergötlands läns egnahemsnämnd har den 29
april 1915 hållits ett sammanträde med utsedda ombud för hushållningssällskapens
egnahemsnämnder för överläggning i frågan. Förhandlingarna
vid detta möte äro befordrade till trycket i en mindre
upplaga.

I skrivelse den 13 maj 1916, nr 118, anhöll riksdagen, att vid
prövning av frågan om ändrade villkor för egnahemslånerörelsen måtte
tagas under övervägande viss höjning å egnahemslägenheternas maximivärden.
Utlåtande häröver avgåvos dels av lantbruksstyrelsen efter
hörande av hushållningssällskapens förvaltningsutskott dels oek av hushållningssällskapens
ombud. Denna riksdagsskrivelse torde emellertid icke
numera föranleda någon åtgärd, enär 1918 års riksdag i anledning av
motioner i skrivelse den 15 juni 1918, nr 417, bland annat anmält, att
riksdagen beslutat vissa ändringar i egnahemslåneviIIkoron, innefattande
höjningar från och med år 1919 av egnahemslägenheternas maximivärden,
vilka höjningar avsevärt överstiga vad som ifrågasattes år 1916.

fi

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

I denna del har 1918 års riksdagsskrivelse redan blivit anmäld för Kungl.
Maj:t och föranlett utfärdande av kungörelse den 11 juli 1918.

I sistnämnda skrivelse anhöll emellertid riksdagen även, att Kungl.
Maj:t måtte efter verkställd utredning taga under övervägande, huruvida
och i vad mån ändringar i villkoren och bestämmelserna för statens
egnahemslånerörelse i av motionärerna angivna riktningar kunde anses
erforderliga. Vissa av motionärernas sålunda åberopade förslag ansluta
sig till egnahemssakkunnigas betänkande under det att andra innefatta
särskilda yrkanden.

Från enskilda personer hava därjämte till jordbruksdepartementet
inkommit åtskilliga framställningar i egnahemsfrågan.

De sakkunnigas nu ifrågavarande betänkande åsyftar åtgärder för
att främja egnahemsbildningen å enskild mark.

Om man bortser från utvecklingen av jordstyckningslagstiftningen,
varigenom förut befintliga hinder mot uppkomsten av små brukningsdelar
lättats eller avlägsnats men som icke direkt förestavats av omsorg
att befordra uppkomsten av egnahem i detta ords nuvarande bemärkelse,
hava statens åtgärder till främjande av egnahemsbildningen å dylik mark
hittills huvudsakligen bestått i inrättandet av egnahemslånefonden och
jordförmedlingsfonden samt understödjande av jordförmedlingsbyråer.
Beträffande dessa åtgärder vill jag erinra om följande.

Med anledning av väckta motioner anhöll riksdagen i skrivelse
den 13 maj 1899 om föranstaltande av utredning, huruvida och i vilket
avseende ytterligare åtgärder måtte kunna vidtagas för beredande av
tillfälle för mindre bemedlade arbetare att på landsbygden förvärva
egnahem.

I anledning härav tillsatte Kungl. Maj:t den 10 juli 1899 en kommitté,
som avgav sitt betänkande den 22 juni 1901. Kommittén föreslog
därvid åtgärder till egnahemsrörelsens främjande i tre avseenden:

1) genom egnahemslån av statsmedel, 2) genom beredande av större
frihet i fråga om jordavsöndring och 3) genom vissa åtgärder för upplåtande
av lägenheter på kronojord. Kommitténs förslag i de bägge
sistnämnda hänseendena samt därav föranledda åtgärder lämnas nu å
sido. I förstnämnda hänseende föranledde betänkandet proposition till
1904 års riksdag, vilken med åtskilliga betydelsefulla ändringar antog
densamma, varefter kungörelser angående allmänna bestämmelser för den

Kung!. Maj:ts proposition Nr 106. 7

av Kungl. Maj:t och riksdagen beslutade egnahemslånerörelsen in. fl.
författningar i ämnet utfärdades den 17 juni 1904.

Ändringar i och tillägg till dessa bestämmelser hava därefter derå
gånger av Kungi. Maj:t och riksdagen beslutats. Med anledning härav
utfärdades den 13 juni 1908 (nr 53) kungörelse angående förändrade
villkor för egnahemslånerörelsen, och hava därefter ändringar häri skett
genom kungörelser den 25 november 1910 (nr 123), den 10 juni 1912
nr 160) och den 11 juli 1918 (nr 578). Därjämte har den 25 juni
1909 (nr 84) utfärdats kungörelse angående utsträckt rätt att utlämna
egnahemslån, innefattande dels viss bestämmelse angående inteckningar
i jordbrukslägenhet, som köpts från kronan, dels föreskrifter rörande
egnahemslån åt innehavare av tomträtt.

Sedan det under egnahemsrörelsens utveckling visat sig, att ett av
de viktigaste hindren för rörelsens fortskridande vore svårigheten att
erhålla det nödvändiga jordområdet, föreslog Kungl. Maj:t i proposition
till 1907 års riksdag inrättandet av en jordförmedlingsfond. Förslaget
bifölls av riksdagen med visst tillägg, varefter kungörelse utfärdades
den 28 juni 1907 (nr 49), vilken ännu gäller.

Vid 1911 års riksdag beviljades på Kungl. Maj:ts förslag auslag
å extra stat under nionde huvudtiteln för inrättande av jordförmedlingsbyråer,
varefter kungörelse utfärdades den 27 oktober 1911. Sedan
villkoren för anslaget blivit på Kungl. Maj:ts förslag ändrade vid 1912
års riksdag, utfärdades den 22 november 1912 (nr 318) ny kungörelse
i ämnet, vilken ändrats genom kungörelse den 11 juli 1918 (nr 579).
Medel för ändamålet hava årligen av riksdagen ställts till Kungl.
Maj:ts förfogande.

Statistik.

8 Kungl. Maj.ts proposition AV 106.

Innan jag övergår till en redogörelse för de sakkunnigas förslag
i de delar, som nu äro i fråga, anser jag mig böra meddela vissa
statistiska uppgifter, vilka äro ägnade att lämna en bild av utvecklingen
och omfattningen intill 1917 års slut av nu ifrågavarande åtgärder från
statens sida för egnahem sväsendets främjande. De sakkunniga hava,
som ovan nämnts, vid betänkandet fogat en utförlig statistik, vilken är
synnerligen värdefull och belysande. Jag torde få i övrigt hänvisa till
denna, som dock ej går längre än till och med år 1911.

Begärda, beviljade och återburua statsiånebelopp från eguahemslånefonde»
i sammandrag för vart och ett av åren 1905—1917.

Låue-

förmed-

År

Begärt lånebelopp
(kronor)

Beviljat lånebelopp
(kronor)

Till fonden återfallet eller i
såsom odisponerat återburet
belopp (kronor)

lare

Jord-. brukslån

Bostads- !
lån

Summa j

|

Jord-

brukslån

Bostads-

lån

Summa i

1

Jord-

brukslån

Bostads-

lån

Summa

Samtliga

1905

3,260,000

1.170,000

4,430,000

3,260,000

1,170,000

4,430,000

• 1

1,563,025

717,470

2,280,495

hushåll-

nings-

säll-

1906

2,281,650

969,600

3,251,250

2,281,650

954,300

3,235,950

1,559,685

679,288

2,238,973;

1907

2,309,980

949,200

3,259,180

2,309,980

949,200

3,259,180

779,386

298,223 1,077,609:

skap

1908

3,036,350

1,874,575

4.410,925

2,601,750

842,700

3,444,450

209,325

105,900

315,225

1909

3,359,445

1,718,550;

5,077,995

3,154,900

597,100

3,752,000

424,070

32,750

456,820

1910

4,350,600

1,613,600

5,964,200

3,406,600

543,400

3,950,000

463,696

20,150

483,846

1911

5,114,350

1,720,400

6,834,750

3,758,400

665,600

4,424,000

372,775

53,180

425,955

1912

1913

5,162,045

4,895,575

1.561.400

1.454.400

6,723,445

6,349,975

3,656,045

4,590,575

776,400

1,229,400

4,432,445

5,819,985

249,683

586,575

87,950

157,100

337,633

743,675

1914

1915

4,611,550

4,757,700

1,461,000;

1,393,800

6,072,550

6,151,500

4,296,550

2,803,700

1,276,000

606,800

5,572,550

3,410,500

251,195

217,140

149,375

38,000

400,570

255,140

1916

4,752,300

1,424,600

6,176,900,

3,238,100

811,100

4,049,200

82,630

18,470

101,100

1917

4,647,800

1,665,050

6,312,850

3,212,800

930,050;

4,142,850

j 537.100;

196,300

733,400

Summa 1905—1017 52 589.846 18 476 175 71 015 520 42 671 050 11.352 050 63,923,100 7,296,286 2 654,1569,850,441

9

Kungl. Ma,j:ts proposition Nr 106.

(Forts.). Begärda, beviljade och återburna statslånebelopp etc.

Låne-

förmed-

År

Begärt lånebelopp
(kronor)

Beviljat lånebelopp
(kronor)

Till fonden återfallet eller
såsom odisponerat återburet
belopp (kronor)

lare

Jord-

brukslån

Bostads-

lån

Summa

Jord-

brukslån

i

Bostads-

lån

Summa

Jord-

brukslån

Bostads-j
lån

t

Summa

Samtliga

1905

_

117,750:

117,750

—

117,750

117,750

!

I

i

12,500

12,500

bolag
och för-

1906

—

25,000!

25,000

-

25,000

25,000

—

— j

eningar

1907

—

176.250''

176,250

—

176,250

176,250

—

—

— :

1908

952,500

2,074,525

3,027,025

j 552,500

925,525''

1,478,025

150,000

150,521!

300,521

1909

689,000

2,552,000

3,241,000!

510,000

738,000''

1,248,000

159,500

23,060-

182,560

1910

780,000

2,267,000!

3,047,000

440,000

610,000

1,050,000

65,400

13,200

78,600

1911

885,000

2.166,000

3,051,000|| 320,000

256,000

576,000

51,000

22,800

73,800

1912

724,000

1,856,000

2,580,000

307,555

260,000|

567,555

25,240

—

25,240.

1913

810,000

1,769,000

2,579,000

680,000

1,000,025

1,680,025

—

117,060''

117,060;

1914

665,000

1,337,000

2,002,000

610,000

817,000

1,427,000

29,500

41,745

71,245

1915

516,200

1,345,000''

1,861,200

220,000

387,500;

607,500

2,900

— •

2,900-

1910

871,600

1,802,000!

2,673,600

495,000

665,5001

1,160,500

—

19,300''

19,300

1917

1,040,000

1.877,500-

2,917,500

450,ono

667,1501

1,117,159

4,800

156,375|

161,175''

Summa

1905-1917

7,933,300

19,365,025

27,298,325

4,585,055

6,645,700

11,230,755

488,340

556.561

1,044.901

Samtliga

1905

3,260.000

1,287,750

4,547,750

3,260,000

1,287,750''

4,547,750

1,563,025

729,970:

2,292,995

lånelör

medlare

1906

2,281,650

994,600

3,276,250

2,281,650

979,300

3,260,950:

1,559,685

679,288

2,238,973

1907 |

2,309,980

1,125,450

3,435,430,

2,309,980

1,125,450

3,435,430]

779,386

298,223;

1,077,609

1908

3,988,850

3,449,100

7,437,950

3,154,250

1,768,225

4,922,475!

359,325

256,421

615,746

1909

4,048,445

4,270,550

8,318,995

3,664,900

1,335,100

5,000,000!

583,570

55,810!

639,380

1910

5,130,600

3,880,600

9,011,200

3,846,600

1,153,400j

5,000,000.''

529,096

33,350

562,446

1911

5,999,350

3,886,400

9,885,750

4,078,400

921,600

5,000,000

423,775

76,980

499,755

1912

5,886,045

3,417,400

9,303,445

3,963,600

1,036,400

5,000,0011|

274,923

87,950

362,873

1913

5,705,575

3,223,400

8,928,975

5,270,575

2.229,425

7,500,000!

586,575

274,160

860,735

1914 ,

5,276,5501

2,798.000,

8,074,550

4,906,550

2,093,000

6,999,5501

280,695

191,120

471,815

1915

5,273,900

2,738,800

8,012,700

3,023,700

994,300

4,018,000-

220,040

38,000

258,040

1916

5,623 900

3,226,600

8,850,500

3,733,100

1,476,600

5,209,700

82,630

37,770

120,400

1917

5,687,800

3,542,550

9,230,350

3,662,800!

1,597,200

o,260, OOnj

541,900

352,675]

894,575

Summa 1 JM).» 15)17 (JO 472,015 37 841,200 08,313,845 47,150,105 17,007,750 05,153,855:7,784,025 3,110,717 10,805,342

Anm. Uppgifterna för år 1917 å till fonden återfallet eller återburet belopp äro icke direkt jämförbara
med motsvarande uppgifter för de föregående åren. Enligt författningen skall visserligen den del av de
för ett år beviljade lånemedlen, som icke inom viss tid disponerats, återbflras till statsverket, men Kungl.
Maj:t bär i ganska stor utsträckning medgivit låneförmedlarna rätt att behålla dylika medel att disponeras
under följande år. För att undvika dubbelräkning hava i tabellen för åren 1905 —1916 de odisponerade medel,
låneförmedlarna fått tillstånd att behålla, icke inräknats i de till fonden återburna beloppen, varemot för ållon
under nämnda rubrik redovisats allt, som icke under året disponerats. Vid jämförelse med föregående
år böra därför för år 1917 från do såsom återburna upptagna medlen dragas de belopp, låneförmedlarna fått
tillstånd att behålla för år 1918.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 käft. (Nr 106.)

2

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Uppgift för varje egnahemslåneförmedlare å den ej till betalning förfallna
kapitalskulden till staten vid 1917 års slut.

Hushållningssällskap

Jordbrukslån

kronor

Bostadslån

kronor

Summa

kronor i

Stockholms läns .................................

520,686.2 4

207,914.42

728,600.66 j

Uppsala » .................................

861,132.96

266,632.15

1,127,765.11

Södermanlands » .................................

969,363.03

406,339.8 7

1,375,702.90

Östergötlands » .................................

1,305,996.0 i

509,349.56

1,815,345.6 0 j

Jönköpings » .................................

934,559.8 7

324,323.8»

1,258,883.20 i

Kronobergs » .................................

1,235,423.06

113,899.21

1,349,322.2 7

I

Kalmar » norra ........................

567,452.38

229,917.6 5

797,370.53

» » södra ........................

278,197.40

379,074.60

657,272.—

Gottlands »

1,061,447.99

96,014.3 2

1,157,462.31

Blekinge » .................................

986,728.99

150,925.79

1,137,654.78

Kristianstads » .................................

6,330,000.06

594,473.45

6,924,473.51 j

Malmöhus x .................................

1,244,431.73

322,184.44

1,566,616.17

i Hallands » .................................

784,480.3 9

185,571.3 7

970,051.76

; Göteborgs och Bohus » .................................

742,587.2 0

691,119.6 4

1,433,706. s 4

i Älvsborgs » norra ........................

698,429.9 7

53,054.24

751,484.21

» » södra ........................

1,349,786.18

354,477.3 5

1,704,263.53

Skaraborgs » .................................

1,270,475.16

107,185.13

1,377,660.29

Värmlands » .................................

1,198,605.84

246,134.01

1,444,739.8 5

Örebro » .................................

448,538.3 2

101,924.73

550,463.0 5 I

Västmanlands » .................................

1,142,305.86

87,749.88

1,230,055.74

Kopparbergs » .................................

326,551.2 9

460,819.7 7

787,371.06

! Gävleborgs » .................................

1,113,160.53

457,204.56

1,570,365.0 9

Västernorrlands » .................................

1,331,802.6 9

382,135.5 7

1,713,938.26

Jämtlands » .................................

1,263,116.3 5

190,118.7 2

1,453,235.0 7

Västerbottens » .................................

1,621,287.74

368,065.6 7

1,989,353.41

Norrbottens » .................................

2,020,636.35

408,291.70

2.428,928.0 5

Summa kronor

31,607,184.12

7,694,901.18

39 302,086.25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

11

Uppgift för Tarje egnahemslåneförmedlare å den ej till betalning förfallna
kapitalskulden till staten yid 1917 års slut (forts.).

Bolag och föreningar

Jordbrukslån

kronor

Bostadslån

kronor

Summa j
kronor j

i

1 Aktiebolaget Hem på landet ...................................

767,394.14

108,156.3 7

875,550.51 |

Egnahems låneförmedlingsförening u. p. a...................

994,270.03

456,274.99

1,450,545.0 2 i

| Aktiebolaget Egna hem på Gottland ........................

125,550.6 2

169,631.91

295,182.53 j

Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a...................

676,630.4 8

389,277.3 2

1,065,907.80 i

Föreningen Hem och jord u. p. a............................

2,848.03

197,873.1 2

200,721.15 j

i Föreningen Egna hem Hagaby u. p. a......................

—

230,987.27

230,987.2 7 {

Huskvarna egnahemsförening u. p. a.........................

3,797.38

303,090.82

367,494.20 j

j Vulcans egnahemsförening .......................................

8,780.11

114,220.6 9

123,000.80 j

Mälarprovinsernas egnahemsaktiebolag .....................

690,071.18

153,000.—

843,071.18 j

Rinna och Örby egnahemsförening u. p. a................

163,160.—

116,000.-

279,160.— j

Aktiebolaget Upplandshem .......................................

300,000.—

68,000.—

368,000.—

Aktiebolaget Rickomberga egna hem ........................

—

21,259.2 6

21,259.25

Bergslagets bostadsaktiebolag..................................

—

1,032,348.16

1,032,348.16

Kungsörs egnahemsförening u. p. a............................

—

80,580.10

80,580.10

Källtorps egnahemsförening.......................................

—

50,764.3 9

50,764.3 9 !

Aktiebolaget Egnahemslån .......................................

—

339,024.03

339,024.03 ;

Hedentorps egnahemsförening u. p. a.........................

—

116,160.62

116,160.62 :

Tidaholms egnahemsförening ....................................

—

52,440.84

52,440.3 4 i

Kristianstads egnahemsförening.................................

—

246,019.19

246,019.19

| Skara egnahemsförening ..........................................

15,838.8 2

15,838.82 :

! Annebergs egnahemsförening ...................................

_

65,507.62

65,507.6 2 j

Sandvikens egnahemsaktiebolag.................................

— •

304,160.co

304,160.60 I

Aktiebolaget Månsbo egna hem.................................

-

70,247.54

70,247.54 j

Boxholms egnahemsförening u. p. a.......................

—

150,396.4 2

150,396.42 j

Föreningen Hem och härd u. p. a............................

—

182,088.11

182,088.11 j

Färlövs egnahemsförening u. p. a...............................

“

43,037.7 6

43,637.76 j

Linköpings egnahemsförening....................................

45,796.-

45,796.— j

Tollarpsortens egnahemsförening ...............................

19,633.8 6

19,033.86 i

Knislinge egnahemsförening ....................................

33,997.—

33,997.—

Ekbackens tomtak liebolag .......................................

64,000.—

64,000.—

Kosta egnahemsaktiebolag .......................................

—

51,500.—

51,500.—

Klavreströms egnahemsaktiebolag..............................

—

38,397.10

38,397.10

Guldsmedshyttans egnahemsaktiebolag ....................

15,000.—

15,000.- j

Grängesbergs bostadsförening u. p. a.........................

40,000.—

40,000.— |

Kramfors bostadsförening.........................................

—

22,900.—

22,900.—

Reijmyre egnahemsaktiebolag...................................

—

13,500.—

13,500.—

Västra Sveriges egnahemsaktiebolag ........................

9.800.—

9,800.—

Summa kronor

3,732,601.97

5,492,125 40

9,224.627 37 1

12

Kungl. Maj:ts proposition Kr 106.

För samtliga låneförmedlare uppgick den icke till betalning förfallna
kapitalskulden vid 1917 års slut till 48,526,712 kronor 62 öre, därav
35,339,686 kronor 09 öre för jordbrukslån och 13,187,026 kronor 53
öre för bostadslån. Att dessa belopp äro lägre än summan av de enligt
den första tabellen beviljade lånen efter avdrag av vad som återburits
beror på att återbetalningar ägt rum å till egnahemslån verkligen utlämnade
belopp.

De bägge nu meddelade tabellerna giva en ganska god uppfattning
av egnahemslånerörelsens verkliga ställning. Det visar sig då, att
jordbrukslånen tagit i anspråk nära tre fjärdedelar av hela beloppet,
vilket ju står i god överensstämmelse med statsmakternas beslut, att
dessa lån skola äga företräde. Det visar sig även, att hushållningssällskapen
huvudsakligen ägnat sig åt jordbrukslån och att övriga
låneförmedlare till övervägande del tillgodosett bostadslån, ehuruväl
även såväl sällskapen förmedlat bostadslån till stora belopp, tillsammans
överstigande övriga låneförmedlares bostadslåneförmedling, som ock vissa
av de sistnämnda i ganska betydlig omfattning bedrivit jordbrukslånerörelse.
Oaktat alltså en tydlig skillnad finnes mellan de bägge slagens
av låneförmedlare lånerörelse, är denna skillnad icke så ensidigt utpräglad,
som man kanske trott sig hava anledning antaga.

Av den totala låneförmedlingen hava ej fullt 83 procent gått
genom hushållningssällskapen. Då de sakkunnigas statistik till och med
år 1911 för sällskapen g av 90 procent, visar sig, att de övriga låneförmedlarnas
betydelse under tiden därefter relativt vuxit.

Y7ad de särskilda låneförmedlarna och då först hushållningssällskapen
beträffar, faller strax i ögonen den särställning, som intages
av Kristianstads läns hushållningssällskap, som ensam förmedlat nära
18 procent av alla av sällskapen utlämnade lån. På långt avstånd
följer vårt nordligaste hushållningssällskap, Norrbottens läns, vilket av
de övriga sällskapen ensamt överskridit 2 miljoners lånesumma, dock
nära följt av Västerbottens läns, vars verksamhet under de senaste åren
kraftigt utvecklats. Hushållningssällskapen i sjutton län, spridda inom
landets alla delar, hava lånesummor mellan 1 och 2 miljoner kronor och
i de återstående sju länen komma de icke upp till miljonen. Lägst
kominer hushållningssällskapet i Örebro län. Om än dessa och andra i
tabellerna framträdande olikheter mellan de särskilda sällskapen delvis
bero av länens storlek och läge, jordbrukets ståndpunkt, de nuvarande
brukningsdelarnas autal och storlek, befolkningstätheten, förekomsten av
enskilda låneförmedlare m. fl. orsaker, måste det dock anses tydligt, att
det större eller mindre intresse de olika sällskapen ägnat åt frågan och

13

Kunyl. Maj:ts. proposition Nr 106.

det nit de lågt i dagen att befordra densamma varit mycket växlande
på skilda håll. Man kan icke söka förklaringen i att de sällskap, som haft
den största utlåningen, skulle i avsevärt större grad än andra ägnat sig
åt bostadslåneförmedling, ty för samtliga utom tre har sistnämnda rörelse
bedrivits i mycket mindre omfattning än jordörukslånerörelsen. Av
nämnda tre sällskap tillhöra två, Kalmar läns södra och Kopparbergs
läns, just den grupp, som förmedlat de minsta lånebeloppen, och det
tredje är Göteborgs och Bohus läns, varest fiskarbefolkningen torde ha
påkallat särskild hänsyn, men varest likväl jordbrukslånerörelsen överväger.
Särskilt för Kristianstads läns hushållningssällskap är summan
jordbrukslån mer än tio gånger större än summan bostadslån.

Vad övriga låneförmedlare angår har deras antal numera blivit
ganska stort. De flesta äro mindre föreningar, som avse att fylla ett
mera lokalt behov av bostäder, men några större bolag och föreningar
finnas, ofta med verksamhet inom flera län, och dessa ägna sig då
också merendels åt jordstyckningsverksamhet och förmedling av jordbrukslån.
Att bland dessa lånelörmedlare skiljaktligheterna i beloppen
skola vara stora, är naturligt.

Antal beviljade egnahemslån.

År

Hushållningssällskap

Bolag och föreningar

Summa

J ordbrukslägen-heter

Bostadslägen-

heter

Summa

Jordbruks-!

lägenheter

Bostads-

lägenheter

Summa

J ordbrukslägen-heter

Bostadslägen-

heter

Summa

Obebyggda

Cd

CD

83

p

Summa

Obebyggda

w

CD

er1

er?

J-.

a<

p

Summa

Obebyggda

! Bebyggda

Summa

Obebyggda

Bebyggda

Summa

1905

122

542

664

160

85

245

909

_

_

_!

48

_

48

48

664

293

j

957!

1906

115

326

441

149

47

196

637

-

—1

13

—

13

13

441

209

650!

1907

199

446

645

288

78

366,

1,011

_

—

—i

52

—

52

52

645

418

1,063:

1908

255

645

900

341

105

446

1,346

42

14

56

237

13

250

306

956

696

1,6521

1909

320

667

987

262

103

365!

1.352

95

41

136:

302

12

314

450

1,123

679

1,802|

19)0

455

781

1,236

287

59

346

1,582

53

23

76

180

15

195

271

1,312

541

1,853

1911

340

696

1,036

252

55

307:

1,343

38

22

60

120

20

140

200

1,096

447

l,543l

1912

246

867

1,113

276

83

359

! ,472

34

36

70

62

22

84

154

1,183

443

1,626)

1913

348

955

1,303

373

150

523

1,826

54

67

121

239

91

330

451

1,424

853

2,277

1914

406

819

1,225

372

177

549

1,771

58

57

115

235

43

278

393J

1,340

827

2,167

1915

307

717

1,024

267

146

413

1,437

29

37

66''

96

42

138

204

1,090

651

1,041

1910

283

683

96«

233

173

4061

1.372

69

54

12.3)

151

46

197

.32» j

1,089

603

1,692|

Summa

3,306 8 144 11,540 3 200 1,201

4,521110,06l||*72

351

823ll,735

304l2,03» 2,862 Il2,363

6,560

18.023

u

Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

Inalles hava alltså under de tolv första åren intill utgången av
år 1916 beviljats 18,923 egnahemslån — ett ganska stort antal. Egnahemslånen
torde kunna anses hava tillgodokommit minst 80,000 å

90,000 personer, om alla familjemedlemmar inräknas. Åven av denna
tabell visar sig alltså rörelsens gauska aktningsbjudande omfattning.

Att åren 1915 och 1916 uppvisa en tillbakagång beror på inskränkningen
i lånemedel. Med en årlig utlåningssumma av 7V2 miljoner
kronor har år 1913 kunnat bildas nära 2,300 egna hem för året.

Av tabellen framgår, att antalet jordbrukslån är nära dubbelt mot
antalet bostadslån samt att hushållningssällskapen förmedlat nära 85
procent av hela antalet lån, nämligen 93 procent av jordbrukslånen och
69 procent av bostadslånen. Vidare visar det sig, vad jordbrukslånen
beträffar, att hushållningssällskapens låneförmedling i övervägande grad
gällt redan bebyggda lägenheter, nämligen i 70 procent av dessa låns
antal. Vid övriga låneförmedlares jordbrukslåneförmedling, som dock
har haft ganska ringa omfattning, överväger däremot de obebyggda
lägenheternas antal. Sistnämnda låneförmedlare hava alltså i proportionsvis
högre grad ägnat sig åt nyskapandet av brukningsdelar. Vid all
bostadslåneförmedling hava de obebyggda lägenheternas antal varit vida
övervägande.

Beträffande den statsunderstödda jordförmedlingsverksamheten torde
jag få lämna följande uppgifter:

Jordförmedlingsfondeus utlåning åren 1908—1917.

Sökande

Begärda lån Beviljade lån
Kronor Kronor

Aktiebolaget Hem på landet.............................

Föreningen Egna hem Hagaby ............................

Södra Södermanlands egnahemsaktiebolag.............

Aktiebolaget Egna hem inom Kronobergs län .......

Aktiebolaget Värmlandshem ...........................

Malmöhus läns egnahemsförening.........................

Aktiebolaget Egna hem på Gotlland ...................

Aktiebolaget Småbruk i västra Sverige ................

Föreningen Egna hem i Borås ...........................

Aktiebolaget Bankesta småbruk...........................

Andelsföreningen Eget hem inom Kristianstads län

677,600 I 466,600

16.000 I 16,000

448,400 425,000

80.000 ! 80,000

123.000 122,000

678.000 661,000

38,550 38,550

190.400 190,400

16,900 16,900

360,000 360,000

Värends egnahemsakliebolag ...................

Västgöta—Dals egnahemsaktiebolag..........

Aktiebolaget Jönköpings läns egna hem. ..

Mälarprovinsernas egnahemsaktiebolag -----

Väslra Sveriges egnahemsaktiebolag ........

Föreningen Hälsingborgs jordförmedling

1,480,000 1,300,000

....! 135,000 135,000

.... 22,000 22,000

....! 90,000 90,000

736,000 330,000

232.000 120,480

128,000 ! 128,000

Summa 5,451,850 4,501,930

15

Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

För de särskilda åren. bar rörelsen varit följande:

År

Begärda län

Kronor

Beviljade län

Kronor

Till fonden åter-!
fallna eller åter-1
betalade belopp j
Kronor

1908

734,600

550,200

1909

251,300

246,300

53,000

1910

398,350

397,350

148,600

1911

94,000

94,000

230,240

1912

520,600

520,600

359,200

1913

1,180,000

1,000,000

434,766

1914

204,000

204.000

504,148 !

1915

187,000

175,000

521,711 1

1916

586,000

586,000

821,070

1917

1,296,000

728,480

192,965

Summa

5,451,850

4,501,930

3,266,500

Av de beviljade In nen utestod vid utgången av år 1917 hos låntagarna
ett belopp av 1,235,430 kronor, som alltså utgjorde deras kapitalskuld
till fonden.

Beträffande jordförmedlingslyråerna torde få meddelas följande
sammanställning av de utav Kungl. Maj.t den 31 maj 1918 för samma
år beviljade bidragen till sådana byråer.

Till sak-kunnig
person

Kronor

Till övriga
driftkost-nader

Kronor

1

Summa

Kronor j

Östergötlands läns hushållningssällskap..............................

500

200

o

o

t*»

Gottlands » » ..............................

400

200

600 !

Kristianstads » t> ..............................

500

200

700 j

Hallands » » och centralstyrelsen

för nationalföreningen mot emigrationen........................

500

200

700

Älvsborgs läns södra hushållningssällskap...........................

500

200

700

Jämtlands » » ...........................

500

200

700

Norrbottens » » ...........................

500

200

700

Centralslyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen för

centralbyrån i Stockholm.............................................

500

200

700

byrån i Uppsala.........................................................

600

200

700

» Eskilstuna......................................................

500

200

700

» Jönköping......................................................

500

200

700

16

Kungi. Afaj.ts proposition Nr 106.

Förslag

angående

statens

egnahems iånerörelse.

Sammanfiltning.

Ledande
principer för
statens
egnahemslånerörelse.

1 Till sak-

Till övriga

kunnig

driftkost-

Summa

person

nader

Kronor

Kronor

Kronor

byrån

i

Växjö.................

..................■ 500

200

700

»

»

Västervik...........

.................. 450

200

650

»

»

Kalmar..............

.................. 400

200

600

»

Karlskrona ........

.........-............

................. 500

200

700

»

Malmö ..............

................... 500

200

700

»

»

Göteborg ...........

................... 500

200

700

X>

»

Vänersborg ........

................... 500

200

700

»

»

Skövde ..............

................... 500

200

700

»

»

Karlstad ...........

................... 500

200

700

»

»

Falun.................

................... 500

200

700

»

»

Gävle.................

................... 500

200

700

>

Härnösand ........

.................. 250

200

450

»

»

Umeå.................

..................| 500

200

700

Summa 11,500

4,800

16,300

Genom förenämnda kungörelse den 11 juli 1918 hav den ändringskett
i reglerna för statsbidrag till jordförmedlingsbyråer, att maximum
höjts för bidraget till sakkunnig person från 500 "till 700 kronor och
för bidraget till övriga driftkostnader från 200 till 400 kronor.

Egnahemssakkunnigas förslag.

Huvuddelen av de egnahemssakkunnigas betänkande innehåller förslag
till förändringar beträffande den av staten anordnade egnahemslånerörelsen.
Angående dessa förslag hava de sakkunniga själva lämnat
följande sammanfattande redogörelse.

»Statens egnahemslånerörelse uppdelas på två från varandra fullständigt fristående
grenar, en för jordbruks- och en för bostadsändamål, och när denna uppdelning
fullt låter sig genomföras, upplägges en särskild lånefond för var och en
av dessa båda grenar. Till lånerörelsen för jordbruksändamål hänföras även lån till
vissa bostadslägenheter å den rena landsbygden, vilka uppföras av hantverkare
och jordbruksarbetare, och där innehavaren från det jordbruk eller den husdjursskötsel,
som å lägenheten kan idkas, kan erhålla ett icke oväsentligt bidrag till
utkomst för sig och sin familj. De sakkunniga hava i sitt betänkande begränsat
sig att endast behandla sistnämnda gren av egnahemslånerörelsen, och de av de
sakkunniga framlagda förslagen till förändringar i egnahemslånerörelsens villkor och
organisation avse, då ej annat särskilt angives, endast nämnda gren av lånerörelsen.

För utredning av de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden hava

17

Kungl. Majds proposition Nr 106.

av statsrådet och chefen för civildepartementet tillkallats särskilda sakkunniga och,
innan nämnda sakkunniga fullgjort sitt uppdrag, kan bostadslånerörelsen icke helt
frånskiljas från lånerörelsen för jordbruksändamål. Under tiden böra de av de
sakkunniga föreslagna förändringarna i vissa delar bliva gällande även för bostadslånerörelsen,
men bör denna i övrigt få fortgå på samma sätt som hittills. I förslaget
till ny kungörelse angående egnahemslånerörelsen hava därför upptagits vissa
bestämmelser jämväl rörande bostadslånerörelsen att gälla såsom övergångsstadgande,
intill dess den statsunderstödda bostadslånerörelsen blivit på annat sätt organiserad.

I fråga om det mål, som bör sättas för statens lånerörelse för bildande av
småbruk, bör sagda rörelse icke begränsas till sådana lägenheter, där ägaren för
sitt och sin familjs uppehälle är beroende av annan arbetsförtjänst, utan lån böra
såsom hittills utgå såväl för lägenheter, därå ägaren kan vara fullt besuten, som för
lägenheter, vilkas ägare för sitt uppehälle äro hänvisade till arbetsförtjänst utom hemmet.

Lån från egnahemslånefonden böra utgå förnämligast till inköp av sådana
fastigheter, genom vilkas förvärvande nya egna hem bildas, d. v. s. genom laga
förrättning nyutbrutna brukningsdelar. Därjämte böra dock lån utgå även till inköp
av en del äldre, redan förut lagfarna fastigheter, nämligen dels icke bebyggda utjordar
och dylikt, dels sådana, som kunna sägas hava upphört att utgöra egna
hem, såsom fastigheter, som ägas av bolag eller enskilda personer, som själva icke
bebo desamma, dels sådana, som eljest skulle upphöra att utgöra egna hem, såsom
då en fädemeärvd fastighet, därest egnahemslån å densamma icke beviljas, måste
säljas till utomstående på grund av svårigheter för något av barnen att övertaga
densamma.

Till bestämmelserna om låntagares kvalifikationer bör fogas det stadgandet,
att egnahemslån för jordbruksändamål ej må tilldelas annan person än den, som
råder över sitt gods samt äger förutsättningar att driva det jordbruk, som å lägenheten
kan förekomma.

För inköp av jord och för åstadkommande av nybyggnader eller eljest för
utförande å lägenheten av bestående förbättringsarbeten av synnerligt värde samt
till de låntagare, som under åren 1911 och 1912 som egnahemslån erhållit endast

5,000 kronor å lägenhet, vars värde överstiger 6,000 kronor, böra å lägenheter,
för vilka redan lån erhållits ur egnahemslånefonden, få utlämnas tilläggslån, för vilka
i tillämpliga delar samma villkor och bestämmelser böra gälla som för vanliga
egnahemslån. Tilläggslån skall jämte äldre lån utgöra minst hälften och högst
fem sjättedelar av värdet å den redan belånade lägenheten tillika med värdet av
tillköpt jordområde eller för uppförande avsedda byggnader in. m., vilket värde,
där lägenheten vid det ursprungliga lånets beviljande var obebyggd, får utgöra
högst 8,000 kronor, och där lägenheten redan från början var bebyggd, högst 7,000
kronor. Även tilläggslånet uppdelas i två lika stora delar, eu amorteringsdel och
en stående del. Tilläggslånet skall, då amorteringsdelen av det äldre lånet till fullo
inbetalts, vara till betalning förfallet samtidigt med den stående delen av det äldre
lånet.. Då det äldre lånet enligt egnahemsförfattningens bestämmelser uppsäges till
betalning, bör jämväl tilläggslånet kunna uppsägas. Beträffande säkerheten för tillläggslån
må som sådan mottagas inteckning näst efter det äldre egnahemlånets.

Ifrån den bestämmelsen, att egnahemslån skall utgå med minst hälften av
lågenhetens värde, bör det undantaget gälla, att, där egnahemslån utgår till inlösen
•av jord till byggnad på ofri grund, sådant må kunna lämnas även till mindre belopp
än hälften av jordens och byggnadernas sammanlagda värde.

Bihang till riksdagens protokoll 1019. 1 sand. SO höft. (Nr 106.) 8

Bestämmelserna
för de
enskilda
lånen.

18

Den lokala
organisationen
av
egnahemsl&nerörelsen

och jordförmedlingen.

Kungl. Maj:ts proposition AV 106.

I fråga om räntefoten å egnahemslånen anser de sakkunnigas majoritet, att
densamma oförändrat bör bibehållas vid 3.6 procent.

Amorteringsskyldigheten bör inträda först med sjätte året efter utgången av
det kalenderår, under vilket egnahemslånet utbekommits.

För de fall, då nyodling av inköpt, obebyggt område helt eller till övervägande
del tarvas, bör låntagare kunna medgivas understöd av statsmedel för
nyodling under högst tre år av den tid, skyldighet att erlägga amortering icke förekommer.
Ansökningar härom skola prövas av lantbruksstyrelsen. Understödet bör
utgå med högst 3.6 procent å det beviljade egnahemslånet samt under inga förhållanden
med högre belopp än häften av den för odlingsarbetet beräknade kostnaden.
Understödet tages från statsanslaget till premiering av mindre odlingsföretag, vilket
anslag med anledning härav bör höjas med 25,000 kronor till 75,000 kronor.

Då annuitet å egnahemslån upptages i samband med kronouppbörden, bör i
det belopp, varå debetsedellösen skall utgå, icke inräknas annuiteterna å egnahemslån
eller premieinbetalning å därmed förenad livförsäkring.

En av de sakkunniga har reservationsvis framlagt förslag om en omläggning
av hela organisationen för egnaliemslånerörelsen samt om inrättande av nya lokala
organ för såväl denna rörelse som jordförmedlingen.

De sakkunnigas majoritet anser däremot, att den nu gällande organisationen
bör i sina huvuddrag bibehållas. För att densamma bättre må fylla sin uppgift
böra likväl enligt majoritetens mening vidtagas vissa förändringar.

Sålunda föreslås, att varje hushållningssällskap skall utse en särskild egnahemsnämnd,
vilken skall hava till bligande att handhava sällskapets egnahemslånerörelse
samt att i allmänhet verka för egnahem sfrågans utveckling inom sällskapets område.

Hushållningssällskap skall vidare på skilda orter inom sitt område hava av
sällskapets egnahemsnämnd utsedda ombud, vilka skola hava till uppgift att tillhandagå
lånesökande med råd och upplysningar samt att lämna vederbörande upplysningar
angående de lånesökandes förhållanden.

Varje låneförmedlare skall för att få förmedla statens egnahemslån hava antagit
reglemente för lånerörelsen, vilket skall innehålla bestämmelser, att särskilda
räkenskaper skola föras för egnahemslånerörelsen; att ingivna låneansökningar skola
prövas och avgöras minst fyra gånger om året på i reglementet fastställda tider;
samt om den ordning, i vilken de lånesökande för det fall, att tillgängliga medel
icke förslå till beviljande av alla inneliggande ansökningar om lån, skola hava
företräde den ena framför den andra till erhållande av lån. Därjämte skola hushållningssällskapens
reglementen innehålla de förut nämnda bestämmelser om sällskapens
egnahemsnämnder och lokala ombud. Reglementet skall delgivas lantbruksstyrelsen.
Därest ändring i eller tillägg till reglementet göres, skall underrättelse
om beslutet ofördröjligen meddelas lantbruksstyrelsen.

Det nu utgående statsbidraget till avlönande av jordbrukskonsulenter bör
höjas, så att varje hushållningssällskap erhåller rättighet att hos sig anställa en
med bidrag av statsmedel avlönad jordbrukskonsulent för att biträda vid handhavandet
av egnahemsrörelsen och med skyldighet för honom att vid rekvisition lämna råd
och upplysningar till andra förmedlare av statens egnahemslån. Som villkor för
att hushållningssällskap skall erhålla dylikt bidrag stadgas, att konsulenten i regel
skall, innan egnahemslån beviljas, besiktiga lägenhet, för vilken egnahemslån sökes.

För att skärpa kontrollen över bolag och föreningar skall Kungl. Maj:ts be -

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

fallningshavande utse en ledamot i vederbörande bolags eller förenings styrelse
ävensom en revisor, vilka båda åtnjuta arvode av bolaget eller föreningen. Ledamoten
i styrelsen skall närvara vid dess sammanträden och deltaga i dess beslut
men icke vara ekonomiskt ansvarig för vare sig desamma eller bolagets eller föreningens
förbindelser i övrigt. Sålunda förordnad styrelseledamot och revisor skall
årligen till Kungl. Maj:ts befallningshavande avgiva berättelse angående sina iakttagelser
i fråga om bolagets eller föreningens skötsel. Det åligger Kungl. Maj:ts
befallningshavande att jämte eget yttrande översända dessa berättelser till lantbruksstyrelsen
samt att, därest anledning till anmärkning förekommer, infordra förklaring
från vederbörande; därest rättelse ej sker, skall därefter lantbruksstyrelsen,
om så _ prövas nödigt, anmäla förhållandet till Kungl. Maj:t. Slutligen skall ledamoten
i styrelsen, då bolag eller förening söker nytt lån, avgiva yttrande angående
vederbörande låneförmedlares verksamhet.

Låneförmedlare, som önskar erhålla statslån från egnahemslånefonden, skall Statens melföre
den 15 september året före det, för vilket lån sökes, ingiva ansökning om ,a“h^al‘de
statslån till lantbruksstyrelsen, som skall hava att jämte eget yttrande och förslag ‘medlarna T
till fördelning av tillgängliga lånemedel till Kungl. Maj:t insända ansökningarna före fråga om
den 1 november samma år. lånens ut Låneförmedlare,

som söker nytt statslån från egnahemslånefonden, skall vid lämnande
ansökningen bifoga uppgift för tiden från den 1 september föregående år till den m'' m
september det år, då ansökningen ingives, dels å sammanlagda beloppet beviljade
lån och dels å beloppet av de låneansökningai-, som icke kunnat beviljas på grund
av brist på medel.

Samtliga låneförmedlare skola äga rätt att genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes
försorg fa annuiteterna för visst år upptagna i samband med ordinarie
kronouppbördsstämman samma år. Därest annuiteterna för året icke upptagas i
samband med kronouppbörden, skall låneförmedlare icke äga rätt att upptaga desamma
förrän tidigast i november månad samma år.

I överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande egnahemslåntagares
betalningsskyldighet, skall låneförmedlare vara skyldig att till statskontoret inbetala
annuiteterna för visst år före utgången av december månad det år, för vilket
de belöpa.

Av låneförmedlare vid årets slut icke disponerat belopp av erhållet statslån
från egnahemslånefonden skall icke behöva återbetalas till statskontoret förrän före
utgången av mars månad nästföljande år.

I fråga om den säkerhet, som skall ställas av bolag och föreningar, vilka
vilja förmedla statens egnahemslån, bör statskontoret bemyndigas att som säkerhet
för lån ur egnahemslånefonden godtaga inteckningar i jordbruks]ägenheter, deponerade
på sätt och under villkor i övrigt, som statskontoret finner lämpliga, intill 4/.-, av
det värde, vartill lägenheterna uppskattats av särskilda av statskontoret godkända
värderingsmän. För överskjutande lånebelopp ställes av statskontoret godkänd
tilläggssäkerhet. Statskontoret bör även äga rätt att, när det så anser nödigt, i
regel dock högst vart femte år, på låneförmedlarens bekostnad anställa ny värdering
av de belånade lägenheterna.

Den centrala ledningen av egnahemslånerörelsen förlägges till lantbruks- Den centrala
styrelsen. orgamsa Varje

låneförmedlare skall vara skyldig att årligen före april månads utgång tio''1,''n aT

o o egnanenis -

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

till Kungl. Maj:ts befallningshavande insända avskrift av samtliga lånekontrakt samt
besiktningsinstrument angående under föregående år beviljade lån ävensom redogörelse
över den under samma år bedrivna lånerörelsen enligt av de sakkunniga
föreslaget nytt formulär, varvid låneförmedlare, som driver verksamhet i flera län,
skall till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där dess styrelse har sitt såte,
avgiva redogörelse för hela sin verksamhet. Det åligger Kungl. Maj:ts befallningshavande
att granska samtliga inkomna handlingar samt att därefter översända
redogörelsen över låneförmedlares rörelse till lantbruksstyrelsen för ytterligare
granskning. Av Kung]. Maj:ts befallningshavande gjord anmärkning delgives jämte
infordrad förklaring från vederbörande låneförmedlare lantbruksstyrelsen som, där
rättelse ej sker, underställer anmärkningen Kungl. Majrts prövning.

Inom lantbruksstyrelsen anställes en särskild inspektör för egnahemsrörelsen
med uppgift bl. a. att biträda vid handläggning av ärenden angående sagda rörelse
och att för detta ändamål med uppmärksamhet följa rörelsens handhavande av de
av staten använda låneförmedlarna; att för vinnande av kännedom härom, förutom
genom besök inom deras resp. verksamhetsområden, granska och sammanfatta de
från låneförmedlarna inkomna årsredogörelserna; att lämna låneförmedlarna råd och
anvisningar angående egnahemslån8rörelsens ordnande m. in.; samt att bistå och
vägleda de hos hushållningssällskapen anställda, med statsbidrag avlönade jordbrukskonsulenterna
i deras arbete på här ifrågavarande område.

I fråga om det årliga lånebeloppets storlek, som från och med år 1913 uppgått
till 7 Va miljoner kronor, anse de sakkunniga ingen annan förändring erforderlig,
än som betingas av den föreslagna uppdelningen av lånerörelsen på två olika grenar,
för jordbruks- och för bostadsändamål. Därest cn sådan uppdelning blir genomförd,
synes ett årligt belopp av 5 miljoner kronor för lån å jordbrukslägenheter vara
tillräckligt för den närmaste framtiden. Under förutsättning, att sistnämnda belopp
fastställes och hela lånefonden bibehålies vid dess nuvarande storlek, skulle för
bostadslånen återstå eu årlig summa av 2 1 2 miljoner kronor.

Övriga frågor För att betrygga den ekonomiska ställningen för en avliden låntagares efter rörando

levande föreslås, att med egnahemslånen må kunna, om låntagare så önskar, förenas
låM verk sam- livförsäkring på sådant sätt, att vid dödsfall eu låntagares återstående skuld å lånets
heten. amorteringsdel anses gulden. För dylik livförsäkring erlägger låntagare utöver den
vanliga annuiteten en av Kungl. Maj:t fastställd särskild försäkringsavgift. Uppbörd
av försäkringsavgifter sker genom låneförmedlare i samband med upptagande av
annuiteterna för egnahemslån, men försäkringen handhaves i övrigt av riksförsäkringsans
tal t en.

Vid sidan av de vanliga egnahemslånen till förvärvande av lägenheter med
full äganderätt hava de sakkunniga föreslagit, att en del av egnahemslånemedlen
måtte få av låneförmedlare användas till inköp av fastighet att upplåtas på arrende
med köprätt efter viss tid. Dylik upplåtelse får ske endast av lägenhet, för vilken
egnahemslån får beviljas, och endast till sådan person, som fyller de personliga
kvalifikationerna för erhållande av egnahemslån.

Under den tid, lägenheten är upplåten på arrende, erlägges av arrendatorn i
arrende för vart och ett av de fem första åren 3.6 procent av lägenhetens värde
och därefter för varje följande år av samma värde 5 procent, av vilka 3.6 beräknas
såsom arrende och 1.4 såsom avbetalning å lägenheten; där arrendatorn så önskar,
är han dock berättigad att i avbetalning erlägga större belopp. E>e av arrendatorn
verkställda avbetalningarna kapitaliseras för hans räkning, och då de uppgå till 1/6
av lägenhetens värde, är han berättigad att för en köpeskilling, motsvarande lägen -

21

Kungl. Maj:ts fr oposition Nr 106.

hetens förut uppskattade värde, förvärva densamma med äganderätt, varvid han
för återstoden av köpeskillingen erhåller ett egnahemslån.»

De sakkunnigas förslag hava utmynnat i framläggande av förslag Förfauningttill
ny lydelse av bestämmelserna för statens egnahemslånerörelse. För t5r,la9-vinnande av överskådlighet meddelas här nedan bredvid varandra dels
den nuvarande texten, sådan den lyder med iakttagande av de tid efter
annan vidtagna ändringarna, och dels sakkunnigmajoritetens förslag till
kungörelse angående förändrade allmänna villkor och bestämmelser för
den av staten utövade egnahemslånerörelsen.

(Nu gällande bestämmelser.)

Mom. 1.

Egnahemslån må, med det i mom. 15
här nedan stadga te undantag, utgå för
bildande endast av sådant eget hem, där
låntagaren äger såväl jordområdet som
därå uppförda byggnader, och kan beviljas
för förvärvande av lägenhet, avsedd
för idkande av jordbruk (jordbrukslägenhet),
eller lägenhet, där bostaden är det
väsentliga (bostadslägenhet).

Dylikt egnahemslån må ej tilldelas
annan person, man eller kvinna, än den,
som är svensk medborgare, minst 21 år
gammal, äger god frejd, är känd för sparsamhet,
nykterhet och hedrande vandel
samt visserligen ej saknar medel att i
någon mån bidraga till bildande av eget
hem, men är i behov av kraftigt bistånd
för dess förvärvande; börande egnahemslån
i regeln ej utlämnas till den, som är
över 50 år gammal.

(De sakkunnigas förslag.)

Mom. 1.

Egnahemslån må utgå för bildande
av eget hem endast där låntagaren äger
såväl jordområdet som därå uppförda
byggnader och från det jordbruk eller den
husdjur sskötsel, som å lägenheten kan idkas,
kan erhålla ett icke oväsentligt bidrag
till utkomst för sig och sin familj.

Dylikt egnahemslån må ej tilldelas
annan person, man eller kvinna, än den,
som är svensk medborgare, minst 21 år
gammal, råder över sitt gods, äger god
frejd, är känd för sparsamhet, nykterhet
och hedrande vandel och äger förutsättningar
att driva det jordbruk, som å lägenheten
kan förekomma, samt visserligen ej
saknar medel att i någon mån bidraga
till bildande av eget hem, men är i behov
av kraftigt bistånd för dess förvärvande;
börande egnahemslån i regeln
ej utlämnas till den, som är över 50 år
gammal.

Där redan egnahemslån blivit beviljat,
må till utvidgande av jordområdet å lägenheten,
uppförande av nybyggnader eller
eljest utförande av bestående förbättringsarbeten
därå av synnerligt värde, om sådant
anses lämpligt, egnahemslåntagaren
tilldelas tilläggslån en gång och gälle om
dylikt lån, där icke särskilt härom stadgas,
vad här sägs om egnahemslån. Den,
vilken jämlikt nådiga kungörelsen den 25
november 1910 såsom egnahemslån erhållit

5,000 kronor å lägenhet, vars värde över -

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.)

Mom. 2.

Egnahemslån skall utgå, då fråga är
om jordbrukslägenhet, med minst hälften
och högst fem sjättedelar av det med ledning
av uppgjort köpeavtal, värderingsinstrum
ent; brandförsäkringshandlingar,
kostnadsförslag eller andra tillgängliga
handlingar beräknade och av låneförmedlaren
godkända värdet å jorden jämte
därå befintliga eller för uppförande avsedda
byggnader samt, då fråga är om
bostadslägenhet, med minst hälften och högst
tre fjärdedelar av samma värde.

Egnahemslån må ej utgå, där det beräknade
värdet överstiger: för obebyggd
jordbrukslägenhet 12,000 kronor, för bebyggd
jordbrukslägenhet 9,000 kronor och
för bostadslägenhet 7,000 kronor. ’)

Mani, 3.

Låneförmedlare, som önskar erhålla
statslån för att därav utlämna egnahemslån,
skall inom tid, som Kungl. Maj:t bestämmer,
därom hos Kungl. Maj.t gorå
underdånig ansökning, uti vilken skall upp*)
Värdena höjda till dessa belopp enligt

(De sakkunnigas förslag.)
stiger 6,000 kronor, äge ock, där så finnes
lämpligt, såsom tilläggslån erhålla skillnaden
mellan vad han sålunda uppburit,
och vad han enligt bestämmelserna i denna
kungörelse kunnat såsom egnahemslån erhålla.

Mom. 2.

Egnahemslån skall med här nedan
angivna undantag utgå med minst hälften
och högst fem sjättedelar av det med ledning
av uppgjort köpeavtal, värderingsinstrument,
brandförsäkringshandlingar,
kostnadsförslag eller andra tillgängliga
handlingar beräknade och av låneförmedlaren
godkända värdet å jorden jämte
därå befintliga eller för uppförande avsedda
byggnader.

Tilläggslån må ej utgå med annat belopp
än att det tillsammans med förut
beviljat oguldet egnahemslån utgör minst
hälften och högst fem sjättedelar av sammanlagda
beloppet av det värde, som vid
egnahemslånets beviljande åsattes lägenheten,
och det, vartill den med tilläggslånet
avsedda utvidgning eller förbättring
belöper sig.

Där egnahemslån utgår till inlösen av
jord till byggnad på ofri grund, må sådant
lämnas till mindre belopp än hälften
av jordens och byggnadens sammanlagda
värde.

Egnahemslån må ej utgå, där -det beräknade
värdet överstiger: för obebyggd
lägenhet 8,000 kronor och för bebyggd
lägenhet 7,000 kronor; och skall i fråga
om tilläggslån lägenheten anses såsom obebyggd,
där sä varit förhållandet vid det
äldre egnahemslånets beviljande.

Mom. 3.

Låneförmedlare, som önskar erhålla
statslån för att därav utlämna egnahemslån,
skall inom tid, som Kungl. Maj:t bestämmer,
hos lantbruksstyrelsen därom
ingiva till Kungl. Maj:t ställd underdånig
kungörelsen den 11 juli 1918.

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.)
givas, huru stor del av lånet är avsedd
för jordbrukdägenheter och huru stor del
för bostadslägenheter.

Lån till förvärvande av jordbrukslägenheter
skola, där ej särskilda omständigheter
föranleda undantag, äga företräde
framför lån till förvärvande av bostadslägenheter.

(De sakkunnigas förslag.)
ansökning, och skall, därest låneförmedlare
har för avsikt att använda sig av
den i inom. 18 omförmäla länsrätt, i
ansökningen uppgivas, huru stort belopp
han för där avsett ändamål önskar erhålla.

Mom. 4.

Av Kung]. Maj:t beviljat statslån må av vederbörande låneförmedlare efter
ingången av det år, för vilket lånet anvisats, och före den 1 .november samma år
på en gång eller i skilda delar lyftas i statskontoret emot avlämnande av en utav
låneförmedlaren till statskontoret eller order ställd, av statskontoret godkänd skuldförbindelse,
som skall innefatta låneförmedlarens åtagande att återbetala lånet i den
ordning, här nedan stadgas. Statslånebelopp, som nämnda dag kvarstår outtaget,
återfaller till fonden.

Annan låneförmedlare än hushållningssällskap skall därjämte, innan någon
del av statslånet må utbekommas, till statskontoret avlämna av statskontoret godkänd
säkerhet för den avgivna skuldförbindelsens uppfyllande. Låneförmedlare må
icke förvägras att under lånetiden utbyta avlämnad säkerhet mot annan, som kan
av statskontoret godkännas.

Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet icke vidare
vara nöjaktig, skall låneförmedlaren inom av statskontoret förelagd tid, dockminst
tre månader, avlämna nya säkerhetshandlingar, som av statskontoret godkännas.

Mom. 5.

Statslån, som av Kungl. Maj:t anvisats
till beredande av egnahemslån, förräntas
efter tre och sex tiondels procent
om året.

Vad av dylikt statslån icke vid utgången
av det år, under vilket lånet i
statskontoret lyfts, blivit till egnahemslån
utlämnat eller eljest disponerat, skall
till statskontoret inbetalas före utgången
av januari månad nästpåföljande år, där
ej Kung!. Maj:t på ansökning medgiver
låneförmedlaren rätt att ytterligare ett
år för avsett ändamål innehava statslånebeloppet
ifråga. Ränta å belopp, som
sålunda återbetalas, skall erläggas i den
ordning, sista stycket i detta moment
stadgar.

Mom. 5.

Statslån, som av Kungl. Maj:t anvisats
till beredande av egnahemslån, förräntas
efter tre och sex tiondels procent
om året.

Vad av dylikt statslån icke vid utgången
av det år, under vilket lånet i
statskontoret lyfts, blivit till egnahemslån
utlämnat eller eljest disponerat, skall
till statskontoret inbetalas före utgången
av mars månad nästpåföljande år, där
ej Kungl. Maj:t, på ansökning, medgiver
låneförmedlaren rätt att ytterligare ett
år för avsett ändamål innehava statslånebeloppet
ifråga. Ränta å belopp, som
sålunda återbetalas, skall erläggas i den
ordning, sista stycket i detta moment
stadgar.

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.)

Finnes statslånebelopp vara av låneförmedlare
genom avtal, upprättat i annan
ordning, än i mom. 8 och 9 sägs, eller i
strid mot föreskrifterna i mom. 1 och 2,
såsom egnahemslån disponerat, äge Kungl.
Maj:t föreskriva, att sådant statslånebelopp
skall, där ej låneförmedlaren inom av
Kungl. Maj:t förelagd tid förmår styrka,
att behörigt lånekontrakt angående ifrågavarande
egnahemslån uppgjorts, omedelbart
därefter jämte ränta till statskontoret
inbetalas.

Av låneförmedlare utbekommet statslån
skall, i den mån detsamma icke bör
inbetalas i sådan ordning, som här ovan i
detta moment sagts, med avseende å återbetalningen
delas i två lika stora delar:
en amorteringsdel och en stående del.

A amorteringsdelen erlägges, intill densamma
blivit till fullo gulden, vid statslån,
som utlämnats till beredande av egnahemslån
för jordbrukslägenheter, en annuitet
av sex procent och vid statslån, som utlämnats
till beredande av egnahemslån för
bostadslägenheter, en annuitet av sju procent,
varvid i vartdera fallet såsom ränta
räknas tre och sex tiondels procent å det
oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen.
Amorteringsskyldigheten inträder
med fjärde året efter utgången av det
kalenderår, under vilket lånet från statskontoret
utbekommits. Intill dess kapitalavbetalningen
börjar, erlägges endast föreskriven
ränta å statslånets hela belopp.
Därefter erlägges, jämte annuiteten å amorteringsdelen,
ränta å statslånets stående
del, intill dess jämväl denna lånedel till
fullo inbetalts.

Statslånets stående del kan, där ej
sådant förhållande, varom i mom. 7 här
nedan sägs, mellankommer, från statens
sida icke uppsägas, förrän amorteringsdelen
till fullo guldits, och åtnjuter låneförmedlaren
därvid sex månaders uppsägning.
I varje fall skall likväl den stående

(De sakkunnigas förslag.)

Finnes statslånebelopp vara av låneförmedlare
genom avtal, upprättat i annan
ordning, än i mom. 9, 10 eller 18 sägs,
eller i strid mot föreskrifterna i mom. 1,
2 eller 16 såsom egnahemslån disponerat,
äge Kungl. Maj:t föreskriva, att sådant
statslånebelopp skall, där ej låneförmedlaren
inom av Kungl. Maj:t förelagd tid
förmår styrka, att behörigt lånekontrakt
angående ifrågavarande egnahemslån eller
arrendekontrakt såsom i mom. 18 sägs uppgjorts,
omedelbart därefter jämte ränta
till statskontoret inbetalas.

Av låneförmedlare utbekommet statslån
skall, i den mån detsamma icke bör
inbetalas i sådan ordning, som här ovan i
detta moment sagts, med avseende å återbetalningen
delas i två lika stora delar:
en amorteringsdel och en stående del.

A amorteringsdelen erlägges intilldess
densamma blivit till fullo gulden en annuitet
av sex procent, varvid såsom ränta
räknas tre och sex tiondels procent å det
oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen.
Amorteringsskyldigheten inträder
med sjätte året efter utgången av det
kalenderår, under vilket lånet från statskontoret
utbekommits. Intilldess kapitalavbetalningen
börjar, erlägges endast föreskriven
ränta å statslånets hela belopp.
Därefter erlägges, jämte annuiteten å amorteringsdelen,
ränta å statslånets stående
de], intill dess jämväl denna lånedel till
fullo inbetalts.

Statslånets stående del kan, där ej
sådant förhållande, varom i mom. 7 här
nedan sägs, mellankommer, från statens
sida icke uppsägas, förrän amorteringsdelen
till fullo guldits, och åtnjuter låneförmedlaren
därvid sex månaders uppsägning.
I varje fall skall likväl den stående

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.)

delen vara gulden inom fem år, från det
sista inbetalningen å amorteringsdelen bort
fullgöras.

Ränta och amortering å statslån skall
för varje år av låneförmedlare till statskontoret
inbetalas före utgången av mars
månad nästpåföljande år; skolande alltså
den första amorteringen verkställas under
det femte året från utgången av det år,
då statslånet lyfts.

(De sakkunnigas förslag.)
delen vara gulden inom fem år, från det
sista inbetalningen å amorteringsdelen bort
fullgöras. f

Ränta och amortering å statslån skall
för varje år av låneförmedlaren till statskontoret
inbetalas före utgången av december
månad samma år; skolande alltså den
första amorteringen verkställas under det
sjätte året från utgången av det år, då
statslånet lyfts.

Mom. 6.

Varder, sedan lånekontrakt, varom i mom. [8] 9 sägs, blivit angående
beviljat egnahemslån upprättat, rätten till utbekommande av lånet eller del därav
av låntagaren förverkad, eller varder redan utlämnat egnahemslån till låneförmedlaren
återbetalt i annan ordning än såsom årlig kapitalavbetalning å amorteringsdelen,
skall det lånebelopp, till vars utbekommande rätten förverkats eller som till låneförmedlaren
återbetalts, före utgången av mars månad året efter det, då förverkandet
skedde eller återbetalningen ägde rum, jämte ränta till statskontoret inbetalas.

Mom. 7.

Ställer sig låneförmedlare icke till efterrättelse här ovan meddelade bestämmelser
i fråga om rånte- och kapitalavbetalning, eller underlåter låneförmedlare,
som av statskontoret erhållit föreläggande att avlämna nya säkerhetshandlingar,
att inom föreskriven tid sådant fullgöra, äger statskontoret att därom göra anmälan
hos Kungl. Maj:t, som bestämmer huruvida oguldet statslånebelopp jämte ränta skall
anses vara till återbetalning genast förfallet.

Mom. 8.

Rörande varje egnahemslån skall, innan
någon del därav må av låntagaren uppbäras,
mellan låneförmedlaren och låntagaren
upprättas fullständigt lånekontrakt,
varuti bestämmelser i följande avseende
skola finnas intagna, nämligen:

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

Mom. 8.

Tilläggslån kan av låneförmedlare icke
uppsägas, förrän det äldre egnahemslånets
amorteringsdel blivit till fullo gulden, och
skall därefter till hela sitt återstående belopp
i fråga om återbetalningen anses lika
med det äldre egnahemslånets stående del.

Mom. 9.

Rörande varje egnahemslån skall, innan
någon del därav må av låntagaren uppbäras,
mellan låneförmedlaren och låntagaren
upprättas fullständigt lånekontrakt,
varuti bestämmelser i följande avseenden
skola finnas intagna, nämligen:

1 samt. 88 käft. (Nr 106.) 4

26

Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.)

beträffande belägenheten, storleken och
värdet av den lägenhet, för vars förvärvande
lånet lämnas, samt densammas
egenskap av jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet; rörande

lånets belopp, säkerheten och
villkoren i fråga om ränta och återbetalning; huruvida

lånet må på en gång eller i
särskilda terminer lyftas, samt angående
sättet och villkoren för lånets utbekommande; angående

viss tid, inom vilken lånet
skall vara till fullo uttaget, vid äventyr
att rätten till utbekommande av ej lyft
belopp skall vara förverkad;

beträffande vilka byggnader böra å
lägenheten uppföras och tiden, inom vilken
de böra vara fullbordade;

rörande låntagarens skyldigheter i
fråga om lägenhetens hävdande och underhållande
samt byggnadernas brandförsäkrande
;

angående den kontroll från låneförmedlarens
sida, som låntagaren skall vara
skyldig underkasta sig; samt

därom, att möjligen uppkommande
tvister mellan låneförmedlare och låntagare
beträffande tillämpningen av lånekontraktets
bestämmelser skola avgöras
av skiljemän i enlighet med lagen om
skiljemän den 28 oktober 1887, samt att
klander mot skiljemännens beslut icke
må äga rum.

Mom. 9.

Vid uppgörandet av det i mom. 8 omförmälda
lånekontrakt skall lända till
efterrättelse:

1) att tiden för vare sig lånets uttagande
till fullo eller i kontraktet bestämda
byggnaders fullbordande icke må
bestämmas senare än till början av det
år, med vilket amorteringsskyldigheten
inträder;

(De sakkunnigas förslag.)

beträffande belägenheten, storleken och
värdet av den lägenhet, för vars förvärvande
lånet lämnas, samt densammas
egenskap av jordbrukslägenhet;

rörande lånets belopp, säkerheten och
villkoren i fråga om ränta och återbetalning; huruvida

lånet må på en gång eller i
särskilda terminer lyftas, samt angående
sättet och villkoren för lånets utbekommande; angående

viss tid, inom vilken lånet
skall vara till fullo uttaget, vid äventyr
att rätten till utbekommande av ej lyft
belopp skall vara förverkad;

beträffande vilka byggnader böra å
lägenheten uppföras och tiden, inom vilken
de böra vara fullbordade;

rörande låntagarens skyldigheter i
fråga om lägenhetens hävdande och underhållande
samt byggnadernas brandförsäkrande; angående

den kontroll från låneförmedlarens
sida, som låntagaren skall vara
skyldig underkasta sig; samt

därom, att möjligen uppkommande
tvister mellan låneförmedlare och låntagare
beträffande tillämpningen av lånekontraktets
bestämmelser skola avgöras
av skiljemän i enlighet med lagen om
skiljemän den 28 oktober 1887, samt att
klander mot skiljemännens beslut icke
må äga rum.

Mom. 10.

Vid uppgörandet av det i mom. 9 omförmälda
lånekontrakt skall lända till
efterrättelse:

1) att tiden för vare sig lånets uttagande
till fullo eller i kontraktet bestämda
byggnaders fullbordande icke må
bestämmas senare än till början av det
år, med vilket amorteringsskyldigheten
inträder;

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106-

(Nu gällande bestämmelser.)

2) att låneförmedlaren ej äger att —
utom i fall, varom i mom. 16 här nedan
sägs — för egnahemslånet betinga sig
annan säkerhet än första inteckning i lägenheten,
dock att sådana inteckningar för
annat än fordran, vilka icke hava avsevärd
betydelse för egnahemslägenhetens
värde, må kunna få kvarstå med bättre
förmånsrätt; ägande tillikalåneförmedlare,
utan hinder av dessa bestämmelser, att,
sedan lånekontrakt upprättats, såsom förskott
å beviljat egnahemslån utbetala
större eller mindre del därav mot säkerhet,
som låneförmedlaren prövar tillfredsställande,
i vilket fall emellertid inteckningssäkerhet,
som ovan sagts, skall vara
för hela egnahemslånet ställd senast före
början av det år, med vilket amorteringsskyldigheten
inträder, vid äventyr att
frågan om egnahemslånet anses hava förfallit
och vad i förskott utbetalts jämte
ränta genast skall till låneförmedlaren
återbetalas; och

3) att andra villkor icke må betingas
i fråga om ränta och återbetalning, än i
mom. 5 här ovan angående statslån stadgats,
dock med undantag i följande avseenden,
nämligen:

att uppsägningstiden för egnahemslånets
stående del må kunna bestämmas
till fem månader;

att låneförmedlare och egnahemslåntaga,
re må äga att överenskomma angående
tid och sätt för erläggande av de årliga
rånte- och kapitalavbetalningarna;

att låntagaren skall äga att, därest
han så önskar, ej mindre under amorteringstiden
på en gång infria återstoden
av amorteringsdelen än även före lånetidens
utgång inbetala egnahemslånets

(De sakkunnigas förslag.)

2) att låneförmedlaren ej äger att för
egnahemslånet betinga sig annan säkerhet
än första inteckning i lägenheten eller,
dår inteckning för förut beviljat egnahemslån
besvärar lägenheten, för tillägg slån
annan säkerhet än inteckning, som i anseende
tdl förmånsrätten står närmast därefter,
dock att sådana inteckningar för
annat än fordran, vilka icke hava avsevärd
betydelse för egnahemslägenhetens
värde, må kunna få kvarstå med bättre
förmånsrätt; ägande tillika låneförmedlare,
utan hinder av dessa bestämmelser, att,
sedan lånekontrakt upprättats, såsom förskott
å beviljat egnahemslån utbetala
större eller mindre del därav mot säkerhet,
som låneförmedlaren prövar tillfredsställande,
i vilket fall emellertid inteckningssäkerhet,
som ovan sagts, skall vara
för hela egnahemslånet ställd senast före
början av det år, med vilket amorteringsskyldigheten
inträder, vid äventyr att
frågan om egnahemslånet anses hava förfallit
och vad i förskott utbetalts jämte
ränta genast skall till låneförmedlaren
återbetalas; och

3) att andra villkor icke må betingas
i fråga om ränta och återbetalning, än i
mom. 5 här ovan angående statslån stadgats,
dock med undantag i följande avseenden,
nämligen:

att uppsägningstiden för egnahemslånets
stående del må kunna bestämmas
till fem månader;

att tiden, inom vilken de årliga ränteoch
kapitalavbetalningarna skola, där de
icke gäldas i sammanhang med kronoutskylderna,
vara av låntagaren fullgjorda,
icke må kunna bestämmas tidigare än till
november månad, det år, för vilket avbetalningen
utgår;

att låntagaren skäll äga att, därest
han så önskar, ej mindre under amorteringstiden
på en gång infria återstoden
av amorteringsdelen än även före lånetidens
utgång inbetala egnahemslånets

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106

(Nu gällande bestämmelser.)
stående del i dess helhet eller delvis;
samt

att låneförmedlaren må kunna förbehålla
sig rätt att under nedan angivna
förutsättningar uppsäga egnahemslånet till
inbetalning å tid, som låneförmedlaren
bestämmer, nämligen:

a) om låntagaren ej fullgör vad i
kontraktet föreskrivits i fråga om lägenhetens
bebyggande;

b) om låntagaren visar sig försumlig
i att erlägga föreskriven rånte- och kapitalavbetalning; c)

om låntagaren försummar att erlägga
brandförsäkringsavgift för lägenheten
eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens
giltighet stadgade villkor;

d) om fastigheten vanvårdas till jord
och byggnad eller om byggnad nedrives
eller bortflyttas och värdet å lägenheten
därigenom så minskas, att säkerheten för
egnahemslånet ej vidare kan anses fullt
betryggande;

e) om äganderätten eller — beträffande
de lägenheter, som i mom. 15 här nedan
avses — besittningsrätten till lägenheten i
dess helhet eller del därav genom köp
eller annat fång från låntagaren övergår
i andra fall, än då lägenheten i dess helhet
övertages antingen av efterlevande
make eller av bröstarvinge eller av efterlevande
make och av bröstarvinge, vilka
behålla lägenheten oskiftad, eller ock av
annan person, vilken är till egnahemslåns
erhållande behörig;

f) om låntagaren genom bedräglig uppgift
föranlett egnahemslånets beviljande;

g) om låntagaren avflyttar från lägenheten
under sådana omständigheter, att
det kan skäligen antagas, att han eller
hans familj icke vidare ämna bebo densamma,
eller eljest sådana förhållanden
inträffat, att låntagaren, med hänsyn till
det med egnahemslånet avsedda ändamål,
uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta
detsamma.

(De sakkunnigas förslag.)
stående del i dess helhet eller delvis:
samt

att låneförmedlaren må kunna förbehålla
sig rätt att under nedan angivna
förutsättningar uppsäga egnahemslånet till
inbetalning å tid, som låneförmedlaren
bestämmer, nämligen:

a) om låntagaren ej fullgör vad i
kontraktet föreskrivits i fråga om lägenhetens
bebyggande;

b) om låntagaren visar sig försumlig
i att erlägga föreskriven ränte- och kapitalavbetalning
eller livförsäkring savgift;

c) om låntagaren försummar att erlägga
brandförsäkringsavgift för lägenheten
eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens
giltighet stadgade villkor;

d) om fastigheten vanvårdas till jord
och byggnad eller om byggnad nedrives
eller bortflyttas och värdet å lägenheten
därigenom så minskas, att säkerheten för
egnahemslånet ej vidare kan anses fullt
betryggande;

e) om äganderätten till lägenheten i
dess helhet eller del därav genom köp
eller annat fång från låntagaren övergår
i andra fall, än då lägenheten i dess helhet
övertages antingen av efterlevande
make eller av bröstarvinge eller av efterlevande
make och av bröstarvinge, vilka
behålla lägenheten oskiftad, eller ock av
annan person, vilken är till egnahemslåns
erhållande behörig;

f) om låntagaren genom bedräglig uppgift
föranlett egnahemslånets eller därmed
förenad livförsäkrings beviljande;

g) om låntagaren avflyttar från lägenheten
under sådana omständigheter, att
det kan skäligen antagas, att haft eller
hans familj icke vidare ämna bebo densamma,
eller eljest sådana förhållanden
inträffat, att låntagaren, med hänsyn till
det med egnahemslånet avsedda ändamål,
uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta
detsamma.

29

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.)

Mom. 10.

Lärokontrakt skall upprättas i två
exemplar, av vilka vardera kontrahenten
skall taga ett; och skall avskrift av kontraktet
genom låneförmedlarens försorg
ofördröjligen efter detsammas avfattande
insändas till Kungl. Maj:ts befallningshavande
i det län, där lägenheten är belägen.

Mom. 11.

Låneförmedlare vare obetaget att
under lånetiden medgiva låntagare de
lindringar i avseende å egnahemslånets
återbetalning eller låntagarens skyldigheter
i övrigt, vilka icke strida mot föreskrifterna
uti mom. 1 och 2 eller eljest
äro oförenliga med egnahemslånets ändamål,
dock att tiden för egnahemslånets
uttagande till fullo eller i kontraktet bestämda
byggnaders fullbordande icke må
utsträckas längre, än i mom. 9 stadgats.

Mom. 12.

Inkomna lånekontrakt skola av Kungl.
Maj:ts befallningshavande granskas. Finner
Kungl. Maj:ts befallningshavande därvid
lånekontrakt ej vara upprättat i enlighet
med bestämmelserna i mom. 8 och 9 samt
med iakttagande av föreskrifterna i mom.
1 och 2, har Kungl. Maj:ts befallningshavande
att, med bifogande av infordrad
förklaring från vederbörande låneförmedlare,
därom göra anmälan hos Kungl.
Maj.t.

Mom. 13.

Låneförmedlare skall årligen före april
månads utgång till Kungl. Maj:ts befall -

(De sakkunnigas förslag.)

h) om låntagare, som erhållit tilläggslån,
avhänder sig den med äldre egnahemslån
belastade lägenheten.

Mom. 11.

Lånekontrakt skall upprättas i två
exemplar, av vilka vardera kontrahenten
skall taga ett; och skall avskrift av kon-''
traktet jämte avskrift av besiktningsinstrurnent
å lägenheten, där sådant upprättats,
av låneförmedlaren insändas till Kungl.
Maj:ts befallningshavande i det län, där
lägenheten är belägen.

Mota. 12.

Låneförmedlare vare obetaget att
under lånetiden medgiva låntagare de
lindringar i avseende å egnahemslånets
återbetalning eller låntagarens skyldigheter
i övrigt, vilka icke strida mot föreskrifterna
uti mom. 1 och 2 eller eljest
äro oförenliga med egnahemslånets ändamål,
dock att tiden för egnahemslånets
uttagande till fullo eller i kontraktet bestämda
byggnaders fullbordande icke må
utsträckas längre, än i mom. 10 stadgats.

Mom. 13.

Inkomna lånekontrakt och besiktnings''
instrument skola av Kungl. Maj:ts befallningshavande
granskas. Finner Kungl.
Maj:ts befallningshavande därvid lånekontrakt
ej vara upprättat i enlighet med
bestämmelserna i mom. 9 och 10 samt
med iakttagande av föreskrifterna i mom.
1, 2 och 16, har Kungl. Maj:ts befallningshavande
att, med bifogande av infordrad
förklaring från vederbörande låneförmedlare,
därom göra anmälan hos
lantbruksstyrelsen, som, där rättelse ej
sker, har att underställa anmärkningen
Kungl. Maj.ts prövning.

Mom. 14.

Låneförmedlare skall årligen före april
månads utgång till Kungl. Maj:ts befall -

30

Kungl. Majds proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.)
ningshavande i varje län, inom vilket låneförmedlaren
förmedlar egnahemslån, avgiva
redogörelse enligt fastställt formulär
för lånerörelsen under det nästföregående
året,, vilka redogörelser det åligger Kungl.
Majds befallning shav ande att inom påföljande
maj månad till lanibruksstyrelsen
översända.

Mom. 14.

Därest hushållningssällskap så önskar
och hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länet i ämnet gör framställning, äger
Kungl. Maj:ts befallningshavande ombesörja,
att räntor och avbetalningar å av
sällskapet utlämnade egnahemslån varda
i samband med kronans arrenden eller
annan under våren infallande uppbörd
genom vederbörandes försorg debiterade,
uppburna och redovisade.

Mom. 15.

m

Till förvärvande av bostadslägenhet, för
vilken med ständig och oinskränkt besittningsrätt
upplåtits mark, tillhörande Kungl.
och Hvitfeldtska stipendieinrättningen, må
egnahemslån tills vidare utgå, utan hinder
därav att låntagaren icke har äganderätt
till lägenhetens tomtområde; ägande låneförmedlare
att för dylika egnahemslån antaga
den säkerhet, de pröva lämplig.

Kungörelse den 25 juni 1909.

Den omständigheten att i fråga om
jordbrukslägenhet kronan för fordran å
ogulden köpeskilling för marken innehar
första inteckningen skall ej utgöra hinder

(De sakkunnigas förslag.)
ningshavande i varje län, inom vilket låneförmedlaren
förmedlar egnahemslån, avgiva
redogörelse över inom länet under
nästföregående år bedriven lånerörelse, varjämte
låneförmedlare, som förmedlar egnahemslån
i flera lön, skall till Kungl. Majds
befallningshavande i det län, där dess styrelse
hav sitt säte, avgiva dylik redogörelse
för hela sin verksamhet, allt enligt fastställt
formulär, och åligger det Kungl.
Majds befallningshavande att efter verkställd
granskning inom påföljande maj
månad insända samtliga redogörelser till
lanibruksstyr elsen för ytterligare granskning.

Mom. 15.

Därest låneförmedlare så önskar och
hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i
länet i ämnet gör framställning, äger
Kungl. Maj:ts befallningshavande ombesörja,
att räntor och avbetalningar å
av låneförmedlare utlämnade egnahemslån
varda genom vederböi andes försorg i sammanhang
med kronoskatterna för samma
år utan kostnad för låneförmedlaren debiterade,
uppburna och redovisade.

Mom. 16.

Den omständigheten att kronan för
fordran å ogulden köpeskilling för marken
innehar första inteckningen skall ej utgöra
hinder för att egnahemslån till nödiga

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.)
för att egnahemslån till nödiga byggnaders
uppförande utlämnas mot närmast
efterföljande inteckning, därest denna bringas
att i anseende till förmånsrätten icke
stå efter kronans inteckning; skolande
sådant egnahemslån utgå med minst hälften
och högst fem sjättedelar av värdet
utav de innehavaren tillhöriga åbyggnader,
som äro avsedda att uppföras å lägenheten.

(De sakkunnigas förslag.)
byggnaders uppförande utlämnas mot närmast
efterföljande inteckning, därest denna
bringas att i anseende till förmånsrätten
icke stå efter kronans inteckning; skolande
sådant egnahemslån utgå med minst hälften
och högst fem sjättedelar av värdet
utav de innehavaren tillhöriga åbyggnader,
som äro avsedda att uppföras å
lägenheten.

Mom. 17.

Med egnahemslån för jordbrukslägenhct
må livförsäkring på sätt Kungl. Maj.t
närmare bestämmer förenas sålunda, att
vid dödsfall låntagarens återstående skuld
å lånets amorterings del eller, om dödsfallet
inträffar innan tiden för amortering ännu
inträtt, hälften av det beviljade lånets
summa anses vara gtdden. För med egnahemslån
förenad livförsäkring erlägger låntagare
till låneförmedlare förutom eljest
stadgad annuitet samtidigt med denna en
försäkringsavgift, som. fastställes av Kungl.
Maj:t. Låneförmedlar en ombesörjer försäkringens
anskaffande hos riksförsäkringsanstulten,
och skall för sådant ändamål
lånesökanden tillhandahålla alla härför erforderliga
uppgifter. Med tilläggslån må
livförsäkring ej förenas.

Mom. 18.

Till det belopp, som av Kungl. Maj:t
bestämmes av för året beviljade medel, må
låneförmedlare äga erhålla lån till inköp
av fast egendom, att efter upplåtelse på
arrende av arrendatorn förvärvas som eget
hem; och skola härom följande bestämmelser
lända till efterrättelse:

lägenhet, som sålunda upplåtes, må icke
i värde, fastställt i enlighet med de i mom.
2, 1 stycket angivna regler, överstiga, där
den är obebyggd, 8,0o0 kronor, och där
den är bebyggd, 7,000 kronor;

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunnigas förslag.)

upplåtelse ao densamma må ej ske till
annan ån den, som uppfyller de i mom.
1, 2 stycket, här ovan uppställda villkor,
och i regel ej till den, som uppnått högre
ålder än 40 år;

lägenheten upplåtes på arrende för viss
tid, ej överstigande sexton år, med rätt för
arrendatorn att efter fullgörande av nedan
stadgade villkor förvärva äganderätten till
densamma;

vad i mom. 11 och 13 här ovan
stadgats i fråga om lånekontrakt, skall
äga tillämpning beträffande arrendekontrakt; för

den upplåtna lägenheten erlägger
arrendatorn i arrende för vart och ett av
de fem första åren tre och sex tiondels
procent av lägenhetens värde, uppskattat
i eldighet med de i mom. 2, 1 stycket angivna
regler, och därefter för varje följande
år av samma värde fem procent, av vilka
tre och sex tiondels beräknas såsom arrende
och en och fyra tiondels såsom avbetalning
å lägenheten; ägande dock arrendatorn
rätt att, där han så önskar, i avbetalning
erlägga större belopp;

de i föregående punkt angivna avgifter
erläggas av arrendatorn under löpande
arrendeår på sätt och tid, som ovan
är i fråga om annuitet å egnahemslån
stadgat;

sedan de ovan omförmälda avbetalningarna
med därå upplupen ränta uppgått
till en sjättedel av lägenhetens värde, äge
vidare avbetalning ej rum och vare arrendatorn
berättigad att för en köpeskilling,
motsvarande lägenhetens förut uppskattade
värde, med äganderätt förvärva densamma,
ägande han tillika för återstående del av
köpeskillingen erhålla egnahemslån på villkor,
som därom i allmänhet gälla; sedan
inköp, som nyss sagts, ägt rum, anses
arrendet hava upphört;

varder arrenderätten av arrendatorn
förverkad och arrendatorn på grund härav
från arrendet uppsagd, eller vill han sist

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nit gällande bestämmelser.) (De sakkunnigas förslag.)

vid arrendetidens utgång ej begagna sig åt
rätten att inköpa lägenheten, vare han berättigad
återbekomma vad han i avbetalning
jämte ränta därå erlagt;

till säkerhet för den arrendatorn tillförsäkrade
rätt att inköpa lägenheten skall
arrendatorn tillerkännas rätt till visst vite

— minst en sjättedel av lägenhetens värde

— att till honom utgå, därest han icke
skulle komma i åtnjutande av berörda rätt,
med medgivande tillika att vitesbeloppet må
i den upplåtna fastigheten intecknas;

å belopp, som låneförmedlare mottagit
till inköp av fast egendom för här avsedda
ändamål, erlägges av honom tre och sex
tiondels procent ränta, vilken jämte de
av arrendatorn erlagda avbetalningar till
statskontoret inbetalas så som om ränta
ock amortering å egnahemslån är föreskrivet.

Övergångsstadgande.

Genom denna kungörelse upphäves kungörelsen
den 13 juni 1008 angående förändrade
allmänna villkor och bestämmelser
för den av staten utövade egnahemslånerörelsen
jämte däri sedermera vidtagna förändringar
samt kungörelsen den 25 juni
1909 angående utsträckt rätt att utlämna
egnahemslån. Dock må, intill dess annorlunda
för ordnas, av det till egnahemslån
anvisade beloppet det belopp, Kungl. Maj:t
finner lämpligt, användas till lån för förvärvande
av lägenhet, där bostaden är det
väsentliga, vare sig lägenheten innehaves
med äganderätt, sådan ständig och oinskränkt
besittningsrätt, varmed de till
Kungl. och Hvitfeldtska stipendieinrältning
en hörande lägenheterna är o upplåtna,
eller tomträtt, och skola i fråga om denna
lånerörelse jämväl lända till efterrättelse l),

*) De här efteråt intagna bestämmelserna utom de under l:o återfinnas i nu gällande
kungörelser den 13 juni 1908 och den 25 juni 1909 rörande egnahemslånerörelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 käft. (Nr 106.)

b

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunnigas förslag.)

såväl de här ovan meddelade föreskrifter,
där de ej strida mot följande för
bostadslåner öreisen gällande särskilda bestämmelser: l:o.

De om tillägg slån meddelade bestämmelser
äga ej tillämpning vid bostadslånerörelsen; 2:o.

Egnahemslånet skall utgå med
minst hälften och högst tre fjärdedelar av
det med ledning av uppgjort köpeavtal,
vårderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar,
kostnadsförslag eller andra
handlingar beräknade och av låneförmedlaren
godkända värdet å jorden, där denna
med äganderätt innehaves, jämte därå uppförda
eller för uppförande avsedda byggnader.

3:o. Egnahemslånet må ej utgå, där
där det enligt 2:o beräknade värdet överstiger
4,000 kronor.

4:o. I hos Kungl. Maj:t gjord underdånig
ansökan om statslån skall låneförmediare
uppgiva, huru stor del av lånet
är avsedd för jordbrukslägenheter och huru
stor del för bostadslägenheter.

Lån till förvärvande av jordbrukslägenheter
skola, där ej särskilda omständigheter
föranleda undantag, äga företräde framför
lån till förvärvande av bostadslägenheter.

5:o. Å amorferingsdelen erlägges, intill
dess densamma blivit till fullo gulden, en
annuitet av sju procent, varvid såsom ränta
räknas tre och sex tiondels procent å det
oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen.

6:o. 1 kontraktet mellan låneförmedlare

och låntagare skall intagas bestämmelse om
lägenhetens egenskap av bostadslägenhet;

som ock i fråga om lån åt innehavare
av tomträtt följande särskilda bestämmelser:

l:o. Lånet skall utgå med minst hälften
och högst tre fjärdedelar av värdet utav
de innehavaren tillhöriga byggnader, som
finnas eller åro avsedda att uppföras å
lägenheten.

2:o. Inteckningar i tomträtt må kunna

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunnigas förslag.)

godtagas såsom säkerhet för egnahemslån
i samma utsträckning som inteckningar i
fast egendom; dock under villkor dels att
vid tiden för varje låns beviljande av upplåtelsetiden
återstår så mycket, att denna
återstod med minst tjugu år överskjuter
den tid, som åtgår till inbetalning av egnahemslånets
amortering sdel, dels ock att
tomträttsavtalet är så avfattat, att tomträtten
icke under upplåtelsetiden kan förverkas
eller eljest upphöra.

Beträffande egnahemslånerörelsen hava av Kungl. Maj:t utan riksdagens
medverkan utfärdats vissa närmare föreskrifter. Härom gäller
nu kungörelsen den 13 juni 1908 med ändring den 22 augusti 1913.
Även i dessa bestämmelser hava de sakkunniga föreslagit ändringar,
såsom närmare framgår av följande sammanställning av de nu gällande
föreskrifterna och de sakkunnigas förslag till kungörelse med särskilda
föreskrifter till iakttagande av hushållningssällskap, aktiebolag och föreningar,
vilka vilja erhålla statslån från egnahemslånefonden.

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunnigas förslag.)

§ 1-

Hushållningssällskap skall, för att kunna
erhålla statslån från egnahemslånefonden,
för lånerörelsen hava antagit särskilt reglemente,
vari bestämmelser i följande avseenden
skola finnas intagna, nämligen

a) att för hushållningssällskapets lånerörelse
skall finnas en av sällskapet eller
dess förvaltningsutskott vald särskild egnahemsnämnd,
vilken skall hava till åliggande
ej mindre att med eller utan egen beslutanderätt
i fråga om låns beviljande eller av ,

slående handhava sällskapets lånerörelse

än även att i allmänhet verka för egnahemsfrågans
utveckling inom sällskapets
område;

b) att hushållningssällskapet på skilda
orter inom sitt område skall hava av sällskapets
egnahemsnämnd utsedda ombud,
vilka skola hava till uppgift att tillhandagå
lånesökande med råd och anvisningar samt
att lämna vederbörande upplysningar angående
de lånesökandes förhållanden;

36

Kung!. Maj.ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunnigas förslag.)

c) att för hushållningssällskapets egnahemslånerörelse
skola föras särskilda räkenskaper; d)

att låneansökningar skola prövas och
avgöras minst fyra gånger om året på i
reglementet fastställda tider, för så vitt
särskilda hinder härför ej föreligga;

e) angående verkställandet av besiktningar
å de lägenheter, vara lån blivit sökta;

f) om den ordning, i vilken de lånesökande
för det fall, att tillgängliga medel
icke förslå till beviljande av samtliga inneliggande
ansökningar om lån, skola hava
företräde den ene framför den andre till
erhållande av lån.

Det reglemente, som sålunda antages av
hushållningssällskapet, skall delgivas lantbruksstyreisen.
Därest ändring i eller tilllägg
till reglementet sedermera göres, skall
underrättelse om beslutet ofördröjligen meddelas
lantbruksstyr elsen.

1 §■ 2 §.

Aktiebolag skall för att kunna erhålla statslån från egnahems]ånefonden vara
behörigen registrerat; och skall den för bolaget gällande bolagsordning innehålla:

a) att föremålet för bolagets verksamhet är att främja förvärvandet av
egna hem;

b) att under bolagets bestånd ej till aktieägarna må för något år utbetalas
mer än en viss, i bolagsordningen bestämd procent å inbetalade aktiekapitalet;

c) bestämmelse, huruvida, i händelse till aktieägarna under något år icke
utbetalats vad de enligt bolagsordningen må för ett år högst utbekomma, underskjutande
beloppet må kunna framdeles under bolagets bestånd eller vid dess upplösning
till dem utbetalas eller ej;

d) att, om bolaget upplöses, av dess tillgångar ej må till aktieägarna utbetalas
mer, än som motsvarar inbetalade aktiekapitalet jämte vad enligt bestämmelse,
meddelad på grund av föreskriften i punkt c) här ovan, må kunna till. dem utgå;

e) bestämmelser rörande användningen ej mindre under bolagets bestånd av
tillgängliga vinstmedel, i den mån desamma icke enligt gällande lag om aktiebolag
skola avsättas till reservfond eller enligt bolagsordningens bestämmelser må utbetalas
till aktieägarna, än även i händelse av bolagets upplösning av de tillgångar, som
kunna återstå, sedan till aktieägarna utbetalats vad till dem enligt bolagsordningen må
för sådant fall utgå; samt

f) föreskrift därom att, i händelse bolaget undfår statslån från egnahemslånefonden,
ändring i bolagsordningen i något av de avseenden, varom här ovan i denna
paragraf förmäles, icke är giltig, med mindre Kungl. Maj:t till ändringen lämnat
medgivande.

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunnigas förslag.)

2 §■ 3 §.

Förening skall för att kunna erhålla statslån från egnahemslånefonden vara
behörigen registrerad såsom förening för ekonomisk verksamhet; och skola de för
föreningen gällande stadgar innehålla:

a) att föremålet för föreningens verksamhet är att främja förvärvandet av
egna hem; -

b) att räkenskapsavslutning skall ske för år;

c) bestämmelse, huru stor del av föreningens årsvinst skall avsättas till reservfond,
innan vinstutdelning till föreningsmedlemmarna må äga rum;

d) att under föreningens bestånd ej till medlemmarna må för något år såsom
vinstutdelning utbetalas mer än en viss i stadgarna bestämd procent å de inbetalade
insatserna;

e) bestämmelse, huruvida, i händelse till medlemmarna under något år icke
utbetalats såsom vinstutdelning vad de enligt stadgarna i sådant avseende må för
ett år högst utbekomma, underskjutande beloppet må kunna framdeles under föreningens
bestånd eller vid dess upplösning till dem utbetalas eller ej;

f) att, om föreningen upplöses, av dess tillgångar ej må till medlemmarna
utbetalas mer, än som motsvarar de inbetalade insatserna jämte vad enligt bestämmelse,
meddelad på grund av föreskriften i punkt e) här ovan, må kunna till dem utgå;

g) bestämmelser rörande användningen ej mindre under föreningens bestånd
av tillgängliga vinstmedel, i den mån desamma icke enligt stadgarna skola avsättas
till reservfond eller må utbetalas till medlemmarna, än även i händelse av föreningens
upplösning av de tillgångar, som kunna återstå, sedan till medlemmarna utbetalats
vad till dem enligt stadgarna må för sådant fall utgå; samt

h) föreskrift därom att, i händelse föreningen undfår statslån från egnahemslånefonden,
ändring i stadgarna i något av de avseenden, varom här ovan i denna
paragraf förmäles, icke är giltig, med mindre Kungl. Maj:t till ändringen lämnat
medgivande.

i §■

Aktiebolag eller förening skall, för att
kunna erhålla statslån från egnahemslånefonden,
utöver vad som här ovan finnes
stadgat, hava antagit särskilt reglemente
för lånerörelsen, vari bestämmelser i följande
avseenden skola finnas intagna, nämligen: a)

att i de fall, då låneförmedlaren
samtidigt driver jordförmedlings- eller annan
rörelse, särskilda räkenskaper skola föras
för egnahemslåner öreisen;

b) att låneansökningar skola prövas och
avgöras minst fyra gånger om året på i
reglementet fastställda tider, för så vitt
särskilda hinder härför ej föreligga;

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.)

3 §.

Aktiebolag eller förening, som undfått
statslån från egnahemslånefonden, skall i
avseende å dess verksamhet stå under
högsta uppsikt och kontroll från statens
sida genom Kungl. Maj:ts befallningshavande
i det län, inom vilket bolagets
eller föreningens styrelse har sitt säte;
och skola avskrifter av de utav bolagets
eller föreningens styrelse och revisorer
avgivna förvaltnings- och revisionsberättelser
genom vederbörande styrelses försorg
till nämnda Kungl. Maj:ts befallningshavande
inlämnas inom fjorton dagar efter
det sådan berättelse avgivits; ägande Kungl.
Majds befallningshavande, där så finnes
lämpligt, att för ett år i sänder förordna
särskilt ombud att under Kungl. Majds
befallningshavande utöva nämnda kontroll
och att för sådant ändamål deltaga i granskningen
av vederbörande styrelses f örvaltning
samt bolagets eller föreningens räkenskaper.

Sålunda förordnat ombud skall inom tid.
som av Kungl. Maj:ts befallningshavande
bestämmes, till Kungl. Maj:ts befallningshavande
inkomma med berättelse över
fullgörandet av honom lämnade uppdrag
ävensom i övrigt ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, Kungl. Maj:ts be -

(De sakkunnigas förslag.)

c) om den ordning, i vilken de lånesökande
för det fall, att tillgängliga medel
icke förslå till beviljande av samtliga inneliggande
ansökningar om lån, skola hava
företräde den ene framför den andre till
erhållande av lån.

Det reglemente som sålunda antages av
låneförmedlare, skall delgivas lantbruksst
yr elsen. Därest ändring i eller tillägg
till reglementet sedermera göres, skall underrättelse
om beslutet ofördröjligen meddelas
lantbruksstyr elsen.

5 §-

Aktiebolag eller förening, som undfått
statslån från egnahemslånefonden, skall
i avseende å dess verksamhet stå under
uppsikt och kontroll från statens sida
genom Kungl. Maj:ts befallningshavande
i det län, inom vilket bolagets eller föreningens
styrelse har sitt säte; och skola
avskrifter av de utav bolagets eller föreningens
styrelse och revisorer avgivna förvaltnings-
och revisionsberättelser genom
vederbörande styrelses försorg till nämnda
Kungl. Maj:ts befallningshavande inlämnas
inom fjorton dagar efter det sådan berättelse
avgivits. Kungl. Maj:ts befallningshavande
skall tillika för ett år i sänder
utse en ledamot i vederbörande bolags eller
förenings styrelse ävensom en revisor att
deltaga i granskningen av vederbörande
styrelses förvaltning samt bolagets eller föreningens
räkenskaper. Omförmälde ledamot
i styrelsen skall närvara vid dess
sammanträden och deltaga i dess beslut
men icke vara ekonomiskt ansvarig för vare
sig desamma eller bolagets eller föreningens
förbindelser i övrigt.

Sålunda förordnad styrelseledamot och
revisor skola inom tid, som av Kungl.
Maj:ts hefallningshavande bestämmes, till
Kungl. Maj:ts befallningshavande inkomma
med berättelse över fullgörandet av det
honom lämnade uppdrag ävensom i övrigt
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.)
fallningshavande kan finna nödigt för
honom utfärda; och skall ombudet av
bolaget eller föreningen åtnjuta ersättning
med belopp, som i brist på åsämjande
bestämmes av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Förekommer emot den av aktiebolag eller
förening, som undfått statslån från egnahemslånef<mden,
utövade verksamhet anledning
till anmärkning, som Kungl. Mnj:ts
befallningshavande finner vara av beskaffenhet
att inverka på bolagets eller föreningens
lämplighet som mellanhand vid egnahemslånerörelsen
bör Kungl. Maj:ts befallningshavande
skriftligen giva bolagets eller föreningens
styrelse del av anmärkningen
med anmodan att inom viss av Kungl. Maj:ts
befallning farande utsatt tid undanröja
anledningen till densamma. Underlåter
styrelsen att inom föresatt tid ställa sig
sådan anmodan till efterrättelse, skall
Kungl. Majds befallningshavande om förhållandet
göra anmälan hus Kungl. Maj:l.

(De sakkunnigas förslag.)

Kungl. Maj:ts befallningshavande kan finna
nödigt för honom utfärda. Därjämte skall
ledamoten i styrelsen, då bolaget eller föreningen
söker ny''t lån, avgiva yttrande angående
vederbörande låneförmedlares verksamhet.
Styrelseledamot och revisor äga
att av bolaget eller föreningen åtnjuta
ersättning med belopp, som i brist på
åsämjande bestämmes av Kungl. Maj:ts
befallningshavande.

Det åligger Kungl. ''Majds befallningshafvande
att jämte eget yttrande till lantbruksstyrelsen
översända av styrelseledamot
och revisor avgivna berättelser efter det att,
därest vid företagen granskning anmärkning
förekommer, förklaring från vederbörande
blivit infordrad. Därest av Kungl.
Maj ts befallningshavande förelagd rättelse
ej skett, äger lantbruksstyrelsen, om så
prövas nödigt, anmäla förhållandet till
Kungl. Majd.

4 §. t> §■

Vid ansökning av statslån från egnahemslånefonden skall fogas:

av hushållningssällskap:

l:o) protokollsutdrag, utvisande sällskapets beslut att förmedla egnahemslån
och för sådant ändamål söka statslån;

2:o) samtliga, enligt av sällskapet eller dess förvaltningsutskott fattade beslut,
för sällskapets egnahemslånerörelse gällande särskilda bestämmelser, såsom reglementen,
stadgar, instruktioner, formulär och dylika handlingar;

3:o) uppgift för tiden från den 1 september
föregående år till den 1 september
det år, då ansökningen ingives, dels å sammanlagda
beloppet beviljade län och dels
å beloppet av låneansökningar, som icke
kunnat beviljas av brist på medel;

av aktiebolag eller förening:

1 ro) gällande bolagsordning eller stadgar jämte bevis om behörig registrering;

2;o) protokollsutdrag, utvisande aktiebolagets eller föreningens beslut att
förmedla egnahemslån och för sådant ändamål söka statslån;

40

Special förslag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunnigas förslag.)

3:o) samtliga angående bolagets eller föreningens egnahemslånerörelse och
vad därmed äger sammanhang gällande särskilda bestämmelser, såsom reglementen,
stadgar, instruktioner, formulär och dylika handlingar;

4:o) uppgift å samtliga styrelseledamöters namn och hemvist;

ö:o) yttrande av den av Kungl. Maj:ts
befallningshavande utsedda styrelseledamoten
angående vederbörande bolags eller
förenings verksamhet;

6to) uppgift för tulen från den 1 september
föregående år till den 1 september
det år, då ansökningen ingives, dels å
sammanlagda beloppet beviljade lån och
dels å beloppet av låneansökningar, som
icke kunnat beviljas av brist på medel;

l5:o] 7:o) de Övriga handlingar och uppgifter, som bolaget eller föreningen
„ ner vara o av beskaffenhet att kunna tjäna till ledning vid bedömande, huruvida
sökanden ma kunna anses vara såsom mellanhand vid egnahemslånerörelsen lämplig
samt bereda tillräcklig trygghet för, att egna hems förvärvande av mindre bemedlade
arbetare eller, med dem likställda personer skulle bliva genom sökanden på ett
oegennyttigt^ och ändamålsenligt sätt befrämjat.

Hushållningssällskap, aktiebolag eller förening, som redan innehar statslån
tran egnahemslånefonden, må, utan hinder av vad ovan stadgats, kunna uti ansökning
om ytterligare dylikt lan allenast åberopa sådan vid förut ingiven ansökning
fogad handling, som uteslutande innefattar beslut, vilka fortfarande äro utan
ändring gällande.

5 §.

Ansökning om statslån från egnahemslånefonden
skall göras före den 1 november
året näst före det, för vilket lån sökes;
dock att låneförmedlare, som önskar erhålla
statslån från de medel till belopp av högst
800,000 kronor, som riksdagen bemyndigat
Oss att för år 1908 ytterligare disponera
såsom statslån ur egnahemslånefonden, skull
före den 16 nästinstundande juli därom
ingiva underdånig ansökning.

7 §.

Till Kungl. Maj:t ställd ansökning om
statslån skall ingivas till lantbruksstyrelsen
före den 15 september året näst före
det, för vilket lån sökes, och skall luntbruksstyrelsen
före den 1 därpå följande
november med eget yttrande och förslag till
fördelning av tillgängliga lånemedel till
Kungl. Maj:l insända ansökningarna.

De sakkunniga hava jämväl framlagt vissa specialförslag och gjort
vissa uttalanden i åtskilliga egnahemsrörelsen berörande frågor.

De hava sålunda riktat sin uppmärksamhet på de omständliga och
tidsödande åtgärder, som erfordras för att erhålla det blivande egna
hemmet avsöndrat, lagfaret och gravationsfritt, liksom ock de stora
kostnaderna härför, samt uttalat, att dessa olägenheters undanröjande

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

otvivelaktigt skulle förenkla förfarandet vid lånerörelsen och förkorta
väntetiden för den lånesökande. Då desamma även varit föremål för
uppmärksamhet från flera andra håll och förslag till deras avhjälpande
redan förut förelåge, hava emellertid de sakkunniga icke ansett sig
behöva närmare ingå på frågan härom utan inskränkt sig att framhålla
önskvärdheten ur egnahemsrörelsens synpunkt av de anmärkta
olägenheternas snara avhjälpande. De sakkunniga hava i dessa hänseenden
erinrat om de framställningar, som gjorts dels av Östergötlands
län hushållningssällskap i skrivelse den 24 december 1904, dels
av riksdagen i skrivelse den 6 maj 1908, nr 108, och dels av skiftesstadgekommittén
i betänkande den 28 juli 1911, alla åsyftande att faststälhdse
å jordavsöndring måtte kunna ske även utan att köp redan
ägt rum och köpeavhandling föreligger. — Dessa frågor äro beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. Beträffande minskning i mindre bemedlades
kostnader för lantmäteriförrättningar torde jag inom kort få underställa
Kungl. Maj:t av 1917 års lantmäterikommission utarbetade förslag. I
övrigt tillhöra ifrågavarande ärenden justitiedepartementets föredragning.

Vidare hava de sakkunniga erinrat, att Östergötlands läns hushållningssällskap
i nyss omförmäida skrivelse även framhållit önskvärdheten
av förkortning i den s. k. lagaståndstiden d. v. s. den tid efter
det köpare erhållit lagfart, då säljare ägde erhålla inteckning med
förmånsrätt såsom för ogulden köpeskilling och varunder egnahemslån
icke kunde utbetalas, enär för detta krävdes första penninginteckning.
Lagberedningen hade därjämte i sitt förslag till ny jordabalk upptagit
ett av justitieombudsmannen i berättelsen till 1901 års riksdag framlagt
förslag till ändrat sätt för lagfarts- och inteckningsärendens handläggning,
vilket syntes skola medföra stora fördelar för egnahemsrörelsen. — De
sålunda åberopade framställningarna, vilkas beredning tillkommer justitiedepartementet,
äro ännu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Aven i fråga om förfaringssättet vid inteckningars lossande i viss
•del av den pantförskrivna fastigheten vore lindringar i hög grad önskvärda.
Förslag härom hade framställts av den s. k. torpkommissionen
i betänkande år 1911. —Jämväl detta ärende tillhör justitiedepartementet.

Östergötlands läns hushållningssällskap hade i merberörda skrivelse
iiven last uppmärksamheten på att eu eguahemslåntagares kostnader vid
lossande av stamhemmanets inteckningar, i vad de besvärade lägenheten,
ofta vore orimligt höga, särdeles om lägenheten vore avsöndrad från
flera hemmansnummer och inteckningarna vore många. Häri hava de
sakkunniga instämt och förordat lagändring. — Hushållningssällskapets
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 88 höft. (Nr 106.) 6

42

Kungl. Maj. ts proposition Nr 106.

framställning i denna del, vars handläggning icke tillhör jordbruksdepartementet,
är ännu beroende av Kungl. Maj:ts prövning.

De sakkunniga hava vidare Tittalat, att lika viktigt som det vore,
att genom statens egnahemslån nya egna hem upprättades, lika viktigt
vore det ock, att de sålunda bildade egna hemmen även bleve beståndande
som sådana för framtiden. Skulle det visa sig, att något
avsevärt antal av de nybildade egna hemmen inom någon tid lörlorade
denna sin karaktär, löpte givetvis det arbete och de kostnader, som
staten och låneförmedlarna offrat på lånerörelsen, allvarlig fara att
omintetgöras. Det främsta och verksammaste medlet att för framtiden
bevara de egna hemmens fortbestånd vore enligt de sakkunnigas mening
att skapa garantier för, att de egna hem, som bildades med tillhjälp
av egnahemslånen, från början gjordes så livskraftiga och utvecklingsmöjliga,
att de för en avsevärd tid framåt kunde bereda innehavaren
och hans efterkommande en tryggad tillvaro. De sakkunnigas förslag att
kombinera egnahemslånerörelsen med livförsäkring syftade även till de egna
hemmens bevarande. De sakkunniga hava härom vidare yttrat följande:

»Att därutöver genom särskilda bestämmelser trygga lägenheternas bestånd
för framtiden såsom egna hem torde i de flesta fall vara ganska svårt, då de bestämmelser,
som därvid skulle kunna komma ifråga, skulle inskränka innehavarnas
fria dispositionsrätt över sina lägenheter och därför kunde befaras verka hämmande
på hela rörelsen. De sakkunniga anse sig emellertid icke hava anledning att framlägga
några ytterligare förslag i detta ämne, enär de hava sig bekant, att Kungl.
Maj:t redan har sin uppmärksamhet riktad på förevarande fråga, i det att Kungl.
Maj:t den 2 december 1910 uppdragit åt sakkunnig person att genom besök i vissa
främmande länder närmare undersöka och studera de lagstiftningsåtgärder, som
under senare tid blivit där vidtagna för att kvarhålla allmogen vid jordbruket.

I ett fall torde dock utan några nya bestämmelser ett gott stöd kunna
skapas för de egna hemmens fortbestånd. Då innehavaren av en egnahem slägenhet
avlidit efter att hava amorterat en större del av skulden, torde det i allmänhet,
där arvingarna äro flera, möta svårigheter för någon av dem att skaffa så stort kapital,
att han kan lösa ut de övriga, och ytterst sällan torde lägenheterna vara av dert
storlek, att de med fördel kunna delas. Den faran ligger då nära till hands, att
lägenheten säljes till utomstående och möjligen sammanslås med en större gård och
därmed upphör att vara ett eget hem. Ett enkelt och verksamt medel häremot
vore, om den arvinge, som önskar övertaga lägenheten, kunde erhålla ett nytt
egnahemslån, med vilket han kunde lösa till sig lägenheten. Ett dylikt tillvägagångssätt
skulle säkerligen i framtiden få vidsträckt tillämpning, då det givetvis ofta
kommer att inträffa, att låntagaren dör, sedan lånet hunnit helt eller till någon
större del inbetalas. De egnahemslån, som sålunda utlämnades, skulle, genom att
bevara lägenheten i familjens ägo, göra lika stor nytta som andra egnahemslån.

Även i utlandet har man flerstädes genom särskilda bestämmelser sökt att
vid innehavarens död underlätta lägenhetens övertagande av en av arvingarna.

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Sålunda är exempelvis i den norska egnahemslåneförfattningen stadgat, att då
jordbrukslägenhet, varå egnahemslån utlämnats, vid innehavarens död övertages av
en av arvingarna, denne kan erhålla tilläggslån för att inlösa lägenheten.

Med stöd av det ovan sagda vilja de sakkunniga därför framhålla önskvärdheten
av, att vid arvskifte efter innehavare av egnahemslägenhet den arvinge, som
övertar lägenheten, bör kunna erhålla ett nytt egnahemslån för att därmed inlösa
lägenheten.»

Det av de sakkunniga sålunda omförmälda uppdraget, vilket anförtrotts
åt numera professorn Nils Wolilin, kar på grund av mellankommande
kinder icke ännu kunnat av denne slutföras.

Vad de sakkunniga anfört om önskvärdheten av nytt lån till arvinge
för inlösandet av egnakemslägenket kar icke föranlett något särskilt förslag
av dem i sådan riktning i egnakemslånevillkoren. Uttalandet torde därför
få uppfattas såsom ett påpekande, att saken bör kunna ordnas genom att
det äldre lånet inbetalas och nytt lån lämnas till den nye innehavaren.

De sakkunniga hava vidare framställt vissa förslag beträffande statens
åtgärder för jordförmedlingens befrämjande, huvudsakligen avseende
dessa ärendens förläggande till samma centrala myndighet, som får
egnahemslåneverksamheten om hand, samt vissa jämkningar i bestämmelserna
om jordförmedlings fonden, varemot de ansett sig icke böra
föreslå några ändringar i bestämmelserna om statsbidrag till jordförmedlingsbyråer,
vilka då nyligen utfärdats.

Sedan de sakkunniga därefter vidtagit en granskning av framställda
förslag beträffande åtgärder för att underlätta friköpning av
arrendegårdar, tillhöriga trävarubolagen i Norrland och Dalarna, hava
de slutligen uttalat, att då, såsom erfarenheten särskilt från Norrbottens
läns hushållningssällskap visat, den hjälp, varav bolagsarrendatorerna i
dylika fäll otvivelaktigt vore i behov, på ett synnerligen effektivt sätt
kunde beredas dem inom egnahemslånerörelsens ram genom samarbete
mellan låneförmedlare och säljarebolaget, de sakkunniga ansåge, att
några särskilda åtgärder härutöver icke lämpligen borde vidtagas.

Beträffande de vid betänkandet fogade reservationerna samt de
erinringar, vilka framkommit i de över betänkandet avgivna yttranden,
torde en kortfattad redogörelse i erforderliga delar få lämnas i sammanhang
med att jag för egen del yttrar mig i frågan.

Förslag angående
jordförmedlingen.

44

Departement» -chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Jag torde då också få redogöra för de särskilda yrkanden, vilka
legat till grund för riksdagens skrivelse nr 417 år 1918 angående ändringar
i egnahemslånevillkoren.

Egnahemsrörelsen kan ses ur många olika synpunkter och dess
utveckling på det ena eller andra sättet utövar inflytande inom stora
områden av samhällslivet. Den är sålunda av framträdande social betydelse.
Den söker giva ett medel att höja de mindre bemedlade klasserna
och underlätta deras strävan efter en mera tryggad tillvaro.
Den bidrager att närma folket till jorden och förminska den känsla av
rotlöshet, som nu trycker de lösa arbetarnas skara. Den inverkar på
förhållandet mellan land och stad, mellan jordbruk och industri, mellan
storbruk och småbruk. Genom att bereda hem inom landets gränser
åt dem, som eljest skulle emigrera, kan egnahemsrörelsen bidraga till
att åt Sverige bevara det svenska folkets kraft, duglighet och arbetsamhet.
Genom de egna hemmen främjas brytandet för kulturen av ny,
därtill lämplig mark, varpå vårt land ännu har rik tillgång, en tillgång
som icke saknas även i landets mest uppodlade provinser. Den inre
kolonisationen befordras. Landets produktion av näringsmedel och förmåga
att försörja sig självt stegras. Folkets kärlek till fosterlandet bör
genom egnahemsväseudet ökas, då det ser, att landet vill bemöda sig
att hjälpa detsamma i dess ansträngningar.

Ser man egnahemsfrågan i hela dess vidd och i dess olika skiftningar,
av vilka blott några, om än de viktigaste, nu antytts, växer
den ut till en central fråga för hela vårt samfundsliv, en av de viktigaste
den nuvarande generationen har att möta. Den är därför väl
värd, att statsmakterna ägna den en oavlåtlig och omsorgsfull uppmärksamhet.
Denna omsorg får dock icke verka därhän, att den framdrives
på konstlat sätt, så att resultatet icke blir livskraftigt i sig självt
utan bär på inre sjukdomsanlag och svagheter. Egnahemsrörelsen måste
vara fast rotad i vår jord och vårt folk samt få en sund utveckling luden
na grund.

Då staten först började ägna denna fråga någon större uppmärksamhet,
var det naturligt, att åtgärderna skulle närmast få karaktären
av försök. Nu har försökstiden utvisat, att man genom dessa åtgärder
tillmötesgick ett verkligt förefintligt behov, och linjerna ligga nu i
många hänseenden klarare än då. Emellertid har erfarenheten också
visat, att åtskilligt finnes att komplettera, rätta och förbättra.

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Bland de åtgärder för egnahemsbildningens befrämjande, som staten
hittills vidtagit, har egnahem slånerörelsen visserligen så till vida att visa
en glädjande utveckling, som de till förfogande ställda medlen blivit till
fullo tagna i anspråk och icke ens motsvarat de framställningar om
statslån, som gjorts. De sakkunnigas utredning och den av mig nu
lämnade statistiken blotta emellertid åtskilliga mindre fördelaktiga förhållanden
och eu rätt stor ojämnhet hos denna lånerörelse. Vad därefter
angår beredandet av tillgång till erforderlig jord för egnahemslägenheterna,
torde förhållandena ingalunda kunna anses tillfredsställande.
Det har med rätta anmärkts, att vår egnahemsrörelse häri har en av
sina svagaste sidor. Jordförmedlingsfondens användning har varit i hög
grad ojämn samt dessutom begränsad till några få delar av landet.
Jordförmedlingsbyråerna torde i.allmänhet icke hava lyckats ernå någon
större verksamhet. Otvivelaktigt återstår ännu ganska mycket, innan
egnahemsväsendet i sin helhet blivit så väl anordnat, som är önskvärt och
möjligt. Målet bör enligt min mening vara, att det hela alltmera utvecklas
till en organism, vars olika delar på naturligt sätt samverka.

I fråga om önskvärda förbättringar innefattar egnahemssakkunnigas
betänkande åtskilliga goda och förtjänstfulla förslag. Åven om fog icke
saknas för deras mening, vilka gjort gällande, att de sakkunniga icke
anlagt tillräckligt stora synpunkter på frågan och icke lämnat den ingående
granskning och utredning av egnahemsfrågan i hela dess omfattning,
som enligt departementschefens uttalande den 20 januari 1911
av dem förväntades, för att med stöd därav statsmakterna måtte kunna
på ett mera planmässigt och efter förhållandena avpassat sätt främja
den för land och folk så betydelsefulla egnahemsbildningen, och även
om alltså i viktiga hänseenden ytterligare utredning tarvas, synes det
mig i betraktande av frågans stora vikt icke böra ifrågakomma att
icke nu begagna de goda uppslag, som givits och som synas kunna
leda till omedelbara beslut utan att föregripa mer vittgående reformer,
när och i den mån utredningen visar, att sådana böra vidtagas.

Vid bedömandet av egnahemsväsendets lämpligaste anordning möta
först vissa frågor, vilka äro av principiell innebörd och vilka måste
beröras samt, i den mån nu låter sig göra, utredas, innan övriga förslag
kunna med fördel upptagas till prövning. Sagda frågor gälla egnahemsrörelsens
allmänna organisation, såväl den lokala som den centrala.

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Egnahemsrörelsens

lokala organisation.

A. Egnahemsrörelsens allmänna organisation.

1. Egnahemsrörelsens lokala organisation.

Frågan om den lokala organisationen av egnahemsrörelsen i vidsträckt
mening innefattar ett flertal moment. Egnahemssakkunnigas
majoritet har huvudsakligen beaktat den del av frågan, som gäller lånerörelsen
och särskilt huruvida denna rörelse fortfarande skall bedrivas
genom ansvariga låneförmedlare eller om staten skall taga saken i egen
hand och bedriva utlåningen direkt och på egen risk genom för ändamålet
särskilt inrättade organ. Om denna frågas bästa lösning hava
rått mycket delade meningar.

1899 års egnahemskommitté föreslog, att staten skulle driva lånerörelsen
för egen räkning och risk genom särskilda i varje län inrättade
egnahemsnämnder, bestående av landshövdingen, landskamreraren och
tre ledamöter, utsedda en av länsstyrelsen, en av landstinget och en av
hushållningssällskapet, samt under medverkan av ledamöter av vederbörande
kommunalnämnder såsom egnahemsombud.

Vid föredragning av ärendet inför Kungl. Maj:t den 29 februari
1904 framhöll dåvarande departementschefen åtskilliga olägenheter, som
vore förenade med en dylik organisation, och förklarade sig anse lånerörelsen
kunna bäst ordnas genom anlitande av mellanhänder. Såsom
sådana fann han hushållningssällskapen lämpliga beträffande jordbrukslägenheter
och spridda bostadslägenheter å den egentliga landsbygden
samt egnahemsföreningar och arbetsgivare väl ägnade ifråga om bostadslägenheter
invid städer och i allmänhet åt industriarbetare.

Riksdagen anslöt sig till Kungl. Maj:ts förslag om anlitande av
ekonomiskt ansvariga mellanhänder. Härvid anförde riksdagen bland
annat, att då hela lånerörelsen finge anses såsom ett försök, vore det
mindre lämpligt att för densamma organisera en detaljerad förvaltning
med särskilt inrättade statsorgan. De av Kungl. Maj:t föreslagna mellanhänderna,
hushållningssällskap och föreningar, syntes riksdagen vara
särskilt lämpliga. Med föreningar borde emellertid jämnställas lör liknande
ändamål bildade aktiebolag. Såväl av föreningar som aktiebolag
borde fordras vissa kvalifikationer. Vad åter anginge Kung]. Maj:ts
förslag, att arbetsgivare skulle kunna anlitas som låneförmedlare, ansåg
sig riksdagen icke kunna biträda detta.

Egnahemssakkunniga hava nu, såsom framgår av deras här förut

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

återgivna sammanfattning av deras förslag, tillstyrkt bibehållande av
den nuvarande lokala organisationen, endast med vissa förändringar och
kompletteringar. De hava anfört bland annat, att enligt deras uppfattning
lånerörelsens hittillsvarande organisation i praktiken visat sig i det
störa hela väl fylla sin uppgift och att densamma vore lämplig att allt
fortfarande bestå i sina huvuddrag oförändrad, så mycket mer som den
nu under många års fortbestånd hunnit växa sig stark. Det måste enligt
deras mening under alla förhållanden förefinnas mycket tungt vägande
skål för att i grunden omlägga planen för en så vittomfattande rörelse
som denna, sedan den fått fortgå efter en viss plan under en längre
tid. Emellertid hade inför de sakkunniga av en utav dem framlagts
ett förslag till förändringar i lånerörelsens organisation, som skulle medföra
eu omläggning av själva grundvalen för hela rörelsen. De sakkunnigas
majoritet har med anledning härav framhållit, att den ansett
sig hava så mycket mindre skäl att förorda en förändring i sålunda
föreslagen riktning av den nuvarande anordningen med hushållningssällskapen
såsom förnämsta låneförmedlare, som den organisation, vilken
föreslagits skola träda i stället, syntes i åtskilliga avseenden lämna rum
för tungt vägande anmärkningar och därför, förutom att en dylik genomgripande
förändring alltid medförde svårigheter och slitningar vid själva
övergången, otvivelaktigt skulle innebära en försämring i jämförelse
med det nuvarande tillståndet.

Det av de sakkunniga sålunda omförmälda särskilda förslaget har
framlagts i reservation av doktor Molin. Denne har i sin framställning
riktat en kritik mot det nuvarande systemet, vilket han ansåge vara
organiserat väsentligen ur lånerörelsens synpunkt. Denna synpunkt vore
dock endast en bland flera, vilka borde anläggas i detta hänseende, och
den vore knappast den viktigaste. Särskilt jordfrågan borde skänkas
vida större uppmärksamhet än hittills. Lånerörelsen borde förändras
till att drivas direkt för staiens räkning och på dess risk. Av närmare
angivna skäl har reservanten kommit till följande slutsats.

»För min del kan jag • alltså icke se, att det åt statens egnahemsrörelse —
vari jag inbegriper alla statliga åtgärder för egnahemsbildningens främjande — kan
givas en effektiv organisation, en organisation, som ger största möjliga trygghet för
uppnående av statens syfte med egnahemsrörelsen, på mer än två vägar: antingen
därigenom att hushållningssällskapen ombildas till helt officiella organ under direkt
statlig ledning och offentlig kontroll och med en organisatorisk ram, nog vid att
rymma utom de nuvarande uppgifterna jämväl de inre kolonisatoriska. Eller måste
man bryta ut egnahemslånerörelsen från hushållningssällskapens verksamhetsområde
och ge hela egnahemsrörelsen sina egna självständiga organ. För min del anser
jag denna senare väg vara den, som bör väljas.»

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Reservanten har därefter uppdragit grundlinjerna till en enligt
hans mening lämplig organisation. Han har därvid framhållit nödvändigheten
att lägga en bred bas för rörelsen, så att den finge rötter i
jorden, i de lokala, breda folklagren. Rörelsen borde bygga på en fast
grund av lokala organisationer, varvid kommunen vore det naturligaste
organet. Detta vore betydelsefullt även ur djupare synpunkter än själva
egnahemsintresset. För ändamålet borde obligatoriskt inrättas kommunala
egnahemsnämnder. Inom varje hushållningssällskaps område borde
vidare finnas en länsnämnd, hos vilken alla området berörande egnahemsärenden
— icke blott lånefrågor utan även jordfrågor och andra
ärenden — skulle koncentreras. Härigenom skulle främjas planmässighet
och målmedvetenhet. Förslagets närmare utformning och motivering
framgå av reservationen.

Åven en annan av kommitténs ledamöter, doktor Hellström, har
så till vida haft en från majoriteten avvikande mening i organisationsfrågan,
som han ansett även kommuner böra kunna godkännas såsom
låneförmedlare. Som detta förslag emellertid icke riktar sig mot grundsatsen
om användandet av ansvariga låneförmedlare vid lånerörelsen
utan blott avser eu utbyggnad å det nuvarande systemet, lämnas det
för tillfället å sido. Jag återkommer senare därtill.

I flertalet av de yttranden, som avgivits över egnahemssakkunnigas
betänkande, har majoritetens förslag om bibehållande av systemet med
ansvariga låneförmedlare blivit tillstyrkt eller lämnat utan erinran. En
omläggning av detta system i anslutning till de principer, som ligga
till grund för reservanten Molins förslag, har däremot förordats av läusstyrelserna
i Gottlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens
län, av hushållningssällskapens i Kopparbergs och Västernorrlands
län förvaltningsutskott, av en reservant i lantbruksstyrelsen, av
socialstyrelsen samt av centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen,
varvid emellertid framhållits, att frågan först borde göras till
föremål för ytterligare utredning. I andra yttranden har visserligen
erkänts, att de i reservationen uttalade synpunkterna innebure åtskilligt
tilltalande, men framhållits, att det dock vorfe bättre att åtminstone tillsvidare
fortgå på den redan inslagna vägen.

Ur socialstyrelsens utlåtande i detta ämne må återgivas följande:

»En huvudförutsättning för egnahemsrörelsens utveckling är att erhålla en
positivt intresserad och handlingskraftig organisation av densamma. De sakkunnigas
majoritet, vilken huvudsakligen begränsat sig till den del av frågan, som avser lånerörelsen,
ställer sig beträffande den lokala organisationen på det nuvarande systemets
grund med bibehållande av hushållningssällskapen såsom de huvudsakliga för -

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

medlarna. De ovedersägliga bristerna i flertalet sällskaps arbete på detta område
skulle emellertid avhjälpas genom vissa anordningar, nämligen dels upprättandet hos
sällskapen av särskilda organ för ändamålet, dels en reglering av deras verksamhet
samt viss statlig kontroll över densamma. För den händelse hushållningssällskapen
skola bibehållas vid sin nuvarande befattning med förevarande frågor, lära också
åtgärder i denna riktning vara erforderliga. Det kan emellertid med fog ifrågasättas,
huruvida de sakkunnigas förslag i detta syfte är tillräckligt betryggande.

Undersöker man nu, vilka bestämmelser de sakkunniga härmed åsyftat, så
befinnas dessa huvudsakligen avse vissa organisativa och formella spörsmål, såsom
angående inrättande hos sällskapen av egnahemsnämnd, anställande av lokala ombud,
förande av räkenskaper samt antalet sammanträden för prövning av ansökningar.
Därest hushållningssällskap icke på dessa punkter ställa sig bestämmelserna
till efterrättelse, skulle de berövas rätten att tillhandahålla medel ur egnahemslånefonden.
Genom sällskaps eventuella motsträvighet i dessa frågor skulle alltså hela
län kunna betagas möjligheten att få egnahemslån, vilket synes vara ett tämligen
rigoröst sätt att lösa frågan.

Betänkligare är likväl, att de sakkunniga icke ansett sig kunna anvisa någon
annan utväg än övertygelsens, när det gäller att inverka på de olika hushållningssällskapens
växlande praxis i viktiga realfrågor. De sakkunniga angiva i detta avseende,
att vissa sällskap fastställt för de lånesökande olämpliga tider för låneansökans
ingivande, att lån icke utlämnas till arbetare vid industriell inrättning, att
lånens storlek principiellt begränsats lägre än de av statsmakterna prövade grunder.
De sakkunniga påpeka här »olämpligheten» av vissa hittills gällande bestämmelser
eller »framhålla önskvärdheten» av en ändring, men kunna icke på dessa punkter,
av vilka de båda sistnämnda äro för hela rörelsen avgörande, anvisa något maktmedel
för staten att få sina avsikter respekterade. Skälet härtill kan ej gärna vara
annat än en på föregående erfarenheter grundad farhåga för att vissa sällskap skulle,
om de ställas inför nödvändigheten att helt omlägga sina principer i förevarande
avseende, hellre avstå från rollen såsom förmedlare av egnahemslånen.

Det må med skäl sättas i fråga, huruvida på så bräcklig grund kan uppbyggas
den »enhetliga och planmässiga» egnahemslånerörelse, som de sakkunniga
förklarat sig åsyfta. I sin principiella redogörelse för organisationsplanen framhålla
de, helt visst med rätta, att »av grundläggande betydelse för hela egnahemslåneverksamheten
är det sätt, på vilket denna verksamhet är organiserad. På de organ,
som uppbära lånerörelsen, beror i främsta rummet, huruvida de för densamma fastställda
bestämmelserna tillämpas i en riktning, som är ägnad att befrämja rörelsens
sunda utveckling eller ej» (s. 208). Vad nyss anförts ger emellertid vid handen, att
några verkliga garantier för de åsyftade bestämmelsernas tillämpning inom hushållningssällskapen
icke skapats genom de sakkunnigas föreliggande förslag.

Det vill ock synas, som om trygghet i detta avseende kan vinnas endast därigenom,
att de bestämmelser, som äro av nöden, meddelas i fullt bindande form samt
att, därest hushållningssällskapen fortfarande skola vara de egentliga bärarna, deras
skyldigheter på samma sätt fastställas. I allt fall lärer någon effektiv central kontroll
och ledning näppeligen låta sig förena med, att de även i denna del av sin
verksamhet bibehålla sin fullt självständiga ställning.

Genom en förändring härutinnan, som ju på andra grunder ifrågasatts, skulle
Bihang till riksdagens protokoll It) 10. 1 sand. 68 käft. (Nr 106.) 7

Departements chefen.

50 Kung!. Maj:ts proposition Nr 106.

emellertid de sakkunnigas förslag vinna en helt annan bärkraft, särskilt om en sådan
förändring medförde, att de folklager, som äro närmast berörda av egnahemsfrågans
främjande, därigenom intresserades för hushållningssällskapens verksamhet. I fråga
om en rörelse, som skall tillgodose de djupa lagrens viktigaste behov, är det nämligen
av grundläggande betydelse, att de genom eget deltagande under lämpliga former
vinna förtroende för densamma och åläggas meddelaktighet i ansvaret.

Beträffande den lokala organisationen liksom organisationen i övrigt har en
av de sakkunniga framfört skiljaktig mening — — -. Denna vidare läggning av

organisationsfrågan motsvarar närmare socialstyrelsens i det föregående uttalade
uppfattning om sakfrågans vikt och vidd. Då emellertid reservantens förslag icke
torde få anses vara så genomarbetat, att bestämd .ståndpunkt nu kan tagas till detsamma,
och då vidare hushållningssällskapen, under ovan angivna förutsättningar,
måhända kunna göras lämpliga för uppgiften, anser sig styrelsen böra förorda, att
olika utvägar för ordnandet av egnahemsrörelsens lokala organisation underkastas
förnyad utredning».

I övrigt torde jag få angående innehållet i utlåtandena hänvisa till
den tryckta redogörelsen för desamma.

Den nu förevarande frågan är, som jag förut framhållit, av den
allra största betydelse för egnahemsväsendet i vidsträckt bemärkelse och
för allt vad med detta sammanhänger. Likväl är den kanske den mest
omstridda. Av betänkandet och de däröver avgivna utlåtande!)a framgår,
huruledes många olika synpunkter göra sig gällande vid frågans
bedömande. Skäl och motskäl hava anförts från olika sidor. Det går
icke för sig att utan vidare avvisa någondera sidans skäl såsom obefogade
utan samtliga kräva vederbörligt hettande.

De, vilka förorda en fullständig systemförändring och därvid
bland annat yrka, att lånerörelsen skall drivas direkt för statens räkning
och på statens risk, synas mig ovedersägligen anlägga större och mera
omfattande synpunkter på frågan än de, som förfäkta motsatt mening.
De förras starka betonande av jordfrågan såsom mer än hittills förtjänt
av uppmärksamhet är otvivelaktigt grundat på en riktig uppfattning.
Det ligger också enligt min mening något mycket tilltalande i deras
krav på en enhetlig, målmedveten, kraftig och på alla tillhörande områden
verksam organisation. De åsyfta att möjliggöra eu egnahemsrörelse,
stark nog att på ett genomgripande sätt påverka och nästan
omgestalta vårt svenska samhälle.

Emellertid finner jag, ait en så djupgående förändring icke kan
vidtagas utan skapande av eu helt ny organisation av betydande omfattning.
Detta förutsätter ytterligare tidskrävande utredning. Såsom
socialstyrelsen i sitt utlåtande antytt saknas ej möjligheter att inom den
nuvarande organisationens ram vidtaga mer eller mindre genomgripande

51

Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

reformer, genom vilka åtminstone vissa av de genom en fullständig organisationsförändring
åsyftade fördelarna skulle vinnas. Jag vill i detta sammanhang
erinra, att åt särskilda jämlikt erhållet bemyndigande tillkallade
sakkunniga uppdragits att verkställa utredning och framlägga förslag
angående omorganisation av hushållningssällskapen. De resultat, vartill
denna utredning må föranleda, synas mig kunna bliva av betydelse
hven för lösningen av frågan om egnahemsrörelsens lokala organisation.
Aven andra för frågans avgörande betydelsefulla utredningar äro ännu
oavslutade såsom exempelvis kronolägenhetskommissionens och norrländska
kolonisationskommitténs arbeten. Jämväl de utredningar, som uppdragits
åt den på civildepartementets föredragning år 1912 tillsatta
bostadskommissionen, hava, ehuru sagda kommissions arbeten numera
upphört, icke kommit i slutgiltigt skick utan tarva ytterligare undersökningar.
Det bör jämväl beaktas, att de positiva förslag angående
en alldeles ny lokal organisation för egnahemsväsendet, som hittills
framkommit, äro så löst skisserade, att deras lämplighet för ändamålet
icke nu kan tillförlitligen bedömas.

För tillfället och i avvaktan på resultatet av de nyss nämnda pågående
utredningarna synas mig åtgärderna på egnahemsväsendets område
böra inriktas på att inom den nuvarande organisationens ram
vidtaga de förändringar, som befinnas behövliga eller önskvärda, dock
med uppmärksamt tillseende att härigenom icke några för framtiden
bindande anordningar träffas, genom vilka ökade svårigheter skulle uppstå
för en eventuell omläggning av organisationen.

2. Egnahemsrörelsens centrala ledning.

Jämväl frågan om en central organisation av egnahemsrörelsen i
dess helhet är av synnerligen stor betydelse. De sakkunniga hava i sitt
betänkande behandlat denna fråga främst med hänsyn till egnahemslånerörelsen
och därvid yttrat:

»En svag sida i den av staten hittills bedrivna egnahemslånerörelsen har städse
varit, att central ledning av lånerörelsen och delvis på grund härav en ofta önskvärd,
mera verksam kontroll över densamma saknats. — — —•.

Det enda samband i nu ifrågavarande hänseende, som för närvarande förefinnes
mellan staten såsom långivare och låneförmedlarna i denna deras egenskap,
består däri, att dessa senare äro skyldiga att till vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande
dels till granskning avlämna med låntagarna avslutade lånekontrakt,
dels årligen avgiva redogörelse enligt av Kungl. Maj:t fastställt formulär var och
en för sin lånerörelse under närmast föregående år, vilka redogörelser det åligger
Kungl. Maj ts befallningshavande att inom viss tid överlämna till lantbruksstyrelsen,
som sedermera sammanfattar dem i den berättelse över sin verksamhet, styrelsen
har att. årligen till Kungl. Maj:t, avgiva. — — —.

Ben centrala
ledningen av
egnahemsrfircUen Egnahemn saklninnigji.

52

Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

Någon bestämmelse, att de av låneförmedlarna avgivna årsredogörelserna
skola granskas av vare sig Kungl. Majds befallningshavande eller lantbruksstyrelsen,
till vilket ämbetsverk redogörelserna skola översändas av Kungl. Maj ds befallningsbavande,
har hittills icke funnits. Då emellertid redogörelserna, genom vidtagandet
av de av de sakkunniga föreslagna kompletteringarna i det för dem gällande formuläret,
komma att lämna en vida klarare bild av rörelsens handhavande och sålunda utgöra
ett värdefullare material för utövande av ofta välbehövlig kontroll än nu är fallet,
torde särskilt böra föreskrivas, att de underkastas granskning av såväl Kungl. Maj:ts
befallningshavande som lantbruksstyrelsen; av de förra på grund av den kännedom
de äga angående de lokala förhållandena inom respektive län och deras därpå
grundade större förmåga att kunna bedöma i vad män anmärkningar föreligga mot
låneförmedlarnas inom länet verksamhet, samt av lantbruksstyrelsen icke minst för
att sätta densamma i tillfälle att bilda sig den uppfattning om och den överblick
över lånerörelsens bedrivande i de olika delar av landet, som för närvarande helt
och hållet saknas och som, enligt de sakkunnigas övertygelse, med nödvändighet
måste finnas att tillgå, för att rörelsen skall kunna ledas i den rätta riktningen
och fylla sitt från såväl nationalekonomisk som socialpolitisk synpunkt sett synnerligen
viktiga ändamål. De av Kungl. Maj:ts befallningshavande gjorda anmärkningarna
synas lämpligen böra delgivas lantbruksstyrelsen i de yttranden, som vid redogörelsernas
överlämnande till styrelsen böra åtfölja dessa.

Såsom i det föregående blivit antytt, åligger det Kungl. Maj:ts befallningshavande
även att emottaga och granska de mellan låneförmedlare inom länet och
låntagare upprättade lånekontrakt samt att, då anledning till anmärkning förekommer,
med bifogande av infordrad förklaring av vederbörande låneförmedlare,
därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t. Denna Kungl. Maj:ts befallningsh av andes
granskningsskyldighet synes de sakkunniga böra bibehållas, då Kungl. Maj:ts befallningshavandes
lämplighet för detta uppdrag på ovan angivna skäl näppeligen
torde kunna bestridas. Däremot torde, enligt de sakkunigas mening, förutom tillägg
att avskrift av besiktningsinstrument bör, där sådant tinnes att tillgå, biläggas
kontraktet för att kontrollen härigenom skall kunna bliva mera effektiv, sådan förändring
i den i ämnet meddelade föreskriften böra vidtagas, att anmälan om förekommande
anmärkning av Kungl. Maj:ts befallningshavande göres hos lantbruksstyrelsen,
som, där rättelse ej sker, bör underställa anmärkningen Kungl. Maj:ts
prövning. Även härigenom beredes lantbruksstyrelsen ett tillfälle, som ej bör
lämnas obeaktat, att förvärva sig den överblick över och bilda sig det omdöme
om egnahemslånerörelsen, som de sakkunniga finna i sä hög grad behövligt och
önskvärt. Av samma anledning anse de sakkunniga, att det ävenledes bör åligga
Kungl. Maj:ts befallningshavande att till lantbruksstyrelsen insända de berättelser,
som komma att avgivas av det statens ombud i låneförmedlande bolag eller förenings
styrelse samt av den statens representant bland revisorerna, vilka de sakkunniga
önska tillsatta för åstadkommande såväl av närmare samarbete mellan
staten och nämnda bolag och föreningar som ock av en mera effektiv kontroll över
deras verksamhet. Även beträffande denna berättelse bör givetvis, därest anledning
till anmärkning förekommer, sedan förklaring från vederbörande infordrats, om så
prövas nödigt, anmälan om förhållandet göras hos Kungl. Maj:t.

Då en närmare kännedom om såväl statens egnahem slånerörelse som egnahemsverksamheten
i allmänhet på dessa och andra vägar utan större svårighet

63

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106-

torde kunna samlas ho s en myndighet, lantbruksstyrelsen, kan och bör, enligt de
sakkunnigas mening, åt densamma lämnas i uppdrag att med uppmärksamhet följa
även denna betydelsefulla rörelse och — liksom beträffande de olika näringsgrenar,
statsåtgärder m. in., som ligga inom styrelsens nuvarande verksamhetsområde — efter
omständigheterna själv vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som styrelsen
anser lämpliga för rörelsens befrämjande. Härigenom åstadkommes och
skapas utan svårighet och på ett naturligt sätt den centrala ledning av egnahemsrörelsen,
varav behovet, enligt de sakkunnigas mening, vid flera tillfällen gjort sig
starkt gällande. Att lantbruksstyrelsen måste anses särskilt lämpad och skickad
för ett dylikt uppdrag synes de sakkunniga uppenbart, icke endast på grund av att
detta uppdrag nära sammanfaller med lantbruksstyrelsens övriga åligganden utan
ock av den anledningen, att lantbruksstyrelsen vid fullgörandet av uppdraget i fråga
bör kunna erhålla ett gott stöd i den rika erfarenhet, som styrelsen besitter angående
av statsmakterna och hushållningssällskapen vidtagna åtgärder till särskilt det
mindre jordbrukets främjande. Av dessa åtgärder bör egnahemsrörelsen, enligt de
sakkunnigas mening, i långt större utsträckning kunna draga nytta än hittills i
allmänhet varit fallet.

De sakkunniga vilja emellertid i detta sammanhang erinra därom, att den
här föreslagna organisationen av egnahemslånérörelsen och dess förläggande under
lantbruksstyrelsens centrala ledning endast har avseende på lånerörelsen för jordbruksändamål.
Bostadslånerörelsen, på vilkens definitiva ordnande de sakkunniga
icke inlåtit sig, synes däremot i en framtid lämpligen böra övertagas av socialstyrelsen;
så länge denna gren av lånerörelsen ännu icke är frånskild från jordbrukslånerörelsen,
torde dock det lämpligaste vara, att den centrala ledningen av hela
egnahemslånerörelsen är förlagd till lantbruksstyrelsen.

Aven departementalkommitterade hava i sitt den 31 december 1912 avgivna
utlåtande såsom sin mening uttalat, att till lantbruksstyrelsens förvaltningsområde
borde läggas ärenden angående lån från egnahemslånefonden och jordförmedlingsfonden
samt därmed i samband stående frågor, en uppfattning som de sakkunniga
såsom av det föregående framgår, i allo dela.

De sakkunniga hålla före, att genom att organisationen av statsmakternas
arbete på egnahemsrörelsens befordrande och utveckling på detta sätt så att säga
kompletteras med ett nytt led, varav man hittills varit i saknad, vinnas, förutom
möjlighet till åstadkommande av eu noggrannare kontroll, även andra beaktansvärda
fördelar. Sålunda bör givetvis den ytterligare utredning, som lantbruksstyrelsen
med stöd av vunnen erfarenhet här blir i stånd att lämna, kunna bliva av värde
och betydelse vid fördelning av tillgängliga lånemedel och vid i samband därmed
stående prövning av låneförmedlarnas lämplighet såsom sådana, vid behandlingen av
ärenden rörande lån från jordförmedlingsfonden, rörande av låneförmedlare föreslagen
odlingshjälp till egnahemslåntagare o. s. v. Och då vid såväl fördelning av lånemedel
som beviljande av jordförmedlingslån lantbruksstyrelsen blir satt i tillfälle att
granska ej endast bolags och föreningars utan även hushållningssällskapens stadgar,
reglementen m. in. för lånerörelsens bedrivande och vad därmed står i samband,
synes det de sakkunniga finnas grundad anledning antaga, att den enhetlighet såväl
i organisationen som i egnahemsarbetets ledning och utförande i allmänhet, vilken
mången gång kan vara önskvärd och gagnelig, jämförelsevis lätt bör kunna åvägabringas.
De sakkunniga anse sig .särskilt böra framhålla, hurusom kännedomen om

54

Reserva tioner,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106-

vissa av en låneförmedlare träffade anordningar och vunnen erfarenhet om deras
lämplighet härigenom lättare kan spridas till andra låneförmedlare och även dessa
sålunda bliva satta i tillfälle att i sitt arbete draga fördel av dem.

Det ökade arbete, som blir en given följd av att ledningen av statens egnahemslånerörelse
och övriga åtgärder till egnahemsbildningens främjande i viss mån
uppdrages åt lantbruksstyrelsen, kräver givetvis, om det därmed avsedda målet
skall kunna uppnås, ökade arbetskrafter inom styrelsen; och synes det de sakkunniga,
att dessa, intill dess närmare erfarenhet vunnits angående arbetets omfattning,
höra kunna inskränkas till anställande av eu inspektör för egnahemsrörelsen.
Åt denne bör uppdragas att biträda vederbörande byråchef vid utredning'' av ärenden
rörande egnahemsrörelsen och- att för detta ändamål bland annat med uppmärksamhet
följa rörelsens handhavande av de av staten använda låneförmedlarna samt att
för vinnande av kännedom härom, förutom genom besök inom deras resp. verksamhetsområden,
granska och sammanfatta ovannämnda från låneförmedlarna m. 11. inkomna
årsredogörelser m. m.; att såväl självmant som på begäran av låneförmedlare
lämna dessä råd och anvisningar rörande egnahemslånerörelsens ordnande m. m.;
att emottaga och sammanföra de från jordförmedlingsbyråema inkomna uppgifterna
å salubjudna lägenheter samt genom besök vid de olika byråerna följa deras verksamhet
och sålunda bidraga till, att vid en byrå vunnen erfarenhet vinner tillämpning
vid annan byrås arbeten; samt att, där så visar sig erforderligt, bistå och vägleda
de hos hushållningssällskapen anställda, med statsbidrag avlönade jordbrukskonsulenterna
i deras arbete på här ifrågavarande område.

Att genom vidtagandet av de av de sakkunniga sålunda föreslagna åtgärderna
de brister, som hittills till äventyrs vidlådit statens egnahemslånerörelse, till
väsentlig del skola så småningom försvinna, synes de sakkunniga antagligt. Och
de äro övertygade om, att de principer, varpå denna rörelse nu är grundad, genom
den påbyggnad och komplettering organisationen härigenom erhåller, allt tydligare
skola visa sig vara de, som säkrast och tryggast föra till målet.»

Kärnpunkten i denna framställning'' är egnahemsärendenas förläggande
till lantbruksstyrelsen såsom central, ledande myndighet.
Övriga förslag gälla antingen följder härav eller ock andra förändringar
och kompletteringar i kontrollsyfte.

De sakkunnigas förslag i huvudfrågan har bestämts av herrar friherre
Kamel, Flach och Heyman. De bägge övriga sakkunniga hava avgivit
reservationer.

Sålunda anför herr Hellström;

»I motsats till sakkunnigmajoriteten anser jag, att egnahemslånerörelsen
redan nu nått en sådan omfattning, att en särskild byrå hör för detta ändamål
inrättas i lantbruksstyrelsen.

Redan nu har den byrå, som har att handlägga de allmänna jordbruksärendena,
en så stor arbetsbörda, att det enligt min åsikt ej kan vara till gagn varken
för egnahemslånerörelsen eller för det stora arbetsområde, som nu tillhör denna
byrå, om dess redan förut stora arbetsbörda skulle ytterligare ökas med den stora

55

K ting!. Maj:ts proposition Nr 106.

arbeta uppgift, som egnahemslånerörelsens centrala ledning innebär. Det är enligt
min åsikt ej nog att för detta ändamål på den allmänna jordbruksbyrån anställa eu
inspektör för egnaliemslånerörelsen, utan bör redan nu en särskild byrå med egen
byråchef inrättas för dessa ärendens handläggning.

Iledan den omständigheten, att egnaliemslånerörelsen i riket årligen ökas med
ett belopp av flera miljoner kronor, och att de utlämnade egnahemslånen icke bliva
slutamorterade förrän 29 ar efter sedan de utlämnats, gör, att rörelsens omfattning
är stadd i eu mycket stark och hastig tillväxt. Och skola de från många håll
framkomna profetiorna om den nuvarande organisationens oförmåga att i längden
kunna fungera, icke snart nog gä i uppfyllelse, så är det enligt min mening oundgängligen
nödvändigt ätt redan nu på ett tillfredsställande sätt lösa frågan om lånerörelsens
centrala ledning.

Och för detta ändamål erfordras enligt min åsikt att redan nu för frågorna
rörande egnaliemslånerörelsen inrättas eu egen byrå i lantbruksstyrelsen med särskild
föredragande. En på annan byrå anställd underordnad tjänsteman skulle, då
denna byrå redan med sin nuvarande arbetsuppgift är överhopad med arbete, sannolikt
icke bliva i tillfälle att lika odelat ägna sig åt sin viktiga uppgift som en för
detta speciella ändamål anställd byråchef; vartill komma de olägenheter, som givetvis
måste följa med en anordning, enligt vilken den, som förberett ärendena, ej är
föredragande. •

På grund härav vägar jag beträffande denna punkt vördsamt hemställa, att
i och för egnahemslånerörelsens centrala ledning måtte i lantbruksstyrelsen inrättas
en särskild byrå för egnahemslåneärenden med egen byråchef såsom föredragande.»

Reservanten Molin, vilken såsom förut nämnts förordat lånerörelsens
omläggning till att drivas direkt för statens räkning genom länsnämnder,
vilka även skulle omhänderhava alla andra åtgärder från det allmännas
sida i egnahems- och kolonisationssyfte, en var inom sitt område, har
framlagt förslag till inrättande av en särskild ny central institution förkela
denna rörelses ledning och övervakande. Ur hans reservation må
följande anföras:

»Det kräves otvivelaktigt eu central punkt, dit rörelsens trådar sammanlöpa,
där full översikt över dess olika grenar och verksamheten i olika delar av landet
är möjlig, och där den centrala förvaltningens löpande ärenden i första instansen
behandlas. Jag kan icke anse, att dessa uppgifter tillgodoses genom en egnahemsinspektör,
och jag kan än mindre finna, att den nödiga ledningen av en så betydelsefull,
mångsidig och med så stola vanskligheter kämpande rörelse som vår egnahemsrörelse
eller, för att använda eu vidare och mera adekvat beteckning, vår inre
kolonist it ion lämpligen kan, såsom de sakkunnigas majoritet tänkt sig, underordnas
lantbruksbyrån i lantbruksstyrelsen. Det är uppenbart, att med den trängsel av
ärenden, som för närvarande råder på denna byrå, det intresse byråchefen skulle
kunna ägna egnahemsärendena måste bli i hög grad underordnat hans egen egentliga
och fullt ut sin man krävande uppgift att i första hand leda och sammanhålla
de av staten understödda åtgärderna på det jordbrukstekniska området.

De sakkunnigas majoritet har också haft under övervägande tanken på inrättande
av en särskild byrå inom lantbruksstyrelsen för egnahemsrörelsen och det

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

mindre jordbruket, ehuru man stannat vid förslaget om en egnahemsinspektör under
lantbruksbyrån. Genom en dylik särskild byrå skulle det givetvis blivit möjligt att
tillgodose ledningen av egnahemsverksamheten med mera kvalificerad arbetskraft.
För min del skulle jag dock icke ha kunnat finna ens en sådan anordning tillfredsställande.

Felet, efter min mening, i sakkunnigmajoritetens uppfattning i detta hänseende
är, att man vill betrakta och bedöma egnahemsrörelsen ur ensidigt jordbrukstekniska
synpunkter, under det att denna rörelse redan tekniskt och än mer ekonomiskt och
socialt sluter inom sig en mångfald andra uppgifter, som i hög grad måste bestämma
dess karaktär och organisation.

Redan en flyktig eftertanke, hur ett nybildat eget hem tillkommer, klarlägger
detta förhållande.

Det första nödvändiga är jorden; ett lämpligt jordområde skall anskaffas för
ett rimligt pris. Detta sker genom jordförmedlingen, som emellertid i sin ordning
omfattar ett helt komplex av uppgifter: jorden skall göras tillgänglig för egnahemsbildningen
genom att frånskiljas redan befintliga egendomar, i smått genom
enstaka avsöndringar, i stort genom styckning helt eller delvis av därtill lämpliga
egendomar. Ledningen av egnahemsverksamheten skall äga förutsättningar att ur
jordpolitiska synpunkter bedöma och kontrollera hela den styckning sverksamhet, som
bedrives i landet, och som för varje år blir allt mer bestämmande för jordens
mobilisering för egnahemsändamål. Denna verksamhet drives för närvarande i stort
sett fullkomligt på en slump, under det att man flerstädes i utlandet redan hunnit
genom ingående lagstiftning reglera densamma i den inre kolonisationens och samhällets
intresse.

Jorden för ett eget hem skall genom lantmäteriförrättning avskiljas till en
självständig brukningsdel. Åven härutinnan kräves ett centralt initiativ för att
åvägabringa enhetlig teknik och nödiga formella lättnader och förenklingar.

En egnahemsbyggare skall ha de juridiska formaliteterna för sitt jordförvärv
ordnade. Även på detta område finns det visserligen rum för arbete och uppslag
till reformer från en central ledning av egnahemsverksamheten.

Härmed äro jordförmedlingens uppgifter antydningsvis refererade ur synpunkten
av de fordringar, som härutinnan ställas på en central ledning av egnahemsverksamheten.

Egnahemsjorden skall vidare bebyggas. Yar och en, som praktiskt medverkat
i arbetet för nybildning av egna hem, vet, vilka bekymmer byggnadsproblemet förorsakar.
Detta är på visst sätt ännu så länge minst lika betydelsefullt som själva
jordanskaffningsfrågan. .».ven på detta område kräves initiativ och ledning.---

För att köpa jord och bygga hus kräves vidare pengar. Att förbereda Kungl.
Maj:ts beslut rörande fördelningen av de till egnahemsrörelsens förfogande stående
statsmedlen ur jordförmedlings- och egnahemslånefonderna är också en uppgift för
den centrala ledningen, betydelsefull nog, men måhända dock den enklaste av dem
alla. I närmaste sammanhang härmed står uppgiften att utöva statens kontroll
över de jord- och egnahemslåneförmedlande organens arbete.

Men härmed är icke egnahemsrörelsens kreditfråya löst. I längden kan en
sund egnahemsrörelse icke byggas på statens i utlandet upplånta pengar. Det gäller
att finna former, under vilka, utan att statens kredit nedtynges, nödigt, tillräckligt
billigt kapital kan tillföras egnahemsbildningen — — —. Här, i lösningen av egna -

57

Kungl. Maj.ts proposition Kr 106.

hemsrörelsens kreditfråga på ett sådant sätt, att statens direkta kreditgivning kan
småningom så långt möjligt avvecklas och enskilt och allmänt kapital naturligt
ledas till rörelsen, möter den centrala ledningen en av sina viktigaste och svåraste
uppgifter.

Det skall slutligen och icke minst åligga egnahemsrörelsens centrala organ
att leda kolonisationen på statens egen jordpå kronodomänerna i södra och mellersta
Sverige och på kronoparkerna i Norrland. Särskilt vansklig och betydelsefull är
givetvis den senare av dessa uppgifter. I själva verket stå vi här inför ett fullständigt
vägröjningsarbete. — — —

Man må nu mot bakgrunden av alla dessa maktpåliggande uppgifter ställa
sakkunnigmajoritetens egnahemsinspektör.

Men man må vidare klargöra för sig, att dessa uppgifter alldeles övervägande
falla utanför ramen för lantbruksstyrelsens naturliga verksamhetsområde. Egnahemsrörelsens
uppgift är att skapa nya jordbruk; när detta skett, när jordbruket
på de nya egna hemmen skall börja, då inträder behovet av det slag av statens
omvårdnad om jordbruket, både det större och det mindre, som lantbruksstyrelsen
företräder. Jordförmedling och lånerörelse är en sak, premiering av välskötta

mindre jordbruk, anslag till avelsföreningar m. m. dylikt är en annan. Sambandet
mellan de båda verksamhetsområdena förnekas naturligtvis ingalunda, lika litet som
man kan förneka sambandet mellan t. ex. myntverket och riksbanken, riksbanken
och bankinspektionen o. s. v. Men med ett dylikt samband kan och får icke följa
organisatoriskt »samröre». Att göra pengar och förvalta pengar äro två olika uppgifter;
att skapa nya jordbruk och att i allmänhet främja jordbruksteknikens utveckling
äro i än högre grad två från varandra avgränsade verksamhetsområden.
i Jag menar alltså på nu anförda skäl, att egnahemsrörelsen bör få sin centrala
ledning fristående från lantbruksstyrelsen. Den inre kolonisationen är så betydelsefull,
den sammanknyter till ett självständigt, avgränsat komplex så många växlande uppgifter,
att den även centralt behöver sin egen organisation, icke kan trängas in i
ett äldre ämbetsverk med dess givna begränsade uppgift och därefter avpassade
organisation och utrustning.

I själva verket går det förbindelsetrådar från egnahemsrörelsen icke endast
till lantbruksstyrelsen, utan till ett flertal andra av statens verk: till lantmäteristyrelsen
för dithörande spörsmål, för byggnadsfrågor till statens olika organ på
detta område, till statskontoret för låneförmedlingen, till socialförsäkringens myndigheter
för rörelsens kreditbehov och framför allt till domänstyrelsen för den betydelsefulla
kolonisationen på statens egna domäner. Till riksförsäkringsanstalten kan
möjligen bli ännu eu kontakt, för den händelse de sakkunnigas förslag om livförsäkring
av egnahemslåntagare under statens medverkan blir verklighet.

Häri ligga ytterligare mycket starka skäl att icke så att säga låsa in egnahemsrörelsens
centrala ledning i ett av de verk, till vilka den har förbindelse, låt
vara, att denna förbindelse vore intimare än till de övriga. Men häri ligga på
samma gång vissa anvisningar, hur organisationen av egnahemsrörelsens centrala
ledning lämpligen bör tänkas.

Under klarläggandet av de olika tekniska och ekonomiska uppgifterna i egnahemsrörelsen
måste man emellertid fasthålla, vad som iir rörelsens eg>n uppgift,
nämligen att tjäna människorna och närmast dt! mindre bemedlade av jordbruksbefolkningen,
som endast med stöd från det allmänna kunna nå målet för sin strävan:

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 höft.. (Nr 106.)

8

58

Kung!. Maj:ts proposition Nr 106.

en självständig verksamhet och ett eget hem. Här möter det synnerligen betydelsefulla
sociala momentet i egnahemsrörelsen.

Egnahemsfrågan är icke blott en ekonomisk fråga — än mindre blott en
jordbruksekonomisk eller jordbruksteknisk —, den är också en social fråga.

När staten gör stora ekonomiska uppoffringar för egnahemsrörelsen, gör den
detta icke blott för att genom det intensivare jordbruket kunna höja jordens avkastning
per ytenhet, eller för att skapa nya skatteobjekt, den gör det också och
inte minst för att bereda nya utkomsttillfällen och nya möjligheter att i sunda
hem bilda nya familjer, där det fostras upp friska och arbetsdugliga barn. Staten
vill genom egnahemsrörelsen skapa utsikter för jordbruksarbetames företagsammaste
element att ur en ställning, som ofta gränsar till proletariatets, höja sig ekonomiskt
och socialt inom jordbruksnäringen själv, utan att de skola behöva söka sig bort
till städerna eller till främmande länder. Dessa synpunkter voro i första hand bestämmande,
då statsmakterna togo u_pp egnahemsrörelsens tanke och omsatte den i
handling. Egnahemsrörelsen är till för jordbrukets skull, men i sista hand är den
till för människornas.

Här stå vi inför egnahemsfrågans intima samband med arbetar- och etnigrationsfrugorna
och det statens organ, socialstyrelsen, som företräder dessa samhällsspörsmål.

En organisation av egnahemsrörelsens centrala ledning, som icke tillgodosåge
det sociala intresset i rörelsen, skulle enligt min uppfattning innebära ett svårt
missgrepp. Vore det redan ur tekniska synpunkter olämpligt att i ena eller andra
formen förlägga egnahemsrörelsens ledning inom lantbruksstyrelsen, framstår sålunda
det betänkliga i en dylik anordning än klarare, så fort man iakttager det rätta perspektivet
på rörelsen som en ekonomiskt social företeelse av djupgående betydelse för
höjandet av vår jordbrukande befolkning i ekonomiskt och medborgerligt hänseende.

I anknytning till de nu framförda synpunkterna sammanfattar jag slutligen
de krav, som efter min mening måste ställas på egnahemsrörelsens centrala organisation,
sålunda:

Egnahemsrörelsen innesluter i sig en mångfald av vanskliga tekniska och
ekonomiska uppgifter, som göra en egen sakkunnig central ledning av rörelsen
oundgängligen nödvändig. Organisationen skall tillgodose åtminstone de för rörelsen
konstitutiva av dessa uppgifter och kan följaktligen icke underordnas ett statsorgan,
som visserligen kan svara för en del av dessa uppgifter, men icke för de övriga.
Egnahemsrörelsens uppgift är slutligen icke blott jordbruksekonomisk utan även
social, varför jämväl detta senare intresse skall genom organisationen tryggas inflytande
på rörelsens ledning.

I överensstämmelse härmed föreslår jag inrättandet av en till jordbruksdepartementet
knuten central egnahemsk''immission, sammansatt på följande sätt:

Självskrivna ledamöter i kommissionen äro:

1) Byråchefen å lantbruksbyrån i lantbruksstyrelsen såsom representant för
de direkt jordbrukstekniska och jordbruksekonomiska intressena;

2) Byråchefen å allmänna byrån i socialstyrelsen såsom representant för det
sociala intresset.

3) Statens egnahemsinspektör, som är kommissionens verkställande ledamot.

Vid behandling av alla ärenden, som röra kolonisationen å statens jordbruks -

59

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

domäner och å kronoparkerna i Norrland, deltager dessutom med yttrande- och
rösträtt i kommissionen vederbörande byråchef i domänstyrelsen.

Förutom de självskrivna ledamöterna utser Kungl. Maj:t för tre år i sänder
intill fyra ledamöter, däribland kommissionens ordförande. Dessa ledamöter skola
företräda olika grenar av egnahemsarbetet och även olika delar av landet. Särskilt
skall Norrland härutinnan vara representerat. Dessutom bör så långt möjligt tillses,
att de utsedda ledamöterna tillföra kommissionen erfarenhet rörande lantmäteriärenden,
byggnadsfrågor och bankverksamhet.

Ordföranden och de självskrivna ledamöterna bilda kommissionens arbetsutskott,
som handlägger alla löpande ärenden. — — —

För den närmaste framtiden torde expeditionens personal knmia inskränkas
till en sekreterare och två å tre skrivbiträden.»

1 de över betänkandet avgivna yttrandena bär nästan enhälligt
vitsordats önskvärdheten av en starkare central ledning av egnahemsrörelsen.
Endast förvaltningsutskotten i Kalmar läns södra del och
Gävleborgs län intaga en avvisande hållning. Förstnämnda förvaltningsutskott
förklarar sig icke kunna se, att någon väsentlig fördel kan
vinnas genom en dylik central ledning, men befarar, att i stället avsevärda
svårigheter härigenom skola uppkomma, enär lantbruksstyrelsen
icke kan äga samma förutsättning som do olika länsstyrelserna att i de
olika landsdelarna handhava denna rörelse, som givetvis måste anpassas
efter de lokala förhållandena.

Förvaltningsutskottet i Gävleborgs län förmenar, att genom hela
egnahemsbetänkandet går såsom en röd tråd strävandet att ställa låneförmedlarna
under förmynderskap av lantbruksstyrelsen och dymedelst
på cd högst, betänkligt sätt försvåra, fördröja och otrevliggöra egnahemslånerörelsen.
Hushållningssällskapen borde dock som hittills äga
att röra sig fritt inom de gränser, som vore utstakade av gällande reglemente
för egnaliemslånerörelsen. Då arbetet och risken ålåge hushållningssällskapen
såsom låneförmedlare, borde sällskapen ej bindas i
sin rörelsefrihet genom vidsträcktare bestämmelser än de, som vore
angivna i sagda reglemente. Det vore att befara, att hushållningssällskapen
under den ifrågasatta kontrollen skulle komma att besväras med
mer eller mindre onödiga frågor och obefogade anmärkningar, vilka,
utan att bliva rörelsen till någon nytta, skulle föranleda ökade besvär
och obehag. Den kontroll, som nu utövades av länsstyrelserna inom
sina respektive län och av statskontoret beträffande de räntor och amorteringar,
som skulle inbetalas, funne förvaltningsutskottet alldeles tillräcklig,
och då husliållningssällskipen frivilligt åtagit sig lånefönnedlingen
och iklätt sig de med densamma förenade risker och därigenom visat
sig till fullo fatta sakens stora betydelse, läge det helt naturligt i hus -

Utiåtatidc-n.

60

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 106.

hållningssällskapene eget intresse, att rörelsen handhades på ett betryggande
och för dess framgång fullt tillfredsställande sätt. Att utsträcka
lantbruksst}?relsens myndighet över hushållningssällskapen även
på detta område, där sällskapen till sakens obestridliga fördel hittills
arbetat oberoende av lantbruksstyrelsen, funne förvaltningsutskottet varken
behövligt eller med hänsyn till hushållningssällskapens ställning såsom
arbets- och riskbärande låneförmedlare ens tillbörligt.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser visserligen en rådgivande egnahemsinspektör
önskvärd, men vill icke tillstyrka utvidgande av lantbruksstyrelsens
befogenhet, så att styrelsen kan bliva en verklig centralorganisation
för egnahemslånerörelsen.

Beträffande själva sättet för anordnandet av den centrala ledning,
vars behövlighet erkänts i övriga utlåtanden, har förslaget att förlägga
densamma till lantbruksstyrelsen rönt invändning av en reservant inom
lantbruksstyrelsen själv, av centralstyrelsen för nationalföreningen mot
emigrationen samt av socialstyrelsen. Därjämte torde åtminstone vissa
av dem, som mera allmänt anslutit sig till doktor Molins reservation om
lånerörelsens omläggning, få anses biträda dennes förslag även i fråga
om den centrala ledningen.

Nyssnämnde reservant inom lantbruksstyrelsen, byråchefen Egerström,
yttrar huvudsakligen följande:

»Vidkommande åter den centrala ledningen av egnahemsrörelsen, så, då någon
dylik ledning för närvarande icke finnes upprättad, är det nödigt, att en sådan så fort
som möjligt kommer till stånd. För att emellertid hela denna fråga icke skall
komma att från början snedvridas, måste åt den centrala organisation, som för
detta ändamål bildas, givas en form, som motsvarar de anspråk, vilka måste ställas
å densamma.

Att såsom de sakkunniga föreslagit överlämna ifrågavarande centrala ledning
åt lantbruksstyrelsen anser jag alldeles otjänligt, vare sig i styrelsen för ändamålet
inrättas en särskild ny byrå — — — eller ärendena — — — överlämnas åt en
redan befintlig avdelning inom styrelsen. Det senare förslaget är fullständigt ogenomförbart,
då alla redan förefintliga avdelningar inom styrelsen äro av göromål redan
nu så upptagna, att någon möjlighet icke finnes att överlämna de nya göromålen
åt någon av dessa. Men saken ställer sig icke bättre, om en ny byrå för ändamålet
inrättas inom styrelsen.

För att förstå hindren, som möta mot genomförandet av det senare förslaget,
är det nödvändigt att göra sig reda för två saker. Den ena gäller styrelsens allmänna
uppgift och den andra omöjligheten för en och samme chef att kunna på
ett tillfredsställande sätt sköta, förutom de nuvarande göromålen, även dem, som
enligt vad ovan sägs skulle tillföras styrelsen, om egnahemsärendena överlämnades
till densamma.

— — — —. Då fiskeriärendena av mera yttre skäl äro införlivade med
lantbruksstyrelsen, så kan med skäl sägas, att styrelsens allmänna eller huvud -

61

Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

sakliga uppgift är att höja lantbruksnäringen. Det lärer icke kunna undgå någon,
som uppmärksamt fäster sig vid dessa förhållanden, att det är en stor skillnad
mellan den uppgift beträffande lantbruket, som tillkommer lantbruksstyrelsen enligt
dess nuvarande instruktion, och den, som styrelsen skulle i samma avseende få
med hänsyn till de jordpolitiska ärendena, om dessa övertoges av styrelsen, då
dessa senare icke kunde avgöras på endast lantbrukstekniska grunder utan måste
ses även från de sociala och folkpolitiska intressens synpunkt, som äro fastade vid
dessa. Det går alldeles icke för sig att låta den lantbrukstekniska synpunkten eller
den, som lantbruksstyrelsen enligt sin allmänna uppgift har att följa, vara den avgörande
vid behandlingen av egnahems- och andra jordpolitiska frågor. Redan
härav torde framgå, huru olämpligt det skulle vara att förlägga dessa frågor till
lantbruksstyrelsen.

Men härtill kommer, att styrelsens chef icke i regel kan hava nödiga förutsättningar
för att besluta i så olika slag av frågor. För att kunna behörigen handhava
de vanliga lantbruksärendena måste denne chef antagas i allmänhet äga lantbrukstekmsk
utbildning samt hava utövat verksamhet såsom praktisk jordbrukare.
Han bör också förutsättas vara i eminent grad intresserad för den egentliga lantbruksdriftens
höjande. Däremot lärer eu chef i lantbruksstyrelsen knappast i allmänhet
kunna antagas hava nog kunskap och erfarenhet i socialpolitiska frågor för
att han skall kunna med framgång handhava och leda de ärenden, vilkas övertagande
av lantbruksstyrelsen nu föreslås.

Skulle emellertid även denna i sig självt fullt avgörande synpunkt frånses,
måste det i allt fall anses uteslutet, att chefen skulle, jämte den nuvarande arbetsbördan,
kunna medhinna att på ett tillfredsställande sätt handhava och ansvara för
de viktiga jordpolitiska frågorna, även om dessa skulle inskränkas till de egentliga
egnahemsfrågorna. — — — —. Ätt öka denna stora arbetsbörda med att därtill
lägga ytterligare en viktig gren av förvaltningen av helt olika skaplynne vore
utan tvivel att äventyra lantbruksstyrelsens förmåga att fylla sin egen lör Sveriges
lantbruk viktiga uppgift, utan att styrelsen därigenom kunde tänkas komma att på
något sätt fylla den nya fullt ut lika viktiga uppgift, som skulle enligt förslaget
överlämnas åt styrelsen.

Vad innebär nu denna nya uppgift? Närmast enligt de sakkunnigas och
lantbruksstyrelsens förslag att leda och omhänderhava alla statens åtgärder, som
avse bildandet av egna hem. Men dessa åtgärder inskränka sig icke till handhavandet
och. ledandet av egnahemslånerörelsen och jordförmedlingen efter en gång för
dessa, fastställda regler. Diirtill hörer också att se till, att dessa regler avpassas
och jämkas efter de rådande förhållandena inom landet och dess olika delar, att
således noggrant lära känna och följa dessa, att söka utreda inom vilka orter egnahemsbildningen
bör befordras, på vilka sätt och under vilka former den bör komma
till stånd, vilka personliga egenskaper, som fordras hos dem, som skola erhålla de
egna hemmen, för att kunna upprätthålla och sköta dessa, hurudana byggnader, som
fordras för dessa in. m. För att den institution inom statens centrala förvaltning,
åt vilken denna angelägenhet överlämnas, skall kunna på ett tillfredsställande sätt
fullgöra detta uppdrag, måste institutionens personal, särskilt dess chef, personligen
inom orterna följa och studera utvecklingen av befolknings- och näringsförhållandena
samt under nuvarande förhållanden, då ännu icke någon fullständig utredning
föreligger beträffande vilka organ i de särskilda orterna behövas för att någon

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

verklig nytta av denna rörelse skall komma land och folk till godo. även sättet
och villkoren huru en djdik lokal organisation bör vara inrättad. För mig står det
fullt klart att, även om den nya uppgiften skulle inskränkas till egnahemsbildningen
med vad därtill hörer. lantbruksstyrelsen icke kan på sätt som vederbör handhava
och sköta denna.

Enligt vad i det föregående redan antytts bör emellertid egnahemsfrågan
icke lösryckas från övriga på dagordningen stående jordpolitiska frågor, med vilka
den äger ett oupplösligt sammanhang. Huru kan det nämligen vara möjligt att
rätt bedöma egnahemsfrågan, om icke med densamma sammanställas frågorna om
den sociala betydelsen av och gränserna för egnahemsbildningen, om det stora och
medelstora jordbrukets berättigande, om bondestammens bevarande, om emigrationens
motverkande, om olika besittningsformers inbördes företräden, om motverkande
av osund jordspekulation, om upplåtelser från kronans jord och formerna för
dessa, om förköpsrätt och återköpsrätt samt stadgad besittningsrätt till jord, om
yrkesmässig fastighetshandel samt om den sociala, folkpolitiska, nationalekonomiska
och juridiska betydelsen av alla dessa och andra dylika frågor, som särskilt under
denna tid träda i förgrunden och kräva sin lösning.

Det går under sådana förhållanden icke an att nu upptaga endast egnahemsfrågan
och lämna de andra jordpolitiska frågorna åt sitt öde. Lika litet går det
an att överlämna den centrala ledningen av vare sig egnahemsfrågan eller de andra
jordpolitiska frågorna åt ett ämbetsverk, vilket, såsom lantbruksstyrelsen, icke har
och aldrig kan få förutsättningar att kunna nöjaktigt handhava dem. Dessa frågor
hava för stor vikt för landets framtid för att de skulle få på detta sätt försummas
och vanvårdas.

Det har visserligen, så vitt mig är bekant, icke satts i fråga, men det skulle
tänkas, att någon ville överlämna dessa frågor åt socialstyrelsen. Men av sammsj
skal, som lantbruksstyrelsen icke kan anses lämplig att handhava denna angelägenhet,
kan ej heller socialstyrelsen tänkas kunna med fördel övertaga den centrala ledningen
av densamma, Aven denna styrelse har sin bestämda uppgift och borde kunna
anses hava full sysselsättning med att kunna lösa denna.

Den form för ordnandet av den centrala ledningen av egnahemsrörelsen, som
föreslagits av en reservant till egnahemssakkunnigas betänkande, torde ej äga den
fasthet, som erfordras för att denna angelägenhet skulle kunna på detta sätt nöjaktigt
lösas, liksom ej heller de arbetskrafter, som enligt förslaget skulle kunna
påräknas, komme att med undantag av egnahemsinspektören få på ett stadigvarande
sätt för ändamålet disponeras.

Då ej heller något annat redan befintligt centralt ämbetsverk finnes, som
skulle kunna övertaga sagda ledning, återstår i detta avseende ingen annan utväg
att välja än att för ändamålet upprätta ett särskilt nytt ämbetsverk. Häremot
skulle visserligen två invändningar kunna framställas, nämligen dels att det i allmänhet
så mycket som möjligt bör undvikas att inrätta något ämbetsverk, dels ock
att det nya ämbetsverket icke skulle få tillräckligt mycket arbete. Yad den förra
invändningen angår, så, då någon annan tillfredsställande lösning av frågan icke
står att finna — uti vilket avseende hänvisas till den föregående framställningen -—,
torde denna invändning i detta fall icke kunna tillmätas någon betydelse. Vidkommande
åter den senare invändningen, så vill det synas, som om vad ovan anförts
borde tillräckligt giva stöd för den åsikten, att det nva ämbetsverket verkligen

63

Kurgl. Maj:ts proposition Nr 106.

skulle få fullt upp att sköta. Det synes också vara ett stort misstag att ordna
ämbetsverk på det sätt, att de icke kunna medhinna mera än de löpande ärendena,
ty därigenom sättes ämbetsverket ur stånd att komma med erforderliga nya förslag
och att följa och leda utvecklingen av den angelägenhet, varför det inrättats.
Beträffande en sådan institution som den ifrågavarande, på vars framgångsrika
bemödanden komme att väsentligen bero landets framtid i folkpolitiskt, socialt och
ekonomiskt avseende, vore ett sådant misstag ödesdigert, medan ett lyckligt ordnande
av samma administration skulle kunna bidraga till beredande av en lycklig
framtid för vårt folk.

Det nya ämbetsverk, som enligt min åsikt således borde inrättas, kunde
lämpligen benämnas centralstyrelsen för jordpolitiska ärenden samt bestå av en chef,
benämnd förste lantråd samt tre föredragande ledamöter, benämnda lantrådt varav
en med jordbruksteknisk, eu med socialpolitisk och en med juridisk utbildning,
mellan vilka ärendena skulle fördelas, och skulle den juridiskt utbildade ledamoten
även ansvara för uppsättning av styrelsens expeditioner samt registrators- och
arkivariegöromålen. Vid sidan av styrelsen anser jag böra ställas ett jordpulitiskt
råd, inom vilket skulle finnas representerad den sakkunskap, som i övrigt kunde
finnas behövlig för ämbetsverket.»

Centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen biträder
de av reservanten Molin anförda synpunkterna men anser hans positiva
förslag vara endast i stora drag skisserat samt förordar frågans ytterligare
skyndsamma utredning på bredare grunder.

Socialstyrelsen yttrar bland annat:

»Frågan om den centrala ledningen av egnahemsrörelsen kommer givetvis
att te^ sig väsentligt olika allt efter den grunduppfattning, som kan bliva gällande
beträffande statens åtgärder på detta område. De sakkunnigas majoritet bär, såsom
redan påvisats, åtnöjt sig med att avpassa organisationen för lånerörelsen och sålunda
icke tänkt sig en enhetlig plan och. sammanhållande myndighet för statens
olika strävanden att främja tillkomsten av egna hem. De hava vidare i huvudsak
anslutit sig till den hittills rådande mera passiva uppfattningen i fråga om rörelsens
främjande.

I enlighet härmed anvisa de åt den föreslagna centralmyndigheten uteslutande
ställningen av en övervakande och upplysande myndighet, något som också nödvändigt
betingas av deras förslag om hushållningssällskapens bibehållande såsom
lokala organ med bevarande även i denna del av deras gent emot staten självständiga
ställning. Från dessa utgångspunkter anse de sakkunniga sig böra förorda
lantbruksstyrelsen såsom centralt organ, särskilt på grund av dess naturliga
beröringspunkter med hushållningssällskapens verksamhet i övrigt.

Med den bredare läggning på frågan, som socialstyrelsen funnit erforderlig,
kan en annan lösning synas lämpligare. För socialstyrelsen ter sig statens lånerörelse
endast såsom en del av frågan om egnahemsrörelsens förseende med kapital.
Frågans kärnpunkt ligger i spörsmålet om tillhandahållandet av lämplig jord
till billigaste pris samt under enkla men betryggande former. För vinnande av
verkligt omfattande resultat bör centralmyndigheten vidare, enligt styrelsens uppfattning,
få en stark ställning, som möjliggör verklig ledning och positivt handlande.
Den nödvändiga förutsättningen härför är emellertid, såsom nyss visats,

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

att de lokala organen direkt underordnas under centralmyndigheten i de avseenden
därför är erforderligt, evad nu detta sker genom en förändring av hushållningssällskapens
ställning till staten eller genom upprättandet av för ändamålet särskilt
avsedda organ.

Enligt styrelsens mening bör frågan om den centrala organisationen främst
bedömas ur synpunkten av det önskvärda i ett sammanhållande av de olika momenten
i »egnahemsfrågan i hela dess omfattning». Undersöker man dessa olika
huvudmoment, så framträder närmast syftet med rörelsen, vilket till sin grundkaraktär
kan betecknas såsom socialt, även om viktiga jordbruksproduktiva hänsyn
därjämte måste beaktas. Vid det positiva förverkligandet av detta syfte gäller det
främst att bereda tillgång till jord, antingen från enskild ägo eller från kronans
tillgångar, och denna jord bör vara för ändamålet lämplig. I många fall och särskilt
vid nykolonisation å kronojord möter frågan om bebyggandet. Då vidare den
blivande egnahemsinnehavaren i regel saknar tillräckligt eget kapital, måste finansieringen
ordnas medelst statens egnahemslån eller lån från andra kreditinstitutioner.
Sedan det egna hemmet bildats, behöver innehavaren ofta tillgång till rådgivning
och hjälp vid avvecklingen av sina rättsliga och ekonomiska förbindelser. Härmed
är det speciella egnahemsbildandet avslutat, och på innehavaren ankommer därefter
att i likhet med andra jordbrukare samt med stöd av jordbruksproduktionens organisationer
och myndigheter sörja för sin utkomst.

Denna mycket omständliga procedur kräver direkt medverkan av, förutom
de blivande lokala organen, följande statsmyndigheter: beträffande tillgången till
jord, när det gäller kronans jordbruksdomäner, kronoskogar m. m., domänförvaltningen;
beträffande jordens tekniska uppdelning, lantmäteriförvaltningen; beträffande
bebyggandet i vissa fall, domänförvaltningen; ävensom beträffande de rättsliga
momenten, domstolarna. Indirekt intresserade äro ur olika synpunkter socialförvaltningen
och den jordbrukstekniska förvaltningen.

Denna summariska översikt torde ge vid handen, att vid valet mellan olika
departement för närvarande endast jordbruksdepartementet kan ifrågakomma såsom
högsta centralpunkt inom statsförvaltningen. Så är även nu förhållandet, och någon
meningsskiljaktighet härutinnan har veterligen icke förekommit.

Med den nuvarande organisationen av statens egnahemsverksamhet har bland
de centrala verken endast domänstyrelsen tagit direkt befattning med vissa hithörande
frågor. Jordbruksdepartementet har nämligen omedelbart behandlat ansökningarna
om egnahems- och jordförmedlingslån. Om, såsom socialstyrelsen finner
påtagligt, allt starkare krav ställas på tillhandahållandet för egnahemsändamål av
kronojord från jordbruksdomäner eller kronoskogar m. m., skulle domänstyrelsens
medverkan i högre grad tagas i anspråk.

För sitt val av lantbruksstyrelsen såsom centralmyndighet anföra de sakkunniga
åtskilliga skäl, vilka dock icke så mycket anknyta sig till egnaliemsbildandets
egna behov som till den omständigheten, att nämnda styrelses uppgifter falla
inom lanthushållningens område samt väsentligen sammanfalla med de av dem förordade
låneförmedlarnas. Samma skäl förelågo emellertid vid egnahemslånerörelsens
begynnande och borde, om de då ansetts bärande, hava föranlett, att hithörande
ärenden hade förlagts närmast till nämnda styrelse och icke omedelbart till jordbruksdepartementet
Anledningen till denna anordning torde sannolikt hava varit,
att vederbörande funno principiellt mindre lämpligt att giva lantbruksstyrelsen upp -

65

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

giften att positivt ingripa på det allmänt jordpolitiska område, som med egnahemslånerörelsen
åsyftades. Det torde hava ansetts riktigast att icke i detta avseende
vidga verksamhetsområdet för lantbruksstyrelsen, som enligt gällande instruktion
har »att med uppmärksamhet följa lantbrukets och dess binäringars samt fiskenäringens
tillstånd och att själv vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå åtgärder för
dessa näringars befrämjande» och vilken är av rent jordbruksteknisk karaktär. Det
vill förefalla socialstyrelsen, som om nu antydda synpunkter äga giltighet och erhålla
väsentligt ökad betydelse, i samma mån staten verkligen vill driva fram småbruket
väsentligen av andra grunder än de rent produktiva.

Likartade synpunkter synas hava varit bestämmande för de förslag om upprättandet
av en särskild centralmyndighet för ifrågavarande verksamhetsområde,
som framställts dels av en bland de sakkunniga, dels av en reservant inom lantbruksstyrelsen
vid dess behandling av frågan. Den sistnämnda har vidgat sitt förslag
därhän, att han påyrkar upprättandet av ett särskilt ämbetsverk för de jordpolitiska
frågornas handläggning. Måhända ligger häri en framtidstanke, som kan
komma att i annat sammanhang under en eller annan form förverkligas, ehuruväl
bedömandet av de jordpolitiska frågorna i stort och avvägandet av deras inbördes
förhållande snarast torde böra tillhöra jordbruksdepartementet och Kungl. Maj:t.
De båda sistberörda förslagen innebära i allt fall en bredare läggning av den centrala
organisationen, som skulle göra denna starkare och handlingskraftigare än de
sakkunnigas plan i denna del.

Då emellertid frågan om centralmyndigheten i viss mån sammanhänger med
den lokala organisationens gestaltning, anser sig styrelsen böra jämväl med avseende
härå hemställa om förnyad utredning, vid vilken såsom riktlinje bör angivas angelägenheten
av att vinna enhet och planmässighet i fråga om statens hela verksamhet
för främjande av egnahemsrörelsen i hela dess omfattning. Måhända bör
därvid även undersökas lämpligheten av att med denna rörelse organisativt sammanhålla
ledningen av statens åtgöranden i avseende å bostadsfrågan i övrigt, under
vilken förutsättning frågan om valet av departement kunde komma i annat läge.»

I de återstående, nu icke nämnda utlåtandena har förslaget att
förlägga den centrala ledningen till lantbruksstyrelsen vunnit gillande.
I de allra flesta av nu ifrågavarande utlåtanden har reservanten Hellströms
förslag att för ändamålet inrätta en särskild byrå inom nämnda
styrelse uttryckligen förordats. I vissa andra utlåtanden framhålles, att
låneförmedlarna hava svårt att taga ställning till frågan om inrättande
av eu särskild byrå eller icke, och hänvisats till att lantbruksstyrelsen
själv bäst kunde ge besked härom.

Lantbruksstyrelsen yttrar:

»De skäl de sakkunniga anfört för en starkare centralisering av egnahemslånei
öreisen synas lantbruksstyrelsen tungt vägande; och, liksom lantbruksstyrelsen
anser, att denna lånerörelse i vad den avser lån till jordbrukslägenlieter fortfarande
bör vara knuten vid hushållningssällskapen, så synes det ock styrelsen, att den
centrala ledningen av nämnda gren av lånerörelsen bör, såsom de sakkunniga föreslagit,
läggas under lantbruksstyrelsens förvaltningsområde. Härför talar ej endast,
att ett dylikt uppdrag nära sammanfaller med lantbruksstyrelsens uppgift och övriga
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 käft. (Nr 106.) 9

66

Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

åligganden, utan ock den nära beröring och den intima förbindelse, vari styrelsen
redan förut står till rikets samtliga hushållningssällskap.

Under de sista åren har arbetet på lantbruksstyrelsens lantbruksbyrå år från
år oavbrutet ökats — — — — Att under sådana förhållanden och då handläggningen
av de ärenden, som för närvarande äro förlagda till nämnda byrå, säkerligen
allt framgent kommer att kräva ökat arbete, nu ytterligare öka byråns arbetsbörda
med de ärenden, som röra egnahemsrörelsen, anser sig styrelsen på grund av vunnen
erfarenhet icke kunna tillstyrka. Styrelsen befarar, att en dylik åtgärd ej endast
skulle väsentligt försvåra uppnåendet av det med den ifrågasatta centraliseringen
avsedda ändamålet utan ock utöva ett menligt inflytande på byråns egentliga verksamhet.
Dessa olägenheter kunna enligt styrelsens mening knappast undvikas genom
en förstärkning av byråns arbetskrafter, då den övervägande delen av de många
viktiga utredningar, vilka förekomma på denna byrå, måste verkställas av föredragande
byråchefen, som dessutom har att med uppmärksamhet följa jordbrukets
utveckling i olika delar av landet.

I samband med egnahemsärendenas förläggande under en fristående byrå,
vilket lantbruksstyrelsen för sin del vill tillstyrka, synes till densamma böra från
lantbruksbyrån överflyttas vissa ärenden, som kunna anses med de förra mer eller
mindre samhörande. I främsta rummet gäller detta de ärenden, som avse främjandet
av det mindre jordbruket.»

Det torde vidare böra erinras, att i det betänkande angående statsdepartementens
verksamhetsområden och arbetsformer m. m., som år
1917 avgavs av dåvarande landshövdingen A. Sckotte, frågan om egnahemsväsendets
administrativa förläggning berörts. I nära anslutning till
byråchefen Egerströms reservation har i detta betänkande förslaget om
dessa ärendens förläggning till lantbruksstyrelsen underkastats kritik.
Nämnda styrelses uppgift vore nämligen jordbruksteknisk och icke jordpolitisk
och det kunde betvivlas, att lantbruksstyrelsen lämpligen borde
befatta sig med jordpolitik. Den kunde då emellanåt komma i en skev
ställning och ryckas från sina andra betydelsefulla uppgifter. Man
syntes även vara berättigad påstå, att en fullständig omorganisation av
denna styrelse och dess verksamhetsområde måste äga rum, ifall egnahemsväsendet
skulle kunna med fördel förläggas dit. Däremot syntes
vissa fördelar kunna vinnas med att lägga egnahemsväsendet under
domänstyrelsen. En kraftig egnahemspolitik kunde nämligen med större
fördel bedrivas från domänstyrelsen än från lantbruksstyrelsen ; den förra
styrelsen, utrustad med lämpligare arbetskrafter, både just genom förvaltningen
av statens jordbruksdomäner, till vilka enligt samma förslag skulle
komma alla boställen, även de ecklesiastika, ett vidare fält för sin egnabemsbildande
verksamhet än vad lantbruksstyrelsen kunde få. Domänstyrelsen
kunde emellertid icke övertaga egnahemsärendena med sin nuvarande
organisation, utan vissa ändringar krävdes, i vilket avseende

67

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 106.

omförmäles en omfattande decentralisation av ärenden till underordnade
myndigheter, inrättande av den av skogssakkunniga föreslagna souschefsbefattningen
samt, jämte de två av samma sakkunniga föreslagna domänfullmäktige,
en tredje sådan fullmäktig, speciellt sakkunnig på de egentliga
domänärendena och egnahemsspörsmålen samt överhuvud på jordpolitikens
område. Därest det skulle befinnas ogörligt att till domänstyrelsen
under än så självständiga former förlägga den centrala ledningen
av egnahemsväsendet, syntes olika vägar stå till buds; en att klyva
domänstyrelsen i två verk, ett för statens jordbruksdomäner, för boställen
och egnahemsväsende och ett för skogsförvaltningen; eu annan att för
egnahemsväsendet skapa ett särskilt fristående centralt verk eller en
kommission. Sedan i betänkandet vidare framhållits, att enhetlighet
och planmässighet i fråga om statens hela verksamhet för främjande av
egnahemsrörelsen i hela dess omfattning måste komma till stånd, har
slutligen anförts, att det vore uppenbart, att frågan om den ledande
och sammanhållande myndigheten för dessa strävanden icke ännu vore
så utredd och så allsidigt belyst, att det avgörande ordet däri kunde
vara sagt.

Behovet av att anordna en central institution för egnahemsrörelsens
administrativa ledning finner jag mig böra vitsorda För närvarande
finnes icke en dylik centralmyndighet, ty den handläggning, egnahemsärendena
kunnat undergå inom den enda statsinstitution, där de samlats,
nämligen inom jordbruksdepartementet — närmare bestämt dess första
byrå — har av naturliga skäl, bland annat mängden av andra ärenden,
icke kunnat bliva av den ingripande natur, som förvisso varit önsklig.
Länsstyrelsernas och lantbruksstyrelsens befattning med dessa ärenden
hava huvudsakligen varit av lokalt kontrollerande eller av statistisk
natur. Från nästan alla håll har också kraftigt framhållits nödvändigheten
att inrätta en dylik centralmyndighet. Då förslaget rönt invändningar
från ett par förvaltningsutskott, kan häremot uppställas, att
andra sådana utskott hälsat förslaget med största tillfredsställelse och
ansett sig kunna påräkna värdefull hjälp och ledning från den centrala
institutionen.

Yad nu sagts gäller i främsta rummet egnahemslånerörelsen. Såsom
i många yttranden framhålles är emellertid låneverksamheten blott eu
del av egnahemsfrågan i vidsträcktare bemärkelse. Jag är fullkomligt
ense med dem, som anse det erforderligt att söka på ett mera målmedvetet
sätt samla egnahemsrörelsens olika grenar till ett helt, organiskt
samverkande mot ett gemensamt mål. För detta ändamål finner

Departenun

chefen.

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

jag det önskvärt, att en statsinstitution inrättas, där dessa ärenden
kunna överblickas och utredas i sitt sammanhang samt erhålla den noggranna
och grundliga handläggning, som de otvivelaktigt behöva.

Huruledes denna centrala statsinstitution bör anordnas, synes emellertid
vara särdeles vanskligt att nu definitivt avgöra. De invändningar,
som riktats mot förslaget att anförtro den centrala ledningen av egnahemsrörelsen
åt lantbruksstyrelsen, vare sig en ny byrå för ändamålet
där inrättas eller icke, finner jag emellertid vara så vägande, att denna
utväg icke bör tillgripas. Tanken härpå torde för övrigt få anses redan
vara av statsmakterna övergiven. Sedan löneregleringskommittén år
1916 anbefallts att avgiva utlåtande angående de förändringar i lantbruksstyrelsens
organisation och stat, som skulle behöva föranledas av
egnahemsärendenas förläggande till en ny byrå inom nämnda styrelse
ävensom av vissa andra framkomna förslag, blev nämligen år 1917 detta
uppdrag återkallat och åt särskilt tillkallade sakkunniga överlåtet att
utarbeta förslag till erforderliga organisationsändringar beträffande lantbruksstyrelsen
med utgångspunkt, att egnahemsärendena icke skulle förläggas
"dit. På grundvalen av de sakkunnigas förslag har därefter omorganisation
av lantbruksstyrelsen beslutats av 1918 års lagtima riksdag.

Mot förslaget att förlägga egnahemsväsendet till domänstyrelsen
möta enligt min mening starka betänkligheter. Denna styrelses huvudsakliga
och alltmera övervägande betydelse är att handhava förvaltningen
av statens skogar. Dess befattning med kronans jordbruksdomäner, vilka
förövrigt genom försäljningar minskas i antal och omfattning, är redan
nu jämförelsevis underordnad och blir det för visso i allt högre grad.
Försäljning pågår även av den jordbruksjord, som finnes å de egentliga
kronoparkerna och som icke behöves för den för dessas skötsel erforderliga
personalen. Skogens betydelse stiger däremot, nya skogsmarker
inköpas och skogsskötsel kräver för sitt rationella och intensiva bedrivande
allt större skogsstatspersonal samt allt flera förvaltningsåtgärder.
Det torde icke vara oberättigat att påstå, att domänstyrelsen alltmera
utvecklas till att bliva en skogsstyrelse och att den på skogsväsendets
område har uppgifter, som kunna fullt ut taga dess arbetskraft i anspråk.
Att under sådana omständigheter förlägga dit en så omfattande och
utvecklingskraftig grupp av ärenden som de, vilka röra egnahemsväsendet,
skulle därför enligt min mening lätteligen kunna bliva till största skada
för bägge slagen av ärenden och i sjmnerhet kunna medföra, att egnahemsrörelsen
hämmas samt kommer att betraktas som en bisak och
bedömas ur för densamma främmande synpunkter. De invändningar,
som av motsvarande skäl framställts mot egnahemsärendenas förläggande

69

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

till lantbruksstyrelsen, synas med ungefär samma fog kunna åberopas i
fråga om domänstyrelsen. Det bör också icke förglömmas, att egnahemsrörelsen
avser egnahemsbildningar även på enskild jord, som ju
till omfattningen är mångdubbelt större än statens, under det att domänstyrelsen
endast har att göra med statens jord, med undantag blott för
ärenden angående skogsvården å enskild mark, vilka ärenden ju icke
lämpligen kunna överlåtas åt någon annan nu befintlig statsinstitution.
Den stora egnahemsZåwerörelsen ävensom den utvecklingskraftiga jordförmedlingsrörelsen,
i vad den rör enskild jord, äro områden, som
äro fullkomligt främmande för domänstyrelsens nuvarande uppgifter.
Vidare bör framhållas, att domänstyrelsen är ett affärsdrivande verk,
vars utgifter bestridas av domänfonden. Även om denna styrelse, såsom
nyss nämnts, fortfarande omhänderhar ärenden angående den enskilda
skogsvården, synes det från nyssnämnda synpunkt föga lämpligt att
låta densamma övertaga ett nytt, vidsträckt statsförvaltningsområde utanför
domänfondens gränser. Slutligen kan anmärkas, att ett överflyttande
av egnahemsärendena till domänstyrelsen icke skulle kunna låta sig göra
utan ganska omfattande organisationsändringar, vilka naturligtvis skulle
föranleda kostnader. Dessa kostnader böra enligt min mening hellre
nedläggas annorstädes, där egnahemsärendena synas bli mer naturligt
placerade.

Det bör för övrigt erinras, att i det av dåvarande landshövdingen
Schotte avgivna betänkandet slutligen yttrats, att frågan om den ledande
och sammanhållande myndigheten för egnahemsväsendet icke ännu vore
så utredd och allsidigt belyst, att det avgörande ordet däri kunde
vara sagt.

Något annat existerande ämbetsverk, till vilket dessa ärenden med
större fog kunna förläggas, torde icke finnas. Det bör erinras att, om
än socialstyrelsen i vissa utlåtanden nämnts i detta sammanhang, dock
icke från något håll verkligt förslag framlagts att förlägga dessa ärenden
dit.

Det synes alltså för egnahemsväsendets del bliva nödvändigt att
förr eller senare anordna en särskild ny statsinstitution, till vilken naturligtvis,
om så finnes lämpligt, även vissa närstående områden av statsförvaltningen
kunna förläggas, exempelvis ärendena angående kronans
jordbruksdomäner in. m. i anslutning till den i dåvarande landshövdingen
Schottes betänkande framkastade tanken.

Att redan nu för detta ändamål inrätta ett särskilt ämbetsverk,
såsom föreslagits exempelvis av reservanten i lantbruksstyrelsen, finner
jag mig emellertid icke kunna tillstyrka. Åtskilliga frågor, vilka innan

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

en sådan åtgärd vidtages höra ligga klarare än nu, tarva ytterligare
utredning. Främst gäller detta den förut berörda frågan om egnahemsrörelsens
lokala organisation. Vid ett slutligt bedömande av den föreliggande
frågan höra även beaktas exempelvis de ännu icke slutförda
utredningar, som anförtrotts åt bostadskommittén, ävensom de ännu icke
definitivt avgjorda frågorna om Norrlands kolonisation — särskilt i
organisatoriskt hänseende.

Jag kan icke heller utan ytterligare prövning av föreliggande möjligheter
tillstyrka det av doktor Molin i hans reservation vid de sakkunnigas
betänkande framställda förslaget om en till jordbruksdepartementet
knuten central egnahemskommission. Mot detta förslag synes
för övrigt kunna riktas bland annat den anmärkningen, att kommissionen
skulle bestå av personer, som nästan alla hade annan statstjänst och
därför antagligen skulle få blott ringa tid att ägna åt denna viktiga fråga.

Att nu alldeles undanskjuta varje åtgärd i syfte att skapa ett
centralt organ för egnahemsväsendet synes mig emellertid under inga
omständigheter böra ifrågakomma. Behovet av ett dylikt organ har
under den gångna tiden visat sig i hög grad kännbart och blir säkerligen
alltmera framträdande. Ett dylikt organ torde till och med kunna
anses vara en nödvändig förutsättning för en kraftig utveckling av egnahemsväsendet
och för att det hela må vinna fasthet och planmässighet.
Jag anser alltså att, jämte det frågan om det definitiva ordnandet av den
centrala ledningen lämnas beroende av ny utredning i enlighet med
vad socialstyrelsen och centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen
förordat, det är nödvändigt — särskilt i betraktande av att denna
utredning icke torde kunna leda till omedelbart resultat, eftersom åtskilliga
ännu outredda förhållanden böra därvid beaktas — att en anordning av
mera provisorisk natur nu träffas för egnahemsväsendets vidkommande.
Jag anser denna anordning böra bestå i inrättandet inom jordbruksdepartementet
av en särskild avdelning å extra stat för hithörande ärenden. Mot
att dessa ärenden fortfarande skola tillhöra jordbruksdepartementets handläggning
har icke från något håll framkommit invändning. Socialstyrelsen
har allenast antydningsvis framkastat, att ifall egnahemsrörelsen
skulle organisativt sammanhållas med statens åtgöranden i avseende å
bostadsfrågan i övrigt, valet av departement kunde komma i annat läge.
Detta uppslag är emellertid icke för närvarande aktuellt och det är i
varje fall uppenbart, att de åtgärder, som nu må omedelbart vidtagas,
icke få anordnas på sådant sätt, att de lägga hinder i vägen för en
eventuell framtida organisation efter andra linjer. Tvärtom böra de
göras så utvecklingsmöjliga och smidiga, som sig göra låter.

71

Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

I avseende å själva organiserandet av denna avdelning, dess ställning
i departementet, dess personal och kostnaderna för densamma m. m.
torde det vara lämpligt att jag uppskjuter att yttra mig, till dess
övriga förslag beträffande egnahemsrörelsen blivit behandlade och därigenom
klarare överblick vunnits angående de uppgifter, som böra tillkomma
sagda avdelning.

B. Egnahemslånerörelsen.

Beträffande egnahemslånerörelsen hava såväl i de sakkunnigas betänkande
som i yttrandena däröver framställts ett stort antal ändringsförslag,
dels av mera genomgripande natur och dels rörande särskilda
detaljer. Härvid möter först frågan om:

1. Egnaliemslånefondens uppdelning.

Förslaget härom, om vilket de sakkunniga enats samt beträffande
vilket nästan fullständig enighet rått bland dem, som yttrat sig däröver,
avser att egnahemslånerörelsen skall uppdelas i två skilda grenar och
till följd därav egnahemslånefonden klyvas i två delar med olika ändamål.
Den ena av dessa skulle tillgodose huvudsakligen jordbrukslägenheter,
under det att den andra skulle betjäna lånerörelsen för bostadslägenheter.
Till sättet för uppdragandet i detalj av gränsen mellan
fondernas verksamhet skall jag strax återkomma.

Såsom motivering till detta förslag hava de sakkunniga till en
början framhållit, att jordbrukslånen tillerkänts företräde framför bostadslånen
och att de sistnämnda därför måst vidkännas mycket stark reduktion,
så att oftast blott en mindre del av de begärda beloppen kunnat
beviljas och att ibland ingenting alls kunnat tilldelas vissa bolag
eller föreningar, som begärt sådana lån. De sakkunniga hava därefter
anfört följande:

»Att vid fördelning av lånemedlen fastslå något bestämt förhållande mellan
lånerörelsens båda grenar torde alltid komma att möta betydande svårigheter. Det
kan nämligen befaras, att så starka krav komma att ställas på de medel, som avsetts
för den ena av lånerörelsens båda grenar, att proportionen mellan begärt och

Egnahemt lånefondtns uppdelning.

Kgnahems sakkuaniga.

72

Kungl. Maj ds proposition Nr 106.

beviljat lånebelopp bleve alltför ogynnsam oinom denna gren vid jämförelse med
samma förhållande inom den andra grenen. A andra sidan kan det möta ännu större
vanskligheter att lämna alldeles oreglerat det förhållande, efter vilket lånemedlen
fördelas mellan de bägge grenarna. Den faran ligger då mycket nära, att den ena
grenen i en framtid når en så stark utveckling, att den kan komma att alltför
mycket undantränga den andra grenen. Redan nu är behovet av bostäder åt industriarbetare
mycket starkt, och med vårt lands växande industrialisering torde det
komma att stegras så kraftigt, att bostadslånerörelsen, därest de båda grenarna
göras fullt jämnställda, otvivelaktigt ganska snart skulle komma att lägga beslag
på en alltför stor del av egnahemslånefonden, varigenom jordbrukslånerörelsens berättigade
krav på samma fond skulle bliva alltför litet tillgodosedda.

De här påpekade olägenheterna av den nära föreningen av egnahemslånerörelsens
båda grenar och av deras inbördes konkurrens om ett gemensamt lånebelopp
hava sin orsak i den väsentligt olika karaktären hos å ena sidan lånerörelsen
för jordbruksändamål och å andra sidan bostadslånerörelsen. Ändamålet med förstnämnda
rörelse är ju att lämna hjälp åt personer i de mindre bemedlade klasserna,
som önska ett eget hem, där de helt eller delvis kunna ägna sig åt jordbruket.
Denna rörelses verksamhetsområde måste därför vara begränsat huvudsakligen till
den rena landsbygden, och de intressen den är avsedd att främja äro i första rummet
den jordbruksidkande befolkningens. I motsats härtill är bostadslånerörelsens uppgift
att skaffa bostäder åt personer med annan verksamhet än jordbruk, och den
vänder sig till övervägande del till industriarbetarnas klass. Till följd därav har
den även sitt huvudsakliga verksamhetsfält i eller i närheten av de mera tätt bebyggda
samhällena, där industrien till stor del är koncentrerad.

En ytterligare olikhet mellan lånerörelsen för jordbruks- och för bostadsändamål
ligger däruti, att den person, som erhåller ett lån för sistnämnda ändamål,
endast får hjälp för tillfredsställandet av behovet av bostad, medan däremot lån för
jordbruksändamål även avser anskaffning av det för en jordbrukare viktigaste produktionsmedlet,
nämligen jorden.

Att hava två till sin natur så-skilda rörelser så nära förenade som hittills
varit fallet synes de sakkunniga på ovan anförda skäl vara olämpligt, och anse de på
grund härav en uppdelning av statens egnahemslånerörelse på två fristående grenar,
en för jordbruks- och en för bostadsändamål, vara i hög grad av behovet påkallad.
»

Sedan de sakkunniga därefter erinrat om förut återgivna uttalande
till statsrådsprotokollet den 20 januari 1911 av dåvarande chefen för
jordbruksdepartementet, hava de åberopat, att samma uppfattning
kommit till uttryck även i chefens för civildepartementet anförande
till statsrådsprotokollet den 19 januari 1912 vid fattande av beslut
om tillkallande av sakkunniga för utredning och förslag med avseende
å de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden, varvid
sistnämnde departementschef framhållit önskvärdheten av att klarare än
som hittills skett skilja mellan, å ena sidan, den egnahemsrörelse, som
har till uppgift skapandet av nya småbruk, och, å andra sidan, den
strävan, som går ut på att göra arbetare och andra mindre bemedlade

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106. 73

till ägare av sina bostadslägenheter. I uppdraget för sistnämnda sakkunniga
att verkställa utredning om de mindre bemedlade klassernas
bostadsförhållanden i allmänhet syntes enligt egnahemssakkunnigas åsikt
alltså otvivelaktigt ingå en utredning av den av staten understödda
egnahemslånerörelsen för bostadsändamål.

I de utlåtanden, som avgivits över betänkandet, har förslaget om
lånerörelsens uppdelning mött gensaga endast från länsstyrelsen i Gävleborgs
län, som ansett sådan delning i två, från varandra bestämt skilda
grenar, innebära en avgjord försämring. Det är dock härvid att märka,
att nämnda länsstyrelse förordat en fullständig omläggning av egnahemslånerörelsens
hela organisation. En viss tveksamhet har uttalats av domänintendenten
i Hallands län, med vilken länsstyrelsen i detta län instämt,
samt av hushållningssällskapens i Gävleborgs och Västernorrlands läns
förvaltningsutskott. Från alla övriga håll, även de som tillstyrkt en
omläggning av organisationen, har nu ifrågavarande förslag blivit förordat.
Egnahemsnämnden i Norrbottens län, med vilken hushållningssällskapets
förvaltningsutskott instämt, har sålunda såsom motiv för uppdelningen
framhållit, bland annat, att en dylik delning borde särskilt för bostadslåntagarna
bli fördelaktig, enär riskerna vid bostadslån, där säkerheten
nästan helt och hållet läge i åbyggnaderna, vore av annan art och
större än vid jordbrukslån och man därför hellre tillgodosåge de senare
men vore mycket mera försiktig beträdande de förra. Socialstyrelsen
har uttalat, att den funne en sådan uppdelning vara väl motiverad.

Vad vidare beträffar den gräns, som vid bifall till förslaget om
egnahemslånerörelsens uppdelning på två fristående grenar, en för jordbruks-
och en för bostadsändamål, bör uppdragas mellan dessa olika
grenars verksamhetsområden, är följande att märka.

Egnahemssakkunniga hava i förut återgivna sammanfattning av
deras förslag yttrat, att till lånerörelsen för jordbruksändamål borde hänföras
även lån till vissa bostadslägenheter å den rena landsbygden,
vilka uppfördes av hantverkare och jordbruksarbetare och där innehavaren
kunde från det jordbruk eller den husdjursskötsel, som kunde idkas å
lägenheten, erhålla ett icke oväsentligt bidrag till utkomst för sig och
sin familj. I själva författningsförslaget omnämnas emellertid icke hantverkare
och jordbruksarbetare, utan det bestämmande momentet angives
vara, att ett icke oväsentligt bidrag till utkomsten kan erhållas från det
jordbruk eller den husdjursskötsel, som kan idkas å lägenheten.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 höft. (Nr 106.) 10

Utlåtanden*

Gränsen
mtitan de
bägge fondernas
verksamhetsområden.

Egnahems sakkunniga.

Utlåtanden.

74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

I de sakkunnigas motivering utvecklas förslaget närmare, i det att
där yttras:

»Vid en uppdelning av lånerörelsen, på sätt ovan blivit anfört och som även
de sakkunniga anse sig höra förorda, torde emellertid vara nödvändigt att något
närmare angiva arten av de egnahemslägenheter, som innefattas inom ramen av de
båda slagen av lånerörelse. Att den ena bör omfatta alla lån för förvärv av jordbruksfastigheter
synes utan vidare klart. Till denna kategori bör då räknas även
det i vissa industrialiserade bygder och särskilt i Skåne icke ringa antal lägenheter,
å vilka lån erhållits av industriarbetare, vilka vid sidan av sitt arbete i industrien
å dessa lägenheter även driva något jordbruk. Men därjämte synes det lämpligt,
att till jordbrukslånerörelsen även föras bostadslägenheter å den rena landsbygden,
vilka uppföras av hantverkare och jordbruksarbetare.

Redan i kungl. propositionen till 1904 års riksdag angående egnahemslånerörelsens
ordnande framhölls av dåvarande statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
den olikhet, som förefanns mellan å ena sidan sådana bostadslägenheter,
vilka bildas i närheten av stora städer eller andra betydande industricentra
eller i allmänhet för beredande av egnahem åt huvudsakligen i industriens tjänst
anställda arbetare, och å andra sidan sådana, vilka ute å landsbygden förvärvas av
mindre hantverkare eller yrkesidkare. Det är otvivelaktigt, att personer tillhörande
sistnämnda kategori i de flesta avseenden äro närmare förbundna med jordbruksbefolkningen
än med industriarbetarna.

En ytterligare likhet mellan å ena sidan bostadslägenheterna för hantverkare
och jordbruksarbetare å den rena landsbygden och å den andra jordbrukslägenhetema
är, att de förstnämnda oftast icke uteslutande äro bostäder, enär vid dem i regel
även torde drivas någon husdjursskötsel, varav lägenhetsinnehavaren erhåller ett
icke oväsentligt bidrag till utkomst för sig och sin familj.

Genom att sålunda uppdela lånerörelsen på två skilda grenar samt därvid till
den ena föra lånerörelsen för förvärv av jordbruk samt för beredande av bostäder åt
hantverkare och jordbruksarbetare m. fl. på den rena landsbygden och till den andra
grenen hänföra bostadslånerörelsen, i vad den avser att bereda bostäder åt industriarbetare
och dem närstående lager av befolkningen, skulle för vardera grenen av
lånerörelsen erhållas ett i så stor utsträckning som möjligt homogent och likformigt
verksamhetsområde.»

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit häri allmänhet vunnit understöd
i de avgivna utlåtandena. Dock hava erinringar ej alldeles saknats.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser
sålunda, att fortfarande rena bostadslägenheter, ehuru belägna å landsbygden,
borde hänföras till bostadslägenheter och icke, såsom de sakkunniga
syntes hava föreslagit, till jordbrukslägenheter.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Ålvsborgs län har anfört:

»Den formulering mom. 1 erhållit synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke nöjaktigt vidmakthålla den uppdelning i jordbruks- och bostadslånerörelse, kommitterade
velat göra gällande. Enligt det föreslagna stadgandet skulle nämligen
en lånesökande, som å en bostadstomt ämnar idka till exempel hönsskötsel eller

75

Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

biskötsel, kunna vara berättigad att erhålla jordbrukslån. Följden härav kan lätt
bliva, att vederbörande, sedan det åstundade billiga jordbrukslånet erhållits, agnar
sig åt ett för låneunderstödet alldeles främmande förvärv, exempelvis industriell verksamhet.
Jordbrukslån skulle således kunna komma att förunnas dem, vilka böra få
sina lånebehov tillgodosedda från bostadslånerörelsen. Till undvikande av sammanblandning
med sistnämnda rörelse synes det därför vara av vikt, att momentet får
en sådan avfattning, att jordbrukslån icke kommer att disponeras för annat ändamål
än verkligt jordbruk.»

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört,
att fiskare och båtbyggare, av vilka åtskilliga vid länets östersjökust fått
bostadslån, fortfarande borde kunna erhålla lån, dock såsom jordbrukslån,
ehuru de hade så gott som intet jordbruk.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
yttrat sig sålunda:

»Förvaltningsutskottet biträder sakkunnigas förslag, att hantverkare och jordbruksarbetare,
som med användande av statens egnahemslån önska förvärva bostadslägenhet
å rena landsbygden, skola kunna erhålla sådant lån från den eljest för
bildande av jordbrukslägenheter avsedda lånefonden. Aven om det icke torde kunna
bestridas, att bostadslägenheter av här ifrågavarande slag i det vida övervägande
flertalet fall äro förenade med åtminstone någon trädgårdsskötsel och hållande av
husdjur av ett eller annat slag, så torde innehavarna av dessa lägenheter dock i
fråga om behov av direkt hjälp från det allmännas sida vid det egna hemmets uppbyggande
intaga en något annan ställning än de egnahemslåntagare, som med egnahemslånets
hjälp skola åstadkomma en verklig jordbrukslägenhet. Så tarvas exempelvis
i det förra fallet färre och till följd därav också mindre kostsamma byggnader,
varförutom låntagarens egen insats genom personligt arbete i samma fall kan representera
en förhållandevis större del av totalkostnaden för respektive lägenhets uppbyggande.
Under sådana förhållanden synes det kunna sättas i fråga, om ej sakkunniga
givit den egnahemslåntagare, vars lägenhet i övervägande grad har karaktären
av bostadslägenhet, jämförelsevis bättre villkor än den, vars lägenhet dock är
ett verkligt jordbruk, och förvaltningsutskottet vill därför sätta i fråga, huruvida
ej, för att ernå en större likhet mellan de båda olika kategorierna låntagare, lån,
som utlämnas för förvärvande av bostadslägenheter av här ifrågavarande slag, lämpligen
borde börja amorteras efter kortare tid och till sin storlek något snävare
begränsas än lån till förvärvande av verkliga jordbrukslägenheter. Då bildandet av
nya jordbruk på egen och fri grund torde vara en angelägenhet av minst lika stor
betydelse ur statens synpunkt som bildandet av egna bostadslägenheter, synes det
senare strävandet ej böra gynnas mer än det förra och allra minst, som här måste
bli fallet, på dettas bekostnad.»

Ålvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
funnit definitionen i kungörelseförslagets mom. 1 icke lyckligt avfattad
samt framhållit, att det för att undvika sammanblandning och konkurrens
mellan jordbrukslånerörelsen och den blivande bostadslånerörelsen, vilka
syntes höra hållas väl åtskilda, voro nödigt att mellan dem draga gränsen

Departements chefen.

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

så skarp som möjligt. Man borde därför icke utlämna jordbrukslån för
annat än verkliga jordbruk. Förvaltningsutskottet har därefter framhållit
ungefär samma synpunkter som Kungl. Majrts befallningshavande
i länet (se ovan) och uttalat, att enligt utskottets mening skulle 1 mom.
1 stycket bliva lämpligare formulerat, om orden »från det jordbruk eller
den husdjursskötsel, som å lägenheten kan idkas», utbyttes mot orden
»från jordbruk å lägenheten». Därigenom komme att från jordbrukslånerörelsen
frånskiljas allt, som avsåge annat än egentligt jordbruk,
och till bostadslånerörelsen såsom hittills hänföras all den rörelse, som
åsyftade att meddela lån för lägenheter, där bostaden vore det väsentliga.

Åven Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
uttalat tvivel, huruvida gränsen vore lyckligt funnen. Under meddelande
att hittills inom länet en lägenhet, vars areal ej överstege tre tunnland,
ansetts såsom bostadslägenhet, har utskottet förklarat sig hålla före, att
en arealbegränsning, vilken måhända borde sättas olika för olika delar
av landet, vore lämpligare än den av de sakkunniga föreslagna, för
mycket svävande bestämmelsen.

Lantbruksstyrelsen har anfört:

»Mot klassificeringen av de olika lägenheterna hava anmärkningar framkommit.
Sålunda har anförts, att en lånesökande, som endast i mindre grad ämnar idka husdjursskötsel
å sin lägenhet, skulle, sedan lån för jordbruksändamål erhållits, kunna
ägna sig åt ett annat förvärv, samt att denne låntagare därvid skulle komma i en
gynnsammare ställning i fråga om återbetalningen av lånet än den, som erhållit ett
lån för bostadsändamål. Det synes emellertid lantbruksstyrelsen uppenbart, att de
sakkunniga haft goda skäl för sitt förslag att bland jordbrukslägenheter upptaga
bostadslägenheter på den rena landsbygden, vilka uppföras av hantverkare och jordbruksarbetare.
Det är nämligen tydligt, att det, då lånerörelsen uppdelas på två
fullständigt skilda grenar, blir vida enklare och redigare, om varje låneförmedlare
ägnar sig endast åt en gren av lånerörelsen. För att hushållningssällskapen och
andra, som komma att förmedla lån till jordbrukslägenheter, under sådana förhållanden
skola kunna beredas tillfälle att även utlämna lån till bostadslägenheter
på den rena landsbygden, hava de sakkunniga — såsom det synes lantbruksstyrelsen
med rätta — bland jordbrukslägenheter inräknat även sådana, å vilka låntagaren
från det jordbruk eller den liusdjursskötsel, som å lägenheten kan idkas, erhåller
ett icke oväsentligt bidrag till utkomst för sig och sin familj, ett förhållande, som
är om icke regel så dock allmänt beträffande hantverkarhem och ofta förekommer
även i fråga om andra bostadslägenheter å landsbygden. Skulle icke dylika lägenheter
få inräknas bland jordbrukslägenheterna, finnes anledning befara, att stora
svårigheter skulle uppstå att erhålla lån till nämnda lägenheter.»

För egen del finner jag förslaget om den nuvarande egnahemslånerörelsens
uppdelning i två särskilda grenar vila på en riktig tankegång.
Eu sådan delning synes mig vara önskvärd för att de inbördes
rätt olika lånerörelser, som nu iiro sammanförda i egnahemslånefonden,
skola var för sig kunna behörigen tillgodoses och utvecklas

77

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

var efter Bin art. De ekonomiska och sociala synpunkter, som böra
anläggas vid bedömandet av frågor, berörande sagda särskilda grenar
av egnahemsrörelsen, äro i många hänseenden väsentligt olika. Skapandet
av jordbrukslägenheter avser icke blott att skaffa egna''bostäder * åt
en del av landsbygdens invånare utan är tillika i väsentlig grad en småbruksrörelse
av största betydelse för landets uppodling, jordbrukets förkovran
och befolkningens förseende med livsmedel. De egentliga bostadslägenheterna
hava däremot förnämligast sin plats i och invid städer och
andra] mera tätt bebyggda samhällen, industriorter, stationssamhällen,
fisklägen m. m. Den verksamhet, som avser att skapa dylika lägenheter,
tar i långt högre grad än jordbrukslägenhetsrörelsen sikte på
att motverka trångboddhet, oskäliga hyror, ohygieniska bostadsförhållanden
och dylikt. Här blir det egna hemmet huvudsakligen ett hem att
bo uti, om än en mindre täppa ofta medföljer. En jordbrukslägenhet
avser däremot i regel att ge utrymme åt sin innehavare att där nedlägga
större delen av sitt arbete och därur hämta åtminstone en stor del av
sitt och sin familjs livsuppehälle. Då egnahemsrörelsen nu ganska länge
pågått och visat sig vad bägge dess grenar angår besitta en inneboende
kraft, större än man troligen vid dess början vågade antaga, synes det
vara önskvärt att, så snart de nödiga förberedelserna medhunnits, man
låter dessa grenar växa vidare var för sig.

Emellertid kan jag för min del icke finna tiden ännu vara mogen
för en dylik uppdelning. Det är nämligen angeläget, att samtidigt som
åtskillnaden verkställes man bereder möjlighet till den nödiga kreditens
erhållande även åt den egnahemsbildning, som icke längre skulle tillgodoses
genom den nuvarande egnahemslånefonden. Visserligen hava
de sakkunniga i samband med förslaget om uppdelning hemställt, att
tillsvidare intill dess den av dem avsedda särskilda bostadslånerörelsen
hunne beslutas och träda i verksamhet jämväl bostadslån skulle liksom
hittills kunna lämnas från egnahemslånefonden. Vid framläggandet av
detta förslag hava de sakkunniga tydligtvis förutsatt, att det kunde antagas
att en dylik särskild bostadslånerörelse skulle komma till stånd inom
ganska kort tid och att icke någon ovisshet behövde råda angående
sättet för uppdragandet av gränsen mellan de bägge lånerörelserna. I
dessa hänseenden synas mig emellertid förhållandena i verkligheten ligga
väsentligt annorlunda än de sakkunniga tänkt sig och det synes för
tidigt att nu träffa ett avgörande i denna fråga.

Jag vill i detta avseende erinra, att den förut omförmälda, på
civildepartementets föredragning tillsatta bostadskommissionen år 1917
framlagt betänkande angående ordnandet av den sekundära bostadskre -

78

Kung!. Maj.ts proposition Nr 106.

diten, vilket förslag går ut på ett organisatoriskt ordnande av denna
kredit i rikets städer, varjämte det avser att bidraga till lösningen av
bostadskreditfrågan över huvud inom rikets stadsliknande samhällen.
Med förslaget åsyftas att underlätta jämväl kommunernas kreditanskaffning
för bostadsändamål. I fråga om denna kreditrörelses avsedda omfattning
och allmänna syfte torde följande uttalande angående de allmänna
riktlinjerna för kommissionens förslag vara belysande:

»Det av kommissionen utarbetade förslaget avser närmast en lösning av
sekundärkreditfrågan. Emellertid förefinnes även en primärkredit, som av skilda
orsaker nära överensstämmer med sekundärkredit i fråga om de villkor, under vilka
den lämnas. Ur säkerhetssynpunkt torde denna få anses vara jämställd med den
senare krediten. I syfte att bereda möjlighet för det föreslagna kreditinstitutet att
jämväl ombesörja dylik primärkredit har kommissionen undvikit att begränsa dess
verksamhet genom uppdragande av någon nedre belåningsgräns. Härigenom skulle
institutets verksamhet jämväl komma att fördelaktigt inverka på ovan berörda
municipalsamhällenas kreditfråga, vilken i sin tur omsluter egnaliemskreditfrågan, i
vad angår belåningen av villor och andra mindre bostadshus i förstäderna och
andra stadsliknande samhällen. Ej heller har den egentliga egnahemsrörelsen lagts
utanför gränserna för låneverksamhet, för så vitt ej avses egnahem på den rena
landsbygden. Det föreslagna kreditinstitutet skulle sålunda utan tvivel i många
enskilda fall kunna understödja denna rörelse, ehuru det givetvis ingalunda innebär
något uppslag till en lösning av egnahemsfrågan i hela dess vidd. I stort sett går
förslaget ut på skapandet av en kreditorganisation, som på bostadslånemarknaden
skulle kunna tillgodose det legitima kreditbehov, vilket på fullt självständig grundval
kan göras till föremål för en organiserad lånerörelse utan att dock kunna omfattas
av den nuvarande stadshypotekskassans verksamhet».

För handhavandet av den sålunda föreslagna kreditrörelsen hade
bostadskommissionen föreslagit en centralkassa, benämnd »riksinteckningskassan»,
varjämte den lokala förvaltningen skulle ske huvudsakligen
genom s. k. inteckningsföreningar, utgörande föreningar av fastighetsägare.
Medel till lånerörelsen skulle anskaffas genom utgivande av
obligationer, varjämte staten skulle tillskjuta en grundfond av 15 miljoner
kronor i statsobligationer.

Bostadskommissionen har vidare i den skrivelse den 6 november
1918, vari den anmält sig hava i huvudsak avslutat sina arbeten, anfört
bland annat följande:

»Att egnahemsbildningen för beredande av bostadslägenheter fortfarande förtjänar
statsmakternas synnerliga intresse och omvårdnad, därom kan tvivel ej råda.
Men om denna rörelse, såsom kommissionen håller före, äger inneboende livskraft,
bör lösningen av dess kreditfråga sökas i sådan riktning, att rörelsen kan så långt
möjligt betala sina egna kostnader, utan att påkalla uppoffringar från det allmännas
sida, vilka icke kunna påräknas för en fortsatt utveckling av rörelsen, svarande
mot dess sociala betydelse. Kommissionen skulle med andra ord vilja, i motsats

79

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

mot den nuvarande subventionerade egnahemslånerörelsen, tänka sig en organisation
av denna rörelse i enlighet med den självhjälpens princip, som ligger till grund för
kommissionens förslag om sekundärkreditens ordnande. Så länge emellertid statsmakterna
icke tagit ställning till detta förslag, vars praktiska tillämpning skulle
kunna få en viss betydelse även för egnahemsrörelsen, synas icke fasta utgångspunkter
föreligga för en lösning av frågan om egnahemskrediten. Därjämte är att
märka, att enligt kommissionens mening frågan om kredit åt bostadsegnahem måste
behandlas och lösas i samband med, om än icke givetvis på samma sätt som jordbruksegnahemmens
kreditfråga, med vilken den för närvarande är så nära förbunden,
att varje avveckling av den nuvarande organisationen och varje nybildning på
området måtte ske under hänsyn till båda egnahemsrörelsens grenar. Då i detta
avseende 1918 års riksdag i skrivelse till Konungen anhållit om utredning angående
egnahemslånerörelsen i dess helhet, anser kommissionen sig sålunda ej nu kunna
eller böra framlägga något förslag till lösning av bostadsegnahemmens kreditfråga.»

Med den av kommissionen omförmälda riksdagsskrivelsen år 1918
torde avses förutnämnda skrivelse nr 417, vari anhållits, att Kungl.
Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida och i vad mån ändringar
i egnahemslånevillkoren kunde anses erforderliga i av vissa motionärer
angivna riktningar.

Bostadskommissionens förslag hava ansetts tarva komplettering
och omarbetning i skilda hänseenden, till följd varav det synes ovisst,
när förslag i dessa ämnen kunna föreläggas riksdagen. Om arten av
de förslag, som kunna bliva följden av de pågående utredningarna, kan
ännu ingenting förutsägas. Ej heller den omfattning, vari dessa förslag
komma att söka tillgodose bostadslägenheters kreditbehov, synes vara
tydligt utstakad. Såsom av bostadkommitténs eget yttrande framgår,
skulle dess förslag avse icke blott städer utan även stadsliknande samhällen
och över huvud all egnahemsrörelse, utom beträffande egnahem
på den »rena landsbygden». Omfattningen av sistnämna begrepp är
emellertid ytterst svävande.

Egnahem ssakkunniga hava i sitt nu ifrågavarande betänkande uppdragit
viss gräns för egnahemslånefondens verksamhet, oavsett övergångstiden.
Om denna gräns befunnes tydlig och tillfredsställande, kunde
det ju ifrågakomma att redan nu fastslå densamma. Jag finner emellertid
detta icke vara fallet.

Jag vill erinra, att lån ur den nuvarande fonden kan utgå till
vilka lägenheter som helst utom sådana, som äro belägna inom det
planlagda området för stad. De sakkunniga hava sökt göra delningen
av dessa nu till egnahemslån berättigade lägenheter på det sätt, att till
jordbrukslånerörelsen faktiskt skulle föras nästan alla lägenheter å den
s. k. rena landsbygden. Härvid synes dock icke hava kunnat undvikas,
att jordbrukslån skulle utgå även till en de! lägenheter, vilka hava över -

80

Kungl. Maj.tt proposition Nr 106.

vägande bostadskaraktär. Det föreslagna villkoret för att jordbrukslån
må utgå, nämligen att lägenhetsägaren skall från det jordbruk eller den
husdjursskötsel, som kan idkas å lägenheten, erhålla ett icke oväsentligt
bidrag till utkomst för sig och sin familj, är nämligen, såsom också i
vissa utlåtanden framhållits, synnerligen obestämt och svävande och
skulle säkerligen i praktiken komma att tolkas ganska vitt. Å andra sidan
är att märka, att då den avsedda särskilda bostadslånerörelsen väl så gott
som uteslutande skulle komma till användning inom mera tätt bebyggda
samhällen, eu viss risk skulle kunna förefinnas för, att sådana lägenheter
å den rena landsbygden, som omöjligen kunna betraktas annorledes än
som verkliga bostadslägenheter, bleve ställda utan tillfälle att erhålla lån.
Jag håller med hänsyn till dessa förhållanden före, att även för framtiden
den för den »rena» landsbygden avsedda lånerörelsen bör omfatta
jämväl bostadslägenheter. Jag kan då icke finna tillräckliga skäl föreligga
att i låneavseende behandla vissa av sistnämnda lägenheter lika
med jordbrukslägenheter. Landsbygdens egnahemslånerörelse måste därför
enligt min mening fortfarande innefatta två lånetyper, jordbrukslån
och bostadslån.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden har jag kommit till den
slutsats, att stora svårigheter förefinnas för att på frågans nuvarande
stadium fastslå någon viss gräns för det område, som bör reserveras
för den blivande egnahemslånefonden i inskränkt bemärkelse. Jag kan
icke heller finna, att ett sådant tidigt fastslående av en dylik gräns
skulle medföra några påtagliga fördelar, utan anser det bättre, att denna
fråga hålles öppen för att återupptagas till prövning, när ett verkligt
förslag föreligger för tillgodoseende av kreditbehovet för de egnahemsbildningar,
vilka böra avskiljas från sagda fonds verksamhetsområde.
Jag anser alltså denna fond böra tillsvidare tillgodose egnahemsbildningar
i samma omfattning som hittills och finner det till följd härav olämpligt,
att, såsom egnahemssakkunniga föreslagit, särskilda föreskrifter i
form av övergångsbestämmelser meddelas rörande bostadslånerörelsen.
Villkoren för bägge slagen av lånerörelse böra alltså fortfarande innefattas
i en och samma författning samt ändring ske först i samband
med den nya kreditrörelsens genomförande.

Emellertid finner jag det önskligt, att en skarpare gräns än hittills
utstakas mellan jordbrukslägenheter och bostadslägenheter. Vid
övervägande av olika möjligheter har jag funnit mig böra stanna vid
att tillstyrka, att denna gräns dragés så, att såsom jordbrukslägenhet
må anses endast sådan lägenhet, vilken innefattar så mycket odlad jord
av åker eller trädgård, att därå kan födas minst ett fullvuxet nötkreatur

81

Kungl. Majds proposition Nr 106.

eller en fullvuxen häst. Det hade visserligen kunnat ifrågasättas att i
stället fastslå viss arealgräns av odlad jord, men i betraktande av jordens
olika bördighet och kulturgrad m. m. i olika orter anser jag detta vara
mindre ändamålsenligt.

2. Bestämmelserna för de enskilda lånen.

För närvarande stadgas, att jordbrukslån må utgå endast där lån- Äganderätt
tagaren äger såväl jordområdet som därå uppförda byggnader. För
bostadslån kunna i vissa fall tomträtt och beträffande lägenheter, till- 9
höriga Hvitfeldtska stipendieinrättningen, viss besittningsrätt godkännas.

För jordbrukslån hava de sakkunniga fortfarande fordrat äganderätt.

Till de sakkunnigas förslag om kombination mellan arrenderätt och
äganderätt torde jag längre fram få återkomma.

I sitt till socialstyrelsen avgivna yttrande anför landssekretariatet.:

»Ej heller anse vi välbetänkt, att kommittéförslaget, liksom nu gällande bestämmelser,
tar helt avstånd från Iåns beviljande till sådana företag, där jorden
förvärvas med besittningsrätt. Utan att här närmare vilja ingå på denna fråga
vilja vi blott betona att, på samma gång det måste vara en obestridd fördel för
eu egnahemsiimehavare att vid tillträdet till företaget ej behöva avvara den kontanta
summa, jorden kostar i inköp, så bör väl om något det ligga den kommande
jordbrukande befolkningen såväl som det allmänna varmt om hjärtat, att åtminstone
den jord, som ännu befinner sig i allmän ägo, icke kommer ut i spekulation med
därmed följande fördyring för dem, som skola köpa densamma för att bruka den.»

Frågau om möjlighet att anordna något slags besittningsrätt under
tillräckligt betryggande och i övrigt lämpliga former är i flera hänseenden
av stor betydelse. Att en sådan anordning äveu för egnahemsväsendet
är viktig, torde vara uppenbart. Frågan är för närvarande
under utredning av den s. k. lcronolägenhetskommissionen. I avvaktan
på denna kommissions yttrande och förslag lärer frågan icke nu behöva
föranleda vidare yttrande från min sida.

Huruvida de lägenheter, för vilkas förvärvande lån må utgå, skola lägenheter
bilda nya egna hem, eller om lån även må givas för förvärv av redan för vilkas för.
upptagna och bebyggda lägenheter, är icke föremål för någon uttrycklig
föreskrift i de nuvarande lånevillkoren. I detta avseende hava i praktiken E°-nahemstillämpats
växlande regler. De sakkunniga hava ej heller i sitt författnings- sakkunniga,
förslag intngit bestämmelser härom men i sin förberörda sammanfattning
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 höft. (Nr 106.) 11

Utlåtanden,

82 Katigt. Maj:ts proposition Nr 106.

uttalat, att lån borde förnämligast utgå till inköp av sådana fasiigheter,
genom vilkas förvärvande nya egna hem bildas, d. v. s. genom laga förrättning
nyutbrutna brukningsdelar. Dock borde lån i vissa fall även
utgå till inköp av en del äldre, redan förut lagfarna fastigheter. I

motiven säges härom:

»Att i större utsträckning lämna ut lån till förut lagfarna lägenheter torde
icke vara förenligt med egnahemslånerörelsens huvudsakliga uppgift. Egnahemslånefonden
skulle på detta sätt bliva jämnställd med de vanliga hypoteksanstalterna.
och mycket stora krav skulle komma att ställas på dess kapitalstyrka, då på grund
av fondens lägre ränta innehavarna av så gott som samtliga småbrukslägenheter
givetvis skulle söka egnahemslån. De sakkunniga vilja icke med det nu sagda hava
förnekat, att det kunde vara önskvärt, att staten understödde mindre jordbruk i
allmänhet genom ett bättre ordnande av kreditförhållandena; de hava endast velat
framhålla, att denna uppgift faller utom ramen för statens egnahemslåneverksamhet,
sådan den hittills bedrivits och sådan den enligt de sakkunnigas mening alltjämt
bör bedrivas.

Det avgörande kriteriet vid beviljande av egnahemslån bör enligt de sakkunnigas
mening vara, att det erhållna kapitalet skall användas för bildande av nya
egnahem, d. v. s. genom laga förrättning nyutbrutna brukningsdelar. Därav följer
dock icke. att dessa nödvändigt behöva bestå av obebyggda fastigheter, utan de
kunna även vara sådana, som utgöras av torp eller andra fullständigt eller delvis
bebyggda lägenheter, vilka förut icke varit belägna på fri och egen grund. Utmärkande
för båda dessa slag av lägenheter, vilkas förvärvande sålunda bör i
främsta rummet befrämjas, är, att de förut icke varit verkliga självständiga egnahem,
varjämte de icke heller torde hava varit särskilt för sig lagfarna.

Med det senare av de båda slagen av lägenheter torde emellertid i viss mån
böra jämnställas vissa fastigheter, som varit särskilt lagfarna, men vilka kunna sägas
hava upphört att utgöra egnahem. Sålunda bör hinder icke möta för beviljande av
lån till inköpande av mindre hemmansdelar eller andra fastigheter, som ägas av
bolag eller enskilda personer, vilka själva icke bebo och bruka desamma. Till denna
kategori hör det stora antalet så kallade bolagshemman i Norrland och Dalarna.
Det har på visst håll uttryckts ovisshet om, huruvida arrendatorer av dylika hemman
kunde erhålla lån ur egnahemslånefonden för friköpande av den arrenderade fastigheten.
Det torde dock vara otvivelaktigt, att även med nu gällande bestämmelser
hinder icke möter mot att utlämna egnahemslån till inköp av sådan fastighet, och
de sakkunniga anse det synnerligen önskvärt, att egnahemslånefondens medel användas
för att för dessa arrendatorer underlätta friköpandet av de av dem arrenderade
fastigheterna.

Å andra förut lagfarna fastigheter torde däremot lån icke böra lämnas annat
än dels i sådana fall, då dessa fastigheter icke äro bebyggda, dels i särskilt ömmande
fall, såsom då en fäderneärvd fastighet vid dödsfall eljest måste säljas till utomstående
på grund av svårighet för något av barnen att övertaga densamma.»

Vad de sakkunniga sålunda anfört har från flera håll föranlett
uttalanden. De av de sakkunniga utvecklade principerna hava i de flesta
fall godkänts. Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

88

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

omförmäler, att det icke så sällan inträffat, att personer sökt lån, som
synbarligen endast varit avsedda att omsätta äblre lån, löpande med
högre ränta, samt att egnahemsnämnden haft sin särskilda uppmärksamhet
fästad härå och i allmänhet icke beviljat lån, då lagfarten varit
äldre än två år vid ansökningens ingivande eller då skenköp efter all
sannolikhet förelegat. Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har ansett, att lån i första rummet bör meddelas för obebyggda
lägenheter och därefter för bebyggda lägenheter, om möjligt
dock endast för sådana, som förut innehafts blott med brukningsrätt
och icke förut gått i handel.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
meddelat, att länets egnahemsnämnd fortfarande vidhållit den i jämförelse
med de sakkunnigas uttalanden strängare principen att bevilja lån endast
å obebyggda eller från bolag inköpta fastigheter, vilken princip sedan
år 1911 frångåtts blott i fyra fall, då lägenheterna icke av säljarna bebotts
eller brukats som egnahem. I tre av dessa fall hade lägenheterna
under åratal legat för fäfot.

Å andra sidan bär från vissa båll den av de sakkunniga uttalade
principen ansetts vara för sträng. Denna åsikt har omfattats av länsstyrelserna
i Gottlands, Ålvsborgs och Västernorrlands län samt hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Stockholms och Gottlands län,
norra delen av Ålvsborgs län samt Norrbottens län. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län har sålunda framhållit, att hittills egnahemslånerörelsen
icke egentligen varit inriktad på annan låneverksamhet än den
av de sakkunniga såsom regel tilhtyrkta. Med hänsyn till sagda rörelses
sociala uppgift att bidraga till beredande av ökade tillfällen till utkomst
åt de minst bemedlade av landets jordbrukande befolkning syntes emellertid
denna princip icke böra obetingat fasthållas. Den hittills tillämpade
begränsningen vore en brist, som bland annat föranlett, att egnahemslånerörelsen
icke kunde anses hava i allo väl fyllt den uppgift, som bort
ankomma på densamma.

Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört:

»En icke oväsentlig ändring i bestämmelserna för de enskilda lånen bär vidtagits.
Genom det framlagda förslaget bär borttagits möjligheten att å bebyggd
och tidigare lagfaren fastighet anskaffa eget hem i andra fall, än om ett bolag någon
tid ägt stället, eller ägaren flyttat in i ett å fastigheten icke beläget hus och utarrenderat
jordbruket, eller om fastigheten icke kan fortfarande behållas i rätt nedstigande
led utan måste övergå till utomstående. Småbruksbildandet skulle således
i huvudsak avse de större egendomarnas styckande, bolagsjords överförande i enskild
ägo och arrendegårdars upphörande samt skyddande av ärvda egendomars behållande

8-i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10(j.

i rätt nedstigande led. Det torde dock kunna ifrågasättas, huruvida icke egnahemsbildande
befordras jämväl därigenom, att hemmansdelar, som förut varit sammanslagna,
åter skiljas i de ursprungliga delarna och bilda flera egnahem, och huruvida
dessa icke borde erhålla egnahemslån, oaktat de var för sig äro bebyggda och tidigare
var för sig varit föremål för lagfart. Detta skulle dock icke kunna äga rum enligt
förslaget, då de nu utgöra sammanlagda delar av ett eget hem, som icke upphört,
och de icke behöva nyutbrytas genom laga förrättning och icke heller tillhört bolag.
De kunna det oaktat var för sig bilda nya egnahem.»

Gottlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott protestera1*
pa följande sätt mot de sakkunnigas uttalande i detta ämne:

»I sitt betänkande föreslå sakkunniga, att endast undantagsvis förut lagfarna
lägenheter skulle få bliva föremål för egnahemslån. För Gottlands vidkommande
skulle detta komma att vålla högst avsevärda olägenheter och ett starkt avbräck i
egnahemslånerörelsen. Här finns nämligen ett mycket stort antal förut lagfarna
lägenheter, passande till egnahemslägenheter, dels mindre hemmansdelar och dels
avsöndringar; och utbjudes årligen ett stort antal dylika till salu. För mindre bemedlad
person är det i regel betydligt lättare att inköpa en dylik lägenhet än att
köpa jord och bebygga densamma. Inköpet blir högst avsevärt billigare än den
sammanlagda inköpssumman för jorden och byggnadskostnaden, och köparen kan
redan från början hava avkastning från en äldre lägenhet.

Skulle nu genom nya bestämmelser egnahemslån ej kunna lämnas för inköp
av dylika lägenheter, blir följden, antingen att de lägenheter, som utbjudas till salu,
ej finna köpare, eller att endast sådana personer kunna uppträda som köpare, vilka
kunna betala utan hjälp av egnahemslån. Den, som är mindre bemedlad, måste
sålunda för att skaffa sig ett eget hem tvingas att betala ett högre pris för en nybildad
lägenhet med större risk att icke krama reda sig på densamma, under
det att lämpliga och billiga, förut lagfarna lägenheter, där innehavaren har större
möjlighet att kunna försörja sig, undandragas alla dem, som för bildandet av eget
hem äro beroende av den hjälp, som egnahemslånen innebära.

Skall den ledande principen i egnahemslånerörelsen vara att få vårt land
uppodlat, kan de sakkunigas ståndpunkt möjligen vara riktig, men gäller det att åt
så många som möjligt av landets inbyggare möjliggöra att skaffa sig ett eget
hem och att därigenom bidraga till sitt och sin familjs uppehälle, då synes de
sakkunnigas förslag i berörda hänseende icke vara att förorda.

Då förvaltningsutskottet anser den senare principen vara den riktiga, vill
förvaltningsutskottet med styrka framhålla, att inga större svårigheter för låns
beviljande för inköp av förut lagfarna lägenheter, bebyggda såväl som obebyggda,
böra resas i den nya lagstiftningen, än som förefinnas i den nu gällande.

Om de sakkunnigas förslag i denna del vinner statsmakternas bifall, blir
konsekvensen, att en egnahemslägenhet, bildad genom bidrag av egnahemslån, men
vars innehavare går ifrån lägenheten, icke vidare kan komma egnahemslånerörelsen
till godo, utan måste en sådan lägenhet av vederbörande låneförmedlare försäljas
till sådan köpare, som kan betala lägenheten utan anlitande av egnahemslån. Denna
omständighet kommer åter i sin män att högst avsevärt försvåra förmedlingen av
egnahemslån.

Förvaltningsutskottet föreslår alltså, att beträffande de lägenheter, som kunna

Kung!. Maj-.ts proposition Nr 106. 85

bliva föremål för egnahemslån, ingen ändring måtte göras i förut gällande bestämmelser.
»

Alvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
framhållit att i län, där småfastigheter funnes i så stor utsträckning
som i Ålvsborgs län, det kunde väl försvaras att utlämna lån till självständiga
mindre fastigheter, då de vore förfallna till hus och jord och
då det krävdes avsevärt kapital och arbete för att bringa dem i sådant
stånd, alt de kunde föda sin ägare.

Frågan utvecklas utförligt av Norrbottens läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd, som yttrar följande:

»För bedömande av denna fråga är det av vikt att fastslå, vad som varit
och är det främsta målet med statens egnahemsrörelse, om denna rörelse i främsta
rummet velat tillgodose ett socialt eller ett nationalekonomiskt intresse, eller om ej
staten med denna rörelse velat i lika hög grad tillgodose båda dessa syftemål. Frågan
gäller, om statrn med egnahemsrörelsen i främsta rummet avsett att bereda dugliga
arbetare möjlighet att under för dem gynnsammaste villkor skaffa sig ett eget hem,
som kan tjäna till underlag för deras önskan att inom det egna landet bilda familj
och skaffa densamma utkomst, eller om staten med denna rörelse i främsta rummet
avsett att skapa nya brukningsdelar, så att egnahemslånen endast skulle få användas
till bildande av nya hem i den meningen, att dessa skola utgöra genom laga
förrättning nyutbrutna brukningsdelar. Egnahemssakkunniga hava tillmätt denna
senare uppgift eller den nationalekonomiska sidan av saken en avgörande betydelse,
ehuru den för vissa undantagsfall vill medgiva ett hänsynstagande även till de
sociala synpunkterna.

Då Norrbottens läns egnahemsnämnd började sin verksamhet inom länet,
blev denna fråga synnerligen grundligt genomdebatterad, och nämnden enade sigill
sist om, att vid egnahems lånefrågornas avgörande lägga huvudvikten vid den sociala
sidan av saken och att således betrakta det som en huvuduppgift att bereda arbetare,
kända för sparsamhet, nykterhet och hedrande vandel, möjlighet att med det kraftiga
bistånd, som ett egnahemslån kunde lämna, bilda ett eget hem såsom underlag för
familjens utkomst. Om en arbetare med en mindre sparpenning genom inköp av
en redan utbruten och bebyggd fastighet kunde med mindre skuldsättning erhålla
ett jordbruk, på vilket han och hans familj kunde få sin utkomst och så småningom
arbeta sig fram till en tryggad ställning, så ansågs detta således vara ifrån social
synpunkt ett lika önskvärt egnahemsbildande, som om han med större skuldsättning
och med större svårigheter i ekonomiskt och andra avseenden skaffade sig en förut
icke lagfaren, obebyggd fastighet. Nämnden var icke blind för den fara, som förelåg,
att egnahemslånen på delta sätt lätt skulle kunna övergå till att bliva ett slags
hypotekslån, men genom tillämpning av vissa restriktiva bestämmelser har nämnden
sökt så mycket som möjligt undvika denna fara. Så har lån för förvärvande av
fastighet, som innehafts av lånsökandens föräldrar, i regel icke lämnats under annan
förutsättning, än att föräldrarna saknat kontanta tillgångar och arvingarna varit så
många, att den, som velat övertaga föräldrahemmet, måst »utlösa» sina syskon
med så stor del av fastighetens hela värde, att han icke genom ett vanligt banklån
kunnat prestera lösensumman. T sådana fall, liksom också då lånesökanden av

86

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

stärbhus eller annan ägare, som ej varit i tillfälle att fortsätta med fastighetens
bruk, inköpt en redan lagfaren och bebyggd fastighet, har egnahemsnämnden icke
tvekat att utlämna egnahemslån, då nämnden ansett sig därmed bäst tjäna egnahemsrörelsens
sociala syfte. Och erfarenheten har visat, att även det nationalekonomiska
syftet ofta därigenom blivit kraftigt befordrat. Förfallna åbyggnader hava inom
några år satts i gott stånd, åkerjordens hävd har förbättrats, och nyodlingar hava
blivit utförda, vilka förbättringars sammanlagda värde kunnat fullt motsvara de
nya värden, som skulle vunnits, om låntagaren tvingats att med mycket större
skuldsättning nybygga ett eget hem på en avsöndring eller annan nyutbruten brukningsdel.

På detta område ställa sig förhållandena ganska olika i landets skilda delar.
I övre Norrland finnas icke såsom i södra Sverige några stora herrgårdar att stycka
och använda till småbruk. Och för övrigt torde det med fog kunna ifrågasättas,
om icke det arbete, som nedlägges på den fortsatta uppodlingen av en mindre
bondgård i Norrland med liten areal odlad mark men med goda odlingsmöjligheter,
ifrån nationalekonomisk synpunkt kan anses lika värdefullt som uppförandet av nya
byggnader å en del av en styckad herrgård i södra Sverige med kanske redan
förut väl brukad och hävdad åkerjord. Landets fortsatta uppodling torde nämligen
få anses, åtminstone vad Norrland angår, vara av lika stor betydelse som uppförandet
av nya åbyggnader å redan odlad jord. Ett tillgodoseende av de ovan
framhållna sociala synpunkterna vid egnahemslåneförmedlingen har därför med
hänsyn till de inom denna landsända rådande förhållandena visat sig väl ägnat att
tillgodose även de nationalekonomiska synpunkterna.

Också visar den statistiska utredning, som utgör en del av egnahemssakkunnigas
betänkande, att Norrbottens läns hushållningssällskap i stor utsträckning
utlämnat egnahemslån ä redan bebyggda och å förut lagfarna fastigheter. Ehuru
nämnden nu har en delvis annan sammansättning, än då egnahemslånerörelsen inom
länet först organiserades, och en viss modifikation av de inom nämnden följda
grundsatserna i riktning emot den av egnahemssakkunniga uttalade uppfattningen
under senare tid gjort sig gällande, så vill nämnden dock såsom sin uppfattning
uttala, att egnahemssakkunniga i den nu föreliggande punkten synas allt för ensidigt
hava lagt huvudvikten vid den nationalekonomiska, för att ej säga den rent
kamerala sidan av egnahems frågan och allt för litet låtit denna frågas stora sociala
betydelse komma till uttryck. I anslutning härtill får egnahemsnämnden också
framhålla, att de olika uppfattningar, som i denna fråga kommit till synes, närmast
varit beroende av det olika sätt, på vilket man tolkat uttrycket »bilda eget hem».
Det i mom. 1 i sakkunnigas förslag till kungörelse angående förändrade allmänna
villkor och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelsen föreslagna
bestämmelsen: »egnahemslån må utgå för bildande av eget hem etc.» förutsätter
icke och kan enligt allmänt vedertaget språkbruk icke förutsätta, att »bildande aveget
hem» skulle innebära, att fastigheten, å vilken det egna hemmet skall bildas,
nödvändigtvis skall vara en »genom laga förrättning nyutbruten brukningsdel»; och
enligt nämndens åsikt skulle ett bestämt och konsekvent hävdande av denna sistnämnda
uppfattning lända egnahemsrörelsen till stor skada och stort avbräck, då
denna uppfattning allt för mycket förbiser den rent sociala uppgiften för statens
egnahemsrörelse.»

87

Kungl. Maj. t k proposition Nr 106.

Lantbruksstyrelsen nar yttrat, att den från vissa håll framhållna synpunkten,
att inköpet av en redan lagfaren lägenhet vore betydligt billigare
och sålunda borde bliva mer räntabelt än inköp av en obebyggd, onekligen
vore riktig. Såsom de sakkunniga anfört, kunde det emellertid
icke vara egnahemslånerörelsens huvudsakliga uppgift att bereda tillgång
till lån på redan lagfarna lägenheter och på detta sätt jämställas
med de vanliga hypoteksanstalterna, i vilket fall mycket stora krav skulle
komma att ställas på egnahemslånefondens kapitalstyrka. Enligt de sakkunnigas
mening, som lantbruksstyrelsen delade, förelåge ju emellertid
intet hinder att utlämna lån till redan färdigbyggda lägenheter, som icke
redan vore självständiga lagfarna fastigheter utau för att bliva detta
måste avsöndras från stamfastigheten. Att, såsom man befarat, ett
egnahemslån, om en låneberättigad person skulle vilja övertaga en belånad
egnahemslägenhet, skulle behöva uppsägas av det skäl, att lägenheten
redan vore lagfaren, saknade givetvis all grund, då ju ett egnahemslån
icke borde uppsägas, när lägenheten från låntagaren överginge
till person, vilken vore till egnahemslåns erhållande behörig.

I detta sammanhang bör erinras, att bland de i motioner vid 1918 Motion vid
års riksdag väckta förslag, vilka riksdagen i förut omförmälda skrivelse ^ksa^
nr 417 ansett böra tagas under utredning och övervägande, finnes ett, som i **
viss mån berör nu förevarande del av ämnet. I motionen nr 94 i andra
kammaren föreslog nämligen herr Sjölander bland annat, att ansökan
om lån till jordbrukslägenheter skulle, där det förutsatte nyodlingar, äga
företräde framför annan ansökan om egnahemslån.

Såsom jag förut framhållit, finnas icke i de nuvarande villkoren Dcpartemtntsnågra
uttryckliga regler i förevarande hänseende. Frågan har uppstått cA*^en''
vid den praktiska tillämpningen och anknutit sig till tolkning av ordalagen:
»bildande av eget hem». Det synes mig ej heller för framtiden
lämpligt att i författningen inrycka så bestämda regler härom, att de
skulle på ett alltför snävt sätt binda de möjligheter, som böra stå öppna
för att kunna i detta avseende jämka efter ortsförhållanden och omständigheterna
i varje särskilt fall. Det är givet, att handhavandet av
lånerörelsen i detta hänseende bör ske med stor försiktighet. Att lån
icke böra ifrågakomma i sådana fall som de från Värmland omförmälda,
då de avsetts att utgöra en fördelaktig omplacering av äldre lån eller
då skenköp eller andra obehöriga manipulationer förekommit, är uppenbart.
Men å andra sidan vill det, med hänsyn särskilt till vad som
anförts från Gottlands och Norrbottens län, synas mig, som om den

Egnahemslåntagarcs
kvalifikationer.

Egnahems sakkimniga.

88 Kungl. Maj:ts proposition År 106.

av de sakkunniga uttalade principen skulle i sin tillämpning mången
gång komma att alltför snävt kringskära låneverksamheten och att för
stor” vikt fästs vid den på sidan om saken liggande, mera formella
och kamerala frågan, huruvida lägenheten förut varit föremål för särskild
lagfart eller icke.

Om alltså möjligheten att lämna lån till förvärvande av lägenheter,
vilka ej kunna anses som nya egna hem i egentlig mening, icke
torde böra begränsas i så hög grad, som de sakkunnigas uttalanden
svnas kunna föranleda, finner jag det dock vara fullt betogat, att under
i övrigt lika förhållanden företräde gives åt lånesökande, som vilja
skapa alldeles nya hem och för sådant ändamål lägga ny jord under
odling samt bygga nya hus. En föreskrift i detta syfte torde lämpligen
böra inflyta i lånevillkoren.

I vidare'' man än nu sagts anser jag meningsutbytet i det^ nu
förevarande ämnet icke böra föranleda någon särskild föreskrift i lånevillkoren
och vill desto mindre antaga, att den relativa frihet, som alltså
fortfarande härutinnan skulle tillkomma laneförmedlarna, skall komma
att medföra lånerörelsens användning till därmed icke avsedda ändamål,
som samma rörelse, enligt de förslag jag längre fram ämnar framlägga,
skall underkastas noggrannare kontroll samt inspektion.

Till de kvalifikationer, som nu krävas av en egnahemslåntagare,
hava de sakkunniga föreslagit tillägg, avseende att låntagaren dels skall
råda över sitt gods dels äga förutsättningar att driva det jordbruk, som
kan förekomma å lägenheten. Såsom motivering till dessa förslag bär
anförts följande:

»I gällande kungörelse angående förvärv av egnahemslägenheter från vissa
kronoegendomar finnes bland annat stadgat, att såsom köpare av jordbruks! ägenhet,
vilken icke skall hembjudas viss person, må antagas.allenast person, som äger förutsättningar
för drivande av ett mindre jordbruk. Även vid utlämnandet av egnahemslån
för jordbruksändamål är det givetvis av stor vikt, att icke personer, som
sakna nödiga kvalifikationer, erhålla understöd att börja en verksamhet, som på
sina utövare ställer så stora krav som jordbruket —.---•

Det är naturligt, att egnahemslån skola utlämnas endast till sådana personer,
som råda över sitt gods. De sakkunniga hava sig emellertid bekant, att det under
låneförmedlarnas verksamhet icke så sällan förekommit, att exempelvis gifta kvinnor,
som icke haft boskillnad, sökt egnahemslån. En låneförmedlare är naturligtvis
redan nu fullt berättigad att avslå en dylik persons låneansökan. men då det otvivelaktigt
för låneförniedlaren skulle vara ett gott stöd att därvid hava ett uttryckligt
stadgande i författningen att åberopa sig på, hava de i förslaget till egnahemsför -

89

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10H.

fattning intagit den bestämmelsen, att egnahemslån ej må tilldelas annan person
än den, som råder över sitt gods.»

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit och vad de nuvarande kvalifikationsreglerna
därjämte innehålla har lämnats utan erinran av nästan
alla dem, som yttrat sig i frågan. Några invändningar hava dock framkommit.
Sålunda yttrar Norrbottens länsstyrelse:

»Beträffande bestämmelserna för de enskilda lånen förefaller det Eders Kungl.
Maj:ts befallmngshavande, som om angelägenheten av verklig förmåga att kunna
sköta småbruk icke tillräckligt betonats i de sakkunnigas förslag. Uttrycket ’äga
örutsättningar att driva det jordbruk, som å lägenheten kan förekomma’, synes väl
lamt och ägnat att i praktiken tolkas efterlåten i varje fall mer eller mindre strängt
1 olika delar av landet. Så krävande, som egnahemslåntagarens uppgift blir, särdeles
i början, så mycken oreflekterad idealism, som på åtskilliga håll härskar beträffande
välsignelsen av eget hem på landet och utkomstmöjligheterna därstädes,
synes det vara skal att genom krav på verklig sakkunskap i själva författningen
framhålla,, att endast den med småbrukets mödor och vanskligheter förtrogne har
förutsättningar för att lyckas. Ett slappt tillämpande av den föreslagna bestämmelsen
torde eljest på sina håll kumia leda till misslyckanden, ägnade att misskreditera
hela rörelsen.

Vidare synes man böra av egnahemslåntagaren kräva, att han verkligen
besitter egna tillgångar, som stå i ett skäligt förhållande till värdet av den inköpta
lägenheten, ty även detta - tillgången till ett litet eget kapital — är, såsom erfarenheten
torde hava visat, vid sidan av de personliga kvalifikationerna en oundgänglig
förutsättning för att låntagaren skall kunna gå i land med sin uppgift. Föreskriften
härom borde alltså få en starkare formulering än den i förslaget lämnade.»

Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför:

»I betänkandet har icke upptagits frågan om storleken av det belopp lånesökanden
själv bör äga för att kunna tilldelas lån. Det torde dock vara uppenbart,
att de flesta mindre jordbruk starta med alldeles för svagt kapital. Nyskapandet
av småbruk kräver även på jord, som redan blivit uppodlad, stort kapital, som
endast långsamt återbetalas. Jordbruket träffas tilläventyrs under de första åren av
sin tillvaro av ett med år 1914 jämförligt år och kan då, om det belastas med lån
utöver erhållet egnahemslån, alldeles gå under. En belastning med lån intill ''■•/. är
.d°ck.tillräckligt stor och borde aldrig behöva överskridas, om man skall bygga det
bila jordbruket på någorlunda säker grund. A andra sidan kan den, som äger mera
än en tredjedel av lägenhetens värde jämte inventarier, i regel icke synas vara i
behov av det kraftiga bistånd, som skulle vara förutsättning för låns erhållande.
Med anledning därav borde i bestämmelserna för låns erhållande intagas, att lånesokande
skall jämte nödiga inventarier äga minst en sjättedel och i regel högst en
tredjedel av lägenhetens värde i bebyggt skick för att kunna erhålla lån.»

Alvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
yttrat: ö

»I fråga om låntagares kvalifikationer hava de sakkunniga föreslagit den
ytterligare bestämmelsen, att egnahemslån skola utlämnas endast till sådana personer,
som råda över sitt gods. Utan att vilja invända något mot befogenheten härav
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 höft. (Nr loa.) 12

Utlåtanden.

90

Kung!. Maj:ts proposition Nr 106.

nödgas förvaltningsutskottet med beklagande påpeka, att en dylik bestämmelse
måste medföra, att egnahemslåntagaren nödgas lösa två ytterligare bevis, nämligen
dels myndighetsbevis och dels konkursbevis, vilket kommer att öka hans kostnader
och besvär för lånets förvärvande och än ytterligare utvidga omfånget av den redan
nu rätt försvarliga packe handlingar, som bildar den slutliga färdiga låneakten.
Vad de sakkunniga åsyfta, skulle vinnas genom ett stadgande, att egnahemslån ej
må beviljas den, som, enligt vad veterligt är, ej råder över sitt gods. Med en sådan
bestämmelse kan egnahemsnämnden underlåta att fordra ovannämnda bevis i andra
fall än då särskild anledning föreligger.»

Lantarbetsgivarföreningarnas fullmäktige hava anfört:

» Vad beträffar det tillägg, som avser egnahemslånesökandes kvalifikationer
och som de sakkunniga i betänkandet sid. 213 föreslå, finna vi detsamma av behovet
oundgängligen påkallat, och det kan ifrågasättas, huruvida icke kvalifikationsbestämmelserna
borde ytterligare skärpas utöver vad de sakkunniga föreslagit.

Det skulle säkerligen icke på minsta vis verka hämmande för egnahemsrörelsens
sunda utveckling, om det bestämdes, att den lånesökande skulle visa, att
han ett visst antal år med goda vitsord arbetat inom jordbruk och husdjursskötsel.
Och icke mindre viktigt synes det oss, att samma fordran bör ställas på lånesökandens
hustru.»

Häremot har socialstyrelsen invänt följande:

»En dylik fordran skulle i tillämpningen beröva industriarbetare den möjlighet
till egnahemslån för jordbruksändamål, vars bevarande styrelsen måste anse vara
synnerligen önskvärt.

Man torde visserligen böra utgå ifrån, att innehavaren av egentligt jordbruksegnahem,
d. v. s. sådant där han helt eller till väsentlig del försörjer sig på sitt
eget jordbruk, bör besitta på egen erfarenhet grundad kännedom om jordbruksdrift.
Från denna regel kunna dock helt visst undantag ofta göras, utan att därmed vare
sig individen eller rörelsen bliver lidande. Den personliga dugligheten i förening
med energi och intresse äro så värdefulla förutsättningar, att de ofta kunna uppväga
den mångåriga jordbruksvanan hos individer med mindre personliga kvalifikationer.

Än skarpare framträder olämpligheten av den ifrågasatta skärpningen i de
fall, då jordbruksegnahemmet skulle utgöra ett stöd för industriarbetare, som stå
kvar i sitt yrkesarbete. Den vederbörliga skötseln av ett jordstycke för trädgårdsoch
potatisland eller för hållande av en ko o. s. v. lärer i allmänhet utan tvekan
kunna anförtros åt den industriarbetare, som har tillräckligt intresse för att söka
förskaffa sig detsamma.»

I detta sammanhang torde böra uppmärksammas följande uttalande
av länsstyrelsen i Södermanlands län:

»Vid övervägande av åtgärder till egnahemsrörelsens främjande hava som
huvudsakliga åtgärder framhållits dels beredande av tillgång på jord för bildande
av nya egnahem, vare sig redan bebyggda lägenheter, obebyggda lägenheter å redan
odlad mark eller mark till odling och bebyggande, och dels tillhandahållande för
egnahemsköparna av nödiga penningmedel på billiga villkor.

Till åtgärder i förstnämnda syfte — att bereda tillgång på jord (jordförmedling)
är att räkna bland annat även vad som åtgjorts för upplåtande av egna -

91

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

hemslägenheter å kronans jordbruksdomäner. Under sysslandet med utbud för försäljning
av på detta sätt tillkomna lägenheter å kronojord har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande fått den uppfattningen, att åtgärder för egnahemsbildningen även
kunde behöva vidtagas i ett tredje syfte, nämligen att skaffa egnahemsbyggare. Helt
visst förefinnas, såsom en reservant bland de sakkunniga framhållit, åtskilliga brister
i det nuvarande tillvägagångssättet för upplåtande av sådana lägenheter, men man
tycker dock, att om bland den befolkning, som kan lämpa sig till egnahemsbyggare,
förefunnes större intresse för saken och mera energi, skulle försäljningen av ifrågavarande
lägenheter gå lättare, än vad den hittills gjort, åtminstone här i länet.

Det måste därför enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening framstå som
en ingalunda oviktig uppgift för en väl skött egnahemsrörelse att bland befolkningen
väcka verkligt intresse för jordbruksarbetet och iver att förvärva därför nödiga
insikter ävensom att hos densamma uppamma verklig håg till allvarligt arbete för
förvärvandet av egen torva. Härvid är dock av vikt, att denna uppgift fullföljes
på sådant sätt, att folket å ena sidan får kännedom om, vilken hjälp, som från det
allmännas sida erbjudes, men å andra sidan också får klart för sig, att den viktigaste
förutsättningen för framgång dock är eget arbete och uthållighet, så att hjälpen
från det allmänna, hur värdefull den än är, dock icke är den huvudsakliga grunden
att bygga på. Även måste den nu antydda verksamheten gå ut på att sprida kännedom
om möjligheterna till utkomst som småbrukare i Sverige jämförda med motsvarande
möjligheter i andra länder, som vilja draga nybyggare till sig.

Den sida av frågan, som Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande nu berört,
har icke vunnit beaktande i de sakkunnigas betänkande.»

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om att låntagare skall äga Departementsförutsättningar
att driva det jordbruk, som kan idkas å lägenheten, finner <<hefenjag
välgrundat, såvitt fråga är om förvärvande av jordbrukslägenhet, Att
formulera kravet på jordbrukskunskap skarpare än de sakkunniga gjort,
synes icke lämpligt. Att uttryckligen fordra, att låntagaren skall råda
över sitt gods, synes mig obehövligt. Låneförmedlaren kommer givetvis
även i saknad av sådan uttrycklig bestämmelse att tillse, att intet härutinnan
brister hos vederbörande låntagare. Det har icke påvisats, att
frånvaron av sådan bestämmelse hittills medfört några egentliga olägenheter,
och lånerörelsen bör icke förknippas med flera skriverier eller tyngas
av flera formaliteter än som är oundvikligt.

Att uppställa krav på att sökanden skall äga tillgångar till minst
visst belopp i förhållande till lägenhetens värde, vilket nu i två yttranden
ifrågasatts, synes vara att gå för långt och beröva rörelsen én del av
den smidighet och anpassningsförmåga, som den oundgängligen behöver.

De sakkunniga hava också lämnat de nuvarande bestämmelserna härutinnan
oförändrade.

Vad Södermanlands länsstyrelse anfört om främjandet av jordbrukskunskap
och intresse för jordbruket, så att kunniga och dugliga spekulanter
till egnahemslägenhoterna må finnas att tillgå, berör eu fråga av
stor betydelse. Genom de åtgärder av olika slag för det mindre jord -

92

Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

brukets främjande, som sedan flera år pågå med bidrag av statsmedel,
ocb vilka torde synnerligast under de senaste årens kritiska förhållanden hava
visat sig så gngneliga, torde emellertid mycket i detta syfte redan hava
uträttats. Det bör också ligga i såväl statens som hushållningssällskapens
intresse att allt framgent ägna all uppmärksamhet åt frågan om spridande
av ökad jordbrukskunskap bland småbrukare och dem, som hava för
avsikt att bilda jordbruksegnahem.

Jämväl den av samma länsstyrelse berörda frågan angående spridande
av kännedom om utkomstmöjligheterna för småbrukare i Sverige
i jämförelse med i emigrationsländerna torde kunna bliva föremål för
mera samlat och energiskt arbete, därest för egnahemsrörelsen inrättas
eu central organisation inom statsförvaltningen.

Med anledning av det vid 1918 års lagtima riksdag beslutade borttagandet
av straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende bör den
nuvarande bestämmelsen att låntagaren skall
lånevillkoren.

Värde- och De sakkunniga hava under hänvisning till 1912 års riksdags beslut

angående värde- och lånemaximum för lägenheter förklarat sig sakna
anledning att i sitt nu ifrågavarande år 1914 avgivna betänkande upptaga
dessa frågor till ytterligare behandling. Enligt det åberopade beslutet
skulle egnahemslån ej utgå, där det beräknade värdet överstege:
för obebyggd jordbrukslägenhet 8,000 kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet
7,000 kronor och för bostadslägenhet 4,000 kronor. Genom 1918
års lagtima riksdags beslut hava dessa värden höjts till resp. 12,000, 9,000
och 7,000 kronor. Lån utgår fortfarande för jordbrukslägenhet med
minst hälften och högst fem sjättedelar av värdet å jorden med därå
befintliga eller för uppförande avsedda bjrggnader samt för bostadslägenhet
med minst hälften och högst tre fjärdedelar av samma värde.

Med anledning av de sålunda år 1918 beslutade höjningarna i
värdemaxima lärer någon redogörelse för vad utlåtandena över de sakkunnigas
förslag i denna del samt över riksdagens skrivelse i ämnet den
13 maj 1916, nr 118, innehålla icke vara behövlig.

För egen del kan jag med hänsyn till gällande priser ej undgå att
finna de i fjol beslutade maximivärdena för bebyggda jordbrukslägenheter
och för bostadslägenheter vara väl låga. Jag tillstyrker att dessa
värden må höjas till resp. 10,000 kronor och 8,000 kronor.

Motioner vid I de uti riksdagens omförmälda skrivelse nr 417 år 1918 åberopade

i o 1 q a . vi} x

riksdag8 motionerna hava framställts vissa förslag, som beröra nu förevarande
ämnen.

äga god frejd utgå ur

93

Kungl. Maj.is proposition Nr 106.

I motionen nr 94 i andra kammaren har sålunda herr Sjölander
hemställt, bland annat, att det för obebyggd jordbrukslägenhet bestämda
maximivärdet skulle tillämpas jämväl beträffande lägenhet, som är i
behov av ombyggnad. Denna hemställan tager sikte på en viss otydlighet
i bestämmelserna. Ifall samtliga hus å en lägenhet äro så förfallna,
1 att fullständig ombyggnad tarvas, lärer lägenheten knappast kunna
räknas till kategorien bebyggda lägenheter. Mycket ofta torde emellertid
ombyggnadsbehovet gälla endast ett eller annat hus. Åvenså är det
av betydelse, vilka hus det är, som behöva ombyggas. Ifall exempelvis
ett mindre, billigt hus, såsom en vedbod eller dylikt, är i dugligt skick,
men alla de viktigaste och dyrbaraste husen såsom boningshus samt ladugård
och loge måste ombyggas, bör detta ej hindra, att det hela hänföres
till nybyggnad. Naturligtvis kunna även fall inträffa, där det är
svårt att avgöra, huruvida byggnadsföretaget är att hänföra till verklig
ombyggnad eller endast till en mer eller mindre genomgripande reparation,
eventuellt jämte tillbyggnad. Det synes vara omöjligt att i lånevillkoren
giva mera bestämda regler i detta hänseende än att det stadgas,
att såsom obebyggd lägenhet må betraktas även sådan lägenhet,
där en mera omfattande ombyggnad erfordras. Det får då i varje särskilt
fall avgöras, huruvida de hus, som finnas å lägenheten, rätteligen
böra på grund av sin dåliga beskaffenhet anses såsom obefintliga och
ombyggnaden alltså få karaktär av nybyggnad. I detta fall men icke
eljest torde lägenheten kunna i avseende å lånemaximum likställas med
obebyggd lägenhet. Denna föreskrift bör gälla även bostadslägenhet,
I samma motion har herr Sjölander även föreslagit, att lån å
jordbrukslägenhet må kunna utgå med nio tiondelar av fastighetens
värde och i motionen nr 95 har samme motionär föreslagit för bostadslägenheter
ett lånemaximum av fem sjättedelar av värdet. Dessa förslag
kan jag icke understödja. De nuvarande lånegränserna synas för egnahemslånens
vidkommande vara så högt satta, som nödig omsorg om
rörelsens soliditet medgiver. Däremot finner jag goda skäl tala för att
i annan ordning ytterligare hjälp beredes egnahem slåntagare för det
egna hemmets förvärvande. Jag kommer i sådant syfte att längre fram
tillstyrka öppnande av möjlighet att med statsbidrag förvärva jordbruksegnahem
på arrende med köprätt. Jag vill även erinra, att frågan om
den sekundära fastighetskrediteu torde med anledning av en av 1918 års
lagtima riksdag avlåten skrivelse komma att göras till föremål för utredning.
Ävenledes bör beaktas det uppslag, som givits i en av riksdagen i förenämnda
skrivelse nr 417 jämväl åberopad motion nr 14 i andra kammaren
av herr Olsson i Ramsta, som påyrkat utredning i vad mån och på vad

94

Länemini mim.

Utlåtanden.

Departements chefen.

Tilläggslån.

Egnahems sakkvmniga,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

sätt staten må kunna bereda obemedlade vidsträcktare möjligheter att
mot realsäkerhet och andelsborgen eller annan garanti erhålla lån för
bildande av egna hem och småbruk. Såvitt egnahemsrörelsen angår
torde med detta förslag åsyftas förnämligast en komplettering av egnahemslånen
medelst ytterligare lån av statsmedel mot sådan säkerhet,
som i motionen angivits. Närmare utredning angående denna fråga
synes erforderlig, vilket riksdagens skrivelse också angiver.

De sakkunniga hava föreslagit, att då egnahemslån utgår till inlösen
av jord till byggnad å ofri grund, lån må lämnas till mindre belopp
än hälften av jordens och byggnadens sammanlagda''värde. Skälet
härtill är att byggnaden ensam ofta representerar mer än halva totalvärdet.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
förordat de sakkunnigas nu ifrågavarande förslag men även uttalat såsom
önskvärt, att bestämmelsen om att lån ej må lämnas, där det icke
motsvarar minst lägenhetens halva värde, måtte alldeles borttagas.

Förvaltningsutskottet i Älvsborgs norra länsdel anser däremot
att, därest lånesökande är i så god ekonomisk ställning, att han ej behöver
låna minst hälften av det fastigheten åsätta värdet, han torde
vara i stånd till att utan egnahemslån reda sig, förutsatt att familjen
är arbetsam och duktig.

I allmänhet taget synes mig den av sistnämnda förvaltningsutskott
hävdade uppfattningen vara riktig, enär ju avsikten med egnahemslånen
är att bistå dem, som äro i behov av särdeles kraftig hjälp
för att erhålla det egna hemmet. Jag kan därför icke tillstyrka minimibegränsningens
fullständiga borttagande. Men i betraktande av önskvärdheten
av att äganderätten till jord och hus förenas i samma hand
och att byggnadernas ägare blir fri från den ovissa ställning han intager,
då annan person äger jorden, vilket önskemål av statsmakterna
beaktats bland annat genom lagen den 28 juni 1918 (nr 569), om rätt
i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område finner jag mig kunna understödja det speciella förslag,
de sakkunniga nu framlagt.

Vidare hava de sakkunniga föreslagit, att i vissa fall tilläggslån
må kunna beviljas för lägenhet, för vilken lån redan utgått. Deras
motivering härtill är följande:

95

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

»Såsom av den av de sakkunniga meddelade historiken närmare framgår, har
det fastställda värde- och lånemaximum å jordbrukslägenheter för erhållande av
egnahemslån tid efter annan blivit förhöjt. I 1904 års egnahemsförfattning bestämdes
maximivärdet för jordbrukslägenheter till 5,000 kronor och lånemaximum
till Ve, av värdet. Redan år 1906 blev emellertid maximivärdet höjt till 6,000
kronor, och utfärdades härom kungl. kungörelse den 11 maj 1906. Vid 1910 års
riksdag fattades beslut om förhöjning av värdemaximum för jordbrukslägenheter till

7,000 kronor, och lånets belopp bestämdes fortfarande till högst 5/6 av lägenhetens
värde men skulle dock i intet fall få överstiga 5,000 kronor, varom nådig kungörelse
utfärdades den 25 november 1910. Slutligen beslöts vid 1912 års riksdag att höja
värdemaximum för obebyggda jordbrukslägenheter till 8,000 kronor, detta i överensstämmelse
med förenämnda framställning från de sakkunniga. Högsta värdet å bebyggda
jordbrukslägenheter skulle alltjämt utgöra 7,000 kronor. Det relativa lånemaximum
fastställdes i bägge fallen till s/i; av lägenhetens värde, och den förut gällande
bestämmelsen om begränsning av lånesummans absoluta belopp till 5,000
kronor utgick. Härom utkom kungl. kungörelse den 10 juni 1912.

Under egnahemslånerörelsens hittillsvarande tid hava sålunda följande värdeoch
lånemaxima varit gällande för under resp. år beviljade lån å jordbrukslägenheter:

1905 ........

1906—1910
1911-1912
1913 ........

Värdemaximum (i
bebyggda

lägenheter

kr.) för
bebyggda

Lånemaximum (i kr.) för
obebyggda bebyggda

1 ägenheter

5,000

4,166

6,000

5,000

7.000

5.000

8,000

7.000

6,666 5,833

Såsom av den statistiska redogörelsen närmare framgår, hava såväl medelvärdena
å olika slag av belånade jordbrukslägenheter som även lånebeloppen i medeltal
för dylika lägenheter stegrats under åren 1905—1911. Särskilt har detta varit
fallet med de hos hushållningssällskapen belånade jordbrukslägenheterna. För de
hos sällskapen belånade obebyggda jordbrukslägenheterna hade sålunda år 1905 lånen
i medeltal en storlek av 2,767 kronor, men år 1911 hade samma medeltal vuxit till
3,579 kronor, och för bebyggda lägenheter har en liknande stegring ägt rum från
1,990 till 2,594 kronor.

Även om sådana orsaker som högre jordpris och arbetskostnader medverkat
till den stegring av värden och lånebelopp, som försiggått sedan lånerörelsens början,
torde dock härtill förnämligast hava bidragit de förut omnämnda höjningarna av
värde- och lånemaximum. De, som erhållit egnahemslån under lånerörelsens första
tid, hava ock i en mängd fall otvivelaktigt blivit mindre gynnsamt ställda än senare
låntagare, i det att de förra varit uteslutna från rätt att belåna fastigheter av det
värde och den storlek, som sedermera medgivits. Av den statistiska redogörelsen
framgår, att såväl de belånade jordbrukslägenhetemas totalareal som arealen av
odlad jord (åker och trädgård] tenderat att ökas under åren 1905—1911, varvid
givetvis de företagna höjningarna i lägenheternas maximivärde varit av avgörande
betydelse. Tillika visar statistiken, att ju större den belånade lägenhetens värde
vant, desto mindre del har genomsnittligen byggnadens värde utgjort av lägenhetens

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

totalvärde. Bland de hos hushållningssällskapen belånade obebyggda jordbrukslägenheterna
utgör exempelvis antalet lägenheter, å vilka byggnadernas värde ligger inom
hälften av hela värdet, för lägenheter med högst 2,000 kronors värde endast 31.9
procent av samtliga, men för lägenheter med 6,001—7,000 kronors värde icke mindre
än 85.7 procent, och för de bebyggda jordbrukslägenheterna stiger motsvarande tal
från 40.2 till 76.5 procent. Den låntagare, som skaffat sig en större lägenhet, har
därför i regel haft den fördelen framför den, som skaffat sig en mindre sådan, att
en relativt större del av det i hela lägenheten nedlagda kapitalet placerats i den
produktiva jorden.

En särskilt ogynnsam ställning intaga bland de äldre låntagarna de, som
under åren 1911 och i912 erhållit lån å jordbrukslägenheter med ett värde av över

6,000 kronor. Trots det att lånebehovet är störst å lägenheter med högre värde,
hava dessa på grund av den under de nämnda åren gällande begränsningen av
lånens absoluta belopp till 5,000 kronor icke som övriga låntagare kunnat erhålla
lån till fulla r’/G av värdet utan i vissa fall endast till 7? av lägenheternas värde.

Att den tidigare medgivna högsta värde- och lånegränsen för jordbrukslägenheter,
särskilt för obebyggda, varit för snävt tillmätt och därigenom i många
fall hindrat låntagare att förskaffa sig jordareal av lämplig storlek, torde för övrigt
icke här behöva närmare påvisas. De sakkunniga få i detta hänseende hänvisa till
vad de härutinnan anfört i sin framställning den 18 mars 1912 såsom motivering
för sitt förslag om värdegränsens höjning för obebyggda jordbrukslägenheter. Genom
det förut omförmälda beslutet vid 1912 års riksdag hava ock statsmakterna visat
sig dela den uppfattning, de sakkunniga hysa i föreliggande fråga.

Men även där gällande bestämmelser icke lagt hinder i vägen för låntagaren
att förskaffa sig en lägenhet av lämplig storlek, torde, enligt vad de sakkunniga
erfarit, icke sällan hava förekommit, att egnahemsbildaren förvärvat sig ett alltför
litet område. Orsakerna härtill kunna hava varit mångahanda, såsom låntagarens
fruktan för att skuldsätta sig utöver det ytterst nödvändiga, oerfarenhet om avsättningsmöjligheterna
för jordbruksprodukter o. s. v. En lägenhet, som från början
varit tillräcklig för innehavaren, så länge han haft tillgång till arbetsförtjänst utom
hemmet, kan bliva i behov av utvidgning även på grund därav, att tillgången på
extra arbete upphör, och innehavaren därigenom blir hänvisad att helt och hållet
leva på sin lägenhet. Även har det förekommit, att de åbyggnader, varmed låntagaren
till en början ansett sig kunna nöjas, varit för knappt tilltagna, ursprungligen
opåräknade ombyggnader hava visat sig erforderliga o. s. v.

I många fall måste det även anses som ett mycket klokt och lämpligt tillvägagångssätt
av en låntagare att först skaffa sig en mindre lägenhet, vars inköp
och iståndsättande icke överstiger hans ekonomiska resurser, och därefter söka utvidga
och förbättra densamma, sedan han stärkt sin ställning samt arbetskrafterna
inom familjen eventuellt tillvuxit, så att han kan erhålla mera hjälp i sitt arbete
vid lägenhetens skötsel. Ett dylikt successivt utvidgande och förbättrande av lägenheten
synes böra underlättas, vilket lämpligen kan ske genom beviljande av till -läggslån.

Av vad här ovan sagts torde klart framgå, att i många fall ett verkligt
behov kan föreligga för en egnahemslåntagare att få utöka det ursprungligen erhållna
lånebeloppet. Med nu gällande bestämmelser har emellertid ingen annan utväg
funnits att lämna honom större egnahemslån, för den händelse han kunnat få inköpa

97

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

mera jord, behövt hjälp till ombyggnad av hus m. m., än att låta honom inbetala
det förut erhållna lånet och lämna honom ett nytt större. Något tilläggslån har
låneförmedlaren med tillämpning av gällande egnahemsförfattning i de allra flesta
fall icke ansett sig kunna utlämna. Då tilläggslånet givetvis måst betraktas som
ett nytt självständigt egnahemslån, och dylikt lån icke får utgå med lägre belopp
än hälften av lägenhetens värde, har tilläggslånet måst utgöra minst hälften av
det sammanlagda värdet av antingen den redan belånade gamla lägenheten och det
tillköpta jordområdet eller, där det nya lånet skulle utgå för ombyggnad, den gamla
lägenheten och de för uppförande avsedda byggnaderna. Så stora tilläggslån torde
emellertid endast i undantagsfall förekomma. För att tilläggslån skulle kunna utgå
för inköp av nytt jordområde, har därjämte detta område måst särskilt bebyggas,
då författningen icke medgiver, att lån beviljas endast till inköp av jord. Att, såsom
hittills vid dylika tillfällen praktiserats, utlämna nya lån i samband med de äldres
inbetalning medför emellertid den oegentligheten, att friheten från amorteringsskyldighet
därigenom obehörigt utsträckes. Av den statistiska redogörelsen framgår
ock, att en dylik utväg ytterst sällan anlitats, vilket torde hava berott därpå, att
flertalet låneförmedlare icke ansett sig kunna utlämna nytt lån till den, som förut
erhållit egnahemslån, vartill kommer att behovet därav för låntagarna icke kunnat
vara så trängande under lånerörelsens första tid. Under åren 1905 —1911 hava
endast 10 jordbrukslån och 2 bostadslån blivit av låntagare fullständigt inbetalade
för erhållande av nytt större lån. I samma mån som nya utvecklingsmöjligheter
för de redan bildade egna hemmen med åren uppstå, blir dock givetvis behovet av
ökat kapital allt större.

Under hänvisning till det anförda vilja de sakkunniga föreslå den förändring
i gällande bestämmelser, att för inköp av jord och för åstadkommande av nybyggnader
eller eljest för utförande av bestående förbättringsarbeten å lägenheten av
synnerligt värde samt till sådana låntagare, vilka under åren 1911 och 1912 som
egnahemslån erhållit endast 5,000 kronor å lägenhet, vars värde överstiger 6,000
kronor, låneförmedlare berättigas att å jordbrukslägenheter, för vilka erhållits lån
ur egnahemslånefonden, utlämna tilläggslån, för vilka såsom säkerhet må mottagas
annan inteckning än första. Beträffande de allmänna villkor och bestämmelser,
som i övrigt böra stadgas för tilläggslån, anse de sakkunniga, att i tillämpliga delar
detsamma bör gälla för tilläggslån som för vanliga egnahemslån; och få de sakkunniga,
under hänvisning till bifogade förslag till förändrade allmänna villkor och
bestämmelser för egnahemslånerörelsen, i korthet anföra följande angående de föreslagna
nya stadgandena.

I överensstämmelse med vad som gäller för vanliga egnahemslån å jordbrukslägenheter
bör stadgas, att tilläggslånet jämte äldre lån skall utgöra minst
hälften och högst fem sjättedelar av värdet å den redan belånade lägenheten tillika
med värdet av tillköpt jordområde eller för uppförande avsedda byggnader m. m.
Därest lägenheten vid det ursprungliga lånets beviljande varit obebyggd, bör vid
tilläggslånets beviljande lägenheten betraktas såsom obebyggd och värdet därför
kunna uppgå till 8,000 kronor. Var lägenheten åter vid det första lånets erhållande
bebyggd, bör värdemaximum sättas till 7,000 kronor.

Liksom för närvarande gäller ifråga om vanliga egnahemslån å jordbruksliigenheter,
föreslå sålunda de sakkunniga högre värdemaximum för tilläggslån å
lägenheter, som vid det ursprungliga lånets erhållande varit obebyggda, än för där Bihang

till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 88 höft. (Nr 106.) 13

98

Kungl. Maj;ts proposition Nr 106.

förut bebyggda lägenheter, oberoende av att en lägenhet av förstnämnda slag sedermera
försetts med åbyggnader. Såsom de sakkunniga anfört i sin framställning den
18 mars 1912, är otvivelaktigt behovet av kapital större vid anskaffandet av en
obebyggd lägenhet än vid inköp av en redan bebyggd av samma storlek. Med förut
gällande bestämmelser om värdemaximum bär, såsom de sakkunniga påpekat i nämnda
framställning, låntagare, som förvärvat en obebyggd fastighet, ofta måst nöja sig
med en jordareal av altför ringa storlek för att med sin avkastning förränta husen
och försörja sin brukare. Det synes därför de sakkunniga synnerligen önskvärt, att
en dylik låntagare beredes tillfälle att genom tilläggslån förvärva en i förhållande
till byggnaderna fullt tillräcklig jordareal. På grund av de under senare år rådande
höjda jord- och byggnadspriserna kan detta syftemål i många fall icke ernås, med
mindre än att värdemaximum för erhållande av tilläggslån å här omförmälda slag
av lägenheter sättes till samma belopp, som för närvarande gäller för nya lån å
obebyggda jordbrukslägenheter, eller 8,000 kronor.

De sakkunniga anse vidare, att liksom i fråga om vanliga egnahemslån tilläggslånet
med avseende å återbetalningen bör delas i två lika stora delar, en amorteringsdel
och en stående del. Även beträffande betalningsskyldigheten i övrigt torde samma
bestämmelser böra gälla för tilläggslån som för vanliga egnahemslån, dock med ett par
undantag. Sålunda bör, då amorteringsdelen av det äldre lånet inbetalts, såväl återstoden
av tilläggslånets amorteringsdel som dess stående del vara till betalning förfallen
samtidigt med den stående delen av det äldre lånet. Då hälften av det äldre lånet
är inbetalt, och sålunda en betydlig del av skulden är infriad, bör nämligen låntagaren
kunna erhålla lån i en bank eller på annat sätt för att inlösa hela återstoden
av egnahemslånet och tilläggslånet. Det måste även i de flesta fall för låntagaren
vara fördelaktigast att, på samma gång som den stående delen av det första
lånet inbetalas, även lösa in hela tilläggslånet. På grund av det sätt, varpå inteckningsförfarandet
i det följande är föreslaget ordnat för tilläggslån, kan han nämligen
icke på annat sätt lösa ut sina inteckningar för att eventuellt belåna dessa
på annat håll. Vidare bör tilläggslån, som användes för tillköp av jordområde,
kunna uppsägas till betalning, då den gamla lägenheten försäljes och det äldre lånet
inbetalas, detta därför, att det nya jordområdet icke har samma värde, om den
gamla lägenheten försäljes. Även i de övriga fall, då det äldre lånet enligt egnahemsförfättningens
bestämmelser uppsäges till inbetalning, skall dylik uppsägning
kunna ske jämväl beträffande tilläggslånet. Någon oskälig börda kan genom dessa
bestämmelser icke sägas bliva låntagaren pålagd, då denne även för tilläggslånet
äger frihet från amorteringsskyldighet under de första åren och därunder bär tillfälle
att utan väsentligt ökade utgifter för lånen förbättra lägenheten och uppdriva
dess avkastning. Det kan visserligen ur vissa synpunkter förefalla tämligen omotiverat
att vid tilläggslån medgiva dylik frihet från amorteringsskyldighet under de
första åren, då den, som erhållit ett tilläggslån, i allmänhet kan antagas hava hunnit
arbeta upp sin lägenhet så mycket, att han icke är i behov av denna ytterligare
lättnad i betalningsvillkoren. Det synes dock mindre lämpligt att i fråga om tilläggslånen
borttaga amorteringsfriheten, då därigenom amorteringsplanen för dessa skulle
bliva en annan än för övriga under året utlämnade egnahemslån, och låneförmedlarnas
inbetalningar till statskontoret på så sätt skulle förryckas. Ett uppskov med
amorteringstidens början på tre, eller såsom de sakkunniga ämna föreslå, fem år,

99

Kungl. Maj:1s proposition Nr 106.

har för övrigt mindre betydelse, då hela tilläggslånet alltid skall inbetalas på samma
gång som den stående delen av det första lånet, varigenom amorteringstiden för
tilläggslånen aldrig kommer att bliva lika lång som för vanliga egnahemslån.

Beträffande säkerheten för tilläggslån har redan anförts, att såsom sådan bör
kunna mottagas inteckning näst efter det äldre egnahemslånets. I fråga om tilläggslån,
som beviljas för inköp av ny jord, hava de sakkunniga härvid tänkt sig följande
anordning. För tilläggslånet sökes första inteckning i det nya området samt inteckning
i den äldre lägenheten omedelbart efter de för det ursprungliga egnahemslånet
avlämnade inteckningarna; för det äldre lånet sökes jämväl inteckning i det
nya området näst efter inteckningarna för tilläggslånet. Genom att på detta sätt
den gamla lägenheten och det nytillköpta området samintecknas, och låneförmedlaren
erhåller säkerhet i bägge fastigheterna för der samfällda lånebeloppet, förebygges
den risk av säkerhetens försämring, som kunde uppkomma genom fastigheternas
tvångsförsäljning var för sig. I regel torde nämligen fastigheterna representera ett
högre värde i en och samma ägares hand, än därest de inneliavas och brukas av
skilda ägare. Ett jordområde, som för en lägenhetsinnehavare har högt värde på
grund av dess läge i närheten av hans gamla lägenhet och därför inköpes för t. ex.
1,200 kronor och belånas med 1,000 kronor, kan vid försäljning inbringa ett mycket
lägre belopp än lånets, om oet säljes för sig. Om däremot, såsom de sakkunniga
föreslå, den gamla lägenheten och det nya området samintecknas och låneförmedlaren
följaktligen erhåller säkerhet i bägge fastigheterna för det totala lånebeloppet, försvåras
eller omöjliggöres i praktiken en partiell försäljning av den med hela inteckningssumman
belastade lägenheten och risken för förlust å lånet blir mindre.

Till förekommande av en dylik eventualitet bör dessutom, såsom förut framhållits,
i lånekontraktet införas bestämmelse om, att tilläggslånet förfaller till betalning,
därest den med det äldre lånet belånade lägenheten försäljes.

Vid lånemedlens fördelning genom låneförmedlarna torde den, som söker nytt
egnahemslån, i allmänhet böra hava företräde framför den, som söker tilläggslån.

I regel har nämligen den, som redan innehar en egnahemslägenliet och vill utvidga,
respektive förbättra densamma, större möjligheter att annorstädes erhålla kredit och
är mindre i behov av statens hjälp än den, som vill grunda ett Hytt eget hem.
Härmed är givetvis icke sagt, att den, som söker nytt lån, under alla förhållanden
bör hava företräde. Det kan i vässa fall vara minst lika önskvärt, att statslån utlämnas
till utvidgande och förstärkande av gamla lägenheter som till bildande av nya.»

\ad de sakkunniga sålunda föreslagit har varit föremål fördelade un
meningar bland dem, som yttrat sig i frågan. I allmänhet har det tillstyrkts,
i åtskilliga yttranden särdeles livligt. Därvid hava länsstyrelsen i Ålvsborgs
län samt förvaltningsutskottet i Stockholms län omnämnt, att det föreslagna
sättet redan tillämpas inom resp. län. Förvaltningsutskottet i
Östergötlands län framhåller, att förslagets genomförande tarvar ganska
rik tillgång på lånemedel. Domänintendenten i Hallands län, med vilken
länsstyrelsen instämt, samt länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott
hava föreslagit, att de inteckningar, som utgjorde säkerhet för det
ursprungliga lånet, måtte pantförskrivas även för tilläggslånet samt där -

uian den

100

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 106.

jämte för tilläggslånet tagas gemensam inteckning uti den gamla lägenheten
och det tillköpta området, i vilket fall inteckning för det äldre
lånet ej skulle behövas i det tillagda området. Ålvsborgs läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har i motsats mot de sakkunniga
an-ett, att i de fall, då tilläggslån överhuvud borde meddelas — vilket
alltid borde prövas med mycken omsorg —, företräde borde givas åt tillläggslåm-t
framför nva lån. Däremot har Västerbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott uttalat den åsikten, att den, som söker
nytt egnahemslån, i allmänhet bör äga företräde. Det förhölle sig nämligen
i regel så, att den, som redan förvärvat en egnahemslägenhet och
endast ville utvidga eller förbättra densamma, både större möjligheter
att annorledes erhålla kredit och vore mindre i behov av statens hjälp
än den, som ville grunda ett nytt eget hem. I vissa fall kunde det dock
vara minst lika önskvärt, att statslån utlämnades till utvidgande och förstärkande
av ett redan befintligt hem. Låneförmedlarna borde därför
hava frihet härutinnan.

Länsstyrelsen och förvaltningsutskottet i Malmöhus län biträda
visserligen tanken att utöka ett äldre lån men anse det av de sakkunniga
föreslagna systemet olämpligt. Länsstyrelsen anför:

»I likhet med de sakkunniga anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande det
vara önskvärt, att en egnahemsbyggare må beredas möjlighet att erhålla lån utöver
det, som ursprungligen blivit honom beviljat. Genom törslaget om tilläggslån
har kommittén åsyftat att tillmötesgå sådana legitima krav på statshjälp, vilka kunna
motiveras genom lämpligheten av eu lägenhets utvidgning och förbättring. Att härvidlag
mycken varsamhet är av nöden, ligger i öppen dag. Beviljandet av tilläggslån
bör framför allt icke äga rum, där icke låntagaren till fullo ådagalagt, att han
i sin föregående verksamhet visat prov på sådan duglighet och målmedvetet arbete,
att det nya lånet verkligen kan bereda honom varaktig förmån och icke allenast
tillfällig hjälp. Då kommitterade föreslagit, att tilläggslånet skall betraktas såsom
ett helt nytt lån, med uppdelning i en amorteringsdel och en stående del samt med
amorteringsfrihet under de första åren, kan det ifrågasättas, om icke en dylik
anordning skall både för låneförmedlaren och låntagaren i praktiken gestalta sig
onödigt invecklad. Denna anmärkning gäller särskilt, då tilläggslån beviljats för
inköp av ny jord, i vilket fall ganska omständliga inteckningstransaktioner föreslagits.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser det kunna sättas i fråga, huruvida
icke syftet med tilläggslån skulle kunna nås utan den procedur, kommitterade föreslagit,
exempelvis genom det i betänkandet omförmälda, av härvarande hushållningssällskap
nu tillämpade förfarandet, att man beviljar ett helt nytt lån, som likvideras
på det sätt, att det förut beviljade lånet anses återguldet och att överskjutande belopp
kontant utbetalas till låntagaren, som till säkerhet för det nya större lånet får
avlämna nya skuldförbindelser med inteckningsmedgivande.»

Liknande synpunkter anläggas även av Västernorrlands läns egnahem
skommitté, med vilken förvaltningsutskottet instämt. Kommittén anför:

101

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

»Behovet av tilläggslån har inom detta län ej hittills gjort sig gällande
annat än i några fall, där låntagaren fått sitt ursprungligen begärda lån nedprutat.
Då han sedermera inkommit med tillförlitlig utredning om nödvändigheten av att
utbekomma det först begärda lånebeloppet, har detta i några fall blivit beviljat.

Det kan ej förnekas, att ett eget hem kan i väsentlig mån förbättras genom
inköp av angränsande jord, som kan köpas för ett måttligt pris, men den procedur,
»om sakkunniga föreslå för utbekommande av ett sådant tilläggslån, tilltalar oss ej.

Det torde ofta komma att möta stora svårigheter och kostnader att skaffa
en andra inteckning i den förut belånade fastigheten, enär en andra inteckning redan
kan vara tagen i den belånade fastigheten för anskaffande av medel till utgifter,
vartill egnahemslånet ej varit tillräckligt. Det bliver då besvärligt och kostsamt
att få en sådan postponerad.

I allmänhet borde den, som redan fått ett egnahemslån, anses hava fått tillräckligt
understöd av staten, men om det anses, att han bör stödjas än vidare för
att kunna köpa en tilläggsjord, så vore det enligt vårt förmenande enklast, att
egnahemsförfattningen ändras därhän, att tilläggsjord kunde inom stadgade maximigränser
för det hela få belånas såsom nytt lån, så länge som den sambrukades
med den förut belånade fastigheten. Skulle säkerheten för detta lån komma att
anses mindre tillfredsställande därigenom, att denna jord ej komme att särskilt
bebyggas, kunde maximibelåningsvärdet vid sådana lån sättas till s/4 av uppskattade
värdet. Tilläggslån å redan beviljat egnahemslån för annat ändamål än inköp av

tilläggsjord borde knappast beviljas, ty envar bör ej flyga högre än egna vingar

bära och gäller detta isynnerhet om mindre bemedlade, som genom för stora lån
komma i större återbetalningssvårigheter än nödigt är.»

Förvaltningsutskottet i Ålvsborgs norra länsdel ställer sig än mer
reserverat och yttrar:

»Ehuru tilläggslån i många fal! kunna vara berättigade, kan det dock ifrågasättas,
om det är så nödvändigt och lämpligt att belåna småfastigheter till högsta
möjliga. Sedan en duktig familj (och andra skall man ej tala om vid egnahemsbildande)
fått mer än hälften av fastighetens värde i ett lån mot billig ränta, böra
alla förbättringar utföras av familjen utan ytterligare lånemedel. Särskilt bör
framhållas, att odling med lejd arbetskraft ej är ekonomisk Odling bör ske, när

den kanske rikliga ordinarie arbetskraften ej är så hårt upptagen, och kan i sådant

fall utföras utan stöd av allmänna medel.»

Direkt avstyrkande utlåtanden hava avgivits av förvaltningsutskotten
i Kalmar läns norra och södra delar samt i Värmlands och Gävleborgs
län. Förstnämnda förvaltningsutskottet framhåller, att lånemedlen äro
begränsade, och befarar, att tilläggslånen lätt kunna missbrukas i
spekulationssyfte. Södra Kalmar läns förvaltningsutskott anser något
verkligt behov av tilläggslån ej föreligga och påvisar, att utlämnandet
av dylika lån skulle högst menligt inverka på utlämnandet av lån för
bildande av nya egnahem. Förvaltningsutskottet i Värmlands län anför:

102

Kuiigl. Maj:ts ''proposition Nr 106.

»För sakkunnigas förslag angående införande av den nya låneform, som
benämnes tilläggslån, synes utskottet icke tillräckligt vägande skäl vara anförda.
Erfarenheten har visat, att hushållningssällskapen endast undantagsvis erhållit hela
det belopp, varom de i egenskap av förmedlare av hittills stadgade slag av lån gjort
anhållan, och, om tilläggslån nu ytterligare skulle införas, bleve med största sannolikhet
följden den, att de för nya lån tillgängliga redan nu för knappa medlen ytterligare
finge minskas. Sakkunniga framhålla själva, att den, som söker nytt egnahemslån,
i allmänhet bör hava företräde framför den, som söker tilläggslån. Med
tillämpning av denna, enligt utskottets uppfattning fullt riktiga grundsats, torde
endast ett ytterligt ringa antal tilläggslån komma att utlämnas, och det förefaller
utskottet mindre välbetänkt att för tillgodoseendet av några få undantagsfall införa
en helt ny lånetyp och med alldeles särskilda lånevillkor ytterligare inveckla den
redan för sällskapen rätt betungande egnahemslånerörelsen.»

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har yttrat
sig sålunda:

»Ehuru förvaltningsutskottet icke vill förneka, att en och annan lånesökande
från början sökt för litet lån eller att omständigheter torde givas, då det för den
lånesökande vore önskvärt, att han kunde tillköpa ny jord eller förbättra en redan
inköpt lägenhet, och för den skull behövde ett ytterligare lånebelopp, kan förvaltningsutskottet,
som anser dylika fall tämligen sällsynta och fruktar, att beviljande
av s. k. tilläggslån skulle komma att alstra slapphet i viljan att fullgöra ingångna
förbindelser, icke finna sakkunnigas förslag om intagande i Kungl. Maj:ts kungörelse
angående egnahemslånerörelsen av bestämmelser för dylika tilläggslån erforderligt
eller nyttigt för rörelsens sunda utveckling. Utan att finna sig förhindrat av gällande
bestämmelser för lånerörelsen har förvaltningsutskottet under den tid denna rörelse
fortgått i ett par fall utlämnat s. k. tilläggslån, men hava dessa utlämnats innan
amorteringen av det gamla lånet börjat och under villkor, att tilläggslånet sammansmält
med detta i fråga om tiden för amorteringsskyldighetens inträdande. Att låta
författningen rent av inbjuda egnahemslåntagaren till större skuldsättning, än han
ursprungligen ansett erforderlig, kan förvaltningsutskottet icke finna lämpligt, och
säkert torde hushållningssällskapen, utan att bestämmelser därom utfärdades, ej
underlåta att, då verkliga skäl föreligga, bereda låntagare möjligheten av lånets
ökning, om framställning därom göres, innan amorteringsskyldigheten inträtt, före
vilken tid väl i de flesta fall låntagaren kommit till insikt om att en ökning av
lånet för honom är behövlig.»

Lantbruksstyrelsen, som vid sitt yttrandes avgivande har haft att
tillgå låneförmedlarnas utlåtanden, har beträffande tilläggslånen anfört
följande:

»Enligt lantbruksstyrelsens mening är en dylik låneform av behovet väl påkallad
dels för att sätta en låntagare i stånd att, med utsikt att i framtiden kunna förstora
sin lägenhet, till en början åt sig anskaffa endast en mindre sådan, lämpad efter
hans tillgångar, dels för att bereda den, som enligt förut gällande bestämmelser
erhållit endast ett mindre lån, samma rättigheter som senare tillkomna låntagare.
Erfarenheten har ock visat, att behovet av dylika tilläggslån gjort sig starkt gällande,
och att man därvid sökt fylla kravet på så sätt, att låntagaren fått återbetala sitt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106. 103

äldre lån och sedermera erhållit ett nytt större lån. Att ett dylikt tillvägagångssätt
emellertid icke är någon lämplig form för beviljande av tilläggslån torde vara
uppenbart. Låntagaren erhåller ju genom en dylik åtgärd amorteringsfrihet två
gånger för lån till den ursprungliga lägenheten.»

Vid 1918 års riksdag yrkade herr Sjölander i motion nr 96 i andra Motion vid
kammaren, att riksdagen måtte besluta, att tilläggslån till statens egna- rfksda™
hemslån skulle utgå enligt de bestämmelser, som föreslagits i egnahems- ” S a°’
sakkunnigas betänkande, dock att värde- och lånemaxima vid beviljande
av tilläggslån borde bringas i överensstämmelse med de ändringar i
gällande bestämmelser för egnahemslån, som årets riksdag möjTigen
komme att företaga.

Riksdagen hänvisade till denna motion vid den begäran om utredning
riksdagen framställde i förut omförmälda skrivelse nr 417.

Att i åtskilliga fall beviljande av tilläggslån för de särskilda ända- Departementsmål
och på det sätt, de sakkunniga föreslagit, kan vara till gagn och Oiefen.
ägnat att stärka det redan bildade egnahemmets existenskraft, vill jag
icke bestrida. Dock synas mig de anmärkningar, som framk'' unnat mot
detta förslag i den omfattning och den form de sakkunniga givit detsamma,
vara ganska tungt vägande. Isynnerhet lär det icke kunna förnekas,
att själva låneproceduren skulle bliva synnerligen invecklad, vilket torde
tillräckligt framgå av de sakkunnigas egen motivering. Då det huvudsakliga
målet med egnahemsrörelsen ju för övrigt är att befordra skapandet
av egna hem, lärer det vara nödvändigt att iakttaga eu viss betänk-amhet
gent emot åtgärder, som skulle hava till syfte allenast att förstora eller förbättra
egnahem, som redan finnas. De tillgängliga medlen torde böra i
första hand koncentreras på förstnämnda ändamål, och då synes mig de
sakkunnigas förslag hava tillmätt, alltför stor betydelse åt tilläggslånen.

\ad särskilt angår förslaget att giva ökade lån åt de låntagare, som
under åren 1911 1912 lått reducerade lånebelopp, torde mot detsamma

kunna främst invändas, att då den bestämmelse, som föranledde reduktionen,
lika väl som övriga bestämmelser angående lånerörelsen tillkommit
genom gemensamt beslut av Kungl.'' Maj:t och riksdagen, något
principiellt tillräckligt skäl att retroaktivt gynna dessa låntagare
näppeligen föreligger. Det bör även beaktas, att sistnämnda låntagare
förvärvat sina lägenheter vid eu tid, då prisen i allmänhet och även
den allmänna låneräntan voro lägre än numera, då vida större svårigheter
föreligga för en egnahemslåntagare att få medlen att räcka till.

Hänsyn bör även tagas till att numera rätt lång tid förflutit, sedan

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

nämnda reduktion tillämpades, och att amorteringsskyldigheten för dessa
lån redan inträtt.

Om jag således icke kan helt ansluta mig till de sakkunnigas förslag
i denna del, vill jag dock icke förneka, att fall kunna förekomma,
då eu tillökning av redan beviljat lån är behövlig och bör beredas.
Jag anser dock detta icke böra ske för uppförande av nya byggnader
eller för andra förbättringsarbeten å lägenheten, vilka böra antingen tagas
i beräkning vid det ursprungliga lånets bestämmande eller ock utan
särskilt understöd av lägenhetsägaren utföras genom eget arbete eller på
annat sätt, utan endast lör tillökning av lägenhetens område. Att härvid
förfara på det sätt, som från vissa håll uppgives såsom redan praktiserat,
nämligen att anse hela det äldre lånet fullt inbetalt och meddela ett
nytt, större lån, är uppenbarligen icke förenligt med lånerörelsens ledande
principer, enär ju härigenom låntagaren får å det äldre lånet åtnjuta amorterings
fri het två gånger. Det synes däremot vara ganska lämpligt att
förfara på det sätt, som beskrivits från Gävleborgs län, nämligen att, innan
amorteringskyldigheten för det äldre lånet inträtt, meddela tilläggslån
under villkor att detta sammansmältes med det äldre lånet. Denna sammanslagning
bör ske såväl i fråga om tiden för amorteringsskyldighetens inträde
som beträffande lånevillkoren i övrigt. Någon skyldighet att bebygga
det till köp ta området bör dock uppenbarligen icke ifrågakomma. Om,
såsom jag ämnar tillstyrka, amorteringsfriheten utsträckes till fem kalenderår
utöver det, då lånet erhållits, bör låntagaren hava tillräcklig tid på sig
att bedöma, huruvida han skall behöva söka tilläggslån. . Visserligen
kommer genom denna anordning tilläggslanet att amorteras i annan ordning
än det statslån ur egnakemslåuefonden, av vars medel tilläggslanet
utgått, men då tilläggslånen böra endast i undantagsfall medgivas och väl
ej komma att uppgå till några större belopp, samt bestämmelsen, att
tilläggslån må meddelas endast under tiden före amorteringsskyldighetens
inträde, medför en stark begränsning, torde sagda ojämnhet vara av mindre
betydelse. Dess innebörd är, att låneförmedlaren iår in amorteringsbelopp
några år innan dessa enligt statslånets amorteringplan skulle betalas till
statskontoret. Dessa influtna belopp böra få behallas av laneföimedlaien,
till dess inbetalning skall ske å det statslån, av vilket lilläggslånet utgått.
Härigenom tillförsäkras visserligen låneförmedlaren en räntevinst,
men då denna ej kan stiga till nämnvärt belopp samt avräkningen
med statskontoret eljest skulle bli för invecklad, lärer sagda omständighet
ej böra tillmätas betydelse.

I likhet med de sakkunniga anser jag tilläggslån icke höra få
förekomma beträffande bostadslägenheter. På grund av de synnerligen

105

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 106.

invecklade förhållanden, som skulle uppstå, därest tilläggslån medgåves
i syfte att förändra en bostadslägenhet till jordbrukslägenhet, anser jag
ej heller i detta fall tilläggslån böra medgivas.

För tilläggslån av det sålunda av mig tillstyrkta slag böra vissa
bestämmelser införas i lånevillkoren.

I fråga om räntefoten har de sakkunnigas majoritet ansett, att
densamma bör bibehållas oförändrad vid 3.6 procent. För denna åsikt
hava de framlagt huvudsakligen följande motivering:

»Å de lån, som erhållas ur egnaliemslånefonden, erlägges nu ränta med 3.6
procent, vilken räntefot varit gällande alltsedan egnaliemslånerörelsens början. Då
emellertid staten å de lån, som den måste upptaga för att anskaffa kapital för
egnahemslånefonden, har att erlägga en ränta, som för närvarande i regel uppgår
till över 4 procent, uppstår för statsverket en ränteförlust, som med lånerörelsens
nuvarande omfattning utgör ganska betydande belopp. Såsom i den statistiska
redogörelsen angives, utgjorde år 1911 skillnaden mellan den av egnahemslånefonden
till riksgäldskontoret erlagda och den från låntagarna influtna räntan icke mindre
än 98,779 kronor 3 öre, och för åren 1905—1911 uppgick hela ränteförlusten till
253,549 kronor 20 öre. Denna ränteförlust kommer givetvis att ytterligare växa,
i samma mån som utlåningen från fonden ökas, enär några utsikter icke torde förefinnas,
att staten inom den närmaste framtiden skall erhålla lån mot lägre ränta.

Härtill komma de utgifter, som staten måste vidkännas såsom förvaltningsbidrag
till låneförmedlarna för omkostnader och eventuella förluster. Tilläggas
dessa till ränteförlusten, erhålles för åren 1905 1911 ett belopp av 508,981 kronor

18 öre, utgörande statens direkta kostnader för den av staten bedrivna egnahemslåneverksamheten
under sagda tid. Räknat på vart och ett av de under åren
1905 1911 beviljade egnahemslånen, utgör detta intill utgången av sistnämnda år

en kostnad för staten av i medeltal cirka 53 kronor per lån.»

Sedan de sakkunniga härefter redogjort för räntefrågans behandling
i 1899 års egnahemskommittés förslag, utlåtandena däröver, Kungl. ]\laj:ts
proposition och riksdagens beslut år 1904 samt inom riksdagen vid
senare tillfällen på grund av motioner, hava de fortsatt sålunda:

»Av den här lämnade redogörelsen för behandlingen av frågan om räntefoten
för egnahemslån framgår, att hos vederbörande myndigheter inom förvaltningen till
en början den åsikten gjorde sig gällande, att villkoren för egnahemslånen borde
bestämmas så, att staten icke åsamkades förlust av lånerörelsen. Vid fastställande
av räntefoten å egnahemslånen borde sålunda tillses, att statens egna utgifter för
anskaffande genom upplåning av erforderliga medel bleve täckta. Emellertid har
riksdagen icke velat biträda en sådan uppfattning. För egnahemslånen, i likhet
med lån från övriga statens utlåningsfonder, har fastställts en lägre räntefot än
staten kunnat betinga sig vid upplåning av för ändamålet erforderliga medel, varvid
bland annat åberopats, att genom egnahemsrörelsens understödjande med billiga lån
landets kapitaltillgångar och ekonomiska bärkraft ökades samt att nya skatteobjekt
skapades, så att på indirekt väg staten bereddes ersättning för den gjorda räntcBihang
till riksdagen protokoll 11119. 1 somt. 88 häft. (Nr 106.) 14

Räntefoten.

Egnaherus sakkvmniga.

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

förlusten. Uti de förslag om förändring av den gällande räntefoten för egnahemslån,
som förevarit i riksdagen, har endast beträffande bostadslån ifrågasatts förhöjning
av räntefoten, medan ett par motionärer velat hava räntan för jordbrukslån sänkt.
I detta sammanhang må även erinras därom, att Kungl. Maj:t i propositioner till
1907 och 1908 års riksdagar föreslagit nedsättning av annuiteten för egnahemslån
å jordbrukslägenheter från 6 till 5 procent, varvid åberopats bland annat, att den
föreskrivna annuiteten av 6 procent för jordbrukslägenheter, tillämpad på själva
egnahemslånen, medförde en årlig utgift för låntagaren, som till sitt absoluta belopp
kunde komma att betydligt överstiga, vad som i de flesta orter betalades i årlig
arrendeavgift för en fastighet av motsvarande storlek och godhet. I den mån. sålunda
låntagarens årsutgift mera avsevärt översköte vad han skulle nödgats årligen
betala, därest han varit arrendator, vore det all sannolikhet för, att avkastningen
å lägenheten icke räckte både till hans och familjens uppehälle och till annuiteterna
å egnahemslånet, och att han därför skulle drivas att öka sin skuldbörda, varigenom för
honom möjligheten att hålla sig kvar på lägenheten i högsta grad äventyrades.

Såsom i det föregående har visats, är det icke obetydliga ekonomiska uppoffringar,
som staten måst göra för täckande av egnahemslånerörelsens ränteförluster,
omkostnader m. m. Från vissa håll hava ock röster höjts för att räntefoten å
egnahemslån borde höjas utöver 3.6 procent, så att densamma mera bragtes att
motsvara den ränta, till vilken staten kan upplåna penningar.

De sakkunnigas majoritet anser emellertid icke skäl föreligga att höja den
för närvarande gällande räntefoten av 3.6 procent. Härvid maste i främsta rummet
tagas hänsyn till, att egnahemslåntagarna i allmänhet äro så svagt ekonomiskt situerade,
att de alltjämt mycket väl behöva den lättnad, staten hittills medgivit dem
genom en lägre ränta. Otvivelaktigt skulle ock en höjning av räntefoten i hög
grad hämma statens ifrågavarande lånerörelse. Den förnämsta fördel, som från låntagarens
sida varit förenad med ett lån ur statens egnahemslånefond, har just varit,
att han där fått lån mot billigare ränta, än om han vänt sig till banker eller andra
privata långivare. Om nu staten skulle höja räntan å sina lån, så att densamma
bragtes att närma sig räntan å privat kapital, skulle en av de väsentligaste fördelarna
vid statens egnahemslåuerörelse gå förlorad, varigenom säkerligen efterfrågan
å statens egnahemslån skulle minskas högst betydligt och som följd därav
måhända hela egnahemsrörelsen drabbas av ett bakslag. Staten kunde därigenom
även lätt förlora sin ledande ställning inom egnahemsrörelsen och därmed även förmågan
att med de medel, som eljest skulle hava stått den till buds, föra en effektiv
egnahemslånepolitik.

Ihågkommas måste ock, att bildandet av egnahemslägenheter representerar
ett betydande allmänt intresse, för vilket staten, om så befinnes nödigt, tår offra
medel. Egnahemsrörelsen är icke blett, såsom förut nämnts, ägnad att öka landets
kapitaltillgångar och ekonomiska bärkraft samt höja skatteförmågan hos egnahemsinnehavarna.
Rörelsen har ock, särskilt där den riktar sig på åstadkommande av
småbruk, den stora sociala betydelsen att främja tillkomsten av en samhällsklass
med mera fri och oberoende ställning samt på samma gång mera fast knuten till
fädernejorden. Den åsikten gör sig ock alltmera gällande, att egnahemsrörelsens
främjande är ett av de förnämsta medlen i arbetet på emigrationens hämmande.
Jämväl i andra länder har det allmännas intresse av att verksamt befordra egna -

107

Kungl. Maj ds proposition Nr 106.

hemsrörelsen erkänts; och staten har ansett sig höra understödja rörelsen med lån
till lägre ränta än den kunnat betinga sig vid upplåning av därför erforderliga medel.

Nämnas må sålunda, att i Pressuen vid statslån, som utlämnas såsom köpeskilling
för nygrundade s. k. räntegårdar eller i och för upprättande av dylika gårdar,
beräknas en årlig ränta av 31/., procent. För de räntegårdar, som överlätas
genom den statliga kolonisationsverksamheten i Västpreussen och Posen, beräknas
räntan till allenast 3 procent av statens självkostnader för gården.

Enligt den irländska jordköpslagen av år 1903 utlämnas statslån till irländska
arrendatorer för förvärv av jord efter en årlig räntesats av allenast 2 3/4
procent. Skattkammarministeriet anskaffar de nödiga penningarna genom att upptaga
lån till samma ränta, men därest lånet måste emitteras under pari, förfogar
ministeriet över en särskild fond för bristens täckande. I Norge utgör årliga räntan
på de statslån, som utlämnas på jordbrukslägenheter, 3 l/s procent, i Danmark
endast 3 procent.

Av här ovan anförda skäl har sålunda de sakkunnigas majoritet ansett sig
böra hemställa, att räntan å egnahemslånen alltjämt bibehålies vid 3.6 procent.»

De sakkunnigas ledamot doktor Molin har däremot förordat räntans Reserv»li«.
höjning. Ur hans reservation må här anföras följande:

»1901 kunde staten utan ränteförlust tillhandahålla egnahemslån för 3 */*
procent. Var och en vet, hur sedan dess de upptagna statslånen blivit för värjo
gång dyrare, så att den effektiva räntan å det senaste stannar icke långt under 5
procent (hösten 1914), och staten kan beräknas å varje nu utlämnat egnahemslån
förlora avsevärt över en procent per år. En enkel kalkyl visar, att ett egnahemslån
å 5,000 kronor — varav hälften amorteras under loppet av nära 30 år och den
återstående hälften förblir stående, tills amorteringsdelen guldits —, förorsakar
staten en sammanlagd ränteförlust av cirka 1,400 kronor. Lägger man härtill det
under hela lånetiden med en halv procent utgående förvaltningsbidraget, kommer
man till det resultat, att ett egnahemslån å 5,000 kronor, när det en gång avvecklats,
kostat staten över 2,000 kronor eller cirka 40 procent av lånebeloppet.

Jag har redan förut som min åsikt uttalat, att en sund egnahemsrörelse icke
kan i längden byggas på till underränta utlämnade statslån, för vilka staten nödga»
i allt högre grad öka sin skuldsättning i utlandet. — — —

I denna min uppfattning låter jag mig emellertid icke i första hand bestämma
av de statsfinansiella synpunkterna. Jag är övertygad, att det i längden
är både osunt och ohållbart, att staten till en viss grupp av näringsidkare utlämnar
lån mot en ränta, som långt understiger den normala och förorsakar staten själv
betydande ränteförluster — — —. Gentemot de statsfinansiella hänsynen måste man
dock ställa de betydelsefulla ekonomiska och sociala intressen, som staten genom
sin lånepolitik velat främja. Vad som tjänar dessa intressen måste härutinnan
vara i första rummet bestämmande. Och under egnahemsbildningens genombrottsår,
då det gällt att driva fram en ny rörelse, ha statens ränteuppoffringar otvivelaktigt
varit av en positiv betydelse, som kunnat uppväga de statsfinansiella betänkligheterna.
Men dessa genombrottsår ha vi nu redan bakom oss. I de få län, där
egnahemslånerörelsens ledning och organisation så medgivit, ha vi redan en ganska

108

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 106.

kraftig egnahemsbildning, och det behövs endast en arbetsduglig organisation, för
att vi skola kunna räkna på en liknande utveckling även i de flesta övriga delar
av riket. Yad som emellertid, frånsett den bristfälliga organisationen, i hög grad
motverkar denna utveckling, är det för varje år stigande priset på småbruhsjorden.

En av orsakerna till denna stegring ligger just i de billiga och med jämförelsevis
höga belopp utgående egnahemslånen. Ökad efterfrågan skapar i allmänhet
högre pris, för så vitt icke särskilda åtgärder vidtagas för att öka även tillgången.
Genom egnahemslånerörelsen har en kraftig efterfrågan på egnahemsjord framkallats;
genom de hittills otillräckliga och otillfredsställande åtgärderna för att få till
stånd en rationell jordförmedling har en ökad tillgång på jord, svarande mot efterfrågan,
icke kunnat beredas. Följden har naturligt blivit stigande priser på småbruksjorden.
Och denna stegring har blivit så mycket kraftigare som de med allt
högre årliga belopp utgående egnahemslånen utlämnats mot en efter våra förhållanden
exceptionellt låg ränta. Det är ju lätt att räkna ut, att om en viss jord
med en räntefot av sex procent kan betalas med 200 kronor per tunnland, så kan
samma jord med en räntefot av fyra procent betalas med 300 kronor. Det är just
denna kalkyl, som säljarna av egnahemsjord allmänt nog förstått att göra, och som
utvecklingen under de senare åren i det närmaste omsatt i verkligheten. Och jag
upprepar, att de insatser, som kunnat göras av en del allmännyttiga jordförmedlingsföretag
och de på de senare åren upprättade jordförmedlingsbyråerna, icke förmått
i nämnvärd grad hämma denna utveckling.

Naturligtvis kunna de institutioner, som utlämna statens egnahemslån, öva
ett visst reglerande inflytande genom att neka lån till egnahemsföretag, där jorden
uppenbarligen betalts för högt, men prisnivåns allmänna höjning kan på den vägen
icke förebyggas. Naturligtvis kan också genom en effektivt organiserad jordförmedling
och en lagstiftning, som tar sikte på att i kolonisationens och samhällets
intresse reglera den geschäftsmässiga jordstyckningen, åtskilligt göras för att hindra
jordprisernas ytterligare stegring, i vart fall deras konstlade stegring. Men i längden
kan icke heller på den vägen den ekonomiska lag illuderas, som gör prisstegring
till en naturlig konsekvens av ökad efterfrågan, allra helst när denna efterfrågan
stöder sig på pengar för ett pris, med vilket man eljest icke räknar i landets normala
kreditväsen.

Om den billiga räntan å statens egnahemslån verkligen kunde väntas komma
egnahemsbyggarna fullt till godo, då vore det efter min mening skäl att söka tränga
tillbaka de med de ''statsfinansiella hänsynen följande kraven på en höjning av egnahemslåneräntan.
Men det är min övertygelse, att så icke är fallet, utan att tvärtom
förtjänsten på de billiga statslånen stannär till större del på jordsäljarens än på
jordköparens sida. Det är detta förhållande, som för mig är bestämmande, när det
gäller taga ståndpunkt i frågan om räntefoten för egnahemslånen. De billiga egnahemslånen
bli i väsentlig mån en present åt jordsäljarna; genom dem dyrkas priset
på småbruksjorden upp, och detta icke blott för de relativt fn, som grunda sina
egnahem med hjälp av statens lån, utan också för de många, som få köpa och
driva ett litet jordbruk med affärs- och sparbankernas betydligt dyrare pengar.
Härmed torde det för egnahemsrörelsens sunda utveckling riskabla i statens nuvarande
lånepolitik vara tillfyllest belyst, och det är följaktligen så lyckligt, att i
detta hänseende de statsfinansiella och de rätt uppfattade egnahemspolitiska hänsynen
föra samma språk.

Kungl. Maj-ta proposition Nr 106.

109

Det är min bestämda övertygelse, att egnahemsrörelsen kan betala skäligt
för sin kredit. Härvid stöder jag mig också på den erfarenhet jag personligen
kunnat vinna under en del års arbete med nybildning av mindre jordbruk. Denna
pekar alldeles avgjort i den riktningen, att huvudsaken för egnahemsbyggaren är
icke att få pengar mot en exceptionellt låg ränta, utan att få tillräckligt med pengar
mot en över huvud skälig ränta och på gynnsamma villkor i fråga om lånens återbetalning.
Men för närvarande är det i ett mycket stort antal fall, kanske de
flesta, så, att låneförmedlaren med hänsyn till sin risk för det första tillämpar en
mycket snäv värdering av respektive lägenheter och för det andra och viktigaste
stannar med egnahemslånet långt under det av staten medgivna lånemaximum, 6 6
av lägenhetsvärdet. Härav åter följer, att den i de allra flesta fall svagt bemedlade
egnahemsbyggaren för att kunna likvidera sin lägenhet och komma i ordning
med inventarier nödgas spetsa på egnahemslånet med ett dyrt lån mot borgen i
en sparbank eller affärsbank. Det är dessa dyra banklån mot hög ränta och framför
allt på hårda avbetalningsvillkor, som stjälpa de flesta av de egnahemstagare,
som gå omkull.

Det är nu lätt att räkna ut, att om en egnahemsbyggare behöver och har
rätt att på en lägenhet, värd 6,000 kronor, få 5,0()0 kronor i egnahemslån, men
får endast t. ex. 3,.''>00 kronor mot 3.6 procents ränta och nödgas låna 1,500 kronor
mot, låt oss säga, 6 ''/>, blir hans ränteutgift på detta sätt nästan precis densamma,
som om han fått fullt egnahemslån, kronor 5,000, mot 4 12 procent. Men i detta
senare fall hade han haft förmånen att ha hela sitt lån på ett ställe hos staten och på
reglerade, bekväma betalningsvillkor. —--

Frågan blir då slutligen, vilken räntefot, som lämpligen bör bestämmas för
statens egnahemslån. Principen, att egnahemslåntagaren bör betala statens egen
ränta, skulle ju, strängt tillämpad, innebära den konsekvensen, att räntan komme
att växla i enlighet med konjunkturerna på lånemarknaden, ungefär på samma sätt
som hypotekslånen. Detta vore emellertid ur flera praktiska synpunkter mindre
lämpligt. Det bör vara ett önskemål, att den ränta, som bestämmes, kan beräknas
bliva stadig för någon tid framåt, förslagsvis för en femårsperiod. Den nämnda
principen, tillämpad på de egnahemslån, som nu utlämnas, skulle vidare medföra en
höjning i ett slag av egnahemslåneräntan med över en procent. En så stark höjning
torde emellertid av lätt insedda skäl icke vara tillrådlig. För min del skulle
jag anse en höjning av räntefoten för närmaste femårsperiod till 4 procent vara väl
avvägd. Efter de fem årens förlopp finge frågan om räntefoten tagas upp till förnyad
omprövning under hänsyn till den gångna periodens erfarenhet och konjunkturerna
å lånemarknaden.

Genom en måttlig höjning av räntefoten såsom här föreslagits riskerar man
med säkerhet ingenting för egnahemsrörelsen, men man vinner att statens ränteförlust
minskas med nära en halv procent, att en ytterligare uppdrivning av jordpriserna
i någon mån hejdas och framför allt, att egnahemslånerörelsen i detta hänseende
börjar ledas in på en ekonomiskt sundare väg än för närvarande.»

I de avgivna utlåtandena har frågan om räntefoten varit föremål Utut»nden.
för mycket delade meningar.

Ilo

Kungl. haj ds proposition Nr 106.

Räntans bibehållande vid 3.6 procent förordas uttryckligen av länsstyrelserna
i Kronobergs, Kristianstads och Västerbottens län samt av
förvaltningsutskotten i Uppsala, Gottlands, Blekinge, Kristianstads,
Göteborgs och Båthus, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbotten
län. De, som icke direkt yttrat sig i saketi, hava lämnat sakkunnigas
förslag i denna del utan erinran. Ur nyssnämnda yttranden
må följande anföras.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott yttrar
bland annat:

»Under de första åren hava egnahemsinnehavarna vanligen störa svårigheter
att övervinna, svårigheter, som skulle komma att ökas genom en höjning av räntan.
Utom att lånen, därest räntan blir högre, skulle bli mindre efterfrågade, skulle förbättringsarbeten
vid egnahemmen, som nu i stor'' utsträckning utföras, bli svårare
att genomföra, då egnahemstagaren icke så sällan torde nödgas att genom arbete hos
andra skaffa medel till räntans erläggande, enär inkomsten från hemmet särskilt
under de första åren är relativt liten. Statens ränteförlust synes enligt utskottets
uppfattning böra anses som ett statens anslag för egnahemsrörelsens främjande.»

Egnahemsnämnden i Jämtlands län, med vilken förvaltningsutskottet
instämt, har anfört:

»Om man nu höjer räntefoten och samtidigt utsträcker amorteringsfriheten,
varigenom längre tid åtgår, innan lånen amorterats in, och staten i allt fall årligen
skall förlora, har det synts egnahemsnämnden, som om vinsten av åtgärden icke
skulle bliva så väsentlig, att en ändring i nuvarande bestämmelser skulle i ena eller
andra avseendet vara att förorda. Visserligen skulle med en utsträckning av amorteringstiden
en viss fördel eller lättnad lämnas den, som bygger upp ett nytt eget
hem, men i samma mån som amorteringstiden utsträckes avlägsnas också den för
låntagaren efterlängtade tidpunkt, då lånet är bortamorterat, och fråga kan vara,
om ej känslan härav gör det lättare att sporra krafterna med att börja amorteringen
något år tidigare.

Det har i alla händelser synts egnahemsnämnden uppenbart att, då det för
egnahemslåntagaren gäller att väga fördelarna mot varandra mellan en högre räntesats
och en utsträckning av amorteringsfriheten, det obetingat är till fördel få behålla
den lägre räntesatsen och avstå från den sistnämnda friheten.

Ser man på frågan ur nationalekonomisk synpunkt, torde man kunna våga
påstå, att åtminstone i alla de fall, då det gäller att med egnahemslån bilda nya
egna hem, den värdeförökning, som härigenom ekonomiskt och socialt uppstår, är
av den betydelse, att den bör kunna uppväga den förlust, som staten får vidkännas
genom den lägre räntesatsen. .

Sant är visserligen, att staten för närvarande får betala höga räntor å sina
lån; men lika sant är ock, att de nuvarande tiderna med sina uppskruvade priser
på alla sorters materialier göra det för egnahemslåntagaren synnerligen svårt att
bygga upp det nya egna hemmet. En ränteförhöjning därtill skulle otvivelaktigt i
avsevärd grad stävja det nyvaknade intresset för egnahemsrörelsens jämna utveck -

in

Kungl. Maj.ts -proposition Nr 106.

ling — en rörelse, som dock statsmakterna varit eniga att anse såsom utgörande ett
viktigt led i strävandena att bibehålla befolkningen vid jorden och dess uppodling
och skötsel.»

Förvaltningsutskottet i Västerbottens län bar mot de av reservanten
Molin anförda skälen för räntans höjning andragit följande:

»Häremot kan med skäl invändas, att det visserligen är sant, att egnahemslånerörelsen
icke skall eller bör vara någon filantropisk rörelse, men att det å
andra sidan bör ihågkommas, att den har många andra uppgifter att tillgodose än
den rent ekonomiska. Sålunda har egnahemsrörelsen den stora sociala betydelsen
att främja tillkomsten av en samhällsklass med mera fri och oberoende ställning
samt på samma gång mera fast knuten vid fädernejorden. Det torde ej heller kunna
bestridas, att denna rörelse är ett av de verksammaste medlen mot emigration och
lantbefolkningens inflyttning till städerna. Vid sådant förhållande företräder bildandet
av egnahemslägenheter ett stort allmänt intresse, för vars tillgodoseende
»taten utan tvekan bör uppoffra medel, i den mån så befinnes erforderligt.

Förvaltningsutskottet tillåter sig för egen del, i fråga om förhållandet i
Västerbottens län, tillägga, att egnahemslåntagarna här i länet i allmänhet äro så
svagt ekonomiskt situerade, att de fortfarande som hittills synnerligen väl behöva
den lättnad, staten hittills berett dem i form av låg ränta. Huru obetydlig skillnaden
i låntagarens utgifter än kan synas bliva, därest räntefoten höjes på sätt
reservanten föreslagit eller till ett något högre belopp, så kan likväl denna merutgift
bereda vederbörande stora olägenheter, särskilt som — enligt vad känt torde
vara — mångenstädes i länet och framför allt i dess lappmarker anskaffandet av
kontanter icke sällan är förenat med avsevärda svårigheter för en person med en
egnahemslåntagares ekonomiska resurser. Det är förvaltningsutskottets bestämda
uppfattning, att en höjning av räntefoten skulle i hög grad hämma statens ifrågavarande
lånerörelse. En av de förnämsta fördelar, som från låntagarnas synpunkt
är förenad med lån ur statens egnahemslånefond, är att lån därifrån utlämnats mot
billigare ränta, än om han vänder sig till banker eller andra privata långivare. En
höjning av räntan till föreslagna 4, 41!., å 5 procent skulle, enligt förvaltningsutskottets
förmenande, medföra en minskad efterfrågan å statens egnahemslån och
särskilt skulle det inom Västerbottens län allt mer växande intresset för egnahemsrörelsen
förkvävas genom den ifrågasatta åtgärden. Att man med billiga lån
endast underlättar jobberiet och höjer jordvärdet, torde vara osannolikt, så länge
låneförmedlarna huvudsakligen utgöras av hushållningssällskapen, vilka äga möjlighet
att bestämma jordpriset i ganska stor utsträckning. I allt fall har inom Västerbottens
län någon tendens till spekulation med egnahemslägenheter hittills icke förekommit.
På grund av det sålunda anförda vill förvaltningsutskottet på det livligaste
tillstyrka, att räntefoten må förbliva oförändrad.»

Förvaltningsutskotten i Östergötlands och norra delen av Kalmar
län hava icke velat avstyrka en höjning men framhållit, att rn eventuell
sådan bör ske med varsamhet. Förvaltningsutskottet i Jönköpings län
har ansett räntefoten böra bibehållas »eller åtminstone icke avsevärt
höjas».

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Ed mellanställning intaga länsstyrelsen i Östergötlands län samt
förvaltningsutskottet i Värmlands län, vilka föreslå, att olika ränta införes
för olika slags lån. Länsstyrelsen anför:

»Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning bör göras skillnad
emellan å ena sidan jordbrukslägenheter och å andra sidan bostadslägenheter och
även inom förstnämnda kategori avseende fästas &, huruvida jordbrukslagenheten
vid beviljande av egnahemslån är bebyggd eller ej. Såsom av den i de sakkunnigas
betänkande lämnade historiken framgår, har den ursprungliga avsikten vant att i

första hand understödja bildandet av egnahemslägenheter för jordbruk, ty huru viktig

den andra delen av egnahemsbildandet än är, så ligger det givetvis större nationalekonomisk
betydelse däri, att få många småbruk att uppstå i landet. A andra sidan
är det egentligen bddandet av egnahemslägenheter, som staten i törsta hand bor
understödja, ty om staten beviljar lån mot låg ränta även till inköp av redan färdigbyggda
lägenheter, är det fara värt, att d.-n vinst, som uppkommer i och genom
den låga räntan, förbehålles för upplåtaren, som anser sig kunna betinga sig högre
köpesumma därför än om normal räntesats vore bestämd. Vidare är det ett vans -ligare företag att bilda en egnahemslägenhet än att övertaga en redan färdig, ty i
sistnämnda fall kunna kostnaderna bättre överblickas, under det att vid bebyggandet
av det egna hemmet en del kostnader tillkomma, som mången gång ej iorutsetts.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser därför, att vid egnahemslån for
obebyggda jordbrukslägenheter den av sakkunniga föreslagna räntefoten av 3.6 procent
fortfarande bör tillämpas, under det att för bebyggda lägenheter och bostadslägenheter
räntan icke bör sättas lägre än 4 procent.»

Nyssnämnda förvaltningsutskott anser räntan böra utgå med 3.6
procent för obebyggd och 4 procent lör bebyggd lägenhet. Någon skillnad
mellan jordbruks- och bostadslägenheter bar utskottet ej föreslagit.

Lantbruksstyrelsen har anslutit sig till de sakkunnigas mening.
Att bestämma en högre ränta för lån till bostadslägenheter och bebyggda
jordbrukslägenheter än för lån till obebyggda jordbrukslägenheter
kunde ju vara riktigt ur den synpunkten, att de törra vore lättare
att förränta än de senare, men skulle, i fråga om jordbrukslägenheterna,
vålla stora svårigheter vid låneförmedlarnas mellanhavande med statskontoret,
då det på förhand icke kunde vara känt, huru stora belopp
som komme att användas till de olika slagen av jordbrukslägenheter.
Vad bostadslägenheterna anginge skulle måhända en högre räntesats
kunna anses berättigad. Lantbruksstyrelsen ansåge dock, att föiändiing
härutinnan ej borde vidtagas, förrän de båda grenarna av lånerörelsen
blivit åtskilda.

Allmän höjning av räntefoten har förordats av länsstyrelserna i
Södermanlands, Blekinge, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens
län, förvaltningsutskotten i Södermanlands län, Kalmar läns södra del,
Skaraborgs och Örebro län, fullmäktige i riksgäldskontoret, lantarbete -

113

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

givarföreningarnas fullmäktige och centralstyrelsen för nationalföreningen
mot emigrationen. Sålunda anför förvaltningsutskottet i Södermanlands
län:

»I fråga om höjning av den sedan lånerörelsens början gällande räntefoten
vill utskottet fästa uppmärksamheten på, att statens egnahemslånerörelse säkerligen
icke är avsedd att utgöra en barmhärtighetsinrättning, men väl att, med tillgodogörande
av den säkerhet, som för staten ligger i låntagarens personliga kvalifikationer för,
den mindre jordbruksdriften, bisträcka med långa lån just den klass av jordbrukaresom
har svårare än andra att förskaffa sig nödiga och under längre tid ouppsägbara
lån. Redan i rätten att erhålla så beskaffade lån ligger för egnahemslåntagarna
så stora fördelar, att hädanefter blivande låntagare enligt utskottets mening
både. böra och utan egentlig svårighet kunna avstå från den — man kan väl säga
— direkta gåva, som ligger i den hittills beräknade låga räntefoten, vilken väsentligt
understiger den, som för närvarande och, mänskligt att döma, för en längre tid
framåt kommer att bli gällande i allmänna marknaden. Och en dylik inskränkning
torde vara så mycket mera berättigad, som den nuvarande stora skillnaden i räntefoten
för egnahemslånen och för andra lån av något så när likartad beskaffenhet
säkerligen icke kunde förutses, när villkoren för utlämnande av lån från egnahemslånefonden
bestämdes. Utskottet är därför av den uppfattning, att räntan för egnahemslånen
bör sättas ungefär lika med den ränta staten själv får betala.»

Fullmäktige i riksgäldsbontoret hava i utlåtande den 18 februari
1915 erinrat om sitt yttrande den 5 februari 1903 över 1899 års egnahemskommittés
förslag, uti vilket yttrande fullmäktige förordat, att räntan
å egnahemslånen måtte fastställas med hänsyn till den ränteutgift, staten
finge vidkännas för den upplåning, som bleve nödvändig för anskaffande
av medel till dessa lån, samt att räntan fördenskull borde med hänsyn till
dåvarande förhållanden sättas till 4 procent. Fullmäktige hava Vidare
anfört:

»Vid övervägande av föreliggande fråga hava fullmäktige icke funnit anledning
frångå den uppfattning, varåt fullmäktige i sitt ovan åberopade yttrande givit
uttryck. Utan att vilja underskatta de skäl, som av de sakkunnigas majoritet anförts
för bibehållande av den nu gällande låga räntefoten å egnahemslånen, hålla
fullmäktige sålunda alltjämt före, att de statsfinansiella synpunkterna böra vara de
avgörande för denna fråga. Vid fastställande av räntefoten för lånen bör sålunda
enligt fullmäktiges mening tillses, att statens egna utgifter för anskaffande genom
upplåning av erforderliga medel bliva täckta. Under egnahemsrörelsens första år,
innan de därtill anslagna beloppen nått någon betydligare storlek, spelade räntefoten
en för staten jämförelsevis underordnad roll. Nu däremot, då rörelsen fått en betydande
omfattning och de belopp, staten hittills tillhandahållit densamma, äro
mycket avsevärda, är förhållandet givetvis ett annat. Bibehållandet av den gällande
låga räntesatsen skulle för staten medföra ej obetydlig förlust, vilket förhållande
enligt fullmäktiges mening ju förr dess hellre bör leda till ett brytande med det
nuvarande systemet.

Under nu rådande förhållanden kunna statens kostnader för ifrågavarande låneBihany
till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 höft. (Nr 106.) 15

114

Kung/. Mag:ts proposition Nr 106.

rörelse icke täckas, med mindre räntan å lånen bestämmes till minst 5 procent. Som
emellertid de ekonomiska förhållandena för närvarande äro exceptionellt ogynnsamma
och någon lättnad torde kunna väntas, sedan normala förhållanden efter krigets slut
inträtt, anse sig fullmäktige, då räntefoten å egnahemslånen ju avses att gälla för
en tid framåt, kunna tillstyrka, att nämnda räntefot bestämmes något lägre. _ Sannolikt
blir det dock på länge icke möjligt för staten att vid upplåning betinga sig
lägre ränta än 4 ''/3 procent. Detta kan med så mycket större skäl antagas, som
förhållandena redan före krigsutbrottet voro sådana, att riksgäldskontoret då icke
kunde upplåna penningar ens till sistnämnda räntefot. Vid sådant förhållande anse
sig fullmäktige för sin del böra tillstyrka, att räntefoten å egnahemslånen må bestämmas
till lägst 4 ''/a procent.»

Centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen anlör:

»Så behjärtansvärd denna sakkunnigmajoritetens motivering än kan synas,
och så övertygande den än må förefalla, kan centralstyrelsen likväl icke dela denna
dess uppfattning. Egnahemsrörelsen varken behöver eller får nämligen betraktas
såsom ett filantropiskt företag, utan är tvärtom bäst betjänt med att baseras på
sunda ekonomiska principer. Men det kan ej vara sund ekonomisk politik att lämna
ut lån mot avsevärt lägre ränta än den staten själv får betala — så mycket mindre
om effekten härav kunde bliva den, att egnahemsförvärvaren får betala proportionsvis
så mycket högre pris för jorden, i mån som räntan understiger den normala
räntenivån.

Härtill kommer, att egnahemslåntagaren i regeln icke torde fästa så synnerligen
stort avseende vid, om räntesatsen är en halv procent högre eller lägre. För
honom är huvudsaken att erhålla lånet med minsta möjliga besvär och tidsspillan
samt på gynnsammast möjliga villkor i övrigt, såsom beträffande lånebeloppets höjd,
amorteringsvillkor m. in.

Under förutsättning att de sakkunnigas redan berörda förslag i sistnämnda
avseenden bringas till verkställighet, anser centralstyrelsen sig därför kunna våga
det påståendet, att staten i ingen mån riskerar sin ledande och kontrollerande ställning
inom egnahemsrörelsens område genom att beträffande räntan vid statens egnahemslån
i stort sett följa den sunda principen, att låntagaren skall gälda den ränta,
staten själv måste betala.»

Med anledning av att läget å penningmarknaden undergått väsentlig
förändring, sedan fullmäktige i riksgäldskontoret den 18 iebruari
1915 yttrat sig på sätt jag förut återgivit, anhöll jag i skrivelse den
18 september 1918, alt fullmäktige ville yttra sig angående den räntefot,
som numera syntes dem böra bestämmas för lån ur egnahemslånefonden.
Till svar härpå hava fullmäktige i skrivelse den 17 oktober
1918 anfört följande.

»I sitt ovan omförmälda utlåtande av den 18 februari 1915 förklarade sig
fullmäktige hålla före, att de statsfinansiella synpunkterna borde vara de avgörande
för denna fråga. Vid fastställande av räntefoten för egnahemslånen borde sålunda

115

Kungl. Maj:ls proposition Nr 106.

enligt fullmäktiges mening tillses, att statens egna utgifter för anskaffande genom
upplåning av erforderliga medel bleve täckta. Med iakttagande därav tillstyrkte
fullmäktige en räntefot å dessa lån av lägst 4 1/9 procent. Någon anledning att
frångå den uppfattning, som av fullmäktige sålunda uttalats, föreligger icke, utan
anse fullmäktige fortfarande, att statens utlåningsrörelse bör så ordnas, att staten
ej lider förlust å densamma. Så som förhållandena å penningmarknaden numera
gestalta sig skulle detta emellertid inträffa, därest räntefoten för nu ifrågavarande
lån bestämdes på sätt fullmäktige år 1915 tillstyrkt. Såsom fullmäktige framhöllo
i ett den 5 nästlidne september till Kungl. Maj:t avgivet yttrande rörande vattenfallssakkunnigas
förslag angående upprättande av en vattenkraftslånefond, utgör den
effektiva räntan å de tre senast upptagna statslånen 5.104 procent för 1916 års
lån, 5.035 procent för 1917 års lån och 5.258 procent för 1918 års lån. Under
den tid, som förflutit efter utgivande av sistnämnda lån, hade — fortsatte fullmäktige
— förhållandena å penningmarknaden medfört försämrade kurser å såväl
statens som andra obligationer och en däremot svarande höjning av den effektiva
ränta, som vid penningplacering i obligationer erhålles. För närvarande torde staten
ej kunna erhålla ett fast lån till billigare ränta än 5 ‘/g procent och det vore
enligt fullmäktiges mening synnerligen ovisst, när en lättnad i detta avseende kunde
komma att inträda. Med hänsyn till dessa förhållanden ansågo fullmäktige, att
räntefoten för ifrågavarande lån ej borde sättas lägre än till 5 1/2 procent.

Av nu åberopade skäl bör enligt fullmäktiges mening räntefoten å egnahemslånen
icke bliva lägre än den nyssnämnda.»

Det är naturligt att, såsom också skett, skäl kunna auföras såväl Departement*.
för räntefotens bibehållande som för dess höjning. För min del finner cheten jag,

att man i denna fråga får låta varken de statsfinansiella eller de
sociala synpunkterna vara allena bestämmande. Att låta egnahemsrörelsen
betala fullt samma ränta som staten själv får gälda å sina lån,
synes mig kunna under vissa omständigheter vara alltför strängt. Riksdagen
fäste också år 1904 avseende vid de sociala synpunkterna, då
riksdagen bestämde räntan till 3.6 procent, oaktat fullmäktige i riksgäldskontoret
förordat 4 procent.

Det bör emellertid ej förbises, att eu betydande räntestegring
sedan dess ägt rum och att därför den ränteskillnad, staten får släppa
till, nu är mycket större än då. Då de årliga egnahemslånebeloppen
nu röra sig om vida större summor än i början, blir denna ränteskillnad
även absolut taget högst betydande. Med hänsyn härtill och
då eu sådan utveckling säkerligen icke tagits i beräkning vid den
nuvarande räntefotens bestämmande, anser jag det fullt skäligt och i god
överensstämmelse med riksdagens beslut år 1904, att räntan nu jämkas
uppåt, så att den närmare ansluter sig till statens egen upplåningsränta.

Vid en dylik höjning måste man emellertid uppenbarligen iakttaga
viss försiktighet. Det kan icke vara lämpligt att vid en låneaffär,
vilken liksom egnahemslånen har en amorteringstid på flera tiotal år,

116

Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

söka följa med alla fluktuationer i statens upplåningsränta. Då de nuvarande
förhållandena äro i hög grad exceptionella, är en viss måttfullhet för
närvarande ännu mer påkallad, Men det torde i varje fall få anses visst,
att staten under en lång tid framåt måste för sin upplåning räkna med
en räntefot, som är betydligt högre än den är 1904 gällande.

Att en skälig höjning av räntan skulle för egnahemslåntagarna
vara så ofördelaktig, att den, såsom från vissa håll uttalats, skulle verka
»förlamande» på egnahemslånerörelsen och medföra risken av att lånerörelsen
övergår till privataffär samt staten förlorar kontrollen över densamma,
anser jag ingalunda behöva befaras, allra minst under nuvarande
tider och säkerligen ej heller under lång tid framåt. Det bör också
observeras, att just från håll, där en energisk utveckling av egnahemsrörelsen
med iver förordats, räntans höjning rekommenderats. En sådan
höjning står också i full överensstämmelse med min redan förut uttalade
principiella uppfattning om det nödvändiga i, att egnahemsrörelsen erhåller
en sund utveckling. Numera är emellertid ett egnahem, som
bygger på lån till en ränta av 3.6 procent, icke en sund affär, utan
grundar sig på subvention i vida högre grad än år 1904.

Ej heller bör den från vissa håll framhållna synpunkten, att den
låga låneräntan tenderar till att höja prisen å egnahemslägenheter och
indirekt även å annan jord, frånkännas betydelse. Om än genom
noggrann uppmärksamhet vid lånens beviljande dessa olägenheter kunna
i någon mån förminskas, lärer det vara omöjligt att helt och hållet
förebygga desamma. Den avsedda förmånen kommer därför ej i sin
helhet egnahemslåntagaren till godo.

Då det icke torde böra ifrågakomma att höja annuiteten å amorteringsdelen
— för närvarande sex procent för jordbrukslån och sju
procent för bostadslån —, kommer räntans höjning att medföra förlängning
i lånetiden. För min del kan jag icke finna en sådan utsträckningav
lånetiden böra möta alltför stora betänkligheter i betraktande av de
fördelar ett egnahemslån i allt fall innebär. Ett dylikt lån kan under
vissa omständigheter nästan — i jämförelse med t. ex. banklån —
betraktas såsom en värdefull tillgång, vilket ju för övrigt i sin mån framgår
av de många yttranden, som framhållit, att egnahemslånen uppdrivit
jordprisen. 1 varje fall håller jag före, att den ökning av låntagarens
årsutgifter, som måste bliva eu följd av en höjning av annuiteten
å amorteringsdelen, är en större olägenhet än en utsträckning av
am orter in gstiden.

Att ifråga om räntefoten skilja mellan obebyggda och bebyggda
lägenheter måste enligt min mening betraktas såsom av praktiska skäl

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

ogörligt. Ej heller finner jag det lämpligt, att åtskillnad göres mellan
lån till jordbrukslägenheter och till bostadslägenheter på sådant sätt,
att räntan sättes lägre för de förra än för de senare.

Med hänsyn till vad jag nu anfört anser jag mig kunna tillstyrka,
att för alla lån, som utlämnas från och med år 1920, räntan höjes till
5 procent. I betraktande av den långa återbetalningstiden finner jag
mig icke kunna gå längre, oaktat fullmäktige i riksgäldskontoret för
sin del numera förordat 5 1/2 procent för alla lån.

Jag har beträffande räntan å bostadslånen samrått med chefen
för civildepartementet och inhämtat, att han delar min uppfattning
härutinnan.

Med den nuvarande räntan är amorteringstiden för jordbrukslån
26 år och för bostadslån 21 år, den tid oberäknad, då amorteringsfrihet

åtnjutes. Om räntan höjes såsom jag nu tillstyrkt och aunuiteterna

bibehållas vid 6, respektive 7 procent, kommer amorteringstiden att

utsträckas för jordbrukslån till 37 år och för bostadslån till 26 år.

Då under amorteringstiden skall, jämte annuiteten å amorteringsdelen,
betalas ränta å lånets stående del, kommer räntehöjningen att medföra,
att under sagda tid den årliga utbetalningen höjes för exempelvis ett
jordbrukslån å 10,000 kronor från 480 kronor till 550 kronor och för
ett bostadslån å 5,000 kronor från 265 kronor till 300 kronor. Åven
från låntagarens synpunkt måste dessa höjningar anses ganska måttliga.

De sakkunniga hava vidare föreslagit, att amorteringsskyldighetens
inträde skulle utsträckas från det fjärde till det sjätte året efter utgången
av det kalenderår, under vilket egnahemslånet utbekommits. De hava
motiverat detta förslag sålunda:

»Enligt nu gällande bestämmelser inträder amorteringsskyldigheten å egnahemslån
med fjärde året efter utgången av det kalenderår, under vilket lån från
statskontoret utbekommits. Under de första åren erlägges således endast ränta å
lånet. Avsikten härmed bär givetvis varit att under de första åren bereda låntagaren
lättnad i de kontanta utgifterna, innan lägenhetens jordbruk hunnit komma
fullständigt i gång och lämna full avkastning, samt utgifterna äro störst för iordningställande
av byggnader in. m. Denna amorteringsfrihet under tre år har emellertid
i många fäll visat sig vara alltför kort, och det .skulle otvivelaktigt för de flesta
egnahenislåntagare vara till stor fördel att få densamma något utsträckt. Isynnerhet
för alla låntagare, som köpt nybildade lägenheter, medföra de första åren eu mängd
utgifter och svårigheter av annat slag, som göra, att de i de allra flesta lull endast
under ytterst mödosamt arbete och stora försakelser kunna försörja sig och sin

Förlängd
amortel ingefrihet.

Egnahems sakkunniga.

118

Kungl. Maj ds proposition Nr 106.

familj och samtidigt fullgöra sina inbetalningar för egnahemslånet. Dessa svårigheter
torde i allmänhet icke vara övervunna redan efter tre år, utan torde det i
regel dröja åtskilligt längre, innan låntagarens ekonomi hunnit komma fullt i jämnvikt,
så att den kan bära den ytterligare belastning, som amorteringen innebär. En
utsträckning av amorteringsfriheten under exempelvis ytterligare två år skulle
därför för alla dessa innebära en mycket stor lättnad. Visserligen skulle härigenom
hela amorteringstiden förlängas med motsvarande tid, men någon större olägenhet
härav torde knappast behöva befaras.

Det finnes emellertid ännu ett mycket talande skäl för en utsträckning av
amorteringsfriheten. Egnahemslåneförfattningen stadgar, att de å lägenheten bestämda
byggnaderna skola vara fullbordade senast vid början av det år, med vilket
amorteringsskyldigheten inträder. En låntagare, som köpt en obebyggd lägenhet,
har sålunda under nuvarande förhållanden endast tre år på sig att uppföra alla nybyggnader
å densamma. Detta medför, att han måste använda sig av lejd arbetskraft
för arbeten, som han kunnat utföra själv, om han kunnat utsträcka byggnadstiden
längre. På grund av det påskyndade byggnadsarbetet blir därjämte den tid,
han under de första åren kan nedlägga på jordbruket genom nyodlingar eller andra
förbättringar, mycket inskränkt, varigenom han går miste om en välbehövlig ökning
i sina inkomster. Utsträckes däremot byggnadstiden till fem år, bör låntagaren
hinna själv utföra en stor del av byggnadsarbetet å lägenheten och dessutom hava
tid över att ägna åt sitt jordbruk, varigenom de svåra övergångsåren skulle bliva
väsentligt lättare att komma igenom. Då givetvis amorteringen icke kan börja,
förrän alla byggnader blivit uppförda, så att hela lånet klimat utbetalas, är emellertid
en utsträckning av amorteringsfriheten en nödvändig förutsättning för att kunna
genomföra en dylik förlängning av byggnadstiden.»

iartem*nts- Detta förslag har vunnit nästan allmänt understöd i de avgivna

chefen. utlåtandena och även jag biträder detsamma.

Däremot kan jag icke understödja ett från länsstyrelsen i Östergötlands
län framkommet förslag, att i vissa fall på ansökan medgiva
räntefrihet under de 2 å 3 första åren mot att räntebeloppet lades till
kapitalet liksom vid odlingslån. Utom andra skäl kunna häremot anföras
de praktiska svårigheter, som olika återbetalniogssätt för särskilda lån
av samma slag skulle medföra till följd av systemet med låneförmedlare.

Understöd till
nyodling.

Egnahems sakkunniga.

De sakkunniga hava även föreslagit, att i vissa fall särskilt understöd
till nyodling må kunna av statsmedel utgå till egnahemslåntagare.
Deras förslag i detta avseende är av följande innehåll:

»Den person, som inköper en delvis ouppodlad lägenhet och å densamma
odlar upp nytt område, utför otvivelaktigt en ur kolonisationssynpunkt nyttigare
gärning än den, som endast inköper en lägenhet med gammal åkerjord. Då den,
som brutit mark för plogen, gjort sig förtjänt av särskild uppmuntran, hava såväl
stat som hushållningssällskap sedan längre tid tillbaka lämnat understöd och belö -

Kiingl. Maj:ts proposition Nr 106. 119

ningar för uppodling av jord. Det synes därför de sakkunniga, som om staten
borde uppmuntra även de egnahem sl a n t aga re, som i större utsträckning utföra nyodling,
och i någon form giva dem förmåner framför övriga låntagare för att därigenom
befrämja brytandet av ny bygd. 1899 års egnahemskommitté hade i sitt
betänkande föreslagit, att uppskov med erläggande av annuitet skulle kunna medgivas,
då nyodling av inköpt område tarvades, och ett och annat låneförmedlande
hushållningssällskap medgiver redan nu av egna medel särskilda lättnader för dylika
låntagare i form av ett eller flera års räntefrihet å egnahemslånen eller i form av
direkt odlingsunderstöd. Otvivelaktigt skulle det för låntagare, som utföra nyodlingar,
innebära en betydande lättnad, om genom statens medverkan ett särskilt understöd
kunde medgivas under de första åren, då odlingsarbetet ännu icke hunnit lämna
någon avkastning. De sakkunniga vilja därför föreslå, att för de fall, då nyodling
av inköpt, obebyggt område helt eller till övervägande del tarvas, låntagaren bör
kunna medgivas understöd under högst tre år av den tid, skyldighet att erlägga
amortering icke förekommer, efter vilken tid den avsedda nyodlingen bör kunna
hava utförts och börjat lämna avkastning. Ett dylikt understöd torde säkerligen
bättre hjälpa den, som inköper ett obebyggt, helt eller till övervägande del ouppodlat
område, över de första åren, än en längre tids uppskov med amortering av
skulden.

De sakkunniga hava övervägt möjligheten av att låta understödet utgå i form
av räntefrihet eller utsträckt amorteringsfrihet för egnahemslånet. Räntefriheten
skulle ju för låntagaren hava alldeles samma verkan som ett till honom utbetalt
understöd till lika stort belopp, och medgivandet av räntefrihet kan även i vissa
avseenden synas vara ett enklare förfaringssätt. En utsträckt amorteringsfrihet
skulle ju även i viss mån för egnahemslåntagaren lätta de första årens svårigheter.
Härigenom skulle emellertid annuiteterna å de lån, som erhållit räntefrihet eller
utsträckt amorteringsfrihet, icke såsom ifråga om övriga lån vara på förhand
bestämda, vilket skulle förrycka låneförmedlarnas inbetalningar till statskontoret
och förorsaka sagda ämbetsverk ökat besvär. Det förefaller därför de sakkunniga
lämpligare, att odlingshjälpen i stället utgår i form av direkt understöd.

Detta understöd synes höra medgivas under sådana former, att å ena sidan
låntagare, som är i behov av dylikt understöd, utan svårighet kan erhålla sådant,
men att å andra sidan säkerhet vinnes för, att detsamma kommer att utgå endast
till sådana personer, som fullgöra det med understödet avsedda syftet. Härvid synes
lämpligen böra tillgå på så sätt, att låneförmedlare, som anser, att låntagare på
grund av erforderliga nyodlingar bör komma i åtnjutande av understöd, hemställer
därom hos lantbruksstyrelsen. Den mera reella granskningen av dylika ärenden
kommer säkerligen att påvila låneförmedlarna, vilka genom sin kännedom om de
lokala förhållandena och låntagarens personliga lämplighet att tillgodogöra sig den
föreslagna förmånen bäst torde vara i stånd att i varje särskilt fåll avgöra, om
understöd bör lämnas. Att i sista hand lägga avgörandet i låneförmedlarnas händer
.synes emellertid icke de sakkunniga vara lämpligt. Härigenom skulle tillämpningen
av det föreslagna stadgandet lätt kunna bliva alltför olikformig inom olika delar av
landet, och den ena låneförmedlaren kunna medgiva sina låntagare större förmåner
i detta avseende än eu annan. För att fa likformighet härutinnan synes avgörandet
i sista hand böra läggas hos lantbruksstyrelsen. Ett ytterligare skäl härför är, att
då. såsom de sakkunniga hava för avsikt att föreslå, detta understöd skulle utgå av

Utlåtanden.

Departements

chefen.

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

statsmedel, staten även måste hava möjlighet att kontrollera, i vilken utsträckning
understöd beviljas. Lämnas avgörandet helt och hållet till låneförmedlarna, låter
det åtminstone tänka sig, att missbruk kunde uppstå av den sålunda medgivna
rättigheten, då det måste ligga i låneförmedlarnas intresse att skaffa sina låntagare
så stora förmåner som möjligt.

Till den kontroll, som utövas av låneförmedlarna, bör även höra att i varje
särskilt fall bestämma omfattningen av de nyodlingar, låntagaren för varje år skall
utföra, och bör den sistnämnde förete bevis, att den för året bestämda nyodlingen
verkligen blivit utförd, innan det beviljade understödet kan utfås.

Det synes de sakkunniga, som om den föreslagna odlingshjälpen lämpligast
borde utgå från anslaget till premiering av mindre odlingsföretag. Låneförmedlaren
hade då att till lantbruksstyrelsen inkomma med uppgift på den areal, som skulle
av låntagaren under varje år odlas, den beräknade kostnaden härför, det beviljade
egnahemslånets storlek och det belopp, som av låneförmedlaren anses böra utgå
såsom odlingshjälp. Härvid skulle iakttagas, att understödet får utgå under högst
tre år från tiden förtörsta ränteinbetalningen med högst 3.6 procent å det beviljade
egnahemslånet samt under inga förhållanden med högre belopp än hälften av den
för odlingsarbetet beräknade kostnaden. Sedan lantbruksstyrelsen prövat och
beslutat rörande de inkomna ansökningarna, skulle den låntagarna tillerkända
odlingshjälpen av lantbruksstyrelsen översändas till låneförmedlaren för att tillställas
låntagaren, och skulle sålunda denne härmed kunna gälda hela eller en del av den
honom åliggande ränteskulden å egnahemslånet.

Givetvis måste, därest detta de sakkunnigas förslag vinner bifall, det nu till
premiering av mindre odlingsföretag anslagna beloppet, 50,000 kronor, höjas, och
anse de sakkunniga en höjning med 25,000 kronor erforderlig. Av de sålunda
anslagna 75,000 kronor bör vid anslagets fördelning av Ivungl. Maj:t, på förslag av
lantbruksstyrelsen och med ledning av inkomna ansökningar, bestämmas, huru
mycket som för nu ifrågavarande ändamål må disponeras.»

Förslaget om beredande av dylik odlingshjälp har tillstyrkts av
nästan alla dem, som i sina utlåtanden omnämnt denna fråga. Avstyrkande
utlåtanden hava avgivits allenast av länsstyrelsen i Blekinge län och
förvaltningsutskottet i Gävleborgs län, vilka framhållit de möjligheter
att understödja det mindre jordbruket, som redan finnas genom jordbrukspremiering,
premielån och understöd för verkställda mindre odlingsföretag
samt genom nyodlingsfonderna.

I enskildheter hava emellertid ändringar i det av de sakkunniga
föreslagna systemet förordats från vissa håll.

Den till grund för de sakkunnigas ifrågavarande förslag liggande
tanken att lämna särskild hjälp åt den egnahemslåntagare, som uppodlar
ny mark, finner jag visserligen vara behjärtansvärd, och jag har
förut tillstyrkt ett förslag, att företräde bör lämnas sådan lånesökande,
som vill genom nyodling skapa ett nytt eget hem. Jag har emellertid
icke blivit övertygad om, att det är lämpligt att kombinera en dylik

121

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 106.

särskild odlingshjälp med själva egnaliemslånerörelsen och att för detta
ändamål anlita låueförmedlarnas medverkan. Vid en närmare undersökning
angående det förfaringssätt, som härvid skulle böra komma till
användning, visar sig också, att detta bleve i hög grad invecklat. Det
kan för övrigt knappast anses principiellt berättigat att göra odlingshjälpens
storlek beroende av det belopp, som skall betalas i ränta å
erhållet egnahemslån. Vida riktigare är väl att låta odlingens omfattning
och kostnad ensamma öva inverkan i detta hänseende.

Jag linner alltså sagda fråga om odlingsunderstöd böra behandlas
särskilt för sig. Vad den närmaste tiden angår vill jag erinra, att
synnerligen frikostiga odlingsunderstöd blivit på grund av kristiden
beviljade av 1918 års lagtima riksdag och att sådana understöd skola enligt
den då framlagda och av riksdagen godkända planen samt kungörelsen
den 16 april 1918 (nr 197) utgå även för odlingar, som besås med säd
till mogen skörd eller användas för sättning av potatis under de närmast
följande åren till och med våren 1921. Jag vill även framhålla, att
genom beslut av 1918 års lagtima riksdag det belopp, som utav anslaget till
åtgärder för höjande av det mindre jordbruket årligen må användas
till premiering av mindre odlingsföretag, höjts från 50,000 kronor till

100,000 kronor och att tillika maximibeloppet av dylik belöning ökats
från 150 till 250 kronor. Då nyssnämnda av kristiden föranledda odlingsanslag
är tillgängligt till och med våren 1921, torde för närvarande
någon ytterligare åtgärd för beredande av odlingshjälp, varav egnahemslåntagare
må kunna erhålla del, icke vara erforderlig.

Ett av de sakkunniga framlagt förslag att, då annuitet å egnahemslån
upptages i samband med kronouppbörden, dylik annuitet samt premie
å med egnahemslån förenad livförsäkring icke skola inräknas i det belopp,
varå debetsedelslösen utgår, har mött gensagor från nästan alla håll.
Då jag finner de sålunda framställda erinringarna hava fog för sig, kan
jag icke biträda förslaget i denna del. Den lättnad för låntagarna, som
skulle erhållas genom den föreslagna friheten, är för övrigt av ytterst
ringa betydelse.

Frihet från
debetsedehlösen.

bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 höft. (Nr

16

122

Kommuner
såsom låneförmedlare.

Eeservatio ner.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

3. Bestämmelser angående låneförmedlarna m. m.

Jag har förut vid behandlingen av frågan, huruvida det nuvarande
systemet med låneförmedlare borde bibehållas eller utbytas mot direkt
lånerörelse för statens räkning genom en nyskapad organisation uttalat
såsom min mening, att i avvaktan på ytterligare utredning någon
systemförändring icke för närvarande bör ske. Jag har nu att omförmäla
de förslag, som framkommit ifråga om ändringar eller utbyggnader
av det nuvarande systemet.

De sakkunnigas majoritet har förordat, att såsom låneförmedlare
måtte liksom hittills godkänuas allenast hushållningssällskap samt aktiebolag
och föreningar av visst slag.

Reservanten Molin, som förordat fullständig systemförändring, har i
den av honom föreslagna lokala organisationen ytterst byggt på kommunerna.

Eu annan av kommitténs ledamöter, filosofie doktor Hellström,
har förordat, att kommuner må tillerkännas rätt att inom sina respektive
områden förmedla statens egnahemslån, och att för kommunernas
låneförmedling må i tillämpliga delar gälla de för hushållningssällskapens
låneförmedling av de sakkunniga föreslagna bestämmelser. Han
motiverar detta förslag sålunda:

»Enligt min åsikt skulle det visserligen vara till skada för egnahemsrörelsen,
om låneförmedlingen skulle överflyttas från hushållningssällskapen till kommunerna;
men å andra sidan kan jag ej se, att några som helst olägenheter skulle behöva
uppstå varken för egnahemsrörelsen, för staten eller för kommunerna, om de kommuner,
som så önskade, finge rätt att inom sina respektive områden förmedla egnahemslån
på samma villkor som hushållningssällskapen inom sina respektive områden.
I de allra flesta fall, där en kommun kunde befinnas villig att inom sitt område
förmedla egnahemslån för bildande av egna hem för jordbruksändamål, torde det
komma att gälla inköp och styckning av någon större för småbruk passande egendom,
och syftet med företaget således vara att åstadkomma verklig nybildning av
egnahem. Visserligen kan en för saken intresserad kommun redan med de nuvarande
bestämmelserna för egnahemslånerörelsen för detta ändamål komma i åtnjutande
av statslån, men det måste i så fall ske på omvägar, t. ex. genom bildande
av ett egnahemsbolag, i vilket kommunen ingår såsom aktieägare. Men
givet är, att det ifrågavarande egnahemsbildandet skulle i hög grad befordras och
underlättas, om kommunen hade rätt att på samma villkor, som nu gälla för hushållningssällskapen,
direkt uppträda såsom låneförmedlare. Då kommunen i och
med detsamma mot tillgodonjutande av fastställt risk- och förvaltningsbidrag iklädde
sig risken för de av densamma utlämnade egnahemslånen, så borde ingå betänkligheter
behöva möta för att i förekommande fall använda en kommun såsom förmedlare
av statens egnahemslån.

Beträffande den säkerhet, som skulle lämnas för statslånet, och den skyldig -

123

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

het att avgiva redovisningar och rapporter till statskontoret och lantbruksstyrelsen,
som skulle åligga kommunen såsom låneförmedlare, kunde samma bestämmelser
träda i tillämpning, som gälla för hushållningssällskapen. Däremot skulle kommunerna
naturligtvis fritagas ifrån den av de sakkunniga nu för hushållningssällskapen
föreslagna skyldigheten att anställa egnahemsombud och egnahemskonsulent
in. m., som direkt betingas av att hushållningssällskapens låneförmedling omfattar
ett större område.»

Sistnämnda förslag har vunnit understöd från åtskilliga håll, nämligen
från länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kronobergs och
Väst ernorr] ands län samt förvaltningsutskotten i Uppsala län, Ålvsborgs
läns södra del och Norrbottens län. Av dem, som tillstyrkt reservanten
Molins förslag om obligatoriska kommunala egnahemsnämnder vid
eventuell omorganisation, hava vissa eventuellt förordat kommuner såsom
frivilliga låneförmedlare vid bibehållande av det nuvarande systemet.

Ur de nyssnämnda utlåtandena må anföras följande uttalande av
förvaltningsutskottet i Uppsala län:

»I sammanhang med frågan om den lokala organisationen för egnahemslånerörelsen
vill förvaltningsutskottet ansluta sig till doktor P. Hellströms reservation,
i vad den berör rätt för kommuner att inom sina områden förmedla statens egnahemslån
på samma villkor i tillämpliga delar, som de sakkunniga föreslagit för
hushållningssällskapen. Såsom skäl, bland andra, för denna sin anslutning vill förvaltningsutskottet
framhålla den nu mycket aktuella frågan för kommuner att inköpa
mark för bildande av s. k. kommunalskogar. A de flesta av de skogsområden,
som komma i fråga för kommuner att spekulera på för detta ändamål, torde finnas
inägojord, kanske bebyggd. Handhavandet av denna inägojord bleve nog en källa
till bekymmer för kommunerna, men skulle de få rätt till egnahemslåneförmedling,
torde inägojorden lättare kunna frånstyckas eller avsöndras och säljas till egnahem
samt kommunerna behålla den egentliga skogsmarken och på samma gång få lätt
tillgänglig arbetskraft från de försålda lägenheterna i och för skogens skötsel.
Egnahemslåntagaren finge i sin ordning fördel av arbetstillfällen på nära håll.»

Egnaliemsnärnliden i Norrbottens län, vars yttrande länets förvaltningsutskott
gjort till sitt, har i samband med en kritik över reservanten
Molins förslag om obligatoriskt inrättande av kommunala egnahemsnämnder
samt om skyldighet för kommunerna att förmedla statens egnahemslån,
yttrat följande:

»Enligt nämndens uppfattning är det önskvärt, att de korporationer, som gå
att åtaga sig förmedlingen av statens egnahemslånerörelse, göra detta av intresse
för saken och icke på grund av ett dem pålagt yttre tvång; och på grund därav
kan nämnden ej finna annat än att den av kommittéledamoten Paul Hellström i
avgiven reservation anvisade utvägen att låta kommunernas befattning med egnahemsfrågan
bliva beroende av deras eget intresse för denna sak är värd allt beaktande.
Därigenom skulle vinnas å ena sidan den stora fördelen, att endast de
kommuner, som verkligen äro intresserade för egnahemsfrågan, komme att med

124

Kungl. Maj ds ''proposition Nr 106.

densamma taga befattning, och å andra sidan den ej mindre betydelsefulla fördelen
att egnahemsfrågan inom de hushållningssällskaps områden, där de nuvarande låneförmedlarna
tilläventyrs visa denna fråga ett allt för ringa intresse, skulle kunna
under lika fördelaktiga yttre former, som gälla för hushållningssällskapens låneförmedling,
upptagas inom kommunerna och på så sätt, åtminstone inom vissa delar
av hushållningssällskapens verksamhetsområden, få en tillfredsställande lösning.

Härtill kommer den stora fördelen, att, därest det i en framtid skulle visa
sig, att den nuvarande organisationen med hushållningssällskapen såsom de förnämsta
låneförmedlarna måste utvidgas eller förändras, man då redan fått ett på
rent empirisk väg vunnet svar på frågan, om kommunerna hava lika stora eller
kanske bättre förutsättningar än hushållningssällskapen att föra landets egnahemsfråga
till en lycklig lösning. På grund härav får Norrbottens läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd för sin del tillstyrka den av kommittéledamoten Hellström
i denna punkt avgivna, till sakkunnigas betänkande fogade reservationen.»

I de flesta utlåtandena liar emellertid doktor Hellströms ifrågavarande
förslag icke vunnit understöd. I allmänhet tiar därvid endast
uttalats anslutning till majoritetens mening. Från vissa håll har emellertid
förslaget rönt direkt kritik. Sålunda anför egnahemsnämnden i
Stockholms län under instämmande av länets förvaltningsutskott:

»I sammanhang härmed står doktor Molins och doktor Hellströms framlagda
förslag, att kommuner må tillerkännas rätt att inom sina respektive områden förmedla
statens egnahemslån. Nämnden kan ej underlåta att i detta hänseende påpeka,
att, om kommunerna finge rättighet förmedla egnahemslån under samma villkor,
som gälla för hushållningssällskapens låneförmedling, en tillfällig majoritet skulle
kunna binda en kommun vid allt för stora risker, för vilka de verkligt skattebetalande
skulle bliva ansvariga. Den enhetlighet, som genom den föreslagna organisationen
avses, skulle komma att äventyras, och en opartisk behandling av egnahemsfrågorna
skulle icke uppnås, emedan en mängd andra synpunkter skulle komma att
utöva sitt inflytande på frågornas behandling än de rent sakliga. Något större
antal kommuner torde icke heller befinnas villiga fungera som ekonomiskt ansvariga
låneförmedlare. Då det knappast vore till fördel för själva egnahemssaken, om
kommun bleve förmedlare av lån, biträder nämnden det förslag, kommitterades flertal
avgivit.»

Förvaltningsutskottet i Östergötlands län yttrar:

»Det synes förvaltningsutskottet tvivelaktigt, om det kan lända egnahemsfrågans
sunda utveckling till verklig båtnad att i mera avsevärd grad söka grunda
den på intresserat arbete av kommunala organ. De svenska kommunerna äro ju
till stor del så små, att mångenstädes tillgång till personer, som hava både förmåga
och lust att så, som saken kräver, ägna sig åt densamma, torde saknas, och erfarenheten
från andra områden talar ej för någon vidare benägenhet hos kommunerna
att frivilligt sammansluta sig till gemensamt arbete. De stora utgifter, kommunerna
för närvarande hava för kyrka, skola, fattigvård m. m. och vilka nödvändiggöra
i hög grad betungande utskylder, verka helt säkert också dämpande på lusten
att utvidga den kommunala verksamheten inom nya områden.»

125

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 106.

i örvaltningsutskottet i Ålvsborgs norra länsdel har samma uppfattning
och tror därför, att en reform i angivna riktningen skulle stanna
på papperet.

Av förvaltningsutskottet i Kristianstads län uttalas, att utskottet
icke kunde helt dela en reservants uppfattning, att kommunerna borde
erhålla rätt att jämsides med hushållningssällskapen förmedla egnahemslån.
Det kunde medgivas, att i fråga om bostadslägenheter en dylik
åtgärd möjligen kunde befinnas lämplig, men i fråga om lån till jordbrukslägenheter
skulle kommunerna knappast kunna på samma enhetliga
sätt som hushållningssällskapen bedriva egnahemslåneförmedling.

Aven Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har motsatt
sig förslaget. Förvaltningsutskottet i Skaraborgs län har ansett lånerörelsens
överflyttning till kommunerna skola bli till skada för rörelsen.

Från förvaltningsutskottet i Örebro län uttalas, att eu åtgärd i enlighet
med reservanten Hellströms förslag varken är behövlig eller kan vara
att tillråda.

Lantbruksstyrelsen yttrar:

»Den av reservanten doktor Hellström föreslagna anordningen att låta kommunerna
uppträda såsom låneförmedlare har vunnit en del förespråkare. Lantbruksstyrelsen
instämmer dock med det långt större antal, som anser det betänkligt
att inleda kommunerna i nya låneoperationer med därav följande risker, detta
så mycket mera, som några nya låneförmedlare här icke torde vara behövliga. Det
hittills för lånefönnedling anslagna beloppet har icke visat sig tillräckligt ens för
de nuvarande låneförmedlarna och eu ytterligare uppdelning av detsamma skulle
under sådana förhållanden lätt kunna medföra, att dessa, genom inskränkning i lånemedlen
och därav följande större svårighet att tillgodose de lånesökande, skulle
förlora intresset för lånerörelsen.»

I likhet med reservanten Hellström och dem, som anslutit sig till Departements
honom, finner jag starka skäl tala för att nu öppna möjlighet jämväl cheftnför
kommuner att uppträda som låneförmedlare. Jag vill'' till stöd härför
åberopa vad som anförts i härovan återgivna uttalanden och vill
särskilt fästa uppmärksamheten på de beaktansvärda synpunkter på
frågan, som anlagts av egnahemsnämnden i Norrbottens län. Då det
nu är fråga om att söka utveckla egnahemsrörelsen till större livaktighet
och målmedvetenhet, synes man icke böla visa ifrån sig det bistånd,
som må kunna lämnas av kommuner. Det lärer kunna antagas,
att detta åtminstone å vissa orter kan bliva ganska kraftigt. Ifall
inom något län vederbörande hushållningssällskap av särskild anledning
icke ägnar frågan något mera levande intresse och det måhända
fiven möter svårighet att tå till stånd bolag eller förening för lånerörelsen,
kan tilläventyrs kommunens lånefönnedling visa sig vara en

Egnahemsnämnder
och
egnahem 8’
omhud hos
hushållningssällskap.

126 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

lättare framkomlig väg. Kommunernas verksamhet i detta hänseende
bör till och med hava vissa fördelar med hänsyn till den noggranna
kännedom om de lånesökandes personliga kvalifikationer, som hör förutsättas
hos dem, som skola å kommunens vägnar besluta angående
lånen. Särskilt för jordfrågans lösning bör kommunernas medverkan
kunna bliva betydelsefull. Med befogenheten till egnahemslåneförmedling
bör nämligen enligt min mening följa rätt att erhålla jordförmedlingslån
för finansierande av styckningsaflfär å för sådant ändamål av kommunen
inköpt fastighet. Då kommunens organ vid dessa låneoperationer
handla under ekonomiskt ansvar, torde man hava rätt antaga,
att nödig försiktighet och omtanke icke skola åsidosättas.

Ifall lånerörelsen handhaves på ett klokt sätt, bör den icke kunna
för kommunerna medföra några förluster eller andra utgifter, vilka icke
täckas av förvaltningsbidraget. Någon särskild säkerhet för lånen bör
icke avfordras kommunerna, enär ju dessa hava rätt till utdebitering för
sina behov och därför måste anses fullt solida för de erhållna lånen.

Det har synts kunna ifrågasättas, huruvida icke sådant Kungl.
Majds särskilda tillstånd till lånets upptagande, som stadgas i kommunalförordningarna,
skulle i detta fall kunna undvaras. 1'' ör närvarande
anser jag mig emellertid icke böra ifrågasätta ändring i sagda förordningar
i sådant syfte. Tillståndet torde kunna efter gemensam beredning
av finans- och jordbruksdepartementen meddelas i samband med
beviljandet av statslån ur egnahemslånefonden,resp. jordförmediingsfonden.

De sakkunniga hava vidare föreslagit, att varje låneförmedlare
skall, för att kunna erhålla statslån från egnahemslånefonden, hava antagit
särskilt reglemente, vari skulle finnas intagna bestämmelser i vissa angivna
avseenden, i viss mån olika för hushållningssällskap och övriga
låneförmedlare. Den viktigaste av dessa bestämmelser, vad hushållningssällskapen
beträffar, gäller att för sällskapets lånerörelse skall
finnas en särskild egnahemsnämnd, vilken skall — med eller utan egen
beslutanderätt i fråga om låns beviljande eller avslående — handhava
sällskapets lånerörelse och i allmänhet verka för egnahemsfrågans utveckling
inom sällskapets område. Vidare skulle reglementet innehålla
bestämmelser om anställande av egnahemsombud pa skilda oiter a\
sällskapets område för att tillhandagå lånesökande med råd och anvisningar
och lämna sällskapet upplysningar.

De sakkunnigas motivering för dessa förslag är av följande lydelse:

127

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

»Av den särskilda redogörelse för hushållningssällskapens egnahemslånerörelse,
som de sakkunniga på annat ställe i betänkandet lämnat, framgår bland annat, att
inom det övervägande flertalet sällskap lånerörelsen handhaves av en för ändamålet
utsedd nämnd eller kommitté. Inom vissa sällskap drives lånerörelsen helt och
hållet av egnahesnämnden eller egnahemskommittén, inom andra sällskap har nämnden
eller kommittén endast hand om ärendenas beredning och beslutens expediering m. m..
medan besluten om låns beviljande fattas av vederbörande förvaltningsutskott. 1
flertalet tall har nämnden till uppdrag att förutom lånerörelsens handhavande i
allmänhet söka utröna behovet av och möjligheten att inom olika delar av hushållningssällskapets
område bilda egnahem ävensom att i övrigt, på sätt synes lämpligt,
främja egnahemsverksamheten.

Inom de hushållningssällskap, där ingen egnahemsnämnd finnes, handhaves
lånerörelsen av förvaltningsutskottet, som för de löpande ärendenas skötsel in. m. i
regel är hänvisat till de funktionärer, som finnas inom vederbörande sällskap.

Utan tvivel är anordningen med särskild nämnd för egnahemslånerörelsens
handhavande m. in. synnerligen lämplig och ägnad att på ett verksamt sätt befordra
dess ändamål. En dylik institution äger det företrädet framför förvaltningsutskottet
såsom organ för låneärendenas beredning in. in., att till ledamöter lättare kunna
erhållas personer, som särskilt intressera sig för egnahemslånerörelsen och framför
andra äga kvalifikationer att med sakkunskap handhava låneförmedlingen. En
särskild nämnd är därjämte en smidigare apparat för skötseln av de löpande ärendena,
och dess ledamöter kunna sammanträda med mindre tidsmellanrum än som låter sig
göra med förvaltningsutskottet. Därjämte kan det åtminstone tänkas den olägenheten
med förvaltningsutskotten som organ för sällskapens låneverksamhet, att
majoriteten . i ett förvaltningsutskott kan bestå av för rörelsen mindre intresserade
personer, vilka kunna hindra eu eventuellt mera intresserad minoritet från att på
ett kraftigare sätt bedriva sällskapets låneverksamhet. Denna risk torde få anses
utesluten, om det finnes en särskild egnahemsnämnd, bestående av just de personer,
som äro intresserade för lånerörelsen och önska arbeta för densamma. De sakkunniga
vilja^ därför föreslå, att denna anordning göres obligatorisk för hushållningssällskapen
såsom låneförmedlare, så att uti det reglemente för lånerörelsen, vilket,
enligt vad längre fram föreslås, skall hava antagits av låneförmedlande hushållningssällskap,
skall vara bestämt, att för sällskapets lånerörelse skall finnas en av
sällskapet eller dess förvaltningsutskott vald särskild egnahemsnämnd, vilken skall
hava till åliggande ej mindre att med eller utan egen beslutanderätt i fråga om
Iåns beviljande eller avslående handhava sällskapets lånerörelse än även att i allmänhet
verka för egnahemsfrågans utveckling inom sällskapets område.

1 den av de sakkunniga meddelade särskilda redogörelsen för hushållningssällskapens
egnahemslånerörelse finnes även omnämnt, att, vare sig lånerörelsen
handhaves av särskild egnahemsnämnd eller icke, i regel inom sällskapen utses ombud
(egnahemsombud) i olika trakter av vederbörande sällskaps område, ofta ett i
varje socken. Ombuden utses i regel antingen av förvaltningsutskottet eller av
egnahemsnämnden. Deras viktigaste uppgift är att tillhandagå lånesökande med
råd, tillhandahålla dem reglemente samt erforderliga formulär och blanketter ävensom
att avgiva upplysningar angående de lånesökande samt angående de lägenheter,
om vilkas belånande fråga blivit väckt. Där egnahemsombud icke finnas, hava
deras uppgifter lagts på förutvarande korporationer och funktionärer, något som,

128

Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts propositoin Nr 106.

även inom vissa län där ombud finnas, är fallet med en del av de dessa eljest tillkommande
uppgifter.

Enligt de sakkunnigas mening är ombudssystemet av den stora betydelse för
lånerörelsens rätta bedrivande, att detsamma bör göras obligatoriskt för hushållningssällskapen
såsom låneförmedlare. För egnahemsnämndens ledamöter är det
givetvis icke möjligt att av egen erfarenhet känna förhållandena inom varje socken
och på grund härav pröva, huruvida med avseende å den lånesökandes kvalifikationer,
den ifrågasatta egnahemslägenhetens beskaffenhet in. m. skäl föreligga att bevilja
begärt lån. För utrönande härav kräves oundgängligen ett ansvarigt ombud i orten,
till vilket nämnden kan vända sig för erforderliga upplysningars erhållande. Icke
mindre betydelsefull är ombudets uppgift att på ort och ställe tillhandagå lånesökande
med erforderliga råd och upplysningar samt i övrigt lämna dem biträde
för låns erhållande. På grund härav vilja de sakkunniga föreslå, att i hushållningssällskapets
nyss omförmälda reglemente för lånerörelsen skall finnas bestämt, att
sällskapet på skilda orter inom sitt område skall hava av sällskapets egnahemsnämnd
utsedda ombud, vilka skola hava till uppgift att tillhandagå lånesökande
med råd och upplysningar samt att lämna vederbörande upplysningar angående de
lånesökandes förhållanden.»

Vad sålunda föreslagits har nästan från alla håll rönt gillande.
Åven jag finner inrättandet hos hushållningssällskapen av dylika egnahemsnämnder
och anställandet av lokala ombud ägnat att giva egnahemsväsendet
en fastare organisation, av vilken stora fördelar för frågornas
sakkunniga, snabba och konsekventa handläggning böra kunna förväntas.
Oberoende av huru den lokala organisationen framdeles må bliva ordnad,
anser jag därför att, så länge det nuvarande låneförmedlingssystemet
består, dessa anordningar böra obligatoriskt föreskrivas för nämnda
sällskap.

De sakkunniga hava lämnat öppet, huruvida egnahemsnämnden bör
äga självständig beslutanderätt ifråga om låns beviljande eller avslående.
I betraktande av de befogenheter i åtskilliga hänseenden, som jag anser
höra tillkomma denna nämnd, samt för möjliggörande av den kontroll
och den inverkan på besluten, som må kunna utövas av den statens
ledamot i nämnden, vars tillsättande jag har för avsikt att förorda, anser
jag det lämpligast, att egnahemsnämnden tillerkännes beslutanderätt även
i nyssnämnda frågor. Naturligtvis bör hushållningssällskapet meddela
föreskrifter angående nämndens verksamhet samt bestämma över ansökningar
om statslån, anslag till bestridande av nämndens utgifter m. m.

Då jag tillmäter föreskrifterna om egnahemsnämnd och egnahemsombud
mycket stor betydelse, synes det mig önskvärt, att de intagas
i själva lånevillkoren.

Vad beträffar kommuner synes mig, då låneförmedlingen väl för
de särskilda kommunerna blir åtminstone till en början av mindre om -

129

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

fattning, det icke vara nödvändigt att föreskriva tillsättandet av särskild
egnahemsnämnd, utan torde kommunen själv böra ordna bestyret med
hithörande frågor på det sätt den linner lämpligast.

De sakkunniga hava vidare föreslagit, att för skärpande av kontrollen
över bolag och föreningar Kungl. Maj:ts befallniugsbavande skall
utse en styrelseledamot och en revisor. De anföra härom, att de anse

* . — nödigt, att den statskontroll, som genom vederbörande Kungl.

Maj:ts befallningshavande utövas över de låneförmedlande bolagen och föreningarna
inom resp. län, skarpes. Enligt gällande författning skall aktiebolag eller förening,
som undfått statslån från egnahemslånefonden, i avseende å dess verksamhet stå
under högsta _ uppsikt och kontroll från statens sida genom Kungl. Maj:ts befallningshavande
i det län, inom vilket bolagets eller föreningens styrelse har sitt säte,
och äger Kungl. Maj :ts befallningshavande, där så linnes lämpligt, att för ett år i
sänder förordna särskilt ombud att under Kungl. Maj:ts befallningshavande utöva
nämnda kontroll och att för sådant ändamål deltaga i granskningen av vederbörande
styrelses förvaltning samt bolagets eller föreningens räkenskaper. Ombudet skall
av bolaget eller föreningen åtnjuta ersättning. Föreskriften om utseende av ombud
är sålunda fakultativ och ombudet äger endast deltaga i granskningen av förvaltningen
och räkenskaperna.

Enligt de sakkunnigas mening äro dessa bestämmelser icke tillfyllest för att
bereda myndigheterna tillfälle att förskaffa sig en mera ingående kännedom om
arten av bolagens och föreningarnas verksamhet och däröver öva den fortlöpande
kontroll, som kräves. Dessa låneförmedlares verksamhet erbjuder uppenbarligen
icke alltid samma garanti som hushållningssällskapens för att ett allmännyttigt
intresse uppbär rörelsen och att icke rent spekulationssyfte föreligger. Det måste
därför noga tillses, att icke staten lämnar sitt ekonomiska stöd åt företag, där
det egna intresset gör sig gällande till förfång för det allmännyttiga syfte, som
egnahemslånerörelsen avser att tjäna. Då redan själva namnen »egnahemsbolag»
eller »egnahemsförening» äro ägnade att förläna dylika företag ett sken av allmännyttighet
och uppfordra allmänheten till understöd, är det desto mer angeläget,
att staten icke bidrager att giva understöd åt företag, vilkas verkliga karaktär icke
står i överensstämmelse med egnahemsrörelsens syfte. De sakkunniga anse på dessa
grunder nödigt, att, liksom i allmänhet är fallet med statsunderstödda företag, staten
genom sina särskilda representanter beredes tillfälle till en permanent kontroll över
ifrågavarande låneförmedlares rörelse. Härför erfordras en förändring i bestämmelserna
om Kungl. Maj:ts befallningshavandes kontroll över bolagen och föreningarna
inom resp. län, och vilja de sakkunniga föreslå, att Kungl. Maj:ts befallningshavande
skall utse en ledamot i vederbörande bolags eller förenings styrelse
ävensom en revisor, vilka båda böra åtnjuta arvode av bolaget eller föreningen.
Ledamoten i styrelsen skall närvara vid dess sammanträden och deltaga i besluten,
men däremot icke vara ekonomiskt ansvarig för vare sig desamma eller bolagets
eller föreningens förbindelser i övrigt. I överensstämmelse med vad som för närBihnng
till riksdagens protokoll 1010. 1 sand. 88 höft. (Nr 106.) 17

Ombud för
statens räkning
i nämnder
och styrelser
m. m.

Utlåtanden.

130 Kungi. Maj ds proposition Kr 106.

varande är stadgat, skola nämnda ombud årligen till Kungl. Maj:ts befallningshavande
avgiva berättelse angående sina iakttagelser i fråga om bolagets eller föreningens
skötsel. Vidare skall det åligga Kungl. Maj:ts befallningshavande att
jämte eget yttrande översända dessa berättelser till lantbruksstyrelsen, samt att,
därest anledning till anmärkning förekommer, infordra förklaring från vederbörande;
därest rättelse ej sker, skall lantbruksstyrelsen därefter, om så prövas nödigt, anmäla
förhållandet till Kungl. Maj:t.

Slutligen vilja de sakkunniga föreslå, att av Kungl. Maj:ts befallningshavande
utsedd styrelseledamot även skall, då förening eller bolag söker nytt lån, avgiva
yttrande angående vederbörande låneförmedlares verksamhet. Det sätt, varpå en
låneförmedlare skött sin verksamhet, måste nämligen vara av betydelse att känna
till vid bedömande av det lånesökande bolagets eller föreningens lämplighet som
låneförmedlare och behov av nytt lån.»

Detta förslag har i allmänhet lämnats utan erinran i de avgivna
utlåtandena. Emellertid anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län;

»Det nuvarande sättet med utseende av ombud har, därest man vill vinna
en fullt effektiv kontroll över bolags eller förenings verksamhet, visat sig mindre
tillfredsställande. Däremot torde ett bättre resultat vinnas genom de sakkunnigas
förslag. Emellertid hava de sakkunniga ifrågasatt, att den av länsstyrelsen utsedda
ledamoten i styrelsen icke skulle vara ekonomiskt ansvarig för styrelsens
beslut. Skall han likväl deltaga i besluten, synes han följdriktigt böra ansvara för
de beslut, han biträtt. En annan anordning, som man kunde tänka sig, vore, att
den av länsstyrelsen utsedde hade att utan beslutanderätt endast deltaga i styrelsens
överläggningar.»

Styrelsen för aktiebolaget Hem på landet anför:

»I likhet med sakkunnigmajoriteten anser styrelsen, att en skärpt kontroll
över de bolag och föreningar, som verka inom egnahemsrörelsen, är till nytta för
denna rörelse, samt ett stöd för dem, som arbeta för en sund och lugn utveckling
av densamma. Men att den med den skärpta kontrollen åstundade tryggheten
vinnes genom att Kungl. Maj:ts befallningshavande erhålla rätt att utse utom en
revisor även en ledamot i bolags eller förenings styrelse, synes styrelsen tvivelaktigt.
Styrelsen kan därjämte ej underlåta att framhålla det egendomliga i, att
denna statens representant inom styrelsen, som skall närvara vid sammanträdena
och deltaga i besluten, icke skall vara ekonomiskt ansvarig för vare sig dessa
beslut eller »för bolagets eller föreningens förbindelser i övrigt». Och dock kan
på hans röst viktiga frågor av ekonomisk art avgöras i den ena eller andra riktningen.
Med hänsyn härtill borde väl åtminstone en begränsning av denna styrelseledamots
rätt att deltaga i besluten fastställas, så att ej t. ex. frågor, som icke
hava med den statsunderstödda egnahemslånerörelsen att göra, underställas dennes
bedömande.»

Åven styrelsen för Malmöhus läns egnahemsförening finner det ej
fullt konsekvent, att styrelsemedlem deltager i beslut, för vilket han ej
är ansvarig, och föreslår, att ifrågavarande styrelseledamot endast må
deltaga i överläggningarna.

131

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Här bör även återgivas följande uttalande av länsstyrelsen i Malmöhus
län:

»En omständighet, som i detta sammanhang torde höra påpekas, är frågan
om kontroll från statens sida över själva lånerörelsens handhavande. Kommitterade
föreslå i detta hänseende beträffande låneförmedlande bolag och föreningar, att dessa
skola underkastas noggrannare kontroll än hittills, i det länsstyrelserna skulle obligatoriskt
utse både en ledamot i vederbörande bolags eller förenings styrelse och en
revisor. Detta förslag synes i och för sig beaktansvärt. Men det torde kunna
ifrågasättas, huruvida icke samma förfarande borde tillämpas även på hushållningssällskapens
egnahemsnämnder. Den anmärkningen har framställts gent emot sällskapens
lånerörelse, att densamma i realiteten är undandragen en detaljerad och
fortlöpande kontroll från statens sida, och denna anmärkning får än större betydelse,
om man vill skänka något beaktande åt de förebråelser — de må nu vara befogade
eller icke — som riktats mot sällskapen i fråga om förekommande undervärdering
av de till belåning anmälda lägenheterna för att minska sällskapens egen ekonomiska
risk. Det har sagts, att hushållningssällskapen ibland kunna råka in i en intressekollision
mellan å ena sidan tillämpningen av lagbestämmelserna om rätt för lånesökande
att få lån beviljat upptill det fastställda lånemaximum, beräknat efter
lägenhetens värde, och å andra sidan det naturliga intresset för sällskapen att genom
reducering av detta värde, såvitt möjligt, undanröja möjligheten av förlust. Aven
om faran för ett godtyckligt handhavande av lånerörelsen i antytt hänseende i allmänhet
icke torde vara stor, kunde det dock icke vara ur vägen, att också hushållningssällskapens
egnahemsnämnder underkastades den kontroll, som kommitterade
förordat beträffande bolag och föreningar. Skall en noggrannare kontroll över huvud
genomföras, läge det möjligen en rättvisa däruti, att denna kontroll drabbade de
särskilda låneförmedlarna på enahanda sätt. Då vidare denna kontroll bör i sig
innefatta även uppgiften att å de lånesökandes vägnar gent emot låneförmedlarnas
beslutande organ representera de förras intressen, får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i underdånighet föreslå, att länsstyrelserna bemyndigas tillsätta en
ledamot i styrelserna för egnahemsbolag och föreningar samt i hushållningssällskapens
egnahemsnämnder med rätt för denne ledamot att i överläggningarna men ej i besluten
om låns beviljande deltaga. På samma sätt tillsättes också en revisor att
deltaga i granskningen av låneförmedlande korporationers räkenskaper.»

Frågan om kontroll å hushållningssällskapens egnahemslåneverksamhet
har berörts även i andra utlåtanden. Egnahemsnämnden i Jämtlands
län förordar sålunda, att Kungl. Maj:ts befällningshavande skall
utse lämplig person att granska egnahemsnämndens åtgärder och räkenskaper.
Socialstyrelsen har i det förut vid frågan om lånerörelsens
omorganisation återgivna yttrandet förklarat sig anse att, därest hushållningssällskapen
skulle bibehållas vid sin nuvarande befattning med
egnahemsfrågorna, åtgärder för anordnande av viss statlig kontroll över
deras verksamhet i detta avseende vore erforderliga. De av de sakkunniga
föreslagna reglementariska bestämmelserna syntes icke vara i
detta avseende tillräckliga och innebära några verkliga garantier.

132

Departementschefen.

Kungl. Maj.tt proposition Nr 106.

De sakkunnigas förslag om förändring till en obligatorisk föreskrift
av den nuvarande befogenheten för vederbörande myndighet att,
om så finnes lämpligt, förordna ombud för uppsikt över låneförmedlande
bolag eller förening samt för deltagande i revisionen synes vara välbetänkt.
Likaledes finner jag mig böra biträda förslaget, att en
ledamot i dylik låneförmedlares styrelse skall utses å statens vägnar.
Att befria denne styrelseledamot från ekonomiskt ansvar synes mig böra
såsom konsekvens medföra, att han icke skall äga rätt att deltaga i
själva besluten utan endast i överläggningen. Dock bör han äga rätt
att få sin avvikande mening antecknad i protokollet. Aven om hans
förmåga att inverka på läneförmedlarens verksamhet härigenom bliver
i viss mån försvagad, torde dock detta i realiteten ej betyda så mycket.
För^övrigt måste jag finna det ganska oformligt, om sagde styrelseledamot
skulle med sin röst kunna avgöra ett styrelsebeslut, som för
låneförmedlaren medförde ekonomiska förpliktelser. Det bör nämligen
ej förbises, att låneförmedlaren har betalningsansvar gent emot staten
och alltså ej är fullt likställd med de i betänkandet åberopade föreningar
m. fl., som åtnjuta statsanslag under villkor att staten utser styrelseledamot.
— Låneförmedlares bolagsordning eller stadgar böra innehålla
bestämmelser i förevarande hänseende.

De utav Malmöhus länsstyrelse framförda skälen för att staten
må insätta en ledamot även i hushållningssällskaps egnahemsnämnd
finner jag vara tungt vägande, särskilt med hänsyn till storleken av de
lånebelopp, som förmedlas av hushållningssällskapen och i betraktande
av dessa sällskaps nuvarande organisationsform. Genom en sådan
anordning skulle antagligen en större likformighet i egnahemsärendenas
handläggning hos de särskilda sällskapen befordras. En fortlöpande
kontroll från statens sida vore därigenom åstadkommen, vilken vore av
verkligen reel betydelse och hade möjlighet att göra sig gällande i rätt
tid. Den skulle kunna bliva vida mer effektiv än vare sig länsstyrelsens
eller ett centralt statsorgans efteråt skeende granskning. Den av nämnda
länsstyrelse framhållna synpunkten, att det kan anses rättvist, att de
särskilda slagen av låneförmedlare underkastas likartad kontroll, torde jämväl''vara
beaktansvärd. För beredande åt egnahemsväsendet av ökat
förtroende bland de folkklasser, ur vilka egnahemsbyggarna i allmänhet
komma, torde åtgärden icke vara utan sin betydelse. Ifrågavarande
ledamot bör hava samma ställning och befogenhet, som jag nyss förordat
beträffande sådan ledamot i styrelsen för andra låneförmedlare.

I likhet med nyssnämnda länsst}n:else anser jag även, att ett ombud
å statens vägnar bör deltaga i granskningen av hushållningssällskaps
egnahemsnämnds räkenskaper.

133

Kungl. Maj:t$ proposition Nr 106.

Samtliga nu nämnda ledamöter och ombud böra förordnas av
vederbörande länsstyrelse samt åtnjuta arvode från vederbörande låneförmedlare.

Beträffande låneförmedlande kommuner synas mig några bestämmelser
om dylika ledamöter och ombud å statens vägnar icke böra
meddelas. Kommunernas förvaltning och granskningen därav äro ju
reglerade genom allmän författning.

De sakkunniga hava föreslagit, att de av dem förordade bestämmelserna
i nu förevarande ämne icke skulle införas i lånevillkoren utan
särskilt meddelas av Kungl. Magt. Det synes mig dock lämpligast, att
själva huvudbestämmelserna upptagas bland lånevillkoren.

I förenämnda reglementen skulle enligt de sakkunnigas förslag
finnas intagna vissa bestämmelser rörande räkenskapers förande, sammanträden,
ärendenas handläggning m. m., i huvudsak syftande till ökad
säkerhet och bättre kontroll samt snabbare behandling av ärendena.

Då de nu ifrågavarande bestämmelseima icke böra införas i själva
lånevillkoren utan i de särskilda föreskrifter angående låneförmedlingen,
som Kungl. Magt utfärdar utan riksdagens medverkan, torde jag icke
nu behöva i enskildheter yttra mig om desamma utan endast tillkännagiva,
att jag finner de framställda förslagen böra i allmänhet vinna
godkännande, dock med iakttagande av vissa jämkningar, delvis på grund
av framställda erinringar.

Jag torde framdeles få underställa Eders Kungl. Maj:t förslag i
dessa avseenden.

De sakkunniga hava föreslagit, att varje hushållningssällskap måtte
erhålla rätt att hos sig anställa en med bidrag av statsmedel avlönad
jordbrukskonsulent för att biträda vid handhavandet av egnahemsrörelsen.
Deras motivering för detta förslag är av följande lydelse:

»Såsom av den förut meddelade historiken framgår, väcktes vid 1912 års
riksdag i andra kammaren två motioner, avseende vissa förbättringar i egnahemslånerörelsens
organisation. I den ena motionen framhölls bland svagheter, som
enligt motionärens mening vidlådde egnahemslånerörelsen, särskilt bristen på planmässighet
vid verksamhetens bedrivande. För att avhjälpa detta missförhållande
borde, ansåg motionären, anställas särskilda egnahemsinspektörer eller konsulenter,
med uppgift att innan egnahemslån beviljades verkställa en ingående undersökning
och värdering av den till egnahemslägenhet ifrågasatta jorden. De föreslagna inspektörerna
borde även hava till uppgift att undersöka lämpligheten av de egen -

Reglementen
för läneför.
medlares egna»
hemslånerörelse.

Jordbrukskonsulenter.

Egnahems sakkunniga.

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

domar, som av egnahemsbolag eller föreningar inköptes eller genom anslag ur jordförmedlingsfonden
förvärvades.

Jordbruksutskottet, som behandlade bägge motionerna, ansåg i likhet med
motionärerna, att egnahemsrörelsen på vissa håll numera utvecklat sig i en sådan
riktning, att allvarliga farhågor kunde uppstå, att åtskilliga egnahemsinnehavare
icke hade möjlighet att på den jord de förvärvat vinna nödtorftig bärgning. Orsakerna
härtill syntes vara för högt pris på den upplåtna jorden, dennas mindre lämplighet
för jordbruk eller alltför ringa storlek, de egna hemmens oförmånliga läge
i avseende å kommunikationer och avsättningsmöjligheter in. m. Då utskottet ansåg,
att staten i de fall, då densamma genom beviljande av lån medverkade till bildande
av egna hem, även borde öva tillsyn däröver, att lånen bleve tagna i anspråk
endast för sådana egnahemsbildningar, vilka med säkerhet kunde beräknas motsvara sitt
ändamål, fann utskottet det de framställda förslagen värda beaktande från statsmakternas
sida. Då inom jordbruksdepartementet särskilda sakkunniga tillkallats för utredning
av egnahemsfrågan och dessa även till behandling upptagit det föreliggande
spörsmålet, ansåg likväl utskottet sig böra avstyrka de båda motionerna, vilka även
i enlighet härmed blevo av riksdagen avslagna.

I det föregående har redan omnämnts, att de sakkunniga för åstadkommande
av större planmässighet och effektivitet i egnahemsrörelsens organisation bland
annat anse en sådan utbyggnad av organisationen erforderlig, att varje hushållningssällskap
erhåller rättighet att hos sig anställa en med bidrag av statsmedel avlönad
jordbrukskonsulent för att handhava bland annat egnahemsrörelsen. Enligt gällande
författning angående statsbidrag till avlönande av jordbrukskonsulenter utgår redan
nu dylikt bidrag till avlöning åt 12 jordbrukskonsulenter i Dalarna och Norrland
samt till 12 i södra och mellersta Sverige med uppdrag bland annat att biträda
vederbörande hushållningssällskap vid den av detsamma bedrivna egnahemslånerörelse
samt att på begäran lämna dem, som önska komma i åtnjutande av egnahemslån,
de råd och anvisningar, varav de kunna vara i behov. Vid 1914 års riksdag har
statsbidrag beviljats till avlönande av ytterligare två jordbrukskonsulenter, därav
en hos Kalmar läns norra och en hos Gottlands läns hushållningssällskap, vilka
bidrag dock endast utgå med hälften så stort belopp som till övriga hushållningssällskap.
För närvarande kunna sålunda hushållningssällskapen i de 6 nordligaste
länen och i 14 län i södra och mellersta Sverige komma i åtnjutande av bidrag av
statsmedel till avlönande av jordbrukskonsulenter.'')

Villkoren för dessa statsbidrags åtnjutande äro dock något olika. För utbekommande
av statsbidrag till anställande i södra och mellersta Sverige av en
jordbrukskonsulent inom varje hushållningssällskaps område måste vederbörande sällskap,
med undantag för Kalmar läns norra och Gottlands läns, utöver den med
statsmedel avlönade konsulenten hava hos sig anställd ytterligare minst en jordbrukskonsulent,
Dessa villkor gälla däremot icke för åtnjutande av statsbidrag till
de hos hushållningssällskapen i Dalarna och Norrland anställda konsulenterna.

Den omfattning, egnahemslånerörelsen numera nått, gör det nödvändigt för 1

1 Sedan riksdagen åren 1916 och 1918 ökat anslaget till jordbrukskonsulenter, finnas numera
medel anvisade till 13 konsulenter i de 6 nordligaste länen samt 20 konsulenter hos lika
många hushållningssällskap i södra och mellersta Sverige.

135

Kung1. Maj:ts proposition Nr 106.

alla hushållningssällskap att hava tillgång till en jordbrukskonsulent att användas
i egnahemsrörelsens tjänst, oberoende av om deras ekonomiska ställning och omfattningen
av deras verksamhet i övrigt är sådan, att de anse sig behöva själva avlöna
en eller flera konsulenter därutöver. Det för hushållningssällskapen i södra och
mellersta Sverige nu stadgade villkoret för statsbidragets erhållande bör därför,
enligt de sakkunnigas mening, utgå och alla de 20 hushållningssällskapen i dessa
delar av landet erhålla statsbidrag till avlöning åt en jordbrukskonsulent. Yad beträffar
de 12 konsulenterna i Norrland och Dalarna torde åtminstone i vissa län
deras arbetskrafter vara tagna i fullt anspråk för väsentligen andra uppgifter. Inom
några av dessa län, där egnaheinslånerörelsen nått en betydande omfattning, torde
det därför förefinnas behov av ytterligare en konsulent, vilken i främsta rummet
skulle biträda med lånerörelsens handhavande. Det synes därför lämpligt, att staten
ansloge medel till avlönande av ytterligare tre jordbrukskonsulenter hos de hushållningssällskap
i Dalarna och Norrland, vilkas lånerörelse nått en sådan omfattning,
att den kan anses kräva anställande av särskild konsulent. Det nuvarande antalet
med statsmedel avlönade jordbrukskonsulenter utgör 26, vilket antal enligt de sakkunnigas
förslag skulle ökas med 9. Då de två hushållningssällskapen, som nu
erhålla bidrag endast till avlöningens halva belopp, givetvis också borde komma i
åtnjutande av fullt statsbidrag, skulle den för ändamålet erforderliga ökningen i
anslaget härför komma att motsvara nu beräknade statsbidrag åt 10 konsulenter.

Såsom nyss omnämndes, framhölls i den här ovan omförmälda vid 1912 års
riksdag väckta motionen, att till avhjälpande av vissa brister i egnahemslånerörelsens
organisation borde åt särskilda inspektörer eller konsulenter uppdragas bland
annat, att, innan egnahemslån beviljades, verkställa en ingående undersökning och
värdering av den till egnahemslägenhet ifrågasatta jorden, därvid särskilt borde
tagas i betraktande jordens ändamålsenlighet och beskaffenhet, kostnaderna för dess
uppodling eller försättande i gott skick, det tilltänkta egna hemmets läge med hänsyn
till kommunikationer och avsättningsförhållanden m. m. I enlighet härmed och
såsom en garanti för, att den med statsbidrag avlönade konsulentens verksamhet
komme att avse en kontroll över de till egnahemslån anslagna medlens lämpliga
användning, anse de sakkunniga ock, att såsom villkor för att hushållningssällskap
skall erhålla dylikt bidrag bör stadgas, att konsulenten skall, jämte honom i övrigt
åliggande uppgifter, innan egnahemslån beviljas, besiktiga lägenhet, för vilken lån
sökes. Dock behöver enligt de sakkunnigas mening dylik besiktning i vissa undantagsfall
ej äga rum, såsom där vederbörande egnahemsnämnd på grund av egen
kännedom eller andra omständigheter ej anser densamma erforderlig.

Jämväl bör stadgas, att enskilda låneförmedlare skola äga rätt att mot stadgad
ersättning erhålla biträde av vederbörande konsulent.»

Detta de sakkunnigas förslag har av nästan alla dem, som yttrat utlåtanden,
sig om detsamma, vunnit livligt understöd. Anmärkningar huva framställts
blott av förvaltningsutskotten i Hallands, Värmlands och Västerbottens
län. Förstnämnda utskott anför:

yl betänkandet framhålles nödvändigheten för alla hushållningssällskap att
hava tillgång till en särskild jordbrukskonsulent att huvudsakligen användas i egnahemsrörelsens
tjänst. Att för detta ändamål anställa särskilda, med bidrag av stats -

136

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

medel avlönade jordbrukskonsulenter torde emellertid bliva onödigt dyrbart och för
statsverket medföra utgifter på helt annan anslagstitel än den för omkostnader åt
egnahemslånerörelsen avsedda. Då hushållningssällskapen såsom låneförmedlare icke
på annat sätt kunde erhålla statsbidrag till täckande av kostnaderna för sådant
sakkunnigt biträde som en egnahemsvärderingsman än genom anställandet av en
ytterligare jordbrukskonsulent, skulle nämligen följden bliva, att alla sällskap, även
de mindre där ej full sysselsättning funnes för dylikt biträde vid egnahemsrörelsen
eller eljest, sökte anställa en andre jordbrukskonsulent. — Själva den sak man vill
gagna torde ej heller alltid och under alla förhållanden på detta sätt bliva främjad.
Vid besiktningar och i synnerhet värderingar före beviljandet av lån fordras uppenbarligen
alldeles särskilda kvalifikationer, som icke med visshet alltid äro att förvänta
hos en i övrigt fullt kompetent jordbrukskonsulent. På grund härav finner
förvaltningsutskottet det mera lämpligt, att de olika låneförmedlarna berättigades
att efter för handen varande förhållanden själva bestämma om anställandet av sakkunnigt
biträde, till vilket gottgörelse finge utgå av statsmedel, antingen i form av
förhöjning uti förvaltningsbidraget eller ock såsom direkt anslag för ändamålet.»

Det bör härvid anmärkas, att enligt de sakkunnigas förslag villkoret
om anställande av en »andre» jordbrukskonsulent skulle bortfalla.

Förvaltningsutskottet i Värmlands län yttrar:

»I Värmlands län har egnahemslånerörelsen alltifrån dess början varit anförtrodd
åt en av fem personer bestående egnahemsnämnd, som å sällskapets vägnar
handhaft rörelsen med full handlingsfrihet inom de genom särskilt reglemente fastställda
gränser. Länet har varit indelat i två — numera tre — besiktningsområden,
och inom vart och ett av dessa områden har en av nämndens ledamöter verkställt
besiktningar av nya och efterbesiktningar vart tredje år av äldre egnahem. Därvid
har besiktningsmannen framför allt gjort sig underrättad om låntagarens och hans
familjs lämplighet till egnahemsbrukare m. m. samt sedermera själv föredragit
ärendet i egnahemsnämnden. Vid besiktningen har han även varit i tillfälle att
meddela vederbörande råd och anvisningar med avseende å såväl det föreslagna
jordområdets lämplighet för ändamålet som ock sättet för lånets erhållande, ordnandet
av inteckningarna m. m. Härjämte hava hos egnahemsnämnden varit anställda en
sekreterare och en ombudsman med bland annat likartade uppdrag gent emot allmänheten.
Denna anordning har enligt utskottets förmenande arbetat väl, enkelt
och billigt, och utskottet kan för sin del ej finna, att behov föreligger av anställande
av varken egnahemskonsulent eller lokala ombud. De erfarna och med traktens
förhållanden väl bekanta jordbrukare, som inom länet tjänstgjort såsom besiktningsmän,
torde vara långt bättre ägnade att giva råd och anvisningar än en ung, i
traktens jordbruksförhållanden sannolikt mindre hemmastadd konsulent.»

Förvaltningsutskottet i Västerbottens län har ansett, att de föreslagna
lokala egnahemsombudens åligganden borde utsträckas till att
omfatta skyldighet för ombudet att besiktiga och värdera lägenhet, för
vilken egnahemslån söktes, samt efter egnahemsnämndens förordnande
utöva kontroll till utrönande av, huruvida belånade lägenheter hävdades

137

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

och underhölles i behörigt skick. För dessa ombud, som borde vara
jord bruk slumniga och för sitt uppdrag erhålla avlöning, b a''de särskilda
instruktioner utlärdas av egnahemsnämnderna, vilka äveu borde utse
dessa ombud till det antal, som förhållandena inom varje kommun
krävde.

Utskottet har härefter fortsatt sålunda:

»Att anställa en jordbrukskonsulent hos de särskilda hushållningssällskapen
med ungefär enahanda uppgift, som skulle tillkomma egnahemsombuden enligt förestående
förslag, anser förvaltningsutskottet mindre lämpligt. Däremot vore säkerligen
av stort värde, om inom varje hushållningssällskaps område av förvaltningsutskottet
tillsattes en med statsmedel avlönad särskild egnahemsinspektör. Denne skulle
instruera egnahemsombuden samt lämna dessa ombud råd och upplysningar rörande
egnahemslånerörelsen och dess bedrivande, allt i syfte att åstadkomma likformig
tillämpning av lämnade föreskrifter. Inspektören skulle vidare å sina resor söka
intressera allmänheten för denna rörelse och genom föredrag och annan upplysningsverksamhet
göra densamma känd. Slutligen borde denne inspektör, som skulle
vara skyldig deltaga i egnahemsnämndens sammanträden, hava till speciell uppgift
att inför nämnden framlägga förslag till nödiga åtgärder till främjande av egnahemsrörelsens
idé.»

Förslaget om anlitande i högre grad än nu ofta är fallet av biträde
av jordbrukskonsulent vid handläggningen hos låneförmedlarna av
egnahemsärenden finner jag vara grundat på en riktig åskådning. De
erinringar, som framkommit mot d< tta förslag, innebära huvudsakligen,
att de uppgifter, som enligt förslaget skulle tillkomma konsulenterna,
skulle vad hushållningssällskapens verksamhet på ifrågavarande område
beträffar, lika väl och i vissa fall bättre kunna fullgöras genom
egnahemsombuden eller på annat sätt. Det torde visserligen vara antagligt
att, synnerligast i län med starkt utvecklad egnahemsrörelse eller
med stor areal, där egnahemslägenheterna ligga spridda på långt avstånd
från varandra, det icke blir lämpligt — särskilt för reskostnaderuas
skull — och måhända icke ens möjligt att fordra, att en konsulent skall
besiktiga varje lägenhet, för vilken lån sökes, samt förrätta inspektioner
å egnahemslägenheter m. m. För dylika och andra liknande fall få
nödiga upplysningar inhämtas på annat sätt, såsom ock de sakkunniga
förutsatt. Men i regel bör konsulenten vara egnahemsnämndens närmaste
representant i det praktiska arbetet ute i orterna.

Det skulle kunna ifrågasättas att för ifrågavarande ändamål anställa
en särskild kår av egnahemskonsulcnter, skild från de nuvarande
jordbrukskonsulenterna. Detta synes mig dock av flera skäl icke lämpligt.
I vissa landsdelar skulle särskilda egnahemskonsulenter möjligen komma
att sakna full sysselsättning, under det att måhända i andra delaren ensam
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 98 höft. (Nr 106.) 13

Departements

chefen.

138

KungL Maj:ts proposition Nr 106.

sådan konsulent ej skulle räcka till för ett helt län. Det bleve också svårt
att draga gränsen mellan två sådana tjänstemannakårers befogenhet,
åtminstone såtillvida som en egnahemskonsulent bör kunna lämna egnahemsbyggarna
råd och hjälp även i jordbruksfrågor och icke blott i de
med egnahemslånet direkt sammanhängande ämnen. Om alla dessa
konsulenter bilda en enda kår, kan också vinnas, att i större län området
exempelvis mellan dem indelas distriktsvis, varigenom vissa fördelar
kunde uppstå. Jag vill erinra, att i de norrländska länen nu finnas
anställda flera konsulenter i varje län.

Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten på att de konsulenter,
som få egnahem sfrågor om hand, böra stå till förfogande även för
andra låneförmedlare än hushållningssällskapen och att dessa andra
låneförmedlare — bolag, föreningar och kommuner — böra i vissa fall
vara skyldiga att anlita dem. Bestämmelser härom torde hava sin plats
i vederbörande reglementen. Åven för jordförmedlingsverksamheten
böra konsulenterna lämna sakkunnigt bistånd.

Rätt anordnad och tillämpad kan konsulentorganisationen bliva
av mycket stor betydelse för egnahemsrörelsens lyckliga och sunda
utveckling.

Då en kår av jordbrukskonsulenter säkerligen under alla förhållanden
blir behövlig, hur än hushållningssällskapen organiseras och vare
sig dessa sällskap skola fortfarande handhava egnahemsärenden eller
icke, hyser jag ej någon betänklighet att nu förorda en av egnahemsväsendets
främjande betingad irtveckling av jordbrukskonsulentinstitutionen.

Sedan statsanslaget till avlönande av jordbrukskonsulenter numera
ökats, finnes eu med statsbidrag avlönad dylik konsulent anställd hos
varje hushållningssällskap i södra och mellersta Sverige, inalles 20
konsulenter. I Norrland och Dalarna åtnjutes statsbidrag för inalles 13
konsulenter.

Såsom de sakkunniga föreslagit, bör påtagligen det för södra och
mellersta Sverige nu gällande villkoret, att hushållningssällskap skall för
att erhålla statsbidrag till en konsulent av egna medel anställa en andre
konsulent, bortfalla vid en utveckling av konsulentinstitutionen på nu
ifrågasatt sätt. Åvenså bör den särställning, som Kalmar läns norra
samt Gottlands läns hushållningssällskap i förevarande avseende nu intaga,
upphöra. Villkoren för erhållande av statsbidrag för avlönande av jordbrukskonsulenter
böra alltså bliva lika för hela landet.

Ehuruväl faktiskt för närvarande finnes inom hela riket hos varje
hushållningssällskap anställd minst en med statsbidrag avlönad konsulent,

139

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

bör detta enligt min mening uppställas såsom villkor för hushållningssällskapens
låneförmedling.

Alla utöver statsbidraget av konsulentens anställande föranledda
kostnader böra gäldas av hushållningssällskap, landsting eller eljest,
exempelvis av andra låneförmedlare eller av jordförmedlare, då de
rekvirera biträde av honom.

De sakkunniga hava beräknat inom Norrland och Dalarna inalles
15 konsulenter. Häremot har jag ej annat att erinra än att troligen
detta antal kommer att visa sig väl knappt. Då hos nästan alla hushållningssällskap
inom landets övriga delar redan nu finnes anställd
även en andre konsulent samt å många orter egnahemsärendena torde
komma att taga mycken tid och arbete av vederbörande konsulent, skulle,
om icke statsbidrag lämnas även till en andre konsulent, förändringen
kunna medföra, att den egentliga jordbrukskonsulentverksamheten berövades
sitt nuvarande statsbidrag. På grund härav synes inom ganska
stora delar av landet statsbidrag under nämnda förutsättningar böra beräknas
till mer än en konsulent. För riket i sin helhet synes mig
anslag till 50 konsulenter nu böra beräknas.

Med bortseende från de speciella bestämmelserna beträffande Kalmar
läns norra samt Gottlands hushållningssällskaps områden utgår för
närvarande statsbidraget till jordbrukskonsulent med 2,500 kronor. Detta
belopp har från början antagits motsvara konsulentens direkta avlöning.
Konsulentens rese- och traktamentsersättning skall bekostas av landsting,
hushållningssällskap eller eljest.

I mån som penningens värde sjunkit har denna avlöning alltmera
framstått såsom otillräcklig. Särskilt under de senaste årens dyrtid
hava från hushållningssällskapen gjorts framställningar om ökat bidrag
för att möjliggöra utbetalande till konsulenterna av höjda avlöningar.
Åven med beaktande att särskilt dyrtidstillägg till dessa konsulenter
icke lärer böra beviljas av statsmedel, finner jag det av behovet påkallat,
att statsbidraget ökas på grund av den avlöningsstegring, som får
anses vara av mera normal beskaffenhet och kan antagas bliva beståndande.
Jag vill erinra, att Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition
föreslagit anslag till statsbidrag för anställande av vandringsrättare,
grundad på eu höjning av statsbidragets maximum — motsvarande högst
hälften av avlöningen — från 600 till 900 kronor eller med 50 procent.
En relativt lika stor höjning vill jag ingalunda ifrågasätta för jordbrukskonsulenternas
del, helst som viss inkomst torde kunna beredas dem
genom den ersättning enligt taxa, som i vissa fall synes böra utgå till
dera från rekvirent för lämnat biträde. Men eu höjning med 500 kro -

Uppbörd och
inleverering av
unru-Vrter å
egmihe mala t.

Egnahems sakkunniga.

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

nor till 3,000 kronor, motsvarande 20 procent, finner jag fullt befogad.
Den synes mig även nödvändig för att dugliga personer må kunna allt
framgent erhållas till dessa platser i tävlan med andra anställningar,
som kunna erbjudas dem, exempelvis vid lantmannaskolor.

För 50 konsulenter å 3,000 kronor för var och en behöves ett anslag
av 150,000 kronor. Kungl. Maj:t har i punkten 21 under nionde huvudtiteln
av årets statsverksproposition föreslagit riksdagen att i avbidan
på blivande proposition beräkna för ifrågavarande ändamål ett anslag å
sistnämnda belopp.

4. Statens mellanhavande med låneförmedlar na i fråga om lånens

utlämnande in. m.

Under denna rubrik hava de sakkunniga framställt åtskilliga förslag,
av vilka några äro av beskaffenhet att kunna avgöras av Kungl.
Maj:t ensam, under det att andra gälla förändringar i lånevillkoren och
alltså kräva riksdagens medgivande.

De förra avse dels tid och sätt för ingivandet av ansökningar
om statslån samt dels vissa uppgifter, som skola bifogas dylik ansökning.
Jag torde icke nu behöva uppehålla mig vid dessa förslag.

Bland de frågor, vilka gälla förändringar i lånevillkoren, märkes
först förslaget, att samtliga låneförmedlare — icke såsom nu endast
hushållningssällskapen — skola äga rätt att, om de så önska, få räntor
och avbetalningar å utlämnade egnahemslån debiterade, uppburna och
redovisade genom kronobetj än ingens försorg:.

De sakkunniga hava vidare föreslagit den förändring att, under
det dylik uppbörd nu sker i samband med kronans arrenden eller annan
under våren infallande uppbörd, densamma i stället skulle äga rum i
sammanhang med uppbörden av kronoskatterna för samma år. Därjämte
har föreslagits, att dylik uppbörd skulle ske utan kostnad för
låneförmedlaren.

Då det för närvarande stadgas, att låneförmedlare och egnaheraslåntngare
må äga att överenskomma angående tid och sätt för erläggande
av de årliga rånte- och kapitalavbetalningarna, föreslå nu de sakkunniga,
att, om betalningen icke sker vid kronouppbörden, den i allt
fall ej må bestämmas att ske tidigare än under november månad det år,
för vilket betalningen utgår.

I nära sammanhang med dessa förslag står de sakkunnigas förslag,
att låneförmedlare skall till statskontoret inbetala årets annuiteter

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106,

före utgången av december månad samma år i stället för som nu före
utgången av mars månad påföljande år.

Ur sakkunnigas motivering för dessa förslag är följande:

»I bestämmelserna angående annuiteternas upptagande i samband med kronans
uppbörd synes — — en förändring böra genomföras. Under egnahemslånerörelsens
första år fingo räntor och avbetalningar å av hushållningssällskapen utlämnade
egnahemslån erläggas i sammanhang med uppbörden av kronoskatter under
våren. Sedan emellertid på grund av ny skattelagstiftning de egentliga kronouppbördsstämmorna
förlagts till hösten, ansågos dessa icke längre lämpa sig för uppbörden
av egnahemslånemedel, utan infördes år 1908 den nu gällande bestämmelsen,
att annuiteterna få upptagas i samband med uppbörden av kronans arrenden i början
av varje år. Detta förfaringssätt har emellertid visat sig medföra vissa olägenheter.
Uppbörden av kronans arrenden förrättas å kronofogdekontoren, som ofta äro belägna
på långt avstånd från egnahemslåntagarens vistelseort. Då det lärer förekomma,
att icke allestädes beloppet kan insändas per post, enär uppbördsmannen
icke anses skyldig att godtaga sådant betalningssätt eller återsända kvitto, inses
lätt, att sättet för annuiteternas erläggande för mången kan bliva synnerligen
betungande. I alla händelser förorsakas därigenom flertalet låntagare kostnader
och besvär.

För undvikande av dessa olägenheter synes det nödvändigt att låta annuiteterna
erläggas vid de egentliga kronouppbördsstämmorna på hösten, vilka i regel
hållas inom varje socken. Förutom det, att detta betalningssätt medför avsevärt
mindre besvär för låntagarna, synes det erbjuda större garanti för, att annuiteterna
bliva i rätt tid inbetalda, då kronoutskylderna i allmänhet betalas mycket ordentligt
på landet. En fördel med inbetalningens förläggande till hösten är även, att jordbrukaren
då i de flesta fall torde hava lättare att anskaffa nödiga medel.

Vid en sådan anordning, med anuiteternas upptagande på hösten i samband
med kronouppbördsstämman, komma visserligen annuiteterna att upptagas 1 å 2
månader i förskott, men olägenheterna härav skulle säkerligen icke bliva vidare
kännbara för låntagarna och dessutom väl uppvägas av de i det föregående framhållna
lättnaderna, som genom det föreslagna förfaringssättet skulle beredas dem. För
låneförmedlarna skulle den föreslagna förändringen visserligen medföra någon olägenhet,
då de skulle bliva nödsakade att redan i september månad lämna uppgift till
Kungl. Maj:ts befallningshavande å de belopp, som skola erläggas, varigenom ränta
icke kan debiteras på de lån, som utlämnats efter denna tid. Även denna olägenhet
synes dock de sakkunniga vara av ringa betydelse, då endast ränteinbetalningar för
de efter september månad utlämnade länen skulle bliva uppskjutna ett år. Ett dylikt
förfaringssätt tillämpas för övrigt redan nu hos åtskilliga låneförmedlare utan
att möta några svårigheter. De sakkunniga vilja därför föreslå, att låneförmedlare
skall äga rätt att genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg få annuiteterna
för visst år upptagna i samband med ordinarie kronouppbördsstämman samma år.

Det synes de sakknnniga rimligt, att i de fall. då låneförmedlare upptager annuiteterna
på annat sätt än vid kronouppbördsstämman, låntagare icke skall kunna
åläggas att erlägga annuiteterna förrän tidigast i november månad det år, för vilket
de belöpa. Nu gällande egnabemsförfattning medgiver emellertid låneförmedlare
och egnahemslåntagare frihet att överenskomma angående tid och sätt för erläg -

Utlåtanden.

142 Kungl. Maj.is proposition Nr 106.

gande av de årliga rånte- och kapitalavbetalningarna. Med begagnande av denna
rätt hava en del låneförmedlare uppburit betalning kvartalsvis i förskott. Därigenom
har även uppkommit en sådan oegentlighet, som att låneförmedlaren i vissa fall vid
lånets utlämnande gjort avdrag å lånebeloppet motsvarande förskottsräntan. Till
förekommande härav vilja de sakkunniga föreslå den förändring i bestämmelserna,
att, därest annuiteterna för året icke upptagas i samband med kronouppbörden, låneförmedlare
icke skall äga rätt att upptaga desamma förrän tidigast i november
månad samma år.

I överensstämmelse med vad som sålunda föreslagits beträffande egnahemslåntagares
betalningsskyldighet bör stadgas, att låneförmedlare är skyldig att till statskontoret
inbetala annuiteterna för visst år före utgången av december månad samma
år, varigenom den nu fastställda betalningsterminen tillbakaflyttas med tre månader.»

Förslagen angående rätt för enskilda låneförmedlare att få annuiteterna
uppburna och redovisade i samband med kronouppbörden och
att sådan uppbörd skall ske utan kostnad för låneförmedlaren hava
allmänt tillstyrkts i de avgivna utlåtandena. Övriga nu ifrågavarande
förslag hava däremot rönt gensagor. Isynnerhet har förslaget om låneförmedlarnas
betalningsskyldighet till statskontoret före årets utgång
uppkallat ett nästan kompakt motstånd. Ur de många avstyrkande
utlåtandena må följande återgivas.

Länsstyrelsen i Ålvsborgs län anför:

»Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har icke kunnat finna giltigt skäl för
ett strängare förfarande emot låneförmedlare och låntagare, varom nu är fråga, än
vad som tillämpas mot exempelvis innehavare av odlingslån, vilka låntagare ej avfordras
likvid förrän vid kronouppbördsstämma året efter det annuitet och ränta
förfallit till betalning. Men dessutom stöter låneförmedlarens redovisningsskyldighet
i nu föreslagen ordning på oövervinneliga svårigheter i det väl oftast förekommande
fall, då han för sin redovisning är beroende av i samband med kronans uppbörd

influtna lånemedel.---. Med hänsyn till vad ovan anförts anser Kungl. Maj:ts

befallningshavande nu tillämpade föreskrifter för låneförmedlares och låntagares betalningsskyldighet
böra bibehållas med tillägg av rättighet för låntagare att, där
låneannuiteter upptagas genom uppbördsförvaltningen, begagna sig av skattepostanvisning
eller postremissväxel på sätt vid värnskattelikvid är medgivet.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar:

»Sedan en lång följd av år har Eders Kungl. Maj:t på därom gjord framställning
medgivit, att kronouppbörden inom lappmarksfögderiet finge anstå till
början av påföljande år, och anledning finnes antaga, att detta förfaringssätt även
i framtiden kommer att praktiseras inom nämnda fögderi. Under sådant förhållande
kan bestämmelsen om annuiteternas gäldande före utgången av december månad det
år, annuiteterna avse, bereda låneförmedlaren olägenhet genom skyldighet att för
stadgandets efterlevande förskottera motsvarande medel. Och då med tillämpning
av nuvarande lagstiftning liknande situation kan uppkomma över allt inom vårt
land, torde det vara nödigt, att förslaget därutinnan undergår den förändring, som
härav påkallas.»

143

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Förvaltningsutskottet i Uppsala län yttrar sig sålunda:

»Däremot kan förvaltningsutskottet icke biträda de sakkunnigas förslag, att
annuiteterna å egnahemslånen skola upptagas vid ordinarie kronouppbördsstämma i
november månad under det löpande året. För det första strider en sådan åtgärd
mot de hittills upprättade lånekontrakten, enligt vilka låntagarna tillförsäkrats rätt
att erlägga annuiteterna först i mars påföljande år i samband med uppbörden för
kronans arrenden; vidare händer det ofta, att lånen utlämnas under årets sista
månader, och då skulle ju anstånd lämnas ända till nästa höst, vilket visserligen
vore en fördel för låntagaren, men som han säkerligen icke gör anspråk på; dessutom
är ju tänkbart och har även inträffat, att en låntagare inbetalar lånet, helt
eller delvis, just under slutet av året, och då blir ju trassel och omgång med vad
som redan utdebiterats av annuiteter, beräknade, som de måste vara i uppbördslängden,
till årets slut; och slutligen torde det icke få anses vara staten fullt värdigt
att i förskott utkräva räntor och amorteringar, som ännu icke förfallit. Bättre
anser förvaltningsutskottet det vore, om uppbörden får anstå till kronouppbördsstämman
i november det påföljande året, men bäst är, om det får bliva med uppbörden
såsom det nu är. Någon olägenhet därav har här i länet icke försports; de
sakkunniga framhålla, att det skulle vara så betungande för låntagarna att uppsöka
kronofogden för att få betala, men vanligen går det så till, att grannarna på en
trakt uppdraga åt någon bland sig eller åt någon närboende kronoarrendator att
vid uppbördsstämman verkställa inbetalningen för deras räkning. För övrigt kunna
ju medlen sändas på posten i form av postanvisning, så erhåller ju avsändaren
genast kvitto, och ingen kronofogde är väl så ogin, att han ej emottager postanvisningar.
— Alldeles säkert är, att de sakkunnigas förslag skulle komma att föranleda
onödig omgång samt framför allt mycket besvär och oklarhet i bokföringen.

I sammanhang härmed vill förvaltningsutskottet uttala, att utskottet icke
kan biträda de sakkunnigas förslag, att låneförmedlaren skall vara skyldig att till
statskontoret inbetala annuiteterna före utgången av december månad det år, för
vilket de löpa — — —.»

Förvaltningsutskottet i Östergötlands län anför:

»Förvaltningsutskottet kan emellertid ej annat än finna, att en sådan förändring
i uppbörden skulle medföra avsevärda olägenheter, frånsett den oegentlighet,
som kan anses ligga däri, att på egnahemslånen belöpande räntor skulle komma
att delvis uppbäras i förskott. Sålunda skulle den värdefulla och effektiva kontroll
över de debiterade rånte- och amorteringsbeloppens riktighet, som endast ett i förväg
gjort bokslut kan skänka, förloras (såvida ej även bokföringsterminen skulle
förändras, vilket dock ej synes förutsättas), varjämte, då det av sakkunniga förordade
uppbördssätt^ nödvändiggör insändande till Kungl. Maj:ts befallningshavande
redan i september månad av uppgift å de annuitetsbelopp, som skola vid kronouppbörden
uppbäras, vissa olägenheter uppstå i fråga om sådana lån, varå under
samma år eu del lyftes före denna tidpunkt och en annan del efter densamma.

Skulle emellertid, trots vad här ovan däremot anförts, sakkunnigas förslag i
denna del vinna stadfästelse, torde för de låneförmedlare, vilka i likhet med Östergötlands
läns hushållningssällskap allt hitintills utlämnat egnahemslån på sådana
villkor, att låntagaren är skyldig erlägga ränta och amortering »vid uppbörd av

144 Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

kronans arrenden», genom ett övergångsstadgande möjlighet böra beredas, att allt
framdeles, så länge annuiteter å dessa äldre lån förekomma, denna uppbörd må
kunna ske såsom hittills.»

Jämväl statskontoret har i utlåtande den 16 april 1915 avstyrkt
de sakkunnigas förslag om förläggande av egnahemslåneuppbörden till
uppbördsstämma på hösten, enär redovisningen av annuiteterna icke
skulle medhinnas under uppbördsåret, vilket ur bokföringssynpnnkt vore
otillfredsställande.

Vid mötet den 29 april 1915 mellan ombud för hushållningssällskapens
egnahemsnämnder fattades i detta ämne enhälligt följande
resolution:

»De hittills gällande bestämmelserna i fråga om tidpunkten för annuitetemas
erläggande böra bibehållas oförändrade, och sålunda annuiteterna för visst år icke
behöva av låneförmedlaren inbetalas till statskontoret förrän före utgången av mars
månad följande år. Då annuiteterna upptagas i samband med kronouppbörden, bör
detta, enlighet med de sakkunnigas förslag, ske utan kostnad för låneförmedlaren.»

Lantbruksstyrelsen har förordat en medelväg:

»Mot dessa (föreslagna) bestämmelser hava flera invändningar blivit gjorda,
vilka lantbruksstyrelsen på grund av olika skäl icke kan finna befogade. Särskilt
finner styrelsen det nödvändigt att införa bestämmelser, som förhindra låneförmedlarna,
att, såsom de sakkunniga påvisat, upptaga annuiteterna i förskott. Då statskontoret
i sitt yttrande över föreliggande betänkande anfört, att det ur bokföringssynpunkt
måste anses otillfredsställande, att låneförmedlarna inbetala annuiteterna
i slutet av året, och därför föreslagit, att nu föreskrivna inbetalningstid till statskontoret
fortfarande måtte bibehållas, anser lantbruksstyrelsen att, aärest låneförmedlarna
lämnas rätt att uppbära annuiteterna av låntagarna antingen vid kronouppbördsstämmorna
på hösten, såsom de sakkunniga föreslagit, eller, såsom nu, vid
uppbörden av kronans arrenden på våren eller på annat sätt, som befinnes lämpligt,
men icke före den förstnämnda terminen, under det att inbetalningen av annuiteterna
till statskontoret fortfarande får ske före utgången av mars månad, samtliga önskemål
bliva tillgodosedda.»

Sedan statskontoret och generalpoststyrelsen anbefallts att med
hänsyn till bestämmelserna i uppbördsreglementet den 14 december 1917
avgiva gemensamt utlåtande angående vad egnahemssakkunniga föreslagit
beträffande debitering, uppbörd och redovisning samt inleverering till
statskontoret av räntor och avbetalningar å utlämnade egnahemslån,
hava dessa ämbetsverk den 29 januari 1919 anfört bland annat:

»Vad beträffar de sakkunnigas förslag om vidtagande av sådan ändring i
fråga om tiden för upptagande av annuiteter och räntor i egnahemslån, att desamma
ej längre skulle, såsom för närvarande är fallet, få erläggas i samband med uppbörden
av kronans arrenden i början av året efter det, som annuiteterna och räntorna
avse, utan under den ordinarie kronouppbördsterminen i november och december
månader samma år, är, enligt vad statskontoret och generalpoststyrelsen kunna

145

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10b.

liniia, ur rent uppbördsteknisk synpunkt icke något att häremot erinra med hänsyn
till bestämmelserna i gällande uppbördsreglemente. Såsom emellertid statskontoret
för sin del redan uttalat i sitt den 16 april 1915 avgivna underdåniga utlåtande i
detta ärende, kan de sakkunnigas förslag i denna del ur andra synpunkter icke
förordas. Såsom i nämnda utlåtande framliålles kunna de utav de sakkunniga anförda
olägenheter, som skulle vara förenade med nuvarande anordning av ifrågavarande
uppbörd, icke tillmätas någon mera avsevärd betydelse. Däremot skulle
enligt statskontorets då uttalade uppfattning, uppbördens förläggande till slutet av
året medföra, att redovisningen av annuiteterna icke skulle medhinnas under uppbördsåret,
något som ur bokföringssynpunkt måste anses otillfredsställande. Då,
sedan statskontorets nu åberopade underdåniga utlåtande avgavs, ej något inträffat,
som kan vara ägnat att inge eu annan uppfattning av denna fråga, måste statskontoret
för sin del anse det sålunda gjorda uttalandet allt fortfarande äga giltighet.

Därest Eders Kungl. Maj:t i överensstämmelse med den ståndpunkt, som
statskontoret alltså i detta fall velat göra gällande, ej skulle finna skäl vidtaga
någon ändring med avseende å den i nådiga kungörelsen den 13 juni 1908 föreskrivna
tiden för uppbörd av räntor och avbetalningar å egnahemslån, utan desamma
fortfarande såsom hittills skulle få upptagas i samband med kronans arrenden eller
annan under våren infallande uppbörd, så äro enligt statskontorets och generalpoststyrelsens
förmenande några bestämmelser utöver dem, som i gällande uppbördsreglemente
eller i övrigt i sådant avseende finnas meddelade, ej erforderliga, vad angår
debitering, uppbörd och redovisning av ifrågavarande räntor och avbetalningar.»

Förslaget om rätt för samtliga låneförmedlare att lä räntor och
avbetalningar å egnahemslån debiterade, uppburna och redovisade i
samband med kronouppbörd biträdes av mig.

Av de skäl, som anförts i utlåtandena, synes de sakkunnigas förslag
om skyldighet för låneförmedlare att före årets utgång till statskontoret
insända annuiteterna å statslånen icke kunna biträdas.

Vid detta förhållande bortfaller ett av de huvudsakligaste skälen
för förslaget att förlägga låntagarnas inbetalningar till den kronouppbörd,
som äger rum under hösten. Vad i övrigt anförts till stöd för
detta förslag synes mig icke innebära så avsevärda fördelar, att ett
dylikt förfaringssätt bör föreskrivas, helst som utredningen visar, att
eu sådan anordning skulle i vissa landsdelar ej kunna genomföras, samt
i varje fall svårigheter skulle uppstå beträffande äldre lån, för vilka
betalningstiderna finnas angivna i gällande lånekontrakt. Jag anser
därför den nuvarande bestämmelsen om uppbörd i samband med kronans
arrenden eller annan under våren infallande uppbörd böra bibehållas.

Det av lantbruksstyrelsen framställda förslaget att så till vida begränsa
den nuvarande friheten beträffande uppbördstiden, att inbetalningar
icke må utkrävas tidigare än i november månad under det löpande
aret, finner jag förtjänt att understödjas.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. SO höft. (Nr loa.) 19

D ep ar te -mentechefen.

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Vad beträffar förslaget att uppbörden av egnahemslåneannuiteterna
skall, när den sker i samband med kronouppbörd, ske utan kostnad för
låneförmedlaren, kan detsamma icke av mig understödjas. Det förvaltningsbidrag,
som utgår till låneförmedlare, är ju avsett att täcka även
kostnaden för inbetalningarnas uppbörd. Jag vill erinra, att uppbördsprovision
utgår exempelvis för landstingsskatt, vägskatt, vissa försäkringsavgifter
m. m. Då bestämmandet av provisionens belopp tillkommer
Kungl. Maj:t, behöva nu endast ur de sakkunnigas förslag till lånevillkor
uteslutas de ord, som omförmäla kostnadsfriheten.

inbetalning av Vidare hava de sakkunniga beträffande tiden för återbetalande till

statskontoret av icke disponerade statslåuebelopp anfört följande:

belopp. »I gällande egnahemsförfattning stadgas, att om någon del av erhållet stats lån

icke vid årets utgång blivit av låneförmedlaren utlämnat till egnahemslån eller
eljest disponerat, skall det odisponerade beloppet återbetalas till statskontoret före
utgången av januari månad nästpåföljande år, där ej Kungl. Maj:t på ansökning
medgiver låneförmedlaren rätt att ytterligare ett år innehava statslånebeloppet i
fråga. På grund av dessa bestämmelser hava — — — högst avsevärda lånebelopp
årligen blivit till statskontoret återburna. Emellertid bär för låneförmedlarna
den utvägen stått öppen att efter ansökning hos Kungl. Maj:t behålla medel, som
icke till årets slut disponerats, för att däröver förfoga det följande året. Dock har
det icke låtit sig göra att ingiva ansökan härom i så god tid, att tillstånd att
få behålla det odisponerade beloppet kunnat erhållas före januari månads utgång.
Därför hava också låneförmedlarna icke ansett sig behöva inbetala de medel, om
vars fortsatta disposition ansökan ingivits, oaktat ansökningen ännu ej vid januari
månads utgång blivit av Kungl. Maj:t beviljad. För undanröjande av detta missförhållande
vilja de sakkunniga föreslå, att av låneförmedlare vid årets slut icke
disponerat belopp av erhållet statslån icke skall behöva återbetalas till statskontoret
förrän före utgången av mars månad nästföljande år.»

Departement!- Detta förslag, mot vilket ej någon erinran förekommit, vill jag

chefen. understödja. Då jag förut tillstyrkt, att annuiteternas inleverering fortfarande
skall äga rum i mars månad, skulle härigenom låntagarna få
endast en ordinarie betalningstermin, vilket synes mig kunna medföra
reda och enkelhet.

För att frågan, huruvida låneförmedlare må tillåtas bibehålla odisponerat
statslåuebelopp, ej skall för länge vara oavgjord och hindra uträkningen
av förvaltningsbidragen, bör stadgas, att ansökning om dylikt
bibehållande skall göras före utgången av januari månad.

147

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

De sakkunniga hava efter utredning angående förvaltningsbidragens
storlek ocli hushållningssällskapens verkliga omkostnader för låneförmedlingen
förklarat sig anse någon ändring i förvaltningsbidragets
nuvarande belopp icke vara erforderlig beträffande något slag av
låneförmedlare.

Efter eu erinran om riksdagens beslut år 1912 angående befogenhet
för Kungl. Maj:t att i vissa fall lämna ersättning åt förmedlare av
lån ur fiskerilånefonden intill hälften av den lidna förlusten samt under
framhållande, hurusom förhållandena vid egnahemslånefonden vore så
olika, att nämnda beslut icke kunde åberopas såsom prejudikat för en
liknande anordning beträffande sistnämnda fond, hava de sakkunniga
yttrat:

»Med det ovan sagda behöver dock icke vara uteslutet, att icke staten i
vissa särskilda fäll bör hålla låneförmedlarna skadeslösa för lidna förluster å egnahemslånerörelsen.
Om t. ex. svårare missväxt inträffar inom ett område under ett
eller flera år, och ett flertal egnahemsinnehavare därigenom råkar på obestånd, kan
lätt eu låneförmedlare drabbas av större förluster än han kan bära. Likaså kan
det inträffa, att andra oförvållade yttre förhållanden, vilka vid lånens beviljande
icke kunnat förutses, såsom t. ex. nedläggande av industriell drift, av vilken eu
trakts egnahemsinnehavare varit beroende för sin utkomst, förorsaka låntagarna
ekonomisk ruin och betydligt sänka värdet på deras lägenheter, varigenom låneförmedlaren
kan åsamkas stor förlust. Under dylika omständigheter bör staten efter
prövning i varje särskilt fall kunna ersätta låneförmedlaren hans förluster.»

Yad sålunda förekommit ger mig icke anledning till annat
uttalande än att i sistnämnda fall framställning torde böra göras till
riksdagen.

Då jag för min del tillstyrkt, att jämväl kommuner må kunna
förmedla egnahemslån, följer härav, att jag anser förvaltningsbidrag
böra enligt gällande grunder utgå även till dylika kommuner.

Hushållningssällskapen behöva icke avlämna någon säkerhet för
erhållna egnahemslån, under det att låneförmedlande bolag och föreningar
skola avlämna av statskontoret godkänd säkerhet. Några föreskrifter,
huru denna säkerhet skall vara beskaffad, finnas icke i lånevillkoren.
1 regel torde den utgöras av personlig borgen eller bankgaranti. De
sakkunniga hava nu anfört följande:

»I skrivelse till Kungl. Maj:t i november år 1908, vilken skrivelse remitterats
till de sakkunniga, har centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen framhållit,
att de fordringar, som sålunda ställas på bolag och föreningar, som förmedla
egnahemslån, äro alltför stränga och därför verka hämmande på deras verksamhet

förvällnings
bidrag.

Ldnetäkerhet
av bolag eller
fSrening.

Egnahems sakkunniga -

148

Kungi. Maj:ts proposition Nr 106.

samt därigenom på hela egnahemslånerörelsen. Då ifrågavarande bolag och föreningar
i många fall synts centralstyrelsen fullt lika lämpade som de flesta hushållningssällskap
att befordra rörelsens utveckling, och det därför borde ligga i
statens intresse, att deras verksamhet som låneförmedlare nådde större omfattning,
hemställde centralstyrelsen i sin skrivelse, att en utredning måtte verkställas angående
lämpligaste sättet att för egnahem sföreningar och bolag underlätta tillgången
till egnahemslån.

I infordrat utlåtande med anledning av ovannämnda skrivelse framhöll visserligen
statskontoret, att den säkerhet, som av detsamma fordrats av privata låneförmedlare,
icke varit strängare, än som förestavats därav, att det varit dess skyldighet
tillse, att staten erhållit full garanti mot förluster. Men statskontoret ansåg det
dock i hög grad önskvärt, att några åtgärder kunde vidtagas till främjande av det
syfte, som i skrivelsen framhölles.

De olägenheter, som för bolag och föreningar onekligen äro förbundna med
ovannämnda fordringar på särskild säkerhet, hava även'' beaktats av Kungl. Maj:t.
som i proposition redan till 1907 års riksdag föreslog, att föreningar och bolag, som
befunnes lämpliga som mellanhänder vid lånerörelsen, skulle som säkerhet för lån ur
egnahemslånefonden kunna få lämna inteckningar i de belånade lägenheterna, för
jordbrukslägenhet intill b/K och för bostadslägenhet intill 3/4 av värdet. På grund
av kamrarnas skiljaktiga beslut föranledde emellertid propositionen ingen åtgärd.

Orsaken, varför av bolag och föreningar, som vilja förmedla egnahemslån,
hittills fordrats särskild säkerhet, är naturligtvis den, att staten icke kunnat anse de
privata låneförmedlama i och för sig erbjuda samma säkerhet som hushållningssällskapen.
Den här föreliggande frågans innebörd är därför att söka finna en utväg,
varigenom under så betryggande garantier för staten som möjligt villkoren för
bolagen och föreningarna kunde mildras.

Det torde nämligen icke kunna förnekas, att de fordringar, som statskontoret
enligt nuvarande bestämmelser måste ställa på dessa låneförmedlare, i många fall
icke kunna undgå att för dessa kännas tryckande och i viss mån hindrande för
deras verksamhet.

Oftast har säkerheten bestått i borgensförbindelser, i några fall utfärdade av
stora industriella bolag och i ett fall av ett hushållningssällskap, men i regel av ett
antal privatpersoner, vilka väl i allmänhet utgjorts av styrelsemedlemmar i respektive
bolag eller förening eller möjligen av andra för verksamheten intresserade personer.
På grund av de jämförelsevis betydande belopp, vartill lånen ofta uppgå,
torde det mången gång vara förenat med svårighet för låneförmedlaren att finna
fullt vederhäftiga personer, som äro villiga att under en ganska lång tidrymd binda
sig för en dylik borgensförbindelse.

På senare tid har emellertid statskontoret börjat tillämpa den praxis att
såsom nöjaktig säkerhet godtaga inteckningar i de belånade fastigheterna, men endast
genom en bank som mellanhand, varvid banken iklätt sig skyldighet att hålla inteckningarna
vid gällande kraft. De sakkunniga hava sig bekant, att åtminstone i
vissa fall statskontoret såsom säkerhet för till enskilda låneförmedlare utlämnade lån
med bank som mellanhand godtagit inteckningar i belånade jordbrukslägenheter intill
:;/4 av det värde, vartill de av särskilda värderingsman uppskattats. För eventuellt
överskjutande lånebelopp har i så fall lämnats personlig borgen.

I stället för att dylika bolag och föreningar tidigare i regel ställt personlig

149

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

borgen eller annan banksäkerhet för hela beloppet av till dem utlämnade lån, har
alltså i detta fall dylik säkerhet behövt ställas endast för den del av varje lån, som
överstiger 3/4 av lägenhetens värde. Detta förfaringssätt måste helt naturligt innebära
högst betydliga lättnader för låneförmedlaren, och det torde förtjäna övervägas,
huruvida det icke är den utväg, som med vissa modifikationer bäst leder till målet.»

De sakkunniga hava härefter närmare utvecklat den metod de
ansett böra tillämpas i detta fall samt slutligen yttrat:

»De sakkunniga vilja sålunda framhålla önskvärdheten av, att i fråga om den
säkerhet, som skall ställas av bolag och föreningar, vilka vilja förmedla statens
egnahemslån, statskontoret måtte på lämpligt sätt bemyndigas att som säkerhet för
lån ur egnahemslånefonden godtaga inteckningar i jordbrukslägenheter, deponerade
på sätt och under villkor i övrigt särskilt med hänsyn till inteckningarnas förnyande
in. in., som statskontoret finner lämpliga, intill l/5 av det värde, vartill lägenheterna
uppskattats av särskilda av statskontoret godkända värderingsman. För överskjutande
lånebelopp bör i så fall ställas av statskontoret godkänd tilläggssäkerhet. Därjämte
torde medgivas statskontoret rätt att, när det så anser nödigt, i regel dock högst
vart femte år, på låneförmedlarens bekostnad anställa ny värdering av de belånade
lägenheterna.»

Det bör framhållas, att de sakkunnigas ifrågavarande förslag gäller
endast lån för jordbrukslägenheter. Angående säkerhet för lån till
bostadslägenheter hava de icke yttrat sig.

Beträffande denna fråga, om vilken förvaltningsutskotten saknat utlåtanden,
anledning att yttra sig, anför Malmöhus läns egnahemsförening:

»Givetvis skulle härigenom en avsevärd lättnad beredas låneförmedlarna.

Men det återstår dock för dem att täcka skillnaden mellan '' . av det högst tillåtna
lånebeloppet och ft/(i av lägenhetens värde. För ordnandet av denna angelägenhet
blir låneförmedlaren, åtminstone i vanliga fall, nödsakad att vända sig till för egnahemssaken
intresserade personer för erhållande av borgen. Då emellertid dylik
borgen måste tecknas för avsevärt lång tid, kan det falla sig svårt att få enskilda
personer att träda emellan. Vi vilja därför uttala önskvärdheten av att låneförmedlare
ma äga rätt att som säkerhet för erhållna lån med därå belöpande ränta
ur egnahemslånefonden få till kungl. statskontoret avlämna inteckningar intill «/„ av
de belånade lägenheternas värde. Då vi hava all anledning förmoda, att de utsedda
värderingsmännen med noggrannhet skola utföra sitt åliggande, blir den ringa ökningav
risken, varom här är fråga, för statens vidkommande utan nämnvärd betydelse.

För låneförmedlaren skulle denna rättighet betydligt underlätta mellanhavandet med
kungl. statskontoret och för egnahemslåntagaren skulle den medföra, att hans lånorätt
icke allt för mycket inskränkes.»

Statskontoret har au lort:

»Beträffande den sålunda ifrågasatta låneinstruktionen anser sig statskontoret
höra ifrågasätta, huruvida eu så hög kvot av fastighetsvärdet bör fastställas såsom
ilen ram, inom vilken erbjuden lånesäkerhet av inteckningar i regel skulle av stats -

Departements■
chefen.

150 Kungl. Maj ds proposition Nr 106

kontoret godtagas. Statskontoret håller före, att, därest någon viss kvot härutinnan
skall fastslås, den icke borde överstiga den hittills av statskontoret antagna eller
■ji av lägenhets uppskattade värde.»

Såsom de sakkunniga erinrat, har frågan om bestämmelser ''angående
den säkerhet, låneförmedlande bolag och föreningar skola lämna,
år 1907 av Kungl. Maj:t i proposition (nr 145) förelagts riksdagen.
Kungi. Maj:t föreslog nämligen då på min hemställan, att i andra stycket
av mom. 4 av lånevillkoren skulle införas följande bestämmelser:

»Inteckningar uti egnahemslägenheter, beviljade eller lämnade såsom
säkerhet för egnahemslån, vilka av vederbörande låneförmedlare utlämnats
från statslånet ifråga, må kunna antagas såsom säkerhet intill ett belopp,
icke överstigande beträffande jordbrukslägenhet fem sjättedelar och beträffande
bostadslägenhet tre fjärdedelar av lägenhetens genom taxeringsbevis
eller på annat sätt, som statskontoret godkänner, intygade värde
vid den tid, då säkerheten erbjudes.»

Till stöd för detta förslag lämnade jag eu utförlig motivering.

Statsutskottet, till vars förberedande behandling propositionen
remitterades, ingick icke i någon saklig prövning av densamma utan
ansåg det icke tillrådligt att redan då besluta ändringar i grunderna
för den nyligen inrättade lånerörelsen. Oavsett att utskottet hyste en
från Kungl. Maj:ts förslag avvikande mening i fråga om lämpligheten
av vissa bland de då föreslagna villkoren och bestämmelserna, såsom beträffande
egnahemsinteckningars omhänderhavande av statskontoret, hemställde
därför utskottet, att propositionen icke måtte föranleda någon
åtgärd.

Såsom de sakkunniga nu erinrat, förföll frågan på grund av
kamrarnas skiljaktiga beslut.

Då Kungl. Maj:t år 1908 ånvo till riksdagen avlät proposition
angående villkoren för lån ur egnahemslånefonden, återupptogs icke det
härovan återgivna förslaget angående låneförmedlande bolags och föreningars
säkerhet. Jag hänvisade då till utvägen att såsom mellanhand
anlita någon bankinrättning, vilken iklädde sig garanti för åtminstone
större delen av lånet mot säkerhet av inteckning i lägenheterna samt
någon ersättning för risk och besvär.

De sakkunnigas nu ifrågavarande förslag har av dem framställts
närmast såsom ett önskemål, utan att detsamma föranlett dem att framlägga
något förslag till omredigering av mom. 4 i lånevillkoren. Då
statskontoret numera såsom säkerhet antager inteckningar i jordbrukslägenheter
intill s/i av lägenhetens uppskattade värde, innebär de sak -

151

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

kunnigas förslag i huvudsak, att denna kvot skulle höjas till %. Det
synes också vara de sakkunnigas mening, att i den mån krav nu uppställes
på garanti av bank såsom mellanhand, detta krav framdeles skulle
frånträdas.

Aven med beaktande att bolags och föreningars lånerörelse redan
under de nuvarande förhållandena vunnit eu synnerligen kraftig utveckling,
vilken säkerligen skulle varit ännu större, ifall icke stark reduktion
av de begärda statslånebeloppen måst äga rum på grund av den
begränsade tillgången på medel, anser jag fortfarande de år 1907 framförda
skälen för underlättande av dessa låneförmedlares ställande av
säkerhet för undfångna lån vara tungt vägande, Jag tillåter mig åberopa
vad jag härom anförde till statsrådsprotokollet vid propositionen
nr 145 sistnämnda år. Fördelarna av att såsom mellanhand anlita en
bank eller annan institution, vilken förbinder sig att bibehålla inteckningarna
vid gällande kraft, synas mig emellertid så betydande, särskilt
ur synpunkten av förfaringssättets förenkling för statskontoret, att denna
metod icke nu bör övergivas. Men om sådan garanti lämnas, synes
det mig fullt befogat, att staten såsom säkerhet godkänner inteckningar
ända upp till den gräns, intill vilken staten förbjuder låneförmedlaren
att taga annan säkerhet än dylika inteckningar, eller alltså intill 5/s vid
jordbrukslägenheter och 3U vid bostadslägenheter. För att icke genom
allt för högt beräknade värden å lägenheterna säkerheten må äventyras,
bör emellertid icke det av låneförmedlaren beräknade värdet utan vidare
tagas för gott utan det värde, som må läggas till grund, utrönas
genom taxeringsbevis eller på annat sätt, som statskontoret godkänner.
Givetvis bör statskontoret äga att under lånetidens lopp kräva ny utredning
angående lägenhetens värde, när anledning därtill förekommer.
Detta följer av sista stycket i mom. 4.

För att statskontoret skall våga antaga egnahemsinteckningar
såsom säkerhet till så högt belopp, som nu tillstyrkts, synes det erforderligt,
att ett uttryckligt medgivande i sådan riktning intages i egnahemslånebestämmelserna.
Jag anser därför, att i dessa bestämmelser
bör införas en föreskrift av väsentligen det i propositionen år 1907 föreslagna
innehåll, med tillägg’ att inteckningarna skola vara deponerade
på sätt och under villkor i övrigt, som statskontoret finner lämpliga,
särskilt med hänsyn till inteckningarnas bibehållande vid gällande kraft.

Såsom jag förut uttalat, bör särskild säkerhet icke krävas av låneförmedlande
kommun.

152

Kung!. Maj:ts proposition Nr 106.

Låneförmcd- I fråga om låneförmedlares rapportskyldighet rörande sin lånerörelse

larT samt länsstyrelsernas och lantbruksstyrelsens befattning med denna låne pcrtskymghet

gäller nu enligt mom. 13 i lånevillkoren, att låneförmedlare

skall årligen före april månads utgång till länsstyrelsen i varje lan,
inom vilket han förmedlar egnahemslån, avgiva redogörelse enligt fastställt
formulär för lånerörelsen under det nästföregående året, vilka
redogörelser det åligger länsstyrelsen att insända till lantbruksstyrelsen
inom5 påföljande maj månad, ‘i mom. 10 föreskrives även, att avskrift
av lånekontrakt skall ofördröjligen efter dess avfattande insändas till länsstyrelsen.
Dessa kontrakt skola enligt § 12 granskas av länsstyrelsen,
som, om anledning till anmärkning förekommer, skall därom göra anmälan
hos Kungl. Maj:t.

Egnahems- De sakkunniga hava nu föreslagit, att sagda redogörelse skall

sakkunniga. fortfarailde inges till länsstyrelsen, men att den skall gälla blott den
inom länet bedrivna lånerörelsen och att av sådan låneförmedlare, som
bedriver lånerörelse i flera län, en sammanfattande redogörelse för hela
lånerörelsen skall lämnas till länsstyrelsen i det län, där låneförmedlarens
styrelse har sitt säte. Vidare har föreslagits föreskrift, att såväl
länsstyrelsen som lantbruksstyrelsen skola granska redogörelserna. Därjämte
hava de sakkunniga föreslagit, att jämte avskriften av lånekontraktet
även avskrift av besiktningsinstrument, där sådant upprättats,
skall insändas till länsstyrelsen. Dessa kontrakt och instrument skola
enligt förslaget fortfarande granskas av länsstyrelsen, som skall, i händelse
av anmärkning, göra anmälan hos lantbruksstyrelsen. Endast om
rättelse ej sker, skall därefter denna styrelse underställa anmärkningen
Kungl. Maj:ts prövning. Därjämte är att märka, att de sakkunniga
uteslutit föreskriften, att avskriften av lånekontrakt skall inges till länsstyrelsen
ofördröjligen efter kontraKtets avfattande, och i sin motivering
föresbigit, att alltsammans skall insändas jämte redogörelsen före april
månads utgång påföljande år.

Reservation. Reservanten fil. doktor Hellström har i samband med sitt fölslag

om inrättande av en särskild byrå för egnahemsärenden i lantbruks -stvrelsen i nu förevarande ämne anfört följande:

»Såsom en konsekvens av föregående hemställan anser jag, att den befattning
med egnahemslånerörelsens övervakande, som hittills ålegat vederbörande Konungens
befallningshavande, hör överflyttas till lantbruksstyrelsen. Det åläggande Konungens
befallningshavande i de olika länen fått med granskning av lånekontrakt in. m. bär
just betingats därav, att det icke funnits något centralt organ för egnahemslånerörelsen.
Det har varit en nödfallsutväg, som man tillsvidare måst tillgripa. Men
att, sedan man fått ett centralt organ för egnaliemslånerörelsen, fortfarande upprätt -

153

Kungl. Maj:ts proposition Hr 106.

hålla denna nödfallsanordning och fortfarande betunga Konungens befallningshavande
med en ^ granskningsskyldighet, som å ena sidan är av tämligen underordnad betydelse,
då denna myndighet icke i övrigt har att taga någon befattning med egnahemslånerörelsen,
och som å andra sidan, om den skall bliva annat än en tom formalitet,
blir för vederbörande myndighet ganska betungande och tidsödande, synes vara
.synnerligen omotiverat. Om sakkunnigmajoritetens förslag godtages, enligt vilket
för den centrala ledningen av statens ständigt och hastigt växande egnahemslånerörelse
skulle anställas en underordnad tjänsteman på en av lanthruksstyrelsens nuvarande
byråer, så kan ju den fortsatta rapport- och redovisningsskyldigheten till
vederbörande Konungens befallningshavande motiveras därmed, att det centrala ämbetsverket
icke kan hinna med denna viktiga del av sitt arbete och att detta därför
får fördelas på de olika länsstyrelserna. Men om mitt förslag i föregående
punkt skulle godkännas, så bortfaller också åtminstone delvis detta skäl.

Enligt min åsikt är det för en effektiv kontroll av låneförmedlama nog, om
oavsett de för egnahemsbolagens och föreningarnas styrelser och revisorer gällande
särskilda bestämmelserna — den låneförmedlama åliggande rapportskyldigheten
inskränkes till att omfatta den redogörelse enligt av Kungl. Maj:t fastställt
formulär, som årligen skall av låneförmedlaren avgivas. Denna redogörelse innehåller
alla de för en bedömning av låneförmedlarens sätt att sköta sitt uppdrag
nödiga uppgifter, ej blott de, som framgå av lånekontrakten, utan även en hel del
andra, och under sadana omständigheter synes det mig alldeles omotiverat att fordra,
att därjämte skall insändas avskrift av de originalhandlingar, ur vilka de detaljerade
uppgifterna ^ för varje lån äro hämtade. Detta är endast att utan tvingande
skäl öka det mångskriveri, som redan nu ifrån flera håll förebrås egnahemslånerörelsen.

På grund härav vågar jag vördsamt hemställa, att den låneförmedlama åliggande
skyldigheten att till Kungl. Maj:ts befallningshavande insända avskrift av
lånekontrakt och besiktningstrument må utgå och att rapportskyldigheten till den
centrala ledningen må inskränkas till en årlig redogörelse enligt av Kungl. Maj it
fastställt formulär, vilken redogörelse må insändas direkt till lantbruksstyrelsen att
där granskas och i vederbörlig ordning vidare behandlas.»

Reservanten Hellströms förslag har i de flesta av'' de avgivna yttrandena,
där saken berörts, omfattats med sympatier. Det bär i huvudsak
vunnit understöd av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Västmanlands, \ ä st ernorr] ands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län samt förvaltningsutskotten i Stockholms,
Uppsala cell Södermanlands län, Kalmar läns norra del, Malmöhus län,
Ålvsborgs läns södra del, Värmlands och Norrbottens län ävensom styrelsen
för aktiebolaget Hem på landet. I allmänhet åberopas såsom skäl
för tillstyrkandet, att länsstyrelsernas granskning är av mera formell
art, da dessa styrelser i övrigt ej ha någon befattning med egnahemslånerörelsen,
att den ej kan bli mera noggrann eller effektiv på grund
av länsstyrelsernas mångskiftande och myckna arbete, samt att anledB
ihan g till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 86 höft. (Nr 106.) 20

Utlåtanden.

154

Departements•
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

ningen till att granskningen hittills uppdragits åt länsstyrelserna just
varit frånvaron av en centralmyndighet, vilket skäl nu skulle bortfalla.
Dessutom göras anmärkningar mot det mångskriveri, som avskrivandet
av så många handlingar skulle förorsaka. Länsstyrelsen i Uppsala län
anser det emellertid fördelaktigt, att redogörelserna passera genom vederbörande
länsstyrelse till lantbruksstyrelsen, så att länsstyrelsen blir i
tillfälle att taga kännedom om desamma.

Kristianstads läns förvaltningsutskott har framhållit, att hushållningssällskapens
områden i allmänhet sammanfalla med länens, och ansett
den nuvarande kontrollen å sällskapens egnahemslåneverksamhet fullt
tillfredsställande. Däremot borde bolagens och föreningarnas egnahemslåneverksamhet
kontrolleras och ledas av lantbruksstyrelsen.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att länsstyrelsernas granskningsskyldighet
icke är ett nytt åliggande utan redan nu föreskriven. Denna
mera formella förberedande granskning sjmtes enligt lantbruksstyrelsens
mening fortfarande böra utföras av länsstyrelserna, då därigenom rättelser
betydligt lättare kunde verkställas, än om granskningen i sin helhet
skulle försiggå hos lantbruksstyrelsen.

För egen del finner jag det önskvärt att så mycket som möjligt,
utan verklig minskning i säkerheten, förenkla förfaringssättet vid ifrågavarande
ärendens handläggning. Ur denna synpunkt kan jag icke finna
länsstyrelsernas granskningskyldighet vara av den betydelse, att den bör
bibehållas, därest en för dessa ärenden avsedd avdelning inrättas inom
jordbruksdepartementet. Genom de kontrollföreskrifter i olika hänseenden,
som höra meddelas, och särskilt genom insättandet av en av statsmyndighet
utsedd ledamot i varje egnahemsnämnd och i styrelsen för
låneförmedlande bolag eller förening torde tillräcklig trygghet vinnas,
utan att en dylik formell granskning av ortsmyndighet äger rum. Jagvill
framhålla, att redan enligt sakkunnigmajoritetens förslag granskningens
natur skulle bliva i viss mån förändrad genom att den nuvarande
skyldigheten att insända avskrifter av lånekon trakt successive
under året skulle förändras till en skyldighet att på en gång insända
handlingarna angående alla lån under det föregående året.

I likhet med vad i flera yttranden framhållits, synes mig einellertid
redogörelseformuläret kunna avfattas så fullständigt, att det icke
blir nödvändigt att insända avskrifter av alla lånekontrakt och besiktuingsinstrument.
Detta skulle föranleda ett mångskriveri, som icke
torde vara absolut oundvikligt. Ifall beträffande låneförmedlande hushållningssällskap,
aktiebolag och föreningar redogörelsen kontrolleras och

155

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

till riktigheten bestyrkes av den för statens räkning förordnade ledamoten
i egnahemsnämnden eller bolagets eller föreningens styrelse, synes mig
detta tillräckligt. I den instruktion, som lärer böra utfärdas för dessa
ledamöter, kan skyldighet åläggas dem att noggrant tillse, att redogörelsen
icke saknar uppgift om någon för ärendets granskning betydelsefull
omständighet.

Med detta tillägg om bestyrkande anser jag mig därför kunna
ansluta mig till den i herr Hellströms reservation uttalade mening i nu
förevarande avseende.

5. Livförsäkring.

De sakkunniga hava föreslagit, att egnahemslån för jordbruks- Livförsäkring.
lägenhet må kunna förenas med livförsäkring på visst närmare angivet Egnahemssätt.
Deras yttrande i denna del är av följande huvudsakliga innehåll: sakkunniga »I

likhet med 1899 års egnahemskommitté hava de sakkunniga funnit sig
böra framlägga förslag, att egnahemslån må kunna förenas med en på lämpligt sätt
avpassad livförsäkring i ändamål att betrygga den ekonomiska ställningen för en
avliden låntagares efterlevande. Härvid bör därjämte särskilt framhållas, att den
omständigheten, att staten för sin lånerörelse begagnar sig av låneförmedlare, som
därvid ikläda sig en ganska omfattande ekonomisk risk, givetvis ökar kravet på att
staten genom anordnande av livförsäkring söker i sin mån minska denna risk. I
följd av den begränsning i de sakkunnigas uppdrag, som ägt rum, har de sakkunnigas
förslag i ämnet avseende endast å jordbrukslägenheter.

Enär de av 1899 års kommitté föreslagna bestämmelserna angående en låntagares
efterlevande makes och bröstarvinges rätt att övertaga lägenheten sedermera
genomförts, vilja de sakkunniga i fråga om behovet av den ifrågavarande försäkringen
ansluta sig till nämnda kommitté, som anför: »Genom ovan omförmälda

bestämmelser angående efterlevande makes och bröstarvinges rätt har kommittén
sökt tillförsäkra arbetarens änka och barn orubbad besittning av lägenheten och
fortsatt åtnjutande av statslånet. Dessa förmåner torde emellertid mången gång
allenast i ringa grad förbättra det bekymmersamma läge, vari de efterlevande kunna
försättas genom familjefaderns död. Ju yngre barnen äro och ju mindre del av
statslånet före dödsfallet hunnit avbetalas, desto svårare kan det antagas bliva för
änkan, vars arbetsförtjänst i de flesta fall är väsentligen mindre än den avlidne
mannens varit, att uppfostra barnen och tillika fullgöra med lånet förenade skyldigheter.
Dessa svårigheter kunna emellertid på ett enkelt och likväl verksamt sätt
förminskas därigenom, att lånet förenas med livförsäkring i någon lämplig form.»

I den kungl. propositionen i egnahemsfrågan till 1904 års riksdag tillkännagav
även föredragande departementschefen, att han fann tanken på den av kommittén
föreslagna försäkringen tilltalande.

Försäkringen kom emellertid icke till stånd vid statsmakternas behandling

156

Kung!. Maj ds proposition Nr 106.

av egnahemsfrågan 1904, ocli synes förnämsta anledningen härtill hava varit, att
de av kommittén föreslagna egnahemsnämnderna blevo ersatta av låneförmedlare
(hushållningssällskap, föreningar, bolag), vadan staten icke kom att få någon mera
direkt befattning med låntagarna. Detta i sin ordning skulle hava medfört allt för
stora besvärligheter, i händelse en försäkringsverksamhet, sådan kommittén tänkt
sig densamma, kommit till stånd, enär kommittén, vid låns förbindande med livförsäkring,
föreslagit tillämpning av olika amorteringsplaner för olika åldrar vid
lånens utlämnande. Vidare hade kommittén föreslagit, att försäkringsansökningamas
prövning skulle förläggas till länsstyrelserna, vilket i allmänhet mötte starkt motstånd
från dessas sida.

!Siu nämnda och även andra olägenheter, som de sakkunniga funnit vidhäfta
den av 1899 års kommitté föreslagna försäkringen, anse sig emellertid de sakkunniga
hava undanröjt i och med det förslag, för vilket de sakkunniga gå att redogöra.

De sakkunniga hava låtit genom särskilda sakkunniga, byråchefen i pensionsstyrelsen
K. Dickman och förste aktuarien i försäkringsinspektionen K. Englund,
verkställa utredning angående det sätt, varpå den nu tillämpade formen för egnahemslån
till beredande av jordbrukslägenhet lämpligen må kunna förenas med livförsäkring.
Ett av Englund uppsatt, av tabeller åtföljt utlåtande bifogas detta betänkande
(bil. E).1)

Med stöd av såväl berörda utredning som 1899 års kommittés förslag i
ämnet, i de delar de sakkunniga funnit nämnda förslag ändamålsenligt, hava de
sakkunniga funnit sig böra föreslå följande huvudsakliga grunder.

I likhet med 1899 års kommitté hålla de sakkunniga före, att den avsedda
försäkringen bör meddelas av staten själv. Därigenom vinnes ej blott enkelhet i
förfarandet utan även den särskilda fördelen, att samma räntefot, som fastställes
för lånet, också kan läggas till grund för själva försäkringen och därmed sammanhängande
beräkningar.

Vidare är att märka, att de enskilda försäkringsanstaltema icke driva några
försäkringsformer, som äro särskilt avpassade för det här förefintliga försäkringsbehovet.
Icke allenast på denna grund utan också därför, att de enskilda försäkringsanstalterna
givetvis äro nödgade att vederbörligen belasta sina premier för administrationskostnadernas
täckande — något som staten i sin försäkringsverksamhet
ju lämpligen kan underlåta — skulle anlitandet av nu befintliga livförsäkringsformer
enligt de sakkunnigas uppfattning komma att ställa sig onödigt dyrbart.---— —.

Det har varit ifrågasatt, att den enskilda låneförmedlaren (hushållningssällskap,
förening, bolag) skulle åtaga sig det försäkringsansvar, som åtföljer de av denne
låneförmedlare utlämnade lån i förening med livförsäkring. De sakkunniga hålla
dock före, att låneförmedlarens resurser ofta nog icke stå i ett rätt förhållande till
den med försäkringen följande risken av tillfälliga avvikelser från försäkringsverksamhetens
beräknade förlopp, vilka kunna bliva förlustbringande.

För det fall att staten ombesörjer försäkringen, hava de sakkunniga haft
under övervägande tvenne skilda utvägar, nämligen dels att riksförsäkringsanstalten
åtager sig försäkringsansvaret, dels att statskontoret åtager sig detsamma i samband
med sin redan existerande funktion av långivare åt låneförmedlarna. De sakkunniga
hava funnit den förra anordningen vara att föredraga. Visserligen är den
föreslagna försäkringsverksamheten av föga komplicerad beskaffenhet, och visserligen

b Har uteslutet.

157

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

kan det tyckas vara en onödig omväg att låta låneförmedlarna få mellanhavande
med tvenne statsinstitutioner i stället för med en, vilket senare skulle bliva fallet,
om statskontoret även åtoge sig bestyret med försäkringen. Men det kvarstår i
alla fall, att handhavandet av försäkringen egentligen är något, som faller utanför
statskontorets ämbetsuppgift, och härtill kommer, att försäkringsavgifterna, efter
vad de sakkunniga föreslagit, skulle komma att, när lånesökandens hälsotillstånd
icke år fullt tillfredsställande, vederbörligen höjas med hänsyn härtill. Sådan sakkunskap,
som erfordras för i synnerhet denna senare uppgift, kan näppeligen tänkas
tillgänglig annat än hos eu ren försäkringsanstalt; och hava de sakkunniga alltså,
såsom nämnt, funnit sig böra föreslå riksförsäkringsanstalten som försäkringsgivare.

... Emellertid skulle, efter vad de sakkunniga tänkt sig, låneförmedlarna i fråga
om försäkringen behålla eu liknande funktion som i fråga om den egentliga lånerörelsen,
d. v. s. de skulle få ställningen av mellanhand mellan de försäkrade låntagarna
och riksförsäkringsanstalten. Låneförmedlarna skulle alltså handhava uppbörden
jämväl av försäkringsavgifterna och ombesörja dessa avgifters inlevererande
till riksförsäkringsanstalten. När en livförsäkrad låntagare avlider, skulle förloppet
alltså bliva det, att riksförsäkringsanstalten till låneförmedlaren överlämnar det
belopp, som livförsäkringen vid dödsfallet omfattade, varigenom låneförmedlaren
sättes i tillfälle göra motsvarande avbetalning till statskontoret och en lika stor avskrivning
å den skuld, som övergår på låntagarens efterlevande.

Försäkringsavtalets innehåll torde kunna i korthet angivas därmed, att staten
Igenom riksförsäkringsanstalten) utfäster sig att, emot erhållande av eu förhöjd
annuitet, betrakta den del av lånet, som beröres av försäkringen, såsom till fullo
gulden vid låntagarens frånfälle, för den händelse att han skulle avlida före den
fastställda betalningstidens utgång.

Lika med lb99 års kommitté finna de sakkunniga det vara lämpligt, att försäkringen
omfattar allenast länets amorteringsdel. Lämpligheten av en sådan begränsning
ådagalägges av följande. Först och främst gör sig behovet av att genom
livförsäkring säkerställa hela egnahemslånets gäldande vid låntagarens död icke så
starkt gällande; den hjälp som tillföres hans efterlevande, även om endast amorteringsdelen
gäldas vid hans frånfälle, torde i regel, vara tillräckligt effektiv. Vidare
skulle försäkringskostnaden mer än fördubblas, om försäkringen omfattade jämväl
.stående delen, ty en försäkringspremie av samma storlek som den för amorteringsdelen
avsedda försäkringspremien kan ju i regeln icke bliva tillräcklig för gäldande
av stående delen vid dödsfall, enär avbetalning å denna del för det mesta försiggår
betydligt långsammare än amorteringsdelens — — —. Vidare bleve det ju svår!
att i förväg på lämpligt sätt avpassa en mot lånets stående del svarande livförsäkling,
av den anledning att sättet för stående delens gäldande icke är på förhand
bestämt. Slutligen skulle en med stående delen förenad livförsäkring, vilken till sin
beskaffenhet komme att påminna om de av de enskilda anstalterna meddelade försäkringarna,
giva upphov till åtskilliga besvärliga spörsmål, sammanhängande med
fondavsättning, rätt till återköp och fribrev med mera dylikt, vilka, såsom av det
följande framgår, icke äro tillfinnandes vid den enkla och noga bestämda försäkringstyp,
som de sakkunniga tänkt sig förbunden med lånets amorteringsdel.

Låntagarens totala inbetalning för lånets amorteringsdel och därmed förenad
livförsäkring är nu så bestämd, att densamma för liden från lånets utlämnande till

158

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

första kalenderårets slut samt för därpå följande 5 kalenderår innefattar endast
ränta och premie för under denna tid buren försäkringsrisk, men för de därpå
följande kalenderåren därtill amortering å skulden. Vidare är det kravet uppställt,
att totala annuiteten för en var av de bägge perioder, i vilka lånetiden kan uppdelas
— före och efter 5:te fulla kalenderårets slut — utgår med ett och samma
belopp för varje år. Då den totala annuiteten ju är beroende av låntagarens dödssannolikhet,
vilken såsom känt i allmänhet stiger med åldern, framkomma genom
nämnda beräkning olika annuiteter för olika åldrar vid lånets utlämnande. Desamma
finnas tabulerade i bilagan 2 till den försäkringstekniska utredningen, sid. 601.

Om dödligheten bland låntagarna är antaget, att densamma, efter en obetydlig
modifikation, överensstämmer med dödligheten bland män på landsbygden i Sverige
åren 1891 — 1900. Beträffande valet av denna dödlighet tillåta sig de sakkunniga
hänvisa till den motivering av nämnda val, som innehålles i den medföljande försäkringstekniska
utredningen. Något tillägg till försäkringspremien för administrationskostnad
har icke ansetts nödigt i betraktande därav, att de sakkunniga tänkt
sig staten (genom riksförsäkringsanstalten) som försäkringsgivare.

1899 års kommitté föreslog på sin tid en sådan kombination av lån och livförsäkring,
att den efter amorteringsperiodens inträde utgående totala annuiteten
bleve oberoende av åldern vid lånets utlämnande, nämligen vid lån å jordbrukslägenhet
7 procent å amorteringsdelens ursprungliga belopp. Följden härav måste
uppenbarligen, på grund av dödssannolikhetens beroende av åldern, bliva den, att
amorteringstiden måste rättas efter låntagarens ålder, vadan anordningen .skulle givit
upphov till ett flertal olika amortering splaner. Denna sista omständighet skulle,
enligt de sakkunnigas mening, bliva synnerligen oläglig, dels därför att den komme
att försvåra låneförmedlarnas egen bokföring, dels därför att den komme att avsevärt
komplicera låneförmedlarnas mellanhavande med statskontoret. Alldenstund för närvarande
endast en amorteringsplan tillämpas, kan planen för låneförmedlarens amortering
. till statskontoret baseras på sammanlagda beloppet av under ett kalenderår
utlämnade lån: amorteringen av detta sammanlagda belopp följer givetvis den för
alla låntagare gemensamma amorteringsplanen. Denna relativt enkla anordning är
icke möjlig att bibehålla vid tillämpning av ett flertal olika amorteringsplaner.

De sakkunniga hava fördenskull eftersträvat, att, även vid kombination med
livförsäkring, en gemensam amorteringsplan må kunna följas; och anse sig de sakkunniga
hava vunnit detta syfte genom den totala annuitetens bestämmande på
sådant sätt. att densamma blir lika med summan av annuiteten vid lån utan förbindelse
med livförsäkring och en försäkringspremie, som är konstant under var och
en av tidsperioderna före och efter amorteringens inträdande, och som utgår under
samma tid. som annuiteten vid lån utan livförsäkring. Denna försäkringspremie,
ävensom totala annuiteten, måste givetvis, på grund av dödlighetens beroende av
åldern, bliva olika för olika åldrar vid lånets utlämnande.

Med denna anordning blir det nämligen möjligt att särskilja låntagarens
totala affär med låneförmedlaren i å ena sidan en låneaffär, som fullkomligt överensstämmer
med den vanliga typen, å andra sidan en försäkringsaffär, bestående däri.
att låntagaren erlägger en försäkringsavgift lika med skillnaden mellan totala annuiteten
och den för lån utan livförsäkring utgående annuiteten, med den verkan att
vad som vid låntagarens frånfälle kvarstår å amorteringsdelen kan anses utan
vidare guldet.

159

Kunjl. Maj:ts proposition Nr 106.

Nu kan det visserligen göras gällande, att försäkringsavgiftens bestämmande
(ia sätt här beskrivits icke är i försäkringstekniskt hänseende tillfredsställande; för
att fullständigt uppfylla försäkringsteknikens fordringar skulle man nämligen nödgas
ur den på nyssnämnda sätt bestämda totala annuiteten utskilja en annan försäkringsavgift
än den ovan nämnda, nämligen en försäkringsavgift, som förändras varje år,
och leder detta i själva verket till olika amorteringsplaner för olika åldrar vid lånets
utlämnande. — — —

De sakkunniga anse icke behövligt att bär ingå på ett närmare klargörande
av sistnämnda förhållande, som ju för övrigt är av uteslutande försäkringsteknisk
natur, utan vilja endast hänvisa till, vad som härutinnan anföres i Englunds utlåtande,
sid. 590.

Emellertid synes det de sakkunniga genom den förebragta försäkringstekniska
utredningen vara ådagalagt, att de olägenheter, som uppstå, när man utan vidare
tillämpar den gemensamma amorteringsplanen vid lånets förbindande med livförsäkring,
äro av försvinnande betydelse. Ur Englunds utredning anföra de sakkunniga
i detta hänseende, att de förluster för försäkringsgivaren, som här kunna komma
i fråga, äro relativt till lånebeloppet synnerligen små (sällan mer än 15 kronor för

1,000 kronors amorteringsdel), samt att dessa förluster sannolikt mer än uppvägas
av den vinst, som försäkringsgivaren kan väntas göra i följd därav, att den verkliga
dödligheten bland låntagarna torde komma att understiga den i beräkningarna förutsatta,
vilken naturligen valts med tillbörlig försiktighet.

Om det nu också utan våda skulle låta sig göra att helt och hållet ignorera
den antydda försäkringstekniska ofullkomligheten, så hava de sakkunniga likväl
funnit sig böra stanna vid att föreslå den modifikationen, att vid amorteringsdelens
förtidiga inlösen vad som efter antagna försäkringstekniska grunder beräknas brista
å försäkringen utkräves av låntagaren och inlevereras till försäkringsgivaren. I konsekvens
härmed bör, för den händelse vid förtidig inlösen överskott å försäkringen
är för handen, dylikt överskott uttagas från försäkringsgivaren och gottgöras låntagare)!.
De sakkunniga hava härvid förnämligast haft" i sikte önskvärdheten av
likställighet mellan de olika låntagarna, så att icke den, som i förtid inlöser sitt
Iåns amorteringsdel, genom den bristande försäkringsavgiftens efterskänkande otillbörligen
.förskaffar sig eu fördel, som icke kommer andra låntagare till godo. Att
tillämpningen i praktiken är enkel nog, synes av Englunds utredning, sid. 596.

1 sitt utlåtande, sid. 597, framhåller Englund lämpligheten därav, att vid fastställandet
av de totala annuiteterna för lån i förbindelse med livförsäkring ett par
smärre modifikationer vidtagas i de hittills utförda beräkningarna, den ena bestående
däri, att dödlighetstabellen för män på Sveriges landsbygd åren 1891—1900 vid
beräkningarna tillämpas i oförändrat skick, den andra däri, att försäkringsavgiften
för sista året av amorteringstiden beräknas till samma belopp som för de närmast
föregående åren. Härutinnan äro de sakkunniga av samma mening som Englund.

När länets tulla belopp utlämnas på eu gång, är det, på grund av de avgiftsberäkningar
de sakkunniga låtit verkställa, utan vidare klart, hur försäkringsavgiften
skall beräknas. Men om lånet successivt utlämnas i skilda poster, kan det sättas
i fråga, om icke försäkringsavgiften borde reduceras med hänsyn till det minskade
försäkringsansvar, som borde bliva eu följd av detta förhållande. — — —

160

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

De sakkunniga vilja för sin del förorda — — —, att försäkringen redan
från början omfattar hela amorteringsdelen, och att försäkringsavgiften beräknas i
överensstämmelse härmed. Härigenom undvikes en del besvär såväl för låneförmedlaren
som för försäkringsgivaren. Den omständigheten, att försäkringen på
dylikt sätt kan komma att till en början omfatta ett högre belopp än vad som
blivit å lånet utlämnat, tillmäta de sakkunniga icke någon större betydelse. För
övrigt gör ju den av de sakkunniga förordade förenklingen försäkringen mera
effektiv.

Har låntagaren icke uttagit hela det beviljade lånet, när amorteringsperioden
inträder, undergår lånets från början tilltänkta amorteringsdel, liksom ock den tilltänkta
stående delen, en motsvarande reduktion. Med den ordning, som nyss föreslagits,
kan alltså inträffa, att låntagaren under tiden före amorteringstidens inträde''
varit försäkrad för ett belopp (den från början tilltänkta amorteringsdelen), som
överstiger det sedermera gällande försäkringsbeloppet (den reducerade amorteringsdelen).
De sakkunniga tillmäta möjligheten av en dylik oegentlighet icke någon
betydelse.

En fråga, som nära sammanhänger med förestående och som de sakkunniga
funnit sig böra här vidröra, är, huru det skall förfaras, om en låntagares återstående
skuld övertages av en annan låntagare och denne senare förbinder sitt lån
med livförsäkring.

Med hänvisning till Englunds utredning, sid. 596, vilja de sakkunniga föreslå
följande: den nye låntagaren har att, från det han övertager lånet, erlägga den
annuitet, som motsvarar en inträdesålder lika med hans ålder det kalenderår, då
lånet ursprungligen lämnades ut; om den nye låntagarens sålunda uträknade ålder
skulle komma att understiga 21 år, räknas så som om åldern varit just 21 år. Vid
lånets övertagande gottgöres honom den beräknade brist å försäkringen, respektive
utkräves av honom det beräknade överskott, som skulle förefunnits, om han varit
låntagare från begynnelsen.

De för försäkrings erhållande nödiga handlingarna skulle inlämnas till låneförmedlaren
för att genom dennes försorg insändas till riksförsäkringsanstalten.
Till dessa handlingar skulle bland annat höra ett efter fastställt formulär avfattat
iäkarbetyg angående sökandens hälsotillstånd eller, om sökanden det föredrager,
sådan självförklaring, varom nedan säges.

De sakkunniga vilja, i likhet med 1899 års kommitté, föreslå, att försäkringsavgiften
må kunna, såsom sker hos de privata försäkringsanstalterna, vederbörligen
förhöjas, om lånesökandens hälsotillstånd eller övriga på risken inverkande
omständigheter därtill giva anledning. Uppenbart är att, när synnerligen graverande
omständigheter i anseende till försäkringsrisken befinnas föreligga, riksförsäkringsanstalten
må kunna helt avslå försäkringsansökningen.

De sakkunniga hava övervägt, huruvida icke lämpligen här avsedda livförsäkring
skulle kunna meddelas även utan föregången läkarundersökning av försäkringssökanden.
Såsom känt, meddelas dylika försäkringar numera allmänt av de
privata livförsäkringsanstalterna; härvid har sökanden att i en på heder och samvete
avgiven självdeklaration meddela vissa uppgifter om sitt hälsotillstånd och
övriga på försäkringsrisken inverkande förhållanden. Det på detta sätt uppstående
riskurvalet kan ju icke väntas bliva lika gynnsamt för försäkringsgivaren, som när

101

Kanyl. Majdis proposition AV ltjtj.

läkarundersökning föregår försäkringens avslutande; till kompensation pläga försäkrmgsanstalterna
tillämpa s. k. karensvillkor, innebärande reducerat betalningsansvar
för försäkringsgivaren under de första försäkringsåren, under vilken tid det försämrade
urvalet anses gorå sig mest gällande. Så t. ex. stadgas rätt vanligt, att
vid dödsfall under första försäkringsåret utgår ersättning allenast med beloppet
a\ inbetalda piemier, under’ andra försäkringsåret med halva försäkringsbeloppet
och under därpå följande år fullt.

Då de privata försäkringsaustalternas erfarenhet, så vitt de sakkunniga hava
sig bekant, icke givit vid handen, att nämnda art av försäkringsverksamhet är på
något sätt äventyrlig, vilja de sakkunniga förorda, att med egnahemslån förbunden
livförsäkring må kunna erhållas även utan förutgången läkarundersökning, därvid
de av de enskilda anstalterna tillämpade anordningarna och villkoren synas lämpligen
kunna tjäna som mönster.

I likhet med 1899. års kommitté finna do sakkunniga det vara lämpligt att
stadga en högsta ålder vid försäkrings sökande. 1899 års kommitté föreslog 40 år.
därvid särskilt åberopande sig på att de olika yrkenas skiljaktigheter i fråga om
dödlighet äro större och mera ovissa vid högre åldrar än vid lägre. Eftersom i nu
föreslagna försäkring endast är fråga om jordbrukare befolkning, synes nämnda
av kommittén anförda skäl icke här hava någon betydelse, varför de sakkunniga
ansett sig kunna föreslå en högre maximiålder; och finna de sakkunniga en högsta
ålder för livförsäkrings erhållande av 45 år vara lämpligt avpassad.

1899 års kommitté föreslog, att med sökandet av livförsäkring skulle få
anstå till 1 juli året näst före det. varunder amorteringen begynner, d. v. s. ända
till dess cirka 3 är förflutit från lånets utlämnande. De sakkunniga, som förmena
att behovet av försäkring mestadels är för handen redan från början, anse emellertid,
att försäkring bör sökas samtidigt som lånet. Därjämte tro sig de sakkunniga
kunna förutsäga, att dylika försäkringar i väsentligt mindre omfattning skulle
komma till stånd, om icke låntagaren redan vid lånets sökande vore nödgad bestämma
sig för, huruvida han önskade med sitt lån förena en livförsäkring
eller icke.

Emellertid syne» intet hinder finnas därför, att försäkringsansökningen först
någon tid, t, ex. en månad, efter låneansökningens beviljande fullföljes medels anskaffande
a\ erforderligt läkarbetyg eller avgivandet a v sådan självförklaring,
varom talats i det föregående. Härigenom undvikes, att sökande genom anskaffandet
av läkarbetyg får vidkännas eu kostnad, varav lian. om lån icke beviljas, icke
får någon nytta.

När lån till eget liems för värvand o. förenas med livförsäkring, bör i tillämpliga
delar gälla vad i allmänhet stadgas angående lånets amorteringsdel.

Sålunda ma anstånd med annuitctens (inklusive försäkringsavgiftens) erläggande
beviljas under samma förhållanden, som kunna föranleda dylikt anstånd vid lån utan
livförsäkring.

Vidare bör det tillkomma lånelörmedlaren att uppsäga länet, om låntagaren
genom bedräglig uppgift föranlett livförsäkringens beviljande eller sedermera under
lörsäknngstiden visar sig försumlig i att erlägga annuiteten eller eljest gör sig
skyldig till förfarande, som kan leda till uppsägning. Låntagaren bör ock vara
berättigad att, när helst han så önskar, även under amorteringstiden efter vederbörlig
uppsägning infria återstoden av lånets amorteringsdel. Om den reglering av
bihang till riksdagens protokoll I91V. / sond. 88 höft. (Nr 10(1 ) 21

t,] Atanden.

162

Kunyl. Muj:t$ proposition Nr 106.

brist eller överskott ä försäkringen, som bör åtfölja dylik förtidig inlösen, är i det

föregående ordat. . .

När livförsäkrad låntagare avlider, blir i och med dödsfallet länets amorteringsdel
infriad, varav åter följer, att den stående delen av lånet kan uppsägas
till betalning efter sex månader. .

Av flera skäl hava de sakkunniga föreslagit, att livförsäkring ej må förenas

med tilläggslån. — — — • , , , ,

Av Kungl. Maj:t torde böra fastställas de särskilda villkor och bestämmelser,
som skola gälla för ifrågavarande försäkringar. Dessa föreskrifter måste innehålla
ett antal erforderliga detaljbestämmelser, såsom huruvida försäkringen skall gälla
för det fall, att låntagaren begår självmord, deltager i krig o. s. v. Till ledning
härvidlag kunna tjäna de privata livförsäkringsanstalternas villkor; den kategori av
försäkringstagare, varom här är fråga, torde emellertid vara så beskaffad, att de
privata anstalternas restriktiva bestämmelser böra kunna betydligt mildras.

Erforderliga föreskrifter av mera speciell art angående förfarandet vid och
villkoren för livsäkrings erhållande, sättet för inlevererandet av försäkringsavgifter
in. m. torde böra meddelas av Konungen. - - .»

I de avgivna yttrandena från länsstyrelser och förvaltningsutskott
har förslaget om lånens förbindande med livförsäkring i allmänhet gillats
eller lämnats utan erinran, dock i flera fall med viss tvekan och under
uttalande av tvivel, huruvida arrangemanget skall i praktiken få någon
mer betydande omfattning.

Uttryckligt tillstyrkande föreligger från länsstyrelserna i Blekinge,
Skaraborgs, Jämtlands och Norrbottens län samt förvaltningsutskotten i
Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Gottlands och Norrbottens
län. Förvaltningsutskottet i Uppsala län anför.

»Ett flertal egnahemslåntagare inom Uppsala län har redan förut livförsäkring,
fast naturligen på vanligt sätt, och dessa tyckas vara bland de ordentligaie
och mera förutseende. Kunna premiema verkligen ställas så låga, som de sakkunniga
ställt i utsikt, och livförsäkringarna till det allra huvudsakligaste handhavas
av riksförsäkringsanstalten, bör förslagets förverkligande lända låntagarens efterlevande
till mycken välsignelse och låneförmedlaren till ringa besvär.»

Norrbottens läns egnahemsnämnd, vars yttrande förvaltningsutskottet
har åberopat, anför:

»Till vad egnahemssakkunniga under denna punkt föreslagit ber egnahemsnämnden
att få giva sin livliga anslutning. Därest det av de sakkunniga utarbetade
förslaget till en genom statens försorg anordnad livförsäkring blir genomfört, kommer
den med låneförmedlingen förenade risken att i högst väsentlig grad kunna
nedbringas, under förutsättning att låntagarna, såsom det är att förmoda, komma
att i någon större utsträckning begagna sig av den stora fördel, som en på detta
sätt anordnad livförsäkring tydligtvis kommer att medföra för låntagaren och
hans familj.

Emellertid anser egnahemsnämnden, att det, därest en dylik kombination ai

Kung!. Maj:ts proposition Nr 106. 16o

egnahemslån i förening med livförsäkring kommer till stånd, i egnahemsreglementet
bör tillerkännas vederbörande låneförmedlare rätt att genom sin egnahemsnämnd
fordra livförsäkring såsom villkor för egnahemslåns erhållande i de fall, då nämnden
finner detta vara av särskild betydelse för stärkande av låneförmedlarens säkerhet
för det beviljade lånet, t. ex. i de fall då lånet utgår till det i egnahemslånereglementet
medgivna maximibeloppet av •''''/<; utav fastighetens värde, då låntagaren
har stor familj eller redan uppnått en jämförelsevis högre ålder o. s. v. Genom
ett dylikt komplement till bestämmelserna skulle den föreslagna kombinationen av
egnahemslån och livförsäkring säkerligen komma till större användning och även
göra större nytta för både låntagare och låneförmedlare, än om livförsäkringen göres
beroende endast av den lånesökandes uppfattning i saken.»

Mera reserverat men dock i huvudsak tillstyrkande yttra sig länsstyrelserna
i Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs och Örebro
län samt förvaltningsutskottet i Kristianstads län. Södermanlands länsstyrelse
yttrar:

»Beträffande den sålunda föreslagna livförsäkringen finner Eders Kungl. Maj:ts
befällningshavande frågan därom behjärtansvärd men tvivlar dock på, att densamma
i den föreslagna formen skall vinna någon större tillslutning. Antagligen komma
låntagarna att finna valutan för avgiften allt för klen. Eders Kungl. Maj ds befallningshavande
skulle vilja ifrågasätta, om icke försäkringen skulle kunna utan allt
för höga premier ordnas så, att i den mån avbetalningar under den försäkrades
livstid skett å egnahemslånets amorteringsdel, något belopp kunde väntas utfalla
kontant vid hans död! Helt visst skulle intresset för en sådan försäkring på billiga
villkor kunna väntas bliva ganska stort.»

Ålvsborgs länsstyrelse anför:

»Vägande skäl hava av sakkunniga visserligen anförts för den i mom. 17
ifrågasatta kombineringen av livförsäkring och egnahemslån, men Eders Kungl. Majds
befallningsh av ande ställer sig dock tveksam till bestämmelsens praktiska nytta, då
utgiften för livförsäkringspremie säkerligen skulle komma att hårt betunga én egnahemsbebyggares
därförutan strängt anlitade krafter och denne därigenom avskräckas
från att åtaga sig demia ytterligare börda.»

Örebro länsstyrelse yttrar sig sålunda:

»Detta förslag skulle utan tvivel, om det kunde genomföras och vunne allmännare
anslutning, vara ett gott uppslag i angivet syfte. Då de årliga försäkringsavgifterna
skulle erläggas samtidigt med annuitetema för egnahemslånet, torde
emellertid detta uppslags lämplighet och genomförbarhet bliva beroende av låntagarens
ekonomiska ställning, huruvida lian må kunna i det skedet av sin verksamhet
av nyodlare och nybyggare bära denna ökade utgift utöver familjens levnadsomkostnader,
eu fråga, som först av den blivande utvecklingen kan avgöras.»

Direkt avstyrkande yttrar sig endast förvaltningsutskottet i Ålvsborgs
läns norra del, som anför:

»En fattig egnahemsbildare torde vara helt upptagen av att .ställa i ordning
sitt hem. och varje slant, som han kan förtjäna, bör användas härtill. Det torde

164

Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

därför vara både oklokt och i princip oriktigt att belasta en sådan familj med utgifter
till livförsäkringspremier.»

Lantarbetsgivarforeningarnas fullmäktige och centralstyrelsen för
nationalföreningen mot emigrationen hava tillstyrkt förslaget, varvid den
senare förordat, att försäkringen måtte göras obligatorisk.

Ur riksförsäkringsanstaltens vidlyftiga, av två reservationer åtföljda
yttrande må följande återgivas:

»Vid avgivande av sitt utlåtande har riksförsäkringsanstalten utgått från att
de i de sakkunnigas förslag antagna grunderna för själva egnahemslånerörelsens
ordnande i huvudsak skola komma att vinna tillämpning.

Det framgår av avrättningen av mom. 17 i de sakkunnigas förslag till kungörelse
angående förändrade allmänna villkor och bestämmelser för den av staten
utövade egnahemslånerörelsen, att de sakkunniga tänkt sig livförsäkringen såsom
frivillig, d. v. s. lån skulle lika väl kunna utlämnas utan som med livförsäkring.
Det skulle bero på låntagaren själv, om han ville med lånet förena livförsäkring
eller icke. Möjligheten av att vederbörande lånefönnedlare såsom vilkor för låns
erhållande skulle kräva tagandet av livförsäkring är emellertid icke utesluten utan
torde vara en följd av låneförmedlarnas fria ställning beträffande lånerörelsen.

De sakkunniga hava icke upptagit till närmare behandling frågan, huruvida
försäkringen bör göras obligatorisk eller frivillig. Möjligen hava de ansett grundsatsen
om frivillig försäkring såsom självklar. Riksförsäkringsanstalten anser emellertid,
att berörda fråga först bör klargöras, innan livförsäkringens detaljer upptagas
till prövning.

Såsom förut anförts, skulle den föreslagna livförsäkringen huvudsakligen
hava till syfte att betrygga den ekonomiska ställningen för en avliden låntagares
efterlevande. De blivande egnahemslåntagarna skola enligt de föreslagna bestämmelserna
utgöras av personer, vilka visserligen ej sakna medel att i någon mån bidraga
till bildandet av eget hem, men äro i behov av kraftigt bistånd för dess förvärvande.
Man torde av personer i sådan ekonomisk ställning knappast kunna förvänta,
att de skulle befinnas villiga att under en längre tid åtaga sig ekonomiska
uppoffringar, till vilka de icke äro ovillkorligen tvungna för vinnande av det egna
hemmet. Den erfarenhet, som i vårt land i ett liknande fall vunnits, finner anstalten
-snarare tala i en annan riktning. Riksförsäkringsanstalten syftar härmed på den
av staten genom 1908 års kungörelse anordnade särskilda försäkringen för fiskare
mot olycksfall. Berörda försäkring avser att i händelse av olycksfall bereda icke
blott fiskaren själv ersättning för minskad eller förlorad arbetsförmåga utan även.
därest olycksfallet medfört döden, hans efterlevande icke obetydliga ersättningar.
Och ehuru staten för denna försäkring icke blott åtagit sig alla förvaltningskostnader
utan även lämnar direkta bidrag till försäkringen, har densamma — trots
det av riksförsäkringsanstalten nedlagda stora arbete för försäkringens utbredning -icke lyckats vinna den anslutning, som man tänkt sig. — — — Jämförd med
denna statens fiskarförsäkring torde den nu föreslagna livförsäkringen för den stora
allmänheten komma att te sig betydligt mindre fördelaktig. I händelse av dödsfall
skulle kontant belopp ej erhållas utan endast en förefintlig skuld upphöra. . Lever
den försäkrade så länge, att han hinner till fullo inbetala lånets amorteringsdel,

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 106. 165

bereder honom försäkringen icke vidare någon fördel. Då de bestå personer, som
skaffa sig ett eget hem av förevarande slag, väl tro sig komma att leva så länge,
att nämnda del av lånet hinner slutamorteras, skola de måhända ofta finna ifrågavarande
försäkring vara mindre behövlig. Härtill kommer den icke ovanliga bristen
å förutseende och omtanke om de efterlevande. Av anförda skäl kan det vara att
befara, att en frivillig livförsäkring skulle komma att vinna endast jämförelsevis
ringa anslutning. Att låneförmedlare skulle begagna sig av förut berörda möjlighet
att framtvinga livförsäkring, kan ej heller utan vidare antagas.

En förutsättning för att ifrågavarande livförsäkring lämpligen skall kunna
anordnas är, att tillräcklig anslutning till försäkringen kan påräknas. De uppgjorda
beräkningarna förutsätta givetvis en från försäkringsteknisk synpunkt tillräcklig försäkringsstock,
enär eljest tillfälliga avvikelser skulle kunna få eu för stor inverkan.
Därjämte skulle vid eu alltför ringa anslutning förvaltningskostnaderna för försäkringen
komma att bliva alltför höga i förhållande till försäkringarnas antal.

För att erhålla eu sådan anslutning till försäkringen, som måste anses önskvärd,
synes det riksförsäkringsanstalten nödvändigt, att försäkringen göres obligatorisk,
d. v. s. att lån ej erliålles, därest ej samtidigt livförsäkring tages. Härigenom
skulle visserligen från lån utestängas sådana personer, som på grund av
sjukdom icke kunna få försäkring ens mot förhöjd premie. Antalet dylika lånesökande
torde emellertid bliva ytterst ringa, och det torde för övrigt icke vara
lämpligt, att sådana personer erhålla egnahemslån. Från försäkringstvånget skulle
dock möjligen kunna befrias sådana personer, som redan hos enskild anstalt med av
Kung]. Maj:t fastställt reglemente eller bolagsordning hava försäkring till belopp,
som motsvarar det, som nu ifrågavarande livförsäkring skulle omfatta, dock endast
såvida de hos vederbörande låneförmedlare deponera försäkringsbrevet och säkerhet
ställes för premiernas behöriga inbetalning. Skulle livförsäkringen hos den enskilda
anstalten icke fullt motsvara det belopp, som skulle omfattas av nu ifrågavarande
livförsäkring, bör egnahemslåntagaren vara pliktig att för skillnaden taga försäkring
av sistnämnda slag.

Riksförsäkringsanstalten finner sig därför böra föreslå, att försäkringen göres
obligatorisk med berörda undantag. Skulle det emellertid anses, att egnahemslåntagarna
genom skyldighet att erlägga jämväl försäkringspremierna skulle så hårt
betungas, att försäkringen därigenom skulle komma att verka hämmande på egnahemslånerörelsens
utveckling, anser sig riksförsäkringsanstalten böra framhålla, att
hinder visserligen icke möter för att ifrågavarande försäkring anordnas såsom frivillig
försäkring, men att i sådant fall risken för att statsverket måste tillsätta
medel för fullgörandet av de genom försäkringen åtagna förbindelserna icke oväsentligt
ökas, ävensom att kostnaderna för försäkringens anordnande knappast komma
att stå i rimligt förhållande till försäkringarnas antal. 1 händelse att försäkringen
göres frivillig, bör åtminstone, enligt riksförsäkringsanstaltens mening, i de reglementen
in. in., som det åligger låneförmedlare att antaga för lånerörelsen, intagas
den bestämmelse, att vid avgörande av företräde till lån mellan liera sökande den
skall äga företräde, som med lånet förenar livförsäkring av nu ifrågavarande slag.
och bör det tillika tillses, att denna bestämmelse noga efterleves.

Då riksförsäkringsanstalten nu övergår till en granskning av de sakkunnigas
uttalanden i vad angår detaljerna av den föreslagna livförsäkringen, får riksförsäk -

166 Kungi. Maj:ts proposition Nr 106.

ringsanstalten till en början meddela, att riksförsäkringsanstalten finner det icke
vara av behovet påkallat, att någon annan åldersgräns fastställes för livförsäkringens
beviljande än för låns erhållande.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker för sin del förslaget, att upptagandet av
försäkringsavgifterna sker genom låneförmedlama. I sammanhang härmed torde
böra klargöras frågan om verkan därav, att låntagare ej i rätt tid erlägga sin livförsäkringspremie.
De sakkunniga hava föreslagit den bestämmelse, att om låntagaren
visar sig försumlig i att erlägga ränte- eller kapitalavbetalning eller livförsäkringspremie,
låneförmedlaren må kunna förbehålla sig rätt att uppsäga egnahemslånet
till inbetalning å tid, som låneförmedlaren bestämmer. Den garanti för
premiernas behöriga inbetalning, som härigenom åsyftas, synes riksförsäkringsanstalten
emellertid ej vara tillräcklig, utan bör, även om försäkringen ordnas som
frivillig, inteckning beredas till säkerhet för inbetalning av såväl de bestämda livförsäkringspremierna
som den tilläggsavgift, vilken försäkringstagaren — — kan

bliva pliktig erlägga i händelse av låns förtidiga inbetalning. Förbindelse från försäkringstagarens
sida rörande de åligganden, som i nu angivna avseenden tillkomma
honom, ävensom rörande skyldighet för honom, att sedan försäkring beviljats, bibehålla
densamma så länge lånets amorteringsdel ej är till fullo inbetald, bör ingå
såsom en del av låneh andlingen, så att den inteckning, som i anledning av lånet
beviljas i egnahemsfastigheten, sålunda kommer att omfatta jämväl de av försäkringsavtalet
härflytande huvudsakliga förpliktelserna.

Ehuru något direkt uttalande härom ej gjorts av de sakkunniga, synas dessa
hava antagit, att livförsäkring skall kunna beviijas kvinnliga låntagare lika väl som
manliga. Antalet kvinnliga låntagare torde dock ej bliva betydligt. Under hela
perioden 1905—1911 har antalet endast uppgått till 99. Dä dödligheten ställer sig
något olika för män och för kvinnor, böra premierna beräknas särskilt för männen
och särskilt för kvinnorna. I de premieberäkningar, som uppgjorts till grund för
de sakkunnigas betänkande, har hänsyn tagits endast till män. Skillnaden mellan
premierna blir emellertid icke stor.

Yad beträffar den räntefot, som bör läggas till grund för beräkningarna, hava
de sakkunniga förutsatt en räntefot av 3.6 procent. Riksförsäkringsanstalten finner
det vara av betydelse, att samma räntefot bestämmes för livförsäkringsrörelsen som
den, vilken fastställts för lånerörelsen, på den grund att beräkningarna härigenom
bliva enklare. Även om en högre räntefot än 3.6 procent skulle fastställas för lånerörelsen,
förefinnes ingen betänklighet att fastställa lika hög räntefot även för livförsäkringsrörelsen.
- — —

Beträffande beräkningsgrunderna för fastställande av försäkringspremierna
hava olika förslag framkommit. Sålunda har byråchefen Karl Dickman utarbetat
ett system med olika amorteringsplaner, en för varje inträdesålder från 21 till och
med 45 år. Från försäkringsteknisk synpunkt är detta system utan tvivel det mest
tillfredsställande. De sakkunniga hava emellertid ansett, att så stora svårigheter
och olägenheter, skulle, särskilt för låneförmedlama, uppkomma vid tillämpningen
av berörda system, att de ej kunnat tillstyrka detsamma. På föranstaltande av de
sakkunniga har därför doktor Karl Englund framlagt ett förslag till en gemensam
amorteringsplan. Såsom av doktor Englund och de sakkunniga framhållits, är
emellertid sistberörda system behäftat med den försäkringstekniska oegentlighet,
som plägar benämnas negativ premiereserv. — — —

167

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 106.

Riksförsäkringsanstalten iimier det visserligen liava varit önskvärt, att byråchefen
Dickmans förslag lagts till grund för försäkringspremiernas beräkning, då
detta förslag ur försäkringsteknisk synpunkt är att föredraga. Då de sakkunniga
emellertid förklarat, att låneförmedlarna icke skäligen kunna betungas med det
ökade arbete, som tillämpningen av detta system skulle för dem medföra, får riksförsäkringsanstalten
emellertid tillstyrka antagandet av de sakkunnigas förslag i
denna fråga, då de härför antagna försäkringsteknisk a grunder i allt fall kunna
godkännas. Riksförsäkringsanstalten vill dock hemställa, att tydlig föreskrift meddelas
därom, att förskott av tillgängliga statsmedel skall kunna utgå för bestridande
av försäkringsgivarens förpliktelser.

Riksförsäkringsanstalten har icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag
i fråga om försäkringens ordnande med avseende å försäkringssumma och försäkringspremie
före amorteringsperiodens inträdande samt beträffande villkoren för ett
egnahemslåns övertagande av annan låntagare, som med sitt lån förbinder livförsäkring.
1 ovanberörda inom. 17 av de sakkunnigas förslag till kungörelse angående
förändrade allmänna villkor och bestämmelser för den av staten utövade
egnahemslåner öreisen förekommer bland annat följande punkt: »För med egnahemslån
förenad livförsäkring erlägger låntagare till låneförmedlare förutom eljest stadgad
annuitet samtidigt med denna en försäkringsavgift, som fastställes av Kungl. Maj:t».
Av detta stadgandes avfattning skulle man kunna få den uppfattningen, att Eders
Kungl. Maj:t i varje särskilt fall skulle hava att fastställa premien för försäkring.
Detta torde knappast kunna vara meningen, utan torde väl stadgandet avse, att
Bders Kungl. Maj:t skulle fastställa de grunder, enligt vilka premien skall beräknas.

Frågan, huruvida karensförsäkring skall medgivas eller icke, sammanhänger
enligt riksförsäkringsanstaltens mening dels med frågan om försäkringen skall vara
obligatorisk eller icke, dels med frågan, vem som skall hava att betala kostnaden
för läkarbetyg. I händelse av obligatorisk försäkring synes det tydligt, att karensförsäkring
icke bör medgivas, enär, om liknande villkor skulle gälla som beträffande
karensförsäkring hos de enskilda anstalterna, försäkringen i sådant fäll under de
första åren icke skulle fullt fylla sitt ändamål, i det att vid dödsfall endast eu del
av egnahemslåns amorteringsdel skulle komma att anses såsom gulden. Under förutsättning
att staten, såsom riksförsäkringsanstalten här nedan kommer att ifrågasätta,
kommer att bestrida kostnaden för anskaffande av läkarbetyg, synes för övrigt
från lånesökandens synpunkt något mera betydande skäl ej föreligga för medgivande
av karensförsäkring, vilken ju dock icke kan tillerkännas samma trygghet som försäkring
med läkarundersökning. Riksförsäkringsanstalten anser alltså så kallad karensförsäkring
böra förekomma endast för den händelse Eders Kungl. Maj:t skulle finna
försäkringen böra anordnas såsom frivillig försäkring och kostnaderna för läkarbetyg
böra bestridas av lånesökandena.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker de sakkunnigas förslag, att försäkringspremien
må kunna, såsom sker hos de privata försök ringsanstalterna, vederbörligen
förhöjas, om lånesökandens hälsotillstånd eller övriga på risken inverkande omständigheter
därtill giva anledning, ävensom att, när synnerligen graverande omständigheter
i avseende å risken befinnas föreligga, riksförsäkringsanstalten må kunna helt och
hållet avslå försäkringsansökningen.

T samband härmed får riksförsäkringsanstalten framhålla angelägenheten

168 Kung!. Maj:ts proposition Nr 106.

därav, att de till försäkringsgivaren i försäkringsärendet ingivna handlingarna beredas
vederbörligt skydd mot offentliggörande, ävensom att försäkringsgivaren förklaras
icke behöva angiva skälet till beslut om livförsäkrings beviljande mot förhöjd premie
eller för avslag å försäkringsansökan.

I beräkningarna utgår man från att å livförsäkringsrörelsen varken vinst eller
förlust skall uppstå. Skulle vinst i allt fall uppstå, bör denna enligt riksförsäkringsanvtaltens
mening utdelas till försäkringstagarna, Om grunderna för en sådan vinstfördelning.
som nyss angivits, torde emellertid förslag behöva avgivas först sedan
etter en "viss tidsperiod det visat sig. att vinst av någon avsevärdare storlek uppstått.

De sakkunniga hava föreslagit, att försäkringen skulle bedrivas av staten,
vilket och synes vara det enda. som kan ifrågakomma, om försäkringens förvaltningskostnader
skola bestridas av staten. Göres försäkringen obligatorisk, torde densamma
under alla förhållanden böra handhavas av staten.

Beträffande försäkringens organisation hava de sakkunniga föreslagit, att riksförsäkringsanstalten
skulle å statens vägnar ombesörja nu ifrågavarande livförsäkring.
På grund av riksförsäkringsanstaltens ställning såsom försäkringsanstalt synes
ock detta vara det lämpligaste, och då riksförsäkringsanstalten redan förut förfogar
över såväl försäkringsteknisk som medicinsk sakkunskap, torde kostnaderna vid
liks försök ringsanstaltens handliavande av försäkringen bliva så låga som möjligt.

1!iksförsäkringsanstalten får därför tillstyrka de sakkunnigas förslag härutinnan,
därvid det väl knappast behöver framhållas, att denna försäkringsgren måste bedrivas
särskilt för sig utan någon sammanblandning med riksförsäkringsanstaltens övriga
försäkringsrörelser.

De sakkunniga avsluta sitt förslag rörande livförsäkringsrörelsen med ett uttalande
därom, att erforderliga föreskrifter av mera speciell art angående förfarandet
vid och villkoren för livförsäkrings erhållande, sättet för inlevererandet av försäkringsavgifter
in. ra. torde böra meddelas av Eders Kung], Maj:t. Till detta uttalande
anser sig riksförsäkringsanstalten icke kunna helt ansluta sig. Visserligen torde
grundprinciperna för försäkringen såsom dödlighetstabell, räntefot, formlerna för
premiernas beräkning ävensom sättet för inleverering av premier in. in. böra fastställas
av Eders Kungl. Magt. Däremot torde det böra överlämnas åt den myndighet,
som skall handhava försäkringen, att fastställa försäkringsvillkor, förfaringssättet
vid försäkrings sökande in. fl. bestämmelser av mera speciell natur.

Riksförsäkringsanstalten har ingen annan kassa än den för bestridande av
riksförsäkringsanstaltens egna förvaltningskostnader. Inbetalning av premier och
utbetalning av ersättning i anledning av skaderegleringar för olycksfallsförsäkringen,
inbetalning av avgifter till barnmorskornas pensionsanstalt och utbetalning av pensioner
därifrån, utbetalning av ersättning jämlikt nådiga förordningen om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, den 18 juni 1909
m. m. ombesörjas genom postsparbanken. Det torde med hänsyn härtill vara lämpligast,
att de till nu ifrågavarande livförsäkring hörande medel handhavas av ett
penningförvaltande ämbetsverk. Vid val mellan de ämbetsverk, som härvidlag skulle
kunna ifrågakomma, anser riksförsäkringsanstalten, att statskontoret är i detta fall
lämpligare än postsparbanken. Statskontoret står redan av andra grunder i livlig
förbindelse med låneförmedlarna, Vid nu ifrågavarande försäkring gör sig behovet
av en bekväm kontakt med allmänheten icke gällande i samma grad som i fråga
om riksförsäkringsanstaltens övriga verksamhet. Riksförsäkringsanstalten hemställer

169

Kungl, Maj:ts proposition Nr 106.

alltså, att statskontoret måtte erhålla uppdraget att från lånefönnedlarna mottaga
livförsäkringspremierna, förvalta förekommande fonder m. m.

Beträffande tiden för försäkringens sökande anser riksförsäkringsanstalten, i
likhet med de sakkunniga och på det av dem anförda skäl, det jämväl vid frivillig
försäkring vara av vikt, att försäkring måtte sökas samtidigt som lånet. Däremot
torde frågan om livförsäkringens beviljande icke behöva upptagas till prövning,
förrän låneansökan beviljats. Ansökning om livförsäkring bör vara bindande för
sökanden. Det torde böra åligga låneförmedlaren, att, sedan lån provisoriskt beviljats
men innan lånet helt eller delvis utbetalts, meddela riksförsäkringsanstalten
behöriga uppgifter angående låntagaren, varefter riksförsäkringsanstalten till prövning
upptager frågan om hans livförsäkring.»

Riksförsäkringsanstalten har härefter gjort ett överslag över de förvaltningskostnader,
som ansåges komma att uppstå under förutsättning av
obligatorisk försäkring med en beräknad anslutning av omkring 1,000
försäkringstagare för år. Härvid hava organisatiönskostnaderna beräknats
till 3,000 kronor och de årliga förvaltningsutglfterna till 5,500 kronor.
I dessa hänseenden hava senare uppgifter numera lämnats. 1 nu förevarande
utlåtande har vidare anförts följande:

»Beträffande kostnaden för läkarintyg kan ifrågasättas, om denna kostnad
-kall vidkännas av staten eller drabba lånesökanden. Med antagande av ett årligt
antal lånesökande av 1,000 samt eu kostnad av 7 kronor 50 öre för varje läkarbetyg
skulle ifrågavarande kostnad uppgå till ett sammanlagt belopp av 7,500
kronor om året. Om staten övertager denna kostnad, komma alltså de årliga förvaltningskostnaderna
för ifrågavarande försäkring att mer än fördubblas; och nekas
kan väl ej heller, att det naturligaste är, att lånesökanden själv vidkännes denna
kostnad. Emellertid är å andra sidan nyssberörda kostnad obetydlig, jämförd med
den kostnad staten ikläder sig för egnahems! ånerörelsen i övrigt. För den enskilda
lånesökanden torde i många fall kostnaden för läkarbetyg bliva alltför kännbar, och
dä staten betalar övriga förvaltningskostnader, anser sig riksförsäkringsanstalten
böra ifrågasätta, att jämväl kostnaderna för läkarbetyg bestridas av statsmedel.
Därest kostnaden för läkarbetyg gäldas av staten, vinnes också den fördelen, att
det blir lättare att i särskilda fall erhålla fullständigare läkarbetyg än vanligen
skulle erfordras. Därigenom undvikes också den olägenheten, att lånesökande betungas
med kostnaden för anskaffning av läkarbetyg för livförsäkring, som sedan
icke beviljas honom, en olägenhet, som särskilt torde kunna komma att göra sig
gällande vid obligatorisk försäkring.»

Från riksförsäkringsanstaltens beslut att giva sitt yttrande det nu
meddelade innehållet voro föredraganden, byrådirektören Ljunggren, och
anstaltens chef, dåvarande överdirektören May var för sig i visst avseende
skiljaktiga; och anförde föredraganden:

»För min de! anser jag. att riksförsäkringsanstalten ej bör göra det uttalandet,
att livförsäkringen bör göras obligatorisk. Jag anser nämligen, att en bestämmelse
av berörda innehåll kan inverka till skada för egnahemsrörelsen i dess helhet. Avsikten
med livförsäkringen synes mig vara att bereda dem, som vilja taga försäkllihinpi
i il/ ril-ttdagens protokoll 1919. / samt. 98 höft. (Nr 106.1 22

170

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 106.

ring, fördelen av sä billiga premier som möjligt, men ej att med tvång förorsaka
dem, som ej vilja begagna sig därav, betungande försäkringsavgifter.

Om denna livförsäkring eventuellt skulle vinna liten omfattning, är visserligen
i och för sig beklagligt, särskilt med hänsyn till omkostnaderna för verksamheten,
men från försäkringsteknisk synpunkt är eu liten omfattning av försäkringen ej av
någon särskild betydelse, då staten står som försäkringsgivare.»

Överdirektören May yttrade:

»De skäl, riksförsäkringsanstalten anfört till förmån lör en obligatorisk liv
försäkring, anser jag vara så bindande och starka i jämförelse med skälen för den
frivilliga försäkringen, att jag finner det alternativa förslaget om anordnande av försäkringen
på frivillighetens väg ej av riksförsäkringsanstalten böra framställas.

Skulle livförsäkringen ordnas på frivillighetens väg, är det min bestämda
övertygelse, att tillslutningen kommer att bliva ringa. Från försäkringsteknisk synpunkt
sett skulle detta vara synnerligen olämpligt, ty består försäkringsstocken
endast av ett fåtal försäkrade personer, kunna de försäkringstekniska beräkningarna
lätt rubbas, varjämte administrationskostnaderna bliva proportionsvis allt för höga.
Lika växlande som dödlighetsförliållandena äro inom en trängre krets av människor,
fika regelbundet gestalta sig dödlighetsförhållandena, då de ses i stort, d. v.^ s.. när
det är fråga om ett större antal personer. Varje solitt organiserat försäkringsföretag
måste baseras på grundvalen av de stora talens lag.

Visserligen skulle vid obligatorisk försäkring antalet nyförsäkrade personer i
början icke komma att uppgå till mer än cirka 1,U00 om året, men man får antaga,
att antalet nytillkomna försäkringstagare skall ökas under årens lopp.

Den obligatoriska livförsäkringen bör under alla förhållanden tecknas i riksförsäkringsanstalten.
Om låntagaren förut innehar livförsäkring i enskild anstalt
- vilken försäkring i så fall torde vara tagen för annat ändamål än att tjäna
såsom hypotek för ogulden amorteringsdel bör detta enligt min mening icke befria
låntagaren från skyldigheten att vid tagandet av egnahemslån teckna livförsäkring
i riksförsäkringsanstalten.»

Lantbruksstyrelsen liar anfört:

»De sakkunnigas förslag att vid lånerörelsen knyta en livförsäkring, motsvarande
den oguldna amorteringsdelen, anser lantbruksstyrelsen synnerligen beaktansvärt.
Huruvida det ur försäkringsteknisk synpunkt låter sig göra att, såsom
föredraganden i riksförsäkringsanstalten i sin reservation föreslagit, gorå försäkringen
frivillig, anser sig lantbruksstyrelsen icke kunna avgöra, men skulle livligt beklaga.
om så icke vore förhållandet, enär i annat fall säkerligen en minskad tillslutning
till egnahemsrörelsen skulle uppstå, och detta icke uteslutande genom att en del
lånesökande skulle på grund av sjukdom eller ålder bliva uteslutna. Med den utsträckning,
som livförsäkringsrörelsen numera nått även på landsbygden — från ett
län meddelas, att de livförsäkrade egnahemslånesökandena vissa år uppgå till omkring
25 procent av samtliga lånesökande — torde knappast någon risk förefinnas,
att anslutningen till livförsäkringen, även om den göres frivillig, skulle med de
billiga premier, som beräknats, bliva obetydlig, detta så mycket mindre, som vid
låns utlämnande åt eu livförsäkrad lånesökande säkerligen i allmänhet komme att
lämnas företräde framför eu icke livförsäkrad. Fn obligatorisk livförsäkring kan

171

Kuvgl. Maj:U pre/position Nr 106.

lätt verka avskräckande på de lånebehövande och föranleda att lån icke sökes.
Ännu större risk för en minskad tillslutning till lånerörelsen skulle givetvis uppstå,
därest den ifrågavarande försäkringsformen gjordes obligatorisk även för sådana lånesökande,
som redan förut vore livförsäkrade till ett belopp, motsvarande minst amorteringsdelen.

Mot de sakkunnigas förslag att såsom säkerhet för premieinbetalningen föreskriva
endast, att uraktlåtenhet härutiiman kan medföra uppsägning av egnahemslånet,
anför riksförsäkringsanstalten, att denna bestämmelse icke medför den garanti,
som åsyftas, utan anser anstalten, att inteckning i fastigheten bör beredas till säkerhet
såväl för premiema som för den tilläggsavgift, vilken försäkringstagaren kan
bliva skyldig erlägga. Enär det emellertid för låneförmedlaren tvivelsutan är en
stor fördel, att låntagaren är livförsäkrad, synes det lantbruksstyrelsen, att låneförmedlaren
bör ansvara för såväl försäkringspremiens som eventuell tilläggsavgifts
behöriga erläggande, låneförmedlaren därvid obetaget att för försäkringstagarens
skyldigheter i förevarande fall söka inteckning uti den belånade fastigheten. Genom
en sådan åtgärd skulle risken för riksförsäkringsanstalten fullständigt bortfalla.»

Efter att hava eamrått med chefen för civildepartementet får jag
i detta ämne anföra följande.

De stora fördelarna av att livförsäkring förenas med egnahemslån
hava blivit så övertygande utvecklade av såväl 1899 års egnahemskommitté
i dess av de sakkunniga åberopade yttrande som de sakkunniga
själva och dem, vilka i sina uilåtanden förordat en sådan anordning,
att jag icke anser mig behöva ytterligare uppehålla mig härvid,
utan kan inskränka mig till att uttala min fulla anslutning till vad
sålunda anförts.

Egnahemssakkunnigas förslag angående livförsäkring avser endast
egnahemslån för jordbrukslägenheter. Detta är ganska förklarligt, enär
bostadslånerörelsen för dem tedde sig endast som ett provisorium. För
min del kan jag icke finna annat än att jämväl bostadslån bör kunna
förenas med livförsäkring.

Beträffande försäkringens huvudsakliga anordning instämmer jag i
förslaget, att den skall gälla lånets amorleringsdel och åsyfta att medföra,
att denna del vid dödsfall anses betald. Likaledes biträder jagförslaget,
att försäkringen ordnas enligt systemet med gemensam amorteringsplan.
Försäkringen bör meddelas av staten och handhavas av
riksförsäkringsanstalten.

Då jag för egnahem slånerörelsen funnit mig böra föreslå vissa
från de sakkunnigas förslag avvikande bestämmelser, som utöva inverkan
på livförsäkringspremierna — exempelvis ifråga om räntefotens höjning
och därav föranledd förlängd amorteringstid —, har på min anmodan
numera verkställande direktören i allmänna pensionsförsäkringsbolaget,
K. Englund, vilken biträtt de sakkunniga med den försäkringstekniska

Departement schefen.

172

Kungi. Majds proposition Nr 106.

utredningen, verkställt omräkning av sina kalkyler under iakttagande av
ovanberörda förändringar. lian har tillika verkställt beräkning angående
livförsäkring i förening med bostadslån. Hans yttrande torde fa.
såsom bilaga fogas till detta protokoll.

Vad därefter angår frågan, huruvida försäkringen bör göras obligatorisk,
kan jag icke tillstyrka en sådan åtgärd. Även om vid frivillig
försäkring densamma endast skulle erhålla en jämförelsevis inskränkt
omfattning, synes mig detta dock vara mindre ofördelaktigt än
om genom livförsäkringstvång egnahemsrörelsens utveckling skulle,
såsom jag tror mig hava allt skäl att befara, på ett synnerligen betänkligt
sätt hämmas. Ej heller kan jag tillmäta någon avsevärd betydelse
åt den omständigheten, att vid en till följd av försäkringens frivillighet
mindre försäkringsstock förvaltningskostnaderna skulle relativt ökas. Om
försäkringen grundas på frivillighet, förenklas även förhållandet, för det
fäll att låntagaren redan bar livförsäkring i enskild försäkringsanstalt.

Såsom Norrbottens läns egnahemsnämnd föreslagit och även riksförsäkringsaustalten
synes eventuellt förorda, bör emellertid rätt medgivas
låneförmedlare att i särskilda fall, när han så anser erforderligt
för säkerhetens stärkande, fordra livförsäkring av nu ifrågavarande slag.
Ifall låntagaren har eller vill taga annan försäkring, som låneförmedlaren
linner innebära tillräcklig säkerhet, bör låntagaren dock äga rätt att
överlämna sistnämnda försäkring i stället för ny av nu avsedd beskaffenhet.

Förslaget att den, som vill med egnahemslån förena livförsäkring
av nu ifrågavarande slag, bör äga företräde till erhållande av lån, synes
mig vila på eu riktig åskådning och biträdes därför.

På grund av vad riksförsäkringsanstalten anfört synes särskild
högsta åldersgräns, lägre än den för erhållande av egnahemslån bestämda,
icke böra uppställas vid livförsäkring i förening med egnahemslån.
Det är naturligt, att vid högre ålder premierna bliva högre.

Att använda karenss37stemet vid en försäkring av nu ifrågavarande
slag synes mig med hänsyn till vad riksförsäkringsanstalten anfört icke
fullt lämpligt, och jag har desto mindre skäl att förorda eu sådan
anordning, som jag anser kostnaden för läkarbetyg böra gäldas av
staten.

Riksförsäkringsanstalten har ansett påföljden av lånets uppsägning
vid försummelse att erlägga premier ej innebära tillräcklig säkerhet utan
förordat inteckning i lägenheten såväl för de bestämda premierna som
för den tilläggsavgift, som i vissa fall skulle utgå vid förtidig inbetalning
av lånet. Det synes mig dock ytterst betänkligt att, då försäkringen

173

Kunyl. Maj.is proposition Nr 106.

såsom regel är frivillig, kräva inteckning. Försäkringen är ju i detta
tall icke någon låntagaren avkrävd prestation i gengäld för lånet. Vid
vanlig försäkring kräves ingen garanti för premieinbebdningen, utan
försäkringstagarens risk vid försummelse härutinnan är ju, att försäkringen
förfaller eller i vissa fall nedsättes till vad de redan betalda
premierna kunna betinga. Här skulle på grund av försäkringens speciella
natur, utöver den naturliga risken av försäkringens fullständiga
upphörande, tillkomma äventyret av själva egnahemslånets uppsägning,
•lag kan ej finna det påkallat att gå ännu längre. Den olägenhet, som skulle
kunna härigenom uppstå och som väl sammanhänger med den omförmälda
s. k. negativa premiereserven under en viss del av försäkringsidén,
synes mig vara av ganska underordnad betydelse i förhållande
till det avhållande moment, som ett inteckuingstvång skulle innebära
för den nu ifrågavarande livförsäkringsrörelsens utveckling.

Jag kan ej heller biträda lantbruksstyrelsens förslag att göra låneförmedlaren
till ekonomiskt ansvarig mellanhand i livförsäkringsrörelsen
i vidare mån än beträffande uppbörd och redovisning av influtna premier
och avgifter..

Såsom riksförsäkringsanstalten vid sitt tillstyrkande av förslaget
med gemensam amorteringsplan framhållit, kan behov för anstalten
uppstå av förskott av statsmedel för att kunna fullgöra de av försäkringen
härflytande förpliktelser. Sådant förskott torde ej redan nu
behöva anvisas, utan lärer frågan om beredande av medel därtill böra
få anstå, till dess behov av dylika medel yppat sig. Förskottets ersättande
synes för övrigt, om försäkringen eljest är riktigt organiserad,
höra kunna ske av framdeles inflytande försäkringsavgifter.

Såsom riksförsäkringsanstalten föreslagit, torde m< dlens förvaltning
böra omhänderhavas av statskontoret, som ju i allt fall står i nära beröring
med låneförmedlarna.

De kostnader, som må uppstå för riksförsäkringsanstalten för handkavande
av bestyret med nu ifrågavarande försäkring, torde böra bestridas
Irån medel under sjätte huvudtiteln. Enär riksförsäkringsanstalten efter
avlåtandet den 12 juni 1915 av dess förevarande utlåtande omorganiserats,
samt på grund av inträdda prisstegringar ställa sig dessa kostnader
numera annorlunda än som i utlåtandet angivits. På grund härav
bär jag Irån nämnda anstalt införskaffat, eu den Di november 1918
dagtecknad P. M., vari an föres följande.

»Riksförsäkringsanstaltens verksamhet har numera erhållit eu högst betydande
omfattning och dess arbetsbörda är sä stor, att de för dess verksamhet avsedda
befattningshavarna icke kunna åtaga sig något arbete för annat ändamål. Enligt

174

Kanyl- Maj:ts proposition Nr 10o.

riksförsäkringsanstaltens förslag i skrivelse den 12 juni 1915 var det avsett, att
ledamöterna skulle åtaga sig viss del av arbetet med ifrågavarande livförsäkringsärenden,
för vilket ändamål de skulle åtnjuta visst arvode, och att därför någon
särskild tjänsteman icke skulle helt avses för samma ärenden. Det är emellertid
numera icke möjligt för riksförsäkringsanstaltens ledamöter att åtaga sig något
avsevärt ytterligare arbete. Därest riksförsäkringsanstalten skall omhänderhava
ifrågavarande livförsäkringsrörelse, är det därför nödvändigt, att en särskild tjänsteman
anställes för ändamålet, vilken på eget ansvar kan handlägga flertalet hithörandeärenden
Denne tjänsteman bör hava avlöning motsvarande tjänsteman i första
lönegraden, då kompetent person eljest icke kan erhållas. Arvode till en aktuarie
skulle då kunna bortfalla.

Beträffande arvodet till överläkaren är det beräknade beloppet av 1,000
kronor numera med hänsyn till det minskade penningvärdet allt för lågt. Då
emellertid antalet försäkrade ännu ej med någon grad av säkerhet kan beräknas,
föreslår riksförsäkringsanstalten för närvarande endast en höjning av beloppet till
1,500 kronor. Skulle emellertid antalet försäkrade komma att uppgå till omkring

1,000 om året och överläkaren alltså hava att avgiva yttrande över omkring 1,000
läkarbetyg årligen, måste givetvis beloppet högst avsevärt höjas.

Vidare får riksförsäkringsanstalten erinra, att en mycket betydande prisstegring
på alla områden numera ägt rum. Särskilt gäller detta beträffande möbler,
trycksaker och skrivmaterialier. Kostnaden för hyra har också* högst avsevärt
stegrats och det torde nu ej vara möjligt att erhålla ett rum för lägre hyra än
omkring 1,000 kronor, vartill kommer kostnad för uppvärmning, belysning, städning
och telefon. Jämväl ersättningen till extra biträde måste ökas.

På grund av vad ovan anförts torde ifrågavarande kostnader böra beräknas
på följande sätt:

l:o) Organisationskostnader för en gång:

Kostnad för anskaffande av inventarier — inbegripet eu skrivmaskin
och en räknemaskin — och skrivmaterialier, för tryckning
av formulär m. in. samt till diverse utgifter kronor 6,000: -

2:o) Arliga förvaltningskostnader:

Hyra av ett rum jämte uppvärmning, belysning, städning och telefon » 1,400:

Arvode till en aktuarie........................................................................... » 3,900:

» • » » överläkare..................................................................... » 1,500: —

» » kvinnligt biträde ........................................................... » 2,000:

Tryckningskostnader, skrivmaterialier, inventarier och diverse.........» 1,500: —

Summa årliga kostnader kronor 10,300: —
Härtill kommer kostnad för läkarbetyg, beräknad efter kronor

7.50 för varje, till förslagsvis .................................................... » 7,500: —

Såsom redan tidigare framhållits anser riksförsäkringsanstalten det synnerligen
angeläget, att ifrågavarande kostnader hållas strängt åtskilda från riksförsäkringsanstaltens
kostnader för olycksfallsförsäkringen, varför det synes lämpligast,
om för nu ifrågavarande ändamål kunde uppföras ett särskilt förslagsanslag under
sjätte huvudtiteln. >■

175

Kung!. Maj:ts proposition Nr 10b.

Det bör anmärkas, att vid denna kostnadsberäkning icke tagits
hänsyn till att jämväl bostadslån skulle kunna förenas med livförsäkring.
Åtminstone i början torde emellertid icke härigenom antalet livförsäkringar
av. ifrågavarande slag komma att bliva så mycket ökat, att det
nämnvärt inverkar på kostnaderna.

I likhet med riksförsäkringsanstalten anser jag kostnaden för läkarbetyg
böra bestridas av statsmedel.

Vad angår frågan om beredande av medel till dessa utgifter
för riksförsäkringsanstalten har chefen för civildepartementet meddelat
mig, att, då i varje fall fråga om vissa ändringar i anslagen till nämnda
anstalt bör underställas 1920 års riksdag, denna anslagsfråga bör kunna
till dess uppskjutas.

I egnahemslånevillkoren torde blott vissa grundläggande bestämmelser
angående livförsäkringen böra, såsom de sakkunniga ock föreslagit,
införas, under det att försäkringen i övrigt må anordnas på sätt
Kung!. Maj:t närmare bestämmer.

Ö. Lån till lägenheter på arrende med. köprätt.

De sakkunniga hava föreslagit, att eu del av egnahemslänemedlen
mätte få av låueförmedlare användas till inköp av fastighet att upplåtas
på arrende med köprätt efter viss tid. Förslaget avser endast
jordbrokslägenheter. Såsom motivering för detta förslag hava de anfört
huvudsakligen följande:

»De sakkunniga dela till fullo den uppfattningen, att den bästa formen för
ett eget hem är den, där den fulla äganderätten ligger till grund för besittningen.
De finna det dock på samma gång synnerligen önskvärt, om någon upplåtelseform
kunde finnas, som, utan uppgivande i princip av slutmålet, att lägenheterna skola
innehavas med full äganderätt, likväl för låntagaren möjliggjorde att erhålla ett
eget hem utan att behöva prestera ett hopsparat kapital, tillräckligt såväl till inventarier
som till den del av kostnaden för det egnahemmets anskaffande, som nu
kräves utöver vad som erhålles i statslån, dä man därmed vunne den fördelen, att
;i,ven så gott som obemedlade, men i övrigt lämpliga personer skulle kunna erhålla
egnahem.

Det har på grund av vad nu anförts synts de sakkunniga, som den av Östergötlands
läns hushållningssällskap under de senare åren införda anordningen för
åstadkommande av egnahem, en kombination av besittnings- och äganderätt, skulle
kunna anses såsom en lycklig lösning av föreliggande fråga. Man har där upplåtit
lägenheter med besittningsrätt till egnahemslånesökande, vilka saknat tillräckligt
kapital för att lämpligen kunna tilldelas egnahemslån, och berett dem tillfälle

Lån till lägenheter
på
arrende med
köprätt.

Egnahems sakkunniga.

176

Kanot. Maj:ts proposition Nr 10(i.

att genom avbetalningar under upplåtelsetiden inköpa lägenheterna med full
^9 ud b rätt

Hushållningssällskapet har för ändamålet ställt ett belopp till sin egnahems
kommittés förfogande att användas till inköp av lägenheter, där omständigheterna
•sådant föranleda. Lägenheterna utlämnas på arrende under högst tio år till eljest
egnahemshåneberättigcude personer, vilka sakna nödigt kapital för att erhålla egnahemslån.
Det åligger nyttjanderättshavaren att erlägga en annuitet av 6 procent
ä köpeskillingen, varav 4 procent beräknas såsom arrende och 2 procent fonderas
för hans räkning. Utom dessa bestämda inbetalningar äger han rättighet att såväl
vid kontraktets ingående som sedan göra ytterligare avbetalningar å köpeskillingen.
om han så önskar. Så snart hans tillgodohavande uppgår till ljA av lägenhetens
inköpssumma, är han skyldig att inköpa lägenheten, därest han önskar fortfarande
innehava densamma, och tillförsäkras för detta ändamål ett egnahemslån, under
förutsättning att sällskapet fortfarande förmedlar dylika lån. Såsom villkor för att
han skall få inköpa lägenheten och erhålla egnahemslån å densamma stadgas dock.
att han under upplåtelsetiden uppfyllt samtliga honom åliggande skyldigheter.
Skulle det under arrendetiden visa sig, att den egnahemslånesökande icke uppfyller
dessa, är olämplig som egnahemslåntagare eller själv av giltig anledning önskar
avflytta från lägenheten, äger han efter överenskommelse lämna densamma och
vid avflyttningen bekomma det av honom hopsparade kapitalet jämte därå upplupen
ränta.

Ehuru denna upplåtelseform hittills tillämpats endast i ett mindre antal fall.
och någon större erfarenhet därför ännu icke föreligger, har det dock redan visat
sig, att dylika upplåtelser slagit väl ut. En åtgärd, sådan som den av Östergötlands
läns hushållningssällskap vidtagna, erbjuder också tvivelsutan i vissa fall för
såväl låneförmedlare som låntagare många fördelar framför det vanliga tillvägagångssättet
vid egnahemslåns utlämnande.

På vissa håll, där man icke varit så sträng i sina fordringar i avseende på
lånesökandes tillgångar, har det visat sig, att de låntagare, som från början haft
otillräckliga tillgångar, ofta haft svårt att reda sig och i många fall måst gå ifrån
sina lägenheter. Även om detta icke så ofta förorsakat låneförmedlama förluster,
liar det dock för dem varit förenat med besvär och svårigheter att skaffa andra
personer att inköpa lägenheterna. 1 vissa fall har detta icke heller lyekais, utan
hava de själva måst övertaga lägenheterna. Dylika svårigheter kunna lätt medföra.
att iåneförmedlamas intresse slappas, och att de för framtiden mera inrikta
sig på att minska risken för egen del än att kraftigt arbeta för lånerörelsens
utveckling.

A andra sidan är det även mänga gånger svårt att strängt fasthålla vid
principen, att låntagaren alltid skall äga det utöver egnahemslånet erforderliga beloppet,
då personer, som i övrigt äro mycket lämpliga och väl värda att hjälpas,
icke kunna erhålla egnahemslån, om de icke äga det erforderliga kapitalet.

Dessa olägenheter kunna till största delen undvikas, om möjlighet beredes
för låneförmedlama att upplåta lägenheter först mot arrende och därefter med
äganderätt, på sådant sätt som i det föregående angivits.

För låneförmedlaren skulle vid en dylik upplåtelsereform risken att utlämna

1i Kontrakt angående dylik upplåtelse finnes avtryckt i de sakkunnigas betänkande

sid. 296.

177

Kungl. Maj ds proposition Nr 106.

lån till den, som icke äger mera än sina inventarier, minskas i hög grad, enär lägenheten
stannar i hans ägo, intilldess den lånesökande verkligen med egna medel inbetalt
den del av lägenhetens värde, som överstiger egnahemslånet. Låneförmedlaren
behöver sålunda icke befara, att lägenheten får förfalla, så att dess värde
icke längre täcker det utlämnade lånet, vad som eljest lätt torde kunna inträffa
med en lägenhet, vilken intecknats så högt som egnahemslåneförfattningen förutsätter,
och där innehavaren icke ens äger det överskjutande beloppet. Han har i
sin hand att under sådana förhållanden kunna återtaga lägenheten. Härigenom kan
ock låneförmedlaren bättre försäkra sig om, dels att eu vårdslös gäldenär icke försämrar
lägenhetens värde, så att detta icke längre täcker det intecknade enligt
egnahemslåneförfattningen förutsatta höga beloppet, dels att låntagaren verkligen
är lämplig såsom småbrukare och värd att hjälpa.

En lånesökande, som i övrigt är väl kvalificerad, men icke äger något kapital,
får även lättare att förskaffa sig ett eget hem, visserligen först i form av arrende
men dock med utsikt att under arrendetiden tilläsa sig lägenheten. Han har då
tillfälle att under denna tid använda vad han äger till förbättrandet av den lägenhet,
som eu gång blir hans egen, och behöver endast så småningom erlägga den del av
köpesumman för densamma, som han icke kan erhålla i egnahemslån. Det arbete,
han nedlägger, kommer honom likaledes tillgodo i en framtid. Vidare får han, i
händelse han på grund av oförmåga eller vidriga omständigheter icke är i stånd att
behålla lägenheten, lämna densamma utan att behöva underkasfa sig en oftast
oförmånlig tvångsförsäljning, och han erhåller då åter det kapital, han under
arrendetiden samlat.

Det kan givetvis enligt de sakkunnigas mening ingalunda komma i fråga att
fullständigt omlägga hela egnahemslånerörelsen i nu angiven riktning, enär de hålla
före, att, där de lånesökande kunna prestera tillräckligt kapital, den nuvarande
formen för. egnahemslån är för låntagaren den bästa. Men där den lånesökande
saknar kapital, lär det tvivelsutan vara av betydelse, om andra anordningar än de
nuvarande skulle kunna tillämpas. Genom att införa en sådan upplåtelseform, som
den här föreslagna, skulle man bliva i tillfälle att hjälpa även de minst bemedlade,
och. en utveckling av egnahemslånerörelsens verksamhetsområde åstadkommas, som
otvivelaktigt står i den bästa överensstämmelse med det mål, statsmakterna satt
för densamma.

I fråga om de villkor och bestämmelser, som böra stadgas för den föreslagna
nya upplåtelse formen, synas de av Östergötlands läns hushållningssällskap använda
i huvudsak lämpligen kunna tillämpas.

\ ad beträffar de lägenheter, som skola kunna upplåtas på arrende, samt de
personer, till vilka dylika arrendeupplåtelser skola äga rum, är det naturligt, att
bestämmelserna därom skola överensstämma med dem, som stadgats för lån ur
egnahemslånefonden. Den lägenhet, som upplåtes på arrende, får sålunda icke i
värde överstiga, där den är obebyggd, 8,000 och där den är bebyggd, 7,000 kronor 1),
och den person, till vilken upplåtelsen sker, måste uppfylla de villkor, som äro
stadgade för erhållande av egnahemslån. I ett avseende torde dock en avvikelse
från dessa bestämmelser lämpligen kunna ske. Uppenbart torde vara, att en
anordning sådan som den föreslagna enbart i undantagsfall kan anses lämplig för
åstadkommande av egna hem till andra än yngre personer, enär tiden för åter '')

Dessa värden iiro numera hiijdn till respektive 12,000 och 9,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1616. 1 sand. OS höft. (Nr 106.)

23

178

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

betalningen av det blivande egnahemslånet framflyttas högst betydligt. För de yngre
kan det ju även anses svårare att prestera tillräckligt kapital, då tiden för hopsparandet
av dylikt för dem varit jämförelsevis kort. De sakkunniga anse sig
därför böra föreslå, att den högsta åldern för erhållande av dylik upplåtelse måtte
bestämmas till 40 år.

Vid de hos Östergötlands läns hushållningssällskap skedda upplåtelserna erlägges,
såsom redan nämnts, av lägenhetsinnehavare under arrendetiden en årlig
annuitet av 6 procent å lägenhetens värde, varav 4 procent beräknas såsom arrende
och återstoden fonderas för hans räkning. Det av innehavaren erlagda arrendet,
som motsvarar räntan å det i lägenheten nedlagda kapitalet, bör givetvis beräknas
efter samma norm som räntan å det i egnahemslån utlämnade kapitalet och alltså
utgöra 3.6 procent r) å lägenhetens värde. Storleken av den avgift innehavaren skall
erlägga såsom avbetalning å lägenheten är naturligtvis en lämplighetsfråga, som
bör avgöras med hänsyn både till, att denna avgift icke blir alltför betungande,
och att den icke sättes så lågt, att det kommer att dröja för lång tid, innan den
föreskrivna avbetalningen är verkställd och innehavaren kan få övertaga lägenheten
med full äganderätt. En lämplig medelväg synes de sakkunniga vara att bestämma
den årliga avbetalningen till 1.4 procent å lägenhetens värde. Den föreskrivna
sjättedelen av värdet skulle därigenom vara inbetald med det sextonde året efter
lägenhetens upplåtande -)- Därest innehavaren så önskade, skulle han dock äga rätt
att i avbetalning erlägga större belopp, varigenom han förr skulle bliva berättigad
att förvärva lägenheten.

De lägenheter, som av Östergötlands läns hushållningssällskap upplåtits på
arrende på ovan angivna villkor, hava inköpts för sällskapets egna medel. Det är
naturligt, att, om denna upplåtelseform skall införas som ett led i egnahemslånerörelsen,
det icke kan komma i fråga, att låneförmedlarna själva skola tillskjuta
härför erforderliga medel, utan att staten i någon form måste försträcka dem medel
till inköp av lägenheter. Det skulle dock kunna tänkas, att låneförmedlarna tillsköte
en del därav, exempelvis Va av lägenhetens värde, varigenom statslånet skulle
komma att uppgå till samma andel av värdet som egnahemslånet. Ur flera synpunkter
förefaller det'' dock de sakkunniga lämpligare att staten tillskjuter hela beloppet.
Även om det belopp, låneförmedlarna själva skulle tillskjuta, därest staten
utlämnade lån endast till av lägenheternas värde, i de flesta fall icke skulle
bliva så stort, är det dock icke uteslutet, att låneförmedlare icke ägde medel disponibla
för ändamålet och därigenom förhindrades att tillämpa den föreslagna upplåtelseformen.
Aven från lägenhetsinneh avarens synpunkt torde det vara fördelaktigare,
att staten tillskjuter hela beloppet. Under denna förutsättning skulle
naturligtvis de inbetalningar, som fonderas för innehavarens räkning, komma att ingå
till statskontoret, vilket ju för denne innebär en större säkerhet, än om de inbetalade
medlen skulle förvaltas av låneförmedlaren, i vilket fall han kan riskera förlust, om
låneförmedlaren blir insolvent.

Till säkerhet för den arrendatorn tillförsäkrade rätten att inköpa lägenheten
bör stadgas, att låneförmedlare skall vara skyldig medgiva ett visst vite — minst
1/6 av lägenhetens värde — att till arrendatorn utgå, därest denne icke skulle

*) Räntan föreslås nu Höjd till 5 procent.

5) Vid 5 procents ränta måste dessa beräkningar ändra».

Kung1. Maj:ts proposition Nr 106. 179

komma i åtnjutande av berörda rätt, vilket vitesbelopp skall kunna intecknas i den
upplåtna fastigheten.

De statsmedel, som erfordras för att bereda låneförmedlarna tillfälle att inköpa
lägenheter att upplåtas på arrende på här ovan föreslaget sätt, kunna tänkas
tagna antingen ur egnahemslånefonden, jordförmedlingsfonden eller ock en för ändamålet
bildad särskild fond.

Att taga de erforderliga medlen ur jordförmedlingsfonden skulle otvivelaktigt
stå i god överensstämmelse med denna fonds uppgift, och de för här ifrågavarande
ändamål utlämnade lånen skulle få ungefär samma karaktär som de övriga lån, som
utlämnas från nämnda fond. Ett dylikt förfaringssätt skulle dock medföra vissa
olägenheter, som enligt de sakkunnigas uppfattning bestämt tala emot, att jordförmedlingsfondens
medel tagas i anspråk för ändmålet. Sedan arrendatorn av en på
de här föreslagna villkoren upplåten lägenhet inbetalat 7„ av lägenhetens värde,
skulle han inköpa lägenheten av låneförmedlaren, för vilket ändamål han skulle tillförsäkras
rätt att erhålla ett egnahemslån, därvid detta egnahemslån i sista hand
skulle komma att användas av låneförmedlaren för att inlösa lånet ur jordförmedlingsfonden.
Med ett dylikt förfaringssätt måste emellertid alltid en del olägenheter
vara förbundna. Därest, såsom de sakkunniga föreslagit, arrendatorna skola bliva
berättigade att, för att förr få lägenheterna i sin ägo, göra större inbetalningar än
de föreskrivna, kunna dessa slutinbetalningar under ett år bliva oväntat stora, vilket
kan medföra en avsevärd stegring i en låneförmedlares eljest normala lånebehov,
en stegring, som icke kan på förhand beräknas. Det belopp, en låneförmedlare för
ett år disponerar att utlämna såsom egnahemslån, skulle därigenom lätt bliva otillräckligt,
så att icke alla arrendatorer, som fullgjort inbetalningen av den stadgade
sjättedelen av lägenhetens värde, kunde erhålla egnahemslån, utan att därigenom
övriga lånesökandes berättigade krav åsidosattes.

Icke heller den utvägen att för ändamålet upplägga en särskild lånefond
synes de sakkunniga lämplig. Visserligen skulle de olägenheter, som enligt det ovan
sagda komme att uppstå, om lånen utlämnades ur jordförmedlingsfonden, kunna
undvikas på så sätt, att vid lägenheternas försäljning egnahemslån beviljades endast
i den formen, att beloppet överfördes från den särskilda fonden till egnahemslånefonden.
Härigenom skulle vid detta tillfälle inga krav på kontanta utbetalningar
behöva ställas på egnahemslånefonden, utan hela transaktionen skulle inskränka sig
till en bokföringsfråga. Lägenhetsinnehavarens kapitalinbetalningar skulle därvid
gå in till denna särskilda fond, och då dessa inbetalningar uppgingo till 1/(. av lägenhetens
värde, skulle han erhålla de övriga f''/.; som egnahemslån genom överföring
av beloppet från den särskilda fonden till egnahemslånefonden. Dessa sistnämnda
medel, som en gång utlämnats från den särskilda fonden som lån till låneförmedlarna,
skulle med ett sådant förfaringssätt, som här beskrivits, aldrig åter inflyta till densamma
utan i stället komma egnahemslånefonden till godo i form av amortering å
de egnahemslån, som utlämnats till arrendatorerna för inköp av lägenheterna. De
båda fonderna skulle därför i detta avseende komma att stå varandra mycket nära
och deras räkenskaper skulle delvis gripa in i varandra.

Det synes därför de sakkunniga enklast och ur alla synpunkter ändamålsenligast
att taga de erforderliga medlen direkt från egnahemslånefonden. För att
undvika en sammanblandning med övriga egnahemslån hava de sakkuimiga tänkt sig
det förfaringssättet, att låneförmedlare vid ansökan om statslån ur egnahemslåne -

Reservation.

180 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

fonden skall angiva, huru mycket av det begärda beloppet han önskar använda för
inköp av arrendelägenheter. Likaså borde Kungl. Maj:t vid lånemedlens fördelning
bestämma, huru mycket därav, som finge användas för sagda ändamål. Härigenom
skulle statskontoret utan svårighet kunna föra särskilda räkenskaper över dessa lån,
vilket bleve nödvändigt, då de icke skulle komma att följa samma amorteringsplan
som de vanliga lånen. Sedan arrendatorerna fullgjort de stadgade inbetalningarna,
skulle återstoden av skulden påföras dem som egnahemslån med samma amorteringsplan
och villkor i övrigt som de övriga under året av lånefönnedlama utlämnade
egnahemslånen. Härvid skulle låneförmedlarna endast hava att omförmäla förhållandet
till statskontoret, som i sin ordning endast behövde på samma sätt överföra
den återstående skulden såsom statslån ur egnahemslånefonden.

Yad beträffar storleken av de belopp, som för varje år böra få utlämnas till
låneförmedlare för inköp av lägenheter, avsedda att utarrenderas, synes bestämmandet
därav i varje fall böra överlämnas åt Kungl. Maj:t.

På grund av vad sålunda anförts, vilja de sakkunniga föreslå, att för åstadkommande
av en dylik kombinerad besittnings- och äganderätt till egnahem låneförmedlare,
som sådant önska, berättigas att av dem ur egnahemslånefonden för jordbrukslägenheter
tilldelade lånemedel använda en viss bestämd del av honom för
varje år av Kungl. Maj:t beviljat belopp till inköp av egnahem att på sätt i
det föregående blivit föreslaget utlämnas till egnahemslånesökande, som sakna erforderliga
tillgångar att omedelbart erhålla egnahemslån.»

En av de sakkunniga, bil. doktor Molin, har i reservation tagit avstånd
från förslaget, att de erforderliga medlen skulle utgå från egnahemslånefonden.
Han yttrar:

»Sakkunnigmajoriteten har föreslagit, att tillfälle till bedrivande av den åsyftade
verksamheten skulle beredas genom utlämnade av lån ur egnahemslånefonden
och i enlighet härmed hemställt om en efter min mening olämplig, i ganska hög
grad invecklad utbyggnad av bestämmelserna för egnahemslånefondens användning.

Det synes mig emellertid uppenbart, att den verksamhet, varom här är fråga,
obetingat måste anses falla inom ramen för den jordförmedlingsverksamhet, som staten
åsyftar att främja genom den för detta ändamål enkom inrättade jordförmedlivgsfonden.
En viss institution — närmast ett egnahemsbolag eller en förening — uppträder
som förmedlare av jord: inköper jordbrukslägenheter eller egendomar, som
med fördel anses kunna styckas till dylika, och överlåter lägenheterna på vissa
villkor till lämpliga spekulanter. Under nuvarande förhållanden sker sådan överlåtelse
i regel genom vanligt köpeavtal; vad som här ifrågasättes är upplåtelse på
arrende under en övergångstid, imian lägenheten av innehavaren övertages med
äganderätt. Något ur jordförmedlingssynpunkt konstitutivt nytt kan ju en dylik
mellantidsupplåtelse på arrende omöjligt innebära; tvärtom synas dylika upplåtelser
mot arrende med köprätt efter viss tid ligga fullkomligt i utvecklingslinjen för den
jordförmedlingsverksamhet, som uppbäres av låneunderstöden ur statens jordförmedlingsfond.

Redan nu förekommer ju också, att egnahemsföretag, som arbeta med lån
ur jordförmedlingsfonden, på kortare tid utarrendera jordområden, som icke hunnit
avyttras för egnahemsändamål; det förekommer även, att man direkt för egnahemsändamål
och på längre tid utlämnar jord på arrende; det är sålunda här icke fråga

181

Kungl. Maj ds ''proposition Nr 106.

om några egentliga nyheter, det gäller endast att finna en allmängiltig form för ett
mera direkt underlättande från statens sida av nu ifrågavarande strävanden.

Men det synes då också naturligt, att det statsunderstöd, som härvid erfordras,
lämnas ur den statens lånefond, som tillkommit för att direkt främja jordförmedlingen,
och som är avsedd att lämna relativt kortvariga förlagskrediter, icke
genom egnahemslånefonden, varmed staten avser långtidsbeläning av enskilda egnahemslägenheter,
och som också lämpats för detta syfte. Jag erinrar om, att, då
jordförmedlingsfonden upprättades, tänkte sig de vid” detta tillfälle tillkallade sakkunniga
närmast den utvägen för tillgodoseende av jordförmedlingens kreditbehov,
att någon del av egnahemslånefonden för ändamålet anlitades. Dåvarande chefen
för kungl. jordbruksdepartementet gjorde emellertid med styrka gällande, att egnahemslånefonden
borde användas för »det viktiga speciella ändamål, för vilket den
är avsedd, nämligen att hjälpa den enskilde egnahemsbyggaren vid förvärvandet och
iordningställandet av det hem han redan utsett åt sig». Samma mening, i enlighet
med vilken statsmakterna den gången fattade sitt beslut, synes även nu ha sin.giltighet.

Den har det så mycket mera, som jordförmedlingsfonden nu finnes, direkt
avsedd lör uppgifter av den art, varom här är fråga. Den är också alltjämt relativt
litet anlitad, under det att egnahemslånefonden tvärtom de flesta år icke kunnat på
långt när tillfredsställa låneanspråken.

Gällande författning för jordförmedlingsfonden är vidare så avfattad, att den
möjliggör fondens användning för nu ifrågavarande speciella jordförmedlingsändamål
utan någon som helst ändring av dess grunder; erforderlig är endast en komplettering,
som pekar på den föreliggande uppgiften såsom ett av fondens ändamål, och
en jämkning i den av statskontoret tillämpade praxis, att jordförmedlingslån i regel
skall vara slutbetalt inom fem år.

Skall åter egnahemslånefonden anlitas för ändamålet, kräves, såsom också de
sakkunniga föreslagit, ett flertal ändringar och tillägg i gällande författnmg, vilka i
sin ordning medföra besvärliga konsekvenser vid lånebeloppens fördelning i statskontorets
bokföring o. s. v.

Pä de Sender jag nu anfört yrkar jag sålunda, ett vid ett eventuellt genomförande
av de sakkunnigas förslag om beredande av låneunderstöd av statsmedel för
att ^ möjliggöra upplåtelser till mindre bemedlade av egnahemslägenheter på arrende
med köprätt de nödiga lånemedlen måtte utlämnas icke ur egnahemslånefonden utan
ur jordförmedlingsfonden.»

. Den 1 de sakkunnigas förevarande förslag framburna tanken har Utlåtanden,
i de avgivna yttrandena vunnit ganska allmänt understöd, om än i vissa
hänseenden erinringar framställts. Tillstyrkande utlåtanden utan förbehåll
hava uttryckligen avgivits av länsstyrelserna i Uppsala, Skaraborgs,

Örebro, Jämtlands och Norrbottens län, förvaltningsutskotten i Stockholms
och Jönköpings län, södra delen av Kalmar län, Gottlands, Blekinge,

Jämtlands och Västerbottens län, lantarbetsgivarföreningeus fullmäktige
och centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen.

o Uänsstyi elsen i Södermanlands län har mot förslaget allenast erinrat,
att lånen böra utgå från jordförmedlingsfonden.

Med viss, i åtskilliga yttranden ganska stor betänksamhet tillstyrkes

182

Kungl. Maj ds proposition Nr 106.

förslaget av länsstyrelserna i Blekinge och Malmöhus län samt förvaltningsutskotten
i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kristianstads och
Norrbottens län. Länsstyrelsen i Blekinge gör sålunda sitt tillstyrkande
beroende av förutsättningen, att risken lör lånelörmedlarna icke onödigtvis
ökas samt att garantier vinnas för att avtalet om köpet blir juridiskt
bindande. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

»Såsom ett synnerligen beaktansvärt försök att lösa den svåra, men viktiga
frågan om de mindre bemedlades eller helt obemedlades möjligheter till förvärv av
egna hem framstår den i kommittéförslaget upptagna anordningen med upplåtelse
av jord på arrende i förening med köprätt efter viss tid. Emot den allmänna motiveringen
för införande av detta nya rättsinstitut har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke någonting att invända. Däremot synes förslaget i vissa detaljer
kunna föranleda erinringar. Till en början må då framhållas, att frågan om de helt
obemedlades förhjälpande till en tryggad jordbesittning i sig innesluter de ungas
egnahemsfråga. Tillmäter man denna synpunkt en viss betydelse, torde kommitterades
förslag böra underkastas modifikationer särskilt med hänsyn till de föreslagna
ålders- och tidsbestämmelserna. Om man utgår därifrån, att, såsom kommitterade
föreslagit, amorteringsfriheten utsträckes från tre till fem år, kommer i ordinära
fall amorteringsdelen av egnahemslånet att vara slutbetald först efter cirka 80 års
förlopp. Detta är redan i och för sig en lång tid att bära en skuldbörda, och
känslan av den ofrihet, som därmed följer, får icke ur allmänt psykologisk synpunkt
underskattas. Kommer härtill, att egnahemsbyggaren först vid mera mogen ålder
erhållit lån, skall det i många fall inträffa, att han icke under sin livstid medhinner
att avbetala hela sin skuld och därmed bliva i ordets verkliga betydelse en självägande,
besuten man. Under förutsättning vidare, att egnahemsspekulanten från
början saknar egna tillgångar och fördenskull nödgas mottaga egnahemslägenheten
på arrende, framflyttas än vidare den tidpunkt, då skulden kan vara gulden. Det
vore under dylika förhållanden mindre underligt, om ett växande missmod toge ut
sin rätt och föranledde låntagaren att helt uppgiva egnahemstanken för att på annat
sätt söka sin utkomst. Då kommitterade föreslagit 40 år såsom högsta åldersgräns
för dem, vilka genom arrendeupplåtelse skulle beredas tillfälle till bildande av eget
hem, anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande denna gräns i stället höra sättas
till 30 år och vidare, att arrendetiden inskränkes till högst 10 år. Visserligen kan
häremot invändas, att genom sistnämnda tidsbegränsning de årliga rånte- och jordvärdeavbetalningarna
måste bliva större och därigenom förorsaka lägenhetsinnehavaren
ekonomiska svårigheter, men det kan å andra sidan framhållas, att egnahemsbyggaren
under dessa kritiska år befinner sig i sin kraftigaste ålder och därigenom
kan förutsättas äga förmåga att genom varjehanda biförtjänster hopbringa de belopp,
som utom de nödvändiga existensmedlen erfordras för fullgörande av ränteoch
amorteringsskyldigheten. Uti författningsförslaget stadgas vidare, att, sedan
den preliminära arrendetiden tilländagått och lägenhetsinnehavaren genom de fonderade
avbetalningarna jämte ränta guldit en sjättedel av lägenhetens ursprungliga
värde, han skall kunna förvärva äganderätt till lägenheten och samtidigt beviljas
egnahemslån för resterande köpeskilling. För detta lån uppställas samma villkor,
»som därom i allmänhet gälla». Detta uttryck torde sålunda innebära bland annat,
att amorteringsfrihet skall åtnjutas under fem år från lånets beviljande. På samma

183

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

skäl, som i det föregående anförts, anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
det böra ifrågasättas, om icke amorteringsskyldigheten för dylika f. d. lägenhetsarrendatorer
kunde inträda tidigare. Den av kommitterade förordade framflyttningen
av amorteringsskyldigheten för vanliga låntagare har ju huvudsakligen motiverats
av svårigheten för låntagaren att med nu gällande tidsbegränsning, tre år, medhinna
uppförandet av alla nybyggnader å lägenheten. För den, som förut varit arrendator,
torde väl i allmänhet nämnda svårighet icke göra sig gällande, enär under arrendetiden
nödiga hus måste hava byggts, vare sig nu detta skett genom arrendatorn
själv eller lägenheten från början varit bebyggd.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser slutligen, att de i förslaget
upptagna bestämmelserna om rätt till visst »vite» såsom säkerhet för köprättens
bestånd icke äro ändamålsenliga. Inteckning i lägenheten för säkrandet av denna
rättighet synes onödig, då ju enligt kommitterades uttalande de av arrendatorn
gjorda inbetalningarna skulle ingå till statskontoret och fonderas för hans räkning.
Om köp av lägenheten icke kommer till stånd — man torde väl kunna förutsätta,
att anledningen därtill vore att söka blott hos arrendatorn — borde det vara nog,
om det fonderade beloppet jämte därå upplupen ränta utbetalades till honom, och
för utfående av sådan fordran gent emot statsverket torde någon inteckningssäkerhet
icke vara erforderlig eller lämplig.»

Förvaltningsutskottet i Uppsala län finner förslaget vara förenat
med så många omständigheter, att säkerligen få hushållningssällskap
komnio att taga befattning därmed. Däremot borde bolag och föreningar
här få tillfälle till verksamhet.

Förvaltningsutskottet i Södermanlands län yttrar:

»Beträffande upplåtelse av egnahemslägenheter på arrende med köprätt efter
viss tid får utskottet erinra, att låntagaren kan under arrendetiden, särskilt mot
slutet därav, avsevärt skada fastigheten, exempelvis genom att utsuga jorden eller
underlåta att underhålla husen. För långivaren kvarstår likvisst skyldigheten att
återtaga lägenheten, för den händelse låntagaren ej vill lösa den. I huvudsak komma
sålunda fördelarna på låntagarens sida och olägenheterna på långivarens. Kunna
garantier mot nämnda, och möjligen andra, missbruk av arrenderätten införas i bestämmelserna
för denna lånerätt, anser utskottet även denna form för ett eget hems
vinnande vara lämplig.»

Förvaltningsutskottet i Östergötlands län, varest förslaget, som
nämnt, redan praktiserats, anför:

»Sådana upplåtelser hava, om ock i ringa utsträckning, förekommit inom
Östergötland, och håller förvaltningsutskottet före, att upplåtelsen av lämplig jord
efter här ifrågavarande grunder borde kunna bereda möjlighet åt mången, som ej
äger de medel, vilka utgöra ett oundgängligt villkor för erhållande av ett egnahemslån,
att så småningom förvärva ett eget hem. Erfarenheten synes emellertid
hava givit vid handen, att endast mycket sällan personer med här ovan nämnda
kvalifikationer, valka sökt men cj kunnat erhålla egnahemslån, visat sig intresserade
för eu upplåtelse av här ifrågavarande slag. Orsaken till detta förhållande torde
till ej ringa del kunna sökas däri, att den, som planerat bildandet av ett eget hem,

184

Kungl. Maj ds ''proposition Nr 106.

han vill bliva sin egen och ej arrendator; kan saken ej ordnas så, ja, då får den
nog i flertalet fall vara. Härtill kommer, att denna form av upplåtelse är jämförelsevis
ny och oprövad, vadan en viss försiktighet att ej säga misstro nog är förklarlig.
Med klar uppfattning härav hava de sakkunniga uti de reglementariska
bestämmelserna beträffande dessa upplåtelser synnerligen kraftigt sökt tillvarataga
arrendatom-egnahemslåntagarens rätt. Förvaltningsutskottet, som i anslutning till
det bär ovan anförda finner det riktigt och nödvändigt, att dessa bestämmelser så
formuleras, att varje anledning till misstro uteslutes, håller dock före, att upplåtarenlåneförmedlarens
intresse här i viss mån blivit rätt mycket tillbakasatt genom den
föreslagna bestämmelsen, att arrendatorn väl efter viss tid skall hava rätt men ej
skyldighet att övertaga den upplåtna lägenheten. Upplåtelser av detta slag äro i
och för sig alltid förenade med större risk för låneförmedlaren än vanliga egnahemslån,
och denna risk ökas i hög grad, om arrendatorn av lägenheten vid arrendetidens
slut ej är tillförbunden att på förut överenskomna villkor övertaga lägenheten
utan av en nyck, tillfälligt missmod eller annan orsak kan gå ifrån alltsammans,
något som så mycket lättare kan tänkas inträffa, som han då kan fritt disponera
över de hos låneförmedlaren fonderade arrendemedel, som varit avsedda att med ''/r,
bestrida kostnaden för lägenhetens övertagande. Förvaltningsutskottet, som, därest
ej låneförmedlaren säkerställes, så långt ske kan, gentemot en sådan eventualitet,
befarar, att denna i princip riktiga upplåtelseform ej kommer att omfattas med det
intresse, den förtjänar, tillåter sig därför som sin åsikt framhålla, att övertagandet
efter viss överenskommen tid av den arrenderade lägenheten måste för arrendatorn
vara likaväl en skyldighet som en rättighet.»

Ungefär samma synpunkter framhållas av förvaltningsutskotlet i
Kristianstads län, som avslutar sitt yttrande härom sålunda:

»Skall denna form för egnahemsupplåtelse komma till allmännare användning,
måste låneförmedlarens rätt gentemot arrendatorn tryggas i likhet med vad som
skett beträffande arrendator^ rätt gent emot låneförmedlaren. Visserligen torde
arrendelagens bestämmelser kunna användas gent emot en mindre lämplig arrendator,
men införandet av betryggande bestämmelser i den riktning, som påpekats,
vore enligt utskottets mening vida fördelaktigare.. I praktiken torde det i varje
fåll komma att ställa sig så, att låneförmedlaren blir angelägen om att tillvarataga
arrendator^ rätt för att sätta denne i stånd att med äganderätt förvärva egnahemsfastigheten,
men ett liknande förfaringssätt av arrendatorn-egnahemsmnehavaren är
icke alltid lika påtagligt.»

Norrbottens läns egnahemsnämnd anför med instämmande av förvaltningsutskottet
:

»Egnahemssakkunnigas förslag under denna punkt anser egnahemsnämnden
vara av mindre praktisk betydelse, då sakkunnigas hemställan i sak ej utgör annat
än ett förslag, att låneförmedlare skall äga rätt att på egen risk utlämna egnahemslån
till belopp motsvarande den belånade fastighetens hela värde. Om låneförmedlaren
äger lagfart å fastigheten och har dex. länder ad till egnahems byggaren,

eller om han har första inteckningen uti en i egnahenisbyggarens namn
lagfaren fastighet, är med den kontroll, som de flesta hushållningssällskaps egnahemsreglementen
tillerkänner låneförmedlaren, en omständighet, som från lånesäkerhetssynpunkt
är av skäligen underordnad betydelse.

185

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Enligt nämndens uppfattning kan det aldrig bliva mer än ett försvinnande
litet antal låneförmedlare, som anse sig hava nog stark ekonomi att inlåta sig på
en dylik egnahemsbildning, och ett uteslutande ur egnahemsreglementet av denna
detalj skulle därför utan större olägenhet kunna ifrågasättas; men då det ju kan
tänkas vissa fall, då de i ekonomiskt avseende bättre situerade hushållningssällskapen
skulle vilja gorå ett eller annat experiment på detta område, så har egnahemsnämnden
icke ansett sig böra avstyrka, vad sakkunniga under denna punkt
hemställt.»

I huvudsak avstyrkande yttra sig endast länsstyrelsen i Ålvsborgs
län samt förvaltningsutskotten i Ålvsborgs läns norra del och i Gävleborgs
län. Länsstyrelsen yttrar:

»Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande är icke övertygad om nyttan och
gagnet av sådan låneverksamhet. Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
förmenande skulle därigenom ofta nog understöd tillfalla individer, vilka icke förmått
åstadkomma ens det ekonomiska underlag, som fordras för grundandet av vanligt
eget hem, och vilkas uthållighet och duglighet i strävandet för en egen torva med
skäl kunna ifrågasättas.»

Förvaltningsutskottet i Ålvsborgs norra länsdel framhåller, att den
föreslagna anordningen skulle medföra stora förvaltningskostnader och
vara riskabel.

Förvaltningsutskottet i Gävleborgs län anför:

»De sakkunnigas förslag om åstadkommande av en kombinerad besittningsoch
äganderätt . till egnahem för att möjliggöra för låntagare, vilka icke äga
erforderligt kapital, att ändock komma i åtnjutande av eget hem, på så sätt att
låneförmedlaren själv inköper och först på arrende upplåter lägenhet, vilken,
när en viss del av lägenhetens värde jämte för lägenheten stadgad arrendeavgift
blivit av arrendatorn inbetald, skulle till denne upplåtas med full äganderätt mot
avlämnande av behöriga lånehandlingar för ett egnahemslån, i storlek motsvarande
den del av köpeskillingen, som återstår, sedan förenämnda del av lägenhetens värde
blivit av lånehavanden gulden, låter visserligen rätt tilltalande, men då förslaget ej
angiver, huru skall förfaras i det fall, då upplåtelsen avser en obebyggd lägenhet,
kan förvaltningsutskottet ej ingå på ett närmare uttalande i frågan utan vill blott
framhålla, att den föreslagna anordningen för åstadkommande av egnahem alltid
kommer att medföra olägenheter av mångahanda slag och bereda låneförmedlaren
avsevärt ökat arbete. Och skola hushållningssällskapen, vilket givetvis är de sakkunnigas
mening, verkställa erforderliga reparationer å eller bebygga de lägenheter
av ifrågavarande typ, vilka inköpas utan åbyggnader eller med sådana i dåligt
skick, bliva de åligganden, som tillkomma hushållningssällskapen i egenskap av låneförmedlare,
så betungande, att den föreslagna anordningen åtminstone ej bör i författningen
införas utan att varje hushållningssällskap, vilket också av de sakkunniga
i annat sammanhang föreslagits, lämnas statsanslag till avlönandet m. m. av en
egnahemskonsulent.»

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 88 höft. (Nr 106.)

24

186

Riksdagen

1918.

Departements•
chefen.

Kungl. Maj ds proposition Nr 106.

Lantbruksstyrelsen anför med anledning av de gjorda erinringarna:

»Även mot sakkunnigas förslag om upplåtelse av egnahemslägenheter på
arrende med köprätt efter viss tid hava några anmärkningar blivit riktade. Därvid
har bland annat anförts, att tiden för arrendets innehavande borde begränsas till 10
år, att, sedan egnahemslån utlämnats, någon amorteringsfrihet icke borde förekomma,
att vite såsom säkerhet för köprätten ej vore behövligt samt att låneförmedlaren
borde tryggas för att egendomen icke förfares. Yad den första anmärkningen angår,
så torde en kortare arrendetid vålla arrendatom allt för stor avgäld, då han under
denna tid icke har att såsom en egnahemslåntagare erlägga ränta och amortering
på ■’/,■ av lägenhetens värde utan på hela värdet. En inskränkning av amorteringsfriheten,
sedan egnahemslånet utlämnats, skulle vålla, att sådana lån finge en särskild
amorteringsplan, och skulle sålunda förorsaka såväl låneförmedlaren som statskontoret
svårigheter, då det ingalunda är vid medlens första utbetalande givet, när
egnahemslånet, på grund av verkställd amortering av sjättedelen av inköpssumman,
skall komma att utlämnas. I fråga om behövligheten av vite i händelse arrendatorn
går miste om rätten att inköpa lägenheten, så torde en bestämmelse härom vara
nödvändig, då låneförmedlaren, såsom ägare till fastigheten, kan tänkas bliva insolvent
och sålunda ej uppfylla sina utfästelser gent emot arrendatorn. Vad slutligen
angår behovet av att jordägaren tryggas mot att en försumlig arrendator
förfar egendomen, synas arrendelagens bestämmelser härutinnan vara tillfyllest.
Arrendatorn har givetvis icke, såsom det förmenas, rätt att, i händelse han frånträder
arrendet, utbekomma den av honom gjorda avbetalningen å lägenheten jämte
ränta därå, förrän han gjort rätt för sig; jordägarens rätt till kvittning för sin
eventuella fordran torde nämligen icke kunna bestridas.»

Det kan i detta sammanliang omförmälas, att frågan om egnahemslån
till lägenheter, som innehavas endast med besittningsrätt, från
några håll ansetts böra tagas under övervägande. Länsstyrelsen i Uppsala
län hänvisar härvid på de ansenliga arealer, som tillhöra fideikommiss.

I förut omförmälda skrivelse den 15 juni 1918 nr 417 har riksdagen
anhållit, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida
och i vad mån egnahemssakkunnigas förslag att behörig förmedlare
av statens egnahemslån måtte tillerkännas rätt att erhålla lån för
upplåtande av egnahemslägenheter å arrende med köprätt bör genomföras.

Vad angår frågan, huruvida statens åtgärder för att främja egnahemsväsendet
böra utsträckas till att gälla lägenheter under fideikommiss
eller eljest med besittningsrätt, bör, såsom jag redan förut anfört, densamma
enligt min mening icke nu upptagas till prövning. Denna svårlösta
fråga är nu föremål för utredning av de s. k. kronolägenhetssakkunniga
och deras betänkande torde böra avvaktas.

Det av egnahemssakkunniga framställda förslaget att understödja

187

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

en sådan kombination av besittningsrätt och äganderätt, att lägenhetsinnehavaren
först är arrendator och sedan kan bli ägare, anser jag
vara förtjänt av uppmärksamhet. Jag vill betona, att även detta
förslag avser endast jordbrukslägenheter.

Själva tanken att söka förhjälpa till eget hem även sådana, i övrigt
väl kvalificerade personer, vilka icke äga tillräckliga tillgångar för att
genast tillskjuta vad som behövs utöver egnahemslånet, synes mig god.
Om man än icke bör förvänta, att den föreslagna metoden skall till en
början vinna någon större tillämpning, anser jag det dock önskvärt, att
öppnas för dess användande i de fall, då detta finnes vara
lämpligt. Den innebär en mellanform mellan besittnings- och äganderätt,
vilken synes medföra betydelsefulla fördelar och icke sakna utvecklingsmöjligheter.
Till eu början torde den mest få karaktären
av försök.

Vid bedömandet av frågan, huru detta försök på tjänligaste sätt
bör organiseras, måste man enligt min mening såsom utgångspunkt
taga den omständigheten, att låneförmedlaren, vilken i sinom tid skall
låta arrenderätten övergå till äganderätt mot egnahemslån, skall redan
från början av arrendeavtalet äga jorden. Det bör således icke komma
i fråga, att avtal av nu förevarande beskaffenhet kan få gälla arrende
av jord, som tillhör tredje man, även om dels denne utlovat framtida
äganderätt, dels en låneförmedlare utlovat framtida egnahemslån. Allt
bör vara en affär endast mellan två parter, arrendatorn—egnahemslåntagaren
och jordägaren—egnahemslåneförmedlaren, naturligtvis jämte
staten såsom yttersta långivare. Det må erkännas, att, på sätt närmare
kommer att utvecklas vid behandlingen av jordförmedlingen, vissa
skäl kunna anföras för deras mening, som anse, att jordförmedlingsverksamheten
bör bedrivas av andra organ än låneförmedlingsrörelsen,
men i detta fall skulle en sådan åtskillnad medföra så invecklade förhållanden,
att den icke kan åtminstone för närvarande tillrådas.

Fasthåller man denna utgångspunkt, synas mig konsekvenserna
bliva lättare att draga. Åtgärden framstår då tydligt såsom avseende
att bereda den obemedlade spekulanten tillgång på jord och möjliggöra
för honom att uppsamla den sjättedel av värdet, som minst behövs för att
han skall få egnahemslån. I avseende på arrendemomentet skiljer den
sig icke från vanliga arrendeupplåtelser. I fråga om avbetalningsmomentet
kan förhållandet anses innebära, att en del av köpeskillingen småningom
uppsamlas i stället för att den eljest skulle betalas på en gång. Affären
visar sig alltså förnämligast vara en jordaffär och icke en låneaffär. Den
hör därför principiellt närmast till det slag av affärer, som från statens

188 Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

sida understödjas medelst lån från jordförmedlingsfonden. Åven de sakkunniga
hava ansett, att de av dem föreslagna lånen skulle få ungefär
samma karaktär som lånen från jordförmedlingsfonden, och uttalat, att
det otvivelaktigt skulle stå i god övereusstämmelse med denna fonds uppgift
att taga de behövliga medlen från nämnda fond. De hava dock
ansett vissa praktiska olägenheter bliva förknippade därmed. Den enda
olägenhet, de anföra, är emellertid, att, då tiden för slutbetalningen av sjättedelen
icke är bestämd, flera sådana slutbetalningar, än som beräknats, kunna
inträffa under ett visst år, och att låneförmedlaren då icke skulle kunna
av de för året erhållna statslånemedlen behörigen tillgodose både alla
dylika från arrenden förändrade egnahemslån och nya direkta egnahemslån.
Denna farhåga synes mig dock överdriven. Dels torde det nämligen
få antagas, att åtminstone tillsvidare användningen av det nu
ifrågasatta institutet icke för var enskild låneförmedlare blir särdeles
stor, dels synes sannolikheten av för tidiga avbetalningar, som kunna
framflytta tiden för egnahemslåns erhållande, icke böra uppskattas alltför
högt, dels bör ju egnahemslåneförmedlaren vid sin begäran om statslån
alltid kunna inräkna en viss marginal för dylika oberäknade lån, dels
slutligen pläga ju redan nu framställningarna om statslån i regel gälla
avrundade summor, som icke äro avsedda för vissa redan då i detalj
kända lånebehov utan för att tillgodose de behov, som antagas kunna
yppas, och i den mån samt i den ordning inbördes, vari de finnas förtjänta
därav. Jag kan därför icke finna den av de sakkunniga uppgivna
praktiska olägenheten vara av den betydelse, att man för dess skull bör
avstå från att bereda den ifrågasatta åtgärden en principiellt riktig
grundval, nämligen att ställa den i förbindelse med jordförmedlingsfonden.

Jag vill även framhålla, att betänkliga olägenheter synas mig
kunna uppkomma, ifall medel ur egnahemslånefonden skulle användas
härtill. Dessa medel skulle då bilda en särskild avdelning av fonden
med andra återbetalningsregler än fonden i övrigt. Ifall arrendatorn
icke ville eller kunde fortsätta med arrendet eller om han vägrade att
övertaga lägenheten mot egnahemslån eller om han avlede, skulle väl
låneförmedlaren återtaga lägenheten och kanske därå få en ny arrendator
på lika villkor, varvid måhända ny återbetalningstid skulle börja löpa,
eller ock skulle han sälja lägenheten antingen mot egnahemslån eller på
annat sätt. I varje fall skulle besvärliga avräkningar uppstå Kanske
låneförmedlaren till och med skulle bli nödsakad att låta bruka lägenheten
för egen räkning. Egnahemslånefonden skulle faktiskt delvis förändras
till en fond för inköp av jord i likhet med jordförmedlingsfonden

189

Kungl. Maj.is proposition Nr 106.

men på frikostigare villkor, varigenom vissa svårigheter i förhållandet
mellan de bägge fonderna skulle kunna uppkomma.

I det fall att den egendom, varå lägenheten finnes, inköpts medelst
jordförmedlingslån, skulle enligt de sakkunnigas förslag, redan när ett
arrendeavtal av nu ifrågasatt beskaffenhet slutits, lån till lägenheten
erhållas ur egnahemslånefonden och av jordförmedlingslånet inbetalas
så mycket, som proportionellt belöpte på lägenhetens område, ehuru
jordförmedlaren behåller äganderätten till lägenheten. Om däremot jordförmedlingsfonden
fortfarande skall under arrendetiden bestrida lånet, sker
likviden mellan fonderna först då egnahemslånet verkligen tages och
lägenheten säljes till arrendatorn. Gränsen mellan de bägge fondernas
verksamhetsområden upprätthålles härigenom. Jordförmedlingsfondens
utlåuingsregler giva också lättare möjligheter att jämka återbetalningen
efter sig företeende omständigheter än egnahemslånefondens noggranna
bestämmelser om viss amorteringsplan in. m.

Både av principiella och praktiska skäl anser jag det därför riktigast,
att den ifrågasatta lånerörelsen, så länge arrendetiden räcker,
bedrives med anlitande av medel ur jordförmedlingsfonden. Detta har
inverkan i åtskilliga hänseenden på lånerörelsens praktiska anordning.
Jag torde längre fram få närmare yttra mig i denna fråga vid behandlingen
av jordförmedlingsväsendet och jordförmedlingsfonden.

I ett avseende är emellertid ett uttalande redan nu nödvändigt.
Jag syftar på det av länsstyrelsen i Malmöhus län framställda förslaget,
att amorteringsskyldigheten vid egnahemslån till f. d. lägenhetsarrendatorer
skulle inträda tidigare än för andra egnahemslåntagare. Jag
finner detta förslag hava mycket, som talar för sig. Det vill onekligen
förefalla ganska onödigt att,ef ter det arrendatorn under en rätt lång arrendetid
årligen erlagt full annuitet å lägenhetens hela värde, han skall, sedan
han bör hava kommit ganska bra i ordning å lägenheten samt inköpt densamma,
under sex år erlägga allenast ränta å egnahemslånet d. v. s. å 6/e
av lägenhetens värde. Åven om arrendeannuiteten utgår endast efter 6
procent, skulle förhållandet vid en lägenhet å 9,000 kronors värde bliva,
att, sedan under arrendetiden erlagts årligen 540 kronor, skulle under
amorteringsfrihetstiden betalas 5 procent ränta å ett egnahemslån å 7,500
kronor med 375 kronor, varefter under amorteringstiden annuiteten skulle
stiga till 412 kronor 50 öre, nämligen till 0 procent å amorteringsdelen
och 5 procent den stående delen, vardera delen utgörande 3,750 kronor.
I och för sig kan en sådan växling i det årliga betalningsbeloppet icke
här anses påkallad av något behov från låntagarens sida, isynnerhet som,
på sätt nämnda länsstyrelse framhållit, lägenheten kan antagas vara vid

190

Kungl. Majits proposition Nr 106.

arrendetidens utgång försedd med nödiga hus. Jag har för avsikt att i
stället ifrågasätta viss kortare amorteringsfrihetstid vid arrendetidens
början och det torde vara påtagligt, att härigenom sagda frihet blir
riktigare placerad och kommer låntagaren till bättre gagn. Genom borttagandet
av amorteringsfriheten & egnahemslånet påskyndas skuldens
avbetalning. Från låntagarens synpunkt synes därför icke något avsevärt
kunna invändas mot att vid egnahemslån av nu ifrågavarande
slag amorteringsskyldigheten inträder samma år arrendet upphör och att
sålunda i det ovan anförda exemplet årsbetalningen av 412 kronor 50 öre
följer omedelbart efter arrendet å 540 kronor, allenast med den jämkning
att vid första betalningen räntan skall avse blott tiden från egnahemslånets
utlämnande den 14 mars i samband med arrendets upphörande
och till årets slut. Sistnämnda ojämnhet kan icke undvikas,
enär arrendeåret icke sammanfaller med låneåret, och även vid vanliga
egnahemslån blir räntan under första året i regel mindre än under de
följ ande.

Mot en sådan anordning har emellertid anförts, att därigenom
vissa egnahemslån skulle återbetalas till låneförmedlaren i annan ordning
än de övriga lånen från samma statslånebelopp och att låneförmedlarens
mellanhavande med statskontoret skulle härigenom invecklas. Denna
invändning, som är av mera formell innebörd, torde icke böra tillmätas
avgörande betydelse. Därest det befunnes nödvändigt att även i detta
fall bibehålla full överensstämmelse mellan låneförmedlarens mellanhavande
med å ena sidan statskontoret och å andra sidan egnahemslåntagaren,
skulle för sakens ordnande olika utvägar kunna tänkas. Antingen skulle
låneförmedlaren, när egnahemslån utlämnats till en förutvarande arrendator,
därom underrätta statskontoret, som då skulle omföra beloppet till
att amorteras i samma ordning som de tidigare utlämnade lån, för vilka
amorteringen började samtidigt. Eller också skulle man kunna lämna
statslånets amorteringsplan orubbad och endast låta låneförmedlarna inbetala
de första årens amorteringar såsom extra uppbörd enligt mom. 6.
Emellertid skulle i vartdera fallet ganska mycket besvär och skriverier
vållas. Jag håller före, att man mycket väl kan i detta fall, liksom jagtillstyrkt
i fråga om tilläggslånen, låta låneförmedlaren behålla de influtna
kapitalbeloppen, till dess inbetalning skall ske å det statslån, av vilket
egnahemslånet utgått. Denna förmån kan tänkas göra en låneförmedlare
mer benägen att begagna systemet av lån till arrende med köprätt.

Bestämmelser av nu angivet innehåll böra tillfogas egnahemslånevillkoren.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

191

7. Årligt statslånebelopp.

Beträffande det årliga lånebeloppet hava de sakkunniga ansett
ett totalbelopp av 7 Vä miljoner kronor böra fördelas med 5 miljoner å
jordbrukslånerörelsen och 2 1/2 miljoner å bostadslånerörelsen. De sakkunniga
synas emellertid icke hava ansett, att denna uppdelning i vissa
belopp skulle tillämpas redan under den tid, då enligt deras förslag jämväl
bostadslån skulle tillsvidare utgå från egnahemslänefonden. I sitt förslag
till övergångsbestämmelser hava de nämligen bibehållit den nuvarande
föreskriften, att jordbrukslån skall i regel äga företräde framför
bostadslån, vilket ju varit onödigt, ifall vartdera ändamålet haft sin
särskilda lånesumma.

I betraktande av de numera skedda höjningarna i egnahemslägenheternas
maximivärden samt penningvärdets allmänna fall är en väsentlig
höjning av det årligen till statslån bestämda beloppet — under senare
år 7 Vä miljoner kronor — påkallad. I enlighet med min hemställan har
Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition föreslagit riksdagen att öka
detta belopp till 10 miljoner kronor.

. hänsyn till att jag för min del ansett bostadslånerörelsen böra
tillsvidare såsom hittills ske medelst egnahemslänefonden, anser jag en
fördelning böra nu genomföras såtillvida, som det bör stadgas, att högst
en tredjedel av det för året disponibla statslånebeloppet av nämnda fond
må av Kungl. Maj:t kunna anvisas till lån för bostadslägenheter. Jag
vill framhålla, att under senare ar bostadslånesumman varit mindre än
en tredjedel av hela utlåningsbeloppet.

8. Egnahemslägenheternas bevarande såsom sådana.

Såsom jag förut omnämnt hava de sakkunniga bland de speciella
förslagen även berört frågan om åtgärder för tryggande av att de egna
hemmen bliva bevarade såsom sådana och att alltså statens medverkan
vid egnahemsbildandet må leda till resultat av beståndande värde i det
avsedda syftet. Jag anser mig böra här yttra några ord i detta viktiga
men särdeles svåra ämne.

Förevarande fråga har under de senare åren varit föremål för
undersökningar särskilt beträffande egnahemslägenheter, som upplåtas

192

Kungl. May.ts proposition Nr 106.

från kronoegendomar jämlikt kungörelsen den 10 oktober 1913. Vad
som härvid förekommit är i flera hänseenden tillämpligt jämväl i fråga
om sådana från enskild jord upplåtna egnahemslägenheter, för vilkas
bildande egnahemslån av statsmedel utgått, allenast att i senare fallet
svårigheterna att åstadkomma tillfredsställande garantier äro ännu större,
enär staten då icke såsom jordsäljare utan allenast såsom den ursprungliga
långivaren kan uppställa fordran på dylika garantier.

Beträffande de möjligheter för garantier, som nu finnas rörande
från kronoegendomar försålda egnahemslägenheter, och de förslag, vilka
framkommit till dessa garantiers förstärkande, torde jag få erinra om
följande.

Enligt nyssberörda kungörelse skola sådana egnahemslägenheter,
som enligt vederbörligt beslut skola säljas från kronoegendom, i vissa
fall hembjudas viss person till inlösen för det åsätta saluvärdet men
eljest utbjudas till försäljning under hand genom infordrande av anbud
och till pris, minst motsvarande saluvärdet. Därest anbud till dylikt
belopp inkomma från flera personer, skall auktion hållas mellan dessa.
Av största betydelse är, att vid försäljning medelst anbuds infordrande
till köpare må antagas allenast mindre bemedlad eller obemedlad, som
äger god frejd och gjort sig känd för arbetsamhet, sparsamhet, nykterhet
och hederlig vandel samt, vad jordbrukslägenhet beträffar, äger förutsättningar
för drivande av ett mindre jordbruk. Vidare må, där ej särskilda
skäl därtill föranleda, lägenhet icke upplåtas till den, som redan
äger fast egendom av den storlek, att därå kan födas en familj. Ej
heller må mer än en lägenhet upplåtas till samma person. Dessa bestämmelser
innebära alltså, att staten vid dessa lägenhetsförsäljningar
icke direkt åsyftar att erhålla högsta pris å lägenheterna utan att å dem
skapa egnahem för personer med de angivna kvalifikationerna. Andra
än sålunda kvalificerade personer antagas därför icke till köpare. Då
det åsätta saluvärdet understundom kan icke obetydligt understiga vad
lägenheten skulle betingat, därest den sålts i fri konkurrens och kunnat
användas till annat ändamål än eget hem, innebära dessa bestämmelser,
att staten såsom jordägare gör uppoffringar för att i sin mån främja
egnahemsrörelsen. Genom föreskrifterna angående köpares kvalifikationer
synes också vara tillräckligt sörjt för att vid tiden för köpets avslutande
ändamålet med försäljningen skall Vara åtminstone formellt betryggat.

Men i sak är det ej lika väl beställt och beträffande tiden efter
köpets avslutande finnas näppeligen nu några tillräckligt betryggande
garantier.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106. 193

Det kan nämligen inträffa, att den, som köpt lägenheten av staten,
— även om han kvarstår som nominell ägare till densamma —
genom underhandsavtal med tredje person, som själv icke är behörig
att av staten förvärva lägenheten, binder sig på sådant sätt, att denne
äger hela förfoganderätten över lägenheten. Köparen kan också även
formellt sälja lägenheten till dylik person. Vissa garantier mot dylika
missbruk finnas visserligen, men knappast tillräckliga.

En för många förhållanden användbar garanti har man trott sig
finna i stadgandet i 15 mom. av kungörelsen, att köpare av obebyggd
lägenhet skall vid tillträdet avlämna förbindelse att inom fem år hava
lägenheten bebyggd med bostad och, där fråga är om jordbrukslägenhet,
jämväl med för lägenhetens skötsel i övrig''t nödiga byggnader, vid
äventyr, därest sa icke sker, att utöver den avtalade köpeskillingen gälda
ytterligare ett belopp, motsvarande en femtedel av köpeskillingen. Förbindelsen
skall tillika innefatta medgivande, att berörda fordringsbelopp
må i lägenheten intecknas.

Emellertid kan möjligheten att få berörda förbindelse^;intecknad i
lägenheten göras om intet genom att den förste köparen säljer lägenheten,
innan han själv fått lagfart, och lagfart sökes för bägge köparna på
samma gång, i vilket fall inteckniugsansökningen icke bifalles.

Det bör även uppmärksammas, att äventyret att betala ytterligare
en femtedel av lägenhetens värde icke torde vara så avskräckande, att
icke, ifall dennas verkliga handelsvärde avsevärt överstiger köpeskillingen,
köparen kan föredraga att betala denna femtedel och använda lägenheten
för annat ändamål än eget hem.

Slutligen bör observeras, att detta äventyr endast gäller obebyggda
lägenheter. Men även beträffande bebyggda lägenheter kan samma
frestelse till en ekonomisk förmånlig realisation föreligga, ty husen därå
kunna vara av sådan beskaffenhet och av så lågt värde, att det är fördelaktigt
att nedriva dessa och använda lägenheten på annat sätt.

En annan garanti har man avsett att skapa i samband med anordnandet
av sättet för erläggande av betalning till kronan för inköpt
lägenhet. Av köpeskillingen skall alltid en tiondel erläggas senast vid tillträdet,
varemot angående återstående nio tiondelar olika vägar äro möjliga.

Antingen kunna även dessa i sin helhet erläggas vid tillträdet.

I. detta fall har ju staten genast fatt full köpeskilling och någon möjlighet
att med köpeskillingen förknippa någon garanti för egnahemslägenhetens
bestånd förefinnes icke.

Eller också kunna dessa nio tiondelar betalas med en tiondel om
året under följande nio år eller, beträffande jordbrukslägenheter, genom
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 höft. (Nr 106.) 25

194

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

köpeskillingens fördelning i en amorteringsdel ocli en stående del och
betalningens fullgörande under en längre följd av år i överensstämmelse
med de för statens egnakemslånerörelse gällande betalningsvillkor. I
vartdera av dessa fall skall gäldas ränta å oguldet belopp, vilken ränta
hittills utgått efter den låga räntefoten av 3.6 procent. Dessa avsevärda
fördelar kunna ju dock för en lägenhetsspekulant vida övervägas av
utsikten att erhålla lägenheten till fritt förfogande, och han inbetalar då
köpeskillingen kontant. Ifall under betalningstidens fortgång lägenheten
icke inom avtalad tid bebygges eller densamma till jord och byggnader
vanvårdas eller å lägenheten befintlig skog avverkas hårdare, än som erfordras
för gårdens behov eller för uppodling av därtill tjänlig mark, eller
föreskrivna ränte- och kapitalavbetalningar icke ordentligt fullgöras, skall
vad av köpeskillingen återstår oguldet jämte ränta, där sådant från statens
sida påfordras, genast vara förfallet till betalning. Dessa bestämmelser
innebära icke någon verklig garanti för egnahemslägenhetens
bibehållande såsom sådan, ty det är mycket möjligt, att, oaktat lägenheten
förlorat sådan karaktär, de här uppställda villkoren uppfyllas. En
i någon män bättre garanti ligger däri, att, om lägenheten övergår till
annan än efterlevande make eller bröstarvinge eller efterlevande make
och bröstarvinge, vilka behålla lägenheten oskiftad, detsamma skall gälla,
så framt icke den nye innehavaren prövas uppfylla villkoren för att
kunna antagas såsom köpare i första hand. Dock gäller även hår, att
enda påföljden är, att ogulden del av köpeskillingen jämte ränta kan
förklaras förfallen till omedelbar betalning, och för den nye köparen
kan det framstå såsom en vida bättre affär att inbetala beloppet och
avstå från den låga räntan men få lägenheten till fritt förfogande.

Några andra garantier finnas icke, därest lägenhetsförsäljningen
sker med äganderätt. Visserligen kan i särskilda fall upplåtelse ske
med tomträtt, men användningen av detta institut är inskränkt till område,
som i den ordning, särskilt är stadgad, blivit planlagt för bebyggande.
De sällsynta undantagsfall, där tomträtt vid. kronolägenhetsupplåtelser
kan användas, kunna därför här lämnas å sido. I

I de utredningar, som föregingo Kungl. Maj:ts proposition till 1913
års riksdag med det förslag till grunder för upplåtande av egnahemslägenheter
från kronoegendomar, som slutligen medförde utfärdandet av
förberörda, nu gällande kungörelse den 10 oktober 1913, hade nu ifrågavarande
brist beträffande garantiernas anordning uppmärksammats, vad
en detalj beträffar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anmälde i skrivelse till domän -

195

Kungl. Ma):ts proposition Nr lUti.

styrelsen, att inom länet inträffat fall, då häradsrätt vägrat meddela
inteckning till säkerhet för förbindelse att inom fem år hava lägenheten
bebyggd, enär ingiven lagfartsansökning för ny ägare ägde företräde,
samt fäste styrelsens uppmärksamhet på denna olägenhet. Med anledning
härav framhöll domänstyrelsen i utlåtande den 27 september 1912,
att i detta fall stadgandet i 15 mom. i kungörelsen den 31 december
1909 angående förändrade grunder för åtgärder i syfte att åt mindre
bemedlade och obemedlade bereda tillfälle att förvärva egnahemslägenheter
från vissa kronoegendomar — vilket stadgande var i nu ifrågavarande
delar ordagrant lika med de nuvarande bestämmelserna uti 15
mom. i 1913 års kungörelse — icke visat sig betryggande för att garantera
lägenhets bebyggande. Domänstyrelsen föreslog, att genom tilllägg
till omförmälda stadgande kronan måtte beredas rätt att till säkerhet
för förbindelse, varom i samma stadgande nämndes, erhålla inteckning
såsom för ogulden köpeskilling enligt 11 kap. 2 § jordabalken.

Egnahemssakkunniga, vilka den 31 december 1912 avgåvo särskilt
betänkande angående upplåtande av egnahemslägenheter från kronoegendomar
m. in., yttrade därvid, att de för sin del ansåge, att den åtgärd,
som av domänstyrelsen sålunda föreslagits för att trygga lägenhets
bebyggande, vore mindre lämplig, enär densamma förutsatte ändring
av gällande lag. Ett enklare, men för ändamålet fullt effektivt förfaringssätt
vore däremot enligt de sakkunnigas åsikt att vid försäljning av
obebyggd lägenhet höja köpeskillingen med den ifrågavarande förbindelsens
belopp samt i lägenheten inteckna samma belopp, vilket dock ej borde
löpa med ränta. Sedan lägenheten blivit i stadgad ordning bebyggd,
borde förbindelsen återställas till köparen.

Enär de sakkunniga tillika föreslogo, att stämpelfrihet måtte beviljas
köpare av i kungörelsen avsedd lägenhet, skulle några förhöjda
kostnader icke komma att drabba köparen på grund av att köpeskillingen
ökades. Men även om dylik stämpelfrihet icke bleve medgiven, borde
enligt deras mening knappast den högre stämpelavgift, som det av do
sakkunniga ifrågasatta förfaringssättet skulle komma att medföra, få
verka till hinder för genomförande av vad sålunda föreslagits.

I utlåtande den 8 februari 1913 över egnahemssakkunnigas nyssnämnda
särskilda betänkande vidhöll domänstyrelsen sitt ovanberörda
förslag till den påvisade olägenhetens undvikande såsom varande den
lämpligaste lösningen av frågan. De sakkunnigas förslag innebure däremot
enligt styrelsens åsikt ett ej av behovet påkallat tilltrasslande av
de redan förut rätt invecklade bestämmelserna om sättet för köpeskillings
gäldande.

196

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 106.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 14 mars 1913
anförde jag såsom dåvarande chef för jordbruksdepartementet i nu ifrågavarande
hänseende följande.

»Såsom av det föregående inhämtas, hava fall inträffat, då den i
15 mom. uti kungörelsen den 31 december 1909 intagna bestämmelse,
som avser att garantera lägenhets bebyggande, visat sig icke vara för
ändamålet betryggande; och olika förslag hava framställts för att avhjälpa
denna olägenhet. De sakkunnigas förslag i sådant hänseende
finner jag i likhet med domänstyrelsen mindre lämpligt. Att i köpeavhandlingen
upptaga köpeskillingen till högre belopp än det, vartill densamma
enligt avtalet uppgår, synes mig icke tilltalande. Emellertid kan
jag ej heller biträda domänstyrelsens förslag härutinnan, vilket förutsätter
ändring av en viktig lagbestämmelse. För egen del kan jag icke finna
annat, än att berörda olägenhet kan väntas framträda allenast i sällsynta
fall. Då härtill kommer, att densamma är av jämförelsevis underordnad
betydelse och aldrig kan vålla kronan någon förlust, synes mig anledning
näppeligen föreligga att i nu avsett syfte ändra lydelsen av ifrågavarande
bestämmelse.»

Jämväl den föreslagna stämpelfriheten avstyrktes av mig.

I enlighet härmed erhöll momentet i propositionen den lydelse,
det har i kungörelsen den 10 oktober 1913.

Nyssnämnda, år 1913 diskuterade ändringsförslag avsåg endast att
bereda mera effektiv garanti för byggnadsskyldighetens fullgörande. Att
denna garanti icke, åtminstone i större mån, avsågs tillika utgöra någon
säkerhet för själva det egna hemmets bestånd såsom sådant, framgår
av mitt nyss återgivna yttrande. I vilket fäll som helst skulle icke
genom någotdera av de av egnahemssakkunniga eller domän styrelsen
framställda förslagen svagheterna i det nuvarande garantisystemet blivit
avhjälpta.

Emellertid hade jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande inom jordbruksdepartementet
tillkallats särskilda sakkunniga med uppdrag att, i
den omfattning statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 10 juni
1912 närmare angiver, verkställa utredning av frågan om upplåtelse av
kronojord till egna hem. I utredningen skulle bland annat ingå en
undersökning, huru lämpliga bestämmelser skulle kunna åstadkommas i
syfte att, där staten med äganderätt uppläte jord för bildande av egna
hem, ändamålet med upplåtelserna måtte tryggas, så att den upplåtna
jorden ej sedermera kunde övergå till helt annan användning. Med av -

197

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

seende å denna del av sitt uppdrag hava de sakkunniga — de s. k.
kronolägenhetssakkunniga — den 7 mars 1916 avlämnat betänkande med
förslag rörande tillfälliga åtgärder till förebyggande att av kronan upplåtna
egnahemslägenheter användas för annat ändamål än med upplåtelsen
avsetts.

I detta betänkande meddelade de sakkunniga, att för att vinna eu
uppfattning om förekomsten av obehörig spekulation i egnahemsjord
utlåtanden införskaffats från länsstyrelserna, kronofogdar, länsmän, domänintendenter,
hushållningssällskapens förvaltningsutskott, låneförmedlande
bolag och föreningar samt nationalföreningen mot emigrationen. Av
de avgivna yttrandena hade de sakkunniga funnit framgå, att vederbörande
myndigheter och låneförmedlare, sedan köpeskillingen inbetalts,
icke tagit vidare befattning med lägenheten eller efterforska^ huru med
densamma förfarits. Att missförhållanden förekommit, vore dock obestridligt,
och ett tydligt exempel härpå kunde hämtas från de till de
sakkunniga överlämnade handlingarna angående försäljning av tomter
från Skälby kungsladugård i Kalmar län, av vilka framginge, att ett
industribolag genom mellanhänder förvärvat ett flertal av de upplåtna
tomterna.

På grund av resultatet av den sålunda åvägabragta utredningen
upptogo de sakkunniga till bedömande åtskilliga möjligheter att säkerställa
uppnåendet av det med egnahemsupplåtelserna avsedda ändamålet.
De omförmälde därvid först utvägen att stadga återköpsrätt för staten
till jorden, mot vilken utväg emellertid kunde invändas, att därigenom
skulle för fastighetsägaren skapas ett osäkerhetstillstånd, som betoge
honom lusten att arbeta för fastighetens förkovran. Såsom ett mera
lämpligt medel hade, enligt vad de sakkunniga vidare erinrat, föreslagits
s. k. förköpsrätt, innebärande företräde för staten att vid framtida föryttring
av upplåten kronoegendom äga företräde att tillösa sig densamma
till det pris, en annan bjudit. Förslag till införande i vår rätt
av ett dylikt institut, vilket framlagts av lagberedningen, hade ännu ej
föranlett några lagbestämmelser i ämnet.

Full trygghet för att jord, som av staten upplätes till egna hem,
bleve använd för det avsedda ändamålet, vunnes måhända enligt de sakkunnigas
mening säkrast, därest möjlighet kunde beredas staten att
verkställa jordupplåtelserna med besittningsrätt. Då emellertid förslaghärom
från de sakkunniga icke vore att förvänta inom den närmaste
tiden, men det vore angeläget, att åtgärder vidtoges för att förekomma
obehörig jordspekulation, föreslogos åtgärder av tillfällig natur vid
statens jordupplåtelser till egna hem.

198

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Det mest effektiva syntes härvid vara att inskränka lägenhetsinnehavarnas
rätt att avhända sig lägenheten vare sig genom direkt
överlåtelse eller medelbart genom lägenhetens belastande med inteckningar
och därpå följande exekutiv försäljning av densamma. Förbehåll
om dylik inskränkning vore ej främmande för vår rätt, men endast i
den omfattning ärvdabalkens 16 kap. 1 § enligt dess lydelse genom
förordningen den 27 april 1910 tilläte. I detta lagrum stadgas, att den,
som bortgiver fast egendom, ej äger makt om villkoren för dess förvaltning
sträcka förordnandet längre än till förste emottagarens och dess
makas livstid eller om äganderätten vidare än till utnämnande av testaments-
eller gåvotagarens nästa efterträdare, samt att ej heller i andra
avhandlingar och kontrakt om fast egendom sådana villkor må inflyta,
varigenom förvaltnings- och äganderätten för en framtid vidare inskränkes
än nu är sagt. För att kronan skulle kunna bereda sig tillfälle att
kontrollera framtida överlåtelser av jord, som en gång upplåtits av kronan,
syntes en ändring av omförmälda lagbestämmelse vara nödvändig.

På grund härav framlade de sakkunniga ett lagförslag av följande
lydelse:

»Utan hinder av det i 16 kap. 1 § ärvdabalken, sådant detta
lagrum lyder enligt förordningen den 27 april 1810, stadgade förbud
att i avhandlingar och kontrakt om fast egendom låta villkor inflyta,
varigenom förvaltnings- och äganderätten för en framtid vidare inskränkes
än i nämnda lagrum sägs, må vid överlåtelse, som äger rum
från kronan, göras förbehåll, som inskränker förvärvarens så ock ny
ägares rätt att överlåta eller inteckna egendomen.»

Därjämte framlades i anslutning härtill förslag dels till vissa bestämmelser
att tillsvidare lända till efterrättelse vid upplåtande av egnahemslägenheter
från kronoegendomar, dels till viss ändring i egnahemslåneförfattningen
och dels till vissa bestämmelser angående gravationsbevis.
Huvudstadgandet i det förstnämnda av dessa förslag var, att
den, som från kronan förvärvat egna hemslägenhet, ej finge, innan 20
år förflutit från lagfarten, utan vederbörande länsstyrelses tillstånd
sälja, bortbyta eller bortgiva lägenheten till annan än skyldeman i rätt
upp- eller nedstigande led eller belasta lägenheten med inteckning för
fordran eller för avkomst eller annan förmån. Tillika skulle, där å
jordbrukslägenhet funnes växande skog, som ej prövades vara av allenast
ringa värde, göras förbehåll att under fem år från tillträdet avverkning
icke finge ske utan domänstyrelsens tillstånd, vid äventyr att
kronan skulle äga dels utan ersättning avverka all den återstående
skogen dels såsom ytterligare köpeskilling utbekomma ett belopp, mot -

199

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

svarande två gånger värdet av skogstillgangen ä lägenhet. Därjämte
borde förbud stadgas mot industriell anläggning å lägenheten.

I utlåtande över de sakkunnigas förslag anförde domänstyrelsen,
att det alltid vore förbundet med stor risk att, såsom de sakkunniga
syntes förorda, bortse från de olägenheter, ett visst förfaringssätt kunde
medföra, av den orsak, att förfaringssättet ej vore avsett att vinna
stadigvarande tillämpning. Det läte sig nämligen ej beräkna, hur pass
långvarigt ett dylikt provisorium kunde bliva. I varje fall borde det
vara mycket stora intressen, som stode på spel, innan man ingrepe i
lagstiftningsväg på sätt de sakkunniga föreslagit. För sin del kunde
ej styrelsen anse utredningen visa, att de föreslagna kraftåtgärderna
vore tillräckligt motiverade av de faktiska förhållandena och erfarenheten.
Förslaget avstyrktes därför.

över lagförslaget om undantag för kronan från förenämnda bestämmelser
i ärvdabalken hördes lagrådet, som enhälligt yttrade i huvudsak
följande.

Det medel, de sakkunniga valt för vinnande av det angivna syftet, innebure
ett avsteg från de allmänna grundsatser, som borde gälla i fråga om köp av fast
egendom. De sakkunniga hade ock i sitt betänkande omförmält, hurusom betänkligheter
mot lämpligheten av ifrågavarande lagändring kunde göras gällande, och i
detta sammanhang erinrat om lagberedningens förslag till ny jordabalk, däri intagits
förbud mot att vid köp av fast egendom göra förbehåll, varigenom köparens
rätt att överlåta eller inteckna egendomen inskränktes. I motiven till sistnämnda
stadgande hade lagberedningen anfört, bland annat, att ett vid köp av fast egendom
fäst villkor, varigenom egendomen skulle för framtiden försättas utanför den
allmänna befogenhet, som tillkomme en ägare att fritt överlåta sin egendom,
måste lagen frånkänna all rättsverkan, och att detsamma måste gälla om ett förbehåll,
som inskränkte köparens rätt att inteckna sin egendom.

Vad de sakkunniga åberopat till hävande av betänkligheterna mot den nu
ifrågaställda lagstiftningen syntes ej utgöra tillräckliga skäl för att avvika från de
grundsatser, som i allmänhet måste anses riktiga i fråga om fastighetsköp. Om
ock en inskränkning till kronans förmån i rätten att överlåta en egendom, som
ursprungligen upplåtits av kronan, icke kunde tänkas få användning såsom medel
för vinnande av obehöriga syften, torde i allt fall ett förbehåll av den art, som
nu vore i fråga, mången gång kunna bliva oskäligt tryckande och hinderligt för
jordägaren vid fullgörande av fullt lovliga syften.

Den av de sakkunniga i deras betänkande framlagda utredningen visade ej,
att missbruk beträffande de från kronan upplåtna egnahemslägenheterna förekommit
i sådan omfattning, att på den grund det kunde anses nödigt att, innan den vidsträcktare
utredning, som do sakkunniga förehade, förts till slut. företaga en sådan
lagändring, som föreslagits.

De sakkunniga hade visserligen uttalat, att enligt deras avsikt den föreslagna
anordningen endast skulle bliva ett provisorium. Men det torde böra be -

200

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

aktas, att, även om lagändringen erhölle allenast till viss tid begränsad giltighet,
dess verkningar dock med det stora antal egnahemslägenheter, som årligen av kronan
upplätes, skulle få en vidsträckt omfattning.

Slutligen kunde anmärkas, att i lagförslaget icke angivits, att detsamma,
såsom meningen vore, skulle avse allenast överlåtelse av jord för bildande av egnahemslägenheter.

På grund av vad sålunda anförts funne sig lagrådet icke kunna tillstyrka
det remitterade förslaget.

Vid ärendets föredragning den 24 mars 1916 fann Kungl. Maj:t
de sakkunnigas ifrågavarande betänkande icke föranleda någon Kungl.
Maj:ts vidare åtgärd.

Jag vill vidare erinra, hurusom jag vid 1918 års lagtima riksdag såsom
svar å en inom riksdagens andra kammare av dess ledamot herr Sterne
framställd interpellation, efter en redogörelse för kronolägenhetssakkunnigas
nyssnämnda förslag och dess behandling, anförde:

»Behovet av åtgärder för att förekomma, att lägenheter, som från kronoegendomar
upplåtas till egna hem, bliva föremål för spekulation och användas på
ett sätt, som är främmande för ändamålet med upplåtelsen, står för mig alldeles
klart. De år, som gått sedan kronolägenhetssakkunnigas förenämnda betänkande
avgavs, hava lämnat ytterligare exempel på önskvärdheten, för att icke säga nödvändigheten,
av dylika åtgärder.

Det må emellertid anmärkas, att frågan om bevarande av egnahemslägenheter
för spekulation av nu förevarande slag icke är begränsad till allenast de
lägenheter, som upplåtas från kronoegendomar. Det är även ett statsintresse, att
de lägenheter, som komma till stånd medelst lån ur statens egnahemslånefond,
bliva bevarade som sådana. Sistnämnda fråga är även den av så stor betydelse,
att den kräver sin snara lösning, och det vore givetvis en fördel, därest i bägge
fallen kunde tillämpas åtgärder av samma eller åtminstone likartad natur.

Båda dessa frågor äga emellertid samband med spörsmålet om, vilka bestämmelser
må kunna, åtminstone provisoriskt, träffas för att på ett mera allmängiltigt
sätt hämma den osunda och skadliga spekulationen i jord och skogstillgång,
som under senare tid i allt större utsträckning förekommit och varigenom, bland
annat, även bildandet av småbruk och egna hem motvei''kats.»

Jag omförmälde även, att utredning i hithörande ämnen påginge
inom justitie- och jordbruksdepartementen och att förslag i viss del av
ämnet komme att redan samma år föreläggas riksdagen.

Det sålunda åsyftade förslaget framlades i proposition nr 441 med
förslag till lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast
egendom in. m. Därvid meddelade chefen för justitiedepartementet
bland annat, att inom nämnda departement utarbetats:

dels utkast till lag om inskränkning i rätten att överlåta vissa
egnahemslägenheter och belasta sådana lägenheter med inteckning;

201

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

dels utkast till kungörelse med vissa bestämmelser att lända till
efterrättelse vid upplåtande av egnahem slagen!) eter från kronoegendomar
enligt kungörelsen den 17 oktober 1913; samt

dels förslag till kungörelse om ändrad lydelse av mom. 8 och 9 i
kungörelsen den 13 juli 1908 angående förändrade allmänna villkor och
bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelse.

De sålunda omförmälda författningsutkasten voro såsom bilagor
fogade vid statsrådsprotokollet till propositionen.

Emellertid fann chefen för justitiedepartementet utredningen i de
ämnen, som berördes i samma författningsutkast, icke vara i det skick,
att därpå grundade förslag skulle kunna då omedelbart föreläggas riksdagen
till antagande.

Beträffande vad som i dessa frågor åtgjorts sedan fjolårets lagtima riksdag
torde jag först få erinra, hurusom av militieombudsmannen östergren
under hösten år 1918 avlämnats ett lagförslag, åsyftande att förebygga
att genom anlitande av bulvaner egnahemslägenheter skola
kunna förvärvas av obehöriga personer. Detta ärende är nu under
ytterligare utredning inom justitiedepartementet.

Jag. vill vidare fästa uppmärksamheten på, att Kungl. Maj:t på
föredragning av chefen för justitiedepartementet tillsatt en särskild
jordkommission med uppdrag att utreda åtskilliga frågor, som angå besittnings-
och brukningsrätten till jord m. m. Från denna kommission
lärer förväntas förslag, som komma att öva inverkan på frågan
om bibehållande såsom sådana av egnahemslägenheter, vilka inköpts
från enskilda personer.

Jag kan vidare omförmäla, att kronolägenhetssakkunniga fortfarande
hava under övervägande frågan om garantier för bibehållande
av från kronan inköpta egnahemslägenheter och att de sakkunnigas betänkande
torde kunna förväntas inom detta års utgång.

Av den nu lämnade redogörelsen torde framgå, att mycket betydande
svårigheter förefinnas för att med bibehållande av grundsatsen om oinskränkt
äganderätt vinna tillfyllestgörande garantier mot missbruk i nu
förevarande hänseende. Möjligen skulle genom en omläggning av systemet
kreditmöjligheter kunna komma till användning, vilka underlättade
frågans lösning i önskad riktning. I varje fall tarvar frågan härom
ytterligare utredning.

Bill ring till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 höft (Nr 106.)

26

202

Kungl. Maj.ts proposition AV 106.

Framställning
angående
anlitande
av skiljemän.

9. Förslag till lånevillkor.

Innan jag framlägger förslag rörande formulerandet av lånevillkoren
anhåller jag att få omförmäla följande ärende.

Under erinran, hurusom i mom. 8 av nu gällande lånevillkor stadgas,
att i kontraktet mellan låneförmedlare och låntagare skall finnas intagen
bestämmelse därom, att möjligen uppkommande tvister mellan låneförmedlare
och låntagare beträffande tillämpning av lånekontraktets bestämmelser
skola avgöras av skiljemän i enlighet med lagen om skiljemän
den 28 oktober 1887 samt att klander mot skiljemännens beslut icke
må äga rum, har lantbruksstyrelsen i skrivelse den 7 oktober 1916 anfört
följande:

»Med skrivelse den 30 september 1916 har Jönköpings läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott till lantbruksstyrelsen överlämnat utdrag av dess protokoll
den 26 augusti samma år, varav inhämtas, att förvaltningsutskottet till den åtgärd,
lantbruksstyrelsen kunde finna lämplig, beslutat bringa till styrelsens kännedom innehållet
av Eders Kungl. Maj:ts och rikets Göta hovrätts utslag den 30 mars 1916 på
de besvär, J. A. Svensson i Källeryd anfört över Eders Kungl. Maj ds befallningshavandes
i Jönköpings län utslag den 14 oktober 1915 i mål emellan Jönköpings
läns hushållningssällskap samt Svensson om krav, samt till lantbruksstyrelsen överlämnat
handlingarna i målet.

Av dessa handlingar inhämtas följande.

Enligt kontrakt den 26 maj 1913 beviljade hushållningssällskapet Svensson
ett lån å 4,300 kronor för förvärvandet av eget hem å lägenheten Källeryd nr 1,
och skulle Svensson med avseende å lånet iakttaga bestämmelserna i ett kontraktet
vidfogat utdrag av reglemente för av hushållningssällskapet förmedlad egnahemslånerörelse,
i vilket reglemente bland annat stadgades, att egnahemslånen skulle förräntas
med 3.6 procent samt att tvist beträffande tillämpningen av bestämmelserna
i kontraktet skulle avgöras av skiljemän i enlighet med lagen om skiljemän den 28
oktober 1887. Å lånet utfärdade Svensson två den 6 juni 1913 dagtecknade skuldebrev,
vartdera å 2,150 kronor, i vilka han förband sig att i enlighet med villkoren
i kontraktet förränta och återbetala lånet.

Med åberopande av sagda kontrakt och skuldebrev yrkade hushållningssällskapet
uti en till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ingiven ansökan, att Svensson
måtte varda ålagd att till hushållningssällskapet utgiva för år 1914 förfallen
ränta å lånet med 154 kronor 80 öre.

Svensson bestred den mot honom väckta talan samt invände bland annat, att,
enär förevarande tvist avsåge tillämpningen av bestämmelserna i kontraktet, Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande ej vore behörig upptaga målet till prövning.

Eders Kungl. Majrts befallningshavande, hos vilken myndighet hushållningssällskapet
fordrat ersättning för sina kostnader å målet, utlät sig i överklagade utslaget:
Enär utsökta fordringen, som grundade sig på skriftligt fordringsbevis, vore
klar och till betalning förfallen, alltså prövade Eders Kungl. Majds befallningshavande,

203

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

som lämnade utan avseende vad Svensson mot kravet invänt, skäligt jämlikt 28 §
utsökningslagen ålägga Svensson att genast mot kvitto och anteckning å skuldebrevet
till hushållningssällskapet utgiva fordrade räntebeloppet 154 kronor 80 öre
jämte 24 kronor i ersättning för lagsökningskostnaderna, allt vid äventyr av utmätning.

Genom sagda utslag har hovrätten sig utlåtit att, enär jämlikt bestämmelse
i det mellan parterna upprättade, i målet åberopade lånekontrakt ifrågavarande tvist
skulle avgöras av skiljemän och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande följaktligen
icke ägt att däri meddela yttrande, prövade hovrätten lagligt undanrödja överklagade
utslaget.

Till förberörda protokoll har Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
uttalat, att en tolkning av meromnämnda kontrakts bestämmelse, på
sätt nu genom hovrättens utslag skett, om den bleve allmänt tillämpad, givetvis för
egnahemslånerörelsen skulle kunna medföra sådana följder, att de låneförmedlande
hushållningssällskapen måste söka få en ändring av den nådiga kungörelsen till stånd.

De till lantbruksstyrelsen sålunda ingivna handlingarna får lantbruksstyrelsen
härmed överlämna och därvid för egen del i underdånighet anföra följande.

. Sedan låneförmedlarna allt allmännare börjat utlämna s. k. förskottslån, innan
ännu inteckning i egnahemslägenheten kunnat erhållas, torde det kunna befaras, att
vid begäran om handräckning för utbekommande av utebliven inbetalning av annuitet
hänvisning till bestämmelsen om tvists slitande genom skiljeman skall kunna komma
att ske.

Att ett sådant förhållande skall medföra svårigheter och kostnader för låneförmealaren
ligger i öppen dag. Exempelvis har Jönköpings läns hushållningssällskap
fått vidkännas ersättningen till skiljemännen i ovan omförmäld a fall utan
möjlighet, efter vad lantbruksstyrelsen inhämtat, att av den förlorande parten återfå
vad som utlagts.

Det torde emellertid knappast hava varit avsikten med bestämmelsen om
tvistens avgörande genom skiljemän, att härunder skulle inbegripas tvister om inbetalning
av annuiteter, vilka ju i allmänhet i fråga om hushållningssällskapen indrivas
genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande.

På grund av vad sålunda anförts och då det torde vara angeläget, att sådana
olägenheter för låneförmedlarna, som ovan berörts, såvitt möjligt undanröjas, får lantbruksstyrelsen
i underdånighet hemställa, att Eders Kung!. Maj:t täcktes vidtaga
åtgärder i syfte att bestämmelsen i mom. 8 sista stycket i ovan åberopade nådiga
kungörelse måtte erhålla sådan ändrad lydelse, att bestämmelsen icke kommer att
äga tillämpning å tvister mellan låneförmedlare och låntagare, vilka avse inbetalning
av annuiteter.»

Vad i detta mål förekommit synes mig utvisa behov av ett förtydligande
i den citerade bestämmelsen. Lantbruksstyrelsens förslag
synes mig emellertid ej fullt lämpligt, utan lärer det erforderliga tilllägget
böra mera allmänt innebära, att skyldigheten att anlita skiljemän
icke avser de fall, då ärendet ankommer på prövning av överexekutor.

204

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

I mån som allt flera bestämmelser upptagits i lånevillkoren, har
dessas nuvarande uppställning befunnits alltför invecklad och obekväm,
särdeles då hänvisning skall ske till någon viss bestämmelse i de långa
momenten. Nu skulle därtill en hel del ytterligare bestämmelser tillkomma.
Det synes även lämpligt att i de egentliga lånevillkoren upptaga
de bestämmelser, som nu förekomma i ingressen till kungörelsen,
vederbörligen ändrade och tillökade i enlighet med de av mig nu framställda
förslag.

På grund härav hava lånevillkoren i formellt hänseende undergått
en omarbetning, varvid även en del redaktionsändringar vidtagits.

Jag anhåller nu att få framlägga följande förslag till allmänna
villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse, avsedda att
tillämpas för alla lån, som beviljas för år 1920 eller senare år. Föreskrifterna
i §§ 12, 22 och 23 böra från och med år 1920 gälla även
lån, som dessförinnan beviljats.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

205

Allmänna Tillkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse.

§ 1.

Statslån från egnahemslånefonden tilldelas i den ordning och under
de villkor’ nedan j sägas de hushållningssällskap, kommuner, aktiebolag
och föreningar (låneförmedlare), vilka vilja genom utlämnande av egnahemslån
^bereda mindre bemedlade arbetare eller med dem likställda
personers tillfälle att förvärva egnahem å landsbygden eller å till stad
hörande område, för vilket stadsplan icke blivit fastställd.

§ 2.

Såsom villkor för att hushållningssällskap skall kunna erhålla statslån
från egnahemslånefonden gäller:

a) att hos hushållningssällskapet finnes en särskild egnahemsnämnd,
bestående av utav sällskapet eller dess förvaltningsutskott utsedda personer
jämte en å statens vägnar utsedd ledamot, vilken äger deltaga i
överläggningarna men ej i besluten, skolande denna egnahemsnämnd
handhava hushållningssällskapets egnahemslånerörelse enligt av sällskapet
meddelade föreskrifter samt i allmänhet verka för egnahemsväsendets
utveckling inom sällskapets område;

b) att ett ombud å statens vägnar skall äga deltaga i granskningen^av
egnahemsnämndens räkenskaper och förvaltning;

c) att inom varje kommun av hushållningssällskapets område finnes
anställt ett av egnahemsnämnden utsett ombud med uppgift att biträda
nämnden i dess verksamhet samt tillhandagå lånesökande med råd och
anvisningar, dock att, där så finnes lämpligt, gemensamt ombud kan
utses för högst tre kommuner;

d) att hos hushållningssällskapet finnes anställd minst en med
bidrag av statsmedel avlönad jordbrukskonsulent med åliggande att
biträda egnahemsnämnden samt i övrigt medverka vid egnahemsväsendets
utveckling inom sällskapets område; samt

e) att hushållningssällskapet skall hava för egnahemslånerörclsen
antagit reglemente, som godkänts av egnahemsinspektören i jordbruksdepartementet.

206

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

§ 3.

Såsom villkor för att kommun skall kunna erhålla statslån från
egnahemslånefonden gäller, att kommunen skall hava för egnahemslånerörelsen
antagit reglemente, som godkänts av egnahemsinspektören i
jordbruksdepartementet.

§ 4.

Såsom villkor för att aktiebolag eller förening skall kunna erhålla
statslån från egna hemslånefonden gäller:

a) att aktiebolaget eller föreningen har till uppgift att befrämja
förvärvandet av egnahem samt av Kungl. Maj:t, vid prövning i varje
särskilt fall, finnes vara lämplig såsom mellanhand vid lånerörelsen och
bereda tillräcklig trygghet för att egnahems förvärvande av mindre bemedlade
personer blir på ett oegennyttigt och ändamålsenligt sätt
befrämjat;

b) att en å statens vägnar utsedd ledamot i bolagets eller föreningens
styrelse skall äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten;

c) att ett ombud å statens vägnar skall äga deltaga i granskningen
av bolagets eller föreningens räkenskaper och förvaltning;

d) att bolagets eller föreningens bolagsordning eller stadgar äro
upprättade i överensstämmelse med av Kungl. Maj:t särskilt föreskrivna
grunder; samt

e) att bolaget eller föreningen skall hava för egnahemslånerörelsen
antagit reglemente, som godkänts av egnahemsinspektören i jordbruksdepartementet.

§ 5-

Egnahemslån må, med de i § 25 stadgade undantag, utgå för
bildande endast av sådant eget hem, där låntagaren äger såväl jordområdet
som därå uppförda byggnader, och kan beviljas för förvärvande av
lägenhet, avsedd för jordbruk (jordbrukslägenhet) eller lägenhet, där
bostaden är det väsentliga (bostadslägenhet). För att lägenhet må anses
som jordbrukslägenhet, skall å densamma kunna lödas minst ett
fullvuxet större husdjur (nötkreatur eller häst).

Under i övrigt lika förhållanden bör vid beviljande av egnahemslån
företräde givas åt sökande, som åsyftar att genom nyodling och

Kunyl, 3Jaj:ls proposition Nr 106. 207

nybyggnad bilda ett nytt eget hem, ävensom åt sökande, som med lånet
förenar livförsäkring på sätt i § 26 sägs.

§ 6.

Utan hinder av att egnahemslån redan blivit beviljat, må, innan
amorteringsskyldigheten inträder, till utvidgande av jordområdet å jordbrukslägenhet,
^ om så anses lämpligt, egnahemslåntagaren tilldelas tilllaggslån
en gång. Sådant tilläggslån skall sammanslås med det redan
beviljade egnahemslånet och gälle om dylikt tilläggslån, där icke särskilt
därom stadgas, vad här sägs om egnahemslån för jordbrukslägenhet.

§ 7.

Egnahemslån må ej tilldelas annan person, man eller kvinna, än
den, som är svensk medborgare, minst 21 år gammal, är känd för sparsamhet^
nykterhet och hedrande vandel och visserligen ej saknar medel
att i någon mån bidraga till bildande av eget hem men är i behov av
kraftigt bistånd för dess förvärvande samt, när fråga är om jordbrukslägenhet,
äger förutsättningar att driva det jordbruk, som å lägenheten
kan förekomma; börande egnahemslån i regel ej utlämnas till den, som
är över 50 år gammal.

§ 8.

Mom. 1. Egnahemslån må ej utgå, där det med ledning av
uPPg''jort köpeavtal, värderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar,
kostnadsförslag eller andra tillgängliga handlingar av låneförmedlaren
beräkuade värdet å jorden jämte därå befintliga eller för uppförande
avsedda byggnader överstiger: för obebyggd jordbrukslägenhet 12,000
kronor, lör bebyggd jordbrukslägenhet 10,000 kronor och för bostadslägenhet
8,000 kronor. Lägenhet, där en rmra omfattande ombyggnad
erfordras, må härvid anses såsom obebyggd.

Mom. 2. Egnahemslån skall med här nedan i detta moment
samt i §§ 24 och 25 angivna undantag utgå med minst hälften samt,
då fråga är om jordbrukslägenhet, med högst fem sjättedelar och, då
fråga är om bostadslägenhet, med högst tre fjärdedelar av det på sätt
i mom. 1 sagts beräknade värdet å lägenheten.

Där egnahemslån utgår till inlösen av jord till byggnad på ofri

208 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

grund, må sådant lämnas till mindre belopp än hälften av jordens och.
byggnadens sammanlagda värde.

Mom. 3. Tilläggslåu må ej utgå, där det värde, som på sätt i
mom. 1 sagts åsatis lägenheten vid egnahemslånets beviljande, med
tillägg av värdet av den avsedda utvidgningen överstiger i mom. 1
för jordbrukslägenheter angivna belopp, och skall därvid lägenheten
anses som obebyggd, där sä varit förhållandet vid egnahemslånets beviljande
samt jämväl det tillagda jordområdet är obebyggt.

Tilläggslån må ej utgå med annat belopp än att det tillsammans
med förut beviljat egnahemslån utgör minst hälften och högst fem
sjättedelar av lägenhetens jämte utvidgningens på sätt nu nämnts beräknade
sammanlagda värde.

§ 9.

Låneförmedlare, som önskar erhålla statslån för att därav utlämna
egnahemslån, skall inom tid, som Kungl. Maj:t bestämmer, till jordbruksdepartementet
därom ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning, uti
vilken skall uppgivas, huru stor del av lånet som är avsedd för jordbrukslägenheter
och huru stor del för bostadslägenheter.

Av det för året till statslån disponibla beloppet må högst en tredjedel
av Kungl. Maj:t anvisas till lån för bostadslägenheter.

§ io.

Av Kungl. Maj:t beviljat statslån må av vederbörande låneförmedlare
efter ingången av det år, för vilket lånet anvisats, och före
den 1 november samma år på en gång eller i skilda delar lyftas i statskontoret
emot avlämnande av en utav låneförmedlaren till statskontoret
eller order ställd, av statskontoret godkänd skuldförbindelse, som skall
innefatta låneförmedlarens åtagande ett återbetala lånet i den ordning,
här nedan stadgas. Statslånebelopp, som nämnda dag kvarstår outtaget,
återfaller till fonden.

Låneförmedlande bolag och förening skall därjämte, innan någon
del av statslånet må utbekommas, till statskontoret avlämna av statskontoret
godkänd säkerhet för den avgivna skuldförbindelsens uppfyllande.
Dylik låneförmedlare må icke förvägras att under lånetiden utbyta avlämnad
säkerhet mot annan, som kan av statskontoret |godkännas.

Inteckning uti egnahemslägenhet, beviljad eller lämnad såsom
säkerhet för egnahemslån, som av vederbörande låneförmedlare utlämnats
från statslånet ifråga, må kunna, därest sådan inteckning deponeras på

209

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

sätt och under villkor i övrigt, som statskontoret finner lämpliga, särskilt
med hänsyn till dess bibehållande vid gällande kraft, av statskontoret
antagas såsom säkerhet intill ett belopp, icke överstigande beträffande
jordbrukslägenhet fem sjättedelar och beträffande bostadslägenhet
tre fjärdedelar av lägenhetens genom taxeringsbevis eller på annat
sätt, som statskojitoret godkänner, intygade värde vid den tid, då säkerheten
erbjudes.

Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet
icke vidare vara nöjaktig, skall låneförmedlaren inom av statskontoret
förelagd tid, dock minst tre månader, avlämna nya säkerhetshandlingar,
som av statskontoret godkännas.

§ 11-

Statslån, som av Kungl. Maj:t anvisats till beredande av egnahemslån,
förräntas efter fem procent om året.

Å till betalning förfallet kapitalbelopp erlägges ränta efter sex procent
om året från förfallodagen, till dess likvid sker.

§ 12-

Vad av anvisat statslån icke vid utgången av det år, under vilket
lånet i statskontoret lyfts, blivit till egnahemslån utlämnat eller eljest
disponerat, skall till statskontoret inbetalas före utgången av mars månad
nästpåföljande år, där ej Kungl. Maj:t på av låneförmedlaren före utgången
av januari månad ingiven ansökning medgiver denne rätt att
ytterligare ett år för avsett ändamål innehava statslånebeloppet i fråga.
Ränta å belopp, som sålunda återbetalas, skall erläggas i den ordning,
§ 14 mom. 4 stadgar.

§ 13-

S innes statslånebelopp vara av låneförmedlare genom avtal, upprättat
i annan ordning än i §§ 17—20 sägs, eller i strid mot föreskrifterna
i §§ 5—8 eller §§ 24 och 25 såsom egnahemslån disponerat, äge Kungl.
Maj:t föreskriva, att sådant statslånebelopp skall, där ej låneförmedlaren
inom av Kungl. Maj:t förelagd tid förmår styrka, att behörigt lånekontrakt
angående ifrågavarande egnahemslån uppgjorts, omedelbart därefter
jämte ränta inbetalas till statskontoret.

§ 14-

Ålom. 1. Av låneförmedlare utbekommet statslån skall, i den mån
detsamma icke bör inbetalas i sådan ordning, som i § 12 eller § 13
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 käft. (Nr 106.) 27

210

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

sagts, med avseende å återbetalningen delas i två lika stora delar: en
amorteringsdel och en stående del.

Mom. 2. Å amorteringsdelen erlägges, intilldess densamma blivit
till fullo gulden, vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån
för jordbrukslägenheter en annuitet av sex procent, och vid statslån,
som utlämnats till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter,
en annuitet av sju procent, varvid i vartdera fallet såsom ränta räknas
fem procent å det oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten
inträder med sjätte året efter utgången av det kalenderår,
under vilket lånet från statskontoret utbekommits. Intilldess kapitalavbetalningen
börjar, erlägges endast föreskriven ränta å statslånets hela
belopp. Därefter erlägges, jämte annuiteten å amorteringsdelen, ränta å
statslånets stående del, intill dess jämväl denna lånedel till fullo inbetalts.

Mom. 3. Statslånets stående del kan, där ej sådant förhållande,
varom i § 16 här nedan sägs, mellankommer, från statens sida icke
uppsägas, förrän amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låneförmedlaren
därvid sex månaders uppsägning. I varje fall skall likväl
den stående delen vara gulden inom fem år, från det sista inbetalningen
å amorteringsdelen bort fullgöras.

Mom. 4. Ränta och amortering å statslån skall för varje år av
låneförmedlaren inbetalas till statskontoret före utgången av mars månad
nästföljande år; skolande alltså den första amorteringen verkställas under
det sjunde året från utgången av det år, då statslånet lyfts.

§ 15-

Varder, sedan lånekontrakt, varom i § 17 sägs, blivit angående
beviljat egnahemslån upprättat, lånet icke till fullo utbetalt vid tiden för
amorteringsskyldighetens inträde eller varder rätten till utbekommande
av lånet eller del därav av låntagaren förverkad, eller varder redan
utlämnat egnahemslån till låneförmedlaren helt eller delvis återbetalt i
annan ordning än såsom kapitalavbetalning å amorteringsdelen i överensstämmelse
med amorteringsplanen för det statslån, av vilket egnahemslånet
utgått, skall det lånebelopp, till vars utbekommande rätten
förfallit eller förverkats eller som till låneförmedlaren återbetalts, före
utgången av mars månad året efter det, då sagda rätt förföll eller förverkades
eller återbetalningen ägde rum, jämte ränta till statskontoret
inbetalas.

Vad sålunda stadgats skall dock icke gälla sådan kapitalavbetalning
å amorteringsdelen, som jämlikt bestämmelserna i § 20 1) och 2)
sker tidigare än i överensstämmelse med statslånets amorteringsplan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

211

§ 16-

Ställer sig låneförmedlare icke till efterrättelse meddelade bestämmelser
i fråga om ränte- och kapitalavbetalning, eller underlåter låneförmedlare,
som av statskontoret erhållit föreläggande att avlämna nya
säkerhetshandlingar, att inom föreskriven tid sådant fullgöra, äger statskontoret
att därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t, som bestämmer,
huruvida oguldet statslånebelopp jämte ränta skall anses vara genast
förfallet till återbetalning.

§ 17.

Rörande varje egnahemslån skall, innan någon del därav må av
låntagaren uppbäras, mellan låneförmedlaren och låntagaren upprättas
fullständigt lånekontrakt i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten
skall taga ett. I lånekontraktet skola bestämmelser i följande avseenden
finnas intagna, nämligen:

beträffande belägenheten, storleken och värdet av den lägenhet,
för vars förvärvande lånet lämnas, samt densammas egenskap av jordbrukslägenhet
eller bostadslägenhet;

rörande lånets belopp, säkerheten och villkoren i fråga om ränta
och återbetalning;

huruvida lånet må lyftas på en gång eller i särskilda terminer,
samt angående sättet och villkoren för lånets utbekommande;

angående viss tid, inom vilken lånet skall vara till fullo uttaget,
vid äventyr att rätten till utbekommande av ej lyft belopp skall vara
förverkad;

beträffande vilka byggnader böra å lägenheten uppföras, deras
beskaffenhet och tiden, inom vilken de böra vara fullbordade;

rörande låntagarens skyldigheter i fråga om lägenhetens hävdande
och underhållande samt byggnadernas brandförsäkrande;

angående den kontroll från låneförmedlarens sida, som låntagaren
skall vara skyldig underkasta sig; samt

därom, att möjligen uppkommande tvister mellan låneförmedlare
och låntagare beträffande tillämpningen av lånekontraktets bestämmelser
skola, där icke ärendet ankommer på prövning av överexekutor, avgöras
av skiljemän i enlighet med därom gällande lag samt att klander mot
skiljemännens beslut icke må äga rum.

212

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

§ 18.

I det uti § 17 omförmälda lånekontrakt må icke tiden för vare sig
lånets uttagande till fullo eller i kontraktet bestämda byggnaders fullbordande
bestämmas senare än till den tidpunkt, då amorteringsskyldigheten
inträder.

§ 19-

Låneförmedlare äger ej — utom i fall, varom i §§ 24 och
25 sägs — betinga sig annan säkerhet för egnahemslån än första
inteckning i lägenheten eller för tilläggslån gemensam inteckning i
det tillagda området med bästa rätt och i den äldre lägenheten
med förmånsrätt näst efter inteckning för det ursprungliga egnahemslånet,
dock att låneförmedlare må äga att, när särskilda skäl därtill
föranleda, utöver nu nämnd säkerhet fordra sådan livförsäkring, som i
§ 26 sägs, eller mottaga av lånesökanden erbjuden livförsäkring av
annat slag.

Utan hinder av vad nu föreskrivits må sådana inteckningar för
annat än fordran, vilka icke hava avsevärd betydelse för egnahemslägenhetens
värde, kunna få kvarstå med bättre förmånsrätt än till säkerhet
för egnahemslån lämnad inteckning; ägande tillika låneförmedlare, utan
hinder av dessa bestämmelser, att, sedan lånekontrakt upprättats, såsom
förskott å beviljat egnahemslån utbetala större eller mindre del därav
mot säkerhet, som låneförmedlaren prövar tillfredsställande, i vilket fall
emellertid inteckningssäkerhet, som ovan sagts, skall vara för hela
egnahemslånet ställd senast före början av det ar, med vilket amorteringsskyldigheten
inträder, vid äventyr att frågan om egnahemslånet anses
hava förfallit och vad i förskott utbetalts skall jämte ränta genast
återbetalas till låneförmedlaren.

§ 20.

I fråga om ränta och återbetalning må ej i det uti § 17 omförmälda
lånekontrakt betingas andra villkor än i § 14 stadgats angående
statslån, dock med undantag i följande avseenden, nämligen:

1) att tilläggslån skall följa samma återbetalningsregler som det
redan erhållna egnahemslånet, utan hinder av att härigenom för tilläggslånet
icke må kunna åtnjutas amorteringsfrihet under eljest medgiven tid;

2) att amorteringsskyldigheten skall inträda genast, då egnahemslån
utlämnas till sådan låntagare, som jämlikt de för lån från j ordförråd -

218

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

lingsfonden gällande bestämmelser innehaft lägenheten på arrende med
rätt att inköpa densamma, sedan viss del av lägenhetens värde avbetalts;

3) att uppsägningstiden för egnahemslånets stående del må kunna
bestämmas till fem månader:

4) att tiden, inom vilken de årliga rånte- och kapitalavbetalningarna
skola vara av låntagaren fullgjorda, må kunna bestämmas annorlunda
än i § 14 mom. 4 sägs, dock ej tidigare än till november månad det
år, för vilket betalningen utgår;

5) att låntagaren skall äga att, därest han så önskar, ej mindre
under amorteringstiden på en gång infria återstoden av amorteringsdelen
än även före lånetidéns utgång inbetala egnahemslånets stående del i
dess helhet eller delvis; samt

6) att låneförmedlaren må kunna förbehålla sig rätt att under nedan
angivna förutsättningar uppsäga egnahemslånet till inbetalning å tid,
som låneförmedlaren bestämmer, nämligen:

a) om låntagaren ej fullgör vad i kontraktet föreskrivits i fråga
om lägenhetens bebyggande;

b) om låntagaren visar sig försumlig i att erlägga föreskriven
rånte- och kapitalavbetalning eller livförsäkringsavgift;

c) om låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift
för lägenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet
stadgade villkor;

d) om fastigheten vanvårdas till jord och byggnad eller om byggnad
nedrives eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom så
minskas, att säkerheten för egnahemslånet ej vidare kan anses fullt
betryggande;

e) om äganderätten eller beträffande i § 25 omförmälda lägenheter
besittningsrätten eller tomträtten till lägenheten i dess helhet eller del därav
genom köp eller annat fång från låntagaren övergår i andra fall, än då
lägenheten i dess helhet övertages antingen av efterlevande make eller
av bröstarvinge eller av efterlevande make och av bröstarvinge, vilka
behålla lägenheten oskiftad, eller ock av annan person, vilken är behörig
till egnahemslåns erhållande;

f) om låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett egnahemslånets
eller därmed förenad livförsäkrings beviljande; eller

g) om låntagaren avflyttar från lägenheten under sådana omständigheter,
att det kan skäligen antagas, att han eller hans familj icke
vidare ämna bebo densamma, eller eljest sådana förhållanden inträffat,
att låntagaren, med hänsyn till det med egnahemslånet avsedda ändamål,
uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.

214

Kungl. ldaj:ts proposition Nr 106.

Vad här sagts om lägenhet gäller, då tilläggslån erhållits, såväl
den ursprungliga lägenheten som den medelst tilläggslånet förvärvade
utvidgningen.

§ 21.

Låneförmedlare vare obetaget att under lånetiden medgiva låntagare
de lindringar i avseende å egnahemslånets återbetalning eller låntagarens
skyldigheter i övrigt, vilka icke strida mot föreskrifterna uti §§ 5—8
eller eljest äro oförenliga med egnahemslånets ändamål, dock att tiden
för egnahemslånets uttagande till fullo eller i kontraktet bestämda
byggnaders fullbordande icke må utsträckas längre, än i § 18 stadgas.

§ 22.

Låneförmedlare skall årligen före april månads utgång till jordbruksdepartementet
avgiva redogörelse enligt fastställt formulär över under
nästföregående år bedriven lånerörelse.

Denna redogörelse skall beträffande hushållningssällskap, aktiebolag
och förening vara granskad och bestyrkt av den för statens räkning
utsedde ledamoten i den nämnd eller styrelse, som å låneförmedlarens
vägnar handhaver egnahem slånerörelsen.

§ 23.

På framställning av låneförmedlare äger vederbörande länsstyrelse
ombesörja, att räntor och avbetalningar å av låneförmedlare utlämnade
egnahemslån varda i samband med kronans arrenden eller annan under
våren infallande uppbörd genom vederbörandes försorg debiterade, uppburna
och redovisade.

§ 24.

Den omständigheten, att i fråga om jordbrukslägenhet kronan för
fordran å ogulden köpeskilling för marken innehar första inteckningen,
skall ej utgöra hinder för att egnahemslån till nödiga byggnaders uppförande
utlämnas mot närmast efterföljande inteckning, därest denna
bringas att i anseende till förmånsrätten icke stå efter kronans inteckning;
skolande sådant egnahemslån utgå med minst hälften och högst

Kungl. Maj.ts proposition Nr 106. 215

fem sjättedelar av värdet utav de innehavaren tillhöriga åbyggnader,
som äro avsedda att uppföras å lägenheten.

§ 25.

Till förvärvande av bostadslägenhet, för vilken mark upplåtits med
tomträtt eller, beträffande Hvitfeldtska stipendieinrättningen tillhörande
mark, med ständig och oinskränkt besittningsrätt, må egnahemslån tillsvidare
utgå utan hinder därav, att låntagaren icke har äganderätt till
lägenhetens tomtområde.

För dylika egnahemslån skola, jämte de för statens egnahemslånerörelse
i allmänhet gällande villkor och bestämmelser, i den mån de ej
strida mot vad här nedan stadgas, följande särskilda villkor och bestämmelser
lända till efterrättelse, nämligen:

l:o) att lånet skall utgå med minst hälften och högst tre fjärdedelar
av värdet utav de innehavaren tillhöriga åbvggnader, som finnas
eller äro avsedda att uppföras å lägenheten;

2:o) att för lån till bostadslägenhet å Hvitfeldtska stipendieinrättningen
tillhörig mark låneförmedlare äger antaga den säkerhet, han
prövar lämplig; samt

3:o) att inteckningar i tomträtt må kunna godtagas såsom säkerhet
för egnahemslån i samma utsträckning som inteckningar i fast egendom;
dock under villkor dels att vid tiden för lånets beviljande återstår
av upplåtelsetiden så mycket, att denna återstod med minst tjugu år
överskjuter den tid, som åtgår till inbetalning av egnahemslånets amortermgsdel,
dels ock att tomträttsavtalet är så avfattat, att tomträtten
icke under upplåtelsetiden kan förverkas eller eljest upphöra.

§ 26.

Med egnahemslån för jordbrukslägenhet må livförsäkring på sätt
Kungl. Maj:t närmare bestämmer förenas sålunda, att vid dödsfall låntagarens
återstående skuld å lånets amorteringsdel eller, om dödsfallet inträffar
innan tiden för amortering ''ännu inträtt, hälften av det beviljade
länets summa anses vara gulden, hör med egnahemslån förenad livförsäkring
erlägger låntagare till låneförmedlare förutom eljest stadgad
annuitet samtidigt med denna en försäkringsavgift enligt av Kungl.
Maj:t fastställda grunder. Låneförmedlaren ombesörjer försäkringens anskaffande
hos riksförsäkringsanstalten, och skall för sådant ändamål Inne -

216

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

sökanden tillhandahålla alla härför erforderliga uppgifter. Med tilläggslån
må livförsäkring ej förenas.

§ 27.

Låneförmedlare är, så länge någon del av erhållet statslån återstår
ogulden, underkastad den ytterligare kontroll och de övriga föreskrifter,
Kungl. Maj:t kan finna gott bestämma.

Kungl. Majis proposition Nr 10b.

217

B. Jordförmedlingen.

k rågan om jordförmedlingens allmänna ställning i egnahemsrörelsen
har i den föregående framställningen blivit något berörd, särskilt vid
redogörelsen för framkomna förslag till en genomgripande omläggning
av statens åtgärder för att främja denna rörelse. Jag har av där angivna
skäl funnit mig icke kunna för närvarande tillstyrka en sådan
omläggning, men förordat, att de ändringar, som inom det nuvarande
systemets ram kunna göras för att utveckla sagda rörelse, böra vidtagas,
vilket uttalande jämväl har tillämpning å jordförmedlingen.

Såsom förut nämnts hava statens direkta åtgärder för att främja
förmedlingen av enskild jord bestått i inrättandet av jordförmedlingsfonden
samt meddelande av statsbidrag till jordförmedlingsbja-åer. Jagtorde
först få behandla frågan om nämnda fond.

1. Jordförmedling sfonden.

Angående jordförmedlingsfondens storlek samt omfattningen avlånerörelsen
från densamma hava uppgifter lämnats härovan.

Enligt beslut av 1907 års riksdag är fondens syfte att underlätta
inköp på landsbygden eller å till stad hörande men utanför det planlagda
området belägen mark av större jordområden, som kunna erhållas
för billigt pris och särskilt lämpa sig att helt och hållet eller till väsentlig
del utstyckas till egnahemslägenheter. Låntagare ur fonden kunna vara
hushållningssällskap ävensom aktiebolag och föreningar, vilka hava till
uppgift att befrämja förvärvandet av egna hem samt av Kung!. Maj:t
vid prövning i varje särskilt fäll finnas bereda tillräcklig trygghet för,
att deras verksamhet bedrives på ett oegennyttigt och ändamålsenligt
sått, och som hava sina bolagsordningar eller stadgar upprättade i överensstämmelse
med av Kungi. Magt föreskrivna grunder. För lånerörelsen
hava i överensstämmelse med riksdagens beslut genom kungörelse deri
-8 juni 1907 fastställts vissa allmänna bestämmelser av följande huvudsakliga
innehåll.

Lån ur fonden skall avse inköp till uppgivet pris av visst område,
som skall beskrivas i ansökningen. För bedömande av områdets verkliga
varde skola vissa uppgifter bifogas. Lån beviljas till högst 4/5 av detta
värde, dock ej till mer än 4/b av köpesumman. Aktiebolag och föreningskola
ställa av statskontoret godkänd säkerhet för lånet, varemot dylik
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 83 höft. (Nr 106.) 28

Jordfömbed iingafonden.

Nuvarande

bestäm melser.

Bgnahemssakkuimiga.

218 Rungl. Maj.ts proposition Nr 106.

skyldighet ej åligger hushållningssällskap. Lånet skall lyftas inom ett
år från beviljandet, vid äventyr att outtaget belopp återfaller till fonden.
Med ledning av låntagarens årliga redogörelser över försäljningen av
lotter från området föreskriver Kungl. Maj:t varje år, hur mycket av
statslånet som skall återbetalas. Detta belopp bestämmes efter värdet
å de försålda lotterna i förhållande till hela områdets värde. Lånet får
dock ej åtnjutas längre än intill utgången av femte kalenderåret efter
det, då detsamma blivit lyft, utan skall då återbetalas i sin helhet.
Med hänsyn till särskilda förhållanden kan emellertid Kungl. Maj:t medgiva
utsträckning av lånetiden. Lånen löpa med 4 procent ränta, som
årligen betalas i januari måuad påföljande år. Från det medelst lånet
inköpta området '' må upplåtelser av lotter ske endast under äganderätt,
dock att, intill dess försäljning kan ske, område må upplåtas på arrende
för kortare tid. Låneansökningar och redogörelser skola ingivas till
vederbörande länsstyrelse, som med utlåtande insänder dem direkt till
Kungl. Maj:t.

'' Därjämte äro av Kungl. Maj:t genom kungörelse den 29 november
1907 utfärdade vissa särskilda föreskrifter att iakttagas av låntagare ur
fonden, innefattande bland annat att aktiebolag och förening skola stå
under kontroll av länsstyrelsen i det län, där styrelsen har sitt säte,
och för sådant ändamål dit inge styrelse- och revisionsberättelser, varjämte
länsstyrelsen äger, där så finnes lämpligt, förordna särskilt ombud
att mot ersättning av låntagaren under länsstyrelsen utöva nämnda kontroll
och deltaga i revisionen av låntagarens förvaltning och räkenskaper.

Beträffande jordförmedlingsfonden hava de sakkunniga uttalat, att
därom gällande bestämmelser icke syntes vara i behov av någon större
förändring, enär de i tillämpningen visat sig väl fylla s''n uppgift. blott
i två avseenden hava de sakkunniga föreslagit förändringar och därvid
yttrat följande:

»I det föregående hava de sakkunniga föreslagit, att den centrala ledningen
av statens egnahemslåneverksamhet förlägges till lantbruksstyrelsen. Pa grund av
det nära samband, som förefinnes mellan egnahemslanerörelsen och joidföi medlingsverksamheten,
bör givetvis handläggandet av ärenden såväl angående lan från jordförmedlingsfonden
och jordförmedlingsbyråernas verksamhet som ock sammanförandet
av de från jordförmedlingsbyråerna inkomna uppgifterna a salubjudna lägenheter
likaledes tillkomma samma ämbetsverk. Alla ansökningar om lån från jordförmedlingsfonden
och de handlingar, som skola medfölja dessa ansökningar, skulle
därvid ingå till lantbruksstyrelsen, som hade att granska dem i avseende på egendomarnas
lämplighet för egnahemsändamål och därefter med eget yttrande översända
handlingarna till Kungl. Maj:t.

219

Kungi. Maj:ts proposition Nr 106-

I likhet med i fråga om statslån från egnamheslånefonden fordras av bolag
och föreningar, att de för lån från jordförmedlingsfonden skola ställa av statskontoret
godkänd säkerhet.

I — — — skrivelse har centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen
framhållit önskvärdheten av, att de stränga fordringar, som ställas på bolag
och föreningar i fråga om säkerheten för lån från egnahems- och jordförmedlingsfonderna,
måtte mildras, så att bolag och föreningar i likhet med hushållningssällskap
måtte bliva berättigade att utan särskild säkerhet erhålla lån från sagda
fonder.

1 fråga om den säkerhet, som skall ställas av bolag och föreningar för statslån
från egnahemslånefonden, hava de sakkunniga vid behandling av ovannämnda skrivelse
föreslagit, att statskontoret måtte bemyndigas att som säkerhet godtaga inteckningar
i egnahemslägenheterna intill d/5 av deras värde, under det att för överskjutande
lånebelopp skulle ställas av statskontoret godkänd tilläggssäkerhet.

Samma skäl, som anförts för lämpligheten att bereda lättnad åt bolag och
föreningar, som förmedla egnahemslån, synas tala för att dylik förmån beredes även
dem, som erhållit lån från jordförmedlingsfonden. Ett liknande förfaringssätt bör
därför enligt de sakkunnigas mening tillämpas även vid lån från sistnämnda fond.

Dylika lån få utlämnas intill 4/5 av det inköpta områdets värde, och för lika stort,
belopp böra bolag och föreningar få som säkerhet lämna inteckningar i egendomen,
där ej särskilda omständigheter kräva ytterligare säkerhet.

De av låntagaren som säkerhet avlämnade inteckningarna böra även i detta
fall placeras i någon av statskontoret godkänd bank eller annan liknande penninginrättning,
som åtager sig att bevaka dem och hålla dem vid gällande kraft. Även
bör statskontoret äga rätt att verkställa värdering av det inköpta området, på
samma sätt som föreslagits i fråga om egnahemslånen.»

Fil. doktor Molin har i sin reservation framställt vissa förslag, Reservation,
som emellertid, då de sammanhänga med och bero på genomförandet
av den av honom föreslagna organisationsändringen. bär torde kunna
förbigås. 1

1 de avgivna utlåtandena har i allmänhet j ord form edlin gsfrågan rönt utlåtanden,
jämförelsevis mindre beaktande, om än flerstädes dess störa vikt framhållits,
dock utan att några andra positiva förslag framställts än som
antingen bero på omläggning av hela organisationen eller avse lägonhetsupplåtelser
å kronomark.

Följande uttalande av Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott torde emellertid böra bär återgivas:

»Den anmärkningen har riktats emot hushållningssällskapens hittillsvarande
verksamhet inom egnahemsrörelsens område, att allt för liten uppmärksamhet ägnats
åt bildandet av verkligt nya egna hem, vilket förhållande ju i viss mån sammanhänger
med sällskapens likaså klandrade obenägenhet att med anlitande av statens
jordbirmedlingsfond aktivt ingripa i styckningen och tillhandahållandet av jord. Vad
Östergötlands läns hushållningssällskap vidkommer hava dessa påtalade förhållanden

220

Kung!. Majrts proposition Nr 106.

i huvudsak berott därpå, att inom hushållningssällskapets område hittills varit tämligen
god tillgång på för egnahemsändamål lämplig jord dels obebyggd dels ock
framför allt försedd med mer eller mindre fullständig åbyggnad. Då tillgången på
sådana lägenheter i allmänhet motsvarat efterfrågan samt det pris, vartill lägenheterna
kunnat köpas, med jämförelsevis få undantag varit skäligt och egnahemskommittén
i de fall, där priset synts för högt, oftast kunnat åvägabringa en reduk
tion av detsamma, hava, enligt förvaltningsutskottets förmenande, ej några vägande
skål förelegat för hushållningssällskapet att direkt tillhandahålla jord. Fastmer
håller förvaltningsutskottet före, att det ur de flesta synpunkter är fördelaktigast,
att redan bebyggd jord, såsom torp och soldattorp, i första rummet tages i anspråk
för egnahemsändamål: risken för egnahemsbyggaren förminskas och anspråken på
understöd från statens sida bliva mindre. Skulle emellertid tillgången på jord av
denna och snarlik natur ej komma att motsvara efterfrågan, böra naturligtvis åtgärder
vidtagas att härutinnan åstadkomma ändring. Sådana torde då ock kunna
förväntas av enskilt initiativ, och finner utskottet under sådana förhållanden från
det allmännas sida knappast erfordras annat än en skarp och hänsynslös kontroll
vid eventuellt tillhandahållande av lån ur statens jordförmedlingsfond samt, i fråga
om jordpriset, vid förmedling av egnahemslån. Där den enskilda företagsamheten
tilläventyrs ej visar sig tillräckligt livlig på bär ifrågavarande område, torde med
stöd av vederbörande låneförmedlare bildade föreningar vara de lämpligaste organen
för jordförmedlingen. Att som regel anförtro denna åt låneförmedlama synes förvaltningsutskottet
medföra eu betänklig minskning av den på särskilt detta område
så viktiga kontrollen.

Styrelsen för aktiebolag*»-.*!''- Hem pa landet liar i sitt- yttrande framhållit
några synpunkter, som huvudsakligen avse jordförmedlingen och
jordstyckningen, om iin yttrandet icke enbart gäller sådan jord, som inköpts
medelst bidrag från jordförmedlingsfonden. Denna styrelse yttrar
bland annat:

»En fråga, som synes styrelsen förtjäna en alldeles särskild uppmärksamhet,
är skogsfrågan vid smäbruksrörelsen. Denna fråga bär dock ej berörts i de sakkunnigas
betänkande annat än i samband med frågan om skogstorpen och då endast
i förbigående.

Det har framhållits under diskussionen rörande de naturliga förutsättningarna
för Norrlands kolonisation, dels att en viss fara förelåg, att en för landet ödesdiger
skogsskövling skulle kunna komma att äga rum i och med en i större skala försiggående
styckning av egendomar till småbruk, dels att det vore önskligt, där så
ske kunde, att med varje småbruk, som försåldes, måtte följa skog till husbehov.

Ehuru styrelsen för sin del visserligen fullkomligt delar den meningen, åt!
eu småbrukare liar en väsentlig lättnad för sin ekonomi, om han slipper köpa sitt
årliga behov av bränsle och virke, och att lian om möjligt bör erhålla denna lättnad,
synes det oss emellertid just kunna ligga en tära för skogen och dennas framtida
vård däruti, att var och eu småbrukare förvärvar sig ett litet område skog att
efter behag och förstånd hushålla med, endast med den inskränkning, som vår tämligen
lätt kringgångbara skogslag stadgar. Här borde i stället lämpligen ordnas på
det sättet, att, där så ske kan, vid styckning av eller frånskiljning av småbruk
från en egendom, en erforderlig del av till egendomen hörande skog avsattes till eu

221

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

gemensam skog för alla de blivande småbruken, vilken sålunda linge natur av ett
slags allmänning. Andra åtgärder kunna naturligtvis även ifrågakomma till främjande
av det angivna syftet. Det hade därför varit av värde, om de sakkunniga
även utvecklat denna för småbruksrörelsen betydelsefulla fråga i sitt nu avgivna
betänkande.!;

ram t bni k sstyrelsen yttrar:

Det bär från en del häll anförts, att jordlörmedlingen är den viktigaste
delen av egnahemsrörelsen och att enbart lånerörelsen icke kan anses vara av den
betydelse, sakkunnigmajoriteten velat tillerkänna densamma. Då hushållningssällskap
icke synas benägna att genom inköp och styckning av större jordegendomar beordra
jordförmedlingen och då döma borde handhavas av samma organ, som förmedla
egnahemslånen, har detta ansetts vara ett tungt vägande skäl för att lägga
lånerörelsen i andra händer än sällskapens.

Lantbruksstyrelsen kan icke dela denna uppfattning. Det synes styrelsen
mycket tvivelaktigt, om styckning av större jordegendomar till egna hem är den
bästa formen för erhållande av lämplig och billig jord till småbruk, i all synnerhet
som det endast torde vara ett fätal egendomar, som i sin helhet lämpa sig för
dylik styckning; i regel torde styckningsresultatet i ganska avsevärd grad vara
beroende på försäljningen antingen av eu större eller mindre huvudfastighet eller av
ett större skogskomplex, och under sådana förhållanden föreligger stor fara för att
,Jet blir egnahemslåntagama, som, om denna försäljning ställer sig ofördelaktig,
få betala förlusten. Härvid förtjänar ock framhållas, att, där hushållningssällskapen
upprättat jordförmedlingsbyråer, utbud å obebyggd jord ingalunda saknats, utan har
tillgången å sådan i regel varit betydligt större än efterfrågan.

Lantbruksstyrelsen drar ock starkt i tvivelsmål, huruvida de! kan anses
lämplig!, åt t den, som idkar jordstyckning, även förmedlar egnahemslån. Det ligger
åtminstone nära till hands att antaga, att urvalet av egnahemslåntagama och kontrollen
över egnahemslägenheternas lämplighet och räntabilitet icke blir lika effektiv,
där låneförmedlingen är överlämnad till säljaren, vilken ju alltid måste vara intresserad
av lägenhetens pris, som där låneförmedlarens ekonomi icke beröres av det
pris, till vilket lägenheten överlåtes åt låntagaren. Det har ock visat sig, att hushållningssällskapen
såsom låneförmedlare varit i stånd att vidtaga åtgärder för att
hålla jordpriset nere under det, till vilket detsamma på grund av den låga räntan
på egnahemslån haft benägenhet att stiga. Ehuru den av de sakkunniga uppgjorda
statistiken över de av bolag och föreningar förmedlade lånen till jordbrukslägenheter
omfattar ett alltför ringa antal uppgifter, för att man på dessa''skall kunna grunda
< tt säkert omdöme, ger den dock ett starkt intryck av, att växlingarna av ägare
till dessa lägenheter varit vida större än i fråga om de genom hushållningssällskapens
förmedling inköpta, och håller lantbruksstyrelsen före, att det förhållandet,
att säljaren varit låneförmedlare. med all sannolikhet i icke oväsentlig grad bidragit.
härtill.»

Vad först angår de av egnahemssakknnniga under denna avdel- vtpariettumening
i deras betänkande framställda förslagen har jag redan såsom min eh''ten''
•åsikt uttalat, att ärendena angående jordförmedlingsfonden böra band -

222

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 106.

läggas av deri avdelning inom jordbruksdepartementet, vilken bör inrättas
för egnaliemsärenden.

Förslaget att jordförmedlan de bolag eller förening må tillerkännas
rätt att såsom säkerhet för erhållet lån lämna inteckningar i den inköpta
egendomen intill */t av dess värde synes mig böra godkännas,
varvid motsvarande bestämmelser böra stadgas, som i detta hänseende
föreslagits beträffande egnaliemslånefonden.

Såsom jag redan anfört vid behandlingen av frågan om kommuner
såsom förmedlare av egnahemslån anser jag tillfälle böra beredas
även kommuner att förmedla lån ur jordförmedlingsfonden.

Det av förvaltningsutskottet i Östergötlands län framhållna behovet
av kontroll över jordförmedlare finner jag böra tillgodoses mer än hittills
och vill därför tillstyrka, att för statens räkning skall, i analogi
med vad jag föreslagit beträffande vissa egnahemslåneförmedlare, i fråga
om jordförmedlande hushållningssällskap, bolag och föreningar dels finnas
en ledamot i vederbörande jordförmedlares styrelse eller nämnd, de;«
ock utses ett ombud att deltaga i revisionen.

Den av styrelsen för aktiebolaget Hem på landet framhållna skogsfrågan
är påtagligen av icke ringa betydelse och jag anser det vara särdeles
ensidigt, om vid styckning av en fastighet skog avsättes för gemensamt
bruk. Någon obligatorisk föreskrift härom torde dock knappast höra
givas, enär mycket beror på omständigheterna i varje särskilt fall. Den
framkastade tanken visar emellertid lian på behovet av närmare föreskrifter
angående styckningsplanen och styckningens verkställande. Jag
vill i detta avseende tillstyrka, att varje jordförmedlare skall vara skyldig
att efter vederbörande jordbrukskonsulents hörande underställa omförmälda.
avdelning inom jordbruksdepartementet plan till styckning av med jordförmedlingslån
inköpt fastighet, Sagde konsulent bör vid sin granskning
noggrant tillse planens lämplighet även beträffande dispositionen
av tilläventyrs befintlig skog. Därjämte bör stadgas, att avverkning av
skog å dylik fastighet utöver husbehovet icke får ske, förrän sådan plan
vederbörligen fastställts. Ifall jordförmedlaren innan planen fastställts
avyttrar någon del av fastigheten eller avverkar eller låter avverka
skog utöver husbehovet eller därefter handlar i strid mot styckningsplanen,
bör detta kunna hava till följd uppsägning av lånet helt eller delvis.

Därjämte bör stadgas, att då jord förmedlare ingiver ansökning om
lån ur jordförmedlingsfonden för inköp av viss fastighet, jordbrukskonsulenten
skall hava efter besiktning på stället avgivit vid ansökningen
fogat yttrande angående fastighetens lämplighet för styckning.

1 likhet med vad jag tillstyrkt beträffande egnahemslånen anser

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 106. 223

jäg jordförmedlarnas rapportskyldighet böra riktas till jordbruksdepartementet.
Länsstyrelsernas nuvarande åliggande att föreslå det belopp avlånet,
som på grund av verkställda försäljningar bör inbetalas till statskontoret,
skulle i samband härmed upphöra. Arsredogörelsen bör beträffande
jordtörmedlande hushållningssällskap, aktiebolag och förening
bestyrkas av statens ledamot i nämnden eller styrelsen.

Den nuvarande räntefoten av 4 procent för lån från jordförmedlingsfonden
bör höjas till 5 procent, liksom föreslagits i fråga om egnahemslånefonden.
Visserligen är med hänsyn till nuvarande -förhållanden även
denna räntefot ganska lag vid företag av nu ifrågavarande slag, men
8''enom fle bestämmelser angående styckningsplan in. m., som jagföreslår,
vissa rätt kännbara band komma att läggas på jord förmedlarnas
verksamhet samt något förvaltningsbidrag tydligtvis icke bör utgå, anser
jag mig-kunna stanna därvid. Det är även för organiserandet av systemet
med arrende med köprätt önskvärt, att samma räntefot tillämpas å
jordförmedlingslån som egnahemslån.

Jag övergår nu till att något närmare utveckla hur enligt min
mening systemet arrende med köprätt bör organiseras.

, 1 likhet med de sakkunniga anser jag, att statslån bör kunna utgå
till fulla värdet av eu på arrende enligt det nu ifrågasatta systemet
upplåten lägenhet, naturligtvis mot att sådan jordförmedlare, som utgöres
av bolag eller förening, ställer betryggande säkerhet därför. Lånen
höra, som förut nämnts, utgå från jordförmedlingsfonden, vars lånevillkor
på grund härav måste undergå åtskilliga förändringar.

Då emellertid lån ur denna fond nu får utgå endast till 4/s av den
inköpta fastighetens värde, samt det ej synes lämpligt, att jordförmedlareu
erhåller ökat lån på grund av att fastigheten helt eller delvis
upplåtits till dylika arrendelägenheter, bör dessa lägenheters sammanlagda
värde ej få uppgå till högre belopp än den ej till betalning förfallna
delen av jordförmedlingslånet.

Då det är fråga om arrende och jordförmedlaren äger jorden, bör
man utgå från att även husen tillhöra denne. Ifall lägenheten från början
är obebyggd, bör alltså jordförmedlaren bekosta linsens uppförande. De
kunna då uppföras antingen före arrendetidens början eller därefter. Arrend
atorn kan mycket val uppföra dem för jord formed lårens räkning, exempelvis
mot avdrag pa arrendet, men de böra tillhöra jordförmedlaren för
att ordning och reda i systemet må vinnas. Det bör givetvis förutsättas,
att lägenheten vid tiden för arrenderättens utbyte mot äganderätt och
länets förändring till egnahemslån är bebyggd. Lägenhetens värde i

Arrende med
köpratt.

224 Kunyl. Maj.ts proposition Nr 100.

bebyggt skick skulle vid bifall till av mig förut framställt förslag beträffande
jordbrukslägenketer icke överstiga 10,000 kronor, varav egnahemslån
ges blott till fem sjättedelar. Den återstående sjättedelen måste
vara amorterad under arrendetiden. Härav följer, att även det värde,
•vara arrendet skall beräknas, icke får överstiga 10,000 kronor.

I avseende å arrendets storlek är det å ena sidan önskvärt, att
detta ej sättes så högt, att det blir alltför betungande för arrendator!!
i synnerhet i början, men å andra sidan är det av vikt, att icke genom
ett lågt arrende den tid alltför mycket förlänges, som måste förflyta, tills
äganderätt erhålles. Efter prövning av åtskilliga tänkbara system bär
jag funnit mig böra stanna vid ett förslag, som avser att under de tre
första arrendeåren, då arrendator!! bör beredas tillfälle att sätta lägenheten
i skick och förbättra sina inventarier, allenast ränta å 5 procent
skall erläggas, samt att därefter en annuitet av G procent skall utgå.
Av arrendator!! gjorda avbetalningar böra såsom hans tillgodohavande
förräntas för hans räkning. Av skäl, som jag längre fram skall utveckla,
synes mig detta arrendator^ tillgodohavande böra under arrreudetiden
innestå hos jordförmedlaren. Det kunde synas mest konsekvent att
föreskriva, att å sålunda innestående medel jordförmedlaren skulle?
tillgodoföra arrendator!! ränta efter 5 procent. Betydelsefulla skäl
synas mig dock tala för en lägre ränta. I betraktande bör nämligen
först tagas, att svårighet torde ibland kunna möta för jordförmedlaren
att själv placera dessa medel mot dylik ränta, hels denna kapitalisering
måste med oförändrad ränta pågå under en rätt lång följd av
år, varunder den allmänna räntan kan undergå betydande växlingar.
Eu viss risk för ränteförlust föreligger alltså för jordförmedlaren.
Det är emellertid av vikt att ordna systemet så, att jordförmedlaren
icke till följd av befarad ränteförlust underlåter att begagna systemet
av arrende med köprätt, utan bör användningen av detta system snarare
främjas genom särskilda förmåners medgivande. Därjämte bör observeras,
att detta system medför för jordförmedlaren icke ringa besvär
och kontroll samt jämförelsevis invecklad bokföring. Jag anser det av
dessa skäl vara befogat, att jordförmedlaren får å arrendatorns hos honom
innestående kapitalavbetalningar beräkna Va procent lägre ränta än eljest
och alltså 4 Vä procent. Härigenom erhålles ett slags förvaltningsbidrag.
Detta system medför, att eu sjättedel av lägenhetens värde blir amorterad
under 13 års tid, varvid avgiften det sista året blir något lägre än de
föregående. Arrendetiden blir härigenom, liksom enligt de sakkunnigas
förslag, tillhopa 16 år. Då efter förloppet av denna tid amortering av
egnahemslånets amorteringsdel skulle enligt mitt i det föregående fram -

225

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

ställda förslag omedelbart vidtaga och fortgå i 37 år, skulle sålunda
hela amorteringen vara fullgjord inom 53 år och endast den stående
delen därefter återstå. De sakkunniga hava beräknat arrendetiden likaledes
till 16 år, men därefter förordat 5 års amorteringsfrihet och 26
års amorteringstid (beroende på räntans bibehållande vid 3.6 procent
enligt deras förslag), tillhopa 47 år. Med iakttagande att första amorteringsuppbörden
å vanligt egnahemslån skall enligt vad jag förut föreslagit
ske först i mars månad det sjunde året bleve faktiskt sistnämnda
tid utsträckt med ett år till 48 år. Mitt nu ifrågavarande förslag innebär
alltså fem års förlängning i tiden. I jämförelse med direkt erhållande
av äganderätt jämte egnahemslån, medförande enligt mitt förut
framlagda förslag en avbetalningstid av 6 + 37 år = 43 år, drager
systemet arrende med köprätt enligt mitt förslag 10 år längre tid.

För att närmare åskådliggöra detta system tillåter jag mig meddela
följande tablå, utvisande avbetalningen under arrendetiden av en
till 9,000 kronor värderad jordbrukslägenhet och ställningen vid varje
arrendeårs slut. Jag vill erinra, att arrendeavtalet bör räknas per 14
mars årligen.

i

i Arrendeår

1

I Egentligt
arrende
å 5%

Avbetalning

41%

Summa
årlig avgäld

Ränta å 4''/,
% å tillgodo-havande vid
årets början

Tillgodo-havande vid
årets slut

i

450

_

450.—

2

450

—

450—

—

—

3

450

—

450—

—

_

4

450

90.—

540.—

—

90—

5

450

90.—

540—

4.05

184.0 5

6

450

90.—

540—

8.28

282.33

7

450

90.—

540—

12.70

386.03

8

450

90.—

540—

17.33

492.36

9

460

90.—

540—

22.16

604.5 2

10

450

90.—

540—

27.20

721.72

11

450

90.—

540—

32.18

844.20

12

450

90.—

540.—

37.9 9

972.18

13

450

90.—

540—

43.7 5

1,105.93

14

450

90.—

540—

49.7 7

1,245.69

15

450

90.—

540.— j

56.0 6

1,391.75

16

450

45.02

495.6 2 1

62.63

1,500— !

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 höft. (Nr 106.) 29

226

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 106.

Såsom av denna tablå framgår, kan avgälden under det sextonde
året minskas och sjättedelen likväl bliva under detta år fullt betald.
Under den därpå följande amorteringstiden för ett egnahemslån å 7,500
kronor blir annuiteten 412 kronor 50 öre.

Såsom de sakkunniga framhållit bör det icke vara arrendatorn förmenat
att verkställa avbetalningarna hastigare än planen angivit. Det
må ock vara jord förmedlaren obetaget att i särskilda fall medgiva utsträckning
av arrendetiden, dock ej längre än till och med tjugonde
året, ifall rätt skall kunna bibehållas till att förändra transaktionen till
ett egnahemslån. Någon yttersta gräns måste nämligen sättas.

De sakkunniga hava framhållit, att, då arrende med köprätt drager
längre tid än vanligt egnahemslån, högsta levnadsåldern för nytillträdande
arrendator bör sättas lägre än för egnahemslåntagare, samt i
sådant hänseende föreslagit en ålder av 40 år. Då, såsom jag ovan
utvecklat, arrendesystemet förlänger tiden med 10 år och högsta levnadsåldern
för att kunna godkännas som egnahemslåntagare i regel är 50
år, skulle det visserligen ligga närmast till hands att nu medgiva 40 år
såsom högsta åldersgräns, men då dels arrendesystemet är förenat med
vissa vanskligheter och arrendetiden ju i vissa fall kan behöva utsträckas
samt en till egnahemslåntagare kvalificerad person vid inemot 40 års
ålder bör kunna i allmänhet antagas hava förvärvat vad som tarvas för
att söka ett verkligt egnahemslån, anser jag högsta regelmässiga åldersgränsen
för erhållande av arrende av nu ifrågavarande slag böra sänkas
till 35 år. Jag vill erinra, att Malmöhus länsstyrelse, under framhållande
att ifrågavarande system är ägnat att tillgodose de ungas egnahemsfråga,
förordat en maximiälder av 30 år, vilket dock synes mig alltför lågt. —
Att arrendatorn bör i övrigt äga de personliga kvalifikationer, som krävas
av egnahemslåntagare, torde vara uppenbart.

De sakkunniga hava föreslagit, att de av arrendatorn gjorda kapitalavbetalningar
skulle av jordförmedlaren inlevereras till statskontoret.
Då dessa medel väl skulle där särskilt bokföras och ränta å dem beräknas,
för att arrendatorn skulle kunna åtnjuta ett tillgodohavande,
som han — efter kvittning mot eventuell husröta eller annan skuld till
jordförmedlaren — ägde utfå, därest han icke ville fortsätta med arrendet
eller taga egnahemslån, synes mig denna metod skola medföra ganska
invecklade förhållanden. Möjligen skulle till och med särskild avräkning
höra föras i statskontoret för varje dylik arrendelägenhet. Det synes mig
då bättre, att, såsom jag ock redan omnämnt, jordförmedlaren får behålla
dessa medel och själv förränta dem. Någon nämnvärd risk torde

227

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 106.

icke vid sådan anordning förefinnas. Staten har ju i allt fall för sitt
lan samma säkerhet som vid länets utlämnande. Och till arrendatorns
säkerhet kan inteckning såväl för arrendekontraktet som för arrendeavbetalningar
intill Va av lägenhetens värde tagas i lägenheten. Kostnaden
för dylik inteckning bör gäldas av jord förmedlaren med omförmälda
ränteskillnad, hågot vite för underlåtenhet från jordförmedlaren att
tillhandahålla äganderätt till lägenheten synes mig vid den nu föreslagna
anordningen icke behövas.

Från vissa håll har påyrkats, att skyldighet skall åläggas arrendatorn
att övertaga lägenheten med äganderätt. Detta synes mig emellertid
såväl alltför strängt som svårt att i praktiken genomföra. För
att icke arrendatorn skall mot jordförmedlarens önskan vägra att övertaga
lägenheten med äganderätt, synes mig emellertid kunna i arrendekontraktet
föreskrivas, att han i sådant fall skall vara förlustig ränta å
sitt tillgodohavande och alltså äga återbekomma allenast summan av sina
avbetalningar, naturligtvis efter avdrag för jordförmedlarens motfordran.
Enligt det i förestående tabell upptagna exemplet skulle arrendatorn då
äga utfå allenast 1,125 kronor 62 öre.

Arrendekontrakt bör upprättas skriftligen och innehålla bestämmelser
i alla för avtalet viktiga hänseenden.

Angående uppbörden av arrendeavgälden böra jordförmedlaren och
arrendatorn äga överenskomma, dock att, för vinnande av likhet med
egnahemslånen, uppbörd icke må ske tidigare än under november månad
under löpande arrendeår.

Jordförmedlaren bör vara skyldig att, då arrendekontrakt av nu
ifrågavarande slag slutits, därom genast lämna jordbruksdepartementet
underrättelse enligt fastställt formulär. Denna uppgift bör beträffande
jordförmedlande hushållningssällskap, aktiebolag och förening vara bestyrkt
av statens ledamot i jordförmedlarens styrelse eller nämnd. Efter
granskning ger nämnda departement meddelande till statskontoret, som
omför beloppet till en särskild arrendeavdelning inom jordförmedlingsfonden.
Jordförmedlaren, som ju fortfarande är ägare till lägenheten, bör därefter
äga att utan hinder av de angående återbetalning av lån från denna fond
eljest gällande bestämmelser behålla det ifrågavarande lånebeloppet, intill
dess lägenheten överlåtes med äganderätt, dock längst i tjugu år från lägenhetens
upplåtande på arrende, och betalar under tiden allenast ränta
därå. När i sinom tid egnahemslån erhålles, inbetalas arrendelånet dels
med egnahemslånebeloppet och dels med arrendatorns hos jordförmedlaren
innestående tillgodohavande.

228

Lånevillkor.

Kungl. Maj ds proposition Nr 106.

Till följd av de nya bestämmelser, som sålunda enligt mina nu
framställda förslag skulle tillkomma beträffande jordförmedlingsfonden,
har det ansetts önskligt, att villkoren för lån ur denna fond underkastas
en mera genomgripande omarbetning.

I enlighet härmed får jag nu framlägga följande förslag till allmänna
villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden, avsedda
att tillämpas för alla lån, som beviljas år 1920 eller senare, samt
att beträffande § 12 från och med år 1920 gälla även lån, som dessförinnan
beviljats.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

229

Allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden.

§ I Lån

från jordförmedlingsfonden tilldelas i den ordning och under
de villkor nedan sägas hushållningssällskap, kommuner, aktiebolag och
föreningar (jordförmedlare) för inköp på landsbygden eller å till stad
hörande område, för vilket stadsplan icke blivit fastställd, av större
jordområden, som kunna erhållas för skäligt pris och särskilt lämpa
sig att helt och hållet eller till väsentlig del utstyckas till egnahemslägenheter.

§ 2.

Såsom villkor för att hushållningssällskap skall kunna erhålla statslån
från jordförmedlingsfonden gäller:

a) att hos hushållningssällskapet finnes en särskild egnahemsnämnd,
bestående av utav sällskapet eller dess förvaltningsutskott utsedda personer
jämte en å statens vägnar utsedd ledamot, vilken äger deltaga i
överläggningarna men ej i besluten, skolande denna egnahemsnämnd
handhava hushållningssällskapets jordförmedlingsrörelse enligt av sällskapet
meddelade föreskrifter samt i allmänhet verka för egnahemsväsendets
utveckling inom sällskapets område;

b) att ett ombud å statens vägnar skall äga deltaga i granskningen
av egnahemsnämndens räkenskaper och förvaltning; samt

c) att hos hushållningssällskapet finnes anställd minst en med
bidrag av statsmedel avlönad jordbrukskonsulent med åliggande att biträda
egnahemsnämnden samt i övrigt medverka vid egnahemsväsendets utveckling
inom sällskapets område.

§ 3.

^ Såsom villkor för att aktiebolag eller förening skall kunna erhålla
statslån från jordförmedlingsfonden gäller:

a) att aktiebolaget eller föreningen har till uppgift att befrämja
förvärvandet av egnahem samt av Kungl. Maj:t, vid prövning i varje
särskilt fall, finnes bereda tillräcklig trygghet för att dess verksamhet
bedrives på ett oegennyttigt och ändamålsenligt sätt;

230

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

b) att en å statens vägnar utsedd ledamot i bolagets eller föreningens
styrelse skall äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten;

c) att ett ombud å statens vägnar skall äga deltaga i granskningen
av bolagets eller föreningens räkenskaper och förvaltning; samt

d) att bolagets eller föreningens bolagsordning eller stadgar. äro
upprättade i överensstämmelse med av Kungl. Maj:t särskilt föreskrivna
grunder.

§ 4.

Ansökning om statslån skall ställas till Kungl. Maj:t samt ingivas
till jordbruksdepartementet.

Vid ansökningen skola fogas:

a) i huvudskrift eller bestyrkt avskrift handling, utvisande, att
sökanden inköpt eller å auktion inropat det jordområde, till vars förvärvande
statslånet avses, eller att sökanden har anbud att få till visst
pris och på angivna villkor inköpa området;

b) beskrivning över området, innehållande uppgift å dess belägenhet,
storlek, naturbeskaffenhet, kommunikationsförhållanden, taxeringsvärde,
därest sådant finnes åsatt, de å området uppförda byggnader och befintliga
anläggningar m. m.;

c) av jordbrukskonsulent efter besiktning å stället avgivet yttrande
angående fastighetens lämplighet för styckning; samt

d) de intyg och bevis, som i övrigt må erfordras för styrkande
av uppgifterna i beskrivningen ävensom för bedömande av fastighetens
värde och lämplighet för styckning.

§ 5.

Statslån kan beviljas till högst l/6 av områdets med ledning av
de i § 4 omförmälda handlingar beräknade värde, dock ej till mer än */&
av köpesumman.

§ 6.

Mom. 1. Beviljat lånebelopp utanordnas på en gång eller i skilda
delar av statskontoret, sedan låntagaren dit avlämnat till statskontoret
eller order ställd, av statskontoret godkänd skuldförbindelse, som skall
innefatta jord förmedlarens åtagande att återbetala lånet i den ordning
här nedan stadgas.

Jordförmedlande bolag och förening skall därjämte, innan någon
del av statslånet må utbekommas, till statskontoret avlämna av stats -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106. 231

kontoret godkänd säkerhet för den avgivna skuldförbindelsens uppfyllande.
Dylik jordförmedlare må icke förvägras att under lånetiden
utbyta avlämnad säkerhet mot annan, som kan av statskontoret godkännas.

Inteckning uti fastighet, som inköpts medelst lån från jordförmedlingsfonden,
må kunna av statskontoret antagas såsom säkerhet för
samma lån intill ett belopp, icke överstigande fastighetens genom taxeringsbevis
eller på annat sätt, som statskontoret godkänner, intygade
värde vid den tid, då säkerheten erbjudes, dock under förutsättning att
inteckningarna deponeras på sätt och under villkor i övrigt, som statskontoret
finner lämpliga särskilt med hänsyn till deras bibehållande vid
gällande kraft.

Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet
icke vidare vara nöjaktig, skall jordförmedlaren inom av statskontoret
förelagd tid, dock minst tre månader, avlämna nya säkerhetshandlingar
som av statskontoret godkännas.

. Mom. 2. Var ej vid lånets beviljande giltigt köpeavtal träffat, må
6j lånet utlämnas, förrän sökanden genom intyg av egnahemsinspektören
i jordbruksdepartementet styrkt, att sådant avtal av bindande beskaffenhet
kommit till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med vad vid lånets
sökande uppgivits.

_ Mom. 3. Vad som av beviljat statslån icke blivit i statskontoret
lyft inom ett år från den dag, då det beviljats, återfaller till fonden.

§ 7.

Jordförmedlare, som erhållit statslån, åligge att skyndsamt gå i
författning om upprättande av plan till det inköpta områdets styckning
på så lämpligt sätt som möjligt för vinnande av det med statslånets beviljande
avsedda ändamålet.

I den mån så finnes lämpligt, må vid styckningen skogsområde
avsättas till gemensamt bruk för de särskilda styckningslotterna.

Jordföi medlare skall till jordbruksdepartementet för prövning och
fastställelse insända upprättad styckningsplan jämte över densamma avgivet
yttrande av jordbrukskonsulent, därest planen icke upprättats av
dylik tjänsteman.

§ 8.

Innan styckningsplan fastställts, må icke jordförmedlare avyttra
någon ^ del av den inköpta fastigheten eller avverka eller låta avverka
skog å densamma utöver vad som erfordras till husbehovji fastigheten

232

Kung!. Maj.ls proposition Nr 106.

§ 9.

Finnes j ordf orm edlare visa försumlighet vid styckningsplans upprättande
eller bryter han mot de i § 8 givna föreskrifter eller handlar
han i strid mot fastställd styckningsplan eller varder eljest hans verksamhet
icke handhavd på ett förtroendeingivande sätt, och är ej sådant tall
för handen, att statskontoret, efter ty nedan sägs, äger påfordra länets
inbetalning, ankommer på Kungl. Maj:t att efter omständigheterna förordna,
att statslånet genast skall vara förfallet till återbetalning.

§ io.

Varder ej rätten till statslånet förverkad, må med^ de inskränkningar
som i § 12 här nedan omförmälas, statslånet åtnjutas intill
utgången av femte kalenderåret efter det, då detsamma blivit i statskontoret
lvft, vid vilken tid lånet skall vara till statskontoret till tullo
inbetalt, dkr ej Kungl. Maj:t med hänsyn till särskilda förhållanden, på
ansökan, finner skäl medgiva ytterligare utsträckning av lånetiden eller
sådant förhållande mellankommer, varom i § 15 sägs.

§ 11-

Å lyft lånebelopp skall erläggas ränta från lyftningsdagen efter
fem procent för år räknat.

A till betalning förfallet kapitalbelopp erlägges ränta efter sex
procent om året från förfallodagen, till dess likvid sker.

Förfallen ränta skall för varje kalenderår inbetalas till statskontoret
inom utgången av januari manad nästföljande ar.

§ 12-

För varje kalenderår skall låntagaren inom januari månads utgång
nästföljande år till jordbruksdepartementet ingiva redogörelse enligt fastställt
formulär för sin verksamhet, innefattande uppgift å de lotter av det
inköpta området, som under året från detsamma försålts, deras storlek
och beskaffenhet samt de för desamma erhållna köpeskillingar. Denna
redogörelse skall beträffande jordförmedlande hushållningssällskap, aktiebolag
och förening vara granskad och bestyrkt av den för statens räkning
utsedde ledamoten i jordförmedlarens egnahemsnämnd eller styrelse.

Där ej sådant fall är för handen, som i sista stycket av denna
paragraf sägs, bestämmer Kungl. Maj:t med ledning av nämnda redo -

233

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

görelse samt de upplysningar i övrigt, jordbruksdepartementet kan finna
lämpligt införskaffa för vinnande av utredning angående det belopp av
statslånet, som vid jämförelse med hela områdets värde skall anses belöpa
å de försålda lotterna, huru stor del av lånet, som på grund av
de skedda försäljningarna skall inbetalas till statskontoret. Sålunda till
inbetalning bestämt belopp skall inom en månad, efter det låntagaren
erhållit del av Kungl. Maj:ts beslut, jämte å samma belopp upplupen
ränta inlevereras till statskontoret.

Har under året det inköpta området blivit i dess helhet försålt,
skall den utestående delen av statslånet jämte ränta inom januari månads
utgång nästföljande år inbetalas till statskontoret. Om att dylik slutförsäljning
ägt ram meddelar jordbruksdepartementet ofördröjligen statskontoret
underrättelse.

§ 13.

Ställer sig jordförmedlare icke till efterrättelse meddelade bestämmelser
i fråga om rånte- och kapitalavbetalning eller underlåter jordförmedlare,
som av statskontoret er Hållit föreläggande att avlämna nya
säkerhetshandlingar, att inom föreskriven tid sådant fullgöra, äger statskontoret
att därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t, som bestämmer,
huruvida oguldet statslånebelopp jämte ränta skäll anses vara genast
förfallet till återbetalning.

§ 14.

Med undantag för det fall, varom i §§ 15 och 16 sägs, må av
inköpt område, så länge någon del av erhållet statslån är ogulden, upplåtelse
av lotter ske endast under äganderätt. Dock må, intill dess försäljning
kan ske, område upplåtas på arrende för kortare tid.

§ 15.

hrån lustighet, som inköpts med bidrag av lån från jordförmedlingsfonden,
må jjordbrukslägenhet, som är eller skall bliva försedd med
jord förmedlaren tillhöriga byggnader samt enligt de för värdering av egnahemslägeuhet
i gällande allmänna villkor och bestämmelser för statens
egnahemslånerörelso meddelade föreskrifter i bebyggt skick icke överstiger
ett värde av 10,000 kronor, av jordförmedlaren under iakttagande
av de i § 16 givna bestämmelser upplåtas på arrende med rätt för
arrendatorn att med äganderätt förvärva lägenheten såsom eget hem.

Bihang till riksdagens protokoll 1010. 1 samt. 88 höft. (Nr 106.) 30

234

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Sådan upplåtelse må dock ej äga rum i större omfattning än att
värdet av sålunda upplåtna lägenheter icke överstiger ej till betalningförfallen
återstod av undfångst jordförmedlingslån. ;

Sedan arrendekontrakt av ifrågavarande slag slutits, har jordförmedlaren
att därom till jordbruksdepartementet insända uppgift enligt
fastställt formulär, vilken uppgift skall beträffande jordförmedlande hushållningssällskap,
bolag och förening vara bestyrkt av den för statens
räkning utsedde ledamoten i jordförmedlarens egnahemsnämnd eller
styrelse. Jordbruksdepartementet har att efter verkställd granskningfatta
beslut om upplåtelsens godkännande samt, Hall sådant godkännande
meddelas, därom underrätta såväl jordförmedlaren som statskontoret.

När godkännande erhållits, må jord form ed la re såsom statslån behålla
så stor del av undfånget jordförmedlingslån, som motsvarar fulla
värdet av lägenheten i bebyggt skick, intill dess samma lägenhet blir
med äganderätt överlåten, dock högst i tjugu år från lägenhetens upplåtande
på arrende, samt har att under tiden gälda ränta såsom i
§11 sägs.

Statskontoret har att, när underrättelse, varom ovan sagts, ingått
från jordbruksdepartementet, överföra ifrågakommande lånebelopp till eu
särskild arrendeavdelning inom jordförmedlingsfonden.

§ 16.

Vid upplåtelse, varom i § 15 sägs, skola följande bestämmelser
lända till efterrättelse:

a) Upplåtelse må ej ske till annan än den, som uppfyller de för
erhållande av egnahemslån stadgade villkor, och i regel ej till den, som
uppnått högre ålder än 35 år.

b) Lägenheten skall upplåtas på arrende för viss tid, motsvarande
den som åtgår för att arrendator!! skall enligt de i c) och e) bär nedan
givna regler hava hunnit avbetala en sjättedel av lägenhetens enligt
första stycket av § 15 bestämda värde; jordförmedlaren dock obetaget
att, när särskilda skäl äro för handen, medgiva förlängning av arrendetiden,
dock högst till tjugu år.

c) För den upplåtna lägenheten skall arrendator! erlägga i arrende
för vart och ett av de tre första åren fem procent av lägenhetens värde
och därefter för varje följande år av samma värde sex procent, varav
fem procent beräknas som arrende och en procent såsom avbetalning
å lägenheten, med iakttagande av den jämkning i sista årets arrendebelopp,
som må erfordras för att arrendator^ tillgodohavande enligt

e) skall vid detta arrendeårs slut uppgå till en sjättedel av lägenhetens

235

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

värde; ägande dock '' arrendator!! att, där han så önskar, i avbetalning
''erlägga större belopp än nu är sagt.

d) Tiden för erläggande av arrendeavgift må icke bestämmas
tidigare än till november månad under löpande arrendeår.

e) Av arrendator!! gjorda avbetalningar skola såsom hans tillgodohavande
innestå hos jord förmedlaren och för hans räkning förräntas
efter fyra och eu halv procent ; och må till säkerhet härför inteckning
på jord förmedlarens bekostnad tagas i den upplåtna lägenheten
mod förmånsrätt näst efter inteckning, som må hava lämnats såsom
säkerhet för jordförmedlingslånet.

f) Sedan arrendatorns tillgodohavande hos jordförmedlaren uppgått.
■till eu sjättedel av lägenhetens fastställda värde, äge vidare avbetalning
ej rum, och vare arrendatorn berättigad att för en köpeskilling, motsvarande
nämnda värde, med äganderätt förvärva densamma samt att
genom jordförmedlaren erhålla egnahemslån på därom för detta fall
gällande villkor.

g) Varder arrenderätten av arrendatorn förverkad och arrendatorn
på grund härav från arrendet uppsagd, eller vill han sist vid arrendetidens
utgång ej begagna sig av rätten att inköpa lägenheten, vare han
berättigad att av jordförmedlaren utbekomma vad han i avbetalning
erlagt, dock utan ränta.

h) Angående arrendeavtal av nu ifrågavarande slag skall upprättas
skriftligt kontrakt, vari bestämmelser i de uti denna paragraf
angivna hänseenden skola intagas, och må kontraktet på jord förmedlarens
bekostnad intecknas i den upplåtna lägenheten med förmånsrätt näst
efter den i punkten e) omförmälda inteckning.

§ 17-

Jordförmedlare, som erhållit statslån, är, sä länge någon del av
detta ännu återstår ogulden, underkastad den ytterligare kontroll och de
övriga föreskrifter, Kungl. Maj:t kan finna gott bestämma.

2. Jordför hn ed It nys byrå er.

Då anslag till jord förmedlings byråer första gången beviljades vid
Dill års riksdag, bestämdes, att statsbidrag skulle utgå ondast för
sådana byråer, som upprättades av hushållningssällskap. Vid 1912 års
riksdag ändrades villkoren, så att statsbidrag skulle kunna under vissa

Joi d( Urme Ulingsbyrder.

Nuvarande

regler.

Egnahem ssakkunniga.

CtJåtenden.

236 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

förutsättningar utgå även för andra byråer. Enligt kungörelsen den
22 november 1912 med ändringar genom kungörelsen den 11 juli 191?
kan för inrättande av jordförmedlingsbyråer för egnahemsrörelsen understöd
av statsmedel utgå till hushållningssällskap, landsting eller andra
institutioner, vilka för ändamålet åtnjuta bidrag av hushållningssällskap
eller landsting eller eljest på grund av särskilda omständigheter ar
Kungl. Maj:t prövas därför lämpliga. Byrån skall stå under närmaste
ledning antingen av den korporation inom länet, som handhaver hushållningssällskapets
egnahemslånerörelse, eller av en utav landstinget
tillsatt styrelse eller av styrelse, i vilken hushållningssällskap och landsting
skola äga rätt att utse vardera minst en ledamot. Vid byrån skall
finnas anställd en sakkunnig person för att bistå jordspekulanter.. Statsbidrag
utgår dels med högst hälften av den sakkunniges avlöning,
dock högst med 700 kronor, och dels till övriga driftkostnader med
högst 400 kronor allt för år räknat.

Såsom av den förut meddelade tablån framgår utgick år 1918
bidrag dels till 7 hushållningssällskap och dels till nationalföreningen
mot emigrationen för 17 byråer.

Anslaget, som beviljats på extra stat, bär utgått för varje av åren
1912—1915 med 20,000'' kronor. På grund av uppkomna besparingar
behövdes ej något anslag för år 1916. För åren 1917 och 1918 kunde
beloppet av samma anledning begränsas till resp. 8,000 och 12,000 kronor.
Till följd av bidragens höjning vid 1918 års riksdag har det behövliga
ärsbeloppet beräknats till högst 26,400 kronor, men på grund av förefintliga
besparingar och enär vissa byråer hava ganska liten verksamhet,
har större anslag för år 1919 än 21,000 kronor icke ansetts erforderligt.
För år 1920 har i punkten 120 under nionde huvudtiteln i årets statsverksproposition
beräknats ett anslag av 26,000 kronor.

De sakkunniga hava, såsom redan framhållits, i sitt år 1914 avgivna
betänkande funnit de angående statsbidrag till jordförmedlingsbyråer
gällande bestämmelserna vara så njdigen utfärdade, att de icke ansåge
sig böra föreslå några förändringar däri. I fråga om förläggande till
lantbruksstyrelsen av ärendena angående dessa byråer och om sammanfattande
av uppgifter å salubjudna lägenheter hava de sakkunniga uttalat
sig på det sätt, som härovan återgivits under avdelningen angående
jordförmedlingsfonden.

Styrelsen för aktiebolaget Hem på landet har nu i sitt yttrande
över betänkandet anfört:

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 106.

237

>>I fråga om de statsunderstödda jordförmedlingsbyråerna synes det styrelsen
vara..,i "er»ttigat önskemål, att endast hushållningssällskapen tilldelas anslag för
upprättande av dylika byråer. Och detta torde väl från hushållningssällskapens
sida ej mota något hinder, därest, såsom av de sakkunniga föreslås, eu utvid^nin"
av denna organisation delvis på statens bekostnad kommer till stånd.

... VaO? egnahemsbolags eller egnahemsförenings kontor är ju redan nu ett
jord formed Imgsbyra i smått för de områden, inom vilka do verka, där allmänheten
utan ersättning erhaller erforderliga upplysningar om lånerörelsen etc., men det
ligger i sakens natur, att en av ett bolag eller förening upprättad jordförmedlingsöyra.
som bär egna intressen att bevaka, ej kali verka med samma opartiskhet
och ej vinna samma förtroende hos allmänheten, som byråer upprättade av husliallmngssällskapen,
vilka ej äro ekonomiskt intresserade i styckningsföretagen.
Detta torde vara eu allmänt utbredd mening bland bolagen och''allmänheten; och
oss veterligt har icke något bolag eller någon annan förening än nationalföreningen
mot emigrationen använt sig av rätten att öppna dylika byråer. Då Dämnda förening
smii bckaiit är direkt eller indirekt intresserad i olika egnahemsföretag, har dess
jordformedlingsverksamhet på många håll ogillats, enär det anses, att det med
dessa byråer avsedda ändamålet endast kan vinnas, om jordförmedlande bolag
intager eu fullt opartisk ställning. På tal om detta förtjänar erinras om ett
yttrande av statskonsulenten Aug. Östergren vid småbrukarkonferensen i Stockholm
i november 1913, van han betonade, att en välordnad offentlig jordförmedling, fri
från rent privata intressen av varje slag. var målet, dit vi snart nog måste komma *

Med anledning

In

ärav liar lantbruksstyrelsen yttrat:

, i. Jäneformedlande bolag har ansett det vara ett berättigat önskemål, att
endast hushållningssällskapen tilldelades anslag för upprättande av jordförmedlingsbyraer.
basom skäl härför anföres, att varje egnahemsbolag eller egnahemsförenings
kontor redan nu ar eu jordförmedlmgsbyrå för de områden, inom vilka bolaget eller
föreningen verkar, och att det ligger i sakens natur, att en dylik jordförmedlingsbyrå
soin har egna intressen att bevaka, ej kan uppträda med samma opartiskhet eller
vinna samma förtroende hos allmänheten, som eu av ett hushållningssällskap upplattad
byra. Lantbruksstyrelsen, som till fullo delar denna uppfattning, anser dock,
att, enär en de hushållningssällskap icke inom sina områden upprättat jordförmedlingsbyraer.
av vilka eu torde vara behövlig inom varje län. bolag och föreningar, som
handhava egnahemslanerörelse eller eljest kunna anses vara lämpliga såsom iordformedlare,
hora kunna tillerkännas anslag för ändamålet, intilldess vederbörande
hushållningssällskap självt anordnar dylik byrå och gör framställning om statsunderstöd
till densamma.» I

I detta sammanhang vill jag erinra om eu i 1918 års statsverks- iuParupro
position, nionde huvudtiteln, punkten 113, omförmäla framställning
från nationalföreningen mot emigrationen, vari denna förening förklarat
Mg anse, att det vore statens sak att taga jordförmedlingen om hand
och ge den möjligheter att fylla sina betydelsefulla ekonomiskt sociala
arbetsuppgifter. Härigenom skulle tillgodoses icke blott statens egnahems -

238 Kungl. Maj-U proposition Nr 1Q6.

lånerörelse utan även jordupplåtelser på kronodomänerna och kolonisationsverksamhet
å de norrländska kronoparkerna m. in. Verksamheten vid
de talrika byråerna i landsorten började numera bli eu alltför stor
apparat för en enskild förening, varförutom det därtill erhållna statsbidraget
vore för litet. Åven om detta bidrag ökades, skulle det endast
vara med stor tvekan, som föreningen lör en längre framtid åtoge sig
att fortfarande handhava eu verksamhet av den vansklighet och betydelse
som den offentliga jordförmedlingen.

Med anledning härav hänvisade jag i fjol till. de på Kungl. Maj:ts
prövning beroende frågorna om vissa ändringar i statens egnaliems1
ånerörelse och verksamhet lör jordförmedlingens underhjälpande samt
framhöll att, då dessa frågor icke syntes kunna föreläggas ID 18 års
riksdag, några ändringar av principiell natur beträffande jordförmedlingsbyråerna
icke då kunde förordas. Jag inskränkte mig därför till att
tillstyrka de höjningar av statsbidraget till dylika byråer, som även blevo
av riksdagen godkända.

Icke heller nu anser jag mig böra ifrågasätta några genomgripande
förändringar i det förevarande hänseendet. Då jag ansett frågan om
ilen lokala organisationen av egnahemslånetörmedlingen böra göras till
föremål för förnyad utredning, anser jag jämväl frågan om förändring
i anordningen av jordförmedlingsbyråerna — vilken ganska nära sammanhänger
med den nyssnämnda — icke böra lör närvarande upptagas
till slutlig prövning, •lag håller före, att åtminstone tillsvidare de nuvarande
byråerna — möjligen i erforderlig man kompletterade ^ böla
kunna mot åtnjutande av tillräckligt statsbidrag fylla de uppgifter, som
föreläggas dem. Ifall nationalföreningen finner sig icke kunna fortsätta
med uppehållandet av de utav denna förening inrättade byråerna och
icke vederbörande hushållningssällskap eller landsting vilja övertaga
dem, torde frågan i denna del böra upptagas till förnyad provning, även
om utredningen angående egn ahem slån erörelsens lokala organisation då

icke blivit avslutad. .

Den från vissa häll framställda önskan att jordförmedlingsbyråerna
må intaga en fullt opartisk ställning, fri Irån privata intressen av värjo
slag, finner jag visserligen vara grundad på en riktig uppfattning av principerna
för denna betydelsefulla verksamhet. En sådan opartiskhet torde
vara av'' stor betydelse för att allmänheten må kunna med fullt förtroende
omfatta dessa byråer. l)å emellertid de statsunderstödda jordförmedlingsbyråer,
som upprättats av'' nationalföreningen mot emigrationen, vilken
ju, om den än ej själv driver jordstyckning, dock är intimt förbunden
med företag i sådant syfte, så vitt jag kan finna icke brustit i nu angivna

Kung!. Maj:ts proposition Nr 106. 239

hänseende, anser jag mig icke från berörda synpunkt hava tillräckligt
skäl att nu ifrågasätta sådan ändring i anslagsvillkoren, som skulle kunna
beröva sagda förening eller andra liknande organisationer möilighet till
statsbidrag till sina byråer.

Någon anledning att upptaga kommuner bland dem, som må åtnjuta
statsbidrag till jordförmedlingsbyråer, synes icke föreligga. Dessa
byråers verksamhet bör uppenbarligen sträcka sig över större områden.

^ Det synes mig vara av stor vikt, att de särskilda jordförmedlingsbyråerna
stå i intim samverkan både med varandra och med jordbruksdepartementet.
Genom lämpligt uppställda publikationer, vilka höra
sammanfattas i nämnda departement samt på lämpliga mellantider, dock
ej för sällan, utgivas på statens bekostnad, bör kännedom spridas om
utbjudna lägenheter, deras pris och villkoren i övrigt in. m. Det synes
•n''§r.n^m^?en mhlyändigt, att den så att säga reklammässiga sidan av
jordförmedlingen blir mer uppmärksammad än hittills, så att svårigheterna
for eu egnahemsspekulant att få reda på eu lämplig lägenhet så mycket*
som möjligt förminskas. Ifall egnahemsrörelsen skall kunna på ett verkligt
effektivt sätt motverka emigrationen och bereda landets invånare hem
mom fosterjordens gränser, kan det ej undgås, att den i någon mån
måste upptaga de metoder, med vilka nu landets barn lockas till främmande
land. Det säger sig ju självt, att allenast fullt korrekta och
sakliga uppgifter böra meddelas, men det är viktigt, att dessa uppgifter
liksom tvingas på allmänheten och att man icke i detta fall blott intager
en passiv ställning. Listor över utbjudna egendomar publiceras visserligen
redan nu såväl av lantbruk sstyrelsen som av nämnda förening, men
jag* anser för min del, att vad sålunda åtgjorts ingalunda är tillräckligt.
Genom en fastare organisation av jordförmedlingsväsendet borde en för
hela riket gemensam publikation kunna tillföras mera material och därigenom
bliva värdefullare. Det bör även tillses, att den utkommer
tillräckligt ofta ocli i synnerhet vid lämpliga årstider.

Jag anser därför det böra åläggas statsunderstödd jordförmedlingsbyrå
skyldighet att å bestämda tider tillhandahålla jordbruksdepartementet
fullständiga uppgifter över salubjudna lägenheter’och att i övrigt meddela
nämnda departement de upplysningar, som påfordras, samt medverka
till jordförmedlingsverksamhetens utveckling.

Anslaget till jordförmedlingsbyråer synes böra för år 1920 bestämmas
till det i statsverkspropositionen beräknade beloppet av 26 000
kronor.

240

Kung!. Maj:ts proposition Nr 106.

Departement .*■
rhefen.

D. Egnahemsavdelniilgens inom jordbruksdepartementet organisation.

Sedan jag nu framlagt grundlinjerna för de förändringar, vilka
jag finner höra vidtagas beträffande statens åtgärder på egnahemsväsendets
och jordförmedlingens område, anhåller jag att få återkomma till
frågan, huruledes den centrala institution, som skall sammanhålla det
hela och hava ledningen därav, bör vara organiserad.

Jag vill därvid genast uttala som min mening, att stor vikt ligger
på, att denna institution göres så stark och arbetsduglig, att den kan
utöva icke blott en övervakande och kontrollerande verksamhet, utau
att den blir mäktig även till initiativ och impulser. Det är, som den
föregående framställningen torde visa, ganska svårt att allenast genom
ändringar i författningarnas föreskrifter skapa den ökade livaktighet på
ifrågavarande områden, som är så eftersträvansvärd och behövlig. Desto
nödvändigare är det att söka åstadkomma ett centralorgan, vilket kan
odelat och med all sin kraft ägna sig åt uppgiften och som kan föra
saken framåt inom dess särskilda områden.

Redan av den redogörelse jag lämnat för de av mig nu ifrågasatta
förändringarna framgår, att jag tänkt mig, att ifrågavarande centrala
institution skulle övertaga icke blott jordbruksdepartementets första
byrås nuvarande uppgifter i förevarande hänseende utan även lantbruksstyrelsens
och det väsentliga av länsstyrelsernas uppgifter. Därjämte
skulle ett flertal nya uppgifter tillkomma, varvid särskilt de på jordförmedlingens
område föreslagna kunna bliva ganska omfattande och arbetskrävande.
Därtill böra emellertid komma eu mängd åligganden, vilka
icke grunda sig på föreskrifter i lånevillkoren. Redan genom de administrativa
föreskrifter, vilka liksom hittills böra komplettera sagda villkor,
ökas antalet dylika åligganden. Och detta bör i ännu högre grad bli
fallet beträffande sådan verksamhet, som icke behöver direkt grunda sig
på författningsbestämmelser utan bör bli beroende av institutionens eget
vakna intresse och förmåga att på ett livgivande och stödjande sätt
ingripa i verksamheten ute i landet pa dessa områden.

Ehuruväl den centrala institution, som nu bör åstadkommas, av
förut angivna skäl icke bör organiseras såsom ett särskilt ämbetsverk

241

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

eller uppföras å ordinarie stat, anser jag det likväl nödvändigt, att
den erhåller sådan ställning och förses med sådana arbetskrafter, att
den blir i stånd att på bästa sätt fylla sin uppgift till egnahemsväsendets
fromma.

Då, såsom förut framhållits, sagda institution synes mig tillsvidare
böra utgöras av en avdelning inom jordbruksdepartementet, följer av
vad jag nu utvecklat, att jag icke kan anse ändamålet uppnått, med
mindre en särskild byrå å extra stat inrättas för ändamålet. Denna
byrå bör dock organiseras i viss mån olika mot övriga byråer inom
departementet, i det att åt densamma bör givas en mera självständig ställning
och viss beslutanderätt bör tillerkännas byråchefen. Blott de allra
viktigaste ärendena böra underställas Kungl. Maj:ts prövning. Organisationen
skulle då bliva ungefär som om ett centralt verk inflyttats i
departementet. Erfarenheten får sedan visa, vilkendera vägen som i
längden kan befinnas lämpligast, antingen avdelningens bibehållande
inom departementet med den eventuella förstärkning, som kan bliva
erforderlig, eller en utveckling till en fullt självständig institution.

Vissa analogier med den nu ifrågasatta extra byrån i jordbruksdepartementet
erbjuder det av riksdagen år 1918 med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 beslutade centrala organet för fattigvårdsärenden.
Inom civildepartementet har nämligen för dessa ärenden
inrättats å extra stat en avdelning, bestående av en fattigvårdsinspektör
med byråchefs tjänsteställning, en assistent med städning motsvarande en
andra gradens tjänsteman, en amanuens och ett kvinnligt skrivbiträde,
vartill komma extra biträden. I så måtto kommer emellertid eldigt mitt
förslag den ifrågasatta egnahemsavdelniugen i jordbruksdepartementet att
intaga en annan ställning än nämnda fattigvårdsavdeluing, som densammas
befogenhet att med beslutanderätt avgöra vissa ärenden torde bliva mer
omfattande. I avseende å den kontrollerande, inspekterande och konsulterande
verksamheten samt beträffande utredandet och föredragandet
av till vederbörande avdelning hörande ärenden synas de bägge avdelningarna
böra bliva ganska likställda.

Jag anser därför, att för egnahemsavdelningen mindre personalbesättning
än för sagda fattigvårdsavdeluing icke kan ifrågakomma.

Benämningen å chefen för den extra byrån svnes böra bliva egnahemsinspektör.
Några bestämda yttre kompetensvillkor torde icke böra
uppställas för honom. Såsom avlöning bör tillerkännas honom liksom
fattigvårdsinspektören arvode, beräknat efter 8,100 kronor med avdrag
för belopp, motsvarande bidrag till egen pensionering, upptaget till 300
bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 88 höft. (Nr 106.) 31

242 Kung!. Maj.is proposition Nr 106.

kronor, eller sålunda ett arvode av 7,800 kronor, därav 2,500 kronor
böra anses motsvara tjänstgöringspenningar.

Vid inspektörens sida bör som sagt ställas en befattningshavare
med andra gradens tjänsteställning. Vid anordnandet av denna befattning
är att beakta, att under lantbruksstyrelsen för närvarande sorterar
den å extra stat uppförde statskonsulenten för det mindre jordbruket,
vilkens uppgifter i väsentlig män beröra egnahemsväsendet, särskilt småbruken.
Det synes mig lämpligast, att denne befattningshavare flyttas
över till den nya byrån i jordbruksdepartementet och erhåller benämningen
statskonsulent för egnahemsväsendet. Hans avlöning bör utgå
med samma belopp, som av 1918 års riksdag bestämts eller 5,600 kronor
såsom arvode. Härav bör 1,800 kronor motsvara tjänstgöringspenningar.

Vid byrån bör jämväl finnas en amanuens. Då såväl egnahemsinspektören
som isynnerhet statskonsulenten torde komma att bliva i
hög grad upptagna av tjänsteresor, synes denne amanuens komma att
få en ganska maktpåliggande verksamhet och hans arvode torde icke
böra sättas lägre än till 2,400 kronor.

Vidare bör vid egnahemsbyrån anställas ett kvinnligt skrivbiträde

med 1,550 kronors arvode.

Egnahemsinspektören, statskonsulenten och det kvinnliga biträdet
böra tillförsäkras arvodesförhöjningar, motsvarande de för respektive
ordinarie tjänster utgående ålderstillägg. Statskonsulenten för det mindre
jordbruket, x\ugust Östergren, bör, därest han förordnas. till statskonsulent
för egnahemsväsendet, tillgodoräknas tjänstetid i sin förutvarande
befattning, varvid jag vill erinra, att riksdagen sedan några år
tillerkänt honom personligt ålderstillägg å 500 kronor. Omförmälda
arvodesförhöjningar böra utgå från nionde huvudtitelns förslagsanslag

till ålderstillägg. .

I övrigt synes mig såsom villkor och bestämmelser för åtnjutande
av de för sistnämnda tre befattningshavare bestämda avlöningar böra
föreskrivas, att vad som stadgats i sådant hänseende vid den år 1917
vidtagna regleringen av löneförhållandena vid statsdepartementen skall i
tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Därest vid 1919 års riksdag ökade avlöningsförmåner för statsdepartementens
personal beviljas genom tillfällig lönereglering eller eljest,
böra dessa i motsvarande mån komma nu ifrågavarande befattningshavare
tillgodo.

Rese- och traktamentsersättning under tjänsteresor torde böra av
nionde huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till rese- och traktaments -

243

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 106.

penningar utgå till egnaliemsinspektören och statskonsulenten enligt
tredje klassen i resereglementet.

Härjämte beräknas åtgå liksom vid fattigvårdsinspektörens avdelning
dels till vikariatsarvoden ett belopp av 2,000 kronor och dels till
extra biträden och andra utgifter ett belopp, som för slutsummans avjämnande
torde böra upptagas till 2,650 kronor.

Sammanlagda beloppet av arvoden och andra utgifter, för vilka
särskilt anslag behöver anvisas, uppgår sålunda till 22,000 kronor.

Jag vill erinra, att i punkten 2 under nionde huvudtiteln har i
årets statsverksproposition för detta ändamål beräknats ett anslag av

23,000 kronor.

Departementschefens hemställan.

På grund av vad jag härovan anfört får jag hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen

a) att antaga allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahem
slånerörelse i enlighet med det av mig framlagda förslaget, att tilllämpas
för alla lån, som beviljas för år- 1920 eller senare år, samt att
beträffande §§ 12, 22 och 23 från och med år 1920 gälla även lån, som
dessförinnan beviljats;

b) att å extra stat för 1920 anvisa, att av Kungl. Maj:t i mån av
behov användas,'' såsom bidrag till anställande av jordbrukskonsulenter

ett reservationsanslag av ....................................................... kronor 150,000,

under villkor att övriga kostnader för konsulenterna bestridas av landsting,
hushållningssällskap eller eljest samt på de villkor i övrigt, Kungl.
Maj:t må finna gott föreskriva;

c) att antaga allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden
i enlighet med det av mig framlagda förslaget, att
tillämpas för alla lån, som beviljas efter 1920 års ingång, samt att beträffande
§ 12 från och med nämnda år gälla även lån, som dessförinnan
beviljats;

d) att till jordförmedlingsbyråer för egnahemsrörelsen å extra stat

för år 1920 anvisa ett reservationsanslag av..................... kronor 26,000;

e) att till anordnande av en egnahemsavdelning inom jordbruks departementet

enligt av mig framlagt förslag å extra stat för år 1920
anvisa ett förslagsanslag, högst............................................... kronor 22,000.

244

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
bifall och förordnade, att proposition i ämnetjskulle
med den lydelse, bil. . . . till detta protokoll utvisar,
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
J. Bruze.

Äungl. Maj:ts proposition Nr 106.

245

Bilaga.

P. M.

Å. Egnahemslån till jordbrnkslägenhet.

Ett för beredande av jordbrnkslägenhet avsett, av staten tillhandahållet
egnahemslån av den för närvarande praktiserade typen är beskaffat
på följande sätt:

Lånet sönderfaller i tvenne lika stora delar, en stående del och en
amorteringsdel. Amorteringsdelen gäldas på det sätt, att i början (före
utgången av mars månad) av vart och ett av de fyra första kalenderåren
efter det, då lånet utlämnades, erlägges allenast ränta för senast
förflutna kalenderår efter 3.6 procent (första gången för så lång tid, som
förflutit från lånets utlämnande till utlämningsårets slut); från och med
början av 5:te kalenderåret vidtager emellertid därjämte amortering, på
det sätt att vid varje års början (före utgången av mars månad) erlägges
en annuitet (innefattande 3.6 procent årlig ränta å amorteringsdelens
oguldna del samt amortering), som vid en amorteringsdel å 1,000 kronor
uppgår till 60 kronor för varje gång. Denna annuitet utgår under
loppet av 26 år; sista året (det 26:te) reduceras den dock, i följd därav
att den ordinarie annuiteten lyder å ett avrundat belopp, till 54 kronor
62 öre. — Vad åter angår lånets stående del, så gäller för denna ingen
viss amorteringsplan; å dess oguldna del erlägges ränta efter den för
amorteringsdelen gällande räntefot, d. v. s. 3.6 procent.

Huru amorteringen å lånet i dess helhet förlöper från år till år,
intill dess amorteringsdelen blivit slutamorterad, utvisas av tabellen
bilaga 1, därvid förutsättes, att amortering å lånets stående del icke
äger ram, förr än amorteringsdelen är till fullo gulden.

Vi antaga nu, att vi i stället för 3.6 procent tillämpa en räntefot
av 5 procent, men likväl bibehålla en ränta och amortering innefattande
annuitet å lånets amorteringsdel av 6 procent, eller 60 kronor på 1,000
kronors amorteringsdel; sammanlagt erlägges alltså 5 procent å stående
delen och 6 procent å amorteringsdelen eller, vid ett lån å sammanlagt

2,000 kronor, 50 kronor fl- 60 kronor =110 kronor. (Enligt nuvarande

246

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 106.

lånetyp är sammanlagda betalningen 36 kronor + 60 kronor = 96 kronor.)
Vidare antaga vi, att amorteringen å lånets amorteringsdel vidtager
2 år senare än efter nuvarande ordning, d. v. s. första gången efter
utgången av 5:te fulla kalenderåret efter det, då lånet utlämnades.

Nämnda, bägge förändringar i lånevillkoren måste uppenbarligen
resultera i en förändrad amorteringsplan. Denna förändrade amorteringsplan
återgives i bilaga 2. Densamma angiver, att amorteringen av lånets
amorteringsdel enligt den förändrade planen är slutförd först 13 dr senare
än efter nuvarande lånetyp. Av dessa 13 år härröra 2 från uppskjutandet
av tiden för amorteringens början, 11 år däremot från förändringen av
räntefot. Sista annuiteten å lånets amorteringsdel erlägges vid den
förändrade lånetypen, såsom synes, med 43 kronor 75 öre, varav 2
kronor 8 öre ränta och 41 kronor 67 öre amortering. I

I en av mig verkställd utredning, bifogad det den 14 oktober 1914
avgivna sakknnnigbetänkandet i egnahemsfrågan, lämnas en redogörelse
för uträkning av de avgifter utöver de eljest erforderliga annuiteterna,
som en låntagare har att erlägga, för att lånets amorteringsdel skall
kunna betraktas såsom fullständigt betald, i händelse låntagaren avlider
innan amorteringsdelen blivit tillfullo gulden. Den extra betalningen är
med andra ord att anse som en livförsäkringspremie, avsedd att säkerställa
utbetalning av en föränderlig försäkringssumma lika med amorteringsdelens
vid låutagarens död oguldna del.

Dessa försäkringsavgifter hava avseende på den lånetyp, som föreslagits
i nyssnämnda betänkande och som skiljer sig från nu praktiserade
lånetyp väsentligen däri, att amortering av amorteringsdelen inträder 2 år
senare. I detta hänseende överensstämmer den av de sakkunniga föreslagna
lånetypen alltså- med den modifierade typ, varom här närmast
är fråga; men den skiljer sig så till vida, att räntefoten är 3.6 procent,
vilket leder därtill, att amorteringen är slutförd 11 år tidigare.

Försäkringspremierna angivas för vissa fall av nedanstående tabell:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106. 247

Försäkringspremier för 1,000 kronors amorteringsdel vid den i betänkandet
av 1914 föreslagna typen av egnahemslån. *)

Ålder det
kalenderår,
då lånet
utlämnas

För vart och ett av nedanstående kalenderår
efter det, då lånet utlämnades, erlägges

lista—5:te

6:te—30:de

31:sta

Kr.

Kr.

Kr.

23 år

6.so

4.86

10.24

28 »

6.80

5.49

10.87

33 »

6.80

6.80

12.18

38 »

7.40

9.16

14.54

43 »

9.oo

13.02

18.40

Jag har nu uträknat de premier, som krävas vid tillämpning av
den senast ifrågasatta lånetypen, vilken, såsom nämnt, medför en amorteringstid
av ytterligare 11 år. Dessa premier, vilka på grund av den
längre försäkringstiden överstiga de nyss omtalade, angivas här nedan
för samma åldrar vid lånets utlämnande som nyss. 2)

Fö) säkringspremier för 1,000 kronors amorteringsdel vid nu ifrågavarande

typ för egnahemslån. *)

Ålder det
kalenderår,
då lånet
utlämnas

För vart och ett av nedanstående kalenderår
efter det, då lånet utlämnades, erlägges

lista—5ite

6:te—41 ista j

42:dra

Kr.

Kr.

Kr.

23 år

6.89

6.40

22.71

28 »

6.89

7.70

23.95

33 >

6.90

9.98

26.18

38 »

7.41

13.66

29.91

43 »

9.12

19.3 5

35.6 0

'') Att sjsta Arets försäkringspremie skiljer sig från de föregående årens beror därpå, att
vid lån utan livförsäkring sisla årets betalning (ränta -j- amortering) ski!jer sig från den ordinarie
nnnuiteten (se föregående sida). Vid lån med livförsäkring däremot undergår totala betalningen
(ränta + amortering 4- försäkringspremie) icke någon förändring sista året (se tabellerna å nästa
sida), vilket för med sig, att sista årets försäkringspremie måste bliva olik de närmast föregående
årens.

) Vad angår beräkningssättet, hänvisas till sid. 586—588 i del I av sakknnnigbetänkandet
den 14 oktober 1914. I formlerna äro de modifikationer vidtugna, som betingas därav, att amorteringst
iden blivit fönöngd med 11 år. Talen D och N äro beräknade på grundval uv samma
dödlighet som i utredningen av 1914, men efter 5 procents räntefot.

248

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 106.

För vinnande av en ännu fullständigare jämförelse anföras här
ytterligare tvenne tabeller över den totala på amorteringsdelen belöpande
betalningen — innefattande såväl amortering och ränta som försäkringsavgift
— vid de skilda lånetyperna.

Sammanlagda årliga beloppet av amorteririg, ränta och försäkringsavgift
för 1,000 kronors amortering sdel vid den i betänkandet av 1914

föreslagna lånetypen.

Ålder det kalen-derår, då lånet
utlämnas

Inbetalning för l:sta t. o.m.
5:te kalenderåret efter
utlämningsåret

Inbetalning för 6:te t. o. m.
31:sta kalenderåret efter
utlämningsåret

Kr.

Kr.

23 år

42.80

64.86

28 >

42.80

65.4 9

33 »

42.80

66.30

38 >

43.40

69.16

*

ce

45.00

73.0 2

Sammanlagda årliga beloppet av amortering, ränta och försäkringsavgift
för 1,000 kronors amortering sdel vid nu ifrågavarande lånetyp.

Ålder det kalen-derår, då lånet
utlämnas

Inbetalning för lista t. o.m.
5:te kalenderåret efter
utlämningsåret

Inbetalning för 6:te t. o. m.
42:dra kalenderåret efter
utlämningsåret

Kr.

Kr.

23 år

56.89

66.4 6

Ä

OO

Öl

56.89

67.70

33 »

56.90

69.93

38 »

57.41

73.66

43 »

59.12

79.3 5

En fullständig tabell, utvisande de erforderliga totala inbetalningarna
för varje ålder å låntagaren vid lånets utbekommande, återfinnes i bil. 3
till detta utlåtande. —

I min utredning av 1914 bar jag fäst uppmärksamheten på den
försäkringstekniska oegentlighet, som ligger däri, att med det av de
sakkunniga föreslagna försäkringssystemet det kan inträffa, att själva
försäkringen till en början för försäkringsgivaren medtör en utgift, som

249

Kungl. Maj:t$ ''proposition Nr 106.

överstiger inkomsten av försäkringspremier, vilket förhållande dock sedermera
rättas till, så att jämvikt i sinom tid inträder mellan försäkringstagarens
och försäkringsgivarens ömsesidiga prestationer. (Se närmare
härom sakkunnigbetänkandets del I, sid. 589—596.) På anförda skäl
ansåg jag mig dock, i likhet med de sakkunniga, kunna göra gällande,
att berörda olägenhet var av så ringa praktisk betydelse, att densamma
icke borde utgöra hinder för anordnandet av en försäkring enligt vad
som föreslogs.

Genom beräkningar har jag förvissat mig om att vad som i förevarande
hänseende blivit sagt om den år 1914 föreslagna försäkringstypen
äger sin tillämpning även på den modifierade försäkringstyp,
varom här närmast är fråga.

B. Egnahemslån till bostadslägenhet.

Dylikt lån av f. n. gällande typ skiljer sig från det förut beskrivna
jordbrukslägenhetslånet såtillvida, att för amorteringsdvlen erlägges i
amortering och ränta sammanlagt 7 procent i stället för 6 procent.
Amorteringen vidtager efter samma tid vid bägge lånetyperna. Denna
amortering är, på grund av den större annuiteteu, fullgjord 5 år tidigare
än vid lån till jordbrukslägenhet. Amorteringsplanen utvisas av tabellbilagan
4. Av densamma framgår bl. a., att den å 1,000 kronors
amorteringsdel belöpande annuiteten erlägges sista gången med 29 kronor
56 öre, varav 1 krona 3 öre ränta och 28 kronor 53 öre amortering.

Göra vi nu i dessa lånevillkor ändringar analoga med dem, som
vi tänkt oss i fråga om jordbrukslägenhetslånet, d. v. s. ändras räntefoten
från 3.6 procent till 5 procent (dock med bibehållande av en på
amorteringsdelen belöpande annuitet av 7 procent i ränta och amortering
tillsammantagna) och framflyttas tiden för amorteringens begynnande
2 år, så framkommer en förändrad amorterings plan, beskaffad på
sätt som utvisas av bilaga 5. Ändringen i lånevillkoren medför, som
man ser, en förlängning av amorteringstiden för lånets amorteringsdel
med 7 år, därav 2 år härröra från framskjutandet av tiden för amorteringens
början och 5 år från förändringen av räntefot. Den å 1,000
kronors amorteringsdel belöpande annuiteten erlägges sista gången med
47 kronor 71 öre, varav 2 kronor 27 öre ränta och 45 kronor 44 öre
amortering.

bihang till riksdagens protokoll 1019. 1 sand. 88 höft. (Nr 106.)

32

250

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 106.

Efter förut omnämnda grunder har jag beräknat, huru mycket låntagaren
har att, vid den sålunda ändrade lånetypen, betala utöver den
eljest gällande annuiteten, på det att amorteringsdelens resterande belopp
skall kunna anses likviderat, om låntagaren avlider före amorteringstidens
slut. Den för ändamålet erforderliga sammanlagda betalningen
(å amorteringsdelen belöpande ränta + amortering + livförsäkringspremie''!
angives i bilagan 6.

Nedanstående tabell utvisar, huru själva livförsäkringspremien
ställer sig för vissa åldrar vid lånets utlämnande:

Försäkringspremier för 1,000 kronors amortering sdel. *)

Ålder det
kalenderår,
då lånet
utlämnas

För vart och ett av nedanstående kalenderår
efter det, då lånet utlämnades, erlägges

lista—5:te

6:te—30:de

31:sta

Kr.

Kr.

Kr.

23 år

6.8»

4.96

27.25

CD

Öl

6.8»

5.60

27.89

33 »

6.9»

6.96

29.2 6

38 »

7.41

9.41

31.70

43 »

9.12

13.42

33.71

Någon motsvarande uträkning återfinnes icke i den till egnahemssakkunniges
betänkande av 1914 fogade försäkringstekniska utredningen,
däri endast lån till jordbrukslägenhet voro ifrågasatta att kombineras
med livförsäkring.

I avdelning A av denna P. M. — egnahemslån till jordbrukslägenhet
— vidröres en försäkringsteknisk oegentlighet, som är förbunden
med anordnandet av en försäkring av däri omnämnt slag. Vad
som i detta hänseende anförts äger sin tillämpning även ifråga om den
försäkringstyp, som avhandlas i förevarande avdelning B.

Stockholm i november 1918.

Karl Englund.

‘) Om anledningen• varför sista årets försäkringspremie skiljer sig från de föregående
årens- se not 1 å sid. 3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

251

Bilaga 1.

Exempel på amortcringsplan för egnahemslån till jordbrukslägenhet
enligt f. n. gällande lånevillkor.

Räntefoten är 3.» procent och den å amorterlngsdelen belöpande annulteten (innefattande
amortering och ränta) utgör fi procent ä nämnda del av lånet.

Lånets belopp: 2,000 kronor.

Amorteringsdelen slutamorterad i murs månad efter utgången av det 29:de kalenderåret
etter det, då lånet utlämnades.

För de första 4 kalenderåren (inklusive det, då lånet utlämnades) allenast ränta.

Lånet beviljat för 1920 och utlämnat den 1 juli samma år.

Betalning
äger rum i
mars år

Ränta och j|
avbetal- ji
ning fi
kapitalet j
för året j|

Av

förestående summa utgör

Återstod av skulden, sedan inbetal-ning i mars skett

Jänta å den
stående
delen av
lfinet

Ränta å
amorte-ringsdelen
av lfinet

Kapitalav-betalning
fi amorte-ringsdelen

!

A den
stående
delen

Ä amor-terings-delen

Summa

skuld

kr.

öre.

kr.

öre

kr.

öre

kr.

öre

kr.

öre

kr.

öre

kr.

öre

1921

36

18

18

_

1,000

1,000

2,000

1922

72

— ji

36

—

36

—

—

1.000

—

1,000

—

2,000

_

1923

72

— P

36

—

36

—

1,000

—

1,000

—

2,000

—

1924

72

— ■

36

—

36

—

—

—

1,000

—

1.000

—

2,000

—

1925

96

— ;j

36

—

36

—

24

—

1,000

—

976

—

1,976

_

1926

96

— ''i

36

—

35

14

24

86

1,000

—

951

14

1,951

14

1927

96

— *!

36

—

34

24

25

76

1,000

—

925

38

1,925

38

1928

96

—

36

—

33

31

26

69

1,000

—

898

69

1,898

69

1929

96

—

36

—

32

35

27

65

1,000

—

871

04

1,871

04

1930

96

—;;

36

—

31

36

28

64

1,000

—

842

40

1,842

40

1931

96

— i

36

—

30

33

29

67

1,000

—

812

73

1,812

73

1932

96

36

—

29

26

30

74

1,000

—

781

99

1.781

99

1933

96

— 1

36

—

28

15

31

85

1,000

750

14

1,750

14

1934

96

—''!

36

—

27

01

32

99

1,000

—

717

15

1,717

15

1935

96

— !

36

—

25

82

34

18

1,000

—

682

97

1,682

97

1936

96

— It

36

24

59

35

41

1,000

—

647

56

1,647

56

1937

96

—

SB

—

23

31

36

69

1,000

610

87

1,610

87

1938

96

— 1;

36

—

21

99

38

01

1,000

—

572

86

1,572

86

1939

96

—

36

—-

20

62

39

38

1,000

533

48

1,533

48

1940

96

—

36

—

19

21

40

79

1,000

—

492

69

1,492

69

1941

96

— Ij

36

17

74

42

26

1,000

—

450

43

1,450

43

1942

96

—.

36

—

16

22

43

78

1,000

— ''

406

65

1,406

65

1943

96

- r

36

—

14

64

45

36

1,000

—

361

29

1.361

29

1944

90

l _!!

36

—

13

01

46

99

1,000

—

314

30

1,314

30

1945

96

— :

36

—

11

32

48

68

1,000

— j

265

62

1,265

62

1946

96

—1;

36

— 1

9

56

50

44

1,000

—

215

18

1,215

18

1947

96

—

36

—

7

75

52

25

1,000

—

162

93

1,162

93

1948

96

—

36

! —

5

87

54

13

1,000

—

108

80

1,108

80

1949

96

— !

36

—

3

92

56

08

1,000

—

52

72

1,052

72

1950

90

62

36

—

1

90

52

72

1,000

—

_

1,000

—

252

Kung!. Maj:ts proposition Nr 106.

Bilaga 2.

Exempel på amorteringsplan för egnahemslån
vid tillämpning av en räntefot av 5 procent och en & amorteringsdelen belöpande annuitet
(innefattande amortering och ränta) av 6 procent å nämnda del av l&net.

Lånets belopp: 2,000 kronor. Amorteringsdelen slutamorterad i mars månad efter utgången
av det 42.dra kalenderåret efter det, då lånet utlämnades. För de första 6 kalenderåren
(inklusive det, då länet utlämnades) allenast ränta. Lånet beviljat för 1920 och utlämnat den 1
juli samma år.

! Betalning
j äger rum
| i mars år

Ränta och
avbetal-ning å
kapitalet
för året

Av förestående summa utgör

Återstod av skulden, sedan inbetal- 1
ning i mars skett

Ränta å
deri stående
delen av
lånet

Ränta å
amorte-ringsdelen
av lånet

Kapital-avbetalning
å amorte-ringsdelen

Å den
stående
delen

•

Ä amor-terings-delen

Summa

skuld

,

kr.

öre

kr.

öre

kr.

öre

kr.

öre

kr.

..

ore

kr.

öre

kr.

öre

1921

50

25

25

_ 1

1,000

1,000

2,000

_l

1922

100

—

50

—

50

—

—

1,000

—

1,000

—

2,000

- |

1923

100

—

50

—

50

—

—

—

1,000

—

1,000

—

2,000

1924

100

—

50

—

50

—

—

—

1,000

—

1,000

—

2,000

1925

100

—

50

—

50

—

1,000

—

1.000

—

2,000

— !

1926

100

— 1

50

—

50

—

—

_ j

1,000

—.

1,000

—

2,000

— i

1927

no

-

50

—

50

—

10

—

1,000

—

990

—

1,990

— •

1928

no

—■

50

—

49

50

10

50

1,000

— -

979

50

1,979

50

1929

no

50

—

48

98

11

02

1,000

—

968

48

1,968

48;

1930

no

—

50

—

48

42

11

58

1,000

—

956

90

1,956

90 !

1931

no

—.

50

—

47

85

12

15

1,000

—

944

75

1,944

75 i

i 1932

no

—

50

—

47

24

12

76

1,000

—

931

99

1,931

99

1933

no

_

50

—

46

60

13

40

1,000

—

918

59

1,918

59

1934

no

—

50

—

45

93

14

07

1,000

—

904

52

1,904

52

1935

no

50

_

45

23

14

77

1,000

—

889

75

1,889

75 !

1936

no

50

—

44

49

15

51

1,000

_

874

24

1.874

24

1937

no

—

50

—

43

71

16

29

1,000

—

857

95

1,857

95

1938

no

—

50

—

42

90

17

10

1,000

—

840

85

1,840

85

1939

no

—

50

—

42

04

17

96

1,000

—

822

89

1,822

89

1940

no

—

50

—

41

14

18

86

1,000

—

804

03

1,804

03

1941

no

—

50

—

40

20

19

80

1,000

—

784

23

1,784

23

1942

no

—

50

—

39

21

20

79

1,000

—

763

44

1,763

44

1943

no

—

50

—

38

17

21

83

1,000

—

741

61

1,741

61

1944

no

—

50

—

37

08

22

92

1,000

—

718

69

1,718

69 i

1945

110

—

50

—

35

93

24

07

1,000

—

694

62

1,694

62

1946

no

—

50

—

34

73

25

27

1,000

—

669

35

1,669

35 !

1947

no

—

50

—

33

47

26

53

1,000

—

642

82

1,642

82 i

1948

no

—

50

—

32

14

27

86

1,000

—

614

96

1,614

96

1949

no

—

50

—

30

75

29

25

1,000

—

585

71

1,585

71

1950

no

—

50

—

29

29

30

71

1,000

—

555

—

1,555

1951

no

—

50

—

27

75

32

25

1,000

—

522

75

1,522

75

1952

no

—

50

26

14

33

86

1,000

—

488

89

1,488

89

1953

no

—

50

—

24

44

35

56

1,000

—

453

33

1,453

33 i

1954

no

—

50

—

22

67

37

33

1,000

—

416

—

1,416

—

1955

no

—

50

—

20

80

39

20

1,000

—

376

80

1,376

80 ;

1956

no

—

50

—

18

84

41

16

1,000

—

335

64

1,335

64 i

1957

no

—

50

—

16

78

43

22

1,000

—

292

42

1,292

42

1958

no

—

50

—

14

62

45

38

1,000

—-

247

04

1,247

04''

1959

no

—

50

—

12

35

47

65

1,000

—

199

39

1,199

39 1

1960

no

—

50

—

9

97

50

03

1,000

—

149

36

1,149

36 i

1961

no

—

50

—

7

47

52

53

1,000

—

96

83

1,096

83 |

1962

no

_

60

—

4

84

55

16

1,000

—

41

67

1,041

67 1

! 1963

93

75

50

—

2

08

41

67

1.000

—

—

1,000

—

Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

253

Bilaga 3.

Inbetalning efter utgången av varje kalenderår för att ha amorterat ett lån å

1,000 kr. vid dödsfall eller senast efter förloppet av 42 fulla kalenderår.

För den de], som återstår av det kalenderår, under vilket lånet erhålles, samt för de därpå
följande fem kalenderåren betalas endast ränta å lånet och kostnaden för dödsfallsrisken,
alltså ingen amortering.

Ålder det
kalender-år, då
i lånet er-hålla

För l:a t. o. m. 5:e
kalenderåret

För 6:e t. o. m. 4‘2:a
kalenderåret

Ålder det
kalender-år, då
lånet er-hålles

För l:a t. o. m 5:e
kalenderåret

För 6:e t. o. m. 42:a
kalenderåret

efter det,

då lånet erhålles,

betalas

efter det, då lånet erhålles,

betalas

kr.

öre

kr.

öre

kr.

öre

kr.

öre

21 år

56

89

66

16

36 år

57

71

98

22 »

56

89

66

30

37 »

57

19

72

79

23 »

56

89

66

46

38 »

57

41

73

66

24 »

56

89

66

65

39 »

57

77

74

62

25 »

56

89

66

86

40 »

58

16

75

66

26 »

56

89

67

11

41 »

58

52

76

1 80

27 »

56

89

67

38

42 »

58

80

78

03

28 »

56

89

67

70

43 »

59

12

79

35

29 »

56

89

68

04

44 *

59

57

80

77

30 »

56

89

68

43

45

60

16

82

31

31 »

56

90

68

87

46 >

60

84

83

98

32 »

56

90

69

37

47 »

61

39

85

80

33 »

56

90

69

93

48 »

61

86

87

75

34 »

56

90

70

55

49 »

62

40

89

84

35 >

56

91

71

23

50 »

63

21

92

08

254

Kung!. Maj.ts proposition Nr 106.

Bilaga 4.

Exempel på amorteringsplan för egnahemslån till bostadslägenhet
enligt f. n. gällande lånevillkor.

Räntefoten är 3.» procent och den ä amorteringsdelen belöpande annuiteten (.Innefattande
amortering och ränta) utgör 7 procent å nämnda del av lånet.

Lånets belopp: 2,000 kronor. Amorteringsdelen slutamorterad i mars månad efter utgången
av det 24:de kalenderåret efter det, då lånet utlämnades. För de första 4 kalenderåren (inklusive
det, då lånet utlämnades) allenast ränta. Lånet beviljat för 1920 och utlämnat den 1 juli samma år

Betalning
äger rum i
mars år

Ränta och
avbetal-ning å
kapitalet
för året

Av

förestående summa utgör

Återstod av skulden, sedan inbetal-ning i mars skett

Ränta å den
stående
delen av
lånet

Ränta å
amorte-ringsdelen
av lånet

Kapitalav-betalning
å amorte-ringsdelen

Å den
stående
delen

Ä amor-terings-delen

■

■ i

Summa

skuld

kr. j öre

kr.

i öre

kr.

öre

kr.

öre

kr. | öre

kr.

öre

kr.

öre

1921

36 -

18

18

1,000 —

1,000

2,000

1922

72 —

36

'' -

36

—

—

—

1,000 —

1,000

—

2,000

—

1923

72 i —

36

—

36

—

—

—

1,000 —

1,000

—

2,000

—

1924

72 i-

36

—

36

—

—

—

1,000

1,000

—

2,000

—

'' 1925

106 ! —

36

1 -

36

—

34

—

1,000 —

966

—

1,966

—

1926

106 —

36

—

34

78

35

22

1,000 —

930

78

1,930

78

1927

106 —

36

''--

33

51

36

49

1,000 —

894

29

1,894

29

1928

106 1 —

36

—

32

19

37

81

1,000 —

856

48

1,856

48

1929

106 1 —

36

—

30

83

39

17

1,000 —

817

31

1,817

31

1930

106 ! —

36

—

29

42

40

58

1.000 —

776

73

1,776

73

1931

106 1 —

36

—

27

96

42

04

1,000 —

734

69

1,734

69

1932

106 —

36

—

26

45

43

55

1,000 —

691

14

1,691

14

1933

106 —

36

: -

24

88

45

12

1,000 -

646

02

1,646

02

1934

106 1 —

36

—

23

26

46

74

1,000

599

28

1,599

28

1935

106 ; —

36

'' -

21

57

48

43

1,000 -

550

85

1,550

85

1936

106 ! —

36

—

19

83

50

17

1,000 —

500

68

1,500

68

1937

106 -

36

—

18

02

51

98

1,000 —

448

70

1,448

70

1938

106 —

36

—

16

15

53

85

1,000 —

394

85

1,394

85

1939

106 ; —

36

—

14

21

55

79

1,000 —

339

06

1,339

06

1940

106 j —

36

—

12

21

57

79

1,000 —

281

27

1,281

27

1941

106 i —

36

—

10

13

59

87

1,000 —

221

40

1,221

40

1942

106 I —

36

—

7

97

62

03

1,000 —

159

37

1,159

37

1943

106 -

36

—

5

74

64

26

1,000 —

95

11

1,095

11

1944

106 |-

36

—

3

42

66

58

1,000 —

28

53

1,028

53

1945

65 56

36

—

1

03

28

53

1,000

—

—

1,000

—

Kun<fl. Maj:ta proposition Sr 106.

''255

Bilaga 5.

Exempel på amorteringsplaii för egnahemslån

?id tillämpning av eu räntefot av 5 procent och en a nmorteringsdelen belöpande annuitet
(innefattande amortering och ränta) av 7 procent å nämnda del av lånet.

Lånets belopp: 2,000 kronor. Amorteringsdelen slutamorterad i mars månad efter utgången
jiii * kalenderåret efter det, då lånet utlämnades. För de första 6 kalenderåren (inklusive
det, då lånet utlämnades) allenast ränta. Lånet beviljat för 1920 och utlämnat den 1 juli samma år.

Ränta och
avbetal-ning å
kapitalet
för året

Av

förestående

summa utgör

Återstod av skulden, sedan inbetal-ning i mars skett

Betalning
äger rum i
mars år

Ränta å den
j stående
| delen av
lånet

Ränta å
amorte-iingsdelen
av lånet

Kapitalav-betalning
å amorte-ringsdelen

Å den
stående
delen

i

Å amor-terings-delen

Summa

skuld

kr.

i öre

| kr.

(öre

kr.

i öre

kr.

j öre

kr.

öre

kr.

öre

kr.

|öre

1921

50

25

25

1

1,000

1 1

1,000

|

2,000

1922

100

_

50

—

50

—

—

—

1,000

_

1,000

_

2,000

1923

100

—

50

—

50

—

—

. —

1,000

__

1,000

_

2,000

1924

100

'' -

50

—

50

■ -

—

. —

1,000

, _

1,000

_

2,000

_

1925

100

—

50

—

50

i —

—

—

1,000

. _

1,000

_

2,000

__

1926

100

—

50

—

50

—

—

. —

1,000

I _

1,000

_

2.000

_

1927

120

—

50

—

50

i —

20

, —

1,000

_

980

_

1,980

__

1928

120

—

50

—

49

—

21

—

1,000

__•

959

_

1,959

_

1929

120

—

50

—

47

95

22

1 05

1,000

! _

936

95

1,936

95

1930

120

—

50

—

46

85

23

15

1,000

1 _

913

80

1,913

80

1931

120

—

50

—

45

69

24

31

1,000

_

889

49

1,889

49

1932

120

; —

50

: -

44

47

25

53

1,000

1 _

863

96

1,863

96

1933

120

—

50

—

43

20

26

80

1,000

i _

837

16

1,837

16

1934

120

—

50

—

41

86

28

14

1,000

■ _

809

02

1,809

02

1935

120

—

50

—

40

45

29

55

1,000

__

779

47

1,779

47

1936

120

—

50

—

38

97

31

03

1,000

_

748

44

1,748

44

1937

120

—

50

—

37

42

32

58

1,000

_

715

86

1,715

86

1938

120

— -

50

—

35

79

34

21

1,000

_

681

65

1,681

65

1939

120

— i

50

—

34

08

35

92

1,000

_

645

73

1,645

73

1940

120

—

50

— ''

32

29

37

71

1,000

_

608

02

1,608

02

1941

120

—- !

50

— i

30

40

39

60

1,000

_

568

42

1,568

42

1942

120

— 1

50

— !

28

42

41

58

1,000

! —

526

84

1,526

84

1943

120

—

50

—

26

34

43

66

1,000

—

483

18

1,483

18

1944

120

—

50

—

24

16

45

84 i

1.000

_

437

34

1,437

34

1945

120

— ,

SO

—

21

87

48

13

1,000

—

389

21

1,389

21

1946

120

— ,

50

—

19

46

50

54

1,000

—

338

67

1,338

67

1947

120

—

50

—

16

93

53

07

1,000

—

285

60

1,285

60

1948

120

—

50

—

14

28

55

72

1,000

—

229

88

1,229

88

1949

120

—

50

—

11

49

58

51

1,000

—

171

37

1,171

37

1950

120

, — j

50

—

8

57

61

43

1,000

109

94

1,109

94

1951

120

—

50

—

5

50

64

50;

1,000

_

45

44

1,045

44

1952

97

71

50

2

27

46

441

l.ooo

1,000

256

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Bilaga 6.

Inbetalning efter utgången av varje kalenderår för att ha amorterat ett lån å

1,000 kr. vid dödsfall eller senast efter förloppet av 31 fulla kalenderår.

För den del, som återstår av det kalenderår, under vilket lånet erhålles, samt för de därpå
följande fem kalenderåren betalas endast ränta å lånet och kostnaden för dödsfallsrisken,
alltså ingen amortering.

Ålder det
kalender-år, då
lånet er-hålles

För l:a t. o. m. 5:e [För 6:e t. o. m. 31 :a
kalenderåret 1 kalenderåret

Ålder det
kalender-år, då
lånet er-hålles

För l:a t. o. m. 5:e
kalenderåret

För 6:e t. o. m. 31:a
kalenderåret !

efter det,

då lånet erhålles, betalas

efter det,

då lånet erhålles, betalas j

kr.

öre

kr.

öre

kr.

öre

kr.

öre j

21

år

56

89

74

82

36

år

57

78

29

22

56

89

74

88

37

57

19

78

83

23

»

56

89

74

96

38

»

57

41

79

41

24

66

89

75

05

39

»

57

77

80

06

25

*

56

89

75

15

40

»

58

16

80

77

26

»

56

89

75

28

41

58

52

81

57

27

7>

56

89

75

43

42

»

58

80

82

46

28

»

56

89

75

60

43

»

59

12

83

42

29

56

89

75

80

44

59

57

84

48

30

*

56

89

76

03

45

»

60

16

85

65

31

56

90

76

30

46

60

84

86

96

32

*

56

90

76

60

47

»

61

39

88

43

33

56

90

76

96

48

»

61

86

90

05

34

»

56

90

77

36

1 49

»

62

40

91

81

35

56

91

77

80

1 50

»

63

21

93

75

Kungl. Maj ds proposition Nr 106.

257

Innehållsförteckning.

Sid.

Inledning ................................................................................................................... 3

Statistik........................................................................................................................ 8

Egnahemssakkunnigas förslag............................ 16

Förslag angående statens egnahemslånerörelse ........................................................ 16

Författningsförslag ............................................................................................... 21

Specialförslag............................................................................................................... 40

lörslag angående jordförmedlingen ........................................................................ 43

Departementschefen ...............................•................................................................ 44

A. Egnahemsrörelsens allmänna organisation ................................................ 46

1. Egnahemsrörelsens lokala organisation ........................................................ 46

2. Egnahemsrörelsens centrala ledning............................................................... 51

B. Egnahemslånerörelsen ........................................;............................................... 71

1. Egnahemslånefondens uppdelning.................................................................... 71

2. Bestämmelserna för de enskilda lånen ........................................................ 81

Äganderätt eller besittningsrätt................................................................ 81

Lägenheter, för vilkas förvärvande lån må utgå................................... 81

Egnahemslåntagares kvalifikationer ........................................................ 88

Värde- och lånemaximum ........................................................................ 92

Låneminimum............................................................................................... 94

Tilläggslån ................................................................................................... 94

Räntefoten .................................................................................................... 105

Förlängd amorteringsfrihet ........................................................................ 117

Understöd till nyodling............................................................................... 118

Frihet från debetsedelslösen....................................................................... 120

3. Bestämmelser angående lånefönnedlarna rn. m............................................. 122

Kommuner som låneförmedlare ................................................................ 122

Egnahemsnämnder och egnahemsombud ................................................ 126

Ombud för statens räkning i nämnder och styrelser m. m................. 129

Reglementen för låneförmedlares egnahemslånerörelse ........................ 133

Jordbrukskonsulenter ............................................................................... 133

4. Statens mellanhaoande med låneförmedlarna i fråga om lånens utläm nande

m. m.............................................................................................. HO

Uppbörd och inleverering av annuitoter å egnahemslån .................... 140

Bihang till riksdagens protokoll 1019. 1 samt. 88 häft. (Nr 106). 33

258 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Sid.

Inbetalning av odisponerade statslånebelopp............................................ 146

Förvaltningsbidrag..........................-............................................................ 147

Lånesäkerhet av bolag eller förening .................................................... 147

Låneförmedlares rapportskyldighet m. in................................................. 152

5. Livförsäkring................................................................................... 155

6. Lån till lägenheter på arrende med köprätt................................................ 175

7. Årligt statslånebelopp ....................................................... 191

8. Eg a ahemdägen heternas bevara nde som sådana............................... 191

9. Förslag till lånevillkor ........................ 202

Framställning angående anlitande av skiljemän .................................... 202

Lånevillkor................................................................................................... 205

C. Jordförmedlingen ......................................................................................... 217

1. Jurdförmedlingsfonden .................................................................................... 217

Arrende med köprätt .................................................. 223

Förslag till lånevillkor.............................................................................. 229

2. Jordförmedling sbyråer ............ 235

D. Egnahemsavdelningens inom jordbruksdepartementet organisation 240

Departementschefens hemställan....................................................................... 243

Bilaga: P. M. angående livförsäkringsrörelsen ........................................................ 245

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 191».