Kung!. Maj:ts proposition nr 104.

1

Nr 104.

Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m.;
given Stockholms slott den 18 februari 1919.

Under åberopande av härvid fogade utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå
riksdagen att antaga bilagda förslag till förordning angående rätt till
ränta vid restitution av utskylder m. m.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 86 käft. (AV 104.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

Förslag

till

förordning angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m.

Härigenom förordnas, att envar, som efter besvär över taxering
eller debitering vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd
utskyld eller avgift till stat eller kommun eller från annan allmän utskyld
eller avgift, vid återbekommandet av det belopp, han för mycket erlagt,
tillika skall äga erhålla ränta därå efter fem för hundra om året från och
med den dag, beloppet visas vara av honom guldet, till den dag, detsamma
återbekommes; dock att ränta ej må utgå för längre tid än till dess trettio
dagar förflutit, efter det Kungl. Maj:ts beslut i besvärsmålet meddelats
eller underordnad myndighets beslut däri tagit åt sig laga kraft.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då densamma,
enligt därå meddelad uppgift, av trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Där utskyld av den skattskyldige erlagts, innan förordningen
trätt i kraft, utgår ränta allenast från och med dagen för ikraftträdandet.

Kungl. Maj:t8 proposition nr 104.

3

Utdrag

av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 februari
1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,
Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anförde:

I skrivelse den 8 november 1917 hemställde Sveriges industriför- Framställhund,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för ernående av ändamåls- svenges inenligare
och rättvisare bestämmelser beträffande uppbörd av till stat och dwf)tr^ör''
kommun utgående utskylder och avgifter.

Industriförbundet erinrade därvid, hurusom det enligt bestämmelserna
i § 9 andra stycket och § 20 i det då gällande uppbördsreglementet
av den 19 maj 1911 å ena sidan ålåge skattskyldig att erlägga _

honom påförd skatt oberoende av, huruvida den taxering, som legat till
grund för skatten, överklagats eller icke, och å andra sidan envar, som

4

Kammar rätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

vunne nedsättning i eller befrielse från honom påförd utskyld eller avgift,
vore berättigad att efter ansökning hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
i det län, varest debiteringen skett, kostnadsfritt återbekomma vad han
för mycket erlagt, varemot någon rätt för den skattskyldige att vid nedsättning
i eller upphävande av taxering bekomma ränta å det för mycket
erlagda beloppet icke funnes stadgad.

Industriförbundet påpekade vidare, vilka betydande olägenheter det
kunde medföra för den skattskyldige, att han, därest han av beskattningsnämnderna
blivit för högt taxerad, under en avsevärd tid undandroges
förfoganderätt över ett motsvarande skattebelopp, och att detta först
efter av högre instans företagen ändring av taxeringen till honom återställdes.

Under framhållande av, att dessä olägenheter särskilt hårt drabbade
industriföretagen, föreslog industriförbundet, att skattskyldig, som Överklagat
sin taxering, skulle, om han så önskade, kunna få i stället för att
erlägga skattebeloppet ställa av uppbördsman godkänd säkerhet, exempelvis
statens, kommuns samt vissa enskilda företags obligationer eller ock
bankgaranti, under villkor dock att, om den överklagade taxeringen fastställdes,
den skattskyldige skulle vara pliktig att erlägga, förutom skattebeloppet,
även ränta å detsamma från uppbördsdagen.

Vidare föreslog industriförbundet, för den händelse skattskyldig ej
begagnade sig av eu dylik utväg, en bestämmelse av det innehåll, att,
därest erlagd skatt i anledning av ändrad taxering återbetalades, å det
återbetalta skattebeloppet jämväl skulle gäldas ränta efter förslagsvis fem
procent för den tid, som förflutit, sedan skatten erlades.

Kammarrätten, som den 22 november 1917 avgav infordrat utlåtande
i ärendet, anförde däri, bland annat, följande:

Mot den av industriförbundet föreslagna anordningen ansåge sig
kammarrätten böra anmärka, dels att den skattskyldige skulle få ett alltför
starkt intresse att överklaga sin taxering, då han, intill dess besvären
avgjordes, skulle äga fritt disponera de medel, som eljest skulle tagas i
anspråk för skattebetalningen, dels att ställande av säkerhet i stället för
skattebetalning icke omedelbart skulle tillföra stat och kommun de kontanta
medel, som påräknats vid uppgörande av statens och kommunens
budget. Då fritagandet från omedelbart erläggande av skatt väl icke
finge avse större belopp, än som påkallades av eventuellt bifall till den
skattskyldiges i taxeringsmålet framställda yrkanden, erfordrades i många
fall en närmare prövning av det taxeringsresultat, som ett bifall till dessa
yrkanden skulle medföra. En sådan förprövning, som skulle avse utskyl -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

der till såväl kronan som kommunen, bleve antagligen mycket svår att
åstadkomma. Även torde böra erinras därom, att rätten till anstånd med
skattebetalning mot ställande av säkerhet, därest en sådan rätt medgåves,
svårligen skulle kunna begränsas till visst slag av skattskyldiga eller
göras beroende av skattebeloppets storlek. Kammarrätten ansåge sig fördenskull
icke kunna förorda en dylik anordning. Däremot ansåge kammarrätten
det skäligt, att stat och kommun, såsom av industriförbundet
ifrågasatts, ålades att, då taxering blivit nedsatt eller upphävd, till den
skattskyldige gälda ränta å motsvarande skattebelopp.

Sedan därefter statskontoret genom remiss den 5 december 1917
anbefallts att, efter överståthållarämbetets och länsstyrelsernas hörande,
i ärendet avgiva utlåtande, har statskontoret nu, med överlämnande av
yttranden från överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, inkommit
med sådant utlåtande.

De sålunda överlämnade handlingarna gira vid handen, att länsstyrelsen
i Västernorrlands län anser industriförbundets framställning
icke böra till någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda, att länstyrelsen i
Jönköpings län åter tillstyrker bifall till densamma samt att övriga länsstyrelser
ävensom överståthållarämbetet utan vidare eller med vissa modifikationer
och tillägg instämma i kammarrättens yttrande i ämnet.

Förstnämnda länsstyrelse anför i sitt yttrande:

»Vad vidkommer industriförbundets förslag, att skattskyldig, som överklagat Länsstyrelse
taxering, skulle i stället för skattebeloppets erläggande få sätta av uppbörds- sen i Västermannen
godkänd säkerhet, finner Konungens befallningshavande de i kammar- Norrlands
rättens underdåniga utlåtande den ''22 november 1917 framställda anmärkningar,
att genom en sådan anordning den skattskyldige skulle få ett alltför stort intresse
att överklaga sin taxering samt stat och kommun icke omedelbart tillföras
de kontanta medel, som påräknats vid uppgörande av statens och kommunens
budget, vara så tungt vägande, att varje tanke på att genomföra förslaget i denna
del måste falla. Härtill kommer ytterligare, att förslaget givetvis måste föranleda
därtill, att, även om klagan föres över en ringa bråkdel av den upptaxerade
inkomsten, anstånd med hela skattebeloppets erläggande måste medgivas under
besvärstiden, därest säkerhet ställes — ett förfarande, som skulle verka minst
lika störande på kommunernas budget som risken att möjligen få återbetala någon
mindre del av de uttagna och disponerade skattemedlen. Även skulle ränteuppbörden
å de efter besvärens slutliga avgörande inbetalade skattemedlen från
ren redovisningssynpunkt helt visst medföra avsevärda svårigheter.

Bestridas kan å andra sidan icke, att den skattskyldige, som genom besvär
vunnit rättelse i påförd beskattning, tillskyndas en ekonomisk förlust genom, att
vid uppbörden nödgas erlägga ett högre skattebelopp än det sedermera fastställda.

Denna förlust torde dock i huvudsak inskränka sig till ränteförlusten, då en

Länsstyrelsen
i Jönlcö
pings län.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

skattskyldig, som förmår ställa säkerhet för förfallet skattebelopp, i regel även
torde utan synnerlig olägenhet kunna för sitt förfogande under besvärstid en upplåna
motsvarande belopp.

Denna ränteförlust torde dock bliva av ganska underordnad betydelse, enär,
att döma av erfarenheten inom detta län, de hittills restituerade utskyld erna i
regel icke uppgått till särdeles stora belopp Detta åter torde få sin förklaring
därav, att taxeringsnämnderna åtminstone inom detta län icke. såsom industriförbundet
synes hålla före, satt såsom sitt mål att söka få taxeringen så hög
som möjligt, utan tvärtom i alla tvivelaktiga fall förfarit med största varsamhet
och efter sorgfällig prövning av den skatcskyldiges egna till ledning för sin taxering
lämnade uppgifter.

Att ålägga stat och kommun att gälda berörda för den skattskyldige uppkomna
ränteförlust skulle uppenbarligen innebära en synnerlig orättvisa, då det
måste antagas, att stat och kommun i de flesta fåll å de felaktigt bekomna skattebeloppen
icke haft vinst, som motsvarar denna rån tego ttgörelse. Vid sådant förhållande
synes billighet och rättvisa bjuda, att den, som mot sig haft en behörig
myndighets inom lagliga gränser fattade beslut, även får vidkännas den förlust,
som av detta beslut kan för honom uppkomma.»

Länsstyrelsens i Jönköpings län yttrande är av följande innehåll:

»Vid avgivande av infordrat yttrande i anledning av Sveriges industriförbunds
underdåniga framställning den 8 november 1917, avseende dels sådan ändring
i gällande föreskrifter om indrivning av krono- och komnmnalutskylder, att
skattskyldig, som överklagat sin taxering, skulle kunna i stället för skattens erläggande
få ställa säkerhet för densamma, dels ock rätt för skattskyldig, som
vunnit nedsättning i honom påförd taxering, att vid erhållande av restitution av
för mycket erlagd skatt, jämväl bekomma ränta å densamma från betalningsdagen,
får länsstyrelsen anföra följande.

Länsstyrelsen tvekar icke att förorda senare delen av framställningen
men anser den föreslagna rätten till ränta å restituerad skatt böra tillerkännas
icke blott i framställningen avsedda utan samtliga slag av skattskyldiga.

Även framställningens förra del synes värd beaktande. Utan att vilja
förringa kammarrättens anmärkningar mot den ifrågasatta anordningen, att skattskyldig
skulle få i stället för att erlägga skatten ställa säkerhet för densamma,
vill länsstyrelsen till vad industriförbundet framhållit i fråga om de svårigheter,
den skattskyldige kan tillskyndas genom nödvändigheten att utan all hänsyn till
befogenheten av en honom påförd taxering erlägga därå belöpande skatt, erinra,
att skatten kan uppgå till sådant belopp, att dess utkrävande kan störta den
skattskyldiges ekonomiska ställning. I varje fall lära olägenheterna för staten
och kommunen av att ej omedelbart få sig tillförd den vid deras budgets uppgörande
paräknade skatten icke uppvägas av svårigheterna för den skattskyldige
att under en lång tid ligga ute med det för höga skattebeloppet. Dessutom medför
skatterestitutionen fara för fel vid taxer ngen till inkomst- och förmögenhetsskatt.
Det restituerade beloppet bör nämligen till den del det icke utgöres av
kronoutskylder beräknas såsom beskattningsbar inkomst, enär avdrag därför tidigare
åtnjutits, men det undandrager sig lätt taxeringsmyndigheternas uppmärksamhet,
huruvida sådant i deklarationen iakttagits.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

Visserligen skulle det, såsom kammarrätten anmärkt, kunna befaras, att
anordningen kunde föranleda skattskyldig att överklaga sin taxering endast för
att få längre tid disponera skattebeloppet. Mot ett sådant missförhållande torde
dock finnas korrektiv genom att den skattskyldige ålades att å det utskyldsbelopp,
som slutligen fastställdes, erlägga så hög ränta, att han icke hade någon förmån
att få disponera beloppet.

Då rätten till anstånd med skattens erläggande mot ställande av säkerhet
lärer få inskränkas till den del av skattebeloppet, från vilket besvären avse att
få den skattskyldige befriad, måste givetvis denna del på något sätt fixeras.

Detta synes utan svårighet kunna ske genom vederbörande Konungens befallningshavande
på därom gjord särskild framställning, åtföljd av besvären i avskrift
Kramställningen jämte säkerheten synes lämpligen böra avlämnas till vederbörandeutmätningsman,
som efter mottagandet insänder handlingarna till Konungens befallnmgshavande
och inhiberar vidare indri''ningsåtgärder, till dess kännedom om.
Konungens befallningshavandes beslut erhållits. A landet eller i stad, där magistrat
ej finnes, torde säkerhetshandlingen böra förvaras hos Konungens befallningshavande,
intill dess taxeringsmålet slutligen avgjorts, åtminstone i sådana fall, där
säkerheten är av beskaffenhet att kunna av innehavaren pantsättas för lån.

Även om mot förmodan det sålunda skisserade förfarandet skulle tillföra
utmätningsmännen och Konungens befailningshavande någon mera avsevärd ökning
av arbetsbördan, synes detta icke böra hindra genomförandet av en reform, som
måste anses påkallad av ett verkligt behov. I fråga om behovet av denna reform,
som givetvis bör gälla alla slag av skattskyldiga, erinrar Konungpns befailningshavande,
att detta redan tidigare framträtt, särskilt där skattskyldig för samma
inkomst taxerats i olika kommuner, men numera gjort sig alltmera kännbart,
därigenom att det ofta rör sig om betydande skattebelopp.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som börjar sitt yttrande med att Lämstyrelförklara
sig dela den mening, kammarrätten i ämnet uttalat, fortsätter
härefter:

»Skulle anstånd med skattebelopps inbetalning under alla förhållanden vara
medgiven åt en var, som överklagat taxeringen, komme helt visst i många fall
besvär att avgivas uteslutande för att erhålla uppskov med inbetalningen. Då
emellertid sådana fall kunna förekomma, där det ställer sig uppenbart, att taxeringen
tillkommit genom misstag, skulle d-t mahända kunna ifrågasättas att
överlämna exempelvis åt Kungl. Maj:ts befailningshavande att avgöra, huruvida
anstånd mfi kunna emot ställande av säkerhet medgivas. Sådant anstånd boide
emellertid få medgivas allenast såvida och i den mån kronans ombud hos prövningsnämnden
i sitt yttrande i taxeringsfrågan tillstyrkt ändring av taxeringen
till den skattskyldiges förmån.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län säger sig i likhet med kammar- Länsstyrdrätten
anse en generell bestämmelse därom, att klagan över taxeringen dottern län.
medför anstånd med skattebeloppets erläggande, olämplig, men tillägger:

»Landshövdingeämbetet håller emellertid före, att i de fall, då dubbeltaxering
uppenbart föreligger, möjlighet bör beredas den skattskyldige att slippa er -

8

Länsstyrelsen
i Västerbottens
län.

Länsstyrelsen
i Gävleborgs
län.

Övriga
länsstyrelser
och
övcrståthållar
ämbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

lägga skatt för samma inkomst på två håll, varvid dock en viss prövningsrätt
bör förbehållas lämplig myndighet, exempelvis den Konungens befallningshavande,
som har att mottaga besvären över dubbel taxeringen, och som därvid bör på ansökan
meddela ett formligt beslut om anstånd med skattens erläggande emot ställande
av godkänd säkerhet. Rättvisa och billighet mot den skattskyldige synes
kräva en sådan anordning, vilken ej heller synes i avsevärd grad kunna förrycka
de beräkningar, som legat till grund vid uppgörandet av statens och kommunens
budget.

Om därjämte, såsom även kammarrätten förordat, den bestämmelsen infördes,
att stat och kommun äro skyldiga att, då taxering blivit nedsatt eller upphävd,
till den skattskyldige gälda ränta å de belopp, han fått för mycket utgiva,
torde tillbörlig hänsyn hava tagits till de skattskyldigas intressen i de avseenden
industriförbundet i sin framställning åsyftat.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län omfattar den av kammarrätten
uttalade meningen, men anser konsekvensen fordra, att skyldighet jämväl
stadgas för skattskyldig att, då taxering höjes, eller skattskyldig, som av
taxerings- och prövningsnämnd lämnats fri från taxering, sedermera åsättes
sådan, till stat och kommun erlägga ränta å motsvarande skattebelopp.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser det starkt kunna ifrågasättas,
huruvida icke, med hänsyn till det ej ringa besvär, uträknandet och utbetalandet
av ränteersättningarna kommer att åsamka, bland annat, länsstyrelserna,
rätten till ersättning för ränteförlust bör tillerkännas skattskyldig
allenast då den skatt, som skall restitueras, uppgår till ett visst
högre belopp.

Övriga länsstyrelser ävensom överståthållarämbetet beröra, där de
icke utan vidare tillkännagiva sin anslutning till kammarrättens uttalande,
härförutom endast frågor avseende det närmare utformandet av ett därav
betingat stadgande i ämnet.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län särskilt,
att ränta bör beräknas jämväl å sådana utskylder, som grundas å
taxeringen, såsom landstingsmedel, bidrag till skjutsentrepenader och
vägskatt, samt att ränteutgiften i dessa fall bör drabba vederbörande
landsting eller väghållningsdistrikt.

Vidare diskuteras frågan om räntefoten, därvid denna av länsstyrelserna
i Östergötlands och Hallands län föreslås till 5 procent samt av
länsstyrelsen i Skaraborgs län anses böra utgöra 6 procent, medan länsstyrelsen
i Örebro län är av den meningen, att gällande depositionsränta
eller 4V2 procent vore tillräcklig, och överståthållarämbetet anser rånte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

9

foten lämpligen kunna bestämmas till belopp, som ungefärligen motsvarar
vad staten får betala i ränta vid upptagande av obligationslån.

Slutligen avhandlas även i några av yttrandena spörsmålet om
tiden för räntans utgående. I detta hänseende uttalar länsstyrelsen i
Hallands län, att räntan torde böra beräknas från den dag, skatten
senast förfallit till betalning, till den dag, anordning å det restituerade
beloppet utfärdas eller, beträffande kommunalskatt, denna till den skattskyldige
återbetalas. Andra länsstyrelser göra gällande, att räntan bör
utgå från den dag, skattebeloppet erlagts. Till de senare ansluter sig
jämväl överståthållarämbetet, som tillika yttrar, att räntan bör beräknas
till dess skattebeloppet utanordnas, dock ej längre än till exempelvis
trettionde ^ dagen efter det Kungl. Maj:ts beslut i målet meddelats eller,
om restitution sker på grund av kammarrättens beslut, den till restitution
berättigade erhållit del därav. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser därjämte,
att vid rätten till utbekommande av ränta bör fästas det villkoret,
att den skattskyldige styrker tiden för skattebeloppets inbetalning.

Statskontoret anför för egen del rörande industriförbundets framställning
följande:

»Vad först beträffar den av industriförbundet ifrågasatta ändring i bestämmelsen,
att besvär över taxering eller debitering icke befriar den skattskyldige
från att i behörig ordning inbetala honom påförda utskylder, vilken bestämmelse
återfinnes i § 8 sista stycket i nu gällande uppbördsreglemente av den 14
dei ember 1917, kan det å ena sidan ej bestr idas, att nämnda bestämmelse kan för
mången skattskyldig medföra betydande olägenheter i ekonomiskt hänseende, men
å andra sidan skulle, såsom ock av flertalet av de i ärendet avgivna yttranden framgår,
en ändring av ifrågavarande bestämmelse i enlighet med industriförbundets
hemställan tvivelsutan komma att medföra, att den skattskyldige skulle få ett
alltför starkt intresse att överklaga sin taxering, då han ju, intill dess besvären
bleve avgjorda, skulle få förfoga över de kontanta medel, som eljest skulle hava
använts för skattebetalningen. Att, såsom av länsstyrelsen i Jönköpings län
ifrågasatts, söka att förebygga missbruk härutinnan, genom att skattskyldig, som
begagnade sig av utvägen att mot ställande av säkerhet få uppskov med erläggande
av utskylder, förpliktades att å utskyldsbelopp, med vars inbetalning anstånd
beviljats, men som till betalning slutligen fastställdes, gälda ränta etter
viss högre räntefot, måste enligt statskontorets förmenande, betecknas såsom
mindre lämpligt, då ju ett dylikt tillvägagångssätt måste anses bliva föga effektivt,
för såvitt icke räntesatsen göres oskäligt hög.

Vidare skulle genom medgivande av anstånd med skatteinbetalning stat
och kommun m. fl. samfälligheter, för vilka enligt § 1 i gällande uppbördsreglemente
utskylder och avgifter uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden,
komma att eventuellt icke få sig omedelbart tillförda de medel, som
paräknats vid uppgörandet av respektive budgeter.

liihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sarnl. 86 käft. (Nr 104.) 2

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

Då dessutom, enligt statskontorets åsikt, befrielse från omedelbart erläggande
av utskylder icke kan ifrågakomma beträffande annat utskyld sbelopp, än
som kan anses tvistigt, bl ver en förprövning av det taxerings-, respektive debiterings
resultat, ett gillande av besvären skulle medföra, erforderlig. En sådan
provning torde emellertid bliva synnerligen svår och besvärlig att åstadkomma
och skulle — med hänsyn därtill att, därest rätt till anstånd med inbetalning av
utskylder, på sätt av industriförbundet föreslagits, skulle komma att medgivas, en
sådan rätt givetvis icke bör begränsas till visst slag av skattskyldiga eller göras
beroende av skattebeloppets storlek — komma att för den prövande myndigheten,
eventuellt vederbörande länsstyrelse, medföra en betydande arbetsbörda och i
följd härav ökade kostnader, vilka näppeligen helt kunna anses böra pävila statsverket,
då ju de i uppbördsreglementet omförmälda uppbördsmedel till väsentlig
del utgöras av utskylder och avgifter till kommuner och andra samfälligheter.
Därtill skulle dessutom komma det med prövning, handhavande och förvaring av
avlämnade säkerhetshandlingar förenade besvär och ansvar.

1 anledning härav har statskontoret, även om ämbetsverket, i likhet med
vissa länsstyrelser, finner det synnerligen önskvärt, att åtminstone i sådana fall,
där dubbeltaxering eller feltaxering uppenbarligen föreligger, anstånd med utskylders
inbetalande, på sätt av industriförbundet ifrågasatts, kunde äga rum,
icke ansett sig kunna förorda bifall till förbundets förevarande framställning i
denna del.

Däremot har statskontoret icke något att erinra mot, att skattskyldig,
som på grund av besvär fått sin taxering eller debitering nedsatt eller upphävd,
berättigas att, förutom det för mycket erlagda utskylds- eller avgiftsbeloppet, av
statsverket, respektive kommun eller annan samfällighet, utfå jämväl ränta å berörda
belopp, förslagsvis efter fem procent för år; lärande ifrågakommande ränta,
som icke synes böra inskränkas endast till visst slag av skattskyldiga eller viss
storlek av det belopp, som skall återbetalas, böra beräknas från och med den dag,
den skattskyldige styrker sig hava erlagt utskylderna, respektive avgifterna, till
den dag, då vederbörande restitutionsbelopp utbetalas, dock högst trettio dagar
efter det Kungl. Maj:ts dom i besvärsmålet fallit eller eventuellt kammarrättens
utslag däri vunnit laga kraft, samt utbetalas samtidigt med det re-tituerade utskylds-
eller avgiftsbeloppet och lämpligen av samma medel som detta.

Att, såsom av länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasatts, stadga enahanda
rån tebetalningsskyldighet jämväl för den skattskyldige, som i anledning av besvär
blivit åsatt taxering eller fått sin förutvarande taxering höjd, synes åter
statskontoret icke vara att förorda, enär den omständigheten, att en skattskyldig
av vederbörande taxeringsmyndigheter blivit antingen för lågt eller ej alls taxerad,
icke rimligtvis kan läggas honom till last och föl]aktligen icke bör förorsaka honom
någon extra utgift utöver de utskylder och avgifter, för vilka han slutligen
debiterats.» 6

Departe- Efter det industriförbundets föreliggande framställning gjordes, har

mmtschefen. jgn års uj:>pbördsreglemente upphävts och nytt uppbördsreglemente utfärdats
den 14 december 1917. De bestämmelser, mot vilka berörda
framställning riktar sig, återfinnas emellertid till innebörden oförändrade
uti 8 och 21 §§ av det nya reglementet. Då uppbördsreglementet likväl

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

11

endast avser utskylder och avgifter till kronan ävensom sådana utskylder
och avgifter, som enligt allmän författning eller särskilda av Kungl. Maj:t
meddelade stadganden skola uppbäras och redovisas i samband med
kronouppbörden, äga ifrågakomna bestämmelser följaktligen icke tillämplighet
beträffande utskylder till kommunen. I fråga om sådana utskylder
finnas motsvarande stadganden icke meddelade i vidare mån, än att förordningarna
om kommunalstyrelse på landet och om kommunalstyrelse i
stad, liksom förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm, innehålla
föreskrift därom, att den, som klagat över debitering av utskyld, under
avbidan på klagomålens prövning är pliktig att i stadgad ordning betala
det honom påförda utskyldsbeloppet och sedermera, därest klagomålen
vinna avseende, är berättigad återfå vad han finnes hava för mycket
erlagt. Genom praxis torde dock få anses fastslaget, att, om den bevillning,
som påförts en person, upphäves eller nedsättes, motsvarande ändring
äger rum beträffande den av bevillningen normerade kommunala
skattskyldigheten, och att vederbörande för den skull i sådant fall är
utan vidare berättigad återfå för mycket erlagda kommunalutskylder.
Men därtill inskränker sig också hans rätt här liksom i fråga om de i
uppbördsreglementet avsedda utskylder och avgifter.

Det låter sig svårligen förnekas, att det förhållandet, att klagomål
över taxeringen icke befria skattskyldig från att i behörig ordning
inbetala honom påförda utskylder, är ägnat att många gånger medföra
betydande ekonomiska olägenheter för de skattskyldiga, därigenom att de
under avsevärd tid utan att ens erhålla någon ränta måste ligga ute
med skattebelopp, som de slutligen förklaras berättigade återfå.

På sätt kammarrätten och statskontoret framhållit, torde dock ett
genomförande av industriförbundets förslag, att skattskyldig, som överklagat
sin taxering, skulle i stället för att erlägga det honom påförda
skattebeloppet få ställa behörig säkerhet därför, icke vara föreidigt med
det allmännas berättigade intresse, varjämte en dylik anordning skulle
stöta på betydande praktiska svårigheter. Ett generellt medgivande av
antydda innehåll synes mig därför icke kunna ifrågakomma. Men det
torde icke heller gå för sig att, såsom ett par länsstyrelser föreslagit, göra
skillnad på olika fall och, där uppenbarligen dubbeltaxering föreligger
eller taxeringen eljest tillkommit av misstag, låta den skattskyldige komma
i åtnjutande av nyssberörda förmån. Även eu sådan anordning skulle
för visso vara förenad med åtskilliga vanskligheter och leda till missbruk
av klagorätten.

Om jag sålunda finner mig icke kunna understödja industriförbundets
ovanberöixla förslag, synes det mig däremot angeläget att bereda

12

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104.

skattskyldig skydd mot ränteförlust på grund av felaktig taxering. Eu
reform i sådan riktning har ju också allmänt förordats av de i ärendet
hörda myndigheterna. Endast länsstyrelsen i Västernorrlands län har
härvid ställt sig helt avvisande. De skäl, nämnda myndighet anfört för
denna sin ståndpunkt, synas mig emellertid icke vara av avgörande betydelse,
utan anser jag för min del det bäst överensstämma med rättvisa
och billighet, att den, som på grund av ändring i taxeringen äger återbekomma
erlagt utskyldshelopp, i gengäld för det han under tiden måst
ligga ute med detsamma berättigas att erhålla någon ränta därå. Icke
heller synes mig, på sätt av länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasatts,
det med uträknandet och utbetalandet av en dylik räntegottgörelse förenade
besväret höra stå i vägen för ett konsekvent genomförande av en
sådan reform.

Nu utvecklade synpunkter leda därtill, att skattskyldigs rätt till
räntegottgörelse i här förutsatta fall bör avse, icke allenast utskylder till
stat och kommun, utan alla utskylder och avgifter, som grundas på taxeringen.
Vad som i detta avseende kan komma att stadgas i fråga om
restitution av utskylder och avgifter till följd av ändring i taxeringen,
hör emellertid jämväl vinna tillämpning, där restitution äger rum på
grund av ändring uti debiteringen.

Yad åter angår det av länsstyrelsen i Västerbottens län väckta förslaget
att jämväl ålägga skattskyldig, som får sin taxering höjd eller,
efter att hava av taxerings- och prövningsnämnd lämnats fri från taxering,
åsättes sådan, skyldighet att gälda ränta å det belopp, han till följd
därav har att erlägga, så företinnas väl skäl därför i de fall, då den
felaktiga lägre taxeringen vållats av den skattskyldige själv, exempelvis
genom ofullständiga eller missvisande uppgifter. Givetvis hör det dock
icke ifrågasättas att stadga en dylik skyldighet jämväl för de fall, där
den oriktiga taxeringen icke föranletts av den skattskyldige. Eu tillfredsställande
lösning av hithörande spörsmål skulle emellertid tarva ytterligare
utredning. Jag anser därför, att nu berörda fråga icke bör upptagas
till prövning i detta sammanhang.

Beträffande därefter den räntefot, som bör läggas till grund vid
eventuell räntegottgörelse till skattskyldig, hava ju olika åsikter yppat
sig bland de ‘hörda myndigheterna. För min del anser jag densamma
skäligen böra bestämmas till fem procent.

Vad angår den tid, varunder skattskyldig må äga tillgodonjuta
ränta å det belopp, han för mycket erlagt, ansluter jag mig till statskontorets
härutinnan uttalade mening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

13

De av det anförda betingade bestämmelserna synas lämpligen böra
meddelas i form av en särskild förordning. Denna torde böra träda i
kraft omedelbart. Med avseende å frågan huruvida rätten att erhålla
ränta skall avse även det fall, att utskylder, som restitueras, erlagts
innan förordningen trätt i kraft, så anser jag det vara riktigast att så
sker. Emellertid anser jag mig böra fästa uppmärksam heten därå, att
på grund av den stora mängd besvärsmål i skattefrågor, särskilt beträffande
taxeringen till krigskonjunkturskatt, som för närvarande äro beroende
på myndigheternas prövning, det kan befaras att ensamt räntegottgörelserna
vid blivande skatterestitutioner komma att uppgå till avsevärda belopp.
Att låta räntegottgörelse avse jämväl tid, innan förordningen trätt i
kraft, synes mig däremot så mycket mindre böra ifrågakomma, som därigenom
skattskyldiga, vilka överklagat ett och samma års taxering, skulle
i förevarande hänseende bliva olika ställda, allt efter som klagomålen
vid tiden för förordningens ikraftträdande redan vore slutligen avgjorda
eller så icke vore fallet.

En bestämmelse om rätt till ränta vid restitution av kronoutskylder
borde rätteligen föranleda en förhöjning av det för restitutioner avsedda
ordinarie anslaget under riksstatens sjunde huvudtitel. Med hänsyn till
svårigheten att under nuvarande förhållanden ens tillnärmelsevis beräkna
de belopp, som staten på grund av det ifrågasatta stadgandet kan komma
att utgiva, synes det mig dock vara lämpligast att ej för det närvarande
föreslå någon ändring i fråga om beloppet av berörda anslag, vilket beviljats
såsom förslagsanslag.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ett i enlighet
med vad han sålunda anfört upprättat förslag till förordning angående
rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m., hemställde departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att antaga nämnda förslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Gunnar Grip.